Kungl. Maj:ts proposition nr 75 (Proposition 1932:75)

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Nr 75.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående villkoren för postbefordran av tidningar
och andra periodiska skrifter; given Stockholms
slott den 5 februari 1932.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga det i berörda protokoll intagna förslag till förordning angående villkoren
för postbefordran av tidningar och andra periodiska skrifter.

GUSTAR

Ola Jeppsson.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 5 februari 1932.

N ärvarande:

Statsministern Ekman, statsråden Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener,
Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför chefen
för kommunikationsdepartementet, statsrådet Jeppsson:

I skrivelse den 17 november 1931 har generalpoststyrelsen framlagt förslag
till nya bestämmelser rörande villkoren för postbefordran av tidningar och
andra periodiska skrifter.

Då jag nu har att anmäla detta ärende, torde jag till en början få lämna
en kortfattad översikt över tidigare och för närvarande gällande bestämmelser i
ämnet, särskilt i vad avser avgifterna för dylik postbefordran.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 61 haft. (Nr 75.)

Kungl. May.ts proposition nr 75.

Postbefordran av tidningar har ägt rum alltsedan 1600-talet. Till en början
var särskild avgift icke fastställd för denna befordran, utan tidningarna voro
—- i den mån de icke voro befriade från postavgift —■ underkastade samma
avgifter som brev. Sedan rikets ständer i skrivelse den 29 juli 1815 uttalat
den önskan, att Kungl. Majit vid ansökningar örn postfrihet för tidningar
måtte i synnerhet fästa avseende å sådana, som kunde vara av allmän gagnelighet
samt ledande till allmän upplysning i såväl ekonomiska som vetenskapliga
ämnen, medgav Kungl. Majit genom brev den 15 december 1820, att alla
dagblad finge med posterna avsändas mot en avgift, motsvarande J/s av brevportot,
med åtnjutande i övrigt av för vikten fastställd moderation. Vid 1823
års riksdag beslöto ständerna, att alla utkommande tidningar jämte åtföljande
bihang med undantag av offentliga bulletiner skulle förses med en särskild
charta-sigillata-stämpel och i stället åtnjuta postfrihet, »så att alla dagblad
skulle kunna, oberoende av i förväg lagda hinder, portofritt kringsändas till
landsorterna utan all annan förhöjning för läsare därstädes än det postförvaltarna
tillkommande arvode». I anslutning härtill fastställde Kungl. Majit genom
kungörelsen den 8 januari 1824 angående stämpelpappersavgiften beloppen
av dylik charta-sigillata-stämpel å tidningarna, och genom kungörelsen
den 23 januari 1830 angående stämpelpappersavgiften utsträcktes dylik stämpelbeläggning
och därmed förmån av fri postbefordran till »periodiska skrifter»
och »broschyrer». Avgiften för tidningsstämpeln undergick sedermera
åtskilliga förändringar såväl nedåt som uppåt samt bestämdes slutligen genom
kungörelsen den 30 november 1860 till visst belopp i förhållande till tidningarnas
ytinnehåll, nämligen 0.2 öre, då papperets ena yta uppginge till högst
200 kvadratdecimaltum, och därutöver 0.1 öre för varje ytterligare 200
kvadratdecimaltum i papperets yta. Förutom stämpelavgift utgick för tillhandahållande
av tidningar genom postverkets förmedling ett särskilt arvode
till postförvaltarna, vilket arvode, efter att hava undergått åtskilliga förändringar,
år 1863 bestämdes till, för år räknat, 50 öre för tidning eller tidskrift,
som utgåves en gång i veckan eller mindre ofta, och så vidare allt efter
periodiciteten upp till 3 riksdaler för tidning, som utkomme sex eller flera
gånger i veckan. Föreskrifterna om arvode till postförvaltare gällde endast
beträffande tidningar, som tillhandahöllos efter abonnemang genom postförvaltares
förmedling. Vid sidan härav försändes tidningar och tidskrifter i stor
omfattning med posten under korsband utan någon som helst avgift till postkassan
eller postpersonalen.

De sedan 1820-talet gällande grunderna beträffande ersättning för tidningarnas
postbefordran visade sig emellertid i längden otillfredsställande såväl
ur postverkets som allmänhetens synpunkt. För postverkets del erinrades bland
annat örn den olägenheten, att inkomsterna av tidningsstämplingen icke inflöto
till postkassan utan ingingo direkt till riksgäldskontoret.

Efter åtskilliga framställningar och förslag av generalpoststyrelsen framlades
vid 1872 års riksdag i proposition nr 18 förslag till ändrade bestämmelser
i ämnet. Sedan detta förslag med några mindre ändringar bifallits av
riksdagen (skrivelse nr 42), utfärdades den 18 oktober 1872 kungörelse angå -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

ende villkoren för tidningars och tidskrifters postbefordran. Enligt denna
författning grundades avgifterna för tidnings tillhandahållande genom postverket
huvudsakligen på prenumerationspriset. Sålunda bestämdes postavgiften
vid postabonnemang å eller eljest regelbunden postbefordran av tidning,
som inom riket utgåves å annan ort än där abonnenten bodde eller vistades, till
att i allmänhet motsvara en femtedel av prenumerationspriset för tidning, som
utkomme mer än en gång i veckan, och en tiondel av nämnda pris för tidning,
som utkomme en gång i veckan eller mindre ofta, dock med vissa maximeringar
allt efter tidningens periodicitet och ytinnehåll. För tidning, som utan att
vara för viss tid rekvirerad kunde komma att av tillfällig anledning i enstaka
nummer försändas med posten, förutsattes i förenämnda proposition nr 18, att
postbefordringen finge ske mot vanligt korsbandsporto. De nya bestämmelserna
gåvo en betydande ökning åt postverkets tidningsrörelse men medförde
också en så stark stegring av postverkets arbete, att de ekonomiska verkningarna
snart nog visade sig vara för verket allt annat än fördelaktiga. För
att avägabringa en minskning i utgifterna för tidningsrörelsen framlades för
1876 års riksdag (proposition nr 24) förslag örn ett billigare korsbandsporto
för tidningar, vilka utan att prenumeration vid postanstalt ägt rum försändes
under band. Förslaget bifölls av riksdagen (skrivelse nr 65). Detta korsbandsporto
utgick med 1 öre per 10 ort (motsvarar ungefär 42.5 gram), dock
minst 3 öre per försändelse. För att erhålla ökning i postverkets inkomster
höjdes genom kungörelsen den 2 maj 1879 angående villkoren för tidningars och
tidskrifters postbefordran korsbandsportot för tidningar till 2 öre per 50 gram
med en minimiavgift av 4 öre, varjämte för att förhindra, att detta för postverket
bekvämare försändningssätt komme att i mindre grad än dittills anlitas
för befordran av tidningar, postavgifterna vid postabonnemang höjdes
till en fjärdedel av prenumerationspriset för tidning, som utkomme mer än en
gång i veckan, och en åttondel av samma pris för andra tidningar. Med hänsyn
till sedermera inträdd förbättring i postverkets ekonomi sänktes genom
kungörelsen den 11 maj 1883 angående villkoren för tidningars och tidskrifters
postbefordran korsbandsportot till 1 öre per 50 gram, dock med bibehållande
av minimiavgiften, 4 öre, samt postavgiftema vid postabonnemang till en
femtedel respektive en tiondel av prenumerationspriset. År 1891 infördes beträffande
tidning, som utkom högst en gång i veckan, s. k. lokalabonnemang,
d. v. s. postabonnemang för abonnent jämväl å utgivningsorten, varjämte minimiavgiften
för tidningskorsband beträffande lokalförsändelse sänktes från 4
till 2 öre.

Sedan med anledning av framställning av 1899 års riksdag en särskild kommitté
utarbetat förslag till ändrade bestämmelser örn tillhandahållande av tidningar
genom postverket, bley frågan genom proposition, nr 44, framlagd för
1904 års riksdag, och efter det riksdagen fattat beslut i ämnet utfärdades den
27 maj 1904 förordning angående villkoren för postbefordran av tidningar och
andra periodiska skrifter. Denna förordning innehöll icke blott bestämmelser
rörande själva postavgiftema för tidningsförsändelser och vad därmed sammanhänger
utan även åtskilliga föreskrifter av reglementarisk natur. Såsom

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

en nyhet stadgades, att tidning för att vinna postbefordran på de i förordningen
angivna villkor skulle vara införd i ett hos generalpoststyrelsen fört tidningsregister.
Beträffande postabonnemangen gjordes en fullständig omläggning
av grunderna för beräkningen av avgifterna i syfte att erhålla en mera
rättvis fördelning av avgifterna mellan olika tidningar och samtidigt en förbättrad
inkomst av postverkets tidningsrörelse. Sålunda stadgades, att postavgiften
vid postabonnemang skulle bestå av dels en förskrivningsavgift, avseende
gottgörelse för postverkets arbete med tidningens förskrivning (prenumeration)
hos utgivaren, och dels en befordringsavgift, motsvarande ersättning
för postverkets bestyr med tidnings försändande och tillhandahållande åt
abonnenten. Förskrivningsavgiften var uppdelad i dels en fast avgift å 10 öre
för varje abonnemang, oberoende av abonnemangstidens längd, och dels en
procentuell avgift, motsvarande 2 procent å prenumerationsavgiften, dock minst
5 öre, allt räknat för helt år och i förhållande därtill för kortare abonnemangstider.
Även befordringsavgiften utgjordes av två delar, nämligen dels en periodicitetsavgift
av 12 öre för varje nummer i veckan men för tidning, som utkomme
med mer än 7 nummer i veckan, 12 öre för vart och ett av 7 nummer
och 6 öre för varje överskjutande nummer, och dels en viktavgift av 6 öre för
varje helt eller påbörjat kilogram av tidningens årsvikt, beräknad för nästföregående
.helårsperiod från och med den 1 oktober till och med den 30 september.
De förut gällande bestämmelserna örn ett särskilt porto för tidningskorsband
bibehöllos, men vid sidan därav infördes, för att vinna en snabbare
postbehandling av genom postverkets förmedling icke förskrivna tidningar,
ett förenklat expeditionssätt, utgivarkorsband, med förmånligare postbefordringsavgift.
Denna avgift beräknades efter sammanlagda vikten av de å postanstalt
å utgivningsorten på en gång till postbehandling avlämnade tidningsförsändelserna
och utgjorde 12 öre per kilogram; dock att avgift skulle utgå
för minst 2 kilogram. Med utgivarkorsbanden avsågs även att vinna en avlastning
av de för postverkets ekonomi alltjämt ofördelaktiga postabonnemangen.
Slutligen infördes bestämmelser örn tidningsbilagor, och bestämdes befordringsavgiften
för sådana bilagor, som icke finge befordras utan särskild
avgift, till för varje särskilt exemplar av sådan bilaga 1/2 öre för varje vikt av
25 gram eller del därav.

Emellertid visade sig åtskilliga av bestämmelserna i 1904 års tidningsförordning
giva anledning till avsevärda vantolkningar och missbruk, varjämte
allt mer och mer framträdde behov av att ur förordningen utmönstra vissa expeditionsföreskrifter.
Sedan med anledning därav generalpoststyrelsen med biträde
av utav Kungl. Majit utsedda särskilda sakkunniga utarbetat förslag
till ny tidningsförordning, framlades i huvudsaklig överensstämmelse härmed
proposition, nr 221, i ämnet för 1916 års riksdag. I 1904 års förordning föreslogs
ingen ändring beträffande avgifterna. Däremot föreslogs beträffande
postabonnemangen den begränsningen, att dylikt abonnemang skulle medgivas
endast å tidning, som utkomme minst en gång i månaden. Syftet med detta
villkor var att befria postverket från ett avsevärt arbete, vilket syntes vara av
ringa värde för såväl allmänheten som tidningarna. Riksdagen (skrivelse nr

Kungl. Majlis proposition nr 75.

263) biföll propositionen men vidtog med anledning av väckt motion beträffande
sistnämnda villkor den inskränkningen, att för att erhålla postabonnemang
skulle erfordras, att tidning utkomme minst fyra gånger örn året. Detta
motiverades därmed, att med den av Kungl. Maj:} föreslagna bestämmelsen
syntes kunna befaras, att den önskvärda spridningen av åtskilliga kulturellt
värdefulla tidskrifter kunde komma att i någon mån försvåras. Därefter utfärdades
den 17 juni 1916 nu gällande förordning angående villkoren för postbefordran
av tidningar och andra periodiska skrifter (nr 216).

I 1916 års förordning vidtogs sedermera den ändringen, att den särskilda
lägre avgiften för s. k. vanligt tidningskorsband borttogs genom kungörelsen
den 30 maj 1919 (nr 273).

År 1920 höjdes provisoriskt avgifterna vid postabonnemang och för utgivarkorsband
med 100 procent. I sin skrivelse nr 317, vari riksdagen med bifall
till Kungl. Maj:ts proposition i ämnet anmälde detta beslut, framhöll riksdagen
nödvändigheten av att såsom grundval för en definitiv reglering av postbefordringsavgifterna
lades en utredning rörande postverkets kostnader för tidningsrörelsen
och de grunder, efter vilka postavgiften för tidningsabonnemang
vore sammansatt.

I skrivelse den 25 februari 1921 i fråga örn vissa postavgifter meddelade
generalpoststyrelsen, att innan frågan örn ändring av de grunder, efter vilka
avgiften för postabonnemang å tidning beräknades, upptoges till närmare prövning,
det hade ansetts nödvändigt undersöka icke blott postverkets kostnader
för tidningarna utan även huru dessa kostnader fördelade sig å de olika prestationer,
som postverket utförde för tidningarna, samt att det även befunnits
nödvändigt att kombinera denna undersökning med en utredning rörande fördelningen
av postverkets driftkostnader på samtliga olika rörelsegrenar. Sedan
denna utredning slutförts, meddelade generalpoststyrelsen i skrivelse den 27
februari 1922, att utredningen, vad de postabonnerade tidningarna beträffade,
givit vid handen, att 22.8 procent av postverkets samtliga driftkostnader komme
på tidningsrörelsen. Med siffrorna för 1920, vilket år undersökningen avsåg,
skulle postverkets kostnader för de postabonnerade tidningarna uppgått
till mellan 15 och 16 miljoner kronor. Emellertid nedgingo sedermera vissa
utgiftsposter, och för år 1922 kunde nu ifrågavarande kostnader beräknas till
12 å 13 miljoner kronor. Postverkets inkomster av de postabonnerade tidningarna
uppgingo samma år till omkring 3,800,000 kronor. När generalpoststyrelsen
i skrivelse den 6 mars 1923 föreslog, att de provisoriska tidningsavgifter,
vilka gällt sedan år 1920, skulle utgå under ännu ett år, framhöll också styrelsen
att, även örn den provisoriska höjningen av postavgiften bibehölles,
postverket tillfördes 7 ä 8 miljoner kronor mindre än det belopp, vartill postverkets
kostnad för tidningsrörelsen kunde beräknas uppgå. Med anledning
härav gjorde 1923 års riksdag i skrivelsen nr 136 det uttalandet, att riksdagen
förutsatte, att den anmärkningsvärda brist, som ifrågavarande verksamhet uppvisade,
vid utredningen angående tidningsförordningens revision bleve särskilt
beaktad.

Med anledning av vad sålunda förekommit tillkallade chefen för kommunika -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

tionsdepartementet jämlikt av Kungl. Majit elen 26 oktober 1923 givet bemyndigande
fyra personer att i egenskap av sakkunniga samarbeta med generalpoststyrelsen
vid verkställande av utredning och avgivande av förslag angående
revision av gällapde bestämmelser i fråga om villkoren för postbefordran
av tidningar och andra periodiska skrifter.

Efter överläggningar med de sakkunniga överlämnade generalpoststyrelsen
med skrivelse den 11 mars 1924 förslag till ny förordning i ämnet. Styrelsen
erinrade därvid till en början, att postverkets för år 1922 till 12 ä 13 miljoner
kronor beräknade kostnader för de postabonnerade tidningarna vore ^kostnader,
d. v. s. tidningsrörelsen hade belastats med — förutom postverkets direkta
kostnader för denna rörelsegren — så stor del av postverkets övriga utgiftsposter,
som ansetts stå i förhållande till rörilsens omfattning. Emellertid hade
ofta uttalats den meningen, att det icke vore ovillkorligen nödvändigt, att varje
.särskild rörelsegren »bure sig». Vad särskilt tidningarna beträffade, hade
deras kulturella uppgift ansetts vara så stor, att statsverket icke borde taga
full ersättning för det arbete, som av postverket utfördes för tidningarnas räkning.
Styrelsen hade heller icke ansett sig kunna ifrågasätta, att postverket då
skulle beredas full ersättning för tidningsbestyret. Inom styrelsen hade verkställts
en utredning angående merkostnaderna för postabonnemangen, d. v. s. en
beräkning beträffande de utgifter som skulle besparas postverket, örn bestyret
med postabonnemangen helt och hållet bortfölle. En dylik beräkning hade
för år 1922 utvisat en merkostnad av omkring 5,900,000 kronor. Postverkets
inkomster av postabonnemangen hade samma år, enligt vad i detta sammanhang
meddelades, uppgått till 3,900,000 kronor.

Generalpoststyrelsens förslag innebar i huvudsak följande. I fråga örn avgifterna
vid postabonnemang skulle den i förskrivningsavgiften ingående procentuella
avgiftsdelen, för det dåvarande förhöjd från 2 till 4 procent å prenumerationsavgiften,
bortfalla, varemot den bestämda avgiften för abonnemangstermin
skulle kvarstå förhöjd med 100 procent till 20 öre. Beträffande
befordringsavgiften skulle periodicitetsavgiften bibehållas vid sitt med 100 procent
förhöjda belopp, 24 öre för varje under en vecka utkommande nummer, dock
utan rabatt för varje nummer utöver 7 i veckan. Däremot skulle viktavgiften
ökas från 12 öre till 20 öre för varje helt eller påbörjat kilogram av tidnings
årsvikt. Avgiften för utgivarkorsband skulle utgöra, i stället för 12 öre
för varje halvt eller del av halvt kilogram, 20 öre för varje helt eller påbörjat
kilogram jämte 2 öre för varje försändelse; för tidningar, som utkomme med
minst sex nummer i veckan och såsom utgivarkorsband sändes till återförsäljare,
skulle införas s. k. kommissionärskorsband med en lägre avgift, 18 öre för varje
helt eller påbörjat kilogram. T^ckalster, som icke utkomme med minst ett
nummer i varje kalenderkvartal, skulle icke få införas i tidningsregistret och
sålunda icke komma i åtnjutande av den förmånligare utgivarkorsbandsavgiften.
För varje anmälan örn tidnings intagande i tidningstaxan eller örn
ändring av däri intagen uppgift skulle av utgivaren erläggas en avgift av
20 kronor.

Ett genomförande av ifrågavarande förslag beräknades för postverket med -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

föra en inkomstökning av omkring 640,000 kronor. Emellertid riktades anmärkningar
mot förslaget i flera avseenden dels av två reservanter bland de
sakkunniga och dels av styrelserna för publicistklubben och svenska tidningsutgivareföreningen.
Den allvarligaste bland dessa anmärkningar var, att den
i befordringsavgiften ingående viktavgiften föreslagits oproportionerligt stor,
så att den skulle bliva betungande för de tyngre dagliga tidningarna, under det
att för vissa veckotidningar skulle komma att betalas alltför låg avgift.

Vid anmälan den 16 maj 1924 av förslaget anförde dåvarande departementschefen,
att med hänsyn härtill förslaget icke utan ytterligare utredning syntes
kunna läggas till grund för definitiva bestämmelser i ämnet. Då resultatet av en
dylik utredning icke kunde hinna föreläggas den då församlade riksdagen, syntes
man böra åtnöjas med provisoriska åtgärder av mindre genomgripande natur.
En undersökning av åtskilliga tänkbara alternativ hade givit vid handen, att
ett ur ekonomisk synpunkt någorlunda tillfredsställande resultat kunde vinnas
utan annan ändring av gällande bestämmelser än en höjning av viktavgiften
från 12 öre till 15 öre per kilogram. Härigenom skulle såväl de av reservanterna
som de av tidningsorganisationerna framställda önskemålen bliva i huvudsak
tillgodosedda med en ganska obetydlig rubbning av bestående förhållanden,
samtidigt som en icke oväsentlig inkomstökning komme att tillföras
postverket.

Med bifall till departementschefens i enlighet härmed gjorda hemställan föreslog
Kungl. Majit i proposition, nr 226, 1924 års riksdag en höjning av viktavgiften
från 12 till 15 öre per kilogram. Riksdagen (skrivelse nr 277) beslöt
emellertid med anledning av väckt motion en nedsättning av den procentuella
delen av förskrivningsavgiften vid postabonnemang från 4 till 2 procent av
prenumerationspriset samt viktavgiftens höjande till 17 öre per kilogram i
stället för av Kungl. Majit föreslagna 15 öre. Denna ytterligare höjning av
sistnämnda avgift vidtogs såsom kompensation för den inkomstminskning, som
skulle vållas postverket genom den procentuella avgiftsdelens sänkning.

Beträffande postavgifterna vid postabonnemang vidtogs år 1925 den ändringen,
att maximivikten för tidningsexemplar, som skall befordras efter postabonnemang,
bestämdes till 250 gram, varjämte medgavs 6 procents rabatt å
vederbörande postavgifter för vissa tidningsutgivare, som själva ombesörja de
postabonnerade tidningsexemplarens inslagning till vederbörande abonnemangspostanstalter.
Beträffande avgifterna för utgivarkorsband infördes vidare år
1925 dels för försändelse av högst 25 grams vikt utöver nuvarande viktavgift
en särskild avgift av 1 öre per försändelse, dels ock för s. k. kommissionärskorsband
den av generalpoststyrelsen år 1924 föreslagna lägre avgiften av 18 öre
för varje vikt av 1 kilogram eller del därav. År 1927 avskaffades emellertid
nyssnämnda tilläggsavgift av 1 öre för försändelse av högst 25 grams vikt och
bestämdes i stället, att utgivarkorsband, vars vikt understege 25 gram, skulle
taxeras som om det vägde 25 gram.

I enlighet med generalpoststyrelsens därom gjorda hemställan framlades i
proposition nr 233 för 1929 års riksdag förslag om sänkning av avgifterna för
utgivarkorsband i allmänhet och kommissionärskorsband från 12 öre per halvt

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

kilogram respektive 18 öre per kilogram till 10 respektive 15 öre. Bevillningsutskottet
(utlåtande nr 26) ansåg de i propositionen framlagda ändringsförslagen
utan olägenhet kunna anstå i avvaktan på resultatet av en av generalpoststyrelsen
bebådad förnyad utredning beträffande kostnaderna för postverkets
olika rörelsegrenar samt avstyrkte förslaget. I enlighet härmed fattade riksdagen
beslut (skrivelse nr 267).

Alltsedan år 1920 hava bestämmelserna angående villkoren för postbefordran
av tidningar och andra periodiska skrifter enligt beslut av riksdagen fastställts
att gälla för ett år i sänder, senast genom kungörelsen den 21 maj 1981
(nr 109).

1 skrivelse den 30 juni 1926 hemställde svenska tidningsutgivareföreningen,
att Kungl. Maj:t ville taga i övervägande möjligheten av en sänkning av tidningsavgifterna
samt att, därest ny utredning i kostnadsfrågan ansåges erforderlig,
föreningen ävensom eventuellt representant för den nationalekonomiska
vetenskapen måtte beredas tillfälle att deltaga i utredningen. Tillika anhöll
föreningen, att den måtte erhålla möjlighet att genom någon eller några
av sina medlemmar deltaga i utarbetandet av ny tidningsförordning. I utlåtande
häröver den 26 oktober 1926 framhöll generalpoststyrelsen, att de av
riksdagen åren 1924 och 1925 beslutade ändringarna i avgifterna för postbefordran
av tidning tillämpats allt för kort tid för att resultatet av dessa ändringar
skulle kunna läggas till grund för ett mera definitivt ordnande av hithörande
frågor. Vidare framförde Åhlén & Åkerlunds förlagsaktiebolag i
en till Kungl. Majit den 13 februari 1930 ingiven skrift vissa synpunkter i
fråga örn postavgiftema för tidskrifter samt hemställde, att representant för
tidskrifternas intressen måtte beredas tillfälle deltaga i en blivande utredning
rörande avgifterna för postbefordran av tidningarna.

Sedan den förnyade utredningen rörande postverkets kostnader för dess olika
rörelsegrenar slutförts och vissa andra förberedande undersökningar verkställts
samt generalpoststyrelsen i skrivelse den 7 april 1931 gjort framställning örn
utseende av sakkunniga att samarbeta med styrelsen vid verkställande av utredning
och avgivande av förslag angående revision av gällande bestämmelser i
fråga örn villkoren för postbefordran av tidningar och andra periodiska skrifter,
utsåg jag jämlikt av Kungl. Majit den 15 maj 1931 givet bemyndigande
ledamoten av riksdagens första kammare, lektorn Johan Edvard Björnsson,
kaptenen i flottans reserv, chefredaktören Sten Fredrik Dehlgren, verkställande
direktören i svenska tidningsutgivareföreningen Kurt Roeck Hansen, ansvarige
utgivaren av Blekinge läns tidning Johan Jaensson samt direktören i
Saxon & Lindströms förlagsaktiebolag Edvard Lindström att såsom sakkunniga
samarbeta med generalpoststyrelsen i berörda hänseende.

Med skrivelse den 17 november 1931 har generalpoststyrelsen överlämnat
förslag till ny förordning angående villkoren för postbefordran av tidningar
och andra periodiska skrifter. Styrelsen har därvid meddelat, att de sakkunniga
— med vilka styrelsen haft ingående överläggningar beträffande samtliga

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

de bestämmelser, som vore intagna i tidningsförordningen, och därmed i samband
stående frågor — förklarat sig kunna giva sin anslutning till det framlagda
förslaget med undantag av herr Björnsson, som anfört avvikande mening
beträffande lydelsen av § 3 mom. 1 i förslaget.

över förslaget hava yttranden avgivits av styrelserna för publicistklubben
och svenska tidningsutgivareföreningen gemensamt den 15 december 1931 samt
av svenska tidskriftsföreningen den 14 december 1931, varjämte skrifter i ämnet
inkommit från utgivaren av veckotidningen »Triumf», ingenjören C. H.
Hermodsson samt utgivaren av Rikssjukkassetidningen G. Severin. Med
anledning härav bär generalpoststyrelsen avgivit utlåtande den 19 januari
1932.

I sin föreliggande skrivelse den 17 november 1931 anför generalpoststyrelsen
till en början beträffande de utredningar och undersökningar, som föregått
det framlagda förslaget, följande:

Den senast verkställda utredningen rörande kostnaderna för postverkets olika
rörelsegrenar avser förhållandena år 1929. Av största intresse är utredningens
resultat angående kostnaderna för postabonnemangen. Vid föregående utredningar
har denna rörelsegren visat ett för postverkets ekonomi synnerligen ofördelaktigt
resultat. Bristen beräknades, örn hänsyn tages till cZeZkostnaderna, hava
uppgått till 13 ä 14 miljoner kronor år 1920 och 8 å 9 miljoner kronor år
1922. Enligt den senast verkställda utredningen skulle motsvarande siffra ar
1929 varit omkring 5 miljoner kronor. _

Räknar man däremot med endast merkostnaden, visa åren 1920 och 1922
en brist å i runt tal 5 respektive 2 miljoner kronor, under det att för ar 1929
inkomsterna beräknats överstiga merkostnaden med omkring 400,000 kronor.
Det förbättrade resultatet får tillskrivas såväl lägre kostnader som ökade inkomster.
Det kvarstår emellertid, att bestyret med de postabonnerade tidningarna
är den ur ekonomisk synpunkt för postverket minst fördelaktiga
rörelsegienen.

Generalpoststyrelsen har därför ansett sig böra undersöka, huruvida _ postverkets
kostnader för tidningsabonnemangen kunna i någon mån nedbringas.
I sin skrivelse den 11 mars 1924 med förslag till ny tidningsförordning behandlade
generalpoststyrelsen även denna fråga och framhöll därvid, att kostnaderna
fördela sig huvudsakligen på personal och befordran. Generalpoststyrelsen
anförde bland annat följande:

»Nedbringande av postföringskostnaderna genom försämring av postförbmdelsema
kan icke ifrågasättas, och kostnaderna för befintliga postlinjer äro
beroende på förhållanden, över vilka generalpoststyrelsen i stort sett icke kan
öva något inflytande.

Beträffande personalen kunde ju tänkas, att billigare arbetskraft användes
än vad för närvarande är fallet. Arbetet med tidningarnas inslagning, sortering
och utdelning utföres emellertid redan nu av den lägst avlönade manliga
personalen i postverket. Däremot användes å postkontoren arbetskraft, tillhörande
högre tjänstegrupper, för tidningsmedlens mottagande, bokföring och redovisning
ävensom för vissa göromål med tidningsrekvisitionernas bokförande
m. m. Sistnämnda göromål hava under de senare åren, i all den mån så låtit
sig göra, överflyttats på tjänstemän i lägre tjänstegrupper — överpostiljoner,
förste postiljoner, kansli- och kontorsbiträd en — men då härvid måste tagas
hänsyn till det allmänna postarbetet å de olika platserna, lärer i förevarande

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

hänseende icke kunna vidtagas ytterligare överflyttningar av sådan omfattning,
att nämnvärd ekonomisk vinst därav uppstår.

.Ett annat sätt att minska postverkets kostnader för tidningsrörelsen vore att
minska det arbete, som postverket för närvarande utför med tidningarna. De
expeditionsföreskrifter, som i förevarande hänseende tillämpas, äro emellertid
så enkla som för nödig kontroll och arbetets behöriga utförande är möjligt.
Allmänheten har stora fordringar på att få tidningarna regelbundet, och en
förenkling •— örn nu en sådan överhuvud taget vore möjlig -— genom vilken
den goda ordningen riskerades, skulle säkerligen möta det bestämdaste motstånd
från såväl allmänheten som tidningsutgivarna. Där tidningsrörelsen
är av särskilt stor omfattning, såsom i Stockholm, har generalpoststyrelsen
också genom praktiska maskinella anordningar nedbringat personalkostnaderna.
»

Vad generalpoststyrelsen sålunda anförde år 1924 äger i stort sett fortfarande
giltighet. Det kan tilläggas, att maskinella anordningar i allt större omfattning
komma till användning.

Styrelsen framhåller, att det verksammaste sättet för vinnande av arbetsbesparing
och därmed minskade utgifter för postverket vore att överflytta till
tidningsutgivarna så mycket som möjligt av det arbete, som nu utföres av
postverket. Härom anför styrelsen vidare:

.Generalpoststyrelsen har dryftat detta spörsmål med de utsedda sakkunniga.
Vissa, tidningsutgivare hava redan nu övertagit en del av det arbete, som ansetts
ingå i postverkets bestyr med de postabonnerade tidningarna. Tidningsutgivarnas
ifrågavarande arbete består däri, att tidningsexemplaren inslås av tidningens
expedition direkt till abonnemangspostanstalterna efter av utgivningsortens
postanstalt upprättade listor. Det är för detta arbete, som tidningsutgivare
enligt beslut vid 1925 års riksdag äger uppbära 6 procent å postavgiften.
Förfarandet har visat sig fördelaktigt för postverket, och det är uppenbart,
att postverkets arbete med postabonnemangen minskas i samma mån som
utgivarna övertaga inslagningen. Postverket synes därför böra uppmuntra förfarandet,
och i överensstämmelse härmed föreslår generalpoststyrelsen, såsom
av författningsförslaget och motiveringen därtill närmare framgår, att ersättningen
till utgivarna för ifrågavarande bestyr höjes.

1 vissa främmande länder taga postverken icke annan befattning med tidningarna
än med andra försändelser. I andra länder åter, där abonnemang genom
postverkets förmedling förekommer, hava utgivarna övertagit större delen
av det arbete, som här i landet utföres av postverket. Så är exempelvis förhållandet
i Finland och Norge. I det förstnämnda landet förses varje postabonnerat
exemplar genom tidningsutgivare^ försorg med abonnentens namn
och adress. I Norge förfares på samma sätt med alla icke dagliga tidningar,
och även beträffande de dagliga tidningarna är postverkets arbete mindre omfattande
än hos oss.

En avsevärd lättnad kunde vinnas här i Sverige, örn tidningsutgivarna icke
blott — såsom nu i vissa fall sker — skötte inslagningen av tidningsexemplaren
utan. även upprättade de listor, efter vilka inslagningen skall verkställas. Rekvisitionerna
skulle då gå direkt till utgivaren, vilken hade att övervaka, att
varje ändring i följd av abonnemangs upphörande, nytt abonnemang eller överflyttning
bleve antecknad å listan. På grund av de felaktigheter, som icke
torde kunna undvikas, finge emellertid utgivaren föra en ofta ganska omfattande
skriftväxling med postanstalterna. Örn ett sådant överflyttande av arbete
på tidningsutgivarna, som nu skisserats, vidtoges, komme tidningsutgivar -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

na givetvis att påfordra sänkning av postavgiften, och det är icke osannolikt,
att postverket därigenom skulle erhålla en inkomstminskning, som icke uppvägdes
av det minskade arbetet. Det torde också ur flera synpunkter vara
fördelaktigt, att nu ifrågavarande arbete utföres genom postverket,_ som har
tillgång till därför lämpad personal och som särskilt vid postkontor å ort, där
många tidningar utgivas, kan vidtaga arbetsbesparande anordningar.

Ur ekonomisk synpunkt är utgivarkorsband fördelaktigare för postverket än
postabonnemang. Enligt den senast verkställda utredningen rörande kostnaderna
för postverkets olika rörelsegrenar täcka inkomsterna av utgivarkorsbanden
delkostnaderna för detta försändelseslag, under det att, såsom förut sagts,
de delkostnader, som påförts postabonnemangen, överstiga postavgifterna för
postabonnerade tidningar.

Redan vid utgivarkorsbandens införande, vilket skedde genom tidningsförordningen
av år 1904, framhölls, att man därmed avsåg att vinna en.avlastning
från de mera arbetskrävande postabonnemangen. Såsom ett led i denna
strävan får man betrakta den år 1916 införda och fortfarande gällande bestämmelsen,
att postabonnemang medgives endast å tidning, som utkommer minst
fyra gånger örn året. Generalpoststyrelsen har ansett sig böra fortsätta på den
inslagna vägen och föreslår nu, att postabonnemang skall medgivas endast å
tidning, som utkommer mer än 12 gånger örn året. Tidningar, som utkomma
mindre ofta, skulle bliva hänvisade till att begagna sig av utgivarkorsband.

Generalpoststyrelsen anser sig även böra föreslå en nedsättning av avgiften
för utgivarkorsband. Ju lägre denna avgift sättes, desto angelägnare synes
det emellertid vara att från befordran såsom utgivarkorsband uteslutas tryckalster,
som icke kunna betraktas såsom verkliga tidningar. Genom en sådan
åtgärd skulle en hel del tryckalster hänvisas till försändning mot vanligt korsbandsporto
eller såsom paket, varigenom ökade inkomster för postverket kunna
påräknas.

Såsom i det föregående nämnts, infördes vid 1925 års riksdag ett särskilt
slags utgivarkorsband, kommissionärskorsband, för vilka utgår en lägre avgift
än för andra utgivarkorsband. Såsom av benämningen framgår, är detta försändelseslag
avsett för tidningsexemplarens försändning till kommissionärer,
i de flesta fall lösnummerförsäljare. Särskilt de stora dagliga tidningarna och
många veckotidningar distribueras numera i stor utsträckning genom återförsäljare
och ombud, och utvecklingen går allt mer i denna riktning. Förfarandet
medför avlastning från postabonnemangen och synes därför böra uppmuntras
genom låga avgifter. Härtill kommer, att tidningsutgivarna gärna
vilja begagna sig av postverket men genom höga postavgifter drivas över till
andra befordringssätt. Rätt att sända kommissionärskorsband tillkommer nu
endast tidningar, som utkomma med minst sex nummer i veckan. I en till
Kungl. Majit år 1930 gjord framställning från Åhlén & Åkerlunds förlagsaktiebolag
framhölls emellertid, att samma förmån borde tillkomma även veckotidningarna.

Med hänsyn till nu nämnda förhållanden har generalpoststyrelsen ansett sig
böra föreslå dels en nedsättning av nu utgående avgift för kommissionärskorsband
dels ock rätt för tidningar, som utkomma med färre än sex men minst
ett nummer i veckan, att sända kommissionärskorsband mot en något högre
avgift än den som sålunda föreslås för de nuvarande kommissionärskorsbanden.

Beträffande den ekonomiska innebörden av det framlagda förslaget till ny
tidningsförordning anför styrelsen slutligen:

Även om postabonnemanget måste anses fortfarande vara den ur ekonomisk
synpunkt minst fördelaktiga av postverkets rörelsegrenar, har styrelsen dock

Kungl. Majlis proposition nr 75.

Departe ments chefen.

icke ansett sig böra föreslå någon höjning av avgifterna eller någon större förändring
beträffande arbetsfördelningen mellan postverket och utgivarna. Det
råder nämligen intet tvivel örn att såväl allmänheten som tidningsutgivarna
sätta stort värde på postabonnemanget i dess nuvarande form. Den ändring
av avgiften vid postabonnemang, som generalpoststyrelsen föreslår, kan visserligen,
om man utgår från siffrorna för år 1929, beräknas medföra en inkomstminskning
av omkring 30,000 kronor, men ändringen är dock närmast att anse
såsom endast en reglering av avgiften.

De föreslagna ändringarna i fråga örn utgivarkorsbanden kunna, rent siffermässigt
beräknat, antagas medföra en inkomstminskning av omkring 385,600
kronor. Avgiftssänkningen kommer emellertid med säkerhet att överföra till
utgivarkorsband en hel del tidningssändningar, för vilkas befordran postverket
för närvarande icke anlitas. Beloppet av den inkomstökning, som därigenom
skulle tillföras postverket, kan naturligtvis icke med bestämdhet uppgivas,
men enligt vad generalpoststyrelsen inhämtat torde inkomstökningen komma
att i det närmaste motsvara den av avgiftssänkningen beräknade inkomstminskningen.
Generalpoststyrelsen föreslår även höjning av avgiften för tidningsbilaga.
Vidare, har generalpoststyrelsen, såsom förut sagts, tänkt sig, att
en del tryckalster, vilka nu försändas mot utgivarkorsbandsporto, skulle hänvisas
till försändning såsom vanliga korsband eller såsom paket, varigenom
postverket erhölle ökade inkomster. Dessutom är det anledning antaga, att
den allmännare inslagning av tidningarna genom utgivarnas försorg, som väl
bleve en följd av ökad ersättning för detta bestyr, samt inskränkning i rätten
till befordran efter postabonnemang komme att bidraga till minskning av postverkets
arbete med postabonnemangen.

Med hänsyn till dessa förhållanden har generalpoststyrelsen uttalat den meningen,
att det nu framlagda förslaget, som innebure fördelar för tidningsutgivarna
och väl därigenom även för allmänheten, icke skulle medföra någon mera
betydande minskning av postverkets inkomster.

Såsom av det föregående inhämtas, har den förnyade utredning rörande kostnaderna
för postverkets olika rörelsegrenar m. m., som ansetts böra föregå utarbetandet
av mera definitiva bestämmelser rörande postbefordran av tidningar
och andra periodiska skrifter, numera slutförts. Av utredningen framgår, att det
ekonomiska utfallet av postabonnemangsrörelsen, som tidigare varit mycket
oförmånligt för postverket, visserligen under 1920-talet successivt förbättrats,
så att inkomsterna av denna rörelsegren år 1929 översköto merkostnaderna med
omkring 400,000 kronor, men att å andra sidan dessa inkomster samma år blott
täckte något mer än hälften av delkostnaden. Däremot har postverkets verksamhet
med utgivarkorsband burit sig, även om delkostnaderna tagas i beräkning.
Anledningen till den förbättrade ställningen för postabonnemangen
är att finna däri, att å ena sidan till följd av den år 1920 vidtagna portohöjningen
ävensom genom rörelsens tillväxt inkomsterna av postabonnemangsrörelsen
ökats, medan å andra sidan kostnaderna för postverkets arbete i denna
rörelsegren nedgått. Detta sistnämnda har kunnat åstadkommas dels genom
användande av billigare arbetskraft och införande i allt större omfattning av
maskinella anordningar, dels därigenom, att en del av postverkets arbete
till följd av den år 1925 införda bestämmelsen örn viss rabatt åt tidningsut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

givare, som själva ombesörja tidningsexemplarens inslagning och adressering
till abonnemangspostanstaltema, överflyttats å utgivarna. Örn sålunda det
ekonomiska resultatet av postabonnemangen förbättrats, är detsamma dock
fortfarande sådant, att ett aktgivande på tidningsrörelsens ekonomi alltjämt
måste anses påkallat. Detta gäller särskilt, därest man vill tillgodose framkomna
önskemål örn billigare avgifter för postbefordran av tidningar och tidskrifter.

Att avskaffa postabonnemangen och sålunda hänvisa tidningarna till att
endast anlita utgivarkorsband kan näppeligen ifrågasättas. Förstnämnda sätt
för tillhandahållande av tidningar har gammal hävd för sig samt innebär i
regel avsevärda fördelar för såväl allmänheten som tidningsutgivarna. Däremot
torde man för behörigt tillgodoseende av ifrågavarande rörelsegrens
ekonomi böra fortsätta på den redan förut beträdda vägen att söka i lämplig
omfattning befria postverket från de mera arbetstyngande och därmed
kostsamma postabonnemangen. Detta syfte torde kunna vinnas genom att
dels medelst större begränsning av möjligheten att erhålla postabonnemang föranleda
överföring till den för postverket mindre arbetskrävande utgivarkorsbandsrörelsen
av en del publikationer, för vilka förstnämnda anordning har
jämförelsevis ringa betydelse, och dels med något lägre avgifter för utgivarkorsband
och kommissionärskorsband stimulera till ökat anlitande i övrigt av
dessa sätt att försända periodiska publikationer.

Det förslag till nya bestämmelser rörande postbefordran av dylika tryckalster,
som generalpoststyrelsen efter samråd med bland andra representanter
för såväl dags- och ortspressen som tidskriftspressen nu framlagt, synes
både i avseende å avgifter och beträffande bestämmelser av mera reglementarisk
natur i stort sett komma att bliva förmånligt för tidningarna, samtidigt
som förslaget i posttekniskt och postekonomiskt hänseende synes godtagbart,
varför jag funnit mig, med jämkning allenast på en punkt samt med en
del oväsentliga redaktionella ändringar, kunna giva min anslutning till detsamma.
Med hänsyn härtill och då, sedan numera alla erforderliga utredningar
slutförts, det sedan år 1920 rådande provisoriet beträffande postbefordran av
tidningar lärer böra ersättas av definitiva bestämmelser i ämnet, vill jag tillstyrka,
att ifrågavarande förslag till ny tidningsförordning med nyssnämnda
jämkning och redaktionella ändringar förelägges nu pågående riksdag.

Innan jag härefter övergår till specialmotivering av det föreliggande författningsförslagets
särskilda bestämmelser, torde jag få meddela en sammanställning
av dels gällande tidningsförordning av år 1916 i dess nuvarande lydelse
och dels den föreslagna nya tidningsförordningen i den lydelse, jag enligt
vad nyss sagts anser mig böra förorda. Tillika vill jag förutskicka, att de delar
av föriattningsförslaget, där särskild motivering saknas, antingen äro lika
lydande med nu gällande bestämmelser eller endast innehålla redaktionella
ändringar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

(Nuvarande lydelse.)

Kungl. Majrts Förordning

angående villkoren för postbefordran
av tidningar oell andra periodiska
skrifter (nr 216);

given Stockholms slott den 17 juni 1916.

(Med genom kungörelsen den 30
maj 1919 (nr 273) vidtagna ändringar
och de bestämmelser, som meddelats
genom kungörelserna den 29 maj
1925 (nr 150) och den 21 maj 1931
(nr 109) och vilka bestämmelser enligt
sistnämnda kungörelse skola, med
viss inskränkning, tillämpas intill 1932
års utgång.)

1 §•

De stadganden, som meddelas i denna
förordning, gälla endast periodiska
skrifter, som tryckas och utgivas i
Sverige, samt endast postbefordran
inom riket. Med benämningen tidning
avses i förordningen även annan periodisk
skrift.

2§.

1 mom. För att vinna postbefordran
på de villkor, som här nedan stadgas,
skall tidning vara efter anmälan av
vederbörande utgivare införd i tidningsregister,
som föres hos generalpoststyrelsen.

2 mom. Utkommer tidning i upplagor
med olika pris eller olika antal
nummer eller väsentligen olika innehåll,
skall varje sådan upplaga vara i
behörig ordning införd i tidningsregistret.
Dylik upplaga behandlas såsom
särskild tidning.

3 §.

1 mom. Tryckalster, som efter abonnemang
hålles allmänheten tillhanda,

(Föreslagen lydelse.)

Förslag

till

Förordning

angående villkoren för postbefordran
av tidningar och andra periodiska
skrifter.

81-

§2.

Mom. 1. För att vinna postbefordran
på de villkor, som här nedan stadgas,
skall tidning vara efter anmälan av
vederbörande utgivare införd i tidningsregister,
som föres hos generalpoststyrelsen.

Mom. 2. Utkommer tidning i upplagor
med olika pris eller olika antal
nummer eller väsentligen olika innehåll,
skall varje sådan upplaga vara i
behörig ordning införd i tidningsregist -ret. Dylik upplaga behandlas såsom
särskild tidning.

§3.

Mom. 1. Tryckalster, som utkommer
med minst ett nummer i varje ka -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

(Nuvarande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

kan med de i detta moment angivna
undantag införas i tidningsregistret,
såvida på anmälan örn dess utgivande
bevis enligt tryckfrihetsförordningen
blivit av chefen för justitiedepartementet
meddelat.

I tidningsregistret må ej införas:

a) tryckalster, vars innehåll uteslutande
eller till väsentligaste delen består
av ett eller flera större arbeten eller
av särskilda delar av sådana, avsedda
att fortsättas från det ena numret
eller häftet till det andra;

b) tryckalster, som väsentligen är
att anse såsom affärsmeddelande eller
vars huvudsakliga syfte uppenbarligen
är att göra reklam för ett eller flera
affärsföretag, såsom:

affärscirkulär, kataloger, priskuranter,
kurs- och prislistor, varuförteckningar,
reklamblad för visst varuhus;

c) tryckalster, vars väsentligaste innehåll
utgöres av personalförteckning
eller av program eller redogörelse för
sammankomst, tävling, lotteri eller annat
liknande;

d) tidning, vars benämning antingen
är alldeles lika med titeln å tidning,
som redan är för annans räkning införd
eller behörigen anmäld till införande
i tidningsregistret, eller ock med
dylik titel företer sådan likhet, att tidningarna
lätt kunna förväxlas.

Generalpoststyrelsen äger, där sådant
anses nödigt, infordra provnummer
av tryckalster, som anmäles till införande
i tidningsregistret.

2 mom. Av statsmyndigheter utgivna,
nummervis utkommande författningssamlingar
och tillkännagivanden
ävensom riksdagens protokoll med därtill
hörande bihang kunna i registret
införas utan hinder därav att de icke

lenderkvartal och som efter abonnemang
hålles allmänheten tillhanda, kan
med de i detta moment angivna undantag
införas i tidningsregistret, såvida
på anmälan örn dess utgivande bevis
enligt tryckfrihetsförordningen blivit
meddelat av chefen för justitiedepartementet.

I tidningsregistret må ej införas:

b) tryckalster, som väsentligen är
att anse såsom affärsmeddelande eller
vars huvudsakliga syfte uppenbarligen
är att göra reklam för ett eller flera
affärsföretag, såsom:

affärscirkulär, kataloger, priskuranter,
kurs- och prislistor, varuförteckningar; c)

tryckalster, vars väsentligaste innehåll
utgöres av föreningsstadgar,
namnförteckning eller av program för
eller annat meddelande om sammankomst,
tävling, lotteri eller annat liknande; d)

tidning, vars benämning antingen
är alldeles lika med titeln å tidning,
som redan är för annans räkning införd
eller behörigen anmäld till införande
i tidningsregistret, eller och med dylik
titel företer sådan likhet, att tidningarna
lätt kunna förväxlas;

e) tidning, vars titel typografiskt
anbragts på sådant sätt, att förväxling
med annan i registret förut införd tidning
lätt kan äga rum.

Utgivare är skyldig att, när generalpoststyrelsen
så finner erforderligt,
avlämna provnummer av tryckalster,
som anmäles till införande i tidningsregistret.

Marn. 2. Av statsmyndigheter utgivna,
nummervis utkommande författningssamlingar
och tillkännagivanden
ävensom riksdagens protokoll med
därtill hörande bihang kunna i registret
införas utan hinder därav att de

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

(Nuvarande lydelse.)

uppfylla de villkor, som i 1 mom. stadgas.

4 §.

1 mom. Tidning eller tidningsupplaga,
av vilken under ett kalenderår
icke, såvitt generalpoststyrelsen kunnat
inhämta, utkommit något nummer,
skall såsom upphörd avföras ur tidnings
registret.

2 mom. Befinnes tryckalster, som
blivit i tidningsregistret infört, sedermera
i något avseende strida mot vad
i 3 § 1 mom. stadgas, äger generalpoststyrelsen
att ur tidningsregistret
utesluta detta tryckalster.

3 mom. Skulle av ett i tidningsregistret
infört tryckalster något enstaka
nummer icke uppfylla de i 3 § 1
mom. stadgade villkor för tryckalsters
registrering, äger generalpoststyrelsen
vägra detta nummers postbefordran såsom
tidning.

5 §.

1 mom. Abonnemang å tidning,
som införts i tidningsregistret, sker
antingen genom postverkets förmedling
(postabonnemang) eller direkt
hos utgivaren. I såväl ena som andra
fallet har utgivaren att anmäla tidningen
till införande i tidningstaxa,
som för varje år utfärdas av generalpoststyrelsen.

Postabonnemang medgives emellertid
endast å tidning, som utkommer
minst fyra gånger örn året.

(Föreslagen lydelse.)

icke uppfylla de villkor, som i mom.
1 stadgas.

§4.

Merni. 1. Tidning eller tidningsupplaga,
av vilken under ett kalenderår
icke, såvitt generalpoststyrelsen kunnat
inhämta, utkommit något nummer,
skall såsom upphörd avföras ur tidningsregistret.

Mom. 2. Befinnes tryckalster, som
blivit infört i tidningsregistret, sedermera
i något avseende strida mot vad i
§ 3 mom. 1 stadgas, äger generalpoststyrelsen
utesluta detta tryckalster ur
tidningsregistret.

Mom. 3. Skulle av ett i tidningsregistret
infört tryckalster något enstaka
nummer icke uppfylla de i § 3
mom. 1 stadgade villkoren för tryckalsters
registrering, äger generalpoststyrelsen
vägra detta nummers postbefordran
på de i denna förordning stadgade
villkoren.

Morn. 4. Utgivare av tidning, som
intagits i tidningsregistret, skall till
vederbörande postanstalt å utgivningsorten
överlämna ett fullständigt exemplar
av varje utkommande nummer
med bilagor.

§ 5.

Morn. 1. Postbefordran av tidning
sker enligt denna förordning antingen
efter abonnemang genom postverkets
förmedling (postabonnemang) eller
såsom utgivarkorsband.

Postabonnemang medgives endast å
tidning, som utkommer minst tolv
gånger om året.

Morn. 2. Vare sig tidning skall befordras
efter postabonnemang eller såsom
utgivarkorsband har utgivaren att
anmäla tidningen till införande i tidningstaxa,
som utfärdas av generalpoststyrelsen.

För införande i tidningstaxan och
i regelbundet utkommande tillägg till
denna erlägges icke någon avgift. Begär
emellertid utgivaren, att general -

Kungl. Maj:is proposition nr 75.

(Nuvarande lydelse.)

2 mom. Beträffande tidning, som
utkommer oftare än en gång i veckan,
gäller, att vid postanstalt å utgivningsorten
abonnemang icke må
äga rum för person, som bor eller vistas
å nämnda ort och vilkens post utdelas
genom lokalbrevbäring.

6 §.

Vid postabonnemang å tidning har
abonnenten att för abonnemangstiden
i förskott erlägga såväl utgivaren tillkommande
avgift (prenumerationsavgift),
där sådan förekommer, som belöpande
avgift till postkassan (postevgift),
vilka avgifter med ett gemensamt
namn kallas abonnemangsavgift.

7 §.

För postabonnerade exemplar av
tidning, som regelbundet utkommit under
ett helt kalenderår och ett omedelbart
därpå följande kalenderkvartal,
äger utgivaren att, sedan minst
ett nummer av tidningen för vederbörande
abonnemangstermin avlämnats
till postbefordran, av postverket utbekomma
de prenumerationsavgifter,
som influtit för denna termin. Även
beträffande tidning, som icke regelbundet
utkommit under ett helt kalenderår
och ett omedelbart därpå följande
kalenderkvartal, tillkommer enahanda
rätt, som nyss sagts, utgivaren,
när denne för prenumerationsavgifterna
ställt säkerhet, som av generalpoststyrelsen
godkännes. Om däremot utgivaren
av tidning utav sistnämnda
slag icke ställt godkänd säkerhet, kan
postverket av de influtna prenumerationsavgifterna
innehålla vad som anses
belöpa på återstående nummer av
de tidningsexemplar, å vilka postabonnemang
skott.

Bihang till riksdagens protokoll 1982. 1

(Föreslagen lydelse.)

poststyrelsen skall vidtaga särskilda
åtgärder för kungörande av ändring
eller tillägg till taxan, och finner styrelsen
sig böra bifalla framställningen,
har utgivaren att erlägga en avgift
av 100 kronor.

Mom. 3. Beträffande tidning, som
utkommer oftare än en gång i veckan,
gäller, att postabonnemang icke må
äga rum för person, som bor eller
vistas å tidningens utgivningsort och
vilkens post utdelas genom lokalbrevbäring;
generalpoststyrelsen dock obetaget,
att i särskilt fall annorlunda
bestämma.

§ 6.

Vid postabonnemang å tidning har
abonnenten att för abonnemangstiden
i förskott betala det i taxan angivna
priset.

§ 7.

För postabonnerade exemplar av
tidning, som regelbundet utkommit
under ett helt kalenderår och ett omedelbart
därpå följande kalenderkvartal,
äger utgivaren att, sedan minst
ett nummer av tidningen för vederbörande
abonnemangstermin avlämnats
till postbefordran, av postverket utbekomma
honom tillkommande medel,
som influtit för denna termin. Även
beträffande tidning, som icke regelbundet
utkommit under ett helt kalenderår
och ett omedelbart därpå följande
kalenderkvartal, tillkommer
enahanda rätt utgivaren, när denne
ställt säkerhet, som av generalpoststyrelsen
godkännes. Örn däremot utgivaren
av tidning utav sistnämnda slag
icke ställt godkänd säkerhet, kan
postverket av de influtna medlen innehålla
vad som anses belöpa på återstående
nummer av de tidningsexemplar,
å vilka postabonnemang skett.

sami. 01 haft. (Nr 75.)

Kungl. Majlis proposition nr 75.

(Nuvarande lydelse.)

I varje fal] äger emellertid utgivare
icke rätt att av postverket erhålla
redovisning för prenumerationsavgifter
förr än vederbörande abonnemangstermin
begynt och ej heller oftare
än två gånger i var månad.

8 §.

1 mom. Postavgiften vid postabonnemang
å tidning utgöres av dels förskrivningsavgift
och dels befordringsavgift.

2 mom. För skri vningsavgif ten utgår
med:

a) 20 öre för varje i taxan intagen
abonnemangstermin, som abonnemanget
avser;

b) 2 procent av den utgivaren tillkommande
prenumerationsavgift, dock
ej under 10 öre, allt räknat för helt
år och i förhållande därtill för kortare
abonnemangstider.

3 mom. Befordringsavgiften beräknas
för år och i förhållande därtill
för kortare abonnemangstider sålunda:

a) 24 öre för varje nummer i veckan,
men för tidning, som utkommer
med mer än 7 nummer i veckan, 24
öre för vart och ett av 7 nummer och
12 öre för varje överskjutande nummer
i veckan; skolande tidning, vilken
u1 kommer mindre ofta än en gång i
veckan, ävensom de i 3 § 2 mom. omförmälda
tryckalster räknas lika med
tidning, som utgives med ett nummer i
veckan, varjämte i fråga örn tidning,
som under olika tider av året utkommer
med olika antal nummer i veckan,
avgiftsberäkningen bör grundas
på medeltalet av de sålunda förekommande
nummerantal med avjämning,
där så erfordras, till närmast högre
hela tal; och

b) 17 öre för varje helt eller påbörjat
kilogram av tidningens sammanlagda
vikt under nästföregående helårsperiod,
räknad från och med den 1
oktober till och med den 30 september;
skolande helårsvikten för tidning, som
börjat utkomma under loppet av eller
efter denna period, beräknas i förhållande
till vikten av utgivna nummer

(Föreslagen lydelse.)

I varje fall äger emellertid utgivare
icke rätt att av postverket erhålla
redovisning förr än vederbörande
abonnemangstermin begynt och ej
heller oftare än två gånger i månaden.

§ 8.

Mom. 1. Postavgiften vid postabonnemang
å tidning utgör:

a) 25 öre för varje i taxan intagen
abonnemangstermin, som abonnemanget
avser;

b) 24 öre för varje under en vecka
utkommande nummer, dock lägst 48
öre; och skall i fråga örn tidning, som
under olika tider av året utkommer
med olika antal nummer i veckan, avgiftsberäkningen
grundas på medelantalet
med avjämning, där så erfordras,
till närmast högre hela tal; samt

c) 16 öre för varje helt eller påbörjat
kilogram av tidningens sammanlagda
vikt under nästföregående
helårsperiod, räknad från och med den
1 oktober till och med den 30 september;
och skall helårsvikten för tidning,
som börjat utkomma under loppet
av eller efter denna period, beräknas
i förhållande till vikten av utgiv -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

(Nuvarande lydelse.)

av tidningen och för ny tidning med
ledning av utgivarens uppgift om tidningens
blivande vikt. Vikten av avgiftsfria
bilagor till tidning skall inberäknas
i tidningens vikt.

4 morn. Örn vid postavgiftens beräknande
uppkomma bråkdelar av öre,
avrundas dessa uppåt till helt öretal.

5 morn. För varje gång postabonnemang
sker skall, evad abonnemanget
avser längre eller kortare tid, postavgiften
alltid utgöra minst 40 öre för
varje särskilt tidningsexemplar.

6 mom. Örn i avgiften för postabonnemang
ingår öretal, skall detta alltid
kunna jämnt delas med 5; och skall
fördenskull den prenumerationsavgift,
utgivaren betingat sig, eller, örn
sådan avgift icke förekommer, postavgiften
i erforderlig mån höjas.

7 mom. Skulle tidning upprepade
gånger utkomma med större antal
nummer i veckan än som legat till
grund för postavgiftens beräknande,
äger generalpoststyrelsen förordna örn
avgiftens höjande för de exemplar av
tidningen, å vilka abonnemang därefter
skor. I sådant fall bar tidningens utgivare
eller den, till vilken prenumerationsmedlen
skola av postverket redovisas,
att för vart exemplar av tidningen,
som, efter det förordnande örn
postavgiftens böjning trätt i kraft, avlämnas
till postbefordran efter den

(Föreslagen lydelse.)

na nummer av tidningen och för ny
tidning med ledning av utgivarens
uppgift örn tidningens blivande vikt.
Vikten av avgiftsfria bilagor till tidning
skall inberäknas i tidningens vikt,
såvida icke fråga är om sådan bilaga,
som omförmäles i § 12 mom. 7.

De under b) och c) här ovan angivna
avgiftsbeloppen avse helår och beräknas
i förhållande därtill för kortare
abonnemangstider.

Mom. 2. Örn vid postavgiftens beräknande
uppkomma bråkdelar av öre,
avrundas dessa uppåt till helt öretal.

Mom. 3. För varje gång postabonnemang
sker, skall postavgiften alltid
utgöra minst 40 öre för varje särskilt
tidningsexemplar.

Mom. 4. Det belopp, som postabonnent
har att erlägga, skall alltid vara
jämnt delbart med 5. Fördenskull skall
postavgiften i erforderlig mån höjas.

Mom. 5. Örn utgivare av tidning,
som utkommer minst två gånger i veckan,
själv ombesörjer de postabonnerade
tidningsexemplarens inslagning och
adressering till vederbörande abonnemangspostanstalter,
äger utgivaren
att för sålunda expedierade tidningsexemplar
åtnjuta ersättning med 10
procent å de i denna paragraf stadgade
postavgifterna. Generalpoststyrelsen
äger bestämma de närmare villkoren
för åtnjutande av dylik ersättning.

Mom. 6. Skulle tidning upprepade
gånger utkomma med större eller
mindre antal nummer i veckan än som
legat till grund för postavgiftens beräknande,
äger generalpoststyrelsen
vidtaga den reglering av postavgiften,
som anses påkallad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

(Nuvarande lydelse.)

lägre avgiften, erlägga ett mot skillnaden
i postavgifter svarande belopp,
vilket må vid sedermera skeende redovisning
för influtna prenumerations -medel innehållas.

Enahanda gäller, örn vikten av tidning,
som ej utkommit under den i 3
mom. b) omförmälda tidsperiod, skulle
visa sig i väsentlig mån överstiga vad
som motsvarar den beräknade helårsvikten
av tidningen.

8 mom. Utgivare av tidning, som
tillhandahålles allmänheten efter postabonnemang,
skall till vederbörande
postanstalt å utgivningsorten överlämna
ett fullständigt exemplar av varje
utkommande nummer med avgiftsfria
bilagor.

9 mom. Örn utgivare av tidning,
som utkommer minst två gånger i veckan,
själv ombesörjer de postabonnerade
tidningsexemplarens inslagning
till vederbörande abonnemangspostanstalter,
äger utgivaren att för sålunda
expedierade tidningsexemplar av postverket
uppbära 6 procent å de i denna
paragraf stadgade postavgifter. Generalpoststyrelsen
äger bestämma de
närmare villkoren för uppbärandet av
dylik ersättning.

9 §•

1 mom. Vid avlämnandet till postbefordran
skall varje postabonnerat tidningsexemplar,
i förekommande fall efter
vikning eller häftning, hava ett
format, som lämpar sig för postbehandlingen
och i varje fall ej överskrider
53 centimeter i längd och 32 centimeter
i bredd.

2 mom. Tidningsexemplar, som
skall befordras efter postabonnemang,
må icke var inbundet samt ej heller
med därtill hörande avgiftsfria bilagor
överstiga 250 grams vikt.

Vad sålunda föreskrivits äger icke
tillämpning med avseende å de i 3 §
2 mom. omförmälda tryckalster.

(Föreslagen lydelse.)

Enahanda gäller, örn tidnings vikt
skulle visa sig i väsentlig mån övereller
understiga vad som motsvarar
den beräknade helårsvikten av tidningen.

§9.

Mom. 1. Vid avlämnandet till postbefordran
skall varje postabonnerat
tidningsexemplar, i förekommande fall
efter vikning eller häftning, hava ett
format, som lämpar sig för postbehandlingen
och i varje fall ej överskrider
53 centimeter i längd och 32 centimeter
i bredd.

Mom. 2. Tidningsexemplar, som
skall befordras efter postabonnemang,
får icke vara inbundet samt ej heller
med därtill hörande avgiftsfria bilagor
överstiga 250 grams vikt, med rätt
dock för generalpoststyrelsen att mot
en tilläggsavgift, som styrelsen äger
bestämma, medgiva befordran av tidningsexemplar
av högre vikt.

Vad sålunda föreskrivits äger icke
tillämpning med avseende å de i § 3
mom. 2 omförmälda tryckalstren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

(Nuvarande lydelse.)

10 §.

1 memi. Skulle, sedan postabonnemang
å ett i tidningsregistret intaget
tryckalster skett och avgifterna därför
erlagts, tryckalstret bliva av anledning,
som i 4 § 2 mom. omförmäles,
uteslutet ur tidningsregistret, kan
generalpoststyrelsen, när omständigheterna
därtill föranleda, medgiva, att
postbefordringen till abonnenterna må
fortgå under den tid, deras abonnemang
omfatta.

2 memi. Örn tidning, å vilken postabonnemang
skett, antingen icke utkommer
eller, innan abonnemangstiden
tilländagått, upphör att utgivas, äger
abonnenten att efter anmälan återbekomma,
i förra fallet hela befordringsavgiften
och i senare fallet så
mycket av denna avgift, som belöper
på varje helt kvartal, vilket efter tidningens
upphörande möjligen återstår
av abonnemangstiden.

3 mom. För den förlust, som i övrigt
drabbar abonnent genom upphörande
av tidning, å vilken postabonnemang
ägt rum, ikläder sig postverket
icke någon ansvarighet. Dock har
postverket att, i den mån så lämpligen
kan ske, lämna abonnenten biträde,
för att han må erhålla den ersättning,
som i dylikt fall kan tillkomma
honom.

11 §•

1 mom. Om tidnings utgivare till
postanstalt å utgivningsorten avlämnar
exemplar av tidningen för befordran
såsom korsband, må, efter anmälan
av utgivaren, postbefordringsavgiften
för sådana korsband (utgivarkorsband)
beräknas på följande sätt:

(Föreslagen lydelse.)

§ 10.

Mom. 1. Skulle ett i tidningsregistret
intaget tryckalster uteslutas
ur registret på grund av bestämmelsen
i § 4 mom. 2, kan generalpoststyrelsen
likväl medgiva tidningens
befordran till postabonnenter intill
abonnemangstidens utgång.

Mom. 2. Örn tidning, å vilken postabonnemang
skett, antingen icke utkommer
eller, innan abonnemangstiden
tilländagått, upphör att utgivas,
äger abonnenten att efter anmälan
återbekomma, i förra fallet den postavgift,
som beräknats enligt § 8 mom. 1
punkterna b) och c), och i senare fallet
så mycket av denna avgift, som
belöper på varje helt kvartal, vilket
efter tidningens upphörande möjligen
återstår av abonnemangstiden. Har
postanstalten å utgivningsorten sig
bekant, att tidning, å vilken abonnemang
mottagits, icke kommer att utgivas,
och sker fördenskull icke någon
beställning hos utgivaren, må hela
det av abonnenten erlagda beloppet
återbetalas till denne.

Mom. 3. För den förlust, som i övrigt
drabbar abonnent genom upphörande
av tidning, å vilken postabonnemang
ägt rum, ikläder sig postverket
icke någon ansvarighet. Dock
bär postverket att, i den mån så lämpligen
kan ske, lämna abonnenten biträde,
för att han må erhålla den ersättning,
som i dylikt fall kan tillkomma
honom.

§ 11.

Mom. 1. Postbefordringsavgiften för
utgivarkorsband beräknas på följande
sätt:

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

(Nuvarande lydelse.)

a) för utgivarkorsband i allmänhet: 12

öre för varje vikt av ett halvt
kilogram eller del av halvt kilogram,
varvid utgivarkorsband, vars vikt understiger
25 gram, taxeras som örn det
vägde 25 gram;

b) för sådana utgivarkorsband, som
i enlighet med vad här nedan sägs
sändas till vissa tidningars återförsäljare
(kommissionärskorsband) :

18 öre för varje vikt av ett kilogram
eller del av ett kilogram.

Viktavgiften beräknas efter sammanlagda
vikten av de försändelser,
som på en gång avlämnas, och skall
för varje gång utgivarkorsband avlämnas
till postbehandling beräknas
för minst två kilogram.

Den för kommissionärskorsband bestämda
lägre postbefordringsavgiften
utgår endast beträffande tidningar,
som utkomma med minst sex nummer
i veckan, och endast efter framställning
till generalpoststyrelsen, som
äger föreskriva viss minimivikt för
dylika försändelser ävensom i övrigt
meddela närmare bestämmelser för
ifrågavarande försändningssätt.

2 mom. Utgivarkorsband, som blir
obeställbart, är postverket icke skyldigt
att återbefordra till avsändaren,
med mindre denne genom tillkännagivande
å försändelsen dels hemställt,
att försändelsen i händelse av obeställbarhet
återsändes, dels ock förbundit
sig att för återbefordringen erlägga
avgift såsom för korsband i allmänhet.

3 mom. Finner i särskilt fall Konungen
omständigheterna därtill föranleda,
må även annan än vederbörande
tidningsutgivare medgivas rätt
att avsända tidningskorsband mot avgift,
beräknad på sätt i 1 mom. sägs.

(Föreslagen lydelse.)

a) för utgivarkorsband i allmänhet: 11

öre för varje vikt av ett halvt
kilogram eller del av halvt kilogram,
varvid utgivarkorsband, vars vikt understiger
25 gram, beräknas väga 25
gram;

b) för utgivarkorsband, som sändas
till vissa tidningars återförsäljare eller
ombud (kommissionärskorsband) :

för varje vikt av ett kilogram eller
del av ett kilogram

14 öre, örn tidningen utkommer med
minst sex nummer i veckan, samt''

18 öre, örn tidningen utkommer med
mindre än sex men minst ett nummer
i veckan.

Avgiften beräknas efter sammanlagda
vikten av de försändelser, som för
befordran efter samma taxa på en
gång avlämnas, och skall för varje
gång utgivarkorsband avlämnas till
postbehandling beräknas för minst två
kilogram.

För kommissionärskorsband äger generalpoststyrelsen
föreskriva viss minimivikt.
Även i övrigt äger generalpoststyrelsen
meddela närmare bestämmelser
för ifrågavarande försändningssätt.

Mom. 2. Utgivarkorsband skall axtidnings
utgivare avlämnas till postanstalt
å utgivningsorten eller, när generalpoststyrelsen
för särskilt fall därtill
lämnat medgivande, till annan postanstalt.

Finner i särskilt fall Konungen omständigheterna
därtill föranleda, må
även annan än vederbörande tidningsutgivare
medgivas rätt att avsända utgivarkorsband.

Mom. 3. Utgivarkorsband, som blir
obeställbart, är postverket icke skyldigt
att återbefordra till avsändaren,
med mindre denne för återbefordringen
erlägger avgift såsom för korsband
i allmänhet, innehållande trycksaker.

Kungl. Martts proposition nr 75.

(Nuvarande lydelse.)

4 mom. I övrigt skola beträffande
tidningar, som avlämnas till postbefordran
såsom utgivarkorsband, tilllämpas
de bestämmelser, som gälla för
befordran av korsband i allmänhet,
dock ej vad angår högsta vikt för
varje särskild försändelse.

12 §.

1 memi. Oinbundet tryckalster av
sådan beskaffenhet att detsamma, när
det befordras ensamt för sig i korsband,
bör taxeras såsom trycksak, kan
på de i denna paragraf angivna villkor
postbefordras såsom bilaga till
tidning.

2 mom. Å tryckalster, som är avsett
att postbefordras såsom tidningsbilaga,
skall finnas angivet, till vilken
tidning bilagan hör, och skall i
tidningen vara infört tillkännagivande
därom att bilagan åtföljer tidningen.

Vid avlämnande till postbehandling
skall bilaga, såvida icke generalpoststyrelsen
för särskilt fall annorlunda
bestämmer, vara inlagd i det
tidningsexemplar, till vilket bilagan
hör.

Med varje särskilt tidningsexemplar
kunna följa flera bilagor, dock ej mer
än ett exemplar av en och samma bilaga.

3 mom. Följande bilagor till tidning
skola, örn de åtfölja alla postabonnerade
exemplar av tidningen
samt bilagorna vid avlämnandet till
postbehandling icke hava ett format,
som är avsevärt större än det format,
vari själva tidningen avlämnas, anses
såsom delar av tidningen och följaktligen
— vare sig tidningen expedieras
efter postabonnemang eller såsom
korsband — postbefordras utan särskild
avgift, nämligen:

a) planscher, kartor och andra dylika
bilagor, vilka utgöra förklaring
av eller eljest tydligen hänföra sig

(Föreslagen lydelse.)

Mom. 4. Högsta medgivna vikt för
en försändelse, som skall befordras såsom
utgivarkorsband, utgör 25 kilogram.

Menn. 5. I övrigt äger generalpoststyrelsen
föreskriva i vilken omfattning
de bestämmelser, som gälla för
korsband i allmänhet, innehållande
trycksaker, skola tillämpas å utgivarkorsband.

§ 12.

Mom. 1. Oinbundet tryckalster av
sådan beskaffenhet, att detsamma, när
det befordras ensamt för sig i korsband,
bör taxeras såsom trycksak, kan
på de i denna paragraf angivna villkor
postbefordras såsom bilaga till
tidning. Tidningsbilaga skall vara
helt och hållet tryckt.

Mom. 2. Med varje särskilt tidningsexemplar
kunna följa flera bilagor,
dock ej mer än ett exemplar av
en och samma bilaga.

Mom. 3. Följande bilagor till tidning
skola, om de åtfölja alla postabonnerade
exemplar av tidningen
samt bilagorna vid avlämnandet till
postbehandling icke hava ett format,
som är avsevärt större än det format,
vari själva tidningen avlämnas, anses
såsom delar av tidningen och följaktligen
— vare sig tidningen expedieras
efter postabonnemang eller såsom utgivarkorsband
— postbefordras utan
särskild avgift, nämligen:

a) planscher, kartor och andra dylika
bilagor, vilka utgöra förklaring
av eller eljest tydligen hänföra sig

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

(Nuvarande lydelse.)

till innehållet i den tidning, som de
åtfölja; samt

b) bihang, vilka äro utgivna av tidningens
redaktion för att utgöra tilllägg
till eller fortsättning av det tidningsnummer,
som de åtfölja, dock
med förbehåll att dessa bihang skola
vara tryckta å samma ort som huvudnumret.

4 mom. Särskild postbefordringsavgift
erlägges icke heller för:

a) tidningsbilaga, som endast avser
abonnemang å den tidning, med vilken
bilagan befordras, och vilken bilaga
åtföljer alla postabonnerade exemplar
av tidningen;

b) sådana officiella berättelser eller
meddelanden, som, enligt Konungens
föreskrift, med Post- och Inrikes Tidningar
utdelas till allmänheten; och

c) tidningsbilaga, som utgöres av en
tidning med samma utgivare och samma
utgivningsort som huvudtidningen
och vilken enligt anmälan skall regelbundet
medfölja sistnämnda tidning.

5 morn. Även annat tryckalster än
som i 3 och 4 mom. sägs må befordras
såsom bilaga till tidning, under förutsättning
att tryckalstret åtföljer tidningen
till alla dess postabonnenter.
För varje exemplar av bilagan, som befordras
med postabonnerade eller såsom
utgivarkorsband expedierade
exemplar av tidningen, skall emellertid
till postkassan erläggas särskild
avgift med, om bilagans vikt icke överstiger
25 gram, 1/2 öre och eljest med
enahanda belopp, som skolat för det
såsom bilaga befordrade tryckalstret
utgå, om detta ensamt för sig avsänts
såsom korsband; dock att, örn i särskilt
fall omständigheterna därtill föranleda,
generalpoststyrelsen äger medgiva,
att tidningsbilaga må postbefordras
antingen utan särskild gottgö -

(Föreslagen lydelse.)

till innehållet i den tidning, som de
åtfölja; samt

b) bihang, vilka äro utgivna av
tidningens redaktion för att utgöra tilllägg
till eller fortsättning av det tidningsnummer,
som de åtfölja, dock
med förbehåll att dessa bihang äro
tryckta å samma ort som huvudnumret
och icke hava till syfte att göra
reklam för ett eller några få affärsföretag
eller utgöras av föreningsstadgar,
årsberättelser, namnförteckningar,
tidtabeller, självständiga broschyrer,
meddelanden rörande sammankomst,
tävling, lotteri eller annat liknande.

Mom. 4. Särskild befordringsavgift
erlägges icke heller för:

a) tidningsbilaga, som endast utgöres
av blankett för abonnemang å den
tidning, med vilken bilagan befordras,
och vilken bilaga åtföljer alla postabonnerade
exemplar av tidningen;

b) sådana officiella berättelser eller
meddelanden, som. enligt Konungens
föreskrift, med Post- och Inrikes
Tidningar utdelas till allmänheten; och

c) tidningsbilaga, som utgöres av en
i tidningsregistret införd tidning med
samma utgivare och samma utgivningsort
som huvudtidningen och vilken
enligt anmälan skall regelbundet
medfölja sistnämnda tidning.

Mom. 5. Även annat tryckalster än
som i mom. 3 och 4 sägs må befordras
såsom bilaga till tidning, under förutsättning
att tryckalstret i fråga örn
format och beskaffenhet i övrigt lämpar
sig för befordran tillsammans med
tidningen samt, när icke generalpoststyrelsen
för visst fall annorlunda bestämt,
åtföljer tidningen till alla dess
postabonnenter. För varje exemplar av
bilagan, som befordras med postabonnerade
eller såsom utgivarkorsband
expedierade exemplar av tidningen,
skall emellertid till postkassan erläggas
en särskild avgift med, örn bilagans
vikt icke överstiger 25 gram, 1
öre och eljest med enahanda belopp,
som skolat för det såsom bilaga befordrade
tryckalstret utgå, om detta
ensamt för sig avsänts såsom mass -

Kungl. Martts proposition nr 75.

(Nuvarande lydelse.)

reise eller mot lägre postbefordringsavgift
än som här ovan i momentet
stadgas.

Om vid beräkning av den särskilda
avgiften för befordran av bilaga uppkomma
bråkdelar av öre, avrundas
dessa uppåt till helt öretal.

Vad i detta moment sägs gäller, vare
sig sådan bilaga, varom här är fråga,
befordras med något enstaka tidningsnummer
eller enligt anmälan skall regelbundet
medfölja tidningen.

6 mom. Den omständigheten, att ett
tryckalster inklistrats eller annorledes
fästs i tidning eller tidningsbilaga,
medför icke i och för sig befrielse för
utgivaren att särskilt för detta tryckalster
erlägga sådan avgift, som i 5
mom. sägs.

13 §.

Örn för vinnande av snabbare postbehandling
så erfordras, äger efter
anmälan utgivare av tidning att å annan
tid än den, då postanstalten å utgivningsorten
hålles öppen för allmänheten,
därstädes till postbefordran
avlämna exemplar av tidningen. Prövas
dylikt avlämnande icke kunna ske
utan ökad kostnad för postverket, kan
generalpoststyrelsen ålägga tidningsutgivaren
att till postverket utgiva
särskild ersättning med det belopp,
som av styrelsen beräknas motsvara
postverkets ökade kostnad.

(Föreslagen lydelse.)

korsband. Efter sistnämnda grund utgår
avgiften jämväl i det fall, att med
ett och samma tidningsexemplar följa
två eller flera avgiftspliktiga bilagor
med sammanlagd vikt av mer än 25
gram, och beräknas härvid särskild avgift
för varje bilaga. Örn i särskilt
fall omständigheterna därtill föranleda,
äger generalpoststyrelsen medgiva,
att tidningsbilaga må postbefordras
antingen utan särskild gottgörelse eller
mot lägre postbefordringsavgift än
den som här ovan i momentet stadgas.

Vad i detta moment sägs gäller,
vare sig sådan bilaga, varom här är
fråga, befordras med något enstaka
tidningsnummer eller enligt anmälan
skall regelbundet medfölja tidningen.

Mom. 6. Den omständigheten, att
ett tryckalster inklistrats eller annorledes
fästs i tidning eller tidningsbilaga,
medför icke i och för sig befrielse
för utgivaren att särskilt för detta
tryckalster erlägga sådan avgift,
som i mom. 5 sägs.

Mom. 7. Oberoende av vad i denna
paragraf stadgas må’ i utgivarkorsband
såsom avgiftsfri bilaga sändas
ett eller flera exemplar av en tryckt
innehållsförteckning, som avser det
tidningsnummer, med vilket förteckningen
följer. Dylik bilagas vikt medräknas
icke i den årsvikt, som ligger
till grund för bestämmandet av postavgiften
vid postabonnemang.

§ 13.

Om generalpoststyrelsen på begäran
av tidnings utgivare för vinnande
av snabbare postbehandling medgiver,
att exemplar av tidningen avlämnas
till postbefordran å tid, då
postanstalten å utgivningsorten hålles
stängd för allmänheten, eller att exemplar
av tidningen utlämnas från
postverket å annan tid eller i annan
ordning än som gäller för annan post,
har utgivaren att för sålunda vidtagna
åtgärder betala den ersättning, som
av generalpoststyrelsen bestämmes.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

(Nuvarande lydelse.)

14 §.

Generalpoststyrelsen har att meddela
de närmare föreskrifter, som för
behörig tillämpning av här ovan givna
stadganden kunna finnas erforderliga.

Vad sålunda blivit stadgat skall träda
i kraft den 1 januari--- —

(Föreslagen lydelse.)

§ 14.

Generalpoststyrelsen har att meddela
de närmare föreskrifter, som för
behörig tillämpning av här ovan givna
stadganden kunna finnas erforderliga.

Vad sålunda blivit stadgat skall
träda i kraft den 1 januari 1933, vid
vilken tid förordningen angående villkoren
för postbefordran av tidningar
och andra periodiska skrifter den 17
juni 1916 (nr 216) upphör att gälla,
dock att följande av de nu meddelade
bestämmelserna skola redan tidigare
tillämpas, nämligen föreskrifterna i
§ 3 från och med den 1 juli 1932, föreskrifterna
i § 5 mom. 1 och 2 beträffande
sådana anmälningar till 1933
års tidningstaxa, som göras under år
1932, samt föreskrifterna i § 5 mom. 3
och i § 8 beträffande sådana abonnemang
för år 1933, som verkställas under
år 1932.

Jag övergår nu till specialmotiveringen och får därvid beträffande de särskilda
bestämmelserna i förslaget anföra följande.

§ 3 morn. 1. Såsom villkor för tryckalsters införande i tidningsregistret och därmed rätt
till postbefordran enligt tidningsförordningens bestämmelser har föreslagits,
att tryckalstret skall utkomma med minst ett nummer i varje kvartal.

Till stöd för detta förslag anför generalpoststyrelsen följande:

Samma förslag framfördes av generalpoststyrelsen år 1924. En av de sakkunniga
anförde visserligen då skiljaktig mening i denna fråga, men styrelsen
finner starka skäl tala för att vidhålla förslaget.

Å de tryckalster, varom nu är fråga, får enligt gällande förordning postabonnemang
icke mottagas. Införandet i tidningsregistret sker uteslutande för att
kunna utnyttja det låga utgivarkorsbandsportot. När utgivarkorsbanden infördes
år 1904, föreskrevs i förordningen, att tidningar, för att få sändas såsom
utgivarkorsband, skulle vara »i annan ordning än genom postanstalt förskrivna»,
d. v. s. att abonnemang direkt hos utgivaren skulle föreligga. Svårigheten
att övervaka att så verkligen var fallet medförde, att bestämmelsen icke
inflöt i 1916 års förordning. Det torde med ganska stor bestämdhet kunna påstås,
att försändning såsom utgivarkorsband av tryckalster, som utkommer
mindre ofta än fyra gånger om året, icke sker på grund av uppgifterna i tidningstaxan.
Man går icke till denna, örn man önskar en julpublikation eller en

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

förenings årsberättelse. Icke heller lärer viel bestämmandet av priset på dylika
tryckalster hänsyn tagas till det billiga försändningssätt, som utgivarkorsbandsförsändningen
erbjuder. Ofta utgöres priset av årsavgiften till en förening.
Att nu ifrågavarande publikationer kunna sändas såsom utgivarkorsband
innebär icke någon fördel för allmänheten.

Dessa tryckalster, vilka utkomma mindre ofta än fyra gånger årligen, synas
icke heller vara av beskaffenhet att framför böcker och andra tryckalster i allmänhet
böra tillförsäkras särskilt låga postbefordringsavgifter. De i 1930 års
taxa intagna publikationer, som utgåvos mindre ofta än fyra gånger årligen,

fördelade sig på ungefär följande sätt:

1) jul- och midsommarpublikationer o. d............... 84

2) föreningspublikationer ............................ 55

3) vetenskapliga tidskrifter .......................... 3

4) diverse ..................................... .. . 8

150

I 1923 års taxa voro 93 dylika publikationer införda. Här föreligger således
en ökning med 61 procent. Antalet andra i tidningstaxan intagna publikationer
har under samma tid ökats med endast 10 procent. Detta visar, att man i
allt högre grad försöker att utnyttja det låga utgivarkorsbandsportot för publikationer,
vilka näppeligen kunna betraktas såsom verkliga tidningar.

Av de i 1930 års taxa intagna, här ovan angivna publikationerna av ifrågavarande
slag utkomino de flesta, nämligen 119, endast en gång om året. Enligt
1 § i tidningsförordningen gälla de i förordningen meddelade stadgandena endast
periodiska skrifter. Med periodisk skrift förstås enligt tryckfrihetsförordningen
en sådan, som i nummerföljd eller på bestämda tider utgives. Publikationer,
som utkomma med endast ett nummer om året, numreras emellertid
icke och utgivas således icke i nummerföljd. Skall en gång årligen anses såsom
»bestämda tider», torde detsamma kunna sägas örn tryckalster, som utgives
vartannat eller vart femte år o. s. v. I en reservation till det kommittéutlåtande,
som låg till grund för 1904 års tidningsförordning, framhölls också — såsom
det vill synas på mycket goda skäl — att enär anmälan till tidningstaxan avsåge
kalenderår, syntes ett tryckalster, som utkomme endast en gång under perioden
(kalenderåret), icke kunna anses såsom periodiskt. C. A. Reuterskiöld
(»Sveriges Grundlagar», 1924) gör i denna fråga det uttalandet, att skrift,
som utgives blott en gång örn året, t. ex. vid julen, torde icke behöva, men dock
kunna såsom periodisk skrift anmälas enligt tryckfrihetsförordningens § 1 4:o.
Enligt detta lagrum skall skrift, som är periodisk, anmälas för erhållande av
s. k. hinderslöshetsbevis. Örn nu skrift, som utkommer endast en gång örn året,
icke behöver anmälas, synes därav följa, att dylik skrift icke är periodisk.

I fråga örn föreningspublikationerna anförde generalpoststyrelsen i sin skrivelse
med överlämnande av 1924 års förslag till tidningsförordning bland annat
följande:

»I den mån dylika publikationer, vilket till stor del är fallet, innehålla meddelanden
angående föreningsangelägenheter, hava de intresse endast för viss,
ofta mycket begränsad läsekrets. De stora bankernas och många andra affärsföretags
årsberättelser äro säkerligen av minst lika allmänt intresse som de
meddelanden, vilka utsändas av vissa klubbar och föreningar, men man torde
näppeligen vilja inrangera bankrapporter och revisionsberättelser bland ''tidningar
och andra periodiska skrifter’. När åter sådan föreningspublikation,
varom nu är fråga, innehåller uppsatser i ämnen, som tillhöra vederbörande
förenings verksamhetsområde, kan tryckalstret likställas med bokalster i allmänhet.
»

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Vad slutligen angår de i 1930 års taxa intagna tre vetenskapliga tidskrifterna,
så torde dessa, icke utgå i så stora upplagor, att — i den mån posten användes
för distributionen — skillnaden mellan utgivarkorsbandsportot och vanligt
korsbandsporto kan vara av någon betydelse.

I Danmark, Finland, Norge och åtskilliga andra länder gäller såsom villkor
för befordran såsom tidning, att tryckalstret skall utkomma med minst ett nummer
i varje kalenderkvartal. Såsom av det här anförda framgår, skulle det
icke innebära några orättvisor eller någon inskränkning i de verkliga tidningarnas
postala förmåner, örn jämväl här i Sverige infördes samma bestämmelse.
En invändning, att tryckalster med ungefär liknande innehåll och vilket utkomrne
minst fyra gånger årligen fortfarande komme att behandlas såsom
tidning, förfaller därmed, att här är fråga örn periodiciteten, icke innehållet.

För försändning av publikationer av nu ifrågavarande slag bör vanligt korsbandsporto
eller paketportot icke vara avskräckande, i all synnerhet som försändningen
sker mycket sällan, i de flesta fall endast en gång örn året. För
postverket är frågan däremot av betydelse, detta så mycket mer som generalpoststyrelsen
nu anser sig böra föreslå en nedsättning av portot för utgivarkorsband.
Det är då, såsom styrelsen förut framhållit, av vikt, att rätten att
sända utgivarkorsband i möjligaste mån begränsas till verkliga tidningar. Härigenom
tillföres postverket ökad inkomst, vilkens storlek dock icke kan med
någon säkerhet beräknas.

Mot generalpoststyrelsens förslag på denna punkt har avvikande mening anmälts
av herr Björnsson, som ansett, att den nuvarande lydelsen av ifrågavarande
bestämmelse bort bibehållas. Till stöd härför har reservanten anfört:

Redan av formella skäl synes det vara önskvärt, att alla tryckalster, för
vilka hinderslöshetsbevis kan utfås och vilka sålunda enligt tryckfrihetsförordningen
äro att anse som periodiska skrifter, i postalt hänseende likställas i
alla sådana fall, där icke innehållets beskaffenhet eller postverkets kostnader
för deras befordran motiverar en olikhet.

Postverkets befordringskostnader lära emellertid icke vara nämnvärt olika
för ett korsband vare sig den i korsbandet inneslutna tidningen utkommer mera
eller mindre ofta, och det synes därför icke finnas tillräckliga skäl för att uttaga
det relativt höga vanliga korsbandsportot för publikationer sådana som
Svenska turistföreningens årsskrift, Skyddsvärnet e. d. endast därför, att de
icke utges minst en gång i kvartalet, under det att publikationer sådana som
Arnesjös Swing, Charme, Veckojournalen m. fl. gynnas med det lägre utgivarkorsbandsportot.

Den föreslagna olikheten förefaller mig så mycket mindre befogad som det
näppeligen kan göras gällande, att den gynnade gruppen av publikationer med
avseende på innehållet i allmänhet har ett högre samhälleligt värde än den
missgynnade gruppen.

Till belysande av den föreslagna gränsdragningens verkan från en annan
synpunkt må följande exempel anföras. Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps
publikationer utges 3 gånger årligen, under det att Malmöhus
läns hushållningssällskaps kvartalsskrift utkommer 5 gånger om året. Enligt
förslaget skulle således den senare alltjämt till allmänhetens gagn få införas
i tidningstaxan, den förra däremot icke.

Därtill kommer, att postverkets inkomst av utgivarkorsband enligt den senast
verkställda undersökningen synes ungefär täcka kostnaderna för deras
befordran, varför en ändring av nu gällande bestämmelser icke heller med hänsyn
till postverkets ekonomi synes nödvändig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Förslaget Ilar tillstyrkts av styrelserna för publicistklubben oell svenska tidning
sut giv ar ef öreningen, som beträffande såväl detta förslag som generalpoststyrelsens
förslag att inskränka förmånen av postabonnemang från tidningar,
utkommande minst fyra gånger örn året, till tidningar, som utkomma oftare
än tolv gånger örn året, anfört:

Styrelserna önska icke fördyra eller försvåra sätten för tryckalsters spridning
eller befordran till allmänheten, hur sällan dessa tryckalster än utkomma,
men kunna likväl ej finna annat än att generalpoststyrelsen har goda skäl för de
föreslagna, mer snäva bestämmelserna. Tidningsförordningens jämförelsevis
låga befordringsavgifter hava sitt ursprung i statsmakternas redan i början av
1800-talet uttryckta önskan att underlätta spridningen av »dagblad», varmed
förstås nyhetstidningar. Dessa utgöra emellertid den ojämförligt mindre delen
av i tidningsregistret införda periodiska skrifter, och antalet sådana som utkomma
mindre ofta än en gång i kvartalet ökas snabbt. Denna ökning har under
sjuårsperioden 1923—1930 uppgått till 63 procent, under det övriga publikationers
ökning endast utgör 10 procent. Utgivarkorsbandsportot gynnar sålunda
uppkomsten av allehanda publikationer, jul- och midsommartidningar,
föreningsårsböcker m. fl., som endast utkomma en gång örn året men likväl
registreras som tidningar. Styrelserna kunna icke anse annat än att periodisk
skrift, som skall befordras efter ett ursprungligen för nyhetstidningar avsett
lägre porto, åtminstone bör äga en periodicitet av en gång i kvartalet. Den omständigheten,
att ett fåtal av de endast en gång örn året utkommande skrifterna
äga ett obestritt kulturellt värde, som reservanten bland de sakkunniga anför
som skäl för nuvarande bestämmelses kvarstående i oförändrat skick, kunna
styrelserna ej finna hållbar, enär samma skäl skulle kunna anföras för att
böcker med kulturellt värde skulle befordras som utgivarkorsband. Periodiciteten
och ej det kulturella värdet måste i detta sammanhang vara det avgörande.

Svenska tidskriftsföreningen har under instämmande i reservationen avstyrkt
generalpoststyrelsens förslag i denna del.

Den omständigheten, att tidningarna i allmänhet utkomma regelbundet med
flera nummer under en viss bestämd period, torde hava varit en av de väsentligaste
orsakerna till att de kommit att beträffande postbefordran erhålla
större förmåner än andra tryckalster. De förmåner, som erhållas genom införandet
i tidningsregistret, äro alltså i allmänhet avsedda att komma endast
verkliga tidningar och därmed likställda publikationer till del. Enligt nu gällande
bestämmelser får postabonnemang icke ske å tryckalster, som utkommer
mindre ofta än fyra gånger om året. Då sådant tryckalster likväl anmäles till
införande i tidningsregistret, torde detta ske endast för att kunna få tryckalstret
befordrat mot det billigare utgivarkorsbandsportot. Emellertid synas
dylika tryckalster på grund av sin ringa periodicitet — de för närvarande i
tidningsregistret införda utkomma till övervägande del allenast en gång örn
året — och vad de flesta av dem beträffar jämväl på grund av sitt innehåll
icke skäligen böra framför böcker och andra tryckalster gynnas med billigare
postbefordringsavgifter. Visserligen har en del i tidningsregistret införda
publikationer av ifrågavarande slag ett högt kulturellt värde, men detta skulle
lika väl kunna åberopas såsom skäl för att befordra böcker såsom utgivarkors -

Departe

ments chefen.

Kungl. Majlis proposition nr 75.

§ 3 morn. :
punkterna

a)—e).

band. Belysande är också, att bland annat i våra närmaste grannländer befordran
såsom tidning är inskränkt till sådana tryckalster, som utkomma minst
en gång varje kalenderkvartal. Med hänsyn härtill och då för publikationer
med så liten periodicitet som högst tre gånger örn året det billigare tidningsportot
knappast kan vara av mera framträdande ekonomisk betydelse, synas
mig övervägande skäl tala för att nu vidtaga den av generalpoststyrelsen föreslagna
begränsningen i fråga örn förmånen att komma i åtnjutande av tidningstaxorna.
Jag anser mig alltså böra biträda styrelsens förslag i denna
del.

Medan punkterna a) och d) i mom. 1 av § 3 äro oförändrade, har generalpoststyrelsen
i punkterna b) och c) föreslagit vissa smärre ändringar i förtydligande
syfte, varjämte styrelsen till momentet fogat en ny punkt e). Såsom
skäl för dessa åtgärder har styrelsen anfört:

I punkt b) i § 3 mom. 1 har exemplet »reklamblad för visst varuhus» strukits.
Exemplet synes onödigt, enär denna punkt innehåller förbud mot registrering
av just sådana tryckalster, som »göra reklam för ett eller flera affärsföretag».
Å andra sidan kan ifrågavarande exempel tolkas såsom en inskränkning
av bestämmelsen, eftersom varuhus endast är ett visst slag av affärsföretag.
De i punkt c) vidtagna ändringarna avse att i möjligaste mån
förhindra, att de fördelar, som bestämmelserna i tidningsförordningen erbjuda,
komma andra än verkliga tidningar till del. Huru bestämmelserna än avfattas,
lär det icke kunna undvikas, att svårbestämbara gränsfall förekomma, men
generalpoststyrelsen har med anledning av inträffade fall ansett sig böra föreslå
att orden »personalförteckning» och »redogörelse» utbytas mot de mera
omfattande orden »namnförteckning» respektive »meddelande» ävensom att ordet
»föreningsstadgar» tillföres.

Punkterna a)—c) avse tryckalsters innehåll, varemot bestämmelsen i punkt
d) tillkommit för att förhindra den svårighet vid postbehandlingen, som måste
uppstå, därest tidningar på grund av likhet i fråga örn titel lätt kunna förväxlas.
Emellertid ha inträffat fall, då tidnings titel visserligen icke varit så
lika med förut anmäld tidnings, att registrering ansetts kunna förbjudas på
grund av bestämmelsen i punkt d), men det visat sig, att tidningens titel
—- uppenbarligen med full avsikt — typografiskt anbragts på sådant sätt, att
förväxling med förut befintlig tidning svårligen kunnat undvikas. Det tillkommer
väl icke generalpoststyrelsen att beivra den illojala konkurrens, som
sålunda förelegat, men i den mån postarbetet försvåras genom den vidtagna
anordningen, synes generalpoststyrelsen böra äga befogenhet att påfordra rättelse.
I överensstämmelse härmed har tillförts en ny punkt e).

Svenska tidskriftsföreningcn har hemställt, att punkterna d) och e) måtte utgå
ur tidningsförordningen samt att en bestämmelse, motsvarande nuvarande
punkten d), i stället måtte införas i tryckfrihetsförordningen § 1 4:o. Beträffande
punkten d) anför föreningen, att utfärdat hinderslöshetsbevis alltid borde
medgiva rätt för utgivare att få sin tidnings eller tidskrifts namn infört i tidningsregistret
samt att den generalpoststyrelsen inrymda befogenheten att i
vissa fall vägra införande i nämnda register vållade kostnader och besvär, då
i händelse av vägran annan utväg icke återstode än att ånyo begära hinderslöshetsbevis
för publikationen under annat namn. I fråga örn punkten e) an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

fores, att nied den standardisering- beträffande tidskrifternas format, som allt
mera ägde rum och även vore av godo, och då en tidnings titel uppenbarligen
borde stå överst på första sidan, kunde ju, utan att några illojala avsikter förelåge,
i övrigt varandra helt olika titlar genom stilarnas utseende och dylikt vid
hastigt påseende erbjuda en viss likhet. Men detta borde väl icke vara skäl för
att den ena av två varandra på angivet sätt liknande tidningar icke skulle få
komma sina prenumeranter tillhanda, allra helst avgörandet i varje särskilt
fall måste bliva mera subjektivt än beträffande den rena namnlikheten.

Med anledning härav har generalpoststyrelsen framhållit, att det vore naturligt,
att styrelsen icke komme att använda den under punkten e) angivna befogenheten
i andra fall än då så vore nödvändigt för att undvika förväxling —
något som torde vara till lika stor fördel för allmänheten som för postverket —
att prövningen i förevarande hänseende skulle ske vid registreringen samt att en
redan registrerad tidning givetvis skulle hindras att lägga sig till med annan
tidnings typografiska utstyrsel.

Mot generalpoststyrelsens förslag till ändrad lydelse av punkterna b) och c)
av förevarande moment har jag intet att erinra.

Vad beträffar den i oförändrad lydelse upptagna punkten d) må erinras, att
vid denna bestämmelses införande år 1904 i de över då föreliggande kommittéförslag
avgivna yttrandena uttalades, att stadgandet borde meddelas i tryckfrihetsförordningen
eller genom särskild lag i ämnet, varjämte framhölls den fara
för administrativt godtycke, som skulle ligga däri, att avgörandet av dessa för
tidningarna viktiga frågor lades i generalpoststyrelsens hand. Med anledning
härav anförde generalpoststyrelsen, att i annan författning icke funnes någon
bestämmelse av enahanda innehåll och att så länge det kunde inträffa, att två
särskilda tidningar utkomme med samma namn, ett dylikt stadgande syntes
vara av behovet påkallat, varjämte styrelsen beträffande den uttalade farhågan
med avseende å bestämmelsens tillämpning erinrade, att styrelsens beslut
i dylika ärenden kunde genom besvär dragas under Kungl. Maj:ts prövning,
vadan det slutliga avgörandet ingalunda tillkomme styrelsen.

I proposition nr 44 till 1904 års riksdag uttalade departementschefen ingen
erinran mot den föreslagna bestämmelsen, vadan densamma intogs i det förslag
till tidningsförordning, som förelädes nämnda riksdag. I en vid sagda
riksdag väckt motion hemställdes på anförda skäl, att bestämmelsen måtte utgå.
Bevillningsutskottet (betänkande nr 31) avstyrkte motionen samt anförde,
att bestämmelsen enligt utskottets mening uteslutande vore att hänföra till
de för postbehandlingen nödvändiga ordningsföreskrifterna och att i varje fall
ett dylikt stadgande icke lade något hinder i vägen för att, så snart tillståndsbevis
meddelats, utgiva tidning, varom nu vore fråga, men väl för att få densamma
införd i tidningsregistret. Sedan fyra reservanter förklarat sig anse,
att bestämmelsen borde utgå, blev med avslag å motionen propositionen i denna
del bifallen av riksdagen (skrivelse nr 147).

Vad nu av svenska tidskriftsföreningen anförts i fråga örn bestämmelsen i

Departe ments chefen.

Kungl. Majlis proposition nr 75.

punkten d) synes icke vara av beskaffenhet att böra föranleda någon ändring
beträffande densamma. Då jämväl behov av en motsvarande bestämmelse rörande
typografiskt liknande titel synes föreligga, vill jag tillstyrka den av
styrelsen föreslagna punkten e).

§ 4 morn. 4. I nuvarande 8 § 8 mom. är stadgad skyldighet för utgivare av tidning, som
tillhandahålles allmänheten efter postabonnemang, att till vederbörande postanstalt
å utgivningsorten avlämna ett fullständigt exemplar av varje utkommande
nummer med avgiftsfria bilagor. Bestämmelsen har tillkommit för att
postanstalten skall hava tillgång till erforderliga exemplar för beräknande av
årsvikten. Det är emellertid nödvändigt, att postverket är i tillfälle pröva,
huruvida ett tidningsnummer, vare sig det sändes efter postabonnemang eller
såsom utgivarkorsband, uppfyller de för kvarstående i tidningsregistret stadgade
villkor ävensom huruvida bilaga medföljer. Postanstalten skall pröva,
örn bilagan är avgiftsfri eller avgiftspliktig. På grund av det anförda har i
§ 4 införts ett nytt moment. Nämnas må, att utgivaren, på begäran, efter ett
år återfår sålunda avlämnade tidningsexemplar.

§ 5 morn. 1. I § 5 mom. 1 första stycket har vidtagits en omformulering med hänsyn därtill,
att tidningsexemplar kan sändas såsom utgivarkorsband utan att abonnemang
direkt hos utgivaren föreligger.

Beträffande andra stycket föreslår generalpoststyrelsen sådan ändring, att
förmånen av postabonnemang, vilken nu medgives tidning, som utkommer minst
fyra gånger örn året, inskränkes till tidning, som utkommer oftare än tolv gånger
örn året. Härom anför styrelsen:

Detta förslag avser att i lämplig mån befria postverket från de för postverkets
ekonomi ofördelaktiga postabonnemangen. Den i 1916 års förordning införda
bestämmelsen, att postabonnemang medgives endast å tidning, som utkommer
minst fyra gånger örn året, har — såvitt generalpoststyrelsen har sig
bekant — icke föranlett nära olägenheter. Även för det stora flertalet av de
tidningar, som utkomma minst fyra men högst tolv gånger örn året, torde postabonnemanget
vara av ringa betydelse. I 1929 års taxa funnos intagna 761.
tidningar med nu ifrågavarande periodicitet, av vilka endast 376 begagnade sig
av rätten att mottaga postabonnemang. Av dessa hade 48 ingen postabonnent.
Endast 36 hade 200 abonnenter eller därutöver. De anförda siffrorna visa, att
det stora flertalet av dessa tidningar för distribueringen huvudsakligen begagna
sig av annat försändningssätt än postabonnemanget. Postverket måste emellertid
vidtaga en hel del åtgärder även om endast en postabonnent finnes, vilket
år 1929 inträffade i åtminstone 17 fall. Det är uppenbart, att postabonuemangcn
å tidningar med endast ett fåtal abonnenter bliva både dyra och besvärliga
för postverket. För allmänheten torde det vara mindre besvär att skriva
ut ett inbetalningskort eller en postanvisning till tidningsutgivaren än att ifylla
en blankett till tidningsrekvisition. Om tidningsutgivaren har postgirokonto
och med något av årets sista nummer medsänder ett till detta konto ställt inbetalningskort,
erhåller han sina medel på ett minst lika bekvämt sätt som vid
postabonnemang. På grund av nu ifrågavarande tidningars ringa årsvikt ställer
sig tidningarnas försändande såsom utgivarkorsband billigare för utgivaren

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

än postabonnemanget. För tidning med större upplaga kan kostnaden för adresseringen
nedbringas genom användande av adresseringsmaskin.

Styrelserna för publicistklubben och svenska tidningsutgivareföreningen
hava, såsom förut nämnts, tillstyrkt förslaget.

Däremot har förslaget avstyrkts av svenska tidskriftsföreningen, som framhållit,
att tidningsutgivarna satte stort värde på postabonnemanget, att detta
gällde i lika grad utgivarna av exempelvis månadstidningarna som utgivarna
av de dagliga och därmed jämförliga tidningarna, att, då postabonnemangen
enligt generalpoststyrelsens beräkningar år 1929 medfört en vinst av omkring

400.000 kronor, ekonomiska skäl icke talade för inskränkning utan i stället för
utökning av dessa abonnemang samt att av generalpoststyrelsen icke antytts,
att indragning av arbetskraft och minskning av kostnaderna i deras helhet
skulle kunna bliva följden av att en mängd tidningar frånhändes möjligheten
att använda postabonnemang.

Ingenjören Hermodsson har hemställt, att nuvarande bestämmelser måtte bibehållas
eller att, därest detta ej ansåges lämpligt, den föreslagna bestämmelsen
måtte ändras så, att postabonnemang kunde medgivas tidning, som utkomme
minst tolv gånger örn året. Han anför, att även örn postverket hade ett
oproportionerligt stort besvär vid postabonnemang å en publikation, som hade
ett fåtal abonnenter, förslaget innebure en alltför stor och onödigt radikal omändring.
Särskilt mindre publikationer bleve härigenom lidande, och en del
publikationer med tolv nummer om året sage sig nödsakade att utgiva ett trettonde
nummer, vilket naturligen bleve betungande. Ifrågasättas kunde, örn ej
i stället borde införas en bestämmelse örn minimiupplaga eller med andra ord
att utgivare finge garantera ett minimibelopp i totala postavgifter.

Utgivaren av Rikssjukkassetidningen har hemställt, att förslaget icke måtte
vinna bifall i vad det avsåge tidningar och tidskrifter, som utkomme minst tolv
gånger örn året och särskilt då desamma visades hava så stor upplaga, att en
ändring skulle bliva ruinerande för dem. Det anföres, att nämnda tidning,
som utkomme tolv gånger örn året, hade minst 55,000 postabonnenter, att en
övergång till utgivarkorsband skulle medföra engångsutgifter å tillhopa

60.000 ä 70,000 kronor ävensom årliga expeditionskostnader för mottagande

av prenumeration m. m., att postverket, som för närvarande genom befordran
av berörda tidning hade en inkomst av omkring 39,000 kronor per år, även vid
tidningens försändande såsom utgivarkorsband fortfarande måste från de olika
postanstalterna ombesörja utdelningen av tidningen till prenumeranterna samt
att för tidningar med så stora upplagor som ifrågavarande tidning den föreslagna
begränsningens genomförande vöre liktydigt med att tidningen måste
nedläggas. < ; .• :

Med anledning av vad sålunda yttrats har generalpoststyrelsen anfört i huvudsak
följande:

_ Av de publikationer, som tidskriftsföreningen representerar i sin framställning,
utkomma 121 stycken mer än 3 men mindre än 13 gånger årligen. Dessa

Bihang till riksdagens protokoll 1982. 1 sami. 61 haft. (Nr 75.) 3

Kungl. Majlis proposition nr 75.

Departe ments chefen.

äga således för närvarande rätt att inbjuda till postabonnemang. Härav lia 92
publikationer begagnat sig. Under det år, som generalpoststyrelsens undersökning
avser, hade endast 22 stycken mer än 100 och av dessa endast 4 mer än

1.000 postabonnenter. Det är härav tydligt, att postabonnemanget för de allra
flesta icke är av någon betydelse. Såsom generalpoststyrelsen i sin motivering
till förslaget i denna del framhållit, ställer sig postavgiften för de publikationer,
varom nu är fråga, betydligt billigare vid försändning såsom utgivarkorsband
än vid postabonnemang. När abonnenternas antal understiger 100,
kan arbetet med tidningsinslagningen givetvis icke vara av någon betydelse för
tidningen, i all synnerhet som väl största delen av tidningens upplaga redan nu
expedieras på annat sätt än genom postabonnemang. Även tidningar med större
upplagor torde genom minskningen i postavgifterna bliva väl betalda för sitt
arbete med inslagningen. En beräkning visar, att de 22 tidningar, vilka, enligt
vad ovan sagts, ha mer än 100 postabonnenter, skulle genom denna prisskillnad
för inslagningen få i medeltal 5 öre för varje nummerexemplar. För rekvisitionens
insändande måste postavgift erläggas. Användes härför postgiroinbetalningskort
blir avgiften 10 öre för hela året. I mycket stor utsträckning torde
dock prenumeration på nu ifrågavarande tidningar ske genom föreningsombud
eller prenumerantsamlare. I dylikt fall blir kostnaden för medlens insändande,
fördelad på varje särskilt tidningsexemplar, en obetydlighet.

För en tidning med mycket stor postupplaga ställer sig saken i viss mån
annorlunda. Men även örn kostnaderna för inslagning och adressering skulle
ställa sig så höga som utgivaren av Kikssjukkassetidningen beräknat, måste
dock utgivarkorsbandsförsändningen i längden ställa sig ekonomiskt fördelaktig.
För nämnda tidning skulle — med en upplaga av 55,000 exemplar -de årliga postavgiftema bliva omkring 33,000 kronor lägre vid tidningens försändande
såsom utgivarkorsband än såsom postabonnemang. _ -Aven örn utgivaren
åtager sig mbetalnmgsavgift för prennmerationsmedlens insändande, skulle
till förfogande för täckande av kostnaderna för inslagning m. m. stå inemot

30.000 kronor per år.

För postverket kräva utgivarkorsbanden mindre kostnader än postabonnemangen.
Gentemot svenska tidskriftsföreningens anmärkning att generalpoststyrelsen
icke påvisat någon indragning av arbetskraft och minskning av kostnaderna,
må erinras därom, att även i de fall, där dylikt icke kan papekas, arbetsminskningen
givetvis innebär, att viss arbetskraft överföres till annat arbete
och att ökning av arbetskraften kan uppskjutas längre än vad som blivit
fallet, om arbetsminskningen icke inträtt. _ _ 0 ... ,

Att i förväg veta huru stor upplaga en tidskrift skall få är icke möjligt,
och ännu vanskligare lär det vara att avgöra, när tidningens försändande såsom
utgivarkorsband bleve »ruinerande» för tidningen.

Därest generalpoststyrelsens förslag skulle modifieras på sådant sätt, att
postabonnemang medgives å tidning, som utkommer 12 gånger örn året, komme
60 stycken av de 92 utav svenska tidskriftsföreningen representerade publikationer,
som begagna sig av rätten att erbjuda postabonnemang men enligt förslaget
skulle berövas denna rätt, att bibehållas vid densamma.

Generalpoststyrelsen har ingen anledning att frångå sitt förslag men anser
sig dock böra meddela, att en modifikation i denna punkt, pa sätt nyss sagts,
vore den eftergift för de mindre ofta utkommande tidningarnas krav, som generalpoststyrelsen
för sin del har minst att invända emot.

Såsom tidigare omnämnts, har syftet med nuvarande bestämmelse örn publikations
periodicitet av minst fyra gånger örn året såsom villkor för erhållande

Kungl. Majlis proposition nr 75.

av postabonnemang varit att befria postverket från ett avsevärt och kostsamt
arbete för en anordning, som i dylika fall torde vara av obetydligt värde för
såväl allmänheten som tidningsutgivarna. Den nu föreslagna skärpningen av
detta villkor till att gälla periodicitet av mer än tolv gånger örn året innebär
ett ytterligare steg i samma riktning. Av generalpoststyrelsens utredning
framgår, att endast omkring 50 procent av tidningar med en periodicitet av
4—12 gånger årligen använda postabonnemang samt att bland dem blott ett
fåtal hava en postprenumerantstock av 200 eller däröver. För en stor del av
ifrågavarande publikationer torde det bliva billigare, örn de försändas såsom utgivarkorsband.
Det är också att märka, att så länge rätten till postabonnemang
å sådan tidning finnes, postanstalterna måste, även örn allenast ett postabonnemang
sker, i sina räkenskaper lägga upp konti för denna tidning och
avgiva redovisningar, som oftast röra sig örn rena obetydligheter. Goda skäl
synas mig alltså anförda för en ytterligare begränsning av möjligheten att
erhålla postabonnemang.

Emellertid har generalpoststyrelsens förslag rönt ett ganska starkt motstånd
från representanterna för publikationer med ifrågavarande periodicitet. Beträffande
dessa publikationer, utkommande fyra till tolv gånger årligen, synes
det, som örn den föreslagna restriktionen kännbart skulle träffa dem, som utkomma
en gång i månaden, och särskilt torde dylika publikationer med stor upplaga
åtminstone till att börja med nödgas göra ganska avsevärda utgifter för
övergång till utgivarkorsband.

Av en inom generalpoststyrelsen verkställd utredning framgår, att beträffande
publikationer, som utkomma tolv gånger örn året, antalet postabonnemang
år 1929 utgjorde tillhopa 91,745 och postverkets inkomster därav 65,406 kronor,
medan beträffande tryckalster med 5—11 nummer och med 4 nummer
årligen antalet postabonnemang under samma år endast utgjorde 4,369 respektive
842 och postverkets inkomster därav 3,428 respektive 629 kronor.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit och med beaktande tillika av generalpoststyrelsens
yttrande i styrelsens senaste, av mig nyss refererade skrivelse
vill jag föreslå, att från rätten att erhålla postabonnemang uteslutas endast
publikationer med en periodicitet av 4—11 nummer årligen.

Vid bifall härtill komma såväl Rikssjukkassetidningen som en avsevärd del
av de av svenska tidskriftsföreningen representerade publikationerna, vilka
eljest skulle gå miste örn rätten till postabonnemang, att fortfarande åtnjuta
densamma.

I § 5 har i ett nytt mom. 2 intagits dels den i nuvarande 1 mom. intagna § 5 mom. 2,
bestämmelsen örn skyldighet för tidningsutgivare att anmäla tidning till införande
i tidningstaxan, dels ock en ny bestämmelse örn skyldighet för tidningsutgivare
att under viss förutsättning erlägga avgift för kungörande av ändring
i eller tillägg till taxan. Införande i taxan eller i regelbundet utkommande
tillägg till denna skulle fortfarande vara avgiftsfritt, vilket — ehuru icke
innebärande någon nyhet — ansetts böra i detta sammanhang inflyta i förordningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57.

Departe ments chefen.

§ 5 mom. 3

Till stöd härför har generalpoststyrelsen anfört:

Generalpoststyrelsen har bestämda utgivningsdagar för tidningstaxan och
ändringar till denna, och priser, som sålunda meddelas, skola tillämpas vid
postanstalterna från och med viss dag. Det inträffar emellertid, att tidningsutgivare
önskar att generalpoststyrelsen skall — oberoende av utgivningsdagarna
— utsända uppgift, innebärande tillägg eller ändring i tidningstaxan,
angående viss tidning. Med hänsyn till att ändring i tidningstaxan skall antecknas
vid varje postanstalt i riket och då tiden för dylik uppgifts utsändande
måste stå i visst förhållande till tiden för taxeändrings trädande i kraft,
måste generalpoststyrelsen förbehålla sig rätt att pröva, huruvida en dylik
framställning bör bifallas. Därest särskilda åtgärder vidtagas av generalpoststyrelsen
för uppgifts kungörande, skulle utgivaren ha att erlägga en avgift
av 100 kronor. Beloppet har ansetts böra sättas jämförelsevis högt, enär vidtagandet
av dylik anordning icke bör förekomma annat än i undantagsfall.

Då det av praktiska skäl synes lämpligt att i möjligaste mån begränsa
kungörandet av ändringar i och tillägg till tidningstaxan till de regelbundet
utkommande meddelandena därom, vill jag tillstyrka styrelsens förslag på
denna punkt.

Beträffande mom. 3, som motsvarar nuvarande 2 morn., har en viss omformulering
vidtagits med anledning därav, att abonnemang numera kan verkställas
även å annan ort än utdelningsorten. Därjämte har till momentet fogats
en bestämmelse angående rätt för generalpoststyrelsen att i särskilt fall
bestämma, huruvida s. k. lokalabonnemang skall få verkställas.

Generalpoststyrelsen åberopar vad styrelsen till stöd för samma förslag anförde
år 1924:

Enligt nuvarande 2 mom. i 5 § gäller att beträffande tidning, som utkommer
oftare än en gång i veckan, abonnemang vid postanstalt å utgivningsorten
icke må äga rum för person, som bor eller vistas å nämnda ort och vilkens post
utdelas genom lokalbrevbäring. I 1904 års tidningsförordning hade bestämmelsen
följande lydelse: »Å tidning, som utkommer mer än en gång i veckan,
medgives icke abonnemang vid postanstalt, där tidningen utgives.» Den omformulering,
som vidtogs i 1916 års förordning, avsåg endast att bringa, bestämmelsen
i överensstämmelse med tillämpad praxis. Man har nämligen icke
ansett sig böra förvägra lokalabonnemang i de fall, då abonnenten bott utom
lokalbrevbäringsområdet och fått sig posten tillställd t. ex. genom lantbrevbärare
eller medelst lösväska. I allmänhet torde någon ändring härutinnan
nu icke vara påkallad. Emellertid kan i vissa fall en sträng tolkning av bestämmelsen
leda till egendomliga förhållanden. Så äger med nuvarande formulering
en person, som från utgivningsortens postkontor avhämtar sin post,
abonnera å lokaltidning, även om personen bor i omedelbar närhet av tidningens
expedition, varemot t. ex. en person i något av de med Stockholm inkorporerade
samhällena icke skulle få abonnera å tidning, som utkommer i Stockholm
— hela Stor-Stockholm måste väl anses såsom utgivningsort — därest posten
utdelas genom lokalbrevbäring. Vidare äro förhållandena sådana, att s. k.
lådbrevbäring, som enligt kungl, brevet den 22 mars 1912 av. generalpoststyrelsen
inrättats å vissa platser, i förevarande hänseende lämpligen bör i vissa
fall likställas med lokalbrevbäring, i andra fall däremot med lantbr.evbäring.

Då det icke lärer vara möjligt att åt nu ifrågavarande författningsställe
giva en sådan avfattning, att däri kunna inrymmas alla tänkbara fall, då lokal -

Kungl. May.ts proposition nr 75.

abonnemang bör medgivas eller förvägras, och enär bestämmelsen i dess nuvarande
formulering i allmänhet är tillämplig, har det synts generalpoststyrelsen
lämpligt att icke vidtaga annan ändring än att generalpoststyrelsen
skulle äga befogenhet att för särskilda fall bestämma i förevarande hänseende.

Vad generalpoststyrelsen härutinnan föreslagit har ej givit mig anledning
till erinran.

Den omformulering, som vidtagits beträffande §§ 6 och 7, innebär icke §§ 6 och 7.
någon ändring i sak utan har föranletts därav, att det ansetts lämpligt att
icke använda benämningen »prenumerationsavgift», enär därmed i allmänhet
torde förstås hela det belopp, som erlägges vid prenumeration å postanstalt, och
alltså även belöpande postavgifter.

Mom. 1 i § 8, som motsvarar nuvarande 1—3 mom. i samma paragraf, inne- § 8 morn. 1.
fattar bestämmelser örn postavgiftema vid postabonnemang.

Efter att hava lämnat uppgift på den mångfald olika bestyr, som med
anledning av postabonnemang utföres inom stitelsen och vid postanstalterna,
ävensom erinrat, att tidningsabonnemangen därutöver förorsakade postverket
kostnader för lokaler, blanketter, inventarier och skrivmaterialier m. m., anför
generalpoststyrelsen till stöd för sitt förevarande förslag följande:

Postavgiften vid postabonnemang utgöres enligt nu gällande förordning av
dels en förskrivningsavgift och dels en befordringsavgift.

För sk rivning sav giften är uppdelad i dels en avgift, som är lika för varje
abonnemangstermin och varje tidning, dels ock en viss, på tidningspriset hos
utgivaren räknad procentuell avgift, vilken utgår i förhållande till abonnemangsperiodens
längd. Förskrivningsavgiften har ursprungligen varit avsedd
att utgöra ersättning för allt det bestyr, som avser bokföring, eller med andra
ord alla de kostnader, som äro desamma oberoende av abonnemangstidens längd
och tidningens periodicitet eller vikt. Då den fasta delen av förskrivningsavgiften
alltid skall utgå med samma belopp och den således t. ex. vid abonnemang
månad för månad återkommer 12 gånger, är det uppenbart, att denna avgiftsdel
måste vara jämförelsevis låg. Enär vid sådant förhållande beloppen
av de särskilda avgiftsdelarna icke kunna bestämmas med hänsyn till postverkets
kostnader för vissa delar av arbetet, har det synts generalpoststyrelsen
lämpligt att icke längre behålla benämningarna förskrivningsavgift och befordringsavgift.
Dessa benämningar kunna nämligen lätt bliva missvisande, när
det gäller att bedöma, huruvida avgiften är lämpligt avvägd.

I det förslag, som generalpoststyrelsen avgav år 1924, hade den del av förskrivningsavgiften,
som är beroende av tidningens pris, borttagits. I intet annat
land torde vid bestämmande av postavgiften hänsyn tagas till tidningens pris.

Här i landet leder detta beräkningssätt sitt ursprung från en kungl, kungörelse
av år 1872, enligt vilken postavgifterna vid postabonnemang bestämdes så gott
som uteslutande efter tidningens pris. Vid tillkomsten av denna kungörelse
uttalades den meningen, att postpersonalens arbete och postverkets kostnader
för tidningarna berodde väsentligen av tidnings periodicitet och storlek, och
dessa båda omständigheter funne vanligen uttryck i tidningens pris. Det framhölls
dock, att avvikelser kunde förekomma samt att den omständigheten, att
en tidning på grund av sitt innehåll betingade ett högre pris än en lika stor
och lika ofta utkommande tidning, vore utan all betydelse i fråga örn postverkets
arbete och kostnader.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Den procentuella avgiftsdelens bibehållande i 1904 års förordning motiverades
därmed, att övergången från det dåvarande systemet i någon mån underlättades
och att postverket finge en viss provision å uppbörden av prenumerationsmedlen.
_ Svenska tidningsutgivareföreningen hemställde emellertid, att procentavgiften
skulle såsom i princip oriktig bortfalla.

Något bärande skäl för denna särskilda avgiftsdels bibehållande föreligger
icke. Denna avgift drabbar tidningarna synnerligen orättvist.

År 1929 tillförde nu ifrågavarande avgiftsdel postverket en inkomst av omkring
268,000 kronor. Såsom förut i denna skrivelse framhållits, måste postabonnemangen
anses för postverket ekonomiskt ofördelaktiga. Generalpoststyrelsen
anser sig därför icke kunna ifrågasätta sådan omreglering av postavgiften
vid postabonnemang, att någon nämnvärd inkomstminskning för postverket
därigenom uppstår. Örn den procentuella delen borttages, måste därför det belopp,
som enligt vad ovan sagts inflyter genom denna, anskaffas genom höjning
av andra avgiftsdelar.

Att lägga hela beloppet på den fasta avgiftsdelen synes icke lämpligt, men
generalpoststyrelsen anser dock, att denna avgiftsdel utan någon olägenhet kan
höjas med 5 öre till 25 öre. En sådan höjning beräknas inbringa omkring
180,600 kronor.

Befordringsavgiften, vilken utgår i förhållande till abonnemangstidens längd,
är uppdelad i en periodicitetsavgift och en viktavgift. Av postverkets inkomster
för postabonnemangen under år 1929 inflöto 23.6 procent genom periodicitetsavgiften
och 57.9 procent genom viktavgiften.

Vid upprättandet av 1924 års förslag till ny tidningsförordning undersökte
generalpoststyrelsen lämpligheten av att efter mönster från vissa andra länder
bygga avgiften på nummervikt i stället för årsvikt qch på så vis kombinera
periodicitets- och viktavgifterna. Frågan har även nu varit under omprövning,
men dylika system visa sig icke medföra några fördelar. Vid sådant förhållande
har generalpoststyrelsen ansett sig böra behålla det nuvarande systemet.
Det är då också lätt att övertyga sig örn de konsekvenser, som en sänkning
eller höjning av den ena eller den andra avgiftsdelen medför för postverket
och för de skilda tidningarna.

Viktavgiften var ursprungligen hälften av periodicitetsavgiften. Genom den
provisoriska höjning, som vidtogs av 1924 års riksdag, inträdde sådan ändring
i detta förhållande, att viktavgiften nu är i det närmaste tre fjärdedelar av periodicitetsavgiften.
.

Ifrågavarande avgiftsdelar voro väl ursprungligen avsedda att utgöra ersättning
för tidningarnas inslagning, sortering, befordran, påskrivning och utdelning.
En stor del av postverkets ersättning för andra, bestyr med tidningarna
måste emellertid uttagas genom nämnda avgiftsdelar. Visserligen är
det icke nödvändigt och väl praktiskt taget icke heller möjligt att ordna så, att
varje avgiftsdel ersätter en viss detalj av postverkets arbete, men för tidningsutgivarna
är förhållandet mellan periodicitets- och viktavgiftema av allra största
betydelse.

Arbetet med inslagning, sortering, påskrivning och utdelning av tidning är
i första hand beroende av huru ofta tidningen kommer. Vikten kommer så att
säga i andra rummet. Detta gäller icke minst brevbäringen. Örn en brevbärare
måste gå en viss vägsträcka och måhända flera trappor uteslutande för
att tillställa en abonnent en tidning, så är det av ganska ringa betydelse, örn
tidningens vikt är 25 eller 50 gram. Detta förhållande synes tala för en jämförelsevis
hög periodicitetsavgift.

Å andra sidan måste man fasthålla vid att postföringskostnadema till stor
del äro beroende av tidningarnas vikt och att nära hälften av alla postverkets
kostnader för de postabonnerade tidningarna beräknas vara postföringskost -

Kungl. Maj tis proposition nr 75. 39

Hader. Jämväl vid brevbäringen vålla de tunga tidningarna stora olägenheter.

Efter prövning av dessa omständigheter har generalpoststyrelsen stannat för
att föreslå, att viktavgiften nedsättes till 16 öre per kilogram, således ! öre
lägre än nu utgående avgiftsbelopp. I förhållande till motsvarande avgift enligt
1916 års förordning oförändrad är detta en höjning med närmare 167 procent.
Den inkomstminskning, som uppkommer genom viktavgiftens nedsättning
med 1 öre, beräknas till omkring 185,000 kronor.

Beträffande periodicitetsavgiften föreslår generalpoststyrelsen, att den skall
utgå med samma belopp som för närvarande, 24 öre, vilket är en ^förhöjning
med 100 procent i förhållande till motsvarande avgift enligt 1916 års förordning
oförändrad. Dessutom har styrelsen emellertid ansett sig böra föreslå,
att periodicitetsavgiften alltid skall utgå med minst 48 öre. Detta innebär således,
att tidningar, som utkomma endast en gång i veckan eller mindre ofta,
få erlägga en periodicitetsavgift av 48 öre mot för närvarande 24 öre.

Frågan örn proportionsvis högre avgifter för tidningar och tidskrifter, som
utkomma mindre ofta, berördes även i generalpoststyrelsens skrivelse med överlämnande
av 1924 års förslag till tidningsförordning. Ett förslag örn en minimiavgift
av 90 öre tillkom särskilt med tanke på ifrågavarande tidningar.
Styrelsen framhöll, att dylika tidningar i vissa avseenden förorsaka postverket
förhållandevis mera arbete än andra tidningar. Ju mindre ofta en tidning
kommer, desto svårare är det för utdelaren att hålla i minnet abonnenterna.
Påskrivning efter lista förekommer därför i större utsträckning beträffande
veckotidningar och mindre ofta utkommande tidningar än i fråga örn andra,
tidningar.

Denna fråga berördes även av styrelserna för publicistklubben och svenska
tidningsutgivareföreningen i deras gemensamma skrivelse till Kungl. Majit
med anledning av 1924 års förslag till ny tidningsförordning. I skrivelsen
framfördes den meningen, att ifrågavarande tidningar^tvivelsutan bereda postverket
ökat besvär och fördyring av omkostnaderna på grund av den »toppbelastning»
de vålla postverket den enda dag i veckan, då de utkomma, under
det att postdistributionen av dagspressen medför en jämn fördelning av arbetsuppgifterna
på veckans alla dagar. Nämnda styrelser förmodade jämväl, att
»den enorma utvecklingen av veckotidningsutgivningen även kraftigt bidragit
till personalkostnadernas betydande stegring inom postverkets tidningsrörelse».

I Danmark gäller för tidning, som utkommer minst sex gånger i veckan,
en lägre taxa än för övriga tidningar. I Norge lägges på tidning, som utkommer
mindre ofta än två gånger i veckan, en extra avgift av 1/2 öre per nummer.

Groda skäl synas också tala för att orts- och dagspressen beredes större fördelar
än övriga tryckalster, som kunna vinna registrering.

Genom att, på sätt generalpoststyrelsen nu föreslår, bestämma ett minimibelopp
för periodicitetsavgiften, beräknas postverkets inkomster ökas med omkring
241,600 kronor.

Den i nuvarande förordning intagna bestämmelsen om en lägre periodicitetsavgift
för varje nummer över 7 i veckan anses böra utgå. För närvarande utgöres
icke i Sverige någon tidningsupplaga med mer än 7 nummer i veckan,
men örn så vore fallet, skulle säkerligen de nummer, som utgaves samma dag,
befordras och utdelas med skilda lägenheter och således i detta hänseende varje
nummer för sig kräva samma kostnad som vilket annat tidningsnummer som
helst. Något skäl för en lägre periodicitetsavgift för vissa nummer synes därför
icke föreligga.

En sammanställning av de ändringar av avgiftsbeloppen, som nu föreslagits,
visar, att postverkets inkomster skulle minskas med 268,000 kronor genom

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

borttagande av den procentuella avgiftsdelen och 185,000 kronor genom nedsättning
av viktavgiften, tillsammans 453,000 kronor. Inkomstökning skulle
vinnas med 180,600 kronor genom höjning av den fasta avgiftsdelen och
241,600 kronor genom minimibelopp för periodicitetsavgiften, tillsammans
422,200 kronor. Resultatet skulle således bliva en inkomstminskning på omkring
30,800 kronor.

Huru de föreslagna postavgifterna vid postabonnemang skulle ställa sig för
de olika tidningarna framgår av en vid generalpoststyrelsens skrivelse fogad
förteckning, å vilken beträffande åtskilliga tidningar av olika periodicitet och
vikt sammanställts avgifterna enligt 1916 års förordning oförändrad, enligt
nu gällande bestämmelser samt enligt förslaget. Berörda förteckning torde få
såsom bilaga vidfogas statsrådsprotokollet. Att vissa tidskrifter, som utkomma
högst en gång i veckan, trots den föreslagna fördubblingen av periodicitetsavgiften
skulle erhålla nedsatta avgifter är enligt vad styrelsen meddelar
beroende på att de för närvarande drabbas särskilt tungt av den procentuella
avgiften.

Förslaget har tillstyrkts av styrelserna för publicistklubben och svenska tidningsutgivareföreningen,
som därvid anfört följande:

.. Styrelserna se med tillfredsställelse att generalpoststyrelsen i den utredning
rörande fördelningen av postverkets driftkostnader för olika rörelsegrenar, som
ligger till grund för förslaget, i så måtto tagit hänsyn till de synpunkter som
anfördes dels i styrelsernas yttrande till Honungen över generalpoststyrelsens
förslag till . tidningsförordning år 1924, dels i svenska tidningsutgivareföremngens
skrivelse till Konungen av den 30 juni 1926, att merkostnadssiffror för
tidnmgsrörelsen anförts. Utvecklingen synes också givit tidningsutgivareföreningen
rätt i dess antagande, att postabonnemanget, beräknat efter merkostnadsprincipen,
icke är en för postverket förlustbringande rörelse, utan tvärtom
ger ett överskott, för år 1929 beräknat till 400,000 kronor. I betraktande av
denna siffra och de synpunkter, som ända sedan 1800-talets början under normala
tider ansetts böra gälla vid bestämmande av befordringsavgifter för tidningar,
nämligen att dessa avgifter endast böra bestämmas till vissa, cirka 50
procent av rörelsens självkostnader, synes den av generalpoststyrelsen nu föreslagna
sänkningen av avgiften vid postabonnemang synnerligen ringa. Visserligen
har ersättningen till tidningsutgivare, vilka själva ombesörja postabonnerade
exemplars inslagning och adressering, något ökats, en åtgärd som styrelserna
finna både rättvis och klok, men den föreslagna postabonnemangsavgiften
utgör i själva verket endast en omreglering, ehuru efter vad styrelserna
kunna finna mer lämpliga och rättvisa grunder än dem, som varit bestämmande
för nuvarande avgifts avvägning och sammansättning. Styrelserna hade väntat,
att åtminstone sådan sänkning nu skulle vidtagas, att postabonnemanget
icke lämnade, direkt överskott, och då borde enligt de principer styrelserna förut
hävdat särskilt viktavgiften sättas till lägre belopp än det föreslagna. Om styrelserna
med tanke på den statsekonomiskt brydsamma tid, i vilken den föreslagna
förordningen skall föreläggas statsmakterna, icke framställa direkt
yrkande örn postabonnemangsavgiftens bestämmande till lägre belopp än vad
generalpoststyrelsen föreslagit, så är det emellertid styrelserna synnerligen angeläget
att understryka, att alla de skäl som förut talat för att nämnda avgift
sättes.lägre än postverkets självkostnad för denna rörelsegren allt fortfarande i
oförminskad utsträckning gälla. I nästan högre grad än förut leda nämligen de
nuvarande allmänna nyhetstidningarna till det ändamål, som enligt Rikets Stän -

Kungl. Majlis proposition nr 75.

ders skrivelse av den 30 mars 1810 var det med tryckfriheten avsedda, nämligen
»litteraturens tillväxt och allmänna upplysningens befordran», och som enligt
samma skrivelse till och med borde tala för portofrihet åt dylika »dagblad».
Dags- och ortspressen är i våra dagar, som styrelserna förut tillåtit sig framhålla,
den allra viktigaste och minst umbärliga förbindelselänken mellan den
statliga och kommunala administrationen å ena sidan och hela befolkningen å
den andra, och dess arbetsbörda och betydelse särskilt under för landet svåra
tider torde vara värd erkänsla från statsmakternas sida. Detta i all synnerhet
som pressen genom sin verksamhet, enligt vad styrelserna tidigare genom anförda
siffror visat, även direkt arbetar som en promotor för uppdrivande av postverkets
övriga och särskilt de monopoliserade rörelsegrenarna och därigenom i
viss mån kan tillräkna sig förtjänsten av att postverket inlevererar betydande
årsvinster till statskassan.

Svenska tidskriftsföreningen har hemställt om sådan avvägning av postavgifterna
vid postabonnemang, att även mindre tidningar och tidskrifter
måtte bliva delaktiga av den planerade sänkningen, och ingenjören Hermodsson
har hemställt, att nuvarande avgifter måtte bibehållas eller att, örn detta ej
ansåges lämpligt, viktavgiften måtte bibehållas vid 17 öre per kilogram och
att beträffande periodicitetsavgiften minimiavgiften bestämdes till 30 öre. Såsom
skäl har huvudsakligen anförts, att genom generalpoststyrelsens förslag
de stora tidningarna och tidskrifterna skulle gynnas på bekostnad av de små,
varjämte Hermodsson anfört, att postverket i stort sett fått någorlunda väl betalt
för sitt arbete med veckotidningarna, att såsom exempel härå kunde meddelas,
att en av de äldsta och mest spridda veckotidningarna under en tidrymd
av 44 år fått sina postavgifter ökade med 400 procent, medan tidningen själv,
räknat i förhållande till sin storlek då och nu, ej ökat sitt pris, samt att åtskilliga
publikationer skulle få betydligt ökade postavgifter.

Med anledning härav har generalpoststyrelsen anfört huvudsakligen följande:

Det ville synas som örn enligt Hermodssons mening avgifterna borde fastställas
med hänsyn till envar tidnings ekonomiska bärkraft. Han glömmer
därvid, att de »stora tidningarna» måhända ofta äro vida mindre goda affärer
än vissa billighetstidningar. Hermodsson synes också önska högre avgifter
för vad han kallar »lyxpublikationer». Vid bestämmande av avgifterna skall
givetvis icke tagas hänsyn till utstyrsel och icke heller till innehåll. Däremot
har generalpoststyrelsen ansett, att dags- och ortspressen såsom snart sagt en
nödvändighetsvara är av den betydelse, att den här i Sverige —- liksom t. ex.
i Danmark och Norge — kan givas en något gynnsammare ställning än tidskrifterna.

Såsom ett exempel på de höga avgifterna för veckotidningarna anför Hermodsson,
att en dylik tidning »under en tidrymd av 44 år fått sina avgifter
ökade med 400 %, medan tidningen själv, räknat i förhållande till sin storlek
då och nu, ej ökat sitt pris». För 44 år sedan, d. v. s. år 1888, gällde för
beräknandet av tidningsavgifterna helt andra grunder än nu, varför en jämförelse
icke lämpligen kan göras, men år 1905 — det första år, då nuvarande system
tillämpades — var för den tidning, som torde avses i skrivelsen, utgivarpriset
61 öre och postavgiften 39 öre. I 1932 års taxa äro motsvarande belopp 2
kronor 62 öre och 88 öre. Detta innebär således en höjning av utgivarpriset med
330 %, under det att postavgiften höjts med endast 126 %. Förhållandet torde
vara ungefär enahanda med de flesta tidningar.

Med anledning av Hermodssons uttalanden angående lämpligheten av att vid
avgiftens bestämmande fortfarande taga hänsyn till tidnings pris, att Höja

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Departe ments chefen.

§ 8 mom. 4

§ 8 mom. 5

viktavgiften o. s. v. må endast framhållas, att dessa frågor varit föremål för
omfattande överläggningar med de sakkunniga och finnas behandlade i generalpoststyrelsens
skrivelse.

Hermodsson uppräknar vissa tidningar, som skulle erhålla »betydligt ökade»
avgifter. Den största ökning, som någon tidning kan enligt förslaget komma
att få vidkännas, är emellertid 18 öre för helårsexemplar.

Den av generalpoststyrelsen föreslagna omregleringen av postavgiften vid
postabonnemang innefattar bland annat borttagande av den på tidningens
prenumerationspris grundade procentuella avgiften. Då av skäl som styrelsen
anfört en dylik avgift icke längre torde böra bibehållas, tillstyrker jag, att
densamma borttages.

För att i möjligaste mån inskränka därigenom uppkommande inkomstminskning
för denna postverkets ekonomiskt minst förmånliga rörelsegren har föreslagits
omläggning av övriga avgiftsdelar. Så bar beträffande periodicitetsavgiften
såsom en nyhet i förslaget upptagits stadgande örn en minimiavgift
av 48 öre. Härigenom komma givetvis veckotidningarna att i allmänhet få vidkännas
något högre postavgift vid postabonnemang än nu är fallet.

I de från tidskriftshåll avgivna yttrandena har påyrkats, att den sänkning,
som generalpoststyrelsens förslag medför för de större tidningarna, jämväl
måtte komma de mindre publikationerna till del, och vidare bar yrkande framställts
örn en betydligt lägre minsta periodicitetsavgift än den föreslagna. Även
örn vissa skäl kunna anföras för ett tillmötesgående av dessa önskemål, så sy-,
nes dock vad av generalpoststyrelsen och styrelserna för publicistklubben och
svenska tidningsutgivareföreningen framhållits tala för att — såsom förhållandet
är i våra grannländer — postavgiften för publikationer, som utkomma
mindre ofta, sättes proportionsvis något högre än för dags- och ortspressen.
Med hänsyn härtill och då postverket icke bör beredas mindre inkomster av
tidningsrörelsen än som det föreliggande förslaget innebär, har jag ansett mig
böra godtaga detta även i den del, varom nu är fråga.

I mom. 4 av § 8 i förslaget — motsvarande nuvarande 6 mom. — har gjorts
den ändringen att, när i momentet omförmäld höjning vidtages, det härför
erforderliga beloppet alltid skall läggas till postavgiften. I de flesta fall angiver
tidningsutgivaren det pris, tidningen skall betinga med postavgiften inberäknad,
och sådan utjämning, varom här är fråga, förekommer därför sällan. På
sätt generalpoststyrelsen framhållit synes det emellertid riktigare att, i förekommande
fall, postavgiften höjes än att utgivaren skall tillgodoföras ett, låt
vara obetydligt, högre belopp än han själv begärt.

Till stöd för den föreslagna ändrade lydelsen av § 8 mom. 5, motsvarande
nuvarande 9 morn., anför generalpoststyrelsen följande:

När frågan örn särskild ersättning till tidningsutgivarna för bestyret med
tidnings exemplarens inslagning framfördes i 1924 års förslag, ansåg generalpoststyrelsen
sig icke kunna tillstyrka högre ersättning än 6 procent av postavgiften.
Vid de nu förda förhandlingarna med de tillkallade sakkunniga har
emellertid av tidningarnas representanter uttalats den bestämda uppfattningen,
att den nu utgående ersättningen icke motsvarar tidningsutgivarens kostnader

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

för inslagningen. Av posttekniska skäl Ilar generalpoststyrelsen funnit nödvändigt
föreskriva, att ersättning till utgivaren utbetalas endast om han verkställer
inslagningen av hela den postabonnerade upplagan. Med hänsyn till
den låga ersättningen föredraga emellertid många utgivare att utan ersättning
inslå den del av upplagan, som skall befordras med någon viss lägenhet, men
att överlämna den övriga inslagningen till postverket. Det inträffar naturligtvis
också, att å en ort den ena platstidningen inslås genom utgivarens, den
andra genom postkontorets försorg. Så länge inslagning skall verkställas av
postverket, måste viss arbetskraft på en bestämd tid av dagen disponeras för
detta ändamål. Systemet med inslagning genom utgivarens försorg blir därför
fördelaktigare för postverket i samma mån som det vinner allmännare användning.
Förhållandena kunna visserligen vara olika å skilda orter beroende på
den tillgängliga arbetskraften, men av inhämtade upplysningar har dock framgått,
att den kostnadsbesparing, som beredes postverket genom att tidningsinslagningen
övertages av utgivarna, kan antagas vara större än enligt nuvarande
bestämmelse utbetalad ersättning. Postverket synes därför ha all anledning
uppmuntra utgivarna att fortsätta på den beträdda vägen.

På nu anförda skäl har generalpoststyrelsen funnit sig böra tillmötesgå tidningsutgivarnas
önskemål i denna fråga och föreslår nu, att ersättningen till
utgivaren för ifrågavarande bestyr skall utgå med 10 procent av postavgiften.
Härav uppkommande inkomstminskning måste anses komma att uppvägas av
motsvarande kostnadsminskning, även örn postverket icke på alla platser kan
omedelbart avpassa personalen med hänsyn till den minskning i arbetet, som
inträder i den mån utgivarna övertaga inslagningen. Dylikt övertagande medför
också, att postverket besparas kostnaderna för papper och andra för tidningarnas
inslagning erforderliga materialier.

Förslaget har icke föranlett någon erinran från styrelserna för public!stklubben
och svenska tidningsutgivareföreningen och ej heller från svenska tidskrifts
förening en. Däremot har ingenjören Hermodsson ansett, att den i förevarande
författningsrum stadgade ersättningen borde tillkomma jämväl utgivare
av tidning som utkommer en gång i veckan.

Med anledning härav har generalpoststyrelsen anfört:

Inslagning genom utgivarens försorg tillkom från början på begäran av de
dagliga tidningarna, för vilka det var av vikt att gå i press så sent som möjligt
före postens avfärdande. Någon ersättning utgick då icke för inslagningen.
När frågan örn ersättning upptogs till behandling år 1924 anförde styrelsen,
att ett allmänt genomförande av systemet skulle på ett för postverket mindre
fördelaktigt sätt överföra sorteringsarbetet från de fasta postanstalterna till
postkupéerna. Detta uttalande är föranlett av vissa posttekniska förhållanden,
för vilka det icke torde vara nödvändigt att här redogöra.

Veckotidningarnas innehåll är oftast icke av den beskaffenhet, att pressläggningen
behöver ske omedelbart före postens avfärdande, tvärtom tryckas
dessa tidningar ej sällan många dagar före dateringen. Vid sådant förhållande
är det icke heller någon synnerlig brådska med inslagningen. Postverket
kan därför ordna denna på ett helt annat och för arbetsförhållandena
vid postanstalterna fördelaktigare sätt än när det gäller nyhetstidningarna.

Goda skäl finnas således för att generalpoststyrelsen nu icke föreslagit ersättning
åt utgivare av veckotidning för tidnings inslagning genom utgivarens
försorg.

Då vägande skäl synas tala för att genom ökad ersättning till tidningsutgivarna
i allt större utsträckning få på dessa överflyttade postverkets bestyr med in -

Departe ments chefen.

Kungl. Majlis proposition nr 75.

slagning och adressering av tidningsexemplaren, vill jag tillstyrka generalpoststyrelsens
förslag därutinnan. Att bereda dylik särskild ersättning jämväl åt
veckotidningarna torde däremot på de av generalpoststyrelsen anförda skälen
icke böra ske.

§ 8 morn. 6. Enär en reglering av postavgiften kan befinnas erforderlig även i andra
fall än dem, som angivas i motsvarande, nu gällande bestämmelse (7 morn.),
hava stadgandena i mom. 6 av § 8 ansetts böra erhålla en mera allmän avfattning.

§ 9 morn. 2. Beträffande det föreslagna tillägget till första stycket av mom. 2 i § 9
anför generalpoststyrelsen:

Postabonnerat tidningsexemplars maximi vikt, som enligt 1904 års tidningsförordning
var 150 gram, sattes i 1916 års förordning till 200 gram. Genom
kungl, kungörelsen den 29 maj 1925 (nr 150) höjdes maximivikten till 250
gram. De sålunda vidtagna höjningarna ha varit påkallade av att tidningarnas
vikt oupphörligt ökats. Denna ökning fortgår, och representanterna för
tidningarna ha därför ifrågasatt, att maximivikten skulle ytterligare höjas.

Visserligen stiger postavgiften för postabonnemang i man som tidningens
årsvikt ökas, men ur postutväxlingens synpunkt, särskilt för brevbäringen, är
det önskvärt, att tidningarna icke svälla ut allt för mycket. Generalpoststyrelsen
anser därför icke lämpligt, att maximivikten ånyo höje». Enär emellertid
tidningsutgivare!], på sätt postabonnemanget är ordnat i Sverige, icke äger
kännedom om abonnenternas namn och adress, är det honom icke möjligt att
själv tillställa abonnenterna tidningsexemplar, som överstiga stadgad maxim i -vikt. Generalpoststyrelsen har därför ansett sig böra medgiva, att dylika tidningsnummer
befordras och även i övrigt behandlas såsom postabonnerade tidningar.
För dylikt tidningsnummer skulle egentligen utgå vanlig korsbandsavgift.
De nummer av de stora dagliga tidningarna, som åtföljas av särskilda
söndagsbilagor, överskrida mycket ofta den fastställda maximivikten. På
framställning av tidningsutgivarna har generalpoststyrelsen emellertid ansett
sig icke böra utkräva vanlig korsbandsavgift för dessa söndagsnummer utan
har förfarit så som när fråga är örn tidningsnummer med avgiftspliktig bilaga.
Dylik bilaga skall emellertid icke inräknas i tidningens årsvikt. Det beträffande
ifrågavarande söndagsnummer tillämpade förfarandet har därför haft till följd,
att endast en del av tidningens verkliga årsvikt blivit grundläggande för postavgiftens
bestämmande för följande år. Detta vållar postverket ett visst meranbete.
Det måste också anses mindre lämpligt, att i tidningstaxan upptaga
en annan vikt än den verkliga. Det synes önskvärt, att generalpoststyrelsen erhåller
befogenhet att -—- såsom i praktiken alltid skett -— på lämpligt sätt ordna
frågan örn behandlingen av tidningsexemplar, som överstiger stadgad maximivikt.
Då ju dylikt tidningsnummer egentligen icke skulle få vinna postbefordran
såsom postabonnerad tidning, bör generalpoststyrelsen hava rätt att upptaga
en tilläggsavgift utöver den avgift, som skulle utgått, örn tidningsnumret
icke varit stridande mot tidningsförordningens bestämmelse i förevarande
hänseende. I annat fall kan stadgandet örn viss maximivikt bliva utan betydelse.

Vad styrelsen sålunda anfört föranleder ingen erinran från min sida.

§ 10 morn. 2. Omformuleringen i § 10 mom. 2 första meningen har föranletts av att benämningen
»befordringsavgift» uteslutits ur § 8.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

I samma mom. har gjorts ett tillägg angående rätt för postverket att i visst
fall återbetala till abonnenten hela det av honom erlagda beloppet. Visserligen
har postverket även i det fall, som här avses, haft besvär med tidningsrekvisitionens
mottagande m. m., men då tidningen icke bokföres å ntgivningsortens
postanstalt, är det ur räkenskapssynpunkt enklast, att hela det inbetalade
beloppet återbetalas till abonnenten.

I fråga örn utgivarkorsband gör generalpoststyrelsen till en början följande § n morn. 1.
allmänna uttalanden:

Beträffande utgivarkorsbanden, vilka behandlas i denna paragraf, må erinras
örn att detta försändelseslag infördes genom 1904 års tidningsförordning.

För att tidningsexemplar skulle få sändas såsom utgivarkorsband fordrades,
att de skulle vara »i annan ordning än genom postanstalt förskrivna», vilket
innebar, att ett abonnemang måste föreligga. Enstaka nummer fingo således
icke sändas, t. ex. till annonsörer. Enär det visat sig svårt att övervaka iakttagandet
av denna bestämmelse, medtogs den icke i 1916 års förordning. Utgivarkorsbandsportot
höjdes år 1920 med 100 procent. Kommis sionärskorsbanden
infördes år 1925. Bestämmelsen örn den vanliga utgivarkorsbandsavgiftens
beräknande efter en försändelsevikt av minst 25 gram tillkom år 1927.

Med införandet av utgivarkorsband avsåg man, att dessa skulle komma till
användning i stället för postabonnemang. Såsom förut i denna skrivelse meddelats,
visa utgivarkorsbanden i motsats till postabonnemangen ett för postverket
förhållandevis gott ekonomiskt resultat. Det synes således vara ett intresse
för postverket, att tidningsförsändningen överföres från postabonnemangen
till utgivarkorsband. En förutsättning för att utgivarna skola finna detta
för sig förmånligt är, att avgiften för utgivarkorsbanden är lägre än avgiften
vid postabonnemang. Erfarenheten har emellertid visat, att mången tidningsutgivare
fasthåller vid postabonnemangen, ehuru användningen av utgivarkorsband
uppenbarligen skulle vara ekonomiskt fördelaktig för honom. Vid försändning
av enstaka tidningsnummer, t. ex. till annonsörer eller för reklamändamål,
är också utgivarkorsbandet närmast att anse såsom ett vanligt korsband,
och avgiften behöver i detta fall icke sättas i något samband med avgiften
vid postabonnemang. Trots dessa förhållanden är det dock, icke minst från
postverkets synpunkt, önskvärt, att avgifterna äro så avvägda, att utgivaren
kan -— åtminstone när fråga är örn regelbunden försändning till abonnenter,
ombud eller återförsäljare — med fördel använda sig av utgivarkorsband.

Förhållandet mellan avgifterna för de olika försändningssätten ställer sig
emellertid mycket olika allt efter tidningarnas vikt. Avgiften för utgivarkorsband
är endast en viktavgift, då däremot vid postabonnemang endast en del av
avgiften utgår i förhållande till tidningens vikt. Med nu utgående avgifter
blir därför för de lättare tidningarna utgivarkorsbandsportot avsevärt lägre
än avgiften för postabonnemang. Detta förhållande ändras i mån som tidningens
vikt ökas, och för de tyngre tidningarna blir utgivarkorsbandsportot dyrare
än avgiften vid postabonnemang. Såväl nu som år 1924 ha varit under
övervägande olika system för bestämmande av ett utgivarkorsbandsporto, som
alltid skulle bliva lägre än avgiften vid postabonnemang. Ett sådant förhållande
vunnes givetvis, örn ifrågavarande porto sattes lägre än elen i postabonnemanget
ingående viktavgiften. För att icke postverkets ersättning för de
lättare utgivarkorsbanden skulle bliva allt för obetydlig, bleve det i sådant
fall nödvändigt att kombinera viktavgiften med en avgift för varje nummerexemplar
eller varje särskild försändelse. Ett sådant system har emellertid
visat sig medföra icke önskvärda konsekvenser såväl i fråga om avgifterna för

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

tidningar av olika vikt som beträffande postverkets arbete med utgivarkorsbanden.

Härefter anför styrelsen till stöd för de föreslagna ändringarna i mom. 1
följande:

I mom. 1 bär intagits bemyndigande för generalpoststyrelsen att medgiva
utgivarkorsbands avlämnande för postbehandling till postanstalt å annan ort
än utgivningsorten. Samma förslag framfördes även år 1924, varvid generalpoststyrelsen
anförde följande:

»Hos generalpoststyrelsen hava vid åtskilliga tillfällen gjorts framställningar
örn undantag från denna bestämmelse, något som med hänsyn till bestämmelsens
kategoriska avfattning givetvis icke kunnat beviljas. Skälet till dylik:
framställning är i allmänhet det, att tidningen har sin expedition förlagd till
annan ort än den, där tidningen tryckes, och vilken sistnämnda ort enligt det
av chefen för justitiedepartementet meddelade hinderslöshetsbeviset måste anses
såsom tidningens utgivningsort. Ur postutväxlingens synpunkt är det icke
av någon större betydelse till vilken postanstalt utgivarkorsbanden avlämnas,
men postverket måste nummer för nummer övervaka, att icke såsom utgivarkorsband
sändes annat tryckalster än sådant, som är berättigat att kvarstå i
tidningsregistret, ävensom att avgift i vederbörlig ordning erlägges för möjligen
medföljande avgiftspliktiga bilagor. Detta övervakande skulle försvåras,
örn åt utgivaren lämnades rätt att efter hans eget gottfinnande lämna utgivarkorsbanden
än å den ena än å den andra postanstalten. Enär emellertid
för utgivaren kan föreligga ett fullt lojalt behov av att få avlämna tidningen
vid annan postanstalt än å utgivningsorten, synes det böra lämnas generalpoststyrelsen
befogenhet att medgiva undantag från den allmänna regeln, att
utgivarkorsband skall avlämnas till postanstalt å utgivningsorten.»

Även efter år 1924 ha hos generalpoststyrelsen gjorts framställningar i förevarande
hänseende.

Avgiften för vanliga utgivarkorsband (benämningen användes såsom motsats
till kommissionärskorsband) var enligt 1916 års förordning 6 öre per halvt
kilogram, vilket belopp år 1920 höjdes till 12 öre. I samband med reglering
av avgiften vid postabonnemang har generalpoststyrelsen nu föreslagit, att den
i nämnda avgift ingående viktavgiften skall nedsättas med 1 öre per kilogram.
Generalpoststyrelsen har ansett, att det sammanhang, som, enligt vad här förut
sagts, råder mellan utgivarkorsbandsportot och postabonnemangsavgiften, påkallar
en mindre sänkning även av utgivarkorsbandsportot. Ett ytterligare
skäl till en sådan nedsättning föreligger i vissa förhållanden, som behandlas
i det följande i samband med frågan örn införande av kommissionärskorsband
för tidningar, som utkomma mindre ofta än sex gånger i veckan.

Generalpoststyrelsen föreslår, att det vanliga utgivarkorsbandsportot sättes
till 11 öre per halvt kilogram.

Beträffande de vanliga utgivarkorsbanden infördes, såsom förut nämnts,
år 1927 den bestämmelsen, att »utgivarkorsband, vars vikt understiger 25 gram,
taxeras som örn det vägde 25 gram». Med hänsyn därtill att icke varje försändelse
taxeras för sig har generalpoststyrelsen ansett sig böra föreslå en
mindre omformulering av denna bestämmelse. Bestämmelsen tillkom för att
tillförsäkra postverket en viss minimiavgift för varje försändelse. Med nu
utgående avgift, 24 öre per kilogram, blir denna minimiavgift 0.6 öre. Någon
ändring av minimivikten torde icke böra vidtagas, även örn avgiften nedsättes
till 22 öre per kilogram.

Kommissionärskorsband får för närvarande avsändas endast av tidningar,
som utkomma med minst sex nummer i veckan. I sin förut omnämnda skri -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

velse till Kungl. Majit den 13 februari 1980 hemställde Åhlén & Åkerlunds
förlagsaktiebolag, att kommissionärskorsband måtte få användas även beträffande
veckotidningar. I skrivelsen framhölls, att när för kommissionärskorsband
fastställts ett lägre porto än för utgivarkorsband i allmänhet, så hade väl
detta skett med hänsyn till det arbete, som det förra slaget försändelser förorsakade
postverket i jämförelse med det senare. Det förelåge då enligt sökandens
mening icke någon anledning, varför endast dagliga tidningar skulle åtnjuta
förmånen av postbefordran mot lägre avgift.

Vidare har Aktiebolaget svenska pressbyrån i en till generalpoststyrelsen
den 4 juni 1931 inkommen skrivelse tagit till orda för en nedsättning av avgiften
för kommissionärskorsband och för rätt att använda detta försändningssätt
även för tidningar, som utgivas minst två gånger i månaden.

I utlåtandet till Kungl. Majit med anledning av den förut omnämnda framställningen
från Åhlén & Åkerlunds förlagsaktiebolag framhöll generalpoststyrelsen
bland annat, att utsträckningen av rätten till försändning av utgivarkorsband
att gälla även andra tidningar än sådana, som utkomma minst sex
gånger i veckan, vore i främsta rummet en ekonomisk fråga för postverket,
men örn denna frågas räckvidd vore det då icke möjligt för generalpoststyrelsen
att yttra sig.

Anledningen till kommissionärskorsbandens införande var i första hand den,
att för de stora dagliga tidningarna det vanliga utgivarkorsbandsportot ställde
sig avsevärt högre än avgiften vid postabonnemang. Dessa tidningar distribuera
en stor del av sina upplagor genom kommissionärer (lösnummerförsäljare
eller ombud), och utvecklingen synes gå i den riktningen, att detta förfarande
får allt större omfattning. Då det är av intresse för kommissionären
att omedelbart efter postens ankomst få hand örn tidningarna, har det ordnats
så, att kommissionären får själv avhämta tidningen från postverket.

Kommissionärskorsbanden utgöra det för postverket fördelaktigaste sättet
för tidningsbefordringen. Från tidningsutgivarna har emellertid framhållits,
att den nu utgående avgiften är för hög. Tidningarna vilja gärna begagna sig
av postverket, men det kan ofta befinnas fördelaktigare att använda andra
befordringsmedel. Sedan det framhållits, att en nedsättning av den nuvarande
avgiften, 18 öre per kilogram, till 14 öre skulle till postverket överföra så stor
mängd tidningar, att någon nämnvärd inkomstminskning icke vore att befara,
har generalpoststyrelsen ansett sig böra föreslå en sådan nedsättning.

På grund av i förordningen erhållet bemyndigande har generalpoststyrelsen
för kommissionärskorsband bestämt en minimivikt av 2 kilogram. Härigenom
erhåller postverket med nuvarande avgift minst 36 öre för varje kommissionärskorsband.
Bestämmelsen örn en minimivikt är enligt generalpoststyrelsens
mening ett grundvillkor för att en särskilt låg avgift skall kunna medgivas
för dessa tidningskor shand.

Från representanterna för tidningsutgivarna har emellertid framförts önskemål
örn att minimiviktp.n för kommissionärskorsband måtte borttagas eller avsevärt
nedsättas. Ett borttagande av minimivikten skulle teoretiskt sett innebära,
att ett enstaka exemplar av en tidning skulle kunna sändas såsom kommissionärskorsband.
Tidnmgsutgivaren kan ju göra gällande att en kommissionär
icke har köpare till mer än ett exemplar av tidningen. Skulle postverket
äga rätt och skyldighet att fordra bevis för att viss personvore tidningens
kommissionär, uppstode säkerligen samma slitningar och svårigheter som
när postverket före år 1916 skulle pröva,, huruvida vid försändning av utgivarkorsband
förelåg »abonnemang». Möjligheten av en nedsättning av minimivikten
vill generalpoststyrelsen däremot taga under övervägande, sedan
någon tids erfarenhet vunnits angående verkningarna av de ändringar beträffande
kommissionärskorsbanden, som generalpoststyrelsen nu föreslår.

Kungl. Majlis proposition nr 75.

Frågan om minimivikt för kommissionärskorsband sammanhänger i viss
mån med frågan örn utsträckning av rätten att använda desamma. Sändes
ett korsband, vägande 2 kilogram, är det icke av någon betydelse för postverket,
örn innehållet utgöres av en daglig tidning eller en veckotidning. De tidningar,
för vilka rätt att använda kommissionärskorsband nu ifrågasättes,
kava i allmänhet liten nummervikt. För flertalet skulle fordras, att ett stort
antal tidningsexemplar sändes till samma kommissionär, för att kommissionärskorsbandet
skulle erhålla den nu föreskrivna minimivikten av 2 kilogram.
Dessa tidningar, som nu önska bliva delaktiga av det låga kommissionärskorsbandsportot
-—- en begäran som i och för sig synes berättigad -—• skulle därför,
örn nuvarande minimivikt bibehålies, icke kunna använda sig av det låga portot
i den utsträckning som de stora dagliga tidningarna. Det torde också vara
från dessa lätta tidningar, som framställningen örn borttagande av minimivikten
utgått.

Örn antalet kommissionärskorsband skulle komma att mera nämnvärt ökas,
kan den fördel för postverket, som ligger i korsbandens avhämtning, förbytas
i olägenhet. De försändelser, som skola hållas kommissionären tillhanda omedelbart
vid postens ankomst, måste nämligen under befordringen hållas skilda
från den övriga posten. I den mån försändelsernas antal ökas, blir detta särskilda
expeditionssätt mer arbetskrävande, liksom det också innebär en viss
olägenhet örn många personer skola vid postdisken avhämta försändelser på
en tid, då avhämtning av post i allmänhet icke pågår.

Utsträckningen av rätten att sända kommissionärskorsband är emellertid
huvudsakligen en ekonomisk fråga för postverket. Generalpoststyrelsen har
försökt göra en undersökning angående den inkomstminskning, som kan antagas
inträda, därest rätten ifråga utsträckes till tidningar, vilka utkomma
med mindre än sex men minst ett nummer i veckan. Att medtaga tidningar,
som utkomma med mindre än 52 nummer årligen, har icke ansetts böra ifrågakomma.
Undersökningens resultat har måst bliva i hög grad approximativt,
särskilt med hänsyn till osäkerheten angående de skilda försändelsernas vikt.
Inkomstminskningen har emellertid beräknats till 168,000 kronor, därest för
dessa nya kommissionärskorsband bestämmes en avgift av 18 öre per kilogram,
d. v. s. den avgift, som för närvarande utgår för kommissionärskorsband. Av
ekonomiska skäl har generalpoststyrelsen ansett sig icke kunna gå ned till
samma avgiftsbelopp som det för de dagliga tidningarna föreslagna. De tidningar,
för vilka kommissionärskorsbandsportot bleve en helt och hållet ny
förmån, finge i alla fall en avsevärd nedsättning i förhållande till nu utgående
avgift.

Av vad förut anförts örn nu ifrågavarande tidningars i allmänhet låga nummervikt
framgår, att dessa tidningar fortfarande i stor utsträckning bliva hänvisade
till att sända tidningsexemplar till kommissionärer i vanliga utgivarkorsband.
Detta förhållande är ett av de skäl, som föranlett generalpoststyrelsen
att föreslå en nedsättning av det vanliga utgivarkorsbandsportot.

De av generalpoststyrelsen nu föreslagna ändringarna beträffande utgivarkorsbanden
kunna beräknas medföra en inkomstminskning för postverket av
omkring 385,600 kronor, vilket belopp fördelar sig på de skilda grupperna på
följande sätt:

Nedsättning av det vanliga utgivarkorsbandsportot från 24 till 22 öre

pr kg..................................................... 130,600

Nedsättning av avgiften för nuvarande kommissionärskorsband från

18 till 14 öre pr kg ...................................... 87,000

Utsträckning av rätten att försända kommissionärskorsband ...... 168,000

Summa 385,600.

Kungl. Maj:tfs proposition nr 75. 49

Såsom förut nämnts föreligger emellertid stor sannolikhet för att nedsättningen
av den nuvarande kommissionärskorsbandstaxan skall medföra så stor
ökning av detta försändelseslag, att den därigenom inflytande inkomsten täcker
den inkomstminskning, som beräknats inträda genom nedsättning av avgiften.
Det är anledning antaga, att även utsträckningen av rätten att sända
kommissionärskorsband skall tillföra postverket en avsevärt ökad rörelse med
därav stegrade inkomster. Då inkomstökning dessutom kan påräknas av den
utav generalpoststyrelsen föreslagna böjningen av avgiften för tidningsbilaga,
anser styrelsen, att den inkomstminskning, som de nu av styrelsen framförda
förslagen kunna tänkas medföra för postverket, icke behöver beräknas högre
än till 200 ä 300 tusen kronor.

Styrelserna för publicist klubben och svenska tidning sitt (/ivar ef öreningen hava
tillstyrkt förslaget samt därvid anfört:

De föreslagna bestämmelserna rörande utgivarkorsband vilja styrelserna tillstyrka,
ävensom att rätt till kommissionärsband lämnas veckotidningar. Styrelserna
dela generalpoststyrelsens uppfattning, att därigenom och genom avgiftens
sänkning ej obetydlig rörelse, som nu tager andra befordringsvägar,
skall till fördel för postverket, allmänheten och pressen återföras till verket
och öka dess inkomst. Detta i all synnerhet som postverkets självkostnad för
detta befordringssätt är ytterst ringa, enär försändelsernas inslagning, adressering
och utdelning sker genom tidningarnas egen försorg och på deras bekostnad.
Enligt förslaget skall generalpoststyrelsen äga att för kommissionärskorsbanden
föreskriva viss minimivikt. Denna är för närvarande 2 kilogram,
men styrelserna önska framhålla önskvärdheten av och kravet på att
denna minimivikt avsevärt sänkes. Först vid en minimivikt av ett halvt kilogram
kommer kommissionärskorsbandet att kunna utnyttjas i sin fulla utsträckning,
nämligen av de dags- och veckotidningar, vilkas årsvikt är låg och som
eljest, säkerligen till nackdel för postverket, välja andra befordringssätt.

Ej heller svenska tidskrift sföreningen har framställt erinran mot förslaget.
Däremot har ingenjören Hermodsson hemställt, att bestämmelserna örn kommissionärskorsband
måtte utgå eller, därest detta ej ansåges lämpligt, att samma
avgift, 18 öre per kilogram, måtte fastställas för alla i stadgandet avsedda
tidningar.

Med anledning härav bär generalpoststyrelsen erinrat, att försändning av de
största dagliga tidningarna såsom kommissionärskorsband mot ett porto av 18
öre icke skulle ställa sig nämnvärt billigare än postabonnemang med nu föreslagna
avgifter samt att postverket med den nu föreslagna avgiften för vanliga
utgivarkorsband i många fall, när det vore fråga om de tidningar, för
vilka Hermodsson gjorde sig till talesman, finge behandla en försändelse för
ett avgiftsbelopp, som icke uppginge till ett halvt öre.

Då vad generalpoststyrelsen föreslagit i syfte att bereda möjlighet att avlämna
utgivarkorsband till postanstalt å annan ort än utgivningsorten synes
ändamålsenligt och då därigenom tillika ett från flera håll uttalat önskemål
tillgodoses, vill jag tillstyrka ifrågavarande förslag. Stadgandet örn ort för
avlämnande av utgivarkorsband synes emellertid lämpligen böra införas i det
föreslagna mom. 2.

Bihang till riksdagens protokoll 198%. 1 sami. 61 käft. (Nr 75.)

Departe ments chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

§ 11 mom.
2—4.

§ 11 mom. 5

§ 12 mom.
1—4.

Beträffande avgifterna för utgivarkorsbanden innebär förslaget till sänkning
av avgiften för vanliga utgivarkorsband en åtgärd i anslutning till regleringen
av avgiften vid postabonnemang. Mot styrelsens förslag i denna del synes
intet vara att erinra.

.Vidkommande kommissionärskorsband anser jag mig jämväl böra tillstyrka
generalpoststyrelsens förslag såväl beträffande sänkning av avgiften för de
tidningar, som nu äga begagna detta försändningssätt, som ock i fråga örn dess
utsträckande till tidningar, som utkomma med minst ett nummer i veckan.
Sedan erfarenhet vunnits om verkningarna av den nu förordade avgiftssänkningen,
lärer generalpoststyrelsen1 — såsom styrelsen i sin skrivelse förklarat
■— komma att taga under övervägande, huruvida och i vad mån en nedsättning
av den av styrelsen nu fastställda minimivikten, 2 kilogram, för kommissionärskorsband
kan vidtagas.

Beträffande nuvarande 2 och 3 mom. har den ändringen vidtagits, att ordningen
dem emellan omkastats, varjämte såsom vid mom. 1 nämnts stadgandet
örn ort för avlämnande av utgivarkorsband införts i mom. 2. De ändringar
i övrigt, som vidtagits i 2 och 3 morn., äro huvudsakligen av formell natur,
Det har icke ansetts nödvändigt att — såsom i nuvarande 2 mom. — intaga
detaljerade föreskrifter örn vad tidningsutgivare har att iakttaga i fråga örn
obeställbara utgivarkorsband.

I förslagets mom. 4 har intagits en föreskrift örn maximivikt för försändelse,
som skall befordras såsom utgivarkorsband. Då dylika korsband taxeras efter
de avlämnade försändelsernas sammanlagda vikt, är en bestämmelse örn maximivikt
visserligen icke av någon betydelse i taxehänseende, men enär allt för
tunga försändelser äro besvärande för posttjänsten har, i motsats till vad nu
är fallet, en viss gräns ansetts böra sättas.

Då emellertid i § 5 av kungörelsen den 29 maj 1925 (nr 149) angående postavgiftema
stadgas, att högsta vikten för utgivarkorsband skall vara obegränsad,
torde detta stadgande i anslutning härtill böra ändras, och vill jag, därest
riksdagen bifaller förevarande förslag om maximivikt för utgivarkorsband,
tillstyrka Kungl. Majit att i nämnda stadgande vidtaga därav betingad ändring.

Mom. 5 i förslaget motsvarar nuvarande 4 mom. Enär det postala begreppet
»korsband» omfattar både trycksaker, affärshandlingar och varuprov, har
uttrycket »korsband i allmänhet, innehållande trycksaker» ansetts böra användas
i stället för »korsband i allmänhet». De för trycksakskorsband medgivna
maximimåtten äro i ett avseende mindre än vad som enligt § 9 mom. 1 i denna
förordning medgives för tidningsexemplar, som befordras efter postabonnemang.
Då dessutom för trycksakskorsbanden gälla vissa detaljerade undantagsbestämmelser,
vilka åtminstone i allmänhet icke böra gälla för utgivarkorsbanden,
synes det lämpligt, att generalpoststyrelsen äger meddela föreskrifter i
förevarande hänseende.

Det i morn. 1 av § 12 gjorda tillägget, att tidningsbilaga skall vara helt och
hållet tryckt, har ansetts påkallat därav, att tryckalster kan taxeras såsom

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

trycksak, även om däri verkställts vissa enligt allmänna poststadgan särskilt
medgivna skriftliga ändringar eller tillägg. Dylikt torde icke böra medgivas
beträffande tidningsbilaga.

I första stycket av nuvarande 2 mom. finnes meddelad bestämmelse bland
annat därom, att å tidningsbilaga skall finnas angivet, till vilken tidning bilagan
lior. Detta bör visserligen vara regeln, men fall förekomma dock, då
undantag härifrån kunde utan nämnvärd olägenhet medgivas. Med hänsyn
härtill och då generalpoststyrelsen enligt § 14 äger meddela närmare föreskrifter
för förordningens behöriga tillämpning, synes det icke nödvändigt att i förordningen
bibehålla ifrågavarande detaljföreskrift. Detsamma gäller stadgandet
i nuvarande 2 mom. andra stycket.

I mom. 3 punkt b) har gjorts ett tillägg beträffande vad som må anses såsom
avgiftsfri bilaga. Samma tillägg var även intaget i 1924 års förslag.
Generalpoststyrelsen framhöll därvid, att det uttryckligen borde sägas, att reklamtryck,
personalförteckningar, självständiga broschyrer och dylika tryckalster,
vilka enligt förordningen icke finge betraktas såsom tidningar, icke
heller genom att behandlas såsom avgiftsfria bilagor skulle så att säga på en
omväg kunna göras delaktiga av de för tidningar stadgade särskilda förmånerna.
Till vad styrelsen anfört vill jag giva min anslutning.

Jämväl den i mom. 4 punkt a) vidtagna ändringen återfinnes i 1924 års förslag.
Medgivandet om avgiftsfri befordran av bilaga, som »endast avser abonnemang»
å tidningen, har föranlett, att reklamtryck för vinnande av abonnenter
å tidningen, meddelanden om prenumerantsamling och liknande tryckalster
icke ansetts kunna förvägras avgiftsfri befordran. Medgivandet har emellertid
uppenbarligen endast varit avsett att bereda utgivaren möjlighet att tillställa
abonnenten en blankett för prenumerationens förnyande. Bestämmelsen
har i förslaget formulerats i överensstämmelse härmed.

Beträffande § 12 mom. 5, som handlar örn avgiftspliktiga bilagor, anför § 12 morn. 5.
generalpoststyrelsen följande:

I förslaget har intagits en föreskrift om att dylik bilaga skall i fråga om
format och beskaffenhet i övrigt lämpa sig för befordran tillsammans med tidningen.
En sådan fordran synes naturlig. Enligt nuvarande förordning skall
avgiftspliktig bilaga medfölja till alla tidningens postabonnenter. Starka skäl
tala för bibehållandet av denna bestämmelse. Fall inträffa dock, då en framställning
om undantag från denna regel skulle kunna utan olägenhet bifallas.

Med erfarenhet härom har generalpoststyrelsen ansett sig böra föreslå bemyndigande
för styrelsen att i visst fall medgiva dylikt undantag.

Liksom i 1924 års förslag har i det nu föreliggande avgiften för bilaga av
högst 25 grams vikt satts till 1 öre i stället för mivarande 73 öre. Då här är
fråga örn tryckalster, som icke ha något som helst gemensamt med tidningarna
och som, därest försändning såsom tidningsbilaga icke stöde till buds, skulle
befordras såsom vanliga trycksakskorsband, kan den nu föreslagna avgiften
av 1 öre icke anses för hög. Detta belopp utgör endast en fjärdedel av masskorsbandsportot.
Det bör också tagas i betraktande, att. avsändaren av tidningsbilaga
inbesparar kostnaden för tryckalstrets inslagning och adressering.

Den föreslagna avgiftsförhöjningen kan beräknas tillföra postverket en merinkomst
av minst 50,000 kronor.

För avgiftspliktig bilaga, som väger över 25 gram, utgår nu vanlig kors -

Kungl. Majlis proposition nr 75.

bandsavgift. I de flesta fall torde dock antalet exemplar av bilagan vara så stort,
att vid försändning såsom vanligt korsband masskorsbandstaxan finge tilllämpas,
och det kan icke vara skäligt, att försändning såsom bilaga ställer
sig dyrare. För likformighetens skull synes masskorsbandstaxa. böra få tillämpas
även om i något fall antalet exemplar av bilagan vore mindre än som skulle
erfordrats för försändning såsom masskorsband. Förslaget har avfattats i
överensstämmelse härmed.

Slutligen har generalpoststyrelsen ansett sig böra ånyo framföra en i 1924
års förslag intagen bestämmelse, som avser att förhindra, att stadgandet i detta
moment kringgås. Härom anförde styrelsen år 1924 följande:

»Bestämmelse örn korsbandsavgift för avgiftspliktig bilaga, som väger över
25 gram, skulle, kunna kringgås därigenom, att exempelvis en affärsman, som
ville såsom tidningsbilaga mot den lägre bihangsavgiften distribuera en tyngre
priskurant, uppdelade katalogen i mindre publikationer, envar vägande högst
25 gram. Jämlikt förordningens § 12 mom. 2 är det nämligen medgivet att
med varje särskilt tidningsexemplar försända flera bilagor, under förutsättning
att dessa icke utgöra exemplar av ett och samma tryckalster. Någon inskränkning
i detta medgivande har icke ansetts böra ifrågasättas. Däremot synes det
följdriktigt och i full överensstämmelse med vad som i förordningens bestämmelser
åsyftats, att den lägre avgiften för bilaga örn högst 25 grams vikt icke
kommer till användning i andra fall än att antingen fråga är örn endast en bilaga
eller, när flera avgiftspliktiga bilagor befordras med samma tidningsexemplar,
dessa bilagors sammanlagda vikt icke överstiger 25 gram. En bestämmelse
om avgiftens beräknande i överensstämmelse med vad nu sagts har införts
i förslagets mom. 5. Denna bestämmelse skulle visserligen kunna medföra, att
avsändaren av en tidningsbilaga örn högst 25 grams vikt ginge miste om förmånen
av den lägre bilagsavgiften, därför att även annan avgiftspliktig bilaga
medföljde tidningen och bägge bilagornas sammanlagda vikt uppginge till mer
än 25 gram. Genom att fördela bilagorna på skilda tidningsnummer kunde
emellertid vederbörande tidningsutgivare undvika detta. Däremot skulle icke
genom den ifrågasatta bestämmelsen förhindras, att ett större tryckalster uppdelas
och att de olika delarna försändas med olika tidningsnummer. I sådant
fall lärer det väl dock bliva nödvändigt att giva varje del karaktären av ett
självständigt tryckalster. Vid försändning i utgivarkorsband — och detta är
det vanligaste försändningssättet för dylika bilagor — komme varje tryckalsters
befordran med särskilt tidningsnummer att för avsändaren medföra väsentligt
arbete och ökade kostnader för inslagning m. m.»

Förslaget, som icke föranlett erinran av styrelserna för publicistklubben och
svenska tidning sutgivare föreningen, har avstyrkts av svenska tidskrifts föreningen
och ingenjören Hermadsson, därvid sistnämnda förening på anförda
skäl hemställt, att postgiro- och postanvisningsblanketter. som medfölja tidning
och tidskrift, måtte få räknas såsom avgiftsfria bilagor, även örn desamma
icke avse prenumeration på tidningen eller tidskriften i fråga.

Med anledning härav har generalpoststyrelsen under hänvisning till sin motivering
för förslaget anfört följande:

Avgiftspliktig bilaga utgöres av ett tryckalster, som enligt vanlig taxa
skulle draga ett porto av 5 öre eller, vid masskorsbandsförsändning, 4 öre. De
skäl, som anses motivera låga avgifter för tidningar, kunna icke anföras för
ett dylikt tryckalster. Vid sådant förhållande måste en avgift av 1 öre anses
låg. För tidningarna har det alltid ansetts fördelaktigare att få en annons
än att befordra en tidningsbilaga. I sin inlaga gör Hermodsson gällande, att
den höjda bilageavgiften skulle föranleda vederbörande att övergå till annon -

Kungl. Maj:is proposition nr 75. 53

saring. Det är svårt att förstå, att detta skulle vara någon olägenhet för tidningarna.

Vad tidskriftsföreningens framställning angående avgiftsfrihet för postgirooch
postanvisningsblanketter beträffar, så vore en dylik generell föreskrift
icke lämplig. Om t. ex. en försäljare av patentmedicin skulle söka köpare
genom att över hela landet sprida till honom ställda inbetalningskort, så finnes
det icke någon anledning, varför dessa kort, som väl endast i undantagsfall
komme till användning, skulle såsom tidningsbilaga befordras avgiftsfritt genom
postverket. Enligt tidningsförordningen äger generalpoststyrelsen medgiva
bilagas befordran mot nedsatt avgift eller utan erläggande av avgift.
Styrelsen begagnar sig i stor utsträckning av denna rätt. Det är emellertid
bäst, att styrelsen fortfarande får pröva de särskilda fallen.

Oaktat andra tidningsavgifter sedan år 1904 höjts, kvarstår avgiften för
tidningsbilaga, som skall avgiftsbeläggas, vid sitt nämnda år fastställda belopp,
1/2 öre. I Danmark och Norge är emellertid lägsta avgiften för sådan
bilaga 2 öre och i Finland utgår för dylik bilaga alltid vanligt korsbandsporto.
Med hänsyn härtill och till vad generalpoststyrelsen anfört finner jag mig
böra förorda förslaget om avgiftens höjande till 1 öre.

Även styrelsens förslag till ändring av förevarande moment i övrigt anser
jag mig böra biträda.

I § 12 mom. 7, som är nytt, har intagits bestämmelse angående befordran §
såsom bilaga av tidnings innehållsförteckning, s. k. löpsedel. Dylik innehållsförteckning
sändes i ett eller flera exemplar till tidnings återförsäljare eller
ombud för att anslås. Enligt nu gällande bestämmelser skall bilaga — såväl
avgiftsfri som avgiftspliktig — följa med alla postabonnerade exemplar av
tidningen. Att uppställa denna fordran beträffande nu ifrågavarande förteckningar
synes meningslöst. Då dessutom vikten av dessa innehållsförteckningar,
som sändas endast i utgivarkorsband och endast i ett jämförelsevis
ringa antal exemplar, icke synes böra medräknas i den årsvikt, som lägges till
grund vid beräknandet av postabonnemangsavgiften, har det befunnits lämpligt
att i förordningen intaga en särskild bestämmelse i ämnet.

Beträffande den förändrade avfattningen av § 13 anför generalpoststyrelsen: Förevarande

paragraf innehåller för närvarande stadgande angående skyldighet
för tidningsutgivare att erlägga särskild ersättning till postverket för tidningens
avlämnande till postbehandling å tid, då postanstalten icke hålles öppen
för allmänheten. Det är således här fråga örn en särskild förmån, som beredes
utgivaren. Det kan även i andra fall än det i denna paragraf berörda inträffa,
att postverket genom vidtagande av särskilda anordningar skulle vara i tillfälle
att göra tidningsutgivarna tjänster, därest generalpoststyrelsen ägde befogenhet
att härför uppbära skälig ersättning. Denna fråga kan sägas hava blivit
aktuell därigenom, att vissa tidningsutgivare velat genom egen försorg utdela
postabonnerade tidningar, som ankommit till postanstalt å sådan tid på söndagar,
att den enda brevbäringsturen för dagen redan tagit sin början. I dylikt
fall vore det säkerligen för alla parter bäst, örn utdelningen verkställdes av
postverket, men detta skulle givetvis förorsaka postverket ökade kostnader.
Överhuvud taget måste det anses önskvärt, att generalpoststyrelsen äger be -

Departc ments chefen.

12 mom.

§ 13.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Ikraft trädande.

Departe ments chefen.

fogenhet att för särskilda fall ordna efter förhandenvarande omständigheter.
Med anledning härav har bestämmelsen i § 13 utvidgats att avse icke blott inlämning
utan även utlämning av tidning.

Mot vad styrelsen sålunda föreslagit har jag intet att erinra.

Vad beträffar den föreslagna tidpunkten för nya förordningens ikraftträdande,
den 1 januari 1933, hava styrelserna för publicistklubben och svenska tidning
sut givar eföreningen hemställt, att föreskrifterna i § 11 rörande utgivarkorsband
samt i § 12 måtte träda i kraft redan den 1 juli 1932.

Med anledning härav har generalpoststyrelsen förklarat sig vidhålla sitt
förslag samt till stöd härför anfört följande:

Visserligen har generalpoststyrelsen i sin skrivelse — på grund av upplysningar,
som lämnats av tidningarnas representanter -— uttalat den förmodan,
att den föreslagna sänkningen av utgivarkorsbandsportot komme att tillföra
postverket ökad trafik, men det kan näppeligen påräknas, att denna ökning inträder
omedelbart. Det torde säkerligen dröja någon tid, innan tidningarna hunnit
omlägga sin expedition. Det är därför att förmoda, att postverkets inkomster
i första hand komme att nedgå. Risken härav är mindre ju längre tid, som
förflyter mellan författningens antagande och dess ikraftträdande. I den beräkning
angående postverkets inkomstöverskott för budgetåret 1932/1933,
som styrelsen avgav den 11 november 1931, har man utgått ifrån, att någon
ändring av postavgifterna icke skulle vidtagas under år 1932. Härtill kommer,
att ändringen komme att medföra vissa anordningar inom postverket, såsom
utarbetande, tryckning och distribution av nya blanketter, utfärdande av
nya bestämmelser för postanstalterna m. m. Huruvida detta skulle medhinnas
i erforderlig tid före den 1 juli är beroende av när den nya tidningsförordningen
bleve utfärdad.

Vad § 12 i förslaget beträffar så torde det väl icke vara av något större intresse
för publicistklubben eller svenska tidningsutgivare!öreningen, om avgiften
för tidningsbilaga höjes ett halvt år förr eller senare.

I betraktande av vad generalpoststyrelsen anfört och med hänsyn till den i
statsverkspropositionen gjorda beräkningen av inkomsterna under budgetåret
1932/1933 av postverkets rörelse anser jag mig icke böra ifrågasätta tidigare
dag för ikraftträdandet än den av styrelsen föreslagna.

Departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Majit måtte genom proposition
föreslå riksdagen att antaga det i statsrådsprotokollet intagna, av departementschefen
förordade förslaget till förordning angående villkoren för
postbefordran av tidningar och andra periodiska skrifter.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall
avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Fredric Hafverman.

Kungl. Maj :ts proposition nr 75.

Bilaga.

Uppgift å beräknade postavgifter för helår för vissa i 1931 års taxa
intagna tidningar. Avgifterna äro beräknade utan eventuellt avdrag
för inslagning genom tidningsutgivarens försorg.

Tidning	Års vikt kg-	Pris hos utgivaren kr.	1916 års förordning oförändrad kr.	Nuvarande avgift kr.	General-poststyrel-sens förslag kr.
7 gånger i veckan:
Svenska Dagbladet: A........	67.2	22:11	5: 47	13: 89	12- 81
Stockholms-Tidningen: A.......	57.7	19: 86	4:82	12:14	11- 21
Stockholms Dagblad: A.......	47.6	9: 76	4:02	10:24	9- 61
Sydsvenska Dagbladet Snällposten . .	43.3	15:33	3:89	9:67	8* 97
Dagens Nyheter: B.........	40.0	6:19	3: 47	8: 81	8:33
Social-Demokraten: A........	36.0	25:49	3:61	8: 51	7* 69
Göteborgs-Tidningen........	18.4	7: 24	2:23	5: 26	4:97
6 gånger i veckan: Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tid-
ning: A.............	41.3	12: 96	3: 60	9:04	8- 41
Göteborgs Morgonpost: A.......	27.1	9: 41	2:69	6: 59	6-17
Ostgöta Correspondenten......	23.8	10: 07	2: 47	5: 93	5- 53
Svenska Morgonbladet: A.......	21.0	12:53	2:34	5: 47	5- 05
Helsingborgsposten: A........	19.8	12:70	2: 28	5:30	4- 89
Arbetarbladet: A..........	16.4	10: 26	2:05	4:74	4- 41
Blekinge Läns Tidning.......	15.9	9:45	1:97	4:55	4- 25
Gotlands Allehanda .....	8.8	6: 69	1:50	3: 31	3! 13
4 gånger i veckan:
Smålandsposten..........	12.0	4:70	1:40	3:30	3- 13
Nya Värjöbladet.........	10.8	4:87	1:34	3:13	2* 97
Norrbottens Allehanda.......	7.2	3:38	1: 13	2: 62	2* 49
Gotlänningen...........	5.7	4:72	1:04	2: 28	2:17
3 gånger i veckan:
Nya Vermlands-Tidningen: B.....	15.6	3:26	1:49	3: 74	3-53
Upsala Nya Tidning: B........	12.0	4: 94	1:28	3:06	2* 89
Hässleholms-Tidningen Norra Skåne	10.0	6: 25	1: 19	2: 75	2; 57
Borlänge Tidning..........	7.9	5:11	1:05	2:39	2; 25
Elfsborgs Läns Tidning.......	6.6	3: 29	0:95	2: 21	2- 09
Ölandsbladet ..........	4.9	4:63	0:86	1:87	1:77
2 gånger i veckan:
Svenska Morgonbladet: D.....	7.2	3: 66	0: 90	2:14	2* OI
Aftonbladet: D......	6.8	3:53	0: 84	1: 97	1* 85
Svenska Landsbygden .......	5.8	4:20	0:79	1:80	1-69
Hvetlanda-Posten........	4.1	3:37	0: 7L	1:63	1: 53
Sanne-Bygden......	3.1	1: 54	0: 63	1:46	1 • 37
Tidning för leveranser till staten . . .	1.2	1:88	0:51	1:12	1: 05
1 gång i veckan:
Vecko-Journalen.........	11.8	21:09	1:37	2:91	2- 65
Allt för Alla........	8.2	10: 32	0: 97	2:18	2- 17
Hemmets Journal.....	6.5	13:10	0:91	1- 90	1:85 1* 69
Byggnadsvärlden.........	5.5	8: 37	0: 75	1- 63
Svensk Damtidning.....	4.4	7:55	0: 68	1: 45	1: 53
Konsumentbladct ....	2.8	3: 95	0: 48	1: 05	1- 21
Såningsmannen .....	2.4	4:95	0:50	1: 05	1- 21
Svenska Familjetidiiingen . . .	2.3	1:95	0: 45	1:05	1- 21
Svensk Idrott.....	0.6	3: 29	0: 35	0:71	Ö: 89