Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1957 (Proposition 1957:76)

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1957

Nr 76

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag med
särskilda bestämmelser angående domstolarna och
rättegången vid krig eller krigsfara m. m.; given
Stockolms slott den 25 januari 1957.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag med särskilda bestämmelser angående
domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara in. in.

GUSTAF ADOLF

Herman Zetterberg

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås efter mönster av den lagstiftning i ämnet, som
gällde under det senaste världskriget, vissa särregler rörande domstolsorganisationen
och rättegångsförfarandet vid krig eller krigsfara. Vad domstolsorganisationen
beträffar föreslås bland annat befogenhet för Kungl.
Maj:t att vid krig eller krigsfara förordna om överflyttning av rättsskipningsuppgifter
från en domstol till annan likställd domstol samt att inom
närmare angivna gränser besluta om förflyttning av domare och andra befattningshavare
vid domstol. Beträffande rättegångsförfarandet innehåller
propositionen bland annat förslag om att domstol under vissa förutsättningar
skall äga förordna ombud för part, som på grund av krigsförhållandena är
ur stånd att bevaka sin rätt. Vidare föreslås en viss uppmjukning av kraven
på parts personliga inställelse. Propositionen upptager även förslag om
förlängning av vissa fatalietider vid krig eller liknande lägen samt om vidgad
tillämpning i sådana situationer av reglerna om återställande av försutten
tid. Efter förebild av 1952 års särskilda tvångsmedelslag föreslås
jämväl vissa speciella regler rörande användningen av straffprocessuella
tvångsmedel.

1 Dihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 76

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 1957

Förslag

till

Lag

med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången
vid krig eller krigsfara m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Befinner sig rilcet i krig, skola bestämmelserna i 2—16 §§ äga tillämpning.
Vid krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden äger Konungen förordna, att nämnda
bestämmelser skola tillämpas.

Förordnande som i första stycket sägs skall, vid äventyr att det eljest
förfaller, inom en månad underställas riksdagen för dess prövning av frågan
huruvida förordnandet skall bestå. Varder förordnandet icke inom två
månader från det underställningen skett av riksdagen gillat, skall detsamma
vara förfallet.

Under tid, då bestämmelserna i 2—16 §§ äga tillämpning, gälla icke i lag
eller författning meddelade stadganden i den mån de strida mot samma bestämmelser
eller vad med stöd av dem blivit föreskrivet.

2 §.

Konungen äger bestämma,

1) att domstol skall sammanträda å andra tider och ställen än som för
vanliga fall är föreskrivet;

2) att åligganden, som i fråga om rättsskipningen eller rättsvården tillkomma
viss underrätt eller lagfaren domare eller viss hovrätt, skola, helt
eller delvis, övertagas av annan likställd domstol eller domare.

Om högsta domstolens och hovrätternas tjänstgöring på avdelningar äger
Konungen förordna efter omständigheterna.

3 §.

Konungen äger bestämma, att lagfaren domare i eller befattningshavare
vid underrätt, hovrätt eller nedre justitierevisionen skall tjänstgöra i annan
befattning vid någon av nämnda myndigheter, domare dock endast i domarbefattning.

Vad i lag finnes stadgat om att den som redan innehaft uppdrag som
nämndeman eller uppnått viss ålder må avsäga sig uppdraget eller att nämndeman
ej må hava uppnått viss ålder, skall ej äga tillämpning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1957

Förordnande som expropriationstekniker, tekniskt sakkunnig ledamot för
patentmål, sakkunnig vid sjöförklaring eller sjöförhör eller särskild ledamot
för mål om klander av dispasch skall, om tiden för förordnandet utgår,
fortfarande gälla intill dess annat beslut meddelas.

4 §•

Till tjänstgöring såsom nämndeman må i sådant fall som avses i 4 kap.
10 § rättegångsbalken och 21 kap. 7 § lagen om delning av jord å landet kallas
jämväl nämndeman eller till nämndeman valbar person utom domkretsen.

Vid förfall för expropriationstekniker eller annan ledamot eller sakkunnig
som avses i 3 § tredje stycket må, om så kräves, annan lämplig person
med erforderlig sakkunskap tillkallas.

5 §•

Möter på grund av förhållanden som avses i 1 § första stycket hinder
eller särskild svårighet att vid laga domstol handlägga mål eller ärende,
äger rätten förordna, att det skall överflyttas till annan likställd domstol
som med hänsyn till utredningen och ''Övriga omständigheter finnes lämplig.

Är part på grund av förhållanden som nyss nämnts förhindrad att inställa
sig personligen vid rätten, må saken utan hinder av vad eljest gäller
om sådan inställelse handläggas och avgöras, om saken finnes kunna nöjaktigt
utredas och, i brottmål, anledning ej förekommer att döma till svårare
straff än böter.

6 §•

Kan part på grund av förhållanden som avses i 1 § första stycket antagas
vara ur stånd att i mål eller ärende bevaka sin rätt och finnes det med
hänsyn till målets eller ärendets beskaffenhet vara av synnerlig vikt för
honom eller motpart eller eljest ur allmän synpunkt angeläget att handläggningen
främjas, skall rätten eller domaren förordna ombud för honom. Till
ombud bör förordnas advokat, om sådan finnes att tillgå. Ombud skall entledigas
så snart parten finnes kunna själv eller genom ett av honom utsett
ombud bevaka sin rätt.

Bestämmelserna i 12 kap. rättegångsbalken om rättegångsombud, vars
behörighet avser visst mål utan begränsning med avseende å domstol eller
rättegångstillfälle, skola i tillämpliga delar gälla i fråga om ombud som i
första stycket sägs, dock att ombudet icke äger mottaga delgivning av stämning
i brottmål.

Vad i 8 kap. 5 § rättegångsbalken är stadgat skall äga motsvarande tilllämpning
beträffande uppdrag såsom ombud enligt denna paragraf.

7 §■

Ombud som avses i 6 § äger att av allmänna medel åtnjuta arvode så
ock ersättning för kostnad och tidsspillan efter vad som prövas skäligt. Vid

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 1957

målets eller ärendets avgörande skall part eller annan förpliktas att till
statsverket återgälda dess utgifter, såframt han enligt vad om rättegångskostnad
är stadgat skolat svara därför. Om den part för vilken ombudet förordnats
åtnjuter fri rättegång, skall beträffande ersättning till ombudet och
skyldighet att ersätta statsverket kostnaden härför gälla vad i lagen om
fri rättegång är stadgat om ersättning till rättegångsbiträde; dock att, då
ersättningsskyldighet gentemot statsverket ålägges annan än parten, 13 §
nämnda lag ej äger tillämpning. Är fråga om ombud för tilltalad, skall i
nämnda hänseenden så anses som hade ombudet förordnats till offentlig försvarare.

Ej må ombudet av part förbehålla sig ersättning för uppdraget; har sådant
förbehåll skett, vare det utan verkan.

8 §.

Till offentlig försvarare eller rättegångsbiträde enligt lagen om fri rättegång
må, om någon som äger föreskriven behörighet att fullgöra sådant
uppdrag icke finnes att tillgå, förordnas annan lämplig person.

9 §•

Konungen äger beträffande riket i dess helhet eller viss del därav förordna
om förlängning av tidsfrist, som enligt lag eller författning skall iakttagas
för ingivande av inlaga eller vidtagande av annan åtgärd för bevakande eller
fullföljd av talan hos domstol eller domare annorledes än genom särskilt
rättsmedel. Kungörelse om krigstillstånd skall anses innefatta dylikt förordnande
för en tid av två veckor från kungörelsens utfärdande, om ej
Konungen bestämmer annorlunda.

Vad i denna paragraf är stadgat äger icke tillämpning vid fullföljd av
talan mot beslut i militära disciplinmål eller mot dom eller beslut av krigsrätt
i militära brottmål.

10 §.

Är någon skyldig att för bevakande av sin enskilda rätt inom viss i lag
eller författning föreskriven tid väcka talan eller påkalla prövning i annan
ordning eller inför domstol eller domare vidtaga annan åtgärd och finnes
han på grund av förhållanden som avses i 1 § första stycket hava varit ur
stånd att inom den föreskrivna tiden vidtaga åtgärden, skall vad i 58 kap.
rättegångsbalken är stadgat angående återställande av försutten tid tillämpas
även om åtgärden icke är av beskaffenhet som i 11 § nämnda kapitel
sägs. Vad nu sagts äger motsvarande tillämpning beträffande ansökan om
resning och besvär över domvilla.

I fråga om återställande av försutten tid enligt första stycket i denna paragraf
eller 58 kap. rättegångsbalken skall vad i 12 § nämnda kapitel är

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1957

föreskrivet om att ansökan skall göras sist inom ett år från den dag då
tiden utgick ej äga tillämpning, om sökanden på grund av förhållanden
som avses i 1 § första stycket denna lag finnes hava varit ur stånd att inom
sagda tid göra sådan ansökan.

Ansökan om återställande av försutten tid skall göras inom tre veckor
sedan förfallet upphörde eller inom den längre tid varom Konungen förordnat.

11 §•

Under förundersökning enligt 23 kap. rättegångsbalken må den som finnes
kunna utan avsevärd olägenhet inställa sig kallas till förhör vid äventyr att
han hämtas utan hinder av att avståndet är större än i 7 § sagda kapitel
sägs.

12 §.

Förordnande enligt 27 kap. 9 § rättegångsbalken om kvarhållande av försändelse
må, där det kan befaras att inhämtande av rättens beslut skulle
medföra sådan tidsutdräkt eller annan olägenhet, som är av väsentlig betydelse
för utredningen, meddelas av undersökningsledaren eller åklagaren.
I sådant fall skall anmälan som avses i tredje stycket av samma paragraf
göras hos den som meddelat förordnandet; denne har jämväl den prövningsskyldighet
som där omförmäles.

13 §.

Finnes det vara av synnerlig vikt för utredningen rörande brott, varå ej
kan följa lindrigare straff än straffarbete i två år, att expedieringen av samtal
till och från telefonapparat, som innehaves av den som skäligen misstänkes
för brottet eller eljest kan antagas komma att begagnas av honom,
inställes eller fördröjes eller att telefonapparaten avstänges för samtal eller
att uppgift från telefonanstalt lämnas å samtal, som expedierats eller beställts
till och från nämnda telefonapparat, äger rätten, på yrkande av undersökningsledaren
eller åklagaren, meddela tillstånd till sådan åtgärd.

Giltighetstiden för tillstånd till avhörande av telefonsamtal eller till åtgärd
som avses i första stycket må bestämmas till högst en månad från den
dag då tillståndet delgavs telefonanstaltens föreståndare.

Kan det befaras att inhämtande av rättens tillstånd till avhörande av telefonsamtal
eller till åtgärd som avses i första stycket skulle medföra sådan
tidsutdräkt eller annan olägenhet, som är av väsentlig betydelse för utredningen,
må förordnande om åtgärden meddelas av undersökningsledaren
eller åklagaren.

14 §.

Har undersökningsledare eller åklagare meddelat förordnande jämlikt 12
eller 13 §, skall skriftlig anmälan därom, med angivande av skälen, ofördröjligen
göras hos rätten, som har att skyndsamt upptaga ärendet till prövning.
Finner rätten att förordnandet icke bör äga bestånd, skall rätten upphäva
förordnandet.

Kungi. Maj. ts proposition nr 76 år 1957

15 §.

Delgivning med den som fullgör tjänstgöring vid krigsmakten skall ske
genom militär myndighets försorg. Intyg av sådan myndighet skall gälla
såsom fullt bevis att delgivning blivit så verkställd som intyget innehåller.
Avser delgivning stämning eller kallelse att eljest infinna sig vid domstol,
skall intyget tillika innehålla uppgift, huruvida den kallade på grund av
sin tjänstgöring är hindrad att inställa sig. Har delgivning verkställts annorledes
än genom militär myndighet, vare den gällande; dock må delgivning
ej ske på sätt i 33 kap. 8 eller 12 § rättegångsbalken sägs.

16 §.

Befogenhet, som enligt 2 § första stycket 1) och 3 § första stycket tillkommer
Konungen, må på uppdrag av Konungen utövas av annan myndighet.
Kan under krig förbindelsen mellan någon del av riket och riksstyrelsen
icke eller allenast med avsevärd svårighet upprätthållas eller föreligger
eljest under krig trängande behov av omedelbara åtgärder, äger hovrätt i
vad angår dess domkrets även utan sådant uppdrag utöva befogenhet, som
enligt denna lag tillkommer Konungen.

17 §.

När krigstillstånd upphör eller förordnande enligt 1 § första stycket upphäves,
skall iakttagas, att den som på grund av 3 § andra eller tredje stycket
eller 4 § deltagit i handläggning av mål eller ärende alltjämt skall \ara
behörig i det målet eller ärendet samt att förordnande av ombud enligt 6 §
skall gälla till dess ombudet enligt vad där sägs blivit entledigat. Förordnande
enligt 9 § första stycket skall fortfarande tillämpas i fråga om åtgärd,
för vars vidtagande tid börjat löpa före förordnandets upphörande. Har för
vidtagande av åtgärd varom i 10 § sägs förelegat förfall som där avses, skall
med avseende å återställande av försutten tid för åtgärden lagrummet alltjämt
tillämpas.

18 §.

Konungen meddelar de närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen
av denna lag.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uPPgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1957

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 23 november 1956.

Nä.r varande:

Statsministern Erlander, statsråden Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng,

Ericsson, Andersson, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,

Lindell, Nordenstam, Lange, Lindholm.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om särskild
lagstiftning angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara
samt anför därvid följande.

Under krigsförhållanden påkallas avvikelser från eljest gällande regler
rörande domstolsorganisationen och rättegångsordningen. Såsom ett led i
beredskapsåtgärder som under senare tid vidtagits på skilda områden har
frågan om utformningen av dylika särbestämmelser utretts inom justitiedepartementet.
Därvid har upprättats en den 20 mars 1954 dagtecknad promemoria
med förslag till lagstiftning i ämnet. Vid promemorian fogat förslag
till lag med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången
vid krig eller krigsfara m. m. torde såsom bilaga böra åtfölja statsrådsprotokollet
(bilaga B).

Över promemorian har efter remiss yttranden avgivits av riksåklagarämbetet,
överbefälhavaren, samtliga hovrätter, statspolisintendenten, civilbefälhavarna
i första, andra och tredje civilområdena, Stockholms rådhusrätt,
rådhusrätterna i Göteborg och Malmö, statens organisationsnämnd,
1951 års rättegångskommitté, föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen
Sveriges stadsdomare, föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen
Sveriges stadsfiskaler, föreningen Sveriges landsfiskaler och Sveriges advokatsamfund.
Därjämte har riksåklagarämbetet bifogat yttranden av statsåklagarna
i Stockholm och Malmö.

Jag anhåller nu att få upptaga denna fråga till behandling.

I. Huvudgrunderna i förslaget

1940 års särskilda rättegångslag m. m. Genom propositionen nr 183 till
1940 års lagtima riksdag framlade Kungl. Maj:t förslag till lag med särskilda
bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 1957

krigsfara in. in. Propositionen grundade sig på en av processlagberedningen
upprättad, den 14 februari 1940 dagtecknad promemoria. Sedan riksdagen
bifallit propositionen (första lagutskottets uti. 1940: 26), utfärdades lag i
ämnet den 26 april 1940 (nr 272). Giltighetstiden för lagen begränsades till
den 31 mars 1941. Sedermera förlängdes giltighetstiden successivt med ett
år i sänder, senast genom lag den 14 mars 1947 (nr 112), varigenom prolongering
skedde till den 30 juni 1948.

1940 års lag var så utformad, att för tillämpning av dess bestämmelser
fordrades ett särskilt förordnande av Kungl. Maj:t. Sådant förordnande
fick meddelas vid krig eller krigsfara eller eljest under utomordentliga, av
krig föranledda förhållanden. För giltigheten av förordnandet krävdes även
riksdagens medverkan. Genom kungörelse den 10 maj 1940 (nr 312) förordnade
Kungl. Maj :t, efter inhämtande av riksdagens samtycke, att bestämmelserna
i lagen skulle äga tillämpning. Kungörelsen undergick den
17 maj 1946 (nr 200) den ändringen, att från och med den 1 juli 1946 endast
viss bestämmelse i 1940 års lag skulle äga tillämpning.

Lagen innehöll i 2 § bestämmelser om rätt för Kungl. Maj :t att vid krig,
krigsfara eller andra av krig föranledda utomordentliga förhållanden förordna
om ändrad sammanträdestid eller sammanträdesplats för domstol
samt om överflyttning av åligganden, som tillkommer viss underrätt eller
hovrätt eller lagfaren domare i viss underrätt eller domsaga, till annan likställd
domstol eller domare. Om högsta domstolens tjänstgöring på avdelningar
skulle Kungl. Maj:l efter högsta domstolens hörande äga förordna
efter omständigheterna. Kungl. Maj :t skulle även, i den mån det påkallades
av krigsförhållandena, äga bestämma, att lagfaren domare i eller befattningshavare
vid underrätt, hovrätt eller nedre justitierevisionen skulle
tjänstgöra i annan befattning vid någon av dessa myndigheter, domare likväl
endast i domarbefattning. Sistnämnda befogenhet liksom rätten att besluta
om ändrad tid och plats för domstols sammanträde kunde på uppdrag
av Kungl. Maj :t utövas av annan myndighet.

I lagen upptogs vidare särskilda regler om nämndemans tjänstgöringsskyldighet
(3 §). Om hinder mötte för val av nämndeman, ägodelningsnämndeinan
eller vattenrättsnämndeman, skulle nämndeman, trots att hans
mandattid utgått, vara pliktig att fortfarande bestrida tjänsten, till dess besked
inkommit, att annan valts (3 § första stycket). Då häradsrätt eller ägodelningsrätt
sammanträdde utom domkretsen, ägde rättens ordförande,
därest nämndeman uteblev, i hans ställe kalla någon, som var valbar till
nämndeman i den domsaga, där sammanträdet hölls eller, om sammanträdet
ägde rum i stad som ej hörde till domsaga, i närmaste domsaga (3 §
andra stycket).

I lagens 4 § stadgades, att mål, som handlades av underrätt eller av arbetsdomstolen,
skulle av rätten uppskjutas eller förklaras vilande, om anledning
fanns alt antaga, att på grund av krig eller andra förhållanden, som
avsågs med lagstiftningen, part var ur stånd att inställa sig vid rätten eller
eljest utföra sin talan eller annat hinder mötte för målets utredning. Kunde

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 1957

saken nöjaktigt utredas, ägde dock rätten handlägga och avgöra målet, om
det för part var av synnerlig vikt eller eljest särskilda skäl föranledde däitill.
För part, som kunde antagas vara ur stånd att vid målets fortsatta
handläggning själv bevaka sin rätt, skulle rätten, om det icke var uppenbart
att behov därav icke förelåg, förordna ombud att själv eller genom
fullmäktig föra och i högre rätt fullfölja talan. Ombud kunde förordnas
jämväl av rättens ordförande, då rätten icke sammanträdde. Vidare föreskrevs,
att ombudet skulle, så snart det kunde ske och om möjligt efter
samråd med parten, förbereda talans utförande. Om parten själv utsåg fullmäktig,
förföll förordnandet. Ombud ägde göra ansökan om fri rättegång
och jämväl förordnas till biträde enligt lagen om fri rättegång.

6 § innehöll ersättningsregler. Ombudet skulle av allmänna medel åtnjuta
skäligt arvode för sitt arbete och ersättning för nödvändiga utgifter och tidsspillan.
I det slutliga utslaget skulle den, för vilken ombud förordnats, förpliktas
att till statsverket återgälda vad ombudet tillerkänts, om icke rätten
fann, att sådan skyldighet borde åläggas motparten. Om ombudet varit
förordnat till biträde enligt lagen om fri rättegång skulle om ersättning till
ombudet och skyldighet att ersätta statsverket kostnaden härför gälla vad
som stadgats i nämnda lag.

Lagen upptog vidare i 7 § särskilda regler om laga förfall. Om part eller
annan, som kallats till rättens sammanträde, uteblev eller om han eljest
underlät att fullgöra vad som enligt rättens eller domarens beslut förelagts
honom, skulle underlåtenheten enligt första punkten i 7 § icke leda till påföljd
för honom, såframt han på grund av krig eller andra förhållanden,
som avsågs med lagstiftningen, haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet.
Därest det icke var för rätten känt, huruvida vederbörande sålunda haft giltig
ursäkt för sin underlåtenhet, skulle upplysning härom inhämtas genom
rättens försorg (7 § andra punkten).

Lagens bestämmelser om uppskov, ombud och laga förfall skulle jämlikt
8 § första stycket i tillämpliga delar gälla i fråga om mål eller ärende, som
handlades av lagfaren domare i underrätt eller domsaga eller av överrätt
eller högsta domstolen, samt i fråga om utsökningsmål, där någon skulle
höras i den ordning, som stadgas i 195 § utsökningslagen. Det i 27 kap. 15 §
äldre rättegångsbalken upptagna stadgandet, att i vissa fall ändring i underrätts
beslut i brottmål ej finge ske utan att den tilltalade beretts tillfälle
att komma tillstädes vid munligt förhör i hovrätten, skulle enligt 8 § andra
stycket i 1940 års lag icke äga tillämpning, om på grund av krig eller andra
förhållanden, som åsyftades med lagen, förhör med den tilltalade icke kunde
anställas eller skulle vara förenat med synnerlig olägenhet.

9 § innehöll eu regel om befogenhet för Kungl. Maj :t att, da det påkallades
av krig eller andra i lagen åsyftade förhållanden, förordna om förlängning
av den lid, inom vilken allmän underrätt hade att företaga rannsakning
med häktad. Sådant förordnande kunde avse riket i dess helhet eller viss
del därav.

Enligt 10 § i den lydelse paragrafen erhöll genom lag den 22 juni 1944

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 1957

ägde Kungl. Maj:t befogenhet att i den mån det påkallades av förhållanden,
som nyss nämnts, förordna om förlängning av den tid, inom vilken ingivande
av inlaga eller annan åtgärd för fullföljande eller bevakande av talan annorledes
än genom särskilt rättsmedel skulle äga rum hos domstol, domare,
nedre justitierevisionen eller överexekutor. Även ett dylikt förordnande kunde
avse riket i dess helhet eller viss del därav.

Lagen innehöll även särskilda regler om andra tidsfrister än de nu nämnda
(It §). Var någon skyldig att för bevakande av sin enskilda rätt inom viss
i lag eller författning föreskriven tid instämma talan eller påkalla prövning
i annan ordning eller inför domstol eller domare vidtaga annan åtgärd
och befanns han på grund av krig eller andra därmed jämställda förhållanden
ha varit ur stånd att vidtaga åtgärden inom den föreskrivna tiden,
skulle reglerna om återställande av försutten tid i lagen den 22 juni 1939 om
särskilda rättsmedel vinna tillämpning, även om åtgärden icke var av sådan
beskaffenhet som åsyftades där. Denna regel ägde motsvarande tillämpning
beträffande resningsansökan och besvär över domvilla. Den för återställande
av lörsutten tid givna regeln att ansökan därom skulle göras inom
ett år från den dag, då tiden utgick, ägde icke tillämpning, om sökanden
På grund av krig eller andra likartade förhållanden, varit ur stånd att inom
årsfristen göra sådan ansökan.

Speciella delgivningsregler meddelades i 12 §. Delgivning med den, som
fullgjorde tjänstgöring vid krigsmakten, skulle ske genom militär myndighets
försorg. Intyg av sådan myndighet gällde som fullt bevis, att delgivning
verkställts på sätt intyget utvisade. Var fråga om delgivning av stämning
eller kallelse att infinna sig personligen vid domstol, skulle intyget tillika
innehålla uppgift huruvida den kallade på grund av sin tjänstgöring var
hindrad att inställa sig. Om delgivning skett på annat sätt än genom militär
myndighet skulle delgivningen likväl gälla. Delgivning fick dock icke
ske genom handlings införande i allmänna tidningarna eller dess fästande
å den söktes husdörr eller uppläsande för hans husfolk eller på annat sådant
sätt.

Slutligen stadgades i 13 § att Kungl. Maj:t ägde meddela de närmare föreskrifter,
som erfordrades för tillämpningen av lagen. Sådana tillämpningsföreskrifter
utfärdades genom kungörelse den 10 maj 1940 (nr 313).

Tilläggas bör, att 1940 års lag icke var tillämplig på krigsdomstolar och
rättegången vid dem (1 §).

Det må nämnas att en motsvarande lagstiftning genomfördes även beträffande
förvaltningsdomstolarnas och förvaltningsmyndigheternas verksamhet
vid krig eller krigsfara. På detta område gällde ursprungligen lagen
den 1 november 1940 med särskilda bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna
och deras verksamhet vid krig eller krigsfara in. in.
Till giund för denna lag lag ett av särskilt tillkallade sakkunniga utarbetat
förslag (SOU 1940: 23). Lagen skulle gälla till och med den 31 mars 1942.
Vid 1942 åis riksdag framlades förslag till ny lag i samma ämne (prop. nr
6). Anledningen till omarbetningen var bl. a., att lagen ansågs böra omfatta

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1957

även vissa kyrkliga myndigheter. För denna komplettering av lagen ansågs
allmänna kyrkomötets medverkan erforderlig. På grundval av den nämnda
propositionen, vilken bifölls av riksdagen, utfärdades lagen den 13 mars
1942 (nr 87) med särskilda bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna
och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m. in. Till
skillnad från de år 1940 utfärdade lagarna gjordes denna lag ej tidsbegränsad.
Såsom skäl härtill åberopades i propositionen det förhållandet, att betydande
svårigheter kunde uppstå att erhålla erforderlig medverkan av
kyrkomötet till eventuella prolongeringar. Lagen är alltjämt i kraft. I anslutning
till vissa åtgärder, som på senare tid vidtagits på beredskapsplaneringens
område, har i överensstämmelse med förslag i propositionen nr
9 till 1953 års riksdag en del ändringar i lagen genomförts enligt lag den 27
februari 1953 (nr 51).

Departementspromemorian. 1 den inledningsvis omförmälda departementspromemorian
anföres, att särbestämmelser om rättegången vid krig eller
krigsfara torde få utformas med 1940 års lag såsom förebild. I vissa betydelsefulla
avseenden måste dock lagstiftningen utformas på annat sätt än
1940 års lag, bl. a. beroende på tillkomsten av nya rättegångsbalken. Störningar
på rättsskipningen under krigsförhållanden kan inträffa såväl i avseende
å domstolsorganisationen som beträffande själva rättegångsförfarandet
och vad därmed sammanhänger. I enlighet med de grundsatser som var
vägledande vid utformningen av 1940 års lag bör en undantagslagstiftning
utarbetas med sikte på att såvitt möjligt komma till rätta med inträdande
olägenheter i båda dessa hänseenden.

I promemorian behandlas först i vilka avseenden särregler erfordras beträffande
domstolsorganisationen. Efter en redogörelse för de
bestämmelser i 1940 års lag som rörde domstols sammanträdestider och
sammanträdesställen, överflyttning av åligganden från en domstol till en
annan, högsta domstolens tjänstgöring på avdelningar, förflyttning av befattningshavare,
nämndemans tjänstgöringsskyldighet och möjligheterna att
ersätta utebliven nämndeman uttalas i promemorian, att bestämmelser i
dessa avseenden även nu torde böra upptagas, ehuru omarbetning delvis
måste ske för anpassning till nya rättegångsbalken. I promemorian framliålles
vidare, att ett par andra undantagsregler beträffande domstolsorganisationen
dessutom synes vara påkallade. Sålunda torde Kungl. Maj:t böra
givas befogenhet att förordna om ändrad sammansättning av domstol. I 2 §
i det vid promemorian fogade lagförslaget bar upptagits eu regel av denna
innebörd. Del förutsättes i promemorian, att bemyndigandet utnyttjas
med försiktighet och med iakttagande av att domstolarna ej erhåller en
mindre kvalificerad sammansättning än som är absolut nödvändig. Väsentliga
ändringar bör enligt promemorian ske endast i ett verkligt nödläge.
Enligt promemorian bör ifrågavarande befogenhet på uppdrag av Kungl.
Maj:t kunna utövas av annan myndighet. Vidare förordas i promemorian,
alt gällande regler om att den som redan innehaft uppdrag såsom nämnde -

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 1957

man eller uppnått viss ålder må avsäga sig uppdraget eller att nämndeman
ej må ha uppnått viss ålder sättes ur tillämpning. Slutligen anses i promemorian,
att skyldighet att kvarstå i uppdrag till dess annan blivit vald eller
utsedd bör föreligga ej blott för nämndemän utan även för sådana särskilda
sakkunniga som ingår i rätten vid handläggningen av patent-, sjörätts- och
expropriationsmål.

Vad härefter angår själva rättegången och vad därmed sammanhänger
erfordras, enligt vad i promemorian anföres, särskilda anordningar
främst med hänsyn till att krigsförhållandena ofta kan medföra svårigheter
för parter att inställa sig eller eljest medverka Aid handläggningen av mål
och ärenden.

Enligt promemorian är det uppenbart, att parts av krigsförhållanden föranledda
underlåtenhet att fullgöra A7ad som enligt processreglerna ankommer
på honom icke hör räknas honom till last och föranleda \Tites- eller
annan dylik påföljd. Inkallelse till krigstjänst eller annat med krigsförhållandena
sammanhängande hinder bör givetvis betraktas såsom en art av laga
förfall. I detta avseende erfordras enligt promemorian ej någon särskild bestämmelse.
Enligt 32 kap. 8 § rättegångsbalken föreligger laga förfall, då
någon genom avbrott i allmänna samfärdseln, sjukdom eller annan omständighet,
som han ej bort förutse eller rätten eljest finner utgöra giltig ursäkt,
hindrats att fullgöra vad honom ålegat.

Enligt äldre rättegångsbalken fanns ej någon skyldighet för domstolen
att undersöka, hurmida laga förfall förelåg. Härom meddelades emellertid
särskilda föreskrifter i 1940 års lag. I 7 § andra punkten stadgades, såsom
förut nämnts, att därest det ej vore för rätten känt, huruvida part eller
annan, som underlåtit att på kallelse infinna sig eller eljest fullgöra vad som
förelagts honom, haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet i form a\T hinder
till följd av krigsförhållandena, upplysning därom skulle inhämtas genom
rättens försorg. Numera stadgas i 32 kap. 6 § rättegångsbalken: »Underlåter
den som enligt rättens beslut skall infinna sig Aid rätten eller eljest
fullgöra något i rättegången att ställa sig det till efterrättelse och förekommer
anledning, att han har laga förfall, skall underlåtenheten icke leda
till påföljd eller eljest läggas honom till last i rättegången». I processlagberedningens
motiv till detta stadgande uttalades, att det med hänsyn till
de stränga påföljder, som vore knutna till utevaro syntes lämpligt att dessa
uteslötes så snart rätten hade anledning antaga, att laga förfall \ore för
handen. I promemorian uttalas, att det är uppenbart, att skäl till antagande
om laga förfall ofta måste föreligga under krigsförhållanden. Någon motsvarighet
till nyssberörda stadgande i 7 § andra punkten i 1940 års lag synes
sålunda ej erforderlig. I promemorian anses vidare, att motsvarighet till
den i 7 § första punkten nämnda lag givna regeln om verkan aA7 laga förfall,
kan undAaras med hänsyn till det uttryckliga stadgandet i 32 kap. 6 § rättegångsbalken.

Vad beträffar sådana tidsfrister som bestämts i lag, framför allt tid för
fullföljd aAT talan, stadgas i 32 kap. 7 § rättegångsbalken, att rätten skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1957

utsätta ny tid, om före utgången av den fastställda tiden visas laga förfall.

I dessa fall kräves sålunda, att laga förfallet anmäles och styrkes före tidsfristens
utgång. I promemorian intages den ståndpunkten, att något avsteg
från denna grundsats icke torde böra göras under krigsförhållanden. För
motparten och i övrigt ur allmän rättssäkerhetssynpunkt är det angeläget
att frågan huruvida en meddelad dom vunnit laga kraft ej hålles svävande.
Emellertid förordas i promemorian, att möjlighet till allmän förlängning
av sådana tidsfrister, varom här är fråga, införes i huvudsaklig överensstämmelse
med bestämmelserna i 10 § i 1940 års lag. Därjämte anses i promemorian
en särskild undantagsregel vara erforderlig för att icke krigsförhållandena
skall sätta part ur stånd att utnyttja det särskilda rättsmedlet
återställande av försutten tid. En dylik undantagsregel fanns såsom nämnts
i 11 § i 1940 års lag. I enlighet med vad i nämnda paragraf stadgades bör
vidare, framhålles det i promemorian, detta rättsmedel utvidgas till att omfatta
jämväl frister som faller utom rättegång eller avser inledande av rättegång
o. dyl.

Enligt bestämmelser i 1940 års lag skulle mål eller ärende uppskjutas
eller förklaras vilande, om anledning förelåg till antagande, att på grund av
krigsförhållandena part vore ur stånd att inställa sig vid rätten eller eljest
utföra sin talan eller annat hinder mötte för utredningen av målet eller ärendet.
Då numera i 32 kap. 5 § rättegångsbalken finnes en allmän regel om
vilandeförklaring av mål, därest mot handläggningen möter hinder av längre
varaktighet, anses i promemorian någon särskild bestämmelse i detta avseende
icke behövlig.

Ofta kan emellertid — framhålles det i promemorian — längre uppskov
med avgörandet av mål eller ärenden vålla betydande olägenheter för berörda
parter och ur allmän synpunkt. Såsom framhölls i förarbetena till 1940 års
lag är det enligt promemorian även i krigstid av stor vikt att, samtidigt som
den enskildes rättsskydd såvitt möjligt tillgodoses, samhällsfunktionerna
inom olika områden fortgår med minsta möjliga rubbning. För att tillgodose
detta viktiga intresse meddelades i 1940 års lag särregler i två avseenden.
Dels stadgades, att mål kunde oavsett parts utevaro eller annat hinder
handläggas och avgöras, om saken befanns kunna nöjaktigt utredas och det
för part vore av synnerlig vikt eller eljest särskilda skäl föranledde därtill,
och dels hade rätten att vid behov förordna särskilt ombud för frånvarande
part. Utseende av ombud för en frånvarande part innebär, enligt vad i promemorian
uttalas, att ett väsentligt hinder för målets eller ärendets avgörande
undanröjes, och bestämmelser härom torde enligt promemorian
även nu böra upptagas. Däremot anses det i promemorian icke böra komma
i fråga alt genom en särregel ge avkall på eljest gällande krav på den utredning,
som skall föregå målets eller ärendets avgörande. Vad särskilt
angår frågan om parts personliga inställelse finnes ej anledning att under
krigsförhållanden frångå vad härom stadgas i 11 kap. 5 § och 21 kap. 2 §
rättegångsbalken. Några större olägenheter av att man upprätthåller det
absoluta kravet på personlig inställelse av den misstänkte i vissa brottmål

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 1957

torde enligt promemorian ej behöva befaras. Föreligger enskilt anspråk i
anledning av brottet, kan talan därom jämlikt 22 kap. 1 g rättegångsbalken
töras i den för tvistemål stadgade ordningen, varvid möjlighet eventuellt
kan lörefinnas att få anspråket prövat utan avseende å att den misstänkte
ej kan infinna sig personligen.

I promemorian lämnas härefter en redogörelse för de bestämmelser rörande
straffprocessuella tvångsmedel som gällt under och efter senaste
världskriget. Härom yttras i promemorian:

Beträffande de straffprocessuella tvångsmedlen innehöll 1940 års särskilda
rättegångslag ingen annan undantagsregel än att i 9 § stadgades, att
Kungl. Maj: t ägde beträffande riket i dess helhet eller viss del därav förordna
om förlängning av den tid, inom vilken allmän underrätt hade att företaga
rannsakning med häktad. Emellertid meddelades därjämte särskilda av
krigsförhållandena föranledda bestämmelser dels i lagen den 14 oktober
1939 om särskilda tvångsmedel vid utredning rörande brott som avses i 8
eller 19 kap. strafflagen in. in. och dels i lagen den 9 januari 1940 om vissa
Ufån§s0lnedel vi.d krjg eller krigsfara in. in. Genom 1939 års lag tillkom vissa
i förhållande till då gällande rätt nja tvångsmedel, som skulle få användas
vid utredning rörande vissa mot rikets säkerhet riktade brott. De nya
tvångsmedel som infördes genom lagen var kvarhållande av post- och telegiatlörsändelser
samt avl\Tssnande av telefonsamtal och inhämtande av
uppgift å beställda eller utväxlade telefonsamtal. Giltighetstiden för 1939
års lag var begränsad till utgången av mars 1941, och lagen prolongerades
ep 1940 års tvångsmedelslag innefattade mycket mera vittgående befogenheter
än den år 1939 utfärdade lagen. De i 1940 års tvångsmedelslag angivna
atgäi derna fick tillgripas i den mån så fanns erforderligt för alt
lnndra eller uppdaga brott mot 8 kap. strafflagen eller sådana brott mot
19 kap. strafflagen, vilka kunde skada rikets försvar eller folkförsörjning
eller dess vänskapliga förbindelser med främmande makt; sedermera ut°tkades
denn? förteckning med brott mot den år 1940 tillkomna lagen om
straff for sabotage. Åtgärderna fick emellertid därutöver användas även i
den man det var erforderligt för att hindra att förhållande, vars meddeImi
u *d främmande makt kunde föranleda skada som nj^ss nämnts kom
till Obehörigas kännedom eller för att vinna utredning om obehörigt utforskande
av sådant förhållande eller om överbringande till obehörig" av meddelande
darom. För tillämpning av 1940 års tvångsmedelslag fordrades sålunda
ej i alla fall, att misstanke om brottsligt förfarande förelåg. Under
de aa8ivna förutsättningarna kunde enligt 1940 års tvångsmedelslag beslut
meddelas om beslag, skingringsförbud samt hus- eller "kroppsrannsakan.
Vidare kunde beslutas att expediering av post-, telegraf-, järnvägs- eller
annan försändelse skulle inställas eller fördröjas eller försändelsens innehall
granskas och censureras samt att expediering av telefonsamtal skulle
mstallas eller forclrojas eller samtal avlyssnas eller telefonapparat för viss
tid eller tills vidare avstängas för samtal. Genom lag den 21 mars 1941 tillades
att det jämväl kunde beslutas att uppgift skulle lämnas från telefonanstalt
a utväxlade eller beställda samtal. Vidare gav 1940 års tvångsmedelslag
möjlighet att, där det befanns erforderligt "för ändamål som förut
nämnts gnpa och kvarhålla personer, vilka misstänktes för att förbereda
utova eller framja sådan verksamhet, mot vilken lagen riktade si«. 1940 års
tvangs medel slag gällde i likhet med 1939 års lag ursprungligen till utgången

a'' 1Ila,s J?41; 1940 års la8 förlängdes emellertid successivt och upphörde
att galla forst med utgången av juni 1945.

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1957

De straffprocessuella tvångsmedlen är numera utförligt reglerade i nya
RB. Bestämmelserna finnes huvudsakligen i 24—28 kap. och avhandlar
följande särskilda slag av tvångsmedel, nämligen häktning och anhållande
(24 kap.), reseförbud (25 kap.), kvarstad och skingringsförbud (26 kap.),
beslag (27 kap.) samt husrannsakan, kroppsvisitation och kroppsbesiktning
(28 kap.). Användandet av tvångsmedlen ingår såsom ett led i den förundersökning,
som enligt 23 kap. RB skall föregå väckandet av åtal vid
domstol för brott som hör under allmänt åtal. Befogenheten att besluta om
användning av tvångsmedel har i vissa fall, när det gäller åtgärder av särskilt
ingripande natur, förbehållits rätten men tillkommer eljest undersökningsledaren
och åklagaren samt understundom även enskild polisman.

I syfte att bereda vidgade möjligheter att utnyttja tvångsmedel vid förundersökning
angående spioneri, sabotage och vissa andra mot rikets säkerhet
riktade brott har emellertid utfärdats en lag den 21 mars 1952 med
särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål (prop. 1952:22,
första lagutskottets uti. 1952: 6). Denna lag, som ursprungligen gällde till
och med den 30 juni 1953, har genom lag den 13 mars 1953 erhållit förlängd
giltighet till och med den 30 juni 1954, och genom lag den 26 februari
1954 har giltighetstiden ytterligare förlängts till och med den 30 juni 1955.1
1952 års tvångsmedelslag äger tillämpning vid förundersökning angående
1) brott som avses i 8 kap. 1, 4 eller 5 §, 6 § första stycket eller? g, 9- kap.
1, 2 eller 6 § eller 19 kap. 4 g strafflagen; 2) brott som avses i 19 kap. 1,
2 eller 3 § strafflagen, där brottet innefattar gärning varom i 4 g nämnda
kap. sägs; 3) försök eller förberedelse till de under 1) och 2) nämnda
brotten; samt 4) brott som avses i 8 kap. 10 § eller 9 kap. 7 § strafflagen.
Vid dylik förundersökning äger justititiekanslern på begäran av anhållningsmyndigheten
medgiva förlängning av den lid (högst fem dagar),
inom vilken enligt 24 kap. 12 g BB häktningsframställning senast skall
avlåtas till rätten, med sammanlagt högst tjugufem dagar. Beslag får läggas
å sådant skriftligt meddelande som omförmäles i 27 kap. 2 g andra
punkten RB, även om å brottet kan följa lindrigare straff än straffarbete i
två år. Vidare kan den befogenhet att förordna om kvarhållande av försändelse,
som enligt 27 kap. 9 g RB tillkommer rätten, i brådskande fall —
med efterföljande kontroll av rätten — utövas av undersökningsledaren eller
åklagaren. Slutligen ger lagen vidgade möjligheter till telefonkontroll. Avlyssning
av telefonsamtal enligt 27 kap. 16 g RB får sålunda ske oavsett
att å brottet kan följa lindrigare straff än straffarbete i två år. Därjämte
är det tillåtet att inställa eller fördröja expedieringen av telefonsamtal eller
avstänga telefonapparat eller lämna uppgift å expedierade samtal. Giltighetstiden
för förordnande om telefonkontroll är högst eu månad i stället för

den i 27 kap. 16 g RB stadgade tiden en vecka. I brådskande fall kan__

även här med efterföljande kontroll av rätten — förordnande om telefonkontroll
meddelas av undersökningsledaren eller åklagaren.

När det gäller frågan om regleringen av tvångsmedel under krigsförhål tandcn

inriktar sig uppmärksamheten — framhålles det i promemorian _

helt naturligt i främsta rummet på den mot rikets säkerhet riktade brottsligheten.
Såsom framgår av den lämnade redogörelsen har redan genom 1

Genom las den 23 februari 19f>f> (nr 46) har 1952 års lag förlängts till och med den 30 juni
1957. Kungl. JVIaj: t har den 23 oktober 1956 till lagrådet remitterat ett förslag, avsett att fram
läggas för 1957 års riksdag, om ytterligare förlängning av lagen till och med den 30 juni 1958.

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1957

förts en särskild lagstiftning rörande tvångsmedlen med ändamål att giva
polis- och åklagarmyndigheterna ökade möjligheter att uppdaga och beivra
dylik brottslighet. I promemorian uttalas, att denna lagstiftning, som ansetts
påkallad redan i det nu rådande utrikespolitiska läget, ej lärer vara
tillfyllest vid krigstillstånd eller vid allvarligt krigshot. För ett sådant läge
måste mera ingripande åtgärder övervägas. Dessa kan emellertid ej begränsas
till den individuella brottsbekämpningen med krav på viss grad av
misstanke om brott såsom förutsättning för ingripande. Bl. a. torde en mer
eller mindre omfattande allmän kontroll över vissa kommunikationsmedel
få tillgripas (jfr uttalande av föredragande departementschefen i prop.
1952:22 s. 44). Spörsmålet härom synes enligt promemorian ej böra behandlas
i samband med en lagstiftning angående rättegångsväsendets ordnande
under krigsförhållanden utan bör upptagas till särskild behandling
med beaktande av erfarenheterna av den kontroll- och censurverksamhet,
som under det senaste världskriget utövades med stöd av 1940 års tvångsmedelslag
(jfr SOU 1948: 7).

Vid ett ställningstagande till frågan, huruvida eljest finnes anledning att
under krigsförhållanden göra avsteg från rättegångsbalkens reglering av användningen
av tvångsmedel, har man — säges det i promemorian — å ena
sidan att beakta att polis- och åklagarmyndigheternas verksamhet kan
ganska avsevärt försvåras till följd av personalbrist och rubbningar i övrigt
i samhällslivet, med anledning varav lättnader i de restriktioner i olika
avseenden, som rättegångsbalkens bestämmelser innehåller, kan vara påkallade.
Å andra sidan är det av vikt att de garantier för den enskildes
rättssäkerhet som dessa restriktioner avser att ge, upprätthålles även i
krigstid. Man bör eftersträva en effektiv brottsbekämpning utan eftersättande
av kravet på att den misstänkte under förundersökningen icke får
utsättas för obehöriga och onödiga ingrepp. Detta gäller framför allt frihetsberövandet.
Någon förlängning av anhållningstiden utöver vad beträffande
vissa särskilda slag av brott redan medgives enligt 1952 års tvångsmedelslag
bör sålunda enligt promemorian ej komma i fråga. I promemorian
anföres att detta icke synes behöva i någon högre grad menligt inverka
på förundersökningens effektivitet, under förutsättning att polis- och
åklagarmyndigheternas verksamhet inriktar sig på brott av allvarlig karaktär
och lämnar å sido sådana brott och förseelser, som i ett för krigsförhållanden
omställt samhälle framstår såsom mer eller mindre bagatellartade.
Ej heller i övrigt bör enligt promemorian de grundsatser, varpå rättegångsbalkens
bestämmelser om användning av tvångsmedel vilar, i något väsentligt
avseende rubbas. De jämkningar och kompletteringar beträffande
reglerna om kvarhållande av försändelse och om telefonkontroll, som upptages
i 1952 års tvångsmedelslag, bör dock — med undantag för bestämmelsen
att telefonkontroll må äga rum oavsett att å brottet kan följa lindrigare
straff än straffarbete i två år — under krigsförhållanden utsträckas

att gälla beträffande brott i allmänhet. Härom föreslås regler i 8_10 §§

i det vid promemorian fogade lagförslaget. Dessa avsteg från rättegångs -

Kungl. Maj.ts proposition nr 70 år 1957

balkens regler synes enligt promemorian vara av beskaffenhet att under
krigsförhållanden främja möjligheterna till beivrande även av andra brott
än dem som avses i 1952 års tvångsmedelslag utan att några allvarliga
erinringar ur rättssäkerhetssynpunkt kan riktas mot desamma.

Vad slutligen beträffar tillämpningsområdet för lagstiftningen
anmärkes i promemorian, alt 1940 års särskilda rättegångslag i vissa
avseenden var tillämplig å utsökningsmål (se 8 och 10 §§; jfr 1 § fjärde
stycket administrativa fullmaktslagen). Även om vissa utsökningsmål till
sin beskaffenhet nära överensstämmer med de vanliga rättegångsmålen, förordas
i promemorian att alla mål och ärenden enligt utsökningslagen hänföres
till administrativa fullmaktslagen i den mån de ej handlägges av
domstol. Administrativa fullmaktslagen bygger i huvudsak på samma grundsatser
som nu föreslagits beträffande rättegångsväsendet, och det torde
enligt promemorian ej finnas speciell anledning att från dess tillämpningsområde
utbryta denna särskilda grupp av'' administrativa mål. Regeln i 9 §
sista stycket administrativa fullmaktslagen att, beträffande fullföljande eller
bevakande av talan hos domstol eller annan myndighet, som avses i lagen
med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid
krig eller krigsfara in. in., föreskrifterna i nämnda lag skola äga tillämpning
— vilken regel för närvarande hänger i luften, eftersom 1940 års särskilda
rättegångslag upphört att gälla — torde emellertid böra få kvarstå och således
bli tillämplig å den lag, varom förslag framlägges i promemorian.

Yttrandena. Samtliga remissinstanser har tillstyrkt eller lämnat utan
erinran, att en särskild lagstiftning om rättegången vid krig eller krigsfara
genomföres samt att det i departementspromemorian framlagda förslaget
lägges till grund vid utformningen av en dylik lagstiftning.

De särbestämmelser som i promemorian föreslås i fråga om d o in stolsorganisationen
har i remissyttrandena genomgående i princip godtagits
utom såvitt angår befogenhet för Kungl. Maj :t att förordna om ändrad
sammansättning av domstol. Civilbefälhavaren i första civilområdet
anser, att en bestämmelse härom torde kunna undvaras med hänsyn till
att förslagets övriga bestämmelser öppnar möjlighet att vidtaga erforderliga
organisatoriska åtgärder för att upprätthålla rättsskipningen samt att.
även därutöver flera utvägar står till buds att fylla behovet av domare,
exempelvis att anlita pensionerade domare eller alt till domare utnämna
därtill skickade advokater. Å andra sidan anser Stockholms rådhusrätt behov
föreligga av ett stadgande om ändrad sammansättning av domstol under
krigstid, ehuru rådhusrätten har funnit den föreslagna bestämmelsen
härom alltför vidsträckt och obestämd. Göta hovrätt avstyrker förslagets
bestämmelse om befogenhet för Kungl. Maj:t alt utan inskränkningar bestämma
om ändrad sammansättning av domstol under hänvisning till att
eu sådan befogenhet öppnar laglig möjlighet för en regim, som under ett
krig kommit till makten, att inrätta domstolar efter eget gottfinnande. Hovrätten
erinrar vidare om de betänkligheter, som processlagberedningen och
Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 76

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1957

föredragande departementschefen vid behandlingen av förslaget till 1940
års särskilda rättegångslag hyste mot att vidtaga några ändringar ens inom
särskilt angivna gränser i domstolarnas sammansättning under krigstid.
Om det anses nödvändigt att i något hänseende begränsa antalet ledamöter
i domstolarna under krigstid, bör enligt hovrättens mening i lagen angivas
de gränser, inom vilka detta får ske. Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och
Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, 1951 års rättegångskommitté, föreningen
Sveriges stadsdomare och Sveriges advokatsamfund har likaledes
avstyrkt eller uttalat starka betänkligheter mot ifrågavarande bestämmelse.
Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller, att betänkligheterna öka
i styrka, om Kungl. Maj :ts befogenhet skall kunna överflyttas till annan icke
närmare angiven myndighet.

I flera yttranden beröres möjligheterna att närmare begränsa befogenheten
för Kungl. Maj :t att förordna om ändrad sammansättning av domstol,
Hovrätten över Skåne och Blekinge ifrågasätter sålunda om icke den föreslagna
bestämmelsen allenast bör avse underrätterna och ej medgiva mera
djupgående ändring än att underrätt må vara domför med en lagfaren domare
och utan nämnd. Stockholms rådhusrätt föreslår, att bestämmelsen om
ändrad sammansättning av domstol utformas så, att Konungen tillägges
befogenhet att bestämma, att mål, som skall handläggas av domstol med
viss sammansättning må upptagas av domstol med annan i rättegångsbalken
stadgad sammansättning samt att nämnd må bestå av mindre antal
nämndemän än som eljest är föreskrivet. 1951 års rättegångskommitté anser
de jämkningar i domförhetsreglerna, som kan komma i fråga, vara att
låta tremansbrottmålen i rådhusrätt handläggas av en lagfaren domare, att
låta hovrätt bli domför med tre i stället för fyra lagfarna ledamöter och att
nedsätta minimiantalet nämndemän i häradsrätt och rådhusrätt. Föreningen
Sveriges stadsdomare föreslår sådan ändring av förslaget, att mål om ansvar
för brott, varå kan följa straffarbete i två år eller däröver, icke skall kunna
avgöras av domstol med svagare sammansättning än två lagfarna domare
eller en lagfaren domare med minst två nämndemän.

Vad härefter angår de regler som i promemorian föreslagits beträffande
själva rättegången och vad därmed sammanhänger har i stort sett icke
framförts några invändningar i remissvaren. En del ändrings- och tilläggsförslag
har dock framkommit. Civilbefälhavaren i tredje civilområdet framkastar
sålunda tanken att införa befogenhet för domstol att i det enskilda
fallet besluta om överflyttning av visst vid domstolen anhängigt mål eller
ärende till annan domstol, som med hänsyn till endera eller båda parters intresse
befinnes ändamålsenlig. Ett liknande förslag framföres av riksåklagarämbetet.

Föreningen Sveriges häradshövdingar ifrågasätter, huruvida icke — i likhet
med vad som skett i 1940 års lag — en föreskrift bör meddelas om
skyldighet för domstol att undersöka om laga förfall föreligger. Under
krigsförhållanden föreligger uppenbarligen ofta anledning antaga att laga

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 11)57

förfall är för handen. På grund härav kan enligt föreningens mening befaras,
att bestämmelsen i 32 kap. 6 § rättegångsbalken får en icke avsedd
vidgad tillämpning, därest domstolarna icke ålägges att i viss utsträckning
efterforska, om laga förfall verkligen föreligger.

Frågan om lättnader i skyldigheten att iakttaga personlig inställelse upptages
till behandling av bl. a. Göta hovrätt som i detta avseende anför:

Rättegångsbalkens bestämmelser om parts personliga inställelseskyldighet
i underrätt och hovrätt äro mycket stränga. Med hänsyn härtill torde
det med undantag för vissa bagatellmål endast mycket sällan förekomma, att
ett mål kan avgöras i dessa domstolar utan att part ålagts personlig inställelse.
Vidare är att märka att de regler, som i rättegångsbalken och
annorstädes finnas om måls avgörande utan hinder av parts utevaro eller
av att part, som ålagts personlig inställelse, kommer tillstädes allenast genom
ombud, under krigstid mången gång ej kunna tillämpas, enär då laga
förfall för parten måste presumeras betydligt oftare än i fredstid. I allmänhet
torde några större olägenheter ej vara förenade med att de mål, däri
parterna ej kunna inställa sig personligen, under krigstid uppskjutas eller
förklaras vilande. I vissa fall, såsom exempelvis i familjerättsmål, kan det
emellertid för part eller annan ibland vara av synnerlig vikt att ett avgörande
kommer till stånd, oaktat motparten är hindrad att inställa sig personligen.
Även vissa allmänna intressen kunna understundom, såsom processlagberedningen
påpekat i sin promemoria, påkalla ett måls fortsatta
behandling. Hovrätten hemställer därför, att lagen kompletteras med ett
stadgande, som under samma förutsättningar som i 1940 års lag möjliggör
måls avgörande utan hinder av att part ej inställt sig personligen. Genom
ett sådant stadgande skulle också de föreslagna reglerna om förordnande av
ombud få större betydelse i praktiken än eljest skulle bli fallet.

Hovrätten för Nedre Norrland påpekar, att det hinder mot handläggning,
som uppstår om part uteblir, icke kan avhjälpas genom förordnande av ombud
för parten. Med hänsyn härtill ifrågasätter även denna hovrätt, om
icke en bestämmelse motsvarande 4 § i 1940 års lag även fortsättningsvis
borde finnas.

Föreningen Sveriges häradshövdingar framhåller — efter att ha erinrat
om att den misstänkte enligt 21 kap. 2 § rättegångsbalken skall infinna sig
personligen vid huvudförhandling i underrätt i mål om allmänt åtal för brott,
varå straffarbete kan följa — att strafflatituderna är vida och att straffarbete
kan ingå i straffskalan för brott, där även böter kan ifrågakomma
eller där villkorlig dom är den vanliga påföljden. Enligt föreningens mening
skulle det icke behöva väcka betänklighet, om domstolen finge befogenhet att
efter övervägande av det föreliggande brottets beskaffenhet och den misstänktes
ställning till ansvarsfrågan ävensom den misstänktes personliga förhållanden
avstå från att kräva personlig inställelse. Även för tvistemålens del förordar
föreningen eu uppmjukning av skyldigheten att inställa sig personligen.
Föreningen framhåller, att det i ett tvistemål, vars snara prövning
är mycket viktig för käranden, kan vara mycket svårt att för en kanske
lång huvudförhandling från krigstjänsten lösgöra svaranden, oaktat dennes
personliga inställelse kan vara till kärandens förmån. Enligt föreningens mc -

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1957

ning borde det med kärandens begivande i sådant och liknande fall kunna
vara möjligt att avstå från svarandens personliga inställelse.

Riksåklagarämbetet framhåller under hänvisning till straffskalornas spännvidd,
att regeln i 21 kap. 2 § rättegångsbalken redan under normala förhållanden
är alltför rigorös samt att den i viss mån framstår såsom inkonsekvent
i betraktande av stadgandet i 46 kap. 15 § rättegångsbalken, enligt vilket
ett mål kan avgöras utan hinder av att den tilltalade kommit tillstädes
allenast genom ombud eller uteblivit under förutsättning att å brottet ej kan
följa svårare straff än fängelse och att saken finnes kunna nöjaktigt utredas.
Ämbetet håller före, att det under krigsförhållanden icke torde bli möjligt
att upprätthålla nuvarande regler om personlig inställelse i brottmål.

I anslutning till frågan om den personliga inställelseskyldigheten må beröras
ett förslag av hovrätten för Nedre Norrland att under krigsförhållanden
vidga möjligheterna att i hovrätt avgöra mål utan huvudförhandling. Som
skäl för en sådan åtgärd anför hovrätten att svårigheter av kommunikationsteknisk
och annan art under krigsförhållanden ofta möter för part att inställa
sig i hovrätt samt att man under krigstid kan befara en ökning av
brottmålens antal. Denna ökning torde komma att gälla främst de militära
brottmålen, vilka vanligen kräver ett snabbt avgörande. Hovrätten föreslår
att i brottmål, där parten blivit personligen hörd i underrätten och han i hovrätten
icke påkallar någon ny muntlig bevisning och någon bevisupptagning
ej heller i övrigt är erforderlig, rättegångsbalkens ovillkorliga krav på huvudförhandling
i hovrätt får under krigsförhållanden eftersättas, om hovrätten
prövar så kunna ske utan fara för rättssäkerheten. På motsvarande
sätt synes i civilmål böra finnas möjlighet för hovrätt att träffa avgörande
utan huvudförhandling, om parterna är ense om att sådan förhandling ej
erfordras och hovrätten delar denna uppfattning.

Ett annat spörsmål föres på tal av hovrätten för Nedre Norrland. Hovrätten
ifrågasätter, om icke i lagen borde intagas en allmän föreskrift därom
att till offentlig försvarare finge förordnas, förutom advokat, även annan
lämplig person som avlagt för behörighet till domarämbete föreskrivna kunskapsprov
samt att till biträde enligt lagen om fri rättegång finge förordnas
lämplig person, företrädesvis praktiserande jurist. Föreningen Sveriges häradshövdingar
påpekar, att det i krigstid torde bli nödvändigt att i större
omfattning än nu med stöd av 27 § rättegångsbalkens promulgationslag bestämmes
att juris kandidat må vara offentlig försvarare. Det synes föreningen
mest praktiskt att prövningen härav anförtros domstolarna.

Vad angår regleringen av de straffprocessuella tvångs med1
e n under krigsförhållanden understryker föreningen Sveriges häradshövdingar
vikten av att frågan om användningen av dylika tvångsmedel i vad
avser de mot rikets säkerhet riktade brotten, däribland spörsmålet om kontroll
över vissa kommunikationsmedel, upptages till skyndsam behandling,
bl. a. därför att den för kontrollen behövliga personalen på förhand måste

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 är 1957 21

anpassas efter lagstiftningens innehåll. Liknande uttalande göres av statspolisintendenten.

Vid bedömningen av promemorians förslag rörande användningen under
krigsförhållanden av straffprocessuella tvångsmedel i fråga om andra brott
än nyss nämnts har delade meningar gjort sig gällande. Riksåklagarämbetet
och hovrätten över Skåne och Blekinge anser de i promemorian anförda
skälen för att i förslaget upptaga bestämmelserna i 8—10 §§ vara övertygande.
Ej heller hovrätten för Nedre Norrland har i och för sig funnit anledning
till erinran mot den utsträckning av den särskilda tvångsmedelslagens
tillämpningsområde, som förslaget innebär. Hovrätten anser däremot
att regler om användning av tvångsmedel i den utsträckning, som den särskilda
tvångsmedelslagen och promemorians förslag möjliggör, är behövliga
även under fredsförhållanden och att det därför borde övervägas att införa
bestämmelser härom i rättegångsbalken. Civilbefälhavaren i andra civilområdet
ifrågasätter visserligen om icke bestämmelserna i 8—10 §§ i förslaget
innebär ett alltför kraftigt ingrepp i den enskildes frihet men finner
dock icke anledning till anmärkning mot förslaget i denna del. Vid krig eller
krigsfara måste enligt civilbefälhavarens mening den personliga friheten vidkännas
långtgående inskränkningar. Härtill kommer att den grova brottsligheten
i ett sådant läge får anses farligare och att densamma till följd av
personalbrist och rubbningar i övrigt i samhällslivet torde vara svårare att
bemästra med utnyttjande endast av nu tillgängliga medel.

Ä andra sidan anser Svea hovrätt sig icke kunna tillstyrka promemorians
förslag om vidgad tillämpning av tvångsmedel. Hovrätten finner det med fog
kunna ifrågasättas, huruvida bestämmelserna i detta hänseende är av behovet
påkallade i fråga om andra brott än dem som avses i den särskilda
tvångsmedelslagen. Någon övertygande motivering härför har enligt hovrättens
mening icke förebragts. Hovrätten kan för sin del icke finna, att de föreslagna
anordningarna är ägnade alt i någon väsentlig mån bidraga till en
effektivering av brottsbekämpningen i stort. Vikten av att de garantier för
den enskildes rättssäkerhet, som innefattas i rättegångsbalkens regler om
användning av tvångsmedel, i görligaste mån upprätthålles även i krigstid
talar även emot förslaget i denna del. Icke heller Sveriges advokatsamfund
känner sig övertygat om nödvändigheten av att göra avvikelser från rättegångsbalkens
regler om användning av tvångsmedel, när det gäller andra
brott än dem som åsyftas i 1952 års lag. Skulle förslaget i denna del godtagas,
blir behovet av föreskrifter om kontroll över polis- och åklagarmyndigheternas
handhavande av tvångsmedlen ytterligare accentuerat. Samfundet
hänvisar i detta avseende till sitt yttrande över förslaget lill 1952 års tvångsmedelslag.

Flera remissinstanser diskuterar, om icke ytterligare särbestämmelser
rörande tvångsmedlen är behövliga vid krig eller krigsfara. Sålunda förordar
föreningen Sveriges häradshövdingar att möjlighet införes att även
utanför tillämpningsområdet för 1952 års lag förlänga den tid, inom
vilken häktningsframställning skall avlåtas. Gentemot vad i promemo -

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1957

rian anförts till stöd för ståndpunkten att icke medgiva sådan förlängning
framhåller föreningen att även mindre brott och förseelser kan, om
de begås ofta, medföra mycken skada både för de med rikets försvar
sysselsatta myndigheterna och för medborgarna. Ännu viktigare är troligen
synpunkten, att i krigstid mer än i fredstid ett eftersläpande av beivrandet
av mindre brott kan leda till att rättsordningen så småningom
uppluckras. I dessa hänseenden erinras om nödvändigheten av att beivra
förseelser mot ransoneringsbestämmelser och dylikt. I krigstid kan det vidare
för polis- och åklagarmyndigheter vara mycket svårt att inom rimlig
tid från andra myndigheter erhålla uppgifter om den misstänktes kriminella
föregående och annan på häktningsfrågan inverkande utredning. Allmänt
känt är att redan nu polis- och åklagarorganisationen, särskilt i de
större städerna, huvudsakligen på grund av dess knapphet, icke kan med
erforderlig snabbhet fylla sina uppgifter. Föreningen anser, att anhållningstiden
bör generellt förlängas, förslagsvis till tio dagar och att det skall
finnas möjlighet att ytterligare förlänga tiden till sammanlagt trettio dagar.
Prövningen av frågor om förlängning av anhållningstiden bör enligt
föreningens uppfattning tillkomma domstolarna, främst av det skälet att
det kan vara svårt att få förbindelse med annan myndighet. Civilbefälhavaren
i första civilområdet håller likaledes före, att frågan om förlängning av
anhållningstiden är förtjänt av närmare övervägande. Polis- och åklagarmyndigheternas
verksamhet under krigsförhållanden kan avsevärt försvåras
till följd av personalbrist och rubbningar i övrigt i samhällslivet. Enligt
civilbefälhavarens mening föreligger också fara för att den grova brottsligheten
tilltager under krigstid. Vissa tillgångar, exempelvis lager av flytande
drivmedel, torde i krig bli ytterst begärliga, och riskerna för att marodörer
försöker bemäktiga sig sådana tillgångar är stora, i synnerhet
som samhällets möjligheter att sörja för bevakning av dessa föremål är begränsade.
För hela krigsansträngningen kan det få avgörande betydelse,
att brottslighet riktad mot tillgångar, som är livsviktiga för försvaret eller
tolkförsörjningen, effektivt bekämpas. Jämväl statsåklagaren i Stockholm
ifrågasätter om icke möjlighet bör öppnas till förlängning av anhållningstiden,
främst med hänsyn till att brutna kommunikationer och andra i ett
krigsläge uppkommande störningar inverkar hindrande på utredningens
gång. Riksåklagarämbetet har visserligen funnit dessa statsåklagarens synpunkter
beaktansvärda men icke ansett anledning föreligga att påkalla någon
särreglering i nu berörda hänseende.

Föreningen Sveriges stadsdomare för på tal frågan om förlängning av
sådana frister, som domstol enligt reglerna om straffprocessuella tvångsmedel
har att iakttaga. Personalbrist, nödvändigheten att sammanträda på
annan ort än domstolens förläggningsort och andra liknande omständigheter
torde stundom kunna medföra, att domstolarna saknar möjlighet att
iakttaga dylika frister. Föreningen syftar härvid främst på skyldigheten att
inom viss tid hålla häktningsförhandling och huvudförhandling med häktad.
Enligt föreningens mening bör Kungl. Maj :t — i ungefärlig överens -

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1957

stämmelse med 9 § i 1940 års lag — erhålla bemyndigande att förordna
om förlängning av hithörande frister. Rådhusrätten i Göteborg intar samma
ståndpunkt.

Föreningen Sveriges häradshövdingar anser, att hela frågan om behovet
av särbestämmelser rörande förundersökning i brottmål bör nämare utiedas
och övervägas. Befinner sig riket i krig synes det föreningen icke vara
orimligt att av de enskilda kräva mer för rättsordningens upprätthållande än
vad som har ansetts påkallat i fredstid. Föreningen nämner som exempel,
att en person bör kunna hämtas till förhör även om våglängden överstiger
15 kilometer.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler anser, att skäl föreligger för en omprövning
av den gjorda avvägningen mellan effektivitet och rättssäkerhet
under förundersökning. Det är uppenbart, framhåller föreningen, att rättsmaskineriet
under krigsförhållanden kommer att få arbeta under mycket
svåra betingelser, även om verksamheten huvudsakligen inriktas på att bekämpa
allvarligare brott. De grova brotten mot person kan enligt föreningens
mening antagas komma att öka under krig. Föreningen utgår ifrån att den
allmänna opinionen kommer att kräva snabba och effektiva åtgärder från
polis- och åklagarmyndigheternas sida för att bekämpa dessa brott. Från
statsmakternas sida kommer sannolikt kraftinsatser att fordras av nämnda
myndigheter för att bekämpa ransoneringsbrotten. Om polis- och åklagarmyndigheterna
på grund av personalbrist och andra förhållanden icke kan
prestera vad som kräves är det enligt föreningens mening troligt, att fråga
uppkommer om lättnader i de restriktioner, som rättegångsbalken i olika
avseenden innehåller beträffande förundersökning. I detta läge finnes enligt
föreningens uppfattning risk för att effektivitetskravet kommer att tillgodoses
på bekostnad av rättssäkerhetskravet.

Beträffande tillämpningsområdet för lagstiftningen framställer
Göta hovrätt vissa anmärkningar i anslutning till promemorians förslag
att hänföra utsökningsmål till administrativa fullmaktslagen, i den mån de
ej handlägges av domstol. Hovrätten anför:

Administrativa fullmaktslagens bestämmelser torde ha avfattats med särskilt
beaktande av att förvaltningsförfarandet i regel är skriftligt. Enligt
lagens 8 § skall sålunda parts underlåtenhet att fullgöra vad myndighet
förelagt honom för måls eller ärendes handläggning ej föranleda påföljd av
talans avvisande eller ogillande eller av böter, vite eller hämtning, om parten
på grund av förhållanden, som avses i 1 § första stycket i lagen, liaft giltig
ursäkt för sin underlåtenhet, medan däremot den i 195 § utsökningslagen
stadgade påföljden av målets avgörande utan hinder av partens utevaro ej
finnes upptagen i 8 §. Ej heller finnas i administrativa fullmaktslagen nagia
regler om förordnande av ombud för part, som kan antagas vara ur stånd att
vid handläggningen av mål eller ärende bevaka sin rätt.

Såsom påpekas i promemorian äro de utsökningsmål varom bär är fråga
till sin beskaffenhet nära överensstämmande med de vanliga rättegångsmålen.
Vid fullföljd från överexekutor handläggas också målen av hovrätt och
å rättegången där bli reglerna i den särskilda rättegångslagen tillämpliga.

Med hänsyn till vad sålunda anförts hyser hovrätten betänkligheter mot

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1957

att å nu ifrågavarande utsökningsmål ej bli tillämpliga de regler om laga förfall
och förordnande av ombud, vilka gälla beträffande de vanliga rättegångsmålen.
Såsom i promemorian framhållits synes det emellertid riktigast,
att samtliga administrativa mål hänföras till den administrativa fullmaktslagen.
Sistnämnda lag synes därför, såvitt nu är i fråga, böra kompletteras
med bestämmelser i berörda båda hänseenden.

Liknande synpunkter anlägges av civilbefälhavaren i första civilområdet
och 1951 års rätte gång skommitté.

Departementschefen. Den gällande lagstiftningen om domstolarna och rättegångsordningen
är anpassad efter normala fredliga förhållanden och tager
icke sikte på de särskilda förhållanden som råder i en krigssituation. Det
framstår som en angelägen uppgift att på detta område genomföra en beredskapslagstiftning,
som kan sättas i kraft vid krigstillstånd eller eljest i
ett läge då samhället på grund av krigsförhållanden måste omställas i olika
avseenden. Det förslag till sådan lagstiftning som nu framlagts i en departementspromemoria
har såsom huvudsaklig förebild den särskilda, år 1940
utfärdade rättegångslag, som gällde under andra världskriget. Förslaget har
vid remissbehandlingen i stort sett tillstyrkts eller lämnats utan erinran, och
jag vill även för egen del förorda, att lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse
med förslaget genomföres.

Såsom uttalats i promemorian kan under krigsförhållanden störningar av
rättsskipningen inträffa såväl i avseende å domstolsorganisationen som beträffande
själva rättegångsförfarandet och vad därmed sammanhänger. I
fråga om domstolsorganisationen föreslås i promemorian,
efter mönster av 1940 års lag, särskilda regler angående domstols sammanträdestider
och sammanträdesställen, överflyttning av åligganden från
en domstol till en annan, högsta domstolens och hovrätternas tjänstgöring
på avdelningar, förflyttning av befattningshavare, nämndemans tjänstgöringsskyldighet
och ersättare för utebliven nämndeman. Dessa regler, som ej
mött några invändningar vid remissbehandlingen, torde kunna upptagas i
överensstämmelse med promemorians förslag. Detsamma gäller de särregler
som föreslagits beträffande rätt att avsäga sig uppdrag såsom nämndeman
och angående åldersgräns för sådant uppdrag ävensom om skyldighet att
kvarstå i vissa uppdrag.

Det i promemorian framlagda förslaget upptager därjämte en regel, som
bemyndigar Kungl. Maj :t alt förordna om avvikelser från gällande föreskrifter
om domstols sammansättning. Någon motsvarighet härtill fanns ej i 1940
års lagstiftning. I promemorian uttalas, att dylika avvikelser kan vara nödvändiga
för att rättsskipningen skall kunna upprätthållas i ett kritiskt
läge. I likhet med ett flertal remissinstanser är jag emellertid tveksam,
huruvida det är lämpligt och av behovet påkallat att eftergiva de krav i fråga
om domstols sammansättning som den gällande lagstiftningen uppställer.
Såsom framhölls i förarbetena till 1940 års lag, där införandet av en regel
i den antydda riktningen avvisades (se prop. 1940: 183 s. 14), är det sanno -

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1957

likt, att det totala antalet mål och ärenden kommer att nedgå under
krigsförhållanden, varigenom verkningarna av en minskad tillgång på domarpersonal
åtminstone delvis neutraliseras. Behovet av juridiskt utbildad
domarpersonal torde vidare i viss utsträckning kunna tillgodoses genom
anlitande av pensionerade domare. Härtill kommer, att åtskilliga organisa^
toriska svårigheter torde kunna avhjälpas genom de föreslagna befogenheterna
för Kungl. Maj :t att förordna om överflyttning av ämbetsåligganden
från en domstol till en annan och att besluta om förflyttning av domarpersonal.
Vad nämnden beträffar lärer reglerna i 4 kap. 10 § rättegångsbalken
och den i promemorian föreslagna befogenheten för domstol att tillkalla
nämndeman eller till nämndeman valbar person utom domkretsen
bereda domstolarna möjlighet att så gott som alltid anskaffa fulltalig
nämnd, då sådan erfordras. Med hänsyn till vad nu anförts torde tillräckligt
starka skäl icke föreligga att tillskapa möjlighet att under krigsförhållanden
ändra domstolarnas sammansättning. Tilläggas må, att ett genomförande
av stadsdomstolsutredningens nyligen framlagda förslag rörande
rådhusrätts sammansättning i brottmål skulle ytterligare reducera behovet
av en särregel om domstolarnas sammansättning under krig och därmed likartade
förhållanden.

Vad angår själva rättegången och vad därmed sammanhänger har
i promemorian föreslagits särskilda anordningar främst med hänsyn till
att krigsförhållandena ofta kan medföra svårigheter för parter att inställa
sig eller eljest medverka vid handläggningen av mål och ärenden. Sålunda
föreslås befogenhet för domstol att förordna ombud för part, som kan
antagas vara ur stånd att vid handläggningen av mål eller ärende bevaka sin
rätt, samt regler om förlängning av vissa tidsfrister. Promemorians förslag i
dessa hänseenden torde med vissa jämkningar kunna genomföras. Enligt
vad riksåklagarämbetet och en civilbefälhavare föreslagit synes jämväl böra
införas eu bestämmelse, som ger domstolarna befogenhet att överflytta mål
eller ärende till annan likställd domstol, som med hänsyn till sin belägenhet
är mera lämplig att upptaga målet eller ärendet, överflyttning bör få
ske, om det erfordras för alt undanröja sådant hinder för målets eller ärendets
handläggning, som uppkommit på grund av krigsförhållandena, samt
överflyttningen med hänsyn till utredningen och övriga omständigheter
finnes lämplig.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har ifrågasatt om icke en regel
bör införas om skyldighet för domstol att vid parts utevaro eller underlåtenhet
efterforska huruvida laga förfall föreligger. Enligt föreningens
mening finnes eljest risk för eu icke avsedd vidgad tillämpning av bestämmelsen
i 32 kap. (i § rättegångsbalken om att utevaro eller underlåtenhet
som föranletts av laga förfall ej skall läggas parten till last i rättegången.
Denna bestämmelse förutsätter nämligen för sin tillämpning allenast, att del
förekommer anledning att parten har laga förfall, icke att laga förfall är
styrkt. Det synes emellertid även utan uttrycklig föreskrift kunna förvän -

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 1957

tas, att domstolarna kommer att utnyttja till buds stående upplysningskällor
för att undersöka om laga förfall verkligen är för handen. Man kan även
räkna med att motparten ofta har intresse av att medverka vid utredningen
härom.

I ett flertal remissyttranden har ifrågasatts, om icke lättnader i gällande
regler om parts skyldighet att infinna sig personligen bör införas. Rättegångsbalkens
regler härom syftar till att skapa ett allsidigt och tillförlitligt
underlag för målets avgörande. Då dessa regler är av väsentlig betydelse för
rättsskipningens säkerhet, synes det tveksamt om undantag bör medgivas.
De svårigheter, som reglerna om parts personliga inställelse kan ge upphov
till under krigsförhållanden, bör man i stället, så långt det är möjligt,
söka bemästra på andra vägar. Genom att domstolen utnyttjar den förut
berörda befogenheten att överflytta mål till annan domstol kan parten eventuellt
beredas möjlighet att infinna sig personligen. Vidare kan ombud, som
förordnas av domstolen, måhända genom sitt arbete medverka till att utredningen
kommer i sådant skick, att parts personliga inställelse enligt rättegångsbalkens
regler blir obehövlig. Jag är således ej beredd att förorda
någon uppmjukning av kraven på parts personliga inställelse. Ej heller
kan jag förorda några inskränkningar i gällande bestämmelser om skyldighet
för hovrätt att hålla huvudförhandling.

Med anledning av vad hovrätten för Nedre Norrland och föreningen Sveriges
häradshövdingar anfört torde böra upptagas en regel om uppmjukning
av kompetenskraven för offentlig försvarare och biträde enligt lagen om
fri rättegång.

Vad angår regleringen av de straffprocessuella tvångsmedlen
under krigsförhållanden vill jag ansluta mig till promemorians
förslag att till brott i allmänhet utsträcka vissa jämkningar och kompletteringar
beträffande reglerna om kvarhållande av försändelse och om telefonkontroll,
som upptagits i 1952 års särskilda tvångsmedelslag. Jag anser
mig vidare i likhet med promemorian böra avvisa tanken att i fråga om
andra brott än de i nämnda lag avsedda tillåta en förlängning av den i
rättegångsbalken stadgade fristen för ingivande av häktningsframställning
beträffande anhållen. Att under längre tid beröva en för brott misstänkt
person hans frihet på de tämligen svaga grunder som kunna vara tillfyllest
för att motivera ett anhållande synes ej böra komma i fråga i andra fall
än då det gäller brott som innebär fara för rikets säkerhet.

De frister som domstol enligt rättegångsbalkens regler om straffprocessuella
tvångsmedel har att iakttaga är i allmänhet så utformade, att de
medger hänsynstagande även till extraordinära situationer och torde således
i oförändrat skick kunna tillämpas även under krigsförhållanden. Regler
av nu åsyftad typ återfinnes i rättegångsbalken exempelvis i 24 kap. 13,
17 och 18 §§, 25 kap. 3, 5 och 8 §§, 26 kap. 4 § andra stycket och 7 §,
27 kap. 6 och 14 §§, 45 kap. 14 §, 51 kap. 13 § samt 55 kap. 15 §. I något
fall förekommer, att en absolut tidsfrist stadgas. Väckes i mål, som full -

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 1957

följts till högre rätt, fråga om häktning av misstänkt, som är anhållen,
och kan häktningsfrågan avgöras utan förhandling, skall sålunda enligt
24 kap. 20 § rättegångsbalken beslut meddelas sist å fjärde dagen efter
det häktningsframställning inkommit till rätten. Något behov av att för
krigsförhållanden modifiera denna bestämmelse torde emellertid knappast
föreligga.

Beträffande förundersökningsreglerna i övrigt synes en anpassning till
krigsförhållanden i huvudsak vara möjlig inom ramen för gällande regler i
rättegångsbalken. Någon genomgripande revidering av dessa regler torde
sålunda ej behöva övervägas i detta sammanhang. Med anledning av vad föreningen
Sveriges häradshövdingar anfört torde dock bestämmelsen i 23 kap.
7 § rättegångsbalken om hämtning till förhör böra jämkas. Lagrummet begränsar
möjligheten att hämta någon till förhör till sådana tillfällen, då våglängden
icke överstiger femton kilometer. Under krigsförhållanden bör man
kunna kräva inställelse till förhör, även om våglängden överstiger femton
kilometer, såvida inställelse å förhörsplatsen icke medför avsevärd olägenhet
för den som skall höras.

Vad slutligen angår tillämpningsområdet för lagstiftningen må
anmärkas, att 1940 års lag i vissa hänseenden var tillämplig på utsökningsmål.
I promemorian föreslås däremot, att alla mål och ärenden enligt utsökningslagen
skall hänföras till administrativa fullmaktslagen, i den mån de ej
handlägges av domstol. Enligt min mening vinnes härigenom en enkel
och klar gränsdragning mellan den föreslagna lagens och den administrativa
fullmaktslagens tillämplighetsområden. Såsom påpekats vid remissbehandlingen
medför den föreslagna gränsdragningen bl. a. den konsekvensen, att
möjlighet kommer att saknas att i ifrågavarande utsökningsmål förordna
ombud för part, som på grund av krigsförhållandena är ur stånd att bevaka
sin rätt. Den administrativa fullmaktslagen innehåller nämligen icke
någon motsvarighet till den nu föreslagna lagens regler om förordnande av
ombud. Det torde emellertid få övervägas att komplettera den administrativa
fullmaktslagen med regler bl. a. i detta hänseende. Spörsmålet härom
skall dock icke upptagas i detta sammanhang.

II. Specialmotivering till lagförslaget

I enlighet med vad i det föregående anförts har upprättats förslag till
lag med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid
krig eller krigsfara in. m. Beträffande innehållet i lagförslaget får jag, utöver
vad som framgår av det föregående, anföra följande.

1 §•

Denna paragraf motsvarar 1 § i promemorians förslag.

Kungi. Maj. ts proposition nr 76 år 1957

Promemorian. Enligt 1940 års lag krävdes ett särskilt förordnande för att
lagen sknlle komma i tillämpning. I promemorian anföres, att det synes
onödigt att undantagslöst upprätthålla detta krav. Det är enligt promemorian
tämligen självklart att lagen skall sättas i tillämpning, om riket
kommer i krig. I promemorian föreslås därför att lagen utan särskilt förordnande
skall äga tillämpning, när riket befinner sig i krig. Förhandenvaro
av krigstillstånd skall enligt 9 § beredskapskungörelsen den 22 juni 1950
(nr 404) konstateras genom en av Kungl. Maj :t utfärdad kungörelse. Eljest
bör enligt promemorian krävas förordnande av Kungl. Maj :t, vilket underställes
riksdagens prövning. Bestämmelserna om lagens försättande i tilllämpning
vid krigsfara eller eljest av krig föranledda, utomordentliga förhållanden
föreslås i promemorian utformade i överensstämmelse med stadgandena
i 2 § lagen den 30 maj 1952 (nr 269) om skyldighet för civilförsvarspliktig
att tjänstgöra vid krigsmakten samt 1 § administrativa fullmaktslagen,
sistnämnda stadgande i lydelse enligt lagen den 27 februari
1953.

I promemorian påpekas vidare, att 1940 års lag enligt bestämmelse i 1 §
fjärde stycket ej var tillämplig å krigsdomstolar och rättegången därstädes.
Processlagberedningen framhöll i motiven till lagen, att de frågor som hänförde
sig till krigsförhållandena vore vad anginge nämnda ämne i allt väsentligt
redan reglerade genom 1914 års lag om krigsdomstolar och rättegången
därstädes. Numera har 1914 års lag ersatts med militära rättegångslagen
den 30 juni 1948, vilken nära anknyter det militära rättegångsförfarandet
till det civila. Militära mål handlägges sålunda vid allmän domstol i
den mån de ej handlägges av befattningshavare vid krigsmakten (disciplinmål
och vissa ersättningsmål). Under beredskapstillstånd och då riket är i
krig skall dock i den utsträckning Kungl. Maj :t bestämmer krigsrätt i stället
för allmän underrätt vara domstol för avdelning vid krigsmakten. Med
avseende å rättegången i militära mål gäller i tillämpliga delar, där ej annat
är särskilt stadgat, vad om rättegång i allmänhet är föreskrivet. Vissa
särregler innehållande undantag från rättegångsbalkens regler har föreskrivits
med hänsyn till militära förhållanden. De avvikelser från det ordinära
iörfarandet som upptages i den nu föreslagna särskilda rättegångslagen är
enligt promemorian av sådan art, att det ej torde vara anledning att undantaga
de militära målen, vare sig de handlägges av allmän domstol eller av
krigsrätt. I promemorians förslag har därför icke upptagits någon motsvarighet
till 1 § fjärde stycket i 1940 års lag.

Yttrandena. Göta hovrätt anser det icke utan vidare givet, att lagen automatiskt
bör gälla, när riket befinner sig i krig. Fall kan enligt hovrättens mening
tänkas, då riket exempelvis på grund av åtaganden inom en internationell
organisation eller en försvarsallians formellt befinner sig i krig med
ett avlägset, främmande land utan att fördenskull förhållandena i riket är
sådana, att de särskilda bestämmelser lagen innehåller bör träda i tilllämpning.
Om lagen automatiskt trätt i tillämpning, skall den, framhåller
hovrätten vidare, fortsätta att gälla ända till dess krigstillståndet formellt

Kungl. Maj. ts proposition nr 7G år 1957

hävts, d. v. s. fred slutits. Om riket alltså befinner sig i krig med ett främmande
land och med detta land sluter vapenstillestånd men ej fred, skall
enligt förslaget lagen alltjämt tillämpas under vapenstilleståndstiden, även
om detta ej alls betingas av förhållandena inom riket. För de tillämpande
myndigheterna och för den enskilde kan det enligt hovrättens åsikt i sådana
fall vara svårt att avgöra, huruvida bestämmelserna upphört att gälla eller
ej ävensom att fastslå den exakta tidpunkten för krigstillståndets hävande.
Hovrätten erinrar om att någon motsvarighet till bestämmelsen i 9 § beredskapskungörelsen
om kungörande av att riket kommit i krig ej finnes stadgad
för det fall, att krigstillstånd upphört. 1951 års rättegångskommitté
ifrågasätter på liknande skäl om icke upphörandet av reglernas tillämpning
alltid bör göras beroende av särskilt förordnande av Kungl. Maj :t.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler anmärker, att uttrycket »under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden» är svårtydbart samt att det
heller icke förekommer i de nya förfogande- och ransoneringslagarna. Det
kan enligt föreningens mening ifrågasättas om det överhuvud är behövligt
att medtaga andra situationer än krig och krigsfara såsom förutsättning för
att lagen skall kunna bringas i tillämpning.

Göta hovrätt och 1951 års rättegångskommitté påpekar, alt det icke av lagtexten
framgår att förvaltningsdomstolarna skall undantagas från lagen
och hänföras under administrativa fullmaktslagen. Som ej heller sistnämnda
lag innehåller någon bestämmelse, varav klart framgår att den äger tillämpning
på dessa domstolar, bör lagtexten i detta hänseende förtydligas.

Departementschefen. Såsom i promemorian föreslagits bör i likhet med
vad som gäller beträffande administrativa fullmaktslagen och vissa andra
beredskapslagar bestämmelserna i lagen automatiskt träda i funktion i och
med att riket kommer i krig. Det synes ej vara anledning att uppgiva denna
grundsats med hänsyn till den i ett remissyttrande berörda eventualiteten,
att vårt land skulle råka i ett mera formellt krigstillstånd med främmande
makt. I enlighet med promemorians förslag bör lagen eljest, vid krigsfara
eller andra av krig föranledda utomordentliga förhållanden, bringas i tilllämpning
genom Kungl. Maj:ts förordnande med efterföljande godkännande
av riksdagen.

Enligt promemorians förslag skall, om bestämmelserna i lagen trätt i
funktion genom krigsutbrott, tillämpningen fortsätta så länge kriget varar
och med vissa i övergångsbestämmelserna angivna modifikationer automatiskt
upphöra i och med krigets slut. Vid remissbehandlingen har påpekats,
att man icke kan utesluta möjligheten av att ett fredsslut föregås av vapenstillestånd
och att lång tid kan förflyta mellan vapenstilleståndet och fredsslutet,
varvid det icke utan vidare är givet, att en tillämpning av lagen är
påkallad; skulle kriget upphöra tämligen hastigt, kan det omvänt vara
lämpligt att låta lagens bestämmelser förbli i kraft under viss övergångsperiod.
Vad sålunda anförts synes dock ej böra föranleda till avvikelse från
promemorian, som anknyter till administrativa fullmaktslagen i dess år
1953 antagna lydelse.

Kangl. Maj.ts proposition nr 76 år 1957

Det torde utan särskild föreskrift vara klart att förevarande lag icke äger
tillämpning med avseende å myndigheter, som har att utöva dömande verksamhet
i administrativa mål. På dessa myndigheter är i stället administrativa
fullmaktslagen tillämplig (SOU 1940:23 s. 26).

2 §■

Förevarande paragraf svarar mot 2 § i promemorians förslag.

Promemorian. Enligt 1940 års lag (2 § första stycket 1) ägde Konungen
förordna, att domstol skulle sammanträda å andra tider och ställen än som
för vanliga fall var bestämt. I promemorian påpekas, att de bestämmelser
om sammanträdestider och sammanträdesställen som finnes i nya rättegångsbalken
ger ganska stora möjligheter till anpassning efter omständigheterna.
För häradsrätt finnes icke i själva lagen några särskilda tider ovillkorligen
fastslagna (1 kap. 7 §). Vad angår rådhusrätt stadgas däremot att
varje vecka skall för huvudförhandling hållas en eller flera allmänna rättegångsdagar
(1 kap. 13 §). Hovrätt skall sammanträda så ofta det för arbetet
kräves (2 kap. 5 §). Såväl häradsrätt och rådhusrätt som hovrätt kan sammanträda
utom domkretsen (1 kap. 7 och 13 §§, 2 kap. 5 §). Bestämmelserna
om högsta domstolen och dess tjänstgöring (3 kap. rättegångsbalken samt
lagen den 20 december 1946 om högsta domstolens sammansättning och
tjänstgöring) innehåller ej några närmare föreskrifter om sammanträdestider
och anger ej heller någon bestämd sammanträdesplats. Vad angår ägodelningsrätt,
expropriationsdomstol och vattendomstol skall sammanträde
vanligtvis hållas i anslutning till syn på stället. Eljest framgår av 21 kap.
11 § jorddelningslagen, att sammanträde med ägodelningsrätt i varje fall
alltid skall hållas å tingsställe eller eljest å plats inom domsagan, medan för
vattendomstol i 11 kap. 50 § vattenlagen endast föreskrives, att platsen skall
vara för parterna välbelägen. I 29 § expropriationslagen stadgas att huvudförhandling
skall, där målet kan prövas utan syn, hållas på plats som domstolens
ordförande bestämmer med hänsyn till att minsta kostnader uppstår.
Arbetsdomstolen sammanträder så ofta det erfordras för måls handläggning;
ehuru domstolen har sitt säte i Stockholm kan den, där det prövas
nödigt, sammanträda utom Stockholm (9 § lagen om arbetsdomstol).

Med hänsyn till innehållet i de angivna lagbestämmelserna kan enligt vad
i promemorian anföres undantagsregler beträffande sammanträdestider och
sammanträdesplatser under krigsförhållanden möjligen synas överflödiga.
Emellertid kan det enligt promemorian vara av behovet påkallat exempelvis
att befria rådhusrätt från skyldigheten att varje vecka hålla allmänna rättegångsdagar.
Vidare kan det bli nödvändigt att t. ex. häradsrätt under en
längre period regelmässigt förlägger sina sammanträden på annan plats än
tingsorten. För denna anordning kan visserligen formellt stöd vinnas i 1
kap. 6 och 7 §§ rättegångsbalken, men en dylik tillämpning av lagrummen
har måhända ej varit avsedd. På grund av det anförda har i förslaget,
i överensstämmelse med 1940 års lag, upptagits bemyndigande för Kungl.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1957

Maj:t att bestämma, att domstol skall sammanträda å andra tider och ställen
än som för vanliga fall är föreskrivet.

Vidare framhålles i promemorian, att en utväg att under krigsförhållanden
upprätthålla rättsskipningen är att denna vid viss domstol tills vidare
övertages av annan domstol. Härom fanns en bestämmelse i 2 § första stycket
2. i 1940 års lag. En motsvarande regel har upptagits i förevarande paragraf
i förslaget. Med hänsyn till nya rättegångsbalkens terminologi har i jämförelse
med 1940 års lag den ändringen vidtagits i promemorians förslag, att
uttrycket »lagfaren domare i viss underrätt eller viss domsaga» uteslutits.

I promemorian yttras därjämte, att Kungl. Maj:t enligt 2 § andra stycket
i 1940 års lag ägde beträffande högsta domstolens tjänstgöring på avdelningar
efter högsta domstolens hörande förordna efter omständigheterna. En
motsvarande bestämmelse — som alltså kommer att innefatta avvikelse från
vad i 3 kap. 4 § rättegångsbalken och förutnämnda lag den 20 december 1946
stadgas — har upptagits i förslaget. Med hänsyn till föreskriften i 2 kap. 3 §
rättegångsbalken, att hovrätt skall vara delad i två eller flera avdelningar,
har undantagsregeln utvidgats till att avse även hovrätterna. Någon uttrycklig
föreskrift, att högsta domstolen eller vederbörande hovrätt skall höras
innan förordnande meddelas, har ej ansetts påkallad.

I 2 § i promemorians förslag har därjämte upptagits den förut berörda regeln
om rätt för Kungl. Maj :t att förordna om ändrad sammansättning av
domstol.

Yttrandena. Göta hovrätt håller före att det i 2 § första stycket 2. i 1940 års
lag förekommande uttrycket »lagfaren domare i viss underrätt eller viss
domsaga» bör medtagas jämväl i nu ifrågavarande lag. Även efter nya rättegångsbalkens
ikraftträdande finnes å skilda ställen bestämmelser av innebörd
att lagfaren domare handlägger visst mål eller ärende. Hovrätten erinrar
i detta hänseende om bestämmelserna om konkursdomare, ägodelningsdomare
och inskrivningsdomare (jfr även giftermålsbalken 14: 1). Avsikten
torde enligt hovrättens antagande vara att 2 § första stycket 2) i promemorians
förslag skall tillämpas även i dessa fall. Samma anmärkning framställes
av hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige och
1951 års rättegångskommitté.

Överbefälhavaren hävdar, att bestämmelsen i första stycket 1) icke bör
äga tillämpning i fråga om krigsrätt. Sådan domstol sammanträder nämligen
å de tider och ställen den själv bestämmer. Någon ändring i detta avseende
bör ej ske.

Departementschefen. Såsom anmärkts av Göta hovrätt in. fl., bör 2 § 2) utformas
så, att därav uttryckligen framgår, att överflyttning kan ske jämväl
av åligganden som tillkommer lagfaren domare i viss underrätt eller viss
domsaga, t. ex. konkursdomare och ägodelningsdomare.

För flera slags domstolar — däribland krigsrätterna — är reglerna om
sammanträdestid och sammanträdesplats så elastiskt utformade, att något
egentligt behov av särregler härom icke föreligger för dem. Då det emeller -

Kungt. Maj. ts proposition nr 76 år 1957

tid är enklast att låta bestämmelsen i 2 § 1) avse domstol överhuvud taget
och någon olägenhet härav icke är att befara, har jag icke funnit skäl att i
denna del föreslå någon ändring i promemorians förslag.

På skäl som anförts i den allmänna motiveringen har jag icke ansett anledning
föreligga att upptaga någon regel om ändrad sammansättning av
domstol.

3 §•

Denna paragraf överensstämmer med 3 § i promemorians förslag.

Promemorian. Enligt 2 § tredje stycket i 1940 års lag ägde Kungl. Maj:t,
i den mån det befanns påkallat på grund av förhållanden, som avsågs i
1 § i lagen, bestämma, att lagfaren domare i eller befattningshavare vid
underrätt, hovrätt eller nedre justitierevisionen skulle tjänstgöra i annan
befattning vid någon av nämnda myndigheter, domare dock endast i domarbefattning.
Beträffande ordinarie tjänstemans förflyttningsskyldighet finns
numera bestämmelser i 13 § statens allmänna avlöningsreglemente den 30
juni 1948 (nr 436). Bestämmelserna innefattar, såvitt angår domare, i huvudsak
ej någon ändring i jämförelse med det förut gällande civila avlöningsreglementet;
det nya reglementet är dock tillämpligt även å häradshövdingar.
Särskilda bestämmelser rörande förflyttningsskyldighet vid
krigsförhållanden för domare och andra befattningshavare vid domstolar
är enligt promemorian alltjämt erforderliga. En bestämmelse överensstämmande
med nyssberörda lagrum i 1940 års lag har därför upptagits i förslaget.

Enligt 4 kap. 8 § rättegångsbalken väljes nämndeman i häradsrätt för
sex år, dock med rätt att avgå efter två år. I 4 kap. 6 § stadgas att endast
den som fyllt sextio år eller eljest uppger giltigt hinder äger vägra att
mottaga uppdrag såsom nämndeman; den som avgått ur nämnden är dock
ej skyldig att åter inträda förrän efter sex år. Motsvarande bestämmelser
gäller för ägodelningsnämndeman och vattenrättsnämndeman, dock att
för dem finns en övre gräns för valbarhet av sextiofem år (21 kap. 2, 3 och
5 § § jorddelningslagen samt 11 kap. 2 och 4 §§ vattenlagen). I promemorian
föreslås, att dessa restriktioner icke skall upprätthållas under krigsförhållanden.
I den mån hälsa och krafter står bi bör medborgarna, framhålles
det i promemorian, i ett farofyllt läge göra sin insats oavsett ålder
(jfr 3 § administrativa fullmaktslagen enligt lydelse efter lagändringen den
27 februari 1953). En bestämmelse som under krigsförhållanden sätter ur
kraft vad som gäller om rätt för den som redan innehaft uppdrag som
nämndeman eller uppnått viss ålder att avsäga sig uppdraget och om att
nämndeman ej må ha uppnått viss ålder, föreslås därför i det vid promemorian
fogade lagförslaget.

I 4 kap. 9 § rättegångsbalken stadgas, att nämndeman, som entledigats
eller eljest avgått, är, om han alltjämt är valbar, skyldig att fortfarande
fullgöra uppdraget, till dess besked inkommit till rätten, att annan blivit
vald samt att även därefter tjänstgöra vid fortsatt behandling av mål, i

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1957

vars handläggning han förut deltagit. Denna regel äger motsvarande til 1-lämpning beträffande ägodelnings- och vattenrättsnämndeman (21 kap. 5 §
andra stycket jorddelningslagen och 11 kap. 4 § tredje stycket vattenlagen).
Med hänsyn till dessa regler erfordras, enligt vad i promemorian uttalas,
icke någon motsvarighet till stadgandet i 3 § första stycket i 1940 års lag.
Däremot har en regel om kvarstående i uppdrag ansetts påkallad beträffande
vissa andra grupper. Enligt 15 § expropriationslagen skall i expropriationsdomstol
i regel finnas två särskilt utsedda expropriationstekniker.
För att tjänstgöra i expropriationsdomstolen skall enligt 16 § samma lag
Kungl. Maj:t eller myndighet, som Kungl. Maj :t bestämmer, för en tid av
sex år i sänder för varje län förordna lämpligt antal expropriationstekniker.
I promemorian framhålles, att man får räkna med möjligheten att vid
krigsförhållanden, då myndigheterna i första hand måste ägna sig åt viktigare
frågor, tiden för dylika förordnanden utlöper utan att nya förordnanden
meddelas. Med hänsyn härtill föreslås i promemorian en bestämmelse
om att det gamla förordnandet skall gälla intill dess nytt förordnande
meddelas. Bestämmelsen föreslås äga tillämpning jämväl beträffande
tekniskt sakkunniga ledamöter i Stockholms rådhusrätt vid handläggning
av patentmål (23 § patentförordningen) samt beträffande sakkunnig
vid sjöförklaring och sjöförhör ävensom särskild ledamot vid handläggning
av mål angående klander av dispasch (314 § sjölagen).

Yttrandena. Paragrafen har under remissbehandlingen icke föranlett annat
yttrande än att hovrätten för Västra Sverige ifrågasatt, om icke särskilda
bestämmelser bör meddelas jämväl i fråga om jurymans skyldighet
att kvarstå i sitt uppdrag.

Departementschef en. Jag har ej funnit anledning till erinran mot promemorians
förslag, som alltså — frånsett en redaktionell jämkning — i oförändrat
skick upptagits i departementsförslaget. Frågan om bestämmelser,
som innefattar avikelser från tryckfrihetsförordningens regler om jurymans
mandattid, kan med hänsyn till nämnda förordnings karaktär av grundlag
icke upptagas till behandling i förevarande ordning.

4 §•

Paragrafen äger motsvarighet i 4 § i promemorians förslag.

Promemorian. Enligt 4 kap. 10 § rättegångsbalken gäller, att om nämndeman
av jäv är hindrad att tjänstgöra eller uteblir från rättens sammanträde
och annan nämndeman ej utan tidsutdräkt kan infinna sig, rättens ordförande
äger till tjänstgöring i nämnden kalla någon, som är valbar till nämndeman
för domkretsen. Beträffande ägodelningsnämndeman ges i 21 kap.
7 § jorddelningslagen en bestämmelse av motsvarande innehåll. I promemorian
föreslås en kompletterande regel av innebörd att till tjänstgöring såsom
nämndeman må i fall som avses i nämnda båda lagrum kallas jämväl nämndeman
eller till nämndeman valbar person utom domkretsen. 1940 års lag innehöll
i 3 § andra stycket eu motsvarighet till denna regel. I promemorian
:t lliliang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 76

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1957

uttalas, att beträffande vattenmål någon undantagsbestämmelse i ämnet med
hänsyn till stadgandena ill kap. 5 och 6 §§ vattenlagen icke är erforderlig
samt att även i fråga om expropriationsmål en särregel synes kunna undvaras
(15 och 17 §§ expropriationslagen).

Yttrandena. Göta hovrätt förordar, att det föreslagna stadgandet utformas
så, att det möjliggör för rättens ordförande att komplettera nämnden med
till nämndeman valbar person även för det fall, att det redan vid nämndens
sammankallande är klart, att fulltalig nämnd ej går att anskaffa.

Föreningen Sveriges häradshövdingar föreslår, att domstolens ordförande
bemyndigas att vid förfall för expropriationstekniker och övriga i 3 § sista
stycket avsedda personer samt suppleanter för dem till tjänstgöring i rätten
kalla annan på området sakkunnig person. De förordnade är nämligen enligt
föreningens mening så fåtaliga, att eljest fara uppkommer för att domstolen
till följd av militärinkallelser icke kan få behörig sammansättning.

Departementschefen. Såsom i promemorian föreslagits torde bestämmelserna
i 4 kap. 10 § rättegångsbalken och 21 kap. 7 § jorddelningslagen böra
kompletteras med en regel, som ger rättens ordförande möjlighet att till
tjänstgöring i nämnden kalla jämväl nämndeman eller till nämndeman valbar
person utom domkretsen. Det torde utan uttrycklig föreskrift stå klart
att, för den händelse det redan före sammanträdet kan fastslås, att fulltalig
nämnd icke kan anskaffas genom anlitande av den egna domkretsens nämndemän,
hinder icke möter att i förväg tillkalla annan, som är behörig att
tjänstgöra såsom nämndeman.

Såsom föreningen Sveriges häradshövdingar föreslagit torde ordförande
i expropriationsdomstol böra bemyndigas att vid förfall för expropriationstekniker
tillkalla annan, som besitter erforderlig sakkunskap att tjänstgöra
i rätten. Detsamma bör gälla tekniskt sakkunniga ledamöter i Stockholms
rådhusrätt vid handläggning av patentmål. För sakkunnig vid sjöförklaring
och sjöförhör samt särskild ledamot vid handläggning av mål om klander av
dispasch erfordras med hänsyn till innehållet i 314 § sjölagen ingen särskild
bestämmelse i ämnet.

5 §•

Förevarande paragraf saknar motsvarighet i promemorians förslag.

Departementschefen. Av skäl som angivits i den allmänna motiveringen
bör i lagen upptagas en bestämmelse, som ger domstol befogenhet att överflytta
ett mål eller ärende till annan likställd domstol. En regel härom föreslås
i förevarande paragraf, som inleder bestämmelserna rörande själva rättegången.
Som förutsättning för att överflyttning skall få ske bör till en början
gälla, att åtgärden erfordras för att undanröja sådant hinder för målets
eller ärendets handläggning som uppkommit till följd av krigsförhållandena.
Överflyttning är alltså icke tillåten enbart av den anledningen att det skulle
vara bekvämare eller mindre kostsamt för parter, vittnen och andra som deltager
i rättegången att inställa sig vid annan domstol. Att handläggningshin -

Kangl. Maj:ts proposition nr 76 år 1 !)57

der undanröjes bör emellertid icke vara enda förutsättningen för att överflyttning
skall få ske. Det bör jämväl krävas, att åtgärden med hänsyn till
föreliggande omständigheter finnes lämplig. Vid denna bedömning har domstolen
att beakta sådana faktorer som hindrets varaktighet, vikten av att saken
avgöres utan dröjsmål, utredningens beskaffenhet och överflyttningens
inverkan på rättegångskostnaderna. Ett mindre kravmål, med vars avgörande
utan större olägenhet kan anstå och i vilket ett flertal vittnen, bosatta
inom domstolens jurisdiktionsområde, skall höras, bör exempelvis icke överflyttas
till en avlägset belägen domstol, även om en nödvändig inställelse
från parts sida därigenom möjliggöres.

6 §•

Denna paragraf motsvarar i huvudsak 5 § första och andra styckena i
promemorians förslag.

Promemorian. I 1940 års lag fanns i 4, 6 och 8 §§ föreskrifter om förordnande
av ombud för part, som kunde antagas vara ur stånd att vid handläggning
av mål och ärende bevaka sin rätt, och motsvarande bestämmelser
har upptagits i promemorians förslag. Härom anföres i promemorian:

Ombud bör förordnas om behov därav finnes föreligga. Förordnandet meddelas
av rätten eller lagfaren befattningshavare, som bereder eller eljest
handlägger målet eller ärendet. Några närmare bestämmelser om upphörande
av ombudets uppdrag torde ej böra meddelas. I förslaget har i detta hänseende
endast föreskrivits, att förordnandet gäller intill dess ombudet av rätten
eller nyssberörd befattningshavare entledigas. Uppenbart är att dylikt
entledigande skall ske, när parten befinnes vara i stånd att på egen hand eller
genom ett av parten själv utsett ombud tillvarataga sin rätt.

Den som förordnats till ombud skall fullgöra samma funktioner som ett
i normal ordning utsett rättegångsombud. De i 12 kap. RB meddelade bestämmelserna
angående rättegångsombud bör sålunda i tillämpliga delar bli
gällande å ombudet, med iakttagande av att behörigheten icke är inskränkt
till viss domstol eller visst rättegångstillfälle (jfr 12 kap. 14 § RB). I brottmål
bör ombudet intaga samma ställning som offentlig försvarare. Beträffande
rätt för ombudet att sätta annan i sitt ställe torde föreskrift få lämnas
i förordnandet (jfr 12 kap. 13 § och 21 kap. 6 § RB). Någon inskränkning i
ombudets befogenhet att eftergiva partens rätt eller eljest ingå förlikning bör
ej göras, då förlikning under vissa förhållanden kan vara till fördel för parten.
Vid förordnandet av ombud skall givetvis tillses, att till ombud utses
person, som har erforderliga kvalifikationer att bedöma, vilka åtgärder som
är bäst lämpade att tillvarataga partens rätt och intressen.

I promemorian tillfogas, att i ombudets befogenheter ingår att göra ansökan
om fri rättegång. Bifalles dylik ansökan torde ombudet enligt promemorian
normalt böra förordnas till biträde åt parten enligt lagen om fri
rättegång. I lagförslaget upptages en uttrycklig bestämmelse om alt ombudet
må förordnas till biträde enligt sagda lag.

Yttrandena. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser, att förslaget icke
ger nödig klarhet i fråga om förutsättningarna för förordnande av ombud.
Hovrätten anför:

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 1957

En allmän förutsättning för att ett mål eller ärende skall kunna slutbehandlas
av domstol är att parterna vid handläggningen kunna bevaka sin
rätt d. v. s. i en eller annan form äro företrädda. Brister denna förutsättning
uppehälles målet eller ärendet. Behov av att ombud förordnas exempelvis
för bortovarande kommer sålunda i allmänhet den närmast att hava,
i vars intresse det ligger att det rättsliga förfarandet genomföres. I de flesta
fall lärer det vara käranden som är mest angelägen att få saken behandlad
inför domstol och oftast kommer väl den, som har svårigheter att bevaka sin
rätt att befinna sig i svarandeställning. Det är ägnat att väcka betänkligheter
om en regel som den föreslagna kan utan vidare möjliggöra för en part
i kärandeställning och med normala möjligheter att låta sig företrädas i rättegång
att genomtvinga ett processuellt förfarande mot någon, som kan antagas
vara ur stånd att bevaka sin rätt och därför vid handläggningen —
oaktat han kommer att företrädas av förordnat ombud — måste anses vara
processuellt sett betydligt sämre ställd än motparten. Ur rättssäkerhetssynpunkt
synes därför icke böra godtagas att man låter enbart motpartens behov
av att genomföra rättegång vara avgörande för frågan om ombud skall
förordnas eller ej. Sådant förordnande bör i första hand grundas på behov,
som den part vars rätt skall bevakas kan hava av att ett förestående eller
redan inlett rättsligt förfarande genomföres. Emellertid torde det icke vara
tillräckligt att på detta sätt låta ena partens behov vara avgörande. Man kan
icke bortse från att stundom ett allmänt intresse av att samhällslivets funktioner
icke störes kan tala för att mål och ärenden behandlas i vanlig ordning
trots att part icke kan låta sig i normal ordning representeras vid domstolen.
I sådana fall — det kan här gälla reglering av familjerättsliga frågor,
jorddelnings- och expropriationsfrågor m. m. — höra de allmänt sociala
skälen vara tillräckliga för att ombud skall förordnas för part, ändock att
det icke kan anses ligga i partens intresse att det rättsliga förfarandet genomföres.
Med hänsyn till det sagda torde lagrummets tillämpning böra
begränsas på så sätt att, där handläggning av mål eller ärende är beroende
av att parts rätt bevakas, förordnande av ombud icke skall meddelas med
mindre handläggningen kan anses ligga i partens intresse eller vara påkallad
av allmänna skäl.

1951 års rättegångskommitté föreslår, att såsom förutsättning för förordnande
av ombud anges att det för part är av synnerlig vikt att talan prövas
eller eljest särskilda skäl föranleder därtill. Hovrätten för Nedre Norrland
anser det uttryckligen böra anges, att ombud endast kan förordnas för part,
som till följd av förhållande, som avses i 1 § första stycket, är förhindrad
att bevaka sin rätt. Hovrätten över Skåne och Blekinge ifrågasätter, om icke
möjlighet bör öppnas att i vissa fall förordna ombud för den, som icke är
part. Om åklagare eller enskild part väckt åtal, kan behov tänkas föreligga
att förordna ombud för målsägande, så att denne blir i stånd att inträda som
part med skadeståndsanspråk. Detsamma torde enligt hovrättens mening
gälla i vissa kumulations- och interventionsfall. Vidare ifrågasätter hovrätten
— särskilt med tanke på ärenden som handlägges av konkursdomare —
om icke ombudsförordnande bör kunna ske vid handläggning av mål eller
ärende inför lagfaren domare i underrätt eller domsaga.

I flera remissyttranden heröres frågan om kompetenskraven för ombud
samt vissa därmed sammanhängande spörsmål. Stockholms rådhusrätt finner
det oklart vilka bestämmelser i 12 och 21 kap. rättegångsbalken som

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 1957

skall tillämpas. Rådhusrätten finner sålunda ovisst, om 21 kap. 5 § rättegångsbalken
eller allenast vad i 12 kap. 2 § rättegångsbalken är stadgat
skall gälla i fråga om ombud i brottmål. Hovrätten för Nedre Norrland anser
det tveksamt, om meningen är att för ombud uppställa samma kompetenskrav
som för offentlig försvarare resp. biträde enligt lagen om fri rättegång.
Därest så är fallet kan, påpekar hovrätten, icke obetydliga svårigheter under
krigsförhållanden uppstå att i varje läge upprätthålla dessa krav. Sveriges
advokatsamfund finner det oklart, om även ombud i tvistemål enligt
förslaget skall vara advokat. Samfundet utgår ifrån att en sådan tolkning
icke är åsyftad. Med hänsyn till att ombudet kan tvingas att på egen hand
fatta beslut, som kan vara av mycket stor betydelse för huvudmannen,
är det enligt samfundets mening av vikt att till ombud förordnas person
med särskild erfarenhet av och vana vid dylika avgöranden. Samfundet
hemställer därför att i stadgandet måtte föreskrivas att till ombud må förordnas
allenast den som är behörig att mottaga förordnande som offentlig
försvarare. Jämväl 1951 års rättegångskommitté anser, att endast personer,
som är behöriga att mottaga uppdrag som offentlig försvarare, bör kunna
förordnas till ombud. Dessutom föreslår kommittén, att skyldighet stadgas
för advokat att åtaga sig uppdrag såsom ombud. Om brist på behöriga personer
skulle uppstå och denna brist icke kan avhjälpas genom begagnande
av Kungl. Maj:ts dispensrält enligt 27 § rättegångsbalkens promulgationslag,
synes möjlighet böra öppnas för hovrätt att meddela dispens.

Förordnat omhuds behörighet diskuteras av bl. a. riksåklagarämbetet.
Det förefaller ämbetet tveksamt, om ombud skall äga behörighet att »väcka
talan och mottaga stämning i tvistemål och indispositiva brottmål».
Därest behörighet i nu angivet hänseende enligt förslaget ej ansetts böra
tillkomma ombuden, har ämbetet ej något att invända häremot. Med hänsyn
till del principiella syftet med bestämmelserna — att förebygga rättsförlust
för part — torde eu utsträckning av ombuds behörighet till att avse
åtgärder av nu angivet slag ej kunna anses erforderlig. Mot en dylik vidsträckt
befogenhet för ombud, som utsetts utan partens egen medverkan,
synes vidare betänkligheter kunna anföras ur synpunkten av den enskildes
rättssäkerhet. Ämbetet ifrågasätter vidare, om icke sådan delgivning, som
enligt 23 kap. 18 § rättegångsbalken skall ske med den misstänkte, under
vissa förutsättningar bör kunna ske med särskilt ombud för den misstänkte.
I likhet med riksåklagarämbetet anser hovrätten över Skåne och Blekinge
det icke vara fullt klart, alt ombuds behörighet enligt förslaget skall omfatta
de i 12 kap. 14 § andra stycket rättegångsbalken angivna åtgärderna.

Departementschefen. Enligt rättegångsbalken gäller den principen, att
hinder för måls eller ärendes avgörande föreligger, när part är ur stånd alt
bevaka sin talan. Detta kan uppenbarligen ofta bli fallet under krig och därmed
jämställda förhållanden. Därmed är emellertid ingalunda givet, att omhud
alltid hör förordnas för part, som är förhindrad att tillvarataga sina intressen.
Till eu början är tänkbart, att handläggningshindret kan undanrö -

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år i957

jas genom att målet överflyttas till annan domstol (jfr 5 § i departements''
förslaget). Vidare kan i många fall målet eller ärendet utan större olägenhet
vila till dess handläggningshindret upphört. Om det emellertid för någondera
parten eller ur allmän synpunkt är av synnerlig vikt, att saken bringas
till avgörande utan tidsutdräkt, bör domstolen genom förordnande av ombud
söka undanröja handläggningshindret. Framför allt bör härvid hänsyn tagas
till den bortovarandes intresse av att få ett avgörande till stånd. I anslutning
till vad som påpekats i vissa remissyttranden bör en skärpning i förhållande
till promemorians förslag äga rum av de i lagtexten angivna förutsättningarna
för ombuds förordnande. I lagtexten torde vidare böra angivas, att ombud
skall entledigas, så snart parten finnes kunna själv eller genom ett av
honom utsett ombud bevaka sin rätt.

I likhet med vad som gällde enligt 1940 års lag (8 §) bör ombud kunna
förordnas jämväl i mål eller ärende som handlägges av lagfaren domare i
underrätt eller domsaga. Denna innebörd synes komma till klarare uttryck,
om orden »vid domstol» i promemorians förslag utgår ur lagtexten.

Den för vilken ombud skall kunna förordnas betecknas i den föreslagna
lagtexten såsom part. Denna term torde här lika litet som i 5 § lagen om fri
rättegång böra tolkas så restriktivt, att den som står i begrepp att inträda
såsom part skulle vara utesluten från möjligheten att erhålla ombud. Vad
särskilt angår målsägande, som icke är part, minskas dock behovet av ombud
därigenom, att åklagare enligt 22 kap. 2 § rättegångsbalken i viss utsträckning
är pliktig att förbereda och utföra även målsägande^ talan.

Såsom hovrätten för Nedre Norrland påpekat, bör av lagtexten framgå, att
ombud endast kan förordnas, när det för parten föreliggande hindret beror
på krigsförhållandena.

Med hänsyn till arten av de uppgifter, som kommer att åvila ett förordnat
ombud, torde som huvudregel böra uppställas, att ombudet skall vara advokat.
Om sådan icke finnes att tillgå, bör dock även annan lämplig person
kunna förordnas. Vidare torde skyldighet böra stadgas för advokat att åtaga
sig uppdrag såsom ombud enligt förevarande paragraf i samma utsträckning
som enligt 8 kap. 5 § rättegångsbalken gäller i fråga om uppdrag såsom offentlig
försvarare.

För att det här föreslagna ombudsinstitutet skall kunna på ett tillfredsställande
sätt fylla sin uppgift, bör ombudet erhålla sådan behörighet, som
avses i 12 kap. 14 § första stycket rättegångsbalken. Ombudet bör dock icke
äga mottaga delgivning av stämning i brottmål. Denna inskränkning, som
synes påkallad av rättssäkerhetshänsyn, torde icke behöva vålla några nämnvärda
olägenheter. Fullgör den misstänkte krigstjänstgöring, kan delgivning
med honom ske genom militärmyndigheternas försorg. I fråga om evakuerade
personer torde domstolen kunna erhålla upplysning om uppehållsorten
genom civilförsvarsmyndigheterna. Ej heller i övriga fall torde det vara förenat
med alltför stora svårigheter att verkställa delgivning av stämning med
misstänkt, vars uppehållsort är känd. Kan å andra sidan upplysning icke
vinnas om den misstänktes uppehållsort eller är han tillfångatagen eller eljest

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1957

icke tillgänglig för delgivning, är det i regel mindre angeläget att igångsätta
en brottmålsprocess mot honom. För målsägande står möjligheten öppen att
föra talan om enskilt anspråk i den för tvistemål stadgade ordningen. Något
undantag synes ej heller böra göras från den i 23 kap. 18 § rättegångsbalken
stadgade regeln, att åtal icke får beslutas, innan den misstänkte och hans
försvarare beretts tillfälle att taga kännedom om vad vid förundersökningen
förekommit samt att angiva den utredning de anser önskvärd och eljest anföra
vad de aktar nödigt.

I övrigt torde reglerna i 12 kap. rättegångsbalken i tillämpliga delar höra
gälla beträffande ombud. Den i promemorian föreslagna hänvisningen till
21 kap. rättegångsbalken synes utan olägenhet kunna undvaras. Att ombud
äger göra ansökan om fri rättegång torde utan särskild föreskrift vara klart.
Något behov av att kunna förordna ombudet till biträde enligt lagen om fri
rättegång synes med hänsyn till den behörighet, som skall tillkomma ombudet,
och de ersättningsregler, som i det följande föreslås, icke föreligga.

7 §•

Paragrafen äger motsvarighet i 5 § tredje stycket i promemorians förslag.

Promemorian. I 5 § tredje stycket i promemorians förslag upptages regler
om ersättning till ombud, som förordnats med stöd av lagen. I promemorian
anmärkes, att frågan om ersättning till ombudet kan lösas utan särskild bestämmelse
för den händelse parten åtnjuter fri rättegång. I brottmål skulle
ombudet enligt promemorians förslag intaga samma ställning som offentlig
försvarare, för vilket fall särskilda regler om ersättning också var obehövliga.
I förslaget har därför upptagits en bestämmelse av innebörd att, om ombudet
varit förordnat såsom biträde enligt lagen om fri rättegång eller haft
ställning som offentlig försvarare, beträffande ersättning till ombudet och
skyldighet att ersätta statsverket kostnaden härför skall gälla vad därom
för angivna fall är stadgat. Enligt promemorian bör ombudet emellertid jämväl
eljest äga rätt till ersättning av allmänna medel. Även härom föreslås en
regel i promemorian. Vid målets eller ärendets avgörande skall enligt den
föreslagna bestämmelsen den, för vilken ombud förordnats, förpliktas att
till statsverket återgälda vad ombudet tillerkänts i arvode och ersättning, om
ej sådan skyldighet finnes böra åläggas motpart. Denna regel har utformats
efter mönster av 20 kap. 19 § föräldrabalken. I 6 § i 1940 års lag föreskrevs
dels att beslut om ersättning finge verkställas utan hinder av alt det ej vunnit
laga kraft, dels ock att skriftligt besked om beslutet utan avgift skulle
tillhandahållas ombudet. Den förra bestämmelsen har i promemorian uteslutits
med hänsyn till innehållet i 17 kap. 14 § och 30 kap. 12 § rättegångsbalken.
Bestämmelsen om skriftligt besked till ombudet avses skola upptagas
bland tillämpningsföreskrifterna.

Yttrandena. Göta hovrätt anser, att i lagen endast bör upptagas bestämmelser
beträffande sådant ombud, som ej varit biträde enligt lagen om fri
rättegång eller offentlig försvarare.

Föreningen Sveriges häradshövdingar anser det icke riktigt, att skyldighet

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1957

att ersätta ombudskostnader alltid skall åligga den part, för vilken ombud
förordnats, om sådan skyldighet ej finnes böra åläggas motpart. Såsom rättegångsbalken
förutsätter, kan en part ibland själv föra sin talan, och därest
ett mål eller ett ärende, kanske alls icke just i partens intresse, finnes
böra föras medan parten såsom inkallad till rikets försvar är hindrad att inställa
sig själv, kan det vara obilligt att parten skall stå hela ombudskostnaden.
Det bör icke heller förbises att på grund av krigsförhållanden en rättegång
kan bli avsevärt dyrare än i normala tider. Föreningen föreslår därför,
att det skall stå domstolen öppet att jämka ersättningsskyldigheten för
båda parterna, därest detta av särskilda omständigheter finnes skäligt.

Även civilbefälhavaren i första civilområdet föreslår, att regeln om ersättningsskyldighet
för den part, för vilken ombud förordnats, modifieras. Med
tanke på fall, där ombudet icke varit biträde enligt lagen om fri rättegång
eller offentlig försvarare, anför civilbefälhavaren, att det vid målets eller
ärendets avgörande kan vara känt för domstolen, att part, för vilken ombud
förordnats, vidtagit de åtgärder som skäligen kunnat begäras av honom för
att få till stånd uppgörelse med motparten eller på annat sätt förebygga eller
avsluta rättegång, men att partens ansträngningar misslyckats till följd
av omständigheter, varöver han icke rådde. Med hänsyn härtill kan det, om
kostnaden för ombudet icke finnes böra gäldas av motparten, vara lämpligt,
att domstolen äger förordna, att därest särskilda omständigheter föranleder
därtill kostnaden för ombudet skall stanna å statsverket.

För det fall att återbetalningsskyldighet till statsverket ej skall åläggas
den part, för vilken ombud förordnats, föreslår Göta hovrätt, att sådan skyldighet
bör kunna åläggas, förutom motpart, även annan som enligt lag skulle
varit pliktig att gottgöra parten hans kostnader.

Stockholms rådhusrätt anser, att som förutsättning för motparts skyldighet
att återbetala ombuds kostnader bör gälla, att han enligt lag skulle varit
pliktig att gottgöra parten kostnaden. Rådhusrätten ifrågasätter vidare, om
icke den part, för vilken ombud förordnats, bör vara subsidiärt återbetalningsskyldig
till statsverket i de fall, då motparten ålägges återbetalningsskyldighet.

Departementschefen. När det gäller att bedöma vilka regler som bör gälla
i fråga om ersättning till ombud och skyldighet att återbetala sådan ersättning
synes det lämpligt att skilja mellan olika fall. Om den part, för vilken
ombud förordnats, åtnjuter fri rättegång, ligger det närmast till hands att
beträffande ersättning till ombudet och skyldighet att gottgöra statsverket
kostnaden härför tillämpa vad i lagen om fri rättegång är stadgat om ersättning
till rättegångsbiträde. Har motpart eller tredje man ålagts återbetalningsskyldighet
till statsverket, synes det dock rimligt att befria den
part, för vilken ombud förordnats, från den subsidiära återbetalningsskyldighet,
som enligt 13 § lagen om fri rättegång åvilar honom. Vad sedan angår
det fall att ombud förordnats för tilltalad förefaller det vara en praktisk
lösning att låta reglerna om ersättning till offentlig försvarare och

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 1957

skyldighet att gottgöra statsverket sådan ersättning äga motsvarande lilllämpning.
Jämväl i övriga fall bör, såsom i promemorian föreslagits, ombudet
äga att av allmänna medel åtnjuta arvode samt ersättning för koslnad
och tidsspillan. Äterbetalningsskyldigheten torde böra bestämmas efter
vad om rättegångskostnad är stadgat. Härigenom blir återbetalningsskyldigheten
normalt beroende av målets eller ärendets utgång. Vinner den part,
för vilken ombud förordnats, skall sålunda i regel motparten förpliktas
gottgöra statsverket ombudskostnaden; tappar han, skall han regelmässigt
själv betala statsverket kostnaden. Skulle rättegångskostnaderna ha kvittats,
har likaledes den part, för vilken ombud förordnats, att till statsverket
återgälda kostnaden. Om vittne genom försumlighet vållat ökade ombudskostnader,
skall vittnet förpliktas att i motsvarande man ersätta statsverket
ombudskostnaden. I lagtexten har de angivna grundsatserna uttryckts
så, att rätten vid målets eller ärendets avgörande skall förplikta
part eller annan att till statsverket återgälda ombudskostnaden, såframt
han enligt vad om rättegångskostnad är stadgat skulle haft att svara för
kostnaden.

I likhet med vad som gäller om biträde enligt lagen om fri rättegång och
offentlig försvarare bör ombud vara förhindrad att förbehålla sig särskild
ersättning av den företrädda parten. En bestämmelse härom föreslås i sista
stycket av förevarande paragraf.

8 §■

Denna paragraf saknar motsvarighet i promemorians förslag.

Departementschefen. Jämlikt 21 kap. 5 § rättegångsbalken gäller, att endast
advokat kan förordnas till offentlig försvarare. Dock må enligt 27 §
rättegångsbalkens promulgationslag vid de domstolar Kungl. Maj :t bestämmer
tills vidare och till dess Kungl. Maj:t annat förordnar till offentlig försvarare
utses även annan lämplig person, som avlagt för behörighet till
domarämbete föreskrivna kunskapsprov. Sådant undantag bär av Kungl.
Maj :t medgivits för flertalet domstolar under hovrätten för Övre Norrland
samt för domstolarna inom Gotlands län ävensom — under visst villkor

_ för Ölands domsagas häradsrätt. Såsom under remissbehandlingen av

promemorian antytts av hovrätten för Nedre Norrland och föreningen Sveriges
häradshövdingar kan under krigsförhållanden tillgången på advokater,
som har möjlighet att utöva sin yrkesverksamhet, lätt bli knapp. 1 så
fall står visserligen den möjligheten öppen, att Kungl. Maj :t i större utsträckning
än eljest begagnar sin i 27 § rättegångsbalkens promulgationslag
stadgade dispensrätt. Emellertid är även kretsen av de personer, som
enligt sagda lagrum kan ifrågakomma såsom offentliga försvarare, relativt
begränsad. Härtill kommer, att det är ett viktigt önskemål att under
krigsförhållanden så långt möjligt avlasta göromål från Kungl. Maj:t. Den
lämpligaste utvägen synes vara att — i överensstämmelse med vad som enligt
103 § militära rättegångslagen redan gäller för mål, som tillhör krigsrätts
behandling — modifiera regeln i 21 kap. 5 § rättegångsbalken så, att

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 1957

det blir möjligt för domstolen att, om advokat icke finnes att tillgå, förordna
annan lämplig person till offentlig försvarare. I detta sammanhang bör även
kompetensreglerna för rättegångsbiträde enligt lagen om fri rättegång uppmärksammas.
Till sådant biträde skall enligt 5 § andra stycket sagda lag
törordnas advokat eller annan som avlagt för utövande av domarämbete
föreskrivna kunskapsprov. Jämväl denna regel torde under krigsförhållanden
böra modifieras på samma sätt som föreslagits i fråga om offentlig
försvarare. Med hänsyn till det anförda föreslås i förevarande paragraf en
regel av innebörd att till offentlig försvarare eller rättegångsbiträde enligt
lagen om fri rättegång må, om någon som äger föreskriven behörighet att
lullgöra sådant uppdrag icke finnes att tillgå, förordnas annan lämplig person.

9 §.

Denna paragraf motsvaras i promemorians förslag av 6 §.

Promemorian. Enligt 1940 års lag (10 § i lydelse enligt lag den 22 juni
1944) ägde Kungl. Maj:t beträffande riket i dess helhet eller viss del därav
förordna om förlängning av den tid, inom vilken ingivande av inlaga eller
annan åtgärd för fullföljande eller bevakande av talan annorledes än genom
särskilt rättsmedel skulle äga rum hos domstol in. fl. myndigheter. I promemorian
föreslås en bestämmelse av samma innebörd. Därutöver föreslås
i promemorian, att förlängning av ifrågavarande tidsfrister i vissa fall skall
kunna ske oberoende av särskilt förordnande av Kungl. Maj:t. Vid ett hastigt
inträdande krigstillstånd eller därmed jämförligt läge uppkommer,
framhålles det i promemorian, starka rubbningar i samhällslivet, och medborgarna
i genien behöver ha någon tid på sig för att ställa om sig till de nya
förhållandena. Övergångstiden beräknas i promemorian till två veckor. Under
denna övergångstid bör enligt promemorian inga fatalietider löpa. Det
påpekas i promemorian, att man får räkna med möjligheten att erforderligt
förordnande av Kungl. Maj.t ej omedelbart medhinnes. Med hänsyn härtill
föreslås i promemorian, att fatalietider icke skall löpa under en period av
två veckor efter det paragrafen på grund av inträffat krigstillstånd eller
till följd av förordnande enligt 1 § första stycket trätt i tillämpning. Därest
lagrummet trätt i tillämpning till följd av förordnande enligt 1 § första stycket
och krigstillstånd därefter inträder, skall enligt promemorian fatalietiderna
likaledes upphöra att löpa under två veckor. Sistnämnda regel föreslås
gälla oavsett om krigstillståndet inträffar inom två veckor efter förordnandet.

Yttrandena. Föreningen Sveriges stadsdomare har ställt sig tveksam till
förslaget om automatisk förlängning av ifrågavarande frister. Att på förhand
fixera den lämpliga tidslängden torde enligt föreningens mening vara
ogörligt. Ett krigstillstånd följt av invasion medför helt andra rubbningar
i samhällslivet än ett krigstillstånd med en avlägsen stat. Föreningen föreslår,
att Kungl. Maj :t efter det aktuella läget skall äga bestämma om och
i vad mån förlängning av fataliefrister erfordras. Å andra sidan anser riks -

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 är 1957

åklagarämbetet att starka skäl talar för en automatisk förlängning vid krigsfall.
För det fall att lagens bestämmelser träder i kraft på grund av särskilt
förordnande anser ämbetet däremot icke anledning föreligga att låta
viss på förhand fixerad förlängning inträda. Med hänsyn till de skiftande förhållanden
som kan utmärka ett beredskapsläge förefaller det ämbetet lämpligare
att särskilt förordnande om förlängning meddelas i detta fall.

Göta hovrätt och föreningen Sveriges häradshövdingar anser den tid av
två veckor, varmed förlängning föreslås skola ske, vara väl kort.

Frågan om stadgandets tillämplighet på militära mål upptages till behandling
av några remissinstanser, överbefälhavaren anser, att de motiv
som dikterat stadgandet, knappast kan åberopas i militära mål. I vart fall
är det enligt överbefälhavarens mening ur disciplinär synpunkt av största
betydelse, att stadgandet icke blir tillämpligt vid fullföljd av talan mot sådant
beslut i disciplinmål, varigenom arrest ålagts. Stadgandet bör därför
jämkas, och jämkningen kan utan olägenhet ske på så sätt, att stadgandet
förklaras icke skola gälla militära mål. Föreningen Sveriges häradshövdingar
anser det lämpligt att vid förordnanden enligt andra stycket undantaga
militära mål.

Departementschefen. EU krigsutbrott medför så gott som alltid mycket
kännbara rubbningar i samhällslivet. Talrika medborgare försättes i en
situation som icke tillåter dem att behörigen bevaka sina aktuella rättsliga
intressen. Statsledningen ställes inför en mångfald uppgifter av hög angelägenhetsgrad,
varigenom utrymmet för omedelbara ingripanden från dess
sida på områden, som icke är av direkt krigsviktig betydelse, avsevärt begränsas.
Mot bakgrunden härav synes en automatisk förlängning av fatalietider
vid krigsutbrott innebära en ändamålsenlig anordning. Automatisk
förlängning av fatalietider föreslås också för det fall, att paragrafen träder
i tillämpning genom Kungl. Maj :ts förordnande enligt 1 § första stycket.
Givet är, att de förhållanden, som utmärker ett beredskapsläge, kan variera
betydligt. Är krigsfaran så överhängande, att en mera allmän mobilisering
av försvarskrafterna äger rum med kort varsel, är det en fördel, att en automatisk
förlängning av fatalietider sker i och med att Kungl. Maj:t sätter
lagen i funktion. Om läget däremot är mindre farofyllt, finnes i regel tillfälle
att mer ingående pröva vilka åtgärder som bör vidtagas. En sådan
prövning kan ge till resultat att endast vissa av lagens bestämmelser sättes
i tillämpning. Det behöver med hänsyn härtill icke befaras, alt en förlängning
av fatalietider skall komma till stånd utan att åtgärden är av förhållandena
påkallad. Vid krigsutbrott bör automatisk förlängning ske, även
om paragrafen dessförinnan trätt i tillämpning genom Kungl. Maj:ts förordnande
enligt 1 § första stycket.

Såsom i promemorian föreslagits erfordras utöver bestämmelsen om automatisk
förlängning eu regel, som ger Kungl. Maj:t befogenhet att i andra
fall förordna om förlängning av fatalietider.

Den lid, varmed automatisk förlängning bör ske, kan i enlighet med för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1957

slaget lämpligen bestämmas till två veckor. Erfordras ytterligare förlängning,
kan sådan komma till stånd med stöd av andra stycket.

För krigslydnadens upprätthållande är av stor vikt, att straffrättsskipningen
i militära mål fungerar snabbt. Ur denna synpunkt innebär en förlängning
av fullföljdstider i militära brottmål vissa olägenheter. Förevarande
bestämmelse synes därför icke böra gälla för dylika mål.

10 §.

Förevarande paragraf motsvarar 7 § i det vid promemorian fogade lagförslaget.

Promemorian. I promemorian uttalas, att säskilda regler erfordras för
att icke krigsförhållandena skall sätta part ur stånd att utnyttja det särskilda
rättsmedlet återställande av försutten tid och för utvidgning av detta
rättsmedel till att omfatta jämväl frister som faller utom rättegång eller
avser inledande av rättegång o. dyl. Bortsett från de redaktionella ändringar,
som påkallas av att 1939 års lag om särskilda rättsmedel numera är inarbetad
i 58 kap. rättegångsbalken, är de i promemorian föreslagna reglerna
likalydande med 11 § i 1940 års lag.

Departementschef en. Det i promemorian framlagda förslaget har ej föranlett
någon erinran vid remissbehandlingen, och jag vill även för egen del
tillstyrka detsamma.

11 §•

Denna paragraf saknar motsvarighet i promemorians förslag.

Departemenschefen. Enligt 23 kap. 7 § rättegångsbalken föreligger icke
skyldighet för den som skall höras under förundersökning att inställa sig
till förhör, när våglängden mellan den plats som utsatts för förhöret och
den där han uppehåller sig överstiger femton kilometer. I enlighet med vad
som uttalats i den allmänna motiveringen bör emellertid sådan skyldighet
föreligga under krigsförhållanden, om det kan antagas, att inställelse på
förhörsplatsen kan ske utan avsevärd olägenhet för den som skall höras.
En regel härom föreslås i denna paragraf. I likhet med 23 kap. 7 § rättegångsbalken
har regeln utformats som en bestämmelse om när hämtning
till förhör får äga rum. Regelns praktiska värde består emellertid framför
allt däri, att personer, som skall höras, kan kallas till förhör vid äventyr
av hämtning i större utsträckning än för närvarande är möjligt.

12 §.

Beträffande denna regel, som motsvaras av 8 § i promemorians förslag
och utformats på grundval av 4 § i 1952 års särskilda tvångsmedelslag,
hänvisas till den allmänna motiveringen.

13 §.

Paragrafen motsvarar 9 § i promemorians förslag.

Promemorian. Kan någon skäligen misstänkas för brott, varå icke kan
följa lindringare straff än straffarbete i två år, och finnes det vara av syn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1957

nerlig vikt för utredningen, att undersökningsledaren eller åklagaren erhåller
del av samtal till och från telefonapparat, som innehaves av den misstänkte
eller eljest kan antagas komma att begagnas av honom, äger rätten
enligt 27 kap. 16 § rättegångsbalken meddela tillstånd till samtalens avhörande.
Tillstånd meddelas för viss tid, högst en vecka. I promemorian
föreslås efter mönster av 5 § i 1952 års särskilda tvångsmedelslag, att giltighetstiden
för sådant tillstånd under krigsförhållanden skall kunna utsträckas
till en månad samt att beslutanderätt tillkommer undersökningsledare
eller åklagare, då det kan befaras, att inhämtande av rättens tillstånd
skulle medföra sådan tidsutdräkt eller annan olägenhet, som är av
väsentlig betydelse för utredningen. Vidare föreslås, att expediering av
telefonsamtal skall få inställas eller fördröjas, telefonapparat avstängas och
uppgift lämnas på beställda eller expedierade telefonsamtal, om det finnes
vara av synnerlig vikt för utredning rörande brott, varå ej kan följa lindrigare
straff än straffarbete i två år. Tillstånd till sådan åtgärd skall meddelas
av rätten eller, under samma förutsättning som föreslagits i fråga
om avlyssnande av telefonsamtal, av undersökningsledare eller åklagare,
och giltighetstiden för tillståndet skall kunna bestämmas till högst en månad.
Någon motsvarighet till 5 § första stycket i 1952 års lag •—• som medger
telefonavlyssning beträffande brott, varå kan följa lindrigare straff än
straffarbete i två år -— har ej upptagits i promemorians förslag.

Yttrandena. Civilbefälhavaren i första civilområdet har anmärkt, att å
\issa
stånd och i krigstid, såsom sabotage, rån eller olovlig sammankomst, kan
följa lindrigare straff än straffarbete i två år. Enligt civilbefälhavarens
mening bör med hänsyn härtill bestämmelserna i förevarande paragraf avse
brott, varå kan följa straffarbete i två år eller däröver. I anslutning härtill
föreslår civilbefälhavaren, att tillstånd enligt 27 kap. 16 § rättegångsbalken
till avhörande av telefonsamtal skall få meddelas, om å brottet
kan följa straffarbete i två år eller däröver. En liknande synpunkt har
framförts av hovrätten över Skåne och Blekinge, som särskilt påpekar,
att ifrågavarande paragraf icke blir tillämplig ens vid grova brott mot allmänna
förfogandelagen eller allmänna ransoneringslagen.

Departementschefen. Avlyssning av telefonsamtal och övriga här ifrågavarande
åtgärder innebär långtgående ingrepp för medborgarna. Dylika åtgärder
bör icke tillgripas utan att det intresse, som därigenom skall tillgodoses,
är av betydande vikt. Såvitt gäller andra brott än de mot rikets säkerhet
riktade brotten bör åtgärderna få komma i fråga endast beträffande mycket
grova gärningar. I nu förevarande lagstiftning synes därför gränsen
böra sättas vid brott, varå icke kan följa lindrigare straff än straffarbete i
två år. Beträffande brott mot rikets säkerhet förutsättes, som framgår av den
allmänna motiveringen, eu mera ingripande lagstiftning, som icke skall prövas
i detta sammanhang. Jag bar ej heller i övrigt funnit anledning till erinran
mot promemorians förslag.

Kungi. Maj.ts proposition nr 76 år 1957
14 §.

Denna paragraf motsvaras av 10 § i promemorians förslag.

Promemorian. I överensstämmelse med 6 § i 1952 års särskilda tvångsmedelslag
föreslås i promemorian vissa kontrollregler för det fall, att åklagare
eller undersökningsledare utövat den beslutanderätt som enligt nästföregående
båda paragrafer skall tillkomma dem. Enligt förslaget skall åklagare
och undersökningsledare i dylikt fall ofördröj ligen göra anmälan om beslutet
hos rätten och därvid angiva skälen för beslutet. Rätten skall skyndsamt
upptaga ärendet till prövning. Finner rätten, att förordnandet icke bör äga
bestånd, skall rätten upphäva förordnandet. Bestämmelsen har utformats
efter mönster av 6 § i 1952 års tvångsmedelslag. Någon föreskrift om att anmälan
skall vara skriftlig har dock enligt promemorian icke ansetts böra
upptagas i förslaget.

Yttrandena. Göta hovrätt föreslår, att anmälan enligt förevarande bestämmelse
bör vara skriftlig i likhet med vad som gäller enligt 6 § i 1952 års
tvångsmedelslag.

Departementschefen. Vad Göta hovrätt anmärkt synes böra vinna beaktande.
Om anmälan skall vara skriftlig, ökas möjligheterna att kontrollera,
om och när anmälan gjorts. I övrigt har jag icke funnit anledning till erinran
mot den föreslagna bestämmelsen.

15 §.

Förevarande paragraf motsvarar 11 § i promemorians förslag.

Promemorian. Beträffande delgivning under krigsförhållanden har i promemorian
föreslagits en regel motsvarande 12 § i 1940 års lag. I jämförelse
med lydelsen i 1940 års lag har vidtagits en mindre jämkning för vinnande
av överensstämmelse med rättegångsbalkens delgivningsregler. Jämkningen
innebär enligt promemorian ingen ändring i sak av stadgandets innebörd.

Yttrandena. Stockholms rådhusrätt anser, att den föreslagna bestämmelsen
om att delgivning ej må ske genom handlings införande i allmänna tidningar
eller överlämnande till den söktes husfolk eller på annat sådant sätt
kan medföra tveksamhet om vilka delgivningssätt som icke skall komma
till användning. Det synes rådhusrätten ovisst om avsikten är att utesluta
det i 33 kap. 8 § första stycket andra punkten rättegångsbalken angivna delgivningssättet.

Göta hovrätt finner det önskvärt att rättegångsbalkens terminologi kommer
till användning vid stadgandets utformning.

Departementschefen. Den jämkning i förhållande till 1940 års lag som i
promemorians förslag vidtagits i delgivningsreglerna överensstämmer med
den lydelse som motsvarande regler i administrativa fullmaktslagen erhöll
vid 1953 års ändringar i nämnda lag. Förbudet mot delgivning »genom handlings
införande i allmänna tidningarna eller överlämnande till den söktes
husfolk eller på annat sätt» torde emellertid i nu förevarande lagstiftning,

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1957

som endast berör domstolarna och rättegången därstädes, böra preciseras genom
en direkt hänvisning till de lagrum som ej skall få tillämpas under
krigsförhållanden. Hänvisning torde härvid få ske till de regler om s. k. surrogatdelgivning
som finnes i 33 kap. 8 och 12 §§ rättegångsbalken.

16 §.

Paragrafen äger motsvarighet i 12 § i promemorians förslag.

Promemorian. För att lagen skall träda i tillämpning erfordras enligt 1 §
första stycket antingen att krigstillstånd inträder eller att förordnande om
tillämpning av lagen meddelas av Kungl. Maj :t. Därutöver förutsättes såvitt
angår de stadganden som meddelas i 2 §, 3 § första stycket och 9 § andra
stycket i deparlementsförslaget särskilda förordnanden av Kungl. Maj:t. I
promemorian anföres, att Kungl. Maj :t i viss utsträckning bör kunna uppdraga
åt underordnad myndighet att utöva de åt Kungl. Maj :t i nämnda
stadganden givna befogenheterna. En dylik delegationsrätt synes enligt promemorian
böra medgivas Kungl. Maj:t i fråga om de befogenheter, som avses
i 2 § första stycket 1) samt 3 § första stycket (jfr 2 § sista stycket i 1940
års lag). I den föreslagna lagtexten har ej angivits åt vilken myndighet uppdraget
bör meddelas. Närmast till hands ligger, enligt vad i promemorian
framhålles, att uppdraget anförtros åt hovrätt såvitt angår dess domsområde.
Under vissa omständigheter kan det måhända bli nödvändigt att lämna uppdraget
även till underrätterna.

I promemorian framhålles vidare, att man får räkna med möjligheten att
erforderliga åtgärder av Kungl. Maj:t ej kan omedelbart vidtagas, om ett
krigstillstånd eller jämförligt läge hastigt och oförberett inträffar. Förbindelsen
mellan olika delar av riket kan försvåras eller helt avbrytas genom
överbelastning av kommunikationsmedlen eller genom fientliga aktioner. I
ett sådant läge är det enligt promemorian nödvändigt att lokala myndigheter
kan handla på egen hand. I administrativa fullmaktslagen har detta
spörsmål reglerats genom stadgandet i It § andra punkten, som (i sin lydelse
efter 1953 års lagändring) ger civilbefälhavare och i vissa fall länsstyrelse
befogenhet att i ett kritiskt läge utan särskilt uppdrag utöva de befogenheter
som enligt lagen tillkommer Kungl. Maj:t. En motsvarande bestämmelse
föreslås i promemorian. Den ifrågavarande befogenheten till
självständigt handlande tillkommer enligt denna bestämmelse hovrätt i vad
angår dess domkrets.

Yttrandena. Stockholms rådhusrätt har ifrågasatt, om anledning finnes
att göra skillnad mellan punkt 1) och 2) i första stycket av 2 §, när det gäller
Kungl. Maj :ts möjlighet att delegera sin beslutanderätt.

Föreningen Sveriges häradshövdingar anser, att i trängande fall underrätt
hör utan särskilt uppdrag äga utöva de befogenheter, som avses i 2 § första
stycket 1) och 3 § första stycket.

Departementschefen. Den i 2 § första stycket 2) angivna befogenheten är
av den art, alt den synes höra förbehållas Kungl. Maj:t, såvida icke situationen
är sådan som avses i andra punkten av nu förevarande paragraf.

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 1957

Med anledning av vad föreningen Sveriges häradshövdingar anfört må
framhållas, att utövningen av den i 3 § första stycket angivna befogenheten
torde förutsätta, att den beslutande myndigheten har möjlighet att överblicka
läget mera i stort och att samordna verksamheten inom ett icke alltför
begränsat område. Någon annan myndighet än hovrätt torde därför icke
lämpligen kunna komma i fråga. Ej heller synes påkallat att till annan än
hovrätt anförtro behörigheten att i ett trängande läge övertaga beslutanderätten
enligt 2 § första stycket 1).

17 §.

I överensstämmelse med 13 § i promemorians förslag, som i sin tur grundar
sig på 13 § i 1940 års lag, erhåller Kungl. Maj :t enligt denna paragraf
bemyndigande att utfärda tillämpningsföreskrifter till lagen.

Lagens ikraftträdande m. m.

Promemorian. I promemorian föreslås, att lagen skall träda i kraft snarast
möjligt.

Eftersom för tillämpning av lagen förutsättes att riket är i krig eller att,
vid krigsfara eller eljest utomordentliga, av krig föranledda förhållanden,
Kungl. Maj:t — med efterföljande godkännande av riksdagen — förordnat
om tillämpning av lagen, synes det enligt promemorian ej vara påkallat att
man varje år prövar huruvida själva lagen bör äga bestånd. Denna bör sålunda
i likhet med administrativa fullmaktslagen erhålla obegränsad giltighetstid.
Vid sådant förhållande erfordras, framhålles det i promemorian, ej
någon motsvarighet till det i övergångsbestämmelserna till 1940 års lag upptagna
stadgandet att förordnande, som meddelats enligt lagen, ej skulle
gälla längre än lagen ägde giltighet. Däremot bör enligt promemorian övergångsregler
meddelas för det fall att bestämmelserna i lagen kommit i
tillämpning men tillämpningen skall upphöra till följd av att krigstillstånd
ej längre föreligger eller att förordnande enligt 1 § första stycket upphäves.
Dylika övergångsregler har i promemorians förslag upptagits i huvudsaklig
överensstämmelse med motsvarande bestämmelser i 1940 års lag. Sålunda
föreslås i promemorian för nu angivna fall, att Kungl. Maj:t beträffande
förordnande enligt 2 § och 3 § första stycket skall meddela närmare bestämmelser
i anledning av lagens upphörande, att förordnande av ombud enligt
ö § (6 § i departementsförslaget) skall gälla till dess ombudet enligt vad i
nämnda paragraf är stadgat entledigas, att förordnande, som meddelats med
stöd av 6 § andra stycket (9 § andra stycket i departementsförslaget), fortfarande
skall tillämpas i fråga om åtgärd, för vars vidtagande tid börjat
löpa före förordnandets upphörande samt att 7 § (10 § i departementsförslaget)
fortfarande skall lända till efterrättelse om för vidtagande av åtgärd,
som där avses, lid börjat löpa, då lagrummet ännu var tillämpligt.

I promemorian framhålles vidare, att avfattningen av 8—10 §§ i promemorians
lagförslag (12—14 §§ i departementsförslaget) skett utan hänsyn
till de särskilda bestämmelser om användning av tvångsmedel i fråga om

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1957

brott mot rikets säkerhet som meddelats i 1952 års tvångsmedelslag. Nämnda
lag är tidsbegränsad, och man kan enligt promemorian ej utesluta möjligheten
att den vid giltighetstidens utlöpande ej kommer att förlängas,
ehuru det får antagas att lagen sedermera kommer att återupplivas eller en
liknande lagstiftning genomföres därest krigsfaran skulle öka. I promemorians
förslag har därför bland övergångsbestämmelserna upptagits en bestämmelse
av innebörd, att vad i nämnda paragrafer stadgas ej skall äga
tillämpning i den mån för visst slag av brott meddelats särskilda bestämmelser
i de hänseenden som avses i sagda paragrafer.

Yttrandena. Hovrätten för Nedre Norrland anmärker, att övergångsreglerna
för den situation då lagen kommit ur tillämpning bör vara tillämpliga
även i det fall att Kungl. Maj:ts förordnande förfaller på den grund att det
icke vinner riksdagens gillande inom den föreskrivna tiden.

Stockholms rådhusrätt anser, att övergångsregeln angående tillämpning
av förordnande som avses i 6 § andra stycket (9 § andra stycket i departementsförslaget)
bör utvidgas att omfatta jämväl tidsfrist, som avses i 6 ,§
första stycket (9 § första stycket i departementsförslaget).

Departementschefen. Såsom i promemorian föreslagits, bör lagen träda i
kraft snarast möjligt.

I enlighet med promemorians förslag torde med hänsyn till behovet av
särregler beträffande brott mot rikets säkerhet böra upptagas en särskild
bestämmelse avseende tillämpningen av de särskilda förskrifterna om användningen
av tvångsmedel.

Vad angår de föreslagna övergångsreglerna för det fall, att lagen kommit
i tillämpning men tillämpningen skall upphöra till följd av att krigstillstånd
ej längre föreligger eller att Kungl. Maj :ts förordnande om lagens tillämpning
upphäves, synes den i promemorian använda formuleringen kunna
täcka även det av hovrätten för Nedre Norrland berörda fallet att Kungl.
Maj :ts förordnande förfaller på den grund att det icke vinner riksdagens gillande
inom den föreskrivna tiden. Någon övergångsregel beträffande det föga
praktiska fallet, att tillämpningen av lagen upphör medan frist enligt 9 §
första stycket i departementsförslaget löper torde ej vara påkallad. Jag har
ej heller i övrigt funnit anledning till erinran mot promemorians förslag.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till lag med särskilda bestämmelser angående domstolarna
och rättegången vid krig eller krigsfara m. in.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget, av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar (bilaga A), måtte för det i § 87 regeringsformen
avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
lämnar Hans Maj:t Konungen sitt bifall.

Ur protokollet:

Chr. af Winklcrfelt

4 Bihang till riksdagens protokoll l''J57. 1 samt. Nr 76

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1957

Bilaga A

Förslag

till

Lag

med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången
vid krig eller krigsfara m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Befinner sig riket i krig, skola bestämmelserna i 2—16 §§ äga tillämpning.
Vid krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden äger Konungen förordna, att nämnda
bestämmelser skola tillämpas.

Förordnande, som i första stycket sägs, skall, vid äventyr att det eljest
förfaller, inom en månad underställas riksdagen för dess prövning av frågan
huruvida förordnandet skall bestå. Varder förordnandet icke inom två
månader från det underställningen skett av riksdagen gillat, skall detsamma
vara förfallet.

2 §•

Konungen äger bestämma,

1) att domstol skall sammanträda å andra tider och ställen än som för
vanliga fall är föreskrivet;

2) att de åligganden, som i fråga om rättsskipningen eller rättsvården
tillkomma viss underrätt eller lagfaren domare i viss underrätt eller viss
domsaga så ock viss hovrätt, skola, helt eller delvis, övertagas av annan likställd
domstol eller domare.

Om högsta domstolens och hovrätternas tjänstgöring på avdelningar äger
Konungen förordna efter omständigheterna.

3 §.

Konungen äger bestämma, att lagfaren domare eller befattningshavare
i underrätt, hovrätt eller nedre justitierevisionen skall tjänstgöra i annan
befattning vid någon av nämnda myndigheter, domare dock endast i domarbefattning.

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 1957

Vad i lag finnes stadgat därom, att den som redan innehaft uppdrag som
nämndeman eller uppnått viss ålder må avsäga sig uppdraget eller att nämndeman
ej må hava uppnått viss ålder, skall ej äga tillämpning.

Av Konungen eller annan myndighet meddelat förordnande att tjänstgöra
såsom expropriationstekniker skall, oavsett att tiden för förordnandet utgått,
gälla intill dess nytt förordnande meddelas. Vad sålunda stadgats äger
motsvarande tillämpning beträffande tekniskt sakkunnig ledamot i Stockholms
rådhusrätt vid handläggning av patentmål, sakkunnig vid sjöförklaring
eller sjöförhör samt särskild ledamot vid handläggning av mål om
klander av dispasch.

4 §•

Inträffar förfall för expropriationstekniker och kan icke heller annan
expropriationstekniker med motsvarande sakkunskap inträda i domstolen,
äger ordföranden tillkalla annan lämplig person, som besitter erforderlig
sakkunskap, att såsom expropriationstekniker tjänstgöra i domstolen. Vad
nu sagts skall äga motsvarande tillämpning beträffande tekniskt sakkunnig
ledamot i Stockholms rådhusrätt vid handläggning av patentmål.

5 §.

Domstol äger förordna, att mål eller ärende vid domstolen skall överflyttas
till annan likställd domstol, om det erfordras för att undanröja sådant
hinder för målets eller ärendets handläggning, vilket uppkommit på grund
av förhållanden som avses i 1 § första stycket, samt överflyttningen med
hänsyn till utredningen och övriga omständigheter finnes lämplig.

6 §.

Kan part på grund av förhållanden, som avses i 1 § första stycket, antagas
vara ur stånd att vid handläggning av mål eller ärende bevaka sin rätt och
finnes det vara av synnerlig vikt, att saken avgöres, skall rätten eller lagfaren
befattningshavare, som bereder eller eljest handlägger målet eller ärendet,
förordna ombud för honom. Till ombud skall förordnas advokat, om sådan
finnes att tillgå. Ombud skall entledigas, så snart parten finnes kunna
själv eller genom ett av honom utsett ombud bevaka sin rätt.

Bestämmelserna i 12 kap. rättegångsbalken om rättegångsombud, vars
behörighet avser visst mål utan begränsning med avseende å domstol eller
rättegångstillfälle, skola i tillämpliga delar gälla i fråga om ombud, som i
första stycket sägs, dock att ombudet icke äger mottaga delgivning av stämning
i brottmål.

Vad i (S kap. 5 § rättegångsbalken är stadgat skall äga motsvarande tilllämpning
beträffande uppdrag såsom ombud enligt denna paragraf.

Kungl. Maj ds proposition nr 76 år 1957

7 §•

Ombud, som avses i 6 §, äger att av allmänna medel åtnjuta arvode så
ock ersättning för kostnad och tidsspillan efter vad som prövas skäligt. Vid
målets eller ärendets avgörande skall part eller annan förpliktas att till
statsverket återgälda ombudskostnaden, såframt han enligt vad om rättegångskostnad
är stadgat skulle haft att svara för ombudskostnaden. Om
den part för vilken ombudet förordnats åtnjuter fri rättegång, skall beträffande
ersättning till ombudet och skyldighet att ersätta statsverket kostnaden
härför gälla vad i lagen om fri rättegång är stadgat om ersättning till
rättegångsbiträde; dock att, då ersättningsskyldighet gentemot statsverket
ålägges annan än parten, 13 § nämnda lag ej äger tillämpning. Är fråga om
ombud för tilltalad, skall i nämnda hänseenden så anses som hade ombudet
förordnats till offentlig försvarare.

Ej må ombudet av part förbehålla sig ersättning för uppdraget; har sådant
förbehåll skett, vare det utan verkan.

8 §•

9 §.

Under två veckor efter den dag, då denna paragraf på grund av inträffat
krigstillstånd eller till följd av förordnande enligt 1 § första stycket trätt i
tillämpning, skall tid, som enligt lag eller författning skall iakttagas för ingivande
av inlaga eller vidtagande av annan åtgärd för bevakande eller fullföljande
av talan hos domstol eller domare annorledes än genom särskilt
rättsmedel, ej anses löpa. Har denna paragraf trätt i tillämpning på grund
av förordnande enligt 1 § första stycket och inträffar därefter krigstillstånd,
skall tid, som nu avses, ej heller löpa under två veckor efter krigstillståndets
inträdande.

Konungen äger eljest beträffande riket i dess helhet eller viss del därav
förordna om förlängning av tidsfrister, varom i första stycket är fråga.

Vad i denna paragraf är stadgat äger icke tillämpning beträffande militära
brottmål.

10 §.

Är någon skyldig att för bevakande av sin enskilda rätt inom viss i lag
eller författning föreskriven tid instämma talan eller påkalla prövning i
annan ordning eller inför domstol eller domare vidtaga annan åtgärd och
finnes han på grund av förhållanden, som avses i 1 § första stycket, hava
varit ur stånd att inom den föreskrivna tiden vidtaga åtgärden, skall vad i
58 kap. rättegångsbalken är stadgat angående återställande av försutten tid
tillämpas, även om åtgärden icke är av beskaffenhet, som i 11 § nämnda
kapitel sägs. Vad nu sagts äger motsvarande tillämpning beträffande ansökan
om resning och besvär över domvilla.

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 1957

I fråga om återställande av försutten tid enligt första stycket i denna paragraf
eller 58 kap. rättegångsbalken skall vad i 12 § nämnda kapitel är
föreskrivet därom, att ansökan skall göras sist inom ett år från den dag, då
tiden utgick, ej äga tillämpning, om sökanden på grund av förhållanden,
som avses i 1 § första stycket denna lag, finnes hava varit ur stånd att inom
sagda tid göra sådan ansökan.

11 §•

Utan hinder av att den i 23 kap. 7 § rättegångsbalken avsedda våglängden
överstiger femton kilometer, må hämtning till förhör äga rum, om det
kan antagas, att den som skall höras kan inställa sig utan avsevärd olägenhet.

12 §.

13 §.

Giltighetstiden för tillstånd till avhörande av telefonsamtal eller till åtgärd
som avses i första stycket må bestämmas till högst en månad från den
dag, då tillståndet delgavs telefonanstaltens föreståndare.

14 §.

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 1957

ning. Finner rätten, att förordnandet icke bör äga bestånd, skall rätten
upphäva förordnandet.

15 §.

Delgivning med den, som fullgör tjänstgöring vid krigsmakten, skall ske
genom militär myndighets försorg. Intyg av sådan myndighet skall gälla
såsom fullt bevis, att delgivning blivit så verkställd som intyget innehåller.
Avser delgivning stämning eller kallelse att eljest infinna sig vid domstol,
skall intyget tillika innehålla uppgift, huruvida den kallade på grund av
sin tjänstgöring är hindrad att inställa sig. Har delgivning verkställts annorledes
än genom militär myndighet, vare den gällande; dock må delgivning
ej ske på sätt i 33 kap. 8 eller 12 § rättegångsbalken sägs.

16 §.

17 §.

Konungen meddelar de närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen
av denna lag.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uPPgiH utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Vad i 12—14 §§ stadgas skall ej äga tillämpning i den mån för visst slag
av brott meddelats särskilda bestämmelser i de hänseenden som avses i
nämnda paragrafer.

Om bestämmelserna i lagen kommit i tillämpning men tillämpningen skall
upphöra till följd av att krigstillstånd ej längre föreligger eller att förordnande
enligt 1 § första stycket upphaves, skall i fråga om övergångsförhållandena
iakttagas följande:

1) Beträffande förordnande enligt 2 § och 3 § första stycket meddelar
Konungen närmare bestämmelser i anledning av dess upphörande.

2) Förordnande av ombud enligt 6 § skall gälla till dess ombudet enligt
vad i sagda paragraf är stadgat entledigas.

3) Förordnande, som meddelats med stöd av 9 § andra stycket, skall fortfarande
tillämpas i fråga om åtgärd, för vars vidtagande tid börjat löpa före
förordnandets upphörande.

4) Har för vidtagande av åtgärd, som avses i 10 §, tid börjat löpa då lagrummet
ännu var tillämpligt, skall nämnda lagrum fortfarande lända till
efterrättelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1957

Bilaga B

Vid den remitterade promemorian fogat förslag till

Lag med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången
vid krig eller krigsfara m. m.

Härigenom förordnas som följer

1 §•

Befinner sig riket i krig, skola bestämmelserna i 2—12 §§ äga tillämpning.
Vid krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden äger Konungen förordna, att nämnda bestämmelser
skola tillämpas.

Förordnande, som i första stycket sägs, skall, vid äventyr att det eljest
förfaller, inom en månad underställas riksdagen för dess prövning av frågan
huruvida förordnandet skall bestå. Varder förordnandet icke inom två månader
från det underställningen skett av riksdagen gillat, skall detsamma
vara förfallet.

Under tid, då bestämmelserna i 2—12 §§ äga tillämpning, gälla icke i lag
eller författning meddelade stadganden i den mån de strida mot samma bestämmelser
eller vad med stöd av dem blivit föreskrivet.

2 §•

Konungen äger bestämma,

1) att domstol skall sammanträda å andra tider och ställen samt vid handläggning
av mål eller ärenden hava annan sammansättning än som för vanliga
fall är föreskrivet;

'' 2) att de åligganden, som i fråga om rättsskipningen eller rättsvården tillkomma
viss underrätt eller viss hovrätt, skola, helt eller delvis, övertagas
av annan likställd domstol.

Om högsta domstolens och hovrätternas tjänstgöring på avdelningar äger
Konungen förordna efter omständigheterna.

3 §•

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 1957

holms rådhusrätt vid handläggning av patentmål, beträffande sakkunnig vid
sjöförklaring och sjöförhör samt beträffande särskild ledamot vid handläggning
av mål angående klander av dispasch.

4 §.

Till tjänstgöring såsom nämndeman må i fall som avses i 4 kap. 10 § rättegångsbalken
och 21 kap. 7 § lagen om delning av jord å landet kallas jämväl
nämndeman eller till nämndeman valbar person utom domkretsen.

5 §•

För part, som kan antagas vara ur stånd att vid handläggningen av mål eller
ärende vid domstol bevaka sin rätt, skall, om behov därav finnes föreligga,
rätten eller lagfaren befattningshavare, som bereder eller eljest handlägger
målet eller ärendet, förordna ombud. Förordnandet gäller intill dess
ombud av rätten eller befattningshavare, som nyss nämnts, entledigas.

I fråga om ombud, som avses i första stycket, skall i tillämpliga delar gälla
vad i 12 kap. rättegångsbalken är stadgat om rättegångsombud, vars behörighet
icke är inskränkt till viss domstol eller visst rättegångstillfälle, och
vad i 21 kap. samma balk föreskrives om offentlig försvarare. Ombudet må
förordnas till biträde enligt lagen om fri rättegång.

Ombudet äger att av allmänna medel åtnjuta arvode så ock ersättning för
kostnad och tidsspillan efter vad som prövas skäligt. Vid målets eller ärendets
avgörande skall den, för vilken ombud förordnats, förpliktas att till
statsverket återgälda vad ombudet tillerkänts i arvode och ersättning, om ej
sådan skyldighet finnes böra åläggas motpart. Har ombudet varit förordnat
såsom biträde enligt lagen om fri rättegång eller haft ställning som offentlig
försvarare, skall beträffande ersättning till ombudet och skyldighet att
ersätta statsverket kostnaden härför gälla vad därom för angivna fall är
stadgat.

6 §■

Under två veckor efter den dag, då denna paragraf på grund av inträffat
krigstillstånd eller till följd av förordnande enligt 1 § första stycket trätt
i tillämpning, skall tid, som enligt lag eller författning skall iaktta‘gas för ingivande
av inlaga eller vidtagande av annan åtgärd för bevakande eller fullföljande
av talan hos domstol annorledes än genom särskilt rättsmedel eller
hos domare, ej anses löpa. Har denna paragraf trätt i tillämpning på grund
av förordnande enligt 1 § första stycket och inträffar därefter krigstillstånd,
skall tid, som nu avses, ej heller löpa under två veckor efter krigstillståndets
inträdande.

Konungen äger eljest beträffande riket i dess helhet eller viss del därav
förordna om förlängning av tidsfrister varom i första stycket är fråga.

7 §.

Är någon skyldig att för bevakande av sin enskilda rätt inom viss i lag
eller författning föreskriven tid instämma talan eller påkalla prövning i annan
ordning eller inför domstol eller domare vidtaga annan åtgärd och finnes
han på grund av förhållanden, som avses i 1 § första stycket, hava varit
uf stånd att inom den föreskrivna tiden vidtaga åtgärden, skall vad i 58 kap.
rättegångsbalken är stadgat angående återställande av försutten tid tillämpas,
även om åtgärden icke är av beskaffenhet, som i 11 § nämnda kap. sägs.
Vad nu sagts äge motsvarande tillämpning beträffande ansökan om resning
och besvär över domvilla.

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 1957

I fråga om återställande av försutten tid enligt första stycket i denna paragraf
eller 58 kap. rättegångsbalken skall vad i 12 § nämnda kap. är föreskrivet
därom, att ansökan skall göras sist inom ett år från den dag, då tiden
utgick, ej äga tillämpning, om sökanden på grund av förhållanden, som
avses i 1 § första stycket denna lag, finnes hava varit ur stånd att inom
sagda tid göra sådan ansökan.

8 §•

9 §•

Finnes det vara av synnerlig vikt för utredningen rörande brott, varå ej
kan följa lindrigare straff än straffarbete i två år, att expedieringen av samtal
till och från telefonapparat, som innehaves av den som skäligen misstänkes
för brottet eller eljest kan antagas komma att begagnas av honom,
inställes eller fördröjes eller att telefonapparaten avstänges för samtal eller
att uppgift från telefonanstalt lämnas å samtal, som expedierats eller beställts
till och från nämnda telefonapparat, äge rätten, på yrkande av undersökningsledaren
eller åklagaren, meddela tillstånd till sådan åtgärd.

Giltighetstiden för avhörande av telefonsamtal eller för åtgärd som avses
i första stycket må bestämmas till högst en månad från den dag, då tillståndet
delgavs telefonanstaltens föreståndare.

10 §.

Har undersökningsledare eller åklagare meddelat förordnande jämlikt 8
eller 9 §, skall anmälan därom, med angivande av skälen, ofördröj ligen göras
hos rätlen, som har att skyndsamt upptaga ärendet till prövning. Finner
rätten, att förordnandet icke bör äga bestånd, skall rätten upphäva förordnandet.

11 §•

Delgivning med den, som fullgör tjänstgöring vid krigsmakten, skall ske
genom militär myndighets försorg. Intyg av sådan myndighet gälle såsom
fullt bevis, att delgivning blivit så verkställd som intyget innehåller. Avser
delgivning stämning eller kallelse att eljest infinna sig vid domstol, skall intyget
tillika innehålla uppgift, huruvida den kallade på grund av sin tjänstgöring
är hindrad att inställa sig. Har delgivning verkställts annorledes än
genom militär myndighet, vare den gällande; dock må delgivning ej ske
genom handlings införande i allmänna tidningarna eller överlämnande lili
den söktes husfolk eller på annat sådant sätt.

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 1957

12 §.

Befogenhet, som enligt 2 § första stycket 1 och 3 § första stycket tillkommer
Konungen, må på uppdrag av Konungen utövas av annan myndighet.
Kan under krig förbindelsen mellan någon del av riket och riksstyrelsen icke
eller allenast med avsevärd svårighet upprätthållas eller föreligger eljest under
krig trängande behov av omedelbara åtgärder, äge hovrätt i vad angår
dess domkrets även utan sådant uppdrag utöva befogenhet, som enligt denna
lag tillkommer Konungen.

13 §.

Konungen meddelar de närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen
av denna lag.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Vad i 8—10 §§ stadgas skall ej äga tillämpning i den mån för visst slag
av brott meddelats särskilda bestämmelser i de hänsenden som avses i nämnda
paragrafer.

Om bestämmelserna i lagen kommit i tillämpning men tillämpningen skall
upphöra till följd av att krigstillstånd ej längre föreligger eller att förordnande
enligt 1 § första stycket upphäves, skall i fråga om övergångsförhållandena
iakttagas följande:

1) Beträffande förordnande enligt 2 § och 3 § första stycket meddelar Konungen
närmare bestämmelser i anledning av dess upphörande.

2) Förordnande av ombud enligt 5 § skall gälla till dess ombudet enligt
vad i sagda paragraf är stadgat entledigas.

3) Förordnande, som meddelats med stöd av 6 § andra stycket, skall fortfarande
tillämpas i fråga om åtgärd, för vars vidtagande tid börjat löpa före
förordnandets upphörande.

4) Har för vidtagande av åtgärd, som avses i 7 §, tid börjat löpa då lagrummet
ännu var tillämpligt, skall nämnda lagrum fortfarande lända till efterrättelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1957

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 8 januari
1957.

Närvarande:

justitieråden Walin,

Sjöwall,

Hagbergh,

regeringsrådet Klackenberg.

Enligt lagrådet den 21 december 1956 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen
i statsrådet den 23 november 1956, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas över upprättat förslag" till lag med särskilda bestämmelser angående
domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn L. Fredlund.

Förslaget föranledde följande yttranden.

Lagrådet:

1 §•

Bestämmelserna i den föreslagna lagen skola, om riket råkar i krig, träda
i tillämpning utan att särskilt förordnande meddelats. Förslaget överensstämmer
i denna del med bland annat den administrativa fullmaktslagen.
Att krigstillstånd, på sätt nu stadgas i beredskapskungörelsen, skall vara
kungjort för att bestämmelserna skola kunna tillämpas lärer icke vara avsett.

Med anledning av vad som anförts i ett remissyttrande har föredragande
departementschefen uttalat, att det ej syntes vara anledning att uppgiva
nämnda grundsats på grund av den eventualiteten att vårt land skulle råka
i ett mera formellt krigstillstånd. Uttalandet torde bygga på att ett formellt
krigstillstånd för närvarande ej är att praktiskt räkna med.

Ur klarhetens synpunkt hade det varit att föredraga, att lagens bestämmelser
ej skulle träda i tillämpning utan att särskilt förordnande meddelats.
Ä andra sidan kan det icke bestridas, att förslagets ståndpunkt liar vissa
fördelar. Lagrådet anser sig fördenskull ej böra hemställa om någon ändring
av 1 § men finner det önskvärt, att 9 § •—- där det är av särskild betydelse
att veta om och när lagen trätt i tillämpning — jämkas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1957
3 §•

Regeringsrådet Klackenberg:

En jämförelse mellan det föreslagna första stycket i 3 g och motsvarande
stadgande i administrativa fullmaktslagen visar ett par olikheter, som torde
vara historiskt betingade men sakligt icke helt tillfredsställande. Enligt 2 g
andra stycket nämnda lag må Konungen, då det finnes påkallat på grund av
förhållanden, som avses i 1 § första stycket samma lag, förordna, att befattningshavare
i statens tjänst skall tjänstgöra i annan statlig befattning än
den han innehar eller i kommunal befattning eller att kommunal befattningshavare
skall tjänstgöra i statlig befattning eller i annan kommunal
befattning än den han innehar. Enligt förevarande stadgande, som i sak
icke avser en ändring i förhållande till 1940 års lag, är Konungens befogenhet
i fråga om lagfaren domare i och annan befattningshavare vid underrätt,
hovrätt eller nedre justitierevisionen begränsad till rätten att förordna
om tjänstgöring för dem endast i annan befattning vid nämnda domstolsmyndigheter,
och förbehåll göres tillika att domare må förordnas att tjänstgöra
endast i domarbefattning.

Begränsningen i Konungens befogenhet till att avse endast en omfördelning
av tjänstemännen inom domstolsverksamheten var naturlig ur processlagberedningens
synpunkt år 1940, då man endast hade domstolsväsendet
i sikte, och synes invändningsfri, så länge icke motsvarande lagstiftning
genomförts för annan statsverksamhet, men knappast godtagbar vid
en allmän översyn av beredskapslagstiftningen. Vad först angår den administrativa
personalen vid statliga och kommunala domstolar framstår det
mot bakgrunden av stadgandet i administrativa fullmaktslagen som egendomligt,
att Konungen icke skulle äga bestämma om ändrad tjänstgöring
i samma utsträckning som för annan statlig och kommunal personal. Det
är icke svårt att tänka sig ett praktiskt behov av dylik omdisponering i vissa
krigslägen. Jämväl i fråga om de lagfarna domarna kan behov uppkomma
att i viss utsträckning taga deras tjänster i anspråk för andra trängande
arbetsuppgifter än dömande, även om möjligheterna därtill måste antagas
bli mindre än beträffande annan personal på grund av domstolsväsendets
eget behov att få luckorna fyllda efter yngre manlig domarpersonal, som
inkallats till militärtjänst.

För domarnas del är problemet tillika mera komplicerat på grund av
domstolarnas särställning, vilken ju föranlett förbehållet att domare endast
må förordnas att tjänstgöra i domarbefattning vid nämnda domstolar. Detta
förbehåll tillkom under hänvisning till civila avlöningsreglementets bestämmelser
om domares förflyttningsskyldighet (prop. 183/1940 bil. A s. 19). Motsvarande
bestämmelser återfinnas numera i 13 § Saar och innehålla, att
innehavare av ordinarie domartjänst, med undantag av vattenrättsingenjör,
allenast är pliktig att, om Kungl. Maj:t finner organisatoriska skäl sådant
påkalla, låta förflytta sig till annan ordinarie domartjänst inom den
lönegrad han tillhör. Berörda förbehåll saknas däremot i den för de administrativa
domstolarna gällande administrativa fullmaktslagen, oaktat ena -

Knngl. Maj.ts proposition nr 76 år 1957

handa inskränkning i förflyttningsskyldigheten ostridigt gäller även för deras
domarpersonal. Anledningen härtill framgår icke klart. Möjligen har
det stått i samband med en ändrad uppfattning av innebörden av sådana
förordnanden, som Kungl. Maj:t genom nämnda lag erhållit bemyndigande
att utfärda. Vid tillkomsten av 1940 års lag betraktades dylikt förordnande
om tjänstgöring i annan befattning utan vidare såsom likställt med förflyttning
i avlöningsreglementets bemärkelse. I det sakkunnigbetänkande,
som låg till grund för den administrativa fullmaktslagstiftningen, under
ströks (SOU 1940:23 s. 37), att här uppenbarligen endast vore fråga om
förändringar av tillfällig art och att ett förordnande att tjänstgöra i annan
befattning icke innebure, att tjänstemannen hade att avgå från den innehavda
befattningen eller borde åtnjuta lägre löneförmåner än i denna.
Ett speciellt förbehåll för domare hade påyrkats av kammarrätten, men de
sakkunniga funno dylikt stadgande icke erforderligt. Därvid anfördes tillika,
att man även utan särskilt stadgande kunde förutsätta att mera kvalificerade
befattningshavare ej utan tvingande skäl komme att tagas i anspråk
för en tjänstgöring, som icke svarade mot deras kvalifikationer.

Med utgångspunkt från den uppfattning som synes ha legat till grund för
utformningen av administrativa fullmaktslagen skulle ett förbehåll att domare
endast må utnyttjas i domarbefattning icke heller i förevarande lag
vara påkallat. Vid den nu pågående översynen av beredskapslagstiftningen
synes det i vart fall svårt att upprätthålla en olika bedömning i de båda lagarna.
Denna detaljfråga kan ses i ett vidare sammanhang. Måhända vore
det värt att överväga tanken att bryta ut de organisatoriska bestämmelserna
för domstolsväsendets del ur förevarande lagförslag och reglera dithörande
frågor enhetligt i administrativa fullmaktslagen.

Vad angår den sakliga bedömningen av ifrågavarande förbehåll för domares
utnyttjande har de sakkunnigas argumentering onekligen försvagat de
teoretiska skälen för dess bibehållande men jag finner det fördenskull icke
uteslutet att förbehållet vid en omprövning bör kvarstå i en eller annan form.
En avvägning får därvid göras mellan behovet för det allmänna alt i ett
beträngt krigsläge kunna utnyttja all tillgänglig arbetskraft, där den bäst
behövs, och förbehållets värde för upprätthållande av domarmaktens integritet
i förhållande till regeringsmakten. Av hänsyn till det statliga heredskapsintresset
torde ett förbehåll böra erhålla en mera smidig och adekvat
utformning än det föreslagna stadgandet. Det bör sålunda dels icke innefatta
ett legalt hinder för Kungl. Maj:t att förordna en exempelvis friställd domare
att tjänstgöra i annan befattning än domares, såvida denne samtycker
därtill, dels icke heller sträcka sig formellt längre än mönstret i avlöningsbestämmelserna,
som ju liar avseende endast å innehavare av ordinarie domarbefattning.
Konungens befogenhet att förordna bör lämpligen vara generellt
reglerad genom lagen och i fråga om icke-ordinarie domarpersonal
oberoende av uppsägningstider o. dyl. Ett sålunda modifierat förbehåll torde
med hänsyn till den lojalitet mot statsledningen i etl beträngt nationellt
läge, som kan förutsättas hos domarpersonalen, icke innebära någon prak -

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1957

tisk inskränkning i beredskapskravet, samtidigt som intresset av domarnas
självständighet mot regeringsmakten vore tillgodosett. Sistnämnda krav,
som i vårt land framstår såsom ett hävdvunnet värde, ehuru i fredstid
närmast av teoretiskt intresse, har genom närliggande erfarenheter fått sin
reala betydelse för den medborgerliga friheten i orostider bestyrkt. Det synes
därför icke tilltalande att slopa ett dylikt förbehåll. Även om den i förevarande
lagrum avsedda befogenheten att förordna om tjänstgöring i andra
befattningar icke bereder en regering möjlighet att förordna bort misshagliga
domare och utnämna andra å deras befattningar, är det likväl tänkbart
att den personliga rätten för en domare att icke mot sin vilja sättas att tjänstgöra
i annan befattning än domares kan vara av praktisk eller psykologisk
betydelse i en svår situation, och då bör den rätten garanteras i lagen.

Konungens befogenhet synes vidare klart böra bindas vid förutsättningen,
att förordnande om tjänstgöring i annan befattning skall vara påkallat
av förhållanden, som avses i 1 § första stycket.

På grund av det anförda ifrågasätter jag, att första stycket i 3 § skall,
därest stadgandet bibehålies i förevarande lag, få det innehållet, att Konungen
må, då det finnes påkallat på grund av förhållanden, som avses i 1
§ första stycket, förordna att lagfaren domare och annan befattningshavare
vid domstol eller i nedre justitierevisionen skall tjänstgöra i annan statlig
eller kommunal befattning än den han innehar, ordinarie domare dock icke
utan givet samtycke i annan än domarbefattning.

Lagrådet:

Bestämmelserna i tredje stycket synas kunna förenklas och sammanföras
i en punkt. Lagrådet förordar att stycket får innehålla, att förordnande
som expropriationstekniker, tekniskt sakkunnig ledamot för patentmål, sakkunnig
vid sjöförklaring eller sjöförhör eller särskild ledamot för mål om
klander av dispasch skall, om tiden för förordnandet utgår, fortfarande
gälla intill dess annat beslut meddelas.

4 §•

Därest vad lagrådet uttalat i fråga om 3 § tredje stycket beaktas, torde
andra stycket av förevarande paragraf böra innehålla, att vid förfall för
expropriationstekniker eller annan ledamot eller sakkunnig som avses i 3 §
tredje stycket må, om så kräves, annan lämplig person med erforderlig
sakkunskap tillkallas.

5 §■

Enligt vad föredragande departementschefen uttalat skulle överflyttning
av mål eller ärende enligt förevarande paragraf i förslaget ej få äga rum
enbart av kostnadsskäl. Det synes dock ej föreligga tillräcklig anledning
att strikt upprätthålla en sådan tillämpning. Väl är det i tvistemål måhända
ej så ofta som kostnaderna verkligen skulle avsevärt minskas genom överflyttning
av målet till annan domstol, men i brottmål kan en överflyttning
oftare bli av betydelse ur kostnadssynpunkt.

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 1957

Lagrådet vill vidare framhålla, att den i förslaget upptagna förutsättningen
att »hinder för målets eller ärendets handläggning» föreligger kan
även frånsett kostnadssynpunkten föranleda en alltför snäv tolkning. Stadgandet
synes böra innehålla, att om på grund av förhållanden som avses
i 1 § första stycket i lagen hinder eller särskild svårighet möter att vid laga
domstol handlägga mål eller ärende, rätten äger förordna, att det skall
överflydtas till annan likställd domstol som med hänsyn till utredningen och
övriga omständigheter finnes lämplig.

I likhet med flera remissinstanser anser lagrådet, att man under krig och
liknande förhållanden även måste något mildra kraven på personlig inställelse.
Det kan icke vara lämpligt, att domstolarna för att under dylika tider
undgå stötande resultat av de för normala förhållanden avsedda reglerna
skola känna sig pressade att tillämpa dessa på ett sätt som eljest icke anses
tillåtligt. Stöd för en efter förhållandena anpassad praxis bör givas i nu
ifrågavarande lag. Bland annat i mål om ansvar för olika slags krisförseelser
bör saken ofta kunna prövas utan att den tilltalade inställt sig personligen.
En befogenhet i angiven riktning måste givetvis tillämpas med försiktighet.
Tydligt är även att, om exempelvis i brottmål den tilltalade ej kan
infinna sig, rätten måste vid prövningen taga hänsyn till att den tilltalades
egen redogörelse kanske kunnat tala till hans förmån. Lagrådet förordar
därför en bestämmelse, att om part på grund av förhållanden som avses i
1 § första stycket är förhindrad att i mål eller ärende inställa sig personligen,
saken likväl må prövas utan hinder av vad eljest gäller om sådan inställelse,
såframt det ej kan befaras medföra olägenhet av någon betydelse.
Stadgandet synes kunna upptagas som andra stycke i 5 §.

6 §•

I förevarande paragraf uppställas som förutsättningar för att ombud skall
förordnas för part dels att parten på grund av förhållanden som avses i 1 §
första stycket kan antagas vara ur stånd att vid handläggning av mål eller
ärende bevaka sin rätt dels att det finnes vara av synnerlig vikt att saken
avgöres.

Förutsättningen att det skall vara av synnerlig vikt att »saken avgöres»
ger enligt lagrådets mening icke ett tillfredsställande uttryck för vad som bör
krävas för att omhud skall utses. Man torde i stället böra framhäva att det
är handläggningen som i första hand skall främjas. Stadgandet synes också
höra angiva, att främjandet av handläggningen förutsättes vara av synnerlig
vikt för den bortovarande eller motpart eller eljest angeläget ur allmän
synpunkt.

Enligt förslaget må ombud förordnas av rätten eller av lagfaren befattningshavare
som bereder eller eljest handlägger målet eller ärendet. Det
senare alternativet lärer inbegripa sådan föredragande i domstol som ej äi
ledamot av denna. Med hänsyn till att ombudets handlande kan bli av stor
betydelse för huvudmannen bör enligt lagrådets mening stadgas, att förordnandet
skall givas av rätten eller av vederbörande domare.

Kungl. Maj. ts proposition, nr 76 år 1957

Uppdraget må enligt förslaget ej givas annan än advokat, där sådan finnes
att tillgå. Beträffande uttrycket »finnes att tillgå» (jfr 8 §) vill lagrådet
framhålla, att här torde avses icke endast advokat bosatt på orten
eller inom domkretsen utan jämväl advokat inom rimligt avstånd därifrån.
I övrigt synes bestämmelsen alltför kategorisk. Möjlighet torde böra
hållas öppen att i undantagsfall förordna annan än advokat. Att ombudet
måste vara väl skickat för ifrågavarande ömtåliga uppgift är uppenbart.

I förevarande sammanhang må påpekas, att den som förordnats till ombud
självfallet är pliktig att —- ehuru förslaget till skillnad från 1940 års
lag icke upptager någon uttrycklig lagregel härom -— vidtaga ändamålsenliga
åtgärder för att söka kontakt med sin huvudman och samråda med
honom.

Under åberopande av det anförda hemställer lagrådet att första och andra
punkterna i paragrafens första stycke få innehålla, första punkten, att
om part kan på grund av förhållanden som avses i 1 § första stycket antagas
vara ur stånd att i mål eller ärende bevaka sin rätt och det med hänsyn
till målets eller ärendets beskaffenhet finnes vara av synnerlig vikt för
honom eller motpart eller eljest ur allmän synpunkt angeläget att handläggningen
främjas, rätten eller domaren skall förordna ombud för honom,
samt andra punkten, att till ombud bör förordnas advokat, om sådan finnes
att tillgå.

9 §•

Full klarhet bör råda om den tidpunkt från vilken den i förslaget angivna
tidrymden av två veckor skall räknas. Vid allenast formellt krigstillstånd
— om sådant skulle förekomma — bör paragrafen överhuvud icke komma
i tillämpning. När det gäller verkligt krigstillstånd, kan å andra sidan omedelbart
behov föreligga att utsträcka nämnda tid.

För att tillgodose dessa önskemål synes som första stycke böra upptagas
ett stadgande som enbart behandlar det fallet att riket råkar i krig. Denna
bestämmelse synes böra innehålla att ifrågavarande tider ej anses löpa under
två veckor från den dag då krigstillstånd kungjorts, om ej Konungen
förordnar annorlunda. Därest kungörelse om krigstillstånd ej kunnat omedelbart
utkomma vid krigsutbrottet, bör Konungen bestämma att tidrymden
— med eventuell förlängning — skall räknas från viss förfluten dag.

För det fall att förordnande om lagens tillämpning meddelas enligt 1 §
första stycket andra punkten synes knappast behövligt, att en anståndsfrist
är bestämd i förväg. Lagrådet förordar därför, att såsom första punkt
i ett andra stycke intages föreskrift, att om 2—16 §§ enligt därom meddelat
förordnande skola äga tillämpning utan att krigstillstånd inträtt, Konungen
bestämmer om anstånd som avses i första stycket. Såsom andra
punkt bör därtill fogas bestämmelse, att vad i första stycket sägs skall gälla
jämväl där krigstillstånd inträder efter det att förordnande som nyss nämnts
blivit meddelat.

Enligt sista stycket i 9 § skall vad i paragrafen är stadgat icke äga tilllämpning
beträffande militära brottmål. Emot denna bestämmelse kan in -

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1957

vändas, att den icke tillgodoser den dömdes berättigade krav när målet är
anhängigt vid allmän domstol och han måhända med anledning av inträdda
förhållanden kommenderats till tjänstgöring på avlägsen ort samt att
missförstånd lätt kan uppkomma, därest paragrafen blir tillämplig vid fullföljd
av talan i vissa men ej i alla mål vid de allmänna domstolarna. En omprövning
av undantagsstadgandet torde därför vara önskvärd.

Beträffande disciplinmål äger klagande enligt 43 § andra stycket militära
rättegångslagen att inkomma med fullföljdsinlaga till den som meddelat
beslutet eller till kompanichef med flera. Någon utsträckning av fullföljdstiden
kan ej anses påkallad för dessa mål. Om brottmål som handlagts
av krigsrätt finnas likartade fullföljdsregler i 105 § samma lag. Ej
heller här torde någon utsträckning av fullföljdstiden vara erforderlig. 1
övrigt synas däremot militära mål böra i fråga om utsträckt fullföljdstid
m. in. vid inträde av krig eller förordnande som avses i 1 § behandlas som
vanliga mål. Någon nämnvärd olägenhet ur disciplinär synpunkt torde ej
vållas härav. Det må erinras om de särskilda bestämmelser som i 91 §
nämnda lag meddelas om verkställigheten av straff.

Lagrådet förordar på grund av det anlörda, att sista stycket i förevarande
paragraf i förslaget får avse allenast fullföljd av talan mot beslut i militära
disciplinmål eller mot dom eller beslut av krigsrätt i militära brottmål.

10 §.

Av 58 kap. 12 § rättegångsbalken följer, att ansökan om återställande av
försutten tid städse skall göras inom tre veckor sedan förfallet upphörde
även när 10 § i nu förevarande förslag är tillämplig. Denna tid synes åtminstone
under krigsförliållanden kunna bli alltför kort. Möjlighet torde
därför böra stå Konungen till buds att föreskriva längre frist, om det finnes
påkallat. Lagrådet förordar, att såsom tredje stycke i paragrafen upptages
stadgande att ansökan om återställande av försutten tid skall göras
inom tre veckor sedan förfallet upphörde eller inom den längre tid som
Konungen bestämmer.

Slutstadgandet.

Med andra stycket i slutstadgandet har avsetts att utmärka, att bestämmelser
som meddelats i 1952 års tvångsmedelslag icke till följd av 1 §
tredje stycket i förevarande förslag skola sättas ur kraft, om 12—14 §§ i
förslaget skulle träda i tillämpning. Enär de befogenheter som avses med
sistnämnda bestämmelser enligt sakens natur icke kunna utesluta de befogenheter
som redan den särskilda tvångsmedelslagen ger, torde nämnda
stycke icke vara erforderligt och kunna utgå.

Tredje stycket i slutstadgandet innehåller reglering av den avveckling som
förutsättes efter det 2—16 §§ i lagen varit i tillämpning. Då lagens giltighet
— till skillnad från vad som var förhållandet med 1940 års lag — ej är
5 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 76

66 Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1957

tidsbegränsad, bör nämnda reglering enligt lagrådets mening intagas i själva
lagen.

Den i nämnda stycke under 1) föreslagna föreskriften, att beträffande
förordnande enligt 2 § och 3 § första stycket Konungen meddelar närmare
bestämmelser i anledning av dess upphörande, torde kunna undvaras, eftersom
Konungen avses skola äga att generellt meddela tillämpningsföreskrifter
till lagen. Däremot synes böra införas en bestämmelse, att den som på
grund av 3 § andra eller tredje stycket eller 4 § deltagit i handläggning av
mål eller ärende skall, sedan tillämpningen av lagrummen upphört, alltjämt
vara behörig i det målet eller ärendet. Med avseende å bestämmelsen under
2) må framhållas som självfallet, att reglerna om ersättning till ombud förbli
tillämpliga i fråga om det arbete som av ombudet utförts medan hans
förordnande gällde. I fråga om föreskriften under 3) vill lagrådet erinra,
att om lagrådets hemställan under 9 § beaktas, hänvisningen i sagda punkt
bör avse 9 § tredje stycket. Bestämmelsen under 4) som är svår att förstå
synes lämpligen böra jämkas så att den får innehålla, att om för vidtagande
av åtgärd varom i 10 § sägs förelegat förfall som där avses, skall med avseende
å återställande av försutten tid för åtgärden lagrummet alltjämt
tillämpas. Under åtgärd inbegripes uppenbarligen även ansökan om resning
och besvär över domvilla. Det må framhållas, att bestämmelsen skulle komma
att omfatta jämväl det av lagrådet förordade tredje stycket i 10 §.

Bestämmelserna kunna lämpligen införas som 17 § i förslaget.

Föreskriften i 17 § av det remitterade förslaget bör i så fall upptagas som
18 §.

Ur protokollet:
Torsten Johanson

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1957

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 25 januari 1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,

Persson, Hjalmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström, Lange,

Lindholm.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den 8 januari
1957 avgivna utlåtande över det den 23 november 1956 till lagrådet
remitterade förslaget till lag med särskilda bestämmelser angående domstolarna
och rättegången vid krig eller krigsfara m. m.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Lagrådet har föreslagit en särregel rörande parts personliga inställelse.
Såsom redan av remissprotokollet framgår, är jag tveksam, om över huvud
något undantag bör medgivas från gällande bestämmelser i detta ämne. En
regel med den av lagrådet föreslagna innebörden kan befaras leda till icke
avsedda eftergifter av kraven på att part skall vara personligen tillstädes.
Tydligt är emellertid, att betänkligheterna mot en modifierande särregel
betydligt minskas, om från regelns tillämplighetsområde undantages sådana
brottmål, vari anledning förekommer att ådöma svårare straff än böter.
Jag vill icke motsätta mig lagrådets önskemål om en undantagsbestämmelse
i ämnet, därest dess tillämplighetsområde begränsas på antytt sätt.
Bestämmelsen synes böra innehålla, att om part på grund av förhållanden
som avses i 1 § första stycket är förhindrad att inställa sig personligen vid
rätten, saken må utan hinder av vad eljest gäller om sådan inställelse handläggas
och avgöras, om saken finnes kunna nöjaktigt utredas och, i brottmål,
anledning ej förekommer att döma till svårare straff än böter. Som
lagrådet förordat, torde bestämmelsen kunna upptagas som andra stycke
i 5 §.

Vad lagrådet anfört beträffande första och andra styckena i 9 §, mot vilket
jag i huvudsak icke har något alt erinra, synes leda till att dessa stycken
lämpligen kan sammanföras med tredje stycket i paragrafen.

Jag kan likaledes biträda vad lagrådet i övrigt föreslagit.

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1957

Slutligen torde vissa bestämmelser i förslaget böra undergå redaktionella
jämkningar.

Föredraganden hemställer, att det sålunda ändrade lagförslaget måtte
jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till
antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ulla Larsson

Stockholm 1957. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

561725