Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan
Tillbaka till dokumentet

Kungl. Maj:ts proposition nr 7

Proposition 1927:7

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

1

Nr 7.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
avlöning sreglemente för officerare och underofficei''are
samt civilmilitära beställning shav are på aktiv stat
m. fl. vid försvar sväsendet; given Stockholms slott
den 4 januari 1927.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Gustav JRosén.

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 4 januari 1927.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Kibbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosén,
Hamrin, Almkvist, Lyberg.

Chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Rosén, anför härefter:

Den 8 april 1921 underställde dåvarande chefen för försvarsdepartementet
Kungl. Maj:ts prövning frågan om lönereglering — förutom för annan
arméns och marinens personal — jämväl för officerare och underofficerare
samt civilmilitära beställningshavare på aktiv stat m. fl. vid armén och
marinen.

Departementschefen anförde därvid till statsrådsprotokollet, att löneregleringen
för ifrågavarande personalgrupper med hänsyn till den pågående
utredningen rörande omorganisation av rikets försvarsväsende borde givas
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 saml. 7 haft. (Nr 7.) 2352 26 1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

en provisorisk natur och antagas för ett år i sänder, men att det a\ närmare
angivna skäl vore synnerligen angeläget, att en definitiv lönereglering
komme till stånd i omedelbart samband med den omändring av försvarsorganisationen,
som kunde bliva resultatet av nämnda utledning.

I enlighet härmed föreslog Kungl. Maj:t i proposition nämnda dag, ni
350, riksdagen att provisoriskt för år 1922 godkänna ett vid statsrådsprotokollet
fogat förslag till avlöningsreglemente för omförmälda personal.

Uti skrivelse den 16 juni 1921, nr 351, anmälde riksdagen, att riksdagen
provisoriskt för år 1922 godkänt ett vid skrivelsen fogat avlöningsreglemente
för ifrågavarande personal, att träda i tillämpning från och med den 1 januari
1922.

Kungl. Maj:t utfärdade därpå den 29 juni 1921 avlöningsreglemente tor
officerare och underofficerare samt civilmilitära beställningshavare på aktiv
stat m. fl. vid armén och marinen, att provisoriskt lända till efterrättelse
under år 1922 från och med den 1 januari samma år (Svensk förf.-saml.
1921 nr 388).

I överensstämmelse med särskilda av riksdagen meddelade beslut har
detta avlöningsreglemente med vissa däri år 1922 vidtagna ändringar (Svensk
förf.-saml. 1922 nr 161, 330 och 332) sedermera erhållit förlängd giltighet,
senast för tiden den 1 juli 1926—den 30 juni 1927.

Sedan beslut år 1925 fattats om försvarsväsendets omorganisation, uppdrog
Kungl. Maj:t den 4 september samma år åt försvarsväsendets lönenämnd att
avgiva förslag till de ändringar i berörda avlöningsreglemente, som föranleddes
av nämnda omorganisation eller i övrigt kunde befinnas lampliga att
vidtaga i samband med ett definitivt antagande av reglementet.

Lönenämnden, som i anledning av berörda uppdrag, hos armé- och marinförvaltningarna
anhöll, att dessa ville, efter vederbörande underordnade myndigheters
hörande, till nämnden inkomma med yttrande i ärendet, framlade
på grundval av den sålunda förebragta utredningen den 8 december 1925
förslag till vissa av den nya försvarsorganisationen föranledda andringar i avlöningsreglementet
samt anförde vidare, att nämnden hyste den uppfattningen,
att, även om det ur befattningshavarnas synpunkt och jämväl av andra skal
kunde anses önskligt, att ett definitivt fastställande av avlöningsbestämmelserna
ägde rum, tidpunkten ännu icke kunde anses vara inne att gi\a
bestämmelserna i fråga definitiv karaktär. Enligt nämndens mening borde
nämligen definitiva avlöningsbestämmelser icke komma till tillämpning å
annan personal än den, som efter den nya försvarsorganisationens genomförande
komme att vara uppförd å aktiv stat. I sadant hänseende vore att
beakta, att den nya organisationen i huvudsakliga delar syntes bliva genomförd
först under hösten 1927. I vissa avseenden mötte för övrigt hinder
att för det dåvarande definitivt utforma avlöningsbestämmelsema. Den nya
organisationen kunde nämligen icke ännu anses vara så i detalj fastställd,
att det exempelvis vore möjligt att taga slutgiltig ståndpunkt till
vissa beställningshavares placering i lönegrad, rätt till uppflyttning i lone -

3

Kung!. Maj:ts proposition nr 7.

klass o. s. v. Även i fråga om vissa beställningars benämning förelåge ännu
ovisshet.

Yicl anmälan av ärendet inför Kungl. Maj:t den 5 februari 1926 anförde
dåvarande departementschefen, att, ehuru det givetvis från vissa synpunkter
vore önskvärt, att definitivt avlöningsreglemente kunde föreläggas 1926 års
riksdag, syntes dock, på sätt lönenämnden närmare framhållit, åtskilliga skäl
tala däremot. Särskilt borde beaktas den omständigheten, att de sista överföringarna
till övergångsstat icke komme att äga rum förrän under budget:\re*
1927 1928. Då den definitiva löneregleringen vore avsedd att träda i
tillämpning endast beträffande den personal, som efter övergången till den
nya organisationen komme att kvarstå å aktiv stat, borde ikraftträdandet av
ett definitivt avlöningsreglemente redan av denna anledning äga rum först
sedan överföringen av personal till övergångsstat helt verkställts.

I överensstämmelse härmed avlät Kungl. Maj:t proposition, nr 70, till
1926 års riksdag med förslag till förlängning av giltighetstiden för det provisoriska
avlöningsreglementet för tiden den 1 juli 1926—den 30 juni 1927,
varvid även hemställdes om riksdagens godkännande av vissa av lönenämnden
föreslagna, av den nya försvarsorganisationen föranledda ändringar i
avlöningsreglementet.

Sedan riksdagen därefter i skrivelse den 10 mars 1926, nr 85, anmält, att
riksdagen bifallit nämnda proposition, utfärdade Kungl. Maj:t den 18 därpåföljande
juni kungörelse (nr 251) angående förlängd giltighetstid och utsträckt
tillämpning av avlöningsreglementet den 29 juni 1921 för officerare och
underofficerare samt civilmilitära beställningshavare på aktiv stat m. fl. vid
armén och marinen m. m.

Till fullgörande av förberörda, den 4 september 1925 åt lönenämnden
lamnade uppdrag har nämnden nu den 20 sistlidne oktober avgivit utlåtande
angående de ändringar i förevarande avlöningsreglemente, som ytterligare
erfordras i anledning av den nya försvarsorganisationens genomförande eller
som eljest ansetts lampliga att vidtaga i samband med ett definitivt antagande,
av reglementet. Som dylika ändringar synts lönenämnden böra vidtagas
i ett flertal av reglementets paragrafer, har nämnden sammanfattat desamma
i ett förslag till nytt avlöningsreglemente. Härvid har lönenämnden
— under erinran om sitt i ovanberörda utlåtande den 8 december 1925
gjorda uttalande angående tiden för ikraftträdandet av ett definitivt avlöningsreglemente
och under antagande att övergången till den nya försvarsorganisationen
slutförts från och med den 1 januari 1928 — föreslagit, att
det nya avlöningsreglementet måtte vinna tillämpning från och med sistnämnda
dag.

Innan jag övergår till en närmare redogörelse för lönenämndens förslag
anser jag mig böra framhålla, att jag — i likhet med dem av mina företrädare
i ämbetet, vilka haft anledning yttra sig i denna fråga — är av den
uppfattningen, att det ur olika synpunkter är önskvärt, att avlöningsbestämmelserna
för ifrågavarande personal snarast möjligt erhålla definitiv karak -

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

tär. Att så sker är av betydelse icke blott för rekryteringens främjande
utan även och icke minst med hänsyn till tjänstens krav. Härtillkommer, att
ett slutgiltigt ordnande av nämnda personals pensionsförhållanden icke kan
äga rum, förrän en definitiv lönereglering blivit genomförd. Jag delar emellertid
också lönenämndens nu och tidigare uttalade, av min närmaste företrä
dåre i ämbetet jämväl omfattade åsikt, att ett blivande definitivt avlöningsreglemente
bör vinna tillämpning endast på den personal, som efter övergången
till den nya försvarsorganisationen kvarstår på aktiv stat. Ett dylikt avlöningsreglemente
bör således icke träda i kraft, förrän nämnda övergång slutförts.

Såsom jag senare i dag vid anmälan av frågan om reglering av utgifterna
under riksstatens fjärde huvudtitel kommer att närmare utveckla, anser jag,
att de av övergången till den nya organisationen föranledda överföringarna
av personal å övergångsstat böra slutföras å sådan tid, att den aktiva staten
från och med den 1 januari 1928 ansluter sig till nämnda organisation. Därmed
skulle alltså det hinder för genomförandet av definitiva avlöningsbestämmelser
beträffande nu ifrågavarande personal, som jag i det föregående
berört, vara undanröjt. På grund härav och då ej heller eljest hinder torde
föreligga därför, synas mig dylika bestämmelser böra träda i kraft redan
under budgetåret 1927-1928. Frågan därom torde följaktligen böra underställas
näst sammanträdande riksdag.

Jag övergår härefter till frågan om innehållet av omförmälda bestämmelser.
Härvid torde jag, som funnit mig i huvudsak kunna biträda lönenämndens
i ärendet avgivna förslag, i allmänhet kunna inskränka mig till att
hänvisa till lönenämndens utlåtande, vilket jämte därtill hörande särskilda
yttranden torde få såsom bilaga (Bil. B) fogas vid statsrådsprotokollet i detta
ärende.

Inledningsvis har lönenämnden anfört, att nämnden, med hänsyn till den
ännu vilande frågan om revision av övriga avlöningsreglementen, som grunda
sig på det år 1919 för kommunikationsverken införda lönesystemet, funnit
sig i allmänhet icke nu kunna föreslå sådana ändringar i det provisoriskt
gällande avlöningsreglementet, som kunde anses föregripa eller påverka berörda
revision.

Det synes mig riktigt att vid den översyn av bestämmelserna i nu gällande
reglemente, som i förevarande sammanhang är nödvändig, iakttaga
den begränsning, som lönenämnden sålunda förordat. Av det följande torde
också komma att framgå, att jag endast i ett par hänseenden funnit mig
böra förorda sådana ändringar i nu gällande bestämmelser, som innebära
någon avvikelse från motsvarande föreskrifter i övriga på omförmälda lönesystem
vilande avlöningsreglementen.

Med avseende å avlöningsreglementets benämning ansluter jag mig till
lönenämndens förslag.

1—3 §§ hava av lönenämnden upptagits med oförändrad lydelse. Icke
heller jag finner skäl till någon saklig ändring i dessa paragrafer. I formellt
hänseende åter synes sådan jämkning böra vidtagas i 3 §, att därav med

Kungl. Maj:ts proposition nr 7. 5

full tydlighet framgår, att förenande av gymnastiklärartjänst å rikets stat med
ordinarie beställning vid försvarsväsendet förutsätter särskilt tillstånd.

I anledning av vad lönenämnden under 3 § anfört, vill jag erinra om,
att Kungl. Maj:t den 3 december 1926 på föredragning av chefen för finansdepartementet
beslutat anbefalla allmänna civilförvaltningens lönenämnd att
i samråd med försvarsväsendets och kommunikationsverkens lönenämnder
verkställa utredning och avgiva förslag i fråga om möjliggörande för beställningshavare
å arméns och marinens övergångsstater att erhålla annan anställning
i statstjänst. Sedan dylikt förslag inkommit, torde jag få anledning
återkomma till denna fråga.

Beträffande 4 § har lönenämnden föreslagit vissa ändringar i nu gällande
bestämmelser angående löneförmånerna för elever vid de militära högskolorna
samt for intendents- och förvaltaraspiranter. Jag ansluter mig till ändringsförslaget
och anser mig endast böra framhålla, att den föreslagna utvidgningen
av hogskoleelevernas förmåner, innebärande rätt för dem att jämväl under
stadgat uppehåll i utbildningen åtnjuta lön enligt den ortsgrupp, vartill
Stockholm räknas, icke lärer kunna medföra några som helst konsekvenser
inom andra förvaltningsområden.

5 § innehåller löneplaner för officerare, underofficerare och civilmilitär
personal m. fl.

Såsom av lönenamndens utlåtande framgår, hava åtskilliga av de i ärendet
horda myndigheterna föreslagit mer eller mindre genomgripande förändringar
1 nu provisoriskt gällande löneplaner.

Lönenämnden har för sin del, med hänsyn till att dessa löneplaner fastställts
så sent som vid 1921 års riksdag, ansett en genomgående revision av
desamma näppeligen nu kunna ifrågakomma. En dylik revision syntes
nämnden 1 allt fall icke böra företagas, förrän viss tids erfarenhet vunnits
1 fråga om de verkningar, den nya försvarsorganisationen kunde komma att
utova å de olika beställningshavarnas arbetsåligganden. Ett tillfälle att
överväga frågan syntes för övrigt komma att erbjuda sig i samband med
dyrtidstillaggens avskaffande och sammanslagning med de fasta lönerna. I
två särskilda i lönenamndens utlåtande närmare angivna hänseenden hade
nämnden haft under övervägande att föreslå jämkningar i löneplanen för

0 ficerare, men hade nämnden på anförda skäl, om ock med tvekan, avstått
därifrån.

Två av lönenamndens medlemmar hava dock ansett, att en allmän revision
av löneplanerna nu borde företagas.

För egen del har jag i fråga om löneplanerna funnit mig böra intaga
samma ståndpunkt som lönenamndens majoritet. Jag föreslår således, att
nu gällande löneplaner oförändrade upptagas i det nya avlöningsreglementet.

Med avseende å 6 § har lönenämnden endast föreslagit ett par smärre jämkningar
i de nuvarande bestämmelserna.

Arméförvaltningen har hemställt om förtydligande av det i 3 mom. förekommande
stadgandet i den riktning, att såsom tjänstetid för uppflyttning

1 loneklass icke skulle få beräknas den tid, personalen åtnjutit tjänstledighet

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

med oavkortad lön, där sistnämnda förmån utgått på grund av särskilt medgivande
av Kungl. Maj-.t. . ...

Lönenämnden har uttalat en härifrån avvikande uppfattning under förmenande,
att i förevarande hänseende icke i något fall borde föras beställningsliavare
till last tid, varunder han åtnjutit tjänstledighet med oavkortad
lön.

Yad arméförvaltningen i berörda fråga anfört synes mig vara värt beaktande.
Då emellertid den av lönenämnden föreslagna avfattningen av ifrågavarande
föreskrift ansluter sig till formuleringen av motsvarande bestämmelse
i civilförvaltningens och kommunikationsverkens avlöningsreglementen, saknar
jag anledning att nu föreslå någon ändring däri, utan torde frågan böra
upptagas till närmare övervägande i samband med en allmän revision av
avlöningsreglementena.

Icke heller i övriga delar av förevarande paragraf ifrågasätter jag någon
ändring i lönenämndens förslag.

Mot de av lönenämnden uti 7 § föreslagna ändringar har jag intet att
erinra. Härutöver förordar jag emellertid i likhet med arméförvaltningen
den jämkning i paragrafens bestämmelser, att, för vinnande av enhetlighet
i tillämpningen, frågan om beställningsliavares rätt att för placering i löneklass
tillgodoräkna sig sådant arbete i statens tjänst, som avses i 2 mom.,
undantagslöst skall prövas av Kungl. Maj:t. Därest 2 mom. avfattas i enlighet
härmed, bör 4 mom. i lönenämndens förslag utgå.

I fråga om 8 och 9 §§ biträder jag lönenämndens ändringsförslag.

Likaledes ansluter jag mig till lönenämndens förslag till ändiingar och
tillägg uti 10 §. I anledning av vad lönenämnden yttrat därom, att beställningshavare,
som övergår från beställning inom en löneplan till beställning,
tillhörande annan löneplan, i fråga om rätt att tillgodoräkna föregående
tjänstetid skall vara underkastad bestämmelserna i 7 §, anser jag mig emellertid
böra framhålla, att dylik beställningshavare givetvis icke i den nya
beställningen bör få tillgodoräkna sig tjänstetid, som redan tillgodoräknats
honom vid löneklassplacering i hans förra beställning.

Vidare kan det tänkas, att i något fall, där övergång, varom här är fråga,
skett före det nya reglementets ikraftträdande, vederbörande på grund av de
äldre bestämmelserna i lönehänseende skulle komma att intaga en ogjnnsammare
ställning, än om övergången ägt rum först senare. Då detta icke
synes rättvist, anser jag mig böra föreslå en övergångsbestämmelse, enligt
vilken vederbörande i dylikt fall från och med tidpunkten för de nya bestämmelsernas
ikraftträdande tillförsäkras samma löneställning, som om ö^er
gången till den nya beställningen först då ägt rum.

11 och 12 §§ hava av lönenämnden upptagits med oförändrad lydelse.
Icke heller jag har anledning ifrågasätta någon ändring i desamma.

Lönenämndens förslag till ändrad avfattning av bestämmelserna i 13 §
finner jag mig böra biträda.

Med avseende å 14 § har lönenämnden föreslagit sådan ändring, att sambandet
emellan semester och sjukledighet skulle lösgöras samt envar be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 7. 7

ställningshavare — utan avseende å semester — tillförsäkras kostnadsfri
sjukledighet under högst 15 dagar av ett och samma kalenderår.

Utan att här närmare ingå på de skäl, som kunna anföras för och emot
sagda förslag, anser jag mig böra erinra därom, att de för närvarande i
ämnet gällande bestämmelserna i allo överensstämma med motsvarande föreskrifter
i civilförvaltningens och kominunikationsverkensavlöningsreglementen.
Vid sådant förhållande anser jag — i likhet med en reservant inom lönenämnden
•— någon ändring uti nu ifrågavarande bestämmelser icke böra
vidtagas i förevarande sammanhang, utan frågan därom böra göras till föremål
för övervägande vid en allmän revision av avlöningsreglementena.

Ej heller i övrigt finner jag, lika litet som lönenämnden, anledning till
ändring i de nuvarande bestämmelserna i denna paragraf.

Mot den av lönenämnden föreslagna ändringen i 15 § har jag icke något
att erinra.

Lönenämndens förslag till ändrad lydelse av 16 § föranleder ej heller
någon erinran från min sida. Dock anser jag mig böra framhålla, att en
ovillkorlig förutsättning för att vikariat å beställning inom annan löneplan
än den, vikariens ordinarie beställning tillhör, bör vara, att de med förstnämnda
beställning förenade göromål kunna anses vara av högre värde än
de, vikarien i sin ordinarie beställning har att uträtta. Det torde tillkomma
Kung], Maj:t att vid prövning av frågor om vikariatsersättnings utgående
beakta denna synpunkt.

17 och 18 §§ hava av lönenämnden upptagits med oförändrad lydelse.
Någon ändring i desamma synes ej heller mig erforderlig.

I 19 § har lönenämnden föreslagit ett par smärre jämkningar, vilka ock
synas mig befogade. I övrigt anser jag skäl ej föreligga till ändring i paragrafens
bestämmelser.

I 20 och 21 §§ har lönenämnden ej ifrågasatt någon ändring. Icke heller
jag finner anledning härtill.

Under 22 § har lönenämnden upptagit en föreskrift om rätt för officer,
underofficer samt vederlike, som är skyldig att i tjänsten bära uniform, att
vid första anställningen såsom sådan, i enlighet med de närmare bestämmelser,
som meddelas av Kungl. Maj:t, åtnjuta ekiperingshjälp, officer och
vederlike med högst 750 kronor samt underofficer och vederlike med högst
600 kronor.

Lönenämnden har i motiveringen till denna föreskrift erinrat om, att en
bestämmelse om ekiperingshjälp till ifrågavarande beställningshavare ingick
i den kungl. proposition, som låg till grund för det provisoriska avlöningsreglementet,
men att riksdagen uteslöt densamma under uttalande, att riksdagen
icke ville fatta ståndpunkt till frågan, om dylik förmån över huvud
taget borde utgå, innan ytterligare utredning i ärendet skett.

Beträffande den utredning, som i anledning härav verkställts, och lönenämndens
därpå grundade motivering till förslaget i denna del torde jag få
hänvisa till nämndens utlåtande.

Utredningen synes mig hava givit vid handen, att anskaffningen av uni -

g Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

former och en del andra för tjänstebruk avsedda effekter, särskilt vid den
första utrustningen, ställer sig betydligt mera betungande för officerare och
underofficerare med vederlikar än för någon personal inom annan förvaltningsgren.
Yisserligen föreligger möjlighet för den militära personalen att
vid försvarväsendets verkstäder till självkostnadspris få uniformspersedlar
m. m. tillverkade, eu möjlighet som för framtiden alltjämt synes böra bibe
hållas och, i mån så kan ske utan att andra kronans intressen trädas för
nära, vidgas. Men ett utnyttjande av denna möjlighet synes icke i och för
sig kunna medföra någon mera betydande lättnad för personalen i förevarande
hänseende. Att åter, i likhet med vad i vissa fall äger rum vid
kommunikationsverken, tillhandahålla personalen uniformspersedlar mot ersättning,
understigande kronans självkostnadspris, skulle, av utredningen att
döma, för kronan ställa sig avsevärt dyrare än att i enlighet med lönenämndens
förslag bevilja ekiperingshjälp. Under sådana förhållanden och då det
måste anses som ett viktigt försvarsintresse att hålla den militära banan
öppen även för lämpliga personer inom de mindre bemedlades krets, har
jag kommit till den uppfattningen, att övervägande skäl tala för vidtagande
av åtgärd i det med lönenämndens förslag avsedda syftet.

Jag tillstyrker alltså lönenämndens förslag om beredande av ekiperingshjälp
till ifrågavarande personal vid första anställningen.

Lika med lönenämnden anser jag vidare ekiperingshjälpen böra erhålla
karaktären av ett bidrag till vederbörandes första ekipering. Med hänsyn
härtill synas mig emellertid de av lönenämnden föreslagna beloppen kunna
något nedsättas. Därjämte kan jag ej finna skäl att bestämma beloppet för
underofficer proportionsvis så mycket lägre än för officer, som lönenämndens
förslag härutinnan innebär. Ett ur angivna synpunkter tillfredsställande
resultat synes mig kunna vinnas genom att fastställa ekiperingshjälpens
maximibelopp till för officer 500 kronor och för underofficer 450
kronor.

Enligt verkställda beräkningar skulle den årliga kostnaden för lämnande
av ekiperingshjälp efter sålunda av mig förordade grunder ungefärligen
kunna uppskattas till

för arméns personal kronor 68,550

» marinens » ................................... » 29,450.

Beträffande flygvapnet torde man, åtminstone för den närmaste framtiden,
icke behöva räkna med ekiperingshjälp annat än till 1 ä 2 sergeanter
årligen.

Såsom lönenämnden erinrat, lärer det, därest ekiperingshjälp i enlighet
med vad jag sålunda förordat beredes personalen, bliva obehövligt att för
framtiden bibehålla de stipendier, vilka för närvarande i vissa fall under
olika benämningar utgå såsom bidrag till vederbörandes ekipering.

Om jag sålunda, med ovan omförmälda modifikationer, biträder lönenämndens
förslag i sak, anser jag emellertid, med hänsyn bland annat till ekiperingshjälpens
karaktär av engångsersättning, mindre lämpligt att binda sagda

Kungl. Mnj:ts proposition nr 7.

9

förmån vid bestämmelser i avlöningsreglementet. Jag förordar därför, att
den av lönenämnden under 22 § föreslagna föreskriften uteslutes. I anslutning
bärtill torde jag i det följande få göra särskild hemställan angående
lämnande av ekiperingshjälp enligt ovan av mig tillstyrkta grunder. Vid
anmälan av frågan om reglering av utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel
kommer jag — som förutsätter att ifrågavarande förmån bör utgå från
och med ingången av nästa budgetår —- att framställa förslag om beräknande
av härför erforderliga medel under vederbörande avlöningsanslag.

I enlighet med lönenämndens förslag torde någon ändring icke böra vidtagas
i fråga om bestämmelserna i 22—30 §§ av det provisoriska avlöningsreglementet.

Mot den av lönenämnden föreslagna omredigeringen av 31 § har jag icke
något att erinra.

I likhet med lönenämnden finner jag skäl icke föreligga till någon ändring
i de nuvarande bestämmelserna i 32—34 §§.

Under 35 § har lönenämnden erinrat om, att marinöverdirektören i en
särskild till nämnden remitterad skrivelse gjort framställning om sådan ändring
i gällande bestämmelser rörande marinöverdirektörsbeställningens tillsättande,
att fullmakt skulle utfärdas å beställningen.

Över denna framställning, som biträtts av marinförvaltningen, har lönenämnden
avgivit yttrande, därvid nämnden endast förordat den förändringen
med avseende å marinöverdirektörens anställningsform, att marinöverdirektören,
som för närvarande tillsättes genom förordnande tills vidare, för framtiden
i stället skulle, i likhet med general- och överdirektörer vid komnninikationsverken
samt vissa verkschefer inom civilförvaltningen, förordnas på
viss tid, i vilket fall pensionsförhållandena borde ordnas på sätt som för
nyssnämnda verkschefer och överdirektörer skett.

För egen del är jag ense med lönenämnden därom, att de skäl, som legat
till grund för den nuvarande anordningen att tillsätta marinöverdirektörsbeställningen
genom förordnande, alltjämt äga giltighet. Jag kan således
icke tillstyrka någon ändring härutinnan. Ej heller eljest har jag något att
erinra mot lönenämndens förslag att upptaga 35 § med oförändrad lydelse.

Beträffande den av lönenämnden förordade omläggningen av marinöverdirektör
sförordnandet synes ställning därtill böra tagas i samband med prövningen
av den under utredning varande frågan om nya pensionsbestämmelser
för försvarsväsendets personal.

Yad angår den av lönenämnden föreslagna ändrade avfattningen av 36 §,
har jag icke annat att erinra, än att uppräkningen av de skolor och staber
m. m., där arvoden till vissa befattningshavare utgå i stället för och till
samma belopp som vederbörande eljest tillkommande löner, torde kunna
uteslutas.

37—40 §§ hava av lönenämnden upptagits med nuvarande lydelse. Häri
ifrågasätter jag ej någon ändring.

Icke heller har jag något att erinra mot lönenämndens förslag till avfattning
av 41 §.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

I fråga om avfattningen av 42 § synes följande böra iakttagas.

Ehuru jag förutsätter, att det nya avlöningsreglementet bör träda i kraft
den 1 januari 1928, torde Kungl. Maj:t lämpligen böra förbehållas rätt att
bestämma, å vilken dag under budgetåret 1927—1928 ikraftträdandet skall
äga rum. Vidare bör införas en övergångsbestämmelse av innehåll, som jag
under 10 § angivit. Däremot föranleder min beträffande 14 § intagna ståndpunkt,
att den av lönenämnden i anslutning till dess förslag angående ändring
i samma paragraf upptagna övergångsbestämmelsen icke bör inflyta i det
nya reglementet.

Vad slutligen angår den såsom bilaga vid avlöningsreglementet fogade
tjänsteförteckningen, har lönenämnden, i överensstämmelse med vad nämnden
föreslagit i ett den 29 juni 1926 avgivet betänkande rörande reglering
av avlöningsförhållandena för viss civil icke-ordinarie personal vid försvarsväsendet,
i förslaget till ny tjänsteförteckning upptagit vissa till uppförande
på ordinarie stat ifrågasatta maskinist-, eldare- och dylika beställningar.

Vid den förberedande granskning, jag ägnat omförmälda betänkande, har
jag emellertid funnit lönenämndens däri framställda förslag böra överarbetas
i syfte att erhålla en enhetlig reglering av löneförhållandena ej blott för den
icke-ordinarie personal, som närmast avses med berörda förslag, utan även
för de andra tjänstemannagrupper vid försvarsväsendet, vilka kunna anses
likställda med förstnämnda personal. Uteslutet är icke, att därvid kan uppstå
fråga om uppförande å ordinarie stat av jämväl andra icke-ordinarie beställningar,
än de lönenämnden härtill föreslagit. Då samtliga hithörande
frågor synas mig böra tagas under omprövning i ett sammanhang, anser jag
riktigast att nu icke upptaga lönenämndens förslag i förevarande del, varför
ovannämnda av lönenämnden i förslaget till tjänsteförteckning införda nya
beställningar torde böra därur uteslutas.

I övrigt finner jag mig, med ett par smärre jämkningar, kunna tillstyrka
lönenämndens förslag till ny tjänsteförteckning.

Såsom inledningsvis nämnts, har det nu provisoriskt gällande avlöningsreglementet
erhållit förlängd giltighet till och med den 30 juni 1927. Därest
nytt avlöningsreglemente, i enlighet med vad jag föreslagit, varder utfärdat
att träda i kraft å dag under budgetåret 1927—1928, som Kungl. Maj:t bestämmer,
torde det provisoriska reglementet böra erhålla förlängd giltighet
intill sålunda bestämd dag.

Föredraganden uppläser härefter ett i enlighet med vad han ovan anfört
upprättat förslag till avlöningsreglemente för officerare och underofficerare
samt civilmilitära beställningshavare på aktiv stat m. fl. vid försvarsväsendet
samt hemställer, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

dels godkänna nyssnämnda, vid detta protokoll såsom bilaga (Bil. A) fogade
förslag till avlöningsreglemente,

11

Kungl, Maj:ts proposition nr 7.

dels medgiva, att avlöningsreglementet den 29 juni 1921 (nr 388) för officerare
och underofficerare samt civilmilitära beställningshavare på aktiv stat
m. fl. vid armén och marinen må med däri gjorda ändringar äga provisorisk
giltighet från och med den 1 juli 1927 till dag under budgetåret 1927—1928,
som Kungl. Maj:t bestämmer,

dels ock slutligen medgiva, att ekiperingshjälp må enligt av föredraganden
ovan angivna grunder utgå till officer, underofficer samt vederlike, vilken är
skyldig att i tjänsten bära uniform, vid första anställningen såsom sådan.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall och förordnar,
att proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Georg Z. Topclius.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

Bil. A.

Förslag till avlöningsreglemente

för officerare och underofficerare samt civilmilitära beställningshavare
på aktiv stat m. fl. vid försvarsväsendet.

I AVD.

Ordinarie beställningshavare.

1 KAP.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Detta reglemente innehåller föreskrifter rörande avlöning under fred.

I fråga om avlöning på krigsfot gäller vad därom må vara särskilt stadgat.

2§-

1. De i detta reglemente avsedda beställningar tillsättas, i enlighet med
därför gällande föreskrifter, antingen genom fullmakt eller konstitutorial
eller ock genom förordnande på viss tid eller tills vidare.

2. Antalet ordinarie beställningar vid staber, truppförband, kårer och
anstalter m. m. bestämmes i vederbörliga av Kungl. Maj:t och riksdagen
fastställda stater.

3. Ordinarie beställningshavare äger åtnjuta avlöning enligt de i detta
reglemente givna föreskrifter och under de i detsamma stadgade villkor.

Avlöning utgår, där ej annorlunda i reglementet stadgas, från och med
den dag, tjänsten tillträdes, till och med den dag, beställningshavaren avgår
på grund av avsked, entledigande eller dödsfall.

Utbetalning av avlöning sker månadsvis i efterskott.

4. Angående beställningshavares rätt till pension samt skyldighet att
avgå från tjänsten är särskilt stadgat.

3 §.

1. Med ordinarie beställning — bataljonsläkarbeställning vid fältläkarkåren
och marinläkarbeställning av 2. graden undantagna — må icke förenas
vare sig till den civila förvaltningen hörande tjänst å rikets stat eller tjänst
å riksdagens stat; dock att beträffande gymnastiklärarbefattning gäller vad
i 2 mom. sägs.

2. Ej heller må med ordinarie beställning — med de i 1 mom. angivna
undantag — förenas vare sig annan till den militära förvaltningen hörande
befattning eller gymnastiklärarbefattning eller tjänst å kommuns stat eller
uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk eller bolag, som
är försett med Kungl. Maj:ts oktroj eller blivit registrerat såsom aktiebolag,
eller befattning såsom tjänsteman i sådant verk eller bolag eller annan
tjänstebefattning av vad slag som helst, så framt ej, vad angår beställningshavare,
som av Kungl. Maj:t utnämnes, Kungl. Maj:t eller, vad angår innehavare
av annan beställning, den, som äger tillsätta beställningen, uppå därom
gjord framställning och efter prövning, att ifrågavarande tjänst, uppdrag

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

eller befattning ej må anses inverka liinderligt för tjänstgöringen vid försvarsväsendet,
finner tjänsten, uppdraget eller befattningen kunna få mottagas
och tills vidare bibehållas.

2 KAP.

Ordinarie beställningshavare, som tillsättes genom fullmakt
eller konstitutorial.

4 §•

För beställning, som jämlikt 2 § 1 mom. tillsättes genom fullmakt eller
konstitutorial, utgår lön enligt vederbörlig under 5 § införd löneplan, vilken
för varje lönegrad upptager en eller flera löneklasser med särskilda, för olika
ortsgrupper fastställda lönebelopp.

I den vid detta reglemente fogade tjänsteförteckning angives, till vilken
löneplan och lönegrad varje särskild beställning är att hänföra.

Fördelningen av vederbörande orter mellan de sju ortsgrupper, som upptagits
i de under 5 § införda löneplaner, fastställes av Kungl. Maj:t på grundval
av utredning rörande de för orterna gällande allmänna levnadskostnaderna.

Där flera löneklasser äro upptagna för den lönegrad, enligt vilken beställningshavares
lön skall utgå, fastställes löneklassen i enlighet med föreskrifterna
i 6—10 §§.

Inom löneklass bestämmes lönebeloppet efter den ortsgrupp, till vilken
den plats blivit hänförd, som enligt av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter
är att anse såsom beställningshavares förläggningsort (ordinarie tjänstgöringsort).
Utan avseende å förläggningsort utgår dock dels lön efter den ortsgrupp,
till vilken Stockholm räknas, till officer, som kommenderats såsom
aspirant vid generalstaben eller såsom elev vid någon av de militära högskolorna,
under tiden till kommenderingens upphörande samt till officer,
som kommenderats såsom intendentsaspirant, under tiden till och med dagen
för avläggandet av intendentsexamen dels ock lön efter den ortsgrupp, kommenderingsorten
tillhör, dock lägst efter den ortsgrupp, till vilken förläggningsorten
räknas, till underofficer, som kommenderats såsom förvaltaraspirant,
under tiden till och med dagen för avläggandet av förvaltarexamen.

Förutom lön kunna utgå kallortstillägg enligt stadgande i 12 § samt de
särskilda förmåner, ersättningar och arvoden, som omförmälas i 22—32 §§.

5 §•

LÖNEPLANER.
Löneplan för officerare (O).

1

Lönegrad.

!

; Lone-

Ort

s g r u p p.

! klass.

I

A

B

C

D

E

F

G

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

l:a lönegraden... |

1

2

2 340
2 700

2 448
2 826

2 556
2 952

2 664

3 078

2 772

3 204

2 880
3 330

2 988

3 456

j

3

3120

3 264

3 408

3 552

3 696

3 840

3 984

2:a lönegraden...............)

4

3 600

3 756

3 912

4 068

4 224

4 380

4 536

5

4 080

4 248

4 416

4 584

4 752

4 920

5 088

1

6

4 560

4 746

4 932

5 118

5 304

5 490

5 676

|

7

5160

5 370

5 580

5 790

6 000

6 210

6 420

3:e lönegraden..............4

8

5 760

5 976

6192

6 408

6 624

6 840

7 056

9

6 360

6 588

6 816

7 044

7 272

7 500

7 728

l

10

6 960

7 200

7 440

7 680

7 920

8160

8 400

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

Lönegrad.

Löne-

Ort

S g r

upp.

1

klass.

A

B

C

D

E

F

o 1

4:e lönegraden...............j

11

kr.

7 860

kr.

8100

kr.

8 840

kr.

8 580

kr.

8 820

kr.

9 060

kr.

9 300

12

8 460

8 700

8 940

9 180

9 420

9 660

9 900

5:e lönegraden ...............

13

9 060

9 300

9 540

9 780

10 020

10 260

10 500

6:e lönegraden ...............

14

11580

11820

12 060

12 300

12 540

12 780

13 020

7:e lönegraden ...............

15

13 200

13 500

13 800

14 100

14 400

14 700

15 000

8:e lönegraden ...............

16

15 240

15 540

15 840

16 140

16 440

16 740

17 040

Löneplan för underofficerare (Uo).

Lönegrad.

Löne-

Ortsgrupp.

klass.

A

B

C

D

E

F

G

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

1

1980

2 070

2160

2 250

2 340

2 430

2 520

2

2100

2196

2 292

2 388

2 484

2 580

2 676

l:a lönegraden...............t

l

3

2 280

2 382

2 484

2 586

2 688

2 790

2 892

4

2 520

2 634

2 748

2 862

2 976

3 090

3 204

5

2 760

2 886

3 012

3138

3 264

3 390

3 516

3

2 280

2 382

*2 484

2 586

2 688

2 790

2 892

|

4

2 520

2 634

2 748

2 862

2 976

3 090

3 204

2:a lönegraden...............“I

1

5

2 760

2 886

3 012

3 138

3 264

3 390

3516

6

3 030

3 168

3 306

3 444

3 582

3 720

3 858

7

3 300

3 450

3 600

3 750

3 900

4 050

4 200

5

2 760

2 886

3 012

3138

3 264

3 390

3 516

1

6

3 030

3168

3 306

3 444

3 582

3 720

3 858

3:e lönegraden...............‘j

7

3 300

3 450

3 600

3 750

3 900

4 050

4 200

8

3 600

3 756

3912

4 068

4 224

4 380

4 536

1

9

3 900

4 062

4 224

4 386

4 548

4 710

4 872

[

7

3 300

3 450

3 600

3 750

3 900

4 050

4 200

4:e lönegraden...............J

8

3 600

3 756

3912

4 068

4 224

4 380

4 536

9

3 900

4 062

4 224

4 386

4 548

4 710

4872

10

4 200

4 374

4 548

4 722

4 896

5 070

5 244

1

11

4 500

4 686

4 872

5 058

5 244

5430

5 616

Löneplan för civilmilitär personal m. fl. (C).

Lönegrad.

Löne-

klass.

Ort

s g r u p p.

A

B

C

I)

E

F

G

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

l

i

2 220

2 322

2 424

2 526

2 628

2 730

2 832

j

2

2 340

2 448

2 556

2 664

2 772

2 880

2 988

l:a lönegraden...............\

3

2 460

2 574

2 688

2 802

2 916

3 030

3144

4

2 580

2 700

2 820

2 940

3 060

3180

3 300

l

5

2 730

2 856

2 982

3108

3 234

3 360

3 486

|

4

2 580

2 700

2 820

2 940

3 060

3180

3 300

2:a lönegraden...............}

5

2 730

2 856

2 982

3108

3 234

3 360

3 486

! 6

2 880

3 012

3 144

3 276

3 408

3 540

3 672

1

7

3 060

3198

3 336

3 474

3 612

3 750

3 888

\

8

3 240

3 384

3 528

3 672

3 816

3 960

4104

Kungl. May.ts proposition nr 7.

15

Lönegrad.

Löne-

klass.

Ort

s g r u p p.

A

B

C

D

E

F

G

kr.

kr.

''kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

|

6

2 880

3 012

3 144

3 276

3 408

3 540

3 672

7

3 060

3198

3 336

3 474

3 612

3 750

3 888

3:e lönegraden ...........<

8

3 240

3 384

3 528

3 672

3 816

3 960

4104

9

3 450

3 600

3 750

3 900

4 050

4 200

4 350

1

10

3 660

3 816

3 972

4 128

4 284

4 440

4 596

8

3 240

3 384

3 528

3 672

3 816

3 960

4104

9

3 450

3 600

3 750

3 900

4 050

4 200

4 350

4:e lönegraden ............(

10

3 660

3 816

3 972

4128

4 284

4 440

4 596

11

3 960

4122

4 284

4 446

4 608

4 770

4 932

12

4 260

4 434

4 608

4 782

4 956

5130

5 304

r

9

3 450

3 600

3 750

3 900

4 050

4 200

4 350

10

3 660

3 816

3 972

4128

4 284

4 440

4 596

5:e lönegraden ............<

11

3 960

4122

4 284

4 446

4 608

4 770

4 932

12

4 260

4 434

4 608

4 782

4 956

5 130

5 304

*

13

4 560

4 746

4 932

5118

5 304

5 490

5 676

r

11

3 960

4122

4 284

4 446

4 608

4 770

4 932

I

12

4 260

4 434

4 608

4 782

4 956

5 130

5 304

b:e lönegraden ............<

13

4 560

4 746

4 932

5118

5 304

5 490

5 676

14

4 860

5 058

5 256

5 454

5 652

5 850

6 048

15

5 160

5 370

5 580

5 790

6 000

6 210

6 420

i

12

4 260

4 434

4 608

4 782

4 956

5130

5 304

13

4 560

4 746

4 932

5118

5 304

5 490

5 676

/:e lönegraden ............•!

14

4 860

5 058

5 256

5 454

5 652

5 850

6 048

j

15

5 160

5 370

5 580

5 790

6 000

6210

6 420

l

16

5,520

5 736

5 952

6168

6 384

6 600

6 816

i

14

4 860

5 058

5 256

5 454

5 652

5 850

6 048

8:e lönegraden ............}

1

15

5160

5 370

5 580

5 790

6 000

6 210

6 420

16

5 520

5 736

5 952

6168

6 384

6 600

6816

17

5 880

6102

6 324

6 546

6 768

6 990

7 212

|

16

5 520

5 736

5 952

6168

6 384

6 600

6 816

9:e lönegraden .........''

17

5 880

6102

6 324

6 546

6 768

6 990

7 212

18

6 300

6 528

6 756

6 984

7 212

7 440

7 668

i

19

6 720

6 954

7188

7 422

7 656

7 890

8124

i

18

6 300

6 528

6 756

6 984

7 212

7 440

7 668

10:e lönegraden ............<

19

6 720

6 954

7 188

7 422

7 656

7 890

8124

20

7 140

7 380

7 620

7 860

8100

8 340

8 580

l

21

7 620

7 860

8100

8 340

8 580

8 820

9 060

I

20

7140

7 380

7 620

7 860

8 100

8 340

8 580

ll:e lönegraden ...........1

21

7 620

7 860

8100

8 340

8 580

8 820

9 060

22

8100

8 340

8 580

8 820

9 060

9 300

9 540

1

23

8 580

8 820

9 060

9 300

9 540

9 780

10 020

I

21

7 620

7 860

8100

8 340

8 580

8 820

9 060

12:e lönegraden ...........j

22

8100

8 340

8 580

8 820

9 060

9 300

9 540

1

23

8 580

8 820

9 060

9 300

9 540

9 780

10 020

24

9 060

9 300

9 540

9 780

10 020

10 260

10 500

1

22

8100

8 340

8 580

8 820

9 060

9 300

9 540

13:e lönegraden ............<

23

8 580

8 820

9 060

9 300

9 540

9 780

10 020

24

9 060

9 300

9 540

9 780

10 020

10 260

10 500

i

25

9 540

9 780

10 020

10 260

10 500

10 740

10 980

24

9 060

9 300

9 540

9 780

10 020

10 260

10 500

14:e lönegraden . ..........{

25

9 540

9 780

10 020

10 260

10 500

10 740

10 980

26

10020

10 260

10 500

10 740

10 980

11 220

11460

27

10 500

10 740

10 980

11220

11460

11700

11940

15:e lönegraden ............

28

11580

11 820

12 060

12 300

12 540

12 780

13 020

16:e lönegraden ..........

29

15 240

15 540

15 840

16 140

16 440

16 740

17 040

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

G §•

1. Vid tillträdandet av ordinarie beställning, tillhörande i liera löneklasser
uppdelad lönegrad, erhåller beställningshavare, vare sig han förut
innehade sådan beställning eller ej, lön enligt lägsta löneklassen för den
lönegrad, till vilken beställningen hör, där ej föreskrifterna i 7, 8, 9 eller
10 §§ giva anledning till avvikelse härutinnan.

2. Efter att hava tillhört en och samma löneklass under tre år uppflyttas
innehavare av i 1 mom. avsedd beställning till närmast högre löneklass
samt efter ytterligare tre år till den därpå följande högre löneklassen
och så vidare, intill dess den för lönegraden fastställda högsta löneklassen
uppnåtts, allt så framt ej annat följer av föreskrifterna i 7, 8, 9 eller 10 §§.

3. Uppflyttning till högre löneklass sker vid ingången av kalenderkvartalet
näst efter det, under vilket den för sådan uppflyttning stadgade tjänstetiden
i den lägre löneklassen tilländagått.

I övrigt gäller såsom villkor för beställningsliavares uppflyttning till högre
löneklass:

a) att han under minst fyra femtedelar av den tjänstetid, som erfordras
för vinnande av uppflyttning, skall hava bestritt sin egen eller på grund av
förordnande annan statens tjänst eller fullgjort annat offentligt uppdrag,
dock att härvid icke skall föras honom till last den tid, han åtnjutit semester
eller annan tjänstledighet med oavkortad lön, och ej heller tid, under
vilken han i egenskap av musikunderofficer eller övertalig gevärshantverkare
enligt äldre föreskrifter icke varit inkallad till tjänstgöring;

b) att uppskov med uppflyttningen icke prövats böra äga rum med hänsyn
till mindre väl vitsordad tjänstgöring under den tid, beställningshavaren
tillhört den lägre löneklassen, dock att härvid viss i tjänsten begången förseelse,
för vilken beställningshavaren särskilt bestraffats, icke i och för sig
må räknas honom till last, utan hänsyn därtill tagas endast, då förseelsen
kan sägas karaktärisera arten av tjänstgöringen i dess helhet; samt

c) att beställningshavaren icke redan uppnått den åldersgräns, vid vilken
han, enligt vad därom särskilt är stadgat, är berättigad till såväl pension
som fyllnadspension.

Beslut om uppskov av anledning, som i b) sägs, må icke fattas utan att
beställningshavaren lämnats tillfälle att förklara sig, och skall sådant beslut
avse viss tid, minst ett halvt och högst tre år. Yid uppskovstidens utgång
skall uppflyttning ske, om ej tjänstgöringen under nämnda tid givit anledning
till förnyat uppskov därmed.

4. Har beställningshavare med tillämpning av föreskriften i 3 mom. b)
först efter viss tids uppskov blivit uppflyttad till högre löneklass, må sedermera,
om hans fortsatta tjänstgöring anses böra föranleda därtill, kunna
medgivas, att han för uppflyttning till än högre löneklass skall äga såsom
tjänstetid tillgodoräkna sig jämväl den tid uppskovet varat.

7 §•

1. Underlöjtnant (marinunderintendent) må för bestämmandet av begynnelselön
i denna beställning och sedermera för uppflyttning till högre löneklass
såsom tjänstetid tillgodoräkna sig tiden från det han efter avlagd officersexamen
(marinintendentsexamen) vunnit första anställningen såsom officer
(marinunderintendent), vare sig beställning på stat erhållits samtidigt eller
senare.

Underofficer må för bestämmandet av begynnelselön i resp. beställning och
sedermera för uppflyttning till högre löneklass såsom tjänstetid tillgodoräkna
sig viss tid, under vilken han omedelbart före tillträdandet av under -

17

Kung].. Maj:ts proposition nr 7.

officersbeställning på stat i en följd varit fast anställd vid krigsmakten, enligt
följande grunder, nämligen:

a) sergeant vid armén, som avlagt antingen underofficersexamen enligt
de före utbildningsåret 1916—1917 tillämpade bestämmelser eller furirsexamen
enligt de från och med nämnda utbildningsår gällande föreskrifter:
liden efter avläggandet av sådan examen, minskad med sex år;

b) musiksergeant vid armén, oavsett huruvida han avlagt någondera av
de under a) omförmälda examina eller ej, den tid efter fyllda 18 år, varunder
den fasta anställningen varat, minskad med nio år;

c) underofficer av 3. graden vid marinen: tiden från det han uppfyllt
villkoren beträffande såväl kunskapsprov som tjänstetid för vinnande av anställning
i nämnda egenskap;

d) underofficer av 2. graden vid marinen, vilken befordrats från beställning
såsom flaggkorpral: tiden från och med den dag, han ägt räkna kompetens
för befordran till flaggkorpral, minskad med två år;

e) sergeant vid flygvapnet,

därest han avlagt under a) nämnd examen, uppfyllt under c) angivna
villkor eller förvärvat under d) omförmäld kompetens: enahanda tid, som
under a), c) eller d) sagts; samt

eljest: den tid, Kungl. Maj:t bestämmer.

-■ Har beställningsliavare eljest i statens tjänst utfört arbete, som i avseende
å art och omfattning finnes svara mot, vara jämförbart med eller av
högre värde än det, han har att utföra å beställningen, må för bestämmandet
av hans begynnelselön i denna beställning och sedermera för hans uppflyttning
till högre löneklass, efter Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt
fall, tillgodoräknas honom den tid, han i statens tjänst utfört sådant arbete.

3. För beställningsliavare, vilken, efter erhållet avsked, med bibehållen
befordringsrätt kvarstatt såsom lönlös och därefter ånyo vunnit beställning
på stat, skola bestämmelserna i 1 och 2 mom. äga tillämpning i fråga om
tillgodoräknande av tid, varunder han före avskedet tjänstgjort.

4. Beställningsliavare, som från reservstat, reserv eller övergångsstat
övergått till beställning på aktiv stat, må av den tid, varunder han tillhört
reservstaten, reserven eller övergångsstaten, tillgodoräknas så stor del, som
av Kungl. Maj:t bestämmes.

0. För samma ändamål, som avses i 2 mom., må beställningsliavare.
efter prövning av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall, helt eller delvis tillgodoräknas
jämväl den tid, han utom statens tjänst utfört sådant arbete av
direkt allmännyttig beskaffenhet, som i avseende å sin art och omfattning
finnes ur det allmännas synpunkt svara mot, vara jämförbart med eller av
högre värde än det, han har att utföra å beställningen.

.«§•

1. Därest beställningsliavare vid befordran till beställning inom högre
lönegrad åtnjöt eller från tiden för den högre beställningens tillträdande
skulle i den lägre beställningen hava kommit i åtnjutande av lön enligt
sådan löneklass, som är gällande jämväl för den högre lönegraden, skall
han vara berättigad att omedelbart erhålla lön enligt närmast högre löneklass.

Beställningsliavare, som före tillträdandet av högre beställning åtnjöt lön
enligt löneklass, som är närmast lägre än den, till vilken han på grund av
nyssnämnda föreskrift eller stadgandet i 6 § 1 mom. bör vid befordran hänföras,
äger att, för omedelbar eller framtida uppflyttning till högre löneklass
i den nya beställningen, räkna sig tillgodo den tid intill tre år, varunder
han tillhört berörda lägre löneklass, dock med iakttagande dels att kapten

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. 7 käft. (Nr 7.) 2352 26 2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

(ryttmästare) och löjtnant må i sådant hänseende tillgodoräkna sig intill sex
år av tjänstetid inom högsta löneklassen av närmast lägre lönegrad, dels och
att tillgodoräknande, som nu sagts, icke må ske vid befordran från beställning
i 3. lönegraden till beställning i 4. lönegraden enligt den under 5 § intagna
löneplanen för officerare (O).

Yad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning beträffande den,
som vid befordran till i detta reglemente avsedd beställning innehade ordinarie
befattning vid verk, för vilket lönereglering genomförts efter samma
grunder, som tillämpats i reglementet.

2. Beställningshavare, som efter egen ansökning förflyttas från beställning
inom högre till beställning inom lägre lönegrad, åtnjuter lön enligt den
lönegrad, han vid förflyttningen tillhörde; dock må lönen därvid icke i något
fall utgå enligt högre löneklass än den högsta för den lägre beställningen
gällande.

i» §•

1. Major (kommendörkapten av 2. graden), vilken förordnas eller placeras
i befattning såsom chef för särskilt för sig bestående militär kår, byråchef
i arméförvaltningen, avdelningschef i marinförvaltningen, byråchef i flygstyrelsen,
avdelningschef vid generalstabens huvudstation, avdelningschef i
marinstaben, chef för sjökrigshögskolan eller chef för sjökrigsskolan, må åtnjuta
lön i 12. lönekiassen enligt den under 5 § intagna löneplanen för
officerare m. fl. (O), även om han icke på grund av 6 § 2 mom. är berättigad
därtill.

Den, som sålunda tillträtt lön i 12. löneklassen, må bibehålla denna lön,
så länge han kvarstår i 4. lönegraden.

2. Kapten (ryttmästare), som är eller varit anställd vid generalstaben,
må för bestämmande av den löneklass, till vilken han skall hänföras, utöver
vad eljest är medgivet tillgodoräkna sig tre tjänstår.

10 §.

1. Därest den lön, varav beställningshavare vid övergång från beställning,
hörande till en av de under 5 § intagna löneplanerna, till beställning
inom annan löneplan skulle komma i åtnjutande, understiger den, han vid
övergången innehade, må han i den nya beställningen åtnjuta lön enligt den
löneklass, vars lönebelopp är närmast högre än den lön, han vid övergången
innehade; dock må lönen därvid icke utgå enligt högre löneklass än den
högsta för den nya beställningen gällande.

Utöver vad nu stadgats skall beträffande den, som befordras från beställning
såsom underofficer på stat till beställning såsom underlöjtnant (fänrik),
gälla, att han för bestämmandet av löneklass vid denna befordran eller för
framtida uppflyttning till högre löneklass inom lönegraden må tillgodoräkna
sig den tid, varunder han innehaft beställning såsom underofficer på stat.

2. Undantagsvis och så framt försvarsväsendets intressen sådant oundgängligen
fordra, må Kungl. Maj:t, för förvärvande av särskilt kvalificerad
person till viss beställning vid försvarsväsendet eller för sådan persons bibehållande
i tjänst, kunna tilldela honom lön enligt högre löneklass än den,
till vilken han enligt de i detta reglemente eljest angivna grunder skolat
hänföras; dock må lönen icke i något fall utgå enligt högre löneklass än
den högsta för beställningen fastställda.

11 §•

1. Beställningshavare skall vara underkastad icke blott föreskrifterna i
de för krigsmakten gällande reglementen och instruktioner m. m., utan även

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

den utvidgade eller ändrade tjänstgöring, som vid en möjligen inträdande
förändrad organisation av försvarsväsendet eller eljest kan varda stadgad,
ävensom den förflyttning till annan förläggningsort (ordinarie tjänstgöringsort)
eller till annan befattning vid försvarsväsendet, vilken kan bliva honom
ålagd enligt grunderna för nu gällande organisation eller i enlighet med de
ändrade föreskrifter, som Kungl. Maj:t och riksdagen därutinnan må besluta.

2. Nedflyttas beställning till lägre lönegrad, äger den, som då innehar
beställningen, uppbära lön i den lönegrad, beställningen förut tillhörde, intill
dess han avgår från beställningen i fråga.

12 §.

Till beställningshavare, som har sin förläggningsort (ordinarie tjänstgöringsort)
å sådan plats inom de norra delarna av landet, där vistelsen på
grund av klimatiska och fysiologiska förhållanden kan, frånsett ökade levnadskostnader,
anses medföra avsevärda olägenheter, utgår hallortstillägg
med nedanstående, för sex olika lcallortsMasser bestämda belopp för år räknat,
nämligen:

för kallortsklass I ........................... 60 kronor

II .......................... 120 »

» » III 195 »

IY ........................... 300

» » Y 450 »

» » Yl 600 »

Det ankommer på Kungl. Maj:t att bestämma de orter, där kallortstillägg
må utgå, samt dessa orters fördelning å nämnda sex kallortsklasser.

13 §.

Beställningshavare äger uppbära oavkortad lön jämte, i förekommande
fall, kallortstillägg icke blott för den tid, han tjänstgjort å egen eller annan
tjänst vid försvarsväsendet eller tjänstgjort såsom lärare vid eller deltagit
såsom elev i utbildningskurs vid försvarsväsendet, utan även för den tid,
under vilken han enligt bestämmelserna i 18 § åtnjutit semester eller därmed
jämförlig ledighet, samt för tid, som åtgått för fullgörande av de skyldigheter,
vilka ålegat honom såsom styrelsemedlem, ombud, fullmäktig eller
revisor i statsunderstödd pensionsanstalt, däri beställningshavaren uti denna
sin egenskap är delägare. På Kungl. Maj:ts prövning skall bero, huruvida
enahanda förmån må utgå jämväl för tid, som beställningshavare använt
för sådana iakttagelser eller studier eller sådan verksamhet i övrigt, som
anses tjäna försvarsväsendets intressen.

14 §•

1. Därest beställningshavare av behörigen styrkt sjukdom i andra fall
än uti 2 mom. avses hindras att tjänstgöra, äger han åtnjuta oavkortad lön
jämte, i förekommande fall, kallortstillägg under högst så lång tid av ett
och samma kalenderår, att ledigheten för sjukdom tillika med semester
eller därmed jämförlig ledighet icke överstiger 45 dagar, men skall, såframt
ej Kungl. Maj:t för särskilt fall finner skäligt annorlunda medgiva, för tid
därutöver å lönen vidkännas ett tjänstledignetsavdrag till belopp för dag
räknat, som framgår av nedanstående tabell:

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

För officerare m. fl.

Löneklass

enligt 5 §

löneplan 0.

Tjänst-

ledighets-

avdrag.

Löneklass
enligt 5 §
löneplan 0.

Tjänst-

ledighcts-

aydrag.

Löneklass
enligt 5 §
löneplan 0.

Tjänst-

ledighets-

avdrag.

Löneklass

enligt 5 §
löneplan O.

Tjänst-ledighets- 1
aydrag.

N:r

Kr.

öre

N:r

Kr.

öre

N:r

Kr.

öre

N:r

Kr.

öre

i.........

1

30

5 .........

2

80

9 .........

5

13 .........

8

2 .........

1

65

6 .........

3

25

10 .........

5

75

14 .........

10

50

3 .........

2

—

7 .........

3

75

11 ......

6

75

15 .........

12

- 1

4 .......

2

40

8 .........

4

35

12 .........

7

40

16 ........

14

- ''

För underofficerare in. 11.

Löneklass
enligt 5 §

löneplan Uo.

Tjänst-

ledighets-

avdrag.

Löneklass
enligt 5 §
löneplan Uo.

Tjänst-

ledighets-

avdrag.

Löneklass
enligt 5 §
löneplan Uo.

Tjänst-

ledighets-

avdrag.

Löneklass
enligt 5 §
löneplan Uo.

Tjänst-

ledighets-

avdrag.

N:r

Kr. (öre

N:r

Kr.

öre

N:r

Kr.

öre

N:r

Kr.

öre

1 .........

1

i —

4 .......

1

45

7 .........

2

15

10 .........

3

_

2 .........

1 ! 10

5 ........

1

65

8 .........

2

40

11 ........

3

25

3 .........

1 I 30

B .........

1

95

9 .........

2

70

För civilmilitur personal ni. fl.

Löneklass
enligt 5 §
löneplan C.

Tjänst-

ledighets-

avdrag.

Löneklass
enligt 5 §
löneplan C.

Tjänst-

ledighets-

avdrag.

Löneklass
enligt 5 §
löneplan C.

Tjänst-

ledighets-

avdrag.

Löneklass
enligt 5 §
löneplan C.

Tjänst-

ledighets-

avdrag.

N:r

Kr.

öre

N:r

Kr.

öre

N:r

Kr.

öre

N:r

Kr.

öre

1 .........

1

20

9 .........

2

30

17 .........

4

50

25 .........

8

50

2 .........

1

30

10 .........

2

50

18 .........

5

—

26 .........

9

—

3 .........

1

40

11 .........

2

75

19 .........

5

50

27 .........

9

50

4 ........

1

50

12 .........

3

—

20 .........

6

—

28 .........

10

50

5 .........

1

65

13 .........

3

25

21 .........

6

50

29 ........

14

—

6 ........

1

80

14 .........

3

50

22 .........

7

—

7 .........

1

95

15 .........

3

75

23 .........

7

50

8 .........

2

10

16 .........

4

—

24 .........

8

2. Har beställningsliavare skadats till följd av olycksfall i tjänsten och
därigenom blivit hindrad att tjänstgöra å egen eller annan beställning,
skall han:

a) om olycksfallet medfört sjukdom, åtnjuta oavkortad lön jämte, i förekommande
fall, kallortstillägg, så länge sjukdomen varar, samt

b) om olycksfallet, efter upphörande av därav förorsakad sjukdom, medfört
under längre eller kortare tid bestående förlust av arbetsförmågan, under
tiden likaledes åtnjuta oavkortad lön jämte, i förekommande fall, kallortstillägg,
dock högst intill dess sex månader förflutit från dagen för olycksfallet,
men skall beställningshavaren för tid därutöver av sin lön avstå ett
belopp, motsvarande det i 1 mom. angivna tjänstledighetsavdrag, så framt
ej i vederbörlig ordning medgives, att sådant avdrag icke skall äga ram
eller skall ske med lägre belopp än nyss sagts.

3. Har beställningsliavare till förekommande av smittofara förbjudits att
tjänstgöra, må han under tiden åtnjuta oavkortad lön jämte, i förekommande
fall, kallortstillägg, dock högst under sex månader, men skall beställningshavaren
för tid därutöver av sin lön avstå ett belopp, motsvarande det i 1
mom. angivna tjänstledighetsavdrag, så framt ej i vederbörlig ordning med -

Kungl. Maj:ts proposition nr 7. 21

gives, att sådant avdrag icke skall äga rum eller skall ske med lägre belopp
an nyss sagts.

4. Föreskrifterna i denna paragraf gälla endast för tid, intill dess, enligt
vad darom ar särskilt stadgat, skyldighet att avgå från tjänsten inträder.

15 §.

Bestallningshavare, vilken beviljats tjänstledighet av annan anledning än i
d °Ct l4 omformäles eller är hindrad att bestrida sin tjänst på grund
aV J^tigt -ii o’i ‘h'' sådan tid av sin lön avstå ett belopp, motsva rande

det i 14 § 1 mom. angivna tjänstledighetsa vdrag, samt kan förpliktas
att av avlöningen ytterligare avstå vad med hänsyn till omständigheterna
provas skäligt.

16 §.

BestäHningshavare, som kommenderas eller förordnas att uppehålla bestallning
tillhörande högre lönegrad inom den löneplan, till vilken hans
egen bestallning ar att hänföra, eller att bestrida göromål, vilka eljest ankomma
pa bestallningshavare inom sådan lönegrad, äger, i de fall, då sådant
av Kungl Magt medgives, uppbära särskild vikariatsersättninq med ett belopp
tor dag raknat, motsvarande skillnaden mellan det i 14 8 1 mom. angivna
tjänstledighetsa vdraget i lägsta löneklassen för, å ena sidan, den
högre beställningen och, å andra sidan, den kommenderades eller förordnades
egen tjänst, dock med minst 50 öre om dagen.

™ sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning i fråga om bestallningshavare,
som kommenderas eller förordnas att uppehålla beställnmg
inom annan löneplan eller att bestrida göromål, vilka eljest ankomma
pa innehavare av sådan beställning.

17 §.

. V 4)611 ’ S0111 kaller sig undan eller är rymd, må för den tid icke åtnjuta
någon avlöning.

2. For den som undergår fängelse eller hålles häktad för brott, skall
avlöningen under tiden innehållas, så framt ej befinnes skäligt låta honom
uppbara någon ded därav. Blir för brott häktad frikänd, skall vad av lönen
innehållits till honom utbetalas.

18 §.

Bestallningshavare äger årligen, när det kan ske utan hinder för tjänstgormgens
belionga gång, åtnjuta semester eller därmed jämförlig ledighet
under nedan angivna antal dagar:

—

Från och med

under vilket be-

det år, under

ställningshavaren

vilket beställ-

fyJler 40 är.

ningshavaren

fyller 40 är.

Beställningshavare, tillhörande 1. lönegraden i någon av
de under 5 § upptagna löneplanerna 0, Uo eller C...

20 dagar

30 dagar

Bestallningshavare, tillhörande 2. lönegraden i löneplan
O, 2.-4. lönegraderna i löneplan Uo eller 2.-9.
lönegraderna i löneplan C

25 »

35 ..

Bestallningshavare, tillhörande 3. eller 4. lönegraden i
löneplan O eller 10.—13. lönegraderna i löneplan C...

35 u

45 »

Bestallningshavare, tillhörande 5.—8. lönegraderna i löne-plan 0 eller 14.—16. lönegraderna i löneplan C

45 »

45 »

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

Beställningsliavare, som liar sig anförtrodd penninguppbörd eller kontroll
å sådan uppbörd, är pliktig att begagna sig av semester å tid, som
bestämmes av vederbörande överordnade myndighet.

19 §’

1. Därest åt beställningsliavare såsom bostad anvisas lägenhet, som disponeras
av statsverket, skall han vara skyldig att bebo densamma samt
iakttaga de närmare föreskrifter, som, utöver vad här nedan stadgas, kunna
varda meddelade rörande lägenhetens begagnande.

För begagnande av sålunda anvisad tjänstébostad skall beställningsliavare
månadsvis i förskott .erlägga ersättning genom avdrag å avlöningen för näst
föregående månad. Är bostadsinnehavaren på grund av tjänstledighet eller
av annan anledning icke berättigad att uppbära någon avlöning för föregående
månad eller förslår ej utgående avlöningsbelopp, skall nämnda ersättning
eller vad däri brister i stället kontant inbetalas. Intill dess ersättningens
storlek blivit bestämd, på sätt i 2 mom. sägs, skall densamma utgå
med det av vederbörande myndighet fordrade beloppet, med rätt för bostadsinnehavaren
att, därest beloppet sedermera nedsättes, återbekomma
vad han erlagt för mycket.

2. Ersättning för" tjänstébostad, däri inbegripen gottgörelse för centraluppvärmning,
om sådan finnes anordnad, bestämmes med hänsyn till det
hyrespris, som å orten i allmänhet gäller för liknande lägenhet, och fastställes
av vederbörlig central förvaltningsmyndighet på förslag av vederbörande
chef, resp. stationsbefälhavare. Atnöjes ej bostadsinnehavaren med
det sålunda fastställda hyrespriset, skall frågan hänskjutas till en bostadsnämnd
med en opartisk ordförande samt representanter för personal- och
förvaltningsintressena. Över nämndens beslut i ärende, som hänskjutits till
densammas avgörande, må klagan ej föras.

Jämkning av fastställd ersättning för tjänstébostad må icke påkallas,
förrän minst ett år förflutit från det ersättningen senast fastställdes.

3. Innehavare av tjänstébostad eller, om han avlidit, hans dödsbo skall,
därest annan överenskommelse icke träffats, avträda bostaden å den fardag,
som infaller näst efter tre månader från det uppsägning skett; dock skall,
såvida ej annorlunda överenskommes, avflyttning ske:

därest bostadsinnehavaren befordras eller i annan ordning förflyttas till
tjänst, i vilken ny tjänstébostad anvisas honom, inom skälig tid därefter,
men då sådan bostad ej anvisas honom, å den fardag, som inträffar näst
efter tre månader från det han erhöll kännedom om beslutet rörande befordringen
eller förflyttningen,

därest bostadsinnehavaren med pension avgår ur tjänst, nästa fardag
därefter, samt

därest han eljest avgår ur tjänst eller entledigas, vid den löpande månadens
utgång.

4. Innehavare av tjänstébostad eller, om han avlidit, hans dödsbo skall
i den omfattning, som kan finnas lämplig, och mot skälig gottgörelse upplåta
nödigt utrymme i bostaden för beställningskavarens efterträdare.

20 §.

I de fall, då på grund av särskilda omständigheter prövas skäligt tillhandahålla
beställningsliavare för hans bostad erforderligt bränsle, skall
ersättning därför, beräknad efter statsverkets självkostnadspris, erläggas i
den ordning, vederbörande myndighet bestämmer.

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

21 §■

För beställningshavare, som enligt gällande bestämmelser äger uppbära
inkvarterings- och servisbidrag eller enbart servisbidrag från vissa städer,
skall å lönen avdragas ett belopp, motsvarande vad han sålunda uppbär
från vederbörande stad.

22 §.

Beställningshavare må mot ersättning från kronans vederbörande matinrättningar,
förråd och dylika anstalter utbekomma tillagad portion, proviant-,
beklädnads- och utrustningsartiklar ävensom vid kronans verkstäder
lata tillverka och reparera uniformspersedlar och övrig tjänstutrustning, allt
enligt bestämmelser, som meddelas av Kungl. Maj:t.

23 §.

o Beställningshavare erhåller vid skada till följd av olycksfall i tjänsten
på statsverkets bekostnad erforderlig läkarvård jämte läkemedel samt vid
vard å sjukhus tillika underhåll ävensom, där olycksfallet medför förlust
eller nedsättning av arbetsförmågan, jämväl andra till arbetsförmågans höjande
nödiga hjälpmedel, allt enligt de närmare bestämmelser, Kungl. Mai''t
meddelar. ° J

Beträffande beställningshavares rätt till läkarvård m. in. i andra fall gäller
vad därom är eller framdeles kan bliva särskilt stadgat.

24 §.

1. För tjänsteresa inom riket, vilken är att hänföra till extra förrättning,
kan för sådana^ fall, då Kungl. Maj.t prövar omständigheterna böra föranleda
därtill, utgå lägre ersättning än enligt gällande resereglemente.

2. För sådana regelbundet eller ofta återkommande resor, som innefattas
i beställningshavares vanliga tjänstutövning, må beställningshavare åtnjuta
ersättning enligt särskilda av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser.

25 §.

... 1- Under tjänstutövning a annan ort än förläggningsorten (ordinarie
tjänstgöringsorten) må beställningshavare kunna komma i åtnjutande av
tjänstgöring straktamente enligt av Kungl. Maj:t bestämda grunder, dock icke
i något fall till högre belopp än den för beställningshavaren enligt resereglementet
bestämda traktamentsersättning.

2. Beställningshavare, som har sin förläggningsort (ordinarie tjänstgöringsort)
inom fästning, ma jämväl vid tjänstutövning å förläggningsorten
(ordinarie tjänstgöringsorten) under sådana förhållanden, att det vanliga
kvarteret icke kan bibehållas, kunna komma i åtnjutande av tjänstgöringstraktamente,
som i 1 mom. sägs.

2l> ij.

1 ■ Beställningshavare, vilken till följd av befordran eller på grund av
förordnande eller kommendering att uppehålla viss beställning eller befattmng
erhållit förändrad förläggningsort (ordinarie tjänstgöringsort) och fördenskull
nödgats företaga flyttning till den nya förläggningsorten (tjänstgoringsorten),
må enligt de närmare bestämmelser, som av Kungl. Maj:t
meddelas, erhålla skälig ersättning för flyttningskostnad ävensom för den
. som för honom må hava uppstått därigenom, att han måst

vidkännas kostnad för bostad å såväl den förra som den senare förläggningsorten
(tjänstgöringsorten).

2. Har beställningshavare antingen till följd av transport från en be -

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

ställning till en annan inom egen lönegrad eller från militär till civilmilitär
beställning eller omvänt eller ock på grund av placering för genomförande
av fastställd fördelning av de å viss stat upptagna beställningar erhållit
förändrad förläggningsort (ordinarie tjänstgöringsort) och fördenskull måst
företaga flyttning till den nya förläggningsorten (tjänstgöringsorten), må han
åtnjuta ersättning enligt vad i 1 mom. sägs; dock att vad sålunda stadgats
icke skall gälla, då transport inom egen lönegrad vunnits till beställning,
som tillsättes efter ansökan, eller då transport eller placering skett genom
tjänstebyte mellan två beställningshavare, som därom gjort ansökan eller
eljest därom uttryckt önskan.

3. Sådan ersättning må även utgå till officer, vilken på grund av kommendering
såsom aspirant vid generalstaben eller såsom elev vid någon av
de militära högskolorna eller såsom intendentsaspirant måste företaga flyttning
till Stockholm, skolande härvid iakttagas, att kommendering, vilken
sker i flera omgångar, skall beträffande åtnjutande av ifrågavarande ersättning
så anses, som om kommenderingen ägt rum i ett sammanhang.

27 §.

Enligt av Kungl. Maj:t fastställda grunder må särskilda förmåner utgå
under sjökommendering, flygtjänstgöring och vid utförande av dykeriarbete.

28 §.

Beställningshavare vid armén, som är skyldig att hålla egen tjänsteliäst,
åtnjuter liästgottgörelse enligt av Kungl. Maj:t och riksdagen fastställda grunder.

29 §.

Beställningshavare, som å tjänstens vägnar handhar kontant uppbörd eller
verkställer kontant utbetalning av medel, må kunna enligt av Kungl. Maj:t
fastställda grunder erhålla felräkningspenningar till belopp, som bestämmes
med hänsyn till de omständigheter, under vilka uppbörd eller utbetalning
sker, och i förhållande till den större eller mindre omfattningen därav. Felräkningspenningar
må icke i något fall till en och samma beställningshavare
utgå med sammanlagt högre belopp för år räknat än 600 kronor.

För tid, varunder här avsedd beställningshavare åtnjuter semester eller
eljest icke tjänstgör, uppbäras med tjänsten förenade felräkningspenningar
av den, som uppehåller tjänsten.

30 §:

Premier kunna enligt av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser tilldelas
sådan underofficer eller beställningshavare i någon av 1.—4. lönegraderna
inom löneplanen för civilmilitär personal (C), som finnes hava i tjänsten
iakttagit ekonomiskt gynnsam hushållning med materialier eller förbrukningsartiklar.

31 §.

Till innehavare av nedannämnda beställningar utgår enligt av Kungl.
Maj:t meddelade närmare bestämmelser, såsom förhöjning av lönen i vederbörlig
lönegrad, arvode till följande belopp, nämligen:

vid armén:

till chefen för krigsskolan 2 040 kronor;

till fälttygmästaren 2 040 kronor;

till styresman vid artilleriets fabriker 2 400 kronor;

till regementsläkare i Boden 1170 kronor;

till bataljonsläkare i Boden 1 170 kronor;

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

till regementsveterinär i Boden 1170 kronor;
till överläkare, tillika chefläkare, vid garnisonssjukliuset i Stockholm
1 170 kronor; samt

vid marinen:

till marinläkare av 1. graden, som är sjukhusläkare i Karlskrona, 1 170
kronor.

32 §.

1. I ör uppehållande, på grund av förordnande eller kommendering, av
vissa befattningar kan, i den mån medel för ändamålet finnas på stat uppförda,
utgå särskilt arvode utöver lön för vederbörandes egen beställning.

2. Till vissa beställningshavare utgår för särskilda uppdrag, vilka äro
avsedda att fullgöras vid sidan av egen tjänst, arvode enligt grunder, som i
behörig ordning fastställas.

3. Beträffande tillgodonjutande av arvode, som i denna paragraf avses,
skola gälla de närmare bestämmelser, som meddelas av Kungl. Maj:t.

33 §.

Till innehavare av beställning såsom bataljonsläkare vid fältläkarkåren
utgår Zö» med 2 400 kronor för år räknat jämte två åklerstillägg till lönen,
vartdera å 300 kronor, efter en tjänstetid av 3, resp. 6 år.

Ku nämnd beställningshavare äger därjämte uppbära dagarvode med 6
kronor vid tjänstgöring inom och 12 kronor vid tjänstgöring utom egen
bostadsort. För tjänstgöring utöver föreskriven årlig tjänstgöring utgår
dagarvode i enlighet med bestämmelser, som av Kungl. Maj:t meddelas.

34 §.

Avlider beställningshavare, skall till hans dödsbo såsom begravningshjälp
utbetalas ett belopp, motsvarande en tiondel av hans oavkortade årslön vid
tiden för dödsfallet, dock högst 500 kronor. I nämnda belopp skall den vid
dödsfall till följd av olycksfall i arbetet enligt lag och särskild författning
utgående begravningshjälp anses inbegripen.

3 KAP.

Ordinarie beställningshavare, som tillsättas genom förordnande.

35 §.

Marinöverdirektören åtnjuter arvode med ett årligt belopp av 16,000 kronor.

36 §.

1. Till nedannämnda beställningshavare utgår årligt arvode till belopp,
motsvarande den lön, som tillkommer beställningshavare i följande lönegrader
av de under 5 § intagna löneplaner, nämligen:

till. överkonstapel vid flottans poliskår, tillika tjänstgörande som poliskommissarie,
i 4. lönegraden för civilmilitär personal (C);

till annan överkonstapel vid samma kår i 3. lönegraden av nämnda löneplan;
samt

till konstapel vid omförmälda kår i 2. lönegraden av samma löneplan.

2. Till vissa beställningshavare utgå enligt föreskrift i vederbörlig stat
arvoden till samma belopp som eljest med beställningarna förenade löner.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

37 §.

Till innehavare av beställning såsom marinläkare av 2. graden utgår arvode
med 2,700 kronor för år räknat jämte förhöjning i arvodet med 300
kronor efter en tjänstetid av tre år.

Nu nämnd beställningshavare äger därjämte under tjänstgöring i land
uppbära daqarvode med 12 kronor.

38 §■

Beträffande beställningshavare, som avses i detta kap., skola de i 1 och
2 kap. meddelade bestämmelser i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

2 ATI).

Icke-ordinarie befattningshavare.

_ 39 g.

Till vissa icke-ordinarie befattningshavare utgå arvoden med i vederbörlig
stat angivna belopp; och skola beträffande tillgodonjutande av sådant arvode
gälla de närmare bestämmelser, som meddelas av Kungl. Maj:t.

40 §.

Beträffande övriga icke-ordinarie befattningshavare fastställas grunderna
för avlöningsförmånerna av Kungl. Maj:t.

3 AVD.

Lönenämnd.

41 §•

Där det enligt detta reglemente ankommer på Kungl. Maj:t att utfärda
allmänna föreskrifter i ämne, som omhandlas i reglementet, bör, innan sådant
ärende till avgörande företages, yttrande inhämtas från en lönenämnd,
som jämväl har att bereda andra ärenden av huvudsakligen löneteknisk natur,
vilka Kungl. Maj:t kan finna lämpligt hänskjuta till-densamma.

Denna nämnd, i vilken löntagar-, förvaltnings- och de allmänna intressena
böra vara representerade, tillsättes av Kungl. Maj:t, som jämväl utfärdar
instruktion för nämnden samt meddelar bestämmelser rörande ersättning
till nämndens medlemmar och om gäldande av kostnaderna för nämndens
verksamhet.

4 AVD.

Keglemeutets tillämplighet m. m.

42 §.

Detta reglemente träder i kraft å dag under budgetåret 1927—1928, som
Kungl. Maj:t bestämmer.

Envar, som då innehar ordinarie beställning vid försvarsväsendet eller
som senare tillträder sådan beställning, är pliktig att underkasta sig detta
reglementes föreskrifter och villkor samt minskning i eller upphörande av
de förmåner och ersättningar, som omförmälas i 29 och 32 §§, ävensom de
ändrade bestämmelser, som kunna vara utfärdade rörande i 14 § 3 mom.,
22, 23, 24, 25, 26 och 27 §§ berörda hänseenden samt i fråga om pension.

Därest den lön, som vid tidpunkten för reglementets ikraftträdande tillkommer
beställningshavare, vilken dessförinnan övergått från beställning,

27

Kungl. Maj.''ls proposition nr 7.

hörande till en av de under 5 § intagna löneplanerna, till beställning inom
annan löneplan, understiger den lön, som skulle till honom utgått, om övergången
ägt rum senare, må han från och med angivna tidpunkt åtnjuta
sistnämnda lön.

Utlaga till avlöningsreglenientet.

T.j änsteförteckning

angivande de särskilda lönegrader inom de under ö § i avlöningsreglementet
införda löneplaner, till vilka ordinarie beställningar för officerare,
underofficerare och civilmilitär personal m. fl. vid
försvarsväsendet äro att hänföra.

Officerare in. fl. (0).

Lönegrad.

i

Beställningar vid

armén

marinen

flygvapnet

l:a lönegraden......

•

Fänrik.

Underlöjtnant.

Fänrik.

Underlöjtnant.

M arinunderintendent.

Fänrik.

Underlöjtnant.

2:a lönegraden......

Löjtnant.

Musikdirektör av 1.
graden.

Löjtnant.

Marinintendent av

2. graden.
Musikdirektör vid
flottan.

Löjtnant.

Marinintendent av

2. graden.

3:e lönegraden......

Kapten.

Ryttmästare.
Tygmästare av 2.
klassen.

Kapten.

Marinintendent av

1. graden.

Kapten.

Marinintendent av

1. graden.

4:e lönegraden.....

Major.

Chefen för ridskolan.
Styresman vid artille-riets fabriker.
Tygmästare av 1.
klassen.

Kommendörkapten av
2. graden.

Maj or.

Förste marinintendent
av 2. löneklassen.

Major.

Kommendörkapten av
2. graden.

Förste marinintendent
av 2. löneklassen.

5:e lönegraden......

i

1

Överstelöjtnant.

Chefen för krigshög-skolan.

Chefen för krigs-skolan.

Chefen för artilleri- o.
ingenj örhögskolan.

Chefen för skjutsko-lan för infanteriet
och kavalleriet.

Chefen för arméns un-derofficersskolor.

Fälttygmästaren.

Kommendörkapten av
1. graden.
Överstelöjtnant.

Förste marinintendent
av 1. löneklassen.

Överstelöjtnant.
Kommendörkapten av
1. graden.

Förste marinintendent
av 1. löneklassen.

6:e lönegraden......

Överste.

Chefen för artilleri-staben.

Militärbefälhavaren pä
Gotland.

Kommendör.

Överste.

Marinöverintendent.

Överste.

Kommendör.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

Lönegrad.

Beställningar vid

[

i

armén

marinen

flygvapnet j

7:e lönegraden......

Inspektören för kaval-leriet m. m.
Kommendanten i
Boden.

Brigadchef.

—

!

!

8:e lönegraden.....

Chefen för general-staben.

Inspektören för in-fanteriet.

Arméfördelnings chef.

Militärb ef älha v aren
för Övre Norrland.

Generalfälttygmäs-

taren.

Chefen för fortifika-tionen.

Generalintendenten.

Flaggman.

Chefen för kustartille-riet.

Chefen för flygvapnet.

Underofilcerare in. II. (Uo.)

Lönegrad.

Beställningar vid

armén

marinen

flygvapnet

| l:a lönegraden......

Underofficer av 3.
graden.

2:a lönegraden......

Sergeant.

Musiksergeant.

Underofficer av 2.
graden.

Sergeant.

| 3:e lönegraden......

Fanjunkare.
Styckjunkare.
Musikdirektör av 2.
graden.

Musikfanjunkare.
Musikstyckj unkare.

Flaggunderofficer.

Musikflaggjunkare.

Fanjunkare.

4:ö lönegraden......

Förvaltare vid inten-denturkåren.
Redogöraren vid rid-skolan.

Förråd sförvaltare.

Förrådsf örvaltare.

Anm. Musikdirektör av 2. graden vid armén, som vid tiden för det nya avlöningsreglementets
ikraftträdande enligt dittills gällande bestämmelser varit att hänföra till 4:e lönegraden,
äger att, sä länge han kvarstår i sådan beställning, åtnjuta lön enligt sagda
lönegrad.

Civilmilitär personal m. 11. (C).

Lönegrad.

Beställningar vid

armén

marinen

flygvapnet

l:a lönegraden......

Förrådsvaktmästare.

1

Förrådsvaktmästare. i

2:a lönegraden......

Poliskonstapel.

—

—

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

29

Lönegrad.

Beställningar vid

•

armén

marinen

flygvapnet

3:e lönegraden ...

Tygskrivare.

Fabriksskrivare.

Tyghantverkare.

V apenliantverkare.
Hantverkare.
Fortmaskinist.
Polisöverkonstapel.

l

Vapenhantverkare.

Tyghantverkare.

■

4:e lönegraden ...

Verkmästare av 2.
klassen.

—

Verkmästare av 2.
klassen.

j 5:e lönegraden ...

Tygförvaltare av 2.
klassen.

—

6:e lönegraden ...

Departementsskrivare.
Besiktnings rustmäs-tare.

Tygverkmästare.
Verkmästare av 1.
klassen.

Poliskommissarie.

Verkmästare av 1.
klassen.

7:e lönegraden ...

|

Tygförvaltare av 1.
klassen.

Fabriksförvaltare av

1. klassen.
Fortifikationskassör.

8:e lönegraden ...

Bataljonsveterinär.

—

—

9:e lönegraden ...

Batalj onsläkare.
Begementsvetermär.

Mariningenjör av 2.
graden.

Bataljonsläkare.

10:e lönegraden ...

Marinläkare av 1.
graden.

Mariningenjör av 1.
graden 2. löne-klassen.

Specialingenjör av

3. graden.

Flygingenjör av 3.
graden.

ll:o lönegraden ...

Regementsläkare.
Fältveterinär.
Överläkare vid garni-sonssjukhuset i
Stockholm.

Flygingenjör av 2.
graden.

12:e lönegraden ...

Tygingenjör.

Fabriks ingenj ör.
Radioingenjör.

Mariningenjör av 1.
gTaden 1. löne-klassen.

Specialingenjör av

2. graden.

Kemist (i marinför-valtningen).

Flygingenj ör av 1.
graden.

13:e lönegraden ...

Fältläkare.

Marindirektör av 2.
graden.

Specialingenjör av 1.
graden.

Förste marinläkare.

Förste flygingenjör.

14:e lönegraden ...

Överfältläkaren.

Ö verfältvete rinären.

Marindirektör av 1.
graden.

flygöveringenjör.

15:e lönegraden ...

—

Marinöverläkaren.

_

16:e lönegraden ...

Generalfältläkaren.

—

30

Kungl. Afaj:ts proposition nr 7.

Bil. B.

TILL KONUNGEN.

/''iENOM BESLUT den 4 september 1925 har Kungl. Maj:t uppdragit åt
'' ^ för svars väsendets lönenämnd att avgiva förslag dels till de ändringar i
de militära avlöningsreglementena, som föranledas av den samma år beslutade
omorganisationen av försvarsväsendet, ävensom till sådana ändringar i
officersavlöningsreglementet, vilka i övrigt må befinnas lämpliga att vidtaga
i samband med ett definitivt antagande av sistnämnda reglemente, dels ock
till reglering av avlöningsförhållanden m. m. för de arvodesbefattningar vid
försvarsväsendet, som efter den nya försvarsorganisationens genomförande
böra finnas upptagna å stat.

Med anledning av berörda uppdrag anhöll lönenämnden i särskilda skrivelser
till armé- och marinförvaltningarna den 15 september 1925, att ämbetsverken
ville, efter vederbörande underordnade myndigheters hörande, till
nämnden inkomma med yttrande angående de önskemål, som på grund av
vunnen erfarenhet ansåges böra tillgodoses dels i avseende å manskapsavlöningsreglementet
dels vid fastställandet av definitivt avlöningsreglemente
för officerare och underofficerare med vederlikar vid armén och marinen.

Av arméförvaltningen har yttrande i ärendet avgivits den 21 oktober
och av marinförvaltningen den 22 oktober 1925, varvid även de från de underordnade
myndigheterna infordrade yttrandena till nämnden överlämnats.

Till fullgörande av ifrågavarande uppdrag får lönenämnden härmed avgiva
förslag till ändringar i avlöningsreglementet den 29 juni 1921 (nr 388}
för officerare och underofficerare samt civilmilitära beställningshavare på aktiv
stat m. fi. vid armén och marinen. Beträffande manskapsavlöningsreglementet
ävensom regleringen av avlöningsförhållanden m. m. för de arvodesbefattningar
vid försvarsväsendet, som efter den nya försvarsorganisationens
genomförande böra finnas upptagna å stat, kommer lönenämnden att avgiva
särskilda yttranden. ... ....

Innan lönenämnden framlägger sitt förslag angående officersavlöningsreglementet,
vill nämnden inledningsvis erinra om att nämnden tidigare avgivit
yttranden rörande revision därav.

Sedan under hösten 1922 inom finansdepartementet upprättats förslag till
ändringar i avlöningsbestämmelserna för befattningshavare vid statsdepartement
m. fl. verk, utarbetades i anslutning därtill inom försvarsdepartementet
förslag till vissa ändringar i avlöningsbestämmelserna för officerare och
underofficerare på aktiv stat m. fl., varefter försvarsväsendets lönenämnd
anmodades inkomma med yttrande över förslaget. Sadant yttrande avgavs
av lönenämnden den 24 januari 1923. Till den närmare innebörden av detta
förslag och innehållet av nämndens yttrande över detsamma återkommer
nämnden i samband med behandlingen av de särskilda paragrafer i avlöningsreglementet,
vilkas omredigering förslaget i fråga åsyftade.

Försvarsväsendets lönenämnd; med
förslag till avlöningsreglemente för
officerare och underofficerare samt
civilmilitära beställningshavare på
aktiv stat m. fl. vid försvarsväsendet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7. 31

Den IG januari 1924 liar nämnden avgivit infordrat utlåtande, huruvida
°ch i vad mån de i ett av särskilt tillkallad sakkunnig uppgjort förslag i
fråga, om revision av gällande avlöningsbestämmelser för statsdepartement
m. fi. verk avsedda ändringar ansåges böra föranleda motsvarande ändringar
uti avlöningsbestämmelserna för officerare och underofficerare på aktiv
stat m. fi.

Slutligen har nämnden på grund av Kungl. Maj:ts förberörda uppdrag
den 4 september 1925 med utlåtande den 8 december samma år redan framlagt
förslag till vissa av den nya försvarsorganisationen föranledda ändringar
i de militära avlöningsreglementena, att provisoriskt gälla under tiden 1 juli
1926—30 juni 1927. På grundval av detta förslag har Kungl. Maj:t efter
riksdagens hörande den 18 juni 1926 utfärdat dels kungörelse (nr 251) angående
förlängd giltighetstid och utsträckt tillämpning av avlöningsreglementet
den 29 juni 1921 för officerare och underofficerare samt civilmilitära beställningshavare
på aktiv stat m. fl. vid armén och marinen m. m., dels
kungörelse (nr 252) angående utsträckt tillämpning av avlöningsreglementet
den 29 juni 1921 för fast anställt manskap vid armén och marinen samt
ändrad lydelse av 2 § i samma reglemente.

Vidare får nämnden erinra, att Kungl. Maj:t genom särskilda beslut tillställt
lonenämnden handlingarna i vissa ärenden för att vara tillgängliga vid
förekommande överväganden inom nämnden av frågor, som beröra de i ärendena
framställda eller därmed sammanhängande och liknande spörsmål.
Sålunda har Kungl. Maj:t till nämnden överlämnat

den_ 19 _ maj 1922 en av arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse gjord framställning
i fråga om bataljonsläkares m. fl:s rätt till semester jämte civila
departementets däröver avgivna utlåtande,

deti 3 oktober 1922 en av samma styrelse gjord framställning i fråga om
överfältläkarens och överfältveterinärens avlöningsförmåner jämte civila departementets
däröver avgivna utlåtande.

. den 20 januari 1923 en av styrelsen för svenska militärveteriuärsällskapet
gjord framställning i fråga om fält- och regementsveterinärernas avlöningsförmåner
jämte arméförvaltningens civila departements däröver avgivna utlåtande,

den 7 februari 1924 en av styrelsen för arméns fabrikers och tyganstalters
tjänstemannaförening gjord framställning i fråga om viss tvg- och fortpersonals
avlöningsförmåner jämte arméförvaltningens artilleri-, fortifikationsocli
civila departements däröver avgivna utlåtande,

den 21 mars 1924 en av nämnda tjänstemannaförening gjord framställning
i fråga om departementsskrivamas avlöningsförmåner jämte däröver avgivna
utlåtanden av generalfälttygmästaren och inspektören för artilleriet samt
arméförvaltningens civila departement,

den 9 oktober 1923 en av stationsbefälhavaren vid flottans station i Karlskrona
till chefen för försvarsdepartementet överlämnad skrivelse, däri chefen
för underofficers- och sjömanskårerna vid nämnda station gjort framställning
om ändring av viss föreskrift i 7 § 1 mom. i avlöningsreglementet den 29
juni 1921 för officerare och underofficerare m. fi. ävensom marinförvaltningen
m. fl:s däröver avgivna utlåtanden,

den 21 november'' 1923 en av 1925 års tillfälliga officerskommitté gjord
framställning om vidtagande av vissa ändringar i gällande avlöningsbestämmelser
för officerare m. fl.,

den 9 april 1926 en av underofficeren av 3. graden vid kustartilleriet E.
Skoot gjord framställning om visst tillägg till de med hans innehavande
beställning på stat förenade avlöningsförmåner jämte chefens för kustartilleriet
och marinförvaltningens däröver avgivna utlåtanden,

32

Rubriken.

Kiingl. Maj:ts proposition nr 7.

den 21 maj 1026 en av kommendören vid flottan H. Gisiko gjord framställning
om flyttningsersättning jämte marinförvaltningens däröver avgivna
utlåtande,

den 11 juni 1926 särskilda av kommendanten i Boden den 10 maj 1920
överlämnade framställningar från överkonstaplar samt konstaplar och extra
konstaplar vid fästningspoliskåren i Boden i fråga om nämnda personals
placering i högre lönegrader jämte arméförvaltningens civila departements
däröver avgivna utlåtande,

den 7 oktober 1926 särskilda den 10 respektive den 15 september 1926
dagtecknade framställningar av Svenska underofficersförbundet samt Flottans
maskinistföreningar i Stockholm och Karlskrona angående vissa synpunkter
och önskemål med avseende å revisionen av avlöningsbestämmelserna för
officerare och underofficerare m. fi., samt

den 9 oktober 1926 transumt av arméförvaltningens framställning rörande
lantförsvarets medelsbehov för budgetåret 1927—1928, i vad framställningen
avsåge fråga om särskilda arvoden till vissa inom arméförvaltningens intendentsdepartement
och intendenturstaben tjänstgörande officerare.

Ytterligare har Kungl. Maj:t den 17 oktober 1924 överlämnat till nämnden dels

förberörda inom försvarsdepartementet utarbetade förslag till ändringar
i gällande avlöningsbestämmelser för officerare och underofficerare samt
civilmilitära beställningshavare på aktiv stat vid armén och marinen ävensom
däröver avgivna utlåtanden av arméförvaltningens civila departement,
marinförvaltningen och försvarsväsendets lönenämnd,

dels ock stationsbefälhavarens vid flottans station i Karlskrona skrivelse
den 28 november 1922 med framställning rörande ändrade bestämmelser i
officersavlöningsreglementet om avlöning under ledighet m. m., över vilken
framställning marinförvaltningen jämväl yttrat sig i sitt nyssnämnda utlåtande.

Då lönenämnden härefter övergår till att framlägga sitt förslag till ändringar
i officersavlöningsreglementet, vill nämnden förutskicka, att nämnden med
hänsyn till den ännu vilande frågan om revision av övriga avlöningsreglernenten,
som grunda sig på det år 1919 för kommunikation sverken införda
lönesystemet, funnit sig i allmänhet icke kunna nu föreslå sådana ändringar
i officersavlöningsreglementet, som må anses föregripa eller påverka berörda
revision. Som likväl av olika anledningar ändringar synts erforderliga i ett
flertal av reglementets paragrafer, har lönenämnden funnit lämpligast att
framlägga sitt förslag i form av ett nytt avlöningsreglemente.

Med anledning av flygvapnets tillkomst har enligt förenämnda kungörelse
den 18 juni 1926 angående förlängd giltighetstid och utsträckt tillämpning
av avlöningsreglementet den 29 juni 1921 för officerare och underofficerare
samt civilmilitära beställningshavare på aktiv stat m. fl. vid armén och marinen
m. m. förordnats, att vad i berörda avlöningsreglemente stadgas beträffande
där avsedda beställningshavare skall i tillämpliga delar gälla för
motsvarande beställningshavare vid flygvapnet. Det nya avlöningsreglementet
bör i enlighet härmed omfatta jämväl personal vid flygvapnet och med
hänsyn härtill lämpligen benämnas »Kungl. Maj:ts avlöningsreglemente för
officerare och underofficerare samt civilmilitära beställningshavare på aktiv
stat m. fl. vid försvarsväsendet».

Vad härefter angår de i reglementet intagna särskilda paragraferna, får
lönenämnden anföra följande:

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

I fråga om innehållet i 1 § liava de börda myndigheterna icke ifrågasatt
någon ändring. Ej heller lönenämnden har funnit någon omredigering av
denna paragraf erforderlig.

I 2 § meddelas bestämmelser angående sättet för beställningars tillsättande
och deras antals bestämmande samt om avlönings åtnjutande och utbetalning
m. m.

Från ett flertal myndigheter, däribland armé- och marinförvaltningarna,
hava yrkanden framställts, att det i 3 mom., andra stycket, förekommande
stadgandet angående tiden för avlönings åtnjutande måtte förtydligas, enär
vid tillämpningen av detta stadgande tveksamhet uppstått.

I förenämnda inom finansdepartementet uppgjorda förslag i fråga om revision
av gällande avlöningsbestämmelser för statsdepartement m. fl. verk
hade, med hänsyn till att motsvarande stadgande i det civila avlöningsreglementet
ävenledes givit rum för olika tolkningar, intagits ett stadgande av
innehall, att, där i förordnande, fullmakt eller konstitutorial tillträdesdagen
icke angivits, tjänsten skulle anses hava tillträtts samma dag, som förordnandet,
fullmakten eller konstitutorialet meddelats. Enligt lönenämndens
mening synes man emellertid böra utgå från att tillträde av tjänst icke kan
äga rum förrän dagen efter den, då utnämningen skett. Mot meddelandet
av en från denna utgångspunkt avfattad föreskrift har nämnden icke något
att erinra, men anser nämnden densamma vara av natur att kunna ingå i
tilläggsbestämmelserna till avlöningsreglementet, i fråga om vilka bestämmelser
lönenämnden framdeles torde få avgiva förslag.

Med avseende å bestämmelserna i 2 § 3 mom. hava vidare ett flertal
militära myndigheter uttalat sig för att föreskrift måtte lämnas därom, ätt
årslön icke skall fördelas med lika belopp på årets alla dagar utan utgå med
en tolftedel per månad, varjämte framhållits önskvärdheten av att bestämmelser
mätte meddelas, huru månadslön skall fördelas på dagar i månadenEör
vinnande av ett enhetligt förfarande i berörda hänseenden synes det
visserligen nämnden lämpligt, att vissa kompletterande föreskrifter meddelas,
men torde jämväl dessa med hänsyn till sin natur böra inflyta i tilläggsbestämmelserna
till avlöningsreglementet.

3 § innehåller stadganden angående förening av tjänster.

Enligt stadgande i 2 mom. skall fråga om förening av tjänster av beställningshavare,
som utnämnas av Kungl. Maj:t, underställas Kungl. Maj:ts prövning.
Då. det synts lönenämnden kunna ifrågasättas, huruvida icke en decentralisering
av dessa ärenden lämpligen borde kunna åvägabringas, har
nämnden haft under övervägande, om icke avgörandet av dylika frågor —
åtminstone såvitt anginge en del mera underordnade beställningshavare —
kunde anförtros åt vederbörande arméfördelningschef eller därmed jämförlig
chef. Med hänsyn, bland annat, till risken för bristande enhetlighet vid
tillämpningen av förevarande stadgande i händelse av en dylik decentralisering
har nämnden dock stannat för att ändring av stadgandet i fråga icke
bör ske.

Det har från visst håll framhållits, att med hänsyn till övergångsstatens
personal sådana ändringar borde vidtagas i förevarande paragraf, att denna
personal bleve oförhindrad innehava beställningar och befattningar av vad
slag det vara må, utan att löneförhållandena på något sätt lede något men
av på övergångsstat åtnjuten lön.

Med anledning härav får lönenämnden erinra om att nämnden i ett den
26 september 1925 till chefen för försvarsdepartementet avgivet yttrande över
utkast till kungörelse med bestämmelser angående avlönings- och pensions jBihang

till riksdagens protokoll 1927. 1 saml. 7 käft. (Nr 7.) 2352 20 3

34

Kung!. Maj:ts proposition nr 7.

förmåner samt tjänstgöringsskyldighet m. m. för beställningshavare å arméns
och marinens övergångsstater — med förmälan att nämnden icke ansåge sig
i då förevarande sammanhang kunna förorda några generella bestämmelser
i fråga om rätt att med beställning å övergångsstat förena andra tjänster —
anförde, att beställningshavare, som överginge frivilligt på övergångsstat,
syntes i och med överflyttningen löst sig från skyldighet att underkasta sig
de i 1921 års avlöningsreglemente givna föreskrifterna, bortsett från de villkor,
som vore förbundna med åtnjutande av tjänstgöringstraktamente och
övriga särskilda förmåner under tjänstgöring. Något förbud att mottaga befattning
i enskild eller allmän tjänst gällde alltså ej enligt nämndens mening
denna personal. En annan sak vore, att gällande avlöningsreglemente för
den civila statsförvaltningen i nuvarande skick syntes utgöra hinder för att
personal å övergångsstat erhölle dylik tjänst.

Vad åter anginge tvångsvis överförd personal ställde sig enligt nämndens
förmenande frågan olika beträffande respittiden och i fråga om tiden därefter.
Under respittiden, då avlöningen utginge enligt de före överföringen
gällande grunder, borde givetvis bestämmelserna i 3 § officersavlöningsreglementet
äga giltighet. Efter utgången av respittiden syntes nämnden
den tvångsvis överförda personalen i likhet med den frivilligt övergångna
få anses avkopplad från avlöningsreglementet utom under tjänstgöring och
i avseende å uppflyttning i löneklass. Ett undantag syntes dock vara att
göra nämligen i fråga om de ständigt tjänstgörande befattningshavarna. För
denna kategori syntes omhandlade stadganden i avlöningsreglementet, böra
äga, fortsatt giltighet.

Även beträffande den tvångsvis överförda personalen mötte emellertid
hinder för vinnande av annan statstjänst, som läge i de för sådan tjänst
gällande avlöningsbestämmelserna. Lönenämnden ansåge det önskligt, att
dessa hinder för erhållande av anställning i statstjänst undanröjdes. Härför
syntes emellertid nämnden riksdagens medverkan böra erfordras antingen i
form av ändring av nu gällande avlöningsbestämmelser för den civila förvaltningen
eller genom antagande av en särskild förordning, som i ett sammanhang
upphävde alla förbud mot förening av tjänster, såvitt anginge nu
ifrågavarande personal å övergångsstat. Frågan om öppnandet av civil anställning
för personalen syntes lönenämnden vara av beskaffenhet att snarast
möjligt böra göras till föremål för övervägande eventuellt genom samarbete
mellan samtliga lönenämnder.

Enligt den mening, åt vilken lönenämnden sålunda i berörda yttrande
givit uttryck, torde förevarande paragraf icke annat än i undantagsfall lägga
hinder i vägen för övergångsstatens personal att åtaga sig tjänst eller uppdrag.
Någon ändring av paragrafen synes nämnden sålunda icke för ändamålet
erforderlig. Rörande frågan om ändring i avlöningsbestämmelserna
för andra statstjänster i syfte att öppna tillträde till dem för övergångsstatens
personal tillåter sig lönenämnden understryka sitt ovan återgivna
uttalande.

I fråga om innehållet av bestämmelserna i 4 § har arméförvaltningen
framhållit, att föreskriften i paragrafens femte stycke, att officer, som kommenderas
såsom aspirant vid generalstaben eller ock såsom elev vid någon
av de militära högskolorna eller vid den för transport till intendenturkåren
föreskrivna mili tär förvaltningskur sen, äger att, utan avseende å förläggningsort,
under kommenderingstiden åtnjuta lön efter den ortsgrupp, till vilken
Stockholm räknas, givit anledning till den icke avsedda tillämpningen, att
t. ex. officer, som kommenderats såsom elev vid den tvååriga högre artillerieller
fortifikationskursen vid artilleri- och ingenjörhögskolan, skulle äga uppbära
lön efter den ortsgrupp, vartill Stockholm räknades, även för tid, «å

35

Kumjl. Maj:ts proposition nr 7.

enligt vederbörligt reglemente föreskrivet årligt uppehåll i undervisningen
vid högskolan äger rum och högskolans elever återgå till tjänstgöring vid
truppförband. Vidare har arméförvaltningen framhållit, att, då särskild
kommendering till militärförvaltningskursen icke förekomme, utan vederbörande
officerare antogos för en tid av två år, varunder nämnda kurs genomginges,
författningsrummet borde undergå sådan ändring, att därav tydligt
framginge, att intendentsaspirant ägde åtnjuta Stockholmsavlöning allenast
under tiden intill avläggandet av sådan examen. Slutligen liar arméförvaltningen
ansett sig böra, i anslutning till vad ett flertal myndigheter uttalat,
föreslå, att den i författningsrummet avsedda förmån måtte tillgodokomma
jämväl förvaltaraspirant för tiden intill avläggandet av förvaltarexamen.

Vad först angår högskoleolevs rätt till lön enligt den ortsgrupp, Stockholm
tillhör, synes det nämnden vara med rättvisa och billighet förenligt, att
även vid kommendering till tvåårig lärokurs lön efter angivna ortsgrupp får
utgå under hela den tid, kommenderingen avser. I 26 § av avlöningsreglementet
förutsattes, att vid kommendering av ifrågavarande slag elev avflyttar
till Stockholm. En återgång till tjänstgöring vid truppförband i landsorten
under uppehållet i undervisningen måste därför antagas åsamka eleven särskilda
kostnader. Utan att förbise, att kommenderingen till militär högskola
avser den kommenderades egen utbildning, anser dock lönenämnden det nu
anförda fullt motivera hans bibehållande vid Stockholmslön under sådant
uppehåll i utbildningen, som nyss sagts. Härav följer givetvis icke någon
rätt till tjänstgöringstraktamente under tjänstgöring vid eget regemente.
Lönenäniliden föreslår alltså stadgandets avfattande i ovan angivna riktning.

Beträffande därefter arméförvaltningens förslag om ändring av nu ifrågavarande
författningsrum såvitt avser intendentsaspirant, får lönenämnden,
på de skäl arméförvaltningen anfört, tillstyrka berörda förslag.

Yad slutligen angår frågan om förvaitaraspiranternas likställighet i nu
ifrågavarande hänseende med intendentsaspiranterna, har nämnden för sin
del funnit så stora olikheter föreligga beträffande sättet för utbildningens
anordnande — i detta avseende hänvisar nämnden till bilagda av chefen för
intendenturstaben avgivna P. M. — att nämnden icke kan förorda åvägabringandet
av en sådan likställighet. Då emellertid förvaitaraspiranternas
avlöningsförhållanden under utbildningstiden för närvarande icke torde kunna
anses vara ordnade på ett tillfredsställande sätt, har nämnden sökt finna en
annan utväg att något förbättra desamma. I detta avseende synes det
nämnden, att en rättvis avvägning av ifrågavarande aspiranters löneförmåner
skulle vinnas genom att berättiga aspiranterna att intill tiden för förvaltarexamens
avläggande uppbära lön efter den ortsgrupp, den faktiska tjänstgöringsorten
tillhör, dock lägst, efter den ortsgrupp, vartill förläggningsorten
hänförts.

Nämnden har alltså funnit sig böra förse förevarande stadgande med ett
tillägg av nu angivet innehåll.

Ett flertal av de i ärendet hörda myndigheterna har föreslagit omreglering
av lönerna enligt de i officersavlöningsreglementet intagna löneplanerna O
och Uo. Det har i huvudsak härvid påyrkats, att vid reglementets definitiva
fastställande lönerna måtte bestämmas enligt det förslag, som framlades
av arméns och marinens avlöningssakkunniga i deras år 1921 avgivna betänkande
och vilket jämväl upptogs i Kungl. Maj:ts till samma års riksdag
avlåtna proposition nr 350. Det har emellertid ock uttalats, att därest berörda
förslag genomfördes, samtidigt utan någon väsentlig olägenhet borde
kunna ur reglementet helt eller åtminstone delvis uteslutas det beställningshavare
enligt 22 § lämnade medgivandet att mot ersättning från kronans

36 Kungl. ,\faj:ts proposition nr 7.

vederbörande matinrättningar, förråd och dylika anstalter utbekomma tillagad
portion, proviant-, beklädnads- och utrustningsartiklar ävensom i kronans
verkstäder låta tillverka och reparera uniformspersedlar och övrig tjänsteutrustning.

Arméförvaltningen har för sin del funnit de av militärmyndigheterna
gjorda utlåtandena i nu angivna hänseenden förtjäna beaktande. Särskilt
syntes det arméförvaltningen önskvärt, om exempelvis olägenheterna därav,
att personal vid befordran från manskaps- till underofficersbeställning för
närvarande på grund av gällande bestämmelser i vissa fall kunde komma i
försämrad löneställning, skulle kunna undanröjas genom vissa jämkningar i
löneplanen Uo enligt officersavlöningsreglementet. Sådana jämkningar kunde
emellertid i sin ordning föranleda vissa ändringar i löneplanerna O och C
och då det för arméförvaltningen icke vore bekant, huruvida det åt lönenämnden
lämnade uppdraget avsåge eu fullständig revidering av lönebeloppen
enligt det nu provisoriskt gällande officersavlöningsreglementet, ställde arméförvaltningen
sig tveksam, huruvida det kunde böra ankomma på ämbetsverket
att nu framlägga något fullständigt förslag i förevarande ämne. Därest
emellertid nämndens uppdrag skulle innefatta eu fullständig revision av
lönebeloppen och en sådan skulle medföra en genomgående ökning i desamma
i jämförelse med de enligt officersavlöningsreglementet nu gällande
löneplanerna, borde beslutet om höjning av lönebeloppen lämpligen förenas
med ett uteslutande ur reglementet av den personalen genom 22 § tillförsäkrade
inköps- och tillverkningsrätt, vilken i vissa fall givetvis innebure
någon förmån för personalen.

I fråga om konstruktionen av de i officersavlöningsreglementet intagna
löneplanerna O och Uo hava av vissa av myndigheterna ett flertal önskemål
uttalats. Härvid har ifrågasatts, att löneplanen O borde ändras sålunda,
att den, liksom vad som genomgående gäller inom löneplanen Uo. åtminstone
i de lägre lönegraderna komme att upptaga vissa gemensamma löneklasser
för två varandra närliggande lönegrader, att 3. lönegraden inom löneplanen
O och 4. lönegraden inom löneplanen Uo var för sig borde utökas med eu
ytterligare löneklass för att tillgodose sådana beställningshavare, för vilka
fastställts högre pensionsålder än för övrig till lönegraden hörande personal,
samt att möjlighet till ökning av lönen borde beredas beställningshavare,
tillhörande 5. lönegraden av löneplanen O, genom att i denna lönegrad införa
en andra löneklass.

Arméförvaltningen har, då ett biträdande av de angivna önskemålen i ena
eller andra hänseendet skulle rubba de grunder, enligt vilka det från år
1922 gällande militära lönesystemet blivit uppbyggt, och konsekvensen av
ett sådant biträdande i varje fall icke utan en noggrann undersökning kunde
överblickas, för egen del ansett sig icke kunna ansluta sig till de uttalade
önskemålen om ändrad konstruktion av löneplanerna.

I förberörda av marinförvaltningen den 22 oktober 1925 avgivna yttrande
har marinförvaltningen, med framhållande av att utgående löner till militär
personal av riksdagen bestämts under ett statsfinansiellt och allmänt ekonomiskt
tvångsläge, anfört, att ämbetsverket ansåge rättvisa och billighet fordra,
att en höjning av personalens löner nu genomfördes. Om den av 1918 års
militära avlöningssakkunniga framlagda löneplanen, vilken av Kungl. Maj:t
godkändes men blev beskuren av riksdagen, ånyo skulle läggas till grund
för ett löneregleringsförslag, borde emellertid detta icke ske utan ett förnyat
övervägande i fråga om avlöningen i överste- och överstelöjtnantsgraden.
Beträffande överstes (kommendörs) avlöning inskränkte sig ämbetsverket till
att åberopa det förslag och de till stöd för detsamma anförda skäl, som
återfunnos i den bland de sakkunniga av herrar Lybeck med liera avgivna

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

37

reservationen. För överstelöjtnanter (kommendörkaptener av första graden)
nade de sakkunniga föreslagit avlöningens fastställande med ett, oberoende
av tjänstealdern, i vederbörande beställning utgående belopp och såsom
motivering härför anfört, att dessa beställningar till stor del vore övergångsplatser
för vidare befordran samt att beställningshavaren i allt fall under
en relativt kort tid kvarstode i denna grad. Dessa skäl hade emellertid
icke tillämpning för marinen och kunde följaktligen icke godtagas av ämbetsverket.
I stället förordade marinförvaltningen ett utbyggande av de sakkunnigas
löneplan för officerare beträffande 5. lönegraden med ytterligare
en löneklass, vilken lämpligen syntes böra upptaga en förhöjning utöver
beloppet i den lägre löneklassen med å G-ort 600 kronor.

Marinförvaltningen har dock förklarat sig icke vilja härmed hava ovillkorligen
bundit sig för den av 1918 års sakkunniga uppgjorda löneplanen. Det
kunde nämligen enligt ämbetsverkets a sikt med fog ifrågasättas, om denna
vore så avvägd, att rättvisa skedde åt all personal. För närvarande vore i
varje fall lönekompensation icke given, och det vore icke blott ett rimligt
kniv, att beställningsliavare i alla grader komma i åtnjutande av sådan, utan
det läge även i statens intresse, att så skedde.

För egen del har lönenämnden, med hänsyn till att löneplanerna för
officerare och underofficerare samt eivilmilitär personal vid armén och marinen
fastställts så sent som vid 1921 års riksdag, ansett en genomgående
revision av nämnda löneplaner näppeligen nu kunna ifrågakomma. En dylik
revision torde i allt fall icke böra företagas förrän viss tids erfarenhet vunnits
i fråga om de verkningar, den nya försvarsorganisationen kan komma
att utöva å de olika beställningsliavarnas arbetsåligganden. Ett tillfälle att
överväga frågan torde för övrigt komma att erbjuda sig i samband med
dyrtidstilläggens avskaffande och sammanslagning med de fasta lönerna.

• „ 1 „ lönenämnden sålunda för sin del funnit sig nu icke böra närmare

ingå pa fiågan om en mera omfattande revision av löneplanerna, bär nämnaen
likväl haft under allvarligt övervägande att i två, särskilda hänseenden
fororda jämkningar i nu gällande bestämmelser. Sålunda har inom nämnden
ifrågasatts att ändra löneplanen O därhän, att den, liksom vad som gäller
inom löneplanen Uo, i de lägre lönegraderna komme att upptaga vissa
gemensamma löneklasser för två varandra närliggande lönegrader. Därigenom
skulle sådana underlöjtnanter och löjtnanter, som på grund av särskilt
ogynnsamma . befordringsförhållanden få kvarstå oproportionerligt länge i
sina beställningar, härunder erhålla någon kompensation i lönehiinseende.
Vidjae har nämnden också, starkt övervägt att föreslå införande av ytterligare
en löneklass i överstelöjtnantsgraden. Då emellertid, vad beträffar
frågan om anordnandet av gemensamma löneklasser för de lägre lönegraderna,
en åtgärd i sådan riktning synes kunna inverka på löneförhållandena
även inom högre lönegrad, och då, vad angår såväl denna fråga som spörsmålet
om införandet av ytterligare en löneklass för överstelöjtnanter och
kommendörkaptener av 1. graden, de härvid avgörande faktorerna synas
kunna komma att påverkas av den nya försvarsorganisationen, har nämnden,
om ock med tvekan, funnit sig för närvarande ej heller böra föreslå någon
jämkning i berörda hänseenden.

Med anledning därav att enligt den nya försvarsorganisationen indragning
av 3. underofficer,sgraden skall äga ruin, har lönenämnden haft under övervägande,
huruvida icke 1. lönegraden i löneplanen Uo, till vilken grad underoffieerare
av 3. graden hänförts, bör ur löneplanen utgå. Då emellertid bestälmmgshavare
av denna kategori i allt fall komma att finnas under de närmaste
åren, har nämnden funnit det ur praktisk synpunkt lämpligast att
tillsvidare bibehålla ifrågavarande lönegrad i löneplanen.

3g Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

G ö innehåller generella bestämmelser dels angående den lön, beställningshavare
vid tillträde av beställning äger åtnjuta, dels ock angående den lön,
han efter viss tids tjänstgöring må äga uppbära, ävensom villkoren for löneförhöjning
m. m.

Beträffande dessa bestämmelser har armeforvaltningen tramhallit, att tvekan
föreläde rörande rätta innebörden av den i 3 mom. andra stycket, under a)
förekommande bestämmelsen att vid beräknandet av den föi uppflyttning
till hö°re löneklass erforderliga tjänstetiden icke skall föras vederbörande
till last den tid, han åtnjutit semester eller annan tjänstledighet med oavkortad
lön. Enligt sakens natur hade det synts arméförvaltningen självfallet,
att med bestämmelsen vore avsett, att av tjänstledighet med oavkortad lön
skulle såsom tjänstetid för löneklassuppflyttning väl få medräknas de il4§
1 2 och 3 mom. angivna, författningsenligt bestämda tider, men däremot ej
sådana tider, då förmånen av oavkortad lön medgivits vederbörande på grund
av Kungl. Maj:t genom stadgandet i 14 § 1 mom. lämnad rätt att i särskilda
fall utsträcka förmånens giltighetstid. Eu annan tolkning skulle nämligen
enligt arméförvaltningens mening kunna giva anledning till orättvisa, da
Kungl. Maj:ts nämnda prövning delvis måste bli beroende av ett subjektivt
bedömande av föreliggande ömmande fall.

För att undanröja varje tvekan om innebörden a\ förevarande stadgande
hade arméförvaltningen ansett, att detsamma borde, i anslutning till arméförvaltningens
under 14 § senare omnämnda förslag till ändring av 14 §
mom. 1 givas följande ändrade lydelse:

»I övrigt gäller----löneklass: ,

a) att han under minst----åtnjutit semester, tjänstledighet under

de i 14 § 1 och 3 mom. angivna tider av högst 45 dagar respektive sex
månader eller tjänstledighet med oavkortad lön enligt bestämmelserna i

14 § 2 inom.» . ,it „ . 01 .

Lönenämnden kan icke ansluta sig till arméförvnlfningens sålunda Uttalade
uppfattning. Enligt nämndens förmenande bör nämligen vid bestämmandet
av den tid, som må räknas beställningshavare till godo vid uppflyttning
till högre löneklass, icke i något fall föras honom till last tid, varunder
han åtnjutit tjänstledighet med oavkortad lön. .

Vad nu ifrågavarande författningsrum angår, synes emellertid nämnden
viss annan ändring böra vidtagas. Enligt den nya försvarsorganisationen
lärer hava förutsatts, att musikunderofficerare och övertaliga gevurshantyer
kåre vid infanteriet med tjänstgöring under allenast viss del av året icke
komma att förefinnas. På grund härav torde den i lo § 2 mom. nu förefintliga
bestämmelsen angående skyldighet för ifrågavarande beställningshavare,
att under i sagda mom. angivna fall avstå viss del av sm lön bora
ur reglementet utgå. För att emellertid dylik beställniugshavaie, som allt
jämt kvarstår i tjänst, icke må komma i sämre ställning med avseende a
uppflyttning i löneklass än den, lian hittills varit tillförsäkrad, böra de •

O ö mom
2 mom.»

orden »och ej heller tid, som avses i 15 §
»och ej heller tid, under vilken han i egen -

a) förekommande

utbytes mot orden -r —, ------- —

skap av musikunderofficer eller övertalig gevärshautverkare enligt äldre loteskrifter
icke varit inkallad i tjänstgöring: .

I G § 3 mom., sista stycket, stadgas, att beslut om uppskov av anledning,
som i b) sägs, skall avse viss tjänstetid, minst ett och högst tie ai.
Detta stadgande står i överensstämmelse med 10 § 3 mom., sista stycket, i
avlöningsreglementet den 22 juni 1921 för befattningshavare vid statsdepartement
och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen,
sådant detta författningsrum lydde före den 1 juli 1922. Sedan numera tiusgränsenm
i sistnämnda lönereglemente bestämts till minst ett nan t och

39

Kvngl. 3fcij:ts proposition nr 7.

högst tre ar, torde, i enlighet med vad marinförvaltningen ock föreslagit,
stadgandet i nu ifrågavarande författningsrum böra ändras i enlighet härmed.

Med avseende å förevarande paragraf har vidare av vissa militära myndigheter
ifrågasatts, att uppflyttning till högre löneklass skulle äga rum vid
tidigare tidpunkt än ingången av kalenderkvartalet näst efter det, under vilket
den för sådan uppflyttning stadgade tjänstetiden i den lägre löneklassen
tilländagått. Likaså hava yrkanden framställts om att stadgandet i 3 mom. b)
borde ur paragrafen utgå.'' Vid det övervägande, nämnden ägnat ifrågavarande
förslag, har nämnden emellertid funnit sig icke böra tillstyrka någon
ändring i nu gällande bestämmelser i angivna hänseenden.

k ad beträffar bestämmelserna i 7 §, synas jämväl dessa böra i vissa hänseenden
omredigeras.

Vidkommande till en början 1 mom. innehåller dess första stycke bland
annat stadgande därom,, att nrarinunderintendent må för bestämmandet av
begynnelselön i denna beställning och sedermera för uppflyttning i löneklass
såsom tjänstetid tillgodoräkna sig tiden från det han efter avlagd avgångsexamen
från marinintendentskolan vunnit första anställningen såsom marinunderintendent.
Sedan marinintendentskolan numera uppgått i sjökrmsskolan,
bör stadgandet ändras därhän, att tillgodoräknandet må ske från det
vederbörande efter avlagd marinintendentsexamen vunnit första anställning
så s<>m mariii underiutendent.

Ifrågavarande moment innehåller härjämte bestämmelser rörande tillgodoräkning
av tjänstetid för vissa underofficerare.

Efter den nya försvarsorganisationens ikraftträdande erfordras ock ändring
av bestämmelserna härutinnan. Sålunda torde, sedan 3. underofficersgraderi
indragits samt i stället en ny högsta manskapsgrad, flaggkorpralsgraden, inrättats,
ett stadgande böra införas om den tid, underofficer av 2. graden,
som befordrats från flaggkorpral, må tillgodoräkna sig vid bestämmandet av
begynnelselön och uppflyttning i löneklass. Likaså torde på grund av flygvapnets
tillkomst bestämmelser böra meddelas i fråga om tjänstetidsberäkning
för sergeant vid flygvapnet. Ifrågasättas kunde, huruvida ej med hänsyn
till den beslutade indragningen av 3. underofficersgraden de i momentet
nu förekommande bestämmelserna angående den tid, denna kategori beställningshavare
må tillgodoräkna sig i nu berörda hänseende, borde ur
reglementet utgå. Då emellertid, på siitt lönenämnden förut framhållit,
underofficerare av 3. graden under de närmaste åren alltjämt komma att
finnas, har nämnden ansett, att ifrågavarande bestämmelser böra tillsvidare
i reglementet bibehållas.

Med avseende a underofficer av 2. graden, som befordras från flaggkorpral,
uttalades i den till 1925 års riksdag avlåtna propositionen angående
försvarsväsendets ordnande, att vederbörande borde berättigas att vid dylik
befordran för uppflyttning i löneklass tillgodoräkna sig den tjänstetid över
tre ar, varunder nan innehaft underofficer skompetens. Med hänsyn till den
omläggning, som sedermera under hösten 1925 ägt rum i fråga om underofficersutbildningen
vid marinen, torde emellertid ytterligare ett år av den
före underofficersbefordran infallande tjänstetiden böra få tillgodoräknas.

Marinförvaltningeii har påpekat, att den för underofficerares tjänstetidsberäkning
för närvarande bestämda utgångspunkten vid tillämpningen visat
sig icke fullt motsvara syftet, i det att genomgång av underofficersskola
kunde fördröjas utan vederbörandes förskyllan. Med anledning härav har
lönenämnden funnit sig böra föreslå, att till utgångspunkt vid tjänstetidsberäkningen
för underofficer av 2. graden tages den dag, från och med vilken
han ägt räkna kompetens för befordran till flaggkorpral. Enligt före -

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

skrift i reglemente för marinen må nämligen den, vars genomgående av
nnderofficersskola utan egen förskyllan fördröjts, räkna dylik kompetens från
den tidpunkt, då kompetensen skulle hava förvärvats, därest dröjsmålet icke
ägt rum.

På grund av det anförda föreslår alltså lönenämnden beträffande underofficer
av 2. graden, vilken befordrats från flaggkorpral, ett stadgande av
innehåll, att dylik beställningsliavare må tillgodoräkna sig tiden från och
med den dag, han ägt räkna kompetens för befordran till flaggkorpral, minskad
med två år. Skäl för ändring i det nu gällande stadgandet i fråga om tillgodoräkning
av tjänstetid för underofficerare av 3. graden synes däremot
icke föreligga.

Vad angår tjänstetidsberäkning för sergeant vid flygvapnet, har den tid,
dylik beställningsliavare må tillgodoräkna sig för bestämmandet av begynnelselön
och uppflyttning i löneklass, ansetts böra fixeras på enahanda sätt,
som gäller för sergeanter vid armén respektive underofficerare av 2. och 3.
graden vid marinen, därest han avlagt de kunskapsprov eller förvärvat den
kompetens, som för dem stadgats. Beträffande det fall åter, att vederbörande
erhållit sin utbildning vid flygvapnet, lärer slutgiltig föreskrift i förevarande
avseende icke kunna meddelas, förrän flygvapnets utbildningsförhållanden
blivit närmare ordnade. Intill dess synes det böra ankomma på Kungl. Maj:t
att träffa erforderliga bestämmelser i ämnet.

T förslaget till nytt avlöningsreglemente har lönenämnden utformat bestämmelserna
i 1 mom. i överensstämmelse med vad ovan sagts.

2 mom. av förevarande paragraf innehåller bestämmelse om tillgodoräknande
av arbete, som i statens tjänst utförts före tillträdande av vederbörande
beställning.

Arméförvaltningen har framhållit, att avsikten med ifrågavarande stadgande
uppenbarligen varit, att vid den tillämpning av detsamma, som kunde
ankomma på vederbörande myndighet, vilken hade beslutanderätten i fråga
om fastställelse av löneklass för ordinarie beställningsliavare, myndigheten
skulle äga bestämma om dylikt tillgodoräknande endast då det tidigare arbetet
varit av fullt ensartad beskaffenhet med arbetet å beställningshavarens
nya tjänst. Däremot hade det synts arméförvaltningen hava förutsatts, att
fråga om tillgodoräknande för den, vilken exempelvis överginge från beställning
såsom underofficer till beställning såsom tyg- eller fabriksskrivare, av
tid, då lian tjänstgjort såsom förvaltningsunderofficer, alltid skulle räknas
hava innefattat sådant tvivelaktigt fall, som avses i 4 mom., andra stycket.
Emellertid hade bestämmelserna ingalunda givits nu angiven tillämpning,
utan hade en del myndigheter ansett sig på grund av 2 mom. kunna i vidsträcktaste
omfattning pröva frågor om tidigare utfört arbetes likvärdighet
med det, som i tjänsten ålåge beställningsliavare, om vars löneklassplacering
varit fråga. Andra myndigheter hade med stöd av stadgandet i 4 mom.,
andra stycket, ansett sig böra underställa Kungl. Maj:t i sig själv klara tillgodoräkningsfrågor.
För undvikande härav och för möjliggörande aven jämn
och rättvis författningstillämpning ansåge arméförvaltningen önskvärt, att
prövningsrätten i nu avsedda frågor i varje fall ankomma på Kungl. Maj:t.

I anslutning härtill har arméförvaltningen föreslagit viss ändrad lydelse
av 2 mom. samt att 4 mom., andra stycket, helt matte uteslutas ur reglementet.

Lönenämnden finner för sin del tillräckliga skäl icke föreligga att vidtaga
de av arméförvaltningen föreslagna ändringarna.

Däremot synes i andra hänseenden vissa ändringar erforderliga i nyssnämnda
två moment. Med avseende härå vill nämnden erinra om att nämnden
i sitt förenämnda utlåtande den 24 januari 1923 i samband med be -

41

Kuntjl. Maj:ts proposition nr 7.

handlingen av de då föreslagna ändringarna i 7 § framhållit, att den i 11 §
i civilförvaltningens avlöningsreglemente medgivna rätt för innehavare av
ordinarie tjänst att för bestämmande av begynnelselön och sedermera för
uppflyttning till högre löneklass tillgodoräkna sig viss föregående tjänstgöring
genom särskilda i kungörelsen den 15 juni 1922 (nr 367) meddelade
bestämmelser blivit starkt begränsad. Därest bestämmelsen i 7 § skulle
anses i övrigt icke böra undergå någon ändring, kunde i allt fall enligt
nämndens mening böra tagas under omprövning, huruvida de inom den
militära förvaltningen rådande säregna förhållandena kunde anses påfordra en
mot ändringarna i det civila avlöningsreglementet svarande jämkning i
officersavlöningsreglementet. Sådant detta spörsmål då förelåge, ansåg sig
emellertid nämnden icke böra i då förevarande sammanhang närmare ingå
på detsamma.

Då definitiva avlöningsbestämmelser nu skola meddelas för den militära
personalen, har lönenämnden ansett sig böra upptaga till prövning, i vad
mån de i omförmälda hänseende meddelade bestämmelserna för denna personal
böra bringas i överensstämmelse med de för civilförvaltningen gällande.

Yad härvid beträffar den i civilförvaltningens avlöningsreglemente genomförda
begränsningen, att endast tiden utöver 3 år i föregående statsanställning
må tillgodoräknas, föreligga enligt lönenämndens uppfattning övervägande
skäl för att icke utsträcka densamma till nu förevarande stadgande
i officersavlöningsreglementet. Sistnämnda stadgande synes nämligen för
framtiden få. sin huvudsakliga betydelse beträffande de fall, där någon på
förordnande uppehåller högre bestiillning mot åtnjutande av den därmed
förenade lön under tid, då den ordinarie innehavaren av den högre beställningen
bestrider å annan stat uppförd beställning med arvode motsvarande
lönens belopp. Den nya försvarsorganisationen förutsätter dylika förordnanden
i succession efter åtskilliga beställningshavare vid arméns undervisningsverk
m. fl. anstalter, och det synes hava varit för syftet med denna anordning
främmande att inskränka vederbörandes rätt i fråga om tjänstetidsberäkning.

Beträffande åter fordringarna på arten och omfattningen av det arbete,
som må tillgodoräknas, har nämnden funnit sig böra föreslå enahanda formulering
som i civilförvaltningens avlöningsreglemente. Såsom följd härav har
nämnden ock föreslagit ändrad lydelse av 4 mom., andra stycket.

För att tydligt utmärka, att 2 mom. är tillämpligt såväl vid första tillträdandet
av ordinarie beställning som vid befordran, liar i uttrycket »ordinarie
beställning» ordet »ordinarie» uteslutits.

I fråga om stadgandena i 3 mom. samt 4 mom., första stycket, har skäl
för ändring icke synts nämnden föreligga.

5 mom. av ifrågavarande paragraf innehåller bestämmelse om, att beställningshavare,
som från reservstat eller reserv övergått till beställning på aktiv
stat, må av den tid, varunder han tillhört reservstaten eller reserven, tillgodoräknas
så stor del, som av Kung], Maj:t i varje särskilt fall bestämmes.
Då enahanda föreskrift synes erforderlig, för den händelse till övergångsstat
uppförd beställningshavare skulle återgå i aktiv tjänst, har momentet i fråga
kompletterats i enlighet härmed.

I 6 inom. stadgas, att beställningshavare må, efter prövning av Kungl.
Maj:t i varje särskilt fall, helt eller delvis jämväl tillgodoräknas tid, han
utom statens tjänst utfört arbete, som ur det allmännas synpunkt må anses
likvärdigt med eller av högre värde än det, han har att utföra å beställningen.
Detta stadgande överensstämde före tillkomsten av förberörda kungörelse
den 15 juni 1922 (nr 367) med motsvarande för civilförvaltningen
gällande. Genom sagda kungörelse ändrades bestämmelsen i fråga för civil -

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

förvaltningen därhän, att såsom villkor för sådan tillgodoräkning stadgades,
att arbetet skall vara av sådan direkt allmännyttig beskaffenhet, som i avseende
å sin art och omfattning tinnes ur det allmännas synpunkt svara
mot, vara jämförbart med eller av högre värde än det arbete, vederbörande
har att utföra å befattningen. Stadgandet i nu förevarande moment har
synts nämnden böra i angivna avseende bringas i överensstämmelse med
nyssnämnda bestämmelse i civila avlöningsreglementet, och har nämnden
för den skull i sitt förslag till nytt avlöningsreglemente avfattat momentet
i enligt härmed.

8 g. Vad angår de s. k. sneddningsbestämmelserna i 8 §, har ett flertal av de

militära myndigheterna, i syfte att åvägabringa större utjämning i befordringsförhållandena,
framställt förslag om ändring av den i 1 mom., andra stycket,
intagna föreskriften att bestullningshavare, som vid befordran till högre beställning
åtnjöt lön enligt löneklass, som är närmast lägre än den, vartill
han på grund av reglementets bestämmelser i övrigt skall hänföras i den
nya beställningen, äger för löneklassplacering i sistnämnda beställning räkna
sig till godo den tid intill tre år, varunder lian tillhört berörda lägre löneklass,
dock att kapten (ryttmästare) må i sådant hänseende tillgodoräkna sig
intill sex år av tjänstetid inom högsta löneklassen i närmast lägre lönegrad.
I sådant hänseende har ifrågasatts, att i reglementet skulle införas bestämmelse,
att löjtnant och kapten (ryttmästare) skulle äga att vid befordran till
sådan beställning för löneklassplacering få räkna sig till godo all den tjänstetid,
som överskjuter den för respektive tjänstegrads ernående föreskrivna
minimitiden i den lägre beställningen, för löjtnant två år och för kapten
(ryttmästare) nio år såsom officer.

Med framhållande av, att önskemål om nu angivna vittgående avvikelse
från den s. k. sneddningsprincipens grundtanke framställdes redan i samband
med utarbetande av 1921 års officersavlöningsreglemente utan att dock
vinna statsmakternas bifall, liar arméförvaltningen ansett sig icke kunna
föreslå för önskemålets tillgodoseende i dess helhet avsedda författningsändringar.
Då det emellertid synts arméförvaltningen med ganska stor visshet
kunna förutses, att, efter det 1925 års härorganisation börjat genomföras,
befordran från beställning såsom underlöjtnant till dylik såsom löjtnant i
ganska stor utsträckning kunde komma att uppskjutas så länge, att vederbörande
finge kvarstå i första lönegraden i löneplanen () utöver sex år, har
arméförvaltningen hemställt om sådan ändring av sista delen av 8 § 1 mom.,
andra stycket, att detsamma komme att lyda sålunda: »dock att kapten (ryttmästare)
respektive löjtnant må i sådant hänseende tillgodoräkna sig intill
sex år av tjänstetid inom högsta löneklassen av närmast lägre lönegrad».

Lönenämnden får för sin del erinra om, att nämnden i det yttrande nämnden
avgav över förberörda inom försvarsdepartementet år 1922 uppgjorda
förslag till ändringar i avlöningsbestämmelserna för officerare och underofficerare
m. fl. i fråga om stadgandena i 8 § anförde, bland annat, att vissa
ändringar i denna paragraf kunde ifrågasättas.

Till en början erinrades därvid, att den nuvarande avfattningen av 1 mom.,
tredje stycket, icke vore alldeles tydlig. Föreskrifterna i detta stycke vore
i själva verket att anse såsom undantag allenast från bestämmelserna i andra
stycket och icke, såsom av ordalydelsen till äventyrs kunde framgå, jämväl
från stadgandet i första stycket av samma moment.

Vidare framhölls i detta sammanhang, att det senare av de undantagsstadganden,
som innehållas i 1 mom., tredje stycket, och vilket avser det
fall, »då befordran till tjänst inom högre lönegrad inträffar före det tre ur
förflutit från tiden för en föregående befordran, som medfört dylikt tillgodo -

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

räknande», dåmera icke hade någon motsvarighet i de för civilförvaltningen
och kommunikationsverken gällande avlöningsreglementena. Yid sådant förhållande
syntes det nämnden knappast vara anledning att i officersavlöningsreglementet
bibehålla ifrågavarande undantagsbestämmelse.

Lönenämnden erinrade slutligen, att i de för civilförvaltningen och kommunikationsverken
gällande avlöningsreglementena införts en föreskrift därom,
att bestämmelserna om lönetursberäkning skulle »äga motsvarande tilllämpning
beträffande tjänsteman, som vid befordran till tjänst vid något av
ifrågavarande verk innehade ordinarie befattning vid annat verk, för vilket
lönereglering genomförts efter samma grunder, som tillämpats i detta reglemente».
Aven för försvarsväsendets personal, åtminstone civilmilitära beställningshavare,
syntes en liknande föreskrift icke sakna betydelse.

I detta sammanhang erinrade nämnden jämväl, hurusom det någon gång
kunde inträffa, att beställningshavare utan samband med sådan befordran
till beställning inom högre lönegrad, varom i 8 § 1 mom. av officersavlöningsreglementet
sägs, övergmge från beställning, tillhörande viss löneplan, till
annan beställning inom samma löneplan, exempelvis från viss beställning
vid armén till motsvarande beställning vid marinen eller omvänt. Att under
dylika förhållanden vederbörande skulle i den nya beställningen bibehålla
den löneställning, han före övergången innehaft, hade ansetts självklart.
För det fall åter, då övergång skedde från beställning, tillhörande viss löneplan,
till beställning inom annan löneplan vore föreskrifter meddelade i 10 §
1 mom.

På sålunda angivna grunder ifrågasatte lönenämnden, huruvida icke 8 §
borde erhålla följande ändrade lydelse:

1. Därest beställningshavare — — — — — — — — högre löneklass.

Beställningshavare, som före tillträdandet av högre beställning åtnjöt lön
enligt löneklass, som är närmast lägre än den, till vilken han på grund av
nyssnämnda föreskrift eller stadgandet i 6 § 1 mom. bör vid befordran hänföras,
äger att, för omedelbar eller framtida uppflyttning till högre ''löneklass
i den nya beställningen, räkna sig tillgodo den tid intill tre år, varunder
han tillhört berörda lägre löneklass; dock med iakttagande dels att kapten
(ryttmästare) må i förevarande hänseende tillgodoräkna sig intill sex år av
tjänstetid inom högsta löneklassen av närmast lägre lönegrad, dels oek att
tillgodoräknande, som nu är sagt, icke må ske vid befordran från beställning
i 3. lönegraden till beställning i 4. lönegraden enligt den under 5 § intagna
löneplanen för officerare m. fl. (O).

Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning beträffande beställningshavare,
som vid befordran till i detta reglemente avsedd beställning
innehade ordinarie befattning vid annat verk, för vilket lönereglering genomförts
efter samma grunder, som tillämpats i reglementet.»

Y7id det övervägande, lönenämnden nu ägnat frågan om ändring av bestämmelserna
i förevarande paragraf, har nämnden i likhet med arméförvaltningen
funnit sig icke kunna föreslå någon utökning av den tjänstetid inom
närmast lägre lönegrad, kapten (ryttmästare) enligt föreskrifterna i 1 mom.,
andra stycket, äger räkna sig tillgodo för omedelbar eller framtida uppflyttning
till högre löneklass.

Vad beträffar löjtnant, har arméförvaltningen föreslagit dylik beställningshavares
likställande med kapten i angivna hänseende. Med avseende härå
har lönenämnden inhämtat, att det i åtskilliga fall inträffat, att löjtnantsbefordran
icke vunnits förrän vederbörande utöver sex, stundom i mer än
åtta år, tillhört lägsta lönegraden i löneplanen O. På grund härav har det

oavsett huruvida löjtnantsbefordran, på sätt arméförvaltningen antager,
efter det den nya försvarsorganisationen börjat genomföras, kommer att i än

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

större utsträckning fördröjas — synts nämnden skäligt att, till förbättrande
av vederbörandes löneförhållanden i här avsett fall, bereda löjtnant rätt att,
i likhet med kapten, av tjänstetiden inom närmast lägre lönegrad tillgodoräkna
sig intill sex år.

I övrigt har lönenämnden ansett sig böra i föreliggande förslag till nytt
avlöningsreglemente giva ifrågavarande paragraf en avfattning, som nära ansluter
sig till nämndens tidigare förslag i ämnet.

Enligt den nya försvarsorganisationen skall den å artilleristabens stat
uppförda chefsbefattningen besättas med en överste (lönegrad O 6) och den
å staten för artilleri- och ingenjörhögskolan uppförda chefsbefattningen hänföras
till lönegraden O 5 (överstelöjtnants beställning). Jämlikt kungörelsen
den 18 juni 1926 angående förlängd giltighetstid och utsträckt tillämpning
av officersavlöningsreglementet har ock förordnats, att, i den mån de vid
1925 års riksdag beslutade ändringarna av försvarsväsendets organisation
under budgetåret 1926—1927 träda i kraft, stadgandet i 9 § 1 mom. om rätt
för innehavare av till 4. lönegraden hänförd beställning såsom chef för
artilleristaben eller chef för artilleri- och ingenjörhögskolan att åtnjuta lön
i 12. löneklassen enligt den under 5 § intagna löneplanen för officerare m. fl.
skall upphöra att gälla. I föreliggande förslag till nytt avlöningsreglemente
har detta av lönenämnden beaktats, och har nämnden likaledes i enlighet
med Kungl. Maj:ts av riksdagen bifallna förslag bland de beställningshavare,
som må åtnjuta den i paragrafen medgivna löneställningen, upptagit byråchef
i flygstyrelsen.

1 en till lönenämnden ingiven, den 20 oktober 1925 dagtecknad skrivelse
har generalfälttygmästaren och inspektören för artilleriet framhållit önskvärdheten
av, att innehavarne av de tvenne majorsbefattningar, som enligt
den nya försvarsorganisationen skola vara uppförda på artilleristabens stat,
måtte komma i åtnjutande av lön i 12. löneklassen av löneplanen för officerare
m. fl., även om de icke på grund av bestämmelsen i 6 § 2 mom. av
officersavlöningsreglementet vore berättigade därtill. Såsom skäl för framställningen
har anförts, att den ene av ifrågavarande majorer komme att i
egenskap av stabschef vid artilleriinspektionen erhålla i stort sett samma
åligganden som den nuvarande chefen för artilleristaben, enär den blivande
översten vid artilleristaben även vore chef för artilleriets skjutskola och
därigenom komme att få sina huvudsakliga åligganden såsom chef för artilleristaben
inskränkta till personalfrågor m. m., samt att den andre av majorerna
vore avsedd för befattning, som syntes kunna jämställas med byråchefs i
arméförvaltningen eller avdelningschefs vid generalstaben.

Det sålunda av generalfälttygmästaren och inspektören för artilleriet framlagda
förslaget kan lönenämnden för sin del icke tillstyrka. Utsträcktes den
åsyftade förmånen till ifrågavarande beställningshavare vid artilleristaben,
skulle, enligt vad nämnden befarar, konsekvensen fordra beviljandet av sådan
förmån jämväl åt vissa i särskilda befattningar placerade beställningshavare
vid andra, med artilleristaben jämförliga anstalter.

I fråga om stadgandet i 10 § 1 mom. har armé,förvaltningen i sitt meromnämnda
yttrande anfört, att, då nu gällande bestämmelser icke medgåve
sneddning vid befordran mellan beställning tillhörande exempelvis löneplanen
Uo och löneplanen C, vid åtskilliga tillfällen inträffat — vilket för övrigt
jämväl av vissa myndigheter påpekats — att underofficer, som utnämnts till
civilmilitär beställning, under liera år efter utnämningen icke kommit i åtnjutande
av högre lön än han dessförinnan innehade. Enligt de allmänna
principer, som läge till grund för bestämmelserna i 8 §, syntes emellertid

4 o

Kungl. Maj tis proposition nr 7.

avsikten vara, att varje befordran skulle omedelbart medföra löneökning. För
tillgodoseende härav liar arméförvaltningen föreslagit, att 10 § t mom. måtte
givas följande ändrade lydelse:

Därest den lön, varav beställningshavare vid övergången från beställning,
hörande till eu av de under 5 § intagna löneplanerna, till beställning inom
annan löneplan, skulle komma i åtnjutande, understiger deri, han vid övergången
innehade, äger beställningshavare att i den nya beställningen omedelbart
tillträda lön i den löneklass, för vilken lönen motsvarar eller närmast
överstiger lönen i den löneklass, han vid tiden för övergången tillhörde,
med ratt att för omedelbar eller framtida uppflyttning till högre löneklass
i den nya beställningen räkna sig till godo den tid intill tre år, varunder
han tillhört den vid övergången för honom gällande löneklass.»

Lönenanmden anser ävenledes skäl föreligga för en ändring av det i nu
berörda författningsrum förefintliga stadgandet. Enligt nämndens mening
torde emellertid stadgandet allenast böra ändras därhän, att beställningshavare
genom detsamma tillförsäkras lön enligt den löneklass, vars lönebelopp
är närmast högre än den lön, han vid övergången innehade, dock att
lönen därvid icke må utgå enligt högre löneklass än den högsta för den nya
beställningen gällande. I fråga om rätt att tillgodoräkna föregående tjänstetid
synas däremot bestämmelserna i 7 § 2 och 4 mom. böra tillämpas.

I sitt förberörda yttrande den 22 oktober 1925 har marinförvaltningen
framhållit, att, i likhet med vad fallet vore vid de affärsdrivande verken,
jämväl vid försvarsväsendet kunde finnas användning för ett stadgande om
ratt för Kung! Maj:t att i undantagsfall medgiva högre löneklass än som
följer av vanlig uppflyttning.

1 13 § i avlöningsreglementet för kommunikétionsverken stadgas i förevarande
avseende, att Kungl. Maj:t må undantagsvis och såframt vederbörande
verks intressen sådant oundgängligen fordra, för förvärvande av särskilt
kvalificerad person till viss tjänst inom verket eller för sådan persons
bibehållande i tjänst, kunna tilldela honom lön enligt högre löneklass än
den, till vilken han enligt eljest angivna grunder skolat hänföras, dock att
lönen icke i något fall må utgå enligt högre löneklass än den högsta för
tjänsten fastställda.

Då även enligt lönenämndens mening skäl synas föreligga, att enahanda
befogenhet medgives Kungl. Maj:t i fråga om beställningshavare vid försvarsväsendet
—- nämnden syftar härvid närmast på sjukhusläkare och ingenjörer
— har nämnden funnit sig böra föreslå ett stadgande härom. Detta
stadgande synes lämpligen kunna intagas såsom ett andra moment i 10 § och
nuvarande 2 mom. ingå såsom ett särskilt stycke i 1 mom.

Vad angår stadgandet i 11 §, har lönenämnden icke funnit skäl föreslå 11 §.
någon ändring i detsamma.

j ^ ■ § meddelade bestämmelserna angående kallortstillägg hava ock 12 §.
i lönenämndens förslag till nytt avlöningsreglemente upptagits oförändrade.

Från vissa, myndigheter hava visserligen framförts yrkanden om höjning av
kallortstilläggen samt revidering av kallortsklasserna, men då härutinnan
gällande bestämmelser ansluta sig till motsvarande föreskrifter beträffande
civilförvaltningen och kommunikationsverken, har nämnden redan av detta
skäl funnit sig icke kunna biträda berörda yrkanden.

\ ad 13 § angar, har marinförvaltningen påpekat, att enligt paragrafens 1;; §.
ordalydelse för rätt till oavkortad lön vid vissa studier fordras dels kommendering
eller förordnande till idkande av studierna, dels prövning att

46 Kumjl. Maj:ts proposition nr 7.

studierna tjäna försvarsväsendets intressen. Ett enldare förfaringssätt i dessa
fall syntes marinförvaltningen böra kunna utfinnas.

Då" lönenämnden delar marinförvaltningens åsikt härutinnan och behov
dessutom visat sig föreligga av en något vidare tillämpning av förevarande
stadgande, än dess ordalag medgiva, liar nämnden funnit sig böra föreslå,
att stadgandet ändras därhän, att fråga om rätt att uppbära oavkortad lön
under tid, som använts för sådana iakttagelser eller studier eller sådan verksamhet
i övrigt, som anses tjäna försvarsväsendets intressen, skall bero på
prövning av Kungl. Maj:t.

14 §. Beträffande de i 14 § meddelade bestämmelserna hava av flertalet hörda

myndigheter krav på ändringar i olika hänseenden framställts. Yrkanden
hava sålunda framförts om, bland annat, lösgörande av sambandet mellan
semester ocdi sjukledighet, rätt för samtliga beställningshavare till 45 dagars
kostnadsfri sjukledighet, likställighet mellan olycksfall och sjukdom av sådan
art, att tjänstgöringen kan anses vara direkt orsak till sjukdomen, samt
borttagande av den i 2 och o mom. föreskrivna tidsbegränsning, under vilken
oavkortad lön må i där angivna fall åtnjutas.

I sitt i ärendet avgivna yttrande har arméförvaltningen, med framhållande
av, att det i 1 mom. meddelade stadgandet medfört högst väsentliga svårigheter
i tillämpningen, ifrågasatt sådan ändring i stadgandet, att förmånen
av semester helt avskildes från rättigheten att under viss tid få utan avdrag
vara frånvarande på grund av sjukdom. Samtidigt med denna ändrings
genomförande borde i reglementet avsedd personal medgivas rätt att i viss
utsträckning erhålla kostnadsfri ledighet för sjukdom. Med hänsyn till den
militära tjänstens säregna karaktär syntes nämligen de militära beställningshavarna
i stor utsträckning vara utsatta för risken att drabbas av sjukdom.
Därjämte syntes reglementet i denna del mindre väl avvägt i jämförelse med
de förmåner, som manskapet enligt det för detsamma gällande avlöningsreglementet
i ifrågavarande hänseende åtnjöte.

Arméförvaltningen liar på grund härav och under erinran om de avsevärt
förmånligare bestämmelser härutinnan, som gällde före det nu gällande avlöningsreglementets
ikraftträdande den 1 januari 1922, föreslagit sådan ändrad
lydelse av 14 § 1 inom., att beställningshavare måtte, utöver den envar tillförsäkrade
förmånen av semester under viss tid. äga att vid sjukdom åtnjuta
tjänstledighet med oavkortad lön under viss för alla lika lång tid,
vilken, i enlighet med vad därom gällde för det fast anställda manskapet,
synts arméförvaltningen böra bestämmas till 45 dagar under ett och samma
kalenderår.

I detta sammanhang har arméförvaltningen framhållit, hurusom de militära
myndigheterna med stor enhällighet uttalat det önskemålet, att förevarande
paragrafs 2 mom. borde — i anslutning till föreskrifterna i 4 § 2 mom. av
manskapsavlöningsreglementet — givas sådan ändrad lydelse, att beställningshavare,
vilken ådragit sig sjukdom av den beskaffenhet, att den militära
tjänstgöringen skäligen kunde antagas hava bidragit till densamma, skulle
äga att liksom vid olycksfall åtnjuta oavkortad lön, jämte i förekommande
fall kallortstillägg, så länge sjukdomen varade. Yid en ändring i nu angiven
riktning skulle stadgandena i 14 § 1 mom. komma att avse allenast rätten
att bibehålla oavkortad lön vid sjukdomsfall, som inträffat alldeles oberoende
av den militära tjänsten. Det syntes arméförvaltningen givet, att starka skäl
förelåge för ett biträdande av nu angivna önskemål. Den tjänstgöring, som
ålåge beställningshavare, å vilken officersavlöningsreglementet ägde tillämpning,
vore nämligen så olika den, som ankomme på befattningshavare, vilken
avsåges i avlöningsreglementet för civilförvaltningen, att en skiljaktighet i

Kungl Maj:ts proposition nr 7. 47

avlöningsbestämmelserna i förevarande avseende finge anses vara fullt motiverad.
Att arméförvaltningen ändock icke ansåge sig kunna ansluta sig till
de hörda myndigheternas förslag berodde i första hand därpå, att ett genomförande
av den föreslagna författningsändringen, enligt vilken det skulle
komma att bero på ett hundratal avlöningsutbetalande myndigheter att bedöma
frågor, huruvida inträffade sjukdomsfall vore föranledda av den militära
tjänstgöringen under sådana förhållanden, att densamma skäligen kunde
anses hava därtill bidragit, med stor säkerhet skulle komma att medföra
ojämnhet i tillämpningen. Härtill komme, att ändringen i fråga måste förutsatta
en omläggning av grunderna för beredande av fri sjukvård åt beställningshayare,
som avsåges i officersavlöningsreglementet. Liksom för de s. k.
affärsdrivande verkens personal vore bestämt, borde nämligen även för ifrågavarande
beställningsliavare gälla, att rätt att bibehålla oavkortad lön utöver
den högst medgivna tiden av 45 dagar ej finge åtnjutas samtidigt med fri
sjukvård, eu grundsats, som vid tillämpningen av nu gällande officersavlonmgsreglemente
tagit sig uttryck däri, att Kungl. Maj:t icke lämnat
medgivanden för underofficerare, vilka beretts fri vård å lungsotssanatorium,
att under tiden för dylik vård få utsträckt rätt att bibehålla oavkortad
lön.

Arméförvaltningen har på grund härav ansett sig endast kunna förorda,
att 1 14. §. 1 mom. måtte samtidigt med genomförande av verkets ändringsförslag
i övrigt bibehållas sådan bestämmelse, att Kungl. Maj:t beträffande
beställningsliavare, vilka drabbades av* sjukdom, som efter prövning befunnes
vara av den art, att militärtjänstgöringen förorsakat densamma, i framtiden
liksom hittills kunde i särskilt fall förordna, att dylik beställningsliavare befriades
från skyldighet att vidkännas tjänstledighetsavdrag.

. iingår bestämmelserna i nu ifrågavarande paragraf, har marinförvaltnmgen
1 sitt förberörda yttrande hänvisat till ett den 25 januari 1923 av
ämbetsverket avgivet utlåtande över det inom försvarsdepartementet år 1922
uppgjorda förslaget till vissa andringar i officersavlöningsreglementet. I
detta utlåtande anförde marinförvaltningen, bland annat, att ämbetsverket
biträdde° den från flera håll anförda meningen, att avdragsfri sjukledighet
borde såsom ersättning för nu tillerkänd förmån kunna erhållas vass tid
oberoende av semestertiden, och stannade verket för egen del vid att föreslå
denna tid till 30 dagar för kalenderår. I ett särskilt fall ansåge ämbetsverket
S1S dock böra förorda ett visst sammanhang mellan de två angivna slagen
av ledighet. Semestern borde som regel tilldelas i den därför stadgade
oidnmg, men den, som erhållit ledighet för sjukdom, borde på ansökan kunna
la sådan ledighet räknad som semester utan hinder därav, att semestern
med hänsyn till tjänstgöringen eljest ej skulle kunnat tilldelas honom. Yidaie
ansage marinförvaltningen goda skal föreligga för en bestämmelse, enligt
vilken Kungl. Maj:t behölle möjligheten att, då tjänstgöringen bidragit
till uppkomsten av sjukdom, eller eljest vid ömmande omständigheter medgnm
befrielse från. skyldighet att vidkännas sjukavdrag.

För sin del ville lönenämnden erinra om, att nämnden i sitt yttrande
over nyssberorda inom försvarsdepartementet uppgjorda förslag till ändringar
1 officersavlöningsreglementet, anföfde, bland annat, att nämnden vore av
„ “ inenmgcn, att vissa sakliga ändringar i bestämmelserna i 14 § beträffande
Kitt till lön vid ledighet från tjänsten kunde vara av förhållandena påkallade,
h or den händelse ändringar skulle vidtagas, syntes dessa i första hand böra
ga ut på ett brytande av den nuvarande sammankopplingen mellan semester
och kostnadsfri sjukledighet. Lönenämnden ansåge för sin del det böra
t-agas under övervägande, huruvida samtliga de beställningsliavare, å vilka
officersavlöningsreglementet ägde tillämpning, lämpligen borde, oavsett se -

48

Rungl. Maj:ts proposition nr 7.

mesterns längd, komma, i åtnjutande av viss kostnadsfri sjukledighet, vilken
för varje sjukdomsfall icke syntes böra tillmätas kortare än sju dagar, motsvarande
den tidsgräns, intill vilken inom den civila förvaltningen vikariatsersättning
icke utginge till vikarie. Lönenämnden fann sig i detta sammanhang
böra erinra dels om stadgandet i 4 § 1 mom. av manskapsavlöningsreglementet,
enligt vilket författningsrum beställningshavare av manskaps
grad ägde under sjukdom åtnjuta oavkortad lön under 45 dagar utöver den
tid, han av annan ''anledning åtnjutit tjänstledighet, dels om den enligt äldre
avlöningsbestämmelser medgivna rätten för officerare och underofficerare att
vid sjukdom uppbära full avlöning under två månader varje kalenderår,
vilken tid i särskilda fall kunde ytterligare utsträckas. Att officerare och
underofficerare genom gällande bestämmelser om avlöning under sjukdom
blivit ställda i ett vida ogynnsammare läge än vad tidigare varit förhållandet
vore sålunda tydligt. Det förtjänade även framhållas, att den militära personalen
i vissa fall, t. ex. vid övningar utom förläggningsorten, arbetade
under sådana förhållanden, att faran för sjukdom vore avsevärt större än
som i allmänhet vore fallet beträffande civila befattningshavare.

Därest nu, såsom lönenämnden föreslår, det hittills gällande provisoriska
avlöningsreglementet ersättes med ett nytt avlöningsreglemente av mera
definitiv karaktär, synes nämnden tiden vara inne att bryta sammankopplingen
mellan semester och kostnadsfri sjukledighet för den personal, varom
här är fråga.

Det ligger härvid nära till hands att, på sätt nämnden i sitt nyssnämnda
yttrande gjorde, erinra om, att det militära manskapet äger att, utöver annan
kostnadsfri tjänstledighet, under sjukdom åtnjuta oavkortad lön under viss,
lika för alla,''bestämd tid. Visserligen torde manskapets gynnsammare ställning
i förevarande avseende till en del kunna motiveras därmed, att jämväl
den tid, manskapet är tillförsäkrat kostnadsfri tjänstledighet av annan anledning
än sjukdom, satts lika för alla, medan däremot nu ifrågavarande
personals semestertider tillmätts olika för beställningshavare i olika lönegrader
och åldrar. Men å andra sidan lärer man vara berättigad antaga,
att även hänsynen till tjänstgöringsförhållandena övat inflytande vid reglerandet
av manskapets förmåner i omförmälda hänseende. Det synes då
nämnden med rättvisa och billighet överensstämmande, att liknande hänsyn
får göra sig gällande i fråga om den personal, som i officersavlöningsreglementet
avses. Då det icke torde kunna förnekas, att även denna. personal
— om ock icke alltid i samma grad som manskapet — under sin tjänstgöring
är utsatt för större sjukdomsrisk än statstjänare i allmänhet, synes
fullt fog föreligga att bringa bestämmelserna om dess rätt till kostnadsfri
sjukledighet i närmare överensstämmelse med de härutinnan för manskapet
gällande.

Lönenämnden kan emellertid icke biträda arméförvaltningens förslag att
medgiva kostnadsfri sjukledighet för officerare och underofficerare under så
lång tid, som fastställts för manskapet. I detta avseende har nämnden ansett
sig icke ens kunna sträcka sig så långt som marinförvaltningen förordat,
utan har nämnden funnit sig böra stanna vid att föreslå, att dylik förmån
må utgå under högst 15 dagar av ett och samma kalenderår eller samma tid,
som beträffande civilförvaltningen föreslagits i ovan omförmälda, av särskilt
tillkallad sakkunnig inom finansdepartementet utarbetade förslag i fråga om
revision av civilförvaltningens avlöningsbestämmelser.

Yid bifall till vad nämnden sålunda föreslagit, skulle de beställningshavare,
vilka för närvarande äro tillförsäkrade semester under 20 eller 25
dagar, komma att åtnjuta semester och rätt till kostnadsfri sjukledighet
under sammanlagt något kortare tid än enligt nu gällande bestämmelser.

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

Med anledning härav synes erfordras en övergångsbestämmelse av innehåll,
att beställningshavare, som före det nya avlöningsreglementets ikraftträdande
tillträtt dylik beställning, skall bibehållas vid honom vid sistnämnda tidpunkt
tillkommande förmåner i angivna hänseenden, så länge han kvarstår i sådan
beställning.

På de skål, arméförvaltningen anfört, har lönenämnden funnit sig icke
kunna biträda de framställda yrkandena om upptagande av en generell bestämmelse
i 2 mom. angående rätt för beställningshavare, som ådragit sig
sjukdom av den beskaffenhet, att den militära tjänstgöringen skäligen kan
antagas hava förorsakat densamma, att uppbära oavkortad lön, så länge sjukdomen
varar.

Ej heller övriga i fråga om bestämmelserna i denna paragraf framställda
ändringsförslag har lönenämnden ansett sig kunna tillstyrka.

115 § 1 mom. har någon lindring synts lönenämnden icke böra vidtagas.

Stadgandet i 2 mom. torde av skäl, som nämnden förut i samband med
behandlingen av 6 § anfört, icke i fortsättningen vara erforderligt, och har
stadgandet därför icke upptagits i nämndens förslag till nytt avlöningsreglemente.

Yad de i 16 § meddelade vikariatsersättningsbestämmelserna angår, kar
arméförvaltningen framhållit, att vid tillämpningen av dessa bestämmelser
det ofta förelåge svårighet att bedöma, huruvida viss beställning vore av
högre lönegrad än annan beställning, då beställningarna tillhörde olika löneplaner.
Om till exempel en sergeant förordnades att uppehålla en tygskrivarebeställning,
syntes det tveksamt, huruvida han skulle därunder anses
uppehålla beställning inom högre lönegrad. Visserligen vore avlöningen
något högre för tygskrivare än för sergeant, men båda tillhörde samma militära
tjänstegrad. Då emellertid möjlighet borde förefinnas att jämväl i
dylika fall tilldela vederbörande vikariatsersättning, syntes ett förtydligande
av författningsrummet böra komma till stånd.

Vidare har arméförvaltningen anfört, att stadgandet i andra stycket avparagrafen
därom, att vikariatsersättning må tillkomma jämväl beställningshavare,
som uppehåller ledig tjänst, syntes kunna helt utgå, enär ett dylikt
förordnande väl finge anses fullt likställt med sådant, som avsåges i första
stycket. Föreskriften i andra stycket i övrigt, att vikariatsersättning må
utgå till beställningshavare, som kommenderas eller förordnas att bestrida
göromål, vilka eljest ankomme på beställningshavare inom högre lönegrad,
hade givit anledning till tveksamhet i tillämpningen. Då emellertid där
avsett förordnande — i den mån det icke innefattat ett vikariat å viss beställning
och bestämmelserna i första stycket alltså blivit tillämpliga — enligt
hittills utbildad praxis icke medfört rätt till vikariatsersättning, syntes
stadgandet kunna uteslutas.

Marinförvaltningen har i sitt i ärendet avgivna yttrande hänvisat till vad
ämbetsverket i utlutande den 25 januari 1923 anfört i fråga om förberörda
inom försvarsdepartementet upprättade förslag till ändringar i officersavlöningsreglementet.

I detta förslag hade ifrågasatts borttagande av de i 16 § meddelade vikariatsersättningsbestämmelserna
samt att i stället skulle intagas en bestämmelse
därom, att Kungl. Maj:t skulle äga pröva, huruvida och i vad mån
med viss beställning förenad lön, som ej uppburits av vederbörande beställningshavare,
i stället finge åtnjutas av annan beställningshavare.

I sagda utlåtande anförde marinförvaltningen, efter att hava erinrat om
att vikariatsersättning endast kunde tilldelas i ett fåtal fall vid marinen, i

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 7 haft. (Nr 7.) 3352 20 4

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

vilka fall förmånen varit sakligt berättigad, att marinförvaltningen icke kunde
tillstyrka, att den borttoges, samt att det enligt ämbetsverkets åsikt icke
med fog kunde sägas, att stadgandena i nu berörda paragraf vållade svårigheter
vid tillämpningen. Då emellertid införande av ett stadgande i reglementet
av nyss angiven art skulle upphäva de svårigheter, som enligt bestämmelserna
förefunnits att på ett tillfredsställande sätt ordna avlöningsförhållandena
för de beställningshavare, som uppehölle befattning i omedelbar
eller medelbar succession efter marinöverdirektören, och då det även
vid andra förordnanden på längre tid, då ordinarie beställningshavare avstode
lönen, vore lämpligt, om ställföreträdaren kunde efter Kungl. Maj:ts prövning
meddelas rätt att uppbära lönen i dess helhet, förordade marinförvaltningen
stadgandet till antagande som ett särskilt moment under 16 §.

I de av övriga myndigheter avgivna yttrandena hava ock krav på ändringar
av bestämmelserna i nu ifrågavarande paragraf framförts. Sålunda
har, bland annat, ifrågasatts förhöjning av vikariatsersättningsbeloppen ävensom
att vikariatsersättning skulle få utgå utan Kungl. Majrts prövning i alla
de fall, då beställningshavare uppehölle tjänst för annan och denne därvid
vidkändes tjänstledighetsavdrag.

Lönenämnden får för sin del erinra om, att nämnden i sitt den 24 januari
1923 avgivna utlåtande över förberörda inom försvarsdepartementet uppgjorda
förslag till ändringar av officersavlöningsreglementet anförde, att nämnden
icke kunde förorda, att, på sätt förslaget innebure, bestämmelserna om
vikariatsersättning skulle ur reglementet utgå, och detta så mycket mindre
som motsvarande ändring ej vore ifrågasatt beträffande den civila förvaltningen.
Särskilt den civilm iiitära personalen hade en ställning,_ som ur åtskilliga
synpunkter kunde anses fullt jämförbar med civila befattningshavares.
Några allmänna riktlinjer, efter vilka vikariatsersättning borde utgå, hade
visserligen då ännu icke uppdragits och lönenämnden hade för sin del ansett
sig böra, intill dess större erfarenhet vunnits, vänta med att avgiva förslag
till reglering av grunderna för denna avlöningsförmåns utgående i olika fall.
Vissa ”förutsättningar för att vikariatsersättning skulle kunna ifrågakomma
syntes nämnden dock redan då kunna angivas. Sålunda syntes vikariatet
böra 1) avse längre tid i en följd än sju dagar; 2) vara förenat med full befogenhet
(alltså syntes i enlighet med vissa dittills meddelade beslut vikariatsersättning
icke böra utgå till regementsbefälhavare, bataljon sbefälhavare
o. s. v., vilka icke förde befälet över regementet, bataljonen o. s. v., med
samma befogenhet som den ordinarie chefen, eller till befattningshavare,
som tillfälligt bestrede en uppbördmannabefattning på ordinarie uppbördsmannens
ansvar); 3) avse viss bestämd beställning i succession eller viss
befattning, som eljest uppehölles av beställningshavare i högre grad. I sist
angivna fall syntes även lönedisposition kunna ifrågakomma. Undantagas
borde emellertid sådana fall, då, såsom i regel syntes vara händelsen beträffande
kompaniofficers- och underofficersbeställningar, någon bestämd gräns
icke vore uppdragen mellan de arbetsuppgifter, som ålåge beställningshavare
inom olika tjänstegrader.

Uti det förslag till nytt avlöningsreglemente, lönenämnden nu framlägger,
har nämnden, med hänsyn till vad'' arméförvaltningen anfört, funnit den särskilda
bestämmelsen beträffande vakansförordnande kunna utgå samt infört
en uttrycklig föreskrift angående vikariatsersättning vid uppehållande av beställning
tillhörande annan löneplan än den, till vilken vikariens egen beställning
är att hänföra.

I övrigt har nämnden ej ansett sig böra föreslå några ändringar i förevarande
paragraf. Yad särskilt angår frågan om disponerande av ledig lön
för vikaries avlönande efter andra grunder än de i paragrafen angivna, hava

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

de skal, som tidigare må hava förelegat för upptagande av bestämmelser
härom i avlöningsreglementet, numera väsentligen förlorat sin giltighet.

Enligt den nja försvarsorganisationen skola nämligen vissa beställningar,
som förut tillsatts genom förordnande, hädanefter tillsättas medelst fullmakt,
i följd varav frågan om lönedisposition i successionen efter deras innehavare
förfallit, och är därjämte i flertalet av de fall, i vilka dylika förordnanden
alltjämt förekomma, lönedisposition uttryckligen medgiven. Att för det fåtal
fall, där så ej är förhållandet, såsom i successionen efter cheferna för lantoch
sjöförsvarets kommandoexpeditioner samt marinöverdirektören, meddela
särskild föreskrift i avlöningsreglementet, synes så mycket mindre erforderligt,
som Kungl. Maj:t hittills ansett sig oförhindrad att jämväl i dessa fall
disponera ledig lön för vikaries avlönande. Beträffande successionen efter
marinöverdirektören lärer för övrigt föreliggande spörsmål helt förlora sin
betydelse, i händelse nämndens under 35 § närmare omförmälda förslag
angående sättet för marinöverdirektörsbeställningens tillsättande vinner statsmakternas
bifall.

I samband med avgivande av förslag om ändringar i tilläggsbestämmelserna
till de militära avlöningsreglementena torde nämnden få upptaga den
i dess tidigare yttrande omförmälda frågan om närmare reglering av grunderna
för vikariatsersättningens utgående i olika. fall.

I fråga om stadgandet i 17 ij 2 mom. har arméförvaltningen anfört, att av den 17 s
nuvarande lydelsen icke framginge, på vilken myndighet det skulle ankomma
att pröva, huruvida det kunde befinnas skäligt att låta beställningshavare,
som underginge fängelse eller hölles häktad för brott, uppbära någon del
av avlöningen. Arméförvaltningen har på grund härav föreslagit, att de i
sagda moment förekommande orden »så framt ej befinnes skäligt» måtte
utbytas mot »så vitt ej den myndighet, vilken, enligt vad särskilt är föreskrivet,
äger besluta i fråga om fastställelse av löneklass för beställningshavaren,
finner skäligt».

Då stadgande härutinnan emellertid återfinnes i 2 kap. 3 § i kungörelsen
med tilläggsbestämmelser till de militära avlöningsreglementena, anser lönenämnden
den sålunda föreslagna kompletteringen av ifrågavarande moment
onödig. Som nämnden ej heller i övrigt ansett skäl föreligga för någon
ändring av denna paragraf, har nämnden i sitt förslag till nytt avlöningsreglemente
bibehållit paragrafen oförändrad.

Vad de i 18 § förekommande bestämmelserna rörande semester angår, 18 §.
har bland annat ifrågasatts, att de i 3. och 4. lönegraderna i löneplanen Uo
placerade beställningshavarna måtte erhålla semester av samma längd, som
tillkomme beställningshavare tillhörande 3. eller 4. lönegraden i löneplanen

0 eller 10.—13. lönegraderna i löneplanen G. Förstnämnda beställningshavare,
_som nu åtnjuta semester under 25 dagar intill 40 års ålder och därefter
35 dagar, borde sålunda berättigas till 35 respektive 45 dagars semester.
Vidare har ifrågasatts, att beställningshavare tillhörande 4. lönegraden
i löneplanen Uo skulle efter uppnådda 50 års ålder tillerkännas semester
under 45 dagar.

Genom remiss den 19 maj 1922 har, såsom förut nämnts, till lönenämnden
överlämnats en av arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse gjord framställning
i fråga om bataljonsläkares m. fl:s rätt till semester. I berörda framställning.
har sjukvårdsstyrelsen, såvitt nu är i fråga, under framhållande av
att bataljonsläkare och regementsveterinär tillhörde kaptens tjänsteklass och

1 det närmaste uppbure samma löneförmåner som kapten samt att de först
vid högre levnadsålder bleve pensionsberättigade, hemställt, att Kungl. Maj:t

19 §.

52 Kungl. Muj-.ts proposition nr 7.

måtte vidtaga åtgärd i syfte att de i semesterhänseende icke måtte intaga
sämre ställning än kaptener. . .

Efter remiss har arméförvaltningens civila departement avgivit utlåtande
i ctrondöt

Civila departementet har anfört, att enligt 1918 års avlöningssakkunnigas
förslag de särskilda civilmilitära beställningshavarna hänförts till de lönegrader
i kommunikationsverkens avlöningsreglemente, till vilka med dem
jämförliga befattningshavare vid kommunikationsverken hörde. Härigenom
hade de i sjukvårdsstyrelsens framställning avsedda beställningshavarna i
9. lönegraden erhållit samma ställning i lönehänseende som befattningshavare
vid kommunikationsverken enligt 14. lönegraden i den för dessa sistnämnda
gällande löneplan. I semesterhänseende vore dessa ock likställda. Vid
sådant förhållande kunde civila departementet icke tillstyrka någon ändring
i officersavlöningsreglementet, varigenom utsträckning av tiden för semesterförmåns
åtnjutande skulle medgivas de i framställningen avsedda befattningshavarna.
,

Lönenämnden finner sig icke kunna biträda de yrkanden, som framställts
med avseende å semestertiderna för beställningshavare, tillhörande löneplanen
Ilo. Eu ändring av nuvarande bestämmelser i den riktning, nämnda yrkanden
avse, synes nämligen icke låta förena sig med de principer, som i allmänhet
vunnit tillämpning vid semesterförmåns utmätande.

Beträffande den av arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse väckta frågan om
bataljonsläkares och regementsveterinärers semester får lönenämnden erinra
därom, att enligt Kungl. Maj:ts på grundval av förenämnda avlöningssakkunnigas
förslag till 1921 års riksdag framlagda proposition lönebeloppen i
9. lönegraden av löneplanen C genomgående voro lägre än lönebeloppen i

3. lönegraden av löneplanen O. Riksdagen, som godkände förslaget såvitt
angick förstnämnda lönegrad, satte emellertid lönebeloppen i 3. lönegraden
av löneplanen O lägre än Kungl. Maj:t föreslagit utan att dock härvid företaga
någon ändring i de av Kungl. Maj:t föreslagna semesterbestämmelserna.
Nu anförda och av sjukvårdsstyrelsen i övrigt åberopade förhållanden torde
emellertid, med hänsyn till vad civila departementet erinrat och då för övrigt
slutlönen alltjämt är högre i lönegraden O 3 än i lönegraden C 9, enligt
lönenämndens förmenande icke vara av beskaffenhet att motivera en ändring,
av semesterbestämmelserna i den av sjukvårdsstyrelsen angivna riktning.

Med avseende å 19 §, som upptager bestämmelser angående tjänstebostad
har lönenämnden funnit sig föranlåten att föreslå ett par mindre jämkningar.

Sålunda torde, då tjänstebostäder lära komma att anvisas jämväl viss personal
vid flygvapnet och den befogenhet, som enligt 1 mom. anförtrotts
arméförvaltningens fortifikationsdepartement respektive marinförvaltningen,
för flygvapnets vidkommande synes böra tillkomma flygstyrelsen, härav betingad
ändring böra vidtagas i nämnda moment.

Enligt bestämmelserna i 3 mom. skall avflyttning frun tjänstebostad, därest
bostadsinnehavaren avgår ur tjänst på grund av uppnådd pensionsålder, ske
nästa fardag därefter. Bostadsinnehavare, som avskedas med pension på
grund av sjukdom, skall däremot avflytta ur tjänstebostad vid den löpande
månadens utgång. En dylik olikställighet har synts nämnden icke vara med
billighet överensstämmande och detta desto mer som den ålderspensionerade
i regel torde kunna i förväg ordna för sig i bostadshänseende, under
det att en sjukdomspensionerad kan hava svårigheter härutinnan. Nämnden
har därför ansett sig böra föreslå, att för sjukdomspensionerad bostadsinnehavare
enahanda fardagsrätt måtte gälla som för ålderspensionerad, och har
nämnden i sitt förslag till nytt avlöningsreglemente avfattat 3 mom. i enlighet
härmed.

53

Kungl. May.ts proposition nr 7.

Vad angår de i förevarande paragraf meddelade bestämmelserna, bar,
bland annat, ifrågasatts, att den i 1 mom. lämnade föreskriften om skyldighet
för beställningshavare, som anvisats av statsverket disponerad lägenhet,
att bebo densamma måtte mildras därhän, att beställningshavare må, om
han så önskar, avstå från att bebo bostaden men att han vid sådant förhållande
ändock skall vara skyldig att till kronan inbetala stadgat hyresbelopp.
Denna fråga synes emellertid nämnden icke vara av beskaffenhet att behöva
regleras i avlöningsreglementet, vars föreskrifter angående tjänstebostad för
övrigt äro avfattade i överensstämmelse med motsvarande föreskrifter i civilförvaltningens
och kommunikationsverkens avlöningsreglementen.

Yrkande har ock framställts därom, att hyra för tjänstebostad måtte utgå
i efterskott. Då emellertid nuvarande bestämmelser rörande hyras erläggande
överensstämma med motsvarande föreskrifter för civilförvaltningen och
kommunikationsverken samt särskilda skäl för en undantagsställning, vad
nu ifrågavarande personal angår, icke förefinnes, kan nämnden ej heller ansluta
sig till berörda yrkande.

I fråga om innehållet i 20 och 21 har någon ändring icke ifrågasatts, 20
och har nämnden ej heller funnit skal härtill föreligga.

1 denna paragraf föreslår lönenämnden upptagande av en bestämmelse
om ekiperingshjälp till officer, underofficer samt vederlike vid första anställningen
såsom sådan.

Med avseende å dessa bestämmelser får nämnden erinra därom, att 1918
års militära avlöningssakkunniga i sitt den 10 februari 1921 avgivna betänkande
och förslag rörande lönereglering för officerare och underofficerare
samt civilmilitära beställningshavare på aktiv stat m. fl. vid armén och marinen
föreslogo, bland annat, att ekiperingshjälp måtte beredas officer och
underofficer med vederlike vid första anställningen såsom sådan.

De sakkunniga motiverade detta förslag huvudsakligen därmed, att, medan
skyldigheten för civila befattningshavare att bära tjänstedräkt vore inskränkt
till ett mindre tal grupper av tjänsteman och i allmänhet avsåge allenast anskaffning
av mindre omfattande beklädnad, motsvarande skyldighet för ifrågavarande
militära personal innebure anskaffning och underhåll av fullständig
beklädnadsuppsättning av för olika tjänstgöringsförhållanden och årstider
lampade tjänstedräkter. På grund härav syntes det de sakkunniga uppenbart,
att betydande kostnader i detta avseende förorsakades den militära personalen
i jämförelse med den civila. Ekiperingshjälp borde därför tillkomma
officer och underofficer samt vederlike, vilken vore skyldig att i tjänsten
bära uniform; dock borde ekiperingshjälpen utgå endast vid första anställningen
i sådan beställning. De utgifter, varom här vore fråga, vore nämligen
särskilt kännbara vid den första anställningen, då vederbörande ännu
icke uppburit någon lön och därför måste, därest han icke ägde enskilda
tillgångar för bestridande av nämnda utgifter sätta sig i skuld. De belopp,
som i förevarande avseende borde ifrågakomma, syntes lämpligen böra avvägas
. på sådant sätt, att de å ena sidan beredde en verklig lättnad vid
ekiperingens anskaffning, men å andra sidan finge karaktären att utgöra
allenast ett bidrag vid denna anskaffning. Det borde, enligt de sakkunnigas
mening, överlämnas åt Eungl. Maj:t att inom vissa i avlöningsreglementet
upptagna maximibelopp bestämma de bidrag, som borde utgå. I detta sammanhang
erinrade de sakkunniga jämväl därom, att ekiperings- (beklädnads-)
hjälp redan i vissa fall utginge till reservpersonal vid armén och marinen.

En av de sakkunniga, herr Widell, med vilken herr N. A. Nilsson instämde,
avgav i fråga om ekiperingshjälpen särskilt yttrande och anförde,

-21 §§.
22 §.

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

att han icke kunnat ansluta sig till de sakkunnigas förslag på denna punkt,
särskilt som det enligt hans mening måste befaras, att införandet av denna
nya avlöningsförmån komme att medföra konsekvenser i fråga om åtskilliga
befattningar. Däremot ansåge reservanten lämpligt, att staten under tjänstgöring
tillliandahöile vapen, kikare och skidor.

Vid avlåtandet till 1921 års riksdag av propositionen angående lönereglering
för arméns och marinens personal anslöt sig föredragande departementschefen
i nu förevarande punkt till de sakkunnigas förslag och erinrade därvid,
att, då man — enligt departementschefens förmenande med all rätt —
syftade till, att officersbanan borde vara öppen för ynglingar från olika samhällsgrupper,
en sådan strävan mötte ett väsentligt hinder i de stora kostnader,
som anskaffningen av den första militära beklädnadsutrustningen medförde.
'' Det vore sålunda även ur rekryterings synpunkt av stort intresse, att
bestämmelse om denna förmån bleve införd i avlöningsreglementet. Den av
reservanterna uttalade betänkligheten, att medgivandet av denna avlöningsförmån
skulle medföra konsekvenser i fråga om åtskilliga civila befattningar,
syntes departementschefen icke äga fog, då militärtjänsten påfordrade bärande
av uniform i en helt annan utsträckning än civil tjänst samt uniform
för den senare tjänsten betingade väsentligen mindre kostnader än för den
förra.

I överensstämmelse härmed hade i det förslag till avlöningsreglemente
för officerare och underofficerare samt civilmilitära beställningshavare på
aktiv stat m. fl. vid armén och marinen, som förelädes 1921 års riksdag,
under 22 § införts ett så lydande stadgande: »Ekiperingshjälp tillkommer
officer och underofficer samt vederlike, vilken är skyldig att i tjänsten bära
uniform, vid första anställningen såsom sådan med ett belopp av högst 1,000
kronor till beställningshavare i officers tjänsteställning och högst 600 kronor
till beställningshavare i underofficers tjänsteställning samt utgå enligt de
närmare bestämmelser, som meddelas av Kungl. Maj:t.»

Beträffande den av reservanterna väckta frågan om tillhandahållande under
tjänstgöring genom statens försorg av vapen, kikare, skidor och dylik utrustning
kunde det även enligt departementschefens mening ifrågasättas,
huruvida ej sådan förmån borde beredas den militära personalen. Därest
vid utredning i ärendet skulle befinnas, att så borde ske, syntes böra övervägas,
huruvida icke däremot svarande minskning av ekiperingslijälpens belopp
borde äga rum.

Vid 1921 års riksdag blev emellertid något avgörande icke träffat i nu
berörda spörsmål. I sin skrivelse anförde sålunda riksdagen beträffande den
föreslagna ekiperingshjälpen, att riksdagen icke velat fatta ståndpunkt till
frågan, om denna förmån över huvud taget borde utgå, innan ytterligare utredning
i ärendet skett. I varje fall syntes emellertid denna fråga böra
underställas riksdagens prövning.

Genom brev den 29 juni 1921 uppdrog Kungl. Maj:t åt arméns och marinens
avlöningssakkunniga, bland annat, att i anledning av riksdagens uttalande
i ämnet verkställa utredning och eventuellt avgiva förslag till bestämmelser
att underställas riksdagens prövning angående särskild ekiperingshjälp
vid första anställningen som officer eller underofficer. Sedermera
förordnade Kungl. Maj:t genom beslut den 31 december 1921, att uppdraget
skulle övertagas och slutföras av försvarsväsendets lönenämnd.

Uti skrivelse den 13 februari 1922 avgav lönenämnden utlåtande och förslag
i ämnet. Härvid erinrade nämnden till en början om den rätt att mot
viss ersättning utbekomma beklädnadspersedlar m. m., som enligt gällande
bestämmelser tillkomme personal vid såväl försvarsväsendet som vissa grenar
av den civila förvaltningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7. 55

I detta hänseende framhöll lönenämnden, hurusom enligt 22 § i officersavlöningsreglementet
beställningshavare ägde att mot ersättning från kronans
vederbörande förråd och dylika anstalter utbekomma bland annat beklädnadsoch
utrustningsartiklar ävensom vid kronans verkstäder låta tillverka och
reparera uniformspersedlar och övrig tjänsteutrustning, allt enligt bestämmelser,
som meddelades av Kungl. Maj:t. Kungörelsen den 31 december
1921 (nr 831) med vissa tilläggsbestämmelser till de militära avlöningsreglementena
innehölle i detta hänseende (4 kap.) allenast en hänvisning till vad
därom vore i vederbörliga förvaltningsreglementen för armén och i reglementet
för marinen särskilt stadgat.

Motsvarande bestämmelser för tjänstemän vid kommunikationsverken återfunnes
dels i 25 § av avlöningsreglementet den 19 juni 1919 (nr 343), dels
i tilläggsbestämmelserna till nämnda reglemente den 30 juni 1920 (nr 529).
För befattningshavare vid statsdepartement och andra verk, tillhörande den
civila förvaltningen, vore föreskrifter i ämnet givna dels i 24 § av avlöningsreglementet
den 22 juni 1921 (nr 451), dels i tilläggsbestämmelserna till
nämnda reglemente den 31 december 1921 (nr 753). Ifrågavarande, till respektive
avlöningsreglementen hörande tilläggsbestämmelser vore emellertid
för de båda verksgrupperna av sinsemellan något avvikande innehåll.

Till följd av de vid kommunikationsverken rådande tjänstgöringsförhållandena
hade det nämligen beträffande vissa befattningsgrupper vid dessa
verk mer än i fråga om andra sådana ansetts ligga i verkets intresse, att
befattningshavaren alltid uppträdde i väl vårdad uniform. Detta vore fallet
vad anginge tjänstemän, vilka, såsom exempelvis tågpersonalen vid statens
järnvägar, hade att i den dagliga rörelsen representera verket i förhållande
till allmänheten. Avenså funnes tjänstemannagrupper vid dessa verk, vilka
regelbundet hade sådant arbete, att beklädnaden i särskilt hög grad utsattes
för slitning eller för inverkan av väder och vind. För att icke dessa tjänstemän
skulle vara nödgade att vidkännas större utgifter för sin beklädnad än
andra befattningshavare, med vilka de eljest borde vara jämställda, hade det
ansetts riktigt att till förmån för de förra stadga en reduktion av den ersättning,
som av tjänstemannen skulle till verket erläggas för tillhandahållna
klädespersedlar eller materialier. Denna reduktion hade bestämts till 30
procent av verkets självkostnadspris.

Någon motsvarande nedsättning för särskilda fall hade icke ansetts behövlig
vid de verk, å vilka avlöningsreglementet den 22 juni 1921 ägde tilllämpning.
Vid vissa av dessa verk — såsom fångvårdsstaten och tvångsarbetsanstalterna
— förekomme väl, att uniformspliktig personal ledde och
deltoge i arbete, som utsatte beklädnaden för starkare slitning, men i dylika
fall syntes verket vara i tillfälle att tillhandahålla överdragskläder. I övrigt
hade vid dessa verk sådana förhållanden icke ansetts föreligga, som vid kommunikationsverken
befunnits betinga ifrågavarande nedsättning.

Den skyldighet att på egen bekostnad anskaffa och underhålla uniform
och en del andra för tjänstebruk avsedda effekter, som ålåge å aktiv stat
anställda _ officerare och underofficerare med vederlikar, hade endast i förhållandevis
ringa omfattning någon motsvarighet vid den civila förvaltningen.
I många fall, särskilt vid den första utrustningen, vore denna skyldighet
enligt _ nämndens mening mycket betungande. Det vore fördenskull helt
naturligt önskvärt, bland annat med hänsyn till rekryteringen av officers°ch
underofficerskårerna, om staten här kunde på ett eller annat sätt träda
hjälpande emellan, och detta så mycket hellre, som särskild gottgörelse i
form av ekiperings-(beklädnads-)hjälp redan tillerkänts motsvarande personal
i arméns och marinens reserver.

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

Lönenämnden liade dittills icke varit i tillfälle att i denna fråga åvägabringa
någon närmare utredning utöver den, som, på sätt förut omförmälts,
kommit till stånd på framställning av arméns och marinens avlöningssakkunniga.
Under överläggningen i detta ämne hade emellertid inom nämnden
fråga väckts, huruvida icke även andra utvägar än beviljandet av kontant
ersättning i form av ekiperingshjälp lämpligen skulle kunna anlitas för att
bereda personalen den lättnad, som här kunde anses erforderlig. I sådant
hänseende hade närmast kommit i betraktande den vid kommunikationsverken
tillämpade anordningen, enligt vilken i vissa fall klädespersedlar och
materialier kunde till befattningshavare utlämnas mot ersättning, som med
30 procent understege verkets självkostnadspris.

Då tillverkning av uniformspersedlar och en del andra för tjänsten avsedda
artiklar redan i viss omfattning ägde rum på arméns och marinens
egna verkstäder, hölle lönenämnden för antagligt, att sådana anordningar
skulle kunna träffas, varigenom det bleve möjligt för officerare och underofficerare
att därifrån, åtminstone i vida större utsträckning än dittills varit
fallet, fylla sitt behov av dylika persedlar. Vid en sålunda anordnad tillverkning
syntes man kunna räkna med ett relativt lågt självkostnadspris.
Och därest en ytterligare utredning i förevarande ärende skulle giva vid
handen, att ersättningen för den tillverkade varan lämpligen borde bestämmas
att i vissa fall utgå med något lägre belopp, än som motsvarade självkostnaden,
skulle tydligen på detta sätt, utan allt för stor kostnad för statsverket,
en betydande förmån kunna beredas personalen.

Lönenämnden tilläte sig därför förorda, att en utredning åvägabringades i
syfte att ådagalägga, huruvida och i vilken utsträckning tillverkning av persedlar,
om vilka här vore fråga, skulle kunna ske på arméns och marinens
egna verkstäder, samt huru denna tillverkning lämpligen borde anordnas.

Av vad sålunda anförts framginge, att lönenämnden för det dåvarande
icke vore beredd att framlägga förslag om beredande åt officerare och underofficerare
med vederlikar av kontant ekiperingshjälp eller någon sådan däremot
svarande förmån, som ovan antytts.

Lönenämnden ansåge sig emellertid böra taga under övervägande, huruvida
icke, på sätt ifrågasatts, staten lämpligen skidle kunna redan då, i större
utsträckning än som skedde, tillhandahålla personalen för tjänstebruk avsedda
utrednings- och remtygspersedlar ävensom vapen. Beträffande arméns
personal berörde denna fråga endast officerare och vederlikar, då nämligen
underofficerarna med vederlikar hade att av dylika persedlar anskaffa och
bekosta endast sabelhandrem (portepé) och sabel med balja samt någon
ändring härutinnan icke syntes böra ifrågasättas. Vad åter marinen anginge,
hade marinförvaltningen ansett behovet av utrustning, varom här vore fråga,
vara i erforderlig utsträckning tillgodosett genom gällande bestämmelser.
I huvudsaklig överensstämmelse med vad arméförvaltningens artilleri-, intendents-
och civila departement i förevarande avseende föreslagit hemställde
fördenskull lönenämnden, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga erforderliga åtgärder
för tillhandahållande åt arméns officerare på aktiv stat och vederlikar
av vissa utrednings- och remtygspersedlar samt vapen (kikare med
fodral, officersränsel, skidor med stavar samt pistol med fodral jämte vissa
smärre artiklar). Ifrågavarande persedlar, med undantag av skidor med
stavar, borde dock icke tillhandahållas dem, som i egenskap av officerare
eller vederlikar redan tillhörde armén.

I proposition nr 248 föreläde Kungl. Maj:t 1922 års riksdag ett på lönenämndens
nyssnämnda hemställan grundat förslag, vilket även vann riksdagens
bifall.

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

Frågan, huruvida härutöver särskild ekiperingshjälp i någon form borde
beredas arméns och marinens aktiva officerare och underofficerare med
vederlikar, borde, enligt föredragande departementschefens mening, få bero
på ytterligare utredning, sedan, på sätt lönenämnden föreslagit, undersökning
verkställts rörande möjligheten att å försvarsväsendets egna verkstäder
anordna tillverkning av persedlar för nämnda personals räkning i större utsträckning
iin för det dåvarande vore fallet.

Genom brev den 9 juni 1922 anbefalldes sedermera arméförvaltningens
intendentsdepartement och marinförvaltningen att var för sig verkställa utredning
rörande möjligheten att å arméns respektive marinens verkstäder
anordna tillverkning av persedlar för officerares och underofficerares räkning
i större utsträckning än för det dåvarande vore fallet. Till åtlydnad härav
framlade arméförvaltningens intendentsdepartement i skrivelse den 27 mars
1923 och marinförvaltningen i skrivelse den 10 januari 1923 resultatet av de
verkställda utredningarna.

Intendentsdepartementet framhöll härvid, bland annat, att tillverkning av
paradpersedlar och portopéer vid arméns verkstäder skulle kräva nyanställning
av särskilt yrkesutbildad och sakkunnig personal samt inrättandet av
vissa specialverkstadsavdelningar. Det kunde förutses, att statens självkostnader
vid en sådan tillverkning icke kunde nedbringas under dem hos ett
enskilt företag. Utan ekonomisk uppoffring syntes staten således icke kunna
utföra ifrågavarande tillverkningar för officerare och underofficerare under
för denna personal ekonomiskt gynnsamma betingelser, även om det finge
antagas, att tillverkningen vore möjlig att åstadkomma.

Vad anginge frågan om möjligheterna för officerare och underofficerare
att från kronans förråd utbekomma beklädnadspersedlar, erinrade intendentsdepartementet,
att, därest officer eller underofficer önskade inköpa persedlar
av för manskapet gällande modell, han ägde hän vända sig med rekvisition
i regel till det truppförband, där han vore anställd. Därest rekvirerad persedel
ansåges kunna utlämnas, beräknades priset därå så högt, att detsamma
täckte kronans anskaffningskostnader. Erforderliga ändringar och kompletteringar
av sålunda köpta manskapspersedlar finge rekvirenten därefter utföra
på egen bekostnad, varvid truppförbandens verkstäder stundom syntes
anlitas.

Önskade officer eller underofficer genom kronans försorg erhålla uniformspersedlar
av bättre beskaffenhet och med större krav å sömnad å tillpassning
än beträffande manskapspersedlarna, hade han i regel att hänvända sig
till arméns centrala beklädnadsverkstad, där dylik tillverkning organiserats.
Truppförbandens skrädderiverkstäder vore nämligen numera endast avsedda
för utförande av reparationer och personalen i fråga om yrkesskicklighet
vald därefter. Blott i enstaka undantagsfall kunde sålunda tillverkning av
bättre uniformspersedlar utföras vid något truppförbands skrädderiverkstad.
Då arméns centrala beklädnadsverkstad vore förlagd till Stockholm, läge
det i sakens natur, att huvudsakligen endast officerare och underofficerare
tjänstgörande i huvudstaden kunnat begagna sig av möjligheterna att få
uniformstillverkning utförd vid verkstaden. Följden hade också blivit, att
tillverkning av uniformer för officerare och underofficerare skett endast i
mycket ringa utsträckning. Härtill hade medverkat, att, då på grund av
gällande bestämmelser kronan genom tillverkningar av här ifrågavarande
slag finge åsamkas någon förlust, verkstaden icke varit i stånd att hålla
lägre pris än de flesta enskilda yrkesutövare i huvudstaden, de största och
dyraste firmorna undantagna.

Därest nu en utvidgning av ifrågavarande tillverkning skulle äga rum,
kunde denna enligt intendentsdepartementets förmenande ske på två sätt:

58

Kungi. Majit.s proposition nr 7.

antingen genom utökning av vederbörlig verkstadsavdelning vid arméns centrala
beklädnadsverkstad eller genom decentralisering av tillverkningen å
truppförbanden. I det förra fallet vore det nödvändigt att räkna med dyrbara
resor för matlagning och provning, vartill komme att verkstadens förläggning
till en dyr ort givetvis måste återverka på prissättningen; i det
senare fallet åter uppkomme väsentligt ökade kostnader för anställning av
högre kvalificerad personal än dittills varit erforderlig.

Intendentsdepartementet kunde för sin del, och i överensstämmelse med
vad flertalet truppförbands- m. fl. chefer i avgivna yttranden uttalat, icke anse
annat än att någon ökad tillverkning av beklädnadspersedlar för officerare
och underofficerare icke vore utförbar vid arméns verkstäder på för sagda
personal gynnsamma ekonomiska villkor, med mindre än att staten vidkändes
ekonomiska uppoffringar i form av lägre försäljningspris än statens
självkostnadspris. Att en utvidgning av verksamheten över huvud taget
vore möjlig i ena eller andra formen kunde däremot av den gjorda, utredningen
anses fastslaget.

Beträffande den av lönenämnden tidigare såsom möjlig ifrågasatta anordningen,
att persedlar, i likhet med vad fallet vore vid kommunikationsverken,
skulle kunna tillhandahållas mot viss rabatt å självkostnadspriset,
hade intendentsdepartementet sökt uppgöra eu beräkning av de årliga kostnader,
staten skulle få vidkännas för en rabattering med förslagsvis 30 procent,
och därvid kommit till den uppfattningen, att de årliga kostnaderna
för en dylik rabattering skulle kunna antagas komma att uppgå till omkring
300,000 kronor. Skulle jämväl paradpersedlar och portepéer tillverkas vid
statens verkstäder och tillhandahållas med 30 procents rabatt å självkostnaden,
måste nämnda belopp ytterligare ökas med omkring 25,000 kronor.

Vad marinens personal beträffar, anförde marinförvaltningen i sin förut
omnämnda skrivelse den 10 januari 1923, att de verkstäder, där tillverkning
av persedlar för officerare och underofficerare skulle kunna ifrågakomma,
vore beklädnadsverkstuderna vid flottans station i Stockholm och vid Vaxholms
kustartilleriregemente samt marinens centrala beklädnadsverkstad i
Karlskrona. För det dåvarande ägde någon tillverkning av persedlar, som
nyss nämnts, icke rum vid marinens beklädnadsverkstäder, och på grund av
lokala och andra förhållanden syntes det marinförvaltningen, att någon dylik
tillverkning för det dåvarande icke heller borde anordnas vid Stockholms
station och Vaxholms kustartilleriregementes verkstäder. Däremot ansåge
marinförvaltningen, att tillverkning av uniformspersedlar för officerare och
underofficerare utan svårighet borde kunna åvägabringas vid marinens centrala
beklädnadsverkstad. Dock borde tillverkningen från början ske i ringa
omfattning för att sedermera, om så befunnes lämpligt, utvidgas, allt under
villkor att kronans rätt och fördel icke i något avseende träddes för nära.

Sedan lönenämnden genom remiss den 7 maj 1923 anbefallts avgiva utlåtande
i ärendet, avgav nämnden dylikt utlåtande den 17 mars 1924. Nämnden
framhöll häri till en början med anledning av vad marinförvaltningen anfört,
att tillverkning av uniformspersedlar för officerare och underofficerare med
vederlikar dåmera, enligt vad nämnden inhämtat, vore igångsatt vid marinens
centrala beklädnadsverkstad. Särskilt den i Karlskrona förlagda delen
av marinens officers- och underofficerskår kunde sålunda på detta sätt utan
svårighet få uniformspersedlar tillverkade genom kronans försorg. Det syntes
nämnden böra erinras, att de i Stockholm och Vaxholm stationerade officerarna
och underofficerarna m. fl. vid marinen hade tillfälle att även vid
arméns centrala beklädnadsverkstad få sitt behov i förevarande avseende
tillgodosett, i det att denna verkstad sedan längre tid tillbaka upptagit tillverkning
jämväl av uniformspersedlar för marinens personal. Iledan nu

59

Kuncjl. Maj:ts proposition nr 7.

hade sålunda så gott som all till marinen hörande personal möjlighet att
utan större omgång och särskilda kostnader för måttagning och provning få
sina uniformspersedlar tillverkade genom kronans försorg.

Vad åter arméns personal beträffade, ställde sig —• huvudsakligen på
grund av truppförbandens spridda förläggning över hela landet — nu berörda
förhållanden för densamma icke lika gynnsamma. Väl kunde officerare
och underofficerare vid de i Stockholm och dess närhet förlagda truppförbanden
utan särskilda extra kostnader låta tillverka sina uniformer vid
arméns centrala beklädnadsverkstad, och likaledes syntes det låta sig göra,
att personalen vid Karlskrona grenadjärregemente finge sina motsvarande
persedlar tillverkade vid marinens centrala beklädnadsverkstad. Men för
beställningshavare vid det stora flertalet av arméns truppförband bleve det,
såsom intendentsdepartementet anfört, i dylika fall omöjligt att undvika
extra kostnader för måttagning och provning, även om dessa kostnader
skulle kunna i viss utsträckning nedbringas därigenom, att större beställningar
på en gång gjordes från en eller flera sinsemellan närbelägna garnisonsorter.

Härtill komme den omständigheten, att arméns centrala beklädnadsverkstad
vore förlagd till en av de orter i landet, där arbetskostnaderna ställde
sig som allra högst, och att även marinens motsvarande verkstad vore belägen
på en jämförelsevis dyr ort. Därest ersättningen för den tillverkade
varan så beräknades, att den åtminstone täckte självkostnaden, skulle det
under sådana förhållanden, såvitt lönenämnden kunnat finna, i många fall
icke vara förenat med någon ekonomisk fördel för personalen att vid nämnda
verkstäder låta tillverka sina uniformspersedlar. Och vad anginge möjligheten
att vid truppförbandens verkstäder anordna dylik tillverkning, syntes
den av intendentsdepartementet verkställda utredningen få anses hava givit
vid handen, att ej heller denna utväg praktiskt sett vore framkomlig.

Annorlunda skulle emellertid saken ställa sig, därest, på sätt lönenämnden
tidigare ansett möjligt, försvarsväsendets ifrågavarande personal, i likhet
med vad som då gällde beträffande vissa befattningshavare vid kommunikationsverken
— och numera även vid tullverket — erhölle de tillverkade
persedlarna till något lägre pris än som motsvarade självkostnaderna. Då
emellertid en dylik anordning, därest visst procentuellt avdrag medgåves,
knappast syntes kunna genomföras utan en relativt komplicerad bokföring
och i övrigt skulle, såsom syntes framgå av den utav arméförvaltningens
intendentsdepartement gjorda utredningen, betinga mycket dryga kostnader
för statsverket, funne sig lönenämnden icke kunna förorda vidtagande av
åtgärder i berörda syfte.

Om lönenämnden för sin del sålunda icke kunnat beträffande nu ifrågavarande
beställningshavare vid armén och marinen tillstyrka en anordning,
motsvarande den för viss personal vid kommunikationsverken och tullverket
tillämpade, så ville dock nämnden å andra sidan, med avseende å vad arméförvaltningens
intendentsdepartement i ärendet anfört, såsom sin mening
hava uttalat, att anledning för det dåvarande knappast syntes föreligga att
företaga någon väsentlig ändring i bestämmelserna om rätt för arméns och
marinens personal att från kronans förråd mot ersättning irtbekomma vissa
artiklar ävensom att vid kronans verkstäder tillverka uniformspersedlar m. m.

Då lönenämnden under dessa förhållanden haft att ånyo överväga den
tidigare väckta frågan om ekiperingshjälp för aktiv personal av officers- och
underofficers tjänsteställning, hade lönenämnden stannat vid den meningen
att, såsom arméns och marinens avlpningssakkunniga på sin tid föreslagit,
dylik ersättning borde tillerkännas personalen vid den första anställningen
i nyss angiven egenskap. De utgifter, varom här vore fråga, vore givetvis,

<50

Kungi.. Maj:ts proposition nr 7.

på sätt av nämnda sakkunniga framhållits, särskilt kännbara vid den första
anställningen, då vederbörande ännu icke uppburit någon lön och därför
måste, därest han icke ägde enskilda tillgångar för bestridande av nämnda
utgifter, sätta sig i skuld. Att ytterligare utsträcka rätten till ekiperingshjälp,
så att denna förmån skulle kunna i större eller mindre omfattning,
utgå jämväl under den följande tjänstetiden, sedan den första anställningen
blivit vunnen, syntes nämnden icke böra ifrågakomma. Därigenom skulle i
själva verket en mer eller mindre permanent avlöningsförmån komma personalen
till godo, och en dylik mera allmän löneförbättring syntes icke böra
genomföras på det sätt, varom här nu vore fråga.

Lönenämnden ansåge sig i detta sammanhang böra erina, att, såsom ock
av föredragande departementschefen framhölls vid avlåtandet till 1921 års
riksdag av propositionen nr 350, medgivandet av ekiperingshjälp vid första
anställningen för viss militär personal icke syntes kunna antagas medföra
konsekvenser i fråga om civila befattningshavare, då nämligen den militära
tjänsten påfordrade bärandet av uniform i helt annan utsträckning än den civila
tjänsten samt militär uniform i regel syntes betinga avsevärt drygare kostnader
än civil uniform sutrustning.

Yad därefter ekiperingshjälpens storlek beträffade, syntes densamma nämnden,
såsom ock tidigare ifrågasatts, lämpligen böra avvägas så, att den å
ena sidan beredde vederbörande en verklig lättnad vid ekiperingens anskaffning,
men å andra sidan hade karaktären av att utgöra allenast ett bidrag
vid berörda anskaffning. Därvid syntes de belopp, som utginge såsom ekiperingshjälp
(beklädnadshjälp) till personal i arméns och marinens reserver, i
viss mån kunna tjäna till ledning.

Yad då först arméns reservpersonal beträffade, utginge enligt förordningen
den 15 november 1912 (nr 413) ekiperingshjälp till beställningshavare, som
inom reserv erhållit sin första officers- eller underofficersanställning, med
500 kronor till officer och 300 kronor till underofficer (och vederlikar). Från
och med år 1921 hade tillfällig förhöjning av ekiperingshjälpen varit medgiven.
Denna förhöjning uppginge ursprungligen till 100 procent av grundbeloppen,
men sedan reservofficerarna enligt beslut av 1923 års riksdag tillerkänts
rätt att, såsom tidigare medgivits officerare på aktiv stat, under
tjänstgöring kostnadsfritt erhålla vissa utrednings- och remtygspersedlar samt
vapen, hade för dem den tillfälliga förhöjningen utgått med allenast 50 procent.
För arméns reservpersonal utgjorde sålunda ekiperingshjälpen för det
dåvarande sammanlagt 750 kronor för officer med vederlike och 600 kronor
för underofficer med vederlike.

För reservofficerare vid marinen — reservunderofficerare funnes icke där
anställda — utginge beklädnadshjälpen liksom för motsvarande personal vid
armén med ett grundbelopp av 500 kronor, vartill från och med år 1919
kommit en tillfällig förhöjning (extra beklädnadshjälp) med enahanda belopp.
Sammanlagt erhölle alltså en reservofficer vid marinen för det dåvarande
1,000 kronor som beklädnadshjälp; därav utginge 600 kronor vid anställning
såsom reservofficersaspirant och återstoden vid vunnen anställning såsom
reservofficer. Den olikhet, som här gåve sig tillkänna mellan arméns och
marinens reservofficerare, syntes i någon män kunna motiveras därmed, att
enligt reglemente för marinen del II, § 213 punkt 1 a), varje kommenderad
officer vid flottan vore skyldig att ombord medhava, bland annat, sjökikare
och för sådant ändamål hade att vidkännas särskilda kostnader. Det syntes
emellertid nämnden kunna ifrågasättas, huruvida icke kronan, i likhet med
vad fallet vore vid armén, borde övertaga skyldigheten att tillhandahålla
kikare åt såväl aktiva officerare som reservofficerare vid marinen. I samband
därmed syntes beloppet av den extra beklädnadshjälpen till marinens

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

reservofficerare böja jämkas till överensstämmelse med vad som gällde för
motsvarande personal vid armén.

Toges den till reservpersonalen utgående ekiperings-(beklädnads-)hjälpen
— vid marinen jämkad på sätt nyss sagts — till utgångspunkt för bedömandet
av de belopp, som lämpligen borde i förevarande hänseende tillkomma
officerare och underofficerare m. fl. på aktiv stat, syntes ekiperingshjälpen
även för sistnämnda personal lämpligen böra begränsas till högst 750 kronor
för officer och högst 600 kronor till underofficer.

Då emellertid lönenämnden icke ville grunda ett förslag rörande storleken
av den ekiperingshjälp, som lämpligen borde tillkomma den aktiva personalen,
allenast på de bestämmelser, som gällde för reservpersonalen, hade lönenämnden
ansett sig böra inhämta vissa uppgifter angående de verkliga ekiperingskostnadema
enligt dåvarande prisläge för officerare och underofficerare
vid armén och marinen.

Med stöd av ifrågavarande uppgifter hade lönenämnden låtit uppgöra en
beräkning av kostnaden för de viktigaste persedlar, som inginge i utrustningen
för officerare och underofficerare vid armén och marinen. Av denna
beräkning, vid vars upprättande hänsyn dock icke tagits till de i vissa fall
synnerligen dyrbara paradpersedlarna m. m., framginge, att kostnaderna för
den första uppsättningen av uniforms- och övriga persedlar, som det ålåge
aktiva officerare och underofficerare med vederlikar att anskaffa, nppginge
till i runt tal nedanstående belopp, nämligen:

vid armén:

för officer vid infanteriet till omkring ......................................... 1,000 kronor

» underofficer vid infanteriet till omkring................................. 940 >

vid marinen:

för officer vid flottan till omkring ................................................ 1,100 kronor

» underofficer vid flottan till omkring................................... 860 »

Yid armén ställde sig motsvarande kostnader för personal vid andra truppslag
än infanteriet icke obetydligt högre än de ovan angivna; för kustartilleriets
personal syntes kostnaderna ungefärligen motsvara de för flottans personal
upptagna beloppen.

Av vad sålunda anförts syntes nämnden framgå, att, därest ekiperingshjälpen
för den aktiva personalen fastställdes till samma belopp, som utginge
till reservpersonalen, nämnda förmån icke på långt när skulle täcka
de med den första utrustningen förbundna betydande utgifterna, allra minst
om man toge hänsyn till kostnaden för paradpersedlarna. Ehuru det på
grund härav skulle kunna ifrågasättas, att maximibeloppen för ekiperingshjälpen
sattes något högre än de belopp, som utginge till arméns reservpersonal,
ansåge sig dock lönenämnden under dåvarande förhållanden böra
stanna vid att förorda, att ekiperingshjälpen för den aktiva personalen begränsades
till högst 750 kronor för officer med vederlike samt högst 600
kronor för underofficer med vederlike.

Yid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t den 19 september 1924 fann
Kungl. Maj:t vad lönenämnden sålunda föreslagit icke för det dåvarande
föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Då lönenämnden nu framlägger förslag till nytt avlöningsreglemente, har
nämnden funnit sig böra åter upptaga frågan angående ekiperingshjälp till
övervägande. Nämnden har därvid funnit sig böra vidbliva sin i yttrandet
den 17 mars 1924 uttalade ståndpunkt, att dylik ersättning bör beredas
ifrågavarande personal vid första anställningen.

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

Beträffande beloppet av nämnda ersättning får lönenämnden erinra därom,
att enligt statsmakternas beslut om ny försvarsorganisation ekiperingshjälpen
till reservpersonalen fastställts till samma belopp, som under de
senare åren i sådant avseende utgått, eller vid armén 750 kronor till officer
och 600 kronor till underofficer samt vid marinen sammanlagt 1,000 kronor
till officer och 600 kronor till underofficer. Med hänsyn härtill och då, enligt
vad lönenämnden under hand förvissat sig om, ingen nämnvärd ändring
i ekiperingskostnaderna inträtt sedan lönenämnden avgav sitt nyssnämnda
yttrande, har lönenämnden icke heller i fråga om beloppet funnit skäligt
frångå sitt tidigare förslag.

Lönenämnden föreslår alltså, att officer, underofficer samt vederlike, som
är skyldig att i tjänsten bära uniform, skall äga att vid första anställningen
som sådan, i enlighet med de närmare bestämmelser, som meddelas av Kungl.
Maj:t, utbekomma ekiperingshjälp, officer och vederlike med högst 750 kronor
samt underofficer och vederlike med högst 600 kronor.

Nämnden har gjort en överslagsberäkning av de kostnader, lämnandet av
ekiperingshjälp enligt sålunda av nämnden föreslagna grunder skulle medföra
för statsverket. Härvid har nämnden med stöd av de i samband med
den nya försvarsorganisationens antagande gjorda beräkningar och under
hand från lånt- och sjöförsvarets kommandoexpeditioner inhämtade uppgifter
funnit sig böra utgå från att för framtiden i medeltal följande antal officerare,
underofficerare samt vederlikar årligen vinna första anställning såsom sådana,
nämligen

vid armén: officerare med veder -

likar..................... 84

» flottan: officerare med vederlikar.
....................... 18

» kustartilleriet: officerare .................. 4

i flygvapnet:

underofficerare med veder -

likar ............................. 59

underofficerare.................. 35

underofficerare................ 6

underofficerare.................. 1.

Sammanlagt skulle alltså 106 officerare och vederlikar samt 101 underofficerare
och vederlikar kunna beräknas årligen komma i åtnjutande av
ekiperingshjälp. Årskostnaden för ekiperingshjälpen skulle följaktligen uppgå
till (106 X 750 + 101 X 600=) i runt tal 140,000 kronor.

Att märka är emellertid, att, därest ekiperingshjälp i enlighet med nämndens
förslag beredes personalen, de för närvarande till vissa elever vid krigsskolan
och sjökrigsskolan såsom bidrag till vederbörandes ekipering utgående
stipendier torde böra upphöra att för framtiden utgå.

I 23 § hava bestämmelserna i nuvarande 22 § upptagits oförändrade.

24 g. 24 § motsvarar 23 § i det nuvarande avlöningsreglementet. I fråga om

innehållet i denna paragraf har nämnden icke heller funnit skäl föreslå
någon ändring.

25 g. I 25 § hava sammanförts bestämmelserna i 24 och 25 §§ av nu gällande

avlöningsreglemente. Någon ändring av ifrågavarande bestämmelser har icke
synts nämnden vara erforderlig.

26 g. 26 § innehåller bestämmelser rörande ersättning för flyttningskostnad.

Enligt dessa bestämmelser, liksom enligt motsvarande föreskrifter i civilförvaltningens
och kommunikationsverkens avlöningsreglementen, utgår dylik
ersättning endast vid flyttning från en ort till en annan.

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

Häri lmr nu (len ändring ifrågasatts, att ersättning för flyttningskostnad
jämväl skulle tillkomma beställningshavare, som på grund av omplacering
inom förläggningsorten nödgas flytta till anvisad tjänstebostad.

Aven om lönenämnden icke vill förneka, att visst fog kan finnas för att
i förevarande hänseende likställa dylik flyttning med flyttning från en ort
till en annan, anser sig nämnden icke kunna för liär avsedda, endast undantagsvis
förekommande fall föreslå ändring av hithörande bestämmelser. För
övrigt lärer, därest föreliggande omständigheter prövas därtill föranleda,

Kungl. Maj:t icke sakna möjlighet att av tillgängliga medel i en eller annan
form bereda vederbörande gottgörelse för kostnad, varom här är fråga.

Vad stadgandet i 3 mom. av förevarande paragraf beträffar, har arméför■valtningen
i anslutning till det av ämbetsverket framlagda förslaget till
ändring av 4 §, femte stycket, andra punkten, ifrågasatt sådan omredigering
av nämnda stadgande, att flyttningsersättning jämväl skulle utgå till förvaltaraspirant.
Av förut åberopade P. M. från chefen för intendenturstaben
synes emellertid framgå, att tillräckliga skäl icke föreligga att biträda berörda
förslag.

Då nämnden ej heller i övrigt funnit skäl till någon ändring av stadgande
rm. i nu förevarande paragraf, har nämnden — bortsett från en formel
ändring i 3 mom. — i sitt förslag till nytt avlöningsreglemente upptagit
bestämmelserna oförändrade.

I de i 27—30 §§ meddelade stadgandena hava myndigheterna icke ifråga- 27—30 §§.
satt ändring och synes ej heller nämnden skäl härtill föreligga.

Enligt denna paragraf utgå såsom förhöjning av fasta lönen i vederbörlig 31 §.
lönegrad särskilda arvoden till vissa beställningshavare vid armén och marinen,
bland annat 1,170 kronor till innehavaren av den med bataljonsläkares
lön förenade överläkarebefattningen vid garnisonssjukhuset i Stockholm.

Enligt den nya försvarsorganisationen har emellertid denna beställning förändrats
till en regementsläkarbeställning och har redan genom kungörelsen
den 18 juni 1926 angående förlängd giltighetstid och utsträckt tillämpning
av officersavlöningsreglementet föreskrivits, att stadgandet i paragrafen, i vad
det avser arvode åt beställningshavaren i fråga, skall upphöra att gälla. I
överensstämmelse härmed har nu paragrafen omredigerats.

Såsom av arméförvaltningen påpekats, har i de av ämbetsverket infordrade
yttrandena ifrågasatts införande i reglementet av bestämmelser om dylika
arvodens utgående antingen till en del grupper beställningshavare såsom
cheferna för . trängkårerna och officerare vid intendenturkåren, placerade i
vissa, befattningar, eller till vissa enskilda beställningshavare såsom chefen
för ridskolan och tygmästaren i Stockholm.

Då de utredningar i fråga om upptagande i lönesystemet för beställningshavare
vid armén av sådana särskilda arvoden, som i förevarande paragraf
avses,, vilka verkställdes i samband med förberedelserna till 1921 års lönereglering
för den militära personalen, måste anses hava ådagalagt olämpligheten
av att i någon större utsträckning avvika från den allmänna grundsatsen,
att avlöningen för olika statstjänster bör utgå allenast i form av fast
lön enligt den placering på den allmänna löneskalan, som för varje slags
beställning befunnits skälig, har arméförvaltningen emellertid funnit sig icke
kunna förorda de sålunda uttalade önskemålen om särskilda arvoden.

Lönenämnden ansluter sig till arméförvaltningens ståndpunkt härutinnan.

I fråga om bestämmelserna i 32—34 §§ har lönenämnden icke funnit skäl 32—34 §§.
föreligga att föreslå någon ändring.

35 §.

36 §.

37-38 §§.

39 §.

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

Ej heller beträffande denna paragraf har anledning till ändring synts lönenämnden
föreligga.

I en till nämnden remitterad skrivelse har marinöverdirektören gjort framställning
om sådan ändring i gällande bestämmelser rörande marinöverdirektörsbeställningens
tillsättande, att fullmakt skulle utfärdas å beställningen.

Över berörda framställning, som biträtts av marinförvaltningen, har nämnden
denna dag avgivit särskilt yttrande, däri nämnden med avstyrkande av
marinöverdirektörens förslag, förordat den ändring i fråga om nämnde bebeställningshavares
anställningsform, att förordnande å beställningen meddelas
för viss tid, i stället för, såsom nu, tillsvidare.

Genom förenämnda kungörelse den 18 juni 1926 angående förlängd giltighetstid
och utsträckt tillämpning av ofncersavlöningsreglementet har föreskrivits,
att, i den mån de vid 1925 års riksdag beslutade ändringarna av
försvarsväsendets organisation under budgetåret 1926—1927 träda i kraft,
stadgandet i 36 § angående arvoden till chefen för ridskolan samt chefen
för skjutskolan för infanteriet och kavalleriet skall upphöra att gälla. Detta
har av nämnden iakttagits i det förslag till ny lydelse av paragrafen i fråga,
nämnden nu framlägger. Då vidare ledningen av remonteringsväsendet enligt
den nya försvarsorganisationen skall överflyttas å inspektören för kavalleriet,
liar stadgandet om chefens för remonteringsstyrelsen arvode icke upptagits
i förslaget.

Enligt den nya försvarsorganisationen skola vissa kompaniofficerare, som
förordnas till adjutanter eller lärare vid arméns undervisningsverk, under
tiden för förordnandet frånträda innehavande lön på stat vid vederbörligt
truppförband och i stället åtnjuta i skolornas stater föreskrivna arvoden.
Detsamma gäller adjutanten vid militärbefälet för Övre Norrland och synes,
enligt vad Kungl. Maj:ts proposition nr 50 till 1925 års riksdag och första
särskilda utskottets utlåtande nr 1 vid samma riksdag giva vid handen, vara
avsett att tillämpas i fråga om kaptener och löjtnanter vid luftvärnsartilleriregementet.
I sagda utskottsutlåtande har ock uttalats, att den för stridsvagnsbataljonen
avsedda personalen förutsatts att enligt de närmare föreskrifter,
Kungl. Maj:t skulle äga att utfärda, kvarstå vid vederbörliga infanteri
truppförband och på stridsvagnsbataljonens stat uppbära arvoden till
lönerna motsvarande belopp, mot vilket uttalande erinran från riksdagens
sida icke framställdes. Stadgande härom torde böra inflyta i nu ifrågavarande
paragraf. Då lönenämnden ansett en uppräkning av beställningshavarna
obehövlig, har nämnden i sitt förslag till avlöningsreglemente allenast
intagit stadgande därom, att till vissa befattningshavare vid militärbefälet
för Övre Norrland, krigsskolan, krigshögskolan, artilleri- och ingenjörhögskolan,
ridskolan, skjutskolan för infanteriet och kavalleriet, arméns underofficersskolor,
stridsvagnsbataljonen vid Svea livgarde samt luftvärnsartilleriregementet
arvoden skola utgå enligt föreskrift i vederbörlig stat till samma
belopp som eljest med beställningarna förenade löner.

I fråga om innehållet i 37 och 38 §§ har lönenämnden icke funnit skäl
föreslå någon ändring.

Yad innehållet i 39 § beträffar, har arméförvaltningen erinrat, att i anslutning
till stadgandet i denna paragraf vissa allmänna föreskrifter rörande där
avsedda befattningshavares löneförhållanden meddelats i kungörelsen. den
31 december 1921 (nr 831) med vissa tilläggsbestämmelser till de militära
avlöningsreglementena. Dessa bestämmelser innehölle emellertid endast
föreskrifter, huru med arvodena skulle förfaras vid tjänstledighet. Däremot

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

65

funnes icke några allmänna föreskrifter meddelade, som reglerade frågor
rörande sådana naturaförmåner åt dylik befattningshavare såsom rätt till fri
bostad, respektive fn sjukvård och dylikt och ej heller frågan om ersättning
f°r .begravningskostnader åt avliden befattningshavares dödsbo. Med hänsyn
savai till den allmanna avfattning, som givits åt ifrågavarande författningsrum,
som särskilt därtill, att arméns och marinens avlöningssakkunniga i sitt år 1921
avgivna betänkande gjort det uttalandet, att paragrafen avsåge att innehålla
erforderliga bestämmelser till ordnandet av avlöningsförhållandena för i densamma
avsedd personal, syntes visserligen redan nu hinder icke böra möta
mot, att Kungl. Maj:t agde utfärda erforderliga kompletteringsföreskrifter
rörande angivna avlöningsförhållanden, men hade det synts arméförvaltningen
önskvärt, att genom viss omformulering av paragrafen Kungl. Makt erhölle
ett tydligt bemyndigande att utfärda dylika föreskrifter. Arméförvaltningen
oresloge pa grund därav viss ändrad lydelse av paragrafen i fråga

-Da emellertid, på sätt arméförvaltningen själv framhållit, Kungl Makt
lärer vara oförhindrad utfärda erforderliga kompletteringsföreskrifter rörande
nu ifrågavarande befattningshavares avlöningsförhållanden, har lönenämnden
ansett en omredigering av paragrafen obehövlig, och har nämnden på grund

ändrad1! 8delsef0rS ag ^ a™mngsreglemente upptagit densamma med oför 111

ed^ oför än draclTy del s e. 1 ^ nytt ^löningsreglemente upptagits

41 § innehåller stadganden om lönenämnden, dess uppgifter m. m.

Enligt nuvarande lydelsen skall nämnden, i vilken löntagar-, förvaltningsoch
de allmanna intressena bora vara representerade, bestå av sju medlemmar,
vilka jamte lika antal suppleanter för dem, tillsättas av Kungl Mai-t
varje gång för en tid av tre år. Då det emellertid synes både onödigt och
olämpligt att i avlomngsreglementet meddela föreskrift om antalet ledamöter
i nämnden och om den tid, för vilken ledamöterna skola utses, hava bestämmelser
härom icke upptagits i förslaget.

I 42 § i förslaget till nytt avlöningsreglemente har intagits dels bestämmelse
om tiden för reglementets ikraftträdande, dels ock ett stadgande av
motsvarande innehåll som bestämmelsen i andra stycket av paragrafen enligt
dess nu gällande lydelse. ° 6

Beträffande tiden för ikraftträdandet får lönenämnden erinra om, att nämn1de,
u 1 «tt forenamnda yttrande den 8 december 1925 såsom sin åsikt uttalat-,
att definitiva avloningsbestammelser icke borde komma till tillämpning
å annan personal än den, som efter den nya försvarsorganisationens genomorande
komme att vara uppförd å aktiv stat. I anslutning härtill och under
antagande att övergången till den nya organisationen vid armén slutförts
från och med den 1 januari 1928, har nämnden funnit sig böra sätta dagen
för det nya reglementets ikraftträdande till den 1 januari 1928.

Vad angår bestämmelserna i andra stycket, vill lönenämnden meddela att
enligt vad nämnden under hand inhämtat, gällande provisoriska officersavsonMgSreglemente
nUmera VUnnit tillämpning på all därunder hänförlig per Vad

slutligen angår den såsom bilaga till nu gällande avlöningsreglemente
fogade tjanstefortecknmgen, får lönenämnden erinra om. att genom
forberorda kungörelse den 18 juni 1926 angående förlängd giltighetstid och
utsträckt tillämpning av officersavlönmgsreglementet i tillägg till tjänsteför Bihang

till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. 7 käft. (Nr 7.) ssm 26 5

40 §.

41 §.

42 §.

Tjänate förteckningen.

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

teckningen angivits vissa beställningar, som antingen tillkommit genom den
nya försvarsorganisationen eller genom densamma erhållit förändrad placering
i löneliänseende eller ock avsetts att ersätta vissa i tjänsteförteckningen
upptagna beställningar. På sätt framgår av Kungl. Maj:ts proposition nr
70 till 1926 års riksdag, upptager emellertid berörda tillägg till _ tjänsteförteckningen
— av skäl, som i propositionen angivits — icke beställningarna
för militärbefälhavaren för Övre Norrland, brigadchefer och musikdirektörer
vid infanteriregementena.

I det förslag till ny tjänsteförteckning, lönenämnden nu framlägger, har
nämnden upptagit beställningarna för militärbefälhavaren för Övre Norrland
och bigradchefer i de lönegrader, vartill desamma hänförts i de vid Kungl.
Maj:ts proposition nr 50 till 1925 års riksdag fogade staterna,

Yad musikdirektörerna vid armén beträffar, har lönenämnden däremot
funnit sig böra föreslå viss avvikelse från nämnda stater. Med avseende
härå får nämnden anföra följande.

Enligt sagda stater skulle musikdirektörer finnas uppförda dels i 2. lönegraden
i löneplanen O, dels ock i 3. och 4. lönegraderna i löneplanen Uo.
Till förstnämnda lönegrad hänfördes musikdirektör vid truppförband med
musikkår om 33 eller 21 man. Annan musikdirektör, d. v. s. musikdirektör
vid truppförband om 12 man, hänfördes till 3. eller, där han avlagt musikdirektör
sexam en vid musikaliska akademien, 4. lönegraden i löneplanen Uo.
Som begynnelselönen i 2. lönegraden i löneplanen O är lägre än begynnelselönen
i 4. lönegraden i löneplanen Uo, skulle, därest omförmälda stater
följdes, kunna inträffa, att en musikdirektör vid truppförband med större
musikkår finge lägre begynnelselön än en musikdirektör vid truppförband
med mindre musikkår. Då detta icke synes lämpligt, och då de skäl, som
föranlett att musikdirektörer, som avlagt musikdirektörsexamen vid musikaliska
akademien, berättigats åtnjuta lön enligt 4. lönegraden i löneplanen
Uo, i och med den beslutade omorganisationen av armémusiken väsentligen
torde hava förlorat i betydelse, har nämnden nu ansett sig böra föreslå, att
musikdirektörsbeställningarna vid armén uppdelas på allenast två lönegrader,
nämligen 2. lönegraden i löneplanen O och 3. lönegraden i löneplanen Uo.
Härvid torde innehavarna av ifrågavarande beställningar lämpligen böra benämnas
musikdirektörer av 1. graden, respektive musikdirektörer av 2. graden.
Yid genomförande av lönenämndens förslag erfordras emellertid en
övergångsbestämmelse därom, att de musikdirektörer, som vid det nya reglementets
ikraftträdande åtnjuta lön enligt 4. lönegraden i löneplanen Uo och
och icke överföras till löneplanen O, skola bibehållas vid lön enligt sagda
lönegrad, så länge de kvarstå i sådan beställning. ^

Lönenämnden har vidare vid upprättandet av föreliggande förslag till ny
tjänsteförteckning funnit sig böra i vederbörlig lönegrad upptaga fänriksoch
underiöjtnantsbeställning vid flygvapnet för den händelse, att utbildningav
officersaspiranter skulle komma att anordnas vid nämnda vapen eller
beställningshavare i fänriks eller underlöjtnants tjänstegrad eljest komma
att där anställas. .

Ytterligare har nämnden, i överensstämmelse med vad nämnden föreslagit
i sitt den 29 juni 1926 avgivna betänkande rörande reglerande av avlöningsförhållandena
för viss civil icke-ordinarie personal vid försvarsväsendet, ansett
sig böra i förslaget till tjänsteförteckning å löneplanen C införa

under 1. lönegraden: vid armén eldare av 1. klassen och montör i Bodens
fästning samt vid flygvapnet eldare av 1. klassen;

under 3. lönegraden: vid armén maskinist vid regemente (kår), maskinist
vid garnisonssjukhuset i Boden och förste montör i Bodens fästning, vid
marinen maskinist vid flottans sjukhus i Karlskrona samt vid flygvapnet
maskinist vid kår;

67

Kungl. May.ts proposition nr 7.

under 4. lönegraden: vid armén övermaskinist i Bodens fästning

Slutligen liar nämnden i sitt förslag till ny tjänsteförteckning ock funnit
sig böra iakttaga vissa av Kungl. Maj:t beslutade ändringar med avseende
a beställningars benämning. Sålunda har nämnden, sedan Kungl. Mai:t den
mal 1926, vad angar kustartilleriet, beslutat utbyta benämningen underofficer
av 1. graden mot benämningen flaggunderofficer och benämningen
musikstyck]unkare mot benämningen musikflaggjunkare, vidtagit härav betingade
jämkningar i tjänsteförteckningen. Vidare har nämnden i anslutning
ill generalorder den 21 juni 1926 nr F 11 upptagit de till respektive 13®
12., 11. och 10. lönegraderna i löneplanen C hänförda flygingenjörsbeställmngarna
under benämningarna förste flygingenjör, flygingenjör av 1. graden
%gingenjör av 2. graden och flygingenjör av 3. graden.

Såväl i vissa enligt Kungl. Maj:ts beslut till nämnden överlämnade framställningar
som i åtskilliga av de av myndigheterna avgivna yttrandena hava
yrkanden framställts om ändrad löneställnmg för vissa beställningshavare.
Nämnden har emellertid funnit tillräckliga skäl icke föreligga för frångående
av gällande bestämmelser härutinnan, och detta desto mindre som det för
närvarande undandrager sig nämndens bedömande, i vad mån den nya försvarsorganisationen
kan komma att öva inflytande å olika beställningshavares
ansvar och arbetsåligganden.

Till sist vill lönenämnden framhålla, att — utöver ovan å skilda ställen
närmare omformälda ändringsyrkanden — i de i ärendet avgivna yttrandena
framställts önskemal om åtskilliga jämkningar i gällande avlöningsbestämrnelser,
vilka önskemål nämnden emellertid för sin del ansett icke vara av
beskaffenhet att böra tillmötesgås.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit, förutom undertecknad,
ordförande, ledamöterna Afzelius, Näsman, Jansson, Nilsson, Selander och
Njquist, ''vaijämto suppleanten Thörnell närvarit vid den slutliga justeringen
av nämndens utlåtande i ärendet.

Särskilda meningar hava därvid tillkännagivits

av herr Jansson, som ansett, att, därest en ändring av bestämmelserna i
14 § i enlighet med lönenämndens förslag över huvud taget bör ifrågakomma,
ändringen i varje fall icke torde böra vidtagas förrän i samband med den
i utsikt ställda allmänna revisionen av de avlöningsreglementen, som grunda
sig på kommunikationsverkens lönesystem;

av harar Selander och Nyquist enligt bilagda yttrande (Bil. A); samt

av herr Nyquist enligt närslutna yttrande (Bil." B).

Samtliga till lönenämnden i ärendet överlämnade framställningar och
yttranden överlämnas härjämte.

Stockholm den 20 oktober 1926.

Underdånigst
KARL LEVINSON.

Olof Ekeroth.

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

Bil. A.

Särskilt yttrande av Kommendör N. E. F. Selander och Fanjunkare
E. Nyquist.

Lönenämnden har vad angår de i avlöningsreglementets 5 § intagna löneplanerna
som sin uppfattning uttalat att med hänsyn till att sagda planer
fastställts så sent som vid 1921 års riksdag en genomgående revision av
desamma näppeligen nu kunde ifrågakomma, samt att en dylik revision i
allt fall icke borde företagas förr än viss tids erfarenhet vunnits i fråga om
de verkningar den nya försvarsorganisationen kunde komma att utöva å de
olika befattningshavarnas arbetsåligganden.

Den omständigheten att officersavlöningsregiementet fastställts så sent
som vid 1921 års riksdag synes oss knappast hava bort utöva något inflytande
på frågan, huruvida en allmän revision av i detsamma intagna löneplaner
nu borde företagas. Då nämligen det definitiva manskapsavlöningsreglementet
ansågs i fråga om löneplanerna kunna såväl andra som tredje
året efter dess fastställelse underkastas rätt väsentliga förändringar, hade
någon tvekan på grund av nyssnämnda skäl enligt vår mening icke bort
förefinnas för att i motsvarande avseenden nu revidera det provisoriska
officersavlöningsregiementet.

Det torde visserligen icke kunna anses uteslutet, att det vid yn eventuell
revision av löneplanerna skulle på en del hall på grund av bristande erfarenhet
kunnat uppstå viss tvekan ifråga om bestämmandet av löneklassernas
antal och lönebeloppens storlek m. m. Då emellertid den nya försvarsorganisationen
beträffande de bärande principerna ifråga om befattningshavarnas
åligganden, så vitt vi kunna se, icke nämnvärt skiljer sig från den
gamla organisationen, borde dylika fall hava inskränkt sig till jämförelsevis
få och borde enligt vår uppfattning icke hava utgjort något hinder för att
redan nu verkställa en undersökning beträffande här berörda förhållanden.
Vi anse sålunda att en saklig granskning av löneplanerna hade bort företagas
i samband med uppgörande av föreliggande förslag; detta desto mer som det
nu gällt att framlägga förslag till definitivt avlöningsreglemente, i vilket
löneplanerna utgöra bland de mest betydelsefulla delarna, och som de hörda
myndigheterna så gott som undantagslöst på anförda skäl uttalat sig för en
höjning av lönebeloppen för officerare och underofficerare.

Bil. B.

Fanjunkare Nyquist med särskilt yttrande.

§ 14-

Lönenämnden har vad denna paragraf angår föreslagit, att de nu gällande
avdragsfria dagarna för sjukdom och semester, tillsammans 45 dagar per
kalenderår, skola ändras därhän, att sjukdoms- och semesterdagar skiljas åt,
varvid nu stadgad semestertid bibehålies oförändrad men ledighet för sjukdom
utan löneavdrag fastställes till 15 dagar per kalenderår.

En dylik föreskrift skulle för de lägre befattningshavarna komma att innebära
en minskning i jämförelse med antalet nu medgivna avdragsfria dagar
för sjukdom och semester, en anordning, som icke synes mig försvarbar

Kungl. Maj:ts proposition nr 7. gg

särskilt med hänsyn till det samtidigt gjorda medgivandet att den militära
personalens tjänstgöringsförhållanden äro ägnade att utsätta densamma för
större sjukdomsrisk än övriga statens befattningshavare. Därtill kommer
att vid befordran från manskapsgrad till beställning som underofficer den
senare erhåller betydligt reducerade förmåner ifråga om avdragsfria siukdagar.
J

Det av nämnden föreslagna särskiljandet av semester- och sjukledighet
anser jag i princip riktigt, men böra sjukdagarna fastställas till det av arméforvaltmngen
föreslagna antalet, 45 dagar per kalenderår.

Skulle detta icke vinna Kungl. Maj'':ts bifall, hemställer jag, att sjuk- och
t] ans tledighe ts dag ar fastställas till 60 dagar per kalenderår för alla dem, på
vilka officersavlöningsreglementet kommer att äga tillämpning.

§ 19-

I denna paragraf 1. mom. finnes infört ett stadgande att den beställningshavare,
som anvisas tjänstebostad, är »skyldig att bebo densamma».

Jag har inom nämnden yrkat att detta stadgande skulle ur paragrafen
utgå.

Redan 1921 då förslag till det provisoriska avlöningsreglementet framlades,
uttalades^ av vissa myndigheter, betänkligheter mot införandet i avlöningsreglemeniet
av ifrågavarande stadgande. Sålunda anförde arméförvaltningen
i sitt yttrande: »I fråga om den ersättning, som skulle utgå för
begagnandet av anvisad bostad, förutsatte arméförvaltningen, i anledning av
vad de sakkunniga därom anfört, att ersättningsbeloppen i varje fall icke
bestämdes till så höga belopp, att vederbörande för bostadens disponerande
komme att få vidkännas en verklig minskning i sina avlöningsförmåner»

Marinförvaltningen framhöll, att den i 19 § intagna föreskriften om skyldighet
för vederbörande att bebo anvisad lägenhet borde modefieras. Enligt
ämbetsverkets åsikt borde avdragen för tjänstebostad icke fastställas i förhållande
till hyresprisen å orten, utan efter sig företeende omständigheter,
dock högst till belopp, motsvarande inkvarteringsbidragen, förhöjda med
37 %, varigenom de komme i samma relation till avlöningen som nu var
förhållandet.

Dåvarande departementschefen uttalade »att han hyste den uppfattningen
att de av nyssnämnda myndigheter uttalade farhågorna icke skola komma
att besannas, då det givetvis måste förutsättas, att de beslutande myndigheterna
komme att med nödig varsamhet tillämpa ifrågavarande stadgande».

T lider den tid ifrågavarande bestämmelse i avlöningsreglementet ägt tillämpning
har erfarenheten i vissa fall också givit vid handen, att ej den
hänsyn alltid tagits till de på en bostads trevnad inverkande faktorerna
»läge och beskaffenhet i övrigt» som, tillsammans med hyrespriset på orten
bora vara avgörande vid hyresbeloppets fastställande. Hade ej här omnarnnda
bestämmelse varit införd skulle i många fall befattningshavare varit
i tillfälle anskaffa bostad på orten till billigare pris, särskilt om hänsyn
tages till de otrevlighetsmoment, vilka så gott som alltid medfölja en bostad
belägen i ett kasernetablissement.

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

angående intendents- och förvaltaraspiranters utbildning,
tjänstgöring och avlöning.

I. Intendentsaspiranter.

Dessa anställas för en tid av två år, räknat fr. o. m. den 15 oktober
(innevarande år fr. o. m. den 8 oktober) det år, anställning vinnes. Under
tiden 15 oktober till slutet av nästkommande februari månad (1. anställningsåret)
pågår teoretisk utbildning vid till intendentur staben och Stockholm
förlagd militärförvaltningskurs. På denna kurs följer omedelbart en 3 veckors
utbildning vid något av arméns intendenturförråd i Stockholm eller Karlsborg,
varvid eleverna fördelas med hälften på varje förråd. Er. o. m. ingången
av april månad vidtager praktisk utbildning vid kassaförvaltning tillhörande
armén, eventuellt vid intendenturförråd eller intendenturkompani, och pågår
denna tjänstgöring intill februari månad nästkommande år (2 anställningsåret).
Denna praktiska utbildning kan äga rum såväl i Stockholm som i landsorten.
Ett visst antal aspiranter beordras nämligen alltid att upprätthålla regementsintendentsbefattningar
eller likställda befattningar, vars ordinarie innehavare
äro kommenderade såsom chefer för vissa skolor, eller befattningar, som av
olika anledningar äro vakanta. Från slutet av februari t. o. m. maj (2. anställningsåret)
genomgår intendentsaspiranten 2. årets teoretiska kurs vid
militärförvaltningskursen i Stockholm. Tiden därefter intill anställningstidens
slut den 14 oktober samma år tjänstgör intendentsaspiranten i'' regel såsom
lärare och instruktör vid kommissarie- eller krigskassörskolor, vilka innevarande
år varit förlagda å nedanstående platser nämligen: Rommehed,
Ljungbyhed, Kristianstad och Ystad.

Intendentsaspiranten åtnjuter flyttningsersättning samt avlöning efter G-ort
intill tidpunkten för intendentsexamens avläggande (maj 2. anställningsåret).
Efter intendentsexamens avläggande avlönas intendentsaspiranten efter sitt
regementes förläggningsort, och utgår tillfällig avlöning i enlighet med bestämmelserna
i S. F. S. n:r 831/1921.

Samtliga intendentsaspiranter äro sålunda beordrade till tjänstgöring i
Stockholm under en sammanlagd tidrymd av 8 månader i tvenne omgångar.
Under den tid, militärförvaltningskursen icke pågår, tjänstgöra intendentsaspiranterna
antingen i Stockholm eller i landsorten, beroende på varest
behov av arbetskraft föreligger. Det förekommer dock att elever få tjänstgöra
i Stockholm under hela kommenderingstiden intill tidpunkten för intendentsexamens
avläggande.

Intendentsaspiranten verkställer nästan undantagslöst flyttning till Stockholm.
Nu gällande avlöningsbestämmelser för intendentsaspiranter synas
. väl avvägda.

II. Förvaltaraspiranter.

Dessa anställas även för två år, räknat från den 15 oktober det år, anställning
vinnes. Under ifrågavarande tid ordnas utbildningen sålunda:

15 oktober (1. anställningsåret) — januari (2. anställningsåret) tjänstgör
förvaltaraspirant vid något truppförbands huvudförråd, vid något av arméns
centrala intendenturförråd eller vid något av intendenturkårens kompanier.

Februari (2. anställningsåret) — följande maj månad äger utbildning ruin
vid till arméns intendenturförråd i Stockholm förlagd särskild så kallad förval
tar kurs.

Kungl, Maj:ts proposition nr 7.

71

0 ^terst&ende del av anställningstiden, juni—14 oktober (2. anställningsåret)
tjänstgör forvaltaraspiranten i regel såsom befäl och biträdande lärare
vid kommissarie- och krigskassörskolor.

F o r val t ar a spiran t åtnjuter icke flyttningsersättning och avlönas under hela
kommenderings tiden efter sitt regementes förläggningsort. Efter förvaltarSf.
ns avlaggande i maj (2. anställningsåret) åtnjuter forvaltaraspiranten
tiliiallig avlöning i enlighet med bestämmelserna i S. F. S n:r 8314921

Under kommenderingstiden kan forvaltaraspiranten med visshet endast
parakna kommendering i Stockholm under den tid av omkring tre månader
som torvaltarkursen varar, varför han endast i undantagsfall verkställer flyttmng
till denna plats. Under den tid utbildning vid förvaltarkursen ei pågår
iar forvaltaraspiranten att räkna med kommenderingar till olika platser!
(Jver huvud taget måste han räkna med att kunna bliva kommenderad tili
vilken plats som helst inom riket, där intendenturanstalt, intendenturtrupp
eHer truppförband finnes förlagd, och måste vara beredd på att vid upprepade
tillfallen byta tjänstgöringsort. Det torde ej kunna bestridas, att
nwsann''““T er51?gar f.or forvaltaraspiranten äro ekonomisk betungande.
Otta tillhöra forvaltaraspiranterna truppförband förlagda i landsorten (C och
D-ortsgrupperna). Att de under kommendering till exempelvis Stockholm
eller Doden fortfarande skola avlönas efter sitt truppförbands förläggningsort
kan icke vara rattvist, särskilt när man betänker, att åtskilliga av förvaltarnHpinaiiterna,
aro gifta och sålunda, måste hava hushåll på tvenne platser.

Allt talar för att något måste goras för att förbättra förvaltaraspiranternas
avlöningsförhållanden under utbildningstiden. Chefen för intendenturkåren
uger att årligen antaga 8 underofficerare såsom förvaltaraspiranter. Det har
dock under de senaste åren aldrig inträffat, att detta antal blivit fulltaligt
utan hava ansökningar inkommit från i medeltal endast 4 ä 5 underofficerare
varje ar. Anledningen till att så få underofficerare ansöka om anställning
som förvaltaraspiranter torde i väsentlig mån vara att söka i avlöningsför
hållandena under utbildningstiden. I stort sett torde man hava tvenne utvagur
att valja pa för åstadkommandet av bättre avlöningsvillkor för förval
taraspiran terna. Den ena utvägen vore att tillfällig avlöning finge uffiå

1 enlighet med bestämmelserna i S. F. S. n:r 831/1921, och den andra att förvaltarnspiran
terna tillerkändes avlöning efter Stockholms ortsgrupp efter
samma grunder, som äro bestämda för intendentsaspiranterna.

Da den förra utvägen av flera skäl icke lämpligen synes kunna ifrågakomma,
återstår såsom den enda framkomliga vägen, att tillerkänna vederbörande
i likhet med intendentsaspiranterna, rätt till Stockholmsavlöning.
Emellertid förekommer otta att forvaltaraspiranten fullgör sin första tjänstgormg
vid eget regementes huvudförråd. Med anledning härav torde den
bestämmelsen bora utfärdas att avlöning efter Stockholms ortsgrupp till
torvaltaraspirant utgår endast vid kommendering utom eget regementes föraggnmgsort
och endast intill tidpunkten för förvaltarexamens avläggande
(maj 2. anställningsåret). 68

,... epra. fkäl för att tillerkänna forvaltaraspiranterna ersättning för flyttning
till Stockholm synas icke föreligga. J 8

Stockholm den 20 oktober 1926.

K. E. W. Söderhielm.
Chef för Intendenturstaben.

Tillbaka till dokumentetTill toppen