Kungl. Maj:ts Proposition Nr 7 (Proposition 1919:7)

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 7.

Nr 7.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag
om lindring i de mindre bemedlades kostnader för sinnessjukvård
m. m.; given Stockholms slott den 31 december

1918.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om lindring i de mindre bemedlades
kostnader för sinnessjukvård m. m.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.

GUSTAF.

Axel Schotte.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 7 käft. (Nr 7.)

2859 18 1

Kungl. Maj.is Proposition Nr 7.

Förslag

till

Lag:

om lindring i de mindre bemedlades kostnader för sinnessjukvård m. in.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Åtnjuter sinnessjuk, vilken, utan att vara i behov av fattigvård
enligt 1 § i lagen om fattigvården, dock är att anse såsom mindre bemedlad,
vård mot billigaste avgift å staten eller landsting tillhörigt sinnessjukhus,
och har han under de senaste tio åren vårdats å dylikt sjukhus
i sammanlagt två år eller därutöver, eller har sinnessjukdomen eljest
oavbrutet fortfarit under minst tre år, då skall lindring i kostnaden för
sinnessjukvården beredas på sätt här nedan sägs.

2 §•

Vid prövning av fråga, huruvida sinnessjuk är att anse såsom
mindre bemedlad samt om beredande av lindring, som avses i denna
lag, skall hänsyn tagas ej endast till storleken av den sinnessjukes
inkomster och övriga tillgångar samt skulder utan jämväl till alla andra
på hans ekonomiska förhållanden inverkande omständigheter, såsom honom
åliggande underhållsskyldighet och dylikt.

Har den sinnessjuke anhörig eller annan, som är underhållsskyldig
för honom och i stånd att bekosta hans vård, vare den sinnessjuke ej
att anse såsom mindre bemedlad. Vid bedömande därav, huruvida den
underhållsskyldige är i stånd att bekosta vården, skall hänsyn tagas till
de i första stycket angivna omständigheter.

3 §.

Lindring i kostnad för sinnessjukvård enligt denna lag skall beredas
av det fattigvårdssamhälle, där den sinnessjuke senast mantalsskrivits,
och sökes hos fattigvårdsstyrelsen därstädes.

Kung!. Maj. ts Proposition Nr 7.

Lindringen beredes antingen genom att fattigvårdssamhället, för
varje gång vårdavgift förfaller till betalning, tillskjuter så stor andel av
avgiften, som vid prövning i enlighet med de i 2 § angivna grunder
befunnits skälig, eller, där fattigvårdssamhället i första hand till sinnessjukhuset
erlagt vårdavgiften, genom motsvarande begränsning i rätten
att ur den sinnessjukes tillgångar bekomma ersättning för det erlagda.
Lindringen må även, när skäl därtill äro, avse vårdavgilten i dess helhet.

4 §.

Har fattigvårdssamhälle berett person, som enligt denna lag äger
åtnjuta lindring i kostnaden för sinnessjukvård, sådan lindring, och har
fattigvårdssamhället icke på grund av stadgandet i 5 § här nedan kunnat
av den, som åtnjutit lindringen, återfå vad sålunda bekostats, då äger
fattigvårdssamhället att därför utfå gottgörelse av det landsting, inom
vars område fattigvårdssamhället är beläget.

Om sökande av sådan gottgörelse gäller i motsvarande tillämpning
vad i 59 § i lagen om fattigvården stadgats.

5 §•

Skulle mindre bemedlad sinnessjuk, som åtnjuter lindring i kostnaden
för sinnessjukvård enligt denna lag, komma i förändrade förhållanden,
må lindringen utan hinder av förut meddelat beslut jämkas, efter
som skäligt finnes.

Därest hans ekonomiska ställning så förbättrats, att han icke
längre är att anse såsom mindre bemedlad, äger fattigvård sstyrelsen att
av honom uttaga ersättning för vad fattigvårdssamhället enligt denna
lag fått vidkännas i kostnad för sinnessjukvården, så framt styrelsen
icke finner skäl till eftergift.

Angående talan om utbekommande av ersättning, som här avses,
skall vad i 67 § i lagen om fattigvården är stadgat äga motsvarande
tillämpning.

6 §•

Sådan lindring i kostnad för sinnessjukvård, som beredes enligt
denna lag, skall icke betraktas såsom fattigvård.

7 §•

Angående klagan i mål och ärenden, som behandlas i denna lag,
skall i tillämpliga delar gälla vad i lagen om fattigvården stadgas för
motsvarande fall.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 7.

8 §•

Vad i denna lag finnes föreskrivet angående beredande av lindring
i kostnaden för sinuessjukvård gäller även beträffande vård av sinnesslöa
och fallandesjuka å staten eller landsting tillhöriga sinnessjukhus eller
anstalter för sinnesslöa eller å enskilda anstalter för sinnesslöa eller
fallandesjuka, vilka åtnjuta statsbidrag eller blivit för ändamålet vederbörligen
godkända; dock att i fråga om vård av sinnesslöa samt sådana
fallandesjuka, vilka äro intagna å epileptikeranstalter, lindring skall beredas
även om anstaltsvården eller sjukdomen ej fortfarit under i 1 §
angiven tid.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1920.

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 7.

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans
• Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 31
december 1918.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden Petersson,

Schotte,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Departementschefen, statsrådet Schotte anförde:

Genom särskilda remisser har Kungl. Maj:t infordrat utlåtanden
från medicinalstyrelsen och kammarrätten över det betänkande
med förslag till lag om lindring i de mindre bemedlades kostnader för
sinnessjukvård, som den 13 juni 1916 avgivits av särskilt tillkallade
sakkunniga för revision av sinnessjukstadgan m. m. Sedan dessa utlåtanden,
av vilka medicinalstyrelsens är åtföljt av yttranden från samtliga
hospitalsdirektioner i riket, numera inkommit, får jag till vidare
åtgärd anmäla detta ärende.

Genom skrivelse till Kungl. Maj:t den 29 mars 1913 (n:r 31) hemställde
riksdagen, att Kungl. Maj:t måtte efter verkställd utredning vidtaga,
eller, om så erfordrades, för riksdagen föreslå sådana åtgärder
beträffande sinnessjukas vård å hospital, att den mindre bemedlades kostnader
härför bleve avsevärt minskade.

Inledning.

Riksdagens
skrivelse den
29 mars 1913.

Yttranden
över riksdagens

skrivelse.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 7,

Till stöd för denna hemställan anförde riksdagen — under hänvisning
till i ärendet inom riksdagen väckta motioner (nr 88 i Första
kammaren och nr 215 i Andra kammaren) •— följande:

»När det gällt att bereda vård åt sinnessjuka, har hittills den största svårigheten
legat i bristen på utrymme i de offentliga vårdanstalterna. I den mån
de beslutade nya hospitalen hinna bliva färdiga, torde denna svårighet bliva
undanröjd eller åtmistone i betydlig mån minskad, men svårigheterna sluta icke
i och med de sjukas upptagande å vårdanstalter. För de fullständigt obemedlade
är visserligen någorlunda sörjt därigenom, att kommunerna äro lagligen förpliktade
att betala avgifterna för dem, men i fråga om kategorien mindre bemedlade finnes
icke någon sådan förpliktelse. Kommunen kan vara barmhärtig och helt eller
delvis betala avgiften — och detta sker även på många ställen — men den kan
också begagna sin rätt att till sista öret uttaga sin fordran ur den sjukes egendom
eller hos de för honom betalningsskyldiga, och detta händer tyvärr icke
sällan. Följden härav blir då stimdom den, att sinnessjuka, som väl behöva
liospitalsvård, kvarhållas i hemmen hos sina anhöriga, för att icke dessa må
ekonomiskt gå under.

Att något måste göras för att avhjälpa nu antydda missförhållanden synes
riksdagen tydligt. Vad som ligger.närmast till hands, vore nedsättning i avgiften,
men för att denna nedsättning skulle medföra åsyftad verkan, behövde den vara
ganska stor. Därjämte kan väl svårligen sättas i fråga, att för de obemedlade,
för vilka kommunerna betala, skulle erläggas högre avgift än för de mindre bemedlade,
men en nedsättning även för de förstnämnda skulle vålla en icke obetjrdlig
ökning i statens redan förut stora utgifter för liospitalsvård, varjämte det
skulle ge en lättnad i fattigvårdskostnad icke blott åt hårt betungade kommuner,
som därav vore i behov, utan även åt sådana, som icke behövde det.

En annan enligt riksdagens mening mera tilltalande utväg vore, att riksdagen
beviljade ett anslag, ur vilket mindre bemedlade sinnessjuka, möjligen även hårt
betungade kommuner, kunde erhålla hjälp till erläggande av avgiften.

Ett tredje sätt vore, att landstingen åtoge sig saken. Detta är, enligt vad
till riksdagens kännedom kommit, redan förhållandet i åtminstone två landsting,
Uppsala och Kristianstads, men även om detta ärende sålunda ligger inom landstingens
befogenhet, torde en förpliktelse för landstingen i detta hänseende icke
förefinnas.»

Om någon av dessa eller någon annan åtgärd borde vidtagas,
ansåge riksdagen emellertid endast efter vederbörlig utredning kunna
avgöras.

I följd av remisser avgåvos yttranden över denna riksdagens framställning
av överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser, vilka
yttranden åtföljdes av utlåtanden, överståthållarämbetets av stadsfullmäktige
i Stockholm och länsstyrelsernas utav landstingen i länen, varjämte
länsstyrelserna i Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus
samt Gävleborgs län överlämnade yttranden i ärendet av stadsfullmäktige
i Norrköping, resp. Malmö, Göteborg och Gävle. Länsstyrelserna i Jön -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 7. 7

köpings och Kronobergs län ingåvo dessutom utlåtanden av förste provinsialläkarne
i resp. län och länsstyrelsen i sistnämnda län jämväl utlåtanden
av samtliga kronofogdar och länsmän inom länet.

Dessa yttranden överlämnades till förenämnda sakkunniga, vilka,
på sätt förut nämnts, den 13 juni 1916 avgåvo sitt nu ifrågavarande
betänkande.

I samtliga över riksdagens skrivelse den 29 mars 1913 avgivna
yttranden med undantag av ett (avgivet av landstinget i Kronobergs län)
har vitsordats behovet av den uti riksdagsskrivelsen ifrågasatta lindringen
i de mindre bemedlades kostnader för hospitalsvård.

Beträffande själva sättet för beredande av dylik lindring hava hos
de i ärendet hörda myndigheterna meningsskiljaktigheterna varit ganska
stora. • I det hela hava de dock uttalat sig för endera av de redan i
riksdagsskrivelsen alternativt anvisade utvägarna till målets uppnående,
nämligen antingen nedsättning i avgifterna till hospitalen (Alt. I), beviljande
genom riksdagen av ett statsanslag, varifrån mindre bemedlade
kunde e inhålla hjälp till avgiftens erläggande (Alt. II) eller sakens ordnande
genom landstingen (Alt. III). Vissa myndigheter hava tänkt
sig en kombination av två av dessa alternativ; slutligen hava några
uttalat sig för uppskov med ärendets avgörande, till dess fattigvårdslagstiftningskommitténs
då under utarbetande varande förslag till ny
fättigvårdslagstiftning blivit färdigt, och andra åter velat dröja därmed, till
dess de sakkunnige för revision av sinnessjukstadgan in. m. fullgjort
detta sitt uppdrag.

Beträffande det närmare innehållet av myndigheternas yttranden
över riksdagens skrivelse tillåter jag mig att hänvisa till betänkandet,
däri intagits en redogörelse för nämnda yttranden.

Jag övergår nu till en redogörelse för de sakkunnigas betänkande.

Beträffande riksdagens skrivelse, i vad den avser hjälp av statsmedel
åt hårt betungade kommuner, åberopa de sakkunniga vad fattigvårdslagstiftningskommittén
härom anfört i sitt år 1915 avgivna betänkande
med förslag till lag om fattigvården. I nämnda betänkande framhåller
kommittén bland annat, att för att ernå rättvisa i avseende å de kommunala
bördornas tryck en utjämning bör taga hänsyn till de kommunala
bördorna i deras helhet, att genom pensionsförsäkringen ett betydande
tillskott kommer att givas till lättande av kommunernas fattigvårds
utgifter, samt att, om härtill lägges den lättnad, som vissa av
kommittén föreslagna åtgärder innebära (se 40—42 §§ i lagen om fat -

De sakknnuigras
betänkande.

Hjälp åt hårt
betungade
kommuner.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 7.

tigvården den 14 juni 1918), i allt fall en så avsevärd minskning i kommunernas
utgifter för fattigvårdsändamål ernås, att det icke synes föreligga
tillräckliga skäl att nu beträda vägen av direkt statssubvention
särskilt för kommunernas fattigvårdskostnader. Med instämmande i vad
kommittén sålunda anfört, hemställa de sakkunniga, att riksdagens skrivelse,
i vad den avser hjälp av statsmedel åt hårt betungade kommuner för
bekostande av vård utav sinnessjuka, icke måtte i detta sammanhang
föranleda någon åtgärd.

Undring för ^ a^ därefter beträffar frågan om lindring för mindre bemedlade enmindre
benved- skilda personer i kostnaden för sinnessjukvård betyga de sakkunniga
ladeersonerl(ia s*u ^el ^et 1 sa gott som Mia de i ärendet avgivna yttranden vitskostnaden
för ordade behovet av en sådan lindring samt understryka, att det är det
Sln,vård''k~ °^a ^ngvariga förloppet hos sinnessjukdomarna, som göra dem särskilt
betungande i ekonomiskt hänseende för dem, som skola bekosta sinnessjukvården.
De sakkunniga anföra vidare:

»Det är ju intet ovanligt, att dessa sjukdomar fortfara i årtionden, och det
är lätt att inse, hurusom vården i sådana fall måste ofördelaktigt påverka ekonomin
t. o. m. hos personer, som kunna betecknas såsom bemedlade, än mer hos de
mindre bemedlade.

Såsom av det här nedan sagda framgår, komma de sakkunniga också att
föreslå, att under alla omständigheter lindring icke skulle medgivas i andra fall,
än där sinnessjukdomens långvarighet antingen blivit faktiskt konstaterad eller
ock kan på objektiva grunder antagas såsom viss.

Landstinget i Kronobergs län, med vilken myndighet Konungens befallningshavande
i länet uti detta hänseende instämt, framhåller visserligen, att det viktigaste
vore, att tillräckligt med utrymme bereddes å statshospitalen, och förmenar, att
genom åtgärder för lindring av de mindre bemedlades kostnader förfrågan å sådant
utrymme endast skulle bliva ännu större och svårigheten för utrymmesfrågans
lösning ännu mer träda i dagen.

Häremot må endast erinras om, vad som redan i riksdagsskrivelsen framhållits,
nämligen att, även om nämnda utrymmesfråga vore löst, så slutar icke
svårigheten med de sjukas intagande å vårdanstalterna, då även därefter kvarstår
den börda, avgiftsplikten till hospitalen utgör för vissa enskilda i ekonomiskt
mindre god ställning.

En särskild anledning att lätta denna börda ligger däri, att, såsom erfarenheten
givit vid handen, mången mindre bemedlad underlåter att vidtaga åtgärder
för beredande av anstaltsvård åt sinnessjuk anhörig endast av fruktan för att
genom nödvändigheten att sedermera bekosta denna vård få sin ekonomi förstörd.
Följden härav har understundom blivit, att den sinnessjuke till skada för sig
eller sin omgivning fått allt för länge vara i saknad av anstaltsvård; exempel på
misshandel med dödlig utgång från en dylik sinnessjuks sida skulle kunna anföras.
i Aven har det förekommit fall, då en å hospital redan intagen sinnessjuk
av mindre bemedlad anhörig därifrån uttagits endast av den anledning, att han
fruktat att på grund av omkostnaderna för vården bliva berövad sitt lilla kapital,
varå exempel omnämnes i de till grund för riksdagsskrivelsen liggande motionerna.»

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 7.

De sakkunniga övergå härefter till behandling av de olika förslag
till lösandet av frågan om lindring i de mindre bemedlade enskildes
kostnader för vården i fråga, som framlagts i riksdagsskrivelsen och
vilka här ovan betecknats med Alt. I—III.

Beträffande det i riksdagens skrivelse såsom Alt. I framförda förslaget
eller lindringens beredande genom nedsättning i hospitalsavgifterna förklara
de sakkunniga sig icke kunna biträda detsamma, detta på grund av det
redan i riksdagsskrivelsen påpekade förhållandet, att, då en dylik nedsättning'',
för att medföra åsyftad verkan, måste vara ganska stor och
det vidare svårligen kunde sättas i fråga, att för de obemedlade skulle
erläggas högre avgift än för de mindre bemedlade, en nedsättning i
hospitalsavgifterna, som sålunda borde omfatta bägge dessa kategorier,
skulle vålla eu betydlig ökning i statens redan förut stora utgifter för
hospitalsvården. De sakkunniga anföra vidare:

»Enligt senast av medicinalstyrelsen offentliggjorda uppgifter (de för 1914)
uppgick antalet underhållsdagar för under samma år å hospitalens tredje klass
vårdade sinnessjuka till 2,637,499. Av de i ärendet hörda myndigheter, som
yttrat sig uti förevarande fråga, har förste provinsialläkaren i Jönköpings län
ansett, att en effektiv nedsättning i hospitalsavgiften icke kunde avse mindre
belopp än 30 öre om dagen, under det Konungens befallningshavande i Norrbottens
län gått ännu längre och uttalat, att, därest Alt. I skulle tillämpas, endast
en tredjedel av avgiften borde stanna på den sinnessjuke eller hans avgiftspliktiga.
anhöriga. Med utgångspunkt från ovannämnda för år 1914 meddelade siffror
angående antalet underhållsdagar för hospitalspatienter å tredje klass skulle redan
en nedsättning med 30 öre i avgifterna för staten betyda en minskning i inkomst
på hospitalsvården av 791,249 kronor 70 öre, eller omkring V, av totalkostnaden
för samma vård. Till en sådan inkomstminskning för staten — innebärande eu
motsvarande ökning i statens årliga utgifter för hospitalsväsendet — lärer riksdagen
svårligen lämna sitt bifall. Ytterligare invändningar, som kunna med fog
riktas mot Alt. I, äro de av förste provinsialläkaren i Kronobergs län och Konungens
befallningshavande i Älvsborgs län framförda, nämligen av den förre, att även med
en så betydande nedsättning i hospitalsavgifterna som med 50 %. skulle dock kvarstå
en årlig utgift för den mindre bemedlade av omkring 109 kronor, som fortfarande
skulle vålla honom stora svårigheter att bära, samt av Konungens befallningshavande
i Alvsborgs län, att, då nedsättningens belopp borde bestämmas för vart
särskilt fall med hänsyn till patientens eller hans försörjningspliktiga anhörigas
ekonomiska förhållanden, ett användande av Alt. I icke syntes böra ifrågakomma
— en invändning mot detta alternativ, som de sakkunniga finna synnerligen
talande.»

Beträffande Alt. II (beredande av lindring genom att riksdagen
beviljade anslag, ur vilket mindre bemedlade sinnessjuka kunde erhålla
hjälp till erläggande av avgiften) framhålla de sakkunniga, att statens
åtgärder och anslag uti ifrågavarande hänseende böra koncentreras på
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 7 höft. (Nr 7.) 2859 18 2

De i t''iksdagens

skrivelse
framställda
förslagen.

ATt. I.

Alt. IT.

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 7.

fyllandet av behovet utav anstaltsplatser för sinnessjuka och icke riktas
på lindring av de avgiftspliktigas kostnader för vården. Därest den
ifrågavarande kostnadslindringen skulle åvägabringas medelst bidrag ur
ett av riksdagen beviljat anslag, skulle, betona de sakkunniga, en sådan
anordning kräva överlämnandet av prövningen utav behovet av statsbidraget
åt en centralmyndighet, en uppgift, som emellertid säkerligen
skulle visa sig hart när olöslig för en var dylik myndighet. Ett ytterligare
skäl, som talade emot lämpligheten av att taga statens hjälp i
anspråk lör ifrågavarande lindring, vore att staten genom antagandet
av lagen om allmän pensionsförsäkring den 30 juni 1913 iklätt sig
uppoffringar, vilka i många fall ledde till lindring för de mindre bemedlade
i deras kostnader för sinnessjukvård. De sakkunniga ansåge sig
därför icke kunna biträda detta alternativ.

I sammanhang med Alt. III (landstingets övertagande av ifrågavarande
kostnader) redogöra de sakkunniga dels för en av svenska fattigvårdsförbundet
i februari 1914 till Kungl. Maj:t ingiven skrivelse med
begäran om utredning av principerna för en uppdelning av sinnessjukvården
mellan staten, å ena, samt landstingen och större kommuner, å
andra sidan, eventuellt angående statsbidrag till den icke statsliga offentliga
sinnessjukvården, dels ock för 40 § i fattigvårdslagstiftningskommitténs
förslag till lag om fattigvården (se 40 § i lagen om fattigvården den
14 juni 1918). De sakkunniga anse, att nämnda skrivelse och förslag
i viss mån bragt hela förevarande fråga i ett nytt läge. Efter att hava
påpekat, att kommittéförslaget endast avser lindring i kommunernas
kostnader och i dessa kostnader allenast så framt de gälla till fattigvård
berättigade, d. v. s. fullständigt medellösa sinnessjuka, erinra de sakkunniga
om det synnerligen vanliga förhållandet, att vederbörande fattigvårdsstyrelser
plägade avlämna ansvarsförbindelse icke blott för medellösa
utan även i sådana fall, då de enskilda på grund av svag ekonomisk
ställning icke kunde anskaffa borgen, samt fortsätta:

»Det må bär betonas, att det just är sistnämnda omständighet, som föranleder
det överklagade förhållandet, att kommunerna ibland använda regressrätten för
vad de fått utlägga på grund av borgen på ett allt för hårdhänt sätt mot de
mindre bemedlade avgiftspliktiga kuvudgäldenärerna.

Enligt de sakkunnigas mening kunde dessa missförhållanden — av här nedan
anförda skäl — lämpligast avhjälpas genom att kommunerna — i likhet med vad
som beträffande kommunernas förhållande till de fullständigt medellösa föreskrivits
i 40 § av fattigvårdskommitterades förslag — av landstingen erhölle bidrag
i sina utlägg till vårdavgifter för de mindre bemedlade sinnessjuka i alla de fall,
där ett uttagande av dessa avgifter i deras helhet hos de sjuke själva eller deras

Kungl. Maj.is Proposition Nr 7.

försörjningspliktiga anhöriga skulle medföra dessas ekonomiska ruin eller åtminstone
avsevärt närma dem till de fullständigt obemedlades kategori. Den kostnad, som
sålunda uppstodo för landstingen, borde enligt de sakkunnigas åsikt stanna å landstingen,
i analogi med vad i fråga om kostnaderna för de obemedlade skulle bliva
förhållandet enligt 40 § i fattigvårdskommitterades förslag.

Därest nu lagbestämmelser träffades i detta syfte, skulle naturligtvis den
förnämsta anledningen för kommunerna att förfara alltför strängt vid utövandet
av sin regressrätt hos mindre bemedlade för utlagda avgifter bortfalla. Nämnda
anordning skulle väl också ibland lända kommunerna till fördel så tillvida,
som den innebure en slags preventiv fattigvård — ett förekommande av att den
sjuke efter tillfrisknandet eller den för honom försörjningspliktige, i den män
denne tillhörde de mindre bemedlades grupp, komme att ligga fattigvården

till last. . . ,

Nu har visserligen uti flera av de över riksdagsskrivelsen avgivna yttranden
uttalats invändningar mot, att landstinget skulle ytterligare betungas med avgifter
för sinnessjukvården, som framför allt ansåges vara en statens angelägenhet,
och man har därvid särskilt påpekat, att landstingen redan nu
iklätt sig uppoffringar för upptagningsanstalterna för sinnessjuka, varjämte
städer, som icke i landsting deltaga, hava antingen anordnat dylika självständiga
anstalter eller ock avdelningar för sinnessjuka vid sina arbets- och försöijnings Vad

då först beträffar invändningen att sinnessjukvården framför allt skulle
vara en statens angelägenhet, anse sig de sakkunniga för egen del kunna inskränka
sig till att instämma i det av fattigvårdskommittén gjorda uttalandet,
att staten \ varje fall skulle fortsätta sin verksamhet för beredande av ytterlidare
platser å statsanstalterna för sinnessjuka, samt att ett samarbete mellan
staten, landstingen och de större kommunerna borde för samma ändamål åvägabringas.
^^ åter Qm c|en raot Alt. III i de avgivna yttrandena framförda invändningen,
att landstingen icke borde eller kunde ytterligare betungas med utgifter
för sinnessjukvården, kunna de sakkunniga till bemötande härav även åtnöjas
med en hänvisning till fattigvårdskommitténs betänkande, däruti framhålles
(sid. 188), att ett avlyftande från primärkommunerna av de kostnader för liospitalsvård,
som nu vila på dem, och dessas överflyttande på de större kommunala
enheterna, landstingen, i själve verket icke för de skattskyldige inom landstingsområdena
komme att innebära någon ändring i vare sig grunderna för kostnadernas
utgående eller deras belopp utan allenast en jämnare fördelning av dem mellan
de särskilda kommunerna inom området. .

I övrigt är, såsom skall närmare utvecklas, när de sakkunniga komma
till frågan om storleken av den lindring, som bör beredas i de mindre bemedlades
ifrågavarande kostnader, icke avsett att hela kostnadsbeloppet skall
ersättas.»

De sakkunniga upptaga vidare till behandling vissa frågor, som
kräva besvarande, innan man ingår på detaljerna i fråga om den förevarande
lindringens åvägabringande. I avseende å trågan, om såsom
villkor för lindringen borde uppställas sjukdomens fortvaro under viss
lid, anföra de sakkunniga:

Sinnessjukdomens
fortvaro
under
längre tid.

Kung]. Maj:ts Proposition Nr 7.

»Såsmn redan tidigare här ovan antytts, anse de sakkunniga, att såsom en
förutsättning för, att den ifrågavarande kostnadslindringen överhuvud skall kunna
medgivas, bör krävas, att sinnessjukdomen skall hava visat sig vara av en viss
längre varaktighet. Denna synpunkt har berörts uti några av de över riksdagssknyelsen
avgivna yttrandena. Så har föreslagits av förste provinsialläkaren
i Jönköpings lan, att lindringen i kostnaden — av honom tänkt såsom en nedsättning
i hospitalsavgifterna — först skulle inträda, efter det den sinnessjuke
vardats ett halvt år å hospital, samt av Konungens befallning shav ande i samma
tan, som ansluter sig till ovan angivna Alt. II, att det sålunda ifrågasatta understödet
av statsmedel i regel borde tilldelas endast sådana patienter, som vårdats
någon längre tid, t. ex. ett år å anstalt.

? hkket med de båda nämnda myndigheterna anse de sakkunniga, att det
framför allt ar tiden för vård å anstalt, som i detta hänseende skall vara grundläggande,
och för sin del anse de sakkunniga, att sinnessjukdomen bör under
an st al t s u p p eu ål 1 e t hava agt en varaktighet av minst två år, för att kostnadsfindring
skall medgivas, med. den modifikation dock, att av vederbörande anstaltsfakare
uttardat bevis om sjukdomens obotlighet skall uti förevarande avseende
medföra samma rätt till kostnadslindring. Då ett dylikt bevis i allmänhet icke
torde utfardas med mindre det är konstaterat, att sinnessjukdomen oavbrutet
varat i minst tre år, bor det nämligen vara så mycket mindre skäl att i dylika
tall uppehålla fordran på två års anstaltsvård, som den sinnessjukes egen eller
hans försörjnmgspliktiga anhörigas ekonomi ju då i regel före den sjukes intagande
å anstalten redan en längre tid varit underkastad bördan av hans
vårdande.»

Tåsom* e- ®eträ®"ail^e frågan, vilka som äro att anse såsom mindre bemedlade,
mindre le- ‘införa de sakkunniga, efter att hava refererat av vissa myndigheter
medlade? avgivna utlåtanden:

t torde näppeligen låta sig göra, att på sätt i några av dessa utlåtanden
ifrågasatts, fata taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt vara bestämmande
för frågan, vilka aro att hänföra till mindre bemedlade. Dels ställer sig denna
taxering ganska olika för t. ex. lönearbetare och mindre jordbrukare dels är
begreppet mindre bemedlad alltför växlande för olika förhållanden, för ätt kunna
fastlasas vid taxeringen. En ogift med t. ex. 800 kronors inkomst är ingalunda
-1 k.k förevarande avseende anse såsom mindre bemedlad, under det att
en familjeförsörjare med samma inkomst i regel torde kunna till nämnda kategori
hanforas. ”

uppdraga vissa allmängiltiga gränser för de mindre bemedlades grupp
later sig endast med svårighet gorå. Endast efter prövning i det särskilda fallet
kan avgöras, huruvida. den sinnessjuke eller hans försörjnmgspliktiga anhöriga
aro att rakna till de mindre bemedlade eller icke.

Nedåt begränsas kategorien mindre bemedlade naturligen av de medellösas
pu}PP-. f övrigt anse sig de sakkunniga i så måtto kunna instämma med Konungens
befallningshafvande i Kristianstads liin, att såsom mindre bemedlade böra icke
de anses, vilka erlägga avgift till andra betalningsklassen å hospital eller, då
fråga ar om anstalter, tillhörande landsting, till motsvarande betalningsklass å
dessa. Visserligen lärer det förekomma att — som landstinget i Uppsala län
framhållit i andra avgiftsklassen intagas sinnessjuka, vilka själva eller vilkas
försörjnmgspliktiga anhöriga i själva verket såsom mindre bemedlade icke blott

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 7.

borde hava kommit undan med avgift till tredje betalningsklassen utan även
behövde erhålla lindring i denna vårdkostnad. Att dylikt kan inträffa beror
därpå, att för den sinnessjuke icke kunnat erhållas sådant intyg om oförmåga
att betala andra klass avgift, som erfordras för intagande å tredje betalningsklassen.
(Jfr § 29 sinnessjukstadgan och vid stadgan fogade formulär nr 2 till
borgensförbindelse). Dessa fall av intagande å andra betalningsklassen av dem,
som egentligen bort hänföras till den tredje, torde emellertid vara alltför få,
för att man för deras skull bör frångå principen, att det endast i fråga om sinnessjuka,
vilka äro intagna å tredje betalningsklassen, kan bliva tal om lindring i
vårdkostnaden.

Med dessa begränsningar av kategorien mindre bemedlade i här ifrågavarande
betydelse äro i övrigt att dit hänföra icke blott ägare av mindre hemman,
en tomt eller ett hus eller några hundra kronors kapital (jfr Konungens befallningshavandes
i Norrbottens län yttrande å sid. 36) utan också enbart inkomsttagare
utan kapital i egentlig mening, vilka på grund av denna inkomst kunna
under normala förhållanden försörja sig och sin familj, men utsatta för att
under någon tid nödgas erlägga avgift till anstaltsvård för sinnessjuk, därigenom
berövas större del av denna inkomst än att återstoden förslår för familjens
uppehälle.

Sammanfattande det här ovan sagda rörande kategorien mindre bemedlade
i den mening detta uttryck användes i förevarande sammanhang, vilja de sakkunniga
såsom sin åsikt uttala, att dit äro att hänföra alla de, vilka då det är
fråga om sinnessjuka, vårdade i lägsta avgiftsklass å sinnessjukanstalt — utan
att vara medellösa — icke kunna under någon längre tid bestrida avgifterna
för denna vård, utan att deras tillgångar, vare sig de bestå i något mindre kapital
eller — när det är fråga om den sjukes försörjningspliktiga anhöriga — uti intjänad
lön eller annan inkomst, kunna befaras komma att till avsevärd del härför
åtgå.»

De sakkunniga erinra om, att det ej sällan händer, att vid sinnessjuks
intagande å hospital kommunen ikläder sig ansvar för hospitalsavgiftens
erläggande, ehuru varken den sjuke själv eller hans försörjningspliktiga
anhöriga äro att anse såsom medellösa. I detta hänseende anföra
de sakkunniga vidare:

»Anledningarna härtill kunna vara liera, såsom nödvändigheten av sådan
skyndsamhet vid den sjukes intagande, att tiden icke medgivit undersökning om
hans eller hans anhörigas ekonomiska villkor, den mindre bemedlades oförmåga
att, på sätt § 38 i gällande sinnessjukstadga föreskriver, förskottera hospitaisavgiften,
svårigheten för honom att anskaffa enskilda borgensmän eller dylikt.
I sådana fall, där den sjuke själv eller hans försörjningspliktiga anhöriga i själva
verket tillhöra den kategori, som här ovan beskrivits såsom mindre bemedlade,
kan kommunen hos dem uttaga de av densamma utlagda avgifterna med den
påföljd, att de härför utsatta bliva utblottade. I dylika fall bör den lindring,
som skall beredas de mindre bemedlade för att nämnda påföljd ej må inträda,
tydligen utgöras av en i lag stadgad begränsning av kommuns rätt att återsöka
det utlagda. — I de fall åter, då kommunens borgen icke kommit till användning,
utan det lyckats den mindre bemedlade att såväl förskottera hospitalsavgiften

Formen för
lindringens
utgående.

Storleken av
lindringen.

Lagen om
allmän.
pensionsförsäkring.

Kung!.. Maj:ts Proposition Nr 7.

som erhålla enskild borgen för densammas erläggande, kan det inträffa, att ett
fortsatt erläggande till anstalten (eller borgensmännen) av vårdavgifterna medför
fara för den vårdades eller hans försörj långs pliktigas utblottande. Uti dylika fall
måste den tilltänkta lindringen givetvis taga formen av ett kontant bidrag till
vårdavgiftens erläggande.

Det kunde nu ifrågasättas, huruvida icke detta bidrag borde till undvikande
av missbruk erläggas av kommunen direkt till sinnessjukanstalten. Då det
emellertid kan inträffa, att bidraget skall utgå i fall, där anstaltsavgiften redan
blivit ur den sinnessjukes egendom eller av hans försörjningspliktiga anhöriga
erlagd, låter förstnämnda anordning sig icke alltid genomföras, vadan det enligt
de sakkunnigas mening är lämpligast att beträffande sättet för det kontanta
bidragets utbetalande överlämna åt vederbörande kommun att förfara efter omständigheterna.
»

De sakkunniga betona, att även frågan om storleken utav den lindring
i kostnaden för sinnessjukvård, som i varje fall bör medgivas, kan
rättvist bedömas endast för varje särskilt fall, men att även med denna
inskränkning bestämmelserna i lagen om allmän pensionsförsäkring den
30 juni 1913 måste bliva av icke ringa betydelse vid avgörande av
samma fråga.

De sakkunniga erinra vidare om sitt uttalande, att i fråga om mindre
bemedlade en viss, på ena eller andra sättet konstaterad varaktighet
hos sinnessjukdomen bör grunda rätt till lindring i vårdkostnaden, samt
anföra:

»Det kan sålunda hända, därest denna de sakkunnigas mening leder till
av dem föreslagna lagstiftningsåtgärder, att fråga om beredande av sådan lindring
uppstår beträffande sinnessjuka eller deras försörjningspliktiga anhöriga, som
äro i åtnjutande av eller berättigade till pensionstillägg eller understöd enligt
pensionslagen. Vid sådant förhållande uppställer sig osökt den frågan, huruvida
icke kan anses att i fall av sinnessjukdom det från det allmännas sida blivit
nog gjort för de mindre bemedlade genom beredande av dylikt pensionstillägg
eller understöd, och huruvida icke alltså numera beredande av ytterligare
lindring i dessa fall, på sätt de sakkunniga föreslagit, skulle kunna anses opåkallat.

För sin del anse de sakkunniga så icke vara fallet.

Det torde nämligen redan av det förhållandet, att pensionslagen sätter
inkomstgränsen uppåt, för att pensionstillägg och understöd överhuvud skola
kunna utgå, så lågt som till 300 kronor för man och 280 kronor för kvinna, vara
klart, att en stor del personer, trots att de tillhöra de mindre bemedlades kategori,
likväl icke komma i åtnjutande av pensionstillägg eller understöd. Vidare äro
ju pensionstilläggen och understöden enligt pensionslagen begränsade till jämförelsevis
obetydliga belopp i alla de fall, där den årliga inkomsten håller sig
närmast under här ovan angivna gräns av 300 resp. 280 kronor. Och då i varje
fall begreppet mindre bemedlad icke låter förena sig med mindre inkomst än
den nyssnämnda — d. v. s. närmast under den för rätt till pensionstillägg och

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 7. 15

understöd fastställda maximigränsen — så blir den hjälp, de mindre bemedlade
kunna förvänta av pensionslagens bestämmelser, ofta ganska ringa. Endast i de
fall, där de försörjningspliktiga äro att anse såsom mindre bemedlade, under
det att den sinnessjuke själv saknar inkomst eller icke har högre inkomst än
exempelvis 50 ä 100 kronor, inträffar det, att pensionslagen bereder de mindre
bemedlade någon avsevärdare lindring i deras kostnader för sinnessjukvård.

Med anledning av dessa omständigheter och då man kanske även bör räkna
med att avgifterna till tredje avgiftsklassen inom en icke alltför avlägsen framtid
komma att underkastas någon höjning, synes det de sakkunniga uppenbart, att
de i riksdagsskrivelsen anmärkta, uti övervägande flertalet däröver avgivna yttranden
vitsordade missförhållandena till stor del kvarstå och komma att kvarstå trots
tillkomsten av lagen om allmän pensionsförsäkring. Frågan om storleken av
den lindring i kostnaden för sinnessjukavgifter, som bör tillkomma de mindre
bemedlade, måste alltså, alldeles oavsett bestämmelserna i nämnda lag, vinna sin
lösning.»

Efter att vidare hava betonat, att lindringens storlek under alla
omständigheter måste bliva underkastad prövning- i det särskilda fallet,
fortsätta de sakkunniga:

»Den myndighet, som skall verkställa denna prövning, synes i första hand
böra vara kommunerna och i andra hand landstingen. Men denna omständighet
— att lindringens storlek skall avgöras i det speciella fallet — kräver naturligen
att man endast bör angiva ett visst maximum och minimum för densammas beräknande.
Och om också, såsom nämnt, pensionslagens bestämmelser om pensionstillägg
och understöd icke äro av den natur, att de utesluta tanken på särskild
lindring i de mindre bemedlades kostnader för hospitalsvård, är det uppenbart,
att tillerkännande åt en mindre bemedlad av dylikt pensionstillägg eller understöd
bör inverka på frågan om lindringens storlek inom vissa minimi- och maximigränser.

För att lindringen skall angivas inom en viss latitud tala särskilt sådana
omständigheter, som att av de mindre bemedlade, som äro berättigade till sådan
lindring, den ene kan vara ogift, den andre hava stor familj, måhända med flera
sinnessjuka inom familjen — något, som på grund av sinnessjukdomarnas ärftlighet
icke är så ovanligt — o. s. v. Även storleken av det pensionstillägg eller
understöd enligt pensionslagen, som åtnjutes, bör tagas i betraktande vid lindringens
bestämmande i det särskilda fallet.

På grund av dessa och liknande förhållanden anse sig de sakkunniga böra
föreslå, att lindringen skall utgå med minst 50 och högst 75 % av avgiften till
tredje avgiftsklassen eller, där den sjuke tillerkänts pensionstillägg eller understöd
enligt pensionslagen, samma minimi- och maximi procenttal av skillnaden
mellan nämnda avgift, å ena, samt pensionstillägget eller understödet, å andra
sidan.»

I fråga om arten av anstaltsvård anföra de sakkunniga:

»Den lindring, som bör beredas de mindre bemedlade i deras kostnader
för sinnessjukvård, bör, enligt de sakkunnigas mening, omfatta, förutom avgifterna
till statshospitalen, även avgifterna å landstingens sinnessjukanstalter, vare sig

Art eu av
anstaltsvård.

Lindring i
vårdkostnaden
för sinnesslöa.

Detaljbest ämmelser
i en
bligande lagstiftning.

10 Kung!. Maj:ts Proposition Nr 7.

dessa sammanfalla med länens nuvarande upptagningsanstalter eller komma att
utgöras av de i svenska fattigvårdsförbundets meromnämnda framställning planerade
särskilda länsanstalterna. Däremot anse de sakkunniga sig icke kunna
föreslå lindring i kostnaden för sinnessjukas vård å kommunernas egna anstalter.
Anledningen härtill är framför allt den, att en sådan lindring i själva verket
endast skulle kunna genomföras i form av nedsättning i själva avgifterna. Ty
den ordning kan ju svårligen tänkas, att kommunerna först skulle uttaga avgift
för vården av de mindre bemedlade och sedermera lämna dessa bidrag för bekostande
av samma vård. Och en begränsning av kommunens rätt att hos de
mindre bemedlade uttaga avgifterna för sinnessjukvård å komnmnernas egna
anstalter skulle ju, såsom lätt inses, i själva verket sammanfalla med en begränsning
av själva avgiftsbeloppet. Således kan icke gärna finnas någon annan form
för en kostnadslindring av nu ifrågavarande slag än den, som innebäres i en direkt
nedsättning av anstaltsavgifterna. Emellertid torde det ligga utom området för
statsmakternas lagstiftningsrätt att påbjuda en dylik nedsättning, vid det förhållande,
att dessa kommunala sinnessjukanstalter uppförts och underhållas uteslutande
med kommunernas egna medel.»

I detta sammanhang upptaga de sakkunniga frågan om lindring i
kostnaden för de sinnesslöas vård samt yttra härom:

»Vad då-först beträffar denna lindring, i vad den avser vårdkostnaden för
de sinnesslöa, som äro intagna å statens och landstingens sinnessjuk anstalter,
höra naturligen därför gälla samma bestämmelser, som då fråga är om lindring
i vården av å dessa anstalter intagna sinnessjuka. Beträffande åter lindring i
kostnaden för vård av sinnesslöa, som äro intagna å för dem särskilt avsedda
anstalter, dessa må nu tillhöra landsting, föreningar eller enskilda, så är frågan
härom i själva verket redan löst genom det i författningarna angående understöd
av statsmedel åt dylika anstalter uppställda förbehållet, att den årliga avgift, med
vilken föräldrar eller enskilda målsmän bidraga till vård och underhåll vid anstalten,
ej må för mindre bemedlade överstiga 50 kronor.»

Elter att hava framhållit, att många skäl talade för att bestämmelser
om lindring i de mindre bemedlades kostnader för sinnessjukvård lämpligen
borde inrymmas i lagen om fattigvården, men att de sakkunniga
avstått från tanken härpå, framför allt av den anledning, att dess förverkligande
med afl sannolikhet skulle komma att innebära eu utsträckning
av det s. k. fattigvårdsstreckets tillämplighetsområde, något, vartill
riksdagen säkerligen icke skulle vilja lämna sin medverkan, anföra de
sakkunniga:

»Det torde vid sådant förhållande icke återstå annat, än att låta bestämmelserna
uti ifrågavarande ämne inflyta uti en särskild av Kung], Maj:t och
riksdag stiftad lag, vari hestummes, att beredande av sådan lindring, varom här är
fråga, icke må anses såsom fattigvård.

Men om också blivande stadganden om lindring i de mindre bemedlades
kostnader för sinnessjukvård icke böra inrymmas i en lag om fattigvården, är
det uppenbart, att åtskilliga av dessa stadganden måste bringas i överensstäm -

Kungi. Maj:ts Proposition Nr 7.

ruelse med de i fattigvårdslagstiftningen förekommande. Hit höra stadgandena
om de samhällen, vilka hava att för sig ordna frågan om lindring i de mindre
bemedlades kostnader, om den myndighet, som inom samhället har att å samhällets
vägnar bestämma om lindringen, om den till lindring berättigades hemortsrätt,
om de nyssnämnda samhällenas inbördes ersättningsskyldighet för till
mindre bemedlade gjorda utlägg, om samhällets rätt till ersättning, å ena sidan,
av bidragsmottagaren eller för honom försörjningspliktiga personer och, å andra
sidan, av landstingen, om klagan i mål och ärenden, avseende sådan lindring,
varom här är fråga etc.»

I överensstämmelse med det sålunda anförda hava de sakkunniga
utarbetat följande

»Förslag

till

Lag

om lindring i do mindre bemedlades kostnader för sinnessjukvård.

1 §•

Har sinnessjuk, tillhörande tredje avgiftsklassen å statens anstalt
för sinnessjuka eller motsvarande avgiftsklass å anstalt för sinnessjuka,
vilken tillhör landsting, vårdats å anstalten i två år eller därutöver, eller
har sådan sinnessjuk före de två årens utgång av vederbörande överläkare
förklarats obotlig, då skall, i händelse den sinnessjuke själv eller
den för honom försörjningspliktige på grund av stadgandet i 2 § är att
anse såsom mindre bemedlad, lindring i kostnaden för sinnessjukvården
beredas på sätt här nedan sägs.

2 §.

Såsom mindre bemedlad enligt denna lag skall anses sinnessjuk eller
för honom försörjningspliktig, vilken utan att vara medellös icke har
större tillgångar eller inkomster än att de genom fortsatt bekostande
av avgift till tredje betalningsklassen å anstalt, som avses i 1 §, kunna
befaras komma att till avsevärd del härför åtgå.

3 §•

Lindring i kostnad för sinnessjukvård enligt denna lag skall utgå
med ett belopp, motsvarande minst 50 % och högst 75 % av avgiften
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 7 käft. (Nr 7.) J869 18 3

De sakkunnigas
lagförslag.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 7.

till tredje avgiftsklassen å anstalten, eller, där den sinnessjuke tillerkänts
pensionstillägg eller understöd enligt pensionslagen, med samma minimiock
maximiprocenttal av skillnaden mellan nämnda avgiftsbelopp, å ena,
samt pensionstillägget eller understödet, å andra sidan.

Lindringen beredes medelst kontant bidrag till anstaltsavgiftens
bestridande eller i fall, då kommun utlagt vårdavgift för den sinnessjuke,
genom begränsning av kommunens rätt att ur den sinnessjukes
tillgångar eller av hans försörj ningspliktiga anhöriga återfå det sålunda
utlagda. 1 sistnämnda fall må kommunen icke ur den sinnessjukes
egendom eller av hans försörj ningspliktiga anhöriga återfå mer av sina
berörda utlägg än som, i händelse lindringen beretts genom kontant
bidrag, för bidragsmottagaren själv återstått att gälda.

4 §■

Lindring, varom i denna lag är fråga, skall beredas av den kommun,
där den sinnessjuke enligt lag om fattigvården äger hemortsrätt, och
sökes hos fattigvårdsstyrelsen därstädes.

Vid prövning av frågor om beredande av lindring och om lindringens
storlek skall komma i betraktande, förutom den sinnessjukes eller försörj
ningspliktiges ekonomiska förhållanden, även sådana omständigheter,
som storleken av hans familj, huruvida han har att bekosta vård av
annan sinnessjuk, av sinnesslö eller av eljest på grund av sjukdom eller
lyte mindre arbetsför anhörig o. dyl.

Lindringen beräknas utgå från dagen för ansökningens ingivande
till fattigvårdsstyrelsen, dock i intet fall för tiden, innan den sinnessjuke
är enligt 1 § i denna lag till lindringen berättigad.

5 §.

Har kommun berett person, som enligt denna lag äger åtnjuta
lindring i kostnaden för sinnessjukvård, sådan lindring, och har kommunen
icke på grund av stadgandet i 7 § här nedan kunnat av den,
som åtnjutit lindringen, återfå, vad som sålunda bekostats, då äger
kommunen att därför utfå gottgörelse av det landsting, inom vars område
kommunen är belägen.

6 §.

Angående kommuners inbördes ersättningsskyldighet för enligt denna
lag bekostad lindring i sinnessjukvård och angående kommuns rätt att
av landsting erhålla gottgörelse för dylik kostnad, skola de i lag om

Kimgl. Majvts Proposition Nr 7.

fattigvården meddelade bestämmelser om fattigvårdssamhällens motsvarande
skyldigheter och rättigheter lända till efterrättelse.

7 §•

Skulle mindre bemedlad, som åtnjuter lindring i kostnaden för sinnessjukvård
enligt denna lag, komma i förändrade förhållanden, må lindringen
utan hinder av förut meddelat beslut jämkas, efter som skäligt finnes.

Därest hans ekonomiska ställning blivit så förbättrad, att han icke
längre är att såsom mindre bemedlad anse, äger fattigvårdsstyrelsen att
av honom uttaga ersättning för vad kommunen enligt denna lag fått
vidkännas i kostnad för sinnessjukvården, så framt styrelsen icke finner
skäl till eftergift.

Lag samma vare, där kommun förvägrats att av landsting erhålla
ersättning för bekostad lindring.

8 §•

Talan om utbekommande av sådan ersättning, som i andra och
tredje styckena av 7 § avses, anhängiggöres hos Konungens befalluingshavande
i länet, och gäller om målets behandling vad i lag om fattigvården
finnes stadgat om talan för utbekommande av ersättning för
lämnad fattigvård.

9 §.

Sådan talan om ersättning, vafom förmäles i 7 § andra och tredje
styckena, skall anhängiggöras inom två år efter det lindringen börjat
tillämpas, vid äventjrr, om det försummas, att rätt till gottgörelse för
lindring, som bekostats mer än två år före det ansökningen gjordes,
anses förfallen. Har fråga om skyldighet att vidkännas lindring varit
föremål för tvist mellan kommuner, må den kommun, som känts skyldig
att bekosta bidraget, även om mer än två år förflutit från det lindringen
börjat tillämpas, föra talan, som här sägs, inom 60 dagar efter det
Konungens befallningshavandes utslag i tvisten vunnit laga kraft mot
kommun eller, om det överklagats, efter det Kammarrättens utslag delgivits
fattigvårdsstyrelsen.

10 §.

1 fråga om klagan i mål och ärenden, som behandlas enligt denna
lag, skall i tillämpliga delar gälla, vad i lag om fattigvården för motsvarande
fall stadgas.

Kung1. Maj.ts Proposition Nr 7.

11 §•

Sådan lindring i kostnad för sinnessjukvård, som enligt denna lag
beredes, skall icke betraktas såsom fattigvård.

12 §.

Vad i denna lag finnes föreskrivet angående beredande av lindring
i kostnaden för sinnessjukvård gäller även beträffande vård av sinnesslöa
å statens anstalter för sinnessjuka samt å sinnessjukanstalt, som
tillhör landsting.

Denna lag träder i kraft den

.»

Utlåtanden Hospitalsdirektionerna hava i allmänhet lämnat förslagets ståndpunkt
get1"odi^de- beträffande behovet av den föreslagna lindringen utan anmärkning. En
partements- del direktioner har uttryckligen framhållit nämnda behov. Frän några
yttrande, båll hava emellertid tvivel uttalats om lämpligheten av den ifrågasatta
Behovet av lagstiftningen. Så anför direktionen för Kristinehamns hospital, efter att
den föreslagna fiava framhållit, att alla hospitalsplatser ständigt äro belagda och att
Avgivna dessutom en mängd sinnessjuka, bland dem flera synnerligen vårdyttrandon.
behövande, stå som expektanter till ledigblivande platser, bland annat
följande: Utgifterna för tillfredsställande vård även åt harmlösa eller
jämförelsevis lättskötta patienter utanför hospital belöpte sig till mycket
mera än vårdavgiften å dylik anstalt. Detta föranledde därför ofta
vederbörande anstaltsledning att låta den lättskötta patient, vars utskrivning
påtänkts, kvarstanna å hospitalet, vilket i sin tur hade till
följd att antingen expektanter, som vore i största behov av hospitalsplats,
bleve vanvårdade eller de för dem försörjningspliktige ruinerades.
Förslagets bestämmelser skulle icke komma att medföra förbättring i
villkoren för expektanter och hospitalspatienter, vilka utskrivits såsom
varande mindre i behov av anstaltsvård än andra. Och möjligheterna
att på hospitalen bereda plats för mera vårdbehövande genom att från
dem utskriva mindre vårdbehövande skulle säkerligen ej förbättras utan
tvärtom försämras. Därför borde den norm, de sakkunniga föreslagit i
fråga om lindring i vårdkostnaderna för anstaltspatienter, vinna giltighet
även beträffande sådana sinnessjuka, vilka utskrivits från hospital såsom
obotliga men lättskötta. Om mindre bemedlade försörjningspliktiga ej

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 7.

behövde för dessa senares vård betala mera än vad de enligt förslaget
vore skyldiga erlägga till anstalt för sjuka, som vardats minst tva ar
därstädes, och den återstående vårdkostnaden bestredes av vederbörande
landsting, bortfölle såväl de försörjningsplikti gas ekonomiska risk och
därav alstrade obenägenhet att hemtaga nyssnämnda obotliga men lättskötta
patienter från hospitalen som även risken för att dessa senare
efter utskrivningen skulle bliva vanvårdade. Sedermera bleve det landstingens
sak att avgöra, huru ifrågavarande utskrivnas vård skulle ordnas,
antingen genom ^ackordering eller intagning i särskilt för ändamålet
avpassade länsanstalter.

Direktionen för Härnösands hospital yttrar bland annat: I och för

sig finge avgiften för de mindre bemedlades sinnessjukvård å hospital,
för närvarande uppgående till 60 öre per dag, anses ganska låg. Påståendet,
att avgiftens storlek skulle vålla, att mindre bemedlade sinnessjuka
stundom skulle kvarhållas i hemmen i stället för att sändas till
anstalt, vore ohållbart, då kostnaden för en sinnessjuks vård i hemmet
säkerligen överstege 60 öre. Tvärtom framhölles ej sällan, att det,
frånsett bättre vård, även ur ekonomisk synpunkt vore fördelaktigt för
en sinnessjuk att komma in på hospital. Ibland kunde på landet kostnaden
för en sinnessjuks vård per dag uppgå till 6—10 kronor.

Sedan direktionen vidare anfört några siffror från Härnösands
hospital, utvisande bland annat att fattigvårdsstyrelserna i de flesta fall
ansvarade för avgifterna, under det att endast i ett fåtal fall avgift i
tredje klass betalades av annan än fattigvårdsstyrelse, uttalar direktionen
att förslaget, att döma av nämnda förhållanden, ej syntes hava någon
större räckvidd, men att dock fall kunde förekomma, då en nedsättning
i den jämförelsevis låga avgiften i tredje klassen vore önskvärd och detta
särskilt med hänsyn till en del sinnessjukdomars obotlighet. Direktionen
tillstyrkte därför i huvudsak de sakkunnigas förslag.

Direktionen för Piteå hospital och asyl anför bland annat: l)et torde
icke vara möjligt för staten att inom en närmare framtid anskaffa erforderligt
antal vårdplatser för sinnessjuka utan att genom höjning av
avgifterna eller på annat sätt från landsting, kommuner eller enskilda
erhålla ökat bidrag till kostnaderna. Det kunde därför ifrågasättas,
huruvida det redan nu vore lämpligt att fixera landstingens del i kostnaden
för den särskilde sjukes vård. — Fattigvårdsstyrelserna syntes
ofta ansvara för betalningen av avgiften även för mindre bemedlade.
De vore därvid i första hand förlagsgivare, och det utlagda beloppet
utkrävdes väl ofta också med skonsamhet. Det vore även till fördel
för anstalterna att därvid hava att göra med fattigvårdsstyrelserna i

22 Kungi. Maj:ts Proposition Nr ?.

stället för med fattiga enskilda. Om, såsom föreslagits, avgiften för
obemedlade helt ersattes, men för mindre bemedlade endast till viss del,
kunde befaras, att styrelserna skulle bliva mindre benägna att ställa sig
i ansvar för de mindre bemedlade, och att en tendens skulle uppstå att
behandla mindre bemedlade såsom obemedlade, d. v. s. som sådana, som
vore föremål för fattigvård. Det kunde därför ifrågasättas, huruvida
icke samma förfarande borde tillämpas gentemot mindre bemedlade som
mot obemedlade, förslagsvis så, att ansökan om ersättning av landsting
för er lagd vårdavgift skulle för varje år ingivas för alla tredje klassens
patienter och att dessa ansökningar var för sig prövades på grund av
bilagda styrkta förmögenhetsuppgifter. Därvid borde för sinnessjukvård
erlagd avgift icke betraktas såsom fattighjälp.

Medicinalstyrelsen finner ett omisskännligt behov förefinn as av åtgärder
i den av de sakkunniga föreslagna riktningen samt anför:
Oförmåga att erlägga tredje betalningsklassens hospitalsavgift hade
utgjort och utgjorde obestridligen ett hinder för vissa mindre bemedlades
intagande å hospital. Det kunde icke heller förnekas, att en del fattigvårdsstyrelser,
vilka iklätt sig ansvar för en mindre bemedlad patients
hospitalsvård, vid begagnandet av sin rätt att uttaga sin fordran ur den
sjukes egendom stundom gått tillväga utan önskvärd hänsyn till patientens
eller hans anhörigas ekonomiska ställning och därigenom framkallat
olägenheter för såväl patienten som hans familj. Å andra sidan torde
räckvidden av de utav de sakkunniga föreslagna åtgärderna icke böra
överskattas. Såsom av vissa till styrelsen ingivna yttranden framginge,
vore den grupp av sinnessjuka, för vilken den föreslagna lagstiftningen
skulle bliva av betydelse, icke synnerligen stor till antalet. Därest fattigvårdslagstiftningskommitténs
förslag om gottgörelse av landstingsmedel
för av fattigvårdssamhälle erlagd hospitalsavgift för obemedlade skulle
bliva genomfört, torde antalet av de sinnessjuka, vilka skulle beröras
av de utav de sakkunniga föreslagna bestämmelserna, komma att ytterligare
minskas. Om medicinalstyrelsen således för sin del ansåge, att
ett genomförande av de sakkunnigas förslag icke kimde förväntas medföra
så synnerligen betydande verkningar, syntes det styrelsen dock
kunna antagas, att åtgärder i.den av de sakkunniga ifrågasatta riktningen
i eu hel del fall skulle verka till godo, varför styrelsen funne sig
böra tillstyrka, att dylika åtgärder genomfördes.

Kammarrätten anför:

»Yad först beträffar behovet av åtgärder för att bereda lindring i de mindre
bemedlades kostnader för sinnessjukvård, vitsordas från skilda håll, att fall förekommit,
då sådan vård ej erhållits på grund av svårigheten att erlägga avgift för
hospitalsvård, ävensom att dessa kostnader för de försörjningspliktiga anhöriga

Kung!,. Maj:ts Proposition Nr 7. 23

kunna bliva högst betungande. Ett avhjälpande av detta behov måste därför i
och för sig framstå som ett önskemål.

I likhet med en del myndigheter anser sig dock kammarrätten böra betona,
att avgiften för vård å statens sinnessjukanstalter redan nu är så låg, att de
sjuke knappast ens i hemmen kunna beredas underhåll för väsentligt lägre kostnad;
och detta även om man, på sätt i de sakkunnigas betänkande framhålles, kanske
har att räkna med att avgifterna till tredje avgiftsklassen inom en icke alltför
avlägsen framtid komme att underkastas någon höjning. Härtill kommer, att en
stor del av de personer, som förslaget avser att bereda lindring, torde vara att
betrakta som invalider och alltså komma i åtnjutande av pension enligt lagen
om allmän pensionsförsäkring. Vidare bör erinras, att därest bestämmelsen i
40 § av förslaget till lag om fattigvården, på vilken det. här ifrågavarande förslaget
bygger, antages, därmed åtskilliga av de mindre bemedlade sinnessjuka genom
den utsträckning av den obligatoriska fattigvården, som sagda lagförslag innefattar,
torde komma att bliva förhjälpta till kostnadsfri vård å statens och
landstingens anstalter för sinnessjuka. Slutligen bör ej lämnas oanmärkt, att
andra grupper av mindre bemedlade sjuka, vilkas vård å anstalt är förenad med
betydande uppoffringar för de enskilde, kunna anses i lika hög grad som de sinnessjuka
vara i behov av hjälp till erläggande av erforderliga vårdavgifter.

Ur nu angivna synpunkter finner kammarrätten tvekan kunna råda, huruvida
tillräckliga skal föreligga att särskilt bereda lindring i de mindre bemedlades
kostnader för sinnessjukvård.»

Behovet av lindring i de mindre bemedlades kostnader för sinnessjukvård
har, såsom förut nämnts, förutom av riksdagen vitsordats av
i det närmaste alla de myndigheter, vilka yttrat sig över riksdagens
skrivelse i ämnet. Och vad angår det nu föreliggande förslaget till avhjälpande
av de i riksdagsskrivelsen antydda missförhållandena har
detsamma vunnit anslutning av medicinalstyrelsen och det övervägande
antalet av hospitalsdirektionerna i riket, varemot kammarrätten, fastän erkännande
behovet av åtgärder i förslagets syfte, funnit tvekan kunna
råda, huruvida tillräckliga skäl föreligga att särskilt beträffande sinnessjuk
vården bereda lindring i de mindre bemedlades kostnader.

Vid övervägande av vad i ärendet förekommit finner även jag, att
åtgärder i den av de sakkunniga föreslagna riktning äro i hög grad av
behovet påkallade och ägnade att verksamt bidraga till avhjälpande av
rådande missförhållanden i avseende å sinnessjukvården. Att ett ingripande
från det allmännas sida är erforderligt i kanske högre grad ifråga
om sinnessjukdomarna än vid andra sjukdomar beror, på sätt de sakkunniga
framhållit, av det ofta långvariga förloppet hos sinnessjukdomarna
och de i följd härav särskilt tyngande vårdkostnaderna. Då av kammarrätten
anmärkts, att avgiften för vård å statens sinnessjukhus redan nu
är så låg, att de sjuka knappast ens i hemmen kunna beredas underhåll
för väsentligt lägre kostnad, torde hava förbisetts, att det icke sällan
inträffar, att de sjuka, särskilt i fall av begynnande sinnessjukdom.

Departe

ments cliefen.

Sättet för
beredande a
lindring.

Avgivna

yttranden.

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 7.

vistas i hemmet utan att för deras vård vidtagits några åtgärder, som
betinga särskilda kostnader; i vissa fall förrätta de ett eller annat arbete.
Ehuru sådana sjuka stundom äro farliga för sig själva och sin omgivning,
och ett intagande på anstalt på ett tidigt stadium av sjukdomen icke
sällan kan vara ägnat att åstadkomma förbättring i tillståndet, händer
det, då ekonomien är mindre god, att de sjuka, med hänsyn till den ökning
i utgifter, som deras vård å sinnessjukhus skulle medföra, icke beredas
dylik vård utan få tvärstanna i hemmen. I sådana allt emellanåt förekommande
fall är behovet av lindring i vårdkostnaden särskilt trängande
och ett ingripande från samhällets sida av verklig vikt ur allmän synpunkt.
Framhållas må även, att avgiften för patient i tredje klassen å statens
sinnessjukhus blivit för år 1919 förhöjd från 60 till 90 öre om dagen
(Kungl. Maj:ts brev till medicinalstyrelsen den 6 december 1918) och att,
då en dylik förhöjning lärer bliva nödvändig jämväl för framtiden, den
föreslagna lindringen blir än mer av behovet påkallad. Väl torde det
vara sant, att till följd av pensionsförsäkringen och än mer efter ikraftträdandet
av den nya fattigvårdslagen en hel del personer komma att,
även utan lagbestämmelser av nu föreslagen innebörd, bliva förhjälpta
till kostnadsfri vård å sinnessjukanstalt, men för dem, som icke beröras
av den sålunda redan genomförda lagstiftningen, kvarstår behovet av
lindring i kostnaderna i fråga. Då förslaget sålunda, om ock berörande
allenast ett i viss mån begränsat område, innebär en beaktansvärd reform
i rätt riktning, anser jag mig höra tillstyrka lagstiftningsåtgärder i det
av de sakkunniga angivna syfte. På sätt jag i det följande får tillfälle
närmare utveckla, ämnar jag även föreslå en viss utvidgning av förslagets
räckvidd till att avse vård av sinnesslöa och fallandesjuka.

Vid granskning av de sakkunnigas förslag till åvägabringande av
den åsyftade lindringen i de mindre bemedlades kostnader för sinnessjukvård
hava tre hospitalsdirektioner, en av dem dock icke utan meningsskiljaktighet,
avstyrkt de sakkunnigas förslag i sådant hänseende samt
i stället förordat, att staten vidkännes kostnaden för att bereda ifrågavarande
lindring.

Medicinalstyrelsen anför i denna del, att under förutsättning, att
fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag till lag om fattigvården av
statsmakterna godkändes i de delar, som avsåge landstingens medverkan
till beredande av hospitalsvård åt obemedlade, det syntes givet, att den
ifrågasatta lindringen i de mindre bemedlades kostnader för hospitalsvård
borde anordnas på sätt de sakkunniga föreslagit. Med hänsyn
till det nära sambandet mellan den föreslagna lagen och fattigvårds -

Kung!.. Maj:ts Proposition Nr 7. i 25

lagen vore önskvärt, att de mot varandra svarande bestämmelserna i de
båda lagarna erhölle en så likartad avfattning som möjligt.

Kammarrätten finner att, därest åtgärder i syfte att bereda lindring
i de mindre bemedlades ifrågavarande kostnader borde vidtagas, övervägande
skäl talade för att lindringen bereddes på det sätt, att kommunen
finge lämna hjälpen och sedermera erhålla gottgörelse för sitt
utlägg av landstinget.

Sedan numera genom stadgandet i 40 § i lagen om fattigvården
den 14 juni 1918 kostnaderna för obemedlade sinnessjukas vård i stor
utsträckning överflyttats på landstingen, synes det mig uppenbart, att
den nu ifrågavarande lindringen i de mindre bemedlades kostnader för
sinnessjukvård bör åstadkommas på ett sätt, som i största möjliga utsträckning
överensstämmer med vad sålunda i fattigvårdslagen blivit
föreskrivet. Jag finner mig därför böra tillstyrka, att den av de sakkunniga
förordade principen, enligt vilken kommunerna bereda den
ifrågasatta lindringen och härför erhålla ersättning av landstingen, lägges
till grund för lagstiftningen i ämnet.

Jag övergår nu till de i ärendet hörda myndigheternas yttranden
över förslagets särskilda bestämmelser.

Enligt förslagets 1 § skall den ifrågavarande lindringen avse sinnessjuk,
som tillhör tredje avgiftsklassen å statens anstalt för sinnessjuka eller
motsvarande avgiftsklass å anstalt för sinnessjuka, vilken tillhör landsting.

Medicinalstyrelsen framhåller, att uttrycket »tredje avgiftsklassen»
hänför sig till den klassindelning av de sinnessjuka, som fastställts genom
gällande sinnessjukstadga, samt finner det mindre lämpligt att i en lag
fastlåsa ett dylikt, ur en administrativ författning hämtat specialuttryck.
Särskilt för den händelse den pågående revisionen av sinnessjukstadgan
skulle föranleda en jämkning i klassindelningen å statshospitalen vore
det önskvärt, att i lagen användes ett mindre specialiserat uttryckssätt.

Kammarrätten instämmer häri samt ifrågasätter begagnande av uttrycket
»lägsta betalningsklass» eller kanske hellre ett stadgande, att här
avses vård mot billigaste avgift eller dylikt.

Den ifrågasatta lindringen skulle enligt 1 § beredas sådan sinnessjuk,
som vårdats å vederbörande anstalt i två år eller därutöver eller
före de två årens utgång av anstaltens överläkare förklarats obotlig.

Direktionen för Stockholms hospital för sinnessjuka anser, att då
sinnessjuk, som icke inom ett halvt år efter sitt intagande å anstalt
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 7 höft. (Nr 7.) 2859 18 4

Departe ments chefen.

'' §■

Avgivna yttranden.

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 7.

återvunnit hälsa eller kunnat såsom förbättrad från anstalten utskrivas,
i flertalet fall vore att hänföra till de kroniskt sinnessjuka, lindringen i
kostnaden borde i regel kunna beredas redan efter ett halvt års anstaltsvård,
varför de i denna paragraf förekommande orden ))i två år» borde
utbytas mot »ett halvt år». För de mindre bemedlade syntes ett dylikt
tidigare inträdande av lindringen hava avsevärd betydelse.

I enahanda riktning uttalar sig direktionen för Östersunds hospital.

Direktionen för Vänersborgs hospital och asyl anmärker, att av ordalydelsen
i 1 § ej framgår, att tiden för vård å landstings an stalt bör
inräknas i de två åren och omvänt, vilket emellertid vore rimligt.

Kammarrätten anför gentemot förslagets bestämmelse, att lindring
skulle beredas allenast i de fall, då sinnessjukdomen visat sig vara av
en viss längre varaktighet, att så länge antalet platser å sinnessjukanstalterna
icke på långt när fyllde behovet, åtgärder, som ginge ut på
att för en grupp underlätta att komma i åtnjutande av vård å dessa
anstalter, måste föranleda en minskad möjlighet för en annan grupp att
erhålla sådan vård. Särskilt ogynnsamt vore detta, när, såsom i förevarande
fall, åtgärderna avsåge att bereda bättre tillfälle till vård åt
kroniskt sjuka, emedan därigenom utsikterna minskades att erhålla vård
för akut sjuka.

Direktionen för Vänersborgs hospital anför: Behov förelåge av kostnadslindring
även för de periodiskt sinnessjukas del. Det hände icke sällan,
att sjukdomsanfallen komme med ganska korta mellanrum, som dock
vore för långa för att den sjuke kunde och borde under dem kvarhållas
på anstalt. Utom avgiften för anstaltsvården betungades dessa sjuka
av de upprepade kostnaderna för läkarundersökning och transporter, och
dessutom hade de ofta under sina friska mellantider svårt att erhålla
fullgod arbetsförtjänst. Det vore enligt direktionens mening i överensstämmelse
med lagens syfte om, i stället för förslagets två års oavbruten
vård å samma anstalt, för erhållande av kostnadslindring uppställdes
fordran på sammanlagt två års anstaltsvård. Därvid kunde bestämmelsen
begränsas exempelvis till sammanlagt två års anstaltsvård under de närmast
förflutna tio åren.

I samma riktning uttalar sig direktionen för Östersunds hospital, som
dock ifrågasätter, att nämnda tid av sammanlagt två år bör hava infallit
under de senaste fem åren.

Medicinalstyrelsen anser, i huvudsaklig överensstämmelse med nyssnämnda
båda direktioners yttranden, att bestämmelserna i förslagets 1 §
böra fullständigas därhän, att en längre tids anstalts vistelse må kunna

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 7. 27

berättiga till avgiftslindring även om nämnda vistelse varit avbruten
genom utskrivning för kortare perioder.

Kammarrätten, som, på sätt förut nämnts, uttalat tvekan beträffande
lämpligheten av bestämmelsen att lindring skulle beredas allenast i fall
av mera varaktig sinnessjukdom, uttalar, att där så anses böra äga rum,
det torde vara nödvändigt att i anslutning till de härom av de medicinska
myndigheterna framställda anmärkningarna vidtaga vissa ändringar i förslaget.

Stadgandet att, därest före de två årens utgång den sinnessjuke
förklarats obotlig, lindring skall beredas, har avstyrkts av några hospitalsdirektioner,
därvid anförts bland annat: Denna bestämmelse vore inhuman.
Sedan år 1911 hade den gamla uppdelningen av sinnessjukhusen
i hospital och asyler faktiskt upphört, och därmed hade en del
sinnessjuka undgått att stämplas såsom obotliga. Om möjligt borde
det undvikas att skapa en ny möjlighet härför, särskilt som läkaren av
sin önskan att söka lindra den sjukes ekonomiska uppoffringar skulle
känna sig pliktig att så tidigt som möjligt tillgripa obotlighetsförklaringen,
vilken därvid skulle vinna offentlighet. Föreskriften kunde även
komma att innebära en orättvisa, i det i vissa fall en person kunde
förklaras obotlig omedelbart efter intagningen, i vilken händelse det
kunde inträffa, att lindring bereddes, fastän kostnaderna för den sjukes
vård icke varit särskilt betydande. Stadgandet kunde även komma att
bliva obehövligt, när antalet hospitalsplatser kommit till en någorlunda
god överensstämmelse med efterfrågan. Det bleve för överläkaren i
många fall mycket svårt att avgöra, vid vilken tidpunkt sannolikheten
för obotlighet kunde anses föreligga, och begreppet obotlighet komme
sannolikt att av olika läkare tolkas så olika, att någon enhetlighet i
bedömandet icke skulle kunna påräknas. Då en t. ex. treårig sjukdomsduration
i de allra flesta fall innebure sannolikhet för obotlighet, vore
det lämpligare att uppställa fordran på sjukdomens treåriga bestånd.
Det ifrågavarande stadgandet skulle medföra, att en mängd ansökningar
om inträde på hospital inkomme även för sådana obotliga sinnessjuka,
som mycket väl kunde vårdas i hemmet. Man kunde befara, att uppgifterna
angående en del sinnessjukas samhällsvådlighet och svårskötthet
bleve än mer otillförlitliga än för närvarande, därest anstaltsvården komme
att ställa sig billigare än nu.

Medicinalstyrelsen anser ifrågavarande bestämmelse synnerligen betänklig
samt framhåller, att obotlighetsförklaringar såvitt möjligt böra
undvikas. Under åberopande av delvis samma synpunkter, som kommit

Departe

ments chefen.

28 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 7.

till uttryck i förenämnda hospitalsdirektioners yttranden, avstyrker styrelsen
bestämt, att obotlighetsförklaring upptages bland förutsättningarna för
den ifrågavarande lindringen, samt finner det böra tagas i övervägande,
huruvida icke intyg om sjukdomens oavbrutna fortvaro under viss tid
före intagandet å anstalt skulle kunna upptagas bland de förhållanden,
som berättiga till lindring i avgiften till anstalten. Ett stadgande
härom skulle enligt styrelsens mening väl överensstämma med den
ståndpunkt de sakkunniga intagit angående betydelsen av sinnessjukdoms
varaktighet för den betalningsskyldiges ekonomiska ställning.

Direktionen för Göteborgs hospital uttalar, med åberopande av delvis
samma skäl, som anförts i de refererade yttrandena från vissa hospitalsdirektioner,
att varje sinnessjuk borde komma i åtnjutande a v lindring
i kostnaden utan villkor, så snart han visats därtill berättigad av ekonomisk
grund.

I anledning därav att förslaget omfattar jämväl personer, som äro
»försörj ningspliktiga» för den sinnessjuke, erinrar kammarrätten, att försörjningsplikten,
såvitt den grundar sig på bestämmelserna i fattigvårdslagstiftningen,
ej sträcker sig längre än där stadgas. För att en vidsträcktare
försörjningsplikt skulle kunna göras gällande, måste särskilda
bestämmelser därom givas.

Medicinalstyrelsen erinrar, att förutsättning för beredande av lindring
borde vara, att såväl den sjuke som den för honom försörjningspliktige
vore mindre bemedlad, varför den alternativa formuleringen »i händelse

den sinnessjuke själv eller den för honom försörjningspliktige----»

torde bero på något förbiseende.

Slutligen framhåller direktionen för Uppsala hospital och asyl, att
uttrycket »anstalt för sinnessjuka» borde få lämna plats för ordet
»sinnessjukhus», vilket vore både riktigare, lämpligare och lättare att
använda samt skulle göra lagtexten i förslaget något lättare.

På sätt förut framhållits, är det det ofta långvariga förloppet hos sinnessjukdomarna,
som gör ett ingripande från det allmännas sida bär i särskild
grad av behovet påkallat. Vid sådant förhållande torde det även vara naturligt
att, såsom de sakkunniga föreslagit, begränsa lindringens inträdande till
de fall, då sinnessjukdomens långvarighet är ett faktum, eller då sannolika
skäl tala för att sjukdomen kommer att bliva långvarig. Därvid
synes det mig riktigt, att, såsom i lagförslaget skett, i främsta rummet
låta tiden för vård å anstalt vara avgörande, dock att även viss längre
tids sinnessjukdom, för vilken anstaltsvård ej erhållits, bör kunna utgöra

Kung}. Maj:ts Proposition Nr 7.

bevis för att sjukdomen kommer att bliva så långvarig, att lindring bör
ifrågakomma. Tiden för anstaltsvården lärer i överensstämmelse med
de sakkunnigas förslag kunna bestämmas till två år, dock på det sätt,
att kortare perioder av dylik vård å anstalt, som avses i §:n, under de
senast förflutna tio åren må, därest de tillsammans utgöra två år, vara
att likställa med två års oavbruten anstaltsvård. Härigenom tillgodoses det
av åtskilliga av de medicinska myndigheterna framställda kravet på beaktande
även av de periodiskt sinnessjukas behov av lindring i vårdkostnaden.

I stället för att uppställa obotlighetsförklaring såsom en av förutsättningarna
för avgiftslindring, en anordning, mot vilken från medicinskt
håll starka betänkligheter framförts, synes det mig böra stadgas, att
lindring bör beredas den, som, ehuru han ej under de senaste tio åren
vårdats under sammanlagt två år på anstalt, likväl under minst tre år lidit
av oavbruten sinnessjukdom. Såsom av de sakkunniga och vissa av de
medicinska myndigheterna betonats skulle en dylik bestämmelse i de
flesta fall innebära, att sannolikhet för obotlighet förelåge, ehuru bestämmelsen
i fråga icke skulle vara förenad med de olägenheter, varmed
ett stadgande om obotlighet såsom förutsättning för lindring otvivelaktigt
skulle vara behäftat.

På sätt medicinalstyrelsen och kammarrätten föreslagit lärer uttrycket
‘tredje avgiftsklassen böra utbytas mot ett mindre specialiserat
uttryck. I sådant hänseende torde det, såsom sistnämnda myndighet
ifrågasatt, kunna stadgas, att här avses vård mot billigaste avgift.

Med vård å sinnessjukhus torde vara att likställa kontrollerad familjevård,
som enligt därom meddelade bestämmelser anordnas genom inackordering
från sinnessjukhus. För närvarande äger sådan inackordering
rum från Växjö hospital i lämpliga hem i Korsberga, Bäckseda och
Myresjö socknar. Då sjuka, som åtnjuta d}dik vård, alltjämt äro upptagna
i sinnessjukhusets rulla och fortfarande anses tillhöra sjukhuset,
när som helst kunna dit återföras och stå under dess överläkares tillsyn,
samt vårdavgiften erlägges till sjukhuset, lärer det utan vidare vara
tydligt, att förevarande stadgande avser jämväl denna vårdform, och
något uttryckligt angivande härav i lagtexten synes icke vara erforderligt.

I anledning av kammarrättens uttalande om försörjningspliktens
omfattning må framhållas, att då det här ej är fråga om personer, som
äro i behov av obligatorisk fattigvård, någon försörjningsplikt i förhållande
till det allmänna ej föreligger. Mot de personer, vilka enligt 3
och 4 §§ fattigvårdslagen äro försörjningspliktiga, kan det allmänna sålunda
ej framställa anspråk på bidrag till ifrågavarande kostnad, såvida
ej en vidsträcktare försörjningsplikt än den i fattigvårdslagen avsedda

Kung], May.ts Proposition Nr 7.

stipuleras. Ocli något sådant torde icke böra äga rum. Finnes någon,
som enligt civillagen är gentemot den sinnessjuke underhållsskyldig, är
det hans plikt att bereda den sinnessjuke erforderlig vård. År han
icke i stånd därtill, bör samhället äga skyldighet att inskrida. Med
hänsyn till det nu anförda torde det böra stadgas, att den sinnessjuke
ej är att anse såsom mindre bemedlad, därest han har anhörig eller
annan, som är underhållsskyldig för honom och i stånd att bekosta hans
vård. En föreskrift av sådan innebörd torde lämpligen böra erhålla sin
plats i 2 §, där ett stadgande synes böra inflyta om vilka synpunkter,
som skola tagas i betraktande vid prövning av fråga, huruvida den
sinnessjuke är att anse såsom mindre bemedlad. Det lärer böra utsägas,
att dessa synpunkter skola beaktas även vid avgörande, huruvida den
underhållsskyldige kan anses i stånd att bekosta den sinnessjukes vård.

I likhet med en hospitalsdirektion finner jag ordet »sinnessjukhus»
vara att föredraga framför uttrycket »anstalt för sinnessjuka» och därför
här böra komma till användning.

Med hänsyn till den omarbetning som jag, på sätt nedan sägs,
funnit nödigt att låta 2 § i de sakkunnigas förslag undergå, har det
varit erforderligt att i 1 § vidtaga en motsvarande jämkning.

2 §■

Avgivna yttranden.

Mot den i 2 § av de sakkunnigas förslag upptagna definitionen på
vad som menas med mindre bemedlad hava från några håll erinringar
framställts.

Så anser direktionen för Stockholms hospital för sinnessjuka hela
denna § böra ur förslaget utgå, därest den icke kan omarbetas så, att
den mera tydligt än vad nu vore fallet angåve betydelsen av uttrycket
»mindre bemedlad». Två reservanter inom samma direktion anse det
så gott som omöjligt att lämna en allmängiltig definition på vad som
menas med »mindre bemedlad», varför 2 § borde uteslutas. En fullt
tillfredsställande prövning kunde under inga omständigheter ske utan
för varje särskilt fall, och därom stadgades även i 4 §, vilken sålunda
gjorde 2 § obehövlig.

Direktionen för Malmö asyl anser en mera uttömmande definition
vara att vinna genom att uti ifrågavarande § intaga det i kungörelsen
den 1 oktober 1915 angående fattigdomsintyg, som omförmäles i 30
kap. 22 § rättegångsbalken, begagnade uttrycket »sakna nödtorftigt uppehälle».

Direktionen för Göteborgs hospital finner uttrycket »komma att till
avsevärd del härför åtgå» vara alltför obestämt och helt säkert komma
att ofta tolkas till förfång för den mindre bemedlade samt anser den

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 7.

böra betraktas såsom mindre bemedlad, vilken ej kan bekosta avgiften
utan att tära på fast egendom eller kapital.

Åven direktionen för Härnösands hospital anser uttrycket »avsevärd
del» böra närmare preciseras och ifrågasätter följande lydelse av ifrågavarande
del av 2 §: »Såsom mindre bemedlad — — — — vilken
utan att vara medellös ej kan med halva sin inkomst bestrida avgiften
i tredje avgiftsklassen».

Medicinalstyrelsen tinner definitionen å »mindre bemedlad» alltför
svävande för att garantera en säker lagtillämpning samt anser det böra
tagas i övervägande, huruvida icke en mera koncis formulering av bestämmelsen
må kunna åvägabringas.

Slutligen framhåller kammarrätten vanskligheten i bestämmandet av
vad som menas med »mindre bemedlad» och ifrågasätter såsom törhända
lämpligast att ej giva någon annan förklaring därå i lagen än att densamma
avser den, som utan att vara i behov av obligatorisk fattig\ ard,
dock är att anse såsom mindre bemedlad.

I likhet med åtskilliga av de hörda myndigheterna anser även jag,
att det skulle vara önskligt att i lagen gåves eu mera bestämd definition
å begreppet mindre bemedlad, än av de sakkunniga föreslagits. Det
torde dock vara särdeles vanskligt att finna en definition, som är fullt
tillfredsställande och å ena sidan icke så snävt begränsar omfattningen
av begreppet, att personer, som verkligen äro i behov av lindring, lämnas
utan sådan, och å andra sidan icke är så tänjbar, att andra än de, som,
därest de skola betala vårdavgift, se sin ekonomi utsättas för fara att
förstöras, komma i åtnjutande av lindring. Det synes mig därför lämpligare
att 2 § och 4 § 2 stycket sammanslås till ett stadgande av innehåll,
att vid prövning av fråga, huruvida sinnessjuk må vara att anse
såsom mindre bemedlad, samt om beredande av lindring hänsyn skall
tagas ej endast till storleken av den sinnessjukes inkomster och övriga
tillgångar samt skulder utan jämväl till alla andra på hans ekonomiska
förhållanden inverkande omständigheter, såsom honom åliggande underhållsskyldighet
och dylikt, Härav föranledes, på sätt jag vid 1 § antytt,
e*n ändrad avfattning även av nämnda §, som lärer, i överensstämmelse
med vad kammarrätten föreslagit, böra såsom föremål för
lindring upptaga den som, utan att vara i behov av obligatorisk fattigvård,
dock är att anse såsom mindre bemedlad. Såsom jag vid 1 §
framhållit, bör i 2 § intagas besfämmelse om, att sinnessjuk ej är att
anse såsom mindre bemedlad, därest han har anhörig eller annan, som
är pliktig och i tillfälle att bekosta hans vård.

Departe ments chefen.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 7.

3 §■ I avseende å den andel av vårdavgiften, varmed enligt 3 § i de

3s»kkunnigad8e Okunnigas förslag lindring må äga rum, anmärker direktionen för Härnöförsiag.
) sands hospital, att det vore önskligt, att nämnda andel preciserades till
Avgivna ytt- 50 procent, i vilket fall avgiften ändock skulle bliva synnerligen låg
yttranden. eper för närvarande 30 öre per dag. Kunde en person ej betala denna
avgift och ej heller hade ansvarsskyldig, som vore i tillfälle att betala
densamma, måste det enligt direktionens förmenande tillkomma fattigvården
att träda emellan.

Medicinalstyrelsen anser det vara ur formell synpunkt oriktigt att
föreskriva, att en avgiftslindring, d. v. s. ett avdrag å en avgift, skall
»utgå» med visst belopp. Det vore enligt styrelsens uppfattning riktigare
och även lättfattligare, om bestämmelserna härvidlag formulerades så,
att det bestämdes, hur stor del av hospitalsavgiften, som skulle av den
sjuke erläggas, och hur stor del, som skulle tillskjutas av kommunen.

Kammarrätten anför: lindringens begränsning till visst procenttal
vore knappast motiverad, så länge ej såsom grund för kommunens
skyldighet att bereda lindring uppställdes, att den betalningsskyldiges
inkomst ej uppginge till visst belopp. Om behovet av hjälp överhuvud
skulle bedömas efter allmänna grunder, lämpade det sig ej att söka
fixera beloppet av den hjälp, som skulle lämnas. Då hjälpen ej, sällan
torde komma att lämnas därigenom, att kommunen utfärdade ansvarsförbindelse
och i första hand erlade vårdavgiften i dess helhet, samt det
ej vore givet, att kommunen kunde utfå något av den enskilde, syntes
det vara bäst att låta kommunens och landstingets skyldighet avse
erläggande av avgiften i dess helhet, därest sådant verkligen vore av
nöden. Naturligen borde det ej kunna bliva tal om annat än avgift å
billigaste plats. Till ledning vid bedömandet av behovet och storleken
av hjälpen borde lämpligen angivas några allmänna grunder i huvudsaklig
överensstämmelse med 2 § och 4 § 2 stycket i förslaget. Då det
vore självfallet, att därvid jämväl borde tagas i betraktande, om pension
åtnjötes enligt lagen om allmän pensionsförsäkring, torde särskild bestämmelse
därom i förevarande sammanhang ej erfordras. Ej heller
syntes stadgandet i 4 § 3 stycket vara erforderligt.

Direktionen för Uppsala hospital och asyl anser i lagen behövas ett
tillägg, angivande när och huru ofta lindringen skall begäras och utgå
i fall av längre tids vård. Av förslaget framginge ej med full tydlighet,
att bidraget skulle utgå i förskott vid avgiftens erläggande, där så
kunde ske, vilket, då fråga vore om lång vård, bleve så gott som
nödvändigt, i det även krediten kunde för den mindre bemedlade
vara svag.

Kung!,. Maj.ts Proposition Nr 7.

Direktionen för Säters hospital framhåller behovet av lättnader i de
enligt direktionens förmenande onödigt stränga bestämmelserna om ett
halvt års förskottslikvid vid patients intagning jämte borgen med vederhäftighetsbevis
för hela vårdkostnaden. En lindring genom att fordringarna
på förskottslikvid och borgensförbindelse ställdes alternativt eller
att tidsrymden för förskottslikviden minskades skulle vara synnerligen
välkommen och i många fall möjliggöra, att hospitalsvård söktes omedelbart
efter insjuknandet, på samma gång som en sådan ändring i gällande
bestämmelser icke skulle medföra någon ökad kostnad för landsting och
kommun.

Beträffande bestämmelsen i 4 § i de sakkunnigas förslag, att den
ifrågavarande lindringen skall beredas av den kommun, där den sjuke
enligt lagen om fattigvården äger hemortsrätt, anför direktionen för Malmö
asyl, att då frågan om hemortsrätten ofta vore svår att avgöra, ifrågavarande
bestämmelse borde utbytas mot ett stadgande om skyldighet
för den kommun, där den sinnessjuke vid tiden närmast före intagande
å anstalt vistats, att bereda lindringen.

Medicinalstyrelsen anför: Då en persons hemortsrätt i fattigvårdshänseende
icke kunde fastställas annat än i samband med prövning av
fråga om åt honom beviljad eller av honom begärd fattigvård, syntes
det oegentligt att rätten till lindring skulle anknytas till vederbörandes
hemortsrätt enligt fattigvårdslagen. Ett fastställande av hemortsrätten
i nu ifrågavarande fall skulle näppeligen kunna åvägabringas på annat
sätt än i samband med prövning av besvär över kommuns vägran att
medgiva bidrag till hospitalsavgift, och det syntes därför vara att befara,
att kommunerna genom den anmärkta bestämmelsen skulle tvingas att
i stor utsträckning avslå inkomna ansökningar om avgiftslindring för
att därigenom framkalla överklagande och sålunda få hemortsrätten i
vederbörlig ordning fastställd. Med hänsyn till betänkligheten av en
dylik verkan av bestämmelsen i fråga, syntes det vara önskvärt, att
kommunernas skyldighet enligt 4 § bestämdes så, att den icke gjordes
beroende av att den sinnessjuke ägde hemortsrätt inom kommunen.

Kammarrätten yttrar: Enligt fattigvårdslagstiftningen bleve spörsmålet
om en persons hemortsrätt föremål för prövning allenast då fråga
vore om ersättning av annan kommun för lämnat understöd. En annan
grund syntes därför böra sökas, då det gällde att fastslå, vilken kommun,
som i första hand skulle anses skyldig att bereda lindring i vårdavgiften,
och torde i sådant avseende vara lämpligast att bestämma den kommun,
där den sinnessjuke senast mantalsskrivits. Om, såsom föreslagits i den
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 7 höft. (Nr 7.) 2869 18 5

Departe ments chefen.

Kungl. Majis Proposition Nr 7.

nya fattigvårdslagen, hemortsrätten komme att grundas på den faktiska
mantalsskrivningen, skulle i de flesta fall hemortskommun och mantalsskrivningskommun
komma att sammanfalla.

Direktionen för Göteborgs hospital framhåller, att då enligt förslaget
lindring skall sökas hos fattigvårdsstyrelsen, lindringen kommer att få
bismak av fattigvård, vilket kunde föranleda mången att draga sig för
att söka lindring, och då direktionen ansåge, att staten horde, helst
helt och hållet, men i varje fall i största möjliga utsträckning åtaga sig
sinnessjukvården, hemställdes, att lindringen borde sökas hos vederbörande
hospitalsdirektion, som skulle hava att överlämna ansökan till
länsstyrelsen eller, i stad, magistraten eller eventuellt annan myndighet.
Sedan dessa myndigheter genom sina organ fått ansökningens berättigande
styrkt, borde ansökan återgå till hospitalsdirektionen, som beviljade lindringen,
vilken alltså borde utgå av statsmedel.

På sätt medicinalstyrelsen och kammarrätten anfört, möta vissa betänkligheter
mot att anknyta rätten till lindring till vederbörandes hemortsrätt
i avseende å fattigvård. Såsom sistnämnda myndighet yttrat,
torde det vara lämpligare, att den kommun, där den sinnessjuke senast
mantalsskrivits, skall hava skyldighet att i första hand bereda
lindring. Då enligt lagen om fattigvården den 14 juni 1918 hemortsrätten
i avseende å fattigvård grundas på den faktiska mantalsskrivningen,
kommer i allmänhet mantalsskrivningskommunen att sammanfalla
med hemortskommunen.

Då det lärer böra vara kommunerna, som i första hand skola bereda
den ifrågavarande lindringen, synes det naturligt att ansökan därom
skall göras hos något kommunens organ. Att valet därvid fallit på
fattigvårdsstyrelsen torde vara så mycket mer på sin plats, som nämnda
myndighet genom sin verksamhet bland de obemedlade torde äga de
bästa förutsättningar att bedöma frågor av den art, som avses med
förevarande lagförslag. Invändningen, att lindringen härigenom skulle
få karaktären av fattigvård, torde icke böra tillmätas avseende; i fråga
om den nya lagen om kommunala pensionstillskott och sjukvård sbi drag
framställdes en liknande invändning mot ett anförtroende åt fattigvårdsstyrelsen
av befogenhet att utdela dylika tillskott och bidrag, men denna
invändning föranledde icke någon ändring från riksdagens sida i det av
Kungl. Maj:t i ämnet för riksdagen framlagda förslaget.

Enligt fattigvårdslagen kunna två eller flera kommuner förenas till
ett fattigvårdssamhälle. Det synes önskligt att, där sådan förening skett,
det härigenom uppkomna samhället och icke de särskilda kommunerna

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 7.

bereda lindring av ifrågavarande slag. Ordet »kommun» i förevarande
§ bör därför utbytas mot »fattigvårdssamhälle».

Beträffande den andel av vårdavgiften, varmed lindring må äga rum,
synes det mig lämpligast att, såsom kammarrätten föreslagit, icke begränsa
lindringen till visst procenttal utan låta dess storlek bestämmas
med hänsyn till förhållandena i varje särskilt fall. Där så linnes skäligt,
bör lindringen kunna avse ett belopp, motsvarande hela vårdavgiften.
Till ledning vid bedömande av lindringens storlek torde en hänvisning
till stadgandet i 2 § vara på sin plats. Särskild bestämmelse om att
hänsyn skall tagas därtill, huruvida pension enligt lagen om allmän pensionsförsäkring
åtnjutes, torde, på sätt kammarrätten ansett, vara obehövlig.

Enligt sinnessjukstadgan skall hospitalsavgift erläggas förskottsvis.
På grund härav lärer böra i förevarande lag införas uttryckligt stadgande
om att den fattigvårdssamhälle åliggande andel av vårdkostnaden skall
erläggas så snart vårdavgiften förfaller till betalning. Den förskottsbetalning
av bidraget, som sålunda torde böra föreskrivas, lärer vara
ägnad att i hög grad öka betydelsen för de mindre bemedlade av den
föreslagna lindringen.

Stadgandet i 2 stycket av 4 § i de sakkunnigas förslag har, på
sätt jag vid 2 § antytt, ansetts böra i något ändrad form inarbetas i
2 §. Bestämmelsen i 3 stycket av förstnämnda § har jag i likhet med
kammarrätten funnit kunna utgå ur förslaget. De delar av 3 och 4 §§
i de sakkunnigas förslag, vilka ansetts böra bibehållas, hava sarnmanslagits
till en paragraf, därvid jämväl vissa mot avfattningen framställda
anmärkningar vunnit beaktande.

Beträffande mvndigheternas uttalanden angående sättet för lindringens
beredande (5 § i de sakkunnigas förslag) har redogörelse lämnats
här ovan (sid. 24 f).

I anledning av stadgandet i 6 § i de sakkunnigas förslag om kommuners
inbördes ersättningsskyldighet framhålla reservanter inom direktionen
för Stockholms hospital för sinnessjuka, att, därest hinder därlör ej
mötte, nämnda § borde så avfattas, att processer mellan kommuner
inom samma landstingsområde kunde undvikas.

I fråga om sättet för lindringens beredande hänvisas till mitt uttalande
här ovan (sid. 25) angående den princip som enligt min uppfattning
bör ligga till grund för ifrågavarande lagstiftning, eller att den
ifrågavarande lindringen bör beredas av kommunerna, som erhålla ersättning
för sina utlägg av landstingen.

4 §■ ,

(5 och 6 §§
i de sakkunnigas
förslag.)
Avgivna yttranden.

Departe ments chefen.

5 §■

(7, 8 och 9 §§

i de sakkunnigas
förslag).
Avgivna yttranden.

Kungl. Majt:s Proposition Nr 7.

Mot 5 § i de sakkunnigas förslag synes intet annat vara att erinra
än att ordet »kommun» bör utbytas mot »fattigvårdssamhälle».

Till stadgandet torde böra göras ett tillägg av innehåll, att om
sökande av gottgörelse gäller i motsvarande tillämpning vad i 59 §
fattigvårdslagen stadgats. Av de sakkunniga har en liknande hänvisning
intagits i 6 §.

Enligt fattigvårdslagen skall fattigvård meddelas av det fattigvårdssamhälle,
där den behövande vistas. Detta ger anledning till att, då
vistelsesamhälle och hemortssamhälle icke sammanfalla, förstnämnda
samhälle har att av det senare uttaga ersättning för vården.

Enligt förevarande lagförslag är förhållandet ett annat. I 3 § av
detsamma stadgas nämligen att lindring, som i förslaget avses, skall
beredas av det samhälle, där den sinnessjuke senast mantalsskrivits.
Därest lindring beredes av annat samhälle, faller en sådan åtgärd utanför
lagen, och ersättning kan icke uttagas hos mantalsskrivningssamhället.
Processer mellan fattigvårdssamhällen om ersättning för bidrag
till kostnader av '' ifrågavarande slag kunna sålunda icke förekomma.
Förslagets stadgande i 6 § om dylik ersättning bör därför utgå.

Beträffande 7 § i de sakkunnigas förslag har anmärkts av reservanter
inom direktionen för Stockholms hospital för sinnessjuka, att även
landsting borde beredas ersättning för kostnad, som kunde ersättas av
dem, som kommit i förbättrad ekonomisk ställning.

Medicinalstyrelsen anmärker, att då enligt 8 § i de sakkunnigas förslag
ersättning, som avses i 7 § 2 stycket samma förslag, icke kan utbekommas
annat än efter utslag av länsstyrelsen, det i sistnämnda lagrum
använda uttrycket »uttaga ersättning» syntes ägnat att framkalla missförstånd
angående kommunens befogenhet i förevarande avseende. Beträffande
tredje stycket av 7 § i de sakkunnigas förslag framhåller styrelsen,
att meningen därmed torde vara, att kommunens rätt att av sinnessjuk
återfå utgivet bidrag inträdde allenast, då landstinget vägrat
kommunen ersättning på den grund, att den sinnessjuke befunnits icke
vara mindre bemedlad, att landstingets vägran att utbetala ersättning
kunde vara grundad på åtskilliga andra skäl än det nu nämnda, att
stadgandet kunde tolkas så, att kommun alltid hade rätt att återkräva
bidrag, för vilket kommunen vägrats ersättning av landstinget, men att
härigenom vinsten av den föreslagna lagen skulle bliva obetydlig eller
ingen.

Kammarrätten ifrågasätter, huruvida icke bestämmelsen i 7 § 2
stycket i de sakkunnigas förslag kunde ersättas med en hänvisning till

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 7.

stadgandena i fattigvårdslagen om ersättning av imderstödstagare i likhet
med vad i vissa andra hänseenden skett. Stadgandet i 7 § 3 stycket
funne kammarrätten böra utgå.

Direktionen för Malmö asyl finner hänvisningarna till fattigvårdslagen
i 8 § i de sakkunnigas förslag icke fullt tydligt uttrycka, i huru
stor omfattning nämnda lags stadganden skola bringas till tillämpning,
samt anser, att det vore mera tillfredsställande, därest bestämmelserna
rörande proceduren i förevarande avseende angåves utan hänvisning till
annan lag.

Mot den i 9 § i de sakkunnigas förslag stadgade tiden av två år
för anhängiggörande av talan anmärker direktionen för Malmö asyl, att
densamma vore alltför knappt tilltagen och utan olägenhet kunde avsevärt
förlängas, eventuellt till vanlig tioårig preskriptionstid.

Kammarrätten, som erinrar om att bestämmelsen i 9 § hämtats ur
fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag till fattigvård slag 70 §, anser
efter den ändring, som berörda stadgande erhållit i Kungl. Maj:ts proposition
i ämnet (se 68 § i lagen om fattigvården), 9 § i nu förevarande
förslag kunna utgå.

Medicinalstyrelsen anser avfattningen av § 9 i de sakkunnigas förslag
vara alltför tung och oklar samt ifrågasätter till avhjälpande av denna brist,
i anslutning till sin vid 3 § refererade erinran, att ordet »lindring» ersättes med
»bidrag» eller liknande uttryck. Uttrycken »efter det lindringen börjat
tillämpas» och »lindring som bekostats» kunde enligt styrelsens åsikt
näppeligen godkännas i en lagtext.

Förslagets bestämmelse att, sedan lindring beviljats, jämkning må
kunna ske, har lämnats utan anmärkning, och mot densamma synes
mig intet vara att erinra.

Enligt förslaget skall den, som åtnjutit lindring (härmed torde avses
icke blott den sinnessjuke, utan även försörjningspliktig), vara skyldig
att, därest hans ekonomiska ställning så förbättrats, att han icke längre
är att anse såsom mindre bemedlad, utgiva ersättning för kommunens
kostnad för sinnessjukvården. Däremot har landstinget ej tillerkänts
någon återkravsrätt för den del av vårdkostnaden, som kommunen ej
kunnat uttaga hos den ersättningsskyldige. Härutinnan råder således
överensstämmelse med fattigvårdslagens motsvarande bestämmelser.

Vad först beträffar de försörjningspliktiga torde, såsom jag vid 1 §
framhållit, någon vidsträcktare försörjningsplikt än den i fattigvårdslagen
stadgade icke böra införas. Härav följer, att kommun icke bör
tillerkännas rätt att av försörj ningspliktig uttaga ersättning för sina
kostnader.

Departe ments chefen.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 7.

I fråga om de sinnessjuka är det till en början uppenbart att någon
skärpning av deras ersättningsskyldighet i den från.ett håll föreslagna
riktning icke bör ifrågakomma. Särskilt beträffande denna kategori av
sjuka är det nämligen av vikt, att de efter tillfrisknandet i möjligaste
mån skonas från det bekymmer, som säkerligen i vissa fall skulle alstras,
därest de, så snart deras ekonomiska ställning så förbättrats, att de icke
längre vore att anse såsom mindre bemedlade, skulle belastas med ersättningsskyldighet
i förhållande till landstingen.

Däremot kunde det tänkas att helt och hållet borttaga de sinnessjukas
ifrågavarande ersättningsskyldighet, som säkerligen för kommunerna
icke skulle vara av någon större ekonomisk betydelse. Härför
talar, utom den förut antydda önskvärdheten av att i görligaste mån
lätta de sinnessjukas lott, även den vid 6 § här nedan berörda angelägenheten
av att undvika att hjälp av ifrågavarande slag förenas med
sådana rättsverkningar, som åt hjälpen förläna karaktären av fattigvård.

Emellertid skulle, om ersättningsskyldigheten borttoges, de mindre
bemedlade sinnessjuka komma i en bättre ställning än den, som enligt
fattigvård slagen intages av de fullständigt obemedlade. Härtill kommer,
att förutsättningarna för återkravsrättens inträde säkerligen endast ganska
sällan skulle vara för handen samt att kommunerna, vilka ju äro berättigade
till ersättning för sina utlägg av landstingen, efter all sannolikhet
icke skulle komma att med hårdhet utöva sin ifrågavarande rätt.
Vad beträffar ersättningsskyldighetens inverkan på de medborgerliga
rättigheterna torde nämnda skyldighet, sådan den i förslaget konstruerats,
icke vara av beskaffenhet att i nämnvärd mån öva sådan inverkan
— till detta ämne återkommer jag under 6 §. På grund härav har jag
funnit mig böra förorda bibehållande av den sinnessjukes ersättningsskyldighet
i den form de sakkunniga föreslagit.

Vad i övrigt anmärkts mot 7 § i de sakkunnigas förslag torde icke
böra föranleda annan ändring än att- tredje stycket, på sätt kammarrätten
hemställt, uteslutes.

Beträffande talan om utbekommande av ersättning av ifrågavarande
slag synes det lämpligt att hänvisning till motsvarande bestämmelse i
fattigvård sia gen göres i förevarande i stället för i en särskild §.

I enlighet med den av kammarrätten gjorda hemställan har jag
funnit 9 § i de sakkunnigas förslag böra utgå.

6 §■

fil § i de
sakkunnigas
förslag.)
Avgivet yttrande.

Kammarrätten finner det tvivelaktigt, huruvida stadgandet i 11 §
av de sakkunnigas förslag kan få den av de sakkunniga därmed avsedda
påföljden att förhindra, att det understöd, varom här vore fråga,
finge den inverkan, som omförmäldes i § 16 b) riksdagsordningen.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 7.

I likhet med de sakkunniga finner jag det böra undvikas, att sådan
lindring i kostnaden för sinnessjukvård, som avses i förslaget, skall utöva inverkan
på vederbörandes medborgerliga rättigheter. Då det här ej är fråga
om personer, som äro i behov av obligatorisk fattigvård, och försörjningsplikt
enligt 3 och 4 §§ fattigvårdslagen sålunda ej föreligger, kan ersättningsskyldighet
ej uppkomma för annan än den sinnessjuke själv. Därest lör
den sinnessjuke förmjmdare förordnas, kan denne visserligen gentemot
person, som enligt civillagen är i förhållande till den sinnessjuke underhållsskyldig,
göra den sinnessjukes rätt gällande. På sådant sätt kan
samhället i vissa fall få ersättning för sin ifrågavarande kostnad. Men
denna den underhållsskyldiges plikt i förhållande till den sinnessjuke är
givetvis eu sak, som icke inverkar på de medborgerliga rättigheterna.

I avseende åter å den sinnessjuke själv är det efter hans tillfrisknande
av vikt, att understödet ej lägger hinder i vägen för utövande av de medborgerliga
rättigheterna. Enligt min mening är de sakkunnigas förslag
så avfattat, att dylikt hinder i allmänhet ej skall uppstå. Emellertid liar
frågan om fattigvårds inverkan på politisk rösträtt numera kommit i ett
förändrat läge. I det betänkande med förslag till revision av fattigvårds-
och utskyldsstrecken, som den 14 november 1918 avgivits av inom
justitiedepartementet tillkallade sakkunniga, har sålunda föreslagits, att
bestämmelsen rörande fattigvårdsstrecket i § 16 riksdagsordningen måtte
erhålla det innehåll, att från rösträtt uteslutes »den, som är av allmänna
fattigvårdfen omhändertagen för varaktig försörjning». Enligt vad hans
excellens statsministern i anförande till statsrådsprotokollet den 22 november
1918 yttrat (se Kungl. Maj:ts proposition nr 34 vid 1918 års
urtima riksdag sid. 50) är det statsrådets uppfattning, att i blivande proposition
till 1919 års riksdag om revision av vissa bestämmelser rörande
den politiska rösträtten bör ingå förslag om fattigvårdsstreckets begränsning
på sätt de sakkunniga förordat. I utlåtande nr 1 i anledning av
berörda proposition har tredje särskilda utskottet i samband med spörsmålet
om skattskyldighetsstreckets avskaffande till behandling upptagit
frågan, huruvida och i vad mån åtnjuten fattigvård bör föranleda förlust
av kommunal rösträtt, samt, i överensstämmelse med vad de sakkunniga
i fråga om den politiska rösträtten hemställt, föreslagit, att
kommunal rösträtt ej må utövas av den, som är av allmänna fattigvården
omhändertagen för varaktig försörjning. I sammanhang härmed har
utskottet uttalat, att det saknat tillfälle att åt de sakkunnigas nyss nämnda
förslag ägna den grundliga omprövning, som för ett definitivt ståndpunktstagande
till detsamma erfordrades, samt att utskottet alltså förutsatte
möjligheten av att den begränsning av det politiska fattigvårds -

Departe ments chefen.

7 §■
do §

i de sakkunnigas

förslag.)

* §■

(12 § i de
sakkunnigas
förslag).
Departementschefen.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 7.

strecket, om vars behövlighet full enighet rått inom utskottet, kunde
komma att ske med tillämpande av andra grunder, än av de sakkunniga
föreslagits, och att en därav föranledd jämkning även i det kommunala
fattigvårdsstrecket kunde bliva nödvändig.

Sedan riksdagen bifallit vad utskottet i denna del hemställt, torde
det på goda skäl kunna antagas, att en väsentlig begränsning av fattigvårdsstrecket
inom en nära framtid skall komma till stånd.

Av det nu anförda torde framgå, att ett stadgande om att lindring
av ifrågavarande slag icke skall betraktas såsom fattigvård strängt taget
icke lärer bliva erforderligt för att förebygga inverkan på de medborgerliga
rättigheterna. Emellertid synes det mig, för att undvika varje
tvekan, av vikt, att det tydligt utsäges, att lindringen icke har fattigvårds
karaktär. Det föreslagna stadgandet torde därför böra bibehållas.

Genom stadgandet i 10 § av de sakkunnigas förslag öppnas möjlighet
till klagan över beslut, varigenom lindring i kostnad av ifrågavarande
slag förvägrats. I detta hänseende ävensom beträffande klagan i övrigt
hänvisas till fattigvårdslagens motsvarande bestämmelser. Mot det föreslagna
stadgandet, som av myndigheterna lämnats utan anmärkning,
synes intet vara att i sak erinra.

Enighet synes vara rådande beträffande de sakkunnigas förslag, i
vad det avser sinnesslöa, som vårdas å staten eller landsting* tillhörigt
sinnessjukhus.

Vad angår sinnesslöa, som vårdas å för dem särskilt avsedda anstalter
(tillhöriga landsting, föreningar eller enskilda), har i de kungörelser
av den 8 oktober 1915, vilka innehålla bestämmelser om
statsbidrag åt dylika anstalter, uppställts det villkor för åtnjutande av
sådant bidrag, att den årliga avgift, med vilken föräldrar eller enskilda
målsmän bidraga till vård och underhåll vid anstalten, ej må för mindre
bemedlade överstiga 50 kronor. De sakkunniga framhålla, att genom
denna bestämmelse frågan om lindring i kostnaden för vård av å dessa
anstalter intagna redan blivit löst. Emellertid har det numera och särskilt
under rådande dyrtid visat sig omöjligt att med berörda avgift jämte
statsbidraget, för närvarande utgående med 200 å 250 kronor för varje
å anstalten vårdad sinnesslö, täcka kostnaderna för anstaltsvården. De
anstalter, som tillhöra föreningar eller enskilda personer, kunna därför
icke utan att äventyra sin ekonomi mottaga mindre bemedlade sinnesslöa,
såvida icke dessa kunna beredas bidrag till vårdens bestridande.
Då antalet ansökningar om inträde å dessa anstalter, vilka till allra

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 7.

största delen äro avsedda för obildbara sinnesslöa, städse varit större än
tillgängliga platser, har därför följden blivit den, att i allmänhet endast
bemedlade eller fullständigt obemedlade, för vilka kommunerna betala,
•intagas å anstalterna, under det att de mindre bemedlade sällan vinna
inträde å desamma. Väl hava flertalet landsting, som sakna egna anstalter
för obildbara sinnesslöa, hittills beviljat anslag, ehuru mångenstädes
otillräckliga, till enskilda och föreningar tillhöriga sinnesslöasyler
för vård av obemedlade eller mindre bemedlade sinnesslöa, men sedan
genom 40 § i den nya fattigvårdslagen landstingen förpliktats till fattigvårdssamhällena
utgiva ersättning för dessas kostnader för obemedlade
sinnesslöas vård å dylika anstalter, torde särskilda anslag för vård av
mindre bemedlade sinnesslöa hava beviljats endast av ett färre antal
landsting, och vårdmöjligheterna för denna kategori har därför flerstädes
blivit sämre än förut.

Visserligen har riksdagen uttalat sig för eu ökning av statsanslaget
till sinnesslöanstalterna, men en sådan ökning lärer icke kunna utsträckas
därhän, att de anstalter, som tillhöra föreningar eller enskilda, kunna finna
det med sin ekonomi förenligt att mottaga mindre bemedlade sinnesslöa.
Bidrag från landstingens sida torde därför vara erforderliga för att bereda
de mindre bemedlade sinnesslöa anstaltsvård. Det har vid sådant förhållande
synts mig nödvändigt att på det sättet utvidga de sakkunnigas
förslag, att detsamma kommer att omfatta även de mindre bemedlade
sinnesslöa, som vårdas å de egentliga sinnesslöanstalterna.

Därvid torde böra uppställas i huvudsak samma villkor som i 40 §
fattigvårdslagen, eller att anstalten tillhör staten eller landsting eller att,
om anstalten är enskild, den åtnjuter statsbidrag eller blivit för ändamålet
vederbörligen godkänd. Beträffande anstalt, som tillhör stad, vilken
ej deltager i landsting, torde däremot en bestämmelse av nu ifrågasatt
slag ej vara på sin plats, då en sådan, för det fall att den mindre bemedlade
tillhör staden, i själva verket skulle innebära, att statsmakterna
bestämde anstaltsavgiftens storlek å en kommunal anstalt, vilket knappast
kan vara riktigt. Och endast undantagsvis torde det inträffa, att mindre
bemedlad sinnesslö från kommun, som deltager i landsting, för vård intages
å anstalt, tillhörig stad, som ej deltager i landsting; för denna
kategori av sinnesslöa skulle alltså etit stadgande av antydd innebörd i
stort sett sakna praktisk betydelse.

Ovan har framhållits, att beträffande sinnessjukdomarna det i allmänhet
långvariga förloppet hos desamma gjort, att en lagstiftning av nu ifrågasatt
slag särskilt för deras del blivit behövlig. Att samma synpunkt talar
för att de sinnesslöa inbegripas i en dylik lagstiftning är uppenbart.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 7 käft. (Nr 7.) 285918 6

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 7.

Beträffande dem är det dock för vinnande av garanti för att sjukdomen
verkligen är långvarig icke av nöden att för lindringens inträdande uppställa
fordran på att den sinnesslöe vårdats viss tid å anstalt eller att sinnesslöheten
eljest fortfarit under viss tid. I sinnesslöhetens begrepp ligger
ju nämligen, att sjukdomstillståndet ägt bestånd alltsedan födelsen eller
tidiga barnaåren. Mindre bemedlad sinnesslö, som vårdas å sinnesslöanstalt
eller sinnessjukhus, torde därför, oavsett vård- eller sjukdomstidens
längd, böra vara berättigad till lindring. Detta är också önskvärt
av det praktiska skälet, att mindre bemedlade sinnesslöas intagning å
de av enskilda och föreningar ägda anstalterna knappast skulle underlättas
genom lindringen, därest densamma icke inträdde omedelbart.

Förutom de sinnessjuka och sinnesslöa torde även de fallandesjuka
böra inbegripas i den föreslagna lagstiftningen. Av dessa sjuka intagas
de, som tillika äro obildbara sinnesslöa, å sinnesslöasylerna, medan enligt
gällande bestämmelser å anstalterna för bildbara sinnesslöa icke mottagas
sådana sinnesslöa, som äro behäftade med fallandesot, utan äro
dessa hänvisade till särskilda för ändamålet upprättade anstalter, de s. k.
epilektikeranstalterna. Oavsett om de nu nämnda fallandesjuka vårdas på
anstalt av det ena eller andra slaget, böra beträffande dem reglerna för
sinnesslöa vinna tillämpning, så att lindringen inträder oberoende av
vård- eller sjukdomstidens längd.

Å epileptikeranstalterna mottagas emellertid även sådana fallandesjuka,
som icke äro sinnesslöa, men dock på grund av epilepsiens svårartade
natur äro i behov av anstaltsvård. Då vårdbehovet även i dylika
fall i regel är av mera permanent karaktär, torde även för sådana
fallandesjuka lindringen i de mindre bemedlades kostnader för vården
böra, liksom för de sinnesslöa och de fallandesjuka, som tillika äro sinnesslöa,
inträda oberoende av vård- eller sjukdomstidens längd. Som epileptikeranstalterna
samtliga äro enskilda, är det i övrigt av betydelse, att
lindringen inträder omedelbart efter intagningen, enär det eljest kan
befaras, att de mindre bemedlade ej vinna inträde å dessa anstalter, såsom
under senare år lärer varit förhållandet i fråga om fallandesjuka,
tillhörande län, vilkas landsting ej beviljat bidrag för vård å epileptikeranstalt
av mindre bemedlade.

Vad slutligen beträffar de fallandesjuka, vilka på grund av epilepsiens
komplikation med sinnessjukdom intagas å sinnessjukhus, torde,
då sinnessjukdomen icke alltid är mera långvarig utan övergående eller
mera periodiskt uppträdande, lindringen böra gälla under de i 1 § angivna
omständigheter.

I överensstämmelse med det nu anförda har jag låtit verkställa omarbetning
av 12 § i de sakkunnigas förslag.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 7.

Utöver de ändringar i lagförslaget, för vilka här redogjorts, hava
i detsamma vidtagits åtskilliga jämkningar av väsentligen allenast redaktionell
natur, vilka icke synas vara av den betydelse, att för dem
behöver särskilt redogöras.

Slutligen må omnämnas, att som en följd av det föreliggande förslaget
kräves viss ändring i sinnessjukstadgan; och torde jag, om lör- Jgan

slaget bifalles, framdeles bliva i tillfälle anmäla ett av de sakkunnige i
nämnda avseende upprättat’ förslag.

Departementschefen uppläste härefter i ett sammanhang det i enlighet
med ovan angivna grunder ändrade förslaget till lag om lindring i de
mindre bemedlades kostnader för sinnessjukvård m. m. samt hemställde,
att detsamma måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes hans Maj:t Konungen lämna bifall;
och skulle till riksdagen avlåtas proposition av den
lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Nils Adelgren.