Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1959 (Proposition 1959:79)

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1959

Nr 79

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anordningar
för forskning och utbildning i psykiatri vid vissa
sinnessjukhus; given Stockholms slott den 27 februari
1959.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF

Ragnar Edenman

Propositionens huvudsakliga innehåll

På grundval av ett av 1955 års läkarutbildningsutredning avgivet betänkande
föreslås, att vid vart och ett av Ulleråkers sjukhus i Uppsala och S:t
Lars sjukhus i Lund inrättas en klinisk avdelning för forskning och specialistutbildning
i psykiatri. Varje avdelning skall enligt propositionen förestås
av en professor i psykiatri vid vederbörande universitet, som tillika skall
vara överläkare vid sjukhuset. Till avdelningen skall höra ett kliniskt laboratorium
med en å universitetets stat uppförd laborator som chef. Den i
övrigt för en avdelning erforderliga personalen beräknas till 2 biträdande
överläkare, 9 läkare, 1 psykolog och 16 övriga tjänstemän (sjukvårds-, kontors-
och ekonomipersonal). Antalet tjänster vid de båda avdelningarna
uppgår alltså till sammanlagt 60, varav 26 för läkare. Avdelningarna föreslås
skola utbyggas och organiseras successivt under budgetåren 1959/60—
1962/63. De årliga kostnaderna vid genomförd organisation av båda avdelningarna
beräknas till sammanlagt omkring 1,2 miljoner kronor. Engångskostnaderna
uppgår till omkring 4,2 miljoner kronor. Kostnaderna berör
såväl ecklesiastikdepartementet som inrikesdepartementet.

1— Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt AV 79

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1959

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
27 februari 1959.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Nilsson, Sträng,
Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund,
Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Edenman, fråga om anordningar
för forskning och utbildning i psykiatri vid vissa sinnessjukhus samt
anför därvid följande.

I. Inledning

Genom beslut den 31 mars 1955 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för
ecklesiastikdepartementet att tillkalla högst sex sakkunniga för att verkställa
utredning och avgiva förslag rörande utökning av antalet propedeutiska
och kliniska utbildningsplatser för medicinare.

Med anledning härav tillkallade departementschefen samma dag såsom
sakkunniga för nämnda ändamål byråchefen i ecklesiastikdepartementet
T. S. Arén, fältläkaren P. G. Lundgren, numera regeringsrådet B. A. Nevrell,
professorn vid universitetet i Göteborg M. O. Odin, professorn vid universitetet
i Uppsala B. A. Rexed och kommunalnämndsordföranden J. F.
Strandlund samt uppdrog åt Nevrell att såsom ordförande leda de sakkunnigas
arbete.

Genom beslut den 29 april 1955 bemyndigade Kungl. Maj:t departementschefen
att för ifrågavarande ändamål tillkalla ytterligare två sakkunniga.
Med anledning härav tillkallades samma dag hemmansägaren,
landstingsmannen B. A. Clausén och lasarettsläkaren A. A. Odelberg.

De sakkunniga antog benämningen 1955 års läkarutbildning sutredning.

Genom beslut den 7 oktober 1955 uppdrog Kungl. Maj:t åt utredningen
att utreda frågan om förutsättningarna och kostnaderna för inrättande vid
sinnessjukhusen av enligt utredningens mening erforderligt antal professurer
i psykiatri ävensom övriga frågor i samband med dylikt inrättande.

Departementschefen tillkallade den 15 oktober 1956 professorn vid karolinska
mediko-kirurgiska institutet T. Sjögren och den 1 april 1957 profes -

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1959 3

sorn vid universitetet i Uppsala A. Grönwall att såsom experter biträda
utredningen.

Under sitt arbete har såväl utredningen i sin helhet som en mindre delegation
inom utredningen vid skilda tidpunkter besökt Ulleråkers sjukhus i
Uppsala, S:t Lars sjukhus i Lund, Lillhagens och S:t Jörgens sjukhus i
Göteborg samt Beckomberga och Långbro sjukhus i Stockholm, varvid
samråd ägt rum med representanter för dessa sjukhus. Vid i samband härmed
företagna undersökningar av de lokalmässiga förutsättningarna för
inrättande av professurer i psykiatri vid vissa sinnessjukhus å nämnda orter
har utredningen biträtts av arkitekten hos statens kommitté för sinnessjukvårdens
utbyggande H. I. Muller. Utarbetandet av förslag i ämnet har
skett i samråd med nämnda kommitté. Utredningen har vidare haft överläggningar
med mentalsjukvårdsdelegationen inom kommittén för översyn
av hälso- och sjukvården i riket.

Sedan utredningens uppdrag slutförts, har utredningen den 4 oktober
1957 avgivit betänkande med förslag rörande professurer i psykiatri vid
vissa sinnessjukhus (stencilerat).

Över betänkandet har yttranden avgivits av statskontoret, medicinalstyrelsen,
efter hörande av direktionerna för Ulleråkers, S:t Lars, S:t Jörgens
och Umedalens sjukhus, kanslern för rikets universitet, efter hörande av de
medicinska fakulteterna vid universiteten i Uppsala, Lund och Göteborg
samt lärarkollegiet vid karolinska mediko-kirurgiska institutet, statens
kommitté för sinnessjukvårdens utbyggande, Göteborgs stads sjukhusdirektion,
Stockholms stads sjukhusdirektion, svenska läkaresällskapet och
svenska psykiatriska föreningen.

I årets statsverksproposition (VIII ht; s. 132) har jag framhållit, att jag
hade för avsikt att i ett senare sammanhang föreslå Kungl. Maj:t att för
riksdagen framlägga förslag om anordnande av enheter för forskning vid
vissa mentalsjukhus på grundval av det av utredningen framlagda betänkandet.

Sedan beredningen av denna fråga nu avslutats, får jag ånyo anmäla
densamma.

II. Tidigare utredningar m. m.

Statens sinnessjukvårdsberedning avgav den 11 januari 1950 en promemoria
med utredning rörande specialistutbildningen i psykiatri. Beredningen
erinrade inledningsvis om att professurerna i psykiatri vid universiteten
i Uppsala och Lund samt vid karolinska institutet tidigare varit
förenade med befattningarna som överläkare och sjukhuschef vid Ulleråkers
sjukhus i Uppsala, S:t Lars sjukhus i Lund och psykiatriska sjukhuset i
Stockholm. Genom olika beslut — för Uppsalas del 1945, för Lunds 1928

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1959

och för Stockholms 1939 — hade professurerna skilts från överläkartjänsterna
och i stället förenats med chefsskapet för de psykiatriska klinikerna
vid akademiska sjukhuset i Uppsala, Lunds lasarett och karolinska sjukhuset
i Stockholm. Att professurerna i psykiatri skilj des från överläkarbefattningarna
vid sinnessjukhusen motiverades dels med sjukvårdsarbetets
och det administrativa arbetets växande belastning av vederbörande professor
på undervisningens bekostnad, dels med önskvärdheten av att samla ett
relativt litet antal lämpliga undervisningsfall på ett och samma ställe, dels
ock i någon mån med behovet av sjukvårds- och undervisningsplatser
rörande det lättare psykiatriska klientelet.

Beredningen framhöll, att professurernas överflyttning betytt ett stort
framsteg, men gav också uttryck för den åsikten, att en av motiveringarna
för överflyttningen ej var hållbar. Det hade nämligen enligt beredningen
visat sig omöjligt att på en psykiatrisk lasarettsklinik om cirka 100 platser
lägga in alla slags fall av akut och kronisk art, vilket erfordrades för att
undervisningen skulle bli allsidig. Svårare akuta fall hade ej alls kunnat
mottagas utan måst hänvisas direkt till sinnessjukhus. Icke heller hade man,
såsom avsetts, på klinikerna i undervisningssyfte ens för kortare perioder
kunnat lägga in kroniska och dementa fall. De psykiatriska universitetsklinikerna
hade följaktligen kommit att beläggas med psykoneuroser samt
mycket lätta och tidiga psykoser. Detta hade, menade beredningen, ej kunnat
undgå att påverka undervisningen i egentlig psykiatri, även om man på
de flesta håll sökt komplettera densamma genom att förlägga en eller ett
par föreläsningar eller demonstrationer inom varje psykiatrikurs till något
närbeläget sinnessjukhus. Enligt beredningen förelåge risk att dessa förhållanden
kunde skapa ett sådant tillstånd, som enligt vissa bedömare redan
hade inträtt i Förenta staterna. Enligt dessa bedömare funnes där ett öppet
svalg mellan klinikpsykiatri och sinnessjukhuspsykiatri. Orsaken härtill
ansåges vara, att den psykiatriska undervisningen och forskningen där nästan
uteslutande varit knuten till de relativt små klinikerna i städerna, vilket
medfört ett ensidigt intresse för den lilla psykiatrien, medan sinnessjukhuset
isolerats från den övriga läkarvetenskapen.

För att skapa organisatoriska förutsättningar för kvalificerad undervisning
och utbildning även vid sjukhus med annat klientel än det som för
närvarande mottages å de psykiatriska klinikerna samt för att möjliggöra
vetenskaplig forskning inom det betydelsefulla område och på det stora
material, som den slutna sinnessjukvården representerar, borde enligt beredningen
särskilda professurer inrättas vid sinnessjukhusen. Beredningen
föreslog att en professur skulle inrättas vid vartdera av Ulleråkers sjukhus i
Uppsala, S:t Lars sjukhus i Lund och S:t Jörgens sjukhus i Göteborg, anknutna
till vederbörande medicinska fakultet och i första hand avsedda för
specialistundervisningen och forskningen inom den tyngre psykiatrien. För

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 79 år 1959

Stockholms vidkommande var enligt beredningen frågan mera komplicerad
genom att förslag redan förelåg om inrättande av en professur, förenad med
överläkarbefattningen vid en planerad psykiatrisk klinik å Sabbatsbergs
sjukhus. I Stockholm fanns ej heller något lämpligt statligt sinnessjukhus,
till vilket en professur för specialistutbildning kunde knytas, men en sådan
professur kunde givetvis, framhöll beredningen, även förenas med en överläkarbefattning
vid något av Stockholms stads sjukhus. På grund av det
stora antalet medicine studerande vid karolinska institutet talade enligt
beredningen onekligen vissa skäl för att i Stockholm låta »Sabbatsbergsprofessuren»
få företräde, men beredningen ville det oaktat understryka
angelägenheten av att även i Stockholm en professur vid något sinnessjukhus
snarast möjligt komme till stånd.

Beredningen fann för sin del rimligt och lämpligt, att de vid sinnessjukhusen
placerade professurerna, i vart fall under en relativt lång övergångstid,
även utnyttjades för att lätta och komplettera de nuvarande professorernas
undervisningsskyldighet för de blivande läkarna i allmänhet. Innehavarna
av de förstnämnda professurerna skulle därvid i första hand
tillgodose undervisningen i den s. k. stora psykiatrien, innefattande de
egentliga sinnessjukdomarna, för både medicine kandidater och framför allt
för de blivande specialisterna i ämnet ävensom bedriva forskning inom detta
område. De nuvarande professorerna skulle komma att såsom för närvarande
i huvudsak ägna sig åt undervisning och forskning inom den s. k. lilla
psykiatrien, d. v. s. neuros- och psykoneurosläran, socialpsykiatri och ärftlighetslära.

Beredningen erinrade om att den vid utformningen av sitt förslag till
generalplan för sinnessjukvårdens modernisering och utbyggande tagit hänsyn
till de tilltänkta professorernas undervisnings- och forskningsuppgifter
på så sätt, att deras överläkaravdelningar tillmätts väsentligt mindre än
andra överläkares (högst 250 platser) samtidigt som avdelningarna försetts
med särskilda anordningar för ifrågavarande verksamhet.

I remissyttrandena över sinnessjukvårdsberedningens förslag kritiserade
flertalet universitetsmyndigheter ur undervisningssynpunkt beredningens
uppdelning av psykiatrien i s. k. stor och liten psykiatri. Emellertid underströks
i samtliga remissyttranden behovet av åtgärder för att bereda ökade
möjligheter till specialistutbildning och forskning i psykiatri, och beredningens
förslag om inrättande av ytterligare professurer tillstyrktes i princip
av det övervägande antalet remissmyndigheter.

1948 års läkarutbildning skommitté. Sedan departementschefen till 1948
års läkarutbildningskommitté överlämnat statens sinnessjukvårdsberednings
promemoria att tagas i övervägande vid kommitténs arbete, anförde kommittén
i sitt betänkande om läkarutbildningen (SOU 1953: 7) inledningsvis
följande om beredningens förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1959

Statens sjnnessjukyårdsberednings förslag om inrättande av särskilda
professurer i psykiatri vid vissa sinnessjukhus är ett beaktansvärt försök
att bidra till lösningen av utomordentligt betydelsefulla medicinska och
samhälleliga problem. De psykiska sjukdomarna orsakar ständigt stora
lidanden för många människor och åsamkar samhället utgifter, som i storlek
kan jämföras med hela den övriga slutna sjukvårdens kostnader. Ett
väldigt behov av medicinsk forskning föreligger således på detta fält, och
mycket kan säkerligen också göras genom en förbättrad undervisning av
läkarna i allmänhet och av specialisterna i psykiatri, vilket syfte givetvis
skulle främjas om vetenskapligt kvalificerade lärare finge verka på sinnessjukhusen.
Värdet av de av sinnessjukvårdsberedningen föreslagna åtgärderna
torde sålunda vara oomtvistligt.

Kommittén instämde i remissmyndigheternas kritik av beredningens förslag
om en uppdelning av psykiatrien i den s. k. stora psykiatrien och den
s. k. lilla psykiatrien och framhöll, att kommittén icke kunde biträda beredningen
i dess uppfattning att det skulle vara lämpligt att ur undervisningssynpunkt
klyva psykiatrien i två områden, för svårare respektive lättare fall.

Kommittén ansåg icke de av sinnessjukvårdsberedningen föreslagna professurerna
vara nödvändiga för undervisningen i psykiatri i den allmänna
läkarutbildningen, där en viss komplettering av kursundervisningen i psykiatri
med demonstrationer på sinnessjukhus av överläkare i biträdande
lärares ställning ansågs vara tillräcklig. Behovet av specialistutbildning i
psykiatri utgjorde emellertid enligt kommitténs mening ett viktigt skäl för
inrättandet av dylika professurer. Kommittén anförde härom följande.

Vid bedömningen av behovet av utbildning i psykiatri måste man emellertid
också ta hänsyn till specialistutbildningen i ämnet. Denna utbildning
får ta sikte icke blott på den i öppen psykisk vård verksamme specialisten,
vilken måhända bäst utbildas på universitetsklinikerna, utan även på de
blivande sinnessjukhusläkarna. För deras praktiska träning och vetenskapliga
utbildning förefaller det kommittén fullt klart, att särskilda professurer
vid vissa större sinnessjukhus skulle vara av synnerligen stort värde. Behovet
av sådan specialistutbildning i psykiatri utgör ett viktigt skäl för
inrättandet av de av sinnessjukvårdsberedningen föreslagna professurerna.

Kommittén instämde i sinnessjuk vårdsberedningens motivering att ett
inrättande av de föreslagna professurerna skulle bidraga till att främja
forskningen rörande de svårare psykiska sjukdomarna. Enligt kommitténs
mening borde man emellertid för att åstadkomma en snabb intensifiering av
forskningen inom psykiatrien först slå in på den vägen att göra de nuvarande
psykiatriska klinikerna vid undervisningssjukhusen mera arbetsdugliga.
Sedan detta skett ville kommittén tillstyrka, att en eller flera professurer
i psykiatri inrättades vid vissa större sinnessjukhus i riket.

Kommittén påpekade att sinnessjukvårdsberedningens förslag icke innehöll
något uttalande om den övriga personal som skulle behövas för ett
vetenskapligt arbete vid de nya institutionerna, liksom ej heller någon be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1959

räkning av behovet av instrument, apparater, driftsanslag och lokaler. I
anslutning härtill anförde kommittén.

Det torde vara uppenbart, att forskningen, likgiltigt inom vilket område
av medicinen, i dag icke kan bedrivas utan en ganska omfattande stab av
vetenskapliga och tekniska medarbetare, och en betydande instrumentell
utrustning. Att inrätta en professur utan en sådan bakgrund är således en
skäligen meningslös åtgärd. För psykiatriens del fordrar vetenskaplig verksamhet
tillgång på hjälppersonal med utbildning bland annat inom klinisk
psykologi, genetik, neuropatologi, medicinsk statistik och kuratorsverksamhet.
Instrumentell utrustning och biträdespersonal krävs för bland annat
elektroencefalografi och för histologiskt, kemiskt och fysiologiskt laboratoriearbete.
Ett intimt samarbete med andra vetenskapmän är också erforderligt
särskilt ifråga om neurologi, neurokirurgi, röntgendiagnostik, neuropatologi
och biokemi. Kommittén vill icke bestrida, att det är tänkbart att
alla dessa förutsättningar kan uppfyllas vid sinnessjukhusen. Det är emellertid
tydligt att härför fordras personal och utrustning av en storleksordning,
som sinnessjukvårdsberedningens utredning icke ger någon uppfattning
om. Även ifråga om institutionslokaler måste ansenliga krav ställas.
Kommittén vill för sin del uttala, att professurer vid sinnessjukhus icke bör
inrättas, innan en detaljerad granskning av de lokala förutsättningarna för
institutionerna har utförts och beräkningar rörande de nödvändiga kostnaderna
för institutionernas drift har framlagts.

I propositionen 195212 angående reformering av läkarutbildningen anförde
chefen för ecklesiastikdepartementet följande.

För egen del anser jag i likhet med kommittén, att en viss förstärkning av
de nuvarande universitetsinstitutionerna i psykiatri är nödvändig. Mina i
det följande framlagda förslag, innefattande bland annat extra ordinarie
lärartjänster vid klinikerna, torde få anses av betydelse i detta sammanhang.
De under remissbehandlingen framförda skälen mot en differentiering
av psykiatriprofessurerna finner jag vidare bärkraftiga. Vad sinnessjukvårdsberedningen
och kommittén anfört om värdet för specialistutbildningen
och för den psykiatriska forskningen av professurer i psykiatri vid
sinnessjukhusen synes mig dock utgöra tungt vägande skäl för att åtminstone
någon dylik tjänst inrättas. Som kommittén framhåller föreligger
emellertid icke så ingående utredningar om förutsättningarna ur lokal synpunkt
och om kostnaderna i olika avseenden, att ett avgörande nu kan
fattas. Närmare utredning härom bör, såsom kommittén och medicinalstyrelsen
anfört, snarast komma till stånd.

Genom beslut den 7 oktober 1955 uppdrog därefter Kungl. Maj:t, såsom
inledningsvis omnämnts, åt 1955 års läkarutbildning sutredning att utreda
frågan om förutsättningarna och kostnaderna för inrättande vid sinnessjukhusen
av professurer i psykiatri ävensom övriga frågor i samband därmed.

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1959

III. Behovet av forskning och specialistutbildning i psykiatri

1955 års läkarutbildningsutredning erinrar i sitt betänkande om att behovet
av forskning och ökad specialistutbildning i psykiatri i syfte att
åstadkomma en önskvärd förbättring av sinnessjukvården, så att vårdtiden
förkortas och omsättningen av patienter ökas, omvittnats i många olika
sammanhang.

I samband med sina anslagsäskanden för budgetåret 1954/55 lämnade
sålunda statens medicinska jorskningsråd en redogörelse för en inom rådet
år 1953 verkställd inventering rörande den psykiatriska forskningens läge i
Sverige och underströk mot bakgrunden härav nödvändigheten av kraftfulla
åtgärder för att få till stånd en intensifiering av denna forskning. I
redogörelsen anfördes bland annat följande om sinnessjukdomarnas frekvens.

Av landets nära 90 000 vårdplatser disponeras 42 procent av psykiatrien.
Häri ingår då också sinnesslövård och epileptikervård. Ytterligare ett antal
platser inom alkoholistvård och på anstalter inom den psykiatriska barnaoch
ungdomsvården är ävenledes belagda med psykiskt abnorma individer.
Kostnaderna för hälso- och sjukvården i Sverige — om man frånräknar
olycksfall och förlossningsvård — belöper sig till drygt en kvarts miljard
kronor. Av dessa kostnader kommer omkring en tredjedel på sinnessjukvårdens
konto. Under de sista decennierna har ett flertal populationsundersökningar
gjorts i olika länder, bland annat i Danmark och Sverige, som bland
annat syftar till att bestämma frekvensen av psykiska sjukdomar och sinnesslöhet
i normalbefolkningen. Dessa undersökningar har ett väl överensstämmande
resultat och har klart visat, att siffrorna i de officiella statistikerna
ligger betydligt under de faktiskt föreliggande. Dessa undersökningar
har bland annat visat, att cirka 12 procent av alla personer över 20 år i en
given befolkning företer eller har företett nervösa eller psykiska rubbningar,
därav cirka 3 procent sinnesslöa. Frekvensen psykopatier och psykoneuroser
ligger omkring 7 procent.

I dessa populationsundersökningar har man även kunnat bestämma riskerna
för en person i normala befolkningen att insjukna i olika psykiska
sjukdomar liksom även bestämma risker för olika släktingkategorier till
psykiskt sjuka att få olika psykiska sjukdomar. Då dylika undersökningar
har ett stort såväl teoretiskt som praktiskt intresse, må här anföras några
av de funna morbiditetsriskerna: För schizofreni, i normalbefolkningen
0,9 procent, för syskon till schizofrena 6—7 procent. För manisk-depressiv
psykos, i normalbefolkningen 1 procent, för syskon till manisk-depressiva
13—15 procent. För presenila och senila psykoser, i normalbefolkningen
cirka 1 procent, för syskon till dylika sjuka 6—7 procent. För sinnesslöa, i
normalbefolkningen 3 procent, för syskon till sinnesslöa 8—12 procent.

I sina anslagsäskanden för budgetåret 1957/58 framhöll forskningsrådet
återigen, påpekar utredningen, den synnerligen stora betydelsen av ökade
ansträngningar för att möjliggöra psykiatrisk forskning. Rådet anförde
därvid bland annat följande.

Enligt rådets mening är en intensifierad psykiatrisk forskning en viktig
faktor när det gäller att dra kompetent folk till de ledande platserna inom
sinnessjuk vården. Den medicinska forskningen är också den säkraste vägen

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 79 år 1959

att förbilliga sinnessjukvården, liksom den influerat på den medicinska
vården i allmänhet. Senare tiders medicinska upptäckter har lett till en
omvandling av sjukvården, förkortat vårdtiderna och gjort sjukhusvård
onödig vid många sjukdomstillstånd. Liknande framgångar torde stå att
vinna för sinnessjukvårdens del.

Utredningen har i betänkandet intagit en redogörelse av sin expert, professorn
T. Sjögren, för nuvarande forskningsinriktningar inom psykiatrien.
Redogörelsen har i huvudsak följande lydelse.

Klinisk psykiatrisk forskning. De framsteg inom psykiatrien
som redan gjorts beror till stor del på att man på ett fruktbart sätt
kunnat tillämpa inom andra vetenskapsgrenar utvecklade metoder. Detta
gäller bland annat genetiska, biokemiska, neurofysiologiska, experimentalpsykologiska
och farmakopsykologiska metoder. Det är dock ofrånkomligt
att all psykiatrisk forskning ytterst vilar på en noggrann penetration av
enskilda fall med hjälp icke blott av sådana från hjälp vetenskaper lånade
metoder utan i första hand med hjälp av kliniska intervjuer.

För att psykiatrisk forskning skall vara möjlig fordras ett tillfredsställande,
diagnostiskt referenssystem. Tyvärr är den kliniska diagnostiken
inom psykiatrien ännu relativt outvecklad. Det fordras åtskillig forskning
med klart utformade frågeställningar, där man gör klar skillnad mellan
syndromdiagnoser och etiologiska diagnoser innan ett tillfredsställande
system kan konstrueras.

Den kliniska intervjun intar som nämnts en central ställning inom psykiatrien.
Men hänsyn härtill är ett noggrant studium av intervjusituationen
en nödvändighet. Dessutom behöver tillförlitligheten hos genom intervjuer
gjorda skattningar och diagnoser noggrant och fördomsfritt studeras i jämförelse
med andra metoder.

Till den kliniska forskningen hör ett allmänt studium av de psykiska
sjukdomsbilderna och av deras utveckling samt katemnestiska studier av
prognosen vid olika tillstånd. Den rena kliniska undersökningen är också
oumbärlig vid undersökningen av sådana frågor som inverkan av genetiska
faktorer och miljöfaktorer på personlighetens normala och abnorma utveckling
samt på manifestationen av olika slag av psykiska sjukdomar.

Genetisk neuropsykiatrisk forskning. I stora drag är
den medicinska genetiken numera inriktad på tre större problemkomplex,
nämligen:

1. Utsortering och klassifikation av sjukdomar och defekter, som väsentligen
beror på individuella genetiska differenser. Detta innebär i stor utsträckning
nosologiska revisioner med avgränsning av specifika kliniska
och genetiska sjukdomsentiteter.

2. Detaljerade undersökningar över det sätt på vilket patologiska gener
via ändrade biokemiska förlopp åstadkommer sjukdomar eller defekter. Det
finns möjligheter att terapeutiskt kompensera för dessa ändrade biokemiska
förlopp. Kännedom om dem är en primär förutsättning för terapeutisk

forskning. . .

3. Studier över de genetiska sjukdomarnas fördelning i olika befolkningsgrupper
och deras samband med olika demografiska företeelser.

Genom kombinerad klinisk och genetisk forskning liar redan arvsgången
kunnat klarläggas för ett flertal — i allmänhet relativt sällsynta — sjukdomar.
T vissa fall har även de genstyrda biokemiska förändringarna — i
varje fall till väsentlig del — kunnat klarläggas. Klarläggande av dylika

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1959

genetiska sjukdomsentiteter är av det största intresse både från teoretisk
och praktisk synpunkt, icke minst därigenom att det skapar en bas för biokemiska
och serologiska studier av rubbningarna i de normala metaboliska
processerna, som orsakas av skadliga gener, och därigenom en förståelse av
dessa normala processer.

Då det gäller de stora grupperna av psykos som schizofreni, maniskdepressiv
psykos, senila psykoser samt de odifferentierade oligofrenierna har
det hittills icke lyckats att för dessa påvisa en enkel arvsmodus. Vi har här
uppenbarligen att göra med diagnostiskt komplicerade sjukdomsbilder, där
såväl olika genetiska som olika miljöfaktorer spelar en mer eller mindre
betydande roll.

Beträffande dessa sjukdomar har sedan många år bedrivits ett intensivt
forskningsarbete för att med hjälp av matematiskt-statistiska metoder
bestämma morbiditetsriskerna för olika kategorier av anförvanter till de
sjuka utgångsfallen. Dessa morbiditetsrisksiffror har fått ett betydande
praktiskt intresse bland annat för bedömning av indikationerna för abort
och sterilisering.

För bedömning av arvsfaktorernas contra miljöfaktorernas betydelse för
uppkomsten av psykiska sjukdomstillstånd har vidare tvillingforskningen
spelat en mycket betydande roll. Genom jämförande undersökningar av en
viss sjukdoms samtidiga förekomst hos enäggiga tvillingpar uppvuxna under
samma respektive under olika miljöförhållanden och motsvarande förekomst
hos tvåäggiga tvillingpar har viktiga resultat erhållits för belysande av
arvets respektive miljöfaktorernas betydelse.

Andra synnerligen viktiga och lovande forskningar inom den medicinska
genetiken är slutligen biokemiska och serologiska analyser av anlagsbärare,
undersökningar av kopplingsföreteelser mellan olika anlag samt över olika
arvsanlags genomslagskraft (penetrans) i olika familjer.

Ett viktigt praktiskt tillämpningsområde av inom genetiken vunna forskningsresultat
är humangenetisk rådgivning i samband med äktenskap och
barnalstring.

B i ok e in i sk f orsknin g. Sedan åtskilliga år har sjukliga förändringar
i biokemiska förlopp kunnat påvisas vid vissa psykoser. Undersökningar
sedan omkring 19.‘50 har visat, att störningar i N-omsättningen har
förekommit vid speciellt periodiska katatonier men även vid schizofrenier i
övrigt. Vidare har man påvisat störningar i leverfunktionen, förändringar i
blodsockeromsättningen och ändrade toleransförhållanden vid insulinbelastning.
I stort sett visar de kemiska och biokemiska fynden vid schizofreni en
större spridning jämfört med ett kontrollmaterial på friska och med andra
psykoser. Detta skulle kunna tyda på att ett gemensamt och ett tidigt
stadium i ämnesomsättningen är rubbat. Med hjälp av radioaktiva isotoper
har man prövat och följt ämnesomsättningen. Bland annat har man funnit
störd fosfat-»turn over» i erytrocyterna, i det att adenosintrifosfat omsättes
på annat sätt vid schizofrenier än hos normala. Ett viktigt framsteg var, när
man lyckades framställa »modellpsykoser» med bland annat lycerginsyredietylamid.
I kvantiteter på milligram framkallades schizofreni-liknande
psykoser som varade 12—20 timmar. De små kvantiteter, som erfordrades,
skulle tyda på, att det är fråga om en förgiftning av vissa enzymsystem
eller möjligen produktion av toxiska metaboliter. Man har riktat sitt intresse
på adrenalinet och dess oxidationsprodukter, särskilt adrenokrom och
adrenolutin, och från vissa håll har man påstått, att injektion av dessa ämnen
skulle framkalla schizofreniliknande symtom. Sedan man upptäckt, att

Kungl. Maj:ts -proposition nr 79 år 1959

den perifera effekten av serotonin kunde upphävas av LSD, tänkte man sig
också möjligheten att liknande förhållanden kunde förekomma vid de
psykoser, man framkallat med LSD. Från amerikanskt hall har man hävdat,
att den psykiska effekten man erhållit av LSD beror på serotonin, som
antas vara en viktig transmittorsubstans i centrala nervsystemets ganglier.
Denna substans inaktiveras av LSD. Från amerikanskt och svenskt håll
hävdar man vidare, att man isolerat en Cu-haltig förening ur schizofreniers
blod, som — injicerat på normala — framkallar schizofreniliknande symtom.
De närmare orsakerna till detta är ännu ouppklarade, men öppnar helt
självklart stora perspektiv. — En av möjligheterna kan vara, att effekten
går över binjurarna. Man vet numera bland annat, att binjurefunktionen är
ändrad vid bland annat manier och schizofrenier.

Den biokemiska forskningen är sålunda ytterst betydelsefull när det
gäller att utreda psykosernas somatiska underlag och så småningom komma
fram till specifika behandlingsmetoder.

Ne urofy siologisk forskning. Neurofysiologins starka frammarsch
under de senaste decennierna har efterhand resulterat i metoder,
som kommit till användning vid attackerandet av problemställningar i den
psykiatriska forskningen. Framför allt har registreringen av hjärnans elektriska
aktivitet, den s.k. electroencefalografin, kommit psykiatrin till godo
och ingår som en viktig diagnostisk metod vid den neuropsykiatriska undersökningen.

Ehuru electroencefalografin är en värdefull undersökningsmetod torde
dock dess största betydelse vara som ett forskningsinstrument. Den har
redan som sådant givit värdefulla resultat. Här skall i första hand nämnas
de rön, som lett till en ökad kunskap om medvetandets fysiologi. Man har
vidare kunnat påvisa korrelationer mellan den elektriska aktiviteten i olika
delar av hjärnan och emotionella spänningstillstånd såsom ångest, aggressivitet
o. dyl. På det senare området är forskningsfronten bred och utvecklingsmöjligheterna
synas stora till ökad insikt om emotionernas fysiologi.
Genom den samtidiga registreringen av hjärnans elektriska aktivitet, olika
funktioner av det autonoma nervsystemet samt därjämte psykiatrisk exploration
har man möjlighet att belysa samspelet mellan olika funktionella
system vid emotionella spänningstillstånd. Detta är en av de vägar man har
att gå fram på då det gäller utforskandet av de psykiska sjukdomar som
framför allt yttrar sig i störningar i känslolivet.

Den hittills använda registreringsmetoden med avledning av hjärnans
elektriska aktivitet medelst s. k. skalpelektroder har utvidgats till registrering
från hjärnbarken — s.k. electrocorticografi — samt inifrån hjärnsubstansen
— s. k. djupclectrografi. Montrealskolan har efter electrocortieografiska
undersökningar genom efterföljande stimulering av vissa punkter
på hjärnbarken kunnat få patienter att erinra sig tidigare under deras liv
inträffade händelser, iakttagelser som öppnar vida perspektiv för vidare
utforskning av minnets fysiologi.

Vid den senast introducerade modifikationen — djupeleetrografi — inplanteras
elektroder i hjärnsubstansen med stereotaktisk teknik. Patienterna
kan obesvärade under långa tidsperioder röra sig fritt med elektroderna,
som vid olika tillfällen kan kopplas till en registrerande apparat. Sedan
djupelectrografin utvecklats i tekniskt avseende vid ilera amerikanska
forskningscentra har på senare lid rapporterats, att patologisk aktivitet av
specifikt utseende kunnat avledas från vissa delar av hjärnstammen hos
schizofrena. Denna aktivitet, som ej kunnat fångas med de konventionella

Kungl. Majrts proposition nr 79 år 1959

ytavledningarna, är enligt vissa forskare korrelerad till hörselhallucinos.
Genom de inplanterade elektroderna bär man också kunnat .studera effekten
av elektrisk stimulering och av elektrokoagulation — ett slags minimal
lobotomi — i hjärnstammen. Längs dessa linjer finns flera forskningsuppgifter
som under den närmaste tiden framför allt torde komma att centreras
kring schizofrenin.

Klinisk experimental psykologisk forskning. Psykologiska
undersökningsmetoder har stor användning inom psykiatrin både
såsom hjälpmedel för att lösa bestämda forskningsproblem, i regel genom
gruppundersökningar, och såsom hjälpmedel vid diagnostiken i enskilda fall.
Behovet av forskning angående psykologiska undersökningsmetoder och
deras tillämpning inom psykiatrin har ända till de sista åren varit eftersatt
i Sverige. Behovet av sådan forskning är i själva verket mycket stort.

Grundvalen för all forskning inom detta område är ett studium av själva
de undersökningsmetoder som man (inskar använda — deras reliabilitet,
deras validitet i olika hänseenden etc. Sådana undersökningar kan syfta till
nykonstruktion av metoder eller till kontroll av sådana metoder, som redan
användes, men vars ändamålsenlighet kan ifrågasättas. Man kan också
endast avse att för svenska förhållanden omkonstruera utomlands använda
metoder; åtminstone verbala tests kan ju aldrig tillämpas på ett nytt språkområde
utan översättning, bearbetning och nystandardisering.

LTnder de sista årtiondena har den psykologiska undersökningsmetodiken,
icke minst genom förbättrade statistiska bearbetningsmetoder, gjort stora
framsteg, som psykiatrin ännu icke hunnit tillgodogöra sig. Rent apparattekniska
framsteg har också möjliggjort mätningar, som tidigare varit outförbara.

En mängd olika egenskaper hos individen, som har intresse i psykiatriska
sammanhang, kan studeras med hjälp av psykologiska metoder. Testmässigt
kan man studera sådana funktioner som intelligens, minne, koncentration,
abstraktionsförmåga m.m. Med tillhjälp av frågeformulär eller intervjuer
med formaliserad skattning samt med hjälp av projektiva metoder kan olika
emotionella drag och personlighetsegenskaper studeras. Med hjälp av apparatmetoder
kan man studera t. ex. visuell perception i tachistoskopförsök,
flimmerfusionsfrekvensen in. m.

Olika sådana metoder är av stort värde t. ex. då det gäller att studera
effekten av olika behandlingsmetoder, vare sig det gäller medikamentell
behandling, insulin- och elektrochockbehandling och psykokirurgiska ingrepp.

Först efter noggrann utprovning i gruppundersökningar med standardisering
på normalmaterial och validering gentemot olika sjukdomstillstånd
eller skador kan de psykologiska metoderna få användning som individualdiagnostiska
hjälpmedel. Man kan då ha mycket stor nytta av dem. I första
hand får man en detaljerad och exakt beskrivning av individen med hänsyn
till vissa bestämda variabler. Denna information kan utnyttjas på olika sätt
beroende på den i det enskilda fallet väsentliga frågeställningen. Man kan
t. ex. dra slutsatser angående frågan huruvida ett insufficienstillstånd sammanhänger
med en intellektuell nivåsänkning och andra förändringar på
basen av eu organisk hjärnskada eller väsentligen är neurotiskt betingat.
Både i sådana och andra fall kan den psykologiska undersökningen vara av
stor betydelse vid socialpsykiatriska avgöranden såsom försäkrings-, skadestånds-
och pensionsärenden samt då det gäller lämpliga rehabiliterings- och

i;s

Kungl. May.ts proposition nr 79 år 1959

arbetsvårdande åtgärder ifråga om psykiskt sjuka. Psykologiska undersökningsmetoder
har också visat sig vara av betydelse då det gäller att
välja lämplig behandling och ställa prognosen i ett enskilt fall. Detta gäller
t. ex. möjligheten att skilja mellan senila melankolier, där prognosen är god
vid elektrochoekbehandling, och senila demenser, där prognosen är dålig.

Psykoterapeutisk forskning. Det psykiatriska forskningsarbetet
går fram efter flera linjer eller sektorer, genetiska, socialpsykiatriska,
konstitutionspsykologiska, experiment alpsykologiska för att nämna några
som har sin bas i och knyter an till den praktiska kliniska verksamheten.
Inom dessa sektorer har betydande forskningsarbeten kommit till utförande
i vårt land.

Då det gäller att från medicinsk psykologisk synpunkt söka penetrera
frågan om de psykoneurotiska symptombildernas och de psykosomatiska
sjukdomstillståndens genes och terapi, är den psykoanalytiska tekniken av
utomordentlig betydelse. Genom den tid som ägnas åt vart fall fås material
om en enda människa av ett omfång, som knappast är möjligt med någon
annan teknik.

Det är viktigt att detta rikhaltiga material skall kunna behandlas med så
strängt vetenskapliga metoder, som är nödvändiga för den psykoanalytiska
forskningens utveckling. Det är därför önskvärt och nödvändigt, att denna
sektor av det psykiatriska forskningsarbetet får tillräckligt utrymme.

Det föreligger ett mycket stort behov av att med exaktast möjliga metodik
studera resultatet av behandling av olika slag av psykiskt sjuka med
olika psykoterapeutiska metoder.

Genom psykoanalytisk metodik har man vunnit en fördjupad förståelse
för icke blott neurosernas utan även psykosernas psykodynamik. Då man
sökt tillämpa dessa kunskaper vid psykoterapi på psykotiska patienter har
det visat sig nödvändigt att konstruera härför speciellt lämpade metoder.
En utvidgad forskning inom detta område är också synnerligen betydelsefull.

Socialpsykiatrisk forskning. Bland annat genom samhällsstrukturens
alltmer komplicerade natur har psykiska sjukdomar och defekter
fått allt större betydelse såsom för individens anpassning i samhället
hindrande faktorer. Socialpsykiatrisk forskning har därför blivit alltmera
aktuell.

Inpassning i samhällslivet av på olika sätt psykiskt defekta individer —•
intellektuellt underutvecklade, abnorma personligheter, tidigt hjärnskadade
etc. -— möter ofta betydande svårigheter. På detta område är forskning
behövlig med hänsyn till möjligheten att förbättra sådana individers sociala
anpassningsförmåga samt med hänsyn till möjligheten att framskaffa
lämpliga former för omhändertagande eller stöd åt dem.

Även återanpassning till samhällslivet av individer, som lidit av psykisk
sjukdom, möter ofta svårigheter. Forskning är behövlig för att undersöka
på vad sätt psykiskt skadade människor bäst kan återinpassas i ett så aktivt
liv som möjligt. För flera psykiska sjukdomar gäller vidare att recidivrisken
är betydande. Risken för återfall är större under ogynnsamma sociala förhållanden
och det är därför av största vikt att undersöka vilka sociala faktorer,
som härvidlag är av störst betydelse för att man i mesta möjliga mån
skall kunna eliminera dem.

Det har visat sig, att även när det gäller individer med fysiska handicap
är patientens psykiska reaktion av väsentlig betydelse för återinpassningen
i samhällslivet. Svagheter i den praemorbida personligheten, olämpliga mil -

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1959

jöförhållanden och olämpliga åtgärder från olika sociala institutioner kan
medföra en invalidisering även i fall med mycket lindriga fysiska handicap.
Det är därför av största vikt att noggrant studera de faktorer, som inverkar
på individens förmåga till återanpassning. Härtill hör även ett studium av
inverkan av olika lagar och deras tillämpning i detta hänseende, t. ex. sjukoch
olycksfallsförsäkring och pensionsförsäkring.

De psykiska sjukdomar, som har samband med åldrandet, har avsevärt
ökat i frekvens under de sista årtiondena. Detta beror främst på ökningen
av antalet individer i hög ålder. Säkerligen inverkar dock även andra faktorer,
bland annat har de sociala förhållandena betydelse för huruvida en
individ med degenerativa åldersförändringar kommer att uppvisa manifesta
psykiska sjukdomssymtom eller icke. Det är angeläget att närmare utreda
vilka sociala förhållanden som i detta hänseende har ett ogynnsamt respektive
gynnsamt inflytande.

Det har visat sig att psykiska defekter och sjukdomar kan visa olika
frekvens inom olika socialgrupper och yrkesgrupper samt hos individer som
är bosatta inom olika områden t. ex. i tätorter eller på landsbygden. Dessa
intressanta socialpsykiatriska problem har hittills endast i relativt ringa
utsträckning blivit belysta genom forskning inom Sverige.

Alkoholmissbruk och alkoholism har bland annat sociala orsaker, vilka
dock ännu är endast otillräckligt kända. Även här föreligger behov av
socialpsykiatrisk forskning.

Socialpsykiatrisk forskning är angelägen även när det gäller utredning av
de sociala faktorer, som är av betydelse för uppkomsten av abortönskan
och abortindikation, för belysande av frågan om abort- och steriliseringslagens
sociala verkningar samt vid ett studium av olika socialvårdslagars
effekt etc.

Psykofarmakologi. Psykofarmakologin har snabbt utvecklats
under de senaste åren och vissa huvudlinjer i forskningen kan nu urskiljas.
Sinnessjukdomarnas uppkomstmekanism och symptomatologi studeras med
tillhjälp av s. k. hallucinogena ämnen, vilka åstadkommer de schizofreniliknande
modellpsykoserna. Terapeutiskt verksamma farmaka prövas dels
vid verkliga sjukdomstillstånd, dels vid modellpsykoserna. De kroniska
intoxikationerna, d. v. s. narkomani och alkoholism, studeras kvantitativt
som psykofarmakologiska problem.

De farmaka, som användes vid behandling av eller för studier av schizofreni,
kan hänföras till följande grupper.

1. Hallucinogener. Namnet förbehålles substanser som efter injektion
åstadkommer förändringar i perceptionen, i känslo- och tankelivet samt i
psykomotoriken. De mest aktuella substanserna inom denna grupp är:
mescalin, lysergsyredietylamid (LSD) , canabis indica och adenochrome. Det
kan påpekas att mescalin och adrenalin kemiskt strukturellt är mycket närstående
och vissa forskare tänker sig den etiologiska orsaken till schizofreni
som en abnorm nedbrytningsprodukt av adrenalin.

Andra forskare har genom isolering av en globelinfraktion (taraxein) från
schizofrena patienters blod också lyckats åstadkomma övergående schizofreniliknande
tillstånd hos försökspersoner.

2. Sedativt verkande ämnen som enbart ytligt påverkar den sjukes
psykomotoriska oro och spänningstillstånd. Hit räknas framför allt barbiturater
men också t. ex. scopolamin och Moral.

3. Nyare och mera specifikt terapeutiskt verksamma farmaka t. ex. klorpromazin,
reserpin, meprobamat, vilka besitter en lugnande, avspännande

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 79 år 1959

förmåga utan att samtidigt medföra alltför stark trötthet eller slöhet. Klorpromazinets
verkningssätt är okänt men man känner till dess potentierande
effekt på barbiturater och opiater. Om reserpin vet man bland annat att det
frigör serotonin, ett ämne med stor betydelse för psykologiska och neurofysiologiska
funktioner.

Den psykofarmakologiska forskningen bör i första hand inriktas på studiet
av farmakas effekt på aktuella sjukdomstillstånd men möjligheten att
studera läkemedelseffekter vid modellpsykoser bör också utnyttjas.

Prövningar av nya preparat bör, för att undvika suggestionseffekter, ske
efter den numera allmänt vedertagna dubbelblindtekniken. Försöksbetingelserna
bör standardiseras och kontrolleras så långt möjligt, vilket bland
annat innebär att försökspersonerna bör vara inlagda på sjukhus.

Den kliniska observationen är alltjämt det centrala undersökningsinstrumentet,
dock bör ett skattningsförfarande kunna i någon mån bidraga till
en mera nyanserad och kvantitativ bedömning. Experimentalpsykologiska
testmetoder har tidigare visat sig värdefulla vid psykofarmakologiska studier.
Här kan nämnas möjligheten att med flimmerfusionsmetoden bedöma
toleransen för barbiturater i olika intoxikationsstadier, cross tolerance mellan
t. ex. barbiturat och alkohol samt den under vissa omständigheter uppträdande
stimulerande effekten av barbiturater.

Till psykofarmakologien kan också hänföras det bland annat ur yrkesmedicinsk
synpunkt viktiga studiet av kroniska förgiftningar förorsakade
av koloxid, trikloretylen och organiska kvicksilverföreningar.

Av redogörelsen framgår enligt utredningen klart vilka stora krav som
ställs på den psykiatriska forskningen och vilka enorma arbetsfält som öppnas
för densamma. Dess uppgifter kan inte, hävdar utredningen, lösas utan
intimt samarbete med företrädare för biokemi, fysiologi, farmakologi och
andra vetenskapsgrenar. Enligt utredningen är grundforskning inom psykiatrien
liksom inom medicinen i övrigt nödvändig. Den måste enligt utredningens
uppfattning intensifieras och stödjas i en helt annan omfattning än
vad som hittills skett. Resultatet av en sådan intensifierad psykiatrisk forskning
torde, framhåller utredningen, bli av utomordentlig betydelse för sinnessjukvården
i dess helhet. Enligt utredningen har man rätt att förvänta
bättre förståelse av sinnessjukdomarnas natur och genes och får därigenom
bättre möjligheter för terapin, profylaktiskt och kurativt, bättre resultat av
behandlingen och kortare vårdtider.

Beträffande behovet av en ökad specialistutbildning framhåller utredningen
följande.

I betänkandet »Den öppna läkarvården i riket» (SOU 1948: 14) räknade
vederbörande expert i framtiden med 4 läkare på 350 samtidigt vårdade
patienter vid sinnessjukhus (= 1 på 88) och ansåg detta läkarantal vara i
underkant. Det faktiska antalet var år 1953 ungefär 1 på 152. Vid storstädernas
sinnessjukhus var antalet patienter per liikare 80 år 1953.

1949 års arbetskraftsutredning räknade i sitt i september 1955 avgivna
betänkande (SOU 1955: 34) med att läkartätheten fram till år 1965 vid de
statliga sinnessjukhusen skulle stiga till 1 liikare på 80 vårdplatser och
vid storstädernas sinnessjukhus till 1 läkare på 74 vårdplatser. Med bland
annat dessa utgångspunkter beräknade arbetskraftsutredningen läkarbehovet
inom sinnessjukvården är 1965 till 425 mot 226 för år 1950.

Kungl. Mciy.ts proposition nr 79 år 1959

I en av Sveriges läkarförbund och svenska psykiatriska föreningen i juli
1955 framlagd promemoria angående mentalsjukvårdens organisation och
upprustning har föreslagits vittgående åtgärder för en effektivisering och
upprustning av mentalsjukvården. I promemorian redovisas även en beräkning
av läkartillgång och läkarbehov för den närmaste tioårsperioden under
förutsättning av en utbyggd mentalsjukvård. Det totala läkarbehovet beräknas
år 1965 utgöra cirka 1 000 läkare innebärande ett erforderligt nettotillskott
av läkare under tioårsperioden med cirka 600 läkare. Härvid har
man utgått från en genomsnittlig läkartäthet vid mentalsjukhusen om 1
läkare per 75 patienter och ett platsantal om cirka 30 000. Det framhålles
i sammanhanget att läkartätheten vid mentalsjukhusens akutavdelningar
bör vara 1 läkare per cirka 15 patienter.

Sedan ett antal år tillbaka pågår inom den statliga sinnessjukvården en
omfattande upprustning, vilken tidigare följt en av 1950 års riksdag godkänd
generalplan. Sedan denna plan befunnits otillräcklig gäller numera en
av 1956 års riksdag godkänd reviderad generalplan för modernisering och
utbyggnad av de statliga sinnessjukhusen. Den nya planen är avsedd att
tjäna som en allmän riktlinje för det framtida utbyggandet av dessa sjukhus.
Denna reviderade generalplan innebär, att till och med budgetåret
1966/67 ytterligare omkring 3 000 vårdplatser kommer att inrättas utöver
de 18 000, som förutsattes i 1950 års generalplan. För att tillgodose detta
platsbehov kommer åtminstone fyra nya sinnessjukhus utöver de tre nya
som förutsattes i 1950 års plan att inrättas. Totalkostnaden för byggnadsåtgärderna
enligt planen beräknas till 495 miljoner kronor. Målet för mentalsjukvårdens
upprustning är — såsom chefen för inrikesdepartementet
framhöll i 1957 års statsverksproposition (XI ht; s. 147) — att föra upp
denna vårdgren till samma standard och klass som kroppssjukvården. De
psykiskt sjuka har — anförde departementschefen — självfallet samma
rätt till en fullgod, effektiv och human vård som de kroppssjuka, och någon
klyfta mellan mentalsjukvård och kroppssjukvård bör i längden icke få
bestå.

Utredningen säger sig vilja helt instämma i dessa departementschefens
uttalanden. Såsom även framhållits i den reviderade generalplanen för sinnessjukvården
måste, menar utredningen, en dylik materiell upprustning
emellertid oundgängligen gå hand i hand med en personell upprustning. Det
tjänar, fortsätter utredningen, föga att bygga nya moderna sinnessjukhus
med den bästa utrustning avsedd både för sjukvård och forskning, om man
icke har ett tillräckligt antal välutbildade psykiatriker, som kan utnyttja
dessa tillgångar.

Den psykiatriska forskningen i vårt land är enligt utredningens mening
svältfödd trots de ökade resurser, som de sista åren tillförts den. Värre är,
anser utredningen, likväl bristen på väl utbildade specialister inom psykiatrien,
vilken brist närmast kan rubriceras som katastrofal. Utredningen
uttalar som sin mening, att om syftet med upprustningen inom sinnessjukvården
skall nås är det nödvändigt med kraftiga åtgärder i syfte dels att
genom förbättrade möjligheter till forskning skapa bättre kunskaper om
sinnessjukdomarna och deras behandling, dels att skaffa fram ett ökat antal
välutbildade psykiatriker.

Kungl. May.ts proposition nr 79 år 1959

IV. Organisationen av forskning och utbildning
vid vissa sinnessjukhus

Läkarutbildningsutredningen framhåller att man av den tidigare behandlingen
i kommittéer och hos myndigheter av förslagen om inrättande av
professurer i psykiatri vid vissa sinnessjukhus kan konstatera, att avsikten
med förslagen varit tvåfaldig. Man har för det första avsett att genom att
till dessa sjukhus knyta forskare med hög akademisk kompetens främja
framåtskridandet av psykiatrien, så att kunskapen om de psykiska sjukdomstillstånden
skulle öka. Därvid har man särskilt tänkt på de svårare
sjukdomsformerna tillhörande den grupp, som man kallat för den stora
psykiatrien, och har bedömt behovet av ökad kunskap på detta område
såsom särskilt stort. Eftersom nu ett stort material av sådana sjukdomsfall
finns samlat på de stora sinnessjukhusen, har man ansett att tillkomsten där
av professurer med vad därtill hör av hjälpkrafter, utrustning etc. skulle på
ett väsentligt sätt befordra framsteg inom denna del av psykiatrien. Men
forskningsmomentet har inte varit det enda som förts fram i diskussionen.
Man har för det andra hänvisat till behovet av utbildade psykiatriker i landet
och framhävt nödvändigheten av en mera omfattande utbildning av
sådana specialister. Därvid har man tänkt såväl på den nu rådande bristen
på sådana läkare som på behovet av att göra specialistutbildningen för psykiatrikerna
fördjupad och gedigen, eventuellt även omfattande speciella
undervisningskurser eller liknande moment förutom tjänstgöringen på psykiatrisk
klinik. Uppenbarligen skulle båda dessa strävanden tillgodoses,
därest forsknings- och utbildningsenheter komme till stånd vid vissa sinnessjukhus.
I så fall skulle ett antal underordnade läkare där kunna få sin utbildning.
Samtidigt skulle ökade förutsättningar för forskningsverksamhet
skapas för de mera permanenta läkarkrafterna vid dessa sjukhus och de där
utbildade specialisterna, som senare i stor utsträckning komme att besätta
ledande läkartjänster vid andra sinnessjukhus. Härigenom komme i sin tur
dessa sjukhus att tillföras läkare icke blott med god psykiatrisk erfarenhet
utan även med förtrogenhet i psykiatrisk forskning och därför också väl
skickade att tillvarata möjligheterna till forskning vid sjukhusen.

Utredningen framhåller, att en psykiatriprofessur vid sinnessjukhus i och
för sig kan tänkas anordnad antingen som forskningsprofessur eller som
klinisk professur. Härutinnan har utredningen anfört följande.

En psykiatriprofessur vid sinnessjukhus skulle i och för sig kunna liiggas
upp som en ren forskningstjänst som endast toge hänsyn till behovet av att
få fram kunskap på de fält av psykiatrien som bedöms som väsentligast för
framstegen inom denna disciplin. Det är för närvarande en allmän mening
att verkligt betydelsefulla framsteg i fråga om undersökning och behandling
av psykiska sjukdomar kan förväntas endast genom ett intimt samarbete
mellan teoretiska discipliner, som utnyttjar modern experimentell teknik,

2— Ii ihan g till riksdagens protokoll 1959. 1 sand. Nr 79

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1959

och den kliniska psykiatrien. En forskningsprofessur borde därför,
om denna utgångspunkt skulle vara avgörande, avse ett gränsområde
mellan någon teoretisk disciplin och psykiatrien. Man kunde t. ex. välja en
biokemisk inriktning av professuren med den garanti som förläggningen av
professuren skulle utgöra att dess innehavare kom att ägna sig åt neurokemiska
problem. På motsvarande sätt vore det även en möjlighet att välja
en professur avsedd för en neurofysiologiskt utbildad teoretiker som ägnar
sig åt gränsområdet mellan neurofysiologi och psykiatri. Även andra sådana
gränsområden skulle kunna anges. Med dylik uppläggning av professuren
skulle man vinna, att dess forskningsinriktning bleve modern och i teknisk
mening lämpad för att ta upp principiella och djupgående problem. Däremot
skulle en sådan uppläggning inte bidra till att öka antalet utbildade psvkiatriker
i landet och inte heller direkt öka standarden hos dem som nu utbildas.
Denna uppläggning förutsätter vidare, att standarden på den psykiatriska
sjukvården på sinnessjukhuset har en sådan nivå att överläkarna är
kapabla att i samarbete med den teoretiskt inriktade professorn ta upp
väsentliga psykiatriska problem. Vidare erfordras att sjukhusets läkare har
tid att ägna sig åt forskning i samarbete med professorn.

En professur i psykiatri vid sinnessjukhus kan emellertid även anordnas
såsom en ren klinisk professur, förenad med ö v e r 1 ä k artjänst
vid sjukhuset. Vid professorns avdelning måste då tillkomma
ett antal underläkartjänster, vilka kan tjäna som specialistutbildningsplatser.
Professuren måste vidare utrustas med hjälpkrafter av olika
slag. I första hand finge professorns forskning vid denna uppläggning bli
direkt kliniskt inriktad och ta sikte på lösning av mera närliggande och
tekniskt mindre krävande problem. Om professorn ville ta upp något mera
krävande eller speciellt mera djupgående forskningsområde som krävde en
experimentell teknik, finge han söka samarbete med företrädare för detta
område. Förutsättningen för att detta skulle vara möjligt är givetvis att
professuren anordnas vid sådant sinnessjukhus, som ligger i anslutning till
universitetsstad, där det finns tillgång på institutioner med företrädare för
olika teoretiska ämnen. Men det måste även tillses att standarden på den
diagnostiska verksamheten och särskilt på laboratorieverksamheten vid sinnessjukhuset
ifråga ligger på en sådan nivå att man kan utnyttja resultaten
för högt ställda kliniska krav. Man måste därför vid detta alternativ anordna
en särskild chefstjänst för det kliniska laboratoriet på sjukhuset,
vilken chefstjänst borde tillsättas under akademiska former som laboratur,
för att tillgodose behovet av laboratoriearbete i forskningsmässiga former.
För att förhindra att laboratoriechefens arbetstid helt tas i anspråk för
rutingöromål borde samtidigt vid laboratoriet inrättas en läkartjänst med
uppgift att närmast svara för det för sjukvården erforderliga rutinmässiga
laboratoriearbetet inom sjukhuset. En sådan anordning skulle i dubbel mån
medverka till det avsedda syftet eftersom dels sjukhusets samtliga avdelningar
skulle få fördel av att laboratorieverksamheten fördes upp på högre
nivå, dels det laboratoriemässiga underlaget för den kliniska forskningen
skulle säkras.

Utredningen har av olika skäl stannat för att förorda, att professur vid
sinnessjukhus bör inrättas som klinisk professur, förenad med
över läkartjänst vid sjukhuset. Som en väsentlig omständighet härvidlag
betonar utredningen att behovet av specialistutbildade psykiatriker

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1959

för tjänst inom sinnessjukvården är av en sådan storleksordning att allt
som kan göras för att främja denna utbildning bör göras. För utredningen
framstår det också som mycket betydelsefullt, att den kliniska standarden
på sinnessjukhusen höjs. Tillkomsten av överläkaravdelningar med chef i
professors ställning vid några av sinnessjukhusen komme att verksamt bidra
härtill. Enligt utredningens mening finns det många områden för forskning
rörande de svårare psykiska sjukdomarna, vilka kan angripas från den
kliniska sidan. Tillkomsten av dylika överläkaravdelningar synes också utredningen
vara den säkraste vägen att verkligen garantera att någon klinisk
företrädare vid sinnessjukhusen får den tid att disponera för forskning som
är en nödvändig förutsättning för att angripa större kliniska problemkomplex.
Även frågor av grundforskningskaraktär bör enligt utredningens
mening kunna tas upp vid dessa avdelningar, om laboratorieverksamheten
upprustas och tillföres sakkunnig expertis i enlighet med utredningens förslag.
Om dessa professurer vidare inrättas vid sinnessjukhus i orter med
teoretiska medicinska institutioner, skapas, fortsätter utredningen, också
möjligheter för ett fruktbärande samarbete med utnyttjande av institutionernas
resurser för grundforskning, vilket är av väsentlig betydelse för den
psykiatriska forskningen.

I likhet med sinnessjukvårdsberedningen anser utredningen att de nya
professurerna bör vara förenade med undervisningsskyldighet.
Omfattningen av denna borde lämpligen bestämmas av kanslern för rikets
universitet. Förutom den kliniska undervisning om 15 timmar per kurs, som
enligt den nya studieordningen skall ges på sinnessjukhus i grundutbildningen
till medicine licentiatexamen, skulle enligt utredningens mening även
viss specialistutbildning i form av fortbildningskurser kunna anförtros de
nya professorerna.

Om professurerna förenas med undervisningsskyldighet, finner utredningen
det naturligt, att de uppföres å vederbörande akademiska
lärosätes stat. Härigenom skulle jämväl skapas ökade förutsättningar
för ett intimt samarbete icke blott med övriga representanter för
ämnet psykiatri utan även med övriga såväl teoretiska som kliniska lärare
vid lärosätet. Ett dylikt samarbete både ifråga om undervisning och forskning
utgör enligt utredningens mening en nödvändig förutsättning för att
man skall nå syftet med sinnessjukhusprofessurernas inrättande.

Beträffande förläggningen av professurerna så följer av vad som
förut sagts att de inte bör tillkomma utanför städer med teoretiska medicinska
institutioner. För närvarande finns alltså fyra orter att välja på,
nämligen Uppsala, Lund, Stockholm och Göteborg. Med hänsyn till det
stora behovet av specialistutbildade psykiatriker förordar utredningen i
anslutning till sinnessjukvårdsberedningens förslag, att en klinisk avdelning
med professor som chcf snarast möjligt tillskapas vid ett sinnessjukhus i
vardera av dessa städer. I den mån statsmakterna framdeles kommer att

Kungl. Maj.ts proposition nr 79 år 1959

besluta om inrättande av teoretiska medicinska institutioner i Umeå, synes
enligt utredningens mening böra undersökas i vad mån förutsättningar
föreligger för inrättande av en forsknings- och undervisningsenhet jämväl
vid sinnessjukhus därstädes.

De nya professurerna bör enligt utredningens mening — liksom de nuvarande
psykiatriprofessurerna— benämnas professurer i psykiatri.
Deras särart och område markeras, framhåller utredningen, tillräckligt
genom förläggningen till sinnessjukhusen.

Med avseende å vårdplatsantalet vid de tilltänkta professorsavdelningarna
framhåller utredningen, att den efter ingående överläggningar
med olika representanter för akademisk psykiatri och för de berörda sinnessjukhusens
läkare funnit en överläkaravdelning med cirka 120 platser i och
för sig vara av den lämpligaste storleksordningen. Med hänsyn till de lokala
förutsättningarna på de olika orterna torde det enligt utredningen emellertid
bli erforderligt att göra vissa avvikelser härifrån, varvid man enligt
utredningens mening bör anse 100 platser vara ett minimum och 140 platser
ett maximum. Utredningen framhåller att läkartätheten på ifrågavarande
överläkaravdelningar bör motsvara vad som är förhållandet vid de
nu existerande psykiatriska universitetsavdelningarna. Med utgångspunkt
häri finner utredningen behov föreligga av två biträdande överläkare och
åtta läkare vid en överläkaravdelning om 120 platser. Denna relativt stora
läkarstab finner utredningen vara nödvändig dels med hänsyn till behovet
av utbildningsplatser för blivande specialister, dels ock för att bereda
läkarna tid för forskning. För läkarna bör enligt utredningen tillämpas
samma förordnandetider som för underläkare vid de psykiatriska klinikerna.

Då professorn vid sinnessjukhuset får en rad viktiga forsknings- och
utbildningsuppgifter kan han, anser utredningen, icke i någon större omfattning
ägna sig åt öppen vård. Till professorsavdelningen bör sålunda
enligt utredningens mening icke knytas någon öppen mottagning.
Givetvis bör, framhåller utredningen, möjligheter dock beredas till återbesök
för å avdelningen tidigare vårdade patienter.

Enligt utredningen bör vidare för psykologiska specialundersökningar av
patienterna och socialutredningar till professorsavdelningen knytas en
psykolog och två socialkuratorer, varav en för sjukvårdens behov. Utredningen
anser slutligen att professorn i likhet med psykiatriprofessorerna vid
klinikerna bör ha ett laboratoriebiträde och en kontorist till sitt förfogande.

Då för professorns överläkaravdelning avses skola tas i anspråk befintliga
eller planerade vårdavdelningar utgår utredningen ifrån att behovet av
sjukvårdspersonal är tillgodosett. Enligt utredningen bör däremot
med hänsyn till den nuvarande ringa läkartätheten vid sinnessjukhusen den
förut angivna läkarpersonalen, två biträdande överläkare och åtta läkare,
i sin helhet tillkomma utöver befintligt antal läkare. Härigenom åstadkom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1959

mes samtidigt, framhåller utredningen, en viss välbehövlig avlastning för
övriga överläkaravdelningar.

Vid organiserandet av professorns överläkaravdelning bör vidare enligt
utredningen tillkomma en första föreståndarinna samt fyra skrivbiträden,
de sistnämnda avsedda för en skrivcentral till tjänst för avdelningens
läkarpersonal.

Såsom chef för det kliniska laboratoriet bör, föreslår utredningen,
tillsättas en klinisk laborator, vilkens tjänst i likhet med professuren
bör uppföras å vederbörande akademiska lärosätes stat. Denne bör till sitt
förfogande — utöver i principmotiveringen nämnd läkare — ha ett laboratoriebiträde,
en översköterska, två första sköterskor och tre ekonomibiträden.
Enligt utredningen får av denna personal laboratoriebiträdet anses
vara avsett för forskningens och undervisningens behov, medan övrig personal
får anses betingad av den intensifierade laboratorieverksamhet, som
blir en följd av tillkomsten av en professur och en laboratur vid sjukhuset.

Utredningen beräknar avlöningskostnaderna för den i det
föregående angivna personaluppsättningen vid en undervisnings- och forskningsenhet
på följande sätt.

VIII huvudtiteln

1 professor i psykiatri (Bo 3)................... 38 868

1 klinisk laborator (Ao 26)..................... 28 296

1 psykolog (lgr 23) ........................... 23 892

1 socialkurator (lgr 12)........................ 12 804

2 laboratoriebiträden (lgr 9) ................... 21 816

1 kontorist (lgr 9) ............................ 10 908

Summa kronor 136 584

XI huvudtiteln

2 förste läkare (lgr 24) ........................ 50 544

med tilläggsarvode som bitr. överläkare........ 3 600

9 läkare (lgr 23) .............................. 215 028

1 första föreståndarinna (lgr 13)................ 13 560

1 socialkurator (lgr 12)........................ 12 804

1 översköterska (lgr 10) ....................... 11 496

2 första sköterskor (lgr 8)...................... 20 712

4 kontorsbiträden (lgr 5) ...................... 35 520

3 ekonomibiträden (lgr 4) ..................... 25 272

Summa kronor 388 536

Summa summarum kronor 525 120

Till materiel in. in. beräknar utredningen ett årligt anslag av 40 000
kronor, varav 25 000 kronor för professorns och 15 000 kronor för laboratorns
behov.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1959

Engångskostnader. För varje forsknings- och undervisningsenhet
beräknar utredningen byggnadskostnaderna till 1 500 000 kronor och kostnaderna
för inredning och utrustning till 600 000 kronor. Utredningen anför
härvidlag följande.

Med den av utredningen förordade personaluppsättningen som utgångspunkt
har utredningen sökt beräkna det erforderliga lokaltillskottet vid
ifrågavarande sinnessjukhus för forsknings- och utbildningsenheten. Hänsyn
har härvid naturligen tagits till nödvändigheten av att tillräckliga lokaler
tillskapas i anslutning till professors- och laboratorsavdelningarna för att
läkarna vid sjukhuset skall få utrymme för bedrivande av speciella forskningsprojekt
inom olika områden av psykiatrien. Däremot har utredningen
icke tagit hänsyn till det föreliggande eller framtida behovet av ökade laboratorielokaler,
som motiveras av sjukvården vid sjukhuset i övrigt. Vid den
definitiva utformningen av byggnadsplanerna bör därför lämpligen möjligheterna
till en framtida utvidgning beaktas.

Beräkningarna har utmynnat i ett lokalbehov — oavsett vårdavdelningarna
— av 1 100 m2 nettogolvyta. Den till grund härför liggande approximativa
beräkningen redovisas i en bilaga till utredningens betänkande.

Då härtill kommer gemensamma lokaler såsom skyddsrum, kapprum,
toaletter, korridorer m. in., torde den framräknade nettogolvytan motsvara
en bruttogolvyta av i runt tal 1 800 m2 och en byggnadsvolym av cirka
6 000 m3. Med en beräknad byggnadskostnad av 250 kronor/m3 skulle
sålunda kostnaderna för nybyggnad av de erforderliga lokalerna kunna
uppskattas till i runt tal 1 500 000 kronor. Dessa kostnader kan givetvis
komma att variera på de olika orterna, bland annat på grund av de olika
byggnadskostnaderna för orterna och varierande kostnader för grundläggnings-
och anslutningsarbeten samt yttre arbeten. Principutkast till ritningar
för en dylik byggnad (vid Lillhagens sjukhus i Göteborg) har upprättats
genom utredningens försorg.

Laboratoriet bör förses med en såväl kemisk som fysiologisk grundutrustning.
Denna bör senare successivt kompletteras med hänsyn till de å
sjukhuset verkande läkarnas forskningsinriktningar. För inredning av samt
inventarier och grundutrustning för de nytillkommande lokalerna beräknar
utredningen ett belopp av i runt tal 600 000 kronor vara erforderligt vid
varje sjukhus.

V. Förutsättningarna för anordnande av professurer i psykiatri
vid vissa sinnessjukhus. Utredningens sammanfattande förslag

Utredningen har lämnat en redogörelse för förutsättningarna för att vid
de båda statliga sinnessjukhusen i Uppsala och Lund anordna professurer i
psykiatri. Utredningen har därvid anfört i huvudsak följande.

Ulleråkers sjukhus i Uppsala är för närvarande organiserat
på tre överläkar a vdelningar med ett platsantal av 1 480. År 1952 var fastställda
platsantalet 1 467. Enligt sinnessjukvårdsberedningens generalplan
skulle sjukhuset efter verkställd modernisering och utbyggnad omfatta 34
vårdavdelningar med 1 078 platser. Häri skulle ingå en undervisnings- och
forskningsavdelning omfattande åtta vårdavdelningar om tillhopa 246

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1959

platser. I den år 1954 framlagda reviderade generalplanen har platsantalet
upptagits till 1 253. Undervisnings- och forskningsavdelningen skulle omfatta
paviljong nr 62 (130 platser), två avdelningar inom paviljong nr 2
(58 platser) samt två avdelningar inom paviljongerna nr 65 och 66 (48
platser) eller tillhopa 236 platser.

Utredningen har tidigare som den lämpligaste storleksordningen på en
professorsavdelning angivit cirka 120 platser. Med hänsyn till önskvärdheten
av att såväl de till professorsavdelningen hörande vårdavdelningarna
som övriga lokaler är belägna i närheten av laborator savdelningen har utredningen
funnit det önskvärt att om möjligt tillgodose professorsavdelningens
vårdplatsbehov i paviljonger belägna nära paviljong nr 62, vari
befintligt medicinskt centrum inrymmes och till vilken den planerade
laboratorsavdelningen naturligen synes böra anslutas. I nämnda paviljongfinns
för närvarande två vårdavdelningar om vardera 42 platser. Utredningen
föreslår att en av dessa vårdavdelningar samt paviljongerna nr 65
och 66, omfattande fyra avdelningar om vardera 24 platser, tages i anspråk
för professorsavdelningen. Denna skulle därigenom komma att omfatta tillhopa
138 platser (42 + 4 X 24). Då såsom förut sagts detta platsantal
ligger nära den siffra, 140, som av utredningen ansetts böra vara maximum
för eu professorsavdelning, synes enligt utredningens mening böra övervägas
om icke en reducering av antalet platser i vårdavdelningen i paviljong
nr 62 borde vidtagas. Utredningen vill i detta sammanhang erinra om att
enligt de riktlinjer för den närmare utformningen och planläggningen av nya
sinnessjukhus som statens kommitté för sinnessjukvårdens utbyggande
föreslagit i skrivelse den 21 december 1956, vilken skrivelse refererats i propositionen
nr 103 till 1957 års riksdag, avdelningarnas storlek icke lämpligen
bör överstiga 30 vårdplatser.

Beträffande frågan hur man bäst skall kunna tillgodose behovet av andra
lokaler än vårdavdelningar har utredningen funnit att en nybyggnad av den
storlek, som utredningen i det föregående angivit, utgör den bästa lösningen.
Nybyggnaden bör förläggas i anslutning till nuvarande medicinskt centrum
och kan direkt anknytas till detta genom befintlig kulvert.

S:t Lars sjukhus i Lund är för närvarande organiserat på tre
överläkaravdelningar med en beläggning av cirka 1 600. År 1952 var fastställda
platsantalet 1 291. Enligt sinnessjukvårdsberedningens generalplan
skulle sjukhuset efter verkställd modernisering av befintliga vårdpaviljonger
och uppförande av föreslagna nya sådana komma att inrymma 36 vårdavdelningar
med sammanlagt 1 053 platser. Häri skulle ingå en undervisnings-
och forskningsavdelning omfattande åtta vårdavdelningar om tillhopa
246 platser. Enligt den år 1954 framlagda reviderade generalplanen skulle
undervisnings- och forskningsavdelningen omfatta paviljongerna nr 85 och
86 (122 platser), två avdelningar i paviljongerna nr 83 och 84 (56 platser)
samt paviljongerna nr 5 och 10 (52 platser) eller tillhopa 230 vårdplatser.

Då — såsom förut sagts — enligt utredningens mening den lämpligaste
storleksordningen på en professorsavdelning är cirka 120 platser föreslår
utredningen, att de båda nybyggda paviljongerna nr 83 och 84, innehållande
vardera två avdelningar om 28 platser, eller tillhopa 112 platser, tas i anspråk
härför. Då enligt utredningens förslag lill personaluppsättning två
liikare avses skola tjänstgöra på varje avdelning blir vissa smärre omändringsarbeten
erforderliga i paviljongerna för att åstadkomma ytterligare ett
undersökningsrum per avdelning.

Kungl. May.ts proposition nr 79 år 1959

Planer föreligger inom statens kommitté för sinnessjukvårdens utbyggande
på nybyggnad för administration m. m. i närheten av paviljongerna
nr 83 och 84. Då det enligt utredningens mening för expeditions- och forskningslokaler
samt laboratorium erforderliga lokalbehovet lämpligen synes
böra tillgodoses i samband med denna nybyggnad, torde det böra uppdragas
åt sagda kommitté att vid utformandet av dessa planer ta hänsyn jämväl
till det lokalbehov, som föranledes av utredningens förevarande förslag.

Utredningen har härjämte lämnat en liknande redogörelse avseende de
kommunala sjukhusen Lillhagens sjukhus i Göteborg och Beckomberga
sjukhus i Stockholm. Rörande anledningen till att utredningen ansett sig
böra förorda att en psykiatriprofessur anordnas vid Lillhagens sjukhus
framhåller utredningen bland annat följande.

T Göteborg finns dels ett kommunalt sinnessjukhus, Lillhagens sjukhus,
dels ett inte långt ifrån detta beläget statligt sinnessjukhus, S:t Jörgens
sjukhus. Lillhagens sjukhus har Göteborgs stad såsom upptagningsområde,
medan upptagningsområdet för S:t Jörgens sjukhus är Göteborgs- och
Bohus län. Sinnessjukvårdsberedningen förordade att en eventuell professur
skulle placeras vid S:t Jörgens sjukhus. Å andra sidan förordade en rad
remissmyndigheter, däribland även den medicinska fakulteten i Göteborg,
att professurens placering borde vara Lillhagens sjukhus. Som argument för
denna senare placering anfördes att den medicinska undervisningen och den
till denna undervisning redan knutna professuren vid Sahlgrenska sjukhuset
arbetade med patientmaterialet från Göteborgs stad. Om en ny professur
komme till stånd, skulle det ur vetenskaplig synpunkt vara ytterst fördelaktigt
om även denna professur finge arbeta med samma material som då
komme att helt och hållet finnas och vara registrerat inom samma organisation,
nämligen inom den kommunala sjukvården i Göteborg. Till
mycket väsentlig del utgöres klientelet på psykiatriska kliniken vid Sahlgrenska
sjukhuset och på Lillhagens sjukhus av samma material, då cirka
hälften av patienterna vid sistnämnda sjukhus remitterats dit av psykiatriska
kliniken vid Sahlgrenska sjukhuset. Man finge således en enhetlig
standard på materialets genomgång samt kunde lätt företa efterundersökningar
och andra närmare studier av patienternas sociala och andra förhållanden
då hela materialet vore koncentrerat till Göteborgs stad. Utredningen
finner för sin del dessa skäl vara väsentliga och har vidare genom
besök på ort och ställe kunnat förvissa sig om att Lillhagens sjukhus har en
god standard såväl i fråga om byggnader som sjukvård. Här finns således
goda förutsättningar för infogandet av en forsknings- och undervisningsavdelning.

Utredningen redovisar härefter två alternativa förslag till lösning av
frågan om vårdavdelningar för professorsavdelningen vid Lillhagens sjukhus.
Beträffande de båda förslagen torde få hänvisas till handlingarna.
Utredningen konstaterar att slutlig ställning till ifrågavarande spörsmål
torde kunna tagas först i samband med de avtalsförhandlingar, som enligt
utredningen torde bli erforderliga före statsmakternas definitiva ställningstagande
till utredningens förslag.

Kungl. Maj ds ''proposition nr 79 år 1959

Vad angår förläggandet av en professur till B e c k o in b e r g a sjukhus
i Stockholm motiverar utredningen sitt förord för detta sjukhus med
att det genom sitt större material och den höga standarden på dess i stor
utsträckning moderniserade avdelningar är att föredraga före det andra
kommunala sjukhuset, Långbro sjukhus. Statens andel i kostnaderna för en
forsknings- och utbildningsenhet vid Beckomberga sjukhus torde enligt
utredningen kunna fastställas först efter förhandlingar med Stockholms stad.

Mot bakgrunden av vad i det föregående anförts om behovet av forskning
inom psykiatrien och om behovet av ett ökat antal välutbildade psykiatriker
finner utredningen det oundgängligen nödvändigt att med det snaraste
kraftfulla åtgärder vidtages för att skapa förbättrade möjligheter för en
intensifierad forskning och ökad specialistutbildning. Da båda dessa syften
enligt utredningens mening bäst tillgodoses genom tillskapandet av forsknings-
och utbildningsenheter av förut angiven omfattning vid vissa sinnessjukhus,
föreslår utredningen, att principbeslut så snart ske kan fattas om
organiserandet av dylika enheter vid Ulleråkers sjukhus i Uppsala, S:t Lars
sjukhus i Lund, Lillhagens sjukhus i Göteborg och Beckomberga sjukhus i
Stockholm. I de två sistnämnda fallen förutsättes att dessförinnan tillfredsställande
avtal kan träffas med de kommunala huvudmännen för sjukhusen.

Det bör enligt utredningens mening sedermera ankomma på statens kommitté
för sinnessjukvårdens utbyggande att inpassa de med principbeslutets
genomförande sammanhängande byggnadsåtgärderna vid Ulleråkers sjukhus
och S:t Lars sjukhus i byggnadsprogrammen för dessa sjukhus.

Kostnaderna för ett genomförande av utredningens förslag i enlighet med
vad i det föregående anförts uppskattas av utredningen till i runt tal 8,5
miljoner kronor i engångskostnader och 2,3 miljoner kronor i årliga kostnader
enligt följande sammanställning.

		Engångskostnader	Årliga kostnader
		Byggnader	Utrustning	Avlöningar	Materiel
TTrmcnLn		1 500 000	600 000	525 120	40 000
I uml	1 500 000	G00 000	525 120	40 000
	1 550 000	GOOOOO	544 152	40 000
Stockholm ........................	1 500 000	600 000	563 004	40 000
Summa kronor	G 050 000	2 400 000	2 157 896	160 000

Statens andel i dessa kostnader kan såvitt avser sjukhusen i Göteborg
och Stockholm icke fastställas förrän efter förhandlingar med vederbörande
huvudmän för berörda sinnessjukhus.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1959

VI. Remissyttranden m. m.

Utredningens förslag om inrättande av särskilda forsknings- och utbildningsenheter
vid vissa sinnessjukhus har i huvudsak hälsats med tillfredsställelse
av remissinstanserna. Yttrandena återges här endast i den mån de
beträffande vissa spörsmål avviker från utredningens förslag eller det eljest
funnits särskild anledning att återge dem.

Statskontoret finner visserligen behovet av såväl intensifierad forskning
inom psykiatrien som ytterligare psykiatriker väl ådagalagt men är av den
uppfattningen, att det är välbetänkt att icke omedelbart vidtaga så långtgående
åtgärder, som utredningen föreslagit. Statskontoret föreslår för sin
del att till en början endast en forsknings- och utbildningsenhet inrättas
vid ett lämpligt sinnessjukhus. Härigenom skulle, anser statskontoret, närmare
erfarenheter kunna vinnas om vilka anordningar, som ur forskningsoch
undervisningssynpunkt kunde vara de lämpligaste och mest ändamålsenliga.
Även pågående utredningar på hithörande område, bland annat om
huvudmannaskapet för sinnessjukvården, utgör enligt statskontoret stöd
för tanken att tills vidare endast inrätta en sådan avdelning. Därest det
anses lämpligt att förlägga den till ett kommunalt sinnessjukhus, måste,
framhåller statskontoret, beslut härom — såsom utredningen också ansett
— föregås av förhandlingar med vederbörande kommun för att klargöra de
ekonomiska konsekvenserna.

Statskontoret tillråder för sin del en viss försiktighet vid utbyggandet av
den personella organisationen. Sålunda ifrågasätter statskontoret med hänsyn
till utredningens uttalande, att öppen vård i huvudsak icke skall förekomma,
huruvida inte den ena av de två föreslagna biträdande överläkarbefattningarna
skulle kunna utgå. Även i fråga om kontorsbiträdestjänsterna
synes enligt statskontoret en viss minskning kunna ske. — Mot de
föreslagna lönegradsplaceringarna har ämbetsverket i huvudsak ingen annan
erinran än att beträffande ekonomibiträdena även lönegrad A 2 bör komma
i fråga. — Vad angår de framlagda kostnadsberäkningarna säger sig statskontoret
ha uppmärksammat, att de inte är helt fullständiga, då bland
annat uppgift om kostnader för personalens sjukvård, expenskostnader
m.m. saknas.

Medicinalstyrelsen, som i tidigare sammanhang understött tanken på att
en psykiatriprofessur inrättas vid S:t Jörgens sjukhus i Göteborg, har nu
ändrat uppfattning och förordar Lillhagens sjukhus. Såsom motivering härför
anför styrelsen, att den vetenskapliga aktiviteten på Lillhagens sjukhus
redan för närvarande är mycket hög och att förutsättningarna torde vara
större att uppbygga en högvärdig, av en professor ledd forskningsavdelning
där än vid S:t Jörgens sjukhus. Styrelsen har också tagit hänsyn till pågående
utredningar angående förändrat huvudmannaskap för sinnessjukvår -

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 79 år 1959

den. — Styrelsen anser det med hänsyn till att omfattande utbyggnadsplaner
föreligger vid samtliga föreslagna sjukhus nödvändigt att samordna
dessa planer med de av utredningen föreslagna enheterna. Det är därför
enligt styrelsen angeläget, att ett ställningstagande till de sakkunnigas förslag
sker snarast möjligt och att därvid även frågan om en eventuell turordning
för förslagens realiserande överväges. — Beträffande det av utredningen
föreslagna vårdplatsantalet vid professorsavdelningarna uttalar medicinalstyrelsen,
att 120 platser inte torde vara tillräckligt, om forskningsverksamheten
skall komma att omfatta även det långvarigt sjuka klientelet.
Från denna synpunkt skulle det enligt styrelsen vara angeläget att platsantalet
gjordes så stort som möjligt. Svårigheterna att medhinna skötseln
av ett mycket stort antal patienter måste dock beaktas. Av denna anledning
har styrelsen stannat för att föreslå en ökning av antalet platser till 150.

Enligt medicinalstyrelsen måste emellertid frågan om rekrytering av
patienter till forskningsavdelningen diskuteras oberoende av om platsantalet
ökas. För genomförande av vissa forskningsprojekt torde det nämligen,
säger styrelsen, vara nödvändigt att utnyttja klientel från hela sjukhuset
och eventuellt också från andra sjukhus. Vidare måste föreskrifter utfärdas
om evakuering från forskningsavdelningen av sådana patienter, som inte
längre erfordras för forskningsarbete därstädes. Evakuering bör kunna ske
såväl till sjukhuset i övrigt som i vissa fall — till andra sjukhus. Slutligen
är det enligt styrelsens uppfattning angeläget att, såsom framhållits av
direktionen för S:t Lars sjukhus, läkarna vid sjukhusets övriga avdelningar
beredes möjlighet att bedriva forskningsarbete under professorns ledning.
Styrelsen framhåller att dessa och hithörande problem torde nödvändiggöra
särskilda bestämmelser rörande verksamheten vid forskningsavdelningen
och samarbetet mellan denna och sjukhusets övriga avdelningar. — Beträffande
utredningens förslag om att till professorsavdelningen inte skulle knytas
någon öppen mottagning framhåller styrelsen, att den inte finner skäl
föreligga till att professorerna skulle inta en särställning i detta hänseende.
Dessutom är det, säger styrelsen, angeläget att även det klientel, som
huvudsakligen behandlas i öppen vård, indrages i forskningsverksamheten.
Man riskerar annars att det klientel, som blir föremål för undersökning på
forskningsavdelningen, ur representativ synpunkt blir missvisande. — Medicinalstyrelsen
säger det vara helt i överensstämmelse med styrelsens uppfattning,
att de nya professurerna skall vara förenade med undervisningsskyldighet.
Lokaler för undervisningens bedrivande (föreläsningssal, gruppdiskussionsrum,
kandidatrum m. m.) är dock, framhåller styrelsen, icke
upptagna i betänkandets sammanställning över behövligt lokaltillskott.
Beträffande lokalbehovet i övrigt framhåller styrelsen att särskilda observationsrum
bör anordnas i anslutning till intervjurum och grupptcrapirum
och mellan de båda rumsenheterna bör enligt styrelsen inbyggas fönster med
observationsmöjlighet endast från ena hållet (s. k. one-way-screen). Vissa

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1959

observationsrum bör, liksom konferensrum och föreläsningssal, förses med
apparatur för ljudåtergivning och television. Möjligheterna till telefonkontakt
för konferenser mellan olika sjukhus bör också enligt medicinalstyrelsen
observeras. — Styrelsen, som anser att särskild personal för bland annat
rörelseterapi, arbetsterapi och socioterapi bör anställas vid forskningsavdelningarna,
framhåller som en konsekvens härav att erforderliga expeditionslokaler
för denna personal bör anordnas. Även om redan befintliga behandlingslokaler
på sjukhusen kan utnyttjas för viss del av denna verksamhet
torde dock lokalerna i vissa avseenden enligt styrelsen behöva kompletteras.

Den på forskning inriktade laboratorieverksamheten torde enligt medicinalstyrelsens
uppfattning komma att huvudsakligen röra sig inom biokemi
och neurofysiologi. Det av de sakkunniga upptagna lokalbehovet är med
hänsyn härtill alldeles för litet enligt styrelsens mening. Styrelsen erinrar i
detta sammanhang om att de kliniskt-kemiska laboratorier, som nyuppföres
på centrallasaretten i landet, omfattar 700—750 in2. Enligt under hand av
styrelsen inhämtade uppgifter måste vidare för ett neurofysiologiskt laboratorium
beräknas omkring 150 m2. Ofrånkomligt är i vart fall. framhåller
styrelsen, att det vetenskapliga laboratoriet är försett med verkligt goda och
tillräckliga lokaliteter för bägge dessa ändamål. — Ett särskilt psykologiskt
laboratorium, avsett för uppställande av för forskningsenheten behövlig
apparatur, erfordras vidare, anser medicinalstyrelsen. Ytterligare intervjuoch
gruppterapirum anses också av styrelsen behövliga. Även dessa rum
bör enligt styrelsen förses med ljud- och televisionsupptagningsanordningar
och utrustas för observation via »one-way-screen». — Vad avser laboratorietjänsterna
bör man enligt medicinalstyrelsen eftersträva en rekrytering av
läkare skolade i vetenskapligt arbete med specialutbildning i neurokemi och
enzymologi för att verkligen skapa ett effektivt team inom den nya starkt
expanderande och högt specialiserade forskning, varom här är fråga. Den
av styrelsen antydda forskningsverksamheten erfordrar härutöver, framhåller
styrelsen, en neurofysiologiskt utbildad laborator, då hithörande
arbetsuppgifter varken kan utföras av klinikern eller den i betänkandet
föreslagna laboratorn. — Medicinalstyrelsen anser slutligen att utöver de
av utredningen föreslagna professurerna bör tillkomma lärarbefattningar
(professurer) i psykisk efterblivendet (oligofrenologi).

Universitetskanslern ifrågasätter i likhet med lärarkollegiet vid karolinska
institutet, om inte professur vid medicinska högskolan i Umeå borde inrättas,
även om det inte komme att visa sig möjligt, av finansiella eller andra
skäl, att inrätta teoretiska institutioner i Umeå. Kanslern erinrar om att
läkarutbildningens betänkande avgivits, innan statsmakterna tagit ställning
till Iragan om medicinska högskolans i Umeå organisation och forskningsresurser.

Enligt kanslern är det av stor vikt att de nya professurerna i psykiatri i
enlighet med utredningens förslag nyinrättas och icke tillskapas och besättas

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1959

genom omvandling av överläkarbefattningar vid ifrågavarande sinnessjukhus.
— Vad avser omfattningen av de föreslagna professurernas undervisningsskyldighet
tillstyrker kanslern utredningens förslag härutinnan. Kanslern
är alltså icke beredd biträda medicinska fakultetens i Lund förslag, att
undervisningen i psykiatri för grundutbildningen skall i huvudsak lika fördelas
mellan de nu befintliga och de föreslagna nya professurerna.

Enligt vad kanslern under hand inhämtat avser utredningens uttalande,
att någon öppen mottagning icke skulle knytas till professorsavdelningen, ett
avvisande av ett under utredningsarbetet dryftat förslag om knytande av
en poliklinik till dylik avdelning. Då enligt kanslern utredningens uttalande
på denna punkt närmast torde innebära, att utredningen ansett, att professorn
icke skulle vara skyldig att ha öppen mottagning, anser kanslern sig
kunna biträda detsamma. — Med anledning av förslag från medicinska
fakulteten i Lund att en personlig professur i psykofarmakologi skulle inrättas
vid universitetet för laboratorn i farmakologi där Arvid Carlsson i stället
för den föreslagna kliniska laboraturen vid universitetet framhåller
kanslern, att enligt hans mening behovet av sistnämnda befattning torde
kvarstå, även om den föreslagna personliga professuren skulle inrättas. Med
hänsyn härtill är kanslern icke beredd tillstyrka fakultetens förslag.

Lokal- och utrustningsbehovet synes enligt kanslern tämligen väl tillgodosett
i den approximativa beräkning som redovisats i betänkandet. Man torde
emellertid, framhåller kanslern, även böra räkna med att behov kommer att
föreligga av djurstallar vid forskningsavdelningarna och för Lillhagens del
torde behovet av en föreläsningssal ökas, om utredningens förslag genomföres.

Göteborgs stads sjukhusdirektion, som åberopar en av vederbörande
sjukhusdirektör avgiven promemoria i ämnet, tillstyrker i princip, att en
klinisk professur i psykiatri med undervisnings- och forskningsuppgifter
inrättas vid Lillhagens sjukhus och förklarar sig beredd att medverka till
upplåtelse av vårdplatser och uppförande av nybyggnader på sjukhuset för
ändamålet. Direktionen understryker samtidigt nödvändigheten av förhandlingar
mellan representanter för staten och staden om detaljerna fölen
upplåtelse av vårdplatser och om kostnader för uppförande och drift av
erforderlig nybyggnad in. in.

Jämväl Stockholms stads sjukhusdirektion, som åberopar ett av vederbörande
sjukhusdirektör avgivet tjänsteutlåtande, tillstyrker {Jrincipiellt
utredningens förslag men förutsätter närmare överläggningar i saken mellan
staten och Stockholms stad beträffande detaljerna för professurens förläggning
till något av stadens mentalsjukhus, varvid Beekomberga sjukhus i
nuvarande läge anses vara det lämpligaste. Tillkomsten av en professorsavdelning
får dock enligt direktionen inte ske pa sådant sätt, att övrig
erforderlig utbyggnad och standardhöjning därigenom uppbromsas. Beträffande
utredningens lokalprogram framhåller direktionen att rummens antal

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1959

och storlek i stort sett torde tillgodose den verksamhet, som i betänkandet
angives skola vara förenad med professuren. Med avseende å vårdplatsantalet
synes det, säger direktionen, tveksamt om ett för forskning och
undervisning tillräckligt differentierat patientklientel kan erhållas vid ett
så ringa antal som 100—140 vårdplatser.

Statens kommitté för sinnessjukvårdens utbyggande håller före, att vid
träffande av det avtal med Göteborgs stad, som synes erforderligt innan den
nya kliniken inrättas vid Lillhagens sjukhus, garantier skapas för att ett
visst antal platser vid kliniken blir upplåtna som riksplatser. En motsvarande
överenskommelse bör enligt kommitténs mening träffas för den tillämnade
psykiatriska forsknings- och undervisningskliniken vid Beckomberga
sjukhus i Stockholm. Mot utredningens förslag i nu berörda delar har
kommittén i övrigt intet att erinra. — Kommittén finner utredningens
ståndpunkt att någon öppen mottagning inte bör knytas till professorsavdelningen
orealistisk, då det enligt kommittén inte kan anses rimligt att
professorerna skall undanhållas de för såväl forskning som undervisning
värdefulla erfarenheter, som ett sysslande med den öppna vården ger. Det
synes kommittén i vart fall erforderligt att vid bedömningen av lokalbehovet
för klinikerna räkna med att öppen vård i viss omfattning skall kunna
bedrivas. — Med avseende å turordningen för de föreslagna professurernas
inrättande talar enligt kommitténs mening det ofrånkomliga behovet av en
snar förbättring av läkarrekryteringen till de statliga sjukhusen för att
början göres med någon av de till Uppsala eller Lund förordade forskningsoch
undervisningsenheterna. Vid S:t Lars sjukhus i Lund har enligt kommittén
den pågående upprustningen fortskridit så långt, att utformningen
av ett nytt medicinskt centrum är aktuell, och vid Ulleråkers sjukhus i
Uppsala pågår planläggningen av sjukhusets organisation och utbyggnad.
Dessa planeringsarbeten bör, framhåller kommittén, självfallet samordnas
med projekteringen av de för en professorsavdelning vid sjukhusen erforderliga
lokalerna. —■ Vad angår de redovisade kostnadsberäkningarna för
byggnader och utrustning samt årskostnader för avlöningar och materiel
säger sig kommittén endast vilja erinra om att särskilda för undervisningsverksamheten
erforderliga lokaler, bland annat föreläsningssalar, inte ingår
i de kostnadsberäknade byggnaderna. Av utredningen föreslagna lokaler för
den psykologiska forskningen är enligt kommitténs mening uppenbarligen
otillräckliga. Sålunda saknas enligt kommittén utrymmen för bland annat
demonstrationer, ljud- och televisionsupptagning av intervjuer samt psykotekniska
laboratorier. Kommittén framhåller dock att erforderliga justeringar
härutinnan torde vara av jämförelsevis ringa omfattning och att de
synes kunna iakttagas i samband med den slutliga projekteringen av erforderliga
nybyggnader. — Vad beträffar det föreslagna vårdplatsantalet
ifrågasätter kommittén starkt om detta kan vara till fyllest. Starka skäl
talar enligt kommitténs förmenande för att kliniken utökas med en manlig

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1959

och en kvinnlig avdelning, förslagsvis om 30 platser vardera. — Beträffande
den föreslagna personalstaten anser kommittén att klinikens avsevärda
behov av personal för olika terapeutiska verksamhetsgrenar, bland annat
rörelseterapi, socioterapi och arbetsterapi, icke blivit tillfredsställande tillgodosett.
Det torde nämligen, anser kommittén, icke vara tänkbart att i
dessa avseenden repliera på sjukhusets egna mycket begränsade personalresurser.

Svenska läkaresällskapet anser att vid sidan av ett kliniskt-kemiskt laboratorium
också ett neurofysiologiskt laboratorium bör anknytas till de
planerade klinikenheterna, eftersom enligt sällskapets uppfattning en psykiatrisk
forskningsenhet utan tillgång till högt kvalificerad neurofysiologisk
expertis skulle komma att fungera otillfredsställande. Även en neurokirurgisk
konsulttjänst vore enligt sällskapet synnerligen önskvärd. Sällskapet
föreslår också att de planerade enheterna förses med utrymriie och kvalificerad
personal för kontinuerliga efterundersökningar och statistiska bearbetningar.

Svenska psykiatriska föreningen understryker angelägenheten av att ett
tillräckligt antal universitetslärare för forskning och för utbildning av en
kompetent läkarkår engageras på det psykiatriska området och tillstyrker
därför bifall till utredningens förslag.

Angående möjligheterna att provisoriskt anordna forskning och undervisning
vid Ulleråkers och S:t Lars sjukhus, innan de erforderliga nybyggnadsarbetena
vid dessa sjukhus slutförts, har statens kommitté för sinnessjukvårdens
utbyggande anfört i huvudsak följande.

Bedrivande av psykiatrisk forskning i enlighet med läkarutbildningsutredningens
förslag förutsätter bland annat lokalbehov, som med hänsyn till
byggnadsbestånden på Ulleråkers och S:t Lars sjukhus endast kan tillgodoses
genom nybyggnader. Vid starten och under en kortare period därefter
torde emellertid anspråken på för forskningen erforderliga personal- och
lokalbehov kunna begränsas i sådan grad, att bland annat nybyggnads- eller
mera omfattande ombyggnadsåtgärder ej behöver tillgripas. Med utgångspunkt
häri torde forskningen vid de två sjukhusen kunna organiseras enligt
följande förslag.

Ulleråkers sjukhus. Personal- och lokalbehov. I byggnad MC 62
har i suterrängvåningen nyligen färdigställts ett psykologiskt laboratorium
med följande utrymmen, nämligen intervju- och undersökningsrum med
spegelvägg til! lektionssal, läkarexpedition, psykologexpedition, statistikrum,
rum för sekreterare, instrumentverkstad med förråd, tre apparatuppställningsrum
för individualundersökningar. Forskningens lokalbehov för den
psykologiska verksamheten är härigenom tillgodosett. I medicinalstyrelsens
petita för budgetåret 1959/60 har vidare bland annat upptagits tjänst för
psykolog. Under förutsättning att framställningen beviljas i denna del,
erfordras ingen ytterligare psykologtjänst för forskningens bedrivande.
Övriga personal- och lokalbehov har bedömts vara i huvudsak följande,
nämligen cn professor, en sekreterare, två ä tre läkare, en socialkurator, en
forsta föreståndarinna, två skrivbiträden, samtliga med tillgång till expeditions(skriv)rum.
I byggnad MC 62 är i vån. 1 tr. inrymd en vårdavdel -

Kungl. Mcij:ts proposition nr 79 år 1959

ning med 42 platser. Av dessa har 18 platser tagits i anspråk för insulinterapi.
Insulinavdelningen föreslås bli överflyttad till en i första våningen i
paviljong M 62 belägen vårdavdelning med 35 vårdplatser. Inom denna
vårdavdelning kan med mycket små byggnadsåtgärder cirka 16 platser avskiljas
och användas för insulinterapi. Den härigenom friställda insulinavdelningen
i byggnad MC 62 kan utan omfattande byggnadsåtgärder
användas till forskningsavdelning.

Erforderliga vårdplatser m. m. I byggnad MC 62 återstår i vån. 1 tr.,
sedan insulinavdelningen tagits i anspråk för forskningsändamål, 24 vårdplatser
för manliga patienter. I paviljong M 62 kvarstår i vån. 1 tr., sedan
insulinavdelningen överflyttats till denna våning, 19 vårdplatser för manliga
patienter. Vidare finns i paviljong K 65 två nybyggda vårdavdelningar med
vardera 24 platser för kvinnliga patienter. Samtliga nämnda vårdplatser,
43 för män och 48 för kvinnor, anses lämpliga att ställa till forskningsavdelningens
förfogande. De föreslagna avdelningarna är välförsedda med
enkelrum, varigenom även möjligheter finns att, om så erfordras, i något
eller några sådana rum inreda läkarexpeditioner och behandlingsrum.

Genom de föreslagna åtgärderna mister sjukhuset cirka 20 vårdplatser.
Dessa platser torde genom medicinalstyrelsens försorg kunna överföras till
andra sjukhus, om så skulle befinnas nödvändigt.

I byggnad MC 62 är även sjukhusets medicinska centrum förlagt. En
blivande forskningsavdelning i byggnaden får härigenom bekväm tillgång
till bland annat EEG, EKG, kliniskt laboratorium och föreläsningssal m. m.

Kostnader. Kostnaderna för inredande av föreslagen forskningsavdelning
i MC 62 och av insulinavdelning i M 62 har beräknats till cirka 20 000
kronor. Utrustningen av forskningsavdelningens lokaler har uppskattats till
cirka 20 000 kronor.

S: t Lars sjukhus. Personal- och lokalbehov. Dessa torde i huvudsak
vara desamma som vid Ulleråkers sjukhus. Dock tillkommer på S:t Lars
sjukhus en psykologtjänst med erforderlig expedition och testrum. Forskningsavdelningen
föreslås förlagd till bottenvåningen i paviljong K 6 inom
östra sjukhuset. I denna våning är bland annat inrymd en vårdavdelning
med 16 kvinnliga patienter. Genom tämligen begränsade byggnadsåtgärder
kan vårdavdelningen omändras till forskningsavdelning. De 16 patienterna
torde kunna placeras på andra avdelningar inom sjukhuset.

Erforderliga vårdplatser m. in. Såsom vårdavdelningar lämpade för forskningens
behov föreslås de fyra vårdavdelningar ä 28 platser vardera, som
är inrymda i de två nybyggda paviljongerna MK 83 och MK 84. Avdelningarna
är s. k. upptagningsavdelningar för såväl manliga som kvinnliga
patienter och är välförsedda med enkelrum. Man torde böra räkna med alt
två enkelrum per avdelning kan komma att användas som läkarexpedition
respektive behandlingsrum.

I administrationsbyggnaden A 41 är bland annat sjukhusets diagnostikoch
behandlingslokaler belägna. Eorskningsavdelningen får här tillgång till
kliniskt laboratorium, EKG, föreläsningsrum m. m. Sjukhuset saknar EEG.
Forskningsavdelningen bör dock kunna utföra EEG-undersökningar på
sjukhuset. Lämpligt rum för uppställning av EEG-apparat finns i källarvåningen
i paviljong AIK 83.

Kostnader. Kostnaderna för anordnande av föreslagen forskningsavdelning
i paviljong K 6 har beräknats till cirka 40 000 kronor. Utrustningen
av lokalerna har uppskattats till cirka 25 000 kronor. Anskaffande av
EEG-apparat in. in. har uppskattats till cirka 30 000 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1959

VII. Departementschefen

Vården av psykiskt sjuka är av skilda skäl ännu starkt eftersatt i vissa
hänseenden. En grundläggande orsak härtill torde vara att kunskapen
om de psykiska sjukdomarnas natur är bristfällig. Därav följer givetvis att
våra möjligheter till effektiv vård är begränsade. Numera torde det vara
allmänt erkänt att en intensifierad psykiatrisk och annan medicinsk forskning
med mycket stor sannolikhet kan skapa nya och gynnsammare förutsättningar
för en förbättrad vård och framgångsrik behandling av psykiskt
sjuka. Inte minst torde möjligheterna till förebyggande åtgärder kunna ökas
högst väsentligt. Jag torde härvidlag få erinra om den av utredningens expert
i det föregående återgivna redogörelsen för olika forskningsinriktningar
inom psykiatrien, av vilken redogörelse klart framgår vilka stora möjligheter
som en med tillfredsställande resurser utrustad modern psykiatrisk
forskning i samarbete med annan forskning kan ge för lösandet av bland
annat sinnessjukvårdens svårbemästrade uppgifter.

Den forskning inom psykiatrien, som för närvarande bedrives vid våra
medicinska fakulteter, har givit värdefulla rön i kampen mot sinnessjukdomarna.
Man är dock numera allmänt av den uppfattningen att denna
forskning bör kompletteras med en starkt utvidgad psykiatrisk forskning
vid sinnessjukhusen. Härtill kommer det stora och kännbara behovet av
specialistutbildning av blivande läkare inom sinnessjukvården. Frågan om
formerna för denna forskning och utbildning har tidigare varit föremål för
diskussion. Såsom av det föregående framgår upptogs den av statens sinnessjukvårdsberedning
väckta frågan om inrättande av professurer i psykiatri
vid vissa sinnessjukhus till behandling i propositionen 1954: 212 angående
reformering av läkarutbildningen. I propositionen uttalade dåvarande chefen
för ecklesiastikdepartementet bland annat, att vad sinnessjukvårdsberedningen
och 1948 års läkarutbildningskommitté anfört om värdet för
specialistutbildningen och för den psykiatriska forskningen av professurer i
psykiatri vid sinnessjukhus syntes utgöra tungt vägande skäl för att åtminstone
någon dylik tjänst inrättades. Som kommittén framhållit förelåg
emellertid icke så ingående utredningar om förutsättningarna från lokal
synpunkt och om kostnaderna i olika avseenden, att ett avgörande då kunde
fattas. Närmare utredning härom borde snarast komma till stånd. Genom
beslut den 7 oktober 1955 uppdrog Kungl. Maj:t därför åt 1955 års läkarutbildningsutredning
att utreda frågan om förutsättningarna och kostnaderna
för inrättande vid sinnessjukhusen av enligt utredningens mening
erforderligt antal professurer i psykiatri ävensom övriga frågor i samband
därmed. I sitt betänkande i ämnet har utredningen framhållit, att med hänsyn
till behovet av forskning inom psykiatrien och behovet av ökat antal
välutbildade psykiatriker kraftfulla åtgärder snarast måste vidtagas för att
3— liihavg till riksdagens protokoll Z.9.59. / sand. Nr 7.9

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1959

skapa förbättrade möjligheter för en intensifierad forskning och ökad specialistutbildning.
Dessa syften kan enligt utredningens mening bäst tillgodoses
genom inrättande vid vissa sinnessjukhus av forsknings- och utbildningsenheter
organiserade på sätt utredningen föreslagit. Utredningen
föreslår, att principbeslut så snart ske kan fattas om organiserande av en
dylik enhet (i fortsättningen kallad forskningsavdelning) vid vart och ett
av Ulleråkers sjukhus i Uppsala, S:t Lars sjukhus i Lund, Lillhagens sjukhus
i Göteborg och Beckomberga sjukhus i Stockholm. För egen del vill jag
inledningsvis uttala, att jag med hänsyn till den utomordentligt stora betydelsen
av ökade insatser på detta område i huvudsak biträder utredningens
förslag. Mina ställningstaganden i olika hänseenden framgår av det
följande.

Vad först beträffar frågan om forskningsavdelningarnas lokalisering är
jag ense med utredningen om att forskningsavdelningarna endast bör inrättas
vid sinnessjukhus i orter, där teoretiska medicinska institutioner finns.
Härigenom skapas möjligheter för samarbete med dessa institutioner och
utnyttjande av deras resurser för grundforskning, vilket är av väsentlig
betydelse för den psykiatriska forskningen.

För ett principbeslut om inrättande av forskningsavdelningar vid Lillhagens
sjukhus och Beckomberga sjukhus måste, såsom utredningen påpekat,
förutsättas att för båda parter godtagbara avtal i ämnet kan träffas mellan
staten och vederbörande kommunala huvudmän för sjukhusen. Då förslag
till dylika avtal ej föreligger, vill jag här endast understryka önskvärdheten
av att forskningsavdelningar kommer till stånd vid nyssnämnda sjukhus
samt framhålla, att jag har för avsikt att senare upptaga frågan om inledande
av förhandlingar i detta syfte. Av det sagda framgår, att jag nu
endast är beredd att förorda principbeslut i fråga om forskningsavdelningar
vid de båda statliga sjukhusen, Ulleråkers sjukhus och S:t Lars sjukhus.

Den av utredningen föreslagna organisationen av forskningsavdelningen
anser jag mig i allt väsentligt böra godtaga. Avdelningen bör alltså förestås
av en professor vid vederbörande universitet, som tillika skall vara överläkare
vid sjukhuset. Professuren bör liksom de nuvarande psykiatriprofessurerna
benämnas professur i psykiatri. Tjänstens särart och område kommer
såsom utredningen påpekat att tillräckligt markeras genom dess anknytning
till sinnessjukhus. I fråga om tillsättningen av de nya professurerna
vill jag i anslutning till kanslerns uttalande understryka, att tjänsterna
bör nyinrättas och tillsättas i den ordning universitetsstatuterna
föreskriver samt följaktligen inte tillskapas och besättas genom omvandling
av befintliga överläkarbefattningar vid ifrågavarande sjukhus. De nya
professurerna bör enligt utredningen vara förenade med undervisningsskyldighet.
Omfattningen av denna bör enligt utredningen bestämmas av kanslern.
Förutom den kliniska undervisning om 15 timmar per kurs, som enligt
den nya studieordningen skall ges på sinnessjukhus i grundutbildningen för

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1959

medicine licentiatexamen, bör enligt utredningens mening även specialistutbildning
i form av fortbildningskurser anförtros de nya professorerna. Vad
sålunda föreslagits tillstyrker jag i princip men vill samtidigt understryka,
att professorns undervisningsskyldighet bör vara av den omfattning som
förutsattes i universitetsstatuterna.

Utredningen har funnit, att det i och för sig lämpligaste antalet vårdplatser
å forskningsavdelningen vore 120. Med hänsyn till de lokala förutsättningarna
på de olika orterna anser utredningen emellertid erforderligt
att i detta hänseende göra vissa avvikelser, varvid 100 platser bör anses
som ett minimum och 140 platser som ett maximum. Mot dessa beräkningar
har jag i avvaktan på ytterligare erfarenheter ingen erinran i nuvarande
läge. Med frågan om vårdplatsantalet på forskningsavdelningen sammanhänger
vissa andra spörsmål, t. ex. angående utnyttjande för undervisning
och forskning av patienter från andra avdelningar vid sjukhuset eller från
andra sjukhus, evakuering av patienter från forskningsavdelningen och
samarbetet mellan sistnämnda avdelning och övriga överläkaravdelningar.
I dessa och även i vissa andra hänseenden torde erfordras reglerande föreskrifter.
Det torde böra ankomma på medicinalstyrelsen att i samråd med
universitetskanslern närmare pröva dessa spörsmål och till Kungl. Maj:t
avge de förslag, vartill anledning finns.

Till forskningsavdelningen bör såsom utredningen föreslagit knytas ett
kliniskt laboratorium med en laborator som chef. Denna tjänst bör liksom
professorstjänsten tillsättas i den ordning universitetsstatuterna föreskriver.
Vilket ämnesområde laboratorstjänsten skall omfatta har utredningen inte
närmare angivit. Medicinalstyrelsen har förutsatt, att utredningen avsett
att tjänsten skall besättas med kliniskt-kemiskt utbildad laborator med den
allsidiga utbildning, som krävs av lasarettsläkare vid ett centrallaboratorium
vid kroppssjukhus. Förslag angående laboratorstjänstens ämnesområde
torde i sinom tid böra avgivas av kanslern, lämpligen sedan vederbörande
professur blivit tillsatt. Även laboratorstjänsten bör enligt min mening vara
förenad med undervisningsskyldighet av den omfattning som förutsättes
i universitetsstatuterna.

Utredningens beräkningar av personalbehovet i övrigt vid en forskningsavdelning
anser jag mig böra godtaga. Härvidlag vill jag erinra om att
utredningens förslag utgår från att behovet av annan sjukvårdspersonal än
läkare vid de vårdavdelningar som tages i anspråk skall vara tillgodosett
samt att forskningsavdelningen verkligen skall samarbeta med universitetets
teoretiska medicinska institutioner och dessutom självfallet med andra institutioner
vid och utanför universitetet. Jag har ej heller någon erinran mot
den av utredningen föreslagna fördelningen mellan åttonde huvudtiteln och
elfte huvudtiteln av kostnaderna för personalens avlöning.

Utredningens approximativa beräkningar av det erforderliga lokalbehovet
för forskningsavdelningen anser jag godtagbara. Byggnadskostnaderna be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1959

räknar jag i likhet med utredningen till omkring 1,5 miljoner kronor per
forskningsavdelning. Förslag till forskningsavdelningarnas närmare planläggning
och utformning in. m. torde böra upprättas av statens kommitté
för sinnessjukvårdens utbyggande. Härvid torde även böra beaktas i remissyttrandena
framkomna önskemål i den mån så är möjligt inom nyss angiven
kostnadsram.

Till inredning och utrustning av nya lokaler torde i enlighet med utredningens
förslag böra beräknas omkring 600 000 kronor per forskningsavdelning.
Det torde böra uppdragas åt den kommitté, som kommer att
handha utrustningen av statens sinnessjukhus, att i samråd med utrustningsnämnden
för universitet och högskolor (jfr 1959 års åttonde huvudtitel,
p. 3) handha ifrågavarande utrustningsfrågor.

I enlighet med utredningens förslag torde till materiel böra beräknas
omkring 40 000 kronor per år och forskningsavdelning.

Såsom statskontoret påpekat erfordras även viss medelsanvisning till
omkostnader. Denna beräknar jag till omkring 26 000 kronor per år och
forskningsavdelning.

Organisationens genomförande vid Ulleråkers sjukhus och S:t Lars sjukhus
förutsätter vissa ganska omfattande nybyggnadsarbeten vid båda
sjukhusen. Såsom framgår av vad kommittén för sinnessjukvårdens utbyggande
anfört kan emellertid forsknings- och utbildningsarbete i begränsad
omfattning igångsättas redan innan de definitiva byggnadsarbetena slutförts,
därest vissa provisoriska byggnads- och utrustningsåtgärder först
vidtages. Med hänsyn härtill torde det vara lämpligt att utbyggnaden och
organisationen av forskningsavdelningarna vid de båda sjukhusen sker successivt
under budgetåren 1959/60—1962/63. För budgetåret 1959/60 erfordras
därvid medel för nämnda provisoriska byggnadsarbeten samt för
anskaffande av viss utrustning. Kostnaderna för byggnadsarbetena kan
uppskattas till omkring 20 000 kronor vid Ulleråkers sjukhus och omkring
40 000 kronor vid S:t Lars sjukhus. Något särskilt riksstatsanslag erfordras
icke för ändamålet, då kostnaderna torde kunna bestridas från underhållsmedel,
som står till medicinalstyrelsens förfogande. I övrigt torde utbyggnaden
och organisationen böra genomföras enligt i huvudsak följande plan.

Personal. Vid vartdera av universiteten i Uppsala och Lund inrättas
följande tjänster, nämligen från och med budgetåret 1960/61 1 professor i
Bo 3, 1 psykolog i Ae 23, 1 socialkurator i Ae 12 och 1 kontorist i Ae 9
samt från och med budgetåret 1962/63 1 laborator i Ao 26 och 2 laboratoriebiträden
i högst Ae 9. Kostnaderna för avlöning vid dessa tjänster bör bestridas
från vederbörande universitets avlöningsanslag.

Vid vartdera av Ulleråkers sjukhus och S:t Lars sjukhus inrättas följande
tjänster, nämligen från och med budgetåret 1960/61 1 förste läkare i Ae 24
med tilläggsarvode som biträdande överläkare, 3 läkare i Ae 23, 1 första

Kungl. Maj ds proposition nr 79 år 1959

föreståndarinna i Ae 13 och 2 kontorsbiträden i reglerad befordringsgång
samt från och med budgetåret 1962/63 1 förste läkare i Ae 24 med tilläggsarvode
som biträdande överläkare, 6 läkare i Ae 23, 1 socialkurator i Ae 12,
1 översköterska i Ae 10, 2 förste skötare i Ae 9, 2 kontorsbiträden i reglerad
befordringsgång och 3 avdelningsbitriiden i Ae2/3. Kostnaderna för avlöning
vid dessa tjänster bör bestridas från sinnessjukhusens avlöningsanslag.

I fråga om samtliga tjänster torde vederbörande myndigheter böra iakttaga,
att tillsättningsförfarandet inledes i så god tid, att tjänsterna kan
tillträdas redan den 1 juli 1960 respektive 1962.

Omkostnader. Omkostnadsanslaget torde vid vartdera av universiteten
böra uppräknas från och med budgetåret 1960/61 med 2 000 kronor
och från och med budgetåret 1962/63 med ytterligare 2 000 kronor. Medelsanvisningen
till omkostnader torde vid vartdera av de två sjukhusen böra
ökas från och med budgetåret 1960/61 med 9 000 kronor och från och med
budgetåret 1962/63 med ytterligare 13 000 kronor.

Materiel m. m. Under vartdera universitetets anslag till materiel
in. m. bör från och med budgetåret 1960/61 beräknas ett årligt belopp av
25 000 kronor för den nya professorstjänsten och från och med budgetåret
1962/63 dessutom ett årligt belopp av 15 000 kronor för den nya laboratorstjänsten.

Inredning och utrustning. Till anskaffning av möbler in. m.
för de lokaler, som tillkommer genom de provisoriska byggnadsarbetena,
torde för budgetåret 1959/60 böra beräknas 20 000 kronor vid Ulleråkers
sjukhus och 25 000 kronor vid S:t Lars sjukhus. Dessa medel bör anvisas
under anslaget till Utrustning av nya sinnessjukhus m. m.

Till inredning och utrustning av de lokaler, som tillkommer genom de
definitiva byggnadsarbetena, bör såsom jag tidigare förordat beräknas
600 000 kronor per forskningsavdclning. Dessa medel bör anvisas under
vederbörande universitets anslag till inredning och utrustning av nya lokaler.
Härvid förutsätter jag, att under Uppsala universitets ifrågavarande
anslag anvisas 200 000 kronor för budgetåret 1961/62 och 400 000 kronor
för budgetåret 1962/63 samt under Lunds universitets motsvarande anslag
30 000 kronor för budgetåret 1960/61, 190 000 kronor för budgetåret
1961/62 och 380 000 kronor för budgetåret 1962/63.

Byggnadsarbeten. Till de definitiva byggnadsarbetena torde för
vartdera sjukhuset böra beräknas 750 000 kronor för budgetåret 1961/62
och 750 000 kronor för budgetåret 1962/63. Medlen bör anvisas under
investeringsanslaget till Vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus
in. m.

Sammanfattning. De årliga totalkostnaderna vid en till förenämnda
två sjukhus begränsad organisation uppgår till omkring 1 200 000
kronor, varav cirka 360 000 kronor under åttonde huvudtiteln och cirka
840 000 kronor under elfte huvudtiteln.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 79 år 1959

Engångskostnaderna (bortsett från förutnämnda 60 000 kronor till provisoriska
byggnadsarbeten) uppgår sammanlagt till 4 245 000 kronor, varav
1 200 000 kronor under åttonde huvudtiteln, 45 000 kronor under elfte huvudtiteln
och 3 000 000 kronor under inrikesdepartementets kapitalbudget.

Den ungefärliga summan av erforderliga riksstatsanslag uppgår för budgetåren
1959/60, 1960/61, 1961/62 och 1962/63 till respektive 45 000,
540 000, 2 400 000 och 3 470 000 kronor.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen

att godkänna av mig i det föregående förordade anordningar
för forskning och utbildning i psykiatri vid Ulleråkers
sjukhus i Uppsala och S:t Lars sjukhus i Lund.

Vad departementschefen sålunda hemställt, däri
statsrådets övriga ledamöter instämmer, bifaller Hans
Maj:t Konungen samt förordnar, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gösta Nilsson

Kangl. Maj:ts ''proposition nr 79 år 1959 39

INNEHÅLL

Sid.

I. Inledning...................................................... 2

II. Tidigare utredningar m. m....................................... 3

III. Behovet av forskning och specialistutbildning i psykiatri............ 8

IV. Organisationen av forskning och utbildning vid vissa sinnessjukhus .. 17

V. Förutsättningarna för anordnande av professurer i psykiatri vid vissa

sinnessjukhus. Utredningens sammanfattande förslag............... 22

VI. Remissyttranden m. m........................................... 26

VII. Departementschefen ............................................ 33