Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 196i (Proposition 1964:76)

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 196i

Nr 76

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
behandling i fångvårdsanstalt; given Stockholms
slott den 28 februari 196b.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till
lag om behandling i fångvårdsanstalt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:

BERTIL

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

Den föreslagna lagen avser behandlingen i fångvårdsanstalt av dem som
dömts till fängelse, ungdomsfängelse eller internering samt dem beträffande
vilka förordnats om anstaltsbehandling i samband med dom å skyddstillsyn.
Lagen är avsedd att ersätta den nuvarande verkställighetslagen och
avses träda i kraft samtidigt med brottsbalken den 1 januari 1965. I lagförslaget
har nu gällande verkställighetsregler anpassats efter det i brottsbalken
genomförda påföljdssystemet. Dessutom innebär förslaget vissa ändringar
utöver dem som direkt föranledes av det ändrade påföljdssystemet.
Bland annat föreslås en ny regel om strafftidsberäkning när häktad avger
nöjdförklaring, utvidgning i visst fall av de intagnas möjligheter att erhålla
permission och ändrade bestämmelser om tillstånd att utom anstalten utföra
annat arbete än som bedrives inom kriminalvården.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 76

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 196b

Förslag

till

Lag om behandling i fångvårdsanstalt

Härigenom förordnas som följer.

1 KAP.

Inledande bestämmelser
1 §•

Denna lag avser behandlingen i anstalt av dem som dömts till fängelse,
ungdomsfängelse eller internering och dem beträffande vilka förordnats om
behandling enligt 28 kap. 3 § brottsbalken.

Vad i lagen stadgas om dem som dömts till fängelse gäller även dem som
ålagts fängelse såsom förvandlingsstraff för böter.

2 §•

Kriminalvårdsstyrelsen har att leda och öva inseende över behandlingen
av dem som intagas i fångvårdsanstalt.

3 §.

Fångvårdsanstalt kan vara öppen eller sluten.

Konungen förordnar vilka anstalter som skola vara ungdomsanstalter och
vilka som skola vara interneringsanstalter.

Vad i denna lag sägs om anstalt skall ock gälla avdelning av anstalt.

2 KAP.

Om doms befordran till verkställighet

4 §•

Har den som dömts till fängelse, ungdomsfängelse eller internering icke
inom föreskriven tid fullföljt talan i målet såvitt angår den ådömda påföljden,
må domen i denna del verkställas utan hinder av fullföljd å åklagares
eller målsägandes sida.

I vissa fall, varom är särskilt stadgat, må dom som avses i första stycket
verkställas utan hinder av att tiden för fullföljd av talan i målet ej gått
till ända.

5 §•

Verkställighet av fängelse, ungdomsfängelse eller internering må jämväl
ske, därest den dömde i den ordning nedan stadgas före fullföljdstidens
utgång avgiver förklaring att han avstår från talan mot domen såvitt angår
den ådömda påföljden och medgiver att den må verkställas (nöjdförklaring).

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 106i
6 §•

Nöjdförklaring av den som är häktad i inålet avgives i vittnes närvaro inför
styresmannen vid den fångvårdsanstalt eller föreståndaren för det häkte
där han förvaras eller, om han hålles i militärhäkte, inför den befattningshavare
som har uppsikt över häktet. Är den som sålunda äger mottaga
nöjdförklaring ej tillstädes, må förklaringen avgivas inför den som är i
hans ställe. Ej må förklaringen gälla utan att domen eller rättens bevis om
målets utgång, såvitt rör den dömde, finnes att tillgå för den som mottager
förklaringen samt den dömde haft betänketid till andra dagen efter den då
domen vid rätten avkunnades för honom eller annorledes delgavs honom.
Tillfälle skall såvitt möjligt beredas den dömde att under betänketiden samråda
med sin försvarare.

Myndighet som äger mottaga nöjdförklaring enligt första stycket skall
så snart ske kan erinra den häktade om hans rätt att avgiva sådan förklaring
och vad därvid är att iakttaga samt å den dag, då nöjdförklaring först
kan avgivas, vare sig det är söckendag eller helgdag, efterhöra huruvida han
vill avgiva sådan förklaring.

7 §■

Vad i 6 § är stadgat om den som är häktad i målet skall äga motsvarande
tillämpning med avseende å den som undergår fängelse eller eljest är intagen
i fångvårdsanstalt.

8 §.

Den som icke är häktad eller intagen i fångvårdsanstalt må, med avlämnande
av domen eller sådant bevis som sägs i 6 §, avgiva nöjdförklaring inför
styresman vid fångvårdsanstalt eller den som är i hans ställe, polismästare
eller annan polischef. Den som fullgör militärtjänstgöring må ock avgiva
förklaringen inför befattningshavare vid krigsmakten, som har bestraffningsrätt
över honom i disciplinmål. När nöjdförklaring avgives, skall
vittne närvara.

9 §.

Myndighet som mottagit nöjdförklaring skall göra anteckning därom å
den handling, på grund varav förklaringen avgivits. Anteckningen skall
jämväl underskrivas av den dömde och vittnet.

Om avgiven nöjdförklaring skall underrättelse ofördröjligen avsändas till
den domstol som meddelat domen.

Myndighet som äger mottaga nöjdförklaring skall föra särskilda minnesanteckningar
över dylika förklaringar och åtgärder som avses i 6 § andra
stycket.

10 §.

Nöjdförklaring som avgivits i enlighet med denna lag må icke återtagas.
Har den dömde fullföljt talan mot domen i vad han därigenom dömts till
fängelse, ungdomsfängelse eller internering, skall denna talan anses återkallad
genom förklaringen.

11 §•

Är den, som skall undergå fängelse, ungdomsfängelse eller internering,
häktad i målet, när domen må verkställas, skall styresmannen vid den fångvårdsanstalt
eller föreståndaren för det häkte där han förvaras eller, om
han hålles i militärhäkte, den befattningshavare som har uppsikt över häk -

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1964

tet omedelbart befordra domen till verkställighet. Den som hålles häktad
annorstädes än i fångvårdsanstalt skall enligt bestämmelser som meddelas
av kriminalvårdsstyrelsen förpassas till lämplig sådan anstalt.

Är den dömde icke häktad, skall polismyndigheten i den ort, där han
vistas, för verkställighet förpassa honom till fångvårdsanstalt, vari han
enligt föreskrifter som meddelas av kriminalvårdsstyrelsen skall intagas.
Avgiver den dömde nöjdförklaring, skall den myndighet som mottager nöjdförklaringen
låta verkställa förpassningen. Finnes det kunna ske utan fara
för att den dömde avviker, må han i stället för att förpassas till fångvårdsanstalt
föreläggas att inställa sig vid sådan anstalt. Mottages nöjdförklaring
å den anstalt, vari den dömde skall intagas, eller är han intagen i fångvårdsanstalt
när domen eljest förekommer till verkställighet, skall styresmannen
eller den som är i hans ställe omedelbart befordra domen till verkställighet.

Beträffande häktad som hålles i militärhäkte samt den som avgivit nöjdförklaring
inför befattningshavare vid krigsmakten ankommer det på polismyndigheten
i orten att, efter anmälan av vederbörande befattningshavare,
verkställa förpassning eller meddela föreläggande som avses i denna paragraf.

12 §.

Har någon dömts till fängelse och visar han innan verkställigheten börjat
att till Konungen ingivits ansökan att han måtte av nåd bliva befriad
t rån straffet eller få detta utbytt mot böter eller disciplinbot, villkorlig dom,
skyddstillsyn eller överlämnande till särskild vård, skall, om han ej är häktad
och nåd ej tidigare sökts i målet, med verkställigheten anstå i avvaktan
på Konungens beslut i anledning av nådeansökningen.

På ansökan av den som icke är häktad må uppskov med verkställigheten
av fängelse beviljas under viss tid, högst sex månader från den dag då domen
må verkställas mot honom, om med hänsyn till den dömdes hälsotillstånd
eller yrkesutövning eller övriga förhållanden synnerliga skäl för uppskov
prövas föreligga. Kvinna som är havande eller ammar barn må beviljas
uppskov under tid som prövas skälig. Beslut i ärende som här avses
meddelas av länsstyrelsen i den ort där den dömde vistas. Ansökan ingives
till polismyndigheten i orten, som det åligger att med eget yttrande skyndsamt
insända ansökningen till länsstyrelsen.

Vad i första och andra styckena sägs skall ej gälla, om skälig anledning
förekommer att den dömde avviker. Förekommer sådan anledning sedan
uppskov enligt andra stycket beviljats, skall beslutet återkallas.

Beslut, varigenom ansökan om uppskov avslagits eller beslut om uppskov
återkallats, länder omedelbart till efterrättelse, såvida ej annorlunda förordnas.

Konungen äger meddela bestämmelser angående anstånd under högst
sex månader med verkställigheten av dom beträffande den som dömts till
fängelse och icke är häktad eller eljest intagen i fångvårdsanstalt.

13 §.

Om i högre rätt tiden för fängelse vars verkställighet börjat förlänges eller
i dess ställe dömes till ungdomsfängelse eller till internering, skall verkställigheten
fortgå enligt den tidigare domen till dess den dömde avgiver
nöjdförklaring i fråga om den nya domen eller denna eljest må verkställas.

Har någon börjat undergå ungdomsfängelse och dömes han i stället till

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 196i

fängelse eller internering, skall ock verkställigheten fortgå enligt den tidigare
domen till dess den nya domen må verkställas. Detsamma skall gälla,
om någon som börjat undergå internering i stället dömes till fängelse eller
ungdomsfängelse.

14 §.

Bestämmelserna i 4—11 och 13 §§ skola äga motsvarande tillämpning
när domstol förordnar om återintagning i anstalt av den som dömts till ungdomsfängelse
eller internering.

15 §.

Förordnas i dom å skyddstillsyn jämlikt 28 kap. 3 § brottsbalken om behandling
i anstalt, skall vad ovan i 4, 11 och 13 §§ ävensom, därest den dömde
avgivit nöjdförklaring varom stadgas i brottsbalken, 5 § sägs äga motsvarande
tillämpning. Meddelas under prövotiden förordnande om sådan
behandling, skola bestämmelserna i 4—11 och 13 §§ äga motsvarande tilllämpning.

3 KAP.

Om beräkning av strafftid m. m.

16 §.

Vid verkställighet av fängelse skall strafftiden, om ej annat följer av vad
nedan stadgas, räknas, när den dömde hålles häktad i målet, från den dag
då domen må verkställas och i annat fall från den dag då han för straffets
undergående intages i fångvårdsanstalt eller, om han är intagen i sådan anstalt,
från den dag då domen hos styresmannen föreligger till verkställighet.

Avgives av den som är häktad nöjdförklaring inom tio dagar från den
dag då domen meddelades, skall strafftiden räknas från den dagen.

17 §•

För den som börjat undergå fängelse på viss tid skall kriminalvårdsstyrelsen
så snart ske kan fastställa dagen för strafftidens slut eller, om obligatorisk
villkorlig frigivning kommer i fråga, den dag då sådan frigivning
skall äga rum; tillika skall fastställas den dag då fakultativ villkorlig frigivning
tidigast kan ske.

När ändring i beslutet påkallas av omständigheterna, skall styresmannen
göra anmälan därom till kriminalvårdsstyrelsen som har att förordna i
ärendet.

18 §•

Skall tid för fängelse räknas efter månad eller år, anses som slutdag den
dag som genom sitt tal i månaden motsvarar den från vilken strafftiden
räknas. Finnes ej motsvarande dag i slutmånaden, skall den månadens sista
dag anses som slutdag. Ingå jämväl dagar i tiden, skall antalet dagar
läggas till slutdagen för den övriga tiden.

Är tiden för fängelse bestämd allenast i dagar, skall antalet dagar läggas
till den dag från vilken tiden räknas.

Uppkommer vid beräkning av tid för fängelse del av månad, anses månaden
utgöra trettio dagar. Del av dag bortfaller.

Knngl. Maj:ts proposition nr 76 år 196 k

19 §.

Har domstol förordnat att fängelse skall anses till viss del verkställt genom
att den dömde hållits i häkte eller undergått ungdomsfängelse eller internering
eller behandling varom stadgas i 28 kap. 3 § brottsbalken, skall
först beräknas slutdag utan avseende därå och avdraget räknas från den
dagen. Ingå dagar i avdraget, skola de frånräknas sist.

Har avbrott i verkställigheten av fängelse ägt ruin, skall tiden för avbrottet
läggas till slutdagen, i den mån ej annat följer av vad nedan i denna lag
stadgas.

20 §.

Har villkorligt medgiven frihet förklarats förverkad, skall återstoden av
straffet anses såsom nytt straff vid beräkningen av tiden.

21 §.

Förekommer, sedan den dömde börjat undergå fängelse men innan lian
frigivits därifrån, till verkställighet annat sådant straff, skall för bestämmande
av slutdagen sammanläggning ske av strafftiderna.

Förekomma till verkställighet på en gång dom å fängelse och beslut om
behandling varom stadgas i 28 kap. 3 § brottsbalken, skall denna behandling
övergå till fängelse i två månader. Har behandlingen påbörjats, när
fängelse förekommer till verkställighet, skall avräkning ske av tid motsvarande
den varunder behandlingen pågått.

Beslut i fall som avses i andra stycket meddelas av kriminalvårdsstyrelsen.
Den tid av behandlingen, som enligt sådant beslut skall avräknas, anses
vid beräkning av tid för villkorlig frigivning utgöra fängelse.

Förekomma till verkställighet på en gång flera förordnanden om behandling
varom stadgas i 28 kap. 3 § brottsbalken, skall tiden för behandlingen
beräknas efter det förordnande som först börjat verkställas.

22 §.

_ Vad i detta kapitel är stadgat om beräkning av tid för fängelse skall i tilllämpliga
delar gälla i fråga om tid för behandling varom stadgas i 28 kap.
3 § brottsbalken och för ungdomsfängelse eller internering.

4 KAP.

Allmänna bestämmelser om de intagnas behandling

23 §.

Inlagen skall behandlas med fasthet och allvar och med aktning för hans
människovärde. Han skall sysselsättas med lämpligt arbete och i övrigt erhålla
sådan behandling att hans anpassning i samhället främjas. Skadliga
verkningar av frihetsförlusten skola såvitt möjligt förebyggas.

Till ledning för en planmässig behandling av den intagne skall i erforderlig
omfattning verkställas undersökning av hans levnadsomständigheter,
personliga utveckling, hälsotillstånd, anlag och kunskaper.

Den intagne är skyldig att med flit och ordning utföra arbete som ålägges
honom samt att ställa sig till efterrättelse för anstalten gällande ordningsregler
ävensom de föreskrifter och tillsägelser som meddelas av anstaltens
personal.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 196b

24 §.

Därest men för intagens kroppsliga eller själsliga hälsa inträder eller uppenbarligen
kan befaras inträda genom tillämpning av bestämmelse i denna
lag, göres den jämkning som prövas nödig för avhjälpande eller förebyggande
av sådant men. .

Om det erfordras för att upprätthålla ordning och säkerhet inom anstalten,
må de förmåner inskränkas som enligt denna lag tillkomma intagen.

25 §.

Vid de intagnas fördelning och behandling skall hänsyn tagas till deras
ålder, hälsotillstånd, sinnesbeskaffenhet, karaktärsegenskaper, tidigare vandel,
arbetsförmåga, anlag och utbildning. Menlig inverkan de intagna emellan
skall så långt möjligt förhindras.

Män och kvinnor skola hållas åtskilda, såvitt möjligt i särskilda anstalter.

26 §.

Medför kvinna vid intagning spätt barn eller föder hon därefter barn,
må hon erhålla tillstånd att behålla barnet hos sig under ainningstiden och.
om särskilda förhållanden påkalla det, jämväl utöver nämnda tid. Innan
sådant tillstånd lämnas, skall samråd äga rum med länsstyrelsen i det lan
där kvinnan har sitt hemvist.

27 §.

Sjuknar intagen, skall han vårdas enligt anvisningar av läkare vid anstalten.
Angående överförande till sinnessjukavdelning för vård eller observation
är särskilt stadgat.

För undersökning eller behandling av intagen må anlitas läkare utom anstalten.
Kan erforderlig undersökning eller behandling icke lämpligen ske
inom fångvårdsanstalt, må intagen överföras till allmänt sjukhus. Förlossning
av intagen kvinna skall såvitt möjligt ske på sjukhus eller förlossningshem,
och kvinnan skall, om så finnes behövligt, i god tid före förlossningen
överföras dit eller till annat hem där hon kan erhålla lämplig vård.

När det i särskilt fall finnes erforderligt, skall den som enligt andra stycket
vistas utom anstalten ställas under bevakning och underkastas särskilda
föreskrifter.

Tid varunder intagen jämlikt denna paragraf vistats utom fångvårdsanstalt
skall inräknas i verkställighetstiden, såframt ej särskilda skäl äro däremot;
dock må den som undergår fängelse icke tillgodoräknas mer än en
sjättedel av verkställighetstiden, med mindre särskilda skäl föreligga.

28 §.

Intagen som icke sysselsättes med utearbete skall, savilt hinder ej möter,
dagligen vistas utomhus minst en timme.

Om intagens hälsotillstånd påkallar det, bör han få vistas utomhus utöver
den tid som i regel medgives.

Gymnastik- och idrottsövningar höra anordnas för de intagna, om så kan
ske.

29 §.

Intagen är skyldig att enligt vad därom föreskrives deltaga i undervisning
som meddelas inom anstalten. Han bör uppmuntras till självstudier och annan
lämplig fritidssysselsättning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 196b

Intagen som så önskar skall, om det kan ske, beredas tillfälle att inom
anstalten utöva sin religion.

Intagen må medgivas att mottaga besök av präst eller annan själasörjare.

30 §.

I den utsträckning det kan ske utan olägenhet må intagen skaffa sig eller
mottaga böcker, tidskrifter, tidningar och annat som kan bereda honom
lämplig sysselsättning under fritid ävensom äga tillgång till lån ur allmänt
bibliotek. Tillfälle till tidningsläsning bör beredas intagen.

31 §.

Intagen må, efter vad som prövas lämpligt, innehava enkla personliga tillhörigheter.
I övrigt må han icke utöver vad som följer av andra bestämmelser
i denna lag eller med stöd därav meddelade föreskrifter innehava
annat än vad vid anstalten bestås honom.

32 §.

Intagen må, enligt de närmare bestämmelser som meddelas av kriminalvårdsstyrelsen,
medgivas att köpa varor som tillhandahållas vid anstalten
ävensom att själv skaffa sig eller mottaga underhåll och bekvämlighet eller
åtnjuta annan särskild förmån som är förenlig med god ordning.

33 §.

Tillfälle skall beredas intagen att omedelbart efter intagningen eller överflyttning
till annan anstalt underrätta närstående om sin vistelseort. Det bör
tillses, att intagen uppehåller önskvärd förbindelse med närstående.

Intagen skall anmanas att efter förmåga bistå närstående mot vilken han
är underhållsskyldig.

Avlider intagen eller träffas han av svårare sjukdoms- eller olycksfall,
skall underrättelse ofördröjligen lämnas närstående.

34 §.

Intagen må icke utan tillstånd avsända eller mottaga brev eller annat
skriftligt meddelande.

Intagen må icke förvägras att till svensk myndighet avsända skrift, som
ej är anstötlig till sin avfattning, eller att eljest avsända eller mottaga brev,
som icke är anstötligt eller med hänsyn till behandlingens syfte eller av
annan särskild anledning olämpligt. Brev till kriminalvårdsstyrelsen må icke
brytas och skall städse utan dröjsmål vidarebefordras. I övrigt må intagen
som visat pålitlighet medgivas att avsända och mottaga brev utan att detta
förut granskats.

Kvarhålles brev till intagen, skall han, om det ej av särskild anledning
uppenbarligen kan verka skadligt, underrättas därom, och skall innehållet
i brevet, i den mån det ej är olämpligt, meddelas honom. Om brev som intagen
velat avsända kvarhålles, skall han underrättas därom.

Brev som kvarhållits skall utlämnas till den intagne när anstaltsvården
upphör, om ej särskilda skäl äro däremot.

35 §.

Intagen må i den mån det är förenligt med ordningen inom anstalten mottaga
besök av familjemedlemmar eller andra närstående, om det ej av särskild
anledning kan verka skadligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1964

I övrigt må intagen medgivas att mottaga besök av den som varit hans
försvarare, av advokat vars biträde den intagne påkallar i enskild angelägenhet
samt av annan person, när det med hänsyn till den intagnes fostran,
utbildning eller utkomstmöjligheter eller eljest finnes vara till gagn.

I den mån det finnes erforderligt skall tjänsteman vid anstalten vara tillstädes
vid besök.

36 §.

Om fara för missbruk ej kan anses föreligga, må intagen erhålla tillstånd
att besöka närstående som är svårt sjuk eller bevista närståendes begravning,
så ock att i annat fall, då med hänsyn till anstaltstidens längd eller
eljest starka skäl äro därtill, lämna anstalten för viss kort tid.

Tiden för vistelsen utom anstalt skall inräknas i verkställighetstiden, såframt
ej särskilda skäl äro däremot.

37 §.

Häktas intagen, skall verkställigheten avbrytas. Blir han frikänd för det
brott, för vilket han häktats, skall tiden för avbrottet inräknas i verkställighetstiden.

Om i annat fall än som avses i första stycket domstol finner att den intagnes
personliga inställelse är påkallad, skall han inställas vid domstolen.
Tiden för sådan inställelse inräknas i verkställighetstiden, såframt ej, när
inställelsen påkallats av annan anledning än åtal mot den intagne, särskilda
skäl äro däremot.

Åtalas intagen, bör han på begäran erhålla den lättnad i verkställigheten
som erfordras för utförande av talan i målet.

38 §.

Om annan myndighet än domstol begär att intagen skall inställas inför
myndigheten, prövar kriminalvårdsstyrelsen huruvida det må ske.

Tid varunder intagen i fall som nu sagts vistats utom anstalt inräknas i
verkställighetstiden, såframt ej särskilda skäl äro däremot.

39 §.

Vid transport av inlagen skall såvitt möjligt iakttagas, att han ej utsättes
för obehörigas uppmärksamhet. Om han är belagd med fängsel, skall detta
döljas under hans dräkt.

Kvinna skall vid transport åtföljas av kvinnlig befattningshavare.

Är den intagne sjuk eller kan det eljest befaras att transport skulle medföra
skada för hans hälsa, må sådan ej äga rum utan läkares medgivande.
Vad sist sagts gäller även beträffande kvinna som är havande.

40 §.

Intagens frigivning eller överförande till vård utom anstalt skall i god tid
förberedas. Härvid bör eftersträvas att bereda honom lämplig arbetsanställning
eller annan försörjningsmöjlighet samt lämplig bostad. Även i övrigt
böra sådana åtgärder vidtagas som kunna hjälpa honom att föra ett ordentligt
och laglydigt liv.

41 §.

Är intagen sjuk när han skall lämna anstalten, må han, om det med
hänsyn till omständigheterna prövas skäligt, i anstalten erhålla fortsatt

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 196b

sjukvård, bekostad av allmänna medel. Om beredande av vård å sinnessjukhus
åt intagen, som är i behov därav när han skall lämna anstalten, är särskilt
stadgat.

5 KAP.

Om fängelse m. m.

42 §.

De intagnas fördelning mellan öppen och sluten anstaltsvård skall ske
med iakttagande av grunderna i 25 §. Intagen som vid verkställighetens början
ej fyllt tjugofem år och vårdas i sluten anstalt bör, om ej annat föranledes
av hänsyn till hans yrkesutbildning eller andra särskilda skäl, så snart
ske kan överföras till öppen anstalt.

Den som undergår fängelse i tre månader eller på kortare tid skall vårdas
i öppen anstalt, såframt det ej med hänsyn till hans ålder, hälsotillstånd
eller tidigare vandel, förefintlig möjlighet att bereda honom arbete
eller förhållandena i övrigt måste anses olämpligt.

43 §.

Begär intagen, för utförande av lämpligt arbete eller av annan giltig anledning,
att få undergå straffet eller vad därav återstår i sluten anstalt, må
det ej förvägras honom.

44 §.

Den som är intagen i öppen anstalt skall i regel arbeta tillsammans med
andra intagna och må jämväl, om ej särskilda skäl äro däremot, tillbringa
fritiden med dem.

45 §.

Den som är intagen i sluten anstalt skall i regel arbeta tillsammans med
en eller flera andra intagna.

Om undersökning som avses i 23 § skall äga rum, må han hållas till arbete
i enrum till dess undersökningen är avslutad. Även eljest må han, om
det med hänsyn till ordning och säkerhet inom anstalten eller för undvikande
av menlig inverkan de intagna emellan eller av annan särskild anledning
finnes erforderligt, hållas till sådant arbete, dock högst en månad varje
halvår. Efter medgivande av kriminalvårdsstyrelsen må förordnande om
arbete i enrum meddelas för längre tid, dock högst sex månader varje gång.

Då intagen arbetar i enrum, bör dörren hållas olåst, om det kan ske utan
olägenhet. Jämväl i övrigt må lättnad i isoleringen medgivas under arbetstiden.

46 §.

Under fritid må den, som är intagen i sluten anstalt, tillsammans med
andra intagna deltaga i undervisning, gudstjänst, utomhusvistelse, gymnastik
och dylikt, såframt ej särskilda skäl äro däremot. Finnes det kunna
ske utan fara för menlig påverkan, må intagen även eljest tillbringa
fritiden eller del därav tillsammans med en eller flera andra intagna. Intagen
som visat pålitlighet må medgivas att hava rumsdörren olåst under
fritid.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 är 196i

47 §.

I den må ej annat följer av vad som sägs i 45 och 46 §§ höra de som äro
intagna i sluten anstalt hållas skilda från varandra.

önskar intagen arbeta eller tillbringa fritid i enrum, må det icke vägras
honom, såframt ej synnerliga skäl äro däremot.

48 §.

Lämpligt arbete skall anvisas intagen. Det bör såvitt möjligt vara ägnat
att bereda honom yrkesutbildning eller att eljest främja utsikterna för honom
att efter frigivningen försörja sig. Vid valet av arbete bör hänsyn tagas
till hans håg och fallenhet. Intagen som arbetar i enrum må tillåtas att utföra
arbete för egen räkning eller åt arbetsgivare utom anstalten.

Intagen må medgivas att med inskränkning i arbetstiden ägna sig åt studier
eller annan utbildning eller undergå särskild vid anstalten anordnad
behandling.

49 §.

Om det med hänsyn till anstaltstidens längd eller av annan särskild anledning
finnes lämpligt och fara för missbruk ej kan anses föreligga, må
till förberedande av frigivningen intagen medgivas att utom anstalten utföra
annat arbete än som bedrives inom kriminalvården.

50 §.

Om det prövas erforderligt för ordnande av de förhållanden, i vilka den
intagne kommer att försättas vid frigivningen, må han erhålla tillstånd att,
efter den dag då villkorlig frigivning tidigast kan ske, lämna anstalten
för en tid av högst fjorton dagar.

Tiden för vistelsen utom anstalten skall inräknas i verkställighetstiden,
såframt ej särskilda skäl äro däremot.

51 §.

Vad i detta kapitel sägs om behandlingen av den som dömts till fängelse
skall i tillämpliga delar gälla den som skall undergå behandling i anstalt
varom stadgas i 28 kap. 3 § brottsbalken. Efter utgången av den för anstaltsbehandlingen
stadgade minsta tiden skall behandlingen upphöra, så
snart fortsatt omhändertagande i anstalt ej kan anses erforderligt.

De som undergå behandling som nu sagts böra vårdas avskilda från övriga
intagna.

6 KAP.

Om ungdomsfängelse

52 §.

I ungdomsanstalt må, såvida ej för visst fall medgives undantag, vårdas
endast den som dömts till ungdomsfängelse.

53 §.

De dömdas fördelning mellan öppen och sluten anstaltsvård skall ske
med iakttagande av grunderna i 25 §. Har den dömde intagits i sluten anstalt,
skall han, såframt det ej med hänsyn till hans sinnesbeskaffenhet

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 196i

eller av annan särskild anledning måste anses olämpligt, så snart ske kan
överföras till öppen anstalt.

Den dömde skall arbeta tillsammans med andra intagna och må jämväl
tillbringa fritiden tillsammans med dem, allt såframt ej särskilda skäl äro
däremot.

54 §.

Undervisning skall meddelas i de ämnen kriminalvårdsstyrelsen bestämmer.
Särskild uppmärksamhet skall ägnas åt fritidssysselsättning samt
gymnastik och idrott.

Den dömde må erhålla tillstånd att utom anstalten utföra annat arbete
eller deltaga i annan undervisning än som bedrives inom kriminalvården.

55 §.

Prövas det vara till gagn för behandlingen, må den dömde erhålla tillstånd
att lämna anstalten jämväl för längre tid och under andra omständigheter
än som sägs i 36 §.

Tiden för vistelsen utom anstalten skall inräknas i anstaltstiden, såframt
ej särskilda skäl äro däremot.

7 KAP.

Om internering

56 §.

I interneringsanstalt må, såvida ej för visst fall medgives undantag, vårdas
endast den som dömts till internering.

57 §.

Den dömde skall intagas i sluten anstalt.

Den som visat pålitlighet må överföras till öppen anstalt, om det kan ske
utan olägenhet.

58 §.

Den dömde må hållas avskild från andra intagna till dess närmare kännedom
vunnits om hans sinnesart och beteende. Därefter skall vad som
stadgas i 44—46 §§ och 47 § första stycket äga motsvarande tillämpning.

59 §.

Lämpligt arbete skall anvisas den dömde. Det bör vara ägnat att stärka
hans förmåga och vilja att försörja sig och att bibringa honom utbildning
i lämpligt yrke. Vid valet av arbete bör hänsyn tagas till hans håg och fallenhet.
Den dömde må erhålla tillstånd att utföra arbete för egen räkning
eller åt arbetsgivare utom anstalten.

Den dömde må medgivas att med inskränkning i arbetstiden ägna sig åt
studier eller annan utbildning eller undergå särskild vid anstalten anordnad
behandling.

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 1964

Till förberedande av övergången till vård utom anstalt må den dömde,
såframt fara för missbruk ej kan anses föreligga, erhålla tillstånd att utom
anstalten utföra annat arbete än som bedrives inom kriminalvården.

60 §.

Prövas det vara till gagn för behandlingen, må den dömde erhålla tillstånd
att, efter utgången av den för anstaltsvården bestämda minsta tiden,
lämna anstalten jämväl för längre tid och under andra omständigheter än
som sägs i 36 §.

Tiden för vistelsen utom anstalten skall inräknas i anstaltstiden, såframt
ej särskilda skäl äro däremot.

8 KAP.

Om arbetspremier m. m.

61 §.

Intagen skall för sitt arbete erhålla arbetspremie, såframt han ej utfört
arbetet för egen räkning eller åt arbetsgivare utom anstalten. Arbetspremie
utgår antingen efter ackord eller med visst belopp för arbetstimme.
Vid bestämmande av arbetspremie skall hänsyn tagas till den intagnes flit
och arbetsskicklighet. Arbetspremie skall utgå även när intagen under arbetstid
deltager i undervisning eller särskild behandling som anordnats vid
anstalten.

Är intagen helt eller delvis arbetsoförmögen, må han erhålla arbetspremie
enligt särskilda grunder.

62 §.

Den som undergår fängelse i tre månader eller på kortare tid eller behandling
varom stadgas i 28 kap. 3 § brottsbalken må fritt förfoga över
arbetspremiemedel och andra arbetsinkomster.

Annan intagens arbetspremiemedel och övriga inkomster av arbete skola
enligt grunder som kriminalvårdsstyrelsen bestämmer fördelas i två delar,
disponibla medel och besparade medel, samt användas på sätt i 63—66 §§
stadgas.

63 §.

Disponibla medel må av den intagne användas till understöd åt närstående,
till gäldande av skadestånd eller fullgörande av annan förpliktelse
samt enligt grunder som kriminalvårdsstyrelsen bestämmer till inköp av
varor som tillhandahållas vid anstalten eller till annan personlig förmån,
som han äger bereda sig.

64 §.

Besparade medel skola bevaras till dess den intagne frigives eller överföres
till vård utom anstalt; medlen må dock användas för fullgörande av
underhållsskyldighet eller för tillgodoseende av annat för den intagne eller
honom närstående trängande behov ävensom till anskaffande av böcker
eller annat som kan bereda honom nyttig sysselsättning under fritid. Om
särskilda skäl äro därtill, må besparade medel användas även för annat ändamål
än nu sagts.

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 196b

Vid den intagnes frigivning eller överförande till vård utom anstalt må,
i händelse^ han saknar andra tillgängliga medel, av hans besparade medel
anvisas främst skäligt belopp för hans uppehälle under den närmaste tiden
samt därnäst vad som åtgår till hans nödiga beklädnad. Återstoden må
överlämnas till den intagne eller för dennes räkning insättas i bank eller
översändas till skyddskonsulent eller annan lämplig person att i skäliga
poster tillställas honom.

65 §.

Av intjänta arbetspremier må ersättning uttagas för vad intagen uppsåtligen
eller av vårdslöshet skadar eller förstör av anstaltens tillhörigheter.

Arbetspremiemedel som gottskrivits intagen eller avsatts för hans räkning
må ej tagas i mät för hans gäld.

66 §.

Intagen som överförts till sinnessjukavdelning må förfoga över arbetspremiemedel
enligt grunder som kriminalvårdsstyrelsen bestämmer.

67 §.

Konungen äger beträffande viss anstalt eller vissa intagna förordna att
ersättning för utfört arbete skall utgå efter andra grunder än som sägs i
61 §, så ock meddela de närmare föreskrifter som erfordras i samband därmed.

Har förordnande meddelats enligt första stycket, skall i fråga om den
intagnes arbetsinkomst vad som stadgas i 65 § äga motsvarande tillämpning.

9 KAP.

Om disciplinära åtgärder m. m.

68 §.

Bryter intagen mot anbefalld ordning eller visar han eljest klandervärt
uppförande, och låter han ej sig rätta efter tillsägelse eller är förseelsen av
allvarlig beskaffenhet, må åläggas honom

1) förlust för viss tid eller tills vidare av honom särskilt tillerkänd förmån,

2) förlust under viss tid, helt eller delvis, av rätt att köpa varor som tillhandahållas
vid anstalten,

3) förlust under högst fjorton dagar av rätt att skaffa sig, mottaga eller
innehava böcker, tidskrifter eller tidningar, eller

4) inneslutning i enrum under högst trettio dagar eller, i fråga om den
som undergår ungdomsfängelse eller ej fyllt tjugoett år, under högst sju
dagar.

69 §.

Har intagen som undergår fängelse på viss tid gjort sig skyldig till förseelse
som avses i 68 § och är förseelsen sådan att den påkallar strängare
åtgärd än där sägs, må verkställighetstiden förlängas med högst fjorton
dagar. Ej må genom sådan förlängning eller upprepade förlängningar verkställighetstiden
ökas med mer än en tredjedel, ej heller med mer än sammanlagt
tre månader.

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 196 i

70 §.

I 68 och 69 §§ angivna åtgärder må efter förseelsens beskaffenhet och
övriga föreliggande omständigheter vidtagas i förening. Föreligga flera förseelser,
skall åtgärd bestämmas gemensamt för dem.

71 §.

Har någon jämlikt 68 § varit innesluten i enrum oavbrutet under trettio
dagar eller, om han undergår ungdomsfängelse eller ej fyllt tjugoett år, under
sju dagar, må han allenast efter uppehåll av minst sju dagar ånyo inneslutas
i enrum.

72 §.

Innan beslut meddelas om åtgärd som sägs i 68 eller 69 §, skall förhör
hällas med den intagne. Anstaltens läkare skall såvitt möjligt höras före
beslut om inneslutning i enrum, så ock eljest när omständigheterna föranleda
därtill, över vad som förekommit vid förhör och annan undersökning
skall föras protokoll.

73 §.

När det finnes erforderligt för att betvinga våldsamt uppträdande, så ock
eljest, när säkerheten inom anstalten så kräver, må intagen hållas skild från
andra intagna samt, om andra medel finnas otillräckliga, beläggas med
lämpligt fängsel, dock ej under längre tid än säkerheten fordrar. Anstaltens
läkare skall så snart ske kan underrättas om sådan åtgärd samt yttra sig
däröver.

Under transport må intagen beläggas med fängsel när det finnes nödigt.

74 §.

Om åtgärd enligt 68 eller 69 § samt om åtgärd enligt 73 § och läkares
yttrande däröver skall anteckning göras i särskild liggare med angivande
av anledningen till åtgärden.

10 KAP.

Om beslut m. m.

75 §.

Den övervakningsnämnd, till vars verksamhetsområde fångvårdsanstalten
hör, meddelar beslut i fråga om tillstånd som avses i 50 § samt beslutar
om upphörande jämlikt 51 § av behandling i anstalt varom stadgas i 28
kap. 3 § brottsbalken.

Övervakningsnämnds beslut länder omedelbart till efterrättelse, såvida ej
annorlunda förordnas.

76 §.

Ungdomsfängelsenämnden beslutar i frågor som avses i 55 § och interneringsnämnden
i frågor som avses i 60 §.

Kriminalvårdsnämnden beslutar om åtgärd enligt 69 §.

77 §.

Beslut enligt denna lag i annat fall än som sägs i 12 § andra stycket, 75 §
och 76 § meddelas av kriminalvårdsstyrelsen.

16 Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 196i

Styrelsens beslut länder omedelbart till efterrättelse, såvida ej annorlunda
förordnas.

78 §.

Talan mot kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt denna lag föres genom
besvär hos Konungen. Besvären skola ingivas till kriminalvårdsstyrelsen.

Intagen äger hos kriminalvårdsnämnden påkalla prövning av övervakningsnämnds
beslut som avses i 75 §.

I länsstyrelses beslut enligt 12 § andra stycket må ändring sökas genom
besvär hos kriminalvårdsnämnden. Besvären skola ingivas till länsstyrelsen,
som har att med eget yttrande skyndsamt insända handlingarna i ärendet
till kriminalvårdsnämnden.

Mot ungdomsfängelsenämndens, interneringsnämndens och kriminalvårdsnämndens
beslut enligt denna lag må talan ej föras.

79 §.

Konungen äger förordna, att befogenhet som enligt denna lag tillkommer
ungdomsfängelsenämnden eller interneringsnämnden må, såvitt gäller meddelande
av tillstånd att lämna anstalten, överflyttas å övervakningsnämnd,
till vars verksamhetsområde anstalten hör.

Har i sådant fall beslut meddelats av övervakningsnämnd, må den intagne
påkalla prövning av beslutet hos ungdomsfängelsenämnden eller interneringsnämnden.

80 §.

Konungen äger förordna angående överflyttning av övervakningsnämnds
befogenhet i fråga som avses i 50 § samt enligt 79 § ävensom av kriminalvårdsstyrelsens
befogenhet enligt denna lag i annat fall än som avses i 27 §
fjärde stycket, 36 § andra stycket, 37 § andra stycket, 38 § andra stycket
och 50 § andra stycket till befattningshavare inom kriminalvården.

11 KAP.

Ansvarsbestämmelser m. m.

81 §.

Den som i annat fall än som avses i 53 § sinnessjuklagen olovligen till
intagen överlämnar eller försöker överlämna vapen eller annat, varmed
denne lätteligen kan skada sig själv eller annan, dömes, om ej för gärningen
är stadgat strängare straff i brottsbalken, till dagsböter eller fängelse
i högst ett år.

Lämnar någon åt intagen alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel
eller hjälper någon eljest intagen att åtkomma sådana drycker eller
medel, dömes till dagsböter.

82 §.

Alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel, som påträffas hos
eller ankomma till intagen eller medföras av den som skall intagas i fångvårdsanstalt,
må omhändertagas. Med omhändertagen egendom skall förfaras
på sätt föreskrives i 3 § lagen den 9 maj 1958 om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m. m.

Vad nu sagts skall i tillämpliga delar gälla jämväl alkoholhaltiga dryc -

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 är 1964 17

ker eller andra berusningsmedel, som utan att känd ägare därtill finnes
påträffas inom fångvårdsanstalt.

Belopp, som erhållits vid försäljning av omhändertagen egendom, tillfaller
kronan.

83 §.

De närmare föreskrifter som erfordras för tillämpningen av denna lag medelas
av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av kriminalvårdsstyrelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965, då lagen den 21 december
1945 (nr 872) om verkställighet av frihetsstraff m. m. skall upphöra att gälla.
Vad som stadgas i 21 § sistnämnda lag skall dock fortfarande gälla i fråga
om straffarbete eller fängelse som ådömts med tillämpning av 4 kap. 3 eller
4 § strafflagen.

Beträffande straffarbete skall gälla vad i nya lagen stadgas om fängelse
och beträffande förvaring eller internering i säkerhetsanstalt vad i lagen
stadgas om internering.

2 Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 76

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 196b

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj. t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 3 januari 196b.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Länge, Lindholm, Kling, Skoglund,

Edenman, Johansson, Holmqvist, Aspling, Palme.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Kling, förslag till lag om behandling
i fångvårdsanstalt och anför därvid följande.

I proposition nr 10 till 1964 års riksdag har framlagts förslag bland annat
till lag om införande av brottsbalken, vilken utfärdats den 21 december
1962 (SFS 700).

Den i brottsbalken genomförda omläggningen av påföljdssystemet erfordrar
åtskilliga ändringar av och kompletteringar till de bestämmelser
som upptages i lagen den 21 december 1945 (nr 872) om verkställighet a^
frihetsstraff m. m. I sitt betänkande Enhetligt frihetsstraff m. m. (SOU
1953: 17) föreslog strafflagberedningen de ändringar i lagen som befanns
erforderliga vid sammanslagningen av fängelse och straffarbete till ett enhetligt
frihetsstraff. Beredningen framlade därefter i sitt slutbetänkande
Skyddslag (SOU 1956: 55) förslag till lag om behandling i skyddsvårdsanstalt.
Förslaget uppvisade i jämförelse med straffverkställighetslagen i allt
väsentligt sådana ändringar som betingades av innehållet i den av beredningen
utarbetade skyddslagen. Såväl det framlagda förslaget till ändringar
i straffverkställighetslagen som det nya lagförslaget har remissbehandlats
i samband med beredningens huvudförslag.

1 samband med den översyn av verkställighetslagen som föranledes av
brottsbalken torde — med hänsyn bl. a. till att frågor rörande fångvårdsstyrelsens
organisation för närvarande är under utredning — vissa ytterligare
ändringar böra övervägas. Förslag till ändringar har jämväl framlagts
av 1956 års eftervårdsutredning i betänkandet Kriminalvård i frihet
(SOU 1961: 16) som också remissbehandlats. Då flertalet av verkställighetslagens
paragrafer beröres av ändringsförslag och nya stadganden bör
tillkomma, torde det vara lämpligt att ersätta den nuvarande lagen med en
ny lag. Jag anhåller nu att få upptaga denna fråga till behandling.

Den nya lagen torde i princip icke böra avse andra i fångvårdsanstalt intagna
än dem som undergår påföljd för brott. I lagen föreslås ej några
regler rörande behandlingen av de lagöverträdare som vårdas å sinnes -

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 196b

sjukavdelning inom fångvården i avvaktan på intagning i mentalsjukhus.
Beträffande dem gäller för närvarande stadgan den 8 april 1938 (nr 134)
ang. vård och behandling i statens fångvårdsanstalter. Någon ändring härutinnan
torde icke böra övervägas, förrän resultatet av det nu pågående arbetet
med reformering av sinnessjuklagstiftningen och det rättspsykiatriska
undersökningsväsendet föreligger.

Förslag till ny lag om behandling i fångvårdsanstalt har — i viss utsträckning
efter samråd med fångvårdsstyrelsen — utarbetats inom justitiedepartementet.
Förslaget torde såsom bilaga få fogas till statsrådsprotokollet
i detta ärende.

1 KAP.

Inledande bestämmelser

1—3 §§.

Gällande rätt. 1945 års verkställighetslag inledes med den i 1 § upptagna
allmänna regeln att verkställighet av straffarbete och fängelse samt av ungdomsfängelse,
förvaring och internering skall äga rum i fångvårdsanstalt.
Vidare innehåller paragrafen bestämmelser rörande öppen och sluten fångvårdsanstalt
samt avdelning av sådan anstalt. I 2 § stadgas att fångvårdsanstalterna
skall bilda särskilda anstaltsgrupper samt att inom varje grupp
en anstalt skall vara centralanstalt, varjämte psykiatrisk avdelning skall
finnas inom gruppen. Enligt 3 § har fångvårdsstyrelsen att leda och öva
inseende över behandlingen av dem som intages i fångvårdsanstalt samt
att öva tillsyn över eftervården av dem som frigivits eller utskrivits från
sådan anstalt. 1 paragrafen ges härjämte föreskrifter rörande kompetensfördelningen
mellan styresman för centralanstalt, styresman vid annan anstalt
inom gruppen samt överläkare vid psykiatrisk avdelning. I 4 och 5 §§
regleras anstaltsnämndernas sammansättning samt deras uppgifter och
verksamhet i övrigt.

Departementschefen. Såsom nyss anförts bör den nya lagen gälla behandling
i fångvårdsanstalt av dem som dömts till påföljd för brott. Det synes
vara lämpligt att lagen inledningsvis anger de brottspåföljder som enligt
brottsbalken föranleder sådan anstaltsbehandling, nämligen fängelse, vilken
enligt 26 kap. 5 § brottsbalken skall verkställas i fångvårdsanstalt, samt
ungdomsfängelse och internering, i fråga om vilka påföljder motsvarande
föreskrift om anstaltsvård ges i 29 kap. 3 § och 30 kap. 4 §. Enligt 28 kap.
3 § brottsbalken må förordnas att i skyddstillsyn skall ingå behandling i
anstalt. Även beträffande denna behandling torde bestämmelser få meddelas
i förevarande lag. Uttryckligen torde böra föreskrivas att vad i lagen
stadgas om dem som dömts till fängelse skall gälla även dem som ålagts

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1964

fängelse såsom förvandlingsstraff för böter. Bestämmelser av nu nämnt innehåll
föreslås upptagna i 1 §.

Planeringen och ledningen av vården i anstalt skall liksom hittills ankomma
på den centrala fångvårdsmyndigheten, vilken såsom förordats
vid framläggande av förslag till brottsbalkens promulgationslag (se prop.
1964: 10 s. 111 f.) benämnes kriminalvårdsstyrelsen. Ansvaret för vården
i frihet av dem som dömts till fängelse, ungdomsfängelse eller internering
ankommer däremot enligt brottsbalken på övervakningsnämnderna. Stadgande
om styrelsens åligganden i fråga om behandlingen av dem som intages
i fångvårdsanstalt föreslås upptaget i 2 §.

Till 6 § har med vissa redaktionella ändringar överförts de i 1 § straffverkställighetslagen
upptagna bestämmelserna rörande fångvårdsanstallernas
karaktär av öppen eller sluten anstalt samt om avdelning av anstalt,
t brottsbalken har anstalterna för behandling av dem som dömts till ungdomsfängelse
eller internering erhållit en särskild beteckning, ungdomsanstalt
och interneringsanstalt (29 kap. 3 § och 30 kap. 4 §). Denna indelning
av fångvårdsanstalterna torde lämpligen böra anges i samband med
de nyssnämnda bestämmelserna.

Med hänsyn till de ökade och delvis nya uppgifter som kriminalvården
genom brottsbalkens ikraftträdande kommer att ställas inför har statskontoret
den 31 maj 1963 erhållit uppdrag att utreda vissa frågor rörande
fångvårdsstyrelsens organisation. Under utredningen skall klargöras bl. a.
möjligheterna att med bibehållande av fångvårdsstyrelsen såsom chefsmyndighet
genomföra en administrativ samordning av anstaltsvården och vården
i frihet. En sådan samordning ifrågasättes ske genom att de lokala
frivårdsdistrikten föres in under de regionala enheter som anstaltsgrupperna
utgör och genom chefen för vederbörande anstaltsgrupp administrativt
sammanhålles med anstaltsvården. De härmed förbundna organisatoriska
problemen har en betydande räckvidd och lösningen av dem blir av betydelse
bl. a. för avgörande av vem som skall äga besluta i frågor om behandlingen
av de intagna. Utredningen är icke slutförd. Emellertid synes det icke i
och för sig erforderligt att regler i sådant hänseende upptages i förevarande
lag. Såsom även ifrågasattes vid tillkomsten av nu gällande verkställighetslag
(se prop. 1945: 342 s. 116; jfr lagrådets yttrande s. 221), torde i stället
bestämmelser härutinnan lämpligen kunna meddelas i administrativ ordning.
Med hänsyn till det anförda upptages i lagförslaget icke någon motsvarighet
till straffverkställighetslagens föreskrifter rörande fångvårdsanstalternas
indelning i anstaltsgrupper eller rörande fångvårdens organisation
i övrigt.

När förslaget till brottsbalk framlades, redogjorde jag för min uppfattning
om anstaltsnämndernas framtida ställning i vårdarbetet (se prop. 1962: 10
del C s. 129) och uttalade, att sedan beslutanderätten rörande fakultativ
villkorlig frigivning i princip överförts till övervakningsnämnderna, an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1 i)6i

staltsnämndernas återstående uppgifter icke torde vara av sådan omfattning
att nämnderna borde bibehållas i verkställighetsorganisationen. Vid
förnyat övervägande av frågan har jag icke funnit skäl att trångå min tidigare
uttalade ståndpunkt. Av nämndernas nuvarande egentliga arbetsuppgifter
skulle huvudsakligen återstå endast skyldigheten att avge yttranden
över nådeansökningar. I den mån yttranden över sådana ansökningar
erfordras, synes yttrande kunna inhämtas Irån övervakningsnämnd.
Ej heller torde anstaltsnämndernas uppgift att såsom ett från fångvårdsarbetet
i övrigt fristående organ följa vården och behandlingen av de intagna,
erbjuda tillräckligt skäl för deras bibehållande i organisationen. Erforderlig
inblick i fångvårdsarbetet torde nämligen vinnas av övervakningsnämnderna.

2 KAP.

Om doms befordran till verkställighet

De i detta kapitel upptagna bestämmelserna motsvarar i allt väsentligt
straffverkställighetslagens regler i ämnet. I förhållande till vad nu gäller
har vidtagits de sakliga ändringar som föranledes av reglernas anpassning
till brottsbalkens påföljdssystem. Härjämte har vissa bestämmelser i 2 kap.
verkställighetslagen uteslutits för att i stället meddelas i administrativ ordning.
Hit hör bl. a. föreskrifterna i nuvarande 14 § om rätt till ersättning
för resekostnader för den som fått föreläggande att själv inställa sig vid
fångvårdsans tall. De ändringar som i övrigt vidtagits har skett i förtydligande
syfte eller är av rent redaktionell natur.

4 och 5 §§.

I 4 § första stycket har upptagits innehållet i 6 § straffverkställighetslagen.
Till 4 § har såsom ett andra stycke överförts 7 § första punkten
verkställighetslagen. 5 § motsvarar 7 § andra punkten nämnda lag. I de
överflyttade bestämmelserna föreslås de ändringar som påkallas av det nya
påfölj dssystemet.

Vad beträffar den i 4 § första stycket och 5 § för verkställighet av fängelse,
ungdomsfängelse eller internering angivna förutsättningen — att den
dömde icke fullföljt talan eller förklarat sig avstå från talan i fråga om
honom ådömt ansvar — har tillräckliga skäl icke ansetts föreligga att frångå
gällande ordning. Talan av den dömde beträffande förvisning eller förverkande
av egendom bör således liksom för närvarande hindra verkställighet.
Till frågan om verkställighet av anstaltsbehandling enligt 28 kap.
3 § brottsbalken återkommer jag i det följande (15 §). Vidare bör med
föreskriven tid för fullföljd av talan förstås jämväl tid för anslutningsvad
enligt 51 kap. 2 § rättegångsbalken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1964

Med dom torde i förevarande paragrafer få avses jämväl domstols beslut,
såsom när domstol i anledning av den dömdes misskötsamhet under prövotiden
undanröjer tidigare ådömd villkorlig dom eller skyddstillsyn och
bestämmer annan påföljd för brottet (27 kap. 6 §, 28 kap. 9 § och 38 kap.
8 § brottsbalken).

Då någon genom skilda domar som vunnit laga kraft dömts till frihetsstraff
för brott, som förövats innan verkställigheten av någondera domen
börjat, gäller för närvarande enligt 4 kap. 4 § strafflagen att ettdera straffet
får verkställas utan avbidan på beslut om förening av straffen. Motsvarande
bestämmelse om verkställighet finns ej i brottsbalken. Den domstolsprövning
som i nu avsedda konkurrensfall enligt 34 kap. 10 § andra
stycket brottsbalken skall äga rum beträffande bestämningen av tiden för
fängelse avser emellertid endast straffbestämningen i den ena av domarna,
den som sist förekommer till verkställighet. Härav har ansetts utan vidare
följa att hinder ej möter mot verkställighet av den andra lagakraftvunna
domen (se prop. 1962: 10 del C s. 403). Det har vidare ej ansetts erforderligt
att i balken uttryckligt ange att verkställighet ej får ske av det fängelsestraff,
beträffande vilket prövning skall ske av domstol. Eftersom det torde
få anses uppenbart att verkställighet ej skall ske innan domstolen vid den
nya prövningen bestämt straffet, synes särskilda bestämmelser rörande
verkställighet i nu avsedda konkurrensfall ej heller erfordras i denna lag
(jfr 38 kap. 9 § brottsbalken).

6 §.

Till denna paragraf har överförts bestämmelserna i 8 § verkställighetslagen
med den redaktionella ändringen att, såvitt gäller bevis om målets
utgång, domarens bevis uteslutits. Numera torde ifrågavarande bevis alltid
utfärdas av rätten. Härjämte har i förtydligande syfte reglerna angivits
gälla nöjdförklaring av den som är häktad i målet.

7 §•

Paragrafen motsvarar 9 § verkställighetslagen. Den här upptagna regeln
kommer att bli tillämplig t. ex. även i fråga om den som är intagen i fångvårdsanstalt
för behandling enligt 28 kap. 3 § brottsbalken. Beträffande
möjligheterna att avge nöjdförklaring angående själva behandlingen upptas
bestämmelse i 15 §.

Sammanställd med 11 § ger paragrafen vid handen att, i likhet med vad
som för närvarande gäller, verkställighet i vissa fall kan påbörjas medan
den dömde är häktad i annat mål, nämligen om han hålles häktad i fångvårdsanstalt.
När förslaget till brottsbalk framlades, ifrågasatte jag (se
prop. 1962: 10 del C s. 369) — med anledning av vad fångvårdsstyrelsen i
yttrande den 8 maj 1959 till justitiekanslersämbetet anfört rörande de
olägenheter som vidlåder den nuvarande ordningen — huruvida möjligheten
att verkställa frihetsstraff under det att den dömde är häktad borde

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 196h

upphävas. De väsentligaste olägenheterna med det nuvarande systemet består
i de ojämnheter som uppkommer för de dömda allteftersom fångvårdsmyndigheterna
känner till eller ej att en dom som kan verkställas
föreligger. Ojämnheter uppkommer också beroende av om den dömde
hålles häktad i fångvårdsanstalt eller annorstädes, exempelvis i stadsliäkte.

Vid förnyat övervägande av frågan om verkställighet under det att den
dömde hålles häktad har jag ej funnit tillräckliga skäl att frångå den gällande
ordningen. En ändring skulle i nästan samtliga fall innebära en
nackdel för de dömda. Såvitt gäller häktad i annat mål torde olägenheterna
av nuvarande system i stor utsträckning kunna förebyggas genom administrativa
bestämmelser. I sådan ordning synes fångvårdsmyndigheterna
böra åläggas att vidtaga erforderliga åtgärder för att verkställighet kommer
till stånd när den dömde hålles häktad i fångvårdsanstalt. Härjämte
hör skyldighet åläggas föreståndare för häkte alt söka utreda om den häktade
är dömd för annat brott. Sådan skyldighet torde höra åvila såväl föreståndare
för häktesavdelning inom fångvårdsanstalt som föreståndare för
annat häkte. Polisberedningen har i ett den 31 augusti 1963 avgivet betänkande
rörande ansvaret för förvaring av häktade efter förstatligandet
av polis- och åklagarväsendet föreslagit, att administrationen och tillsynen
över häktesorganisationen i dess helhet ålägges fångvårdsstyrelsen.
Genomföres detta förslag, torde det kunna överlåtas å styrelsen att meddela
erforderliga föreskrifter rörande häktesföreståndares skyldigheter i
nämnda hänseende. De olägenheter som kan uppstå av att häktning kommit
att hindra verkställighet av en eljest verkställbar dom, torde kunna
motverkas genom att den domstol som dömer i häktningsmålet tar hänsyn
härtill vid prövningen av frågan om avräkning för häktningstid.

Vad beträffar den som är häktad i målet synes del icke vara rimligt att
han betages möjligheten att genom nöjdförklaring eller underlåten fullföljd
åstadkomma att verkställigheten börjar även om häktningen enligt
domstols förordnande skall bestå till dess domen vinner laga kraft.

Beträffande ungdomsfängelse gäller enligt 55 § verkställighetslagen att
det skall verkställas i ungdomsanstalt. Om den dömde är häktad i annat
mål och i anledning därav intagen i anstalt som icke är ungdomsanstalt
torde således domen å ungdomsfängelse icke kunna befordras till verkställighet
under den tid han är intagen i anstalten i fråga. Enligt 29 kap.
3 § brottsbalken kan anstaltsvården av den som dömts till ungdomsfängelse,
om särskilda skäl är därtill, försiggå i annan fångvårdsanstalt än
ungdomsanstalt. I fortsättningen kommer således rent formellt möjligheten
stå öppen att dom å ungdomsfängelse befordras till verkställighet
under det att den dömde hålles häktad i annan fångvårdsanstalt än ungdomsanstalt.
Skulle domen å ungdomsfängelse börja verkställas, torde i
regel anledning ej längre föreligga alt den dömde hålles häktad i det andra
målet. De fall, i vilka fråga kan tänkas uppkomma om verkställighet av

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1964

ungdomsfängelse under häktning, torde vara så sällsynta att de icke bör
föranleda särskilda bestämmelser.

Beträffande spörsmålet vilka regler som skall gälla för behandlingen av
den intagne vid samtidig verkställighet och häktning, har fångvårdsstvrelsen
i sitt tidigare nämnda yttrande anfört, att verkställigheten ej i och för
sig kan anses medföra att de beträffande häktad gällande bestämmelserna
förlorar sin giltighet. Enligt styrelsens mening skall således tillämpas, ej
endast rättegångsbalkens regler om särskilda frister eller om processuella
rättigheter för häktad — såsom ovillkorlig rätt att erhålla offentlig försvarare
och att sammanträffa med denne i enrum — utan även de bestämmelser
i lagen den 25 april 1958 om behandlingen av häktade och
anhållna med därtill hörande tillämpningskungörelse, som tillvaratar liknande
syften. Hit hör bestämmelsen i 6 § sagda lag om alt häktad icke
mot sin vilja kan åläggas att arbeta i anstalten samt vissa bestämmelser i
tillämpningskungörelsen som avser att tillvarata hans rätt att erhålla offentlig
försvarare och hålla kontakt med denne. Enligt styrelsens uppfattning
bör vidare tillämpas de stadganden i rättegångsbalken samt i nyssnämnda
lag och kungörelse som på ett direkt sätt fullföljer häktningens
syfte att motverka fara för undanröjande av bevis, för avvikande eller för
fortsatt brottslig verksamhet. Bestämmelsen i 24 kap. 22 § rättegångsbalken
om att häktad skall förvaras i allmänt häkte bör sålunda ej sättas ur
funktion genom reglerna om öppen anstaltsvård. Motsvarande gäller exempelvis
beträffande föreskriften i 4 § i kungörelsen om förhindrande av att
förbindelse äger ruin mellan intagna, som kan antagas påverka varandra
i målet, liksom även beträffande de bestämmelser i lagen och tillämpningskungörelsen
som jämtörda med verkställighetsreglerna — begränsar
möjligheterna till permission samt kräver tillstånd av undersökningsledaren
eller åklagaren som förutsättning för såväl permission som rätt att
mottaga besök, avsända eller mottaga brev in. m. Ä andra sidan bör enligt
styrelsen iakttagas de regler som ger häktad större möjligheter än den
som undergår frihetsstraff att mottaga eller skaffa sig underhåll och bekvämlighet.
Ej heller kan sådana i verkställighetslagen meddelade bestämmelser
som avser disciplinära åtgärder samt inskränkningar i förfoganderätten
över arbetsinkomst m. m. anses tillämpliga så länge häktningen
består.

De synpunkter som i enlighet med det anförda anlagts av fångvårdsstyrelsen
— innebärande att verkställighet under häktning i allt väsentligt inskränker
sig till att avse beräkning av strafftid — torde få anses ge en tillfredsställande
lösning av nu förevarande spörsmål.

8, 9 och 10 §§.

1 8 § har upptagits bestämmelserna i 10 § verkställighetslagen med den
jämkning i redaktionellt hänseende som påkallas av polis- och åklagarvä -

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 196b

sendets ändrade organisation. Det synes icke vara erforderligt att öppna
möjlighet att avge nöjdförklaring inför åklagare. Till 9 och 10 §§ har utan
saklig ändring överflyttats innehållet i 11 och 12 §§ verkställighetslagen.
Vad beträffar de till 10 § överförda bestämmelserna torde anledning icke
föreligga att frångå den nuvarande ordningen att endast nöjdförklaring
som avgivits före fullföljdstidens utgång innebär återkallelse av fullföljd
talan.

11 §•

Till paragrafen har överförts bestämmelserna i 13 § verkställighetslagen.
Bestämmelserna bör anpassas efter de nya påföljderna och därvid anges
gälla den som skall undergå fängelse, ungdomsfängelse eller internering.
Den i paragrafens andra stycke upptagna föreskriften om polismyndighets
skyldighet att ombesörja förpassning till anstalt torde böra förtydligas så
att den avser dem som icke är häktade. Vidare torde den nu intagna hänvisningen
till vad som gäller om överflyttning från en fångvårdsanstalt till en
annan böra utgå. Frågan om sådan överflyttning hör till de organisatoriska
frågor som i enlighet med vad som tidigare anförts föreslås reglerade icke
i lagen utan i administrativ ordning.

Vad beträffar föreläggande för den dömde att själv inställa sig vid fångvårdsanstalt
har anstaltsnåmnden för bl. a. fångvårdsanstalt en Vångdalen
i skrivelse den 20 februari 1961 framhållit att — eftersom strafftiden räknas
från den dag den dömde intagits i anstalt -— det ganska ofta förekommer
att de dömda inställer sig så sent som möjligt på dagen, ibland strax
före midnatt, samt att detta förhållande medför betydande olägenheter för
anstaltspersonalen. Nämnden har därför ifrågasatt om icke i lagen borde
intagas föreskrift av innehåll att den dömde skall inställa sig vid anstalt
senast vid en viss tidpunkt på dagen, exempelvis klockan 19. Fångvårdsstyrelsen
har i avgivet yttrande över nämnda skrivelse anfört att man
kommer till rätta med de påpekade olägenheterna lämpligast genom att
polismyndighet i föreläggande om inställelse anger den senaste tidpunkt
vid vilken den dömde skall inställa sig.

Den av fångvårdsstyrelsen föreslagna ordningen torde böra genomföras.
Härför erforderliga föreskrifter synes böra meddelas i administrativ ordning.

12 §.

Paragrafen motsvarar nuvarande 15 §.

I likhet med vad nu gäller torde nådeansökan i vissa fall böra medföra
anstånd med verkställighet av ådömd påföljd. Anledning synes icke föreligga
att frångå nuvarande ordning att sådant anstånd bör komma i fråga
endast när den ådömda påföljden utgöres av tidsbestämt frihetsstraff och
icke vid dom å ungdomsfängelse eller internering. Regeln om anstånd i
anledning av nådeansökan har i överensstämmelse härmed angivits gälla
den som dömts till fängelse. Liksom för närvarande torde nådeansökan bö -

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 196i

ra föranleda anstånd i de fall då ansökan gör det ovisst, huruvida den dömde
skall intagas i fångvårdsanstalt. Detta synes vara fallet då den dömde
ansökt om att bli helt befriad från fängelsestraffet eller att få detta utbytt
mot en icke frihetsberövande påföljd såsom böter eller disciplinbot, villkorlig
dom, skyddstillsyn eller överlämnande till särskild vård. Man torde i
förevarande sammanhang kunna bortse från att skyddstillsyn må förenas
med anstaltsbehandling enligt 28 kap. 3 § brottsbalken.

Vad beträffar uppskov med verkställigheten synes nu gällande bestämmelser
böra upptagas i den nya lagen allenast med den ändring som föranledes
av det enhetliga frihetsstraffet.

Enligt 5 § tredje stycket KK den 21 juni 1946 ang. översändande av
domar i vissa brottmål m. m. må — till förebyggande av överbeläggning å
fångvårdsanstalterna — visst anstånd medgivas med verkställighet av dom
å straffarbete eller fängelse i högst tre månader beträffande den som vistas
på fri fot. I förevarande lag torde böra givas bemyndigande för Kungl.
Maj :t att meddela bestämmelser om dylikt anstånd. Stadgande om sådant
bemyndigande har upptagits i paragrafens femte stycke.

13 §.

Enligt 16 § verkställighetslagen gäller att om straff, vars verkställighet
börjat, skärpes eller om i dess ställe dömes till förvaring eller internering,
verkställigheten skall fortgå enligt den tidigare domen till dess den dömde
avger nöjdförklaring i anledning av den nya domen eller denna eljest må
verkställas såvitt angår honom ådömt ansvar. Detsamma gäller om i stället
för frihetsstraff dömes till ungdomsfängelse och därvid förordnas att domen
ej må verkställas innan den vunnit laga kraft samt om i stället för
ungdomsfängelse, förvaring eller internering dömes till frihetsstraff. Enligt
uttalande i motiven (se prop. 1945: 342 s. 142) gäller bestämmelserna även
sådana fall då — vid tillämpning av 4 kap. 3 § strafflagen — den senare
domen meddelas av underrätt.

Även i fortsättningen erfordras särskilda regler för de speciella verkställighetsfrågor
som uppkommer i fall då annan påföljd skall träda i stället
för en påföljd som redan börjat verkställas. Föreskrifter torde dock ej
behövas för annat fall än det att den dom som börjat verkställas icke vunnit
laga kraft och sedermera ändras i högre rätt. Även utan uttrycklig föreskrift
därom torde det nämligen vara klart att påbörjad verkställighet av en
dom icke avbrytes av en ny dom — meddelad i annat mål — enligt vilken
annan påföljd skall träda i stället för den som börjat verkställas, förrän den
nya domen är verkställbar.

Frågan hur länge en redan inledd verkställighet skall fortgå när domen
sedermera ändras i högre rätt, torde böra regleras i överensstämmelse med
vad som nu gäller. Verkställigheten bör således pågå till dess att den nya
domen må verkställas. I sistnämnda hänseende torde domstols förordnande

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 196b

om omedelbar verkställighet få jämställas med att domen till följd av nöjdförklaring
eller underlåten fullföljd vunnit laga kraft mot den dömde.

Angivna regler torde böra gälla jämväl de tall att ungdomsfängelse träder
i stället för internering eller internering i stället för ungdomsfängelse.
För tydlighets skull torde reglerna uttryckligen böra anges omfatta även det
fall att tiden för ådömt fängelse förlänges i högre rätt.

I överensstämmelse med det anförda torde böra upptagas stadgande av innehåll
att om i högre rätt tiden för fängelse, som börjat verkställas, förlänges
eller om i stället för fängelse dömes till ungdomsfängelse eller internering,
verkställigheten skall fortgå enligt den tidigare domen till dess
att den nya domen må verkställas, ävensom att detsamma skall gälla om
någon börjat undergå ungdomsfängelse och i stället dömes till fängelse
eller internering samt om han börjat undergå internering och i stället dömes
till fängelse eller ungdomsfängelse.

14 §.

Paragrafen saknar motsvarighet i verkställighetslagen.

Gällande regler om verkställighet av dom å ungdomsfängelse eller förvaring
avser även det fall att domstol jämlikt 22 § lagen om ungdomsfängelse
eller 15 § lagen om förvaring och internering i säkerhetsanstalt förordnar
om återintagning av den som dömts till ungdomsfängelse eller förvaring;
dom avseende sådant förordnande torde utgöra dom varigenom den dömde
dömts att undergå ifrågavarande påföljd. Enligt brottsbalken omfattar ungdomsfängelse
och internering vård i och utom anstalt. Då domstol enligt 34
kap. 8 eller 9 § brottsbalken förordnar om återintagning i anstalt, uttalar
den sig i själva verket endast angående utformandet av en redan ådömd påföljd.
För undanröjande av tvekan rörande vad som gäller om verkställighet
av sådant förordnande torde därför böra föreskrivas, att bestämmelserna
i förevarande kapitel skall äga motsvarande tillämpning när domstol förordnat
om återintagning i anstalt av den som dömts till ungdomsfängelse eller
internering. Hänvisning bör dock givetvis icke ske till 12 §.

Liksom hittills torde några bestämmelser icke erfordras rörande verkställighet
av ungdomsfängelsenämndens eller interneringsnämndens beslut om
återintagning i anstalt.

15 §.

Vissa av de i förevarande kapitel upptagna bestämmelserna synes böra
gälla även i fråga om inledandet av sådan anstaltsbehandling som avses i 28
kap. 3 § brottsbalken. Såväl för det fall att förordnandet om anstaltsbehandling
meddelats i domen å skyddstillsyn som när anstaltsbehandlingen jämlikt
28 kap. 9 § eller 34 kap. 6 g brottsbalken beslutats under prövotidens
gång, torde sålunda reglerna i 4 § första stycket rörande verkställighet i anledning
av att den dömde ej fullföljt talan inom föreskriven tid böra äga
tillämpning. Den i 4 § andra stycket upptagna erinran om fall, i vilka dom

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 196i

enligt vad särskilt är stadgat må gå i verkställighet före fullföljdstidens
utgång, får därvid avse det fall att domstol enligt 28 kap. 3 § andra stycket
eller 38 kap. 9 § brottsbalken beslutat att förordnande om anstaltsbehandling
skall gå i omedelbar verkställighet. Jämväl föreskrifterna i 11 § i förevarande
kapitel om vilka myndigheter som har att sörja för verkställighetens
inledande och vad därvid är att iakttaga synes böra vinna motsvarande
tillämpning, liksom i förekommande fall reglerna i 13 § om verkställighet
när dom som börjat verkställas ändras i högre rätt.

Rörande nöjdförklaring i anledning av dom å skyddstillsyn stadgas i 38
kap. 1 § brottsbalken att den dömde äger före fullföljdstidens utgång avge
förklaring, att han är nöjd med domen i vad gäller den ådömda påföljden,
samt att förklaringen inbegriper bl. a. anstaltsbehandling enligt 28 kap. 3 §.
En sådan nöjdförklaring — avseende den ådömda påföljden — torde ha en
mera inskränkt innebörd än nöjdförklaring som avses i 5 § förevarande lag
och torde ej omfatta exempelvis förverkande eller förvisning. Närmare föreskrifter
om i vilken ordning nöjdförklaring enligt 38 kap. 1 § skall avges
upptages ej i brottsbalken utan har avsetts skola meddelas i administrativ
ordning (se prop. 1962: 10 del C s. 429). De i förevarande lag upptagna reglerna
om nöjdförklaring bör således ej gälla i nu avsedda fall. Däremot torde
föreskrift böra meddelas om när anstaltsbehandlingen skall börja för den
händelse den dömde avgivit nöjdförklaring enligt 38 kap. 1 §. I detta hänseende
torde bestämmelserna i 5 § i förevarande kapitel böra äga motsvarande
tillämpning.

För det fall att domstol förordnat om anstaltsbehandling under prövotidcn
för skyddstillsyn — på grund av den dömdes misskötsamhet eller därför
att han begått annat brott än som avses med domen å skyddstillsyn —
ges icke några regler om nöjdförklaring i brottsbalken. I förekommande fall
synes emellertid nöjdförklaring böra kunna avges även när dylikt förordnande
meddelats. Därvid torde de i förevarande lag föreslagna reglerna rörande
nöjdförklaring böra tillämpas.

Beträffande spörsmålet, om de i 12 § upptagna bestämmelserna om anstånd
med verkställighet på grund av nådeansökan bör äga motsvarande tilllämpning
i fråga om anstaltsbehandling som här avses, är att beakta att
domstol, såsom nyss anförts, äger besluta att förordnande om sådan behandling
skall gå i omedelbar verkställighet. När sådant beslut meddelats, skulle
föreskrift om anstånd komma att sakna betydelse. Även i övriga fall synes
det med hänsyn till anstaltsbehandlingens syfte önskvärt, att behandlingen
inledes snarast möjligt. Anstånd på grund av nådeansökan torde därför icke
böra ifrågakomma för nämnda anstaltsbehandling.

I enlighet med det anförda torde i förevarande paragraf böra stadgas att
bestämmelserna i 4, 11 och 13 §§ samt, därest den dömde avgivit nöjdförklaring
enligt 38 kap. 1 § brottsbalken, bestämmelserna i 5 § skall äga motsvarande
tillämpning, när i dom å skyddstillsyn förordnats om anstaltsbe -

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 196i

handling enligt 28 kap. 3 §. För de fall, då förordnande om sådan behandling
meddelas under prövotidens gång, torde böra föreskrivas att bestämmelserna
i 4—11 och 13 §§ skall gälla i tillämpliga delar.

3 KAP.

Om beräkning av strafftid m. m.

För att anpassas till brottsbalken bör de i 3 kap. verkställighetslagen upptagna
bestämmelserna om strafftidsberäkning omarbetas i flera hänseenden.

Med anledning av sammanslagningen av fängelse och straffarbete bör de
i 17, 18, 20 och 23 §§ verkställighetslagen upptagna föreskrifterna ändras så
att de avser det enhetliga frihetsstraffet fängelse. Bestämmelserna i 18 § bör
därjämte omarbetas med hänsyn till att lagen om villkorlig frigivning vid
brottsbalkens ikraftträdande upphäves och ersättes med de i balken upptagna
stadgandena om villkorlig frigivning. Vidare bör reglerna i 20 § verkställighetslagen
jämkas till överensstämmelse med 33 kap. 3 § brottsbalken. I
de i 22 och 23 §§ verkställighetslagen upptagna föreskrifterna bör de ändringar
vidtagas som påkallas av att brottsbalken ej innehåller några regler
om ådömande av gemensamt straff med avräkning för vad den dömde kan
ha utstått av förut ådömt straff. Av samma anledning bör stadgandet i 21 §
verkställighetslagen helt utgå. I övrigt torde gällande strafftidsbcräkningsreglcr
kunna överflyttas till förevarande lag med ett i huvudsak oförändrat
innehåll.

Brottsbalken erfordrar ytterligare regler rörande strafftidsberäkning, bl. a.
för de fall att fängelse konkurrerar med anstaltsbehandling enligt 28 kap.
3 § och för fall då flera förordnanden om sådan behandling sammanträffar.
Även dessa regler torde böra upptagas i förevarande kapitel.

översynen av bestämmelserna har också givit anledning till förslag om
en ny regel om strafftidsberäkning när häktad avger nöjdförklaring.

16 §.

De i paragrafens första stycke upptagna bestämmelserna motsvarar innehållet
i 17 § verkställighetslagen. Regeln att strafftiden skall räknas från
den dag domen föreligger till verkställighet hos styresmannen, när den
dömde utan att vara häktad är intagen i fångvårdsanstalt, torde för närvarande
anses gälla även den, som på grund av häktning i annat mål är intagen
i fångvårdsanstalt. Till förtydligande av lagtexten torde böra föreskrivas,
att nämnda regel avser den som är intagen i sådan anstalt.

Enligt nu gällande ordning kan domstols förordnande om avräkning för
häktningstid avse även häktningstid efter domens meddelande. Av 33 kap.
3 § brottsbalken framgår att domstol må förordna om sådan avräkning endast
såvitt avser häktningstid som ligger före domens meddelande. För det

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 196i

fall att domen icke överklagas och den dömde ej heller så snart han kan
avger nöjdförklaring, kan alltså brottsbalkens regler om avräkning för häktningstid
innebära en försämring för den dömde. Med anledning härav uttalade
jag, då brottsbalksförslaget remitterades till lagrådet (se prop. 1962: 10
del C s. 369), att det kunde övervägas att — till motverkande av denna försämring
för den dömde — vid nöjdförklaring beträffande ådömt frihetsstraff
i vissa fall räkna verkställigheten av straffet från en tidigare dag än
den, då förklaringen avgavs.

En anordning, innebärande att den dömde beredes viss betänketid, utöver
den som avses i 6 §, med möjlighet att få tillgodoräkna sig denna tid som
sträffverkställighetstid, synes lämplig jämväl av andra hänsyn än de nyssnämnda.
Även om de båda obligatoriska betänkedagarna erbjuder en viss
garanti mot förhastade beslut att avge nöjdförklaring, torde de mången gång
ej erbjuda den dömde och hans försvarare tillräckligt rådrum för att avgöra
om domen bör överklagas eller ej. Det torde ej sällan ha inträffat att den
dömde avger nöjdförklaring, även om domen kan synas tveksam, endast för
att strafftiden skall kunna börja löpa. Ett sådant förhållande måste anses
otillfredsställande. Med hänsyn till det anförda torde den som är häktad
böra tillförsäkras rätt att, om han inom viss längre betänketid än som avses
i 6 § avger nöjdförklaring, tillgodoräkna sig denna tid som strafftid.
Det synes icke föreligga anledning att därvid undantaga den obligatoriska
betänketiden; om nöjdförklaring avges, bör även denna tid räknas som
strafftid.

Genomförandet av en sådan ordning som nu nämnts medför, att behandlingsarbetet
icke kommer att kunna påbörjas så snart efter domen som för
närvarande är fallet, och att häktena utsättes för en ökad beläggning. Dessa
olägenheter bör beaktas när det gäller att bestämma betänketidens längd.
En lämplig avvägning torde ske, om betänketiden bestämmes till tio dagar
från dagen för domens meddelande. Den obligatoriska betänketiden enligt
6 § löper från den dag domen vid rätten avkunnades för den dömde eller
blev honom delgiven på annat sätt. Det har i ej så få fall förekommit att den
dömde på grund av försenad expediering av dom eller domsbevis kunnat
avge nöjdförklaring först vid senare tidpunkt än eljest varit möjligt och
därigenom »förlorat» strafftid. Rättelse har skett genom att han av nåd
befriats från att undergå straffet under motsvarande tid. Genom den föreslagna
regeln torde nämnda olägenheter undanröjas därigenom att strafftiden
— om den dömde avger nöjdförklaring inom betänketiden — kommer
att löpa från dagen för domens meddelande.

De skäl, som nyss anförts för en regel om rätt att åtnjuta betänketid och
möjlighet att räkna denna såsom strafftid, synes äga giltighet ej endast beträffande
den som är häktad i målet, utan även för den som är häktad i annat
mål.

I överensstämmelse med det anförda torde böra föreskrivas att om häktad

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 196i

avger nöjdförklaring inom tio dagar från den dag då doinen meddelades,
strafftiden skall räknas från den dagen. Bestämmelse härom har upptagits
i paragrafens andra stycke.

17—20 §§.

17 § motsvarar 18 § verkställighetslagen. Enligt brottsbalken skall fråga
om fakultativ villkorlig frigivning prövas av den övervakningsnämnd till
vars verksamhetsområde anstalten hör. Frågan om sådan frigivning skall
upptagas till prövning även om den intagne själv ej ansökt om frigivning.
Eftersom övervakningsnämnderna icke bör betungas med frågor rörande
strafftidsberäkning, synes det lämpligt att den centrala fångvårdsmyndigheten
ålägges att — för övrigt i överensstämmelse med fångvårdsstyrelsens nuvarande
praxis — vid meddelande av strafftidsresolution i förekommande
fall fastställa jämväl den dag då fakultativ villkorlig frigivning tidigast kan
ske. De till 17 § överflyttade bestämmelserna torde böra kompletteras med
föreskrift härom.

Till 18 § har med smärre redaktionella jämkningar överförts innehållet i
19 § verkställighetslagen.

19 § motsvarar 20 § verkställighetslagen. Föreskrifterna har jämkats till
överensstämmelse med 33 kap. 3 § brottsbalken.

När villkorligt medgiven frihet förklarats förverkad, skall straffåterstoden
enligt 26 kap. 23 § brottsbalken anses som nytt straff med avseende å frågan
om ny villkorlig frigivning. I överensstämmelse härmed bör straffåterstoden
även vid beräkning av strafftid anses som nytt straff. Föreskrift härom
har upptagits i 20 §, vilken motsvarar 22 § verkställighetslagen. Såsom
framgår av nästföljande paragraf, kan straffåterstoden sammanläggas med
annat straff.

21 §.

Paragrafen reglerar olika fall av konkurrens som kan uppkomma på verkställighetsstadiet.
Bestämmelser synes erforderliga ej endast för det fall atl
skilda fängelsestraff sammanträffar utan även för det fall att fängelse konkurrerar
med anstaltsbehandling enligt 28 kap. 3 § brottsbalken samt föi
fall av konkurrens mellan två eller flera oberoende av varandra meddelade
förordnanden om sådan behandling.

Såvitt gäller konkurrerande fängelsestraff torde böra gälla en regel motsvarande
den i 23 § verkställighetslagen upptagna om hur sammanläggning
skall ske av strafftiderna för bestämmande av slutdagen (jfr 26 kap. 8 §
första stycket brottsbalken). Regeln föreslås upptagen i paragrafens första
stycke. En förutsättning för att stadgandet skall tillämpas är, att domen å
det sammanträffande straffet är verkställbar. Den här avsedda regeln gäller
således icke om straffet skall omprövas jämlikt 34 kap. 10 § andra stycket
brottsbalken.

I överensstämmelse med vad som anfördes när brottsbalksförslaget remit -

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 1964

terades till lagrådet (se prop. 1962: 10 del C s. 403) torde för fall av konkurrens
mellan fängelse och anstaltsbehandling enligt 28 kap. 3 § böra föreskrivas,
att behandlingen skall övergå till fängelse under lika lång tid som
behandlingen längst skulle ha kunnat pågå, d. v. s. i två månader. För den
händelse behandlingen redan inletts, när domen å fängelse förekommer till
verkställighet, torde den dömde som verkställighetstid böra få tillgodoräkna
sig den tid under vilken behandlingen pågått; med sådan tid avses uppenbarligen
även tid varunder behandlingen skall anses ha pågått (jfr 16 §).
Denna tid synes även böra läggas till grund vid beräkning av tidpunkten
för villkorlig frigivning. Beslut om anstaltsbehandlingens övergång till fängelse
och om avräkning för tid under vilken behandling må ha pågått torde
höra meddelas av den centrala fångvårdsmyndigheten. Föreskrifterna i paragrafens
andra och tredje stycke har utformats i överensstämmelse med
det anförda.

För det fall att skilda förordnanden om anstaltsbehandling enligt 28 kap.
3 § sammanträffar torde böra föreskrivas att verkställighetstiden skall beräknas
efter det förordnande som först har börjat verkställas. Bestämmelse
härom har upptagits i paragrafens fjärde stycke.

22 §.

De i förevarande kapitel upptagna bestämmelserna om beräkning av tid
för fängelse torde i tillämpliga delar böra gälla även i fråga om hur tid för
anstaltsbehandling enligt 28 kap. 3 § brottsbalken samt för ungdomsfängelse
och internering skall beräknas. De båda sistnämnda påföljderna omfattar
vård i och vård utom anstalt. Principerna för beräkning av tid för
fängelse synes kunna gälla ej endast för beräkning av anstaltstiden utan
även för beräkning av tiden för vården utom anstalt.

4 KAP.

Allmänna bestämmelser om de intagnas behandling

Av skäl som tidigare anförts torde i lagförslaget icke böra upptagas de
bestämmelser i strattverkställiglietslagen som avser eller sammanhänger
med fångvårdens organisation. Detta föranleder att föreskrifterna i 26 §
tredje stycket verkställighetslagen bör utgå samt att bestämmelserna i 28 §
första stycket bör omarbetas. Härjämte bör ett flertal av verkställighetslagens
stadganden i förevarande avseende omarbetas så att de avser allenast
vad som direkt angår behandlingen av den intagne och icke frågor som i enlighet
med vad som förut anförts lämpligen bör regleras i administrativ ordning.
I övrigt torde bestämmelserna i 4 kap. verkställighetslagen böra upptagas
i förevarande lag med endast några smärre ändringar i sak.

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 196i
23—32 §§.

Det kan ifrågasättas, huruvida den i 24 § fjärde stycket straffverkställighetslagen
omnämnda redogörelsen för verkställighetens sytte och organisation
fyller något egentligt behov. 1 stället för en sådan redogörelse användes
för närvarande i fångvårdsarbetet enkla och kortfattade introduktionsskrifter
rörande livet i anstalt. En dylik skrift brukar tillställas den
dömde vid intagningen i anstalten. Erfarenheterna härav har enligt vad
fångvårdsstyrelsen uppgivit varit goda. Med hänsyn till det anförda torde
bestämmelse rörande nämnda redogörelse icke böra upptagas i förevarande
lag. Erforderliga föreskrifter för tillgodoseende av ändamålet med redogörelsen
torde i stället få meddelas i administrativ ordning. Innehållet i 24 §
verkställighetslagen i övrigt torde däremot böra överflyttas till förevarande
lag. Bestämmelserna har upptagits i 23 §.

24 och 25 § § överensstämmer med 25 § och 20 § första och andra styckena
straffverkställighetslagen.

I 26 § har upptagits föreskrifterna i 27 § verkställighetslagen. Yttrande
torde i fall som här avses, i överensstämmelse med vad för motsvarande
situation stadgas i 59 § barnavårdslagen, böra inhämtas från länsstyrelsen.

Med de ändringar som tidigare angivits torde stadgandena i 28 § verkställighetslagen
böra överföras till förevarande lag med i övrigt sakligt oförändrat
innehåll. Med allmänt sjukhus förstås numera även sinnessjukhus,
varför bestämmelserna i andra stycket bör redaktionellt jämkas. Vidare
bör föreskrifterna i fjärde stycket anpassas till det enhetliga frihetsstraffet
och möjligheterna för intagen att som verkställighetstid få tillgodoräkna
sig tid för sjukhusvistelse något vidgas. Visserligen torde den nuvarande
begränsningen till en sjättedel av verkställighetstiden böra bibehållas,
men avsteg från denna regel synes kunna tillåtas i något större utsträckning
än straffverkställighetslagen medger. Tillgodoräknande med mera än
än en sjättedel av verkställighetstiden torde — i anslutning till nuvarande
praxis — kunna tillåtas när särskilda skäl därtill föreligger. De i 27 § föreslagna
bestämmelserna har utformats i enlighet med det anförda. Av 80 §
i förslaget framgår att beslut i fråga, huruvida tid för vistelse utom anstalten
skall inräknas i verkställighetstiden, även i fortsättningen skall ankomma
på den centrala fångvårdsmyndigheten. Denna torde vidare böra
meddela bestämmelser om anlitande av läkare utom anstalt samt anvisningar
om intagens överförande till sjukhus och om anordnande av bevakning.
Föreskrifter i dessa hänseenden torde få meddelas i administrativ
ordning.

Stadgandet i 29 § verkställighetslagen att, där det lämpligen kan ske,
intagen som under längre tid sysselsatts med arbete huvudsakligen inomhus
bör helt eller delvis sysselsättas med arbete utomhus, torde numera
framstå som otidsenligt. Vid de anstalter som på senare tid uppförts bedrives
i stor utsträckning industriellt inomhusarbete. Med den ökade in 3

Bihang till riksdagens protokoll 196h. 1 samt. Xr 76

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 196t

dustrialisering som är att förvänta, torde svårigheterna att bereda utomhusarbete
komma att öka. Å andra sidan kan behovet av utomhusvistelse tillgodoses
på annat sätt än tidigare, genom idrottsövningar av olika slag på fritid,
ifrågavarande stadgande synes böra utgå. övriga stadganden i paragrafen
föreslås upptagna i 28 §.

29 § motsvarar 30 § verkställighetslagen. Det torde få ankomma på kriminalvårdsstyrelsen
att meddela närmare föreskrifter om i vilken utsträckning
intagen är skyldig att deltaga i undervisning som anordnas vid anstalten.

30 § överensstämmer med 31 § verkställighetslagen.

Till 31 § har med en redaktionell förenkling överförts innehållet i 32 §
verkställighetslagen.

32 § förevarande lag överensstämmer med 33 § verkställighetslagen.

33 §.

1 fråga om intagens rätt till brevväxling in. m. gäller för närvarande enligt
34 § verkställighetslagen, att brev eller annat skriftligt meddelande
icke får avsändas eller mottagas utan styresmannens tillstånd. Inlagen
får dock ej förvägras att till svensk myndighet avsända skrift, som ej
är anstötlig till sin avfattning, eller att eljest i den utsträckning det
lämpligen kan ske avsända eller mottaga brev som icke är anstötliga eller
med hänsyn till behandlingens syfte eller av annan särskild anledning olämpliga.
I fråga om skrift, som kan antagas vara avsedd att offentliggöras,
stadgas att fångvårdsstyrelsen eller, efter dess bemyndigande, styresmannen
vid anstalten, skall pröva huruvida skriften må avsändas. Tillstånd
därtill må vägras om skriften är anstötlig eller dess offentliggörande eljest
finnes olämpligt. Beträffande brev från intagen till fångvårdsstyrelsen gäller,
att det icke får brytas om det avlämnas i förseglat skick samt att det
skall vidarebefordras utan dröjsmål. Intagen som visat pålitlighet må av
styresmannen medgivas att avsända och mottaga brev utan att detta förut
granskats. Slutligen regleras i paragrafen frågan om intagens rätt att få
kännedom om att brev kvarhållits.

Strafflagberedningen har i sitt förslag till lag om behandling i skyddsvårdsanstalt
(4 kap. 13 §) upptagit stadgande, enligt vilket som huvudregel
skall gälla att intagen icke må förvägras att avsända eller mottaga
skrift, som ej är anstötlig till sin avfattning eller med hänsyn till behandlingens
syfte eller av annan särskild anledning olämplig. I förhållande till
vad nu gäller innebär förslaget å ena sidan en viss utvidgning av rätten
till brevväxling men å andra sidan — eftersom även brev till svensk myndighet
föreslås följa huvudregeln —- en viss inskränkning. Beredningen har
härjämte föreslagit att nuvarande föreskrifter beträffande brev från intagen
till fångvårdsstyrelsen utvidgas att omfatta även brev från styrelsen till

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år l!)6i 35

den intagne. I övrigt överensstämmer beredningens förslag med den gällande
ordningen.

Vid remissbehandlingen har anstaltsnämnden i Västerås anfört betänkligheter
mot beredningens förslag angående brev från fångvårdsstyrelsen
under framhållande, att svårigheter föreligger att avgöra huruvida ett brev
verkligen härrör från styrelsen. I anledning av att beredningen i sitt
förslag upptagit nu gällande bestämmelse om befogenhet för fångvårdsmyndigheterna
att vägra intagen att avsända skrift som kan antagas vara
avsedd att offentliggöras, har Suea hovrätt ifrågasatt huruvida en sådan bestämmelse
är förenlig med stadgandena i 1 kap. 1 och 2 §§ tryckfrihetsförordningen.

Departementschefen. I fråga om de intagnas rätt till brevväxling torde
liksom för närvarande böra gälla att intagen icke utan tillstånd må avsända
eller mottaga skriftliga meddelanden. Regler om i vilka fall tillstånd
må vägras synes —• i likhet med vad som är fallet med nu gällande bestämmelser
härom -— böra avfattas med utgångspunkt från att de intagnas
korrespondens skall öppnas och granskas av vederbörande fångvårdsmyndigheter.
En ordning motsvarande den som gäller för häktade och anhållna
(8 § lagen den 15 april 1958 om behandlingen av häktade och anhållna
m. fl., jfr 12 § KK samma dag ang. tillämpningen av lagen) — innebärande
att brev skall kvarhällas men ej får öppnas utan den intagnes medgivande
-— skulle oftast medföra en onödig omgång såväl för anstaltspersonalen
som för de intagna. Vid reglernas avfattning torde strafflagberedningens
förslag om en viss utvidgning av brevrätten böra följas. Tillstånd
att avsända eller mottaga brev bör kunna vägras endast om brevet är anstötligt
eller med hänsyn till behandlingens syfte eller av annan särskild anledning
olämpligt. Såvitt gäller skrift till svensk myndighet är jag emellertid ej
beredd att följa beredningens förslag. Någon inskränkning av den rätt som
för närvarande tillkommer intagen att till myndighet avsända skrift, som
ej är anstötlig till sin avfattning, synes icke böra komma i fråga.

Vad beträffar beredningens förslag att intagen skall kunna utan föregående
granskning jämväl mottaga brev från den centrala fångvårdsmyndigheten
må anmärkas, att förslag av samma innebörd framlades under
förarbetena till 1958 års lag om behandlingen av häktade och anhållna
m. fl. men då avböjdes med hänsyn till svårigheterna att avgöra om brevet
verkligen härrör från myndigheten i fråga (se prop. 1958: 68 s. 69). Detsamma
måste anses gälla i förevarande fall. Liksom hittills bör därför endast
brev till den centrala fångvårdsmyndigheten vara undantagna från
granskning. I överenstämmelsen med vad nu gäller bör dock även övrig
korrespondens i vissa särskilda fall, nämligen för intagen som visat pålitlighet,
kunna undantagas från granskning.

Den av Svea hovrätt berörda frågan, huruvida fångvårdsmyndigheternas

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 1961

befogenhet att i vissa fall förvägra intagen att avsända skrift som kan antagas
vara avsedd att offentliggöras låter sig förena med angivna stadganden
i tryckfrihetsförordningen, har tidigare uppmärksammats, nämligen då föreskrift
om sådan befogenhet för första gången upptogs i lagstiftningen (se
NJA II 1909 art. 2 s. 4, 6, 12). Dåvarande tryckfrihetsförordning ansågs icke
utgöra hinder för att fångvårdsmyndighet bereddes möjlighet att vägra sin
medverkan till att intagens skrift offentliggjordes. Den nya tryckfrihetsförordningen
tillförsäkrar meddelare ett ökat skydd. Den kan dock ej anses
utgöra hinder för att frågan om intagens rätt till brevväxling över huvud regleras
i förevarande lag. Det torde emellertid vara olämpligt att intagens brev
granskas med utgångspunkt från huruvida det är avsett att publiceras eller
ej. Särskilda regler torde därför icke böra uppställas för brev som avses bli
offentliggjorda.

De nu gällande reglerna rörande intagens rätt att få kännedom om att
brev kvarhållits torde böra kompletteras med föreskrifter om hur det skall
förfaras med brev som kvarhållits. Det synes rimligt att dylika brev utlämnas
till den intagne vid dennes frigivning eller överförande till vård utom
anstalt. I vissa fall torde det dock kunna vara direkt olämpligt att så sker,
exempelvis när brev innehåller uppgifter som anknyter till den intagnes
brottsliga verksamhet eller uppgifter om olämpliga kontakter. En regel om
att kvarhållen post skall utlämnas till den intagne vid frigivningen bör därför
icke göras undantagslös utan medgiva att denna ej utlämnas om särskilda
skäl föreligger därtill.

Det torde alltjämt böra ankomma på styresmannen att granska de intagnas
brevväxling och avgöra huruvida det må medgivas intagen att avsända
eller mottaga brev. Även frågan huruvida kvarhållen post skall utlämnas eller
ej vid den intagnes frigivning torde böra avgöras av styresman. Erforderliga
bestämmelser i nu angivna hänseenden torde böra meddelas i administrativ
ordning. I sådan ordning torde även få föreskrivas hur det skall förfaras
med brev eller andra skriftliga meddelanden som kvarhållits efter frigivningen.

34 §.

Paragrafen motsvarar 35 § verkställighetslagen. De nuvarande bestämmelserna
torde upptagas i förevarande lag utan annan ändring i sak än att
föreskriften om den rätt som i fråga om besök tillkommer ledamot av anstaltsnämnd
bör utgå. Det synes tveksamt huruvida motsvarande rätt att
sammanträffa med intagen bör tillkomma enskild ledamot av övervakningsnämnd.
Frågan härom torde få övervägas i samband med övriga frågor rörande
övervakningsnämnds handläggning av ärenden rörande de intagna.

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 196i
35 §.

Till paragrafen har med vissa redaktionella jämkningar överförts bestämmelserna
i 36 § straffverkställighetslagen. Vad beträffar frågan, huruvida
tiden för vistelsen utom anstalt skall inräknas i verkställighetstiden, torde
— i överensstämmelse med fångvårdsstyrelsens nuvarande praxis — böra
föreskrivas att sådan tid skall inräknas, såframt ej särskilda skäl är däremot.
Av 80 § i förslaget framgår att avgörandet av de frågor som avses i förevarande
paragraf även i fortsättningen skall ankomma pa den centrala
fångvårdsmyndigheten, med möjlighet till delegation enligt 83 §.

36 och 37 §§.

Paragraferna motsvarar 37 och 38 §§ straffverkställighetslagen, till den
föreslagna 36 § första och tredje styckena har i oförändrat skick överflyttats
de i motsvarande stycken av 37 § verkställighetslagen upptagna bestämmelserna.

Enligt nämnda paragrafer i övrigt gäller för närvarande, dels att, om
överåklagare eller rätten i anledning av åtal mot intagen finner att dennes
personliga inställelse vid domstol är påkallad, fångvårdsstyrelsen har att
föranstalta därom, dels ock att om domstol eller annan myndighet begär att
intagen skall inställas för annat ändamål än nyss sagts, fångvårdsstyrelsen
har att pröva huruvida det må ske. I sistnämnda fall äger fångvårdsstyrelsen,
om särskilda skäl föreligger därtill, förordna att den tid, varunder den
intagne vistats utom anstalt icke skall inräknas i verkställighetstiden. I övriga
fall medför inställelsen ej avbrott i verkställigheten.

Frågan om inställelse av intagen inför domstol eller annan myndighet har
för ungdomsvårdsskoleklicntelet erhållit en från verkställighetslagens reglering
avvikande lösning. 1960 års barnavårdslag ger nämligen enhetliga regler
för samtliga fall då sådan inställelse begäres. Enligt 70 § nämnda lag
gäller att om domstol eller annan myndighet begär att elev vid ungdomsvårdsskola
skall inställas inför myndigheten, skolans rektor har att föranstalta
därom. Om denne finner att inställelsen skulle vara uppenbart olämplig
ur vårdsynpunkt eller att hinder eljest möter för inställelsen, skall han
omedelbart anmäla detta hos myndigheten.

Vad beträffar den som är intagen i fångvårdsanstalt torde frågan om hans
inställande inför domstol eller annan myndighet icke kunna lösas helt i
överensstämmelse med nämnda regler i barnavårdslagen, men flera av de
synpunkter som gjort sig gällande vid utformningen av sagda regler torde
äga giltighet även i fråga om fångvårdsklientelet. Såvitt gäller domstols rätt
att påfordra att intagen inställes inför rätten, torde — såsom anfördes vid
barnavårdslagens tillkomst — knappast finnas anledning att uppställa skilda
regler för det fall att inställelsen påkallas i anledning av att den intagne
är åtalad och de fall att han av annan anledning skall höras i rättegång, ex -

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 196b

empelvis såsom målsägande eller som vittne. Det ankommer på domstolarna
att i förväg överväga behovet av parters personliga inställelse och av vittnens
inkallande. Ett beslut om deras inkallande innebär alt enligt domstolens
bedömande deras hörande erfordras för sakens prövning. Det torde
därför i samtliga förekommande fall böra ankomma på fångvårdsmyndigheterna
att föranstalta om den intagnes inställande vid rätten. Om inställelsen
skulle vara direkt olämplig ur vårdsynpunkl — vilket kan vara fallet även
när inställelsen påkallas i anledning av åtal mot den intagne — bör fångvårdsmyndigheten
givetvis, på sätt eljest gäller enligt 32 kap. 4 § rättegångsbalken
när någon är hindrad att hörsamma kallelse till förhandling, göra
anmälan härom till domstolen. På denna bör därefter ankomma att överväga
om förhandlingen bör utsättas till annan tidpunkt eller att eljest vidtaga
de åtgärder som anmälan kan föranleda.

Frågan om domstols befogenhet att påfordra intagens inställelse vid rätten
torde således böra lösas i överenstännnelse med vad som skett i barnavårdslagen.
För fångvårdsklientelet erfordras emellertid särskilda regler om
beräkning av tiden för verkställighet när den intagne av förevarande anledning
vistas utom anstalt. I detta hänseende torde anledning icke föreligga
att frångå nu gällande ordning. När den intagne inställts för annat ändamål
än för att höras som tilltalad, torde således den centrala fångvårdsmyndigheten
alltjämt böra ha möjlighet att, om särskild anledning föreligger därlill,
göra undantag från regeln att den tid den intagne i anledning av inställelsen
vistats utom anstalt skall inräknas i verkställighetstiden.

Bestämmelser i nu angivna hänseenden har upptagits i 36 § andra stycket.
Uttrycklig föreskrift synes dock ej erforderlig i fråga om fångvårdsmyndighets
skyldighet att anmäla hinder mot inställelsen.

Vid avfattningen av bestämmelserna torde även den avvikelsen böra göras
från vad som nu gäller att endast domstol och icke jämväl överåklagare tillei
kännes befogenhet att påfordra intagens inställelse. Gällande bestämmelse
om överåklagares befogenhet härvidlag torde ha tillkommit med tanke på
törhållandena under den äldre rättegångsordningen; numera är regeln den
alt det är domstolen som beslutar om inställelse.

Vad beträffar intagens inställelse inför annan myndighet än domstol torde
den nuvarande ordningen böra bibehållas. De fall som här kan ifrågakomma
är sinsemellan mycket olikartade. Vikten av att anstaltsbehandlingen
ej utan tvingande skäl avbrytes synes emellertid motivera att fångvårdsmyndigheterna
i varje särskilt fall prövar, huruvida det kan medgivas att
den intagne lämnar anstalten. Den centrala fångvårdsmyndigheten synes
också böra ha möjlighet att av särskilda skäl förordna att den tid den intagne
vistats utom anstalten i anledning av inställelsen icke skall inräknas i
verkställighetstiden. De i 37 § föreslagna bestämmelserna har utformats i
överensstämmelse med det anförda.

Den centrala fångvårdsmyndigheten torde även i fortsättningen böra ha

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 196i

möjlighet att å styresman delegera prövningen av huruvida den intagne skall
inställas. Bestämmelse härom kan enligt 83 § meddelas i administrativ väg.

38—40 §§.

Eftersom särskilda järnvägsvagnar för transport av dem som är intagna
i fångvårdsanstalt numera icke finnes i bruk, torde särskild föreskrift ej
längre erfordras om att transport å järnväg bör företagas i vanlig personvagn.
Med den jämkning som föranledes härav torde de i 39 § verkställighetslagen
upptagna bestämmelserna höra överföras till förevarande lag. Bestämmelserna
har upptagits i 38 §.

Den föreslagna 39 § motsvarar 40 § verkställighetslagen. I likhet med vad
som för närvarande är fallet, torde bestämmelser om vad som bör iakttagas
till förberedande av intagens frigivning från anstalt böra avfattas så, att de
gäller samtliga kategorier intagna, alltså även dem som efter avslutad anstaltsvistelse
icke blir föremål för lagstadgad kriminalvård i frihet. I fråga
om dem som dömts till ungdomsfängelse eller internering bör bestämmelserna
gälla med avseende å deras överförande till vård utom anstalt. Bestämmelserna
om vad som bör iakttagas i förevarande hänseende torde böra
ges en mera allmän avfattning än för närvarande är fallet. Kompletterande
föreskrifter rörande bl. a. uppgifternas fördelning mellan olika befattningshavare
torde böra meddelas i administrativ ordning.

Till 40 § har med en redaktionell jämkning överförts bestämmelserna i
41 § verkställighetslagen.

5 KAP.

Om fängelse m. m.

De i kapitlet föreslagna bestämmelserna om behandlingen av dem som
dömts till fängelse innebär icke någon mera genomgripande omarbetning av
reglerna i 5 kap. verkställighetslagen om verkställighet av straffarbete och
fängelse. Omarbetningen har i huvudsak begränsats till de regler i vilka göres
skillnad mellan straffarbete och fängelse, nämligen reglerna om de intagnas
fördelning på öppen och sluten anstalt samt om de intagnas förmåner.
Bestämmelserna om vistelse i enrum eller gemensamhet och om de intagnas
arbete har däremot bibehållits med endast smärre ändringar i sak.
De i 49 § föreslagna permissionsbestämmelserna innebär en nyhet i förhållande
till vad nu gäller. Regler har utarbetats jämväl för sådan anstaltsbehandling,
varom stadgas i 28 kap. 3 § brottsbalken.

41 §.

Enligt 44—46 §§ verkställighetslagen gäller i fråga om intagens placering
i öppen eller sluten anstalt skilda regler för den som dömts att undergå

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1964

straffarbete och den som dömts till fängelse. Den som skall undergå straffarbete
skall börja avtjäna straffet i sluten anstalt och får i princip icke överföras
till öppen anstalt förrän efter tre månader. Undantag härifrån stadgas
för den som är under 25 år. Denne bör så snart ske kan förflyttas till öppen
anstalt, såframt ej annat föranledes av hänsyn till hans yrkesutbildning eller
av andra särskilda skäl. Den som undergår fängelse däremot skall som
regel avtjäna straffet i öppen anstalt. Undantag från denna regel stadgas för
fall då det med hänsyn till den intagnes ålder, hälsotillstånd eller tidigare
vandel, förefintlig möjlighet att bereda honom arbete eller förhållandena i
övrigt är olämpligt att han vårdas i öppen anstalt. För den som skall undergå
fängelse som förvandlingsstraff för böter gäller den motsatta ordningen;
han skall undergå straffet i sluten anstalt, men må, om särskilda skäl talar
därför, överföras till öppen anstalt.

I samband med förslaget om enhetligt frihetsstraff (SOU 1953: 17) har
strafflagberedningen uttalat att de för differentieringen av fångvårdsklientelet
grundläggande bestämmelserna i 26 § straffverkställighctslagen bör ge
tillräcklig vägledning vid valet av öppen eller sluten vård för den som dömts
till det enhetliga frihetsstraffet fängelse. Placeringen skall ske på grundval
av en bedömning av det individuella fallet. Ytterligare anvisningar erfordras
enligt beredningen endast för vissa kategorier dömda, nämligen för dem
med kortare strafftid än tre månader samt för dem som är under 25 år. I
fråga om dessa bör enligt beredningen föreskrivas att de i princip skall undergå
straffet i öppen anstalt; endast om särskilda skäl talar mot den öppna
vårdformen, skall de placeras i sluten anstalt. Vad beträffar dem som
skall undergå fängelse som förvandlingsstraff för böter har beredningen ansett
att skäl icke föreligger att såsom nu stadga avvikelse från vad som skall
gälla för placeringen av intagna i gemen.

Vid remissbehandlingen riktades vissa anmärkningar mot beredningens
förslag. Kritiken har främst avsett den föreslagna bestämmelsen att den som
är under 25 år och den som dömts till fängelse på kortare tid än tre månader
skall undergå straffet i öppen anstalt om ej särskilda skäl föranleder
annat.

Departementschefen. Såsom beredningen anfört torde efter sammanslagningen
av straffarbete och fängelse till en straffart de bestämmelser rörande
differentieringen och behandlingen av de intagna, som i lagförslaget upptagits
i 25 §, böra vara normerande även när det gäller frågan, huruvida den
dömde skall vårdas i öppen eller sluten anstalt. För avgörande härav skall
alltså hänsyn tagas till den dömdes ålder, hälsotillstånd, sinnesbeskaffenhet,
karaktärsegenskaper, tidigare vandel, arbetsförmåga, anlag och utbildning.
I fråga om den som är under 25 år torde hans ungdom få anses vara en omständighet
som i och för sig talar för att han skall placeras i öppen anstalt.
En regel innebärande en presumtion för öppen vård torde emellertid med

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 196A

hänsyn bl. a. till rymningsrisken få åsidosättas så pass ofta att den i realiteten
skulle förlora sin giltighet. I stället för den av beredningen föreslagna
regeln torde därför, i nära överensstämmelse med vad som nu gäller dem
som dömts till straffarbete, lämpligen böra stadgas att om någon som ej fyllt
25 år vårdas i sluten anstalt, han skall överföras till öppen anstalt så snart
det kan ske, såframt ej annat föranledes av hänsyn till hans yrkesutbildning
eller andra särskilda skäl.

I fråga om korttidsklientelet synes den av beredningen föreslagna regeln i
huvudsak kunna godtagas. De skäl som talar för att intagna med korta
strafftider placeras på öppna anstalter torde emellertid äga giltighet även i
fråga om den relativt störa gruppen lagöverträdare med en strafftid på tre
månader. Regeln synes böra avfattas så att den gäller dem som undergår
fängelse i tre månader eller på kortare tid. Därjämte torde den böra utformas
i närmare anslutning till vad som nu stadgas beträffande fängelsefångar
och således göras något utförligare än vad beredningen föreslagit.

Såsom beredningen anfört torde särskilda regler om placeringen av dem
som skall undergå förvandlingsstraff för böter icke vara erforderliga. Vid
valet mellan öppen eller sluten vård torde i fråga om dessa samma synpunkter
böra vara vägledande som i fråga om placeringen av övriga intagna.

42—46 §§.

Till paragraferna har utan ändring i sak överförts innehållet i 47—51 §§
verkställighetslagen.

Det torde även i fortsättningen böra ankomma på styresman all förordna
om intagens hållande till arbete i enrum. Liksom hittills bör eurumsbehandling,
förutom på intagens egen begäran eller i anledning av att han skall bli
föremål för undersökning, tillgripas endast när det i det enskilda fallet föreligger
ett verkligt behov därav. Den intagnes hållande till arbete i enrum
bör ej fortgå längre än som är oundgängligen nödvändigt för vinnande av
syftet med behandlingsåtgärden i fråga. Med hänsyn till den intagnes rättssäkerhet
torde dock den nuvarande ordningen med angivande av maximitider
och skyldighet att inhämta medgivande från den centrala fångvårdsmyndigheten
böra bibehållas.

47 §.

I paragrafens första stycke har med en redaktionell jämkning upptagits
föreskrifterna i 52 § första stycket verkställighetslagen.

Jämlikt 52 § andra stycket nämnda lag gäller att fängelsefånge som arbetar
i enrum må själv skaffa sig arbete som styresmannen godkänner. I
enlighet med förslag av strafflagberedningen torde även i fortsättningen intagen
som arbetar i enrum böra ha möjlighet att utföra annat arbete än det
som tillhandahålles inom fångvården. I detta hänseende torde böra upptagas
bestämmelse av innehåll att den intagne må erhålla tillstånd att utföra ar -

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 196å

bete för egen räkning eller åt arbetsgivare utom anstalten. Bestämmelsen
har upptagits i sista punkten av paragrafens första stycke.

Enligt 52 § tredje stycket verkställighetslagen må intagen som belöning
för arbetsflit och gott uppförande medges att å arbetstid ägna sig åt studier
eller annan utbildning. I strafflagberedningens förslag har regeln givits en
mera allmän avfattning genom att belöningsmomentet borttagits, varjämte
särskild vid anstalten anordnad behandling i förevarande hänseende jämställts
med studier eller annan utbildning. Beredningens förslag torde böra
godtagas. Bestämmelserna i paragrafens andra stycke har utformats i enlighet
med det anförda.

Det torde även i fortsättningen böra ankomma på styresmannen att besluta
i de frågor som regleras i förevarande paragraf. Såvitt gäller medgivande
för intagen att utföra annat arbete än som tillhandahålles inom fångvården,
torde det dock böra ankomma på den centrala fångvårdsmyndigheten
att utfärda allmänna anvisningar för tillämpningen av bestämmelserna i
nämnda hänseende. Föreskrift härom torde få meddelas i administrativ väg.

48 §.

Enligt 53 § verkställighetslagen kan intagen under vissa omständigheter
få tillstånd att utföra arbete hos arbetsgivare utom anstalten (s. k. frigångsarbete).
Som villkor för frigångsarbete gäller således för närvarande att den
intagne skall arbeta som anställd hos annan. Emellertid torde även den som
före intagningen utövat verksamhet som egen företagare böra kunna erhålla
tillstånd att utöva sitt arbete utom anstalten när villkoren för frigång i övrigt
är uppfyllda. Kravet på att frigångsarbete skall utföras hos arbetsgivare torde
därför icke böra bibehållas. I övrigt torde bestämmelserna i 53 § verkställighetslagen
böra överflyttas till förevarande lag utan ändring i sak.

49 §.

De i paragrafen upptagna bestämmelserna saknar motsvarighet i verkställighetslagen.

Eftervårdsutredningen har i sitt betänkande Kriminalvård i frihet (SOU
1961: 16) förordat en viss utvidgning av gällande permissionsregler. Utredningen
har härutinnan anfört att fakultativ villkorlig frigivning ganska ofta
förskjuts eller helt hindras av svårigheten att lösa den intagnes bostadsfråga
och av problemet att skaffa honom lämpligt arbete. Intagen som uppnått
eller närmar sig tidpunkten för erhållande av fakultativ villkorlig frigivning
borde, för att bli i tillfälle att ordna sina bostads- och arbetsförhållanden,
kunna medges permission under längre tid än som nu är möjligt. Enligt utredningens
mening bör permission i nu avsedda fall kunna beviljas upp till
en månad med möjlighet till förlängning med en månad i sänder. Frågor
om permission av detta slag bör enligt utredningen prövas och avgöras av
vederbörande övervakningsnämnd.

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 196A

Utredningens förslag har under remissbehandlingen mött viss kritik. Enligt
riksåklagarämbetet torde redan nu gällande permissionsbestämmelser
medge att intagen erhåller permission för att söka arbete. En utvidgning av
permissionsinstitutet i enlighet med förslaget skulle enligt ämbetets mening
kunna medföra att intagen får lämna anstalten kanske avsevärd tid innan
tidpunkten för villkorlig frigivning är inne och därigenom leda till en allmän
förkortning av straffet utöver den som den villkorliga frigivningen utgör.
Även Göteborgs rådhusrätt och Föreningen Sveriges stadsdomare har ansett
att det av utredningen avsedda syftet kan uppnås inom ramen för nuvarande
lagstiftning.

Mot utredningens förslag har vidare av Svea hovrätt och hovrätten för
övre Norrland riktats den anmärkningen, att det måste anses otillfredsställande
att intagen som saknar arbete och bostad skulle kunna få lämna anstalten
tidigare än den som har sina förhållanden efter frigivningen ordnade.
I detta hänseende har fångvårdsstyrelsen, som i princip tillstyrkt utredningens
förslag, anfört att nämnda olägenhet torde kunna förebyggas genom att
den intagne finge permitteras först när tiden för fakultativ villkorlig frigivning
är inne.

Förslaget har kritiserats även i vad det avser maximitid för permission i
nu avsedda fall. Rådhusrätten i Malmö har i likhet med Föreningen Sveriges
häradshövdingar ansett att tiden bör vara avsevärt kortare än vad utredningen
föreslagit.

Departementschefen. Vid prövning av fråga om fakultativ villkorlig frigivning
skall beaktas bl. a. de förhållanden i vilka den intagne skulle komma
att försättas efter frigivningen. Det torde icke så sällan förekomma att
intagen — trots att han förhållit sig väl under anstaltstiden — icke kan erhålla
fakultativ villkorlig frigivning, emedan han saknar ordnade bostadsoch
arbetsförhållanden.

Gällande permissionsbestämmelser —- i lagförslaget överförda till 35 § —
torde medge att intagen under kortare tid erhåller permission även för att
söka arbete. Det torde dock ofta vara svårt för den intagne att under en korttidspermission
ordna sina förhållanden i frihet. Erfarenheten visar att intagen,
även om han lyckas skaffa arbete, ofta går miste om detta av den anledningen
att han ej omedelbart kan tillträda anställningen. Behovet av en
smidigare övergång från anstaltsvård till vård i frihet för intagna av nu
ifrågavarande kategori torde därför ej kunna tillgodoses inom ramen för bestämmelserna
om korttidspermission. Ej heller tillgodoses detta behov genom
reglerna om s. k. frigångsarbete, vilka ju förutsätter att arbetsfrågan redan
är ordnad, eller genom en - — i och för sig tänkbar — utvidgning av
nämnda regler. I stället torde en ordning, i någon mån liknande den som i
praxis utbildats för ungdomsfängelseklientelet — s. k. principutskrivningsbeslut
med därpå följande långtidspermission - erbjuda en lämplig lösning

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 196''r

av nu ifrågavarande spörsmål. Utredningens förslag om en utvidgning av
permissionsinstilutet torde därför i princip höra följas.

Den kritik som riktats mot förslaget kan emellertid ej lämnas obeaktad.
En regel som skulle öppna möjlighet för den som icke har sina levnadsförhållanden
ordnade att lämna anstalten tidigare än andra intagna synes otillfredsställande.
Permission för ordnande av förhållandena efter frigivningen
torde därför icke böra kunna komma i fråga förrän tidpunkten för fakultativ
villkorlig frigivning är inne; permission av detta slag blir då ej heller
möjlig för den som undergår straff på högst fyra månader. Tiden för permissionen
synes lämpligen böra maximeras till fjorton dagar. Även med en
sådan utformning torde de föreslagna permissionsreglerna bereda den intagne
erforderliga möjligheter att själv medverka vid lösandet av sina arbetsoch
bostadsproblem och därmed kunna främja en ökad användning av den
fakultativa villkorliga frigivningen.

Tiden för vistelsen utom anstalt torde regelmässigt böra inräknas i verkställighetstiden.
Liksom vid permission enligt 35 § torde dock den intagnes
misskötsamhet eller annat särskilt förhållande böra kunna föranleda att permissionstiden
icke inräknas.

Vad beträffar rätten att bevilja permission, torde denna i enlighet med
utredningens förslag böra tillkomma det organ som beslutar om övergång
från anstaltsvård till vård i frihet, således den övervakningsnämnd, till vars
verksamhetsområde anstalten hör. I vissa fall torde det kunna vara av betydelse
att beslut kan fattas utan omgång — exempelvis när ett för den intagne
lämpligt arbetstillfälle yppar sig — och övervakningsnämnden bör därför
kunna delegera beslutanderätten å styresmannen. Föreskrift om den beslutanderätt
som tillkommer övervakningsnämnd torde böra meddelas i samband
med övriga bestämmelser rörande de beslutande organen och har upptagits
i 78 § i lagförslaget. Att den intagne har rätt att hos kriminalvårdsnämnden
påkalla prövning av övervakningsnämnds beslut framgår av 81 §
i förslaget. Övervakningsnämndens rätt att bemyndiga styresman att bevilja
permission kan enligt 83 § föreskrivas i administrativ ordning. Såvitt
gäller avgörandet av huruvida permissionstiden bör inräknas i verkställighetstiden,
torde detta — i överensstämmelse med vad som föreslagits skola
gälla i fall som avses i 27 och 35—37 §§ i förslaget — böra ankomma på
den centrala fångvårdsmyndigheten.

50 §.

Enhetsstraffets införande fordrar en omarbetning av de relativt detaljerade
föreskrifterna i 54 § verkställighetslagen om vissa förmåner, d. v. s.
rätten att inköpa varor som tillhandahålles vid anstalten, rätt att skaffa
eller mottaga bekvämlighet, rätt att använda egna kläder eller att åtnjuta
annan särskild förmån. I enlighet med strafflagberedningens förslag torde
de förmåner som för närvarande tillkommer den som undergår fängelse böra

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1964

i sak bibehållas men reglerna härom höra ges en mera generell avfattning.
Det torde böra ankomma på den centrala fångvårdsmyndigheten att utfärda
allmänna anvisningar för tillämpningen av bestämmelserna. Beslutanderätten
i det enskilda fallet synes lämpligen böra tillkomma styresmannen. Föreskrifter
i nämnda hänseenden torde få meddelas i administrativ ordning.

51 §.

I paragrafen regleras den behandling, varom stadgas i 28 kap. 3 § brottsbalken.

I överensstämmelse med vad som anfördes vid remiss av brottsbalksförslaget
till lagrådet den 26 augusti 1960 (prop. 1962: 10 del C s. 300) torde
bestämmelserna om verkställighet av fängelse i princip böra vara tillämpliga
på ifrågavarande behandling. De i 4 kap. i detta lagförslag upptagna allmänna
bestämmelserna om de intagnas behandling bör således gälla även
i fråga om det klientel som nu avses. Vidare synes de i förevarande kapitel
föreslagna stadgandena böra tillämpas; avfattningen av 49 § ger dock vid
handen att paragrafen ej blir tillämplig.

I några hänseenden torde erfordras särskilda bestämmelser. Eftersom
brottsbalken i fråga om behandlingstiden stadgar endast en minsta och en
längsta tid — en, respektive två månader — men i övrigt förutsätter att den
skall bestämmas under behandlingens gång, torde föreskrifter i sistnämnda
hänseende böra ges i förevarande sammanhang. Därutinnan torde böra stadgas
att, efter minsta tidens utgång, behandlingen skall upphöra, så snart
fortsatt omhändertagande i anstalt ej kan anses erforderligt. För avgörande
av huruvida så är fallet, torde betydelse i främsta rummet höra tillmätas
behandlingens syfte att utgöra en förberedelse till den mera långvariga vården
i frihet. När denna vård blivit planlagd på ett tillfredsställande sätt,
torde den intagne efter utgången av minsta tiden i allmänhet böra kunna
lämna anstalten.

Beslutanderätten i fråga om upphörande av anstaltsbehandlingen synes
böra tillkomma den övervakningsnämnd till vars verksamhetsområde anstalten
hör. Föreskrift härom har upptagits i 78 § i lagförslaget. I de fall då
denna nämnd icke handhar övervakningen enligt domen å skyddstillsyn
utan övervakningen ankommer på nämnden å den ort där den dömde eljest
vistas — torde nämnderna, om så erfordras, böra samråda i frågor om planläggningen
av vården i frihet. Den nämnd, till vars verksamhetsområde anstalten
hör, bör givetvis i sådana frågor kunna anlita skyddskonsulenten
inom den andra övervakningsnämndens verksamhetsområde.

För att frågan om behandlingens upphörande skall upptagas till prövning
bör ej krävas att den intagne själv tar initiativ därtill. Det bör i stället
ingå som ett normalt led i behandlingen att pröva om och när förutsättningar
finns för att behandling, som pågått under en månad, skall upphöra,
övervakningsnämnden bör självmant kunna upplaga frågan härom till

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 196i

prövning, varjämte det torde böra åligga styresmannen att se till att frågan
underställes nämndens prövning så snart fortsatt omhändertagande ej
längre kan anses påkallat. Styresmannens åligganden i detta hänseende torde
böra föreskrivas i administrativ väg.

Den omständigheten, att övervakningsnämnden självmant prövar frågan
om anstaltsbehandlingens upphörande, bör icke hindra att den intagne själv
kan ansöka därom. Att denne har rätt att hos kriminalvårdsnämnden påkalla
prövning av övervakningsnämndens beslut framgår av 81 § i förslaget.

Nu avsedda klientel torde böra hållas avskilt från andra klientelgrupper.
För detta ändamål är fyra särskilda anstalter för närvarande under uppförande.
Samtliga dessa avses skola bli öppna anstalter. I de fall då sluten
vårdform är påkallad, torde differentieringen således icke kunna helt genomföras.
Som regel torde dock böra föreskrivas att de som undergår ifrågavarande
behandling bör vårdas avskilda från övriga intagna. Föreskrift
härom har upptagits i paragrafens andra stycke.

6 KAP.

Om ungdomsfängelse

Till detta kapitel har överflyttats innehållet i 6 kap. verkställighetslagen
(55—60 §§). Ändringar av saklig innebörd har vidtagits endast i ett par hänseenden,
nämligen i föreskrifterna om öppen vård samt i bestämmelserna
om s. k. frigångsarbete.

Regeln i 55 § verkställighetslagen om att anstaltsbehandlingen av den som
dömts till ungdomsfängelse skall försiggå i ungdomsanstalt, har upptagits i
29 kap. 3 § brottsbalken. Regeln har dock modifierats såtillvida att den medger
att behandlingen, om särskilda skäl är därtill, försiggår i annan fångvårdsanstalt.
Den som placeras i annan anstalt än ungdomsanstalt skall likväl
vara underkastad de föreskrifter, som eljest gäller för dem som dömts
till ungdomsfängelse (se prop. 1962: 10 del C s. 316). Bestämmelserna i förevarande
kapitel bör med hänsyn härtill avfattas så att de avser dem som
dömts till ungdomsfängelse.

52 §.

Eftersom ungdomsfängelseklientelet bör vårdas avskilt från andra klientelgrupper,
torde regeln i 29 kap. 3 § brottsbalken böra kompletteras med
föreskrift att i ungdomsanstalt må vårdas endast den som dömts till ungdomsfängelse.
En sådan regel bör dock ej göras undantagslös. Erfarenheten
visar nämligen att det ej är förenat med några olägenheter utan tvärtom
ibland fördelaktigt att en eller flera intagna av det ordinära fångvårdsklientelet
placeras å ungdomsanstalt för fullgörande av vissa uppgifter. Det bör
därför finnas möjlighet att för visst fall medgiva undantag från regeln.

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 196k
53 §.

Enligt 57 § törsta stycket verkställighetslagen gäller att intagen skall
vårdas i öppen anstalt, såframt det ej med hänsyn till hans sinnesbeskaffenhet
eller av annan särskild anledning måste anses olämpligt. Behandlingen
av ungdomsfängelseklientelet bör såvitt möjligt försiggå i öppen anstalt.
Denna huvudregel kan dock icke ges en sådan generell utiormning
att, i valet mellan öppen eller sluten vård, hänsynen till de omständigheter,
som skall vara avgörande för fördelningen och behandlingen av intagna
i gemen, icke kan göra sig gällande. Det är nämligen att uppmärksamma,
att enligt brottsbalken ungdomsfängelse skall få en vidgad tillämpning.
Till ungdomsfängelse kommer att dömas åtskilliga ungdomar vilka enligt
nuvarande lagstiftning skulle erhålla tidsbestämt frihetsstraff. Det torde
därför även i fråga om ungdomsfängelseklientelet som huvudregel böra
stadgas att de dömdas fördelning mellan öppen och sluten anstaltsvård
skall ske med iakttagande av de i 25 § angivna grunderna. I nära överensstämmelse
med vad som föreslagits skola gälla i tråga om yngre intagna
som dömts till fängelse, torde härjämte böra föreskrivas att den, som
intagits i sluten anstalt, så snart ske kan skall överföras till öppen anstalt,
såframt det ej med hänsyn till hans sinnesbeskaffenhet eller av annan säiskild
anledning må anses olämpligt.

Bestämmelserna i paragrafens andra stycke motsvarar stadgandet i 57 §
andra stycket verkställighetslagen.

54 §.

I paragrafens första stycke har upptagits bestämmelserna i 58 § törsta
stycket verkställighetslagen, vilka dock i enlighet med förslag av strafflagberedningen
givits en mera generell avfattning. Till paragrafens andra stycke
har överförts föreskrifterna i 58 § tredje stycket verkställighetslagen.

I överensstämmelse med de regler om frigångsarbete, som föreslagits för
dem som dömts till fängelse, torde ej heller för dem som dömts till ungdomsfängelse
som förutsättning för sådant arbete böra stadgas, att den dömde utför
arbete hos arbetsgivare utom anstalten. För ungdomsklientelets del torde
kravet på att den dömde skall arbeta såsom anställd böra slopas, i törsta
hand för tillvaratagande av eventuella möjligheter att bereda honom am
nan undervisning eller utbildning än den som bestås vid anstalten. En ordning
_ innebärande att den dömde vistas å anstalten men deltager i un dervisning

som meddelas vid exempelvis en närbelägen verkstadsskola eller
annan läroanstalt — torde visserligen kunna genomföras endast i relativt
begränsad omfattning, men synes ändock vara av värde i sådana tall, då
den dömde ej kan medgivas s. k. långtidspermission. Det torde liksom hittills
böra ankomma på den centrala fångvårdsmyndigheten att i samråd
med ungdomsfängelsenämnden utfärda allmänna anvisningar för tillämp -

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 1964

ningen av bestämmelserna om frigångsarbete. Vem beslutanderätten i det
enskilda fallet skall tillkomma torde få avgöras i administrativ ordning.

55 §.

Till paragrafens första stycke har med en redaktionell jämkning överflyttats
bestämmelserna i 59 § verkställighetslagen om permission. Bestämmelserna
torde böra kompletteras med stadgande av innehåll att permissionstiden
skall inräknas i anstaltstiden, såframt ej särskilda skäl är däremot.
Föreskrift härom har upptagits i paragrafens andra stycke. Permissionstid,
som ej inräknas i anstaltstiden, bör givetvis ej heller räknas in i
tiden för vård utom anstalt utan medföra att verkställighetstiden i motsvarande
mån förlänges. Uttrycklig föreskrift härom torde ej vara erforderlig.

Beslutanderätten beträffande nu ifrågavarande permissioner — s. k. långtidspermissioner
— bör tillkomma det organ som beslutar om övergång till
vård utom anstalt, d. v. s. ungdomsfängelsenämnden. Bestämmelse härom
har upptagits i 79 § i förslaget. I samband med beslut om övergång till sådan
vård äger nämnden enligt 29 kap. 5 § brottsbalken uppdraga åt vederbörande
övervakningsnämnd att närmare bestämma dag för övergången.
För sådana fall synes det lämpligt att även rätten att bevilja permission
må kunna delegeras å övervakningsnämnden. Föreskrift härom har upptagits
i 82 § lagförslaget. Att den dömde har möjlighet att hos ungdomsfängelsenämnden
påkalla prövning av övervakningsnämndens beslut framgår
av 82 § andra stycket. I övriga fall däremot torde delegation ej böra
ske.

När övervakningsnämnd erhållit uppdrag att bevilja permission, bör den,
av skäl som tidigare anförts vid den föreslagna 49 §, ha möjlighet att bemyndiga
styresman att besluta om permission. Föreskrift härom kan enligt
83 § meddelas i administrativ ordning.

56 §.

I paragrafen har utan ändring i sak upptagits innehållet i 60 § verkställighetslagen.
Det torde även i fortsättningen böra ankomma på den centrala
fångvårdsmyndigheten att meddela bestämmelser i de frågor som här avses.

7 KAP.

Om internering

Liksom i fråga om ungdomsfängelse har i brottsbalken upptagits föreskrift
om i vilket slag av anstalt den ådömda påföljden skall verkställas.
Anstaltsvärden av den som dömts till internering skall enligt 30 kap. 4 §
brottsbalken försiggå i interneringsanstalt eller, om särskilda skäl är där -

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 196b

till, i annan fångvårdsanstalt. Bestämmelserna i förevarande kapitel har
därför avfattats så att de avser den som dömts till internering.

De för anstaltsvårdens utformning föreslagna reglerna motsvarar i stort
sett föreskrifterna i 7 kap. (61—66 §§) verkställighetslagen om förvaring
och internering. Vissa ändringar har dock vidtagits i vad som nu gäller beträffande
behandling i säkerhetsanstalt. Stadgandet i 62 § andra punkten
verkställighetslagen om intagning i särskild sluten avdelning torde icke
fylla något praktiskt ändamål utöver det som tillgodoses genom föreskrifterna
i 64 § nämnda lag om den intagnes hållande i avskildhet och har därför
icke upptagits i lagförslaget. Reglerna om frigångsarbete har omarbetats
i vissa hänseenden. De i 61 § föreslagna bestämmelserna om permission innebär
en nyhet i förhållande till vad nu gäller.

57 §.

Eftersom interneringsklientelet i princip torde böra vårdas avskilt från
övriga intagna, bör föreskrivas att icke några andra än dem som dömts till
internering må vårdas i interneringsanstalt. Såsom föreslagits tör motsvarande
fall i fråga om ungdomsanstalterna bör undantag från denna regel
kunna medgivas.

58 §.

I paragrafen regleras de dömdas placering i öppen eller sluten anstalt. I
detta hänseende torde den i 62 § första punkten verkställighetslagen upptagna
föreskriften om att den dömde skall intagas i sluten anstalt böra gälla.
Även i fråga om förutsättningarna för den intagnes överförande till öppen
anstalt torde bestämmelserna i verkställighetslagen böra bibehållas. Således
bör, i överensstämmelse med stadgandet i 64 § andra stycket verkställighetslagen,
endast den som visat pålitlighet kunna komma i fråga för öppen
värd. Härjämte torde som förutsättning för placering i öppen anstalt böra
gälla att den öppna vården icke medför några olägenheter i form av menlig
inverkan å andra intagna el. dyl.

59 §.

I fråga om förutsättningarna för behandling i enrum gäller enligt 64 §
första stycket verkställighetslagen, att den intagne skall hållas avskild från
andra intagna till dess närmare kännedom vunnits om hans sinnesart och
beteende samt att han därefter under dagen må hållas avskild endast i den
utsträckning som påkallas av hänsyn till hans behandling eller till fara för
menlig inverkan de intagna emellan eller till ordningen och säkerheten inom
anstalten. Det nuvarande stadgandet om isolering av den intagne under
erforderlig observationstid torde böra bibehållas. I övrigt torde i fråga om
de intagnas vistelse i enrum eller gemensamhet anledning saknas att för
interneringsklientelet uppställa andra regler än dem som bör gälla för

4 Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 saml. Nr 76

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 1964

fängelseklientelet, dock att internerad ej synes böra uttryckligen tillerkännas
rätt att på egen begäran hållas avskild. Liksom för närvarande torde
frågan huruvida sådan begäran bör bifallas eller ej få bero på vad hänsynen
till hans behandling fordrar. På grund av det anförda torde böra upptagas
föreskrift av innehåll att den dömde må hållas avskild från andra intagna
till dess närmare kännedom vunnits om hans sinnesart och beteende samt
att därefter de i 43—45 §§ och 46 § första stycket föreslagna bestämmelserna
skall äga motsvarande tillämpning. Stadgande härom har upptagits
i 59 § i lagförslaget.

60 §.

Föreskrifterna i 60 § första stycket motsvarar bestämmelserna i 65 §
första stycket verkställighetslagen rörande de intagnas arbete. I fråga om
arbetets beskaffenhet torde i enlighet med förslag av strafflagberedningen
böra föreskrivas att arbetet bör vara ägnat att stärka den dömdes förmåga
och vilja att försörja sig och bibringa honom utbildning i lämpligt yrke.
I fråga om annat arbete än som tillhandahålles inom fångvården torde bestämmelserna
böra utformas i överensstämmelse med de i 47 § föreslagna.
Såsom tidigare anförts i fråga om den som undergår fängelse torde det även
beträffande interneringsklientelet få ankomma på den centrala fångvårdsmyndigheten
att utfärda närmare anvisningar om vad som bör gälla i
fråga om dylikt arbete.

I 60 § tredje stycket föreslås bestämmelser om s. k. frigångsarbete. Enligt
65 § andra stycket verkställighetslagen gäller att, såframt fara för missbruk
får anses utesluten, fångvårdsstyrelsen efter samråd med interneringsnäinnden
må, till förberedande av utskrivningen, medge att intagen utför arbete
hos arbetsgivare utom anstalten. I enlighet med förslag av strafflagberedningen
torde möjligheterna till frigångsarbete kunna något vidgas. Såsom
angivits för dem som dömts till fängelse (48 §) torde även beträffande interneringsklientelet
som allmän förutsättning för sådant arbete böra gälla att
fara för missbruk ej kan anses föreligga. Härjämte torde, av skäl som tidigare
anförts beträffande dem som undergår fängelse, i fortsättningen ej heller
böra krävas att den dömde skall arbeta som anställd hos annan. På grund
av det anförda torde böra föreskrivas att till förberedande av övergången
till vård utom anstalt den dömde, såframt fara för missbruk ej kan anses
föreligga, må erhålla tillstånd att utom anstalten utföra annat arbete än som
bestås inom kriminalvården.

I stället för den nuvarande ordningen att fångvårdsstyrelsen efter samråd
med interneringsnämnden beslutar i frigångsärenden — vilken torde innebära
en onödig omgång —- bör lämpligen genomföras en ordning motsvarande
den som gäller i fråga om ungdomsfängelseklientelet. På den centrala
fångvårdsmyndigheten torde det således i fortsättningen böra ankomma endast
att i samråd med interneringsnämnden utfärda allmänna anvisningar

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 196b 51

för tillämpningen av nu ifrågavarande bestämmelser. Bestämmelser härom
kan enligt 84 § meddelas i administrativ väg. I sådan ordning kan enligt
83 § även beslutas i vilken utsträckning befattningshavare inom kriminalvården
skall få besluta i det enskilda fallet.

61 §.

Även den som dömts till internering torde, såsom strafflagberedningen
föreslagit, böra ha möjlighet att erhålla permission under andra omständigheter
och för längre tid än de i 35 § föreslagna bestämmelserna medger.
Regler i detta hänseende torde böra avfattas i överensstämmelse med
dem som i 55 § föreslagits skola gälla för ungdomsfängelseklientelet, dock
med den avvikelsen att den som dömts till internering icke bör kunna erhålla
sådan permission före minsta tidens utgång. De i paragrafen upptagna
bestämmelserna har utformats i enlighet härmed.

Även i fråga om rätten att besluta om nu ifrågavarande permissioner
torde den beträffande ungdomsfängelseklientelet föreslagna ordningen böra
äga motsvarande tillämpning.

62 §.

Paragrafen motsvarar 66 § verkställighetslagen. Den nuvarande rätten
för den dömde att skaffa sig underhåll torde emellertid icke böra upptagas i
oförändrat skick. Någon ovillkorlig sådan rätt torde icke böra fastställas.
Det bör ankomma på den centrala fångvårdsmyndigheten att utfärda anvisningar
härom. Med hänsyn till att den centrala fångvårdsmyndigheten
har att meddela bestämmelser i de frågor som här avses, torde uttrycklig
föreskrift om att den dömde ej äger mottaga gåva, varigenom givaren oskäligt
betungas, ej vara erforderlig.

8 KAP.

Om arbetspremier m. m.

Införandet av enhetligt frihetsstraff påkallar ändring i verkställighetslagens
regler om de intagnas rätt att förfoga över arbetspremier och andra
arbetsinkomster. I övrigt har företagits endast smärre sakliga ändringar i
de bestämmelser som nu gäller i hithörande frågor.

63 §.

Paragrafen motsvarar 68 § verkställighetslagen. Regeln om att intagen
skall erhålla arbetspremie för arbete som han icke själv skaffat sig torde i
redaktionellt hänseende böra jämkas till överensstämmelse med de i 47
och 60 §§ föreslagna bestämmelserna om att intagen må utföra arbete för
egen räkning eller åt arbetsgivare utom anstalten. Vad beträffar grunderna

5^ Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 1964

för beräkning av arbetspremie torde -— i överensstämmelse med vad som
för närvarande gäller som beräkningsgrund på det praktiska arbetslivets
område — böra föreskrivas att premie skall utgå — förutom efter ackord —
med visst belopp för arbetstimme. Med hänsyn till de i nyssnämnda paragrafer
föreslagna bestämmelserna om att intagen med inskränkning av arbetstiden
ma undergå särskild vid anstalten anordnad behandling, torde vidare
böra stadgas att premie skall utgå även under den tid den intagne undergår
sådan behandling. Den i paragrafens andra stycke upptagna bestämmelsen
torde ge utrymme för att intagen erhåller viss ersättning även för
tid då arbete tillfälligt ej kunnat beredas honom.

Det torde även i fortsättningen höra ankomma på den centrala fångvårdsmyndigheten
att meddela närmare bestämmelser om arbetspremier. Föreskrift
härom kan meddelas med stöd av förslagets 84 §.

64—66 §§.

I fråga om intagens rätt att disponera över arbetspremier och annan arbetsinkomst
gäller för närvarande skilda regler för den som avtjänar fängelse,
å ena, och övriga intagna å andra sidan. Enligt 69 § verkställighetslagen
äger den som undergår fängelse att fritt förfoga över intjänta medel,
under det att övriga intagnas arbetspremier och andra arbetsinkomster skall
fördelas i två delar, disponibla medel och besparade medel. Jämlikt 70 och
71 §§ nämnda lag får såväl disponibla som besparade medel användas endast
för vissa i lagen angivna ändamål. För den som undergår ungdomsfängelse,
förvaring eller internering äger fångvårdsstyrelsen dock medgiva
att besparade medel användes även för annat ändamål än vad eljest särskilt
angivits.

Vid den i anledning av förslaget om enhetligt frihetsstraff företagna
översynen av nu ifrågavarande bestämmelser fann strafflagberedningen,
att det skulle vara mindre lämpligt att utsträcka befogenheten att fritt disponera
över intjänta medel till alla kategorier intagna. Enligt beredningens
mening bör tvärtom angelägenheten av att de intagna tvingas att spara
leda till att den för andra intagna än dem som undergår fängelse gällande
bestämmelsen göres till huvudregel. Enligt beredningen bör dock denna
regel icke gälla intagen med kortare strafftid än tre månader, utan denne
bör få fritt förfoga över arbetspremier eller annan arbetsinkomst. Härigenom
skulle vinnas bl. a. att ett mycket stort antal av sådana personer som
enligt gällande lag dömes till fängelse i fortsättningen får behålla den förmån
som nu tillkommer dem. — I fråga om intagna med längre strafftid
än den nyss nämnda har beredningen tillika föreslagit, att huvudregeln
kompletteras med föreskrift motsvarande den som nu gäller för ungdomsfängelse-
och förvaringsklientelet, d. v. s. att fångvårdsstyrelsen i särskilda
fall äger medge att besparade medel användes även för annat ändamål
än eljest är stadgat. Icke alla intagna torde nämligen —- påpekar

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 196A

beredningen — vara i behov av den uppfostrande behandling som tvång till
sparande innebär och fall kan tänkas förekomma då behov av sparade
medel att användas efter frigivningen uppenbarligen icke föreligger. I sådana
och andra särskilda fall borde enligt beredningens mening möjlighet
föreligga att använda besparade medel till annat än i lagen angivet ändamål.

Beredningens förslag har lämnats utan erinran under remissbehandlingen.

Departementschefen. Vad beredningen föreslagit synes väl avvägt och
torde i princip böra följas. Korttidsklientelet -— för vilket bör gälla fri
dispositionsrätt över intjänta medel — torde dock till överensstämmelse
med vad som anförts vid 41 § böra omfatta jämväl intagna med en strafftid
av tre månader. Bestämmelserna i 64 § har utformats i enlighet härmed.

Vad beträffar användningen av besparade medel torde den av beredningen
föreslagna regeln böra avfattas så att, om särskilda skäl är därtill,
medlen må användas även för annat ändamål än eljest angivits. I övrigt torde
bestämmelserna i 71 § verkställighetslagen böra upptagas i sak oförändrade,
dock att i fortsättningen möjlighet att översända ifrågavarande medel
till skyddsförening icke torde böra föreskrivas. Härjämte torde bestämmelserna
böra redaktionellt jämkas så att i stället för utskrivning från
anstalt anges den intagnes överförande till vård utom anstalt. Bestämmelserna
har upptagits i 66 § i lagförslaget.

Stadgandet i 70 § verkställighetslagen har överförts till 65 § i lagförslaget
med den redaktionella ändring som föranledes av de i 50, 56 och
62 §§ föreslagna bestämmelserna om de intagnas särskilda förmåner.

67—69 §§.

Paragraferna motsvarar 72—74 §§ verkställighetslagen.

9 KAP.

Om disciplinära åtgärder m. m.

1 sitt förslag till lag om behandling i skyddsvårdsanstalt upptog strafflagberedningen
verkställighetslagens regler om disciplinära åtgärder med
ett i sak oförändrat innehåll. Delade meningar rådde dock inom beredningen.
En ledamot och två av experterna anförde i särskilt yttrande, att
ifrågavarande regler måste anses utgöra ett hinder för en vårdpräglad anstaltsbehandling
och borde utgå ur lagstiftningen i synnerhet som en råd
andra stadganden i lagförslaget måste anses ge tillräckliga resurser att i
erforderlig omfattning isolera intagen och inskränka hans förmåner. I

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1961

yttrandet anfördes vidare bl. a. att strafftidsförlängning jämlikt 76 § verkställighetslagen
ofta tillämpades i anledning av disciplinförseelse som redan
föranlett inneslutning i enrum — vanligtvis under tre veckor eller en
månad — samt påpekades att lämpligheten av att administrativ myndighet
meddelar beslut om strafftidsförlängning blivit ifrågasatt.

Vid remissbehandlingen liar fångvårdsstgrclscn, nnstaltsnämnderna vid
Härianda och i Västerås samt fångvårdsdirektören i norra anstaltsgruppen
anfört, att möjligheten till disciplinär bestraffning icke kan undvaras.
Barnpsykiatriska föreningen däremot har instämt i den av strafflagbered
ningens minoritet uttalade meningen.

Departementschefen. Verkställighetslagens regler om disciplinstraff innebär
en begränsning av tidigare bestämmelser i ämnet. Vid lagens tillkomst
ansåg man sig kunna förvänta att behovet av disciplinstraff skulle minska
på grund av bl. a. en förbättrad differentiering av klientelet och övergången
till mera öppna vårdformer. Förväntningarna torde emellertid ej ha infriats
ända därhän att man skulle kunna undvara möjligheten att genom
disciplinära åtgärder inskrida mot intagna som bryter mot ordningen inom
anstalten eller på annat sätt söker sabotera anstaltsbehandlingen —
genom exempelvis rymning, permissionsmissbruk eller insmuggling av sprit
och narkotika. Även om de i lagförslaget upptagna bestämmelserna om
enrumsbehandling och om de intagnas förmåner ger utrymme för isolering
och förlust av beviljade förmåner i fall av indisciplinärt beteende, torde
— icke minst med hänsyn till de intagnas rättssäkerhet —- i lagen uttryckligen
böra anges de åtgärder som må vidtagas i anledning av sådant
beteende.

Den kritik som riktats mot verkställighetslagens bestämmelser om disciplinära
åtgärder synes i första hand avse bestämmelsernas tillämpning,
främst tillämpningen av det i 76 § givna bemyndigandet för fångvårdsstyrelsen
att förlänga verkställighetstiden med viss tid. Misskötsamhet av den
intagne har ofta bestraffats ej endast med förlust av förmåner och isolering
utan dessutom — mer eller mindre rutinmässigt — med strafftidsförlängning.
Misskötsamheten kan även föranleda att tidpunkten för fakultativ
villkorlig frigivning förskjutes. Emellertid har sedan början av år
1961 fångvårdsstyrelsens praxis i fråga om strafftidsförlängningar ändrats.
Ärenden om sådan förlängning torde numera förekomma tämligen sparsamt
och i regel endast vid upprepad allvarlig disciplinförseelse under
pågående anstaltsvistelse. Den nuvarande tillämpningen av ifrågavarande
stadgande synes icke ha medfört några olägenheter för anstaltsdisciplinen
och eftersom fall av dubbelbestraffning därigenom nedbringats högst väsentligt,
torde den icke ge anledning till några anmärkningar. Stadgandet
om strafftidsförlängning torde därför böra bibehållas i huvudsak oförändrat.
Beslutanderätten bör dock i fortsättningen tillkomma kriminal -

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år i 96 i

vårdsnämnden. Även i övrigt torde innehållet i 9 kap. verkställighetslagen
böra bibehållas med endast smärre ändringar i sak.

70 §.

Paragrafen motsvarar 75 § verkställighetslagen.

Vad beträffar inneslutning i enrum såsom disciplinär åtgärd torde, för
undanröjande av tvekan rörande tidsberäkningen, den föreskrivna maximitiden
av en månad böra anges utgöra trettio dagar. De skäl som föranlett
den för ungdomsfängelseklientelet gällande maximitiden av sju dagar
måste anses gälla även i fråga om andra yngre intagna. Denna maximitid
tillämpas också enligt utbildad praxis för alla intagna som är under
21 år. Nämnda praxis torde böra lagfästas. Innehållet i 75 § verkställighetslagen
i övrigt torde böra bibehållas i sak oförändrat. Däremot synes
bestämmelserna böra omarbetas i redaktionellt hänseende, fragan om
vilken befattningshavare som har att vidtaga nu ifrågavarande åtgärder kan
enligt 83 § avgöras i administrativ ordning.

71 §.

Såsom tidigare anförts torde bestämmelserna i 76 § verkställighetslagen
böra bibehållas i huvudsak oförändrade. Bestämmelserna bör dock erhålla
ändrad avfattning. Sålunda bör de med anledning av införandet av
enhetligt frihetsstraff anges avse intagen som undergår fängelse på viss
tid. Uttrycklig föreskrift om att strafftidsförlängning utgör särskilt straff
torde ej vara erforderlig (jfr 26 kap. 8 § brottsbalken). I stället torde den
disciplinära åtgärden i enlighet med förslag av strafflagberedningen böra
anges bestå av att verkställighetstiden förlänges. I 51 § har angivits att vad
i lagen sägs om behandlingen av den som dömts till fängelse i tillämpliga
delar skall gälla den som undergår behandling varom stadgas i 28 kap.
3 § brottsbalken. Det torde vara uppenbart att denna bestämmelse icke
skall föranleda, att de i förevarande paragraf meddelade bestämmelserna
om den som undergår fängelse på viss tid skall tillämpas på den som
undergår behandling enligt 28 kap. 3 § brottsbalken.

Föreskrift om att beslutanderätten tillkommer kriminalvårdsnämnden
upptages i 79 §.

72—77 §§.

Paragraferna motsvarar 77—82 §§ verkställighetslagen. De i 73 § i lagförslaget
upptagna bestämmelserna har ändrats i överensstämmelse med
föreskrifterna under 4) i 70 § i förslaget. I enlighet med vad som tidigare
anförts rörande anstaltsnämnderna, bör stadgandet i 82 § första stycket
verkställighetslagen utgå. De ändringar som i övrigt vidtagits är av redaktionell
natur.

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 196b

10 KAP.

Om beslut m. m.

Detta kapitel innehåller bestämmelser om de organ som har att besluta i
frågor enligt denna lag (78—80 §§), om talan mot beslut (81 §) samt om
vad som bör gälla i fråga om delegation av beslutanderätten (82 och 83 §§).
Slutligen föreslås ett bemyndigande för Kungl. Maj:t att meddela tillämpningsföreskrifter
till lagen (84 §).

78—80 §§.

Enligt 2 § i förslaget skall kriminalvårdsstyrelsen leda och öva inseende
över behandlingen av dem som intages i fångvårdsanstalt. Givetvis bör därför
beslutanderätten i frågor som avses i lagen i princip tillkomma styrelsen.
Vissa ärenden bör dock i enlighet med vad tidigare angivits prövas och
avgöras av annat organ. Sålunda skall fråga om upphörande av behandling
i anstalt varom stadgas i 28 kap. 3 § brottsbalken (51 §) prövas av den övervakningsnämnd
till vars verksamhetsområde anstalten hör. Detsamma gäller
i fråga om meddelande av permission enligt 49 § i förslaget. I sistnämnda
hänseende torde beslutanderätten böra tillkomma övervakningsnämnden
även i fall, då frågan om fakultativ villkorlig frigivning enligt 16 § i det inför
riksdagen framlagda förslaget till lag om införande av brottsbalken
(prop. 1964: 10) avgöres av kriminalvårdsnämnden. Beträffande övervakningsnäinnds
beslut torde böra föreskrivas att det skall omedelbart lända till
efterrättelse om ej nämnden förordnar annorlunda. Bestämmelser i nu angivna
hänseenden har upptagits i 78 § i förslaget.

Vidare skall permissionsfrågor enligt 55 och 61 §§ — i vad avser såväl
meddelande av permission som avgörande av huruvida permissionstiden
skall inräknas i verkställighetstiden — prövas av ungdomsfängelsenämnden
och interneringsnämnden. Föreskrift härom har upptagits i 79 §. I denna
paragraf har även upptagits bestämmelse om att det ankommer på kriminalvårdsnämnden
att besluta om disciplinär åtgärd som avses i 71 §. De
centrala nämndernas beslut bör lända till omedelbar efterrättelse. Särskild
föreskrift härom torde ej erfordras med hänsyn till att förslaget upptar uttrycklig
bestämmelse (81 §) att talan ej må föras mot ifrågavarande beslut.

Vad beträffar övervakningsnämnds och de centrala nämndernas sammansättning
vid handläggning av ärenden som här avses torde böra gälla
vad som stadgas om nämndernas sammansättning i 37 kap. 1 § andra stycket
och 3—5 §§ brottsbalken. Uttrycklig bestämmelse härom torde ej vara
erforderlig.

Föreskrift om den beslutanderätt som tillkommer kriminalvårdsstyrel„
sen har upptagits i 80 § första stycket. Verkställighetslagen föreskriver i
vissa särskilt angivna fall att den centrala fångvårdsmyndighetens beslut

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 196i

länder till omedelbar efterrättelse. Trots avsaknaden av uttrycklig bestämmelse
därom torde detsamma gälla i fråga om övriga beslut av denna myndighet.
Generell föreskrift i nämnda hänseende har upptagits i 80 § andra
stycket i förslaget.

Enligt 84 § verkställighetslagen skall den centrala fångvårdsmyndigheten
vid handläggningen av vissa ärenden ha särskild sammansättning. I sådan
ordning skall prövas — förutom ärenden om strafftidsförlängning samt besvär
över länsstyrelses beslut i fråga om uppskov med verkställighet — frågor
huruvida tid, varunder intagen vistats utom anstalt, skall räknas som
verkställighetstid eller ej. Strafftidsförlängning skall i enlighet med vad tidigare
anförts i fortsättningen ankomma på kriminalvårdsnämnden. Denna
bör också övertaga prövningen av länsstyrelses beslut i uppskovsärenden
(jfr prop. 1963: 147 s. 15). Återstående frågor torde i fortsättningen utan
olägenhet kunna prövas av kriminalvårdsstyrelsen i dess ordinarie sammansättning.

81 §.

I denna paragraf upptages i första stycket motsvarighet till bestämmelsen
i 83 § fjärde stycket verkställighetslagen om att klagan över den centrala
fångvårdsmyndighetens beslut må föras hos Kungl. Maj :t genom besvär. Såsom
tidigare anförts bör den intagne hos kriminalvårdsnämnden kunna påkalla
prövning av övervakningsnämnds beslut som avses i 78 § i förslaget.
Bestämmelsen har upptagits i paragrafens andra stycke. Någon särskild
klagotid torde icke behöva föreskrivas. I tredje stycket har givits föreskrifter
om besvär över länsstyrelses beslut i fråga om uppskov med verkställighet.
Besvären bör såsom tidigare nämnts anföras hos kriminalvårdsnämnden.
Bestämmelse om att talan ej må föras mot beslut, som meddelats av de
centrala nämnderna, har upptagits i paragrafens fjärde stycke.

82 och 83 §§.

I tidigare sammanhang (55 §) har anförts att ungdomsfängelsenämnden
— i fall då nämnden jämlikt 29 kap. 5 § brottsbalken givit vederbörande
övervakningsnämnd uppdrag att närmare bestämma dag för övergången till
vård utom anstalt — bör kunna till övervakningsnämnden delegera rätten
att bevilja permission. Detsamma har föreslagits skola gälla i fråga om interneringsnämndens
befogenhet att bevilja permission. Stadgande som möjliggör
sådan överflyttning av beslutanderätten i nämnda frågor har upptagits
i 82 §. Prövning av övervakningsnämnds beslut bör i sådant fall påkallas
hos ungdomsfängelsenämnden respektive interneringsnämnden. Föreskrift
härom har upptagits i paragrafens andra stycke.

Tidigare har även angivits att ytterligare överflyttning av beslutanderätten
i nyssnämnda ärenden bör kunna ske, nämligen till styresmannen vid
anstalten. Detsamma gäller i fråga om övervakningsnämnds befogenhet att

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 196b

bevilja permission jämlikt 49 §. Även de befogenheter som tillkommer kriminalvårdsstyrelsen
bör i stor omfattning delegeras. I det föregående har
beträffande ett flertal frågor som ankommer på styrelsen angivits att delegation
bör kunna ske. Innan resultatet föreligger av den i inledningskapitlet
till lagförslaget omnämnda utredningen rörande den centrala fångvårdsmyndighetens
organisation, kan emellertid slutlig ställning icke tagas i dessa
delegeringsfrågor. Spörsmålet i vilken omfattning styresman eller annan
befattningshavare inom kriminalvården bör kunna utöva befogenhet som
enligt lagförslaget tillkommer kriminalvårdsstyrelsen, bör också — såsom
tidigare nämnts — avgöras i administrativ ordning. I enlighet med det anförda
bör Kungl. Maj :t bemyndigas att förordna om överflyttning till befattningshavare
inom kriminalvården av — förutom övervakningsnämnds
befogenheter i nyssnämnda hänseenden — befogenhet som tillkommer kriminalvårdsstyrelsen.
Vissa frågor, nämligen avgörandet av huruvida tid varunder
den intagne vistats utom anstalten skall inräknas i verkställighetstiden,
bör dock ej kunna delegeras. Föreskrifterna i 83 § har utformats i enlighet
härmed.

84 §.

I denna paragraf ges bemyndigande för Kungl. Maj :t att meddela närmare
föreskrifter för tillämpningen av lagen. Kungl. Maj :t bör även kunna bemyndiga
kriminalvårdsstyrelsen att meddela dylika föreskrifter.

11 KAP.

Ansvarsbestämmelser m. m.

85 och 86 §§.

85 § motsvarar 85 § verkställighetslagen. För brott som avses i första
stycket torde i enlighet med förslag av strafflagberedningen böra stadgas —
förutom dagsböter — fängelse i högst ett år. Med akoholhaltiga drycker torde
i förevarande hänseende böra jämställas andra berusningsmedel, såsom
narkotiska preparat o. dyl. Vidare torde nuvarande bestämmelse om att
böter tillfaller kronan ej vara erforderlig i fortsättningen (jfr 25 kap. 6 §
brottsbalken). I övrigt torde ifrågavarande bestämmelser böra upptagas med
oförändrat innehåll i sak.

I 86 § har upptagits bestämmelserna i 85 a § verkställighetslagen.

övergångsbestämmelser

När till verkställighet förekommer straffarbete eller fängelse som ådömts
med tillämpning av 4 kap. 3 eller 4 § strafflagen och från straffet skall avräknas
vad den dömde utstått av honom förut ådömt sådant straff, gäller
enligt 21 § verkställighetslagen särskilda regler för beräkning av strafftid.

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 196b

Av tidigare vid 3 kap. anförda skäl upptages icke någon motsvarighet till
dessa regler i lagförslaget. I övergångsbestämmelse torde därför böra upptagas
stadgande av innehåll att om straff, som ådömts med tillämpning av 4
kap. 3 eller 4 § strafflagen, förekommer till verkställighet efter den 1 januari
1965, reglerna i 21 § verkställighetslagen alltjämt skall gälla.

Vidare synes regler erforderliga för verkställighet av straffarbete samt
förvaring eller internering i säkerhetsanstalt. Vad straffarbete beträffar är
att märka att sådant straff jämlikt 4 § i det inför riksdagen framlagda förslaget
till lag om införande av brottsbalken kan ådömas jämväl efter den 1
januari 1965. I nämnda hänseenden torde böra föreskrivas att beträffande
straffarbete skall gälla vad i nya lagen stadgas om fängelse och beträffande
förvaring eller internering i säkerhetsanstalt vad i lagen stadgas om internering.

I enlighet med vad som anförts i det föregående föreligger inom justitiedepartementet
utarbetat förslag till lag om behandling i fångvårdsanstalt.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget måtte
för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag
av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj:t
Konungen.

Ur protokollet:
Stig Granqvist

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 196b

Bilaga

Förslag

till

Lag om behandling i fångvårdsanstalt

Härigenom förordnas som följer.

1 KAP.

Inledande bestämmelser

1 §•

Denna lag avser behandlingen i anstalt av dem som dömts till fängelse,
ungdomsfängelse eller internering och dem beträffande vilka förordnats om
behandling enligt 28 kap. 3 § brottsbalken.

Vad i lagen stadgas om dem som dömts till fängelse gäller även dem som
ålagts fängelse såsom förvandlingsstraff för böter.

2 §.

Kriminalvårdsstyrelsen har att leda och öva inseende över behandlingen
av dem som intagas i fångvårdsanstalt.

3 §.

Fångvårdsanstalt kan vara öppen eller sluten.

Konungen förordnar vilka anstalter som skola vara ungdomsanstalter och
vilka som skola vara interneringsanstalter.

Vad i denna lag sägs om anstalt skall ock gälla avdelning av anstalt.

2 KAP.

Om doms befordran till verkställighet

4 §•

Har den som dömts till fängelse, ungdomsfängelse eller internering icke
inom föreskriven tid fullföljt talan i målet såvitt angår honom ådömt ansvar,
må domen i denna del verkställas utan hinder av fullföljd å åklagares
eller målsägandes sida.

I vissa fall, varom är särskilt stadgat, må dom som avses i första stycket
verkställas utan hinder av att tiden för fullföljd av talan i målet ej gått
till ända.

0 §•

Verkställighet av fängelse, ungdomsfängelse eller internering må jämväl
ske, därest den dömde i den ordning nedan stadgas före fullföljdstidens

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1964

utgång avgiver förklaring att han avstår från talan mot domen såvitt angår
honom ådömt ansvar och medgiver att den må verkställas (nöjdförklaring).

6 §•

Nöjdförklaring av den som är häktad i målet avgives i vittnes närvaro inför
styresmannen vid den fångvårdsanstalt eller föreståndaren för det häkte
där han förvaras eller, om han hålles i militärhäkte, inför den befattningshavare
som har uppsikt över häktet. Är den som sålunda äger mottaga nöjdförklaring
ej tillstädes, må förklaringen avgivas inför den som är i hans ställe.
Ej må förklaringen gälla utan att domen eller rättens bevis om målets utgång,
såvitt rör den dömde, finnes att tillgå för den som mottager förklaringen
samt den dömde haft betänketid till andra dagen efter den då domen
vid rätten avkunnades för honom eller annorledes delgavs honom. Tillfälle
skall såvitt möjligt beredas den dömde att under betänketiden samråda med
sin försvarare.

7 §•

Vad i 6 § är stadgat om den som är häktad i målet skall äga motsvarande
tillämpning med avseende å den som undergår fängelse eller eljest är intagen
i fångvårdsanstalt.

8 §•

9 §.

Myndighet som mottagit nöjdförklaring skall göra anteckning därom å
den handling, på grund varav förklaringen avgivits. Anteckningen skall
jämväl underskrivas av den dömde och vittnet.

Om avgiven nöjdförklaring skall underrättelse ofördröjligen avsändas till
den domstol som meddelat domen.

Myndighet som äger mottaga nöjdförklaring skall föra särskilda minnesanteckningar
över dylika förklaringar och åtgärder som avses i 6 § andra
stycket.

10 §.

Nöjdförklaring som avgivits i enlighet med denna lag må icke återtagas.
Har den dömde fullföljt talan mot domen i fråga om honom ådömt ansvar,
skall denna talan anses återkallad genom förklaringen.

11 §•

Är den, som skall undergå fängelse, ungdomsfängelse eller internering,
häktad i målet, när domen må verkställas såvitt angår honom ådömt ansvar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1964

skall styresmannen vid den fångvårdsanstalt eller föreståndaren för det
häkte där han förvaras eller, om han hålles i militärhäkte, den befattningshavare
som har uppsikt över häktet omedelbart befordra domen till verkställighet.
Den som hålles häktad annorstädes än i fångvårdsanstalt skall
enligt bestämmelser som meddelas av kriminalvårdsstyrelsen förpassas till
lämplig sådan anstalt.

Är den dömde icke häktad, skall polismyndigheten i den ort, där han
vistas, för verkställighet förpassa honom till fångvårdsanstalt, vari han
enligt föreskrifter som meddelas av kriminalvårdsstyrelsen skall intagas.
Avgiver den dömde nöjdförklaring, skall den myndighet som mottager nöjdförklaringen
låta verkställa förpassningen. Finnes det kunna ske utan fara
för alt den dömde avviker, må han i stället för att förpassas till fångvårdsanstalt
föreläggas att inställa sig vid sådan anstalt. Mottages nöjdförklaring
å den anstalt, vari den dömde skall intagas, eller är han intagen i fångvårdsanstalt
när domen eljest förekommer till verkställighet, skall styresmannen
eller den som är i hans ställe omedelbart befordra domen till verkställighet.

12 §.

Har någon dömts till fängelse och visar han innan verkställigheten börjat
att till Konungen ingivits ansökan att han måtte av nåd bliva befriad
från straffet eller få detta utbytt mot böter eller disciplinbot, villkorlig dom,
skyddstillsyn eller överlämnande till särskild vård, skall, om han ej är häktad
och nåd ej tidigare sökts i målet, med verkställigheten anstå i avvaktan
på Konungens beslut i anledning av nådeansökningen.

Beslut, varigenom ansökan om uppskov avslagits eller beslut om uppskov
återkallats, länder omedelbart till efterrättelse, såvida ej annorlunda förordnas.

13 §.

Om i högre rätt tiden för fängelse vars verkställighet börjat förlänges eller
i dess ställe dömes till ungdomsfängelse eller till internering, skall verk -

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 196b

ställigheten fortgå enligt den tidigare domen till dess den dömde avgiver
nöjdförklaring i fråga om den nya domen eller denna eljest ma verkställas.

Har någon börjat undergå ungdomsfängelse och dömes han i stället till
fängelse eller internering, skall ock verkställigheten fortgå enligt den tidigare
domen till dess den nya domen ma verkställas. Detsamma skall gälla,
om någon som börjat undergå internering i stället dömes till fängelse eller
ungdomsfängelse.

14 §.

Bestämmelserna i 4—11 och 13 §§ skola äga motsvarande tillämpning
när domstol förordnar om återintagning i anstalt av den som dömts till ungdomsfängelse
eller internering.

15 §.

Förordnas i dom å skyddstillsyn jämlikt 28 kap. 3 § brottsbalken om behandling
i anstalt, skall vad ovan i 4, 11 och 13 §§ ävensom, därest den domde
avgivit nöjdförklaring varom stadgas i brottsbalken, 5 § sägs äga motsvarande
tillämpning. Meddelas under prövotiden förordnande om sådan
behandling, skola bestämmelserna i 4—11 och 13 §§ i tillämpliga delar gälla.

3 KAP.

Om beräkning av strafftid m. m.

16 §.

Vid verkställighet av fängelse skall strafftiden, om ej annat följer av vad
nedan stadgas, räknas, när den dömde hålles häktad i målet, från den dag
då domen må verkställas såvitt angar honom ådömt ansvar och i annat fall
från den dag då han för straffets undergående intages i fångvårdsanstalt
eller, om han är intagen i sådan anstalt, från den dag då domen hos styresmannen
föreligger till verkställighet.

Avgives nöjdförklaring av den som är häktad inom tio dagar från den
dag då domen meddelades, skall strafftiden räknas från den dagen.

17 §.

När ändring i beslutet påkallas av omständigheterna, skall styresmannen
göra anmälan därom till kriminalvårdsstyrelsen som har att förordna i
ärendet.

18 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1964

Är tiden för fängelse bestämd allenast i dagar, skall antalet dagar läggas
till den dag från vilken tiden räknas.

Uppkommer vid beräkning av tid för fängelse del av månad, anses månaden
utgöra trettio dagar. Del av dag bortfaller.

19 §.

Har avbrott i verkställigheten av fängelse ägt rum, skall tiden för avbrottet
läggas till slutdagen, i den mån ej annat följer av vad nedan i denna lag
stadgas.

20 §.

Har villkorligt medgiven frihet förklarats förverkad, skall återstoden av
straffet anses såsom nytt straff vid beräkningen av tiden.

21 §.

Förekommer, sedan den dömde börjat undergå fängelse men innan han
frigivits därifrån, till verkställighet annat sådant straff, skall för bestämmande
av slutdagen sammanläggning ske av strafftiderna.

Den tid, under vilken behandling varom stadgas i 28 kap. 3 § brottsbalken
pågått, innan kriminalvårdsstyrelsen meddelat beslut enligt andra stycket,
skall anses utgöra fängelse vid beräkning av tid för villkorlig frigivning.

22 §.

Vad i detta kapitel är stadgat om beräkning av tid för fängelse skall i tilllämpliga
delar gälla i fråga om tid för behandling varom stadgas i 28 kap.
3 § brottsbalken och för ungdomsfängelse eller internering.

4 KAP.

Allmänna bestämmelser om de intagnas behandling

23 §.

Intagen skall behandlas med fasthet och allvar och med aktning för hans
människovärde. Han skall sysselsättas med lämpligt arbete och i övrigt erhålla
sådan behandling att hans anpassning i samhället främjas. Skadliga
verkningar av frihetsförlusten skola såvitt möjligt förebyggas.

Knngl. Maj:ts proposition nr 76 år 1964

24 §.

Därest men för intagens kroppsliga eller själsliga hälsa inträder eller
uppenbarligen kan befaras inträda genom bestämmelse i denna lag, göres
den jämkning som prövas nödig för avhjälpande eller förebyggande av sådant
men.

Om det erfordras för att upprätthålla ordning och säkerhet inom anstalten,
må de förmåner inskränkas som enligt denna lag tillkomma intagen.

25 §.

Män och kvinnor skola hållas åtskilda, såvitt möjligt i särskilda anstalter.

26 §.

Medför kvinna vid intagning spätt barn eller föder hon därefter barn,
må hon erhålla tillstånd att behålla barnet hos sig under amningstiden och,
om särskilda förhållanden påkalla det, jämväl utöver nämnda tid. Innan
sådant tillstånd lämnas, skall samråd äga rum med länsstyrelsen i det län
där kvinnan har sitt hemvist.

27 §.

Sj uknar intagen, skall han vårdas enligt anvisningar av läkare vid anstalten.
Angående överförande till sinnessjukavdelning för vård eller observation
är särskilt stadgat.

För undersökning eller behandling av intagen må anlitas läkare utom
anstalten. Kan erforderlig undersökning eller behandling icke lämpligen
ske inom fångvårdsanstalt, må intagen överföras till allmänt sjukhus. Förlossning
av intagen kvinna skall såvitt möjligt ske på sjukhus eller förlossningshem
och kvinnan skall, om så finnes behövligt, i god tid före förlossningen
överföras dit eller till annat hem där hon kan erhålla lämplig
vård.

När det i särskilt fall finnes erforderligt, skall den som enligt andra stycket
vistas utom anstalten ställas under bevakning och underkastas särskilda
föreskrifter.

Tid varunder intagen jämlikt denna paragraf vistats utom fångvårdsanstalt
skall inräknas i verkställighetstiden, såframt ej särskilda skäl äro däremot;
dock må den som undergår fängelse icke tillgodoräknas mera än en
sjättedel av verkställighetstiden, med mindre särskilda skäl föreligga.

28 §.

Intagen som icke sysselsättes med utearbete skall, såvitt hinder ej möter,
dagligen vistas utomhus minst en timme.

5 Bihang till riksdagens protokoll i saml. Nr 76

K ungt Maj.ts proposition nr 7 ti år 196b

Om intagens hälsotillstånd påkallar det, bör han få vistas utomhus utöver
den tid som i regel medgives.

Gymnastik- och idrottsövningar böra anordnas för de intagna, om så kan
ske.

29 §•

Intagen är skyldig att enligt vad därom föreskrives deltaga i undervisning
som meddelas inom anstalten. Han bör uppmuntras till självstudier och annan
lämplig fritidssysselsättning.

Intagen som så önskar skall, om det kan ske, beredas tillfälle att inom
anstalten utöva sin religion.

Intagen må medgivas att mottaga besök av präst eller annan själasörjare.

30 §.

I den utsträckning det kan ske utan olägenhet må intagen skaffa sig
eller mottaga böcker, tidskrifter, tidningar och annat som kan bereda honom
lämplig sysselsättning under fritid ävensom äga tillgång till lån ur allmänt
bibliotek. Tillfälle till tidningsläsning bör beredas intagen.

31 §.

32 §.

Intagen skall anmanas att efter förmåga bispringa närstående mot vilken
han är underhållsskyldig.

Avlider intagen eller träffas han av svårare sjukdoms- eller olycksfall,
skall underrättelse ofördröjligen lämnas närstående.

33 §.

Intagen må icke utan tillstånd avsända eller mottaga brev eller unnat
skriftligt meddelande.

Intagen må icke förvägras, att till svensk, myndighet avsända skrift, som
ej är anstötlig till sin avfattning, eller att eljest avsända eller mottaga brev,
som icke är anstötligt eller med hänsyn till behandlingens syfte eller av
annan särskild anledning olämpligt. Brev till kriminalvårdsstyrelsen må icke
brytas och skall städse utan dröjsmål vidarebefordras. I övrigt må intagen
som visat pålitlighet medgivas att avsända och mottaga brev utan att detta
förut granskats.

Ivvarhålles brev till intagen, skall han, om det ej av särskild anledning
uppenbarligen kan verka skadligt, underrättas därom, och skall innehållet
i brevet, i den mån det ej är olämpligt, meddelas honom. Om brev som intagen
velat avsända kvarhålles, skall han underrättas därom.

Brev som kvarhållits skall utlämnas till den intagne när anstaltsvården
upphör, om ej särskilda skäl äro däremot.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 196b

34 §.

Intagen må i den mån det är förenligt med ordningen inom anstalten mottaga
besök av familjemedlemmar eller andra närstående, om det ej av särskild
anledning kan verka skadligt.

I den mån det finnes erforderligt skall tjänsteman vid anstalten vara tillstädes
vid besök.

35 §.

Tiden för vistelsen utom anstalt skall inräknas i verkställighetstiden, såframt
ej särskilda skäl äro däremot.

36 §.

Häktas intagen, skall verkställigheten avbrytas. Blir han frikänd för det
brott, för vilket han häktats, skall tiden för avbrottet inräknas i verkställighetstiden.

Åtalas intagen, bör han på begäran erhålla den lättnad i verkställigheten
som erfordras för utförande av talan i målet.

37 §.

Om annan myndighet än domstol begär att intagen skall inställas inför
myndigheten, prövar kriminalvårdsstyrelsen huruvida det må ske.

Tid varunder intagen i fall som nu sagts vistats utom anstalt inräknas i
verkställighetstiden, såframt ej särskilda skäl äro däremot.

38 §.

Vid transport av intagen skall såvitt möjligt iakttagas, att han ej utsättes
för obehörigas uppmärksamhet. Om han är belagd med fängsel, skall detta
döljas under hans dräkt.

Kvinna skall vid transport åtföljas av kvinnlig befattningshavare.

39 §.

Intagens frigivning eller överförande till vård utom anstalt skall i god
tid förberedas. Härvid bör eftersträvas att bereda honom lämplig arbetsanställning
eller annan försörjningsmöjlighet och bostad. Även i övrigt
böra sådana åtgärder vidtagas som kunna hjälpa honom att föra ett ordentligt
och laglydigt liv.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 196b

40 g.

Är intagen sjuk när han skall lämna anstalten, må han, om det med
hänsyn till omständigheterna prövas skäligt, i anstalten erhålla fortsatt
sjukvård, bekostad av allmänna medel. Om beredande av vård å sinnessjukhus
åt intagen, som är i behov däraAr när han skall lämna anstalten, är särskilt
stadgat.

5 KAP.

Om fängelse m. m.

41 §.

Den som undergår fängelse i tre månader eller på kortare tid skall vårdas
i öppen anstalt, såframt det ej med hänsyn till hans ålder, hälsotillstånd
eller tidigare vandel, förefintlig möjlighet att bereda honom arbete eller förhållandena
i övrigt måste anses olämpligt.

42 §.

Begär intagen, för utförande av lämpligt arbete eller av annan giltig anledning,
att få undergå straffet eller vad därav återstår i sluten anstalt, må
det ej förvägras honom.

43 §.

Den som är intagen i öppen anstalt skall i regel arbeta tillsammans med
andra intagna och må jämväl, om ej särskilda skäl äro däremot, tillbringa
fritiden med dem.

44 §.

Den som är intagen i sluten anstalt skall i regel arbeta tillsammans med
en eller flera andra intagna.

Då intagen arbetar i enrum, bör dörren hållas olåst, om det kan ske utan
olägenhet. Jämväl i övrigt må lättnad i isoleringen medgivas under arbetstiden.

45 §.

Under fritid må den, som är intagen i sluten anstalt, tillsammans med
andra intagna deltaga i undervisning, gudstjänst, utomhus vistelse, gymnastik
och dylikt, såframt ej särskilda skäl äro däremot. Finnes det kunna
ske utan fara för menlig påverkan, må intagen även eljest tillbringa
fritiden eller del därav tillsammans med en eller flera andra intagna. Inta -

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 196i

gen som visat pålitlighet må medgivas att hava rumsdörren olåst under
fritid.

46 §.

I den mån ej annat följer av vad som sägs i 44 och 45 §§ böra de som äro
intagna i sluten anstalt hållas skilda från varandra.

önskar intagen arbeta eller tillbringa fritid i enrum, må det icke vägras
honom, såframt ej synnerliga skäl äro däremot.

47 §.

Lämpligt arbete skall anvisas intagen. Det bör såvitt möjligt vara agnat
att bereda honom yrkesutbildning eller att eljest främja utsikterna för honom
att efter frigivningen försörja sig. Vid valet av arbete bör hänsyn tagas
till hans håg och fallenhet. Intagen som arbetar i enrum må tillåtas att utföra
arbete för egen räkning eller åt arbetsgivare utom anstalten.

Intagen må medgivas att med inskränkning i arbetstiden ägna sig åt stuw
dier eller annan utbildning eller undergå särskild vid anstalten anordnad
behandling.

48 §.

Om det med hänsyn till anstaltstidens längd eller av annan särskild anledning
finnes lämpligt och fara för missbruk ej kan anses föreligga, må
till förberedande av frigivningen intagen medgivas alt utom anstalten utföra
annat arbete än som bedrives inom kriminalvården.

49 §.

Tiden för vistelsen utom anstalten skall inräknas i verkställighetstiden,
såframt ej särskilda skäl äro däremot.

50 §.

Intagen må medgivas att köpa varor som tillhandahållas vid anstalten eller
att åtnjuta särskild förmån som är förenlig med god ordning.

51 §.

Vad i lagen sägs om behandlingen av den som dömts till fängelse skall i
tillämpliga delar gälla den som skall undergå behandling i anstalt varom
stadgas i 28 kap. 3 § brottsbalken. Efter utgången av den för anstaltsbehandlingen
stadgade minsta tiden skall behandlingen upphöra, så snart fortsatt
omhändertagande i anstalt ej kan anses erforderligt.

De som undergå behandling som nu sagts böra vårdas avskilda från övriga
intagna.

6 KAP.

Om ungdomsfängelse

52 §.

I ungdomsanstalt må, såvida ej för visst fall medgives undantag, vårdas
endast den som dömts till ungdomsfängelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1964

53 §.

De dömdas fördelning mellan öppen och sluten anstaltsvård skall ske ined
iakttagande av grunderna i 25 §. Har den dömde intagits i sluten anstalt,
skall han, såframt det ej med hänsyn till hans sinnesbeskaffenhet eller av
annan särskild anledning måste anses olämpligt, så snart ske kan överföras
till öppen anstalt.

Den dömde skall arbeta tillsammans med andra intagna och må jämväl
tillbringa fritiden tillsammans med dem, allt såframt ej särskilda skäl äro
däremot.

54 §''

Lämpligt arbete skall anvisas den dömde. Det bör vara ägnat att stärka
lians förmåga och vilja att försörja sig och att bibringa honom utbildning
i lämpligt yrke. Vid valet av arbete bör hänsyn tagas till hans håg och fallenhet.

Undervisning skall meddelas i de ämnen kriminalvårdsstyrelsen bestämmer.
Särskild uppmärksamhet skall ägnas åt fritidssysselsättning samt
gymnastik och idrott.

Den dömde må erhålla tillstånd att utom anstalten utföra annat arbete
eller deltaga i annan undervisning än som bedrives inom kriminalvården.

55 fi.

Prövas det vara till gagn för behandlingen, må den dömde erhålla tillstånd
att lämna anstalten jämväl för längre tid och under andra omständigheter
än som sägs i 35 §.

Tiden för vistelsen utom anstalten skall inräknas i anstaltstiden, såframt
ej särskilda skäl äro däremot.

56 §.

Den dömde må medgivas att köpa varor som tillhandahållas vid anstalten
ävensom att själv skaffa sig eller mottaga underhåll och hekväinlig -

7 KAP.

Om internering

57 §.

I interneringsanstalt må, såvida ej för visst fall medgives undantag, vårdas
endast den som dömts till internering.

58 §.

Den dömde skall intagas i sluten anstalt.

Den som visat pålitlighet må överföras till öppen anstalt, om det kan ske
utan olägenhet.

59 §.

Den dömde må hållas avskild från andra intagna till dess närmare kännedom
vunnits om hans sinnesart och beteende. Därefter skall vad som
stadgas i 43—45 §§ och 46 § första stycket äga motsvarande tillämpning.

Kniigi. Maj:ts proposition nr 76 år 196t

60 §.

Lämpligt arbete skall anvisas den dömde. Det bör vara agnat att stärka
hans förmåga och vilja att försörja sig och att bibringa honom utbildning
i lämpligt yrke. Vid valet av arbete bör hänsyn tagas till hans håg och tailenhet.
Den dömde må erhålla tillstånd att utföra arbete för egen rakning

eller åt arbetsgivare utom anstalten. , .

Den dömde må medgivas att med inskränkning i arbetstiden agna sig åt
studier eller annan utbildning eller undergå särskild vid anstalten anordnad

behandling. ... ,

Till förberedande av övergången till vård utom anstalt må den domde,
såframt fara för missbruk ej kan anses föreligga, erhålla tillstånd att utom
anstalten utföra annat arbete än som bedrives inom kriminalvården.

61 fi.

som sägs i 35 §. , .

Tiden för vistelsen utom anstalten skall inraknas i anstaltstiden, sätramt

ej särskilda skäl äro däremot.

62 §.

Den dömde må medgivas att köpa varor som för ändamålet tillhandahållas
vid anstalten ävensom att själv skaffa sig eller mottaga underhåll
och bekvämlighet.

8 KAP.

Om arbetspremier m. m.

63 §.

Intagen skall för sitt arbete erhålla arbetsprémie, såframt han ej utfört
arbetet för egen räkning eller åt arbetsgivare utom anstalten. Arbetsprcmie
utgår antingen efter ackord eller med Visst bélopf) för arbetstimme.
Vid bestämmande av arbetspremie skall hänsyn tagas till den intagnes flit
och arbetsskicklighet. Arbetspremie skall utgå även när intagen under arbetstid
deltager i undervisning eller särskild behandling som anordnats vid
anstalten.

Är intagen helt eller delvis arbetsoförmögen, må han erhålla arbetspremie
enligt särskilda grunder.

64 §.

Den som undergår fängelse i tre månader eller på kortare tid eller behandling
varom stadgas i 28 kap. 3 § brottsbalken må fritt förfoga över
arbetspremiemedel och andra arbetsinkomster.

Annan intagens arbetspremiemedel och övriga inkomster av arbete skola
fördelas i två delar, disponibla medel och besparade medel, samt an\ändas
på sätt i 65—68 §§ stadgas.

65 §.

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 1964

varor som tillhandahållas vid anstalten eller till annan personlig förmån,
som han äger bereda sig.

66 §.

Vid den intagnes frigivning eller överförande till vård utom anstalt må,
i händelse han saknar andra tillgängliga medel, av hans besparade medel
anvisas främst skäligt belopp för hans uppehälle under den närmaste tiden
samt därnäst vad som åtgår till hans nödiga beklädnad. Återstoden må
överlämnas till den intagne eller för dennes räkning insättas i bank eller
översändas till skyddskonsulent eller annan lämplig person att i skäliga
poster tillställas honom.

67 §.

Av intjänta arbetspremier må ersättning uttagas för vad inlagen uppsåtligen
eller av vårdslöshet skadar eller förstör av anstaltens tillhörigheter.

Arbetspremiemedel som gottskrivits intagen eller avsatts för hans räkning
må ej tagas i mät för hans gäld.

68 §.

Intagen som överförts till sinnessjukavdelning må förfoga över arbetspremiemedel
enligt grunder som kriminalvårdsstyrelsen bestämmer.

69 §.

Konungen äger beträffande viss anstalt eller vissa intagna förordna att
ei sättning för utfört arbete skall utgå efter andra grunder än som sägs i
63 §, så ock meddela de närmare föreskrifter som erfordras i samband därmed.

Har förordnande meddelats enligt första stycket, skall i fråga om den
intagnes arbetsinkomst vad som stadgas i 67 § äga motsvarande tillämpning.

9 KAP.

Om disciplinära åtgärder m. m.

70 §.

Om intagen bryter mot anbefalld ordning eller eljest visar klandervärt
uppförande och ej låter sig råtta efter tillsägelse eller om intagen gör sig
skyldig till förseelse av allvarlig beskaffenhet, må åläggas honom

1) förlust för viss tid eller tills vidare av honom särskilt tillerkänd förmån,

2) förlust under viss tid, helt eller delvis, av rätt att inköpa varor som
tillhandahållas vid anstalten,

3) förlust under högst fjorton dagar av rätt att skaffa sig, mottaga eller
innehava böcker, tidskrifter eller tidningar, eller

4) inneslutning i enrum under högst trettio dagar eller, i fråga om den
som undergår ungdomsfängelse eller ej fyllt tjugoett år, under högst sju
dagar.

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 1964

71 §.

Har intagen som undergår fängelse på viss tid gjort sig skyldig till förseelse
som avses i 70 § och är förseelsen sådan att den påkallar strängare
åtgärd än där sägs, må verkställighetstiden förlängas med högst fjorton
dagar. Ej må genom sådan förlängning eller upprepade förlängningar verkställighetstiden
ökas med mera än en tredjedel, ej heller med mera än
sammanlagt tre månader.

72 §.

I 70 och 71 §§ angivna åtgärder må efter förseelsens beskaffenhet och
övriga föreliggande omständigheter vidtagas i förening. Föreligga flera förseelser,
skall åtgärd bestämmas gemensamt för dem.

73 §.

Har någon jämlikt 70 § varit innesluten i enrum oavbrutet under trettio
dagar eller, om han undergår ungdomsfängelse eller ej fyllt tjugoett år,
under sju dagar, må han allenast efter uppehåll av minst sju dagar ånyo
inneslutas i enrum.

74 §.

Begår intagen förseelse under transport, under vistelse utom anstalten
eller eljest under sådana förhållanden att förseelsen icke kan omedelbart
beivras, må disciplinär åtgärd vidtagas i den anstalt där han intages.

75 §.

Innan beslut meddelas om åtgärd som sägs i 70 eller 71 §, skall förhör
hållas med den intagne. Anstaltens läkare skall såvitt möjligt höras före
beslut om inneslutning i enrum, så ock eljest när omständigheterna föranleda
därtill, över vad som förekommit vid förhör och annan undersökning
skall föras protokoll.

76 §.

För betvingande av våldsamt uppträdande, så ock eljest, när säkerheten
inom anstalten så kräver, må intagen hållas skild från andra intagna samt,
om andra medel finnas otillräckliga, beläggas med lämpligt fängsel, dock
ej under längre tid än säkerheten fordrar. Anstaltens läkare skall så snart
ske kan underrättas om sådan åtgärd samt yttra sig däröver.

Under transport må intagen beläggas med fängsel när det finnes nödigt.

77 §.

Om åtgärd enligt 70 eller 71 § samt om åtgärd enligt 76 § och läkares
yttrande däröver skall anteckning göras i särskild liggare med angivande
av anledningen till åtgärden.

10 KAP.

Om beslut m. m.

78 §.

Den övervakningsnämnd till vars verksamhetsområde fångvårdsanstalten
hör meddelar beslut i fråga om tillstånd, som avses i 49 §, samt beslutar
om upphörande jämlikt 51 § av behandling i anstalt varom stadgas i 28
kap. 3 § brottsbalken.

Rungl. Maj:t$ proposition nr 76 år i961

övervakningsnämnds beslut länder omedelbart till efterrättelse, såvida ej
annorlunda förordnas.

79 §.

Ungdomsfängelsenämnden beslutar i frågor som avses i 55 § och interneringsnämnden
i frågor som avses i 61 §.

Kriminalvårdsnämnden beslutar om åtgärd enligt 71 §.

80 §.

Beslut enligt denna lag i annat fall än som sägs i 12 § andra stycket,
78 § eller 79 § meddelas av kriminalvårdsstyrelsen.

Styrelsens beslut länder omedelbart till efterrättelse, såvida ej annorlunda
förordnas.

81 §.

Talan mot kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt denna lag föres genom
besvär hos Konungen. Besvären skola ingivas till kriminalvårdsstyrelsen.

Intagen äger hos kriminalvårdsnämnden påkalla prövning av övervakningsnämnds
beslut som avses i 78 §.

! länsstyrelses beslut i fråga om uppskov med verkställighet må ändring
sökas genom besvär hos kriminalvårdsnämnden. Bésvären skola ingivas
till länsstyrelsen, som har att med eget yttrande skyndsamt insända handlingarna
i ärendet till kriminalvårdsnämnden.

Mot ungdomsfängelsenämndens, interneringsnämndens och kriminalvårdsnämndens
beslut enligt denna lag må talan ej föras.

82 §.

Har i sådant fall beslut meddelats av överVakningsnäftind, må den intagne
påkalla prövning av beslutet hos ungdomsfängelsenämnden eller interneringsnämnden
.

83 §.

Konungen äger förordna om överflyttning av övervakningsnämnds befogenhet
i fråga som avses i 49 § samt enligt 82 § ävensom av kriminalvårdsstyrelsens
befogenhet enligt denna lag i annat fall än som avses i
27 § fjärde stycket, 35 § andra stycket, 36 § andra stycket, 37 § andra
stycket och 49 § andra stycket till befattningshavare inom kriminalvården.

84 §.

De närmare föreskrifter som erfordras för tillämpningen av denna lag
meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av kriminalvårdsstyrelsen.

Knngl. Maj.ts proposition nr 76 dr 196i
11 KAP.

Ansvarsbestämmelser m. m.

85 §.

Lämnar någon åt intagen alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel
eller hjälper någon eljest intagen att åtkomma sådana drycker eller
medel, dömes till dagsböter.

86 §.

Vad nu sagts skall i tillämpliga delar gälla jämväl alkoholhaltiga drycker
eller andra berusningsmedel, som utan att känd ägare därtill finnes
påträffas inom fångvårdsanstalt.

Belopp, som erhållits vid försäljning av omhändertagen egendom, tillfaller
kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965, då lagen den 21 december
1945 om verkställighet av frihetsstraff m. m. skall upphöra att gälla. Vad
som stadgas i 21 § sistnämnda lag skall dock fortfarande gälla i fråga om
straffarbete eller fängelse som ådömts med tillämpning av 4 kap. 3 eller 4 §
strafflagen.

Beträffande straffarbete skall gälla vad i nya lagen stadgas om fängelse
och beträffande förvaring eller internering i säkerhetsanstalt vad i lagen
stadgas om internering.

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1964

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 26 februari
1964.

Närva i-ande:

justi tieråden Romanus,

Digman,

Nordström,

regeringsrådet Holmgren.

Enligt lagrådet den 20 februari 1964 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 3 januari 1964, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag om behandling i fångvårdsanstalt.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Gunvor Bergström.

Förslaget föranledde följande uttalanden av lagrådet.

4 och 5 §§.

Innebörden av nöjdförklaring enligt förslaget liksom enligt verkställighetslagen
skiljer sig från innebörden av nöjdförklaring som avses i 38 kap.
1 § första stycket brottsbalken (jfr 27 kap. 3 § och 28 kap. 4 § brottsbalken).
Enligt förslaget skall sålunda nöjdförklaring av den dömde gälla domen såvitt
avser honom ådömt ansvar, varunder enligt uttalanden i förarbetena till
verkställighetslagen inbegripes även förverkande med karaktär av straff.
Nöjdförklaring beträffande villkorlig dom eller skyddstillsyn enligt 38 kap.
1 § första stycket brottsbalken tar däremot sikte på den sålunda ådömda
påföljden och skall enligt uttryckligt stadgande inbegripa böter eller anstaltsbehandling
enligt 28 kap. 3 § brottsbalken, varmed påföljden enligt domen
är förenad. Att nöjdförklaring sålunda kan ha olika innebörd är uppenbarligen
en olägenhet; att märka är att om nöjdförklaring avges efter
att den dömde fullföljt talan mot domen, hans talan skall anses återkallad i
den mån den gäller något som enligt vad förut sagts skall anses inbegripet
under nöjdförklaringen. Särskilt framträda olägenheterna av detta system
när, såsom enligt förslaget, olika regler om nöjdförklarings rättsverkan
komma att gälla för den som ålagts anstaltsbehandling vid skyddstillsyn
beroende av om denna anstaltsbehandling ålagts i själva domen å skyddstillsyn
eller senare under det skyddstillsynen löper.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 196A

Redan med de nu gällande bestämmelserna om verkan av nöjdförklaring
beträffande frihetsstraffen kunna avsevärda komplikationer uppkomma då
flera påföljder sammanträffa, t. ex. frihetsstraff jämte förverkande, förvisning
eller avsättning. I dessa hänseenden må hänvisas till uttalanden av
lagrådet i samband med tillkomsten av verkställighetslagen och 1954 års
utlänningslag.

Med hänsyn till det utvidgade reaktionssystemet i brottsbalken och de
regler, som enligt rättegångsbalken gälla beträffande övergång i högre rätt
till annan reaktionsform, vill lagrådet ifrågasätta, om ej tiden nu är mogen
att i princip övergå till regeln att verkställighet skall kunna ske beträffande
den frihetsberövande påföljden, oavsett om den dömde fullföljer talan
beträffande annan honom ådömd påföljd, t. ex. förverkande, förvisning eller
avsättning. Härigenom skulle innebörden och rättsverkningarna av nöjdförklaring
enligt förevarande lag och enligt brottsbalken bliva i princip desamma
och skiljaktigheterna skulle begränsas till det formella förfarandet
vid nöjdförklaringens avgivande.

På grund av det anförda föreslår lagrådet att i 4 § första stycket och i
5 § orden »honom ådömt ansvar» ersättas med uttrycket »den ådömda
påföljden». Detta föranleder vissa jämkningar i 10, 11 och 16 §§.

8 §•

Det kan förtjäna framhållas, att från tillämpningen av bestämmelserna
i förevarande paragraf äro uteslutna icke blott de fall, som avses i 6 eller
7 §, utan även de fall, då någon är häktad i annat mål men förvaras annorstädes
än i fångvårdsanstalt, t. ex. i stadshäkte. I de sistnämnda fallen föreligger
överhuvudtaget icke någon möjlighet för den dömde att avgiva
nöjdförklaring; härför fordras antingen att häktningen häves eller att han
överföres till fångvårdsanstalt. När det i förevarande paragraf talas om
»den som icke är häktad eller intagen i fångvårdsanstalt», är det sålunda
liktydigt med »den som icke är häktad, vare sig i målet eller i annat mål,
och ej heller undergår fängelse eller eljest är intagen i fångvårdsanstalt».

10 §.

I enlighet med vad som anförts vid 4 och 5 §§ föreslår lagrådet att uttrycket
»i fråga om honom ådömt ansvar» utbytes mot orden »i vad han
därigenom dömts till fängelse, ungdomsfängelse eller internering».

11 §.

På grund av vad som anförts vid 4 och 5 §§ föreslås att i första stycket
orden »såvitt angår honom ådömt ansvar» få utgå.

16 §.

I fråga om den som är häkiad i målet skall enligt paragrafens första
stycke såsom huvudregel gälla, att strafftiden räknas från den dag då do -

Kung!. Maj. ts proposition nr 76 år 196A

men må verkställas såvitt angår honom ådömt ansvar. Nöjdförklaring har
jämlikt 5 § den verkan att verkställighet må ske. Ifrågavarande regel innebär
därför att, i fall då den som är häktad i målet förklarar sig nöjd,
strafftiden skall räknas från dagen för nöjdförklaringen, oavsett huruvida
den häktade förvaras i iangvårdsanstalt eller i annat häkte. Huvudregelns
praktiska betydelse inskränkes emellertid i hög grad genom undantagsbestämmelsen
i andra stycket.

I anslutning till andra stycket må framhållas, att det uppenbarligen icke
kan vara avsett att den s. k. söndagsregeln i lagen om beräkning av lagstadgad
tid skall tillämpas beträffande den tid varom här är fråga; jämför
uttryckssättet i 6 § andra stycket.

Under hänvisning till vad som anförts vid 4 och 5 §§ föreslår lagrådet
att i första stycket orden »såvitt angår honom ådömt ansvar» få utgå.

21 §.

I anslutning till stadgandet i första stycket må erinras om att i 23 § första
stycket i det för riksdagen framlagda förslaget till lag om verkställighet av
bötesstraff upptagas särskilda regler om förening av förvandlingsstraff när
de sammanträffa på verkställighetsstadiet.

29 §.

I andra stycket av 30 § av gällande lag om verkställighet av frihetsstraff
uttalas, att gudstjänster och andra andaktsövningar skola hållas enligt föreskrifter
som meddelas av fångvårdsstyrelsen. Berörda stadgande har i förslaget
utan motivering ersatts med ett stadgande, enligt vilket intagen som
så önskar skall, om det kan ske, beredas tillfälle att inom anstalten utöva
sin religion. Emellertid synes ej meningen vara att de gudstjänster och
andra andaktsövningar, som nu förekomma, skola upphöra. Då gudstjänster
och andaktsövningar alltjämt kunna antagas komma att utgöra den huvudsakliga
formen för tillgodoseende av de intagnas religiösa behov, synes det
lämpligt att den äldre lydelsen bibehålies, detta så mycket mer som den
föreslagna lydelsen är oklar. Att de intagna icke kunna tvingas att bevista
andaktsövningar behöver ej utsägas.

50, 56 och 62 §§.

1 dessa paragrafer upptagas bestämmelser om rätt för intagen att köpa
varor, som tillhandahållas vid anstalten, och att åtnjuta vissa andra förmåner.
För närvarande gälla i dessa hänseenden regler som i sina detaljer
äro olika, allteftersom den dömde undergår fängelse eller straffarbete, ungdomsfängelse
eller förvaring eller internering. Även enligt förslaget avses
skola gälla olika regler för de skilda påföljderna fängelse, ungdomsfängelse
och internering. Den föreslagna lagtexten ger dock föga ledning härvidlag,
och det lär vara förutsatt att de närmare bestämmelserna i dessa hänseen -

K ung t. Maj.''ts preposition nr 7 (i år i 9$ tiden
skola utfärdas av kriminalvårdsstyrelsen. Med hänsyn härtill föreslår
lagrådet att 50, 5f* och 62 §§ ersättas av en gemensam paragraf i 4 kap.,
placerad mellan de nu i 01 och 32 §§ upptagna bestämmelserna. Den nya
gemensamma paragrafen kan förslagsvis erhålla den lydelsen, att intagen
må, enligt de närmare bestämmelser som meddelas av kriminalvårdsstyrelsen,
medgivas att köpa varor som tillhandahållas vid anstalten ävensom att
själv skaffa sig eller mottaga underhåll och bekvämlighet eller åtnjuta annan
särskild förmån som är förenlig med god ordning; jämför formuleringen
av 70 § 1) och 2>. Godtages detta förslag, föranledes därav omnumrering
av följande paragrafer i förslaget ävensom vissa ändringar beträffande
åberopandet av lagrum.

5f §.

Lagrådet hemställer att den i förevarande paragraf upptagna regeln begränsas
till att avse vad i detta kapitel sägs om behandlingen av den som
dömts till fängelse. I anslutning härtill föreslås, att i 15 § andra punkten
uttrycket »i tillämpliga delar gälla» utbytes mot orden »äga motsvarande
tillämpning».

74 §.

Lagrådet hemställer att paragrafen får utgå med hänsyn till att ifrågavarande
bestämmelse hör till vad som bör regleras i administrativ ordning.

80 §.

Det må i detta sammanhang framhållas, att 22 § får anses innebära en
regel om på vilket sätt tid för behandling enligt 28 kap. 3 § brottsbalken och
för ungdomsfängelse och internering skall beräknas och att något beslut i
egentlig mening här ej kommer i fråga. Kriminalvårdsstyrelsen skall alltså
beträffande dessa påföljder ej giva någon motsvarighet till strafftidsresolutionerna
vid fängelse. Iakttagande av de enligt lag gällande minimi- och
maximitiderna för nu ifrågavarande påföljder får i stället ankomma på vederbörande
övervakningsnämnder eller ungdomsfängelsenämnden och interneringsnämnden.

Ur protokollet:
Stig Granqvist

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 196b

Utdrag av protokollet över justitiedcpartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 28 februari 196b.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Länge, Lindholm, Kling, Skoglund,

Edenman, Johansson, Hermansson, Aspling, Palme.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 26 februari
1964 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 3 januari 1964 remitterade
förslaget till lag om behandling i fångvårdsanstalt.

Efter redogörelse för lagrådets yttrande anför föredraganden följande.

Vid 4 och 5 §§ i det remitterade förslaget har lagrådet ifrågasatt om
icke verkställighet av frihetsberövande påföljd bör kunna ske, oavsett huruvida
den dömde fullföljer talan beträffande annan påföljd eller särskild
rättsverkan som ådömts honom. Såsom lagrådet anfört skulle genom en
regel av sådant innehåll vissa komplikationer som otvivelaktigt är förbundna
med den nuvarande ordningen kunna undvikas. Med hänsyn även
till de övriga skäl lagrådet åberopat finner jag mig därför böra förorda att
4, 5, 10, 11 och 16 §§ ändras på sätt lagrådet föreslagit. Såvitt gäller den i
10 § upptagna bestämmelsen om verkan av nöjdförklaring bör framhållas
att i de fall, då den dömde ålagts flera påföljder, bestämmelsen uppenbarligen
ej innebär någon inskränkning av den allmänna regeln, att överrätt
har att pröva ansvarsfrågan i sin helhet så snart talan är fullföljd
beträffande en av påföljderna.

Med hänsyn till religionsfrihetslagstiftningen synes föreskriften om att
gudstjänster och andra andaktsövningar skall hållas icke böra bibehållas
i sin nuvarande utformning. Vad lagrådet anfört under 29 § finner jag
mig därför icke kunna biträda.

De övriga ändringar som lagrådet föreslagit kan jag tillstyrka.

Vissa redaktionella ändringar torde få vidtagas i lagförslaget.

Föredraganden hemställer att Kungl. Maj :t måtte genom proposition
föreslå riksdagen att antaga det i enlighet med det anförda ändrade förslaget
till lag om behandling i fångvårdsanstalt.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Mats Larsson

Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 640117