Kungl. Maj:ts proposition nr 77 (Proposition 1955:77)

Kungl. Maj:ts proposition nr 77

Kr 77

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående ersättning till
vissa beställningshavare i reserven m. fl. för minskning
i avlöningsförmåner till följd av beslut vid 1940
års lagtima riksdag; given Stockholms slott den 4
februari 1955.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över civilärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF

Gunnar Lange

Propositionens huvudsakliga innehåll

I två den 23 november 1954 meddelade domar har högsta domstolen förklarat,
att vissa vid 1940 års lagtima riksdag beslutade inskränkningar i
löne- och semesterförmåner till bl. a. vissa ordinarie civila befattningshavare
under tjänstledighet för fullgörande av militärtjänstgöring, som ålegat dem
i egenskap av beställningshavare i reserven in. m. under förstärkt försvarsberedskap
eller partiell mobilisering, icke låter sig förena med den rätt som
genom civila avlöningsreglementet den 4 januari 1939 tillerkänts dem. Till
följd härav har statsverket förpliktats att till kärandena i de två ifrågavarande
målen utge ersättning för de minskade förmånerna jämte ränta och rättegångskostnadsersättning.
I propositionen föreslås, att Kungl. Maj :t erhåller
bemyndigande att — utan hinder av de ifrågavarande vid 1940 års lagtima
riksdag fattade besluten — medge ersättning i sådana fall, där förhållandena
är desamma som i nyss åsyftade båda mål och preskription icke inträtt.

1 Bihang till riksdagens protokoll 195!). 1 samt. Nr Ti

Kungl. Maj:ts proposition nr 77

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 4 februari
1955.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström,

Lange.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för civildepartementet, statsrådet Lange, fråga om ersättning till vissa
beställningshavare i reserven m. fl. för minskning i avlöningsförmåner till
följd av beslut vid 19&0 års lagtima riksdag samt anför därvid följande.

I civila avlöningsreglementet den 4 januari 1939, vilket trädde i kraft den
1 juli 1939, stadgades i 12 §, att för tid, under vilken ordinarie tjänsteman
åtnjöt tjänstledighet från sin befattning, skulle med hans avlöning förhållas
på sätt i 13—17 §§ reglementet stadgades, så framt icke Kungl. Maj:t fann
skäl att för visst fall bestämma annorlunda. Enligt 13 § 2 mom. skulle ordinarie
tjänsteman vidkännas B-avdrag för tid, under vilken han fullgjorde
honom såsom beställningshavare i reserven, å reservstat eller å övergångsstat
eller såsom officer i väg- och vattenbyggnadskåren åliggande tjänstgöring
eller under vilken han genomgick utbildningskurs för äldre reservofficerare
eller under vilken han var inkallad till värnpliktstjänstgöring. Vidare skulle
tjänsteman likaledes vidkännas B-avdrag för tid, under vilken han genomgick
för konstituerad landstormsofficer föreskriven befälskurs, landstormsbefälsövning
eller kompletteringskurs eller med kompletteringskurs jämställd
annan kurs eller övning, dock högst 14 dagar av ett och samma kalenderår.

Bestämmelser liknande dem, som sålunda meddelats för ordinarie tjänstemän
vid den nyreglerade civila statsförvaltningen, fanns intagna i civila
icke-ordinariereglementet den 15 juni 1939, såvitt angår extra ordinarie
tjänstemän i allmänhet. Vid tjänstledighet för vanlig värnpliktstjänstgöring
fick dock sådan tjänsteman vidkännas C-avdrag men erhöll i stället viss
särskild ersättning.

Enligt 11 § 1 mom. civila avlöningsreglementet ägde ordinarie tjänsteman
årligen å tid, som prövades lämplig med hänsyn till göromålens behöriga
gång, åtnjuta semester under visst antal dagar. Motsvarande bestämmelser
fanns meddelade i civila icke-ordinariereglementet. Lärare vid de allmänna

Kungl. Maj. ts proposition nr 77

läroverken, folk- och småskoleseminarierna m. fl. statliga läroanstalter ägde
enligt de i reglementena meddelade föreskrifterna i stället för semester åtnjuta
ferier å tider, som i vederbörande stadgar föreskrevs. Några bestämmelser
om utbyte av semester eller ferier mot kontant gottgörelse fanns ej meddelade.

De här anförda bestämmelserna i civila avlöningsreglementet om lön under
tjänstledighet för militärtjänstgöring samt om semester och ferier var
icke medtagna bland de bestämmelser, i vilka ordinarie tjänsteman uttryckligen
var skyldig att underkasta sig ändring.

I prop. 1939 V: 72 anförde dåvarande chefen för finansdepartementet, att
de i civila avlöningsreglementet meddelade bestämmelserna om avlöning till
civil tjänsteman, som i egenskap av beställningshavare i reserven m. m. inkallades
till militärtjänstgöring, föranledde, att den sammanlagda löneinkomsten
från försvarsväsendet och å den civila tjänsten blev högre än den
löneinkomst tjänstemannen under tiden skulle ha uppburit vid tjänstgöring
i den civila tjänsten. Åtminstone i vissa fall uppgick härvid den sammanlagda
löneinkomsten till ett belopp, som icke kunde anses sakligt motiverat. Emellertid
framhöll departementschefen samtidigt, att en reservofficer redan enligt
gällande förordningar rörande arméns och marinens reserver var under
tjänstgöring i fredstid tillförsäkrad lön enligt löneklass motsvarande den,
som stadgades i krigsavlöningsreglementet. En ändring av bestämmelserna
om reservofficerarnas löneförmåner syntes därför knappast kunna göras tilllämplig
på de civila tjänstemän, som då innehade fullmakt å beställning såsom
reservofficer. Liknande var förhållandet i fråga om beställningshavare
å reservstat och å övergångsstat samt beträffande officer i väg- och vattenbyggnadskåren.
Ej heller var det enligt departementschefens uppfattning
med då gällande civila avlöningsbestämmelser möjligt att från tillämpningen
av stadgandena om rätt till lön med B-avdrag å den civila tjänsten undantaga
dåvarande ordinarie befattningshavare som inkallades till tjänstgöring under
den anbefallda förstärkta försvarsberedskapen. För befattningshavare
åter, som framdeles vann ordinarie anställning, syntes ändrade bestämmelser
i förevarande hänseende böra genomföras.

Departementschefen framhöll vidare, att i motsats till vad som gällde för
ordinarie befattningshavare något hinder icke förelåg att häva den rätt till
lön med B-avdrag, som extra ordinarie tjänsteman enligt civila icke-ordinariereglementet
ägde vid tjänstgöring under den förstärkta försvarsberedskapcn
såsom beställningshavare i reserven in. in.

I överensstämmelse med ett i nämnda proposition framlagt förslag, vilket
riksdagen lämnat utan erinran, utfärdade Kungl. Maj :t den 22 december
1939 kungörelse (nr 967), innefattande hl. a. bestämmelser om avlöning till
i civila icke-ordinariereglemenlet avsedda extra ordinarie och extra tjänstemän
samt aspiranter under tjänstledighet för fullgörande i anledning av anbefalld
förstärkt försvarsberedskap eller partiell mobilisering av dem åliggande
militär t jänstgöring i egenskap av beställningshavare i reserven, å re -

Kungl. Maj:ts proposition nr 77

servstat eller å övergångsstat eller såsom officerare i väg- och vattenbyggnadskåren.
Kungörelser med bestämmelser av motsvarande innehåll utfärdades
samtidigt beträffande extra ordinarie och vikarierande lärare vid högre
kommunala skolor samt vid folkskoleväsendet (nr 968 och 969). Ifrågavarande
bestämmelser innebar i huvudsak, att vederbörande skulle, utan
hinder av vad som fanns stadgat däremot stridande, på den civila befattningen
avstå samtliga på tjänstledighetstiden belöpande avlöningsförmåner; dock
skulle han, om den honom enligt de för försvarsväsendet gällande bestämmelserna
tillkommande månadslönen understeg den avlöning för månad,
som han vid tjänstgöring i den civila befattningen skulle ha ägt åtnjuta, på
denna befattning uppbära skillnaden (den s. k. minimiregeln).

Frågan om avlöning till ordinarie befattningshavare, som av nyssnämnd
anledning inkallats till militärtjänstgöring såsom beställningshavare i reserven
m. in. upptogs sedermera till behandling i en inom finansdepartementet
utarbetad promemoria. Efter erinran om vad i ärendet förekommit
vid 1939 års urtima riksdag uttalades i promemorian, att den för icke-ordinarie
tjänstemän beslutade minimiregeln, i den mån så lät sig göra, borde gälla
också de ordinarie tjänstemännen. Enligt den uppfattning, som kom till
uttryck i promemorian, skulle en dylik bestämmelse icke kunna göras tilllämplig
på de tjänstemän, som redan då innehade ordinarie befattning, utan
endast på de befattningshavare, som därefter vann ordinarie anställning. Det
syntes angeläget, att denna sistnämnda kategori av ordinarie tjänstemän genom
en uttrycklig föreskrift i reglementet förpliktades att underkasta sig
ändring i reglementets bestämmelser på förevarande punkt. I sådant syfte
borde bland de bestämmelser, beträffande vilka tjänsteman uttryckligen var
skyldig att underkasta sig ändringar, jämväl böra upptagas 13 § 2 mom.

I utlåtande över promemorian tillstyrkte allmänna lönenämnden, att minimiregeln
utsträcktes att gälla jämväl beträffande ordinarie befattningshavare.
Emellertid ville lönenämnden erinra, att i 12 § civila avlöningsreglementet
stadgades, att för tid, under vilken tjänsteman åtnjöt tjänstledighet
från sin befattning, skulle med hans avlöning förhållas på sätt i 13—17 gg
stadgades, så framt icke Kungl. Maj :t fann skäl att för visst fall annorlunda
bestämma. Lönenämnden ville för sin del ifrågasätta, huruvida icke Kungl.
Maj :t ägde möjlighet att med stöd av denna bestämmelse föreskriva större
avdrag å lönen än B-avdrag i särskilda fall, där redan utnämnda ordinarie
tjänstemän under sin militära tjänstgöring åtnjöt en sammanlagd avlöning
av statsmedel, som framstod såsom onormalt hög.

Promemorieförslaget framlades i mars 1940 för riksdagen i prop. VJW
L: 144. Dåvarande chefen för finansdepartementet tillstyrkte därvid, att civila
avlöningsreglementet så ändrades, att blivande innehavare av ordinarie
tjänster generellt förpliktades att underkasta sig jämkningar i de i 13 g 2
mom. meddelade föreskrifterna om lön under ledighet för militärtjänstgöring
och att minimiregeln gjordes tillämplig på dem. Enligt departementschefens
uppfattning kunde det av allmänna lönenämnden åberopade stadgandet icke

Kungl. Maj.ts proposition nr 77

anses ge Kungl. Maj:t befogenhet att jämväl beträffande dem, som redan
innehade ordinarie anställning, vidtaga begränsning i de i 13 § 2 mom. reglementet
stadgade avlöningsförmånerna. Däremot mötte icke hinder att tilllämpa
minimiregeln jämväl på dåvarande ordinarie lärare, vilkas avlöningsförhållanden
reglerades genom avlöningsreglementena för de högre kommunala
skolorna samt för lärare vid folkskole- och nomadskoleväsendet. Löneregleringen
för dem hade nämligen endast provisoriskt genomförts.

I utlåtande den 23 april 1940 nr 113 tillstyrkte statsutskottet förslaget om
utfärdande av bestämmelser i syfte att göra minimiregeln tillämplig på blivande
innehavare av ordinarie befattningar under civila avlöningsreglementet
för tid, varunder dessa tjänstemän i egenskap av beställningshavare i
reserven m. in. fullgjorde militärtjänst i anledning av anbefalld förstärkt
försvarsberedskap eller partiell mobilisering. Utskottet ansåg emellertid, att
ur såväl rättvise- som statsfinansiella synpunkter starka skäl talade för att
jämväl dåvarande ordinarie tjänstemän underkastades minimiregelns tilllämpning.
Förarbetena till civila avlöningsreglementet syntes utskottet också
ge vid handen, att bestämmelserna i 13 § 2 mom. om B-avdrag för tid,
varunder befattningshavare fullgjorde honom såsopi beställningshavare i
reserven in. in. åliggande tjänstgöring, närmast utformats med tanke på sådan
tjänstgöring, som vederbörande under normala förhållanden hade att
författningsenligt fullgöra för att kunna bibehalla sin anställning vid försvaret,
men däremot icke varit avsedda att reglera avlöningsförmånerna under
en försvarsberedskap av den omfattning, som dåmera genomförts. Under
sådana omständigheter syntes utskottet hinder icke föreligga att utsträcka
minimiregelns tillämpning till ordinarie befattningshavare, som redan innehade
ordinarie tjänst. Vad departementschefen anfört rörande minimiregelns
tillämpning på ordinarie lärare vid de högre kommunala skolorna samt
folk- och nomadskolorna gav icke utskottet anledning till erinran.

Riksdagen anslöt sig enhälligt till utskottets utlåtande.

Genom kungörelse den 24 maj 1940 (nr 470) förordnade Kungl. Maj :t,
att minimiregeln skulle tillämpas på ordinarie tjänsteman, som avsågs
i civila avlöningsreglementet. I enlighet med riksdagens beslut omfattade
kungörelsen även tjänstemän, som redan tidigare blivit innehavare av ordinarie
tjänst. Kungörelsen trädde i kraft den 1 juni 1940. Genom kungörelse
den 21 juni 1940 (nr 607) ändrades civila avlöningsreglementet så att ordinarie
befattningshavare uttryckligen förklarades skyldiga att underkasta
sig ändringar i reglementets bestämmelser om lön under tjänstledighet för
militärtjänstgöring.

Samma dag, som förstnämnda kungörelse utfärdades, avlät Kungl. Maj:t
en proposition till riksdagen angående vissa av krisläget föranledda lönespörsmål
(prop. 1940 L: 294). I propositionen, som grundade sig på cn inom
finansdepartementet upprättad promemoria rörande vissa lönespörsmål, som
sammanhängde med krisläget, behandlades eu fråga om semester eller ferier
under militärtjänstgöring.

I skrivelse den 15 maj 1940 hade statens krisrevision hemställt, att be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 77

stämmelser skulle utfärdas av innebörd, att semester icke skulle få beviljas
tjänsteman under tid, då han var inkallad till militärtjänstgöring, och att av
ferietid skulle såsom tjänstledighet betraktas tid, under vilken tjänsteman
fullgjorde militärtjänstgöring. Enligt vad krisrevisionen erfarit hade vissa
myndigheter dittills ansett sig oförhindrade att på ansökan medge, att inkallad
tjänsteman fick utbyta tjänstledighet mot semester. Likaså hade det
förekommit, att lärare eller annan tjänsteman, som i stället för semester
åtnjöt ferier, beviljats tjänstledighet till ferietidens början och därefter ansetts
i vanlfg ordning åtnjuta ferier, oaktat den militära tjänstgöringen alltjämt
pågått. Detta innebar, att vederbörande under den fingerade semesteroch
ferietiden erhållit oavkortad lön från sin civila befattning eller med
andra ord att förmånen av semester eller ferier i strid mot sitt egentliga
syfte och — såvitt krisrevisionen kunde finna — även i strid mot grunderna
för avlöningsreglementet evalverats i kontanter. Särskilt anmärkningsvärd
skulle en dylik ordning te sig, om den kom att tillämpas på reserv- och
landstormsofficerare under sommarferierna. En lärare, som tillika var reservofficer,
skulle exempelvis under omkring 2 1/2 månader få uppbära såväl
oavkortad lön från sin civila befattning som krigslön i officersbeställningen.
Därigenom skulle han uppnå eu sammanlagd inkomst, som icke blott väsentligt
översteg hans vanliga avlöning utan även var långt större än den aktive
officerens avlöning.

I promemorian anfördes, sedan det konstaterats att minimiregeln enligt
liksdagens beslut skulle äga tillämpning på alla ordinarie tjänstemän, att
den av krisrevisionen berörda frågan syntes böra beaktas. De olägenheter,
som krisrevisionen påpekat, gällde visserligen främst sådana tjänstemän,
som vid militärtjänstgöring uppbar högre avlöning än den, som tillkom
värnpliktig. Det mötte dock svårighet att göra åtskillnad i förevarande
avseende mellan värnpliktiga och andra inkallade tjänstemän. I anslutning
till krisrevisionens förslag borde därför riksdagens medgivande inhämtas
till att bestämmelser meddelades av innebörd, att semester icke fick beviljas
tjänsteman för tid, varunder han var inkallad till militärtjänstgöring,
samt att tid, varunder ferieberättigad tjänsteman under ferier var inkallad
till militärtjänstgöring, icke skulle betraktas såsom ferietid utan såsom tid,
varunder tjänstledighet för den militära tjänstgöringen åtnjöts. Därav följde,
att tjänstemannen blev skyldig att vidkännas mot tjänstledigheten svarande
avdrag å lön. Vad sålunda sagts borde äga tillämpning på såväl statstjänstemän
som övriga befattningshavare, om vilka här var fråga.

Dåvarande chefen för finansdepartementet anslöt sig till de i promemorian
framförda synpunkterna.

Statsutskottet anförde i utlåtande den 13 juni 1940 nr 250, att utskottet
ställt sig tveksamt till det föreslagna förbudet att låta tid, varunder tjänsteman
var inkallad till militärtjänstgöring, räknas såsom semester- eller ferietid.
Ett dylikt förbud kunde åtminstone beträffande värnpliktiga tjänstemän,
som var berättigade till ferier, leda till obilliga konsekvenser av sådan
art, att de om möjligt borde undvikas. Ä andra sidan hade utskottet icke
kunnat bortse från den gynnsamma ställning, som statstjänstemännen och

Kungl. Maj:ts proposition nr 77

med dem likställda under rådande förhållanden intog gentemot stora grupper
av övriga medborgare. Utskottet hade därför sökt finna en lösning på
ifrågavarande spörsmål, som skulle kunna i någon mån tillgodose tjänstemännens
intressen utan att sistnämnda synpunkt lämnades obeaktad. Vid
dessa överväganden hade utskottet funnit rimligt, att semesterberättigade
tjänstemän, som så önskade, medgavs rätt att under högst 30 dagar av den
tid, som motsvarade dem tillkommande semester, uppbära så stor del av
sin civila lön, att densamma jämte den militära lönen uppgick till den civila
lönen oavkortad, detta givetvis under förutsättning att de avstod från att
senare uttaga semester under motsvarande tid. Ett medgivande av samma
innebörd borde lämnas beträffande de ferieberättigade tjänstemännen under
beaktande av att någon möjlighet att senare uttaga ferier som regel
icke förelåg. I sak innebar vad utskottet sålunda förordat en komplettering
av Kungl. Maj :ts förslag i så måtto, att den s. k. minimiregeln utsträcktes
att gälla även för värnpliktiga under en tid av högst 30 dagar av
dem eljest tillkommande semester eller ferier.

Två av utskottets ledamöter fann tillräcklig anledning icke föreligga att
till någon del frångå Kungl. Maj:ts förslag. Enligt deras mening intog de
ferieberättigade befattningshavarna, liksom statstjänstemännen i allmänhet,
under militärtjänstgöring en i förhållande till stora grupper av övriga medborgare
gynnsam ställning genom att få behålla större delen av sin lön.

Riksdagen godkände utskottsmajoritetens förslag.

Genom kungörelse den 21 juni 1940 (nr 611) förordnade Kungl. Maj .t
därefter, att befattningshavare i statens tjänst icke fick beviljas semester
för tid, varunder han var inkallad till militärtjänstgöring i anledning a\
anbefalld förstärkt försvarsberedskap eller partiell mobilisering. Ej heller
fick sådan tid betraktas såsom ferietid. I särskild kungörelse samma dag
(nr 704) meddelades bestämmelser om tillämpning av minimiregeln för
statsanställda under värnpliktstjänstgöring på sätt avsetts i statsutskottets
utlåtande 1940 L: 250.

En ordinarie gymnastiklärare vid ett högre allmänt läroverk, som i egenskap
av kapten i luftvärnets reserv varit inkallad till beredskapstjänstgöring
under tiden den 1 juni—den 31 juli 1940, instämde i juni 1947 statsverket
till Stockholms rådhusrätt och gjorde därvid gällande, att utfärdandet
av kungörelserna 1940: 470 och 611 icke kunnat rubba hans rätt till någon av
de förmåner eller ersättningar, som tillkommit honom enligt civila avlöningsreglementet.
På grund härav yrkades, att statsverket skulle förpliktas
utge skillnaden mellan vad under ifrågavarande beredskapstjänstgöring
skulle ha utgått av den civila lönen enligt civila avlöningsreglementet och
vad han faktiskt uppburit.

Rådhusrätten förklarade i sin dom, att bestämmelserna i 12 § civila avlöningsreglementet
icke kunde ges sådan innebörd, att ifrågavarande tjänsteman
såsom innehavare före den 1 juni 1940 av ordinarie befattning blivit
skyldig att underkasta sig bestämmelserna i kungörelsen 1940:470 rörande
honom i den civila befattningen tillkommande löneförmåner under tjänst -

Kungl. Maj. ts proposition nr 77

ledighet för militärtjänstgöring eller att han blivit pliktig att enligt föreskrifterna
i kungörelsen 1940:611 vidkännas inskränkning i rätten till
terier. I målet hade icke förebragts omständigheter av beskaffenhet att föranleda
att bestämmelserna i 13 § 2 mom. reglementet eller reglementets
bestämmelser om ferier icke varit avsedda att tillämpas under sådana förhållanden,
som mtratt i följd av det under år 1939 utbrutna världskriget. På
grund härav ansåg rådhusrätten tjänstemannen ha varit berättigad att under
tjänstledighet i sin civila befattning för militärtjänstgöring åtnjuta civil
lön med B-avdrag och vid ferier, varunder han fullgjort militärtjänstgöring,
oavkortad lon. I enlighet härmed förpliktades statsverket att utge visst belopp
jämte ränta.

Svea hovrätt fann ej skäl att göra ändring i rådhusrättens dom.

I dom den 3 augusti 1949 förklarade högsta domstolen, att av grunderna
för civila avlöningsreglementet fick anses följa, att bestämmelserna om avlöning
åt befattningshavarna vid deras tjänstgöring som reservofficerare och
om rätt till ferier under tiden för dylik tjänstgöring icke var avsedda att
tillampas, om riket kom i krig, utan att särskilda föreskrifter då skulle utfärdas.
Den situation, som uppkom för vårt land i och med ockupationen av
Danmark och Norge i april 1940, var vad beträffar omfattningen av inkallelserna
till militärtjänstgöring och dessas långvarighet enligt högsta domstoiens
mening att jämställa med ett krigsläge. Vid angivna förhållanden
förelåg ej anledning att ifrågasätta tillämpligheten på ifrågavarande tjänsteman
av kungörelserna 1940: 470 och 611. På grund härav ändrade högsta
domstolen hovrättens dom på det sättet, att statsverket förpliktades utge endast
visst belopp, avseende tiden före ikraftträdandet av kungörelsen 1940:

I ett annat samtidigt avgjort mål ogillade högsta domstolen av samma
skal yrkande om oavkortad lön under semester, varunder ordinarie tjänsteman
i egenskap av kapten i reserven varit inkallad till beredskapstjänstgö- I

I två senare anhängiggjorda mål, i vilka förhållandena varit i sak identiskt
lika med de nyss angivna, har emellertid utgången blivit en annan. En
tjänsteman, som sedan ar 1921 innehaft anställning som kamrerare vid ett
centralt ämbetsverk och som den 1 juli 1939 blivit underkastad civila av lomngsreglementet,

hade fullgjort militärtjänstgöring under åren 1939_

1942 i egenskap av kapten i intendenturkårens reserv. Vid utbetalning av lön
i hans civila anställning hade för tiden för militärtjänstgöringen på honom
tillämpats förenämnda kungörelser 1940: 470 och 611. Detta hade inneburit,
att han för tiden för militärtjänstgöringen av den civila lönen fått uppbära
endast så stor del, att den tillsammans med honom enligt de för försvarsväsendet
gällande bestämmelserna tillkommande månadslön uppgått till den
civila lönen. Under förmenande att Kungl. Maj :t icke varit behörig att genom
kungörelserna inskränka hans avlöningsförmåner och rätt till semester
yrkade ifrågavarande tjänsteman vid Stockholms rådhusrätt förpliktande
för statsverket att utge visst belopp jämte ränta.

Kungl. Maj.ts proposition nr 77

I dom den 23 april 1952 yttrade rådhusrätten bl. a., att rådhusrätten icke
funnit grund för annat antagande än att stadgandet i 13 § 2 mom. civila
avlöningsreglementet, i vad detsamma angått befattningshavare i reserven,
varit avsett att tillämpas på sådan tjänstgöring, som tjänstemannen under
ifrågavarande tider fullgjort. Tjänsteman, som före den 30 juni 1940 vunnit
ordinarie anställning, kunde icke antagas vara på grund av stadgandet i
12 § reglementet skyldig att underkasta sig ändrade bestämmelser i hänseenden,
som ej särskilt angivits i reglementet, med mindre särskilda och
starka skäl talade därför. Några sådana skäl fann rådhusrätten icke ha förebragts.
Stadgandet gav alltså icke Kungl. Maj :t befogenhet att utfärda föreskrifter,
som hade karaktären av generella normer, innefattande ändring
av avdragsreglerna. Med stöd av det anförda fann rådhusrätten, att kungörelserna
1940: 470 och 611, såsom innefattande obehöriga inskränkningar av
de förmåner och rättigheter som tillförsäkrats tjänstemannen enligt civila
avlöningsreglementet, icke var för tjänstemannen bindande. Statsverket förklarades
på grund härav skyldigt att till tjänstemannen utbetala ifrågavarande
lönebelopp jämte ränta och ersättning för rättegångskostnader.

Svea hovrätt fann i dom den 16 december 1952 ej skäl göra ändring i rådhusrättens
dom beträffande huvudsaken.

Vid målets handläggning i högsta domstolen förordnade dess tredje avdelning,
att målet skulle avgöras av högsta domstolen i dess helhet. I dom
den 23 november 1954 fastställde högsta domstolen hovrättens domslut. Domstolens
flesta ledamöter1 förklarade därvid, att frågan om skyldighet för
ifrågavarande tjänsteman att enligt kungörelserna, vilka ej ägde verkan såsom
allmän civillag, vidkännas minskning i honom eljest tillkommande
avlöning och semester skulle bedömas ur synpunkten huruvida den genom
kungörelserna vidtagna regleringen var förenlig med civila avlöningsreglementet.
Även med beaktande av de onormala förhållanden, som rådde vid
ifrågavarande tid, fann högsta domstolen, på de grunder rådhusrätten åberopat,
att regleringen icke lät sig förena med den rätt som genom avlöningsreglementet
tillförsäkrats tjänstemannen.

Skiljaktiga meningar uttalades av nio av högsta domstolens ledamöter.

Sex ledamöter2 anförde sålunda, att av grunderna för civila avlöningsreglementet
fick anses följa att, om riket kom i krig eller därmed jämförligt
läge, de jämkningar som fanns påkallade av sålunda inträdda särskilda förhållanden
skulle kunna vidtagas i reglementets bestämmelser om befattningshavares
avlöning samt semester och ferier efter inkallelse till tjänstgöring
såsom reservofficer. Ett sådant läge måste anses ha inträtt vid tiden för
ifrågavarande militärtjänstgöring. Med hänsyn härtill och då tillämpning av
kungörelserna ej medförde minskning av vad som motsvarade avlöning vid
tjänstgöring i den civila befattningen, var kungörelserna icke att anse såsom
oförenliga med civila avlöningsreglementet.

En ledamot3 yttrade, att anledning fanns att antaga att reglementet vä 1

Justitieråden Aisén, Hrik Lind, Sterz.el, Ericsson, Nissen, Strandberg, Lech, Karlgren, Reckman,
Gösta I.ind, Romanus, Hagbergh, af Trolle, Tammelin och Edling.

2 Justitieråden Gyllenswärd, Santcsson, Hcllquist, Sjöwall, Regncr och Digman.

11 Justitierådct Söderlund.

Kungl. Maj.ts proposition nr 77

sentligen avpassats för fredsförhållanden och att fråga om vad som borde
åtgöras i händelse av krig tills vidare undanskjutits. Vissa uttalanden under
förarbetena gav stöd för ett sådant antagande. Ifrågavarande kungörelser tillkom
vid en tid, då läget för vårt land av statsmakterna bedömdes så, att
utomordentliga åtgärder erfordrades för att avvärja ett måhända omedelbart
förestående fientligt angrepp. Att under den stridsberedskap, som med hänsyn
härtill erfordrades, civila statstjänstemän vid tjänstgöring som reservofficerare
skulle alltjämt äga — utöver den ledighet om högst 36 dagar årligen
som, i den mån förhållandena det medgav, kunde beredas dem i den
militära tjänsten — tillgodoräkna sig semester eller ferier med full civil lön
i den civila tjänsten, syntes ha innefattat ett sådant missförhållande, att ett
inskridande däremot måste anses befogat. Såsom något otillbörligt avsteg
från den rätt som tillförsäkrats dessa tjänstemän framstod icke heller den
avlöningsbegränsning som i övrigt för beredskapstiden genomfördes, i det att
inkallade reservofficerare — vilka till en början fick uppbära dels såsom
officerare månadslön och terminslön enligt krigsavlöningsreglementet dels
ock såsom tjänstlediga från sin civila befattning civil lön med B-avdrag enligt
civila avlöningsreglementet — skulle erhålla, utom terminslön, allenast
månadslön med sådan utfyllnad att den månatliga lönen ej kom att underskrida
vad som skolat utgå vid tjänstgöring i den civila befattningen.

Två ledamöter1 slutligen ansåg, att reservofficerare genom kungörelsen
1940: 470 icke behandlats otillbörligt ur rättvisesynpunkt, men ville bifalla
tjänstemannens talan i vad den avsåg lön under semester.

I det andra samtidigt avgjorda målet blev utgången densamma som i det
nu refererade.

Departementschefen. De utomordentliga förhållanden, som inträdde även
i vårt land under det andra världskriget, föranledde statsmakterna att vidtaga
åtskilliga åtgärder, som innefattade ingrepp i vad som eljest gällde. I
den då rådande situationen var det en ofrånkomlig nödvändighet att vi fick
underkasta oss långt gående regleringar och inskränkningar. Verkningarna
av flertalet av dessa åtgärder sträckte sig till hela vårt folk. Men även mot
speciella grupper riktade åtgärder ansågs nödvändiga i det dåvarande läget.
Såsom av den föregående redogörelsen framgår gällde detta bl. a. vissa statstjänstemännen
tillkommande förmåner.

Enligt civila avlöningsreglementet, vilket trätt i kraft kort tid före krigsutbrottet,
ägde ordinarie tjänsteman behålla mer än hälften av lönen i den
civila befattningen, icke blott under värnspliktstjänstgöring, då han därjämte
erhöll till värnpliktiga i allmänhet utgående förmåner, utan också då han
fullgjorde sådan tjänstgöring som ålåg honom såsom beställningshavare i
reserven, å reservstat eller å övergångsstat eller såsom officer i väg- och vattenbyggnadskåren.
Under sistnämnda slag av tjänstgöring erhöll ordinarie
tjänsteman på grund härav icke blott samtliga de förmåner, som tillkom
alla dylika beställningshavare, utan också större delen av sin civila lön.

1 Justitieråden Ljunggren och Wallin.

Kungl. Maj.ts proposition nr 77

Även extra ordinarie befattningshavare åtnjöt denna förmån. Under normala
förhållanden synes några större invändningar icke kunna riktas mot
en sådan anordning, vilken för övrigt bibehållits även i nu gällande avlöningssystem.
Annorlunda blir emellertid bedömandet då fråga är om krig
eller längre tids försvarsberedskap, dvs. då inkallelser till militärtjänstgöring
måste ske i stor omfattning och för avsevärd tid.

Stora delar av vårt folk fick under andra världskriget underkasta sig en
betungande militärtjänstgöring, som för det stora flertalet innebar betydande
uppoffringar, icke minst i ekonomiskt hänseende. Att de beställningshavare
i reserven och med dem likställda, som innehade statstjänst, under
sådana förhållanden skulle åtnjuta löneförmåner, som väsentligt översteg
deras inkomster i den civila befattningen och även vida översteg vad motsvarande
aktiva beställningshavare erhöll, kunde icke vara rimligt, utan åtgärder
ansågs böra vidtagas för att anpassa löneförmånerna under militärtjänstgöringen
till vad som med beaktande av andras villkor var mera
skäligt.

Mot bakgrunden härav beslöts vid 1939 års urtima riksdag på förslag av
Kungl. Maj :t vissa inskränkningar i bestämmelserna om löneförmåner till
icke-ordinarie tjänstemän under tjänstledighet för fullgörande i anledning
av anbefalld förstärkt försvarsberedskap eller partiell mobilisering av militärtjänstgöring,
som ålåg dem i egenskap av beställningshavare i reserven,
å reservstat eller å övergångsstat eller såsom officerare i väg- och vattenbyggnadskåren.
Dessa inskränkningar innebar, att officerare i reserven och
med dem likställda fick uppbära, förutom månadslön och terminslön enligt
krigsavlöningsreglementet, sådan utfyllnad att den månatliga lönen icke
kom att understiga vad som skulle ha utgått vid tjänstgöring i den civila
befattningen. Var den militära lönen högre än den civila, uppbars den militära
lönen oavkortad men ingen del av den civila.

För 1940 års lagtima riksdag framlades därefter under mars månad förslag
om att denna s. k. minimiregel skulle göras tillämplig även på dem
som därefter vann ordinarie anställning. Av formella skäl ansåg sig dåvarande
chefen för finansdepartementet icke böra föreslå, att regeln gjordes
gällande också på dem, som redan erhållit ordinarie tjänster. Statsutskottet
uttalade emellertid i ett den 23 april 1940 dagtecknat utlåtande, att regeln
borde tillämpas också på de dåvarande innehavarna av ordinarie tjänster.
Enligt utskottets mening hade de ifrågavarande bestämmelserna i civila
avlöningsreglementet om lön med B-avdrag under tjänstledighet för fullgörande
av militärtjänstgöring i egenskap av beställningshavare i reserven
in. in. närmast utformats med tanke på tjänstgöring under normala förhållanden.
Bestämmelserna hade däremot icke varit avsedda att reglera avlöningsförmånerna
under en försvarsberedskap av den omfattning, som dåmera
genomförts. Under sådana omständigheter syntes utskottet hinder icke
föreligga att utsträcka minimiregelns tillämpning till sådana befattningshavare,
som redan innehade ordinarie tjänst. På hemställan av utskottet be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 77

slöt en enhällig riksdag i enlighet härmed. Kungl. Maj :t utfärdade i kungörelse
den 24 maj 1940 (nr 470) bestämmelser i ämnet i överensstämmelse
med riksdagens beslut.

Även i ett annat hänseende fann statsmakterna inskränkande bestämmelser
erforderliga. Det hade nämligen förekommit, att vissa myndigheter
ansett sig oförhindrade att på ansökan medge inkallad tjänsteman att utbyta
tjänstledighet mot semester och att inkallad lärare beviljats tjänstledighet
till ferietidens början och därefter ansetts i vanlig ordning åtnjuta ferier,
oaktat militärtjänstgöringen alltjämt pågått. Detta innebar, att vederbörande
under den fingerade semester- eller ferietiden erhållit oavkortad lön från sin
civila befattning och att förmånen av semester eller ferier i strid mot grunderna
för avlöningsreglementet evalverats i kontanter. Särskilt anmärkningsvärd
tedde sig en dylik ordning i fråga om befattningshavare, som var
reservofficerare och som uppbar lön jämväl såsom beställningshavare. På
grund av anförda skäl framlades förslag för 1940 års lagtima riksdag av
innebörd, att semester icke fick beviljas tjänsteman för tid, varunder han
var inkallad till militärtjänstgöring, och att sådan tid icke fick betraktas såsom
ferietid.

Statsutskottets majoritet fann ej anledning till erinran mot förslaget utom
såvitt angick värnpliktiga, för vilka utskottsmajoriteten förordade tillämpning
av minimiregeln under en tid av högst 30 dagar av den tid som motsvarade
dem tillkommande semester eller ferier. I fråga om dem, för vilka
minimiregeln redan gällde, dvs. beställningshavare i reserven och med dem
jämställda, förordade utskottsmajoriteten alltså icke någon ändring i Kungl.
Maj :ts förslag. Två av utskottets ledamöter fann tillräcklig anledning icke
föreligga att till någon del frångå Kungl. Maj :ts förslag. Riksdagen beslöt
i enlighet med utskottsmajoritetens förslag, varefter bestämmelser i ämnet
meddelades i kungörelser den 21 juni 1940 (nr 611 och 704).

De här angivna inskränkande bestämmelserna ägde därefter tillämpning
under hela den tid förstärkt försvarsberedskap eller partiell mobilisering
var anbefalld.

Efter det andra världskrigets slut riktades från vissa reservofficerare krav
mot staten på de avlöningsförmåner, som skulle ha utgått till dem i egenskap
av innehavare av ordinarie civila befattningar, om icke förenämnda
kungörelser varit tillämpliga på dem. Därvid gjordes gällande, att utfärdandet
av kungörelserna icke kunnat rubba deras rätt till någon av de förmåner
eller ersättningar, som enligt civila avlöningsreglementet tillkommit dem
såsom innehavare av ordinarie tjänster före kungörelsernas ikraftträdande.
Såsom av den föregående redogörelsen framgår ogillade högsta domstolen i
domar den 3 augusti 1949 dessa krav. Domstolens motivering innebar ett
godkännande av den uppfattning, som statsutskottet vid 1940 års lagtima
riksdag givit uttryck åt.

I två senare anhängiggjorda mål med i sak identiskt lika förhållanden
har emellertid utgången blivit en annan. Vid handläggningen av dessa mål

Kungl. Maj. ts proposition nr 11

förordnade högsta domstolens tredje avdelning, att målen skulle enligt
3 kap. 4 § rättegångsbalken avgöras av högsta domstolen i dess helhet.
I domar den 23 november 1954 fastställde högsta domstolen därefter Svea
hovrätts och Stockholms rådhusrätts i målen meddelade domar, varigenom
de framställda kraven bifallits. Högsta domstolens flesta ledamöter förklarade
därvid, att frågan om skyldighet att enligt kungörelserna, vilka ej ägt
verkan såsom allmän civillag, vidkännas minskning i eljest utgående avlöning
och semester resp. ferier skulle bedömas ur synpunkten huruvida
den genom kungörelserna vidtagna regleringen var förenlig med civila avlöningsreglementet.
Även med beaktande av de onormala förhållanden, som
rådde vid ifrågavarande tid, fann majoriteten, på de grunder Stockholms
rådhusrätt åberopat, att regleringen icke lät sig förena med den rätt, som
genom avlöningsreglementet tillförsäkrats vederbörande.

Såsom av den tidigare lämnade redogörelsen framgår uttalades skiljaktiga
meningar av nio av högsta domstolens ledamöter.

Av motiveringen till högsta domstolens båda sistnämnda domar synes
framgå, att domstolen även med beaktande av de utomordentliga förhållanden,
vari vårt land befann sig vid ifrågavarande tid, icke ansett sig kunna
godtaga den av statsmakterna valda formen för de beslutade inskränkningarna
i avlöningsförmånerna. Utgången torde sålunda ha blivit en annan,
om de beslut, som fattades vid 1940 års lagtima riksdag, iklätts formen av
allmän civillag.

I förevarande båda domar har statsverket förpliktats utge, i det ena fallet
ersättning för minskad lön med 8 035 kronor 28 öre jämte ränta uppgående
till i runt tal 6 500 kronor samt ersättning för rättegångskostnader med
10 700 kronor och i det andra fallet ersättning för minskad lön med 7 329
kronor 65 öre jämte ränta uppgående till omkring 5 500 kronor samt ersättning
för rättegångskostnader med 9 500 kronor eller således sammanlagt
över 25 000 kronor i det ena fallet och 22 000 kronor i det andra fallet.

Genom beslut den 21 januari 1955 har Kungl. Maj :t anbefallt överståthållarämbetet
att med anlitande av det under andra huvudtiteln uppförda förslagsanslaget
till Ersättning åt domare, vittnen och parter utbetala de utdömda
rättegångskostnaderna samt kommerskollegium resp. skolöverstyrelsen
att erlägga de utdömda lönebeloppen jämte ränta med anlitande av de för
budgetåret 1954/55 uppförda anslagen till Kommerskollegium: Avlöningar
resp. Allmänna läroverken: Avlöningar.

Till civildepartementet har inkommit ett flertal framställningar, vari under
åberopande av högsta domstolens förevarande båda domar hemställts, att
ersättning måtte utgå för de löneavdrag, som under militärtjänstgöring under
andra världskriget verkställts med stöd av kungörelserna 1940: 470 och
611. I åtskilliga av dessa fall torde förhållandena vara desamma som i nyssnämnda
båda mål. Kungl. Maj:t synes emellertid icke äga befogenhet att
mot riksdagens uttryckliga beslut förordna om utbetalande av ersättning i
angivna hänseende ulan att lagakraftvunnen dom i varje särskilt fall föreligger.
För undvikande av ett onödigt och kostsamt rättegångsförfarande

Kungi. Maj.ts proposition nr 77

torde riksdagens bemyndigande böra inhämtas för Kungl. Maj :t att efter
ansökan, vari ersättningsanspråken angivits, besluta om ersättning för den
löneminskning vissa ordinarie befattningshavare prövas ha fått vidkännas
till följd av kungörelserna 1940: 470 och 611.

Enligt vad jag inhämtat har över 200 beställningshavare i reserven eller
förutvarande beställningshavare genom skrivelser till överståthållarämbetet
eller annan myndighet avbrutit preskription med avseende å sina fordringar.
Till sådana personer torde i enlighet med vad jag förut anfört ersättning
böra kunna utbetalas efter särskild ansökan. I den mån fordran av
förevarande slag preskriberats, bör emellertid ersättning icke utgå. Till stöd
för en motsatt uppfattning kan icke åberopas billighetssynpunkter. De genom
kungörelserna 1940: 470 och 611 gjorda inskränkningarna i avlöningsförmånerna
överensstämmer nämligen helt med vad statsmakterna funnit
skäligt, och det kan ej göras gällande att inskränkningarna icke skulle vara
giltiga beträffande extra ordinarie befattningshavare eller dem som först
efter de ändrade bestämmelsernas ikraftträdande erhållit ordinarie tjänster
resp. befordrats till högre ordinarie tjänster.

Storleken av de sammanlagda ersättningsbelopp, som bör utgå, kan endast
gissningsvis uppskattas. Kostnaderna torde dock komma att uppgå till inemot
en miljon kronor. Ersättningarna synes böra bestridas från avlöningsanslagen
till de myndigheter, hos vilka vederbörande under den aktuella
tiden varit anställda.

I nu gällande avlöningsreglementen är sörjt för att jämväl ordinarie
tjänsteman skall kunna underkastas ändrade bestämmelser om lön under
tjänstledighet för militärtjänstgöring.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte
föreslå riksdagen

att bemyndiga Kungl. Maj :t att — utan hinder av vad i
ämnet beslutats vid 1940 års lagtima riksdag —- i huvudsaklig
överensstämmelse med vad jag i det föregående förordat
medge ersättning i sådana fall, där förhållandena är desamma
som i förenämnda, genom högsta domstolens domar den
23 november 1954 avgjorda mål och preskription icke inträtt.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

L-A. Frithiof

650370 Stockholm 1955. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag