Kungl. Maj:ts proposition nr 79

Proposition 1931:79

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

1

Nr 79.

Kungl. Maj:ts proposition
planelag m. m.,

1931.

till riksdagen med förslag
given Stockholms slott den

till stads6
februari

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) stadsplanelag;

2) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 269) örn
fastighetsbildning i stad;

3) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 (nr 326) örn
delning av jord å landet;

4) lag örn ändrad lydelse av 9 § lagen den 23 oktober 1891 (nr 68) angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet;

5) lag angående ändrad lydelse av 10 § lagen den 16 maj 1930 (nr 141) örn
vågrätt;

6) lag angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 29 juni 1926 (nr 352) örn
enskilda vägar;

7) lag örn ändrad lydelse av 1, 2 och 3 §§ lagen den 27 juni 1902 (nr 71 s. 1),
innefattande vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar;

8) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 20 juni 1924 (nr 384) örn
återköpsrätt till fast egendom;

9) lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 18 juni 1925 (nr 334) örn
rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet
område; samt

10) lag angående ändrad lydelse av 2 § 11 :o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38
s. 3) örn Kungl. Maj :ts regeringsrätt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

N. Gärde.

Bihang till riksdagens protokoll 1981. 1 sami. 66 haft. (Nr 79.)

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Förslag

till

Stadsplan dag.

Härigenom förordnas som följer:

AVDELNING I.

Bestämmelser angående stad.

Om stadsplan och tomtindelning.

1 §•

För stads ordnande och bebyggande skall finnas stadsplan. I mån av stadens
utveckling skall stadsplan upprättas för område, som ej ingår i redan
befintlig stadsplan.

2 §.

Stadsplan skall utmärka och till gränserna angiva de för olika ändamål avsedda
områden, vilka ingå i planen, såsom byggnadskvarter, gator, torg, parker
och andra allmänna platser, järnvägs-, hamn- och andra särskilda trafikområden,
skydds- eller säkerhetsområden för vissa anläggningar, idrottsområden,
begravningsplatser samt vattenområden. Jämväl områdenas höjdlägen
skola i erforderlig omfattning angivas.

Stadsplan skall ock innehålla de ytterligare bestämmelser angående områdenas
bebyggande eller användande i övrigt, som finnas erforderliga.

3 §.

Stadsplan antages av stadsfullmäktige men skall, för att bliva gällande,
fastställas av Konungen.

Vad nu sagts gälle ock i fråga örn ändring av stadsplan; dock må ändring,
som ej avser planens grunddrag och ej heller eljest innefattar väsentlig avvikelse
från vad som förut varit gällande, fastställas av Konungens befallningshavande.

4 §•

Finnes för stads ändamålsenliga utveckling eller till främjande av betydande
allmänt intresse nödigt, att stadsplan upprättas för visst område, men

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

3

underlåta stadsfullmäktige att vidtaga härför erforderliga åtgärder, må Konungen
förelägga stadsfullmäktige viss tid, inom vilken sådan plan skall vara underställd
Konungens prövning. Ställa sig stadsfullmäktige föreläggandet ej
till efterrättelse, äger Konungen på stadens bekostnad låta upprätta och, efter
hörande av stadsfullmäktige och dem frågan eljest rörer, fastställa stadsplan
för området.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning i avseende å ändring av
stadsplan.

5 §•

Byggnadskvarter skall indelas till tomter sålunda, att det kan ändamålsenligt
bebyggas i överensstämmelse med stadsplanen.

Tomtindelning bör så vitt möjligt ske i ett sammanhang för hela kvarteret.
Omfattar tomtindelning endast en del av ett kvarter, skall tillses, att återstående
delen kan indelas till lämpliga tomter.

6 §.

Tomtindelning inom byggnadskvarter av mark, som ej varit föremål för
tomtindelning, skall ske, när ägare av sådan mark det begär.

7 §.

Förutsätter fastställd ändring i stadsplan ändring i tomtindelning eller har
kvarter helt och hållet eller till betydande del avbrunnit, skall fråga örn ny
tomtindelning företagas, när ägare av mark inom kvarteret det begär eller
byggnadsnämnden så finner nödigt.

Ny tomtindelning må ock på begäran av markägare eller på byggnadsnämndens
eget föranstaltande äga rum, örn därigenom utan avsevärd olägenhet kan
vinnas bättre överensstämmelse med bestående äganderättsförhållanden.

Ej må i andra fall än nu är sagt tomtindelning ändras, med mindre ägarna
av de tomter, som beröras av ändringen, därom äro ense och ändringen finnes
lämplig för ett ändamålsenligt bebyggande.

8 §.

Tomtindelning ävensom ändring däri antages av byggnadsnämnden men
skall, för att bliva gällande, fastställas av Konungens befallningshavande.

9 §•

Närmare bestämmelser om stadsplans och tomtindelnings uppgörande och
utställande för granskning meddelas av Konungen.

Om ordnande av stads område utom stadsplan.

10 §.

Finnes område, som ej ingår i stadsplan, böra planläggas i avseende å grunddragen
för dess framtida ordnande och bebyggande, såsom beträffande huvud -

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

gator och andra allmänna platser, skall härför erforderlig plan upprättas över
området (stomplan).

Erfordras särskilda bestämmelser angående områdets bebyggande eller användande
i övrigt, skall stomplanen innehålla sådana bestämmelser.

11 §•

Erfordras särskilda bestämmelser angående byggnadsverksamheten inom område,
som ej ingår i stadsplan eller stomplan, skola sådana bestämmelser meddelas
(utomplansbestämmelser).

12 §.

Örn upprättande och fastställande av stomplan och utomplansbestämmelser
eller ändring däri skall vad i fråga örn stadsplan i 3, 4 och 9 §§ är stadgat äga
motsvarande tillämpning.

Om förbud mot nybyggnad.

13 §.

Nybyggnad må ej företagas i strid mot stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelser;
dock må Konungen och enligt föreskrifter, som av Konungen
meddelas i allmän författning, jämväl myndighet, varom där förmäles, medgiva
undantag härifrån, då särskilda skäl därtill äro och nybyggnaden ej avsevärt
försvårar markens användande för avsett ändamål.

14 §.

Hava stadsfullmäktige beslutat antaga eller ändra stadsplan, stomplan eller
utomplansbestämmelser för visst område, må nybyggnad ej företagas inom
området, innan frågan om fastställelse prövats; dock må Konungens befallningshavande
meddela tillstånd till nybyggnad, såvida genomförandet av beslutet
icke därigenom försvåras.

15 §.

Är fråga väckt örn antagande eller ändring av stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelser
för visst område, äger Konungens befallningshavande på
framställning av staden meddela förbud att verkställa nybyggnad inom området
utan tillstånd av Konungens befallningshavande. Sådant förbud gäller intill
dess stadsfullmäktige beslutat i frågan, dock ej längre än ett år. Uppkommer
behov av förlängning av denna tid, äger Konungens befallningshavande medgiva
sådan; dock skall beslutet härom underställas Konungens prövning.

16 §.

Kinner Konungen stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelser icke kunna
fastställas eller böra i viss del undantagas från fastställelse, äger Konungen
för viss tid meddela det förbud möt nybyggnad, som föranledes av omständigheterna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

5

Vid meddelande av föreläggande, som i 4 § avses, äger Konungen ock förordna
örn erforderligt nybj^ggnadsförbud.

17 §.

Inom byggnadskvarter vare nybyggnad icke tillåten å mark, som ej blivit
indelad till tomter.

Är fråga väckt örn ändring i tomtindelning, må nybyggnad ej företagas å
tomt, som därav beröres, innan frågan slutligen prövats.

Utan hinder av vad ovan sagts må dock Konungens befallningshavande meddela
tillstånd till nybyggnad, då synnerliga skäl därtill äro och nybyggnaden
prövas ej medföra hinder för lämplig tomtindelning inom kvarteret.

18 §.

Å mark, som indelats till tomter, må nybyggnad ej företagas i strid mot
tomtindelningen.

Nybyggnad vare icke tillåten å tomt, som ej är rättsligen bestående.

Ej heller må nybyggnad ske, innan ägare av tomt fullgjort honom enligt
denna lag åliggande skyldighet att anordna utfartsväg och avlopp från tomten
eller att utgiva bidrag till gatukostnad, eller ock tomtägaren därför ställt
nöjaktig säkerhet. Från ställande av säkerhet vare kronan fri.

19 §•

Har å tomt byggnad uppförts i sådant läge, att den skjuter in på grannes
tomt eller på gata eller annan allmän plats, och skulle byggnadens nedrivande
eller förändring medföra märklig kostnad eller olägenhet för ägaren, vare denne
ej skyldig att avträda den intagna marken, förrän byggnaden nedrives eller
avbrinner, utan så är att den, som uppfört byggnaden, verkställt inkräktningen
med avsikt eller därvid handlat med grov vårdslöshet och, där fastigheten över
gått till ny ägare, denne därom ägde kännedom vid förvärvet av fastigheten.
Vad nu är sagt gäller ej om trappa, som skjuter över gatulinjen; dock äger
Konungens befallningshavande medgiva, att trappan må kvarstå under viss tid
eller tills vidare. För det intrång, granne lider av byggnad, som skjuter in på
hans tomt, njute denne ersättning, där han icke hellre vill avstå tomtdelen
mot lösen.

I fråga örn byggnad, som i första stycket avses, skall vad i 13, 18 och 76 §§
är föreskrivet ej medföra hinder mot ändring, som efter ty därom av Konungen
stadgats är att hänföra till nybyggnad; men må sådan ändring ej vidtagas,
med mindre ägaren av den intagna marken det medgiver.

20 §.

Inom område, som ingår i stadsplan eller stomplan, må schaktning, fyllning,
trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd icke vidtagas, såvida åtgärden
uppenbarligen är av beskaffenhet att kunna väsentligt försvåra områdets
användande för avsett ändamål.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Om avstående av mark inom planlagt område.

21 §.

I stadsplan eller stomplan ingående mark, som är avsedd till gata eller annan
allmän plats, äger staden till sig lösa, när staden det äskar.

Annan i sådan plan ingående mark till den del den ej är avsedd för enskilt
bebyggande må staden lösa, där ej markens användande för avsett ändamål
ändock kan anses säkerställt.

22 §.

Ingår allmän väg i mark, som enligt stadsplan eller stomplan är avsedd till
gata eller annan allmän plats, skall vägmärken, i den mån den tages i anspråk
för avsett ändamål, utan ersättning tillfalla staden.

23 §.

Ingår enskild väg för två eller flera fastigheter i mark, som enligt stadsplan
eller stomplan är avsedd till gata eller annan allmän plats, äger staden
rätt att taga vägmärken i anspråk och nyttja denna för avsett ändamål utan hinder
av den rätt annan kan äga till marken. Har vägen upplåtits på allenast viss
tid, gälle stadens nyttjanderätt till marken för samma tid.

Staden vare ansvarig för avgäld eller annan förmån, som utgår för vägens
begagnande. Innehavare av fordran eller annan rättighet, som besvärar vägmärken
och ägt bättre rätt än vägupplåtelsen, njute mot avskrivning å handling,
varå rättigheten grundas, ersättning av staden för förlust, som genom nyttjanderätten
uppstått. Den, som vill framställa ersättningsanspråk, skall anhängiggöra
sin talan, örn han är innehavare av fordran, inom tio år och eljest inom två
år från det stadsplanen eller stomplanen fastställdes.

Är vägen använd för lednings framdragande och visar sig, att ledningen
hindrar eller väsentligt försvårar vägmärkens nyttjande av staden, äger staden
få ledningen på sin bekostnad flyttad till lämplig, av staden anvisad plats.

24 §.

Avviker förefintlig bebyggelse i väsentlig mån från stadsplanen och kan ej
utan stadens ingripande stadsplanens ändamålsenliga genomförande äga rum
eller inom skälig tid förväntas, må Konungen medgiva staden rätt att lösa jämväl
mark, som ingår i byggnadskvarter, i den mån marken erfordras för åstadkommande
av nödig reglering. Kan det avsedda syftet vinnas genom att staden
allenast löser å marken uppförd byggnad för nedrivning, må Konungen lämna
tillstånd härtill.

Antages kostnaden för regleringens genomförande skola väsentligen överstiga
det bidrag till gatukostnad, som staden äger uttaga av tomtägare, och är uppenbart,
att regleringen medför väsentligt ökat värde för kringliggande kvartersmark,
må Konungen medgiva staden rätt att tillika lösa sådan mark, ändå att
den icke erfordras för regleringens genomförande; dock skall ansökan härom

Kungl. Maj:ts proposition nr 79-

i

göras före stadsplanens fastställande. Vill ägaren hellre än att marken löses till
staden utgiva särskilt bidrag till kostnaden, vare han därtill berättigad; och bestämme
i ty fall Konungen ett i förhållande till kostnaden och värdestegringen
skäligt belopp, som det åligger markägaren att i den ordning Konungen föreskriver
erlägga vid äventyr att staden eljest må lösa marken.

25 §.

Kan mark, som ingår i byggnadskvarter, icke på skäliga villkor förvärvas
för bebyggande och är detta förhållande till avsevärt hinder för stadens utveckling,
må Konungen medgiva staden rätt att lösa marken.

26 §,

Äro enligt tomtindelning särskilda delar av tomt i olika ägares hand, vare
ägare av sådan tomtdel berättigad att till sig lösa återstoden av tomten. Vilja
flera lösa, åge den företräde, vars tomtdel vid uppskattning åsättes största värdet.
Varda tomtdelarna åsätta lika värden, havé den, som först anhängiggjort
talan örn inlösen, företräde att lösa.

Brister den, som berättigats lösa, i erläggande av löseskillingen, vare ägare
av annan tomtdel berättigad lösa efter det åsätta värdet, såframt han inom tre
månader efter det löseskillingen skolat erläggas gör anmälan därom hos rätten
och styrker, att han hos Konungens befallningshavande nedsatt den på återstoden
av tomten belöpande löseskillingen. Äro i ty fall flera, som vilja lösa, bestämmes
företrädet mellan dem efter nyss stadgade grunder.

27 §.

Har ej inom ett år efter tomtindelnings fastställande ägare av tomtdel anhängiggjort
talan örn inlösen av återstoden av tomten eller har dylik talan ej
lett till tomtens förenande i en ägares hand, vare staden berättigad lösa tomten;
dock må, där ägare av tomtdel före staden anhängiggjort talan örn inlösen,
stadens anspråk bifallas, allenast såframt ägarens talan ej leder till tomtens
förenande i en ägares hand.

28 §.

Har i stadsplan eller stomplan bestämts, att mark skall användas för annat
ändamål än enskilt bebyggande, och kan markens ägare till följd härav nyttja
marken allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till markens värde,
vare staden skyldig att lösa marken.

Då ett år förflutit från tomtindelnings fastställande, åligge staden lösningsplikt
jämväl beträffande tomtdel, som ägaren ej kan nyttja på annat sätt än nyss
nämnts.

Vid bedömandet av frågan huruvida lösningsplikt föreligger skall hänsyn tagas
till den fastighetsindelning, som gällde vid tiden för stadsplanens eller stomplanens
antagande, med de ändringar däri, som skett för planens eller för
tomtindelnings genomförande.

8

Kungl. Majlis proposition nr 79.

Om bestämmande och erläggande av marklösen.

29 §.

I avseende å inlösen av mark enligt denna lag skola de allmänna bestämmelserna
i lagen örn expropriation i tillämpliga delar lända till efterrättelse,
med iakttagande av vad nedan i 30—38 §§ är stadgat.

30 §.

I fall, som avses i 28 §, ankomma på markens ägare att göra ansökan örn stämning.

31 §.

Uppkommer i mål angående inlösen av mark tvist örn rätt eller plikt att lösa
och erfordras ej för prövning av tvisten, att uppskattning sker av marken,
meddele rätten beslut i tvisten, innan nämnd sättes. Emot beslutet må talan
särskilt fullföljas i den ordning, som för talan mot slutligt utslag är stadgad,
och vile emellertid målet i övrigt. Avslås yrkandet örn inlösen, gälle i fråga
örn rättegångskostnad vad därom i allmänhet är stadgat.

32 §.

Har ägare av tomtdel anhängiggjort talan örn inlösen av återstoden av tomten,
vare ägare av annan tomtdel berättigad att utan ny stämning föra talan örn inlösen.

I nu nämnt mål skola de ledamöter av expropriationsnämnden, som parterna
äga välja, utses gemensamt av samtliga ägare av tomten eller, örn de ej kunna
enas örn valet, av rätten. Nämnden skall för varje ägare sätta särskilt värde å
hans del av tomten.

33 §.

Ar fråga örn marks avstående till gata eller annan allmän plats, skola de
särskilda bestämmelserna i 78 och 79 §§ lagen örn expropriation äga tillämpning.

34 §.

Bestämmelserna i 12 § första stycket lagen örn expropriation skola ej äga tilllämpning
i avseende å inlösen av mark, som ingår i stadsplan.

35 §.

Örn å mark, som är avsedd till gata eller annan allmän plats, finnes byggnad,
stängsel, plantering eller annat, som hör till marken och skall lösas, bör särskilt
värde sättas å själva marken. Där ej ali mark prövas hava lika värde,
skola de särskilda värdena utsättas.

36 §.

"V ill staden lösa i enskild väg ingående mark, som staden jämlikt 23 § äger
taga i anspråk och nyttja till gata eller annan allmän plats, skall vid expropria -

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

9

tionsersättningens bestämmande hänsyn tagas till denna rätt. Ej må kostnad,
som staden nedlagt för gatans eller platsens iordningställande, föranleda höjning
av ersättningsbeloppet.

37 §.

Försummar staden att, på sätt i 48 § första stycket lagen örn expropriation
stadgas, nedsätta fastställd expropriationsersättning och har ej staden enligt
medgivande av markens ägare eller jämlikt stadgande i samma lag tagit marken
i besittning, skall, i händelse någon till ersättning berättigad det yrkar,
den väckta frågan örn markens avträdande, såvitt på hans rätt inverkar, vara
förfallen.

38 §.

I fråga örn mark, som inlösts enligt denna lag, skola bestämmelserna i 68—
70 §§ lagen örn expropriation icke äga tillämpning.

Om upplåtande av gata eller annan allmän plats inom stadsplan.

39 §.

För iordningställande och upplåtande till allmänt begagnande av gata eller
annan allmän plats inom område, som ingår i stadsplan, vare staden ansvarig.

40 §.

Ny gata skall upplåtas till allmänt begagnande i den mån bebyggandet
kvarter efter kvarter fortskrider från förut upplåten gata eller från allmän
väg inom område, som i väsentlig utsträckning är bebyggt för bostads- eller industriändamål.
Härvid skall iakttagas, att varje del av gatan, som begränsas
av två på varandra följande tvärgators utdragna mittlinjer, skall upplåtas, då
tomter med en sammanlagd längd utmed gatudelen av minst en tredjedel av
de därvid befintliga tomtlinjerna bebyggts i enlighet med stadsplanen, dock
att, då dessförinnan bebyggelse föreligger tomt efter tomt i följd från förut upplåten
gata eller från allmän väg inom område, som nyss sagts, gatan skall upplåtas
framför sålunda bebyggda tomter.

Skall redan befintlig gata vidgas, åligger det staden att till allmänt begagnande
upplåta gatans nya del i den mån tomt invid densamma bebyggts i enlighet
med stadsplanen.

41 §.

Torg, park eller annan sådan allmän plats skall till den del den icke är att
anse såsom gata upplåtas till allmänt begagnande, då tomter med en sammanlagd
längd utmed platsen av minst två tredjedelar av de därvid befintliga tomtlinjerna
bebyggts i enlighet med stadsplanen.

42 §.

Då gata upplåtes till allmänt begagnande, skall den till bredd och höjdläge
överensstämma med stadsplanen; dock äger Konungens befallningshavande pa

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

framställning av staden medgiva avvikelse härifrån tills -vadare eller under viss
tid, där den allmänna samfärdseln och hälsovården ändock kunna behörigen
tillgodoses.

Vid upplåtandet skall gatan vara försedd med beläggning efter behovet och
ortens sed samt med erforderliga gångbanor och nödig anordning för vattnets
avrinnande. Plantering eller annan särskild anordning, varmed gatan skall vara
försedd enligt stadsplanen, skall såvitt möjligt anbringas i samband med gatans
iordningställande men eljest så snart ske kan efter dess upplåtande. Skall
i gatan finnas underjordisk avloppsledning, skall sådan vara anordnad vid
gatans upplåtande; dock äger Konungens befallningshavande medgiva anstånd
med ledningens anordnande, där det ej är oförenligt med den allmänna hälsovårdens
krav.

Vad nu är stadgat örn gata skall äga motsvarande tillämpning i avseende å
annan allmän plats.

43 §.

Skall enligt stadsplan samfärdselled anordnas till eller genom trafik-, skyddseller
säkerhetsområde och kunna staden och den, som förfogar över området, ej
enas örn de åtgärder, som böra vidtagas, äger Konungen förordna därom.

Den, som förfogar över området, vare pliktig deltaga i kostnaderna för samfärdselledens
anordnande, i den mån han kan anses äga nytta av denna. Bland
kostnaderna skall jämväl beräknas ersättning för intrång, som genom samfärdselleden
tillskyndas honom. Uppstår tvist örn skyldighet att deltaga i kostnaderna,
skall denna avgöras av nämnd, som på endera partens ansökan tillsättes
i den ordning lagen om expropriation föreskriver. Gottgörelse till nämnden
och annan kostnad gäldas av staden, då staden tillerkänts lägre belopp än
staden fordrat, men eljest av den, som förfogar över området.

44 §.

Bebygges tomt, innan gata vid densamma blivit upplåten till allmänt begagnande,
skall tomtens ägare anordna utfartsväg och nödigt avlopp från
tomten. I den mån staden förfogar över erforderlig obebyggd mark, som enligt
stadsplanen är avsedd till gata eller annan allmän plats, vare staden
pliktig att utan ersättning låta marken nyttjas för ändamålet.

Om bidrag till stads gatukostnad.

45 §.

Ägare av tomt vid gata, som icke före den 1 januari 1908 upplåtits till allmänt
begagnande, vare pliktig ersätta staden hälften av värdet av den mark,
som erfordras för gatans utläggning framför hans tomt intill en bredd, motsvarande
den å tomten enligt stadsplanen vid gatans upplåtande tillåtna hushöjden,
ökad med en fjärdedel av samma höjd. Ingår i gatan allmän väg eller
ock vagmark, som staden jämlikt 23 § nyttjar, skall vid ersättningsskyldighetens
bestämmande vägen ej inräknas i gatubredden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

11

I fall, då tomt har utfartsväg åt en tidigare för allmänt begagnande upplåten
gata, skall skälig jämkning göras i ersättningsbeloppet, där tomtägaren visar,
att den fördel, som genom den nya gatan beredes bans tomt, icke svarar mot den
honom enligt första stycket åliggande ersättningsskyldighet.

Har ga tilmark framför tomt av dess ägare överlåtits till staden utan lösen
eller har staden samtidigt varit ägare av både tomten och gatumarken, efter det
denna blivit i stadsplan upptagen såsom sådan, vare ägare av tomten fri från
skyldighet att utgiva ersättning intill värdet av samma mark.

46 §.

Skall gata vidgas, vare den, som äger tomt vid någondera sidan av gatan,
skyldig ersätta staden hälften av värdet av den mark, som erfordras för gatans
vidgning framför hans tomt intill en bredd, motsvarande den å tomten enligt
stadsplanen vid den nya gatudelens upplåtande tillåtna hushöjden, ökad med
en fjärdedel; dock skall skälig jämkning göras i ersättningsbeloppet enligt
de i 45 § andra stycket för där avsett fall stadgade grunder. I övrigt skola
vid ersättningsskyldighetens bestämmande de i 45 § meddelade föreskrifter
äga motsvarande tillämpning.

47 §.

Ersättning för gatumark skall i mån av gatas upplåtande till allmänt begagnande
erläggas vid anfordran, där tomten är bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse
med stadsplanen, men i annat fall, då tomten sålunda bebygges.

I fråga örn erläggande av ersättning för gatumark efter gatas vidgning skall
vad i första stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

48 §.

Kunna tomtägare och staden ej enas om beloppet av den ersättning, som tomtägaren
har att gälda för gatumark, skall ersättningsbeloppet bestämmas av
nämnd, som på endera partens ansökan tillsättes i den ordning lagen örn expropriation
föreskriver. Nämnden har att efter de för uppskattning av gatumark,
som till staden avstås, stadgade grunder uppskatta värdet av själva marken
vid tiden för ersättningens bestämmande utan hänsyn till kostnad, som
staden vidkänts för markens iordningställande. Uppstår tvist örn vidden av
den gatumark, tomtägaren har att ersätta, skall särskilt värde sättas å den
mark tvisten gäller. Gottgörelse till nämnden och annan kostnad gäldas av
staden, då ersättningen satts till lägre belopp än staden fordrat, men eljest av
tomtägaren.

Är fråga örn uppskattning av värdet av gatumark invid kvarter, som ej undergått
tomtindelning, skall vad nu sagts örn tomtägare gälla örn ägare av
kvarter smark, som gränsar till gatan. Sedan tomtindelning skett, skall ersättningsbeloppet
fördelas å tomtägarna efter de i 45 och 46 §§ för ersättningsskyldighet
stadgade grunder.

Övergår tomt till annan ägare, vare uppskattning, som skett i nu stadgad
ordning, bindande för den nye ägaren.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

49 §.

Genom beslut av stadsfullmäktige må meddelas bestämmelser, gällande för
staden i dess helhet eller för viss del därav, om skyldighet för ägare av tomt
att bidraga till kostnaden för iordningställande av gata (gatukostnadsbestämmelser).

Bestämmelserna skola underställas Konungens prövning, där på tomtägare
lägges skyldighet, som tidigare icke ålegat honom.

50 §.

I gatukostnadsbestämmelser skola angivas grunderna för beräkning av den
kostnad, som skall påföras tomtägarna, och för kostnadens fördelning mellan
dem samt tid och ordning för ersättningens erläggande.

Vid grundernas bestämmande skall iakttagas:

att ersättningsskyldighet ej må avse gatudel eller avloppsledning, vars anläggning
påbörjats, då fråga örn gatukostnadsbestämmelser väcktes hos stadsfullmäktige
;

att ersättningsskyldighet ej må åläggas ägare av tomt vid gata, som lagligen
skolat vara upplåten till allmänt begagnande vid tid, som nyss sagts;

att tomtägare må belastas med högst halva kostnaden för gatas anläggning
framför hans tomt intill samma bredd, som gäller i fråga örn honom åliggande
skyldighet att ersätta gatumark;

att å tomtägare ej må läggas kostnad, som utan motsvarande fördel för
tomts bebyggande föranledes därav, att gatas höjdläge skall i väsentlig mån
avvika från markens naturliga höjdläge eller att gatas anläggning eljest på
grund av särskilda omständigheter ställer sig mer än vanligt kostsam;

att tomtägarna icke må belastas med större andel av kostnaden för avloppsledning
än som kan anses belöpa å avloppet från tomterna, jämfört med annat
avlopp, för vilket ledningen är avsedd;

att, därest nuvarande eller föregående ägare av tomt mot vederlag helt eller
delvis vunnit befrielse från deltagande i kostnad för anläggning av gata eller
avloppsledning, hänsyn skall tagas härtill; samt

att tomtägarnas åligganden enligt gatukostnadsbestämmelserna motsvara
skäliga anspråk på rättvisa och billighet.

51 §.

Närmare föreskrifter örn gatukostnadsbestämmelsers innehåll och uppgörande
samt utställande för granskning meddelas av Konungen.

Särskilda bestämmelser örn marks avstående och iordningställande för

stadsplaneändamål.

52 §.

Skall stadsplan läggas över område i en ägares hand och kan ägaren förväntas
få den nytta av stadsplanen, att han skäligen bör till staden utan ersättning
avstå mark, som för områdets ändamålsenliga användande erfordras

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

13

till gata eller annan allmän plats eller till allmän byggnad, må Konungen
på ansökan av staden vid planens fastställande förordna örn avstående för
nämnda ändamål av mark i skälig omfattning, dock högst fyrtio procent av områdets
hela areal, med iakttagande tillika att behovet av gator och andra allmänna
platser främst tillgodoses. Den mark, som avstås, angives i förordnandet
till läge och gränser.

Den, som avstått marken, skall frigöra denna från inteckning och annan särskild
rätt, varmed den är besvärad. Kan detta icke ske, vare han pliktig hålla
staden skadeslös. Marken må ej tagas i besittning av staden, innan den skall
iordningställas för sitt ändamål.

Ägare av tomt inom område, beträffande vilket förordnande enligt första
stycket meddelats, vare ej skyldig utgiva ersättning för gatumark, ändå att
marken icke avståtts till staden utan ersättning.

53 §.

I förordnande, varom i 52 § sägs, må Konungen på stadens begäran föreskriva,
att ägaren skall vara pliktig att i den ordning Konungen bestämmer bekosta
anläggning av gator och avloppsledningar inom det i nämnda paragraf
omförmälda området, dock ej utöver vad staden enligt gatukostnadsbestämmelser
eller eljest äger uttaga av tomtägama.

Om gatuunderhåll.

54 §.

Underhåll av gata eller annan allmän plats så ock av underjordisk avloppsledning
skall vila å staden.

Om ersättning för skada vid stadsplans genomförande.

55 §.

Varder vid genomförandet av stadsplan område, som varit avsett till allmän
samfärdsel, helt eller delvis använt för annat ändamål eller ändrat till sitt
höjdläge och uppstår därigenom skada för ägare av invid liggande mark eller
byggnad därå eller för den, som har nyttjanderätt till marken eller byggnaden,
eller för innehavare av servitut, som vilar å marken, den skada vare staden
pliktig att ersätta.

AVDELNING II.

Bestämmelser angående stadsliknande samhällen på landet.

56 §.

Vad i denna lag är stadgat för stad skall äga motsvarande tillämpning för
köping.

Detsamma gälle i fråga om annat samhälle, där vid denna lags ikraftträdande
den för städerna stadgade ordning för bebyggande skall iakttagas.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

57 §.

Konungen äger förordna, att vad i denna lag är stadgat för stad skall äga
motsvarande tillämpning för tätare befolkad ort på landet; och äger Konungen
därvid meddela det förbud mot nybyggnad inom orten, som föranledes av omständigheterna.

Föreligger fråga om sådant förordnande, må Konungens befallningshavande
i avbidan på frågans slutliga avgörande utfärda förbud att verkställa nybyggnad
inom området utan tillstånd av Konungens befallningshavande.

Närmare bestämmelser rörande behandlingen av fråga örn förordnande, som i
första stycket, avses, meddelas av Konungen.

58 §.

Finnes vad i denna lag är stadgat för stad örn iordningställande och upplåtande
till allmänt begagnande av gata eller annan allmän plats vara i oskälig
grad betungande för samhälle, som i 56 eller 57 § avses, må Konungen medgiva
den lindring, som prövas nödig.

59 §.

Finnes till följd av ändrade förhållanden tillämpning av vad i denna lag är
stadgat för stad icke vidare böra upprätthållas för samhälle, som i 56 § andra
stycket eller 57 § avses, må Konungen förordna, att sådan tillämpning skall
upphöra.

AVDELNING III.

Bestämmelser angående den egentliga landsbygden.

60 §.

Är större byggnadsverksamhet att förvänta inom område på landet, för vilket
bestämmelserna i denna lag angående stad icke äga tillämpning, och föranleda
ej förhållandena till förordnande örn tillämpning av nämnda bestämmelser,
skall Konungens befallningshavande, därest plan för byggnadsverksamheten
erfordras, fastställa byggnadsplan för området.

Kostnaderna för byggnadsplans uppgörande skola gäldas av markägarna
efter den nytta de hava av planen i den mån bidrag ej lämnas av kommunen.
Det ankommer på Konungens befallningshavande att meddela beslut
angående fördelningen av kostnaderna mellan markägarna.

61 §.

Byggnadsplan skall utmärka och till gränserna angiva de för olika ändamål
avsedda områden, vilka ingå i planen, såsom byggnadsmark samt vägar och
andra allmänna platser. Jämväl områdenas höjdlägen skola i erforderlig omfattning
angivas.

Byggnadsplan skall ock innehålla de ytterligare bestämmelser angående
områdenas bebyggande eller användande i övrigt, som finnas erforderliga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

15

62 §.

För byggnadsmark må Konungens befallningshavande på framställning av
markens ägare fastställa tomtindelning; dock må tomtindelning, enligt vilken
särskilda delar av tomt skulle komma att vara i olika ägares hand, ej fastställas.

Tomtindelning må ej ändras i andra fall än då fastställd ändring i byggnadsplan
förutsätter ändring i tomtindelningen eller ock ägarna av de tomter,
som beröras av ändringen, därom äro ense och ändringen finnes lämplig för ett
ändamålsenligt bebyggande.

63 §.

Nybyggnad må ej företagas i strid mot byggnadsplan; dock må Konungens
befallningshavande och enligt föreskrifter, som av Konungen meddelas i allmän
författning, jämväl myndighet, varom där förmäles, medgiva undantag
härifrån, då särskilda skäl därtill äro och nybyggnaden ej avsevärt försvårar
markens användande för avsett ändamål.

Å byggnadsmark, som indelats till tomter, må nybyggnad ej företagas i
strid mot tomtindelningen.

64 §.

Föreligger fråga om upprättande av byggnadsplan för visst område eller
örn ändring i sådan plan, äger Konungens befallningshavande för viss tid meddela
förbud att verkställa nybyggnad inom området utan tillstånd av Konungens
befallningshavande.

65 §.

Har, sedan byggnadsplan fastställts, nybyggnad ägt rum inom det planlagda
området, må sådan mark, som enligt planen är avsedd till väg eller annan
allmän plats och till följd av nybyggnaden erfordras för samfärdseln inom området,
utan ersättning tagas i anspråk och nyttjas för det avsedda ändamålet,
såvitt marken är obebyggd och vid planens fastställande tillhörde antingen den
fastighet, varå byggnaden uppförts eller varifrån mark för byggnaden upplåtits,
eller ock annan fastighet, som hade samma ägare. Denna rätt till mark,
som är avsedd till väg eller annan allmän plats, gälle framför annan rätt till
marken, som uppkommit efter byggnadsplanens fastställande.

66 §.

Finnes byggnadsplan för område, varom i 60 § första stycket förmäles, tills
vidare icke böra upprättas men prövas behov föreligga av särskilda bestämmelser
angående byggnadsverksamheten inom området, skall Konungens befallningshavande
fastställa sådana bestämmelser (utomplansbestämmelser).

I fråga örn förbud mot nybyggnad i strid mot utomplansbestämmelser skall
vad i 63 § första stycket är stadgat äga motsvarande tillämpning.

67 §.

Närmare bestämmelser örn byggnadsplans, tomtindelnings och utomplansbestämmelsers
uppgörande och utställande för granskning meddelas av Konungen.

16

Kungl. Maj:ts •proposition nr 79.

AVDELNING IV.

Allmänna bestämmelser.

68 §.

Eöretager någon nybyggnad eller annan åtgärd i strid mot förbud, som meddelats
i denna lag eller på grund av föreskrift däri, bote från och med tjugufem
till och med tiotusen kronor till kronan. Saknas tillgång till böternas
fulla gäldande, skola de förvandlas efter allmän strafflag. Förseelse åtalas
av allmän åklagare.

Till rättelse i vad olagligen skett äger överexekutor meddela handräckning.
Ansökan örn handräckning må göras av allmän åklagare eller av byggnadsnämnd,
där sådan finnes. Är ansökan gjord av allmän åklagare och äskar utmätningsmannen,
att kostnad för förrättning skall förskjutas, må det ske av
allmänna medel. I övrigt gälle enahanda bestämmelser, som äro stadgade för
det i 191 § utsökningslagen avsedda fall.

69 §.

Vad i denna lag sägs om ägare av mark eller tomt skall ock gälla örn den,
som innehar mark eller tomt under sådan besittningsrätt, som enligt lag är att
hänföra till fast egendom.

70 §.

Är tomt belägen vid torg eller annan sådan allmän plats, skall marken anses
som gata till en bredd av aderton meter från tomtlinjen, där ej annat är bestämt
i stadsplanen.

71 §.

Finnes i stadsplan föreskrift ej meddelad örn den hushöjd, som är tillåten
å tomt, må tomtägares skyldighet att bidraga till stads gatukostnad ej beräknas
efter större gatubredd än aderton meter.

72 §.

Går gräns mellan två städer i gatas längdriktning, skall i fråga örn tidpunkten
för inträdandet av skyldighet att upplåta gatan till allmänt begagnande
så anses, som om gatan vore belägen inom en och samma stad.

Gatukostnad skall fördelas mellan städerna efter den nytta, de hava av gatan,
med rätt för vardera staden att i enlighet med de i denna lag stadgade
grunder av vederbörande tomtägare i den staden uttaga bidrag till dess andel
i kostnaden, som örn gatan helt vore belägen inom staden.

73 §.

Förordnas att område, för vilket byggnadsplan eller utomplansbestämmelser
fastställts, skall tillhöra stad eller köping, eller meddelas beträffande sådant
område förordnande, att vad i denna lag är stadgat för stad skall äga motsvarande
tillämpning för området, lände byggnadsplanen eller utomplansbe -

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

17

stämmelserna fortfarande till efterrättelse. Byggnadsplanen åge tillämpning,
intill dess stadsplan fastställts för området.

74 §.

Yad i denna lag stadgas örn stadsfullmäktige gäller, där sådana ej finnas,
om allmän rådstuga.

I stadsliknande samhälle på landet skall den myndighet, som utövar samhällets
beslutanderätt, äga den befogenhet, som enligt denna lag tillkommer
stadsfullmäktige.

75 §.

Konungens befallningshavandes beslut rörande tomtindelning skall meddelas
efter anslag. Den, som är missnöjd med beslutet, har att vid talans förlust
inom en månad från den dag, då beslutet meddelades, däröver anföra besvär
hos Konungen.

över annat av Konungens befallningshavande meddelat beslut må besvär anföras
hos Konungen i den ordning, som är bestämd för överklagande av förvaltande
myndigheters och ämbetsverks beslut.

76 §.

Yad i denna lag sägs om nybyggnad skall ock gälla örn sådan förändring av
befintlig byggnad, som, efter ty därom av Konungen stadgas, är att hänföra
till nybyggnad.

De närmare föreskrifter, som erfordras i fråga örn bebyggande av stad, stadsliknande
samhälle och sådant område på landet, som i 60 och 66 §§ avses,
örn byggnadsnämnd samt örn tillämpningen i övrigt av denna lag, meddelas
av Konungen.

Övergångsbestämmelser.

77 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1932 och skall vad i lag eller författning
är däremot stridande från och med nämnda dag upphöra att gälla.

78 §.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som
ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen i stället tilllämpas.

79 §.

Stadsplan, som av ålder består eller som fastställts före den 1 januari 1908
eller ock därefter jämlikt 1 kap. 2 § lagen örn fastighetsbildning i stad, ursprungliga
lydelsen, eller motsvarande äldre stadgande, skall fortfarande lända
till efterrättelse, intill dess ändring däri göres i den ordning, som i denna
lag stadgas. Vad i annan lag eller författning stadgas om fastställd stadsplan
skall i tillämpliga delar gälla om stadsplan, som av ålder består.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 66 haft. (Nr 79.) 2

18

Kungl. Maj :ts proposition nr 79.

Hava jämlikt stadgande, som i första stycket nämnts, för visst område meddelats
särskilda bestämmelser i avseende å sättet för byggnadskvarters användande,
skall örn dessa bestämmelser i tillämpliga delar gälla vad i denna
lag är stadgat örn stadsplan.

80 §.

Tomtindelning, som av ålder består eller fastställts före denna lags ikraftträdande,
skall fortfarande lända till efterrättelse, intill dess ändring däri gö-1
res i den ordning, som i denna lag stadgas.

81 §.

Har före denna lags ikraftträdande jämlikt 1 kap. 46 § andra stycket lagen
örn fastighetsbildning i stad eller motsvarande äldre stadgande förordnats,
att särskilda föreskrifter skola tillämpas med avseende å byggnadsverksamhetens
ordnande inom område, som ej finnes upptaget i gällande stadsplan,
skall örn sådana föreskrifter gälla vad i denna lag är stadgat örn utomplansbestämmelser
för stad, där ej Konungen annorledes förordnar.

82 §.

Räder, då denna lag träder i kraft, på grund av bestämmelserna i 1 kap.
41 § tredje stycket lagen örn fastighetsbildning i stad inom område, som där
avses, förbud mot nybyggnad utan särskilt lov, skall förbudet gälla, intill dess
stadsplan varder fastställd eller Konungen annorledes förordnar.

83 §.

Stadsplan ävensom särskilda bestämmelser i avseende å sättet för byggnadskvarters
användande, som före denna lags ikraftträdande fastställts jämlikt
1 kap. 42 § lagen örn fastighetsbildning i stad eller motsvarande äldre stadgande,
skola hava samma verkan som byggnadsplan; dock skall vad i 65 §
sägs icke äga tillämpning.

Har förordnats, att stadsplan, som avses i första stycket, skall upprättas
för visst område, men har sådan icke fastställts vid denna lags ikraftträdande,
ankommer å Konungens befallningshavande att i stället fastställa byggnadsplan
för området.

84 §.

Hava före denna lags ikraftträdande jämlikt 1 kap. 42 § fjärde stycket lagen
örn fastighetsbildning i stad meddelats särskilda föreskrifter med avseende
å byggnadsverksamhetens ordnande inom visst område, skall örn sådana föreskrifter
gälla vad i denna lag är stadgat örn utomplansbestämmelser för landet,
där ej Konungen annorledes förordnar.

85 §.

Är, då denna lag träder i kraft, talan anhängiggjord örn lösen av mark
eller örn skadestånd, skall den talan bedömas enligt äldre lag.

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

86 §.

Äro vid denna lags ikraftträdande delar av tomt i olika ägares liand, skall
den i 27 och 28 §§ omförmälda tid av ett år räknas från ikraftträdandet.

87 §.

Har gata eller gatudel framför tomt upplåtits eller skolat upplåtas till allmänt
begagnande före denna lags ikraftträdande, skall fråga örn skyldighet
för tomtägaren att gälda ersättning för gatumark prövas enligt förut gällande
bestämmelser.

88 §.

Är, då denna lag träder i kraft, för stad eller del därav bestämmelse meddelad
eller av ålder gällande angående skyldighet för tomtägare att helt eller
delvis besörja eller bekosta gatas iordningställande eller underhåll, skall samma
bestämmelse lända till efterrättelse, intill dess den genom beslut av staden ändras.
Där beträffande gatas iordningställande på tomtägaren lägges skyldighet,
som tidigare icke ålegat honom, skall i avseende å beslutet i tillämpliga delar
gälla vad i denna lag är stadgat örn antagande av gatukostnadsbestämmelser.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om

fastighetsbildning i stad.

Härigenom förordnas, dels att 1 kap. lagen den 12 maj 1917 örn fastighetsbildning
i stad skall erhålla nedan intagna lydelse, dels att 2 kap. 4, 7, 10,
13 och 15 §§, 3 kap. 2, 3 och 7 §§, 4 kap. 2 §, 5 kap. 2—5, 8, 8 a, 10 och 20 §§,
6 kap. 5, 6, 8—13 och 15 §§ samt 7 kap. 1 och 3 §§ samma lag, av vilka
lagrum 3 kap. 2 och 7 §§ och 4 kap. 2 § ändrats genom lag den 13 maj 1921
(nr 199), 3 kap. 3 § ändrats genom lag den 20 juni 1924 (nr 392), 5 kap.
2, 3, 5, 10 och 20 §§ samt 6 kap. 5, 11 och 15 §§ ändrats genom lag den 18
juni 1926 (nr 328) ävensom 7 kap. 3 § ändrats genom lag den 4 mars 1927
(nr 29), samt 5 kap. 8 a § införts genom lag den 18 juni 1926 (nr 226), skola,
vissa paragrafer i nedan angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse, dels
att i 6 kap. nämnda lag skall införas en ny paragraf, 16 §, med nedan angivna
lydelse, dels ock att 2 och 6 kap. i lagen skola hava nedan angivna överskrifter:

1 KAP.

Om stadsplans och tomtindelnings inverkan på fastighetsindelningen.

1 §•

Fastställelse av stadsplan rubbar icke förhandenvarande fastighetsindelning.

Skall enligt fastställd stadsplan del av tomt uteslutas ur tomtindelning, är
sådan tomtdel, då lagfart därå sökes eller tomtdelen skall utan föregången
lagfart avföras ur tomtboken, att anse som avstyckad från tomten genom fastställelsen
å stadsplanen.

2 §.

Tomt bildas administrativt genom tomtindelning. Sålunda bildad tomt är
ej att anse såsom rättsligen bestående tomt, innan den blivit införd i tomtboken
efter ty i 7 kap. 3 § är stadgat, eller, där enligt 3 kap. medgivande till
tomtbildningen erfordras, sådant medgivande lämnats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

21

3 §.

Sökes lagfart å sådan del av fastighet eller i fastighetsindelning ej ingående
område, som genom tomtindelning blivit utlagd till tomt eller tomtdel, eller
skall administrativt bildad tomt införas i tomtboken, skall tomten eller tomtdelen
anses vara genom fastställelsen å tomtindelningen avstyckad från fastighet
eller område, som tomten eller tomtdelen förut tillhört.

2 KAP.

Om tomtmätning och gränsbestämning.

4 §.

Örn jäv mot förrättningsman, behandling av jävsfråga samt fullföljd av talan
mot beslut i sådan fråga skall gälla vad för motsvarande fall är stadgat da
fråga är örn laga skifte av jord å landet; dock att, örn jäv mot förrättningsman
finnes lagligen grundat, anmälan därom skall göras hos byggnadsnämnden, som,
där ej annan behörig förrättningsman är att tillgå, har att hos Konungens befallningshavande
utverka förordnande för särskild förrättningsman.

7 §■

Förrättningsmannen ----ofri.

Där tomten bildats genom åtgärd, till vilken enligt 3 kap. medgivande skall
sökas, skall i protokollet antecknas storleken av vart och ett av de områden, av
vilka tomten bildats. I protokollet skola noga anmärkas alla företedda åtkomsthandlingar
jämte de kartor och handlingar, som i övrigt tjäna till upplysning
i ärendet.

1 protokollet —--- härav.

Utdrag---- protokollet.

10 §.

Sedan förrättningsmannen avgivit utlåtande angående tomtgränsernas rätta
sträckning, förklare förrättningsmannen å sammanträde med sakägarna förrättningen
i vad den avser gränsbestämning avslutad; meddele ock, att den,
som är missnöjd med utlåtandet, har att vid talans förlust inom trettio dagar
därefter till ägodelningsdomaren ingiva sina till ägodelningsrätten ställda
besvär eller ock på eget äventyr insända dem med posten så tidigt, att de före
sagda tids utgång komma ägodelningsdomaren till handa.

Beträffande förfarandet hos ägodelningsdomaren och vid ägodelningsrätten
samt talan mot ägodelningsdomarens och ägodelningsrättens beslut skola bestämmelserna
i 21 kap. avdelningarna D och G i lagen om delning av jord å
landet i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Inom fjorton dagar efter förrättningens avslutande skall protokoll över densamma
jämte karta utlämnas till sakägare, som därom vid förrättningen framställt
begäran.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Sedan utlåtandet genom vederbörande sakägares skriftliga godkännande eller
eljest vunnit laga kraft, eller, där besvär anförts, dessa blivit slutligen
prövade, teckne förrättningsmannen på framställning av sakägare bevis härom
å karta, som till denne utlämnats; skolande därförinnan, därest de av förrättningsmannen
bestämda gränserna blivit ändrade, genom dennes försorg
kartan bringas till överensstämmelse med de slutligen bestämda gränslinjerna.

13 §.

Vad---förekommer.

Annan ägogräns än tomtgräns må på ansökan av sakägare bestämmas enligt
föreskrifterna i detta kapitel; dock skall, där gränsen utgör gräns mellan stadsjord
och jord å landet eller ock sakägare det påfordrar, gränsens bestämmande
ske i den ordning, som stadgas i lagen örn delning av jord å landet.

15 §.

Vad----stad.

I fråga örn tomtmätning och bestämmande av tomtgräns utan sammanhang
med tomtmätning inom annat område å landet, varest finnes tomtindelning såsom
i stad, förordne Konungens -befallningshavande på ansökan av tomtens
ägare förrättningsman, och skall konceptakten rörande förrättningen redovisas
till lantmäterikontoret i länet. Beträffande sådan förrättning i övrigt skola bestämmelserna
i detta kapitel i tillämpliga delar gälla.

3 KAP.

2 §.

Ansökning örn sammanläggning, som i 1 § sägs, göres av tomtens ägare hos
ägodelningsdomaren; och ingive sökanden karta med protokoll rörande mätning
av tomten enligt bestämmelserna i 2 kap.

Företes--- — avslagen.

Lag--- -— stadgad.

3 §•

Sammanläggning enligt bestämmelserna i detta kapitel må ej medgivas
utan så är att sökanden vunnit lagfart å de särskilda områdena; dock att, där
område förvärvats genom fång, varmed på grund av äldre lag sökanden ej varit
skyldig lagfara, lagfart a området ej är erforderlig, där sökandens åtkomst
annorledes styrkes. Ej heller må sammanläggning ske, utan så är att icke
mera än ett av områdena är besvärat av beviljad eller sökt inteckning eller
ock, där flera av områdena äro sålunda besvärade, icke något av dem häftar
för andra inteckningar än sådana, som äro i samma inbördes ordning gällande
jämväl i ett vart av de andra, dock vare den omständigheten att i ett av områdena
tillika må finnas inteckning med sämre rätt ej hinder mot samman -läggningen, så framt innehavare av sådan inteckning medgivit sammanläggningen;
och skall vad nu sagts örn inteckning tillämpas jämväl beträffande
fordran eller annan rättighet, som avses i 11 kap. 2 § jordabalken.

Kungl. Majlis proposition nr 79.

23

Är —- — — innehavare.

Finner ägodelningsdomaren laga hinder mot bifall till ansökningen icke
möta, meddele han förordnande örn sammanläggningen. Eljest hänskjute han
ärendet till ägodelningsrättens prövning.

Ägodelningsdomaren åligger att föra protokoll över av honom handlagda
ärenden angående sammanläggning.

Beträffande förfarandet hos ägodelningsdomaren och vid ägodelningsrätten
samt talan mot ägodelningsdomarens och ägodelningsrättens beslut skola bestämmelserna
i 21 kap. avdelningarna D och G i lagen örn delning av jord å
landet i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

7 §•

Så snart ansökning om sammanläggning inkommit, skall ägodelningsdomaren
lämna domstolen i orten meddelande därom; give han ock ofördröjligen, sedan
ärendet avgjorts, domstolen underrättelse örn beslutet.

Örn ansökningen så ock örn beslut däröver skall anteckning göras i lagfartsprotokollet.
Skall enligt vad i 4 § sägs inteckning gälla jämväl i annat område
än det, vari den beviljats, göres anteckning därom i inteckningsprotokollet.

Beslut, varigenom ansökningen blivit bifallen, skall av ägodelningsdomaren
kungöras byggnadsnämnden ävensom, där fastighetsregister är för staden upplagt,
den som för registret.

4 KAP.

2 §.

Medgivande till sammanläggning, som i 1 § sägs, sökes hos ägodelningsdomaren;
och ingive sökanden därvid utdrag av fastighetsregistret, upptagande
de fastigheter, varom fråga är.

Bestämmelserna i 3 kap. 2 § tredje stycket och 3 § första och andra styckena
i fråga om villkoren för sammanläggning, varom där är fråga, i 3 § tredje,
fjärde och femte styckena örn ordningen för ärendets prövning, i 4, 5 och 6 §§
om verkan av sådan sammanläggning och i 7 § om underrättelse till domstolen
i orten och till den, som för fastighetsregistret, samt örn anteckning i lagfartseller
inteckningsprotokollet i ärende, som i sagda paragraf avses, skola äga motsvarande
tillämpning beträffande sammanläggning, varom i detta kapitel stadgas.

5 KAP.

2 §•

Avstyckning skall---— prövas.

Avstyckning företages-- -— sagts.

Förrättningsmannen —--slut.

Vid förrättningen skola föreskrifterna i 2 och 3 kap., 6 kap. 1 och 3 §§,

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

18 kap. 3 § första stycket samt 19 kap. 27 § i lagen örn delning av jord å
landet äga motsvarande tillämpning, så vitt icke i denna lag är annorlunda
stadgat.

År---förrättningsman.

3 §.

Förrättningsmannen aligger att örn förrättningen och tiden därför minst åtta
dagar förut bevisligen underrätta ej mindre ägaren av stamfastigheten och i
fall, då område, som skall avstyckas, blivit överlåtet till annan, jämväl denne,
än även byggnadsnämnden. Utan hinder av att sakägare ej blivit underrättad
i nu nämnd ordning, må förrättningen företagas, där han ändock infinner
sig vid densamma.

4 §.

Avstyckning må verkställas utan biträde av gode män, så vitt icke förrättningsmannen
eller sakägare finner biträde av gode män erforderligt.

Bestämmes----därförinnan.

5 §.

Bestämmande av gräns mot fastighet, som ej ingår i avstyckningsförrättningen,
skall vid förrättningen äga rum, allenast där det påfordras å någondera
sidan eller av förrättningsmannen aktas nödigt. Huru sådan gräns skall
bestämmas, därom stadgas i 2 kap. 13 §.

8 §.

Avstyckning — — — försvåras.

Inom område, för vilket Konungen fastställt stomplan eller utomplansbestämmelser
eller jämlikt äldre lag förordnat, att särskilda föreskrifter skola
tillämpas med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande, må avstyckning
ej så verkställas, att tillämpningen av nämnda plan, bestämmelser eller föreskrifter
motverkas.

Ej---försvåras.

8 a §.

Avstyckning av ett flertal smärre lägenheter för bostadsändamål eller för
beredande av plats för industriella anläggningar eller i annat liknande syfte
ma inom område, för vilket stadsplan icke finnes fastställd, ej ske, med mindre
magistraten godkänt plan att lända till efterrättelse vid avstyckning inom
området.

Vid---avlopp.

Finner---punkten sägs.

10 §.

Har---— efterrättelse.

Träffa — — — protokollet.

Uppkommer mellan sakägarna tvist örn den rätt, som enligt avhandlingen

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

25

eller träffad förening tillkommer envar av dem, skall frågan underställas
ägodelningsrättens prövning; och vile emellertid förrättningen.

Förekommer---rum.

20 §.

Bestämmelserna i detta kapitel skola även gälla för samhälle å landet, för
vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser.

6 KAP.

Om laga skifte och örn ägodelningsrätt i stad.

5 §.

Utan — ---förrättningen.

Huru gräns, som avses i föregående stycke, skall bestämmas, därom stadgas
i 2 kap. 13 §.

6 §.

Laga skifte å stadsjord må verkställas utan biträde av gode män, så vitt icke
är fråga örn gränsbestämning i den ordning, som stadgas i lagen örn delning
av jord å landet, eller örn ägoutbyte mellan stadsjord och jord å landet eller
ock förrättningsmannen eller delägare finner biträde av gode män erforderligt.

Bestämmes---därförinnan.

8 §.

Ägoutbyte må, utöver vad som följer av 1 §, ske jämväl där bestående fastighetsindelning
ej överensstämmer med gällande stadsplan, tomtindelning eller
stomplan och sådan överensstämmelse utan någon delägares förfång främjas
genom ägoutbytet.

Uppgår skillnaden i uppskattningsinnehåll mellan ägor, som finnas lämpligen
böra utbytas mot varandra, uti det i föregående stycke avsedda fall till
högst tjugufem procent och eljest till högst tio procent av uppskattningsinnehållet
av fastighet eller för flera ägolotter samfällt område, varifrån ägovidd
med det högre uppskattningsinnehållet skall tagas, må ägorna dock utbytas
mot varandra och vederlag för vad å ena sidan brister lämnas i penningar, där
det prövas kunna ske utan någon delägares förfång.

I fråga örn sättet för erläggande och fördelning av penningersättning, varom
nu är sagt, skall vad i lagen örn expropriation stadgas angående expropriationsersättnings
erläggande och fördelning äga motsvarande tillämpning.

9 §.

Inom område, för vilket finnes fastställd stadsplan eller stomplan, må ägolott
ej så utläggas, att planens genomförande eller kvarters lämpliga indelning
i tomter därigenom försvåras.

Har Konungen för visst område fastställt utomplansbestämmelser eller järn -

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

likt äldre lag förordnat, att särskilda föreskrifter skola tillämpas med avseende
å byggnadsverksamhetens ordnande, må inom det område ägolott icke
så utläggas, att tillämpningen av dessa bestämmelser eller föreskrifter motverkas.

10 §.

Äro angående delning av stadsjord i donationsbrev eller eljest särskilda
föreskrifter meddelade, lände de till efterrättelse.

11 §•

Stadsjord, som ingår i tomtindelning, må ej ingå i laga skifte i vidare mån
än såvitt tomtindelningens genomförande därigenom främjas.

Ej må eljest laga skifte äga rum å fastighet eller område av läge och beskaffenhet
att företrädesvis ägna sig till byggnadsplats.

12 §.

Vad enligt detta kapitel gäller örn ägoutbyte i sammanhang med laga skifte
gälle ock, då sådan förrättning eljest förekommer.

Besväras fastighet eller område av servitut, bestående av rättighet till skogsfång
och mulbete eller endera av dessa rättigheter, må på yrkande av fastighetens
ägare servitutet utan sammanhang med skifte utbrytas, där det finnes
medföra nytta och kunna ske utan någons förfång. Rätt att erhålla utbrytning
tillkomme ock ägaren av den fastighet, till vars förmån sådant servitut
gäller, där det visas, att servitutet äventyras.

I avseende å förrättning, som i näst föregående stycke avses, åge vad i 20
kap. 6 och 9 §§ av lagen örn delning av jord å landet stadgas motsvarande tilllämpning.

13 §.

Innan förrättning, som avses i detta kapitel, fastställes, skall, där vid förrättningen
sådant påyrkats eller ägodelningsdomaren eller ägodelningsrätten
eljest så prövar nödigt, yttrande i ärendet inhämtas från byggnadsnämnden.

Beslut örn fastställelse må överklagas av byggnadsnämnden, som därav utan
dröjsmål skall erhålla del.

15 §.

Vad i 1—3 samt 5—14 §§ stadgas för stad skall ock gälla för samhälle å
landet, för vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade
bestämmelser.

16 §.

Rådhusrätt, där sådan finnes, vare ägodelningsrätt i stad. Den lagfarne
ledamot i rådhusrätten, som därtill är satt, skall vara ägodelningsdomare.
Äro flera avdelningar av rådhusrätten, skall ägodelningsdomaren alltid vara
ledamot av avdelning, vid vilken jorddelningsmål skola upptagas.

Stad, där rådhusrätt ej finnes, lyde under ägodelningsrätten i den domsaga
staden i judiciellt hänseende tillhör.

Kungl. Martts proposition nr 79.

27

Vad enligt 21 kap. 3 § i lagen om delning av jord å landet gäller för köping
i fråga om utseendet av valmän för val av ägodelningsnämndemän skall äga
motsvarande tillämpning beträffande stad, som i näst föregående stycke avses.

7 KAP.

1 §•

För---staden.

Till---enskilt.

Tomtboken skall hava sådan uppställning, att den jämväl innehåller uppgifter
örn beslut, innefattande fastställelse å eller ändring i stadsplan eller
tomtindelning, örn särskilda bestämmelser, som Konungen jämlikt äldre lag
meddelat med avseende å sättet för byggnadskvarters användande, ävensom
örn andra byggnadsbestämmelser, så vitt de icke äro föremål för inteckning
efter vad örn servitut är stadgat samt magistraten meddelat föreskrift örn
deras anmärkande, så ock örn huruvida område är att hänföra till gammal eller
ny stadsdel. Har Konungen fastställt stomplan eller utomplansbestämmelser
eller jämlikt äldre lag förordnat, att särskilda föreskrifter skola tillämpas med
avseende å byggnadsverksamhetens ordnande inom område utom stadsplan,
skall beslutet anmärkas i stadsägoboken eller bihang B vid de fastigheter eller
områden beslutet angår. Vad nyss är sagt gälle ock, örn i stadsplan finnas
bestämmelser angående användandet för visst ändamål av fastighet eller område,
som är upptaget i stadsägoboken eller nämnda bihang.

Föreskrift — ---fall.

3 §.

Med---stadsäga.

Nybildad —---tomtboken.

För annan nybildad tomt skall med införandet anstå,

där tomten tillkommit genom åtgärd, vartill enligt 3 kap. medgivande skall
sökas, till dess sådant medgivande lämnats,

samt i annat fall till dess tomtens ägare gjort framställning örn dess införande
i tomtboken.

Andel — — — fastighet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1932.

Bestämmelsen i 1 kap. 2 § att administrativt bildad tomt ej är att anse
såsom rättsligen bestående tomt, innan den blivit införd i tomtboken, skall ej
äga tillämpning, förrän fastighetsregister upplagts för vederbörande samhälle.

Har ärende, varom denna lag innehåller bestämmelse, anhängiggjorts före
lagens ikraftträdande, skall ärendet handläggas och prövas enligt äldre lag.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Förslag

angående ändring

till

Lag

vissa delar av lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om
delning av jord å landet.

Härigenom förordnas, att 1 kap. 24 §, 19 kap. 1, 5, 10 och 13 §§ samt 21
kap. 58 § lagen den 18 juni 1926 örn delning av jord å landet skola, sistnämnda
fem lagrum i nedan intagna delar, erhålla följande ändrade lydelse:

1 KAP.

24 §.

Jord, som ingår i tomtindelning, må ej ingå i laga skifte i vidare mån än
såvitt tomtindelningens genomförande därigenom främjas.

19 KAP.

1 §-

Krån---mm.

Avstyckning av ett flertal smärre lägenheter för bostadsändamål eller för
beredande av plats för industriella anläggningar eller i annat liknande syfte
inom område, som icke är lagt under stadsplan eller byggnadsplan, må ej
ske med mindre Konungens befallningskavande godkänt plan att lända till
efterrättelse vid avstyckning inom området.

Vid---avlopp.

Finner Konungens befallningshavande, att avstyckningsplan eller byggnadsplan
erfordras för visst område, äger Konungens befallningshavande förordna,
att i avbidan på planens upprättande avstyckning icke må ske inom området,
såvida ej Konungens befallningshavande därtill lämnar tillstånd.

5 §.

De---stadgat.

Inom samhälle, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall
iakttagas, samt inom område, för vilket fastställts byggnadsplan eller utom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

29

plansbestämmelser eller jämlikt äldre lag förordnats, att stadsplan skall upprättas,
eller meddelats särskilda föreskrifter med avseende å byggnadsverksamhetens
ordnande eller för vilket godkänts avstyckningsplan, må avstyckning
för bostadsändamål eller för beredande av plats för industriella anläggningar
eller i annat liknande syfte företagas även av annan person än lantmätare,
såvida han äger behörighet innehava befattning såsom mätningsman i
stad; och gälle därvid örn sådan förrättningsman vad i denna lag örn lantmätare
är stadgat.

Skall — —- — förrättningen.

10 §.

Bestämmande---nödigt.

Är fråga örn avstyckning inom samhälle eller område, som i 5 § andra stycket
sägs, och sker i sammanhang med avstyckningsförrättningen bestämmande
av sådan gräns, som avses i första stycket av denna paragraf, må avstyckningsförrättningen
ej avslutas, innan den förrättning, varvid gränsfrågan behandlats,
blivit genom laga kraft ägande beslut fastställd.

13 §. ^ ,

Inom---rum.

Avstyckning inom område, för vilket finnes fastställd stadsplan eller byggnadsplan,
må ej så verkställas, att planens genomförande eller lämplig tomtindelning
därigenom försvåras.

Inom område, för vilket fastställts stomplan eller utomplansbestämmelser
eller jämlikt äldre lag förordnats, att särskilda föreskrifter skola tillämpas med
avseende å byggnadsverksamhetens ordnande, må avstyckning ej så verkställas,
att tillämpningen av nämnda plan, bestämmelser eller föreskrifter motverkas.

Ej må inom samhälle, där den för städerna gällande ordning för bebyggande
skall iakttagas, eller inom område, som i andra eller tredje stycket avses,
i något fall avstyckning så verkställas, att markens ändamålsenliga bebyggande
försvåras.

Avstyckning inom område, för vilket finnes av Konungens befallningshavande
godkänd avstyckningsplan, må ej ske i strid mot samma plan eller så
verkställas, att områdets lämpliga indelning i fastigheter därigenom försvåras.

21 KAP.

58 §.

I mål om avstyckning inom samhälle eller område, varom i 19 kap. 5 § andra
stycket sägs, skall såväl vad enligt denna lag ankommer på ägodelningsrätt
och ägodelningsdomare utom såvitt angår bestämmande av fastighetsgräns i

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

samband med avstyckningen samt tvist, varom i 19 kap. 15 §
överlantmätares befattning med fastställelseprövning fullgöras
befallningsbavande.

Är — ---bestämt.

I mål —---byggnadsnämnden.

Är — — — stadgat.

Beträffande--— bestämd.

sägs, som ock
av Konungens

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1932.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

31

Förslag:

till

Lag

örn ändrad lydelse av 9 § lagen den 23 oktober 1891 (nr 68) angående
väghållningsbesTärets utgörande på landet.

Härigenom förordnas, att 9 § lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet, vilket lagrum ändrats genom lag den 27
juni 1927 (nr 296), skall i nedan intagna delar erhålla följande ändrade lydelse: 9

§.

Inom köping eller annat samhälle på landet, för vilket vad i stadsplanelagen
är stadgat för stad äger tillämpning, åligger det samhället att för väghållningsdistriktets
räkning bygga och underhålla allmän väg eller bro, i den mån
vägen eller bron på grund av nämnda lag skall vara upplåten för allmänt begagnande
såsom gata. För denna väghållning njute samhället ersättning ur
vägkassan såsom nedan sägs, dock ej med högre belopp än det vartill kostnaden
för väghållningens utförande efter samfärdselns behov skäligen kan skattas.
Samhället vare ock berättigat att för distriktets räkning, mot enahanda ersättning,
i vidare mån än nyss sagts ombesörja väghållningen inom samhället.

Ersättning för byggande---föras.

Ersättning för vägunderhåll---rum.

Mark, som erfordras för byggande av väg inom område, för vilket stadsplan
blivit fastställd, skall av samhället tillhandahållas utan kostnad för väghållningsdistriktet,
evad vägen bygges av samhället eller av distriktet. Den inskränkning
i tomtägares skyldighet att ersätta gatumark, som enligt 45 och
46 §§ stadsplanelagen eller motsvarande äldre bestämmelse äger rum, därest i
gatumarken ingår allmän väg, skall ej inträda i det fall, att vägen efter den 1
januari 1928 byggts inom område, som ingår i stadsplanen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1932.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 10 § lagen den 16 maj 1930 (nr 141) örn

vågrätt.

Härigenom förordnas, att 10 § lagen den 16 maj 1930 örn vågrätt skall i
nedan intagna del erhålla följande ändrade lydelse:

10 §.

Å mark till allmän väg, som enligt stadsplan eller stomplan är avsedd till
gata eller annan allmän plats, äger denna lag icke tillämpning, sedan marken
tagits i anspråk för avsett ändamål; dock svare staden för dessförinnan jämlikt
3 § uppkommen rätt till ersättning.

I den mån--- — vägväsendet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1932.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

33

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 29 juni 1926 (nr 352) om enskilda
vägar.

Härigenom förordnas, att 9 § lagen den 29 juni 1926 örn enskilda vägar skall
i nedan intagna del erhålla följande ändrade lydelse:

9 §•

Väg---annan.

Inom stad eller samhälle å landet, där den för städerna gällande ordning för
bebyggande skall iakttagas, må ej väg så byggas, att tillämpningen av stomplan
eller utomplansbestämmelser för stad eller av motsvarande enligt äldre
lag givna föreskrifter motverkas, eller att eljest markens ändamålsenliga bebyggande
försvåras. Vad sålunda stadgas skall äga motsvarande tillämpning
beträffande område, för vilket fastställts byggnadsplan eller utomplansbestämmelser
för landet eller jämlikt äldre bestämmelser förordnats örn upprättande
av stadsplan eller meddelats särskilda föreskrifter med avseende å
byggnadsverksamhetens ordnande.

Väg---— fordrar.

Till —--tarvas.

Ej---föreligga.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1932.

O

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami.

66 käft

(Nr 79.)

34

Kungl. Majlis proposition nr 79.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1, 2 och 3 §§ lagen den 27 juni 1902 (nr 71 s. 1),
innefattande Tissa bestämmelser örn elektriska anläggningar.

Härigenom förordnas, att 1, 2 och 3 §§ lagen den 2.7 juni 1902, innefattande
vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar, såsom dessa lagrum lyda,
1 och 3 §§ enligt lag den 22 juni 1920 (nr 478) samt 2 § enligt lag den 16 maj
1918 (nr 280), skola i nedan intagna delar erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

Har -— --upplåtas.

Menighet vare dock ej pliktig att inom område, för vilket finnes stadsplan
eller byggnadsplan, eller inom fastställt hamnområde avstå eller upplåta gata,
torg, allmän plats eller vattendrag.

Ej heller vare, där ledningen skall inom område, för vilket ej finnes stadsplan
eller byggnadsplan, framdragas på mindre avstånd än etthundrafemtio
meter från boningshus eller annan vid gård uppförd byggnad eller tomtplats
eller trädgård, som tillhör fastighetens ägare, denne skyldig något avstå eller
upplåta, utan så är, att Konungen finner annan sträckning för ledningen icke
kunna utan synnerlig olägenhet användas.

Skall ---— tillämpas.

2 §■

Vill---— medgivit.

Skall inom område, för vilket ej finnes stadsplan eller byggnadsplan, ledning
framdragas ovan jordytan på mindre avstånd än tjugu meter från byggnad,
som ovan nämnts, eller tomtplats eller trädgård, må, där ej anläggningen
skall utföras inom inhägnat järnvägsområde, tillstånd till anläggningen icke
mot bestridande av byggnadens, tomtplatsens eller trädgårdens ägare meddelas,
utan så är, att annan sträckning för ledningen visas ej kunna utan synnerlig
olägenhet användas.

Tillstånd---nyttjas.

Har Konungen---medgivit.

Har ansökning — •—■ — föreskriver.

Var---utsatt.

3 §•

Ansökan örn rätt att för elektrisk starkströmsanläggning påfordra avstående
eller upplåtande av fastighet eller örn tillstånd att utföra elektrisk anläggning,

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

35

som i 2 § avses, skall vara åtföljd av fullständig beskrivning över det tillämnade
företaget med kostnadsförslag, avfattning på karta av föreslagen lednings
sträckning och. av den jord, som för anläggningen erfordras, bestyrkta
förteckningar på dels ägare och innehavare av de fastigheter, över vilka ledningen
skall framdragas eller i vilkas mark den skall nedläggas eller som eljest
äro för anläggningen behövliga, dels ock, såvitt ledningen skall framgå
ovan jordytan, ägare och innehavare av de fastigheter, som, utan att ledningen
skall över dem framdragas, äro belägna på mindre avstånd än tjugu meter från
densamma, uppgift på de överenskommelser, som blivit träffade, eller de hinder,
vilka däremot mött, med flera handlingar, som sökanden vill åberopa; dock att
där fråga är örn ledning, som skall framdragas inom område, för vilket finnes
stadsplan eller byggnadsplan, förteckning, som nyss sagts, erfordras allenast
såvitt angår fastigheter, över vilka ledningen skall framgå eller i vilkas mark
den skall nedläggas.

Finnes •— --erfordras.

Yad —--— järnvägsområde.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1932.

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 20 juni 1924 (nr 384) om åter köpsrätt

till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 20 juni 1924 om återköpsrätt till
fast egendom, vilket lagrum ändrats genom lag den 6 juni 1929 (nr 175),
skall i nedan intagna del erhålla följande ändrade lydelse:

1 §.

Vid försäljning av fastighet, som tillhör kronan, stånde säljaren fritt att i
köpehandlingen i samband med villkor om skyldighet för fastighetens innehavare
att använda densamma för visst ändamål eller ock underlåta viss användning,
göra förbehåll örn rätt för säljaren att enligt denna lag köpa fastigheten
åter (återköpsrätt). Återköpsrätt må ock på sätt nu är sagt förbehållas vid
försäljning av kommun eller municipalsamhälle tillhörig eller eljest i allmän
ägo befintlig fastighet, vilken är belägen inom ort, där den för städerna gällande
ordning för bebyggande skall iakttagas, eller inom område, för vilket
fastställts byggnadsplan eller jämlikt äldre lag förordnats, att stadsplan skall
upprättas.

Återköpsrätt må — — — bestämmer.

Återköpsrätt kan--— återköpsrätt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1932.

Kungl. Majlis proposition nr 79.

37

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse ay 19 § lagen den 18 juni 1925 (nr 334) om
rätt i vissa fall för nyttjanderättsliavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område.

Härigenom förordnas, att 19 § lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för
nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område, vilket lagrum
ändrats genom lag den 5 april 1929 (nr 54), skall i nedan intagna del erhålla
följande ändrade lydelse:

19 §.

Denna — — ■— däri.

Vad i denna lag stadgas äge ej heller tillämpning å mark, som ingår i
stadsplan eller byggnadsplan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1932.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 § liro) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3)
om Kungl. Majrts regeringsrätt.

Härigenom förordnas, att 2 § liro) lagen den 26 maj 1909 örn Kungl. Maj:ts
regeringsrätt, vilket lagrum senast ändrats genom lag den 27 juni 1927 (nr
289), skall i nedan intagna del erhålla följande ändrade lydelse:

ll:o) mål örn avgäld---lägenhet;

mål om tomtmätning;

mål örn avstyckning enligt''— —- — stad;

mål örn avstyckning inom samhälle eller område, varom förmäles i 19 kap.
5 § andra stycket i lagen om delning av jord å landet;

mål, huruvida —--förening;

mål om undantag---bestämmelser;

mål om rätt — — — brukningsdel;
mål om naturminnesmärkens fredande;

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1932.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

39

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 30 maj 1930.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,

Bissmark, Johansson, Dahl.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations- och jordbruksdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bissmark,
ett inom departementet upprättat förslag till stadsplanelag jämte därav
föranledda lagförslag samt anför:

»En fullständig redogörelse för den äldre svenska rättsutvecklingen i fråga
örn stadsplane- och byggnadsväsendet fram till byggnadsstadgan för rikets
städer av den 8 maj 1874 har lämnats av den kommitté, som, enligt därom
av Kungl. Maj:t år 1884 meddelat uppdrag, den 24 augusti 1885 avgav underdånigt
betänkande och förslag till lag angående stadsplan och tomtindelning
m. m. Till denna redogörelse (se sid. 18—38 i nämnda betänkande) torde jag
här få hänvisa.

Detta förslag resulterade som känt icke i någon lagstiftning i vidare mån
än att på grundval därav tillkom lagen den 26 maj 1899 örn vad i vissa fall
bör iakttagas, då byggnad uppförts utöver tomtgräns. Ej heller i övrigt vidigs
på detta område någon ny lagstiftningsåtgärd, förrän den 31 augusti
1907 utfärdades lagen angående stadsplan och tomtindelning, i väsentlig grad
grundad på det förslag, som den 19 mars 1904 avgavs av en år 1903 tillsatt
kommitté.

Genom denna lag erhöll rikets stadsplaneväsen i huvudsak det civilrättsliga
underlag, som det dittills i det väsentliga måst undvara. Detta underlag har
i stort sett bibehållits oförändrat till närvarande tid. Den förändring, som
låg däri, att lagen ersattes av 1 kap. i lagen om fastighetsbildning i stad av
den 12 maj 1917, var av väsentligen formell natur.

Genom 1907 års lagstiftning skedde dock ej någon fullt uttömmande genomarbetning
av det föreliggande lagstiftningsområdet, i det att nämligen det med
stadsplaneväsendet nära sammanhängande byggnadsväsendet ej berördes av de
sålunda vidtagna lagstiftningsåtgärderna. 1903 års kommitté avgav visserligen
ett förslag till de ändringar i byggnadsstadgan för rikets städer, som
kommittén ansåg bliva en följd av dess förslag i övrigt. [Vid lagens utfär -

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

dande vidtogos emellertid icke några ändringar i nämnda stadga, ehuru sådana
redan ur formell synpunkt skulle varit erforderliga för att åvägabringa överensstämmelse
mellan stadga och lag. Detta torde sammanhänga med att frågan
örn revision av byggnadsstadgan vid samma tidpunkt i annan ordning
upptogs till behandling. Genom beslut den 5 juli 1907 tillsatte Kungl. Majit
nämligen en kommitté med uppdrag att verkställa en dylik revision. Denna
byggnadsstadgekommitté avgav utlåtande den 20 mars 1909, innefattande förslag
till byggnadsstadga för riket, över detta förslag yttrade sig bl. a. överintendentsämbetet,
vars utlåtande, dagtecknat den 17 mars 1914, utmynnade i
ett fullständigt förslag till byggnadsstadga, samt bostadskommissionen, vars
den 4 december 1919 avgivna betänkande i ämnet likaledes innefattade ett
fullständigt förslag i sådant hänseende.

Innan frågan örn en ny byggnadsstadga vunnit lösning, hade emellertid fråga
uppkommit örn en mera genomgripande revision även av den nyligen tillkomna
stadsplanelagstiftningen. Genom beslut den 15 december 1916 uppdrogs
åt en kommitté att verkställa revision av gällande bestämmelser angående
stadsplan och tomtindelning. Till denna kommitté, i det följande kallad
kommittén, överlämnades sedermera att avgiva yttrande jämväl i anledning av
bostadskommissionens betänkande med förslag till byggnadsstadga i vad det
ägde sammanhang med frågan örn revision av gällande bestämmelser örn stadsplan
och tomtindelning. Kommitténs betänkande avgavs den 15 december
1920 och innefattade, förutom förslag till vissa följdförfattningar, förslag dels
till stadsplanelag och dels till byggnadsstadga i vissa delar.1

Med föranledande av bostadskommissionens och kommitténs betänkanden anbefallde
Kungl. Majit genom beslut den 21 januari 1921 ej mindre fastighetsregisterkommissionen,
medicinalstyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen, byggnadsstyrelsen och lantmäteristyrelsen
att avgiva utlåtande över nämnda betänkanden med förslag, än även
Överståthållarämbetet, efter att hava berett Stockholms stads byggnadsnämnd
tillfälle att yttra sig, samt länsstyrelserna, efter att hava berett magistraterna,
stadsstyrelserna och byggnadsnämnderna inom länen enahanda tillfälle, att avgiva
utlåtanden över samma betänkanden. Härjämte lämnade Kungl. Majit
genom berörda beslut svenska stadsförbundet, svenska kommunaltekniska föreningen,
svenska teknologföreningen, tekniska högskolans lärarekollegium och
Chalmers tekniska instituts lärarekollegium tillfälle att före den 1 oktober 1921
avgiva utlåtanden över ifrågavarande betänkanden.

Genom skrivelser från justitiedepartementet den 15 februari 1921 anmodades
Överståthållarämbetet och länsstyrelserna att bereda jämväl stadsfullmäktige i
städerna tillfälle att yttra sig i ärendet.

På grund av dessa remisser inkommo ett stort antal utlåtanden och yttranden,
vilka blivit genom justitiedepartementets försorg i sammandrag befordrade till
trycket (statens offentliga utredningar 1923:46).

1 Kommitténs betänkande är undertecknat av dåvarande presidenten Albert Petersson, professorn
Is. Gast. Clason, rådmännen Adolf Dabi och K. Dahlberg, grosshandlaren Herm. Lamm samt
förste stadsingenjören Albert Lilienberg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

41

Emellertid ansågs frågan om revision av stadsplanelagstiftningen och därmed
sammanhängande bestämmelser böra göras till föremål för ytterligare behandling
och tillkallade chefen för justitiedepartementet med stöd av nådigt
bemyndigande den 6 februari 1925 och den 12 juni samma år sakkunniga att
inom departementet biträda med ärendet (i det följande kallade de sakkunniga).

Sedan de sakkunniga erhållit bemyndigande att överväga i vad mån inom
området för de sakkunnigas uppdrag funnes lagstiftningsfrågor, som kunde påkalla
en lösning före slutförandet av de sakkunnigas uppdrag i övrigt, hava
de sakkunniga med skrivelser den 24 oktober 1925 till statsrådet och chefen för
justitiedepartementet överlämnat dels förslag till lag örn gatuhållningsskyldighet
i stad dels ock förslag till lag örn villkor i vissa fall för ägostyckning
och jordavsöndring och förslag till lag örn tillägg till 5 kap. av lagen den 12
maj 1917 örn fastighetsbildning i stad. Förslagen ledde till framläggande för
1926 års riksdag av propositionerna nr 209 och 210, av vilka endast den sistnämnda,
efter vissa jämkningar, vann riksdagens bifall.

De sakkunniga framlade den 27 februari 1928 betänkande med förslag till
stadsbyggnadslag och författningar, som därmed hava samband (statens offentliga
utredningar 1928: 5).1

Genom beslut den 16 mars 1928 anbefallde Kungl. Majit dels fastighetsregisterkommissionen,
medicinalstyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, kammarkollegium,
kammarrätten och lantmäteristyrelsen, dels Överståthållarämbetet, efter att hava
berett magistraten, byggnadsnämnden och stadsfullmäktige i Stockholm tillfälle
att yttra sig, dels ock länsstyrelserna — efter att hava berett magistrater,
stadsstyrelser och byggnadsnämnder inom länen ävensom stadsfullmäktige
respektive allmän rådstuga i städer, kommunalfullmäktige respektive kommunalstämman
i köpingar samt municipalfullmäktige respektive municipalstämman
i vissa samhällen tillfälle att yttra sig -— att avgiva underdåniga utlåtanden
över nyssnämnda betänkande med förslag. Härjämte lämnade Kungl.
Maj :t genom berörda beslut svenska stadsförbundet, svenska kommunaltekniska
föreningen, svenska landskommunernas förbund, svenska teknologföreningen,
tekniska högskolans lärarekol]egium, Chalmers tekniska instituts lärarekollegium,
tekniska samfundet i Göteborg, Sveriges fastighetsägareförbund,
kommittén för brandsläckningsväsendets ordnande i Sveriges städer och
köpingar, Stockholms fastighetsägareförening samt svenska brandskyddsföreningen
tillfälle att avgiva utlåtanden i ärendet.

Sammandrag av de i anledning av dessa remisser avgivna utlåtanden och yttranden
föreligger i tryck (statens offentliga utredningar 1929: 38).

Med stöd av inkomna utlåtanden och yttranden hava förslagen undergått
bearbetning inom justitiedepartementet. Därvid hava biträtt revisionssekreteraren
Hilding Forssman, stadsplancdirektören Albert Lilienberg, magistrats 1

De sakkunnigas betänkande är undertecknat av dåvarande revisionssekreteraren Michael
Ehrenborg samt fastighetsdirektören Nils Hasselquist, byggnadsrådet Fredr. Lilljekvist, länsarkitekten
Edvin Stenfors, stadsarkitekten Sigurd Westholm och magistratssekreteraren W. Hilarion
Wistrand.

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Lagstiftn
i Diféus omfattning
och
uppställning.

Kommittén.

Be

sakknnniga.

sekreteraren W. Hilarion Wistrand samt byrådirektören C. A. V. Hernlund.
Såsom resultat av denna bearbetning föreligga nu följande lagförslag:

1) förslag till stadsplanen,-

2) förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917
(nr 269) örn fastighetsbildning i stad;

3) förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926
(nr 326) örn delning av jord å landet;

4) förslag till lag örn ändrad lydelse av 9 § lagen den 23 oktober 1891 (nr
68) angående väghållningsbesvärets utgörande på landet;

5) förslag till lag angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 29 juni 1926
(nr 352) örn enskilda vägar;

6) förslag till lag örn ändrad lydelse av 1, 2 och 3 §§ lagen den 27 juni 1902
(nr 71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar;

7) förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 20 juni 1924
(nr 384) örn återköpsrätt till fast egendom;

8) förslag till lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 18 juni 1925
(nr 334) örn rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område; samt

9) förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § ll:o) lagen den 26 maj
1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Jag anhåller nu att få redogöra för dessa förslag samt upptager därvid till
en början frågan örn lagstiftningens omfattning och uppställning.

Kommittén har ansett att lagstiftningen angående städernas jordförhållanden
och bebyggande lämpligen borde uppdelas på två olika lagstiftningsområden:
det ena stadsplanelagen med dess naturliga komplement byggnadsstadgan och
det andra fastighetsbildningslagen med dess komplement fastighetsregisterförordningen.
I överensstämmelse härmed har kommittén föreslagit, att stadgandena
om stadsplan och tomtindelning skulle utbrytas ur fastighetsbildningslagen
såsom en särskild lag, benämnd stadsplanelag, samt att i fastighetsbildningslagen
beträffande stadsplan och tomtindelning endast skulle införas ett
stadgande örn deras inverkan på fastighetsindelningen, i huvudsak motsvarande
det stadgande, som därefter genom lag den 13 maj 1921 under 6 a § blivit
infört i 1 kap. fastighetsbildningslagen, övriga kapitel i fastighetsbildningslagen
föreslås skola bliva i huvudsak oförändrade. Rörande kommitténs motivering
får jag hänvisa till betänkandet (sid. 87—88).

De sakkunniga hava (se betänkandet sid. 128 och följande) funnit övervägande
skäl tala för bibehållande av stadgandena i en gemensam lag, då därigenom
instituten stadsplan och tomtindelning, vilka utövade ett genomgripande
inflytande på fastighetsbildningen i stad, blevo reglerade genom samma lag som
de institut, som hade fastighetsbildande verkan. De sakkunniga hava därjämte
ansett sig böra underkasta jämväl gällande bestämmelser örn fastighetsbildningen
och fastighetsregistreringen i stad en i vissa hänseenden genomgri -

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

43

pande omarbetning. Slutligen hava de sakkunniga ansett, att från byggnadsstadgan
till själva lagen borde överföras bestämmelser angående de grunder,
enligt vilka stadsplan borde upprättas, angående byggnadslov, byggnadsnämnd
och påföljd av underlåtenhet att iakttaga meddelade föreskrifter m. m. Beträffande
själva byggandet, i den mån detsamma ej borde regleras genom stadsbyggnadsbestämmelser,
skulle lagen innehålla föreskrifter av beskaffenhet att
kunna allmänt tillämpas, under det att övriga bestämmelser skulle meddelas i
de kommunala byggnadsordningarna. Någon byggnadsstadga skulle alltså
icke vidare förefinnas.

På sätt de sakkunniga erinrat framhöll dåvarande justitieministern, numera Departegeneraldirektören
och chefen för lantmäteristyrelsen T. Nothin vid sin hem- n n
ställan örn bemyndigande att tillkalla sakkunniga för behandling av förevarande
lagstiftningsfråga, att de sakkunniga borde hava att på grundvalen av redan
verkställda förarbeten inkomma med förslag i ämnet. Det synes ock kunna
åberopas giltiga skäl för en dylik begränsning av uppgiften. Det har varit
ett synnerligen svårt och omfattande arbete att på tillfredsställande sätt lösa
frågan örn fastighetsväsendet i städerna och därmed likställda samhällen. Krav
på sådan genomgripande omarbetning av gällande bestämmelser, som skett uti
de sakkunnigas förslag, har ej framkommit. Från åtskilliga håll har däremot
vitsordats, att ifrågavarande lagstiftning i stort sett verkat tillfredsställande.

De av de sakkunniga föreslagna nya bestämmelserna torde ej mera än de nu
gällande vara ägnade att bringa ordning och reda inom fastighetsväsendet, och
omarbetningen synes i denna del knappast vara lyckligt genomförd. Jag hänvisar
härutinnan till vad de på förevarande område speciellt sakkunniga myndigheterna
lantmäteristyrelsen och fastighetsregisterkommissionen yttrat. En
revision jämväl av bestämmelserna örn fastighetsbildning och fastighetsregister
i stad lärer sålunda knappast kunna anses påkallad. Därtill kommer, såsom ock
framhållits i flera av de avgivna yttrandena, att de, som hava att tillämpa denna
lagstiftning, numera äro förtrogna med densamma; en revision skulle därför
sannolikt för lång tid skapa ny osäkerhet och utan motsvarande nytta medföra
ökat arbete för myndigheter och enskilda. Jag finner mig därför böra ansluta
mig till dem, som ansett att gällande bestämmelser i denna del böra i möjligaste
mån lämnas orubbade. Vid sådant förhållande anser jag det riktigast att,
såsom kommittén föreslagit, bestämmelserna örn städernas stadsplaneväsen meddelas
i en särskild lag, skild från fastighetsbildningslagen, som alltså fortfarande
bör bestå huvudsakligen i samma omfattning som enligt kommittéförslaget.
Detta utesluter givetvis ej att jämkning kan vara erforderlig i vissa
av gällande lags bestämmelser örn fastighetsbildning i stad, en fråga, vartill
jag återkommer i det följande.

Lantmäteristyrelsen, som förordat bibehållande av lagstiftningen om fastighetsbildning
och fastighetsregistrering i en särskild lag, har ansett att såsom
ett första kapitel i fastighetsbildningslagen borde upptagas, förutom den för
närvarande där förekommande 6 a §, jämväl bestämmelserna om tomtindelning,
vilka enligt styrelsens mening syntes närmare sammanhöra med fastighetsbildningen
än med stadsplanelagstiftningen; därigenom skulle i en särskild lag

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Vissa

ilHYUd grnnder.

återfinnas de bestämmelser, som de tjänstemän hade att tillämpa, vilka inom
städerna hade hand örn fastighetsbildningen och fastighetsregistreringen. Väl
må det vara sant, att tomtindelning syftar till en uppdelning av kvarter i
särskilda fastigheter. Men den fastighetsbildning, som därigenom sker, är
i regel icke rättsligen bestående i och med det att tomtindelningen fastställes.
Den verkan i detta hänseende, som är knuten vid tomtindelningen såsom sådan,
är alltså av annan art än den som följer exempelvis av en avstyckning. Däremot
medför tomtindelningen såväl enligt gällande lag som enligt föreliggande
förslag vittgående rättsverkningar i andra hänseenden, såsom i fråga örn
rätt att uppföra nybyggnad och skyldighet att ersätta gatumark m. m., vilket
allt regleras i lagstiftningen örn stadsplan. Tomtindelningen synes mig därför
i första hand böra betraktas såsom ett led i stadsplanens genomförande.
Det må ock erinras örn att byggnadsnämnd, som i de flesta städer och samhällen
torde upprätta förslag till stadsplan, jämväl har att upptaga frågor
örn tomtindelning. I denna del avses icke att vidtaga ändring. På grund
härav och då bestämmelserna örn tomtindelning i såväl gällande som tidigare
lagstiftning sammanförts med bestämmelserna örn stadsplan, har jag ansett
detta böra ske jämväl i det nu framlagda förslaget.

På sätt förut antytts avsåg kommittén att bibehålla en särskild byggnadsstadga,
motsvarande den nu gällande av den 8 maj 1874. De sakkunnigas förslag
åter innebär, att någon sådan författning icke vidare skulle finnas. Denna
anordning har medfört, att i lagen måst införas en mångfald bestämmelser av
administrativ art. Erkännas må, att vissa av de sakkunniga framhållna praktiska
fördelar skulle vinnas genom den föreslagna anordningen. Dock synes
det mig mindre lämpligt att i så stor omfattning, som här skett, upptaga bestämmelser
av antydd art i en civillag. Jag har därför icke funnit mig böra
följa de sakkunnigas förslag härutinnan. I likhet med kommittén anser jag,
att genom bestämmelser av civillags natur bör sörjas för att rättsligt bindande
underlag för byggnadsverksamhetens ordnande inom rätt tid åstadkommes i
alla de fall, där ur allmän synpunkt en kontroll över bebyggandet är önskvärd.
De bestämmelser, som ytterligare erfordras, ävensom föreskrifter rörande tekniska
och andra detaljer synas böra meddelas i byggnadsstadgan och de lokala
byggnadsordningarna. Jag föreslår därför bibehållandet av en allmän byggnadsstadga.
Dock torde numera en sådan icke böra tillkomma utan riksdagens
hörande. Jag ämnar därför föreslå Kungl. Maj :t att samtidigt med avlåtande
av proposition angående ny stadsplanelagstiftning anhålla om riksdagens yttrande
över ett förslag till byggnadsstadga.

Innan jag upptar till behandling de särskilda bestämmelserna i de inom justitiedepartementet
utarbetade förslagen vill jag lämna en kortfattad redogörelse
för vissa huvudgrunder i stadsplanelagsförslaget.

Förslaget bygger på den principen, att de inskränkningar i den enskilde
ägarens rätt att nyttja sin mark, som en stadsplanelagstiftning måste innebära,
böra i sina grundläggande delar erhålla civilrättslig giltighet och att inskränkningar
blott böra förekomma, då så kräves med hänsyn till allmänt intresse.

Kungl. Majlis proposition nr 79.

45

Beträffande stadsplanelagt område går förslaget ut på dels att stadsplanen
skall omfatta och till sina rättsverkningar vara avpassad för all inom området
belägen mark, även sådan, som icke är byggnads- eller gatumark, dels ock att
den i stadsplanen upptagna markens användning för bebyggande eller eljest
skall i erforderlig omfattning regleras genom stadsplanebestämmelser. Dessa
skola alltså kunna givas även för annan mark än byggnadskvarter och skola
ingå i stadsplanen såsom en del av densamma. Enligt förslaget kan stadsplan
eller ändring däri fastställas även mot stadens vilja, där stadsplan kräves för
stadens ändamålsenliga utveckling eller till främjande av betydande allmänt
intresse och staden underlåter vidtaga erforderliga åtgärder.

För reglering av stads område utom stadsplan upptager förslaget ett nytt institut,
kallat stomplan. Därmed avses en plan för framtida ordnande av område
utom stadsplan. Stomplanen innebär en planläggning av visst område
i de stora grunddragen, såsom i avseende å framtida huvudgator och andra
allmänna platser. Erfordras särskilda bestämmelser angående områdets bebyggande
eller användande i övrigt, skall stomplanen innehålla sådana bestämmelser.
Angående byggnadsverksamheten inom område, som ej ingår i stadsplan
eller stomplan, skola ock meddelas särskilda bestämmelser, där så erfordras.
Sådana bestämmelser benämnas i förslaget utomplansbestämmelser. Örn
upprättande och fastställande av stomplan och utomplansbestämmelser föreslås
samma regler som i fråga örn stadsplan. Det i gällande fastighetsbildningslag
förekommande institutet avstyckningsplan har där bibehållits men i något
modifierad form.

I fråga örn utnyttjande av planlagt område — varmed avses jämväl stomplanelagt
område — innehåller förslaget åtskilliga avvikelser från gällande lag.

Sålunda äro förbuden mot nybyggnad å ena sidan i viss mån utsträckta i anledning
av nytillkomna bestämmelser men å andra sidan mildrade genom öppnande
av nya möjligheter till dispens, såsom i fråga om byggnad å gatumark
m. m.

Stadens rätt att komma i besittning av mark för stadsplans genomförande är
i vissa hänseenden vidgad. Härutinnan må framhållas, att rätt tillerkänts
stad att lösa viss i stomplan ingående mark ävensom befogenhet i viss utsträckning
till s. k. ekonomisk zonexpropriation av stadsplanelagt område. Ifråga
örn enskild väg, som ingår i mark, vilken enligt stadsplan eller stomplan är
avsedd för gata, torg, park eller annan allmän plats, tillkommer staden viss
nyttjanderätt utan hinder av den rätt annan kan äga till marken.

Ägare av del av tomt har tillagts rätt att till sig lösa återstoden av tomten.
Då anspråk på sådan inlösen anhängiggjorts, skall i ärendet prövas ej allenast
sökandens utan även annan delägares i sådant hänseende framställda anspråk,
så att frågan örn tomtens förenande i en ägares hand varder på en gång och i
samma ärende slutligen avgjord. Underlåter ägare av del av tomt att utöva
sin lösningsrätt, inträder rätt för staden att lösa alla tomtens delar.

Stadens plikt att lösa mark är delvis omlagd på annan grund än den nu gällande.
Den är utsträckt att gälla även mark, som ingår i stomplan, och har
gjorts beroende av, huruvida ägaren är betagen möjlighet att nyttja marken

Kungl. Majlis proposition nr 79.

41?

på sätt som står i skäligt förhållande till dess värde till följd av att marken
enligt stadsplan eller stomplan skall användas till annat ändamål än enskilt
bebyggande. Skyldighet för stad att lösa tomtdel föreligger icke. Stadens
lösningsplikt kan på grund av de föreslagna bestämmelserna beräknas i regel
inträda endast successivt, i följd varav nu gällande bestämmelser örn anstånd
med stadsplans och tomtindelnings genomförande eller med inlösen av viss
bebyggd mark ansetts kunna uteslutas.

I avseende å tomtägares skyldighet att till staden gälda ersättning för gäsmark
givas vissa ändrade bestämmelser, bland annat i syfte att för staden öppna
möjlighet att verkställa regleringen av sagda skyldighet i ett sammanhang för
en större del av en gata. Beträffande skyldighet för tomtägare att bidraga till
annan gatukostnad utgår förslaget från att denna angelägenhet fortfarande skall
ordnas lokalt efter förhållandena inom varje särskilt samhälle och att nuvarande
lokala bestämmelser skola gälla intill dess stadsfullmäktige antaga gatuordning,
angivande biand annat grunderna för beräknande av den kostnad, som skall påföras
tomtägarna. Gatuordning skall underställas Konungens prövning, där på
tomtägare lägges skyldighet, som tidigare icke ålegat honom. Lagen innehåller
ock regler angående vad som skall iakttagas vid bestämmande av grunderna för
tomtägares bidragsskyldighet.

Förslaget medgiver möjlighet för Konungen att i sammanhang med stadsplans
fastställande_ förordna, att markexploatör skall dels utan ersättning till
staden i viss omfattning avstå mark till gata eller annan allmän plats eller till
allmän byggnad dels ock bekosta anläggning av gator och underjordiska avloppsledningar
intill ett belopp, motsvarande vad staden enligt gatuordning eller
eljest äger uttaga av tomtägarna.

Vad angår stadsliknande samhällen på landet bibehållas i förslaget gällande
lags stadganden därom, att för dessa samhällen skall tillämpas vad i lagen är
stadgat för stad och att Konungen skall äga att förordna örn sådan tillämpning
för tätare befolkad ort på landet. Emellertid har upptagits bestämmelse, enligt
vilken för dessa samhällen kan meddelas nödig lindring i stadsplanelagens stadganden
angående skyldighet att upplåta gata och annan allmän plats till allmänt
begagnande.

För område på den egentliga landsbygden skall, där särskild reglering erfordras
av byggnadsverksamheten inom sådant område, plan upprättas för områdets
bebyggande. Denna plan, kallad byggnadsplan, är en plan för bebyggande och
användande i övrigt av däri ingående mark med vissa rättsverkningar av mindre
omfattning och lindrigare art än de, som följa av stadsplan. Erfordras särskilda
bestämmelser angående byggnadsverksamheten inom område utom byggnadsplan,
må utomplansbestämmelser fastställas. Fastställandet av byggnadsplan
och utomplansbestämmelser tillkommer Konungens befallningshavande.
För område på landet kan ock upprättas avstyckningsplan enligt bestämmelser
i jorddelningslagen. Även denna lags regler örn avstyckningsplan hava
i viss mån modifierats.

Jag övergår härefter till behandling av de särskilda lagförslagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

47

Förslaget till stadsplanelag.

AVDELNING I.

Bestämmelser angående stad.

Om stadsplan och tomtindelning.

1 och 2 §§.

I gällande lagstiftning har, om man bortser från avstyckningsplan, upptagits
allenast en planform för stads ordnande och bebyggande, nämligen stadsplan.
Bestämmelserna härom återfinnas i 1 kap. 1 § fastighetsbildningslagen.
Stadsplans innehåll angives sålunda, att den skall omfatta såväl byggnadskvarter
som gator, torg och andra allmänna platser samt dessas höjdlägen. Några
andra kategorier av mark i stadsplanen känner icke gällande lag. Dock har i
praxis stadsplanebegreppet fått en vidsträcktare innebörd. Sålunda hava parker
och planteringar ansetts kunna inpassas under de allmänna platserna. Beträffande
de områden, som kunna sammanfattas under beteckningarna särskilt
trafikområde, skydds- eller säkerhetsområde, idrottsområde och begravningsplats,
framgår av utredningen, att den nuvarande stadsplanelagstiftningens
ringa differentieringsmöjligheter gjort, att antingen den utväg tillgripits, att
områdena uteslutits ur stadsplanen, eftersom deras intagande i densamma skulle
vålla svårigheter för deras rationella utnyttjande, såsom åtminstone tidigare i
stor utsträckning skett särskilt beträffande järnvägsområden och hamnområden,
eller ock att områdena väl intagits i stadsplan, men utan att påföljden därav
varit klar, såsom exempelvis i fråga örn begravningsplats, eller under missvisande
beteckning, såsom i fråga örn vissa säkerhetsområden. Enligt gällande lagstiftning
må för visst i stadsplanen upptaget område finnas särskilda bestämmelser
i avseende å sättet för byggnadskvarterens användande, vilka bestämmelser,
vanligen kallade byggnadsbestämmelser, visserligen antagas i samma
ordning och få anses åtnjuta samma civilrättsliga skydd som stadsplanen samt
tjäna till att komplettera densamma men dock anses såsom något från själva
stadsplanen skilt. Kommittén har lämnat en redogörelse för stadsplanebegreppets
utveckling enligt och vid sidan av lagstiftningen, till vilken redogörelse
jag ber att få hänvisa (se kommitténs betänkande sid. 92—95).

Kommitténs förslag i denna del går ut på att åt stadsplanen giva en vidgad
och fördjupad innebörd. Enligt kommitténs uppfattning av stadsplanebegreppet
bör detta närmast betecknas såsom sammanfattningen av de i därom
särskilt stadgad ordning fastställda regler angående ordnandet och bebyggandet
av stadens i planen innefattade område. Kommittén har velat, att
stadsplanen skulle omfatta och till sina rättsverkningar vara avpassad för all
inom det planlagda området belägen mark, även sådan, som icke vore att hänföra
till vare sig byggnads- eller gatumark, och vidare att den i stadsplanen
upptagna markens användning skulle i erforderlig omfattning regleras genom

Stadsplans
omfattning
och innehåll.

Gällande lag,

Kommittén.

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

De

akknnniga.

stadsplanebestämmelser. Sådana skulle alltså kunna givas även för annan
mark än byggnadskvarter, och de skulle utgöra en integrerande del av stadsplanen,
så att denna plan komme att innefatta hela det komplex av bestämmelser,
som rättsligt gällde angående det planlagda områdets bebyggande och utnyttjande
i övrigt.

Enligt kommitténs förslag till byggnadsstadga kan såsom trafikområde, säkerhetsområde,
idrottsplats eller begravningsplats i stadsplan intagas dels
område, som användes för sådant ändamål, och dels område, som är avsett
att framdeles därför tagas i anspråk. Tillika föreslås, att därest område, som
nu sagts, icke användes för sitt ändamål, när området intages i stadsplan, stadsplanen
bör jämväl upptaga planläggning av området att tillämpas, intill dess
detsamma blir för sitt ändamål taget i anspråk. Därest å mark inom kvarter,
som i stadsplanen upptagits såsom avsedd för allmän byggnad, icke finnes sådan
byggnad vid tiden för stadsplanens antagande, bör enligt förslaget, där marken
tillhör annan än staden, planen jämväl upptaga bestämmelser angående markens
användande, för det fall att den icke blir för dylikt bebyggande utnyttjad.
Kommitténs förslag i denna del innebär alltså en alternativ planläggning av
ifrågavarande områden, medförande särskilda rättsverkningar (se sid. 154—
160 i kommitténs betänkande).

Även de sakkunniga hava ansett, att det nuvarande stadsplanebegreppet,
sådant det i lagstiftningen utformats, icke tillräckligt tillgodosåge det behov
av differentiering, som en behörig planreglering av ett nutida stadssamhälle
framkallade, samt att, så länge man i likhet med kommittén endast hade att
röra sig med en enda plantyp, nämligen den i detalj gående planen, den enda
tillfredsställande lösningen vore den av kommittén angivna. De sakkunniga
hava emellertid funnit, att med hänsyn till de behov, en modern stadsplanelagstiftning
hade att fylla, man icke kunde åtnöjas med allenast en plantyp,
utan deras förslag går ut på att i stad kunna finnas två slag av planer, nämligen
generalplan och stadsplan. Rörande skälen härtill hänvisas till de sakkunnigas
motivering (sid. 154 och följande). Uti 1 kap. 2 § definieras det nya
generalplaneinstitutet såsom en plan för ordnande av stadsbyggandet i fråga örn
anläggningar för huvudtrafik eller anordnande av särskilda trafikområden eller
i fråga örn huvudfördelning av områden i övrigt för olika stadsbyggnadsändamål.
En generalplan skulle alltså i första hand vara ett medel att reservera mark
för vissa samhällsbehov av mera allmän art. Dit räkna de sakkunniga främst
sådana huvudtrafikleder, som avse att betjäna den större trafikens behov, samt
park, idrotts- och odlingsområden av större omfattning, vidare områden för särskilda
trafikbehov, såsom järnvägar, hamnar och flygplatser, samt säkerhetsområden
och begravningsplatser m. m., allt i den mån de icke äro av så ringa
omfattning, att deras upptagande i generalplanen av denna anledning icke kommer
i fråga. Men generalplanen har också enligt de sakkunnigas förslag till
uppgift att för särskilda huvudändamål fördela de områden, som i en framtid
bliva föremål för indelning i byggnadskvarter, gator och torg samt allmänna
platser. De huvudändamål, som därvid avses, äro väsentligen tre: bostadsbyggande,
industrianläggningar och offentliga byggnadsanläggningar.

Kungl. Majlis proposition nr 79.

49

Stadsplanens väsentliga uppgift är, enligt de sakkunnigas förslag, att omhändertaga
de områden, som i generalplanen avsatts för nämnda tre huvudändamål.
Emellertid hava de sakkunniga ansett, att ett områdes stadsplaneläggande icke
bör medföra att detsamma avföres ur den generalplan, som det förut kan hava
tillhört, utan bör detsamma lämpligen kvarligga i generalplanen såsom ett område,
som förutom generalplaneregleringen erhållit en detaljerad stadsplanereglering.
Av det anförda framgår, att de sakkunniga bibehållit ett stadsplanebegrepp
med den begränsade räckvidd, som följer av en ordagrann tolkning av gällande
lag. I stadsplanen må alltså i stort sett icke upptagas annat än byggnadskvarter,
gator, torg, parker och dylikt; alla de övriga specialområden, vilka en
modern plan måste innehålla, skola enligt förslaget redovisas i generalplanen
och endast där.

Av skäl, som jag kommer att anföra vid behandlingen av 10 § i föreliggande
förslag, kan jag icke tillstyrka införandet av ett generalplaneinstitut med den
innebörd, detsamma erhållit i de sakkunnigas förslag. I stället föreslår jag
stadsplanebegreppets utvidgande i huvudsaklig överensstämmelse med kommittéförslaget.
Bestämmelserna härom hava upptagits i 1 och 2 §§, som i sak
nära överensstämma med motsvarande bestämmelser i kommittéförslaget; dock
föreligga vissa skiljaktigheter, för vilka jag i det följande skall redogöra.

Rörande stadsplanens omfattning förutsättes liksom i gällande lag, att i regel
stadsplanen åtminstone från början omfattar allenast del av stadens område
och utsträckes i den mån staden själv finner det erforderligt. I princip
skall det tillkomma stadén själv att träffa avgörande i nämnda hänseenden.
Någon inskränkning i stadens s. k. stadsplaneveto utöver vad som följer av bestämmelserna
i 4 § avses icke genom stadgandet i 1 §. Motsvarande stadgande
i 1 § första stycket av kommittéförslaget skulle, enligt uttalande i motiven
(sid. 90), hava betydelse icke endast såsom en maning åt de kommunala myndigheterna
; den avsåg dessutom att åt de statens myndigheter, som hade att övervaka
stadsplaneväsendet, giva befogenhet att med lämpliga medel påverka samhälle,
som ådagalade försummelse och likgiltighet med hänsyn till utsträckandet
av stadsplanen, en påverkan, som i sista hand kunde erhålla karaktären av
formligt föreläggande för staden att vidtaga nödiga åtgärder för bringande av
stadsplanen till bättre överensstämmelse med utvecklingen. Det har på goda
grunder ifrågasatts, huruvida de statliga myndigheterna utan uttryckligt stadgande
i lagen skulle kunna anses äga rätt att meddela förelägganden i angivna
hänseende. I allt fall torde det vara nödvändigt, att myndigheternas befogenhet
härutinnan blir i lagen noga preciserad. Till frågan härom skall jag återkomma
vid behandlingen av 4 §.

Liksom kommittéförslaget innehåller förslaget även bestämmelser om stadsplans
innehåll. Uppräkningen av de särskilda ändamål, för vilka områden
kunna redovisas i stadsplanen, är dock icke fullständig. De i 2 § angivna ändamålen
äro de vanligen förekommande, men hinder möter icke mot att i stadsplanen
upptaga jämväl områden för andra ändamål.

Såsom byggnadskvarter räknas enligt förslaget även platser för allmänna
byggnader. De sakkunniga hade i motsvarande bestämmelse i 5 kap. 1 § sär Bihang

till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 66 käft. {Nr 79.)

Departe mentschefen.

4

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

skilt omnämnt platser för nämnda ändamål. Detta hade sin grund bland annat
i en önskan att tydligt utmärka, att vid upprättande av stadsplan samhällets
behov av sådana platser borde behörigen uppmärksammas. Särskilt omnämnande
i lagtexten av dessa platser har jag dock ej ansett erforderligt.

Liksom enligt kommittéförslaget skola i stadsplanen redovisas gator, torg,
parker och andra allmänna platser. Med uttrycket ''andra allmänna platser’
avses platser för gatutrafiken, mindre planteringar, som ej äro att hänföra till
parker, samt andra därmed jämförliga områden. Körande behovet av parkers
omnämnande i stadsplanelagen kan jag hänvisa till vad kommittén därom anfört
(se sid. 96—98 i betänkandet).

Uti stadsplanen skola vidare utmärkas särskilda trafikområden, såsom järnvägsområden,
vattenleder, hamnområden, flygplatser, vidare skydds- eller säkerhetsområden,
idrott sområden och begravningsplatser. Såsom jag förut nämnt
hade kommittén i fråga örn dylika områden samt kvartersmark, avsedd för allmän
byggnad, föreslagit ett system med alternativa planer. Det huvudsakliga
skälet för kommittén att föreslå en sådan anordning synes hava varit, att
kommittén hyst betänkligheter mot att ålägga staden lösenskyldighet till marken.
De sakkunniga hava uttalat synnerlig tvekan örn lämpligheten av
systemet med alternativa planer. De hava i sitt förslag icke upptagit detsamma
utan funnit sig böra pålägga staden skyldighet att under vissa förutsättningar
lösa marken. I åtskilliga av de avgivna yttrandena hava ock erinringar
riktats mot det av kommittén förordade systemet. Från sakkunnigt
håll har framhållits, att systemet skulle medföra stora svårigheter vid
uppförande av stadsplan och att det mången gång bleve omöjligt uppgöra de
alternativa planerna på sådant sätt, att båda tillfredsställande läte förena sig
med planläggningen i övrigt. Sättet för visst områdes disponerande torde
ofta vara av betydelse ej blott för området självt utan även för större eller
mindre del av den kringliggande trakten. Ett områdes användande på det
ena eller andra sättet kan därför måhända inverka på planläggningen av ganska
stora delar av stadsplaneområdet. Jag kan icke finna, att av kommittén
befarade olägenheter skulle behöva uppstå därigenom att lösenskyldighet i vissa
fall ålägges staden beträffande mark, varom nu är fråga. Jämlikt de i 28 §
föreslagna bestämmelserna inträder lösenskyldighet endast i det fall, att markägaren
till följd av stadsplanen är betagen möjligheten att nyttja marken på
sätt som står i skäligt förhållande till dess värde. Härav torde följa, att staden
icke är pliktig lösa mark, som genom sitt läge eller sitt sammanhang med annan
ägaren tillhörig mark eller eljest kan utan förfång för ägaren tillsvidare nyttjas
för annat ändamål än bebyggande. Härigenom torde en tillfredsställande
avvägning hava skett mellan å ena sidan ägarens befogade anspråk att
få tillgodogöra sig sin egendom och å den andra stadens intresse att icke i
oskälig grad betungas med marklösen. Är, då inlösen av mark påkallas, uppenbart,
att marken ej bör användas för det i stadsplanen angivna ändamålet,
står det staden fritt att genom ändring, där så kan ske, av stadsplanen få sin
lösenskyldighet undanröjd. Jag har alltså icke ansett mig böra upptaga det
av kommittén föreslagna systemet med alternativa planer.

Kungl. Maj.is proposition nr 79.

51

På sätt framgår av kommittébetänkandet (sid. 99 och följande) har frågan
huru järnvägsområde och hamnområde borde behandlas från stadsplanesynpunkt
varit föremål för tvekan. Järnvägsstyrelsen har i regel påkallat järnvägsområdes
undantagande från stadsplanen, och städer, vilka äro hamnägare,
hava varit ganska benägna att undantaga hamnområde. Skälet härtill har varit,
att man ansett att områdenas upptagande i stadsplan skulle med hänsyn
till gällande föreskrifter lägga hinder i vägen för områdenas behöriga utnyttjande
för sitt ändamål.

Till kommitténs prövning hade överlämnats en i dess betänkande omförmäld,
av styrelsen för svenska stadsförbundet den 21 november 1914 avgiven och av
järnvägsstyrelsen genom utlåtande den 24 januari 1916 i huvudsak förordad
framställning. Uti sitt utlåtande framhöll järnvägsstyrelsen den stora vikten
av att disponerandet av trafikområdena icke förhindrades eller försvårades
därigenom att för dem komme att bliva gällande stadsplanelagens bestämmelser
bland annat örn skyldighet att avstå gatumark inom området eller att ställa sig
till efterrättelse de allmänna eller särskilda bestämmelser, som gällde för byggnadstomters
användande. I sitt över kommittéförslaget avgivna yttrande (se
sid. 48 i sammandraget) förklarade järnvägsstyrelsen, att med den begränsning
av stadsplanelagens regler i avseende å ifrågavarande områden, som kommittén
uppdragit, syntes från statens järnvägars sida icke vara något att erinra mot
den av kommittén föreslagna utsträckningen av stadsplanebegreppet. Dock
riktade styrelsen vissa anmärkningar mot 39 § i kommitténs förslag till byggnadsstadga
örn den lokala byggnadsnämndens förhållande till företag, som
innebär uppförande av byggnad för det allmännas räkning. Styrelsen
befarade, att stadgandet skulle för statens järnvägar medföra ökade kostnader
och tidsutdräkt för varje byggnadsföretag, samt framlade ett jämkningsförslag.

Det av de sakkunniga framlagda förslaget i 17 kap. 10 § stadsbyggnadslagen
avviker från de tidigare och innebär bland annat, att allmänna byggnadsföretag,
till vilka ritningarna ej granskas av Konungen eller byggnadsstyrelsen,
likställas med enskilda byggnadsföretag. I sitt utlåtande över förslaget har
järnvägsstyrelsen vidhållit sin ståndpunkt, att statens järnvägars husbyggnadsverksamhet
måtte såsom hittills få vara undantagen byggnadsnämnds
granskning och övervakande, dock endast såvitt angår byggnader, belägna inom
de egentliga järnvägsområdena. Däremot har styrelsen icke haft något
att erinra mot att byggnadsföretag, som utföras å tomter inom själva samhällena.
äro underkastade samma regler i detta hänseende som enskilda företag.

I yttranden från åtskilliga hamnstyrelser och andra ha uttalats önskemål örn
en viss befogenhet att inom hamnområde ordna bebyggandet under friare former
än eljest.

Vad sålunda förekommit synes mig icke böra föranleda till att järnvägsområden
och hamnområden uteslutas ur stadsplanen.. Fördelen av deras redovisande
är uppenbar. Anmärkningarna synas ej heller avse deras upptagande i
och för sig utan rikta sig mot de därmed förbundna rättsverkningarna. Vad
angår frågan om skyldighet att för byggnadsföretag inom sådant område in -

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

hämta tillstånd hos byggnadsnämnd, torde frågan härom böra upptagas till
närmare behandling vid utformandet av förslaget till byggnadsstadga.

Med skydds- och säkerhetsområden avses i överensstämmelse med de sakkunnigas
förslag icke blott anläggningar, som medföra fara, mot vilken skydd
kräves, utan även anläggningar av allmän art, som själva kräva skydd.

Liksom i de sakkunnigas förslag omfattar begreppet vattenområde i förevarande
lag endast sådana vattenområden, som icke ingå i annat i stadsplanen
upptaget område. Rörande frågan, huruvida, där stadsplaneområde gränsar
intill vatten, i stadsplanen städse bör fixeras en gränsskillnad mellan land och
vatten, delar jag de sakkunnigas uppfattning därutinnan, att fall kunna tänkas
förekomma, där sådant fixerande ej är nödvändigt. Jag är ock ense med de
sakkunniga i fråga örn den verkan, ett vattenområdes upptagande i stadsplan
bör äga angående rätt å ena sidan för ägaren att nyttja detsamma och å andra
sidan för staden att expropriera området för att kunna genomföra eller trygga
den vattengräns, som vid stadsplanens antagande prövats vara den ur stadsplanesynpunkt
mest önskvärda.

Förevarande förslag innehåller liksom de tidigare den bestämmelsen, att
höjdlägen skola i stadsplanen upptagas i erforderlig omfattning. Att, på sätt
ifrågasatts i yttrande över kommittéförslaget, i lagtexten närmare precisera,
vad med uttrycket ''erforderlig omfattning’ avses har jag icke ansett behövligt;
i den mån mera speciella föreskrifter härutinnan böra meddelas, synas
dessa hava sin plats i byggnadsstadgan. I första hand avses givetvis vad i
gällande lag benämnes gatuprofiler.

Framhållas må i detta sammanhang, att höjdförhållandena böra i stadsplanen
angivas så fullständigt, att därav kan bedömas, huruvida möjlighet finnes till
anordnande av nöjaktigt avlopp. Det torde därför icke vara behövligt att i
stadsplanelagen intaga föreskrift örn förebringande av särskild utredning härom.
Det synes mig ej heller lämpligt att göra frågan på vad sätt avlopp lämpligen
bör anordnas till föremål för fastställelse i samband med fastställelse av stadsplanen
i vidare mån än som föranledes av de i denna angivna höjdlägena. Härav
följer, att jag icke anser att, på sätt ifrågasatts under förarbetena, en fullständig
avloppsplan behöver föreligga redan vid stadsplanens uppgörande.

Av vad jag tidigare yttrat framgår, att det av mig på grundval av kommittéförslaget
förordade stadsplanebegreppet innebär, att i stadsplanen skola
såsom en integrerande del av densamma upptagas de ytterligare bestämmelser,
som finnas erforderliga för bebyggande eller användande i övrigt av i stadsplanen
ingående mark. I de sakkunnigas förslag hava stadsplanebestämmelsema
betecknats såsom ett med planen visserligen intimt förknippat men dock
självständigt vid dess sida stående institut. Vid bedömande av denna huvudsakligen
formella fråga har jag ansett den av kommittén föreslagna lösningen
enklare och mest ägnad att befordra klarhet och reda.

Rörande behovet av att i förhållande till gällande lags stadganden örn byggnadsbestämmelser
utvidga möjligheten att meddela föreskrifter angående användande
av i stadsplan intagen mark ävensom rörande det närmare innehållet

53

Kungl. Majlis proposition nr 79.

i sådana föreskrifter kan jag ansluta mig till vad kommittén därom yttrat (se
betänkandet sid. 107—109). Jag vill härutinnan särskilt framhålla, att stadsplanen
bör innehålla noggranna bestämmelser örn användningen av varje däri
ingående område. I byggnadsstadgan torde böra inflyta närmare anvisningar
örn i vilka hänseenden bestämmelser lämpligen böra meddelas.

Uti yttrande över kommittéförslagets bestämmelser örn stadsplans innehåll
anmärkte stadsplanenämnden i Stockholm, att föreskrifter saknades i 1 § rörande
tunnel och att denna fråga icke heller berördes pa annat ställe i lagförslaget.
Tvekan kunde därför enligt nämndens förmenande uppstå, huruvida
en tunnel, som förmedlade gatutrafik, skulle hänföras till gatumark eller
till trafikområde eller eventuellt behandlas pa annat sätt. Da det mäste anses
önskvärt, att klarhet härutinnan vunnes, föreslog nämnden paragrafens komplettering
med en bestämmelse, huru tunnel i stadsplanehänseende skulle behandlas.

Anordnande av trafiktunnlar och inredande av garage och andra byggnader
under markens plan torde i många fall vara nödvändiga hjälpmedel för
den moderna stadsplaneteknikern till åstadkommande av möjligheter att tillgodose
det alltmera växande trafikbehovet. Föreliggande förslag förutsätter
ock, att i stadsplanen kan medgivas inredande av byggnad under markens
plan. Enligt vad för mig uppgivits har i vissa främmande länder det även
visat sig behövligt att överbygga kvarter, gator och platser inom större eller
mindre område samt uppgöra särskild plan för användandet av det genom överbyggnaden
vunna utrymmet ovanför markens nivå. Den tid är måhända icke
alltför avlägsen, då man ser sig nödsakad begagna en sådan metod även hos
oss. Principiellt lärer intet vara att invända mot att at 2 § i de nu föreslagna
bestämmelserna örn stadsplans innehåll gives en tolkning, som möjliggör såväl
upptagande i stadsplanen av tunnel eller annan byggnad under markens plan
som anordnande av stadsplan i så att säga olika vaningar. Någon komplettering
av paragrafen synes mig dock icke erforderlig utan de i nu anmärkta
hänseenden nödiga föreskrifterna torde kunna inrymmas i stadsplanebestämmelserna.
Förutsättningen för sådana föreskrifters genomförande i de fall, då
ej den allmänna expropriationslagen är tillämplig eller expropriationsrätt följer
enligt denna lag, torde dock böra vara, att staden med vederbörande markägare
träffar erforderlig överenskommelse.

Rörande stadsplanens innehåll må till sist anmärkas, att i stadsplanen bör
bestämmas, vilka åtgärder skola vidtagas med byggnadsmark, innan nybyggnad
därå får ske. Rörande behovet av sådana bestämmelser i fråga örn osund
mark kan jag hänvisa till vad kommittén därom anfört (se sid. 109—116 i
betänkandet). Är alltså byggnadskvarter helt eller delvis från sundhetssynpunkt
mindre tjänligt till bebyggande, bör genom stadsplanebestämmelse föreskrivas,
vad som skall åtgöras för markens förbättrande. Emellertid kan, såsom
ock framhållits i yttrande över kommittéförslaget, ett byggnadskvarters
större eller mindre tjänlighet till bebyggande vara beroende även av andra faktorer
än de hygieniska. Jämväl i sådana fall torde i stadsplanen böra bestäm -

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

mas, på vilket sätt området skall iordningställas före bebyggandet. Vad kommittén
föreslagit i 1 § sista stycket i sitt förslag har jag därför uteslutit, då
vad med stadgandet åsyftas bör framgå av stadsplanebestämmelsema och stadgandet
i allt fall icke är tillräckligt omfattande.

3 §.

Stadsplans I 3 § hava bestämmelser meddelats angående antagande, fastställande och
faststluande ändrande av stadsplan. Bestämmelserna motsvara 1 kap. 2 § fastighetsbildoch
ändring, ningslagen och 2, 4 och 5 §§ i kommittéförslaget. I det väsentliga föreslås
bibehållande av gällande lags föreskrifter i denna del. Föreliggande förslag
kvarstar alitsa, liksom kommittéförslaget, principiellt på gällande lags ståndpunkt,
att områdes läggande i stadsplan bör vara en kommunal angelägenhet.
Detta har fått sitt uttryck i förevarande paragraf. Stadgandet i gällande lag
och kommittéförslaget angående äldre stadsplaner har ansetts böra upptagas
bland övergångsbestämmelserna.

Kommittén har i 4 § intagit bestämmelse av innehåll, att därest Konungen
finner stadsplan i viss del vara av beskaffenhet att ej kunna oförändrad fastställas,
planen i den delen må undantagas från fastställelse. Rörande skälet
till bestämmelsen hänvisas till den av kommittén lämnade motiveringen (se
betänkandet sid. 118—119). Då särskilt stadgande härom icke synes behövligt,
har detsamma uteslutits, detta ock med hänsyn till den tillämpning, förfarandet
redan vunnit i praxis. Att härigenom icke avses ändring i sak torde även framgå
av en jämförelse med 16 §.

Det har från olika håll anmärkts, att de fall, i vilka fastställelsen skulle
ankomma på Konungens befallningshavande, vore på ett allt för obestämt sätt
angivna. Sålunda har fastighetsdirektören i Göteborg i sitt yttrande över
kommittéförslaget ifrågasatt upptagande i lagtexten av vissa speciella fall, då
Konungens befallningshavande ägde besluta örn ändring, och såsom exempel
därpå föreslagit beslut om ändring i stadsplanebestämmelser angående byggnads
läge, byggnads höjd, gårdsrum och antal våningar. Häremot kan invändas,
att bestämmelse örn byggnads läge och höjd i vissa fall kan vara av väsentlig
betydelse för stadsplanens grunddrag. De skäl, som kommittén anfört
mot uppräknande av exempel, torde äga giltighet. Det synes därför böra
överlåtas åt praxis att i varje särskilt fall lösa uppkommande fråga om Konungens
befallningshavandes behörighet i förevarande hänseende.

4 §.

Städernas

stadsplane monopol.

Gällande lag.

I denna paragraf, vartill motsvarighet saknas i gällande lag, har föreslagits
viss inskränkning i städernas stadsplanemonopol. Paragrafen motsvarar 6 § i
kommittéförslaget och 5 kap. 8 §, jämförd med 2 kap. 10 § i de sakkunnigas
förslag.

Enligt gällande lag har staden ansetts ensam äga rätt att besluta, örn och i
vilken utsträckning stadsplan skall uppgöras och fastställas över stadens område.
Frågan om detta städernas s. k. stadsplanemonopol har vid olika till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

55

fällen varit föremål för diskussion. Härutinnan ber jag få hänvisa till en i
kommitténs betänkande intagen historik (se betänkandet sid. 122—128).

Även kommittén har upptagit frågan till behandling. Såsom jag tidigare Kommittén,
framhållit avser kommittén att i 1 § i dess förslag inlägga den mening, att
vederbörande statsmyndigheter skulle kunna meddela formligt föreläggande
för stad att vidtaga nödiga åtgärder för bringande av stadsplanen till bättre
överensstämmelse med utvecklingen. Därjämte föreslår kommittén i 6 § av
sitt förslag till stadsplanelag bestämmelser, åsyftande att i visst fall rubba
stads monopolställning. Dessa bestämmelser innebära att, därest stadsfullmäktige,
sedan markägare gjort framställning örn stadsplan för honom tillhörigt
område, utan laga skäl uraktlåta att vidtaga vederbörlig åtgärd för områdets
intagande i stadsplan, Kungl. Maj :t ma fastställa stadsplan för området,
oaktat således plan ej antagits av stadsfullmäktige. Förutsättning är
dock, att områdets intagande i stadsplan är för stadens utveckling gagnelig!.
I fråga örn de ekonomiska och rättsliga verkningarna av stadsplan, tillkommen
i denna ordning, föreslår kommittén vissa särregler. Framhållas må
i detta sammanhang, att kommittén säborn villkor för jordstyckning, åsyftande
tätare bebyggande inom visst område, fordrat, att stadsplan fastställts över
området. Härigenom ökades givetvis behovet av bestämmelser av nyss antytt
innehåll. Rörande motiveringen till de av kommittén föreslagna bestämmelserna
får jag hänvisa till betänkandet (sid. 128—130).

Kommitténs omförmälta förslag har varit föremål för vitt olika omdömen Yttranden
från de myndigheters sida, som yttrat sig däröver. I vissa yttranden fram- kommitté förhölls
att det ingenstädes inträffat, att vederbörande kommun rest hinder av i slaget,
kommittébetänkandet antydd art mot stadsplans utsträckande över enskild tillhörig
mark. I andra yttranden ater vitsordades, att fall inträffat, da städernas
hittillsvarande monopolställning blivit missbrukad, och gavs exempel på
dylika fall, varför behov ansågs föreligga av de föreslagna bestämmelserna.

De sakkunniga hava uttalat, att städerna i allmänhet ej missbrukat sin sakk^eniga
monopolställning genom att såsom villkor för stadsplans utsträckande över
visst område av markägaren fordra vederlag, som ej kunde anses stå i rimligt
förhållande till den fördel, markägaren vunnit genom stadsplanens utsträckande.
De sakkunniga hava dock haft sig bekant, att fall av missbruk
förekommit, och de hava uttalat som sin uppfattning, att därest gällande lagstiftning
bibehölles oförändrad, det ej kunde förväntas annat än att missbruk
av monopolställningen jämväl i framtiden komme att äga rum i åtskilliga fall.

De sakkunniga hava i 2 kap. 10 § beträffande generalplan föreslagit uttryckliga
bestämmelser i ämnet, vilka genom stadgande i 5 kap. 8 § gjorts tillämpliga
även å stadsplan. Såsom villkor för offentligt ingripande enligt dessa
bestämmelser stadgas, att stadsplans upprättande kräves för tillgodoseende
av den allmänna samfärdselns eller sundhetens fordringar eller för bevarande
av befintliga skönhetsvärden eller eljest för skyddande av natur- eller
kulturminnesmärken eller överhuvud taget för säkerställande av en ändamålsenlig
utveckling av stadsbyggandet’. Enligt förslaget kan även ändring av

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

stadsplan samt fastställelse och ändring av stadsbyggnadsbestämmelser under
motsvarande förhallanden astadkommas mot stadens vilja. Rörande motiveringen
för de sålunda föreslagna bestämmelserna hänvisas till betänkandet
(sid. 185—188).

Yttranden I de yttranden, som avgivits över de sakkunnigas förslag, hava uttalats vitt

0VknnneigSaak s^1^a meningar. Hos flertalet myndigheter torde dock uppfattningen vara
förslag. den, att de sakkunniga gått väl långt i sitt försök att lösa frågan. I allmänhet
synes man dock anse fog finnas för den åsikten, att medel bör finnas i lag för
tryggande av möjligheten att åstadkomma en lämplig stadsplan i de fall, då
kommunen utan giltiga skäl undandrager sig uppgörande av en sådan. I ett
hänseende torde i stort sett enighet råda örn behovet av inskränkande bestämmelser
i städernas stadsplaneveto, nämligen då stadsplan kräves för tillgodoseende
av ett betydande allmänt intresse.

mentachcfén ^en monopolställning i fråga örn stadsplans upprättande, städerna för närva''
rande äga, torde huvudsakligen vara betingad därav, att stadsplans fastställande
över visst område kan för staden medföra avsevärda ekonomiska förpliktelser
i fråga örn lösen av mark och upplåtande av gata till allmänt begagnande.
Möjlighet för staden att av markägare återfå vad staden i sådant hänseende
nödgas utgiva är med gällande lagstiftning tämligen begränsad. Väl
har i lag stadgats skyldighet för tomtägare att i viss utsträckning ersätta staden
värdet av gatumark. Men kostnaderna för markens iordningställande och
för anordnande av kloakledning skola i de flesta städer gäldas av samhället.
Detta har i många fall medfört, att staden, innan den begär fastställelse av
stadsplan, genom avtal med fastighetsägarna tillförsäkrat sig gottgörelse för
sådana med stadsplanens genomförande förbundna kostnader, som enligt lagen
skulle hava åvilat staden.

Såväl kommittén som de sakkunniga hava i sina förslag utgått från, att
möjlighet bör beredas staden att av markägare utfå bidrag till kostnaderna
för anläggning av gata och underjordisk avloppsledning. Såsom jag inledningsvis
antytt hava i förevarande förslag upptagits vissa bestämmelser rörande
fördelning av nämnda kostnader mellan staden och tomtägama. Dessa bestämmelser
gå ut på att sådana kostnader, som enligt gällande lag skola stanna
å staden, må helt eller delvis kunna uttagas av tomtägare. Konungen kan därjämte
i vissa fall förordna, att markexploatör skall till staden utan ersättning
avsta mark ej blott till gator utan ock till andra allmänna platser och till
allmän byggnad. Av den inledande översikten framgår ock, att förslaget
även i andra hänseenden syftar åt att för staden underlätta stadsplanens genomförande.
Jag tänker därvid närmast på de föreslagna bestämmelserna örn
zonexpropriation. Med hänsyn till den lättnad med avseende å genomförande
av stadsplan, som förslaget sålunda avser att bereda staden, torde det mest
vägande skälet mot begränsning av den kommunala rådigheten över planläggningen
hava bortfallit.

Emellertid synes mig en sådan begränsning knappast behövlig av hänsyn
till markägares berättigade intresse att kunna exploatera sin mark för bebyggande.
Därest de föreslagna reglerna om markägares bidragsskyldighet till

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

hl

stadsplans genomförande bliva lagfästa, lärer staden icke hava någon fördel av
att motsätta sig stadsplans upprättande, när behov därav uppstår. Skulle staden
obehörigen vägra sin medverkan härtill, lärer det stå markägaren öppet
att erhålla avstyekningsplan, enligt vilken han kan uppdela sin mark för
försäljning. Ett statligt ingripande i städernas rätt att besluta örn sin planläggning
synes endast böra ske, när hänsynen till det allmänna det kräver. Örn
en stad av bristande intresse eller förmåga underlåter att vidtaga oundgängligen
nödvändiga åtgärder för åstadkommande av reda och ordning beträffande
byggnadsverksamheten, måste detta anses såsom ett missförhållande av den art,
att rättelse bör åstadkommas även mot stadens vilja. Ej heller bör en stad hava
rättighet att utan giltig orsak motsätta sig stadsplans upprättande, där detta
kräves för exempelvis framdragande av en genomgående trafikled eller för
annat ändamål av betydelse för andra samhällen eller för riket i dess helhet.
Uppenbart är emellertid, att den enskilde jordägarens och det allmännas intressen
kunna sammanfalla. Det bör därför i sådant fall stå den enskilde jordägaren
öppet att, i händelse staden vägrat upprätta stadsplan, anmäla förhållandet
hos vederbörande myndigheter för rättelses vinnande.

Mot ifrågasatta begränsning av stadsplanemonopolet har invänts, att
Kungl. Maj :t, såsom representerande kronans i kommunerna ofta betydande
jordägarintressen, med hänsyn härtill stundom icke vore ägnad att fälla opartisk
dom i uppkommande frågor örn marks planläggning. Föreliggande förslag
bygger, liksom de tidigare, på den principen, att kronojord bör i allt väsentligt
likställas med jord, som tillhör enskild man, menighet eller inrättning.
Endast i den mån ett särskilt allmänt intresse så kräver bör åt kronan beredas
en särställning. Med hänsyn härtill torde det, åtminstone formellt sett, icke
saknas allt fog för nyssberörda invändning. Dock synes mig den anledning
till oro i detta hänseende, som städerna tidigare må hava haft, böra bortfalla
genom de föreslagna bestämmelserna örn markägares bidragsskyldighet, vilka
bestämmelser, såsom jag nyss nämnt, även gälla kronan i egenskap av markägare.
På grund härav har jag ansett att vad sålunda invänts icke bör utgöra
hinder för åstadkommande av den inskränkning i städernas monopolställning,
som ur annan synpunkt måste anses påkallad.

Jag har alltså funnit mig böra föreslå bestämmelser i angivet syfte. Därvid
har jag utgått från, å ena sidan, att den ifrågasatta inskränkningen i städernas
självbestämmanderätt icke bör givas större omfattning än som med skälig hänsyn
till de olika intressena synes nödvändig, samt, å andra sidan, att bestämmelserna
böra göras så effektiva, att det med desamma åsyftade målet icke
äventyras. Vid bestämmelsernas utformning har jag därför icke helt kunnat
följa något av de tidigare förslagen.

Första förutsättningen för tillämpning av paragrafen är att Konungen finner
stadsplan för visst område erforderlig för stadens ändamålsenliga utveckling
eller ock till främjande av betydande allmänt intresse. Med betydande
allmänt intresse avses ett statligt eller interkommunalt sådant. Att med allmänt
intresse icke åsyftas det fall, att stadsplanen är av betydelse för staten
såsom fastighetsägare i staden, torde framgå av vad jag nyss yttrat och är

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

för övrigt uppenbart. Initiativrätt synes mig i första hand böra tillkomma
de myndigheter, på vilka den närmaste tillsynen över stadsplaneväsendet vilar,
nämligen Konungens befallningshavande och byggnadsstyrelsen. Givetvis
står det även enskild person öppet att hos någon av dessa myndigheter
anhålla örn ingripande. Har framställning gjorts hos stadsfullmäktige
och underlåta dessa utan giltiga skäl vidtaga nödiga åtgärder för stadsplans
upprättande, må Konungen förelägga stadsfullmäktige viss tid, inom vilken
stadsplan skall vara underställd Konungens prövning vid äventyr, att Konungen
låter uppgöra och efter vederbörandes hörande fastställer stadsplan. Skulle
stadsfullmäktige hava antagit en stadsplan, som Konungen finner icke tillgodose
det med planen avsedda ändamålet eller eljest icke vara av beskaffenhet
att kunna fastställas, förutsattes, att Konungen bereder stadsfullmäktige
tillfälle att inom skälig tid verkställa ändring i planen, innan Konungen låter
upprätta annan plan. Jag vill i detta sammanhang icke underlåta framhålla,
att den nu föreslagna rättigheten för Kungl. Maj:t att mot stads önskan förordna
örn stadsplans upprättande är ett undantagsstadgande och alltså icke
innebär ett rubbande av principen, att stadsplan i första hand är en kommunal
angelägenhet.

Den av svenska stadsförbundet tillsatta beredningen för granskning av sakkunnigeförslaget
har ansett det önskvärt, att såsom villkor för utövande av
ifrågavarande Kungl. Maj:t tillagda rättighet även krävdes, att till ärendets
handläggning fogades någon anordning, som kunde anses i viss mån
innebära en ersättning för saknaden av det kommunala beslutet. Beredningen
föreslog i sådant hänseende, att det skulle i den blivande lagen föreskrivas
eller vid dess stiftande på betryggande sätt förutsättas, att Kungl.
Maj:t icke skulle äga att begagna sin här ifrågavarande befogenhet utan att
dessförinnan utlåtande inhämtats av ett av svenska stadsförbundet för ändamålet
utsett råd av i dylika ärenden förfarna kommunalmän. Vad sålunda
föreslagits finner jag värt beaktande. Emellertid är jag icke beredd att i detta
sammanhang fatta slutlig ståndpunkt till frågan. Detta lärer ej heller vara
erforderligt, då bestämmelser i det av beredningen angivna hänseendet i allt fall
icke torde böra meddelas i lag.

Kommitténs förslag avsåg endast åvägabringande av ny stadsplan men icke
ändring i redan fastställd plan, varemot de sakkunniga, såsom jag tidigare framhållit,
föreslogo ett stadgande av vida större omfattning. Då det synes mig
icke hava förebragts giltiga skäl att i förevarande hänseende göra skillnad mellan
ny stadsplan och ändring i gällande stadsplan, har jag i likhet med de sakkunniga
låtit de föreslagna stadgandena äga tillämplighet jämväl i fråga örn
ändring av en gällande stadsplan. Ej heller torde anledning finnas att från
tillämpligheten utesluta stomplan eller utomplansbestämmelser. Fastställande
härav mot stadens vilja är ett mindre ingrepp i den kommunala självbestämmanderätten
än vad fastställande av stadsplan innebär och torde i allt fall icke
kunna tänkas ifrågakomma annat än i mycket sällsynta undantagsfall.

I likhet med stadsförbundets beredning anser jag, att stadsplan, som tillkommit
mot stads önskan, icke bör medföra andra rättsverkningar eller för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 79. 59

pliktelser för markägare än som skolat uppkomma, därest stadsplanen antagits
i vanlig ordning.

Enligt kommitténs förslag skall skälig kostnad för uppgörande av stadsplan,
som påkallas av markägare, av denne gäldas och, där så fordras,
förskjutas av honom. De sakkunniga hava icke föreslagit någon liknande bestämmelse;
det ingripande, som de sakkunniga tänkt sig, skall avse rättande
av en försummelse, vartill stad gjort sig skyldig, och de sakkunniga hava därför
ansett, att skäl saknades att här mer än eljest befria staden från skyldigheten
att vidkännas den av åtgärden föranledda kostnaden. Vad de sakkunniga
sålunda anfört synes vara befogat, och har uttryckligt stadgande om
skyldighet för staden att vidkännas kostnaderna för planens åstadkommande
intagits i paragrafen.

5—8 §§.

Enligt gällande lag sker byggnadskvarters indelning till bebyggande genom Tomttomtindelning,
verkställd i administrativ ordning. Vid denna tomtindelning ta- lndelning''
ges hänsyn förnämligast till lämpligaste sättet att utnyttja kvartersmarken till GaUande lasbebyggande
och endast i andra hand till möjligen förhandenvarande ägogränser
inom kvarteret. Endast sällan lärer det inträffa, att tomt kommer att helt
sammanfalla med en förutvarande fastighet. Vanligen kommer den att bestå
av del av sådan fastighet eller delar av flera olika fastigheter. En administrativt
bildad tomt är därför ej heller ur fastighetsbildningssynpunkt färdig i och
med fastställelsen å tomtindelningen; därtill måste även komma vissa åtgärder,
olika för olika fall, varigenom tomten göres till den rättsliga enhet, som den
skall vara. Rörande dessa åtgärder lämnar fastighetsbildningslagen föreskrifter
dels i 3 kap. om sammanläggning av områden, som enligt fastställd tomtindelning
utgöra tomt, och dels i 7 kap. örn fastighetsregister för stad''. Enligt
3 kap. fordras rättens medgivande för sammanläggning till en tomt av de skilda
områden eller fastigheter, som enligt tomtindelningen skola bilda tomten.

Sådant medgivande kan emellertid icke erhållas med mindre tomtmätning ägt
rum enligt bestämmelserna i lagens 2 kap., i vilket kapitel regleras huru gränserna
för tomt skola på ett privaträttsligt bindande sätt bestämmas. Uti 7 kap.

3 § stadgas, att med införande i tomtboken av nybildad tomt, som ej motsvarar
hel stadsäga, skall anstå, där tomten tillkommit genom åtgärd, vartill enligt
3 kap. rättens medgivande skall sökas, till dess sådant medgivande lämnats
och i annat fall till dess tomtens ägare gjort framställning örn dess införande i
tomtboken. Först sedan så skett är tomten jämlikt stadgande i 1 kap. 6 a §

2 mom. att anse såsom rättsligen bestående tomt. Även för tomts införande i
tomtboken erfordras företeende av karta och protokoll rörande mätning av tomten
enligt bestämmelserna i 2 kap. fastighetsbildningslagen (jfr 35 § fastighetsregisterförordningen).
Tomtindelningen såsom sådan har alltså en allenast
villkorligt fastighetsbildande verkan och förutsätter i regel, att tomtmätning
sker för att tomten skall bliva rättsligen bildad. Om av någon anledning
tomtbildandet ej full följes genom vidtagande av härutinnan stadgade åtgärder,
är tomtindelningen utan verkan å fastighetsindelningen, och denna kvarstår
orubbad.

60

Kungl. Majlis proposition nr 79.

Kommittén.

De

Fafctnnniga.

Departe mentschefen.

Förhållandet mellan tomtindelning och tomtmätning har i praxis blivit på
olika sätt tillämpat. Sålunda verkställes i vissa fall tomtindelning ur mätningsteknisk
synpunkt och med hänsyn till områdesredovisningen på sådant
sätt, att de olika tomterna i realiteten äro fullt bestämda å marken och å karta,
och att den efterföljande tomtmätningen endast blir en formalitet för att i laga
form fastslå de redan bestämda gränserna. Å andra sidan förekomma även
fall då tomtindelningen företages mera summariskt med tillhjälp av förefintligt
kartmaterial och utan tomternas utstakning och mätning å marken. Huvudvikten
lägges då på tomtmätningen, vid vilken nymätning av tomten äger
rum och gränserna bliva ej blott ur mätningsteknisk synpunkt utan även i
rättsligt avseende bestämda.

Jämväl enligt kommitténs förslag, som därutinnan överensstämmer med gällande
lag, skall tomtindelning verkställas i administrativ ordning. Kommittén
föreslog ock bestämmelser örn tomtindelningens inverkan å fastighetsindelningen,
vilka bestämmelser genom lag den 13 maj 1921 i huvudsakligen oförändrat
skick upptagits uti den av mig nyss berörda 6 a § i 1 kap. fastighetsbildningslagen.

De sakkunniga hava funnit nu gällande ordning ej i allo tillfredsställande.
Enligt de sakkunnigas förslag skall fastställelse å tomtindelning ej rubba förhandenvarande
fastighetsindelning utom i det undantagsfall, att vid tomtindelning
området för en tomt kommer att sammanfalla med en förutvarande fastighet.
Den villkorligt fastighetsbildande verkan, tomtindelningen äger enligt gällande
lag, hava de sakkunniga alltså icke bibehållit. Tomtindelningen enligt
de sakkunnigas förslag utgör egentligen blott en plan för den blivande tomtbildningen.
Först efter särskild förrättning (tomtbestämning) för bestämmande
av ''tomtområde’ d. v. s. område, som enligt fastställd tomtindelning skall
bilda tomt, inträder fastighetsbildande verkan. Vid tomtbestämning skall, på
sätt i 22 kap. i förslaget närmare angives, tomtindelningen tjäna såsom norm.
Tomt bildas alltså genom tomtbestämningen, dock att, där tomt skall bestå av
mark, som hör till särskilda fastigheter, därjämte fordras sammanläggning av
tomtens särskilda delar. Tomt kan ock bildas genom ägoutbyte eller klyvning.
Sedan tomt bildats, skall den införas i tomtboken.

Jag har redan inledningsvis antytt, att de sakkunnigas förslag i fråga örn
fastighetsbildning i stad icke kan anses lyckligt. Särskilt gäller detta de
regler örn tomtindelning och tomtbestämning, för vilka jag nyss redogjort.
Även örn man bortser från de svårigheter av mera formell art, som med de
av de sakkunniga föreslagna nya reglerna för tomtindelningens innebörd och
verkan uppenbarligen skulle uppstå i registreringshänseende, i vilket avseende
jag kan hänvisa till fastighetsregisterkommissionens yttrande, är förslaget
även ur saklig synpunkt mindre lämpligt. Den föreslagna ändringen i tomtindelningens
karaktär har tydligen föranletts av önskan att kunna nedsätta
fordringarna på tomtindelningskartornas beskaffenhet i mätningstekniskt hänseende
för att därigenom underlätta tomtindelnings hastiga verkställande och
för att nedbringa kostnaderna för samhället, som enligt gällande rätt torde
få anses hava att bekosta tomtindelning. Såsom jag nyss framhållit tillåta nu
gällande bestämmelser i viss mån ett med de sakkunnigas förslag analogt till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

61

vägagångssätt, som på vissa håll ock praktiserats. Detta förfarande lärer
emellertid hava vållat olägenheter i de fall, då tomtindelningskartorna varit
bristfälliga. Med de sakkunnigas förslag kunna sådana olägenheter än oftare
väntas uppstå. Dessa olägenheter förringas icke genom att de fastighetsbildande
verkningarna knytas vid tomtbestämningen; bristande överensstämmelse
mellan tomtindelnings- och tomtbestämningskartorna kan icke vara ägnad att
främja reda och ordning i fastighetsförhallandena. Att bygga en lagstiftning
på sådan grund synes mig i allt fall vara betänkligt. Förslaget har ock i
denna del avstyrkts av åtskilliga av de hörda myndigheterna. Jag finner mig
därför icke kunna biträda detsamma.

Lantmäteristyrelsen har framhållit, att enligt nuvarande lagstiftning fordrades
i viss mån ett dubbelarbete därigenom att, även om tomtindelningen
skett efter noggrann numerisk mätning och därå grundad karta, tomtmätning
därefter likväl måste ske, innan tomt kunde bliva rättsligen bildad, samt funnit
en ändring häri önskvärd. Den riktiga vägen för frågans lösning har styrelsen
ansett vara att göra tomtindelningen till en laga förrättning, vid vilken
tomts gränser bleve fastslagna såväl å marken som å upprättad karta och
vid vilken samtidigt genom gränsbestämning slutligt utröntes, vilka fastighetsdelar
och andra områden, som skulle ingå i tomten. Styrelsen har därför
förordat en sådan lagstiftning, varigenom på grund av nuvarande bestämmelser
förekommande dubbelarbete i fråga örn mätning av tomt vid såväl tomtindelning
som tomtmätning undvekes och kostnaderna borde kunna nedbringas.
Det ligger i sakens natur att vissa fördelar skulle vinnas genom den av lantmäteristyrelsen
sålunda förordade ordningen för tomtindelnings verkställande.
Emellertid torde det kunna ifrågasättas, huruvida det är lämpligt att binda
tomtindelningsförfarandet under så snäva former, som erfordras för en jorddelningsförrättning.
Åt denna uppfattning har ock byggnadsstyrelsen i sitt
utlåtande givit uttryck. Såsom lantmäteristyrelsen jämväl framhållit, lärer
det även vara i någon mån oegentligt, att med civilrättsligt bindande verkan å
marken bestämma gränserna för tomt, innan tomten blivit en rättsligen bestående
fastighet. Jag har därför icke ansett mig böra upptaga lantmäteristyrelsens
förslag i denna del utan funnit mig böra i huvudsak bibehålla gällande
regler för tomtindelning och tomtmätning. Jag vill emellertid i detta
sammanhang framhålla den stora betydelsen av att till grund för tomtindelningen
lägges ett mätningstekniskt riktigt kartmaterial. Iakttages detta torde
de väsentligaste olägenheterna av nuvarande förfaringssätt bortfalla. En
erinran därom torde böra intagas i byggnadsstadgan.

Jag övergår härefter till en redogörelse för de bestämmelser örn tomtindelning,
som ansetts böra upptagas i stadsplanelagen.

Uti första stycket i 5 § har stadgats, att byggnadskvarter skall för att kunna
ändamålsenligt bebyggas i enlighet med stadsplanen indelas i tomter. Lagförslaget
utgår alltså från att tomtindelning skall ske innan kvarter får bebyggas.
Denna förslagets ståndpunkt har även kommit till uttryck i 17 § första
stycket. Givetvis möter icke hinder mot att helt kvarter utlägges till en
enda tomt.

Skyldighet
att indela
kvarter i
tomter.

62

Kungl. Majlis proposition nr 79.

Stadgandet i 5 § andra stycket motsvarar 1 kap. 5 § första stycket fastighetsbildningslagen,
11 § i kommittéförslaget samt 8 kap. 4 § i de sakkunnigas
förslag. Övriga i 1 kap. 5 och 6 §§ fastighetsbildningslagen intagna föreskrifter
örn vad som vid tomtindelning bör iakttagas har jag i likhet med kommittén
ansett böra överföras till byggnadsstadgan.

Initiativrätt. Bestämmelserna i 6 § motsvara stadgande i 1 kap. 4 § fastighetsbildningslagen
samt 9 § i kommittéförslaget och 8 kap. 1 § i de sakkunnigas förslag.

I överensstämmelse med gällande lag och kommittéförslaget föreslås, att
tomtindelning av mark, som ej varit föremål för sådan indelning, skall ske,
när markägare det begär.

De sakkunniga hava upptagit bestämmelse därom att tomtindelning av sådan
mark skall ske, utom när ägaren det begär, även när byggnadsnämnden
så finner nödigt. Då det icke torde finnas tillräckliga skäl att mot samtliga
markägares bestridande framtvinga tomtindelning, har jag icke ansett mig
böra upptaga ett stadgande av angiven innebörd.

Ändring i
tomtindelning.

Ändring mot
tomtägares
bestridande.

Gällande lag.

Kommittén.

De

sakkunniga.

7 § motsvarar vissa bestämmelser i 1 kap. 4 § fastighetsbildningslagen, 10 §

1 kommitténs förslag samt 8 kap. 2 och 3 §§ i de sakkunnigas förslag.

I paragrafen stadgas till en början, att fråga om ändring i tomtindelning
må av byggnadsnämnd eller markägare upptagas, när fastställd ändring i
stadsplan beträffande kvarter förutsätter ändring i gällande tomtindelning.
Rörande denna bestämmelse må anföras följande.

Uti 1 kap. 4 § fastighetsbildningslagen stadgas att, örn enligt fastställd
stadsplan mark lägges till byggnadskvarter eller därifrån avskiljes, skall, såvitt
ej tomtindelning fastställts i sammanhang med stadsplanen, kvarters indelande
i tomter äga rum, när ägare av mark inom kvarteret det begär, dock
att ändring av befintlig tomtindelning må ske endast i den mån sådan finnes
för kvarterets ändamålsenliga bebyggande nödigt.

Kommitténs förslag i denna del avviker från gällande lag i två hänseenden.
Sålunda har kommittén föreslagit, att revision av tomtindelningen skall äga
rum ej allenast, då markägaren det begär, utan även, då stadens byggnadsnämnd
så finner nödigt. Vidare avviker kommitténs förslag i denna del från
gällande lag därutinnan, att föreskriften därom att ändring av befintlig tomtindelning
må ske endast i den mån sådant finnes för kvarterets ändamålsenliga
bebyggande nödigt ansetts böra utgå. Rörande skälen för de sålunda föreslagna
avvikelserna hänvisas till betänkandet (sid. 141—144).

De sakkunniga hava funnit den av kommittén föreslagna lösningen icke vara
tillfredsställande, då enligt densamma företagande av nybyggnad å sådan tomt
inom kvarteret, som uppenbarligen ej berördes av ifrågasatt ändring av tomtindelningen,
under viss tid kunde bliva förhindrad. De sakkunniga hava därför
ansett sig böra lösa frågan på sådant sätt, att det redan i samband med stadsplaneändringen
avgöres, beträffande vilken del av kvarteret tomtindelningen i
följd av stadsplaneändringen bör rubbas. De sakkunniga hava därför i 8 kap.

2 § föreslagit bestämmelse därom att, därest stadsplan skall ändras beträffan--

Kunni. Maj:ts proposition nr 79.

G3

de kvarter, som undergått tomtindelning, ändringen i stadsplan skall angivas
omfatta endast den del av kvarteret, beträffande vilken i följd av stadsplaneändringen
tomtindelningen finnes böra ändras. Detsamma skall enligt förslaget
gälla, när stadsbyggnadsbestämmelse beträffande kvarter ändras. Sedan stadsplaneändringen
fastställts, är enligt förslaget tomtindelningen beträffande den
del av kvarteret, som angivits inbegripen i stadsplaneändringen, att anse såsom
ej längre gällande och de sakkunniga hava förty i sitt förslag i 8 kap. 1 §
likställt sådan del av kvarter med mark inom byggnadskvarter, som ej förut
varit föremål för tomtindelning. Inom den övriga delen av kvarteret skall den
gamla tomtindelningen fortfarande anses gällande.

Föreliggande förslag överensstämmer i denna del med kommittéförslaget. DeparteDå
det tillkommer byggnadsnämnden att väcka frågan örn ändring i tomt- mentschefen.
indelningen och därvid förordna, huru stor del av kvarteret ändringen bör omfatta,
lärer olägenhet i det av de sakkunniga angivna hänseendet icke behöva
befaras.

Övriga bestämmelser i första stycket överensstämma såväl med gällande lag
som med de tidigare förslagen.

Stadgandet i andra stycket är av samma lydelse som motsvarande stadgande Ändring efter
i gällande lag och i kommittéförslaget. De sakkunniga hava i sitt förslag bland
de fall, då ny tomtindelning må företagas mot delägares bestridande, jämväl tomtägare,
upptagit, att ändring av befintlig tomtindelning eljest finnes för ett ändamålsenligt
bebyggande nödig (angående motiveringen se betänkandet sid. 219—

220). Då giltiga skäl för denna inskränkning i tomtägares rätt att besluta örn
sin mark icke anförts och initiativrätt i allt fall icke torde böra tillerkännas
byggnadsnämnden har jag icke ansett mig böra här upptaga ett stadgande
av angiven innebörd.

Bestämmelserna i 8 § motsvaras av stadgande i 1 kap. 3 § andra stycket Tomtindeifastighetsbildningslagen,
8 § och 12 § sista stycket i kommitténs förslag samt
8 kap. 9 § i de sakkunnigas förslag. fastställande.

Enligt gällande lag tillkommer det stadens byggnadsnämnd att handlägga Gällande lag.
frågor örn kvarters indelande i byggnadstomter, varefter nämndens beslut underställes
Konungens befallningshavandes prövning. Härifrån göres dock det
undantag, att, om stadsplan är till större eller mindre del grundad på viss
tomtindelning, som därmed står i omedelbart samband, eller örn särskilda bestämmelser
i avseende på sättet för byggnadskvarterens användande äro beroende
av viss tomtindelning, tomtindelningen skall ske i sammanhang med
stadsplanen eller med de särskilda bestämmelserna och underställas Konungens
prövning. I dessa fall skall alltså tomtindelningen behandlas i samma
ordning som stadsplan, d. v. s. beslutas av stadsfullmäktige och fastställas av
Konungen (1 kap. 3 § fastighetsbildningslagen).

Kommittén har funnit bestämmelsen att tomtindelning i vissa fall skall be- Kommittén,
handlas och prövas i samma ordning som stadsplan vara obehövlig och därför
uteslutit den (se betänkandet sid. 139) samt föreslagit, att det under alla för -

De

sakkunniga.

Departe mentschefen.

Närmare bestämmelser

om stadsplan
och tomtindelning.

Gällande lag.

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

hållanden skall tillkomma stadens byggnadsnämnd att antaga tomtindelning.

De sakkunniga hava ansett, att man icke borde avhända sig den säkerhetsventil,
som lage i gällande lags stadgande i berörda avseende, och därför i 8
kap. 7 § föreslagit det stadgande, att när skäl därtill vore, tomtindelning finge
företagas i samband med antagande eller ändring av stadsplan.

Då vad kommittén åberopat till stöd för stadgandets uteslutande synes vara
befogat, har jag ansett mig böra följa kommittéförslaget i denna del. Det
skall alltså under alla förhållanden tillkomma byggnadsnämnd att antaga tomtindelning.

Den i kommittéförslaget intagna bestämmelsen örn äldre tomtindelning bär
ansetts böra upptagas bland övergångsbestämmelserna.

I överensstämmelse med de tidigare förslagen har jag ej ansett mig böra
upptaga det i gällande lag förekommande stadgandet, att Konungens befallningshavande
ej må fastställa beslut om tomtindelning å kronan tillhörigt
område utan att Konungen därtill givit lov; i dylikt hänseende torde kronan
böra vara likställd med enskild markägare.

De sakkunniga hade uti 8 kap. 9 § andra stycket föreslagit ett stadgande
örn rätt för Konungens befallningshavände att i vissa fall utesluta del av tomtindelningen
från fastställelse. Rörande skälen till stadgandet får jag hänvisa
till betänkandet (sid. 222). Då det torde vara önskvärt, att tomtindelning
fastställes för hela kvarteret i ett sammanhang, har jag icke ansett uttryckligt
stadgande av nyss angiven innebörd böra upptagas i lagen utan synes denna
fråga böra lösas med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall.

9 §•

Närmare bestämmelser örn stadsplans och tomtindelnings uppgörande samt
utställande för granskning hava ansetts lämpligen kunna meddelas av Konungen
i byggnadsstadgan och har föreskrift härom intagits i denna paragraf.
I anledning härav hava bestämmelser, motsvarande 3 § och 12 § första
stycket i kommittéförslaget, här uteslutits.

Om ordnande av stads område utom stadsplan.

10—12 §§.

Frågan örn åtgärder för reglering av städernas utom stadsplanen belägna
områden har intagit en framskjuten plats under förarbetena till ifrågavarande
lagstiftning.

Det allmännas reglerande ingripande på byggnadsverksamheten omfattade
enligt 1874 års byggnadsstadga icke stadens hela område utan endast den del
därav, som var mogen att intagas i den egentliga stadsplanen. Byggnadsstadgan
har ansetts vara så att förstå, att varken denna eller med stöd av densamma
tillkomna byggnadsordningar gällt utom det planlagda området. För ernående
av en reglering inom övriga delar av staden fanns enligt byggnadsstadgan
intet annat medel än att dit utsträcka stadsplanen.

Kungl. Maj:ts proposition nr79.

65

De reformkrav, som på stadsplane- och byggnadsväsendets område först
framträdde efter byggnadsstadgans tillkomst, avsågo huvudsakligen ordnandet
av förhållandena inom det planlagda området. Först efter 1900-talets ingång
började frågan örn städernas ytterområden tilldraga sig allmännare uppmärksamhet.

1 1904 års kommittéförslag funnos i 13 § intagna stadganden av innehåll att,
där så lämpligt funnes, samhälle ägde, innan fullständig stadsplan för område
upprättades, låta uppgöra plan över de huvudgator, som voro avsedda att framdragas
över området; att ansökan örn fastställelse av dylik plan skulle göras
hos Konungen; samt att, sedan fastställelse vunnits, samhället vore berättigat
och, om jordägaren så önskade, förpliktat att genast lösa den för planens genomförande
erforderliga marken. Stadgandet erhöll emellertid i 1907 års
stadsplanelag (11 §) den lydelse det nu har i 1 kap. 17 § fastighetsbildningslagen,
enligt vilket lagrum staden må, där den vill inom område utom stadsplan
för huvudgator, som framdeles kunna bliva erforderliga, förvärva mark,
tillhörig enskild man, menighet eller inrättning, hos Konungen söka förordnande,
att marken skall avstås.

Vid behandlingen i riksdagen av 1907 års förslag till stadsplanelag väcktes
motioner (F. K. nr 48, A. K. nr 194) med hemställan, att Kungl. Maj:t genom''
lagen måtte tilläggas befogenhet att meddela föreskrifter angående bebyggande
av närmaste område omkring stad, köping eller annat område, som avsågs
i lagförslaget. Rörande motiveringen för denna hemställan och frågans vidare
riksdagsbehandling hänvisas till den därför av kommittén lämnade redogörelsen
(se betänkandet sid. 131—132). Resultatet blev att till stadsplanelagens
41 §, som motsvarar 1 kap. 46 § i fastighetsbildningslagen, lades ett andra
stycke av innebörd, att Konungen äger på framställning förordna, att särskilda
föreskrifter skola tillämpas med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande
inom sådan del av samhälles område, som ej finnes upptagen i stadsplan.

Rörande tillämpningen av detta stadgande får jag åberopa vad kommittén i
sådant hänseende anfört (se betänkandet sid. 133—134).

Uti 22 § i kommitténs förslag återfinnes förut omförmälda stadgande i 1 kap. Kommittén.
17 § fastighetsbildningslagen utan annan saklig ändring än att stadgandet utsträckts
att äga tillämpning jämväl å kronojord. Kommitténs förslag i denna
del innebär därjämte, att användandet av stads icke planlagda område skall
i den omfattning, som prövas erforderlig, regleras genom utomplansbr.stämmelser,
åstadkomna i den ordning, som om stadsplans åvägabringande är stadgad.
De av kommittén föreslagna bestämmelserna hava intet att göra med jordens
indelning i trafikleder och mark, som skall användas för byggnad eller
annat ändamål. Kommittén avser icke, att utomplansbestämmelser skola kunna
användas för åstadkommande av något slags stomme till blivande stadsplan
eller till provisorisk indelning i liknande syfte. Enligt kommitténs förslag finnes
härutinnan ingen annan utväg än rätt att expropriera mark för huvudgator,
som framdeles kan behövas (22 §). Jordens indelning inom område,
för vilket utomplansbestämmelser gälla, skall alltså försiggå i den ordning,
som örn icke planlagt område i allmänhet är stadgat, d. v. s. genom avstyck Bihang

till riksdagens protokoll 1981. 1 sami. 66 käft. (Nr 79). 5

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

De

sakkunniga.

Yttranden
över de sakkunnigas
förslag.

6(i

ning eller eventuellt laga skifte. Vad däremot kommittén avser att reglera
genom utomplansbestämmelserna är användningen av de inom området förefintliga
eller tillkommande fastigheterna. Skulle anledning vara att antaga-,
att ett tätare bebyggande inom området utom stadsplanen är att förvänta, bör
enligt kommitténs mening för dylikt område uppgöras stadsplan. I överensstämmelse
med denna uppfattning har kommittén i förslag till ändrad lydelse
av 5 kap. 8 § fastighetsbildningslagen upptagit ett stadgande av innehåll,
att avstyckning, som finnes åsyfta jorddelning för ett tätare bebyggande, icke
må verkställas, innan stadsplan för området blivit fastställd.

De sakkunniga hava ansett, att den nuvarande lagen och 1916 års kommittés
förslag innebära en mindre god lösning än 1904 års kommittéförslag och
att frågan borde, såsom skett i sistnämnda kommittéförslag, ordnas såsom en
planfråga; härigenom kunde marken reserveras för sitt ändamål utan att behöva
exproprieras förrän den skulle tagas i anspråk för detsamma. Enligt
de sakkunnigas mening bör emellertid stadens reglerande inflytande ej inskränka
sig till befogenhet att genom planbestämmelser reservera mark till huvudtrafikleder
utan kan det visa sig behövligt fastställa, att viss mark skulle användas
även för annat ändamål. Då sådana föreskrifter mången gång borde
givas en lokalt begränsad tillämpning, är det enligt de sakkunnigas mening
riktigare att fatta, dem såsom planbestämmelser. De sakkunniga hemställa
därför örn införande i lagstiftningen av det av mig förut berörda generalplaneinstitutet.
Rörande de områden, som enligt de sakkunnigas förslag skola redovisas
i en generalplan, samt generalplanens förhållande till stadsplanen har
jag tidigare uttalat mig. Till det föreslagna institutet hava de sakkunniga
knutit viktiga rättsverkningar, innebärande förbud mot nybyggnad och vissa
andra åtgärder, skyldighet för staden att iordningställa huvudtrafikområde
samt skyldighet för markägare att utgiva bidrag (bettermentsbidrag) till
kostnaderna för generalplanens genomförande m. m. Enligt förslaget skall
generalplanen, där ej i särskilt fall förhållandena föranleda viss inskränkning,
omfatta hela det område, inom vilket stadsbyggande äger rum eller är att inom
överskådlig framtid förvänta, och åt Kungl. Majit har föreslagits befogenhet
att i vissa fall mot stadens önskan fastställa generalplan eller ändra gällande
sådan. \

De sakkunniga hava för ytterligare tillgodoseende av behovet av reglering
av stadsbyggandet föreslagit möjlighet att införa stadsbyggnadshestämmelser.
Sådana kunna sammanhöra med generalplan. Men även vissa områden, belägna
utanför de planlagda, kunna enligt förslaget förses med sådana bestämmelser.
Dessa sistnämnda bestämmelser betecknas i förslaget såsom allmänna
stadsbyggnadsbestämmelser. De sålunda föreslagna stadsbyggnadsbestämmelserna
motsvaras i gällande lag av de särskilda föreskrifter med avseende å
byggnadsverksamhetens ordnande inom stads icke planlagda område, som
omförmälas i 1 kap. 46 § andra stycket fastighetsbildningslagen.

Det sätt, på vilket de sakkunniga sökt lösa frågan örn reglerandet av mark,
belägen utom stadsplaneområde, har i allmänhet icke vunnit gillande av
de hörda myndigheterna. I synnerhet har generalplaneinstitutet sådant det

Kungl. Maj.ts proposition nr 79.

67

utformats i sakkunnigförslaget väckt betänkligheter. Kritiken har i främsta
rummet riktat sig mot den i lagförslaget uppställda obligatoriska fordran på
fastställelse av generalplan ävensom mot upptagande i denna av specialområden,
vilka icke torde kunna på ett tidigt stadium med säkerhet bestämmas.
Förslagets ståndpunkt, att generalplan skulle bibehållas till namn och rättsverkningar
även sedan stadsplan blivit fastställd för samma område, har i
allmänhet likaledes icke kunnat tillstyrkas. Jag vill erinra om att full enighet
härom ej heller rått bland de sakkunniga (se byggnadsrådet Lilljekvists
reservation). I stort sett synes man emellertid vara ense örn betydelsen av
att i god tid planera och ordna för städernas framtida bebyggande och att möjlighet
bör finnas för stad att, där den så önskar, få generalplan med skäliga
rättsverkningar fastställd.

Det torde vara uppenbart, att ett institut för åstadkommande av viss förberedande
planläggning av område utom stadsplan icke bör saknas i den nya
lagstiftningen. Emellertid har jag med hänsyn till de vägande invändningar,
som framställts mot de sakkunnigas förslag i denna del och vilka jag finner
vara i huvudsak befogade, icke ansett mig böra upptaga det föreslagna generalplaneinstitutet
oförändrat. Såsom framhållits i de avgivna yttrandena bör
generalplanen utgöra en förberedande planering i stora drag, avsedd att ligga
till grund för den efterföljande mera detaljerade stadsplanen. Institutet bör
så utformas, att det kan på ett smidigt sätt anpassa sig efter varje stads
behov. Institutet synes i första hand böra innebära ersättning för och utvidgning
av den rätt att expropriera mark för huvudgator, som föreligger
jämlikt 1 kap. 17 § fastighetsbildningslagen, motsvarande 22 § i kommittéförslaget.
I allmänhet torde en plan, varom här är fråga, icke böra i den
omfattning de sakkunniga föreslagit upptaga specialområden. Det bör dock
härutinnan kunna förfaras efter omständigheterna.

Jag har i 10 § föreslagit bestämmelser örn ett planinstitut av antydd innebörd,
kallat stomplan. Stomplanen är avsedd att vara en planläggning i avseende
å grunddragen för framtida ordnande och bebyggande av visst område
utom stadsplan; den skall alltså bilda stomme för den blivande stadsplanen.
I första hand avses med stomplanen att säkerställa stadens rätt till huvudgator,
torg, parker och andra allmänna platser. Hinder möter emellertid icke
för staden att i planen särskilt reservera område för tillgodoseende av annat
stadsplaneändamål, såsom plats för allmän byggnad, begravningsplats m. m.
Intages i stomplanen mark, som icke anses böra göras till föremål för specialreglering,
blir denna mark i rättsligt hänseende att anse såsom mark för
enskilt bebyggande. Stomplan kan, där så erfordras, innehålla särskilda bestämmelser
angående bebyggande eller användande i övrigt av stomplanelagt
område. Dessa stomplanebestämmelser utgöra en motsvarighet till stadsplanebestämmelsema
och äro alltså att anse såsom en integrerande del av själva
stomplanen.

Förslaget innebär, att frihet kommer att finnas att vid uppgörande av stomplan
välja mellan i viss mån olika tillvägagåenden. Man kan låta stomplanen
vara endast ett skelett, med andra ord under stomplanen lägga allenast

Departe mentschefen.

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

den mark, som åtgår till de huvudgator och det eller de områden för park,
offentligt bebyggande eller dylikt, vilkas reserverande för sådana ändamål
man önskar säkerställa. Men man kan ock lägga stomplanen över ett helt område,
inom vilket till gränserna angivas de avsedda huvudgatorna, parkerna
eller dylika specialområden; den mark som faller utanför dessa specialområden,
blir därmed stomplanelagd för enskilt bebyggande. I bådadera fallen
kan stomplanen läggas antingen över ’rå’ mark eller ock över mark, för vilken
gälla sådana utomplansbestämmelser, som omförmälas i förslagets 11 § och
till vilka jag återkommer. Stomplan kommer givetvis, liksom stadsplan,
att föranleda, att de utomplansbestämmelser, som gälla inom det i planen
intagna området, upphöra att gälla. I den mån så erfordras, således ej minst
då i stomplanen intages för enskilt bebyggande avsedd mark, böra dessa
bestämmelser ersättas med stomplanebestämmelser.

Rörande de rättsverkningar, som ansetts böra följa av fastställelse å stomplan,
må anmärkas följande. Område, som omfattas av fastställelse^ må ej
bebyggas i strid mot planen. Stadgande härom har införts i 13 §. Det torde
i regel förhålla sig så, att de områden, som i planen gjorts till föremål för specialreglering,
böra undantagas från olämpligt bebyggande, medan det åter icke
kan strida mot stadens intresse, örn marken begagnas för lantbruk eller dylikt,
över mark, som enligt stomplanen är avsedd för enskilt bebyggande, må ägaren
fritt disponera ulan annan inskränkning än den, som kan följa av meddelad
stomplanebestämmelse. Vidare har i 20 §, liksom i fråga om stadsplanelagt
område, införts vissa inskränkningar med avseende å rätten att vidtaga
schaktning, fyllning, trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd av beskaffenhet
att väsentligen försvåra stomplanelagt områdes användande för avsett
ändamål. Härigenom torde vara sörjt för att med marken icke vidtagas
åtgärder, som försvåra eller fördyra dess användning för avsett
ändamål. Angående rätt och skyldighet för stad att lösa mark, som upptagits
i fastställd stomplan, gälla följande regler. Staden äger till sig lösa
gatumark och därmed jämförlig mark, när staden så önskar. Annan mark
till den del den ej är avsedd för enskilt bebyggande må staden lösa, där ej markens
användande för avsett ändamål ändock kan anses säkerställt. Denna rätt
inträder omedelbart genom fastställelsens meddelande. Skyldighet att lösa
föreligger dock ej förrän marken skall tagas i anspråk för sitt ändamål.
Denna skyldighet kan inträda även före markens upptagande i stadsplan. Markägaren
har dock ansetts böra erhålla rätt att i vissa fall dessförinnan påkalla
lösningsrättens utövande. Av bestämmelserna i 28 § följer skyldighet för staden
att lösa marken i det fall, att ägaren på grund av de nyss angivna inskränkningarna
i hans rätt att förfoga över marken är betagen möjligheten att nyttja
marken på sätt, som slår i skäligt förhållande till dess värde. Genom vad
sålunda föreslagits synes mig en skälig avvägning mellan allmänt och enskilt
intresse hava skett. I den mån stadsplan upprättas över område, som ingår i
fastställd stomplan, upphöra de därmed förbundna rättsverkningarna och ersättas
av dem, som enligt förslaget följa av stadsplanens fastställande.

På grund av den ståndpunkt föreliggande förslag intager till frågan örn ge -

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

69

neralplan har jag ansett mig böra bibehålla kommitténs förslag örn utomplansbestämmelser
oförändrat. Stadgande härom har upptagits i 11 §. Härigenom
möjliggöras vidsträcktare och längre gående föreskrifter än som från
början varit avsett med gällande lags bestämmelser i ämnet. I denna del
hänvisar jag till kommitténs motivering (sid. 134—137).

Örn upprättande och fastställande av stomplan och utomplansbestämmelser
eller ändring däri torde vad härutinnan gäller om stadsplan böra äga motsvarande
tillämpning. Stadgande härom har upptagits i 12 §. Härav följer att
även 4 § är tillämplig i fråga örn stomplan och utomplansbestämmelser.

I detta sammanhang må det tillåtas mig att något beröra de i de sakkunnigas
förslag upptagna frågorna om kommunalt samarbete för antagande och genomförande
av generalplan eller stadsplan samt om regionplan.

I gällande lag saknas föreskrifter, som möjliggöra att i ett sammanhang få
antagna och fastställda reglerande planbestämmelser för ett större område, tillhörigt
flera olika kommuner. I kommitténs förslag till byggnadsstadga föreskrevs
i 9 §, att vid stadsplans uppgörande borde tillses bland annat, att bekväma
trafikleder förbunde såväl olika delar av samhället som även detta med
angränsande samhällen och att i övrigt god anslutning ernåddes mellan det för
planläggning avsedda området och annat redan planlagt område i grannskapet.
I samma förslags 15 § föreskrevs angående anmaning till intressenter att yttra
sig över uppgjort stadsplaneförslag, att, därest det till planläggning ifrågasatta
området gränsade till annan stad eller till stadsplanesamhälle på landet, kallelse
skulle tillsändas jämväl sådant samhälle.

De sakkunniga hava funnit sig böra föreslå, att man genom lagstiftningen
beredde möjlighet att efter en enhetlig plan reglera utbyggandet av ett utvecklingsområde,
sträckande sig över flera kommuner. Enligt de sakkunnigas mening
bör detta kunna ske antingen genom ett gemensamt utformande av generalplan
eller stadsplan för vederbörande kommuner eller genom antagande av en
schematisk huvudplan, av de sakkunniga benämnd regionplan, avsedd att läggas
till grund för generalplan eller stadsplan för de särskilda kommunernas områden.
I båda fallen hava de sakkunniga ansett det erforderliga samarbetet
mellan de intresserade parterna lämpligen kunna ske genom att för ändamålet
anordna ett kommunalförbund.

Det är otvivelaktigt av synnerlig vikt att vid planläggning, som sträcker
sina verkningar utöver den egna kommunens gränser, beakta nödvändigheten
av sammanhang och enhetlighet. Särskilt gäller det tillse, att genomgående
trafikleder kunna på ändamålsenligt sätt anordnas. Det kan emellertid ifrågasättas,
huruvida de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna skulle befrämja
det med desamma avsedda syftet. De sakkunniga hava icke föreslagit annat
än att det erforderliga samarbetet mellan kommunerna skulle komma till stånd
på frivillighetens väg. Denna ståndpunkt lärer ock vara den riktiga. Vid sådant
förhållande synes det, som örn man redan med gällande lagstiftning kunde
vinna i stort sett samma resultat som med de föreslagna bestämmelserna; det
som torde vara svårast att åstadkomma lärer i allt fall vara samförstånd mellan

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

kommuner med stridiga intressen, och härutinnan erbjuder förslaget ingen möjlighet
till lösning. Mot de föreslagna bestämmelserna hava ock gjorts invändningar
av åtskilliga av de hörda myndigheterna. Jag finnér mig därför icke
kunna förorda, att bestämmelser av antydd art införas i lagförslaget. Däremot
har jag för avsikt att genom bestämmelser i det förslag till byggnadsstadga, som
torde komma att föreläggas riksdagen, understryka behovet av samverkan mellan
kommunerna. Jag vill ock hänvisa till stadgandet i 4 §, vilket giver befogenhet
åt Kungl. Maj :t att till främjande av betydande allmänt intresse, varmed
avses även interkommunalt sådant, förordna om plans upprättande. Detta
stadgande torde vara ägnat att i vissa fall underlätta en lämplig interkommunal
planläggning.

Om förbud mot nybyggnad.

Nybyggnadsbegreppet.

(rättande lag.

Tidigare förslag
till byggnadsstadga.

Kommittén.

Förbud mot nybyggnad inom stads planlagda område finnes i 1 kap. fastighetsbildningslagen
stadgat dels i syfte att trygga stadens bebyggande enligt
stadsplan och tomtindelning i 1 kap. 7—9 §§ dels ock i syfte att säkerställa stadens
rätt till ersättning för gatumark i samma kapitels 38 och 39 §§. I överensstämmelse
med kommittéförslaget men i olikhet mot de sakkunnigas förslag
hava alla bestämmelser rörande förbud mot nybyggnad och därmed likställda
åtgärder sammanförts under gemensam rubrik. Detta har synts mig önskvärt
för vinnande av större reda och överskådlighet.

Enligt 40 § i 1907 års lag örn stadsplan och tomtindelning (motsvarande 1
kap. 45 § fastighetsbildningslagen) tillkom det Konungen att förordna örn
vilken förändring av befintlig byggnad, som skulle vara att hänföra till nybyggnad.
Med anledning härav utfärdades den ännu gällande kungl, kungörelsen
av den 18 januari 1908 angående vad vid tillämpning av lagen angående
stadsplan och tomtindelning är att till nybyggnad hänföra.

Byggnadsstadgekommitterade upptogo i sitt förslag till byggnadsstadga
samma bestämmelse angående vad till nybyggnad vore att hänföra som 1908
års kungörelse, men en reservant var av skiljaktig mening och ansåg, att då
stadsplanelagen och byggnadsstadgan avsåge att reglera helt olika förhållanden,
det icke vore möjligt att åt begreppet ''till nybyggnad hänförligt byggnadsföretag’
giva samma lydelse som i 1908 års kungörelse. Denna mening
vann understöd såväl av överintendentsämbetet som av bostadskommissionen i
deras förslag till byggnadsstadga.

1916 års kommitté stadgade i 83 § i förslaget till stadsplanelag enahanda
befogenhet som enligt gällande lag för Konungen att meddela de närmare föreskrifter
i ämnet, som erfordrades. Dessa föreskrifter har kommittén ansett
böra inrymmas i byggnadsstadgan och de återfinnas till sitt innehåll överensstämmande
med 1908 års kungörelse uti 92 § i förslaget till byggnadsstadga.
Emellertid införde kommittén i 20 § i förslaget till stadsplanelag stadgande
av innebörd, att såsom nybyggnad enligt de i 13—19 §§ föreslagna bestämmelserna
örn nybyggnadsförbud ej vore att anse vissa tillfälliga byggnader eller
stadigvarande mindre anordningar. Rörande skälen för införande av detta
stadgande hänvisas till kommitténs motivering (sid. 162 i betänkandet). Kom -

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

mitten anför vidare (se betänkandet sid. 355—356), att den icke kunnat biträda
den mening, sorn kommit till uttryck under förarbetena till de tidigare byggnadsstadgeförslagen,
eller att under begreppet nybyggnad skulle innefattas, i
stadsplanelagen ett visst slag av byggnadsåtgärder och i byggnadsstadgan ett
annat mera omfattande slag av dylika åtgärder. Ville man bringa under bygg
nadsnämndens obligatoriska förprövning och tillsyn vissa byggnadsåtgärder,
som enligt det uppställda nybyggnadsbegreppet icke vore att anse såsom nybyggnad,
borde enligt kommitténs uppfattning detta ske genom bestämmelse i
byggnadsordning, att byggnadsnämnds tillstånd erfordrades även för vissa
underhållsarbeten eller förändringar å byggnad, som icke vore att hänföra till
nybyggnad (jfr 33 § 2 mom. i förslaget till byggnadsstadga).

Åtskilliga av de myndigheter, som yttrade sig över kommittéförslaget, ställde
sig på samma ståndpunkt, som enligt vad jag nyss nämnt intogs av över- téns förslag,
intendentsämbetet och bostadskommissionen. Tillika anmärktes, att genom
den av kommittén föreslagna definitionen i byggnadsstadgan vissa byggnadsföretag
kommit att undandragas byggnadsnämndens kontroll; och förordades
därför från skilda håll, att då begreppet nybyggnad i stadsplanelagen ej lämpligen
kunde bliva fullt identiskt med samma begrepp enligt byggnadsstadgan,
stadsplanelagen borde upptaga särskilt stadgande örn vad som vore att enligt
densamma hänföra till nybyggnad.

I de sakkunnigas förslag återfinnas hithörande bestämmelser i två särskilda
lagrum. Enligt 10 kap. 4 § utgör vad i samma kapitels 1 § är stadgat (förbud
att uppföra nybyggnad å bl. a. gatumark och parkområde) ej hinder för
att å gatumark eller parkområde vidtaga anordningar och uppföra mindre
byggnader, som avse att tillgodose den allmänna trevnaden. Vidare har i
32 kap. 18 § bestämts vad till nybyggnad är att hänföra, vilken bestämmelse
i huvudsak överensstämmer med 92 § i kommitténs förslag till byggnads -

stadga.

Det under förarbetena framkomna förslaget att införa ett nybyggnadsbegrepp
i lagen och ett annat i byggnadsstadgan kan jag icke biträda. I likhet med
kommittén anser jag att bestämmelser örn vad som är att hänföra till nybygg
nåd böra såsom för närvarande äger rum meddelas i administrativ ordning.
I den mån ett på sådant sätt tillkommet nybyggnadsbegrepp icke skulle vara
lämpligt med hänsyn till stadsplanelagens föreskrifter örn byggnadsförbud,
gatas upplåtande och skyldighet att utgiva ersättning till gatumark m. m. bör
detta avhjälpas icke genom skapande i stadsplanelagen av ett nytt nybyggnadsbegrepp
utan medelst undantagsbestämmelser.

Departe mentschefen.

13 §.

I denna paragraf stadgas förbud mot nybyggnad i strid mot stadsplan, stomplan
eller utomplansbestämmelser. Stadgandet i vad det avser stadsplanelagt strid mot
område motsvarar 1 kap. 7 § första stycket fastighetsbildningslagen, 13 § b) ata£*v£n
i kommittéförslaget samt 10 kap. 1 § första stycket i de sakkunnigas förslag.

Såväl i gällande lag som i de tidigare förslagen har stadgandet erhållit formen
förbud mot nybyggnad å gata, torg, park eller annan dylik plats.

av

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Härutinnan avses icke att vidtaga ändring. Förslaget utgår alltså från att
gatumark och därmed likställd mark ej må bebyggas i vidare mån än stadsplanen
medgiver. Samma skäl, som föranlett särskilt upptagande i gällande
lag av byggnadsförbud å nu nämnd mark, synes motivera en vidgning av förbudets
innebörd jämväl till annat bebyggande i strid mot gällande stadsplan,
t. ex. av sådan del av kvartersmark, som enligt stadsplanen skall lämnas obebyggd.

Förbudet att bygga å gatumark är enligt gällande lag indispensabelt. Såsom
framgar av kommitténs betänkande har detta understundom visat sig utgöra
hinder för anordningar, som ur arkitektonisk synpunkt eller för vinnande av en
estetiskt tilltalande stadsbild varit önskvärda och som kunnat vidtagas utan
hinder för trafiken, såsom pelare, vilka springa ut över tomtlinjen, burspråk
eller annan dekorativ utbyggnad över gatumarken m. m. Även i andra fall
lärer dispens böra givas från förbudet, där så kan ske utan hinder för stadsplanens
framtida genomförande. På sätt kommittén framhållit (se sid. 148
i betänkandet), kan det salunda vara önskvärt att medgiva större reparationer
av byggnad å område, som enligt stadsplan utgör gatumark men i avbidan på
stadsplanens genomförande tills vidare nyttjas för jordbruk. Angivna och liknande
fall hava föranlett kommittén att i 14 § inrymma befogenhet för Konungen
att i allmän författning eller för särskilt fall meddela undantag från
förbudet att bygga å gatumark och därmed likställd mark. I överensstämmelse
med kommittéförslaget har i förevarande paragraf stadgats, att Konungen må
medgiva undantag från förbudet, då särskilda skäl därtill äro och nybyggnaden
prövas ej avsevärt försvåra markens användande för avsett ändamål. Sådant
medgivande är avsett att kunna lämnas antingen generellt i byggnadsstadgan,
såsom i fråga om estetiska anordningar å byggnader, eller efter ansökan i särskilda
fall. Hed hänsyn härtill har jag icke ansett behövligt att i lagen införa
bestämmelser, svarande mot den av mig förut berörda 20 § i kommittéförslaget.
Den befogenhet att medgiva undantag från byggnadsförbud, som Konungen
erhållit genom stadgandet i förevarande paragraf, innefattar jämväl
rätt att medgiva uppförande av sådana tillfälliga byggnader och mindre anordningar,
varom förmäles i 20 § av kommittéförslaget. Jämväl dylikt medgivande
synes böra givas generellt genom bestämmelse i byggnadsstadgan. Vid
sådant förhållande lärer spörsmålet örn bibehållande av vad kommittén föreslagit
örn rätt för Konungens befallningshavande att meddela förbud mot anordning,
varom här är fråga, eller förordna örn dess borttagande böra komma
under övervägande vid behandlingen av byggnadsstadgan.

Vad som stadgats örn byggnadsförbud å stadsplanelagt område har såsom
tidigare framhållits ansetts böra gälla jämväl område, som ingår i stomplan
eller för vilket fastställts utomplansbestämmelser.

De sakkunniga hava i 10 kap. 5 § föreslagit bestämmelser av innehåll, att
om byggnadslov meddelats, skulle senare under den tid dylikt tillstånd gällde
inträffande omständighet ej föranleda tillämpning av de i lagen stadgade
byggnadsförbuden. Detsamma skulle gälla, där Konungen eller byggnadsstyrelsen
godkänt ritningar för allmän byggnad. Den fråga, som här berörts,

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

73

torde endast sällan uppkomma oell synes i allt fall icke böra lösas generellt
i lagstiftningen utan bedömas med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt
fall. Vid sådant förhållande hava bestämmelserna icke upptagits i föreliggande
förslag.

14 och 15 §§.

I dessa paragrafer hava upptagits de bestämmelser, som avse rättsverkningarna
dels av beslut om antagande eller ändring av stadsplan eller stomplan
eller av utomplansbestämmelser, dels ock av väckande av fråga om
antagande av eller ändring i stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelser.
De föreslagna stadgandena, vartill partiell motsvarighet finnes i
1 kap. 7 § andra och tredje styckena fastighetsbildningslagen, överensstämma
med 13 § a) och 18 § i kommittéförslaget utom däri att i förevarande
förslag jämväl upptagits det nya institutet stomplan. Rörande
övriga skiljaktigheter i förhållande till gällande lag och skälen härtill hänvisas
till kommittébetänkandet (sid. 146—147 och 160—161). Motsvarande
bestämmelser i de sakkunnigas förslag återfinnas under 3 kap. 1 § och 10
kap. 1 §. Med hänsyn till vad som anmärkts mot den av de sakkunniga föreslagna
tidsbegränsningen av byggnadsförbudet i fall då stadsplan antagits har
någon motsvarighet härtill icke upptagits i föreliggande förslag. — Har Konungens
befallningshavande enligt slulbestämmelsen i 15 § medgivit förlängning
av tiden för byggnadsförbudet, länder beslutet givetvis omedelbart till
efterrättelse; Konungens fastställelse behöver alltså ej avvaktas. Det torde
böra anmärkas att dispens från byggnadsförbud enligt förevarande paragrafer
ej bör meddelas, örn ej giltiga skäl härför förebragts.

16 §.

Denna paragraf, som är ny i förhållande till gällande rätt, innehåller i huvudsak
de av kommittén uti 19 § föreslagna bestämmelserna, vilka i förevarande
förslag gjorts tillämpliga jämväl i fråga örn fastställelse av stomplan
eller ändring i fastställd sådan plan. Rörande motiveringen hänvisas
till kommittébetänkandet (sid. 161). Vid meddelande av föreläggande enligt
4 § kan givetvis uppkomma behov av byggnadsförbud. Genom bestämmelse
i andra stycket av förevarande paragraf har därför Konungen erhållit befogenhet
att i angivet fall förordna örn erforderligt byggnadsförbud.

17 §.

Stadgandet i paragrafens första stycke har sin motsvarighet i 1 kap. 8 §
första punkten fastighetsbildningslagen, där det ock stadgas, att Konungens
befallningshavande äger för särskilt fall giva tillstånd till byggnadsföretag,
samt i 13 § d) i kommittéförslaget och 10 kap. 2 § i de sakkunnigas
förslag. Nyssberörda, i gällande lag förekommande undantagsbestämmelse
återfinnes i kommitténs 15 § med den begränsningen, att nybyggnaden skall
prövas ej medföra hinder för lämplig tomtindelning i kvarteret. Enligt de

Beslut om
antagande
av stadsplan
m. m.

Vägrad fastställelse
av
plan eller
utomplansbestämmelser.

Förbud mot
byggande &
icke tomtindelad
mark.

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Förbud mot
nybyggnad 8,
tomt, som ej
är rättsligen
bestående.

sakkunnigas förslag äger Konungens befallningsliavande i särskilt fall, när
skäl därtill äro, giva tillstånd till nybyggnad, dock ej, där ej säkerhet för
vissa bidrag blivit ställd i fall, då sådan är föreskriven.

Den möjlighet, som enligt gällande lag förefinnes att meddela dispens
från förbudet att bygga å icke tomtindelad mark, har visat sig medföra
mindre gynnsamma verkningar. På vissa håll lära länsstyrelserna utan
vidare bifalla inkomna framställningar örn dispens med påföljd, att inom åtskilliga
stadssamhällen tomtindelning nära nog aldrig förekommer. Enligt
vad i ärendet är upplyst finnas städer, som helt sakna tomter i lagens mening.
Det torde vara uppenbart, att en fortsatt tillämpning av denna praxis
icke är önskvärd utan bör örn möjligt förhindras. De rättigheter och skyldigheter,
som enligt förevarande förslag tillkomma samhälle och markägare, äro
knutna vid tomten. Lagförslaget bygger på att tomtindelning skall äga rum.
Kostnaderna därför äro i jämförelse med den ordning och reda, som därmed
vinnas, så obetydliga, att kostnadsfrågan icke bör utgöra hinder för ett ovillkorligt
genomförande av tomtindelning. Emellertid lärer det icke böra ifrågakomma
att göra förbudet mot bebyggande av icke tomtindelad kvartersmark
helt indispensabelt. Det har därför i paragrafens tredje stycke stadgats, att
Konungens befallningshavande äger meddela tillstånd till nybyggnad, då
synnerliga skäl därtill äro och nybyggnaden prövas ej medföra hinder för
lämplig tomtindelning.

Stadgandet i paragrafens andra stycke motsvaras av 1 kap. 8 § fastighetsbildningslagen,
13 § f) i kommittéförslaget samt bestämmelser i 10 kap. 2 §
i de sakkunnigas förslag. I likhet med kommittéförslaget föreligger byggnadsförbud
allenast villkorligt, nämligen för den händelse att fråga örn ändring
i tomtindelningen blivit väckt, och förbudet gäller från denna tidpunkt intill
dess frågan slutligen prövats. En jordägare, som vill bygga inom kvarteret,
äger alltså få ansökan om byggnadslov prövad så länge fråga örn ändring i
tomtindelning, som berör tomten, icke blivit väckt. Sådan fråga bör anses
hava väckts, när markägare hos byggnadsnämnden gjort ansökan örn ändring
i tomtindelningen eller byggnadsnämnden i de fall, då initiativrätt tillkommer
denna, vidtagit åtgärd för ny tomtindelning.

Vad jag tidigare anfört rörande dispens från byggnadsförbud gäller oek
byggnadsförbud på grund av förevarande bestämmelser i paragrafens andra
stycke.

18 §.

I första stycket av denna paragraf stadgas förbud mot nybyggnad å tomt,
som ej är rättsligen bestående i enlighet med gällande tomtindelning. Detta
stadgande är utan ändring i sak upptaget från 1 kap. 9 § andra och
tredje punkterna fastighetsbildningslagen. I överensstämmelse med denna
är förbudet ovillkorligt. Kommittén, som föreslagit motsvarande byggnadsförbud
i 13 § g) och k), hade uti 15 § givit rätt åt Konungens befallningshavande
att lämna tillstånd att uppföra byggnad å del av tomt, varav annan
del är i annan ägares hand. Rörande skälen till denna lindring i byggnads -

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

75

förbudet hänvisas till betänkandet (sid. 152—153). De sakkunniga, som
uti 10 kap. 3 § första stycket upptagit bestämmelser av samma sakliga
innebörd som gällande lag, hava funnit att tillräckliga skäl ej visats för
att beträffande nu ifrågavarande byggnadsförbud medgiva möjlighet till
dispens. Till de sakkunnigas ståndpunkt i denna del kan jag ansluta mig
och jag åberopar de härför anförda skälen (se betänkandet sid. 226).

Bestämmelserna i paragrafens andra stycke hava en viss motsvarighet i 1
kap. 38 och 39 §§ fastighetsbildningslagen. I sak torde bestämmelserna överensstämma
med 13 § h) och i), jämfört med 52 §, i kommittéförslaget, samt
14 kap. 9 och 14 §§ i de sakkunnigas förslag.

Uti 1 kap. 9 § första stycket fastighetsbildningslagen stadgas, att nybyggnad
ej må ske utöver gällande tomtgräns. Motsvarande stadgande har upptagits
i 13 § e) i kommittéförslaget samt 10 kap. 3 § andra stycket i de sakkunnigas
förslag. Härmed lärer i första hand åsyftas att stadga förbud mot
anordnande av utsprång o. d. å byggnad mot gata eller eget gårdsutrymme, som
enligt stadsplanen skall förbliva obebyggt, samt mot angränsande tomt. Tillika
innebär stadgandet förbud för ägare av två intill varandra gränsande tomter
att överbygga gränslinjen utan att där anbringa brandmur. Då förbud mot
nyss omförmäld anordning över gatumark eller annan mark, som enligt stadsplanen
ej får bebyggas, redan följer av stadgandet i 13 § samt i lagen icke erfordras
bestämmelser för de fall, stadgandet eljest åsyftar, har stadgandet icke
upptagits i förevarande förslag. De föreskrifter, som må befinnas nödiga, torde
böra meddelas i byggnadsstadgan.

19 §.

I denna paragraf hava upptagits regler för det fall att byggnad uppförts Byggnad, sorn
över tomtgräns. Gällande regler i ämnet återfinnas i 1 kap. 10—13 §§ fastig- s^\egrr^Jser
hetsbildningslagen. Motsvarande bestämmelser äro upptagna i 74 § av kommitténs
förslag och i 11 kap. i de sakkunnigas förslag.

Förevarande förslag överensstämmer i huvudsak med kommittéförslaget.

Rörande skiljaktigheter i förhållande till gällande lag och skälen för dessa hänvisas
till vad kommittén härom anfört (se betänkandet sid. 290—294). De betänkligheter,
som de sakkunniga anfört mot kommittéförslaget, kan jag icke
dela. I vissa hänseenden har jag vidtagit ytterligare jämkningar i gällande
bestämmelser. I fråga örn trappa, som skjuter över gatulinje, har jag ansett mig
böra upptaga ett av de sakkunniga föreslaget stadgande av innebörd, att Konungens
befallningshavande må medgiva trappans kvarstående under viss tid
eller tills vidare. — Enligt gällande lag skall tvist, huruvida de villkor, som
betinga förmånen att få inlösa eller mot ersättning nyttja inkräktad mark, föreligga
eller icke, prövas av domstol, medan beloppet av lösen eller ersättning
skall bestämmas enligt reglerna i lagen örn expropriation. I överensstämmelse
med den ändring, jag har för avsikt att föreslå beträffande skyldighet för stad
att utgiva skadestånd, har jag ansett, att även bestämmande av lösen- och ersättningsbeloppet
bör ske av domstol. Med hänsyn härtill har något mot 1 kap.

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

12 § fastighetsbildningslagen svarande stadgande icke här upptagits. — Bestämmelsen
i gällande lag örn tillstånd av markägaren för vidtagande av sådan
ändring, som är att hänföra till nybyggnad, synes lämpligen böra upptagas i
byggnadsstadgan.

20 §.

Förbud mot I denna paragraf, vartill motsvarighet saknas i gällande lag, har föreslagits
inom phmiagt stadgande av innehåll att schaktning, fyllning, trädfällning eller därmed jämområde.
förlig åtgärd ej må ske inom planlagt område, såvida åtgärden är av beskaffenhet
att väsentligt försvåra områdets användande för avsett ändamål. Paragrafen
motsvarar 10 kap. 6 § av de sakkunnigas förslag.

Om avstående av mark inom planlagt område.

21 §.

Stads lös- I denna paragraf hava upptagits bestämmelser örn stadens lösningsrätt till
planlagtVm- område, sorn ingår i fastställd plan. Motsvarande bestämmelser återfinnas i
råde. 1 kap. 14 § första stycket och 17 § fastighetsbildningslagen, 21 och 22 §§ i
kommittéförslaget samt 3 kap. 3 § och 12 kap. 1 § i de sakkunnigas förslag.

Första stycket medgiver rätt för stad att lösa i stadsplan eller stomplan ingående
mark, som är avsedd till gata eller annan allmän plats.

Genom bestämmelsen i andra stycket regleras stadens rätt att lösa annan
i sådan plan ingående mark till den del den ej är avsedd för enskilt bebyggande.
Härmed avses alltså mark för allmän byggnad eller område, som är avsett
till särskilt trafikområde, skydds- eller säkerhetsområde, idrottsområde, begravningsplats
eller annat särskilt ändamål så ock vattenområden. Någon motsvarande
rättighet fanns icke enligt kommittéförslaget. Detta hade sin grund
däri att kommittén beträffande ifrågavarande slag av områden föreslagit ett
system med alternativ planläggning, varom jag tidigare yttrat mig. Som jag
av då anförda skäl icke kunnat ansluta mig till detta system, har jag från de
sakkunnigas förslag upptagit bestämmelserna örn rätt för staden att lösa sådant
område, där ej markens användande för det i planen angivna ändamålet ändock
kan anses säkerställt. Området skall alltså i expropriationshänseende
behandlas på samma sätt som gatumark enligt nu gällande lagstiftning. Rätt
till expropriation följer redan därav att planen blivit fastställd. Det motsatta
av kommittén förordade tillvägagångssättet skulle i regel leda till onödig
dubbelprövning. Med hänsyn till de av mig upptagna bestämmelserna örn lösningspliktens
inträdande, torde olägenheter för staden av den här föreslagna
anordningen icke behöva befaras.

De sakkunniga hava i 12 kap. 1 § upptagit föreskrift därom att när i stadsbyggnadsbestämmelse
stadgats, att genomfartsöppning för allmän samfärdsel
skall anordnas över för bebyggande avsedd kvartersmark, staden skall äga
lösa rätten att göra dylik anordning. Motsvarande rätt för tomtägare hava de
sakkunniga föreslagit i 12 kap. 8 §. Då genomfartsöppning över kvarters -

Kungl. Majlis proposition nr 79.

77

mark icke synes böra medgivas i stadsplanen med mindre godvillig uppgörelse
härom träffats med vederbörande markägare, hava berörda bestämmelser
i de sakkunnigas förslag ansetts böra uteslutas.

22 och 23 §§.

I dessa paragrafer regleras stads rätt till allmänna och enskilda vägar, som Stads rätt till
ingå i stadsplan eller stomplan.

Beträffande allmän väg gäller enligt 1 kap. 15 § fastighetsbildningslagen, Allmän väg.
att sådan väg, som ingår i gatumark, skall tillfalla staden utan ersättning.

Med allmän väg avses väg, som enligt lagen den 23 oktober 1891 angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet är att anse som landsväg eller bygdeväg,
ävensom väg inom stad av enahanda natur som dylik väg. Äganderättens
övergång inträder, då efter stadsplanens fastställande anspråk därom fram -

ställts.

Kommitténs förslag (24 §) överensstämmer i ifrågavarande hänseende med
gällande lag. Kommittén har emellertid utvidgat bestämmelsen att gälla
även beträffande allmän väg, som ingår i huvudgata utom stadsplanen, till
vars förvärvande staden erhållit tillstånd.

De sakkunniga hava föreslagit dels i 3 kap. 6 §, att allmän väg, som ingår
i huvudtrafikområde enligt gällande generalplan, skall till staden avstås
utan ersättning, dels ock i 12 kap. 2 § första stycket, att allmän väg, som
ingår i område, intaget i stadsplan, skall till staden avstås utan ersättning.
Sistnämnda bestämmelse innebär den utvidgning i förhållande till gällande lag
och kommittéförslaget, att vägen skall avstås kostnadsfritt, oavsett huruvida
den ingår i gatumark eller i annat i stadsplanen upptaget område. De sakkunniga
hava emellertid ansett, att sedan i byggnadskvarter ingående allmän
väg utan ersättning tillfallit staden, därav bör föranledas inskränkning av
den staden eljest tillkommande rätt att av tomtägarna utfå ersättning för gatumark.
Bestämmelse härom har influtit i 14 kap. 2 § i sakkunnigförslaget.

Föreliggande förslag upptager i fråga örn stads rätt till allmän väg inom
stadsplanelagt område samma bestämmelse som gällande lag och kommittéförslaget.
Jag har icke ansett att denna rätt bör omfatta annat än i gata eller
annan allmän plats ingående delar av sådan väg. Till stöd för att staden
borde kostnadsfritt erhålla även övriga delar av vägen har åberopats, att
stadsplanen givetvis måste vara så uppgjord, att dess gator på ett lämpligt
sätt kunde övertaga den trafik, som eljest skulle framgått på vägen. Det
må emellertid beaktas, att det icke är staden som ensam bekostar gatas iordningställande.
Enligt föreliggande förslag skall gatumarksersättning gäldas
av tomtägarna och staden kan fatta beslut att jämväl bidrag till gatas anläggning
må uttagas av tomtägarna. Den varje tomtägare åliggande ersättningsskyldigheten
beträffande gatumark avser gatumarken utanför hans tomt
intill viss bredd. På grund härav har någon mot nyssberörda stadgande i
14 kap. 2 § i sakkunnigförslaget svarande bestämmelse icke kunnat upptagas,
då detta stadgande förutsätter, att gatukostnaderna fördelas mellan tomtägare

Kommittén.

De

sakkunniga.

Departe mentschefen.

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Enskild väg.

Gällande lag.

Kommittén.

inom ett större fördelningsoinråde. Bibehållandet av rätt för staden att kostnadsfritt
erhålla all vagmark skulle därför kunna medföra, att delägare i en
såsom kvartersmark upptagen väg finge till staden utan ersättning avstå sin
vägandei men i egenskap av tomtägare vara skyldig utgiva full gatumarksersättning.
Undanröjande av denna oegentlighet skulle kräva en invecklad procedur.
Även med de sakkunnigas förslag synas svårigheter kunna uppstå
att bestämma fördelningsområdet på sådant sätt, att det vid beräknande av
gatukostnaden föreskrivna avdraget för vägmärken kommer rätta personer till
godo. Jag har därför icke ansett mig böra frångå gällande lags bestämmelser
i denna del.

De av mig föreslagna reglerna beträffande allmän väg, som ingår i gata och
dylik mark enligt stadsplan, torde även böra gälla i fråga örn sådan väg inom
område, vilket i stomplan upptagits för samma ändamål.

I överensstämmelse med kommittéförslaget har stadgande upptagits därom
att vägmärken tillfaller staden i den mån vägen tages i anspråk för avsett
ändamål.

Bestämmelserna i 23 § avse att reglera stads rätt till enskild väg, som ingår i
mark, som enligt stadsplan eller stomplan är avsedd till gata eller annan allmän
plats.

I 1 kap. 26 § fastighetsbildningslagen stadgas härom att, därest ägare av
mark, som ingår i gatumark eller i framdeles behövlig huvudgata utom det
planlagda området, enligt särskilt avtal upplåtit marken till enskild utfartsväg
eller till allmänt begagnande, skall vid bestämmande av expropriationsersättning
för marken hänsyn tagas till sådant förhållande. I det kommittébetänkande,
som ligger till grund för gällande stadsplanelagstiftning, hade
föreslagits ett stadgande av innebörd, att sådan väg skulle under vissa förutsättningar
utan ersättning avstås till samhället, när samhället det begärde.
Förslaget blev emellertid i denna del icke godtaget. Härutinnan ävensom angående
ifrågasatta ändringar i gällande lagstiftning får jag hänvisa till den
redogörelse, som finnes intagen i de sakkunnigas betänkande (sid. 237—243).

Kommittén har funnit kravet på ändring i gällande lag vara fullt befogat
samt att erfarenheten otvetydigt ådagalagt, att nuvarande bestämmelser i tilllämpningen
lett till en inlösningsplikt för samhällena, som i många fall måste
anses oskälig och som ingalunda varit avsedd. Kommitténs förslag (25 §)
innebär i huvudsak följande. Samhället tillerkännes i lag rätt att för samfärdsel
utnyttja enskild väg, som ingår i gatumark. Denna nyttjanderätt innefattar
rätt att iordningställa och begagna vägmärken för allmän samfärdsel
och att däri nedlägga ledningar. Nyttjanderätten gäller även mot senare ägare
av marken och med visst undantag mot innehavare av sakrätt, som besvärar
marken. I övrigt göres intet intrång i markägares, inteckningshavares eller
annan sakrättsägares rätt, utan äga de tillgodogöra sig det värde, som marken
med nämnda därå vilande last kan äga. Rörande stadgandets omfattning föreslås,
att helt enskilda utfartsvägar lämnas åsido och att endast sådan väg bör
komma i betraktande, som är upplåten till samfällt bruk för två eller flera
fastigheter. Därmed avses i första hand bl. a. väg, som för sådant bruk upp -

Kungl. Martis proposition nr 79.

79

låtits eller till underhåll indelats enligt lagstiftningen om enskilda vägar på
landet eller som avsatts eller annorledes utlagts vid laga skifte, liemmansklyvning,
ägostyckning eller avstyckning. Men även vägar, som icke tillkommit
under offentlig myndighets medverkan, hava ansetts böra falla under bestämmelserna,
dock under förutsättning att en verklig upplåtelse föreligger, i nödfall
konstaterad genom rättegång,, och att samma upplåtelse är mot ägaren
gällande å den tid, då stadsplanen av stadsfullmäktige antogs. Har väg upplåtits
på allenast viss tid, gäller stadens nyttjanderätt till vägmärken för samma
tid som upplåtelsen. Skall för vägens begagnande utgå avgäld eller annan
sådan förmån, är staden därför ansvarig. För enskild väg, som faller inom
huvudgata, till vars förvärvande staden erhållit tillstånd, gälla samma bestämmelser
som beträffande enskild väg, ingående i gatumark enligt stadsplan.

Jag antydde nyss, att kommittén föreslagit visst undantag beträffande giltigheten
av stads nyttjanderätt i förhållande till sakrätt, som besvärar vägmärken.
Jag syftade då på en bestämmelse i kommittéförslaget av innehåll,
att innehavare med bättre rätt än vägupplåtelsen skall vara vid sin rätt bibehållen.
I överensstämmelse därmed stadgas i 33 § tredje punkten dels att, där
staden vill lösa enskild väg, skall vid expropriationsersättningens bestämmande
hänsyn tagas till stadens rätt att för samfärdsel utnyttja vägmärken, dels ock
att örn innehavare av inteckning eller annan sakrätt i marken med bättre rätt
än den upplåtelse, på grund av vilken marken användes såsom väg, ur sålunda
bestämd ersättning ej kan utbekomma vad honom enligt lag tillkommer, ersättningen
må, såvitt på hans rätt inverkar, bestämmas utan hänsyn till sagda
nyttjanderätt.

Rörande den närmare innebörden av de föreslagna bestämmelserna och motiveringen
för desamma hänvisas till betänkandet (sid. 170—175).

I vissa av de över kommitténs betänkande avgivna yttrandena framhölls, att
frågan genom kommitténs förslag erhållit en god och tillfredsställande lösning,
under det att från andra håll anmärktes, att stadgandena icke erhållit den
omfattning, som i mångå fall vore av behovet påkallad.

Frågan har vidare varit föremål för uppmärksamhet under förarbetena till
det förslag till allmänna vägar å landet, som genom proposition nr 100 förelädes
1922 års riksdag. Härutinnan tillåter jag mig erinra om vissa uttalanden
angående det skydd, som vid införande i lagstiftningen av en legal vågrätt
i fråga örn allmänna vägar borde beredas innehavare av sakrätt, som besvärade
sådan väg.

Såsom framgår av berörda proposition upptog det förslag till lag om allmänna
vägar på landet, som framlades av den under år 1911 tillsatta vägkommissioncn,
i 14 § en bestämmelse av innehåll, att allmän väg finge utan hinder
av den rätt annan kunde äga i avseende å mark, som för vägen tagits i anspråk,
brukas för sitt ändamål. Denna legala vågrätt skulle utan särskild inskrivning
äga företräde framför varje annan sakrätt i den mark, som tagits i anspråk
för vägen. Då vägs framdragande över en fastighet förmenades regelrätt
förhöja inteckningshavares säkerhet, upptogos icke några bestämmelser
till förebyggande av eventuell skada för inteckningshavare.

Yttranden
över kommittén?
förslag.

Proposition
till 1922 år?
riksdag.

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Vägsakknnnigaa
förslag
och departements
förslaget
1921.

Lagrådet

1922.

Riksdagen

1922.

De sakkunniga.

Lagen om
vågrätt.

Vid den överarbetning av vägkommissionens förslag, som verkställdes av de
under år 1920 tillkallade väg sakkunniga, lämnades ifrågavarande bestämmelse
utan erinran. Denna upptogs jämväl oförändrad i 1 kap. 7 § av det förslag
till lag örn allmänna vägar på landet, som år 1921 remitterades till lagrådet
för granskning.

I den 28 februari 1922 dagtecknat utlåtande framställde lagrådet anmärkningar
mot bestämmelsen samt framhöll bland annat, att i förslaget borde upptagas
den princip, som kommit till uttryck i 25 § av kommitténs förslag till
stadsplanelag.

I anledning av vad lagrådet erinrat erhöll 1 kap. 7 § i det förslag till väglag,
som förelädes 1922 års riksdag, följande lydelse: ''Utan hinder av den rätt

annan kan äga i avseende å mark, som för väg tagits i anspråk, må vägen för
sitt ändamål brukas. Innehavare av inteckning eller annan sakrätt, varav
marken besvärades, då den sålunda togs i anspråk, vare dock vid sin rätt bibehållen.
’

Andra särskilda utskottet, som behandlade propositionen, lämnade i utlåtande
nr 1 ifrågavarande stadgande utan erinran. Av skäl, som ej beröra förevarande
fråga, blev emellertid propositionen avslagen av riksdagen.

De sakkunniga hava i förevarande fråga kommit till annat resultat än 1916
års kommitté dels sålunda att enligt de sakkunnigas förslag mark, som på ett
otvetydigt sätt avsatts för att stadigvarande användas för vägändamål eller
liknande ändamål (park), ansetts böra med äganderätt tillfalla staden utan
lösen (12 kap. 2 § andra stycket), dels ock sålunda, att omfånget av annan vagmark,
beträffande vilken staden tillagts viss befogenhet, ökats (12 kap. 3 §). I
de fall, då vägmärken tillfaller staden med äganderätt, hava de sakkunniga
tänkt sig inteckningsfrågan böra lösas på det sätt, att staden äger, där vederbörande
ej örn annat åsämjas, genom expropriation få inteckningarna lossade
från vägmärken, så att de till hela sitt belopp komma att besvära återstående
del av fastigheten. Angående stadens rätt i fråga örn annan vägmark kan enligt
de sakkunnigas uppfattning icke, såsom i kommittéförslaget skett, någon
väsentlig skillnad göras mellan det fall att förbehåll om rätt att nyttja vägmärken
gjorts eller att så ej skett. Grunden för lagstiftningen bör enligt
de sakkunnigas mening vara, att vid tomtmarksförsäljning vägmärkens undantagande
för trafikbehovet varit förutsatt och att dylikt undantagande sedan
jämväl skett. De sakkunniga hava vidare funnit fog saknas för de av kommittén
föreslagna bestämmelserna angående visst hänsynstagande till inteckningshavares
rätt samt låtit dessa bestämmelser utgå ur sitt förslag. Slutligen hava de
sakkunniga föreslagit vissa bestämmelser (12 kap. 2 § tredje och fjärde styckena)
rörande stads rätt till ledning, som är nedlagd i väg. Rörande motiveringen
hänvisas till betänkandet (sid. 248—250).

Jag vill i detta sammanhang erinra örn att frågan om införande av en legal
vågrätt till allmänna vägar lösts vid 1930 års riksdag. Uti 1 § i lagen den
16 maj 1930 (n:r 141) stadgas, att om mark enligt medgivande av fastighetens
ägare tagits i anspråk för allmän väg, marken sedan må nyttjas för vägen utan
hinder av den rätt annan må äga i avseende å fastigheten. Sådan nyttjanderätt

Kungl. Maj:ls proposition nr 79.

81

kallas i lagen vågrätt. Lagen stadgar vidare i 3 § dels att ersättning för intrång
tillkommer innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt i avseende
å den mark, som beröres av vågrätten, dels ock att innehavare av fordran,
för vilken fastigheten svarar vid tiden för vågrättens uppkomst, äger mot avskrivning
å fordringshandlingen njuta ersättning av väghallningsdistriktet för
förlust, som genom vågrätten uppstått å fordringen. Till motivering av sistnämnda
bestämmelser anföres i en propositionen n:r 106 bilagd promemoria:

''Enligt 1922 års proposition var vågrätten underkastad den begränsningen,
att densamma ej skulle gälla mot innehavare av inteckning eller annan sakrätt,
varav marken besvärades, då den togs i anspråk för allmän väg. Detta
innebar, att örn vid utbud å exekutiv auktion av den fastighet, till vilken vägmärken’hörde,
med den belastning, som vågrätten utgjorde, köpeskillingen icke
uppginge till belopp, som täckte nämnda ^rättsägares fordringar, fastigheten
skulle utbjudas utan berörda belastning. Vågrätten skulle följaktligen i dylikt
fall kunna gå förlorad. Tydligt är, att vid utformandet av bestämmelserna örn
vågrätt tillbörligt skydd bör beredas innehavare av sakrätt, som uppkommit
tidigare än vågrätten. Men det torde näppeligen vara. lämpligt eller erforderligt
att av denna anledning låta vågrätten vid.exekutiv försäljning av fastigheten
vika för sådan sakrätt. Det allmännas intresse att ostört disponera
vägmärken synes vara så starkt, att vågrätten bör fa bestå under alla förhållanden.
Inteckningshavarnas befogade anspråk torde kunna vederbörligen tillgodoses
genom bestämmelse, att de för den skada, som av vågrätten vallas, fa
njuta ersättning av väghållningsdistriktet. För in tecknat belopp,^ som på grund
av vågrätten icke kan uttagas ur fastigheten, skulle alitsa .väghallningsdistriktet
svara gentemot inteckningsliavaren. Då en dylik anordning icke.torde kunna
förringa inteckningshavarnas säkerhet till betalning, synas näppeligen av hänsyn
till fastighetskrediten några betänkligheter möta mot en jämkning av förslaget
i antydd riktning. Tänkbart är, att bestämmelserna kunna medföra,
att ett väghållningsdistrikt under vissa förhållanden blir nödsakat att utgiva
ersättning för mark, som det en gång till fullo betalt till ägaren. En
dylik konsekvens var emellertid möjlig jämväl enligt 1922 ars förslag och torde
knappast kunna undvikas. Fallet torde dock inträffa ytterst sällan, och några
mera betydande kostnader torde därav, såsom lagrådet 1922 erinrat, sannolikt
icke kunna uppkomma.’

Vad först angår det innehåll, som bör givas at en ny lagstiftning i ämnet,
finner jag i likhet med kommittén frågan icke böra lösas på det sätt, att äganderätt
till den enskilda vägmärken tillerkännes staden. Vad de sakkunniga åberopat
till stöd för sin motsatta ståndpunkt torde icke alltid äga giltighet.
Fall torde ej sällan förekomma, då jordägaren avstått mark till väg utan att
därför hava erhållit ersättning vare sig genom tomtförsäljning eller på annat
sätt. Anledning att frånkänna sådan markägare äganderätt till vägmärken
synes icke föreligga. Det torde ock vara uppenbart, att vägmärkens avstyckande
och befrielse från stamhemmanens inteckningar bleve både besvärligt och
dyrbart. Framhållas må även att samhällets behov av att för trafikändamal
begagna vägmärken torde på fullt tillfredsställande sätt kunna tillgodoses därigenom
att staden erhåller allenast nyttjanderätt till marken. Jag bär därför
icke kunnat ansluta mig till de sakkunnigas förslag i denna del utan föreslår
beträffande all vagmark, som härvid kan komma i fråga, att staden tillerkännes
allenast nyttjanderätt.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sand. 06 höft. (Nr 79.) 6

Departe mentschefen.

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Rörande den omfattning, i vilken mark må göras till föremål för stadens
nyttjanderätt, delar jag uppfattningen att helt enskilda utfartsvägar böra lämnas
åsido. ^ Under bestämmelserna bör därför falla mark, vilken till samfälld
väg för två eller flera fastigheter upplåtits eller till underhåll indelats enligt
lagen den 29 juni 1926 örn enskilda vägar eller motsvarande bestämmelser i
äldre lag eller som avsatts eller annorledes utlagts vid laga skifte, hemmansklyvning,
ägostyckning eller avstyckning eller på annat liknande sätt.

I likhet med de sakkunniga anser jag, att stadens nyttjanderätt även bör gälla
mark, som vid försäljning från fastighet av jordområde för bebyggande förutsatts
skola användas till samfälld väg för det försålda jordområdet och annan
fastighet, även örn uttrycklig upplåtelse icke kan visas föreligga. Huruvida
denna förutsättning är för banden torde böra bedömas i varje särskilt fall efter
vanliga bevisregler.

Beträffande förhållandet till innehavare av inteckning och annan sakrätt,
som besvärar vägmärken, bar jag följt lagen örn vägrätt, varom jag tidigare
talat. Vägmärken må nyttjas utan binder av den rätt annan äger till marken.
Stadens nyttjanderätt skall vid exekutiv auktion icke vika för sakrätt med bättre
rätt. Till skydd för sådan sakrättsbavare bar i stället stadgats, att han äger
åtnjuta ersättning för skada eller intrång, som vållats honom genom stadens
nyttjanderätt. Är rättigheten grundad på viss handling, synes ersättningsbeloppet
böra avskrivas å denna. Tvist örn ersättning bör prövas av domstol. Vanlig
fordringspreskription synes böra gälla. Genom den sålunda föreslagna anordningen
torde sakrättsägares rätt hava behörigen iakttagits samtidigt som de
olägenheter, vilka på sätt de sakkunniga framhållit kunna tänkas uppstå genom
bestämmelserna i kommittéförslaget, blivit undanröjda.

I enlighet med nu uttalade uppfattning äro bestämmelserna i 23 § formulerade.
. Att i lagtexten uppräkna de olika slag av enskilda vägar, som kunna komma
i fråga, har ej ansetts erforderligt. Ej heller synes det vara behövligt att
föreskriva, att staden icke må taga vägmärken i besittning förrän den skall
iordningställas för sitt ändamål, da detta lärer vara självklart. Ett i kommitténs
förslag förekommande stadgande att vägupplåtelsen vid viss angiven
tidpunkt skall vara mot ägaren av vägmärken gällande, har ej heller ansetts behövligt
att här upptaga.

I sista stycket meddelas vissa bestämmelser örn stads rätt till ledningar.
Motsvarighet till dessa bestämmelser saknas i kommittéförslaget. De sakkunniga
hava i 12 kap. 2 § tredje och fjärde styckena föreslagit bestämmelser,
varigenom dels avloppsledningar, till vilka angränsande fastigheter äga rätt
till anslutning utan särskild avgift, skola gratis avstås till staden dels ock
staden berättigas lösa annan i marken befintlig ledning. En tillämpning efter
ordalydelsen av bestämmelserna örn avloppsledning skulle kunna medföra, att en
del av ett avloppsnät komme att tillhöra staden och en annan del markägaren.
Ett sådant resultat lärer icke kunna godtagas. Ej heller torde vad de sakkunniga
åberopat till motivering av stadgandet utgöra giltig grund att tillerkänna
staden äganderätt till sådana avloppsledningar. Vad som avses med uttrycket
annan i marken befintlig ledning’ i de sakkunnigas förslag framgår ej av be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

83

tänkandet. Det torde därför få antagas innefatta ledningar, som ej tillfalla
staden med äganderätt, d. v. s. även elektriska kraftledningar, vattenledningar
ock dylikt. Såsom framhållits i avgivna yttranden torde en så långt gående
lösningsrätt icke kunna tillstyrkas. Jag har därför icke ansett mig kunna upptaga
de sakkunnigas förslag i denna del. Däremot synes det icke böra betagas
staden möjlighet att få ledningarna flyttade på egen bekostnad till lämplig
plats, och har stadgande i sådant hänseende intagits i förslaget.

24 §.

Bestämmelserna i denna paragraf reglera stads rätt till s. k. zonexpropriation.
Innan jag ingår på dessa bestämmelser vill jag i korthet något redogöra
för den utländska lagstiftningen på området.

Med zonexpropriation (franska ''expropriation par zones’, engelska ’zone
eondemnation’, tyska ''Zonenenteignung’) avses expropriation av markområden
intill en viss anläggning men ej erforderliga för anläggningens utförande. I
allmänhet är det härvid fråga om gatutrafikleder, varför zonexpropriation huvudsakligen
kommit till användning vid genomförandet av stadsregleringar, men
den har även tillämpats då det gällt andra trafikleder såsom kanaler m. m.
Genom tillgripande av zonexpropriation kan exempelvis en gatureglering genomföras
i ett sammanhang på ett tekniskt lämpligare sätt än eljest. Zonexpropriation
är ock ett medel att tillföra staden den värdeökning, som genom en
gatas framdragning eller dylikt uppstår å randområdena. Ofta torde båda
dessa fördelar samtidigt vinnas.

I Frankrike gäller lagen den 3 maj 1841 örn expropriation (loi sur l’expropriation
pour cause d’utilité publique), ändrad genom lagar den 21 april 1914,
den 6 november 1918 och den 17 juli 1921. Den år 1918 genomförda lagändringen
var ett nödvändigt komplement till stadsplanelagstiftningen och avsåg
bland annat att undanröja en del svårigheter, som mötte kommunerna vid genomförandet
av stadsplan och utförande av andra allmännyttiga företag. Genom
1918 års lagändring infördes två former av zonexpropriation: zonexpropriation
i inskränkt bemärkelse och expropriation på grund av jordvärdestegring.
Då den franska lagstiftningen på området synes vara förtjänt av särskild
uppmärksamhet, torde en närmare redogörelse för densamma böra lämnas.

Principen örn zonexpropriation i inskränkt mening hade före 1918 i Frankrike
vunnit praktisk tillämpning endast då det gällt sanitära syftemål samt i vissa
undantagsfall, avseende gaturegleringar i Paris (omnämnda i fastighetsdirektör
Hasselquists vid de sakkunnigas betänkande fogade särskilda yttrande sid.
475—477). Den tidigare lagstiftningen tillät endast expropriation av mark,
som direkt erfordrades för utförande av den anläggning, expropriationen avsåg.
Örn exempelvis en ny trafikled skulle öppnas, kunde blott själva gatumarken
exproprieras men icke byggnadsmarken på andra sidan gatulinjen. Genom 1918
års lagstiftning upptogs principen örn zonexpropriation såsom en allmän regel.
Bestämmelserna örn zonexpropriation i inskränkt bemärkelse innebära sålunda i
huvudsak följande. Rätt till expropriation kan medgivas icke blott av mark, som

Zonexpro priation.

Utländsk

rätt.

F rankrike.

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

är belägen inom gränserna för ett planerat offentligt företag, utan ock av all
mark, vars förvärv befinnes nödvändigt för att tillförsäkra företaget dess fulla
värde nu eller i framtiden. Beträffande gatureglering möjliggöres härigenom
expropriation av kringliggande mark, som eljest icke kan rationellt indelas eller
som är bebyggd på sätt som ej överensstämmer med den allmänna planen för
regleringsarbetena. Zonexpropriation må ej påkallas med mindre tillstånd därtill
erhållits antingen genom en lag eller genom ett särskilt dekret (av conseil
d’état). Den myndighet, som lämnar tillstånd till expropriationen, fastställer
den zon, inom vilken expropriationsrätt medgives. Den skall ock förordna örn
användningen av den mark, som ej erfordras för själva företaget, samt eventuellt
bestämma de villkor, under vilka sådan mark må efter företagets fullbordan
återförsäljas. Användes icke den exproprierade marken i överensstämmelse
med vad som bestämdes vid expropriationstillståndets meddelande, må
den förre ägaren eller hans rättsinnehavare fordra expropriationens återgång.
— Eör införande av expropriation på grund av värdestegring i den
franska lagstiftningen åberopades i huvudsak följande motivering. Då
ett gammalt byggnadskvarter genombrytes och en ny modern gata
där anlägges, medför en dylik anläggning i allmänhet en betydande
värdestegring för den invid den nya trafikleden liggande tomtmarken. En liknande
effekt har anläggning av en järnväg, hamn eller annat större företag.
Det är ej överensstämmande med rättvisa och billighet, att den enskilda skall
profitera av en oförtjänt värdestegring, vilken tillkommit genom kostnader, som
det allmänna nedlagt på ett offentligt arbete. I syfte att åvägabringa en utjämning
härutinnan bör lagen ställa expropriationsinstitutet till förfogande. Reglerna
för sistnämnda slag av expropriation, vilka i vissa hänseenden avvika
från vad som gäller för zonexpropriation i inskränkt mening, äro följande.
Expropriation för allmänt ändamål kan förklaras nödvändig med avseende å
fastigheter, vilka genom sitt grannskap till planerat, offentligt företag kunna
förväntas undergå en värdestegring av mer än femton procent, överstiger den
kalkylerade värdestegringen icke femton procent, kan något anspråk icke riktas
mot markägaren. Liksom vid annan zonexpropriation kan tillstånd till expropriationen
meddelas allenast genom en lag eller genom ett särskilt dekret.
Proceduren inledes med en syn av sakkunniga (expertise) för bestämmande av
värdestegringens belopp och omfattning. Med stöd av expertisen fastslår sedermera
myndigheten, huruvida anspråket på andel i värdeökningen är befogat
samt förordnar örn expropriation under förbehåll, att uppgörelse med jordägaren
icke senare kan träffas. Samtidigt bestämmes zonen för den eventuella
expropriationen. Markägaren har frihet att välja mellan att betala den
del av värdeökningen, som överstiger femton procent av fastighetens värde, eller
att låta marken exproprieras. Markägaren äger alltså, då han väljer att
betala, tillgodoräkna sig värdeökning intill femton procent av fastighetens värde.
Detta anses vara en skälig gottgörelse åt ägaren. Expropriationsjuryn
har en dubbel uppgift: den skall bestämma dels beloppet av den del av värdeökningen,
som överstiger femton procent av fastighetens värde, och dels den
eventuella expropriationssumman. Jordägaren har att inom åtta dagar efter

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

85

juryns beslut göra sitt val. Underlåter han att tillkännagiva detta, anses han
hava valt att betala värdestegringen. Tillkännagiver han åter inom nyssnämnda
tid, att han önskar avstå egendomen, har exproprianten rätt att återkalla sin
expropriationstalan, örn han underrättar motparten härom åtta dagar efter erhållen
del av dennes tillkännagivande.

Principen örn zonexpropriation förekommer i en eller annan form även i åt- Belgien m. fl.
skilliga andra länders lagstiftning, bland annat i Belgien, Italien, Spanien, landtrBreussen.

I det förslag till stadsplanelagstiftning, som för närvarande är föremål för Finland,
prövning i Finland,1 har begreppet zonexpropriation upptagits i viss begränsad
omfattning. Sålunda innehåller förslaget, att statsrådet kan för åstadkommande
av nyreglering av trångt elier eljest olämpligt bebyggt område eller av
kvarter, som helt och hållet eller till betydande del avbrunnit, medgiva staden
rätt att lösa jämväl mark, som ingår i byggnadskvarter. Detta stadgande torde
i huvudsak överensstämma med gällande svensk rätt (se 1 kap. 16 § första
stycket fastighetsbildningslagen). Det finska förslaget innehåller vidare, att,
därest inom bebyggt stadsområde ny gata skall öppnas eller gammal gata vidgas
eller annat för allmän samfärdsel avsett område iordningställas, statsrådet
kan berättiga staden att utöver den för ändamålet nödiga gatumarken
inlösa även kringliggande markområde till den del dylik mark erfordras för
genomförande av en ändamålsenlig reglering eller för att anläggningarna må
komma till sin fulla rätt. I motiven framhålles, att det sålunda föreslagna begreppet
zonexpropriation åsyftar sådana fall, då förvärv av viss mark är nödvändigt,
men icke är avsett att utgöra enbart ett tvångsmedel för uttagande av
oförtjänt värdestegring.

I det förslag, som framlades av 1885 års kommitté, upptogs ett stadgande Förarbetena
örn rätt för samhälle att efter Konungens prövning till genomförande av stads- 1 jagan ''
plan för ordnande av trångt eller eljest på olämpligt sätt bebyggt område mot
lösen förvärva alla de fastigheter, som berördes av planen. Till stöd därför
anfördes huvudsakligen följande.

Det vore allmänt känt, att icke blott urgamla delar av äldre städer utan även
många andra platser, där under senare tider en större sammanträngd befolkning
bosatt sig, blivit bebyggda utan att plan varit upprättad, och att i följd därav
gatorna eller kommunikationslederna vore smala och krokiga samt tomterna
alltför små, trånga och oregelbundna samt någon gång till och med i saknad av
utfartsväg. En fullständig och ändamålsenlig reglering av så beskaffat område
måste beröra alla eller åtminstone de allra flesta därinom belägna fastigheter,
och då befintliga gator måste igenläggas samt nya upptagas, skulle i mångå
fall möta svårighet att verkställa regleringen endast efter hand, i den mån nybyggnader
komme i fråga. Stadsplanens genomförande på sådant sätt skulle
dessutom ha till följd, att alla av regleringen härflytande rättsförhållanden mellan
samhället och de enskilda måste särskilt för varje fastighet ordnas och utredas,
något som kunde vara förenat med nästan oövervinneliga svårigheter.

Till båtnad icke minst för de enskilda tomtägarna skulle nu antydda svång 1

1 Se Aneka lagberedningens förslag till stadsplanelagstiftning m. m. (lagberedningens publikationer

n:r 2 för år 1924), proposition n:r 1 till 1929 års riksdag samt lag- och ekonomiutskottets betänkande
n:r 1 i anledning av samma proposition.

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 79,

heter kunna undanröjas^ och regleringens genomförande befrämjas, örn samhället
berättigades på en gång förvärva alla inom område av ifrågavarande beskaffenhet
belägna fastigheter för att kunna oberoende av alla rättstvister utlägga
i planen upptagna gator och allmänna platser samt därefter till enskilda för bebyggande
upplåta de nybildade tomterna. En sådan expropriationsrätt kunde
icke anses träda den enskilda äganderätten för nära. Fastigheternas ägare skulle
ju erhålla full lösen. Deras tomter komme i de flesta fall att genom regleringen
bliva så avskurna och förminskade, att de icke vidare kunde ändamålsenligt
bebyggas, vadan samhället i allt fall borde vara både berättigat och pliktigt
att inlösa dem. Då prövningen, huruvida expropriationsrätten finge äga
rum eller icke, lades i Konungens hand, borde de enskilda icke löpa fara, att
densamma finge i oträngt mål begagnas. Den kunde dessutom endast i undantagsfall
komma till användning.

Kommittén.

De

sakkunniga.

Särskilt yttrande
av
fastighetsdirektören

Hasselquist.

Det av 1903 års kommitté framlagda förslaget upptog bestämmelser av i huvudsak
samma innebörd, dock avsågs i förslaget jämväl det fall att avbränt
område skulle ordnas.

I propositionen till 1907 års riksdag hade stadgandet följande lydelse: ''Varder
stadsplan fastställd över trångt eller eljest olämpligt bebyggt område, äger
Konungen förordna, att jämväl mark, som ingår i byggnadskvarter, skall till
staden avstås. Riksdagen antog bestämmelsen med den ändring, att densamma
skulle gälla allenast enskild man, menighet eller inrättning tillhörig mark.
Med sådan innebörd upptogs stadgandet i 10 § stadsplanelagen, motsvarande 1
kap. 16 § första stycket fastighetsbildningslagen.

Kommittén har i 27 § första stycket föreslagit i huvudsak samma stadgande
med den avvikelse, att kommittén i förevarande avseende likställt kronomark
med mark, tillhörig enskild man, menighet eller inrättning. Rörande skälen
till denna avvikelse hänvisas till kommitténs motivering (se betänkandet sid
177).

De sakkunniga hava i 12 kap. 5 § första stycket upptagit ett stadgande av
samma sakliga innebörd som i kommittéförslaget. Stadgandet har av de sakkunniga
omformats i syfte att tydligare skall framgå, att grundförutsättningen
för stadgandets tillämpning ej så mycket är det befintliga bebyggandets
art utan fastmer den omfattning, i vilken genom den nya stadsplanen avvikelse
skett från det befintliga bebyggandet, samt att därjämte måste utrönas,
huruvida stadens förvärvande av området fordras för att dess lämpliga användning
i enlighet med stadsplanen skall anses tryggad. Därjämte innehåller
förslaget, att i fall, varom här är fråga, Konungen må jämväl medgiva stad
att allenast lösa å marken befintlig byggnad för nedrivning.

Förslaget medgiver därjämte rätt för stad till expropriationsutvidgning d. v. s.
rätt att lösa hel fastighet, då ersättningen för skada och intrång på den del,
som ligger utanför expropriationslinjen, uppgår till två tredjedelar av den delens
värde (32 kap. 10 §).

I särskilt yttrande till de sakkunnigas betänkande uttalade fastighetsdirektören
Hasselquist bland annat, att lagförslaget enligt hans mening jämväl bort
innefatta bestämmelser om befogenhet för Konungen att meddela stad rätt till
zonexpropriation för att tillgodogöra sig den markvärdestegring, som genom

Kungl. Majlis proposition nr 79.

87

anläggandet av en trafikled o. d. uppstår för kringliggande mark (ekonomisk
zonexpropriation). Rörande motiveringen hänvisas till betänkandet (sid. 473—

480).

Åtskilliga av de myndigheter, som yttrat sig över de sakkunnigas förslag,
däribland stadskollegiet och stadsfullmäktige i Stockholm, hava i princip tillstyrkt
den av Hasselquist föreslagna lagstiftningen.

Uti skrivelse den 19 december 1928 hava Stockholms stadsfullmäktige, i an- FramstäUuiu?
ledning av en av herr C. Lindhagen väckt motion, med bifogande av yttrande i ^adsfaiimäkärendet
av stadskollegiet, hemställt örn framläggande för 1929 års riksdag av tige.
förslag till provisorisk lagstiftning örn s. k. ekonomisk zonexpropriation.

Av den föregående redogörelsen lärer framgå att principen örn zonexpropria- Deportation
icke är främmande för svensk lagstiftning. Genom bestämmelsen i 1 kap. men bC e
16 § fastighetsbildningslagen kan Konungen medgiva stad rätt att för genomförande
av stadsplan i ett sammanhang expropriera mark belägen utanför gatulinjen.
Denna expropriationsrätt är närmast avsedd att underlätta stadsplanens
tekniska genomförande men klart är, att staden kan genom att indela och
återförsälja den exproprierade tomtmarken bereda sig icke obetydlig ekonomisk
vinst och därmed även återfå en del av de kostnader för regleringen, som ej
kunna direkt uttagas av tomtägarna. Bestämmelsen lärer ännu icke hava kommit
till användning men det synes mig, som örn åtskilliga fall, analoga med
vissa i Hasselquists yttrande omnämnda och jämväl i framställningen av Stockholms
stadsfullmäktige åsyftade, skulle kunna på tillfredsställande sätt lösas
genom anlitande av denna bestämmelse.

Emellertid synes bestämmelsen i dess nuvarande avfattning lida av en viss
oklarhet, vilket måhända varit orsak till att städerna i förekommande fall icke
ansett sig kunna åberopa sig på densamma. Till en början finner jag lika med
de sakkunniga att första förutsättningen bör vara ej den befintliga bebyggelsens
art utan den omfattning, i vilken den avviker från stadsplanen. Bebyggelsens
olämplighet torde böra prövas i stadsplaneärendet och ej först, då fråga uppstår
örn genomförande av den redan fastställda stadsplanen. Såsom ytterligare
förutsättning för medgivande av expropriationsrätt torde böra stadgas att
stadsplanens ändamålsenliga genomförande icke kan äga rum eller i allt fall
icke inom skälig tid förväntas, med mindre staden ingriper. Bestämmandet av
gränserna för den zon, inom vilken expropriationsrätt bör tillerkännas staden,
måste ankomma på Konungen efter prövning i varje särskilt fall, och några
allmänna regler härför lära icke kunna givas. Dock bör staden icke tillerkännas
lösningsrätt till större område än som är behövligt för att på ett tekniskt
tillfredsställande sätt åstadkomma nödig reglering. I enlighet med denna uppfattning
är första punkten i paragrafens första stycke avfattad.

Då erforderlig reglering i många fall torde kunna åstadkommas blott genom
undanskaffande av byggnad, har i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag
i paragrafens andra punkt upptagits bestämmelse därom att Konungen må
lämna staden tillstånd lösa sådan byggnad för nedrivning.

En gatureglering, som på sätt nyss framhållits kräver genombrytande av
bebyggt område, drager givetvis betydande kostnader. I regel torde dessa en -

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

dast till ringa del bliva täckta av det bidrag till gatukostnad, som staden äger
uttaga av tomtägarna. Å andra sidan torde regleringens genomförande mången
gång hava till följd en väsentlig ökning av värdet på kringliggande fastigheter.
Där angivna förhållanden inträffa, synes det rimligt, att möjlighet beredes
staden att i större utsträckning än som eljest skulle bliva fallet få sina
kostnader för regleringens genomförande täckta. I sådant syfte har jag ansett
mig böra utvidga expropriationsinstitutet samt i paragrafens andra stycke upptagit
bestämmelser örn rätt i nu berörda fall för staden till s. k. ekonomisk
zonexpropriation.

Föremål för expropriationsrätt enligt de föreslagna bestämmelserna är sådan
kvartersmark, som på grund av anläggningen uppenbarligen erhåller väsentligt
ökat värde. Varje värdeökning föranleder alltså icke expropriationsrätt.
Det har icke ansetts lämpligt att, såsom skett i den franska lagstiftningen, införa
en fix procentsats i lagen utan frågan synes böra prövas av Konungen
med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. Ej heller torde i lagen
böra givas regler för bestämmande av den zon, inom vilken expropriationsrätten
må utövas. Jämväl härutinnan bör prövningsrätten överlåtas å Konungen.
Avgörande för bedömande av zonens omfattning synes dock icke böra vara,
att marken kommer att gränsa intill den nya anläggningen. Även mark inom
ett närbeläget ehuru icke direkt angränsande byggnadskvarter, exempelvis utmed
en genom regleringen uppkommen gata, bör kunna exproprieras, blott övriga
i paragrafen angivna villkor äro uppfyllda.

För att icke fastighetsägaren skall hållas i ovisshet örn stadens avsikter i
förevarande avseende har det ansetts böra stadgas, att ansökan örn expropriation
skall ske före fastställande av den stadsplan — varmed givetvis även avses
stadsplaneändring — enligt vilken anläggningen skall komma till stånd.

Den staden sålunda tillerkända expropriationsrätten bör emellertid i första
hand betraktas såsom ett medel för utkrävande av bidrag till stadens kostnader
för viss anläggning. Med hänsyn härtill bör markägaren kunna fria sig
från ett expropriationsanspråk genom att ikläda sig skyldighet gälda skäligt
bidrag. Det lärer ligga i båda parternas intresse, å ena sidan att icke kräva
för stort bidrag och å andra sidan att icke motsätta sig erläggande av sådant,
som är skäligt. I brist av åsämjande härutinnan torde Konungen böra äga
bestämma ett i förhållande till stadens kostnad och värdeökningens storlek skäligt
belopp, som det åligger markägaren att utgiva till staden, vid äventyr,
att staden eljest äger fullfölja sin talan örn markens inlösande. Det har ansetts
böra ankomma på Konungen att bestämma ordningen för bidragets erläggande.
Härvid förutsättes emellertid, att markägaren icke bör åläggas utgiva
bidraget förrän regleringen fullbordats och den avsedda värdestegringen alltså
inträtt. Intill dess så skett, torde markägaren, där så prövas nödigt, böra ställa
säkerhet för sin förpliktelse. Såsom sådan torde i regel kunna godtagas inteckning
i fastigheten. Skulle inteckningen falla inom den del av fastighetens
värde, som motsvaras av värdeökningen, torde detta icke i och för sig böra
utgöra hinder för dess godtagande såsom säkerhet.

Bestämmelserna i förevarande paragraf gälla även kronans mark.

Kungl. Majlis proposition nr 79.

89

25 §.

Paragrafen motsvarar 1 kap. 16 § andra stycket fastighetsbildningslagen, Lösen almark
27 § andra stycket i kommittéförslaget samt 12 kap. 5 § andra stycket i de gaude,
sakkunnigas förslag.

Gällande lag medgiver stad lösningsrätt till i fastställd stadsplan upptaget, Gällande lag.
enskild man, menighet eller inrättning tillhörigt tomtområde, som finnes vara
för stadens utveckling oundgängligen erforderligt, där detta icke annorlunda
kan på skäliga villkor förvärvas för bebyggande. Ändamålet med stadgandet
är att möjliggöra bebyggande av kvartersmark i de fall, då ägaren obehörigen
motsätter sig upplåtelse av tomter för bebyggande på antagliga villkor eller
ock är lagligen förhindrad att avyttra marken.

Kommittén har i sitt förslag uteslutit det för medgivande av expropria- Kommittén,
tionsrätt åt staden i gällande lag stadgade villkor, att området icke annorledes
kan på skäliga villkor förvärvas för bebyggande. Därjämte har kommittén
låtit ordet ''oundgängligen’ utgå samt utsträckt paragrafens tillämplighet
jämväl till kronans mark. Rörande skälen till dessa ändringar hänvisas
till betänkandet (sid. 177—178).

Enligt de sakkunnigas förslag skall lösningsrätt tillkomma staden, där sakkaneniga
stadsplan fastställts över i huvudsak obebyggd mark och det för tryggande
av stadens utveckling finnes nödigt, att område, som ingår i byggnadskvarter,
av staden förvärvas. 1 sak torde det salunda föreslagna stadgandet överensstämma
med kommittéförslaget.

Innebörden i gällande lags bestämmelser i ämnet torde vara, att marken icke m(j^chefen
kan på skäliga villkor förvärvas för bebyggande och att detta förhållande är
till avsevärt hinder för stadens utveckling. Jag har därför åt stadgandet givit
en avfattning, som bättre svarar mot denna innebörd. I likhet med kommittéförslaget
är bestämmelsen även tillämplig å kronans mark.

26 och 27 §§.

Dessa paragrafer innehålla de bestämmelser, som ansetts erforderliga till Iniöseu
befrämjande av möjligheten att, där tomt är splittrad på olika ägare, sam- tomtdel,
manföra äganderätten i en hand. I sådant hänseende hava olika anordningar
varit ifrågasatta i stadsplanelagstiftningen. Härutinnan får jag hänvisa till
den redogörelse, som är intagen i kommittébetänkandet (sid. 179—183).

Gällande bestämmelser i ämnet återfinnas i 1 kap. 18 § fastighetsbildnings- Gällande lag.
lagen. Enligt dessa gäller: att örn, sedan ett år förflutit från det tomtin delning

blivit fastställd, särskilda delar av område, som enligt tomtindelningen
utgör en tomt, äro uti olika ägares hand, staden må till sig lösa de särskilda
tomtdelarna; att staden är, då det äskas, därtill pliktig, dock ej i det
fall, att tomtdel utgör mer än halva tomten och återstoden av tomten är obebyggd;
samt att utan hinder av vad sålunda stadgats staden äger, där yrkande
väckts örn stadens förpliktande att lösa gatumark, genast lösa tomtdel, som
för gatumarkens ägare invid gatumarken kan återstå.

Kommittén,

De

sakkunniga.

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

I dessa bestämmelser har kommittén i 29 och 30 §§ föreslagit vissa ändringar.
Sålunda bär lösningsrätt tillerkänts ägare av tomtdel till återstoden av
tomten med företrädesrätt för den, vars tomtdel åsatts största värdet eller,
där tomtdelarna asatts lika värden, för den som först anhängiggjort talan örn
inlösen. Är staden ägare av del av tomten har den samma lösningsrätt som
övriga delägare. Därutöver har emellertid staden tillerkänts en självständig
rätt att lösa till sig en mellan olika ägare splittrad tomt. Kommittén har dock
ansett, att denna rätt bör sta efter den på delägarskap i tomten grundade lösningsrätten
och att därför en viss lämplig frist borde tilläggas delägare för
att bestämma sig, örn han vill inskrida. I sådant syfte har kommittén föreslagit
i 30 §, att stadens lösningsrätt till tomten skall inträda, örn ej ägare av
del i tomten inom ett ar efter tomtindelningens fastställande anhängiggjort
talan om inlösen av återstoden av tomten eller sådan talan ej föranlett tomtens
förenande i en hand. Däremot är delägares rätt att inlösa återstoden av
tomten gentemot övriga delägare ej inskränkt till viss tid. En delägare, som
ej begagnat sig av fristen, kan alltså, enligt kommittéförslaget, även efter
fristens utgång anhängiggöra inlösningstalan men det kan då inträffa, att
han nödgas vika för stadens anspråk att få lösa tomten, även örn detta anhängig
jörts senare än delägarens talan. Kommittén avser, att de föreslagna
bestämmelserna skulle vara tillämpliga även å sådan tomt, varav vid lagens
ikraftträdande särskilda delar äro i olika ägares hand. För att åt delägare
behålla företrädesrätt gentemot staden även i det fall, att tomtindelningen
fastställts mera än ett år före lagens ikraftträdande, har kommittén
i 84 § fjärde punkten inrymt en övergångsbestämmelse av innehåll att örn, då
lagen träder i kraft, delar av tomt äro i olika ägares hand, skall i fråga örn
stadens rätt att lösa tomten så anses, som örn tomtindelningen blivit fastställd
vid lagens ikraftträdande. Kommittén föreslår även en viss lösningsplikt för
staden. Rörande kommitténs motivering hänvisas till betänkandet (sid 183
—187).

De sakkunniga hava uti 12 kap. 6 och 7 §§ upptagit kommittéförslaget med
i huvudsak följande jämkningar. De av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna
vila på den förutsättning, att enskild tomtdelägare ej bör medgivas
expropriationsrätt gentemot staden, örn förutsättningar likväl finnas att de
olika områden, som skola bilda tomten, bliva förenade i en ägares hand, och i
förslaget har därför upptagits ett stadgande att, örn staden äger del i tomtområde,
staden skall hava företräde att lösa framför övriga delägare oavsett
andelens storlek. Förslaget innehåller vidare bestämmelse därom att talan
örn inlösen i visst fall skall vila i avvaktan på prövning av tidigare påbörjat
ägoutbyte. Enligt de sakkunnigas förslag har en delägare i området, även
örn han icke begagnat sig av den i kommitténs betänkande angivna fristen av
ett år, företrädesrätt att lösa framför staden, där han före staden anhängiggjort
talan därom och staden ej äger del i tomtområdet. Har däremot staden
efter fristens utgång före delägare anhängiggjort talan, äger staden företräde
att lösa. Även de sakkunniga ålägga staden en viss lösningsplikt. Slutligen
har det synts de sakkunniga att vid lagens ikraftträdande förd talan örn

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

91

rätt eller plikt att lösa tomtdel ej bör slutligen prövas, förrän det under ettårsfristen
visat sig, örn delägare vill begagna sig av sin lösningsrätt enligt den
nya lagen (jfr stadgande i 7 § i de sakkunnigas förslag till promulgationslag).

I 26 § hava bestämmelserna i 29 § av kommittéförslaget upptagits i huvudsak
oförändrade. Det torde saknas giltig anledning att på sätt de sakkunniga
föreslagit giva staden såsom ägare av tomtdel ovillkorlig lösningsrätt
framför annan delägare. Det bör beaktas, att ändamålet med ifrågavarande
bestämmelse är tomtdelarnas förenande i en ägares hand. Vem denne ägare
är saknar i detta fall betydelse för stadsplanens genomförande. Av den ståndpunkt,
förslaget intager beträffande kronan såsom fastighetsägare och varom
jag tidigare uttalat mig, synes ock följa, att ej heller staden bör erhålla undantagsställning,
när den uppträder såsom fastighetsägare. Härtill förefinnes
ytterligare skäl i den omständigheten att staden i vissa fall genom sin
byggnadsnämnd äger vitsord påkalla tomtindelning; därest de sakkunnigas
förslag godtoges, skulle staden härigenom kunna genom att föranstalta
örn tomtindelning förskaffa sig expropriationsrätt till tomt, varav staden måhända
blott ägde en helt obetydlig del. Jag har därför icke kunnat ansluta
mig till de sakkunnigas uppfattning i frågan.

27 § motsvarar 30 § i kommittéförslaget med tillägg av bestämmelse av
innehåll att där delägare före staden anhängiggjort talan örn inlösen, stadens
anspråk ej må bifallas, med mindre delägarens talan ej leder till tomtens förenande
i en ägares hand. Härutinnan kan jag hänvisa till den motivering, som
anförts av de sakkunniga (se betänkandet sid. 253). Paragrafen har föranlett
viss övergångsbestämmelse, motsvarande förut berörda stadgande i 84 § fjärde
punkten i kommitténs förslag.

Av skäl, som jag kommer att anföra vid behandlingen av 28 §, har jag ansett
att lösningsplikt till tomtdel icke bör åläggas staden.

Någon mot de sakkunnigas förslag svarande föreskrift att, därest vid anhängiggörandet
av talan örn inlösen mark, som därav beröres, är föremål för
ägoutbyte, inlösen ej må fullbordas med mindre det visas, att ägoutbytet ej lett
till tomtens förenande i en ägares hand, har icke ansetts behövligt att upptaga
i förevarande förslag. Det torde vara uppenbart även utan stadgande i lag,
att, örn pågående ägoutbyte eller annan jorddelningsförrättning inverkar på lösningsrätten,
frågan därom bör vila, intill dess jorddelningsförrättningen avslutats
och fastställts.

28 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser örn stads plikt att lösa gatumark
och viss annan mark.

Rörande de olika förslag till reglering av detta spörsmål, som under
förarbetena till gällande lag varit under övervägande, hänvisar jag till
den redogörelse, som finnes intagen i kommittébetänkandet (se sid. 187
—189).

Gällande lags bestämmelser rörande stads skyldighet att lösa gatumark finnas
upptagna i 1 kap. 14 § andra stycket och 19 § fastighetsbildningslagen.

Departe mentschefen.

Stads lösningsplikt.

Gällande lag

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Kommittén.

De

sakknnniga.

Enligt förstnämnda lagrum gäller beträffande gatumark att, örn tomtindelning
ägt rum och det finnes, att efter frånskiljande av gatumark ägaren ej har k va?
fiel byggnadstomt invid gatumarken, staden är pliktig lösa gatumarken. För
stads skyldighet att lösa tomtdel har jag tidigare redogjort. Möjlighet att
vinna lättnad i stads lösningsplikt finnes genom bestämmelserna i 1 kap. 32
och 33 §§ fastighetsbildningslagen, enligt vilka stad kan erhålla anstånd med
genomförande av stadsplan eller tomtindelning eller med skyldigheten att lösa
gatumark.

Vid tillämpningen av gällande bestämmelser örn stads skyldighet att lösa
gatumark hava yppats olika meningar. Härom innehåller kommittébetänkandet
en utförlig redogörelse (sid. 190-—202).

Kommittén har funnit gällande bestämmelser vara otillfredsställande och
sökt finna ett annat uppslag för reglering av stadens inlösningsplikt, vilket
därjämte medgåve tillämpning av enhetliga bestämmelser beträffande såväl
gatumark som tomtmark. Dessa återfinnas i 31 § av kommitténs förslag. Därvid
har kommittén utgått från att endast förbuden mot nybyggnad å gatumark
och å tomtdel böra grundlägga lösningsplikt för staden och ansett,
att denna plikt bör göras beroende av en för varje särskilt fall verkställd
prövning, huruvida den mark, örn vars inlösen framställes påstående, tillsvidare
kan av ägaren på skäligt sätt utnyttjas annorlunda än till bebyggande.
Vid bedömande av stadens inlösningsplikt skall hänsyn tagas till fastighetens
ägoområde, sådant det var, då stadsplanen av stadsfullmäktige antogs,
med sådana därefter inträdda förändringar, som faktiskt innebära ett genomförande,
helt eller delvis, av stadsplanen, respektive tomtindelningen. Såsom
mark, som kan av ägaren på skäligt sätt utnyttjas, anser kommittén gatumark
framför tomt till viss omfattning, så ock gatumark eller tomtdel, som
till följd av sitt läge eller sitt sammanhang med fastigheten i övrigt eller med
annan ägaren tillhörig mark eller eljest kan utan ägarens uppenbara förnärmande
tillsvidare utnyttjas för annat ändamål än bebyggande. Rörande motiveringen
till de föreslagna bestämmelserna hänvisas till betänkandet (sid.
202—208).

De sakkunniga hava i 12 kap. 9 § föreslagit bestämmelser, som i vissa hänseenden
avvika från kommittéförslaget. Bestämmelserna innebära i huvudsak
följande. Lösningsplikt inträder för stad örn nybyggnadsförbud å gatumark,
parkområde eller tomtdel eller inskränkning i rätten att utnyttja för allmän
byggnad avsedd plats eller vattenområde varder gällande beträffande så stor del
av i stadsplan upptagen fastighet, att därav ej återstår område, som kan bilda
hel tomt. Detsamma gäller, där visserligen av fastigheten återstår område, som
kan bilda en eller flera hela tomter, men detta område ej medger bebyggande i
sådan utsträckning, som svarar mot fastighetens storlek, läge och övriga förhållanden.
För avgörande huruvida område kan bilda hel tomt anse de sakkunniga,
att tomtindelning ej bör anses oundgängligen erforderlig, då förhållandena
ofta kunde bedömas utan att tomtindelning ägt rum. Med lösenplikten
skall anstå, så länge fastigheten kan utan ägarens uppenbara förnärmande av
honom utnyttjas för annat ändamål än bebyggande. Vid bedömande härav skall

Kungl. Maj:ts proposition nr IG.

93

hänsyn tagas till fastighetens ägoområde sådant det var, då stadsplanen antogs
av stadsfullmäktige, med sådana därefter inträdda förändringar, som föranletts
därav, att en del av ägoområdet blivit av staden eller annan inlöst eller till staden
överlåten eller enligt stadsplanen till bebyggande eller eljest utnyttjad.
Hänsyn skall ock tagas till möjligheten att utnyttja fastigheten i sammanhang
med annan därmed sambrukad mark. Vad sålunda föreslagits skall äga motsvarande
tillämpning å skogbeväxt område, beträffande vilket rätten till avverkning
blivit begränsad.

Erågan örn stads lösningsplikt torde vara ett av de ömtåligaste och mest svårlösta
spörsmål inom stadsplanelagstiftningen. Att gällande lags bestämmelser
i ämnet ej äro tillfredsställande torde tydligt framgå av de i kommitténs betänkande
refererade rättsfallen. I viss mån kunna invändningar av enahanda
art framställas jämväl mot de sakkunnigas förslag. Särskilt synes det mig
oegentligt att låta lösningsplikten vara beroende av, huruvida hel tomt återstår
eller icke, även örn vissa praktiska fördelar härigenom vinnas. Det lärer därför
vara nödvändigt att söka finna en rationellare metod för reglering av stadens
lösningsplikt.

Efter prövning av olika förslag, som under förarbetena framkommit, har
jag funnit det av kommittén framlagda innebära en i huvudsak tillfredsställande
lösning. Emellertid torde det icke endast vara förbudet att bygga å
gatumark eller därmed likställd mark, som bör grunda lösningsplikt för staden.
Jämväl annan av stadsplanen föranledd inskränkning i förfoganderätten
över mark — såsom dess användande till allmän byggnad, särskilt trafikområde,
skydds- eller säkerhetsområde, idrottsområde, begravningsplats eller
annat liknande ändamål — ävensom förbudet mot schaktning, fyllning, trädfällning
och därmed jämförlig åtgärd torde under vissa förhållanden innebära
ett så stort intrång i den enskilda äganderätten, att markägaren skäligen bör
kunna fordra markens inlösande. I princip synes alltså kunna fastslås, att lösningsplikt
bör inträda, när marks upptagande i stadsplan till annat ändamål än
enskilt bebyggande vållar ägaren skada därigenom att möjlighet är honom betagen
att nyttja marken på sätt som står i skäligt förhållande till dess värde. I
enlighet härmed är stadgandet i 28 § första stycket avfattat. Stadgandet överensstämmer
med kommittéförslaget därutinnan, att stadens lösningsplikt inträder
först efter en för varje fall verkställd prövning, huruvida den mark, varom
fråga är, kan utan hinder av de av stadsplanen följande inskränkningarna
i förfoganderätten av ägaren användas på sätt, som ur ekonomisk synpunkt
icke står i uppenbart missförhållande till markens värde. Kommittén
hade i lagtexten angivit vissa fall, då mark borde anses vara sådan, att
den kunde av ägaren på skäligt sätt utnyttjas. Någon motsvarighet härtill
finnes icke i föreliggande förslag. Detta innebär emellertid ingen ändring
i sak. Vid bedömande av stadens lösningsplikt bör uppenbarligen hänsyn
tagas exempelvis till markens belägenhet i förhållande till annan ägaren
tillhörig mark liksom till huruvida den kan nyttjas i sammanhang med
sådan mark eller icke. Den omständigheten att av fastighet mark enligt stadsplanen
är avsedd till gator och dylikt i den omfattning, att av fastigheten ej

Departe mentschefen.

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

återstår hel tomt, torde jämväl med de nu föreslagna bestämmelserna i regel
föranleda lösningsplikt för staden till gatumarken.

Stadgandet i paragrafens andra stycke överensstämmer i sak med 31 § andra
stycket i kommittéförslaget.

Vad enligt paragrafen är stadgat för viss i stadsplan intagen mark har ansetts
böra gälla även mark, som enligt stomplan är avsedd till annat ändamål
än enskilt bebyggande.

I olikhet mot kommittén och de sakkunniga anser jag icke, att nybyggnadsförbudet
å tomtdel bör kunna grundlägga lösningsplikt för staden. En sådan
skyldighet är enligt gällande lagstiftning påkallad med hänsyn till dess ställning
i fråga örn rätt att inlösa återstående delar av tomten. Såsom jag redan
framhållit är staden för närvarande ensam berättigad lösa de särskilda tomtdelarna.
Det är därför icke obilligt att förbudet att bygga å tomtdel motsvaras
av lösningsplikt för staden. Enligt förevarande förslag åter har ägare
av tomtdel företrädesrätt framför staden att genom inlösen av återstående delar
förena tomten i en ägares hand; sedan så skett upphör byggnadsförbudet.
Skälet att bibehålla stadens lösningsskyldighet beträffande tomtdel synes mig
därför hava bortfallit.

Bestämmelser, motsvarande dem som föreslagits i 32 § av kommittéförslaget,
har jag ej ansett erforderligt upptaga i föreliggande förslag.

De sakkunniga hava i 12 kap. 10 § i förslaget till stadsbyggnadslag intagit
ett stadgande av innehåll, att, därest beslut vore fattat örn ändring i stadsplan,
stadsbyggnadsbestämmelser eller tomtindelning av beskaffenhet att inverka
på skyldigheten att avstå eller inlösa mark m. m. och beslutet bleve inom
sex månader efter det skyldighet förklarats föreligga ingivet för fastställelse,
skulle på yrkande av den, för vilken skyldigheten förelåge, avståendet eller lösandet
ej fullbordas med mindre det visade sig, att ändringen ej bleve fastställd.
Det torde emellertid utan särskilt lagstadgande kunna förväntas, att
örn i rättegång rörande lösen av mark visas, att ändring i stadsplanen av beskaffenhet
att inverka på målets utgång blivit i vederbörlig ordning antagen,
målet förklaras vilande intill dess frågan örn stadsplaneändringen slutligen
avgjorts. Att på sätt de sakkunniga föreslagit gå än längre synes obilligt. På
grund härav har stadgandet icke upptagits i föreliggande förslag.

Om bestämmande och erläggande av marklösen.

Under denna rubrik hava sammanförts de processuella bestämmelser, som ansetts
nödiga i fråga örn avstående eller inlösen av mark. Bestämmelserna motsvaras
av 1 kap. 20—29 §§ fastighetsbildningslagen, 33 § i kommittéförslaget
samt 32 kap. 1—13 §§ i de sakkunnigas förslag. I överensstämmelse med gällande
lag torde dessa frågor böra betraktas såsom expropriationsmål och följaktligen
behandlas i den ordning lagen örn expropriation stadgar; i vissa hänseenden
böra dock särskilda bestämmelser gälla.

De sakkunniga hava ansett att beträffande värdesättning av mark inom
stadsbs^ggnadsområdet förelåge så säregna förhållanden, att regler, avvikande

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

95

fran de vid annan expropriation meddelade, borde tillämpas inom stadsbyggnadsområdet.
Med hänsyn härtill hava de sakkunniga bl. a. föreslagit, att löseskillingen
för mark, som exproprieras, skall motsvara markens värde, under
det att expropriationslagen i sådant hänseende stadgar, att full ersättning skall
utgå till jordägaren för vad han nödgas avstå. Jag kan icke finna att vid
expropriation enligt förevarande lagstiftning sådana väsentligt olika förhållanden
äro för handen, att en avvikelse från vad i denna del är stadgat i fråga
örn expropriation i allmänhet är befogad. I den mån gällande regler örn expropriationsersättnings
bestämmande äro otillfredsställande, något som dock torde
kunna bedömas först efter ytterligare utredning, synes frågan härom böra upptagas
vid en revision av expropriationslagstiftningen. De skäl, som föranlett
de sakkunniga att i fråga örn stadsbyggnadslagens giltighetsområde föreslå
en ändrad lydelse av stadgandet, torde i många fall äga giltighet även vid
expropriation av annan mark. Vid sådant förhållande har jag ansett att i
gällande expropriationslag angivna regler för ersättningens bestämmande böra
bibehållas.

29—38 §§.

Uti 29 § har intagits föreskrift att i avseende å inlösen av mark enligt stads- Undantag från
planelagen de allmänna bestämmelserna i lagen örn expropriation skola i till- tinnsiagen
lämpliga delar lända till efterrättelse med iakttagande av de i de följande paragraferna
givna undantagsbestämmelserna.

Stadgandet i 30 § motsvarar utan ändring i sak 1 kap. 21 § fastighetsbildningslagen,
33 § sjätte punkten i kommittéförslaget samt 32 kap. 13 § fjärde
punkten i de sakkunnigas förslag.

Mot 31 och 32 §§ svarande bestämmelser, vilka äro nya i förhållande till
gällande lag, hava upptagits i 33 § sjunde och femte punkterna i kommitténs
förslag samt 32 kap. 13 § femte och tredje punkterna i de sakkunnigas förslag.

Rörande motiveringen hänvisas till kommitténs betänkande.

Föreskriften i 33 § motsvarar 1 kap. 22 § fastighetsbildningslagen, som
dock endast avser expropriation av mark till huvudgata utom det planlagda
området. Rörande skälen för den föreslagna utvidgningen hänvisas till kommittébetänkandet
(33 § första punkten). Stadgande av enahanda innebörd
hava de sakkunniga upptagit i 32 kap. 1 § andra stycket i sitt förslag.

I 34 § har upptagits ett stadgande, som motsvarar 1 kap. 24 § fastighets- Expropriabildningslagen
och bestämmelse i 33 § åttonde punkten i kommittéförslaget, tågning
Motsvarande bestämmelse ehuru med annan innebörd hava de sakkunniga upptagit
i 32 kap. 10 § i sitt förslag.

Enligt 14 § i 1866 års expropriationsförordning ägde markägaren, om vid lö6t> års
expropriation av en del av en fastighet återstoden bleve för ägaren eller inne- tfo^/fsrord
havaren onyttig eller synnerligt men uppkomme i nyttjanderätten av densamma, ning.
fordra att hela fastigheten löstes.

Detta stadgande var enligt 18 § i 1907 års stadsplanelag ej tillämpligt vid 1907 års
expropriation inom stadsplaneområdet, enär såsom i motiven till sistnämnda stadsI)la,iel!lK -

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Ku gällande
expropriationslag.

Lagrådet.

De

sakkunniga.

Departe mentschefen.

Övriga bestämmelser.

paragraf framhölls expropriationslagens berörda stadgande icke överensstämde
med de grunder, som i förslaget till stadsplanelag ansetts böra vinna tilllämpning
i fråga örn rätt och plikt att lösa mark.

Den äldre expropriationslagens stadgande har ingått i huvudsakligen oförändrat
skick i 12 § första stycket av nu gällande expropriationslag. Därjämte
har såsom andra stycke i samma paragraf tillagts ett stadgande av innehåll
att, om vid expropriation av en del av en fastighet ersättning för skada eller
intrång å en återstående del skulle uppgå till två tredjedelar av den delens
värde, eller ersättning vid upplåtelse av nyttjanderätt eller servitutsrätt till
fastighet skulle motsvara två tredjedelar av värdet av fastigheten, den exproprierande
äger lösa det område, som lider sådant men eller utgör föremål för
rättigheten. Tillika stadgas, att kostnaden för åtgärd, som i 7 § andra stycket
avses, skall inräknas i ersättning, som nu sagts.

Vid granskning inom lagrådet av förslaget till expropriationslag yttrade
lagrådet, att följdriktigheten syntes fordra, att jämväl paragrafens andra stycke
sattes ur tillämpning inom det område stadsplanen omfattar.

I enlighet härmed formulerades 1 kap. 24 § i fastighetsbildningslagen.

De sakkunniga hava ansett att någon tillämpning av 12 § första stycket
expropriationslagen icke bör förekomma. Däremot hava de sakkunniga ansett
sig böra medgiva stad rätt till expropriationsutvidgning dels i de fall, som
angivits i 12 § andra stycket expropriationslagen med viss jämkning dels ock
när efter stadens inlösen av del av en fastighet en eller flera tomtdelar återstå
av fastigheten. Rätt till expropriationsutvidgning föreligger dock ej vid expropriation
av tomtområde, varav särskilda delar äro i olika ägares hand. Rörande
motiveringen hänvisas till betänkandet (sid. 876—378).

1 likhet med kommittén och de sakkunniga anser jag att första stycket i
12 § expropriationslagen ej bör gälla, då fråga är örn inlösen av mark, som
ingår i stadsplan. Vad däremot beträffar paragrafens andra stycke kunna, enligt
vad erfarenheten giver vid handen, fall inträffa, då det är rimligt att tilllämpa
reglerna örn expropriationsutvidgning även vid lösen av mark enligt
stadsplanelagstiftningen. Jag har därför ansett att stadgandet i 12 § andra
stycket i expropriationslagen bör erhålla tillämplighet jämväl vid sadan marklösen.
I övrigt lärer icke föreligga giltig grund för utsträckning av rätten
till expropriationsutvidgning.

Uti 35 § har upptagits ett stadgande, som motsvarar 33 § andra punkten i
kommittéförslaget och 32 kap. 6 § i de sakkunnigas förslag. Stadgandet överensstämmer
med 1 kap. 25 § i gällande lag.

36 § har sin motsvarighet i första och sista meningen i 33 § 3 punkten i
kommittéförslaget samt 32 kap. 7 § i de sakkunnigas förslag. Uteslutandet av
andra meningen i kommittéförslaget sammanhänger med den avfattning, som
givits åt 23 § i föreliggande förslag.

Bestämmelserna i 37 och 38 §§ överensstämma med 1 kap. 27 och 29 §§
fastighetsbildningslagen samt 33 § fjärde och åttonde punkterna i kommitténs
förslag och stadganden i 32 kap. 13 § andra punkten samt samma kapitels 1 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

97

De avvikelser i övrigt från gällande lag och kommittéförslaget, som förekomma
i de sakkunnigas förslag rörande tillämpligheten av expropriationslagens
bestämmelser, har jag icke ansett mig böra upptaga i föreliggande
förslag.

Om upplåtande av gata eller annan allmän plats inom stadsplanelagt område.

39 §.

I förevarande paragraf stadgas, att staden skall ansvara för iordningställan- Stads ansvade
och upplåtande av gata och därmed likställd plats, som ingår i stadsplan, av*''

Enligt 1 kap. 35 § fastighetsbildningslagen är staden ansvarig för att gata, gata m. m.
torg eller annan dylik allmän plats upplåtes till allmänt begagnande å stadgad
tid. Samma bestämmelse återfinnes i 48 § andra stycket av kommitténs förslag
och i 13 kap. 8 § av de sakkunnigas förslag. Bestämmelsen i förevarande
paragraf avser därjämte att fastslå, att iordningställandet skall bekostas av
staden. Att staden i vissa fall är berättigad uttaga bidrag till kostnaderna
framgår av bestämmelserna i följande avdelning. I likhet med de sakkunniga
anser jag att prövning av anspråk gentemot stad att iordningställa gatumark
bör ankomma å domstol. I följd därav har bestämmelsen i 48 § tredje stycket
i kommittéförslaget, enligt vilken Konungens befallningshavande äger förordna
örn erforderlig åtgärd för avhjälpande av befintlig brist, icke upptagits
i föreliggande förslag.

40 och 41 §§.

Dessa paragrafer, vari behandlas frågan örn tidpunkten för stadens skyldig- Tidpunkten
het att upplåta gata m. m. till allmänt begagnande, motsvara 1 kap. 34 § för nPPlåtnufastighetsbildningslagen
samt 46 § i kommittéförslaget och 13 kap. 4 och 9 §§
i de sakkunnigas förslag. I redaktionellt hänseende föreligger den skillnaden
i förhållande till tidigare förslag, att bestämmelserna rörande gatas upplåtande
sammanförts i en paragraf och de föreskrifter, som angå torg och annan
plats, upptagits under särskild paragraf. Bestämmelserna örn anstånd med
gatumarks upplåtande till sin fulla bredd återfinnas i 42 §.

Enligt gällande lag skall ny gata i behörigt skick upplåtas för allmänt be- Gata.
gagnande i den mån bebyggandet kvarter efter kvarter fortskrider från förut Gällande lag.
upplåten gata, med iakttagande att varje särskild gatudel skall upplåtas, då
tomter med en sammanlagd längd utmed gatudelen av minst en tredjedel av de
vid gatudelen befintliga tomtlinjer blivit bebyggda. Äro hus uppförda blott
vid ena sidan, erfordras alltså, under förutsättning att kvarteren äro lika stora,
en sammanlagd längd av minst två tredjedelar av tomtlinjerna vid denna sida.

Upptager stadsplanen byggnadskvarter blott vid ena sidan av gatan, erfordras
givetvis endast att hus äro därå uppförda till en längd av en tredjedel av tomtlinjerna
vid denna sida. Av förarbetena till gällande lag (se de sakkunnigas
betänkande sid. 263—264) framgår ock att gatan skall vid upplåtandet utläggas
till hela sin bredd.

Bihang till riksdagens protokoll ISSI. 1 sami. 66 haft. (Nr 79.)

7

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Kommittén.

De

sakkunniga.

Departe mentschefen.

Gällande bestämmelser hava utan ändring i sak ingått i kommittéförslaget.

De sakkunniga hava i sitt förslag räknat med bebyggelsen allenast vid eu
sida av gatan och uppställt den fordran för skyldighet att upplåta gata eller
gatudel till allmänt begagnande, att inom varje kvarter tomter med en sammanlagd
längd utmed gatan av minst hälften av hela kvarterets längd utmed densamma
skola vara bebyggda i överensstämmelse med gällande stadsplan och
stadsbyggnadsbestämmelser, dock att redan dessförinnan, därest inom kvarteret
tomter i följd från förut upplåten gata äro på sätt nyss sagts bebyggda, gatan
skall upplåtas framför dessa särskilda tomter. I likhet med gällande lag avser
de sakkunnigas förslag skyldighet att upplåta gatan till hela dess bredd. Såsom
utgångspunkt för bebyggelsen hava de sakkunniga angivit ej blott förut
upplåten gata utan även i generalplan upptaget, för allmänt begagnande upplåtet
huvudtrafikområde och allmän väg. Rörande motiveringen hänvisas till
betänkandet (sid. 264—265).

De av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna hava avstyrkts av ett stort
antal av de hörda myndigheterna, vilka i stället förordat gällande regler, eventuellt
kompletterade med en definition på uttrycket ’gatudel’. I yttrandena
har framhållits, att den utformning, reglerna erhållit i sakkunnigförslaget,
vore otillfredsställande både ur det allmännas och markägarens synpunkt och
att förfarandet att räkna endast med bebyggandet vid gatans ena sida ofta nog
skulle verka irrationellt. Vad sålunda anmärkts lärer icke sakna fog. Jag
har därför icke ansett mig böra övergiva nu gällande regel örn tredjedelsbebyggande
av gatans båda sidor såsom förutsättning för skyldighet att upplåta ny
gata. Till undvikande av ovisshet rörande innebörden av begreppet ''gatudel’
har i lagtexten utsagts, att med gatudel i detta sammanhang avses varje del
av gatan, som begränsas av två på varandra följande tvärgators utdragna mittlinjer.
Att skyldigheten att upplåta ny gata avser gatudelens hela bredd ävensom
att, då stadsplanen upptager byggnadskvarter allenast vid gatans ena sida,,
skyldigheten inträder, då en tredjedel av den sidans tomtlinjer är bebyggd,
torde vara uppenbart. I likhet med de tidigare förslagen förutsättes, att tomterna
skola vara bebyggda enligt stadsplanen, därest bebyggelsen skall kunna
åberopas såsom grund för skyldighet att upplåta gata; huruvida denna
bebyggelse skett före eller efter stadsplanens fastställande torde vara likgiltigt.

Gällande lag uppställer såsom villkor för nu ifrågavarande skyldighet, att
bebyggelsen sker från förut upplåten gata. På sätt de sakkunniga framhållit
regleras icke genom denna formulering, när skyldigheten skall inträda i det
fall att stadsplan första gången fastställts för ett samhälle. De sakkunniga,
hava velat undanröja denna oegentlighet genom att såsom utgångspunkt förgatunätets
utsträckande taga jämväl allmän väg. En bestämmelse av så vidsträckt
innebörd synes emellertid i vissa fall kunna verka allt för betungande-.
På grund härav har jag ansett, att utgångspunkten i nämnda fall bör vara allmän
väg inom område, som i väsentlig utsträckning är bebyggt för bostadseller
industriändamål.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

99

Av skäl, som de sakkunniga åberopat, hava bestämmelserna i deras förslag
rörande gatas utläggande framför tomter, som blivit i oavbruten följd bebyggda,
här upptagits.

De i paragrafens andra stycke upptagna bestämmelserna om vidgad gata
överensstämma med gällande lag och de tidigare förslagen.

De sakkunniga hava i 13 kap''. 5 § upptagit bestämmelser av innehåll, att
därest, innan gata skall upplåtas till allmänt begagnande, ägare av mark inom
byggnadskvarter gentemot staden åtager sig att övertaga eller förskjuta samtliga
kostnader för gatans upplåtande samt ställer säkerhet härför, staden skall
vara skyldig att anlägga gatan jämte avloppsledning däri. Rörande motiveringen
får jag hänvisa till betänkandet (sid. 266—267). Da dessa förhållanden
böra regleras genom överenskommelse, har jag icke ansett nödigt att
upptaga bestämmelser härom i lagen.

Med avseende å torg och annan dylik plats stadgas i 1 kap. 34 § andra styc- Torg. park och
ket fastighetsbildningslagen, att marken till en bredd av 18 meter från tomt- dyUit omrädelinjerna
skall med hänsyn till upplåtandet betraktas såsom gata ävensom att GäUandeIasplatsen
skall i sin helhet upplåtas, då tomter med en sammanlagd längd utmed
densamma av minst två tredjedelar av de därvid befintliga tomtlinjer blivit
bebyggda.

Kommittén har utan saklig ändring intagit enahanda stadgande i 46 § andra Kommittén,
stycket, jämfört med 78 §.

De sakkunnigas förslag skiljer sig från gällande lag och kommittéförslaget
först därutinnan, att de sakkunniga ej angivit till vilken bredd området närmast
tomtlinjerna skall räknas såsom gata. Vidare skiljer sig de sakkunnigas
förslag från nu gällande rätt och kommittéförslaget i det hänseendet, att de
sakkunniga i överensstämmelse med sin ståndpunkt beträffande gatas upplåtande
bestämt den sammanlagda bebyggda längden av tomtlinjerna till minst
hälften i stället för minst två tredjedelar.

Den skärpning i förevarande avseende, som de sakkunniga sålunda föreslagit,
synes i vissa fall kunna vara alltför betungande för staden. I åtskilliga av de
avgivna yttrandena hava ock framställts erinringar mot denna skärpning. På
grund härav och med hänsyn till den ståndpunkt, förevarande förslag intager
till frågan örn gatas upplåtande, hava gällande regler ansetts böra bibehållas
jämväl i fråga örn stadens skyldighet att upplåta torg o. d. I likhet med de sakkunniga
har jag emellertid ansett att i lagtexten ej bör angivas, till vilken
bredd området närmast tomtlinjerna skall räknas såsom gata. Någon generell
regel torde härutinnan icke böra uppställas utan synes det som örn bestämmelse
i sådant hänseende lämpligen bör meddelas för varje särskilt fall i de till
stadsplanen hörande planbestämmelserna. År i stadsplan ej något bestämt
härom, såsom förhållandet torde vara beträffande de flesta nu gällande stadsplaner,
bör 18-metersregeln gälla. Stadgande härom har intagits i 70 §.

42 §.

I förevarande paragraf hava upptagits bestämmelser örn huru gata och begk^^shetdärmed
likställd plats skall vara beskaffad, då den upplåtes. 1 kap. 34 §

De

sakkunniga.

Departe mentschefen.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Anstånd med
gatas upplåtande.

Gällande lag.

Kommittén.

De

sakkunniga.

Departe mentschefen.

Ledningar i
gata.

första stycket fastighetsbildningslagen innehåller i sådant hänseende endast
att gatan skall upplåtas ’i behörigt skick’. Såväl kommittén (47 §) som
de sakkunniga (13 kap. 6 §) hava ansett erforderligt, att mera bestämda regler
meddelades härutinnan. Förevarande paragraf har avfattats med ledning
av de tidigare förslagen.

Uti paragrafen meddelas tillika bestämmelser, som i vissa fall möjliggöra
gatas upplåtande till mindre bredd och annat höjdläge än i stadsplanen angives
samt anstånd med anordnande av underjordisk kloakledning.

I 1 kap. 34 § första stycket fastighetsbildningslagen stadgas att Konungens
befallningshavande äger, när synnerliga skäl därtill äro, på framställning av
stad för viss tid medgiva uppskov med upplåtande av sådan del av gata, därå
byggnad finnes uppförd.

Kommittén har ansett detta stadgande böra utvidgas och föreslagit befogenhet
för Konungens befallningshavande att under viss förutsättning på
framställning av staden förordna, att gata må upplåtas till mindre bredd än
i stadsplanen angives, där antagligt är, att samfärdseln och den allmänna hälsovården
kunna tillsvidare på dylikt sätt behörigen tillgodoses (46 § sista stycket).

De sakkunniga hava upptagit denna bestämmelse men såsom ytterligare
förutsättning uppställt, att vanprydnad ej uppstår. Därjämte hava de sakkunniga
intagit stadgande därom att Konungens befallningshavande även må
kunna under samma förutsättning medgiva gatas upplåtande i annat höjdläge
än i stadsplanen finnes fastställt (13 kap. 4 § sista stycket). Slutligen
hava de sakkunniga berett möjlighet för magistrat att medgiva anstånd med
gatas förseende med slutlig beläggning ävensom med anordnande av underjordisk
avloppsledning enligt fastställd plan, där trafikens och sundhetens
fordringar ändock bliva under tiden behörigen tillgodosedda (13 kap. 6 §
sista stycket).

I förevarande förslag har vad de sakkunniga föreslagit rörande villkor för
dispens från skyldigheten att upplåta gata i annat höjdläge än det uti stadsplanen
fastställda eller att vanprydnad ej får ske synts kunna utgå. Vidare
har föreskriften örn anstånd med gatas förseende med slutlig beläggning ansetts
vara av den natur, att den icke bör upptagas i lagen. Slutligen synes
anstånd med ordnande av underjordisk avloppsledning böra i likhet med övriga
i lagrummet omförmälda medgivanden lämnas av Konungens befallningshavande
och icke av magistraten.

43 §.

Paragrafen, vartill motsvarighet saknas i gällande lag, överensstämmer med
77 § i kommittéförslaget och 32 kap. 16 § andra stycket i de sakkunnigas förslag.
Stadgandet i första stycket av sistnämnda paragraf torde vara obehövligt
och har därför icke ansetts böra upptagas.

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

44 §.

Paragrafen, vartill motsvarighet saknas i gällande lag, överensstämmer med Vias sam76
§ i kommitténs förslag och 32 kap. 15 § i de sakkunnigas förslag. tardspiied.

I yttrande över kommittéförslaget har ifrågasatts, att tvist av i paragrafen
angiven art borde överlåtas till domstol eller skiljenämnd särskilt i de fall, då
tvister uppstått mellan staden och kronan. Vad sålunda anmärkts har icke
synts mig böra föranleda ändring i stadgandet. I likhet med kommittén finner
jag det naturligast, att Kungl. Majit erhåller befogenhet att träffa avgörandet,
och man lärer icke behöva befara, att städernas intressen skola bliva
åsidosatta i de fall, där kronan är part.

45 §.

I denna paragraf, vartill motsvarighet saknas i gällande lag, hava upp- Skyldighet att
tagits bestämmelserna i 45 § av kommittéförslaget och 13 kap. 1 och 2 §§

1 de sakkunnigas förslag. Paragrafen gäller dock allenast bebyggande av tomt.

Med hänsyn till vad vissa av de hörda myndigheterna anmärkt emot 13 kap.

2 § i de sakkunnigas förslag har stadens skyldighet att ställa mark till förfogande
gjorts beroende av, huruvida staden förfogar över densamma.

De sakkunniga hade uti 13 kap. 3 § upptagit stadgande att, örn vid stadsplans
genomförande bebyggd fastighets utfartsväg bleve av staden igenlagd,
staden skulle, där annat ej åsämjdes, vara skyldig anordna ny utfartsväg från
fastigheten. Då stad icke lärer vara berättigad att igenlägga utfartsväg från
fastighet utan att hålla ägaren därför skadeslös, har stadgandet ansetts kunna
här uteslutas.

Om bidrag till stads gatukostnad.

46—48 §§.

I dessa paragrafer, som motsvara 1 kap. 36—39 §§ fastighetsbildningslagen Gatumarksoch
49—53 §§ i kommittéförslaget, regleras tomtägamas skyldighet att er- ersättnin&-sätta staden värdet av viss gatumark.

Beträffande gällande lags bestämmelser i fråga örn skyldighet för fastig- Gällande lag.
hetsägare att ersätta staden dess kostnader för gatas anläggning är att skilja
mellan själva markkostnaden och övriga kostnader för gatas iordningställande.

Rörande markkostnaden gäller för närvarande i huvudsak följande.

Ägare av tomt vid gata, som efter den 1 januari 1908 upplåtes för allmänt
begagnande, är skyldig ersätta staden värdet av gatumarken utmed tomten
intill gatans mitt, dock ej till större bredd än nio meter. Har tomtägare
utan lösen överlåtit gatumark till staden, är han fri från skyldighet att ersätta
den mark. Ingår allmän väg i gatumarken, skall tomtägare utgiva gottgörelse
för hälften av den för gatans utläggning därutöver erforderliga mark
till en bredd av högst nio meter. Är tomt belägen vid gatukors, omfattar
ersättningsskyldigheten tillika den del av gatukorset, som inneslutes av der,
nyss angivna gatumarkens utdragna gränslinjer. Bestämmelserna skola med

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Kommittén.

avseende å torg eller allmän plats tillämpas så, att marken till en bredd av
aderton meter från tomtlinjen betraktas såsom gata. Ersättning skall, i händelse
av tvist mellan parterna, bestämmas av expropriationsnämnd, som därvid
har att efter de för uppskattning av gatumark, som till staden avstås,
stadgade grunder uppskatta värdet av själva marken vid tiden för ersättningens
utgivande utan hänsyn till kostnad, som staden må hava vidkänts för
markens planerande och ordnande. Ersättningen skall av tomtägare utgivas,
då efter stadsplans fastställande nybyggnad blivit å tomten uppförd, dock ej
innan gatan upplåtits för allmänt begagnande. Nybyggnad må ej företagas,
innan tomtägaren hos byggnadsnämnden för ersättningens utgivande ställt
säkerhet, som av nämnden godkännes, dock att kronan är fri från ställande av
dylik säkerhet. Medför gatuvidgning rätt att vid gatan uppföra högre byggnad
än vad förut tillåtits, är den som äger tomt vid någondera sidan av gatan
skyldig ersätta staden en fjärdedel av värdet å den mark, som fordras för gatans
vidgning intill aderton meter framför hans tomt. I fråga örn ersättningens
bestämmande och utgivande gälla analoga bestämmelser med de för ny gata
gällande.

I fråga örn förarbetena till gällande lagstiftning hänvisas till den i de sakkunnigas
betänkande intagna redogörelsen (sid. 270—271).

Kommitténs förslag i denna del överensstämmer i huvudsak med gällande
lag. De viktigaste skiljaktigheterna äro följande. I stället för bestämmelsen
att tomtägare skall gälda värdet av gatumarken intill gatans mitt, dock ej
till större bredd än nio meter, innehåller kommitténs förslag i 49 §, att tomtägaren
skall gälda hälften av värdet av den mark, som erfordras för gatans
utläggning framför hans tomt till högst aderton meters bredd. Kommittén har
i förhållande till nu gällande lag infört det tillägg, att tomtägare skall vara
fri från ersättningsskyldighet i det fall, att staden, efter det gatumarken blivit
i stadsplan upptagen såsom sådan, varit samtidigt ägare av både gatumarken
och tomten. Gatumark skall enligt kommitténs förslag av expropriationsnämnden
uppskattas efter värdet ej vid tiden för ersättningens utgivande, utan
vid tiden för ersättningens bestämmande, genom vilken ändring kommittén
velat öppna möjlighet för staden att reglera tomtägarnas ersättningsskyldighet
för gatumark å tid, då sådant kan vara lämpligt, samt på en gång och
i ett sammanhang för en viss gata eller viss del därav, oavsett örn gatan då
är upplåten för allmänt begagnande och tomterna invid densamma bebyggda
eller ej. Beträffande tidpunkten för ersättningens gäldande stadgas i kommitténs
förslag, att ersättningen skall utgivas vid anfordran, om å tomten finnes
byggnad, som uppförts efter det stadsplanen fastställdes, men i annat fall, då
^byggnad skall å tomten uppföras. Kommittén har vidare upptagit stadgande
därom att, örn säkerhet för gatumarksersättning blivit ställd, staden
därur äger att göra sig betald, ändå att tomten övergått i annan ägares hand.
Vidare innehåller kommitténs förslag i olikhet mot nu gällande lag, att om,
där ersättning för gatumark skall utgå, tillstånd till nybyggnad meddelats,
utan att sådan ersättning guldits eller säkerhet därför blivit ställd, stadens
rätt till sådan ersättning skall vara förfallen.

Kungl. Majlis proposition nr 79.

103

De sakkunniga hava på många punkter funnit sig böra föreslå en annan lösning
än kommittén. Sålunda hava de sakkunniga ansett, att all kostnad en
stad haft för att kunna upplåta en gata till allmänt begagnande måste betraktas
i princip enhetligt. Om kostnaden består i löseskilling för själva gatumarken,
skadestånd i samband med expropriation för densamma, kostnad för
förvärv av å gatumark befintliga byggnader, kostnad för gatans schaktning
eller förseende med beläggning och avloppsledning o. s. v., bör detta enligt
de sakkunnigas mening ej föranleda att kostnaderna betraktas såsom artskilda.
De sakkunniga hava därför behandlat fastighetsägarnas skyldighet att bidraga
till gatumarkskostnad och deras skyldighet att i övrigt bidraga till gatas upplåtande
i ett sammanhang. De hava frångått principen att ersättningsskyldigheten
skall avse visst gatuområde framför tomten och ansett, att den del av
den totala gatukostnaden, som inom visst stadsplaneområde bör falla på fastighetsägarna,
bör mellan dem fördelas. Kostnaden för gatans upplåtande behöver
alltså ej falla på de invidliggande tomterna utan kan slås ut på ett större
fördelningsområde. Gator med större bredd än aderton meter förutsättas skola
i egenskap av huvudtrafikleder tillhöra generalplanen och ej stadsplanen; ersättningen
för sådana skola därför uttagas genom bettermentsbidrag. Med
hänsyn bl. a. därtill hava de sakkunniga ansett sig kunna låta regeln örn fastighetsägarnas
ersättningsskyldighets begränsning till viss högsta gatubredd utgå
ur förslaget. Emellertid har fastighetsägare icke skyldighet att lämna större
bidrag än som svarar mot värdet av mark till gata jämte viss del av övriga
gatukostnader, vilken del i regel ej må bestämmas till mera än hälften. Med
gator likställa de sakkunniga torg, som icke är hänförligt till huvudtrafikområde,
samt annan dylik allmän plats och parkområde. Ej heller beträffande
dessa upptager de sakkunnigas förslag några bestämmelser örn uppdragande
av gränslinjer för fastighetsägarnas bidragsskyldighet. De sakkunniga hava
icke ansett, att man bör uppehålla fordran på tomtbildning för ersättningsskyldighet
i nu ifrågavarande avseende, utan hava hållit före, att man härutinnan
bör med tomtägare likställa ägare av fastighet, som huvudsakligen kan
hilda tomt. Beträffande själva förfaringssättet skall enligt de sakkunnigas
förslag det tillkomma Konungen att bestämma att gatukostnadsbidrag skall
till staden utgivas samt besluta örn storleken av fastighetsägarnas andel i förhållande
till staden i gatukostnad men däremot Konungens befallningshavande
att pröva av stadsfullmäktige fattat beslut örn gatukostnadsbidragets fördelning
mellan fastighetsägarna.

Av denna redogörelse framgår, att enligt de sakkunnigas förslag staden icke
skulle äga någon i lag fastställd rätt till ersättning för gatumark. Detta torde
från såväl stadens som markägarens synpunkt innebära en viss försämring.
De sakkunnigas förslag i denna del har ock avstyrkts av ett stort antal av
dem, som yttrat sig i ärendet. Visserligen må det erkännas, att den för närvarande
gällande metoden i fråga örn beräkning av gatumarksersättning i vissa
fall kan verka icke fullt rättvist. I stort sett har dock denna under lång
tid tillämpade metod varit tillfredsställande. I värjo fall torde det innebära

De

sakkunniga.

Departe mentschefen.

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

en stor fördel för såväl staden som markägaren att på förhand känna de normer,
efter vilka ersättningsskyldigheten skall beräknas. Jag har därför i
fråga örn skyldigheten att utgiva gatumarksersättning följt kommitténs på gällande
lag byggda förslag. I vissa hänseenden har jag dock företagit jämkningar,
för vilka jag nu skall redogöra.

De grundläggande bestämmelserna angående markägares ersättningsskyldighet
för gatumark hava upptagits i 46 §. I likhet med gällande lag och kommittéförslaget
åligger skyldigheten endast tomtägare. Detta överensstämmer
ock med föreliggande förslags ståndpunkt i fråga örn tomtindelning såsom villkor
för bebyggande.

Såsom framgår av kommunaltekniska föreningens yttrande över de sakkunnigas
förslag har ansetts, att behov föreligger av en revidering av gällande
lagstiftning örn gatumarksersättning särskilt med hänsyn till det olikformiga
sätt, varmed tomtägare belastas med ersättning för vidliggande gatumark,
och har föreslagits, att gatumarksersättningen skäligen borde fördelas
på de olika tomterna i proportion till den byggnadskub, som stadsplanen medgåve.
Vad sålunda föreslagits torde i princip vara riktigt. I regel är den tilllåtna
hushöjden beroende av gatans bredd. Ju bredare gata, desto större hushöjd,
varav följer större möjlighet att ekonomiskt utnyttja tomten. En tomtägare,
vars tomt är belägen vid en bred gata, synes därför böra drabbas av
större ersättningsskyldighet än ägare av tomt invid en smal gata. På en sådan
princip bygger i viss mån även gällande lag, ehuru den genom att begränsa
gatubredden i vissa fall obehörigen gynnar de värdefullare tomterna.
En rättvisare beräkningsgrund synes mig kunna vinnas, örn ersättningsskyldigheten
sättes i relation till den tillatna hushöjden. Efter övervägande av olika
metoder har jag stannat för att varje tomtägare bör ersätta staden hälften av
värdet av den mark, som erfordras för gatans utläggning framför hans tomt
intill en bredd, motsvarande den å tomten enligt stadsplanen tillåtna hushöjden,
ökad med en fjärdedel av samma höjd. Anmärkas må att man med den sålunda
föreslagna regeln i många fall kommer till samma resultat som med tillämpning
av gällande lag men att regeln i vissa fall torde verka rättvisare. Sålunda
torde ersättningsskyldigheten något ökas för tomtägare inom område, där
slutet byggnadssätt och stor hushöjd äro tillåtna, medan åter inom villaområden
samma skyldighet i regel lärer bliva mindre. Då den tillåtna hushöjden
icke är angiven i äldre stadsplaner, har i 71 § för sådant fall stadgats, att
vid ersättningsskyldighetens bestämmande gatan framför tomten ej må anses
hava större bredd än aderton meter.

Att ersättning ej bör utgå för vagmark, som tillfallit staden utan lösen, torde
vara uppenbart och överensstämmer med gällande lag och kommittéförslaget.
Med sådan vagmark synes böra likställas vägmark, som staden på grund av
bes ämmelse i 23 § nyttjar. Har staden däremot ansett sig böra lösa även sådan
vägmark, bör givetvis ersättning beräknas för denna.

Genom den i 40 § givna definitionen å gatudel torde gällande lags regler för
det fall att tomt är belägen invid gatukors vara överflödiga och hava fördenskull
uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

105

Rörande tomtägares ersättningsskyldighet vid vidgning av gata har jag i
två hänseenden jämkat på gällande bestämmelser. Sålunda anser jag i överensstämmelse
med vad som uttalats av åtskilliga av de hörda myndigheterna,
att ersättningsskyldigheten vid gatas vidgning ej bör göras mindre omfattande
än eljest. Paragrafen har därför erhållit den avfattning, att tomtägaren skall
ersätta hälften av värdet av den mark, som erfordras för gatans vidgning framför
fastigheten intill den i paragrafen förut angivna bredd. Vidare kan jag ansluta
mig till den uppfattningen, att det för ersättningsskyldighetens inträdande
för närvarande gällande villkoret, att vidgningen skall medföra rätt att vid
gatan uppföra högre byggnad än förut, bör borttagas. En gatuvidgning torde
kunna medföra fördel för en därvid belägen tomt, även örn denna ej får bebyggas
med högre hus än förut. I äldre stadsplaner tilläts vid smala gator avsevärt
större hushöjd än vad som numera anses lämpligt. Endast i det fall att
ägaren kan visa, att den fördel, som genom gatans vidgning beredes hans tomt,
icke svarar mot honom enligt lagen åliggande ersättningsskyldighet, synes
skälig jämkning böra göras i ersättningsbeloppet. Bestämmelse härom har intagits
i paragrafen.

Uti 47 § meddelas regler för tiden, då gatumarksejsättning skall gäldas. De
motsvara 1 kap. 38 § första och andra styckena och 39 § andra stycket fastighetsbildningslagen
samt 51 § i kommittéförslaget. Från detta föreligger till
en början den skillnaden i fråga om tidpunkten för utgivande av ersättning vid
gatuvidgning, som följer av att sådan ersättningsskyldighet i föreliggande förslag
kan inträffa, även örn vidgningen icke medför rätt till större hushöjd. De
nu föreslagna bestämmelserna avvika även i annat hänseende från gällande
lag och kommittéförslaget. Där uppställes såsom förutsättning för ersättningens
utgående, att tomten bebyggts efter det stadsplanen fastställts. Det synes
riktigare föreskriva att å tomten skall finnas byggnad, som huvudsakligen
överensstämmer med stadsplanen; huruvida byggnaden uppförts före eller efter
stadsplanens fastställande torde sakna betydelse.

I gällande lag finnes intaget ett stadgande därom att örn tomt har utfartsväg
åt en för allmänt begagnande upplåten gata, tomtägaren ej är pliktig utgiva
ersättning för mark till annan gata, som utmed tomten upplåtes, förrän nybyggnad
å tomten varder verkställd invid den nya gatan. Detta stadgande
har kommittén ansett böra utgå, enär kommittén hållit före, att då tomtägaren
å tomten verkställt nybyggnad enligt stadsplanen och således tillgodogjort
sig tomten enligt den nya ordningen, han ock borde vara pliktig att fullgöra
därmed förknippade förpliktelser fullt ut. Då det icke sällan lärer kunna
inträffa särskilt i trädgårdsstäder, att tomtägaren icke bygger vid den nya
gatan och han följaktligen ej torde få någon fördel av densamma, har stadgandet
ansetts böra bibehållas i lagstiftningen. Uttrycket Vid den nya gatan’
bör givetvis icke tolkas så, att den nya byggnaden skall ligga i gatulinjen för
att förutsättningarna för ersättningsskyldighetens inträdande skola vara uppfyllda.

Att med byggnad i förevarande hänseende ej avses tillfällig byggnad eller
mindre anordning för prydnad, trafik eller annat dylikt ändamål torde fram -

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

gå av lagtextens uttryck att tomten skall vara bebyggd ’i enlighet med stadsplanen’.

Första stycket i 48 § motsvarar 1 kap. 37 § fastighetsbildningslagen samt
50 § första stycket i kommittéförslaget. I paragrafens övriga stycken hava
upptagits motsvarande bestämmelser i kommittéförslaget.

Med hänsyn till avfattningen av 18 § andra stycket i förevarande förslag
har någon mot 52 § i kommittéförslaget svarande bestämmelse icke ansetts behövlig.
— Kommittén har, såsom jag tidigare framhållit, i sin 53 § föreslagit ett
stadgande av innehåll att om, där ersättning för gatumark skall utgå, tillstånd
till nybyggnad meddelats utan att sådan ersättning guldits eller säkerhet därför
blivit ställd, stadens rätt till sådan ersättning skall vara förfallen. Åtskilliga
av de myndigheter, vilka yttrat sig över kommittéförslaget, hava hemställt,
att bestämmelsen måtte utgå ur förslaget. Då bestämmelsen synes innebära
en onödig stränghet mot staden samt därjämte torde, på sätt framhållits i yttrandena,
kunna medföra olägenheter även för fastighetsägarna, har densamma
icke ansetts böra upptagas i förevarande förslag.

49—51 §§.

Kostnad för
anläggning ar
gata och
underjordisk
avloppsledning.

Gällande lag.

Såsom tidigare antytts regleras fastighetsägares skyldighet att ersätta annan
kostnad för gatas anläggning än markkostnad icke i lagen utan genom lokala
stadganden. I fastighetsbildningslagen hänvisas endast till vad för varje
stad kan vara gällande. Rörande äldre förhållanden och de s. k. likställighetsöverenskommelsemas
ingående hänvisas till den historik, som finnes intagen
i de sakkunnigas betänkande (sid. 273—275).

Enligt en i de sakkunnigas betänkande intagen översikt, grundad på en
av Kommunala Centralbyrån år 1915 verkställd utredning, är skyldigheten
att anlägga gata reglerad på följande sätt. I sextiosju städer, däribland
Stockholm och Göteborg, bestridas samtliga kostnader för gatas anläggning
av staden. I nitton städer (Borgholm, Hudiksvall, Härnösand, Hässleholm,
Karlskrona, Kungälv, Köping, Lidköping, Nässjö, Sala, Skara, Skövde,
Strängnäs, Strömstad, Sölvesborg, Trälleberg, Växjö, Ystad och örebro) har
staden skyldighet att anlägga gata, men tomtägarna äro pliktiga deltaga i
vissa anläggningskostnader. I Falun skall vid anläggning av ny gata eller
gatudel på överenskommelse bero, i vad mån och till vilket belopp fastighetsägarna
skola deltaga i anläggningskostnaderna. Enahanda bestämmelser gälla
i Ängelholm såvitt avser nya i stadsplanen intagna områden. I elva städer
(Eskilstuna, Haparanda, Laholm, Lund, Malmö, Motala, Oskarshamn, Torshälla,
Vadstena, Varberg och Vaxholm) skall gatas anläggning bekostas av
tomtägarna. I Djursholm bekostar ett för samhällets anläggning bildat bolag
gatornas anläggning.

De rättsgrunder, på vilka bestämmelserna örn gatuväsendet i de olika städerna
vila, äro av skiftande art, såsom likställighetsöverenskommelser, byggnadsordningar
eller andra kommunala stadgar, beslut om införlivningar, beslut
av allmän rådstuga eller stadsfullmäktige, understundom allenast gammal
hävd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

107

I fråga om anläggning av gata i köpingar och municipalsamhällen, å vilka
fastighetsbildningslagens bestämmelser i förevarande hänseende även äro tilllämpliga,
förekomma jämväl växlande förhållanden. I flertalet av de samhällen,
för vilka användbara uppgifter kunnat erhållas, synes anläggning av gata
bekostas av samhället. Bestämda föreskrifter härom finnas dock endast i ett
fåtal samhällen, vanligen i respektive byggnadsordningar. Understundom hava
tomtägarna vissa mindre förpliktelser i fråga örn gatuhållningen, såsom
beträffande rännstenar o. d. I några samhällen skall anläggning av gata bekostas
av tomtägarna.

Jämväl med avseende å avloppsledningar saknas reglerande bestämmelser
i gällande lag. Förhållandena med avseende å dem äro dock mindre invecklade
än beträffande gatas anläggning. I övervägande antalet städer och samhällen
gäller, att huvudledningar i gata bekostas av staden eller samhället.

Orter finnas dock, där kostnaden helt eller delvis uttages av tomtägarna. I
Malmö bekostas sålunda ledningarna av fastighetsägarna, enär den dem åliggande
skyldigheten att iordningställa gata anses innefatta jämväl däri nedlagd
avloppsledning. I Vadstena bekostas huvudledningarna genom uttaxering
å tomtägama. I Hälsingborg och Huvudsta uttagas särskilda kloakavgifter
av fastighetsägarna såsom bidrag till täckande av kostnaden för huvudledningarna.
I Gävle kräves för anslutning till stadens kloaknät, att
tomtägare bekostar vissa gatuanläggningsarbeten. Vad angår biledningar
från tomtgränsen till huvudledningen i gatan, synas flertalet städer och samhällen
bekosta även dessa, dock att understundom kostnaden skall drabba
tomtägaren, örn vissa särskilda förhållanden föreligga, såsom örn ledningen
överstiger viss maximilängd, örn ledningen skall indragas a tomt, som icke
ligger vid gata, väg eller allmän plats, i vilken huvudledningen finnes nedlagd,
örn biledningen måste hava större dimensioner än vanligt o. s. v. I en
mängd städer och samhällen skola emellertid biledningarna bekostas helt av
tomtägarna.

Vad beträffar stadsfullmäktiges befogenhet att genom beslut ålägga fastighetsägarna
nya eller ökade förpliktelser i avseende å gatuhållningen, synes
rättspraxis hava intagit den ståndpunkten, att stadsfullmäktige ej äga dylik
befogenhet. (Beträffande nybildat samhälle -— municipalsamhälle — jämför
dock regeringsrättens årsbok 1916 ref. 8. Se ock regeringsrättens utslag
den 25 februari 1930 rörande Trälleberg).

De skiftande förhållandena på gatuväsendets område hava framkallat krav Kommittén,
på ett mera enhetligt ordnande av hithörande angelägenheter. Härutinnan
hänvisar jag till de sakkunnigas betänkande (sid. 276—278).

Kommittén har i sitt betänkande i 54—56 och 59 §§ av förslaget till stadsplanelag
upptagit bestämmelser angående skyldighet för tomtägare att bidraga
till gatas anläggning och kloakledning ävensom angående tomtägares
skyldighet i fråga om gatas underhåll och renhållning. Kommittén har i
nämnda paragrafer ej upptagit några allmänna bestämmelser angående gatuhållnings
fullgörande utan ansett att vad för varje stad gäller bör bestå intill
dess staden själv beslutar örn ändring och föreslår viss ordning för fattande

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Proposition
till 1926 års
riksdag.

av sådant beslut. Bestämmelserna Härom äro av följande innehåll. Efter verkställd
utredning skall ett förslag uppgöras, vilket skall angiva grunder för
beräkningen av den kostnad, som bör påföras tomtägarna, och för dess fördelning
dem emellan ävensom tid och ordning för ersättningens utgörande. Stadsfullmäktige
äga därefter besluta i ärendet. Lägges genom beslutet på tomtägarna
skyldighet, som dem tidigare icke ålegat, skall detsamma underställas
Konungens prövning. Prövar Konungen beslutet vara för samhällets förhållanden
lämpligt samt motsvara skäliga krav på rättvisa och billighet, äger
Konungen fastställa beslutet till efterrättelse. Anläggning av torg, park eller
annat dylikt för allmän samfärdsel avsett område, till den del det icke är att
anse såsom gata, skall bekostas av staden. Beträffande anläggning av gata
skall ägare av tomt vid gata, som vid tiden för beslutet ännu icke upplåtits
till allmänt begagnande, kunna genom beslutet åläggas att helt eller delvis
bekosta anläggning av gatan. Därvid skall iakttagas, dels att tomtägarna
icke må belastas med kostnad för gatas anläggning till större bredd än aderton
meter, ej heller med kostnad, som utan motsvarande fördel för vidliggande
tomts bebyggande föranledes därav, att gatans höjdläge skulle i väsentlig
mån avvika fran markens naturliga höjdläge, dels ock att, örn tomter finnas
endast på ena sidan av gatan, allenast hälften av kostnaden må upptagas till
fördelning dem emellan. Beträffande skyldighet att bekosta kloakledning
gälla enahanda bestämmelser som angående skyldigheten att bekosta anläggning
av gata och skall dessutom iakttagas, att bestämmelse, varigenom å
tomtägarna lägges skyldighet, som dem tidigare icke ålegat, ej må meddelas
beträffande kloakledning, som vid tiden för stadsfullmäktiges beslut redan
var anlagd, att tomtägarna icke må belastas med större andel av kostnaden för
kloaknätet än som kan anses belöpa å avloppet från tomterna, jämfört med
avloppet fran gatumark jämte annat avlopp, som tilläventyrs skall genom
kloakledningen tillgodoses, att tomtägarnas bidrag till kloaknätet skall fördelas
på samtliga de tomter, vilkas behov av avlopp genom detsamma tillgodoses,
efter den grund, som finnes rättvis och billig, samt att, där höjdförhållandena
föranleda, att särskilda kloaknät böra anordnas för olika delar av staden, uppskattning
och fördelning av kostnaden skall verkställas särskilt för varje sådant
kloaknät. Rörande kommitténs motivering hänvisas till betänkandet (sid.
261—269).

Sedan de sakkunniga erhållit bemyndigande att överväga, i vad mån inom
området för de sakkunnigas uppdrag funnes fråga av beskaffenhet att böra
lösas före slutbehandlingen av de sakkunnigas uppdrag i övrigt, överlämnade
de med skrivelse den 24 oktober 1925 till chefen för justitiedepartementet förslag
till lag örn gatuhållningsskyldighet i stad. Detta förslag anslöt sig i huvudsak
till de regler, som upptagits av kommittén.

Sedan yttrande över förslaget inhämtats av olika myndigheter, utarbetades
pa grundval av detsamma till 1926 års riksdag den av mig tidigare omförmälda
propositionen n :r 209 med förslag till lag örn åläggande av skyldighet
för ägare av fastighet i stad att utgiva ersättning för anläggning av gata och
kloakledning sa ock att i visst fall upplåta mark till gata. Propositionen lärn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

109

nades emellertid av riksdagen utan bifall (se närmare härom de sakkunnigas
betänkande sid. 280—282).

Såsom jag redan nämnt hava de sakkunniga i sitt förslag till stadsbygg- De
nadslag funnit sig böra föreslå en annan lösning än kommittén. För den hu- sakkunniga,
vudsakliga innebörden av de sakkunnigas förslag har jag tidigare redogjort.

Vid lösande av förevarande synnerligen betydelsefulla spörsmål torde man peparteböra
skilja mellan å ena sidan torg, park eller annat dylikt område till den mentschefen.
del det icke är att anse såsom gata och å andra sidan gata framför tomt. I
fråga örn den förstnämnda marken torde regeln att samhället skall besörja
och bekosta dess iordningställande vara så allmänt antagen och tillämpad, att
den kan lagfästas. Beträffande åter skyldigheten att bekosta iordningställandet
av gata framför tomt samt anläggning av underjordisk avloppsledning
tillämpas såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen högst olikartade
regler.

En av de mest påtalade bristerna i gällande stadsplanelagstiftning är att
för flertalet städer möjlighet icke anses förefinnas att av fastighetsägarna uttaga
ersättning för sist omförmälda kostnader. Bland de myndigheter, som
yttrat sig i ämnet, synes enighet råda därom att en sådan möjlighet bör
finnas i alla städer. Från fastighetsägarehåll har gjorts gällande, att gatuhållningen
icke vore av större betydelse för fastighetsägarna såsom sådana än
för andra näringsidkare inom samhället eller för samhällets övriga innebyggare
utan vore en hela kommunens gemensamma angelägenhet och att det därför
ej vore med rättvisa och billighet överensstämmande, att kostnaderna för
gatas första anläggning skulle i någon form kunna överflyttas på fastighetsägarna.
Denna uppfattning torde icke vara hållbar. Visserligen måste varje
samhällets innebyggare anses hava fördel av att väl anordnade gator finnas,
liksom ett ändamålsenligt kloaksystem är av största betydelse för den allmänna
hälsovården inom samhället. Men det lärer icke kunna förnekas, att fastighetsägarna
i högre grad än stadens övriga invånare draga nytta av dessa anordningar.
En fastighets värde påverkas givetvis i icke oväsentlig mån såväl
av det skick, vari gatan befinner sig, som ock av avloppsnätets beskaffenhet.
Spörsmålet örn tomtägares skyldighet att särskilt bidraga till kostnaderna
för gatuhållning och avloppsledningar har ock såsom beskattningsfråga
varit föremål för övervägande. Jag finner därför vad från fastighetsägarhåll
invänts icke vara av beskaffenhet att böra utgöra hinder för att i den nya lagstiftningen
principiellt fastslå en bidragsskyldighet i förevarande avseende för
tomtägare.

I likhet med kommittén anser jag, att man vid reglering av denna skyldighet
bör utgå från bestående faktiska förhållanden. De städer, vilka redan
nu äga rätt att i viss utsträckning erhålla bidrag till kostnaderna för gatas
första anläggning, böra givetvis icke utan vidare nödgas vidkännas inskränkning
i denna rätt. Det bör ock ankomma på varje stad att själv besluta, huruvida
ändring skall ske i den för staden gällande ordningen. Gatuhållningens
karaktär av lokal angelägenhet bör alltså bibehållas.

År vid tiden för nya lagens ikraftträdande bestämmelse meddelad eller av

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Mark exploatör.

ålder gällande i fråga om skyldigheten att besörja eller bekosta iordningställande
av gata eller anläggning av underjordisk avloppsledning, bör sådan
bestämmelse alltså lända till efterrättelse intill dess den ändras genom beslut
av stadsfullmäktige. Detta torde lämpligen kunna ske i den form, att staden
antager en gatuordning. Lägges genom gatuordning på tomtägare skyldighet,
som tidigare icke ålegat honom, synes gatuordningen böra fastställas av Konungen.
I gatuordning böra angivas grunderna för beräkning av den kostnad,
som skall påföras tomtägarna, kostnadens fördelning mellan dem samt tid och
ordning för ersättningens erläggande. I lagen böra införas vissa direktiv att
iakttagas vid grundernas bestämmande. Till en början synes det uppenbart,
att tomtägare ej bör åläggas ersättningsskyldighet beträffande gata eller
gatudel, vars anläggning påbörjats, då fråga örn ersättningsskyldighetens läggande
å tomtägarna väckes. Vidare böra de nya reglerna icke få tillämpas
beträffande gata eller gatudel, som lagligen skolat vara upplåten till allmänt
begagnande vid nyssnämnda tid. I övrigt kan jag i fråga örn direktivens
innehåll i huvudsak biträda kommittéförslaget och 1926 års proposition. Vad
särskilt angår föreskriften att hänsyn skall tagas till huruvida nuvarande eller
föregående ägare av tomt mot vederlag belt eller delvis vunnit befrielse från
deltagande i kostnad, må anmärkas, att sådan befrielse kan hava vunnits antingen
genom enskild uppgörelse med staden eller genom de s. k. likställighetsöverenskommelserna.
Körande den verkan, som skäligen bör tillerkännas
sistnämnda överenskommelser, kan jag ansluta mig till det uttalande, som de
sakkunniga gjort i ämnet (se betänkandet sid. 288—289). Närmare bestämmelser
örn gatuordnings innehåll, upprättande och utställande för granskning
torde böra meddelas i byggnadsstadgan.

I yttrande över kommittéförslaget har erinrats, att detta skulle kunna tydas
sålunda, att en reglering av bidragsskyldigbeten blott skulle kunna ske för
staden i dess helhet utan möjlighet till differentiering. Då möjlighet bör finnas
för staden att härutinnan besluta efter vad som är lämpligt, synes bestämmelse
örn uttagande av bidragsskyldighet böra kunna gälla även för allenast
viss del av staden. Hinder torde ej heller möta mot att meddela olika bestämmelser
härutinnan för olika delar av staden, då sådant med hänsyn till stadsplanen
eller eljest kan anses påkallat.

I enlighet med nu angivna principer äro bestämmelserna i 49—51 §§ avfattade.

Särskilda bestämmelser örn marks avstående och iordningställande för

stadsplane ändamål.

52 och 53 §§.

Enligt de i det föregående angivna reglerna rörande skyldighet för fastighetsägare
att bidraga till stads gatukostnad lägges bidragsskyldigheten på
ägare av tomt. Bidragsskyldigheten kan alltså utkrävas först sedan tomtindelning
ägt rum. Det synes emellertid vara av vikt, att, där fråga är örn
markexploatör, ersättningsskyldigheten kan bestämmas på ett så tidigt stadium
som möjligt, så att den kan åläggas den ursprunglige jordägaren. Denne

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

lil

torde ock mången gång skäligen böra vidkännas skyldighet att till staden
utan ersättning avstå mark till gator och dylikt. I gällande lag saknas möjlighet
ålägga honom sådan skyldighet.

Kommittén föreslog vissa skyldigheter för markägare, som mot stadsfullmäktiges
önskan erhållit stadsplan fastställd å honom tillhörigt markområde
(6 §). Sådant område skulle ej utan stadsfullmäktiges medgivande få tomtindelas
(12 §), innan gatumark inom området fri från inteckning till staden
avståtts utan ersättning intill en tredjedel av områdets hela areal (23 §) samt
markägaren till staden guldit ersättning för anläggning av gata, torg, park
eller annat för samfärdsel avsett område, vartill mark skulle av honom upplåtas,
ävensom kloakledning, som skulle där finnas, eller därför ställt säkerhet.
Ersättningen skulle till staden utgivas i den mån arbetena bleve utförda.
Ur ställd säkerhet skulle staden äga göra sig betalt, ändå att marken
Övergått i annan ägares hand. Erån ställande av säkerhet skulle kronan vara
fri (58 §).

Uti 3 § i förut omförmälda proposition nr 209 till 1926 års riksdag föreslogs
en bestämmelse av innehåll, att Konungen kunde på framställning av stadsfullmäktige
vid fastställande av stadsplan över område i en och samma ägares
hand under vissa förutsättningar förordna, att områdets ägare skulle, innan
tomtindelning finge äga rum, hava att till staden utan ersättning avstå mark
till gator, torg och andra allmänna platser intill högst en tredjedel av områdets
hela areal ävensom till staden utgiva ersättning för anläggning av gata, torg
eller annan allmän plats å mark, som skulle avstås, samt för anordnande av
täckt kloakledning, som där skulle finnas, eller å ogulden del av dylik ersättning
lämna förbindelse och för densamma ställa nöjaktig säkerhet. Därjämte
föreslogos vissa ytterligare föreskrifter i ämnet.

De sakkunniga hava upptagit motsvarande bestämmelser med vissa jämkningar
uti 14 kap. 13 § i förslaget till stadsbyggnadslag.

De skäl, som föranlett de tidigare förslagen i frågan, synas mig beaktansvärda.
Flertalet av de i ärendet hörda hava ock vitsordat, att behov föreligger
av lagstiftning i antydd riktning. Jag har därför i föreliggande förslag
upptagit bestämmelser i ämnet. De nu föreslagna bestämmelserna överensstämma
i huvudsak med de sakkunnigas förslag. I vissa hänseenden föreligga
dock skiljaktigheter, varjämte redaktionella jämkningar i lagtexten vidtagits.

Uti 52 § hava upptagits de grundläggande bestämmelserna. Såsom förutsättning
för tillämpning av bestämmelserna har stadgats, att ägaren kan förväntas
få den nytta av stadsplanen, att han skäligen bör utan ersättning avstå
mark i viss utsträckning. Härav torde framgå att förordnande icke bör
meddelas, där ej området med hänsyn till storlek, läge och beskaffenhet lämpar
sig för exploatering eller där ej sådan kan antagas komma till stånd inom
rimlig tid. Vid bedömande härav torde viss betydelse kunna tilläggas det
förhållandet, att ägaren själv påkallat stadsplans upprättande över området. •—
1 överensstämmelse med de sakkunnigas förslag föreslås skyldighet för markägaren
att utan ersättning överlåta mark till gata eller annan allmän plats
samt mark till platser för allmänna byggnader inom området. Härvid bör

Kommittén.

Proposition
till 1926 års
riksdag.

De

sakkunniga.

Departe mentschefen.

112

Kungl. Maj-.ts proposition nr 79.

dock beaktas, att behovet av gator och torg i första hand skall tillgodoses.
Först därefter må markägaren kunna förpliktas att inom maximigränsen avstå
mark till annat ändamål. Det förutsattes, att Konungen vid förordnandets
meddelande i regel angiver de särskilda områden, som markägaren har att
avstå.

De sakkunniga hava frångått bestämmelsen i 3 § av 1926 års förslag örn en
tredjedel av hela området såsom maximiareal och såsom yttergränser för denna
föreslagit en fjärdedel och hälften; därest området huvudsakligen vore avsett
att bebyggas med fristående boningshus med ej flera än två våningar
skulle markägaren ej kunna åläggas att avstå större areal än en fjärdedel av
området, under det att örn stadsplanen medgåve ett tätare och högre byggnadssätt,
denna areal kunde uppgå till högst hälften. Mot denna metod har anmärkts,
att ett fixerande av skyldighetens omfattning medelst procentuella
arealbestämmelser syntes leda till obillighet än mot staden och än mot markägaren,
och man har i detta sammanhang framhållit, att det icke vore arealen
byggnadsmark utan snarare antalet inom området boende, närmast uttryckt
genom antalet eldstäder, som borde vara bestämmande för arealen av den erforderliga
gatumarken. För att kunna genomföra en lagstiftning, som grundade
sig på detta förhållande, har man ansett att i lagen borde föreskrivas, att i
varje byggnadsordning skulle fastställas för områden med slutet eller i huvudsak
slutet byggnadssätt gällande ''exploateringstal’, vilka skulle angiva det högsta
antal kvadratmeter bruttovåningsyta, som vore tillåtet per hektar total
markareal. Ett dylikt exploateringstal bleve givetvis lägre inom mindre samhällen
och ytterområden av större samhällen samt högre inom en stads centralområden.
-—• Å andra sidan har emellertid framhållits att åtskilliga fördelar
kunde åberopas till förmån för en enkel och fast regel, ungefärligen motsvarande
vad som föreslagits i 1926 års förslag.

Vid övervägande av denna fråga har jag icke ansett mig böra frångå den
princip, som kommit till uttryck i kommitténs förslag. Väl må det erkännas
att metoden med fastställda exploateringstal från teoretisk synpunkt måhända
skulle giva ett rättvisare resultat. Emellertid synes mig en i lagen införd
enkel regel medföra avsevärda praktiska fördelar. Rörande storleken av
det markbidrag, som må kunna uttagas av exploatören, har jag ansett mig böra
något jämka på den av kommittén föreslagna tredjedelsgränsen och håller före,
att markägaren må kunna åläggas avstå mark intill fyrtio procent av områdets
hela areal. Uppenbart är, att detta bidrag icke alltid bör utkrävas i hela
sin omfattning, utan bör inom den stadgade marginalen bestämmas en areal,
som med hänsyn till förhållandena i varje särskilt fall må anses skälig.

Mot föreskriften i de tidigare förslagen att mark, som skall till staden avstås,
ej må vara besvärad av fordran m. m., har anmärkts, att det kunde möta
stora svårigheter eller till och med vara ogörligt för fastighetsägaren att
uppfylla detta villkor. Med hänsyn härtill har jag i visst hänseende förtydligat
bestämmelsen. Till förhindrande av att markägaren tidigare än som är nödigt
frånhändes nyttjanderätten till marken har i 52 § andra stycket stadgats,
att marken ej må tagas i besittning av staden, innan den skall iordningställas
för sitt ändamål. I överensstämmelse med 1926 års proposition har i paragra -

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

113

fens sista stycke stadgats, att ägare av tomt inom område, beträffande vilket
förordnande meddelats, icke är skyldig utgiva ersättning för gatumark, ändå
att marken icke avståtts till staden utan ersättning. — Då det torde vara
uppenbart, att ett av Konungen meddelat förordnande kan ändras, när skäl
därtill äro, har uttryckligt stadgande härom i lagen icke ansetts behövligt.
Ändring i meddelat förordnande torde dock icke få ske i ändamål att skärpa
markägarens förpliktelser.

I 53 § har intagits bestämmelse örn rätt för Konungen att förordna, att
markägaren skall vara pliktig att i den ordning Konungen bestämmer bekosta
anläggning av gator och avloppsledningar inom området intill ett belopp, motsvarande
vad staden enligt gatuordning eller eljest äger uttaga av tomtägarna.
Denna bestämmelse överensstämmer i sak med 1926 års förslag. Att i den
utsträckning de sakkunniga föreslagit ålägga markägare ersättningsskyldighet
torde icke vara befogat. Närmare bestämmelser örn grunderna för ersättningens
bestämmande och gäldande torde icke erfordras i lagen utan synas dessa
böra meddelas av Konungen i sammanhang med förordnandet. Det bör därvid
stå Konungen öppet att, örn så prövas nödigt, ålägga markägaren att ställa
säkerhet för sina förpliktelser enligt paragrafen.

Uti 4 § i 1926 års förslag stadgades, att där fastighetsägare efter lagens
ikraftträdande utfäst sig att i ordning eller efter grunder, som för honom
vore mera betungande än dem, som enligt lagen blivit för staden fastställda
eller eljest vore gällande, till staden avstå mark eller utgiva ersättning, finge
sådan utfästelse i den mån den sålunda vore för fastighetsägaren mera betungande
ej göras gällande; och skulle fastighetsägaren vara berättigad utbekomma
ersättning för vad han på grund av utfästelsen avstått eller utgivit utöver
vad honom eljest ålegat. Detsamma skulle gälla, där efter lagens ikraftträdande
fastighetsägare eljest utfäste sig att avstå mark eller besörja arbete eller
utgiva penningar eller annat utan motsvarande vederlag. Huvudskälet för
stadgandets upptagande i förslaget var att staden eljest skulle kunna gentemot
fastighetsägare missbruka sin maktställning med avseende å stadsplanens utsträckande
till att uppställa oskäliga villkor i fråga örn fastighetsägarens bidragsskyldighet.
De sakkunniga hava ej ansett sig böra upptaga någon motsvarande
bestämmelse och stadgandet har jämväl uteslutits ur föreliggande
förslag. I detta sammanhang må dock framhållas att, även örn stadens avtalsfrihet
icke ansetts böra bindas genom uttrycklig lagbestämmelse, man i
framtiden dock bör kunna räkna med, att staden icke genom vägran att uppgöra
stadsplan söker avtvinga markägaren större bidrag än som vid lagens stiftande
ansetts skäligt och lämpligt. Ett ingripande jämlikt 4 § torde få anses
påkallat, om staden av sådan anledning obehörigen fördröjer upprättandet av
en för dess ändamålsenliga utveckling erforderlig stadsplan.

Om gatuunderhåll.

54 §.

Under denna paragraf hava upptagits bestämmelser, motsvarande 59 § i
kommittéförslaget och 15 kap. i de sakkunnigas förslag.

Bihang till riksdagens protokoll 1981. 1 sami. 06 haft. (Nr 79.)

8

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Gällande lag.

Departe mentschefen.

Gällande lag.

Kommittén.

De

sakkunniga.

Departe mentschefen.

Fastighetsägarnas skyldighet att deltaga i gatuunderhållet i stad har i regel
varit ordnad i samband med deras skyldighet att bekosta gatas anläggning.
Den förut lämnade redogörelsen för den ordning, i vilken sistnämnda
skyldighet reglerats, äger därför i huvudsak tillämpning jämväl å fastighetsägarnas
gatuunderhållsskyldighet. För närvarande är alltså sistnämnda skyldighet
liksom skyldigheten för fastighetsägarna att bidraga till kostnaderna
för gatas anläggning lokalt reglerad och beroende på vad för varje stad är särskilt
stadgat eller eljest gällande.

I flertalet städer åligger nu underhåll av gata staden. I femton städer
åligger emellertid underhållet helt tomtägarna, under det att de i nio andra
städer hava att deltaga i vissa underhållskostnader. I några städer utgiva
tomtägama gatuskatt, vari jämväl ingår ersättning för gatuunderhållet. Gatuunderhållet
åligger i det stora flertalet köpingar och andra stadsliknande samhällen
samhällena, men samhällen finnas dock, där underhållet bekostas av
tomtägarna. Avloppsledningar underhållas i övervägande antalet städer och
andra samhällen av samhällena själva.

De yrkanden, som framkommit i fråga örn ökande av fastighetsägarnas bidragsskyldighet,
hava som regel endast avsett kostnaderna för gatas anläggande
men ej för dess underhåll. Jag har därför ansett mig höra föreslå stadgande
av innehåll att underhållet skall åvila staden. Är för stad bestämmelse
meddelad eller av ålder gällande angående skyldighet för tomtägare att helt
eller delvis bekosta underhållet, skall sådan bestämmelse gälla. Stadgande
härom har upptagits bland övergångsbestämmelserna. Klart är att staden
kan utan hinder av sådan föreskrift eller sedvana besluta, att skyldighet därutinnan
helt skall övertagas av staden.

I överensstämmelse med de sakkunniga har jag ansett, att bestämmelser örn
renhållning icke böra upptagas i lagen.

Om skyldighet för stad att utgiva skadestånd.

55 §.

Denna paragraf motsvarar 1 kap. 30 § fastighetsbildningslagen, 60 § i kommittéförslaget
samt 12 kap. 11 § i de sakkunnigas förslag.

I 1 kap. 30 § fastighetsbildningslagen stadgas, att staden skall vara pliktig
ersätta skada, som för markägare, nyttjanderättshavare eller servitutsberättigad
uppstår därigenom att vid genomförande av fastställd stadsplan allmän
väg, gata, torg eller annan allmän plats varder helt eller delvis igenlagd eller
gata, torg eller annan allmän plats varder till sitt höjdläge ändrad.

Kommittén upptog motsvarande stadgande under 60 § i förslaget till stadsplanelag.
Lagrummet hade av kommittén i viss mån omredigerats. Kommittén
avsåg därmed ej att göra någon ändring i sak.

De sakkunniga hava vidtagit vissa ändringar, delvis av saklig innebörd. Härutinnan
hänvisas till betänkandet (sid. 260—262).

Föreliggande förslag torde i sak överensstämma med kommitténs förslag.
Stadgandet har avseende jämväl å igenläggande av sådan väg, som sta dep

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

115

jämlikt 23 § äger nyttja. Ett i de sakkunnigas förslag förekommande stadgande
att stad icke är pliktig ersätta skada, som eljest uppstår i följd av
stadsplans fastställande eller genomförande, torde kunna föranleda missförstånd
och Ilar därför i enlighet med framställda yrkanden uteslutits.

Enligt gällande lag skall tvist, huruvida skadestånd bör utgå, prövas av
rätten, varemot skadeståndets belopp i brist på åsämjande bestämmes av expropriationsnämnd.
Av skäl som de sakkunniga anfört anser jag att även bestämmandet
av skadeståndets belopp bör tillkomma rätten. I följd härav har
någon mot 1 kap. 31 § fastighetsbildningslagen och 61 § i kommittéförslaget
svarande bestämmelse icke upptagits i förevarande förslag.

AVDELNING II.

Bestämmelser angående stadsliknande samhällen på landet.

Under denna rubrik hava sammanförts bestämmelser, som i gällande lag återfinnas
i 1 kap. 41 § fastighetsbildningslagen, jämförd med § 50 i byggnadsstadgan
för rikets städer. Bestämmelserna motsvaras av 62—65 §§ i kommitténs
förslag samt 20 kap. i förslaget till stadsbyggnadslag. Med hänsyn till vad
som anmärkts mot det i kommittéförslaget förekommande uttrycket ''stadsplanesamhällen’
har detsamma utbytts mot ''stadsliknande samhällen’.

56 §.

Enligt första stycket av förevarande paragraf skall vad i lagen är stadgat
för stad äga motsvarande tillämpning för köping. Detta stadgande återfinnes
i § 50 byggnadsstadgan för rikets städer, 1 kap. 41 § fastighetsbildningslagen,
62 § i kommittéförslaget och 20 kap. 1 § första stycket i de sakkunnigas förslag.
I andra stycket meddelas enahanda föreskrift ifråga örn annat samhälle
på landet, för vilket den för städerna hittills gällande ordning för bebyggande
skall iakttagas. Härmed åsyftas sådana samhällen, för vilka vid lagens
ikraftträdande 1 kap. fastighetsbildningslagen gäller. Rörande bestämmelsens
omfattning hänvisas till vad kommittén i sådant hänseende anfört (se
betänkandet sid. 270—271). I sak torde den föreslagna bestämmelsen överensstämma
jämväl med de sakkunnigas förslag.

De sakkunniga hava icke ansett anledning föreligga att bibehålla den i gällande
lag medgivna möjligheten att meddela den förklaring, att beträffande
visst område skall anses förefinnas av ålder bestående stadsplan, då något
egentligt behov härav ej visat sig föreligga. I denna del har jag anslutit mig
till de sakkunniga.

Enligt gällande lag föreligger byggnadsförbud inom samhälle, för vilket
stadsplan ej finnes. Har förklaring meddelats, på grund varav förhandenvarande
plan för bebyggande tillagts verkan av stadsplan, som av ålder består,
må dock ej inom samhället i övrigt utan lov verkställas nybyggnad, innan
stadsplan blivit fastställd. Möjlighet finnes att för ett municipalsamhälle,

Redan förefintliga
samhällen.

Departe mentschefen.

Byggnads förbud.

Gällande lag.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Kommittén.

De

.sakkunniga.

Departe mentschefen -

Nybildade

samhällen.

som ar underkastat 1 kap. fastighetsbildningslagen men för vilket icke finnes
stadsplan, likväl kunna fastställas särskilda föreskrifter med avseende å
byggnadsverksamhetens ordnande enligt 46 § andra stycket i nämnda kapitel
och detta antingen för samhällets hela område eller allenast för någon del därav.
Detta medför emellertid icke, att byggnadsförbudet förfaller ens för det område,
som dessa föreskrifter avse, vilket förhållande föranlett, att möjligheten att
erhålla dylika föreskrifter i detta fall icke begagnats, då de byggande likväl
skolat vara underkastade skyldigheten att utverka dispens.

Kommitténs förslag skiljer sig i viss mån från gällande lag, i det kommittén
ansett byggnadsförbud icke böra gälla för samhälle, sedan förklarande meddelats,
varigenom förhandenvarande plan för bebyggande tillagts verkan av
stadsplan, som av ålder består. Ifråga örn de av kommittén föreslagna utomplansbestämmelserna
gäller i detta hänseende detsamma som örn föreskrifter
enligt 1 kap. 46 § andra stycket fastighetsbildningslagen.

De sakkunniga hava däremot ansett, att byggnadsförbudet bör förfalla icke
blott örn stadsplan blivit fastställd för någon del av samhällets område utan jämväl
örn allenast generalplan eller t. o. m. endast allmänna stadsbyggnadsbestämmelser
tillkommit för någon del därav, och byggnadsfriheten bör då enligt de
sakkunniga avse icke endast det område, för vilket sådan fastställelse meddelats,
utan jämväl återstoden av samhällets område. Emellertid hava de sakkunniga
ansett, att möjlighet bör beredas Konungen att meddela uttryckligt
byggnadsförbud, nämligen då skäl förelåge för ett Konungens ingripande för
åstadkommande av plan eller bestämmelser inom visst område; och har stadgande
härom införts i 20 kap. 1 § fjärde stycket i förslaget till stadsbyggnadslag.

Beträffande nybyggnadsförbud inom de samhällen, varom här är fråga, har
jag icke ansett annan föreskrift nödvändig än att redan gällande förbud bör
bestå intill dess stadsplan blivit fastställd eller Konungen annorledes förordnar;
och har stadgande härom upptagits såsom övergångsbestämmelse i 82 §.

Vad de sakkunniga åsyftat med bestämmelserna i 20 kap. 1 § fjärde stycket
i förslaget till stadsbyggnadslag torde vara tillgodosett genom föreskriften i
16 § andra stycket i föreliggande förslag.

57 §.

I denna paragraf, vars första stycke motsvarar 1 kap. 41 § andra stycket
fastighetsbildningslagen, hava utan ändring i sak upptagits bestämmelserna i
63 § i kommitténs förslag och 20 kap. 2 § i de sakkunnigas förslag. Det har
icke ansetts behövligt att i lagtexten exemplifiera vad som åsyftas med tätare
befolkad ort. Uttrycket innefattar, förutom hamnplats och fiskläge, även järnvägsstationssamhälle
och därmed jämförlig ort. Under förordnandet bör inbegripas
ej blott det område, som kan anses vara tätare befolkat, utan jämväl
ett lämpligt tillmätt område därutöver.

Då Konungen meddelar förordnande, som avses i paragrafen, torde Konungen
böra äga rätt att meddela det förbud mot nybyggnad inom orten, som föranledes
av omständigheterna; och har stadgande härom intagits i första stycket. Be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 79. 117

stämmelsen i andra stycket torde i sak överensstämma med de tidigare förslagen.

58 §.

Genom bestämmelserna i denna paragraf bar möjlighet öppnats att bereda
lindring i vissa lagens bestämmelser för de stadsliknande samhällena. Paragrafen
motsvarar 64 § i kommittéförslaget och 20 kap. 4 § i de sakkunnigas
förslag. I överensstämmelse med det sistnämnda bar ej upptagits kommitténs
stadgande örn möjlighet till lindring vare sig i förbudet mot nybyggnad inom
icke tomtindelat kvarter eller i förbudet mot nybyggnad å del av tomt, varav
annan del är i annan ägares hand. Lindring för samhället i dessa avseenden
torde icke vara påkallad.

59 §.

Denna paragraf motsvarar 65 § i kommittéförslaget och 20 kap. 7 § i de sakkunnigas
förslag. Det av de sakkunniga föreslagna tillägget har upptagits.

De sakkunniga hava uti 20 kap. 8 § upptagit ett stadgande av innehåll att
örn förordnande meddelades att samhälle, som i kapitlet avsåges, skulle tillhöra
stad, skulle vad inom området vore jämlikt bestämmelserna i kapitlet gällande
fortfarande i tillämpliga delar lända till efterrättelse, i den mån icke ändring
i vederbörlig ordning skedde eller Konungen annorlunda förordnade. Då
stadgandet torde vara obehövligt, har detsamma här uteslutits.

AVDELNING lil.

Bestämmelser angående den egentliga landsbygden.

I denna avdelning återfinnas de bestämmelser, som ansetts erforderliga för
ordnande av bebyggandet inom sådana områden å landet, som icke nått den
utveckling, att de böra bilda eget samhälle.

Frågan örn vidtagande av särskilda åtgärder för ordnande av bebyggelsen å
landet har sedan början av 1900-talet varit föremål för övervägande och olika
uppslag till frågans lösning hava framkommit. Härutinnan får jag hänvisa
till den översikt över frågans historiska utveckling, som kommittén meddelat
(se betänkandet sid. 276—280).

Av nämnda översikt framgår, att i det förslag till stadsplanelag, som förelädes
1907 års riksdag, upptogs bland där intagna föreskrifter angående vissa
områden å landet den bestämmelse, att örn större byggnadsverksamhet vore att
förvänta inom område å landet, för vilket bestämmelserna örn stads planläggning
och bebyggande ej ägde tillämpning, Konungen ägde förordna, att stadsplan
för området skulle upprättas. Efter sådant förordnandes meddelande
finge nybyggnad icke äga rum inom området, förrän stadsplan blivit fastställd,
med mindre Konungens befallningshavande för särskilt fall därtill gåve lov.
Framställning örn sådant förordnande så ock örn fastställande av stadsplan

Lindring i
issa bestämmelser.

Upphävande
av f3rord
nande örn
stadsplanelagens
ti!!-lämpniwp

1907 års lagstiftning.

118

Kungl. Majlis proposition nr 79.

Bostadskom raisaionen.

Kommittén.

finge göras av Konungens befallningshavande eller av områdets ägare. Härtill
fogades under ärendets behandling i riksdagen det stadgande, att om stadsplan
vore fastställd för sådant område, Konungens befallningshavande ägde på
framställning av områdets ägare fastställa tomtindelning för området eller viss
del därav. Till dessa stadganden, som ingingo under 37 och 38 §§ i 1907 års
stadsplanelag, fogades vid 1916 års riksdag det tillägg, att för område, varom
nu är fråga, kunde fastställas jämte stadsplan jämväl särskilda bestämmelser
i avseende å sättet för byggnadskvarterens användande. 37 och 38 §§ i 1907
års lag, förstnämnda paragraf sådan den lyder enligt lagen den 17 juni 1916,
hava sedermera ingått såsom 42 och 43 §§ i 1 kap. fastighetsbildningslagen.

Den stadsplan, som fastställes för område, därå större byggnadsverksamhet
är att förvänta, har uppenbarligen ej kunnat tilläggas samma rättsverkan,
som stadsplan i egentlig mening. Dess tillkomst medför ej någon kommunbildning,
och det finnes alltså icke något samhälle, som kan bliva bärare av det
allmännas av stadsplan följande rättigheter och skyldigheter. Stadsplan enligt
1 kap. 42 § fastighetsbildningslagen medför sålunda allenast den verkan, att
nybyggnad ej må ske å mark, som enligt planen skall ingå i gata, torg och
annan allmän plats, att tomtindelning kan ske inom området och att, sedan
tomtindelning blivit fastställd, nybyggnad ej må ske utöver gällande tomtgräns.
Men i övrigt inträda de med stadsplan i egentlig mening förbundna rättigheter
och skyldigheter först då förordnande meddelats därom, att för området
skall gälla vad i nämnda kapitel är stadgat för stad, d. v. s. då ett samhälle
bildas, som övertager nämnda rättigheter och skyldigheter.

Vad angår tomtindelning inom område, varom nu är fråga, skall den, såsom
förut nämnts, fastställas av Konungens befallningshavande. Emellertid må
sådan tomtindelning ej fastställas, enligt vilken särskilda delar av tomt skulle
förbliva i olika ägares hand; det saknas nämligen medel att inom området genomföra
en dylik indelning. Fastställd tomtindelning må ej ändras i andra
fall, än då enligt fastställd ändring i stadsplanen mark skall läggas till byggnadskvarter
eller därifrån avskiljas, eller ock ägarna till de tomter, som av
ändringen beröras, därom äro ense.

Den lagstiftning på detta område, som tillkom genom 1907 års lag, medförde
icke åsyftad verkan. Frågan blev ock föremål för fortsatt övervägande
såväl inom böstadskommissionen som av kommittén.

Kommissionen föreslog i främsta rummet införandet av en förenklad plan
för nya stadsbildningar samt anordningar, som verkade till en tidig planläggning
av byggnadsverksamheten å hittills obebyggda områden (se betänkandet
sid. 84 och följande).

Kommittén har till en början ansett en viss utbyggnad böra ske av vad i
1 kap. 42 § fastighetsbildningslagen är stadgat angående planläggning av område,
därå tätare bebyggande är att emotse, dock med bibehållande av principen,
att dylik planläggning ej skall vara samhällsbildande och att den således
skall hava en annan och inskränktare rättsverkan än stadsplan. Med hänsyn
härtill och till behovet av att för sådan plan äga en särskild teknisk benämning
har kommittén för densamma infört termen byggnadsplan. Sådan

Kungl. Maj-As proposition nr 79.

119

plan skall enligt kommitténs förslag upptaga byggnadsmark, virgar oell andra
för allmän samfärdsel avsedda områden, höjdlägen i nödig omfattning samt de
ytterligare bestämmelser, som finnas erforderliga angående användande av i
planen ingående område (byggnadsplanebestämmelser). Kommittén föreslår
däremot icke för landsbygden någon möjlighet att allenast tillämpa särskilda
byggnadsföreskrifter utan sammanhang nied plan. Byggnadsplan fastställes
av Konungen. Kostnaden för planens upprättande förskjutes av allmänna medel
men markägare, som har nytta av planen, kan förpliktas att helt eller delvis,
efter ty skäligt prövas, återgälda statsverket kostnaden för planens uppgörande.
Har han begärt byggnadsplan, är han pliktig att förskjuta lämpligt
belopp. Sedan byggnadsplan blivit fastställd, må nybyggnad ej utan Konungens
tillstånd ske å mark, som enligt planen är avsedd för allmän samfärdsel.
Även vissa andra rättsverkningar äro förbundna med byggnadsplan. Kommittén
har vidare föreslagit att ägostyckning eller jordavsöndring, som finnes
åsyfta markens delning för ett tätare bebyggande, ej ma fastställas med mindre
stadsplan eller byggnadsplan blivit uppgjord för området. Slutligen har
kommittén föreslagit förordnande av byggnadsfiskal att inom område,
där byggnadsplan finnes, övervaka efterlevnaden av de för området gällande
stadganden angående byggnadsväsendet, varjämte kommittén i förslaget till
vissa delar av byggnadsstadga infört ett särskilt kapitel rörande dylikt område,
avseende att meddela, bland annat, för dess bebyggande lämpade bestämmelser.

Under den gångna tiden hava förhållandena utvecklat sig pa ett sadant sätt,
att statsmakterna icke kunnat undanskjuta frågans lösning i avvaktan på den
slutliga lagstiftningen angående stadsplaneväsendet, och ändringar i lagstiftningen
hava ock vidtagits.

De första av dessa ändringar skedde genom lag den 23 maj 1924. Därigenom
infördes i 1 kap. 42 § i fastighetsbildningslagen ett fjärde stycke, enligt
vilket Kungl. Majit äger förordna om tillämpning av särskilda föreskrifter
med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande inom område å landet, som
här avses. I sitt yttrande till statsrådsprotokollet i detta ärende framhöll
föredragande departementschefen, att dylika föreskrifter icke sällan torde
komma ganska nära sådan byggnadsplan, som omförmäles i 1916 års kommittés
förslag. Emellertid synes lagrummet, sådant det är avfattat, icke
åsyfta att överhuvud bereda möjlighet till åvägabringande av någon plan
annat än på godvillighetens väg, och det har heller ej i praxis så tillämpats.
Med stöd av detsamma hava däremot i ett stort antal fall meddelats föreskrifter
för bebyggandet inom landsbygdsområden, vilka föreskrifter nära anslutit
sig till vad som redan tidigare varit vanligt beträffande stads icke planlagda
område. För tillsynen å byggnadsföreskrifternas efterlevnad har man
därvid i regel skapat en byggnadsnämnd av i huvudsak kommunal karaktär,
i det att dess flesta ledamöter skola utses av kommunalstämma resp.
kommunalfullmäktige.

Emellertid befanns det, att enbart dessa föreskrifter icke voro tillfyllestgörande
för att ens på detta tidiga stadium trygga en tillfredsställande lös -

Lagändring

1924.

1926 än*

lagstiftning

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

lie

sakkunniga.

Departe meritschefen.

ning. Det fordrades även en plan för jorddelningen. En följd härav blev
införande i lagstiftningen av avstyckningsplaneinstitutet, först provisoriskt
och sedan definitivt genom den nya lagen om delning av jord å landet. Till
frågan örn avstyckningsplan skall jag senare återkomma.

De sakkunniga hava ansett avstyckningsplanerna fylla ett behov i så hög
grad, att de icke haft anledning ifrågasätta deras ersättande med annan anordning.
Även i övrigt hava de sakkunniga funnit den nuvarande lagstiftningen
om tillsyn å byggnadsverksamheten å landsbygden sådan den föreligger
efter genomförandet av 1924 års lagändring vara i huvudsak tillfredsställande.
Vad som fortfarande brister i möjligheterna att på landsbygden
åstadkomma en fullt tillfredsställande planläggning hava de sakkunniga ansett
ligga väsentligen inom området för det större planerandet samt
för det ekonomiska säkerställandet av dels den byggnadskontroll, som
redan från början måste inkopplas, och dels det å platsen en gång
uppkommande samhällets rätt och intresse. Beträffande förstnämnda fråga
hava de sakkunniga föreslagit, att det av dem upptagna generalplaneinstitutet
skall vinna tillämpning även å landsbygden. I fråga örn byggnadskontrollen
och de kostnader, som denna förorsakar, hava de sakkunniga ansett,
att man kan gå vidare på den redan inslagna vägen att i viss utsträckning
engagera vederbörande kommun i omsorgen jämväl om ett dylikt stadsbyggnadsområde,
dock med vissa delvis av 1916 års kommitté antydda möjligheter
att dels i viss man åtminstone förskottsvis anlita statsmedel, dels
ock i sinom tid överflytta kostnaden eller skälig del därav å vederbörande
markägare. Beträffande slutligen förberedelserna till planens ekonomiska
genomförande i det blivande samhällets intresse hava de sakkunniga likaså
i viss mån tänkt sig frågan löst genom kommunens mellankomst. De sakkunnigas
förslag innebär, att de för städerna föreslagna bestämmelserna om generalplan,
stadsplan och stadsbyggnadsbestämmelser under vissa förutsättningar
kunna vinna tillämpning även för område på landet, varom här är
fråga, samt att de närmare föreskrifter, som därutöver finnas erforderliga,
må meddelas i byggnadsordning. För tillsynen föreslås inrättandet av byggnadsnämnd
eller särskild byggnadsinspektör (motsvarande den av kommittén
föreslagna byggnadsfiskalen). Rörande förslagets detaljer hänvisas till betänkandet.

Da generalplane- och stadsplaneinstituten i den form de föreligga enligt de
sakkunnigas förslag icke ansetts böra upptagas i föreliggande förslag, har
det givetvis varit nödvändigt att för reglering av de områden på landet, varom
här är fråga, söka en lösning efter delvis andra linjer. Till en början framstår
därvid såsom önskemål, att bestämmelserna icke göras allt för tunga och
onödigt kostsamma. Såsom framhållits i vissa av de inkomna yttrandena
bleve, eljest följden motsatsen till den åsyftade. Med hänsyn härtill lärer
man icke böra tillgripa stadsplaneinstitutet med dess långt gående och för ett
redan bildat samhälle avpassade rättsverkningar. Har byggnadsverksamheten
inom en ort fortskridit så långt, att stadsplan anses böra upprättas, torde orten

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

121

hava nått den utveckling, att densamma bör bilda municipalsamhälle. Men
å andra sidan bör givetvis tillses, att bestämmelserna erhålla den effektivitet,
att samhällsbildningen redan från början kan ledas i önskvärd riktning. En
fråga, åt vilken bör ägnas särskild uppmärksamhet, är kostnadsfrågan.

För tillgodoseende av dessa krav har jag i huvudsak kunnat bygga de nya
bestämmelserna på gällande lagstiftning. För reglering av hithörande förhållanden
föreslås därför en förenklad stadsplan, i överensstämmelse med
kommittéförslaget kallad byggnadsplan, samt utomplansbestämmelser, varjämte
det år 1926 införda avstyckningsplaneinstitutet bör bibehållas i något modifierad
form. För den närmare innebörden av de sålunda föreslagna instituten
skall jag redogöra vid behandlingen av de särskilda paragraferna.

60 och 61 §§.

Dessa paragrafer motsvara 66 § samt bestämmelser i 67 § i kommittéförslaget.
I överensstämmelse med detta föreskrives, att byggnadsplan skall
upprättas, där så erfordras. Det ankommer på Konungens befallningshavande
att pröva såväl huruvida de faktiska förutsättningarna för byggnadsplan
upprättande föreligga som ock att, där så är fallet, besörja planens upprättande.
Från gällande lag och kommittéförslaget skiljer sig föreliggande
förslag därutinnan, att fastställelsen av planen ansetts böra meddelas av Konungens
befallningshavande och ej av Konungen. Detta torde möjliggöra ett
snabbare förfarande än som i allmänhet stått till buds vid uppgörande av stadsplan
på landsbygden. Byggnadsplanen torde härigenom bliva ett effektivt
medel att åstadkomma reglering av byggnadsverksamheten och torde böra anlitas
i många fall, där avstyckningsplan för närvarande kommit till användning.

Såsom jag tidigare framhållit avses med byggnadsplaneinstitutet att åstadkomma
en förenklad plan för bebyggelse. Den skall utmärka och till gränserna
angiva de för olika ändamål avsedda områden, vilka ingå i planen, såsom
byggnadsmark, vägar och andra allmänna platser. Jämväl områdenas höjdlägen
skola i erforderlig omfattning angivas. Byggnadsplan skall ock innehålla
de ytterligare bestämmelser angående områdenas bebyggande eller användande
i övrigt, som finnas erforderliga. Dessa bestämmelser kunna avse
även annan mark än byggnadsmark.

Beträffande kostnaderna för byggnadsplans upprättande förutsättes, att
dessa i regel skola förskjutas av statsverket. Emellertid anser jag icke, att
dessa kostnader böra stanna å statsverket. På sätt kommittén framhållit lärer
ägare av den mark, som genom det allmännas försorg planlägges för bebyggande,
i regel hava sådan fördel av planen, att kostnaderna helt böra stanna å
honom. Skulle detta av särskilda skål i något fall vara obilligt mot markägaren,
synes kommunen vara den, som i sista hand bör svara för kostnaderna.
Äro flera markägare, synas kostnaderna böra fördelas mellan dem med hänsyn
till den nytta de hava av planen. Att uppställa fasta regler för ersättningsskyldigheten
torde ej vara lämpligt utan bör prövningen härutinnan överlåtas

Byggnads plan.

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

å Konungens befallningshavande. I enlighet härmed äro bestämmelserna i
60 § andra stycket avfattade.

62 §.

Tomt- Bestämmelserna i förevarande paragraf överensstämma i sak med 1 kap.
indelning. 43 g fastighetsbildningslagen och däremot svarande 70 § i kommitténs förslag.

63 och 64 §§.

Byggnads- I likhet med vad som gäller örn stadsplan har i 63 § stadgats, att nybyggförbud.
na(j ej s]je i strid mot byggnadsplanen. Härifrån må dock meddelas undan tag,

generellt av Konungen i byggnadsstadgan och för särskilt fall av Konungens
befallningshavande. I fråga örn dessa undantag hänvisas till vad jag
anfört vid behandlingen av 13 §. Motsvarighet till paragrafen utgör 69 § första
punkten i kommittéförslaget.

Då fråga uppkommer örn upprättande av byggnadsplan för visst område
eller ändring i sådan plan bör givetvis Konungens befallningshavande hava
befogenhet att meddela byggnadsförbud och har stadgande härom upptagits i
64 §. Stadgandet motsvaras av 68 § i kommitténs förslag och 21 kap. 4 § i de
sakkunnigas förslag.

65 §.

Rätt tili 11 förevarande paragraf har stadgats skyldighet för ägare av mark, som
lägmark. en]}g{- byggnadsplanen är avsedd till väg eller annan allmän plats och till
följd av nybyggnad erfordras för samfärdseln inom området, att i visst fall
utan ersättning upplåta marken till begagnande. Paragrafen torde i sak överensstämma
med 71 § i kommitténs förslag.

66 §.

Utomplans- Genom stadgandet i denna paragraf har Konungens befallningshavande er bestämmeiser.

håjjjt befogenhet att meddela utomplansbestämmelser. Dessa motsvaras av
särskilda föreskrifter med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande, vilket
institut infördes genom lagen den 23 maj 1924, då till 1 kap. 42 § fastighetsbildningslagen
lades ett nytt fjärde stycke. I fråga örn förbud mot nybyggnad
i strid mot utomplansbestämmelser har vad i 63 § är stadgat ansetts
böra äga motsvarande tillämpning. Det torde icke vara behövligt att göra
jämväl bestämmelserna i 64 § tillämpliga, då fråga uppkommer örn meddelande
av utomplansbestämmelser.

67 §.

Närmare be- De närmare bestämmelser örn byggnadsplans, tomtindelnings och utomplansom^bvggnads
bestämmelsers uppgörande och utställande för granskning, som erfordras, torpian,
tomt- de böra meddelas i byggnadsstadgan, och har bestämmelse härom intagits i
inutompians-h förevarande paragraf,
bestämmelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

123

AVDELNING IV.

Allmänna bestämmelser.

68 §.

I första stycket av denna paragraf, vartill motsvarighet saknas såväl i gäl- Böter och
lande lag som i kommitténs förslag, har upptagits bestämmelsen i 32 kap. 21 § handräckning.
2 mom. i de sakkunnigas förslag rörande straffpåföljd för överträdelse av förbud
mot nybyggnad eller annan åtgärd. Rörande skälen till det föreslagna stadgandet
hänvisas till de sakkunnigas motivering (se betänkandet sid. 382).
Maximibeloppet har dock ansetts böra höjas till tiotusen kronor.

Paragrafens andra stycke motsvarar 1 kap. 44 § fastighetsbildningslagen,

75 § i kommittéförslaget samt stadgande i 32 kap. 21 § 2 mom. i de sakkunnigas
förslag.

69 §.

Paragrafen motsvarar vad som för närvarande finnes stadgat i 1 kap. 40 § Mark, sorn
fastighetsbildningslagen ävensom 79 § i kommitténs förslag och 32 kap. 17 § me1(j"ve^v^
i de sakkunnigas förslag. sittningsrätt.

70 och 71 §§.

Såsom jag tidigare nämnt har jag ansett, att stadsplan i allmänhet bör inne- Beräkning av
hålla föreskrift huru stor del av torg, park eller dylikt område bör anses såsom ^yigg^fan. 1
gata. För fall, då bestämmelse härom ej finnes meddelad och således framför
allt med hänsyn till nu gällande stadsplaner, har i paragraferna intagits föreskrift
därom att nuvarande bestämmelser skola gälla, med andra ord att marken
till en bredd av aderton meter från tomtlinjen skall anses såsom gata.

72 §.

Motsvarighet till denna paragraf saknas såväl i gällande lag som i kom- Gata i gränmittéförslaget.
Paragrafen överensstämmer i sak med 13 kap. 10 § och 14 kap. Stader.
16 § i de sakkunnigas förslag.

73 §.

I denna paragraf hava upptagits bestämmelser för det fall att bestämmelserna
för stad förordnas skola gälla för område på landet, varom här är fråga.
Paragrafen motsvarar 73 § i kommittéförslaget och 21 kap. 10 § i de sakkunnigas
förslag.

Förordnande
om tillämpning
av bestämmelser

för stad.

74 §.

Denna paragraf motsvarar 82 § i kommittéförslaget samt vissa bestämmelser
i 32 kap. 28 § i de sakkunnigas förslag.

Kommunala

myndigheter.

75 §.

Bestämmelserna i denna paragraf motsvaras av 81 § i kommitténs förslag
samt 32 kap. 23 § 2 mom. i de sakkunnigas förslag.

Talan mot
vissa beslut.

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Byggnads stadga.

Ikraftträdande
m.m.

Första stycket innehåller regler för fullföljd av talan mot Konungens befallningshavandes
beslut rörande tomtindelning. Härutinnan har det från olika
håll uttalats önskemål, att en fast utgångspunkt måtte bestämmas för besvärstidens
beräknande. För närvarande gäller örn sådan klagan att besvärstiden
räknas från det klaganden erhållit del av beslutet. Tomtindelningen vinner alltså
icke laga kraft, förrän delgivning bevisligen skett med samtliga sakägare.
Då både enligt gällande lag och än mer enligt föreliggande förslag viktiga rättsverkningar
för såväl staden som den enskilde äro knutna vid tomtindelningens
fastställande, kan en sådan anordning icke lämpligen bibehållas. Jag har därför
ansett, att Konungens befallningshavandes beslut rörande tomtindelning bör
meddelas efter anslag och besvärstiden räknas från den dag beslutet sålunda
meddelats. Motsvarighet härtill finnes redan i gällande lagstiftning beträffande
vissa andra beslut av Konungens befallningshavande. Då numera möjlighet
finnes för sakägare att utan större kostnad och besvär erhålla kännedom
örn beslut, som Konungens befallningshavande utfärdat efter anslag, lärer
betänklighet icke böra möta mot införande av sådan anordning jämväl i mål,
varom här är fråga. Jag förutsätter ock, att underrättelse örn dylika beslut
införes i länskungörelserna. Liksom enligt gällande lag må Konungens befallningshavandes
beslut överklagas av byggnadsnämnden.

över annat av Konungens befallningshavande meddelat beslut torde klagan
böra föras i den ordning, som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters
och ämbetsverks beslut.

76 §.

Såsom jag tidigare framhållit är jag av den meningen, att en byggnadsstadga
fortfarande bör finnas såsom ett komplement till stadsplanelagen. I överensstämmelse
med 83 § i kommittéförslaget har därför i förevarande paragraf
upptagits ett stadgande av innehåll, att Konungen äger meddela de närmare
föreskrifter, som erfordras i fråga om tillämpningen av stadsplanelagen. Paragrafen
har erhållit en annan avfattning än nyssnämnda paragraf i kommittéförslaget
men har därmed icke avsetts giva stadgandet annan saklig innebörd.

Övergångsbestämmelser.

77—88 §§.

Den nya lagen föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1932.

Den i 2 § andra stycket av kommitténs förslag intagna bestämmelsen rörande
giltigheten av äldre stadsplan har ansetts böra här upptagas i 79 § första
stycket.

Hava före den nya lagens ikraftträdande meddelats särskilda bestämmelser
i avseende å sättet för byggnadskvarters användande, bör örn sådana bestämmelser
gälla vad i nya lagen stadgats om stadsplan. Uttryckligt stadgande
härom har ansetts böra upptagas i 79 § andra stycket. Uppstår efter nya lagens
ikraftträdande fråga örn ändring av sådan bestämmelse, skall alltså så
dan fråga handläggas i den ordning, som enligt nya lagen gäller för ändring
av stadsplan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

125

Uti 80 § Ilar upptagits stadgande därom att tomtindelning, som av ålder
består eller som fastställts före nya lagens ikraftträdande, skall fortfarande
lända till efterrättelse intill dess den varder ändrad i laga ordning. Stadgandet
överensstämmer med 8 § andra stycket i kommitténs förslag.

De särskilda föreskrifter med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande
inom sådan del av samhälles område, som ej finnes upptagen i gällande stadsplan,
vilka kunna vara meddelade med stöd av 41 § andra stycket 1907 års
stadsplanelag och 1 kap. 46 § andra stycket fastighetsbildningslagen, motsvara
utomplansbestämmelser i förevarande förslag. I 81 § har därför intagits
den föreskrift, att om sådana föreskrifter skall gälla vad i nya lagen är stadgat
örn utomplansbestämmelser för stad. Då föreskrifterna torde behöva omredigeras
med hänsyn till den nya lagstiftningen, har Konungen ansetts böra erhålla
möjlighet att härom förordna.

Örn 82 § har jag uttalat mig i sammanhang med 56 §.

Stadsplan enligt 1 kap. 42 § fastighetsbildningslagen eller motsvarande äldre
bestämmelser ävensom särskilda bestämmelser i avseende å sättet för byggnadskvarters
användande, som meddelats jämlikt samma lagrum, ersättas enligt
föreliggande förslag av byggnadsplan. Fastställd sådan stadsplan bör efter
den nya lagens ikraftträdande hava samma verkan som byggnadsplan; dock
synas av skäl, som kommittén åberopat (se betänkandet sid. 298), stadgandena
i 65 § icke böra äga tillämpning. Stadganden av nu angiven innebörd hava
upptagits i 83 § första stycket.

Har förordnande meddelats att stadsplan skall upprättas för visst område på
landet men har sådan icke fastställts vid lagens ikraftträdande, synes det böra
ankomma på Konungens befallningshavande att i stället fastställa byggnadsplan
för området. Stadgande härom har upptagits i 83 § andra stycket.

Uti 84 § har stadgats, att där Konungen jämlikt 1 kap. 42 § fjärde stycket
fastighetsbildningslagen meddelat särskilda föreskrifter med avseende å byggnadsverksamhetens
ordnande inom visst område, skall örn sådana föreskrifter
gälla vad i lagen är stadgat om utomplansbestämmelser för landet, där ej Konungen
annorledes förordnar.

Bestämmelserna i 85 och 86 §§ motsvara 84 § tredje och fjärde punkterna i
kommitténs förslag.

Såsom jag tidigare framhållit kunna de föreslagna bestämmelserna örn tomtägares
skyldighet att utgiva ersättning för gatumark under vissa förutsättningar
medföra större skyldighet för tomtägaren än de nu gällande. Med hänsyn
härtill har i 87 § införts en övergångsbestämmelse av den innebörd, att
om gatan eller gatudelen upplåtits eller skolat upplåtas före denna lags ikraftträdande,
frågan örn tomtägarens skyldighet i nämnda avseende skall bedömas
enligt äldre lag.

88 § första stycket motsvarar bestämmelse uti 54 § tredje stycket och 59 §
andra stycket i kommitténs förslag. I paragrafens andra stycke har meddelats
bestämmelse för det fall att staden beslutar ändring i gällande bestämmelse
angående skyldighet för tomtägare att bekosta gatas iordningställande eller
underhåll.

12C

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Jag övergår härefter till behandling av övriga lagförslag.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917

om fastighetsbildning i stad.

bfi6**" Enligt gällande rätt är — bortsett från tomtindelning och tomtmätning —
lagens tiufmp- f^stighetsregistreringssättet avgörande för frågan, vilken jorddelningslagstiftlighetsområde.
ning fastighetsbildningslagen eller lagen örn delning av jord å landet — som
Gällande lag. skall tillämpas vid jorddelning på landet. Föres fastighetsregister enligt de
för stad meddelade bestämmelser inom samhälle på landet, sker jorddelningen
enligt fastighetsbildningslagen; i annat fall gälla bestämmelserna i jorddelningslagen.
Det område, som ingår i ett samhälle, för vilket föres fastighetsregister
såsom för stad, måste avföras ur jordeboken och därmed ur jordregistret.
Därest en fastighet endast delvis ingår i samhällets område, sker dess
uppdelning efter samhällsgränsen i två fastigheter, varav den ena är belägen
i samhället och den andra på landet. Fastighetsbildningslagens bestämmelser
örn tomtbildning, tomtmätning och sammanläggning av områden, som utgöra

tomt, äga även tillämpning inom så kallade jordregistersamhällen, det vill säga
samhällen, för vilka icke föres fastighetsregister såsom för stad utan jordregister
med tomtbok; bestämmelserna kunna vidare tillämpas inom områden, för
vilka fastställts stadsplan enligt 1 kap. 42 § fastighetsbildningslagen.

De De sakkunniga hava föreslagit en utvidgning av giltighetsområdet för stä sakknnmga.

<iernag jorddelningslagstiftning sålunda, att densamma skall gälla såväl för
samhälle å landet, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall
iakttagas, som för område, för vilket Konungen förordnat jämlikt 21 kap. 1 §
i förslaget till stadsbyggnadslag, att generalplan eller stadsplan skall upprättas
eller allmänna stadsbyggnadsbestämmelser tillämpas, eller jämlikt 1 kap.
42 § fastighetsbildningslagen eller motsvarande äldre bestämmelse, att stadsplan
skall upprättas eller att särskilda bestämmelser skola iakttagas med avseende
å byggnadsverksamhetens ordnande.

Departe- På sätt framhållits av fastighetsregisterkommissionen och lantmäteristyrelmen
sc e en. gen tor(je ^ icke j^ta g-g ggra Upp(jraga gränsen mellan de olika lagarnas
giltighetsområden i enlighet med de sakkunnigas förslag. Härigenom skulle
otvivelaktigt uppstå betydande olägenheter beträffande såväl skifteslagsindelningen
som jorddelningsväsendet i övrigt och fastighetsregistreringen. De
fördelar i andra hänseenden, som till äventyrs vore att vinna genom en utvidgning
av fastighetsbildningslagens tillämplighetsområde, synas icke kunna uppväga
dessa olägenheter. Är en sådan utvidgning önskvärd i vissa fall, bör,
såsom ock anmärkts av myndigheterna, detta ske genom uppläggande av
fastighetsregister. På grund därav har jag ansett, att gällande lag i denna
del icke bör rubbas.

Kungl. proposition nr 79.

127

1 KAP.

Om stadsplans och tomtindelnings inverkan på fastighetsindelningen.

1—3 §§.

I dessa paragrafer hava med viss, av ändring i 3 kap. föranledd jämkning
upptagits bestämmelserna uti 1 kap. 6 a §. Övriga bestämmelser i kapitlet
avses skola ersättas av den nya stadsplanelagen.

2 KAP.

Örn tomtmätning och gränsbestämning.

4 §•

Enligt paragrafens gällande lydelse saknas föreskrift örn jävsfrågas behandling.
Härav har blivit en följd, att sådan fråga ansetts skola fullföljas
i sammanhang med klander mot förrättningen. Då detta icke torde vara lämpligt,
bar paragrafen kompletterats med stadgande, att om behandling av jävsfråga
samt fullföljd av talan mot beslut i sådan fråga skall gälla vad för motsvarande
fall är stadgat då fråga är örn laga skifte av jord å landet.

7 §•

De ändringar, som ifrågasättas i 3 kap., hava föranlett viss jämkning i
andra stycket av förevarande paragraf.

10 §.

Enligt gällande lag skall förrättningsmans utlåtande angående tomtgränsernas
rätta sträckning klandras genom stämning till domstol. Då numera
rådhusrätt synes böra vara ägodelningsrätt i stad, torde, såsom förhållandet
är på landet, jämväl gränstvister i stad lämpligen böra handläggas i den
för ägodelningsmål gällande ordning. På grund härav hava erforderliga
ändringar vidtagits i förevarande paragraf.

13 §.

Paragrafens första stycke överensstämmer med 2 kap. 13 § fastighetsbildningslagen.
1

På sätt de sakkunniga framhållit hemställde lantmäteristyrelsen i skrivelse
den 7 februari 1924 att till nyssnämnda paragraf i fastighetsbildningslagen
måtte läggas två nya moment av följande lydelse:

2 mom. Vad. i 1 mom. stadgas angående tomtgräns skall även äga tillämpning
å annan gräns, som icke tillika utgör gräns mellan stadsjord och jord å
landet, så framt icke sakägare påfordrar, att sådan gräns skall bestämmas på
sätt nedan i 3 mom. för särskilt fall är stadgat.

3 mom. Bestämmande av gräns, som tillika utgör gräns mellan stadsjord

Departe mentschefen.

Jävsfrågas

behandling.

Protokoll.

Talan mot
förrättningsmans
utlåtande.

Gräns bestämning.

Framställning
av lautin äteristyrelsen.

128 Kungl. Maj :ts proposition nr 79.

och jord å landet, skall verkställas på sätt om rågång vid laga skifte av jord å
landet är stadgat.

I fråga om motiveringen får jag hänvisa till skrivelsen, som är intagen i de
sakkunnigas betänkande (sid. 336—337).

sakkmioi a sakkunniga hava funnit vad lantmäteristyrelsen anfört i huvudsak äga

full giltighet och därför upptagit bestämmelser, i stort sett överensstämmande
med lantmäteristyrelsens förslag med vissa skiljaktigheter; sålunda hava de
sakkunniga bland annat ansett tillräckliga skäl icke föreligga att låta sakägare
välja mellan de olika förfaringssätten,
mmtachef ^ed hänsyn till vad fastighetsregisterkommissionen och lantmäteristyrelsen
anmärkt mot de sakkunnigas förslag i denna del hava föreskrifterna örn bestämmande
av annan fastighetsgräns än tomtgräns utformats i huvudsaklig
överensstämmelse med lantmäteristyrelsens framställning i ämnet den 7 februari
1924. Härigenom har stadgandet i 6 kap. 11 § 2 mom. blivit överflödigt
och alitsa uteslutits. Föreskrifternas upptagande i kapitlet har föranlett viss
jämkning i kapitelrubriken.

utstakning av De sakkunniga hava föreslagit ett särskilt institut, utstakning, för bestäm''
"”gränser.1™ mande och utmärkande av gräns för område, som upptagits i generalplan eller
stadsplan. Enligt vad erfarenheten visat, torde det vara önskvärt, att möjlighet
finnes att verkställa utstakning av en administrativ gräns. Emellertid
synes ett sådant instituts användning icke böra inskränkas till allenast stadsplanegränser
och därmed jämförliga gränser utan det bör kunna vara tillgängligt
för bestämmande av administrativ gräns i allmänhet. Med hänsyn härtill
och då en sådan utstakning i regel icke inverkar på fastighetsindelningen har
jag ansett denna fråga icke böra upptagas i sammanhang med förevarande
lagstiftning.

15 §.

Tomtmätning Bestämmelserna i denna paragraf överensstämma i sak med paragrafens gälpå
landet. jan(je lydelse med viss av stadsplanelagen föranledd ändring.

3 och 4 KAP.

Samman- Ändringarna i dessa kapitel äro föranledda av att rådhusrätt i stället för
sSéÄ. magistrat ansetts böra vara ägodelningsrätt i stad, vid vilket förhållande anledning
saknas att låta sammanläggningsärenden handläggas av allmän domstol.
I denna del överensstämmer förslaget med de sakkunnigas förslag.

5 KAP.

Om avstyckning av område, som ej ingår i tomtindelning.

ArTövninkniofh •Enligt £allande bestämmelser tillkommer det magistraten att pröva avstyckfanställande.
nin®- Vad i sådant hänseende ankommer på magistrat skall för Stockholm
fullgöras av Överståthållarämbetet och för stad, som lyder under landsrätt,

Kungl. Maj:ts proposition nr 79. 129

samt för samhälle på landet, där lagen äger tillämpning, av Konungens befallningshavande.

I den proposition nr 38 till 1926 års riksdag, varigenom förslag framlades 1926 års rikstfn
jorddelningslag för landet, föreslogos åtskilliga ändringar i fastighetsbildningslagen.
Sålunda skulle prövning och fastställelse av avstyckning icke
vidare ske hos administrativ myndighet utan förläggas till skiftesmyndigheterna.

I anledning av väckta motioner blevo i avbidan på den pågående utredningen
örn stadsplanelagstiftningen endast sådana ändringar vidtagna i fastighetsbildningslagen,
som voro en oundgänglig följd av antagandet av jorddelningslagen.
Prövning av avstyckning skulle fortfarande fullgöras av administrativ
myndighet. Härav föranleddes emellertid för städer, där magistrat
är ägodelningsrätt, särskilda bestämmelser beträffande handläggningen
av vissa i sammanhang med jorddelning uppkommapde privaträttsliga tvister
och frågor rörande bestämmande av gränser. Vad angår tvisterna infördes
stadgande därom att vederbörande skulle hänvisas att utföra sin talan vid
domstol samt förrättningen förklaras vilande i vad den är beroende av målets
utgång. Beträffande gränsfrågor skulle dessa handläggas i den ordning, som
gäller örn rågång enligt stadgan den 9 november 1866 örn skiftesverket i riket,
det vill säga allt fortfarande prövas av domstol. För övriga städer och för
samhällena skulle privaträttsliga tvister och gränsfrågor prövas av ägodelningsrätt.

Enligt de sakkunnigas förslag skall prövning av avstyckningsförrättning i De
regel ankomma å Konungens befallningshavande även i städer med egen juris- sakknnnigadiktion.
Beträffande avstyckning inom område, för vilket styckningsplan
blivit av Konungens befallningshavande godkänd, skall dock prövningen ske
hos magistraten. Avgörande av privaträttslig tvist och gränsfråga har förlagts
till ägodelningsrätt. Avstyckningsförrättning må därför enligt förslaget ej
avslutas förrän den förrättning, varvid gränsfrågan behandlats, blivit genom
laga kraftägande beslut fastställd.

Jag har icke funnit mig böra vidtaga någon ändring i gällande ordning för Departeprövning
och fastställande av avstyckning i stad och stadsliknande samhälle, mentschefen.
Avstyckning är här i flertalet fall ett led i byggnadsverksamhetens ordnande och
förrättningen synes därför böra prövas jämväl ur sådan synpunkt. Detta åliggande
bör följaktligen såsom hittills tillkomma administrativ myndighet, det
vill säga magistrat i stad med egen jurisdiktion och Konungens befallningshavande
i annan stad samt på landet. Förslaget att förlägga prövningen av avstyckningsförrättning
hos Konungens befallningshavande i samtliga städer har
avstyrkts av ett stort antal av dem, som yttrat sig i ärendet. Giltig anledning
att vidtaga denna ändring i gällande lag torde ock saknas. På grund härav
hava i förevarande kapitel allenast gjorts sådana ändringar, som betingats dels
av förslaget till stadsplanelag och dels av de föreslagna bestämmelserna örn
gränsbestämning i stad, varjämte viss jämkning skett i stadgandena om avstyckningsplan.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 60 haft. (Nr 79.) 9

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

2 §.

Hänvisning Med hänsyn till de föreslagna bestämmelserna om gränsbestämning har händelningsiagen
visningen till 7 kap. i jorddelningslagen blivit överflödig och därför uteslutits.
m- m- Bestämmelsen i paragrafens fjärde stycke har ansetts böra inarbetas i 3 §.

3 §.

Förrättningens
kungörande.

Det i jorddelningslagen stadgade kungörelseförfarandet torde sällan tilllämpas
vid avstyckning. På grund härav och då det ej bör gälla strängare
regler för kungörande av avstyckningsförrättning än för kungörande av gränsbestämningsförrättning
enligt 2 kap., hava i förevarande paragraf meddelats
särskilda regler örn kallelse till avstyckningsförrättning.

4 och 5 §§.

Gränsbestäm- Ändringarna i dessa paragrafer äro föranledda av stadgandena örn gränsbestämning
och torde ej tarva närmare motivering.

8 §.

Avstycknings Då avstyckning icke bör få verkställas så, att tillämpningen av de nya inverkställande.
Stuten stomplan och utomplansbestämmelser motverkas, har föreskrift härom
intagits i paragrafens andra stycke.

De sakkunniga hava uti 23 kap. 6 § i förslaget till stadsbyggnadslag upptagit
ett stadgande, att avstyckning inom område, för vilket finnes fastställd
stadsplan, endast må avse genomförande av stadsplanen med vissa undantag.
Då skärpning av gällande lags bestämmelser i denna del icke torde vara erforderlig,
har stadgandet icke här upptagits.

8 a §.

Kommittén.

1926 års riksdag.

Såsom tidigare nämnts innehåller kommitténs förslag icke några bestämmelser
om plan för jorddelning. Kommittén har hållit före, att så snart ett tätare
bebyggande vore att förvänta inom någon del av det icke planlagda området,
stadsplan borde upprättas för sådan del. I detta syfte har kommittén föreslagit
stadgande i fastighetsbildningslagen därom att avstyckning, som finnes
åsyfta jorddelning för ett tätare bebyggande, icke må fastställas, innan
stadsplan blivit för sådan mark fastställd. Kommittén har ock i fråga örn
område på landet, där ett tätare bebyggande är att förvänta, utgått från att
jorddelning för sådant bebyggande ej skall medgivas, innan stadsplan eller
byggnadsplan för området upprättats, och i jorddelningsförfattningarna för
landsbygden föreslagit därtill syftande bestämmelser.

Uti propositionen nr 210 vid 1926 års riksdag framlades förslag till lag
örn villkor i vissa fall för ägostyckning och jordavsöndring samt till lag örn
tillägg till 5 kap. fastighetsbildningslagen. Enligt förstnämnda lagförslag
må avstyckning och jordavsöndring för avskiljande i ett sammanhang av ett
flertal smärre lägenheter för bostadsändamål eller för beredande av plats för
industriella anläggningar eller i annat liknande syfte äga rum eller fast -

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

131

ställas allenast i enlighet med av Konungens befallningsliavande godkänd plan
för fastighetsbildningen inom det till avskiljande ifrågasatta området. Detsamma
skulle gälla, där eljest ägostyckning eller jordavsöndring ifrågakomme
å ort, där större byggnadsverksamhet rådde eller till följd av den omfattning,
vari upplåtelser redan skett, eller av annan anledning vore att förvänta.
Vid uppgörande av plan, varom nu sagts, skulle iakttagas, att möjlighet bereddes
till anordnande ej mindre av lämpliga trafikleder samt öppna platser
inom och utfartsvägar från det till avskiljande avsedda området än även, i
den mån så prövades erforderligt, av ledningar för belysning, för tillförsel
av vatten och för avlopp. I förslaget stadgades vidare, att där Konungens
befallningsliavande funne, att inom visst område större byggnadsverksamhet
rådde eller vore att förvänta, Konungens befallningsliavande ägde förordna,
att ägostyckning eller jordavsöndring ej finge äga rum eller fastställas annorledes
än i enlighet med plan, varom nyss talats. Därest lantmätare, som
förordnats att verkställa ägostyckning eller som skulle å karta avfatta område,
vilket skulle avsöndras, funne att förhållande av förut nämnd art vore
för handen utan att vederbörlig plan blivit godkänd, skulle han göra anmälan
örn förhållandet hos Konungens befallningsliavande, i vilket fall förrättningen
skulle vila i avvaktan på ärendets avgörande. — Uti förslaget om tillägg
till 5 kap. i fastighetsbildningslagen föreslogos för städer och därmed jämställda
samhällen i huvudsak enahanda bestämmelser rörande avstyckning.
Plan skulle godkännas i Stockholm av Överståthållarämbetet, i annan stad
med magistrat av denna och eljest av Konungens befallningsliavande. Övervakandet
att plan upprättades hade lagts å byggnadsnämnden och förrättningsman
i avstyckningsärende. Någon befogenhet att förordna om generellt
förbud mot avstyckning föreslogs ej; dock skulle, när anmälan gjorts till magistraten
om förhållande, som borde föranleda plans upprättande, avstyckning
ej företagas eller fortsättas, därest ej magistraten lämnade tillstånd.

I det för 1926 års riksdag framlagda förslaget till lag angående delning av
jord å landet upptogos i 19 kap. beträffande avstyckning, som enligt förslaget
ersatte ägostyckning och jordavsöndring, motsvarande regler, dock lades
bestämmanderätten, huruvida avstyckning skulle få fastställas utan att plan
upprättats, hos skiftesmyndigheterna.

Frågan huru plan skulle upprättas eller kostnaderna för densamma gäldas
berördes icke i något av de framlagda förslagen.

Vid behandling av 19 kap. 1 § i förslaget till delning av jord å landet yttrade
första särskilda utskottet vid 1926 års riksdag:

''I kostnadshänseende lärer det kunna uppslå svårigheter vid uppgörande av
sådan plan, varom i 19 kap. 1 § stadgas. Dylik plan bör för att fylla sitt ändamål
omfatta hela det område, där större byggnadsverksamhet råder eller är att
förvänta. Är detta område helt och hållet beläget inom den fastighet, från
vilken avstyckning är avsedd att äga rum, torde väl kostnaderna för planen
böra anses såsom annan förrättningskostnad. Förhåller det sig så, att i området
ingå flera fastigheter, tillhöriga olika personer, synes det obilligt, att
den jordägare, som först styckar sin jord, skall vidkännas hela kostnaden för
planens upprättande. Emellertid lärer denna fråga, som ej synes hava varit

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

De

sakkunniga.

föremål för övervägande, icke böra lösas i sammanhang med föreliggande lagstiftning
utan göras till föremål för särskild utredning.

Utskottet har intet att erinra emot själva principen, att i fall, varom i 19
kap. 1 § sägs, plan för avstyckningarna bör upprättas.

Det torde icke vara lämpligt, att avstyckningsplan i detalj angiver, huru fastighetsbildningen
skall äga rum, utan bör den allenast utgöra en ersättning för
stadsplan. Det bör stå öppet för markägaren att vid områdets uppdelning i
tomter i största möjliga mån tillmötesgå eventuella köpares önskningar; i följd
härav bör ändring ske i 19 kap. 1 §. För att emellertid förebygga, att det
planlagda, området styckas på olämpligt sätt, bör i 19 kap. 13 § stadgande införas
av innehåll, att avstyckning ej må ske i strid emot samma plan eller så
verkställas, att områdets lämpliga indelning i fastigheter därigenom försvåras.
’

Vad utskottet i denna del hemställt bifölls av riksdagen och antogos de framlagda
förslagen med allenast den sakliga ändringen, att uttrycket ''plan för
fastighetsbildningen inom det till avskiljande ifrågasatta området’ ersattes med
''plan för områdets ordnande’. I denna form ingick stadgandet i lagen den 18
jimi 1926 örn villkor i vissa fall för ägostyckning och jordavsöndring, vilken lag
den 1 januari 1928 upphävdes genom jorddelningslagens ikraftträdande, samt
uti 5 kap. 8 a § fastighetsbildningslagen, vilket lagrum ännu är gällande.

De sakkunniga hava ansett att de nu gällande bestämmelserna endast med
vissa modifikationer borde bibehållas. Den av första särskilda utskottet framhållna
svårigheten beträffande kostnadsfrågan hava de sakkunniga ansett
kunna i vissa fall lösas sålunda, att generalplan antages för hela det område,
där byggnadsverksamheten råder eller är att förvänta, och att genom denna
plan de olika grannområdenas anslutning till varandra i planavseende reglerades.
Då emellertid i många fall upprättande av generalplan skulle draga för
stor kostnad och taga för lång tid i anspråk, hava de sakkunniga för dessa
fall föreslagit en annan utväg. Enligt 23 kap. 7 § 3 mom. i förslaget till stadsbyggnadslag
må Konungens befallningshavande, där området är i flera ägares
hand, på framställning av en av dessa låta upprätta planen, örn sökanden
förskjutit skäligt kostnadsbelopp, och äger Konungens befallningshavande förplikta
övriga markägare att i den omfattning, som prövas skälig med hänsyn
till den nytta de erhålla av planen, återgälda sökanden av honom förskjutna
kostnader.

Beträffande avstyckningsplanens innehåll hava de sakkunniga ansett, att även
örn vad första särskilda utskottet härutinnan anfört ofta nog vore riktigt, fall
likväl på samma sätt som vid stadsplan kunde förekomma, då avstyckningsplan
till större eller mindre del vore grundad på viss fastighetsindelning, så att
denna indelnings genomförande vore mer eller mindre ett villkor för planens
lämplighet, och borde indelningen i ty fall prövas samtidigt med planen. Detta
har föranlett de sakkunniga upptaga stadgande av innehåll, att örn avstjmkningsplan
till större eller mindre del är grundad på viss fastighetsindelning,
denna skall å planen utvisas och underställas myndighetens prövning. För att
erhålla en så sakkunnig prövning som möjligt hava de sakkunniga vidare föreslagit,
att även i städer, där magistrat finnes, prövning av avstyckningsplan
skall fullgöras av Konungens befallningshavande. ■—- De sakkunniga hava slut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

133

ligen i 23 kap. 7 § 4 inom. upptagit en bestämmelse av innebörd att, örn försäljning
och bebyggande sker efter styckningsplan, säljaren skall, i den mån
annat ej avtalats, vara skyldig anlägga behövlig väg på nöjaktigt sätt och att,
i den mån så erfordras, anordna avlopp.

I detta sammanhang tillåter jag mig upptaga till behandling en av Konun- Framställning
gens befallningshavande i Jämtlands län i skrivelse den 2 juni 1928 gjord fram- ^eftåköngs-8
ställning rörande kostnaden för upprättande av avstyckningsplan. Framställ- havande i
ningen avser avstyckningsplan enligt jorddelningslagen. a län

Uti skrivelsen framhåller Konungens befallningshavande hurusom inom länet
på flera platser under åren 1927 och 1928 uppstått fråga örn tillämpning av
bestämmelsen i 19 kap. 1 § i jorddelningslagen. På samtliga dessa platser
förelåge det förhållande, att området vore uppdelat på flera fastigheter med
skilda ägare, och spörsmålet örn vem som hade att svara för kostnaderna för
planens upprättande komme därför omedelbart att få betydelse. Därest denna
fråga icke löstes genom lagstiftning i en nära framtid, kunde det befaras, att
byggnadsverksamheten inom dylika områden hämmades på ett mindre lyckligt
sätt.

Framställningen remitterades till lantmäteristyrelsen och byggnadsstyrelsen. Utlåtande av
Uti gemensamt utlåtande av den 14 juni 1929 hava myndigheterna föreslagit gt^^enTch
vissa reglerande bestämmelser för att möjliggöra avstyckningsplans upprat- byggnadstande
över områden, som äro i olika ägares hand, samt fördelning av kostna- s<7Tel8eBderna
därför mellan markägarna, varjämte myndigheterna upptagit vissa närstående
frågor till behandling.

Åtskilliga av dem som yttrat sig över de sakkunnigas förslag hava uttalat Departetvekan
angående bibehållandet av avstyckningsplan inom städer och stadslik- mentsciieleri''
nande samhällen och ansett det riktigare att såsom villkor för avstyckning vid
tätare bebyggande fordra fastställd stadsplan. Till denna mening kan
jag icke helt ansluta mig. Styckningsplanen är avsedd att förhindra en
olämplig jorddelning, som skulle motverka den framtida planläggningen.

I sådant hänseende vore måhända det av kommittén föreslagna förbudet
mot avstyckning inom område, som ej är lagt under stadsplan, det
mest effektiva. Detta torde dock innebära ett allt för starkt ingrepp i den enskildes
förfoganderätt, liksom det i många fall skulle framtvinga upprättandet
av en stadsplan, även där sådan måhända icke vore oundgängligen nödvändig.
Från denna synpunkt finner jag avstyckningsplan böra bibehållas såsom
institut. Härför talar även den omständigheten att institutet så nyligen införts
som genom 1926 års lagstiftning och att det visat sig vara till praktisk nytta.

Finner staden, då fråga örn upprättande av styckningsplan väckes, att
sådan icke är betryggande för den blivande bebyggelsen, står det ju
staden öppet att förordna örn stadsplan. Några olägenheter för staden synas
alltså icke behöva befaras genom bibehållande av institutet styckningsplan,
under det att i åtskilliga fall vissa fördelar torde kunna vinnas med
detsamma.

Emellertid har på sina håll en viss tendens uppstått att utvidga avstyckningsplans
användning på bekostnad av stadsplan. En sådan utveckling är

134

Kungl. Majlis proposition nr 79.

givetvis icke önskvärd. En avstyckningsplans egentliga uppgift är att ligga
till grund för jorddelningen och ej att reglera byggnadsverksamheten. Institutet
bör alltså endast komma till användning, då planreglering av byggnadsverksamheten
icke finnes nödig. Avstyckning av ett flertal smärre lägenheter
för bostadsändamål eller för beredande av plats för industriella
anläggningar kan vara en isolerad företeelse och behöver icke innebära
att sådan byggnadsverksamhet är att förvänta, som kräver planreglering. I
sådant fall torde en avstyckningsplan vara tillfyllest. Är åter mer omfattande
byggnadsverksamhet att förvänta, bör staden icke nöja sig med en avstyckningsplan
utan från början gå i författning örn uppgörande av stadsplan. För
att markera den förändrade ställning, institutet sålunda avses skola erhålla,
har jag låtit omredigera första stycket i 8 a §. Anmärkas må, att det icke erfordras
att lägenheterna samtidigt avstyckas; utvisa omständigheterna, att en
enstaka avstyckning är ett led i en mera omfattande uppdelning, böra bestämmelserna
kunna tillämpas.

En avstyckningsplan bör icke i detalj angiva, huru fastighetsbildningen
skall äga rum. Såsom jag tidigare framhållit skulle enligt de förslag i ämnet,
som förelädes 1926 års riksdag, avstyckningsplanen även utgöra norm
för fastighetsbildningen. Riksdagen vidtog emellertid ändring häri under uttalande
av att avstyckningsplanen icke borde reglera fastighetsbildningen i detalj
utan endast utgöra en ersättning för stadsplan. De sakkunniga synas emellertid
hava ansett, att avstyckningsplanen icke blott skall, såsom enligt 1926 års
lagstiftning, vara en plan i stort för områdets ordnande utan därjämte en plan
för fastighetsbildningen inom kvarter och alltså utgöra en motsvarighet även
till tomtindelningen inom stadsplanelagt område. Då de skäl, som föranledde
1926 års riksdag att avvisa ett förslag i sådan riktning, fortfarande äga giltighet,
har i detta hänseende institutet upptagits i överensstämmelse med gällande
lagstiftning.

Enligt gällande lag ankommer prövningen av avstyckningsplan, i Stockholm
å Överståthållarämbetet, i övriga städer med magistrat å magistraten
samt i städer under landsrätt och i samhällen å Konungens befallningshavande.
De sakkunniga hava, såsom jag tidigare nämnt, föreslagit, att prövningsrätten
städse skall utövas av Konungens befallningshavande. Anledningen till
denna ändring angives i motiven vara strävan efter att prövningen måtte bliva
så sakkunnig som möjligt och att de sakkunniga ansåge Konungens befallningshavande,
som förutsattes skola i alla län biträdas av länsarkitekt, vara
mest skickad för prövningen. Denna lagändring hava nära nog samtliga de i
ärendet hörda, med magistrat försedda städer motsatt sig. Då den föreslagna
anordningen synes medföra olägenheter samt det icke kan antagas, att magistraten
skulle sakna kompetens att bedöma lämpligheten av en för område
inom staden upprättad avstyckningsplan, har gällande lag ansetts böra bibehållas
i förevarande hänseende.

Vad angår den av Konungens befallningshavande i Jämtlands län gjorda
framställningen må erinras, att den i första hand åsyftar förhållandena å landet.
Inom städer och stadsliknande samhällen torde ej föreligga behov

Kungl. Majlis proposition nr 79.

135

av bestämmelser i det i framställningen angivna hänseendet. Erfordras planläggning
av större område i olika ägares hand inom stad eller därmed likställt
samhälle, lärer i regel området böra läggas under stadsplan. På grund
härav har jag funnit framställningen icke böra föranleda ändrad lagstiftning
för städernas och dessa samhällens vidkommande. Till frågan huruvida sådan
kräves för den egentliga landsbygden skall jag senare återkomma.

10 och 20 §§.

Ändringarna i förevarande paragrafer äro av redaktionell art och torde icke best^r^ealaer
tarva närmare motivering.

6 KAP.

Om laga skifte och om ägodelningsrätt i stad.

5 och 6 §§.

De i dessa paragrafer vidtagna ändringarna hava föranletts av de ändrade Gränsbestämmelserna
örn gränsbestämning och ägodelningsrätt. bestämning.

8 §.

Rörande ägoutbyte föreslås i 8 § vissa ändringar i förhållande till gällan- Ägoutbyte,
de lag.

Bestämmelserna motsvaras i de sakkunnigas förslag av 27 kap. 1 § första
stycket, 3 § andra stycket samt 7 §.

Kommittén upptog i 34—44 §§ i sitt förslag till stadsplanelag bestäm- Kommittén
melser örn omläggning av fastighet för genomförande av stadsplan eller tomtindelning.

Enligt kommitténs förslag skall, där bestående fastighetsindelning icke
är överensstämmande med stadsplanen eller med tomtindelningen, men sådan
överensstämmelse kan åstadkommas därigenom, att fastighet helt eller
delvis förlägges i annat läge, fastighetens ägare vara pliktig tåla, att sådan
omläggning sker, där fastigheten är obebyggd eller allenast byggnad, som
är av ringa värde, genom omläggningen frångår fastigheten. Vid omläggning
skall den mark, som anvisas till fastigheten, vara efter uppskattning
lika mycket värd samt till läge och beskaffenhet väsentligen lika
god som mark, varav fastigheten förut bestått; dock att underskott eller, örn
ägaren därtill samtycker, överskott, som ej överstiger en tiondel av den ursprungliga
fastighetens värde, må ersättas i penningar. Där byggnad, plantering
eller annan sådan anläggning genom omläggning frångåx fastigheten,
skall därå sättas särskilt värde, som ej inräknas i markvärdet. Tomt må ej
vid omläggning tilldelas annat läge än inom bygomadskvarter enligt stadsplanen.
Omläggning av fastighet må sökas endast av staden, som har att tillhandahålla
den nya mark, som vid omläggning skall tagas i anspråk för fastigheten,
ävensom gälda ersättning för byggnad m. m., som frångår fastigheten.

Innan ansökan örn omläggning göres, skall förslag till omläggningen jämte

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Yttranden
över kommitténs
förslag.

1926 år3 riksdag.

De

sakkunniga.

Departe mentschefen.

därav föranledda värdesättningar upprättas av förrättningsman för tomtmätning
med biträde av två gode män. Ansökningen åtföljd av förslaget skall
ingivas till rätten, som har att utfärda stämning å fastighetens ägare och andra
sakägare, på sätt och i den ordning, som för expropriationsmål stadgas; och
skall vad i lagen örn expropriation stadgas örn målets förberedande handläggning
vid domstol jämväl i övrigt i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
Uppkommer tvist örn i förslaget upptaget värde, skall värdet bestämmas av
nämnd utsedd i den ordning, som örn expropriationsnämnd stadgas. Sedan parterna
slutligen utfört sin talan, skall rätten pröva, huruvida omläggning kan
enligt vad förut angivits medgivas, och skall rätten i ty fall fastställa omläggningen,
där ej annans rätt därigenom uppenbarligen förnärmas.

Rörande motiveringen hänvisas till betänkandet (sid. 212—230).

Mot det sålunda föreslagna institutet framställdes vissa erinringar av bland
annat fastighetsregisterkommissionen och lantmäteristyrelsen (se statens offentliga
utredningar 1923:46 sid. 132 och följande).

I det förslag till lag örn delning av jord å landet, som genom proposition
förelädes 1926 års riksdag, fanns i 8 kap. 6 § intagen en bestämmelse, däri i
överensstämmelse med dittills gällande lag stadgades, att område, som inginge
i tomtindelning, ej finge ingå i ägoutbyte enligt lagen.

I motioner vid nämnda riksdag yrkades den ändring i paragrafen, att ägoutbyte
måtte få ske även inom tomtindelat område, varvid dock tomtgräns ej
skulle få till sitt läge ändras.

Första särskilda utskottet, som hade att behandla propositionen med förslag
till lag örn delning av jord å landet, fann med hänsyn till vad motionärerna
anfört förslaget i ifrågavarande avseende tarva ändring. I enlighet därmed
erhöll 8 kap. 6 § i lagen örn delning av jord å landet den lydelse, att område,
som ingår i tomtindelning, ej må ingå i ägoutbyte enligt lagen i vidare
mån än såvitt tomtindelningens genomförande därigenom befrämjas. Den
sålunda företagna ändringen är avsedd att äga tillämpning jämväl å stad och
samhälle på landet, för vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad
meddelade bestämmelser.

De sakkunniga hava icke i sitt förslag upptagit det av kommittén förordade
omläggningsinstitutet. I stället hava de sakkunniga ansett, att ägoutbytesinstitutet,
som i samband med jorddelningslagens ikraftträdande blivit
tillämpligt jämväl å område, som ingår i tomtindelning, bör fullständigas och
utformas på sådant sätt, att det blir ägnat att tillämpas jämväl inom stadsbyggnadsorterna.
Härigenom anse de sakkunniga, att fullt ut allt vad som kunnat
ernås genom införande i enlighet med kommitténs förslag av omläggning kan
vinnas.

Rörande de sakkunnigas motivering hänvisas till betänkandet (sid. 150—
151 samt 353—356).

I likhet med de sakkunniga anser jag omläggningsinstitutet böra ersättas
med en utvidgning av ägoutbytesförfarandet. I sådant hänseende har jag i
kapitlets 8 § upptagit de av de sakkunniga föreslagna bestämmelser, som möjliggöra
användande av ägoutbyte till främjande av genomförande av stadsplan,

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

137

tomtindelning eller stomplan. Därjämte har jag lika med de sakkunniga ansett,
att ersättning för bristande ägobelopp må utgå i penningar i större utsträckning
än som medgives i jorddelningslagen. Av hänsyn till inteckningshavares
rätt torde i fråga örn sättet för erläggande och fördelning av penningersättning
bestämmelserna örn expropriationsersättnings erläggande och fördelning
böra äga motsvarande tillämpning.

9—12 och 15 §§.

Enligt gällande lag må stadsjord, som ingår i tomtindelning, ej ingå i laga
skifte. I överensstämmelse med vad som gäller örn ägoutbyte synes bestäm- m D1
melsén i 11 § böra ändras därhän, att sådan jord ej må ingå i skifte i vidare
mån än såvitt tomtindelningens genomförande härigenom befrämjas.

övriga ändringar i förevarande paragrafer torde ej tarva motivering.

De sakkunniga hava i sitt förslag upptagit ett nytt jorddelningsinstitut
för klyvning av fastighet inom område, för vilket generalplan, stadsplan eller
allmänna stadsbyggnadsbestämmelser äro gällande. Då utredningen icke visar,
att ett sådant institut är behövligt, lärer skäl saknas att nu införa detsamma
i lagstiftningen.

16 §.

Uti 16 § hava införts bestämmelser örn ägodelningsrätt. Paragrafens två Ägodeiningsförsta
stycken överensstämma med stadganden i 32 kap. 26 §_ i de ^sakkunnigas
förslag till stadsbyggnadslag .Sista stycket har upptagits från 5 kap.

14 § fastighetsbildningslagen i propositionen till 1926 års riksdag med förslag
till lag örn delning av jord å landet m. m. och torde överensstämma med
vad för närvarande gäller. Med hänsyn till de i förevarande paragraf upptagna
bestämmelserna har kapitlets rubrik ansetts böra erhålla ändrad avfattning.

7 KAP.

1 och 3 §§.

De ändringar, som föreslås i 1 §, äro föranledda av förslaget till stadsplanelag.
Jämkningen i 3 § sammanhänger med ändringarna i 3 kap.

Den nya lagen skall träda i kraft samma dag som stadsplanelagen eller
den 1 januari 1932.

Stadgandet i andra stycket motsvarar övergångsbestämmelsen till 1 kap.
6 a § fastighetsbildningslagen.

Har ärende, varom nya lagen innehåller bestämmelse, anhängiggjorts före
nya lagens ikraftträdande, torde ärendet böra handläggas enligt äldre lag.
Stadgande härom har upptagits i sista stycket.

Övergångsbestämmelser
.

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Laga skifte i
tomtindelad
jord.

Avstyckning plan.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926

om delning av jord å landet.

1 KAP.

24 §.

Av skäl, som åberopats vid behandlingen av 6 kap. 11 § i förslaget till ändring
av fastighetsbildningslagen, torde jämväl tomtindelad mark på landet
böra kunna intagas i skifte, örn tomtindelningens genomförande därigenom befrämjas,
och har till möjliggörande härav ändring vidtagits i förevarande paragraf.

19 KAP.

1 ,§•

Bland dem som yttrat sig i ärendet torde i stort sett enighet råda därom att
avstyckningsplaneinstitutet bör bibehållas för den egentliga landsbygden.
Emellertid lärer av skäl jag anfört vid behandlingen av 5 kap. 8 a § i fastighetsbildningslagen
avstyckningsplan böra även på landsbygden endast komma
till användning, där särskild planreglering av byggnadsverksamheten icke finnes
nödig. Erfordras sådan reglering, vilket i regel torde vara fallet, då planen
skall utsträckas över större område i olika ägares hand, bör byggnadsplan och
ej avstyckningsplan upprättas. Med den procedur, som föreslås för byggnadsplan
tillkomst, lärer något olägligt dröjsmål härigenom icke behöva uppstå.
Jag finner alltså, att avstyckningsplaneinstitutet bör för landsbygden erhålla
samma karaktär som för städerna, och har följaktligen låtit 1 § andra stycket i
förevarande kapitel erhålla enahanda avfattning som motsvarande bestämmelse
i fastighetsbildningslagen. Med hänsyn till den ändrade karaktär avstyckningsplan
alltså avses skola erhålla jämväl på landet lära föreskrifter i det av
länsstyrelsen i Jämtlands län angivna hänseendet icke vara erforderliga.

Enligt det förslag till lag örn villkor i vissa fall för ägostyckning och jordavsöndring,
som genom proposition nr 210 förelädes 1926 års riksdag, ägde,
såsom förut framhållits, Konungens befallningshavande, när i lagen stadgade
förutsättningar vore för handen, förordna, att ägostyckning eller jordavsöndring
ej finge äga rum eller fastställas annorledes än i enlighet med plan. Uti
lagen om delning av jord å landet däremot har bestämmanderätten i sådant
hänseende lagts hos skiftesmyndighetema. Då detta synes mindre lämpligt samt
enahanda befogenhet bör tillkomma Konungens befallningshavande jämväl i
fråga örn byggnadsplan, har i enlighet med framställda yrkanden uti sista
stycket i förevarande paragraf stadgats, att örn Konungens befallningshavande
finner avstyckningsplan eller byggnadsplan erforderlig för visst område,
myndigheten äger förordna, att i avbidan på planens upprättande avstyckning
icke må ske inom området, såvida ej tillstånd därtill lämnas. Meddelas sådant
förordnande, böra givetvis de myndigheter, som hava att pröva avstyck -

Kungl. Maj:ts proposition nr 79. 139

ning inom området, örn förordnandet erhålla underrättelse av Konungens befallningshavande.

5 och 10 §§.

Uti Kungl. Maurts proposition (nr 38) till 1926 års riksdag med förslag till Behörighet
lag om delning av jord å landet m. m. upptogos i nämnda lagförslag bestäm- ^styckning,
melser i 19 kap. 5 § av sådant innehåll, att endast lantmätare, varmed här av- 1926 ärg
sågs i statens tjänst anställd lantmätare, kunde verkställa avstyckningsför- riksdag,
rättning enligt ifrågavarande lag.

I anledning av propositionen väcktes vissa motioner med hemställan, att
även annan än lantmätare skulle äga verkställa avstyckningar enligt den blivande
nya jorddelningslagen.

Första särskilda utskottet förklarade sig hysa viss tvekan, huruvida en dylik
uppgift borde anförtros annan förrättningsman än den därtill teoretiskt och
praktiskt skolade lantmätaren, men ansåg sig dock kunna föreslå visst tillägg
till 19 kap. 5 §, innefattande befogenhet för person, som äger behörighet att
vara mätningsman i stad, att förrätta avstyckningar inom samhälle, där den
för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas.

Sedan riksdagens kamrar fattat olika beslut, blev frågan föremål för sammanjämkning,
varvid utskottet framlade förslag örn paragrafens avfattning, i
överenstämmelse med den, som nu återfinnes i 19 kap. 5 § jorddelningslagen,
vilket förslag godkändes av rikdagens båda kamrar.

Lagrådet fann den av riksdagen vidtagna ändringen i propositionen ägnad Lagrådet
att väcka betänkligheter av principiell art, särskilt därutinnan, att härigenom
kunde åt person, som saknade tjänstemannaställning och icke handlade på
grund av offentligt uppdrag, överlämnas att utöva en befattning, varmed
följde rätt och plikt att med bindande verkan avgöra jämväl frågor av rent
rättslig innebörd.

Uti skrivelse den 11 februari 1928 har Svenska teknologföreningen hemställt, Framställning
att Kungl. Majit måtte förelägga riksdagen förslag till sådan ändring av
19 kap. 5 § jorddelningslagen, att behörighet för annan person än lantmätare föreningen,
att förrätta avstyckningar på landet bleve, därest han ägde behörighet såsom
mätningsman i stad, utsträckt till att avse jämväl avstyckningar inom område,
för vilket funnes av Konungens befallningshavande godkänd avstyckningsplan.

Sedan lantmäteristyrelsen anbefallts avgiva utlåtande över framställningen Utlåtande a v
har styrelsen i utlåtande den 3 januari 1929 förklarat, att styrelsen icke funnit gidsén,
sig böra ingå på frågan örn lämpligheten över huvud taget att anförtro avstyckningar
på landet åt annan förrättningsman än lantmätare utan böra utreda
ärendet med utgångspunkt från den av statsmakterna intagna ståndpunkten.

Styrelsen anför bland annat:

''Vid bedömande av den föreliggande framställningen fran Svenska teknologföreningen
örn behörighet för ingenjör med mätningsmannakompetens att- verkställa
avstyckning inom område, för vilket Konungens befallningshavande fastställt
styckningsplan, som avses i 19 kap. 1 § jorddelningslagen, har lantmäteristyrelsen
sålunda ansett sig böra utgå fran att riksdagens beslut egentligen

140

Kungl. Majlis proposition nr 79.

Avvikande
mening inom
lantmäteristyrelsen.

Yttrande av
styrelsen för
Sveriges lantin
ätarförening.

Departe mentschefen.

innebär, att riksdagen ansett person med nyss angivna kompetens kunna anförtros^
dels att verkställa avstyckningar inom samhällen och likartade områden
å landet för bostads- och industriändamål dels prövningen av de rättsfrågor,
som kunna uppkomma i samband med dylika avstyckningsförrättningar,
särskilt da bestämmande av fastighetsgränser. Bedömer man saken på
detta sätt, lärer icke kunna förnekas, att Svenska teknologföreningens framställning
har visst fog för sig. Enligt 19 kap. 1 § jorddelningslagen är förutsättningen
för att styckningsplan skall upprättas just att området avses skola
exploateras för bostads- och industriändamål eller att inom detsamma större
byggnadsverksamhet är att förvänta. Inom område med fastställd styckningsplan.
torde sålunda på grund av bestämmelsen i 19 kap. 13 § sista stycket
] jorddelningslagen avstyckning komma att ske i huvudsak endast för bostadsändamål
och liknande syften. Med hänsyn till den behörighet, som ingenjör
med mätningsmannakompetens redan äger enligt fastighetsbildningslagen och
jorddelningslagen, samt de uttalanden riksdagen vid olika tillfällen gjort vid
fastställande av denna behörighet, torde den utsträckning av behörigheten för
ingenjör med mätningsmannakompetens att verkställa avstyckningar å landsbygden,
som ifragasatts av Svenska teknologföreningen i dess föreliggande
framställning, icke strida mot den av statsmakterna vid behandlingen av jorddelningslagen
slutligen intagna ståndpunkten. Ett ytterligare skäl, som talar
för den föreliggande framställningen, föreligger även däri, att i sådana fall,
där själva styckningsplanen upprättats av ingenjör, som här är ifråga, det
kan för allmänheten vara till fördel ur såväl kostnads- som tidssynpunkt, att
samma förrättningsman, som har närmare kännedom örn förhållandena på
platsen, äger utföra även avstyckningarna vid planens genomförande. Styrelsen
avser härvid särskilt exploatering i större omfattning för nybildande av
egnahems- och villastadsområden.’

Styrelsen har vidare ansett önskvärt dels att avfattningen av 19 kap. 5 § ändrades
på sådant sätt, att därav tydligt framginge, att mätningsmans behörighet
att verkställa avstyckning enligt jorddelningslagen icke omfattade förrättning,
som avsåge bildande av fastighet för jordbruksändamål, dels att kontroll
infördes därå att sådan förrättningsman, innan förrättningar företoges, styrkt
sig äga den i lagen uppställda mätningsmannakompetensen, dels ock att i administrativ
ordning meddelades vissa föreskrifter rörande avstyckning, som av
annan person än i statens tjänst anställd lantmätare verkställdes enligt jorddelningslagen.

Uti ärendets slutliga handläggning inom lantmäteristyrelsen deltogo generaldirektören
Nothin, byråchefen Bagger-Jörgensen, t. f. byråcheferna Palm och
Sandberg samt byrådirektören Hernlund. Palm och Sandberg anmälde avvikande
mening och förklarade sig på anförda skäl icke kunna biträda lantmäteristyrelsens
beslut att tillstyrka bifall till teknologföreningens framställning.

Styrelsen för Sveriges lantmätarförening har i yttrande den 4 februari 1929
framfört vissa synpunkter i ärendet och därvid instämt i den inom lantmäteristyrelsen
uttalade avvikande meningen.

Även örn vissa betänkligheter kunna hysas rörande lämpligheten av att anförtro
avstycknings verkställande på landet åt annan än lantmätare torde
med hänsyn till riksdagens beslut år 1926 denna fråga få anses i princip av -

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

lil

gjord. Vid sådant förhållande kan jag ansluta mig till vad lantmäteristyrelsen
åberopat till stöd för ett bifall till teknologföreningens framställning örn
behörighet för ingenjör med mätningsmannakompetens att verkställa avstyckning
inom område, för vilket Konungens befallningshavande godkänt avstyckningsplan.
Jag delar ock styrelsens uppfattning, att gällande bestämmelser
böra förtydligas, så att sådan mätningsmans behörighet att verkställa avstyckning
icke avser avstyckning för jordbruksändamål. Tillika anser jag, att
i administrativ ordning böra utfärdas sådana föreskrifter, som säkerställa behörig
redovisning av förrättningar, utförda av annan än lantmätare.

Vad däremot angår den av lantmäteristyrelsen ifrågasatta kontrollen över
mätningsmans kompetens synas särskilda bestämmelser härutinnan utöver vad
gällande lag stadgar icke erfordras för de samhällen och områden, varom bär
är fråga.

I enlighet med nu uttalad uppfattning bar 5 § kompletterats med erforderliga
föreskrifter, varjämte andra, av förslaget till stadsplanelag föranledda
jämkningar i lagtexten vidtagits. I sammanhang därmed bar viss jämkning av
redaktionell art skett i 10 §.

13 §.

Jämkningarna i denna paragraf äro av redaktionell art och sammanhänga
med ändringar, för vilka jag tidigare redogjort.

21 KAP.

58 §.

De ändringar i 19 kap. 5 §, för vilka jag nyss redogjort, hava föranlett en
mindre jämkning jämväl i förevarande paragraf.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 9 § lagen den 23 oktober 1891
angående vägliållningsbesvärets utgörande på landet.

I förevarande lag torde i avbidan på den pågående revisionen av lagstiftningen
örn allmänna vägar icke böra vidtagas andra ändringar än dem, som
betingas av att 1 kap. fastighetsbildningslagen kommer att ersättas av den
nya stadsplanelagen. I följd härav hava vissa jämkningar skett i första och
sista styckena av 9 §.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 29 juni 1926

om enskilda vägar.

Såsom de sakkunniga framhållit förutsattes vid tillkomsten av gällande lag
örn enskilda vägar, att densamma skulle i olika avseenden behöva överarbetas
för att i högre grad än som skett tillgodose stadsplanemässiga synpunkter.
Då emellertid frågan örn städernas vägförhållanden även vad angår enskilda
vägar i vissa hänseenden lärer bliva föremål för utredning i sammanhang med

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

den pågående revisionen av lagstiftningen om allmänna vägar, Ilar endast
omredigering skett av 9 § till överensstämmelse med den i stadsplanelagen använda
terminologien.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 1, 2 oell 3 §§ lagen den 27 juni

1902, innefattande vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar.

Ändringarna i denna lag överensstämma med det av kommittén framlagda
förslag till ändring i samma lag.

Förslagen till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 20 juni 1924
örn åt erköps rätt till fast egendom och till lag angående ändrad lydelse
av 19 § lagen den 18 juni 1925 örn rätt i vissa fall för nyttjanderättslia»are
att inlösa undrr nyttjanderätt upplåtet område.

De i dessa lagar företagna ändringarna hava skett för erhållande av formell
överensstämmelse med förslaget till stadsplanelag.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 2 § ll:o) lagen den 26 maj
1909 om Kungl. Majrts regeringsrätt.

Stadgandet har omformulerats med hänsyn till ändringarna i 19 kap. 5 och
10 §§ lagen örn delning av jord å landet.

Ifrågasatta På vissa ställen i vattenlagen'' förekommer uttrycket stads eller samhälles
ändrhigar "planlagda område’, varmed avses område, som ingår i stadsplan. Sålunda
är vad i vattenlagens 8 kap. stadgas ej tillämpligt beträffande avledande
av kloakvatten inom samhälles planlagda område. I förslaget till stadsplanelag
förstås med ''planlagt område’ jämväl område, som är lagt under stenplan.
Givetvis avses härmed icke att förläna ny innebörd åt motsvarande uttryck
i andra lagar. Det har synts mig icke nödigt att vidtaga ändring
i de lagrum, där nämnda uttryck förekommer, utan torde att påpekande i detta
sammanhang av förhållandet vara tillfyllest för undanröjande av oriktig
lagtillämpning.»

Föredraganden uppläser härefter de sålunda inom justitiedepartementet upprättade
lagförslagen av den lydelse de vid detta protokoll fogade bilagor utvisa,
samt hemställer, att lagrådets utlåtande måtte för det i § 87 i regeringsformen
avsedda ändamål inhämtas över förslagen.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:
H. Sief enson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

143

Bilaga.

Förslag

till

Stadsplanen.

Härigenom förordnas som följer:

AVDELNING I.

Bestämmelser angående stad.

Om stadsplan och tomtindelning.

1 §•

För stads ordnande och bebyggande skall finnas stadsplan. I mån av stadens
utveckling skall stadsplan upprättas för område, som ej ingår i stadsplan.

2 §.

Stadsplan skall utmärka och till gränserna angiva de för olika ändamål avsedda
områden, vilka ingå i planen, såsom byggnadskvarter, gator, torg, parker
och andra allmänna platser, järnvägs-, hamn- och andra särskilda trafikområden,
skydds- eller säkerhetsområden, idrottsområden, begravningsplatser samt vattenområden.
Jämväl områdenas höjdlägen skola i erforderlig omfattning angivas.

Stadsplan skall ock innehålla de ytterligare bestämmelser angående områdenas
bebyggande eller användande i övrigt, som finnas erforderliga.

3 §.

Stadsplan antages av stadsfullmäktige men vare ej gällande, innan den fastställts
av Konungen.

Vad nu sagts gälle ock i fråga om ändring av stadsplan; dock må ändring,
som ej avser planens grunddrag och ej heller innefattar väsentlig avvikelse från
vad som förut varit gällande, fastställas av Konungens befallningshavande.

4 §.

Finnes för stads ändamålsenliga utveckling eller till främjande av betydande
allmänt intresse nödigt, att stadsplan upprättas för visst område, men

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

underlåta stadsfullmäktige att vidtaga härför erforderliga åtgärder, må Konungen
förelägga stadsfullmäktige viss tid, inom vilken sådan plan skall vara
underställd Konungens prövning. Ställa stadsfullmäktige sig föreläggandet ej
till efterrättelse, äger Konungen på stadens bekostnad låta upprätta och efter
vederbörandes hörande fastställa stadsplan för området. Vad nu sagts skall
äga motsvarande tillämpning i avseende å ändring av stadsplan.

5 §.

Byggnadskvarter skall för att kunna ändamålsenligt bebyggas i överensstämmelse
med stadsplanen indelas i tomter.

Tomtindelning bör så vitt möjligt ske i ett sammanhang för hela kvarteret.
Omfattar tomtindelning endast en del av ett kvarter, skall tillses, att återstående
delen av kvarteret kan uppdelas i lämpliga tomter.

6 §.

Tomtindelning inom byggnadskvarter av mark, som ej varit föremål för
tomtindelning, skall ske, när ägare av sådan mark det begär.

7 §.

Förutsätter fastställd ändring i stadsplan ändring i gällande tomtindelning
eller överensstämmer ej gällande tomtindelning med bestående äganderättsförhållanden
eller har kvarter belt och hållet eller till betydande del avbrunnit,
skall fråga örn ny tomtindelning företagas, när ägare av mark inom
kvarteret det begär eller byggnadsnämnden så finner nödigt.

Ej må i andra fall än nu är sagt gällande tomtindelning ändras, med mindre
ägarna av de tomter, som beröras av ändringen, därom äro ense och ändringen
finnes lämplig för ett ändamålsenligt bebyggande.

8 §.

Tomtindelning ävensom ändring däri antages av stadens byggnadsnämnd
men vare ej gällande, innan Konungens befallningshavande därå meddelat fastställelse.

9 §•

Närmare bestämmelser örn stadsplans och tomtindelnings uppgörande och
utställande för granskning meddelas av Konungen.

Om ordnande av stads område utom stadsplan.

10 §.

Finnes område, som ej ingår i stadsplan, böra planläggas i avseende å grunddragen
för dess framtida ordnande och bebyggande, såsom beträffande huvud -

Kungl. Maj:ts proposition nr 79. 145

gator och andra allmänna platser, skall härför erforderlig plan upprättas över
området (stomplan).

Erfordras särskilda bestämmelser angående områdets bebyggande eller användande
i övrigt, skall stomplanen innehålla sådana bestämmelser.

11 §.

Erfordras särskilda bestämmelser angående byggnadsverksamheten inom
område, som ej ingår i stadsplan eller stomplan, skola sådana bestämmelser
meddelas (utomplans bestämmelser).

12 §.

Örn upprättande och fastställande av stomplan och utomplansbestämmelser
eller ändring däri skall vad i fråga örn stadsplan är stadgat äga motsvarande
tillämpning.

Om förbud mot nybyggnad.

13 §.

Nybyggnad må ej företagas i strid mot stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelser;
dock må Konungen medgiva undantag härifrån, då särskilda
skäl därtill äro och nybyggnaden prövas ej avsevärt försvåra markens användande
för avsett ändamål.

14 §.

Hava stadsfullmäktige beslutat antaga eller ändra stadsplan, stomplan eller
utomplansbestämmelser för visst område, må nybyggnad ej företagas inom
området, innan frågan slutligen prövats; dock må Konungens befallningshavande
meddela tillstånd till nybyggnad, såvida genomförandet av beslutet icke
därigenom försvåras.

15 §.

Är fråga väckt örn antagande eller ändring av stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelser
för visst område, äger Konungens befallningshavande på
framställning av staden meddela förbud att verkställa nybyggnad inom området
utan tillstånd av Konungens befallningshavande. Sådant förbud gäller intill
dess stadsfullmäktige beslutat i frågan, dock ej längre än ett år. Uppkommer
behov av förlängning av denna tid, äger Konungens befallningshavande medgiva
sådan; dock skall beslutet härom underställas Konungens prövning.

16 §.

Finner Konungen stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelser icke
kunna fastställas eller böra i viss del undantagas från fastställelse, äger Konungen
för viss tid meddela det förbud mot nybyggnad, som föranledes av
omständigheterna.

Vid meddelande av föreläggande, som i 4 § avses, äger Konungen ock förordna
örn erforderligt nybyggnadsförbud.

Bihang till riksdagens protokoll 1981. 1 sami. 66 käft. (Nr 79.)

10

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

17 §.

Inom byggnadskvarter vare nybyggnad icke tillåten å mark, som ej blivit till
tomt indelad.

Är fråga väckt örn ändring i gällande tomtindelning, må nybyggnad ej före’
tagas å tomt, som därav bero res, innan frågan slutligen prövats.

Utan hinder av vad ovan sagts må dock Konungens befallningshavande meddela
tillstånd till nybyggnad, då synnerliga skäl därtill äro och nybyggnaden
prövas ej medföra hinder för lämplig tomtindelning inom kvarteret.

18 §.

Nybyggnad må icke företagas å tomt, som ej är rättsligen bestående.

Ej heller må nybyggnad ske, innan ägare av tomt fullgjort honom enligt
denna lag åliggande skyldighet att anordna utfartsväg och avlopp från tomten
eller att utgiva bidrag till gatukostnad, eller ock tomtägaren därför ställt
nöjaktig säkerhet. Från ställande av säkerhet vare kronan fri.

19 §.

Har inom byggnadskvarter, för vilket tomtindelning är gällande, byggnad
uppförts i sådant läge, att den skjuter in på grannes tomt eller på gata eller
annan allmän plats, och skulle byggnadens nedrivande eller förändring medföra
märklig kostnad eller olägenhet för ägaren, vare denne ej skyldig att avträda
den intagna marken, förrän byggnaden nedrives eller avbrinner, utan så är att
den, som uppfört byggnaden, verkställt inkräktningen med avsikt eller därvid
handlat med grov vårdslöshet, och att detta förhållande, där fastigheten övergått
till ny ägare, var denne bekant, då han åtkom fastigheten. Vad nu sagts gäller
ej om trappa, som skjuter över gatulinjen; dock äger Konungens befallningshavande
medgiva, att trappan må kvarstå under viss tid eller tills vidare.

För det intrång, granne lider av byggnad, som skjuter in på hans tomt, njute
denne ersättning, där han icke hellre vill avstå tomtdelen mot lösen.

20 §.

Inom stads planlagda område må schaktning, fyllning, trädfällning eller annan
därmed jämförlig åtgärd icke vidtagas, såvida åtgärden är av beskaffenhet
att väsentligt försvåra områdets användande för avsett ändamål.

Om avstående av mark inom planlagt område.

21 §.

I stadsplan eller stomplan ingående mark, som är avsedd till gata eller annan
allmän plats, äger staden till sig lösa, när staden det äskar.

Annan i sådan plan ingående mark till den del den ej är avsedd för enskilt
bebyggande må staden lösa, där ej markens användande för avsett ändamål
ändock kan anses säkerställt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

147

22 §.

Ingår allmän väg i mark, som enligt stadsplan eller stomplan är avsedd till
gata eller annan allmän plats, skall vägmärken, i den mån den tages i anspråk
för avsett ändamål, utan ersättning tillfalla staden.

23 §.

Ingår enskild väg för två eller flera fastigheter i mark, som enligt stadsplan
eller stomplan är avsedd till gata eller annan allmän plats, äger staden
rätt att nyttja vägmärken för avsett ändamål utan hinder av den rätt annan
kan äga till marken. Har vägen upplåtits på allenast viss tid, gälle stadens
nyttjanderätt till marken för samma tid.

Staden vare ansvarig för avgäld eller annan förmån, som utgår för vägens
begagnande. Innehavare av fordran eller annan rättighet, för vilken vägmärke»
svarar vid tiden för vägens upplåtande, njute mot avskrivning å handling,
varå rättigheten grundas, ersättning av staden för förlust, som genom nyttjanderätten
uppstått.

Är vägen använd för lednings framdragande och visar sig, att ledningen
hindrar eller väsentligt försvårar vägens nyttjande av staden, äger staden få
ledningen på sin bekostnad flyttad till lämplig, av staden anvisad plats.

24 §.

Avviker förefintlig bebyggelse i väsentlig mån från stadsplanen och kan ej
utan stadens ingripande stadsplanens ändamålsenliga genomförande äga rum
eller inom skälig tid förväntas, må Konungen medgiva staden rätt att lösa
jämväl mark, som ingår i byggnadskvarter, i den mån marken erfordras för
åstadkommande av nödig reglering. Kan det avsedda syftet vinnas genom att
staden allenast löser å marken uppförd byggnad för nedrivning, må Konungen
lämna tillstånd härtill.

Antages kostnaden för regleringens genomförande skola väsentligen överstiga
det bidrag till gatukostnad, som staden äger uttaga av tomtägare, och är uppenbart,
att regleringen medför väsentligt ökat värde för kringliggande kvartersmark,
må Konungen medgiva staden rätt att tillika lösa sådan mark, ändå att
den icke erfordras för regleringens genomförande; dock skall ansökan härom
göras före stadsplanens fastställande. Vill ägaren hellre än att marken löses
till staden utgiva särskilt bidrag till kostnaden, vare därtill berättigad; och
bestämme i ty fall Konungen ett i förhållande till kostnaden och värdestegringen
skäligt belopp, som det åligger markägaren att i den ordning Konungen
bestämmer erlägga vid äventyr att staden eljest må lösa marken.

25 §.

Kan mark, som ingår i byggnadskvarter, icke på skäliga villkor förvärvas
för bebyggande och är detta förhållande till avsevärt hinder för stadens utveckling,
må Konungen medgiva staden rätt att lösa marken.

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

26 §.

Åro enligt fastställd tomtindelning särskilda delar av tomt i olika ägares
liand, vare ägare av sådan tomtdel berättigad att till sig lösa återstoden av
tomten. Vilja flera lösa, åge den företräde, vars tomtdel vid uppskattning
åsättes största värdet. Varda tomtdelarna åsätta lika värden, havé den, som
först anhängiggjort talan örn inlösen, företräde att lösa.

Brister den, som berättigats lösa, i erläggande av löseskillingen, vare ägare
av annan tomtdel berättigad lösa efter det åsätta värdet, såframt han inom tre
månader efter det löseskillingen skolat erläggas gör anmälan därom hos rätten
och styrker, att han hos Konungens befallningshavande nedsatt den på
återstoden av tomten belöpande löseskillingen. Åro i ty fall flera, som vilja
lösa, bestämmes företrädet mellan dem efter nyss stadgade grunder.

27 §.

Har ej inom ett år efter tomtindelnings fastställande ägare av tomtdel anhängiggjort
talan örn inlösen av återstoden av tomten eller har dylik talan ej
lett till tomtens förenande i en ägares hand, vare staden berättigad lösa tomten;
dock må, där ägare av tomtdel före staden anhängiggjort talan om inlösen,
stadens anspråk ej bifallas, med mindre ägarens talan ej leder till tomtens
förenande i en ägares hand.

28 §.

Har i stadsplan eller stomplan bestämts, att mark skall användas för annat
ändamål än enskilt bebyggande, och är markens ägare till följd härav betagen
möjlighet att nyttja marken på sätt som står i skäligt förhållande till markens
värde, vare staden skyldig att lösa marken.

Vid bedömandet av frågan om stadens lösningsplikt skall hänsyn tagas till
den fastighetsindelning, som gällde vid tiden för stadsplanens eller stomplanens
antagande, med de ändringar däri, som främjat planens genomförande.

Om bestämmande och erläggande av marklösen.

29 §.

I avseende å inlösen av mark enligt denna lag skola de allmänna bestämmelserna
i lagen örn expropriation i tillämpliga delar lända till efterrättelse,
med iakttagande av vad nedan i 30-—38 §§ är stadgat.

30 §.

Där lösningsplikt enligt denna lag åligger staden, må ansökan örn stämning
göras jämväl av markens ägare.

31 §.

Uppkommer i mål angående inlösen av mark tvist om rätt eller plikt att lösa
och erfordras ej för prövning av tvisten, att uppskattning sker av marken,
döme rätten om tvisten, innan nämnd sättes. Emot sådant rättens beslut må

149

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

talan särskilt fullföljas i den ordning, som för talan mot slutligt utslag är stadgad,
och vile emellertid rättegången i övrigt. Kommer lösen ej till stånd, gälle
om parts skyldighet att ersätta kostnad för rättegången vad i allmän lag är
stadgat.

32 §.

Har ägare av tomtdel anhängiggjort talan örn inlösen av återstoden av tomten,
vare ägare av annan tomtdel berättigad att utan ny stämning föra talan
örn inlösen.

I nu nämnt mål skola de ledamöter av expropriationsnämnden, som skola
väljas av parterna, utses gemensamt av samtliga ägare av tomten eller, örn
de ej kunna enas örn valet, av rätten. Nämnden skall för varje ägare sätta särskilt
värde å hans del av tomten.

33 §.

Är fråga om marks avstående till gata eller annan allmän plats, skola de
särskilda bestämmelserna i 78 och 79 §§ lagen örn expropriation äga tillämpning.

34 §.

Bestämmelserna i 12 § första stycket lagen örn expropriation skola ej äga
tillämpning i avseende å inlösen av mark, som ingår i stadsplan.

35 §.

Finnes å mark byggnad, stängsel, plantering eller annat, som hör till marken
och skall lösas, bör särskilt värde sättas å själva marken. Där ej all mark prövas
hava lika värde, skola de särskilda värdena utsättas.

36 §.

Vill staden lösa enskild väg, som staden äger nyttja, skall vid expropriationsersättningens
bestämmande hänsyn tagas till stadens nyttjanderätt. Ej
må kostnad, som staden nedlagt å vägens iordningställande, föranleda förhöjning
av ersättningsbeloppet.

37 §.

Försummar staden att, på sätt i 48 § första stycket lagen örn expropriation
stadgas, nedsätta fastställd expropriationsersättning och har ej staden enligt
medgivande av markens ägare eller jämlikt stadgande i samma lag tagit marken
i besittning, skall, i händelse någon till ersättning berättigad det yrkar,
frågan om markens avträdande, såvitt på hans rätt inverkar, vara förfallen.

38 §.

I fråga örn mark, som inlösts enligt denna lag, skola bestämmelserna i 68—
70 §§ lagen örn expropriation icke äga tillämpning.

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Om upplåtande av gata eller annan allmän plats inom stadsplanelagt område.

39 §.

För iordningställande och upplåtande till allmänt begagnande av gata eller
annan allmän plats inom stadsplanelagt område vare staden ansvarig.

40 §.

Ny gata skall upplåtas till allmänt begagnande i den mån bebyggandet
kvarter efter kvarter fortskrider från förut upplåten gata eller från allmän
väg inom område, som i väsentlig utsträckning är bebyggt för bostads- eller industriändamål.
Härvid skall iakttagas, att varje del av gatan, som begränsas
av två på varandra följande tvärgators utdragna mittlinjer, skall upplåtas, då
tomter med en sammanlagd längd utmed gatudelen av minst en tredjedel av
de därvid befintliga tomtlinjerna bebyggts i enlighet med stadsplanen, dock
att, där dessförinnan bebyggelsen skett tomt efter tomt i följd från förut
upplåten gata eller från allmän väg inom område, som nyss sagts, gatan skall
upplåtas framför sålunda bebyggda tomter.

Skall redan befintlig gata vidgas, åligger det staden att till allmänt begagnande
upplåta gatans nya del i den mån tomt invid densamma bebyggts i
enlighet med stadsplanen.

41 §.

Torg, park eller annan sådan allmän plats skall till den del den icke är att
anse såsom gata upplåtas till allmänt begagnande, då tomter med en sammanlagd
längd utmed platsen av minst två tredjedelar av de därvid befintliga
tomtlinjerna bebyggts i enlighet med stadsplanen.

42 §.

Då gata upplåtes till allmänt begagnande, skall den till bredd och höjdläge
överensstämma med stadsplanen; dock äger Konungens befallningshavande på
framställning av staden medgiva avvikelse härifrån tills vidare eller under viss
tid, där den allmänna samfärdseln och hälsovården ändock kunna behörigen
tillgodoses.

Vid upplåtandet skall gatan vara försedd med beläggning efter behovet och
ortens sed samt med erforderliga gångbanor och nödig anordning för
vattnets avrinnande. Plantering eller annan särskild anordning, varmed gatan
skall vara försedd enligt stadsplanen, skall såvitt möjligt anbringas i samband
med gatans iordningställande men eljest så snart ske kan efter dess upplåtande.
Erfordras underjordisk avloppsledning, skall sådan vara anordnad vid
gatans upplåtande; dock äger Konungens befallningshavande medgiva anstånd
med ledningens anordnande, där det ej är oförenligt med den allmänna hälsovårdens
krav.

Vad nu är stadgat örn gata skall äga motsvarande tillämpning i avseende å
annan allmän plats.

Kungl. May.ts proposition nr 79.

151

43 §.

År i gata nedlagd staden tillhörig ledning, som är avsedd att förse fastigheterna
vid gatan med vatten, gas eller elektrisk kraft, vare staden pliktig
att låta ägare av tomt vid gatan erhålla anslutning till sådan ledning på de
i staden i allmänhet gällande villkor.

44 §.

Skall enligt stadsplan gata anordnas till eller genom trafik-, skydds- eller
säkerhetsområde och kunna staden och den, som förfogar över området, ej
enas örn de åtgärder, som böra vidtagas, eller örn gäldande av kostnaden därför,
äger Konungen därom förordna.

45 §.

Bebygges tomt, innan gata vid densamma blivit upplåten till allmänt begagnande,
skall tomtens ägare anordna utfartsväg och nödigt avlopp från
tomten. I den mån staden förfogar över erforderlig obebyggd mark, som enligt
stadsplanen är avsedd till gata eller annan allmän plats, vare staden
pliktig att utan ersättning låta marken nyttjas för ändamålet.

Om bidrag till stads gatukostnad.

46 §.

Ågare av tomt vid gata, som icke före den 1 januari 1908 upplåtits till allmänt
begagnande, vare pliktig ersätta staden hälften av värdet av den mark,,
som erfordras för gatans utläggning framför hans tomt intill en bredd, motsvarande
den å tomten enligt stadsplanen tillåtna hushöjden, ökad med en fjärdedel
av samma höjd. Ingår i gatan allmän väg eller ock enskild väg, som staden
jämlikt 23 § nyttjar, skall vid ersättningsskyldighetens bestämmande vägen ej
inräknas i gatubredden.

Skall gata vidgas, vare den, som äger tomt vid någondera sidan av gatan,
skyldig ersätta staden hälften av värdet av den mark, som erfordras för gatans
vidgning framför hans tomt intill den i första stycket angivna bredd; dock skall
skälig jämkning göras i ersättningsbeloppet, där tomtägaren visar, att den
fördel, som genom gatans vidgning beredes hans tomt, icke svarar mot honom
enligt vad nyss sagts åliggande ersättningsskyldighet.

Har gatumark framför tomt överlåtits till staden utan lösen eller har staden
samtidigt varit ägare av både tomten och ga tumarken, efter det denna
blivit i stadsplan upptagen såsom sådan, skall ersättning för den gatumark
ej utgå.

47 §.

Ersättning för gatumark skall i mån av gatans upplåtande till allmänt begagnande
erläggas vid anfordran, där tomten är bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse
med stadsplanen, men i annat fall, då tomten sålunda bebygges.

Har tomt utfartsväg åt en för allmänt begagnande upplåten gata, vare

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

ägaren ej skyldig utgiva ersättning för mark till annan gata, som upplåtes
utmed tomten, förrän nybyggnad å tomten verkställes vid den nya gatan.

48 §.

Kunna tomtägare och staden ej enas om beloppet av den ersättning, som tomtägaren
har att gälda för gatumark, skall ersättningsbeloppet bestämmas av
nämnd, som pa endera partens ansökan tillsättes i den ordning lagen örn expropriation
föreskriver. Nämnden har att efter de för uppskattning av gatumark,
som till staden avstås, stadgade grunder uppskatta värdet av själva marken
vid tiden för ersättningens bestämmande utan hänsyn till kostnad, som
staden vidkänts för markens iordningställande. Uppstår tvist örn vidden av
den gatumark, tomtägaren har att ersätta, skall särskilt värde sättas å den
mark tvisten gäller. Gottgörelse till nämnden och annan kostnad gäldas av
staden, da ersättningen satts till lägre belopp än staden fordrat, men eljest av
tomtägaren.

Är fråga örn uppskattning av värdet av gatumark invid kvarter, som ej
undergått tomtindelning, skall vad nu sagts örn tomtägare gälla örn ägare av
kvartersman, som gränsar till gatan. Sedan tomtindelning skett, skall ersättningsbeloppet
fördelas a tomtägarna efter de i 46 § för ersättningsskyldighet
stadgade grunder.

övergår tomt till annan ägare, vare uppskattning, som skett i nu stadgad
ordning, bindande för den nye ägaren.

49 §.

Genom beslut av stadsfullmäktige må meddelas bestämmelser, gällande för
staden i dess helhet eller för viss del därav, örn skyldighet för ägare av tomt
att bidraga till kostnaden för iordningställande av gata (gatuordning).

Gatuordning skall underställas Konungens prövning, där på tomtägare lägges
skyldighet, som tidigare icke ålegat honom.

50 §.

I gatuordning skola angivas grunderna för beräkning av den kostnad, som
skall påföras tomtägarna, och för kostnadens fördelning mellan dem samt tid
och ordning för ersättningens erläggande.

Vid grundernas bestämmande skall iakttagas:

att ersättningsskyldighet ej ma avse gatudel eller avloppsledning, vars anläggning
påbörjats, då fråga om gatuordning väcktes hos stadsfullmäktige;

att ersättningsskyldighet ej må åläggas ägare av tomt vid gata, som lagligen
skolat vara upplåten till allmänt begagnande vid tid, som nyss sagts;

att tomtägare ma belastas med högst halva kostnaden för gatas anläggning
framför hans tomt intill samma bredd, som gäller i fråga örn honom åliggande
skyldighet att ersätta gatumark;

att å tomtägare ej må läggas kostnad, som utan motsvarande fördel för
tomts bebyggande föranledes därav, att gatas höjdläge skall i väsentlig mån

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

153

avvika från markens naturliga höjdläge eller att gatas anläggning eljest på
grund av särskilda omständigheter ställer sig mer än vanligt kostsam;

att tomtägarna icke må belastas med större andel av kostnaden för avloppsledning
än som kan anses belöpa å avloppet från tomterna, jämfört med annat
avlopp, för vilket ledningen är avsedd;

att, därest nuvarande eller föregående ägare av tomt mot vederlag helt eller
delvis vunnit befrielse från deltagande i kostnad för anläggning av gata eller
avloppsledning, hänsyn skall tagas härtill; samt

att tomtägarnas åligganden enligt gatuordningen motsvara skäliga anspråk
på rättvisa och billighet.

51 §.

Närmare bestämmelser örn ga tuordnings innehåll och uppgörande samt utställande
för granskning meddelas av Konungen.

Särskilda bestämmelser örn marks avstående och iordningställande för

stadsplaneändamål.

52 §.

Skall stadsplan läggas över område i en ägares hand och kan ägaren förväntas
få den nytta av stadsplanen, att han skäligen bör till staden utan ersättning
avstå mark, som för områdets ändamålsenliga användande erfordras
till gata eller annan allmän plats eller till allmän byggnad, må Konungen på
ansökan av staden härom förordna vid planens fastställande; dock må ägaren
icke åläggas att för angivna ändamål avstå mark i större omfattning än som
svarar mot fyrtio procent av områdets hela areal.

Marken skall avstås till staden fri från inteckning och annan särskild rätt,
som besvärar marken. Kan marken icke frigöras från sådan rätt, skall ägaren
hålla staden skadeslös därför. Marken må ej tagas i besittning av staden, innan
den skall iordningställas för sitt ändamål.

Ägare av tomt inom område, beträffande vilket förordnande enligt första
stycket meddelats, vare ej skyldig utgiva ersättning för gatumark, ändå att
marken icke avståtts till staden utan ersättning.

53 §.

I fall, varom i 52 § sägs, må Konungen ock på stadens begäran förordna, att
ägaren skall vara pliktig att i den ordning Konungen bestämmer bekosta anläggning
av gator och avloppsledningar inom det i nämnda paragraf omförmälda
området iAtill ett belopp, motsvarande vad staden enligt gatuordning
eller eljest äger uttaga av tomtägarna.

Om gatuunderhåll.

54 §.

Underhåll av gata eller annan allmän plats så ock av underjordisk avlopps
ledning skall vila å staden.

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Om skyldighet för stad att utgiva skadestånd.

55 §.

Varder vid genomförandet av stadsplan område, som varit avsett till allmän
samfärdsel, helt eller delvis använt för annat ändamål eller ändrat till
sitt höjdläge och uppstår därigenom skada för ägare av invid liggande mark
eller byggnad eller för den, som har nyttjanderätt till marken eller byggnaden,
eller för innehavare av servitut, som vilar å marken, den skada vare staden
pliktig att ersätta.

AVDELNING II.

Bestämmelser angående stadsliknande samhällen på landet.

56 §.

Vad i denna lag är stadgat för stad skall äga motsvarande tillämpning för
köping.

Samma lag vare i fråga örn annat samhälle, för vilket den för städerna hittills
gällande ordning för bebyggande skall iakttagas.

5,7 §.

Konungen äger förordna, att vad i denna lag är stadgat för stad skall äga
motsvarande tillämpning för tätare befolkad ort på landet; och äger Konungen
därvid meddela det förbud mot nybyggnad inom orten, som föranledes av omständigheterna.

Då fråga uppkommer om sådant förordnande, må Konungens befallningshavande
i avbidan på frågans slutliga avgörande utfärda förbud att verkställa
nybyggnad inom området utan tillstånd av Konungens befallningshavande.

58 §.

Einnes vad i denna lag är stadgat för stad örn iordningställande och upplåtande
till allmänt begagnande av gata eller annan allmän plats vara i oskälig
grad betungande för samhälle, som i 56 eller 57 § avses, må Konungen medgiva
den lindring, som prövas nödig.

59 §.

Einnes till följd av ändrade förhållanden tillämpning av vad i denna lag är
stadgat för stad icke vidare böra upprätthållas för samhälle, som i 56 § andra
stycket eller 57 § avses, må Konungen förordna, att sådan tillämpning skall
upphöra, samt meddela de bestämmelser, som i anledning därav erfordras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

155

AVDELNING lil.

Bestämmelser angående den egentliga landsbygden.

60 §.

Erfordras plan för byggnadsverksamheten inom område på landet, för vilket
bestämmelserna i denna lag angående stad icke äga tillämpning, och föranleda
icke förhållandena till förordnande örn tillämpning av nämnda bestämmelser,
skall Konungens befallningshavande fastställa byggnadsplan för området.

Kostnaderna för byggnadsplan uppgörande skola, i den mån de icke av
särskilda skäl anses böra helt eller delvis bestridas av kommunen, gäldas av
markägarna med hänsyn till den nytta de hava av planen; och ankommer det
på Konungens befallningshavande att härutinnan meddela beslut.

61 §.

Byggnadsplan skall utmärka och till gränserna angiva de för olika ändamål
avsedda områden, vilka ingå i planen, såsom byggnadsmark, vägar och andra
allmänna platser. Jämväl områdenas höjdlägen skola i erforderlig omfattning
angivas.

Byggnadsplan skall ock innehålla de ytterligare bestämmelser angående
områdenas bebyggande eller användande i övrigt, som finnas erforderliga.

62 §.

För byggnadsmark må Konungens befallningshavande på framställning av
markens ägare fastställa tomtindelning; dock må tomtindelning, enligt vilken
.särskilda delar av tomt skulle komma att vara i olika ägares hand, ej fastställas.

Tomtindelning må ej ändras i andra fall än då fastställd ändring i byggnadsplan
förutsätter ändring i tomtindelningen eller ock ägarna av de tomter,
som beröras av ändringen, därom äro ense och ändringen finnes lämplig för ett
ändamålsenligt bebyggande.

63 §.

Nybyggnad må ej företagas i strid mot byggnadsplanen; dock må Konungen
eller för särskilt fall Konungens befallningshavande meddela undantag härifrån,
då särskilda skäl därtill äro och nybyggnaden prövas ej avsevärt försvåra
markens användande för avsett ändamål.

64 §.

Då fråga uppkommer om upprättande av byggnadsplan för visst område
eller om ändring i sådan plan, äger Konungens befallningshavande för viss tid

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

meddela förbud att verkställa nybyggnad inom området utan tillstånd av Konungens
befallningsbavande.

65 §.

Har, sedan byggnadsplan fastställts, nybyggnad ägt rum inom det planlagda
området, skall mark, som enligt planen är avsedd till väg eller annan
allmän plats och till följd av nybyggnaden erfordras för samfärdseln inom området,
utan ersättning upplåtas till begagnande, såvitt marken är obebyggd
och vid planens fastställande tillhörde den fastighet, varå byggnaden uppförts
eller varifrån mark för byggnaden upplåtits, eller ock hade samma ägare som
denna fastighet.

66 §.

Erfordras särskilda bestämmelser angående byggnadsverksamheten inom
område, som ej ingår i byggnadsplan, skall Konungens befallningshavande fastställa
sådana bestämmelser (utomplansbestämmelser).

I fråga örn förbud mot nybyggnad i strid mot utomplansbestämmelser skall
vad i 63 § är stadgat äga motsvarande tillämpning.

67 §.

Närmare bestämmelser örn byggnadsplans, tomtindelnings och utomplansbestämmelsers
uppgörande och utställande för granskning meddelas av Konungen.

AVDELNING IV.

Allmänna bestämmelser.

68 §.

Företager någon nybyggnad eller annan åtgärd i strid mot förbud, som meddelats
i denna lag eller på grund av föreskrift däri, bote, där ej å förseelsen
följer straff enligt allmän lag, från och med tjugufem till och med tiotusen
kronor till kronan. Förseelse åtalas av allmän åklagare.

Till rättelse i vad olagligen skett äger överexekutor meddela handräckning.
Ansökan örn handräckning må göras av allmän åklagare eller av byggnadsnämnd,
där sådan finnes. Är ansökan gjord av allmän åklagare och
äskar utmätningsmannen, att kostnad för förrättning skall förskjutas, må det
ske av allmänna medel. Den, mot vilken handräckning gives, vare ej förment
att efter stämning utföra sin talan vid domstol.

69 §.

Vad i denna lag sägs om ägare av mark eller tomt skall ock gälla om den,
som innehar mark eller tomt under sådan besittningsrätt, som enligt lag är att
hänföra till fast egendom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

157

70 §.

År tomt belägen vid torg eller annan sådan allmän plats, skall marken anses
som gata till en bredd av aderton meter från tomtlinjen, där ej annat är bestämt
i stadsplanen.

71 §.

Finnes i stadsplan föreskrift ej meddelad örn den husböjd, som är tillåten
å tomt, må tomtägares skyldighet att bidraga till stads gatukostnad ej beräknas
efter större gatubredd än aderton meter.

72 §.

Går gräns mellan två städer i gatas längdriktning, skall i fråga örn tidpunkten
för gatans upplåtande till allmänt begagnande så anses, som örn gatan
vore belägen inom en och samma stad.

Kostnaden för gatans iordningställande och upplåtande till allmänt begagnande
skall fördelas mellan städerna efter den nytta, de hava av gatan, med
rätt för vardera staden att i enlighet med de i denna lag stadgade grunder av
vederbörande tomtägare uttaga bidrag till stadens andel i kostnaden, som örn
gatan helt vore belägen inom staden.

73 §.

Förordnas att område, för vilket byggnadsplan eller utomplansbestämmelser
fastställts, skall tillhöra stad eller köping, eller meddelas beträffande sådant
område förordnande, att vad i denna lag är stadgat för stad skall äga motsvarande
tillämpning för området, lände byggnadsplanen eller utomplansbestämmelserna
fortfarande till efterrättelse, intill dess stadsplan fastställts
för området.

74 §.

I stadsliknande samhälle skall den myndighet, som utövar samhällets beslutanderätt,
äga den befogenhet, som enligt denna lag tillkommer stadsfullmäktige.

75 §.

Konungens befallningshavandes beslut rörande tomtindelning skall meddelas
efter anslag. Den, som är missnöjd med beslutet, har att vid talans förlust
inom en månad från den dag, då beslutet meddelats, däröver anföra besvär hos
Konungen.

över annat av Konungens befallningshavande meddelat beslut må besvär anföras
hos Konungen i den ordning, som är bestämd för överklagande av förvaltande
myndigheters och ämbetsverks beslut.

76 §.

De närmare föreskrifter, som erfordras i fråga örn bebyggande av stad, samhälle
och annat område på landet, om byggnadsnämnd samt örn tillämpningen
i övrigt av denna lag, meddelas av Konungen.

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Övergångsbestämmelser.

77 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1932 och skall vad i lag eller författning
är däremot stridande från och med nämnda dag upphöra att gälla.

78 §.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som
ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall hänvisningen i stället gälla sådan
bestämmelse.

79 §.

Stadsplan, som av ålder består eller fastställts jämlikt 1 kap. 2 § lagen örn
fastighetsbildning i stad eller motsvarande äldre stadgande, skall fortfarande
lända till efterrättelse, intill dess ändring däri göres i den ordning, som i denna
lag stadgas.

Hava jämlikt stadgande, som nyss nämnts, för visst område meddelats särskilda
bestämmelser i avseende å sättet för byggnadskvarters användande, skall
örn dessa bestämmelser i tillämpliga delar gälla vad i denna lag är stadgat örn
stadsplan.

80 §.

Tomtindelning, som av ålder består eller fastställts före denna lags ikraftträdande,
skall fortfarande lända till efterrättelse, intill dess ändring däri göres
i den ordning, som i denna lag stadgas.

81 §.

Har jämlikt 1 kap. 46 § andra stycket lagen örn fastighetsbildning i stad
eller motsvarande äldre stadgande förordnats, att särskilda föreskrifter skola
tillämpas med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande inom område, som
ej finnes upptaget i gällande stadsplan, skall om sådana föreskrifter gälla vad
i denna lag är stadgat örn utomplansbestämmelser för stad, där ej Konungen
annorledes förordnar.

82 §.

Råder, då denna lag träder i kraft, på grund av bestämmelserna i 1 kap.
41 § tredje stycket lagen om fastighetsbildning i stad förbud mot nybyggnad
inom område, som där avses, skall förbudet gälla intill dess stadsplan blivit
fastställd eller Konungen annorledes förordnar.

83 §.

Stadsplan ävensom särskilda bestämmelser i avseende å sättet för byggnadskvarters
användande, som fastställts jämlikt 1 kap. 42 § lagen om fastighetsbildning
i stad eller motsvarande äldre stadgande, skola hava samma verkan
som byggnadsplan; dock skall vad i 65 § sägs icke äga tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

159

Har förordnats, att stadsplan, som avses i första stycket, skall upprättas
för visst område, men har sådan icke fastställts vid denna lags ikraftträdande,
ankommer å Konungens befallningshavande att i stället fastställa byggnadsplan
för området.

84 §.

Hava jämlikt 1 kap. 42 § fjärde stycket lagen örn fastighetsbildning i stad
meddelats särskilda föreskrifter med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande
inom visst område, skall örn sådana föreskrifter gälla vad i denna lag är
stadgat örn utomplansbestämmelser för landet, där ej Konungen annorledes förordnar.

85 §.

Är, då denna lag träder i kraft, talan anhängiggjord örn lösen av mark
eller örn skadestånd, skall den talan bedömas enligt äldre lag.

86 §.

T fråga örn stads rätt att lösa tomt, varav enligt fastställd tomtindelning
särskilda delar äro i olika ägares band, skall, där tomtindelningen fastställts
före denna lags ikraftträdande, den i 27 § omförmälda tid av ett år räknas
från ikraftträdandet.

87 §.

Har gata eller gatudel framför tomt upplåtits eller skolat upplåtas till allmänt
begagnande före denna lags ikraftträdande, skall fråga om skyldighet
för tomtägaren att gälda ersättning för gatumark prövas enligt förut gällande
bestämmelser.

88 §.

Är, då denna lag träder i kraft, för stad eller del därav bestämmelse meddelad
eller av ålder gällande angående skyldighet för tomtägare att helt eller
delvis besörja eller bekosta gatas iordningställande eller underhåll, skall samma
bestämmelse lända till efterrättelse, intill dess den genom beslut av staden ändras.

Där genom sådant beslut på tomtägare lägges skyldighet, som tidigare icke
ålegat honom, skall i avseende å beslutet i tillämpliga delar gälla vad i denna
lag är stadgat om antagande av gatuordning.

160

Kungl. Maj-.ts proposition nr 79.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om

fastighetsbildning i stad.

Härigenom förordnas, dels att 1 kap. lagen den 12 maj 1917 örn fastighetsbildning
i stad skall erhålla nedan intagna lydelse, dels att 2 kap. 4, 7, 10,
13 och 15 §§, 3 kap. 2, 3 och 7 §§, 4 kap. 2 §, 5 kap. 2—5, 8, 8 a, 10 och 20 §§,
6 kap. 5, 6, 8—12 och 15 §§ samt 7 kap. 1 och 3 §§ samma lag, av
vilka lagrum 3 kap. 2 och 7 §§ och 4 kap. 2 § ändrats genom lag den 13 maj
1921 (nr 199), 3 kap. 3 § ändrats genom lag den 20 juni 1924 (nr 392), 5 kap.
2, 3, 5, 10 och 20 §§ samt 6 kap. 5, 11 och 15 §§ ändrats genom lag den 18
juni 1926 (nr 328) ävensom 7 kap. 3 § ändrats genom lag den 4 mars 1927
(nr 29), samt 5 kap. 8a § införts genom lag den 18 juni 1926 (nr 226), skola,
vissa paragrafer i nedan angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse, dels
att i 6 kap. nämnda lag skall införas en ny paragraf, 16 §, med nedan angivna
lydelse, dels ock att 2 och 6 kap. i lagen skola hava nedan angivna överskrifter:

1 KAP.

Om stadsplans oell tomtindelnings inverkan på fastighetsindelningen.

1 §•

Fastställelse av stadsplan rubbar icke förhandenvarande fastighetsindelning.

Skall enligt fastställd stadsplan del av tomt uteslutas ur tomtindelning, är
sådan tomtdel, då lagfart därå sökes eller tomtdelen skall utan föregången
lagfart avföras ur tomtboken, att anse som avstyckad från tomten genom fastställelsen
å stadsplanen.

2 §.

Tomt bildas administrativt genom tomtindelning. Sålunda bildad tomt är
ej att anse såsom rättsligen bestående tomt, innan den blivit införd i tomtboken
efter ty i 7 kap. 3 § är stadgat, eller, där enligt 3 kap. medgivande till
tomtbildningen erfordras, sådant medgivande lämnats.

3 §.

Sökes lagfart å sådan del av fastighet eller i fastighetsindelning ej ingående
område, som genom tomtindelning blivit utlagd till tomt eller tomtdel, eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

161

skall administrativt bildad tomt införas i tomtboken, skall tomten eller tomtdelen
anses vara genom fastställelsen å tomtindelningen avstyckad från fastighet
eller område, som tomten eller tomtdelen förut tillhört.

2 KAP.

Om tomtmätning'' och gränsbestämning.

4 §.

Örn jäv mot förrättningsman, behandling av jävsfråga samt fullföljd av talan
mot beslut i sådan fråga skall gälla vad för motsvarande fall är stadgat då
fråga är örn laga skifte av jord å landet; dock att, örn jäv mot förrättningsman
finnes lagligen grundat, anmälan därom skall göras hos byggnadsnämnden,
som, där ej annan behörig förrättningsman är att tillgå, har att hos Konungens
befallningshavande utverka förordnande för särskild förrättningsman.

7 §.

Förrättningsmannen---ofri.

Där tomten bildats genom åtgärd, till vilken enligt 3 kap. medgivande skall
sökas, skall i protokollet antecknas storleken av vart och ett av de områden, av
vilka tomten bildats. I protokollet skola noga anmärkas alla företedda åtkomsthandlingar
jämte de kartor och handlingar, som i övrigt tjäna till upplysning
i ärendet.

I protokollet---härav.

Utdrag---protokollet.

10 §.

Sedan förrättningsmannen avgivit utlåtande angående tomtgränsernas rätta
sträckning, förklare förrättningsmannen å sammanträde med sakägarna förrättningen
i vad den avser gränsbestämning avslutad; meddele ock, att den,
som är missnöjd med utlåtandet, har att vid talans förlust inom trettio dagar
därefter till ägodelningsdomaren ingiva sina till ägodelningsrätten ställda
besvär eller ock på eget äventyr insända dem med posten så tidigt, att de före
sagda tids utgång komma ägodelningsdomaren till handa.

Beträffande förfarandet hos ägodelningsdomaren och vid ägodelningsrätten
samt talan mot ägodelningsdomarens och ägodelningsrättens beslut skola bestämmelserna
i 21 kap. avdelningarna D och G i lagen örn delning av jord å
landet i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Inom fjorton dagar efter förrättningens avslutande skall protokoll över densamma
jämte karta utlämnas till sakägare, som därom vid förrättningen framställt
begäran.

Sedan utlåtandet genom vederbörande sakägares skriftliga godkännande eller
eljest vunnit laga kraft, eller, där besvär anförts, dessa blivit slutligen
prövade, teckne förrättningsmannen på framställning av sakägare bevis här Bihang

till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 66 Käft. (Nr 79.) 11

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

om å karta, som till denne utlämnats; skolande därförinnan, därest de av förrättningsmannen
bestämda gränserna blivit ändrade, genom dennes försorg
kartan bringas till överensstämmelse med de slutligen bestämda gränslinjerna.

13 §.

iVad---förekommer.

Annan ägogräns än tomtgräns må på ansökan av sakägare bestämmas enligt
föreskrifterna i detta kapitel; dock skall, där gränsen utgör gräns mellan stadsjord
och jord å landet eller ock sakägare det påfordrar, gränsens bestämmande
ske i den ordning, som stadgas i lagen örn delning av jord å landet.

15 §.

Vad---stad.

I fråga örn tomtmätning inom annat område å landet, varest finnes tomtindelning
såsom i stad, förordne Konungens befallningshavande på ansökan av
tomtens ägare förrättningsman, och skall konceptakten rörande förrättningen
redovisas till lantmäterikontoret i länet. Beträffande sådan förrättning i övrigt
skola bestämmelserna i detta kapitel i tillämpliga delar gälla.

3 KAP.

2 §.

Ansökning örn sammanläggning, som i 1 § sägs, göres av tomtens ägare hos
ägodelningsdomaren; och ingive sökanden karta med protokoll rörande mätning
av tomten enligt bestämmelserna i 2 kap.

Företes---avslagen.

Lag---stadgad.

3 §.

Sammanläggning enligt bestämmelserna i detta kapitel må ej medgivas
utan så är att sökanden vunnit lagfart å de särskilda områdena; dock att, där
område förvärvats genom fång, varmed på grund av äldre lag sökanden ej varit
skyldig lagfara, lagfart å området ej är erforderlig, där sökandens åtkomst
annorledes styrkes. Ej heller må sammanläggning ske, utan så är att icke
mera än ett av områdena är besvärat av beviljad eller sökt inteckning eller
ock, där flera av områdena äro sålunda besvärade, icke något av dem häftar
för andra inteckningar än sådana, som äro i samma inbördes ordning gällande
jämväl i ett vart av de andra, dock vare den omständigheten att i ett av områdena
tillika må finnas inteckning med sämre rätt ej hinder mot sammanläggningen,
så framt innehavare av sådan inteckning medgivit sammanläggningen;
och skall vad nu sagts örn inteckning tillämpas jämväl beträffande
fordran eller annan rättighet, som avses i 11 kap. 2 § jordabalken.

Är---innehavare.

Finner ägodelningsdomaren laga hinder mot bifall till ansökningen icke

Kungl. Majlis proposition nr 79.

163

möta, meddele han förordnande om sammanläggningen men hänskjuta eljest
ärendet till ägodelningsrättens prövning.

Ägodelningsdomaren åligger att föra protokoll över av honom handlagda
ärenden angående sammanläggning.

Beträffande förfarandet hos ägodelningsdomaren och vid ägodelningsrätten
samt talan mot ägodelningsdomarens och ägodelningsrättens beslut skola bestämmelserna
i 21 kap. avdelningarna D och G i lagen örn delning av jord å
landet i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

7 §.

Så snart ansökning örn sammanläggning inkommit, skall ägodelningsdomaren
lämna rätten meddelande därom; give ock rätten ofördröjligen, sedan ärendet
avgjorts, underrättelse örn beslutet däri.

Om ansökningen så ock örn beslut däröver skall anteckning göras i lagfartsprotokollet.
Skall enligt vad i 4 § sägs inteckning gälla jämväl i annat område
än det, vari den beviljats, göres anteckning därom i inteckningsprotokollet.

Beslut, varigenom ansökningen blivit bifallen, skall kungöras byggnadsnämnden
ävensom, där fastighetsregister är for staden upplagt, den som för
samma register.

4 KAP.

2 §.

Medgivande till sammanläggning, som i 1 § sägs, sökes hos ägodelningsdomaren
; och ingive sökanden därvid utdrag av fastighetsregistret, upptagande
de fastigheter, varom fråga är.

Bestämmelserna i 3 kap. 2 § tredje stycket och 3 § första och andra styckena
i fråga örn villkoren för sammanläggning, varom där är fråga, i 3 § tredje,
fjärde och femte styckena örn ordningen för ärendets prövning, i 4, 5 och 6 §§
örn verkan av sådan sammanläggning och i 7 § örn underrättelse till rätten och
till den, som för fastighetsregistret, samt örn anteckning i lagfarts- eller inteckningsprotokollet
i ärende, som i sagda paragraf avses, skola äga motsvarande
tillämpning beträffande sammanläggning, varom i detta kapitel stadgas -

5 KAP.

2 §.

Avstyckning skall---prövas,

Avstyckning företages —--sagts.

Förrättningsmannen---slut.

Vid förrättningen skola föreskrifterna i 2 och 3 kap., 6 kap. 1 och 3 §§,
18 kap. 3 § första stycket samt 19 kap. 27 § i lagen om delning av jord å

1Ö4 Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

landet äga motsvarande tillämpning, så vitt icke i denna lag är annorlunda
stadgat.

Är ----förrättningsman.

3 §.

Förrättningsmannen åligger att örn förrättningen och tiden därför minst åtta
dagar förut bevisligen underrätta ej mindre ägaren av stamfastigheten och i
fall, då område, som skall avstyckas, blivit överlåtet till annan, jämväl denne,
än även byggnadsnämnden. Utan hinder av att sakägare ej blivit underrättad
i nu nämnd ordning, må förrättningen företagas, där han ändock infinner
sig vid densamma.

4 §.

Avstyckning må verkställas utan biträde av gode män, så vitt icke förrättningsmannen
eller sakägare finner biträde av gode män erforderligt.

Bestämmes---därförinnan.

5 §•

Bestämmande av gräns mot fastighet, som ej ingår i avstyckningsförrättningen,
skall vid förrättningen ej äga rum, där det ej påfordras å någondera
sidan eller av förrättningsmannen aktas nödigt. Huru sådan gräns skall bestämmas,
därom stadgas i 2 kap. 13 §.

8 §.

Avstyckning--— försvåras.

Inom område, för vilket Konungen fastställt stomplan eller utomplansbestämmelser
eller jämlikt äldre lag förordnat, att särskilda föreskrifter skola
tillämpas med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande, må avstyckning
ej så verkställas, att tillämpningen av sådan plan, bestämmelse eller föreskrift
motverkas.

Ej---försvåras.

8 a §.

Avstyckning av ett flertal smärre lägenheter för bostadsändamål eller för
beredande av plats för industriella anläggningar eller i annat liknande syfte
må inom område, för vilket stadsplan icke finnes fastställd, ej ske, med mindre
magistraten godkänt plan att lända till efterrättelse vid avstyckning inom
området.

Vid--— avlopp.

Finner---punkten sägs.

10 §.

Har---efterrättelse.

Träffa--— protokollet.

Uppkommer mellan sakägarna tvist örn den rätt, som enligt avhandlingen

Kungl. Majlis proposition nr 79.

165

eller träffad förening tillkommer envar av dem, skall frågan underställas
ägodelningsrättens prövning; och vile emellertid förrättningen.

Förekommer — •— — rum.

20 §.

Bestämmelserna i detta kapitel skola även gälla för samhälle å landet, för
vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser.

6 KAP.

Om laga skifte och örn ägodelningsrätt i stad.

5 §.

Utan---förrättningen.

Huru gräns, som avses i föregående stycke, skall bestämmas, därom stadgas
i 2 kap. 13 §.

6 §.

Laga skifte å stadsjord må verkställas utan biträde av gode män, så vitt icke
är fråga örn gränsbestämning i den ordning, som stadgas i lagen örn delning
av jord å landet, eller örn ägoutbyte mellan stadsjord och jord å landet eller
ock förrättningsmannen eller delägare finner biträde av gode män erforderligt.

Bestämmes---därförinnan.

8 §.

Ägoutbyte må ock ske, där bestående fastighetsindelning ej överensstämmer
med gällande stadsplan, tomtindelning eller stomplan och sådan överensstämmelse
utan någon delägares förfång främjas genom ägoutbytet.

Uppgår skillnaden i uppskattningsinnehåll mellan ägor, som finnas lämpligen
böra utbytas mot varandra, uti det i föregående stycke avsedda fall till
högst tjugufem procent och eljest till högst tio procent av uppskattningsinnehållet
av fastighet eller för flera ägolotter samfällt område, varifrån ägovidd
med det högre uppskattningsinnehållet är avsedd att tagas, må ägorna dock
utbytas mot varandra och vederlag för vad å ena sidan brister lämnas i penningar,
där det prövas kunna ske utan någon delägares förfång.

I fråga om sättet för erläggande och fördelning av penningersättning, varom
nu är sagt, skall vad i lagen örn expropriation stadgas angående expropriationsersättnings
erläggande och fördelning äga motsvarande tillämpning.

9 §•

Inom område, för vilket finnes fastställd stadsplan eller stomplan, må ägolott
ej så utläggas, att planens genomförande eller kvarters lämpliga indelning
i tomter därigenom försvåras.

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Har Konungen för visst område fastställt utomplansbestämmelser eller jämlikt
äldre lag förordnat, att särskilda föreskrifter skola tillämpas med avseende
å byggnadsverksamhetens ordnande, må inom det område ägolott icke
så utläggas, att tillämpningen av sådan bestämmelse eller föreskrift motverkas.

10 §.

Äro angående delning av stadsjord i donationsbrev eller eljest särskilda
föreskrifter meddelade, lände de till efterrättelse.

11 §•

Stadsjord, som ingår i tomtindelning, må ej ingå i laga skifte i vidare mån
än tomtindelningens genomförande därigenom befrämjas.

Ej må eljest laga skifte äga rum å fastighet eller område av läge och beskaffenhet
att företrädesvis ägna sig till byggnadsplats.

12 §.

Vad enligt detta kapitel gäller örn ägoutbyte i sammanhang med laga skifte
gälle ock, då sådan förrättning eljest förekommer.

Besväras fastighet eller område av servitut, bestående av rättighet till skogsfång
och mulbete eller endera av dessa rättigheter, må på yrkande av fastighetens
ägare servitutet utan sammanhang med skifte utbrytas, där det finnes
medföra nytta och kunna ske utan någons förfång. Rätt att erhålla utbrytning
tillkomme ock ägaren av den fastighet, till vars förmån sådant servitut
gäller, där det visas, att servitutet äventyras.

I avseende å förrättning, som i näst föregående stycke avses, åge vad i 20
kap. 6 och 9 §§ av lagen örn delning av jord å landet stadgas motsvarande tilllämpning.

15 §.

Vad i detta kapitel 1—3 samt 5—14 §§ stadgas för stad skall ock gälla
för samhälle å landet, för vilket skall föras fastighetsregister enligt de för
stad meddelade bestämmelser.

16 §.

Rådhusrätt, där sådan finnes, vare ägodelnings rätt i stad. Den lagfarne
ledamot i rådhusrätten, som därtill är satt, skall vara ägodelningsdomare. Åro
flera avdelningar av rådhusrätten, skall ägodelningsdomaren alltid vara ledamot
av avdelning, vid vilken jorddelningsmål skola upptagas.

Stad, där rådhusrätt ej finnes, lyde under ägodelningsrätten i den domsaga,
staden i judiciellt hänseende tillhör.

Vad enligt 21 kap. 3 § i lagen örn delning av jord å landet gäller för köping
i fråga örn utseendet av valmän för val av ägodelningsnämndemän skall äga
motsvarande tillämpning beträffande stad, som i näst föregående stycke avses.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

167

7 KAP.

1 §•

För---staden.

Till---enskilt.

Tomtboken skall hava sådan uppställning, att den jämväl innehåller uppgifter
örn beslut, innefattande fastställelse å eller ändring i stadsplan eller
tomtindelning, örn särskilda bestämmelser, som Konungen jämlikt äldre lag
meddelat med avseende å sättet för byggnadskvarters användande, ävensom
örn andra byggnadsbestämmelser, så vitt de icke äro föremal för inteckning
efter vad örn servitut är stadgat samt magistraten meddelat föreskrift örn
deras anmärkande, så ock örn huruvida område är att hänföra till gammal eller
ny stadsdel. Har Konungen fastställt stomplan eller utomplansbestämmelser
eller jämlikt äldre lag förordnat, att särskilda föreskrifter skola tillämpas med
avseende å byggnadsverksamhetens ordnande inom område utom stadsplan,
skall beslutet anmärkas i stadsägoboken eller bihang B vid de fastigheter eller
områden beslutet angår.

Föreskrift---fall.

3 §.

Med---stadsäga.

Nybildad---tomtboken.

För annan nybildad tomt skall med införandet ansta,

där tomten tillkommit genom åtgärd, vartill enligt 3 kap. medgivande skall
sökas, till dess sådant medgivande lämnats,

samt i annat fall till dess tomtens ägare gjort framställning örn dess införande
i tomtboken.

Andel---— fastighet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1932.

Bestämmelsen i 1 kap. 2 § att administrativt bildad tomt ej är att anse
såsom rättsligen bestående tomt, innan den blivit införd i tomtboken, skall ej
äga tillämpning, förrän fastighetsregister upplagts för vederbörande samhälle.

Har ärende, varom denna lag innehåller bestämmelse, anhängiggjörts före
lagens ikraftträdande, skall ärendet handläggas och prövas enligt äldre lag.

168

Kungl. Majlis proposition nr 79.

angående ändring

Förslag

till

Lag

i lissa delar ar lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om
delning ar jord å landet.

Härigenom förordnas, att 1 kap. 24 §, 19 kap. 1, 5, 10 och 13 §§ samt 21
kap. 58 § lagen den 18 juni 1926 örn delning av jord å landet skola, sistnämnda
fem lagrum i nedan angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse:

1 KAP.

24 §.

Laga skifte må ej äga rum å jord, som ingår i tomtindelning, i vidare mån
än tomtindelningens genomförande därigenom befrämjas.

19 KAP.

1 §■

Från---rum.

Avstyckning av ett flertal smärre lägenheter för bostadsändamål eller för
beredande av plats för industriella anläggningar eller i annat liknande syfte
inom område, som icke är lagt under stadsplan eller byggnadsplan, må ej
ske med mindre Konungens befallningshavande godkänt plan att lända till
efterrättelse vid avstyckning inom området.

Vid---avlopp.

Finner Konungens befallningshavande, att avstyckningsplan eller byggnadsplan
erfordras för visst område, äger Konungens befallningshavande förordna,
att i avbidan på planens upprättande avstyckning icke må ske inom
området, såvida ej Konungens befallningshavande därtill lämnar tillstånd.

5 §•

De---stadgat.

Inom samhälle, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall
iakttagas, samt inom område, för vilket fastställts byggnadsplan eller utomplansbestämmelser
eller jämlikt äldre lag förordnats, att stadsplan skall upprättas,
eller meddelats särskilda föreskrifter med avsende å byggnadsverksamhetens
ordnande eller godkänts avstyckningsplan, må avstyckning för
bostadsändamål eller för beredande av plats för industriella anläggningar eller
i annat liknande syfte företagas även av annan person än lantmätare, såvida
han äger behörighet innehava befattning såsom mätningsman i stad; och

Kungl. Maj:ts proposition nr 79. 169

galle därvid om sådan förrättningsman vad i denna lag om lantmätare är
stadgat.

Skall---förrättningen.

10 §.

Bestämmande---nödigt.

Är fråga örn avstyckning inom samhälle eller område, som i 5 § andra stycket
sägs, och sker i sammanhang med avstyckningsförrättningen bestämmande
av sådan gräns, som avses i första stycket av denna paragraf, må avstyckningsförrättningen
ej avslutas innan den förrättning, varvid gränsfrågan behandlats,
blivit genom laga kraft ägande beslut fastställd.

13 §.

Inom---rum.

Avstyckning inom område, för vilket finnes fastställd stadsplan eller byggnadsplan,
må ej så verkställas, att planens genomförande eller lämplig tomtindelning
därigenom försvåras.

Inom område, för vilket fastställts stomplan eller utomplansbestämmelser
eller jämlikt äldre lag förordnats, att särskilda föreskrifter skola tillämpas med
avseende å byggnadsverksamhetens ordnande, må avstyckning ej så verkställas,
att tillämpningen av sådan plan, bestämmelse eller föreskrift motverkas.

Ej må inom samhälle, där den för städerna gällande ordning för bebyggande
skall iakttagas, eller inom område, som i andra eller tredje stycket avses,
i något fall avstyckning så verkställas, att markens ändamålsenliga bebyggande
försvåras.

Avstyckning inom område, för vilket finnes av Konungens befallningshavande
godkänd avstyckningsplan, må ej ske i strid mot samma plan eller så
verkställas, att områdets lämpliga indelning i fastigheter därigenom försvåras,

21 KAP.

58 §.

I mål örn avstyckning inom samhälle eller område, varom i 19 kap. 5 § andra
stycket sägs, skall vad enligt denna lag ankommer på ägodelningsrätt och ägodelningsdomare
utom såvitt angår bestämmande av fastighetsgräns i samband
med avstyckningen samt tvist, varom i 19 kap. 15 § sägs, så ock överlantmätares
befattning med fastställelseprövning fullgöras av Konungens befallningshavande.

Är---bestämt.

I mål---byggnadsnämnden.

Är---stadgat.

Beträffande--— bestämd.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1932.

170

Kungl. Majlis proposition nr 79.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 9 § lagen den 23 oktober 1891 (nr 68) angående
Yäghållningsbesyärets utgörande på landet.

Härigenom förordnas, att 9 § lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet, vilket lagrum ändrats genom lag den 27
juni 1927 (nr 296), skall i nedan intagna delar erhålla följande ändrade lydelse
:

9 §•

Inom köping eller annat samhälle på landet, för vilket vad i stadsplanelagen
är stadgat för stad äger tillämpning, åligger det samhället att för väghållningsdistriktets
räkning bygga och underhålla allmän väg eller bro, i den mån vägen
eller bron på grund av nämnda lag skall vara upplåten för allmänt begagnande
såsom gata. För denna väghållning njute samhället ersättning ur vägkassan såsom
nedan sägs, dock ej med högre belopp än det vartill kostnaden för väghållningens
utförande efter samfärdselns behov skäligen kan skattas. Samhället
vare ock berättigat att för distriktets räkning, mot enahanda ersättning, i vidare
mån än nyss sagts ombesörja väghållningen inom samhället.

Ersättning för byggande---föras.

Ersättning för vägunderhåll —--rum.

Mark, som erfordras för byggande av väg inom område, för vilket stadsplan
blivit fastställd, skall av samhället tillhandahållas utan kostnad för väghållningsdistriktet,
evad vägen bygges av samhället eller av distriktet. Den inskränkning
i tomtägares skyldighet att ersätta gatumark, som enligt 46 § stadsplanelagen
eller motsvarande äldre bestämmelse äger rum, därest i gatumarken
ingår allmän väg, skall ej inträda i det fall, att vägen efter den 1 januari 1928
byggts inom samhälles stadsplanelagda område.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1932.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

171

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 29 juni 1926 (nr 352) om enskilda

vägar.

Härigenom förordnas, att 9 § lagen den 29 juni 1926 om enskilda vägar skall
i nedan intagen del erhålla följande ändrade lydelse:

9 §•

Väg---annan.

Inom stad eller samhälle å landet, där den för städerna gällande ordning för
bebyggande skall iakttagas, må ej väg så byggas, att tillämpningen av gällande
stomplan eller utomplansbestämmelser för stad eller av motsvarande enligt
äldre lag givna föreskrifter motverkas, eller att eljest markens ändamålsenliga
bebyggande försvåras. [Vad sålunda stadgas skall äga motsvarande tillämpning
beträffande område, för vilket fastställts byggnadsplan eller utomplansbestämmelser
för landet eller jämlikt äldre bestämmelser förordnats örn upprättande
av stadsplan eller meddelats särskilda föreskrifter med avseende å byggnadsverksamhetens
ordnande.

Väg---fordrar.

Till---tarvas.

Ej---föreligga.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1932.

172

Kungl. Maj ds proposition nr 79.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1, 2 och 3 §§ lagen den 27 juni 1902 (nr 71 s. 1),
innefattande vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar.

. Härigenom förordnas, att 1, 2 och 3 §§ lagen den 27 juni 1902, innefattande
vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar, såsom dessa lagrum lyda, 1 och
3 §§ enligt lag den 22 juni 1920 (nr 478) samt 2 § enligt lag den 16 maj 1918
(nr 280), skola i nedan intagna delar erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

Har---upplåtas.

Menighet vare dock ej pliktig att inom område, för vilket finnes stadsplan
eller byggnadsplan, eller inom fastställt hamnområde avstå eller upplåta gata,
torg, allmän plats eller vattendrag.

Ej heller vare, där ledningen skall inom område, för vilket ej finnes stadsplan
eller byggnadsplan, framdragas på mindre avstånd än etthundrafemtio
meter från boningshus eller annan vid gård uppförd byggnad eller tomtplats
eller trädgård, som tillhör fastighetens ägare, denne skyldig något avstå eller
upplåta, utan så är, att Konungen finner annan sträckning för ledningen icke
kunna utan synnerlig olägenhet användas.

Skall---tillämpas.

2 §.

Vill---medgivit.

Skall inom område, för vilket ej finnes stadsplan eller byggnadsplan, ledning
framdragas ovan jordytan på mindre avstånd än tjugu meter från byggnad,
som ovan nämnts, eller tomtplats eller trädgård, må, där ej anläggningen skall
utföras inom inhägnat järnvägsområde, tillstånd till anläggningen icke mot
bestridande av byggnadens, tomtplatsens eller trädgårdens ägare meddelas,
utan så är, att annan sträckning för ledningen visas ej kunna utan synnerlig
olägenhet användas.

Tillstånd —--nyttjas.

Har Konungen---medgivit.

Har ansökning---föreskriver. *

Var---utsatt.

3 §.

Ansökan örn rätt att för elektrisk starkströmsanläggning påfordra avstående
eller upplåtande av fastighet eller om tillstånd att utföra elektrisk anläggning,

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

173

som i 2 § avses, skall vara åtföljd av fullständig beskrivning över det tillämnade
företaget med kostnadsförslag, avfattning på karta av föreslagen lednings
sträckning och av den jord, som för anläggningen erfordras, bestyrkta
förteckningar på dels ägare och innehavare av de fastigheter, över vilka ledningen
skall framdragas eller i vilkas mark den skall nedläggas eller som eljest
äro för anläggningen behövliga, dels ock, såvitt ledningen skall framgå
ovan jordytan, ägare och innehavare av de fastigheter, som, utan att ledningen
skall över dem framdragas, äro belägna på mindre avstånd än tjugu meter från
densamma, uppgift på de överenskommelser, som blivit träffade, eller de hinder,
vilka däremot mött, med flera handlingar, som sökanden vill åberopa; dock att
där fråga är örn ledning, som skall framdragas inom område, för vilket finnes
stadsplan eller byggnadsplan, förteckning, som nyss sagts, erfordras allenast
såvitt angår fastigheter, över vilka ledningen skall framgå eller i vilkas mark
den skall nedläggas.

Finnes---erfordras.

Vad — — — järnvägsområde.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1932.

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 20 juni 1924 (nr 384) örn åter*

böpsrätt till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 20 juni 1924 om återböpsrätt till
fast egendom, vilket .lagrum ändrats genom lag den 6 juni 1929 (nr 175),
skall i nedan intagna del erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

Vid försäljning av fastighet, som tillhör kronan, stånde säljaren fritt att i
köpehandlingen i samband med villkor örn skyldighet för fastighetens innehavare
att använda densamma för visst ändamål eller ock underlåta viss användning,
göra förbehåll örn rätt för säljaren att enligt denna lag köpa fastigheten
åter (återköpsrätt). Återköpsrätt må ock på sätt nu är sagt förbehållas vid
försäljning av kommun eller municipalsamhälle tillhörig eller eljest i allmän
ägo befintlig fastighet, vilken är belägen inom ort, där den för städerna gällande
ordning för bebyggande skall iakttagas, eller inom område, för vilket
fastställts byggnadsplan eller jämlikt äldre lag förordnats, att stadsplan skall
upprättas.

Återköpsrätt må---bestämmer.

Återköpsrätt kan---återköpsrätt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1932.

Kungl. Majda proposition nr 79.

175

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 18 juni 1925 (nr 334) om rätt
i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet
område.

Härigenom förordnas, att 19 § lagen den 18 juni 1925 örn rätt i vissa fall för
nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område, vilket lagrum
ändrats genom lag den 5 april 1929 (nr 54), skall i nedan intagna del erhålla
följande ändrade lydelse:

19 §.

Denna---däri.

Vad i denna lag stadgas äge ej heller tillämpning å mark, som ingår i fastställd
stadsplan eller byggnadsplan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1932.

176

Kungl. Maj:is proposition nr 79.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse ar 2 § 11:©) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3)
om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Härigenom förordnas, att 2 § 11 :o) lagen den 26 maj 1909 örn Kungl. Maj:ts
regeringsrätt, vilket lagrum senast ändrats genom lag den 27 juni 1927 (nr
289), skall i nedan angiven del erhålla följande ändrade lydelse:

11:©) mål örn avgäld---lägenhet;

mål örn tomtmätning;

mål örn avstyckning enligt — — — stad;

mål örn avstyckning inom samhälle eller område, varom förmäles i 19 kap.
5 § andra stycket i lagen om delning av jord å landet;

mål, huruvida---förening;

mål örn undantag---bestämmelser;

mål örn rätt---brukningsdel;

mål örn naturminnesmärkens fredande;

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1932.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

177

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 28 november
1930.

N ärvarande:

justitieråden Christiansson,

Edelstam,

Stenbeck,
regeringsrådet Afzelius.

Enligt lagrådet tillliandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 30 maj 1930,
hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag till

1) stadsplanelag;

2) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 269) örn
fastighetsbildning i stad;

3) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 (nr 326) örn
delning av jord å landet;

4) lag örn ändrad lydelse av 9 § lagen den 23 oktober 1891 (nr 68) angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet;

5) lag angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 29 juni 1926 (nr 352) örn enskilda
vägar;

6) lag om ändrad lydelse av 1, 2 och 3 §§ lagen den 27 juni 1902 (nr 71 s. 1),
innefattande vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar;

7) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 20 juni 1924 (nr 384) örn
återköpsrätt till fast egendom;

8) lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 18 juni 1925 (nr 334) örn
rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet
område; samt

9) lag angående ändrad lydelse av 2 § 11 :o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38
s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Förslagen, vilka finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av revisionssekreteraren Hilding Forssman.

Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet och dess särskilda ledamöter.

Förslaget till stadsplanelag.

Lagrådet:

Det spörsmål, som först mött vid framläggandet av förevarande lagförslag,
gäller dess omfattning. Lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan och

Bihang till riksdagens protokoll 1981. 1 sami. 66 käft. (Nr 79.) 12

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

tomtindelning samt det av kommitterade år 1920 avgivna förslaget till stadsplanelag
avse allenast rättsreglerna för stadsbyggandet, under det i gällande
lag med dessa sammanförts stadgandena rörande fastighetsbildningen i stad,
en anordning, som de sakkunniga i sitt år 1928 avgivna förslag till stadsbyggnadslag
ansågo fortfarande böra bibehållas. I det läge, vari lagstiftningen
på detta rättsområde för närvarande befinner sig, synes det lagrådet naturligt
att, på sätt i det remitterade förslaget skett, i särskild lag upptaga reglerna
för stadsplan och därmed samhöriga institut, medan stadgandena rörande
fastighetsbildningen lämnas att i väsentligen orubbat skick kvarstå
såsom särskild lag. Några sakliga skäl av betydenhet kunna, enligt lagrådets
mening, ej heller anföras mot en sådan uppdelning. I fråga örn de båda
lagarnas inbördes begränsning — därvid varit att beakta det av lantmäteristyrelsen
väckta förslaget att till fastighetsbildningslagen överflytta bestämmelserna
om tomtindelning — har lagrådet ej ansett sig hava skäl till erinran.

Vad angår frågan huruvida stadsplanelagen bör innehålla uttömmande föreskrifter
inom det område den sålunda omfattar eller örn närmare bestämmelser
rörande det tekniska förfarandet och ärendenas behandling hellre böra hänvisas
till den administrativa lagstiftningen och såsom hittills upptagas i en särskild,
av Konungen utfärdad byggnadsstadga, har lagrådet, då förstnämnda förfaringssätt
måste leda till en tyngande vidlyftighet i lagtexten, ägnad att försvåra
översikten över lagens huvudpunkter och inre sammanhang, ansett sistnämnda
i förslaget bibehållna anordning vara att föredraga. Huru långt man
bör gå vid avskiljandet ur lagen av särskilda föreskrifter, måste i åtskilliga
fall bliva en lämplighetsfråga. Avgränsningen mellan lagen och det utkast
till byggnadsstadga, som varit tillgängligt för lagrådet, synes emellertid i allmänhet
lyckligt genomförd. Enligt lagrådets mening bör dock fasthållas den
principen, att alla stadganden av civilrättslig innebörd få sin plats i själva lagen
samt att föreskrifter, vilka innefatta undantag från en i lagen given allmännare
regel, icke upptagas i byggnadsstadgan utan stöd av bestämmelse i
lagen. Med denna utgångspunkt har lagrådet i vissa fall, vilka här nedan
komma att närmare angivas, funnit anledning hemställa örn tillägg till eller
ändring i lagförslagets text.

Förslaget innebär i sakligt hänseende flera beaktansvärda ändringar i gällande
rätt, avsedda att råda bot för olägenheter, som framstått vid dennas tilllämpning.
Sålunda förekomma stadganden, som avse att befrämja tillkomsten
av stadsplan samt andra byggnadsverksamheten reglerande anordningar
och bestämmelser, men därjämte sådana, som genom vidgad dispensrätt bereda
utrymme för en mildare tillämpning av de meddelade föreskrifterna. Vidare
medgives rätt till inlösen av erforderlig mark även under andra förutsättningar
än nu gällande, bl. a. rätt till s. k. ekonomisk zonexpropriation, och beredes
större möjlighet till ingripande för att åstadkomma en ordnad bebyggelse
även på landsbygden. Enligt lagrådets mening torde de föreslagna bestämmelserna
i det hela vara ägnade att tjäna de syften man sålunda velat
vinna. Lagrådet har dock, såsom nedan framgår, funnit sig böra hemställa
örn vissa ändringar jämväl beträffande stadganden av nu nämnd art. Det må

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

179

vara att förvänta, att lagen nied däri föreslagna ändringar och tillägg även
skall bidraga till åstadkommande av en rättvisare och jämnare fördelning mellan
samhället och de enskilda av den tunga, som oundgängligen är förenad med
välordnade byggnadsförhållanden, samt tillika, såvitt möjligt, förekomma missbruk
av den faktiska maktställning gentemot medkontrahent, som någondera
parten under vissa omständigheter kan intaga. Visst är emellertid, att de föreslagna
lagstadgandena för att leda till gynnsamt resultat kräva en omdömesgill
och varsam tillämpning såväl från de beslutande kommunala myndigheternas
sida som från de ämbetsmyndigheters och tjänstemäns, tekniskt utbildade
lika väl som administrativa, åt vilka handläggningen av hithörande frågor blivit
anförtrodd.

2 §.

Lagrådet:

I kommittéförslaget (1 §) stadgas, att stadsplan skall till gränserna angiva
bland annat »säkerhetsområden». Härmed förstås enligt lagtexten områden,
avsedda för anläggningar, som medföra fara av allmän art, såsom elektriska
starkströmsledningar. För att beteckna ej blott dylika anläggningar utan ock
anläggningar, som själva kräva skydd, användes i det remitterade förslaget
utan närmare bestämning uttrycket »skydds- eller säkerhetsområden». Ett tilllägg
av orden »för vissa anläggningar» torde innebära ett önskvärt förtydligande.

Bland de för olika ändamål avsedda områden, som skola utmärkas och till
gränserna angivas i stadsplan, upptagas i denna paragraf även vattenområden.
Att ett vattendrag i en stadsplan betecknas såsom vattenområde innebär, att
det skall bevaras såsom vattenområde, och medför, att igenfyllning helt eller
delvis av vattendraget i strid mot stadsplanen, t. ex. för bebyggelse, anläggning
av en gata, utvidgning av en park, ej må ske. Ändring i stadsplanen är i sådant
fall erforderlig. Det må erinras, att ett vattendrag, som icke enligt stadsplanen
skall bevaras såsom vattenområde, skall upptagas såsom vattendrag å
den stadsplanekartan åtföljande terrängkartan eller, örn särskild terrängkarta
ej upprättas, topografiskt utmärkas å stadsplanekartan (jfr utkastet till byggnadsstadga,
§ 18).

3 §.

Lagrådet:

I denna och vissa följande paragrafer nämnas stadsfullmäktige såsom utövande
beslutanderätt å stadens vägnar. I lagförslaget saknas emellertid, i
strid mot vad tidigare allmänt iakttagits, en erinran därom, att beslutanderätten
i stad, där stadsfullmäktige ej finnas, utövas av allmän rådstuga. I vårt
land finnes fortfarande en stadskommun (Skanör med Falsterbo), som icke
övergått till det representativa systemet, och stadskommun kan under viss förutsättning
besluta avskaffande av stadsfullmäktige. Den i 9 § sista stycket
lagen den 6 juni 1930 om kommunalstyrelse i stad upptagna bestämmelsen
motsvarar det tidigare stadgandet i § 8 tredje stycket förordningen den 21

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

mars 1862 om kommunalstyrelse i stad. Även örn med hänsyn till förstnämnda
bestämmelse en erinran örn allmän rådstugas beslutanderätt, där stadsfullmäktige
ej finnas, icke synes oundgängligen nödvändig, torde dock böra påpekas,
att denna bestämmelse icke i avseende å lydelsen innefattar sådan ändring,
att frågan örn erforderligheten av en hänvisning i annan lagstiftning kommit
i ett nytt läge. Skall hittillsvarande praxis iakttagas, torde lämpligen i
74 § böra upptagas en bestämmelse av innehåll, att vad i denna lag stadgas
örn stadsfullmäktige gäller, där sådana ej finnas, örn allmän rådstuga. Anses
en sådan bestämmelse icke erforderlig, synes med hänsyn till innehållet i
9 § sista stycket, 86 § andra stycket och 88 § lagen den 6 juni 1930 örn kommunalstyrelse
på landet ej heller det i i74 § föreslagna stadgandet böra upptagas.

4 §■

Lagrådet:

Då enligt denna paragraf Kungl. Maj:t låter upprätta stadsplan, böra naturligen
över förslaget höras, förutom stadsfullmäktige, alla övriga, vilkas
intressen beröras av förslaget. I detta avseende hänvisas till vad som enligt
utkastet till byggnadsstadga (§ 19) gäller för det fall, att förslag väckes
örn stadsplans antagande av stadsfullmäktige. En erinran örn Kungl. Majrts
skyldighet att vid ett ärendes beredning höra vederbörande förvaltningsmyndigheter
är icke här erforderlig. Däremot synes i förevarande paragraf bestämmelse
böra givas om hörande av stadsfullmäktige och dem frågan eljest
rörer.

7 §.

Lagrådet:

Vid tomtindelning skall främst tillgodoses syftet med indelningen, att befrämja
kvarterets ändamålsenliga bebyggande i överensstämmelse med stadsplanen.
Visserligen skall härvid såväl enligt gällande lagstiftning (1 kap.
5 § fastighetsbildningslagen) som enligt utkastet till byggnadsstadga (§ 25)
behörig hänsyn tagas till bestående äganderättsförhållanden. Men det ligger
i sakens natur, att tomtindelningen understundom måste väsentligt avvika från
befintliga ägogränser. Det synes i viss mån häremot stridande att i denna
paragraf uttala, att fråga örn ny tomtindelning skall på begäran företagas, örn
tomtindelning ej överensstämmer med bestående äganderättsförhållanden. En
sådan bestämmelse upptogs i 4 § av 1907 års stadsplanen. Såsom skäl framhölls
främst, att under den äldre lagstiftningen mångenstädes såväl stadsplaner
som tomtindelningar blivit upprättade utan hänsyn till bestående äganderättsförhållanden.
Vidare erinrades örn det fall, då ägare av byggnad, som inkräktade
å annans tomt, av denne löst tomtdel. Då möjlighet fortfarande bör finnas
att där så kan ske bringa tomtindelning och ägogränser i närmare överensstämmelse
med varandra, är en bestämmelse i sådant syfte erforderlig. Men det synes
lämpligare att uttala allenast — och detta i ett nytt (andra) stycke — att

Kungl. Majda proposition nr 79.

181

ny tomtindelning må på begäran av markägare eller på byggnadsnämndens
eget föranstaltande äga rum, örn därigenom utan avsevärd olägenhet kan vinnas
bättre överensstämmelse med bestående äganderättsförhållanden.

13 §.

Lagrådet:

Med bestämmelsen, att Konungen må under de i förevarande paragraf upptagna
villkor medgiva undantag från det där stadgade nybyggnadsförbudet,
åsyftas, att Konungen skall äga dels själv meddela dispens och dels genom
föreskrifter i allmän författning uppdraga åt myndighet (byggnadsnämnden)
att i viss omfattning lämna tillstånd till byggnadsföretag, som strider mot
stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelser. Dylika föreskrifter äro
upptagna i utkastet till byggnadsstadga (t. ex, § 118). Då bestämmelsen i
förevarande paragraf är så avfattad, att den synes avse allenast prövning av
Kungl. Majit i särskilda fall, hemställer lagrådet om sådan omarbetning av
densamma, att vad som är åsyftat kommer till uttryck i lagtexten.

Vid tillämpningen av de i 1 kap. fastighetsbildningslagen givna bestämmelserna
örn nybyggnad skall till nybyggnad hänföras väsentlig förändring i befintlig
byggnad efter vad Konungen med stöd av 40 § i 1907 års stadsplanelag
(nuvarande 1 kap. 45 § fastighetsbildningslagen) stadgat. Gällande bestämmelser
äro upptagna i kungörelsen den 18 januari 1908. Enligt förslaget
skola motsvarande bestämmelser införas i byggnadsstadgan (utkastet,
§ 117). Då emellertid genom dessa bestämmelser en utvidgning sker av tilllämpningsområdet
för de i förslaget till stadsplanelag upptagna stadganden om
nybyggnad, kan enligt lagrådets mening ett stadgande motsvarande det i
1 kap. 45 § fastighetsbildningslagen ej undvaras. Ett sådant stadgande synes
böra upptagas bland allmänna bestämmelser, exempelvis såsom första stycke
i 76 §.

18 §.

Lagrådet:

Sedan tomtindelning blivit fastställd, må nybyggnad ej företagas i strid
mot tomtindelningen, och det fordras jämväl, för att nybyggnad skall få äga
rum, att tomtmarken är rättsligen förenad i en ägares hand. Tomten skall
vara ej blott administrativt bestämd utan även rättsligen bestående. Dispens
härifrån kan ej givas. Att nybyggnad icke må företagas i strid mot den
administrativa tomtindelningen, har i fastighetsbildningslagen kommit till uttryck
genom den i 1 kap. 9 § första stycket första punkten införda bestämmelsen,
att nybyggnad inom kvarter ej må ske utöver gällande tomtgräns. En
sådan bestämmelse finnes i såväl kommitténs som de sakkunnigas förslag. Det
har icke ansetts erforderligt att i det remitterade förslaget upptaga en motsvarande
bestämmelse. Enligt lagrådets mening kan lämpligheten av en
sådan bestämmelses utelämnande ifrågasättas från den ovan framhållna

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

synpunkten, att bestämmelsen är ett uttryck för principen örn den administrativa
tomtindelningens bindande verkan i avseende å kvarters bebyggande. Även
om upptagandet av ett förbud mot byggande över tomtgräns icke kan anses i
och för sig erforderligt, bör i allt fall nämnda princip komma till uttryck i
lagen. Såsom första stycke i förevarande paragraf synes därför böra upptagas
ett stadgande av innehåll, att å mark, som indelats till tomter, nybyggnad
ej må företagas i strid mot tomtindelningen. Bestämmelsen i nuvarande första
stycket kan då lämpligen bilda ett andra stycke.

Efter vad ovan påpekats kan dispens från ifrågavarande bestämmelser ej
givas. Har nybyggnad ägt rum i strid mot desamma, föreligger — även örn
byggnadslov erhållits — rätt att låta byggnaden kvarstå där den är uppförd,
allenast i den mån sådan rätt följer av stadgandena i 19 §.

19 §.

Lagrådet:

Förevarande paragraf avser byggnader, vilka inom redan tomtindelat område
uppförts utöver tomtgräns.

Enligt 1 kap. 10 § tredje stycket fastighetsbildningslagen stadgas i fråga
örn sådan utöver tomtgräns uppförd byggnad, som där avses, att ändring, som
är att hänföra till nybyggnad, icke må vidtagas å byggnaden, utan att ägaren
av den intagna marken medgiver det. Denna bestämmelse innebär, att ehuru
byggnaden skjuter in på grannes tomt eller inkräktar å gata eller annan allmän
plats, sådan ändring av byggnaden, som är att likställa med nybyggnad,
må utan hinder av bestämmelserna i 1 kap. 7 och 9 §§ fastighetsbildningslagen
företagas med tillstånd av den intagna markens ägare. Motsvarande stadgande
har ej upptagits i det remitterade förslaget till stadsplanelag. Däremot föreskrives
i utkastet till byggnadsstadga, att vid prövning av ansökan örn byggnadslov
skall tillses bl. a., att nybyggnad ej skjuter över gällande fastighetsgräns
(§ 63), samt att då fråga är örn förändring av byggnad, som på sätt i
19 § stadsplanelagen sägs skjuter in på grannes tomt eller på gata eller annan
allmän plats, tillstånd till företaget skall hava inhämtats av markens ägare
(§ 62 mom. 2). Emellertid är det uppenbarligen avsett, att även när förändringen
är av beskaffenhet att enligt därom av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser
(jfr lagrådets yttrande vid 13 §) böra hänföras till nybyggnad, sådan
förändring skall få äga rum med tillstånd av markens ägare. Då en regel
härom — såsom jämväl kommittén ansett — innefattar undantag, såvitt angår
byggnad, som inkräktar å gata eller annan allmän plats, från nybyggnadsförbudet
i 13 § och såvitt angår byggnad, som skjuter in på annans tomt, från nybygg -nadsförbudet i 18 § första stycket, Ilar den sin plats i stadsplanelagen. Örn
en sådan regel icke upptages i lagen, lärer följden bliva den icke avsedda, att
nybyggnadsförbud kommer att gälla, när den tillämnade ändringen är av beskaffenhet
att böra hänföras till nybyggnad, ehuru markägaren lämnat sitt
samtycke. Lagrådet föreslår därför, att till förevarande paragraf fogas ett
nytt stycke av innehåll, att i fråga örn byggnad, som här avses, skall vad i 13

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

183

och 18 §§ är föreskrivet ej medföra hinder mot ändring, som efter ty därom av
Konungen stadgats är att hänföra till nybyggnad; men att sådan ändring ej
må vidtagas, med mindre ägaren av den intagna marken det medgiver.

20 §.

Lagrådet:

Införande i stadsplanelagstiftningen av förbud mot sådana åtgärder, som
avses i denna paragraf, har förordats först av de sakkunniga. I deras förslag
(10 kap. 6 §) har tämligen detaljerat angivits, i vilka hänseenden den enskilde
skulle vara underkastad en dylik inskränkning i rätten att förfoga över sin
fastighet. Ovillkorligt förbud har dock icke åsyftats, i det att för särskilda
fall eftergift skulle kunna meddelas av byggnadsnämnden.

I det till lagrådet remitterade förslaget har, utan närmare motivering, motsvarande
bestämmelse erhållit den avfattning, att åtgärd av här ifrågavarande
slag icke må vidtagas, såvida den är av beskaffenhet att väsentligt försvåra
markens användande för avsett ändamål. Någon möjlighet att av vederbörlig
myndighet på förhand utverka tillstånd till åtgärd, som kan falla under detta
allmänt hållna förbud, inrymmer stadgandet icke. Det ankommer följaktligen
på den enskilde markägaren att i varje särskilt fall på eget ansvar avgöra,
huruvida åtgärden må kunna företagas utan att innebära åsidosättande
av förbudet, överträdelse är jämlikt 68 § belagd med straff av böter från och
med 25 till och med 10,000 kronor.

De arbeten å en fastighet, vilka omnämnas i det föreslagna stadgandet, kunna
tydligen vara av synnerligen växlande omfattning och därmed även av
olika betydelse från den synpunkt, som här blir den bestämmande, nämligen
deras inverkan på stads- eller stomplanens ändamålsenliga genomförande. För
markägaren måste det ej sällan ställa sig tveksamt, huruvida en sådan åtgärd
är lovlig eller icke, och för hans bedömande torde stadgandet erbjuda ganska
ringa ledning. Väl framgår av ordalydelsen, att förbudet icke är avsett att
äga tillämpning i bagatellfall, men var gränsen för dessa är att draga, torde
stundom kunna vara ovisst. Där markägaren icke själv har tillräcklig insikt
örn stads- eller stomplanens innebörd eller ej tilltror sig att på egen hand
avgöra frågan, står honom dock öppet att söka erforderlig upplysning hos
stadens myndigheter, i vanliga fall hos byggnadsnämnden.

Även om en viss obestämdhet sålunda vidlåder det remitterade förslaget
i denna del, synes det likväl icke lämpligt att för ernående av en fastare reglering
tillita specialföreskrifter av den utförlighet, som kännetecknar de sakkunnigas
förslag. Så olikartade som omständigheterna kunna vara i här avsedda
fall, skulle knappast genom dylika föreskrifter uppnås en tillfredsställande
ordning. Närmare kunde ligga att till stöd för markägaren införa
ett dispensförfarande, på sätt ock förordats av de sakkunniga. Därigenom
skulle emellertid dragas under myndighets prövning ett stort antal ärenden,
av vilka måhända de flesta vore av den enkla beskaffenhet, att en sådan omgång
måste anses onödig. I allmänhet torde spörsmål av denna art kunna av
vederbörande besvaras på ett mera formlöst och mindre omständligt sätt.

184

Kungl. May.ts proposition nr 79.

Då lagrådet alltså, oaktat vad emot paragrafen kunnat erinras, icke funnit
nödigt tillstyrka någon mer väsentlig ändring däri, har lagrådet utgått
från den tolkning, att ej blott förbudet saknar tillämpning i fråga örn åtgärder,
som i och för sig äro av ringa betydenhet, utan ock paragrafen överhuvud
icke äger avseende å annat förhållande å markägarens sida än sådant, som
innebär ett påtagligt och oursäktligt åsidosättande av de enligt stads- eller
stomplan gällande föreskrifterna. Särskilt med hänsyn till straffpåföljden
har stadgandets innebörd i sistnämnda avseende synts böra komma till ett något
tydligare uttryck i lagtexten. Lagrådet hemställer om den jämkning av
ordalagen, att inom område, som ingår i stadsplan eller stomplan, i paragrafen
omförmäld åtgärd icke må vidtagas, såvida den uppenbarligen är av beskaffenhet
att kunna väsentligt försvåra områdets användande för avsett ändamål.

22 §.

Lagrådet:

Då landskommun eller del av landskommun införlivas med stad, meddelas i
det av Kungl. Maj :t härom givna förordnandet, i samband med föreskrift örn
stadens övertagande av underhållsskyldigheten beträffande allmänna vägar
och broar, förklaring, att väghållningsdistriktets rätt till vägar, broar, trummor,
stängsel och andra distriktets dylika tillhörigheter inom det införlivade
området övergår utan ersättning å staden. Är distriktet ägare till vagmark,
kommer således redan i sammanhang med införlivningen äganderätten till vägmärken
att övergå å staden, även örn marken enligt stadsplan eller stomplan
ej är avsedd till gata eller annan allmän plats. Har distriktet allenast nyttjanderätt
eller vågrätt till marken, övergår denna rätt å staden. I sådant
fall tillfaller äganderätten till marken enligt förevarande paragraf staden utan
ersättning, å den tid och i den omfattning marken tages i anspråk för gata
eller annan allmän plats. Har väghållningsdistriktet genom expropriation
förvärvat nyttjanderätten till vägmärken, frångår således äganderätten till
marken utan ersättning markens ägare, i den mån marken tages i anspråk
för gata eller annan allmän plats. Ingår vägen icke i mark, som är avsedd
till gata eller annan allmän plats, skall fortfarande 79 a § lagen örn expropriation
äga tillämpning, örn vägen blir obehövlig och indrages.

Innehaves allmän väg av väghållningsdistriktet med vågrätt, övergår, såsom
förut framhållits, vågrätten å staden. Detta måste vara fallet, vare
sig vägen är belägen å område, som icke ingår i stadsplan eller stomplan, eller
vägen framgår genom planlagt område. Enligt 10 § första stycket lagen den
16 maj 1930 örn vågrätt skall emellertid nämnda lag icke äga tillämpning inom
område, som ingår i fastställd stadsplan. Inom den del av stadens område,
som ej ingår i stadsplanen, är däremot lagen tillämplig med iakttagande av
vad i 10 § andra stycket är stadgat. Bestämmelsen i 10 § första stycket
ansluter sig till det nu gällande stadgandet i 1 kap. 15 § fastighetsbildningslagen,
att allmän väg, som enligt fastställd stadsplan ingår i gatumark, till -

Kungl. Majlis proposition nr 79.

185

faller staden utan ersättning. Detta stadgande anses innebära, att äganderätten
till vägmärken övergår till staden, då efter stadsplanens fastställande
anspråk därom framställes. Det är med berörda bestämmelse ej avsett, att
vägrätten skall upphöra före nämnda tidpunkt. Under en avsevärd tid kan
vägen vara erforderlig för den allmänna trafiken, innan stadsplanen genomföres.
Då nu i förevarande paragraf uttalas, att örn allmän väg ingår i mark,
som enligt stadsplan eller stomplan är avsedd till gata eller annan allmän
plats, vägmärken skall tillfalla staden, i den man den tages i anspråk för avsett
ändamål, synes stadgandet i 10 § första stycket lagen örn vågrätt böra så
ändras, att därav framgår, att nämnda lag icke äger tillämpning, sedan vägmärken
i enlighet med fastställd stadsplan eller stomplan tagits i anspråk
för gata eller annan allmän plats. Tages vagmark i anspråk under tid, då
rätt till ersättning enligt 3 § lagen örn vågrätt kan göras gällande, bör staden
svara för sådan ersättning. Bestämmelse härom synes jämväl böra upptagas
i 10 § första stycket lagen örn vågrätt. Blir vägen, till den del den
icke ingår i gata eller annan allmän plats, obehövlig och indrages, upphör vägrätten
enligt 9 § lagen örn vågrätt.

23 §.

Lagrådet:

Då i denna paragraf bestämmelser givas om enskild väg för två eller flera
fastigheter, avses därmed enskild väg, till vars begagnande en lagligen gällande
rättighet föreligger för minst två fastigheter, således ej blott en väg,
vars begagnande för två fastigheter ägaren av en annan fastighet är pliktig
underkasta sig, utan ock en väg, vars begagnande tillkommer såväl den fastighet,
över vars mark vägen framgår, som även en annan fastighet. Väg kan, på
sätt framhållits av departementschefen, hava avsatts eller annorledes utlagts
vid lantmäteriförrättning; rätt till väg kan ock grundas på lagstiftningen angående
enskilda vägar, på upplåtelse av den tjänande fastighetens ägare eller på
urminnes hävd. Ett allenast faktiskt begagnande av väg över annans mark
kan ej åberopas. Att märka är vidare, att örn upplåtelse ägt rum efter 1875
års utgång, rätten till vägen är sakrättsligt skyddad allenast örn upplåtelsen
skett skriftligen och inteckning meddelats. I annat fall kan staden göra bestämmelserna
i paragrafen gällande, allenast örn den tjänande fastigheten,
då stadsplanen eller stomplanen fastställes, fortfarande äges av upplåtaren eller
någon, som är lika med honom bunden av upplåtelsen. Detta är av betydelse
i det fall, att vid försäljning från fastighet av jordområde för bebyggande
viss mark förutsatts skola användas till samfälld väg för det försålda
jordområdet och annan fastighet, ehuru uttrycklig upplåtelse icke föreligger.

Har för område, som ingår i stadsplan eller stomplan, dessförinnan byggnadsplan
varit fastställd, gäller ifrågavarande stadgande jämväl beträffande
mark, som för två eller flera fastigheter nyttjas såsom väg enligt 65'' §.

Med bestämmelsen i förevarande paragraf första stycket avses att tillerkänna
staden rätt att taga sådan vagmark, som enligt stadsplan eller stom -

186

• Kungl. Majlis proposition nr 79.

plan är avsedd till gata eller annan allmän plats, i anspråk och nyttja vägmärken
för nämnda ändamål. Innan vägmärken tagits i anspråk till gata eller
annan allmän plats, föreligger icke rätt för staden att nyttja vägen, utan denna
är fortfarande att betrakta såsom enskild väg till förmån för de fastigheter
den tjänar. Ett förtydligande av den föreslagna lagtexten i berörda hänseende
synes erforderligt.

Lagrådet har intet att erinra mot förslaget, såvitt därigenom staden tillerkännes
rätt att utan ersättning till vägens innehavare taga i anspråk och nyttja
vagmark i den omfattning, varom nyss är sagt. Då stadens berörda rätt icke
skall vid exekutiv auktion vika ens för äldre sakrätt till vägmärken, synes det
riktigt att, på sätt som föreslagits, i huvudsaklig överensstämmelse med stadgandena
i lagen örn vågrätt tillerkänna innehavare av intecknad fordran eller
annan rättighet, för vilken vägmärken svarar, ersättning för förlust till
följd av stadens rätt att taga vägmärken i anspråk och nyttja denna. Ersättningsrätt
hör således tillerkännas innehavare av sådan sakrätt, som, därest ifrågavarande
bestämmelse ej funnits, icke skulle hava vikit för rätten till vägen,
d. v. s. intecknad fordran eller annan sakrätt med bättre rätt än vägupplåtelsen
(jfr 25 § i kommittéförslaget). Då denna tanke icke fullt uttryckes genom
den föreslagna lydelsen, synes jämkning däri böra äga rum.

Särskild bestämmelse om preskription av dylikt ersättningsanspråk har icke
upptagits, och i remissprotokollet har uttalats, att vanlig preskriptionstid bör
gälla. Det torde dock vara tvivelaktigt, från vilken tid preskription i sådant
fall skall anses löpa. I fråga örn villkorlig fordran, grundad å ett rättsförhållande
beroende på avtal, anses tiden för avtalet och ej villkorets inträffande
bilda utgångspunkten för preskription (jfr N. J. A. 1930 s. 27 och där anförda
rättsfall). Det innehavare av intecknad fordran tillkommande ersättningsanspråket
skulle således icke preskriberas från den tidpunkt, då vid fordringens
indrivning förlust uppkommit. Och det kan ifrågasättas, huruvida icke enligt
rådande rättsuppfattning utgångspunkten för preskriptionen bör anses vara
tiden för stadsplanens eller stomplanens fastställande och ej den tidpunkt, då
vägmärken tages i anspråk till gata eller annan allmän plats. Med hänsyn härtill
synes en preskriptionsbestämmelse erforderlig. Då en verklig förlust på grund
av intagandet av vagmark till gata eller annan allmän plats ytterst sällan
torde uppkomma, synas betänkligheter icke möta mot att såsom utgångspunkt
för preskription stadga tiden för stadsplanens eller stomplanens fastställande.
Skulle en inteckningshavare befara förlust, kan han i regel, innan preskriptionstiden
utgått, uppsäga sin fordran och efter indrivningsförsök få förlusten
fastställd. I denna paragraf andra stycket synes därför — jämväl i överensstämmelse
med stadgandena i lagen örn vågrätt — böra upptagas en bestämmelse
av innehåll, att den, som vill framställa ersättningsanspråk, skall
anhängiggöra sin talan, örn han är innehavare av fordran, inom tio år och eljest
inom två år från det stadsplanen eller stomplanen fastställdes.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

187

27 §.

Lagrådet:

Har, efter det ett år förflutit från tomtindelnings fastställande, ägare av
tomtdel före staden anhängiggjort talan örn inlösen, må enligt förevarande paragraf
av staden väckt talan icke bifallas, med mindre tomtdelsägarens talan
ej leder till tomtens förenande i en ägares hand. Av en sammanställning med
bestämmelserna i 26 och 32 §§ synes följa, att det av tomtdelsägaren anhängiggjorda
målet skall, utan hänsyn till stadens talan, handläggas enligt nämnda
bestämmelser och således ägare av andra tomtdelar vara berättigade dels att
utan ny stämning inträda i målet och dels att, örn den tomtdelsägare, vars
lösningsanspråk bifallits, brister i erläggandet av löseskillingen, utöva lösningsrätt
i dennes ställe. Handläggningen av stadens talan måste därför vila,
till dess den i 26 § andra stycket stadgade tid av tre månader från det löseskillingen
skolat erläggas gått till ända. Mot en sådan ståndpunkt har lagrådet
intet att erinra, då stadens lösningsrätt bör vara subsidiär.

Enär sålunda stadens talan skall handläggas för sig i särskilt mål, blir följden,
att sedan målet åter företagits, ny expropriationsnämnd skall utses med
tillämpning av huvudregeln i 27 § expropriationslagen och ny värdering äga
rum.

28 §.

Lagrådet:

Stads lösningsplikt beträffande planlagd mark är för närvarande reglerad
genom stadganden i 1 kap. 14, 18 och 19 §§ fastighetsbildningslagen. Lösningsplikten
avser dels gatumark och dels tomtdelar. För att staden skall
vara pliktig att lösa gatumark kräves, att sedan tomtindelning skett, markägaren
efter gatumarkens frånskiljande ej har kvar hel byggnadstomt invid densamma.
I fråga örn tomtdelar gäller, att därest, sedan ett år förflutit från det
tomtindelningen fastställdes, särskilda delar av tomt äro i olika ägares hand,
staden är skyldig lösa tomtdelarna, dock ej tomtdel, som utgör mer än halva
tomten, örn återstoden är obebyggd.

Att den sålunda gjorda regleringen av lösningsplikten är i flera hänseenden
otillfredsställande, framgår med full tydlighet av förarbetena till det remitterade
förslaget. Det är alltså uppenbarligen av stor vikt, att en annan och
bättre ordning införes. Därvid bör tillses, i första rummet att den nya ordningen
verkar så rättvist som möjligt för såväl staden som markägarna, men
därjämte att den, örn så låter sig göra, är enhetlig i fråga örn all mark, som kan
bliva föremål för inlösen.

Har i stadsplan eller stomplan bestämts, att mark skall användas för annat
ändamål än enskilt bebyggande, »och är markens ägare till följd härav betagen
möjlighet att nyttja marken på sätt, som står i skäligt förhållande till markens
värde», är staden enligt förevarande paragraf skyldig lösa marken. Yad sålunda
föreslagits innefattar i förhållande till gällande rätt flera betydelsefulla
olikheter.

188

Kungl. Maj :ts proposition nr 79.

Den enhetliga norm för lösningspliktens förefintlighet, som fått sitt uttryck
i de citerade orden, är enligt departementschefen avsedd att innebära, att
markägaren ■— vid prövning av omständigheterna just i hans fall —- finnes
utan hinder av de inskränkningar i förfoganderätten, som följa av fastställd
plan, kunna nyttja marken på sätt, som ur ekonomisk synpunkt icke står i
uppenbart missförhållande till markens värde (jfr uttalanden i enahanda riktning
av kommittén beträffande tolkningen av de uti dess förslag, 31 §,
ifrågasatta liknande bestämmelserna). Med den angivna innebörden — vilken
emellertid torde icke oväsentligt skilja sig från den, vartill ordalydelsen närmast
föranleder -— synes den ifrågasatta normen innefatta en skälig avvägning
mellan stadens och markägarens stridiga intressen. Lagrådet finner sig
därför kunna tillstyrka vad härutinnan föreslagits, under förutsättning att lagtexten
avfattas så, att den ger uttryck åt vad som avsetts, exempelvis därigenom
att de ovan citerade orden utbytas mot: »och kan markens ägare till
följd härav nyttja marken allenast på sätt, som står i uppenbart missförhållande
till markens värde». I annat fall lärer lösningsplikten —■ jämväl med hänsyn
till den utsträckning av densamma, som departementschefen upptagit och
lagrådet därutöver ämnar föreslå — understundom kunna bliva alltför betungande
för staden; det är nämligen att antaga, att expropriationsnämnderna
snarare komma att följa lagrummets ordalydelse än den här ovan såsom den
riktiga betecknade tolkningen av lagbudet.

Utan särskilt stadgande torde det vara klart, att, på sätt ock under förarbetena
framhållits, ett en gång gjort avvisande av ett lösningsanspråk icke
lägger hinder i vägen för markägaren att, vid förändrade förhållanden, ånyo
framställa anspråket.

Enligt paragrafen föreligger lösningsplikt, då marken skall jämlikt bestämmelse
i stadsplan eller stomplan användas för annat ändamål än enskilt bebyggande.
Såsom departementschefen framhållit, torde även annan av stadsplan
föranledd inskränkning i förfoganderätten över mark än nybyggnadsförbud
kunna — låt vara endast mera undantagsvis — vara av sådan betydelse, att staden
bör äga plikt att lösa marken. Detsamma gäller tydligen örn bestämmelse,
meddelad i stomplan. Härutinnan lärer vad som föreslagits vara väl
grundat.

Däremot synes det möta betänkligheter att, såsom i förslaget skett, fritaga
staden från all lösningsplikt beträffande tomtdelar. Till motivering för en
sådan -— förut icke ifrågasatt -—- ändring av gällande lag har allenast åberopats
den i 26 § införda rätten för ägare av tomtdel att lösa tomtens övriga delar.
Denna i och för sig erkännansvärda nyhet torde dock knappast vara av
beskaffenhet att skäligen böra medföra borttagandet av den förefintliga lösningsplikten.
Tvärtom lärer det, med hänsyn till den i förevarande paragraf
föreslagna normen för stads lösningsplikt samt normens avsedda innebörd, vara
anledning att utsträcka lösningsplikten till att avse tomtdelar, oberoende
av storleken.

Det synes nämligen vara otvivelaktigt att, i saknad av lösningsplikt med
denna omfattning, tomtdelsägare skulle i många fall, oaktat den omförmälda

Kungl. Maj :ts proposition nr 79.

18!)

lösningsrätten, oförskyllt licia avsevärt förfång, liksom att detta ofta komme
att drabba personer, vilka icke utan svårighet kunde bära förlusten. Man
tänke sig exempelvis det fall, att ägare av tomtdel har å denna uppförd en
byggnad, som är i behov av fullständig ombyggnad eller av annan förändring
med karaktären av nybyggnad, men att ägaren är ur stånd att uppbringa den
erforderliga löseskillingen för återstoden av tomten, kanske redan därför att
å denna mark skjuter in någon del av ett grannen tillhörigt, i gott stand varande
hus och att till följd härav inlösen är, ekonomiskt sett, utesluten. Om då
grannen av en eller annan anledning icke utövar sin lösningsrätt till tomtdelen
— även han är måhända i mindre goda omständigheter eller ock kan han
anse onödigt att förvärva ytterligare en tomt — bliva på grund av rådande nybyggnadsförbud
ägarens möjligheter att nyttiggöra tomtdelen väsentligt in
skränkta, där de ej rent av försvinna. Eller man tage det fall, att ägaren av
ett markområde, t. ex. genom att staden begagnar sin rätt att lösa gatumarlc
och den ene grannen sin rätt till inlösen av tomtdel, mister så mycket mark,
att därefter för ägaren återstår endast en — i annan tomt ingående -—- tomtdel
av föga användbar beskaffenhet, samt han av ekonomiska skäl icke förmår att
med anlitande av sin lösningsrätt skaffa sig hel tomt och varken den andre
grannen eller staden vill lösa den kvarvarande tomtdelen. Exemplen kunde
mångfaldigas (jfr kommitténs betänkande s. 204—206).

Att staden skulle genom en lösningsplikt av den nu ifrågasatta omfattningen
bliva alltför hårt betungad, synes icke vara att befara dels med hänsyn till
tomtdelsägares lösningsrätt och dels på grund av den meranämnda, mot markägaren
— åtminstone enligt motiven till paragrafen — rätt stränga normen.
I detta sammanhang bör särskilt framhållas, att kommittén, som i likhet med
departementschefen föreslagit rätt för ägare av tomtdel att lösa återstoden
av tomten, ändock velat ålägga staden, under angivna förutsättningar, lösningsplikt
till tomtdel samt att de sakkunniga intagit enahanda ståndpunkt.

På grund av det anförda hemställer lagrådet — som dock därvid utgår
ifrån att den omförmälda allmänna normen för stads lösningsplikt lagfästes
med en ordalydelse i enlighet med motiven —- att lösningsplikten i fråga örn
tomtdelar, i stället för att borttagas, utsträckes till att avse sådana oavsett deras
storlek. Lösningsplikten lärer emellertid icke böra inträda, förrän tiden
för tomtdelsägares företrädesrätt till inlösen tilländagått, d. v. s. sedan ett år
förflutit från tomtindelningens fastställande eller, i det fall, varom förmäles i
86 §, från lagens ikraftträdande.

Godtages vad lagrådet sålunda ifrågasatt, synes bestämmelse därom lämpligen
kunna införas såsom ett nytt andra stycke i förevarande paragraf. Samtidigt
torde erforderlig jämkning vidtagas såväl beträffande slutorden i paragrafens
tredje (nuvarande andra) stycke som ock i 86 §.

Under den nyss angivna förutsättningen lärer jämväl följande vara att
beakta. Även efter det omförmälda tid av ett år utlöpt och stadens plikt att
lösa tomtdel därmed kan vara för handen, kvarstår rätten för ägare av tomtdel
att lösa tomtens övriga delar. Om en tomtdelsägare efter årets utgång väcker
talan om utövande av sådan rätt, synes den utsikt till inlösen enligt 26 §, som

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

därmed föreligger, medföra, att bestämmelserna i förevarande paragraf om
lösningsplikt beträffande tomtdel tillsvidare icke kunna bringas till tillämpning.

30 §.

Lagrådet:

Enligt gällande lag (1 kap. 21 § fastighetsbildningslagen) äger i de fall,
då lösningsplikt åligger staden, såväl markägaren som staden göra ansökan
örn stämning för inledande av det expropriationsförfarande, varigenom den
markägaren tillkommande ersättningen skall fastställas. I kommitténs förslag
(31 §) har lösningsplikten såtillvida erhållit förändrat innehåll, att den gjorts
beroende av en prövning, huruvida utan hinder av nybyggnadsförbud marken
kan av ägaren på skäligt sätt utnyttjas. Med denna ståndpunkt har kommittén
funnit uppenbart, att expropriationsfrågans anhängiggörande bör ankomma
på markägaren, och i enlighet härmed har 33 § 6 punkten i kommittéförslaget
blivit avfattad.

Beträffande förutsättningarna för stadens lösningsplikt utgår det remitterade
förslaget i det väsentliga från samma grunder som kommitténs. Den
formulering paragrafen erhållit giver emellertid vid handen, att ansökan örn
stämning skall kunna göras ej endast av markägaren utan även av staden.

Örn lösningsplikten bestämmes på sätt som skett i 28 §, lärer expropriationsförfarande
icke kunna komma till stånd utan medverkan av markägaren; mot
hans bestridande skulle ett av staden framställt lösningsanspråk näppeligen
kunna bifallas. Ett stadgande örn rätt för staden att i detta fall påkalla expropriationsförfarande
måste därför anses oegentligt. Markägarens rätt att
göra stämningsansökan är visserligen i och för sig självfallen, men på grund
av den i 29 § lämnade hänvisningen till expropriationslagen torde en särskild
bestämmelse, varigenom denna markägarens befogenhet fastslås och tillika staden
uteslutes från sådan rätt, icke böra saknas i stadsplanelagen. Denna bestämmelse
bör enligt lagrådets mening avfattas i överensstämmelse med vad
kommittén härutinnan föreslagit. Vidtages sådan ändring av det remitterade
förslaget, vinnes jämväl det förtydligande, att 30 § angives gälla blott det fall,
som avses i 28 §.

35 §.

Lagrådet:

Motsvarande stadgande i fastighetsbildningslagen och i de tidigare förslagen
avser endast blivande gatumark. Det lärer ock vara allenast beträffande
sådan mark som ett särskiljande av själva markens värde från värdet å
byggnader och andra tillbehör eller kännedom örn olika värdesättning för skilda
delar av marken kan äga betydelse. Stadgandet är nämligen föranlett uteslutande
av hänsyn till en kommande värdering av sådan gatumark, för vilken
tomtägare jämlikt 46—48 §§ har att gälda ersättning till staden. Beträffande
övrig mark synes en dylik specificering av värdet vara utan gagn. Lagrådet
hemställer därför, att genom tillägg till paragrafen dess tillämpning begränsas
till mark, som är avsedd till gata eller annan allmän plats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

191

3G §.

Lagrådet:

Om vad lagrådet erinrat vid 23 § vinner beaktande, bör därav påkallad jämkning
i lydelsen av förevarande paragraf äga rum. I allt fall lärer, då i sista
punkten torde avses kostnad för iordningställandet av gata eller annan allmän
plats, ett förtydligande av denna punkt böra vidtagas.

42 §.

Lagrådet:

Enligt de föreslagna bestämmelserna i utkastet till byggnadsstadga bör vid
uppgörande av stadsplan tillses, att noggrann hänsyn tages till markens höjdoch
grundförhållanden samt förefintliga möjligheter för vattnets avledande
(§ 15), och skall stadsplanekartan vara åtföljd av utredning angående sättet
därför (§ 18). Frågan örn sättet för vattnets avledande från område, som ingår
i stadsplan, är således en stadsplanefråga. Och i förevarande paragraf
föreskrives, att gata vid upplåtandet skall vara försedd med nödig anordning
för vattnets avrinnande. Har emellertid i enlighet med hälsovårdsstadgans bestämmelser
(16 och 30 §§) föreskrivits, att underjordisk avloppsledning skall
finnas för bortledande av spillvatten och flytande orenlighet, skall sådan avloppsledning
av föreskriven beskaffenhet vara nedlagd i gatan vid dess upplåtande,
där ej anstånd medgives. Frågan huruvida underjordisk avloppsledning
erfordras skall således ej prövas enligt stadsplanelagstiftningen, och synes
på grund härav någon jämkning böra äga rum i avfattningen av sista punkten
i förevarande paragrafs andra stycke.

43 §.

Lagrådet:

Såsom skäl för upptagande i stadsplanelagstiftningen av ett stadgande motsvarande
denna paragraf har kommittén anfört, att städer stundom begagnat
sin rådighet över ledningar för vatten och annat till att såsom villkor för
tomts anslutning till dessa ledningar uppställa mer eller mindre långt gående
krav på deltagande i gatukostnaderna. Enligt kommitténs uppfattning bör —
sedan sättet för bestämmande av tomtägares bidragsskyldighet i fråga örn
anläggning av gata och kloakledning reglerats i lag ■— utvägen att på annat
sätt godtyckligt uttaga bidrag av ifrågavarande art upphöra.

Vår förvaltningsrättsliga praxis från de båda senaste årtiondena erbjuder
åtskilliga exempel på att städer och med dem härutinnan jämställda kommuner
visat benägenhet att begagna den monopolställning, kommunen innehar i
fråga örn tillhandahållande av vatten, gas och elektrisk kraft, till att framtvinga
fullgörandet av vissa krav emot enskilda medlemmar av kommunen
eller grupper av sådana. Härvid kommer i betraktande ej blott sådant tillvägagående,
varom kommittén erinrat, utan även anspråk mot fastighetsägarna
att för ledningarnas begagnande erlägga avgifter, vilka i själva verket
varit att anse såsom en i denna förtäckta form upptagen beskattning för kom -

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

munens allmänna ändamål. Jämväl Ilar förekommit, att avstängning från
ledning använts såsom tvångsmedel för förfallna avgifters uttagande hos annan
än den, som varit för dem lagligen ansvarig, eller för att utverka befrielse för
kommunen att fullgöra ersättningsskyldighet i vissa avseenden. Då i talrika
fall av nu antydd innebörd kommunala beslut kommit under regeringsrättens
prövning, hava de upphävts (jfr regeringsrättens årsbok, bland annat
1910 s. 294, 1914 s. 59, 1918 s. 123, 1923 s. 63 och 173 samt 1930 s. 95). De
hava funnits stridande mot den å kommunallagarnas allmänna principer grundade
likställigheten mellan kommunens medlemmar i fråga örn skattskyldighet
till kommunen och örn rätt att tillgodonjuta sådana kommunala anordningar,
vilka avse gemensamt gagn och allmänna behov. Denna tillämpning av
likställighetsgrundsatsen innebär tydligen icke, att det skulle vara kommunen
förmenat att för ledningarnas begagnande fastställa avgifter, lämpade efter
kostnaderna för ledningarnas anläggande och underhåll eller efter förbrukningen
och på sådan grund av en i viss mån växlande storlek för särskilda fastigheter.
En dylik begränsning av kommunens förfoganderätt hade emellertid
icke iakttagits i här åsyftade fall.

Bestämmelser örn kommunernas verksamhet och beslutanderätt i angelägenheter,
vilka tillhöra området för deras självförvaltning, böra uppenbarligen
icke i stadsplanelagstiftningen upptagas i vidsträcktare omfattning än som
med nödvändighet följer av denna lagstiftnings särskilda karaktär och ändamål.
Av vad nyss anförts torde emellertid framgå, att ett stadgande sådant som
det i 43 § föreslagna icke kan anses erforderligt för det av kommittén angivna
syftet att förhindra ett oskäligt betungande av tomtägarna. Den rättsuppfattning,
av vilken bestämmelsen bomme att utgöra en tillämpning, har vunnit
fullt erkännande genom en numera stadgad administrativ praxis, som äger
stöd i kommunallagarnas allmänna grunder. Bortgången av denna praxis, vilken
för övrigt har större räckvidd än det här närmast avsedda fallet, lärer
icke vara beroende därav, att stadsplanelagen kommer att innehålla en motsvarande
föreskrift. Då de civilrättsliga verkningarna av ett dylikt kommunalt
avgörande icke lämpligen kunna upptagas till reglering i detta begränsade
sammanhang, torde ej heller från denna synpunkt den föreslagna bestämmelsens
införande i stadsplanelagen vara påkallat.

Vid dessa förhållanden finner sig lagrådet böra hemställa, att 43 § må utgå.

Anses en bestämmelse av detta innehåll likväl böra kvarstå, må erinras,
att med den avfattning paragrafen erhållit törhända icke kan uppnås åsyftad
verkan. Då villkoren för anslutning till ledning faktiskt torde ensidigt
fastställas av staden, är det ingalunda uteslutet, att »de i staden i allmänhet
gällande villkor» kunna mot tomtägarna eller särskilda kategorier av dem
innefatta sådan obillighet, mot vilken stadgandet är avsett att vara riktat.
En bestämmelse, som i verkligheten drabbar endast en viss tomtägare, kan
lätteligen givas en generell avfattning. För att träffa missbruk av stadens
övermakt i förhållandet till tomtägarna synes paragrafen böra undergå sådan
omformulering, att den kommer att mera allmänt hänföra sig till oskäliga
anspråk eller godtyckligt förfarande från stadens sida i fråga örn villkoren

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

193

för dessa ledningars begagnande. Närmare anvisning för bedömandet av särskilda
fall lärer en dylik lagregel dock knappast giva utöver de grunder,
vilka, efter vad nu erinrats, rådande rättstillämpning redan visat sig följa.

44 §.

Lagrådet:

I de fall, då enligt stadsplan gata är dragen genom trafik-, skydds- eller
säkerhetsområde, äger staden lösningsrätt till den för gatan avsedda marken
enligt 21 §. Men de örn tomtägares bidrag till stads gatukostnad föreslagna
bestämmelserna äro ej av beskaffenhet att kunna vinna tillämpning beträffande
gatan. Med det i denna paragraf föreslagna stadgandet avses dock ej att bereda
staden möjlighet att av innehavaren av sådant område påkalla bidrag
till gatukostnad.

I förevarande paragraf avses åtgärder av mer eller mindre säregen beskaffenhet,
som — på sätt av kommittén framhållits (s. 157) — ofta måste vidtagas
för åstadkommande av samfärdselled till eller genom ifrågavarande områden,
exempelvis viadukt, brobyggnad eller tunnel. Örn ej någon bestämmelse
rörande anordnande av sådan samfärdselled upptages i stadsplanelagstiftningen,
blir följden, att staden är hänvisad till att hos Kungl. Majit göra
ansökan örn expropriation för förvärv av mark eller av nyttjanderätt eller
servitut till möjliggörande av sådan samfärdselleds anordnande över eller under
jorden. Emellertid bör beaktas, att innehavaren av område, som här avses,
måste åtminstone i ett stort antal fall anses äga nytta av samfärdselledens
anordnande. Är det fråga örn samfärdselled till ett dylikt område, är det
ofta uppenbart, att innehavaren av området har nytta av leden. Men även
då det är fråga örn samfärdselled genom området, kan anordnandet vara till
nytta för innehavaren av området, t. ex. på den grund att denne därigenom
befrias från kostnader och olägenhet av däröver tidigare på annat sätt framgående
trafik (jfr N. J. A. 1930 s. 49 och där anförda rättsfall). Vidare bör
beaktas, att uppväxandet av ett samhälle omkring ett sådant område, t. ex.
ett järnvägsområde, kan medföra en så avsevärd nytta för järnvägen, att för
samhällets växt och trevnad erforderliga åtgärder måste anses vara till gagn
även för denna. Emellertid skulle, örn staden hänvisades allenast till bestämmelserna
i expropriationslagen, bliva följden, att hänsyn till nyttan allenast
kunde i begränsad omfattning tagas vid bestämmandet av ersättning för intrång
på grund av anläggningen.

Liksom den nytta tomtägare anses i allmänhet äga av gatas utläggande
medför förpliktelse för denne att bidraga till gatukostnad, bör emellertid den
nytta, innehavare av här avsett område kan äga av samfärdselleden, kunna
för honom medföra skyldighet att deltaga i kostnaderna för ledens anordnande.
En bestämmelse i förevarande paragrafs syfte är därför erforderlig.

Kan enighet ej vinnas mellan staden och innehavaren av området därom,
huruvida en samfärdselled behöves eller på vilket sätt den bör anordnas, synes
det lagrådet lämpligt att, såsom föreslagits, avgörandet träffas av Kungl.
Majit.

Bihang till riksdagens protokoll 1981. 1 sami. 00 haft. (Nr 79.) 13

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

I fråga om skyldigheten att deltaga i kostnaderna för samfärdselledens anordnande
kunna fasta regler liknande dem om bidrag till gatukostnad ej
givas. I varje särskilt fall måste, örn enighet ej vinnes, en prövning ske av
den nytta innehavaren av området kan anses äga av samfärdselledens anordnande.
Att till Kungl. Majit överlämna denna prövning och bestämmandet
på grundval därav av den andel i kostnaderna, för vilken områdets innehavare
bör vara ansvarig, synes emellertid icke lämpligt. I vissa över kommitténs
förslag avgivna yttranden har framhållits, att i dessa frågor staden ej
sällan kommer att stå emot statens affärsdrivande verk, därvid lätt ett avgörande
i administrativ ordning kan framstå såsom påverkat av hänsyn till statliga
intressen. Och det torde vidare, vare sig tvist uppkommit mellan staden
och statens verk eller mellan staden och enskilda, vara för svensk rättsuppfattning
främmande att överlämna avgörandet av en sådan fråga till administrativ
myndighet. Den bör närmast tillkomma domstol eller expropriationsnämnd.
Det senare alternativet torde vara att föredraga. De överväganden, på vilka
frågans avgörande är beroende, stå nära de överväganden expropriationsnämnd
understundom har att företaga vid bestämmande av ersättning för intrång.

Lagrådet anser sålunda, att örn enligt stadsplan samfärdselled skall anordnas
till eller genom trafik-, skydds- eller säkerhetsområde samt staden och
den, som förfogar över området, ej kunna enas örn de åtgärder, som böra vidtagas,
Konungen bör äga förordna därom. Den, som förfogar över området,
bör vara pliktig deltaga i kostnaderna för samfärdselledens anordnande, i
den mån han kan anses äga nytta av densamma. Bland kostnaderna måste
jämväl beräknas ersättning för intrång, som genom samfärdselleden kan tillskyndas
honom. Har han nytta av samfärdselleden, kommer ersättningen för
intrång att avräknas å hans andel i kostnaderna. Uppstår tvist örn skyldighet
att deltaga i kostnaderna, bör denna avgöras av en nämnd, som på endera
partens ansökan tillsättes i den ordning lagen örn expropriation föreskriver.

I fråga om gottgörelse till nämnden och annan kostnad för förrättningen
torde böra gälla, att gottgörelsen skall gäldas av staden, då staden tillerkänts
lägre belopp än staden fordrat av den, som förfogar över området, men eljest
av denne.

46 §.

Lagrådet:

Enligt gällande lag blir stad genom ny gatas upplåtande till allmänt begagnande
berättigad att av ägare till tomt vid gatan bekomma ersättning för värdet
av gatumarken utmed tomten intill gatans mitt, dock ej till större bredd
än 9 meter. I förevarande paragraf föreslås den ändringen i vad sålunda finnes
stadgat, att tomtägarens ersättningsskyldighet skall avse hälften av värdet
av den mark, som erfordras för gatans utläggning framför tomten intill
en bredd, motsvarande den å tomten enligt stadsplanen tillåtna hushöjden, ökad
med en fjärdedel av samma höjd. Med avseende å vad departementschefen anfört
såsom motivering härför — vilket vinner stöd av innehållet i ett för lagrådet
tillgängligt yttrande av stadsplanedirektören A. Lilienberg — lämnar

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

195

lagrådet det remitterade förslaget i denna del utan anmärkning; och Ilar lagrådet
ej heller något att erinra mot de föreslagna ändringarna i enahanda riktning
av bestämmelserna örn tomtägares ersättningsskyldighet för gatumark
i fall av gammal gatas vidgning.

Gatumarksersättningen skall enligt gällande bestämmelser av tomtägaren
utgivas, i det fall att gatan är ny, då efter stadsplans fastställande nybyggnad
blivit å tomten uppförd, dock ej innan gatan upplåtits för allmänt begagnande,
samt, i det fall att gammal gata vidgas, då, efter det beslutet örn vidgningen
fastställts, högre byggnad än förut tillåtits blivit uppförd, dock ej innan gatan
framför tomten vidgats. Bestämmelserna torde innebära, att båda de nämnda
förhållandena — uppförandet av nybyggnaden eller den högre byggnaden samt
upplåtandet av gatan eller gatuvidgningcn — måste föreligga, ej blott för att
ersättningen skall vara förfallen till betalning, utan även för att ersättningsskyldigheten
överhuvud skall hava inträtt. Denna tolkning synes desto rimligare,
som gällande rätt i avseende å fordringspreskription eljest skulle, örn
nybyggnaden eller den högre byggnaden verkställdes först mera än tio år efter
gatans eller gatuvidgningens upplåtande, medföra, att fordringen kunde preskriberas,
innan det andra för betalningsskyldigheten avgörande faktum -—
uppförandet av nybyggnaden eller den högre byggnaden — ännu inträtt. Stadgandet
i 47 § första stycket lärer icke innefatta någon ändring i det hänseende,
varom här är fråga.

Det torde emellertid vara avsett, att redan genom gatans eller gatuvidgningens
upplåtande för allmänt begagnande skall inträda viss rättsverkan beträffande
gatumarksersättningens beräknande, nämligen såvitt angår den gatubredd,
som skall ersättas. Staden lärer icke kunna å en först efter upplåtandet
vidtagen stadsplaneändring, varigenom tillåtes högre hushöjd vid gatan än som
förut var medgiven, grunda rätt att av tomtägare, som bygger efter stadsplaneändringen,
utfå ersättning för större gatubredd än han vid tidigare byggande
skulle varit skyldig ersätta; genom upplåtandet har den ersättningsgilla ga tubredden
en gång för alla fixerats. Vad sålunda synes vara åsyftat bör enligt
lagrådets mening uttryckligen utsägas i första stycket av förevarande paragraf,
t. ex. genom införande, framför orden »tillåtna hushöjden», av uttrycket
»vid gatans upplåtande». Godkännes denna hemställan, lärer följden bliva,
att någon omformulering erfordras beträffande den i paragrafens andra stycke
gjorda hänvisningen till första stycket; det är ju gatuvidgningens och icke den
gamla gatans upplåtande, som här är avgörande. Att tomtägare, som med stöd
av honom jämlikt 13 § meddelad dispens bygger högre än i stadsplanen tillåtes,
icke på den grund är pliktig utgiva större ersättning än eljest, lärer med den
ordalydelse första stycket i förevarande paragraf erhållit vara klart. I fall,
där sådan dispens kan förväntas bliva given, står det — liksom i det först
nämnda fallet — staden fritt att redan före gatans eller gatuvidgningens upplåtande
söka få stadsplanen ändrad.

Ingår i gata mark från allmän väg eller mark från enskild väg, som staden
jämlikt 23 § nyttjar, skall enligt förevarande paragraf första stycket sista
punkten vid ersättningsskyldighetens bestämmande vägmärken ej inräknas i

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

gatubredden. Denria bestämmelse överensstämmer med vad för närvarande
jämlikt 1 kap. 36 § fastighetsbildningslagen gäller för det fall, att allmän väg
ingår i gatumark. Såsom i remissprotokollet framhållits, bör ersättning ej utgå
för vagmark, som tillfallit staden utan lösen. Ifrågavarande bestämmelse
är emellertid tillämplig ej blott då allmän väg utan lösen tillfallit staden enligt
22 §, utan jämväl då stad såsom väghållningsskyldig inom sitt område anlagt
allmän väg och för sådant ändamål förvärvat mark. Härutinnan överensstämmer
förslaget med gällande lag. Om däremot köping eller annat stadsliknande
samhälle på landet jämlikt 9 § lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet tillhandahållit väghållningsdistriktet
mark till allmän väg, som efter den 1 januari 1928 byggts inom samhällets
planlagda område, skall inskränkning ej äga rum i tomtägarens skyldighet att
betala gatumarksersättning. Bestämmelse härom är upptagen i sistnämnda
lagrum, och laar erforderlig jämkning i lydelsen föreslagits.

Den avfattning tredje stycket i förevarande paragraf erhållit synes icke under
alla förhållanden leda till vad därmed får anses vara åsyftat. Tomtägarens
ersättningsskyldighet, som enligt gällande lag avser gatumarken utmed
tomten intill gatans mitt med viss maximibegränsning av bredden, skall enligt
nämnda stycke omfatta halva värdet av all gatumark framför tomten, likaledes
med viss begränsning av bredden. Tomtägare, som avstått marken på sin
sida av gatan, bör således icke därmed vara för varje fall fritagen från ersättningsskyldighet,
men skall, sedan den å honom belöpande hälften av ersättningen
uträknats, äga att därifrån avdraga värdet av den överlåtna marken.
Grannen på andra sidan gatan åter är oavsett den skedda överlåtelsen fortfarande
skyldig ersätta staden halva värdet av gatumarken utan någon avräkning.
Det sålunda ändrade beräkningssättet inverkar särskilt, där markens
värde icke är enahanda över gatans hela bredd. Lagrådet hemställer fördenskull,
att ifrågavarande stycke i paragrafen måtte i angivet syfte omformuleras.

47 §.

Lagrådet:

Rörande innebörden av första stycket i denna paragraf hänvisar lagrådet till
sitt yttrande därom vid 46 §.

Vad i nämnda stycke sägs örn verkan av gatas upplåtande till allmänt begagnande
är avsett att äga motsvarande tillämpning vid upplåtande av gatuvidgning.
Uttrycklig bestämmelse härutinnan torde dock böra meddelas.

Stadgandet i paragrafens andra stycke är hämtat ur gällande lag. Kommittén
har ansett stadgandet böra utgå samt därvid såsom motivering anfört
(s. 252), att tomtägaren, då han å tomten verkställt nybyggnad enligt stadsplanen
och således tillgodogjort sig tomten enligt den nya ordningen, också
borde vara pliktig att fullgöra därmed förknippade förpliktelser fullt ut. Departementschefen
har funnit stadgandet böra bibehållas, därför att det icke
sällan, särskilt i trädgårdsstäder, kunde inträffa, att tomtägaren icke byggde
vid den nya gatan och följaktligen ej heller finge någon fördel av densamma.

Kungl. May.ts proposition nr 79.

197

Det torde icke kunna förnekas, att vägande skäl finnas för kommitténs
ståndpunkt. Att det i saknad av stadgandet i fråga skulle kunna — måhända
icke blott i undantagsfall — inträffa, att tomtägare bleve överhövan betungad,
synes icke innefatta tillräcklig grund att från ersättningsskyldighet i
förevarande avseende fritaga jämväl alla de tomtägare, som hava verklig fördel
av den nya trafikleden, såsom exempelvis ägare av hömtomt vid gata med
sammanhängande bebyggelse i fall, då tomten vid den nya gatans upplåtande
redan är bebyggd vid denna i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplanen.
Även i trädgårdsstäder lärer ofta en ny gata vara till väsentlig nytta för tomtägare,
oaktat han redan förut har utfartsväg till gata. Den nya gatan kan
rent av, t. ex. då den utgör närmaste vägen till en trafikstation, bliva den för
samfärdseln till och från tomten mest anlitade.

Av det anförda torde framgå, att en för de olika fallen avpassad anordning
om möjligt borde utfinnas. I sådant hänseende lärer 46 § andra stycket erbjuda
en användbar förebild. Den där införda undantagsbestämmelsen är enligt
lagrådets uppfattning väl lämpad att läggas till grund för omarbetning
av förevarande stadgande i den föreslagna riktningen. Stadgandet som
vid bifall till lagrådets hemställan torde hava sin rätta plats i 46 §, vars
innehåll emellertid då lärer böra uppdelas på två paragrafer — skulle komma
att innehålla, att ägare av tomt, som redan har utfartsväg åt en för allmänt
begagnande upplåten gata, är berättigad att erhålla jämkning i ersättningsbeloppet,
där han visar, att den fördel, som genom upplåtande av annan gata
utmed tomten beredes denna, ej svarar mot honom enligt vad förut sagts åliggande
ersättningsskyldighet.

Även där jämkning i ersättningsbeloppet skett, torde ersättningsfrågan vara
slutgiltigt avgjord.

49 §.

Lagrådet:

Såsom sammanfattande beteckning för bestämmelser örn skyldighet för tomtägare
att bidraga till vissa gatukostnader måste »gatuordning» anses missvisande,
då ordet otvivelaktigt leder tanken på föreskrifter av ett annat eller
i allt fall ett vidsträcktare innehåll än som avses i 49 och 50 §§. Finnes
nödigt, att i lagen upptages en dylik beteckning, synes den här föreslagna
kunna i närmare anslutning till nämnda paragrafer ersättas med »gatukostnadsbestämmelser»
eller liknande.

Iakttages vad nu anmärkts i fråga örn förevarande paragraf, bör motsvarande
ändring ske i vissa efterföljande paragrafer.

52 §.

Lagrådet:

Enligt förevarande paragraf äger Kungl. Majit i samband med fastställande
av stadsplan för tidigare ej stadsplanelagt område förordna, att markägaren
skall till staden utan ersättning avstå mark till gata eller annan allmän plats
eller till allmän byggnad. Innebörden av stadgandet synes ej med full klarhet

198

Kungl. Maj :ts proposition nr 79.

framgå av den föreslagna lydelsen. I remissprotokollet framhålles, att de särskilda
områden, som skola avstås, »i regel» böra angivas i Kungl. Maj :ts förordnande.
Det förutsattes sålunda, att detta skulle kunna innehålla allenast
förpliktande för markägaren exempelvis att av den mark, som enligt den fastställda
stadsplanen är avsedd till gata eller annan allmän plats, avstå en areal
motsvarande sammanlagt 40 procent av områdets hela areal. Förpliktelsen skulle
åvila jämväl ny ägare av området. Men även örn förordnande givits med sådant
innehåll, skulle enligt det föreslagna stadgandet Kungl. Maj :t i samband
med fastställelse av en ändring i stadsplanen, enligt vilken vissa gator framdragas
på annat sätt än i den ursprungliga planen, icke äga meddela nytt förordnande
örn avstående av annan mark än den, som enligt denna plan avsetts till
gator. Det vore ej heller rimligt att genom ett nytt förordnande ålägga markägaren
att avstå mark, som enligt den ursprungliga stadsplanen upptagits såsom
byggnadskvarter, ens i det fall att han ännu icke helt fullgjort vad honom
ålagts genom det första förordnandet eller, om han det gjort, han återfinge annan,
ej längre till gata erforderlig mark. Bestämmelser härom, vilka skulle
bliva ganska invecklade, komme att medföra ett osäkerhetstillstånd, som skulle
vara i hög grad hinderlig! för markägaren vid avyttringen av tomtmark. Uppkommer
fråga örn stadsplaneändring, bör beslut därom föregås av en förhandling
mellan staden och markägaren örn frivilligt byte av mark, som staden på
grund av ändringen ej längre behöver taga i anspråk, mot annan markägaren
tillhörig mark, som blir erforderlig för staden.

Ett förordnande örn skyldighet för markägaren att avstå mark till viss areal
skiljer sig således till sin verkan i realiteten allenast såtillvida från ett förordnande
örn avstående av vissa markstycken, att markägaren, om särskild föreskrift
ej gives, blir berättigad att välja vad han vill avstå av den med förordnandet
avsedda marken.

Enligt såväl kommitténs som de sakkunnigas förslag skulle förpliktelse för
markägaren föreligga att överlåta mark på staden. Markägaren skulle utfärda
en särskild överlåtelsehandling. Med hänsyn därtill, att enligt det remitterade
förslaget det ej är erforderligt att i förordnandet till läge och gränser angiva
den mark, som skall avstås, synes detta förslag medföra samma resultat, enär
Kungl. Maj :ts förordnande ej utan stöd i lag kan medföra olika rättsverkningar
för det fall att marken, som skall avstås, till läge och gränser angives och för
det fall att så ej sker. Emellertid meddelades i de tidigare förslagen bestämmelser
av innebörd, att innan överlåtelsehandling utfärdats eller säkerhet ställts,
tomtindelning inom området icke finge utan tillstånd av staden äga rum (kommittén
12 § och de sakkunniga 14 kap. 14 §). Dessa bestämmelser innefattade
ett verksamt medel till framtvingande av överlåtelse i behörig ordning. I det
remitterade förslaget saknas motsvarighet till dessa bestämmelser. Rätt föreligger
för markägaren att i vanlig ordning erhålla tomtindelning. Skulle markägaren
underlåta att utfärda vederbörlig överlåtelsehandling, finnes för staden
ej annan utväg än hänvändelse till domstol. En sådan ordning torde kunna
medföra avsevärda praktiska olägenheter. Vidare bör beaktas, att rätten för staden
att utan ersättning bekomma mark till gata m. m. är avsedd att vara en rätt

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

199

mot markexploatör, grundad å hänsyn till den nytta, som lian mäste anses havn
av områdets stadsplaneläggning, och därför synes snarast möjligt böra bringas
till tillämpning gentemot honom. Vinsten av den ovanberörda valrätten för
markexploatören lärer ej heller vara stor. Under ärendets behandling hos
Kungl. Maj:t bör han kunna alternativt angiva, vilka markstycken han vill
avstå i händelse av expropriation i olika omfattning (20, 30 eller 40 procent).
Vid bestämmandet av den mark, som skall avstås, synes dessutom skälig hänsyn
böra av Kungl. Majit tagas ej blott till markägarens utan även till stadens
intressen. Några avsevärdare olägenheter av att genom själva förordnandet en
fullbordad expropriation anses hava ägt rum, d. v. s. äganderättens öveigang
anknytes till förordnandet, synas därför icke föreligga. Lagrådet anser en
sådan ståndpunkt vara ägnad att medföra trygghet och reda. Fångeshandling
för staden skulle då bliva den resolution, vari förordnandet innehålles; avstyckning
skulle ske med ledning av resolutionen och lagfart meddelas på grund av
densamma. För att en sådan rättsverkan skall kunna tilläggas förordnandet,
måste resolutionen -— och detta med den tydlighet och fullständighet, som
kräves för avstycknings och lagfarts vinnande — utmärka de särskilda markstycken,
som avstås. Stadgande därom torde, örn vad lagrådet salunda ifrågasätter
varder godkänt, kunna få sin plats såsom en sista punkt i paragrafens
första stycke. Därjämte bör någon jämkning i styckets lydelse företagas.

Under de i förslaget angivna förutsättningarna skall av markägaren till staden
avstås mark, som för områdets ändamålsenliga användande erfordras till
gata eller annan allmän plats eller till allmän byggnad. I remissprotokollet
har härutinnan anförts, att behovet av gator och torg skall tillgodoses i första
hand samt att först därefter inom maximigränsen avstående av mark till annat
ändamål skall äga rum. Vad sålunda anförts synes obetingat vara riktigt men
bör, enligt lagrådets mening, framgå redan av lagtexten. Eljest kunde tilläventyrs
staden begära att, inom maximigränsen, i första rummet erhålla äganderätt
till särskilt välbelägen mark för allmänna byggnader, med påföljd, att
gatumarken till större eller mindre del komme att falla utanför nämnda gräns
och således bliva av staden förvärvad med anlitande av dess ovillkorliga expropriationsrätt
enligt 21 § första stycket.

Maximigränsen är satt till 40 procent av områdets hela areal. Av förarbetena
framgår, att ett så högt procenttal i många fall skulle vara alltför betungande
för markexploatören. Det är ju också avsett, att en lämplig differentiering för
olika fall skall ske. Men det synes — vid det förhållande att stadgandet endast
upptager det högsta medgivna procenttalet — vara att befara, att staden
understundom skulle söka erna marks avstående ända upp till sagda procenttal
ulan att bärande skäl därtill förelåge. Lagrådet anser förty erforderligt, att
bestämmelsen undergår någon omformulering i syfte att den måtte mera än
vad nu är fallet göra tydligt, att maximigränsen ingalunda är avsedd att gälla
i regel utan endast där förhållandena verkligen påkalla dess uppnående; procenttalet
bör fixeras efter vad i det särskilda fallet är skäligt.

Även utan något uttryckligt stadgande torde kunna förväntas, att vid meddelande
av här avsett förordnande iakttages, att den mark, som efter det såsom

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

skäligt fastställda procenttalet av områdets areal avstås, icke har ett värde,
procentuellt väsentligt större i förhållande till värdet av området i dess helhet.

Av den föreslagna lagtexten framgår, att den mark, som avstås, skall vara
erforderlig för områdets ändamålsenliga användande. Härav lärer följa, att
det icke bör bliva fråga örn marks avstående till andra för samhället behövliga
allmänna byggnader än sådana, som kunna erfordras med anledning av bebyggelsen
av ifrågavarande område, exempelvis skolhus. På samma grund skulle
det emellertid kunna göras gällande, att såvitt angår gator med större genomgående
trafik, mark icke borde avstas till gatornas hela bredd. Av praktiska
skäl synes dock i dylikt fall böra -— och även, utan hinder av ordalydelsen,
kunna — ske en avräkning, i det att mark till sådana gator avstås helt och
hållet mot det att exploatören pa annat håll vinner motsvarande lättnad.

Beträffande paragrafens andra stycke må påpekas, att — med hänsyn till gällande
rätts bestämmelser örn fordringspreskription — staden, för att icke gå
miste örn den i stycket behandlade rätten att i visst fall hållas skadeslös, blir
nödsakad att inom vart tionde år, första gången räknat från dagen för förordnandets
meddelande, erinra ägaren till återstoden av området örn hans förpliktelse
i förevarande avseende.

Enligt sista punkten i samma stycke må marken ej tagas i besittning av staden,
innan den skall iordningställas för sitt ändamål. Äger en stadsplaneändring
rum, enligt vilken exempelvis mark, som skolat utläggas till gata, skall
bliva tomtmark, kan således staden ej längre taga marken i anspråk, även om
den avstatts till staden och staden följaktligen formellt är ägare till densamma.
Markägarens nyttjanderätt kan ej bringas att upphöra. Det kunde visserligen
synas lämpligt, att i samband med fastställelsen av stadsplaneändringen förordnande
kunde givas om återgång av sådan mark till markägaren mot förpliktelse
att, örn staden sedermera nödgades av honom lösa till sig mark för ändamål,
som avses i förevarande paragraf, tåla avdrag å löseskillingen. Emellertid
skulle bestämmelser härom kräva detaljregler i en omfattning, som ej vöre
skälig i förhållande till frågans betydelse. Under behandlingen av väckt fråga
om stadsplaneändring lärer, på sätt förut framhållits, uppgörelse i allmänhet
kunna träffas örn markbyten, i den mån sådana byten röra samma markägare.

57 §-

Lagrådet:

Genom stadgande i 9 § överlämnas åt Konungen att meddela närmare bestämmelser
örn stadsplans och tomtindelnings uppgörande och utställande till
granskning. Genom hänvisningen i 12 § är nämnda stadgande tillämpligt
jämväl beträffande stomplan och utomplansbestämmelser. En mot stadgandet
i 9 § svarande bestämmelse har i 67 § föreslagits i fråga örn byggnadsplan,
tomtindelning av byggnadsmark och utomplansbestämmelser för område
pa landet. Da emellertid fråga örn förordnande, som avses i förevarande
paragraf, måste för dem den rörer anses äga en betydelse, som är fullt jämförlig
med berörda frågors, böra bestämmelser jämväl rörande behandlingen

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

201

av sådan fråga meddelas och följaktligen ett stadgande i nämnda hänseende
motsvarande stadgandena i 9 och 67 §§ upptagas, lämpligen såsom ett tredje
stycke i förevarande paragraf. Föreskrifter i samtliga dessa ämnen hava
ock givits i utkastet till byggnadsstadga.

59 §.

Lagrådet:

Av kommitténs motiv framgår, att en mot förevarande paragraf svarande
bestämmelse ansetts påkallad för att öppna möjlighet till att ett beslut örn
stadsplanelagens tillämpning inom stadsliknande samhälle på landsbygden må
kunna upphävas eller till området begränsas. Till det av kommittén föreslagna
stadgandet (65 §) har i det remitterade förslaget, som därutinnan ansluter
sig till de sakkunnigas förslag (20 kap. 7 §), fogats ett tillägg örn bemyndigande
för Konungen att i sammanhang med förordnande örn upphörande
av stadsplanelagens tillämpning »meddela de bestämmelser, som i anledning
därav erfordras». Örn den åsyftade innebörden av detta tillägg lämna förarbetena
dock icke någon upplysning.

I den Kungl. Majit tillagda befogenheten att förordna örn upphörande av
stadsplanelagens tillämpning ingår tydligen, att Kungl. Majit äger meddela
nödig föreskrift om den tid, från vilken förordnandet skall gälla. Likaledes
lärer det föreslagna tillägget vara obehövligt för att genomföra den tolkning,
att, såsom avsett är, förordnandet icke med nödvändighet måste äga samma
lokala räckvidd som det ursprungliga beslutet, utan att en del av samhället
kan bibehållas under stadsplanelagens tillämpning. Utöver vad nu angivits
torde emellertid icke utan stöd av uttryckligt lagstadgande kunna till förordnandet
anknytas några särskilda bestämmelser. För det område, förordnandet
förklaras gälla, kan verkan därav bliva endast den, att från den fastställda
tiden byggnadsverksamheten blir fri och att området även i övrigt från stadsplanelagens
synpunkt är att hänföra till den egentliga landsbygden. Huruvida
i samband med en sådan återgång kan för området finnas behov av byggnadsplan
eller utomplansbestämmelser, är ett spörsmål, som uppenbarligen
icke bör sammanföras med det nu behandlade utan som skall prövas i enlighet
med de särskilda föreskrifter lagen därom innehåller. Visserligen ankommer
enligt förslaget sistnämnda prövning på Konungens befallningshavande,
men häri torde icke ligga något hinder för att dessa skilda frågor kunna bringas
till avgörande på sådant sätt, att, där det finnes lämpligt, en övergång
kan förmedlas från den förut gällande ordningen till en annan, mindre strängt
reglerad. Det tillägg, som gjorts till paragrafen i dess av kommittén föreslagna
avfattning, kan emellertid synas häntyda på att det skulle stå Kungl.
Majit fritt att i sammanhang med förordnande om upphörande av stadsplanelagens
tillämpning meddela föreskrifter, syftande till en avveckling efter
andra, i lagen icke fastställda eller ens antydda grunder.

Då tillägget alltså är utan betydelse för att Kungl. Majits ifrågavarande
befogenhet må kunna utövas i avsedd omfattning samt dessutom kan vara

202

Kungl. Maj:t& proposition nr 79.

ägnat att giva en oriktig föreställning om innebörden av denna befogenhet,
hemställer lagrådet, att tillägget måtte utgå.

60 §.

Lagrådet:

I det stadgande (1 kap. 42 § första stycket fastighetsbildningslagen), som
i gällande lagstiftning närmast utgör motstycke till de nu föreslagna bestämmelserna
örn byggnadsplan, har såsom förutsättning för vidtagande av de i
lagrummet avsedda åtgärderna angivits, att större byggnadsverksamhet är
att förvänta inom det område, varom fråga är. Motsvarighet härtill saknas i
förevarande paragraf, som innehåller allenast, att byggnadsplan skall upprättas,
när plan erfordras för byggnadsverksamheten inom område på landet, för
vilket stadsplanelagen icke äger tillämpning, och förhållandena icke föranleda
till förordnande örn sådan tillämpning. Då någon saklig förändring
icke kan antagas vara åsyftad, finner lagrådet skäl icke föreligga att för det
— särskilt i betraktande av därmed förbunden ansvarighet för kostnaderna -—
skärpta ingripande, som byggnadsplanen vid jämförelse med nuvarande lagstiftning
betecknar, uppställa till synes svagare förutsättningar än den förstnämnda.
Lagrådet tillstyrker därför, att i paragrafen såsom villkor för upprättande
av byggnadsplan angives, såväl att större byggnadsverksamhet är
att förvänta inom området som att plan för verksamhetens ordnande erfordras.
Vidtages denna ändring i 60 §, kan lämpligen stadgandet i 66 § sättas i relation
därtill på det sätt, att utomplansbestämmelser förklaras skola meddelas,
när byggnadsplan för området funnits tillsvidare icke böra upprättas men behov
prövas föreligga av särskilda bestämmelser angående byggnadsverksamheten.

Örn upphävande helt eller delvis av byggnadsplan har i det remitterade förslaget
icke upptagits någon bestämmelse likartad med den, som i 59 § meddelats
beträffande stadsplanelagens tillämpning inom stadsliknande samhälle
på landet. Med hänsyn till de rättsverkningar, vilka åtfölja stadsplans fastställande,
har införandet av sistnämnda stadgande otvivelaktigt varit välgrundat.
Uppenbarligen möter icke samma hinder för att en byggnadsplan skall
av den myndighet, som fastställt den, kunna utan stöd av särskild lagbestämmelse
upphävas eller till giltighetsområdet begränsas. Lagrådet finner
sålunda icke något att erinra mot den ståndpunkt förslaget härutinnan intagit.

Regeringsrådet Afzelius:

I fråga om kostnaderna för byggnadsplan upprättande utgår det remitterade
förslaget från att dessa i regel skola gäldas av markägarna efter den
nytta de hava av planen. I den utsträckning, förslaget avser, kunna emellertid
byggnadsplaner icke komma till stånd, därest ej under vissa förhållanden
kostnaderna komma att bestridas av allmänna medel. Den lösning,
förslaget i förevarande paragraf givit detta spörsmål, innebär enligt remissprotokollet,
att där av särskilda skäl en sådan förpliktelse skulle medföra

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

203

obillighet mot markägarna, kommunen skall svara för kostnaderna. Konungens
befallningshavande, som har att fastställa byggnadsplanen, äger ock
att efter en i övrigt fri prövning tillämpa den sålunda givna regeln örn ansvarigheten
för kostnaderna.

Enligt nu gällande lagstiftning är landskommun icke skyldig att vidkännas
utgift för byggnadsväsendets ordnande inom en särskild del av kommunen. De
stadsliknande områdena, för vilka byggnadsstadgan eller lagbestämmelserna
örn stadsplan och tomtindelning skola äga tillämpning, bliva municipalsamhällen,
och deras kostnader för ifrågavarande ändamål komma därmed att
bäras av dem själva utan att belasta kommunen i övrigt. De bestämmelser,
fastighetsbildningslagen innehåller rörande särskild planläggning eller annan
reglering av byggnadsförhållandena på landsbygden, hava icke medfört någon
ekonomisk förpliktelse för kommunerna, utan kostnaderna — där några
direkta sådana förekomma -— vila på de markägare, vilka hava intresse av
att dylika åtgärder bliva vidtagna. En eller annan gång torde landskommuner
självmant hava åtagit sig utgifter för vissa av nu nämnda ändamål,
såsom exempelvis upprättande av stadsplan för ett blivande municipalsamhälle.
Införandet av ordnade byggnadsförhållanden inom ett sådant område
har då uppfattats såsom ett för kommunen i dess helhet angeläget önskemål.
Huruvida en landskommun är lagligen berättigad att ikläda sig dylika
kostnader, blir att bedöma efter kommunallagstiftningens stadganden örn kommunernas
rätt att själva vårda sina gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter.
Av omständigheterna i varje särskilt fall kommer att bero,
huruvida beviljande av anslag legat inom kommunens befogenhet, och det står
vaije medlem av kommunen öppet att draga denna fråga under vederbörlig
myndighets prövning. Väsentligen en annan blir emellertid landskommunernas
ställning till spörsmålet örn byggnadsväsendets ordnande, därest de skola
kunna genom administrativ myndighets beslut bindas vid utgifter av sådant
slag. I detta avseende innebär det remitterade förslaget i förhållande till
gällande rätt en nyhet av principiell betydelse.

För ett bedömande av de praktiska konsekvenser, till vilka ett genomförande
av förslaget kan leda för landskommunerna, erbjuder den i detta lagstiftningsärende
föreliggande utredningen knappast några tillförlitliga utgångspunkter.
Ehuru varje beräkning av kostnaderna för byggnadsplaners uppgörande saknas,
kan det måhända hållas för sannolikt, att dessa kostnader i och för sig
icke bliva alltför betydande. Uteslutet är ej heller, att i enlighet med förslagets
syfte det skall visa sig möjligt att i många fall låta dem gäldas av
markägarna. Det synes dock böra antagas, att bestämmelserna örn byggnadsplan
komma att tillämpas i en icke oväsentligt större omfattning än vad fallet
varit med de stadganden, vilka i gällande lagstiftning äro deras närmaste
förebild. Uppgörande av byggnadsplan kan således förväntas ifrågakomma
för ett stort antal orter, även sådana, vilka utgöra endast en ringa del av
den kommun de tillhöra. I de små samhällen det här gäller torde ej sällan
markägarna, i varje fall flera, av dem, sakna intresse för åvägabringande av
en byggnadsplan eller endast med svårighet kunna bära de därmed förbundna

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

utgifterna. Att döma av uttalanden under förarbetena, manar hittills vunnen
erfarenhet till att icke i alltför hög grad räkna med kommuners och enskildas
frivilliga mellankomst för byggnadsförhållandenas ordnande. I dylika
fall lärer initiativet i allmänhet utgå från Konungens befallningshavande,
och kostnaderna torde då åtminstone till övervägande del komma att stanna
å kommunen. Det föreslagna stadgandet — med den innebörd det enligt departementschefens
motivering får antagas äga — medgiver icke någon befogenhet
för Konungens befallningshavande att vid prövningen taga hänsyn
till omständigheter, vilka skäligen kunde böra leda till kommunens befriande
från ansvarighet. Kanske kunna i vissa fall dylika svårigheter undvikas
därigenom, att Konungens befallningshavande anlitar utvägen att i stället för
byggnadsplan fastställa utomplansbestämmelser, vilkas uppgörande antagits
icke draga särskild kostnad. I någon avsevärd utsträckning torde detta dock
icke kunna äga rum, då nämnda bestämmelser i allmänhet icke, eller i varje
fall icke mera bestående, kunna ersätta byggnadsplan och sådan enligt förslaget
skall upprättas, så snart förutsättningarna därför äro för handen. Det
kan alltså icke bortses från att stadgandet stundom kan erhålla en tillämpning,
som icke är väl förenlig med den nuvarande kommunallagstiftningens
grundsatser i fråga örn den ekonomiska förvaltningen i landskommunerna, såsom
exempelvis då en vidsträckt och starkt skattetyngd kommun nödgas bekosta
byggnadsplan för ett obetydligt område med en jämförelsevis fåtalig
befolkning.

Sedan byggnadsförhållandena på landsbygden i växande grad blivit föremål
för en reglerande lagstiftning, låter det tänka sig, att även av landskommunerna
kan böra krävas medverkan för de uppgifter, som därvid framträda.
Innan förpliktelser i detta avseende åläggas kommunerna i den ena eller andra
formen, torde dock med nödvändighet erfordras en mera fullständig och klargörande
utredning än den, som här föreligger. En återgång i huvudsak till
kommitténs förslag, som i nu berört hänseende icke innefattar någon rubbningav
den gällande lagstiftningen, synes fördenskull vara att förorda.

Om, på sätt kommittén föreslagit (07 §), statsverket skall vidkännas de
kostnader för byggnadsplan uppgörande, vilka icke skola uttagas hos vederbörande
markägare, ligger det otvivelaktigt närmast att, likaledes i överensstämmelse
med kommittéförslaget, förlägga frågan örn planens fastställande
till Kungl. Maj:t. Något avgörande hinder torde emellertid icke möta för
att även under denna förändrade förutsättning bibehålla det remitterade förslagets
ståndpunkt, att Konungens befallningshavande skall vara den i första
hand beslutande myndigheten, såvitt erforderliga medel för kostnadernas bestridande
kunna stå till Konungens befallningshavandes förfogande (jfr t. ex.
lagen den 14 oktober 1914 örn förekommande och släckning av skogseld, 17 §).
I övrigt synes kommitténs förslag icke föranleda någon erinran av saklig innebörd.
För att stadgandet skall kunna anslutas till det remitterade förslaget
erfordras tydligen vissa ändringar, väsentligen av redaktionell natur. Bland
dem, vilka i paragrafen angivas såsom sökande hos Konungens befallningshavande
i ärende angående byggnadsplan, torde icke böra nämnas »samhälle»,

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

205

vilket icke kan vara annat än liktydigt med befolkningen inom området, och
ej heller kommun (jfr utkastet till byggnadsstadga, § 84), då kommunens
befogenhet att fatta beslut om dylik framställning och örn anslag till erforderligt
förskott icke är obetingad utan kan bliva underkänd vid prövning i
besvärsväg.

Justitierådet Stenbeck, med vilken justitieråden Christiansson och Edelstam
förenade sig:

I gällande lagstiftning saknas bestämmelser örn bestridande av kostnaderna
för uppgörande av stadsplan, som avses i 1 kap. 42 § fastighetsbildningslagen.
Har emellertid enligt nämnda lagrum förordnande givits om upprättande av
stadsplan för visst område på landet, inträder förbud mot nybyggnad inom
området utan särskilt lov av Konungens befallningshavande. Förbudet upphör
först då stadsplan blivit fastställd. För att byggnadsverksamhet skall
kunna begynna, nödgas således redan nu markens ägare ombesörja och bekosta
uppgöiande av stadsplan. Den i förevarande paragraf andra stycket
upptagna huvudregeln örn skyldighet för markägarna att betala kostnaderna
för uppgörande av byggnadsplan innefattar således ej större avvikelse från
det nuvarande faktiska läget i fråga örn kostnaderna för uppgörande av stadsplan,
som ovan nämnts. Däremot är det en nyhet, att bestridandet av sådana
kostnader kan på grund av särskilda skäl åläggas kommunen. Enligt remissprotokollet
är den föreslagna bestämmelsens innebörd, att örn det av särskilda
skäl skulle i något fall framstå såsom obilligt mot markägarna att ålägga
dem betalningsskyldighet, kommunen i sista hand skall svara för kostnaderna.
Att låta kommunen i sin helhet bära utgifter för uppgörande av byggnadsplan
för ett särskilt område, synes mig icke möta större betänkligheter i de
fall, då planen måste anses vara av allmännare nytta inom kommunen. Och
det lärer kunna antagas, att Konungens befallningshavande i regel kommer
att anse tillräckliga skäl icke finnas för initiativ till uppgörande av byggnadsplan,
om icke en sådan allmännare nytta av planen verkligen är att förvänta.
Utomplansbestämmelser, vilkas meddelande kan ske utan särskilda kostnader,
torde då i allmänhet vara till fyllest. Men det måste medgivas, att fall kunna
tänkas, då en byggnadsplan, vars bekostande ej skäligen kan åläggas markägarna,
är av behovet påkallad, ehuru den är av ringa betydelse för kommunen
i dess helhet. I sådana fall kan det vara obilligt mot kommunen att
låta mera betydande kostnader drabba denna. Jag har dock icke av hänsyn
härtill ansett mig böra avstyrka den föreslagna bestämmelsen örn betalningsskyldighet
för kommunen men vill framhålla, att i fall, varom nyss sagts,
skäligt bidrag till kostnaderna för byggnadsplanens uppgörande borde tillkomma
kommunen av statsmedel. Vidare hemställer jag örn sådan jämkning av
stadgandets lydelse, att denna närmare motsvarar den enligt remissprotokollet
avsedda innebörden.

•206

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

63 §.

Lagrådet:

Sedan byggnadsplan fastställts, får nybyggnad ej företagas i strid mot planen.
Konungens befallningshavande skall dock äga medgiva undantag från
nämnda regel under de i denna paragraf upptagna villkor. Däremot är det
ej avsett, att dispensrätt skall utövas av Kungl. Maj :t, utan allenast, att
Konungen skall äga genom bestämmelser i allmän författning uppdraga åt
annan myndighet (byggnadsnämnden) att i viss omfattning lämna tillstånd till
byggnadsföretag, som strider mot byggnadsplan. Sådana bestämmelser äro
meddelade i utkastet till byggnadsstadga (t. ex. § 118). Då vad sålunda är
åsyftat ej kommit till uttryck i lagtexten, hemställer lagrådet, att det i förevarande
paragraf upptagna stadgandet måtte omarbetas på sätt som föreslagits
beträffande 13 §.

I avd. III saknas varje bestämmelse örn verkan av tomtindelning. Samma
förbud emot nybyggnad i strid mot fastställd tomtindelning torde avses
skola gälla inom bygnadsplanelagt område som inom område, vilket ingår
i stadsplan. Eljest bleve följden, att förbud väl skulle gälla emot nybyggnad
över tomtgräns mot vägar och andra allmänna platser, men ej emot nybyggnad
över tomtgräns mot annan tomt. En bestämmelse synes därför erforderlig av
innehåll, att å byggnadsmark, som indelats till tomter, nybyggnad ej må företagas
i strid mot tomtindelning. Då enligt 62 § tomtindelning ej må ske med
åsidosättande av rådande äganderättsförhållanden, är det däremot icke påkallat
att för rätt till nybyggnad å tomt, som här avses, fordra, att tomten blivit införd
i tomtbok. Lagrådet anser sig därför icke böra föreslå en bestämmelse
motsvarande den i 18 § andra stycket upptagna, att nybyggnad ej är tillåten
å tomt, som icke är rättsligen bestående.

Väckt fråga om tomtindelning å byggnadsmark eller örn ändring däri föranleder
icke nybyggnadsförbud.

65 §.

Lagrådet:

Jämlikt förevarande paragraf skall mark, som enligt fastställd byggnadsplan
är avsedd till väg eller annan allmän plats och till följd av nybyggnad
erfordras för samfärdseln, av markens ägare utan ersättning upplåtas till begagnande.
Såsom villkor för skyldigheten att upplåta mark har föreslagits,
att nybyggnaden ägt rum inom det planlagda området sedan byggnadsplanen
fastställts och att marken vid tiden för fastställelsen tillhörde antingen den
fastighet, varå byggnaden uppförts eller varifrån mark för byggnaden upplåtits,
eller ock annan fastighet, som vid nämnda tid hade samma ägare. Förpliktelsen
att upplåta vagmark är således att bedöma med hänsyn till äganderättsförhållandena
vid tiden för planens fastställande. Vid därefter företagen
avyttring av mark har förvärvaren att vid köpeskillingens bestämmande
taga hänsyn till nämnda förpliktelse. Betänkligheter synas icke möta mot
en sådan ståndpunkt på grund av den publicitet fastställandet av byggnads -

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

207

plan måste antagas i allmänhet äga. Skyldighet att upplåta mark föreligger
vidare, endast om marken är obebyggd vid den tid, då upplåtelse påkallas.
Skyldighet föreligger således icke, örn marken visserligen var obebyggd vid
byggnadsplanens fastställande men därefter bebyggts efter dispens enligt
63 §•

Med ifrågavarande bestämmelse torde icke åsyftas att stadga skyldighet för
vägmärkens ägare att i förhållande till den, som verkställt nybyggnad, företaga
en upplåtelse av rätt till nyttjande av vägmärken, utan allenast att tillförsäkra,
den senare rätt att utan ersättning taga vägmärken i anspråk och
nyttja denna för avsett ändamål. Någon jämkning i den föreslagna lydelsen
synes därför böra äga rum.

Efter det byggnadsplan fastställts, gäller enligt förevarande paragraf den
rätt, varom här stadgas, mot ny ägare av marken. I överensstämmelse med
den ståndpunkt förslaget sålunda intager synes denna rätt böra gälla jämväl
framför annan rätt till marken än äganderätt, vilken uppkommit efter byggnadsplanens
fastställande. Då däremot äldre sakrätt, för vilken marken svarar,
icke skall vika för den rätt, som här avses, erfordras ej stadgande om sådan
ersättningsrätt, som omförmäles i 23 § andra stycket.

Om byggnadsplanelagt område sedermera ingår i stadsplan eller stomplan,
må uppenbarligen mark, som med anledning av verkställd nybyggnad tagits
i anspråk till väg eller annan allmän plats, fortfarande nyttjas för ändamålet,
men nybyggnad, som därefter äger rum, kan ej medföra rätt, varom här stadgas.
I fråga örn väg, som vid stadsplans eller stomplans fastställande enligt förevarande
paragraf nyttjas av två eller flera fastigheter, äga emellertid bestämmelserna
i 23 § tillämpning. Vidare utgör den omständigheten, att byggnadsplan
är fastställd för område, som lägges under stadsplan, ej i och för sig
hinder mot tillämpning av bestämmelserna i 52 §.

66 §.

Lagrådet:

Lagrådet hänvisar till sitt yttrande vid 60 §.

Därest lagrådets hemställan vid 63 § föranleder införande i samma paragraf
av ett andra stycke, lärer den i förevarande paragraf andra stycket intagna
hänvisningen böra avse 63 § första stycket.

68 §.

Lagrådet:

Enligt stadgande i första stycket av förevarande paragraf skall det i paragrafen
angivna straffet inträda, »där ej å förseelsen följer straff enligt allmän
lag». De fall, i vilka en tillämpning av detta stadgande i stadsplanelagen och
någon i annan allmän lag ingående straffbestämmelse skulle kunna samtidigt
ifrågakomma, torde få antagas icke bliva många. Oavsett detta, synes anledning
icke föreligga att sätta ur kraft eljest gällande regler, enligt vilka i dylika
fall s. k. lagkonkurrens kommer att vara för handen eller ock bestämmelserna

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

i 4 kap. strafflagen bliva tillämpliga. I anslutning till vad tidigare iakttagits
i fråga om vissa likartade straffbestämmelser finner lagrådet alltså de
ovan citerade orden böra utgå.

Varken i samband med de i första stycket meddelade bestämmelserna eller
eljest bar i det remitterade förslaget upptagits sedvanlig föreskrift örn bötesförvandling.
Till förekommande av tveksamhet härutinnan torde jämväl i
detta fall böra stadgas, att därest tillgång saknas till böternas fulla gäldande,
de skola förvandlas enligt allmän strafflag.

Det i andra stycket upptagna stadgandet överensstämmer till innehållet nära
med nuvarande 1 kap. 44 § fastighetsbildningslagen. I redaktionellt avseende
hava vidtagits vissa ändringar, bland annat därutinnan, att den i gällande lag
förekommande hänvisningen till 191 § utsökningslagen uteslutits och i samband
därmed sista punkten i andra stycket tillfogats. Då lagtexten synes böra
tydligt utmärka, att i fråga örn här avsedd handräckning skall gälla vad örn
sådan handräckning, som omförmäles i 191 § utsökningslagen, är stadgat, äger
enligt lagrådets mening den gällande lydelsen i nu anmärkt avseende företräde
framför den föreslagna. Lagrådet hemställer därför, att sista punkten i andra
stycket ersättes med en bestämmelse av innehåll, att i övrigt skola gälla enahanda
bestämmelser, som äro stadgade för det i 191 § utsökningslagen avsedda
fall.

72 §.

Lagrådet:

Den kostnad, som enligt paragrafens andra stycke skall fördelas på där angivet
sätt, lärer vara icke blott kostnaden för gatans iordningställande (49 §)
utan även kostnaden för själva gatumarken (46 §). Dessa kostnader betecknas
i överskriften till 46—51 §§ såsom »gatukostnad». På grund härav och då en
gatas upplåtande till allmänt begagnande icke torde i och för sig medföra någon
kostnad, hemställer lagrådet örn sådan jämkning av ordalagen i stycket, att
vad som skall fördelas angives vara gatukostnaden.

Den rätt, som i fortsättningen av samma stycke tillerkännes städerna, synes
vara avsedd att innebära, att vardera staden äger att av ägarna till de inom
den staden belägna tomterna uttaga — intill stadens andel i gatukostnaden —
bidrag uträknat, i enlighet med de i lagen stadgade grunder, efter gatukostnaden
i dess helhet. I tydlighetens intresse torde lagtexten böra underkastas någon
omformulering i nu angiven riktning.

73 §.

Lagrådet:

Om det beträffande område på landet, för vilket byggnadsplan fastställts,
förordnas, att området skall tillhöra stad eller köping eller att vad i denna
lag är stadgat för stad skall äga motsvarande tillämpning för området, länder
enligt förevarande paragraf byggnadsplanen fortfarande till efterrättelse, intill
dess stadsplan fastställts för området. Mot denna bestämmelse, vilken i

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

209

viss mån avviker från gällande rätts ståndpunkt beträffande stadsplan, som
avses i 1 kap. 42 § fastighetsbildningslagen, har lagrådet intet att erinra.
Däremot synes det icke riktigt, att på sätt som skett giva enahanda regel
i fråga örn utomplansbestämmelser. Väl böra utomplansbestämmelser, som
fastställts för område på landet, i fall, varom ovan sagts, fortfarande lända
till efterrättelse. Men av de i avd. I och II upptagna stadgandena följer,
att de upphöra att gälla, ej blott om stadsplan fastställes för området utan
jämväl örn stomplan eller ändrade utomplansbestämmelser komma till stånd.
Jämkning i den föreslagna lydelsen synes på grund härav erforderlig.

74 §.

Lagrådet:

Lagrådet hänvisar till sitt yttrande vid 3 §.

76 §.

Lagrådet:

Lagrådet erinrar örn vad som anförts vid 13 § angående införande av ett
nytt första stycke i förevarande paragraf.

79 §.

Lagrådet:

Den i förevarande paragraf första stycket upptagna bestämmelsen avser ej
stadsplan, som fastställts jämlikt 1 kap. 42 § fastighetsbildningslagen eller
37 § i 1907 års stadsplanelag. Örn sådan stadsplan stadgas i 83 §. Då ifrågavarande
bestämmelse emellertid skall äga tillämpning ej blott å stadsplan,
som fastställts jämlikt 1 kap. 2 § fastighetsbildningslagen eller motsvarande
äldre stadgande^ utan jämväl å stadsplan, som innan byggnadsstadgan för
rikets städer den 8 maj 1874 trädde i kraft av Kungl. Majit fastställts utan
stöd av särskild lagbestämmelse (jfr § 9 byggnadsstadgan), bör den föreslagna
lydelsen undergå någon jämkning. Härvid bör även beaktas, att vid
åberopandet av 1 kap. 2 § fastighetsbildningslagen angives, att den lydelse
avses, som lagrummet äger före ikraftträdandet av den lag om ändring i fastighetsbildningslagen,
vartill förslag nu föreligger. Den i förevarande paragraf
upptagna bestämmelsen torde följaktligen böra innehålla, att stadsplan, som
av ålder består eller som fastställts före den 1 januari 1908 eller ock därefter
jämlikt 1 kap. 2 § lagen om fastighetsbildning i stad, ursprungliga lydelsen,
eller motsvarande äldre stadgande, fortfarande skall lända till efterrättelse,
intill dess ändring däri göres i den ordning, som i denna lag stadgas,

Bestämmelsen, att stadsplan, som av ålder består, fortfarande skall lända
till efterrättelse, till dess ändring däri göres i stadgad ordning, återfinnes nu
i 1 kap. 2 § sista stycket fastighetsbildningslagen. Utan uttrycklig föreskrift
måste det anses uppenbart, att då det i stadganden, som äro upptagna i samma
lag, talas örn fastställd stadsplan, dessa skola i mån av tillämplighet gälla,

Bihang till riksdagens protokoll ]9S1. 1 sami. 66 haft. (Nr 70.) 14

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

jämväl då befintlig stadsplan väl ej är fastställd men av ålder bestående.
Då nämnda bestämmelse nu upptages i en särskild lag och ändring av det i
fastighetsbildningslagen samt andra lagar och författningar ofta förekommande
uttrycket fastställd stadsplan ej kan ifrågakomma, synes det lagrådet
lämpligt, att till förevarande paragraf första stycket fogas ett stadgande
av innehåll, att vad i annan lag eller författning stadgas örn fastställd stadsplan
skall i tillämpliga delar gälla örn stadsplan, som av ålder består.

81 §.

Lagrådet:

I fråga örn innebörden av det föreslagna stadgandet synes böra påpekas,
att därmed ej torde avses ändring i reglerna för upprättande och fastställande
av utomplansbestämmelser. Kungl. Majit äger med stöd av detta
stadgande förordna allenast, att sådana enligt äldre lag meddelade föreskrifter,
som här avses, skola upphöra att gälla. Utomplansbestämmelser i de äldre
föreskrifternas ställe äger Kungl. Maj:! meddela endast i den mån befogenhet
därtill följer av 4 och 12 §§ denna lag. Emellertid lärer i allmänhet
framställning från staden örn fastställelse av utomplansbestämmelser komma
att avvaktas, innan äldre föreskrifter upphävas, och sålunda dessas upphävande
göras beroende av fastställandet av utomplansbestämmelser.

82 §.

Lagrådet:

Till vinnande av full tydlighet beträffande omfattningen av det i denna paragraf
omförmälda förbudet synes lämpligt, att i paragrafen infogas en erinran
därom, att den i samma lagrum Konungens befallningshavande medgivna rätten
att meddela dispens från förbudet kvarstår.

Då enligt förslaget nybyggnadsförbud ej skall råda i de fall, som avses
i 1 kap. 41 § tredje stycket fastighetsbildningslagen, har Kungl. Majit tillerkänts
rätt förordna, att nybyggnadsförbud, som jämlikt nämnda lagrum
råder vid denna lags ikraftträdande, skall upphöra. Denna befogenhet gäller
uppenbarligen allenast i fråga örn nybyggnadsförbud, som är grundat uteslutande
på bestämmelserna i sagda lagrum. Har beslut örn antagande av
stadsplan fattats, följer av 56 §, att det i 14 § stadgade förbudet mot nybyggnad
skall gälla. Att Kungl. Majit i sådant fall ej äger förordna örn
aybyggnadsförbudets upphörande är tydligt.

84 §.

Lagrådet:

På sätt vid 81 § påpekats, torde jämväl här böra erinras, att av Kungl. Maj :t
med stöd av stadgandet i förevarande paragraf meddelat förordnande kommer
att innehålla allenast, att sådana enligt äldre lag meddelade föreskrifter,

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

211

som här avses, skola upphöra att gälla. Utomplansbestämmelser i dessa föreskrifters
ställe skola enligt 66 § meddelas av Konungens befallningshavande
''Även i detta fall lärer Kungl. Maj :t i allmänhet ställa äldre föreskrifters
upphävande i beroende av nya utomplanshestämmelsers ikraftträdande.

86 §.

Lagrådet:

Örn lagrådets vid 28 § gjorda hemställan vinner bifall, bör den i förevarande
paragraf upptagna regeln gälla jämväl i fråga örn den tid av ett ar,
som i 28 § avses. Då regeln vidare måste äga tillämpning, så snart vid lagens
ikraftträdande delar av tomt äro i olika ägares hand, vare sig vid nämnda
tid finnes fastställd tomtindelning eller tomtindelning, som av ålder består,
hemställer lagrådet, att regeln måtte erhålla med hänsyn härtill jämkad lydelse.
i;: . •''

88 §.

Lagrådet:

Vad angår andra stycket i denna paragraf, må erinras därom, att med
hänsyn till innehållet i 54 § — i stycket avsett beslut kan ålägga tomtägare
ökad skyldighet endast beträffande gatas iordningställande, icke i fråga örn
gatas underhåll. En redaktionsändring synes därför önskvärd.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj
1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad.

1 KAP.

Lagrådet:

Ordet fastighetsindelning, som förekommer dels i rubriken och 1 § dels ock
i 3 § av detta kapitel, synes i dessa fall vara använt i en ej fullt likartad bemärkelse.
I kapitelrubriken liksom i 1 § lärer ordet få anses äga en allmän
innebörd, avseende överhuvud markens fördelning a skilda fastigheter såsom
föremål för äganderätt. I 3 § åter, där i fastighetsindelning ej ingående område
nämnes, lärer med ordet asyftas stadsomradets indelning i särskilda tom
ter och stadsägor. I denna speciella betydelse, där fråga är endast örn mark
av viss natur, tomter och stadsägor, förekommer ordet flerstädes i fastighetsbildningslagen,
såsom i 3 kap. 1 § och 5 kap. 17 §. Det har synts lagrådet
lämpligt att framhålla de olika betydelser, i vilka detta ord salunda nyttjas i
lagtexten, så mycket mer som ordet även förekommer i det remitterade förslaget
till stadsplanelag, 28 §, där åt detsamma uppenbarligen måste givas den ovan
angivna allmännare innebörden. I enahanda betydelse nyttjas ordet exempelvis
i jorddelningslagen 19 kap. 3 §.

212

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

2 KAP.

15 §.

Lagrådet:

Enligt denna paragraf andra stycket i dess nuvarande lydelse skola i fråga
om tomtmätning inom område, som avses i 1 kap. 42 och 43 §§, föreskrifterna
i 2 kap. med vissa angivna undantag i tillämpliga delar gälla. Särskilt med
hänsyn till kapitelrubriken »Örn tomtmätning» torde denna hänvisning få anses
omfatta jämväl stadgandet i nuvarande 13 §, enligt vilket kapitlets regler för
bestämmande av tomtgräns i sammanhang med tomtmätning skola gälla, även
da fråga örn bestämmande av sådan gräns eljest förekommer. Anledning synes
heller icke förefinnas att för sådant fall beträffande område på landet stadga
annat förfaringssätt för bestämmande av tomtgräns än det här föreskrivna.

Pa sätt departementschefen framhållit, avses med den föreslagna ändringen
i förevarande paragraf ingen ändring i sak. Men därigenom att i förslaget
kapitelrubriken -— med hänsyn till det i 13 § tillkomna stadgandet örn bestämmande
av annan gräns än tomtgräns —- erhållit den ändrade lydelsen »Örn
tomtmätning och gränsbestämning», synes efter genomförande av de föreslagna
ändringarna ovisshet kunna väntas uppstå rörande omfattningen av den i förevarande
paragraf andra stycket givna hänvisningen.

För att tydligt utmärka, att å landet inom område, som ej tillhör samhälle men
varest dock finnes tomtindelning, å ena sidan bestämmande av tomtgräns sker
med tillämpning av stadgandena i 2 kap. fastighetsbildningslagen, även då
tomtmätning ej är i fråga, men å andra sidan förrättning för bestämmande av
annan ägogräns än tomtgräns alltid skall äga rum i den ordning, som stadgas
i lagen örn delning av jord å landet — något som tvivelsutan är förslagets mening
— hemställer lagrådet, att paragrafens andra stycke uttryckligen angives
avse ej blott tomtmätning utan även bestämmande av tomtgräns utan sammanhang
med tomtmätning.

G KAP.

Lagrådet:

Enligt det remitterade förslaget skulle 13 § i detta kap. lämnas oförändrad.
Emellertid torde innehållet i den föreslagna nya 16 § betinga vissa jämkningar
i ordalydelsen av förstnämnda paragraf. Iakttages detta, föranledes därav
ändring i förslagets ingress.

7 KAP.

1 §•

Lagrådet:

Jämlikt 2 § i förslaget till stadsplanelag skall stadsplan utmärka ej blott
byggnadskvarter samt gator, torg och andra allmänna platser, utan även för
andra ändamål avsedda områden, såsom järnvägs-, hamn- och andra särskilda

Kungl. Majit» proposition nr 79. 213

trafikområden, skydds- eller säkerhetsområden, idrottsområden, begravningsplatser
och vattenområden.

Enligt gällande föreskrifter finnes inom tomtboken en avdelning A, avsedd
för anteckningar rörande byggnadsbestämmelser i vidsträckt mening. Inom
denna avdelning verkställes vid varje kvarter anteckning örn sådant beslut rörande
kvarteret eller tomt därinom, som avses i förevarande paragraf tredje
stycket första punkten. I bihang C upptagas bl. a. gator, torg och andra allmänna
platser. I paragrafen hava icke föreslagits några bestämmelser rörande
registreringen av de för andra ändamål avsedda områden, som omförmälas i 2 §
av förslaget till stadsplanelag. De fastigheter dessa områden tillhöra upptagas
i stadsägoboken eller, såframt de ingå i samfällighetér, i bihang B. Hänvisning
till beslut örn fastställelse å eller ändring i stadsplan, avseende bebyggelsen
eller användningen i övrigt av sådana områden, synes böra införas där
dessa äro registrerade. Anteckning i fastighetsregistret torde vara erforderlig,
då eljest kännedom örn planen icke skulle erhållas genom utdrag ur registret
beträffande dessa områden.

Övriga sju lagförslag.

Lagrådet:

Dessa förslag lämnas utan anmärkning.

i

Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.

214

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 6 februari 1931.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden
Gärde, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck,
Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations- och jordbruksdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Gärde, lagrådets
den 28 november 1930 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 30 maj
1930 remitterade förslagen till

1) stadsplanelag;

2) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om
fastighetsbildning i stad;

3) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om
delning av jord å landet;

4) lag örn ändrad lydelse av 9 § lagen den 23 oktober 1891 (nr 68) angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet;

5) lag angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 29 juni 1926 (nr 352) örn
enskilda vägar;

6) lag örn ändrad lydelse av 1, 2 och 3 §§ lagen den 27 juni 1902 (nr 71 s. 1),
innefattande vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar;

7) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 20 juni 1924 (nr 384) örn
återköpsrätt till fast egendom;

8) lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 18 juni 1925 (nr 334) örn
rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet
område; samt

9) lag angående ändrad lydelse av 2 § 11 :o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38
s. 3) örn Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Härefter anför chefen för justitiedepartementet:

»På sätt framgår av vad min företrädare i ämbetet anfört till statsrådsprotokollet
den 30 maj 1930 gå förarbetena till de av lagrådet granskade lagförslagen
tillbaka till år 1916. Det synes mig vara av stor vikt, att frågan
örn revision av stadsplanelagstiftningen efter detta långa utredningsarbete nu
vinner sin lösning. Från städer och samhällen har vid olika tillfällen fram -

Kungl. Majlis proposition nr 79.

215

hållits behovet av en ny stadsplanen^, därvid uttalats önskvärdheten av att
förslag i ämnet snarast måtte föreläggas riksdagen. De föreliggande lagförslagen
torde med hänsyn till sin omfattning vara väl avvägda och synas
mig i sakligt hänseende i det väsentliga på skäligt sätt skilja mellan de mot
varandra stridande intressen, varom här är fråga. Lagrådet har ock vid sin
granskning funnit, att de föreslagna bestämmelserna i det hela äro ägnade
att tjäna de syften, man velat vinna med desamma. Jag anser därför, att
förslagen böra läggas till grund för proposition till innevarande års riksdag.

Lagförslagen äro grundade på den förutsättningen, att en allmän byggnadsstadga
fortfarande skall bibehållas. Vid förslagens remitterande till lagrådet
förklarade departementschefen, att en byggnadsstadga numera icke borde tillkomma
utan riksdagens hörande. Till denna uppfattning ansluter jag mig.
Ett utkast till ny byggnadsstadga har upprättats inom justitiedepartementet
och varit tillgängligt för lagrådet vid dess granskning av förslagen. Genom
beslut den 1 november 1930 hava yttranden över utkastet infordrats från
vederbörande myndigheter och enskilda sammanslutningar. Sedan utkastet
underkastats den överarbetning, vartill inkomna yttranden må giva anledning,
är det min avsikt föreslå Kungl. Majit att inhämta riksdagens yttrande över
detsamma.»

Departementschefen redogör härefter för lagrådets utlåtande samt anför
vidare:

»På sätt lagrådet framhållit vid 3 § i förslaget till stadsplanelag har i förekommande
fall i lagstiftningen plägat intagas en erinran därom, att beslutanderätt
i stad, där stadsfullmäktige icke finnas, utövas av allmän rådstuga. Då skäl
icke torde föreligga att avvika från denna praxis, har jag i enlighet med lagrådets
i första hand gjorda hemställan i 74 § upptagit en bestämmelse av det
innehåll, varom lagrådet hemställt.

Uti 4 § av förslaget hava meddelats föreskrifter, varigenom möjlighet herodes
Kungl. Majit att under vissa förutsättningar fastställa stadsplan eller
ändring i sådan plan även mot stadens önskan. Genom stadgandet i 12 § hava
dessa föreskrifter gjorts tillämpliga jämväl å stomplan och utomplansbestämmelser.
För att ett ingripande från Kungl. Majits sida överhuvud skall kunna
ske, förutsättes, att stadsplan kräves för stadens ändamålsenliga utveckling
eller till främjande av betydande allmänt intresse. Hänsyn uteslutande till ett
markägareintresse har således ansetts icke böra påkalla ett dylikt ingripande.
Till de synpunkter, varåt min företrädare i ämbetet givit uttryck vid remissen
till lagrådet såsom vägledande för förslagets utformning härutinnan, ansluter
jag mig. Med hänsyn till den läggning, den föreslagna lagstiftningen erhållit
-—- varigenom å ena sidan staden tillförsäkras skäligt bidrag av markägaren
för stadsplanens genomförande och å andra sidan markägaren erhåller
möjlighet att, där stadsplan ej antages, erhålla avstyckningsplan för markens
försäljning till bebyggande — finnes knappast anledning antaga, att staden
skall finna med sin fördel förenligt att vägra sin medverkan till stadsplans
upprättande, då markägare så önskar. Med denna min uppfattning och då
uppenbarligen den ifrågasatta inskränkningen i städernas självbestämmande -

216

Kungl. Majlis proposition nr 79.

rätt icke bör givas större omfattning än som kan anses vara av behovet påkallad,
är jag beredd att godtaga förslaget i denna del, vilket jämväl av
lagrådet lämnats utan anmärkning, oell således låta ett statligt ingripande bero
av hänsyn till det allmänna. Emellertid må framhållas, att det självfallet tillkommer
Kungl. Majit att vid prövning av varje stadsplaneförslag tillse, icke
blott att det fyller rimliga krav ur allmän stadsplanesynpunkt utan jämväl
att markägares berättigade intressen icke bliva trädda för nära. Redan vid
stadsplanens uppgörande böra sålunda skäliga anspråk från markägares sida
så långt ske kan vinna beaktande av stadens myndigheter. En erinran örn
angelägenheten härav lärer lämpligen kunna inrymmas i den blivande byggnadsstadgan
bland de övriga anvisningar för stadsplans uppgörande, som avses
skola intagas i stadgan. Därest som följd av eftersättande från nämnda myndigheters
sida av vad på dem såvitt nu är i fråga skäligen kan ankomma områdes
intagande i stadsplan skulle bliva obehörigen fördröjt, kunna förhållandena
uppenbarligen utveckla sig så. att ett ingripande enligt 4 § ur allmän
synpunkt må vara påkallat.

Den av svenska stadsförbundet tillsatta beredningen för granskning av de
sakkunnigas förslag till stadsbyggnadslag bär i ett däröver avgivet yttrande
framhållit önskvärdheten av att såsom villkor för utövande av ifrågavarande
Kungl. Majit tillagda rättighet även krävdes att till ärendets handläggning
fogades någon anordning, som kunde anses i viss mån innebära en ersättning
för saknaden av det kommunala beslutet; och har i sådant hänseende
föreslagits, att det skulle i den blivande lagen föreskrivas eller vid dess stiftande
på betryggande sätt förutsättas, att Kungl. Majit icke skulle äga att
begagna sin här ifrågavarande befogenhet utan att dessförinnan utlåtande inhämtats
av ett av stadsförbundet för ändamålet utsett råd av i dylika ärenden
förfarna kommunalmän. Stadsförbundet har förklarat, att från dess sida medverkan
kunde påräknas för en dylik anordning, om denna vunne statsmakternas
godkännande. Vad beredningen föreslagit har departementschefen enligt uttalande
till remissprotokollet funnit vara värt beaktande. Han ansåg sig dock
icke beredd att då fatta slutlig ståndpunkt till frågan.

Såsom stadsförbundets beredning framhållit, finnes inom annan gren av förvaltningen
viss motsvarighet till den nu ifrågasatta anordningen. Jag syftar
på det inom stadsförbundet år 1918 (jfr Kungl. Majits proposition
till samma års riksdag, nr 244) inrättade finansrådet, vilket har
till uppgift bland annat, att efter remiss från vederbörande myndigheter
i statsförvaltningen avgiva utlåtanden i finansärenden, som angå städer, köpingar
eller municipalsamhällen. De ärenden, som härvid i första hand avses,
äro sådana, som innefatta ansökningar örn tillstånd för kommun att upptaga
lån. Under den tid, finansrådet varit i verksamhet, har dess medverkan påkallats
i ett avsevärt antal ärenden, och dess verksamhet har visat sig vara till
stort gagn såväl för kommunerna som för det allmänna. Enligt min mening
skulle det jämväl vid prövning av ärenden enligt 4 § i förslaget till stadsplanelag
vara av ej ringa värde, därest Kungl. Maj :t för införskaffande av
utlåtanden ägde tillgång till ett organ, vilket kunde anses å ena sidan aukto -

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

217

ritativt företräda de kommunala synpunkterna och å andra sidan besitta den
sakkunskap och opartiskhet, som kräves för ett behörigt utövande av sådan
rådgivande verksamhet, varom här är fråga. Den befogenhet åt Kungl. Maj:t,
som uti nyssnämnda paragraf föreslås, är en nyhet i lagstiftningen och innebär
en inskränkning i det kommunerna för närvarade tillkommande stadsplanemonopolet.
Prövningen av dessa ärenden torde ofta kunna bliva av ömtålig
art särskilt i de fall, då kronan i egenskap av markägare har direkt intresse
av viss frågas utgång. Uppenbart är ock, att Kungl. Maj .t icke kan
fatta beslut i sådant ärende, innan fullständig utredning föreligger särskilt
i fråga om de ekonomiska konsekvenser för staden, som ett fastställande av
stadsplan över visst område skulle medföra, och örn möjligheterna för staden att
bära desamma, för bedömandet av denna utrednings tillförlitligliet och värde
i övrigt skulle givetvis rådets yttrande vara av särskild betydelse. Jag
utgår alltså från att, därest av stadsförbundet för ändamålet inrättas ett råd
av personer med erkänd kommunal sakkunskap pa förevarande område, Kungl.
Maj :t icke skall underlåta att inhämta rådets yttrande, innan ett ingripande
enligt 4 § sker.

Vad lagrådet erinrat under 4 § har föranlett viss jämkning i dess avfattning.

På grund av lagrådets hemställan under 22 § har jag latit utarbeta ett
förslag till lag angående ändrad lydelse av 10 § lagen den 16 maj 1930 (nr
141) örn vågrätt.

Av lagrådet förordad jämkning i ordalydelsen av 28 § första stycket i förslaget
till stadsplanelag, vilken jämkning icke torde innebära någon avvikelse
i sak från vad som måste hava åsyftats såväl av kommittén som i det remitterade
förslaget, har vidtagits. Lika med lagrådet finner jag vissa betänkligheter
möta mot att fritaga staden från all lösningsplikt beträffande tomtdelar
och jag har därför i enlighet med lagrådets hemställan uti ett till samma paragraf
fogat nytt andra stycke föreslagit lösningsplikt för staden jämväl till
tomtdel. I sammanhang härmed hava erforderliga jämkningar skett såväl beträffande
slutorden i paragrafens sista stycke som ock i 86

I enlighet med lagrådets hemställan har 43 § i förslaget ansetts böra utgå.
Härav föranledd omparagrafering har genom uppdelning av lii § på två paragrafer
kunnat inskränkas till 44—46 §§ i remissförslaget.

Uti vissa över kommitténs förslag avgivna yttranden hava uttalats betänkligheter
mot att, på sätt kommittén föreslagit, till Kungl. Maj :t överlämna prövningen
av skyldighet att deltaga i kostnaden för samfärdselleds anordnande
till eller genom trafik-, skydds- eller säkerhetsområde. I det remitterade
förslaget till stadsplanelag upptogs emellertid under 44 § den av kommittén
föreslagna bestämmelsen i huvudsak oförändrad. Lagrådet har ansett, att
avgörandet i nämnda hänseende borde tillkomma expropriationsnämnd. Då
onekligen goda skäl tala härför, har jag ansett mig böra till den mot 44 § i
remissförslaget svarande 43 § i det överarbetade förslaget foga ett stadgande
av det innehåll, varom lagrådet hemställt.

I överensstämmelse med vad lagrådet yttrat vid behandlingen av 40 och 47 §§
har jag dels i första stycket till den mot 46 § av det remitterade förslaget sva Bihang

lill riksdagens protokoll 19.71. 1 sami. 06 hafi. (A/ 79.) !•>

218

Kungl. May.ts proposition nr 79.

rande 45 § i det överarbetade förslaget mellan orden enligt ''stadsplanen’ och
''tillåtna hushöjden’ infört orden ''vid gatans upplåtande’, varjämte bestämmelserna
örn tomtägares ersättningsskyldighet vid gatas vidgning undergått därav
föranledd jämkning, dels utbrutit sistnämnda bestämmelser till en särskild
paragraf betecknad såsom 46 §, dels upptagit bestämmelsen i 47 § andra stycket
av det remitterade förslaget med det av lagrådet förordade innehållet såsom
ett andra stycke i den nya 45 §, dels ock låtit omformulera tredje stycket
i sistnämnda paragraf.

Såsom framgår av 60 § utgår denna från att kostnad för byggnadsplans
upprättande i regel skall gäldas av markägarna efter den nytta de hava äv planen.
Där emellertid av särskilda skäl en sådan förpliktelse skulle medföra
obillighet mot markägare, har kommunen ansetts böra svara för kostnaden.
Det åligger Konungens befallningshavande, som har att fastställa byggnadsplan^
att jämväl i kostnadsfrågan träffa avgörande. En ledamot av lagrådet
har funnit stadgandet stundom kunna erhålla en tillämpning, som icke
vore väl förenlig med den nuvarande kommunallagstiftningens grundsatser i
fråga örn den ekonomiska förvaltningen i landskommunerna, såsom exempelvis
då en vidsträckt och starkt skattetyngd kommun nödgades bekosta byggnadsplan
för ett obetydligt område med en jämförelsevis fåtalig befolkning, samt
på grund härav och i övrigt anförda skäl förordat en återgång till kommitténs
förslag, enligt vilket i stället statsverket skulle vidkännas de kostnader för
byggnadsplans uppgörande, vilka ej skulle uttagas hos markägarna. De övriga
ledamöterna av lagrådet hava visserligen funnit det kunna vara obilligt
att låta en kommun drabbas av mera betydande kostnader, då planen vore av
ringa betydelse för kommunen i dess helhet. De hava dock ej av hänsyn
härtill ansett sig böra avstyrka den föreslagna bestämmelsen men framhållit,
att i dylikt fall skäligt bidrag till kostnaderna för byggnadsplanens uppgörande
borde tillkomma kommunen av statsmedel. Enligt min mening lärer
kunna antagas, att, där byggnadsplanen är inom kommunen av allmännare
nytta, kommunen skall vara villig att självmant åtaga sig sådan kostnad för
planens förverkligande, som icke rimligen kan åläggas markägare. Vid sådant
förhållande synes det icke nödigt att för dylika fall nu i lag ålägga kommunen
någon skyldighet i förevarande hänseende. Där åter behov av byggnadsplan
uppstår inom en del av kommunen och planen finnes vara av ringa betydelse
för kommunen i dess helhet, lärer frivillig medverkan från kommunens
sida för ifrågavarande ändamål icke vara att påräkna. I dylikt fall kan det
bliva nödigt att staten i en eller annan form helt eller delvis träder emellan.
''Även bär torde emellertid anledning förligga att avvakta någon tid för vinnande
av erfarenhet rörande lagens verkningar, helst utomplansbestämmelser
—• vilkas meddelande kan ske utan särskilda kostnader — i flertalet av dessa
fall torde åtminstone tillsvidare visa sig vara tillfyllest. Med hänsyn härtill
förordar jag, att 60 § andra stycket första punkten gives det innehåll, att
kostnaderna för byggnadsplans uppgörande skola, i mån bidrag därtill ej lämnas
av kommun, gäldas av markägarna efter den nytta de hava av planen. —
Vad i övrigt erinrats mot avfattningen av 60 § har iakttagits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

219

Vad lagrådet anfört vid 2, 7, 13, 18—20, 23, 30, 35, 36, 42, 49, 52, 57, 59,
63, 65, 66, 68, 72, 73, 76, 79, 82, 86 oell 88 §§ i förslaget till stadsplanen
samt 2 kap. 15 § och 7 kap. 1 § i förslaget till lag angående ändring i vissa
delar i lagen örn fastighetsbildning i stad har beaktats och föranlett vissa ändringar
i eller tillägg till nämnda paragrafer, varjämte gällande lydelse av
6 kap. 13 § fastighetsbildningslagen blivit i enlighet med lagrådets hemställan
jämkad. Jämväl i övrigt har jag ansett mig böra göra en del smärre jämkningar
av redaktionell art, för vilka närmare redogörelse icke torde erfordras.»

Departementschefen uppläser härefter i enlighet med förestående anförande
avfattade förslag till:

1) stadsplanelag;

2) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 269) örn
fastighetsbildning i stad;

3) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 (nr 326) örn
delning av jord å landet;

4) lag örn ändrad lydelse av 9 § lagen den 23 oktober 1891 (nr 68) angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet;

5) lag angående ändrad lydelse av 10 § lagen den 16 maj 1930 (nr 141) örn
vågrätt;

6) lag angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 29 juni 1926 (nr 352) örn
enskilda vägar;

7) lag örn ändrad lydelse av 1, 2 och 3 §§ lagen den 27 juni 1902 (nr 71 s. 1),
innefattande vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar;

8) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 20 juni 1924 (nr 384) örn
återköpsrätt till fast egendom;

9) lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 18 juni 1925 (nr 334) örn
rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet
område; samt

10) lag angående ändrad lydelse av 2 § 11 :o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38
s. 3) örn Kungl. Maj:ts regeringsrätt;

och hemställer departementschefen, att förslagen måste genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.

. Ur protokollet:

Gösta Tidelius.