Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960 (Proposition 1960:76)

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960

Nr 76

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370), m. m.; given Stockholms slott den 26 februari
1960.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr

370);

2) förordning angående ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt;

3) förordning om ändrad lydelse av 22 § 1 mom. och 129 § 8 mom. taxeringsförordningen
den 23 november 1956 (nr 623);

4) förordning om ändring i uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr

272); samt

5) förordning angående ändring i förordningen den 16 maj 1958 (nr 295)
om sjömansskatt.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I enlighet med vad som förutskickades i 1959 års proposition om den allmänna
varuskatten och på grundval av 1957 års sambeskattningsrevisions
betänkande (SOU 1959:13) framlägges förslag om reformer på familjebeskattningens
område.

Sålunda föreslås en fördubbling av det förvärvsavdrag som tillkommer
yrkesarbetande gift kvinna med minderårigt barn. En viss utvidgning av
rätten till förvärvsavdrag förordas, i del att sådant avdrag även skall tillkomma
gift kvinna med inkomst av jordbruksarbete. Förvärvsavdragcn
skall enligt förslaget utgå enligt samma regler vid den statliga och den
kommunala beskattningen.

Förslagen bygger på att sambeskattningen i övrigt bibchålles i oförändrad
form. Det klarlägges emellertid på grundval av sambeskattningsrevisionens

1 Bilxang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 76

Kungi. Maj:ts proposition nr 76 år 1960

undersökningar, att sambeskattningen i regel är förmånligare än om makarna
beskattats var för sig. Detta är alltid fallet om makarnas sammanlagda
inkomster understiger omkring 20 000 kronor. Är hustruns inkomster
mindre än 9 000 å 10 000 kronor, leder sambeskattningen av makars inkomster
inte till höjd beskattning hur höga mannens inkomster än är. Sambeskattningen
kan leda till skattehöjning i högst omkring 45 000 fall eller
ca 2,6 procent av alla äktenskap.

Propositionen innehåller vidare förslag om att ensamstående med hemmavarande
minderårigt barn vid inkomsttaxeringen skall få samma ortsavdrag
som två makar. Den statliga inkomstskatten skall för dessa s. k. ofullständiga
familjer beräknas efter den förmånligare skala som tillämpas för gifta.

De nya reglerna föreslås gälla fr. o. m. 1961 års taxering och beräknas
medföra ett skattebortfall för staten om 35 milj. kronor och för kommunerna
med 50 milj. kronor.

Knngl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928

(nr 370)

Härigenom förordnas, att 46 § 2 och 3 mom., 48 § 2 mom., 52 och 65 §§
kommunalskattelagen den 28 september 1928 ävensom anvisningarna till 19
och 48 §§ och punkt 3 av anvisningarna till 46 § samma lag1 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att till 52 och 65 §§ nämnda lag
skola fogas anvisningar av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

46 §.

2 mom. I hemortskommunen ---

— njuta avdrag:

1) för periodiskt — — — eller
uppfostran;

2) för dels sådan i slutlig eller
tillkommande skatt ingående folkpensionsavgift
eller tilläggspensionsavgift,
som under beskattningsåret påförts
den skattskyldige, dels ock
avgift för pensionsförsäkring, som ej
avses i 33 §, därest avgiften under beskattningsåret
erlagts för försäkring,
vilken äges av den skattskyldige själv
eller, i förekommande fall, hans make
eller hans omyndiga barn; samt

3) för dels sådan i slutlig eller
tillkommande skatt ingående sjukförsäkringsavgift
enligt lagen om allmän
sjukförsäkring, som under beskattningsåret
påförts den skattskyldige,
dels ock premier och andra
avgifter, som skattskyldig erlagt för
försäkringar av följande slag, vilka
ägas av honom själv eller, i förekommande
fall, hans make eller hans
omyndiga barn, nämligen kapitalförsäkring,
arbetslöshetsförsäkring samt
sådan sjuk- eller olycksfallsförsäkring,
därunder inbegripen avgift till
sjukkassa för begravningshjälp, som
ej avses i 33 § och som ej utgör obligatorisk
försäkring enligt lagen om
allmän sjukförsäkring.

46 §.

2 mom. I hemortskommunen —■—
— njuta avdrag:

1) för periodiskt---eller upp fostran; 2)

för dels sådan i slutlig eller
tillkommande skatt ingående folkpensionsavgift
eller tilläggspensionsavgift,
som under beskattningsåret
påförts den skattskyldige, d e 1 s o c k
avgift för pensionsförsäkring, som ej
avses i 33 §, därest avgiften under
beskattningsåret erlagts för försäkring,
vilken äges av den skattskyldige
själv eller, i förekommande fall, hans
make eller hans omyndiga barn;

1 Senaste lydelse av 46 § 2 mom. sc 1959: 564, av 46 § 3 mom. so 1947: 575, av 52 § 1 mom.
se 1958: 86, av 48 § 2 mom. och anvisningarna till 48 § se 1958: 296, av 65 § och punkt 3 av
anvisningarna till 46 § se 1952:405 samt av anvisningarna till 19 5 se 1959:515.

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1960
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Har skattskyldig under beskattningsåret
varit skyldig erlägga sjömansskatt
skall avdrag för periodiskt
understöd och avgift för pensionsförsäkring,
som ej avses i 33 §, åtnjutas
allenast i den mån hänsyn
vid beräkningen av sjömansskatt icke
tagits till understödet eller avgiften.

Därest skattskyldig---nämn da

tid.

Avdrag, som i första stycket 3) här
ovan avses, skall beräknas till ett belopp
av minst 150 kronor eller, om
skattskyldig under beskattningsåret
varit gift och levt tillsammans med
andra maken, för dem båda gemensamt
till ett belopp av minst 300 kronor.
Härjämte skall gälla, att nu avsett
avdrag ej må för skattskyldig åtnjutas
till högre belopp än 300 kronor;
dock att, om skattskyldig under
beskattningsåret varit gift och levt
tillsammans med andra maken, ifrågavarande
avdrag för dem båda gemensamt
må åtnjutas med högst 600
kronor. Avdrag med högst 600 kronor
må vidare åtnjutas om skattskyldig
under beskattningsåret varit ogift
(varmed jämställes änka, änkling eller
frånskild) och haft hemmavarande
eller av den skattskyldige helt eller
delvis underhållet barn, som stått
under hans vårdnad och för vilket
rätt till allmänt barnbidrag förelegat.

3 mom. Har gift kvinna, som levt
tillsammans med sin man och under
större delen av beskattningsåret varit
här i riket bosatt, under året haft
inkomst av rörelse eller av eget arbete,
må hon, om och i den mån sådan
hennes inkomst därtill förslår, i
hemortskommunen åtnjuta avdrag
med 300 kronor.

4) för belopp som den skattskyldige
under beskattningsåret utgivit för
underhåll av sådant hans barn under
16 år som icke varit hemmavarande,
dock sammanlagt högst för 1 000 kronor.

Har skattskyldig under beskattningsåret
varit skyldig erlägga sjömansskatt,
skall avdrag för periodiskt
understöd, avgift för pensionsförsäkring,
som ej avses i 33 §, och
underhållsbidrag, som i första stycket
i) här ovan sägs, åtnjutas allenast
i den mån hänsyn vid beräkningen
av sjömansskatt icke tagits
till understödet, avgiften eller underhållsbidraget.

Därest skattskyldig — — — nämnda
tid.

Avdrag, som i första stycket 3)
här ovan avses, skall beräknas till ett
belopp av minst 150 kronor eller, om
skattskyldig under beskattningsåret
varit gift och levt tillsammans med
andra maken, för dem båda gemensamt
till ett belopp av minst 300 kronor.
Härjämte skall gälla, att nu avsett
avdrag ej må för skattskyldig åtnjutas
till högre belopp än 300 kronor;
dock att, om skattskyldig under
beskattningsåret varit gift och
levt tillsammans med andra maken,
ifrågavarande avdrag för dem båda
gemensamt må åtnjutas med högst
600 kronor. Avdrag med högst 600
kronor må vidare åtnjutas om skattskyldig
under beskattningsåret varit
ogift (varmed jämställes änka, änkling
eller frånskild) och haft hemmavarande
barn under 16 år.

3 mom. Har gift kvinna haft inkomst
av rörelse, vari hon varit verksam
i ej blott ringa omfattning, eller
inkomst av eget arbete, må hon
åtnjuta avdrag med 300 kronor, eller,
om hon haft hemmavarande
barn under 16 år, med 300 kronor
jämte 20 procent av nämnda inkomst,
sammanlagt dock högst med

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960

(Nuvarande lydelse)

48 §.

2 mom. Skattskyldig fysisk — ---

nedan sägs.

Skattskyldig, som---— 4 000

kronor.

Skattskyldig, som under beskattningsåret
haft husföreståndarinna
hos sig anställd, äger, därest han varit
ogift (varmed jämställes änkling,
änka eller frånskild) och haft hemmavarande
barn för vilket rätt till
allmänt barnbidrag förelegat, att åtnjuta
kommunalt ortsavdrag med
belopp som i föregående stycke sägs.

Gift skattskyldig, som under beskattningsåret
icke levt tillsammans
med andra maken, ävensom annan
ogift skattskyldig än som avses i

(Föreslagen lydelse)

2 000 kronor. Har gift kvinna haft
inkomst av jordbruksfastighet och
har hon utfört arbete i förvärvskällan
till minst 300 kronors värde, må
hon åtnjuta avdrag med detta belopp.

Har gift man haft inkomst av jordbruksfastighet
eller rörelse och har
hustrun utfört arbete i förvärvskällan
till ett värde av minst 300 kronor,
må mannen åtnjuta avdrag med
nämnda belopp.

Avdrag enligt detta moment må åtnjutas
endast om makarna levt tillsammans
och den till avdrag berättigade
maken under större delen av
beskattningsåret varit här i riket bosatt.
Avdraget må åtnjutas endast om
och i den mån den inkomst som berättigar
till avdrag därtill förslår
och må för makarna tillsammans
icke överstiga 300 kronor eller, därest
förhöjning av avdraget med 20 procent
av inkomsten ifrågakommer,
2 000 kronor.

Avdrag enligt detta moment skall
erhållas i kommun där inkomst, som
berättigar till avdrag, tages till beskattning,
i första hand, när så kan
ske, inom hemortskommunen och i
övrigt enligt fördelning som bestämmes
av taxeringsnämnden i sagda
kommun.

48 §.

2 mom. Skattskyldig fysisk —--

nedan sägs.

Skattskyldig, som — — — 4 000
kronor.

Gift skattskyldig, som under beskattningsåret
icke levt tillsammans
med andra maken, ävensom ogift
skattskyldig (varmed jämställes än -

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1960

(Nuvarande lydelse)

nästföregående stycke, äger, därest
han haft hemmavarande eller av den
skattskyldige helt eller delvis underhållet
barn, som stått under hans
vårdnad och för vilket rätt till allmänt
barnbidrag förelegat, åtnjuta
kommunalt ortsavdrag med följande
belopp, nämligen i ortsgrupp I 2 520
kronor, i ortsgrupp II 2 640 kronor, i
ortsgrupp III 2 760 kronor, i ortsgrupp
IV 2 S80 kronor och i ortsgrupp
V 3 000 kronor. Har skattskyldig
som nyss nämnts haft barn, för
vilket allmänt barnbidrag utgått men
vilket icke stått under hans vårdnad,
äger han, därest han helt eller delvis
underhållit barnet, likaledes åtnjuta
ortsavdrag efter vad i detta stycke
sägs, dock endast om den skattskyldige
icke levt tillsammans med den
som har vårdnaden om barnet.

Annan skattskyldig än i andra,
tredje eller fjärde stycket sägs (ensamstående)
äger åtnjuta kommunalt
ortsavdrag med följande belopp,
nämligen i ortsgrupp I 1680
kronor, i ortsgrupp II 1 760 kronor,
i ortsgrupp III 1 840 kronor, i ortsgrupp
IV 1 920 kronor och i ortsgrupp
V 2 000 kronor.

Har skattskyldig — — — tiotal
kronor.

52 §.

1 mom. Äkta makar,---— högs ta

beloppet.

Skola makarna -----— högre orts gruppen.

2 mom. Äkta makar,---obe roende

skattskyldiga.

65 §.

Frågan, huruvida skattskyldig haft
barn eller icke, liksom ock frågan om
barns ålder skall bedömas efter förhållandena
den 1 november året näst
före taxeringsåret.

(Föreslagen lydelse)

ka, änkling eller frånskild) äger, därest
han haft hemmavarande barn under
16 år, åtnjuta kommunalt ortsavdrag
med belopp som i föregående
stycke sägs.

Annan skattskyldig än i andra eller
tredje stycket sägs (ensamstående)
äger åtnjuta kommunalt
ortsavdrag med följande belopp, nämligen
i ortsgrupp I 1 680 kronor, i
ortsgrupp II 1 760 kronor, i ortsgrupp
III 1 840 kronor, i ortsgrupp IV 1 920
kronor och i ortsgrupp V 2 000 kronor.

Har skattskyldig —---tiotal

kronor.

52 §.

1 mom. Äkta makar,--- högs ta

beloppet.

Skola makarna--—- högre orts gruppen.

2 mom. Äkta makar, —--- obe roende

skattskyldiga.

(Se vidare anvisningarna.)

65 §.

Fråga, huruvida skattskyldig haft
barn eller icke eller om barn är att
räkna såsom hemmavarande eller
icke, liksom ock fråga om barns ålder
skall bedömas efter förhållandena
den 1 november året näst före taxeringsåret.
Med barn avses jämväl
styvbarn ävensom adopterat barn.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960 i

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

I fråga om skattskyldig, som ingått
äktenskap under beskattningsåret,
skola de för gift skattskyldig gällande
bestämmelserna äga tillämpning
först vid taxering för det därpå följande
beskattningsåret.

Har eljest---för taxeringen.

Anvisningar
till 19 §.

Socialhjälp, begravningshjälp —
— — influtna medlemsavgifter.

Utbytes sådan---skatteplik tig

intäkt.

Bestämmelsen att ■— — — sistnämnda
lag.

Skatteplikt föreligger--—-bi drag

likställda.

till 46 §.

3. Om en person varit gift eller om
gift kvinna levt tillsammans med sin

I fråga om skattskyldig, som ingått
äktenskap under beskattningsåret,
skola de för gift skattskyldig gällande
bestämmelserna, om ej annat följer
av vad som stadgas i sista stycket,
äga tillämpning först vid taxering för
det därpå följande beskattningsåret.

De för gift skattskyldig gallande
bestämmelserna skola i fråga om makar,
som levt tillsammans, tillämpas
jämväl under det beskattningsår, varunder
make avlidit.

Har eljest---för taxeringen.

De för gift skattskyldig gällande
bestämmelserna skola äga tillämpning
jämväl i fråga om dem som,
utan att vara gifta, leva tillsammans,
om de tidigare varit förenade i äktenskap
eller gemensamt hava eller
hava haft barn.

(Se vidare anvisningarna.)

Anvisningar
till 19 §.

Socialhjälp, begravningshjälp —
— — influtna medlemsavgifter.

Utbytes sådan--- — skatteplik tig

intäkt.

Bestämmelsen att — — — sistnämnda
lag.

Skatteplikt föreligger---bi drag

likställda.

Enligt 46 § 2 mom. första stycket

4) föreligger viss rätt till avdrag för
bidrag till barns underhåll. Med hänsyn
till begränsningarna i avdragsråtten
är sådant bidrag det oaktat att
likställa med periodiskt understöd eller
därmed jämförlig periodisk intäkt,
därför givaren jämlikt bestämmelserna
i 20 § icke är berättigad till
avdrag. I följd härav skall underhållsbidraget
icke hänföras till skattepliktig
intäkt av tjänst som avses i
31 och 32 §§.

till 46 §.

3. Om en person varit gift eller om
gift kvinna levt tillsammans med sin

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

man, bedömes med ledning av föreskrifterna
i 65 §.

till 48 §.

Vad i denna paragraf stadgas om
person, som varit här i riket bosatt,
skall på grund av föreskriften i 68 §
tillämpas även å person, som här i
riket stadigvarande vistats. Frågan
om en person varit gift eller om en
gift person levt tillsammans med sin
make, liksom ock frågan huruvida
skattskyldig haft barn eller icke bedömes
med ledning av föreskrifterna
i 65 §. Rätt till allmänt barnbidrag
anses föreligga från och med den dag
barnet fötts eller rätten eljest inträtt
till och med den dag barnet fyllt 16
år eller rätten eljest upphört. Med
barn avses jämväl styvbarn ävensom
adopterat barn. Avgörande för frågan,
huruvida skattskyldig haft husföreståndarinna,
är det förhållande,
som rått under större delen av beskattningsåret.

Vid beräknande — — —- erlägga
sjömansskatt.

man eller om någon haft barn, bedömes
med ledning av föreskrifterna
i 65 §.

till 48 §.

Vid beräknande---— erlägga

sjömansskatt.

till 52 §.

Av 65 § framgår, att de för gift
skattskyldig gällande bestämmelserna
i vissa fall skola tillämpas i fråga
om dem som, utan att vara gifta, leva
tillsammans.

till 65 §.

Bestämmelsen i 65 § andra stycket
skall äga motsvarande tillämpning i
fall som avses i paragrafens sista
stycke. Med äktenskaps ingående är
därvid att jämställa att sammanlevnaden
återupptagits efter äktenskapets
upplösning eller att barn fötts
eller — i fråga om sammanlevnad som
börjar efter barnets födsel — att
sammanlevnaden börjar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1960 års taxering samt i fråga om eftertaxering
för år 1960 eller tidigare år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)

om statlig inkomstskatt

Härigenom förordnas, att 4 och 8 §§, 10 § 1 mom. samt 11 § 1 mom. förordningen
den 26 juli 1947 om statlig inkomstskatt1 skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

4 §•

1 mom. Från sammanlagda---

— nästfoljande stycke.

Skattskyldig, som varit här i riket
bosatt under hela eller någon del av
beskattningsåret, äger jämväl åtnjuta
avdrag för periodiskt understöd eller
därmed jämförlig periodisk utbetalning
samt för folkpensionsavgifter
och tilläggspensionsavgifter ävensom
för avgifter för pensionsförsäkring
och för annan personförsäkring,
allt i den omfattning som i 46 § 2
mom. kommunalskattelagen sägs.

Har sådan-----överlåtande för eningen.

2 mom. Har gift kvinna, som levt
tillsammans med sin man och som
under större delen av beskattningsåret
varit här i riket bosatt, under
året haft inkomst av rörelse eller av
eget arbete, må hon, om och i den
mån sådan hennes inkomst därtill
förslår, åtnjuta avdrag med 300 kronor
eller, om hon haft hemmavarande
barn för vilket rätt till allmänt
barnbidrag förelegat, med 300 kronor
jämte 10 procent av nämnda inkomst.
sammanlagt dock högst med
1 000 kronor.

Har gift man, som levt tillsammans
med sin hustru och som under större
delen av beskattningsåret varit här i
riket bosatt, under året haft inkomst

4 §•

1 mom. Från sammanlagda--

— nästföljande stycke.

Skattskyldig, som varit här i riket
bosatt under hela eller någon del av
beskattningsåret, äger jämväl åtnjuta
avdrag för periodiskt understöd
eller därmed jämförlig periodisk utbetalning,
för folkpensionsavgifter
och tilläggspensionsavgifter samt för
avgifter för pensionsförsäkring och
för annan personförsäkring ävensom
för underhåll åt ej hemmavarande
barn under 16 år, allt i den omfattning
som i 46 § 2 mom. kommunalskattelagen
sägs.

Har sådan---överlåtande för eningen.

2 mom. Vad i 46 § 3 mom. kommunalskattelagen
stadgas skall äga motsvarande
tillämpning vid taxering
till statlig inkomstskatt.

1 Senaste lydelse av 4 § 1 mom. se 1959: 565, av 4 § 2 mom. se 1952: 406, av 8 § 1 mom.
se 1958:297, av 8 § 3 mom. se 1950:253, av 10 § 1 mom. se 1959:537 och av 11 § 1 mom.
so 1953:275.

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1960

(Nuvarande lydelse)

av jordbruksfastighet eller rörelse
och har den skattskyldiges hustru utfört
arbete i förvärvskällan till ett
värde av minst 300 kronor, må mannen,
om och i den mån inkomsten i
förvärvskällan därtill förslår, åtnjuta
avdrag med 300 kronor.

Avdrag enligt detta moment må
icke för makarna tillsammans överstiga
300 kronor eller, om den gifta
kvinnan haft hemmavarande barn
för vilket rätt till allmänt barnbidrag
förelegat, 1 000 kronor.

8 §.

1 mom. Skattskyldig fysisk--

— 48 § 1 mom. kommunalskattelagen.

Skattskyldig, som under beskattningsåret
varit gift och levt tillsammans
med andra maken, åtnjuter
statligt ortsavdrag med följande belopp,
nämligen i ortsgrupp I 3 360
kronor, i ortsgrupp II 3 520 kronor,
i ortsgrupp III 3 680 kronor, i ortsgrupp
IV 3 840 kronor och i ortsgrupp
V 4 000 kronor.

Skattskyldig, som under beskattningsåret
haft husföreståndarinna
hos sig anställd, äger, därest han
varit ogift (varmed i denna paragraf
jämställes änkling, änka eller frånskild)
och haft hemmavarande barn
för vilket rätt till allmänt barnbidrag
förelegat, att åtnjuta statligt ortsavdrag
med belopp som i föregående
stycke sägs.

Gift skattskyldig, som under beskattningsåret
icke levt tillsammans
med andra maken, ävensom annan
ogift skattskyldig än som avses i
nästföregående stycke, äger, därest
han haf t hemmavarande eller av den
skattskyldige helt eller delvis underhållet
barn, som stått under hans
vårdnad och för vilket rätt till allmänt
barnbidrag förelegat, åtnjuta
statligt ortsavdrag med följande belopp,
nämligen i ortsgrupp I 2 520
kronor, i ortsgrupp II 2 640 kronor,
i ortsgrupp III 2 760 kronor, i ortsgrupp
IV 2 880 kronor och i orts -

(Föreslagen lydelse)

8 §.

Skattskyldig fysisk---48 §

1 mom. kommunalskattelagen.

Vad i 48 § 2 och 3 mom. samt 49 §
kommunalskattelagen stadgas angående
kommunalt ortsavdrag skall äga
motsvarande tillämpning beträffande
statligt ortsavdrag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1960

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

grupp V 3 000 kronor. Har skattskyldig
som nyss nämnts haft barn, för
vilket allmänt barnbidrag utgått men
vilket icke stått under hans vårdnad,
äger han, därest han helt eller delvis
underhållit barnet, likaledes åtnjuta
ortsavdrag efter vad i detta stycke
sägs, dock endast om den skattskyldige
icke levt tillsammans med den
som har vårdnaden om barnet.

Annan skattskyldig än i andra,
tredje eller fjärde stycket sägs (ensamstående)
äger åtnjuta statligt
ortsavdrag med följande belopp,
nämligen i ortsgrupp I 1 680 kronor,

1 ortsgrupp II 1 760 kronor, i ortsgrupp
III 1 8W kronor, i ortsgrupp
IV 1 920 kronor och i ortsgrupp V

2 000 kronor.

Har skattskyldig under beskattningsåret
varit skyldig erlägga sjömansskatt,
skall det enligt bestämmelserna
i detta moment eljest medgivna
ortsavdraget minskas med en
tolvtedel för varje kalendermånad,
för vilken sjömansskatt erlagts. Det
avdragsbelopp, som sålunda erhålles,
avrundas nedåt till jämna tiotal kronor.

2 mom. Skattskyldig fysisk person,
som varit här i riket bosatt allenast
under en del av beskattningsåret,
äger att å den taxerade inkomsten
åtnjuta statligt ortsavdrag med belopp,
utgörande för varje kalendermånad
eller del därav, varunder han
varit här i riket bosatt, en tolvtedel
av det enligt bestämmelserna i 1
mom. medgivna avdraget. Det avdragsbelopp,
som sålunda erhålles,
avrundas nedåt till jämna tiotal kronor.

3 mom. Vad i 49 § kommunalskattelagen
stadgas angående kommunalt
ortsavdrag skall äga motsvarande
tillämpning beträffande statligt ortsavdrag.

10 §.

1 mom. Statlig inkomstskatt

■--angivna grundbelopp.

För skattskyldig, som åtnjuter

10 §.

/ mom. Statlig inkomstskatt

--angivna grundbelopp.

För skattskyldig, som åtnjuter

Kungl. Mnj:ts proposition nr 76 år 1960

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ortsavdrag med belopp som beräk- statligt ortsavdrag med belopp, som
nats enligt 8 § 1 mom. andra stycket beräknats med ledning av 48 § 2 mom.
och som varit här i riket bosatt un- andra eller tredje stycket kommunalder
hela eller någon del av beskatt- skattelagen och som varit här i riket
ningsåret, utgör grundbeloppet: bosatt under hela eller någon del av

beskattningsåret, utgör grundbeloppet: -

För annan----utgör grund beloppet

Ändå att------denna inkomst del.

Med familjestiftelse-------eko nomiska

intressen.

11 §■

1 mom. Äkta makar, som under
beskattningsåret levt tillsammans,
taxeras en var för sin inkomst samt
mannen därjämte för boets gemensamma
inkomst. Har vid dylik taxering
avdrag, varom i 4 § 1 mom. förmäles,
helt eller delvis ej kunnat utnyttjas
å den ena makens inkomst,
må bristen avräknas å den andra makens
inkomst. Ortsavdrag beräknas
för en var av makarna till hälften av
det belopp, som i 8 § 1 mom. andra
stycket sägs, dock att, om sådan del
av ortsavdraget helt eller delvis ej
kunnat utnyttjas å den ena makens
taxerade inkomst, bristen må avräknas
å den andra makens taxerade inkomst.
Avdrag, som i 9 § 2 mom.
andra stycket sägs, beräknas för vardera
maken för sig under iakttagande
av att avdraget för makarna tillsammans
icke må överstiga det i nämnda
stycke angivna högsta beloppet.
Skatten beräknas å det sammanlagda
beloppet av makarnas beskattningsbara
inkomster och fördelas å makarna
efter förhållandet mellan deras beskattningsbara
inkomster. Vad i 10 §
3 mom. sägs, skall därvid tillika iakttagas.

Skola makarna-----högre orts gruppen.

För annan--— utgör grund beloppet

Ändå att------denna inkomst del.

Med familjestiftelse ------eko nomiska

intressen.

11 §•

1 mom. Äkta makar, som under beskattningsåret
levt tillsammans, taxeras
en var för sin inkomst samt mannen
därjämte för boets gemensamma
inkomst. Har vid dylik taxering avdrag,
varom i 4 § 1 mom. förmäles,
helt eller delvis ej kunnat utnyttjas å
den ena makens inkomst, må bristen
avräknas å den andra makens
inkomst. Ortsavdrag beräknas för en
var av makarna till hälften av det belopp,
som i 48 § 2 mom. andra stycket
kommunalskattelagen sägs, dock
att, om sådan del av ortsavdraget helt
eller delvis ej kunnat utnyttjas å den
ena makens taxerade inkomst, bristen
må avräknas å den andra makens
taxerade inkomst. Avdrag, som i 9 §
2 mom. andra stycket sägs, beräknas
för vardera maken för sig under iakttagande
av att avdraget för makarna
tillsammans icke må överstiga det i
nämnda stycke angivna högsta beloppet.
Skatten beräknas å det sammanlagda
beloppet av makarnas beskattningsbara
inkomster och fördelas
å makarna efter förhållandet mellan
deras beskattningsbara inkomster.
Vad i 10 § 3 mom. sägs, skall
därvid tillika iakttagas.

Skola makarna--—- högre orts gruppen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1961; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1960 års taxering samt i fråga
om eftertaxering för år 1960 eller tidigare år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 22 § 1 mom. och 129 § 8 mom.
taxeringsförordningen den 23 november 1956 (nr 623)

Härigenom förordnas, att 22 § 1 mom. och 129 § 8 mom. taxeringsförordningen
den 23 november 19561 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

22 §.

1 mom. Nedannämnda skattskyldiga
—--skattepliktig inkomst.

Vid bedömandet — — — statlig
förmögenhetsskatt.

Skall skattskyldig--- — dekla rationsskyldighetens

bedömande.

Vid tillämpning---riket bo satta.

I fråga---den avlidne.

129 §.

8 mom. Sådan ledamot i prövningsnämnd,
som icke ur befattningshavare
i statens tjänst, äger för tid,
varunder han varit inkallad till
tjänstgöring, åtnjuta arvode med trettio
kronor om dagen. Ledamot, som
är befattningshavare i statens tjänst,
skall för tjänstgöringen åtnjuta, jämte
ersättning för avlöningsförmåner,
som han får avstå under tjänstledighet
för ifrågavarande uppdrag, arvode
med belopp, som bestämmes av
Kungl. Maj:t. Där jämte skall ledamot

22 §.

1 mom. Nedannämnda skattskyldiga
—--- skattepliktig inkomst.

Vid bedömandet — — — statlig
förmögenhetsskatt.

Hava makar, som ingått äktenskap
före ingången av beskattningsåret
och levt tillsammans under större delen
därav, var för sig haft inkomst
eller förmögenhet, skall vardera makens
deklarationsskyldighet bedömas
med hänsyn till makarnas och boets
sammanlagda inkomst och förmögenhet.
Vad nu sagts skall i tillämpliga
delar jämväl gälla i fråga om
skattskyldiga som avses i 65 § sista
stycket kommunalskattelagen.

Skall skattskyldig---dekla rationsskyldighetens

bedömande.

Vid tillämpning--- — riket bo satta.

I fråga---den avlidne.

129 §.

8 mom. Ledamot i prövningsnämnd
åtnjuter för tid, varunder han varit
inkallad till tjänstgöring, ersättning
av statsmedel enligt grunder, som
fastställas av Kungl. Maj:t.

'' Senaste"lydelse av 22 § 1 mom. se 1958:299.

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1960

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

i förekommande fall åtnjuta resekostnadsersättning
och traktamente
enligt rese- och traktamentsklass A i
allmänna resereglementet.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1960.

Förslag

till

förordning om ändring i uppbördsförordningen den 5 juni 1953

(nr 272)

Härigenom förordnas, att 4 § 2 mom. samt 5 och 15 §§ uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 §.

2 mom. I skattetabellerna — —
— skattskyldiga, nämligen

1) gift, med makan sammanlevande
manlig inkomsttagare, där makan
har en sammanräknad nettoinkomst
å minst tvåtusen kronor;

2) annan gift,---1) sägs;

3) ogift inkomsttagare, som har
hemmavarande eller av honom helt
eller delvis underhållet barn, för vilket
rätt till allmänt barnbidrag föreligger
(ogift inkomsttagare med
barn);

i) annan ogift inkomsttagare än
under 3) sägs (ogift inkomsttagare
utan barn).

Gift med maken sammanlevande
kvinna, vars make har inkomst, skall
hänföras till under 3) upptagen
grupp av skattskyldiga, därest hon
har hemmavarande barn för vilket
rätt till allmänt barnbidrag föreligger,
samt eljest till under 4) upptagen
grupp av skattskyldiga.

Gift, med---2) avses.

Ogift skattskyldig, som har husföreståndarinna
hos sig anställd, skall,
om han har hemmavarande barn, för
vilket rätt till allmänt barnbidrag fö -

4 §•

2 mom. I skattetabellerna —- —
— skattskyldiga, nämligen

1) gift, med makan sammanlevande
manlig inkomsttagare, där makan
har en sammanräknad nettoinkomst
å minst tretusen kronor;

2) annan gift,---1) sägs;

3) ogift inkomsttagare.

Gift med maken sammanlevande
kvinna, vars make har inkomst, skall
hänföras till under 2) upptagen
grupp av skattskyldiga, därest hon
har hemmavarande barn, samt eljest
till under 3) upptagen grupp av
skattskyldiga.

Gift, med — ---2) avses.

Ogift skattskyldig, som har hemmavarande
barn, skall likställas med
gift manlig inkomsttagare som under
2) avses.

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1960

(Nuvarande lydelse)

religger, likställas med gift manlig inkomsttagare
som under 2) avses.

Under 3) omnämnd inkomsttagare,
som icke har vårdnaden om barnet
men som sammanlever med den,
under vars vårdnad barnet står, skall
hänföras till under A) angiven grupp
av skattskyldiga.

Med ogift---eller hemskild.

5 §•

Vid beräkning---4 § 4 mom.

Förhållandena den 1 november året
näst före inkomståret äro, där icke
i nästföljande stycke annorledes stadgas,
avgörande för till vilken i 4 § 2
mom. omförmäld grupp av skattskyldiga
vederbörande skall hänföras.
Härvid skall iakttagas, att i nämnda
författningsrum med barn icke avses
barn, som före nyssnämnda tidpunkt
fyllt femton år.

Skall under inkomståret preliminär
A-skatt enligt tabell börja utgå för
skattskyldig, för vilken skatt icke tidigare
sålunda beräknats, skall i fråga
om skattskyldigs civilstånd det
förhållande, som kan antagas komma
att ligga till grund för taxering
under året näst efter inkomståret,
samt, vad angår frågan om den
skaltskyldige har hemmavarande
eller av honom helt eller delvis underhållet
barn för vilket rätt till allmänt
barnbidrag föreligger, förhållandet
vid den tidpunkt, då debetsedel
jämlikt 35 § sista stycket översändes
till skatlskyldig, vara avgörande
för till vilken i 4 § 2 mom.
avsedd grupp av skattskyldiga vederbörande
skall hänföras. Härvid skall
iakttagas, att i sistnämnda författningsrum
med barn icke avses barn,
som före den 1 november året näst
före inkomståret fyllt femton år el -

fFöreslagen lydelse)

Med ogift —- —- — eller hemskild.

Med gifta likställas de som, utan
att vara gifta, leva tillsammans, om
de tidigare varit förenade i äktenskap
eller gemensamt hava eller hava haft
barn.

5 §•

Vid beräkning ——- — 4 § 4 mom.

Förhållandena den 1 november
året näst före inkomståret äro, där
icke i nästföljande stycke annorledes
stadgas, avgörande för till vilken i
4 § 2 mom. omförmäld grupp av
skattskyldiga vederbörande skall hänföras.
Härvid skall iakttagas, att i
andra och fjärde styckena av nämnda
författningsrum med barn icke avses
barn, som före nyssnämnda tidpunkt
fyllt femton år.

Skall under inkomståret preliminär
A-skatt enligt tabell börja utgå
för skattskyldig, för vilken skatt icke
tidigare sålunda beräknats, skall i
fråga om skattskyldigs civilstånd det
förhållande, som kan antagas komma
att ligga till grund för taxering
under året näst efter inkomståret,
samt, vad angår frågan om den skattskyldige
har hemmavarande barn,
förhållandet vid den tidpunkt, då debetsedel
jämlikt 35 § sista stycket
översändes till skattskyldig, vara avgörande
för till vilken i 4 § 2 mom.
avsedd grupp av skattskyldiga vederbörande
skall hänföras. Härvid
skall iakttagas, att i andra och fjärde
styckena av sistnämnda författningsrum
med barn icke avses barn,
som före den 1 november året näst
före inkomståret fyllt femton år eller
som fölts efter den 1 november
under inkomståret.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960

(Nuvarande lydelse)

ler som fötts efter den 1 november
under inkomståret.

15 §.

Vid preliminär taxering skola beskattningsbar
inkomst och beskattningsbar
förmögenhet beräknas i enlighet
med bestämmelserna i förordningen
om statlig inkomstskatt, kommunalskattelagen
samt förordningen
om statlig förmögenhetsskatt. Dock
skall iakttagas, att vid bestämmande
av beskattningsbar inkomst ortsavdrag
beräknas med hänsyn dels
till den ortsgrupp, vartill den kommun
eller kommundel hör där den
skattskyldige mantalsskrives för inkomståret,
dels ock, där icke i
andra stycket annorlunda stadgas, till
den skattskyldiges civilstånd den 1
november året näst före inkomståret
samt, vad angår frågan om den skattskyldige
har hemmavarande eller av
honom helt eller delvis underhållet
barn för vilket rätt till allmänt barnbidrag
föreligger, till förhållandena
vid nyssnämnda tidpunkt. Härvid
skall iakttagas att med barn icke avses
barn, som före nyssnämnda tidpunkt
fyllt femton år.

Vid preliminär taxering, som sker
under inkomståret, skall hänsyn tagas
i fråga om skattskyldigs civilstånd
till det förhållande, som kan
antagas komma att ligga till grund
för taxering under året näst efter inkomståret,
samt, vad angår frågan
om den skattskyldige har hemmavarande
eller av honom helt eller delvis
underhållet barn för vilket rätt till
allmänt barnbidrag föreligger, till
förhållandena vid den tidpunkt, då
taxeringen verkställes. Härvid skall
iakttagas, att med barn icke avses
barn, som före den 1 november året
näst före inkomståret fyllt femton år
eller som fötts efter den 1 november
under inkomståret.

(Föreslagen lydelse)

15 §.

Vid preliminär taxering skola beskattningsbar
inkomst och beskattningsbar
förmögenhet beräknas i enlighet
med bestämmelserna i förordningen
om statlig inkomstskatt, kommunalskattelagen
samt förordningen
om statlig förmögenhetsskatt. Dock
skall iakttagas, att vid bestämmande
av beskattningsbar inkomst ortsavdrag
beräknas med hänsyn dels
till den ortsgrupp, vartill den kommun
eller kommundel hör där den
skattskyldige mantalsskrives för inkomståret,
dels ock, där icke i
andra stycket annorlunda stadgas, till
den skattskyldiges civilstånd den 1
november året näst före inkomståret
samt, vad angår frågan om den skattskyldige
har hemmavarande barn, till
förhållandena vid nyssnämnda tidpunkt.
Härvid skall iakttagas att med
barn icke avses barn, som före nyssnämnda
tidpunkt fyllt femton år.

Vid preliminär taxering, som sker
under inkomståret, skall hänsyn tagas
i fråga om skattskyldigs civilstånd
till det förhållande, som kan
antagas komma att ligga till grund
för taxering under året näst efter inkomståret,
samt, vad angår frågan
om den skattskyldige har hemmavarande
barn, till förhållandena vid den
tidpunkt, då taxeringen verkställes.
Härvid skall iakttagas, att med barn
icke avses barn, som före den 1 november
året näst före inkomståret
fyllt femton år eller som fötts efter
den 1 november under inkomståret.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen den 16 maj 1958 (nr 295)

om sjömansskatt

Härigenom förordnas, att 12 § 1 mom. samt anvisningarna till 10 och
12 §§ förordningen den 16 maj 1958 om sjömansskatt skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives samt att i de vid samma förordning fogade sjömansskattetabellerna1
kolumn 2 skall utgå och kolumn 3 skall, med ändring
av nuvarande rubrik och nummerbeteckning, erhålla rubriken »Övriga
sjömän» samt nummerbeteckningen 2.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

12 §.

1 mom. Gör sjöman---perio diskt

understöd,

c) avgift för sådan pensionsförsäkring,
som avses i 46 § 2 mom. 2) kommunalskattelagen,
eller

d) nedsatt skatteförmåga
må genom — — —- nämnd taxering.

Jämkning i fall som avses vid a)—
c) må dock endast medgivas, om avdrag
vid taxering kunnat påräknas
med minst 600 kronor.

12 §.

1 mom. Gör sjöman---perio diskt

understöd,

c) avgift för sådan pensionsförsäkring,
som avses i 46 § 2 mom. 2)
kommunalskattelagen,

d) för sådant underhåll av icke
hemmavarande barn under 16 år,
som avses i 46 § 2 mom. i) kommunalskattelagen,
eller

e) nedsatt skatteförmåga

må genom — — — nämnd taxering.

Jämkning i fall som avses vid a)—
d) må dock endast medgivas, om avdrag
vid taxering kunnat påräknas
med minst 600 kronor.

Anvisningar

till 10 §.

Kolumnen i--- — följande upp ställning.

till 10 §.

Kolumnen i —--följande upp ställning.

Å debetsedel för
preliminär A-skatt
angiven kolumn

Avdrag för sjömansskatt Å debetsedel för
verkställes enligt nedan- preliminär A-skatt
stående kolumn i sjömans- angiven kolumn
skattetabellen

Avdrag för sjömansskatt
verkställes enligt nedan-stående kolumn i sjömans
skattetabellen

1 1

3 eller i

2 2 eller 3

1 Senaste lydelse av tabellerna se 1959: 609.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt Nr 76

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960

(Nuvarande lydelse)
till 12 §.

Jämkning i fall som avses i 12 §
1 mom. vid d) må för år räknat medgivas
med högst ett belopp, som motsvarar
summan av vederbörligt, vid
erläggande av sjömansskatt icke utnyttjat
ortsavdrag enligt ortsgrupp
III och 3 000 kronor.

(Föreslagen lydelse)
till 12 g.

Jämkning i fall som avses i 12 §
1 mom. vid e) må för år räknat medgivas
med högst ett belopp, som motsvarar
summan av vederbörligt, vid
erläggande av sjömansskatt icke utnyttjat
ortsavdrag enligt ortsgrupp
III och 3 000 kronor.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1961; dock att förordningens
bestämmelser skola gälla redan dessförinnan i avseende å åtgärder, som erfordras
för förordningens tillämpning efter ikraftträdandet. Därest under
januari eller februari månad 1961 ifrågakommer att med stöd av bestämmelserna
i 10 § 1 mom. tredje stycket förordningen om sjömansskatt verkställa
skatteavdrag enligt den kolumn som senast tillämpats under år 1960,
skall iakttagas att skatteavdrag skall ske enligt kolumn 1, när under år
1960 senast tillämpats kolumn 1 eller 2, samt att skatteavdrag eljest skall
verkställas enligt kolumn 2.

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1960

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
26 februari 1960.

N är varande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson,
Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson,
af Geijerstam, Nordlander.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter vissa frågor på familjebeskattningens
område samt anför därvid följande.

I. Inledning

Olika frågor rörande beskattningen av familjer har tid efter annan aktualiserats
i riksdagen. Vid 1954 års riksdag väcktes sålunda motioner avseende
det förvärvsavdrag som erhålles vid inkomsttaxeringen när gift kvinna
har eget förvärvsarbete eller biträder mannen i sådant arbete. Riksdagen
anliöll i anledning av dessa motioner i skrivelse nr 372, att Kungl. Maj:t
ville låta verkställa en översyn av reglerna om förvärvsavdraget. En annan
fråga, som uppmärksammats inom riksdagen, är beskattningen av s. k. ofullständiga
familjer.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 10 maj 1957 tillkallade jag
därför regeringsrådet S. P. A. Wilkens (ordförande), dåvarande ledamöterna
av riksdagens första kammare lantbrukaren M. A. Andersson och före
detta lektorn H. L. E. Sjödahl, ledamöterna av riksdagens andra kammare
A. Mary S. Holmqvist och Gerda Höjer, förbundsdirektören S. A. Järdler
och kanslichefen F. O. östman med uppdrag att såsom sakkunniga inom
finansdepartementet verkställa utredning om förvärvsavdraget och därmed
sammanhängande spörsmål på familjebeskattningens område. De sakkunniga,
som antagit benämningen 1957 års sambeskattningsrevision, bar med
skrivelse den 10 juni 1959 avlämnat betänkande angående familjebeskattningen
(SOU 1959: 13). I betänkandet framlägger de sakkunniga förslag som
berör dels förvärvsavdraget, dels frågan när makar skall samtaxeras och
dels beskattningen av s. k. ofullständiga familjer. Rörande författningsförslagen
torde få hänvisas till betänkandet (s. 9—19). Retänkandet är enhälligt.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgivits av statskontoret,

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 1960

kammarrätten, riksräkenskapsverket, riksskattenämnden, centrala uppbördsnämnden,
socialstyrelsen, överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, familj
er ättskommittén, LO (Landsorganisationen i Sverige), RLF (Riksförbundet
Landsbygdens folk), Statstjänstemännens riksförbund, SACO (Sveriges
akademikers centralorganisation), TCO (Tjänstemännens centralorganisation),
Sveriges lantbruksförbund, Svenska landskommunernas förbund,
Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, Svensk industriförening,
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Yrkeskvinnors
samarbetsförbund, Föreningen Sveriges kronokamrerare, Sveriges häradsskrivarförening
och Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund, varjämte
Sveriges grossistförbund och Sveriges industriförbund åberopar ett av
delegerade för Sveriges industriförbund och vissa andra institutioner upprättat
yttrande, i fortsättningen betecknat såsom avgivet av näringslivets
skattedelegation. Yttranden har vidare inkommit från Folkpartiets kvinnoförbund,
Fredrika-Bremer-förbundet, Svenska barnmorskeförbundet, Svenska
ekonomiföreståndarinnors förening och Sveriges socialdemokratiska
kvinnoförbund.

I 1959 års proposition om den allmänna varuskatten framhöll jag, att sedan
denna skatt antagits, utrymme skulle finnas för vissa angelägna reformer
på skatteområdet. Bland de förslag som sålunda kunde aktualiseras
nämnde jag de av sambeskattningsrevisionen förordade reformerna inom
familjebeskattningen.

Jag avser att nu upptaga de av sambeskattningsrevisionen utredda frågorna.
Den fortsatta framställningen kommer att först beröra olika spörsmål
rörande beskattningen av äkta makar. Därefter kommer jag att ingå
på frågan om reformer på området för beskattningen av ogift skattskyldig
som vårdar eller försörjer barn. Inledningsvis kommer därvid inom varje
avsnitt att lämnas en redogörelse för gällande bestämmelser på området..
Däremot kommer frågornas utveckling fram till nuvarande bestämmelser
blott undantagsvis att beröras. Jag får i stället hänvisa till den historik som
sambeskattningsrevisionen redovisar i en bilaga till sitt betänkande (s. 185
—238).

II. Beskattningen av äkta makar

A. Sam- eller särbeskattning

Gällande bestämmelser m. m. Nuvarande bestämmelser om beskattning av
äkta makar har tillkommit vid 1952 års riksdag. Därefter skedda förändringar
i lagstiftningen berör inte principfrågorna utan blott detaljer.

Till grund för 1952 års lagstiftning i ämnet låg den på grundval av 1949
års skatteutrednings betänkande (SOU 1951: 51) utarbetade propositionen
nr 213/1952.

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1960

För beskattningen av äkta makar kan huvudsakligen två metoder komma
till användning, särbeskattning och sambeskattning. Vid en fullt genomförd
särbeskattning betraktas makarna såsom av varandra helt oberoende skattskyldiga.
Sambeskattning däremot innebär, att makarna behandlas såsom
ett enda skattesubjekt.

I vårt land är beskattningen av äkta makar sedan gammalt byggd på sambeskattningsprincipen.
Skillnaden mellan principerna kommer främst till
synes, när skatten är progressiv, d. v. s. hos oss beträffande den statliga inkomstskatten
och förmögenhetsskatten. Skattens progressivitet kommer
nämligen att drabba makarna på i princip samma sätt som om de varit blott
en person. Någon motsvarande effekt uppkommer inte vid den kommunala
beskattningen, eftersom skatten där inte är progressiv utan proportionell,
d. v. s. utgår med samma procentsats oberoende av inkomstens storlek.

Sambeskattningsprincipen tillämpas emellertid hos oss inte fullt ut. Genom
att tillämpa olika skalor för den statliga inkomstskatten för gifta och
ogifta har sambeskattningseffekten i vissa inkomstlägen upphävts och i
övrigt mildrats. Vissa regler om avdrag vid inkomstberäkningen har samma
effekt eller ställer i vissa hänseenden samtaxerade makar t. o. m. gynnsammare
än ogifta skattskyldiga.

Även om sambeskattning i första hand sker, när båda makarna har inkomst
eller förmögenhet, förekommer vid sidan härav en stor mängd fall
som i verkligheten kan betecknas som sambeskattning, oaktat endast den
ena maken taxerats. Denna situation föreligger bl. a. när den ena maken
deklarerar för en verksamhet, vari den andra maken hjälpt till. Den deklarerade
inkomsten är då ett resultat av bådas arbetsinsats, ehuru den taxeras
endast hos den make som står för verksamheten. Man talar i dylika fall om
faktisk sambeskattning. Vanligast förekommer dessa fall inom jordbruk och
rörelse. Att här endast den ena maken taxeras för den gemensamt förvärvade
inkomsten har sin grund i den i 20 § kommunalskattelagen meddelade
bestämmelsen, att avdrag icke får ske för värdet av den andra makens
arbete i en skattskyldigs förvärvsverksamhet.

De speciella regler som har avseende på makars beskattning är följande.

Deklarationsskyldighet föreligger, om en persons bruttointäkter uppgått
till minst 1 200 kronor. För makar, som var för sig haft inkomst, inträder
emellertid för vardera maken deklarationsskyldighet, när makarnas sammanlagda
intäkter uppgått till minst nämnda belopp.

Vid inkomst av tjänst medgives avdrag för kostnader för intäkternas förvärvande
med 100 kronor utan att utredning om kostnaderna behöver förebringas.
Överstiger kostnaderna detta belopp, skall specifikation lämnas och
avdraget får avrundas uppåt till närmaste hela hundratal kronor. Regeln
tillämpas för varje make för sig, oberoende av den andra makens inkomstlörhållanden.

I den män skattskyldig har kapitalinkomster, åtnjutes ett extra avdrag av
,''100 kronor. Detta avdrag är 000 kronor för makar gemensamt, vilket innebär
att av den ena maken icke utnyttjat avdrag får tillgodoräknas den andra

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1060

maken, om dennes kapitalinkomster därtill förslår. Kan den ena maken utnyttja
avdraget, får detta ske oberoende av om den andra maken under inkomst
av kapital redovisar ett underskott.

Beträffande avgifter för den obligatoriska sjukförsäkringen samt premier
och avgifter för kapitalförsäkring, arbetslöshetsförsäkring, sjuk- eller
olycksfallsförsäkring och avgift till sjukkassa för begravningshjälp gäller
följande: Utan specifikation och även om inga sådana utgifter förekommit
får avdrag göras med 150 kronor och för makar gemensamt med 300 kronor.
Skulle utgifterna överstiga nämnda belopp, får specificerat avdrag göras med
högst 300 kronor och för makar gemensamt med högst 600 kronor. Även här
får make alltså tillgodoräkna sig vad den andra maken icke kunnat utnyttja.

Gift kvinna med inkomst av rörelse eller eget arbete får, i den mån inkomsten
därtill förslår, göra s. k. förvärvsavdrag med 300 kronor. Har hon
minderåriga barn, får hon vid den statliga beskattningen avdraga ytterligare
tio procent av inkomsten, sammanlagt dock högst 1 000 kronor.

Gift man med inkomst av jordbruksfastighet eller rörelse får vid den
statliga beskattningen, i den mån inkomsten i förvärvskällan därtill förslår,
åtnjuta avdrag med 300 kronor, under förutsättning att hustrun utfört arbete
i jordbruket eller rörelsen till ett värde av minst sistnämnda belopp.
Detta avdrag åtnjutes alltså vid s. k. faktisk sambeskattning.

Dessa gift kvinna resp. gift man tillkommande förvärvsavdrag får för
makarna tillsammans ej överstiga 300 kronor eller vid den statliga beskattningen,
om barn finnes, 1 000 kronor. Det gift kvinna tillkommande förvärvsavdraget
på 300 kronor vid den kommunala beskattningen får endast
åtnjutas i hemortskommunen, d. v. s. den kommun, där hon skall vara
mantalsskriven för året näst före taxeringsåret.

Allmänna avdrag med undantag av förvärvsavdraget — d. v. s. förutom
förenämnda avdrag för premier och försäkringsavgifter jämväl avdrag för
underskott å förvärvskälla, folkpensionsavgifter, avgifter för pensionsförsäkring,
periodiska understöd och vid den statliga beskattningen även påförda
kommunala skatter — vilka make helt eller delvis icke kunnat utnyttja, får
avräknas från den andra makens inkomst. Avdragsrätten för underskott å
förvärvskälla är dock för kommunalbeskattningens del begränsad till den
andra makens inkomst i samma kommun.

Makar taxeras var för sin inkomst, mannen därjämte för boets gemensamma
inkomst. Från den sålunda åsatta taxerade inkomsten göres ortsavdrag,
olika för de olika ortsgrupperna. Taxeras makarna i skilda kommuner,
tillhörande olika ortsgrupper, beräknas ortsavdragen för båda efter den
högre ortsgruppen. Makar åtnjuter dubbelt så stort ortsavdrag som en ensamstående
skattskyldig. Medan ensamstående skattskyldig har ortsavdrag
med lägst 1 760 och högst 2 000 kronor, är sålunda motsvarande avdrag för
äkta makar lägst 3 520 och högst 4 000 kronor. Hälften av ortsavdraget tillgodoföres
vardera maken, men ortsavdrag, som helt eller delvis icke kunnat
utnyttjas av den ena maken, får avräknas från den andra makens taxerade
inkomst.

Kungl. Maj:is proposition nr 76 år 1960

År skattskyldigs skatteförmåga under beskattningsåret väsentligen nedsatt
till följd av vissa ömmande omständigheter eller har hans inkomst efter
avdrag av därå belöpande skatt understigit existensminimum, kan den taxerade
inkomsten minskas med ytterligare högst 3 000 kronor. Detta maximibelopp,
som avvägts under visst hänsynstagande till ortsavdragens storlek,
gäller också för äkta makar tillsammans.

Vad därefter återstår avrundas nedåt till helt hundratal kronor och utgör
beskattningsbar inkomst för den skattskyldige. Skatteplikt inträder när
skattskyldigs beskattningsbara inkomst uppgår till minst 100 kronor; vid
den kommunala taxeringen till minst 100 kronor i varje ifrågakommande
kommun. Skatteplikt beräknas beträffande makar för varje make för sig.

Den statliga inkomstskatten beräknas på det sammanlagda beloppet av
makarnas beskattningsbara inkomster, varefter den uträknade skatten fordelas
på dem efter förhållandet mellan deras beskattningsbara inkomster.

Skatten är progressiv och beräknas efter olika skalor för gift skattskyldig
och för ensamstående. De två skalorna är inbördes så avvägda, att skattesatserna
utom i det lägsta och de högsta skikten är högre för ensamstående än
för makar. De nuvarande skatteskalorna, som fastställdes av 1959 års höstriksdag,
belyses av denna tablå.

Skatteskalan för gift

Skatteskalan för ensamstående

Ungefärlig årsinkomst kr	Skattesats %	Beskattningsbar inkomst kr	Skattesats] %	Ungefärlig årsinkomst kr
1	2	3	4	5
9 000	10	— 4 000	10	— 7 000
9 000— 11500	10	4 000— 6 000	15	7 000— 9 500
11500— 14 000	10	6 000— 8 000	21	y öuu— 12 000
14 000— 16 500	15	8 000— 10 000	25	12 000— 14 500
16 500— 18 500	20	10 000— 12 000	29	14 500— 16 5U0
18 500— 23 500	27	12 000— 16 000	33	16 500— 21 500
23 500— 28 000	32	16 000— 20 000	37	iii buu— 26 000
28 000— 39 500	38	20 000— 30 000	41	26 000— 37 500
39 500— 51 000	43	30 000— 40 000	45	37 500— 49 000
51 000— 74 500	48	40 000— 60 000	49	49 000— 72 500
74 500—121 000	54	60 000—100 000	54	72 500—119 000
121 000—179 000	59	100 000—150 000	59	119 000—177 000
179 000—	65	150 000—	65	177 000—

Av tablån framgår att vid beskattningsbara inkomster över 4 000 kronor
en ensamstående får högre skatt än makar med samma beskattningsbara
inkomst. Vidare visar tablån att någon progression inte inträder förrän vid
en beskattningsbar inkomst av 8 000 kronor för makar och 4 000 kronor
för ensamstående, motsvarande årsinkomster av 14 000 kronor resp. 7 000
kronor. För makar med gemensam beskattningsbar inkomst av 10 000 kronor
blir skatten densamma som för två ensamstående med vardera 5 000 kronor
beskattningsbar inkomst. -— Skillnaden mellan årsinkomst och beskattningsbar
inkomst beror på omkostnadsavdrag, allmänna avdrag, främst
kommunalskatteavdraget, samt ortsavdrag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960

Vid den kommunala taxeringen behöver någon sammanläggning av makars
beskattningsbara inkomster icke ske, eftersom den kommunala inkomstskatten
är proportionell.

Vid taxering till statlig förmögenhetsskatt beräknas makarnas skattepliktiga
förmögenhet var för sig. Här förekommer emellertid renodlad sambeskattning,
i det att den beskattningsbara förmögenheten beräknas för makarna
gemensamt och utgör — efter viss avrundning ■— summan av makarnas
skattepliktiga förmögenheter. Vid taxeringen gällande skattefritt bottenbelopp
är 80 000 kronor, lika för makar gemensamt och för ogift. Skatten
uträknas efter en skatteskala som är densamma för makar som för ensamstående.

Sambeskattning av äkta makar sker icke för det beskattningsår, varunder
makar ingått äktenskap, utan först från och med det därpå följande året.
Denna bestämmelse har förestavats av praktiska hänsyn. Nygifta makar
kommer nämligen ofta att taxeras i skilda kommuner, varvid det möter svårigheter
att iakttaga reglerna för en gemensam taxering av makarna.

Icke heller sambeskattas makar, som levt åtskilda under större delen av
beskattningsåret. Den närmare innebörden härav skall belysas i senare
sammanhang.

En följd av reglerna om ortsavdragets uppdelning mellan makar har blivit
att källskatten för gift man uttages med högre belopp, om hustrun haft egen
inkomst av lägst 2 000 kronor. Härigenom tages vid källskatteberäkningen
en låt vara schematisk hänsyn till den påverkan en makes skatt röner genom
sambeskatlningen. Mera noggrann hänsyn till skatteförändringar på grund
av sambeskattning tages vid källskatten endast om den skattskyldige påfordrar
det.

Om en make har att enligt uppbördsförordningen belala ränta å kvarstående
skatt och, därest ränteberäkningen gjorts för makarna gemensamt,
ränta icke skulle ha påförts eller skulle ha påförts med lägre belopp, kan
befrielse från ränta medgivas i motsvarande män, dock först efter ansökan.

Utredningen redovisar statistiska uppgifter rörande antalet äktenskap, inkomstfördelningen
för gifta och ensamstående, medelinkomsten i äktenskapen,
m. m. Dessa uppgifter återfinnes i betänkandet på s. 28—35 och 264
—275. Av uppgifterna må här återges följande.

Antalet äktenskap kan med ledning av inkomststatistiken för år 1957
uppskattas till omkring 1 635 000. Uti 980 000 av dessa äktenskap är mannen
ensam inkomsttagare. Detsamma gäller för hustrun i omkring 15 000
iall. I de återstående 640 000 äktenskapen redovisar båda makarna inkomster.
Hustrun är alltså inkomsttagare i 655 000 äktenskap eller i ca 40 procent
av samtliga äktenskap. — Antalet äktenskap, vari ingen av makarna
har inkomst och vilka därför inte är medtagna i inkomststatistiken, kan
uppskattas till högst 65 000. I allmänhet torde det här vara fråga om pensionärer,
som inte blivit taxerade.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960

Antalet gifta kvinnor, som saknar egen inkomst, är omkring 1 045 000
och av dessa torde ca 60 procent ha hemmavarande barn under 16 år. Återstående
ca 420 000 saknar barn eller har barn, som fyllt 16 år. Till stor del
är det här fråga om kvinnor i högre åldersgrupper.

Antalet gifta kvinnor som har egen inkomst är, såsom nyss nämnts,
655 000. Häri ingår ca 350 000 kvinnor som inte har minderåriga barn. Ca
90 000 av dessa har inte förvärvsarbete och består till helt övervägande del
av pensionärer.

Antalet äktenskap vari båda makarna har inkomster har enligt inkomststatistiken
mellan inkomståren 1951—1957 ökat från omkring 476 000 till
omkring 632 000. Dessa äktenskap utgjorde 1951 29,6 procent av samtliga
äktenskap. 1957 hade procenttalet stigit till 37,0. Med hänsyn till att ortsavdrag
och vissa andra avdrag stigit under denna tidsperiod torde den verkliga
ökningen av antalet äktenskap, vari båda makarna haft inkomster, varit
ännu större.

Inkomststegringen under angivna tidsperiod återspeglas även vid en fördelning
efter inkomstklasser. Antalet äktenskap, vari inkomsten understiger
3 000 kronor, har sålunda sjunkit från 3,6 till 0,5 procent av samtliga äktenskap.
År 1951 uppgick inkomsten till högst 10 000 kronor i hälften av alla
äktenskap. År 1957 återfanns blott en femtedel av äktenskapen i denna inkomstklass.
I endast 16 procent av äktenskapen uppgick år 1951 inkomsten
till 15 000 kronor eller mer. År 1957 hade detta procenttal stigit till 52.

Det kan även nämnas, att under år 1957 i äktenskap, vari båda makarna
var inkomsttagare, 49,6 procent av hustrurna hade inkomster under 3 000
kronor, 27,9 procent mellan 3 000 och 7 000 kronor samt 22,5 procent mer
än 7 000 kronor. I omkring 121 000 äktenskap hade vardera maken över
7 000 kronor i inkomst och i cirka 40 000 äktenskap översteg vardera makens
inkomst 10 000 kronor.

Utredningen. I betänkandet (s. 35—41) redovisas vissa beräkningar som
avser att belysa hur sambeskattningen för närvarande påverkar äkta makars
skatt. Jämförelse har därvid skett mellan den sammanlagda skatt två
kontrahenter har att betala på oförändrade inkomster före och efter äktenskaps
ingående. Den förändring i skatten, som följer av giftermålet, har av
utredningen benämnts sambeskattningseffekten. Denna bär undersökts vid
ett antal inkomstkombinationer.

Dessa beräkningar visar, framhåller utredningen, att, vare sig hustrun har
rätt till 300 kronor i förvärvsavdrag eller ej, äktenskapets ingående medför
skatteminskningar, om makarna har upp till 15 000 kronor i sammanlagd
årsinkomst och detta oberoende av hur inkomsten fördelar sig mellan makarna.
Med ett förvärvsavdrag på 300 kronor och en familjeinkomst på
20 000 kronor uppkommer skatteminskningar vid alla redovisade inkomstkombinationer,
utom när makarna har 10 000 kronor var, då en skatteökning
på 47 kronor inträder. Vid familjeinkomster på 30 000, 50 000 och
100 000 kronor uppkommer skatteökningar, när hustruinkomsten översti -

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960

ger 10 000 kronor. I några fall är dessa ökningar betydande. Ökningen blir
sålunda 1 776 kronor, när den ena maken har 30 000 och den andra 20 000
kronor i årsinkomst. Om makarna bär 50 000 kronor var i inkomst blir
skatteökningen 5 407 kronor. Om hustruns årsinkomst inte överstiger 7 000
å 8 000 kronor uppkommer däremot alltid skatteminskning och detta oberoende
av hur stor inkomst mannen har.

Av de analyser utredningen gjort framgår vidare, att skatteökningen vid
en given årsinkomst för makar är störst, när deras inkomster är inbördes
lika stora. Den blir sedan lindrigare ju större skillnaden mellan makarnas
inkomster är för att efterhand övergå i en skatteminskning, som i sin tur
är störst, när all inkomst är samlad hos ena maken.

Utredningen beräknar, att år 1957 skulle makarna i omkring 80 000 äktenskap
ha haft lägre skatt som ogifta. I 7 000 å 8 000 av dessa äktenskap
överstiger skillnaden i skatt 1 000 kronor. I omkring 552 000 äktenskap, i
vilka båda makarna har inkomst, liksom även i de ca 1 078 000 äktenskap
där endast ena maken har inkomst, uppkommer däremot skatteminskning
på grund av gällande regler om makars beskattning.

Från och med 1960 års taxering gäller, påpekar utredningen, ändrade bestämmelser
om folkpensionsavgifterna. Enligt dessa utgår avgiften med 4
procent av den taxerade inkomsten, dock högst med 600 kronor. Detta maximum
gäller för både en ensamstående och två makar. År 1957 gällde i detta
hänseende att maximum för folkpensionsavgiften var dubbelt så stort för
gift (makar tillsammans) som för ogift. Om hänsyn tas till den verkan folkpensionsavgiften
numera har på sambeskattningseffekten, medför, påpekar
utredningen, giftermål en höjning av de samlade pålagorna först när makarnas
inkomster var för sig överstiger 9 000 å 10 000 kronor. Endast i ungefär
45 000 äktenskap skulle makarna då ha lägre skatt som ogifta.

Sambeskattningsrevisionen har sökt beräkna antalet skattskyldiga som
kan utnyttja förvärvsavdraget. Revisionen har därvid funnit att det fasta
förvärvsavdraget på 300 kronor synes kunna utnyttjas av nästan alla de
omkring 575 000 gifta kvinnor, som enligt inkomststatistiken år 1957 var
yrkesverksamma. Av dessa torde omkring 300 000 ha minderåriga barn och
skulle alltså vara berättigade till kvotavdrag med ytterligare högst 700 kronor.
Det beräknas att 60 000 å 65 000 gifta kvinnor med barn har inkomster
på 7 000 kronor eller däröver och sålunda kan utnyttja maximalt förvärvsavdrag.

Beträffande det förvärvsavdrag å 300 kronor som vid faktisk sambeskattning
tillkommer gift man med inkomst av jordbruksfastighet eller rörelse
beräknar revisionen att det finns inemot 200 000 män med inkomst av jordbruksfastighet
och något mer än 100 000 rörelseidkare som kan utnyttja
avdraget.

Sambeskattningsrevisionen har funnit, att kritiken mot sambeskattningen
i första hand vänder sig mot den ökning i skatt, som kan uppkomma genom
att skatten beräknas på makarnas sammanlagda inkomster. Kritiken riktar

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 dr 1960

sig alltså mot den statliga inkomstskattens progression. I allmänhet torde
man, förmodar revisionen, därvid inte vilja förneka det berättigade i en
progressiv beskattning i och för sig utan anmärkningarna gäller just den
progression, som föranledes av att skatten beräknas på två makars sammanlagda
inkomst i stället för på vardera makens inkomst för sig. Det torde
vara själva sammanläggningen av makarnas inkomster som man finner
leda till en alltför hård beskattning. I allmänhet har man då den föreställningen
att beskattningen skulle bli lindrigare, om makarna beskattades var
för sig såsom ensamstående. Härvid torde ofta förbises, att skattesatserna
för eu ensamstående person är högre än för en gift.

Kritiken mot sambeskattningen hänför sig även till faktorer, som egentligen
inte alls beror av sambeskattningen utan skulle verka i ungefär lika
grad om makarna beskattades var för sig. Detta gäller främst de särskilda
kostnader, som kan vara förenade med att en gift kvinna tar arbete. Denna
fråga hör dock närmast ihop med spörsmålet om förvärvsavdrag för kvinna.

Som ett argument för en lindring i sambeskattningen har, fortsätter revisionen,
även anförts det hinder, som beskattningen säges utgöra för den
gifta kvinnans villighet att ta arbete. Särskilt när det råder brist på för samhället
viktig arbetskraft, t. ex: sjuksköterskor eller lärare, brukar argument
av detta slag framföras. Det frågas då om inte samhället skulle vara mera
betjänt av att medge skattelättnader för att få fram denna arbetskraft än
att vidmakthålla en högre beskattning, som löper risk att motverka sig själv.
Ett vanligt argument är också att sådana skattelättnader, om de infördes,
i realiteten inte skulle kosta samhället nagot, eftersom de samtidigt skulle
framlocka nya skatteintäkter till kanske väl så stora belopp som de bortfallna.

Revisionen finner dock härutinnan skäl till vissa erinringar. Statistiken
synes sålunda knappast ge stöd för ett påstående att sambeskattningen verkar
arbetshämmande. Antalet samtaxerade gifta kvinnor bär nämligen stigit
från 476 000 år 1951 till 632 000 år 1957. Det har även visat sig, att de samtaxerade
kvinnornas inkomster under samma tidsperiod förskjutits uppåt
i snabbare takt än den allmänna inkomststegringen. Slutligen synes statistiken
även visa, att hustruns relativa andel i samtaxerade makars inkomster
i inkomstklasserna över 20 000 kronor ökat, vilket tyder på att den allmänna
ökningen icke är koncentrerad till lägre inkomster utan även omfattar
kvalificerade och jämförelsevis välavlönade yrken. Revisionen tillägger
följande.

Oavsett vad dessa siffror visar är det tydligt, all svårigheter kan påvisas
att ur de gifta kvinnornas led rekrytera behövlig arbetskraft till vissa yrken.
Det är dock ingalunda säkert, att beskattningen är det enda eller ens det
övervägande hindret. En mångfald faktorer kan här samverka och att fullt
ut klarlägga orsakerna till rekryteringssvårigheterna är ej möjligt. Hindren
kan bestå i barnsbörd, skötsel av barn, andra familjeskäl eller helt enkelt
däri att den gifta kvinnan föredrar att arbeta i hemmet. Företeelsen är då
snarast cn följd av stigande standard. Uteslutet är heller inte att sambeskattningen
ibland får utgöra ett utåt åberopat skäl, medan i verkligheten andra
skäl är bestämmande.

Kung!. Maj. ts proposition nr 76 år W60

I detta sammanhang har utredningen uppmärksammat en speciell form av
arbetshämmande effekt, som anses bero av sambeskattning^!!. Härom anföres
följande.

Enligt vad som upplyses har man på industrihåll trott sig kunna förmärka
en tendens hos de anställda att begränsa hustrurnas inkomst av yrkesarbete
till 2 000 kronor om året. Huruvida detta är någon mera allmän företeelse
k„ar.*nte med säkerhet kunnat konstateras, men det synes inte osannolikt att
sa är fallet. Orsaken härtill skulle då ligga i källskattetabellernas konstruktion.
Enligt kolumn 4 i dessa tabeller uttages nämligen högre källskatt av
mannen, så snart hustrun har egen inkomst å 2 000 kronor eller mera. Skillnaden
i källskatt enligt kolumn 4 och den eljest för gift man tillämpliga kolumn
3 är inte oväsentlig: om mannen har eu veckolön på 250 kronor dragés
härå för honom omkring 10 kronor mera i källskatt, när hustrun tjänar
2 000 kronor eller mera om året. Det är möjligt att denna mycket påtagliga
effekt har den verkan, att mannen inte gärna ser att hustruns inkomst
kommer upp till denna gräns. Det är även möjligt att i det nämnda exemplet
skatteökningen 10 kronor uppfattas som en direkt inerskatt i följd av sambeskattningen.
I själva verket beror detta på ortsavdragsbestämmelserna.
Genom att hustrun har egen inkomst utnyttjar hon sin andel i makarnas
gemensamma ortsavdrag, vilket givetvis måste ha den följden, att mannen
får en högre skatt än han eljest skulle fått. En annan sak är att — när det
gäller inkomster av den i exemplet nämnda storleken — den skatt, som
makarna sammanlagt har att slutligt betala, i de allra flesta fall är lägre
än den skatt, som mannen haft att betala, om han ensam intjänat motsvarande
inkomst och likaledes lägre än den skatt makarna haft att betala
på sina inkomster, om de beskattats var för sig som ensamstående. Detta
sammanhang är emellertid inte lätt att se och det kan knappast förnekas att
kolumn 4 i källskattetabellen ger en vilseledande uppfattning.

Sambeskattningsrevisionen anser att — även om missuppfattningar kan
påvisas och sambeskattningen får bära skulden för mycket som har sin rot
i andra förhållanden — man inte bör bortse från att aversionen mot nuvarande
sambeskattning dock är en realitet, som kan ha vissa icke önskvärda
verkningar. En ändrad avvägning av skattebördan mellan gifta och ensamstående
bör därför, menar revisionen, övervägas. Med en sådan avvägning
kan sambeskattningseffekten direkt påverkas. Vidare finns möjligheten att
ändra förvärvsavdraget, varigenom kostnadssynpunkterna direkt kan beaktas.

Med denna utgångspunkt har sambeskattningsrevisionen övervägt huruvida
en övergång till ett system med särbeskattning är att rekommendera.

Revisionen erinrar om att denna fråga tidigare varit föremål för ingående
överväganden, senast i samband med 1952 års lagstiftning i dessa frågor.
Mot ett särbeskattningssystem har anförts flera skäl. Det har sålunda framhållits
att i särbeskattningens natur ligger att någon skillnad inte göres
mellan gifta och ogifta. Detta innebär bl. a. att i ett fullt genomfört särbeskattningssystem
ortsavdraget bör bestämmas lika för alla inkomsttagare.
Om två makar båda har inkomst bör var och en få sitt ortsavdrag.
Skulle t. ex. den ena maken ha så ringa inkomst, afl han inte kan helt utnyttja
sitt ortsavdrag, skall det outnyttjade beloppet inte tillgodoräknas

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960

den andra maken. Ett sådant ortsavdragssystem låter sig inte gärna genomföra.
Även vid särbeskattning skulle därför ortsavdraget behöva ordnas
så, att två makar alltid har rätt till högre ortsavdrag än en ensamstående
och att den ena maken får rätt att utnyttja det ortsavdrag som den andra
maken inte kan tillgodogöra sig. Därmed har emellertid ett moment av sambeskattning
införts i systemet. Ortsavdrag för makar måste då beräknas på
samma sätt som i det gällande systemet, varav följer att den ena makens
skatt inte kan bestämmas utan att hänsyn tages till den andra makens inkomst.
På samma sätt torde det förhålla sig med underskottsavdrag och
andra avdrag såsom schablonavdragen vid inkomst av kapital och avdragen
för försäkringspremier. Ej heller en så begränsad form av särbeskattning
att någon sammanläggning av makarnas inkomster inte sker vid beräkningen
av den statliga inkomstskatten torde vara möjlig. Därigenom skulle nämligen
enligt revisionens mening öppnas alltför stora möjligheter för makarna
att uppnå skattelättnader genom att fördela inkomsterna mellan sig så att
skatteprogressionen blir den minsta möjliga.

Sambeskattningsrevisionen tillägger, att vissa principiella skäl kan anföras
för att makar skall beskattas helt oberoende av varandra. För detta talar
den relativt självständiga ställning, som enligt nya giftermålsbalken präglar
makarnas inbördes förhållanden, genom att var och en själv äger sin egendom,
att avtalsfrihet föreligger mellan dem o. s. v. Å andra sidan kan för
sambeskattning såsom principiell grund åberopas makarnas underhållsskyldighet
mot varandra, vari även ligger en rätt för makarna att komma i
åtnjutande av samma standard. Revisionen anser under dessa förhållanden
att de principiella skälen inte ger sådant stöd för den ena eller den andra
linjen, att de kan tillmätas någon avgörande betydelse. I stället blir frågan
beroende av praktiska synpunkter. Och därvid kan med fog göras gällande
att sambeskattningen i stora delar är skattetekniskt nödvändig. Revisionen
uttalar att frågan om äkta makars beskattning inte kan tillfredsställande lösas
enligt ett särbeskattningsalternativ. Revisionen anför vidare följande.

Det bör till slut beaktas, att ett ställningstagande till frågan om sambeskattning
eller särbeskattning i och för sig inte är avgörande för beskattningens
tyngd. Även om man — i enlighet med den av oss här framförda
meningen — finner sambeskattningen böra bibehållas såsom princip, leder
inte detta med nödvändighet till eu hårdare beskattning av makar än vad
som skulle följa av särbeskattning. Ur teknisk synpunkt finns intet hinder
för att ordna sambeskattningen på sådant sätt alt den i alla inkomstlägen
ger en lindrigare skatt för makar än vad de med samma inkomster skulle
haft att betala som ensamstående. Detta förhållande framgår för övrigt
redan därav, att en särbeskattning på grundval av nuvarande skatteskalor
skulle i stor utsträckning medföra skatteökningar för makar.

Revisionen är således av den uppfattningen att sambeskattningen hör
bibehållas som princip för beskattningen av äkta makar. I fråga om sambeskattningens
avvägning framhålles att det i allt väsentligt är en fråga om
avvägningen av skattebördan mellan äkta makar och ensamstående.

För närvarande åstadkommes denna avvägning på två sätt: genom orts -

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1960

avdragen och genom skatteskalorna. Vid den kommunala beskattningen,,
där skatten är proportionell, förekommer dock endast ortsavdragen som
medel för avvägningen.

I fråga om ortsavdragen har numera fullt ut genomförts den principen,
att de är dubbelt så stora för äkta makar som för ensamstående. Eftersom
ortsavdragen närmast avser att från beskattning undantaga ett visst för den
skattskyldiges behov nödvändigt minimibelopp, synes denna princip, anser
utredningen, ge uttryck för den meningen, att äkta makar tillsammans är i
behov av ett lika stort skattefritt minimibelopp som två ensamstående skattskyldiga.

Beträffande skalorna för den statliga inkomstskatten framhålles, att deras
avvägning mellan äkta makar och ensamstående är en omtvistad fråga. Revisionen
anför bl. a. följande.

Bestämmande för avvägningen bör i första hand vara den allmänt vedertagna
skatteförmågeprincipen. I sambeskattningsdiskussionen har visserligen
emellanåt kommit att i detta sammanhang föras in synpunkter även av
annat slag, exempelvis den synpunkten att beskattningen bör underlätta äktenskapsbildningen.
Tydligt är dock att det väsentliga spörsmålet här blir,
hur skatteförmågan hos två makar skall anses förhålla sig till skatteförmågan
hos två ensamstående skattskyldiga.

Revisionen framhåller att, åtminstone tidigare, den uppfattningen varit
rådande att det hos två makar föreligger en större skatteförmåga än hos tvä
ensamstående. Vad som framför allt ansetts ge makarna denna större skatteförmåga
har varit deras ekonomiska gemenskap, med de besparingar som
därigenom kunnat göras på grund av gemensamt bo, gemensamt hushåll
o. s. v. Även den obeskattade inkomst, som representerats av hustruns arbete
i hemmet, har brukat åberopas som argument. Mot detta har invänts, att
även ensamstående i stor utsträckning tillhör familjehushall eller andra gemensamhetshushåll
och att alltså äkta makar i sådant avseende inte kan anses
intaga någon förmånsställning. Och beträffande värdet av hustruns arbete
i hemmet har erinrats, att liknande arbetsinsatser förekommer även
i andra gemensamhetshushåll samt att det över huvud taget får anses främmande
för skattelagstiftningen att låta beskattningen bestämmas av tjänster
som en person, gift eller ogift, utför i sitt privata hushåll. Revisionen anser
sig kunna konstatera, att såsom en följd av samhällets ändrade struktur, eu
glidning kunnat iakttagas mot den uppfattningen, att någon skillnad i skatteförmåga
ej längre bör anses föreligga mellan två makar och två ensamstående
personer.

Som ett steg i riktning mot ett accepterande av denna uppfattning får
betraktas den uppbyggnad skatteskalorna erhöll genom 1952 års riksdagsbeslut.
Skatteskalan för gift skattskyldig avvägdes nämligen då mot skatteskalan
för ensamstående på ett sådant sätt, att upp till en beskattningsbar
inkomst av 10 000 kronor (motsvarande en årsinkomst nu av 16 000 å
17 000 kronor) skatten för två makar blir jämnt dubbelt så stor som skatten

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 1960

för en ensamstående med hälften så stor beskattningsbar inkomst. Intill
denna gräns föreligger således faktiskt det förhållandet att någon skillnad
vid skatteavvägningen inte göres mellan två makar och två ensamstående.

Beträffande högre inkomstlägen än de nu nämnda medför skatteskalorna
en skatt, som för makar är mer än dubbelt så stor som den skatt en ensamstående
har att betala för hälften av makarnas inkomst. Någon bestämd
norm, efter vilken denna merskatt beräknas, kan dock, uttalar de
sakkunniga, inte angivas. Blott en skälighetsavvägning torde kunna åberopas
för skatteskalornas inbördes förhållande i dessa lägen.

En särskild form av sambeskattning innebär den s. k. tudelningsmetoden.
Denna innebär, schematiskt sett, att vid skattläggningen makars sammanlagda
inkomst delas mitt itu, varefter skatt beräknas på vardera hälften
enligt de regler, som gäller för ensamstående skattskyldiga. Skattebeloppen
sammanlägges därefter och summan fördelas på makarna i förhållande till
deras inkomster. Gifta par med lika stor sammanlagd inkomst får med
denna metod alltid lika stor skatt, oberoende av hur inkomsten fördelar
sig mellan makarna.

1952 års riksdagsbeslut i fråga om skatteskalorna innebar att tudelning
genomfördes upp till en beskattningsbar inkomst av 10 000 kronor för makar,
motsvarande 5 000 kronor för ensamstående. Därefter
ringar i skatteskalorna har inte rubbat gränsen för tudelningen.

Sambeskattningsrevisionen understryker att tudelningsmetoden har innebörd
utöver det att den ger möjlighet att på ett rationellt sått lösa sambeskattningsfrågan.
Revisionen anför härom följande.

Givet är att metoden måste tillämpas för all slags sambeskattad inkomst
oavsett inkomstens art. Men den berör inte blott vad som vanligen betecknas
som sambeskattningsfall utan måste få full tillämpning aven for den
stora kategori av gifta, där endast den ena maken är inkomsttagare. Den
inkomst, som i ett sådant äktenskap står till makarnas förfogande, d. v. s.
vad den ensamme familjeförsörjaren intjänar, blir enligt tudelningsmetoden
också delad i två hälfter, varå skatt beräknas enligt de för ensamstående
skattskyldiga gällande grunderna. Skattebeloppet i sin helhet pafores da
givetvis den make som haft inkomsten.--- .

Tudelningsmetoden bygger på det förhållandet att det i ett aktenskap ar
fråga om två personer, vilka skall leva på den inkomst som gemensamt star
till''deras förfogande. Metoden kan sägas ge uttryck för den åsikten att om
makarna tillsammans disponerar en inkomst, vilken är dubbelt så stor som
den inkomst som disponeras av en ensamstående, makarnas skatt bör tor
alt de skall ges samma levnadsvillkor som den ensamstående — vara dubbelt
så stor som den ensamståendes skatt.

Utredningen påpekar tillika att tudelningsmetoden inte utesluter frågan
om ett särskilt förvärvsavdrag för de gifta yrkeskvinnorna. Metoden reglerar
förhållandet mellan gifta och ensamstående, däremot icke förhållandet
mellan yrkeskvinnan och hemmafrun. Den av kostnadssynpunkter betingade
skillnaden i skattehänseende dem emellan kvarstår alltjämt. 1 ett system
med tudelningsmetod blir del därför, i lika hög grad som i ett sambe -

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960

skattningsystem av annat slag, nödvändigt att taga ställning till frågan i
vad mån denna skillnad bör utjämnas genom ett särskilt förvärvsavdrag för
gift kvinna.

Revisionen har beräknat att, om en fullständig tudelning skulle genomföras
på grundval av den före 1961 års taxering gällande skatteskalan för
ensamstående, detta skulle medföra ett skattebortfall för staten på 213 miljoner
kronor. En sådan reform skulle inte innebära skatteökning för någon
men väl skatteminskningar för makar med inkomster över nuvarande tudelningsmaximum.

För att täcka ett skattebortfall på 213 miljoner kronor enbart genom en
höjning av uttagningsprocenten erfordras en höjning från nuvarande 100
till 106,1.

I betänkandet redovisas vidare såsom diskussionsunderlag ett antal alternativa
lösningar för tudelning, nämligen

fullständig tudelning på grundval av nuvarande skatteskala för makar,
varigenom en inkomstökning för staten å 120 miljoner kronor uppkommer
vid oförändrad uttagningsprocent;

fullständig tudelning med helt nya skatteskalor utan skattebortfall för
staten;

fullständig tudelning med helt nya skatteskalor med skattebortfall för
staten på 22, 51, 72 och 117 miljoner kronor;

tudelning upp till 14 000 kronor beskattningsbar inkomst för makar
(motsvarande en årsinkomst av ungefär 21 000 kronor) och ledande till
oförändrade skatteintäkter för staten resp. skattebortfall å 34 och 65 miljoner
kronor;

tudelning upp till 16 000 kronor beskattningsbar inkomst för makar (motsvarande
en årsinkomst av ca 23 500 kronor) med skattebortfall för staten
å 3,5, 43 och 122 miljoner kronor; samt

tudelning upp till 20 000 kronor beskattningsbar inkomst för makar (motsvarande
en årsinkomst av omkring 28 000 kronor) utan skattebortfall samt
med skattebortfall å 36, 61 och 117 miljoner kronor.

Rörande detaljerna i de olika alternativen liksom även beträffande deras
individuella verkningar i olika inkomstlägen torde få hänvisas till betänkandet
s. 63—76. Det bör ånyo påpekas, att revisionens beräkningar bygger
på de skatteskalor som gällde före 1959 års höstriksdags beslut om ändrade
skatteskalor.

Revisionen övergår härefter till att bedöma angelägenheten av en ändring
av den nuvarande tudelningsgränsen. Därvid åberopas vissa uppgifter
om befolknings- och inkomstutvecklingen sedan tillkomsten av den nuvarande
gränsen.

Revisionen nämner, att år 1951, när den nuvarande tudelningsgränsen vid
10 000 kronor beskattningsbar inkomst föreslogs, föll 91 å 92 procent av alla
äktenskap inom denna gräns. År 1952, när skalorna fastställdes, föll alltjämt
87 procent av äktenskapen inom tudelningsgränsen. För år 1959 bär

3 3

Kungl. Maj:ts proposition in 76 år W60

det totala antalet äktenskap med beskattningsbar inkomst beräknats till
1 662 000. Av dessa faller 1 136 000 eller 68,3 procent inom tudelningsgränscn,
medan i 526 000 äktenskap eller 31,7 procent den beskattningsbara inkomsten
överstiger 10 000 kronor. För att återställa förhållandena så att
ludelningen år 1959 omfattar lika stor andel av äktenskapen som åren 1951
eller 1952, skulle gränsen behöva höjas till 18 000 kronor resp. 15 000 kronor
beskattningsbar inkomst.

Med hänsyn enbart till förändringarna i penningvärdet, sådant det avspeglar
sig i konsumentprisindex, skulle gränsen behöva höjas till 14 000
kronor i förhållande till 1951 års penningvärde och till 13 000 kronor i forhållande
till 1952 års penningvärde. ..

Genom utvecklingen har, påpekar revisionen, de flesta vanliga fall, nar
man och hustru har heltidsarbete, numera kommit att ligga ovanfor tudelningsgränsen,
medan de år 1951 föll inom gränsen.

1 betänkandet hävdas slutligen att uppfattningen, att två makar med
hänsyn till sin hushållsgemenskap har större skattekraft än två ensamstående,
mist alltmer av sitt innehåll. På beskattningsområdet har detta bidragit
till att ortsavdragen vid både den statliga och den kommunala taxeringen
gjorts dubbelt så stora för makar som för ensamstående. Vid kostnadsundersökningar
brukar också numera äkta makar ofta räknas som 2,0 konsumtionsenheter
(varvid en vuxen mans behov satts till 1,0 konsumtionsenheter),
medan det ännu, när 1949 års skatteutredning gjorde sina undersökningar,
inte var ovanligt att makar i levnadskostnadsstatistiken räknades
som 1,8 konsumtionsenheter. Denna dubblering vid beräkning av äkta
makars konsumtionsbehov gäller dock inte, fortsätter revisionen, exempelvis
vid beräkning av folkpension.

Om tudelningsmetoden anses utgöra en lämplig grundval för avvägningen
av skattebördan mellan ensamstående och äkta makar, kan frågan ställas
om resonemanget har sin giltighet oavsett storleken av makarnas inkomst
eller om det finns skäl för ett annat bedömande när inkomsten når en viss
höjd. Härom anför revisionen bl. a. följande.

Hittills har principen godkänts endast intill en viss inkomstgräns, med
den motiveringen att gemenskapen i högre inkomstlägen är av sådan betydelse
att den får anses där medföra större skattekraft för två makar än för
två ensamstående. Även för dessa inkomstlägen gör sig dock den synpunkten
gällande att, i den mån fördelar verkligen kan påvisas, dessa i samma
grad kan uppnås i liknande hushållsgemenskaper for andra an akta makar.
Synpunkterna står emellertid här mot varandra och olika uppfattningar kan
råda om vilken vikt, som i beskattningshänseende bör tillmätas äkta makars
ekonomiska gemenskap, samt om den inkomstgräns som eventuellt bor
gälla för ett sådant hänsynstagande.

Sammanfattningsvis anger sambeskattningsrevisionen sin inställning till
en höjning av tudelningsgränsen sålunda. En höjning är önskvärd. För
att denna skall få betydelse ur sambeskattningssynpunkt torde gränsen böra

å Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 76

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1960

avsevärt höjas. Vissa skäl kan då anföras för att tudelningsprincipen genomföres
fullt ut. Förutsättningar att för närvarande genomföra en reform på
detta område synes dock knappast föreligga. Å ena sidan torde, såvitt direktiven
för utredningen visar, det statsfinansiella läget inte medgiva att
reformen genomföres utan skattehöjningar för någon kategori skattskyldiga.
Å andra sidan är de skattehöjningar, varmed man då måste räkna, av
den storlek att de kan anses utgöra ett hinder för en reform. Frågan torde
därför böra tagas upp till diskussion, när bättre förutsättningar finnes för
reformens förverkligande. Under dessa förhållanden har revisionen redovisat
sina undersökningar och synpunkter utan att ta ställning till vilken
skatteskala, som kan anses lämpad att lägga till grund för en tiulelningsrel''orm.

Remissyttrandena. Del alldeles övervägande antalet remissinstanser delar
utredningens uppfattning alt sambeskattningsmetoden bör bibehållas i fråga
om makars beskattning.

hn övergång till särbeskattning förordas blott i tre yttranden. Länsstyrelsen
i Jönköpings län åberopar nya giftermålsbalkens regler enligt vilka vardera
maken äger råda över sin egendom varjämte makarnas förmögenheter
utgör från varandra helt skilda förvaltningsobjekt. Länsstyrelsen anser att
därav bör fÖlja att makarna även skattemässigt behandlas som av varandra
oberoende. Länsstyrelsen finner inte att övertygande skäl anförts för att
bibehålla sambeskattningen och ifrågasätter om inte tiden nu är mogen för
(ivergång till särbeskattning. Rörande utformningen av ett system med särbeskattning
anför länsstyrelsen att man därvid inte bör gå så långt att man
\ägiar make, som ensam bär inkomst, ort savdrag för andra maken men inte
heller så långt att man beskattar vardera maken för hälften av deras sammanlagda
inkomst. Svensk industriförening anför liknande synpunkter och
understryker att särbeskattning medför ett förenklat taxeringsförfarande.
Även för Yrkeskvinnornas samarbetsförbund framstår ett särbeskattningssystem
såsom principiellt riktigt.

Folkpartiets kvinnoförbund anför följande.

Enligt kvinnoförbundets åsikt är det fullt tänkbart att beskattningen av
akta makar sker enligt ett särbeskattningssystem. Kvinnoförbundet vill
emellertid i dagens läge inte förorda detta men önskar framhålla att de av
revisionen framförda argumenten mot en särbeskattning knappast är hållbara.
Sålunda anser förbundet att möjligheten för makar alt uppnå skattelättnader
genom att godtyckligt fördela den sammanlagda inkomsten mellan
sig överdrivits.

Även bland förespråkarna för sambeskattningssystemet åberopas giftermålsbalken.
Sveriges husmodersföreningars riksförbund anser det i detta
sammanhang väsentligt, att såsom principiell grund för sambeskattning kan
åberopas bestämmelserna om makarnas ömsesidiga underhållsskyldighet mot
varandra, vari även ligger eu rätt för makarna att komma i åtnjutande av
samma standard. TCO uttalar, att särbeskattningen inte synes ha några påtagliga
fördelar, som inte också kan uppnås inom ramen för ett sambeskatt -

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 dr 1060

ningssystem genom kompletterande regler. SACO anser, att den direkta beskattningen
— så länge det progressiva systemet bibehålies — bör utvecklas
i riktning mot beskattning per konsnmlionsenhet. En sadan tillämpning
av skatteförmågeprincipen leder till en sambeskattning med fullständigt genomförande
av principen om sammanläggning och Indelning. Vill man inte
helt acceptera denna princip och genomföra den över hela skalan, föreligger
knappast, fortsätter SACO, tillräckligt starka skäl att motsätta sig en
särbeskattning.

LO instämmer i revisionens slutsats att sambeskattningen i stora delai
är skattetekniskt nödvändig och att de principiella skälen inte heller är av
den art, att de avgjort talar för särbeskattning eller mot sambeskattning.
LO påpekar att kritiken mot sambeskattningens nuvarande utformning, i den
mån den riktar sig mot sammanläggningen av makarnas inkomster vid beskattningen,
avser fall där metoden medför högre skatt än vid beskattning
av makarna var för sig. LO anser att man vid bedömningen av denna
fråga torde få beakta, att nämnda effekt uppnås först i högre inkomstlägen.
Därvid kan man inte heller bortse från skatteförmågeprincipen. Om man
bortser från den förvärvsarbetande gifta kvinnans kostnader i jämförelse
med den hemmavarandes — som vid beskattningen i princip regleras av
förvärvsavdraget — så förändras inte skatteförmågan vid lika inkomster
därav att inkomsten förvärvas av båda makarna gemensamt i stället för endast
den ena av dem.

Frågan huruvida sambeskattningen bör bibehållas eller någon form av särbeskattning
prövas bör enligt kammarrättens uppfattning närmast betraktas
såsom en praktisk angelägenhet. Kammarrätten tillägger följande.

Intetdera systemet kan i och för sig anses riktigare än det andra. Det
system bör alltså väljas, som kan antagas vara mest användbart för åstadkommande
av eu rättvis beskattning. Vilket av systemen man än stannar
för, är dock givetvis icke nödvändigt, att det genomföres ända därhän, att det
leder till otillfredsställande resultat. Missnöjet med den nu gällande sambeskattningen
torde exempelvis framför allt bero på, att detta system i sin
nuvarande utformning i vissa lägen uppfattas såsom en speciellt hög skattebelastning
på gitt kvinnas inkomst, något som anses särskilt kännbart, om
inkomsten härrör av normalt förvärvsarbete. Oppositionen häremot kan
icke anses rikta sig mot progressivitcten såsom sådan ntan mot den speciella
skärpning av progressivitcten, som inträder genom sammanslagning
vid skatteberäkningen av två särskilda skattesubjekts inkomster.

Flera av de organisationer som yttrat sig över betänkandet hävdar all trågan
om sambeskattningens utformning har arbetsmarknadspolitiska aspekter.
Sveriges köpmannaförbund anser sålunda att gällande bestämmelser
och praxis i fråga om beskattningen ofta varit till avsevärt hinder för rekrytering
av erforderlig arbetskraft. De gifta kvinnorna har inför utsikten att
bli samtaxerade dragit sig för extra arbete. Ej sällan har för övrigt deras
män reagerat mot hustrurnas arbete, när männen själva i samband med taxeringen
fält kvarstående skatt. Men även i den mån det gällt fast anställd
personal, har man inom förbundet kunnat konstatera, att beskattningen tillmätts
stor betydelse från de anställdas sida. När kvinnlig personal ingålt

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960

äktenskap, har beskattningen ofta varit ett starkt skäl mot deras fortsatta
arbete i förvärvslivet. Har mannen haft inkomst av någorlunda tillfredsställande
storlek, har man kunnat konstatera en tydlig tendens bland den
kvinnliga personalen att sluta sin anställning. Motsvarande erfarenheter
torde man, säger förbundet, ha gjort inom industrien.

Statstjänstemannens riksförbund anför liknande synpunkter och tillägger
att, om det skall lyckas att få många, ofta med stora kostnader utbildade,
gifta kvinnor att söka och kvarbli vid förvärvsarbete, åtgärder behövs för att
avlägsna eller mildra de nackdelar, som nuvarande sambeskattningssystem
medför. Svenska barnmorskeförbundet menar, att den inom ett flertal områden,
exempelvis skolväsendet, sjuk- och förlossningsvården, rådande markanta
bristen på kvalificerad arbetskraft till stor del har sin grund i den
för gifta förvärvsarbetande kvinnor ogynnsamma skattelagstiftningen.

LO däremot instämmer med sambeskattningsrevisioncn i att en mångfald
samverkande faktorer utöver den eventuella sambeskattningseffekten påverkar
frekvensen av förvärvsarbete bland gifta kvinnor. Om man vill öka
denna frekvens, torde därför arbetsmarknadspolitiska åtgärder få komma i
första rummet.

SACO som anser, att man inte behöver föra in arbetsmarknadssynpunkter
i argumentationen, påpekar dock att en sambeskattningsreform skulle ha
särskilt stor betydelse för kvinnor som underkastat sig en långvarig och
kostsam utbildning, t. ex. genom universitets- och högskolestudier. Det
måste vara av stor samhällelig betydelse att de investeringar som nedlagts
på utbildningen av denna arbetskraft verkligen kommer till nytta på arbetsmarknaden.

Flera remissinstanser anser att en fullständig tudelning skulle eliminera
anledningarna till kritik mot sambeskattningen. Sålunda anför t. ex. SACO
följande.

Genom ett genomförande av den s. k. tudelningsprincipen i hela skatteskalan
skulle man undvika, att äktenskaps ingående leder till högre skatt
än vad kontrahenterna hade som ogifta. Härigenom åsyftar man principiellt
endast en ändrad skatteavvägning mellan äkta makar och ensamstående,
medan reformen ej påverkar skatteavvägningen mellan äktenskap med en
och två yrkesarbetande med en och samma sammanlagda inkomst i äktenskapet.
Detta får emellertid ej undanskymma det förhållandet, att en sådan
reform även skulle innebära en skattelindring för äktenskap med två yrkesarbetande
makar jämfört med nuvarande förhållanden. Genom en ”tudelningsreform
skulle äktenskap aldrig medföra skattehöjning och marginalskatten
för hustruns arbetsinkomst sänkas jämfört med nuvarande förhållanden.
Även om en tudelningsreform principiellt åsyftar skatteavvägningen
mellan gifta och ensamstående oavsett om hustrun arbetar eller inte, så
har den alltså stor positiv betydelse även med hänsyn till de yrkesarbetande
kvinnorna.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att vid en genomförd tudelning
sambeskattningen såsom sådan visserligen kvarstår med dess konsekvenser
i fråga om marginalskatt för den av makarna som har den mindre in -

Kungl. Mujds proposition nr 76 ur 1960

komsten, men makarnas sammanlagda skatt blir alltid lägre an vid särbeskattning.
En fullt genomförd tudelningsprincip kan därför väntas efterhand
neutralisera den mot sambeskattning^! riktade kritiken. Den sedan
åtskilliga år pågående, allt mera irriterade och irriterande debatten på detta
område kan förväntas ebba ut inför en lösning, som man har anledning
acceptera såsom slutgiltig för lång tid framåt.

En fullständig tudelning förordas även av länsstyrelserna i Kalmar,
Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Värmlands, Örebro och
Kopparbergs län samt Statstjänstemännens riksförbund, Sveriges husmodersföreningars
riksförbund, Svenska barnmorskeförbundet, Fredrika-Bremer-förbundet
och Svenska ekonomiföreståndarinnors förening.

Näringslivets skattedelegation uttalar sig likaså för en fullständig tudelning
men anser att reformen endast kan genomföras i samband med eu
sänkning av den statliga inkomstskatten. De direkta skatterna är nämligen
enligt delegationen så höga, att en skatteskärpning för någon grupp
inte kan tillåtas. Länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands och Gävleborgs
län samt Svensk industriförening och Sveriges hantverks- och småindustriorganisation
är av samma uppfattning.

Riksskattenämnden vill understryka att, ur de synpunkter nämnden särskilt
har att företräda, varje ändring av inkomstskatteskalorna, som medför
en väsentlig ökning av skattebördan för en mycket stor grupp av skattskyldiga,
i rådande läge är ägnad att medföra svåra påfrestningar på deklarationsmoralen
och därmed även inverka på skatteunderlaget.

Kammarrätten däremot synes inte vilja förorda en fullständig tudelning
och inte heller någon höjning av tudelningsgränsen. Kammarrätten anför
följande.

Härom torde kunna sägas att en mindre höjning av tudelningsgränsen
icke får nödig effekt. Ä andra sidan torde mot en konsekvent genomförd tudelning
kunna erinras, att den i vissa lägen knappast innebär en rättvis avvägning
av skattebördan. Kammarrätten vill därför uttala önskvärdheten
av att undersökning sker, huruvida inte -— om ett sambeskattningssystem
befinnes mest ändamålsenligt jämväl i fortsättningen -—- de mindre tillfredsställande
verkningarna av det nu tillämpade systemet kunna elimineras
eller mildras genom andra metoder än de av sambeskattningsrevisioncn
ifrågasatta.

Även Folkpartiets kvinnoförbund ställer sig tveksamt till en höjning av
tudelningsgränsen och framhåller att vid oförändrat skatteuttag detta medför
inte bara en skatteskärpning för ensamstående utan även svårigheter
att få till stånd eu riktigare avvägning av skattebördan för familjer med
förvärvsarbetande hustru i förhållande till familjer med hemarbetande
hustru.

Familjerättskommittcn håller före att eu höjning av tudelningsgränsen
åtminstone till vad som motsvarar penningvärdeförändringen är motiverad.
Länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs, Skaraborgs, Västmanlands och
Kopparbergs län samt Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund delar den -

38 Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1!)60

11a uppfattning. Även LO förordar eu sådan höjning och föreslår att tudelningsgränsen
bestämmes till 14 000 kronor. Valet av gräns kan, enligt
LO, motiveras med att en realinkomstökning därmed leder till en motsvarande
större insats i de välfärdsåtgärder som finansieras med skattemedel.

Såsom gräns för ludelningen föreslås av Sveriges lantbruksförbund högst
15 000 kronor, av länsstyrelsen i Hallands län 20 000 kronor och av Svensk
industriförening 30 000 kronor. I andra yttranden yrkas höjning utan att
någon till beloppet angiven gräns föreslås.

Frågan huruvida eu höjning av tudelningsgränsen bör ske, även om
skattebördan för ensamstående därmed skulle ökas, berörs i några yttranden.
Riksräkenskapsverkct anser sålunda, att det inte är möjligt att eliminera
kostnaderna för en reform genom åt! omfördela skattetrycket. Länsstyrelserna
i Malmöhus och Älvsborgs län samt SACO och Svenska barnmorskeförbundet
motsätter sig att en höjning av tudelningsgränsen får
föranleda skärpt beskattning av ensamstående, överståthållarämbetet yttrar
sig i samma riktning.

Länsstyrelsen i Hallands län anser däremot, att man kan godtaga en sådan
konsekvens. Om den för gifta avsedda skatteskalan göres tillämplig även
för de s. k. ofullständiga familjerna, behöver någon tvekan i detta hänseende.
inte hysas. Höjningen av de ensamståendes skatt skulle nämligen då
till en betydande del drabba de unga ogifta, som har en relativt större skattekraft
än familjerna. Länsstyrelserna i Kalmar och Kristianstads län, som
föreslagit att tudelningen skall genomföras fullt ut, synes förutsätta att
detta kan komma att ske på de ensamståendes bekostnad. Länsstyrelsen i
Kalmar län uttalar sålunda att, om staten inte kan bära skattebortfallet för
en sådan reform, denna hör ske enligt sambeskattningsrevisionens alternativ
E eller H, vilka innebär skatteökningar på 77 resp. 31 milj. kronor för de
ensamstående. Länsstyrelsen i Kristianstads län ger sitt förord åt alternativen
E och F (skatteökning å 75 milj. kronor för ensamstående). Länsstyrelsen
i Kalmar län uttalar bl. a. att om man har den uppfattningen, att det
existerande förhållandet varit orättvist, detsammas existens icke får lägga
hinder i vägen för en annan ordning. Konsekvenserna måste då tagas, även
om desamma måste bli mer eller mindre kännbara för vissa kategorier. Det
primära bör vara att åstadkomma ett i och för sig rättvist skattesystem, på
vilket skatteuttaget kan byggas upp allt efter det föreliggande behovet. Även
länsstyrelserna i Blekinge samt Göteborgs och Bohus län är av den åsikten
att eu ändring av nuvarande skatteskalor hör ske även om den skulle medföra
skärpt skatt för vissa grupper skattskyldiga.

SACO hävdar att en sambeskaltningsreform kan och bör genomföras
utan att den direkta beskattningen av ensamstående höjes. Kostnadsbortfallet
för en sambeskattningsreform bör enligt SACO:s mening täckas genom
inkomsterna av allmän konsumtionsbeskattning.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation anser att en reform på
området utan samtidig skatteskärpning för ensamstående inte skulle med -

Kungl. Maj.ts proposition nr 7(i år 1960

föra så stort skattebortfall som revisionen beräknat. Organisationen förmodar
nämligen att en skattesänkning för gruppen äkta makar skulle stimulera
till ökad arbetsinsats av båda makarna, särskilt för gifta kvinnor, vilket
medför ökat skatteunderlag för staten. På längre sikt behöver då staten
inte vidkännas något inkomstbortfall, i varje fall inte av den storleksordningen
att det förhindrar en angelägen reform.

Sveriges köpmannaförbund anser av liknande skäl att man inte av statslinansiella
hänsyn behöver tveka inför en höjning av tudelningsgränsen.
Förbundet anför följande.

Det finns anledning att förmoda, alt statsfinansiella skäl alltid kan komma
att åberopas i varje läge, varför sådana skäl bör få vika för rättvisekraven
och inför möjligheten att bättre kunna utnyttja arbetskraftsreserven.
Inför de jättekrav, som det allmänna nu ställer på medborgarna, är det
ifrågasatta skattebortfallet relativt obetydligt. Man bör också i detta sammanhang
ha i minnet, att en reform på detta område med stor sannolikhet
kommer att medföra ökade skatteintäkter, enär många gifta kvinnor då
skulle finna det förmånligare att arbeta i förvärvslivet. Det finns enligt förbundets
mening icke heller någon anledning att sätta gränsen lågt, enär
man då alltjämt riskerar att minska den faktiska tillgången på högt kvalificerad
kvinnlig arbetskraft, som åtnjutit en dyrbar utbildning men som
nu på grund av skatteskäl icke anser sig kunna arbeta i förvärvslivet. Då
det dock torde vara fråga om ett relativt begränsat antal sådana krafter, blir
de statsfinansiella konsekvenserna i vad avser dylik arbetskraft icke så stora.
Däremot torde det ur det allmännas synpunkt vara högst angeläget, åt i
dylik arbetskraft icke går förlustig för förvärvslivet, vilket nu är fallet. Icke
minst gäller detta arbetskraft med dyrbar akademisk utbildning.

Länsstyrelsen i Blekinge län finner det beklagligt att utredningsdirektiven
lett till att den statliga förmögenhetsskatten inte berörts i betänkandet.
Länsstyrelsen anser att den kombinerade progressiviteten bos förmögenhets-
och inkomstbeskattningen medför de mest avskräckande resultaten av
sambeskattningen. I vissa lägen konsumerar skatterna helt en med förmögenhetsökning
följande ökning av inkomsten. En utredning rörande förmögenhetsbeskattningen
synes därför, enligt länsstyrelsen, nödvändig som
komplement till den föreliggande utredningen.

Även Fredrika-Bremer-förbundet, Svenska barnmor skeförbundet och
Svenska ekonomiföreståndarinnors förening beklagar, att utredningsdirektiven
inte förutsatte en prövning av förmögenhetsskatten. Gällande bestämmelser
på området anses av organisationerna i många fall innebära uppenbara
ska t teorättvisor för äkta makar.

Departementschefen. Sambeskattningsrevisionens utredning och de över
revisionens betänkande avgivna yttrandena visar atl enighet numera i stort
sett råder bland myndigheter och organisationer om att makars beskattning
bör ske enligt sambeskattningsprincipen. Även om enstaka uttalanden
har gjorts till förmån för ett system med särbeskattning, synes man i regel
även på sådant håll mena att de aktuella problemen vid makars beskattning
i och för sig kan lösas inom ramen för ett sambeskattningssystem.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960

Den kritik, som anförts mot det nuvarande systemet, torde numera inte
heller rikta sig mot sambeskattningen som sådan utan mot det förhållandet,
att äktenskapet i vissa fall leder till att makarna får högre skatt än om
de varit ogifta. Att denna effekt uppkommer i vissa fall är obestridligt. Det
måste dock understrykas, att den nuvarande sambeskattningen relativt sällan
leder till skattehöjning. En skatteökning uppkommer nämligen — om
man bortser från fall av mera betydande förmögenheter — först när makarnas
sammanlagda inkomster överstiger omkring 20 000 kronor. Även
om makarna har betydligt större inkomst, är sambeskattningen fördelaktig,
när hustruns inkomst inte överstiger omkring 9 000 kronor.

Det sagda innebär att äktenskapet leder till skattelättnad inte bara i de
inemot 1 100 000 äktenskap, där bara en av makarna har inkomst utan också
i bortåt 600 000 äktenskap, där både man och hustru bär inkomst. Blott
i omkring 45 000 äktenskap, d. v. s. 2,6 procent av alla, finns fog för påståendet
att sambeskattningen är ogynnsam.

Orsaken till dessa för många kanske överraskande siffror är främst att
finna i utformningen av gällande skatteskalor. Den statliga inkomstskatten
för makar blir således progressiv först när makarnas sammanlagda årsinkomst
överstiger 14 000 kronor. Så länge årsinkomsten inte överstiger
16 500 kronor är makarnas sammanlagda skatt densamma som skatten för
två ensamstående med vardera hälften så stor inkomst. Därtill kommer att
bestämmelserna om folkpensionsavgiften gynnar makar i förhållande till
ensamstående.

När makars skatt är densamma som skatten för två ensamstående med
vardera hälften så stor inkomst, brukar man tala om skatt efter tudelning.
Av det nyss sagda framgår, att tudelning hos oss tillämpas vid inkomster
upp till 16 500 kronor (beskattningsbar inkomst av 10 000 kronor). Det har
av sambeskattningsrevisionen ifrågasatts om inte gränsen för tudelningen
borde höjas. Revisionen har även redovisat skäl för att genomföra tudelningen
fullt ut. Ett flertal remissinstanser har uttalat sin sympati för eu
höjning av tudelningsgränsen.

Det bör understrykas, att frågan om eu höjd eller fullt ut genomförd Indelning
icke bör förväxlas med frågan om att undanröja sambeskattningens
skattehöjande effekt i de jämförelsevis få fall där en sådan kvarstår. Denna
effekt skulle visserligen försvinna om en fullständig tudelning genomfördes,
men reformens huvudsakliga innebörd skulle bli eu allmän skattelättnad
för äkta makar i relativt höga inkomstlägen eller en omfördelning av
skattebördan mellan gifta och ensamstående till de senares nackdel. Många
äkta makar, som redan har fördel av sambeskattningen, skulle få ytterligare
lättnader. Det sagda hindrar inte, att jag i likhet med sambeskattningsrevisionen
finner en reform i denna riktning i och för sig önskvärd, även om den
knappast kan anses ha högsta prioritet i raden av önskvärda skattelättnader.

Sambeskattningsrevisionens undersökningar har emellertid visat att det
skattebortfall som uppkommer vid en höjning av tudelningsgränsen är betydande.
Redan en så måttlig höjning som till 14 000 kronor beskattnings -

Knngl. Maj:ts proposition nr 76 år 1660

bär inkomst skulle medföra ett skattebortfall av 65 miljoner kronor. Om
hänsyn tages till den ändring i skatteskalorna, som beslöts av 1959 års höstriksdag,
stiger detta belopp till 80 miljoner kronor. En fullständig tudelning
kan beräknas medföra ett skattebortfall av omkring 235 milioner kronor.

En reform på området kan genomföras så att den inte leder till skatteökning
för någon. Hela skattebortfallet måste då bäras av staten. Som nyss
antytts kan emellertid de nya skatteskalorna också konstrueras så att skattebortfallet
helt eller delvis uppväges av skattehöjningar för de ogifta.

Vid en bedömning av möjligheterna till en reform måste konstateias att
en mera väsentlig höjning av statsskatten för ensamstående knappast är en
framkomlig väg. Därest en ändring av skatteskalorna skall ske, måste dessa
enligt min uppfattning få en sådan utformning att ändringen inte leder till
några påtagliga skattehöjningar. Skattebortfallet far med andra ord i princip
bäras av staten.

Möjligheterna för staten att i anledning av en reform på familjebeskattningens
område vidkännas en minskning av inkomsterna är starkt begränsade.
Det bör erinras om att de förslag till förbättring av förvärvsavdraget
för yrkesarbetande mödrar och till lättnader i beskattningen av s. k. ofullständiga
familjer, varom sambeskattningsrevisionen enats, medför ett skattebortfall
av 35 miljoner kronor om året. Under rådande förhållanden utgör
detta belopp det största skattebortfall, som kan komma i lråga.

Väger man angelägenheten av de olika reformförslagen mot varandra,
står det enligt min mening klart att företräde bör ges åt de av sambeskattningsrevisionen
förordade reformerna. Jag vill i detta sammanhang ånyo
erinra om de förut återgivna siffrorna, som visar alt i 97 procent av alla äktenskap
skattebördan är lindrigare eller i vart fall inte högre än om makarna
taxerats såsom ensamstående. Även om det framstår som önskvärt att
lätta skattebördan för äkta makar, synes det från rättvisesynpunkt vara
ett mera angeläget krav att ge förvärvsarbetande hustrur ökade möjligheter
till kompensation för sina kostnader och att lindra beskattningen av ensamstående
med minderåriga barn.

Jag biträder därför revisionens enhälliga uppfattning att man inte i detta
sammanhang bör ändra tudelningsgränsen. Om förhållandena skulle utveckla
sig därhän, att en sänkning av den direkta inkomstskatten blir möjlig,
får frågan om skattebördans avvägning mellan gifta och ogifta tagas
upp till förnyat övervägande.

B. Förvärvsavdraget

Gällande bestämmelser m. m. Bestämmelserna om törvärvsavdrag är intagna
i 46 § 3 mom. kommunalskattelagen och 4 § 2 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt. De tillkom i huvudsak år 1952 i samband med den
i föregående avsnitt omnämnda lagstiftningen på familjebeskattningens
område. Nu gällande regler innebär i huvudsak följande.

Gift kvinna med inkomst av rörelse eller av eget arbete får, om och i den

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1960

mån inkomsten därtill förslår, göra avdrag med 300 kronor. Avdraget tillkommer
endast gift kvinna, som levt tillsammans med sin man och under
större delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt. Avdraget får åtnjutas
vid såväl statlig som kommunal taxering, i senare fallet endast i
hemortskommunen. Om den gifta kvinnan haft barn, för vilket rätt till allmänt
barnbidrag förelegat, får hon vid den statliga taxeringen avdraga ytterligare
tio procent av inkomsten. Detta kvotavdrag är dock — inberäknat
det fasta avdraget på 300 kronor — maximerat till 1 000 kronor.

För det beskattningsår, varunder äktenskap ingås, får avdrag ej åtnjutas.
1 övrigt gäller att avdrag får göras om hustrun levt tillsammans med
mannen under större delen av beskattningsåret. Halvårsskiftet har här i
praxis räknats som avgörande tidpunkt.

Förvärvsavdraget får göras från inkomst av rörelse eller eget arbete.
Avdraget får således avräknas exempelvis från hustruns inkomst av tillfälliga
uppdrag men däremot inte från intäkt av kapital. Ej heller kan
avdrag åtnjutas vid beräkning av realisationsvinst, även om den berott på
egen arbetsinsats, eller från inkomst av annan fastighet, även om hustrun
l. ex. i den egna fastigheten utfört en vice värds åligganden i form av hyresuppbörd,
trappstädning o. s. v. Avdrag är inte tillåtet från en hustrus inkomst
av jordbruksfastighet.

I begränsningen till inkomst av eget arbete ligger, att förvärvsavdrag inte
kan åtnjutas vid all slags inkomst av tjänst. Sålunda kan inte pension eller
periodiskt understöd grunda rätt till avdrag.

Förvärvsavdraget utgår med hela beloppet även om inkomsten avsett
endast någon del av året. Avdraget får dock inte överstiga inkomsten. Härvid
åsyftas inkomsten efter avdrag för kostnader för dess förvärvande, d. v. s.
nettoinkomsten. När fråga är om inkomst av rörelse, vari fastighet ingår,
skall även s. k. garantiskatteavdrag (procentavdrag) först avräknas. Förvärvsavdraget
avräknas alltid i första hand bland de allmänna avdragen,
vilket kan ha den betydelsen att andra allmänna avdrag, som på grund av
bristande inkomst inte kan utnyttjas i hustruns deklaration, får överföras
(ill mannens deklaration.

Det till förekomsten av barn knutna kvotavdraget vid den statliga taxeringen
utgår oberoende av om barnpassningskostnader verkligen förekommit.
Avdragsrätten är här beroende av att rätt till allmänt barnbidrag förelegat
för barnet. Sådan rätt anses föreligga från och med den dag barnet
fötts eller rätten eljest inträtt till och med den dag barnet fyllt 16 år eller
rätten eljest upphört. Frågan huruvida skattskyldig haft barn eller icke,
liksom ock frågan om barns ålder bedömes efter förhållandena den 1 november
året näst före taxeringsåret. — Med barn avses bär, såsom eljest i
skattelagstiftningen, jämväl styvbarn och adopterat barn. Däremot har fosterbarn
inte ansetts berättiga till kvotavdrag. Det skall vidare vara fråga om
hemmavarande barn, vilket dock inte torde utesluta att avdrag kan erhållas,
även om barnet varit inackorderat för skolgång på annan ort eller vistats i
internatskola.

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1960

i vissa fall kan förvärvsavdrag tillkomma gift man. Vid den statliga beskattningen
medges nämligen förvärvsavdrag i viss utsträckning även vid
faktisk sambeskattning, alltså när resultatet av en verksamhet beror av
båda makarnas arbetsinsats, ehuru endast mannen taxeras därför. Avdiaget
göres då av mannen. Det fordras att makarna levt tillsammans samt all mannen
under större delen av beskattningsåret varit bär i riket bosatt. Enligt
bestämmelsen äger mannen, om han haft inkomst av jordbruksfastighet
eller rörelse och hans hustru utfört arbete i förvärvskällan till ett värde av
minst 300 kronor, åtnjuta avdrag med 300 kronor, om och i den mån inkomsten
i förvärvskällan därtill förslår.

För att mannen skall erhålla avdraget fordras alltså, att hustruns arbetsinsats
motsvarat minst 300 kronors värde. Om hennes arbetsinsats varit
så ringa, att den inte motsvarar detta värde, får inte avdrag göras med lägre
belopp utan det bortfaller då helt. Beträffande inkomst av jordbruksfastighet
medgives avdrag oberoende av om hustruns deltagande varit betingat av
ekonomiska orsaker, brist på annan arbetskraft eller annan omständighet.
Även hustruns arbete i hem och hushåll kan berättiga till avdrag, om driftspersonal
ingått bland liushållsmedlemmarna.

När såsom fallet är vid den statliga beskattningen, två olika förvärvsavdrag
finnes — ett tillkommande gift kvinna och ett tillkommande gift man
— kan givetvis båda avdragen förekomma samtidigt. En hustru kan t. ex.
på en gång biträda inannen i dennes jordbruk och ha egen inkomst av
tjänst. Avdragen får emellertid för makarna tillsammans inte överstiga 300
kronor resp. om hemmavarande, barnbidragsberättigande barn finnes 1 000
kronor.

Alltsedan sin tillkomst har dessa bestämmelser varit föremål för ändringsyrkanden.
Vid 1953—1958 års riksdagar har sålunda motioner väckts
om ändringar i avdragsbestämmelserna. Det har därvid bl. a. föreslagits
att kvotavdraget vid den statliga beskattningen skall tillkomma även hustru
som självständigt bedriver jordbruk,

att det gift man tillkommande avdraget vid faktisk sambeskattning skall
få åtnjutas vid den kommunala beskattningen samt även medges gift man,
som haft inkomst av odlingar på jord, taxerad som annan fastighet,

att avdrag vid faktisk sambeskattning skall få åtnjutas även av gift kvinna,
som äger eller driver jordbruk eller rörelse, om mannen deltagit i hennes
arbete,

att avdraget skall höjas,

att förvärvsavdrag skall medgivas även ogitt kvinna med barn.

Såsom i det föregående nämnts, beslöt 1954 års riksdag anhålla, att Kungl.
Maj:t ville låta verkställa en översyn av reglerna om förvärvsavdraget. I övrigt
har motionsyrkandena inte föranlett någon riksdagens åtgärd.

Rörande förvärvsavdragets tillkomst och utveckling må följande återges
År 1919 infördes rätt för gift kvinna att vid den statliga beskattningen åtnjuta
avdrag för kostnad för nödigt biträde i hemmet med högst 400 kronor

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1960

från sin inkomst av förvärvsverksamhet, dock endast om hon av verksamheten
i avsevärd grad hindrats att ägna sig åt hemmets skötsel. Redan
år 1920 nedsattes detta på prövning beroende omkostnadsavdrag till 200
kronor. Samtidigt infördes emellertid den bestämmelsen, att hustruns inkomst
av arbetsanställning eller tjänst samt av rörelse eller yrke skulle
vid taxeringen medräknas endast i den mån inkomsten översteg 200 kronor.
Samma regler infördes år 1920 för den kommunala beskattningen. Sammanlagt
kunde alltså inkomsten bli skattefri upp till 400 kronor, varav 200 kronor
utan prövning och ytterligare 200 kronor om kostnader förekommit.

År 1928 ändrades bestämmelserna så, att gift kvinna med inkomst av
rörelse eller av eget arbete fick åtnjuta allmänt avdrag med 200 kronor vid
vardera beskattningen. Avdraget avskaffades år 1938 för statsbeskattningens
del. Vid den kommunala beskattningen bibehölls däremot avdraget och höjdes
år 1947 till 300 kronor samt har sedan dess kvarstått oförändrat.

År 1947 infördes förvärvsavdraget på nytt vid den statliga beskattningen,
varvid det bestämdes till hälften av gift kvinnas inkomst av rörelse eller av
eget arbete, dock högst 1 000 kronor. År 1952 fick avdraget sin nuvarande
form och storlek, med tillämpning första gången vid 1954 års taxering.

Utredningen. De motiv som anförts för förvärvsavdraget har varit växlande,
tramhålles det i betänkandet. I första hand är det dock kostnadsskälen som
varit avgörande. Det är därvid inte fråga om kostnader, som har omedelbart
samband med intäktsförvärvet, såsom för resor till och från arbetsplatsen
o. dyl., utan om kostnader, som eljest inte är avdragsgilla vid beskattningen
men som likväl kan vara nödvändiga för att den gifta kvinnan skall kunna
ägna sig åt förvärvsarbete. Sådana kostnader uppkommer främst för kvinnor
med minderåriga barn, särskilt med barn under skolåldern. Förvärvsarbetet
är för dem regelmässigt förenat med utgifter för barnpassning, såsom
för hemhjälp eller för barnens omhändertagande i daghem eller barnkrubbor.
Men även när barnkostnader inte förekommer, har det ansetts all
kostnaderna blir större för en familj, där hustrun har arbete utom hemmet,
än för en familj, där mannen är ensam inkomsttagare. Genom att förvärvsarbetet
inkräktar på hustruns arbete i hemmet ökar familjens utgifter för
hemhjälp, tvätt, strykning, lagning m. in. Även genom hustruns minskade
möjligheter att planera inköp och tillvarataga tillfällen till förbilligande av
hushållet kan en viss fördyring uppkomma, tillägger revisionen.

Också arbetsmarknadsskäl har framförts til! försvar för avdraget. När avdraget
återinfördes vid den statliga beskattningen år 1947 angavs sålunda
såsom ett av motiven härför, »att samhället behöver utnyttja den kvinnliga
arbetskraften på arbetsmarknaden och vill uppmuntra därtill genom att göra
beskattningen på det kvinnliga förvärvsarbetet mindre betungande».

De sakkunniga nämner, att även den synpunkten anförts att avdraget
mildrar sambeskattningens verkningar för arbetsinkomster. Avdraget har
dessutom, framhålles det i betänkandet, använts som regulator för att und -

Kungl. Maj. ts proposition nr 7(i år 1960

vika skattehöjningar, vilka eljest skulle uppkomma vid en ur andra synpunkter
önskvärd reform. Ett sådant läge förelåg när i samband med 1947
års skatteomläggning det framlagda förslaget till ändrad avvägning av ortsavdragen
för ensamstående och gifta ansågs »såsom ett i och för sig icke
åsyftat resultat» medföra, alt sambeskattningens skattestegrande effekt
skärptes i fall då båda makarna hade inkomst utöver en viss storlek. Förvärvsavdraget
återinfördes då vid den statliga beskattningen som ett provisorium
för att undvika denna skattestegring. Även i 1949 års skatteutrednings
förslag gjorde sig liknande synpunkter gällande. Ehuru utredningen
eftersträvade en reform, som skulle göra det möjligt att helt avlägsna förvärvsavdraget,
fann utredningen det dock nödvändigt att bibehålla ett förvärvsavdrag
av 300 kronor för att icke skattehöjningar skulle inträda för
förvärvsarbetande hustrur.

Dessa motiv för förvärvsavdraget har mött erinringar. Revisionen sammanfattar
dessa sålunda.

Mot arbetsmarknadssynpunkterna såsom grund för avdraget har här som
eljest i sambeskattningsdiskussionen gjorts invändningen, att beskattningen
helst bör hållas fri från synpunkter av detta slag och inte användas som
instrument för att tillgodose det växlande behovet av kvinnlig arbetskraft.
Men även förvärvsavdragets berättigande som kostnadsavdrag har satts i
fråga. Invändningarna gäller då det förhållandet, att här avsedda kostnader
till sin natur är levnadskostnader och därför principiellt ej avdragsgilla. Med
samma rätt — menar man — skulle anspråk på avdrag kunna göras av alla
som får sina levnadskostnader fördyrade genom att deras förvärvsarbete
tar deras arbetskraft i anspråk och tvingar dem exempelvis att anlita hemhjälp.
Detta kan ofta vara förhållandet för ensamstående. Den omständigheten
att en gift kvinna utan barn äger rätt till förvärvsavdrag kan ge anledning
till en sådan jämförelse. Häri ligger en tendens hos förvärvsavdraget
att växa ut till nya kategorier skattskyldiga.

Revisionen omtalar vidare, att såsom skäl för förvärvsavdrag vid faktisk
sambeskattning har åberopats rättvisesynpunkter. Avdraget infördes i samband
med 1952 års lagstiftning på området. I propositionen, där avdraget
föreslogs, redovisades starka betänkligheter. På grund av de starka intressemotsättningarna
syntes dock någon annan lösning icke stå till buds. Med
hänsyn till de uppenbara olägenheter, som var förknippade med avdraget,
angavs lösningen såsom allenast provisorisk.

Sambeskattningsrevisionen anser, att förvärvsavdraget väsentligen bör betraktas
som ett kostnadsavdrag, avsett att utjämna skillnaden i utgifter för
den familj, där hustrun har förvärvsarbete, och annan familj. Revisionen
tillägger följande.

I och med att avdraget ger en skälig kompensation för dylik kostnadsökning,
kan det även fungera som en stimulans till ökad arbetsinsats frän
den gifta kvinnans sida. Att därutöver sikta till att ge avdraget en självständig
funktion som stimulerande faktor på arbetsmarknaden finner vi
inte tillrådligt. För övrigt är förvärvsavdraget med sitt beroende av ett
motsvarande avdrag vid faktisk sambeskattning och sin nödtvunget scha -

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1660

blonmässiga form föga ägnat att utgöra något medel i detta avseende. Slutligen
kan förvärvsavdraget tillika sägas ha funktionen att mildra sambeskatlningens
verkningar för arbetsinkomst. I den mån tudelning är genomförd
är dock en sådan funktion inte längre erforderlig.

När det gäller förvärvsavdraget såsom kostnadsavdrag måste särskilt beaktas,
påpekar revisionen, att dylika kostnader främst förekommer när den
gifta kvinnan har minderåriga barn. Fråga är dock inte om barnförsörjningskostnader
i vanlig mening utan om merkostnader, som uppkommer
genom förvärvsarbete. Revisionen finner därför förvärvsavdrag erforderligt
för yrkesarbetande kvinna med barn. Däremot ifrågasätter revisionen om
kostnaderna för gifta kvinnor utan minderåriga barn är av sådan betydelse,
att förvärvsavdraget kan anses ofrånkomligt.

Om det fasta förvärvsavdraget å 300 kronor slopas, blir följden härav
givetvis vissa skatteökningar. Dessa är, om makarnas sammanlagda årsinkomst
uppgår till 10 000 kronor, 67 kronor och stiger sedan med den statliga
inkomstskattens progressivitet. Vid sammanlagda inkomster av 20 000,
30 000 och 50 000 kronor blir skattehöjningen 112, 138 resp. 154 kronor.

Om 300-kronorsavdraget slopas för gifta kvinnor med barn, kan skatteökningen
inte helt kompenseras genom en höjning av kvotavdraget eller
tudelningsgränsen. Reformer på dessa områden berör nämligen inte de lägre
inkomstgrupperna. Avdraget torde fördenskull inte kunna slopas för yrkesarbetande
mödrar. Förutsättningar torde då även saknas för att slopa förvärvsavdraget
vid faktisk sambeskattning. Det skulle visserligen kunna tänkas
att även där inskränka förvärvsavdraget till familjer med barn men
detta skulle innebära en komplicering av reglerna.

Revisionen har därför funnit, att förutsättningar inte föreligger för en inskränkning
av det nuvarande förvärvsavdraget. Det faktiska läget binder
möjligheterna att vinna någon genomgripande förenkling. De skattehöjningar,
som skulle följa av ett borttagande av det fasta förvärvsavdraget
för gifta yrkeskvinnor, är sådana, alt revisionen inte velat förorda en reform
i denna riktning. Om ändrade förhållanden skulle göra det möjligt
att bibehålla det fasta avdraget endast för gifta kvinnor med barn, kan frågan
däremot, anser revisionen, komma i ett annat läge.

Revisionen har således funnit att motivet för förvärvsavdrag åt gift kvinna
utan barn visserligen inte är helt övertygande men att avdraget likväl
bör bibehållas. Under sådana omständigheter finns det enligt revisionens
mening inte skäl för att höja avdraget. Eljest skulle i och för sig höjningen
av konsumtionsprisindex från 126 år 1952 till 152 i mars 1959 kunna tas till
anledning för en höjning av avdraget till 362 kronor eller i avrundat tal
400 kronor.

När revisionen stannat för att föreslå att det fasta avdraget bibehålies vid
sitt nuvarande belopp, har detta som nyss nämnts skett för att undvika
smärre skattehöjningar under och vid den nuvarande tudelningsgränsen.
Ett annat skäl finnes emellertid också, påpekar revisionen. Detta fasta för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1960

värvsavdrag har haft den fördelen att det från beskattning undantagit eu
stor mängd hustruinkomster som inte överstigit 300 kronor. Dylika inkomster
har visserligen måst deklareras, men tack vare avdraget har de inte taxerats
och har sålunda inte heller behövt leda till någon avräkning av ort savdrag
mellan makar. Häri ligger, anser revisionen, en ingalunda oviktig vinst
med ett fast förvärvsavdrag.

Ej heller i fråga om gift yrkeskvinna med barn synes enligt revisionens
mening det fasta avdraget böra uppräknas. Den förhöjning av förvärvsavdraget
som i dessa fall bör komma till stånd föreslås av revisionen lagd på
kvotavdraget.

För närvarande är högsta belopp för förvärvsavdraget 1 000 kronor, och
detta avdrag erhålles när förvärvsinkomsten uppgår till eller överstiger
7 000 kronor. En uppräkning med hänsyn till stegringen av konsumentprisindex
ger ett avdrag å, i avrundat tal, 1 200 kronor. Om höjningen i stället
bedöms mot bakgrunden av stegringen av genomsnittsinkomsten för gifta
kvinnor i äktenskap, där båda makarna har inkomst, borde avdraget stiga
med 33,6 procent eller till ungefär 1 300 kronor.

Såsom andra faktorer som kan tjäna till ledning vid bedömningen av avdragets
storlek anges av revisionen bl. a. att 1954 års familjeutredning i sitt
betänkande »Samhället och barnfamiljerna» beräknade de extra utgifter som
i en tvåbarnsfamilj direkt föranledes av en heltidsarbetande hustrus förvärvsarbete
för vartdera barnet till 1 500 kronor före skolåldern och 1 000
kronor därefter. Vidare uppges att nettoutgiften under ett år (280 dagar) för
tillsyn av ett barn i daghem kan beräknas till 2 000 kronor för föräldrarna.
Avgiften för de för barn i den lägre skolåldern avsedda eftermiddagshemmen
kan för år och barn beräknas till omkring 1 000 kronor.

Revisionen finner att förhållandena kan vara högst växlande i fråga om
de faktiska kostnaderna i varje särskilt fall. Likväl finner revisionen det
inte möjligt att variera avdraget med hänsyn till de faktiska kostnaderna
eller med hänsyn till antalet barn eller med hänsyn till barnets ålder. Av
praktiska skäl är man, anser revisionen, hänvisad till att begagna schablonavdrag.

Ytterligare eu synpunkt i fråga om avdragets storlek framföres av revisionen.
För närvarande nås maximum för avdraget, 1 000 kronor, vid eu
hustruinkomst av 7 000 kronor. Vid avdragets tillkomst år 1952 torde detta
ungefär ha motsvarat eu normal inkomst av helårsarbete för en gift yrkeskvinna
med barn. Först vid sådan arbetsinsats bör avdraget få maximalt utnyttjas.
Denna bestämning av när maximum skall inträda får därför anses
ha varit väl avvägd. På grund av den inkomst stegring med cirka 30 procent,
som sedan dess ägt rum, bör maximum nu ligga något högre eller vid omkring
9 000 kronor.

I enlighet med dessa synpunkter anser revisionen att maximum för kvolavdragel
bör ligga mellan 1 500 och 2 000 kronor. En lämplig lösning synes
då vara, fortsätter revisionen, att procentsatsen bestämmes till 20 och kvot -

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960

avdragets maximum till 1 700 kronor. Härigenom skulle maximum för hela
avdraget — inberäknat det fasta bottenavdraget å 800 kronor — bli 2 000
kronor och komma att uppnås vid en hustruinkomst av 8 500 kronor.

Revisionen erinrar om att enligt direktiven största möjliga likhet i bestämmelserna
vid den statliga och den kommunala taxeringen borde eftersträvas.
Gällande bestämmelser innebär att överensstämmelse i fråga om
förvärvsavdrag vid de båda taxeringarna inte föreligger beträffande kvotavdraget
och avdraget vid faktisk sambeskattning. Revisionen framhåller
i fråga om en utsträckning av rätten till dessa avdrag till den kommunala
taxeringen bl. a. följande.

Betraktar man förvärvsavdraget såsom ett kostnadsavdrag, torde det inte
finnas något principiellt skäl för att avdraget skall vara lägre vid den kommunala
än vid den statliga taxeringen. Inte heller om man ser avdraget
som en stimulans till ökad arbetsinsats finnes någon egentlig anledning att
göra skillnad mellan taxeringarna. Om däremot avdragets syfte väsentligen
anses vara att mildra sambeskattningseffekten för en viss sorts inkomst,
nämligen inkomst av rörelse och av eget arbete, kunde det finnas skäl att
begränsa avdraget till statlig taxering, eftersom någon sambeskattningseffekt
inte uppkommer vid den kommunala beskattningen, vilken är proportionell.

Oavsett hur man vill bedöma saken principiellt, fortsätter revisionen, är
det ur praktisk synpunkt ett stort intresse att förvärvsavdraget bestäms lika
vid båda taxeringarna. Den nuvarande olikheten är svårförståelig för allmänheten
och förvillande vid deklarationen. Att avdraget göres enhetligt
ligger också i linje med strävandena att vinna ett enklare taxeringsförfarande,
där målet — sedan ortsavdragen nu bestämts lika vid taxeringarna
— torde vara att komma fram till en enda taxering i stället för två.

Revisionen förordar att kvotavdraget medges även vid den kommunala
beskattningen men tillägger att intresset av lika förvärvsavdrag statligt och
kommunalt dock måste vägas mot vad som ur kommunernas synpunkt kan
anses möjligt. Det skattebortfall som uppkommer vid en utvidgning av avdraget
vid den kommunala beskattningen torde nämligen få täckas genom
en höjning av utdebiteringen.

I fråga om förvärvsavdraget vid faktisk sambeskattning föreslås ingen
ändring av avdragets belopp, 300 kronor.

För närvarande medges detta avdrag blott vid taxering till statlig inkomstskatt.
Om nu, såsom revisionen föreslagit, kvotavdraget för gift kvinna med
barn skall utsträckas till att även medges vid den kommunala taxeringen,
bjuder konsekvensen att rätten till avdraget vid faktisk sambeskattning utsträckes
på samma sätt. Revisionen finner detta motiverat även av önskemålet
att uppnå enhetliga regler för de båda taxeringarna.

Revisionen har härjämte gått in på vissa andra frågor rörande förvärvsavdraget.

Sålunda förordar revisionen förvärvsavdrag i vissa fall för gift kvinna

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1960

med inkomst av jordbruksfastighet. Revisionen anser att det efter år 1952,
när avdrag infördes vid faktisk sambeskattning och därigenom jordbruksinkomst
blev principiellt godtagen som grund för förvärvsavdrag, uppenbarligen
är en inkonsekvens, att gift kvinna med egen jordbruksinkomst inte
erhåller något som helst förvärvsavdrag. Särskilt framträder detta vid en
jämförelse med förhållandena i fråga om inkomst av rörelse. Anledningen
till den bristande fullständighet i bestämmelserna, som här kommer till synes,
torde vara att det rör sig om relativt få fall och att man tvekat inför
den komplicering av bestämmelserna som en utvidgning måste innebära.

En avdragsrätt bör dock, fortsätter revisionen, inte föreligga då jordbruket
varit helt utarrenderat eller då den gifta kvinnan ägt del i ett jordbruk
utan att själv taga befattning med dess skötsel utan blott i det fall att en
gift kvinna med egen arbetsinsats driver jordbruk, vare sig detta sker med
eller utan biträde av mannen. Anledning att medge kvotavdrag torde dock
inte föreligga. I normalfallet torde för jordbrukets del hustrun vistas i hemmet
och inte ha några särskilda kostnader för barnens omhändertagande.

Revisionen erinrar om att i riksdagen framförts motioner med yrkanden
om förvärvsavdrag även vid inkomst av annan fastighet. Därvid har nämnts
att i vissa delar av landet, bl. a. i Skåne, tobak odlas på fastigheter som är
taxerade som annan fastighet. Det förefaller revisionen sannolikt, att liknande
exempel på hustruinkomst av annan fastighet skulle kunna anföras
från fruktodling, grönsaksodling, biskötsel, hönsgård och dylik verksamhet
som bedrives för att utvinna en biförtjänst. Ibland bedrives verksamheten
mera till husbehov än till avsalu, ibland väger försäljningen över. Att här
draga upp gränser ställer sig svårt. När fråga är om en verksamhet i något
större skala eller av mera självständig art, torde den ofta bedömas som rörelse,
varvid förvärvsavdrag erhålles.

Det framhålles, att inkomst av annan fastighet kan innefatta arbetsinsats
från en gift kvinnas sida i annan form än binäringens. Sålunda kan förekomma
att en gift kvinna nedlägger arbete som vicevärd i en av henne eller
hennes man ägd hyresfastighet. Tydligt är dock att det här, liksom i binäringsfallen,
rör sig om undantag. Man har därför att väga intresset av att
systemet fullständigas på denna punkt mot den ytterligare komplicering av
reglerna som detta måste medföra. Revisionen anser skälen för en utvidgning
inte tillräckligt starka.

Revisionen understryker, att det inte är möjligt att nå fram till ett helt
oantastligt system för förvärvsavdraget. Detta visar sig bl. a. däri att ett så
betydande område som den faktiska sambeskattningen inom förvärvskällan
tjänst måste lämnas utanför. Kontrollsvårigheterna är där alltför stora för
att man skall ha möjlighet att tillmötesgå anspråk på förvärvsavdrag, även
om dessa ofta kan vara välgrundade. Det är av vikt att reglerna om förvärvsavdraget
inte görs så invecklade all de blir alltför svårtillgängliga lör
allmänheten.

Revisionen berör även frågan om krav på viss arbetsinsats skall ställas
för att förvärvsavdrag skall medges. Revisionen finner att, eftersom avdra -

■1 Ilihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 76

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960

get främst får betraktas som ett omkostnadsavdrag, det hade varit önskvärt
att begränsa det till fall då kostnader verkligen förekommit. Att ingå i
någon prövning härav torde dock i praktiken vara uteslutet. I och med att
inkomsten är sådan, att den kan antagas ha varit förenad med någon arbetsinsats,
får förutsättning för avdrag anses föreligga. Om däremot av
omständigheterna framgår, att inkomsten varit praktiskt taget arbetsfri eller
— vid faktisk sambeskattning — att den gifta kvinnan inte deltagit i
jordbruket eller rörelsen, saknas grund för avdrag. Likaledes bör, om ett
avdrag nu införes för gift kvinna med egen inkomst av jordbruk, avdrag
inte förekomma när verksamheten inte krävt någon hennes personliga arbetsinsats.
Den generella tillämpningen behöver enligt revisionen inte utesluta
en viss prövning av att arbetsinsats förekommit. Om kvotavdraget förstärkes
på sätt föreslagits bör det, fortsätter revisionen, i möjligaste mån
tillses att avdraget inte medges, när den reella grunden saknas. Revisionens
förslag innebär därför att såsom förutsättning för förvärvsavdrag vid rörelseinkomst
krävs att hustrun varit verksam i rörelsen.

Vidare berörs frågan om möjlighet att utnyttja förvärvsavdrag i annan
kommun än hemortskommunen. År 1958 infördes bestämmelser om rätt att
vid taxering till kommunal inkomstskatt åtnjuta ortsavdrag och vissa allmänna
avdrag inom annan kommun än hemortskommunen. Bestämmelserna
avser det fallet, att en persons inkomst i hemortskommunen inte förslår
till att utnyttja vissa avdrag, som tillkommer honom i denna kommun.
Dessa regler avser inte förvärvsavdraget. Det angavs sålunda vid lagstiftningsarbetet,
att i avvaktan på resultatet av sambeskattningsrevisionens utredningsarbete
någon ändring i förvärvsavdragets konstruktion inte borde
ske. Revisionen anför i denna fråga följande.

Om vårt förslag beträffande förvärvsavdraget genomföres, kommer avdraget
vid den kommunala taxeringen att beröra ett större antal skattskyldiga
än hittills. Avdraget får vidare för många av de berörda en ökad ekonomisk
betydelse genom att kvotavdrag kan åtnjutas. Därmed blir det också
mera angeläget att finna en lösning av frågan om avdragets utnyttjande i
annan kommun än hemortskommunen. Detta har dock betydelse endast för
inkomst av jordbruksfastighet och inkomst av rörelse.

I fråga om den tekniska utformningen av avdragsbestämmelserna uttalar
revisionen följande.

Eftersom avdraget får åtnjutas endast om och i den mån inkomsten därtill
förslår, kan avdraget inte bli större än inkomsten av förvärvskällan.
Härav följer att om den skattskyldige har någon förvärvskälla i hemortskommunen,
som berättigar till förvärvsavdrag, avdraget alltid blir där utnyttjat.
i den utsträckning det får utnyttjas. Det fallet torde alltså aldrig
uppkomma, att en i hemortskommunen ej utnyttjad del av förvärvsavdraget
skall behöva avräknas i annan kommun. I stället för ett avräkningsförfarande
blir det här fråga om att införa en självständig avdragsrätt vid
taxering i annan kommun än hemortskommunen.

Den av revisionen föreslagna lagtexten är utformad med beaktande av
dessa synpunkter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år i960

Remissyttrandena. Sambeskattningsrevisionens uppfattning att förvärvsavdraget
bör höjas för yrkesarbetande mödrar har i stort sett accepterats av
remissinstanserna. I några yttranden förekommer dock principiella invändningar
mot förvärvsavdraget såsom sådant. Kammarrätten synes vilja på
denna grund avstyrka den föreslagna reformen. Kammarrätten anför bl. a.
följande rörande förvärvsavdraget.

Avdragets egentliga funktion torde få anses vara dels att motverka vissa
verkningar av sambeskattningen och dels att bereda viss skattelindring åt
gifta förvärvsarbetande kvinnor med hemmavarande barn med hänsyn till
de utgifter, som vården av barnen kan medföra till följd av moderns förvärvsarbete.
I intetdera av dessa avseenden kan förvärvsavdraget anses helt
ändamålsenligt. Avdragets verkningar bli nämligen mycket ojämna. Utan
tvivel är avdraget ägnat att komplicera taxeringsförfarandet och — såsom
framgår av sambeskattningsrevisionens uttalande rörande förvärvsavdraget

_ jämväl strävandena att förenkla skattelagstiftningen. Kammarrätten

måste med hänsyn till anförda omständigheter ifrågasätta lämpligheten av
att nu ytterligare vidga tillämpningsområdet för detta avdrag, helst som
revisionens förslag i detta hänseende pa sätt revisionen själv antytt icke
leder till full rättvisa. I detta hänseende må särskilt framhållas att revisionen
icke ansett sig kunna taga hänsyn till förekomsten av s. k. faktisk sambeskattning
beträffande förvärvskällorna tjänst och annan fastighet, oaktat
vid en rättvis avvägning så får anses böra ske.

Det mest rationella vore utan tvivel att utforma sambeskattningen pa sådant
sätt, att något egentligt fog för förvärvsavdraget icke kvarstår och avdraget
därmed kan utmönstras.

Även överståthållarämbetet motsätter sig en höjning av kvotavdraget.
Ämbetet anför följande.

Ämbetet, som även tidigare uttalat betänkligheter mot en ytterligare utbyggnad
av förvärvsavdraget, anser det mindre välbetänkt att nu — i avvaktan
på en tillfredsställande lösning av beskattningen enligt tudelningsmetoden
_höja det gift kvinna med barn tillkommande kvotavdraget. Så som

ovan framhållits är detta avdrag att betrakta såsom ett omkostnadsavdrag.
Redan med den nuvarande storleken av förvärvsavdraget torde överkompensation
i viss omfattning förekomma. Manga gifta kvinnor med yrkesarbete
huvudsakligen förlagt till hemmet torde ha obetydliga kostnader
för barnpassning och liknande. Det förekommer vidare i viss utsträckning,
att rörelse överföres på hustru i syfte att komma i åtnjutande av förvärvsavdraget.
Denna tendens torde säkerligen komma att öka i omfattning,
därest förvärvsavdraget ytterligare höjes. Ännu en olägenhet, som ur rättvisesynpunkt
talar emot revisionens förslag, utgör den omständigheten att
vid faktisk sambeskattning avdraget begränsats till 300 kronor, ehuru det
säkerligen skulle kunna påvisas, att hustrur i många fall deltagit på ett så
aktivt sätt i mannens rörelse, att de åsamkats minst lika stora utgifter för
hemhjälp o. dyl. för barnens skötsel som andra yrkeskvinnor.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anför bl. a. följande.

Det bör observeras, att avdraget alltså är ett avdrag för barnkostnader
och inte närmast har med beskattningen av äkta makar att göra. Kostnader
för vård av barn under utförande av förvärvsarbete förekommer emellertid
i samma utsträckning för förvärvsarbetande ensamstående mödrar
och dessa bör rimligen ha kompensation i samma grad och på samma sätt

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 ur 1960

som gifta mödrar. Denna fråga bör därför enligt länsstyrelsens mening inte
lösas ensidigt för de gifta mödrarnas del utan först i samband med en allmän
utredning av frågan om avdrag för förvärvsarbetande mödrars barnkostnader.

Frågan om förvärvsavdragets karaktär diskuteras i flera yttranden. I regel
hävdas därvid att avdraget är att betrakta som ett omkostnadsavdrag,
avseende framför allt barnkostnaderna. SACO understryker därvid, att det
här inte gäller de allmänna barnförsörjningskostnaderna, som principiellt
inte är avdragsgilla vid beskattningen, utan sådana särskilda omkostnader
utöver de allmänna barnförsörjningskostnaderna som en gift kvinna med
barn har på grund av att hon genom sitt yrkesarbete måste träffa speciella
anstalter för barnens omhändertagande och vård. RLF framhåller att avdraget
bör vara så avvägt att det ger skälig kompensation för kostnadsökningen.
Däremot synes det inte behöva fungera som en stimulans till ökad
arbetsinsats från den gifta kvinnans sida. I ett samhälle med stigande materiell
levnadsstandard bör det, fortsätter RLF, snarare vara politikens uppgift
att underlätta mödrarnas möjligheter att själva ta vården om barnen,
när dessa är små. Detta går hand i hand med åtgärder, som underlättar övergången
till förvärvsarbete, när barnen blivit vuxna. LO åberopar i detta
sammanhang sitt yttrande över 1949 års skatteutrednings betänkande, vari
LO sagt sig se förvärvsavdraget som en fråga om rättvisa mot de förvärvsarbetande
mödrarna, vilkas skatteförmåga oftast starkt begränsas av kostnaderna
för barnens omhändertagande.

Socialstyrelsen anser att frågan om förvärvsavdraget bör ses i samband
med frågan om barnfamiljernas beskattning. Förslaget att höja förvärvsavdraget
för gifta kvinnor med barn under 16 år utgör enligt styrelsens mening
ett steg i rätt riktning. Styrelsen tillägger följande.

För den allt större kategorien av familjer, i vilka hustrun har inkomst av
rörelse eller av eget arbete åstadkommes härigenom en ökad skillnad i skattehänseende
mellan familjer utan och med barn. Redan i sitt yttrande över
1954 års familjeutrednings betänkande (SOU 1955:29) framhöll styrelsen
att de allmänna barnbidragen skattepolitiskt sett inte blivit den utjämningsfaktor
man räknade med, varför styrelsen tillstyrkte en utredning om ett
återinförande av skattefria barnavdrag. Enär det nu framlagda förslaget innebär
en skattelättnad för den numerärt sett betydelsefulla kategorien av
barnfamiljer, i vilka hustrun har förvärvsarbete, så skulle dess genomförande
innebära att styrelsens önskemål åtminstone till en viss del blir tillgodosedda.
Styrelsen är emellertid alltjämt av den uppfattningen, att barnfamiljernas
beskattningsförhållanden bör utredas i ett vidare sammanhang

Riksräkenskapsverket påpekar, alt man inte kan bortse från förvärvsavdragets
betydelse även som progressionsutjämnande faktor.

Såsom en konsekvens av uppfattningen, att förvärvsavdraget syftar till att
ge kompensation för vissa barnkostnader, har i flera yttranden ifrågasatts
om inte förvärvsavdraget för gift kvinna utan minderårigt barn borde
slopas.

Kungt. Maj.ts proposition nr 76 år 1960

Länsstyrelsen i Jönköpings län anför sålunda bl. a. följande.

Vad angår 300-kronorsavdraget, så har detta alltid varit svårt att förena
med det gällande beskattningssystemet och det torde få anses ganska irrationellt.
Gentemot hemmafruarna kan det till nöds fÖTklaras som en kompensation
för dessas skattefrihet för arbete i hemmet, men hur det skall
försvaras vid en jämförelse med ensamstående skattskyldiga, har aldrig
klargjorts. En ensamstående förvärvsarbetande kvinna har ju inte den
nämnda fördelen att kunna arbeta i hemmet utan beskattningseffekt och
man kan inte gärna säga att hon har mindre kostnader för sitt arbete än en
gift kvinna utan barn. Att konstruera avdraget som en kompensation för
att den gifta kvinnan blir samtaxerad med en man — vilket den ogifta inte
blir — verkar också långsökt.

SACO anför följande.

För ett bibehållande av schablonavdraget om 300 kronor talar att man
härigenom skulle få en viss avvägning av skattebördan mellan hemmakvinnor
och yrkeskvinnor, vilken avvägning skulle ha stöd i skatteförmågesynpunkter.
Man kan nämligen mena, att yrkesarbete för en kvinna medför
vissa omkostnader även när minderåriga barn ej finnes, omkostnader som
ej är specifikt avdragsgilla och som ej skulle finnas om kvinnan var hemarbetande.
Det gäller alltså här skatteavvägningen mellan yrkeskvinnor i
allmänhet och hemmakvinnor. De omkostnader som skulle motivera schablonavdraget
hänför sig väl närmast till det förhållandet, att yrkeskvinnan
ej kan utföra så mycket hemarbete utan härför måste anlita annan arbetskraft,
t. ex. städhjälp. Mot ett bibehållande av schablonavdraget talar ett
flertal förhållanden. Avdraget vid faktisk sambeskattning i jordbruk och
rörelse är i stor utsträckning omotiverat och med hänsyn till ifrågavarande
kategoriers allmänna skattemässiga ställning jämfört med löntagarna stötande.
I de individuella fallen har avdraget inte någon större skatteminskande
effekt och alltså inte särskilt stor betydelse. Vidare måste beaktas att
hemarbetet är undantaget från beskattning. Schablonavdraget borde slutligen
logiskt få åtnjutas även av ogifta och barnlösa yrkeskvinnor, åtminstone
till hälften av avdragsbeloppet.

Med hänsyn till vad här anförts finner SACO övervägande skäl tala för
ett slopande av schablonavdraget. Det skulle emellertid vara önskvärt, att
därvid i stället infördes ett speciellt omkostnadsavdrag för yrkeskvinnor för
styrkta omkostnader för hemarbete genom annan arbetskraft. Detta avdrag
bör i så fall på lämpligt sätt maximeras.

Även riksskattenämnden samt länsstyrelserna i Blekinge, Malmöhus, Göteborgs
och Bohus, Älvsborgs, Örebro, Gävleborgs och Västernorrlands län
förordar på liknande grunder att 300-kronorsavdraget slopas. Länsstyrelsen
i Gävleborgs län påpekar att en sådan åtgärd skulle medföra ökade skatteintäkter
för stat och kommun å sammanlagt 26,9 milj. kronor. Länsstyrelsen
i Örebro län anser, att avdragets avskaffande synes vara så mycket mera
angeläget som de sakkunniga ansett att utrymme i finansiellt hänseende
saknas för fullt genomförande av den principiellt viktiga tudelningsprincipen
vid beskattning av äkta makar. Det torde vara mindre välbetänkt att
bibehålla och i viss mån utvidga rätten vid beskattningen till avdrag, för
vilkas existens motiveringen är svag samtidigt som sambeskattningsproblemet
lämnas olöst. Länsstyrelsen tillägger följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960

De sakkunniga har som motivering till att förvärvsavdraget för gift kvinna
utan barn bibehålies hänvisat till att förvärvsavdraget även för gift kvinna
med barn i de flesta fall skulle minska, om bottenavdraget å 300 kronor
bortfölle. Länsstyrelsen anser emellertid icke att ett slopande av förvärvsavdragen
å 300 kronor för gifta kvinnor utan barn behöver eller bör medföra
att sagda avdrag bortfaller jämväl för de gifta kvinnorna med barn.

Riksskattenämnden påpekar, att ett slopande av förvärvsavdraget för
gifta kvinnor utan minderåriga barn skulle innebära en avsevärd förenkling
av taxeringsarbetet. Det nuvarande systemet med såväl fasta avdrag som
kvotavdrag föranleder en mängd felaktigheter i deklarationerna. För taxeringsnämnderna
uppkommer ett icke ringa merarbete till följd av att förvärvsavdrag
i ett stort antal fall yrkas med oriktiga belopp eller icke yrkas
ehuru rätt till sådant avdrag föreligger. Det skulle sålunda ligga helt i linje
med de aktuella förenklingssträvandena, om de fasta avdragen slopades och
förvärvsavdrag inedgåves endast såsom kvotavdrag för sådana gifta kvinnor
med barn, som har inkomst av rörelse eller eget arbete. Länsstyrelsen i Älvsborgs
län uttalar sig i samma riktning.

Sveriges husmodersföreningars riksförbund anser i likhet med sambeskattningsrevisionen
att motivet för ifrågavarande avdrag inte är helt övertygande.
Del kan ifrågasättas om de kostnader som uppkommer genom förvärvsarbetet,
när den gifta kvinnan inte har utgifter för barn, är av sådan
art och sådan betydelse, att avdrag bör medgivas. Om tudelningsreformen
befunnits möjlig att genomföra, hade man kunnat överväga ett slopande av
det fasta avdraget och därigenom fått ett enklare system även för förvärvsavdraget.

Andra remissinstanser anser att avdraget visserligen i princip bör avskaffas
men att detta med hänsyn till föreliggande omständigheter inte kan ske
i nuvarande läge. Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Uppsala,
Kronobergs, Gotlands och Kristianstads län erinrar därvid om den skattehöjning
som skulle drabba dem som för närvarande är berättigade till sådant
avdrag. Länsstyrelsen i Västmanlands län ansluter sig om än med någon
tvekan till revisionens synpunkt att avdraget bör bibehållas med hänsyn
till att man ur praktisk arbetssynpunkt bör slippa att taxera gifta kvinnor,
vilkas arbetsinkomst uppgår till mindre belopp än 300 kronor.

Å andra sidan saknas inte röster för att förvärvsavdraget bör anses sakligt
berättigat även såvitt avser gifta kvinnor, som icke har minderåriga
barn. Länsstyrelsen i Malmöhus län vill sålunda understryka, att avdrag för
gifta yrkeskvinnor överhuvudtaget bör utgå redan av det skälet, att de har
förvärvsarbete med därav föranledda merkostnader för hemmets skötsel,
samt att avdraget på sätt revisionen påpekat kan antagas tjäna som incitament
till ökad arbetsinsats av gifta kvinnor. Nämnda merkostnader torde
ej vara beroende av huruvida kvinnan har barn eller ej. TCO anför i denna
fråga följande.

Ursprungligen infördes förvärvsavdrag med tanken, att det skulle motsvara
stegrade omkostnader i samband med hustrus förvärvsarbete. De större
utgifter för anställd hemhjälp, färdigberedd mat, bortlämnad tvätt samt and -

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960

ra marknadstjänster och vidare hustruns minskade faktiska arbetsinsatser
i det egna hushållet, vilket allt följer med hustruns förvärvsarbete eller förlängd
arbetstid för henne, medför en standardinskränkning, som beskattningssystemet
måste beakta. Den principen är sedan gammalt godkänd i
Sverige och praktiskt tillämpad trots att dess genomförande fordrar schablonmässiga
antaganden. TCO anser, att principen skall tillämpas även i
fortsättningen men med större konsekvens än i det föreliggande förslaget
och den gällande ordningen. Förvärvsavdraget för gifta kvinnor utan barn
bör anpassas bättre till de faktiska merkostnaderna i samband med förvärvsarbete
för denna kategori. 300-kronorsavdraget måste anses helt otillräckligt.
Avdraget bör vidare bli mer beroende av förvärvsarbetets faktiska omfattning,
även om det kan vara lämpligt att behålla ett fast bottenavdrag.
Ett kvotavdrag bör därför tillkomma även gifta kvinnor utan barn.

I anslutning härtill torde få redovisas diskussionen om förvärvsavdrag vid
s. k. faktisk sambeskattning och om hustrus rätt till förvärvsavdrag för inkomst
av fastighet.

Sambeskattningsrevisionens förslag att förvärvsavdrag skall medges även
gift kvinna med inkomst av jordbruksfastighet har i regel lämnats utan erinran
vid remissbehandlingen. Beträffande avdragets belopp har dock olika
meningar yppats. Jag återkommer i det följande till detta spörsmål.

I några yttranden avstyrkes dock den föreslagna utvidgningen av rätten
till förvärvsavdrag. Kammarrätten anser sålunda att övertygande skäl inte
törebragts för att införa avdragsrätt för gift kvinna med inkomst av jordbruksfastighet.
Även länsstyrelserna i Kronobergs, Hallands, Göteborgs och
Bohus, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands
län samt SACO motsätter sig revisionens förslag på denna punkt. Länsstyrelsen
i Jämtlands län anför bland annat följande.

Länsstyrelsen är övertygad om att det föreslagna avdraget, om det införes,
omedelbart kommer att föranleda framställningar om full paritet med
gifta kvinnor med inkomst av egen rörelse eller tjänst. Då rättvisesynpunkter
knappast kunna åberopas, så länge betydligt större kategorier gifta kvinnor
lämnas utan förvärvsavdrag, ehuru de biträda i mannens förvärvsverksamhet
(t. ex. extrainkomster av tjänst, annan fastighet) eller faktiskt hava
egen förvärvsverksamhet ehuru den drives i mannens namn (städning,
smärre agenturer o. s. v.) anser länsstyrelsen tillräckliga skäl icke föreligga
att för detta sällan förekommande specialfall tynga deklarations- och taxeringsförfarandet
med en påbyggnad av förvärvsavdraget, som redan från
början kommer att anses otillräcklig och vålla irritation.

Länsstyrelsen i Kronobergs län, som anför liknande skäl, tillägger följande.

Det är på grund av kostnader som avdraget är motiverat. Helst skulle
kostnaderna styrkas, vilket är ogörligt av praktiska hänsyn. Schablonavdrag,
som beviljas de kategorier, vilka notoriskt ha dylika kostnader är enda
framkomliga vägen. För sådana, för vilka det är problematiskt om de
ha några kostnader, bör avdrag icke ifrågakomma. Vid inkomst av tjänst
exempelvis är många hustrur mannen behjälplig i hans yrke, men avdrag
anses ändock icke böra medgivas, enär ännu fler hustrur icke lämnar sådan
hjälp.

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 1960

Länsstyrelsen i Gävleborgs län accepterar det föreslagna avdraget såvitt
gäller gift kvinna med minderårigt barn. För övriga jordbrukande hustrur
bör däremot enligt länsstyrelsens mening avdrag ej ifrågakomma. Länsstyrelsen
anser att samma begränsning bör införas beträffande rätten till förvärvsavdrag
vid s. k. faktisk sambeskattning. Gift man med inkomst av jordbruksfastighet
eller rörelse vars hustru utfört arbete i förvärvskällan bör
således enligt länsstyrelsen åtnjuta 300-kronorsavdrag blott om minderårigt
barn finnes.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser att det bör omprövas om inte i
samband med en revision av skatteskalorna nuvarande avdrag vid faktisk
sambeskattning kunde tas bort. Länsstyrelsen anför bl. a. att avdraget hittills
vid tillämpningen kommit att framstå som ett gynnande av vissa grupper
utan att en i och för sig befogad likformighet med andra grupper införts.
Då avdragsrätten med hänsyn till befarade följder icke anses kunna
utsträckas till fall där hustrun biträder mannen i förvärvskällan tjänst eller
annan fastighet, kommer avdragsrätten för många skattskyldiga att framstå
som oförståelig och orättvis. Som exempel åberopas fallet, där hustrun biträder
en privatpraktiserande läkare i hans verksamhet, jämfört med liknande
förhållande med en kollega, som är provinsialläkare. I sistnämnda fallet
får ju avdrag ej medges, då provinsialläkarens inkomst av praktik skall
bedömas som inkomst av tjänst. Även länsstyrelsen i Västernorrlands län
anser att avdraget vid faktisk sambeskattning bör slopas.

Andra länsstyrelser har ansett, att förvärvsavdrag bör kunna medges
även vid faktisk sambeskattning i tjänst eller i annan fastighet. Länsstyrelsen
i Kristianstads län erinrar om att de sakkunniga avvisat tanken på
en sådan ordning under hänvisning till bevissvårigheter. Länsstyrelsen kan
dock inte finna att bevisläget kommer att ställa sig mera avsevärt annorlunda
än då det gäller inkomst av jordbruk och inkomst av rörelse. Påstår
den skattskyldige att hustrun hjälpt till med inkomstens förvärvande
torde påståendet enligt vad som nu tillämpas godtagas, därest inte deklarationshandlingarna
eller i övrigt kända förhållanden gör, att påståendet framstår
såsom ej trovärdigt. Vid inkomst av tjänst synes sådant förvärvsavdrag
huvudsakligen kunna komma i fråga i samband med att extra inkomster redovisas
i deklarationen. Länsstyrelsen i Kalmar län anför liknande synpunkter
beträffande faktisk sambeskattning i tjänst. Även länsstyrelsen i Uppsala
län anser att avdrag bör ifrågakomma i till inkomst av annan fastighet hörande
förvärvskälla.

I några yttranden föreslås en annan utvidgning av nuvarande förvärvsavdrag
vid faktisk sambeskattning. RLF förklarar sålunda att rättvisan
och konsekvensen kräver att även vid faktisk sambeskattning viss hänsyn
tages till de fall, där hemmavarande barn finnes. Visserligen uppstår praktiska
svårigheter om samma procentuella metod tillämpas som i de fall, där
den gifta kvinnan har förvärvsarbete utanför hemmet. Men detta bör inte
utesluta varje form av hänsynstagande. Man kan tänka sig en förhöjning,
exempelvis en fördubbling, av det fasta avdraget, då hustrun deltar i man -

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1660 57

liens jordbruk eller rörelse och hon samtidigt har hemmavarande barn. Sveriges
hantverks- och småindustriorganisation påyrkar i törsta hand en höjning
av 300-kronorsavdraget vid faktisk sambeskattning. Såsom ett alternativ
härtill framföres tanken att avdraget konstrueras såsom ett kvotavdrag
i de fall då familjen omfattar barn. Detta skulle, framhåller organisationen,
skapa enkla och enhetliga normer för båda typerna av förvärvsavdrag.

Sveriges lantbruksförbund ansluter sig till tanken att kvotavdrag skall
medges vid faktisk sambeskattning. Förbundet anser det inte rättvist att, med
hänsyn till den omständigheten att hustrun har hemmet så att säga som
utgångspunkt för sina arbetsuppgifter, förvägra henne det avdrag, som
skulle tillkomma henne, därest hon hade hela sitt arbete förlagt ntanför
hemmet. Det förvärvsarbete, som jordbrukarhustrun normalt utför, sker
direkt i förvärvskällan jordbruksfastighet. För barnens tillsyn och hemmets
skötsel förekommer därvid visserligen i de flesta fall icke större direkta
utgifter genom betald hemhjälp utifrån, men är det mycket vanligt, att
någon dotter i arbetsför ålder får hjälpa till i hemmet i stället för att ägna
sig åt betalt arbete utanför detta. Härigenom liksom för anlitande av annan
tillgänglig hemhjälp uppkommer kostnader av samma karaktär som den av
en yrkeskvinna utbetalda icke avdragsgilla lönen till en hemhjälp. Förbundet
åberopar att enligt 1950 års folkräkning jordbrukarhushållen är genomsnittligt
större än andra hushåll med 3,4 mot 2,8 personer per hushåll,
vilket innebär behov av mera husligt arbete inom jordbrukarhushållen.
Även i jordbrukarhemmet uppkommer därför extra kostnader, om hustrun
skall få tid att deltaga i makens förvärvsarbete, särskilt när minderåriga
barn finns. Det sker också på annat sätt, bland annat genom att kostnadskrävande
åtgärder för hemarbetets rationalisering måste vidtas, t. ex. inköp
av eljest obehövliga hushållsmaskiner, genom kostnadsökande inköp av mera
lättlagad men dyrare mat o. s. v. En olika behandling i förevarande hänseende
av en jordbrukarhustru med minderåriga barn kommer inte blott
att betraktas som orättvis utan den måste dessutom än mer försvåra äktenskapsbildningen
inom jordbruket, där den förut är mycket låg. Ett kvotavdrag
bör dessutom även i jordbruket verka som en stimulans för hustrurna
att delta i förvärvsarbetet. Förbundet anser att kvotavdrag för lantbrukarhustruns
arbete i makens jordbruk är principiellt lika berättigat som
för annat förvärvsarbete. I fråga om problemet hur värdet av lantbrukarhustruns
arbete skall bestämmas anför förbundet följande.

1 Kungl. Lantbruk sstyrelsens meddelande beträffande räkenskapsresullatet
från svenska lantbruk skördeåret 1957 lämnas bland annat uppgifter
om arbetsredovisningen för jordbruk med fördelning bland annat på antalet
arbetstimmar i jordbruk för brukaren och hans hustru (tab. VI). Av
labellen framgår alt hustruns arbetsinsats i jordbruket är betydande. I allmänhet
uppgår den till ca 1/5 av det totala antalet arbetstimmar från henne
och hennes man, vilket efter omräkning till likvärdiga timmar motsvarar
ca 1/6 av deras sammanlagda arbetsinsats. Det är att märka, att i denna
redovisning medtagits endast arbete, som avser de »yttre arbetena» såsom
djurskötseln, växtodling och dylikt. Hänsyn har icke tagits till det arbete,
som sker för jordbrukets räkning inom hemmet, exempelvis i form av med -

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1960

verkan med skötsel av räkenskaper och dylikt, arbetsinsatser i hushåll för
arbetsfolk och andra för driften anlitade personer, t. ex. mjölkkontrollassistent,
veterinärer, jordbrukssakkunniga. De sistnämnda arbetena bör givetvis
hänföras till förvärvskällan. Jordbrukarhustruns arbete i förvärvskällan
torde sålunda normalt uppgå till en arbetsinsats, som är jämförlig
med insatsen från andra yrkesarbetande hustrur, vilkas arbete är förlagt
utom hemmet.

Sambeskattningssakkunniga föreslog 1949, att kvotavdrag skulle medgivas
jämväl för jordbrukarhustrur med minderåriga barn och då utgöra
hälften av hustruns inkomst, som i sin tur skulle beräknas till 1 /3 av mannens.
Med stöd av vad förut anförts angående omfattningen av hustruns
arbete i jordbruket synes värdet av hustruns arbetsinsats normalt kunna beräknas
till 1/5 av mannens totalt redovisade inkomst av jordbruksfastighet
med lämplig maximering, förslagsvis till 3 500 kronor. Detta bör, där skäl
till avvikelse ej föreligger, kunna läggas till grund för beräkning av kvotavdrag
för jordbrukarfamiljer på samma sätt som för yrkeskvinnor, varvid
skulle erhållas ett kvotavdrag på högst 700 kronor, vartill kommer det fasta
förvärvsavdraget på 300 kronor. Lantbruksförbundet får föreslå, att ett efter
dylika grunder beräknat avdrag införes.

Svensk industriförening föreslår att kvotavdrag skall medges i barnfamiljer,
beräknat på värdet av hustruns arbetsinsats, dock högst 1/3 av inkomsten
i förvärvskällan.

Även överståihållnrämbetet samt länsstyrelsen i Knlmar län har beröii
frågan om kvotavdrag vid faktisk sambeskattning men avvisar tanken härpå.
För en gift kvinna med inkomst av rörelse är det normalt, att det uppkommer
kostnader för barnens omhändertagande. Detta är emellertid icke
förhållandet i jordbruken och därför synes i detta fall ett avdrag för omhänderhavande
av barn icke sakligt befogat.

Näringslivets skattedelegation ingår närmare på principerna för avvägningen
av förvärvsavdraget för mödrar. Avdraget bör enligt delegationen avvägas
på så sätt att det täcker de av moderns förvärvsarbete föranledda särskilda
kostnaderna för barn, varvid avdraget bör bestämmas till medeltalet
av dessa kostnader för år under barns första 16 levnadsår. En gradering av
avdraget efter antalet barn dock med bibehållen karaktär av schablonavdrag
i övrigt framstår enligt delegationen såsom rimlig. Med det begränsade material,
som för närvarande finns för bedömning av skäligheten i revisionens
förslag, tillstyrkes dock detta, men samtidigt framhålles angelägenheten av
att avdraget justeras och/eller graderas, därest kommande undersökningar
av levnadskostnaderna det påkallar.

Statstjänstemannens riksförbund anser, att revisionens inställning till
yrkesverksamma gifta kvinnor med hemmavarande barn under 16 år är
alltför restriktiv. Förbundet påpekar att dessa kvinnor har en lägre årsinkomst
än gifta kvinnor utan barn. Anledningarna härtill är flera, men en av
huvudorsakerna torde helt enkelt vara, att de gifta kvinnorna med barn
tvingas att ta ledigt under längre eller kortare tidsperioder för vård av hem
och barn och att genomsnittsinkomsten per år på grund härav blir lägre än

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1960

för de gifta kvinnorna utan barn. Revisionens förslag borde därför ha gått
längre, när det gäller att kompensera sådana barnfamiljer, där båda makarna
är yrkesverksamma.

I regel har remissinstanserna funnit de av sambeskattningsrevisionen
föreslagna beloppen väl avvägda eller åtminstone acceptabla. I några yttranden
föreslås dock andra avdragsbelopp. Svenska barnmorskeförbundet
anser att inom de närmaste åren en ytterligare höjning av kvotavdraget bör
göras. Folkpartiets kvinnoförbund framhåller såsom önskvärt att förvärvsavdraget,
så snart det statsfinansiella läget så tillåter, höjes utöver det föreslagna
beloppet.

TCO anför följande.

300-kronorsavdraget måste anses helt otillräckligt. Avdraget bör vidare
bli mer beroende av förvärvsarbetets faktiska omfattning, även om det kan
vara lämpligt att behålla ett fast bottenavdrag. Ett kvotavdrag bör därför
tillkomma även gifta kvinnor utan barn. Vidare kan det sättas i fråga om
inte det av revisionen föreslagna kvotavdraget bör differentieras med hänsyn
till antalet barn. De komplikationer vid taxeringen som i så fall skulle
bli följden syns inte motivera att förslaget förkastas. Det krävs emellertid
närmare undersökningar av de faktiska barnkostnaderna som underlag för
en differentiering liksom för beslut om kvotavdragens genomsnittliga storlek.

Vissa remissinstanser framlägger direkta förslag om höjning av beloppen.
Rörande det fasta avdraget föreslås sålunda att det bestämmes till 400 kronor
(länsstyrelsen i Kalmar län), 500 kronor (länsstyrelsen i Malmöhus
län), 600 kronor (Sveriges köpmannaförbund) och 1 000 kronor (Sveriges
hantverks- och småindustriorganisation).

Beträffande avdraget vid faktisk sambeskattning föreslår Sveriges köpmannaförbund,
att det skall sättas till 600 kronor med möjlighet till höjning
till 1 200 kronor efter särskild utredning av den skattskyldige.

I fråga om kvotavdraget föreslås å ena sidan att det begränsas till 1 000
kronor (länsstyrelsen i Malmöhus län) samt å andra sidan att det höjes till
2 000 kronor (Sveriges hantverks- och småindustriorganisation), 2 400 kronor
(Sveriges köpmannaförbund), 2 600 kronor (länsstyrelsen i Kalmar
län), 2 700 kronor (Yrkeskvinnors samarbelsförbund) och 3 000 kronor
(SACO). Svensk industriförening menar, att avdraget bör utformas så att
avdrag medges antingen med 30 procent av inkomsten i förvärvskällan eller
med verkliga kostnader för barnens och hemmets vård, enligt båda alternativen
dock högst 7 000 kronor.

Såsom skäl för den föreslagna höjningen anför Yrkeskvinnors samarbetsförbund
att förvärvsavdragets syfte är att utgöra ersättning för de merkostnader
familjen ådrager sig då arbetskraft helt eller delvis masle anlitas för
vårdnaden av barn. För förbundets medlemmar, som i stor utsträckning
anlitar sådan arbetskraft, framstår det såsom orealistiskt att uppskatta
kostnaderna till högst 2 000 kronor. Liksom tidigare hävdar förbundet att
förvärvsavdraget bör höjas till åtminstone 3 000 kronor. Förbundet önskar

Kanyl. Maj.ts proposition nr 76 år 1960

emellertid understryka att eu återkommande prövning av förvärvsavdragets
storlek kan komma att framstå som ofrånkomlig med hänsyn till den fortgående
penningvärdeförsämringen.

Länsstyrelsen i Kalmar län, vars förslag innebär att förvärvsavdragets
maximibelopp bestämmes till 3 000 kronor, anför som skäl härför att kostnaden
för hembiträde numera torde böra uppskattas till 6 000 kronor och
att denna kostnad rimligtvis kan halveras, eftersom ett hembiträde inte utnyttjas
enbart för barnets del.

SACO anser den av organisationen föreslagna höjningen utgöra en rimligare
avvägning, om man inte vill införa differentierade avdrag med hänsyn
till styrkta extra kostnader för barnens vård. Organisationen anser
dock att ett genomförande av tudelningsprincipen är en mera angelägen
reform än en höjning av kvotavdraget utöver utredningens förslag.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län menar att förenklingssynpunkten talar
för att kvotavdraget ersättes med ett fast avdrag, förslagsvis å 1 000 kronor.
Alternativt vill länsstyrelsen dock inte motsätta sig ett genomförande av
utredningsförslaget med den modifikationen att det sammanlagda avdraget
begränsas till 1 500 kronor.

Samma maximiavdrag har även länsstyrelsen i Malmöhus län förordat.
Länsstyrelsen vill dock kombinera kvotavdraget med ytterligare avdrag i
fall, där särskilda merkostnader för tillsyn, hemhjälp och dylikt kan styrkas.
Det synes av vikt, framhåller länsstyrelsen, att man icke genom en alltför
fixerad reglering av avdragsrätten motverkar samhällets intresse av att
kvarhålla på arbetsmarknaden speciellt det ökande antalet kvinnor med
högre utbildning, för vilken samhället vidkänts ansenliga kostnader.

Sambeskattningsrevisionens förslag att förvärvsavdraget skall medges
med samma belopp vid taxeringen till statlig och kommunal inkomstskatt
och att avdraget skall få åtnjutas även i annan kommun än hemortskommunen
har i regel lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Beträffande
storleken av avdraget vid kommunaltaxeringen har sålunda Statstjänstemännens
riksförbund och Sveriges hantverks- och småindustriorganisation
framhållit att reformen är ägnad att förenkla deklarationsförfarandet. överståthållarämbetet
anser alt ett genomförande av revisionens förslag är synnerligen
angeläget.

Länsstyrelsen i Kronobergs län avstyrker att avdrag vid faktisk sambeskattning
medges även vid den kommunala taxeringen. Redan förekomsten
av detta avdrag och än mer en utvidgning av användningsområdet ger enligt
länsstyrelsen anledning till krav på motsvarande avdrag inom andra
yrkeskategorier. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför liknande
skäl mot utbyggnad av 300-kronorsavdraget inom den kommunala beskattningen.
Ej heller länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att avdraget vid faktisk
sambeskattning bör medges vid den kommunala taxeringen.

Svenska stadsförbundet ifrågasätter om anledning finnes att höja förvärvsavdragets
belopp vid den kommunala taxeringen. Förbundet anför
följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1960

Revisionens åsikt att det är de extrakostnader för en familj, vilka kan
vara förenade med hustruns förvärvsarbete, som spelar den största rollen
vid övervägande huruvida hon skall ägna sig åt yrkesarbete, kan emellertid
diskuteras. Det kan sättas i fråga, huruvida icke —- i varje fall när det gäller
något högre inkomstlägen — statsskattens progression vid övervägandet
tillmätes större betydelse. Med fog kan därför hävdas, att om ett lindrande
av sambeskattningseffekten icke kan komma till stånd genom ändrad utformning
av sambeskattningssystemet utan måste ske via förvärvsavdrag,
förvärvsavdraget i princip borde vara begränsat till den statliga taxeringen.
Det kunde då vara motiverat, att kvotavdraget vid den kommunala taxeringen
åtminstone tills vidare och i avvaktan på en mer definitiv lösning
av sambeskattningsfrågan icke höjdes i nivå med avdraget vid den statliga
taxeringen. Den av revisionen föreslagna höjningen för den kommunala
beskattningens del från 300 till maximum 2 000 kronor är ju av avsevärd
storlek. Även om det är önskvärt med lika avdragsregler vid de båda
beskattningarna, synes ett sådant önskemål icke kunna tillmätas någon
avgörande betydelse.

Sambeskattningsrevisionens förslag för förvärvsavdrag för gift kvinna
med inkomst av rörelse uppställa krav på att hon skall ha varit verksam i
rörelsen har inte mött invändningar i princip. Länsstyrelsen i Västmanlands
län anser dock uttrycket oklart. Länsstyrelsen anför följande.

Man frågar sig genast, vad man skall inlägga i uttrycket »varit verksam»
och hur omfattande denna verksamhet skall ha varit för att avdragsrätt
skall föreligga. Skall man tillämpa bestämmelsen för gift man med jordbruk
eller rörelse och anse att värdet av hennes verksamhet skall uppgå till
minst 300 kronor? Eller skall man med hänsyn till sammanhanget med
inkomst av eget arbete fordra en positiv arbetsinsats av samma art och
omfattning, som då hustrun har inkomst av tjänst? Länsstyrelsen befarar
att uttrycket kommer att ge upphov till skattetvister utan att man kan anses
ha vunnit något positivt därmed.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län töreslår, att arbete, som huvudsakligen
kan utföras i hemmet, inte skall grunda avdragsrätt.

Länsstyrelsen i Hallands län anser välbetänkt att i lagtexten införa en bestämmelse
om att hustru måste vara verksam i rörelse, för att inkomst av rörelsen
skall berättiga henne till förvärvsavdrag.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län vill skärpa kravet på hustruns arbetsinsats.
Länsstyrelsen åberopar som skäl härför bl. a. den förstärkning av kvotavdraget,
som föreslagits. Icke sällan torde förekomma att hustrun till huvudaktieägaren
i ett familjebolag åtnjuter styrelsearvode, som inte motsvaras av
annan arbetsinsats från hennes sida än att hon deltar i representation mot
bolagets kunder. Länsstyrelsen föreslår att såsom förutsättning för förvärvsavdrag
skall anges att hustrun varit »aktivt verksam» eller ock alt hon utfört
»arbete, som i annat fall måste utföras av särskilt anställd». Riksskattenämnden
uttalar sig i samma riktning och föreslår att hustrun för att erhålla
förvärvsavdrag skall ha varit verksam i rörelsen »i ej blott ringa omfattning».

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1960

Departementschefen. Sambeskattningsrevisionen har ingående diskuterat
de skäl som brukat åberopas till stöd för att gifta kvinnor skall erhålla särskilda
förvärvsavdrag vid taxeringen. Revisionens överväganden utmynnar
i att den bärande grunden för dessa avdrag är de särskilda merkostnader,
som uppkommer för hustrur med förvärvsarbete utom hemmet, och den
därmed följande lägre skatteförmågan. Dessa kostnader uppstår, enligt vad
revisionen konstaterar, i huvudsak endast när familjen har minderåriga
barn. I andra fall anser revisionen, att man inte, i varje fall numera, kan
finna att hustruns förvärvsarbete genomsnittligt sett föranleder särskilda
merkostnader.

I enlighet med denna revisionens principiella uppfattning avser förslagen
till förbättringar på området i huvudsak endast det s. k. kvotavdraget, d. v. s.
det särskilda avdrag som åtnjutes av förvärvsarbetande hustru med barn
under 16 år. Beträffande de nuvarande generella avdragen om 300 kronor,
som medgives oavsett förekomsten av barn, anser revisionen att man snarast
kan ifrågasätta om de längre har något berättigande. Detta gäller både
det grundavdrag som tillkommer förvärvsarbetande hustrur i allmänhet
och det avdrag som åtnjutes när hustrun inte har eget arbete men deltager
i mannens jordbruk eller rörelse. Någon höjning av dessa avdrag föreslås
därför inte. Revisionen har å andra sidan inte heller ansett sig böra föreslå
att man nu slopar avdragen.

Remissbehandlingen visar, att man ganska allmänt delar revisionens
grunduppfattning i dessa frågor, och jag kan för egen del instämma i vad
revisionen anfört.

I likhet med revisionen anser jag det sålunda vara ett angeläget rättvisekrav
att avsevärt förbättra kvotavdraget. Den negativa inställning till sambeskattningen
som man ofta möter torde främst ha sin grund i ett berättigat
missnöje över att de av yrkesarbetet föranledda merkostnaderna för barnen
inte tillräckligt beaktas vid beskattningen. Omhändertagandet av minderåriga
barn under tid då modern vistas utom hemmet för med sig utgifter,
som avsevärt nedsätter skatteförmågan. Då det av praktiska skäl inte torde
vara möjligt att knyta avdraget till de faktiska kostnaderna, torde man,
såsom revisionen funnit, vara hänvisad att använda ett schablonavdrag av
samma art som hittills.

I fråga om avdragets storlek vill jag ansluta mig till revisionens enhälliga
förslag, som synes väl avvägt. Avdraget bör sålunda få åtnjutas med 20
procent av inkomsten, dock högst med 1 700 kronor, mot nu 10 procent med
maximering till 700 kronor. Tillsammans med grundavdraget å 300 kronor
kan avdraget i fortsättningen uppgå till sammanlagt 2 000 kronor, vilket innebär
en fördubbling. Jag biträder också förslaget, att kvotavdraget, i motsats
till vad som gäller för närvarande, skall få åtnjutas även vid den kommunala
taxeringen.

Beträffande de nyss nämnda generella avdragen om 300 kronor anser jag
liksom sambeskattningsrevisionen att skälen för dessa avdrag, bortsett från
barnfamiljerna, i vart fall numera förlorat det mesta av sin bärkraft. Åt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960

skilligt skulle därför kunna tala för att, såsom bl. a. riksskattenämnden och
flera länsstyrelser föreslagit, slopa nämnda avdrag i vad angår familjer
utan minderåriga barn. Jag delar emellertid revisionens mening att en sådan
åtgärd bör få anstå till en tidpunkt då den kan genomföras utan att
medföra skattehöjningar för de därav berörda.

Å andra sidan ligger det med denna utgångspunkt i sakens natur, att jag
inte kan biträda de förslag om höjning och utbyggnad av de nuvarande avdragen
som föreslagits i vissa yttranden. Även härvidlag ansluter jag mig till
revisionens enhälliga ståndpunkt.

Det sagda hindrar givetvis inte att man på enstaka punkter kan förbättra
de nuvarande reglerna. Sambeskattningsrevisionen har härutinnan föreslagit
att rätten till ifrågavarande avdrag skall utsträckas till hustrur, som
driver eget jordbruk, och att samtliga här avsedda avdrag skall få åtnjutas
jämväl vid den kommunala taxeringen. Dessa förslag, som allmänt tillstyrkts
vid remissbehandlingen, kan jag biträda. Jag anser vidare liksom
revisionen, att det bör klart utsägas att hustrus förvärvsavdrag i rörelse förutsätter
att hustrun verkligen varit verksam i rörelsen. Stadgandet härom
synes böra utformas i enlighet med vad riksskattenämnden förordat.

Sambeskattningsrevisionen har slutligen föreslagit, att samtliga förvärvsavdrag,
i den mån de inte kunnat utnyttjas i hemortskommunen, skall få
åtnjutas i annan kommun, där den skattskyldige har inkomst. Även detta
anser jag mig böra förorda.

C. Övriga frågor

Utredningen. Sambeskattningsrevisionen har i betänkandet berört ytterligare
några frågor rörande beskattningen av äkta makar.

Enligt gällande bestämmelser skall makar samtaxeras om de under större
delen av beskattningsåret levt tillsammans. Har makarna levt åtskilda
skall de däremot särtaxeras. Revisionen tar upp till diskussion begreppen
»levt tillsammans», »levt åtskilda» och »större delen av beskattningsåret».
Vidare behandlas frågan om avdrag för periodiskt understöd till make.

a) Begreppen »levt tillsammans» och »levt åtskilda»

Frågan om makar skall anses ha levt tillsammans eller åtskilda har, erinrar
revisionen, tidigare behandlats av bl. a. sambeskattningssakkunniga
(SOU 1949: 47). Dessa föreslog en bestämmelse av innehåll att frågan skulle
bedömas oberoende av hur mantalsskrivning skett. Äkta makar skulle sålunda
anses ha levt tillsammans, även om makarna inte haft gemensam bostad.
Endast om makarna på grund av söndring i äktenskapet varit bosatta
var för sig och detta förhållande kunde antagas bliva bestående, skulle makarna
behandlas såsom av varandra oberoende.

Frågan om äkta makars taxering hänsköts därefter till 1949 års skatte -

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1960

utredning, som emellertid inte framlade något ändringsförslag i förevarande
avseende utan fann det lämpligare att alltjämt överlåta tolkningen av begreppet
»levt tillsammans» åt praxis.

Revisionen berör därefter rättspraxis inställning till frågan och finner sig
kunna utläsa följande av föreliggande rättsfall.

Om makarna ännu inte flyttat samman efter giftermålet utan tills vidare
var för sig kvarbott i de hem de haft som ogifta, brukar de särtaxeras. Någon
hushållsgemenskap har då ännu inte etablerats. Makarna har i dessa fall
vanligen inte varit ekonomiskt beroende av varandra utan vardera maken
har försörjt sig själv. (RÅ 1950 not Fi 457, 1952 not Fi 851, 1955 not Fi
1857 och 1995.) Samtliga avgöranden hänför sig till tid före den författningsändring,
genom vilken makar, som ingått äktenskap under beskattningsåret,
taxeras såsom av varandra oberoende.

Om mannen tillträtt arbetsanställning på annan ort men familjen på
grund av bostadsbrist nödgats kvarbo på den tidigare bostadsorten, brukar
det oaktat makarna samtaxeras. Så har skett även när hustrun haft eget
förvärvsarbete och inte varit beroende av mannen för sitt uppehälle. I dylika
fall har hushållsgemenskap tidigare funnits och den har icke ansetts bruten
genom mannens vistelse på den nya arbetsorten (RÅ 1935 not Fi 859
och 1955 not Fi 1509 samt regeringsrättens utslag den 29 jan. 1959 ang.
J. G. Marklund).

Sambeskattning har kunnat förekomma även i fall där vardera maken
haft sitt eget hem och makarna varit ekonomiskt oberoende av varandra.
Det har emellertid då vanligen varit fråga om ett gemensamt hushåll, ehuru
uppdelat på två hem. Förhållandena har kunnat vara jämförbara med dem
då makar under sommarhalvåret vistas på en lantegendom men under vinterhalvåret
bor i staden (RÅ 1948 not Fi 1042, 1953 not Fi 919, 1954 not Fi 772).

Om makarna varit ekonomiskt oberoende av varandra och haft var sitt
hem med skilda, fullständiga hushåll har särbeskattning skett, även om
makarna ibland vistats hos varandra. Omständigheter, som talat för att
makarna levt åtskilda och att särlevnaden varit avsedd att bli bestående,
har därvid kunnat vara t. ex. att hustrun haft vårdnaden om makarnas barn
och helt försörjt dem, att vardera maken haft hembiträde anställt eller att
ena maken ägt och brukat en jordbruksfastighet medan den andra av sitt
yrke varit bunden till annan plats (RÅ 1953 not Fi 2050, 1954 not PÅ 1164
och 2239).

Att makar vid särlevnad grundad på rättslig separation (hemskillnad eller
äktenskapsskillnad), som varat under större delen av beskattningsåret, taxeras
var för sig är givet. Men även när sådan separation inte förelegat brukar
makar särtaxeras, om de på grund av söndring levat åtskilda och det kan
antagas att detta förhållande kommer att bli bestående (Rå 1954 not Fi 771).

En sådan omständighet som att den ena maken under beskattningsåret
vårdats på sjukhus har däremot icke föranlett att makarna ansetts ha levt
åtskilda. Samtaxering har alltså då ägt rum (RÅ 1932 ref 27, jfr även 1938
not Fi 415).

Det framhålles av sambeskattningsrevisionen att i den skatlerättsliga diskussionen
framförts tanken, att en fastare grund för bedömandet av om makar
skall samtaxeras eller särtaxeras borde kunna erhållas genom att bestämmelserna
härom koordinerades med folkbokföringsförordningens principer
för makars kyrko- och mantalsskrivning. En sådan samordning skulle
innebära att den faktiska särlevnaden tillerkändes större betydelse än hit -

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960

tills och att villkoret om hushållsgemenskap fick träda tillbaka. Äkta makar
som mantalsskrivits i olika kommuner skulle sålunda, även om någon varaktig
särlevnad inte var åsyftad, taxeras som ogifta skattskyldiga. Om endast
den ena maken hade inkomst — såsom i äktenskap där mannen är ensamförsörjare
— skulle han således berövas sitt ortsavdrag som gift. Här
ifrågakommer bl. a. sådana fall, då mannen flyttat till annan ort för att tillträda
en ny tjänst men familjen på grund av bostadssvårigheter måst kvarstanna
på den gamla vistelseorten.

Revisionen finner en sådan ordning otillfredsställande och har därför inte
kunnat förorda en lösning efter denna linje. En motsatt väg att gå är,
fortsätter revisionen, att på sätt föreslogs av sambeskattningssakkunniga behandla
makar såsom av varandra oberoende, endast när de på grund av
söndring i äktenskapet varit bosatta var för sig och detta förhållande kan
antagas bli bestående. Därigenom skulle under samtaxering dragas in alla
fall av faktisk särlevnad där denna inte beror på söndring. Revisionen finner
att det finns mycket som talar för detta förslag. I frågan om sambeskattningens
avvägning har revisionen framhållit, att synpunkterna om hushållsgemenskapens
betydelse för äkta makars skatteförmåga inte är i samma
mån bärande som tidigare. Däremot föreligger en rättslig gemenskap med
ömsesidiga skyldigheter och rättigheter och denna gemenskap består så
länge äktenskapet existerar, oberoende av makarnas faktiska bosättningsförhåJlanden.

Revisionen uttalar vidare följande.

Om en tudelning skulle genomföras fullständigt eller i varje fall till en
relativt hög gräns, synes det följdriktigt att sambeskattningen göres beroende
av det rättsliga förhållandet mera än av det faktiska. Eftersom äkta makar
vid sambeskattning enligt tudelningsprincip aldrig kan ställas oförmånligare
än om de beskattas var för sig, skulle en vidgad tillämpning av Indelningens
princip jämna vägen för ett sådant bedömande av frågan när samtaxering
eller särtaxering skall ske. Det har emellertid inte varit möjligt för
oss att i tudelningsfrågan framlägga något konkret förslag. Med hänsyn
därtill kunde det tänkas att vi också lämnade öppen frågan om när samtaxering
resp. särtaxering skall äga rum. Frågan huruvida makar skulle
anses ha levt tillsammans eller levt åtskilda finge då liksom hittills prövas
från fall till fall med ledning av föreliggande praxis.

Emellertid finner revisionen att det finns behov av en regel, som kan
tjäna till ledning för bedömningen av under vilka omständigheter makar
under bestående äktenskap skall anses leva åtskilda. Såväl ur principiell
som praktisk synpunkt har därvid synts lämpligast att ge det rättsliga förhållandet
större dominans än hittills.

I enlighet härmed förordar revisionen en bestämmelse av i huvudsak det
innehåll, som föreslogs av sambeskattningssakkunniga. Detta innebär att
äkta makar skall anses ha levt åtskilda endast när det mellan makarna föreligger
rättslig separation (hemskillnad eller äktenskapsskillnad) eller
sådan faktisk separation, som beror på söndring och som kan antagas bli
bestående.

5 llihang till riksdagens protokoll 1060. I samt. Nr 70

Kungl. Maj:is proposition nr 76 år 1960

Förslaget innebär den ändringen att samtaxering skall äga rum även
vid fall av faktisk särlevnad med två skilda, fullständiga hushåll, nämligen
när särlevnaden inte beror av söndring. Beträffande nygifta makar, som
ännu inte sammanflyttat, kommer dock detta resultat att fördröjas, eftersom
de under alla förhållanden skall särtaxeras för det beskattningsår under
vilket äktenskapet ingåtts.

b) Tidsbestämningen »större delen av beskattningsåret»

Regeln om att äkta makars taxering skall bestämmas av det förhållande,
som rått under större delen av beskattningsåret, tillkom på förslag av 1921
års kommunalskattekommitté (SOU 1924: 53). Närmast avsågs därvid att
åstadkomma en praktisk regel för det fall, att makarna ingått äktenskap
under beskattningsåret och hustrun haft inkomst såväl före som efter giftermålet.
Kommittén avsåg dock att samma regel skulle tillämpas, om makarna
under året flyttat från varandra eller om de levt åtskilda och åter
sammanflyttat.

1 praxis har bestämmelsen tillämpats så, att halvårsskiftet fått utgöra
gräns, oaktat det andra kalenderhalvåret omfattat flera dagar än det första.
Sålunda har makar, som ingått äktenskap den 1 juli under beskattningsåret,
taxerats såsom av varandra oberoende.

I samband med 1947 års uppbördsreform framtvingades den omläggningen,
att taxeringen inte längre kom att grundas på mantalsskrivningen
för taxeringsåret utan på mantalsskrivningen för året före taxeringsåret.
Härigenom uppkom vissa praktiska svårigheter vid taxeringen av makar,
som gift sig under beskattningsåret (i allmänhet = året före taxeringsåret).
I många fall var dessa för året före taxeringsåret mantalsskrivna på olika
orter och taxerades sålunda av olika taxeringsnämnder. För samtaxering av
makarna erfordrades därför kommunikation mellan taxeringsnämnderna,
vilken dock fungerade otillfredsställande och tyngde taxeringsarbetet. På
grund härav genomfördes år 1952 — på förslag av såväl sambeskattningssakkunniga
som 1949 års skatteutredning — den nu gällande ordningen
att skattskyldig, som ingått äktenskap under beskattningsåret, beskattas
som ogift.

Tidsbestämningen »större delen av beskattningsåret» kvarstår emellertid
och har betydelse bl. a. vid äktenskaps upplösning. Om äktenskap upplöses
genom makes död blir alltså det förhållande, som rått under större delen
av beskattningsåret, bestämmande för taxeringen. Har dödsfallet inträffat
under förra hälften av beskattningsåret, taxeras den efterlevande såsom
ogift person. Om dödsfallet däremot inträffat under senare halvåret, samtaxeras
den efterlevande med dödsboet.

Sambeskattningssakkunniga berörde i sitt betänkande även frågan om
makes taxering, då andia maken avlidit under beskattningsårets första
hälft, och fann det ur skälighetssynpunkt te sig tillfredsställande, att den
efterlevande maken alltid fick tillgodogöra sig de fördelar som kunde ligga

Kungl. J\laj:ts proposition nr 76 år 1660 67

i att samtaxering ägde rum för det beskattningsår under vilket dödsfallet
inträffade.

Även 1949 års skatteutredning föreslog vissa särbestämmelser för skattskyldig,
som blivit änkling eller änka under förra delen av beskattningsåret.
Detta förslag sammanhängde dock med att skatteutredningen beträffande
änklingar och änkor med barn funnit sig icke kunna för dem bibehålla
någon i princip förmånligare ställning än för ensamstående. Frågan
kom därför i annat läge i och med att departementschefen år 1952 föreslog
att ogifta med barn skulle erhålla ett och ett halvt ortsavdrag. Skatteutredningens
förslag föranledde i följd därav icke någon åtgärd. Departementschefen
anförde bl. a. att omständigheterna i änklings- och änkefallen
kunde vara högst växlande och att det inte alltid förhöll sig så, att den
efterlevandes skatteförmåga minskade genom dödsfallet. I de fall då ett
verkligt behov av skattelindring förelåg borde det, enligt departementschefen,
vara möjligt att tillgodose detta genom tillämpning av gällande regler
om särskilt avdrag för nedsatt skatteförmåga.

Av betydelse i förevarande sammanhang är vidare bestämmelsen i 53 §
3 mom. kommunalskattelagen och 6 § 3 mom. statsskatteförordningen enligt
vilken, för det beskattningsår varunder en skattskyldig avlidit, dödsboet har
samma rätt till ortsavdrag som skolat tillkomma den avlidne.

Innebörden av gällande bestämmelser är alltså att beskattningen ställer sig
olika, om dödsfallet inträffar under första eller andra hälften av beskattningsåret.
Detta kan, anför revisionen, synas oegentligt. Det kan också
göras gällande att, när samtaxeringen borttogs för nyingångna äktenskap,
det varit mest följdriktigt att i stället låta samtaxeringen gälla för hela det
beskattningsår då äktenskapet upphört. Därigenom skulle för dödsfallsåret
vinnas den enhetliga behandling, som nu erhålles när dödsfallet inträffar
under andra halvåret, d. v. s. att ortsavdrag såsom gift medges och att den
för gifta avsedda skatteskalan tillämpas.

Vid skilsmässa och särlevnad ställer sig emellertid förhållandena något
annorlunda än vid dödsfall. Att bedömningen anknytes till en viss tidpunkt
— beskattningsårets ingång — i stället för som nu en viss tidrymd —
större delen av beskattningsåret — kan visserligen förefalla mindre lämpligt,
när det gäller att avgöra om särlevnad föreligger eller inte. Med förslaget
om att särtaxering i dessa fall skall förekomma endast när särlevnaden
beror på söndring och när detta förhållande kan antagas bli bestående,
behöver dock anknytningen till en viss tidpunkt inte vara oläglig.
Trots detta finner revisionen det diskutabelt om man bör samtaxera makar,
som på grund av söndring levt åtskilda under större delen av beskattningsåret.
Om makar exempelvis vunnit hemskillnad i början av ett beskattningsår,
skulle samtaxering ske samtidigt som avdrag för periodiskt
understöd ifrågakommer. Sådana situationer kan visserligen uppkomma
redan nu för senare hälften av beskattningsåret. Att väsentligt öka antalet
dylika fall möter dock betänkligheter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960

Revisionen uttalar avslutningsvis, att den ifrågasatta ändringen synes
vara icke blott till fördel utan även medföra vissa nackdelar. Huruvida
vinsterna med en ändring är så påtagliga, att de överväger nackdelarna
kan ifrågasättas. Vidare kan den nuvarande tidsbestämningen sägas ha
vunnit hävd och torde icke vara förenad med alltför stora olägenheter. Revisionen
framlägger därför inte något ändringsförslag i denna del.

c) Periodiskt understöd mellan makar

Rörande frågans förhistoria anmärker sambeskattningsrevisionen följande.

Enligt gällande bestämmelser får avdrag för periodiskt understöd icke åtnjutas,
när understödet utgår till person som tillhör givarens hushåll. Den
särskilda frågan om avdragsrätt respektive skatteplikt för understöd mellan
makar har emellertid, framhåller revisionen, inte berörts vid bestämmelsernas
tillkomst år 1928.

I rättspraxis från tiden före 1950-talet kan noteras att avdrag för periodiskt
understöd till hustru medgavs när faktisk särlevnad på grund av
söndring förelegat under beskattningsåret och sedermera — före skattemålets
slutliga avgörande — följts av äktenskapsskillnad (RÅ 1945 ref 57)
eller av hemskillnad (RÅ 1947 not Fi 1430). I det praktiska taxeringsarbetet
fanns en benägenhet att anse avdrag tillåtet när makarna särbeskattades.
Till stöd för en sådan reciprocitet åberopades rättsfall, där avdrag medgivits
vid särbeskattning (RÅ 1934 ref 19 och not Fi 788) och där avdragvägrats
vid sambeskattning (RÅ 1938 not Fi 415 och 1946 not Fi 574). Att
full överensstämmelse i detta avseende inte förelåg visade dock vissa avgöranden,
där avdrag för periodiskt understöd vägrades oaktat makarna
ansågs ha varit av varandra oberoende skattskyldiga (RÅ 1936 not Fi 53
och 1944 not Fi 833).

Sambeskattningssakkunniga uttalade i fråga om avdragsrätt för periodiskt
understöd till make, att fullständig överensstämmelse borde råda
med de regler, efter vilka frågan om samtaxering eller särtaxering skulle
avgöras. I annat fall kunde resultat uppkomma, som icke var förenliga med
principen om skattens uttagande efter bärkraften.

1944 års allmänna skattekommitté föreslog att avdrag skulle medgivas
endast om makarna var att anse såsom av varandra oberoende skattskyldiga.

Från senare rättspraxis märkes två fall, där avdrag för periodiskt understöd
från mannen till hustrun medgavs vid separation på grund av varaktig
söndring, oaktat makarna icke avsåg att begära hemskillnad eller äktenskapsskillnad
(RÅ 1952 ref 32 I och 1954 not Fi 336). Däremot ansågs i ett
annat fall hustrun inte böra beskattas för understöd från mannen, ehuru
makarna levt åtskilda under beskattningsåret och lieinskillnadsdom meddelats
följande år. Grunden härtill var, att av handlingarna i målet ej framgick,
att sammanlevnaden stadigvarande hävts förrän efter beskattningsåret,
samt att underhållsbidraget fick antagas väsentligen ha avsett utgifter,
som oaktat särlevnaden utgjort gemensamma levnadskostnader för makarna
(RÅ 1952 ref 32 II).

Kungl. Maj ris proposition nr 76 år 1960

I ett den 20 december 1956 avgivet betänkande har skattelagssakkunniga
behandlat bl. a. beskattningen av periodiska understöd. Beträffande underhållsbidrag
mellan makar som vunnit äktenskapsskillnad anmärker skattelagssakkunniga
att underhållet närmast kan anses innebära, att den underhållsskyldige
makens inkomst fördelas mellan makarna efter den grund,
som vid underhållets bestämmande ansetts skälig. Underhållsbidraget uppfattas
allmänt såsom en andra maken tillkommande skälig andel av den
underhållsskyldiges samlade inkomst, ej av den inkomst som återstår sedan
skatt fråndragits. Därvid får anses förutsatt, att den underhållsberättigade
skall bli skattskyldig för vad som erhållits.

I fråga om underhållsbidrag från make till andra maken för tid, varunder
makarna på grund av hemskillnad eller äktenskapsskillnad levt åtskilda,
föreslår de sakkunniga att avdragsrätt alltid skall föreligga. Om makarna
sammanlevt under större delen av beskattningsåret och erhåller hemskillnad
eller äktenskapsskillnad under andra hälften av beskattningsåret,
kommer visserligen makarna att sambeskattas, men avdraget får likväl betydelse
vid fördelningen av skatten mellan makarna.

Beträffande periodiska understöd mellan makar, som icke erhållit hemskillnad
eller äktenskapsskillnad, föreslår skattelagssakkunniga följande
lagregel: »Avdrag må åtnjutas för underhållsbidrag från make till andra
maken efter det sammanlevnaden utan dom å hemskillnad eller äktenskapsskillnad
hävts såsom om sådan dom meddelats, dock att avdrag må åtnjutas
endast för bidrag, som utbetalats under beskattningsår för vilket
makarna skola taxeras såsom av varandra oberoende skattskyldiga.»

Sambeskattningsrevisionen framhåller under åberopande av den nu lämnade
redogörelsen att den hushållsgemenskap, som ursprungligen angivits
vara en förutsättning för att makar skall anses ha levt tillsammans och således
samtaxeras, inte helt överensstämmer med den hushållsgemenskap,
som avses i regeln om att avdrag inte får ske för periodiskt understöd till
någon som tillhört givarens hushåll. Även om hushållsgemenskapen varit
bruten såtillvida, att makarna ansetts ha levt åtskilda och särtaxerats, kan
det sålunda förekomma en alltjämt bestående gemenskap, som utesluter rätt
till avdrag för periodiskt understöd. Denna bristande överensstämmelse ger
anledning till ovisshet och skattetvister på ett praktiskt viktigt område, där
det vore angeläget att man hade klara linjer att gå efter. Revisionen finner
det önskvärt alt bestämmelserna om makars avdragsrätt för periodiskt understöd
samordnas med reglerna om sam- eller särtaxering och därvid anknytes
Lill några få icke alltför svårbestämbara fakta. Revisionen anför hl. a.
följande.

Vad först beträffar fallen av rättslig separation är det tydligt alt rätt till
avdrag för underhållsbidrag till make därvid regelmässigt bör föreligga.
Tvekan kan råda beträffande de fall, då hemskillnad eller omedelbar äktenskapsskillnad
inträffat under senare hälften av beskattningsåret och förhållandena
är sådana att makarna skall samtaxeras. Om mannen då får
avdrag för underhållsbidrag och hustrun taxeras för bidraget, lär detta i

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1960

allmänhet inte innebära annat än att hustrun utnyttjar viss del av det gemensamma
orlsavdraget och mannen förlorar motsvarande del. Rätten till
avdrag för underhållsbidraget torde därför i dylika fall vara tämligen innehållslös.
Vidare är det av betydelse att full överensstämmelse erhålles mellan
bestämmelserna om sam- eller särtaxering och bestämmelserna om rätt
till avdrag för underhållsbidrag. Reglerna torde bli enklare och lättillämpligare
om de utformas så, att samtaxering och avdragsrätt inte i något fall
sammanträffar. Vi förordar därför en sådan lösning.

Reträffande fallen av faktisk separation delar revisionen skattelagssakkunnigas
uppfattning att avdragsrätt bör förekomma blott när separationen
har samma karaktär som efter hemskillnad eller äktenskapsskillnad.
Revisionen förordar dock att avdragsrätten direkt görs beroende av att söndring
i äktenskapet föreligger och att detta förhållande kan antagas bli bestående.
Liknande grund har revisionen föreslagit för bedömande av frågan,
huruvida makar skall anses ha levt tillsammans eller åtskilda.

På detta vis skulle, fortsätter revisionen, en samordning av bestämmelserna
uppnås. Rätt till avdrag för periodiskt understöd skulle inte -— varken
vid rättslig eller faktisk separation — kunna förekomma annat än när makarna
taxerats oberoende av varandra. Någon uttrycklig föreskrift om att
detta skall vara ett villkor för avdragsrätten torde då icke erfordras. Revisionen
tillägger följande.

I fråga om den utredning, som skall anses erforderlig för avdragsrätt, har
skattelagssakkunniga anfört att det bör ankomma på den som yrkar avdrag
att förebringa utredning till stöd för yrkandets befogenhet, om icke förhållandena
är kända för taxeringsmyndigheten. Detsamma bör enligt vår mening
gälla när en skattskyldig, utan att kunna åberopa hemskillnad eller
äktenskapsskillnad såsom grund för särlevnaden, yrkar att bli taxerad oberoende
av andra maken.

Med den föreslagna uppläggningen skulle, påpekar revisionen, ett särskilt
problem vinna en godtagbar lösning. Revisionen avser beskattningen av utlänningar,
som tagit arbetsanställning i Sverige. Revisionen anför bl. a.
följande.

Eu sådan arbetstagare har ofta hustru och barn kvar i hemlandet. Vanligen
utvecklas förhållandena så, att han antingen efter viss tid återflyttar
till hemlandet eller också kvarstannar i Sverige och låter familjen flytta
hit. Åtskilliga spörsmål torde ha aktualiserats vid taxeringen av dessa utländska
arbetare, bl. a. frågor om deras rätt till avdrag för periodiskt understöd
till hustru i hemlandet och deras rätt till ortsavdrag såsom gift
skattskyldig. Ett rimligt resultat synes vara att den skattskyldige kommer
i åtnjutande av ortsavdrag såsom gift men att däremot något avdrag för till
familjen liemsända belopp inte ifrågakominer.

De av revisionen föreslagna bestämmelserna skulle i normalfallet ge detta
resultat.

Remissyttrandena. Förslaget att samtaxering av makar alltid skall ske när
icke sammanlevnaden stadigvarande hävts efter dom å hemskillnad

Knngl. Maj.ts proposition nr 76 år 1960

eller på grund av söndring i äktenskapet har tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av flertalet remissinstanser. Därvid framhålles i åtskilliga yttranden
att förslaget innebär betydande förenklingar i taxeringshänseende.
Riksskattenämnden samt länsstyrelserna i Blekinge, Skaraborgs och Jämtlands
län anser att dessa förenklingar bör tillmätas avgörande betydelse men
framhåller tillika att de föreslagna reglerna i vissa fall kommer att medföra
en ökning av skattebördan, vars berättigande kan ifrågasättas, nämligen där
makarna på grund av sina anställningsförhållanden är stadigvarande bosatta
på skilda orter utan att söndring i äktenskapet föreligger. Det påpekas
även, att de nu nämnda olägenheterna med förslaget skulle bortfalla, om
tudelningsprincipen genomföres fullt ut. Länsstgrelsen i Skaraborgs län
tillägger att de förhållanden som skall anses konstituera söndring i äktenskapet
måste klarläggas. Under inga förhållanden får dock, anser länsstyrelsen,
myndighets medverkan påkallas för utrönande av de bakomliggande
förhållandena. Familjerättskommittén berör samma fråga och anför därutinnan
följande.

Revisionens förslag att särlevnaden skall bero på söndring synes dock
innebära ett alltför strängt krav och förenat med betydande tillämpningssvårigheter.
Att söndring skulle kunna styrkas exempelvis genom ett särlevnadsintyg
av samma enkla slag, som brukar godkännas av domstolarna i
äktenskapsskillnadsmål (jfr sambeskattningssakkunniga, betänkandet sid.
130), lär knappast vara möjligt. Genom dylika intyg avses endast att styrka
att särlevnad faktiskt förelegat, ej alt den berott på söndring. Kommittén
vill här anmärka, att frågan om samtaxering ej behöver lösas på samma sätt
som frågan om rätt till avdrag för periodiskt understöd till make.

Revisionens förslag på förevarande område avstyrkes dock i några yttranden,
nämligen av kammarrätten, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i
Stockholms och Västernorrlands län samt Folkpartiets kvinnoförbund. Såsom
skäl för avstyrkandet åberopas bl. a. betänkligheter inför en bestämmelse
som nödvändiggör utredning om söndring i äktenskap föreligger.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför i detta hänseende bl. a. följande.

Det vore helt visst av stort värde om klara regler kunde givas till ledning
för bedömningen av frågan, huruvida makar levt åtskilda. Revisionens förslag
att i lagstiftningen intaga regeln att särlevnad endast skall anses föreligga
vid söndring i äktenskapet inger dock länsstyrelsen vissa betänklighettu''.
När det icke gäller fallen av rättslig separation, kommer utredningskravet
bär afl tvinga in taxeringsmyndigheterna på ett av privatlivets mera
känsliga områden, där måhända ofta subjektiva synpunkter bli avgörande
för parternas ställningstagande. Redan sambeskattningssakkunniga förutsågo,
all kontrahenterna i dylika äktenskap skulle komma alt intaga motsatta
ståndpunkter i frågan, huruvida söndring förelegat. Sambeskattningssakkunniga
uttalade den åsikten, att om endast den ene av makarna ansag
söndring föreligga detta skulle vara tillräckligt för att behandla makarna såsom
av varandra oberoende skattskyldiga. Det förefaller oundvikligt, att en
dylik behandling i praktiken kommer att leda till åtskilliga svårlösta skattétvister.
Länsstyrelsen ifrågasätter därför om icke en regel kunde uppsättas,
som närmare anknyter till objektiva, för taxeringsmyndigheten lätt
konstaterbara fakta eller åtminstone sådana spörsmål, som kunna antagas
vara mindre kontroversiella. Det synes länsstyrelsen tillfyllest att konstatera,

Kungl. Maj:is proposition nr 76 år 1960

huruvida samlevnaden stadigvarande hävts, utan att orsakerna härtill skola

behöva inverka på bedömningen.

Kammarrätten nämner att det, om de föreslagna bestämmelserna genomföres,
kan bli nödvändigt att i deklarationsblanketten införa en särskild fråga
att besvaras av de skattskyldiga, huruvida särlevnad beror på söndring
eller ej, vilket synes mindre tilltalande. Vidare kommer makar, som skulle
gynnas genom särbeskattning, kunna finna anledning att uppge att söndring
föreligger, även om så ej är fallet eller söndringen är jämförelsevis obetydlig.
Åtskilliga besvärliga gränsfall torde förekomma. Att kontrollera och
bedöma uppgifter av förevarande art torde ofta ställa sig svårt. Kammarrätten
förordar att hushållsgemenskap skall utgöra förutsättning för samlaxering.
Folkpartiets kvinnoförbund ger uttryck för samma uppfattning.

Överståthållarämbetet anser att frågorna om makars sam- och särtaxering
har samband med möjligheten att utvidga tudelningsprincipens tillämpningsområde.
Ämbetet anför härom följande.

Vid en fullständigt genomförd tudelning eller, i vart fall, en tudelning intill
en relativt hög gräns synes någon erinran ej behöva resas mot revisionens
förslag att göra sambeskattning mera beroende av det rättsliga förhållandet
än av det faktiska. Då revisionen med hänsyn till det ekonomiska
läget ej ansett sig kunna framlägga förslag om höjning av tudelningsgränsen,
finner ämbetet det emellertid vara mera följdriktigt att i avvaktan på
att en sådan höjning kommer till stånd skjuta även de nyss berörda frågorna
på framtiden. Ämbetet är medvetet om de nackdelar, som äro förbundna
med de nuvarande reglerna, men anser att de av revisionen åberopade folkningssvårigheterna
icke böra tillmätas sådan betydelse, att man redan nu bör
genomföra den av revisionen föreslagna lagändringen utan att samtidigt tudelningsgränsen
avsevärt höjes. Ämbetet vill i detta sammanhang framhålla,
att den av revisionen föreslagna lagändringen sannolikt kan komma
att medföra svåra bedömningsfrågor för beskattningsnämnderna i de fall då
samtaxerade makar, bosatta å skilda orter, framställa krav på avdrag för
tördyrade levnadskostnader på grund av dubbel bosättning.

Länsstyrelsen i Stockholms län ställer sig allvarligt betänksam inför förslaget
att med en så förenklad rättsregel som den föreslagna ersätta en
praxis, som utbildat sig under skattedomstolarnas mångåriga arbete på området.
Liknande betänkligheter framfördes från skilda håll i remissyttrandena
över sambeskattningssakkunnigas betänkande. De gick ut på att de då
föreslagna bestämmelserna var alltför rigorösa och icke tillmätte den faktiska
särlevnaden tillräcklig betydelse. Betänkligheter av motsvarande slag,
fortsätter länsstyrelsen, låter sig icke heller hållas tillbaka inför revisionens
förslag. Länsstyrelsen anser att lösningen av detta frågekomplex bör få
anstå till dess en reform av tudelningsprincipens tillämpningsområde låter
sig genomföra.

I de yttranden som avgivits av länsstyrelserna i Västmanlands och Gävleborgs
län förordas, att vid bedömning av när makar skall anses ha levt
tillsammans, förhållandena vid beskattningsårets ingång skall
vara avgörande. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser sålunda att det måste

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1960

betecknas som i viss mån stötande, att ett dödsfall inom en familj skall
kunna medföra omedelbar skatteskärpning för den efterlevande. En gift
man utan barn, vars hustru t. ex. avlider i juni månad, drabbas sålunda av
en högst betydande skatteskärpning med hänsyn till att han icke längre
får det högre ortsavdraget för gifta och dessutom får sin statliga skatt bestämd
efter skalan för ensamstående. De skäl, som revisionen anfört för
oförändrade regler, synes närmast bottna i vissa betänkligheter av praktisk
art, som uppstår icke vid dödsfall utan vid skilsmässa och särlevnad. Länsstyrelsen
finner icke revisionens skäl härvidlag bärande utan anser att sambeskattningsreglerna
bör gälla även under det år, då ett äktenskap av en
eller annan anledning upplöses. Enligt länsstyrelsens mening kan en dylik
ändring icke uppfattas annorlunda än som en följdriktig konsekvens av 1952
års beslut att skattskyldig, som ingått äktenskap under beskattningsåret,
alltid skall beskattas som ogift.

Även länsstyrelsen i Örebro län berör frågan om ortsavdragets storlek,
när ena maken avlider under beskattningsåret. Länsstyrelsen anför följande.

Enligt de sakkunniga skulle, om endast den avlidne haft inkomst eller
om bägge makarna haft inkomst samt dödsfallet ägt rum under förra hälften
av beskattningsåret, den avlidne vara berättigad till ortsavdrag som gift.
Av ett flertal rättsfall framgår emellertid, att så icke är förhållandet utan
att den avlidne i dylika fall allenast är berättigad till ortsavdrag som ensamstående
(se artikel av Sandström i Svensk Skattetidning år 1954 s. 22).
Den redogörelse de sakkunniga lämnat på denna punkt är ägnad att förvilla
och det kan måhända tänkas att de sakkunniga hade föreslagit något ändrade
regler angående ortsavdrag för äkta makar vid dödsfall, om rättsläget
stått klart för dem. Det kan nämligen i och för sig ej anses obilligt, att ortsavdrag
tillerkännes avliden familjeförsörjare som gift även när dödsfallet
inträffat under förra delen av beskattningsåret. Så sker också för närvarande
understundom i beskattningsnämnderna. I de fall åter bägge makarna
haft inkomst brukar i angivna fall ortsavdrag regelmässigt medgivas enligt
reglerna för ensamstående. Någon ändring härvidlag synes ej befogad. Finnes
minderårigt barn i äktenskapet bör på sätt de sakkunniga föreslagit för
de ofullständiga familjerna ortsavdrag tillerkännas den efterlevande maken
enligt de regler som gälla för gift skattskyldig. Den avlidne åter bör i motsats
till vad som framhålles i betänkandet vara berättigad till ortsavdrag
allenast som ensamstående.

Även i den del utredningsförslaget avser att reglera rätten till avdrag
för periodiskt understöd mellan makar har det i regel tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av remissinstanserna. I flera yttranden framhålles
därtill att del är konsekvent, alt beträffande sådana avdrag en samordning
sker med reglerna om sam- eller särtaxering av makar.

Under åberopande av önskvärdheten av sådan samordning har dock överståthållarämbetct
och länsstyrelsen i Stockholms län, vilka förordat ett uppskov
med avgörandet av frågan om när samtaxering av makar skall ske,
ansett att även frågan om eu lagregel för periodiska understöd makar emellan
bör uppskjutas.

74 Kungi. Maj:ts proposition nr 76 år 1960

Frågan om rätt till avdrag för understöd till make i fall där separation
mellan makarna äger rum under senare delen av beskattningsåret berörs i
några yttranden. Länsstyrelsen i Hallands län ställer sig tveksam till förslaget
på denna punkt. Länsstyrelsen anför härom följande.

Visserligen saknar ett dylikt avdrag betydelse, när understödet är så
ringa, att mottagaren av understödet på grund av sitt ortsavdrag icke får
någon beskattningsbar inkomst. Uppgår emellertid understödet till ett belopp
överstigande 2 000 kronor, vilket icke är alltför ovanligt, kan den föreslagna
bestämmelsen ur skattesynpunkt få en mycket ogynnsam verkan
för den make, som utgivit understödet. Fördelarna med förslaget äro emellertid
så påtagliga, att länsstyrelsen med en viss tvekan finner sig böra tillstyrka
det.

Statstjänstemannens riksförbund berör samma fråga.

SR finner det rimligt, att avdrag i fall av rättslig separation skall kunna
medgivas även om särlevnaden tagit sin början först under senare hälften
av_beskattningsåret. Visserligen kan detta, som anföres i betänkandet (s.
145), blott innebära en överflyttning av ortsavdrag från den ena maken till
den andra. Så behöver dock ej alltid vara fallet. Dels kan underhållsbidraget
även för kortare tid än ett halvår överstiga ortsavdragsbeloppet, dels
kan den underhållsberättigade maken ha annan skattepliktig inkomst, så
att ortsavdraget redan helt eller delvis utnyttjas. Då tidpunkten för hushållsgemenskapens
upphörande icke har någon betydelse för avdragsrätten
i fråga om andra skattskyldiga än makar (ex.vis föräldrar och barn), finner
SR det vara rättvist att inkomsten även i här ifrågavarande fall beskattas
hos den, som uppburit densamma. Något skattebortfall för stat eller
kommun torde icke bliva följden av dylika bestämmelser, då det här endast
är fråga om fördelning av skatten mellan makarna.

Länsstyrelsen i Kronobergs län uttalar sig i samma riktning.

Sveriges köpmannaförbund påpekar, att exempelvis avdrag för nedsatt
skatteförmåga rimligtvis bör kunna medges i sådana fall då förutsättningar
för avdrag inte föreligger men en lättnad i beskattningen likväl bör
ifrågakomma.

De remissinstanser, som i sina yttranden berört verkningarna av sambeskattningsrevisionens
förslag beträffande beskattningen av utlänningar
har med ett undantag uttalat sin tillfredsställelse med denna lösning av
frågan. Det framhålles sålunda exempelvis av länsstyrelsen i Östergötlands
län att beskattningen av gifta utlänningar med de föreslagna reglerna kommer
att underlättas och blir mera likformig än för närvarande. Statstjänstemännens
riksförbund anser reformen synnerligen önskvärd. Enligt länsstyrelsen
i Älvsborgs län innebär förslaget den fördelen, att utlänning, som tagit
arbetsanställning här i landet men lämnat hustru och barn kvar i sitt
hemland, kan erhålla ortsavdrag såsom för gift. Detta innebär en ändring
av praxis och att så sker anser länsstyrelsen vara lämpligt och rättvist.

Länsstyrelsen i Stockholms län anmäler emellertid betänkligheter på denna
punkt. Länsstyrelsen anser att det kan ifrågasättas om inte frågan borde
ha skärskådats nr en något vidgad aspekt. Dubbelbeskattningssynpunkten

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år W60

liar sålunda icke alls berörts, och dessutom inställer sig här enligt länsstyrelsen
i skärpt måtto betänkligheter mot den utsträckta rätt till prövning
av ömtåliga familjeförhållanden som avsetts skola tillkomma taxeringsmyndigheterna.

Departementschefen. De nuvarande bestämmelserna om när makar skall
samtaxeras eller särtaxeras är mycket knapphändiga. Kommunalskattelagen
anger i detta hänseende blott att makar skall samtaxeras, när de levt
tillsammans, och att de skall särtaxeras, när de levt åtskilda. Det har överlåtits
åt praxis att utforma den närmare innebörden av dessa bestämmelser.
Praxis’ inställning kan sägas vara den, att samtaxering skall äga rum, om
det icke framgår av omständigheterna att makarna inte längre har hushållsgemenskap
eller ännu inte hunnit upprätta sådan gemenskap.

Sambeskattningsrevisionen har föreslagit, att uttryckliga regler i ämnet
skall införas. Förslaget innebär en viss skärpning i förhållande till nuvarande
praxis. Enligt förslaget skall sålunda makar alltid samtaxeras, såvida
inte sammanlevnaden stadigvarande hävts på grund av dom å hemskillnad
eller på grund av söndring. Vidare föreslås att rätten för make till avdrag
för periodiskt understöd skall begränsas till de fall, där makarna enligt nyssnämnda
regel skall anses ha levt åtskilda. Denna bestämmelse torde i sak
inte innebära någon ändring i förhållande till vad som tillämpas för närvarande.
Avdrag för periodiskt understöd till make brukar nämligen inte
medges i andra fall än där det visas att makarna levat var för sig såsom hemskilda
eller under därmed jämförbara omständigheter.

Vid remissbehandlingen har man på många håll ansett sig kunna konstatera,
att de föreslagna reglerna skulle innebära förenklingar i taxeringshänseende.
En viss tvekan har emellertid framkommit närmast med tanke på
att taxeringsmyndigheterna skulle behöva pröva huruvida söndring föreligger
eller ej. Det har framhållits, att konsekvenserna härav i deklarationsoch
kontrollhänseende skulle bli mindre tilltalande.

De sålunda framförda betänkligheterna kan enligt min mening inte frånkännas
fog. Jag vill också ifrågasätta nödvändigheten av att författningsmässigt
reglera den föreliggande detaljfrågan. En tämligen fast praxis föreligger,
och de fall, där tvekan kan uppkomma om samtaxering eller särtaxering
skall ske eller om avdrag för periodiskt understöd bör medgivas, torde
vara ganska få. Jag förordar av dessa skäl, att de nuvarande bestämmelserna
bibehålies oförändrade.

Enligt nuvarande regler skall ena makens död eller eu dom å hemskillnad
eller äktenskapsskillnad leda till särtaxering från årets början, om äktenskapet
upplöses under första halvåret, medan samtaxering sker om äktenskapsupplösningen
inträffar under andra halvåret. Rätten till ortsavdrag
torde bedömas från samma utgångspunkter.

Tidigare gällde motsvarande regler med avseende på äktenskaps ingående.
De som gifte sig under första hälften av beskattningsåret blev då samtaxera -

Kungl. Maj:is proposition nr 76 år 1960

de. Inkomsttaxeringens samordning med uppbördsbestämmelserna gjorde
det emellertid önskvärt att samtaxering inte skedde det år äktenskapet ingicks.
I anledning härav föreskrevs att makarna skall samtaxeras först under
det följande året.

Sambeskattningsrevisionen bär övervägt att låta förhållandena vid beskattningsårets
ingång bli avgörande för samtaxeringsfrågan även i samband
med äktenskaps upplösning. Revisionen bär dock inte framlagt något
förslag i denna riktning. Anledningen härtill har varit, att en regel av sådan
innebörd skulle lämpa sig mindre väl i skillnadsfallen.

Jag delar revisionens uppfattning, att de nuvarande reglerna bör bibehållas
för skillnadsfallen. Däremot anser jag i likhet med flera remissinstanser,
att en ändring är påkallad med avseende på de fall då äktenskapet upplöses
genom ena makens död. Det är nämligen enligt min mening stötande att
den omständigheten huruvida dödsfallet inträffat under första eller andra
halvåret skall vara avgörande för om den efterlevande under hela året skall
drabbas av den i regel hårdare beskattning som träffar ogifta eller få åtnjuta
förmånen av att i skattehänseende behandlas såsom gift. Eftersom källskatten
beräknas som om den efterlevande varit gift, kan en beskattning enligt
de för ogift gällande reglerna leda till en betydande kvarskatt.

Av dessa skäl förordar jag, att de för gifta gällande reglerna skall tillämpas
även under det år då ena maken avlidit.

III. Beskattningen av ogift skattskyldig med barn
Gällande bestämmelser m. m.

Gällande bestämmelser på området innebär i huvudsak följande.

Skattskyldig, som under beskattningsåret haft husföreståndarinna hos sig
anställd, äger, därest han varit ogift (varmed jämställes änkling, änka eller
frånskild) och haft hemmavarande barn för vilket rätt till allmänt barnbidrag
förelegat, åtnjuta ortsavdrag med samma belopp som gift skattskyldig
(»två ortsavdrag»).

Annan ogift skattskyldig äger, därest han haft hemmavarande eller av
den skattskyldige helt eller delvis underhållet barn, som stått under hans
vårdnad och för vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat, åtnjuta högre
ortsavdrag än som eljest tillkommer ogifta skattskyldiga (»ett och ett halvt
ortsavdrag»).

Om en ogift skattskyldig haft barn, för vilket allmänt barnbidrag utgått
men vilket icke stått under hans vårdnad, äger han, därest han helt eller
delvis underhållit barnet, likaledes åtnjuta det förhöjda ortsavdraget (»ett
och ett halvt ortsavdrag»), dock ej om han levt tillsammans med den som
har vårdnaden om barnet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960 77

Dessa bestämmelser gäller såväl vid den statliga som vid den kommunala
taxeringen.

Vid beskattningen av ogifta skattskyldiga med barn kan sålunda särskiljas
tre olika kategorier, vilka för enkelhetens skull av revisionen benämnts
»husföreståndarinnefallen», »vårdnadshavare» och »icke vårdnadshavare».

Vid den statliga taxeringen sker skatteberäkningen beträffande husföreståndarinnefallen
enligt den för gifta skattskyldiga gällande skatteskalan.
För såväl vårdnadsfallen som icke vårdnadsfallen beräknas däremot skatten
enligt den skatteskala, som gäller för ensamstående skattskyldiga.

Bestämmelserna rörande avdrag för husföreståndarinna infördes år 1919
vid den statliga beskattningen och år 1920 vid den kommunala. Avdraget bestämdes
till samma belopp som avdraget för hustru. Avdraget medgavs ogift
skattskyldig, varmed jämställdes änkling, änka eller frånskild. Avdraget var
icke uttryckligen betingat av att den skattskyldige hade hemmavarande
barn, ehuru detta enligt motiven synes ha varit avsett. År 1922 föreskrevs
emellertid, att avdraget skulle medgivas endast om den skattskyldige haft
hemmavarande barn, för vilket avdrag åtnjöts vid taxeringen.

1921 års kommunalskattekommitté (SOU 1924: 53) föreslog, att husföreståndarinneavdraget
skulle avskaffas. Kostnaden för dylikt biträde ansågs
nämligen vara att hänföra till levnadskostnad. Avdraget bibehölls
emellertid.

Befolkningskommissionen (SOU 1936: 13) föreslog — i syfte att gynna
giftermål och familjebildning — viss höjning av familjeavdraget för hustru,
vilket innebar motsvarande höjning av husföreståndarinneavdraget. Kammarrätten
uttalade i sitt yttrande över förslaget, att det knappast kunde
anses förenligt med det angivna syftet, att skattskyldig skulle få avdrag för
husföreståndarinna med samma höga belopp som för hustru. Det kunde
ifrågasättas om husföreståndarinneavdraget över huvud taget borde bibehållas
i ett system, där familjeavdraget för barn föreslogs bli väsentligt höjt.

Även 1936 års skattekommitté (SOU 1937:42) fann det otillfredsställande
att skattskyldig skulle få familjeavdrag för husföreståndarinna med samma
höga belopp som för hustru. Husföreståndarinna erhöll själv grundavdrag
vid beskattningen. Hänsyn måste även tagas till samtidigt av kommittén
föreslagen icke obetydlig höjning av barnavdragen. Kommittén förordade
att husföreståndarinneavdraget vid statsbeskattningen bestämdes
till hälften av familjeavdraget för hustru. I förekommande fall kunde därutöver
möjligheten till avdrag för ömmande omständigheter begagnas.

Genom författningsändring år 1938 bestämdes husföreståndarinneavdraget
vid den statliga beskattningen till hälften av familjeavdraget för hustru.

Beträffande den kommunala beskattningen — där avdraget för husföreståndarinna
alltjämt utgjorde samma belopp som avdraget för hustru —
anförde kommunalskatteberedningen (SOU 1942: 34) följande.

Beträffande husföreståndarinneavdraget torde befolkningspolitiska synpunkter
icke göra sig gällande i någon högre grad. Utgångspunkten synes i

Kungl. Mcij:ts proposition nr 76 år 1960

stället böra vara en jämförelse mellan skatteförmågan hos å ena sidan gift
skattskyldig med barn, för vilket avdrag åtnjutes, och å andra sidan skattskyldig
med sådant barn, vilken icke har hustru men väl husföreståndarinna.
För närvarande äro dessa skattskyldiga vid kommunalbeskattningen
likställda i avdragshänseende. Frågan huruvida de vid i övrigt lika förhållanden
äga samma skatteförmåga lärer knappast kunna allmängiltigt besvaras.
Ser man först till de fall, då fråga icke är om fri sammanlevnad
utan om avlönad husföreståndarinna, synes det icke osannolikt, att inom
de lägre inkomsttagargrupperna kostnaderna äro lika stora för husföreståndarinna
som för hustru och i vissa fall till och med större. Inom högre inkomsttagargrupper
torde förhållandet vara det motsatta. För de fall åter, då
fri sammanlevnad föreligger, torde man kunna utgå ifrån att den skattskyldiges
kostnader för husföreståndarinna icke avsevärt skilja sig från
kostnaderna för hustru.

I betraktande av att för de flesta skattskyldiga kostnaderna för husföreståndarinna
icke torde understiga kostnaderna för hustru, har beredningen
funnit det vara ur skatteförmågesynpunkt oriktigt att fastställa avdraget
för husföreståndarinna lägre än familjeavdraget för hustru. Beredningen
har då särskilt haft sin uppmärksamhet fästad på det förhållandet att det
för en skattskyldig, som vid hustruns frånfälle nödgas skaffa sig husföreståndarinna
för vård av barn och därvid kommer i ett ekonomiskt sämre läge
än under hustruns livstid, måste kännas särskilt betungande att få vidkännas
en sänkning av ortsavdraget. Att å andra sidan sätta avdraget för husföreståndarinna
högre har dock icke ansetts av behovet påkallat och skulle
för övrigt vara förenat med taxeringstekniska olägenheter.

Beredningen föreslog i enlighet härmed, att avdraget för husföreståndarinna
alltjämt bestämdes till samma belopp som för hustru. Därvid förutsattes
att samma relation återinfördes vid den statliga beskattningen.

1945 års statsskatteberedning (SOU 1946: 79) fann likaledes, att ogift
skattskyldig med barn, därest han haft husföreståndarinna hos sig anställd,
borde erhålla samma ortsavdrag som gift skattskyldig.

1947 års riksdag beslöt i enlighet med statsskatteberedningens förslag.
Husföreståndarinneavdraget bestämdes alltså åter till samma belopp som
avdraget för hustru vid såväl den statliga som den kommunala taxeringen.
Detta förhållande har sedan dess fortbestått.

Beträffande utvecklingen fram till nuvarande bestämmelser om beskattning
av vårdnadshavare må här återges följande.

Vid beskattningen av ogift skattskyldig med barn har hänsyn till barnförsörj
ningskostnaden tagits i växlande form. Före 1947 års ändringar förelåg
vid den statliga beskattningen rätt till ortsavdrag (familjeavdrag) för
varje barn. För barn, vilkas föräldrar icke var gifta med varandra eller,
ehuru gifta med varandra, levde åtskilda, gavs halvt avdrag åt vardera av
föräldrarna. Dessutom gällde för ifrågavarande grupp, att det egna ortsavdraget
(grundavdraget) icke reducerades vid stigande inkomst — såsom
eljest för ogifta skattskyldiga — utan utgick med fast belopp. Vid den kommunala
beskattningen fanns, ända fram till år 1950, likaledes rätt till ortsavdrag
(familjeavdrag) för barn, i förekommande fall uppdelat mellan föräldrarna
med hälften på var.

Kangl. Maj.ls proposition nr JO är W60 79

När barnavdragen (familjeavdragen för barn) år 1947 avskaffades vid
den statliga beskattningen och ersattes med barnbidrag uppkom fråga,
huruvida denna omläggning skulle för ogifta skattskyldiga med barn ha till
följd att de förlorade icke blott barnavdragen utan även sin rätt till oreducerat
ortsavdrag (grundavdrag). Eftersom omläggningen i princip innebar,
att barnförsörjningskostnaderna inte längre skulle inverka på beskattningen
— utan i stället beaktas genom de nyinförda barnbidragen — och detta
betraktelsesätt helt genomfördes beträffande äkta makar med barn, kunde
konsekvensen kräva, att även för ogifta med barn beskattningen frigjordes
från barnförsörj ningssynpunkter.

1945 års statsskatteberedning, som föreslog omläggningen, anförde i denna
fråga att införandet av barnbidragen och den omständigheten, att förekomsten
av barn icke längre skulle föranleda avdrag vid beskattningen, icke
kunde anses utgöra tillräcklig grund för att ogift skattskyldig med barn
skulle behandlas såsom ensamstående skattskyldig.

Frågan löstes år 1947 på så sätt att ogift skattskyldig med barn bibehölls
vid sin rätt till oreducerat statligt ortsavdrag.

År 1952 avskaffades den särskilda anordningen med reducering av det
statliga ortsavdraget för ensamstående vid stigande inkomst. Ortsavdragen
likställdes genom att de gjordes dubbelt så stora för två äkta makar som för
en ensamstående. Avvägningen av skattebördan mellan de två grupperna
förlädes i stället till de två skatteskalorna. Fråga uppkom då beträffande
kategorien ogifta med barn, huruvida deras dittillsvarande förmån av oreducerat
ortsavdrag — vilken nu automatiskt bortföll — skulle på något sätt
kompenseras. Närmast till hands låg därvid att hänföra dem till den mildare
skatteskalan, avsedd för äkta makar. Detta skulle emellertid för denna
kategori med dess genomsnittligt låga inkomster betyda ingen eller ringa
vinst. 1949 års skatteutredning ansåg att det beträffande vårdnadsfallen —
där barnbidrag utgick — var mest konsekvent att inte låta dem vid beskattningen
intaga någon särställning endast på den grund att de hade
barn. Lika litet som någon skillnad gjordes mellan makar med barn och
makar utan barn borde en ensamstående med barn behandlas annorlunda
än en ensamstående utan barn. Att äkta makar enligt utredningens förslag
skulle beskattas efter en annan skatteskala än ensamstående berodde inte
på att makarna kunde ha barn att försörja utan endast på att de var gifta.

I propositionen nr 213/1952 följdes emellertid icke utredningens förslag
i denna punkt. Särskilt sedan det visat sig att man vid omläggningen fick
räkna med eu högre uttagningsprocent för statsskatten än 100, framkom
nämligen för ogift skattskyldig med barn skattehöjningar, från vilka inte
kunde bortses. I anslutning härtill anfördes i propositionen följande.

Jag finner det sålunda nödvändigt att frågan om beskattningen av ogifta
med barn löses på annat sätt än utredningen förordat. Vid övervägande av
de utvägar, som härvid stå till buds, har jag funnit möjligheterna mycket
begränsade. Skatteutredningen har påvisat att frågan icke kan lösas med

Kungl. Maj:Is proposition nr 76 år 1060

hjälp av de två skatteskalorna. Icke heller kan jag förorda ett system, enligt
vilket avdrag i viss utsträckning skulle medgivas för faktiska barnkostnader
efter individuell prövning. Det blir här nödvändigt att liksom
hittills använda en Schablon. Jag föreslår att frågan löses genom att ogifta
(varmed jämställas änklingar, änkor eller frånskilda) med barn tillerkännas
ortsavdrag med 50 procent högre belopp än ensamstående skattskyldiga.
Man skulle sålunda för denna kategori medgiva ett och ett halvt ortsavdrag,
vilket även kan synas skäligt ur den synpunkten att det här är
fråga om en grupp som står familjerna nära.

Riksdagen följde propositionsförslaget. Ogift skattskyldig med barn erhöll
sålunda år 1952 vid den statliga beskattningen ett och ett halvt ortsavdrag
men hänfördes vid skatteberäkningen till samma skatteskala som
ensamstående. Någon motsvarande ortsavdragsförhöjning förekom inte vid
den kommunala beskattningen men har sedermera även där genomförts
enligt beslut av 1957 års riksdag.

Före år 1938 fanns inte någon bestämmelse enligt vilken icke vårdnadshavare
kunde få särskilt avdrag vid beskattningen. Avdrag för nedsatt
skatteförmåga på grund av utbetalat underhåll kunde dock, efter beskattningsnämnds
prövning, förekomma.

1936 års skattekommitté föreslog, att envar av föräldrarna skulle erhålla
halvt familjeavdrag för barn, såvitt det inte visades eller av omständigheterna
framgick, att endera av föräldrarna ej alls eller endast i ringa mån
bidrog till barnets underhåll. I sådant fall skulle den andra av föräldrarna
vara berättigad till hela avdraget för barnet. 1938 års riksdag antog skattekommitténs
förslag.

Frågan om avdrag för icke vårdnadsfall berördes sedermera av 1941 års
familjebeskattningssakkunniga (SOU 1943: 3), som i samband med ett -—
icke genomfört — förslag om differentiering av beskattningen mellan olika
kategorier av skattskyldiga fann förmånen av oreducerat ortsavdrag för icke
vårdnadshavare bli alltför stor och föreslog att dessa skulle i skattehänseende
vara likställda med ensamstående.

1945 års statsskatteberedning (SOU 1946: 79) var inne på liknande tankegångar.
Flera remissinstanser gjorde dock erinringar häremot och framhöll,
att skattskyldig, som erlade barnuppfostringsbidrag men ej hade vårdnaden
om barnet, inte borde avkrävas samma skatt som ensamstående utan
dylik försörjningsplikt.

I anledning härav anfördes i proposition nr 212/1947 följande.

De anmärkningar, som riktats mot förslaget att ensamstående med underhållsplikt
mot barn icke skulle erhålla någon skattelättnad gentemot
andra ensamstående, synas mig bärande. Uppenbarligen föreligga här stora
svårigheter att skapa en lösning, som är ur alla synpunkter tillfredsställande.
Den penningvärdeförsämring, som ägt rum sedan den sannolikt större
delen av alla nu utgående uppfostringsbidrag fastställts, har inneburit en
förmån för den betalande parten, vilken kunde göra det överflödigt att nu
skydda honom för den försämring som borttagandet av avdragsrätten för
honom skulle innebära. A andra sidan måste hänsyn tagas till de fall där
bidragsbeloppen bestämts i det penningvärde som rått under de senaste

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1960

åren. För dessas del skulle resultatet av beredningens förslag i de flesta
fall verka obilligt. Vid övervägande av alla på frågan inverkande omständigheter
har jag funnit det riktigast att på denna punkt tillämpa en mera generös
bestämmelse än beredningen föreslagit och förordar att rätten till oreducerat
avdrag skall tillämpas icke endast för den av föräldrarna, som har den
rättsliga vårdnaden om barnet, utan även för den andra i den mån han enligt
avtal eller dom bidrager till barnets försörjning.

1947 års riksdag följde departementschefens förslag, varigenom således
icke vårdnadshavare bibehölls vid förmånen av oreducerat ortsavdrag.

1949 års skatteutredning fann, liksom tidigare kommittéer, den över ortsavdragen
givna skattelättnaden för icke vårdnadshavare leda till otillfredsställande
resultat och föreslog att utgivet underhållsbidrag i stället skulle
beaktas genom avdrag för nedsatt skatteförmåga enligt beskattningsnämnds
bestämmande. I propositionen nr 213/1952 konstaterades dock, att ogifta
med barn skulle — om utredningens förslag genomfördes vid en högre uttagningsprocent
för statsskatten än 100 — få icke oväsentliga skatteskärpningar.
Till undvikande därav föreslogs att även icke vårdnadshavare skulle
få åtnjuta ett och ett halvt ortsavdrag. Detta förslag antogs av 1952 års riksdag.

Sambeskattningsrevisionen har insamlat vissa statistiska uppgifter om
antalet ogifta skattskyldiga med barn m. m. Uppgifterna redovisas i betänkandet
på s. 148—153. Av dessa uppgifter må här återges följande.

Enligt en av socialstyrelsen gjord undersökning rörande ensamstående
mödrars sociala och ekonomiska förhållanden kan antalet ogifta mödrar
år 1955 beräknas till 25 400, frånskilda mödrar till 23 200 och änkor med
barn till 20 400, sammanlagt 69 000. Antalet frånskilda mödrar visade en
stegring i förhållande till uppgifter, som hämtats från 1950 års folkräkning,
med 41 procent.

Antalet ogifta skattskyldiga med barn, gruppens uppdelning på husföreståndarinnefall,
vårdnadshavare och icke vårdnadshavare ävensom inkomstfördelningen
framgår av denna tabell, som grundar sig på undersökningar
av 1958 års inkomstlängder.

♦J Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 76

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 7960

Kön Beskattningsbar inkomst	Samtliga	Därav med 2 ortsavdrag, husförestån-darin ne fallen	Därav med ]	‘/t ortsavdrag
vårdnads- havare	icke vård-nadshavare
1	2	3	4	5
Män
0 ......................	1400	300	100	1000
100— 2 000 ......................	2 600	300	500	1800
2 100— 4 000 ......................	5 500	900	700	3 900
4 100— 6 000 .....................	9 700	1900	500	7 300
6 100—10 000 ......................	15 600	2 200	1400	12 000
10100— ......................	7 300	800	500	6 000
Samtliga	42100	6 400	3 700	32 000
Kvinnor
0 .....................	11600	—	11000	600
100— 2 000 ......................	12 400	200	11600	600
2 100— 4 000 ......................	11100	200	10 600	300
4 100— 6 000 ......................	11200	200	10 900	100
6 100—10 000 ......................	6 000	—	6 000
10100- ......................	2 200	100	2 000	100
Samtliga	54 500	700	52100	1700
Båda könen
0 ......................	13 000	300	11100	1600
100— 2 000 ......................	15 000	500	12100	2 400
2 100— 4 000 ......................	16 600	1100	11300	4 200
4100— 6 000 ......................	20 900	2100	11400	7 400
6 100—10 000 ......................	21 600	2 200	7 400	12 000
10100— ......................	9500	900	2 500	6100
Samtliga	96 600	7100	55 800	33 700

Socialstyrelsens nyssnämnda undersökning av år 1955 visar även att 40
procent av de ogifta och 30 procent av de frånskilda mödrarna samt 37 procent
av änkorna var utan förvärvsarbete. Undersökningen gav vidare vid
handen att av de ensamstående mödrarna var 22 procent av de ogifta och 16
procent av de frånskilda mödrarna samt 9 procent av änkorna samboende
med man. Av det totala antalet i undersökningen ingående mödrar, 1 371
stycken, var 215 eller 15,7 procent samboende med man och flertalet av
dem var utan förvärvsarbete. Av hela antalet förvärvsarbetande mödrar, 888
stycken, var endast 7 å 8 procent samboende med man.

Undersökningen visade vidare bl. a. att medeltalet av underhållsbidrag
och bidragsförskott till barnen för tiden januari—september 1955, omräknat
till årligt belopp per barn, var för ogifta mödrar ca 560 kronor och för
frånskilda mödrar ca 900 kronor. Svårigheter att utfå underhållsbidrag hade
förelegat för 32 procent av de ogifta mödrarna och för 46 procent av de
frånskilda.

I samband med undersökningen tillfrågades de intervjuade mödrarna om
sina önskemål beträffande samhälleligt stöd. Av de mödrar, som därvid
uttalade sig för ekonomiskt stöd, önskade endast en mindre del att få detta
i form av skattelättnader (omkring 1/10 av de ogifta, 1/6 av de frånskilda
och 1/7 av änkorna). De övriga önskade socialt bidrag i en eller annan form.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7G år 19G0 83

Revisionen har beträffande storleken av underhållsbidragen inhämtat följande.

Vid Stockholms rådhusrätt fastställes underhållsbidragen numera i regel
till lägst CO kronor och högst 100 kronor i månaden. Genom att bidraget vanligen
inte bestämmes till lägre belopp än 60 kronor i månaden erhålles överensstämmelse
med bidragsförskottslagens bestämmelse, att bidragsförskott
skall utgå med det belopp barnets fader jämlikt rättens beslut eller enligt avtal
är skyldig att utgiva till barnets underhåll, dock högst med 720 kronor för
år räknat. I enstaka fall, där modern är i goda ekonomiska omständigheter
och fadern har ringa eller ingen inkomst, kan underhållsbidraget bestämmas
till lägre belopp än 60 kronor i månaden. Vid beräkningen av den nettoinkomst,
som skall ligga till grund för bestämmandet av underhållsbidragets
storlek, tases hänsyn till den skattelindring med ett halvt ortsaydrag, soin
fadern kommer att få genom att lian underhåller barn, på så sätt att från
bruttoinkomsten källskatteavdrag beräknas enligt skattetabellens kolumn 2
(ogift person med barn). Underhållsbidraget fastställes i allmänhet att utgå
för barn i äktenskap tills barnet fyllt 18 år och för barn utom äktenskap tills
barnet fyllt 16 år.

Stockholms barnavårdsbyrå har upplyst, att underhållsbidragen vid avtal
brukar beräknas till 15 procent av faderns bruttoinkomster vid avtalstillfället.
Det avtalade bidraget uppgår alltså till 1 000 kronor redan när faderns
inkomster närmar sig 7 000 kronor. Det förekommer sällan att hans årsinkomster
understiger sistnämnda belopp. Det av byran utbetalda totala
beloppet av bidragsförskott om högst 720 kronor per barn och år var under
år 1958 ca 7 1/2 miljoner kronor till 12 312 barn. Av de sålunda forskotterade
bidragen kunde hos 7 640 fäder uttagas ca 4 1/4 miljoner kronor eller drygt
hälften Antalet fäder, som helt försummat sin underhållsskyldighet, kunde
i Stockholm beräknas till omkring 2 500. I vad mån underhållsbidrag utan
barnavårdsbvråns medverkan frivilligt överenskommits eller betalats var
inte känt. I avtalen bestämdes underhållsbidragen i de flesta fall att utga

tills barnet fyllt 18 år. ... ,,,

I Övriga delar av landet torde underhållsbidragen i avtalen beraknas etter

betydligt lägre norm än i Stockholm.

B. Husföreståndarinnefall och vårdnadshavare

Utredningen. I betänkandet erinras om att liusföreståndarinnefalléns särställning
vid flera tillfällen under senare år ställts under diskussion. 1954
års familjeutrcdning (SOU 1955: 29) ansåg sålunda att motiveringen för den
rådande olikheten vid beskattningen av ensamstående med barn, beroende
på huruvida husföreståndarinna fanns eller ej, inte föreföll helt bindande.
Familjeutredningen anförde bl. a. följande.

Såsom framgår av argumenteringen hade man vid bestämmelsernas införande
1919 och 1920 närmast änklingens fall för ögonen. Ensamstående
kvinnor utgör emellertid den avgjort största delen av kategorin ogifta med
barn. Vårdproblemet löses numera i det övervägande antalet fall på annat
sätt än genom husföreståndarinna, såsom genom daghem, kollektivhus, tillfälligt
anställd arbetskraft, släktingars hjälp och liknande. Kostnaderna för
dessa vårdformer kan ofta uppgå till betydande belopp. De fall dar husföreståndarinna
finnes, är inte endast fåtaliga utan också begränsade till bushåll
med relativt liöga inkomster. Bestämmelserna om husföreståndarinne -

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960

avdraget medför därför den ovanliga konsekvensen att högre inkomsttagare
privilegieras inte bara så till vida som avdraget medför en större skattelättnad
vid högre inkomst utan också i så måtto att huvudsakligen endast högre
inkomsttagare kan utnyttja detsamma.---Det tidigare förda resone manget

leder till den slutsatsen att avgörande för om det högre ortsavdraget
skall få åtnjutas inte bör vara huruvida husföreståndarinna finns eller inte.
Utredningen finner i stället att avgörande vikt endast bör fästas vid den
omständigheten att den skattskyldige haft hemmavarande barn. Enligt utredningens
mening borde alltså skattskyldig med hemmavarande barn få
åtnjuta samma ortsavdrag som gift skattskvldig oberoende av om husföreståndarinna
funnits eller icke. En sådan lösning av detta problem synes
stå mest i överensstämmelse med det aktuella läget på förevarande område.
Den nuvarande ordningen måste betecknas såsom otidsenlig.

Frågan om beskattning av husföreståndarinnefallen har även genom motioner
bragts på tal vid 1955—1957 års riksdagar samt vid 1958 års A-riksdag
dock utan att leda till lagstiftningsåtgärder. Såsom en anmärkning mot
nuvarande bestämmelser på området har därvid även framförts att liusföreståndarinneavdrag
på grund av bestämmelsens formulering inte ansetts tillkomma
hemskild make.

Sambeskaltningsrevisionen pekar på en särskild komplikation som är förbunden
med husföreståndarinneavdraget. Revisionen anför följande.

Husföreståndarinneavdraget har visat sig i praktiken ge anledning till vissa
komplikationer. Detta har kunnat vara fallet vid s. k. samvetsäktenskap.
Om två kontrahenter lever tillsammans i en dylik förbindelse och har ett
gemensamt barn, som står under kvinnans vårdnad, följer av gällande bestämmelser
att kvinnan, om hon har egen inkomst, är berättigad till ortsavdrag
med 3 000 kronor. Det synes emellertid inte uteslutet ätt mannen i
ett dylikt läge kan erhålla husföreståndarinneavdrag med 4 000 kronor, nämligen
om kvinnan betraktas som hans husföreståndarinna. Skulle båda parterna
var för sig ha barn och gemensamt ha en husföreståndarinna anställd,
kan de t. o. m. var för sig göra anspråk på husföreståndarinneavdrag, varigenom
de tillsammans skulle erhålla ortsavdrag med 8 000 kronor eller
dubbelt så stort avdrag som för äkta makar.

Dylika sammanträffanden mellan ortsavdrag för husföreståndarinna och
det förhöjda ortsavdraget för vårdnadsfallen har väl tidigare haft rätt begränsad
betydelse men har fått särskild aktualitet genom den år 1952 av
tekniska skäl införda bestämmelsen, att äkta makar i skattehänseende betraktas
som ogifta för det beskattningsår, varunder de ingått äktenskap.
Om makarna haft barn den 1 november beskattningsåret, kan skattemässigt
uppkomma samma situation som nyss angivits i fråga om samvetsäktenskap.
För mannen skulle sålunda kunna förekomma husföreslåndarinneavdrag,
om hustrun betraktas såsom hans husföreståndarinna.

Revisionen sammanfattar sina synpunkter på frågan med att det nuvarande
ortsavdraget för husföreståndarinna ur många synpunkter är otillfredsställande.
Avdraget är till sin omfattning på en gång för snävt och för vidsträckt.
Det måste sålunda betecknas som en brist, att avdraget inte omfattar
hemskild make. Därigenom inträder under hemskillnadstiden i många fält
en skatteskärpning, som ter sig helt omotiverad. Å andra sidan kan avdraget
i samvetsäktenskapen och numera även i nyingångna äktenskap leda till
skattelättnader av icke avsett slag. Det ursprungliga kravet på ett verkligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960

anställningsförhållande har i praxis visat sig svårt att upprätthålla, varigenom
avdraget fått en vidsträcktare karaktär än som från början varit
åsyftad.

Att finna en enkel form för ett avdrag, vilket berör så skiftande förhållanden
som här är fallet, ställer sig vanskligt. För ett fullt tillrättaläggande
skulle krävas detaljbestämmelser, som måste bli särskilt tyngande när
det gäller ett ortsavdrag med dess allmänna tillämpning. Emellertid blir
frågan huruvida en detaljreglering skall behöva ske beroende av vilken
ståndpunkt man finner sig böra intaga till avdragets berättigande över huvud
taget. Revisionen vill härutinnan ansluta sig till de synpunkter, som
framförts av 1954 års familjeutredning. I följd av utvecklingen har skälen
för ett särskilt ortsavdrag i husföreståndarinnefallen till stor del bortfallit.
Avdraget kan därför med visst fog betecknas som otidsenligt och torde böra
utmönstras ur skattesystemet.

Mot beskattningen av vårdnadshavare har anmärkningar riktats i olika
avseenden. Dessa har framför allt gällt gruppens ställning i fråga om ortsavdrag
och skatteskala. Därjämte har emellanåt framkommit önskemål om
att förvärvsavdrag borde tillerkännas änkor, frånskilda och ogifta kvinnor
med hemmavarande barn. 1954 års familjeutredning ansåg, att avgörande
vikt borde fästas vid den omständigheten, att den skattskyldige haft hemmavarande
barn. En sådan skattskyldig borde få åtnjuta samma ortsavdrag
som gift skattskyldig, oberoende av om husföreståndarinna funnits eller
icke. Genom en lagändring i denna riktning skulle — enligt familjeutredningen
— en lättnad i beskattningen beredas en kategori skattskyldiga, som
regelmässigt befann sig i ett trängt ekonomiskt läge och för vilken skattebördan
måste kännas särskilt betungande. En skattelättnad för dem fick även
i flertalet fall antagas komma barnen direkt till godo.

Sambeskattningsrevisionen förklarar sig hysa sympatier för den mening
som framförts av 1954 års familjeutredning och som går ut på att skattskyldig
med hemmavarande barn bör få åtnjuta samma ortsavdrag som
gift skattskyldig. Revisionen tillägger emellertid följande.

Vi är dock medvetna om att erinringar kan göras mot en sådan uppflyttning
av gruppen och att lösningen inte är principiellt oantastlig. Svårigheterna
att här nå en fullt godtagbar lösning bottnar ytterst i att barnavdragen
avskaffats vid beskattningen, varvid de dock samtidigt realiter bibehållits
för eu viss grupp av skattskyldiga i form av ett förhöjt ortsavdrag. Familjeutredningen
konstaterar att denna inkonsekvens redan föreligger och att
den utgör eu eftergift till förmån för en kategori, som i regel befinner sig i
ansträngt ekonomiskt läge. Det skulle därför, enligt utredningen, inte innebära
någon ny avvikelse om man för denna kategori skulle medgiva en ytterligare
lättnad med hänsyn till barnförsörjningskostnaderna. Mot detta kan
invändas att det alltid är betänkligt att förstora en inkonsekvens. Det visar
sig bl. a. däri att skalteskärpningen blir större när förmånen upphör. Om
exempelvis eu änka med två barn nu skulle uppflyttas till samma ortsavdrag
och skatteskala som ett gift par med två barn, inträder för änkan, när det
yngsta barnet fyller Hl år och barnbidraget bortfaller, en skatteskärpning,
som inte har någon motsvarighet för det gifta paret och som består i dels

Kungi. Maj:ls proposition nr 76 år 1960

förlust av ett ortsavdrag och dels beskattning efter den strängare skatteskalan.
Denna förändring i den skattskyldiges ekonomiska situation kan bli
besvärande, särskilt som gränsen där barnförsörjningskostnaderna upphör i
verkligheten icke är skarp.

Vådan av att tillskapa en alltför markerad förmån för ogift skattskyldig
med barn framträder också om man tänker sig ett system, vari barnavdragen
bibehållits. I ett sådant system skulle det sannolikt inte anses motiverat att
för ogifta med barn, vid sidan av barnavdragen, behålla ortsavdrag motsvarande
äkta makars.

Å andra sidan talar, enligt revisionen, åtskilliga skäl för att jämställa de
s. k. ofullständiga familjerna med de fullständiga. Det torde sålunda vara
tydligt att husföreståndarinnefallen inte bör bli nedflyttade till ett och ett
halvt ortsavdrag. Den rimliga lösningen synes då vara att uppflytta vårdnadsfallen.
Synpunkten att det här är fråga om en i regel ekonomiskt svag
grupp pekar också i denna riktning. Den skatteskärpning som kan inträda,
när förmånen upphör, bör inte hindra alt förmånen erhålles medan förutsättningarna
därför föreligger.

Såsom ett alternativ till en lösning, som innebär förhöjda ortsavdrag, anger
revisionen möjligheten att införa förvärvsavdrag för vårdnadsfallen.
Härom anföres följande.

Förvärvsavdrag kan dock givetvis endast ifrågakomma för den del avgruppen
som utgöres av kvinnor. En sådan utvidgning av förvärvsavdraget
behöver icke sakna motivering. Emellertid skulle då inte uppnås någon
sammanföring av husföreståndarinnefallen och övriga vårdnadsfall. Vidare
synes det av värde att förvärvsavdraget bibehålies som ett speciellt med
samtaxeringen förenat avdrag för gift kvinna och inte utvidgas till nya kategorier.
Härtill kommer den viktiga synpunkten att för ogifta skattskyldiga
med barn hänsyn till barnkostnaden redan tages genom nuvarande förhöjning
av ortsavdraget, vilken på sätt och vis utgör ett schabloniserat förvärvsavdrag.
Att här laborera med två olika avdrag, som dock ytterst täcker
samma syfte, synes inte lämpligt. Om avsikten är att bereda de ogifta med
barn någon ytterligare skattelättnad synes ej heller ett förvärvsavdrag vara
det mest angelägna. De ensamstående mödrarna har ofta så låga inkomster
att de inte kan i någon högre grad tillgodogöra sig ett kvotavdrag.

Under åberopande av dessa skäl har revisionen funnit en höjning av ortsavdraget
vara att föredraga framför en utvidgning av förvärvsavdraget till
denna grupp. Fråga är här, enligt revisionen, om alternativa lösningar. Om
en ytterligare förhöjning av ortsavdraget nu sker, får det därför anses uteslutet
att förvärvsavdrag dessutom skall ifrågakomma inom gruppen. Att
hänsyn till barnkostnaden här tages genom ett avdrag, som är för den skattskyldige
osynligt, och icke såsom för gifta kvinnor genom ett synligt avdrag,
kan visserligen föranleda missuppfattningar om gruppens behandling i skattehänseende
men är uppenbarligen utan reell betydelse, tillägger revisionen.

Sambeskattningsrevisionen förordar vidare att den för gifta skattskyldiga
avsedda skatteskalan skall tillämpas beträffande vårdnadshavarna. Detta
torde bäst överensstämma med tanken att de ofullständiga familjerna bör

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1960

röna samma behandling som de fullständiga. Det erinras om att husföieståndarinnefallen
redan nu hänföres till skatteskalan för gifta. Ur statsfinansiell
synpunkt är en överföring av vårdnadsfallen till den mildare skatteskalan
utan nämnvärd betydelse. Den genomsnittliga inkomsten för gruppen
ligger under den nivå, där skillnaden i skatteskala börjar göra sig gällande.
Endast omkring 30 procent av vårdnadsfallen kan beräknas ha inkomst
av sådan storlek, att någon vinning uppkommer genom överföringen
till den andra skatteskalan.

Rörande de föreslagna bestämmelsernas konsekvenser för s. k. samvetsäktenskap,
i vilka hemmavarande barn finnes, och för äktenskap, som insätts
under beskattningsåret och där makarna har hemmavarande barn den
1 november samma år, anföres bl. a. följande.

Om i dylika lägen endast den ena kontrahenten taxeras för inkomst, torde
inga svårigheter behöva uppstå. Denne erhåller då ortsavdrag såsom gift
enligt de grunder som nu föreslås för ofullständiga familjer. Om däremot
båda kontrahenterna taxeras för inkomst, skulle de var för sig kunna göra
anspråk på ortsavdrag för gift, eftersom båda har hemmavarande barn. Något
till vårdnaden knutet villkor som skulle förhindra detta har vi, såsom
av det förut sagda framgått, velat undvika och för övrigt skulle ett sådant
villkor inte vara till gagn beträffande de under året gifta makarna, eftersom
barn i äktenskap står under båda föräldrarnas vårdnad. Då det emellertid
inte kan accepteras, att ortsavdrag här skulle kunna utgå med dubbelt så
stort belopp som för äkta makar, d. v. s. i högsta ortsgrupp med sammanlagt
8 000 kronor, måste en regel införas till förhindrande av detta. Det resultat,
som här får accepteras, torde vara att den ena kontrahenten erhåller ortsavdrag
som ogift och den andra som gift. Redan detta resultat kan visserligen
synas väl förmånligt men bör dock kunna tolereras med hänsyn till att
något avdrag motsvarande gift kvinnas förvärvsavdrag icke ifrågakommer
för den kvinnliga kontrahenten. För att nå det nämnda resultatet torde man
emellertid vara nödgad komplettera bestämmelserna med en föreskrift om
att barn, som bor hos sina föräldrar, skall anses i skattehänseende vara
hemmavarande hos endast den ena av dem. En dylik bestämmelse torde icke
behöva vålla större svårigheter i tillämpningen. Kontrahenterna bör i förekommande
fall kunna tillerkännas valrätt i fråga om vem av dem som skall
ha det högre ortsavdraget.

Remissyttrandena. Utredningens förslag har i regel accepterats av remissinstanserna.
I flera yttranden understrykes angelägenheten av en reform på
området. Statskontoret anser sålunda att förslaget har en hög angelägenhetsgrad.
Svenska barnmorskeförbundet och Svenska ekonomiföreståndarinnors
förening betecknar den föreslagna omläggningen av beskattningen för
denna kategori skattskyldiga som synnerligen glädjande. Även Yrkeskvinnors
samarbetsförbund och Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund uttalar
sin tillfredsställelse med att förevarande fråga nu får sin lösning, medan
Folkpartiets kvinnoförbund betraktar den föreslagna ändringen som en synnerligen
önskvärd reform.

Förutom av de nämnda remissinstanserna tillstyrkes förslaget av kammarrätten,
riksräkenskapsverket, socialstyrelsen, överstålhållarämbetet,
flertalet länsstyrelser, familjerättskommittén, LO, TCO, Statstjänstemän -

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960

nens riksförbund, Sveriges lantbruksförbund, Svenska stadsförbundet, Sveriges
köpmannaförbund, Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Föreningen
Sveriges kronokamrerare, Sveriges häradsskrivarförening, Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund, Fredrika-Bremer-förbundet och näringslivets
skattedelegation. I några av yttrandena förekommer dock förbehåll
eller uttryck för tvekan inför vissa sidor av förslaget.

Avstyrkanden föreligger däremot från länsstyrelserna i Jönköpings, Kalmar,
Blekinge och Västerbottens län samt från SACO.

Ur de i princip tillstyrkande yttrandena må följande återges.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att förslaget i vässa hänseenden verkar
väl generöst mot de ofullständiga familjerna. Ogifta och frånskilda
kvinnor uppbär nämligen -— förutom allmänt barnbidrag som kan sägas
motsvara ett avdrag vid taxeringen å 1 000—1 500 kronor — regelmässigt
skattefria underhållsbelopp för barn eller bidragsförskott. Ett icke obetydligt
antal barn uppbär dessutom pupillpension som visserligen är skattepliktig
men i regel inte lämnar beskattningsbar inkomst. Länsstyrelsen anför
fortsättningsvis följande.

Å andra sidan finnes i denna heterogena grupp otvivelaktigt en mängd
ömmande fall, framför allt måhända änklingar med hemmavarande barn
och änkor utan barnpensioner. Att göra en uppspaltning vid taxeringen av
kategorien ogifta med barn torde icke vara praktiskt möjligt, då taxeringsarbetet
därigenom skulle ytterligare kompliceras. Såsom revisionen framhållit
synes ej längre tillräcklig anledning föreligga att giva husföreståndarinnetallen
en särställning, men det torde få anses obilligt att nu nedflytta
dem i ortsavdragsliänseende. Enligt länsstyrelsens mening synas övervägande
skäl tala för att jämställa de ofullständiga familjerna med de fullständiga.
Ur praktisk taxeringssynpunkt innebär revisionens förslag en
god lösning av det svårbemästrade problemet. Då länsstyrelsen finner sig
— om än med tvekan •— böra förorda förslaget, vill länsstyrelsen starkt understryka
vad revisionen anfört att det därvid måste anses uteslutet att förvärvsavdrag
dessutom skall ifrågakomma inom gruppen.

Även riksskattenämnden åberopar som skäl för sitt tillstyrkande att det
särskilda ortsavdraget för husföreståndarinna bör utmönstras ur skattesystemet
och att någon försämring för skattskyldiga med husföreståndarinna
inte bör ifrågakomma. Hela gruppen vårdnadshavare måste då jämställas
med gifta skattskyldiga.

Sveriges husmodersföreningars riksförbund understryker att ofullständidiga
familjer i skattehänseende inte får komma i sämre läge än fullständiga
familjer. Detta är så mycket viktigare, anser förbundet, som denna kategori
skattskyldiga ofta befinner sig i ett sämre ekonomiskt läge och sålunda
har mera känning av det relativt sett större skattetryck som drabbar
dem.

LO erinrar om att revisionen visat, att ungefär It 000 ensamstående mödrar
med barn icke kommer att beröras av reformen, därför att de har för
låga inkomster för att kunna tillgodogöra sig det högre ortsavdraget. I likhet
med revisionen anser LO att andra utvägar får sökas för att förbättra
deras situation.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960 8^

Socialstyrelsen berör samma fråga. Styrelsen framhåller att den föreslagna
reformen får anses starkt motiverad och att den i vad avser de högre inkomstklasserna
innebär en så pass kraftig skatteminskning i jämförelse
med vad som gäller för ensamstående utan barn, att en avsevärd del av
barnkostnaderna härigenom kompenseras. Styrelsen tillägger följande.

Det övervägande flertalet ofullständiga familjer med hemmavarande barn
består emellertid av ensamstående mödrar i de låga inkomstklasserna. Skattelättnaden
i dessa inkomstklasser motsvarar endast en jämförelsevis ringa
del av de faktiska barnkostnaderna, varför dessa familjer alltjämt kommer
att få en avsevärt lägre levnadsstandard än vad som gäller för ensamstående
utan barn i samma inkomstläge. Detta är ett förhållande som särskilt bör
beaktas i samband med den av socialstyrelsen förordade utredningen om
barnfamiljernas beskattningsförhållanden.

Av de remissinstanser som avstyrkt utredningens förslag på förevarande
område har länsstyrelsen i Jönköpings län ansett ytterligare utredning erforderlig.
Länsstyrelsen i Västerbottens län föreslår att gällande bestämmelser
skall kvarstå oförändrade. Som skäl för avstyrkandet åberopas av de
båda länsstyrelserna, att de barnkostnader, som revisionen avser att kompensera
genom högre ortsavdrag, bör behandlas lika hos ensamstående och
gifta vårdnadshavare.

Beträffande frågan om vilken skatteskala, som skall tillämpas för de
ofullständiga familjerna finner länsstyrelsen i Kalmar län, att revisionens
förslag om att de skall jämställas med gifta skattskyldiga är mest konsekvent,
därest ortsavdragen beräknas lika för båda kategorierna. I motsatt
fall bjuder konsekvensen, att skatten beräknas efter samma skatteskala
som för ensamstående. Denna fråga torde dock, menar länsstyrelsen, i allmänhet
icke ha så stor betydelse, enär den genomsnittliga inkomsten för
de ogifta med barn ligger under den nivå, där skillnaden i skatteskalorna
börjar göra sig gällande.

Även länsstyrelsen i Västerbottens län pekar på det förhållandet, att de
ofullständiga familjernas inkomst genomsnittligt sett är låg. En icke obetydlig
del av de ensamstående mödrarna synes sålunda inte vara taxerade. De får
då, menar länsstyrelsen, anses sakna intresse för hur ortsavdraget bestäms.
Den framlagda statistiken synes vidare visa att ensamstående mödrar med
förvärvsarbete ordnar tillsynen av barnen till förhållandevis låg kostnad
så att den åvilar mormoder eller annan släkting. Även om daghem o. d.
utnyttjas torde kostnaderna härför ofta helt eller delvis täckas av underhållsbidrag
eller barnpension. Vidare sammanbor ensamstående mödrar icke
sällan med man och de torde till övervägande delen önska samhälleligt stöd
i form av socialt bidrag hellre än i form av skattelättnad. Anledning till
ändring av nuvarande bestämmelser på området synes därför enligt länsstyrelsens
mening icke föreligga.

Möjligheten att ersätta eller komplettera de föreslagna åtgärderna med förvärvsavdrag
har berörts i flera yttranden.

Fredrika-Bremer-förbundet och Sveriges socialdemokratiska kvinnoför -

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1960

bund uttalar sig sålunda för att ensamstående skattskyldig med barn utöver
de förmåner som revisionen föreslår får rätt till förvärvsavdrag, enär
barnkostnaderna för denna kategori skattskyldiga torde vara betydande.

Även länsstyrelserna i Kalmar och Blekinge län samt SACO förordar
förvärvsavdrag för dessa skattskyldiga, men anser att avdraget skall träda
i stället för de åtgärder som föreslagits av revisionen. Länsstyrelsen i Blekinge
län framhåller att förvärvsavdraget kan kombineras med ett grundbelopp,
som måhända bör göras högre än det som nu gäller. Länsstyrelsen
i Kalmar län anser att förvärvsavdrag bör utgå vid sidan om nuvarande
ortsavdrag för husföreståndarinna. Länsstyrelsen anser att de komplikationer,
som enligt revisionens uppfattning är förenade med husföreståndarinnefallen,
inte är så stora.

Länsstyrelsen i Blekinge län och SACO understryker att förvärvsavdraget
i förevarande fall bör åtnjutas oavsett om vårdnadshavaren är man eller
kvinna.

I andra yttranden åter framhålles, att förvärvsavdrag inte bör ifrågakomma
i de angivna fallen. Sveriges husmodersföreningars riksförbund
och Yrkeskvinnors samarbetsförbund ger i valet mellan revisionens förslag
och ett system med förvärvsavdrag sitt förord åt utredningsförslaget
såsom det för vårdnadshavarna fördelaktigaste.

Länsstyrelserna i Kristianstads samt Göteborgs och Bohus län anser, att
ett förvärvsavdrag inneburit den mest konsekventa lösningen av problemen
men har dock ansett sig kunna tillstyrka revisionens förslag.

De föreslagna reglernas tillämpning på s. k. samvetsäktenskap diskuteras
i några yttranden. Det framhålles därvid att förslaget innebär en premiering
av sådana förbindelser. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser, att
det varken av principiella, etiska eller praktiska skäl finns någon anledning
att skattemässigt premiera dessa fall. De båda kontrahenterna bör
tillsammans icke få högre ortsavdrag än äkta makar. Skulle emellertid den
ena kontrahenten icke kunna åtnjuta sitt ortsavdrag, bör hinder icke möta
att den andra kontrahenten behandlas som vårdnadshavare och därvid få
samma ortsavdrag och samma skatteskala som gift. Skulle däremot båda
kontrahenterna ha inkomster till sådana belopp, att de kan helt utnyttja
dem såsom ensamstående skattskyldiga tillkommande ortsavdrag, bör de
taxeras såsom sådana. Att de därvid kommer att få erlägga statsskatt enligt
skalan för ogifta, är en konsekvens, som får tagas. Denna konsekvens
är enligt länsstyrelsens mening mindre stötande än en överkompensation
i förhållande till de gifta. I ömmande fall kan ju dessutom denna konsekvens
mildras genom att vederbörande får extra avdrag.

Länsstyrelsen i Södermanlands län uttalar sig i samma riktning men
anser att för samvetsäktenskapens del husföreståndarinnebegreppet bör
bibehållas. Även riksskattenämnden och länsstyrelsen i Kalmar län anser
att de berörda konsekvenserna av förslaget inte kan godtagas.

överståthållarämbetet håller däremot före att de av revisionen föreslag -

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1960

na begränsningarna i rätten till det högre ortsavdraget är tillräckliga och
uttalar, att den förutsatta kontrollen på detta område inte torde medföra
någon större belastning för taxeringsarbetet.

Länsstyrelsen i Kristianstads län erinrar om att de sakkunniga förutsatt
att kontrahenterna i samvetsäktenskap och i äktenskap som ingåtts
under beskattningsåret skulle ha valrätt i fråga om vem av dem som skall
ha det högre ortsavdraget. Länsstyrelsen anför i anslutning härtill följande.

Länsstyrelsen ställer sig tveksam till en sådan ordning. Kontrahenterna
skulle ha att träffa sitt val redan vid beskattningsårets ingång i samband
med att debetsedlar skola utfärdas. Vad som då bestämmes kan komma
att strida mot de faktiska förhållandena den 1 november året näst fore
taxeringsåret. Vidare må framhållas att parterna vid tidpunkten för fastställandet
av deras taxeringar icke alltid kan beräknas vara ense om hos
vem barnet skall anses ha varit hemmavarande den 1 november året näst
före taxeringsåret. Länsstyrelsen anser med hänsyn till det anförda att en
regel angående hos vem av föräldrarna barn skall anses hemmavarande
bör intagas i författningstexten.

Länsstyrelsen i Östergötlands län förutser att fall uppkommer då
kontrahenterna inte kan enas om vem som skall få det högre ortsavdraget.
Länsstyrelsen anser att en kompletterande regel därför bör införas av innehåll
att det högre ortsavdraget tillerkännes barnets moder i den mån
hon helt kan utnyttja detsamma och, om så inte kan ske, barnets fader.
Om på grund av för låg inkomst ingen av föräldrarna helt kan utnyttja det
högre avdraget synes detsamma böra tillgodoföras den av föräldrarna, som
har den högsta taxerade inkomsten.

Departementschefen. Sambeskattningsrevisionens förslag i syfte att lindra
beskattningen för de ofullständiga familjerna, d. v. s. ensamstående med
hemmavarande, minderårigt barn, har i princip accepterats av en praktiskt
taget enhällig remissopinion. I flera yttranden har angelägenheten av en
reform på detta område särskilt understrukits. Även enligt min mening
uppbäres en sådan reform av starka skäl. Sociala motiv förenai sig här
med de rättvisesynpunkter som är vägledande vid skattereglernas utformning.
I själva verket torde del vara på detta område som en reform av famil
jcbeskatlningen är mest angelägen.

Enligt sambeskattningsrevisionens mening skall alla ofullständiga familjer
erhålla samma ortsavdrag som makar, varjämte den för gifta avsedda
skalan för statlig inkomstskatt skall tillämpas.

Emot förslagets utformning kan utan tvivel vissa invändningar riktas
från principiella utgångspunkter. Såvitt gäller gifta kvinnor beaktas barnkostnaderna
enbart genom förvärvsavdraget. Det kan då synas inkonsekvent
att i fråga om ofullständiga familjer tillämpa en annan metod.

Sambeskattningsrevisioncn har emellertid påvisat att ett förvärvsavdrag
inte i alla lägen kan ersätta systemet med förhöjt ortsavdrag, som ju för övrigt
iir godtaget redan i den gällande lagstiftningen. En förutsättning för

Kungl. Maj:fs proposition nr 76 år 1960

alt förvärvsavdrag skall kunna erhållas är sålunda alt modern har förvärvsarbete.
I den mån inkomsten utgöres av pension skulle alltså förvärvsavdrag
inte kunna erhållas. Detta avdrag skulle vidare vid låga inkomster bli
så obetydligt, att det inte skulle ge ersättning ens för den nuvarande förhöjningen
av ortsavdraget. Slutligen skulle en ensamstående fader med
hemmavarande minderårigt barn inte bli tillgodosedd.

Av det anförda framgår med all önskvärd tydlighet, att den av sambeskattningsrevisionen
anvisade vägen är den enda framkomliga. Förslaget
har också allmänt godtagits vid remissbehandlingen. Enligt min mening
kan det från rättvisesynpunkt inte göras någon rimlig invändning mot att
de ofullständiga familjerna på sätt revisionen förordat jämställes med äkta
makar. En särskild fördel med denna lösning är att man helt kan avveckla
de numera föråldrade särskilda reglerna för husföreståndarinnefallen.

Jag tillstyrker alltså revisionens förslag i huvudfrågan.

I likhet med revisionen finner jag påkallat att regler införes, som hindrar
att ett sammanboende ogift par med gemensamt barn båda var för sig får
de fördelar som skall tillkomma ogift med hemmavarande barn. Den föreslagna
regeln, som innebär att den ene av föräldrarna beskattas som ensamstående
och den andre som ogift med barn, utesluter emellertid inte, lika
litet som nu gällande bestämmelser, att ogifta sammanboende föräldrar med
minderåriga barn kan komma i en gynnsammare ställning än gifta föräldrar,
i det att de skulle kunna få åtnjuta ortsavdrag med sammanlagt upp till
6 000 kronor. Denna fördel motverkas därav att ena maken beskattas enligt
skatteskalan för ogift och att den kvinnliga kontrahenten icke kan få förvärvsavdrag.
Slutresultatet torde det oaktat i flertalet fall bli gynnsammare
än om vederbörande varit gifta. Å andra sidan kommer de i regel i ett något
ogynnsammare läge än gifta när barnet eller barnen är över 16 år; de beskattas
dä båda var för sig enligt de vanliga reglerna för ogifta.

Vad här anförts har lett mig fram till den uppfattningen att ett från alla
synpunkter rättvisare beskattningsresultat skulle erhållas, om sammanboende
med gemensamt barn i beskattningshänseende behandlades som gifta.
Även för sammanboende som tidigare varit förenade i äktenskap eller haft
barn gemensamt är eu likställighet med gifta enligt min mening motiverad.

Förslag om samtaxering av icke gifta men sammanboende personer bär
tidigare framkommit men avvisats med hänsyn till svårigheten att konstatera
när sammanlevnad av den åsyftade arten föreligger. Denna invändning
synes emellertid inte kunna riktas mot en regel av det innehåll jag nyss
antytt. Sammanlevnaden och det gemensamma barnet utgör enligt livets
regel oförtydbara fakta, vilka gör det berättigat att antaga förekomsten av en
gemenskap som från skattemässiga utgångspunkter bör jämställas med ett
äktenskap. Betänkligheter torde alltså inte behöva hysas mot att i skattehänseende
fullt ut likställa dessa ogifla föräldrar med äkta makar. Motsvarande
gäller dem som tidigare varit gifta med varandra eller haft barn
gemensamt. Jag förordar alltså att de nu nämnda kategorierna behandlas
såsom gifta. Detta innebär att alla de bestämmelser som gäller i fråga om

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 1960

makar skall tillämpas, t. ex. reglerna om förvärvsavdrag, möjligheten att
utnyttja varandras underskott, ortsavdrag och skatteskalor.

Beträffande de nu förordade reglernas närmare utformning vill jag framhålla
följande.

I fråga om dem som ingått äktenskap gäller, att de samtaxeras först för
det därpå följande beskattningsåret. Motsvarande bör gälla i fråga om de
ogifta föräldrarna och dem som förut varit förenade i äktenskap eller gemensamt
haft barn. Samtaxering skall alltså här ske först för beskattningsåret
efter det sammanlevnaden återupptagits respektive barnet fötts eller
— om föräldrarna inte sammanlever vid tiden för barnets födelse — efter
det sammanlevnaden börjat. Om förbindelsen sedermera bekräftas genom
formligt äktenskap, skall givetvis samtaxering ske även för det beskattningsår,
då äktenskapet ingås. Makarna betraktas ju redan före vigseln i
skattehänseende som gifta.

C. Icke vårdnadshavare

Utredningen. Såsom en konsekvens av revisionens förslag beträffande
vårdnadshavarna anges i betänkandet, att de båda grupperna vårdnadshavare
och icke vårdnadshavare skiljs åt och inte längre får samma ställning
i ortsavdragshänseende. Beträffande icke vårdnadshavare uppkommer då
frågan, om de skall få behålla det förhöjda ortsavdrag, som de nu åtnjuter.

Såsom ett skäl för att här beakta barnförsörjningskostnaden anför revisionen
skattcförmågesynpunkten. Revisionen påpekar, att det eljest förda
resonemanget, att dylik kostnad icke skall inverka på beskattningen utan
kompenseras genom barnbidragen, inte är tillämpligt för denna grupp. Barnbidraget
uppbäres av vårdnadshavaren — och betyder i allmänhet för denne
i realiteten detsamma som ett avdrag å 1 000 ä 1 500 kronor vid taxeringen
— medan den som endast bidrager till barnets underhåll väl har utgiften
men inte erhåller någon kompensation.

Kritik kan dock enligt revisionens mening riktas mot de nuvarande bestämmelserna.
Man har sålunda reagerat mot att en underhållsskyldig vid
såväl statlig som kommunal taxering kan få eu ortsavdragsökning på upp
till 1 000 kronor, även om hans underhållsbidrag till barnet inskränkt sig
till ett obetydligt belopp. Underhållsbidragen varierar även högst avsevärt.
Det nuvarande, till ett halvt ortsavdrag fixerade belopp, som utgår i förevarande
fall, synes i betydande utsträckning innebära överkompensation. Å
andra sidan kan ibland, exempelvis när det gäller en frånskild mans underhållsskyldighet
mot flera barn, avdraget tyckas alltför lågt. En engendomlig
konsekvens är enligt revisionens uppfattning också, att delta avdrag helt
bortfaller om en frånskild man gifter om sig, ehuru underhållsskyldigheten
kvarstår för honom och alltjämt inte kompenseras genom barnbidrag.

Revisionen finner det svårt att nå mera rättvisande resultat utan att
hänsyn skall tagas till utbetalade belopp eller i varje fall antalet barn som

Kungl. Maj:ts proposition nr 7G år 1960

åtnjuter underhållsbidrag från den skattskyldige. Emellertid vore, fortsätter
revisionen, ett medgivande av avdrag med faktiskt utbetalat belopp detsamma
som att för vissa skattskyldiga införa en avdragsrätt för periodiskt
understöd till annans undervisning eller uppfostran. Om åter liänsyn skulle
tagas till barnens antal, torde detta få ske genom avdrag med ett efter
schablon fixerat belopp för varje barn. I verkligheten skulle sådana avdrag
få samma betydelse som barnavdrag och man skulle alltså för en viss kategori
återinföra barnbidrag vid beskattningen. Revisionen har funnit båda
de nu antydda vägarna oförenliga med gällande beskattningsprinciper.

Enligt revisionens uppfattning är det — särskilt med hänsyn till att
barnbidragen här inte ger någon kompensation — befogat att en viss hänsyn
tages till den nedsättning av skatteförmågan, som inträder för en icke
vårdnadshavare genom skyldigheten att utgiva underhållsbidrag. Det synes
dock inte nödvändigt att vid beskattningen ge full kompensation i form
av ett avdrag motsvarande vad som utbetalats. Man torde alltjämt böra
anlita en tämligen grov schablon. Revisionen utformar sitt förslag sålunda.

För detta ändamål synes oss det nuvarande beloppet — utgörande ett
halvt ortsavdrag d. v. s. lägst 880 och högst 1 000 kronor — vara för högt.
Ett avdrag å 500 kronor torde bättre motsvara den kompensation som skäligen
bör ges. Att låta detta avdrag variera efter ortsgrupp måste anses
helt överflödigt. Emellertid bör i vissa fall, där försörjningsbördan är särskilt
stor, ett högre avdrag kunna ifrågakomma. Hänsyn bör härvid även
kunna tagas till en omgift skattskyldigs försörjningsplikt mot barn i tidigare
äktenskap och till en gift skattskyldigs försörjningsplikt mot barn utom
äktenskap. Avdraget bör i princip även kunna medgivas i ett sådant fall, då
hemskillnad eller äktenskapsskillnad inträffat under senare hälften av beskattningsåret
och makarna skall samtaxeras. Om exempelvis mannen då
betalat underhållsbidrag till barnen efter skilsmässan och dessa inte var
hemmavarande hos honom den 1 november, bör 500-kronorsavdrag kunna
ifrågakomma för hans del.

Med en lösning i enlighet härmed bör avdraget inte lämpligen bibehållas
som ortsavdrag, menar revisionen. Det synes bättre ha sin plats bland bestämmelserna
om avdrag för nedsatt skatteförmåga. Revisionen avser dock
inte att någon avvägning av beloppet skall ske efter omständigheterna i varje
särskilt fall. Avdraget bör för icke vårdnadshavare vara fixerat till det
nämnda beloppet, 500 kronor, vilket likväl bör kunna frångås när speciella
förhållanden påkallar en särbehandling. Avdraget bör sålunda kunna jämkas
uppåt, när det utgivna underhållet framstår som synnerligen betungande.
Om endast ett ringa underhållsbelopp utgivits, bör å andra sidan
något avdrag över huvud taget icke medgivas.

Revisionen tillägger följande.

För att taxeringsnämnderna utan för stort merarbete skall kunna bedöma
ifrågavarande förhållanden torde viss komplettering erfordras av de personliga
uppgifterna i deklarationsblanketten. För avdrag bör sålunda krävas,
att den skattskyldige i sin deklaration uppgivit namn och födelsedatum för
det barn för vilket underhållsbidrag utgivits, namn och adress å den hos
vilken barnet vistats samt det utgivna bidragsbeloppet. Det skall givetvis

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1960

stå taxeringsnämnden fritt att, om det i något fall befinnes erforderligt,
begära att den skattskyldige styrker utbetalningen av beloppet.

Remissyttrandena. Revisionens förslag i fråga om beskattningen av icke
vårdnadshavare med försörjningsplikt mot barn tillstyrkes i flertalet yttranden.
Ett flertal av dessa remissinstanser bär dock gett uttryck åt viss
tvekan inför förslaget.

Avstyrkande yttranden föreligger från kammarrätten, riksskattenämnden,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands,
Jönköpings, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Hallands, Älvsborgs och
Västerbottens län samt SACO.

Ur de remissyttranden vari förslaget tillstyrkts må följande nämnas.

Länsstyrelsen i Norrbottens län finner den föreslagna lösningen innebära
ett förnuftigt grepp på en omdiskuterad fråga och vara väl ägnad att
tillgodose materiell rättvisa. Det kan naturligtvis göras gällande, att uttrycket
»väsentligen nedsatt skatteförmåga» beträffande underhållsskyldiga skattskyldiga
nog måste givas en uttunnad innebörd i förhållande till övriga i
50 § kommunalskattelagen avsedda skattskyldiga, men härav torde någon
större olägenhet ej kunna befaras. En förutsebar nackdel hos förslaget i
förevarande del är dock, såvitt länsstyrelsen kan bedöma, att ökad besvärsfrekvens
kan väntas.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser, att de föreslagna reglerna mera än
nuvarande bestämmelser kommer att återspegla de faktiska utgifterna. Utformningen
med ett schablonbelopp för normalfallen och med möjlighet att
frångå detta belopp under särskilda förhållanden synes icke behöva föranleda
några principiella betänkligheter och utgör det ur praktiska synpunkter
enda försvarbara. För de fall, då normalavdraget bör och skall frångås,
bör emellertid de föreslagna bestämmelserna enligt länsstyrelsens mening
förtydligas.

För Yrkeskvinnors samarbetsförbund framstår slopandet av det med
1 000 kronor förhöjda ortsavdraget för mot barn underhållsskyldiga som
en behövlig sanering mot bakgrunden av de uppgifter som av revisionen
lämnas angående underhållsbidragens storlek. Den individuella prövning av
utbetalade underhållsbidrag som kommer att ske i framtiden bör undanröja
hittills förefintliga möjligheter till ekonomisk vinning för de underhållsskyldiga.
Förbundet uttrycker även sin tillfredsställelse med att det av
revisionen föreslagna 500-kronorsavdraget skall tillkomma även gifta personer,
som bidrager till underhållet av ej hemmavarande barn.

Länsstyrelsen i Kronobergs län och näringslivets skattedelcgation ställer
sig dock tvekande inför den föreslagna möjligheten att jämka avdraget för
nedsatt skatteförmåga. Länsstyrelsen anser att det kan befaras att beskattningsmyndigheterna
inte kommer att knnna rätt bemästra därmed sammanhängande
problem. Delegationen framhåller dock att den förordade rätten
att pröva avdragets storlek kan vara ägnad att mildra övergången från nuvarande
system med halvt ortsavdrag.

Länsstyrelsen i Gävleborgs kin befarar att den föreslagna lösningen kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960

komma att medföra orättvisor och en skattelindring i sådana fall, då en dylik
lindring icke kan anses befogad. Om ett till beloppet relativt högt underhållsbidrag
utgår, är grunden härför i regel att den försörjningspliktige
också har en relativt hög inkomst. Kravet på skattelindring genom extra
avdrag blir också härigenom mindre. Om extra avdrag skulle utgå även vid
en relativt hög inkomst, skulle detta dessutom kunna uppfattas som en
orättvisa gentemot andra skattskyldiga med samma inkomster och motsvarande
nedsättning i skatteförmågan. Beloppet å 500 kronor torde vidare alltid
komma att betraktas som ett minimibelopp och betydande risker föreligger
för att beloppet i praktiken ofta kommer att överskridas. Enligt länsstyrelsens
mening vore det ur praktisk synpunkt mera lämpligt med ett
maximibelopp, betydligt lägre än det nu gällande maximibeloppet för extra
avdrag. Länsstyrelsen anser för sin del att man icke bör binda det extra
avdraget i detta sammanhang till något fixt belopp utan för prövningen
av huruvida extra avdrag skall utgå bör de vanliga reglerna om avdrag vid
väsentlig nedsättning i skatteförmågan tillämpas.

Familjerättskommittén förordar att större hänsyn skall tas till vad som
taktiskt utgivits i underhållsbidrag. En lämplig lösning anser kommittén
vara, att avdrag medgives med samma belopp som faktiskt erlagts i underhållsbidrag
dock högst med ett visst angivet maximibelopp. Det sistnämnda
beloppet synes även i viss utsträckning kunna variera med antalet barn.
I anslutning till vad revisionen anfört om storleken av det föreslagna beloppet
500 kronor synes maximibeloppen skäligen kunna fastställas till 500
kronor i fråga om ett barn och 1 000 kronor beträffande två eller flera barn.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser att avdrag bör kunna medges även
i det fall att hemskillnad eller äktenskapsskillnad inträffat under senare
hälften av beskattningsåret och makarna alltså skall samtaxeras.

De kritiska synpunkter som sålunda framförts av vissa remissinstanser,
som likväl i princip tillstyrkt revisionens förslag, återkommer i de avstyrkande
remissyttrandena.

Överståthållarämbetet anför bl. a. följande.

Reglerna om extra avdrag för väsentligt nedsatt skatteförmåga hava tid
etter annan utbyggts och blivit allt mer svårtillämpade för beskattningsnamnderna.
Det synes ämbetet varken lämpligt eller önskvärt att än mer
komplicera dessa bestämmelser genom en ytterligare utbyggnad på sätt revisionen
föreslagit. Svårigheterna komma sannolikt i detta fall icke att begränsas
till enbart beskattningsnämnderna utan även lokal skattemyndighet
torde säkerligen få emotse ett ökat antal jämkningsfall, om en sådan
praktiskt taget ovillkorlig rätt till extra avdrag med minst 500 kronor ger™S-iÖr
sam^^t3a skattskyldiga, som kunna visa sig hava utgivit underhållsbidrag
av icke allenast ringa storlek. Ämbetet anser sig icke böra

fororda revisionens förslag i denna del.---Ämbetet anser det ur såväl

puncipiella som praktiska synpunkter kunna ifrågasättas, huruvida ej förevarande
ortsavdrag bör kunna helt slopas utan att samtidigt bestämmelserna
om extra avdrag ytterligare utbyggas i den omfattning, som revisionen
tankt sig. Har må framhållas de möjligheter, som redan nu förefinnas, att
inom ramen for gallande regler om extra avdrag medgiva underhållspliktig

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1960

skattskyldig — icke vårdnadshavare — dylikt avdrag i ömmande fall. Stora
fördelar skulle ur praktisk synpunkt kunna vinnas genom att slopa det
extra halva ortsavdraget för icke vårdnadshavare. Lokal skattemyndighet
skulle ej behöva arbeta med en särskild för denna kategori skattskyldiga
gällande källskattetabell och beskattningsnämnderna skulle ej behöva tilllämpa
mer än två olika kategorier av ortsavdrag.

Även kammarrätten, riksskattenämnden samt länsstyrelserna i Södermanlands,
Blekinge, Älvsborgs och Västerbottens län menar att den föreslagna
ordningen kan förmodas komma att verka komplicerande. Riksskattenämnden
framhåller därvid bl. a. att åtskilliga berörda skattskyldiga torde komma
att göra anspråk på större avdrag än 500 kronor och att de även kommer att
begära jämkning av preliminärskatt med åtföljande belastning för de lokala
skattemyndigheterna. Det framhålles också att ett bifall till revisionens förslag
kommer att ytterligare komplicera deklarationsblanketterna, eftersom
uppgifter måste lämnas om barnets namn och födelsedatum, vårdnadshavare^
namn och adress samt bidragets belopp.

Länsstyrelsen i Stockholms län påpekar, att den tilltänkta individuella
prövningen kan bli ganska besvärande för den skattskyldige, särskilt när
det ifrågasättes att helt frånkänna honom avdrag.

Riksskattenämnden, länsstyrelsen i Kristianstads län och SACO erinrar
i detta sammanhang även om att avdraget innebär ett undantag från nuvarande
princip att hänsyn vid beskattningen inte tas till förekomsten av
barn. Länsstyrelsen anför därom följande.

Avsteg från denna princip kan enligt länsstyrelsens mening anses motiverat,
då det gäller ensamstående med hemmavarande barn men ej beträffande
den nu behandlade kategorin skattskyldiga. Den omständigheten att
den av föräldrarna, som ej har barnet om hand, icke uppbär barnbidraget,
synes ej med skäl kunna åberopas. Hänsyn till barnbidraget får anses ha
tagits vid bestämmandet av underhållsbidragets storlek. De sakkunniga ha
också föreslagit att jämväl gift skattskyldig med barn i tidigare äktenskap
eller barn utom äktenskapet skall kunna erhålla ett extra avdrag om 500
kronor. Förslaget innebär bl. a. att en gift skattskyldig utan barn i bestående
äktenskap men med ett barn i tidigare äktenskap eller utom äktenskapet
skulle bliva lindrigare inkomstbeskattad än en gift skattskyldig med
ett eller flera barn i bestående äktenskap men utan barn i övrigt. Exemplet
får anses visa att konsekvensen av de sakkunnigas förslag i denna del icke
medför en rättvisare beskattning.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län påpekar att i fall av betungande försörjningsplikt
mot exempelvis barn i tidigare äktenskap kan avdraget för nedsatt
skatteförmåga komma att konsumeras, utan att utrymme samtidigt finnes
för hänsynstagande till på andra grunder — t. ex. genom sjukdom —
nedsatt skatteförmåga. Även om ett dylikt sammanträffande av olika var
för sig avdragsgrundande omständigheter endast relativt sällan inträffar,
är, framhåller länsstyrelsen, resultatet otillfredsställande ur rättvisesynpunkt.

I stället för de sakkunnigas förslag förordas av kammarrätten att, om avdrag
över huvud taget skall anses befogat, avdraget mera anpassas efter

7 Kihany till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 76

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960

vad som verkligen utgivits. Länsstyrelsen i Uppsala lån anser däremot att
ett schablonavdrag bör medges i förevarande fall. Länsstyrelsen föreslår
att avdragsbeloppet sättes till 500 kronor och att avdraget upptages under
de allmänna avdragen i deklarationen. Då utbetalda bidrag överstiger schablonavdraget
och väsentligt nedsatt skatteförmåga därjämte föreligger, skulle
ytterligare avdrag kunna medgivas såsom avdrag för nedsatt skatteförmåga.
Härigenom skulle vinnas samma resultat, som de sakkunniga syftat
till, i de fall underhållsbidraget framstår såsom synnerligen betungande.

Länsstyrelserna i Södermanlands, Hallands och Västerbottens län är av
den uppfattningen att nuvarande bestämmelser på området bör bibehållas
oförändrade. Länsstyrelserna i Blekinge och Kristianstads län åter anser, att
nuvarande bestämmelser om förhöjt ortsavdrag för ifrågavarande kategori
barnförsörjare kan upphävas utan att ersättas av annat, enär gällande bestämmelser
om avdrag för nedsatt skatteförmåga ger tillräckliga möjligheter
att vid taxeringen beakta underhållsbidragens inverkan på skatteförmågan.
SACO framhåller som sin uppfattning att frågan om hänsynstagande
till barnförsörjningskostnader vid beskattningen måste lösas i ett sammanhang
för alla kategorier.

Departementschefen. Avdrag för underhållsbidrag till barn kan inte medges
för närvarande. Däremot erhåller den som i skattehänseende är att anse
som ogift och som lämnar underhåll till barn förhöjt ortsavdrag på samma
sätt som en ogift med hemmavarande barn.

Kritik har riktats mot denna bestämmelse från flera utgångspunkter.
Det har sålunda ansetts att det förhöjda ortsavdraget strider mot principen
att kostnader för barn inte skall beaktas vid beskattningen annat än när
det är fråga om de särskilda kostnader som uppkommer för förvärvsarbetande
hustru. A andra sidan har påtalats inkonsekvensen i att en gift person
som betalar underhåll till barn utom hemmet, t. ex. till barn i ett tidigare
äktenskap, inte får ett på motsvarande sätt förhöjt ortsavdrag. Det har även
ansetts i viss mån stötande, att det förhöjda ortsavdraget erhålles oberoende
av storleken av det utbetalda underhållsbidraget. Förhöjningen av ortsavdraget
torde sålunda i många fall överstiga det utbetalda beloppet.

Sambeskattningsrevisionen har ansett denna kritik i viss mån berättigad.
Den nuvarande rätten till förhöjt ortsavdrag för de underhållsskyldiga bör
därför enligt revisionens mening borttagas. Revisionen har emellertid funnit
befogat att man på annat sätt beaktar den nedsättning i skatteförmågan,
som utgivandet av underhållsbidrag medför. Därför föreslås, att avdrag i
stället skall kunna erhållas inom ramen för reglerna om extra avdrag för
nedsatt skatteförmåga. Avdragets belopp föreslås i normalfallet bli 500 kronor
med möjlighet för taxeringsnämnden att öka eller minska avdraget med
hänsyn till föreliggande omständigheter. Avdraget föreslås tillkomma även
den som är gift och som har att utge underhållsbidrag.

Meningarna om detta förslag har varit delade. Kritik har framför allt

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1960

riktats mot att avdraget skulle inrymmas i avdragen för nedsatt skatteförmåga,
vilka hittills medgetts blott efter noggrann individuell prövning.

Även enligt min mening kan vägande erinringar riktas mot den lösning
som föreslagits av sambeskattningsrevisionen. Jag delar emellertid revisionens
uppfattning, att underhållsskyldigheten bör beaktas vid beskattningen.
För detta ändamål är de nuvarande bestämmelserna, såsom revisionen
påvisat, inte ändamålsenliga.

Den allvarligaste invändningen mot de nu gällande reglerna är enligt min
uppfattning, att avdraget utgår oavsett hur mycket som verkligen betalts i
underhållsbidrag. En lämplig utväg att undgå denna olägenhet synes vara
att, såsom föreslagits i flera yttranden, omkonstruera det nuvarande förhöjda
ortsavdraget för underhållsskyldiga till ett allmänt avdrag av ungefär
samma typ som förvärvsavdraget. Avdrag bör därvid medges med vad som
faktiskt utgivits, dock högst till ett belopp som förslagsvis kan bestämmas
till 1 000 kronor eller samma belopp som nu kan erhållas i förhöjt ortsavdrag.
En följd av denna regel blir att den underhållsskyldige får ta vara på
och på begäran uppvisa kvitton på utgivna bidrag. Detta står i överensstämmelse
med 20 § taxeringsförordningen.

Avdraget bör tillkomma den underhållsskyldige oavsett hans civilstånd.
Det nuvarande villkoret att den underhållspliktige skall vara ogift bör alltså
utgå. Trots den nu förordade avdragsrätten bör underhållsbidraget inte
utgöra skattepliktig intäkt för mottagaren. Detta torde emellertid följa redan
av att avdrag inte alltid kan erhållas med fulla beloppet utan är begränsat
till 1 000 kronor för år. Härutinnan är avdraget närmast att jämställa
med det socialt motiverade avdraget för försäkringspremier. En erinran
om vad sålunda skall gälla bör dock i tydlighetens intresse intagas
i anvisningarna till 19 § kommunalskattelagen.

Den av mig förordade avdragsrätten bör inte hindra, att den, som har
en synnerligen betungande underhållsskyldighet, under åberopande härav
kan erhålla extra avdrag för ömmande omständigheter. Givetvis bör emellertid
rätten till det nu föreslagna avdraget beaktas vid prövningen om och
i vad mån sådant extra avdrag skall kunna erhållas.

D. Övriga frågor

Utredningen. I anslutning till de reformer som revisionen föreslår uppkommer
frågan hur begreppet barn bör bestämmas i beskattningshänseende.
Bestämningen blir avgörande för flera olika gränsdragningar. Därigenom
fixeras kretsen av de ofullständiga familjer, som skall åtnjuta det
högre ortsavdraget. Vidare är definitionen av betydelse för vilka icke vårdnadshavare,
som skall få åtnjuta avdraget för nedsatt skatteförmåga. Slutligen
beröres även gift kvinnas rätt till förvärvsavdrag (kvotavdrag).

I första hand är det här fråga om vilken åldersgräns för barn, som skall

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960

gälla. 1 betänkandet redovisas på s. 233—238 utvecklingen tram till nuvarande
bestämmelser på området. Dessa anknyter till förekomsten av
barnbidrag, vilket innebär en åldersgräns av 16 år.

Revisionen har i anslutning till sitt förslag om det i förvärvsavdraget ingående
kvotavdraget framhållit att skäl kan anföras för någon sänkning
av åldersgränsen, möjligen till 12 år, eftersom de direkta kostnaderna i anledning
av moderns förvärvsarbete får antagas väsentligt minska, sedan
barnet nått en sådan ålder. Revisionen anser dock inte, att dessa skäl är
tillräckligt starka för att motivera ett frångående av den sedan länge tilllämpade
16-årsgränsen.

Hinder föreligger emellertid inte i och för sig, säger revisionen, att bestämma
åldersgränsen annorlunda för rätten till det högre ortsavdraget än
vid förvärvsavdraget. I vissa fall torde en högre åldersgräns än 16 år vara motiverad,
när det gäller ortsavdraget. Revisionen anför följande härom.

Yrkanden om en höjning till 18 år har heller icke saknats. Mot en sådan
höjning kan dock göras åtskilliga erinringar. Sålunda torde en inskränkning
få ske för det fall att barn mellan 16 och 18 år självt taxerats
för inkomst, eventuellt uppnått deklarationspliktig inkomst. Ur taxeringsoch
uppbördssynpunkt är en sådan bestämmelse alltid förenad med olägenheter
och bör helst undvikas. En dylik inskränkning utesluter inte
heller att barnet haft en ej obetydlig inkomst. Emellertid lär frågan om
en höjning av åldersgränsen inte böra ses isolerad för just denna kategori
— de ofullständiga familjerna — utan bedömas i ett större sammanhang.
För äkta makar med barn tages barnförsörjningskostnaden ej i beaktande
vid beskattningen. Detta sker genom barnbidrag, vilka upphör när barnet
blir 16 år. En höjning av åldersgränsen såvitt rör de ofullständiga familjerna
torde då inte böra genomföras annat än i samband med en omprövning
av barnbidragsgränsen. Inte heller synes det lämpligt att låta rätten till
högre ortsavdrag för ofullständiga familjer bli beroende av om barnet åtnjutit
allmänt studiebidrag eller inte. Av nu anförda skäl finner vi oss icke
böra föreslå någon ändring i den gällande åldersgränsen vid 16 år.

Åldersgränsen anges för närvarande författningsmässigt genom en hänvisning
till vad som gäller om allmänt barnbidrag för barnet. Sådan rätt föreligger
från och med kvartalet efter det, varunder barnet fötts eller rätt
till sådant bidrag eljest uppkommit, till och med det kvartal, varunder barnet
fyller 16 år. Ortsavdragsgränsen sammanfaller emellertid inte helt med
bidragsgränsen. I anvisningarna till 48 § konmiunalskattelagen stadgas nämligen
att rätt till allmänt barnbidrag skall anses föreligga från och med den
dag barnet fötts eller rätten eljest inträtt till och med den dag barnet fyllt
16 år eller rätten eljest upphört.

Denna hänvisning till barnbidragsrätten anses tyngande för författning
och deklarationsblankett. Revisionen tillägger följande.

Enligt lagen om allmänna barnbidrag utgår bidrag för barn, som är
svensk medborgare och bosatt i riket, samt jämväl för här i riket bosatt
barn, som icke är svensk medborgare, såframt barnet fostras av någon som
är bosatt och mantalsskriven i riket. Vårt förslag beträffande beskattningen
av ofullständiga familjer innebär att det högre ortsavdraget skall tillkomma
här i riket bosatt skattskyldig med hemmavarande barn. I dylikt fall

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960

101

föreligger enligt nämnda bestämmelser regelmässigt rätt till barnbidrag.
För denna kategori synes sålunda inte erforderligt att rätt till barnbidrag
uppställes som särskilt villkor för det högre ortsavdraget. Vad beträffar
kategorien icke vårdnadshavare har villkoret den betydelsen, att avdrag
därigenom uteslutes för barn i utlandet. Avdraget har emellertid tillkommit
av hänsyn till den skattskyldige och syftar till ett beaktande av den nedsättning
i hans skatteförmåga, som det utgivna underhållsbidraget innebär.
För detta syfte är det egentligen ovidkommande om barnet vistas här eller
i utlandet. Om en skattskyldig utbetalat underhållsbidrag till ett sitt barn
i utlandet, synes han i avdragshänseende vara att likställa med en skattskyldig
som betalat sådant bidrag till ett barn här i riket. En sak för sig
är att större krav måste ställas på kontrollen, när det är fråga om utbetalningar
till barn i utlandet.

På grund härav föreslår revisionen att det nuvarande villkoret om att
rätt till barnbidrag skall föreligga för nu berörda fall slopas och ersättes
med ett direkt angivande av åldersgränsen till 16 år. Även i fråga om gift
kvinnas rätt till förvärvsavdrag bör motsvarande förenkling kunna ske.

Enligt de nuvarande bestämmelserna är vidare rätten till förhöjt ortsavdrag
beroende av att den skattskyldige haft hemmavarande eller av den
skattskyldige helt eller delvis underhållet barn, som stått under hans vårdnad.
Om nu en uppflyttning sker av de ofullständiga familjerna till samma
ortsavdrag som gifta, kan övervägas om kategorien alltjämt skall omfatta
inte endast skattskyldig med hemmavarande barn utan även skattskyldig,
som haft barn vilket, utan att vara hemmavarande, stått under hans vårdnad
och helt eller delvis underhållits av honom. Med hänsyn till den väsentliga
förmån, som tillerkännes en skattskyldig genom ortsavdragsuppflyttningen,
och till det förhållandet, att förmånen är avsedd för familjer
— låt vara ofullständiga sådana — föreslår revisionen att det högre ortsavdraget
endast skall ifrågakomma för en skattskyldig som har hemmavarande
barn. Revisionen tillägger följande.

Att här inbegripa även fall då barn, ehuru alltjämt formellt stående under
den skattskyldiges vårdnad, varaktigt omhändertagits av annan synes
föra för långt. Dessa fall är ofta jämförbara med fall, där den ena av föräldrarna
endast bidrager till barnets underhåll, och bör lämpligen hänföras
till denna senare grupp. För det högre ortsavdraget bör sålunda alltid krävas
att barnet är hemmavarande, på samma sätt som detta hittills varit ett
villkor för erhållande av husföreståndarinneavdrag. Begreppet hemmavarande
torde dock få fattas i en relativt vid betydelse. En vistelse av icke
varaktig natur på annan ort bör sålunda icke hindra att barnet anses som
hemmavarande, liksom ej heller inackordering i skolhushåll eller i internatskola.

Remissyttrandena. Några erinringar mot vad de sakkunniga anfört i nyssnämnda
frågor har inte framkommit utom i frågan om åldersgränsen för
barn. Av vad som anförts härom i samband med de ofullständiga familjernas
beskattning må följande återges.

Socialstyrelsen påpekar, alt fram till år 1947 gällde 18 år som gräns. Då

102

Kangl. Rlaj:ts proposition nr 76 år 1960

de allmänna barnbidragen infördes blev åldersgränsen i stället 16 år samtidigt
som studiebidrag för 16—18-åringar som ersättning för barnavdragen
vid taxeringen ställdes på framtiden. Sedan frågan om studiebidrag nu
lösts, bör det enligt styrelsen övervägas att även i skattehänseende tilllämpa
18-årsgränsen. Styrelsen anser att en åldersgräns av 18 år nu är ännu
mera motiverad än på 1930-talet, då den ursprungligen infördes. Styrelsen
föreslår därför en sådan höjning av åldersgränsen i vart fall beträffande
barn som åtnjuter allmänna studiebidrag. Styrelsen anför bl. a. följande.

Det kan särskilt framhållas att en höjning av åldersgränsen till 18 år
skulle i väsentlig grad mildra den av utredningen uppmärksammade, ytterligt
besvärande ekonomiska situation, som skulle inträda exempelvis för
en änka med 2 barn när det yngsta barnet fyller 16 år och den föreslagna
skattereduktionen jämte barnbidraget bortfaller men barnförsörjningskostnaderna
icke samtidigt minskas. Det bör observeras att det gifta paret icke
råkar i någon motsvarande situation vad ortsavdraget beträffar men att en
kraftig minskning för denna kategori kan inträffa i fråga om förvärvsavdraget.

Även länsstyrelsen i Uppsala län och Sveriges husmodersföreningars
riksförbund uttalar sig för en höjning av åldersgränsen till 18 år.

Departementschefen. I likhet med sambeskattningsrevisionen anser jag, att
det s. k. kvotavdrag, som kan åtnjutas av förvärvsarbetande hustru, och de
förmåner, som tillkommer ensamstående vårdnadshavare med barn, alltjämt
bör utgå till dess barnet fyllt 16 år. Revisionens förslag att i skattelagarna
införa uttryckliga bestämmelser härom — i stället för de nuvarande
hänvisningarna till barnbidragsreglerna — föranleder ingen erinran från
min sida. Jag anser mig också böra tillstyrka, att de förmåner som skall
tillkomma vårdnadshavare med barn göres beroende av att barnet kan anses
vara hemmavarande hos vårdnadshavaren. Därmed utesluter man, såsom
revisionen påpekat, inte att förmånerna i fråga kan erhållas, oaktat barnet
mera tillfälligt vistas på annan ort eller inackorderats i skolhushåll eller på
internatskola.

IV. Speciella frågor

A. Ändringar i uppbördsförordningen

Källskattetabellerna har för närvarande fyra kolumner, nämligen

1. för ogift person eller gift kvinna i båda fallen utan barn,

2. för ogift person eller gift kvinna i båda fallen med barn,

3. för gift man, vars hustru inte har egen inkomst, eller har inkomst
understigande 2 000 kronor, samt

4. för gift man, vars hustru har egen inkomst å 2 000 kronor eller mera.
Kolumnindelningen grundar sig på bestämmelser i 4 § 2 mom. uppbördsförordningen.

103

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1960

Utredningen. I betänkandet berörs verkningarna av kolumn 4 i källskattetabellerna.
Revisionen framhåller, att kolumnen tillkom i samband med
den omläggning av ortsavdragsberäkningen för makar, som genomfördes år
1952. Omläggningen innebar att makars ortsavdrag delas mellan dem, så
att de får utnyttja hälften var av det gemensamma ortsavdraget. Om därvid
den ena maken har ingen eller ringa inkomst, kommer den del av ortsavdraget,
som han inte kan utnyttja, att tillgodoräknas den andra maken.

Denna omläggning av ortsavdragsberäkningen skedde bl. a. för att undvika
en viss skenbar sambeskattningseffekt och för att vinna fördelar ur
taxerings- och uppbördssynpunkt. Förut hade ortsavdraget uppdelats mellan
makar i proportion till deras inkomster. En följd därav blev att den
av makarna som hade den lägre inkomsten — vanligen hustrun fick den
mindre andelen av det gemensamma ortsavdraget och därmed ett lägre
belopp än hon själv haft i ortsavdrag före giftermålet. Även om sambeskattningen
ledde till en lägre sammanlagd skatt för makarna än vad de med
samma inkomster haft att betala före giftermålet, kunde det därför inträffa
att hustrun fick en ökad skatt. Med den nya metoden för ortsavdragsfördelningen
undvikes denna effekt. Vidare följer av den nya metoden att, om
den ena makens inkomst inte överstiger halva ortsavdraget, inkomsten ej
upptages till beskattning. Någon skattefördelning mellan makarna behöver
då ej ske. Eftersom antalet fall, då ena maken har inkomst icke överstigande
halva ortsavdraget, är betydande, och då fördelningen av skatten mellan
makar är en ganska omständlig procedur, torde den nya metoden ha
medfört en icke ringa vinst ur taxerings- och debiteringssynpunkt.

Med den nya metoden följer emellertid att den huvudsaklige inkomsttagaren
i ett äktenskap — vilken så länge han är ensam inkomsttagare utnyttjar
hela makarnas gemensamma ortsavdrag — får sitt ortsavdrag reducerat
i den mån andra maken får egen inkomst. Detta förhallande har inte ansetts
kunna lämnas obeaktat i källskattetabellen. Så länge hustrun inte helt
utnyttjar sin hälft av ortsavdraget har dock någon hänsyn till hennes inkomst
inte ansetts vara obligatoriskt påkallad vid källskatteberäkningen;
mannen kan då i stället få någon kvarstående skatt. Men när hustrun helt
utnyttjar sin del av ortsavdraget skulle denna kvarstående skatt för mannen
bli så pass kännbar, att det ansetts riktigast att obligatoriskt taga hänsyn
härtill genom kolumn 4. Denna kolumn är emellertid inte uträknad på en
årsinkomst för hustrun av 2 000 kronor — ehuru den tillämpas redan
fr. o. m. en sådan inkomst — utan på en årsinkomst för henne av 4 000
kronor, varvid man räknat med förvärvsavdrag för hustrun å 300 kronor.
Kolumn 4 medför därför något för högt skatteavdrag för mannen när hustruns
inkomst understiger 4 000 kronor och för lågt skatteavdrag när hustruns
inkomst överstiger 4 000 kronor.

Revisionen förmodar, att det förhöjda källskatteuttaget enligt kolumn 4
av mannen i många fall uppfattas som en direkt merskatt i följd av sambeskattningen.
Revisionen sätter i fråga om kolumnen är behövlig eller om
den i källskattetabellerna intagna, frivilligt tillämpliga sambeskattnings -

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960

tabellen skall kunna anses tillfyllest för ändamålet. Revisionen har inhämtat
yttranden i frågan från Föreningen Sveriges kronokamrerare och Sveriges
häradsskrivarförening.

Föreningen Sveriges kronokamrerare avråder från att kolumn 4 avskaffas
eller att dess tillämpning göres frivillig. Enligt vad erfarenheten lärt, torde
man inte kunna räkna med en frivillig medverkan till förhöjning av preliminärskatteuttaget.
Om kolumnen slopas eller om dess tillämpning blir frivillig»
måste man, hävdar föreningen, räkna med en kraftig höjning av
kvarskatten. Föreningen anser det emellertid lämpligt att det genom upplysning
göres klart för allmänheten, varför kolumn 4 och sambeskattningstabellen
finnes till, hur de är konstruerade och när tabellen bör användas i
stället för kolumn 4 samt att propaganda göres för sambeskattningstabellen.

Sveriges häradsskrivarförening vill däremot ansluta sig till ett förslag om
att kolumn 4 bör slopas och att lämplig propaganda göres för användning
av sambeskattningstabellen. Föreningen anser risken för skatteförluster icke
vara så stor, eftersom skatteförmågan i regel är god hos familj, där båda
makarna har förvärvsarbete. Praktiska skäl talar för att de skattskyldiga,
som bättre än de lokala skattemyndigheterna kan beräkna inkomsterna för
det löpande året, själva får taga initiativet till förhöjning av skatteavdraget
med ledning av den särskilda sambeskattningstabell, som finnes intagen i
varje skattetabell.

Sambeskattningsrevisionen anger sin egen inställning i frågan på följande
sätt.

Såsom av yttrandena framgår torde det vara svårt att här finna en i allo
tillfredsställande lösning. Det kan emellertid inte bortses från att kolumn 4 i
källskattetabellen är en av orsakerna till rådande missuppfattningar om
sainbeskattningens verkningar. En upplysningsverksamhet av det slag, som
kronokamrerarföreningen föreslagit, torde därför böra prövas. Vidare synes
böra överägas om inte den för kolumnens tillämpning gällande inkomstgränsen
av 2 000 kronor för hustrun bör kunna höjas till 3 000 kronor. Om
förvärvsavdraget för gifta kvinnor med barn höjes i enlighet med vårt förslag
bör detta, i förening med numera införda schablonavdrag vid inkomstberäkningen,
verka i den riktningen att en sådan gränshöjning skulle
kunna genomföras utan alltför allvarliga konsekvenser i fråga om kvarstående
skatt för mannen.

Remissyttrandena. Centrala uppbördsnåmnden anser, att det inte är tillrådligt
att ta bort kolumn 4 i källskattetabellerna. Grundprincipen för källskattesystemet
är, framhåller nämnden, att den preliminära skatten under
inkomståret så nära som möjligt skall motsvara den slutliga skatt, som kommer
att påföras på grund av nästföljande års taxering. Då kolumnen tillkommit
i syfte att undvika kvarstående skatt för mannen, skulle ett slopande
av densamma strida emot nyssnämnda princip. Nämnden vill därför i
huvudsak ansluta sig till vad Föreningen Sveriges kronokamrerare uttalat i
sitt i betänkandet återgivna yttrande i ämnet. Åtskilligt torde vara att vinna
på ett klargörande för allmänheten i enkel form om grunderna för tillkoms -

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960

ten av kolumn 4 i skattetabellen och dess verkningar på makarnas samfällda
skatt. För att mildra den arbetshämmande effekt, som kolumnen förmodas
ha, vill nämnden dock icke motsätta sig att den för kolumnens tilllämpning
gällande inkomstgränsen av 2 000 kronor för hustrun höjes till
3 000 kronor. Med den av revisionen ifrågasatta upplysningsverksamheten
torde man ha anledning emotse större medverkan av makarna själva vid
skatteuttagets bestämmande för att detta skall komma i god överensstämmelse
med den slutliga skatten. Sin huvudsakliga anslutning till berörda
yttrande av Föreningen Sveriges kronokamrerare uttalar även överståthållarämbetet
och länsstyrelsen i Stockholms län. En omprövning av inkomstgränsen
för kolumnens tillämpning förordas också av länsstyrelsen i Västmanlands
län samt Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund.

Riksskattenämnden finner det däremot inte troligt att en upplysningsverksamhet
av föreslagen art kommer att få nämnvärd effekt.

LO framhåller följande.

Som inledningsvis framhållits sammanhänger sambeskattningsfrågan med
att de hemmavarande gifta kvinnornas arbetsinsatser i hemmet inte värderas
i pengar. De förslag beträffande familjebeskattningen som sambeskattningsrevisionen
framfört, vilka LO i huvudsak har funnit välawägda, torde
därför inte eliminera kritiken. I ett sådant läge förefaller det LO angeläget,
att källskattetabellen — som i sitt nuvarande skick ger en överdriven och
snedvriden bild av sambeskattningens verkningar — utformas så att den
ger så riktiga uppgifter om den slutliga skatten som möjligt. Eventuellt
torde kolumn 4 och den nuvarande sambeskattningstabellen böra samarbetas
till särskilda tabeller som anger skatteavdraget i absoluta tal.

Departementschefen. I samband med den av mig förordade omläggningen
av beskattningen av de s. k. ofullständiga familjerna kan nuvarande kolumn
2 i källskattetabellerna slopas. Härför fordras ändring i uppbördsförordningen.
I samband därmed synes ställning böra tagas till användningen av
nuvarande kolumn 4.

Enligt min mening bör en mot kolumn 4 svarande kolumn bibehållas och
dess användning, liksom hittills, i vissa fall vara obligatorisk. En ändring
av nuvarande bestämmelser i dessa hänseenden skulle blott vara till berörda
skattskyldigas nackdel, eftersom den lindring i källskatten som därigenom
skulle uppkomma motsvaras av en ökning av kvarskatten.

Emellertid anser jag mig kunna, om än med viss tvekan, förorda att gränsen
för kolumnens tillämpning höjes till 3 000 kronor. En sådan höjning torde
inte behöva befaras få nämnvärda konsekvenser i kvarskattehänseende.

En särskild fråga är efter vilken kolumn källskatteavdrag skall verkställas
för gift kvinna med barn. Hittills har samma kolumn tillämpats som för
ogift person med barn, men denna kolumn kommer nu, såsom nyss nämnts,
att slopas.

Om förvärvsavdraget för dessa hustrur på sätt jag förordat blir fördubblat
torde den lämpligaste kolumnen för skatteavdrag bli samma kolumn
som användes för gift man, vars hustru icke har inkomst.

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960

Iakttages detta blir kolumnindelningen följande

kol. 1 för ogift person utan hemmavarande barn och för gift kvinna likaledes
utan hemmavarande barn;

kol. 2 för gift man, vars hustru ej har egen inkomst eller har inkomst
understigande 3 000 kronor, för gift kvinna med hemmavarande barn samt
för ogift person med hemmavarande barn; samt

kol. 3 för gift man, vars hustru har inkomst å 3 000 kronor eller däröver.

Uppbördsförordningens bestämmelser om källskattetabellernas kolumnindelning
bör ändras i enlighet härmed.

B. Ändringar i förordningen om sjömansskatt

De som är anställda ombord på svenska handelsfartyg erlägger i regel inte
kommunal eller statlig inkomstskatt för sin inkomst ombord utan i stället
sjömansskatt. Denna skatt är konstruerad som en definitiv källskatt. Skatten
beräknas enligt vid förordningen fogade sjömansskattetabeller och erlägges
genom skatteavdrag i samband med avlöningsutbetalningen.

Sjömansskattetabellerna är indelade i tre kolumner, 1 för ogift sjöman
utan barn, 2 för ogift sjöman med barn och 3 för gift sjöman. Tillämplig
kolumn bestämmes med ledning av den på sjömannens debetsedel å preliminär
skatt angivna kolumnen för källskatteberäkning. Den på debetsedeln
angivna kolumnen skall även tillämpas i sjömansskattetabellen. Dock motsvaras
såväl kolumn 3 som kolumn 4 i källskattetabellerna av kolumn 3 i
sjömansskattetabellerna.

Till grund för beräkning av sjömansskatten ligger sjömannens s. k. beskattningsbara
inkomst. Denna utgöres av hans kontanta inkomst ombord.
I förekommande fall skall denna dock först minskas med pensionsavgifter.
Ytterligare reduktion av den inkomst som skall beskattas kan ske genom
särskilt jämkningsbeslut. Genom jämkning beaktas nedsatt skatteförmåga
samt förekomsten av underskott i annan förvärvskälla, utbetalning av periodiskt
understöd och avgift för pensionsförsäkring.

Departementschefen. Bestämmelserna om jämkning av sjömans beskattningsbara
inkomst bör ändras så att sjömans underhållsbidrag till barn beaktas
på samma sätt som sker vid inkomsttaxeringen.

Vidare bör kolumnindelningen anpassas till vad jag nyss föreslagit i fråga
om källskattetabellerna. Detta innebär att kolumnen för ogift sjöman med
barn helt utgår. Nuvarande kolumn 3 får då nummerbeteckningen 2 och rubriken
»Övriga sjömän».

I övrigt synes tabellerna inte påverkas av den nu förordade lagstiftningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960

107

C. Ändringar i taxeringsförordningen

Departementschefen. De här föreslagna ändringarna på familj ebeskattningens
område synes i och för sig inte kräva ändring i taxeringsförordningen
annat än i 22 §, där deklarationsskyldigheten regleras. Beträffande sammanlevande
makar bedöms vardera makens deklarationsskyldighet med
hänsyn till makarnas och boets sammanlagda inkomst och förmögenhet.
Denna bestämmelse bör tillämpas även på sådana personer i s. k. samvetsäktenskap,
som enligt vad jag i det föregående föreslagit skall taxeras som
gifta. En erinran därom bör lämpligen infogas i taxeringsförordningen.

I anslutning härtill vill jag beröra en fråga, som inte har direkt samband
med familjebeskattningen, nämligen frågan om bestämmande av arvode åt
ledamot i prövningsnämnd.

Bestämmelserna härom återfinnes i 129 § taxeringsförordningen. För sådan
ledamot i prövningsnämnd som inte är befattningshavare i statens tjänst
är arvodet bestämt till 30 kronor om dagen under tid, varunder han varit inkallad
till tjänstgöring. Sådan ledamot, som är befattningshavare i statens
tjänst, erhåller enligt samma författningsbestämmelse dels ersättning för avlöningsförmåner,
som han får avstå under tjänstledighet för uppdraget, och
dels arvode med belopp som bestämmes av Kungl. Maj :t. Enligt Kungl. brev
den 24 maj 1957 utgör arvodet till statsanställd prövningsnämndsledamot
30 kronor för dag.

Arvode till ledamot i fastighetsprövningsnämnd utgår efter samma grunder.

Möjlighet att ge ledamot i prövningsnämnd ersättning för avlöningsförmåner,
som han får avstå under tjänstledighet för uppdraget, föreligger alltså
blott i fråga om ledamot som är anställd i statens tjänst. Det har emellertid
visat sig, att behov kan föreligga att ge sådan ersättning även åt annan
prövningsnämndsledamot.

Det kan framhållas att enligt 173 § 2 mom. taxeringsförordningen ersättning
av statsverket till de särskilda ledamöter av kammarrätten som deltager
vid handläggningen av vissa mål angående fastighetstaxering utgår enligt
grunder som fastställes av Kungl. Maj:t. Även ersättningarna till ledamöter
och suppleanter i riksskattenämnden och centrala uppbördsnämnden
fastställes av Kungl. Maj :t.

I proposition nr 76/1958 framhöll jag bl. a. att det borde ankomma på
Kungl. Maj :t att även i fråga om ersättning till de ledamöter i prövningsnämnd
som inte är statsanställda bestämma grunderna för ersättningen. I
propositionen föreslogs därför ändring i 129 § 8 mom. taxeringsförordningen.
Propositionen innehöll därjämte förslag till viss ändring i fråga om
skyldigheten att i allmän självdeklaration redovisa förmögenhet.

Såsom framgår av bevillningsutskottets betänkande nr 39/1958 förordade
utskottet enhälligt att propositionen skulle antagas i vad avser ändringen i

108

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 1960

129 § 8 mom. Vid ärendets behandling i kamrarna stannade emellertid kamrarna
i skiljaktiga beslut i frågan om skyldighet att deklarera förmögenhet.
Sammanjämkning kunde icke ske. På grund härav förföll frågan om deklarationsskyldigheten.
Därvid kom jämväl förslaget om ändring i 129 § 8 mom.
taxeringsförordningen att falla.

Då de nuvarande bestämmelserna på området alltjämt medför olägenheter,
vill jag förorda att förslaget om ändring av nyssnämnda författningsrum
ånyo förelägges riksdagen.

D. Ikraftträdandet

Departementschefen. Sambeskattningsrevisionen har föreslagit att den nya
lagstiftningen skall tillämpas från, och med 1962 års taxering, d. v. s. första
gången beträffande inkomståret 1961.

De föreslagna bestämmelserna innebär emellertid i allt väsentligt blott
skattelättnader. Det synes mig därför angeläget att reformen får träda i kraft
snarast möjligt. Något hinder mot att tillämpa de nya bestämmelserna redan
vid 1961 års taxering, d. v. s. beträffande innevarande inkomstår, synes
knappast föreligga. Jag förordar därför, att lagstiftningen blir tillämplig
redan på innevarande års inkomster.

I källskattehänseende kan den nya ordningen dock i allmänhet inte tilllämpas
före inkomståret 1961. Det sagda innebär att t. ex. förvärvsarbetande
hustru med minderårigt barn får erlägga för hög källskatt under år 1969,
därest inte särskilt jämkningsbeslut meddelats av lokal skattemyndighet.
I samband med utsändandet av slutskattesedlarna år 1961 kommer dock den
för mycket avdragna skatten henne till godo.

Av tekniska skäl synes det vidare inte möjligt att låta de nya sjömansskattetabellerna
gälla förrän under år 1961. Först när de nya preliminärskattesedlarna
erhållits kan nämligen den ändrade kolumnindelningen i
sjömansskattetabellerna tillämpas.

V. Beräkningar rörande skattebortfall

Utredningen. Skattebortfallet i anledning av de av revisionen föreslagna
ändringarna i fråga om förvärvsavdraget beräknas av revisionen på följande
sätt.

I fråga om gruppen gifta yrkeskvinnor med barn föranleder den föreslagna
utvidgningen av kvotavdraget ett skattebortfall om 28 miljoner kronor
för staten och 33,5 miljoner kronor för kommunerna. Utvidgningen av
avdraget vid faktisk sambeskattning till den kommunala beskattningen beräknas
kosta kommunerna 12,5 miljoner kronor.

Utredningsförslaget rörande förvärvsavdraget skulle alltså betyda ett
skattebortfall av 28 miljoner kronor för staten och 46 miljoner kronor för
kommunerna.

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960

Även i fråga om det skattebortfall som blir följden av revisionens förslag
beträffande vårdnadshavare och icke vårdnadshavare har vissa beräkningar
gjorts i betänkandet. Således kan en uppflyttning av de ofullständiga familjerna
i paritet med gifta skattskyldiga för staten beräknas medföra ett
skattebortfall av 9 å 10 miljoner kronor. Härav belöper 6 miljoner kronor
på ortsavdragshöjningen och 3 å 4 miljoner kronor på överföringen till den
mildare skatteskalan. För kommunerna kan skattebortfallet beräknas till
sammanlagt 5 å 6 miljoner kronor. Om icke vårdnadshavare erhåller ett
schablonavdrag å 500 kronor i stället för det nuvarande halva ortsavdraget,
uppkommer någon ökning i skatteintäkterna. Denna ökning motväges emellertid
väsentligt genom att 500-kronorsavdraget skall tillkomma även gifta
personer, som bidrager till underhållet av ej hemmavarande barn.

Detta avsnitt av utredningsförslaget leder alltså till ett skattebortfall av
8 å 9 miljoner kronor för staten och omkring 5 miljoner kronor för kommunerna.

Sammanräknat blir skattebortfallet vid ett genomförande av de av saml>eskattningsrevisionen
föreslagna reformerna 36 å 37 miljoner kronor för
staten och 51 miljoner kronor för kommunerna.

Remissyttrandena. Betänkligheter mot ett skattebortfall av den storleksordning,
som revisionen föreslagit, anmäles i några yttranden. Riksräkenskapsuerket
ifrågasätter sålunda om förslagen, med hänsyn till skattebortfallet, i
nuvarande läge kan föreläggas riksdagen. Statskontoret anför följande.

I anledning av vad föreslagits vill statskontoret uttala, att ämbetsverket i
och för sig finner skäl tala för att reformer genomföras på familjebeskattningens
område i enlighet med utredningens förslag. Det skattebortfall för
det allmänna, som härigenom skulle inträda, är emellertid enligt statskontorets
mening av den storleksordning, att ämbetsverket —• för statsverkets
del — icke kan anse, att i rådande statsfinansiella läge förutsättningar
finnas för dylika reformer. I sammanhanget förtjänar uppmärksammas, att
1958 års besparingsutredning i ett nyligen framlagt betänkande på ett övertygande
sätt påvisat den disproportion, som föreligger mellan statsverkets
inkomster och utgifter, ett förhållande som föranlett besparingsutredningen
att framlägga förslag om besparingar i olika hänseenden. Att under sådana
omständigheter vidtaga åtgärder, som äro ägnade att minska statsverkets
inkomster i enlighet med sambeskattningsrevisionens beräkningar, inger enligt
statskontorets åsikt allvarliga betänkligheter, och ämbetsverket nödgas
till följd härav avstyrka förslagen i fråga. Statskontoret är emellertid angeläget
framhålla, att hithörande spörsmål böra upptagas till förnyat övervägande,
så snart ur statsekonomisk synpunkt bättre förutsättningar föreligga
för reformernas förverkligande.

Svenska landskommunernas förbund anser, att varje förslag, som medför
reducering av kommunernas skatteunderlag, är ägnat att inge allvarliga
betänkligheter. Trots betänkligheterna vill förbundet inte motsätta sig
genomförandet av revisionens välmotiverade förslag, om dess förverkligande
skulle befinnas möjligt ur andra synpunkter.

Svenska landstingsförbundet uttalar sig i samma riktning.

Kurigl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960

Svenska stadsförbundet framhåller, att det skattebortfall, som vid en utvidgning
av rätten till förvärvsavdrag vid den kommunala beskattningen
skulle inträffa för kommunerna första gången år 1963, kommer vid en för
kommunerna oläglig tidpunkt. Reduceringen av skatteersättningen till kommunerna
till följd av 1957 års ortsavdragsreform har nämligen börjat verka
då. Förbundet tillägger följande.

Härtill kommer kommunernas trängda ekonomiska läge till följd av bl. a.
stora oundgängliga investeringar, som vid nuvarande svårigheter å kreditmarknaden
ofta måste i onormalt stor utsträckning skattefinansieras, för
varje år stigande driftkostnader av skilda slag samt ett i många fall stagnerande
skatteunderlag. Varje skatteunderlagsbortfall kan under sådana förhållanden
bli starkt kännbart. Revisionen har visserligen varit bunden avuttalandet
i direktiven att man vid förslag innebärande en minskning av det
kommunala skatteunderlaget torde böra räkna med att kompensation av
statsmedel för skattebortfallet icke kunde ges. Förbundet måste emellertid
med skärpa understryka, att redan ortsavdragsreformen medför sådana konsekvenser
för kommunerna, att varje ytterligare minskning av skatteunderlaget
bör avvisas. Om man såsom metod för minskning av sambeskattningens
effekt — en effekt som enligt revisionens uttalande främst sammanhänger
med den statliga inkomstskattens progression — väljer ett förfarande som
minskar del kommunala skatteunderlaget, bör kompensation därför utgå
till kommunerna.

Styrelsen vill dock icke motsätta sig förslaget avseende förvärvsavdraget
men förutsätter, att de av styrelsen anförda synpunkterna beaktas vid ärendets
fortsatta behandling. Mot revisionens förslag beträffande de ofullständiga
familjernas beskattning har styrelsen intet att erinra.

Departementschefen. Revisionens beräkningar av skattebortfallet och remissinstansernas
ståndpunktstagande skedde före höstsessionen av 1959 års
riksdag. De beslut som där fattades, påverkar i olika hänseenden bedömningen
av förevarande frågor.

De ändringar av skatteskalorna för den statliga inkomstskatten som beslöts
i höstas medför sålunda en reduktion av det beräknade skattebortfallet
för staten. Detta kan nu beräknas till sammanlagt 35 miljoner kronor.

Såsom framhölls i propositionen nr 162/1959 med förslag till allmän varuskatt
skapas genom den inkomstförstärkning varuskatten medför de statsfinansiella
förutsättningarna för bl. a. den nu aktuella reformen av familjebeskattningen.
Reformen är alltså betingad av den allmänna varuskatten.

För kommunernas vidkommande kan de föreslagna ändringarna väntas
medföra ett bortfall av omkring 50 miljoner kronor. Bortfallet kan förmodas
vara i huvudsak jämnt fördelat mellan de olika kommunerna. För att
täcka ett skatteunderlag av denna ordning kan erfordras en genomsnittlig
kommunal uldebiteringshöjning av 12 öre. I den mån uldebiteringsliöjningar
beslutas, påverkas även storleken av den skatteersättning som utgår
till kommunerna på grund av 1957 års ortsavdragsreform. Anledning synes
inte föreligga att på annat sätt ge kommunerna ersättning för del inkomstbortfall
som kan bli följden för dem av den föreslagna, allmänt såsom angelägen
betraktade reformen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960

111

VI. Departementschefens hemställan

Den av mig förordade omläggningen av familj ebeskattningen kräver ändringar
i kommunalskattelagen, förordningen om statlig inkomstskatt, taxeringsförordningen,
uppbördsförordningen och förordningen om sjömansskatt.
Erforderliga författningsförslag har utarbetats inom finansdepartementet
på grundval av de utav sambeskattningsrevisionen framlagda förslagen.
Därvid har även iakttagits vissa i det föregående inte särskilt redovisade erinringar
och påpekanden av teknisk natur, som framförts av remissinstanserna.

Under åberopande härav hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte genom
proposition föreslå riksdagen att antaga inom finansdepartementet upprättade
förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

2) förordning angående ändring i förordningen den 26
juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt;

3) förordning om ändrad lydelse av 22 § 1 mom. och
129 § 8 mom. taxeringsförordningen den 23 november 1956
(nr 623);

4) förordning om ändring i uppbördsförordningen den 5
juni 1953 (nr 272); och

5) förordning angående ändring i förordningen den 16
maj 1958 (nr 295) om sjömansskatt.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Kerstin Bothén

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960

Innehållsförteckning

Propositionens huvudsakliga innehåll .......................... 1

Författningsförslag .......................................... 3

I. Inledning .............................................. 19

II. Beskattningen av äkta makar ........................... 20

A. Sam- eller särbeskattning ............................ 20

Gällande bestämmelser m. m......................... 20

Utredningen ........................................ 25

Remissyttrandena ......... 34

Departementschefen ................ 39

B. Förvärvsavdraget .................................... 41

Gällande bestämmelser in. m. .......................... 41

Utredningen ..........»............................. 44

Remissyttrandena .................................... 51

Departementschefen ................................. 62

C. Övriga frågor ........................................ 63

Utredningen ........................................ 63

Remissyttrandena . i\''V.. y, »VP:;................ 70

Departementschefen ...................... 75

III. Beskattningen av ogift skattskyldig med barn .............. 76

A. Gällande bestämmelser m. m........................... 76

B. Husföreståndarinnefall och vårdnadshavare ............ 83

Utredningen ........................................ 83

Remissyttrandena ............ 87

Departementschefen . .-i............................... 91

C. Icke vårdnadshavare ................................. 93

Utredningen .......................................... 93

Remissyttrandena .................................... 95

Departementschefen ................................. 98

D. Övriga frågor ....................................... 99

Utredningen ............ 99

Remissyttrandena .................................... 101

Departementschefen .................................. 102

IV. Speciella frågor . ....................................... 102

A. Ändringar i uppbördsförordningen .................... 102

B. Ändringar i förordningen om sjömansskatt.............. 106

C. Ändringar i taxeringsförordningen .................... 107

D. Ikraftträdandet ...................................... 108

V. Beräkningar rörande skattebortfall ........................ 108

Utredningen ....................................... 108

Remissyttrandena ................................... 109

Departementschefen ................................. 110

VI. Departementschefens hemställan .......................... 111

600345 Stockholm 1960. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag