Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961 (Proposition 1961:8)

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

Nr 8

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till ng ölförsäljningsförordning,
m. m.; given Stockholms slott
den 16 december 1960.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) ölförsäljningsförordning; samt

2) förordning om ändrad lydelse av 4 § 1 mom. och 7 § förordningen den
27 maj 1960 (nr 253) om tillverkning och beskattning av malt- och läskedrycker.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag till ny ölförsäljningsförordning. Förslaget
grundas på ett av 1954 års bryggeriutredning framlagt betänkande i
ölfrågan (SOU 1959:46), vari bl. a. redovisas nya specialundersökningar
rörande maltdryckernas verkan.

De i propositionen föreslagna bestämmelserna innebär, att en betydande
liberalisering och förenkling genomföres på ölområdet, främst i fråga om
utminuteringen.

Sålunda slopas det nuvarande omständliga förfarandet för att erhålla
tillstånd till utminutering. Sådant tillstånd skall i fortsättningen meddelas
efter en schematisk prövning utan särskild remissbehandling. Beslutanderätten
överföres från länsstyrelserna till polismyndigheterna.

Tillstånd till utminutering skall kunna erhållas av i stort sett alla matvaruhandlare
och tillverkare av Öl, lättöl och läskedrycker. Hittillsvarande
skillnader mellan butiksförsäljning och rörlig försäljning slopas. Tillstånd
skall gälla tills vidare utan tidsbegränsning.

I samband härmed slopas den möjlighet, som kommunernas fullmäktige
nu har att med kvalificerad majoritet motsätta sig försäljning av Öl i livsmedelsbutiker.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 saml. Nr8

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

Beträffande utskänkningen av Öl bibehålies i stort sett det nuvarande
tillståndsförfarandet, däri inbegripet det kommunala vetot. Dock föreslås
vissa förenklingar. Sålunda avses att tillstånden skall kunna — liksom inom
utminuteringen — gälla tills vidare utan tidsbegränsning. Bestämmelserna
rörande tillfällig utskänkning moderniseras.

I fråga om rätten att tillverka Öl och starköl förordas att det hittillsvarande
systemet med särskilda av Kungl. Maj :t meddelade koncessioner avvecklas.
En förenklad tillståndsprövning skall i stället äga rum hos kontrollstyrelsen.

De nya bestämmelserna är avsedda att träda i kraft den 1 oktober 1961.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

Förslag

till

ölförsäljningsförordning

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §•

Med Öl förstås
viktprocent.

maltdryck vars alkoholhalt överstiger 1,8 men icke 2,8
2 §.

Under försäljning inbegripes allt tillhandahållande av Öl mot ersättning.
Som försäljning skall dock icke anses att arbetsgivare på grund av arbetsavtal
utan särskild gottgörelse tillhandahåller Öl åt anställd.

Till partihandel hänföras försäljning till återförsäljare i och för dennes
rörelse samt försäljning för export. Annan försäljning (detaljhandel) sker
genom utminutering eller utskänlcning. Med utskänkning förstås försäljning
till förtäring på stället.

3 §•

Öl må säljas endast av den som äger rätt därtill enligt denna förordning.
Hembryggt Öl må icke säljas.

Rätt att sälja Öl hänför sig till viss lokal (försäljningsställe).

Vid varje försäljningsställe skall, därest rättighetsinnehavaren icke är enskild
person som själv handhar verksamheten, finnas särskilt utsedd person
som har att utöva tillsyn över försäljningen (föreståndare).

Om import och partihandel

4 §•

Öl som införes till riket må icke utlämnas från tullverket, om icke varan
antingen då den inkommer hit eller därefter genom varuhavarens försorg
under tillsyn av tullpersonal blivit försedd med uppgift om tillverkarens
namn och om varuslaget. I stället för uppgift om varuslaget må användas
av kontrollstyrelsen godkänd beteckning.

Öl som nu sagts må icke förses med uppgift ägnad att giva drycken sken
av att tillhöra annat varuslag än det till vilket den är hänförlig.

Generaltullstyrelsen äger för särskilda fall medgiva undantag från bestämmelserna
i denna paragraf.

5 §•

Partihandel må utövas av den som har tillstånd till utminutering.

Efter anmälan hos kontrollstyrelsen må partihandel därjämte utövas av
den som yrkesmässigt hedriver partihandel med matvaror eller yrkesmässigt
inför Öl till riket.

Vid partihandel är säljaren skyldig förvissa sig om att köparen äger rätt
att återförsälja varan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

Om rätt till detaljhandel

Utminutering

6 §•

Rätt att utminutera Öl tillkommer den som erhållit tillstånd därtill, så
ock den som äger utminutera rusdrycker.

Tillstånd till utminutering av Öl skall, om ej hinder möter enligt 7 § eller
eljest särskilda skäl äro däremot, meddelas

a) den som yrkesmässigt försäljer matvaror till allmänheten (matvaruhandlare),

b) den som yrkesmässigt tillverkar Öl, lättöl eller läskedrycker (tillverkare),
samt

c) företag som avses i 9 §.

Den som äger rätt till öppethållande efter den vanliga affärstidens slut
eller till utskänkning av rusdrycker, Öl eller alkoholfria drycker må dock
erhålla tillstånd till utminutering endast om så finnes påkallat med hänsyn
till särskilda förhållanden.

Tillstånd för tillverkare innefattar icke rätt att bedriva utminutering från
butik, som särskilt inrättats för försäljning av drycker.

7 §•

ölförsäljare som är enskild person och själv handhar utminutering ävensom
föreståndare för utminutering skall med hänsyn till personliga förhållanden
vara lämplig att utöva verksamheten.

8 §•

Tillstånd till utminutering meddelas av polismyndigheten i den ort, där
försäljningsstället är beläget.

Tillstånd meddelas att gälla tills vidare.

Om tillstånd till utminutering skall utfärdas tillståndsbevis.

9 §•

Föreslå kommunens fullmäktige den inskränkningen i fråga om matvaruhandlares
utminutering, att den ekonomiska fördelen av försäljningen genom
inrättande av särskilt företag göres oberoende av myckenheten sålt Öl,
och finnas därvid föreslagna grunder för försäljningens ordnande i övrigt
lämpliga, skall förslaget fastställas av länsstyrelsen. Beslut i sådan fråga
skall tillställas polismyndigheten i kommunen.

Fastställer länsstyrelsen förslaget, skall i beslutet angiven inskränkning
föreskrivas med avseende på tillstånd som därefter beviljas matvaruhandlare.

U tskänkning
10 §.

Rätt att utskänka Öl tillkommer, förutom i fall som i andra stycket sägs,
den som erhållit tillstånd därtill, så ock den som äger utskänka rusdrycker.

Öl må utskänkas vid slutet bord

a) till inackorderade gäster vid matservering i hem (utskänkning vid
heminackordering),

b) till dem som bo i bostadshus med gemensam matsal, vid servering i
denna (utskänkning i kollektivhusmatsal), samt

Kungl. Maj.ts proposition nr 8 år 1961 5

c) till anställda vid institution eller företag i för dem avsedd matsal eller
därmed jämförlig lokal (utskänkning i personalmatsal).

Rätt till utskänkning som avses i andra stycket b) eller c) tillkommer den
som förestår lokalen.

Kungl. Maj :t äger meddela bestämmelser om i vilken utsträckning och under
vilka villkor militär mäss må hänföras till personalmatsal.

Utskänkning i personalmatsal må bedrivas endast om institutionens eller
företagets ledning eller befälhavaren lämnat medgivande härtill.

11 §•

Enskild person, som själv handhar utskänkning vartill tillstånd enligt
denna förordning erfordras, ävensom föreståndare för sådan utskänkning
skall med hänsyn till personliga förhållanden vara lämplig att utöva verksamheten.

Utskänkning må ej handhavas av den som är omyndig eller i konkurstillstånd.

12 §.

Tillstånd till utskänkning vid enstaka tillfälle eller under enstaka tidsperiod
(tillfällig utskänkning) meddelas av polismyndighet.

13 §.

Tillstånd till utskänkning, vilken bedrives året runt eller årligen under
viss tidsperiod (årsutskänkning), meddelas av länsstyrelse.

14 §.

Tillstånd till utskänkning meddelas, utom i fall som avses i andra stycket,
vid tillfällig utskänkning av polismyndigheten i den ort och, vid årsutskänkning,
av länsstyrelsen i det län, där utskänkningen är avsedd att bedrivas.

Tillstånd till utskänkning på fartyg, järnvägståg eller luftfartyg meddelas
vid tillfällig utskänkning av polismyndigheten i den ort och, vid årsutskänkning,
av länsstyrelsen i det län, där fartygets rederi, järnvägens styrelse eller
luftfartsföretaget har sitt säte. Har rederiet eller luftfartsföretaget icke säte
inom riket, meddelas tillstånd av överståthållarämbetet.

Tillstånd meddelas att gälla tills vidare, för bestämd tid eller för visst tillfälle.

Om tillstånd till utskänkning skall utfärdas tillståndsbevis.

15 §.

över ansökan om tillstånd till årsutskänkning skola, då fråga ej är om
utskänkning som avses i 14 § andra stycket, yttranden inhämtas från polismyndigheten
och fullmäktige i den kommun, där utskänkningen är avsedd
att bedrivas. Fullmäktige skola höra kommunens nykterhetsnämnd.

Till årsutskänkning, som avstyrkts av kommunens fullmäktige, må tillstånd
ej meddelas. Utan hinder av vad nu sagts må tillstånd meddelas då
det från allmän synpunkt finnes påkallat att årsutskänkning äger rum på
hotell eller pensionat på en för turistväsendet betydelsefull ort.

16 §.

När det finnes påkallat av särskilda förhållanden, må i samband med utskänkningstillståndet
meddelas närmare föreskrifter rörande utskänkningens
bedrivande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

Föreskrifter som i första stycket sägs må icke

a) röra måltidstvång eller kvantitetsbegränsning,

b) innebära senare tidpunkt för utskänkningens början än i 24 § 1 mom.
sägs, eller

c) innefatta förbud mot utskänkning till viss person eller viss kategori
av personer.

Gemensamma bestämmelser
17 §.

Ombyte av försäljningsställe, där detaljhandel med Öl bedrives efter tillstånd,
må ske efter medgivande av tillståndsmyndigheten.

18 §.

Har den som erhållit tillstånd till utminutering eller utskänkning av Öl
avlidit, försatts i konkurs eller förklarats omyndig och vill dödsboet, konkursboet
eller förmyndaren fortsätta rörelsen, skall därom inom två månader
från dödsfallet, första borgenärssammanträdet eller omyndighetsförklaringen
göras anmälan hos tillståndsmyndigheten. Såvida myndigheten icke
finner skäl bestämma kortare tid, må rörelsen fortsättas, om tillståndet avser
bestämd tid, intill utgången av samma tid, och utan tidsbegränsning om
tillståndet gäller tills vidare.

I fall som i första stycket sägs, så ock eljest om skäl därtill föreligga må
tillståndsmyndigheten efter ansökan därom, i förekommande fall efter hörande
av de myndigheter som yttrat sig över tillståndsansökningen, överföra
tillståndet på annan.

19 §.

Inom läger, kasernområde eller annat uteslutande för krigsmaktens behov
upplåtet område må utminutering icke äga rum och utskänkning ske endast
i fall som avses i 10 § andra stycket och 12 §.

Om försäljningen

20 §.

Var och en som har befattning med försäljning av Öl skall därvid verka
för att nykterhet och ordning främjas.

Vid utövande av försäljningsrätt må innehavaren anlita biträde endast
av hos honom anställda. Försålt Öl må dock på hans ansvar försändas genom
annan till känd köpare.

21 §.

Vid utminutering och utskänkning skola alkoholfria drycker finnas att
tillgå i tillfredsställande urval och omfattning.

Matvaruhandlare må bedriva utminutering endast i anslutning till försäljning
av matvaror.

På försäljningsställe må Öl icke förvaras i annat kärl än det vari drycken
levererats av tillverkaren. Ej heller må Öl, som är avsett för försäljning,
av återförsäljare förändras.

Hembryggd maltdryck må icke förvaras på försäljningsställe.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

22 §.

Öl må icke utskänkas till den som kan antagas ej hava fyllt 16 år.

Öl må icke utlämnas till den som är synbarligen berörd av alkoholhaltiga
drycker eller annat berusningsmedel. Sådan person må icke tillåtas uppehålla
sig på försäljningsställe.

Ej heller må Öl utlämnas, då särskild anledning till misstanke föreligger,
att varan är avsedd att användas i berusningssyfte eller till olovlig försäljning.

23 §.

Om de tider då Öl må utminuteras gäller vad i butikstängningslagen är
stadgat. Under sön- eller helgdag må dock utminutering icke bedrivas från
fordon.

24 §.

1 mom. Utskänkning av Öl må ej börja före klockan 7.

Utskänkningen skall avslutas senast klockan 22, där ej tidigare tidpunkt

föreskrivits enligt 16 eller 27 § eller senare tidpunkt medgivits enligt 2 mom.
eller är tillåten på grund av bestämmelsen i 3 mom.

2 mom. Föreligger stadigvarande behov av längre utskänkningstid än i

1 mom. sägs, äger länsstyrelsen i samband med utskänkningstillståndets
meddelande eller senare lämna medgivande därtill, över ansökan som göres
under tillståndstiden skall yttrande inhämtas från polismyndigheten och
kommunens nykterhetsnämnd.

Yppas för särskilt tillfälle behov av utskänkning efter den eljest gällande
tiden, må polismyndigheten lämna medgivande därtill.

3 mom. Då utskänkning av Öl bedrives på grund av rätt till utskänkning
av rusdrycker må, utan hinder av vad i 1 mom. är stadgat, Öl utskänkas
under den för rusdrycksutskänkningen gällande tiden.

4 mom. Under tid, då utskänkning ej är medgiven, är det förbjudet att låta
Öl förtäras på utskänkningsstället.

5 mom. Vad i denna paragraf stadgas skall ej äga tillämpning i fall som
avses i 10 § andra stycket och 14 § andra stycket.

25 §.

I lokal, där Öl må utskänkas efter tillstånd enligt denna förordning, är
det förbjudet att förtära eller låta någon förtära rusdrycker eller ersättningsmedel
därför. Ej heller må rusdrycker eller sådana ersättningsmedel
förvaras, i lokalen eller eljest, på sådant sätt att det kan befaras att de förtäras
av gästerna.

Vid utminutering må, utom i fall då anställd tillhandahålles Öl på sätt i

2 § sägs, Öl icke utlämnas till förtäring på försäljningsstället eller på annat
där intill beläget område, varöver ölförsäljaren äger förfoga.

Om tillsyn och besvär

26 §.

Det åligger länsstyrelse, polismyndighet och kommunal nykterhetsnämnd
att övervaka att bestämmelserna i denna förordning och med stöd därav
meddelade föreskrifter iakttagas.

Kontrollstyrelsen åligger att hava tillsyn över tillämpningen av denna
förordning samt att utfärda erforderliga föreskrifter och anvisningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

Den som enligt första eller andra stycket har att taga befattning med tilllämpningen
av denna förordning är berättigad att erhålla tillträde till tillverknings-
eller försäljningsställe med tillhörande lokaler samt att taga del
av handelsböcker med tillhörande verifikationer.

27 §.

Iakttagas icke bestämmelserna i denna förordning eller med stöd därav
meddelade föreskrifter, må polismyndigheten eller, när tillstånd meddelas
av länsstyrelsen, denna, efter hörande av kommunens nykterhetsnämnd,
meddela ölförsäljaren varning. Därest rättelse ej vinnes eller varning ej finnes
vara tillfyllest, må försäljningen helt eller delvis förbjudas eller tillståndet
återkallas, med verkan för viss tid eller tills vidare. Om så finnes
lämpligt på grund av särskilda förhållanden, må föreskrifter som i 16 § sägs
meddelas.

Tillstånd till utminutering skall av polismyndighet återkallas, då i 6 §
andra stycket angivna förutsättningar för sådan rätt icke längre föreligga
eller, där särskilda förhållanden ej annat föranleda, då utminutering förenas
med rörelse som i 6 § tredje stycket sägs.

I ärende, som avses i första stycket, skall polismyndigheten, där fråga är
om försäljning från ölbryggeri, inhämta yttrande från kontrollstyrelsen.

28 §.

För visst tillfälle, då så anses erforderligt för ordningens upprätthållande,
må länsstyrelsen eller polismyndigheten förbjuda utminutering och utskänkning
av Öl eller föreskriva inskränkningar däri.

Då så prövas nödvändigt under krig eller vid krigsfara eller när arbetslöshet
eller nöd i större omfattning råder, må Kungl. Maj :t eller, efter Kungl.
Maj :ts förordnande, länsstyrelsen förbjuda utminutering och utskänkning
av Öl eller föreskriva inskränkningar däri.

29 §.

Beslut som länsstyrelse eller polismyndighet meddelat enligt denna förordning
länder omedelbart till efterrättelse, där ej annorlunda särskilt förordnas.

30 §.

Besvär över beslut, som enligt denna förordning meddelats av länsstyrelse,
föres hos Kungl. Maj:t i finansdepartementet.

Då länsstyrelse utfärdar bevis om tillstånd till årsutskänkning och fråga
ej är om utskänkning som avses i 14 § andra stycket, skall kungörelse om
beslutet anslås hos myndigheten. Kungörelsen skall innehålla uppgift om
den dag då kungörelsen sålunda anslås. Tiden för anförande av besvär skall
i sådant fall räknas från den dag kungörelsen anslagits.

31 §.

Fullmäktige må uppdraga åt kommunalt organ eller åt särskilt utsedda
personer att i fullmäktiges ställe avgiva yttranden eller fatta beslut enligt
denna förordning. I Stockholm äger nykterhetsnämnden motsvarande befogenhet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 8 år 1961

Ansvarsbestämmelser
32 §.

1 mom. Den som säljer Öl utan att äga rätt därtill enligt denna förordning
eller överskrider sådan rätt, straffes för olovlig försäljning av Öl med dagsböter.
I ringa fall skall dock ej till straff dömas.

Är brottet grovt, vare straffet dagsböter eller fängelse i högst sex månader.
Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om den
olovliga försäljningen bedrivits i större omfattning.

2 mom. Har någon sålt Öl utan att äga rätt därtill, skola, i den mån särskilda
skäl ej annat föranleda, på försäljningsstället med därtill hörande
utrymmen befintliga eller eljest för försäljning avsedda förråd av Öl tillika
med kärl och emballage förklaras förverkade.

33 §.

Låter utskänkningsinnehavare eller någon hos honom anställd rusdrycker
eller ersättningsmedel därför förtäras eller förvaras i strid mot det i 25 §
första stycket stadgade förbudet, straffes med dagsböter.

34 §.

Bryter någon i annat fall än i 32 eller 33 § sägs mot vad i denna förordning
är stadgat eller mot föreskrift som meddelats med stöd av förordningen,
straffes med böter, högst trehundra kronor.

35 §.

Brott som nu sagts må, där det ej innefattar ämbetsbrott, av åklagare åtalas
endast efter angivelse av målsägande.

36 §.

Husbonde ansvarar för förseelse som i samband med försäljning av Öl
begås av hans husfolk eller i hans arbete antagen person, liksom om förseelsen
begåtts av honom själv, såframt ej omständigheterna göra sannolikt,
att förseelsen skett utan hans vetskap och vilja. Vad nu sagts om husbonde
skall, där föreståndare enligt förordningen finnes, i stället gälla denne
såvitt angår förseelse av anställd inom den del av rörelsen över vilken
föreståndaren har att utöva tillsyn.

37 §.

Egendom som tagits i beslag må av den myndighet som förordnat om beslaget
genast säljas till tillverkare.

I övrigt gäller om beslag vad därom finnes stadgat i rättegångsbalken.

Förverkad egendom tillfaller kronan.

Kungl. Maj. ts proposition nr 8 år 1961

38 §.

Har domstol avgjort mål mot någon som bedriver yrkesmässig försäljning
av Öl eller mot någon hos sådan försäljare anställd angående brott
som avses i 32—34 §§, åligger det domstolen att inom fjorton dagar från
domens meddelande översända avskrift av domen till den myndighet som utfärdat
tillståndsbevis eller, om sådant bevis ej utfärdats, till länsstyrelsen.

1. Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1961. Förordningens
bestämmelser skola äga giltighet redan före ikraftträdandet med avseende
på åtgärder, som erfordras för tillämpningen därefter.

2. Genom förordningen upphäves ölförsäljningsförordningen den 26 maj
1954 (nr 522), dock att sistnämnda författning alltjämt skall äga tillämpning
beträffande förhållanden som hänföra sig till tiden före den 1 oktober
1961.

3. Den som vid utgången av september 1961 äger rätt att sälja Öl må
efter ikraftträdandet av denna förordning behålla denna rätt, i fråga om
utskänkningstillstånd under tid för vilken detta meddelats, och i övriga fall
tills vidare. Avser rätten utminutering och kan rättighetsinnehavaren enligt
förordningens 6 § icke erhålla försäljningsrätt, må dock den dittill svar ande
försäljningsrätten behållas, därest rättighetsinnehavaren är enskild person,
så länge han innehar rörelsen och i annat fall intill den 1 oktober 1966.

4. Tillverkare må, oavsett vad i 6 § fjärde stycket stadgas, bedriva utminutering
från butik, som där sägs, om denna anordnats före den 1 januari
1961.

5. Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses däri eljest
stadgande, som ersatts genom bestämmelse i den nya förordningen, skall
den bestämmelsen i stället tillämpas.

Kungi. Maj.ts proposition nr 8 år 1961

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 4 § 1 mom. och 7 § förordningen
den 27 maj 1960 (nr 253) om tillverkning och beskattning
av malt- och läskedrycker

Härigenom förordnas, att 4 § 1 mom. och 7 § förordningen den 27 maj
1960 om tillverkning och beskattning av malt- och läskedrycker skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 §■

1 mom. Utan Kungl. Maj.ts tillstånd
må Öl icke tillverkas i annat
bryggeri än sådant, i vilket dylik tillverkning
enligt tillståndsbevis bedrivits
efter ingången av oktober månad
1938. För rätt att tillverka starköl erfordras
särskilt tillstånd av Kungl.
Maj.t. Därvid äger Kungl. Maj:t föreskriva
de villkor, som prövas erforderliga.
Rätt att tillverka Öl eller
starköl må av Kungl. Maj.t indragas,
om den icke längre utövas. Innan beslut
om indragning meddelas, skall
tillverkaren beredas tillfälle att yttra
sig.

Den som-------och

1 mom. För rätt att tillverka
Öl eller starköl erfordras tillstånd av
kontrollstyrelsen. Tillstånd skall gälla
tills vidare. Rätt att tillverka Öl
och starköl må av kontrollstyrelsen
indragas, om den icke längre utövas
eller om så finnes påkallat med hänsyn
till kontrollen över tillverkningen
och över utgörandet av skatt för Öl
och starköl. Innan beslut om indragning
meddelas, skall tillverkaren beredas
tillfälle att yttra sig.

starköl.

7 §•

För lagrat-------för läskedrycker.

Skattskyldigheten inträder — — — där förtäres.
För varje tillverkningsställe, där
Öl eller starköl tillverkas, skall skatt
utgå med minst ettusen kronor för
kalenderkvartal räknat.

1. Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1961.

2. Förordningens bestämmelser skola äga giltighet redan före ikraftträdandet
med avseende på åtgärder, som erfordras för tillämpningen därefter.

3. Rätt att tillverka Öl eller starköl, vilken förefinnes före utgången av september
månad 1961, skall äga giltighet även för tiden därefter.

4. Vid bestämmande av skatt för tid före den 1 oktober 1961 skola bestämmelserna
i 7 § i dess hittills gällande lydelse alltjämt äga tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
16 december 1960.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,

Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam, Hermansson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändrad lagstiftning
rörande tillverkning och försäljning av Öl samt anför därvid följande.

I. Inledning

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 16 augusti 1954 tillkallade
dåvarande chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, såsom utredningsmän
med uppdrag att verkställa utredning rörande bryggeriernas företagsform
och vissa därmed sammanhängande spörsmål numera generaldirektören
E. Cardelius, tillika ordförande, verkställande direktören i Aktiebolaget
Stockholms bryggerier B. Elmfeldt, ledamoten av riksdagens andra
kammare, målarmästaren G. Engkvist, dåvarande ledamoten av riksdagens
första kammare, filosofie doktorn E. Englund, numera vice verkställande
direktören i Nya systemaktiebolaget K. G. Erbacke, fabrikören Y.
Lindvall, dåvarande ordföranden i Svenska bryggeriindustriarbetareförbundet
E. Olsson samt ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren
J. W. Pettersson, Sävsjö. Sedan Olsson avlidit, uppdrog departementschefen
genom beslut den 13 april 1957 åt den nye ordföranden i Svenska
bryggeriindustriarbetareförbundet I. Karlson att vara ledamot av utredningen.
Genom beslut den 10 april 1959 entledigades Englund från det honom
meddelade uppdraget.

Utredningen antog benämningen 1954 års bryggeriutredning.

Med skrivelse den 15 december 1959 överlämnade utredningen sitt betänkande
med titeln »ölfrågan» (SOU 1959: 46). Betänkandet var enhälligt.

Av bryggeriutredningens författningsförslag torde förslagen till ny ölförsäljningsförordning
och till kungörelse om lokala samarbetsnämnder för
frågor rörande utminutering av Öl såsom Bihang A och B få fogas vid statsrådsprotokollet
för innevarande dag.

över betänkandet har, efter remiss, yttranden inkommit från kontrollstyrelsen,
statskontoret, socialstyrelsen, kommerskollegium, statens
pris- och kartellnämnd, statens organisationsnämnd, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs och Bohus,

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

Älvsborgs, Skaraborgs, Västernorrlands samt Norrbottens län, länsnykterhetsnämnderna
i Jönköpings, Kristianstads och Västerbottens län, Svenska
stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Föreningen Sveriges
stadsfiskaler, Föreningen Sveriges landsfiskaler, Nya systemaktiebolaget,
Svenska bryggareföreningen, Malt- och läskedrycksförbundet, Föreningen
Skattepliktiga bryggerier, Svenska bryggeriindustriarbetareförbundet, Kooperativa
förbundet, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges centrala restaurangaktiebolag,
Sveriges hotell- och restaurantförbund, Föreningen Allmännyttiga
kafébolag, Sveriges nykterhetsvänners landsförbund, Sveriges storloge
av IOGT, Nationaltemplarorden, De kristna samfundens nykterhetsrörelse
och Centralförbundet för nykterhetsundervisning.

Kommerskollegium har överlämnat yttranden från Sveriges industriförbund
och samtliga handelskammare i riket utom två.

Länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs och Bohus,
Skaraborgs, Västernorrlands samt Norrbottens län har överlämnat yttranden
från länsnykterhetsnämnden i vederbörande län. Flertalet av länsstyrelserna
har vidare överlämnat yttranden från olika lokala organ. Sålunda
har överståthållarämbetet bifogat yttranden från polismästaren och
stadsfullmäktige i Stockholm. Länsstyrelsen i Kronobergs län har överlämnat
yttranden från stadsfullmäktige i Växjö och Ljungby samt kommunalfullmäktige
i Alvesta och Älmhults köpingar, länsstyrelsen i Malmöhus län
yttranden från poliskamrarna i Malmö och Hälsingborg, Föreningen Malmöhus
läns landsfiskaler, drätselkammaren i Malmö, stadskollegiet i Hälsingborg
och nykterhetsnämnden i Höörs köping, länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län yttranden från poliskammaren i Göteborg, stadsfullmäktige i
Göteborg samt nykterhetsnämnderna i Göteborg och Uddevalla, länsstyrelsen
i Skaraborgs län yttranden från landsfogden, stadsfiskalerna i Skövde
och Lidköping samt Föreningen Skaraborgs läns landsfiskaler ävensom nykterhetsnämnderna
i Skövde, Tibro köping och Karlsborgs kommun, länsstyrelsen
i Västernorrlands län yttranden från landsfogden, Västernorrlands
länsavdelning av Föreningen Sveriges landsfiskaler, stadsfullmäktige i
Sundsvall, kommunalnämnden i Ånge köping och kommunalfullmäktige i
Njurunda, Fjällsjö och Själevads kommuner samt slutligen länsstyrelsen
i Norrbottens län yttranden från landsfiskalen i Övertorneå distrikt, drätselkammaren
i Luleå samt nykterhetsnämnderna i överkalix och övertorneå
kommuner.

De av länsstyrelserna hörda stads- och kommunalfullmäktige har i flertalet
fall bifogat yttranden från vederbörande nykterhetsnämnder.

Vid remissbehandlingen har bryggeriutredningens allmänna bedömningar
och i stor utsträckning även dess förslag till nya bestämmelser på maltdrycksområdet
vunnit anslutning från det övervägande flertalet instanser.
I vissa yttranden har dock kritik riktats mot såväl utredningens bedömningar
som dess författningsförslag.

Jag anhåller nu att till närmare behandling få upptaga förevarandc lagstiftningsfrågor.

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

II. Allmänna synpunkter

Utredningen

Inledning. Den gällande maltdrycksregleringen grundas — liksom dess föregångare
— på det förhållandet att maltdryckerna innehåller alkohol och
att de i likhet med andra alkoholdrycker kan missbrukas. Bestämmelserna
omfattar — bortsett från den särskilda produktbeskattningen -— på tillverkningssidan
föreskrifter om alkoholgränser, koncessionsreglering m. in.,
på försäljningssidan tillståndsreglering, ordningsföreskrifter och försäljningskontroll.

Generellt sett fick maltdrycksregleringen genom 1954 års nykterhetspolitiska
lagstiftning en i väsentliga hänseenden ny utformning. Här liksom
beträffande spritdrycker och viner genomfördes betydande lättnader. Sålunda
slopades det dittills gällande starkölsförbudet. Försäljningsbestämmelserna
för vanligt Öl liberaliserades i betydande utsträckning samtidigt
som alkoholhalten fixerades vid den då sedan flera år tillämpade relativt
låga nivån av högst 2,8 viktprocent. Försäljningen av lättöl liksom av läskedrycker
och andra alkoholfria eller som alkoholfria betecknade drycker blev
väsentligen en fri näring. Grunddragen i reformerna var desamma som i den
nya försäljningslagstiftningen överhuvud. De vägledande nykterhetspolitiska
målsättningarna var i första hand större frihet under ökat ansvar och
en strävan att inrikta konsumtionen på alkoholsvagare drycker.

Vid genomförandet av de nu berörda åtgärderna uppsköts ställningstagandet
till frågan om bryggeriernas företagsform. Det har varit bryggeriutredningens
uppgift att närmare utreda denna fråga.

Enligt utredningsdirektiven har utredningen i första hand haft att utreda
behovet av och möjligheterna för att avveckla det enskilda vinstintresset
inom bryggerinäringen och utvidga den statliga kontrollen. Utgångspunkten
för utredningens överväganden har varit dels av nykterhetspolitisk,
dels av näringspolitisk natur. Det har dock ansetts uppenbart, att ett eventuellt
behov att utvidga statskontrollen inom maltdryckshanteringen väsentligen
måste motiveras av nykterhetspolitiska förhållanden.

Till grund för sina överväganden har utredningen lagt särskilda undersökningar
rörande bl. a. maltdryckernas medicinska verkan, ölkonsumtionen
och missbruket av Öl samt bryggerinäringens struktur och ekonomi.

Maltdryckernas verkan. För bedömningen av maltdryckernas verkan på organismen
har utredningen låtit professor L. Goldberg, vilken förordnats
att såsom expert biträda utredningen, verkställa särskilda undersökningar.
På grundval av betänkandet har inom finansdepartementet utarbetats
en redogörelse för resultatet av de sålunda verkställda undersökningarna.
Denna redogörelse torde såsom Bilaga 1 få fogas vid statsrådsprotokollet i
detta ärende.

Av en i betänkandet intagen sammanfattning av undersökningsresultaten
må här till en början återges följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

Vid förtäring av samma mängd alkohol med olika drycker blir skillnaderna
i blodalkoholhalt avsevärda. De högsta blodalkoholkurvorna framkommer
efter förtäring av sprit. Därnäst kommer i tur och ordning kurvorna
för starkviner och olika slag av lättviner (röda och vita). De lägsta
kurvorna framkommer efter förtäring av maltdrycker. Lägst ligger kurvorna
för Öl och lagrat lättöl.

Vid förtäring av t. ex. en flaska pilsner uppnås en maximal blodalkoholhalt
av 0,10—0,11 promille. Denna alkoholmängd har helt lämnat blodet
på 45—60 minuter. Organismen omsätter vid förtäring av smärre alkoholmängder
omkring en och en halv flaska Öl per timme. Det behövs förtäring
av avsevärda mängder för att leda till en påvisbar alkoholpåverkan. En
förtäring av fyra—sex flaskor inom loppet av en halvtimme är nödvändig
för att en alkoholhalt av 0,5 promille skall kunna uppnås, en vätskekvantitet
som bereder flertalet måttliga alkoholförtärare stora besvär. Härtill
kommer, att alkoholförbränningen av en maltdryck av klass II stiger med
en ökning av den förtärda mängden. En fördubbling av den förtärda mängden
medför en fördubbling av förbränningshastigheten.

Den dryck, i vilken alkoholen intages, spelar således — tillsammans med
den totala mängden alkohol — en avgörande roll för den uppnådda alkoholhalten
i blodet och därmed för alkoholens verkan.

Enär verkan av en alkoholhaltig dryck ökar mer än blodalkoholhalten,
blir skillnaderna i verkan mellan olika slags drycker större än skillnaderna
mellan blodalkoholkurvorna. Verkan av maltdrycker är — vid tillförsel av
samma alkoholmängd — betydligt mindre än verkan av sprit: av starköl
omkring 1/3 av verkan av motsvarande mängd sprit, av Öl omkring 1/6 och
av lagrat lättöl 1/8—1/10.

Det har vidare klart visats, att ett samband föreligger mellan maltdryckernas
sammansättning och deras verkan. Det är inte alkoholhalten, extrakthalten
eller stamvörtstyrkan var för sig som är avgörande för verkan
utan i stället den relativa extrakthalten (förhållandet mellan alkoholhalt
och extrakthalt) och därmed förjäsningsgraden. En hög relativ extrakthalt,
som motsvarar en låg kvot alkoholhalt/extrakthalt, och en låg förjäsningsgrad
medför en lägre blodalkoholkurva — och därmed en mindre verkan
— än en låg relativ extrakthalt, d. v. s. en hög kvot alkoholhalt/extrakthalt
och en hög förjäsningsgrad.

Den blodalkoholhalt, som råder i organismen under en längre tidrymd,
måste överstiga ett visst kritiskt gränsvärde för alt kroniska skadeverkningar
skall framkomma. Detta innebär att risken för skadeverkningar
efter förtäring av maltdrycker, som leder till den lägsta blodalkoholhalten,
måste bli avsevärt mindre än efter förtäring av sprit, som snabbare leder
till hög blodalkoholhalt.

Ölkonsumtionen. Ölkonsumtionen har — framhåller utredningen — på längre
sikt hållit sig tämligen konstant. 1905 uppgick den till närmare 28 liter
per invånare, 1958 till 25,6. Bland förändringarna kan noteras eu mera betydande
nedgång dels under 1930-talets krisår dels under det senaste kriget.
Under åren efter det sista kriget gjorde sig först en något stigande tendens
gällande, men efter 1955 kan en klar minskning konstateras (från

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

29,4 liter per invånare till 25,6). Lättölet har efter en tid av sjunkande konsumtion
visat en ökning 1958 och uppnådde då 10,3 liter per invånare. Inom
lättölssortimentet har tendensen under en följd av år varit en stigande konsumtion
av lagrat lättöl och tillbakagång för det färska lättölet (svagdricka).
Konsumtionen av läskedrycker, slutligen, har generellt sett sedan länge
varit stigande och uppgick 1958 till 26,6 liter per invånare. Till komplettering
av de i betänkandet lämnade siffrorna kan nämnas, att konsumtionen
under 1959 var 27,3 liter per invånare. Under 1960 har konsumtionen åter
sjunkit och var under de tre första kvartalen 19,8 liter per invånare mot
20,8 liter under motsvarande tid 1959 och 19,4 liter under samma tidrymd
år 1958.

Missbruket av Öl. För sitt ställningstagande till de förelagda spörsmålen
har utredningen ansett det angeläget att få kännedom om i vad mån konsumtionen
av Öl och starköl numera — efter 1954 års nykterhetspolitiska
reformer — föranleder missbruk eller andra sociala olägenheter och i vad
mån sådana olägenheter kan bero på bryggeriernas eller ölhandelns åtgöranden.
Vid två tillfällen — hösten 1956 och våren 1958 — har utredningen
i detta syfte gjort enquéter hos länsstyrelserna och därvid begärt att
dessa i sin tur skulle höra länsnykterhetsnämnden i länet samt ett antal
lokala nykterhetsnämnder och polismyndigheter.

I Stockholm har yttranden avgivits av nykterhetsnämnden och dess nykterhetsbyråer,
av stadens utskänkningskommitté samt av poliskammaren,
kriminalpolisintendenten och de elva polisvaktdistrikten. I övrigt hördes
vid det förstnämnda tillfället nykterhetsnämnder och polismyndigheter i
städer med mer än 50 000 invånare samt (utöver Gävle) tre städer i Norrland.
Vid det andra tillfället hördes dessutom nykterhetsnämnderna i 49
slumpvis utvalda landskommuner. De inkomna yttrandena — bortsett från
Stockholm — uppgick 1956 till 14 från vardera nykterhetsnämnder och
polismyndigheter, 1958 till 63 från nykterhetsnämnder (14 städer och
49 landskommuner) samt från 15 polismyndigheter.

De frågor som ställdes 1956 resp. 1958 var i huvudsak likartade. I vissa
avseenden vidtogs emellertid 1958 ändringar i frågornas utformning. Sammanfattningsvis
avsåg frågorna att ge besked om missbruk av Öl över huvud
förekommer, bland vilka grupper detta missbruk påträffas, från vilka inköpskällor
det missbrukade ölet härrör, om missbruk förekommer på
arbetsplatser samt i vad mån missförhållanden kan härledas till försäljarnas
åtgöranden. 1956 ställdes härjämte frågor huruvida någon förändring
i ölmissbrukets omfattning kunnat konstateras i samband med den nya
lagstiftningens ikraftträdande den 1 oktober 1955 samt huruvida föreliggande
erfarenheter ansågs böra föranleda en ändrad reglering av ölhandeln.
Slutligen frågades vid bägge tillfällena, huruvida missbruk av starköl förekommer.

Genom de verkställda undersökningarna har utredningen sålunda sökt
få besked om den uppfattning om ölmissbrukets utbredning och betydelse,
som föreligger bland myndigheter som närmast kommer i kontakt med dess
yttringar. Om undersökningarnas uppläggning i övrigt gör utredningen följande
uttalande.

Kungl. Maj:ts proposition nr S år 1961

Det är uppenbart, att åtskilliga svårigheter är förbundna med sådana undersökningar.
För myndigheterna är det inte alltid så lätt att avge ett bestämt
omdöme om de företeelser det här är fråga om. Det är också ofta svårt
att tolka de gjorda uttalandena och att gruppera dem inbördes. Trots dessa
omständigheter torde det emellertid vara möjligt att på grundval av det
föreliggande materialet göra sig en tämligen klar bild av det allmänna läget.

Av den i betänkandet lämnade redogörelsen för undersökningarnas resultat
inhämtas i huvudsak följande.

Det framgår av enquéterna, att det ölmissbruk som nu förekommer praktiskt
taget enbart är att hänföra till personer över 25 års ålder, oftast
till medelålders och äldre. Omnämnanden av ölmissbruk bland ungdom är
endast sporadiska. Att döma av vissa tidigare undersökningar anses det möjligen
kunna antagas, att ungdomsmissbruket tidigare varit av större betydelse.
Det konstateras vidare, att missbruk av Öl vanligen sker i samband med
spritförtäring, i någon mån med tabletter. Endast några få av de hörda
myndigheterna har funnit, att missbruket väsentligen förekommer såsom
förtäring av Öl enbart. I stort sett anses detta också överensstämma med
resultatet av tidigare undersökningar.

Svårare är, framhålles det, att komma till en klar uppfattning rörande ölmissbrukets
omfattning. En viss skiljaktighet föreligger här möjligen mellan
uttalandena från länsstyrelserna och länsnykterhetsnämnderna, vilka senare
anses tillmäta ölmissbruket en något större betydelse än länsstyrelserna.
Någon väsentlig olikhet i uppfattningen torde dock inte föreligga, påpekas
det. Vad beträffar länsstyrelserna anser det övervägande flertalet, att ölmissbruket
inte utgör något egentligt problem eller i varje fall representerar
ett mycket ringa sådant. Denna uppfattning synes för övrigt ha vunnit mark
under tiden mellan de två undersökningarna. Bland länsnykterhetsnämnderna
anger det övervägande flertalet, att ölmissbruk förekommer. Omfattningen
betecknas dock som obetydlig. De lokala myndigheternas svar ger i stort
sett samma bild. För landet i dess helhet kan, framhåller utredningen, sägas
att ölmissbruket är ett tämligen litet problem. Vissa lokala avvikelser förekommer
dock. Det erinras om att de hörda myndigheterna i Skaraborgs och
Norrbottens län anlagt en mer allvarlig syn på läget än man gjort i landet i
övrigt. Eu något större utbredning än på andra håll har ölmissbruket antagligen
också i Stockholm.

Förekommande ölmissbruks fördelning på städer och landsbygd har berörts
i särskilda frågor. Svaren synes närmast ge vid handen, att tidigare
skillnader mellan stad och land håller på att utjämnas. Dock torde missbruk
fortfarande vara förhållandevis vanligare i städerna.

En jämförelse med förhållandena före den 1 oktober 1955 ger vid handen,
att någon nämnvärd förändring väl på de flesta håll inte kunnat påvisas
men all i stora delar av landet ölmissbruket anses ha minskat. Endast
för ett par län (Kronobergs och Västernorrlands) har en ökning uppgivits.
Länsstyrelsernas och länsnykterhetsnämndernas uppgifter 1958 om ölmiss 2

Iiihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr S

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

brukets omfattning i dessa län anses dock närmast tyda på att företeelsen
varit av övergående natur.

I detta sammanhang erinras om att flertalet länsnykterhetsnämnder 1956
ansåg, att ölets ökade lättillgänglighet inte orsakat några nykterhetspolitiska
olägenheter. Fem länsnämnder ansåg dock, att så var fallet. Det påpekas,
att endast en av dessa vid den senare enquéten ansett att utbrett missbruk
förekommer.

De gjorda bedömningarna huruvida det missbrukade ölet härrör från butiker,
utskänkning eller kringföring är, påpekar utredningen, ganska svårtolkade.
Någon väsentlig skillnad mellan avhämtningsför sälj ning och kringföring
anses emellertid inte föreligga. Det är vidare enligt utredningen tydligt,
att ölkaféerna i städerna inte minst i Stockholm innebär åtskilliga problem.
Uppgifterna om överträdelser av försälj ningsbestämmelserna i olika
hänseenden tyder på att frekvensen är ganska låg. Anmärkningarna mot
kringföringen anses vara betydligt färre än mot övriga försäljningsformer.
Beträffande provisionssystemet för ölutkörarnas avlöning synes enligt utredningen
en viss förskjutning i bedömningen ha inträffat. Att förekomsten
av provision skulle medföra, att ölutköraren visar ett särskilt försäljningsintresse,
hävdas sålunda av färre länsnykterhetsnämnder år 1958 än år
1956. Frekvensen av påvisade missförhållanden är generellt sett låg.

Starkölet synes inte förorsaka några nämnvärda nykterhetspolitiska olägenheter.

I sin sammanfattande bedömning av undersökningsresultatet uttalar
bryggeriutredningen följande.

Våra undersökningar rörande de sociala olägenheterna av ölförsäljningen
har visat, att maltdrycksmissbruket i vårt land är ett jämförelsevis
litet problem och att andelen rena ölfyllerister är ringa. Förekommande
missbruk av Öl sker i allmänhet genom påspädning till sprit, i viss omfattning
tillsammans med lahletter, och hänför sig i huvudsak till äldre åldersgrupper.
Bland ungdomen är ölmissbruk en undantagsföreteelse. ölets efter
den 1 oktober 1955 ökade lättillgänglighet har knappast förorsakat några
nykterhetspolitiska olägenheter. Generellt sett torde ingen av de olika försäljningsformerna
— avhämtning, kringföring, utskänkning -— i och för
sig skapa nykterhetspolitiska problem, ehuru såväl avhämtning som kringföring
kan medföra olägenheter under vissa, oftast lokalt betingade omständigheter
och de rena ölkaféerna i städerna kan utgöra delvis slumbetonade
missbrukshärdar. Av undersökningarna framgår, att nykterhetspolitiska
olägenheter i någon mån orsakas av att bryggerierna och ölhandeln överträder
gällande försäljningsbestämmelser och att det är sannolikt att sådana
överträdelser stundom sammanhänger med det privatekonomiska vinstintresset.
Ifrågavarande olägenheter och överträdelser är överhuvud ej av sådan
omfattning eller betydelse, att de kan anses motivera mera vittgående
regleringsåtgärder. Det må här nämnas, att ett nytt ackordssystem för utkörarnas
avlöning fått ökande användning. Enligt detta utgör den på försäljningskvantiteten
grundade ersättningen en jämförelsevis obetydlig del av
ackordet. För övrigt är ersättningen per försåld flaska — oavsett om nämnda
system tillämpas eller inte — densamma för Öl, lättöl och läskedrycker.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

Bryggerinäringens struktur och ekonomi. För de undersökningar som bryggeriutredningen
genomfört rörande bryggerinäringens struktur och ekonomi
lämnas i betänkandet närmare redogörelse i avsnitt II (s. 41—74) och i bilaga
2 »Vinstförhållanden in. m. inom maltdrycksinduslrin» (s. 178—241).

De allmänna dragen i bryggerinäringens struktur sammanfattas på följande
sätt.

ölbryggerierna utgör en del av malt- och läskedrycksindustrin, som i övrigt
omfattar lättölsbryggerier och företag som enbart tillverkar läskedrycker.
Mellan de olika delarna av malt- och läskedrycksindustrin råder ett intimt
samband, företagsekonomiskt och konkurrensmässigt. Detta samband framgår
redan av det förhållandet, att det övervägande flertalet ölbryggerier förutom
Öl även tillverkar lättöl och läskedrycker, ett stort antal lättölsbryggerier
både lättöl och läskedrycker. Av väsentlig betydelse är också att ölbryggerierna
direkt eller indirekt äger ett antal lättölsbryggerier och framför
allt en betydande del av läskedrycksindustrin. Att malt- och läskedrycksindustrin
i väsentliga hänseenden fungerar som en enhet sammanhänger
självfallet med att industrins olika produkter konkurrerar med
varandra (främst olika malt- resp. läskedrycker sinsemellan) eller kompletterar
varandra i konsumenternas efterfrågan, ölbryggerierna kan sålunda
inte behandlas utan att hänsyn också tages till den övriga malt- och läskedrycksindustrin.
Antalet bryggerianläggningar har sedan länge varit sjunkande
med en accelererande tendens under senare år. Koncernerna har sedan
ett 10-tal år kontrollerat ca 60 procent av bryggerierna. Andelen för koncerner
med mer än 2 anläggningar har varit stigande och uppgår nu till mer
än hälften av anläggningarna. Bryggeriföretagen, speciellt storkoncernerna,
kontrollerar ett stort antal fristående företag med tillverkning av andra
drycker än Öl, främst läskedrycker, ölbryggerierna, varav flertalet själva
tillverkar lättöl och läskedrycker, svarar sålunda totalt sett för ca 2/3 av
lättölstillverkningen och 4/5 av läskedryckstillverkningen.

En betydande förskjutning mot större produktionsenheter har ägt rum
inom näringen under senare år. Samtidigt kan dock observeras en förstärkning
av de medelstora företagens ställning.

Sedan statsmakternas reglerande åtgärder i olika hänseenden numera begränsats
i avsevärd mån och bryggerinäringens egna pris- och försäljningsreglerande
avtal upphört, samtidigt som en ny försäljarkategori tillkommit
genom att ett stort antal lättöls- och läskedrycksfabrikanter fått rätt
att också sälja Öl, har, framhåller utredningen, branschen kommit alt kännetecknas
av stigande konkurrens.

Den prispolitik som förs av ölbryggerierna karakteriseras som restriktiv.
Härom anlöres följande.

Några mer ingående undersökningar av prisutvecklingen på bryggeriindustrins
produkter föreligger inte. En viss uppfattning om förhållandena
kan emellertid erhållas ur priskontrollnämndens material och liknande
uppgifter.

Det genomsnittliga konsumentpriset i landet vid ulminutering i butiker

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

var 1939 24 öre per flaska, 1945 31,5 öre, 1950 33,6 öre, 1955 41 öre och
1958 48,5 öre. Under den angivna 20-årsperioden skedde sålunda en fördubbling
av priset. I 1939 års penningvärde motsvarade 1958 års pris 21
öre och är sålunda — trots ökat skatteuttag — reellt lägre än 1939. En jämförelse
med livsmedelsprisindex, ger vid handen, att medan ölpriset nominellt
ökade med drygt 100 procent ökade livsmedelspriserna med drygt
160 procent.

Skatteuttaget förändrades under nyss angivna tid från 7 öre per flaska
till 16 öre per flaska. Skatten utgjorde sålunda 1939 29 procent och 1958
33 procent av konsumentpriset. Till jämförelse kan nämnas att skattens
andel av partipriset i Stockholm var 37 procent år 1939 och 41 procent 1958.
Till de nu lämnade uppgifterna bör läggas, att prissättningen är ytterst
varierande i olika delar av landet, inte minst beroende på skillnader i återförsäljarnas
marginaler och förekommande partirabatter. Om återförsäljarnas
marginal må här endast noteras, att denna, bortsett från kvantitetsrabatter
in. m., lärer uppgå till mellan 5 och 13 öre. Sistnämnda belopp förekommer
bl. a. i Stockholm.

Utskänkningspriset torde uppgå till mellan 60 öre och 1 krona på kaféer
och liknande utskänkningsställen, medan priset på spritrestauranger kan
stiga till 1 krona 50 öre.

Om bryggeriindustrins ekonomiska läge uttalar bryggeriutredningen sammanfattningsvis
följande.

Räntabiliteten inom bryggeriindustrin har försämrats under de år, som
vår undersökning omfattar. Denna utveckling, som gäller för samtliga i utredningen
ingående företagsgrupper, har varit särskilt markant under år
1955/56, medan år 1956/57 närmast återspeglar en stagnation med undantag
för vissa företag, där en ytterligare smärre räntabilitelsförsämring kunnat
konstateras. Räntabilitetsutvecklingen får ses mot bakgrunden av den
kraftiga kvantitativa försäljningsminskning, som drabbat företagen under
år 1955/56, och den stabilisering vid sistnämnda års nivå, som generellt
kunnat konstateras under år 1956/57. Lönsamheten av själva drvckeshanteringen
kan icke sägas ha varit särskilt hög under något av de undersökta
åren. Observeras bör dock, att läskedryckerna generellt sett lämnat större
överskott per volymenhet än maltdryckerna.

Vad sedan angår bryggeriindustrins allmänna ekonomiska läge är detta
generellt sett gott. I allmänhet har företagen en god likviditet och en väl
konsoliderad ställning.

Vissa storföretag har betydande engagemang i annan verksamhet än tillverkning
av drycker. Beträffande investeringsförhållandena kan noteras, att
maltdrycksindustrin är kapitalkrävande.

En inom finansdepartementet på grundval av betänkandet gjord sammanfattning
av de inom utredningen verkställda undersökningarna rörande
bryggerinäringens lönsamhet -— vilka utförts av e. o. byråchefen H. R. Fridolin
och e. o. förste aktuarien H. R. Fischerström — torde såsom Bilaga 2
få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende.

Bryggeriutredningens allmänna ställningstagande. Såsom förut nämnts har
bryggeriutredningen grundat sina överväganden rörande den allmänna utformningen
av maltdryckslagstiftningen på de olika undersökningar av ölfrågans
medicinska, sociala och ekonomiska aspekter för vilka i det föregående
redogjorts. Huvudvikten har därvid lagts på de nykterhetspolitiska

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

synpunkterna. Vid sidan av resultaten av de särskilda undersökningarna
har emellertid vissa ytterligare synpunkter ansetts böra beaktas. Bryggeriutredningen
erinrar sålunda bl. a. om att 1957 års riksdags beslut rörande
rusdrycksutskänkningen innebar att vinstavvecklingsprincipen fått en i viss
mån ändrad tillämpning. Att även detta förhållande inverkar på bedömningen
av den fråga som bryggeriutredningen haft att ta ställning till, har
ansetts givet.

I fråga om behovet och lämpligheten av åtgärder för ökad samhällelig
reglering av maltdrycksbranschen framhåller utredningen vidare, att sådana
åtgärder inte torde stå i överensstämmelse med de liberaliserande och
rationaliserande tendenser, som gör sig gällande i 1954 års försäljningslagstiftning
och som, bl. a. i fråga om starkölet, fullföljts genom vissa beslut
vid 1957 års riksdag. Sådana åtgärder skulle även kunna motverka strävandena
att åstadkomma en övergång inom konsumtionen till svagare drycker.
Konsumtionsläget för starkare maltdrycker (starköl och Öl) under de
senare åren ger ej heller stöd för uppfattningen, att skärpt reglering skulle
vara påkallad. Speciellt erinras om att starkölets återinförande på den
svenska marknaden inte medfört några nykterhetspolitiska problem, överhuvud
har starkölet efter den första övergångstiden fått mycket ringa betydelse.

Utredningen har på grundval av sålunda redovisade undersökningar och
överväganden kommit till den uppfattningen, att det varken ur nykterhetspolitiska
eller samhällsekonomiska synpunkter för närvarande finns tillräckliga
skäl att skärpa regleringen av maltdryckshanteringen eller att avveckla
det enskilda vinstintresset inom bryggerinäringen. Med hänsyn härtill
har utredningen ej heller ansett sig böra överväga ett förstatligande av
bryggerinäringen. Mot ett sådant talar, enligt utredningen, även att tillverkningen
av Öl och starköl inom bryggeribranschen är i tekniskt och ekonomiskt
avseende intimt sammankopplad med framställningen av lättöl och
läskedrycker. Sistnämnda verksamhet är en fri näring och nykterhetspolitiska
skäl kan inte anföras för statliga ingripanden häri.

Med utgångspunkt från dessa ställningstaganden har hryggeriutredningen
ansett sig sakna anledning att närmare utveckla de olika möjligheter,
som skulle kunna stå till buds för en skärpning av maltdrycksregleringen.
Utredningen förordar emellertid, såsom närmare skall beröras i det följande,
att det uppdrages åt kontrollstyrelsen att i samarbete med representanter
för nykterhetsrörelsen, öltillverkare m. fl. följa bryggeriernas verksamhet
och försäljningens utveckling och att, därest förhållandena framdeles
skulle utvecklas på ett otillfredsställande sätt och uppkommande olägenheter
inte skulle kunna elimineras förhandlingsvägen, föreslå statsmakterna
att vidtaga sådana ingripanden, som kan anses av omständigheterna
motiverade.

Då bryggeriutredningen sålunda för sin del inte anser sig böra förorda
att maltdrycksregleringen skärps, har utredningen övervägt att inskränka
sig till att föreslå ett bibehållande i huvudsak av nuvarande ordning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

När det gäller detta spörsmål hänvisar utredningen till en början bl. a. till
det förhållandet att maltdryckerna huvudsakligen användes i samband med
måltid och som sällskapsdryck och att deras funktion av alkoholdryck framträder
först i andra hand. Detta gäller — framhåller utredningen — inte
minst vårt svenska lågprocentiga Öl (klass II), liksom självfallet lättölet.
Förekommande missbruk av Öl kan och bör enligt utredningens mening stävjas
genom åtgärder i de individuella fallen dels i nykterhetsvårdens form
dels genom direkta ingrepp mot eventuella missförhållanden inom försäljningsverksamheten.
En generell restriktiv försäljningsreglering bör däremot
ej användas i sådant syfte.

Vidare kan enligt utredningen den nu gällande tillståndsregleringen i
fråga om utminuteringen i stort sett inte längre anses fylla någon egentlig
uppgift, eftersom behovsprövningen i realiteten i allt väsentligt är slopad,
ölet är numera även på landsbygden så pass lättillgängligt, påpekas det,
att ett borttagande av den huvudsakligen formella prövningen inte kan väntas
medföra någon nämnvärd ökning av vare sig förbrukning eller missbruk.
Ett slopande av denna tillståndsprövning skulle vidare inbespara mycket
onödigt arbete och onödiga kostnader för myndigheter och företagare.

Av nu angivna skäl och med hänsyn till de resultat, som framkommit
genom de förenämnda undersökningarna angående ölförsäljningens sociala
olägenheter och maltdryckernas medicinska verkningar, samt till utvecklingen
under de senaste åren förordar utredningen, att maltdrycksregleringen
främst i vad avser utminuteringen göres till föremål för en genomgripande
omläggning. Utredningen har därvid strävat efter att å ena sidan
åstadkomma en liberalisering och förenkling av gällande bestämmelser om
koncessionstvång och ölförsäljning och att å andra sidan skapa garantier
för att de enkla föreskrifter för försäljningen, som man anser nödvändiga,
verkligen blir efterlevda och riktigt tillämpade.

Remissyttrandena

Vid remissbehandlingen har det övervägande flertalet myndigheter och
organisationer förklarat sig helt eller i allt väsentligt kunna ansluta sig till
bryggeriutredningens bedömning av resultaten av de gjorda undersökningarna.
I enlighet härmed har de också i likhet med utredningen avvisat
tanken på skärpningar i maltdryckslagstiftningen. Bryggeriutredningens
åsikt att en betydande liberalisering av bestämmelserna kan vidtagas delas
också av dessa instanser. Åtskilliga av dem har påyrkat mer vittgående lättnader
än utredningen föreslagit.

Ett par länsstyrelser och tre länsnykterhetsnämnder har visserligen inte
funnit skäl föreligga till förstatligande av industrin eller skärpning i övrigt
av maltdrycksregleringen men å andra sidan inte funnit en liberalisering
i den utsträckning bryggeriutredningen förordar vara lämplig i nuvarande
mge.

De hörda nykterhetsorganisationerna och tre länsnykterhetsnämnder

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

har däremot icke kunnat dela utredningens uppfattning om ölets roll i
nykterlietshänseende och därför inte heller kunnat tillstyrka de föreslagna
ändringarna i den gällande regleringen.

Följande remissinstanser har anslutit sig till eller i det väsentliga lämnat
bryggeriutredningens allmänna bedömningar utan erinran: kontrollstyrelsen,
statskontoret, socialstyrelsen, kommerskollegium, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus, Göteborgs och Bohus,
Älvsborgs, Västernorrlands och Norrbottens län, länsnykterhetsnämnderna
i Stockholms, Kristianstads, Göteborgs och Bohus samt Västernorrlands län,
Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Föreningen
Sveriges stadsfiskaler, Föreningen Sveriges landsfiskaler jämte vissa lokalföreningar,
Nya systemaktiebolaget, Svenska bryggareföreningen, Malt- och
läskedrycksförbundet, Föreningen Skattepliktiga bryggerier, Svenska bryggeriindustriarbetareförbundet,
Kooperativa förbundet, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges speceri- och lanthandlareförbund, Sveriges centrala restaurangaktiebolag,
Sveriges hotell- och restaurantförbund, samtliga handelskammare
och, med få undantag, de lokala myndigheter som hörts i ärendet.

De nu nämnda remissinstanserna har i stor utsträckning understrukit
värdet av de genomförda specialundersökningarna och bedömer utredningens
slutsatser såsom välgrundade. Allmänna uttalanden i sådan riktning
göres sålunda bl. a. av statskontoret, kontrollstyrelsen och länsstyrelsen
i Stockholms län. Svenska stadsförbundet uttalar att utredningens
allmänna synpunkter och förslag synes vara väl avpassade efter nu rådande
förhållanden.

Svenska landskommunernas förbund anför följande.

Utredningen har på ett övertygande sätt visat, att det varken ur nykterhetspolitiska
eller samhällsekonomiska synpunkter för närvarande finns
tillräckliga skäl att skärpa regleringen av malldryckshanteringen eller att
avveckla det enskilda vinstintresset inom bryggerinäringen. Mot bakgrunden
härav är det förklarligt att utredningen undersökt möjligheterna till
ytterligare förenkling av maltdryckslagstiftningen. De förslag utredningen
framlagt synes vara väl förenliga med de riktlinjer för nykterhetspolitiken,
som antogs av 1954 års riksdag.

Länsnykterhetsnämnden i Kristianstads län erinrar om att ölet i den
allmänna debatten om de alkoholhaltiga dryckerna under en lång följd av
år spelat en väsentlig roll och att den betydelse man tillmätt denna dryck
vid dryftandet av orsakerna till de mindre goda nykterhetsförhållandena
i vårt land föranlett mångskiftande, ofta ändrade och av lokala opinionsyttringar
ej sällan föranledda restriktioner rörande handeln med Öl. Nämnden
fortsätter.

Under de senare åren har emellertid meningarna om ölet såsom orsak
till alkoholmissbruk i icke ringa mån ändrats, vilket avspeglats bl. a. i alt
lokala veton mot tillstånd att försälja Öl till avhämtning blivit alltmer sällsynta.
De resultat bryggeriutredningen genom sina undersökningar kommit
fram till, nämligen att ölet inte spelar någon mer väsentlig roll som berusningsmedel,
utgör därför bekräftelse på en uppfattning, som under de se -

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

nare åren kommit att omfattas av allt flera. Inom Kristianstads län, där tidigare
ett tämligen ringa antal öltillstånd förekommit, har under det senaste
decenniet ett stort antal sådana tillstånd beviljats utan att någon negativ
inverkan därav på det allmänna nykterhetstillståndet kunnat förmärkas.
Länsnämnden har därför sedan ganska lång tid tillbaka ansett, att
bestämmelser, syftande till att reglera ölhandeln, bör meddelas med försiktighet.

Länsnykterhetsnämnden förklarar sig dela utredningens uppfattning om
att en utvidgning av den statliga kontrollen över bryggerinäringen icke
behöver vidtagas. Det är, framhåller nämnden, ur olika synpunkter angeläget,
att inskränkningar i näringsfriheten icke göres i onödan utan endast
då starka skäl därtill är, och i förevarande fall saknas uppenbarligen sådana
skäl.

Stockholms handelskammare hälsar utredningens resultat med tillfredsställelse
och anför.

De redovisade undersökningarna ge vid handen, att tiden är mogen för
en ny, liberalare syn på ölfrågan och för att i huvudsak jämställa bryggerihanteringen
med annan näringsverksamhet. Vad som särskilt bör noteras
är den av utredningen redovisade, kontinuerligt pågående rationaliseringen
och effektiviseringen av produktionen. Av stort intresse äro också utredningens
konstateranden, att maltdrycksmissbruket i vårt land är ett jämförelsevis
litet problem och att, vad angår maltdryckernas verkningar på
den mänskliga organismen, blodalkoholhalt och alkoholverkan vid förtäring
av samma kvantitet alkohol ligger på en lägre nivå för maltdrycker
— för det vanliga ölet avsevärt lägre — än för starkare alkoholdrycker.

Betydelsen av den liberalisering som 1954 års lagstiftning medfört understrykes
av Svenska bryggareföreningen, som anser att förändringarna
haft en gynnsam effekt och fört bryggerinäringen ett steg närmare det naturliga
målet att få saluföra sina produkter under samma betingelser som
gäller för andra livsmedelsindustrier. Föreningen betonar också maltdryckernas
huvudsakliga karaktär av måltids- och sällskapsdryck. Det är i denna
egenskap dessa förvärvat popularitet i praktiskt taget alla världens länder
och inte på grund av att de till följd av tillverkningsprocessen innehåller
en viss alkoholmängd. Svenska bryggeriindustriarbetareförbundet
delar uppfattningen att skäl inte för närvarande föreligger att avveckla det
enskilda vinstintresset inom bryggerinäringen.

Några av de nu ifrågavarande remissinstanserna anser i likhet med kommcrskollegium
att utredningen visserligen gjort riktiga bedömanden på
grundval av det gedigna undersökningsmaterialet, när den i princip avstyrker
ett förstatligande av bryggerinäringen och en utvidgad statlig reglering,
men att den varit alltför tveksam att draga konsekvenserna av undersökningsresultaten
när det gällt att taga ställning till de mera detaljerade
spörsmålen.

Enligt Nya systemaktiebolagets mening föreligger icke nykterhetspolitiska
skäl att fortsättningsvis bibehålla en så omfattande reglering som utredningen
föreslår, eftersom maltdryckernas skadeverkningar befunnits
vara mycket ringa. Bolaget erinrar i detta sammanhang om den princip om

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

trihet under ansvar som var grundtanken i 1954 års nykterhetsreform och
som när det gäller det vanliga ölet hade kunnat motivera större lättnader
än bryggeriutredningen föreslagit.

Kooperativa förbundet anser att både principiella och praktiska lämpliglietsskäl
talar för att uppmjukningen i försäljningsregleringen göres ännu
vidsträcktare än som föreslagits. Den konsumentkooperativa rörelsen,
som sedan sin uppkomst präglats av synnerligen starkt intresse för folknykterhetens
främjande och på flera olika vägar verkat i detta syfte, är,
framhåller förbundet, givetvis helt främmande för att på något sätt vilja
medverka till en ökning av alkoholkonsumtionen i landet. När förbundet i
det föregående uttalat sig för ökad frihet inom maltdryckshanteringen har
det utgått från det efter 1955 års rusdrycksreform redan nu i praktiken bevisade
faktum, att den tidigare strängare restriktiva ordningen verkat i
högre grad konsumtionsfrämjande än friare förhållanden. Detsamma gäller,
enligt förbundets mening, också maltdryckshanteringen, vilken hittills
i anmärkningsvärt hög grad hållits åtskild från den egentliga rusdryckshanteringen
i regleringshänseende. Särskilt har detta varit fallet efter 1955
års reform. Den liberalare tillämpning på vissa områden av ölregleringen
under efterföljande år, som påvisas av den nu föreliggande utredningen,
har också kunnat ske utan nykterhetspolitiskt skadliga återverkningar. Förbundet
anför.

Ölkonsumtionen i dess helhet har tvärtom minskat, missbruken av ölförtäring
har gått tillbaka och tillmätes i den föreliggande utredningen ingen
sådan betydelse, som tidigare förmodats och som skulle kunna motivera
en särreglering för maltdryckerna. Styrelsen har uppfattat detta som en
fingervisning om önskvärdheten av ett snabbare fortskridande på den genom
utredningens förslag inslagna vägen mot slopandei av den nu tilllämpade
särbehandling i regleringslagstiftningen för maltdryckshanteringen.
Alkoholskadeverkningarna av ölförtäring har i den av utredningen föranstaltade
vetenskapliga undersökningen visat sig vara proportionellt avsevärt
mindre omfattande än de, som åstadkommes genom den efter 1 oktober
1955 i avsevärd utsträckning friare och betydligt lättare än förut åtkomliga
starkspriten. Under förutsättning, att den nykterhetsvårdande och
övervakande verksamhet, som är inriktad på individualfall av missbrukare,
vidmakthålles och vid behov stärkes och att de myndigheter, som är anförtrodda
eller verkar i samarbete med nykterhetsvården, ges behövlig behörighet
att ingripa inte bara mot individualfall av missbruk utan också
mot de försäljare av maltdrycker, som uppenbarligen sviker sitt ansvar,
genom att, när så kräves, förbjuda dem att fortsätta med sin hantering på
detta område, kan säkerligen med allt förtroende för framtiden den friare
linje för reglering av maltdryckshanteringen som redan i praktiken börjat
göra sig gällande hos de tillståndsbeviljande myndigheterna fullföljas ytterligare
ett avsevärt stycke framåt och i vissa fall betydligt längre än vad utredningen
med vissa av sina förslag syftat till.

I övrigt anmärker Kooperativa förbundet att det givetvis inte är något
socialt eller allmänt nykterhetspolitiskt betingat önskemål att ölkonsumtionen
skall ökas, annat än i den mån detta sker på bekostnad av starkspritkonsumtionen.
Det är tänkbart, tillägger man, att förskjutningen mellan

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

starksprit- och ölkonsumtionen skulle ha visat relativt ännu bättre resultat
till den senares förmån, om inte koncessionstvånget inom bryggeriindustrin
och den restriktiva regleringen av ölutskänkningen lett till uppkomsten,
respektive fortvaron av vissa monopolartade företeelser för bryggeriindustrins
vidkommande och även inom ölutskänkningen med motsvarande
återverkningar på konsumentpriserna.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län uttalar att man med hänsyn till vad utredningen
inhämtat angående de sociala olägenheterna av ölförsäljningen hade
kunnat förvänta, att den föreslagit en vidare liberalisering än vad som nu
skett och fortsätter.

Länsstyrelsen har redan i ett yttrande den 30 november 1956, refererat i
betänkandet, ifrågasatt om inte hela ölförsäljningsförordningen kunde slopas,
samt föreslagit att i stället för nämnda förordning i särskild författning
skulle åt länsstyrelserna ges befogenhet att, därest någon rörelse missbrukades
eller föranledde oordningar eller av annan anledning ölförsäljning
ansåges olämplig, meddela förbud mot ölförsäljning för viss tid eller
tills vidare. Länsstyrelsen framhöll i sitt yttrande, att gällande lagstiftning
på detta område innebure onödigt krångel samt slöseri med pengar och
arbetskraft. Länsstyrelsen hyser alltjämt denna principiella uppfattning.

I vissa yttranden har man gjort erinringar mot bryggeriutredningens särskilda
undersökningar även om man i det väsentliga kunnat ansluta sig till
utredningens allmänna ställningstagande.

Till denna grupp hör bl. a. socialstyrelsen, som gjort relativt utförliga
kommentarer till de olika undersökningarna. Styrelsen anför inledningsvis
att ett flertal omständigheter, som tillkommit under den tid som förflutit
sedan bryggeriutredningen tillsattes år 1954, medverkat till väsentligt ändrade
nykterhetspolitiska förhållanden. Detta gäller även i fråga om maltdryckerna.
De viktigaste förändringarna är enligt styrelsen följande.

Från omkring år 1944 steg konsumtionen av vanligt Öl, som är den dominerande
maltdrycken, kontinuerligt för att nå en topp år 1955, d. v. s. samma
år som omläggningen i liberaliserande riktning av den allmänna nykterhetspolitiken
påbörjades. Därefter visade konsumtionskurvan för Öl en
fallande tendens för att under år 1959 åter stiga (från 25,7 liter per invånare
år 1958 till 27,2 år 1959). Den år 1955 påbörjade minskningen av ölkonsumtionen
har sin främsta orsak i ökad konkurrens om konsumenterna
genom den friare försäljningen av starkare alkoholdrycker, starkölets frisläppande
samt nyproduktion och försäljning av lagrat lättöl av hög kvalité.
Konkurrensen från dessa drycker var så stark, att en konsumtionsnedgång
inträffade, ehuru antalet fasta försäljningsställen för utminutering av Öl
ökade från 8 000 år 1955 till över 25 000 år 1959. En ytterligare omständighet,
som är av betydelse vid bedömande av ölfrågans nuläge, är att det vanliga
ölets alkoholhalt på grund av råvarubristen under andra världskriget nedsattes
och genom 1954 års ölförsäljningsförordning fixerats vid 2,8 mot 3,2
viktprocent före kriget. Den gynnsamma effekten på det allmänna nykterhetstillståndet
av en dylik nedsättning av alkoholstyrkan i en alkoholdryck
med så omfattande konsumtion som ölet har visat sig vara betydande. Utom
att utredning i ämnet pågått torde denna effekt vara det viktigaste skälet
till att krav på bryggerinäringens desintressering sedan länge icke avhörts.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

I fråga om lönsamhetsundersökningen inskränker sig socialstyrelsen till
att uttala, att en låg eller måttlig lönsamhet i och för sig icke bör utesluta,
att den inom den övriga alkoholhanteringen tillämpade principen om avveckling
av det enskilda vinstintresset utsträckes även till produktion och försäljning
av Öl. En hög avkastning inom en näringsgren som bryggeribranschen
kan visserligen — som vid upprepade tillfällen skett — aktualisera
krav på desintressering av denna bransch, dvs. en avveckling av det enskilda
vinstintresset. Bakom dessa krav ligger det förhållandet att maltdryckerna
kan missbrukas med sociala skadeverkningar som följd. Men
även en låg räntabilitet kan — framhåller styrelsen — skapa förutsättningar
för att sådana krav reses, om nämligen bryggeribranschen i ett
pressat lönsamhetsläge, t. ex. med moderna och påträngande reklammetoder
eller genom bristande efterlevnad av bestämmelserna i ölförsäljningsförordningen,
utan hänsyn till ökning av ett eventuellt förekommande ölmissbruk,
skulle söka befrämja avsättningen av sina produkter. En så föränderlig
faktor som bryggerinäringens avkastning kan emellertid enligt socialstyrelsens
mening icke tillmätas avgörande betydelse vid bedömande av
frågan om behovet av skärpt malldrycksreglering, t. ex. i form av desintressering
i försäljningsledet. Eventuella nykterhetspolitiska olägenheter av ölförsäljning
och ölkonsumtion bör i stället vara avgörande för statsmakternas
ställningstagande i denna fråga.

Vad beträffar undersökningarna om ölförsäljningens sociala olägenheter
framhåller socialstyrelsen att den gärna — utan att vilja direkt förringa
värdet av de gjorda undersökningarna — skulle ha önskat, alt undersökningar
av delvis annan uppläggning hade företagits för närmare klarläggande
av ölmissbruket i landets olika delar och inom skilda befolkningskategorier.
Styrelsen uttalar härvidlag följande.

Av stort värde skulle t. ex. vara större och ingående klientelundersökningar
med medicinsk, socialmedicinsk och sociologisk inriktning. Man
borde t. ex. söka klarlägga ölets roll som framkallare av alkoholmissbruk
och som orsaksfaktor vid mera ihållande missbruk respektive recidiv hos nykterhetsvårdens
klienter. Det får anses medicinskt klarlagt, att tillförsel av
även en liten kvantitet Öl åstadkommer återfall hos egentliga alkoholmissbrukare.
Omfattningen av recidiv på grund av ringa ölkonsumtion och de
psykologiska och sociologiska mekanismerna härvid behöver närmare utredas.
Man kan säkerligen på samma sätt få bättre kunskap om ölets roll
vid samtidigt missbruk av andra alkoholdrycker och/eller av vissa tabletter.
ölets betydelse som påspädningsdryck särskilt för alkoholmissbrukare
är också otillräckligt klarlagd. Andra klientgrupper, som borde närmare
undersökas til! utrönande av ölets roll vid uppkomsten av berusning eller
alkoholpåverkan, är ordinära gatufyllerister och personer, som polisen gripit
för rattfylleri eller rattonykterhet.

Goldbergs undersökningar är enligt socialstyrelsen självfallet av största
intresse genom den kunskap de lämnar om skillnaderna i påverkan av en
viss mängd alkohol intagen i form av Öl respektive av samma mängd intagen
i form av t. ex. sprit. Även här hade emellertid, anser styrelsen, vissa ytterligare
uppgifter varit av värde. Styrelsen anför.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

Resultatet av dessa undersökningar utesluter dock ej att ölkonsumtion
hos åtminstone vissa individer kan skapa socialt skadlig alkoholpåverkan.
Tyvärr lämnar dessa undersökningar ej heller närmare upplysningar på en
för nykterhetsvården så central punkt som tillvänjningsrisken vid ölkonsumtion.
Denna risk torde vara mindre än för starksprit men man synes
dock alltjämt icke kunna bortse från denna risk, om också konkurrensen
om debuterande alkoholkonsumenter från starkare alkoholdrycker gentemot
ölet är större nu än före nykterhetspolitikens omläggning.

Även om socialstyrelsen sålunda skulle önska mera differentierade undersökningar
rörande ölmissbruket och ölets verkan på den mänskliga organismen,
finns enligt styrelsens mening redan med vad som genom bryggeriutredningens
undersökningar är känt fullt tillräcklig grund för att i
nuvarande läge avvisa tanken på ökad statskontroll i en eller annan form
över maltdryckshanteringen. Socialstyrelsen ansluter sig därför till utredningens
ståndpunkt.

I likhet med socialstyrelsen hävdar flera remissinstanser — utan att därför
taga avstånd från utredningens allmänna slutsatser — att bryggeriutredningen
underskattat ölmissbrukets omfattning och betydelse. Detta är
fallet bl. a. med länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Norrbottens
län, länsnykterhetsnämnderna i Stockholms samt Göteborgs och Bohus län
liksom några av de lokala myndigheter som hörts av respektive länsstyrelse.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att det i stort sett är riktigt
att beteckna maltdrycksmissbruket som ett jämförelsevis litet problem.
Enligt länsstyrelsen bör man dock ej helt bortse från att det vanliga ölet
användes förhållandevis ofta av alkoholintoleranta personer som påspädning
och återställare liksom inte heller från att det i förening med andra
berusningsmedel och såsom återfallsorsak för alkoholister spelar en viss
roll. Länsstyrelsen betonar för övrigt, att det är av stor betydelse att man
nu kunnat tillförlitligt klarlägga att blodalkoholhalt och alkoholpåverkan
ligger på en avsevärt lägre nivå för vanligt Öl och lättöl än för övriga alkoholhaltiga
drycker. Liknande uttalanden göres av länsnykterhetsnämnden
i Stockholms län.

Länsstyrelsen i Norrbottens län kan visserligen inte dela uppfattningen
att ölet som berusningskälla har ringa betydelse men framhåller att de
problem ur nykterhetssynpunkt som ölet utgör inte kan lösas genom en tillknäppt
tillståndsgivning.

Länsnykterhetsnämnden i Göteborgs och Bohus län framhåller att ölet
innebär betydande risker för många alkoholmissbrukare och anser att de
utredningar som gjorts och den forskning som hittills kommit till stånd är
otillräckliga för att fastställa fakta beträffande ölets roll i alkoholproblemet.
Emellertid torde dock — uttalar länsnykterhetsnämnden — den i sammanhanget
väsentliga frågan ej röra ölets roll vid redan utbildat missbruk.
Länsnykterhetsnämnden fortsätter.

Öl är redan nu så lättillgängligt att bestående missbruk knappast kan
stävjas märkbart av annat än mycket drastiska inskränkningar i försäljningen.
Viktigare är däremot frågan huruvida vidgade försäljningsrättig -

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

heter kan försämra nyklerhetstillståndet genom att leda nyktra medborgare
in i ökade konsumtionsvanor. Detta är inte helt uteslutet eftersom ölet synes
spela en hittills inte klarlagd roll som supplementdryck till brännvin.
Enligt en undersökning av länsnämndens läkarledamot är isolerat brännvinsmissbruk
tämligen ovanligt. Även i detta avseende måste man emellertid
konstatera att tillgången på Öl redan nu är så riklig att endast långtgående
inskränkningar kan tänkas medföra någon effekt. Länsnämnden
måste därför dra den slutsatsen att varken hänsyn till det bestående eller
det väntade alkoholmissbruket motiverar ett avstyrkande av förenklade försälj
ningsbestäinmelser.

Förekommande ölmissbruk påtalas av vissa kommunala instanser, bl. a.
nykterhetsnämnderna i Stockholm, Sundsvall och Luleå. Av det uttalande
som göres av nijkterhetsnämnden i Stockholm må återges följande.

Under mellankrigsåren spelade ölet en icke oväsentlig roll som berusningsmedel.
Ölet begagnades som ersättningsmedel för starkare drycker men
i betydande omfattning förekom även fall av ren ölalkoholism. Möjligt är,
att ölkonsumtion var en komplicerande faktor i enskilda fall av alkoholmissbruk.
Den kraftiga sänkning av ölets alkoholhalt, som skedde under
krigsåren, medförde en mycket markant minskning av ölets användning
som berusningsmedel. Alkoholhalten ökades sedermera till nu gällande
maximum 2,8 viktprocent, d. v. s. 0,4 viktprocent under förkrigsölets alkoholstyrka.
Den jämförelsevis ringa minskning av alkoholhalten, som sålunda
kom att kvarstå, synes ha varit tillräcklig för att avsevärt minska ölets
betydelse som berusningsmedel. Att denna alkoholstyrka är lämpligt avvägd
i förhållande till tröskelvärdena för konstaterad påverkan har också
vitsordats av forskningen, bl. a. genom de undersökningar som redovisats i
betänkandet. Efter den 1 oktober 1955 har lättåtkomligheten i fråga om
starkare alkoholdrycker bidragit till att hålla tillbaka ölmissbruket.

Även om en påtaglig minskning av ölets skadeverkningar sålunda framträtt,
innebär detta icke, att fullt tillfredsställande förhållanden inträtt på
området. Det förekommer alltjämt, att Öl begagnas som berusningsmedel,
oftast i samband med förtäring av alkoholstarkare drycker eller av pulver.
Olägenheter av ölförsäljningen göra sig också gällande i fråga om utskänkningen.
Nykterhetsnämndens expedition får med vissa mellanrum rapporter
om missförhållanden på ölkaféer. I arbetet inom nämndens nykterhetsvårdsbyråer
konstateras ej sällan, att ölkaféer frekventeras av nämndens
klienter och att servering sker i strid mot gällande bestämmelser.

Från de yttranden som nu behandlas må slutligen citeras ett par uttalanden
berörande bryggerinäringens struktur och ekonomi.

Statens pris- och kartellnämnd — som i stort sett anser utredningens
omdöme att branschen kännetecknas av ökande konkurrens vara rikligt —
gör följande anmärkningar.

Såsom utredningen framhållit har inom bryggerinäringen från 1900-talets
början fram till 1950-talet förekommit cn tämligen strikt marknadsuppdelning
och obetydlig konkurrens mellan företagen. Detta har bland annat tagit
sig uttryck i ett större antal överenskommelser av konkurrensbegränsande
natur. I kartellregistret finnas sålunda 70 dylika avtal införda. Registreringarna
ägde med några få undantag rum i slutet av år 1951 eller början
av år 1952. Liberaliseringen av försäljningsreglcringcn genom 1954 års lagstiftning
stimulerade emellertid konkurrensen mellan bryggeriföretagen.
Delta i förening med den nya synen på konkurrensbegränsningar ledde, så -

Kangl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

som utredningen påpekar, till att flertalet avtal — icke alla såsom uppges
i betänkandet — upphävdes. De alltjämt gällande avtalen torde ha ringa
betydelse för marknadsförhållandena i sin helhet.

Kooperativa förbundet erinrar om ett uttalande av förbundet 1954, \aii
framhölls att koncessionssystemet, som ursprungligen tillkommit i nykterhetsfrämjande
syfte, skapat möjligheter till monopolistisk prisbildning inom
bryggeriindustrin, ehuru dessa möjligheter måhända utnyttjats på ett föihållandevis
återhållsamt sätt. På grundval av koncessionssystemet för alkoholstarkare
maltdrycker hade bryggeriindustrin, uttalade man, bl. a. kunnat
samla kapital för att underlägga sig också svagdricks- och läskedrycksindustrierna.
Det kunde varken anses som ett nykterhetspolitiskt intresse
eller ett allmänt konsumentintresse, att bryggerierna finge ökade möjligheter
att genom monopolprissättning för alkoholfria drycker utjämna minskade
vinster på tillverkningen av alkoholstarkare maltdrycker, vilkas förbrukning
stagnerat eller till och med gått tillbaka. Förbundet fortsätter.

Denna utveckling mot en fortsatt, allt starkare integration med läskedrycks-
och svagdricksindustrin har dock pågått i t. o. m. accelererad takt.
Styrelsen kan därför icke instämma med utredningens slutsats, att koncessionsbestämmelsernas
betydelse alltmer minskat — samtidigt som den konstaterar,
att oktrojbestämmelserna allt sedan deras införande år 1917 tilllämpats
restriktivt och att endast ett fåtal oktrojkoncessioner lämnats. Såsom
redan påpekats, har koncernbildningen gjort allt kraftigare framsteg
sedan 1930-talet. Koncernernas makt över den allmänna utvecklingen inom
bryggeriindustrin gör att det torde ha ansetts utsiktslöst att hemställa om
oktroj för nya bryggeriföretag inom den enskilda sektorn av bryggerinäringen,
särskilt om etableringen krävt tillgång till investeringskapital pa
den allmänna lånemarknaden, alltså från bankerna. Det är, som utredningen
framhåller, möjligt, att konkurrensbegränsningarna minskat i styrka i
sammanhang med 1953 års konkurrensbegränsningslagstiftning, men detta
hindrar inte, att koncernernas samfällda makt på marknaden är så stor, att
den i sig själv utesluter verksam konkurrens på marknaden, detta även om
sammanstötningar i kampen om avsättningsområdena inträffar och särskilda
fristående bryggeriföretag kunnat utvidga sin tillverkning och avsättning
tack vare ökade försäljningsansträngningar och -kostnader eller
verkliga kvalitetsfördelar. I betraktande av att den vida övervägande andelen
av produktionen faller på de f. n. endast tre egentliga storkoncernerna
torde konkurrenssituationen på avsättningsmarknaden vara tämligen likartad
med den, som råder för övriga oligopol inom det privata näringslivet.

Såsom tidigare nämnts intar de yttranden som avgivits av länsstyrelserna
i Kronobergs och Skaraborgs län samt länsnykterhetsnämnderna i Malmöhus,
Västerbottens och Norrbottens län en mellanställning såtillvida som
dessa instanser inte finner skäl föreligga till förstatligande av industrin eller
skärpning i övrigt av maltdrycksregleringen men å andra sidan inte heller
anser en liberalisering nu vara lämplig, i varje fall i den utsträckning
utredningen förordar. Länsnykterhetsnämnden i Malmöhus län är sålunda
av den uppfattningen, att nykterhetstillståndet inte för närvarande uppmuntrar
till lättnader för försäljningen av några slag av alkoholdrycker,
inklusive Öl. Länsstyrelsen i Kronobergs län hävdar, att någon mera genom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

gripande omläggning av bestämmelserna rörande handeln med Öl — i varje
fall för närvarande — icke bör ske. Även om utredningens antaganden och
slutsatser rörande de sociala olägenheterna av ölförsäljningen i och för sig
kan vara riktiga torde ölets verkliga andel i alkoholmissbruket därmed icke
anses till fullo klarlagd. Man torde för närvarande veta ganska litet om
t. ex. ölets verkningar i samband med s. k. kombinerad alkoholförtäring.
Så länge ovisshet råder i nu nämnda hänseenden synes det länsstyrelsen
tillrådligt att man iakttager försiktighet i fråga om ändring av gällande reglering.
Enligt länsstyrelsens mening torde emellertid en viss förenkling av
förfarandet vid tillståndsgivningen kunna ske utan olägenheter.

Farhågor beträffande ölets roll i nykterhetshänseende uttalas också av
länsnykterhetsnämnden i Västerbottens län, som dock i stort sett ansluter
sig till utredningens bedömningar med undantag för att den önskar utredning
om kringföringshandelns fortsatta existens. Nämnden anför bl. a. följande.

. Utan att på något sätt vilja förringa värdet av professor Goldbergs forskningar
och teoretiska studier om ölets verkningar och betydelse i nykterhetshänseende
måste dock länsnykterhetsnämnden hävda, att i praktiken
och erfarenhetsmässigt sett har ölet inom Västerbottens län speciellt inom
lappmarkskommunerna skapat en del problem och svårigheter i nykterhetshänseende
inte minst genom att jämte butiksförsäljningen även kringföringen
av Öl synes ha haft en god marknad. Det är i dessa trakter på många
håll långt till livsmedelsbutikerna, varför genom kringföringen ölet blivit
annu mer lättillgängligt och kunnat köpas i större kvantiteter, i all synnerhet
som olet i dessa bygder många gånger fått bli en ersättningsdryck för
de mindre lättåtkomliga spritdryckerna.

Liknande uttalanden göres av länsnykterhetsnämnden i Norrbottens län.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län framhåller att förekommande missbruk
bäst bekämpas med förnuftig propaganda men anser att vissa restriktiva
föreskrifter likväl kan vara lämpliga och nödvändiga. Riskerna för och omfattningen
av ölmissbruk bör icke underskattas. Framför allt är det enligt
länsstyrelsen angeläget att tillse, att försäljning icke tillätes ske under sådana
former som kan vara ägnade att stimulera till inköp av Öl. Länsstyrelsen
ställer sig därför ganska betänksam mot kringföringshandeln. För den
händelse, såsom i betänkandet föreslås, praktiskt taget varje livsmedelshandel
får rätt att till avhämtning försälja Öl kan det också ifrågasättas,
om kringföringshandeln kommer att fylla något egentligt behov för allmänheten.

En negativ ståndpunkt till de framlagda förslagen intages av tre länsnykterhelsnämnder,
de i ärendet hörda nykterhelsorganisationerna och Centralförbundet
för nykterhetsundervisning.

Länsnykterhetsnämnden i Skaraborgs län synes förorda att den nuvarande
ordningen bibehålies. Nämnden, som understryker att ölmissbruket inte
får bagatelliseras, anser vidare att frågan om en avveckling av det enskilda
vinstintresset inte bör helt avskrivas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

Länsnykterhetsnämnderna i Jönköpings och Kronobergs län havdar att
de framlagda förslagen inte kan läggas till grund för ny lagstiftning på området.
Samma ståndpunkt intages av nykterhetsorganisationerna och Centralförbundet
för nykterhetsundervisning, som uttalar sig starkt kritiskt
både om de av utredningen genomförda undersökningarna och om de bedömningar
och slutsatser som utredningen gjort på grundval av undersökningsresultaten.
Redan här bör dock förutskickas, att IOGT i stort sett godtagit
utredningens förslag om förenklade försäljningsbestämmelser för Öl.

Flera av de nu berörda remissinstanserna finner det anmärkningsvärt att
en genomgripande omgestaltning av ölförsäljningsförordningen föreslås så
kort tid efter det att den trätt i kraft. Den långtgående liberalisering av ölhandeln,
som nuvarande förordning inneburit, har sålunda enligt Sveriges
ngkterhetsvänners landsförbnnd icke prövats tillräckligt länge för att erfarenheterna
skall kunna anses säkra och entydiga. Förbundet fortsätter.

Utan att direktiven lämnat utredningen i direkt uppdrag att framlägga
förslag till ny ölförsäljningsförordning ingår ett dylikt förslag i det remitterade
betänkandet. På andra lagstiftningsområden torde det erfordras synnerlisen
starka skäl för att redan efter några få år ersätta en antagen lagstiftning
med en ny. Landsförbundet anser, att några dylika skäl ej redovisats
och finner sig därför böra redan på dessa grunder avstyrka de förslag
av utredningen, vilka innebär ytterligare liberalisering av ölhandeln.

I landsförbundets yttrande — liksom i andra av de nu ifrågavarande yttrandena
— understrylces att grundligare och mer upplysande undersöltringar
kräves för ett definitivt ställningstagande till frågan om en desintressering
av ölhanteringen. I flera av de nu berörda yttrandena behandlar
man utförligt de olika undersökningar som redovisats i betänkandet.

Beträffande de medicinska undersökningarna anser ifrågavarande
remissinstanser, att de kräver åtskilliga kompletteringar. Likaså efterlyses
en fylligare redovisning av undersökningsmaterialet, icke minst med hänsyn
till den speciella betydelse de av undersökningarna berörda frågorna har för
ställningstagandet.

Centralförbundet för nykterhetsundervisning framhåller att de medicinska
frågorna intar en synnerligen framträdande plats i förbundets upplysningsverksamhet.

Skulle de resultat, som där säges ha framkommit vid vissa icke ännu i
sin helhet publicerade undersökningar, till alla delar bekräftas, synes detta
leda till en modifiering och nyansering av tidigare uppfattningar även inom
vetenskapen själv, vilket i sin tur måste återverka på upplysningsarbetets
innehåll. Icke blott på grund av materialets betydelse för bedömningen av en
ändamålsenlig lagstiftning utan även från ren upplysningssynpunkt ar det
därför otillfredsställande, att materialet inte från början offentliggjorts
i så fullständigt skick att ett mera definitivt ståndpunktstagande kan ske.

I fråga om efterlysta kompletteringar gör IOGT följande anmärkningar.

Det synes egendomligt, att endast försök med fem personer redovisas i fråga
om blodalkoholkurvans förlopp efter förtäring av olika mängder alkohol.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

Även om dessa försökspersoner av undersökaren uppfattas som typfall, förefaller
det likväl orimligt att bygga några bestämda slutsatser på det redovisade
materialet. Givetvis vore det värdefullt för den lekmannamässiga bedömningen,
om professor Goldbergs resultat kunde jämföras med liknande
undersökningar av andra forskare såväl i Sverige som i andra länder, och att
de i varje fall granskas av andra forskare. Sådana jämförande undersökningar
är nödvändiga, innan professor Goldbergs resultat tillmäts avgörande
betydelse för samhällets åtgärder.

Liknande önskemål framföres också i andra yttranden. Eu ytterligare
fråga, som upptages i några yttranden, berör det tröskelvärde för påverkan
som Goldberg konstaterar. Härom uttalar Nationaltemplarorden följande.

De redovisade resultaten förutsätter att det kritiska gränsvärdet för begynnande
påverkan är så högt som 0,35 promille — ett tröskelvärde som är
för högt för alla ovana alkoholförtärare. De gäller icke för kvinnor, icke för
ungdomar, icke för måttliga manliga alkoholförtärare i allmänhet och naturligtvis
ej heller för tidigare absolutister, som av ölets påstådda ofarlighet
kan lockas till förtäring. Vågar man betrakta slutsatserna som allmängiltiga
under sådana omständigheter?

Professor Goldberg har genom tidigare undersökningar visat att det finns
måttliga alkoholförtärare, där ett av de vanligaste alkoholpåverkanstesten
—- flimmerprovet — ger utslag redan vid en blodalkoholhalt på 0,13 promille.
Nationaltemplarorden finner det icke alldeles rimligt att man under
sådana omständigheter kan bortse från all påverkan under 0,35 promille.

Anmärkningsvärt är också att man i ölbetänkandet inskränkt alla jämförelser
mellan maltdryckernas och starkspritens berusningseffekt att omfatta
endast starksprit förtärd på fastande mage. En jämförelse mellan blodalkoholkurvornas
förlopp vid förtäring av maltdryck och starksprit i samband
med mat ger inte alls samma utslag, varvid också är att märka att de vanliga
ölsorternas alkoholeffekt icke dämpas av förtäring i samband med mat.

Sveriges ngkterhetsvänners landsförbund uttalar att undersökningarna
om graden av påverkan av samma mängd alkohol förtärd som sprit, vin,
starköl respektive Öl på intet vis innebär, att alkoholpåverkan av riskabel
art, t. ex. i samband med bilkörning, skulle vara utesluten ens då det gäller
det vanliga ölet.

Centralförbundet för ngktcrhetsundervisning erinrar om att man i utländska
undersökningar funnit ett ökat inslag av sömnighet och dåsighet i
symtombilden vid maltdrycksförtäring. Förbundet anför.

Utredningen synes inte ha närmare undersökt, huruvida en av alkoholen
i Öl framkallad dåsighet förstärkes av andra däri ingående ämnen. Det är
väl känt, alt en del människor dricker Öl före sänggåendet på grund av erfarenheten,
alt detla har en sömngivandc verkan. En sådan effekt kan spela
praktisk roll i olika sammanhang, bl. a. vid bilkörning. Det hade varit önskvärt
att utredningen ägnat uppmärksamhet också åt denna sida hos ölet
och sökt skaffa fram ett undersökningsmaterial, varigenom ölets effekt i
nu berörda hänseende kunnat bedömas med tillfredsställande säkerhet.

Förbundet erinrar vidare om att utredningen funnit maltdryckernas olika
sammansättning väsentlig för dryckernas verkan. I sammanhanget påpekas
inledningsvis att det varit önskvärt att variationer i olika dryckers verkan
tydligare framhållits i hetänkandet. Alt försöksserier med fem personer i
.‘t liihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr S

Kungi. Maj:ts proposition nr S dr 1961

varje serie avviker från varandra även om de avser att mäta samma sak är
för övrigt enligt förbundet att vänta. Ytterligare hävdas att både lättöl och
starköl utgör undantag från utredningens hypotes, att kvoten alkoholhalt/
extrakthalt huvudsakligen bestämmer blodalkoholkurvans förlopp. Det förra
får en i förhållande till sin kvot relativt låg kurva och det senare i förhållande
till sin kvot en hög kurva. Men vid alkoholhalter, varierande mellan
2,7 och 3,2 procent, finner utredningen en god överensstämmelse med sin
hypotes, påpekas det. Av det redovisade materialet synes enligt förbundet
vidare framgå att en procentskillnad mellan två dryckers påverkningseffekl
nödvändigtvis måste bli särskilt hög, om blodalkoholkurvans maximum för
en av dryckerna ligger mycket nära den valda gränsen för påverkan och
dess »påverkningsyta» därigenom blir mycket liten, medan blodalkoholkurvans
maximum hos den dryck, med vilken jämförelse skall göras, ligger
klart över den valda gränsen. Förbundet sammanfattar på följande sätt sina
synpunkter i nu berörda hänseenden.

Utredningens eget material uppvisar sålunda på flera punkter påtagliga
avvikelser från den av utredningen formulerade regeln om extrakthaltens
betydelse för effekten av den i drycken ingående alkoholen. Enligt CFN :s mening
finns fortfarande alltför stora luckor i de faktiska kunskaperna på
denna punkt. På grund härav och med hänsyn till frågans stora vikt anser
CFN önskvärt, att de vetenskapliga undersökningarna på denna punkt fortsättes,
innan man drar definitiva slutsatser för den samhälleliga nykterhetspolitikens
del.

Skulle extrakthalten ha förmåga att minska intoxikationseffekten, anser
CFN att det ur nykterhetspolitisk synpunkt är motiverat, att man i lagstiftningen
reglerar icke endast alkoholhaltens maximum utan även extrakthaltens
minimum.

I flera yttranden betonas ölets betydelse för uppkomsten
av alkoholvanor. Vid bedömningen av ölvanornas inverkan på alkoholskadorna
är därför enligt De kristna samfundens nykterhetsrörelse resultatet
av de medicinska undersökningarna av mindre vikt. Känt är, uttalar
organisationen, att de svårt alkoholiserade kan förtära otroligt stora
mängder för att även genom Öl uppnå den för dem önskvärda berusningen.
Den för statsmakterna i detta fall avgörande frågan måste vara, vilken andel
ölet har i fråga om alkoholsedens skapande och traderande, vilken roll
ölet har i ungdomens vänjande vid alkoholbruk och icke minst vilken andel
ölet har i den allmänna tillvänjningsprocessen. Att en viss mängd alkohol
drucken som Öl är mindre farlig än drucken som sprit är en mycket
liten fråga jämförd med alkoholens allmänt erkända förmåga att skapa behov
av mera alkohol och starkare alkoholdrycker. Enligt organisationen
söker bryggeriutredningen bevisa mer än den har sakligt underlag till, när
den genom den Goldbergska utredningen vill föregiva skäl för ölets relativa
ofarlighet. Erfarenheten från nykterhetsvården och vittnesbörden från »Länkarna»
ger nämligen vid handen, att ölet ofta är en inkörsport till alkoholvanor
i allmänhet, som snart nog leder till starkare alkoholdrycker.

Liknande synpunkter anföres av Sveriges nykterhetsvänners landsförbund,

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

som anser att eu väsentlig synpunkt är i vilken utsträckning en inledd vana
att dricka Öl leder till mera differentierade och i olika avseenden »hårdare»
alkoholvanor genom övergång till konsumtion av andra alkoholdrycker. Det
finns, framhålles det, ytterst liten erfarenhet och ringa sannolikhetsskäl
som talar för att unga öldrickare icke efter hand ändrar sina ölvanor och
utbyter dessa mot vanor att förtära även alkoholstarkare drycker.

Landsförbundet anför vidare.

I den mån bryggeriutredningen velat främja övergång från konsumtion
av starkare alkoholdrycker till svagare även genom gynnsammare villkor
för ölindustrin vill Landsförbundet med bestämdhet hävda, att erfarenheten
icke ger stöd för antagandet att t. ex. brännvinet skulle kunna trängas
undan av ett lättillgängligare Öl. Det är visserligen riktigt, att ölet tidigare
spelat en roll som ersättare för brännvin i ett skede, då brännvinet var ransonerat.
Men varken det vanliga ölet eller ens starkölet kan förväntas komma
att spela någon nämnvärd roll som ersättning för starksprit, då denna
nu säljes utan kvantitetsbegränsning. Däremot gäller, att starköl kan träda
i stället för vanligt Öl och detta i stället för lättöl. Men detta innebär sålunda
icke annat än en övergång från en svagare till en starkare alkoholdryck.
Det torde vara verklighetsfrämmande att föreställa sig, att den gamla kombinationen
av starksprit, vin och Öl för personer med alkoholvanor skulle
kunna nämnvärt förändras annat än genom mycket kraftiga förändringar
i prisrelationerna mellan dessa drycker.

Även i fråga om undersökningen om missbruket av Öl göres åtskilliga
kritiska anmärkningar, bl. a. avseende enquéternas utformning.
Också här kräves kompletterande undersökningar. När det gäller enquéternas
utformning anses det att frågorna är rent allmänt vaga och opreciserade.
Det är vidare nödvändigt framhåller bl. a. IOGT, att undersökningar
om nykterhetsvårdsklientel, gatufyllerister och rattfyllerister göres. Genom
sådana klientelundersökningar belyses, framhåller man, vissa för bedömning
av ölets roll centrala frågor, som utredningen icke närmare undersökt,
såsom ölets roll för återfall i alkoholism, betydelse som påspädningsdryck
i samband med andra alkoholdrycker, verkan i kombination med tablettmissbruk,
effekt i fråga om övergång till starkspritkonsumtion, inverkan på
ungdomsfylleriet och andel vid brott mot trafiknykterlietslagstiftningen.

Sveriges ngkterhetsvänners landsförbund uttalar, att inissbruksundersökningarna
trots sina brister visar, att ölmissbruk förekommer i viss omfattning
över hela landel. Även om utredningen vill ta med mycket lätt hand
på förhållandena inom högkonsumtionsområdena, främst Stockholm, som
svarar för ca en tredjedel av hela ölkonsumtionen i landet, är det uppenbart,
anser förbundet, att svåra missförhållanden i samband med ölkonsumtion
förekommer där. De av utredningen redovisade svaren från Stockholms
stads nykterhetsvårdsmyndigheter vittnar om att det inte går alt bestrida
förekomsten av en utbredd ölslum.

Förhållandena i Stockholm beröres också av De kristna samfundens nykterhetsrörelse,
som anmärker.

Kungl. May.ts proposition nr 8 år 1961

För varje iakttagelse av Stockholms-förhållanden är det klart och tydligt
att ölmissbruket har en stor stundom grotesk omfattning, som är en skamfläck
för ett socialt välordnat samhälle. Och när detta gäller den ort, som
svarar för 1/3 av den svenska ölkonsumtionen finns ingen som helst anledning
att förminska allvaret ifråga om ölets fortsatta andel i vårt lands
alkoholskador, allrahelst som samma tendens i vissa fall även rapporteras
från andra landsändar.

De kristna samfundens nykterhetsrörelse anför vidare.

Man måste fråga sig, om icke samhället har anledning att beakta alkoholskadorna,
även om symtomen icke är entydiga i alla landsändar. Om missbruket
mindre gäller ungdomen än äldre personer, löst folk eller kända alkoholmissbrukare
eller över huvud taget åldersgrupperna över 25 år, synes
bryggeriutredningen även tillmäta tendensen mindre värde. Det är väl helt
naturligt att missbruket icke uppträder i större skala i de yngre årsklasserna,
eftersom erfarenheten visar att det krävs mera regelbundna alkoholvanor
under en följd av år, innan mera allvarliga skadeverkningar uppstår.

I flera yttranden understrykes att de av bryggeriutredningen gjorda missbruksundersökningarna
avser en tid, då alkoholhalten i ölet var den nuvarande
låga på 2,8 viktprocent. En återgång till den tidigare högre alkoholhalten
skulle givetvis, uttalar man, påtagligt förändra missbruksförhållandena.
g

Beträffande de genomförda lönsamhetsundersökningarna
betonas i de nu ifrågavarande yttrandena att näringens lönsamhet inte är
av någon avgörande betydelse för den nykterhetspolitiska bedömningen och
för frågan om desintressering eller inte. De kristna samfundens nykterhetsrörelse
anför sålunda.

Denna omfattande utredning om hanteringens lönsamhet synes även bygga
på en felaktig uppfattning om grundmotivet för önskvärdheten av vinstintressets
avlägsnande från all alkoholhantering. När nykterhetsrörelsen
ända sedan 1800-talets mitt hävdat denna princip beror det ju främst på
erfarenheten av att det enskilda vinstintresset på skilda sätt sökt öka alkoholkonsumtionen,
varigenom samhället i sin tur nödgats konstatera ökade
alkoholskador.

Redan själva valet av jämförelseår (1954/55) har, framhåller Sveriges
nykterhetsvänners landsförbund, varit ägnat att ge en mera markerad bild
av sjunkande lönsamhet än om andra, mera »normala* år valts. Då nu
änyo en klar tendens till stegring av ölbryggeriernas avsättning gör sig gällande
(1959 ökade konsumtionen med 7 procent för det vanliga ölet och
med 15 procent för starkölet), kan man vänta en stegring också i dessa
bryggeriers lönsamhet.

I anslutning till anmärkningarna om lönsamhetsundersökningen vänder
man sig i nykterhetsorganisationernas remissyttranden också mot bryggeriutredningens
uttalande alt mot ett förstatligande av bryggerinäringen jämväl
talar att tillverkningen av Öl och starköl inom bryggeribranschen är i
tekniskt och ekonomiskt avseende intimt och naturligt sammankopplad

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

med framställningen av lättöl och läskedrycker. Sveriges ngkterhetsvänners
landsförbund anför på denna punkt.

Utredningen har till lönsamhetsargumentet fogat det skälet mot en desintressering,
att bryggerierna oftast "samordnat öltillverkningen med fabrikation
av lättöl och läskedrycker. Dessa sistnämnda tillverkningsgrenar betecknas
som en »fri näring», som utesluter offentliga ingripanden med
syfte att avlägsna enskilt vinstintresse. Detta kan Landsförbundet icke heller
anse som ett vägande skäl mot dylika ingripanden avseende ölet. Desintressering
kan ske även i andra former än direkt förstatligande och kan
dessutom begränsas till försäljningsledet. Här kan erinras om det statliga
försäljningsmonopolet för vin och sprit. Vidare kan nämnas möjligheten
att begränsa vinstutdelningen.

Landsförbundet anser sålunda icke skiftningar eller tendenser i lönsamheten
eller bryggerinäringens struktur vara av större betydelse för frågan
om avveckling av det enskilda vinstintresset, då det gäller att bedöma denna
fråga från nykterhetssynpunkt.

Frågan om avveckling av enskilt vinstintresse inom bryggerinäringen
kan enligt de nu ifrågavarande yttrandena icke anses slutligt behandlad.
IOGT uttalar bl. a. följande.

Genom utredningen har bestyrkts, att ölmissbruk i viss mån förekommer
i olika delar av landet och främst inom högkonsumtionsområdena, särskilt
Stockholm, ölet måste därför av lagstiftningen behandlas som en alkoholdryck,
och det är ett klart samhällsintresse att söka förebygga missbruk
av det.

Med hänsyn till de framförda synpunkterna på ölets roll som alkoholdryck
och nödvändigheten att förebygga ölmissbruk kan desintresseringen
icke avföras som ett medel i förebyggande syfte. Därför konstaterar vi med
tillfredsställelse, att utredningen icke principiellt tagit ställning mot desintresseringen.
Men samtidigt måste vi beklaga, att den inte undersökt vilka
tekniska möjligheter som föreligger för en avkoppling av det enskilda vinstintresset
för ölhanteringen. Vi önskar, att en sådan undersökning snarast
måtte komma till stånd.

Nationaltemplarorden kan icke finna att de framlagda undersökningarna
måste leda till de av utredningen dragna slutsatserna. En desintressering
av ölhanteringen anses sålunda fortfarande välmotiverad sedd från samhällsintressets
synpunkt. I varje fall bör frågan om vinstbegränsning noga
prövas. Reaktionen efter ölbetänkandets publicering bekräftar enligt Nationaltemplarorden
det berättigade i en restriktiv hållning från samhällets
sida gentemot bryggerinäringen.

Även Sveriges ngkterbetsvänners landsförbund understryker att frågan
om desintressering bör hållas öppen, så att den kan aktualiseras senare.

Departementschefen

Lagstiftningen om tillverkning, försäljning och beskattning av maltdrycker
utgör, liksom motsvarande lagstiftning i fråga om de andra alkoholhaltiga
dryckerna, sprit och vin, ett led i samhällets nykterhetspolitik. Riktlinjerna
för den nuvarande nyklerhetspolitiken har uppdragits genom 1954 års
stora reformer. Grundtanken i dessa var att lägga tyngdpunkten i de nyk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

terhetspolitiska strävandena på positiva åtgärder av olika slag: forskning,
undervisning, upplysning, allmänt ungdomsvardande åtgärder samt vård av
de alkoholskadade. Lagstiftningen om tillverkning och försäljning av alkoholhaltiga
drycker tilldelades en annan och mindre dominerande roll än
tidigare. Dess uppgift blev att på lämpligt sätt stödja de positiva åtgärderna.
För att den skulle kunna fylla denna funktion ansågs att den borde vara
jämförelsevis fri och inte innehålla andra restriktioner än som var klart motiverade
och lätta att tillämpa. Det frihetsinskränkande motbokssystemet avskaffades,
och ett flertal andra restriktioner borttogs eller mildrades. Lagstiftningen
präglades av en strävan att ge den enskilde ett större mått av
frihet men också av honom kräva ett större mått av ansvar. En grundläggande
tanke var vidare att söka främja en övergång inom konsumtionen från
spritdrycker till svagare alkoholdrycker eller alkoholfria drycker.

De följande åren har inneburit ett fullföljande av 1954 års principer. Resurserna
för positiva nykterlietsfrämjande åtgärder har successivt utbyggts.
En delvis ganska genomgripande ändring av försäljningslagstiftningen beslöts
år 1957. Huvudlinjerna i denna reform kan sägas vara att skärpa bestämmelserna
om utminutering av sprit, att göra ingripandena mot spritlangning
effektivare och att mera konsekvent stödja strävandena för en övergång
till svagare drycker. Beskattningen av spritdrycker höjdes åren 1956
och 1958, sistnämnda år i förening med mindre höjningar av skatterna på
övriga drycker. Även den allmänna varuskattens införande år 1959 bör
beaktas i detta sammanhang. De av skatteändringarna föranledda prishöjningarna
på sprit har dock inte varit större än som i stort sett motsvarat
ökad köpkraft hos den breda allmänheten.

Utvecklingen efter ikraftträdandet av 1954 års reformer från och med den
1 oktober 1955 kännetecknades till en början av en oroväckande stegring av
spritkonsumtion och spritmissbruk. I fråga om konsumtionen synes kulmen
ha nätts under senare delen av 1956. Kurvan har sedan dess varit stadigt
sjunkande. Minskningen av spritkonsumtionen accelererades kraftigt av
1956 och 1958 års skattehöjningar. Betecknande för utvecklingen är emellertid,
att — tvärtemot vad tidigare varit regeln — någon återhämtning
efter den på skattehöjningarna följande nedgången i spritkonsumtionen
inte ägt rum. Kurvan har i stället fortsatt att peka nedåt. För närvarande
ligger sprilkonsumtionen, trots en snabb allmän välståndsökning, lägre än
under åren närmast före motbokens avskaffande. Parallellt med nedgången
av spritkonsumtionen har förtäringen av svagare drycker, särskilt viner,
ökat. Statsmakternas förhoppningar om en övergång från sprit till svagare
drycker har sålunda uppenbarligen i betydande mån infriats. Den totala
alkoholkonsumtionen, mätt i ren alkohol, har samtidigt sjunkit.

Beträffande spritmissbruket måste — trots att tillgängliga siffror om anhållanden
för fylleri utgör en otillförlitlig mätare — konstateras att detta
alltjämt befinner sig på en oroväckande hög nivå. En minskning har emellertid
inträtt under de senaste åren. Det samband som erfarenhetsmässigt
föreligger mellan utvecklingen av konsumtion och missbruk ger också viss

Kungi. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

anledning antaga att en gynnsammare utveckling i framtiden skall kunna
äga rum även på detta område.

Sammanfattningsvis kan sägas, att utvecklingen på det nykterhetspolitiska
området, trots allvarliga övergångssvårigheter och trots en alltjämt oroväckande
utbredning av spritmissbruket, i stort sett bestyrkt riktigheten i
grundtankarna bakom 1954 års reformer. Tillämpat på den nu föreliggande
lagstiftningsfrågan innebär detta att man i fråga om tillverkning och försäljning
av Öl kan genomföra den därvid uttalade grundsatsen att icke bibehålla
andra restriktioner än som är klart motiverade och lätta att upprätthålla,
självfallet under hänsynstagande till de vetenskapliga resultat och de
erfarenheter som nu står till buds.

Inom den gällande lagstiftningen på maltdrycksområdet regleras genom
olika författningar beskattning och tillverkning samt försäljning. Såvitt angår
beskattningen och de kontrolltekniska föreskrifterna för tillverkningen
vidtogs en genomgripande modernisering av författningsbestämmelserna genom
beslut av 1960 års riksdag. I övrigt har maltdryckslagstiftningen som redan
nämnts fått sin nuvarande utformning i samband med 1954 års nykterhetspolitiska
reformer. Liksom i fråga om spritdrycker och vin genomfördes
då - om än i mindre betydande utsträckning — en liberalisering av de
tidigare bestämmelserna, varvid bl. a. starkölsförbudet slopades och försälj
ningsbestämmelserna för vanligt Öl förenklades.

De sålunda vidtagna åtgärderna innebar emellertid inte något slutligt
ställningstagande från statsmakternas sida till frågan om regleringen av
maltdryckshanteringen. Vid behandlingen av de nyss berörda lagstiftningsfrågorna
1954 hade nämligen bl. a. från nykterhetsorganisationernas sida
framförts önskemål om en närmare prövning av behovet att avveckla det
enskilda vinstintresset och utvidga den statliga kontrollen inom bryggerinäringen.
Med anledning härav togs icke ställning till dessa spörsmål, som
i stället hänsköts till en särskild utredning, bryggeriutredningen. Denna
utredning har nu slutförts och det år 1954 påbörjade reformarbetet på maltdryckslagstiftningens
område kan sålunda fullföljas.

Bryggeriutredningen har — efter ingående prövning av spörsmålen ur deras
olika aspekter — kommit till den ståndpunkten alt det inte vare sig från
nykterhetspolitiska eller ekonomiska synpunkter för närvarande finns skäl
att skärpa regleringen av maltdryckshanteringen eller att avveckla det enskilda
vinstintresset inom bryggerinäringen. Däremot har utredningen ansett
sig böra förorda att gällande bestämmelser, främst i fråga om utminuteringen
av Öl, göres till föremål för en genomgripande förenkling och liberalisering.

Till grund för utredningens ställningstagande ligger flera omfattande
specialundersökningar, avseende bl.a. maltdryckernas verkan, förekomsten
av ölmissbruk och därmed sammanhängande sociala olägenheter samt bryggerinäringens
struktur och ekonomi. Undersökningsresultaten innebär i huvudsak
följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

Undersökningarna rörande maltdryckernas verkan på den mänskliga organismen
— vilka utförts av professor L. Goldberg vid Karolinska institutet

_ulvisar, att blodalkoholhalt och alkoholpåverkan vid förtäring av samma

mängd ren alkohol ligger på en lägre nivå för maltdrycker, för det vanliga
ölet på en avsevärt lägre, än för starkare alkoholdrycker. Påverkan av vårt
nuvarande lågprocentiga vanliga Öl ligger endast obetydligt högre än verkan
av lagrat lättöl. Det är vid förtäring av det vanliga ölet svårt att under normala
omständigheter nå över tröskelvärdet för påverkan. Risken för tillvänjning,
alkoholism, och för kroniska skadeverkningar är ringa även efter
långvarig förtäring av avsevärda mängder.

Av undersökningarna rörande ölmissbruket framgår att detta — bland
de myndigheter som närmast kommer i kontakt med dess yttringar anses
vara ett jämförelsevis litet problem och att andelen av rena ölfyllerister
är ringa. Det missbruk som kan påvisas förekommer i allmänhet i samband
med förtäring av sprit eller tabletter och hänför sig i huvudsak till äldre
åldersgrupper. Ingen av de olika försäljningsformerna — avhämtning, kringföring,
utskänkning — synes i särskild mån förorsaka olägenheter även om
det framhålles att de rena ölkaféerna i vissa städer kan utgöra delvis slumbetonade
missbrukshärdar.

Struktur- och ekonomiundersökningarna har visat att lönsamheten inom
bryggerinäringen inte är särskilt hög. Bryggeriföretagens prispolitik karakteriseras
som restriktiv. Allmänt kännetecknas branschen av ökande konkurrens.
I fråga om koncentrationstendenser och intressemotsättningar mellan
större och mindre företag skiljer den sig numera inte nämnvärt från industrin
överhuvud.

Med de nu berörda undersökningarna har ett omfattande material framlagts
till belysning av den föreliggande frågan. I viktiga hänseenden —- speciellt
i fråga om maltdryckernas verkan — har åtskilliga nya fakta framkommit.
Vid remissbehandlingen har också det övervägande flertalet av de
hörda myndigheterna och organisationerna framhållit, att de redovisade undersökningsresultaten
ger ett gott underlag för ett ställningstagande. Den
allmänna ståndpunkt som utredningen intagit på grundval av dessa resultat
■—- att den nuvarande regleringen bör kunna avsevärt förenklas -— har ävenledes
vunnit anslutning från det stora flertalet remissinstanser. I flera av
yttrandena hävdar man, att förenklingen borde kunna drivas längre än utredningen
föreslagit.

I andra yttranden, företrädesvis från nykterhetsrörelsens olika organisationer,
bär man i skilda hänseenden ställt sig kritisk till utredningsresultaten.
Sålunda har man efterlyst en mer utförlig redogörelse för de medicinska
undersökningarna. Man har också ifrågasatt huruvida de slutsatser utredningen
dragit av undersökningarna helt överensstämmer med undersökningsresultaten.
I övrigt har betonats att ölets roll vid uppkomsten av alkoholvanor
inte blivit klarlagd och att denna inte får undervärderas. I vad avser
undersökningen om ölmissbruket har önskemål framförts om mer ingående
och detaljerade undersökningar. Det har även anmärkts att utredningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

underskattat missbrukets omfattning. I de nämnda yttrandena understrykes
slutligen, att frågan om eu avveckling av det enskilda vinstintresset inom
bryggerinäringen inte kan anses slutligt behandlad med den nu framlagda
utredningen.

Bryggeriutredningens undersökningar har haft till syfte att klargöra de
olika faktorer som kan inverka på utformningen av tillverknings- och försäljningsbestämmelserna.
Många förhållanden av i och för sig stor betydelse
i andra sammanhang — till exempel för behandlingen av alkoholister
— har självfallet inte kunnat bli klarlagda härigenom. För det nu aktuella
ändamålet synes emellertid undersökningarna utgöra en fullt tillräcklig och
ur saklig synpunkt tillfredsställande grundval för ett ställningstagande. Den
kritik som framförts mot undersökningarna saknar enligt min mening i allt
väsentligt berättigande.

I detta sammanhang vill jag nämna att jag från professor Goldberg inhämtat
vissa kompletterande uppgifter i anledning av de uttalanden som
vid remissbehandlingen gjorts om de medicinska undersökningarna. Efter
denna komplettering framgår än mer oförtydbart, att de allmänna slutsatserna
rörande maltdryckernas verkan grundar sig på hela det omfattande
undersökningsmaterialet och inte i något fall på enstaka försöksserier. De
variationer mellan olika försöksindivider som framkommit vid försöken har
vidare varit av samma storleksordning som i andra undersökningar av liknande
art. Dessa variationer påverkar i intet fall slutsatsernas giltighet. I
vad avser det vid undersökningarna begagnade gränsvärdet för börjande
alkoholpåverkan — 0,35 promille — kan det konstateras att detta satts med
hänsyn till ett mycket stort antal försöksresultat. Det använda gränsvärdet
måste anses vara lågt och ge fullt tillräcklig säkerhetsmarginal. Slutligen kan
det påpekas att de jämförelser med vissa utländska undersökningar som efterlysts
vid remissbehandlingen inte torde ha något värde i förevarande sammanhang
på grund av dessa undersökningars helt avvikande uppläggning
och begränsade underlag.

De speciella regleringar som från samhällets sida genomföres på maltdrycksområdet
måste självfallet främst grundas på nykterhetspolitiska överväganden.
Härom har också enighet rått såväl inom bryggeriutredningen
som bland remissinstanserna. Genom det undersökningsmaterial som nu föreligger
torde det kunna anses klarlagt att skadeverkningarna av ölkonsumtionen
som sådan är obetydliga. Inte heller har det kunnat påvisas att några
anmärkningsvärda missförhållanden förekommer i samband med tillverkning
eller försäljning av Öl. Mot denna bakgrund anser jag att bärande skäl
finnes för den ståndpunkt, till vilken bryggeriutredningen och det övervägande
antalet remissinstanser kommit, nämligen att det inte gärna bör ifrågakomma
att skärpa regleringen på maltdrycksområdet.

Det synes emellertid härutöver kunna fastslås — såsom också bryggeriutredningen
och det stora flertalet remissinstanser gjort — alt tillräckliga
skäl saknas att bibehålla den nuvarande regleringen i hela dess utsträck -

Kungl. Maj. ts proposition nr 8 år 1961

ning. Förekommande missförhållanden kan uppenbarligen inte undanröjas
genom detaljmässiga inskränkningar i rätten att tillverka eller försälja Öl.
Genom sådana åtgärder skapas däremot i och för sig omotiverade hinder
för de stora grupper som önskar ha tillgång till Öl såsom måltidsdryck.
Olämpliga åtgärder från tillverkares eller försäljares sida kan och bör i
stället stävjas genom effektivt inskridande från vederbörande myndigheter
i de enskilda fallen och genom att tillverkarnas och försäljarnas ansvar
klart fixeras. Härtill kommer samhällets och de enskilda nykterhetsbefrämjande
organisationernas åtgärder på nykterhetsvårdens område.

I enlighet med vad nu anförts finner jag i likhet med det övervägande antalet
remissinstanser att några vägande invändningar inte kan göras mot
bryggeriutredningens allmänna ståndpunkt att den nuvarande lagstiftningen
på området bör kunna i betydande mån förenklas. Till de särskilda förslag
i olika hänseenden som framlagts i betänkandet återkommer jag i det
följande.

III. Kontrollen över bryggerinäringen

Gällande ordning

För rätt att tillverka Öl eller starköl kräves sedan 1917 särskilt tillstånd
(koncession). De gällande bestämmelserna härom återfinnes i förordningen
den 27 maj 1960 (nr 253) om tillverkning och beskattning av malt- och
läskedrycker, vilken trädde i kraft den 1 juli 1960. Bestämmelserna — som
i det väsentliga överensstämmer med den före den 1 juli 1960 gällande ordningen
— innebär i huvudsak följande.

Utan Kungl. Maj :ts tillstånd må Öl icke tillverkas i annat bryggeri än sådant,
där dylik tillverkning enligt tillståndsbevis bedrivits sedan oktober
månad 1938. För rätt att tillverka starköl erfordras särskilt tillstånd av
Kungl. Maj :t. Därvid äger Kungl. Maj:t föreskriva de villkor, som prövas
erforderliga. Rätt att tillverka Öl eller starköl må av Kungl. Maj :t indragas,
om den icke längre utövas. Innan beslut om indragning meddelas, skall tillverkaren
beredas tillfälle att yttra sig.

När koncessionsbestämmelserna först infördes meddelades inga särskilda
regler beträffande tillverkning av starköl. Envar som hade rätt att tillverka
vanligt Öl kunde därför också utan hinder av författningsbestämmelserna
bedriva tillverkning av starkare ölsorter. Någon ändring härulinnan skedde
inte när förbudet mot försäljning av starkare ölsorter infördes i början på
1920-talet. Sedan starkölsförbudet upphört att gälla efter den 1 oktober 1955
kräves emellertid enligt tillverkningsförordningen särskilt tillstånd av
Kungl. Maj :t för rätt att tillverka starköl. Såsom framgår av förarbetena till
de nya bestämmelserna har emellertid avsikten med tillståndskravet inte varit
att inskränka starkölstillverkningen endast till vissa ölbryggerier. I propositionen
151/1954 uttalade sålunda departementschefen, att alla välskötta
bryggerier skulle kunna erhålla tillstånd att tillverka starköl.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 196t

Vid meddelande av tillstånd till starkölstillverkning äger Kungl. Maj :t
som nyss nämnts föreskriva de villkor, som prövas erforderliga. Denna rätt
att meddela särskilda föreskrifter har införts bl. a. med tanke på att det kan
vara erforderligt att anordna särskild kontroll samt att reglera prissättningen.
Bestämmelser i sistnämnda hänseende ansågs kunna vara påkallade
med hänsyn till eventuella framtida ändringar i fråga om bryggeriernas företagsform.
I samma syfte kan tillstånden också tidsbegränsas. Föreskrifterna
skall meddelas i samband med tillståndet.

De nu gällande starkölstillståndens giltighet har begränsats till en tid av
10 år. I övrigt har bryggerierna bland annat ålagts att följa de bestämmelser
rörande prissättningen, som kan meddelas av kontrollstyrelsen. Rätten
till starkölstillverkning utnyttjas för närvarande av mindre än 50 bryggerier.

För upptagande av tillverkning av lättöl erfordras endast anmälan härom
till kontrollstyrelsen.

Av viss betydelse i förevarande sammanhang är ett särskilt stadgande om
s. k. minimiskatt för Öl och starkölsbryggerier. Enligt 7 § i förordningen
skall maltdrycksskatt nämligen utgå med minst 1 000 kronor per kalenderkvartal
för varje tillverkningsställe, där Öl eller starköl tillverkas.

Kontrollen över maltdryckstillverkningen utövas av kontrollstyrelsen.

En närmare redogörelse för koncessionsbestämmelserna och deras tillämpning
lämnas i bryggeriutredningens betänkande på sid. 30—40.

Utredningen

Såvitt avser koncessionsbestämmelserna innebär utredningens förslag, att
lillståndsgivningen överflyttas från Kungl. Maj :t till kontrollstyrelsen och
att prövningen därvid inskränkes till att i huvudsak endast omfatta frågan
huruvida bryggeriets tekniska utrustning är av sådan standard, att en betryggande
kontroll av tillverkning och beskattning kan anordnas. Prövningen
skall sålunda inte ingå på huruvida det ur andra synpunkter är lämpligt
att ett nytt bryggeri inrättas.

Utredningen förutsätter, att kontrollstyrelsen vid ärendenas beredning inhämtar
de yttranden, som kan vara påkallade i det särskilda fallet.

Tillstånd till öltillverkning föreslås gälla tills vidare. Det bör kunna återkallas,
om rätten att tillverka eller försälja Öl missbrukas.

Den särskilda prövning som nu kräves för rätt att tillverka starköl bör
enligt förslaget slopas. Bryggeriutredningen föreslår också alt minimiskatten
höjes från nuvarande 1 000 kronor per kvartal, d. v. s. 4 000 kronor per
år, till 1 000 kronor per månad, d. v. s. 12 000 kronor per år.

Ehuru utredningen — såsom av det föregående framgått — inte ansett
någon skärpning av formerna för statliga ingripanden i bryggerinäringen
påkallad, bar utredningen likväl funnit sig böra skapa möjligheter för viss
insyn i verksamheten inom denna näring i syfte att klarlägga den fortsatta
utvecklingen på området. Härigenom skulle statsmakterna få möjlighet att

Kungi. Ma j:ts proposition nr 8 år 1961

vidtaga erforderliga åtgärder, därest förhållandena i ett eller annat hänseende
skulle utveckla sig på sådant sätt, att ett ingripande anses nödvändigt.
I sådant hänseende föreslås att det skall ankomma på kontrollstyrelsen att
följa utvecklingen inom maltdryckshanteringen såvitt gäller bl. a. konsumtion
och missbruk, pris-, kostnads- och vinstförhållanden, struktur- och konkurrensutveckling,
missförhållanden vid försäljningen, reklamfrågor m. m.

Kontrollstyrelsen bör -— utöver handläggning av frågor om tillverkningstillstånd
— ha allmän tillsyn över ölförsäljningsförordningens tillämpning
samt utfärda föreskrifter och anvisningar i ämnet.

I frågor av större vikt skall enligt förslaget yttrande inhämtas av en till styrelsen
knuten samarbetsnämnd i ölfrågor. Denna nämnd skall utses av Kungl.
Maj :t och vara sammansatt av en representant för styrelsen, tillika ordförande,
samt en representant för vardera socialstyrelsen, Svenska nykterhetsvårdsförbundet,
Sveriges nykterhetsvänners landsförbund, Svenska nykterhetsfrämjandet,
Svenska bryggareföreningen, Malt- och läskedrycksförbundet,
Svenska bryggeriindustriarbetareförbundet, Kooperativa förbundet och
Sveriges köpmannaförbund. Nämnden skall sammanträda på kontrollstyrelsens
kallelse eller då någon ledamot så önskar, dock minst en gång årligen.
Några särskilda kostnader för nämnden förutsättes inte komma att åvila
statsverket.

Utredningen framhåller i sin motivering inledningsvis, att koncessionsbestämmelserna
för Öl alltsedan tillkomsten år 1917 tillämpats restriktivt. Endast
ett ringa antal koncessioner har sålunda lämnats. Utvecklingen inom
bryggerinäringen — med ett från år till år minskande antal bryggerier •—
har emellertid under senare tid lett till att koncessionsbestämmelsernas betydelse
alltmer minskat. Ett huvudmotiv för koncessionsbestämmelserna
har — erinrar utredningen — varit, att man velat undvika onödig konkurrens.
Dylika synpunkter anses emellertid numera vara helt inaktuella. Utredningen
hänvisar i detta sammanhang till 1953 års näringsfrihetslagstiftning
och yttrar vidare.

En ändrad syn på dessa frågor har avspeglats i samband med ombildningen
på senare tid av två smärre bryggeriförelag till större producentkooperativa
bryggerier, avsedda att tillgodose vissa lättölsbryggares och läskedrycksfabrikanters
behov att leverera Öl. Koncessioner har vidare lämnats för två
nya konsumentkooperativa bryggerier, varav en större anläggning är under
byggnad.

Lika väsentligt är emellertid, att den ökade konkurrensen samt den ekonomiska
och tekniska utvecklingen inom produktion och distribution lett
till en förstärkning av den sedan lång tid tillbaka förefintliga tendensen till
koncentration av öltillverkningen till större och medelstora företag. Utvecklingen
mot ett minskat antal företag torde komma att fortgå, oberoende av
om koncessionstvånget i nuvarande form bibehålies.

Utredningen framhåller att dess förslag beträffande tillståndsgivningen
möjligen kan leda till att några av de större lättölsbryggerierna med tillverkning
av lagrat lättöl efter den nya ordningens införande utvidgar verksam -

Kungi. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

heten med öltillverkning. Detta anses dock knappast medföra någon ökning
av antalet ölbryggerier på längre sikt, eftersom koncentrationstendensen
torde komma att fortbestå.

Olägenheter skulle däremot kunna uppkomma, påpekar utredningen, om
lättölsbryggerier skulle anmäla sig som öltillverkare inte för att bedriva produktion
i egentlig mening utan för att genom en mindre framställning av
Öl kunna påräkna vissa fördelar ur reklam- och goodwillsynpunkt e. d. Man
skulle härigenom kunna få en ny grupp av ölbryggerier, skenbara tillverkare
motsvarande de tidigare s. k. försvarsbryggerierna, vilka tillverkade
endast en eller annan brygd årligen i syfte att bibehålla tillverkningsrätten.

Det är i syfte att förhindra tillkomsten av dylika ölbryggerier maltdrycksskattens
minimiavgift föreslås höjd. Den gällande minimitariffen träder i
funktion då tillverkningen understiger drygt 8 000 liter per år. Det påpekas
att, bortsett från de få bryggerier som betalar minimiskatt, den lägsta årsproduktionssiffran
nu ligger vid ca 300 000 liter (klass II och III). Minimiavgiften
bör fördenskull enligt utredningens mening utan olägenhet i varje
fall kunna höjas till 1 000 kronor per månad, eller 12 000 kronor per år,
motsvarande en ungefärlig årsproduktion av 25 000 liter.

Då enligt nuvarande praxis alla välskötta ölbryggerier, som ansökt härom,
fått särskild koncession för starkölstillverkning, saknas enligt utredningen
— med den utformning som föreslås beträffande tillståndsprövningen för
ölbryggerier — anledning att bibehålla särskild prövning för rätten att tillverka
starköl. Alla ölbryggerier bör således automatiskt få sådan rätt och
begreppet starkölsbryggeri försvinna. Med hänsyn till tillverkningskontrollen
föreslås dock att tillverkaren skall vara skyldig att underrätta kontrollstyrelsen,
då tillverkning av starköl kommer att upptagas.

Beträffande kontrollstyrelsens föreslagna uppgift att följa utvecklingen
inom maltdryckshanteringen anföres i huvudsak följande.

För att kunna fullgöra dessa åligganden bör kontrollstyrelsen bl. a. låta
upprätta statistik rörande förbrukning och missbruk av maltdrycker samt
inhämta från pris- och kartellnämnden fortlöpande uppgifter om nämndens
prisövervakande verksamhet på maltdrycksområdet, från statistiska
centralbyrån uppgifter om vinstutvecklingen och från bryggerierna material
rörande struktur- och konkurrensförhållanden m. m. Uppgiftsmaterial av
denna art är i det väsentliga redan nu tillgängligt på olika håll. Därest mera
ingående undersökningar av bryggerinäringens struktur och ekonomi befinnes
nödvändiga, bör det ankomma på styrelsen att vidtaga sådana. I den
mån så finnes erforderligt, kan styrelsen med anlitande av personal vid styrelsens
lokalförvaltning, i samband med andra granskningsåtgärder verkställa
specialundersökningar rörande bryggeriernas ölförsäljning m. m.

Om den föreslagna, till kontrollstyrelsen knutna samarbetsnämnden uttalar
bryggeriutredningen följande.

Bland frågor som skall framläggas för nämnden må nämnas spörsmål
angående den ekonomiska och strukturella utvecklingen inom bryggerinäringen,
marginaler inom handeln samt reklamfrågor och därmed sammanhängande
problem. I övrigt bör bl. a. behandlas ärenden om återlcal -

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

lande av tillverkningsrätt för ölbryggerier och andra frågor av större vikt,
som kontrollslyrelsen hänskjuter till nämnden. Avsikten är att ev. uppkommande
kontroversiella spörsmål skall kunna lösas förhandlingsvägen
genom denna nämnd. Om denna väg inte visar sig framkomlig och utvecklingen
inom bryggerinäringen påkallar särskilda åtgärder, skall styrelsen
framlägga förslag härutinnan för Kungl. Maj:t. Anledning till mera
ingripande sådana åtgärder skulle föreligga, exempelvis om läget så förändras
att ölförsäljningen skapar allvarliga nykterhetspolitiska olägenheter
eller bryggeriförelagen på ett otillbörligt sätt utnyttjar sin ställning.
Bland de korrektiv, som kan komma ifråga, må nämnas maltdrycksbeskattningens
användande i vinstreglerande syfte, vilket förutsätter ändringar
i skattebestämmelserna, samt insättande av en representant för det
allmänna i vederbörande bryggeriföretag.

Kontrollstyrelsens övervakande verksamhet bör enligt utredningen omfatta
inte bara de svenska tillverkarna och försäljarna utan också importörer
av utländskt Öl.

I anslutning till vad utredningen anfört angående kontrollstyrelsens befattning
med reklamfrågor på maltdryckshanleringens område framhåller
utredningen, att den utgår från att försäljarnas, tillverkarnas och importörernas
reklam kommer att utformas i överensstämmelse med författningsbestämmelsernas
nykterhetspolitiska målsättning. Utredningen förordar att
det skall åligga kontrollstyrelsen att tillse att tillverkare, försäljare och importörer
av Öl bedriver reklam och därmed jämförlig verksamhet på ett sätt
som inte uppenbarligen står i strid med ölförsäljningsförordningens syfte.

I detta sammanhang må också återges några uttalanden som utredningen
gör i avseende på försäljningen av lättöl. Utredningen anför härom följande.

Konsumtionen av färskt lättöl har sedan längre tid varit på tillbakagång,
sammanhängande med bl. a. den fortgående höjningen av levnadsstandarden
och härav betingade förskjutningar i konsumtionsvanorna. Däremot
visar det lagrade lättölet en kraftig uppgång, säkerligen inte minsl beroende
på att man numera inom bryggerinäringen på många håll lyckats med
att framställa en vara av hög kvalitet, som visat sig kunna med framgång
konkurrera med det vanliga ölet såsom måltidsdryck.

Bryggerierna i Stockholmsområdet har, delvis under trycket av hårdnande
konkurrens, under senare år gått i spetsen för försäljningskampanjer
för lagrat lättöl. Konsumtionsutvecklingen för lagrat lättöl har också här
blivit gynnsam. Nämnas må även, att Svenska Bryggareföreningen för några
år sedan igångsatte en kollektiv annonskampanj för lagrat lättöl. Föreningen
ställde också reklammaterial till förfogande för den lokala annonsering,
som härefter följde. Även de utanför bryggareföreningen stående
företagen har självfallet bedrivit propaganda för denna vara. Av betydelse
för varans avsättning är helt naturligt det konkurrenskraftiga priset.

Det är uppenbart att tillverkarna och försäljarna genom åtgärder av nu
antydd art även på maltdryckernas område kan förverkliga den nykterhelspolitiskt
viktiga grundsatsen, att då alkoholdrycker utminuteras eller utskänkes
ett fullgott alternativ alltid skall finnas till hands.

Vi anser oss kunna utgå från att bryggerinäringens strävanden att främja
lättölskonsumtionen fullföljes och att därvid lättölet blir föremål för försäljning
och reklam i likhet med andra drycker, liksom att motsvarande
åtgärder vidtas av övriga ölförsäljare inom utminutering och utskänkning.

Kiingl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

Remissyttrandena

Bryggeriutredningens förslag om förenkling av gällande k o ncessionsbestämmelser
har vid remissbehandlingen vunnit anslutning
från det övervägande flertalet hörda instanser. Kooperativa förbundet
och Nya systemaktiebolaget anser dock att koncessionstvånget bör kunna
helt avskaffas. De hörda nykterhetsorganisationerna och länsnykterhetsnämnden
i Malmöhus län avstyrker å sin sida ändring av den nu gällande
ordningen.

Statens organisationsnämnd framhåller, att utvecklingen inom bryggerinäringen
varit sådan att gällande koncessionsbestämmelser bör kunna ändras
i enlighet med förslaget.

Ett slopande av koncessionstvånget innebär i och för sig — påpekar statens
pris- och kartellnämnd — en åtgärd som främjar konkurrensen inom
näringen, även om den torde få ringa praktisk betydelse på grund av den
allmänna tendensen mot färre produktionsenheter inom branschen. Om
nykterhetspolitiska skäl inte anses kräva dess bibehållande finner nämnden
det i princip riktigt att nyetableringskontrollen på området upphör, då en
dylik konkurrensbegränsning strider mot kartellagstiftningens syften.

Sveriges centrala restaurangaktiebolag delar utredningens åsikt, att koncessionsfrågan
genom de senare årens utveckling kommit i ett förändrat
läge, som kan motivera en omprövning av frågan i hela dess vidd. Framför
allt har situationen påverkats av 1954 års rusdryckslagstiftning. Med den
friare tillgången till utminuterade rusdrycker och med sänkningen av ölets
alkoholhalt har ölfrågan som nykterhetsproblem skjutits i bakgrunden och
förlorat i betydelse. Samtidigt har det senaste årtiondets lagstiftning om motverkande
av viss konkurrensbegränsning inom näringslivet och om prisövervakning
varit ägnad att underlätta ett uppgivande av koncessionstvånget. I
samma riktning har den under senare år växande konkurrensen inom
branschen verkat.

Centralbolaget anför i övrigt följande.

Vid övervägandet av utredningens förslag om koncessionstvångets hävande
ar bolaget visserligen icke främmande för att principiella betänkligheter
Rån riktas mot att en näring, som under fyra decennier »på grundval av oktroj
systemet genomfört en kraftig koncentration av den skattepliktiga tillv.
„ "infen, fp1* §enoin därvid utvunna kostnadsbesparingar kunnat skaffa
s!g ett starkt inflytande också inom de icke oktrojerade svagdricks- och läskedrycksindustrierna»
(utredningens citat ur ett yttrande av Kooperativa
förbundet), därefter lamnas i praktiskt taget fri utövning av sin sålunda vunna
ekonomiska maktställning, bortsett från eventualiteten av konkurrens
från mycket kapitalstarka intressenter. Bryggeriindustrins dominerande
sta,"ia3 framgår av bl. a. att näringen svarar för eller kontrollerar ca 2/3
au ?1 rwll-- Vi?rm"1 n.gen °?h nä.rmare 4/5 av läskedryckstillverkningen inom
riket. Det ar heller ingen hemlighet, att bryggeriindustrin har vitt utgrenade
ekonomiska intressen mom restaurangnäringen. Med hänsyn till vad här
ovan anförts om de faktorer, som numera måste påverka frågans bedöman -

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

de, finner bolaget dock övervägande skäl tala för ett bifall till utredningens
förslag beträffande koncessionstvånget.

Enligt Svenska bryggeriindustriarbetareförbundet synes de föreslagna ändringarna
i koncessionssystemet vara en följdriktig konsekvens av utredningens
konstaterande av maltdrycksförsäljningens ringa negativa påverkan på
nykterhetstillståndet i landet.

Svenska bryggareföreningen vill erinra om att bestämmelser om koncession
aldrig varit något bryggeriindustrins önskemål.

Nya systemaktiebolaget anser, att koncessionstvånget helt bör avskaffas
och att — om särskild broms mot nyetablering anses böra finnas — denna
bör utformas som generellt verkande åtgärder, lämpligen genom en höjning
av minimiavgiften för maltdrycksskatten. Samtidigt bör kontrollstyrelsen
emellertid utrustas med befogenhet att förbjuda bryggeri att tillverka maltdrycker,
om verkliga missförhållanden skulle konstateras. Bolaget anför
bl. a. följande.

Eu tillståndsgivning, som före igångsättningen av ett företag baseras på
en subjektiv bedömning av företagets utrustning och vissa personers lämplighet
att sköta företaget, ger ingen garanti på längre sikt för en ur nykterhetspolitiska
synpunkter anmärkningsfri skötsel. En bedömning av en Parsons
lämplighet kan sålunda endast gälla ett bestämt ögonblick och bedomarnas
uppfattning kan växla och ändras. De krav som skall ställas på utrustningen
kan ej heller nöjaktigt verifieras och skulle för övrigt — om viss
modernitet förutsättes — medföra att äldre företag, som redan har koncession,
måste tvingas att modernisera, då olikhet i villkoren för koncession av
rättviseskäl icke gärna kan tolereras. Genom aktieförvärv kan vidare ägandeförhållandena
ändras utan omprövning av koncessionsvillkoren. Ej heller
förutsättes ny prövning då bryggeriföretag byter företagsledare.

Om således några fördelar ur nykterhetspolitisk synpunkt icke kan ernås,
kan det däremot ur näringsfrihetssynpunkt riktas allvarliga erinringar mot
bibehållande av ett koncessionssystem som utgör ett hinder för konkurrensen
inom detta område av näringslivet.

Även Kooperativa förbundet uttalar som sin mening att koncessionstvånget
nu bör slopas och bryggerinäringen lämnas helt fri. Inträde i bryggerinäringen
bör medges var och en, som uppfyller berättigade tekniska
krav på kompetens och nykterhetspolitiskt betingat ansvar. Förbundet anför
därvid i stort sett samma synpunkter som Nya systemaktiebolaget.

Såsom av det föregående framgått motsätter sig flertalet nykterhetsorganisationer
att en liberalisering nu genomföres i regleringen av ölhanteringen.
Vad särskilt beträffar koncessionssystemet göres endast kortfattade uttalanden
i avstyrkande riktning.

Förslaget om höjd minimiskatt beröres i allmänhet inte i yttrandena.
Kontrollstyrelsen erinrar emellertid om att syftet med minimiskattebestämmelsen
i och för sig icke torde vara att hindra nyetablering utan i stället att
tillgodose vissa kontrollsynpunkter och nykterhetspolitiska intressen. För
vinnande av sådana syftemål skulle minimiskatten enligt kontrollstyrelsens

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

mening uppenbarligen behöva vara betydligt högre än som föreslagits. Då
minimiskatt på andra områden slopats eller avses skola slopas, vill styrelsen
ifrågasätta lämpligheten av att överhuvud bibehålla nu gällande minimiskatt.

Kooperativa förbundet vill inte motsätta sig den föreslagna höjningen av
minimiavgiften, vars betydelse framför allt ligger däri att den bidrar till att
förhindra uppkomsten av alltför små bryggeriföretag med motsvarande alltför
höga driftskostnader. Om efter genomförandet av en verksam avveckling
av koncessionstvånget nu igång varande smärre fristående läskedrycksoch
svagdricksbryggerier skulle känna sig manade att för att främja avsättningen
av sina hittillsvarande tillverkningar också upptaga öltillverkning,
kan enligt förbundets mening fara föreligga för att eventuellt underskott
på denna måste täckas genom höjda konsumentpriser på deras alkoholfria
respektive alkoholsvaga produkter.

Bryggeriutredningens förslag att kontrollstyrelsen, med stöd av en särskilt
inrättad central samarbetsnämnd, skall ha att närmare följa utvecklingen
inom bryggerinäringen i olika hänseenden har tillstyrkts i ett stort
antal yttranden, men också — när det gäller förslaget om den centrala
nämnden — mött bestämda invändningar på många håll.

Uppdraget åt kontrollstyrelsen att följa utvecklingen inom
branschen har upptagits till diskussion endast i ett fåtal yttranden. Svenska
stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund understryker betydelsen
av att kontrollstyrelsen, på sätt utredningen föreslagit, får i uppdrag
att i samarbete med representanter för nykterhetsrörelsen, öltillverkare
m. fl. följa bryggeriernas verksamhet och försäljningens utveckling och
att, därest förhållandena framdeles skulle utvecklas på ett otillfredsställande
sätt och uppkommande olägenheter inte skulle kunna elimineras förhandlingsvägen,
föreslå statsmakterna att vidtaga sådana ingripanden, som kan
anses av omständigheterna motiverade.

Statskontoret förutsätter, att kontrollstyrelsen i görligaste mån utnyttjar
inom pris- och kartellnämnden förefintlig expertis. Detta organ har nämligen
— framhålles det — tillkommit för verkställande av bl. a. undersökningar
rörande prisbildningen inom olika branscher.

Statens pris- och kartellnämnd påpekar, att en övervakning av branschens
pris- och konkurrensförhållanden redan äger rum genom pris- och
kartell nämnden, som med stöd av uppgiftsskyldighetslagen äger införskaffa
alla erforderliga uppgifter. En överflyttning av övervakningen av bryggeribranschen
i nämnda avseenden förutsätter att denna bransch, i likhet med
bank- och fondväsendet samt försäkringsväsendet, undantages från nämndens
övervakningsområde, vilket bl. a. kräver ändring av nämndens instruktion
och den särskilda kungörelsen med bemyndiganden enligt uppgiftsskyldighetslagen.
Huruvida eu sådan koncentration av övervakningen till kontrollstyrelsen
bör ske torde enligt nämnden icke kunna avgöras utan en ingående
prövning. För sin del är nämnden icke beredd att nu uttala sig för
den ena eller andra lösningen men nämnden vill framhålla, att om övervak4
Dihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt Nr 8

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

ningen av bryggeribranschens pris- och konkurrensförhållanden bibehålies
hos nämnden denna övervakning icke för framtiden kan ges prioritet framför
andra övervakningsuppgifter.

Att kontrollstyrelsen skulle få vidgade befogenheter att granska förhållandena
inom bryggeribranschen avstyrkes av Sveriges industriförbund och
Svenska bryggareföreningen.

Svenska bryggareföreningen anser icke den insyn och den kontrollapparat,
som enligt utredningen skulle tillskapas, rimma med den uppfattning om
bryggerihanteringen, som kommit till uttryck i betänkandet och som innebär,
att förhållandena inom branschen varken ur samhällsekonomisk eller
ur nykterhetspolitisk synpunkt föranleder befogade anmärkningar. Mot denna
bakgrund hade snarare kunnat förväntas — uttalar föreningen -—- att utredningen
kommit till en motsatt slutsats, nämligen att den speciella insynen
och kontrollen på detta område från det allmännas sida skulle kunna utan
olägenhet avvecklas.

Enligt bryggareföreningens mening har utredningen här gått längre än
som av sakliga skäl är motiverat. Särskilt gäller detta förslaget i den del,
som syftar till en mot bryggeriindustrin riktad insyn i dess pris-, kostnadsoch
vinstförhållanden. Att intressekollisioner av rent ekonomisk art mellan
bryggeriföretag, å ena, samt konsumenter och det allmänna, å andra sidan,
skall kunna tagas upp till dryftande av en nämnd, vars sakkunskap i hithörande,
ofta komplicerade frågor starkt torde kunna ifrågasättas, och därefter
eventuellt föranleda beslut av kontrollstyrelsen, framstår enligt föreningens
mening som en föga rationell och tillika tämligen unik anordning.
Härmed skulle markeras att bryggeriindustrin även när det gäller dess ekonomiska
förhållanden anses intaga en särställning — en uppfattning som
givetvis ur branschens synpunkt måste förefalla nedslående och mot bakgrunden
av utredningens slutsatser i övrigt i hög grad överraskande. Föreningen
anför.

Enligt vår uppfattning redovisas icke tillräckliga skäl att för denna
bransch föreskriva åtgärder om ekonomisk insyn och kontroll utöver vad
som redan enligt gällande lagstiftning kan tillgripas mot industriföretag i
allmänhet. Vi syftar härvid i första hand på de befogenheter, som tillkommer
Statens pris- och kartellnämnd, Ombudsmannaämbete! för näringsfrihetsfrågor
samt Näringsfrihetsrådet. Dessa och andra myndigheters verksamhet
resulterar bland annat i en omfattande publicitet rörande de ekonomiska
förhållandena inom skilda branscher, vilken i förening med en
vaken opinion och en utpräglad lojalitet på företagarhåll merendels visat
sig ha en synnerligen god effekt, när det gällt att vinna rättelse i sådana
missförhållanden, som sammanhänger med företagens pris- och konkurrenspolitik.
Om kontrollstyrelsen och den centrala samarbetsnämnden också
skulle inkopplas på dylika frågor, kunde följden bli kompetenskonflikter
mellan olika offentliga organ och en för företagen besvärande ovisshet om
vilket av dem som är behörigt att handlägga branschens pris- och konkurrensspörsmål.

Föreningen uttalar avslutningsvis, att den med glädje skulle se ett utvidgat
frivilligt samarbete i frågor av nykterhetsvårdande art — utöver vad
som redan äger rum — även på det centrala planet.

Kurigl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

Svenska bryggeriindusiriarbetareförbundet anser å sin sida att utredningens
nu ifrågavarande förslag inte är helt i linje med utredningens övriga
ställningstaganden och de åtgärder som enligt gällande lagstiftning kan
tillgripas mot övriga industrier. Förbundet vill emellertid inte motsätta sig
förslaget, även om dess rent praktiska betydelse starkt ifrågasättes.

Sveriges ngkterhetsvånners landsförbund betonar, att kontrollorgan med
tillfredsställande inflytande måste inrättas.

®ryggeriutredningens förslag att det — med anknytning till kontrollstyrelsens
nu berörda utvidgade befogenheter — hos styrelsen inrättas en central
samarbetsnämnd har, som redan antytts, varit föremål för
delade meningar. Förslaget tillstyrkes eller lämnas i stort sett utan erinran
av kontrollstyrelsen, socialstyrelsen, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län, länsnykterhetsnämnderna i Stockholms, Jönköpings samt Göteborgs och
Bohus län, Svenska landskommunernas förbund, Svenska bryggeriindustriarbetareförbundet,
Sveriges nykterhetsvänners landsförbund och IOGT. Mot
inrättandet av en central samarbetsnämnd har däremot uttalat sig statskontoret,
statens organisationsnämnd, överståthållarämbetet samt länsstyrelserna
i Stockholms, Älvsborgs och Skaraborgs län, Svenska stadsförbundet,
Nya systemaktiebolaget, Sveriges industriförbund, Svenska bryggareföreningen
och flertalet handelskammare. Kommerskollegium intar en i viss
mån medlande ståndpunkt.

Från de remissinstanser som inte anfört erinran mot nämndens inrättande
föreligger inga utförligare uttalanden. Länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län anför.

Det är givet, att ölförsäljningen även i fortsättningen kommer att kräva
åtskillig uppmärksamhet från det allmännas sida. Av stor vikt blir det att
söka följa och i görligaste mån söka åstadkomma, att ölmissbruket icke
ökar utan helst minskar. Utredningens förslag om att uppkommande problem
böra lösas pa samarbetets och frivillighetens väg finner länsstyrelsen
tilltalande. De former för detta samarbete som utredningen föreslagit på det
centrala planet föranleda från länsstyrelsens sida ingen erinran.

Sveriges nykterhetsvänners landsförbund betonar, att det genom klara
föreskrifter bör tillses, att de kommersiella intressena icke får ett avgörande
inflytande i nämnden. Nämndens befogenheter bör vidare mera i detalj
regleras (bl. a. beträffande arten av de ärenden, i vilka nämnden skall
höras). Betydelsen av nämndens beslut eller uttalanden för ställningstagandet
i kontrollstyrelsen bör också fastställas. Samarbetsnämnden bör överhuvud
enligt förbundet få en väsentligt starkare ställning än utredningen föreslagit.
Den bör givas möjlighet att i givna situationer föreslå långt gående
åtgärder i syfte att skärpa samhällskontrollen över ölhandeln och icke minst
kontrollen över ölreklamcn och även tillse, att i bryggerireklamen ingår
fortlöpande upplysning om och propaganda för lättöl och läskedrycker. Mot
nämndens föreslagna sammansättning har förbundet intet att erinra.

I stort sett samma synpunkter framlägges av IOGT, som anför.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

Godtemplarorden ansluter sig i princip till utredningens förslag om en
särskild samarbetsnämnd för ölfrågor inom kontrollstyrelsen. Vi är dock
angelägna att framhålla, att den bör få en starkare och författningsmässigt
fastare ställning än vad utredningen förutsatt. I författningen bör klart anges
i vilka ärenden den ovillkorligen skall höras av kontrollstyrelsen. Samtidigt
bör den tillförsäkras förslagsrätt inom hela sitt verksamhetsområde.
På vissa beslämda, klart avgränsade områden bör den dessutom äga rätt
att själv ingripa, t. ex. mot olämplig ölreklam eller andra olämpliga, aktiva
försäljningsmetoder, särskilt riktade mot ungdomen.

Kontrollstyrelsen ifrågasätter om den föreslagna centrala nämndens funktioner
inte kunde läggas på den på styrelsens initiativ 1957 inrättade samarbetsnämnden
i alkoholfrågan. Styrelsen anför.

Denna nämnd har till uppgift att genom ömsesidig information avseonde
statistiskt och annat material söka erhålla en allsidig och samlad bild av
alkoholförhållandenas utveckling i landet. Denna nämnd har inga administrativa
befogenheter. Eventuella beslut kan därför endast innebära,
att framställning i ämnet göres till vederbörande myndighet. Man skulle
kanske åt denna redan existerande samarbetsnämnd, som av Kungl. Maj:t
skulle kunna givas en fastare organisation och därvid kompletteras med
representanter för bryggerinäringen, kunna överlämna de uppgifter som
bryggeriutredningen avsett skola tillkomma den särskilda samarbetsnämnden
i ölfrågan, ölfrågorna skulle härigenom kunna komma att betraktas
i ett större alkoholpolitiskt sammanhang.

Bland de remissinstanser som motsätter sig inrättandet av en central
samarbetsnämnd anser statskontoret, statens organisationsnämnd och överståthållarämbetct
att den samverkan som skulle möjliggöras och främjas
genom tillkomsten av en sådan nämnd lika väl kan ske i friare former.

Svenska stadsförbundet uttalar att de ifrågavarande arbetsuppgifterna
bör kunna ombesörjas direkt av kontrollstyrelsen. Samma ståndpunkt intas
av länsstyrelsen i Stockholms län, som anför.

Länsstyrelsen finner med hänsyn till resultatet av de undersökningar, som
verkställts rörande de ekonomiska och strukturella förhållandena, försäljnings-
och prispolitik m. m. inom bryggeriindustrin, det föga motiverat att,
såsom utredningen gör, föreslå tillskapandet av ett särskilt till kontrollstyrelsen
knutet organ med uppgift att följa den framtida utvecklingen inom
bryggerinäringen. Länsstyrelsen håller för sin del före, att ifrågavarande
uppgift vid behov mycket väl kan ombesörjas av kontrollstyrelsen ensam.
Att inrätta en dylik nämnd skulle för övrigt strida mot intresset av att begränsa
den statliga administrationsapparaten. Med hänsyn såväl till berörda
förhållanden som till de allmänna besparingssträvandena får länsstyrelsen
avstyrka förslaget på denna punkt.

Enligt Nya systemaktiebolaget bör det liksom för närvarande ingå i kontrollstyrelsens
ordinarie arbetsuppgifter att följa utvecklingen på området
och att vid behov ta upp diskussioner med de olika organ som utredningen
föreslagit, utan att dessa för den skull skall behöva kallas till sammanträden
i en särskild nämnd. Något verkligt behov anses den föreslagna nämnden
icke fylla.

Sveriges industriförbund finner det icke av sakliga skäl påkallat att in -

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

rätta en central samarbetsnämnd för behandling av åtskilliga branscher berörande
frågor av såväl nykterhetspolitisk som ekonomisk natur. Förbundet
anför.

Frånsett att samarbetsnämndens funktioner och arbetssätt framstår som
i viss mån oklara torde en ytterligare offentlig instans vid sidan av dem,
som redan nu har till uppgift att utreda och belysa företagens ekonomiska
förhållanden och att i förekommande fall upptaga förhandlingar med dem,
icke vara erforderlig på detta speciella branschområde. Hur gränsdragningen
skall ske mellan dessa myndigheter — t. ex. Statens pris- och kartellnämnd
— å ena sidan, samt den föreslagna samarbetsnämnden, å den andra,
är vidare icke klarlagt. Utredningens förslag på denna punkt förefaller
desto mindre motiverat som den kunnat konstatera att konkurrens- och
andra ekonomiska förhållanden inom branschen icke ger anledning till kritik
ur allmän synpunkt samt att lönsamheten inom branschen icke är särskilt
hög.

Vad angår de nykterhetspolitiska frågor, som enligt förslaget skulle handlaggas
av samarbetsnämnden, synes det förbundet mest ändamålsenligt, att
dylika äienden behandlas av de likaledes föreslagna lokala samarbetsnämnderna
och enbart av dessa.

Kommerskollegium slutligen anför följande.

... Eftersom utredningen själv uttalat att bryggeriindustrien numera borde
jämställas med annan välskött livsmedelsindustri och att ölet borde betraktas
som en vanlig måltids- och sällskapsdryck, så förefaller det föga konsekvent
att nu skapa ett nytt centralt övervakande organ; särskilt som den
toreslagna nämndens verksamhet och syften i stor utsträckning redan bedrives
och tillgodoses genom redan befintliga statliga organ såsom kontrollstyrelsen,
pris- och kartellnämnden, ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor
och näringsfrihetsrådet.

~ ^lk®ts handelskamrar ha avstyrkt utredningens förslag i detta stycke.
Kollegium anser sig ej heller kunna tillstyrka förslaget i den form det förejigger>
Ijlen om kontrollstyrelsen skulle anse det värdefullt att vid sin sida
ha ett särskilt rådgivande organ — sammansatt av företrädare för de intressen
\ arom här är fråga och då även för hotell- och restaurangnäringen —
med uppgift att bistå kontrollstyrelsen i sådana hithörande ärenden, där
styrelsen utövar beslutanderätten, har kollegium intet att erinra mot tillsättandet
av ett sådant råd.

I några yttranden, särskilt från nykterhetsorganisationerna, framföres
stark kritik mot den reklamverksamhet som bedrives av bryggeriföretagen.
Man betonar i dessa yttranden att reklamen bör effektivt övervakas och
kontrolleras av de statliga myndigheterna, varvid icke minst den föreslagna
centrala samarbetsnämnden anses böra spela en viktig roll.

Departementschefen

För rätten att tillverka Öl krävs nu tillstånd, kortcession, av Kungl. Maj:t,
varjämte särskilt tillstånd — likaledes av Kungl. Maj:t — erfordras för upptagande
av starkölstillverkning. Utredningen har föreslagit, att tillståndsprövningen
överföres till kontrollstyrelsen. Prövningen bör enligt förslaget
i huvudsak begränsas till att omfatta frågan om bryggeriets tekniska utrustning
är av sådan standard att eu betryggande kontroll av tillverkning och

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

beskattning kan anordnas. Någon bedömning huruvida det i övrigt kan vara
lämpligt att ett bryggeri inrättas skulle sålunda inte bli aktuell. Tillverkningstillståndet
förutsättes omfatta tillverkning av såväl Öl som starköl och
gälla tillsvidare. I syfte att förhindra tillkomsten av nya företag, som inte
avser att bedriva Öl- eller starkölsproduktion i egentlig mening utan söker
tillverkningsrätt endast för att ernå fördelar bl. a. ur reklam- och goodwillsynpunkt,
föreslås slutligen att den nuvarande minimiskatten på öloch
starkölstillverkning fastställes till 1 000 kronor per månad i stället
för nu per kvartal. De här nämnda förslagen har vid remissbehandlingen
vunnit anslutning från det övervägande flertalet hörda instanser.

Icke heller från min sida finns anledning till erinran mot att tillståndsprövningen
förenklas och överflyttas till kontrollstyrelsen. Det nu\ arande
koncessionssystemet synes inte längre ha någon betydelse i nykterhetspolitiskt
hänseende och torde för övrigt icke heller kunna anses vara väl förenligt
med gällande näringsfrihetslagstiftning. Den tillståndsprövning som
sålunda skall ankomma på kontrollstyrelsen bör inriktas endast på frågan
huruvida det nya bryggeriet kan anses sa inrättat, att förutsättningar finns
för en effektiv skatte- och tillverkningskontroll däri inbegripet att gällande
tillverkningsföreskrifter, t. ex. i fråga om tillverkade dryckers alkoholhalt,
kommer att kunna iakttagas. I anledning av vad som uttalats bl. a. från
Nya systemaktiebolagets sida i denna fråga vill jag framhålla, att vad som
i tekniska och därmed jämförliga hänseenden kan komma under bedömning
vid meddelande av tillstånd till ett nytt företag endast är om företaget därutinnan
uppfyller skäliga minimikrav. Några konkurrensmässiga olägenheter
i förhållandet mellan nya och äldre företag torde inte behöva befaras
uppkomma härigenom. Meddelat tillverkningstillstånd bör kunna indragas
om nu angivna förutsättningar upphör att föreligga och, liksom för närvarande,
om tillståndet inte längre utövas genom någon egentlig tillverkning.
Därest författningsbestämmelserna utformas i enlighet med nu angivna riktlinjer,
torde någon anledning inte föreligga att bibehålla systemet med minimiskatt
för Öl- och starkölstillverkningen. Motsvarande avgifter har för
övrigt på senare tid avskaffats för andra punktskatter. Jag förordar därför
att minimiskatt i fortsättningen icke heller uttages för Öl och starköl.

Ehuru bryggeriutredningen inte ansett en skärpning av ingripandena i
bryggerinäringen påkallad har utredningen, såsom av det föregående framgått,
funnit sig böra föreslå att möjlighet skapas för viss insyn inom näringen
i syfte att klarlägga den fortsatta utvecklingen på området. Härigenom
skulle statsmakterna få bättre möjligheter att i mån av behov vidtaga erforderliga
åtgärder. I sådant hänseende bör det enligt utredningen ankomma på
kontrollstyrelsen att följa utvecklingen inom maltdryckshanteringen såvitt
gäller konsumtion och missbruk, pris-, kostnads- och vinstförhållanden,
struktur- och konkurrensutveckling, missförhållanden vid försäljningen, reklamfrågor
m. m. I anslutning härtill föreslås att det hos styrelsen inrättas
en särskild samarbetsnämnd i ölfrågor, vilken skulle höras i spörsmål av

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961 55

större vikt. Nämnden skulle vara sammansatt av representanter för olika
myndigheter, nykterhetsorganisationerna, bryggerinäringen och handeln.

Bland kontrollstyrelsens uppgifter såsom centralt organ i frågor rörande
alkoholförsäljningen ingår redan nu att följa utvecklingen på området och
att till Kungl. Maj :t inkomma med de förslag som kan anses påkallade. Detta
åliggande innebär självfallet att styrelsen i erforderlig omfattning införskaffar
och bearbetar uppgifter om tillverkning och försäljning av maltdrycker
och i övrigt följer den allmänna utvecklingen inom maltdryckshanteringen.
Något nytt bemyndigande för kontrollstyrelsen i nu berörda hänseenden
synes sålunda icke vara erforderligt, ehuru det ligger i sakens natur
att den friare ordning i fråga om tillverkning och försäljning, som nu
förordas, i viss mån kan komma att medföra ändringar beträffande tillsynens
allmänna inriktning. Jag vill i detta sammanhang ytterligare framhålla,
att den nu avsedda verksamheten, liksom hittills, givetvis bör bedrivas
utifrån nykterhetspolitiska utgångspunkter. I den övervakning av branschens
pris- och konkurrensförhållanden som äger rum genom pris- och
kartellnämnden bör, såsom utredningen också förutsatt, någon ändring icke
ske. Erforderligt samråd i sådana frågor bör upptagas mellan de båda ämbetsverken.

Icke minst på det nykterhetspolitiska området bedrives arbetet inom kontrollslyrelsen
sedan länge i nära kontakt med de ideella sammanslutningar
och intresseorganisationer som kan beröras av de aktuella frågeställningarna.
Jag vill i detta sammanhang särskilt erinra om den samarbetsnämnd i
alkoholfrågan, som för några år sedan inrättades på styrelsens eget initiativ.
Då jag utgår från att styrelsen även vid fullföljandet av de nyss nämnda
övervakningsuppgifterna kommer att ta erforderlig kontakt med bl. a. nykterhetsrörelsens
och bryggerinäringens organisationer, finner jag inte tillräckliga
skäl föreligga för att en särskild samarbetsnämnd i ölfrågor inrättas
hos kontrollstyrelsen.

I enlighet med vad nu anförts förordar jag, att gällande författningsbestämmelser
ändras så att tillståndsgivningen för tillverkning av Öl och starköl
överflyttas från Kungl. Maj :t till kontroll styrel sen och att särskild minimiskatt
icke vidare uttages för sådan tillverkning. Jag kan däremot inte
tillstyrka att en särskild samarbetsnämnd för ölfrågor inrättas hos kontrollstyrelsen.

IV. Maltdryckernas alkoholhalt m. m.

Gällande ordning

Maltdryckerna indelas efter sin alkoholhalt i lättöl, Öl och starköl. Som
lättöl betecknas en maltdryck om alkoholhalten icke överstiger 1,8 viktprocent,
som Öl om alkoholhalten överstiger 1,8 men icke 2,8 viktprocent och
som starköl om alkoholhalten överstiger 2,8 viktprocent. För de olika maltdryckssorterna
gäller väsentligt skilda bestämmelser i fråga om såväl till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

verkning som försäljning och beskattning. Försäljningen av lättöl sker enligt
samma regler som gäller för alkoholfria drycker. Beträffande ölförsäljningen
upptages bestämmelser i 1954 års ölförsäljningsförordning, medan
starkölet behandlas som rusdryck och i försäljningshänseende i stort sett
är jämställt med vin. Här må ytterligare endast erinras om att skatten för
lättöl är 12 öre, för Öl 48 öre och för starköl 1 krona 41 öre, allt räknat
för liter.

Utredningen

Bryggeriutredningen har i sitt betänkande inte föreslagit någon ändring
i bestämmelserna om alkoholhalt för vare sig lättöl, Öl eller starköl. Någon
ändring i reglerna för försäljning av starköl har inte heller förordats.

Beträffande starkölet anför utredningen följande.

Vid 1957 års riksdag framlades vissa förslag om lättnader i den gällande
starkölsregleringen. Det föreslogs att vid sidan av det nuvarande starkölet
om högst 4,5 viktprocent alkohol skulle införas ett lättare starköl om högst
3,6 viktprocent. Detta s. k. mellanöl skulle få lägre skatt och säljas i flertalet
livsmedelsbutiker med ölförsäljningsrätt. Förslaget föll emellertid i
riksdagen.

Då sålunda endast relativt kort tid förflutit sedan frågan om starkölsregleringen
varit föremål för statsmakternas överväganden, saknas enligt
vår mening anledning att nu ta upp denna fråga till omprövning.

Att vi inte föreslår någon ändring i starkölsbestämmelserna sammanhänger
även med resultatet av de medicinska undersökningarna, enligt vilka
alkoholpåverkan vid förtäring av starköl är ej obetydligt högre än verkan
av vårt lågprocentiga vanliga Öl samt med de erfarenheter, som vi fått av den
finska ölmonopolregleringen. Denna har bl. a. lett till att det Öl som motsvarar
svenskt Öl av klass II försvunnit från marknaden och att produktionen,
bortsett från lättöl, kommit att omfatta endast starköl.

Remissyttrandena

Bryggeriutredningens ställningstagande i nu berörda hänseenden synes
ha godtagits av flertalet remissinstanser. I många yttranden har emellertid
framförts olika förslag till ändring i den nu gällande ordningen. Dessa förslag
avser dels höjning av det vanliga ölets alkoholhalt från 2,8 till 3,2 viktprocent,
dels införandet av ett s. k. mellanöl i anslutning till ett år 1957
iramlagt förslag och dels införandet av rätt till starkölsförsäljning i vanliga
livsmedelsaffärer. I ett par yttranden från lokala instanser ifrågasättes
slutligen en sänkning av ölets alkoholhalt.

De remissinstanser som anslutit sig till bryggeriutredningens bedömning
har i allmänhet icke uppehållit sig mer utförligt vid hithörande spörsmål.
Nykterhetsorganisationerna understryker dock, att någon ändring av ölets
alkoholhalt eller i reglerna för starkölsförsäljningen icke bör ifrågakomma.
Nationaltemplarorden framhåller sålunda med skärpa, att sådana änd -

Kungi. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

ringar skulle vara synnerligen vådliga ur nykterhetssynpunkt. De kristna
samfundens nykterhetsrörelse framhåller att fastställandet av ölets alkoholgräns
till 2,8 viktprocent visat sig ha så väsentligt medverkat till nedbringandet
av alkoholskadorna, att denna gräns ur samhällets synpunkt
icke bör rubbas, allra minst höjas.

IOGT anför följande.

Utredningen har utgått ifrån att alkoholhalten i det vanliga ölet icke skall
överstiga 2,8 viktprocent och att starkölsförsäljningen skall försiggå i nu
gällande former. Godtemplarorden är angelägen att understryka, att den utformat
sitt yttrande med utgångspunkt från att dessa två förutsättningar
kommer att gälla även i fortsättningen. Med hänsyn till nykterhetstillståndet
vore det också mycket olyckligt, om alkoholhalten i det vanliga ölet höjdes
eller starkölsförsäljningen finge ske i friare former. Icke ens på försök
bör några ändringar ske i nämnda riktningar. I fråga om starkölsförsäljning
i livsmedelsbutiker vill vi påpeka de stora risker, som därmed följer för
övergång från vanligt Öl till starköl genom att det sistnämnda blir lättillgängligare.
Alkoholpåverkan vid förtäring av starköl har visat sig vara betydligt
högre än vid konsumtion av vanligt Öl. Frisläppes starkölet, kan det
uppstå besvärliga problem ur nykterhets- och ordningssynpunkt. De fördelaktiga
verkningarna på nykterhetstillståndet, som utredningen har redovisat
som en följd av den nuvarande låga alkoholprocenten i det vanliga ölet och
de gällande bestämmelserna för starkölsförsäljningen, får icke äventyras.

Liknande uttalanden göres av Sveriges nykterhetsvänners landsförbund,
som bl. a. gör följande anmärkning.

Förutsättningen för en mera avvaktande ställning till frågan om desintressering
av bryggerinäringen är att samhället alltjämt upprätthåller en
klart fixerad kontroll över ölhanteringen i enlighet med en i princip oförändrad
ölförsäljningsförordning, vari alkoholhalten i ölet alltjämt fastlåses vid
nuvarande nivå. De nykterhetspolitiska vinster, som gjordes genom förändringen
från 3,2 till 2,8 viktprocent, får icke äventyras genom en återgång
till den högre alkoholhalten. Skulle ändring här ske, kommer landsförbundet
såsom företrädare för landets samlade nykterhetsrörelse att ompröva sin nu
intagna ståndpunkt.

Malt- och läskedrycksförbundet och Föreningen Skattepliktiga bryggerier
— vilka i övrigt förordar införandet av ett mellanöl — delar beträffande
starkölet utredningens uppfattning att någon ändring av de nuvarande försälj
ningsbestämmelserna icke är motiverad. Det finns enligt organisationerna
ingen anledning att släppa loss starkölet till en fri och ohämmad försäljning
via detaljhandeln, något som, om så skedde, säkerligen skulle leda till
en utveckling i vårt land, som motsvarar de finska föga anslående erfarenheterna.

Sveriges nykterhetsvänners landsförbund finner det angeläget understryka,
att utredningen inte ansett sig kunna föreslå någon ändring i reglerna
för försäljning av starköl.

Förslag om höjning av det vanliga ölets maximala alkoholhalt till 3,2 viktprocent
framlägges i yttrandena från Nya systemaktiebolaget, Kooperativa

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

förbundet, stadsfullmäktige i Göteborg, Svenska bryggareföreningen, Svenska
bryggeriindustriarbetareförbundet och några handelskammare bl. a. i Stockholm
och Göteborg.

Nya systemaktiebolaget påpekar, att det av Goldbergs undersökningar
framgår, att bryggeriöl med en alkoholhalt av 3,2 viktprocent ger samma
förlopp för blodalkoholkurvan som Öl av pilsnertyp med en alkoholhalt
av 2,8 viktprocent. Med anledning av detta undersökningsresultat vill bolaget
föreslå att frågan om mellanölet löses på så sätt att gränsen för det
vanliga ölets alkoholhalt höjes från 2,8 till 3,2 viktprocent, vilket innebär en
återgång till det läge som rådde före andra världskriget. Tidigare erfarenheter
och de resultat som erhållits vid de förutnämnda undersökningarna ger
enligt bolaget stöd för uppfattningen att detta kan ske utan några risker
för ett försämrat nykterhetstillstånd. Ett beslut i nyss angiven riktning kan,
framhåller bolaget, eventuellt förenas med en differentiering av skatten
efter olika alkoholhalt.

Även Kooperativa förbundet anser att ett lättillgängligt Öl med högre alkoholstyrka
än det nuvarande skulle kunna motverka konsumtionen av starkare
drycker, vilket starkölet med gällande försäljningsrestriktioner inte
kunnat göra i mer betydande utsträckning.

Lättast synes det förbundet vara att skapa tillgång till ett något starkare
Öl än den nuvarande klass II, om gränsen mellan klass II och starköl
höjdes från nu gällande 2,8 viktprocent till t. ex. 3,2—3,4 procent. Detta
något starkare Öl skulle alltså utan ytterligare ändring av lagstiftningen få
försäljas i livsmedelsbutikerna. Det bleve givetvis bryggerierna obetaget att
inom denna nya gräns framställa också ölsorter med lägre viktprocent. Försäljningen
av starköl kunde som nu är fallet fortfarande ske genom systembutikerna.
Härvid vore, enligt förbundets mening, dock att förorda, att utbyggnaden
av systemets butiksnät med butiker av den typ, som endast säljer
vin och Öl, fortsätter. Det föreligger en viss fara ur nykterhetssynpunkt,
om köparna av starköl endast är hänvisade till butiker av den äldre typen,
där de kan frestas att vid sina inköp av starköl också samtidigt
göra »impulsköp» av starksprit. Förbundet erinrar om att före det andra
världskriget alkoholgränsen för vanligt Öl låg vid 3,2 procent.

Stadsfullmäktige i Göteborg anser att tillverkarna bör medgivas frihet att
tillverka Öl med 3,2 viktprocent alkohol jämsides med det vanliga ölet med
2,8 viktprocent.

Svenska bryggareföreningen erinrar om att det vid de nya undersökningarna
rörande maltdryckernas verkan påvisats, att en bryggeritekniskt normalt
framställd maltdryck med en alkoholstyrka av 3,2 procent i stort sett
har samma verkan på organismen som det nuvarande ölet. Vid detta förhållande
vore det enligt föreningens uppfattning naturligt, att man tillvaratog
den möjlighet till kvalitetsförbättring, som en återgång till tidigare
gällande alkoholgräns skulle medge. Vid en styrka av 3,2 procent skulle
det svenska ölet komma att tillverkas under förhållanden mer jämförliga
med dem som gäller i flertalet andra europeiska länder, där maltdryckerna

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

spelar en betydande roll i dryckeskonsumtionen. Förskjutningen i konsumtionsvanorna
mot svagare dryckessorter skulle även främjas genom möjliggörandet
av en sådan kvalitetsförbättring.

Svenska bryggeriindustriarbetareförbundet anser en ändring i ölets alkoholhalt
vara motiverad, då detta visat sig medföra en icke obetydlig kvalitetsförbättring.
Exempel i detta avseende kan, framhåller förbundet, hämtas
både av erfarenheter inom vårt eget land och i en råd andra, där maltdryckerna
varit utsatta för mindre restriktiva åtgärder.

I flera av yttrandena över bryggeriutredningens betänkande framföres
ånyo den tidigare tanken på införandet av ett mellanöl. Förslag i sådan
riktning föreligger sålunda från länsstyrelsen i Stockholms län, Malt- och
läskedrycksförbundet, Föreningen Skattepliktiga bryggerier och Sveriges
hotell- och restaurantförbund.

Länsstyrelsen i Stockholms län erinrar om att en ledande tanke bakom
1954 års nykterhetsreform var att man skulle söka inrikta konsumtionen på
svagare drycker än brännvin. En sådan ändrad förbrukningsinriktning torde
alltjämt kvarstå som en av målsättningarna för nykterhetspolitiken. Åtgärder
av olika slag, som vidtagits i nämnda syfte, har emellertid, framhåller
länsstyrelsen, antingen varit mer eller mindre förfelade eller fått en blott begränsad
effekt. Införandet av ett lättillgängligt mellanöl skulle emellertid
verksamt kunna bidra till en gynnsam utveckling. Länsstyrelsen anför vidare.

Med hänsyn till den stora betydelse för folknykterheten nu och i framtiden,
som ett reducerande av brännvinets dominerande ställning skulle få,
bör enligt länsstyrelsens mening ingen möda lämnas ospard och inga försök
underlåtas, som kan tänkas främja en sådan utveckling. Detta torde emellertid
icke kunna ske med mindre än att det först skapas ett verkligt hållbart
alternativ till de alkoholstarkare dryckerna över huvud. Såsom ovan
berörts vet vi numera med säkerhet att det nuvarande starkölet, så länge
detta utgör föremål för hög beskattning och därtill är förhållandevis svårtillgängligt,
aldrig kan bliva ett sådant alternativ. Å andra sidan vet vi också
av det danska exemplet, att det ingalunda är utsiktslöst att med tillhjälp
av för ändamålet lämpade åtgärder småningom utveckla en ölsed i brännvinssedens
ställe. Med hänsyn till den starka position, som brännvinet av
gammalt intagit inom vårt folks dryckesseder, måste det självfallet bliva fråga
om ett arbete på ganska lång sikt, innan några mera påtagliga resultat
kan förväntas.

Länsstyrelsen förordar, att frågan om lättnader i den gällande starkölsregleringen
utefter de linjer, som förelädes 1957 års riksdag, göres till föremål
för förnyade överväganden. Då sådana undersökningar över blodalkoholkurvans
förlopp efter förtäring av olika spritdrycker, viner och maltdrycker,
som utredningen låtit företaga, icke synes ha omfattat starköl med
högst den viktprocent, som det här är fråga om, kan det emellertid enligt
länsstyrelsen måhända vara lämpligt, att dylika undersökningar föregår ett
slutligt ställningstagande i frågan.

Enligt Sveriges hotell- och restaurantförbund talar många skäl för att

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

man nu ånyo tar upp frågan om att medge tillverkning även av maltdrycker
med en alkoholstyrka som ligger mellan starkölets och det vanliga
ölets. Bolaget anför.

Såvitt all försälj ningserfarenhet givit vid handen, är det ett Öl av denna
utformning, som allmänheten i första hand vill ha och vi kan icke finna
några bärande skäl för att förbjuda dess tillverkning. Detta Öl bör få säljas
efter samma principer som det nuvarande vanliga ölet.

Det mest rationella är enligt vår uppfattning att man tar bort den skarpa
gränsen mellan starköl och vanligt Öl och endast har ett begrepp Öl med ett
fastställt högsta procenttal för alkoholhalten. Bryggerierna får sedan —
gärna med skattedifferentiering efter alkoholhalten som regulator — frihet
att tillverka vilken typ av Öl de vill. Ivan ett dylikt förslag nu ej realiseras,
synes frågan lämpligen kunna lösas på så sätt att den övre gränsen för alkoholhalten
i vanligt Öl höjes från nuvarande 2,8 procent till den alkoholstyrka
som år 1957 föreslogs för det s. k. mellanölet, nämligen 3,6 procent.

Antingen det nuvarande starkölet bibehålies såsom rusdryck eller icke,
anser vi det synnerligen angeläget att nu gällande priskontroll på detsamma
upphäves. Denna reglering har lett till att prisrelationen mellan starköl och
vanligt Öl i utskänkningen kommit att kraftigt förskjutas så att numera
endast en tämligen ringa prisdifferens föreligger mellan de båda slagen av
maltdrycker. Detta tjänar icke något ändamål ur nykterhetspolitisk synpunkt
och alla skäl talar enligt vår mening för att prisregleringen på utskänkningen
av starköl omedelbart slopas.

Liknande synpunkter anföres av Föreningen Allmännyttiga kafébolag.

Önskemål om en friare starkölsförsäljning framföres av socialstyrelsen,
länsnykterhetsnämnden i Kristianstads län, stadsfullmäktige i Göteborg,
Svenska bryggareföreningen och ett par handelskammare.

Socialstyrelsen erinrar om att styrelsen i sitt yttrande över 1944 års nykterhetskommittés
förslag yrkat på en friare starkölsförsäljning såsom ett
medel att främja en övergång till alkoholsvagare drycker. Styrelsen anför.

Önskemålet att genom olika åtgärder främja en omläggning av konsumtionen
från starksprit till alkoholsvagare drycker har fortfarande aktualitet.
En tydlig förskjutning i konsumtionen från starksprit till vin har också
skett. Tillgängliga uppgifter rörande försäljningen av alkoholhaltiga drycker
har föranlett olika uttolkningar. En intensiv propaganda för vin kan
självfallet leda till icke endast en övergång från starksprit till vin utan också
en övergång från alkoholfria drycker till vin.

Socialstyrelsen, som beklagar att utredningen inte närmare sökt analysera
denna fråga, vilket hade bort kunna ske oavsett att 1957 års riksdag avvisade
förslaget om det s. k. mellanölet, finner det önskvärt att frågan om
friare former för försäljning av starköl som ett medel att främja övergången
från starksprit till drycker med svagare alkoholkoncentration borde upptagas
till ingående prövning. Den av utredningen redovisade statistiken från
Finland tyder visserligen på att det snarast blivit Öl av typen klass II som
slagits ut av starkölet. Här skulle det emellertid ha varit av största intresse
att få veta i vad mån och i vilken riktning den ökade starkölskonsumtionen
inverkat på konsumtionen av övriga rusdrycker, såväl spritdrycker som
vin. Socialstyrelsen vill alltså förorda att det överväges, om icke en friare
försäljning av starköl, eventuellt kompletterad med prisreglerande åtgärder,
skulle kunna prövas som ett led i åtgärderna att nedbringa konsumtionen
av spritdrycker.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

Länsmjkt erhet snämnden i Kristianstads län hemställer att försök med
starkölsförsäljning i livsmedelsaffärer anordnas i vissa län. Nämnden anför
bl. a.

Enligt nu gällande bestämmelser är starkölet underkastat samma restriktioner
som rusdryckerna. Detta torde vara orsaken till att starkölskonsumtionen
hittills varit obetydlig i vårt land. Ur nykterhetspolitisk synpunkt
kan den ringa förtäringen av starköl tyckas vara en positiv omständighet.
Om man emellertid betänker, att starkölskonsumtionens ringa omfattning
sannolikt uppkommit därigenom att spritdrycker förtärts i starkölets ställe,
kommer saken i ett annat läge. En person måste nu för att få inköpa starköl
besöka någon av systembolagets butiker. Då han väl är där torde han
emellertid, i synnerhet om han har minsta tendens till missbruk, hellre
köpa sprit än starköl. I varje fall måste frestelsen härtill mången gång vara
stor. Och även om han köper starköl, är det nära till hands, att han även
koper ett kvantum sprit, då han ändå är i en spritbutik. Länsnämnden anser
därför, att om starköl finge försäljas i sådana butiker, där vanligt Öl
försäljes, skulle visserligen konsumtionen av starköl kunna tänkas öka avsevärt,
men i stället skulle konsumtionen av spritdrycker minska i en icke
ringa utsträckning, vilket skulle innebära en övergång i fråga om alkoholvanorna
från starkare till svagare drycker. Att en sådan övergång vore till
avsevärd fördel för nykterhetstillståndet i vårt land har icke minst bryggeriutredningens
utredningar givit vid handen.

Fragan om maltdryckernas beskattning beröres i några
yttranden. Nya systemaktiebolaget och Kooperativa förbundet föreslår sålunda
att den nuvarande beskattningen efter kvantitet ersättes med en
skatt efter värde.

Nya systemaktiebolaget, som erinrar om att beskattningen på lättvin helt
och på starkvin och sprit partiellt utgår proportionellt i förhållande till
priset, uttalar som sin mening att statsmakterna bör främja priskonkurrensen
inom bryggerihanteringen genom övergång från kvanlitetsskatt och
kvantitetstull på maltdrycker till skatt och tull efter värde. Bolaget anför.

Nuvarande system för uttagande av tull och skatt på maltdrycker innebär,
på grund av att tullen resp. skatten utgör en så väsentlig del _ för

utländskt Öl omkring 40 procent och för svenskt Öl ungefär hälften _ av

varans pris till konsument, att priskonkurrensen mellan fabrikanterna motverkas.
Skulle en fabrikant överväga att vidtaga en sänkning av sitt partipris
på starköl, kommer en sådan sänkning med nuvarande konstruktion
av maltdrycksbeskattningen och maltdryckstullen att medföra en procentuell
sänkning av utförsäljningspriset till allmänheten med endast mellan
en tredjedel och en fjärdedel av den procentuella parliprissänkningen Den
nnga effekten på konsumentpriset av en prissänkning kommer under sådana
forhållanden icke att stimulera till prissänkningar, då den konkurrensvilliga
företagaren icke kan vänta sig att ernå en nämnvärt större marknad
för sin vara även vid eu kraftig sänkning av sitt partipris. Förhållandet blir
helt annorlunda därest i stället värdeskatt och värdetull, baserade på fabrikantens
partipris inkl. skatt, införes. För närvarande utgår den speciella
maltdrycksskatten på starköl med 47 öre för eu flaska om eu tredjedels liter.
Eu förvandling av denna skatt till värdeskalt skulle innebära att eu
vardeskatt om 00 ä 65 procent av partipriset inkl. skatt i stället fick utta -

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

gas. Bolaget är för sin del övertygat om, att tillverkarna vid en sådan konstruktion
av skatten i långt större utsträckning än vad som hittills varit fallet
skulle komma att genom prissänkningar konkurrera om marknaden.

Kooperativa förbundet framhåller att det är påtagligt, att nuvarande form
för maltdrycksbeskattningen i sin mån utgör en konkurrenshämmande faktor.
Då maltdrycksskatten för närvarande utgör omkring hälften av det
pris konsumenten får betala framgår enligt förbundet utan vidare, att viljan
till betydande prissänkningar från tillverkarens sida dämpas därav att
endast till en obetydlig del en sådan konkurrensprissättning slår igenom
i konsumentpriset. Om skatten däremot utginge som värdeskatt och alltså
bleve differentierad i förhållande till den framställda dryckens värde (vilket
till väsentlig del betingas av viktprocenten) skulle tillverkarna-partihandlarna
få ett väsentligt skärpt motiv att företaga prissänkningar för att inleda
verksam konkurrens.

Förbundet anser det för sin del vara betydelsefullt att slå fast, att en förvandling
av den nu gällande kvantitetsskatten till värdeskatt skulle medföra
betydande positiva återverkningar på konkurrensviljan inom maltdryckshanteringen.
En sådan reform framstår därför som angelägen.

Svenska bryggareföreningen yrkar med hänsyn till den betydelse som beskattningen
av alkoholhaltiga drycker har för konsumtionsutvecklingen att
den göres till föremål för en allsidig utredning. Föreningen anför.

Det beskattningssystem, som för närvarande gäller för de alkoholhaltiga
dryckerna, är tillkommet genom olika delbeslut och saknar det inre sammanhang
som är önskvärt. Såsom vi vid flera tidigare tillfällen framhållit
är detta beklagligt, enär skatteinstrumentet har en mycket stor generell
räckvidd när det gäller att påverka allmänhetens konsumtionsvanor. Vill
man genom beskattningens utformning effektivt bidra till en förskjutning
av dryckesvanorna till drycker med lägre alkoholhalt, bör skattesystemet
konsekvent avvägas så, att konsumenterna får ett påtagligt incitament att
föredra svagare drycker. För att na detta resultat synes det vara logiskt
med ett system, enligt vilket skatten stiger i takt med påverkan. Genom
tidigare berörda forskningsresultat i fråga om olika alkoholdryckers påverkan
på organismen finns nu ett sakligt underlag för att skapa ett skattesystem
uppbyggt efter dessa riktlinjer.

Mot bakgrunden av dessa tankegångar företer den nuvarande alkoholbeskattningen
en betydande ojämnhet, som framför allt tar sig utryck i en
relativt sett större belastning av de alkoholsvagare dryckerna. Härigenom
hämmas deras förmåga att vinna den framgång, som ur nykterhetspolitisk
synpunkt bör eftersträvas.

Svenska bryggeriindustriarbetareförbiindet anser att den nuvarande maltdrycksskatten
är alltför hög. De senaste ökningarna av dessa skatter har,
uttalar man, temporärt men förmodligen också på längre sikt medverkat
till sysselsättningssvårigheter inom näringen. Förbundet ser också med oro
på det nya läge, konkurrensmässigt sett, som kan uppkomma på grund av
EFTA-åtaganden, med olika råvarupriser inom anslutna länder.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

Departementschefen

Det har inte ingått i bryggeriutredningens uppdrag att ompröva frågan
om maltdryckernas alkoholhalt. Utredningen har inte heller framlagt något
förslag i denna fråga utan har vid utarbetandet av sina författningsutkast
utgått från att gällande regler på området skall bibehållas.

Frågan om maltdryckernas alkoholhalt har på grund härav inte i större
utsträckning uppmärksammats i yttrandena. Åtskilliga remissinstanser har
emellertid upptagit frågan och — i syfte att främja strävandena för en
övergång inom konsumtionen till svagare drycker — framlagt olika förslag
av innebörd att en alkoholstarkare maltdryck än det nuvarande ölet
skulle få tillhandahållas i livsmedelsbutikerna. Å andra sidan har nykterhetsorganisationerna
motsatt sig att bestämmelserna om alkoholhalten ändras.

Genom de av Goldberg utförda undersökningarna har framkommit nya
rön, ägnade att belysa den föreliggande frågan. Tillräckligt underlag för
ett ståndpunktstagande i densamma föreligger emellertid inte. Jag har därför
inte ansett mig böra upptaga de vid remissbehandlingen framförda förslagen
till närmare prövning. Inte heller har jag ansett mig nu böra överväga
den i några yttranden framförda tanken att omlägga skatten på maltdrycker
till en värdeskatt.

V. Utminuteringsrättigheter

Gällande ordning

Utminutering av Öl får bedrivas dels såsom avhämtningsförsäljning dels
såsom kringföringshandel.

Avhämtningsförsäljning må utan särskilt tillstånd eller anmälan bedrivas
vid Nya systemaktiebolagets utminuteringsställen för rusdrycker. För
all övrig avhämtningsförsäljning kräves tillstånd av länsstyrelsen. Sålunda
tillåten försäljning skall bedrivas från tillverkningsställe eller fast försäljningsställe.
Försålt Öl må försändas till köparen. Tillstånd skall liksom förut
meddelas att gälla tills vidare, när fråga inte är om försäljning vid enstaka
tillfälle eller för enstaka tidsperiod. Tillståndet sökes skriftligen hos
länsstyrelsen och ansökningen remitteras till länsnykterhetsnämnden, polismyndigheten
och fullmäktige i den kommun där försäljningen skall ske.
Fullmäktige skall höra kommunens nykterhetsnämnd. Om ansökan avser
enstaka tillfälle eller enstaka tidsperiod gäller ett förenklat remissförfarande.
Någon formell vetorätt för kommunens fullmäktige föreligger inte
efter 15)54 års reformer. I enlighet med då gjorda motivuttalanden avslås
emellertid ansökningar om rätt till avhämtningsförsäljning om fullmäktige
med synnerligen stark majoritet, 80 procent av de avgivna rösterna,
motsatt sig att sådan försäljning anordnas. Frågan om vetorätt behandlas
närmare i det följande under VI.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

Tillstånd till kringföringsförsäljning må av länsstyrelsen meddelas tillverkare
för försäljning från tillverkningsstället eller, i den mån så finnes
skäligt och lämpligt, annan än tillverkare för försäljning från fast försäljningsställe
eller, under samma förutsättning som nyss sagts, tillverkare
eller annan för försäljning från särskilt inrättat nederlag. Bryggeriernas
tidigare fria försäljningsrätter har upphört. Det har emellertid av lagstiftaren
förutsatts, att ölbryggerierna i allmänhet skall erhålla tillstånd till
kringföringsförsäljning från tillverkningsstället, såvida inte missförhållanden
konstaterats. Avsikten med bestämmelserna är att bereda större möjligheter
att överblicka och övervaka försäljningen. I fall, då fråga inte är
om försäljning från tillverkningsstället, skall behovsprövning ske, varvid
i allmänhet viss återhållsamhet ansetts böra iakttagas. Vid ansökningens
prövning skall alltså undersökas, om behovet av Öl inom försäljningsområdet
är tillfredsställande tillgodosett genom den fasta butikshandeln eller genom
tidigare anordnad rörlig försäljning. En viss särställning har dock ansetts
böra givas lättölsbryggare eller läskedrycksfabrikant, som utom egna
produkter vill sälja Öl i skälig omfattning. I sådana fall skall försäljningsrätt
medgivas, om inte särskilda skäl talar däremot. Tillstand till kringföringsförsäljning
skall i regel avse en för sådana tillstand gemensam period
om fyra år, oktrojperiod. Dock må, om särskilda skäl föreligger, tillstånd
meddelas också för del av oktrojperiod.

Till närmare belysning av proceduren vid tillståndsprövningen har bryggeriutredningen
lämnat följande redogörelse.

Sökanden har först att till länsstyrelsen inge skriftlig ansökan med bifogande
av erforderliga handlingar, dvs. firmabevis e. d., myndighets- och
konkursfrihetsbevis samt lämplighetsintyg. Ansökan om avhämtningsförsäljning
kan enligt författningsbestämmelserna inges när som helst men

bör_utom vid tillfällig sådan försäljning — inlämnas senast sex månader

före den avsedda försäljningens början. Ansökan om kringföringsförsäljning
från oktrojperiodens början bör vara länsstyrelsen tillhanda senast nio
månader dessförinnan.

Härefter vidtar remissförfarandet. Beträffande ansökan om avhamtmngsförsäljning
är detta förfarande obligatoriskt. Över ansökan skall regelmässigt
höras följande fyra myndigheter: länsnykterhetsnämnden, polismyndigheten,
kommunens fullmäktige och den kommunala nykterhetsnämnden.
Remiss sker först till polismyndigheten med uppdrag till denna att remittera
ärendet vidare till fullmäktige. Dessa har i sin tur att höra nykterhetsnämnden,
varefter kommunens verkställande organ, dvs. drätselkammaren
eller kommunalnämnden yttrar sig. Sedan ärendet behandlats i fullmäktige,
återgår handlingarna till polismyndigheten, som — ofta efter att
ha hört lokalt polisorgan — med eget yttrande insänder akten till länsstyrelsen.
Slutligen sker remiss till länsnykterhetsnämnden. Beträffande kringföringsförsäljning
förekommer inget obligatoriskt remissförfarande. I regel
sker dock remiss åtminstone till länsnykterhetsnämnden och ej sällan till
andra myndigheter.

Sedan länsstyrelsen utfärdat tillslåndsbevis, vilket stämpelbelagges och
expedieras, avslutas proceduren med kungörelseförfarande o. d. Kungörelse
om tillståndsbevis införes i pressen. Avskrifter av beviset tillställes dessutom
vissa myndigheter.

Kungl. Maj. ts proposition nr 8 år 1961

Utredningen

I fråga om utminuteringen har utredningen funnit, att den nu gällande
tillståndsregleringen i stort sett inte längre fyller någon egentlig uppgift,
eftersom behovsprövningen i realiteten i allt väsentligt är slopad, ölet är
numera även på landsbygden så lättillgängligt, att ett borttagande av den
huvudsakligen formella prövningen inte kan väntas medföra någon nämnvärd
ökning av vare sig förbrukning eller missbruk. Ett slopande av denna
tillståndsprövning skulle vidare inbespara mycket onödigt arbete och onödiga
kostnader för myndigheter och företagare. En generell restriktiv försäljningsreglering
bör enligt utredningens mening inte användas i syfte
att stävja förekommande missbruk av Öl. Detta kan och bör ske genom åtgärder
i de individuella fallen dels i nykterhetsvårdens form dels genom
direkta ingrepp mot eventuella missförhållanden inom försäljningsverksamheten.

Av nu angivna skäl har utredningen förordat en genomgripande omläggning
av utminuteringsregleringen. Utredningen har därvid strävat efter att
å ena sidan åstadkomma en liberalisering och förenkling av gällande bestämmelser
och att å andra sidan skapa garantier för att de föreskrifter för
försäljningen, som anses nödvändiga, verkligen blir efterlevda och riktigt
tillämpade.

Förslaget innebär, att utminuteringsrätten får utnyttjas för såväl fast
som rörlig försäljning utan att någon författningsmässig skillnad göres
mellan de båda försäljningsformerna. Rätt till utminutering av Öl tillkommer,
efter ett enkelt anmälningsförfarande, dels livsmedelshandlare, som
försäljer bröd och andra bakverk, ägg och mjölk samt andra mejerivaror,
kött och andra köttvaror, fisk eller specerier, dels yrkesmässiga tillverkare
av Öl, lättöl eller läskedrycker, dels allmännyttiga maltdrvcksföretag. Livsmedelshandlares
utminutering får bedrivas endast i samband med försäljning
av livsmedel. Prövningen av anmälningarna — väsentligen avseende
sökandes behörighet och lämplighet — verkställes av polismyndigheten i
orten. Utminuteringsrätten skall gälla tills vidare utan tidsbegränsning.

Utredningen konstaterar i sina motivuttalanden inledningsvis, att tillståndsförfarandet
uppenbarligen förorsakar sökandena besvär, kostnader
och andra olägenheter, ofta föranledda av den tidsutdräkt som förfarandet
medför. Beträffande kringföringstillstånd tillkommer, att proceduren måste
upprepas vart fjärde år. De statliga myndigheterna och kommunerna åsamkas
genom dessa ärenden åtskilligt arbete och inte oväsentliga kostnader.
Detta gäller i första hand länsstyrelserna. Särskilt kungörelseförfarandet
medför ej obetydliga kostnader för annonsering, som var särskilt stora vid
övergången till den nuvarande ordningen, då ett stort antal nya rättigheter
tillkom. Fortfarande sökes dock något 1 000-tal nya avhämtningstillstånd
årligen, varjämte över 1 000-talet kringföringsrättigheter skall förnyas vart
fjärde år.

5 llihang till riksdagens protokoll 1061. 1 saml. Nr S

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

Vad beträffar avhämtningsförsäljningen i livsmedelsbutiker har — erinrar
utredningen — praxis vid tillståndsprövningen utvecklat sig i en allt
mer liberal riktning. Någon behovsprövning förekommer över huvud inte
och numera lämnas tillstånd inte bara — som tidigare — till fullständiga
livsmedelsaffärer utan också till mjölk- och brödbutiker, charkuteributiker
och fiskaffärer. Även butiker med färdigpackade och djupfrysta livsmedel
har fått rätt till ölförsäljning.

Den nuvarande ordningen innebär sålunda, att tillstånd —- utom i fall
där kommunens fullmäktige med synnerligen stark majoritet motsatt sig avhämtningsförsäljning
inom sitt område — beviljas för alla välskötta livsmedelsaffärer.
Att under dessa förhållanden upprätthålla kravet på en
formell tillståndsprövning måste enligt utredningen betecknas som onödigt
krångel. Om sökanden inte är obehörig eller olämplig och om han bedriver
handel med livsmedel är utgången given och tillstånd beviljas. Det arbete
och de kostnader, som nedlägges på tillståndsprövningen, blir under dessa
förhållanden, framhåller utredningen, bortkastade. Tillståndsförfarandet
kan i dessa fall utan olägenhet slopas.

Den livsmedelsdistribution, som bedrives från livsmedelsbussar och hemköpsföretag,
konkurrerar ofta med de vanliga livsmedelsbutikerna. För livsmedelsbussar
och hemköpsföretag har därför, på samma sätt som gäller
livsmedelsbutiker, tillstånd ansetts böra lämnas utan behovsprövning. I dylika
fall har tillståndet avsett kringföringsförsäljning, som inte är underkastad
kommunalt veto. De skäl som anförts för slopande av tillståndsprövningen
för avhämtningsförsäljning från livsmedelsbutiker gäller, uttalar
utredningen, uppenbarligen också här.

Vad härefter angår den försäljning som bedrivs av tillverkare av drycker
— Öl, lättöl och läskedrycker — sker denna både som avhämtningsförsäljning
och kringföringsförsäljning. Försäljning kan i båda formerna ske såväl
från tillverkningsställe (ölbryggeri, lättölsbryggeri etc.) som från särskilt
inrättade nederlag.

I fråga om öltillverkarnas kringföringsförsäljning gäller — erinrar utredningen
— att behovsprövning redan enligt författningsbestämmelserna
inte skall förekomma för kringföring från tillverkningsstället. Någon anledning
att bibehålla tillståndsregleringen finns därför enligt utredningen ej
heller i dessa fall.

Beträffande lättölstillverkares och läskedrycksfabrikanters kringföringsförsäljning
anför utredningen följande.

Beträffande lättölstillverkares och läskedrycksfabrikanters kringföringshandel
har i lagstiftningsmotiven uttalats, att dessa kategorier borde beredas
en särställning vid tillståndsgivningen. I praxis har i allmänhet konstaterats,
att sökanden avsett att bedriva ölförsäljningen inom samma område
och till samma kundkrets som tidigare vid försäljningen av lättöl och
läskedrycker. Någon egentlig behovsprövning har inte visat sig möjlig att
genomföra. Lättölsbrvggare och läskedrycksfabrikanter har alltså i regel
—- där speciella omständigheter inte förelegat — fått begärda tillstånd till
kringföringshandel med Öl. Ej heller på detta område av ölförsäljningen

Kungi. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

har därför tillståndsregleringen kommit att fylla någon egentlig funktion
och bör därför enligt vår mening upphöra. Om så sker, kommer det i våra
direktiv berörda önskemålet om ökad medverkan från dessa näringsidkares
sida i ölbryggeriernas ölförsäljning att få en naturlig lösning. Varje
anmärkningsfri lättölsbryggare eller läskedrycksfabrikant, som så önskar,
skulle få rätt att sälja Öl och för leverans av Öl kunna vända sig till vilket
ölbryggeri han vill. Han kan sålunda utnyttja ölbryggeriernas inbördes konkurrens
för att få bästa möjliga leveransvillkor. Försäljningsrätten bör omfatta
kringföring såväl från lättölsbryggeriet och läskedrycksfabriken som
från särskilt inrättade nederlag.

I fråga om öltillverkares kringföring från särskilt nederlag utanför tillverkningsstället
framhåller utredningen att en förhållandevis restriktiv behovsprövning
förekommit trots att ett stort antal tillstånd beviljats. I motiven
till gällande lagstiftning uttalades, erinras det, att viss återhållsamhet i
allmänhet borde iakttagas vid meddelande av nya nederlagsrättigheter i avvaktan
på resultatet av bryggeriutredningens arbete. Behovsprövning skulle
således förekomma med beaktande av förekomsten av livsmedelsbutiker med
ölförsäljning och tidigare anordnad rörlig försäljning. Restriktiviteten sammanhängde
även med uppfattningen, att den fasta försäljningen i butiker
var mindre aktiv än den rörliga försäljningen och därför borde främjas.

Med utgångspunkt från erfarenheterna efter den nya lagstiftningens ikraftträdande
har utredningen kommit till den uppfattningen, att en fortsatt behovsprövning
i vad gäller öltillverkarnas nederlagsförsäljning allmänt sett
framstår såsom föga motiverad. Utredningen anför.

Konkurrensen inom den alltmer minskande kringföringshandeln med Öl
är redan nu på de flesta håll så omfattande, att allmänhetens intresse att tillgodose
sitt behov av Öl genom sådan försäljning kan anses tillfredsställt.
Ett borttagande av behovsprövningen kan därför knappast väntas medföra
vare sig ökad försäljning eller nya nykterhetspolitiska problem. Tyngdpunkten
i distributionen torde även framdeles komma att förskjutas mot försäljning
i livsmedelsbutiker eller i samband med annan livsmedelshandel.

I detta sammanhang erinrar utredningen även om att de sociala undersökningarna
inte givit något belägg för att frekvensen av missbruk av Öl och
överträdelser av försäljningsbestäinmelserna numera skulle vara större vid
kringföringsförsäljning än vid avhämtningsförsäljning. Skäl finnes därför
enligt utredningen ej heller ur denna synpunkt att i tillståndshänseende fortsätta
att behandla kringföringen mera restriktivt än avhämtningen. Utredningen
fortsätter.

Mot den restriktiva tillståndspraxis, som alltjämt kvarstår i fråga om viss
del av kringtöringsförsäljningen, kan även vissa invändningar göras ur
näringspolitisk synpunkt. Denna praxis innebär, att samhället på ett diskriminerande
sätt ingriper i konkurrensen mellan olika företagare. De med
Jättölsbryggerier och läskedrycksfabriker associerade producentkooperativa
öltillverkarna torde härigenom ha fått bättre konkurrensmöjligheter än
övriga ölbryggerier. Genom en skiftande praxis inom olika iän vid tillståndsprövningen
har vidare ett bryggeri i flera fall otillbörligt gynnats.
på ett annat bryggeris bekostnad. Det har sålunda inträffat, att en länsstyrelse
— måhända i insikt om att restriktivitet på detta område genom

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

utvecklingens gång blivit meningslös —- bifallit en framställning från ett
utanför länet beläget ölbryggeri att få kringföra Öl från ett nederlag i länet.
Härigenom har det ölbryggeri, som sedan gammalt bedrivit kringföring inom
försäljningsområdet, fått ökad konkurrens och minskad försäljning. När
sistnämnda bryggeri sedan sökt försvara sin ställning genom att i sin tur
utvidga försäljningen till det konkurrerande bryggeriets försäljningsområde
i det andra länet, har emellertid länsstyrelsen med stöd av lagstiftningsmotiven
avslagit ansökningen. Det förhållandet att kringföringstillstånden
meddelas för varje län för sig torde även eljest ha inverkat menligt
på en rationell utformning av försäljningsorganisationen. Följden har
alltså blivit, att samhällets reglerande åtgärder verkat konkurrensbegränsandc,
bl. a. så tillvida alt företag inom samma bransch behandlats olika
och således inte fått utöva sin näring under samma villkor. Vi vill även
framhålla, att eu restriktiv praxis i fråga om nederlagsrättigheter i många
fall leder till en irrationell distributionsordning. Dylika förhållanden anser
vi otillfredsställande. Den restriktiva tillståndspraxis, som alltjämt förekommer
på detta område, bör därför slopas.

Vad slutligen beträffar den avhämtningsförsäljning, som bedrives av tillverkare
av Öl, lättöl och läskedrycker, är denna i praktiken knuten till tillverkningsställen
och fasta försäljningsställen för kringföring (nederlag).
I praxis har det ansetts — framhåller utredningen — att en rättighet till
kringföringsförsäljning normalt bör kompletteras med en rättighet till avhämtningsförsäljning,
såvida inte nykterhetsförhållandena eller andra särskilda
omständigheter talar häremot. Då man kan utgå från att det här är
fråga om en mindre omfattande försäljning av servicekaraktär, synes det
utredningen icke föreligga anledning att bibehålla tillståndsprövningen. Att
kräva särskild prövning för avhämtningsförsäljning inom bryggeriet anses
knappast heller vara motiverat om försäljningen från bilar kan bedrivas
fritt redan omedelbart utanför bryggeriet. För att förhindra att den nu
ifrågavarande avhämtningsförsäljningen i framtiden får större omfattning,
förordar utredningen att särskilda ölbutiker inte skall få finnas vare sig
vid ölbryggerier, lättölsbryggerier, läskedrycksfabriker eller särskilt inrättade
ölnederlag, därest sådana butiker inte inrättats före den 1 januari 1960.

Sammanfattningsvis uttalar utredningen på förevarande punkt följande.

Vi finner sålunda, att nuvarande tillståndsprövning i fråga om utminutering
av Öl i flertalet fall inte fyller någon reell uppgift, att den saknar betydelse
ur nykterhetssynpunkt och att den i viss utsträckning har en oförmånlig
verkan ur näringsfrihetssynpunkt. Även om några fördelar skulle
kunna anses förknippade med tillståndsförfarandet, är dessa enligt vår
mening inte av sådan betydelse att de kan motivera bibehållandet av regleringen.
Genom att slopa denna skulle vidare vinnas minskat krångel vid
ärendenas handläggning. Bl. a. skulle man få en inte obetydlig arbetsavlastning
på länsstyrelserna. Belastningen på länsstyrelsernas expensanslag
skulle också minskas. Vi har inte funnit möjligt att närmare ange värdet
av nu antydda kostnadsbesparingar, men de är säkerligen inte utan betydelse.
Även i övrigt skulle åtgärder i angiven riktning medföra en lättnad för
myndigheter, kommuner och företagare, som är verksamma på detta område.
Bl. a. skulle kommunernas befattning med individuella ärenden rörande
tillkomsten av nya utminuteringsrättigheter upphöra.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

Beträffande den hittillsvarande uppdelningen av utminuteringen i avhämtningsförsäljning
och kringföring, d. v. s. fast och rörlig försäljning,
framhåller utredningen att denna blivit allt svårare att upprätthålla, eftersom
de båda försälj ningsformerna flyter in i varandra. Utredningen anför.

Att livsmedelsföretagens försäljning i butiker behandlas som avhämtningsförsäljning
belagd med kommunal vetorätt medan försäljningen från
livsmedelsbussar anses som kringföring — utan kommunal vetorätt — har
tidigare berörts. Den som har rätt till kringföringshandel har vidare enligt
praxis ansetts ha möjlighet att, om han så önskar, få rätt också till avhämtningsförsäljning.
Den som har fått tillstånd till avhämtningsförsäljning har
författningsenligt rätt att försända sålt Öl till köpare. Sådan försändning
är i praktiken svår att skilja från kringföringshandel. Bryggeriernas kringföringshandel
omfattar för övrigt till mycket stor del försändning av Öl,
soin är eller kan anses sålt före leveransen, s. k. stående order. Den författningsmässiga
skillnaden mellan avhämtnings- och kringföringsförsäljning
föreslås därför slopad. Härigenom kommer alla rättighetshavare att få möjlighet
att bedriva både fast och rörlig handel med Öl utan att av nu berörd
anledning hindras att bygga upp en rationell försäljningsorganisation.

Enligt utredningsförslaget bör från rätten att utminutera Öl undantagas

förutom torghandel — livsmedelshandel som är förenad med kioskförsäljning
eller utskänkningsrörelse. Härom anföres följande.

Att Öl inte får säljas från kiosker eller butiker med kioskrättigheter överensstämmer
med nuvarande praxis och motiveras av intresset att begränsa
utminuteringen till den vanliga affärstiden och möjligheten att kunna effektivt
övervaka försäljningen. Vårt förslag innebär här, att den som enligt
butikstängningslagen förvärvat särskilt tillstånd att sälja vissa varor till
allmänheten på annan affärstid än den vanliga inte skall få sälja Öl. Undantag
härifrån bör dock kunna ifrågakomma^i särskilda fall, t. ex. när det
gäller citybutiker, för vilka länsstyrelsen beviljat tillstånd att efter vanlig
affärstid sälja livsmedel. Att Öl i normala fall inte får utminuteras under
utövning av eller i samband med utskänkningsrörelse överensstämmer likaledes
med rådande praxis och motiveras med de skillnader i fråga om
försäljningstider och ordningsföreskrifter, som måste upprätthållas mellan
utminutering och utskänkning. Även i sistnämnda hänseende kan undantag
tänkas förekomma i vissa specialfall, t. ex. för livsmedelsbutik, som är
belägen i varuhus, där även en barservering e. d. finns anordnad. Betingelserna
måste i dylika undantagsfall vara sådana, att missbruk av utminuteringsrätten
genom förtäring av inköpt Öl på stället kan anses uteslutet.

Remissinstanserna

De föreslagna förenklingarna i fråga om utminuteringen av Öl tillstyrkes i
stort sett av det övervägande flertalet remissinstanser. Nykterhetsrörelsens
organisationer med undantag för IOGT, som i stort sett godtar bryggeriutredningens
förslag på förevarande punkt, avstyrker dock alt bestämmelserna
liberaliseras. I några yttranden från sistnämnda instanser framhålles särskilt
att lättnader inte bör införas i fråga om den rörliga försäljningen.

Ur de remissuttalanden som är positiva till utredningens förslag må följande
återges.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

Statskontoret tillstyrker utredningsförslaget och framhåller att det nuvarande
tillståndsförfarandet, ehuru förenat med besvär och kostnader, inte
fyller någon egentlig uppgift.

Socialstyrelsen anför följande.

Då utredningen konstaterat, att de sociala olägenheterna av ölförsäljningen
med nuvarande reglering är små, kan måhända behovet av ny ölförsäljningsförordning,
varom utredningen framlagt förslag, ifrågasättas, särskilt
som den nu gällande förordningen endast förhållandevis kort tid varit i tilllämpning
och dessutom innebär en relativt långtgående förenkling av försäljningsbestämmelserna
i jämförelse med motsvarande bestämmelser i den
tidigare pilsnerdricksförsäljningsförordningen. Socialstyrelsen anser sig likväl
icke ha anledning att resa principiella invändningar mot detta förslag,
som främst motiveras av rationaliseringsskäl.

Bryggeriutredningens förevarande förslag torde —• om det genomföres —
enligt länsstyrelsen i Stockholms län innebära en slutgiltig likvidering av en
av de krångligheter i samband med öldistributionen, som framstått som svårast
att förstå för gemene man.

Enligt IOGT.s mening innebär övergången från bestämmelsen om tillståndsgivning
till ordningen med enkel anmälan ingen större förändring i
sak. Organisationen anför.

Denna tillståndsgivning bör dock som utredningen föreslagit decentraliseras
till polismyndighet. Likaså innebär det en lämplig förenkling, att endast
nykterhetsnämnden yttrar sig på kommunens vägnar. Den äger en ingående
sakkunskap, som man inte kan förutsätta, att kommunens styrelse eller
fullmäktige besitter. Inom vissa kommuner har det blivit praxis, att dessa
två organ undantagslöst följer nykterhetsnämnden. Det förekommer även,
att kommuner till nykterhetsnämnden delegerat uppgiften att avge yttrande
i här berörda frågor.

Föreningen Sveriges landsfiskaler ansluter sig till utredningens bedömning
att den gällande prövningen i flertalet fall inte fyller någon reell uppgift.
Anmälningsförfarandet kommer heller icke — påpekas det ■— att innebära
avsaknad av all prövning. Med utgångspunkt från de erfarenheter föreningen
har i hithörande frågor, anser man sålunda den föreslagna ordningen
utan olägenhet kunna ersätta tillståndsprövningen.

Svenska bryggareföreningen framhåller att liberaliseringen är önskvärd
för bryggeriindustrin då gällande tillståndsreglering förorsakar både myndigheter
och företag betydande besvär och kostnader utan att längre fylla
någon egentlig uppgift. Dessutom kan, anser föreningen, med fog invändningar
göras mot denna reglering ur näringspolitisk synpunkt till följd av
skiftande praxis i olika län vid tillståndsprövningen. I många fall kan detta
ej blott leda till konkurrensbegränsning utan också till diskriminering av
vissa företag.

Det torde kunna konstateras, uttalar Statens pris- och kartellnämnd, att
de nuvarande tillståndsprövningarna medför ett avsevärt administrativt besvär
trots att behovsprövningen i stort sett slopats. Förslaget innebär också
fördelar ur näringsfrihetssynpunkt. Härom anföres följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

Ur konkurrenssynpunkt bör — såsom utredningsmännen även gjort —-framhållas att den tillståndspraxis, som alltjämt kvarstår i fråga om viss del
av kringföringsförsälj ningen, i verkligheten medför, att samhället på ett
diskriminerande sätt ingriper i konkurrensen mellan olika företagare. Genom
en skiftande praxis inom olika län inträffar vidare, att ett bryggeri kan
komma att otillbörligt gynnas på ett annat bryggeris bekostnad. Oberoende
av hur man bedömer nyttan av restriktivitet vid regleringen av utminuteringen
ur nykterhetspolitisk synpunkt, förefaller det nämnden som om en
förenkling av hithörande föreskrifter under alla förhållanden vore påkallad.
Vidare synes det önskvärt, att regleringsbestämmelserna i möjligaste
mån ändras så att företagare inom branschen fortsättningsvis behandlas lika
och får tillfälle att utöva sin näring på samma villkor.

Enligt länsstyrelsens i Malmöhus län bedömning synes ur nykterhetssynpunkt
inga olägenheter vara att förvänta. Ur arbetssynpunkt kan ett genomförande
av förslagen väntas medföra en vinst såväl för myndigheter som för
företagare.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser det rationellt och praktiskt att decentralisera
tillståndsgivningen beträffande utminuteringen från länsstyrelsen
till polischefen. Enligt nu gällande ordning torde tillståndsmyndigheten,
länsstyrelsen, låta vederbörande landsfiskals utlåtande i lämplighetsfrågan
få vara avgörande vid länsstyrelsens prövning av ansökan, framhålles det.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län konstaterar att förslaget i och för
sig medför en betydande förenkling men väntar sig däremot inte någon större
minskning i arbetsbördan. Länsstyrelsen anför.

bör länsstyrelsens vidkommande medför det föreslagna anmälningsförfarandet
utan tvivel en viss arbetsminskning. Under 1958 och 1959 ha således
vid lansstyrelsen handlagts 249 respektive 215 ärenden om tillstånd till utminutering.
Då ärendena kommit att bli av rutinkaraktär, torde dock minskningen
av länsstyrelsens arbetsbörda bli av ganska obetydlig omfattning.

Om förslagens innebörd för Stockholms del anför överståthållarämbetet
som i stort sett delar utredningens uppfattning om att den nuvarande
tillståndsregleringen har föga värde — följande.

Det bör dock påpekas att den ringa betydelsen av behovsprövningen i tillståndsärendena
åtminstone för Stockholms vidkommande torde bero på att
gällande praxis, enligt vilken tillstånd medges endast för vissa slag av livsmedelsbutiker,
är så allmänt känd, att ansökningar från annat håll i regel
icke förekomma. Någon erinran mot att, såsom föreslagits, direkt i förordningen
angiva de slag av detaljhandlare, som kunna få utminutera Öl, torde
icke föreligga. För Stockholms del torde handläggningen komma att innebära
att — liksom nu — poliskommissarien i vederbörande valdistrikt samt
stadsfullmäktiges kommitté för utskänknings- och utminuteringsärenden
skola yttra sig över inkomna anmälningar. Då vidare prövningen av anmälningarna
i sak torde få samma karaktär som den nuvarande tillståndsprövningen,
lärei salunda för huvudstadens vidkommande den föreslagna ändringen
ej få annan betydelse än att handläggningen överflyttas från övcrslåthållarämbetet
till poliskammaren; någon decentralisering och nämnvärd förenkling
av handläggningen innebär således icke förslaget. Emellertid torde
reglerna för handläggningen av dessa ärenden böra vara desamma för Stockholm
som för landet i övrigt, och överståthållarämbetet vill därför icke, så -

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

vitt gäller butikshandeln å vanlig affärstid, motsätta sig förslaget, därest
detta anses böra genomföras för riket i övrigt.

Såsom tidigare antytts önskar några remissinstanser att liberaliseringen
av bestämmelserna fullföljes längre än utredningen ansett sig kunna göra.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län har sålunda svårt att förstå, att den »pappersexercis»,
som föranledes av det av utredningen föreslagna anmälningsförfarandet
beträffande utminutering av Öl, verkligen är nödvändig av nykterhetspolitiska
skäl. Länsstyrelsen ser därför helst, att detta förfarande slopas
och ersättes av föreskrifter, som — i förekommande fall med straffpåföljd
— reglerar utminuteringen. Dessa föreskrifter skulle bland annat röra de
allmänna förutsättningarna för utminutering och länsstyrelsens möjlighet
att ingripa mot olämplig utminutering.

Liknande uttalanden göres av ett par handelskammare.

Sveriges köpmannaförbund och Sveriges speceri- och lanthandlareförbund
anmärker att den föreslagna ordningen knappast kan anses vara ett enkelt
anmälningsförfarande bl. a. med hänsyn till den personprövning som avses
förekomma.

Kooperativa förbundet vill betona, att tillståndsgivningen för den stora kåren
av försäljare av maltdrycker, livsmedelsbutikerna, enligt utredningens
förslag på intet sätt befriats från prövning och att ordet »anmälan» i stället
för »tillstånd» därför lätt kan befaras komma att bli missuppfattat. Vad som
föreslås torde, enligt förbundets mening, snarare kunna betecknas som en
i sig själv värdefull förenkling av tillståndsförfarandet men knappast som
ett fullständigt formellt och reellt frisläppande av ölminuteringen genom
livsmedelsbutik. Förbundet vill därför förorda, att den prövning av nykterhelsnämnden,
som enligt förslaget skall efterfölja anmälan till polismyndighet,
helt slopas och att i stället lagligt utrymme ges åt här ifrågavarande
myndigheter att ingripa när missbruk ur nykterhetsvårdande synpunkter
anses kunna konstateras, vilket bör ske i form av förbud för vederbörande
försäljare att utöva ölförsäljning. Den praktiska lämpligheten av ett på så
sätt förenklat förfarande framstår enligt förbundets mening som helt naturlig
redan mot bakgrunden av det förhållandet, att den vida övervägande
delen av ifrågavarande butiker redan har frihet till ölminutering.

Liknande synpunkter anlägges av Nya systemaktiebolaget. Frågan om rätt
att utminutera Öl bör enligt bolagets mening bedömas med utgångspunkt
från ölhandelns utveckling under de senaste fem åren. Härom anföres bl. a.
följande.

Nu gällande ölförsäljningsförordning, som trädde i kraft den 1 oktober
1955, har medfört en mycket liberalare tillståndsgivning än tidigare. Antalet
butikstillstånd är nu uppe i över 25 000 mot 8 000 år 1955, alltså mer
än en tredubbling. Då det totala antalet butiker i landet som med hänsyn
till sortiment och försälj ningsinriktning överhuvudtaget kan tänkas komma
i fråga som ölförsäljare utgör omkring 30 000, betyder detta att omkring
5/6 av alla sådana butiker inom livsmedelshandeln nu har tillstånd
att sälja Öl. Nyordningen 1955 torde sålunda ha medfört att så gott som

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

alla butiker som velat sälja Öl fått rätt härtill i den män kommunen inte
rest så starkt motstånd att detta föranlett länsstyrelsen att icke bevilja tillstånd.

Tyvärr finns i utredningen inga uppgifter om frekvensen av indragna
tillstånd, vilka hade kunnat belysa behovet av det nya tillståndsförfarande
som utredningen föreslår. Trots den våldsamma ökningen i antalet tillstånd
och den i proportion därtill ökade åtkomligheten har emellertid ölförsäljningen
gått tillbaka.

Behovet och nyttan av att hos myndigheterna pröva och registrera anmälningar
om utminutering av Öl kan mot bakgrunden av de redovisade
förhållandena enligt bolagets mening starkt betvivlas. Härtill kommer att
det myckna arbete som nedlägges i samband med tillståndsgivningen endast
vid enstaka tillfällen ger underlag för ingripande. Om något verksamt
regulativ verkligen kan anses behövligt, borde detta därför i stället enligt
bolaget utformas som en rätt för viss myndighet att förbjuda försäljning,
då verklig anledning härtill förekommer. Utminuteringen bör således kunna
lämnas helt fri, om åt länsstyrelsen samtidigt ges rätt att förbjuda utminutering
vid enskilt företag eller del därav, när missförhållanden ger
anledning härtill. Systembolaget föreslår sålunda, att handeln med Öl lämnas
helt fri för såväl tillverkare som detaljhandlare och att länsstyrelser
och andra myndigheter ålägges att ingripa mot missförhållanden enligt i
huvudsak samma bestämmelser som finnes intagna i förordningen om försäljning
av alkoholfria drycker.

En negativ inställning till de nu ifrågavarande förslagen har Sveriges
nykterhetsvänners landsförbund, Nationaltemplarorden, De kristna samfundens
nykterhetsrörelse och länsnykterhetsnämnderna i Jönköpings, Kronobergs
och Malmöhus län.

Sveriges nykterhetsvänners landsförbund vill sålunda bestämt avstyrka,
att nuvarande tillståndsgivning för livsmedelshandlare att sälja Öl ersättes
med ett anmälningsförfarande, varigenom bl. a. alla möjligheter till behovsprövning
bortfaller. Landsförbundet är icke övertygat om att denna behovsprövning
vid tillståndsgivningen helt upphört redan nu.

Nationaltemplarorden förklarar sig villig att biträda varje förenkling som
icke riskerar att medföra ökad konsumtion och därmed ökade svårigheter.
Flertalet av de föreslagna åtgärderna anses emellertid vara av den natur att
de från denna utgångspunkt icke kan tillrådas. Nationaltemplarorden finner
det sålunda inte tillrådligt att den nuvarande tillståndsgivningen för
livsmedelshandlare att utminutera Öl upphäves och att en enkel anmälan
till polismyndighet sättes i dess ställe.

Enligt De kristna samfundens nykterhetsrörelse bereder de ifrågavarande
ärendena, så enkelt som dessa nu handlägges, inga som helst svårigheter
för någon. Men förfarandet innebär, betonas det, utan tvivel en återhållande
faktor på sådana försäljare, som eljest skulle frestas att ännu mera
utnyttja ölhandeln till förmån för det enskilda vinstintresset.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

Länsnykterhetsnämnden i Jönköpings län anför följande.

En av huvudlinjerna i 1954 års ölförsäljningsförordning är överförandet
av ölförsäljningen från den mera aktiva kringföringshandeln till den mera
passiva butikshandeln. Efter hand som butikshandeln med Öl blev mera
allmän skulle tillståndsgivningen för kringföringshandeln minskas. Genomförandet
av denna målsättning gör det nödvändigt, att som hittills pröva
kringföringstillstånden vart fjärde år. Länsnykterhetsnämnden motsätter
sig därför bryggeriutredningens förslag att förenkla ölförsäljningen så att
ett tillstånd skall gälla för såväl avhämtnings- som kringföringshandel med
giltighetstid tills vidare. 55 tillstånd för kringföringsförsäljning har för oktrojperioden
1/10 1959—30/9 1963 av länsstyrelsen i Jönköpings län medgivits
20 sökande Öl- och lättölsbryggerier, varav 12 sökande har tillverkningsstället
utom länet. En omprövning av dessa tillstånd vart fjärde år
kan icke anses för myndigheterna eller sökandena så betungande, att gällande
försäljningsförordnings huvudprincip skulle frångås.

Länsnykterhetsnämnden i Malmöhus län anser emellertid att tillstånd kan
lämnas tills vidare.

Vissa remissinstanser anser, att en förenkling i överensstämmelse med utredningsförslaget
kan genomföras i fråga om butiksförsäljningen-avhämtningsförsäljningen,
men förordar, att tillståndstvånget bibehålies när det
gäller den rörliga försälj ningen-kringföringsförsälj ningen. Detta är fallet
med länsstyrelserna i Kronobergs och Skaraborgs län samt länsnykterhetsnämnden
i Västerbottens län. Länsnykterhetsnämnden i Norrbottens län
hävdar, att kringföringsförsäljningens fortbestånd bör utredas och nykterhetsnämnden
i Skövde att denna försäljning bör slopas och att nuvarande
ordning bör bibehållas om så inte sker. Kritiska synpunkter på kringföringsförsälj
ningen anföres också av länsnykterhetsnämnden i Kronobergs län.

Utöver vad hittills behandlats har i yttrandena gjorts en del detaljpåpekanden.
I några yttranden, bl. a. från länsstyrelsen i Västernorrlands län
och IOGT, har hävdats att benämningen tillstånd bör bibehållas. IOGT anser
sålunda att det, för att minska riskerna för överträdelser av förordningen
från ölförsäljarnas sida kan vara lämpligt att ordet »tillstånd» bibehålies
och att tillstånden får en klar tidsbegränsning. Nya systemaktiebolaget påpekar,
att beteckningen anmälan på det föreslagna förfarandet kan vara
ägnad att skapa missförstånd. Då försäljning icke får påbörjas förrän medgivande
härom lämnats av polismyndighet, innebär den nya ordningen endast
en förenkling av tillståndsgivningen. Då en viss prövning skall ske av
sökandens lämplighet, anser kontrollstyrelsen det mest konsekvent att bibehålla
ansökan såsom grund för tillståndsgivningen.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län hävdar, att anmälan bör göras till länsstyrelsen,
inte till polismyndigheten. Det bör i konsekvens härmed också
ankomma på länsstyrelserna att ingripa mot missbruk inom utminuteringen.
Ett liknande uttalande göres av länsnykterhetsnämnden i samma län.

I yttrandena från IOGT och landsfiskalsföreningen i Västernorrlands län
uttalas att försäljningsrätt endast bör ges åt speceriaffärer men inte åt

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

specialbutiker i livsmedelsbranschen. Malt- och läskedrycksförbundet och
Föreningen Skattepliktiga bryggerier önskar att ej blott detaljaffärer utan
också livsmedelsgrossister får rätt att sälja Öl.

Överståthållarämbetet kan inte, vad gäller utminutering i samband med
kioskhandel eller utskänkning, finna lämpligt att, såsom skulle ske enligt
förslaget, låta utminuteringsfrågor prövas av andra myndigheter än dem,
som har att lämna tillstånd till kioskhandel, d. v. s. länsstyrelsen. Antalet
tillstånd av detta slag torde dock, anses det, bli obetydligt.

Departementschefen

Bryggeriutredningens förslag i fråga om utminuteringen av Öl innebär
åtskilliga förenklingar i gällande ordning. Sålunda föreslås att hittillsvarande
författningsmässiga skillnader mellan butiksförsäljning och rörlig försäljning
slopas. Då det nuvarande omständliga förfarandet med tillstånd av
länsstyrelsen inte längre anses fylla någon egentlig uppgift förordar utredningen
vidare, att rätt till utminutering av Öl skall utan behovsprövning kunna
meddelas vissa kategorier av näringsidkare efter ett enkelt anmälningsförfarande
hos polismyndigheten. De ifrågavarande kategorierna innefattar
livsmedelshandlare, som försäljer bröd och andra bakverk, ägg och mjölk
samt andra mejerivaror, kött och andra köttvaror, fisk eller specerier, tillverkare
av Öl, lättöl eller läskedrycker samt allmännyttiga maltdrycksföretag.
Försäljningsrätten föreslås skola gälla tills vidare utan tidsbegränsning.

Mot de nu berörda förslagen har det stora flertalet remissinstanser inte
anfört någon väsentlig erinran. I ett antal yttranden har man dock uttalat
att bestämmelserna kan förenklas avsevärt mer än som föreslagits av utredningen.
Därvid har yrkats, att utminuteringen av Öl lämnas helt fri och att
myndigheterna endast skall ha befogenhet att förbjuda försäljningen när
missförhållanden visar sig uppkomma. Å andra sidan avstyrker flertalet
nykterhetsorganisationer — dock icke IOGT — att ändringar vidtages i gällande
ordning.

De förslag som utredningen framlagt innebär å ena sidan att möjligheten
att få försäljningsrätt i stort sett bibehålies vid samma typer av företag som
nu kan komma i fråga men å andra sidan att denna rätt skall kunna erhållas
utan någon mer ingående prövning. Mot bakgrunden av det utredningsmaterial
som redovisas i betänkandet synes det visserligen finnas mycket
som talar för att försäljningsbestämmelserna — såsom också flera remissinstanser
förordat — inom utminuteringen borde kunna förenklas åtskilligt
radikalare än som skett i utredningsförslaget. Fn sådan ytterligare liberalisering
skulle emellertid bl. a. innebära en icke obetydlig utvidgning av kretsen
av företag som skulle få bedriva ölförsäljning. Då utredningsförslaget
synes väl tillgodose alla rimliga krav från konsumenternas sida och med
hänsyn till att en ytterligare utvidgning av försäljningsrätten torde föra
med sig åtskilliga problem i fråga om tillsyn och kontroll, har jag dock
funnit övervägande skäl tala för att försäljningsrätten avgränsas i enlighet

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

med utredningens förslag. Såsom utredningen förutsatt kräver en sådan begränsning
en viss prövning från myndigheternas sida. Denna prövning bör
emellertid i de allra flesta fall kunna inskränkas till en i stort sett formell
undersökning huruvida företaget tillhör de kategorier som kan få försäljningsrätt.
Det fåtal fall som kräver närmare utredning torde icke medföra
någon större belastning för myndigheterna eller nämnvärd omgång för den
sökande. Med hänsyn till vad här uttalats och till vad jag föreslår i fråga
om det kommunala medinflytandet på utminuteringen erfordras icke längre
tvingande föreskrifter om remiss av hithörande ärenden.

I enlighet med vad nu anförts finner jag mig i allt väsentligt kunna tillstyrka
utredningens förslag på nu angivna punkter. I ett par hänseendea
har jag dock funnit mig böra vidtaga mindre jämkningar i bestämmelsernas
utformning. Enligt min mening bör sålunda de typer av livsmedelsbutiker
som kan få försäljningsrätt icke, såsom utredningen förordat, i detalj
anges i författningstexten. En lämplig lösning synes vara att ersätta den
föreslagna detaljbestämningen med begreppet matvaruhandlare, vilket i
stort sett torde motsvara de av utredningen angivna kategorierna. Genom
att de åsyftade företagen sålunda anges mer allmänt beredes också myndigheterna
utrymme för en något friare, efter de lokala förhållandena och distributionsväsendets
utveckling anpassad bedömning och möjliggöres överhuvud
en smidigare tillämpning av bestämmelserna. Härjämte bör den väsentligen
formella ändringen i utredningsförslaget vidtagas att rätt till ölförsäljning
— såsom föreslagits av flera remissinstanser —- ges i form av
tillstånd.

Vad härefter beträffar frågan vilken myndighet som bör meddela tillstånd
till utminutering finner jag i likhet med utredningen övervägande
skäl tala för att prövningen överföres från länsstyrelsen till polismyndigheten
i den ort där försäljningsstället är beläget. Härigenom uppnås också den
fördelen att prövningen förlägges till den myndighet som regelmässigt har
den bästa kännedomen om de ifrågavarande företagen och som därför med
minsta möjliga omgång kan ta ställning till inkommande ansökningar.

I anslutning till vad nu anförts förordar jag sålunda att tillstånd till utminutering
må av polismyndigheten meddelas matvaruhandlare, tillverkare
av Öl, lättöl eller läskedrycker samt allmännyttiga maltdrycksföretag. Tillstånden
bör gälla tills vidare utan tidsbegränsning.

Någon anledning till erinran föreligger inte från min sida mot utredningens
förslag att utminutering i princip inte skall få förekomma i rörelser som
har rätt till öppethållande efter den vanliga affärstidens slut eller till utskänkning
av rusdrycker, Öl eller alkoholfria drycker. Det av utredningen
föreslagna förbudet för tillverkare att bedriva utminutering från särskilt inrättad
butik anser jag mig också kunna tillstyrka.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

VI. Det kommunala inflytandet på utminuteringen
■Gällande ordning

Kommunen äger i motsats till vad tidigare varit fallet inte vetorätt när
det gäller utminutering men kan i stället med bindande verkan påfordra, att
länsstyrelsen föreskriver att tillståndsinnehavares eller försäljningsföreståndares
ekonomiska fördel göres oberoende av de sålda kvantiteterna. En förutsättning
är dock att kommunen härvidlag föreslår sådana grunder som av
länsstyrelsen kan finnas lämpliga. Även om en anordning av här åsyftat slag
inte föreslagits från kommunens sida, kan emellertid viss hänsyn tagas till
dess önskemål, såtillvida att enligt motivuttalanden till 1954 års ölförsäljningsförordning
en ansökning rörande avhämtningsförsäljning bör avslås,
■°™ en. synnerli§en stark kommunal opinion motsätter sig, att avhämtningsforsaljning
anordnas. I praxis har härvidlag krävts, att ca 4/5 av fullmäktiges
röstande ledamöter motsätter sig att tillstånd lämnas.

Utredningen

Bryggeriutredningen har i stort sett inte funnit anledning att rubba principerna
för det nuvarande kommunala inflytandet beträffande ölförsäljningen.
Utredningens förut återgivna förslag att man skall slopa skillnaden mellan
fast och rörlig försäljning har emellertid föranlett vissa smärre ändringar
härvidlag. Utredningen föreslår sålunda, att fullmäktiges möjlighet
att motsätta sig ölförsäljning skall gälla all utminutering, såväl fast som
rörlig, som bedrives av livsmedelshandlare, inte som nu endast butiksförsäljning.
Å andra sidan förordas, att kommunen inte skall kunna hindra
den försäljning som bedrives av tillverkare av drycker, d. v. s. ölbryggerier,
lättölsbryggerier och läskedrycksfabriker. I förhållande till gällande ordning
innebär detta den ändringen, att kommunens medbestämmanderätt bortfaller
beträffande sådan fast försäljning (avhämtningsförsäljning), som bedrives
från ölbryggerier, lättölsbryggerier, läskedrycksfabriker och kringföringsnederlag.
Då utredningen emellertid förutsätter att den fasta försäljningen i
dessa fall förblir relativt begränsad samt att inga nya ölbutiker inrättas och
då kommunens medinflytande i praktiken synes vara ganska betydelselöst
anses förslaget inte kunna möta några allvarligare invändningar.

Liksom hittills kommer kommunens fullmäktige enligt utredningsförslaget
att kunna besluta om inrättande av allmännyttigt maltdrycksföretag. Ett sådant
företags verksamhet kommer därvid i fråga om utminuteringen att omfatta
den försäljning, som annars skulle ske genom livsmedelshandlare.

Varje kommun bör enligt utredningen beredas tillfälle att begagna sitt
medinflytande i fråga om livsmedelshandlarnas ölförsäljning eller att inrätta
allmännyttigt maltdrycksföretag, dels vid en övergång till den nu föreslagna
ordningen, dels senare på kommunens eget initiativ. Tillika föreslås,
att den nu i praxis på grundval av tidigare nämnda motivuttalanden erkända

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

möjligheten för kommunen att hindra ölförsäljning genom livsmedelshandlare
uttryckligen regleras i den nya ölförsäljningsförordningen och sålunda
förvandlas till en formlig vetorätt.

De nu framlagda förslagen innebär sammanfattningsvis, att kommunernas
nuvarande medbestämmanderätt i fråga om utminuteringen av Öl i
huvudsak bibehålies och även utvidgas att omfatta försäljning från hemköpsföretag,
livsmedelsbussar o. d. Däremot inbegripes inte dryckestillverkarnas
relativt begränsade fasta försäljning i denna rätt. Har sålunda kommunen
hindrat försäljning genom livsmedelshandlare eller inrättat allmännyttigt
maltdrycksföretag, kan — förutom sådant företag — endast tillverkare
utminutera Öl inom kommunen.

Beträffande den gällande kommunala medbestämmanderätten — med möjlighet
för kommunalfullmäktige att förhindra avhämtningsförsäljning inom
kommunen — erinrar utredningen om att denna har begagnats i allt mindre
utsträckning. Numera gäller på grund av kommunens inställning hinder mot
avhämtningsförsäljning endast i ett 50-tal av landets kommuner, huvudsakligen
inom Jönköpings, Kopparbergs och Västerbottens län. Inalles är antalet
butikstillstånd nu uppe i ett antal över 25 000 mot 8 000 år 1955.

Som ett komplement till annan övervakning av utminuteringen av Öl förordar
bryggeriutredningen att en samarbetsnämnd i ölfrågor inrättas i varje
kommun bestående av en representant för kommunen, en för polismyndigheten,
en för nykterhetsnämnden och i allmänhet en eller två av kommunen
i samråd med ortens ölförsäljare utsedda representanter för dessa. Nämnden
föreslås inom sig utse ordförande. Kommunerna skulle härigenom, framhålles
det, erhålla en god kontakt med och insyn i ölhandelns förhållanden.

I sin motivering till förslaget anför utredningen bl. a. följande.

Samarbete mellan myndigheterna och maltdrycksbranschen bör naturligtvis
i första hand ske genom direkt kontakt mellan vederbörande myndighet
och ölhandlare. En förtroendefull sådan samverkan är självfallet av stort
värde. Härutöver bör emellertid tillkomma samverkan på ett mera allmänt
plan. I sådant syfte bör enligt vår mening skapas särskilda lokala samarbetsnämnder
i malfdrycksfrågan, vilka väsentligen bör bli organ för informella
överläggningar, för information och diskussion i frågor rörande maltdryckerna,
organ där de berörda parterna kan fritt och otvunget komma till tals
med varandra. Till denna nämnd skulle i första hand myndigheter, nykterhetsintresserade
och ölhandlare kunna vända sig med uppkomna problem
och på ett tidigt stadium få dessa smidigt lösta på frivillighetens väg. I
varje fall skall nämnden höras, därest förhållandena påkallar administrativa
åtgärder.

Utredningen framhåller, att den direkta övervakningen av ölförsäljningen
bör handhas av samma myndigheter, som enligt utredningens förslag har
att i allmänhet befatta sig med meddelande och återkallelse av försäljningsrättigheter,
nämligen länsstyrelsen, polismyndigheten och den kommunala
nykterhetsnämnden. Vid sitt arbete med tillsynen över ölförsäljningen bör
dessa myndigheter med anlitande av den lokala samarbetsnämnden i första
hand söka lösa uppkommande frågor på frivillighetens väg.

Kungl. Maj. ts proposition nr 8 år 1961

Vad beträffar Stockholm har utredningen övervägt, om inte ifrågavarande
uPPgifter skulle kunna lösas inom ramen för den rådgivande nämnden för
utskänkningsärenden eller stadens egen utskänkningskommitté efter den
komplettering i sammansättningen, som erfordras för att tillgodose förevarande
särskilda ändamål. Utredningen har emellertid stannat för att inte förorda
en annan ordning för Stockholms del än som avses gälla för landet i
övrigt.

Representanter för myndigheterna skulle såsom ett tjänsteuppdrag delta
i sammanträdena och erhålla ev. reseersättning från sina huvudmän, ölhandelns
organisationer förutsättes i eget intresse bekosta utgifterna för sina
ombud vid sammanträdena. Kostnaderna för det allmänna skulle härigenom
bli obetydliga.

Samarbetsnämnden skall enligt förslaget sammanträda så snart någon representant
så önskar och efter kallelse av ordföranden, dock minst en gång
årligen. Den skall vid sina sammanträden kunna begära upplysningar av
ölförsäljare och dennes personal, experter och representanter för i nämnden
icke företrädda parter. Nämndens ledamöter skall ha tystnadsplikt.

Remissyttrandena

När det gäller kommunens möjligheter att förhindra butiksförs
ä I j n i n g har meningarna vid remissbehandlingen varit delade. Bryggeriutredningens
ståndpunkt lämnas utan erinran av kontrollstyrelsen, länsstyrelserna
i Kronobergs samt Göteborgs och Bohus län, länsnykterhetsnämnderna
i Stockholms, Jönköpings och Västerbottens län, Sveriges nykterhetsvänners
landsförbund, Nationaltemplarorden, De kristna samfundens nykterhetsrörelse
samt några lokala instanser.

Länsnykterhetsnämnden i Kronobergs län anser att kravet på 80 procents
majoritet är för högt, IOGT att två tredjedelars majoritet är tillräcklig. Länsnykterhetsnämnden
i Skaraborgs län motsätter sig att kommunernas medbestämmanderätt
inskränkes.

Ett stort antal remissinstanser har emellertid motsatt sig att kommun skall
äga vetorätt i någon form. Detta gäller socialstyrelsen, kommerskollegium,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Skaraborgs, Västernorrlands
och Norrbottens län, länsnykterhetsnämnden i Kristianstads län,
Svenska landskommunernas förbund, Föreningen Sveriges landsfiskaler, Nya
systemaktiebolaget, Svenska bryggareföreningen, Svenska br3rggeriindustriarbetareförbundet,
Malt- och läskedrycksförbundet, Föreningen Skattepliktiga
bryggeiier, Kooperativa förbundet, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges
speceri- och lanthandlareförbund, handelskamrarna och några lokala myndigheter,
bl. a. stadsfullmäktige i Göteborg.

Statskontoret ifrågasätter om — med hänsyn till förefintliga liberaliseringssträvanden
och utredningens bedömning av ölets roll _ den kommu nala

medbestämmanderätten bör utvidgas så som utredningen förordat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

De remissinstanser, som anslutit sig till utredningens ståndpunkt, har inte
anfört några mera ingående synpunkter på den föreliggande frågan.

IOGT uttalar, att man bör sträva efter att åstadkomma en så enkel ordning
som möjligt när det gäller ölförsäljningen. Samtidigt måste samhället
emellertid slå vakt om kommunernas möjligheter till inflytande och forsoka
förebygga alkoholmissbruk. Från dessa utgångspunkter kan organisationen
i stort sett godta den av utredningen föreslagna ordningen. På vissa punkter
önskar man dock modifiera de föreslagna bestämmelserna.

Det framhålles sålunda, att de i motiven till nu gällande förordning angivna
reglerna för det kommunala medinflytandet har tolkats så, att 80 procent
eller därutöver av fullmäktiges ledamöter skall motsätta sig att livsmedelshandlare
bedriver utminutering av Öl för att länsstyrelsen skall förordna
att sådan utminutering ej får förekomma inom kommunen. I andra kommunala
sammanhang har man allt mer kommit att övergå till ordningen med
enkel majoritet. Om man vid behandling av här avsedda ärenden vill förhindra,
att en relativt liten majoritet skall bestämma, anser IOGT det lämpligt
att här kräva två tredjedels majoritet.

De remissinstanser som motsätter sig kommunal vetorätt har i allmänhet
betonat att en sådan rätt numera synes betydelselös och att några bärande
skäl för förslaget i denna del inte anförts av utredningen.

Svenska landskommunernas förbund anför följande.

I förslaget till ny ölförsäljningsförordning har intagits en bestämmelse om
kommunalt veto i fråga om utminutering av Öl. Någon motsvarande bestämmelse
finns inte i nu gällande ölförsäljningsförordning och av utredningen
framgår att den vetorätt på området som ändock tillämpas med stöd av uttalanden
i förarbetena till förordningen begagnas av ett allt färre antal^ kommuner,
numera närmare bestämt ett 50-tal. Ett av syftena med 1954 års
nykterhetsreform var att främja en övergång från kringföringshandel till
avhämtningsförsäljning i fasta butiker, vilket man ansåg var att föredraga
ur nykterhetspolitisk synpunkt. Eftersom erfarenheterna av en sådan ändrad
inriktning av försäljningen under senare år varit i stort sett goda, torde
anledning saknas att längre bibehålla här berörda vetorätt, som endast motverkar
en fortsatt utveckling i samma gynnsamma riktning.

Länsstyrelsen i Stockholms län betonar, att ett system, som betager invånarna
i en viss kommun möjligheten att begagna sig av rättigheter, som
måhända står befolkningen i grannkommunen till buds, rent principiellt
ter sig otillfredsställande och föga ägnat att skapa tillbörlig respekt för myndigheter
och förordningar.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anmärker, att det i många av de fall,
då kommuner begagnat sig av möjligheten att hindra butiksförsäljning, kan
ifrågasättas om detta skett på sakliga grunder. Kommerskollegium anser att
upprätthållandet av förbud av förevarande slag icke synes tjäna något ändamål
ur nykterhetssynpunkt men däremot kan vara ägnat att fördyra och
försvåra distributionen.

överståthållarämbetet, som anser att någon invändning inte bör kunna
göras mot att en anvisning om hänsynstagande till den kommunala opinio -

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

nen ges i form av ett motivuttalande — såsom nu är fallet — finner det
olämpligt att i författningen intaga en föreskrift härom med den vaga avfatlning
som här föreslagits. Ämbetet ifrågasätter för övrigt behovet av generella
inskränkningar som de nu ifrågavarande.

Den föreslagna bestämmelsen om allmännyttiga maltdrycksföretag
har berörts endast i några yttranden. Landskommunernas förbund
uttalar, att gällande bestämmelser om dylika företag bör kvarstå. I
andra yttranden förordas eller ifrågasättes att den slopas. Uttalanden i sådan
riktning göres av kommerskollegium, länsstyrelsen i Västernorrlands
län, Nya systemaktiebolaget, Svenska bryggareföreningen, Svenska bryggeriindustriarbetareförbundet,
Kooperativa förbundet, Sveriges köpmannaförbund
och Sveriges speceri- och lanlhandlareförbund samt några handelskammare,
bl. a. i Stockholm och Göteborg. Mer ingående behandlas frågan av
Kooperativa förbundet samt Sveriges köpmannaförbund och Sveriges speceri-
och lanthandlareförbund.

Enligt Kooperativa förbundet är bibehållandet av den ifrågavarande bestämmelsen
ägnat att väcka starka betänkligheter. Förbundet anför.

Som ersättning för det kommunala vetots slopande beträffande butiksförsäljningen
infördes en möjlighet för kommunen att anordna avhämtningsförsäljningen
genom företag utan enskilt vinstintresse. I de fall, då kafébolaget
inte själv bedriver försäljning utan överlåter denna åt livsmedelsbutiker,
anses föreståndaren eller innehavaren som det kommunala företagets
försäljare. Inom de orter, där företag av denna typ är verksamma, varierar
ersättningen för det utförda försäljningsarbetet inom vidsträckta gränser
och utgår efter vitt skilda normer. Det har från åtskilliga konsumtionsföreningar,
där livsmedelsbutikerna tjänstgör som försäljare, ibland anförts,
att den utgående ersättningen inte täcker kostnaderna för försäljningsarbelet.
I sådana fall måste givetvis felande kostnadstäckning sökas genom ökade
pålägg på andra butikens varor och därigenom, i högre eller mindre grad,
medföra nackdelar för köparna, även för dem, som inte själva gör inköp av
maltdrycker. Ifråga om konsumtionsföreningarna är det vidare enligt styrelsens
mening principiellt helt oriktigt att gentemot dem tillämpa riktlinjen
om avveckling av det enskilda vinstintresset, eftersom dylikt vinstintresse
icke förekommer inom konsumentkooperationen med dess speciella karaktär
av konsumentägd företagsamhet. Den ersättning för försäljningsarbetet
beträffande ölminuteringen, som formellt utgår till en godkänd buliksföreståndare,
tillfaller ju inte denne utan föreningen och dess medlemmar.
Företagsekonomiskt sett är det givetvis också oriktigt att överhuvud taget
tillämpa principen att göra ersättningen för försäljningen oberoende av »den
försålda myckenheten», vilken i en del fall t. o. m. torde ha tillämpats så,
att ersättningen utgått med schematiskt lika storlek till alla de kommunala
maltdrycksföretagens återförsäljare helt utan samband med försäljningens
högst varierande storlek och de likaledes högst varierande försäljningskostnaderna.
Styrelsen vill därför starkt förorda, att de 14 kommunala maltdrycksföretag
(inalles 411), vilka för närvarande bedriver utminutering (enbart
eller i förening med utskänkning), beredes tillfälle att avveckla sin
verksamhet eller, alternativt, vidtaga sådana anordningar, att ersättningen
åt återförsäljarna utgår efter kostnadsekonomiskt rikliga principer.

(> Ilihang till riksdagens protokoll 1961. t samt. Nr 8

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

Sveriges köpmannaförbund och Sveriges speceri- och lanthandlareförbund
hävdar att möjligheten att anordna företag av ifrågavarande typ ovedersägligt
innebär ett intrång i näringsfriheten. Förbunden anför följande.

I bilaga 3 till utredningens betänkande meddelas uppgifter om förekommande
allmännyttiga kaféföretag, deras verksamhetsgrenar, ölförsäljningen
— varvid redogöres bl. a. för olika förekommande system beträffande
regleringen av de privata affärsidkarnas ersättning för handhavande av ölförsäljningen
— kapital- och vinstförhållanden in. m. I promemorian framhålles
att de allmännyttiga kaféföretagen uppkommit och utvecklats i nära
anslutning till de idéer, som drivit fram desintresseringen inom rusdryckshandeln.
Mot bakgrunden av det faktiska material rörande »ölfrågans» ringa
betydelse från nykterhetspolitisk synpunkt, som genom utredningens arbete
framkommit, och med hänsyn jämväl till utredningens rekommendationer i
övrigt synes det, som om tiden nu vore mogen att gå vidare i riktning mot
en liberalisering och förenkling i fråga om ölförsäljningen i landet i dess
helhet. Lika litet som den centrala prövningen beträffande upptagande av
tillverkning av Öl skall omfatta frågan, huruvida ett bryggeri må inrättas,
lika litet borde det finnas anledning att på det kommunala planet bibehålla
en motsvarande prövning beträffande försäljning av Öl. På samma sätt synes
det, som om man nu skulle kunna avveckla förekommande möjlighet
till kommunal reglering av affärsidkarnas ersättning för handhavande av
ölförsäljningen. En fortsatt sådan reglering står inte i överensstämmelse
med de liberaliserande och rationaliserande tendenser, som i övrigt präglar
utredningens förslag, och det har icke kunnat göras gällande, att en dylik
reglering har någon betydelse från nykterhetspolitisk synpunkt eller att ölmissbruk
skulle förekomma särskilt på platser, där försäljningen nu är förenad
med ett visst enskilt vinstintresse.

Stockholms handelskammare anser att de allmännyttiga maltdrycksföretagen
haft en benägenhet att åstadkomma obehörigt hinder i såväl maltdrycksproducenternas
som livsmedelshandelns näringsutövning, och att de ofta nog
representerar ett distributionsekonomiskt slöseri.

Delade meningar bär vid remissbehandlingen framförts också när det gäller
förslaget att inrätta särskilda lokala samarbets nämnder.

Förslaget har tillstyrkts eller i huvudsak lämnats utan erinran av socialstyrelsen,
länsstyrelsen i Malmöhus län, länsnykterhetsnämnderna i Stockholms,
Kronobergs, Västerbottens och Norrbottens län, Föreningen Sveriges
landsfiskaler, Svenska bryggeriindustriarbetareförbundet, Sveriges nykterhetsvänners
landsförbund, IOGT, De kristna samfundens nykterhetsrörelse,
några handelskammare och flertalet lokala instanser. Länsnykterhetsnämnden
i Kronobergs län anser dock att verksamhetsområdet bör omfatta helt
län, Föreningen Sveriges landsfiskaler att det bör omfatta ett polisdistrikt.

Att lokala samarbetsnämnder möjliggöres utan att ges obligatorisk karaktär
förordas av statskontoret, kommerskollegium och länsnykterhetsnämnden
i Kristianstads län.

I en rad yttranden avstyrkes emellertid nämndernas inrättande eller ifrågasättes
deras värde. Detta gäller yttrandena från statens organisationsnämnd,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs,

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs och Västernorrlands län, länsnykterhetsnämnderna
i Jönköpings, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus
län, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Nya systemaktiebolaget,
Svenska bryggareföreningen, Kooperativa förbundet, Sveriges
köpmannaförbund, Sveriges speceri- och lanlhandlareförbund, Sveriges
centrala restaurangaktiebolag, Nationaltemplarorden, några handelskammare
och lokala instanser, däribland stadsfullmäktige i Stockholm.

Länsstyrelsen i Malmöhus län finner utredningens förslag värdefullt.
Uppenbarligen skulle, anser länsstyrelsen, skapas möjligheter till ökad
samverkan mellan myndigheterna och ölbranschens olika företrädare, samtidigt
som myndigheterna vid sitt arbete med tillsynen över ölförsäljningen
kan antagas erhålla möjlighet att med anlitande av nämnden på ett smidigt
sätt lösa uppkommande tvistefrågor på frivillighetens väg.

De kristna samfundens nykterhetsrörelse uttalar att det av utredningens
förslag om nya kontrollorgan tydligt framgår att ölhanteringen innebär
risker även enligt utredningens liberaliserande förslag. Skall sådana organ
inrättas, bör de enligt organisationen få vidare befogenheter än utredningen
föreslagit och bli kontrollorgan för all ölhandel och därtill ha fortlöpande
kontakt med resp. nykterhetsnämnd, som dock är närmast ansvarig för länens
och kommunernas nykterhetstillstånd.

Länsstyrelsen i Malmöhus län föreslår beträffande nämndens sammansättning
att ölförsäljningarnas representanter i nämnden utses av ölförsäljarna
själva genom deras egna organisationer. 10GT anser att representanterna
för kommunen, d. v. s. för fullmäktige och nykterhetsnämnd, bör författningsmässigt
garanteras majoritet i nämnden. Likaså bör fullmäktige
utse ordförande och vice ordförande bland de av fullmäktige valda ledamöterna.

Förslaget om lokala samarbetsnämnder för att främja nykterhet och ordning
i samband med utminutering av Öl bör enligt socialstyrelsens mening
förverkligas endast under den förutsättningen, att de kommunala nykterhetsnämndernas
uppgift av motsvarande art icke inskränkes. Denna socialstyrelsens
uppfattning har självfallet kommit styrelsen att hysa tvekan
om behovet av de föreslagna samarbetsnämnderna men föranleder dock ej
styrelsen att motsätta sig deras inrättande. Lokal samarbetsnämnd synes
då böra ägna uppmärksamhet åt ölhandeln i stort och sålunda icke — som
utredningen tänkt sig — endast åt utminuteringen av Öl.

Sveriges nykterhetsvänners landsförbund hävdar att det naturliga vore
att nykterhetsnämnden blir det organ som behandlar de problem som kan
uppkomma på området. Om en samarbetsnämnd inrättas bör den ha ett vidare
verksamhetsområde än som föreslagits. Förbundet anför.

Om den kommunala samarbetsnämnd, som utredningen föreslår, är alt
betrakta som ett korrektiv till den ytterligare liberalisering av ölhandeln,
som föreslås av utredningen, vill landsförbundet tillstyrka att denna nämnd
inrättas — om alltså landsförbundets allvarliga erinringar mot förändringar
i nu gällande öllörsäljningsförordning icke skulle vinna beaktande. Det
naturliga är väl emellertid, att nykterhetsnämnden förblir det organ, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

har att pröva uppkomna problem, då det gäller försäljningen av den alkoholdryck,
som dock ölet är. Det förefaller som om utredningen genom förslaget
om det nya kommunala organets inrättande icke vore lika säker på
ölets relativa ofarlighet som utredningen i andra delar av betänkandet synes
vara. Utredningen räknar med att företrädare för kommunens fullmäktige,
nykterhetsnämnden, polismyndigheten och ölförsäljarna själva skall
ingå i denna »ölnämnd». Till denna skulle enligt utredningen »nykterhetsintresserade»
ha att vända sig, om något skulle finnas att påtala beträffande
utminuteringen av Öl inom kommunen. Om en sådan nämnd inrättas,
måste det enligt landsförbundets mening föreskrivas, att nämnden skall ägna
sig åt all ölförsäljning inom kommunen, att den skall kontinuerligt samarbeta
med nykterhetsnämnden, att den skall hålla tillräckligt täta sammanträden
och att det särskilda nykterhetsintresset, för vilket nykterhetsrörelsen
är ett uttryck, skall representeras i nämnden i analogi med vad
som förutsattes för den samarbetsnämnd på riksplanet, som utredningen
också föreslagit.

När det gäller samarbetsfrågorna på det lokala kommunala planet vill
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasätta, om man verkligen
skall behöva tillskapa ett helt nytt organ, en helt ny nämnd för denna uppgift.
De problem, som ölförsäljningen och ölmissbruket föranleder, ligger
redan med nuvarande lagstiftning inom de kommunala nykterhetsnämndernas
område. Enligt länsstyrelsens uppfattning vore det därför en fullt
naturlig lösning om del ökade samarbetet beträffande ölfrågor på det
kommunala planet i fortsättningen lades på nykterhetsnämnderna. Man
torde kunna räkna med att en sådan lösning blir avsevärt mera praktisk, än
om en helt ny nämnd skulle tillskapas. Särskilt i många kommuner på
landsbygden torde en särskild nämnd för enbart samarbetsfrågorna innebära
en onödig överorganisation.

Kontrollstyrelsen ställer sig något tveksam till utredningens förslag på
förevarande område. Maltdryckshanteringen torde i många kommuner icke
erbjuda några problem. Inrättandet av särskilda samarbetsnämnder synes
därför kunna inskränkas till de större städerna och göras beroende av att
åtminstone en viss minoritet av kommunens fullmäktige framställt yrkande
därom.

Även enligt statskontorets mening bör det få ankomma på vederbörande
kommun att själv avgöra huruvida någon samarbetsnämnd i frågor rörande
utminuteringens handhavande bör inrättas. Ämbetsverket gör i sammanhanget
bl. a. följande erinringar.

För att främja nykterhet och ordning i samband med utminuteringen
av Öl skulle enligt de sakkunniga i varje kommun inrättas en lokal samarbetsnämnd
bestående av representanter för olika kommunala organ och
för ölförsäljare. Statskontoret vill framhålla, att det enligt gällande kommunallag
lärer vara kommun obetaget att tillskapa en dylik nämnd, om
behov härav anses föreligga. Vid anmälan av proposition nr 210/1953 med
förslag till kommunallag in. m. uttalade föredragande departementschefen
bl. a., att kommunerna bäst fyllde sina många uppgifter som lokala samhällsorgan,
om de åtnjöte relativ frihet på det organisatoriska området. En
alltför ingående reglering från statsmakternas sida av kommunernas för -

Kungi. Maj. ts proposition nr 8 år 1961

hållanden skulle dessutom kringskära den kommunala självstyrelsen och
minska medborgarnas intresse för kommunala åtgärder och initiativ, ansåg
departementschefen.

De remissinstanser som motsätter sig inrättandet av lokala samarbetsnämnder
anser i allmänhet att befintliga organ är tillräckliga för de föreliggande
uppgifterna. Statens organisationsnämnd uttalar sålunda att den
kommunala kontrollen av ölförsäljningen torde kunna utövas på ett tillfredsställande
sätt med redan nu verksamma organ. Nämnden förutsätter att nykterhetsnämnderna
uppmärksamt följer försäljningen av Öl och i kraft av
sina befogenheter vidtager av utvecklingen betingade åtgärder.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser det visserligen inte otänkbart att
frågor kan uppkomma för vars lösande en samarbetsnämnd skulle kunna
vara till nytta, men detta synes knappast utgöra en hållbar motivering för
ifrågavarande förslag. Länsstyrelsens egna erfarenheter på området ger
icke heller belägg för antagandet att sådana nämnder skulle ha någon väsentlig
funktion att fylla. Då därtill kommer, framhåller länsstyrelsen, att
det icke saknas möjligheter att inom ramen för redan tillgängliga resurser
komma till rätta med lokala ölförsäljningsproblem, om och i den mån sådana
skulle uppstå, kan länsstyrelsen icke förorda att förslaget realiseras.

Svenska stadsförbundet ställer sig tveksamt till förslaget att en lokal
samarbetsnämnd skall finnas i varje kommun för behandling av frågor
rörande utminutering av Öl och ifrågasätter om behovet av sådana nämnder
är sa stort att inrättandet härav bör göras obligatoriskt inom kommunerna.
Förbundet anför.

Med de i huvudsak endast informativa uppgifter, som enligt förslaget
skall tillkomma dessa organ, anser sig styrelsen ej helt övertygad om att
nämnderna i praktiken kommer att fylla någon större funktion vid sidan
av de myndigheter, som har hand om den direkta övervakningen av ölförsäljningen.
Enligt styrelsens uppfattning bör man i största möjliga mån
undvika att tillskapa obligatoriska organ med så begränsade uppgifter och
befogenheter, som det här är fråga om. Vidare synes förslaget i denna de!
knappast stå i överensstämmelse med de av utredningen förordade förenklingsåtgärderna
eller med de arbets- och kostnadsbesparingar utredningen
eljest eftersträvat. Enligt styrelsens mening synes erforderlig samverkan
på detta område bäst kunna åstadkommas genom direkta kontakter mellan
ölhandlarna och de övervakande myndigheter, som har befattning med ölförsälj
ningsrättigheterna.

Liknande synpunkter anlägger Svenska landskommunernas förbund, som
finner förslaget beaktansvärt men ifrågasätter om behovet av sådana nämnder
är så stort att särskilda föreskrifter om inrättandet därav erfordras.
Förbundet fortsätter.

Samarbetsnämndernas uppgifter blir mycket begränsade och deras befogenheter
kommer att inskränka sig till informella överläggningar och avgivande
av yttranden i vissa ärenden. De får inga förvaltnings- eller verkställighetsuppgifter
i egentlig mening och blir inte hänförliga till »nämnder»
enligt 44 § kommunallagen, eftersom de kommer att stå utanför den kommunala
förvaltningen. Enligt styrelsens mening bör man undvika alt till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

skapa obligatoriska organ med så begränsade uppgifter. Erforderligt samarbete
torde kunna åstadkommas genom direkt kontakt mellan ifrågavarande
myndigheter och ölhandlare. I övrigt vill styrelsen framhålla att de föreslagna
samarbetsnämnderna inte torde vara lämpade att anlitas såsom remissorgan
på det sätt utredningen tänkt sig. Slopas den i det föregående berörda
vetorätten finns heller ingen anledning att i samarbetsnämnd invälja
särskild representant för kommunens fullmäktige.

De kommunala myndigheterna i Stockholm anser för stadens del att utredningens
syftemål hör kunna tillgodoses utan inrättande av ytterligare
ett organ. Stadens utskänkningskommitté — som av stadsfullmäktige föreslås
fungera såsom samarbetsnämnd — anför följande.

Något behov för Stockholms del av ett organ med huvudsakligen informativa
uppgifter vid sidan av den rådgivande nämnden och utskänkningskommittén
torde icke föreligga. Inrättande av dylikt organ här i staden står för
övrigt knappast i överensstämmelse med den förenkling och de arbets- och
kostnadsbesparingar utredningen eljest eftersträvat. I varje fall torde i en
stad av Stockholms storlek det föreslagna antalet nämndledamöter behöva
väsentligt utökas, därest det av utredningen avsedda ändamålet med samarbetsnämnden
skall ernås, önskemålet att likställa Stockholm med övriga
kommuner på detta område torde icke få vara utslagsgivande. Kommittén
får i detta sammanhang framhålla, att Stockholm alltsedan år 1907 — det år
då kommittén tillkom — intar en viss särställning härvidlag. Kommittén
får därför avstyrka förslaget om samarbetsnämnd i ölfrågan för Stockholms
vidkommande.

Nykterhetsnämnden i Stockholm vill inte tillmäta förslaget om lokala
samarbetsnämnder för ölförsäljningen större betydelse för stävjande av
missbrukstendenser. Erfarenheterna från Stockholm har visat, att en dylik
institution har mycket begränsade möjligheter att påskynda utvecklingen för
sanering av ölförsäljningen. Möjligen kan enligt nämnden den i lagförslaget
angivna sammansättningen av nämnden gc ökade förutsättningar för ett aktivt
saneringsarbete.

I förevarande sammanhang erinrar poliskammaren i Hälsingborg om att
det i olika lagar och författningar lämnats föreskrifter om samarbete och
samverkan inom såväl nykterhetsvården som den övriga socialvården och att
Kungl. Maj :t i cirkulär till olika lokala myndigheter meddelat riktlinjer angående
samarbete. Poliskammaren fortsätter.

Dessa av Kungl. Maj:t sålunda utfärdade samarbetsföreskrifter ha dock
huvudsakligen aktualiserats av den oroande utvecklingen av ungdomskriminaliteten.
Men det torde vara uppenbart att ingenting hindrar, att vid dessa
informella överläggningar mellan berörda myndigheter jämväl diskuteras
såväl allmänna nykterhetsvårdsfrågor som speciella sådana, som exempelvis
närmast äro hänförliga till maltdrycksoinrådet. Det bör här omnämnas, att
ett samarbetsorgan redan varit inrättat i Hälsingborg sedan några år tillhaka
— alltså långt innan Kungl. Maj:t rekommenderat inrättandet av ett
sådant. Så gott som varje månad har representanter för polisen och stadens
olika socialvårdsorgan, arbetsförmedlingen m. fl. kommit samman. Därvid
har berörts gemensamma frågor av brottsförebyggande karaktär men ofta
har överlagts om rena nykterhetsvårds- och nykterhetspolitiska spörsmål.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

Svenska bryggareföreningen gör följande uttalande.

Vad beträffar den övervakning, som i övrigt skulle äga rum genom de
föreslagna samarbetsnämnderna i frågor som sammanhänger med missbruk
och missförhållanden vid försäljning, vill vi erinra om, att såväl vår organisation
som de lokala bryggeriföretagen sedan länge strävat efter och även
tagit initiativ till att få till stånd ett gott och förtroendefullt samarbete i
dylika frågor med redan befintliga nykterhetsvårdande organ, i första hand
de kommunala nykterhetsnämnderna och länsnykterhetsnämnderna. Efter
vad vi kunnat finna har därvid genom sakliga diskussioner föreliggande
missförstånd kunnat undanröjas och praktiska lösningar av uppkomna
problem vinnas. Inrättande av samarbetsnämnder för handläggning av ärenden
av nykterhetspolitisk art kan därför sägas ligga i linje med bryggeriindustrins
egna intentioner. Det kan emellertid ifrågasättas, om det eftersträvade
samarbetet bäst gagnas av tvingande bestämmelser. Vunna erfarenheter
synes oss närmast tala för att detta syfte skulle kunna tillgodoses genom
att bygga vidare på den inslagna vägen med samarbete på frivillig grund.

Departementschefen

Såvitt angår den nuvarande relativt begränsade möjligheten för kommunerna
att motsätta sig butiksförsäljning av Öl innebär bryggeriutredningens
förslag i princip ingen annan ändring än som föranledes av den förordade
omläggningen av tillståndsförfarandet för utminuteringen. Vid remissbehandlingen
har man i vissa yttranden understrukit värdet av den nu berörda
formen av kommunalt inflytande på ölförsäljningen. Ett stort antal
remissinstanser —- däribland Svenska landskommunernas förbund — har
emellertid, under hänvisning till att kommunerna numera begagnar sitt
inflytande på utminuteringen i mycket få fall, betecknat detta som betydelselöst
och därför förordat dess avskaffande. För egen del har jag, med beaktande
av de olika synpunkter som kan anläggas på frågan, kommit till
den uppfattningen att någon bestämmanderätt för kommunerna i angivna
hänseende inte längre är påkallad. Jag kan alltså icke biträda bryggeriutredningens
förslag på denna punkt utan anser att den ifrågavarande möjligheten
för kommunerna att hindra butiksförsäljning bör slopas.

I bryggeriutredningens förslag till ny ölförsäljningsförordning har gällande
stadgande om rätt för kommunen att inrätta allmännyttigt maltdrycksföretag
bibehållits oförändrat. Detta stadgande har i eu del yttranden utsatts
för kritik. Därvid har bl. a. påtalats, att de allmännyttiga företagen
på ett onödigt sätt fördyrar distributionen. Ehuru den framförda kritiken
icke kan frånkännas visst fog, anser jag inte att det framträtt sådana olägenheter,
att kommunerna bör berövas rätten att ordna butiksförsäljning
inom sitt område genom allmännyttigt maltdrycksföretag. .lag ansluter mig
alltså härutinnan till utredningens ståndpunkt.

Vad härefter angår bryggeriutredningens förslag om inrättande av särskilda
kommunala samarbetsnämnder i ölfrågan har detta vid remissbehandlingen
varit föremål för mycket delade meningar.

Syftet med bryggeriutredningens förslag på denna punkt har varit att
skapa möjligheter för de kommunala myndigheterna och de lokala ölför -

Knngl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

säljarna att gemensamt på ett tidigt stadium kunna angripa uppkommande
missförhållanden på frivillighetens väg. Såväl av utredningens undersökningar
rörande förekomsten av ölmissbruk och missförhållanden inom handeln
med Öl som av vad som framkommit vid remissbehandlingen synes
emellertid framgå att något allmänt behov av lokala samarbetsnämnder
inte föreligger. Med hänsyn härtill och då gällande kommunallag ger varje
kommun möjlighet att, när så anses påkallat, inrätta en särskild nämnd för
ölfrågor, bör enligt min mening föreskrifter i berörda hänseende inte intagas
i ölförsäljningsförordningen. Jag avstyrker därför bryggeriutredningens förslag
i denna de!.

VII. Utskänkning av Öl

Gällande ordning

De regler som gäller för utskänkning av Öl kan sammanfattas på följande
sätt.

Utan tillstånd eller anmälan får Öl utskänkas i sådana fall, då rätt föreligger
att utskänka rusdrycker. Tillstånd eller anmälan kräves inte heller för
utskänkning vid slutet bord då fråga är om utskänkning vid heminackordering,
vid kårhushåll eller i kollektivmatsal. Efter anmälan i viss ordning må
utskänkning ske vid slutet bord i personalmatsal. För övrig utskänkning
fordras särskilt tillstånd. Tillståndsgivande myndighet är vederbörande länsstyrelse
utom när fråga är om utskänkning vid enstaka tillfälle till slutet
sällskap, då tillstånd lämnas av polismyndigheten. Utskänkningstillstånd
kan avse antingen årsutskänkning, varmed förstås utskänkning året runt
eller årligen under viss tidsperiod, eller tillfällig utskänkning, varmed avses
utskänkning vid enstaka tillfälle eller under enstaka tidsperiod. Tillstånd
till årsutskänkning meddelas för en tid av ett eller flera år dock högst fyra.
Särskilda oktrojperioder är inte föreskrivna, över ansökning om årsrättighet
skall, då ansökningen inte avser s. k. trafikutskänkning, yttranden inhämtas
från länsnykterhetsnämnden samt polismyndigheten och fullmäktige
i den kommun där utskänkningen är avsedd att bedrivas. Fullmäktige
skall i sin tur höra kommunens nykterhetsnämnd. Till årsutskänkning, som
avstyrkts av kommunens fullmäktige, må tillstånd inte meddelas. Har fullmäktige
föreslagit visst antal utskänkningsställen för årsutskänkning, får
länsstyrelsen inte överskrida detta antal. Utan hinder av den kommunala
vetorätten må emellertid tillstånd meddelas, då det finnes vara ur allmän
synpunkt påkallat att årsutskänkning äger rum på hotell eller pensionat ä
någon för turistväsendet i riket betydelsefull ort. Den kommunala vetorätten
omfattar inte heller s. k. trafikutskänkning, d. v. s. utskänkning på passagerarfartyg
eller järnvägståg eller luftfartyg, som i linjefart befordrar
passagerare. I dylika fall är inte heller föreskrivet något särskilt remissförfarande.
Trafiktillstånd lämnas av länsstyrelsen i det län där vederbörande
trafikföretag har sitt säte.

Kungl. Maj.ts proposition nr 8 år 1961

Vid tillfällig utskänkning är förfarandet avsevärt förenklat. Utskänkning
vid enstaka tillfälle till slutet sällskap får — såsom förut nämnts —
äga rum efter tillstånd av polismyndigheten. Någon kommunal vetorätt
föreligger inte i avseende på tillfällig utskänkning.

ölförsäljningsförordningen meddelar liksom tidigare författningar i ämnet
särskilda ordningsföreskrifter och ansvarsbestämmelser. Stadgandena
härvidlag är emellertid numera avsevärt förenklade.

Utredningen

Beträffande ölutskänkningen hör enligt utredningens mening nuvarande
tillståndsprövning och vetobestämmelser alltjämt gälla. Utredningen föreslår
emellertid vissa ändringar dels i förfarandet, dels såtillvida att tillstånden
till årsutskänkning, som f. n. meddelas för en tid av ett eller flera, dock
högst fyra år, i regel skall meddelas att gälla tills vidare, om inte särskilda
skäl föranleder att de begränsas till viss tid. Motsvarande anses böra gälla
i fråga om rättigheter till utskänkning i personalmatsal. Då ett tillstånd gäller
tills vidare skall det ■— även om missförhållanden ej förekommit —
kunna återkallas, därest kommunen använder sin vetorätt.

Remissyttrandena

Bryggeriutredningens förslag i avseende på ölutskänkningen har i allmänhet
inte föranlett någon erinran från remissinstansernas sida. De i ärendet
hörda nykterhetsorganisationerna utom IOGT motsätter sig dock, liksom
hl. a. länsnykterhetsnämnden i Malmöhus län, ändringar i den gällande ordningen.
A andra sidan har från några håll yrkats att en liberalisering av
bestämmelserna genomföres beträffande utskänkningen likaväl som beträffande
utminuteringen.

Kooperativa förbundet finner behovet av friare anordningar lika framträdande
beträffande utskänkningen som beträffande utminuteringen eller
ännu mer framträdande. Utskänkningen, som nu stramt regleras huvudsakligen
genom tillståndsgivning åt enskilda kaféföretag och restauranger
och i något över 30 orter genom beslut om inrättande av kommunala maltdrycksutskänkningsföretag
med ett eller flera utskänkningsställen, har nu,
framhåller förbundet, mer och mer antagit sådan karaktär ur nykterhetspolitisk
synpunkt, att ett fortsatt strängt urval vid tillståndsgivningen kan
anses helt överflödigt. Där dåligt skötta ölkaféer förekommer, har dessa tillstånd
till utskänkning, medan nyupprättade moderna barer, matställen och
mindre restauranger ofta har svårigheter eller drabbas av dröjsmål vid erhållandet
av utskänkningsrättigheter, där behovsprövningsprincipen blir,
i högre eller mindre grad, tillämpad vid prövningsgången. Förbundet är av
den uppfattningen, att ett frisläppande av utskänkningsrätten genom kon -

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

kurrensen från nyctablerade moderna utskänkningsställen relativt snart
skulle få den verkan, att de dåligt skötta och ofta ohygieniskt inredda ölkaféerna
skulle saneras och därmed spridda härdar för missbruk försvinna.

I anslutning härtill vill förbundet därför starkt förorda, att utskänkningen
av Öl medges samma principiella frihet som utminuteringen, givetvis inom
ramen för de nykterhetsvårdande bestämmelser beträffande allmän övervakning
och näringsdrivarens ansvar, som gäller för restaurangrörelsen i
dess helhet. De utskänkningsställen, där påtagligt missbruk förekommer,
bör kunna förbjudas utskänka Öl eller därmed jämförliga drycker genom
ingripande av behörig myndighet.

En liknande uppfattning framlägges av länsstyrelsen i Älvsborgs län och
Nya systemaktiebolaget. Enligt bolagets mening bör man även när det gäller
utskänkningen av Öl slopa alla sådana bestämmelser som icke längre kan
anses nykterhetspolitiskt motiverade. De missförhållanden som förekommit
inom utskänkningen och fortfarande •— ehuru i minskad omfattning -—
förekommer kan, framhålles det, lokaliseras till sådana speciella ölkaféer
som för sin existens i regel är beroende av en mycket restriktiv kommunal
nyetableringskontroll, baserad på nuvarande bestämmelser om tillståndsgivning.
Genom bibehållande av en restriktiv lagstiftning ges här ett monopol
åt enskilda näringsidkare, som — då måltidstvång icke föreskrives och någon
begränsning av enskilt vinstintresse icke gäller — av ekonomiska skäl
i första hand inriktar sin rörelse på enbart servering av Öl, varmed följer en
viss förslumning av dessa utskänkningsställen. Saneringen på detta område,
stimulerad av den allmänna standardhöjningen, skulle enligt bolagets
mening säkerligen starkt påskyndas, om ölet —• med hänsyn tagen till de
mycket begränsade risker som denna dryck enligt de av Goldberg genomförda
undersökningarna visat sig ha ur nykterhetssynpunkt — i lagstiftningsliänseende
huvudsakligen behandlades som en alkoholfri dryck, varigenom
den fria konkurrensen finge verka. Detta innebär, framhåller bolaget,
att det kommunala vetot vid utskänkning av Öl icke kan bibehållas. Den
frihet som sålunda förordas bör vara förbunden med möjlighet för myndigheterna
att ingripa mot missförhållanden.

Enligt Svenska bryggareföreningens mening torde ett förfarande liknande
det som förordas för utminuteringen vara tillfyllest ur ordnings- och nykterhetssynpunkter.
Anledning finns sålunda inte, uttalar föreningen, att bibehålla
tillståndsprövningen för utskänkningen. Föreningen förordar också
att den kommunala vetorätten vid utskänkningen avskaffas. Också Svenska
bryggeriindustriarbetareförbundet förordar ett avskaffande av tillståndsprövningen.

Att det kommunala vetot inom utskänkningen slopas förordas — utom av
Kooperativa förbundet, Nya systemaktiebolaget och Svenska bryggareföreningen
— av kommerskollegium samt länsstyrelserna i Skaraborgs, Västernorrlands
och Norrbottens län. Enligt länsstyrelsen i Norrbottens län bör
även beträffande utskänkningen bedömandet av sökandens lämplighet och

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

rörelsens karaktär vara de avgörande faktorerna vid prövningen, ölförsäljningen
får icke framstå som den väsentliga inkomstkällan av rörelsen utan
dess förekomst i densamma skall endast vara av servicenatur.

Yrkanden om slopande av tillståndsprövningen eller av den kommunala
vetorätten framföres också i yttrandena från handelskamrarna.

Länsmjkterhetsnämnden i Stockholms lån hävdar att de nuvarande oktrojperioderna
bör kvarstå inom utskänkningen.

Departementschefen

Beträffande utskänkningen av Öl har bryggeriutredningen i huvudsak inte
ansett sig böra föreslå annan ändring i gällande bestämmelser än att utskänkningstillstånden
skall kunna gälla utan tidsbegränsning. Därjämte
har förordats den förenklingen i remissförfarandet beträffande utskänkningstillstånd
att länsnykterhetsnämndens hörande inte längre skall vara
obligatoriskt. Flertalet remissinstanser har anslutit sig till utredningens
ståndpunkt. I vissa yttranden har dock, bl. a. under hänvisning till vad som
framkommit vid utredningens olika specialundersökningar, hävdats att ytterligare
förenklingar bör kunna genomföras också i utskänkningsbestämmelserna.
Å andra sidan har röster höjts för att bibehålla nuvarande föreskrifter
om remissförfarandet.

Enligt min mening synes övervägande skäl tala för att den gällande utskänkningsregleringen
i varje fall för närvarande lämnas i stort sett orubbad.
Emellertid anser jag mig kunna tillstyrka, att de av utredningen föreslagna
förenklingarna genomföres i detta sammanhang. Jag kan alltså i huvudsak
godta utredningens förslag i hithörande delar. Till vissa detalj spörsmål,
bl. a. i fråga om tillstånd för tillfällig utskänkning, återkommer jag
i det följande.

VIII. Detalj motivering

I enlighet med de riktlinjer som angivits i det föregående har förslag
till ny ölförsäljningsförordning samt till vissa ändringar i förordningen om
tillverkning och beskattning av malt- och läskedrycker upprättats inom
finansdepartementet.

Beträffande motiveringen till författningsförslagen kan i huvudsak hänvisas
till det förut anförda.

Rörande bestämmelserna i den nya ölförsäljningsförordningen torde ytterligare
få anmärkas följande.

1 §•

Tillverkningsförordningens definition på Öl synes böra återgivas direkt i
försäljningsförordningcn i stället för såsom för närvarande genom hänvisning
till tillverkningsförordningen. Det synes dock icke erforderligt att
upprepa den där gjorda bestämningen av ordet »maltdryck».

Kungl. Maj. ts proposition nr 8 år 1961
2 §•

Första stycket motsvarar 4 § 2 mom. Öff. Beteckningen tjänsteavtal har
dock utbytts mot arbetsavtal. Definitionen i andra stycket på partihandel
motsvarar definitionen i 2 § första stycket öff. I övrigt må endast erinras
om att begreppet utminutering liksom för närvarande innefattar såväl butiksförsäljning
som rörlig försäljning (kringföring).

3 §•

Första stycket innebär endast en omformulering av stadgandet i 4 § 1
mom. öff.

Andra stycket innebär ingen ändring i gällande ordning. Stadganden på
flera håll i Öff har sammanförts till en punkt. Försäljningsstället skall självfallet
uppfylla de krav, som i livsmedelsstadgan föreskrives beträffande
livsmedelslokaler.

Gällande bestämmelser (9 § 2 mom., 19 §) innebär, att föreståndare för
ölförsälj ningen skall finnas då tillståndshavaren är annan än enskild person
ävensom för kringföringsnederlag. Enligt förslagets tredje stycke åter
skall föreståndare finnas även i det fall, då tillståndshavaren är enskild
person men denne inte själv handhar rörelsen. Motivet till ändringen är att
lägga ansvaret för försäljningen i främsta rummet på den som i realiteten
har hand om denna.

5 §.

Eftersom samtliga öltillverkare enligt förslaget får rätt till utminutering,
och partihandel må bedrivas av var och en som har sådan rätt, medför förslaget
ingen inskränkning i öltillverkarnas partihandelsrätt. Beträffande
partihandel, som nu är i fråga, krävs ingen särskild anmälan.

Beträffande partihandelsrätten i övrigt skulle enligt utredningens förslag
sådan rätt medgivas den som yrkesmässigt importerar Öl. [För närvarande
tillkommer sådan rätt endast den som importerar utländskt Öl (6 § öff).]
Departementsförslaget har på denna punkt utformats i enlighet med utredningens
förslag. Härutöver har i departementsförslaget införts rätt till partihandel
med Öl också för yrkesmässiga matvarugrossister. Med hänsyn till
den ståndpunkt jag i övrigt intagit i fråga om ölförsäljningen och då alla
detaljhandlare med matvaror avses erhålla rätt till partihandel med Öl, synes
nämligen anledning icke föreligga att upprätthålla några begränsningar
härvidlag beträffande partihandlare med matvaror. Bestämmelserna om
importörers och matvarugrossisters partihandelsrätt har upptagits i andra
stycket av förevarande paragraf. Liksom hittills bör krav på anmälan bibehållas.
Sådan anmälan bör dock ställas till konlrollstyrelsen och icke såsom
nu till länsstyrelse.

Tredje stycket motsvarar 43 § tredje stycket öff.

Bestämmelsen i 6 § tredje stycket öff har slopats. Gällande befogenhet för
Kungl. Maj :t att i mån av behov förordna att Öl endast skall få införas genom
Aktiebolaget Vin- & Spritcentralen har tillkommit för att möjliggöra

Kungi. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

inskridanden i fall då de allmänna principerna för reklamen inte iakttas av
importören. Då de tidigare gällande reklambegränsningarna numera i huvudsak
slopats, saknas anledning att bibehålla nämnda bestämmelse.

6 §.

Innehållet i förevarande paragraf har i huvudsak behandlats redan i den
allmänna motiveringen. Det kan emellertid förtjäna erinras om att begreppet
matvaruhandlare endast avser dem som till en väsentlig del säljer matvaror
i detta ords egentliga bemärkelse och exempelvis inte renodlade kaffeaffärer,
frukt- och konfektyrbutiker o. dyl.

I fråga om de i tredje stycket meddelade bestämmelserna erinras om att
punkten 3 av övergångsbestämmelserna öppnar möjlighet för den som nu
bedriver utminuteringsrörelse av åsyftat slag att fortsätta denna rörelse. Är
rättighetsinnehavaren enskild person får han fortsätta utminuteringen så
länge han innehar rörelsen. Annan rättighetsinnehavare, t. ex. bolag eller
ekonomisk förening, bibehåller försäljningsrätten under en tid av fem år.

Vidare bör framhållas, att reglerna i tredje stycket inte innebär något
ovillkorligt förbud mot att meddela tillstånd till utminutering av åsyftat
slag. Anledning att bevilja sådant tillstånd kan föreligga när det är fråga
om en rörelse som kunnat fortsätta efter den 1 oktober 1961 med stöd av
de nyss nämnda övergångsbestämmelserna, exempelvis vid vissa gästgivargårdar.
Hinder föreligger emellertid inte att meddela tillstånd även för
andra rörelser, om starka skäl talar därför.

Bestämmelserna i fjärde stycket innebär att tillverkare inte kan erhålla
rättighet till utminutering från butik som särskilt inrättats för att sälja
drycker. Tillika innefattar dessa bestämmelser förbud för tillverkare, som
exempelvis erhållit tillstånd att bedriva utminutering från bryggeri, att inrätta
sådan butik i bryggeriet. Vidare kan hänvisas till punkten 4 i övergångsbestämmelserna.

7 §•

I anslutning till de i 3 § tredje stycket föreslagna bestämmelserna avser
lämplighetskravet i förevarande paragraf den som verkligen handhar försäljningen.

Enligt 9 § 1 mom. andra stycket öff må detaljhandel med Öl ej utövas
av den som är omyndig eller i konkurstillstånd. I fråga om utminutering
torde detta krav ej behöva särskilt föreskrivas, då det redan av näringsfrihetsforordningen
följer att vederbörande skall råda över sig själv och sin
egendom. Den ifrågavarande bestämmelsen i öff har därför slopats i vad
avser utminuteringen. Detta innebär den ändringen i gällande ordning, att
utminuteringsrätt efter förmyndares och överförmyndares tillstånd i vissa
fall kan innehas av omyndig, som fyllt sexton år (jfr näringsfrihetsförordningen
§ 6).

Gällande förbud att bedriva utminutering av Öl för den som till följd av
sin befattning kan komma att deltaga i beslut angående tillverkning eller

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

försäljning av maltdrycker eller att utöva tillsyn däröver har slopats såsom
obehövligt.

9 §.

I anslutning till omläggningen av tillståndsförfarandet har vissa jämkningar
företagits i bestämmelserna om rätt för kommunen att anlita allmännyttigt
maltdrycksföretag vid butiksförsälj ning av Öl inom kommunen.
De nya bestämmelserna överensstämmer med vad som i praktiken tillämpats
under Öffs giltighetstid. Påpekas kan dock, att något obligatoriskt remissförfarande
i tillståndsärendena icke föreskrives och att kommunens
begäran därför i fortsättningen inte som hittills kan anknytas till sådan
remiss.

1 0—1 6 § §.

Beträffande rättighetssystemet för utslcänkningen innebär utredningens
förslag inte någon ändring i gällande ordning utöver att tillstånden till årsutskänkning
skall kunna meddelas att gälla tills vidare. Så bör ske, om
inte länsstyrelsen med hänsyn till utskänkningsställets karaktär eller a^
liknande särskilda skäl finner, att en omprövning av tillståndet bör äga rum
efter några år. I departementsförslaget har emellertid därutöver vissa förenklingar
vidtagits.

Sålunda har kravet på anmälan slopats när det gäller utskänkning i personalmatsal
(25 § öff). Detta innebär att sådan utskänkning i fortsättningen
blir helt fri (10 § i departementsförslaget). I anslutning härtill har vissa
formella jämkningar vidtagits i författningstexten. Påpekas må att begreppet
utskänkning i personalmatsal även omfattar begreppet utskänkning vid
kårhushåll (24 § andra stycket b) Öff).

Förslagets 11 § första stycket har utformats i viss analogi med stadgandet
i 7 §.

Departementsförslaget (12 §) innebär vidare att — såsom även föreslagits
av någon remissmyndighet — alla tillstånd avseende tillfällig utskänkning,
inte såsom nu endast sådana som avser utskänkning vid enstaka tillfälle
till slutet sällskap, meddelas av polismyndigheten (31 § öff).

Även i övrigt har nu ifrågavarande bestämmelser i viss utsträckning omredigerats.
Härvid har bl. a. benämningarna turistutskänkning och trafikutskänkning
slopats.

Vad beträffar utskänkning på passagerarfartyg och luftfartyg kan nuvarande
bestämmelser tillämpas endast på svenska trafikmedel. Detta förhållande
har berörts av kontrollstyrelsen i en skrivelse den 24 november 1960
med förslag till vissa ändringar av rusdrycksförsäljningsförordningen, m. m.
Styrelsen påpekar härvid att begränsningen av författningsrummets räckvidd
visat sig kunna medföra olägenheter i fråga om utländska passagerarfartyg
som går i kombinerad in- och utrikes trafik eller i ren inrikes trafik.
I dessa fall kan ingen utskänkning äga rum vid färd mellan svenska hamnar.
Beträffande luftfartyg är förhållandena i princip desamma. Styrelsen

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

föreslår, att de ifrågavarande bestämmelserna göres tillämpliga även på utskänkning
på utländska passagerarfartyg och luftfartyg. Från min sida
föreligger inte någon erinran häremot. Jag förordar sålunda att bestämmelserna
på förevarande punkt (14 § andra stycket) utformas i anslutning
till kontrollstyrelsens förslag. — Bestämmelserna synes böra omfatta samtliga
fartyg och icke som nu enbart passagerarfartyg.

Enligt departementsförslaget (15 §) kan utskänkning medgivas på någon
för turistväsendet betydelsefull ort när så finnes påkallat ur allmän synpunkt,
oavsett att utskänkningen avstyrkts av kommunens fullmäktige. Énligt
gällande ordning måste det vara fråga om en för turistväsendet inom riket
betydelsefull ort.

19 §.

Denna paragraf motsvaras av 10 § öff med den skillnaden att länsstyrelsens
möjlighet att meddela tillstånd till utminutering vid enstaka tillfälle
har slopats.

20 § första stycket

I 5 § öff stadgas att all försäljning av Öl skall ordnas och handhas så att
ordning och nykterhet ej äventyras. I utredningens förslag har motsvarande
bestämmelse utformats så att var och en som har befattning med försäljning
av Öl därvid skall verka för att försäljningen sker på ett sådant sätt att nykterhet
och ordning främjas. I anslutning till förslaget betonar utredningen,
att försäljarens personliga ansvar för rörelsens bedrivande bör klart framhävas.
Förslaget innebär, framhålles det, att försäljarna bör vara positivt
verksamma för att tillgodose de sociala synpunkterna vid försäljningen. Jag
tillstyrker utredningens förslag.

20 § andra stycket

Förevarande bestämmelse innebär att försäljningsrätt endast får utövas av
rättighetshavaren själv med biträde av hos honom anställda. Försålt Öl må
dock på hans ansvar försändas genom annan till köpare som är känd för
honom. Någon motsvarande bestämmelse ingår inte i nuvarande ölförsäljningsförordning.
Enligt utredningen utgår emellertid gällande bestämmelser
från den förutsättningen att försäljningsrätt endast får utövas av rättighetshavaren
själv med hjälp av hos honom anställd personal. Betydelsen
härav framträder — understryker utredningen — ännu klarare vid en friare
reglering av ölförsäljningen. Härom anföres följande.

Om försäljningsrätt skall kunna erhållas av alla livsmedelshandlare och
förut angivna tillverkare och utövas med ett personligt ansvar, är det angeläget
att man inte får ett antal mellanhänder, som inte prövats i lämplighetshänseende
och som inte har något försäljningsansvar. Det är således viktigt
att försäljningsrätt utövas endast av rättighetshavaren själv och att denne
vid försäljningen endast får anlita hos honom anställda, inräknat familjemedlemmar,
vilka arbetar under hans eller föreståndares kontroll. All försäljning
skall vidare ske i rättighetshavarens namn direkt till konsument

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

eller dennes ombud (eller, vid partihandel, annan rättighetshavare). Några
mellanhänder vid försäljningen får således ej anlitas. Försäljning i kommission
är ej tillåten. Varan skall befinna sig i rättighetshavarens besittning
till dess att den överlämnas till konsumenten eller dennes ombud. Försålt
Öl må dock på ölförsäljarens ansvar försändas genom annan person eller
företagare till köpare, som är känd för ölförsäljaren.

Departementsförslaget har i huvudsak utformats i enlighet med utredningens
förslag.

21 § första stycket

I gällande bestämmelser ingår vissa föreskrifter om tillhandahållande av
alkoholfria drycker. Innehavare av kringföringstillstånd är sålunda skyldig
att vid försäljningen förutom Öl tillhandahålla alkoholfria och därmed jämförliga
drycker i tillfredsställande urval och omfattning (22 §). Vid utskänkning
av Öl skall alkoholfria drycker finnas att tillgå i tillfredsställande
urval (38 § 2 mom.). Utredningen föreslår att nämnda stadganden ersättes
med en generell föreskrift om skyldighet att tillhandahålla alkoholfria drycker
i tillfredsställande urval och omfattning vid all försäljning till allmänheten,
d. v. s. både utminutering och utskänkning. Detta innebär i motsats
till vad som nu gäller att innehavare av matvarubutik, där Öl tillhandahålles,
i fortsättningen skall vara skyldig att saluföra alkoholfria drycker.
Utredningen förutsätter, att också lättöl ingår i sortimentet.

Mot vad sålunda föreslagits har jag intet att erinra.

21 § andra stycket

Förevarande stadgande innebär att matvaruhandlare inte tillätes bedriva
försäljning av enbart drycker, exempelvis från fordon, utan kombination
med matvaruförsäljning.

22 §.

Utredningens förslag på förevarande punkt innebär i allt väsentligt ingen
ändring i gällande bestämmelser (43 § öff). Dock har i förslaget tillagts att
samråd bör ske med nykterhetsnämnd, då försäljare har särskild anledning
att misstänka att inköp av Öl sker i berusningssyfte eller för olovlig försäljning.

I anslutning till nu ifrågavarande föreskrifter uttalar utredningen följande.

Nuvarande bestämmelser om att Öl inte får utskänkas till minderåriga
eller utlämnas till alkoholpåverkade, missbrukare m. fl. är självfallet av
central betydelse i förevarande sammanhang. Vi har redan förut förordat
att försäljare skall vara skyldig att verka för att nykterhet och ordning
främjas. Härav följer uppenbarligen att han skall, så långt det står i hans
makt, verka för att missbruk av Öl inte må förekomma och tillse att akut
alkoholpåverkade eller ur nykterhetssynpunkt misskötsamma personer inte
erhåller tillgång till Öl. I detta syfte bör försäljare vara särskilt uppmärksam
på den öldistribution, som kan förekomma vid vissa arbetsplatser, ba -

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

rackförläggningar, anstalter, ålderdomshem o. d. Här framträder vikten av
försäljarnas personliga ansvar och omdöme särskilt starkt. Av speciell vikt
är givetvis att försäljare inte genom att tillhandahålla Öl till kända alkoholmissbrukare
äventyrar av nykterhetsvårdsorganen vidtagna åtgärder. Behovet
av författningsmässig reglering i här ifrågakommande hänseende torde i
praktiken vara tillräckligt tillgodosett genom den nuvarande bestämmelsen,
att Öl inte får lämnas ut då det finns särskild anledning till misstanke
att varan är avsedd att användas i berusningssyfte. Det bör uppmärksammas
att bestämmelsen har större räckvidd än 69 § nykterhetsvårdslagen, som
stadgar straff endast då alkoholdryck lämnas till missbrukare som är föremål
för vissa stränga tvångsåtgärder.

Utredningsförslaget föranleder ej annan erinran från min sida än att rekommendationen
om samråd med nykterhetsnämnden icke synes ha sin
plats i författningstexten.

23 och 24 §§.

40 § i öff har genom 23 § i departementsförslaget lämnats i huvudsak
oförändrad. 24 § motsvaras av 41 § öff med en mindre omredigering. —
Vid fast handel får Öl som sålts under den vanliga affärstiden utlämnas eller
försändas efter denna tids slut. Däremot måste vid försäljning från fordon
alla kundbesök äga rum under vanlig affärstid.

26 §.

I andra stycket har, i syfte att främja en enhetlig tillämpning av den nya
förordningen, kontrollstyrelsen bemyndigats att utfärda erforderliga föreskrifter
och anvisningar i ämnet. Vidare har i första stycket, i överensstämmelse
med utredningens av flertalet remissinstanser tillstyrkta förslag, företagits
den ändringen att länsnykterhetsnämnderna inte längre skall behöva
taga befattning med övervakningen av ölförsäljningen.

27 § första stycket

I förevarande paragraf, som har sin motsvarighet i 49 § Öff, meddelas bestämmelser
om administrativa ingripanden mot missförhållanden inom ölförsäljningen.
Bortsett från vissa jämkningar sammanhängande med de
nya utminuteringsbestämmelserna innebär bryggeriutredningens förslag ändring
i gällande ordning i två hänseenden. Sålunda föreslås kraven i fråga om
nykterhet och ordning omfatta all försäljning av Öl inte såsom nu endast
utskänkning. Härjämte förordas införande av en uttrycklig bestämmelse
att de administrativa åtgärderna i första hand skall innebära varning till
ölförsäljare.

I fråga om förfarandet vid administrativa ingripanden gör utredningen
följande uttalanden.

Ett nödvändigt komplement till de hittills föreslagna anordningarna
måste vara att administrativa och rättsliga åtgärder vidtas, när överträdelse
av försäljningsbestämmelserna föreligger och rättelse inte åstadkommits
på ett tidigt stadium genom frivilliga överenskommelser. Det bör betonas,

7 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 8

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

att när vi här talar om överträdelse avser vi inte enstaka eller obetydliga
överträdelser ntan grava förseelser och särskilt då överträdelserna är av
sådan väsentlig betydelse att de kan sägas karakterisera rörelsens skötsel.

I sådana fall bör, oberoende av om förseelserna föranleder åtal och straff,
administrativa ingripanden övervägas av principiellt samma art som redan
nu föreskrivits beträffande den tillståndsbundna försäljningen. En viss
skärpning av de nuvarande bestämmelserna bör dock vidtas i syfte att effektivisera
de administrativa ingripandena.

Gången av det av oss tänkta förfarandet skulle bli i huvudsak följande.

Har det konstaterats att bestämmelserna i förordningen eller meddelade
föreskrifter inte iakttagits och rättelse inte på förut angivet sätt åvägabragts
skall polismyndigheten eller, när det gäller utskänkning, länsstyrelsen efter
samråd med nykterhetsnämnden och ev. ytterligare utredning, i allmänhet
inskränka sig till att meddela ölförsäljaren varning.

Sker likväl ej rättelse utan grava missförhållanden alltjämt konstateras

_t. ex. att Öl tillhandahålles åt alkoholpåverkade eller missbrukare — skall

polismyndigheten resp. länsstyrelsen ta upp frågan om att förbjuda försäljningen
eller återkalla tillståndet. Förbud eller återkallelse, vilken ju i
många fall med hänsyn till konkurrensförhållandena utgör ett allvarligt
ingrepp i rättighetshavarens rörelse, bör som regel ske för viss tid, t. ex. ett
halvt eller ett helt år från dagen för beslutet och endast i svårare fall meddelas
med verkan tills vidare. När det gäller tidsbestämd årsutskänkning,
bör beslutet kunna avse återkallelse för viss del av rättighetens giltighetstid
eller total återkallelse av tillståndet.

Finner de övervakande myndigheterna förekommande missförhållanden
ge anledning därtill, skall de självfallet oberoende av administrativa ingripanden
anmäla ärendet till åklagaren för prövning av åtalsfrågan.

Mot vad utredningen sålunda anfört och föreslagit har jag ingen väsentligare
erinran. I mycket grava fall bör dock enligt min mening möjlighet finnas
att stoppa försäljningen utan föregående varning. Vidare synes det
överflödigt att i författningtexten särskilt nämna att ingripande kan ske
om kraven på nykterhet och ordning åsidosättes. Detta framgår redan axen
jämförelse med 20 § första stycket. Det kan förtjäna tilläggas att bestämmelserna
är så utformade, att ingripande med varning eller annan åtgärd
kan grundas på att rättighetsinnehavare eller föreståndare visar sig
personligen olämplig (jfr 7 och It §§). I sammanhanget kan erinras om att
föreståndares lämplighet prövas i samband med erhållande av tillstånd
men att utbyte av föreståndare kan ske utan särskild prövning av myndighet.

27 § andra stycket

Om matvaruhandlare, som erhållit tillstånd till utminutering, till matvarubutiken
ansluter kiosk- eller utskänkningsrörelse, skall tillståndet indragas,
försåvitt inte polismyndigheten på grund av särskilda förhållanden medger
sådan kombination av rörelser.

27 § tredje stycket

I fråga om överträdelser vid försäljning från tillverkningsställe bör —
med hänsyn till de i första stycket nämnda åtgärdernas betydelse för tillverkningsrättens
utövande — yttrande inhämtas från kontrollstyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

30 §.

Hittillsvarande ordning som innebär (51 § öff) att tillståndsbeslut skall
kungöras i ortstidningarna synes — såsom framhållits av några remissmyndigheter
— kunna förenklas. I departementsförslaget stadgas att kungörelse
skall anslås hos tillståndsmyndigheten. Vidare bör kungörelseförfarandet,
såsom utredningen föreslagit, slopas i fråga om utminuteringen.

Det kan förtjäna påpekas, att besvär över polismyndighets beslut föres
enligt vad därom är särskilt stadgat hos länsstyrelse.

32 — 3 8 §§.

Ansvarsbestämmelserna överensstämmer med motsvarande bestämmelser
i öff, bortsett från några mindre jämkningar, företagna i anslutning till
1957 års ändringar i rusdrycksförsäljningsförordningen och 1960 års lag
om straff för varusmuggling.

Ikraftträdandebestämmelserna

För att bereda tillämpande myndigheter och enskilda tid till erforderligt
förberedelsearbete synes den nya ölförsäljningsförordningen lämpligen böra
träda i kraft den 1 oktober 1961. — Beträffande punkten 3 av övergångsbestämmelserna
kan förtjäna framhållas att försäljningsrätt, som enligt densamma
må bibehållas, skall utövas med iakttagande av reglerna i den nya
förordningen. Har särskilda föreskrifter meddelats före den nya förordningens
ikraftträdande (15, 34 och 49 §§ gällande förordning), behåller dessa
föreskrifter sin giltighet, dock endast i den mån de är förenliga med den nya
förordningen. Detta torde medföra, att inskränkningar som vid butiksförsäljning
meddelats i fråga om rätten att försända sålt Öl (49 § gällande förordning)
bortfaller.

IX. Departementschefens hemställan

Under åberopande av vad i det föregående anförts hemställer föredragande
departementschefen, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition föreslå
1961 års riksdag att antaga de inom finansdepartementet upprättade förslagen
till

1) ölförsäljningsförordning; samt

2) förordning om ändrad lydelse av 4 § 1 mom. och 7 § förordningen den
27 maj 1960 (nr 253) om tillverkning och beskattning av malt- och läskedrycker.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen att proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Ragnar Sohlman

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

Bilaga 1

PM angående maltdryckernas verkan

De särskilda undersökningar rörande maltdryckernas verkan, som professor
L. Goldberg på bryggeriutredningens uppdrag verkställt, innebär ett fullföljande
av de undersökningar som gjordes för 1944 års nykterhetskommittés
räkning.

Härvid bär omfattande undersökningar företagits över blodalkoholkurvans
förlopp efter förtäring av olika spritdrycker, viner och maltdrycker.
Verkan av de olika dryckerna har studerats med hjälp av kvantitativa metoder,
graden av påverkan har beräknats och en jämförelse har gjorts mellan
verkningarna av olika slag av drycker.

För att kunna studera maltdryckernas verkningar närmare har, förutom
blodalkoholkurvans förlopp och graden av funktionsrubbning efter tillförsel
av varierande mängder maltdrycker, även dryckernas sammansättning
varit föremål för undersökning främst med avseende på alkoholhalt, extrakthalt,
stamvörtstyrka och förjäsningsgrad.

En närmare redogörelse för undersökningarnas metodik och resultat lämnas
i betänkandet i avsnitt IV Nga undersökningar rörande maltdryckernas
verkan (s. 97—124), vartill här hänvisas. Undersökningarnas resultat kan
sammanfattas på följande sätt.

För att mäta verkan av olika slag av drycker har man tidigare främst
jämfört de maximivärden, som uppnås i blod av blodalkoholkurvorna.
Beträffande dessa påpekas i betänkandet att skillnaderna i blodalkoholhalt
blir avsevärda vid förtäring av samma mängd alkohol med olika drycker. De
högsta blodalkoholkurvorna framkommer efter förtäring av sprit. Därnäst
kommer i tur och ordning kurvorna för starkviner och olika slag av lättviner
(röda och vita). De lägsta kurvorna framkommer efter förtäring av
maltdrycker. Lägst ligger kurvorna för Öl och lagrat lättöl. Beträffande maltdryckerna
lämnas bl. a. följande uppgifter.

Förtäring av t. ex. en flaska pilsner (1/3 liter) ger en maximal blodalkoholhalt
av 0,10—0,11 promille. Denna alkoholmängd har helt lämnat
blodet på 45—60 minuter. Organismen omsätter vid förtäring av
smärre alkoholmängder omkring en och en halv flaska Öl per timme.
Det behövs förtäring av avsevärda mängder för att leda till en påvisbar
alkoholpåverkan. En förtäring av fyra—sex flaskor inom loppet av en
halvtimme är nödvändig för att en alkoholhalt av 0,5 promille skall
kunna uppnås, en vätskekvantitet som bereder flertalet måttliga alkoholförtärare
stora besvär, varför även för experimentella ändamål en
sådan förtäring ernås endast undantagsvis. Utsträcks förtäringen över
längre tid, t. ex. en timme, hinner så mycket alkohol förbrännas, att en
kvantitet av sex—åtta flaskor är nödvändig för att ge maximal alkoholhalt
av 0,5 promille. Härtill kommer liksom för lättöl, att alkoholförbränningen
av en maltdryck av klass II stiger med en ökning av den
förtärda mängden. En fördubbling av den förtärda mängden medför en
fördubbling av förbränningshastigheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

101

Förtäring av pilsneröl tillsammans med föda påverkar inte alkoholkurvans
förlopp. Denna har samma förlopp vare sig det intages på fastande
mage eller tillsammans med föda.

Vid försök med andra maltdrycker av samma alkoholhalt som pilsnerölet
har framgått, att hlodalkoholkurvan är avsevärt lägre efter förtäring av ett
extraktrikt Öl med låg förjäsningsgrad, omkring 40—44 procent, än efter
förtäring av pilsneröl med normal extrakthalt och normal förjäsningsgrad,
medan förtäring av ett Öl med relativt låg extrakthalt och hög förjäsningsgrad,
omkring 67 procent, leder till högsta hlodalkoholkurvan.

Dessa försök visar klart, att hlodalkoholkurvan får olika förlopp efter förtäring
av olika slag av maltdrycker, trots att såväl de totalt givna alkoholmängderna
som även alkoholhalten i de prövade dryckerna var densamma
varje gång.

Försök har också gjorts med olika sorters mellanöl (3,2—4,0 viktprocent
alkohol) med varierande sammansättning. För nykterhetskommitténs räkning
prövades sålunda en laboratoriemässigt framställd maltdryck innehållande
3,2 viktprocent alkohol. Det visade sig, att förtäring av en flaska av
detta Öl gav en maximal blodalkoholhalt av 0,16—0,18 promille. Karakteristiskt
var vidare, att alkoholkurvan blev omkring 10—20 procent lägre,
om denna maltdryck intogs tillsammans med föda. Sedermera har nya försök
med mellanöl genomförts. Härom lämnas bl. a. följande uppgifter.

När en analys av de 1951 framlagda resultaten visade, att maltdryckernas
sammansättning måste ha en avgörande betydelse för deras verkan,
framkom tanken att som ett viktigt komplement till de 1946/1951
utförda undersökningarna av det 3,2-procentiga laboratorieölet göra en
serie undersökningar av ett på bryggeri framställt mellanöl med 3,2
viktprocent och med en sammansättning, som bättre skulle motsvara
andra i handeln förekommande svenska maltdrycker.

Den maximala blodalkoholhalten efter förtäring av en flaska av detta
mellanöl visade sig bli endast 0,12—0,14 promille, således 20—30
procent lägre än efter förtäring av samma mängd 3,2-procentigt laboratorieöl.
Hela kurvan, ej blott maximum, visade sig förlöpa på en
lägre nivå. Fn väsentlig skillnad i förhållande till hlodalkoholkurvan
efter förtäring av det 3,2-procentiga laboratorieölet visade sig således
föreligga.

Skillnaden i verkan mellan de båda slagen av mellanöl visade sig vara
ännu större än skillnaden i blodalkoholhalt. Det hryggeritekniskt framställda
mellanölet hade en verkan, som var betydligt mindre än verkan
av det 3,2 -procentiga laboratorieölet 1946/1951, och överensstämde med
verkan av Öl med 2,8 viktprocent.

Slutligen visade det sig att alkoholkurvan efter förtäring av det brvggeriframställda
ölet tillsammans med föda inte förändrades, ävenledes
i motsats till laboratorieölet, vars kurva pressades ned 10—20 procent.

Tilläggas kan, att enligt undersökningsresultatet kurvan för det bryggerimässigt
framställda 3,2-procentiga ölet inte mer väsentligt avviker från kurvan
för det 2,8-procentiga. Skillnaden i påverkan mellan dessa drycker är
inte större än som motsvarar skillnaden i alkoholhalt. Däremot företer ett
mellanöl med en alkoholhalt av 3,6 viktprocent en kurva som närmare ansluter
sig till kurvorna för starköl.

Beträffande starköl anges bl. a. följande.

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

Förtäring av en flaska (1/3 liter) med hög förjäsningsgrad leder till
en maximal blodalkoholhalt av 0,17—0,18 promille, och en förtäring av
tre—fyra flaskor inom loppet av en halvtimme — således mera än vad
den måttliga alkoholförtäraren i regel kan konsumera inom denna tidsrymd
— är nödvändig för att en alkoholhalt av 0,5 promille skall kunna
uppnås.

Förtäring av starköl tillsammans med föda ger en nedpressning av
blodalkoholkurvan med omkring 20—25 procent i jämförelse med kurvförloppet
efter förtäring av starköl på fastande mage.

Vissa försök har även gjorts med utländska starkölssorter, bl. a. med
ett skandinaviskt Öl med hög extrakthalt och låg förjäsningsgrad. Blodalkoholkurvan
efter förtäring av detta Öl uppvisade en klar nedpressning
i förhållande till förloppet efter intagning av starköl med högre förjäsningsgrad.

Viktigare än blodalkoholkurvans förlopp är emellertid — framhålles i betänkandet
— de alkoholhaltiga dryckernas totala verkan. De allmänna förutsättningarna
för mätning av den totala verkan anges i huvudsak sålunda.

För att en kvantitativ bild av verkan av skilda slag av drycker skall
kunna erhållas måste ej blott uppträdandet av en eventuell påverkan
kunna fastställas med objektiva metoder, utan graden av påverkan
måste också kunna bestämmas kvantitativt. Detta kan ske på olika
sätt. Den metodik, som givit de säkraste resultaten, innebär att med ett
testbatteri med prövning av olika sinnesfunktioner, psykiska funktioner,
koordination etc., registrera och mäta graden av förändring i olika
funktioner. Genom att upprepa dessa prov med täta mellanrum erhålles
en kvantitativ bild av förändringarna i förloppet av alkoholpåverkan
och därmed en kvantitativ bild av alkoholverkans förlopp.

Försök utförda på nyssnämnda sätt har klarlagt, att ett samband
existerar mellan påverkan och blodalkoholhalt.

Vid en diskussion av detta samband mellan påverkan och alkoholhalt
är det främst två förhållanden som måste betonas, nämligen a) förekomsten
av ett tröskelvärde för effekten, och b) den snabba ökningen
av påverkan med en ökning i alkoholhalten.

En påverkan framkommer inte i samma ögonblick, som alkohol uppträder
i blodet, eller så snart som blodalkoholen börjat stiga, utan blodalkoholhalten
måste först nå en viss kritisk höjd, en tröskel, eller ett
gränsvärde innan någon påverkan kan iakttagas. Detta gränsvärde varierar
med olika slag av prov och är i genomsnitt 0,3—0,4 promille hos
måttliga alkoholförtärare, om kvantitativa och känsliga prov kommer
till användning.

Påverkan ökar inte i samma takt som blodalkoholhalten, när denna
överstiger det kritiska gränsvärdet. En liten ökning av blodalkoholhalten,
så länge denna ligger nära det kritiska gränsvärdet, ger en relativt
obetydlig ökning av påverkan, medan samma ökning av halten, när
denna är högre, medför en betydligt starkare påverkan. Påverkan ökar
således betydligt snabbare än blodalkoholhalten, och i stort sett kan
man säga att en ökning av blodalkoholhalten till det dubbla ger en
ökning av påverkan till det fyrdubbla.

Metoden att mäta verkan av olika slag av drycker med blodalkoholkurvans
maximivärden tar ej — framhålles det — hänsyn till att verkan först
framkommer, när kurvan överstiger det kritiska gränsvärdet. Men hänsyn

103

Kungi. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

måste även tagas till tröskelvärdets höjd, vidare till det faktum alt sambandet
mellan verkan och blodalkoholhalt ej är rätlinjigt. Slutligen måste
hänsyn tagas till hela den verkan som en dryck utövar under den tid den
finns i organismen (den totala intoxikationsverkan), ej blott effekten vid en
viss tidpunkt.

Vidare måste beaktas en rad andra faktorer: kurvans hela förlopp, maximivärdet
och tidpunkten för maximums inträdande, dvs. till frågan huruvida
alkoholen uppsuges snabbt eller långsamt och slutligen till alkoholförbränningens
storlek, den hastighet varmed alkoholen lämnar blodet, och
till naturen och känsligheten av de prov, som ligger till grund för bestämningen
av verkan.

Den verkan som alkoholen utövar på organismen — alkoholens totala intoxikationseflekt
eller totala verkan, mätt enligt nu antydda principer —
åskådliggöres i betänkandet grafiskt med olika figurer. Härvid har den totala
intoxikationseffekten approximativt åskådliggjorts som en yta, begränsad
uppåt av blodalkoholkurvan och nedåt av den räta linje som representerar
det kritiska gränsvärdet för påverkan. Delta har förlagts till
0,35 promille, ett medeltal av ett stort antal kvantitativa prov.

Först jämföres verkan av 11 cl brännvin (35 g alkohol) med verkan av
samma alkoholmängd starköl, två och en halv flaska. Spriten har betydligt
kraftigare verkan. Verkan av starkölet är endast eu tredjedel av den verkan
som uppstår vid förtäring av sprit med samma mängd ren alkohol.

Vidare återges verkan av 11 cl sprit, jämförd med verkan av fyra flaskor
pilsner (Öl). Verkan av fyra flaskor pilsner är endast en sjättedel av verkan
av motsvarande mängd sprit.

Slutligen återges verkan av sprit, jämförd med verkan av lättöl. Sex flaskor
lättöl har endast åttondelen till tiondelen så stark verkan som samma
mängd alkohol, förtärd som sprit (11 cl).

Ytterligare framgår att av sprit redan en dos av 5—ö cl är tillräckligt för
att ge en begynnande påverkan, som sedan snabbt stiger med stigande
mängd.

hi ar det gäller starköl behövs en betydligt slörre mängd för att framkalla
en med sprit jämförbar verkan, ej blott på grund av skillnaden i alkoholhalt
mellan sprit och starköl, utan proportionellt mer än vad som motsvarar alkoholhalten.
Först två till två och eu halv flaska starköl ger en begynnande
verkan, emedan en viss de! av den alkohol, som finns i starkölet, inte upptages
lika snabbt som alkoholen i sprit och därför utövar en mindre verkan.

Av Öl behövs eu betydligt större mängd för att framkalla en påverkan än
av sprit eller av starköl. Först tre och en halv till fyra flaskor ger eu begynnande
verkan. Den här uppkommande verkan av större doser är enuast
omkring femtedelen—tiondelen av verkan av motsvarande mängd sprit.

Verkan av lättöl är betydligt mindre än av motsvarande mängd alkohol
från Öl. Omkring fem—sex flaskor är nödvändiga för att framkalla en begynnande
verkan. Effekten av större mängder är endast åttondelen—tiondelen
av den av motsvarande alkoholmängd sprit och av mindre doser
t. o. in. bara en tiondel—en femtonde! av verkan av sprit.

Av eu jämförelse mellan olika alkoholhaltiga drycker, där även vinerna
medtagits, framgår att spriten genomgående har den högsta verkan. Starkvinerna
kommer närmast sprit i verkan. Denna är här ungefär hälften av
spritens. Som nästa grupp följer lättvinerna. Rödvin i måttliga mängder har
eu verkan som är omkring fjärdedelen av verkan av samma alkoholmängd
sprit, och verkan av motsvarande mängd vin vin kan vara lägre, beroende
på vintypen.

Starkölets verkan är mindre än del röda lättvinets och är av samma stor -

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

leksordning eller mindre än det vita lättvinets. Öl och lättöl har betydligt
mindre verkan än samtliga prövade viner.

Utredningen fastslår att undersökningarna klart visat att en viss mängd
alkohol, intagen som vin eller olika slag av maltdrycker, ger en lägre blodalkoholkurva
och därmed en mindre verkan än samma mängd alkohol, intagen
som sprit. Den dryck, i vilken alkoholen intages, spelar således — tillsammans
med den totala mängden alkohol — en avgörande roll för den
uppnådda alkoholhalten och därmed för alkoholens verkan.

Det har vidare klart visats — framhåller utredningen — att ett samband
föreligger mellan maltdryckernas sammansättning och deras verkan. Det är
inte alkoholhalten, extrakthalten eller stamvörtstyrkan var för sig som är
avgörande för verkan utan i stället den relativa extrakthalten (förhållandet
mellan alkoholhalt och extrakthalt) och därmed förjäsningsgraden. En hög
relativ extrakthalt, som motsvarar en låg kvot alkoholhalt/extrakthalt, och
en låg förjäsningsgrad, medför en lägre blodalkoholkurva — och därmed
en mindre verkan —■ än en låg relativ extrakthalt, d. v. s. en hög kvot alkoholhalt/extrakthalt
och en hög förjäsningsgrad.

Den blodalkoholhalt, som råder i organismen under en längre tidrymd,
måste överstiga ett visst kritiskt gränsvärde för att kroniska skadeverkningar
skall framkomma. Detta innebär att risken för skadeverkningar efter
förtäring av maltdrycker, som leder till den lägsta blodalkoholhalten, måste
bli avsevärt mindre än efter förtäring av sprit, som snabbare leder till hög
blodalkoholhalt.

Sin bedömning av undersökningsresultaten sammanfattar bryggeriutredningen
sålunda.

Undersökningarna rörande maltdryckernas verkningar på den mänskliga
organismen utvisar, att blodalkoholhalt och alkoholpåverkan ligger
på en lägre nivå för maltdrycker — för det vanliga ölet avsevärt
lägre — än för starkare alkoholdrycker. Påverkan av vårt nuvarande
lågprocentiga vanliga Öl ligger endast obetydligt högre än verkan av
lagrat lättöl. Det är vid förtäring av det vanliga ölet svårt att under
normala omständigheter nå över tröskelvärdet för påverkan. Risken
för tillvänjning (alkoholism) och för kroniska skadeverkningar är,
även efter långvarig förtäring av avsevärda mängder, ringa. Dessa undersökningar
ger sålunda inte heller de något stöd för att behov skulle
finnas att ytterligare skärpa maltdrycksregleringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

105

Bilaga 2

PM angående bryggerinäringens lönsamhet

Den i bryggeriutredningens betänkande lämnade redogörelsen för bryggerinäringens
lönsamhet bygger på en särskild för ändamålet genomförd
gruppindelning av de undersökta företagen. Enligt denna avses med grupp
I företag med en ölproduktion av mer än 5 milj. liter, med grupp II företag
med en ölproduktion av 1,5—5 milj. liter och med grupp III företag med en
ölproduktion under 1,5 milj. liter. Grupperna II och III uppdelas i en a)-grupp och en b)-grupp, den förra omfattande företag inom Svenska Bryggareföreningen,
den senare utanför föreningen stående företag. Med eget kapital
1 resp. totalt kapital I förstås kapital med fastigheterna upptagna till
brandförsäkringsvärden, medan med eget kapital II resp. totalt kapital II förstås
kapital med fastigheterna upptagna till taxeringsvärden. Det vinstbegrepp,
som använts vid beräkningen av avkastningen på eget kapital, utgöres
av »verklig» vinst efter skatt, medan avkastningen på totalt kapital beräknats
utifrån »verklig» vinst före skatt jämte utgiftsräntor. Redogörelsen i betänkandet
innehåller beträffande lönsamheten i huvudsak följande.

En markant försämring av räntabiliteten för bryggeriindustrins tillverkning
av drycker har — inom samtliga urvalsgrupper — inträffat
under den undersökta treårsperioden. Med undantag för grupp II b inträffade
den huvudsakliga försämringen redan år 1955/56, medan det
därpå följande året närmast återspeglar en stagnation vid den lägre nivån.
Räntabilitetsutvecklingen sammanfaller ganska nära med den under
perioden vikande försäljningsvolymen för dessa grupper. För grupp
II b noteras en förbättrad lönsamhet för år 1955/56, som också kännetecknades
av en kraftig försäljningsuppgång. Trots fortsatt betydande
volymökning innebär emellertid år 1956/57 en avsevärt försämrad avkastning
för denna grupp. Avkastningen på eget kapital II sjönk detta
år med ca 50 procent från 17,3 till 9,4 procent. För de tre grupperna
av företag, anslutna till Svenska Bryggareföreningen -— grupperna I,

II a och III a — sjönk avkastningen på eget kapital II under perioden
från resp. 6,6, 8,0 och 6,5 procent till resp. 4,4, 4,8 och 2,4 procent — en
genomgående nedgång med 2 å 3 procentenheter. Vad slutligen grupp

III b beträffar kan en otillfredsställande lönsamhet konstateras.

Av det sagda framgår, att avkastningen på eget kapital II under perioden
legat väsentligt högre för grupp II b än för övriga grupper. Avkastningen
på eget kapital I är även den något högre för grupp II b.
Förhållandet förklaras väsentligen av att företagen i grupp II b i betydligt
högre grad än företagen i de övriga grupperna arbetar med
främmande, räntedragande kapital samt att fastigheternas taxeringsvärden
varit förhållandevis lägre än hos övriga grupper. Avkastningen
på det totala i rörelserna arbetande kapitalet utvisar således endast
smärre skiljaktigheter för grupperna I, Ila, II b och Illa, med undantag
för sistnämnda grupps avkastning år 1956/57, vilken var väsentligt
lägre än de övriga nämnda gruppernas. Även enligt denna beräkning
utvisar grupp III b eu otillfredsställande avkastning.

Under perioden var avkastningen i procent av eget kapital I lägre än
av eget kapital II — generellt sett mellan 1 och 3 procentenheter för

S Ilihurig till riksdagens protokoll 1961. i samt. Nr S

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

samtliga urvalsgrupper utom II b. För sistnämnda grupp var skillnaderna
i avkastning de två första åren över 10 procentenheter för att
sista året nedgå till ca 5 procentenheter, ett förhållande som sammanhänger
med förenämnda låga taxeringsvärden på fastigheter,

En jämförelse med vissa undersökningar av priskontrollnämnden ger vid
handen att maltdrycksindustrins lönsamhet under hela 1950-talet legat ungefärligen
vid den nivå, som den nu gjorda undersökningen utvisar.

Av särskilt stort intresse är, framhåller utredningen, en jämförelse med
den lönsamhet, som förelåg under början av 1930-talet enligt den av 1934
års maltdryckskommitté verkställda undersökningen. Härom anföres följande.

Denna utfördes på ett sätt som närmast är att jämställa med den nu
gjorda beräkningen av avkastningen på eget kapital II, d. v. s. de nyss
anförda procenttalen. Enligt kommitténs undersökning var avkastningen
högst för de större och medelstora företagen. Denna företagsgrupp
utvisade en räntabilitet om 21,2 procent år 1929/30. Avkastningen sjönk
sedan successivt under de följande åren och hade år 1933/34 nedgått
till 8,8 procent. De mindre företagen visade genomgående lägre räntabilitet
och avkastningsförmågan syntes sjunka med företagsstorleken.
För den minsta företagsgruppen, som även utvisade den lägsta lönsamheten,
uppgick avkastningen år 1929/30 till 13,5 procent för att sedan
successivt sjunka till 4,6 procent år 1933/34. Den i undersökningen
konstaterade utvecklingen torde få ses mot bakgrunden av att krisbetonade
ekonomiska konjunkturförhållanden rådde inom nästan hela
det svenska näringslivet under början av 1930-talet. Den konjunkturuppgång,
som därefter följde, synes även för maltdrycksindustrin ha
medfört förbättrade ekonomiska villkor. Detta konstaterades också av
1944 års nykterhetskommitté och bestyrkes också av de årliga undersökningar
av bruttovinstutvecklingen inom den svenska industrin, som
priskontrollnämnden verkställde. Enligt dessa undersökningar synes
maltdrycksindustrins vinstförhållanden ha varit goda omedelbart före
andra världskrigets utbrott. En viss avmattning inträffade därefter,
men bruttovinsternas andel av nettoförsäljningsvärdet höll sig på en
ganska hög nivå fram till slutet av 1940-talet. Då skedde en markant
nedgång, vilken sedan inte synes ha återhämtats. För åren 1948—
1954 noteras enligt undersökningarna endast smärre olikheter i bruttovinsternas
andel av nettoförsäljningsvärdet. Detta synes ge ytterligare
belägg för att den nu konstaterade lönsamheten inom maltdrycksindustrin
i stort sett gällt under hela 1950-talet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

107

Bihang A

Bryggeriutredningens förslag till ny ölförsäljningsförordning
Inledande bestämmelser

1 §•

Med Öl förstås maltdryck vars alkoholhalt överstiger 1,8 men icke 2,8
viktprocent.

2 §•

Under försäljning inbegripes allt tillhandahållande som sker mot ersättning.
Som försäljning skall dock icke anses att arbetsgivare på grund av
arbetsavtal utan särskild gottgörelse tillhandahåller Öl åt anställd.

Till partihandel hänföres försäljning till återförsäljare i och för deras
rörelse samt försäljning för export. Försäljning till allmänheten sker genom
utminutering eller utskänkning. Med utskänkning förstås försäljning
till förtäring på stället.

3 §.

Öl må säljas endast av den som äger rätt därtill enligt denna förordning
(ölförsäljare). Hembryggt Öl må dock icke säljas.

Rätt att sälja Öl hänför sig till viss lokal (försäljningsställe).

Vid varje försäljningsställe skall, därest ölförsäljaren icke är enskild person
som själv handhar rörelsen, finnas särskilt utsedd person som har att
utöva tillsyn över försäljningen (föreståndare).

Om partihandel och import

4 §•

Partihandel må av den som äger rätt till utminutering utövas från försäljningsställe
för utminutering.

Därjämte må partihandel efter anmälan hos kontrollstyrelsen utövas av
den som yrkesmässigt inför Öl till riket.

Vid partihandel med Öl är säljaren skyldig förvissa sig om att köparen
äger rätt att återförsälja varan.

5 §.

Öl som införes till riket må icke utlämnas från tullverket, om icke varan
antingen då den inkommer hit eller därefter genom varuhavarens försorg
under tillsyn av tullpersonal stämplats och försetts med etikett. Beträffande
flaska må stämplingen ske på kork, propp eller annan förslutning. Såväl
stämpel som etikett skola innehålla uppgift om namnet på det bryggeri där
tillverkningen skett samt sifferbeteckning (II) för varans klass.

Etikett må ej innehålla benämning, som är ägnad att giva maltdrycken
sken av att vara av annan klass än den till vilken den är hänförlig.

Generaltullstyrelsen äger för särskilda fall medgiva undantag från bestämmelserna
i denna paragraf.

108 Kungl. Maj.ts proposition nr 8 år 1961

Om rätt till utminutering

6 §.

Efter anmälan och prövning som i 9 § sägs må Öl utminuteras av

a) detaljhandlare, som saluför bröd och annat bakverk, ägg och mjölk
samt andra mejerivaror, kött och andra köttvaror, fisk eller specerier (livsmedelshandlare),

b) yrkesmässig tillverkare av Öl, lättöl eller läskedrycker (tillverkare),

c) företag som i 8 § 2 mom. avses (allmännyttigt maltdrycksföretag).

Utminutering må, där särskilda förhållanden ej annat föranleda, icke förekomma
i förening med rörelse med rätt till försäljning efter den vanliga
affärstidens slut eller till utskänkning av rusdrycker, Öl eller alkoholfria
drycker.

Tillverkare må icke bedriva utminutering från särskilt inrättad butik.

7 §•

ölförsäljare som är enskild person och själv handhar utminutering ävensom
föreståndare för utminutering skall med hänsyn till personliga förhållanden
vara lämplig att utöva rörelsen.

8 §.

1 mom. Då kommunens fullmäktige med synnerligen stark majoritet motsätta
sig att livsmedelshandlare bedriver utminutering, skall länsstyrelsen
förordna att sådan utminutering ej må förekomma inom kommunen.

2 mom. Föreslå kommunens fullmäktige den inskränkningen i fråga om
livsmedelshandlares utminutering, att den ekonomiska fördelen av försäljningen
genom inrättande av särskilt företag göres oberoende av myckenheten
sålt Öl, och finnas därvid föreslagna grunder för försäljningens ordnande
i övrigt lämpliga, skall detta villkor fastställas av länsstyrelsen.

9 §•

Anmälan om utminutering inges till polismyndigheten i den ort där försäljningsstället
är beläget. Häröver skall kommunens nykterhetsnämnd
höras.

Om förutsättningar enligt 6—8 §§ finnas för utminuteringsrätt, skall anmälningsbevis
utfärdas, som gäller tills vidare.

10 §.

1 mom. Rätt till utminutering upphör, då i 6 § första stycket angivna
förutsättningar för sådan rätt icke längre föreligga och, där särskilda förhållanden
ej annat föranleda, då utminutering förenas med rörelse som i 6 §
andra stycket sägs.

2 mom. Meddelar länsstyrelsen förordnande som i 8 § 1 mom. sägs eller
fastställer länsstyrelsen i 8 § 2 mom. avsett villkor och allmännyttigt maltdrycksföretag
därefter inrättats, upphör livsmedelshandlares utminuteringsrätt
den dag länsstyrelsen förordnar.

Om rätt till utskänkning
11 §•

Utan tillstånd eller anmälan må Öl utskänkas i fall, då rätt att utskänka
rusdrycker föreligger.

109

Kungl. Maj. ts proposition nr 8 år 1961

Öl må vidare utan tillstånd eller anmälan utskänkas vid slutet bord

a) till inackorderade gäster vid matservering i hem (utskänkning vid
heminackordering ),

b) till medlemmar av personalkår eller personalsammanslutning vid inackordering,
som kåren eller sammanslutningen anordnar för medlemmarna
i särskild matsal (utskänkning vid kårhushåll),

c) till dem som bo i bostadshus med gemensam matsal, vid servering i
denna (utskänkning i kollektivhusmatsal).

Rätt till utskänkning som avses i andra stycket b) eller c) tillkommer
den som förestår matsalen.

Konungen äger meddela bestämmelser om i vilken utsträckning och under
vilka villkor militär mäss må hänföras till kårhushåll.

12 §.

I matsal eller därmed jämförlig lokal, som är avsedd för de anställda vid
institution eller företag, må den som där bedriver matservering, efter anmälan
och prövning som nedan sägs, utskänka Öl vid slutet bord till de anställda
(utskänkning i personalmatsal). Till personalmatsal hänföres även,
i den utsträckning Konungen förordnar, annan för fast anställd personal
inrättad militär mäss än i 11 § avses.

Anmälan göres hos länsstyrelsen. Vid denna fogas förklaring från institutionens
eller företagets ledning eller befälhavaren, att erinran icke göres
mot utskänkningen. Om förutsättningar finnas för utskänkningsrätt,
skall anmälningsbevis utfärdas, som gäller tills vidare.

13 §.

Tillstånd till utskänkning vid enstaka tillfälle till slutet sällskap må meddelas
av polismyndigheten.

14 §.

För rätt till annan utskänkning än som i 11—13 §§ sägs erfordras tillstånd
av länsstyrelsen. Detta skall avse årsutskänkning, vilken bedrives året
runt eller årligen under viss tidsperiod, eller tillfällig utskänkning, som äger
rum vid enstaka tillfälle eller under enstaka tidsperiod.

15 §.

Finnes det vara ur allmän synpunkt påkallat, att på någon för turistväsendet
betydelsefull ort årsutskänkning äger rum på hotell eller pensionat,
må länsstyrelsen, utan hinder av vad i 19 § sägs, meddela sökanden tillstånd
till utskänkning (turistutskänkning).

16 §.

Tillstånd till utskänkning på passagerarfartyg eller järnvägståg eller på
luttfartyg, som i linjefart befordrar passagerare, (trafikntskänkning) meddelas,
efter den utredning som finnes erforderlig, av länsstyrelsen i det län
där fartygets rederi, järnvägens styrelse eller luftfartsföretaget har sitt säte.

17 §.

ölförsäljare som är enskild person och själv handhar utskänkning enligt
13 eller 14 § ävensom föreståndare för sådan utskänkning skall med hänsyn
till personliga förhållanden vara lämplig att utöva rörelsen.

Utskänkning av Öl må ej utövas av den som är omyndig eller i konkurstillstånd.

Kungl. Maj;ts proposition nr 8 år 1961
18 §.

Ansökan om tillstånd till utskänkning enligt 14 § inges till länsstyrelsen.

Över ansökan om tillstånd till årsutskänkning skall, utom i fall som i
16 § avses, yttrande inhämtas från polismyndigheten och fullmäktige i den
kommun, där utskänkningen är avsedd att utövas. Fullmäktige skola höra
kommunens nykterhetsnämnd.

över ansökan om tillstånd till tillfällig utskänkning skola, utom i fall
som i 16 § avses, polismyndigheten och nykterhetsnämnden höras.

19 §.

Till årsutskänkning, som avstyrkts av kommunens fullmäktige, må tillstånd
ej meddelas.

Ha fullmäktige föreslagit visst antal utskänkningsställen för årsutskänkning,
må nämnda antal ej överskridas.

Motsätta sig fullmäktige i kommunen, där årsutskänkning av Öl förekommer,
att sådan utskänkning vidare äger rum inom kommunen, skall
länsstyrelsen förordna härom.

20 §.

När det finnes påkallat av särskilda förhållanden, äger länsstyrelsen i
samband med utskänkningstillståndet meddela föreskrifter rörande utskänkningen,
i den mån de icke

a) röra måltidstvång eller kvantitetsbegränsning,

b) innebära senare tidpunkt för utskänkningens början än i 29 § 1 mom.
sägs, eller

c) innefatta förbud mot utskänkning till viss person eller viss kategori
av personer.

21 §.

Om tillstånd till utskänkning skall utfärdas tillståndsbevis, som gäller
tills vidare, för bestämd tid eller för visst tillfälle.

22 §.

Besluta kommunens fullmäktige att årsutskänkning av Öl överhuvud icke
må förekomma eller fatta de beslut om visst högsta antal utskänkningsställen
för årsutskänkning, skola meddelade tillstånd till sådan utskänkning
upphöra att gälla den dag länsstyrelsen förordnar. I det senare fallet meddelar
länsstyrelsen efter ansökan som i 18 § sägs nya tillstånd till årsutskänkning.

Allmänna bestämmelser

23 §.

Var och en som har befattning med försäljning av Öl skall därvid verka
för att nykterhet och ordning främjas.

Försäljningsrätt må utövas endast av ölförsäljaren med biträde, under
hans eller föreståndares tillsyn, av hos honom anställda. Försålt Öl må dock
på ölförsäljarens ansvar försändas genom annan till köpare, som är känd för
ölförsäljaren.

24 §.

Vid utminutering och utskänkning skola alkoholfria drycker tillhandahållas
i tillfredsställande urval och omfattning.

Livsmedelshandlare må bedriva utminutering endast i anslutning till försäljning
av livsmedel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

111

25 §.

Öl må icke utskänkas till den som kan antagas ej ha fyllt 16 år.

Öl må icke av ölförsäljare eller hos honom anställda utlämnas till den
som är synbarligen berörd av alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel.
Sådan person må icke tillåtas uppehålla sig på försäljningsställe.

Ej heller må Öl av ölförsäljare eller hos honom anställda utlämnas, då
särskild anledning till misstanke föreligger, att varan är avsedd att användas
i berusningssyfte eller till olovlig försäljning. I tveksamma fall bör samråd
förekomma med kommunens nykterhetsnämnd.

26 §.

1 mom. I lokal, där Öl må utskänkas efter tillstånd enligt denna förordning.
är det förbjudet att förtära eller låta någon förtära rusdrycker eller
ersättningsmedel därför. Ej heller må rusdrycker eller sådana ersättningsmedel
förvaras, i lokalen eller eljest, på sådant sätt att det kan befaras att
de förtäras av gästerna.

2 mom. Vid utminutering må, utom i fall då anställd tillhandahålles Öl
på sätt i 2 § sägs, Öl icke utlämnas till förtäring på försäljningsstället eller
på annat därintill beläget område, varöver ölförsäljaren äger förfoga.

27 §.

Utminutering eller utskänkning må icke utövas inom läger, kasernområde
eller annat uteslutande för krigsmaktens behov upplåtet område i andra
tall än som avses i 11 och 12 §§. Dock må länsstyrelsen för enstaka tillfälle
meddela tillstånd till utskänkning inom sådant område, när särskilda
skäl därtill äro.

Ordningsföreskrifter m. m.

28 §.

Om de tider då Öl må utminuteras gäller vad i butikstängningslagen är
stadgat. Under sön- eller helgdag må dock utminutering icke bedrivas från
fordon.

29 §.

1 mom. Utskänkning av Öl enligt 11 § första stycket samt 13 och 14 §§
må ej börja före klockan 7, där ej annat följer av vad nedan i 2 mom.
stadgas.

Utskänkningen skall avslutas senast klockan 22, där ej tidigare tidpunkt
föreskrivits enligt 20 eller 37 § eller senare tidpunkt medgivits enligt 2 mom.
eller är tillåten på grund av bestämmelsen i 3 mom.

2 mom. Föreligger stadigvarande behov av längre utskänkningstid än i
1 mom. sägs, äger länsstyrelsen i samband med utskänkningstillståndets
meddelande eller senare lämna medgivande därtill, över ansökan som göres
under tillståndstiden skall yttrande inhämtas från polismyndigheten och
kommunens nykterhetsnämnd.

Yppas för särskilt tillfälle behov av utskänkning efter den eljest gällande
tiden, må polismyndigheten lämna medgivande därtill.

3 mom. Då utskänkning av Öl bedrives på grund av rätt till utskänkning
av rusdrycker, må, utan hinder av vad i 1 mom. är stadgat, Öl utskänkas
under den för rusdrycksutskänkningen gällande tiden.

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

4 mom. Under tid, då utskänkning ej är medgiven, är det förbjudet att
låta Öl förtäras på utskänkningsställe.

30 §.

På passagerar- och luftfartyg må Öl utskänkas endast till besättning och
passagerare.

31 §.

Återförsäljare må icke på försäljningsställe förvara Öl i annat kärl än det
vari drycken levererats av tillverkaren. Ej heller må Öl, som är avsett för
försäljning, av återförsäljaren förändras.

Hembryggd maltdryck må icke förvaras på försäljningsställe.

32 §.

1 mom. överlåter innehavare av utminuteringsrätt sin rörelse på annan,
ankommer det på denne att göra sådan anmälan som i 9 § sägs.

Har den som har rätt till utminutering av Öl avlidit, försatts i konkurs
eller förklarats omyndig och vill dödsboet, konkursboet eller förmyndaren
fortsätta rörelsen, skall anmälan som i 9 § sägs göras därom inom två månader
från dödsfallet, första borgenärssammanträdet eller omyndighetsförklaringen.

2 mom. Har den som erhållit tillstånd till utskänkning av Öl avlidit, försatts
i konkurs eller förklarats omyndig och vill dödsboet, konkursboet
eller förmyndaren fortsätta rörelsen, skall inom två månader från dödsfallet,
första borgenärssammanträdet eller omyndighetsförklaringen göras anmälan
därom hos länsstyrelsen. Såvida länsstyrelsen icke finner skäl bestämma
kortare tid, må rörelsen fortsättas, om tillståndet avser bestämd tid,
intill utgången av samma tid, och utan tidsbegränsning om tillståndet gäller
tills vidare.

3 mom. Göres ej anmälan som i 1 inom. andra stycket eller 2 mom. sägs
inom föreskriven tid anses försäljningsrätten ha upphört att gälla den dag
då anmälningstiden utgick.

4 mom. Har innehavare av tillstånd till utskänkning avlidit, försatts i
konkurs eller förklarats omyndig eller föreligga eljest skäl därtill, må länsstyrelsen,
efter hörande av de myndigheter som yttrat sig över tillståndsansökningen,
överföra tillståndet på annan.

33 §.

Ombyte av försäljningsställe för utminutering må ske efter anmälan till
polismyndigheten, som efter erforderlig prövning utfärdar nytt anmälningsbevis.

Ombyte av försäljningsställe, där utskänkning av Öl bedrives efter tillstånd,
må ske efter medgivande av länsstyrelsen.

34 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

11»

Om tillsyn och besvär

35 §.

För behandling av frågor om utminuteringens handhavande skall i varje
kommun finnas en lokal samarbetsnämnd. Bestämmelser härom utfärdas
av Konungen.

36 §.

1 mom. Det åligger länsstyrelse, polismyndighet och kommunal nykterhetsnämnd
att övervaka att bestämmelserna i denna förordning och med
stöd därav meddelade föreskrifter iakttagas, övervakningen av utminuteringen
skall ske i samarbete med den lokala samarbetsnämnden.

2 mom. Kontrollstyrelsen åligger att, i samverkan med en särskild hos
styrelsen inrättad samarbetsnämnd, följa utvecklingen av ölförsäljningen,
ävensom att verka för att reklam och därmed jämförlig verksamhet bedrives
på ett sätt som icke uppenbarligen står i strid med det i 23 § första
stycket angivna syftet. Styrelsen åligger vidare att ha tillsyn över tillämpningen
av denna förordning och att utfärda erforderliga ‘föreskrifter och
anvisningar i sådant hänseende.

3 mom. Den som enligt 1 eller 2 mom. har att taga befattning med tillämpningen
av denna förordning är berättigad att erhålla tillträde till tillverknings-
eller försäljningsställe med tillhörande lokaler samt att taga del av
handelsböcker med tillhörande verifikationer.

37 §.

Iakttagas icke bestämmelserna i denna förordning eller med stöd därav
meddelade föreskrifter eller uppfyller försäljningsrörelse icke de särskilda
krav som med hänsyn till nykterhet och ordning böra uppställas på sådan
rörelse, skall i fråga om utminutering polismyndigheten och i fråga om
utskänkning länsstyrelsen, efter hörande av kommunens nykterhetsnämnd
och lokal samarbetsnämnd, i första hand meddela ölförsäljaren varning.
Därest rättelse ej vinnes, skall försäljningen helt eller delvis förbjudas eller
tillståndet återkallas, med verkan för viss tid eller tills vidare. Om så finnes
lämpligt, må länsstyrelsen meddela föreskrifter som i 20 § sägs.

I ärende, som i första stycket avses, skall polismyndigheten, där fråga är
om försäljning från ölbryggeri, inhämta yttrande från kontrollstyrelsen.

38 §.

Då så prövas nödvändigt under krig eller vid omedelbar krigsfara eller då
arbetslöshet eller nöd i större omfattning råder, må Konungen eller, efter
Konungens förordnande, länsstyrelsen förbjuda utminutering och utskänkning
av Öl eller föreskriva inskränkningar däri.

39 §.

Då länsstyrelsen utfärdar bevis om tillstånd till annan årsutskänkning än
trafikutskänkning, skall beslutet kungöras i tidning inom orten där allmänna
påbud för kommunen vanligen meddelas. Tiden för anförande av besvär
skall räknas från dagen för första kungörandet, vilken skall angivas
i kungörelsen.

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

40 §.

1 mom. Besvär över beslut, som enligt denna förordning meddelats av länsstyrelsen,
må föras hos Konungen i finansdepartementet i den ordning som
är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks
beslut.

2 mom. Beslut som länsstyrelse eller polismyndighet meddelat enligt denna
förordning, med undantag för beslut enligt 10 § 2 mom. samt 22 §, länder
omedelbart till efterrättelse, där ej annorlunda särskilt förordnas.

Ansvarsbestämmelser

41 §.

1 mom. Den som säljer Öl utan att äga rätt därtill enligt denna förordning
eller överskrider sådan rätt, straffes för olovlig försäljning med dagsböter.
I ringa fall må från straff frias.

Har den som gjort sig skyldig till olovlig försäljning av Öl förut genom
lagakraftvunnen dom fällts till ansvar för sådan förseelse, eller bedriver
den som icke äger rätt till försäljning av Öl sådan försäljning i större omfattning
eller yrkesmässigt, må till fängelse i högst sex månader dömas.

2 mom. Straffes enligt 1 mom. någon som ej äger rätt till försäljning av
Öl, vare de på försäljningsstället med därtill hörande lägenheter befintliga
eller eljest för försäljning avsedda förråd av Öl tillika med kärl och emballage
vari de förvaras underkastade beslag och förbrutna.

42 §.

Låter utskänkningshavare eller någon hos honom anställd rusdrycker eller
ersättningsmedel därför förtäras eller förvaras i strid mot det i 26 § 1 mom.
stadgade förbudet, straffes med dagsböter.

43 §.

Bryter någon i annat fall än i 41 eller 42 § sägs mot vad i denna förordning
är stadgat eller mot föreskrift som meddelats med stöd av förordningen,
straffes med böter, högst trehundra kronor.

44 §.

Vad som med stöd av denna förordning inhämtats vid granskning av handelsböcker
med tillhörande verifikationer eller eljest vid tillsyn över ölförsäljningen
må ej yppas i vidare mån än som erfordras för vinnande av det
med kontrollen avsedda ändamålet. Ledamot av lokal samarbetsnämnd eller
den hos kontrollstyrelsen inrättade samarbetsnämnden må icke för obehöriga
yppa vad han inhämtat i samband med nämndens arbete. Bryter någon
mot vad här stadgas, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex
månader, där ej gärningen är belagd med straff i strafflagen.

Brott som nu sagts må, där det ej innefattar ämbetsbrott, av åklagare
åtalas endast efter angivelse av målsägande.

45 §.

Där någon under tid då han är ställd under åtal för förseelse mot denna
förordning fortsätter sitt brottsliga förfarande, skall såsom särskild förseelse
anses vad han före varje åtal förbrutit. Gemensamt fängelsestraff för förseelserna
må ej överstiga ett år.

Kungl. Maj.ts proposition nr 8 år 1961

115

46 §.

Husbonde ansvarar för förseelse som i samband med försäljning av Öl begås
av hans husfolk eller i hans arbete antagen person, liksom vore förseelsen
begången av honom själv, såframt ej omständigheterna göra sannolikt,
att förseelsen skett utan hans vetskap och vilja. Vad nu sagts om husbonde
skall, där föreståndare enligt förordningen finnes, i stället gälla denne såvitt
angår förseelse av anställd inom den del av rörelsen över vilken föreståndaren
har att utöva tillsyn.

47 §.

1 mom. Öl som tagits i beslag må av den myndighet som förordnat om beslaget
genast säljas till tillverkare.

1 övrigt gäller om beslag vad därom finnes särskilt stadgat.

2 mom. Värdet av förverkad egendom tillfaller kronan.

48 §.

Har domstol avgjort mål mot någon som bedriver yrkesmässig ölförsäljning
eller mot någon hos sådan försäljare anställd angående förseelse som
avses i 41—43 §§, åligger det domstolen att inom fjorton dagar från domens
avkunnande översända avskrift av domen till den myndighet som utfärdat
tillståndsbevis eller anmälningsbevis och eljest till länsstyrelsen.

Övergångsbestämmelser

1. Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 19 i den mån annat ej
följer av vad nedan stadgas.

2. Genom förordningen upphäves ölförsäljningsförordningen den 26 maj

1954 (nr 522), dock att sistnämnda författning alltjämt skall äga tillämpning
beträffande förhållanden som hänföra sig till tiden före den 1 oktober 19 .

3. Där i lag eller författning förekommer hänvisning till stadgande, som
ersatts genom bestämmelse i nya förordningen, skall den bestämmelsen i
stället tillämpas.

4. Den som vid utgången av september 19 äger rätt att sälja Öl må

efter ikraftträdandet av denna förordning behålla sin rätt tills vidare, där
icke rätten avser utminutering och rättighetshavaren enligt förordningens
6 § icke kan erhålla ny försäljningsrätt. Dock må försäljningsrätten behållas,
därest rättighetshavaren är enskild person, så länge han innehar
rörelsen och i annat fall intill den 1 oktober 19 .

5. Tillverkare må oavsett vad i 6 § tredje stycket stadgas, bedriva utminutering
från särskilt inrättad butik, därest denna anordnats före den 1
januari 1960.

6. Länsstyrelsen skall före ikraftträdandet av denna förordning bereda
kommunerna tillfälle att besluta, huruvida livsmedelshandlare må bedriva
utminutering inom kommunen eller föreslå den inskränkningen i fråga om
livsmedelshandlares utminutering, att den ekonomiska fördelen av försäljningen
genom inrättande av särskilt företag göres oberoende av myckenheten
sålt Öl.

7. I fråga om ansökan och anmälan enligt nya förordningen skola bestämmelserna
i förordningen äga tillämpning även före den 1 oktober 19 .

Beslut enligt förordningen må meddelas även före sistnämnda dag dock
med verkan tidigast från och med denna dag.

1X6

Kungl. Maj. ts proposition nr 8 år 1961

Bihang B

Bryggeriutredningens förslag till kungörelse om lokala samarbetsnämnder för
frågor rörande utminutering av Öl

Med stöd av 35 § ölförsäljningsförordningen förordnas härigenom som
följer.

1 §•

Lokal samarbetsnämnd för frågor rörande utminutering av Öl skall bestå
av en representant för fullmäktige i kommunen, en för kommunens nykterhetsnämnd
och en för polismyndigheten i orten samt en eller två av polismyndigheten
utsedda representanter för dem som bedriver utminutering av
Öl inom kommunen.

För varje ledamot utses på samma sätt en suppleant.

2 §•

Ledamöter och suppleanter utses för fyra kalenderår. Avgår ledamot eller
suppleant under den för honom bestämda tjänstgöringstiden, utses ersättare
för den tid, som skulle ha återstått för den avgångne.

3 §.

Nämnden utser ordförande inom sig.

4 §■

Nämnden sammanträder på kallelse av ordföranden, dock minst en gång
årligen. Ledamot av nämnden äger påfordra, att sammanträde hålles för
behandling av särskild fråga.

För behandling av till nämnden hörande frågor äger denna att till sammanträde
kalla ölförsäljare som bedriver utminutering av Öl inom kommunen
och andra personer som kunna lämna erforderliga upplysningar.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 oktober 19 .

Det åligger länsstyrelsen att medverka till att samarbetsnämnd i vederbörlig
ordning utses för varje kommun inom länet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1961

117

Innehåll

Propositionens huvudsakliga innehåll .......................... 1

Förslag till ölförsäljningsförordning .......................... 3

Förslag till ändringar i maltdryckstillverkningsförordningen...... 11

I. Inledning .............................................. 12

II. Allmänna synpunkter .................................. 14

III. Kontrollen över bryggerinäringen ........................ 42

IV. Maltdryckernas alkoholhalt m. m......................... 55

V. Utminuteringsrättigheter ................................ 63

VI. Det kommunala inflytandet på utminuteringen ............ 77

VII. Utskänkning av Öl ...................................... 88

VIII. Detaljmotivering ...................................... 91

IX. Departementschefens hemställan ............ 99

Bilagor

PM ang. maltdryckernas verkan ............................ 100

PM ang. bryggerinäringens lönsamhet ...................... 105

Bihang. Bryggeriutredningens författningsförslag................ 107

601682 Stockholm 1961. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag