Kungl. Maj:ts proposition nr 75 (Proposition 1931:75)

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Nr 75.

Kungl. Ma,j:ts proposition till riksdagen med förslag till
lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni
1912 (nr 184) om understödsföreningar m. m.; given
Stockholms slott den 6 februari 1931.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden
vill Kungl. Majit härmed

ej mindre, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 29
juni 1912 (nr 184) örn understödsföreningar;
un även föreslå riksdagen

dels att antaga härvid fogade förslag till

a) förordning örn erkända sjukkassor,

b) förordning örn moderskapsunderstöd;

dels ock att i övrigt bifalla de förslag, örn vilkas avlåtande till riksdagen
föredragande departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Sam Larsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1331.

1 sand.

62 haft. (Nr 75.)

117 »1 1

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Förslag

till

Lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 184) om

understödsföreningar.

Härigenom förordnas, att 1, 3, 9, 44, 45 oell 89 §§ i lagen den 29 juni
1912 om understödsföreningar skola, 3 § sådan densamma lyder enligt lag
den 18 juni 1926 (nr 218), i nedan angivna delar erhålla följande ändrade
lydelse:

1 §•

Med understödsförening förstås i denna lag sådan förening för inbördes
bistånd, som avser att utan affärsmässigt drivande av försäkringsrörelse

bereda medlem pension efter avgång från tjänst, efter uppnående av viss
ålder eller vid bestående förlust eller nedsättning av arbetsförmågan (invaliditet); vid

medlems — — — eller barn;

bereda sjukhjälp eller moderskapslijälp;

eller idka — — — hänförlig verksamhet.

Understödsförening, som — — — lag pensionskassa.

3§-

Där ej för visst slag av registrerad understödsförening är i lag eller författning
annorlunda särskilt stadgat, äge sådan förening icke utan tillstånd
av tillsynsmyndigheten utöva verksamhet, vilken är främmande för det ändamål,
som avses med föreningens understödsverksamhet.

Registrerad understödsförening må ej —--en medlem.

9§-

Understödsförenings firma skall innehålla ordet »understödsförening». Avser
sådan förening uteslutande eller huvudsakligen att bereda sjukhjälp, må
dock föreningen i stället i firman hava ordet »sjukkassa».

I understödsförenings firma må ej ordet »bolag» eller eljest något, som
betecknar ett bolagsförhållande, och ej ordet »bank» intagas på sådant sätt,
att därav kan föranledas det misstag, att firman innehaves av ett bolag eller
av en bank. Ej heller må firman innehålla såväl ordet »ömsesidig» som ordet
»försäkring». Annan förening än den, vilken i enlighet med vad därom
finnes särskilt stadgat är antagen till erkänd sjukkassa, må icke i firman
hava ordet »erkänd».

Firman skall--— understödsförenings firma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7<5.

44 §.

Beslut om ändring av understödsförenings stadgar vare ej giltigt, nied
mindre samtliga röstberättigade förenat sig därom eller beslutet fattats å två
på varandra följande föreningssaminanträden, därav minst ett ordinarie, och
å det sammanträde, som sist hålles, biträtts av minst två tredjedelar av de
röstande. Har beslut örn sådan ändring i erkänd sjukassas stadgar, som
må erfordras för erkännandets bibehållande, å sammanträde biträtts av minst
tre fjärdedelar av de röstande, vare det ock gilli t

Där stadgeändringen---till efterrättelse.

Stadgeändring, som avser inskränkning av rätt till understöd, åge ej tillämpning
i fråga om rätt till pension eller sjukhjälp, med avseende å vilken
pensionsfallet eller sjukdomsfallet inträffat innan beslutet om ändringen
fattades eller, där beslutet för att bliva giltigt måst fattas å flera sammanträden,
innan beslutet fattades å det sista sammanträdet.

45 §.

För giltighet av beslut om understödsförenings trädande i likvidation i
andra fall, än i 49 och 68 §§ sägs, gäfle de i 44 § första stycket första
punkten samt andra och fjärde styckena stadgade villkor.

Lag samma vare angående beslut örn överlåtelse av understödsförenings
rörelse eller viss del därav på sätt i 61 och 68 §§ förmäles. I fråga om
beslut örn överlåtelse av viss del av erkänd sjukkassas rörelse skall, där
överlåtelsen erfordras för bibehållande av erkännandet, vad i 44 § första
stycket andra punkten stadgas äga motsvarande tillämpning.

Måste beslut---sista sammanträdet.

89 §.

Rätt till sjukhjälp eller moderskapshjälp eller till kapitalunderstöd, i vad
det icke överstiger femhundra kronor, kan ej överlåtas och må förty ej hagas
i mät för gäld.

Hurusom pension---i utsökningslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1932, och upphör lagen den 4 juli
1910 (nr 77) örn sjukkassor vid samma tidpunkt att gälla. Därvid skall
emellertid iakttagas

att, därest sjukkassa eller fortsättningskassa vid nämnda tid är registrerad
enligt sistnämnda lag, denna skall fortfara att gälla för kassan, intill dess
kassan blivit registrerad enligt lagen om understödsföreningar, likväl ej längre
itn till den 1 januari 1935;

att för förening, som nu nämnts, skall, där föreningen trätt i likvidation
eller försatts i konkurs medan lagen om sjukkassor gällde för föreningen,
nämnda lag jämväl efter den 1 januari 1935 lända till efterrättelse, intill dess
likvidationen eller konkursen avslutats;

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

att rättigheter och skyldigheter, vilka för sådan förening uppkommit
medan lagen örn sjukkassor var för föreningen gällande, skola bedömas efter
nämnda lag; dock att förening, som ej registrerats enligt lagen om understödsföreningar,
icke må efter den 1 januari 1935 hos domstol eller annan
myndighet göra gällande sådan rättighet;

samt att förseelse mot lagen örn sjukkassor skall bedömas efter nämnda
lag även efter det lagen upphört att gälla för den förening, beträffande vars
verksamhet förseelsen blivit begången.

Där Enligt vad ovan sagts lagen om sjukkassor skall beträffande viss förening
gälla efter den 1 januari 1932, skall vidare iakttagas

att medlem i föreningen, som vinner inträde i erkänd sjukkassa, må oberoende
av vad i 9 § av lagen är stadgat kvarstå i föreningen för beredande
av allenast begravningshjälp;

att bestämmelsen i 13 § andra stycket av lagen icke må utgöra hinder
för att, därest medlem i sammanhang med utträde eller uteslutning ur föreningen
vinner inträde i erkänd sjukkassa, till denna utbetalas visst belopp
av föreningens tillgångar;

samt att beslut örn sådan ändring i föreningens stadgar, som avses i 57 §
andra stycket och tredje stycket första punkten, må anses gillt, där det å
sammanträde biträtts av minst tre fjärdedelar av de röstande och godkänts
av tillsynsmyndigheten; dock att vad i tredje stycket andra punkten och
fjärde stycket av sistnämnda paragraf är stadgat skall gälla.

Har förening, som vid denna lags ikraftträdande är registrerad enligt
lagen örn sjukkassor, sedermera vunnit registrering såsom understödsförening,
må beslut, vilket före den 1 januari 1935 fattas örn sådan ändring
av stadgarna, som erfordras för att föreningen skall kunna antagas till erkänd
sjukkassa, eller örn överlåtelse av föreningens rörelse eller viss del
därav å erkänd sjukkassa, anses gillt, därest det å sammanträde biträtts av
minst tre fjärdedelar av de röstande. Ar för beslutets giltighet i stadgarna
uppställt villkor utöver vad enligt lagen om understödsföreningar är bestämt
eller erfordras enligt samma lag, att beslutet gillas av tillsynsmyndigheten,
lände dock bestämmelse i sådant hänseende till efterrättelse.

Då förening, vilken är införd i sjukkasseregistret, registreras enligt lagen
om understödsföreningar, skall föreningen avföras ur nämnda register.

Kungl. Majus proposition nr 75,

Förslag

till

Förordning om erkända sjukkassor.

I. Om antagande av erkända sjukkassor.

1 §•

Registrerad understödsförening, vilken enligt sina stadgar meddelar sjuklijälp
och moderskapshjälp i enlighet med vad i denna förordning föreskrives,
må på sätt i förordningen sägs antagas till erkand sjukkassa.

Meddelas understöd, som ovan avses, i den omfattning, som därför i denna
förordning finnes särskilt stadgat, må föreningen vid antagandet tilldelas benämningen
centralsjukkassa.

Annan erkänd sjukkassa än centralsjukkassa benämnes i denna förordning
lokalsjukkassa.

2§-

Understödsförening antages till erkänd sjukkassa av den i 69 § i lagen
den 29 juni 1912 örn understödsföreningar omförmälda tillsynsmyndigheten.

Med antagande följer rätt till statsbidrag i enlighet med därför fastställda
grunder.

3 §•

Ansökan om antagande till erkänd sjukkassa skall göras av föreningens
styrelse.

Vid ansökningen skola fogas enligt fastställda formulär avfattade uppgifter
rörande medlemmarnas antal samt fördelning efter kön, civilstånd,
ålder, yrken och tillförsäkrat understöd ävensom angående föreningens tillgångar
och skulder samt av samfund, inrättning eller enskild gjord utfästelse
av bidrag till föreningen. Nämnda handlingar- skola vara försedda
med styrelseledamöternas bevittnade namnunderskrifter.

Söker förening antagande till lokalsjukkassa och finnes för dess blivande
verksamhetsområde centralsjukkassa, skall tillsynsmyndigheten inhämta yttrande
i ärendet från sistnämnda kassas styrelse.

4 §•

Understödsförening, som avser att utöva verksamhet såsom lokalsjukkassa,
skall för att kunna antagas till erkänd sjukkassa till verksamhetsområde
hava viss eller vissa närgränsande kommuner och bestå av minst etthundra
medlemmar. Då särskilda omständigheter därtill föranleda, må jämväl
förening, vars verksamhetsområde omfattar allenast viss del av kommun

6 Kungl. Majus proposition nr 75.

eller som består av mindre än etthundra, dock minst femtio, medlemmar,
antagas.

Förening, som avser att utöva verksamhet såsom centralsjukkassa, skall till
verksamhetsområde hava ett eller flera landstingsområden eller stad, som
icke deltager i landsting. För annan stad än nu nämnd må, såvida sjukkasseverksamheten
därstädes vid tidpunkten för denna förordnings utfärdande
natt större omfattning och är mera enhetligt organiserad, med tillsynsmyndighetens
begivande särskild centralsjukkassa kunna antagas.

5 §•

För ett och samma landstingsområde eller en och samma stad må allenast
en centralsjukkassa samt för en och samma kommun eller del därav
allenast en lokalsjukkassa antagas.

Har centralsjukkassa antagits enbart för stad, må lokalsjukkassa för staden
icke antagas.

Sökes antagande till centralsjukkassa eller lokalsjukkassa för ett och samma
område av mer än en understödsförening, skall tillsynsmyndigheten söka
åvägabringa jämkning beträffande de avsedda verksamhetsområdena eller
överlåtelse enligt 68 § i lagen örn understödsföreningar på en av föreningarna
av den eller de andras rörelse eller på en för ändamålet bildad förening av
samtliga de sökandes rörelse. Kari överlåtelse som nu sagts icke åvägabringas,
har tillsynsmyndigheten att pröva, vilken förening må anses lämpligast,
därvid hänsyn särskilt bör tagas till föreningarnas medlemsantal.
Vad nu stadgats skall äga motsvarande tillämpning, där antagande sökes
allenast av en förening men anledning finnes antaga, att ansökan framdeles
kommer att göras även av annan, för ändamålet lämplig förening.

Finnas ej stadgarnas bestämmelser örn avgifter och fondbildning betryggande
för föreningens förmåga att fullgöra sina förbindelser, eller innehålla
stadgarna föreskrifter, som med hänsyn till ändamålet med föreningens verksamhet
prövas vara obehöriga, skall antagande vägras.

6 §■

Understödsförening skall för att kunna antagas till erkänd sjukkassa hava
i sina stadgar angivet:

1) vilket område föreningens verksamhet skall omfatta;

2) under vilka villkor medlem må uteslutas;

3) i vilken ordning beslut örn uttaxering å medlemmarna skall fattas och efter
vilka grunder beslutad uttaxering skall verkställas;

4) huru de medel må användas, vilka på grund av medgivande enligt 35 §
icke skola avsättas till fond eller skola från fond avskiljas; samt

5) huru i händelse av föreningens upplösning, där ej överlåtelse på sätt i
61 § i lagen örn understödsföreningar sägs kommer till stånd, med behållna
tillgångar skall förfaras.

Avser föreningen att driva verksamhet såsom lokalsjukkassa, skola stadgarna
härutöver innehålla, att föreningen skall vara pliktig utöva nödig sjuk -

Kungl. Majus proposition nr 15.

kontroll ock uppbära medlemsbidrag för den centralsjukkassa, vilken medlemmarna
tillhöra, samt i övrigt tillhandagå nämnda kassa vid fullgörande
av dess uppgifter.

Stadgarna för förening, vilken önskar antagas till erkänd sjukkassa, skola
i tillämpliga delar överensstämma med vad under II—V samt VII i denna
förordning föreskrives.

7 §•

Erkänd sjukkassas firma skall innehålla orden »erkänd sjukkassa».

Centralsjukkassas firma skall innehålla orden »erkänd centralsjukkassa».
Lokalsjukkassas firma må ej innehålla ordet »central» i omedelbart samband
med ordet »sjukkassa».

8 §•

Erkänd sjukkassa är pliktig att inom sitt verksamhetsområde, jämväl såvitt
angår andra än kassans medlemmar, biträda vid handhavandet av annan
statlig social försäkrings- eller understödsverksamhet. För sitt biträde skall
kassan erhålla skäligt vederlag, vilket bestämmes av Konungen.

I fråga om verksamhet av nu angiven art, som utövas av annan än staten,
staude erkänd sjukkassa fritt att mot skäligt vederlag åtaga sig särskilda
arbetsuppgifter inom sitt verksamhetsområde. Medför åtagandet ekonomiska
förpliktelser för kassan, skall dock tillsynsmyndighetens tillstånd inhamtas.

Utöver vad nu sagts må annan verksamhet än som i 1 § angives icke
utövas av erkänd sjukkassa.

II. Örn stadgarnas bestämmelser rörande medlemskap.

9 §-

Till medlem av erkänd sjukkassa må icke, utom då fråga är örn inträde
i centralsjukkassa av i kassans tjänst anställd person, antagas annan än den,
som är bosatt inom kassans verksamhetsområde.

Person, som saknar fast bostad, anses enligt denna förordning vara bosatt
å sin mantalsskrivningsort.

Inträde i erkänd sjukkassa må vidare beviljas allenast den, som fyllt
femton men icke femtio år, har god hälsa och icke är behäftad med lyte,
vilket medför eller skäligen kan förväntas medföra väsentlig nedsättning av
arbetsförmågan eller påkalla läkarvård i större utsträckning. Yad nu stadgats
gäller icke vid inträde i centralsjukkassa genom indirekt anslutning pä
sätt i H § sägs eller vid bildande av lokalsjukkassa av anledning, varom i
19 § förmäles, eller vid överlåtelse å erkänd sjukkassa av annan understödsförenings
rörelse eller viss del därav på sätt i 61 eller 68 § i lagen örn
understödsföreningar sägs.

Kungl. Majda proposition nr 15.

10 §..

Med de i 9 och 16 §§ stadgade inskränkningarna skall rätt till inträde i
lokalsjukkassa tillkomma envar inom kassans verksamhetsområde bosatt man
eller kvinna, vars ålder icke överstiger fyrtio eller, där inträde sökes inom
tolv månader från det kassan antagits till erkänd sjukkassa, fyrtiofem år.

Vad. sålunda stadgats äger dock icke tillämpning i fråga örn den, som
uteslutits ur erkänd sjukkassa av annan än i 15 § angiven grund.

11 §•

Rätt till inträde i centralsjukkassa skall tillkomma dels envar medlem av
lokalsjukkassa inom verksamhetsområdet (indirekt ansluten medlem), dels ock
med de i 9 och 16 §§ stadgade inskränkningarna envar å ort inom verksamhetsområdet,
för vilken lokalsjukkassa icke finnes, bosatt person, vars ålder
icke överstiger fyrtio eller, där inträde sökes inom tolv månader från det
kassan antagits till erkänd sjukkassa, fyrtiofem år (direkt ansluten medlem).

Centralsjukkassa skall likväl ej vara pliktig att såsom direkt ansluten
medlem mottaga den, som uteslutits ur erkänd sjukkassa av annar än i 15 §
angiven grund.

12 §''

I erkänd sjukkassa må icke någon vinna inträde eller kvarstå allenast förberedande
av moderskapshjälp.

13 §.

Lokalsjukkassa skall som villkor för medlemskap uppställa, att medlem
jämväl skall vara medlem av centralsjukkassan för den ort, där han är bosatt.

Centralsjukkassa skall som villkor för medlemskap uppställa, att medlem,
bosatt å ort inom verksamhetsområdet för vilken lokalsjukkassa finnes, skall
vara medlem jämväl av sistnämnda kassa.

14 §''

I rätten att utträda ur erkänd sjukkassa må begränsning ej vara föreskriven
i kassans stadgar. *

15 §.

Flyttar medlem av erkänd sjukkassa från kassans verksamhetsområde till
ort, för vilken annan erkänd kassa finnes, eller till utlandet, äge han, där ej
nedan annorlunda stadgas, kvarstå i förstnämnda kassa allenast intill utgången
av manaden näst efter den, under vilken flyttningen skedde. Medlem,
som ar anställd i centralsjukkassas tjänst, må dock såsom direkt ansluten
medlem kvarstå i centralsjukkassan.

Kungl. Majus proposition nr 15. 9

vilken flyttningen skedde, och att stadgade avgifter för tiden intill överflyttningen
skola vara erlagda. Överflyttningen skall anses hava ägt rum med
utgången av den månad, under vilken anmälan örn inträde gjordes. Var
medlemmen vid denna tidpunkt på grund av redan inträffad sjukdom eller
barnsbörd berättigad till understöd, skall dock, där ej annat överenskommits
mellan kassorna, överflyttningen anses hava skett först med utgången av den
månad, under vilken han blivit återställd eller löpande understödstid gått
till ända.

Har medlemmen under en tid av minst fem år, räknat tillbaka från tidpunkten
för överflyttningen, varit tillförsäkrad mera omfattande sjukhjälp
än den, varmed han till följd av överflyttningen måste åtnöjas, och överflyttar
medlemmen inom tre år från nämnda tidpunkt till annan kassa, vare
han därvid berättigad till inträde i sjukhjälpsklass, som närmast motsvarar
den högre klass, lian sålunda förut tillhört.

Vad i andra och tredje styckena stadgas skall i tillämpliga delar gälla
jämväl då indirekt ansluten medlem av centralsjukkassa flyttar till ort inom
verksamhetsområdet, för vilken lokalsjukkassa icke finnes, och då direkt ansluten
medlem av central sjukkassa flyttar till ort inom verksamhetsområdet,
för vilken lokalsjukkassa finnes.

Där överenskommelse i sådant hänseende träffats med utländsk myndighet
eller sjukkasseorganisation, skola bestämmelserna angående överflyttning
äga motsvarande tillämpning beträffande i överenskommelsen avsedd person.
Sådan överenskommelse skall vara godkänd av tillsynsmyndigheten.

16 §.

Frånsett att medlem av lokalsjukkassa skall vara medlem av centralsjukkassa,
må icke någon å samma tid vara medlem av mer än en erkänd sjukkassa.
Finnes någon obehörigen tillhöra mer än en erkänd sjukkassa, skall
han äga kvarstå allenast i kassa, inom vars verksamhetsområde han är bosatt.
Driver mer än en av kassorna verksamhet å medlemmens boningsort
eller ingår denna ej i verksamhetsområdet för någon av kassorna, skall han
äga kvarstå allenast i den kassa, vari han först inträtt.

17 §•

Erkänd sjukkassas stadgar ma såsom uteslutningsgrund, utöver vad som
följer av bestämmelserna i 13, 15, 16 och 19 §§, upptaga allenast, att medlem
vid ansökan örn inträde i kassan eller övergång till högre sjukhjälpsklass
svikligen uppgivit eller förtegat något förhållande, som kan antagas vara av
betydelse vid prövningen av sådan ansökan, genom svikligt förfarande förskaffat
sig eller sökt förskaffa sig understöd från kassan eller underlåtit att
ställa sig till efterrättelse kassans stadgar eller styrelsens i behörig ordning
utfärdade föreskrifter. Försummelse med avseende å avgiftsbetalning må
allenast i den i 18 § stadgade ordning föranleda medlemskaps upphörande.

Har beträffande medlem av erkänd sjukkassa omständighet inträffat, som
kassan finner böra föranleda medlemmens uteslutande, skall det åligga kas -

Kungl. Maj:ts preposition nr 15.

sans styrelse att genom rekommenderat brev under medlemmens sista kända
adress giva medlemmen underrättelse därom, därvid skälig tid må föreskrivas
medlemmen för avgivande av förklaring.

18 §.

Häftar medlem av erkänd sjukkassa vid utgången av andra månaden efter
den, under vilken stadgad avgift eller uttaxerat belopp senast skolat betalas,
fortfarande för avgift eller belopp, som nu sagts, skall lian anses hava utträtt
ur kassan vid nämnda tidpunkt, där ej kassans styrelse dessförinnan av särskild
anledning medgivit honom ytterligare anstånd med betalningen.

Anmäler sig den, som sålunda utträtt ur kassan, inom tolv månader efter
utträdet till återinträde i kassan oell har lians hälsotillstånd under tiden ej
försämrats, må kassan, under förutsättning att samtliga avgifter för den förflutna
tiden erläggas, bevilja sådant inträde (återinträde), oaktat de i 9 §
tredje stycket angivna förutsättningarna ej äro för handen.

19 §.

Uppnår i centralsjukkassa antalet direkt anslutna medlemmar från kommun,
för vilken lokalsjukkassa icke finnes, talet etthundra, skall centralsjukkassans
styrelse, där ej tillsynsmyndigheten annorledes förordnar, vidtaga
åtgärder för upprättande av en lokalsjukkassa för kommunen. För detta
ändamål skall styrelsen uppgöra förslag till stadgar för lokalsjukkassa och
förelägga detta till antagande vid sammanträde, till vilket nämnda medlemmar
kallats. Kommer lokalsjukkassa ej till stånd inom ett år från det sådant
sammanträde hållits och har antalet direkt anslutna medlemmar från kommunen
ej nedgått under etthundra, skola dessa medlemmar, där ej tillsynsmyndigheten
beträffande vissa av dem annorledes bestämmer, uteslutas ur
centralsjukkassan. Beslut örn uteslutning får dock ej medföra inskränkning
i rätten till understöd vid sjukdomsfall eller barnsbörd, som inträffat före
det underrättelse örn beslutet kommit eller bort komma medlemmen tillhanda.

Kommer av anledning, som i första stycket sägs, lokalsjukkassa till stånd,
skall till densamma utbetalas behörig andel av centralsjukkassans sjukhjälpsfond,
beräknad efter grunder som fastställts av tillsynsmyndigheten.

lil. Om stadgarnas bestämmelser rörande understöd.

20 §.

Sjuklijälp till medlem av erkänd sjukkassa skall, där ej nedan annorlunda
stadgas, omfatta dels ersättning för utgifter till sjukvård (sjukvårdsersättning),
dels ock ett understöd i penningar för varje dag (sjukpenning).

Den, som icke har eget förvärvsarbete, ävensom gift kvinna äger att vara
medlem av erkänd sjukkassa för beredande av allenast sjukvårdsersättning.
Är någon på grund av lag eller utfästelse berättigad att av annan vid sjukdom
erhålla läkarvård, må han vara medlem för beredande av allenast sjukpenning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

I erkänd sjukkassa må icke någon, för vilken det vid taxering till statlig
inkomst- oell förmögenhetsskatt upptagna beskattningsbara beloppet överstiger
åttatusen kronor, tillförsäkra sig sjukvårdsersättning. Finner kassa
i fråga örn medlem, åt vilken sådan ersättning utfästs, att vid senaste
taxering till skatt, som nyss sagts, för honom upptagits ett beskattningsbart
belopp överstigande åttatusen kronor, åligger kassan att hos medlemmen
uppsäga utfästelsen, och skall denna därefter icke gälla beträffande
sjukdomsfall, som inträffar efter utgången av det kalenderår, då uppsägningen
skedde. Kvarstår den, mot vilken sådan åtgärd vidtagits, såsom
medlem för beredande av sjukpenning och styrker han sedermera, att det
beskattningsbara beloppet för honom icke längre överstiger åttatusen kronor,
vare kassan pliktig att utvidga försäkringen till att avse jämväl sjukvårdsersättning,
dock endast beträffande sjukdomsfall, som inträffar efter utgången
av löpande kalenderår.

21 §.

Erkänd sjukkassa må, lokalsjukkassa dock allenast med tillsynsmyndighetens
begivande, tillförsäkra sina medlemmar sjukvårdsersättning jämväl
vid sjukdom, som drabbar medlems barn under femtonår. Yad i 20 § tredje
stycket är stadgat skall i tillämpliga delar gälla även med avseende å
dylik utfästelse.

Sjukpenning ina icke tillförsäkras annan än den, vilken för erhållande
av sådant understöd är medlem av kassan.

22 §.

Sjukvårdsersättning skall utgivas vid varje sjukdom, som enligt läkares
utsago kräver vård av läkare, samt, där ej nedan annorlunda sägs, motsvara
två tredjedelar av det belopp, vartill den sjukes utgifter för läkarvård,
kostnaderna för läkares resa häri inräknade, uppgått; dock att, där
utgifterna för vården överstigit det belopp, vartill desamma bort uppgå enligt
av Konungen fastställd taxa för sådan vård, som kan meddelas av envar
legitimerad läkare, ersättningen för dessa utgifter skall motsvara två tredjedelar
av sistnämnda belopp. Är uppenbart, att den sjuke utan fog sökt
mer än en läkare vid samma sjukdomsfall, vare kassan pliktig utgiva ersättning
enligt vad nu sagts allenast med avseende å utgifterna för den
vård, som lämnats av den först rådfrågade läkaren.

Styrkes med läkarintyg, att vård å sjukvårdsanstalt (sjukhusvård) är erforderlig,
skall i stället för ersättning, som i första stycket avses, utgivas
ersättning för den sjukes intagande och vård å sjukvårdsanstalt, som drives
av staten, landsting eller kommun eller till vars drift statsbidrag utgår, eller
å godkänt enskilt sjukhem, så ock för vård, som beredes den sjuke genom
pensionsstyrelsens försorg. I intet fall vare dock kassan pliktig utgiva ersättning
för sjukhusvård med högre belopp, än som skulle hava utgått för
den sjukes intagande och vård å allmän sal å lasarett, drivet av det landsting
eller den i landsting ej deltagande stad, inom vars område den sjuke
är bosatt.

Kungl. Majus proposition nr 75.

Da särskilda, omständigheter därtill föranleda, ina tillsynsmyndigheten
medgiva erkänd sjukkassa befrielse beträffande samtliga eller vissa medlemmar
från skyldigheten att utgiva ersättning, som i första och andra styckena
avses; dock att kassan i sådant fall skall utgiva annat understöd, som
med hänsyn till omständigheterna kan anses lämpligt och skäligt.

Erkänd sjukkassa må erhålla tillsynsmyndighetens tillstånd att bidraga
till sina medlemmars sjukvård i vidare omfattning än i första och andra
styckena sägs. Tillstånd att ersätta större andel av utgifter till läkarvård
än i första stycket sägs må dock ej lämnas, med mindre särskild anledning
därtill föreligger.

23 §.

Där ej i denna förordning annorlunda stadgas, skall sjukpenning utgivas
vid varje sjukdom, som medför förlust av arbetsförmågan eller för vars botande
den sjuke enligt läkares föreskrift bör fullständigt avhålla sig från
arbete.

Sjukpenning må ej utgivas i anledning av ålderdomssvaghet, som icke är
förenad med verklig sjukdom, och ej heller för sjukdomsfall, som den sjuke
avsiktligt eller vid förövande av handling, för vilken straff ådömts honom,
ådragit sig, eller för tid, då den sjuke undergår frihetsstraff eller i anledning
av brott enligt domstols förordnande är intagen i allmän uppfostringsanstalt,
särskild vårdanstalt eller interneringsanstalt eller då han vistas å
allmän arbetsanstalt. Ej heller må sjukpenning utgivas vid sjukdom, varigenom
arbetsförmågan icke blivit nedsatt med minst en fjärdedel, såvida
ej den sjuke för sjukdomens botande enligt läkares föreskrift bör fullständigt
avhålla sig från arbete eller vård beredes honom genom pensionsstyrelsens
försorg.

24 §.

Erkänd sjukkassa må såsom villkor för sjukhjälps utbekommande föreskriva,
att den sjuke skall underkasta sig undersökning, vård och föreskrift
av läkare så ock, där läkare funnit det för sjukdoms lyckliga utgång eller
för sjukdomstids förkortande vara av betydelse, att den sjuke vårdas å sjukvårdsanstalt,
underkasta sig sådan vård. Är ej den sjuke av kassan tillförsäkrad
ersättning för behandling och vård, som nu sagts, skall kassan ändock
vara pliktig utgiva sådan ersättning.

Såsom villkor för sjukpennings utbetalande må erkänd sjukkassa vidare
föreskriva, att den sjuke ej må under sjukdomstiden vistas utanför den
kommun, där han är bosatt, med mindre kassan medgiver det eller läkare
förklarat det erforderligt för hälsans återvinnande.

25 §.

Utgiver erkänd sjukkassa ersättning för sjukhusvård, äger kassan minska
den sjuke för vårdnadstiden tillkommande sjukpenning med belopp motsvarande
kassans kostnader för vården. Är den sjukes familj eller annan
för sitt uppehälle av honom väsentligen beroende, må dock högst halva
sjukpenningen på detta sätt avdragas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

26 §.

Sjukpenning må ej utgivas för de tre första dagarna vid varje sjukdomsfall,
den dag då sjukdomsfallet inträffade inräknad (learenstid), och ej heller
för tid innan anmälan örn sjukdomsfallet gjorts hos sjukkassan, där det ej
är uppenbart, att hinder mött för anmälans verkställande. Karenstiden må
i sjukkassans stadgar utsträckas till högst sju dagar. I vidare mån än nu
sagts må rätten till sjuklijälp vid sjukdomens början ej vara inskränkt; dock
att rätten till sjukpenning må vara begränsad till tid, då sjukdomen medför
förlust av arbetsförmågan eller under vilken den sjuke för sjukdomens botande
enligt läkares föreskrift bör fullständigt avhålla sig från arbete.

27 §.

I varje erkänd sjukkassa skall för sjukdom, som avses i 23 § första
stycket, kunna erhållas försäkring till sjukpenning å en, två, tre och fyra
kronor. Dock äger kassa att för försäkring till högre sjukpenning än en
krona i sina stadgar uppställa sådana särskilda villkor, som påkallas för
uppnående av ett skäligt förhållande mellan sjukpenning samt medlems arbetsinkomst
och ekonomiska ställning.

Sjukpenning vid sjukdom, som nyss sagts, (hel sjukpenning) skall vara
bestämd i hela krontal eller i hela krontal ökade med 50 öre. Utfästes
sjukpenning vid annan sjukdom, skall den vara i skälig mån lägre än lie]
sjukpenning (nedsatt sjukpenning).

Erkänd sjukkassa må icke utgiva högre sjukpenning än sex kronor, där
ej tillsynsmyndigheten lämnar medgivande därtill.

28 §.

Sjuklijälp, som består i ersättning för utgifter till annan sjukvård än
sjukhusvård, utgår, såvitt angår medlem av lokalsjukkassa eller sådan medlems
barn under femton år, i sin helhet från lokalsjukkassa samt eljest
från centralsjukkassa. I den män lokalsjukkassas sammanlagda utgifter för
nämnda ändamål, för år räknat, överstiga ett belopp, motsvarande tre kronor
eller, då fråga är örn lokalsjukkassa, vilken meddelar understöd som nu sagts
jämväl åt medlems barn under femton år, fyra kronor för varje medlem, som
tillförsäkrats sådant understöd, skall kassan äga att av centralsjukkassan utbekomma
det överskjutande beloppet. Medlemsantalet beräknas efter förhållandet
den 31 december det år utgifterna avse.

Lämnar tillsynsmyndigheten på sätt i 22 § tredje stycket sägs medgivande
att i stället för ersättning för utgifter till läkar- eller sjukhusvård
annat understöd må utgå, skall tillsynsmyndigheten tillika, där så erfordras,
bestämma, huru kostnaden för sådant understöd skall fördelas mellan lokalsjukkassa
och centralsjukkassa.

29 §.

Med avseende å sjuklijälp i form av ersättning för sjukhusvård eller sjukpenning
skall sjukhjälpstiden i lokalsjukkassa vara bestämd till aderton dagar
för varje sjukdomsfall. Sjukdomsfall, som inträffar inom nittio dagar efter

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

elen sista dag, för vilken sjuklijälp, som nu sagts, meddelats av kassan eller
av centralsjukkassa, till vilken medlemmen är ansluten, eller av erkänd sjukkassa
som han tidigare tillhört, räknas härvid såsom en omedelbar fortsättning
av det tidigare fallet.

Lokalsjukkassa, vilken har minst femhundra medlemmar och kan redovisa
sjukhjälpsfond till belopp, som prövas vara med hänsyn till omständigheterna
betryggande, må av tillsynsmyndigheten medgivas rätt att meddela
sjuklijälp, som i första stycket avses, under nittio dagar för varje sjukdomsfall,
med begränsning som ovan sagts för sjukdomsfall, vilka inträffa inom
nittio dagar efter det sjuklijälp senast meddelats. Innan medgivande som
nu sagts lämnas av tillsynsmyndigheten, skall yttrande i ärendet inhämtas
från centralsjukkassans styrelse.

I centralsjukkassa må sjuklijälpstiden ej vara i vidare mån begränsad än
att, där sjuklijälp i form av ersättning för sjukhusvård eller sjukpenning från
centralsjukkassa ensam eller från lokalsjukkassa jämte centralsjukkassa på
grund av ett sammanhängande sjuklighetstillstånd utgått under två år, sådan
sjuklijälp ej vidare utgår. Sjukdomsfall, som inträffar inom nittio dagar efter
den sista dag, för vilken sjuklijälp, som nu sagts, meddelats av centralsjukkassa,
räknas härvid såsom en omedelbar fortsättning av det tidigare fallet.

30 §.

Medlem av erkänd sjukkassa, för vilken läkarintyg angående hälsotillståndet
vid inträdet i kassan icke fordrats, må icke tillerkännas sjuklijälp för
sjukdomsfall, som inträffar under de första sextio dagarna efter inträdet
(väntetid). För medlem, vilken medgivits övergång från mindre till mera
omfattande sjuklijälp, skall under motsvarande förutsättning, såvitt ej fall
är förhanden, som avses i 20 § sista stycket sista punkten, sjuklijälp vid
sjukdom, som inträffar under de första sextio dagarna efter övergången, utgå
i den mindre omfattningen. Vad sålunda stadgats gäller dock icke, där
sjukdomen föranletts av olycksfall, som inträffat efter inträdet i kassan eller
efter övergången till den mera omfattande sjukhjälpen, samt ej heller i fråga
om medlem, vilken på grund av sin anställning varit pliktig att inträda i
kassan.

Lämnar erkänd sjukkassa sjukvårdsersättning vid sjukdom, som drabbat
medlems barn under femton år, skola därvid bestämmelserna i första stycket
äga motsvarande tillämpning nied avseende å medlems barn.

Väntetid må icke tillämpas vid inträde i centralsjukkassa såsom indirekt
ansluten medlem och ej heller vid överflyttning, vid återinträde eller vid
bildande av lokalsjukkassa av anledning, som i 19 § sägs. I intet fall må
väntetid vara bestämd till längre tid än etthundratjugu dagar.

31 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7<5.

sätt begränsad. Dock må ej föreskrivas begränsning i rätten till sjukhjälp
under den i 29 § sista stycket stadgade sjukhjälpstid på grund av att den
sjuke må vara berättigad till pension eller understöd enligt lagen örn allmän
pensionsförsäkring.

Vid sjukdom, därför den sjuke jämlikt lagen örn försäkring för olycksfall
i arbete eller lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar eller gällande
bestämmelser örn ersättning, i anledning av kroppsskada ådragen under militärtjänstgöring
är berättigad att erhålla ersättning, må sjukpenning från
erkänd sjukkassa utgivas med högst det belopp för dag räknat, varmed den
sjukpenning han tillförsäkrat sig från kassan överstiger den ersättning för
dag räknat, vartill han sålunda är berättigad.

32 §.

Centralsjukkassa skall vid barnsbörd utgiva moderskapshjalp åt kvinnlig
medlem, som omedelbart före barnsbörden varit medlem av erkänd sjukkassa
under oavbrutet minst tvåhundrasjuttio dagar.

Moderskapshjälpen skall omfatta dels ersättning enligt fastställd taxa för
biträde av barnmorska vid förlossningen (barnmorskevård) eller för vård å
allmän säl å förlossning sanstalt, dels ock ett understöd i penningar för varje
dag (moderskap spenning) motsvarande barnaföderskan tillförsäkrad sjukpenning,
dock lägst två kronor. För kvinna, som medgivits övergång från lägre
till högre sjukpenning, skall dock moderskapspenning vid barnsbörd, som
inträffar inom tvåhundrasjuttio dagar från övergången, utgå med belopp motsvarande
den lägre sjukpenningen eller, örn denna understeg två kronor,
med sistnämnda belopp.

Moderskapspenning skall utgå för en tid i omedelbart sammanhang med
barnsbörden av minst trettio dagar, därav högst fjorton dagar före barnets
födelse. För kvinna, som under de sex månader, vilka närmast föregått barnsbörden,
i sammanlagt minst fyra månader använts till arbete, varom förmäles i
10 § första stycket i lagen örn arbetarskydd, och som, enligt vad skäligen
kan antagas, kommer att efter barnsbörden återupptaga sådant arbete, skall
dock understödstiden vara minst fyrtiotvå dagar.

Utgiver centralsjukkassa ersättning för vård å förlossningsanstalt, äger
kassan minska den kvinnan för vårdnadstiden tillkommande moderskapspenningen
med belopp motsvarande kassans kostnader för vården; dock att vad
i 25 § sista punkten är stadgat skall äga motsvarande tillämpning.

Moderskapslijälp må utgivas allenast åt kvinna, som i första stycket sägs,
samt ej för längre tid än femtiosex dagar och icke för tid, då barnaföderskan
ej avhåller sig från förvärvsarbete. För tid, då barnaföderskan är berättigad
till sjukhjälp från kassan eller från lokalsjukkassa, må moderskapspenning
icke till henne utgivas, dock att, därest hon icke är berättigad till sjukpenning
eller är berättigad till lägre sjukpenning än två kronor, moderskapspenning
skall utgå, i förra fallet med två kronor och i senare fallet med belöp]),
varmed sjukpenningen understiger två kronor.

Yad i 31 § första stycket är stadgat skall i tillämpliga delar gälla jämväl
i fråga örn moderskapslijälp.

Kungl. Majlis proposition nr 75.

IV. Om stadgarnas bestämmelser rörande avgifter oell fondbildning.

33 §.

Erkand sjukkassa skall upptaga fasta medlemsavgifter till bestridande av
kostnaderna för dess verksamhet.

De fasta avgifterna skola vara så avvägda, att de i förening med andra
för kassans verksamhet avsedda inkomster ina antagas förslå till täckande
av kassans löpande utgifter för dess verksamhet, kostnaden för kassans förvaltning
häri inräknad, samt till bildande av sjukhjälpsfond. De fasta avgifterna
må icke göras olika för olika grupper av kassans medlemmar i vidare
man än som skäligen föranledes av olikhet medlemmarna emellan i avseende
på understödsrätt eller sjukdomsrisk eller ock betingas av''stadgande
i 34 §.

Föreskrives i stadgarna, att särskild avgift skall erläggas i samband med
inträde i kassan eller övergång till högre sjukhjälpsklass eller av medlem,
som underlåtit att i rätt tid betala fast avgift eller uttaxerat belopp, må
dylik särskild avgift icke bestämmas högre än som enligt tillsynsmyndighetens
prövning kan anses skäligt.

Uttaxering å medlemmarna må kunna beslutas allenast i den händelse
kassans tillgångar finnas otillräckliga för verksamhetens behöriga utövande.

34 §.

För medlemmar, för vilka statsbidrag eller viss del därav icke må beräknas,
skola de fasta avgifterna utgå med högre belopp än för övriga medlemmar,
därvid skillnaden skall skäligen motsvara vad å envar av de senare
belöper av bidraget.

Där bidrag till kassa utgår från kommun eller där arbetsgivare eller annan
till kassan överlämnat gåva eller gentemot kassan iklätt sig förpliktelse,
vilken gåva eller förpliktelse är av större betydelse för de fasta avgifternas
eller meddelat understöds storlek, skall vad sålunda stadgats äga motsvarande
tillämpning beträffande medlemmar, för vilka sådant bidrag icke må
beräknas eller vilka enligt vid gåvan eller utfästelsen knutet villkor ej äga
tillgodonjuta förmån därav.

35 §.

Da bokslut är uppgjort för erkänd sjukkassa, skall vad av kassans in
komster ej åtgått för löpande utgifter under det år, bokslutet avser, avsättas
till fond (sjukhjälpsfond). Fondens kapital och avkastning må tagas i anspråk
allenast i den mån kassans inkomster ej förslå till täckande av kassans löpande
utgifter. Uppgår sjukhjälpsfonden till ett belopp, motsvarande en
och en halv gånger summan av de i genomsnitt för de tre sistförfluten åren
erlagda fasta avgifterna eller, där enligt stadgarna sjukhjälpsfond skall bildas
till högre belopp, till det sålunda bestämda beloppet, äger tillsynsmyndigheten
på ansökan av kassan medgiva, att avsättning till fonden må tills vidare
upphöra och att överskottet helt eller till viss del må användas för ändamål,
som i stadgarna för dylikt fall angives. Överstiger fonden nu avsett belopp,

Kungl. Majus proposition nr 75.

äger ock tillsynsmyndigheten på ansökan medgiva, att den överskjutande
delen eller viss del därav må användas för dylikt ändamål.

Tillgångar motsvarande sjukhjälpsfonden skola redovisas:

1) i obligationer, som utfärdats eller garanterats av staten;

2) i Sveriges allmänna lrypoteksbanks eller konungariket Sveriges stadshypotekskassas
obligationer;

3) i fordringsbevis, utfärdade av riksbanken, bankbolag eller sparbank;

4) i obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade
av svensk kommun, som till lånets upptagande eller garanterande erhållit
Konungens tillstånd;

f>) i skuldförbindelser, för vilka kassan äger säkerhet genom inteckning uti
annan i stad, köping eller municipalsamhälle belägen fastighet än industrifastighet
eller uti jordbruksfastighet å landet inom hälften eller, med tillsynsmyndighetens
medgivande, inom två tredjedelar av senast fastställda
taxeringsvärde, därvid i taxeringsvärdet å jordbruksfastighet icke må inräknas
värdet av växande skog; dock att i varje fall åbyggnad å egendom
skall, för att inteckning i egendomen må godkännas, vara brandförsäkrad
i något med vederbörligen fastställd bolagsordning försett brandförsäkringsbolag
inom riket;

6) med tillsynsmyndighetens medgivande i för kassans verksamhet avsedd
fastighet; skolande i fråga om brandförsäkring av åbyggnad gälla vad vid

5) stadgas.

V. Om stadgarnas bestämmelser rörande styrelse, revisorer och tjänstemän
samt rörande utövande av föreningssammanträdes befogenhet.

36 §.

Centralsjukkassas styrelse skall bestå av minst sex ledamöter. Av dessa
skola tillsynsmyndigheten och medicinalstyrelsen efter förslag av kassan
utse vardera en. Den av medicinalstyrelsen utsedde skall såvitt möjligt
vara en i sjukförsäkringsfrågor kunnig och erfaren läkare.

Tillsynsmyndigheten skall utse en av centralsjukkassas revisorer och vederbörande
centralsjukkassa en av revisorerna hos lokalsjukkassa.

Hos centralsjukkassa skall vara anställd en verkställande tjänsteman, vilken
utses å sammanträde med kassan. Anställningen skall gälla tills vidare.

37 §.

I centralsjukkassa skall föreningssammanträdes befogenhet helt utövas av
valda ombud. Härvid skall gälla, att ombud skola väljas särskilt av medlemmarna
från varje lokalsjukkassa och särskilt av de medlemmar, som
icke tillhöra lokalsjukkassa, i visst förhållande till antalet inom varje medlemsgrupp.

Yad i första punkten av nästföregående stycke stadgas skall gälla jämväl
i fråga om lokalsjukkassa, som har flera än ettusen medlemmar.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 62 haft. (Nr 75.)

liv 81 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

VI. Om tillsyn å erkända sjukkassor så ock om återkallande

av antagande.

.38 §’

Hos tillsynsmyndigheten skall över erkända sjukkassor föras en förteckning,
vilken beträffande envar sådan kassa skall innehålla hänvisning till
inskrivningar rörande kassan i understödsföreningsregistret, uppgift om
kassans verksamhetsområde och postadress samt, där fråga är om centralsjukkassa,
namn och postadress å kassans verkställande tjänsteman. Har lokalsjukkassa
medgivits att utöva verksamhet med lägre medlemsantal än etthundra
eller att meddela sjukhjälp i form av sjukhusvård eller sjukpenning
under nittio dagar eller att meddela sjukhjälp under tid, som nu sagts, med
lägre medlemsantal än femhundra, skall uppgift jämväl härom intagas i förteckningen.

39 §.

Erkänd sjukkassa är pliktig att föra ordentliga räkenskaper, som skola
avslutas för kalenderår. Kassans räkenskaper skola föras i enlighet med
bokföringslagen den 31 maj 1929 jämte de särskilda föreskrifter, som tillsynsmyndigheten
därutöver meddelar.

40 §.

Det tillkommer tillsynsmyndigheten att övervaka, att erkänd sjukkassas
verksamhet står i överensstämmelse med denna förordning ävensom i övrigt
utövas på ändamålsenligt sätt, och har tillsynsmyndigheten jämväl att tillhandagå
med råd och upplysningar ej mindre i fråga örn åtgärder, som må
erfordras för antagande, än även beträffande det lämpliga inrättandet av verksamheten.

Anmäler lokalsjukkassa för registrering beslut örn ändring av kassans
stadgar, skall tillsynsmyndigheten, där så ske kan, inhämta yttrande i ärendet
från styrelsen för centralsjukkassa, till vilken förstnämnda kassas medlemmar
äro anslutna.

41 §.

Har medlemsantalet i lokalsjukkassa nedgått under etthundra eller, i fråga
örn kassa som medgivits utöva verksamhet med lägre medlemsantal än etthundra,
under femtio, åligger det styrelsen för kassan att ofördröjligen därom
göra anmälan hos tillsynsmyndigheten.

I anledning av anmälan, som nu sagts, har tillsynsmyndigheten att efter
hörande av centralsjukkassans styrelse, så snart ske kan, meddela beslut,
huruvida det ma vara kassan medgivet att med mindre medlemsantal än i
förstnämnda fall etthundra och i sistnämnda fall femtio fortsätta sin verksamhet
som erkänd sjukkassa. Lämnas medgivande, som nu sagts, skall
tillsynsmyndigheten tillika bestämma visst tal, under vilket kassans medlemsantal
ej må nedgå, vid äventyr att medgivandet återkallas.

Har medgivande, som i nästföregående stycke sägs, ej lämnats eller har
sådant medgivande lämnats och kassans medlemsantal därefter nedgått under

Kungl. Majus proposition nr 15.

det nya talet och detta icke inom tre månader åter uppnåtts, skall kassan
vara pliktig att överlåta sin rörelse på sätt i 68 § i lagen örn understödsföreningar
sägs på centralsjukkassa, till vilken medlemmarna äro anslutna.

Yad ovan stadgats skall i tillämpliga delar gälla jämväl då lokalsjukkassa,
medgivits rätt att meddela sjukhjälp under nittio dagar och medlemsantalet
därefter nedgått under femhundra, dock att överlåtelse å centralsjukkassa,
varom i tredje stycket förmäles, i sådant fall skall omfatta allenast den del
av verksamheten, som avser meddelandet av sjukhjälp efter den adertonde
dagen.

42 §.

Finner tillsynsmyndigheten, att avvikelse från denna förordning förekommer
eller att eljest anledning till anmärkning mot erkänd sjukkassas verksamhet
föreligger, äger tillsynsmyndigheten, där vad sålunda förekommit ej
enligt 82 § i lagen om understödsföreningar bör medföra där stadgad påföljd,
meddela kassan anvisning att vidtaga den åtgärd eller förändring av
kassans verksamhet, som prövas erforderlig, därvid tillsynsmyndigheten skall
bestämma viss skälig tid, inom vilken anvisad åtgärd skall hava vidtagits.

Finnes sjukkassan icke tillbörligen ställa sig sålunda meddelad anvisning
till efterrättelse, må antagandet återkallas.

Har anvisning enligt 82 § i nämnda lag meddelats erkänd sjukkassa och
finnes kassan icke tillbörligen ställa sig anvisningen till efterrättelse, må
tillsynsmyndigheten, där den ej finner skäl föreligga att tillämpa i nämnda
paragraf därför stadgad påföljd, återkalla antagandet.

Återkallande av antagande må ej ske utan att tillfälle lämnats kassan att
å sammanträde fatta beslut i anledning av lämnad anvisning.

43 §.

Örn delgivning av beslut, som av tillsynsmyndigheten meddelats enligt
denna förordning, så ock örn besvär över sådant beslut gälle vad i 83 § i
lagen örn understödsföreningar finnes stadgat.

44 §.

I enlighet med bestämmelser, som Konungen meddelar, skall utses en
sjukkassenämnd, bestående av personer med sakkunskap beträffande det
statsunderstödda sjukkasseväsendet, bland dem minst en läkare, vilken nämnd
skall hava att sammanträda inför tillsynsmyndigheten för att samråda med
denna myndighet i det statsunderstödda sjukkasseväsendet rörande angelägenheter.

VII. Särskilda bestämmelser rörande föreningar, vilka varit registrerade
enligt lagen den 4 juli 1910 örn sjukkassor.

45 §.

Förening, vilken varit registrerad som sjukkassa enligt lagen den 4 juli
1910 örn sjukkassor och vilken före den 1 januari 1935 ingiver ansökan i
sådant avseende, må antagas till erkiind sjukkassa utan hinder av

Kungl. Majus proposition nr 75.

att uteslutningsgrund, som följer av bestämmelserna i 13, 15 eller 19 §, ej
äger tillämpning å medlem, som vid tiden för ansökans ingivande var medlem
av föreningen;

att uteslutningsgrund, som i 16 § stadgas, ej äger tillämpning å medlem,
som vid tiden för utfärdande av lagen den 4 juli 1910 örn sjukkassor var
medlem av föreningen;

samt att föreningen jämlikt 59 § sista stycket i nämnda lag är pliktig utgiva
sjuklijälp i annan omfattning än i denna förordning sägs.

Ar förening, som ovan sagts, på grund av utfästelse, meddelad före ansökans
ingivande, pliktig att meddela begravningshjälp, må ej heller denna
omständighet utgöra hinder för föreningens antagande till erkänd sjukkassa,
dock att föreningen skall upphöra med begravningshjälpsverksamheten inom
två år från antagandet, vid äventyr att detta återkallas. Föreningen skall
vara pliktig att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, tillsynsmyndigheten
utfärdar med avseende å nämnda verksamhets bedrivande.

46 §.

Utgör stad eget centralsjukkasseområde, må förening, som avses i 45 §
och som räknar minst femhundra medlemmar, utan hinder jämväl av bestämmelserna
i 5 § första och andra styckena antagas till lokalsjukkassa för
staden. Oberoende av sådant antagande skall dock centralsjukkassan vara
öppen för direkt anslutning och för samtliga sina medlemmar ombesörja
sjukhjälp i form av sjukvårdsersättning.

47 §.

Förening, som avses i 45 § och vilken sedan tid före denna förordnings
utfärdande enligt sina stadgar är uteslutande eller huvudsakligen avsedd för
anställda vid visst eller vissa företag eller i visst yrke eller ock för personer,
beträffande vilka särskilda personliga betingelser äro för handen, må antagas
till erkänd sjukkassa oberoende jämväl därav, att föreningens verksamhetsområde
ej är bestämt på sätt i 4 § sägs eller att för verksamhetsområdet
redan finnes erkänd sjukkassa. Sådant antagande skall icke utgöra hinder för
att annan förening, vars stadgar överensstämma med förut i denna förordning
meddelade bestämmelser, antages till erkänd sjukkassa.

Bereder förening, som i första punkten av nästföregående stycke avses,
sedan tid före den 1 januari 1933 åt sina medlemmar sjukpenning under
sjukhjälpstid, som för centralsjukkassa är stadgad, och finnes med hänsyn
till omständigheterna sådant lämpligt, må föreningen antagas till centralsjukkassa,
dock att föreningen skall för sina medlemmar utöva verksamhet
jämväl såsom lokalsjukkassa. I annat fall må föreningen antagas till lokalsjukkassa
och medlemmarna vara berättigade till inträde i den centralsjukkassa,
inom vars verksamhetsområde de äro bosatta.

Inträde i sålunda antagen kassa må tillkomma allenast den, som innehar
anställning vid visst företag eller i visst yrke eller beträffande vilken den
särskilda personliga betingelsen är för handen, samt sådan persons hustru.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Kassan äger i sina stadgar föreskriva, att medlem skall uteslutas, då han
icke längre uppfyller de angivna förutsättningarna för inträde i kassan. Uteslutning
av denna grund må dock icke äga rum beträffande medlem, som
tillhört kassan i fem år eller, där han uppnått trettionio års ålder, två år.

Medlem, som uteslutes ur kassan på grund av att i nästföregående stycke
avsedda förutsättningar icke längre äro för handen, skall, oavsett att han ej
flyttar från kassans verksamhetsområde, äga rätt till överflyttning till annan
erkänd sjukkassa å den ort där han är bosatt.

Föreskriften i 36 § andra stycket angående utseende av revisor i lokalsjukkassa
skall icke äga tillämpning å lokalsjukkassa, som i denna paragraf
avses.

48 §.

Antages förening, som i 45 § avses, tillerkänd sjukkassa, vare den pliktig
ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, tillsynsmyndigheten meddelar rörande
överförande av medel, som vid tidpunkten för antagandet funnos avsatta
för sjukhjälpsverksamhetens bedrivande, antingen till centralsjukkassa,
till vilken medlemmarna skola vara anslutna, eller till annan erkänd sjukkassa,
till vilken medlem överflyttar sin sjukförsäkring.

VIII. Straffbestämmelser.

49 §.

Styrelseledamot eller annan, som vid ansökan om antagande mot bättre
vetande meddelar oriktig uppgift, straffes med böter från och med tjugufem
till och med ettusen kronor.

Försummas anmälan, som är föreskriven i 41 §, straffes den försumlige
med böter från och med fem till och med trehundra kronor.

50 §.

Böter, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmänna strafflagen.

Försummelse att göra anmälan, som är föreskriven i 41 §, skall åtalas
vid allmän underrätt i den ort, där kassans styrelse enligt stadgarna har
sitt säte.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1932, dock att 20 och 22 §§,
i vad de avse skyldighet för erkänd sjukkassa att utgiva sjukhjälp i form av
sjukvårdsersättning, träda i kraft först den 1 januari 1938. Beslutar lokalsjukkassa
att före sistnämnda dag utgiva sjukhjälp, som nu sagts, skall
kassan ensam svara för de uppkommande kostnaderna, i den mån centralsjukkassa,
till vilken medlemmarna äro anslutna, ej förklarat sig villig att deltaga
däri.

Intill den 1 januari 1935 skola medlemmar av varje enligt lagen den 4 juli
1910 om sjukkassor registrerad förening, som upphör med sin verksamhet,

Kungl. Majus proposition nr 75.

äga rätt till överflyttning till erkänd sjukkassa, inom vars verksamhetsområde
de äro bosatta, dock att anmälan örn inträde skall göras före utgången
av manaden näst efter den, då beslutet örn förstnämnda förenings upplösning
blev slutligen gällande. Intill samma dag skola ock medlemmar av
förening, registrerad enligt nyssnämnda lag, vilka äro bosatta utanför föreningens
verksamhetsområde men inom verksamhetsområdet för erkänd sjukkassa,
äga enahanda rätt till överflyttning.

Vad salunda stadgats örn rätt till överflyttning skall äga motsvarande tillämpning
beträffande medlemmar av förening, som vid denna förordnings
ikraftträdande är registrerad enligt lagen örn sjukkassor och sedermera
registreras såsom understödsförening utan att i samband därmed antagas
till erkänd sjukkassa.

Vid tillämpning av 32 § första stycket i denna förordning skall medlem,
som omedelbart före inträdet i erkänd sjukkassa tillhört annan statsunderstödd
sjukkassa, tillgodoräknas tiden för medlemskap i sistnämnda kassa.

Kungl. Majus proposition nr 75.

Förslag

till

Förordning om moderskapsunderstöd.

1 §•

Moderskapsunderstöd enligt denna förordning skall utgå till kvinna, sorn
till lindrande av de med barnsbörd förenade kostnader är i behov därav.

Kätt till moderskapsunderstöd tillkommer likväl icke kvinna, vilken är intagen
å fattigvårdsanstalt, allmän arbetsanstalt, alkoholistanstalt eller uppfostringsanstalt,
straff- eller annan dylik anstalt eller vilken icke är svensk
medborgare''; dock äger Konungen, under förutsättning av ömsesidighet, ingå
överenskommelse med främmande stat, att dess medborgare skola i avseende
å tillämpning av denna förordning likställas med svenska medborgare.

Ej heller äger kvinna, utom i fall som avses i 3 § tredje stycket, rätt till
understöd vid barnsbörd, i anledning varav hon är berättigad till moderskapshjälp
från erkänd sjukkassa.

2 §•

Behov av moderskapsunderstöd skall, där ej särskilda omständigheter
till annat föranleda, anses föreligga, örn för kvinnan eller, där hon är gift
och sammanlever med sin man, för makarna tillsammans vid senaste taxering
till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt icke upptagits beskattningsbart
belopp, uppgående till minst femhundra kronor.

Har det beskattningsbara beloppet upptagits högre än nu sagts men äro
med hänsyn till ändrade förhållanden eller eljest omständigheterna särskilt
ömmande, må ock behov av understöd anses vara för handén.

3 §•

Moderskapsunderstöd utgår, där ej nedan annorlunda sägs, för tid omedelbart
före eller efter barnsbörden, då kvinnan avhåller sig från förvärvsarbete,
samt för högst trettio dagar, därav högst fjorton dagar före barnsbörden.

Till kvinna, som under de sex månader, vilka närmast föregått barnsbörden,
i sammanlagt minst fyra månader använts till arbete, varom föimäles
i 10 § första stycket i lagen örn arbetarskydd, och som, enligt vad
skäligen kan antagas, kommer att efter barnsbörden återupptaga sådant arbete,
utgår understöd för en tid av högst femtiosex dagar.

Till kvinna, som avses i andra stycket och vilken i anledning av barnsbörden
uppburit moderskapslijälp från erkänd sjukkassa, ma understöd utgå
för tid omedelbart efter det sådan hjälp upphört att utgå, dock ej för längre
tid än att sammanlagda lijälptiden uppgår till femtiosex dagar.

Kungl. Majus proposition nr 15.

4§-

Moderskapsunderstöd utgår för varje dag kvinnan är berättigad till sådan
förmån med belopp, motsvarande regelmässigt utgående moderskapsbidrag
av statsmedel till erkänd sjukkassa.

5§-

Moderskapsunderstöd utgår av statsmedel.

Rätten till understöd prövas och understöd utbetalas av centralsjukkassan
för den ort, där kvinnan är bosatt, dock att centralsjukkassan äger överenskomma
med lokalsjukkassa, att denna skall för centralsjukkassans räkning
handhava uppgift, som nu sagts, såvitt angår kvinnor bosatta inom lokalsjukkassans
verksamhetsområde.

Ersättning för utgivna understöd äger centralsjukkassan att kvartalsvis
utbekomma av tillsynsmyndigheten för erkända sjukkassor.

6 .§■

Havande kvinna, som vill komma i åtnjutande av moderskapsunderstöd,
skall själv eller genom annan göra ansökan därom i god tid före barnsbörden.
Ansökan, som inkommit senare än å sextionde dagen före barnsbörden, må bifallas
allenast för så vitt särskilda omständigheter äro för handen, såsom att
nedkomsten inträffat tidigare än skäligen kunnat förväntas eller att behov
av understöd ej tidigare förelegat. Göres ansökan senare än å sextionde
dagen efter barnsbörden, må den icke upptagas till prövning.

I samband med ansökningen skall erläggas en anmälningsavgift av två
kronor, vilken tillfaller centralsjukkassan, eller, där denna så överenskommit
med lokalsjukkassa, hos vilken ansökningen göres, sistnämnda kassa.

Vad i denna paragraf är stadgat örn tid för ansökan och örn anmälningsavgift
äger icke tillämpning i fall som avses i 3 § tredje stycket.

7 §:

Da ansökan örn moderskapsunderstöd inkommit till behörig sjukkassa,
skall denna lämna kvinnan anvisning för erhållande av råd och upplysningar
rörande vad hon har att iakttaga med avseende å dels egen vård under havandeskapet,
i samband med förlossningen och under tiden därefter, dels
ock barnets skötsel. Där kvinnan önskar erhålla vård å förlossningsanstalt
och sådan vård anses böra komma i fråga, skall kassan söka förhjälpa henne
till erhållande därav.

Sjukkassan skall därjämte skyndsamt verkställa utredning rörande omständigheter
av betydelse för bedömande av kvinnans rätt till understöd samt,
därest nedkomsten ej redan inträffat, företaga en förberedande prövning i
nämnda hänseende. Örn resultatet av denna prövning skall kvinnan erhålla
besked. Understöd må ej utbetalas, förrän till sjukkassan inkommit intyg
att kvinnan fött barn. Sådant intyg skall vara utfärdat av barnmorska
eller av annan känd och trovärdig person samt innehålla uppgift örn kvinnans
fullständiga namn och boningsort samt örn dagen för nedkomsten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

8 §•

Moderskapsunderstöd utbetalas i efterskott och må utbekommas veckovis.
Före utbetalning skall sjukkassan göra sig underrättad, huruvida
kvinnan under tid, som avses med understödet, avhållit sig fran förvärvsarbete.
Därest kvinnan befinner sig i nödställd belägenhet, må understöd
för tid efter nedkomsten på begäran utgivas förskottsvis, dock icke
någon gång för längre tid än fjorton dagar.

Av kvinna tillkommande understöd skall sjukkassa innehålla belopp,
som motsvarar ersättning enligt fastställd taxa för biträde av barnmorska
vid förlossningen eller för vård å förlossningsanstalt, där sådan vård lämnas.
Innehållet belopp skall på begäran tillhandahållas barnmorskan eller förlossningsanstalten.
Styrker kvinnan, att ersättning, som nyss sagts, guldits,
må hon utbekomma beloppet.

9§-

Rätt till moderskapsunderstöd kan icke överlåtas och må förty icke
tagas i mät för gäld.

10 §.

Närmare föreskrifter angående ordningen för ansökan samt för utbetalning
av understöd så ock beträffande tillämpningen i övrigt av denna förordning
meddelas av Konungen eller efter Konungens bemyndigande av
tillsynsmyndigheten för erkända sjukkassor, som därvid i den omfattning
Konungen bestämmer skall samråda med medicinalstyrelsen.

11 §•

I händelse av missnöje med sjukkassas beslut rörande understöd eller
eljest rörande tillämpningen av någon i denna förordning given bestämmelse
må frågan hänskjutas till tillsynsmyndigheten för erkända sjukkassor.

Tillsynsmyndigheten äger, ändå att sådant hänskjutande icke skett, till
prövning upptaga ärende, som i denna paragraf avses.

Tillsynsmyndighetens beslut meddelas kostnadsfritt.

Denna förordning träder för varje centralsjukkasseområde i kraft å dag,
som Konungen bestämmer.

Kungl. Majis proposition nr 75.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg euten i statsrådet
ä Stockholms slott den 6 februari 1931.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden
Gaede, von Stockensteöm, Stadenee, Gyllenswäed, Larsson, Holmbäck,
Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Larsson anför efter gemensam
beredning med chefen för justitiedepartementet:

Frågan rörande en omdaning av vår sociala sjukförsäkring hör till dem,
som under senare år så gott som oavbrutet stått på dagordningen utan att
ännu hava nått en lösning. En fortsatt behandling av detta spörsmål hör
därför till de arbetsuppgifter på det sociala området, som icke kunna eller
böra förbigås.

Yid anmälan i statsrådet den 3 januari 1931 av frågor, som tillhöra regleringen
för budgetåret 1931/1932 av utgifterna under riksstatens femte
huvudtitel, omfattande anslagen till socialdepartementet, erinrade jag under
punkt 21 örn den behandling, som vid 1930 års riksdag förekom av nämnda
fråga. Jag anmälde vidare, att densamma efter riksdagens beslut varit
föremål för fortsatt övervägande inom socialdepartementet. Därvid hade
tillika behandlats ett av särskilt tillkallade sakkunniga — moderskapsunderstödssakkunniga
— den 26 september 1929 avgivet betänkande angående
moderskapsskydd jämte däröver avgivna utlåtanden. Efter närmare redogörelse
för behandlingen av dessa frågor inom departementet anförde jag,
att det vore min förhoppning, att nytt förslag i sjukförsäkringsfrågan,
kombinerat med framställning rörande åtgärder för moderskapsskydd i visst
närmare angivet hänseende, skulle kunna föreläggas innevarande riksdag.

Sedan numera utredningen i ärendet avslutats samt författningsförslag i
ämnet utarbetats inom socialdepartementet, anhåller jag att få till närmare
behandling upptaga nämnda båda frågor. Jag torde därvid först få redogöra
för det föreliggande förslaget, i vad detsamma avser den egentliga
sjukförsäkringen, för att därefter såsom en särskild avdelning upptaga frågan
örn utvidgad moderskapsförsäkring i samband med sjukförsäkringen
samt örn moderskapsunderstöd åt icke sjukförsäkrade kvinnor. Slutligen
torde jag få redogöra för vissa gemensamma spörsmål, framför allt anslagsfrågor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

A. Sjukförsäkring.

Allmän motivering.

Såsom jag vid nyssnämnda anmälan till statsverkspropositionen erinrade,
föreslog Kungl. Majit i proposition nr 154 till 1930 års riksdag, efter hemställan
av min företrädare i ämbetet, att riksdagen matte antaga vissa i
propositionen innefattade förslag, avseende en reformering av den statsunderstödda
frivilliga sjukförsäkringen. I statsrådsprotokollet till denna proposition
lämnades till en början en kortfattad redogörelse för gällande lagstiftning
i ämnet samt för sjukkasseväsendets nuvarande ställning, vilken
redogörelse jag torde böra bär upprepa, blott med de ändringar i vissa sifferuppgifter,
som föranledas av numera tillgängliga upplysningar.

Den nuvarande sociala sjukförsäkringen i Sverige står på frivillighetens
grund. Försäkringen ombesörjes av enskilda, för inbördes bistånd bildade
sammanslutningar — sjukkassor — och statsmakterna hava inskränkt sig
till att rättsligt reglera sjukkassornas verksamhet samt att enligt vissa grunder
lämna dem ekonomiskt stöd i form av statsbidrag. Genom en för ändamålet
förordnad tillsynsmyndighet utövar staten kontroll över sjukkassornas
verksamhet och tillliandagår dem med råd och upplysningar.

Den rättsliga regleringen av sjukkasseverksamheten innefattas för närvarande
i lagen den 4 juli 1910 om sjukkassor. Enligt denna kan förening för
inbördes understöd, som avser att utan affärsmässigt drivande av försäkringsrörelse
bereda antingen enbart sjukhjälp eller ock såväl sjukhjälp som begravningshjälp,
därest den fyller i lagen uppställda villkor, registreras såsom
sjukkassa. Något tvång att söka registrering föreligger ej, men allenast
registrerad sjukkassa äger rättssubjektivitet. Statsbidrag lämnas också endast
till registrerade kassor. Enligt lagen kan det finnas två slag av sjukkassor,
nämligen dels vanliga sådana och dels s. k. fortsättningskassor. De sistnämnda
äro kassor, som meddela sjukhjälp endast åt medlemmar av andra
kassor och uteslutande eller huvudsakligen för tid, för vilken medlemmarna
på grund av sjukhjälp stidens begränsning i de särskilda kassorna ej äro berättigade
till hjälp från dessa.

För att kunna vinna registrering skall kassan hava i enlighet med lagen
antagit stadgar och utsett styrelse samt äga ett medlemsantal av minst etthundra;
när särskilda omständigheter därtill föranleda, kan registrering erhållas
även vid lägre medlemsantal, dock ej örn det understiger 25. I stadgarna
skall bl. a. angivas kassans verksamhetsområde, men detta kan bestämmas
hur som helst; det kan exempelvis omfatta hela riket eller viss
kommun, viss stad med kringliggande omnejd o. s. v. Att för det ifrågavarande
verksamhetsområdet redan förut finnes en registrerad kassa, utgör
intet hinder för registrering.

Körande medlems inträde i och avgång ur registrerad sjukkassa meddelas

Inledning.

Gällande

lagstiftning.

Kungl. Majus proposition nr 15.

allenast kortfattade regler. I regel får ingen vara medlem av sjukkassa
allenast för beredande av begravningshjälp. Ej heller får någon samtidigt
vara medlem av mer än en sjukkassa. Däremot uppställas inga begränsningar
i inträdesrätten med avseende å ålder eller hälsotillstånd. Å andra
sidan äro kassorna oförhindrade att i dessa som i andra avseenden föreskriva
de begränsningar i fråga örn inträdesrätten, som anses önskliga. Det
förekommer också, att kassorna uppställa såsom villkor för inträde, att vederbörande
tillhör visst yrke eller har anställning vid visst företag, att vederbörande
är helnykter, religiöst troende o. s. v. Uteslutning av medlem
får äga rum allenast å grunder, som angivas i lagen eller kassans stadgar,
och i stadgarna få heller icke upptagas vilka grunder som helst. Sålunda
får bl. a. medlem ej uteslutas, därför att han överskridit viss ålder eller att
hans hälsotillstånd försämrats; den som tillhört kassan ett år får ej heller
uteslutas på den grund, att han flyttat från kassans verksamhetsområde till
annan ort inom riket. Medlem, som utträder eller uteslutes ur kassa, får
därvid ej utbekomma något av kassans tillgångar.

Sjuklig alp får utgå allenast till person, som för erhållande av sådant understöd
är medlem av kassan. Skyldighet att utgiva sjukhjälp föreligger
enligt lagen ej, med mindre sjukdomen medfört väsentlig nedsättning av
arbetsförmågan; dock kan kassan i sina stadgar åtaga sig vidsträcktare förpliktelse.
Såsom sjukdom räknas ej sjukdomsliknande tillstånd, som allenast
beror av hög ålder. I övrigt äger kassa icke att med avseende å sjukdomens
art i vidare mån begränsa sin förpliktelse att utgiva sjukhjälp, än att den
må fritaga sig från att utgiva sådan hjälp vid sjukdom, som vederbörande
avsiktligt eller vid förövande av handling, varför straff ådömts honom, ådragit
sig. Sjukhjälp skall bestå antingen av vård å sjukhus eller av läkarvård
jämte läkemedel eller av visst belopp i penningar för varje dag (sjukpenning)
men kan omfatta samtliga dessa understödsformer. Sjukhjälp i annan
form än sjukpenning skall meddelas så snart ske kan. Sjukpenning får ej
utgå, med mindre sjukdomen varat i tre dagar, men får under sådan förutsättning
beräknas från och med första sjukdomsdagen. Karenstiden får å
andra sidan ej överstiga sex dagar. Sjukpenning skall för självförsörjande
medlem uppgå till minst 90 öre; något högsta belopp är ej stadgat, men
statsbidrag får ej beräknas för medlem, som tillförsäkrats högre sjukpenning
än 8 kronor. Sjukhjälpstiden skall omfatta minst 90 dagar för varje
tidsperiod av 12 månader men kan genom föreskrift i stadgarna inskränkas
till 90 dagar för en och samma sjukdom eller ett sammanhängande sjuklighetstillstånd.

Erfordras icke enligt stadgarna för vinnande av inträde, att läkarbetyg
företes, får sjukhjälp ej utgivas i anledning av sjukdom, som inträffar under
de första 60 dagarna efter inträdet (väntetid). Denna föreskrift gäller dock
icke beträffande sjukdom, som orsakats av olycksfall, vilket inträffat efter
inträdet, eller beträffande medlem som på grund av sin anställning varit
pliktig ingå i kassan. Väntetiden kan utsträckas till 120 dagar. I kassans
stadgar må vidare beträffande medlem, vilken i anledning av uppkommen

Kungl. Majus proposition nr 75

sjukdom jämlikt lag eller utfästelse är berättigad att av annan erhålla ersättning
eller sjukvård, som ej utgör fattigvård, föreskrivas den inskränkningen
i understödsrätten, att sjukhjälp ej alls utgår för den sjukdomen eller utgår
blott i begränsad omfattning.

Såsom förut nämnts kan sjukkassa jämväl meddela begravningshjälp. Sådan
hjälp skall utgå med visst belopp i penningar, högst 500 kronor. I övrigt
äger sjukkassa ej bedriva verksamhet, som uppenbarligen är främmande
för det ändamål, kassan enligt lagen har att fullfölja. Såsom sådan främmande
verksamhet anses dock icke meddelandet av moderskapshjälp. Tvärt
örn hava många kassor upptagit denna verksamhetsgren på sitt program,
och staten meddelar också särskilt bidrag därtill.

Registrerad sjukkassa skall upptaga fasta avgifter. Dessa skola vara så
avvägda, att de i förening med andra kassans inkomster förslå till löpande
utgifter, förvaltningskostnad och nödig fondbildning. Eventuellt överskott
skall för varje år avsättas till en fond, vars kapital och avkastning må tagas
i anspråk endast örn inkomsterna äro otillräckliga. Någon normal storlek
av fonden finnes ej fixerad. Men tillsynsmyndigheten kan på ansökan medgiva,
att ytterligare avsättning till fonden ej behöver ske, därest tillsynsmyndigheten
finner sådan avsättning kunna undvaras utan äventyrande av
kassans förmåga att fullgöra sina förbindelser.

Härutöver meddelar lagen utförliga bestämmelser angående styrelse och
firmateckning, revision, sammanträde, talan mot styrelse och revisorer, ändring
av stadgarna, klander av sjukkassas beslut, likvidation och upplösning
samt tillsyn och registrering. Dessutom givas särskilda föreskrifter rörande
oregistrerade kassor och fortsättningskassor.

Gällande bestämmelser angående statsbidrag till sjukkassorna innefattas
huvudsakligen i två kungörelser av den 11 oktober 1920 och den 30 juni 1913
(båda delvis ändrade genom kungörelser den 2 december 1921 [nr 695 och
696]). Statsbidrag utgår dels med visst belopp per medlem (medlemsbidrag)
nämligen 2 kronor i vanlig sjukkassa (för medlem, som på grund av den
före 1910 gällande lagstiftningen fortfarande är medlem av mer än en kassa,
utgår bidraget med allenast en krona) och 50 öre i fortsättningskassa, dels med
visst belopp — 25 öre — för varje dag, söndagar oräknade, för vilken kassan utgivit
sjuklijälp med minst 90 öre eller bekostat vård å sjukhus, dock att detta
bidrag till vanlig sjukkassa skall utgå med minst 50 öre och högst 2 kronor och
till fortsättningskassa med högst 50 öre, allt per år och medlem, dels ock med
belopp motsvarande 1/t av vad kassan utgivit för bekostande av läkarvård och
läkemedel åt sjuk medlem, dock högst en krona per år och medlem i vanlig
sjukkassa och 25 öre per år och medlem i fortsättningskassa. Medlemsbidrag
får ej beräknas för medlem, som tillförsäkrats antingen enbart begravningshjälp
eller ock sjukpenning till lägre belopp än 90 öre eller högre belopp
än 8 kronor. Bidrag i övrigt får ej heller beräknas för medlem, som tillförsäkrats
högre sjukpenning än 8 kronor.

Statsbidrag till moderskapshjälp utgår med 60 öre för varje dag, för vil -

Sj akkas serörelsens

nuvarande
ställning.

30 Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

ken sådan hjälp utgivits antingen med minst 90 öre eller i form av vård å
förlossningsanstalt. Bidrag utgår för högst 42 dagar för varje barnsängsfall.
Dessutom äro vissa förutsättningar uppställda för bidrags erhållande, bl. a.
att kvinnan varit medlem av registrerad sjukkassa under oavbrutet minst
270 dagar före barnsbörden och att hon under den tid, då hon uppbär hjälp
från kassan, avhåller sig från förvärvsarbete ävensom att hjälpen skall utgå
för minst 14 dagar.

Antalet registrerade sjukkassor — bortsett från fortsättningskassorna —
uppgick vid 1929 års slut till 1,217 med en medlemssiffra av 967,800. Medlemssiffran
är dock icke ett fullt adekvat uttryck för antalet sjukförsäkrade
personer. Före 1910 års lag var det tillåtet att samtidigt vara medlem i
flera sjukkassor, och då förbud i detta hänseende genom nyssnämnda lag
infördes, ansågs detta icke kunna givas retroaktiv verkan. I följd härav kvarstå
ännu i kassorna en del s. k. flermedlemmar. Antalet sådana vid 1929 års
slut var dock ej högre än 21,411 personer. Dessutom ingå i medlemsantalet
en del medlemmar — sammanlagt 19,097 — vilka voro enbart begravningshjälpsförsäkrade.
Det verkliga antalet sjukförsäkrade personer uppgick på
grund härav till 926,954. Detta motsvarar i runt tal i det närmaste 20 % av
befolkningen över 15 år. Till belysning av utvecklingen från och med 1916,
med vilket år 1910 års lagstiftning blev ensam gällande, må anföras, att antalet
sjukförsäkrade personer vid 1916 års slut uppgick till 544,211 och att
sedermera för varje år inträtt någon stegring av antalet utom för år 1921, då
en minskning av 1.1 % emot föregående års medlemssiffra kunde konstateras.
För åren 1925—1927 har den årliga ökningen uppgått till mellan 4 och 5 %,
år 1928 utgjorde den något över 5 % och år 1929 cirka 6 %. — Antalet fortsättningskassor
i Sverige var vid 1929 års slut 34 med 125,201 medlemmar.

De svenska sjukkassorna äro i stort sett av två olika typer, nämligen
antingen s. k. loJcalkassor, vilka hava sin verksamhet lokalt begränsad, eller
rifcssjukJcassor, vilka arbeta med lokalavdelningar eller eljest hava sina medlemmar
i väsentlig grad spridda över en större eller mindre del av riket.
Antalet lokalkassor uppgick vid 1927 års slut till 1,179 med 517,274 medlemmar
och antalet rikssjukkassor till 49 stycken med 352,685 medlemmar.
Då flertalet rikssjukkassor arbeta med lokalavdelningar, blir antalet lokala
organ för försäkringen betydligt större än antalet kassor. Vid 1927 års slut
funnos sålunda ej mindre än 7,095 dylika organ, därav 1,201 lokalkassor eller
rikssjukkassor, som ej voro organiserade med lokalavdelningar, samt 5,894 lokalavdelningar
av rikssjukkassor. En uppdelning av sjukkassemedlemmarna vid
1927 års slut å städer och landsbygd ger till resultat, att i städerna funnos
tillhopa 458,017 sjukkassemedlemmar (= 23.9 % av befolkningen), därav 325,615
medlemmar i lokalkassor och 132,402 medlemmar i rikssjukkassor, medan
landsbygden uppvisade ett antal sjukkassemedlemmar av 411,942 (= 9.9 % av
folkmängden), därav 191,659 tillhörde lokalkassor och 220,283 rikssjukkassor.
De olika landsdelarna förete mycket växlande siffror. Medan i Stockholm
30.2 % av befolkningen voro medlemmar i sjukkassa, var procenttalet för

Kungl. Majit.i proposition nr 15.

Stockholms län allenast 8.4 %. En motsvarande siffra av över 20 % utvisa
Södermanlands, Östergötlands och Malmöhus län. Under 10 % lago Stockholms,
Kronobergs, Gotlands, Blekinge, Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs,
Värmlands, Jämtlands och Norrbottens län.

Under 1929 utbetalade sjukkassorna — fortsättningskassorna oräknade —
kontant sjukhjälp till sammanlagt belopp av 21,220,052 kronor. Antalet sjuklrjälpsdagar
per 100 medlemmar uppgick för samtliga kassorna till 1,046.7
(för lokalkassorna 1,018.1 och rikssjukkassorna l,083.o). Den kontanta sjuklijälpen
i genomsnitt per sjukhjälpsdag var 2.21 kronor (för lokalkassorna
2.32 kronor och för rikssjukkassorna 2.08 kronor). I övrigt utbetalades för
sjukhusvård 33,885 kronor, för läkarvård 517,122 kronor, för läkemedel
117,894 kronor, i moderskapshjälp 380,198 kronor och i begravningshjälp
1,472,996 kronor. Förvaltningskostnaderna uppgingo till ett sammanlagt belopp
av 2,656,352 kronor (= omkring 10 % av samtliga utgifter). Statsbidrag till
sjukkassorna utgick under år 1929 med ett sammanlagt belopp av 3,643,791
kronor, vilket motsvarade 13.7 % av sjukkassornas utgifter. Under samma
år utgingo kommunala bidrag till vissa kassor med sammanlagt belopp av
426,615 kronor. Vid 1929 års slut redovisade sjukkassorna tillgångar till
sammanlagt belopp av 37,258,401 kronor och skulder till belopp av 2,397,331
kronor. Förmögenheten uppgick således till 34,861,070 kronor, vilket motsvarade
36.02 kronor per medlem (inom lokalkassorna 42.3 6 kronor och inom
rikssjukkassorna 27.8 6 kronor).

Under år 1929 utbetalade fortsättningskassorna kontant sjukhjälp till ett
sammanlagt belopp av 625,181 kronor, motsvarande 1.92 kronor per sjukhjälpsdag.
I övrigt utbetalades för sjukhusvård, läkarvård och läkemedel
inalles 4,070 kronor och i förvaltningskostnader 84,932 kronor. Statsbidrag
till fortsättningskassorna utgick under år 1929 med tillsammans 106,430 kronor,
motsvarande 13.2 % av utgifterna. Till vissa av kassorna utgingo kommunala
bidrag, belöpande sig till inalles 155,731 kronor. Fortsättningskassornas
sammanlagda tillgångar utgjorde vid 1929 års slut 1,352,638 kronor
och sammanlagda skulderna 41,937 kronor. .Förmögenheten uppgick således
till 1,310,701 kronor, vilket motsvarade 10.4 6 kronor per medlem.

1930 års regeringsförslag hade föregåtts av sakkunnigförslag åren 1919,
1920 och 1925 samt förslag till riksdagen år 1926 och — efter ny utredning —
år 1927. Börande dessa tidigare reformförslag torde jag i allmänhet kunna
hänvisa till de redogörelser, som tidigare lämnats därför, senast i 1930 års
proposition (nr 154). Här må endast i korthet erinras örn innebörden av
regeringsförslagen år 1926 (propositionerna 113 och 117) och år 1927 (propositionerna
113 och 114).

Båda dessa förslag byggde i organisatoriskt avseende på tillskapande av
ett s. k. enlietskassesystem, i det att allenast en sjukkassa på varje särskild
plats skulle tillerkännas statsunderstöd. Medan 1926 års förslag strängt
genomförde detta system men däremot innehöll möjlighet för att en och
samma kassa skulle kunna antagas till statsunderstödd för flera områden,

Tidigare

reform förslag.

1930 års
förslag.

Kungl. Maj:ts
proposition.

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

detta för tillgodoseende av rikssjukkassornas önskemål, innebar 1927 års
förslag ett system med två slag av kassor, nämligen s. k. primärsjukkassor,
vilka skulle omhänderliava sjukförsäkringen i den utsträckning, som för närvarande
allmänt förekommer inom sjukkasserörelsen, samt s. k. distriktssjukkassor,
vilka skulle svara för de ytterligare prestationer, som man avsåg
att föreskriva. Primär sjukkassor skulle kunna finnas flera inom varje område,
medan distriktssjukkassorna voro tänkta som samlingsorgan för piri
märsjukkassorna var inom sitt område och alltså skulle hava monopolställning.
Båda slagen av kassor skulle hava sina verksamhetsområden begränsade
till sådant lokalt område, att ledningen av varje kassas verksamhet
kunde utövas omedelbart av dess styrelse. Bikssjukkassa skulle kunna för
bestämda lokalavdelningar vinna erkännande såsom primärsjukkassa. Vad
angår sjukkassornas prestationer, inneburo både 1926 och 1927 års förslag
en väsentlig utsträckning av sjukhjälpstiden; enligt 1927 års förslag skulle
därjämte, i motsats mot efter 1926 års förslag, det vara en skyldighet för sjukkassorna
att lämna läkarvårdsförsäkring. Statsbidragen skulle enligt båda
förslagen väsentligt höjas. Rörande de närmare detaljerna av de båda förslagen
får jag, enligt vad nyss anförts, hänvisa till propositionen nr 154 till
1930 års riksdag.

Efter det 1927 års förslag väsentligen godkänts av första kammaren men
avslagits av andra kammaren, upptogs frågan till förnyad utredning genom
särskilt tillkallade sakkunniga, vilka den 11 oktober 1929 avgåvo sitt betänkande.
Jämväl för innehållet i detta betänkande finnes redogörelse i sistnämnda
proposition. 1930 års regeringsförslag byggde i allt väsentligt på
detta sakkunnigbetänkande. Huvudgrunderna i förslaget voro i enlighet härmed
följande.

Vad till en början angår förslagets formella läggning, innebar detsamma,
att 1910 års sjukkasselag skulle upphävas och att i stället sjukkassorna
med avseende å den föreningsrättsliga regleringen skulle föras in under
lagen örn understödsföreningar av den 29 juni 1912. Detta skulle bland annat
medföra, att samtliga sjukkassor med ett medlemsantal av 50 eller därutöver
bleve underkastade registreringsplikt. Bland de såsom understödsföreningar
registrerade kassorna skulle därefter enligt ett koncessionssystem
uttagas vissa, som kunde anses skickade att tjänstgöra såsom organ för den
sociala sjukförsäkringen och av den anledning tillerkännas statsbidrag, s. k.
erkända sjukkassor. De särskilda bestämmelser, som med hänsyn till statsbidraget
kunde anses erforderliga för de erkända kassorna, upptogos i ett
förslag till förordning örn erkända sjukkassor. Det sistnämnda författningsförslaget
hade ej civillags karaktär men var avsett att till sin ordalydelse
fastställas av riksdagens båda kamrar. De speciella statsbidragsbestämmelserna
skulle sammanföras i en särskild kungörelse, utfärdad av Kungl.
Majit ensam, sedan riksdagen beviljat anslag samt yttrat sig angående
grunderna för dess fördelning.

I materiellt hänseende byggde även 1930 års förslag på enhetskasseprincipen.
Inom varje kommun, eventuellt del av kommun, skulle i enlighet

Kungl. Majus proposition nr 75.

härmed genom beslut av socialstyrelsen endast en sjukkassa antagas till
statsunderstödd s. k. lokal sjukkassa. Denna skulle vara öppen, d. v. s.
medgiva inträde för envar inom kassans verksamhetsområde bosatt person
i åldern 15—40 år, som hade god hälsa och icke vore behäftad med lyte,
vilket medförde eller skäligen kunde förväntas medföra väsentlig nedsättning
av arbetsförmågan eller påkalla läkarvård i större omfattning. I den sålunda
uppställda regeln voro gjorda vissa modifikationer, av vilka den betydelsefullaste
var, att ingen skulle få för samma tid vara medlem av mera
än en statsunderstödd lokalsjukkassa. Lokalsjukkassorna skulle vara sammanslutna
i centralsjukkassor, omfattande minst ett men i praktiken två eller
tre landstingsområden, på det sätt att lokalsjukkassornas medlemmar automatiskt
skulle vara ledamöter även av dessa centralsjukkassor. Dessa skulle
även vara skyldiga att mottaga direkt anslutna medlemmar -från orter, där
lokalsjukkassa ej funnes.

Den sammanlagda tid, under vilken sjukpenning skulle utgå, skulle vara
minst två och — örn statsbidragen skulle få åtnjutas — högst tre år för varje
sjukdomsfall. Av denna sjukkjälpstid skulle lokalsjukkassa vara skyldig att
svara för den första delen, nämligen 21 dagar, räknat från och med fjärde
dagen från sjukdomens början, dagen för insjuknandet medräknad, dock tidigast
från dag, då anmälan om sjukdomsfallet gjorts hos kassan. Lägsta
sjukpenningen skulle utgöra 1 krona, och sjukkassa skulle därjämte i princip
vara skyldig att lämna sjukpenning med 2, 3 och 4 kronor. För sjukpenning
över 6 kronor skulle statsbidrag ej utgå. För återstående del av sjukhjälpstiden
skulle sjukpenningen utgå från centralsjukkassan. Sjukpenning skulle
i regel obligatoriskt utgivas vid varje sjukdom, som medförde förlust av
arbetsförmågan eller för vars botande den sjuke enligt läkarens föreskrift
borde fullständigt avhålla sig från arbete. Å andra sidan fanns förbud mot
att utgiva sjukpenning vid ålderdomssvaghet, som icke vore förenad med
verklig sjukdom, eller — utom i undantagsfall — då arbetsförmågan icke
nedsatts med minst en fjärdedel.

Vid sidan av sjukpenningsförsäkringen skulle lokalsjukkassorna lämna
ersättning för den sjukes utgifter för läkarvård ävensom i allmänhet handhava
de s. k. sjukvårdande uppgifter, som sjukkassorna kunde åtaga sig.
Ersättning för läkarvård skulle utgivas vid varje sjukdom, som enligt läkarens
utsago krävde dylik vård, och minst motsvara 2/s av det belopp, vartill
den sjukes utgifter för sådan läkarvård, som kunde meddelas av envar legitimerad
läkare, kostnaderna för läkarens resa häri inräknade, uppgått. Därvid
fanns dock den begränsningen, att därest nämnda utgifter överstigit det belopp,
vartill desamma enligt av Konungen fastställd taxa bort uppgå, ersättningen
skulle motsvara minst 2/3 av sistnämnda belopp. Nämnda minimum
gällde i så måtto även såsom en begränsning uppåt, att statsbidrag till
understöd i form av ersättning för läkarvårdsutgifter icke annat än efter
dispens skulle utgå för det fall att sjukkassa lämnade ersättning med högre
andel än den nyssnämnda. Beträffande annan ersättning för sjukvårdskostnader
— såvitt ej fråga vore örn ersättning för sjukhusvård — vaf förutsätt jBihang

till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 62 haft. (Nr 75.) 117 3i 3

34 Kungl. Majus proposition nr 15.

ningen för statsbidrag, att sjukkassa lämnade ersättning med högst hälften
av kostnaderna.

Vad angår skyldigheten att ersätta utgifter för läkarvård skulle densamma
kunna under vissa förutsättningar övergå i en skyldighet att utgiva
ersättning för sjukhusvård. Örn det med läkarintyg styrktes, att dylik vård
vore erforderlig, skulle nämligen i stället för läkarvård bestridas ersättning
för den sjukes intagande och vård å sjukvårdsanstalt, dock endast därest
han intoges pa anstalt, som drives av staten, landsting eller kommun eller
till vars drivande statsbidrag utgår, eller vård bereddes honom genom pensionsstyrelsens
försorg. Ersättning skulle dock utgivas högst till belopp,
som skulle hava utgått för den sjukes vård å allmän sal å lasarett, inom
vars upptagningsområde han vore bosatt. Det skulle vidare stå lokalsjukkassa
fritt att efter eget beprövande bidraga till sjukvård i större omfattning,
exempelvis i form av ersättning för specialistvård eller läkemedel, men
i så fall erfordrades socialstyrelsens medgivande. Å andra sidan skulle sjukkassa
hava rätt att såsom villkor för sjukhjälp — alltså även sjukpenning
— föreskriva vård å sjukvårdsanstalt i de fall, då läkare funnit sådan vård
vara av betydelse för sjukdoms lyckliga utgång eller för sjukdomstidens förkortande.
Då ersättning för sjukhusvård utginge, skulle sjukkassa äga
minska sjukpenningen med belopp, motsvarande vårdkostnaden; för den
händelse den sjukes familj eller någon annan för sitt uppehälle vore
väsentligen beroende av den sjuke, skulle dock högst halva sjukpenningen
få avdragas.

I regel skulle sjukkassa vara skyldig att till varje medlem lämna såväl
sjukpenning under nyss angivna sjukhjälpstid som ersättning för läkarvård i
föreskriven utsträckning. Emellertid stadgades vissa undantag, nämligen att
den, som icke hade eget förvärvsarbete, ävensom gift kvinna skulle äga vara
försäkrad för beredande av allenast ersättning för läkarvård samt att den,
som pa grund av lag eller utfästelse vore berättigad att av annan vid sjukdom
erhålla läkarvård, skulle hava rätt att vara medlem av sjukkassa för
beredande av allenast sjukpenning. Från skyldigheten att lämna läkarvårdsförsäkring
skulle vidare tillsynsmyndigheten äga medgiva undantag i de fall,
då större svårigheter mötte för samtliga eller vissa av sjukkassas medlemmar
att förskaffa sig läkarvard, men i sådant fall skulle i stället annat likvärdigt
understöd utgå till medlemmarna.

Tillika föreskrevs, att såväl lokal- som centralsjukkassorna skulle vara
skyldiga att i förhållande till statliga inrättningar för annan social verksamhet
åtaga sig de arbetsuppgifter, som kunde ifrågakomma, sålunda
exempelvis att vara ombud för riksförsäkringsansanstalten eller lokalorgan
för pensionsförsäkringen; beträffande enskilda inrättningar för dylikt ändamål
skulle rättighet men icke förpliktelse i sådant hänseende föreligga.

Centralsjukkassornas uppgift skulle, såsom redan framgått, väsentligen
vara att lämna sjukpenning, respektive sjukhusvård för den del av sjukhjälpstiden,
då motsvarande uppgift icke ålåg lokalsjukkassorna. Dessutom
skulle centralsjukkassorna ersätta lokalsjukkassorna viss del av kostnaden

Kungl. Maj tz proposition nr 75.

för andra sjukvårdande uppgifter än sjukhusvård. Slutligen skulle centralsjukkassa
hava att ombesörja den moderskapsförsäkring, som skulle lämnas
av kassorna. Denna försäkring skulle omfatta antingen moderskapspenning
med lägst 1 krona örn dagen under minst 21 och högst 56 dagar eller vård
å förlossningshem under samma tid men skulle icke få utgå för tid, då
barnaföderskan ej avhölle sig från förvärvsarbete.

Centralsjukkassornas ändamål skulle på detta sätt huvudsakligen vara att
i en utsträckning, som icke vore möjlig för lokala kassor, genomföra den
riskutjämning, vilken vore erforderlig med hänsyn till den föreslagna avsevärda
utvidgningen av de obligatoriska försäkringsprestationerna. Det framhölls,
att medan 1926 års förslag väsentligen tillgodosett kravet på enhetlighet
och 1927 års förslag i viss mån på bekostnad av denna velat främja
riskutjämningen, borde det år 1930 föreslagna systemet kunna på tillfredsställande
sätt leda till såväl enhetlighet inom sjukkasseväsendet som erforderlig
riskutjämning.

Av de mera speciella bestämmelserna i 1930 års förslag må här ytterligare
erinras örn ett par. Yad angår frågan örn begränsning av sjukpenningens
storlek i förhållande till arbetsförtjänsten saknades i förslaget — liksom enligt
gällande lag — tvingande bestämmelser. Emellertid hade i förslaget
intagits en regel, enligt vilken sjukkassa skulle äga att för försäkring till
högre sjukpenning än 1 krona i sina stadgar uppställa sådana särskilda villkor,
som påkallades för ernående av ett skäligt förhållande mellan sjukpenning
samt medlems arbetsinkomst och ekonomiska ställning. Vidare skulle genom
förslaget undanröjas vissa nu befintliga möjligheter till överförsäkring
i form av dubbelförsäkring. Sålunda skulle vid. sjukdom, då den sjuke jämlikt
lagen örn olycksfall i arbete eller lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar
m. m. vore berättigad till ersättning, sjukpenning få utgå högst
med skillnaden mellan vad han sålunda ägde uppbära och det belopp han
tillförsäkrat sig i sjukkassa; för dylik sjukhjälpstid skulle för övrigt statsbidrag
icke någonsin få utgå. Dessutom hade det lagts i kassans hand att
bestämma, att sjukhjälp icke alls eller blott till reducerat omfång skulle utgå
för sjukdomsfall, för vilket den sjuke jämlikt lag eller författning eller
på grund av utfästelse vore berättigad att av annan erhålla avlöning eller
annan ersättning eller vård, som ej vore fattigvård.

De statsbidrag, som efter omorganisationen skulle utgå till sjukkassorna,
skulle vara bestämda på följande sätt. Bidraget skulle utgå dels i förhållande
till antalet medlemmar i kassan (medlemsbidrag), dels ock i förhållande
till av kassan meddelad sjukhjälp (sjukdagsbidrag respektive sjukvårdsbidrag)
och moderskapslijälp (moderskapshjälpsbidrag). Medlemsbidraget skulle i
regel utgå med sammanlagt 3 kronor per år och medlem, vilket belopp enligt
närmare angivna regler för olika fall skulle fördelas på lokalsjukkassa
och centralsjukkassa. Sjukdagsbidraget och moderskapshjälpsbidraget skulle
utgå med 50 öre för varje dag, då sjukpenning eller moderskapspenning
lämnats eller ersättning för vård å sjukhus eller förlossningshem utgivits,
dock att dylikt bidrag icke skulle utgå dels, som redan nämnts, då ersätt -

1930 års
riksdag.

Kungl. Majus proposition nr 75.

liing åtnjutits på grund av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom eller
sjukpenningen överstigit 6 kronor, dels då medlem av allmänna medel åtnjutit
avlöning eller annan ersättning med minst 1 krona. Sjukvårdsbidraget
skulle, under nyss angivna förutsättning — från vilken dock undantag kunde
medgivas — att understödet från kassan motsvarade i fråga örn läkarvård
högst % och i övrigt högst hälften av kostnaderna för ändamålet, i regel utgå
med hälften av det utgivna understödet. Därvid fanns dock viss maximibegränsning,
så att sjukvårdsbidraget skulle få utgå med högst 3 kronor per år och medlem,
dock att beträffande medlemmar, som vore bosatta i de fyra nordligaste
länen, socialstyrelsen skulle äga medgiva förhöjning av maximum till 4 kronor
per medlem. I de fall, då sjukkassa erhölle tillstånd att i stället för
läkarvård lämna annat understöd, skulle maximum för sjukvårdsbidraget utgöra
1 krona 50 öre per medlem och år. I de fall slutligen, då centralsjukkassa
vid barnsbörd lämnat understöd i form av ersättning för barnmorskehjälp
enligt vederbörligen fastställd taxa, skulle statsbidrag utgå med hälften
av vad kassan i sådant hänseende utgivit.

1930 års regeringsförslag jämte i anledning av detsamma väckta motioner
behandlades av sammansatt stats- och andra lagutskott, vilket i avgivet
utlåtande (nr 6) med vissa jämkningar tillstyrkte förslagen.

Ur utskott sutlåtandet, vid vilket var fogat avstyrkande utlåtande av fyra
medlemmar, må här endast återgivas följande uttalanden.

Att den svenska frivilliga sjukförsäkringen vore i behov av en genomgripande
omdaning, därom syntes enligt utskottet numera praktiskt taget
råda enighet. Enbart den omständigheten, att under de senare åren tre olika
regeringsförslag framlagts i ämnet av tre skilda regeringar, utgjorde i detta
hänseende ett talande vittnesbörd. Under arbetet på en reform på området
hade också kunnat konstateras enighet i stort sett rörande de väsentligaste
önskemålen med avseende å reformens innehåll. Dessa önskemål kunde enligt
utskottet i korthet sammanfattas sålunda: en mera enhetlig organisation
av försäkringen, väsentligt utvidgade prestationer från försäkringens sida,
möjlighet till samarbete med övriga socialförsäkringsgrenar men på samma
gång en rationell avgränsning mot dessa, samt slutligen ökade understöd
från statens sida till försäkringen. Så vitt utskottet vid sin granskning
kunnat finna, innebure det i propositionen framlagda förslaget i organisationsfrågan
i det stora hela en lycklig lösning därav. Efter vad det syntes, skulle
man med detta förslag i avseende på enhetlighet i organisationen nå så långt,
som med hänsyn till de bestående förhållandena kunde anses möjligt. Övriga
delar av förslaget stöde i nära överensstämmelse med det förslag, som senast
varit föremål för riksdagens prövning, och utskottet hade i huvudsak kunnat
giva det sin anslutning. Yad särskilt anginge att meddelandet av sjukvårdsförsäkring
gjordes till en obligatorisk prestation för de statsunderstödda
sjukkassorna, vore detta ett önskemål, som uttalats redan i 1926 års riksdagsskrivelse
och som kraftigt understrukits i vederbörande utskotts utlåtande
i anledning av 1927 års förslag. Reformens genomförande komme visserligen
att medföra väsentligt ökade utgifter för statsverkets del i och för bidrag
till sjukkasseverksamheten. Utskottet delade emellertid den uppfattningen,
att det vore av utomordentlig vikt för samhället att den frivilliga hjälpverksamhet,
som utövades av sjukkassorna, utvidgades och fördjupades, ävensom
att en ökad effektivitet i försäkringen icke syntes kunna vinnas, med

Kungl. Maj-.ts proposition nr 15.

mindre staten rotfäste ökade bidrag. Det syntes också utskottet patagligt,
att statsverkets kostnader för bidrag till sjukkasseverksamheten. kommes att
i åtskillig utsträckning kompenseras genom minskade utgifter för pensionstillägg
oell understöd från den allmänna pensionsförsäkringen samt för den
allmänna fattig- och hälsovården.

Till de detalj erinringar, som framställdes av utskottet, återkommer jag i
det följande.

Utskottets utlåtande blev med obetydliga ändringar antaget av andra kammaren
— med 118 röster mot 73 — under det att första kammaren med
56 röster mot 55 avslog utskottets hemställan. I skrivelse den 4 juni 1930,
nr 357, anmälde i följd härav riksdagen, att den av Kungl. Majit väckta
frågan örn en reformering av sjukkasseväsendet förfallit.

I anledning av denna utgång av ärendets behandling gjordes sedermera
hos Kungl. Majit ett flertal framställningar av innebörd att de i nyssnämnda
proposition innefattade förslagen måtte utan större ändringar föreläggas 1931
års riksdag. Dylika framställningar inkommo sålunda från Sveriges allmänna
sjukkasseförbund, styrelsen för nämnda förbund, rikssjukkassornas centralorganisation
— med bifogat yttrande i samma riktning från organisationens
styrelse — Skånes sjukkassors centralförening, möte med ombud för 19 sjukkasseorganisationer
i Östergötland, Örebro sjukkassors centralorganisation,
sjuk- och begravningskassan Ålderdomsförbundet, allmänna rikssjukkassan,
Sveriges träarbetares sjukkassa och Sveriges arbetares allmänna sjuk- och
begravningskassa. Ur de sålunda inkomna yttrandena ma anföras följande.

Sveriges allmänna sjukkasseförbund antog vid extra kongress i augusti 1930
genom 250 valda ombud från alla delar av landet enhälligt en resolution, i
vilken framhölls, att vad förbundets styrelse tidigare vid flera tillfällen uttalat
rörande önskvärdheten av reformer på sjukförsäkringens område stått i full
samklang med sjukkassefolkets önskemål örn en förbättrad sjukförsäkring
och att detta krav vore lika starkt som någonsin. Kongressen uttalade därjämte
som sin bestämda uppfattning, att Kungl. Majit borde utan dröjsmål
upptaga frågan till förnyad prövning samt för 1931 års riksdag framlägga
förslag örn reviderad sjukförsäkring, i allt väsentligt överensstämmande med

1929 års sakkunnigbetänkande. Som speciella önskemål uttalade kongressen,
att i det blivande förslaget nödig hänsyn måtte tagas till framkomna förslag
från sjukkassornas sida beträffande, bland annat, avvägningen av karenstiden
samt om försäkringens tillgänglighet på lika villkor för alla samhällsoch
yrkesgrupper.

Styrelsen för samma förbund hemställde i särskild skrivelse örn förnyat
förslag till 1931 års riksdag i huvudsaklig överensstämmelse med det för

1930 års riksdag framlagda förslaget. I skrivelsen heter det, bland annat:

Styrelsen hyste nu liksom alltjämt tidigare deli uppfattningen, att en
obligatorisk sjukförsäkring skulle bliva för landet lyckligast såsom varande
den mest effektiva försäkringsformen och den i längden utan tvivel billigaste.
Då det för närvarande icke funnes utsikt att genomföra en dylik försäkring,
ville styrelsen alltjämt obetingat ansluta sig till det senast framlagda för -

Förslag
hösten 1930.

Inkomna
framställningar
örn
nytt förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

slaget, vilket, bland annat, innebure en organisation, som val läte förena
sig med övriga socialförsäkringsgrenar. Framför allt ur sjukkasserörelsens
egen synpunkt vöre också detta förslag det hittills förnämsta.

Mikssjukkassomas centralorganisation beslöt å extra kongress i september
1930 att göra uttalande av i huvudsak följande innebörd. Centralorganisationen
hade med tillfredsställelse erfarit, att förberedande åtgärder redan
vidtagits för frågans förnyade framläggande redan år 1931. Centralorganisationen
ville särskilt betona önskvärdheten av att det nya förslaget måtte i
väsentliga delar grundas på riksdagsutskottets utlåtande år 1930 och att
sålunda ^ de av centralorganisationen vid 1929 års kongress gjorda uttalandena
måtte bliva beaktade. Slutligen framhölls, att den nya ordningen
borde träda i kraft snarast möjligt.

En minoritet vid kongressen röstade för ett annat resolutionsförslag, i
vilket uttalas bland annat följande.

Lämpligen borde tills vidare få anstå med ytterligare försök till en lösmng
i stort av sjukförsäkringsfrågan. För det hela vore det säkerligen till
tordel, att sjukkassorna, ekonomiskt förstärkta, i sitt arbete erhölle tid på
sig tor att söka fullfölja det en gång påbörjade arbetet för en koncentration
av verksamheten. Det vore icke heller uteslutet, att de fördelar man trott
sig kunna utvinna genom en reform till icke ringa del skulle komma att
utebliva I anslutning till sistnämnda yttrande framställdes i resolutionsförslaget
vissa erinringar mot 1930 års förslag, av vilka erinringar den viktigaste
var den, att den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen borde utbvtas
mot frivillig. J

I det vid resolutionen fogade yttrandet av centralorganisationens styrelse
anfördes bland annat följande.

Även örn det icke borde bestridas, att några få invändningar mot vissa
punkter i forslaget kunde anses sakligt grundade, hade dessa dock ej på
långt nar vant av sådan betydenhet, att de bort hindra lagens antagande.

orsakerna till frågans fall hade varit felaktiga uppfattningar örn den
tillamnade relormens innebörd och därpå grundade överdrivna farhågor för
dess verkningar i statsfinansiellt hänseende. Riksdagen borde därför beredas
tillfälle att taga förslaget under förnyad prövning. Situationen inom
sjukkasseverksamheten påkallade nu närmast en för vårt lands befolkningslorhallanden
lämplig organisation, varigenom starka sjukkassor skapades,
»lii V, må.n omständigheterna det medgåve och förhållandena framdeles
pakaliade, kunde uppbära och bereda alla de prestationer, vilka vid en slutlig
utformning av socialförsäkringen kunde anses böra åläggas dem. I detta
hänseende hade det senaste förslaget, sådant det slutligen utformats av riksdagens
utskott, otvivelaktigt varit det bästa, som kunnat åstadkommas.
(Jm däremot tor organisationsfrågans lösning befunnes behövligt att tills
vidare i någon man minska sjukkassornas prestationsskyldigliet, borde detta
icke medföra avgörande betänkligheter. En bearbetning av förslaget i riktning
mot ytterligare minskning av risken för överförsäkring syntes kunna
forsvaras, om den blott med hänsyn till försäkringens frivillighet skedde
varsamt. I huvudsak borde dock utskottsförslaget förbliva oförändrat.

Skånes sjukkassors centralförening, representerande cirka 60,000 medlemmar,
beslöt vid årsmöte i juli 1930 att bestämt yrka på att förslaget örn reformerad
sjukförsäkring ånyo måtte framläggas för riksdagen. Centralföreningen

Kungl. Maj:ts proposition nr lö.

uttalade därvid såsom sin åsikt, att sjukkasserörelsen icke vore betjänt allenast
av förhöjt statsbidrag, utan att samtidigt en reformering av rörelsen
borde ske i huvudsaklig överensstämmelse med det till 1930 års riksdag
framlagda förslaget.

Vid möte i juli 1930 med ombud för 19 olika sjukkasseorganisationer inom
Östergötland med över 30,000 medlemmar uttalades ävenledes en bestämd
önskan örn nytt förslag till 1931 års riksdag i huvudsaklig överensstämmelse
med det senaste förslaget. Liknande uttalande har gjorts av Orebro sjukkassörs
centralkommitté.

Allmänna rikssjukkassan beslöt vid årsmöte i juni 1930 med 408 ombud,
representerande över 27,000 medlemmar, enhälligt att hemställa till regeringen
att taga under omprövning, huruvida den icke ville främja alla deras
intressen, vilka vore i behov av en rationell sjukförsäkring, genom att för
1931 års riksdag framlägga proposition i huvudsaklig överensstämmelse med
1930 års förslag.

I den sålunda föreliggande situationen ansåg jag det böra övervägas, huru- Ny utredning.
vida utan rubbning av det senaste regeringsförslagets allmänna laggning
sådana jämkningar skulle kunna vidtagas, att de farhågor, som detsamma
på sina håll väckt, undanröjdes eller minskades. Sedan Kungl. Majit den
4 september 1930 lämnat mig bemyndigande i sådant avseende, tillkallade
jag den 11 i samma månad särskilda sakkunniga att inom departementet
samråda med mig vid fortsatt behandling av frågan örn en reformerad sjukförsäkring
och därmed sammanhängande spörsmål. De sakkunniga voro ledamoten
av riksdagens andra kammare, pensionsfullmäktigen Johan Bernhard
Eriksson, extra provinsialläkaren i Sandvikens distrikt Lunnar Oscar Gibson,
ledamoten av riksdagens första kammare, yrkesinspektrisen Kerstin Hesselgren,
faktorn Anders Gustaf Lindberg, centralkassören A. Lindhagen, medicine
'' doktorn Håkan Nordlund, expeditören J. Boslund, ledamoten av riksdagens
första kammare, vice häradshövdingen Adolf Hjalmar von Sydow,
medicine licentiaten Erans Axel Tornberg, centralkassören Olof Toresson
och provinsialläkaren i Eilipstads distrikt Knut Ivan Emerik Wildner.

Med dessa sakkunniga eller vissa av dem ävensom med representanter föi
vederbörande ämbetsverk hava hållits åtskilliga överläggningar. På grundval
av dessa utarbetades sedermera inom socialdepartementet en promemoria
angående de jämkningar i 1930 års regeringsförslag, vilka syntes böra ifrågasättas.
Denna promemoria remitterades för yttrande till olika myndigheter,
och yttranden över densamma hava numera inkommit dels från socialstyrelsen
— nied överlämnande av protokoll från sammanträde inom sociala rådets
sektion för sjukkasseväsen samt yttranden från Sveriges allmänna sjukkasseförbund
och styrelsen för rikssjukkassornas centralorganisation — och dels
från medicinalstyrelsen, som tillika överlämnat yttrande fran centi alstyrelsen
för Sveriges läkarförbund. Jämväl efter det yttrandena inkommit,
har samråd ägt runi med de sakkunniga rörande förslagets slutliga utformning.

Kungl. Maj:ts proposition nr T5.

I det följande skall jag under särskilda punkter redogöra för de jämkningar
i det senaste regeringsförslaget, som på grundval av de sålunda verkställda
utredningarna ansetts böra ifrågakomma. Emellertid anhåller jag
att dessförinnan få angiva min allmänna uppfattning beträffande den
föreliggande frågan samt det läge, vari den befinner sig.

°menS-e" Envar’. aolu närmare söker intränga i och bilda sig en uppfattning rörande
ciiefen. den föreliggande frågan, måste erhålla ett bestämt intryck av behovet av en
Brister i den genomgripande omläggning av den nuvarande sjukförsäkringen. I detta hän “sfe-

Seende kan jag helt ansluta miS.tm den uppfattning, som uttalats av var
rörelsen. ocdl en ay naina tre närmaste företrädare såsom chefer för socialdeparte mentet.

Såsom de förnämsta olägenheterna med nuvarande ordning hava
plägat framhallas den bristande enhetligheten inom det nuvarande sjukkasseväsendet,
den alltför ringa anslutningen till försäkringen och de alltför svaga
prestationer, som lämnas av densamma. Av dessa omständigheter, vilka
alla utgöra oförnekliga realiteter, vill jag särskilt fästa uppmärksamheten på
den förstnämnda. Här förut anförda siffror hava givit en föreställning örn
den nuvarande splittringen; i detta hänseende kan ytterligare som exempel
anföras följande. I Stockholm finnas omkring 50 lokala sjukkassor samt
dessutom minst lika många lokalavdelningar av rikssjukkassor; i Göteborg
ar antalet lokalkassor 69 och i Malmö 57, och på många andra orter är förhållandet
liknande. Kommuner finnas sålunda, där 1,700 sjukkassemedlemmar
äro fördelade på 30 sjukkassor eller där 1,800 medlemmar tillhöra 35 olika
sjukkasseorgan. Totala antalet lokala sjukförsäkringsenheter uppgick vid
1927 års slut till över 7,000.

Endast, en mening torde emellertid kunna sägas råda därom, att en första
förutsättning för åstadkommande av en rationalisering på socialförsäkringens
område ar, att den sociala sjukförsäkringen erhåller en sådan organisation,
att den kan bliva i stånd att ingå såsom ett led i en systematiskt sammanhängande
socialförsäkring. Detta är av den betydelse, att uppnåendet av
en dylik organisation får anses utgöra en förutsättning för att i ett blivande
socialförsäkringssystem sjukförsäkringen skall kunna bibehållas i sina nuvarande
frivilliga former, något som ur många synpunkter måste anses önskvärt.
Förutsättningen för den sålunda avsedda organisationen måste vara
astadkommande av enhetlighet så till vida, att inom varje ort det endast
finnes ett statsunderstött lokalt sjukförsäkringsorgan, till vilket således alla,
som önska bliva delaktiga av en offentlig sjukförsäkring, hava att vända sig
och ^ vilket därjämte kan beträffande alla behövande inom sitt verksamhets
område lämna det biträde med hjälp eller understöd i andra avseenden, som
kan komma att anförtros åt kassan. Visserligen är det sant, att under senare
år en del koncentrationssträvanden kommit till synes inom sjukkasserörelsen,
vilka i någon mån minskat olägenheterna av den tidigare splittringen. Dessa
strävanden hava emellertid också rönt vissa motgångar, och man torde icke
vara berättigad räkna med att desamma, som delvis torde hava tillkommit
under trycket av de pågående reformarbetena, komma att, örn reformen
uteblir, inom överskådlig framtid leda till en verklig enhetlighet.

Kungl. Majis proposition nr 75.

I fråga härefter om den otillräckliga anslutningen till sjukkassorna får jag
till en början hänvisa till förut anförda siffror om nuvarande medlemsantal
m. m. Till dessa må läggas följande uppgifter. Antalet medlemmar i regist -

rerade sjukkassor — fortsättningskassorna oräknade — utgjorde vid utgången
av år

antal medlemmar 5kllillS ( + ) eller minskning (~)

ali lax lil ellie 111 Illtir 3 p.. o j o

sedan ioregaende ar

1921 .................................................... 727,999 — 10,155

1922 ...................................................... 728,004 + 5

1923 ...................................................... 742,365 + 14,361

1924 ...................................................... 768,040 + 25,675

1925 .................................................... 802,942 + 34,902

1926 ................................................... 832,717 + 29,775

1927 ..................................................... 869,959 + 37,242

1928 ..................................................... 912,919 + 42,960

1929 (preliminärt) ............................. 967,800 + 54,881

Dessa siffror innebära, ställda i förhållande till befolkningens storlek, följande.
Ar 1921 uppgick antalet sjukkassemedlemmar till 16 % av den vuxna
befolkningen (över 15 år), 1922 till 15.8 %, 1923 till 16.i %, 1924 till 16.5 %,
1925 till 17.1 %, 1926 till 17.6 % och 1927 till 18.4 %. För de senare åren
kunna motsvarande siffror icke ännu angivas. Uppskattar man procentsiffran
för närvarande till 20, torde detta vara högt räknat. Resultatet skulle då
bliva en ökning under den senaste tioårsperioden från 16 till 20 %. Detta
resultat måste i och för sig anses otillfredsställande, då det med samma
takt för utvecklingen skulle dröja orimligt länge, innan anslutningen erhölle
önskvärd omfattning, och blir det ännu mera, örn man jämför det med förhållandena
i vårt grannland Danmark, varest jämväl en frivillig försäkring
är gällande. Där voro vid 1928 års slut 65. i % av befolkningen över 15 år
anslutna till sjukkassorna.

Vad slutligen beträffar det förhållandet, att sjukkassornas prestationer för
närvarande i allmänhet äro alltför svaga, är i detta hänseende framför allt
att märka, dels att sjukhjälpstiden oftast icke är av den längd, att hjälp herodes
under de långvariga sjukdomsfall, som särskilt äro ägnade att undergräva
ekonomien och medföra andra svårigheter och där behovet av kontant
understöd alltså är störst, dels ock att sjukvårdsförsäkringen, vilken på grunder,
som jag senare torde få utveckla, numera måste anses vara det primära i
en social sjukförsäkring, vunnit en alltför liten utveckling. Anledningen till
dessa förhållanden ligger, bland annat, i den nyss påtalade splittringen
inom sjukkasserörelsen, vilken i allmänhet icke lett till att kassorna tävlat
att lämna medlemmarna så stora förmåner som möjligt utan i stället oftast
medfört, att kassorna försökt underbjuda varandra beträffande premiernas
storlek, varav automatiskt följt svaga prestationer. En annan orsak är, att
de nu utgående statsbidragen måste erkännas vara alltför låga för att från
det allmännas sida kunna medföra berättigade krav på ökning av prestatio -

nerna.

Kungl. Majus proposition nr 15.

Förhöjning ay Oaktat sålunda angivna brister allmänt erkännas, Ilar som bekant sjuk ^sominda”

försäkringsr ef ormen från olika håll mött kraftigt motstånd. Under debatåtgärd?
terna i riksdagen rörande det senaste regeringsförslaget gjordes sålunda från
vissa håll gällande, att man borde avstå från att söka tvångsvis genomföra
en mer eller mindre omfattande reformering av den statsunderstödda sjukkasserörelsen
samt inskränka sig till att bevilja denna ett något förhöjt statsbidrag,
vilket kunde anses påkallat med hänsyn till penningvärdets fall sedan
den tid, då grunderna för nämnda bidrag fastställdes. En liknande uppfattning
har efter riksdagsbeslutet i frågan uttalats av en minoritet inom rikssjukkassornas
centralorganisation, där den väsentligen motiverats med att ej
mindre än tre olika försök att åstadkomma en sjukkassereform givit negativa
resultat.

Såsom framgått av den nyss lämnade redogörelsen för inkomna framställningar,
har emellertid från andra håll inom sjukkasserörelsen en rent
motsatt uppfattning kommit till synes. I den omförmälda skrivelsen från
styrelsen för Sveriges allmänna sjukkasseförbund anföres sålunda — utöver
vad redan återgivits — att förslaget att söka åstadkomma en uppryckning
av det nu gällande sjukkassesystemet allenast genom att meddela sjukkassorna
förhöjt statsbidrag icke längre vore att taga på allvar. En sådan åtgärd
skulle, bland annat, hava till följd ett ytterligare vidgande av klyftan
mellan lokala kassor och rikssjukkassor. Härtill komme, att en sådan åtgärd
skulle kunna rent av tillintetgöra ett rationellt ordnande av den sociala
försäkringsverksamheten i dess helhet. Den nuvarande organisationen utgjorde
en hämsko på ordnandet av ålderdoms- och invaliditetsförsäkringen,
och man måste därför protestera mot en åtgärd, som i allra högsta grad
skulle giva sanktion åt det nuvarande tillståndet. Styrelsen har därför under
åberopande av sin vid flera tidigare tillfällen framlagda uppfattning avrått
från ett höjande av statsbidraget, så länge nu gällande ordning inom det
frivilliga sjukkasseväsendet förbleve rådande. Till stöd för denna uppfattning
har styrelsen vidare hänvisat till de skäl, som i anledning av väckta
motioner anförts i frågan från tillsynsmyndighetens sida.

Som en reaktion inför det negativa resultatet av de olika försöken till
sjukförsäkringsreform kan uppfattningen örn att man bör åtnöja sig nied en
höjning av nu utgående statsbidrag visserligen anses förklarlig. Emellertid
har jag icke kunnat ansluta mig till densamma. Till en början må erinras,
att det s. k. medlemsbidraget, d. v. s. den del av statsbidraget, som utgår i
förhållande till antalet medlemmar i en kassa, redan år 1920 höjdes från 1
krona till 2 kronor. Det är således allenast beträffande det s. k. sjukdagsbidraget
— statsbidraget som utgår i förhållande till antalet sjukdagar —
som en förhöjning med hänsyn till penningvärdet skulle ifrågakomma.
Visserligen utgår statsbidrag jämväl till läkarvård, men detta spelar så
obetydlig roll för kassornas ekonomi, att man här kan bortse därifrån.
Tänker man sig nu, att sjukdagsbidraget, som redan år 1910 bestämdes
till nuvarande belopp, 25 öre för varje dag för vilken sjukkassa utgivit
sjukhjälp med minst 90 öre eller bekostat vård å sjukhus, dock högst

Kungl. Majis proposition nr 15.

2 kronor per medlem oell år, liöjdes med — såsom föreslagits till kompensation
av penningvärdets fall — 10 öre, skulle uppenbarligen en sådan
åtgärd på intet sätt vara ägnad att avhjälpa de djupgående brister hos den
svenska sjukkasserörelsen, som under det föregående utredningsarbetet
otvetydigt uppvisats och som jag nyss understrukit. Vid ett genomförande på
sätt antytts av ökat statsbidrag åt kassorna skulle nämligen dessa vara oförhindrade
att använda den nya inkomsten till exempelvis en sänkning av de förut
utgående avgifterna. För staten, vilken dock skulle åsamkas en ökad utgift
av 800,000—900,000 kronor örn året, skulle då föga vara vunnet. För sjukkassorna
åter skulle den föreslagna åtgärden betyda en ökad inkomst av omkring
1 krona per år och medlem. Det är tydligt, att varken kassorna eller
de enskilda medlemmarna skulle hava något mera väsentligt gagn härav.

Det har i anslutning till vad senast berörts vidare gjorts gällande, att
man i själva verket från sjukkasserörelsens egen sida icke skulle vara särskilt
angelägen att få genomförd en sjukkassereform i den omfattning, varom
i de senaste förslagen varit fråga, och att man därför kunde befara, att
kassorna, när det gällde att föra en sådan reform ut i verkligheten, komme
att i stor utsträckning med avstående från statsbidrag ställa sig utanför de
nya organisationerna. Den enhälliga uppslutningen från sjukkasseorganisationernas
sida kring det senaste regeringsförslaget och de talrika och auktoritativa
meningsyttringar, som efter detta förslags fall framkommit från sjukkasserörelsens
sida och vilka i det föregående berörts, giva icke något stöd
för sådana påståenden eller farhågor. Emellertid vill jag i detta sammanhang
betona — vad ock min företrädare i ämbetet framhöll vid framläggandet
av det senaste förslaget — att det icke kan anses uteslutet, att den
enighet mellan förut stridiga uppfattningar inom sjukkasserörelsen rörande
organisationsproblemets lösning, som sent omsider vunnits, skulle äventyras,
därest frågans avgörande kommer att fördröjas. Vissa tecken hava tvärtom
redan bestyrkt, att så kan bliva fallet. Även ur denna synpunkt måste det
alltså anses vara en angelägenhet av stor vikt, att frågan nu föres fram
till en lösning.

En annan invändning av allmän innebörd, vilken i detta sammanhang
torde böra beaktas, är den som grundas på uppfattningen, att sjukförsäkringsfrågan
icke bör företagas till avgörande, förrän man har möjlighet
att bedöma spörsmålet örn socialförsäkringen i dess helhet. Närmare utförd
innebär denna invändning, sådan den under det senaste året framställts,
att resultaten av den nu arbetande pensionsförsäkringskommitténs utredning
borde avvaktas, innan sjukförsäkringen reformerades. Denna uppfattning
grundar sig särskilt därpå, att det blivit känt, att inom nämnda kommitté
överväges att skilja invaliditetsförsäkringen från ålderdomspensioneringen
och lägga förstnämnda försäkringsform till sjukkassorna.

Visserligen kan det onekligen ur principiell synpunkt te sig riktigast, att
man på en gång söker överblicka hela området för socialförsäkringen och
samtidigt drager upp grundlinjerna för ett enhetligt system och helst också
fixerar de närmare detaljerna rörande de skilda försäkringsgrenarna. Emellertid
tala avgörande praktiska hänsyn mot att av dylika skäl avstå från att,

Sjukkassornas
ställning i
allmänhet till
reformen.

Böra förslag
på närliggande
områden avvaktas? -

Kungl. Majus proposition nr 75.

Kostnads frågan.

clar så eljest är möjligt och lämpligt, till övervägande företaga särskilda
delar av försäkringen. Erfarenheten har visat — något som också säger sig
tämligen självt — att under nuvarande arbetsformer det knappast någonsin kan
bliva möjligt att på en gång till avgörande föra fram ett så omfattande och
svårlöst frågekomplex, som genomförandet av en enhetlig socialförsäkring skulle
innebära. Man lärer alltså redan på denna grund vara nödsakad att liksom
hittills gå de partiella reformernas väg. Detta får dock naturligen icke innebära,
att man — såsom måhända kan sägas hava skett vid tillkomsten av
våra nuvarande socialförsäkringslagar — vid behandlingen av en av dessa
underlåter att i nödig utsträckning beakta sammanhanget med de övriga.
Vad nu närmast angår sjukförsäkringen, är det, som redan anförts, allmänt
erkänt, att åstadkommande av en enhetlig organisation därutinnan är ett
villkor icke blott för en ordnad sjukförsäkring utan för rationell socialförsäkring
överhuvud. Icke minst för en överflyttning av invaliditetsförsäkringen
till sjukkasseväsendet lärer det utgöra en oundgänglig förutsättning,
att inom varje ort rörelsen är koncentrerad till ett organ. Såsom jag i ett
senare sammanhang torde få anledning påpeka, kommer riktigheten av detta
påstående till synes redan i förevarande sammanhang vid behandlingen av en
analog fråga. I det förslag jag ämnar framlägga ingår nämligen beredande
av understöd av statsmedel åt icke sjukförsäkrade barnaföderskor, vilket
understöd ur olika synpunkter ansetts lämpligen kunna utanordnas endast
genom sjukkassorna; för en dylik anordning måste dock en förutsättning
vara, att sjukkasserörelsen blivit enhetlig.

Örn vidare, såsom med all sannolikhet kan förväntas, en reformerad pensionsförsäkring,
vare sig denna kommer att medföra en överflyttning av invaliditetsförsäkringen
eller icke, måste bygga på ökad decentralisering av ärendenas
handläggning, måste en enhetlig sjukförsäkring vara en av grundvalarna för
reformens genomförande. Vid sådant förhållande kau det ej innebära någon
olägenhet, att principbeslut redan nu fattas örn sjukförsäkringens reformering
på enhetlighetens grund. Enhetlighetens genomförande måste alltid kräva
en avsevärd övergångstid, och örn man skulle vänta därmed, skulle detta alltså
i sin tur medföra ett fördröjande av pensionsförsäkringens omdaning. Man
torde också med bestämdhet kunna påstå, att några svårigheter icke skola
behöva uppstå, då det sedan gäller att eventuellt anknyta invaliditetsförsäkringen
— och möjligen vissa uppgifter för ålderdomspensioneringen —
till en på sätt nu föreslås reformerad sjukförsäkring. Skyldighet för de blivande
sjukkassorna att åtaga sig uppgifter för pensionsförsäkringens räkning
jämväl beträffande andra än kassemedlemmar kommer redan nu att stadgas.
Och de smärre jämkningar, som sedermera eventuellt kunna befinnas erforderliga,
såsom beträffande sammansättningen av sjukkassornas styrelser, omfattningen
av deras verksamhetsområden etc., kunna utan svårighet genomföras
i samband med invaliditetsförsäkringen och utan att då kräva någon
tidsutdräkt.

Vad härefter kostnadsfrågan angår är det givet, att ur rent budgetär
synpunkt betänkligheter kunna anföras mot en genomgripande sjukkassereform.
En sådan kan nämligen ej genomföras utan väsentligt ökade bidrag från det

Kungl. Majus proposition nr 7<5.

allmännas sida. I vad män man är böjd för att anse, att det allmänna bör
ikläda sig dylika förpliktelser, blir väl ytterst beroende av vederbörandes
principiella inställning till socialförsäkringen överhuvud och den uppfattning
man hyser rörande särskilt sjukförsäkringens uppgift och betydelse i samhällslivet.
För min del anser jag liksom mina företrädare i ämbetet vikten
av att erhålla en välordnad och materiellt tillfredsställande social sjukförsäkring
vara så stor, att de statsutgifter för sådant ändamål, som i det senaste
förslaget beräknats, icke böra verka avskräckande. Härtill kommer, att
för reformens genomförande måste beräknas en övergångstid av liera år,
under vilken statsbidrag enligt de nya grunderna med all sannolikhet icke
kommer att utgå i någon nämnvärd omfattning.

Het bör alltså kraftigt understrykas, att man vid bedömande av ifrågavarande
spörsmål icke får fästa alltför stor vikt vid den konjunkturnedgång
och de s tatsfinansiella svårigheter, som vid innevarande tidpunkt äro rådande
men vilka ganska allmänt anses vara av övergående karaktär. Desslikes är
att märka, att stegringen i statsbidragen till sjukförsäkringen ingalunda
innebär en ny nettoutgift för det allmänna. Vid ärendets tidigare behandling
har flera gånger framhållits den betydelse en reformerad sjukförsäkringmåste
hava för nedbringande av kostnaderna för fattigvård samt för pensionstillägg
och understöd enligt pensionsförsäkringslagen, en betydelse som
kunnat påvisas från orter, där en effektiv sjukförsäkring redan i stort sett
genomförts, såsom i Eskilstuna (se proposition 117 år 1926 sid. 274—284).

Redan i detta sammanhang torde ytterligare böra till behandling upptagas
en invändning av allmänt principiell innebörd, som under den offentliga
diskussionen framställts mot en omläggning av sjukförsäkringen i den
här avsedda riktningen. Jag syftar härvid på det yrkande, som framkommit
därpå, att en reformerad sjukförsäkring måtte bygga på ett system nied
försäkringstekniskt uträknade premier och försäkringsmässig fondbildning.
Enligt gällande lagstiftning liksom enligt det föreliggande förslaget är
ju försäkringens ekonomi — jämte på statsbidragen grundad pa medlemmarnas
årsavgifter, vilka i de allra flesta fall för samma försäkringsförmåner
i en och samma kassa utgå med enahanda belopp, oavsett den försäkrades inträdesålder,
kön, yrke etc. I fråga örn fondbildning finnas föreskrifter allenast
örn en riskutjämningsfond, vilken enligt det föreliggande förslaget skall uppbringas
till ett belopp, minst motsvarande en och en halv gånger summan av de i
genomsnitt för de tre sistförflutna åren erlagda fasta medlemsavgifterna.

I anledning av vad sålunda anförts har jag låtit inom socialstyrelsen
verkställa utredning angående principerna för avgiftsbestämningen för sjukkassorna,
vilken utredning torde få såsom bilaga (bilaga F) fogas vid statsrådsprotokollet
i detta ärende. I denna utredning redogöres för sjukkasselagens
ställning till frågan örn avgiftsbestämningen ävensom för den nuvarande
avgiftsbestämningen i sjukkassorna samt gällande regler i förhållande till
den ifrågasatta sjukförsäkringsreformen. Därjämte upptagas till bemötande
vissa skäl, som från försäkringsmannahåll anförts för en omläggning av avgiftsberäkningen.
Jag torde i dessa hänseenden kunna hänvisa till utredningen

Vissa

principiella
invändningar
i övrigt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

oell vill här endast framhålla, att jag i allt väsentligt kan ansluta mig till
där anförda synpunkter. Enligt min mening kan det således svårligen komma
i fråga att företaga en dylik omläggning, vilken skulle förvandla sjukförsäkringsrörelsen
till likhet med den vanliga affärsmässiga försäkringsrörelsen
och tillika kräva en helt annan och mera dyrbar administration än för närvarande.
På denna väg skulle man därmed också starkt inkräkta på den
självverksamhet, som är en av de värdefullaste tillgångarna i den nuvarande
frivilliga försäkringen. Enhetligheten i premier, oavsett den större eller
mindre sjukdomsrisk, som kan föreligga för olika medlemmar, utgör dessutom
ett väsentligt drag i den verksamhet för ömsesidig hjälp, som är sjukförsäkringens
upphov.

Det kan knappast heller med fog göras gällande, att en dylik omläggning
skulle vara av behovet påkallad. Erfarenheterna från vårt land liksom
från utlandet bestyrka, att i stort sett nu tillämpade grunder kunna uppbära
ett sunt försäkringssystem, och det är icke anledning antaga, att den
kraftiga koncentration av sjukkasserörelsen, som blir en följd av reformförslagets
genomförande, skulle leda till större svårigheter i förevarande
hänseende. Såsom i utredningen framhållits, kan man tvärtom utgå från
att den större riskutjämning, som inom centralsjukkassorna kommer till stånd,
skall medföra ökad stabilitet och alltså minska behovet av säkerhets- eller
utjämningsfonder; bland annat torde ju de nya kassorna såsom monopolorgan
kunna räkna med en konstant nyanslutning av unga medlemmar — redan nu
håller sig för övrigt åldersfördelningen, som i förevarande hänseende kan anses
som den viktigaste faktorn, i sjukförsäkringen i dess helhet vid ungefär samma
procentuella storlek år från år. Givetvis förutsätter jag emellertid härvid, att
premieberäkningen sker på fullt tillfredsställande sätt, något som tydligen,
om förslaget genomföres, kommer att bliva lättare än nu, därigenom att den
premienedpressande konkurrensen bringas att upphöra. En annan förutsättning
är naturligen också, att tillsynsmyndigheten noggrant aktgiver på
centralsjukkassornas soliditet och i god tid vidtager sådana åtgärder, som,
närmast i form av pakallande av premiehöjning, uttaxering eller förmånsnedsättning,
kunna erfordras för att bevara densamma.

Under den offentliga diskussionen har uppmärksamheten även fästs vid
ett i utlandet framkommet uppslag att kombinera sjukförsäkringen med
någon slags sparverksamhet; varje försäkrad skulle hava sitt personliga
konto, och i den mån han holle sig frisk och alltså icke utnyttjade försäkringsförmånerna,
skulle han äga åtnjuta premienedsättning eller annan förmån.
Denna tankegång går bland annat igen i ett av de av läkarsammanslutningar
hösten 1930 avgivna yttrandena, och centralstyrelsen för Sveriges
läkarförbund uttalar, att avsevärda missbruk av sjukförsäkringen måhända
bäst skulle undgås, då man nått fram till ett sådant system, där medlemmarna
hade ekonomiskt intresse av att vara friska, ej av att vara sjuka.

Mot en dylik tankegång, som tydligen på många håll till en början kunnat
verka bestickande, behöver emellertid endast erinras, att de ekonomiska förmåner,
som sålunda skulle utöver vad för närvarande är fallet tillkomma
vissa sjukkassemedlemmar, måste av någon bestridas; för sjukförsäkrings -

Kungl. Majus proposition nr 15.

rörelsen i dess helhet kan nämligen ett dylikt system icke tänkas leda till
en så stor nedpressning av sjukdagstalet, att de ifrågasatta förmånerna
skulle kunna täckas av besparingarna. Det i så fall erforderliga tillskottet
kan komma till stånd antingen så att prestationerna nedsättas, premierna
höjas eller statsbidraget ökas. I alla tre fallen kommer den nya förmånen
för de friska att slutligen leda till minskad fördel för de sjuka i jämförelse
med vad de enligt nuvarande grunder skulle kunnat åtnjuta. Men ett dylikt
resultat måste uppenbarligen strida mot en av hela den sociala sjukförsäkringens
principer, som är att de, vilka få behålla sin hälsa, redan
därutinnan äga en så stor förmån, att de böra utan tanke på egen ytterligare
vinning med sina premier bidraga till att lätta bördan för de sjuka.

Jag är sålunda av den uppfattningen, att ett nytt försök nu bör göras att
åstadkomma en reformering av den statsunderstödda sjukförsäkringen. Beträffande
reformens innebörd ansluter jag mig i stort sett till det senast
framlagda förslaget, vilket, örn det också på vissa punkter kan lämna rum för
olika meningar, dock enligt min uppfattning är väl ägnat att — utfört i verkligheten
— avhjälpa de väsentligaste bristerna i den nuvarande sjukkasserörelsen.
Först och främst skall man sålunda enligt detta förslag ernå en
enhetlig och fast organisation av rörelsen; den nuvarande splittringen med
dess i många avseenden olyckliga verkningar skulle försvinna. I den nya
organisationen skola vidare tillgodoses kraven dels å självrisk för de lokala
organen, varigenom erhålles garanti för en effektiv kontroll, och dels å en
försa krin gam assi g utjämning av riskerna samt förmåga att i försäkringen
upptaga sådana grupper av befolkningen, som hava en mera spridd bosättning.
Möjlighet till samverkan mellan sjukförsäkringen och andra socialfÖrsäkringsgrenar
skall ock vinnas. Genom de förbättrade och utvidgade
prestationerna skall försäkringen sättas i stånd att på ett mera tillfredsställande
sätt fylla sin uppgift: att bereda en effektiv hjälp vid inträffande sjukdom.
Samtidigt undanröjas i stor utsträckning de anledningar till överförsäkring
och dubbelförsäkring, som med nuvarande ordning förefinnas.

Örn jag alltså i allt väsentligt kan ansluta mig till grundtankarna i
1930 års förslag, utesluter detta icke att jag, såsom redan framgått, ansett
en noggrann undersökning böra vidtagas rörande behovet av jämkningar i
förslaget på särskilda punkter. Jag övergår nu till att redogöra för de undersökningar
jag i sådant avseende låtit verkställa och resultatet av desamma.

Särskilda punkter i förslaget.

Enligt 1930 års proposition — 29 § i förslaget till förordning om erkända
sjukkassor — skulle sjukhjälpstiden i lokalsjukkassa såvitt angick sjukhjälp
i form av ersättning för sjukhusvård eller sjukpenning vara bestämd till
21 dagar för varje sjukdomsfall. Lokal sjukkassa med minst 500 medlemmar
kunde dock under vissa förutsättningar erhålla rätt att meddela dylik sjukhjälp
under 90 dagar för varje sjukdomsfall.

I sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande i anledning av
propositionen förordades den ändring i nämnda bestämmelser, att tidrymden

Samman fattning.

Organisa tionen.

Självrisk tiden.

Kungl. Majus proposition nr 75.

av 21 dagar skulle inskränkas till 18 dagar. Anledningen härtill var framför
allt, att man Lyste farhagor för att enligt propositionen lokalsjukkassorna
under särskilda omständigheter skulle kunna bliva utsatta för alltför stora
påfrestningar. Vid frågans behandling i kamrarna förklarade departementschefen,
att han ehuru med tvekan hänförde den sålunda föreslagna ändringen
till sådana, vilka icke syntes äga någon större räckvidd. Andra kammaren
godtog ock utskottets förslag på denna punkt.

Sociaideparte- I den förutnämnda, inom socialdepartementet hösten 1930 utarbetade
memoria 1930. promemorian rörande ifrågasätta jämkningar i 1930 års förslag uttalades, att
man syntes kunna stanna vid den av utskottet föreslagna tiden av 18 dagar,
detta oaktat en tid av 21 dagar ur försäkringsmässig synpunkt syntes hava
varit förenad med vissa fördelar.

Yttrandena. I de i anledning av promemorian avgivna yttrandena hava på denna punkt
olika meningar gjort sig gällande.

Sveriges allmänna sjukkasseförbund har sålunda uttalat sig för en längre
självrisktid än 18 dagar. Styrelsen för riks sjukkassornas centralorganisation
däremot förordar en tid av allenast 15 dagar. Sociala rådets sektion för sjukkasseväsen
har förklarat, att tiden hellre borde sättas till 21 än till 18 dagar.
Socialstyrelsen finner en inskränkning av självrisktiden till 18 dagar innebära
ett försvagande av lokalsjukkassornas ställning och av deras förmåga att effektivt
motverka missbruk av försäkringen; i frågans nuvarande läge och då
andra kammaren med betydande majoritet anslutit sig till utskottets förslag,
ville styrelsen dock för sin del icke avstyrka detsamma. Centralstyrelsen för
Sveriges läkarförbund förordar 21 dagar. Medicinalstyrelsen slutligen har ansett
sig icke böra göra något uttalande beträffande denna fråga såsom väsentligen
liggande utanför styrelsens verksamhetsområde.

DeP—- Bestämmelserna angående viss s. k. självrisk för lokalsjukkassorna äro
c 6 en'' väsentligen tillkomna i syfte att hos dessa kassor väcka och underhålla den
strävan till effektiv självkontroll, som måste utgöra grundvalen för all sund
sjukkasseverksamhet. Enligt beräkningar av 1929 års sjukkassesakkunniga
skulle en sjukhjälpstid för lokalsjukkassorna — beträffande sjukhusvård och
sjukpenning — av 30, respektive 21, respektive 15 dagar innebära, att de
komme att svara för 50.8, respektive 42.5, respektive 35. i % av den i genomsnitt
på varje medlem belöpande risken av ifrågavarande art. Härvid räknades
med en karenstid av 2 dagar. En utsträckning av karenstiden till 3
dagar, såsom föreslogs i 1930 års proposition, medför en obetydlig förskjutning
nedåt av de angivna procenttalen (vid 21 dagar till omkring 42 %).
Bestämmes sjukhjälpstiden till 18 dagar, skulle således i allt fall kvarstå en
belastning för lokalsjukkassorna motsvarande mer än ys av den samlade
risken. Även örn man måste medgiva, att en inskränkning av lokalsjukkassornas
självrisk på nu angivet sätt innebär ett visst försvagande av de i
organisationssystemet innefattade korrektiven mot missbruk, lärer dock
knappast kunna påstås, att dessa korrektiv härigenom skulle på något allvarligt
sätt äventyras. Inskränkningen skulle visserligen medföra en olägenhet
jämväl i annat avseende, nämligen en ökning i antalet av de sjukdoms -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

fall, som skola behandlas och prövas av såväl lokal- som centralsjukkassa.

Enligt uppgift i 1929 års sakkunnigbetänkande kvarstå av 1,000 sjukdomsfall
efter 15 dagar 428, efter 21 dagar 340 och efter 30 dagar 254. Med en självrisktid
av 21 dagar skulle följaktligen omkring */s av samtliga sjukdomsfall
aldrig behöva komma till handläggning av centralsjukkassa. Varje ökning
av antalet fall, som skola dubbelbehandlas, måste naturligen verka tyngande
på administrationen. Då emellertid ökningen skulle bliva relativt obetydlig,
synes ej heller den nu berörda omständigheten vara ägnad att ingiva avgörande
betänkligheter. Jag anser mig således kunna förorda, att självrisktiden
för lokalsjukkassorna i enlighet med utskottets förslag vid föregående
riksdag bestämmes till i regel 18 dagar (29 §).

I socialdepartementets promemoria uttalades vidare med avseende å orga- Andra
nisationsbestämmelserna, att viss ändring i föreskrifterna rörande centralsjukkassas
styrelse syntes böra förordas samt att jämväl åtgärder borde vidtagas
för att tillförsäkra socialstyrelsen viss medicinsk sakkunskap vid behandlingen
av sjukförsäkringsfrågor. Till dessa frågor torde jag lämpligen
få återkomma i det följande.

Härutöver må anmärkas, att i det förut berörda uttalande, som gjordes
av en minoritet inom rikssjukkassornäs centralorganisation i samband med
denna organisations i augusti 1930 beslutade framställning i sjukförsäkringsfrågan,
framställts vissa erinringar mot en del organisatoriska bestämmelser
i det i 1930 års proposition innefattade förslaget till förordning örn erkända
sjukkassor. Dessa erinringar gälla dels 4 § i vad avser centralsjukkassas
verksamhetsområde — det bör enligt minoritetens mening fastslås, att detta
område alltid skall utgöras av minst två landstingsområden eller stad, som
icke deltager i landsting — dels 8 § i vad däri stadgas skyldighet för erkänd
sjukkassa att biträda statlig inrättning för social verksamhet — sådan skyldighet
anses ej böra föreskrivas — dels 29 § i vad angår möjlighet för lokalsjukkassa
med minst 500 medlemmar att under vissa förutsättningar få
meddela sjuklijälp under 90 dagar för varje sjukdomsfall — sådan möjlighet
bör enligt minoriteten överhuvud ej förefinnas — dels ock slutligen 45 §,
enligt vilken i stad, som utgör eget centralsjukkasseområde, redan existerande
kassor med flera än 500 medlemmar kunna antagas till lokalsjukkassor
— för sådant antagande bör, uttalas det, krävas, att kassans medlemsantal
uppgår till minst 2,000.

De bestämmelser, mot vilka de sålunda framställda anmärkningarna rikta Departemontssig,
återfinnas redan i det av 1929 års sjukkassesakkunniga utarbetade betänkandet.
Hörande sistnämnda förslag rådde full enighet bland de sakkunniga, och
det förordades jämväl av de särskilda representanter för sjukkasserörelsen,
med vilka de sakkunniga hade att samråda. Bestämmelserna tillstyrktes
av riksdagsutskottet och godkändes jämväl av andra kammaren. Vid angivna
förhållanden och då, såsom framgår, de gjorda anmärkningarna icke
heller vunnit anslutning från majoriteten inom den organisation, där de
framställts, har jag icke funnit skäl att i anledning av desamma föreslå
någon ändring i det senaste förslaget.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 62 haft. (Ar 75.) m 3i 4

Sjukvårds försäkringen.

Obligatorisk
eller frivillig?

Social departementets promemoria.

Yttrandena.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Propositionen till 1930 års riksdag innehöll — liksom det vid 1927 års
riksdag framlagda förslaget — som förut erinrats bestämmelser, enligt vilka
erkänd sjukkassa skulle vara pliktig att i viss omfattning ersätta den sjuke
hans utgifter för läkarvård. Skyldigheten skulle regelmässigt vara begränsad
till att avse 2/3 av nämnda utgifter; den sjuke skulle således betala V3 själv.
Ersättning för specialistvård skulle ej utgå utom i undantagsfall efter särskilt
tillstånd. Under vissa förutsättningar kunde kassan i stället bliva
pliktig att utgiva ersättning för vård å sjukhus, dock blott för vård å allmänt
eller därmed likställt sjukhus samt högst efter taxan för vård å allmän sal
å lasarett inom det sjukvårdsområde den sjuke tillhörde.

Bestämmelserna rörande denna i allmänhet såsom »obligatorisk» betecknade
sjukvårdsförsäkring väckte på sina håll betänkligheter. Särskilt från
läkarhåll framkommo, ehuru först på ett sent stadium av frågans behandling
i riksdagen, en del kollektiva meningsyttringar mot förslaget. Man
hävdade därvid, att obligatorisk sjukvårdsförsäkring icke borde genomföras.

I den inom socialdepartementet utarbetade promemorian uttalades, att
med hänsyn till den ställning, som tidigare riksdagar — jag återkommer
därtill i det följande — intagit och på grund av reformförslagets allmänna
syftning något frångående av principen örn sjukvårdsförsäkringen såsom en
obligatorisk prestation för sjukkassorna icke torde böra ifrågakomma.

Rörande denna fråga göras i de inkomna framställningarna och över promemorian
avgivna yttrandena en del uttalanden av intresse.

Styrelsen för Sveriges allmänna sjukkasse förbund anför i sin förut åberopade
skrivelse i denna fråga bland annat följande.

Uppfattningen att en obligatorisk sjukvårdsförsäkring skulle vara mindre
behövlig i vårt land med dess högt utvecklade och för vissa befolkningslager
kostnadsfria offentliga sjukvård syntes vila på en ofta företrädd men
icke dess mindre felaktig uppfattning därom, att avsikten med reformen
skulle vara att skapa nya vårdanstalter. Sjukvårdsförsäkringens syfte vore
i stället att förhjälpa medlemmarna till att komma i åtnjutande av fördelarna
i den redan organiserade sjukvården. Det vore visserligen sant, att
vår offentliga sjukvård vore så ordnad, att den kunde komma folket till godo
för en billigare penning än i andra länder. Men kostnadsfri vore den icke
i annat fall, än där fattigvårdsbehov förelåge, och även örn kostnaderna vore
mindre än annorstädes, vore de betydande nog, då arbetsinkomsten genom
sjukdom minskades eller alldeles upphörde. Dessa kostnader ville sjukförsäkringen
förhjälpa de omtänksamma att bära. Det vore allmänt erkänt,
att en rationellt ordnad sjukförsäkring för kommunerna vore ett ekonomiskt
intresse av stor vikt, något som även erkänts i gällande fattigvårdslag, där
det i 37 § heter, att fattigvårdsstyrelse bör verka därför, att samhällets invånare
genom inträde i sjukkassor bereda sig trygghet mot nöd vid sjukdom
eller andra olyckor. Vad angår påståendet att sjukvårdsförsäkringen skulle
kunna leda till missbruk, förklarar styrelsen, som tror sig besitta viss erfarenhet
på området, att den icke hade någon kännedom örn att sjukförsäkring
i denna del blivit föremål för obehörigt utnyttjande. Det vore icke
heller i denna del av försäkringen, som missbruk i nämnvärd grad kunde
förekomma från de försäkrades sida, enär dessa icke själva personligen
kunde tillgodogöra sig den därför från kassan utgående kontanta prestationen.
Detta, som gällde redan för närvarande, måste i än högre grad

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.5. 51

bliva fallet enligt förslaget, eftersom den försäkrade själv enligt detta i regel
skulle Lava att bestrida l/3 av vårdkostnaden.

Styrelsen för rikssjukkassornas centralorganisation framhåller, att syftemålet
med sjukvårdsförsäkringen vore att genom en försäkringsmässig utjämning
av sjukvårdskostnaden göra denna överkomlig även för personor i svag ekonomisk
ställning. Då storleken av dylik kostnad väsentligen berodde på
avståndet från den sjukes boningsort till läkaren eller sjukvårdsanstalten,
torde sjukvårdsförsäkringen, örn dess genomförande bleve beroende på kassas
beslut, sannolikt icke komma att upptagas av sjukkassa, inom vars områden
sjukvårdsförhållandena vore ogynnsamma. Det med dylik försäkring avsedda
syftet skulle följaktligen nås allenast delvis, örn densamma gjordes valfri.

Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund yttrar:

Centralstyrelsen ansåge i överensstämmelse med sina förut gjorda uttalanden,
att främsta syftet för en social sjukförsäkring vore beredandet eller
möjliggörandet av snabb och effektiv sjukvård i individernas och samhällets
intresse och att införandet av sjukvårds- (läkarvårds-) försäkring som obligatorisk
prestation för de sjukkassor, som erliölle statsunderstöd, ur principiell
synpunkt vore det riktiga.

Vid en rundfråga som centralstyrelsen nyligen anordnat för att utröna
svenska läkarkårens ståndpunkt bland annat i ifrågavarande avseende, hade
emellertid ett mycket stort flertal av Sveriges läkare uttalat sig för att sjukvårdsförsäkringen
borde vara allenast en frivillig prestation för kassorna. Dels
hade det därvid befarats, att obligatorisk sjukvårdsförsäkring skulle utgöra en
etapp till införandet av allmän obligatorisk sjukförsäkring, något som alldeles
särskilt på sista tiden i de länder, där sådan införts, skulle hava påvisats
medföra synnerligen allvarliga vådor, dels hade farhågor uppstått, att
de vid all sjukförsäkring uppkommande missbruken skulle bliva större vid
obligatorisk än vid frivilligt åtagen sjukvårdsförsäkring.

Centralstyrelsen vore emellertid av den meningen, att införandet av obligatorisk
sjukvårdsförsäkring för statsunderstödda, frivilliga sjukkassor ej borde
uppfattas som ett steg mot allmän obligatorisk sjukförsäkring, och ansåge
också, att risken för missbruk av sjukförsäkringen ej behövde befaras bliva
avsevärt större vid obligatorisk än vid frivillig sjukvårdsförsäkring under förutsättning
att nödiga garantier mot missbruk skapades. Det ökade sjukvårdande
och övervakande arbete, som en utsträckt sjukvårdsförsäkring måste
medföra, komme att i huvudsak påvila läkaren som den mest kompetente,
och han måste för det helas väl åtaga sig större delen av detta arbete, även
örn han vore fullt medveten örn att svårigheterna redan efter hittills vunnen
erfarenhet kunde vara mycket stora, t. ex. vid sjukdomstillstånd utan objektiva
symptom eller till följd av en del sjukförsäkrades benägenhet för aggravation
och simulation.

Emellertid kunde centralstyrelsen icke biträda den motivering, som framhållits
för behovet av obligatorisk sjukvårdsförsäkring, nämligen att den nuvarande
frivilliga sjukvårdsförsäkringen endast skulle förskaffa cirka 15 %
av de sjukförsäkrade behövlig sjukvårdsförsäkring. Styrelsen ville framhålla,
att större delen av de åtminstone för närvarande i sjukkassorna försäkrade
åtnjöte fri eller nästan fri läkarvård vid sjukdom, antingen såsom löneförmån
eller genom frivillig sjukvårdsförsäkring.

Vid centralstyrelsens utlåtande voro fogade vissa reservationer.

I själva huvudfrågan voro tre medlemmar av centralstyrelsen av avvikande
mening. Två av dessa ledamöter förklarade sig anse, att den nuvarande

Kungl. Majus proposition nr 75,

sjukkasseorganisationen borde bibehållas i stort sett oförändrad men med
ökat statsunderstöd för sjukpenningförsäkringen, vid vilken borde fästas
vissa närmare angivna villkor rörande förbud mot dubbelersättning, inkomstgräns
m. m. Samma ledamöter ansågo, att, därest en reform skedde, läkarvården
borde bibehållas som frivillig prestation för kassorna.

Den tredje av reservanterna ansåg med hänsyn till den delade uppfattningen
inom läkarkåren rörande den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen lämpligast,
att läkarvårdsförsäkringen bibehölles såsom frivillig, till dess ytterligare
erfarenhet vunnits.

Medicinalstyrelsen har i denna punkt gjort ett längre uttalande, vilket
jag på grund av dess betydelse för frågans bedömande torde böra i allt
väsentligt återgiva. Styrelsen anför:

I sin skrivelse till Kungl. Majit av den 30 november 1929 med anledning
av det till styrelsen för yttrande remitterade betänkandet rörande reformerad
sjukförsäkring hade medicinalstyrelsen anfört, att styrelsen i tidigare yttrande
över liknande ärende anslutit sig till den uppfattningen, att behovet av en
social sjukförsäkring icke kunde anses tillgodosett, med mindre än att det
sörjdes för att den sjukförsäkrade erli olle den sjukvård, hans sjukdom krävde
för hans återställande till hälsa eller arbetsförmåga, samt att styrelsen därutinnan
alltjämt intoge samma ståndpunkt. Styrelsen hade vid avgivande
av detta sitt principuttalande haft stöd i det yttrande centralstyrelsen för
Sveriges läkarförbund dessförinnan tillställt styrelsen i ämnet. Så vore
jämväl nu förhållandet. Då liksom nu hade emellertid centralstyrelsens
beslut icke varit enhälligt. Reservationerna hade såväl år 1929 som år 1930
riktat sig mot bestämmelser örn obligatorisk sjukvårdsförsäkring, i det reservanterna
uttalat sig för en frivillig sådan.

Den år 1930 framförda reservationen måste ses mot bakgrunden av att
det övervägande flertalet av de till läkarförbundet anslutna läkarföreningarna
mera eller mindre bestämt uttalat sig i samma riktning som reservanterna.
De skäl och synpunkter, som därvid framhållits, vore väsentligen
de företrädesvis i utlandet, särskilt i Tyskland, vunna erfarenheterna örn
det missbruk av socialförsäkringens förmåner, som därstädes i stor utsträckning
förekomme, örn de svårigheter, som vid uppgörande av avtal mellan
sjukkassor och läkare vållats, samt örn vanskligheten av att under sådana
förhållanden upprätthålla det förtroende mellan läkaren och klientelet, som
vore en förutsättning för utövandet av en framgångsrik läkare- och sjukvård.

Det lede icke det ringaste tvivel, att icke de förhållanden, varom här erinrats,
framträtt i större eller mindre omfattning. De torde vara ofrånkomligt
förenade med ali socialförsäkring, enkannerligen den obligatoriska.
Det vore naturligt, att läkaren vore den, som närmast såge dessa missförhållanden.
De hotade, ansåge han, att rubba en av grundvalarna för hans
verksamhet, förtroendet mellan hans klientel och honom, och det ryckte in
ett moment i hans arbete, som vore detsamma artfrämmande och motbjudande.
Det väckte misstämning och skapade olust, vilka hunde alstra ett
känslotänkande inför denna angelägenhet, som i sin ordning skymde blicken
för de obestridliga värden, vilka socialförsäkringen dock i sig inrymde och
skänkte.

Likaväl som det vore en samhällets plikt att bringa hjälp åt dem, som
på grund av sjukdom råkade i jämväl ekonomiskt trångmål, måste det ligga
i det allmännas välförstådda intresse att övervaka att denna hjälp i möjligaste
mån endast komme den lijälpbehövande tillgodo, så länge hans sjukdom
gjorde honom oförmögen att med arbete försörja sig. Det vore även själv -

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

fallet, att ingen annan än läkaren kunde i det stora flertalet fall vara i stånd
att avgöra detta. Här mötte läkaren emellertid ofta svårigheter. Gränsen
mellan hälsa och sjukdom eller — måhända rättare uttryckt i detta sammanhang
— gränsen mellan arbetsoförmåga och arbetsförmåga i den mening,
som vid ifrågavarande bedömande måste avses, vore ofta svår att uppdraga.
Det finge icke förbises, att en viss subjektivitet därvid icke kunde
frånkommas. En fordran att begära ett reservationsfritt uttalande av läkaren
i alla fall vore en uppenbar orimlighet, då man härvid hade att räkna
med det levande livets lagar, som icke läte sig reglera genom stadganden
och föreskrifter. Vissa sjukdomars natur att föranleda aggravation och
mindre nogräknade individers benägenhet för ren simulation accentuerade
svårigheten i läkarens verksamhet.

Ju mera det allmänna vidgade sin hjälpverksamhet, desto angelägnare
bleve det redan av ekonomiska hänsyn att elen, som erhölle dessa förmåner
— här den försäkrade — finge den vård och den behandling, som vore för
hans återställande till arbetsförmåga lämplig och erforderlig. Det tillkomme
läkaren att lämna denna. Därför vore hans medverkan en nödvändighet.
Sådana anordningar måste träffas, att de hinder, som kunde resas för den
försäkrade för att komma i åtnjutande av denna vård, i möjligaste mån undanröjdes.
I vårt land hade stat, landsting och kommun i detta syftemål
gjort väsentligt mera utan samband med socialförsäkring än något annat
land såväl beträffande den slutna som den öppna sjukvården. Styrelsen
hade i sin omnämnda tidigare skrivelse av år 1929 hänvisat till de billiga
dagavgifterna på våra allmänna sjukvårdsinrättningar och till tjänsteläkareinstitutionen
på landsbygden med de taxor, som av staten fastställts för av
ifrågavarande läkare lämnad vård. Härtill komme åtgärder, som vidtagits
för att i vissa fall ytterligare minska den enskildes utgifter för erläggande
av arvoden, som utginge enligt nämnda taxor.

Ingen torde emellertid kunna förneka, att dessa mått och steg icke vore
tillfyllest för lättande av den mindre bemedlades kostnader för läkare och
sjukvård. Styrelsen ville härvid bland annat erinra örn att tjänsteläkare
med skyldighet att för av myndighet fastställda taxor tillhandagå de samhällsmedlemmar,
som tillhörde de mindre bemedlades svårt avgränsbara
grupp, i allmänhet icke funnes i våra städer, och örn de i förhållande till
betalningsförmågan ofta dryga färdkostnaderna på landsbygden, då läkaren
nödgades företaga långa resor. Att även de låga legosängsavgifterna på
våra allmänna sjukhus verkade betungande för den svagt ekonomiskt ställde
vid längre sjukdomstillstånd behövde endast erinras om.

För att i ekonomiskt hänseende underlätta tillgången till hilvar- och sjukvård
för den mindre bemedlade erbjöde sig då två vägar. Den ena vore att
vidare utbygga tjänsteläkarinstitutionen, att i den mån det kunde finnas
erforderligt sänka taxorna med höjning av läkarnas fasta avlöningsförmåner,
att genom beskärande av legosängsavgifterna på de allmänna sjukhusen och
genom reglering medels statsbidrag förbilliga sjukhusvården för den hjälpsökande
och att till sjukhusen anknyta polikliniker, i deli mån tillgodoseende
av specialvård så gjorde erforderligt.

Den andra vägen vore att genom den sociala sjukförsäkringen bereda den
försäkrade fördelar av ifrågavarande art.

Vilket system, som kunde ställa sig ekonomiskt gynnsammast för det
allmänna, undandroge sig styrelsens bedömande, och även ingående beräkningar
syntes kunna lämna endast mycket approximativa svar på frågan.
Men även andra synpunkter inverkade på ställningstagandet till ett systemval.
En starkt utbyggd tjänsteläkarinstitution vore enligt styrelsens förmenande
icke tillrådlig, med mindre än att en reglering av tilloppet till håkar -

Kungl. Majus proposition nr 75.

banan ägde rum. Denna kunde verka endast på längre sikt, Styrelsen
sage nämligen i det överskott av läkare, vilket eljes skulle bliva en följd,
en allvarlig fara. Ett läkarproletariat skulle härigenom otvivelaktigt uppstå
med dess skadliga återverkningar på förtroendet för läkaren och hans ansvarsfulla
uppgifter. Tjänsteläkarsystemet bomme ock att, såvitt styrelsen
kunde se, utesluta det fria läkarvalet, örn den försäkrade ville hålla sina
utgifter för läkare inom taxornas ram.

Det kunde ock erinras örn att ett sådant system skulle bliva mycket stelt
jämväl i det avseendet, att de läkarreserver, det allmänna oavvisligen vid
periodiskt starkt ökad sjuklighet vore i behov av, svårligen kunde bliva tillgodosedda.
_ Med måhända något enstaka och sällsynt undantag hade de
privatpraktiserande läkarna städse vid sådana tillfällen påtagit sig de ökade
krav, som den hjälpbehövande allmänheten ställt på dem.

Medicinalstyrelsen anser sig av sålunda anförda skäl, nu som tidigare,
böra biträda förslaget att genom sjukförsäkringen nå målet: ett underlättande
för den försäkrade att erhålla läkar- och sjukhusvård. Yad vidkommer
det i den föreliggande diskussionen dominerande spörsmålet örn sjukvårds(läkarvårds-)
försäkring som obligatorisk eller frivillig prestation för de
statsunderstödda sjukkassorna, förklarar sig styrelsen kvarstå på samma
ståndpunkt som tillförene och alltså biträda förslaget örn obligatorisk sjukvårdsförsäkring.

I detta hänseende har styrelsen vidare anfört följande:

Då styrelsen intagit denna ståndpunkt, hade styrelsen, såsom av det redan
anförda framginge, ingalunda varit främmande för de skäl, som anförts
mot den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen. Styrelsen ansåge därför, att
restriktioner ägnade att i möjligaste mån förebygga missbruk måste införas.
Det avgörande för styrelsens ståndpunktstagande vore att en social sjukförsäkring,
vilken såsom sitt väsentliga syftemål såge ett ekonomiskt understöd
åt den försäkrade, icke kunde vara tillfredsställande för samhället. Det
måste ur det allmännas synpunkt vara av fundamental betydelse, att sjukförsäkringens
uppgift jämväl vore, att den sjuke så snart som möjligt återställdes
till en inom samhället arbetande individ.

Styrelsen vöre beredd på den erinringen, att belägg saknades för den
betydelse, sjukvårdsförsäkringen i obligatorisk form härvid ägde. Det läge
i öppen dag, att ett jämförelsematerial i detta avseende vore svårt, ja måhända
oöverkomligt att förebringa. Och det måste medgivas, att en ej
ringa grupp sjukdomars natur — neuroserna — vore av sådan art, att
den sociala försäkringen onekligen erbjöde en gynnsam jordmån för patienternas
sjukliga föreställningar och att denna bleve gynnsammare ju större
försäkringens prestationer bleve. Men dels linge härvid ej förglömmas, att
denna grupp utgjorde endast en del av det klientel, som mötte läkaren i
och utanför den sociala försäkringen, dels borde framhållas, att nämnda
förhållande utgjorde ett skäl mot understöd vid sjukdom överhuvud taget
oell icke ett skäl enbart mot ett sådant i form av sjukförsäkring och ännu
mindre mot obligatorisk läkarvård. Den stora betydelse en i rätt tid, vilket
i regel vore detsamma som en i tidigt stadium, sökt läkarvård städse tillmättes,
en betydelse som blivit allt mera framträdande ju rikare utveckling
läkarkonsten uppnått, hade ytterst varit det bestämmande för styrelsens
ställning till spörsmålet i fråga. Ty vore denna uppfattning örn den tidiga
och rätt ledda vårdens betydelse riktig — och den dagliga erfarenheten
visade att sa vore — syntes det åtminstone styrelsen konsekvent, att detta
toge sig uttryck därutinnan, att sjukvårdsförsäkringen gjordes obligatorisk,
örn densamma praktiskt taget kunde på så sätt anordnas.

Kungl. Majus proposition nr 75.

Då det gäller att taga ståndpunkt till frågan om sjukvårdsförsäkringens Depj^™enU''
ställning i en reformerad sjukförsäkring, anhåller jag att till en början få erinra
därom, att enligt det av Kungl. Maj:t år 1926 framlagda förslaget till sjukkassereforin
de statsunderstödda sjukkassorna icke skulle vara pliktiga att
meddela sjukvårdsförsäkring. I den utan meningsskiljaktigheter antagna
skrivelse, vari riksdagen anmälde sig icke hava bifallit nämnda förslag och
vari vissa riktlinjer för en annorlunda lagd reform uppdrogos, begärdes
emellertid undersökning, huruvida icke meddelandet av sjukvård kunde, åtminstone
i viss omfattning och med viss dispensmöjlighet, göras till en
obligatorisk prestation för den statsunderstödda sjukförsäkringen. Sedan
därefter frågan örn sjukkasseväsendets omorganisation och därmed sammanhängande
spörsmål för utredning hänskjutits till särskilda sakkunniga, bland
vilka funnos representanter för olika politiska partier, och samtliga dessa
sakkunniga med undantag av allenast en förordat obligatorisk sjukvårdsförsäkring,
upptogos i den till 1927 års riksdag framlagda propositionen i ämnet
bestämmelser, enligt vilka de s. k. distriktssjukkassorna skulle vara
pliktiga meddela sådan försäkring. I detta avseende mötte förslaget ingen
erinran från vederbörande utskotts sida, och utskottets utlåtande blev med
vissa jämkningar på andra punkter antaget av första kammaren, medan
andra kammaren på grunder, som likväl ej hänförde sig till sjukvardsföisäkringen,
beslutade rent avslag i frågan. Jämväl i 1930 års proposition funnos,
såsom redan anförts, bestämmelser rörande obligatorisk sjukvårdsförsäkring.
Utskottet tillstyrkte åter förslaget i denna del. Nu antog andra
kammaren utskottsförslaget — med vissa jämkningar beträffande här ej
ifrågakommande avseenden -—- under det att första kammaren beslutade avslag.
I själva verket förhåller det sig alltså så, att riksdagens båda kamrar,
ehuru ej samtidigt, anslutit sig till grundsatsen om obligatorisk sjukvårdsförsäkring,
i den mening vari detta uttryck här tages.

Det synes mig också ovedersägligt, att en social sjukförsäkring, vilken
huvudsakligen tager sikte på att bereda de försäkrade ett visst penningunderstöd
vid sjukdom, avsett att i någon man täcka den ekonomiska förlusten,
icke kan anses tillfredsställande. Försäkringens uppgift måste också
vara att sörja för att den sjuke beredes en ändamålsenlig vård, och att han,
såsom medicinalstyrelsen uttrycker sig i det nyss återgivna yttrandet, snarast
möjligt återställes till en inom samhället arbetande individ. Ur samhällets
synpunkt torde utan tvivel sistnämnda uppgift få anses såsom den mest
betydelsefulla. Den har också överallt inom den utländska lagstiftningen
på området skjutits i förgrunden. Jämväl med hänsyn till sjukförsäkringens
egna intressen måste det för övrigt vara av väsentlig betydelse, att den
sjuke kommer i åtnjutande av läkarvård. Därigenom kan sjukdomstiden i
många fall förkortas och sålunda kassornas utgifter för sjukpenning minskas.
Det kan i själva verket sägas, att den nu föreslagna utsträckningen
av tiden flir kontant sjuklijälp skulle bliva väl kostsam, därest man icke
kunde riikna med att den ökade läkar- och sjukhusvård, som skulle följa av
den obligatoriska sjukvårdsförslikringen, skulle bidraga till sjukdomsperio -

Kungl. Majus proposition nr 7ö.

demas förkortande. Därtill kommer, att en allmänt genomförd sjukvårdsförsäkring
kan sägas utgöra en förutsättning för sjukförsäkringsreformen även
på det sätt, att ett bibehållande av det frivilliga systemet nära nog skulle
omöjliggöra den fria överflyttning mellan kassor på olika orter, som måste
följa av principen att kassorna skola vara lokalt begränsade men samtidigt
öppna för envar, som bosätter sig inom vederbörande kassas område.

Emot kravet att de statsunderstödda sjukkassorna skola förpliktas att i
viss omfattning sörja för medlemmarnas sjukvård Ilar framför allt åberopats,
att den allmänna sjukvården hos oss är ordnad på ett sätt, som saknar
motstycke utomlands. Yi äga sålunda en talrik kår av tjänsteläkare, som
meddela vård mot en fastställd, låg taxa, och avgifterna på de offentliga
sjukhusen av olika slag understiga väsentligt driftkostnaden. I fråga örn
denna invändning kan jag i huvudsak hänvisa till vad medicinalstyrelsen
emot densamma anfört i sitt senaste yttrande. Emellertid må följande tilläggas-
_ Antalet tjänsteläkare torde för närvarande uppgå till cirka 600. Det
ar tydligt, att dessa icke ensamma kunna tillgodose behovet av läkarvård inom
de befolkningslager, som avses med sjukkasserörelsen. I icke ringa utsträckning
mäste man följaktligen även inom nämnda lager hänvända sig till privatpraktiserande
läkare med deras högre taxor. Anlitandet av tjänsteläkare är
för övrigt ingalunda kostnadsfritt. Vid läkares besök hos den sjuke är arvodet
3—5 kronor, och överstiger avståndet mellan läkarens och den sjukes
bostad 2 men icke 5 km., utgör arvodet 5—7 kronor för att vid längre avstånd
ytterligare stiga. Härtill kommer resekostnadsersättning, därest skjuts
ej tillhandahålles. Medeltalet av utgående sjukpenning är för samtliga kassor
något över 2 kronor per dag; för kassor, som huvudsakligen hava sin verksamhet
förlagd till landsbygden, är angivna tal än lägre. Det är tydligt, att
en dylik sjukhjälp i många fall skall vara otillräcklig, även då tjänsteläkare
anlitas. Sedan några år finnes visserligen möjlighet för mindre bemedlade
a landsbygden att erhålla viss lindring i sina sjukvårdskostnader, i det att
statsbidrag utgår till bestridande av kostnaderna för sjukbesök, som vederbörande
tjänsteläkare företager. Förutsättning för sådant statsbidrag är dels
att läkarens resa överstigit 10 km. och att arvodet uppgår till minst 7 kronor,
dels ock att den sjukes taxerade inkomst uppgår till högst 2,000 kronor.
Anordningen har emellertid hittills knappast haft någon större betydelse,
måhända beroende på bristande kännedom örn densamma. Yad åter de allmänna
sjukhusen angår är det riktigt, att taxorna där, särskilt för s. k. inornlanspatienter,
äro låga. Men avgiften är i allt fall ej mindre, än att i regel
den väsentliga delen av utgående sjukpenning tages i anspråk för dess gäldande.
I icke ringa utsträckning få också vårdkostnaderna gäldas av vederbörande
fattigvårdssamhälle. Det är troligt att, i analogi med vad som redan
anförts beträffande sjukförsäkringen i dess helhet, en icke obetydlig avlastning
från fattigvården skulle komma till stånd, därest sjukkassorna åläggas
öälda sjukvårdskostnaderna för sina medlemmar. En sådan avlastning måste
redan i och for sig vara välkommen, men i den mån densamma sker till
väsentlig del genom de hjälpbehövandes egna ansträngningar, genom självhjälp,
är vinningen desto större.

Kungl. Majit! proposition nr 75.

Med avseende å beliovet av en sjukvårdsförsäkring Ilar jämväl anmärkts,
att ett stort antal arbetare vore tillförsäkrade sjukvård — särskilt läkarvård
— på arbetsgivarens bekostnad. Jag har låtit verkställa utredning örn i
vilken utsträckning detta är fallet. Resultatet av utredningen återfinnes i
en å socialstyrelsens sjukkassebyrå upprättad promemoria, vilken torde få
såsom bilaga (bilaga C) fogas till statsrådsprotokollet. Såsom framgår av
denna promemoria, torde för närvarande icke fullt 200,000 sjukkassemedlemmar
vara på detta sätt tillförsäkrade sjukvård i större eller mindre omfattning.
Härtill komma omkring 16,000 medlemmar, vilka ordnat sjukvårdsförsäkring
i särskilda hjälpkassor. Sammanräknar man nu angivna grupper
av medlemmar med dem, vilka hava sjukvårdsförsäkring ordnad i sina sjukkassor,
kommer man till det resultatet, att allenast omkring 1/3 av samtliga
sjukkassemedlemmar åtnjuta hjälp i nu angiven ordning till sjukvårdskostnaderna.
Antalet sjukkassemedlemmar som hava sjukvårdsförsäkring annorledes
än genom sin kassa synes vara mycket obetydligt. För det alldeles
övervägande antalet medlemmar gäller alltså, att de själva få bära ifrågavarande
kostnader.

Allmänt erkännes, att man har allenast goda erfarenheter av sjukvårdsförsäkringen
från de platser i vårt land, där sjukkassorna frivilligt genomfört sådan
försäkring för sina medlemmar. Detta gäller även på sådana orter, där medlemmarna
äro skyldiga att vara sjukvårdsförsäkrade och där alltså obligatorisk
sjukförsäkring frivilligt genomförts. Yad nu sagts vitsordas även från läkarhåll.
Man synes härav kunna sluta, att försäkringen, genomförd jämväl i
övriga delar av landet, icke heller där skall hava några fördärvbringande
verkningar. Likvisst göres, särskilt från läkarnas sida, gällande, att så skulle
bliva fallet, och man åberopar till och med nyss anförda förhållande såsom
ett argument mot den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen. Till en början
anföres, att man vid en dylik försäkring skulle hava svårare att motarbeta
missbruk, än då försäkringen ordnas frivilligt. I sistnämnda fall skulle disciplinär
påverkan på medlemmarna kunna utövas genom uteslutning från eller
begränsning eller temporärt upphävande av försäkringen, vilket vid ett obligatorium
icke vore möjligt. Häremot må anmärkas, dels att det är en tydlig
missuppfattning att det beträffande de rent individuella åtgärderna gent
emot en medlem, som konstaterats missbruka försäkringen, skulle vara
någon skillnad, allt efter som försäkringen är frivillig eller obligatorisk för kassorna
— i förevarande förslag återfinnes till yttermera visso en bestämmelse
(17 §), som medger uteslutning av medlem som i närmare angivna hänseenden
förfarit svikligt eller underlåtit att rätta sig efter meddelade föreskrifter—
dels att man säkerligen gör sig överdrivna föreställningar om möjligheten
för närvarande att generellt upphäva eller inskränka sjukvårdsförsäkringen,
där sådan genomförts. Enligt gällande sjukkasselagstiftning skola
sjukkassas stadgar innefatta bestämmelser rörande sjukhjälpens beskaffenhet
och storlek samt tid och villkor för dess åtnjutande. För ett upphävande eller
inskränkande av sjukvårdsförmånerna kräves sålunda i regel stadgeändring.
Och beslut örn sådan ändring skall för att vara giltigt fattas å två sammanträden,
därav minst ett ordinarie, samt å sista sammanträdet biträdas av

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

minst V* av de röstande. Den psykologiska press på medlemmarna, som
vid en frivilligt genomförd sjukvårdsförsäkring kan tänkas föranledd av medvetandet
att försäkringen kan upphävas eller inskränkas, synes sålunda icke
synnerligen stor. Blir sjukvårdsförsäkringen ett obligatorium för kassorna
men öppnas samtidigt, på sätt jag kommer att i det följande förorda,
möjlighet för kassorna att få dispens härutinnan liksom även möjlighet att
befrias från en gång påbörjad läkarvårdsförsäkring, torde denna anordning
innefatta en minst lika god garanti mot missbruk som det nuvarande systemet.

I detta sammanhang må för övrigt framhållas, att faran för ett obehörigt
utnyttjande av sjukförsäkringen givetvis närmast anknyter sig till det dagliga
kontanta understödet, sjukpenningen, och ingalunda till sjukvårdsförmånerna.
Beträffande dessa skulle enligt båda de hittills framlagda förslagen
örn skyldighet för kassorna att lämna dylika förmåner gälla, att den
sjuke icke skulle kunna bereda sig någon ekonomisk vinning genom dem.
Förmånerna skulle bestå i ersättning för vissa den sjukes utgifter och ersättning
allenast delvis. Ville den sjuke komma i åtnjutande av dessa förmåner,
skulle han således alltid hava att påräkna en viss direkt utgift, i
regel motsvarande 1/3 av kostnaderna. Härutöver innehöll emellertid det
senaste förslaget ett flertal bestämmelser, avsedda att förebygga, missbruk
av sjukvårdsförsäkringen.

Beträffande sådana bestämmelser må här ånyo erinras örn att den obligatoriska
försäkringen skulle omfatta endast sådan vård, som kunde lämnas
av envar legitimerad läkare, och alltså icke s. k. specialistvård liksom ej heller
läkemedel, att ersättning för sjukhusvård skulle vara obligatorisk allenast
för vård å allmänt sjukhus och utgå högst efter taxan för vård å allmän sal
å det lasarett, inom vars upptagningsområde den sjuke var bosatt, att ersättning
för utgifter till sjukvård utöver det obligatoriska minimum fick,
såvitt angick lokalsjukkassa, lämnas allenast efter medgivande från tillsynsmyndigheten,
att statsbidrag för understöd i form av ersättning för utgifter
till läkarvård skulle utgå endast örn kassan ersatt högst 2/3 av utgifterna
enligt viss fastställd taxa, att statsbidrag för understöd i form av ersättning
för utgifter till läkemedel, där sådant understöd undantagsvis utgick, skulle
beräknas till allenast hälften av utgivna beloppet, samt att sjukvårdsbidraget
över huvud var begränsat till i regel 3 kronor per år och sjukvårdsförsäkrad
medlem. Det förefaller, som örn vikten och betydelsen av alla dessa
inskränkande bestämmelser icke tillräckligt beaktats vid diskussionen rörande
det senaste förslaget. Särskilt får man detta intryck, då såsom skäl
mot 1930 års förslag åberopas olyckliga erfarenheter från utlandet, i synnerhet
från Tyskland. Där är emellertid förhållandet, att dylika reglerande
bestämmelser i det närmaste helt saknas; sålunda äro kassorna i regel pliktiga
att lämna ersättning för hela läkarvårdskostnaden. Tillika är att märka,
att försäkringen där är obligatorisk, varav följer, att sådana befolkningskategorier,
som leva under mindre ordnade förhållanden och av en eller
annan anledning kunna vara i särskild grad benägna att på mindre samvetsgrant
sätt utnyttja förmånerna från sjukförsäkringen, komma att omfattas

Kungl. Maj.ts ''proposition nr 75.

av densamma. I ett system med frivillig försäkring, såsom i vårt land, är
det knappast sannolikt, att dylika personer i större omfattning ansluta sig
till sjukkassorna, varjämte medlemmarna genom sin ömsesidiga kontroll
kunna verka för att sådana element särskilt noggrant övervakas.

Mot ett frångående av det nuvarande frivilliga systemet med avseende å
sjukvårdsförsäkringen Ilar vidare åberopats, att detta skulle liava visat sig lämna
rum för försäkringens anpassning efter olika lokala förhållanden på ett sätt,
som icke vöre möjligt vid ett obligatoriskt system. Såsom framgår av de i
bilaga I) innefattade utredningarna rörande sjukvårdsförsäkringens omfattning
för närvarande i sjukkassorna, liro emellertid, där sådan försäkring
upptagits, de utfästa förmånerna i regel, åtminstone såvitt angår den viktigaste
prestationen, nämligen den som avser läkarvård, mera omfattande
än de, som enligt de hittills framlagda förslagen skulle bliva obligatoriska
för kassorna. Sist avsedda förmåner torde också kunna sägas innebära allenast
ett minimum, vilket regelmässigt måste erfordras för att försäkringen
skall kunna göra anspråk på att fylla sin uppgift. I den mån kassorna vilja
och erhålla tillstånd att gå längre med avseende å prestationerna, föreligger
intet hinder att variera dessa på sätt, som kan anses påkallat med hänsyn
till förekommande omständigheter.

Det bör också framhållas, att i de nämnda förslagen icke upptagits några
bestämmelser för reglerande av förhållandet mellan läkarna och kassorna.
Denna fråga skulle stå helt öppen, och möjlighet skulle alltså finnas att
detta förhållande ordnades olika i olika kassor, allt efter som i varje
fall syntes lämpligast. Då försäkringen principiellt bygger på det s. k. fria
läkarvalet, kommer försäkringen att kunna fungera lika väl, även örn icke
avtal av något slag kommer att träffas mellan läkarna och vederbörande
sjukkassa. Det måste vara ett missförstånd, då det från vissa läkarhåll
anföres, att försäkringens omdaning till obligatorisk skulle försvaga läkarkårens
ställning till sjukkassorna. Örn någon förändring inträffar i detta
hänseende, måste den tydligen gå i motsatt riktning: läkarna hava ju samma
fria ställning som förut, men kassorna, som äro skyldiga lämna försäkring,
kunna givetvis få en svagare position vid eventuella förhandlingar. Läkarna
bliva ju, då avtal ej träffas, fullt fria att utkräva det arvode, vartill de anse
sig berättigade och som de i vanliga fall skulle fordra. Vad i förslaget
stadgas angående viss av Konungen fastställd taxa — en bestämmelse som
ävenledes ofta missförståtts — innebär nämligen endast en form för maximering
av sjukvårdshjälpen från kassorna och statsbidraget till densamma.
Det står den sjuke fritt att till läkaren erlägga det belopp, som fordras oell
han vill giva, även om detsamma överstiger den omtalade taxan, men vad
som överskjuter taxebeloppet faller helt på den sjuke själv, i det att försäkringen
ersätter blott 2/3 av beloppet enligt taxan. En dylik regel är, även
den, så litet ägnad att innebära ett band på läkarna, att den i stället, rätt uppfattad,
måste innebära en garanti för en fri och oberoende ställning för dessa.
Det är nämligen uppenbart, att örn taxa ej funnes och sjukkassorna alitsa skulle
vara skyldiga att ersätta 2/3 av den faktiska läkarbostaden, till vilket belopp

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

denna än uppginge, kassorna skulle hava ett helt annat intresse än enligt
förslaget — och för övrigt även för närvarande -— av att genom avtal med
läkarna eller på annat sätt söka få läkarlionorareu begränsade. Ur kassornas
synpunkt fyller den ifrågasatta taxan den viktiga uppgiften att det,
även örn avtal ej träffas med läkarna eller eljest anordning vidtages för
stabilisering av kostnaderna för läkarvården, blir möjligt för kassorna att
beräkna sina utgifter för ifrågavarande försäkringsgren så nöjaktigt, att premierna
kunna fixeras därefter. Ett annat missförstånd i förevarande sammanhang
är, att den här berörda taxan skulle komma att sättas lika med
tjänsteläkartaxan. Detta är icke förhållandet, utan taxan bör, såsom också
de sakkunniga anfört, sättas så högt, att den utgör skälig ersättning för
en privatpraktiserande läkares arbete i det särskilda fallet. En helt annan
sak är följaktligen, huruvida läkarna och sjukkassorna ömsesidigt kunna
finna med sin fördel förenligt att träffa avtal, som innebär begränsning av
läkararvodena, eventuellt med hänsyn tagen till de i taxan upptagna.

Slutligen har invänts, att örn obligatorisk sjukvårdsförsäkring genomföres,
läkarna skulle komma att betungas med ett kontrollarbete, vilket på
grund av sin karaktär och sin omfattning skulle inverka menligt på deras
förmåga att fylla sin egentliga uppgift. Härutinnan kan emellertid tydligen
icke råda någon principiell skillnad, alltefter örn försäkringen är frivillig eller
obligatorisk för kassorna. Från orter, där obligatorisk sjukvårdsförsäkring
frivilligt genomförts, hava icke heller några klagomål i berörda hänseende
framförts. Yäl må vara sant, att en del simulanter och aggravanter kunna
komma att bereda svårigheter, som ökas beträffande antalet fall, alltefter som
försäkringen — på obligatorisk eller frivillig väg — utvecklas. Men, såsom
förut påpekats, torde det huvudsakligen vara den kontanta sjukpenningen,
som utgör föremål för dylika personers strävan. Och för att komma i
åtnjutande av detta understöd skulle författningsenligt icke krävas något
läkarintyg. I den mån kassorna ändock skulle för kontant sjukhjälp fordra
dylikt intyg, kunna visserligen i samma mån som hittills svårigheter tänkas
uppkomma, men på denna punkt har invändning icke gjorts från läkarna.
Tvärtom synes det bland dem vara en ganska allmän uppfattning, att sjukpenningförsäkringen
borde utvecklas genom förhöjning av nu utgående statsbidrag.
Läkarnas invändning har i stället även i detta hänseende riktat sig mot
den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen. Detta är ägnat att väcka viss förvåning
även ur den synpunkten, att det uppenbarligen måste underlätta intygsskrivningen,
att de sjuka tack vare denna försäkringsform allmänt i god tid
kunna komma i förbindelse med läkaren. Detta har också i en uppsats i Svensk
läkartidning nyligen vitsordats av den hos den stora sammanslagningskassan
i Stockholm anställde förtroendeläkaren, vilken, bland annat, uttalat, att
hans erfarenhet från sjukkasseväsendet givit honom det intrycket, att det
skulle vara önskvärt, att läkarvården bleve obligatorisk; därigenom skulle
man vinna, att de sjukanmälda medlemmarna oftare än nu vore fallet ofördröjligen
efter sitt insjuknande sökte läkare och bomme under läkarens behandling.
Nu vore det enligt samme läkare, ehuru med vissa undantag för

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

de medlemmar, som genom sin arbetsanställning hade fri läkarvard, ofta så,
att läkarbetyg icke infordrades, förrän någon eller några veckor eller mera
förflutit från insjuknandet, varigenom det vore mycket sannolikt, att en hel
del onödiga kostnader tillfogats sjukkassorna och obehöriga stats- och kommunalbidrag
utbetalats. En annan anledning att läkarvården borde vara
obligatorisk vore enligt denne läkares mening den, att under pågående sjukdom
läkarbehandling av sjukkassornas medlemmar ofta icke komme den
sjuke till del, i varje fall icke så ofta, som önskvärt kunde vara, och kanske
icke med de resurser för ett snabbt återställande av arbetsförmågan, som
skulle kunna komma i fråga, örn den sjuke ej själv behövde betala hela
sjukvårdskostnaden; ibland såge det ut, som örn den sjukskrivne endast med
långa tidsmellanrum besökte läkare för att få sjukbetyg.

Då det är fråga örn utfående av sjukhjälp i form av ersättning för utgifter
till läkar- eller sjukhusvård, är givetvis läkarens medverkan alltid nödvändig.
Yad som därvid kräves av honom är dock allenast, att han skall bedöma,
huruvida läkarvård är erforderlig med hänsyn till den sjukes tillstånd. Det lärer
icke kunna påstås, att man genom att kräva ett dylikt bedömande ställer
alltför stora fordringar på läkarna. I detta hänseende kan för övrigt motsättningen
mellan s. k. obligatorisk och frivillig sjukförsäkring icke innebära annan
åtskillnad än att antalet fall, som komma under läkarbehandling eller i förbindelse
med läkare, ökas, något som i det alldeles övervägande antalet
fall måste anses vara till fördel. För övrigt bör det enligt min mening
icke ifrågakomma att, med hänsyn till att svårigheter stundom kunna uppstå
för läkarna vid prövning av förekommande fall eller till att de befara vissa
olägenheter ur yrkessynpunkt, avstå från genomförandet av en anordning,
som ur allmänt samhällelig synpunkt anses påkallad.

Då jag sålunda anser, att en allmän förpliktelse för de statsunderstödda
sjukkassorna att bidraga till sina medlemmars sjukvård skulle medföra betvclande
fördelar för samhället och de enskilda samt att de nackdelar och
olägenheter, som påståtts skola följa av en sådan förpliktelse, äro i allt väsentligt
konstruerade eller överdrivna, har jag i princip anslutit mig till det av min
företrädare i ämbetet förordade systemet med s. k. obligatorisk sjukvårdsförsäkring
inom de frivilliga kassorna. I fråga örn försäkringens anordning har jag
emellertid funnit mig böra förorda vissa jämkningar i det senaste förslaget,
för vilka jag nu går att redogöra.

I den inom socialdepartementet utarbetade promemorian uttalades, att en
undersökning syntes önskvärd, huruvida ej möjlighet kunde beredas att taga
hänsyn till de svårigheter för genomförande av den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen,
vilka befarats kunna uppstå på sina håll. Härefter anfördes:

En sådan möjlighet funnes visserligen redan enligt 1930 års proposition,
där det i 20 § andra stycket i förslaget till förordning om erkända sjukkassor
hette, att örn större svårighet mötte för samtliga eller vissa av sjukkassas
medlemmar att förskaffa sig läkarvård, tillsynsmyndigheten — d. v. s.
socialstyrelsen — skulle äga medgiva, att i stället för ersättning för utgifter
för dylik vård annat likvärdigt understöd skulle få utgå åt dessa medlemmar.
Understöd, som här avsåges, vore enligt förarbetena till förslaget

Ökade

dispens möjligheter.

Promemorian.

tran (lena.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

i första hand sjukvården direkt berörande prestationer, såsom exempelvis
läkemedel eller sjukvård i hemmet (genom sjuksköterska etc.) men kunde även
utgöras av förhöjd sjukpenning. Den ändring, som nu närmast kunde ifrågasättas,
syntes enligt promemorian vara att förändra ordalydelsen av detta stadgande,
så att det klart skulle framgå, att socialstyrelsen skulle äga meddela dylik
dispens i alla fall, då särskilda skäl funnes därför. Med denna ändring
skulle understrykas, att tillsynsmyndigheten vid stadgandets tillämpning
skulle hava att, med iakttagande av försäkringens principiella ståndpunkt,
bedöma en dispensansökan med hänsyn till lämpligheten — ur alla på frågan
inverkande synpunkter — av läkarvårdsförsäkringens genomförande. Utom i
det fall, som närmast torde hava varit avsett i fjolårets proposition, nämligen
att bristande tillgång till läkare å viss ort omöjliggjorde en effektiv
läkarvård, borde alltså dispens kunna ifrågakomma, exempelvis då av liknande
skäl läkarvårdsförsäkringen skulle bliva alltför dyrbar för sjukkassa
eller vissa dess medlemmar, eller då sjukkassas ekonomiska ställning vore
synnerlig svag, eller då på någon ort det stora flertalet medlemmar på
annan väg tillförsäkrats läkarvård eller då till äventyrs läkarvårdens ordnande
stött på svårigheter av den anledning, att överenskommelse mellan
sjukkasseledningen och läkarna icke träffats. Sistnämnda fall kunde —
ehuru sannolikt sällan inträffande, eftersom i allmänhet möjlighet torde
finnas att åstadkomma ordnad läkarvård även utan särskilt avtal — särskilt
anföras här med hänsyn därtill, att även med en läkarvårdsförsäkring av den
i förslaget avsedda karaktären det icke funnes någon rättslig eller moralisk
förpliktelse för privatpraktiserande eller kommunanställda läkare att ställa
sig till sjukkassornas förfogande. —- Undantag borde kunna meddelas för
alla eller viss grupp medlemmar i en kassa ävensom antingen tills vidare
eller på viss tid. Jämväl sjukkassa, som en gång genomfört läkarvårdsförsäkring,
borde dispensvägen kunna erhålla befrielse därifrån, då de allmänna
förutsättningarna för dispens förelåge, exempelvis då försäkringen visat sig
alltför dyrbar för kassan. Vid tillsynsmyndighetens prövning av dispensansökningar
torde samråd alltid böra äga rum med medicinalstyrelsen. Vid
meddelande av dispens borde bestämmas, vilka andra förmåner som i stället
skulle lämnas, detta bland annat till undvikande av anlitande av kvacksalvare.
Därvid torde i regel böra beaktas, att omfattningen av dylika förmåner
. borde rättas efter den normala kostnaden för läkarvårdsförsäkring,
alltså icke efter den eventuellt särskilt höga kostnad, som föranlett dispensen.
. I detta sammanhang kunde erinras, att meningen givetvis icke vore
att i här avsedda fall sjukhusvård, läkemedel etc. skulle ersättas till högre
belopp än som eljest gällde som maximum. — I allmänhet måste bestämda
olägenheter vara förenade med ett dispensförfarande, vilket bröte den enhetlighet,
som vöre önskvärd särskilt med hänsyn till medlemmarnas rätt
att vid förändring av boningsort fritt överflytta till annan sjukkassa. Med
den här ifrågasatta lösningen skulle dessa olägenheter väsentligen förminskas
därigenom att i dispensfallen skyldighet skulle föreligga för sjukkassa att
bereda andra förmåner. En sådan bestämmelse skulle därjämte tjäna som
ett korrektiv mot alltför livlig strävan att anlita dispensvägen. Étt annat
sådant korrektiv skulle ligga däri, att, såsom redan föreslagits i 1930 års proposition,
statsbidraget i dispensfallen skulle utgå med lägre belopp än eljest.
Det kunde t. o. m. ifrågasättas, huruvida icke den differens därutinnan, som
förslaget innehölle — maximum av statsbidrag skulle utgöra 1 krona 50 öre
per år och medlem i stället för 3 kronor, då läkarvård lämnades — vore väl
stor, så att förstnämnda maximum borde något höjas.

Rörande ifrågavarande förslag hava Sveriges allmänna sjukkasseförbunä samt
sociala rådets sektion för sjukkasseväsen icke haft något att erinra.

Kungl. Majus proposition nr 75.

Styrelsen för rikssjukkassornas centralorganisation har förklarat sig finna
välbetänkt, att tillsynsmyndigheten erhölle vidgad rätt att meddela dispens
från skyldigheten att bereda ersättning för läkarvård, men däremot avstyrkt,
att sådan dispens skulle kunna vinnas på den grund att överenskommelse
mellan sjukkasseledningen och läkarna icke träffats. Styrelsen framhåller,
att sjukkassornas hjälpverksamhet i detta hänseende ej borde göras beroende
av läkarnas arvodesvillkor utan grundas på medlemmarnas understödsbehov.

Socialstyrelsen har anfört:

Styrelsen hade icke någon erinran att göra mot att i motiveringen närmare
utvecklades de förutsättningar, under vilka dispensrätten lämpligen
borde komma till användning. I likhet med rikssjukkassornas organisation
måste dock styrelsen ställa sig betänksam gentemot förslaget att såsom
dispensanledning angåves, att överenskommelse mellan sjukkasseledningen
och läkarna ej träffats. Med de former för tillhandahållande av läkarvård,
som propositionen förutsatte, syntes nämligen en dylik överenskommelse
visserligen lämplig och önskvärd men i och för sig knappast nödvändig.
Ett strikt hävdande av denna dispensanledning skulle ju innebära, att vederbörande
lokala läkarförening, med vilken överenskommelse skulle träffas,
hade i sin makt att förhindra realiserandet för sitt område av läkarvårdsförsäkringen.
Att åt de lokala läkarföreningarna tillerkänna en dylik befogenhet
syntes så mycket mindre motiverat, som den taxa, efter vilka läkarvårdskostnaderna
skulle ersättas av vederbörande sjukkassa, icke skulle vara
bindande för läkarna.

Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund har tillstyrkt, att de i promemorian
angivna dispensmöjligheterna införas, dock att enligt styrelsens mening
den omständigheten, att överenskommelse emellan sjukkasseledningen och
läkarna icke träffats, ej i och för sig bör utgöra skäl för dispens. I detta
avseende har styrelsen anfört:

Ett partiellt ersättande av kassamedlems läkarvårdskostnader kunde vara
minst lika behövligt och berättigat, örn sådan överenskommelse ej träffats
som om avtal örn viss arvodestaxa ingåtts. Skulle den åsyftade _ anledningen
godkännas som dispensorsak, gåves därmed stöd åt den tydligen ej
avsedda och ej heller önskvärda tolkningen av författningen, att läkarvårdsförsäkringen
vore väsentligen beleende av att avtal örn viss taxa mellan
läkarna och sjukkassorna bomme till stånd.

Medicinalstyrelsen slutligen har tillstyrkt, att dispens skall kunna beviljas
på de i promemorian angivna grunderna.

Såsom framgår hava invändningar icke från något håll framställts mot förslaget
örn sådan utvidgning av dispensmöjligheterna beträffande sjukvårdsförsäkringen,
att tillsynsmyndigheten i författningstexten tillerkännes befogenhet
att medgiva dispens i alla fall, då särskilda skäl finnas därför. Även jag
vill ansluta mig till detsamma (22 § tredje stycket). Genom en dylik jämkning
kommer tydligen ytterligare säkerhet att vinnas för att läkarvårdsförsäkringen
skall kunna genomföras på ett sätt, som för sjukkassorna icke medför allvarligare
svårigheter. Dispens bör givetvis kunna lämnas även för det fall, att
en kassa en gång påbörjat läkarvårdsförsäkring men det sedermera befinnes,
att densamma icke utan allvarliga olägenheter kail uppeliallas. Beträffande
de i promemorian sora exempel anförda omständigheter, vilka syntes kunna

Departements chefen.

Maximer in g
av sjukvårdsbidraget.

Promemorian.

Yttrandena.

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

komma i fråga såsom dispensanledning, hava ej heller några erinringar gjorts,
utom såvitt angår det fallet, att överenskommelse mellan sjukkasseledningen
och läkarna icke träffats. I fråga örn detta hava från olika håll anförts skäl mot
att åberopa det såsom dispensanledning. Visserligen har givetvis avsikten icke
varit att omöjligheten att åvägabringa ett avtal skulle i och för sig vara dispensanledning,
men strandade förhandlingar i dylikt hänseende hava framhållits
såsom en tänkbar grund till svårighet att på rimliga villkor tillhandahålla
läkarvård. Med hänsyn till vad som anförts i de återgivna yttrandena finner
jag emellertid icke anledning att i detta sammanhang eller eljest i direktiv
för stadgandets tillämpning särskilt utpeka den angivna omständigheten såsom
utgörande skäl för att erhålla dispens.

Beträffande denna tillämpning i övrigt ansluter jag mig däremot i allt
väsentligt till de nyss återgivna uttalandena i promemorian.

Till frågan örn statsbidrag i form av sjukvårdsbidrag till kassa, som erhållit
dispens från eljest gällande skyldigheter med avseende å ersättandet
av kostnader för sjukvård, torde jag få återkomma i det följande.

Vad angår den i fjolårets proposition föreslagna maximeringen beträffande
sjukvårdsbidraget — tre kronor eller, då försäkringen avsåge sjukvård jämväl
åt medlems barn under 15 år, fyra kronor per år och sjukvårdsförsäkrad,
dock att i fråga om medlemmar från de fyra nordligaste landstingsområdena
maximum efter tillsynsmyndighetens medgivande kunde uppgå till respektive
fyra och fem kronor — väckte densamma åtskillig opposition. Sammansatta
stats- och andra lagutskottet föreslog i sitt utlåtande, att bestämmelserna
därom måtte utgå, och andra kammaren anslöt sig till denna mening.

I departementspromemorian yttrades, att örn dispensmöjligheten beträffande
sjukvårdsförsäkringen utvidgades på sätt i det föregående angivits, det
sannolikt icke skulle behöva medföra några olägenheter att bibehålla de år
1930 föreslagna bestämmelserna, varefter fortsattes:

Maximum vore nämligen fixerat så, att det i normala fall och med ett
omsorgsfullt liandliavande av sjukkassans angelägenheter icke behövde överskridas.
Skulle under särskilda omständigheter maximiregeln komma att
innebära en, oberättigad beskärning av statsbidraget, torde dispensanledning
föreligga. Å andra sidan torde maximiregeln, vilken tillkommit väsentligen
för ati utgöra en maning till sjukkassorna och deras medlemmar att omsorgsfullt
handhava läkarvårdsförsäkringen, icke ur denna synpunkt vara av
avgörande betydelse. Måhända kunde det vara lämpligt att stanna vid att
även härutinnan bereda tillfälle till ökad smidighet genom att lämna tillsynsmyndigheten
möjlighet att i undantagsfall utanordna statsbidrag överstigande
maximigränsen eller att för viss kassa fastställa högre maximigräns
än den normala. Vad särskilt anginge Norrlandsförhållandena, vore i detta
sammanhang att påpeka, att bidrag från statsanslaget till lindring i mindre
bemedlades sjukvårdskostnader givetvis skrälle utgå även vid vård av sjukförsäkrad;
ersättningen från kassan beräknades i sådana fall efter den kostnad,
som kvarstode efter det dylikt bidrag utgått.

Beträffande ifrågavarande spörsmål hava i de avgivna yttrandena olika
meningar kommit till uttryck.

Sveriges allmänna sjukkasseförlund, sociala rådets sektion för sjukkasseväsen

Kungl. Majus proposition nr 75.

— med undantag för en ledamot — centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund
och medicinalstyrelsen liava förordat, att en maximiregel bibehölles men att
tillsynsmyndigheten tillerkändes befogenhet att i särskilda fall medgiva
sjukvårdsbidrag utöver stadgat maximum eller att beträffande viss kassa
(t. ex. i Norrland) fastställa högre maximigräns än den normala.

Styrelsen för rikssjukkassornas centralorganisation har anfört:

Ett i visst förhållande till kassornas utgifter för sådan försäkring utgående
statsbidrag bomme otvivelaktigt att i hög grad underlätta sjukvårdsförsäkringsplanens
förverkligande, särskilt beträffande de landsdelar, där
kostnaden för sådan försäkring bleve större än eljest. Skulle statens bidrag,
såsom ifrågasatts, begränsas till ett visst maximum per medlem, bomme detta
att bliva ett svårt hinder för läkarvårdsförsäkringens införande i de delar av
landet, där avstånden till läkare vore stora, framför allt i Norrland. I utsikt
ställt medgivande örn högre maximum kunde ej anses särdeles lockande,
då förhöjningen ej torde kunna utfästas för framtiden, och i varje fall komme
merrisken vid epidemier att påvila sjukkassan ensam, örn statsbidraget begränsades
uppåt. Då det ur social synpunkt, framför allt för kommunerna,
uppenbarligen vore av allra största intresse, att möjligheterna att erhålla
fullgod sjukvård ökades, där svårigheterna nu vore stora i detta hänseende,
borde inga inskränkningar förekomma, som minskade förutsättningarna för
läkarvårdsförsäkringens genomförande. Den merkostnad staten åsamkades
genom att statsbidraget utginge utan maximering, uppvägdes säkerligen
genom ökad folkhälsa och minskad risk för invaliditet på grund av sjukdom.
De invändningar, som gjorts mot maximeringens borttagande, syntes
ej behöva tillmätas särdeles stor betydelse. Farhågorna för att sjukkassas
angelägenheter icke skulle handhavas med nöjaktig omsorg, örn statsbidraget
för sjukvårdsförsäkringen ej maximerades, kunde icke anses befogade. Enär
sjukkassa skidle utgiva ersättning för utgifter till läkarvård vid varje sjukdom,
som enligt läkares utsago krävde dylik vård, och minst motsvarande två tredjedelar
av kostnaden — begränsad enligt särskild taxa — saknade kassans
styrelse följaktligen befogenhet att inskränka kassans utgifter för sådant
ändamål.

På sålunda anförda skäl har centralorganisationen ansett sig böra bestämt
framhålla nödvändigheten av att statsbidraget för läkarvårdshjälp, enligt 21 §
första stycket i förordningsförslaget, utginge i den omfattning 1929 års
sjukkassesakkunniga föreslagit.

Socialstyrelsen slutligen yttrar:

Den strid, som stått angående frågan om begränsning eller icke begränsning
av statsbidraget för sjukkassornas sjukvårdande verksamhet, saknade
enligt styrelsens uppfattning i huvudsak reellt underlag. Sattes såsom i
propositionen maximum till 3 respektive 4 kronor per medlem med rätt för
tillsynsmyndigheten att i fråga örn sjukkassor i de fyra övre norrländska
länen medgiva förhöjning av beloppen till 4 respektive 5 kronor, funnes
enligt styrelsens mening ingen anledning antaga, att dessa gränser skulle
komma att överskridas annat än möjligen mer undantagsvis till följd av utbruten
allmän farsot.

Särskilt på rikssjukkassehåll väckte emellertid begränsningen starkt motstånd,
och rikssjuhkasseorganisationens styrelse hade också nu bestämt
framhållit nödvändigheten av att denna begränsning borttoges. Vid sådant
förhållande ville styrelsen flir sin del tillstyrka, att begränsningen visserligen
bibehölles niell att tillsynsmyndigheten tillerkändes befogenhet att,
när skäl därtill förelåge, bevilja dispens. Denna ståndpunkt hade också

Bihang till riksdagens protokoll Jtldl. 1 sami. 62 käft. (Nr 75.)

117 31 5

Departements chefen.

66 Kuncjl. Maj:ts proposition nr 75.

omfattats av såväl sjukkasseförbundet som flertalet medlemmar i sjukkassenämnden.
Nämnden hade i detta sammanhang förordat en höjning av
statsbidragets maximum, i fall då dispens från läkarvårdsförsäkringen beviljats.
Aven styrelsen funne för sin del en dylik förhöjning påkallad och
ville därför hemställa att ifrågavarande maximum förhöjdes till 2 kronor (i
stället för 1 krona 50 öre per medlem). Genom att gå längre skulle nämligen
det incitament till ordnande av läkarvårdsförsäkringen, som i dylika fall
skulle förefinnas i utsikten till det högre statsbidraget, i avsevärd grad försvagas.

I överensstämmelse med vad som uttalats i flertalet yttranden anser jag
det ur olika synpunkter önskvärt, att en övre gräns för sjukvårdsbidraget
bibehålies. Till stöd för denna uppfattning kan jag åberopa vad som
under ärendets tidigare behandling anförts. Särskilt synes mig den omständigheten
vara av betydelse, att sjukkassorna därigenom få ett intresse
av att tillse, att sjukvårdskostnaderna icke, exempelvis genom medgivande
av förmåner utöver dem kassa är skyldig att lämna, springa i höjden. För
det stora flertalet kassor synes gränsen lämpligen kunna, på sätt som
föreslogs i 1930 års proposition, fixeras till 3 kronor eller, då sjukvård utfästs
jämväl åt medlems barn under 15 år, 4 kronor per år och sjukvårdsförsäkrad
medlem. Beträffande dessa belopp tillåter jag mig hänvisa till
den utredning, som numera föreligger och som återgivits i den förut omförmälda
promemorian, såsom bilaga D fogad vid statsrådsprotokollet. Då
statsbidraget är avsett att motsvara 1/3 av den sammanlagda läkarvårdskostnaden,
skulle ett maximum av 3 kronor per år och medlem motsvara
en genomsnittlig kostnad av 9 kronor per år och medlem. Nu visar det
sig emellertid, att i intet fall, vare sig i stad eller på landet, genomsnittskostnaderna
i detta hänseende uppgått till så högt belopp; den högsta
siffra, som återgives i promemorian, avser Växjö och uppgår till 8 kronor
89 öre, men genomsnittet för de 8 städer, som undersökningen omfattat,
utgör 6 kronor 49 öre per-år och läkarvårdsförsäkrad medlem. I fråga örn
siffrorna från landsbygden — vilka äro avsevärt lägre än de för städerna — är,
som anförts i promemorian, att märka, att i desamma icke ingå kostnader
för läkarens resa, vilka kostnader enligt förslaget skulle innefattas i försäkringen.
Det är emellertid icke sannolikt att, även örn dessa kostnader
tillkomma, den genomsnittliga kostnaden där skulle komma att uppgå till
9 kronor. Den erfarenhet man sålunda har att bygga på, omfattar dock
icke förhållandena i övre Norrland, där man emellertid har att utgå ifrån
att kostnaderna äro högre. Som förut anförts, upptogs också redan i
1930 års proposition ett särskilt, högre maximum beträffande medlemmar,
bosatta inom de fyra övre norrländska landstingsområdena. Med hänsyn
till de farhågor, som nu uttalats för att sjukvårdskostnaderna inom dessa
områden skola visa sig så höga, att belastningen för kassorna i allt fall
bleve för hög, synes mig böra förordas en ytterligare höjning av sistnämnda
maximum till 5, respektive 6 kronor. Lägges härutöver, på sätt i promemorian
ifrågasatts och i yttrandena tillstyrkts, i tillsynsmyndighetens
hand att i särskilda fall, där sådant kan anses påkallat, medgiva utbetalning

Kungl. Majus proposition nr 15.

av högre sjukvårdsbidrag än som enligt här angivna regler borde utgå,
synes det vara på ett betryggande sätt sörjt för att ej vissa kassor på grund
av ogynnsamma sjukvårdsförhållanden skola orättvist betungas; i sista hand
finnes ju för övrigt den allmänna möjligheten till dispens från läkarvårdsförsäkring
överhuvud. Säborn i promemorian påpekats, bör i detta sammanhang
ihågkommas, att statsbidrag kan i särskild ordning utgå till lindring
av mindre bemedlade patienters å landsbygden sjukvårdskostnader. Detta
statsbidrag bör uppenbarligen kunna bliva av särskild betydelse för den
norrländska landsbygden. Det kan förutsättas, att sjukkassorna skola finna
med sin fördel förenligt att verka för att medlemmarna tillgodogöra sig
detta bidrag i större utsträckning än för närvarande.

Enligt 1930 års proposition skulle, i den mån dispens beviljades viss
kassa med avseende å sjukvårdsförsäkringen och kassan i följd därav hade
att utgiva annat understöd, statsbidrag för sådant understöd utgå med
högst 1 krona 50 öre per år och medlem. I promemorian ifrågasattes i
samband med behandlingen av dispensfrågan viss höjning av detta maximum.
Då differensen i förhållande till maximum för sjukvårdsförsäkringen synes
väl stor, torde på sätt socialstyrelsen föreslagit ifrågavarande belopp lämpligen
kunna sättas till 2 kronor per år och medlem.

Av vad i det föregående anförts har framgått, att enligt 1930 års förslag
sjukkassa ägde möjlighet att i fråga örn sjukvårdsförsäkringen frivilligt utfästa
högre förmåner än de obligatoriskt föreskrivna, d. v. s. ersättning med
2/3 av utgifterna för vanlig läkarvård samt i vissa fall ersättning för sjukhusvård.
Vissa begränsningar beträffande denna möjlighet funnos dock. Sålunda
måste lokalsjukkassa alltid inhämta tillsynsmyndighetens tillstånd
till åtgärden. Vidare var rätten till statsbidrag betingad av att ersättningen,
i vad den avsåg läkarvård, ej översteg 2/3 och, i vad den avsåg exempelvis
läkemedel och andra av läkare föreskrivna sjukvårdande åtgärder, ej översteg
hälften av kostnaderna för ändamålet. Allenast undantagsvis kunde statsbidrag
utgå, ehuru sistnämnda begränsningar ej iakttagits, och då skulle
bidraget utgå med nedsatt belopp.

I promemorian ifrågasattes nu, örn ej sjukkassorna borde helt förhindras
att för läkarvård lämna ersättning med större kvotdel än 2/3. Emellertid uttalades,
att undantag från ett sådant förbud torde böra medgivas för sådana
sjukkassemedlemmar, som redan nu tillförsäkrats understöd av angiven art
i större omfattning än till 2/3, samt att även i andra fall en viss dispensmöjlighet
kunde tänkas erforderlig.

Det sålunda ifrågasatta förbudet har tillstyrkts av samtliga myndigheter,
som avgivit yttrande i frågan. Allenast tre medlemmar av sociala rådets
sjukkassesektion och en reservant i socialstyrelsen hava uttalat sig i avstyrkande
riktning.

Av den såsom bilaga C bifogade promemorian, sid. 162 och 163, framgår
visserligen, att antalet sjukkassemedlemmar, som för närvarande äro tillförsäkrade
läkarvård antingen i full omfattning eller till större procentuell
andel än 2/3, uppgår till mellan 80,000 och 90,000. Emellertid har ingendera

Förbud att
ersätta läkarvårdskostnader
till
mera än */s.

1930 års
förslag.

Promemorian.

Yttrandena.

Departements chefen.

Medicinsk
sakkunskap
i centralsjukkassas

styrelse och
hos tillsynsmyndigheten.

Promemorian,

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

av de båda stora sjukkasseorganisationerna baft något att erinra mot det
ifrågasatta förbudet att lämna ersättning för läkarvård till större andel
än 2/3. Vid sådant förhållande, och då ett dylikt förbud otvivelaktigt
skulle innebära en effektiv garanti för en önskvärd begränsning i fråga örn
sjukvårdsförmånerna, har jag ansett föreskrifter i enlighet med vad i promemorian
anförts böra upptagas i förslaget. Givetvis förutsätter jag därvid,
att sådana anordningar vidtagas, att de personer, vilka redan tillförsäkrats
längre gående förmåner, kunna bibehållas därvid. Vid den omarbetning av
bestämmelserna örn sjukvårdsförsäkringen, som föranletts av denna omläggning,
har åt dessa givits den innebörd, att ersättningen principiellt alltid skall
motsvara vad som i det förra förslaget angavs såsom minimum. Detta skall
alltså i regel bliva även maximum (22 § första stycket i förslaget till
förordning örn erkända sjukkassor). Emellertid har det lagts i tillsynsmyndighetens
hand att medgiva sjukkassa rätt att utgiva ersättning i vidare
omfattning; för att få tillstånd att ersätta läkarvårdsutgifterna till mera än
2/3 skola dock förebringas särskilda skäl (sista stycket i nyssnämnda paragraf).
Sådant skäl föreligger givetvis beträffande medlemmar, som redan nu äro
tillförsäkrade högre läkarvårdsersättning. Vid detta förhållande lärer någon
särskild bestämmelse icke vara erforderlig för att dylika medlemmar skola
bliva bibehållna vid sin rätt. I statsbidragsbestämmelserna (punkt 5) ingår
en bestämmelse, att tillsynsmyndigheten, därest särskilda skäl föreligga,
skall äga medgiva, att sjukvårdsbidrag från statsverket må utgå, ändå att
sjukkassan lämnat högre ersättning än den normala för läkarvård. I överensstämmelse
med vad nyss sagts kommer givetvis sådant undantag att
meddelas för bär avsedda medlemmar. Aven i dylikt fall kommer emellertid
statens sjukvårdsbidrag att utgå med allenast */3 av det utgivna understödet.

I detta sammanhang må erinras örn att, som framgår av vad tidigare
anförts, då här talas örn läkarvårdsutgifterna därmed avses högst det belopp,
vartill dessa upptagits i en av Konungen utfärdad taxa,

Till förekommande av missbruk i fråga särskilt örn sjukvårdsförsäkringen
ifrågasattes i departementspromemorian vissa ytterligare åtgärder. I sådant
avseende anfördes:

Det torde vara anledning att för säkerställande av en sakkunnig och
enhetlig prövning av hithörande frågor föreskriva, att bland medlemmarna
i styrelsen för centralsjukkassa alltid skall vara en i sjukförsäkringsfrågor
erfaren och intresserad läkare, vilken i så fall lämpligen torde böra utses
av medicinalstyrelsen. En dylik regel syntes äga bestämt företräde framför
vad som också föreslagits, nämligen att utbyta den möjlighet, som enligt
1930 års förslag fanns för sjukkassa att för granskning av ingivna läkarintyg
tillkalla s. k. förtroende- eller kontrolläkare, mot en skyldighet för
varje sjukkassa att hava dylik läkare anställd. Slutligen syntes anledning
föreligga att på stadigvarande sätt till socialstyrelsens förfogande ställa
medicinsk sakkunskap vid dess behandling av sjukförsäkringsfrågor. Detta
kunde ske antingen på det sätt — vartill förebilder på olika håll funnes —
att föreskrift meddelades därom att en av medicinalstyrelsens byråchefer
skulle hos socialstyrelsen deltaga vid behandlingen av hithörande ärenden
enligt närmare meddelade regler eller så att vid socialstyrelsens sida ställdes

Kungl. Majlis proposition nr 15.

en särskilt utsedd läkare, såsom för närvarande vöre fallet vid behandling
av arbetarskyddsfrågor. För vissa grupper av ärenden, framför allt — såsom
redan antytts — frågor örn dispens från läkarvårdsförsäkring, syntes samråd
med medicinalstyrelsen i nyss angiven eller annan form böra vara obligatoriskt.
Vid utformandet av reglerna i sistberörda hänseende borde beaktas sambandet
med vad som i 1930 års förslag fanns föreskrivet om en sjukkassenämnd
för samråd med tillsynsmyndigheten.

Förslaget att medicinalstyrelsen skulle äga utse en läkare till ledamot av
centralsjukkassas styrelse har mött gensagor eller betänkligheter allenast i
två av de avgivna yttrandena.

Styrelsen för riicssjukJcassornas centralorganisation erinrar, att enligt 1930
års förslag tillsynsmyndigheten skulle utse en ledamot i centralsjukkassas
styrelse, samt anför:

Då en ytterligare beskärning av sjukkassornas självbestämmanderätt
tillämnades, vore detta ägnat att väcka allvarliga betänkligheter, alldenstund
medlemmarnas befogenhet att själva utse funktionärer vore en av de viktigaste
betingelserna för den frivilliga sjukkasserörelsens framgång. Centralsjukkassas
styrelse kunde lämpligen ej bestå av flera än fem ledamöter.
Större antal vore hinderlig! för åstadkommande av sammanträden med fulltaligt
antal ledamöter, så ofta som sådana borde förekomma i en stor centralsjukkassa,
örn avgörandet av ärendena ej skulle onödigt fördröjas. Skulle
två ämbetsverk hava var sina representanter i styrelsen, återstode endast
tre representanter för sjukkassemedlemmarna. Då sjukkassornas funktionärer
hittills i allmänhet skött sina åligganden med erkänd omsorg, förefunnes ej
skälig anledning för en så stor avskrivning pä sjukkassornas frihet och självständighet.
Dessutom kunde ej lämnas obeaktat, att arvoden till de styrelseledamöter,
vilka utsåges av socialstyrelsen och medicinalstyrelsen, sannolikt
ej komme att utgå av statsmedel men väl till storleken bestämmas av Kungl.
Majit. Sjukkassorna skulle härigenom bliva påförda en betydande post förvaltningskostnad,
över vilken de ej ägde bestämmanderätt. Vidare ansåge
centralorganisationen sig böra rikta uppmärksamheten på att, därest sjukkassa
ville inleda underhandlingar med läkarförening angående avtal örn
arvodestaxa, det skäligen kunde ifrågasättas, örn det vore lämpligt, att läkarföreningen
genom medicinalstyrelsens representant i sjukkassans styrelse
livade inflytande på kassans beslut i sådant ärende. Centralorganisationen
ansåge sig dock ej böra motsätta sig, att till statens representanter i centralsjukkassornas
styrelser utsåges läkare, men dessa borde hava till uppgift
att bevaka det allmännas intressen i alla de avseenden detta ansåges påkallat,
vilket ej torde möta hinder, då det förutsattes att de läkare, som därvid
kunde ifrågakomma, skulle vara i sjukförsäkringsfrågor erfarna oall intresserade.
Däremot ställde centralorganisationen sig bestämt avvisande till förslaget
örn mer än en statens representant i centralsjukkassas styrelse, enär
det funnes anledning befara, att en större inskränkning i centralsjukkassas
självstyrelse komme att bliva ett svårt hinder för rikssjukkassornas anslutning
till den nya organisationen.

Socialstyrelsen finner de av centralorganisationens styrelse framförda betänkligheterna
värda beaktande och föreslår för sin del en bestämmelse av
innebörd, att medicinalstyrelsen skulle utse en representant för den offentliga
hälso- och sjukvården, vilken icke skulle vara ledamot av styrelsen meli
ilga att deltaga i centralsjukkassestyrelsens överläggningar med rätt att få
sin mening antecknad till styrelsens protokoll.

Yttrandena.

Departements chefen.

Ersättning
även för
specialistvård
?
Läkarförbundet.

Kungl. Majus proposition nr 75.

Förslaget att ställa medicinsk sakkunskap till tillsynsmyndighetens förfogande
Ilar rönt ett välvilligt mottagande, i det att detsamma tillstyrkts i samtliga
de avgivna yttrandena. Medicinalstyrelsen Ilar för sin del förordat, att saken
ordnades på det sättet, att en av styrelsens medicinskt utbildade byråchefer
instruktionsenligt bleve skyldig att hos socialstyrelsen deltaga vid behandlingen
av sjukförsäkringsfrågor, samt uttalat, att en samverkan mellan de
båda ämbetsverken på angivet sätt borde vara obligatorisk, då frågor örn
dispens från läkarvårdsförsäkring behandlades.

Med hänsyn särskilt till sjukvårdsförsäkringens liandhavande torde det vara
önskvärt, att läkarsakkunskapen blir företrädd i centralsjukkassas styrelse. De
från rikssjukkassehåll framförda betänkligheterna mot en föreskrift örn att en av
kassans ledamöter skall vara läkare synas böra i allt väsentligt bortfalla, örn
det samtidigt bestämmes, att nämnda styrelse alltid skall bestå av minst sex
ledamöter. Visserligen har anförts, att antalet styrelseledamöter lämpligen
ej borde överstiga fem. Skillnaden mellan fem och sex ledamöter ur synpunkten
av att kunna samla fulltalig styrelse till sammanträdena torde emellertid
vara ringa, i all synnerhet som läkarrepresentanten väl i regel kommer
att utgöras av någon läkare boende på den plats, där centralsjukkassan har
sitt säte. Den nu föreslagna anordningen synes mig vara att föredraga framför
den av socialstyrelsen förordade, enligt vilken läkarens ställning i centralsjukkassans
styrelse i realiteten skulle bliva ganska svag. För att från
början markera, att sjukkasseledningen samt det offentligas representanter

— de av tillsynsmyndigheten och medicinalstyrelsen utsedda ledamöterna

— böra enas i ett förtroendefullt samarbete, torde lämpligen kunna föreskrivas,
att nämnda ledamöter skola utses efter förslag från kassans sida.
Bestämmelser i ämnet hava införts i 36 § i förslaget; de hava formulerats så att,
därest det icke är möjligt att till ledamot erhålla i sjukförsäkringsfrågor kunnig
och erfaren läkare, medicinalstyrelsen skall kunna utse annan lämplig person.

Samrådet mellan socialstyrelsen och medicinalstyrelsen i frågor rörande sjukförsäkringen
synes kunna ordnas enligt medicinalstyrelsens förslag. Erforderliga
bestämmelser härom torde böra införas i ämbetsverkens instruktioner.

Utöver de jämkningar i bestämmelserna rörande sjukvårdsförsäkringen och
dess liandhavande, som i det föregående berörts, hava ytterligare sådana
förordats i vissa av de avgivna yttrandena. Jag skall nu i det följande till
behandling upptaga de önskemål, som i sådant avseende framkommit.

Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund har under erinran, att enligt 1930
års förslag skyldigheten att ersätta utgifter för läkarvård avsåg allenast sådan
vård, som kan meddelas av envar legitimerad läkare, anfört:

Det syntes vara uppenbart, att denna inskränkning stöde i strid med bestämmelsen
i början av ifrågavarande stycke av 21 § i 1930 års förslag, enligt vilken
»ersättning för utgifter till läkarvård skall utgivas vid varje sjukdom, som enligt
läkares utsago kräver dylik vård», eftersom förhållandet vore, att vid många
sjukdomsfall den behöriga vården icke kunde lämnas av »envar legitimerad
läkare» utan krävde behandling av speciellt inom visst fack utbildad läkare.
Det syntes centralstyrelsen mycket olyckligt att på sätt som i förslaget skett
från ersättning från sjukkassorna utestänga ett betydande antal sjuka, vilkas
omhändertagande icke vore mindre angeläget än övrigas. Formuleringen

Kungl. Majus proposition nr 75. < 1

kunde även sägas i viss män upphäva principen om det fria läkarvalet. Behovet
av specialutbildade läkare åt vårt folk erkändes allmänt, och statsmakterna
understödde denna utveckling. Att försvåra tillgången till dylik vård
för de mindre välsituerade klasserna i samhället, som väl behövde bästa
möjliga vård för att fortast möjligt kunna återvinna arbetsförmågan, torde
ej motsvara den grundsyn på social försäkring, som borde vara ledande.

Ifrågavarande begränsning av kassornas ersättningsskyldighet beträffande Dep“£®f“6nt8
läkarvård fanns redan i det förslag, som utarbetades av 1926 års sjukförsäkringssakkunniga.
Enligt de sakkunnigas betänkande var den införd effei
mönster i den engelska sjukförsäkringslagen samt skulle närmast hava till
syfte att bidraga till att sjukvårdsförsäkringen icke till en början, innan mera
ingående erfarenhet på området vunnits, bleve alltför betungande. Aven
enligt min uppfattning torde det vara klokast att beträffande denna försäkringsgren
icke gå fram alltför brådstörtat; det är ju fråga örn en för den
svenska sjukkasserörelsen på många håll ny verksamhet. Påpekas må också,
att som redan anförts kassorna enligt förslaget kunna frivilligt åtaga sig
att lämna ersättning även för specialistvård, nämligen efter tillstånd av tillsynsmyndigheten.
I sådant fall är kassa också berättigad att begränsa sin
ansvarighet på visst sätt, t. ex. till visst belopp för sjukdomsfall eller föi
år och medlem. Men statsbidrag för de utgivna understöden skall utgå i
vanlig ordning, d. v. s. i regel med hälften av understödsbeloppen.

Emellertid torde det vara riktigt, att det i vissa fall skulle kunna uppstå
tvekan beträffande tolkningen av uttrycket »sådan vård som kan lämnas av
envar legitimerad läkare». Särskilt för de större städernas del skulle denna
tolkningsfråga hava intresse. Att ersättning icke kan vägras medlem allenast
av den anledning, att han anlitat en läkare, som tillkännagivit sig företrädesvis
behandla vissa arter av sjukdomar, synes mig visserligen alldeles
klart. Större svårighet torde kunna uppstå i det fall, att s. k. specialist
anlitats och för viss sjukdom lämnat behandling, som /elie kunnat erhållas hos
varje läkare. Enligt ordalydelsen av 1930 års förslag skulle här ersättningsrätt
icke föreligga. Det riktiga synes dock vara, att i sådana fall sjukkassa
bör vara berättigad och förpliktad att lämna ersättning, beräknad efter
den kostnad, som vård för samma sjukdom skulle hava betingat hos
> envar legitimerad läkare». Detta innebär med andra ord, att den a\

Kungl. Majit fastställda taxan även härvidlag bör komma till tillämpning
beträffande kassans ersättningsskyldighet och statsbidragets belopp.

Då den innebörd, som således enligt min mening är den riktiga, icke
torde kunna inläggas i den ifrågavarande bestämmelsen i 1930 års förslag,
har jag funnit mig böra föreslå viss ändring av densamma. Enligt den nya
lydelsen (22 § första stycket) skall ersättning utgå för vård av envar läkare,
alltså även av specialist, men ersättningsskyldigheten skall — också då specialist
anlitas — begränsas av Kungl. Marits taxa, vilken uttryckligen förklaras
skola avfattas så, att den avser kostnaden för behandling av icke-specialist;
hela merkostnaden för specialistens anlitande faller alltså utanför den obligatoriska
försäkringen. Genom en dylik bestämmelse erliålles också analogi
med vad som föreslås beträffande ersättning för sjukhusvård, såsom framgar
av det följande.

Kungl. Majus proposition nr 75.

Ersättning till I fråga om ersättningsskyldigheten för läkarvård har centralstyrelsen för
allenast en ^,;erfes läkarförbund vidare framhållit, att sjukkassa ej borde ikläda sig
läkare m. m. förbindelse att bidraga till läkarvårdskostnaden åt medlem, som för samma
förbundets sjukdomsfall sökte flera än en läkare utan att detta vore påkallat, d. v. s. utan
central-S att den först rådfrågade läkaren hänvisade till annan läkare eller behandling
styrelse. av annan läkare i trängande fall vore nödvändig. Därjämte har centralstyrelsen
anfört, att i författningen uttryckligen borde utsägas, att med uttrycket
läkare avses svensk legimiterad läkare.

Departements- Vad läkarförbundet anfört därom, att ersättning i regel bör utgå för rådchifcn.
frågning allenast av en läkare vid ett och samma sjukdomsfall synes mig
vara fullt befogat till förebyggande av missbruk, och jag har därför låtit
komplettera bestämmelserna örn läkarvårdsersättning med ett stadgande i
angiven riktning (22 § första stycket i förslaget till förordning örn erkända
sjukkassor).

Innebörden av detta stadgande är tydligen, att avslag å ansökan örn
läkarvårdsbidrag skall lämnas endast i sådana fall, då missbruk uppenbarligen
förekommer. Sålunda bör givetvis vårdbidrag utgå i sådana fall, som
då den först besökte läkaren själv hänvisar till annan läkare eller då eljest,
såsom läkarförbundets centralstyrelse anfört, vård av annan läkare är trängande
nödvändig. Ävenledes synes det mig stundom kunna vara berättigat,
att under en längre sjukdomstid den sjuke eller hans omgivning önskar erhålla
ombyte av läkare. Då det här endast gäller att reglera kassornas vårdnadsskyldighet,
lärer det vara uppenbart, att vårdbidrag därjämte kan utgå i
sådana fall, då kassans tillstånd erhålles till att söka mer än en läkare.

Vad beträffar innebörden av uttrycket läkare framhölls redan i motiveringen
till det av 1926 års sakkunniga avlämnade betänkandet, att därmed
förstodes allenast legimiterad läkare och att detta torde vara klart, utan
att det utsädes i författningstexten. Jag ansluter mig till detta yttrande
och finner alltså något förtydligande av bestämmelserna på denna punkt
icke vara erforderligt.

mer sättnings Enligt 1930 års proposition skulle, såsom i det föregående angivits, kassa

skyldigheten under vissa förutsättningar vara skyldig att utgiva ersättning för sjukhus7sdMVSe™de
vål<1'' Eessa förutsättningar voro, att läkare förklarat sådan vård erforderasju
milard. och att den sjuke intogs å sjukvårdsanstalt, som drives av staten, landsting
eller kommun eller till vars drift utgår statsbidrag; dock att skyldigheten
skulle gälla även där den sjuke bereddes anstaltsvård genom pensionsstyrelsens
försorg. Ersättning skulle vidare aldrig behöva givas med
högre belopp, än som skulle utgått för den sjukes vård å allmän sal på hemortens
lasarett.

Yttrandena. Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund har uttalat, att förevarande bestämmelser
missgynnade många sjuka. Ersättningsskyldigheten borde därför
utsträckas till att gälla även vid intagning å enskild, av Kungl. Maj.t
eller medicinalstyrelsen för detta ändamål godkänd sjukvårdsanstalt, dock
i så fall med begänsning i fråga örn beloppet, på sätt föreslogs i 1930 års
proposition.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Medicinalstyrelsen Ilar anslutit sig till detta önskemål ock framhållit, att
rätten till sjukvårdsersättning borde utsträckas beträffande två slag av anstalter.
Det ena utgjordes av privata vårdanstalter, dock att dels ersättning
här icke borde utgå till högre belopp än som skulle hava erlagts, örn den
sjuke vårdats å allmän sal på sitt hemortslasarett, respektive sitt läns
tuberkulossanatorium, dels en förutsättning skulle vara, att vederbörande
anstalt vore av medicinalstyrelsen godkänd samt underkastad de bestämmelser,
som innefattades i ett dylikt godkännande. Det andra slaget
av anstalter, som här kunde komma i fråga, utgjordes av de sjukhus, t. ex.
radiologiska vårdanstalter, vanföreanstalter, kustsanatorier och dylikt, som
lämnade en specialiserad vård, vilken icke kunde tillgodoses på hemortslasaretten,
och som åtnjöte statsbidrag i en eller annan form. Det vore
enligt styrelsen önskvärt, att sjukkassemedlem, som med läkarintyg styrkte
sig vara i behov av sådan specialvård, erhölle sjukvårdsersättning efter dagavgiften
för plats å allmän sal på vederbörande anstalt.

Yad till en början angår de av medicinalstyrelsen sist avsedda fallen,
torde, eftersom i desamma i regel utgår bidrag av statsmedel, redan enligt
1930 års förslag ersättning komma att utgå för vård å dessa anstalter.
Detta gäller beträffande samtliga de anstaltstyper, som medicinalstyrelsen
åberopar. Emellertid går styrelsens yrkande i viss mån längre, i det att
styrelsen anser, att för vård å dylik anstalt ersättning skall utgå efter den
särskilda beräkningsgrund, som nyss angivits. Tillräckliga skäl till dylik
avvikelse synas mig emellertid icke föreligga. Jag kan härutinnan åberopa
analogien med vad som av mig nyss förordats beträffande ersättning för
specialistvård; i enlighet med vad därutinnan anförts kommer även beträffande
ifrågavarande specialanstalter ersättning att utgå med belopp, ställt
i förhållande till kostnaden för vården å vanligt sjukhus, och den överskjutande
kostnaden får helt bestridas av den sjuke själv.

Vad härefter beträffar frågan örn ersättning för vård å enskilda sjukhem, må
anföras, att då man vid det förra förslagets utarbetande ansåg sig böra begränsa
sjukkassas ersättningsskyldighet i fråga örn sjukhusvård till sådana fall, där
den sjuke intogs å allmänt sjukhus — dit då också räknades sjukhus till
vars drift statsbidrag utgår — torde den omständigheten hava varit av avgörande
betydelse, att någon laglig reglering av de enskilda sjukvårdsanstalternas
verksamhet icke förelåg. Man saknade således bland annat all garanti
för att den vård, som lämnades å sådan anstalt, vore av tillfredsställande
beskaffenhet. Lagstiftning i nämnda hänseende saknas visserligen fortfarande,
men till fyllande av denna brist har medicinalstyrelsen, som förut erinrats,
nyligen till Kungl. Majit överlämnat förslag till bestämmelser rörande bland
annat enskilda sjukhem. Enligt detta förslag skulle för rätten att öppna och
driva sådant sjukhem, såvitt det ej vore av alltför obetydlig omfattning, erfordras
tillstånd av medicinalstyrelsen, och denna myndighet skulle också äga
att öva viss uppsikt över rörelsens bedrivande. Det är min förhoppning, att
det sålunda tagna initiativet inom en snar framtid skall resultera i lagstiftning
å området, väsentligen i överensstämmelse med medicinalstyrelsens förslag.

Departements chefen.

Kungl. Majus proposition nr 75.

Under sådana förhållanden torde en av de viktigaste invändningarna mot att
låta sjukkassas ersättningsskyldighet i fråga om sjukhusvård omfatta jämväl vård
å enskilt sjukhem bortfalla; givetvis skulle för inträdet av sådan skyldighet
krävas, att det enskilda sjukhemmet vore godkänt av medicinalstyrelsen eller
likställt med godkänt sjukhem samt underkastat dess tillsyn. Vissa betänkligheter
mot ersättningsskyldighetens utsträckande på angivet sätt kunna
dock måhända fortfarande anföras. Sålunda kan göras gällande, att man
beträffande enskilda sjukhem icke har samma garanti som i fråga örn allmänna
sjukhus för att utskrivning äger rum, så fort den sjukes hälsotillstånd
giver möjlighet därtill, ävensom att friheten för kassemedlem att välja vilket
enskilt sjukhem som helst för sin vård skulle kunna ådraga sjukkassa onödiga
och kanske dryga utgifter för den sjukes resa till sjukhemmet; kostnader för
den sjukes intagande å sjukhus, d. v. s. nödiga resekostnader, skola ju gäldas
av kassan. Ifrågavarande invändningar synas mig dock icke böra tillmätas
större betydelse. Såsom medicinalstyrelsen föreslagit, bör ersättningen för
vård å enskilt sjukhem begränsas enligt den allmänna regeln, d. v. s. efter taxan
för vård å allmän sal på hemortens lasarett. Den sjuke skall således alltid
själv få bära den alldeles övervägande delen av vårdkostnaden och kommer
förty säkerligen att vara angelägen att utskrivas så fort omständigheterna tilllåta.
Och vad angår risken för alltför höga resekostnader vill jag, delvis
i anledning av den utvidgning av rätten till ersättning för sjukvård, som
jag här ifrågasatt, men delvis även oberoende därav, förorda införande av en
ny begränsning av ersättningsrätten, varigenom denna risk skulle undanröjas.
I sådana fall, då den sjuke framför att låta behandla sig å hemortens lasarett
föredrager att söka vård å ett annat, mera avlägset sjukhus, synes det nämligen
rimligt att införa den begränsningen, att ersättning för intagningskostnaderna
icke obligatoriskt skall utgå med högre belopp än det, vartill utgifterna
för intagning å hemortslasarettet skolat uppgå. Söker den sjuke
vård på mera avlägset sjukhus, skulle han alltså helt få bära den överskjutande
resekostnaden, såvida ej kassan enligt medgivande sträckt sina förmåner
längre. I enlighet med den sålunda uttalade uppfattningen har ett
tillägg gjorts till ifrågavarande stadgande i förslaget till förordning örn erkända
sjukkassor (22 § andra stycket).

Under hänvisning till vad jag sålunda och i övrigt anfört anser jag mig
böra förorda, att sjukkassa skall vara skyldig ersätta jämväl vård och intagande
å enskilt sjukhem under de i medicinalstyrelsens yttrande angivna förutsättningar,
d. v. s. att s ukhemmet är en vederbörligen godkänd anstalt och att
ersättningen begränsas på samma sätt som gäller i fråga örn allmänt sjukhus.

Beträffande det fallet att en sjukkassemedlem insjuknar inom annat sjukvårdsområde
än det, vartill han hör, samt nödgas inlägga sig å allmänt sjukhus
å platsen och betala avgift efter den för utomlänspatienter stadgade
högre taxan, synes detta knappast vara av den praktiska betydelse, att det
påkallar ett avsteg från den allmänna regeln, att kassans ersättningsskyldighet
skall beräknas på grundval av lasarettstaxan i hemorten. Jag vill på -

Kungl. Majus proposition nr 75.

peka, att denna regel enligt förslaget äger tillämpning jämväl då fråga är
örn sanatorie- eller annan specialvård.

I detta sammanhang må emellertid erinras örn att inom statens sjukvårdskommitté
uppmärksamhet ägnats åt frågan örn nedbringande av sjukvårdskostnaderna
för s. k. utomlänspatienter. Enligt redogörelse, som en av kommitténs
ledamöter lämnade vid Svenska landstingsförbundets möte år 1930,
torde kommittén komma att förorda tillämpning av det redan i stor utsträckning
använda systemet, att överenskommelse mellan olika landsting traffas av
innebörd, att, å ena sidan, legosängsavgiften för utomlänspatienter, vilka insjuknat
inom det främmande sjukvårdsområdet, begränsas till visst belopp
och, å andra sidan, det egna landstinget gäldar bidrag, motsvarande skillnaden
mellan denna avgift och den avgift patienten skolat betala, örn han intagits å
en det egna landstinget tillhörig anstalt, dock att detta bidrag icke må överstiga
2 kronor 50 öre för dag. Kommittén torde anse, att även i fråga örn
specialvård, som ej står att erhålla å det egna sjukvårdsområdets anstalter,
det sålunda skisserade systemet skulle kunna — på visst villkor och måhända
med modifikation i en eller annan detalj — med fördel användas. Vad
angår sådana utomlänspatienter, som söka vård å den främmande anstalten
på grund av att de hava närmare eller bekvämare väg till denna än till det
egna områdets anstalter, torde kommittén anse, att för närvarande mellan
vissa närliggande sjukvårdsområden förefintliga avtal för att tillförsäkra
dylika personer vård vid den främmande anstalten till samma pris, som
gäller för inomlänspatienter, väl fylla sitt ändamål. Ytterligare dylika avtal,
framför allt för landstingsområden intill de stora städerna, äro dock av
behovet påkallade. Det må emellertid erinras, att kommitténs ställning till
bär antydda spörsmål icke är definitiv.

En av de oftast framförda anmärkningarna mot det senaste regeringsförslaget
bär varit den, att förslaget icke tillräckligt tillgodosåg kravet på förebyggande
av att en försäkrad tack vare sjukförsäkringen komme att vid sjukdom
åtnjuta större inkomst än då han vore i arbete samt av att mera välsituerade
personer kunde få statsbidrag till sin kontanta sjukersättning och till
läkarvård.

Det må emellertid erinras, att berörda krav på flera sätt beaktats i det
kritiserade förslaget. Här må ånyo framhållas och något närmare utföras
vad som inledningsvis nämnts i detta hänseende. I motsats mot vad som
innehålles i nu gällande lagstiftning föreskrevs exempelvis, att vid sjukdom,
därför den sjuke jämlikt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete eller lagen
örn försäkring för vissa yrkessjukdomar in. m. är berättigad att erhålla ersättning,
sjukpenning skulle få utgivas högst med skillnaden mellan den tillförsäkrade
sjukpenningen i kassan och den ersättning den sjuke jämlikt berörda lagar
ägde uppbära. Anledningen till att icke helt förbud meddelades mot utgivande
av sjukpenning från sjukkassan under sålunda avsedd tid lärer
hava varit, att det ansetts stå i strid mot den frivilliga sjukförsäkringens
princip att utesluta medlemmarna från rätt att även vid olycksfall tillförsäkra
sig den sjukpenning de i allmänhet ansett erforderlig, även om den -

Åtgärder mot
överförsäkring
m. m.

1930 ära

förslag.

Förbud mot
högre sjukpenning

än 6 kr.
Promemorian.

Yttrandena.

Departements chefen.

Kungl. Majus proposition nr 75.

samma skulle överstiga 2/3 av den normala inkomsten. I intet fall skulle
emellertid statsbidrag få utgå för sjukpenning under tid, då olycksfallsersättning
eller ersättning för yrkessjukdom åtnjöts, och det torde med hänsyn
därtill liava ansetts vara att vänta, att sjukkassorna i allmänhet skulle frivilligt
i stadgarna införa bestämmelser därom, att under dylik tid sjukpenning
icke alls skulle utgå. — Dessutom föreskrevs, att sjukkassa skulle äga
bestämma, att för sjukdomsfall, vid vilket den sjuke jämlikt lag eller författning
eller på grund av utfästelse är berättigad att av annan erhålla avlöning
eller annan ersättning eller vård, som ej utgör fattigvård, sjukhjälp
ej skulle utgå eller rätten därtill vara på visst sätt begränsad. Härunder
skulle bland annat falla sådana förhallanden, som då arbetare i kollektivavtal
vore tillförsäkrade läkarvård eller annan förmån vid sjukdom, något
som enligt vad framgår av bilaga C är fallet i betydande utsträckning.
Även på denna punkt skulle alltså förslaget hava på ett mycket väsentligt
sätt inneburit möjligheter till förekommande av dubbelförsäkring. Vidare
skulle statsbidrag till sjukpenning icke få utgå för tid, då medlem av
allmänna medel åtnjutit avlöning eller annan ersättning med minst 1 krona
örn dagen. Och slutligen skulle kassa äga att för försäkring till högre
sjukpenning än 1 krona i sina stadgar uppställa sådana särskilda villkor,
som pakallades för ernående av ett skäligt förhållande mellan sjukpenningen
samt medlems arbetsinkomst och ekonomiska ställning. Genom sistnämnda
bestämmelse hade man alltså öppnat möjlighet för sjukkassa att i den mån
så befunnes lämpligt — därvid tillsynsmyndigheten tydligen skulle hava stort
inflytande — införa en sådan inkomstgräns, som från olika håll påyrkats.

I den inom socialdepartementet utarbetade promemorian uttalades, att det
vid utarbetandet av 1930 års förslag ansetts vara knappast möjligt och i alla
händelser icke tillrådligt att föreskriva avsevärt längre gående inskränkningar,
detta särskilt med hänsyn till de svårigheter och kostnader i och för kontroll
m. ra., som i så fall skulle åsamkas kassorna och tillsynsmyndigheten.
Det anfördes vidare, att dessa skäl alltjämt torde äga giltighet och att de
framställda anmärkningarna med all sannolikhet i praktiken skulle visa sig
vara av ringa betydelse. Emellertid framhölls, att vissa mindre jämkningar
kunde ifrågasättas. Till en början kunde det sålunda övervägas att helt
förbjuda kassorna att bereda sjukpenning till högre belopp än 6 kronor örn
dagen, därvid undantag dock torde få göras i varje fall för sjukkassemedlemmar,
som redan tillförsäkrat sig högre förmån.

Den sålunda ifrågasatta åtgärden har i de avgivna yttrandena icke mött
någon erinran i vidare mån än att centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund
uttalat, att förbudet borde genomföras utan dispensmöjligheter.

Något egentligt behov för de statsunderstödda sjukkassorna att få meddela
högre sjukpenning än 6 kronor torde icke föreligga. Vid 1929 års slut
voro allenast 4,346 medlemmar i registrerade sjukkassor tillförsäkrade sjukpenning
överstigande nämnda belopp. Efter genomförandet av en sjukvårdsförsäkring
bör nämnda behov bliva ännu mindre. Såsom nämnts

Kungl. Maj:ts proposition nr 7<5.

Ilar icke heller ens från sjukkasserörelsens egen sida någon invändning
rests mot det ifrågasatta förbudet. Detta synes därför utan någon större
tvekan kunna förordas. I motsats till läkarförbundet anser jag emellertid,
att viss möjlighet till dispens från förbudet bör finnas. I promemorian
bar i sådant avseende erinrats örn medlemmar, som redan nu äro tillförsäkrade
högre sjukpenning än 6 kronor. Härutöver bör ett annat fall tagas
i beaktande. Vid dispens från sjukvårdsförsäkringen skall vederbörande
sjukkassa utgiva annat understöd, som med hänsyn till omständigheterna
är lämpligt och skäligt. Närmast är tänkt, att detta understöd skall bestå
i andra sjukvården direkt berörande åtgärder än läkar- eller sjukhusvård, såsom
exempelvis läkemedel, sjukvård i hemmet eller dylikt. I sista hand
skulle detta understöd dock kunna bestå i förhöjd sjukpenning. Under sådana
förhållanden skulle det kunna vara erforderligt för kassan att få meddela
högre sjukpenning än 6 kronor. Jag har därför ansett det böla läggas
i tillsynsmyndighetens hand att för särskilt fall meddela undantag från förbudet
(27 § sista stycket i förslaget till förordning örn erkända sjukkassor).

Enligt 1930 års proposition, statsbidragsbestämmelserna, punkt 4, skulle,
som nyss anförts, sjukdagsbidrag ej beräknas för dag då medlem antingen dä ersättning
uppburit ersättning enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete eller
vissa därmed jämställda författningar eller eljest av allmänna medel åtnjutit a^”"“
avlöning eller annan ersättning med minst en krona.

Det riksdagsutskott, som behandlade propositionen, hemställde, att den
sist avsedda bestämmelsen måtte utgå. Till stöd härför åberopades att föreskriften
skulle vålla stora svårigheter för kassorna, särskilt med avseende
å medlemmar som omväxlande utförde arbete för stat eller kommun samt
enskilda, att bestämmelsen skulle verka ojämnt, i det den exempelvis bleve
tillämplig å spårvägspersonalen i en stad, där spårvägarna dreves såsom ett
rent kommunalt företag, men ej å samma personal i stad, där rörelsen
dreves genom ett aktiebolag i vilket kommunen helt dominerade, samt att
stadgandets innebörd vore i viss mån oklar.

Andra kammaren följde emellertid på denna punkt Kungl. Maj.ts förslag
och ansåg följaktligen, att ifrågavarande bestämmelse borde bibehållas i förslaget.
I första kammaren kom förevarande punkt med hänsyn till utgången
i principfrågan icke under behandling.

I socialdepartementets promemoria anfördes, att ifrågavarande regel ur Promemorian,
synpunkten av att förhindra överförsäkring alltjämt hade sitt berättigande
men att det på grund av de framkomna anmärkningarna om ojämnheter,
därest kommunalarbetarna inbegrepes under regeln, kunde ifrågasättas att
inskränka denna till att avse endast i statens tjänst på mera fast sätt och
med full sysselsättning anställda personer.

I de avgivna yttrandena hava olika meningar uttalats rörande förevarande Yttrandena

fråga.

Styrelsen för rikssjukkassornas centralorganisation, centralstyrelsen för Sveriges
läkarförbund samt medicinalstyrelsen hava icke haft något att erinra mot en

Departements chefen.

Karenstiden.

Promemorian.

^ Kungl, Maj:ts proposition nr 15.

utformning av stadgandet i överensstämmelse med vad som ifrågasattes i
promemorian.

0 Sveriges allmänna sjukkasseforlund oell flertalet medlemmar av sociala
rådets sektion för sjukkasseväsen förorda däremot utskottets ståndpunkt, Inom
sjukkassesektionen bär uttalats, att ett förslag i enlighet med promemorian
kunde väntas möta tämligen allmän opposition inom sjukkassorna samt att
statens och kommunens befattningshavare borde vara likställda i fråga örn
rätten till sjukdagsbidrag.

Socialstyrelsen finner det principiellt riktigast, att frågan regleras på sätt
som föreslogs i 1930 års proposition, d. v. s. att inskränkningen gäller i
alla fall, då understöd med angivet belopp utgår av allmänna medel. En
reservant förordar dock, med hänsyn till vad av utskottet anfördes i frågan,
det i promemorian ifrågasätta mera begränsade stadgandet såsom varande
i allt fall ett steg i rätt riktning.

Att starka principiella skäl tala för den ståndpunkt, som intogs i den
förra propositionen, synes mig ovedersägligt. Utgiver det allmänna direkt
sjukunderstöd i form av avlöning eller annan kontant ersättning, kan med
fog hävdas, att staten icke samtidigt bör lämna bidrag till ytterligare sådant
understöd genom sjukkassa. Enhetligheten i det allmännas hjälpverksamhet
blir därigenom asidosatt, och den önskvärda begränsningen av sjukunderstödet
i förhållande till arbetsförtjänsten blir svår att upprätthålla.
Emellertid kan icke bestridas, att åtskilliga olägenheter och ojämnheter i
praktiskt hänseende skulle följa av det i propositionen föreslagna stadgandet.
Förnämligast gäller detta i vad stadgandet avsåg personer i kommunal
tjänst eller anställning. Å andra sidan lärer kunna sägas, att de principiella
skälen för en begränsning av statsbidraget göra sig mindre starkt gällande
beträffande dessa grupper av sjukkassemedlemmar. Med hänsyn härtill
synes det kunna förordas att, jrå sätt ifrågasatts i promemorian, inskränka
regeln till att gälla allenast beträffande dem, som åtnjutit avlöning eller
annan ersättning av statsmedel. Såsom reservanten i socialstyrelsen påpekat,
innebär ett salunda till sin räckvidd begränsat stadgande dock ett steg i
rätt riktning. I övrigt har jag med anledning av i utskottsutlåtandet framkomna
anmärkningar sökt att genom en omformulering av stadgandet giva
ett klarare uttryck åt dettas innebörd. Sålunda har tillagts, att undantagsbestämmelsen
endast skall gälla personer i statstjänst, vilka äro anställda
på stadigvarande sätt och med full sysselsättning. (Statsbidragsbestämmelserna
punkt 4, tredje stycket). Med denna precisering avses att utesluta
dels sådana personer, vilka mera tillfälligt anlitas i statens tjänst och vilka
dessemellan användas i kommunal eller privat anställning, dels ock personer,
som för statsverkets räkning utföra vissa bestyr, som äro att anse
såsom en bisyssla.

1 departementspromemorian uttalades slutligen, att ur synpunkten av före^JSS^de
av överförsäkring även kunde betraktas uppkommen fråga örn utsträckning
av den s. k. karenstiden. Härom anfördes:

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

Enligt regeringsförslaget skulin sjukpenning i intet fall få utgivas under
de tre första dagarna från sjukdomens början och under alla förhållanden
tidigast från dagen för anmälan örn sjukdomsfallet hos kassan. Redan under
riksdagsbehandlingen påyrkades en utsträckning av denna tre dagars karenstid
till sju dagar. En rättighet för sjukkassa att på sådant sätt utsträcka
karenstiden syntes i vissa fall kunna vara befogad, såsom exempelvis då en
kassas medlemmar mera allmänt på ett eller annat sätt åtnjöte ersättning
under den första sjukhjälpstiden. Möjlighet för en sjukkassa att genom sitt
beslut utsträcka karenstiden till sju dagar — eventuellt efter medgivande
av tillsynsmyndigheten — syntes alltså kunna ifrågasättas.

Rörande detta spörsmål uttalas olika meningar i de avgivna yttrandena.

Sveriges allmänna sj ukkasseförb un ä förordar en fix karenstid av 2 dagar
för alla kassor.

Styrelsen för rikssjukkassornas centralorganisation finner det välbetänkt, att
sjukkassorna erhålla rätt att bestämma en karenstid av lägst 3 och högst 7
dagar. Styrelsen uttalar emellertid, att därest en mera allmän tillämpning
av dylikt medgivande skall kunna påräknas, lokalsjukkassan bör helt tillgodonjuta
den ekonomiska fördelen av karenstidens förlängning över 3 dagar,
så att sjukhjälpstiden i sådan kassa förkortas i motsvarande mån.

Inom sociala rådets sektion för sjukkasseväsen hava tre ledamöter förordat
den i promemorian ifrågasatta möjligheten att utsträcka karenstiden, medan
två ledamöter uttalat sig för en bestämd karenstid av 2 dagar.

Socialstyrelsen anför:

Bestämmelsen örn en tvungen karenstid vore överhuvudtaget föga populär,
och 1930 års proposition hade på denna punkt rönt ganska stark opposition
på åtskilliga håll inom sjukkasserörelsen. Att sjukkassorna i någon
större grad skulle komma att begagna sig av möjligheten att utsträcka karenstiden
till sju dagar, vore därför knappast att antaga. Ä andra sidan kunde
ju fall förekomma, där en så lång karenstid kunde anses sakligt motiverad.
Någon anledning att icke bereda sjukkassorna denna möjlighet syntes därför
icke föreligga. Att karenstidens utsträckning skulle, på sätt rikssjukkasseorganisationen
hemställde, medföra en motsvarande avkortning av lokalsjukkassornas
understödstid, måste emellertid styrelsen bestämt avstyrka.
Örn lokalsjukkassornas understödstid begränsades till exempelvis 8 18

sjukdagen, bleve deras självansvar jämförelsevis alltför ringa och rubbades
således grunden för riskfördelningen mellan dem och vederbörande centralsjukkassor.

Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund och medicinalstyrelsen tillstyrka
den ifrågasatta utsträckningen.

Beträffande denna fråga delar jag de synpunkter, som kommit till uttryck
i socialstyrelsens yttrande. Jag förordar alltså, att karenstiden bestämmes
till minst 3 dagar samt att rätt gives för kassorna att utsträcka
tiden till högst 7 dagar (26 § i förslaget till förordning om erkända sjukkassor).
Att härvid, på sätt ifrågasatts från rikssjukkasseorganisationens
sida, låta självrisktiden för lokalsjukkassorna förkortas i mån som karenstiden
utsträckes över 3 dagar, finner jag lika med socialstyrelsen icke böra
ifrågakomma.

Yttrandena.

Departements chefen.

Andra
ifrågasatta
åtgärder:
A. Inkomstgräns
m. rrv.

Kungl. Majus proposition nr 75.

Utöver nu anmärkta, i departementspromemorian ifrågasatta åtgärder i
syfte att minska möjligheterna till överförsäkring hava i vissa yttranden
berörts ytterligare åtgärder i samma riktning.

Centralstyrelsen, för Sveriges läka?:förbund, vilken förklarat sig anse vissa
korrektiv mot missbruk av sjukförsäkringen, utöver vad som redan fanns i
1930 års proposition, vara absolut behövliga, har sålunda anfört:

Som en åtgärd för att motverka dylik överförsäkring ville centralstyrelsen
toresia, att vid inträde i sjukkassa samt sedermera, när kassans styrelse
sa ansage nödigt, borde av medlem avlämnas deklaration rörande dels
storleken av den dagsmkomst, som motsvarade hans medelarbetsförtjänst,
dels den avlöning eller sjukvårdsförmån, som han vid sjukdom enligt avtal
med ^ sm arbetsgivare eller på grund av sin ställning erhölle, dels ock de
tormaner, som han på grund av delägareskap i annan självhjälpsförening
eller försäkringsanstalt vore berättigad till. Sjukkassans styrelse borde sedan
pa grundval av medlems medeldagsinkomst och nämnda förmåner bestamma
den klass för sjukpenningsersättning, som medlem finge tillhöra, på
sa satt att den utgående sjukpenningen, ensam för sig eller tillsammans
med medlemmens behållna avlöning under sjukdom och sjukersättning från
annan sjalvhjälpsanstalt, icke under sjukhjälpstiden överstege ''V, av medlemmens
medeldagsinkomst. Straffpåföljd borde stadgas för uppenbart svikliga
uppgifter.

Centralstyrelsen ansåge dessutom, att medlemskap i sjukkassa ej borde
medgivas den, som deklarerade större årsinkomst än 6,000 kronor

En ledamot av centralstyrelsen har varit skiljaktig samt förklarat sig intet
hava att invända mot att deklaration på heder och samvete avfordrades
sjukkassas medlemmar angående självhjälpsförening eller försäkringsanstalt
som hail eventuellt tillhörde, men däremot anse fordran på dylik deklaration
angående medelinkomst icke vara lämplig för stora kategorier av intradessokande
och kassamedlemmar, t. ex. säsongarbetare, tillfälliga arbetare,
torpare, småhandlare, hantverkare och andra. Det vore nämligen anförde
reservanten, synnerligen svårt, för att icke säga omöjligt, att på ett''rättvist
och likformigt sätt uppskatta dylika personers mycket växlande inkomster,
vilka därtill ofta bestode i naturaförmåner. Denne reservant har likaledes
uttalat sig mot den påyrkade bestämmelsen, att person med högre inkomst
an 6,000 kronor per år icke skulle få vara medlem av sjukkassa.

Medicinalstyrelsen har beträffande de sålunda väckta spörsmålen i sitt
yttiande uttalat, att styrelsen anslöte sig till reservantens uppfattning.

Jämväl sociala rådets sektion för sjnkkasseväsen har vid sammanträde, då
sektionen hördes beträffande departementets promemoria, behandlat frågan
örn lagstadgad inkomstgräns för inträde i sjukkassa. Samtliga ledamöter
vörö ense örn den uppfattningen, att en sådan anordning skulle vålla oöverstigliga
svårigheter i den praktiska tillämpningen, bland annat med hänsyn
till att storleken av en persons inkomst ofta nog icke kunde kontrolleras
och dessutom vore underkastad fluktuationer från tid till annan. Det framhölls,
att införandet av en inkomstgräns i vissa fall kunde leda till orättvisa,
i det att mången därigenom hindrades ingå i sjukkassa, innan han
överskridit den stadgade åldersgränsen för inträde, och i så fall samt för
den händelse inkomsten sedermera nedginge och behovet av sjukförsäkring
inställde sig, bleve urståndsatt att bereda sig sådan försäkring.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Ifrågavarande spörsmål hava varit under ingående prövning i samband
med framläggandet av såväl 1926 som 1927 års propositioner. Båda gångerna
kom man till det resultatet, att några åtgärder i den av läkarförbundet angivna
riktningen icke borde företagas. Jag hänvisar till vad som i ämnet
anförts i proposition611 nr 117 till 1926 års riksdag sid. 71—73 samt i
1926 års sakkunnigbetänkande rörande sjukförsäkringens omorganisation sid.
75—77.

Såsom på sistnämnda ställe framhålles, torde en effektiv och ändamålsenlig
reglering av sjukhjälpen i förhållande till behovet knappast kunna genomföras
annat än i en obligatorisk försäkring, omfattande allenast de rena lönearbetarna.
Så fort man kommer därutanför, gives möjlighet att nå allenast
en genomsnittlig och i det enskilda fallet ofullkomlig rättvisa. I många
fall skola ock försöken till reglering leda till uppenbara orättvisor och oegentligheter,
d. v. s. motsatsen till vad som åsyftas. Härutinnan är läkarförbundets
förslag belysande. Enligt detta förslag skulle inträde i sjukkassa
vägras, därest sökandens deklarerade inkomst överstege 6,000 kronor. Nådde
en sjukkassemedlem efter inträdet upp till högre inkomst än nu sagts, skulle
han uteslutas ur kassan. Hade medlemmen då överskridit maximiåldern
för inträde i sjukkassa eller varade den högre inkomsten till dess nämnda
maximiålder överskridits, skulle han sedermera vara förhindrad att ånyo
ingå i en statsunderstödd sjukkassa, oavsett huru stort behov han dåmera
än hade av att tillförsäkra sig hjälp vid sjukdom. Enahanda skulle förhål,
landet vara, därest medlemmens hälsotillstånd så försämrades, att det, då
inkomsten nedgått under den fastställda gränsen, lade hinder i vägen för
återinträde. Vidare skulle prövningen av inträdesansökan eller frågan örn
rätt att kvarstå grundas å föregående eller stundom längre tillbaka liggande
års inkomst; ingen hänsyn skulle tagas till att denna inkomst kanske allenast
tillfälligtvis blivit så hög att hjälpbehovet under löpande år vore mycket
framträdande. Ej heller skulle kunna tagas i beaktande, att den deklarerade
inkomsten i och för sig vore en otillförlitlig värdemätare med avseende
å behovet av hjälp vid sjukdom. En inkomst av 6,000 kronor
betyder ju icke detsamma i Stockholm som mångenstädes å landsbygden,
och den har också väsentligt olika innebörd, allteftersom den utgöres av
ränta å kapital eller av ren arbetsinkomst. Det anförda torde giva vid
handen, att därest man vill i den vida utsträckning som läkarförbundet föreslagit
gå in för en reglering av rätten att tillhöra och uppbära understöd i
erkänd sjukkassa efter det förefintliga hjälpbehovet, omfattande anordningar
äro nödvändiga till förekommande av orättvisor och ojämnheter. Dessutom
måste ihågkommas, att huru noggrant bestämmelserna än utformas i lagstiftningen,
det ändå till sist kommer att bero på kassorna själva, i vilken
utsträckning bestämmelserna faktiskt bliva tillämpade.

Härvidlag bör även beaktas följande omständighet. För personer, tillhörande
de kroppsarbetande klasserna, torde förhållandet regelmässigt vara,
att deras inkomst är väsentligt högre under den ålder, då de ännu hava
möjligheter att komma in i sjukkassan, för att därefter sjunka. En inkomst Bihang

till riksdagens protokoll 1531. 1 sami 62 käft. (Nr 15.) mai G

Departements chefen.

Kungl. Ma.j:ts proposition nr 15.

gräns, som icke sattes så högt, att den bleve utan all betydelse för dessa
klasser, skulle följaktligen komma att innebära, att för vissa grupper hinder
skulle möta att inträda i sjukkassa under den tid, då deras inkomst är större
och då de skulle kunna tillförsäkra sig hjälp vid sjukdom vid den ålder, då
sjukdomsrisken är större och den ekonomiska moståndskraften mindre.
Bland annat under förarbetena till den nyligen införda franska sociallagstiftningen
har detta åberopats såsom ett starkt skäl mot införande av en inkomstgräns.

Nu torde det emellertid enligt min uppfattning knappast föreligga behov
av några tvingande bestämmelser i det av läkarförbundet angivna syftet,
såvitt rör den del av sjukhjälpen, som utgår i form av sjukpenning.

I detta hänseende må först och främst anmärkas, att örn man som norm uppställer,
att sjukpenningen — liksom i den statliga olycksfallsförsäkringen,
och längre skulle man val icke under några förhållanden rimligen kunna gå
— i regel bör vid arbetsoförmåga motsvara ungefärligen 2/3 av den vanliga
dagsinkomsten, så kommer den högsta enligt förslaget medgivna sjukpenningen
av 6 kronor att motsvara en årsinkomst av ej fullt 3,000 kronor.
Detta är det belopp, som enligt olycksfallsförsäkringslagen är det högsta,
efter vilket olycksfallshjälpen beräknas. Personer med en årsinkomst av 3,000
kronor och däröver lära följaktligen icke — ur synpunkten av förhindrande
av överförsäkring — kunna förmenas att tillförsäkra sig en sjukpenning av
0 kronor. På samma sätt synas personer med en inkomst av över 2,000
kronor ej kunna ur sagda synpunkt utestängas från att tillförsäkra sig 4
kronor örn dagen o. s. v. Och de, vilkas inkomst ligger under nu angivna
gränser, 3,000, respektive 2,000 kronor torde sällan vara i det läge, att de
kunna och vilja bekosta en försäkring till högre belopp, än som vid vardera
gränsen angivits. I praktiken torde därför saknaden av inkomstbegränsning
vad angår sjukpenningförsäkringen ingalunda, med hänsyn till risken av
överförsäkring, äga den betydelse, som av motståndarna till sjukförsäkringsreformen
tillmätts detta förhållande.

Yad därefter angår frågan örn utestängande av mera välsituorade personer
från sjukpenningförsäkringen må följande framhållas. Ett understöd genom
sjukkassa av högst 6 kronor örn dagen lärer i och för sig icke utöva någon
större lockelse för den mera burgna delen av befolkningen. För närvarande
utgår statsbidrag för sjukpenning upp till 8 kronor. Likvisst är det, såsom
förut anförts, allenast ett relativt fåtal, som betingat sig sjukpenning överstigande
6 kronor, och det genomsnittliga sjukpenningbeloppet håller sig
vid något över 2 kronor. Härtill kommer, att statsbidraget för denna form
av sjukhjälp utgår med ett fixt belopp av 50 öre för dag. I den mån
sjukpenningen överstiger detta belopp, måste alltså kostnaden härför bestridas
genom medlemsavgifterna, vilka givetvis komma att vara graderade
efter den tillförsäkrade sjukpenningens storlek. Läget är sålunda helt
annorlunda än exempelvis i Danmark, där statsbidraget beräknas efter sjukkassornas
utgifter för understöd och alltså stiger i förhållande till den utgående
sjukpenningen.

Kungl. Majus proposition nr 75.

Till belysande av det sagda må hänvisas till följande uppställning, avsedd
att utvisa hur stor procent statens bidrag, därest förevarande .förslag i dess
helhet genomföres, vid sjukpenning av olika höjd utgör av den sammanlagda
kostnaden för försäkringen. Uppställningen grundar sig på medeltalssiffror
för sjukförsäkringsrörelsen i dess helhet rörande hittillsvarande erfarenhet
och avser en sjukhjälpstid av två år; av densamma kunna icke dragas några
slutsatser angående de blivande premiernas storlek.

	*	Moderskaps- i penning	Medlems kostnad	Statens kostnad	Total kostnad	Procentuell an- 1 del i totalkostn.
Sjukponnin	avgift till kassan pr år	ersättning direkt till läkare	Summa	med- lemmens andel %	statens andel %.
kr.	ö.	kr.	ö.	kr.	ö.	kr.	Ö.	kr.	Ö.	kr.	ö.	kr.	ö.\|
i		2		9	37	3		12	37	ii	50	23	87	52	48
2	_	2	—	20	01	3	—	23	01	n	50	34	51	67	33
3	—	3	—	31	24	3	—	34	24	ii	50	45	74l	75	25
4	—	4	—	42	47	3	—	45	47	ii	50	56	97j	80	20
5	_	5	-	53	70	O o	—	56	70	ii	50	68	201	83	17
6	—	6	—	64	93	3	—	67	93	i ii	50! 79	43i	86	14

Av denna uppställning framgår alltså, att medan vid en sjukpenning av
1 krona statsbidraget motsvarar nära hälften av den totala försäkringskostnaden,
statens andel, då sjukpenningen är 6 kronor, endast utgör 14 % av
totalkostnaden.

I fråga om sjukvårdsförsäkringen åter synes det av läkarförbundet framförda
kravet hava större fog för sig. Den möjlighet att nedbringa särskilt
läkarvårdskostnaderna, som erbjudes genom medlemskap i en erkänd sjukkassa,
kan givetvis vara av intresse för envar. Läkarvalet skall bliva helt fritt,
och efter företeende av en i vederbörlig ordning utfärdad läkarräkning åligger
det kassan att gälda 2/s av beloppet, dock högst efter fastställd taxa; av detta
belopp skall staten betala hälften. Ett avstängande av de mera välsituerade
från själva sjukvårdsförsäkringen låter sig också mestadels genomföra utan
att man samtidigt utesluter deni från medlemskap i sjukkassan. Envar skall
ju i regel vara försäkrad för erhållande av såväl sjukpenning som sjukvårdsersättning.
Finnes en medlem icke längre vara i behov av sistnämnda förmån
och avstänges han alltså därifrån, kan han kvarstå i kassan för erhållande
av sjukpenning samt, om hans ekonomiska ställning försämras, så att
behov av sjukvårdsersättning åter kan anses vara för handen, påkalla en
utsträckning av försäkringen till att ånyo omfatta jämväl denna förmån.

I anslutning till det sålunda anförda har jag ansett det av läkarförbundet
framförda förslaget allenast delvis, nämligen såvitt angår införandet av en
inkomstgräns för anslutningen till sjukvårdsförsäkringen, böra komma till
genomförande. Jag är medveten om att även en anordning med denna begränsade
räckvidd kan medföra vissa icke önskvärda konsekvenser. Men
det är min uppfattning, att dessa dock skola visa sig icke äga allt för stor
praktisk betydelse. De i ämnet erforderliga bestämmelserna hava upptagits i ett
sista stycke av 20 § i förslaget till förordning örn erkända sjukkassor.
Såsom framgår av författningstexten, har det vid taxeringen till inkomst -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

oell förmögenhetsskatt framkomna beskattningsbara beloppet lagts till grundval
för behovsprövningen. Härigenom blir ett visst utrymme lämnat för
hänsyn till levnadskostnadernas storlek å olika orter samt familje- och försörjningsförhållanden.
Ifrågavarande belopp framgår i regel av senaste kronodebetsedeln,
intill dess ny taxering ägt rum. Gränsen för tillhörighet till sjukvårdsförsäkringen
har jag ansett böra sättas så högt som vid en beskattningsbar
inkomst av 8,000 kronor. Beloppet kan synas något högt, men
det torde vara bättre att alla, för vilka verkligt hjälpbehov föreligger, komma
in under försäkringen än att säkerhet finnes för att icke några enstaka personer,
som bort kunna själva bekosta sin sjukvård, bliva delaktiga av sjukvårdsförsäkringen.
För administrationens förenklande har ett avstängande
från, respektive ett återinträde i försäkringen ansetts böra äga rum i samband
med utgången av löpande kalenderår. I 30 § har införts en bestämmelse
av innebörd att i här avsedda fall s. k. väntetid ej skall behöva ifrågakomma.

B. Framställ- I anledning av särskild framställning torde på ytterligare en punkt viss
niäLtummase iämkning böra ske i 1930 års förslag. I skrivelse den 21 november 1930
allmänna bär de örn: stummas allmänna sjuk- och begravningskassa hos ordföranden i
S-7”aimin ^bockholms registrerade sjukkassors centralförsamling framhållit följande.

kassa. Det vöre mycket önskvärt, att kassan skulle kunna efter reformens ge nomförande

bestå i sitt nuvarande skick. Kassan hade varit i verksamhet
ända sedan år 1876. Föreningens medlemmar vore bosatta i hela landet,
och redan från början hade kassan varit att hänföra till s. k. rikssjukkassor.
År 1905 hade kassan erhållit en donation på 55,000 kronor, vilken
jämte andra donationer möjliggjort låga fasta avgifter för medlemmarna.
Dessas antal hade varierat mellan 700 och 800. Med hänsyn till de dövstummas
säregna förhållanden och svårigheten för dem att meddela sig
med omgivningen hade kassan varit av stor betydelse för de dövstummas
sjukhjälpsförsäkring. I betraktande av att kassans kapital till största
delen vore donerade medel, vore det önskvärt och rättvist, att detsamma
obeskuret komme de dövstumma till del. Örn icke särskilda åtgärder vidtoges,
komme vid genomförandet av 1930 års förslag detta kapital att fördelas
vid överflyttning till lokal- och centralsjukkassor. Härtill komme, att de
blivande erkända sjukkassorna ägde vägra inträde åt med lyte behäftade
personer och eventuellt skulle kunna tolka dövstumheten såsom lyte. Slutligen
kunde anföras, att många av kassans medlemmar vore ekonomiskt
mindre väl ställda och endast med största svårighet skulle kunna erlägga
de avgifter, som komme att utgå i de nya erkända sjukkassorna.

Styrelsen för Stockholms registrerade sjukkassors centralförsamling har till
chefen för socialdepartementet överlämnat denna framställning med hemställan,
att däri anförda synpunkter måtte vid det blivande förslagets utformande
i möjligaste mån beaktas.

I yttrande i ämnet den 23 december 1930 har socialstyrelsen anfört i huvudsak
följande.

De anförda synpunkterna kunde icke frånkännas ett visst berättigande.
På närmare anförda grunder vore visserligen de uttalade farhågorna, att
medlemmarna av ifrågavarande sjukkassa skulle kunna vägras inträde i vanlig
erkänd sjukkassa, obefogade, i varje fall vad angår nuvarande medlem -

Kungl. Majus proposition nr 75.

inar. Meli i övriga hänseenden skulle ett inordnande i det nya systemet
kunna medföra vissa konsekvenser, som på ett mindre rättvist sätt kunde
Hinda till förfång för kassans medlemmar. Man borde därför taga i övervägande,
huruvida icke kassans syfte skulle kunna tillgodoses. Detta skulle
lämpligen kunna ske därigenom, att 46 § i 1930 års förslag modifierades på
sådant sätt, att bland där avsedda undantag från eljest stadgade villkor tor
antagande till erkänd sjukkassa även inrymdes sådant eller sådana fall, dar
på grund av säregna förhållanden giltiga skäl till undantag kunde anses
föreligga. Ett dylikt undantag skulle på grund av föreliggande särskilda omständigheter
varken kunna lända till nämnvärt avbrack for enhetligheten i
det tilltänkta organisationssystemet eller befaras komma att tågås till intäkt
för yrkande örn liknande undantag för andra fall, där ett avsteg från enhetligheten
vore mindre påkallat och ägnat att väcka betänkligheter. Medlemmarnas
numerär kunde knappast anses avgjort otillräcklig för uppbärande
av den utsträckta sjukhjälpsrisk, vilken ansetts böra påläggas de statsunderstödda
sjukkassorna i samband med en omorganisation av sjukkassevasendet.
Därtill komme, att en ökning av medlemsantalet sannolikt vöre att
påräkna, i det att såsom villkor för medgivande till den ifrågasatta särställningen
borde föreskrivas, att kassan skulle stå öppen för alla dövstumma i
riket, vilka uppfyllde de betingelser, som skulle gälla för inträde i erkand
sjukkassa. Med de blivande ökade prestationerna och kassans inordnande i
det nya sjukkassesy stern et torde anslutning till kassan även komma att pa
annan grund stegras.

Vad sålunda förekommit har jag ansett böra utgöra anledning att till
1930 års förslag göra ett tillägg av den innebörd socialstyrelsen forordat.
Detta tillägg torde lämpligen kunna erhålla det innehåll, att undantag skall
kunna medgivas för det fall, att speciella personliga betingelser i form av
kroppsfel eller lyte föreligga, som förena en viss grupp personer till ömsesidig
självhjälp (47 §). Undantaget skulle endast avse redan befintliga kassor.
Enligt vad socialstyrelsen anfört, är vid sådant förhållande icke att vänta
att några andra undantag än nu förevarande skola komma att ifrågasättas,
och några olägliga konsekvenser av ett tillmötesgående av framställningen
lära således icke vara att förvänta.

Vad angår den egentliga sjukförsäkringen t övrigt — beträffande rnoderskapsförsäkringen
skall jag yttra mig i det följande har jag helt anslutit
mig till det senaste regeringsförslaget. Dock har jag i fråga örn 15 och
47 §§ i förslaget till förordning örn erkända sjukkassor iakttagit vissa av
vederbörande utskott vid 1930 års riksdag förordade detaljändringar. Dessutom
hava vissa redaktionella ändringar eller förtydliganden genomförts på
några enstaka punkter, såsom exempelvis beträffande 8 och 27 §§. Förstnämnda
paragraf har omarbetats närmast med föranledande av ett i det
följande omnämnt förslag att sjukkassorna skola handhava viss understödsverksamliet
nied avseende å behövande barnaföderskor. Och i 27 § har ansetts
tydligt böra utsägas, att om sjukpenning utgives vid allenast nedsättning
i arbetsförmågan och utan att läkare föreskrivit fullständig avliallsamhet
från arbete, sjukpenningen skall vara i skälig mån nedsatt.

För möjliggörande av större överskadligliet beträffande de ändringai, som
nu föreslås i förhållande till 1930 års regeringsförslag, har jag låtit upprätta

Departements chefen.

Den egentliga
sjukförsäkringen

i övrigt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

en sammanställning över 1930 års oell det nu föreliggande förslaget, vilken
sammanställning torde få såsom bilaga (bilaga B) fogas vid statsrådsprotokollet.

trädande 1 fjo.lårets. förslag var tiden för lagstiftningens ikraftträdande bestämd till
m. »t. 1 januari 1931. Därefter skulle emellertid enligt förslaget följa en över gångstid

på tre år, så att det nya systemet skulle — utom vad angår sjukvårdsförsäkringen,
för vilken skulle gälla en respit av sex år — vara helt genomföit
efter den 1 januari 1934. I fråga om dylik övergångsperiod torde anledning
till ändring icke föreligga. I enlighet härmed torde övergångsbestämmelserna
böra inflyta i förslaget allenast med den ändringen, att de i
1930 års proposition angivna olika tidpunkterna samtliga framflyttas med
ett år.

I detta sammanhang må slutligen beröras ännu en med övergången förknippad
fråga. 1929 års sakkunniga framliöllo i sitt betänkande, att det vid
omoiganisationens genomförande borde tillses, att den för närvarande vid sjukkassorna
fast anställda personalen icke bleve ekonomiskt lidande på reformen.
De befattningshavare, vilka vid tidpunkten för omorganisationen ännu icke
uppnått sådan ålder, att pensionering kunde ifrågakomma, borde örn möjligt
beredas med avseende å arbetsuppgifter och löneförmåner likställda anställningar
hos de nya försäkringsorganen. Beträffande åter den fast anställda
personal, som redan nått pensionsåldern eller som ändock nått en hög
ålder och av en eller annan anledning icke kunde beredas anställning,
syntes billigheten kräva, att sjukkassorna, innan omorganisationen genomfördes,
av sina fonder avsatte nödiga medel till pensionering. Varje sjukkassa
borde vid genomförande av omorganisationen i förevarande hänseenden
sörja för sin fäst anställda personal.

Till vad sålunda anförts vill jag giva min fulla anslutning. Vid reformens
genomförande bör alltså även enligt min mening noga aktgivas på att
den fast anställda personal, som i anledning av omorganisationen går miste
örn nuvarande befattningar, såvitt möjligt i en eller annan form erhåller
skälig gottgörelse i anledning därav.

Ändring i Utom beträffande framflyttningen av angivna data påyrkas icke någon
^förenings*- andrin§ 1 det förslag till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912
lagen. om understödsföreningar, som förra året framlades. Detta hade föregåtts av
två särskilda förslag, över vilka lagrådet avgivit yttrande, och de av lagrådet
gjorda anmäkningarna hade uppmärksammats vid det för 1930 års riksdagframlagda
förslagets slutliga utformning. Vid sådant förhållande lärer det
icke erfordras att inhämta lagrådets yttrande över ifrågavarande förslag. Jag
ämnar följaktligen hemställa, att fjolårets förslag måtte med nyss antydda
ändringar föreläggas riksdagen till antagande.

Kungl, Majlis proposition nr 15.

B. Moderskapsförsäkring och moderskapsunderstöd.

Allmän motivering.

Ehuru meddelandet av moderskapshjälp överhuvud icke omnamnes i Historik,
fällande sjukkasselag, hava ett stort antal sjukkassor frivilligt upptagit en Moderskapssådan
understödsverksamhet, och sedan år 1913 utgår också särskilt statsbidrag
till kassor, som enligt sina stadgar lämna moderskapshjälp. För närvarande
utgår bidraget med 60 öre för varje dag, för vilken moderskapshjälp utgivits
med minst 90 öre eller i form av vård å förlossningsanstalt, dock för
högst 42 dagar vid varje barnsängsfall. För statsbidragets åtnjutande äro
vidare uppställda vissa villkor, bland andra att moderskapshjälp utgår allenast
till kvinna, som varit medlem av registrerad sjukkassa under oavbrutet
minst 270 dagar omedelbart före barnsbörden, och icke for tid, då, kvinnan
uppbär sjukhjälp eller då hon utför förvärvsarbete, samt att den tid, under
vilken kassan lämnar understöd, är minst 14 dagar.

Såsom närmare framgår av de i bilaga G innefattade utredningarna, voro
vid 1929 års slut av 343,000 kvinnliga medlemmar i registrerade sjukkassor
tillhopa omkring 302,000 tillförsäkrade moderskapshjälp. För de flesta av
dessa eller omkring 180,000 var understödstiden den högsta för statsbidrags
åtnjutande medgivna eller 42 dagar; för omkring 75,000 uppgick understödstiden
till 30—41 dagar och för allenast omkring 47,000 understeg tiden 30
dagar. Understödet per dag uppgick vanligast till en krona, nämligen for
i runt tal 203,000 försäkrade. Yad angår yrkesgrupperingen voro de flesta
eller omkring 170,000 sysselsatta i husligt arbete. Omkring 46,000 försäkrade
voro sysselsatta inom industri och hantverk och ungefär 30,000 inom handel
och samfärdsel. Av de i husligt arbete sysselsatta uppskattades 31,400 vara
hustrur m. fl. inom jordbruket med binäringar och 93,600 vara hustrur m. fl.
inom industri och hantverk. Sammanlagda antalet försäkrade kvinnor tillhörande
industri- och hantverksbefolkningen kunde således uppskattas till i
det närmaste 140,000. Antalet barnsbördsfall, vid vilka understöd utgick, var
för år 1929 10,200; den genomsnittliga understödstiden var 33.3 dagar. Summan
av det utbetalade understödet uppgick till 380,200 kronor. Statsanslaget
för bidrag till moderskapshjälp genom sjukkassa utgör for innevarande
budgetår 210,000 kronor. Det bör anmärkas, att i sjukkassorna den
beräknade kostnaden vid avgiftsbestämningen fördelas på samtliga medlemmar
i kassan, män som kvinnor.

Enligt 1930 års sjukförsäkringsproposition skulle l ärje kvinnlig medlem 19& tosjö»*
av erkänd sjukkassa vara tillförsäkrad moderskapshjälp fran den centia proposition.
sjukkassa hon tillhörde. Understödet skulle bestå antingen i visst kontant
understöd per dag (moderskapspenning) eller i vård å förlossningshem.
Moderskapspenningen skulle motsvara den sjukpenning, kvinnan var tillförsäkrad;
örn lion ej var sjukpenningförsäkrad, skulle den utgöra en krona.
Understödstiden skulle vara minst 21 och högst 56 dagar. Liksom för närvarande
var en väntetid av 270 dagar föreskriven, och moderskapshjälp
skulle ej fä utgå för dag, dä kvinnan vore berättigad till sjukhjälp fran er -

Kungl, Maj:ts proposition nr 75.

kand sjukkassa eller utförde förvärvsarbete. Statsbidrag till moderskapslijalp
skulle utgå med 50 öre för varje understödsdag. Dessutom skulle till
centralsjukkassa, som vid barnsbörd meddelade understöd i form av ersättning
for barnmorskevård enligt fastställd taxa — en helt frivillig prestation
utgå statsbidrag med hälften av kostnaderna härför.

Statsverkets kostnader för bidrag till moderskapslijälp i nu angivna former
beräknades med då antagna antal kvinnliga sjukkassemedlemmar komma
att uppgå till sammanlagt cirka 340,000 kronor.

rhulin ,, Emelle;tid 1fråga tidigare bli.vit väck* om beredande av understöd

angående at vissa barnaföderskor i annan ordning än genom sjukkassorna År 1926

frlade Sälunda Kungl'' Mai;t med proposition nr 112 riksdagen ett förkrinnor
i visst SJag’ som aysaS att tillerkänna kvinnor i visst industriellt arbete ett särindust,
dem skilt moderskapsunderstöd av statsmedel. Förslaget anknöt till föreskriften
i 19 § i galande arbetarskyddslag, enligt vilken kvinnor, sysselsatta i sådant
industriellt arbete, som angives i 15 § i samma lag, i regel äro förhindrade
att återvända i sitt arbete, förrän 6 veckor förflutit efter barnsbörden, samt
icke kunna vägras ledighet under en tid av 2 veckor före barnsbörden. Till
dylika kvinnor skulle för tid, då de enligt nämnda föreskrift avhölle sig
trän arbete, utanordnas ett understöd av statsmedel, motsvarande för dag hel
sjukpenning enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete d. v. s. i princip
13 av kvinnans dagliga arbetsförtjänst. Understödsverksamheten skulle
handhavas av riksförsäkringsanstalten, som emellertid skulle äga att nied
registrerad sjukkassa träffa avtal örn medverkan. Den årliga kostnaden för
statsverket i anledning av förslaget beräknades till omkring 600,000 kronor.

I anledning av denna proposition väcktes inom riksdagen bland annat motion
(I: 300) med yrkande att riksdagen måtte för sin del antaga vid motionen
fogat förslag till lag om moderskapsunderstöd, vilket förslag överensstämde
med ett av tillkallade sakkunniga i betänkande den 18 juni 1924 framlagt
förslag. Enligt detta lagförslag skulle svensk kvinna, som på grund av havandeskap
eller barnsbörd vore i behov av understöd för sig eller barnet, under
förutsättning att detta behov icke annorledes avhjälptes, vara berättigad att
i enlighet med bestämmelserna i lagförslaget erhålla erforderligt underhållsbidrag
dels till sitt eget underhåll under åtta veckor och dels till barnets
underhåll under tjugu veckor från dess födelse. Moderskapsunderstödet
skulle, där ej särskilda omständigheter till annat föranledde, utgå med belopp,
som jämlikt lagen örn barn utom äktenskap i allmänhet plägade av
domstol i orten utdömas såsom underhållsbidrag till sådant barn och dess
moder från fadern. Understödet skulle beviljas av barnavårdsnämnden i
den kommun, där kvinnan ägde hemortsrätt. Kostnaden för understödet
skulle bestridas av vederbörande hemortskommun med rätt att av barnets
fader uttaga ersättning, i den mån skäl ej funnes för eftergift.
rikfda™ ■ Varken ProPositi°nen eller nämnda motion vann riksdagens bifall. Emeller*
* a‘J'' tid anhöll riksdagen örn förnyad utredning i ärendet. I sin skrivelse anförde
riksdagen bland annat följande.

Ur arbetarskyddslagstiftningens synpunkt talade starka skäl för anordnandet
av en understödsverksamhet i huvudsaklig överensstämmelse med

Kungl. Majus proposition nr 75.

grundtanken i Kungl. Maj:ts förslag. En dylik understöds verksamhet skulle
otvivelaktigt komma att i ej ringa grad främja syftet med gällande skyddslagstiftning.
Viktiga synpunkter kunde emellertid åberopas jämväl till stöd
för den uppfattningen, att en direkt under stödsverksamhet från det allmännas
sida i princip borde vara beroende av huruvida i varje särskilt fall ett verkligt
behov förelåge eller icke. Det i propositionen innefattade förslaget
kunde sägas i viss utsträckning innebära ett överflyttande på staten av den
skyldighet att bidraga till moderns underhåll, som enligt 5 § i lagen örn
barn utom äktenskap ålåge barnafadern. En dylik konsekvens mäste anses
olämplig; bestämmelser borde meddelas örn regressrätt fran det allmännas
sida gent emot barnafadern. Vidare vore uppenbart, att värdet av understödsverksamheten
skulle ökas, därest den kunde utsträckas till vidare befolkningslager
än enligt Kungl. Maj:ts förslag vore avsett. Den föreslagna
understödstiden av 8 veckor syntes väl lång. Slutligen borde undersökas,
huruvida icke kommunerna, vilkas fattigvårdsutgifter skulle komma att
minskas i följd av understödsverksamheten, borde lämna bidrag till denna
samt i vad mån sjukkassornas medverkan kunde vinnas.

I anledning av denna riksdagens skrivelse tillkallade chefen för socialdepartementet
efter erhållet bemyndigande särskilda sakkunniga att inom departementet
biträda med den begärda utredningen. Till dessa sakkunniga
överlämnades jämväl vissa andra framställningar rörande bättre vård i vissa
fall åt barnsängskvinnor och nyfödda barn m. m. De sakkunniga — vilka i
sin slutliga sammansättning voro ledamoten av riksdagens första kammare,
yrkesinspektrisen Kerstin Hesselgren, ledamoten av samma kammare hemmansägaren
O. L. Tjällgren, byråchefen i socialstyrelsen J. A. E. Molin och
medicine licentiaten Ada Nilsson —- hava den 26 september 1929 avlämnat
betänkande angående moderskapsskydd.

De i nämnda betänkande innefattade förslagen låta sig väsentligen hänföra
till tre olika grupper, i det de avse åtgärder dels för en förbättrad föregående
och efterföljande moderskapsvård, dels för en förbättrad förlossnings- och
barnsängsvård och dels för beredande av ekonomiskt stöd åt barnaföderskor.

I fråga om den föregående och efterföljande moderskapsvården. vilken avser
tiden under havandeskapet och efter barnsängen, förorda de sakkunniga till
en början viss allmän upplysningsverksamhet för att bibringa de havande
kvinnorna ökad kunskap om och förståelse för de hygieniska krav, som med
hänsyn till modern och barnet måste uppställas i fråga örn levnadssätt och
skötsel. Härutöver föreslå de sakkunniga åtskilliga åtgärder i angivet syfte
att åvägabringa ett vidgat, underlättat och mera systematiskt utnyttjande av
den sakkunskap på mödra- och barnavårdens område, som läkare och barnmorskor
besitta. Enligt de sakkunniga borde såvitt möjligt varje havande
kvinna under senare delen av havandeskapet erhålla viss förvård, vari för
normala fall skulle ingå en eller flera yttre undersökningar av den havande
kvinnan samt periodiska urinundersökningar. Vården efter barnsängen,
eftervården, skulle närmast bestå i upprepade men så småningom med längre
mellanrum företagna besök antingen av barnmorska eller läkare hos barnaföderskan
eller av denna hos barnmorska eller kikare. Såväl för- som eftervården
flinkes, vad den egentliga landsbygden angår, skola utövas av tjänsteläkare
nied biträde av barnmorska. För ändamålet förordas vissa ändringar

Moderskaps understods sakkunnigas betänkande -

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

i gällande barnmorskereglemente oell läkarinstruktion. Beträffande större
samhällen förorda de sakkunniga inrättande, i anslutning till den nuvarande
s. k. mjölkdropperörelsen, av särskilda mödra- och barnavårdscentraler,
vilka i sin enklaste form skulle vara organiserade så, att en läkare, biträdd
av en i barnavård kunnig kvinna (centralens föreståndarinna) å bestämd tid
och plats minst varannan vecka holle mottagning, vid vilken havande kvinnor
och nyblivna mödrar kunde erhålla tillfälle till råd frågning och undersökning.

De sakkunniga anse, att staten bör deltaga i bestridandet av kostnaderna
för den föregående och efterföljande moderskapsvården, och föreslå, att av
statsmedel gäldas dels halva arvodeskostnaden enligt fastställd taxa för ett
visst angivet antal undersökningar eller konsultationer hos läkare eller barnmorska
före och efter nedkomsten, dels ock halva kostnaden för upprättande
av mödra- och barnacentraler och deras drift under de två första
åren. Statsverkets utgifter för nämnda bidrag beräknas av de sakkunniga
komma att uppgå till respektive 100,000 kronor och 50,000 kronor årligen.

Med avseende å förlossnings- och barnsängsvården konstatera de sakkunniga
en otillräcklig tillgång på platser å lätt tillgängliga och tillfredsställande
vård erbjudande förlossningsanstalter. De uttala sig för ett länsvis ordnat
system av dels större och väl utrustade förlossningsanstalter — barnbördshus
eller förlossningsavdelningar å länslasarett — och dels ett antal mindre
förlossningshem. A de större anstalterna bör, för att behovet av mera kvalificerad
vård skall täckas, enligt de sakkunnigas mening plats beräknas för
minst 15 % av förlossningsfallen. Mindre förlossningshem böra så småningom
inrättas till sådant antal och med sådan förläggning, att man från varje ort,
åtminstone inom de mera tätt befolkade länen, ej skulle hava alltför lång
väg, kanske högst 3 ä 4 mil, till ett dylikt hem. Då emellertid det framtida
behovet av vårdplatser å förlossningsanstalter ej låter sig nu beräknas
och åtgärderna på förevarande område äro i mycket beroende på offervilligheten
hos anslagsbeviljande myndigheter och enskilda sammanslutningar eller
personer samt slutligen den nytillkomna sjukhuslagen utgår från att landstingen
respektive städer, som ej deltaga i landsting, böra sörja bland annat
för anstaltsvård vid barnsbörd, hava de sakkunniga icke framlagt något utarbetat
förslag till bättre ordnande av anstaltsvården för barnaföderskor.

På en punkt förorda emellertid de sakkunniga direkta åtgärder. Med
hänsyn till de missförhållanden, som i viss utsträckning förekommit i fråga
örn enskilda förlossningshem, särskilt mindre sådana, anse de sakkunniga
nödigt, att en reglerande lagstiftning rörande dylika hem kommer till stånd.
De hava också utarbetat förslag till sådan lagstiftning. Förslaget avser införande
av ett koncessionssystem beträffande ifrågavarande verksamhet samt
dennas ställande under en fortlöpande kontroll från det allmännas sida.

Yad slutligen angår frågan om beredande av ekonomiskt stöd åt barnaföderskor,
så framlägga de sakkunniga i sådant hänseende två särskilda lagförslag,
ett angående s. k. moderskapsunderstöd och ett angående ersättning
åt vissa barnaföderskor för nastad arbetsförtjänst.

Enligt förslaget angående moderskapsunderstöd skall varje mindre bemedlad

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

barnaföderska äga att till lindrande av de med barnsbörden förenade kostnaderna
och för att erhålla möjlighet till en bättre vård för sig och barnet
uppbära ett kontant understöd (moderskapsunderstöd) å 50 kronor. Såsom
mindre bemedlad skall i regel anses varje kvinna, vars beskattningsbara inkomst
enligt senaste taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
understiger 500 kronor; vissa kompletterande bestämmelser meddelas dock
i detta avseende. Understödet skall utbetalas genom barnavårdsnämnden i
den kommun, där kvinnan vid tiden för barnsbörden är bosatt. Utbetalningen
skall ske i två omgångar, nämligen med 25 kronor (förlossningspenning)
omedelbart efter nedkomsten och med 25 kronor (barnsängspenning)
sedan minst 14 dagar förflutit efter förlossningen. Födes barnet dött, skall
barnsängspenning ej utgå. Innan denna utbetalas, skall för övrigt med intyg
av barnmorska styrkas, att barnaföderskan iakttagit vad skäligen kan
påfordras i avseende å egen och barnets vård. För utbetalt understöd skall
barnavårdsnämnden äga att till 4/5 bekomma gottgörelse av statsverket (efter
framställning till länsstyrelsen); återstoden, >/5, skall stanna på kommunen.

J)e sakkunniga hava beräknat, att omkring 70,000 barnaföderskor årligen
skulle bliva berättigade till moderskapsunderstöd. De sammanlagda årliga utgifterna
skulle således, frånsett administrationskostnaderna, belöpa sig till
omkring 3,500,000 kronor, varav 2,800,000 kronor skulle falla å statsverket
och 700,000 kronor å kommunerna.

Enligt lagförslaget angående ersättning åt vissa l armfoder slör för mistad
arbetsförtjänst skall barnaföderska, som på grund av stadgandet i 19 § första
stycket i arbetarskyddslagen nödgas avhålla sig från arbete och således
avstå från arbetsförtjänst, äga att därför uppbära viss ersättning (arbetsförtjänstersättning).
En förutsättning härför är dock, att kvinnan under minst 5
månader av det halvår, vilket närmast föregått barnsbörden, använts till sådant
arbete, som avses i § 15 i nyssnämnda lag. Vid prövning huruvida denna
förutsättning är för handen skall frånvaro från arbetet på grund av omständigheter,
varöver kvinnan ej kunnat råda, ej räknas henne till last. Ersättningen
skall utgå för tiden fr. o. m. den fjärde t. o. m. den sjätte veckan
efter nedkomsten och motsvara */3 av den arbetsförtjänst, kvinnan skäligen kan
anses hava gått förlustig. Ersättningen skall utbetalas av barnavårdsnämnden
men skall, i motsats till moderskapsunderstödet, helt bekostas av statsverket.

Antalet barnaföderskor, som skulle komma i åtnjutande av arbetsförtjänstersättning,
har av de sakkunniga beräknats till omkring 1,500 per år och
ersättningen per barnaföderska till 65 ä 70 kronor. Lagförslagets genomförande
skulle sålunda enligt de sakkunnigas beräkningar medföra en årlig
utgift av omkring 100,000 kronor, administrationskostnaderna oräknade.

Vid de sakkunnigas betänkande var fogat ett särskilt yttrande av en av
deni, herr Tjällgren, vilken ansett det kunna ifrågasättas, huruvida förslaget
för närvarande borde upphöjas till lag. Frånsett kostnadsfrågan talade enligt
denne sakkunnige däremot det förhållandet, att utredning påginge rörande
den sociala försäkrings- och hjälpverksamhetens organisation. Vad
angar detaljerna i förslaget var samme sakkunnige så till vida av skiljaktig

Yttranden
över betänkandet
samt
eljest inkomna
framställningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

mening, att lian ansåg inkom stgränsen 500 kronor för erhållande av moderskapsunderstöd
böra gälla utan möjlighet till undantag i särskilda fall.

Över de sakkunnigas betänkande hava yttranden avgivits av medicinalstyrelsen,
socialstyrelsen och statskontoret, Överståthållarämbetet och samtliga
länsstyrelser, statens t. f. inspektör för fattigvård och barnavård jämte
samtliga fattigvårds- och barnavårdskonsulenter i riket, svenska fattigvårdsock
barnavårdsförbundet, barnavårdsnämnderna i Stockholm, Göteborg, Malmö,
Norrköping och Örebro, barnmorskeläroanstalterna i Stockholm och Göteborg,
styrelserna för allmänna svenska barnmorskeförbundet, allmänna barnhuset,
svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund och svenska
landstingsförbundet, svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen i
Sverige jämte åtskilliga till denna anslutna fackföreningar samt Fredrika
Bremer-Förbundet.

Då det är min avsikt att i förevarande sammanhang upptaga till behandling
allenast de delar av sakkunnigbetänkandet, som hänföra sig till frågan
örn ekonomiskt stöd åt barnaföderskor, skall jag bär icke ingå på vad
de avgivna yttrandena innehålla beträffande övriga delar av betänkandet.
Anmärkas må allenast, att medicinalstyrelsen i sitt yttrande uppdragit vissa
riktlinjer för organiserandet av den s. k. för- och eftervården, vilka riktlinjer
delvis avvika fran vad de sakkunniga föreslagit. Efter särskilt uppdrag från
Kungl. Maj:ts sida har medicinalstyrelsen sedermera inkommit med detaljerat
förslag till en försöksverksamhet i nämnda hänseende enligt de av styrelsen
angivna riktlinjerna. På sätt jag anfört vid behandlingen av statsverkspropositionen,
synes man principiellt kunna biträda detta förslag, och det himm
avsikt att, sedan frågan ägnats slutlig beredning, föreslå framställning
till innevarande riksdag rörande den av medicinalstyrelsen förordade försöksverksamheten.

Det må även påpekas, att frågan om en lagstiftning rörande de enskilda
förlossningshemmen är under behandling inom socialdepartementet. Medicinalstyrelsen
har nyligen inkommit med utkast till bestämmelser rörande vissa
enskilda sjuk- och förlossningshem. Förslag torde jämväl i denna fråga vara
att förvänta till årets riksdag.

Körande innehållet i de avgivna yttrandena, såvitt dessa hänföra sig till
frågan örn ekonomiskt stöd åt barnaföderskor, har jag låtit utarbeta särskild
sammanfattande redogörelse, vilken torde få såsom Inlaga H fogas till statsrådsprotokollet
i detta ärende och vartill jag i stort sett torde kunna hänvisa.
Såsom framgår av redogörelsen, har i det ojämförligt största antalet yttranden
vitsordats, att behov av ekonomiskt stöd åt barnaföderskor föreligger, samt
betonats, att åtgärder från det allmännas sida för fyllande av detta behov
åro påkallade. Emellertid hava å andra sidan åtskilliga invändningar av
olika innebörd och styrka framställts mot de sakkunnigas förslag. Dessa
invändningar gälla särskilt sättet, varpå hjälpverksamheten skulle organiseras.
I ett flertal yttranden har starkt betonats, att barnavårdsnämnderna icke vore
lämpliga såsom organ för ifrågavarande verksamhet utan att man i fråga örn
denna borde söka vinna en anknytning till de statsunderstödda sjukkassorna,

Kungl. Majus proposition nr 75.

vilka sedan länge nied bidrag av statsmedel meddelade moderskapshjälp såsom
en försäkringsprestation. Bland .yttranden, som gå i denna riktning, må här
särskilt hänvisas till det av socialstyrelsen avgivna. Tillika må framhållas,
att medicinalstyrelsen av principiella skäl ställt sig avvisande till ifrågavarande
delar av sakkunnigförslaget, under anförande att den uppgift, som
vore viktigast och som alltså borde lösas i första hand, vore att tillgodose
behovet av vård- och hjälpprestationer in natura, icke i penningar.

Utöver de infordrade yttrandena hava till Kungl. Majit inkommit ett stort
antal petitioner och skrivelser i frågan från olika kvinnosammanslutningar.

I dessa framställningar yrkas, att åtgärder i huvudsaklig överensstämmelse
med de sakkunnigas förslag måtte snarast möjligt vidtagas. Sådana framställningar
hava inkommit från bland andra Frisinnade kvinnors riksförbund
och dess länsförbund, Frisinnade folkpartiets kvinnogrupp, Sveriges socialdemokratiska
kvinnoförbund, med åberopande av yttranden av 151 lokalavdelningar
av förbundet, Allmänna valmansförbundets kvinnoråd som
representant för 355 olika sammanslutningar bland högersinnade kvinnor,

Sveriges moderata kvinnoförbund, Stockholms kvinnliga fackliga samorganisation,
Fredrika Bremer-Förbundet, Svenska kvinnors nationalförbund,

Förbundet Sveriges kristliga föreningar av unga kvinnor, Sveriges husmodersföreningars
riksförbund, Svenska kvinnors medborgarförbund samt en del
lokalavdelningar av Vita bandet. Det bör anmärkas, att även i åtskilliga
av dessa yttranden understrukits det nära sambandet mellan den av de
sakkunniga förordade understödsverksamheten samt sjukförsäkringen.

Med hänsyn till de meningsyttringar, som sålunda framkommit rörande Förslag inom
lämpligheten av att anknyta en statlig verksamhet för beredande av ekonomiskt ^temeritet''
stöd åt barnaföderskor till sjukförsäkringen, ansåg jag det böra i samband Promemoria
med de inom socialdepartementet pågående förarbetena till ett nytt förslag hasten 1930.
i sjukförsäkringsfrågan undersökas, huru en sådan anknytning skulle kunna
genomföras. För ändamålet liöllos föregående höst åtskilliga överläggningar
med de sakkunniga, vilka tillkallats för att samråda med mig rörande sjukförsäkringsfrågan
och därmed sammanhängande spörsmål. Få grundvalen
av dessa överläggningar utarbetades sedermera inom departementet en
promemoria i frågan, vilken för yttrande remitterades till olika myndigheter.

I denna promemoria berördes vissa av de skäl, som i yttrandena eller
eljest an dragits till förmån för den ifrågasatta anknytningen. Härefter anfördes
bland annat följande.

Vid en undersökning av möjligheterna för ett dylikt sammanförande synes
till en början böra beaktas, att den moderskapshjälp, som sjukkassorna
med bidrag av statsmedel lämna sina kvinnliga medlemmar, bör bliva så
pass effektiv, att något ytterligare understöd av allmänna medel till denna
kategori av barnaföderskor icke blir erforderligt. Med hänsyn till de utredningar,
som moderskapsunderstödssakkunniga verkställt, torde få anses, att
ett understöd i enlighet med de i det senaste sjukförsäkringsförslaget angivna
minima — 1 krona örn dagen och 21 kronor per barnbördsfall — är alltför
lågt. Det synes ur nu angivna synpunkter böra förordas, att minimibeloppet
för moderskapspenuing bestämmes till 2 kronor örn dagen. Ett dylikt

Utvidgad

moderskaps iörsäkring.

Kungl. Majus proposition nr 15.

minimum synes kunna föreskrivas, under förutsättning att statsbidraget
höjes i samma proportion och alltså bestämmes till hälften därav eller 1
krona per understödsdag. Den ökade prestation, som genom dylika regler
skulle åläggas kassorna, torde icke vara av beskaffenhet att för dem medföra
svårigheter eller böra föranleda differentiering av premierna, särskilt
örn man täger i betraktande, att denna försäkring skulle uppbäras av centralkassorna
med deras stora medlemstal. Vad angar understödstiden torde
jämväl denna böra något utsträckas. Med hänsyn till vad nyss anförts angående
de understödstider, som redan nu praktiseras, lär" det icke möta
svårighet att bestämma minimum exempelvis till 30 dagar. Minimiprestationen
i form av moderskapspenning skulle med dessa regler bliva 60 kronor
per fall, varav 30 kronor skulle belöpa på sjukkassan och 30 kronor på
statsverket. I detta sammanhang må erinras, att den genomsnittliga moderskapshjälpen
i sjukkassorna för närvarande är 37 kronor per barnbördsfall,
varav i statsbidrag utbetalas 22 kronor 20 öre.

Ändrade regler torde behöva meddelas för det fall att sjukdom, som enligt
de allmänna reglerna berättigar till sjukpenning eller läkarvård m. m.
från den allmänna sjukförsäkringen niell utesluter rätt till moderskapshjälp,
inträffar under tid, då enligt stadgarna moderskapspenning skall utgå.
Dessa bestämmelser torde böra innehålla, att under den tid, då kvinna är
berättigad till moderskapspenning, alltid skola till henne utgå förmåner
till minst så stort värde, som motsvarar denna moderskapspenning, även
om de henne från den vanliga sjukförsäkringen tillförsäkrade förmånerna
äro mindre. Självfallet bör då också statsbidraget vara 1 krona.

Beträffande industriarbeterskor, vilka på grund av stadgandet i 19 § i
arbetarskyddslagen i regel äro förhindrade att återvända till sitt arbete
förrän 6 veckor förflutit efter barnsbörden, torde det emellertid vara befogat
att föreskriva en minsta understödst^ av 42 dagar och berättigande att vara
lediga intill 14 dagar före barnsbörden. I betänkandet rörande moderskapsskydd
beräknas antalet barnaföderskor bland dylika industriarbeterskor till
allenast 1,500 per år. I händelse av genomförande av ett i dagarna remitterat
förslag till ändringar i arbetarskyddslagen skulle antalet visserligen
något ökas. Det bleve i allt fall endast ett relativt obetydligt antal kvinnor,
som i anledning av ett sådant stadgande skulle komma i en särställning.
Med hänsyn härtill torde de ifrågasatta bestämmelserna i en kassa av de
blivande centralkassornas storlek icke behöva inverka på premierna. För
övrigt ina papekas, att icke mindre än omkring 60 % av de nuvarande
kvinnliga sjukkassemedlemmarna äro tillförsäkrade moderskapshjälp under
en tid av minst 42 dagar.

Längsta understödstiden skulle alltjämt vara 56 dagar.

Bedan enligt 1930 års regeringsförslag, § 25 jämförd med § 30, synes
framgå, att avsikten varit, att i de fall, då moderskapsförsäkrad kvinna i
anledning av förlossningen på sjukkassas bekostnad vårdas å sjukhus eller
förlossningsanstalt, det belopp, som kassan skall vara berättigad att högst
avdraga av den kontanta ersättning hon tillförsäkrat sig, skall motsvara
moderskapspenning för den tid, under vilken dylik vård åtnjutes. Avdragbör
sålunda icke under några förhållanden få ske beträffande moderskapspenning,
som belöper på tid före intagandet å eller efter utskrivningen från
dylik anstalt. Då innebörden av dessa stadganden möjligen icke är fullt
klar, torde ett förtydligande därav vara på sin plats.

Slutligen synes kunna ifrågasättas att göra meddelandet av fri barnmorskevård
vid förlossningen till en obligatorisk förpliktelse för kassorna, med rätt
för dessa till statsbidrag för halva kostnaden enligt fastställd taxa. En dylik
anordning skulle innebära, att de särskilt från medicinalstyrelsens sida

Kungl. Majus proposition nr 75.

framställda önskemålen om moderskapshjälp i form av naturaprestation?!'' i
viss utsträckning bleve bättre tillgodosedda.

Vad angår de ekonomiska konsekvenserna för statsverket av sålunda
ifrågasatta stadganden anmärktes i promemorian följande.

Örn man antager, att samtliga barnaföderskor, vilka såsom industriarbeterskor
på grund av gällande lag skulle vara berättigade till understöd under
minst 42 dagar, omedelbart komma att tillhöra sjukkassorna, skulle
statsbidraget till moderskapshjälp åt dessa belöpa sig till minst 63,000 och
högst 84,000 kronor. Beräknas antalet andra barnaföderskor tillhörande
sjukkassorna, årligen uppgå till 10,000 (för närvarande cirka 10,000 inklusive
industriarbeterskor) skulle statsbidraget för dem uppgå till minst 300,000
och högst 560,000 kronor. Kostnaden för barnamorskevård torde i enlighet
med uppgifter i medicinalstyrelsens yttrande kunna beräknas till 15 kronor
per barnbördsfall, varav hälften skulle komma på statsverket. För 11,500
fall örn året skulle alltså statsverkets utgifter belöpa sig till 86,250 kronor.
Sammanlagt skulle statsverkets kostnader för ett klientel, som är något
större än det inom sjukkassorna nu befintliga, bliva minst 450,000 kronor
och högst omkring 730,000 kronor. Det för 1930 års förslag beräknade
anslaget utgör för det då beräknade antalet kvinnliga medlemmar (316,300)
och med en frekvenssiffra för antalet barnsängsfall av 0.0 5 4 ungefär 340,000
kronor, den frivilliga ersättningen för barnmorskevården däri inbegripen
med en beräknad anslutning motsvarande halva antalet moderskapsförsäkrade
kvinnor.

I promemorian behandlades därefter frågan örn moderskapsunderstöd av
statsmedel åt icke moderskapsförsäkrade kvinnor. Därom hette det på följande
sätt.

Även örn man torde kunna förvänta, att efter genomförandet av en sjukkassereform,
särskilt örn denna kommer att innefatta de skisserade förbättringarna
i fråga örn moderskap shjälpen, så småningom ett väsentligt större
antal barnaföderskor än för närvarande skulle komma att tillhöra sjukkassorna
och genom dessa få den hjälp, som är av behovet pakallad, kail man
emellertid icke bortse från att många i allt fall kunna antagas komma att
stanna utanför. Från för närvarande genom sjukkassorna hjälpta omkring

10,000 barnaföderskor till det avmoderskapsunderstödssakkunniga uppskattade
antalet hjälpbehövande barnaföderskor, 70,000, är ju ett långt steg. Måhända
är sistnämnda antal något högt räknat, men särskilda åtgärder torde i alin
fall vara önskvärda för att bringa hjälp åt ett icke obetydligt antal utanför
sjukkassorna stående barnaföderskor. I enlighet med förut anförda synpunkter
torde man lämpligen kunna till sjukkassorna anknyta den kompletterande
anordning, som sålunda kan ifrågasättas.

Som förutsättning för rätt till moderskapshjälp från sjukkassa gäller för
närvarande — och skulle också enligt de hittills framlagda reformförslagen
i fortsättningen gälla — att barnaföderskan under oavbrutet minst 270 dagar
före förlossningen varit medlem av kassan. En sådan bestämmelse är ur
försäkringsmässig synpunkt naturlig och påkallas med hänsyn till kassornas
ekonomi, och det torde ej kunna ifrågasättas att genom en avkortning a\
nämnda väntetid bereda möjlighet för havande kvinnor att ingå som medlemmar
i sjukkassa och därmed få rätt ej blott till sjukhjälp utan även till
moderskapshjälp i samband med barnsbörden vid en förlossning, som inträffar
inom de närmaste 9 månaderna. Däremot synes man kunna tänka
sig den anordningen, att till kvinna, vilken minst viss kortare tid, exempelvis
60 dagar, föro barnsbörden aumiller sig hos sjukkassa,, sedermera genom

Moderskapsunderstöd

åt icke
sjukforsäkrade
kvinnor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

kassan utbetalas ett understöd av statsmedel, motsvarande statsbidraget till
moderskapshjälp åt kassemedlem eller 1 krona om dagen. Genom en dylik
anordning skulle det bliva sörjt för tillgodoseende av de mest trängande
behoven, samtidigt som understödet icke skulle bliva av den storlek, att ej
envar omtänksam kvinna skulle inse de betydande fördelarna av att i tid
ingå som medlem i sjukkassa.

Eftersom det här skulle bliva fråga örn rent statsunderstöd, torde för
rätt därtill böra uppställas, att kvinnan är i behov av sådant. För behovsprövningen
torde i huvudsak kunna komma till användning de grunder,
som i moderskapsunderstödssakkunnigas betänkande angivits i fråga örn
rätten till dylikt understöd. Det skulle sålunda i regel krävas, att kvinnans
beskattningsbara inkomst understiger 500 kronor, vilket i den mellersta dyrortsgruppen
ungefärligen motsvarar en deklarerad årlig inkomst av 1,650
kronor för självförsörjande kvinna samt 2,700 kronor för en s. k. normalfamilj
(man, hustru och två barn). Hein ivsprövahlgen torde med en dylik
regel icke komma att möta någon svårighet, då det beskattningsbara beloppet
utan vidare kan styrkas genom företeende av kronodebetsedel eller,
örn denna icke finnes tillgänglig, intyg av häradsskrivare.

Då sjukkassorna här endast skulle anlitas såsom organ i överensstämmelse
med det stadgande, som fanns intaget redan i 1930 års proposition i
sjukförsäkringsfrågan av innebörd att sjukkassorna skulle vara pliktiga att
mot skäligt vederlag åtaga sig verksamhet inom sitt område för statlig inrättning
för social verksamhet, är det uppenbart, att man icke bör uppställa
något villkor örn att en kvinna, som anmäler sig till erhållande av understöd,
skall vara skyldig att eller äga att under andra än normala intagningsvillkor
ingå som medlem i kassan. Sjukkassorna måste nämligen alltid äga
rätt att vägra inträde för personer, som icke äga god hälsa, varjämte ändring
icke kan ifrågasättas i de allmänna reglerna örn viss maximiålder för
rätt att inträda. Understöd bör däremot tydligen kunna tilldelas varje barnaföderska,
oavsett hennes ålder. Emellertid synes kunna krävas, att kvinnan
skall till kassan såsom ersättning för dess kostnader för ärendets prövning
och bidragets utbetalande m. m. erlägga viss anmälningsavgift, exempelvis
motsvarande den för inträde i kassan stadgade avgiften. Annan direkt ersättning
för ifrågavarande uppdrag torde icke behöva ifrågakomma, med
hänsyn till den obestridliga fördelen för kassorna av att de genom den nu
ifrågasatta anordningen skulle komma i förbindelse med stora grupper av
kvinnor, som de på annat sätt icke kunnat nå, liksom även med dessas män,
varav kan väntas följa ett avsevärt tillskott till nyrekryteringen. Möjligen
skulle det för att uppmuntra kvinnorna att ingå som medlemmar kunna
stadgas, att därest en kvinna inom viss kortare tid efter barnets födelse
med tillämpning av vanliga intagningsregler vunne inträde i kassan, den erlagda
anmälningsavgiften skulle få tillgodoräknas henne såsom inträdesavgift.
Måhända skulle också den tid, som förflutit från anmälningen, eller
viss del därav kunna betraktas såsom väntetid, så att den kvinna, som vid
den utsatta tidpunkten intages som medlem, omedelbart skulle vara berättigad
till sjukersättning. Givetvis bör det emellertid i detta som andra hänseenden
noggrant tillses, att sjukkassorna icke genom den ifrågasatta anordningen
tillföres någon extra risk eller kostnad.

Såsom förut nämnts torde böra krävas, att kvinnan för erhållande av
understödet anmäler sig viss tid före den väntade barnsbörden. Detta krav
liärflyter närmast ur sambandet mellan understödsverksamlieten och övriga
samhälleliga åtgärder för moderskapsskydd. Sjukkassan skulle sättas i tillfälle
att giva kvinnan vissa anvisningar i fråga örn de senare åtgärderna,

Kungl. Majds proposition nr 75.

särskilt beträffande den s. k. föregående moderskapsvården, såsom att hänvisa
henne till moder- och barnavårdsanstalt eller till läkare, örn så erfordras.
Det är nämligen av stor vikt, att den havande kvinnan göres uppmärksam
på betydelsen av dylik vård. Att anmälningsavgiften skulle betalas
kontant och icke avdragas å understödet innebär — utom ett psykologiskt
moment som icke torde sakna betydelse — att exempelvis en arbetsgivare
kan ombesörja understödsrättens bevakande för sina anställda.

Understödstiden bör uppenbarligen i allmänhet vara lika för alla kvinnor
och för alla kassor. Den torde lämpligen i anslutning till vad förut anförts
rörande minimitid för moderskapsunderstöd kunna bestämmas till 30 dagar.
För industriarbeterskor bör dock av förut angivna skäl gälla en längre tid,
förslagsvis 56 dagar. Örn man bestämmer sig för sistnämnda tid, torde man
för likformighetens skull böra åt de försäkrade industriarbeterskorna medgiva
understöd av statsmedel med samma belopp för den tid kassan ej ger
moderskapspenning. — I varje fall bör för understödets åtnjutande liksom
beträffande moderskapsförsäkringen gälla såsom villkor, att understöd icke
utgår för annan tid än då kvinnan avhåller sig från förvärvsarbete.

Ifrågavarande verksamhet såsom förmedlare av statsunderstöden torde
böra handhavas av lokalkassorna. Dessa skulle lämpligen närmast hava att
sörja för att barnaföderskorna komma i åtnjutande av barnmorskelijälp och,
i den mån så erfordras och finnes lämpligt och tillgång därtill kan beredas
utan uppoffring för kassan, vård på förlossningshem, och bidraget skulle i
första hand användas till täckande av kostnaderna enligt fastställd taxa för
dylik förlossningshjälp, dock att som villkor för understöds åtnjutande ej
torde kunna uppställas, att kvinna inlägger sig å förlossningsanstalt. I den
mån understödsbeloppet icke åtgår till här avsett ändamål, bör det utbetalas
kontant.

Yad angår antalet barnaföderskor, som skulle komma att uppbära understöd
i nu angiven ordning anfördes vidare i promemorian, att det naturligen
vore ytterst vanskligt att göra en beräkning därav. Måhända kunde
man efter utgången av den övergångstid, med vilken man för sjukkassereformens
genomförande ansåge sig böra räkna, uppskatta antalet till omkring

25.000 per år, vilket motsvarade en kostnad för statsverket av omkring

750.000 kronor. Man syntes vara berättigad utgå från att då ifrågavarande
anordning blivit allmänt känd, de mest behövande skulle vara de, som i
första hand genom anmälan till sjukkassorna tillförsäkrade sig understödsrätt.

Över ifrågavarande promemoria hava utlåtanden avgivits dels av socialstyrelsen,
vilken därvid tillika överlämnat yttrande i frågan av styrelserna
för Sveriges allmänna sjukkasseförbund och för rikssjukkassornas centralorganisation,
och dels av medicinalstyrelsen, som jämväl bifogat yttrande
från centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund. Beträffande de i promemorian
angivna allmänna riktlinjerna anföres i yttrandena huvudsakligen följande.

Styrelsen för Sveriges allmänna sjukkasseförbund yttrar:

Den ifrågasatta reformeringen av moderskapsförsäkringen vore synnerligen
beaktansvärd och för folkhälsan av den största betydelse. Visserligen kunde
sjukkassorna ej undgå ökade risker till följd av reformeringen, men då den
avsedda sjukförsäkringsreformen i allt fall komme att föranleda omfattande
försäkringstekniska beräkningar för sjukkassornas konsolidering, borde
premieersättningen kunna avvägas så, att konsolideringen säkerställdes utan

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 62 haft. (Nr 75.) 11731 7

Yttranden
Över socialdepartementets

promemoria.

117 31

Kungl. Majda proposition nr 15.

alltför betungande avgiftsökningar. Under förutsättning att moderskapsförsäkringens
utbyggande enligt förslaget icke äventyrade eller fördröjde
sjukförsäkringsreformen, ville styrelsen på det livligaste tillstyrka sådant
utbyggande. Yad angår hjälpverksamheten för icke försäkrade kvinnor
vore enligt styrelsens mening sjukkassorna de bästa organen att handhava
denna verksamhet.

Styrelsen för riloss]alekassornas centralorganisation anför:

En utvidgning av sjukkassornas moderskapslijälpverksamhet borde lämpligen
åstadkommas i samband med reformeringen av sjukförsäkringen. I
fråga örn understödslinjen borde beaktas, att den frivilliga sjukkasserörelsens
syfte vore att på självansvarets grund bereda ömsesidig hjälp. Det kunde med
hänsyn härtill ifrågasättas, örn en understödsverksamhet, som icke grundades
på förutseende från understödstagarnas sida, lämpligen borde anknytas till
sjukförsäkringen. Örn kontant understöd erliölles från sjukkassa, utan att
understödstagaren eller hans arbetsgivare gjort någon insats i kassan, kunde
befaras, att detta komrne att leda till en ändring i den allmänna uppfattningen
rörande sjukkasseverksamhetens grundläggande principer. Utginge däremot
understödet i form av ersättning för barnmorskevård eller vård å förlossningsanstalt,
vore det mindre anledning befara sådana olägenheter, varjämte garanti
erhölles för att understödet tjänade sitt egentliga ändamål. Styrelsen förordade
därför, att den rent statliga verksamheten för understöd åt barnaföderskor
begränsades till naturaprestationer.

En ledamot av styrelsen har ansett sig icke kunna biträda något förslag,
som i fråga om vårdverksamhet för sjukförsäkrade barnaföderskor går längre
än det senaste sjukförsäkringsförslaget. I fråga örn understödslinjen tinner
han ingen anledning göra naturaprestationer till enda formen för hjälp.

Socialstyrelsen yttrar i huvudsak följande.

Till en början ville styrelsen erinra örn de anmärkningar, som styrelsen
i yttrande över moderskapsunderstödssakkunnigas betänkande framställt mot
däri innefattade förslag rörande kontantunderstöd till barnaföderskor. Det
ville synas, som örn de i promemorian skisserade linjerna för anknytning
av en förbättrad moderskapshjälpsverksamhet till sjukkasseverksamheten vore
av beskaffenhet att i allt väsentligt undanröja grunderna för styrelsens berörda
anmärkningar. Vid en anknytning enligt nämnda linjer skulle dubbelersättning
icke kunna förekomma. Moderskapshjälpen i sjukkassa skulle
alltid vara väsentligt högre än det rent statliga moderskapsunderstödet.
Någon anledning att tro, att sistnämnda understöd skulle kunna påverka kvinnorna
att icke ansluta sig till sjukkassorna, förefunnes således icke. Snarare
borde man kunna räkna med en påverkan i motsatt riktning. Bikssjukkasseorganisationens
farhågor för en ändring i den allmänna uppfattningen rörande
sjukkasserörelsens grundläggande principer funne styrelsen icke grundade.
Då sjukkassornas moderskapslijälp, såsom påpekats, alltid bleve avsevärt
högre än det rent statliga understödet, markerade detta tydligt, att sistnämnda
understöd vore allenast en nödfallsåtgärd till stöd för dem, som icke genom
egen förtänksamhet sörjt för sig själva. Styrelsen vore av den uppfattningen,
att den föreslagna inkomstgränsen i fråga örn rätten till moderskapsunderstöd
vore något hög och lämnade möjlighet för sådana, som kunde och
borde sörja för sig själva, att anlita det allmännas bistånd. En liknande
invändning kunde göras i fråga örn sjukkassornas egen moderskapshjälpverksamhet,
där någon begränsning med hänsyn till medlemmarnas ekonomiska
ställning icke syntes vara ifrågasatt. Men sjukkasserörelsen hade
dittills icke i nämnvärd grad vunnit anslutning från nyss anmärkta kretsar,

Kungl. Marits proposition nr 75.

och med den stränga bundenhet rörelsen efter sjukförsäkringsreformens genomförande
skulle vara underkastad, vore det icke heller anledning förmoda,
att förhållandena skulle bliva annorlunda i framtiden. Härtill bomme, att
moderskapslijälpen i sjukkassa lämnades såsom vederlag för erlagda avgifter
och atif ju högre understödet vore, desto mera obetydlig roll spelade
statsbidraget. Ur organisatorisk synpunkt erbjöde den i promemorian föreslagna
anknytningen stora fördelar; det skapades reda och överskådlighet
och det logiska sammanhanget mellan olika understödsformer framträdde.
Några invändningar från sjukkasserörelsens egen synpunkt mot att låta
sjukkassorna omhänderhava även den offentliga moderskapsunderstödsverksamheten
syntes icke rimligen kunna anföras. I övrigt syntes de i promemorian
angivna grunderna för en förbättrad moderskapshjälp i anknytning
till sjukförsäkringen vara rationella och ändamålsenliga, vadan styrelsen tillstyrkte
en lagstiftning i överensstämmelse därmed.

Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund anför:

Att en utvidgad sjukförsäkringsverksamhet borde omfatta även en utvidgad
moderskapsförsäkring funne styrelsen lämpligt och naturligt. Därest
understöd av statsmedel härutöver skulle utanordnas. syntes det vara tvivel
underkastat, huruvida denna ^anordning lämpligen skulle ske genom sjukkassorna;
de i varje län befintliga barnmorskestyrelserna torde via kommunerna
kunna verkställa fördelningen. Emellertid ansåge styrelsen, att en
statlig understödsverksamhet beträffande mindre bemedlade mödrar i första
hand borde gå ut på en billig eller, örn möjligt, fri förlossningsvård å anstalt
eller, örn bostaden tilläte förlossning i hemmet, genom barnmorska samt
fri för- och eftervård genom läkare eller barnmorska. Förslag till nya
penningunderstöd, sådana som angåves i promemorian, borde ej framläggas,
förrän det blivit klarlagt, vilka anspråk som måste ställas på stat och kommun
för att få till stånd en absolut nödvändig utbyggnad av förlossningsvården.

Medicinalstyrelsens yttrande innehåller i huvudsak följande.

Såsom styrelsen anfört i yttrande över moderskapsunderstödssakkunnigas
betänkande, borde ett moderskapsskydd i första hand avse att direkt främja
de vårdförbättrande åtgärderna. Dessa vore av två slag, dels vården av
modern under barnsbörden, dels den s. k. för- och eftervården. Medan förlossningsvård,
som bestredes genom barnmorska, vore så väl tillgodosedd,
som de lokala förhållandena i det stora hela medgivit, lämnade tillgången
på vårdplatser för barnsbörd på sluten anstalt mycket övrigt att önska i
större delen av vårt land. En utbyggnad av den slutna vården vore, såsom
allmänt erkändes, erforderlig. Det torde vara högst sannolikt, att krav på
statsmedel härför komme att framställas. För- och eftervården borde enligt
styrelsens mening organiseras som en kostnadsfri vård för envar rådfrågande.
Med hänsyn till det anförda skulle styrelsen helst hava sett, att vårdanordningarna
kommit först och att de kontanta understöden, i den mån de icke kunde
anses såsom en konsekvens av bestämmelser i gällande lag, kommit i andra
hand. Då styrelsen detta oaktat ej velat motsätta sig det förslag till moderskapsunderstöd,
som innefattades i socialdepartementets promemoria,
berodde detta närmast på det uttryckliga framhållandet av att understödet
enligt den s. k. understödshj] en vore avsett i främsta hand till barnmorskevård
och vård å förlossningsanstalt. Till denna styrelsens ställning hade
jämväl bidragit, att styrelsen i det uppdrag den erhållit att inkomma med
förslag till försöksanordningar i fråga örn för- och eftervård inom vissa distrikt
Båge ett beaktande av de synpunkter styrelsen i fråga om denna vård framhållit.
Emellertid ville styrelsen framhålla, att föreliggande förslag icke

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.5.

minskade vikten av att åtgärder vidtoges för åvägabringande såväl av fri föroch
eftervård som av ökad tillgång på vårdplatser för barnsbörd å sluten
anstalt. Styrelsen ansåge förslaget allenast som en första åtgärd för tillgodoseende
av den viktiga oell omfattande socialhygieniska angelägenhet,
som skapandet av ett effektivt moderskapsskydd utgjorde.

I flertalet yttranden över moderskapsunderstödssakkunnigas betänkande
• har vitsordats, att åtgärder från det allmännas sida äro i hög grad önskvärda
för att bringa ekonomiskt stöd åt barnaföderskor i mindre bemedlad
ställning. Så är också enligt min mening fallet. En stödverksamhet till
lindrande av kostnaderna i samband med barnsbörd måste anses utgöra ett
led i en genomförd social försäkrings- och hjälpverksamhet. I själva verket
föreligger här ett i alldeles särskild grad påtagligt hjälpbehov, som det därjämte
med hänsyn till betydelsen för framtiden av en så god vård som
möjligt av modern och det nyfödda barnet är av speciell vikt för samhället
att fylla. Då jag uttalar denna uppfattning, ligger häri icke något förnekande
av att moderskapsskyddet i första hand är en socialhygienisk angelägenhet.
Det egentliga syftemålet med stödåtgärder av nyssnämnd beskaffenhet är
nämligen att sätta barnaföderskorna i stånd att bereda sig själva och barnet
en mera ändamålsenlig vård, än de med egna resurser eller genom eljest enligt
lag utgående försörjningsbidrag från ena eller andra hållet kunna förskaffa sig.
båsom av det följande kommer att framgå, har jag också vid utformandet
av reglerna för den hjälpverksamhet, som jag anser mig böra förorda, hållit
detta syfte för ögonen och sökt genom särskilda anordningar vinna garanti
för att det skall bliva behörigen tillgodosett.

Det bör också framhållas, att åtgärder i sålunda angiven riktning på intet
sätt böra utesluta, att man samtidigt söker att åvägabringa ett mera systematiskt
utnyttjande i samband med havandeskap och förlossning av läkarnas
och barnmorskornas kunskaper och erfarenhet eller att bereda ökade möjligheter
för erhållande av vård å sluten anstalt vid barnsbörd. Såsom jag
redan i det föregående påpekat, är frågan om ett rationellt ordnande av
den s. k. för- och eftervården under övervägande inom socialdepartementet
och torde förslag rörande anordnande av en försöksverksamhet i detta hänseende
komma att föreläggas årets riksdag. Erforderligt anslag för ändamålet
har reservationsvis upptagits under femte huvudtiteln i statsverkspropositionen.
X fråga örn vardén a sluten anstalt vid barnsbörd må erinras
örn föreskriften i den nya sjukhuslagen, att landsting och stad, som ej deltager
i landsting, bör ombesörja sådan vård för dem, som hava sin vistelseort
eller hemort inom landstingsområdet eller staden. Spörsmålen örn denna
vårds utbyggande och lämpligaste sättet därför äro för närvarande föremål
för prövning hos statens sjukvårdskommitté. Vad slutligen de enskilda förlossningshemmen
angår torde, såsom i det föregående omnämnts, på grundval
av ett av medicinalstyrelsen nyligen framlagt förslag till en reglerande
lagstiftning rörande dylika hem, avseende att ställa dem under en fortlöpande
offentlig kontroll, proposition i ämnet komma att framläggas för
innevarande års riksdag.

101

Kungl. Majus proposition nr 75.

Är man nu av den åsikten, att, såsom led i en verksamhet för åstadkommande
av förbättrad moderskapshjälp, åtgärder från statsmakternas sida äro påkallade
för att bereda ekonomiskt stöd åt barnaföderskor vid barnsbörd, uppställer
sig spörsmålet, huru ett sådant stöd lämpligen bör anordnas. Moderskapsunderstödssakkunniga
hava förordat fördelning genom barnavårdsnämnderna
av vissa kontanta understöd dels till obemedlade eller mindre bemedlade
barnaföderskor i allmänhet och dels därutöver till barnaföderskor inom industrien,
vilka på grund av stadgande i arbetarskyddslagen äro under viss tid
hindrade att återvända i sitt förra arbete. Såsom förut anmärkts och närmare
framgår av den i bilaga H innefattade redogörelsen för yttrandena över de
sakkunnigas betänkande, har från många olika håll kraftigt framhållits, att den
statliga verksamheten för ifrågavarande ändamål i stället lämpligen bör anknytas
till den sociala sjukförsäkringen, sådan denna efter den tilltänkta
reformeringen skulle gestalta sig. Det har salunda anförts, att mellan den
sociala sjukförsäkringen och moderskapsskyddsvei’ksamheten råder ett naturligt''
samband, vilket tagit sig uttryck såväl i den utländska lagstiftningen å
området som i det faktum, att den svenska sjukkasserörelsen i icke ringa
omfattning frivilligt lämnar moderskapshjälp åt sina kvinnliga medlemmar,
och att till denna hjälp statsbidrag utgår. Genom att förlägga den ifrågasatta
verksamheten med utdelande av kontanta statliga understöd åt vissa barnaföderskor
till sjukkassorna — har det sagts — skulle man få till stånd en
ur alla synpunkter önskvärd koncentration av hjälpverksamheten med avseende
å barnaföderskor hos ett enda för ändamålet lämpligt organ. Härigenom
skulle undvikas åtskilliga administrativa olägenheter, varjämte möjligheten
att dubbla understöd utginge vid ett och samma fall skulle undanröjas.

I vad sålunda anförts kan jag till fullo instämma. Det lärer icke
kunna anses riktigt eller lämpligt att vid planerandet av ytterligare åtgärder
för beredande av ekonomiskt stöd åt barnaföderskor bortse från den omfattande
verksamhet i sådant avseende, som redan för närvarande och sedan
länge utövas av sjukkassorna. En organisation, som icke toge hänsyn
till sålunda bestående förhållanden, skulle nödvändigtvis medföra en onödigt
tyngande förvaltningsapparat, varjämte det skulle bliva synnerligen
svårt att tillse, att understödsverksamheten ansluter sig till sjukkassornas moderskapshjälp
på sådant sätt, att å ena sidan dubbelersättning icke förekommer
och å andra sidan en del behövande icke bliva lämnade utan hjälp.
Genom anknytning till en enhetlig sjukkasserörelse erhåller man det bästa
möjliga organ flir uppnående av kontakt med samtliga hjälpbeliövande, samtidigt
som man i en dylik anknytning har ett gott medel att småningom
föra över understödsbehövande mödrar till sjukkassemedlemmar, vilka själva
bidraga till sitt understöd och därigenom kunna komma i åtnjutande av
hjälp i större omfattning än som rimligen kan lämnas enbart nied anlitande
av allmänna medel.

Man synes därför böra i första hand inrikta sig pä att åstadkomma
ett vidgande och fördjupande av denna sjukkassornas verksamhet, så att det

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

stöd, som i denna ordning tillförsäkras de sjukkasserörelsen tillhörande
barnaföderskorna, blir i det stora hela tillräckligt. Härutinnan är enligt min
mening 1930 års förslag icke tillräckligt. Men jämväl i fråga om de anordningar,
som prövas erforderliga för behövande barnaföderskor i övrigt,
synes en anknytning till sjukkassorna lämpligen kunna och böra ske.
Det är klart, att moderskapsunderstödssakkunniga svårligen kunnat förorda
en sådan anknytning, då de vid utarbetandet av sina förslag nödgats
räkna med sjukkasserörelsen i dess nuvarande, organisatoriskt starkt söndersplittrade
gestaltning och därför icke gärna kunnat hänvisa till andra
myndigheter än barnavårdsnämnderna. Men vid genomförandet av en sjukkassereform
i enlighet med de riktlinjer jag i det föregående förordat, blir
läget, som redan antytts, ett annat. Genom koncentrering av rörelsen i enhetskassor
med geografiskt avgränsade verksamhetsområden öppnas en helt
annan möjlighet än för närvarande att anförtro kassorna vissa, deras egentliga
verksamhet närstående uppgifter jämväl beträffande icke medlemmar.
Förslaget till förordning örn erkända sjukkassor innehåller också ett stadgande,
som förpliktar kassorna att i fråga örn statlig, social försäkringseller
understödsverksamhet åtaga sig sådana uppgifter.

I den inom socialdepartementet utarbetade promemorian rörande moderskapshjälp
genom sjukkassorna hava vissa riktlinjer uppdragits för en med
sjukförsäkringen kombinerad verksamhet för moderskapsskydd. Dessa riktlinjer
avse dels ett utbyggande av den nuvarande moderskapsförsäkringen
i sjukkassorna genom föreskrifter örn förbättrade prestationer från
kassornas sida och högre statsbidrag till dessa prestationer, dels ock
anordnandet av en statlig understödsverksamhet beträffande behövande
barnaföderskor, huvudsakligen sådana, som stå utanför sjukkassorna; sistnämnda
verksamhet tänkes också skola handhavas av sjukkassorna. I fråga
örn lämpligheten av moderskupsförsäkringens utbyggande på i promemorian
angivet sätt hava inga invändningar framkommit i de avgivna yttrandena,
och jag kan helt ansluta mig till promemorians riktlinjer i denna del. Väl
kommer utbyggandet att medföra ökad ekonomisk belastning såväl för kassorna
som ock för statsverket. Då emellertid moderskapsförsäkringen skall
handhavas av de stora centralsjukkassorna och en synnerligen kraftig utjämning
alltså kommer till stånd, torde utgiftsökningen för kassornas och
medlemmarnas del komma att bliva föga kännbar och i allt fall icke på
något sätt betungande; det har räknats med att den erforderliga åispremien
för moderskapsförsäkringen, inklusive barnmorskevården, skulle i normalfallen
stanna vid omkring 97 öre. Ej heller för statsverkets del skulle de
ekonomiska konsekvenserna spela någon större roll, jämfört med de betydande
fördelar, som utökningen av försäkringsförmånerna skulle medföra för
barnaföderskor, vilka tillhöra sjukkassorna, och indirekt för det allmänna.

Den föreslagna understödsver/csamheten i avseende å behövande barnaföderskor
utanför kassorna — i viss ringa utsträckning skulle jämväl kassamedlemmar
kunna omfattas av verksamheten — har avstyrkts av centralstyrelsen
för Sveriges läkarförbund. Däremot har medicinalstyrelsen — under
närmare angivna förutsättningar — ansett sig ej böra motsätta sig förslaget,

103

Kungl. Majus proposition nr 15.

oell såväl socialstyrelsen som de båda sjnkkasseorganisationerna havn tillstyrkt
detsamma. För min del finner jag den i moderskapsunderstödssakkunnigas
betänkande förebragta utredningen ådagalägga, att det antal barnaföderskor,
som för närvarande kommer i åtnjutande av hjälp genom sjukkassa,
utgör allenast en mindre del av dem, som verkligen äro i behov av
understöd. Visserligen kan man i enlighet med vad nyss anförts förränta,
att den föreslagna förbättringen av moderskapsförsäkringen så småningom
skall medföra, att ett allt större antal kvinnor ansluter sig till denna försäkring.
Men, såsom i promemorian framhålles, lärer man dock nödgas räkna
med att i viss utsträckning icke kunna nå de behövande barnafödeiskoma på
denna väg. Jag anser därför erforderligt, att särskilda åtgärder vidtagas
för att bringa de barnaföderskor, som stå utanför kassorna, ekonomiskt bistånd.
Den anordning i sådant avseende, som ifrågasättes i promemorian,
finner jag innebära en framkomlig väg. Såsom synes innefattar den en
väsentlig begränsning av understödsverksamheten i förhållande till vad som
förordades i moderskapsunderstödssakkunnigas betänkande. En sådan begränsning
måste anses påkallad icke minst ur ekonomisk synpunkt. Av vikt
är också, att de understöd, som lämnas till utanför sjukkassorna stående
barnaföderskor, avsevärt understiga de förmåner, som vinnas genom medlemskap
i sådan kassa. På detta sätt skall det alltid ligga i kvinnornas
eget intresse att ansluta sig till den enligt principen örn inbördes självhjälp
arbetande och väsentligen genom egna medlemsavgifter upprätthållna sjukkasserörelsen.
Att så sker är ock ur samhällets synpunkt en vinning. Slutligen
måste det, såsom särskilt medicinalstyrelsen understrukit, anses värdefullt,
att naturaprestationerna komma att intaga en framskjuten plats i den
föreslagna understödsverksamheten, något som ytterligare framhävts i det förslag,
jag nu ämnar framlägga.

I promemorian har icke förutsatts, att kommunerna skulle deltaga i bestridandet
av kostnaderna för angivna verksamhet. Såsom förut anmärkts,
uttalade riksdagen i sin år 1926 avlåtna skrivelse, att frågan örn sådan medverkan
från kommunernas sida borde tagas under övervägande, och moderskapsunderstödssakkunnigas
förslag innefattar också, i vad angår moderskapsunderstödet,
bestämmelser örn sådan medverkan. En femtedel av det utgivna
understödet skulle nämligen enligt förslaget stanna a vederbörande kommun.
I yttrandena över sakkunnigbetänkandet hava emellertid från flera hall rests invändningar
mot att kommunerna gjordes medansvariga för kostnaderna. Det
har bland annat framhållits, att frågan örn moderskapsskydd vore en rent statlig
angelägenhet, att kommunernas medansvarighet kunde komma att i vissa
fall medföra trakasserier och påtryckningar av olika slag mot blivande barnaföderskor,
vilkas uppehåll inom kommunen med hänsyn till den väntade utgiften
befunnes mindre önskvärt, att tillämpningen av understödsbestämmelserna
skulle bliva ojämn, i det att vissa kommuner komme att vara mera
frikostiga än andra, samt att det knappast vore berättigat att kräva kommunernas
deltagande i kostnaderna för sådana fall, där understöd av fattigvårdssamhället
icke varit av behovet påkallat.

De sålunda framförda invändningarna synas icke sakna fog. Härutöver

Kommun bidrag? -

104

Regressrätt?

Kungl. Majus proposition nr 15.

må emellertid framhållas, att frågan örn kommunernas deltagande i kostnaderna
för understödsverksamketen kommer i ett något annat läge, därest, såsom
jag i det föregående förordat, verksamhetens liandhavande uppdrages åt
sjukkassorna i stället för åt kommunala organ, barnavårdsnämnderna. Kommunerna
skulle då komma att bliva utan direkt inflytande å understödsärendenas
prövning och därmed å bestämmandet av de utgifter, som skulle
åsamkas dem. Det skäl, som moderskapsunderstödssakkunniga väsentligen
åberopat till stöd för bestämmelsen örn kommunernas medansvarighet, nämligen
att den skulle medföra en uppfordran till sorgfällig granskning av
understödsansökningarna, skulle således icke längre äga giltighet. Med den
läggning, som understödsverksamlieten enligt promemorian skulle erhålla,
synes ej heller kunna paräknas, att denna verksamhet skall komma att
äga något mera avsevärt inflytande å kommunernas fattigvårdskostnader.
Även ur denna synpunkt torde kunna sägas, att frågan örn kommunernas
medverkan ter sig annorlunda enligt det föreliggande förslaget än förut
varit fallet. Med hänsyn till det anförda anser jag någon skyldighet för
kommunerna att deltaga i kostnaderna för understödsverksamlieten icke böra
föreskrivas.

Bestämmelser rörande rätt för staten att söka utgivet understöd åter
av barnafadern äro ej heller förutsatta i promemorian. Jämväl i moderskapsunderstödssakkunnigas
förslag saknas föreskrifter i sådant avseende.
Till stöd för förslagets ståndpunkt beträffande frågan örn dylik regressrätt
anföres i betänkandet huvudsakligen, att då det av de sakkunniga förordade
understödet icke kunde anses som ersättning för uteblivet underhåll från
barnafadern, det knappast syntes möjligt att förbinda det med bestämmelser
örn regressrätt, att regressrätt mot fader till barn i äktenskap vore meningslös,
att örn regressrätt infördes allenast mot fader till barn utom äktenskap,
detta skulle medföra, att de ogifta mödrarna, vilka oftast befunne sig i en
sämre ställning vid barnsbörd än de gifta, ej skulle erhålla samma förmåner
som dessa, att en konsekvens av regressrätten vore, att örn barnaföderskan
erhållit bidrag från barnafadern, moderskapsunderstöd ej skulle utgå och att,
örn såväl bidrag som understöd utgått, det sistnämnda skulle kunna återkrävas
från kvinnan, samt att det syntes tvivelaktigt, örn tillämpning av
regressrätten skulle tillföra statsverket något avsevärt belopp.

I de yttranden, som avgivits över sakkunnigbetänkandet, hava olika
meningar i frågan gjort sig gällande, i det att vissa myndigheter och sammanslutningar
uttalat sin anslutning till de sakkunnigas ståndpunkt, medan
andra åter ansett bestämmelser erforderliga örn regressrätt gent emot fader
till barn utom äktenskap. Jag hänvisar härutinnan till den bilagda sammanfattningen
av yttrandena (sid. 209).

Kravet å regressrätt i förevarande fall grundas i allmänhet därå, att staten
anses träda in och fylla en förpliktelse, som lagligen åvilar barnafadern och
som går ut på att denne skall bidraga till barnaföderskans uppehälle och
vård under havandeskapet och tiden närmast efter nedkomsten ävensom till
de särskilda kostnader, som förlossningen medför. Örn man till en början
godkänner denna utgångspunkt, är dock följande att anmärka mot nämnda

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

krav. Eli förpliktelse för barnafadern att lämna understöd är ju för handen,
oavsett om barnet födes utom eller'' i äktenskap, ehuru den visserligen i
sistnämnda fall är allenast ett led i den rad av ömsesidiga rättigheter och
förpliktelser för makarna, som äktenskapet grundlägger. Eftersättes förpliktelsen,
kan den i båda fallen föranleda åläggande för barnafadern att utgiva
bidrag till barnaföderskan. Principiellt bör således regressrätt, örn sådan
skall föreskrivas, gälla jämväl mot gift man, då fråga är örn understöd till
barnaföderska i äktenskap. En så vidsträckt regressrätt synes emellertid
icke ifrågasättas från något håll. Att tillfredsställande motivera en föreskrift
örn regressrätt allenast gent emot fader till barn utom äktenskap synes mig
emellertid svårt. Regressrätten innebär ett överflyttande på staten av kvinnans
rättigheter emot fadern, såvitt angår ett belopp, som motsvarar understödet.
Följden måste således bliva, såsom moderskapsunderstödssakkunniga påpeka,
att de ogifta barnaföderskorna, trots att de oftast äro i vida större behov av
hjälp vid barnsbörden än de gifta mödrarna, icke skulle komma i åtnjutande
av samma förmåner, som bjudas de sistnämnda. Yisserligen är sant, att de
faktiska förhållandena ofta göra det omöjligt att vid prövning av kvinnans
understödsbehov taga hänsyn till det bidrag från barnafadern, som eventuellt
kan komma att utgå, ett hänsynstagande som emellertid inrymmes under det
föreliggande förslaget. Men betydelsen av detta förhållande bör icke överdrivas.
De nyssnämnda sakkunnigas utredningar giva vid handen, att bidrag
till kvinnan fastställas icke ens i hälften av de ifrågakommande fallen, och
att bidrag erläggas, helt eller delvis, i allenast omkring 70 % av de fall, där
bidrag fastställts; endast omkring 30 % av de ogifta mödrarna komma alltså
faktiskt i åtnjutande av bidrag. Härtill kommer, att det långt övervägande
flertalet barnaföderskor, cirka 85 %. leva i äktenskap.

Emellertid bör vidare beaktas, att här ifrågavarande understöd icke är
avsett att fylla de mest elementära behov på kontanta tillgångar, som
uppträda i sammanhang med barnsbörd. Dylika behov täckas ju redan
för närvarande, vare sig detta sker genom den för kvinnan och barnet
försörjningspliktige eller genom samhällets fattigvård, och någon anledning
för statsverket att övertaga några skyldigheter i det avseendet torde icke föreligga.
Utan avsikten är, som redan antytts, uppenbarligen att genom ifrågavarande
understöd möjlighet skall beredas att i något större utsträckning
bereda sådan hjälp och lindring, som kan vara till gagn för framtiden såväl
för barnaföderskan som för det nyfödda barnet. Detta kommer ju tydligt till
synes därutinnan, att enligt förevarande förslag understödet av statsmedel i
första hand skall användas för möjliggörande av barnmorskevård eller vård å
förlossniugsanstalt. Örn nu emellertid yrkandet örn regressrätt skulle vinna
bifall, skulle detta tydligen innebära, att någon ytterligare förmån utöver vad
som redan gäller enligt lag icke komme att beredas barnaföderskan; hela fördelen
för henne skulle alltså ligga däri, att hon i stället för det mera ovissa
kravet mot barnafadern erhölle en säker fordran hos staten. Ändamålet med
hela understödssystemet skulle således icke fyllas. Visserligen har det anförts,
att det statliga understödet rent faktiskt skulle inverka på vederbörande fäders

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

vilja att fullgöra sina skyldigheter. Det måste dock vara oriktigt att av
hänsyn till de — säkerligen i förhållande till hela antalet barnaföderskor
ganska få — fall, då detta antagande skulle kunna visa sig berättigat, fråntaga
samtliga andra kvinnor, som åtnjöte statsunderstöd, deras fordringsrätt
mot barnafadern, något som tydligen skulle bliva följden av ett stadgande
örn regressrätt. Vad nu anförts leder också till den slutsatsen, att ur ekonomisk
synpunkt en eventuell regressrätt, som anordnas så att den icke
kränker barnaföderskornas intressen, knappast kan vara av betydelse för statsverket
— enligt det anförda bör det nämligen icke gärna ifrågakomma, att
statsverket övertager fordringsrätten hos barnafadern i sådana fall, då utsikt
finnes att av honom utfå honom åliggande betalning.

En annan sak är, att örn barnafadern är i den ekonomiska ställning och
i övrigt i de villkor, att han kan förväntas erlägga ett relativt rundligt tillmätt
bidrag, detta vid tillämpningen av förslaget uppenbarligen måste anses
vara en omständighet av betydelse vid bedömandet av behovet för barnaföderska
av statsunderstöd.

På sålunda anförda skäl har jag icke funnit giltig anledning föreligga att,
såvitt angår barnaföderskor utom äktenskap, stadga regressrätt för staten
gentemot barnafadern.

I enlighet med den allmänna uppfattning rörande föreliggande fråga, för
vilken jag nu redogjort, har jag låtit dels underkasta de i det senaste sjukförsäkringsförslaget
ingående bestämmelserna rörande moderskapsförsäkring
i sjukkassa en genomgripande omarbetning, dels ock utarbeta ett förslag till
förordning örn moderskapsunderstöd; sistnämnda förslag innefattande bestämmelser
rörande det särskilda statsunderstöd, som ansetts böra utgå till vissa
obemedlade eller mindre bemedlade barnaföderskor. Jag övergår nu till att
lämna en närmare motivering för de särskilda stadgandena, i den mån så
kan anses erforderligt.

Moderskapsförsäkring i sjukkassa.

32 § i för- Beträffande till en början understödens beskaffenhet och storlek vid moderförordning
skapsförsäkringen i de erkända sjukkassorna har i enlighet med vad i social»i»
erkända departementets promemoria ifrågasatts ersättning för barnmorskevård gjorts
Understödens ^ en obligatorisk prestation samt minimum i fråga örn moderskapspenninbeskaffenhet
gen fastslagits till två kronor; därest kvinnan är tillförsäkrad högre sjukoch
storlek, penning än två kronor, skall moderskapspenningen motsvara den utfästa
sjukpenningen. Att i förevarande förslag dessutom införts vård å förlossningshem
såsom alternativ till barnsängsvården framgår av det följande.
Förstnämnda utvidgning av moderskapslijälpen i jämförelse med 1930 års
proposition i sjukkassefrågan hade i de avgivna yttrandena på alla håll
tillstyrkts. Mot höjningen av moderskapspenningen hade invändning framställts
allenast från ett håll. Styrelsen för rikssjukkassornas central -

107

Kungl. Majus proposition nr 15.

organisation uttalade, att sjukkassorna för det fall, att den utfästa sjukpenningen
överstege två kronor, icke borde vara pliktiga men väl äga
rätt utgiva högre moderskapspenning än två kronor. En sådan anordning
har emellertid synts mig icke vara att förorda. Har kvinnan ansett sig vara
i behov av större dagligt understöd vid sjukdom än två kronor och därför
tillförsäkrat sig sjukpenning till högre belopp, torde understödsbehovet icke
kunna antagas vara mindre vid inträffande barnsbörd. Någon större betydelse
skulle den föreslagna inskränkningen sannolikt icke heller äga. Antalet
kvinnor, som tillförsäkrat sig högre sjukpenning än två kronor, torde
nämligen även framgent bliva ganska ringa.

Nyssnämnda styrelse hade jämväl förordat åläggande för sjukkassorna
att i begränsad omfattning ersätta kostnaden för undersökningar och vård
av barnmorska viss tid före och efter barnsbörden. Då spörsmålet örn den
s. k. för- och eftervårdens organiserande för närvarande är under prövning
— såsom förut påpekats, torde proposition i ämnet vara att vänta till denna
riksdag —- lärer det icke vara lämpligt att i detta sammanhang inlåta sig därå.
Jag erinrar för övrigt, att enligt medicinalstyrelsens förslag i ämnet nämnda
vård skulle bliva kostnadsfri.

Från medicinalstyrelsens sida hade uttalats, att kassorna borde åläggas
utgiva jämväl ersättning för vård å förlossningsanstalt enligt fastställd taxa
samt berättigas utfå statsbidrag härtill med hälften av kostnaden för ändamålet.
Detta önskemål har jag ansett mig kunna för närvarande tillmötesgå
allenast i den omfattningen, att bland de obligatoriska försäkringsförmånerna
vård å allmän sal i förlossningsanstalt införts som alternativ till barnmorskevården.
Att gå längre har icke ansetts tillrådligt. Möjligheterna att erhålla
sådan anstaltsvård äro ännu i stora delar av landet ganska inskränkta, och
frågan örn lämpligaste sättet för ökande av dessa möjligheter ligger, såsom
tidigare anmärkts, för närvarande under utredning. Vid angivna förhållande
skulle de ekonomiska verkningarna av ett allmänt åläggande för kassorna i
enlighet med medicinalstyrelsens hemställan vara svåra att överblicka; i allt
fall måste de till en början komma att ställa sig mycket olika inom-olika områden.
Emellertid är det givetvis ett önskemål, att kassorna så småningom
frivilligt gå in för att bereda ersättning beträffande anstaltsvård, därest kostnaderna
visa sig icke bliva alltför höga. För att i viss mån påverka en utveckling
i denna riktning föreslår jag, såsom i det följande närmare angives,
att statsbidraget även i fråga örn denna understödsform höjes från enligt förra
förslaget 50 öre till en krona örn dagen. Därjämte hava i förevarande paragraf
regler upptagits angående rätt för sjukkassa att, örn den bestrider anstaltsvård,
göra visst avdrag å moderskapspenning, som utgår under tiden.
Dessa regler överensstämma med vad som är stadgat beträffande avdrag å
sjukpenning, därest sjukhusvård bekostas.

Under stödstiden har bestämts till minst 30 otili högst 56 dagar. Minimum
är högre än enligt 1930 års förslag, där det var bestämt till 21 dagar, men
det understiger dock den genomsnittliga understödstiden för närvarande,

Understöds tiden.

Förhållandet
mellan sjukhjälp
och
moderskapshjälp.

108 Kungl. Majus proposition nr 15.

vilken uppgår till 33.3 dagar. Av bilaga G framgår, att av de omkring

300.000 moderskapsförsäkrade kvinnorna redan alla utom mellan 40,000 oell

50.000 hava en understödstid av minst 30 dagar. För icke mindre än omkring
180,000 kvinnor utgör understödstiden 42 dagar, d. v. s. den högsta
för närvarande medgivna. I yttrandena liava ej framkommit några gensagor
mot den ifrågasatta höjningen.

I fråga örn industriarbeterskor, vilka på grund av stadgande i arbetarskyddslagen
äro förhindrade att återvända i sitt arbete, förrän sex veckor
förflutit efter barnsbörden, har emellertid, i enlighet med vad i promemorian
ifrågasattes, den minsta understödstiden bestämts något längre, nämligen till
42 dagar. Ej heller på denna punkt hava några invändningar framställts. Vid
angivandet av förutsättningarna för den längre understödstidens åtnjutande har
jag, i motsats till vad som var fallet enligt moderskapsunderstödssakkunnigas
förslag till bestämmelser örn arbetsförtjänstersättning, icke ansett mig böra
uppställa krav å en direkt kausalitet mellan det i lag stadgade arbetsförbudet
samt frånvaron från arbetet. Det är nämligen tydligt, att kvinnan
under en viss tidrymd i samband med barnsbörden — olika i olika fall —
måste med hänsyn till sitt tillstånd avhålla sig från sitt vanliga arbete; härvid
gör då arbetsförbudet varken till eller från. Jag har funnit lämpligare
att kräva allenast, att kvinnan under viss tid före barnsbörden använts
till arbete, som avses i den ifrågavarande paragrafen i arbetarskyddslagen,
och att hon, efter vad skäligen kan antagas, kommer att efter barnsbörden
återvända i sådant arbete. Den tid före barnsbörden, varunder kvinnan minst
skall hava varit sysselsatt med arbete av nyssnämnd beskaffenhet, har bestämts
till fyra av de sex månader, som närmast föregått barnsbörden. I moderskapsunderstödssakkunnigas
förslag var tiden satt till fem månader av det
halvår, som närmast föregått barnsbörden. Tillika stadgades emellertid,
att frånvaro från arbetet på grund av omständighet, varöver kvinnan ej
kunnat råda, icke skulle räknas henne till last. I en del yttranden över
förslaget har påpekats, att sistnämnda föreskrift vore synnerligen obestämd
och i de särskilda fallen föga vägledande. Jag har ansett mig kunna vid
en förkortning av arbetstiden från fem månader till fyra utesluta föreskriften.
Uppenbart är, att kassornas prövning härigenom väsentligt underlättas.

I samband med angivandet av understödstiderna har ansetts böra utsägas,
såsom sker i gällande statsbidragsbestämmelser, att understöd får
utgå allenast för tid i omedelbart sammanhang med barnsbörden. Liksom
enligt förra förslaget skola 14 dagar av understödstiden kunna förläggas
före barnets födelse.

Såsom i promemorian anförts, torde införandet av ett högre minimum
beträffande moder skap spenning än beträffande sjukpenning nödvändiggöra
något ändrade regler i fråga örn förhållandet mellan sjuklig alp och moderslcapshjälp.
Liksom enligt det föregående förslaget bör visserligen principiellt gälla,
att den, som är berättigad till sjukhjälp, icke äger uppbära moderskapspenning.
Men en undantagslös regel av denna innebörd skulle medföra, att om sjuk -

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

dom inträffar i samband med barnsbörd och kvinnan antingen är allenast
sjukvårdsförsäkrad och sålunda icke har rätt till sjukpenning eller är tillförsäkrad
lägre sjukpenning än två kronor, hon skulle komma i sämre ställning,
än örn sjukdom ej tillstött. Det har därför ansetts böra stadgas, att
i dylika fall moderskapspenning skall utgå med sådant belopp, att kvinnan
erhåller ett sammanlagt dagligt understöd av två kronor. En sådan regel
kan visserligen i enstaka undantagssituationer föranleda viss oformlighet,
men jag finner den för det stora flertalet ifrågakommande fall vara av behovet
påkallad. Att barnmorskevård skall ersättas, även örn sjukdom är
för handen, torde vara rimligt.

Bestämmelserna örn statsbidrag till moderskapshjälp hava utformats i
huvudsaklig överensstämmelse med vad i promemorian ifrågasattes. För
sådan hjälp i form av moderskapspenning eller vård å förlossningsanstalt
skall bidraget sålunda utgå med en krona per understödsdag. Där moderskapspenning
utgår såsom fyllnad i sjukpenning och sålunda med lägi''e
belopp än två kronor, torde emellertid statsbidrag böra utgå allenast med
hälften av moderskapspenningen. Liksom enligt det föregående förslaget
synes i fråga örn ersättning för barnmorskevård, vilken prestation dock nu
skulle göras obligatorisk, böra utgå statsbidrag med halva kostnaden enligt
fastställd taxa.

Förslaget till förordning örn moderskapsunderstöd.

Det rent statliga moderskapsunderstöd åt obemedlade eller mindre bemedlade
barnaföderskor, varom bestämmelser meddelas i förevarande författningsförslag,
är huvudsakligen avsett för kvinnor, som stå utanför de erkända
sjukkassorna. Emellertid kan kvinna vara medlem av sådan kassa utan att
vid inträffande barnsbörd vara berättigad till moderskapshjälp, nämligen
under den s. k. väntetiden av 270 dagar. Jämväl i detta fall bör tydligen
möjligheten att erhålla moderskapsunderstöd av statsmedel vara öppen.

Gränslinjen mellan ifrågavarande understödsverksamhet samt den statsunderstödda
moderskapsförsäkringen i sjukkassor har därför uppdragits genom
en regel av den innebörd, att rätt till moderskapsunderstöd icke tillkommer
kvinna vid barnsbörd, i anledning av vilken hon är berättigad till moderskapshjälp
från erkänd sjukkassa. Denna regel utesluter tydligen understödsrätt
ej blott under själva den tid då kvinnan uppbär moderskapshjälp från sjukkassa
utan jämväl för tid därefter vid samma barnsbörd. Såsom framgår
av 3 § tredje stycket är emellertid avsett, att barnaföderskor, sysselsatta i visst
industriellt arbete, skola äga rätt att i angiven omfattning utbekomma
moderskapsunderstöd till komplettering av erhållen moderskapshjälp från
sjukkassa. Vid nyss angivna regel har därför förbehåll gjorts för tillämpning
av bestämmelserna i sistnämnda hänseende.

Såsom föreslagits av moderskapsunderstödssakkunniga, hava kvinnor, intagna
i vissa angivna anstalter, ävensom utländska undersåtar, undantagits
från rätt till moderskapsunderstöd. Emellertid har det, såsom ock av

Statsbidrag sbestämmelserna.

Understöds berättigade.

g §•)

Ilo

Kungl. Majit} proposition nr 15.

nämnda sakkunniga föreslogs, lagts i Konungens liand att under förutsättning
av ömsesidighet träffa överenskommelse med främmande stat angående
förordningens tillämplighet jämväl i avseende å sådan stats medborgare.

Behovs- I 2 § meddelas närmare bestämmelser rörande behovsprövningen, avprövningen.
se(lcLa att göra denna i viss mån schematisk. Reglerna överensstämma i
det stora hela med dem, som upptagits i moderskapsunderstödssakkunnigas
förslag rörande moderskapsunderstöd. Emot sistnämnda förslags bestämmelser
i denna del framställdes, såsom framgår av bilaga H, i de avgivna
yttrandena erinringar från olika håll. En del myndigheter och organisationer
ansågo, att vid behovsprövningen större hänsyn borde tagas till omständigheterna
i de särskilda fallen; andra uttalade en motsatt uppfattning.
Från vissa håll gjordes gällande, att bestämmelserna gjorts alltför vittomfattande,
i det att ett stort antal kvinnor, beträffande vilka behov av understöd
sannolikt icke förelåge, tillerkänts rätt till sådant. Från annat håll
åter yrkades en utvidgning av den krets av kvinnor, som skulle kunna komma
i åtnjutande av understöd.

För min del finner jag det vara att förorda, att en viss norm fastslås
för behovsprövningen. Genom stadgande av en allmän presumtion
rörande förekomsten av understödsbehov underlättas de tillämpande organens,
d. v. s. sjukkassornas, arbete väsentligt, och man vinner en viss garanti för
att prövningen sker någorlunda enhetligt. Den av de sakkunniga föreslagna
normen, det vid senaste taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
fastställda beskattningsbara beloppet, torde vara den ur alla synpunkter
mest ändamålsenliga. Yad angår själva det belopp, vid vilket gränsen i allmänhet
skulle gå mellan behov och icke behov — beskattningsbart belopp å
500 kronor — anser jag, på de skäl som de sakkunniga i denna del anfört,
detsamma kunna godtagas; vad nämnda summa i olika fall motsvarar i deklarerad
inkomst har angivits i socialdepartementets nyss återgivna promemoria.
Av moderskapsunderstödssakkunnigas utredning framgår, att örn
gränsen i stället skulle, såsom från olika håll påyrkats, sättas vid 300 kronor,
det stora flertalet hustrur till ägare eller brukare av jordbruksfastigheter
skulle ställas utanför, ehuru de torde vara i minst lika stort behov
av understöd som en stor del övriga föreslagna kategorier. Ur ekonomisk
synpunkt spelar skillnaden mellan de båda gränserna icke någon större roll;
av sakkunnigbetänkandet framgår, att antalet barnaföderskor, för vilka eller
för vilkas män det beskattningsbara beloppet ligger mellan 300 och 500
kronor, endast utgör cirka 8,000.

Måhända skulle det kunna anses inkonsekvent att här tillämpa en »inkomstgräns»,
då en sådan nyss i princip avböjts för sjukpenningförsäkringens
del. Det bör då påpekas, att förhållandet här är ett helt annat,
eftersom det beträffande moderskapsunderstödet är fråga örn en ren hjälpverksamhet
från det allmännas sida, där avgörandet icke har några konsekvenser
beträffande den enskildes möjligheter att på eget initiativ genom försäkring sörja
för sitt uppehälle vid sjukdom. Härtill kommer, som nyss framhållits, att in -

lil

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

komstgränsen i förevarande sammanhang endast skall hava betydelsen av
en allmän presumtion, som kan i särskilda fall motbevisas i båda riktningarna.

Givet är emellertid, att prövningen av behovet efter det senast fastslagna
beskattningsbara beloppet kan få bliva utslagsgivande allenast i första hand
och för dé regelrätta fallen. Visst utrymme måste förefinnas för hänsynstagande
till de särskilda omständigheter, som i många fall kunna förefinnas.

Ehuru barnaföderskan ej senast taxerats för ett beskattningsbart belopp av 500
kronor, kunna sålunda hennes ekonomiska omständigheter efter den senaste
taxeringen hava förbättrats — exempelvis genom giftermål eller arv — så
att behov av ifrågavarande understöd ej längre föreligger. Oavsett att någon
sådan förbättring ej inträtt, kan det vidare i vissa fall vara tydligt, att taxeringen
ger ett alltför lågt utslag i fråga om den ekonomiska ställningen; så ofta
i fråga om kvinnor gifta med brukare av större jordbruksfastigheter, hemmavarande
döttrar i välbärgade hem samt ogifta kvinnor, som sammanleva med
eller åtnjuta understöd av män i bärgade omständigheter.

A andra sidan kunna också de ekonomiska omständigheterna efter taxeringen
hava ändrats till det sämre, så att ehuru det beskattningsbara beloppet
överstiger 500 kronor, behov av moderskapsunderstöd likväl är för handen, då
barnsbörden inträffar. För åskådliggörande härav må nämnas sådana fall,
som att kvinnan eller hennes man blivit arbetslös eller fått sina arbetsinkomster
mera väsentligt försämrade, att sjukdomsfall i familjen förorsakat
avsevärda utgifter, att kvinnans man avlidit o. s. v. Givetvis kunna sådana
omständigheter jämväl hava inträffat före taxeringen, utan att dock vid denna
hänsyn kunnat tagas till dem. Det kan ock understundom tänkas, att
understödsbehov föreligger, utan att försämring i den ekonomiska ställningen
över huvud inträtt — kvinnan fullgör exempelvis en försörjningsskyldighet,
till vilken hänsyn ej tagits vid taxeringen.

De i paragrafen upptagna bestämmelserna torde, ehuru något kortare än
dem som förekomma i moderskapsunderstödssakkunnigas förslag, giva utrymme
för beaktande av samtliga lili anförda omständigheter och andra,
som med dem kunna jämställas.

Föreskrifterna rörande under stödstidens längd överensstämma med vad Understodssom
i promemorian ifrågasattes. Tiden skall sålunda utgöra för vanliga fall t,dcns längd.
30 men för industriarbeterskor, som äro förbjudna att återgå i sitt arbete ^

inom 6 veckor efter barnsbörden, 56 dagar; i den mån sådana arbeterskor
uppbära moderskapshjälp från sjukkassa och lijälptiden där understiger 56
dagar, skola de äga utfå moderskapsunderstöd för så många dagar, att sammanlagda
lijälptiden uppgår till 56 dagar.

I vad angår de särskilda förmåner, som sålunda tillerkännas nämnda
industriarbeterskor, hade invändningar rests från centralstyrelsen för Sveriges
läkarförbund och medicinalstyrelsen. Förstnämnda styrelse uttalade, att det
vore »en skriande orättvisa» att från nämnda förmåner utesluta alla andra
i tungt förvärvsarbete varande mödrar, endast därför att en ofullständig

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

skyddslagstiftning icke skyddade dem; de vore i lika hög grad i behov av
att skona sig ett par veckor före och de närmaste 6 veckorna efter förlossningen.
Medicinalstyrelsen erinrade, att jämväl förvärvsarbetande kvinnor
i handel och jordbruk samt hembiträden med flera ofta vore i minst
lika stort behov av ersättning för minskad arbetsförtjänst som industriarbeterskor
av här ifrågavarande kategori. Det må i detta sammanhang påpekas,
att såväl medicinalstyrelsen som andra myndigheter och sammanslutningar
i yttrande över moderskapsskyddssakkunnigas förslag rörande
arbetsförtjänstersättning framfört liknande synpunkter.

A andra sidan hade socialstyrelsen uttalat, att den föreslagna anpassningen
efter arbetarskyddslagstiftningens föreskrifter örn tvungen barnsängsvila vore
synnerligen ändamålsenlig och ägnad att giva stadga åt hithörande bestämmelser.

De i promemorian innefattade förslagen äro ägnade att skänka blott
ett blygsamt extra understöd åt barnaföderskor, som enligt lagens föreskrift
äro hindrade att återgå till sitt arbete och följaktligen lida förlust av
arbetsförtjänst och som därför äro i behov av hjälp. Det har länge erkänts såsom
naturligt, att den förbudslagstiftning i förevarande hänseende, som tillkommit
av hänsyn icke blott till kvinnan själv utan även till hennes barn, bör
kompletteras med bestämmelser om rätt till viss ersättning för den
förlust, som åsamkas kvinnan. I detta hänseende må, bland annat, åberopas,
att i den av internationella arbetsorganisationen antagna konvention,
som behandlar frågan örn kvinnors ledighet i anledning av barnsbörd,
innehållas utförliga bestämmelser örn rätt för kvinnan till viss ersättning i
anledning av förlusten av arbetsförtjänst. Såsom förut framhållits uttalade
också 1926 års riksdag i anledning av det då framlagda regeringsförslaget
örn moderskapsunderstöd åt kvinna i visst industriellt arbete, att starka skäl
talade för anordnandet av en understödsverksamhet i huvudsaklig överensstämmelse
med grundtanken i förslaget. Emellertid borde enligt riksdagens
mening övervägas bland annat huruvida icke den föreslagna understödstiden
— 8 veckor —- skulle kunna inskränkas, huruvida kommunerna borde i
någon mån lämna bidrag samt i vad mån sjukkassornas medverkan kunde
vinnas; viktiga synpunkter kunde även anföras till stöd för tillämpning av behovsprövning.
I princip ställde sig emellertid riksdagen villig att gå fram
på den här förordade vägen. Den föregående redogörelsen utvisar nu, att enligt
det i promemorian framlagda förslaget de viktigaste av de av riksdagen uttalade
önskemålen skulle tillgodoses. Behovsprövning skulle ju införas till och medi
den grad, att arbeterskor, för vilka behov icke befunnes föreligga, helt
skulle lämnas utan understöd, varjämte sjukkassorna icke blott skulle medverka
till utan helt övertaga administrationen av understödsverksamheten.

Yad angår invändningen att andra grupper av barnaföderskor finnas, för
vilka enahanda behov föreligger, är detta visserligen ovedersägligt. Avsikten
är ju icke heller att här lämna dem utan bistånd, utan den skillnad, som
föreslås gentemot industriarbeterskor, är endast, att för dessa senare understödstiden
skall vara längre. Och det torde — helt allmänt taget — förhålla
sig så, att för de andra kategorier av mödrar, som här åsyftas, icke

113

Kungl. proposition nr 75.

under den överskjutande tid, då understöd skulle utgå till industriarbeterskorna,
uppkommer samma förlust av arbetsförtjänst som för dessa. Jag
vill dessutom påpeka, att enligt på min hemställan till årets riksdag framlagt
förslag örn ändring i vissa delar av arbetarskyddslagen tillämpningsområdet
för bestämmelserna örn tvungen barnsängsvila skulle väsentligt
vidgas. De av läkarförbundet oell medicinalstyrelsen framförda synpunkterna
bliva således på denna väg i viss mån tillgodosedda.

Likasom i fråga örn moderskapslijälpen föreslås, att av understödstiden
högst 14 dagar skola kunna förläggas före barnsbörden. Understödet för dessa
dagar kan dock icke utbekommas förrän efter barnsbörden. Enligt 7 § skall
nämligen gälla, att understöd må utbetalas först sedan intyg inkommit att
kvinnan fött barn. Förstnämnda bestämmelse synes emellertid i trots härav
äga ett visst berättigande.

Såsom i promemorian angives, torde understödets Mopp böra motsvara Undersmets
det regelmässigt utgående statsbidraget till moderskapspenning i sjukkassa, ^ ^
vilket i det föregående föreslagits till en krona för dag. Då bestämmelserna
rörande statsbidrag till sjukkassor utfärdas i administrativ ordning
på grundval av riksdagens, eventuellt efter gemensam votering, fattade beslut
i anslagsfrågan men förevarande författningsförslag är avsett att till
ordalydelsen antagas av riksdagens båda kamrar, har i detta förslag allenast
utsagts, att understödets belopp skall motsvara moderskapsbidraget till erkänd
sjukkassa, sådant detta regelmässigt utgår.

I promemorian uttalades, att ifrågavarande understödsverksamhet syntes
böra handhavas av lokalsjukkassorna. De myndigheter och organisationer, organisation.
som yttrat sig över promemorian, hava icke haft något att erinra häremot. (5 §.)

Då emellertid sjukkassornas verksamhet med avseende å moderskapshjälp
skall handhavas av centralsjukkassorna, synes lämpligare och mera konsekvent
att i överensstämmelse härmed förlägga jämväl handhavandet av den
rena understödsverksamheten till dessa kassor. En dylik anordning behöver
— och bör — naturligen icke utesluta, att centralsjukkassorna, i den mån
de så finna erforderligt och lämpligt, överlåta at lokalsjukkassorna att inom
sina respektive verksamhetsområden handhava verksamheten. Enligt 6 §
i förslaget till förordning örn erkända sjukkassor är lokalsjukkassa pliktig
biträda centralsjukkassa vid fullgörande av dess uppgifter. Naturligen kan
härvid också sådan delning av uppgifterna tänkas, att centralsjukkassan förbehåller
sig den grundläggande prövningen av understödsansökningarna men
överlåter åt lokalsjukkassa att mottaga desamma och ombesörja utbetalningen
av underst liden samt i samband därmed pröva, på sätt i 8 § sägs, huruvida
kvinnan avhåller sig från förvärvsarbete. Jämväl med hänsyn till den kontroll
över understödsverksamlietens utövande, som tillsynsmyndigheten för erkända
s ukkassor skall hava att utöva, synes den nu föreslagna anordningen vara
att förorda. På grund av de föreslagna bestämmelserna örn att läkare skall
vara medlem av centralsjukkassas styrelse vinnes härigenom också, att den
medicinska sakkunskapen får tillfälle att direkt göra sig gällande.

Bikung till riksdagens protokoll 1031. t sami. 62 haft. (Nr 75.)

117 31 K

Ansökan etc.

(6 50

Anmälnings avgift.

114 Kungl. Maj.ts proposition nr 7,'').

Sjukkassorna torde kunna förskottera för understödens utbetalande erforderliga
medel, därest de berättigas att kvartalsvis utbekomma ersättning för
utgivna understöd. Måhända kan det emellertid vara erforderligt eller lämpligt
att vid verksamhetens påbörjande ställa vissa medel till förfogande för
sjukkassorna.

Enligt promemorian borde för understöds erhållande krävas, att kvinnan
gjorde ansökan därom viss tid före barnsbörden, förslagsvis 60 dagar. Emot
uppställandet av ett sådant krav hava vissa erinringar gjorts. Socialstyrelsen,
som finner viss anmälningstid behövlig, påpekar, att sjukkassa bör äga rätt
att i undantagsfall utbetala understöd, ehuru ansökningen ej gjorts i rätt
tid. Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund anför, att örn man går in för
principen, att varje behövande barnaföderska skall äga rätt till statens understöd,
så skall sådant understöd utgå enbart på grund av behovet och oberoende
av förutgångna anmälningar; tiden av 60 dagar är godtyckligt vald och kan
giva upphov åt den vanföreställningen hos många, att man före den tiden
icke hehöver tänka på någon skötsel av havandeskapet.

Den åberopade omständigheten, att med understödsverksamhetens igångsättande
åsyftas ett tillgodoseende i viss utsträckning av förefintligt hjälpbehov,
torde enligt min uppfattning icke behöva utesluta, att man vid verksamhetens
ordnande söker genom särskilda föreskrifter bringa den i ett
organiskt sammanhang med övriga åtgärder och anordningar från samhällets
sida för åvägabringandet av ett effektivt moderskapsskydd. Tvärtom är det
ett väsentligt intresse att så sker. Då nu vissa åtgärder planeras för att
bland annat öppna möjlighet för alla barnaföderskor att erhålla en lämplig
s. k. förvård i samband med havandeskapet, torde det ingalunda vara opåkallat
att rörande understödsverksamheten träffa bestämmelser, som i viss
mån garantera, att kvinnorna erhålla kännedom örn och begagna sig av den
anförda möjligheten. Jag finner sålunda vägande skäl tala för en föreskrift
att barnaföderska, som vill komma i åtnjutande av understöd, skall för sådant
ändamål anmäla sig hos kassan i god tid före barnsbörden. En sådan regel
måste för uppnående av enhetlig tillämpning kompletteras med bestämmelse
örn huru pass långt i förväg anmälan senast skall ske för att ansökan regelmässigt
skall kunna bifallas. Fixerandet av en dylik tidpunkt kan naturligen
vara föremål för tvekan, och det kan örn varje tidpunkt göras
gällande, att den är godtyckligt vald. Den föreslagna tidrymden av 60
dagar torde kunna betraktas som ett minimum med hänsyn till det nyss
angivna syftet med densamma; givetvis är det önskvärt, att kvinnan på ett
långt tidigare stadium av havandeskapet sätter sig i förbindelse med sjukkassan.
Såsom socialstyrelsen erinrat, böra emellertid bestämmelserna örn ansökningstiden
icke göras alltför stela. Utrymme måste lämnas för sjukkassorna
att i särskilda fall, där så med hänsyn till omständigheterna finnes påkallat,
medgiva understöd, ehuru ansökan därom icke blivit gjord i föreskriven tid.

I sista stycket av § 6 upptagas, i enlighet med vad i promemorian föreslogs,
föreskrifter rörande erläggande av en anmälningsavgift å två kronor,

115

Kungl. Majus proposition nr 75.

vilken skall tillfalla sjukkassan oell utgöra ersättning för besväret med verksamhetens
liandhavande. Styrelsen för riks sjukkassornas centralorganisation
hade anmärkt, att avgiften borde höjas till tre kronor, detta med hänsyn till att
kassorna måste förskottera betydande belopp för understöden samt betungas
av arbete och kostnader för verksamhetens handhavande. Socialstyrelsen hade
i sitt yttrande anfört, att det sålunda framförda kravet örn höjning av avgiften
icke syntes befogat, i det att totala förvaltningskostnaderna i sjukkassorna
— avseende såväl sjukhjälps- som moderskapshjälpsverksamhet —
för åren 1925, 1926 och 1927 uppgått till i genomsnitt per år och medlem
allenast respektive 3.0 7, 2.9 4 och 2.8 8 kronor. Styrelsen hade dessutom
påpekat, att det måste vara till stor fördel för kassorna att genom handliavandet
av ifrågavarande verksamhet komma i kontakt med stora grupper
utanför kassorna stående kvinnor och kunna påverka dem att ansluta sig till
sjukkasserörelsen.

Jag finner det i promemorian föreslagna beloppet av två kronor vara väl
avvägt.

Beträffande industriarbeterskor, som uppbära moderskapshjälp från sjukkassa
men i anledning av stadgandet i 3 § tredje stycket likväl äro berättigade
till moderskapsunderstöd i viss utsträckning, torde icke böra uppställas
krav varken å ansökningstidens iakttagande eller å anmälningsavgifts erläggande.

Det har ifrågasatts, att anmälningsavgiften skulle återbäras i de fall, då
ansökan icke kan bifallas. Detta kan jag icke tillstyrka. Kassornas förvalt
ningsbestyr äro i stort sett desamma, även då understöd befinnes ej kunna
utgå; sålunda äro ju kassornas skyldigheter att biträda med anskaffande av
vård in natura desamma.

I socialdepartementets promemoria ifrågasattes vissa bestämmelser, av
sedda att underlätta understödstagande kvinnors övergång till medlemmar
i sjukkassan. Tillräckliga skäl för införande av dylika regler hava emellertid
ansetts icke föreligga. Oberoende av imderstödsfrågans behandling bör alltså
en kvinna även under havandeskapstiden och tiden närmast efter förloss
ningen kunna bliva medlem av sjukkassa och därigenom på vanliga villkor
beträffande väntetid m. m. berättigad till sjukhjälp vid verklig sjukdom, även
sådan som uppkommer i sammanhang med förlossningen. Med hänsyn till
ändamålet med anmälningsavgiften lärer det böra överlåtas åt kassorna att
avgöra, huruvida densamma skall få tillgodoräknas som inträdesavgift i kassan.

I första stycket av 7 § meddelas bestämmelser till fullföljande av det upplysningar
syfte, som angivits ligga till grund för föreskriften, att kvinnan skall göra °''n^''å^h
ansökan örn understöd i god tid före barnsbörden. Lämpligt torde vara, att m. m.

vissa grundläggande råd och anvisningar sammanfattas i tryckta broschyrer (7 §.)

eller meddelanden, vilka utarbetas av medicinalstyrelsen eller genom dess
försorg samt utdelas av sjukkassorna. Emellertid böra kassorna låta sig
angeliiget vara att därutöver i möjligaste utsträckning bistå de kvinnor;
som anmält sig för erhållande av understöd, med anvisning örn var råd

Utbetalning
av understöd
och innehållande
därav.

(8 §■)

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

oell upplysningar kunna erhållas. I sådant avseende bör samarbete äga rum
mellan kassan samt läkare oell i erforderliga fall barnmorska.

En följd av reglerna för bekovsprövningen samt av föreskrifterna om viss
anmälningstids iakttagande är, att rätten till understöd icke kan slutligen
avgöras, förrän barnsbörden inträffat. För kvinnan är det emellertid många
gånger av intresse, att lion på ett tidigare stadium kan erhålla viss garanti
för att hon kommer i åtnjutande av understödet. Omständigheterna äro ofta
sådana, att hon allenast under denna förutsättning kan träffa de anstalter
i avseende å vård vid förlossningen och vad därmed sammanhänger, som
äro av behovet påkallade. Det har därför stadgats, att kassan skall, sedan
ansökan örn understöd inkommit, skyndsamt verkställa utredning rörande
omständigheter av betydelse för bedömande av kvinnans rätt till understöd
— framförallt angående behovet — samt i detta hänseende fatta ett provisoriskt
beslut, vilket skall meddelas kvinnan. Dea slutliga prövningen sker
sedan i samband med den första utbetalningen. Några betänkligheter mot
en sådan anordning synas icke behöva möta. Bedömandet av dylika omständigheter
är en relativt fristående fråga, som ej har samband med föreskrifterna
örn anmälningstiden och som utan några olägenheter kan företagas
i god tid före barnsbörden. Blir det meddelade beslutet att anse såsom
blott provisoriskt, är också kassan, i den mån sedermera omständigheter
inträffa före nedkomsten, vilka göra att understödsrätt ej längre kan anses
föreligga, oförhindrad att, då det gäller att avgöra örn utbetalning skall ske,
taga hänsyn därtill. Något sådant skall dock allenast i sällsynta undantagsfall
komma att inträffa. I sådana fall, där ansökan gjorts efter barnsbörden,
bör tydligen slutlig prövning av ansökningen omedelbart företagas.

Med avseende §, det föreskrivna intyget örn nedkomsten bör måhända
anmärkas, att rätten till understöd enligt förevarande förslag icke är beroende
av att barnet fötts levande.

Då understöd ej får utgå för dag, under vilken kvinnan utför förvärvsarbete,
bör tydligen understödet i regel utbetalas i efterskott. Det har
också ansetts böra uttryckligen föreskrivas, att sjukkassan före utbetalning
skall göra sig underrättad, huruvida kvinnan under tid, som avses med understödet,
avhållit sig från sådant arbete. I den mån kassan icke på annat
sätt kan förskaffa sig sådan underrättelse, bör intyg av trovärdig person
avfordras kvinnan. För det fall att kvinnan är blottställd på medel, torde
utbetalning förskottsvis böra få äga rum i viss utsträckning. Emellertid
synes sådan utbetalning icke böra komma i fråga för annan tid än då kvinnan,
enligt vad med säkerhet kan antagas, kommer att avhålla sig från arbete.
I enlighet med de allmänna grundsatserna bör icke heller i något
fall utbetalning ske före barnets födelse.

Enligt vad i promemorian anmärkts och här tidigare angivits, bör understödet
rent principiellt i första hand användas för täckande av kostnaderna för
barnmorskevård samt vård å förlossningsanstalt, där sådan vård förekommit.
Såsom anförts, har detta krav också starkt understrukits av medicinalstyrel -

117

Kungl. Majus proposition nr 75.

sen och centralstyrelsen för läkarförbundet. I enlighet härmed har i förslaget
stadgats skyldighet för den utbetalande kassan att innehålla kvinnan tillkommande
understöd för gäldande av dylik kostnad enligt fastställd taxa. Beträffande
barnmorskevården skulle innehållande alltid ske; sådan vård ifrågakommer
ju vid varje barnsbörd. I fråga örn vård å förlossningsanstalt
bör däremot givetvis innehållande äga rum allenast, när sådan vård lämnas,
något varom upplysning torde vara lätt att erhålla, örn icke förr så då framställning
göres örn utbekommande av understöd. Med denna anordning torde
följa åtskilliga fördelar. Barnmorskorna erhålla säkerhet för att utbekomma
dem tillkommande ersättning, vilken för närvarande ej sällan uteblir. Förlossningsanstalterna
skola ej behöva avkräva mindre bemedlade personer
utfästelse från fattigvårdssamhället eller annan att svara för uppkommande
kostnader. I stället kommer kvinnan att kunna vara förvissad örn att, utan
föregående prövning av hemortsrätt, fattigvårdsbehov o. d., bliva mottagen å
dylik anstalt. Därmed skall ett förhållande undanröjas, vilket siikerligen ofta
motverkat anlitandet av anstaltsvård.

I den mån kvinnan styrker, att ersättning varom här är fråga vederbörligen
guldits, skall hon givetvis vara berättigad att uppbära det henne tillkommande
understödet.

Å andra sidan bör måhända understrykas, att nu angivna bestämmelser
ingalunda få tolkas såsom innebärande något slags tvång för kvinna att anlita
vård å förlossningsanstalt; meningen är att underlätta tillgången till
sådan vård men bibehålla avgörandet hos kvinnan själv. Detta har också
kommit till uttryck i författningstexten.

Då understödsverksamlieten skall i första hand handhavas av privata
organ, kan något egentligt besvärsförfarande icke anordnas för sådana fall,
att sökanden är missnöjd med nämnda organs prövning. Emellertid har i
förslaget stadgats, att, i händelse sådant missnöje yppas, frågan må liänskjutas
till tillsynsmyndigheten för erkända sjukkassor, d. v. s. socialstyrelsen.
Någon viss tid, inom vilken sådant hänskjutande skall äga rum, har icke
ansetts behöva föreskrivas. Däremot har tillsynsmyndigheten meddelats befogenhet
att på eget initiativ till prövning upptaga sjukkassas beslut i under -stödsärenden, därvid dock givetvis återkrävande från kvinnan av utgivet
understöd icke bör ifrågakomma. Beträffande fullföljd av talan mot socialstyrelsens
beslut i förevarande frågor torde lämpligen böra gälla samma bestämmelser
som beträffande talan mot beslut i övrigt av styrelsen.

Förevarande författning kan tydligen icke träda i kraft, förrän den ifrågasatta
sjukkassereformen blivit genomförd. Emellertid torde ett avvaktande av reformens
fulla genomförande icke vara erforderligt. I den mån centralsjukkassa
blivit för visst område organiserad och trätt i verksamhet, synes hinder
icke möta att låta förevarande förordning träda i kraft för nämnda område.
Det torde alltså böra överlåtas åt Konungen att förordna örn sådant
ikraftträdande.

Förfarande
vid missnöje
med kassans
beslut.

(u §•)

Ikraft trädande.

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

0. Anslagsbehovet.

I 1930 års sjukförsäkringsproposition beräknades statsbidraget till sjukkasseverksamlieten
under de första åren efter den föreslagna nja lagstiftningens
ikraftträdande komma att uppgå till omkring 8.2 miljoner kronor.
Till grund för denna beräkning lågo vissa av 1929 års sjukkassesakkunniga
verkställda utredningar rörande kostnadsfrågan.

I nämnda utredningar hade de sakkunniga på grundval av erfarenheterna
från senare tid rörande medlemsantalets ökning inom sjukkasserörelsen uppskattat
antalet i sjukkassorna sjukförsäkrade personer vid den tidpunkt, då
den nja lagstiftningen förutsattes skola träda i kraft, eller den 1 januari 1930,
till 949,000. De numera kända siffrorna rörande sjukkassornas medlemsantal
vid utgången av år 1929 visa emellertid, att tillväxten inom sjukkasserörelsen
under nämnda år varit större, än de sakkunniga förutsatte. I stället för
ett antal av 909,000, från vilken siffra de sakkunniga utgingo, visar det sig nu,
att antalet sjukförsäkrade personer vid 1929 års slut utgjorde 927,000. I jämförelse
med motsvarande tal vid 1928 års slut — 871,000 — visar 1929 års
siffra en stegring med ej mindre än 56,000 sjukförsäkrade. Örn utvecklingen
fortgått med samma hastighet även under året 1930, skulle antalet sjukförsäkrade
personer redan vid ingången av detta år hava utgjort 983,000. Denna
siffra är dock sannolikt alltför hög, i det att den starka tillväxten under år

1929 sannolikt berodde på alldeles speciella förhållanden. Under senare
hälften av ar 1930 inträdde dessutom en utpräglad, mot slutet av året stegrad
depression pa det ekonomiska området, varmed brukar följa såväl ökat avfall
från som minskad njtillströmning till sjukkasserörelsen. För årsskiftet

1930 1931 torde man därför icke hava att räkna med en högre siffra än omkring
965,000 sjukförsäkrade personer.

Vida svårare är att ens tillnärmelsevis beräkna motsvarande siffra vid årsskiftet
1931 1932, den tidpunkt, då den nu föreslagna reformen skulle bliva

gällande. Kommer den ekonomiska depressionen att fortsätta hela år 1931,
kan det med stor sannolikhet antagas, att detta kommer att i mjcket hög grad
hämma sjukkasserörelsens utveckling. Såsom beljsande för den inverkan
depressionstider kunna hava på sjukkasserörelsen i landet må anföras
följande siffror rörande medlemsantalet i de svenska sjukkassorna — exklusive
fortsättningskassorna — för åren 1920—1924.

Räknar man för år 1931 med en tillväxt i antalet sjukförsäkrade personer
av 15,000, d. v. s. ungefär hälften av vad som torde kunna betraktas såsom
normalt för de senare åren, har man sannolikt räknat snarare för högt än
för lågt. Med detta antagande skulle antalet sjukförsäkrade personer vid

Är

Medlemsantal

1920

1921

1922

1923

1924

738,154

727,999

728,004

742,365

768,040

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

årsskiftet 1931/1932 utgöra 980,000. Detta tal torde alltså, i analogi med
vad som skedde år 1930, kunna tagas till utgångspunkt för kostnadsberäkningen.

I likhet med 1929 års sakkunniga och på av dem anförda skål torde man
vara berättigad räkna med att den del av statsbidraget, som utgår i förhållande
till antalet medlemmar i respektive sjukkassor (medlemsbidraget), för
samtliga medlemmar kommer att utgå med 3 kronor. Vid sådant förhållande
skulle denna del av statsbidraget kunna beräknas komma att uppgå till

2,940,000 (3 X 980,000) kronor.

Med avseende på det s. k. sjukdagsbidraget torde man kunna utgå från
det av 1929 års sakkunniga använda sjuktalet. Emellertid kommer härvid
i betraktande, att antalet karensdagar i det föreliggande förslaget fastställts
till minst 3. I stället för sjuktalet 9.6 7, som användes av 1929 års sakkunniga,
har man därför att här räkna med talet 9.3 8 (vid en sjuktid av 3 år
10.04). Med ett sjuktal av 9.38 och 980,000 sjukförsäkrade personer blir antalet
sjukdagar 9,192,400, motsvarande ett statsbidrag av 4,596,200 kronor.
Emellertid medgiver förslaget, att statsbidrag må utgå för sjuklijälpstid intill
3 år. I likhet med 1929 års sakkunniga har det här antagits, att denna
förmån åtminstone till en början kommer att utnyttjas allenast av sådana
sjukkassor, som för närvarande tillförsäkra sina medlemmar en sjuklijälps
tid av 3 år eller därutöver. Antalet medlemmar i dessa kassor torde vid
den tidpunkt, då lagstiftningen träder i kraft, kunna uppskattas till i runt
tal 155,000. Den genom här berörda bestämmelse föranledda ökningen skulle
linder sådana förhållanden kunna beräknas komma att utgöra 102,oOO sjukdagar,
motsvarande ett statsbidrag av 51,150 kronor.

Å andra sidan skall emellertid den nyss anförda siffran för totala antalet
sjukdagar minskas med det antal sjukdagar, för vilka sjukkassemedlemmar
med stadigvarande anställning i statens tjänst åtnjutit avlöning eller annan
ersättning med minst 1 krona eller för vilka ersättning utgått på grund av
gällande bestämmelser angående ersättning för kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring. För dessa dagar skall nämligen enligt punkt 4 tredje
stycket i de föreslagna statsbidragsbestämmelserna icke utgå sjukdagsbidrag.
I 1929 års betänkande hade antalet dagar, för vilka av här berörda anledningar
statsbidrag icke skulle utgå, uppskattats till 500,000. Pa grund ai
den begränsning, som i förevarande förslag genomförts beträffande det anförda
stadgandet, torde man dock nu böra räkna med en väsentligt lägre
siffra, förslagsvis 250,000. Den pa detta sätt uppkommande minskningen i
sjukdagsbidraget skulle följaktligen utgöra 125,000 kronor.

Med de här gjorda antagandena skulle sjukdagsbidraget, örn den föreslagna
lagstiftningen tankes genomförd på en gång för hela den vid 1932 års
ingång beräknade medlemsstocken i sjukkassorna, komma att belöpa sig till inalles
(4,596,200 + 51,150 — 125,000) 4,522,350 kronor eller i avrundat tal

4,525,000 kronor.

I fråga om sjukvårdsbidraget har räknats med samma genomsnittliga kostnad
per år och medlem som i 1930 års proposition, nämligen med 3 kronor
då sjukvård utgår endast för medlem och 4 kronor da sjukvård utgår jämväl föi

120

Kungl. Majda proposition nr 75.

medlems minderåriga barn. Enligt förslaget skall sjukvårdsförsäkringen bliva
obligatorisk för sjukkassorna först från och med 1 januari 1938. Visserligen
kan det antagas, att sjukkassorna redan dessförinnan efter hand komma att
frivilligt upptaga denna försäkring. Med hänsyn till den omgestaltning av
hela sjukkasserörelsen, som förslaget i vissa hänseenden innebär, torde man
dock kunna antaga, att genomförandet av sjukvårdsförsäkringen kommer att
försiggå endast jämförelsevis långsamt. För de allra första åren torde man
hava att räkna med att i huvudsak allenast de sjukkassor, som redan nu
bereda läkarvårdsförsäkring i en eller annan form, komma att fortsätta därmed
även efter omläggningen. Under år 1929 meddelade inalles 279 sjukkassor
med tillhopa 137,000 medlemmar läkarvård (eller läkemedel), i vissa
fall i endast tämligen ofullständig grad. Räknar man för de första åren
med inalles 200,000 sjukvårdsförsäkrade personer, torde man sannolikt räkna
snarare för högt än för lågt. Någon utgift för sjukvårdsförsäkringen för
minderåriga barn har icke ansetts böra beräknas för de första åren, då ju
denna understödsform för närvarande har en jämförelsevis mycket obetydlig
förekomst.

För tiden omedelbart efter lagstiftningens ikraftträdande torde man därför
sannolikt icke behöva räkna med mer än 600,000 kronor örn året såsom
statens bidrag till sjukvårdsförsäkringen.

Med avseende på kostnaden för sjukvårdsförsäkringen, därest densamma
kunde i sin helhet omedelbart genomföras, må framhållas, att med 980,000
medlemmar sjukvårdsbidraget skulle uppgå till 2,940,000 kronor, örn sjukvård
bereddes endast åt medlemmar, men till 3,920,000 kronor under det för
övrigt föga sannolika antagandet, att sjukvårdsförsäkring för barn infördes
av samtliga sjukkassor. I verkligheten skulle dock kostnaden sannolikt bliva
väsentligt lägre, då ju redan nu ett betydande antal sjukkassemedlemmar
i annan ordning (genom stat, kommun, arbetsgivare etc.) äro tillförsäkrade
läkarvård. (Se härom närmare bilaga C.) Härtill kommer vidare, att förslaget
ju förutsätter, att dispens från sjukvårdsförsäkringen skall kunna
erhallas, då svårigheter möta för dess genomförande.

För beräkning av moderskapsbidragels belopp har använts samma frekvenssiffra
för antalet barnsängsfall — nämligen O.054 — som använts i alla tidigare
förslag i sjukkassefrågan. I verkligheten torde dock denna siffra numera
vara för hög, åtminstone vad beträffar sjukkasserörelsen. Erfarenheten från de
sjukkassor, som redan nu lämna moderskapshjälp, utvisar sålunda en vida
lägre födelsefrekvens. Emellertid har det ansetts säkrast att räkna med den
högre siffran. Med ett antaget antal kvinnliga sjukkassemedlemmar av 369,500

motsvarande 37.7 % av 980,000 — och med antagande vidare av en
genomsnittlig understödstid av 36 dagar, kommer man för nuvarande sjukkassebestand
till en årlig kostnad för statsverket för moderskapspenning av
718,308 kronor (369,500 X 0.054 X 36 X 1) eller, avrundat, 720,000 kronor.

Beträffande kostnaden för barnmorskehjalpen har räknats med den av
medicinalstyrelsen i dess yttrande över moderskapsunderstödssakkunnigas
betänkande antagna medelkostnaden av 15 kronor per barnsängsfall. Med
begagnande av nyss anförda siffror rörande antalet kvinnliga sjukkassemed -

121

Kungl. Majus proposition nr 15.

lemmar och födelsefrekvensen finner man, att den årliga kostnaden för statsverket
för barnmorskehjälpen skulle komma att uppgå till 149,648 (369,500 X

X 0.0 54 X kronor eller i avrundat tal 150,000 kronor.

Hela årskostnaden för statsbidrag i och för sjukkassornas moderskapsförsäkring
skulle följaktligen uppgå till i runt tal 870,000 kronor.

Som redan framgått, kan det beräknas, att statens bidrag för varje fullt
försäkrad person kommer att uppgå till omkring 11 kronor 50 öre årligen.
Med ledning av denna siffra kan man omedelbart beräkna maximibeloppet
för statsverkets sammanlagda kostnad under olika antaganden beträffande
blivande medlemsantal i de erkända sjukkassorna.

Härtill skulle emellertid komma det direkt av statsmedel utgående moderskapsunderstödet.
På sätt som skett i den tidigare i ämnet utarbetade promemorian
bar jag ansett mig kunna vid beräkningen av kostnaderna härför
till en början utgå från ett antal av 25,000 dylika understödsfall per år. Med
ett understödsbelopp av 30 kronor per fall bliva det allmännas utgifter härför

750,000 kronor. Inalles skulle sålunda det allmännas utgifter till moderskapsbjälp
i obka former komma att belöpa sig till 1,617,956 kronor, vilket
belopp torde böra avrundas till 1,620,000 kronor.

Statsbidraget till sjukkasseväsendet — inberäknat det direkta understöd,
som skulle utgå till barnaföderskor — kan således beräknas för den första tiden
efter lagstiftningens genomförande komma högst att uppgå till följande sammanlagda
belopp:

medlemsbidrag ....................................... 2,940,000 kronor

sjukdagsbidrag ....................................... 4,525,000 »

sjukvårdsbidrag....................................... 600,000 »

moderskapsbidrag och bidrag till barn morskevård

.................. 870,000 »

moderskapsunderstöd.............................. 750,000 »

9,685,000 kronor.

Frånräknas det offentliga moderskapsunderstödet, skulle statsbidraget till
sjukkasseröreisen ensamt utgöra 8,935,000 kronor. Höjningen i förhållande
till beräkningen i 1930 års proposition beror väsentligen på det högre medlemsantal,
varmed man nu baft att räkna, samt på utökningen av moderskapsförsäkringen.

Vid de nu gjorda beräkningarna bar, som redan nämnts, förutsatts, att
sjukkasserörelsen skulle stå färdig att omedelbart och på en gång övergå
till den nya ordningen vid lagstiftningens ikraftträdande. Het torde dock
med hänsyn till de vittgående förändringar, organisatoriskt sett, Som reformen
förutsätter, icke kunna antagas, att så kommer att bliva fallet. Jag
anser för min del sannolikt, att den nya organisationen icke kommer att i
någon större utsträckning träda i verksamhet förrän vid övergångstidens slut
oell att alltså någon mera avsevärd kostnadsökning först då kommer att inträda.

Yad härefter angår anslagsberäkningen för budgetåret 1931/1932 är följande
att märka. Tidigast kunna kassorna börja sin verksamhet efter de nya grun -

122

Kungl. Majus proposition nr 75.

derna den 1 januari 1932. Statsbidraget skall beräknas i efterskott, dock att
kassa skall äga efter varje kvartals slut påkalla utbetalning av intill s/4 av det
bidrag, som skäligen kan antagas belöpa å det föregående kvartalet. Anslaget
för budgetåret 1931/1932 kan således tagas i anspråk för statsbidrag
enligt de nya grunderna allenast såvitt avser verksamhet under första kvartalet
1932. I enlighet med vad nyss anförts örn tidpunkten för reformens genomförande
i praktiken lärer det vid sådant förhållande icke vara troligt, att någon
nämnvärd utbetalning av statsbidrag enligt de nya grunderna kommer att äga
rum under budgetåret 1931/1932. Riksdagens medgivande torde dock böra
inhämtas till att tillämpa de nya grunderna, därest dylika fall skulle uppkomma.
För nästa budgetår torde emellertid anslagets storlek oavsett detta
kunna beräknas efter de nu gällande grunderna för statsbidrags utgående.

Vid anmälan den 3 sistlidne januari av frågor, som tillhöra regleringen
av utgifterna under riksstatens femte huvudtitel, har jag anfört, att anslaget
till sjukkasseväsendets befrämjande för budgetåret 1931/1932 kunde,
under förutsättning av oförändrade grunder för statsbidragets utgående, beräknas
till 3,940,000 kronor och att anslaget till sjukkassor, som meddela
moderskapsunderstöd, under motsvarande förutsättning kunde uppskattas
till 190,000 kronor. På min hemställan beslöt ock Kungl. Maj:t föreslå
riksdagen, att nämnda båda anslag skulle i avbidan på särskild proposition
i ämnet beräknas till nu angivna belopp. I enlighet med vad jag nu anfört
synes denna beräkning kunna läggas till grund för begäran örn anslag även
med de förordade ändringarna beträffande det statsunderstödda sjukkasseväsendet.

Ifrågavarande anslag komma alltså visserligen att under budgetåret 1931/1932
till sin alldeles övervägande del fördelas enligt hittills gällande grunder.
Övergångsbestämmelserna till de nya reglerna angiva, i vilken utsträckning
äldre bestämmelser sålunda skola lända till efterrättelse. Det synes följaktligen
tillräckligt att beträffande grunder för anslagets användning under
nästa budgetår hänvisa till de nya bestämmelserna.

För framtiden lärer den nuvarande uppdelningen med ett särskilt anslag
till moderskapsförsäkringen icke bliva lämplig. Yad som under nästa budgetår
eventuellt kommer att utbetalas enligt de nya grunderna torde således,
oavsett att det i någon mån kan komma att motsvara utgifter för
moderskapshjälpsverksamhet, böra i sin helhet belasta det ordinarie anslaget
till sjukkasseväsendets befrämjande.

Då det knappast lärer vara möjligt, att någon utbetalning på grund av
den föreslagna förordningen örn moderskapsunderstöd kan komma att äga rum
under nästföljande budgetår, har det icke synts erforderligt att äska särskilt
anslag för sådant ändamål. I den män utbetalning verkligen skulle påkallas,
torde medel därför lämpligen kunna utgå ur anslaget till sjukkassor, som meddela
moderskapshjälpsbidrag, och riksdagens medgivande bör därför inhämtas
till en dylik utvidgad användning av anslaget. Tydligt är emellertid, att sedermera
särskilt anslag för ändamålet bör uppföras i riksstaten.

Vid behandlingen i årets stat,sverksproposit ion av anslagsbehoven under
femte huvudtiteln anförde jag, att, liksom år 1930, för bestridande av kost -

123

Kungl. Majus proposition nr 75.

naderna för de särskilda uppgifter, som för genomförande av sjukförsäkringsreformen
komme att åvila socialstyrelsen, redan för nästa budgetår krävdes
ett extra anslagsbelopp, vilket jag i anslutning till en av 1929 års sakkunnigas
ordförande upprättad promemoria preliminärt uppskattade till 50,000
kronor. Jag torde senare få återkomma till denna fråga i samband med behandlingen
av socialstyrelsens anslagsfråga i övrigt.

Den föreslagna nya lagstiftningen påkallar viss ändring i lagen den 26 Ändring
maj 1909 örn Kungl. Maj:ts regeringsrätt. Förslag därom lärer framdeles
komma att anmälas av chefen för justitiedepartementet.

Föredragande departementschefen uppläser härefter dels det förut omför- Departemälda
förslaget till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 “Östanån.8
(nr 184) örn understödsföreningar, dels inom socialdepartementet upprättade
förslag till förordning örn erkända sjukkassor, förordning örn moderskapsunderstöd
samt bestämmelser angående statsbidrag åt sjukkassor, sistnämnda
bestämmelser av den lydelse Maga A (sid. 124) vid detta protokoll utvisar.

Härefter hemställer föredraganden

ej mindre att det upplästa förslaget till lag örn ändring i vissa delar av
lagen den 29 juni 1912 (nr 184) örn understödsföreningar måtte, jämlikt
§ 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till antagande,

än även, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att
dels antaga de upplästa förslagen till

1) förordning örn erkända sjukkassor; och

2) förordning örn moderskapsunderstöd;

dels höja det ordinarie förslagsanslaget till sjukkasseväsendets
befrämjande, nu 3,670,000 kronor, med 270,000 kronor

till....................................................................... kronor 3,940,000;

dels medgiva, att för användningen av nämnda anslag skola
gälla grunder i huvudsaklig överensstämmelse med det upplästa
förslaget till bestämmelser angående statsbidrag åt sjukkassor; dels

ock till sjukkassor, som meddela moderskapsunderstöd,
för budgetåret 1931/1932 anvisa ett extra förslags''
anslag, att användas enligt av föredraganden angivna grunder,
aY .......................................................................... kronor 190,000.

Till vad föredragande departementschefen sålunda
hemställt, däri statsrådets övriga ledamöter instämma,
lämnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten bifall
samt förordnar, att proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Gösta Sandtag.

124

Kungl. Majas proposition nr 15.

Bilaga A.

Förslag

till

Bestämmelser angående statsbidrag åt sjukkassor.

1. Statsbidrag, som avses i förordningen om erkända sjukkassor, utgår till
envar sådan kassa dels i förhållande till antalet medlemmar i kassan, dels ock
i förhållande till av kassan meddelad sjukhjälp och moderskapshjälp.

Statsbidrag beräknas för kalenderår och utbetalas i efterskott efter ansökan,
dock att kassa äger efter varje kvartals slut påkalla utbetalning intill tre fjärdedelar
av det bidrag, som skäligen kan antagas belöpa å det föregående kvartalet.

2. Statsbidrag må ej beräknas

a) för medlem av lokalsjukkassa, vilken ej tillika är medlem av centralsjukkassa; b)

för medlem, som under någon del av det år, statsbidraget avser, varit
tillförsäkrad högre sjukpenning än sex kronor;

c) för medlem, bosatt utanför kassans eller, i fråga örn medlem av centralsjukkassa
vilken tillika är medlem av lokalsjukkassa, utanför sistnämnda
kassas verksamhetsområde å ort, som är belägen inom verksamhetsområdet
för annan erkänd sjukkassa;

d) för medlem, som är tillförsäkrad allenast begravningshjälp.

Vad under c) stadgats äger dock ej tillämpning beträffande medlem av
kassa, som avses i 47 § i förordningen, eller beträffande medlem, som avflyttat
från kassans verksamhetsområde, så länge rätt till understöd från kassan
fortfar, eller beträffande i centralsjukkassas tjänst anställda personer, vilka
tillhöra kassan utan att vara bosatta inom dennas verksamhetsområde.

3. Statsbidrag i förhållande till antalet medlemmar (medlemsbidrag) utgår

a) till lokalsjukkassa med

75 öre för medlem, som jämlikt medgivande i 45 § i förordningen tillhör
jämväl annan erkänd sjukkassa än centralsjukkassan för orten;

en krona för annan medlem, som ej är tillförsäkrad sjukpenning; samt

en krona 50 öre för medlem i övrigt;

b) till centralsjukkassa med

en krona för indirekt ansluten medlem, som ej är tillförsäkrad sjukpenning;

en krona 50 öre för annan indirekt ansluten medlem;

två kronor för direkt ansluten medlem, som ej är tillförsäkrad sjukpenning;
samt

tre kronor för annan direkt ansluten medlem.

125

Kungl. Majus proposition nr 75.

Medlemsantalet skall beräknas efter förhållandet den 31 december det ar
bidraget avser. Har antagandet till erkänd sjukkassa icke varit gällande hela
detta år, utgår bidraget med en tolftedel för varje hel kalendermånad antagandet
under samma år varit gällande och skall, därest antagandet under året återkallats
eller eljest upphört, antalet medlemmar beräknas efter förhållandet sista
dagen i kalendermånaden näst före den, varunder antagandet upphört. Har
lokalsjukkassa under loppet av ett kalenderår bildats av anledning, som i 19 §
i förordningen sägs, skall, oavsett vad nu stadgats, medlemsbidrag för året till
denna kassa utgå med belopp som örn kassan hela året varit antagen till erkänd
sjukkassa.

4. För varje dag erkänd sjukkassa, under tid då antagandet varit gällande,
i enlighet med bestämmelserna i förordningen örn erkända sjukkassor utgivit
sjukpenning örn minst en krona eller lämnat ersättning för sjukhusvård, utgår
statsbidrag (sjukdagsbidrag) med 50 öre. För dag, då sjukpenning utgått jämväl
från annan erkänd sjukkassa, utgör dock sjukdagsbidraget allenast 25 öre.

För varje dag, då erkänd sjukkassa under de i första stycket angivna omständigheterna
utgivit moderskapspenning örn minst två kronor eller lämnat
ersättning för vård å förlossningsanstalt, utgår statsbidrag ( moder skapsbidrag)
med en krona. Har moderskapspenning i anledning av stadgandet i 32 § näst
sista stycket sista punkten i ovannämnda förordning utgivits med lägre belopp
än två kronor, utgår moderskapsbidrag med hälften av det utgivna beloppet.
För dag, då moderskapspenning utgått jämväl från annan erkänd sjukkassa,
utgör dock moderskapsbidraget allenast 50 öre eller, där moderskapspenningen
av nyss berörda anledning varit mindre än två kronor, en fjärdedel av det
utgivna beloppet.

Statsbidrag, som i första och andra styckena sägs, må dock ej beräknas

a) då medlem uppburit ersättning enligt lagen örn försäkring för olycksfall
i arbete eller lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar eller enligt gällande
bestämmelser örn ersättning i anledning av kroppsskada ådragen under militärtjänstgöring,
eller

b) då medlem, vilken är på stadigvarande sätt och med full sysselsättning
anställd i statens tjänst, på grund av denna anställning åtnjutit avlöning eller
annan ersättning av statsmedel med minst en krona.

Sjukdagsbidrag må ej heller beräknas för längre tid än tre år för varje
sammanhängande sjuklighetstillstånd. Sjukdomsfall, som inträffar inom nittio
dagar från den sista dag, för vilken sjukdagsbidrag utgått, räknas härvid som
omedelbar fortsättning av det tidigare sjuklighetstillståndet.

5. För understöd, som av erkänd sjukkassa, under tid då antagandet varit
gällande, jämlikt nyssnämnda förordning meddelats i form av ersättning för
medlems utgifter till läkarvård, läkemedel och andra av läkare föreskrivna
sjukvårdande åtgärder, utgår, under förutsättning att understödet från
kassan motsvarat i fråga örn läkarvård, kostnaderna för läkares resa häri inräknade,
högst två tredjedelar och i övrigt högst hälften av kostnaderna för
ändamålet, statsbidrag (sjukvårdsbidrag) med hälften av det utgivna under -

126

Kungl. Majus proposition nr 75.

stödet. Därest i visst fall med hänsyn till understödets art större svårigheter
möta för kassa att begränsa understödet på sätt nyss sagts eller därest annat
särskilt skäl därtill föranleder, äger tillsynsmyndigheten medgiva, att sjukvårdsbidrag
må utgå, ändå att sådan begränsning av understödet ej iakttagits,
och skall i dylikt fall bidraget utgå med en tredjedel av det utgivna understödet.

Sjukvardsbidrag må utgå med högst tre kronor eller, då vård, som i första
stycket sägs, lämnats jämväl åt medlems barn under femton år, högst fyra kronor
årligen för varje medlem som tillförsäkrats understöd av angivet slag; dock
att beträffande medlemmar, som äro bosatta inom Norrbottens, Västerbottens,
Västernorrlands eller Jämtlands läns landstingsområde bidraget må utgå med
högst fem eller, då vård lämnats jämväl åt medlems barn under femton år.
högst sex kronor ärligen. Där så med hänsyn till sjukvårdskostnadernas storlek
finnes erforderligt, åge tillsynsmyndigheten medgiva, att sjukvårdsbidrag
till viss eller vissa kassor ma utgå med högre belopp än enligt nyss angivna
grunder.

Sjukvårdsbidrag utbetalas, där ej enligt övergångsbestämmelserna till förordningen
lokalsjukkassa ensam skall svara för de med bidraget avsedda kostnaderna,
för varje centralsjukkasseområde till centralsjukkassan. Denna har
att till var och en av de särskilda lokalsjukkassorna överlämna ett belopp, motsvarande
hälften eller, i fall som avses i första stycket sista punkten, en tredjedel
av de understödskostnader, som jämlikt 28 § i förordningen stannat å
kassan.

Har tillsynsmyndigheten, på sätt i 22 § tredje stycket i förordningen sägs,
medgivit sjukkassa att i stället för ersättning för utgifter till läkar- eller sjukhusvård
meddela annan sjukhjälp, soln ej är sjukpenning, äger tillsynsmyndigheten
bestämma, till vilket belopp statsbidrag i förhållande till sådan sjukhjälp
må utgå, dock att dylikt statsbidrag ej må motsvara mer än två kronor
ärligen för varje sadan hjälp tillförsäkrad medlem. Huru statsbidrag, som nu
sagts, skall fördelas mellan lokalsjukkassa och centralsjukkassa, bestämmes av
tillsynsmyndigheten.

Medlemsantalet skall beräknas efter förhållandet den 31 december det år
statsbidraget avser. Har antagandet till erkänd sjukkassa icke varit gällande
under hela detta år, skall beträffande det belopp, varmed statsbidrag, som
nu sagts, må högst utgå, vad här ovan i punkt 3 för sådant fall stadgas äga
motsvarande tillämpning.

6. För understöd i form av ersättning för barnmorskevård enligt vederbörligen
fastställd taxa utgår till centralsjukkassa statsbidrag (barnmorskebidrag)
med hälften av vad kassan under tid, då antagandet varit gällande,
i sådant hänseende utgivit.

7. Till förening, som är eller varit registrerad enligt lagen den 4 juli 1910
örn sjukkassor, må statsbidrag enligt hittills gällande grunder utgå till och
med för det år, då lagen upphörde att äga tillämpning å föreningen. Har
nämnda lag under loppet av ett kalenderår upphört att äga tillämpning å sådan
förening, må denna tilldelas statsbidrag enligt nyss angivna grunder, beräknat
för tid dessförinnan, och skall därvid antalet medlemmar beräknas efter

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

•förhållandet sista dagen i kalendermånaden näst före den, då lagen upphörde
att äga tillämpning å föreningen.

Tillsynsmyndigheten äger ock där så prövas skäligt medgiva, att förening,
vilken då förordningen örn erkända sjukkassor träder i kraft är registrerad
enligt lagen örn sjukkassor och sedermera registreras såsom understödsförening
utan att i samband därmed antagas till erkänd sjukkassa, tilldelas statsbidrag
enligt i första stycket angivna grunder.

Statsbidrag, som ovan avses, må icke utgå för medlem, vilken tillika är medlem
av erkänd sjukkassa.

128

Kungl. Majas proposition nr 15.

Bilaga B.

<Jämförande uppställning av 1930 och 1931 års förslag.1)

Förslag

till

Förordning om erkända sjukkassor.

1930 års proposition. 1931 års proposition.

I. Om antagande av erkända sjukkassor.

1 §•

Registrerad understödsförening, vilken enligt sina stadgar meddelar sjuklijalp
och moderskapshjälp i enlighet med vad i denna förordning föreskrives,
må på sätt i förordningen sägs antagas till erlcänd sjukkassa.

Meddelas understöd, som ovan avses, i den omfattning, som därför i denna
förordning finnes särskilt stadgat, må föreningen vid antagandet tilldelas benämningen
centralsjukkassa.

Annan erkänd sjukkassa än centralsjukkassa benämnes i denna förordning
lokalsjukkassa.

2§-

Understödsförening antages till erkänd sjukkassa av den i 69 § i lagen
den 29 juni 1912 örn understödsföreningar omförmälda tillsynsmyndigheten.

Med antagande följer rätt till statsbidrag i enlighet med därför fastställda
grunder.

3 §.

Ansökan örn antagande till erkänd sjukkassa skall göras av föreningens
styrelse.

Yid ansökningen skola fogas enligt fastställda formulär avfattade uppgifter
rörande medlemmarnas antal samt fördelning efter kön, civilstånd, ålder,
yrken och tillförsäkrat understöd ävensom angående föreningens tillgångar
och skulder samt av samfund, inrättning eller enskild gjord utfästelse av
bidrag till föreningen. Nämnda handlingar skola vara försedda med styrelseledamöternas
bevittnade namnunderskrifter.

4 §.

Understödsförening, sorn avser att utöva verksamhet såsom lokalsjukkassa,
skall för att kunna antagas till erkänd sjukkassa till verksamhetsområde
hava viss eller vissa närgränsande kommuner och bestå av minst etthundra
medlemmar. Då särskilda omständigheter därtill föranleda, må jämväl
förening, vars verksamhetsområde omfattar allenast viss del av kommun

'') Vid denna uppställning har hänsyn icke tagits till smärre jämkningar av uteslutande
redaktionell innebörd.

Kungl. Majus proposition nr 75. 129

eller som består av mindre än etthundra, dock minst femtio, medlemmar,
antagas.

Förening, som avser att utöva verksamhet såsom centralsjuJckassa, skall till
verksamhetsområde hava ett eller flera landstingsområden eller stad, som
icke deltager i landsting. För annan stad än nu nämnd må, såvida sjukkasseverksamheten
därstädes vid tidpunkten för denna förordnings utfärdande
nått större omfattning och är mera enhetligt organiserad, med tillsynsmyndighetens
begivande särskild centralsjukkassa kunna antagas.

&§•

För ett och samma landstingsområde eller en och samma stad må allenast
en centralsjukkassa samt • för en och samma kommun eller del därav
allenast en lokalsjukkassa antagas.

Har centralsjukkassa antagits enbart för stad, må lokalsjukkassa för staden
icke antagas.

Sökes antagande till centralsjukkassa eller lokalsjukkassa för ett och samma
område av mer än en understödsförening, skall tillsynsmyndigheten söka
åvägabringa jämkning beträffande de avsedda verksamhetsområdena eller
överlåtelse enligt 68 § i lagen örn understödsföreningar på en av föreningarna
av den eller de andras rörelse eller på en för ändamålet bildad förening av
samtliga de sökandes rörelse. Kan överlåtelse som nu sagts icke åvägabringas,
har tillsynsmyndigheten att pröva, vilken förening må anses lämpligast,
därvid hänsyn särskilt bör tagas till föreningarnas medlemsantal.
Yad nu stadgats skall äga motsvarande tillämpning, där antagande sökes
allenast av en förening men anledning finnes antaga, att ansökan framdeles
kommer att göras även av annan, för ändamålet lämplig förening.

6 §.

Understödsförening skall för att kunna antagas till erkänd sjukkassa
hava i sina stadgar angivet:

1) vilket område föreningens verksamhet skall omfatta;

2) under vilka villkor medlem må uteslutas;

3) i vilken ordning beslut örn uttaxering å medlemmarna skall fattas och efter
vilka grunder beslutad uttaxering skall verkställas;

4) huru de medel må användas, vilka på grund av medgivande enligt 35 §
icke skola avsättas till fond eller skola från fond avskiljas; samt

5) huru i händelse av föreningens upplösning, där ej överlåtelse på sätt i
61 § i lagen om understödsföreningar sägs kommer till stånd, med behållna
tillgångar skall förfaras.

Avser föreningen att driva verk- Avser föreningen att driva verksamhet
såsom lolcalsjulclcassa, skola samhet såsom loJcalsjukkassa, skola
Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 02 haft. (Nr 75.) lii Ji 9

130

Kungl. Majus proposition nr 75.

stadgarna härutöver innehålla, att för- stadgarna härutöver innehålla, att föreningen
skall vara pliktig utöva nödig eningen skall vara pliktig utöva nödig
sjukkontroll och uppbära medlems- sjukkontroll och uppbära medlemsbidrag
för den centralsjukkassa, vilken bidrag för den centralsjukkassa, vilken
medlemmarna tillhöra, samt i övrigt medlemmarna tillhöra, samt i övrigt
tillhandagå nämnda kassa vid åtgärder tillhandagå nämnda kassa vid fullgöi
dess förvaltning ävensom att en av rande av dess uppgifter,
föreningens revisorer skall utses av cen- (Jfr 36 § 2 stycket.)
tralsjukkassan.

Stadgarna för förening, vilken önskar antagas till erkänd sjukkassa, skola
i tillämpliga delar överensstämma med vad rander II—V samt VII i denna
förordning föreskrives. .

7 §•

Erkänd sjukkassas firma skall innehålla orden »erkänd sjukkassa».

Centralsjukkassas firma skall innehålla orden »erkänd centralsjukkassa».
Lokalsjukkassas firma må ej innehålla ordet »central» i omedelbart samband
med ordet »sjukkassa».

8§-

Erkänd sjukkassa är pliktig att inom
sitt verksamhetsområde, jämväl såvitt
angår andra än kassans medlemmar,
biträda vid handhavandet av annan
statlig social försäkrings- eller understödsverksamhet.
För sitt biträde skall
kassan erhålla skäligt vederlag, vilket
bestämmes av Konungen.

I fråga om verksamhet av nu angiven
art, som utövas av annan än staten,
stånde erkänd sjukkassa fritt att
mot skäligt vederlag åtaga sig särskilda
arbetsuppgifter inom sitt verksamhetsområde.
Medför åtagandet ekonomiska
förpliktelser för kassan, skall dock
tillsynsmyndighetens tillstånd inhämtas.

Utöver vad nu sagts må annan verksamhet än som i 1 § angives icke
utövas av erkänd sjukkassa.

II. Om stadgarnas bestämmelser rörande medlemskap.

9§-

Erkänd sjukkassa vare i fråga örn
statlig inrättning för social verksamhet
pliktig samt i fråga örn annan inrättning
för sådan verksamhet berättigad
att mot skäligt vederlag, som i brist på
åsämjande bestämmes av Konungen, för
inrättningens räkning åtaga sig verksamhet
inom sitt område. Medför verksamheten
ekonomiska förpliktelser för
kassan, skall dock i sist avsedda fall
tillsynsmyndighetens tillstånd inhämtas.
Verksamheten må avse även andra
än kassans medlemmar.

Kungl. Majus proposition nr 75. 131

Person, som saknar fast bostad, anses enligt denna förordning vara bosatt
å sin mantalsskrivningsort.

Inträde i erkänd sjukkassa må vidare beviljas allenast den, som fyllt
femton men icke femtio år, har god hälsa och icke är behäftad med lyte,
vilket medför eller skäligen kan förväntas medföra väsentlig nedsättning av
arbetsförmågan eller påkalla läkarvård i större utsträckning. Vad nu stadgats
gäller icke vid inträde i centralsjukkassa genom indirekt anslutning på
sätt i 11 § sägs eller vid bildande av lokalsjukkassa av anledning, varom i
19 § förmäles, eller vid överlåtelse å erkänd sjukkassa av annan understödsförenings
rörelse eller viss del därav på sätt i 61 eller 68 § i lagen örn
understödsföreningar sägs.

10 §.

Vad sålunda stadgats äger dock icke tillämpning i fråga örn den, som
uteslutits ur erkänd sjukkassa av annan än i 15 § angiven grund.

11 §•

Centralsjukkassa skall likväl ej vara pliktig att såsom direkt ansluten
medlem mottaga den, som uteslutits ur erkänd sjukkassa av annan än i 15 §
angiven grund.

12 §.

I erkänd sjukkassa må icke någon vinna inträde eller kvarstå allenast för
beredande av moderskapslijälp.

13 §■

Lokalsjukkassa skall som villkor för medlemskap uppställa, att medlem
jämväl skall vara medlem av centralsjukkassan för den ort, där han är bosatt.

Centralsjukkassa skall som villkor för medlemskap uppställa, att medlem,
bosatt å ort inom verksamhetsområdet för vilken lokalsjukkassa finnes, skall
vara medlem jämväl av sistnämnda kassa.

14 §.

I rätten att utträda ur erkänd sjukkassa må begränsning ej vara föreskriven
i kassans stadgar.

132

Kungl. Majus proposition nr 75.

15 §.

Flyttar medlem av erkänd sjukkassa från kassans verksamhetsområde till
ort, för vilken annan erkänd kassa finnes, eller till utlandet, åge han, där ej
nedan annorlunda stadgas, kvarstå i förstnämnda kassa allenast intill utgången
av månaden näst efter den, under vilken flyttningen skedde. Medlem,
som är anställd i centralsjukkassas tjänst, må dock såsom direkt ansluten
medlem kvarstå i centralsjukkassan.

Bosätter medlemmen sig inom verksamhetsområdet för annan erkänd sjukkassa,
vare han berättigad att utan hinder av vad i 9 § tredje stycket är
stadgat och utan erläggande av inträdesavgift ingå såsom medlem i denna
kassa i närmast motsvarande sjuklijälpsklass (överflyttning), dock att anmälan
örn inträdet skall göras före utgången av månaden näst efter den, under
vilken flyttningen skedde, och att stadgade avgifter för tiden intill överflyttningen
skola vara erlagda. Överflyttningen skall anses hava ägt rum med
utgången av den månad, under vilken anmälan örn inträde gjordes. Yar
medlemmen vid denna tidpunkt på grund av redan inträffad sjukdom eller
barnsbörd berättigad till understöd, skall dock, där ej annat överenskommits
mellan kassorna, överflyttningen anses hava skett först med utgången av den
månad, under vilken han blivit återställd eller löpande understödstid gått
till ända.

Vad i andra stycket stadgas skall i
tillämpliga delar gälla jämväl då indirekt
ansluten medlem av centralsjukkassa
flyttar till ort inom verksamhetsområdet,
för vilken lokalsjukkassa
icke finnes, och då direkt ansluten
medlem av centralsjukkassa
flyttar till ort inom verksamhetsområdet,
för vilken lokalsjukkassa finnes.

Har medlemmen under en tid av
minst fem år, räknat tillbaka från tidpunkten
för överflyttningen, varit tillförsäkrad
mera omfattande sjukhjälp
än den, varmed han till följd av överflyttningen
måste åtnöjas, och överflyttar
medlemmen inom tre år från nämnda
tidpunkt till annan kassa, vare han
därvid berättigad till inträde i sjukhjälpsklass,
som närmast motsvarar den
högre klass, han sålunda förut tillhört.

Vad i andra och tredje styckena
stadgas skall i tillämpliga delar gälla
jämväl då indirekt ansluten medlem
av centralsjukkassa flyttar till ort inom
verksamhetsområdet, för vilken lokalsjukkassa
icke finnes, och då direkt
ansluten medlem av centralsjukkassa
flyttar till ort inom verksamhetsområ -

det, för vilken lokalsjukkassa finnes.
Där överenskommelse i sådant hänseende träffats med utländsk myndighet
eller sjukkasseorganisation, skola bestämmelserna angående överflyttning
äga motsvarande tillämpning beträffande i överenskommelsen avsedd person.
Sådan överenskommelse skall vara godkänd av tillsynsmyndigheten.

133

Kungl. Majlis proposition nr i O.

16 §.

17 §.

Erkänd sjukkassas stadgar må såsom uteslutningsgrund, utöver vad som
följer av bestämmelserna i 13, 15, 16 och 19 §§, upptaga allenast, att medlem
vid ansökan örn inträde i kassan eller övergång till högre sjukhjälpsklass svikligen
uppgivit eller förtegat något förhållande, som kan antagas vara av betydelse
vid prövningen av sådan ansökan, genom svikligt förfarande förskaffat
sig eller sökt förskaffa sig understöd från kassan eller underlåtit att ställa
sig till efterrättelse kassans stadgar eller styrelsens i behörig ordning utfärdade
föreskrifter. Försummelse med avseende å avgiftsbetalning må allenast
i den i 18 § stadgade ordning föranleda medlemskaps upphörande.

Har beträffande medlem av erkänd sjukkassa omständighet inträffat, som
kassan finner böra föranleda medlemmens uteslutande, skall det åligga kassans
styrelse att genom rekommenderat brev under medlemmens sista kända
adress giva medlemmen underrättelse därom, därvid skälig tid må föreskrivas
medlemmen för avgivande av förklaring.

18 §.

Häftar medlem av erkänd sjukkassa vid utgången av andra månaden efter
den, under vilken stadgad avgift eller uttaxerat belopp senast skolat betalas,
fortfarande för avgift eller belopp, som nu sagts, skall han anses hava utträtt
ur kassan vid nämnda tidpunkt, där ej kassans styrelse dessförinnan av särskild
anledning medgivit honom ytterligare anstånd med betalningen.

Anmäler sig den, som sålunda utträtt ur kassan, inom tolv månader efter
utträdet till återinträde i kassan och har hans hälsotillstånd under tiden ej
försämrats, må kassan, under förutsättning att samtliga avgifter föi den förflutna
tiden erläggas, bevilja sådant inträde (återinträde), oaktat de i 9 §
tredje stycket angivna förutsättningarna ej liro för handen.

19 §.

134

Kungl, Majis proposition nr 15.

sammanträde hållits och har antalet direkt anslutna medlemmar från kommunen
ej nedgått under etthundra, skola dessa medlemmar, där ej tillsynsmyndigheten
beträffande vissa av dem annorledes bestämmer, uteslutas ur
centralsjukkassan. Beslut örn uteslutning får dock ej medföra inskränkning
i rätten till understöd vid sjukdomsfall eller barnsbörd, som inträffat före
det underrättelse örn beslutet kommit eller bort komma medlemmen tillhanda.

Hl* °m stadgarnas bestämmelser rörande understöd.

20 S.

Sjukhjälp till medlem av erkänd
sjukkassa skall, där ej i denna förordning
annorlunda stadgas, minst omfatta
dels ersättning för utgifter till
läkarvård dels ock ett understöd i
penningar för varje dag (sjukpenning).
Dock äger deuj som icke har eget förvärvsarbete,
ävensom gift kvinna vara
medlem av erkänd sjukkassa för beredande
av allenast ersättning för utgifter
till läkarvård samt den, som på
grund av lag eller utfästelse är berättigad
att av annan vid sjukdom
erhålla läkarvård, vara medlem av
sådan kassa för beredande av allenast
sjukpenning.

Möter större svårighet för samtliga
eller vissa av sjukkassas medlemmar att
förskaffa sig läkarvård, må tillsynsmyndigheten
medgiva, att i stället för
ersättning för utgifter till dylik vård
annat likvärdigt understöd må utgå åt
dessa medlemmar.

(Jfr 22 § 3 stycket).

Sjukhjälp till medlem av erkänd
sjukkassa skall, där ej nedan annorlunda
stadgas, omfatta dels ersättning
för utgifter till sjukvård (sjukvårdsersättning),
dels och ett understöd i
penningar för varje dag (sjukpenning).

Ben, som icke har eget förvärvsarbete,
ävensom gift kvinna äger att
vara medlem av erkänd sjukkassa för
beredande av allenast sjukvårdsersättning.
Är någon på grund av lag eller
utfästelse berättigad att av annan vid
sjukdom erhålla läkarvård, må han
vara medlem för beredande av allenast
sjukpenning.

I erkänd sjukkassa må icke någon,
för vilken det vid taxering till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt upptagna
beskattningsbara beloppet överstiger åttatusen
kronor, tillförsäkra sig sjukvårdsersättning.
Finner kassa i fråga örn
medlem, åt vilken sådan ersättning utfästs,
att vid senaste taxering till skatt,
som nyss sagts, för honom upptagits
ett beskattningsbart belopp överstigande

135

Kungl. Maj:\

21 §.

(3 och 4 styckena.)

Ersättning varom i denna paragraf
förmärs må meddelas jämväl vid sjukdom,
som drabbat medlems barn under
femton år.

Önskar lokalsjukkassa utgiva ersättning
för utgifter till sjukvård i vidare
omfattning än i första stycket föreskrives
eller utgiva sådan ersättning jämväl
vid sjukdom, som drabbat medlems barn
under femton år, skall tillsynsmyndighetens
medgivande därtill inhämtas.

(Jfr 22 § 4 stycket.)

21 §.

(1 och 2 styckena.)

Ersättning för utgifter till läkarvård
skall utgivas vid varje sjukdom, som
enligt läkares utsago kräver dylik
vård, och minst motsvara två tredjedelar
av det belopp, vartill den sjukes
utgifter för sådan läkarvård, som kan
meddelas av envar legitimerad läkare,
kostnaderna för läkares resa häri inräknade,
uppgått eller, där nämnda utgifter
överstigit det belopp, vartill

proposition nr 75.

åttatusen kronor, åligger kassan att
hos medlemmen uppsäga utfästelsen,
och skall denna därefter icke gälla
beträffande sjukdomsfall, som inträffar
efter utgången av det kalenderår,
då uppsägningen skedde. Kvarstår
den, mot vilken sådan åtgärd vidtagits,
såsom medlem för beredande av sjukpenning
och styrker han sedermera, att
det beskattningsbara beloppet för honom
icke längre överstiger åttatusen kronorvare
kassan pliktig att utvidga försäk,
ringen till att avse jämväl sjukvårdsersättning,
dock endast beträffande sjukdomsfall,
som inträffar efter utgången
av löpande kalenderår.

21 §•

Erkänd sjukkassa må, lokalsjukkassa
dock allenast med tillsynsmyndighetens
begivande, tillförsäkra sina medlemmar
sjukvårdsersättning jämväl vid sjukdom,
som drabbar medlems barn under
femton år. Vad i 20 § tredje
stycket är stadgat skall i tillämpliga
delar gälla även med avseende å dylik
utfästelse.

Sjukpenning må icke tillförsäkras
annan än den, vilken för erhållande
av sådant understöd är medlem av
kassan.

(Jfr 22 §.)

22 §.

136

Kungl. Martts -proposition nr 75.

desamma enligt av Konungen fast- av Konungen fastställd taxa för sådan
stalld taxa bort uppgå, två tredjedelar vård, som kan meddelas av envar leqiav
sistnämnda belopp. timer ad läkare, ersättningen för dessa

utgifter skall motsvara två tredjedelar
av sistnämnda belopp. Är uppenbart,
att den sjuke utan fog sökt mer än en läkare
vid samma sjukdomsfall, vare kassan
pliktig utgiva ersättning enligt vad nu
sagts allenast med avseende å utgifterna
för den vård, som lämnats av den först
rådfrågade läkaren.

. f^rkes med läkarintyg, att vård å Styrkes med läkarintyg, att vård
sjukvårdsanstalt (sjukhusvård) är å sjukvårdsanstalt (sjukhusvård) är
erforderlig, skall i stället för ersätt- erforderlig, skall i stället för ersättning,
som i forsta stycket avses, ut- ning, som i första stycket avses, utgivas
ersättning för den sjukes inta- givas ersättning för den sjukes intagande
och vård å sjukvårdsanstalt, gande och vård å sjukvårdsanstalt,
dock endast därest han intages å anstalt, som drives av staten, landsting eller
som drives av staten, landsting eller kommun eller till vars drift statsbidrag
kommun eller till vars drift statsbidrag utgår eller å godkänt enskilt sjukhem,
utgår, eller vård berndes honom genom så ock fö,r vård, som herodes den sjuke
pension sstyrelsens försorg, samt alle- genom pensionsstyrelsens försorg. I
nast intill belopp, vad vården angår, intet fall vare dock kassan pliktig utgiva
S?“ Sku‘|e „a utgått för den sjukes ersättning för sjukhusvård med högre
vard å allmän sal å lasarett, drivet av belopp än som skulle hava utgått {eidet
landsting eller den i landsting ej den sjukes intagande och vård å allmän
deltagande stad, inom vars område sal å lasarett, drivet av det landsting
den sjuke ar bosatt. eller den i landsting ej deltagande stad,

inom vars område den sjuke är bosatt.

Då särskilda omständigheter därtill
föranleda, må tillsynsmyndigheten medgiva
erkänd sjukkassa befrielse beträffande
samtliga eller vissa medlemmar
från skyldigheten. ätt utgiva ersättning,
som i första och andra styckena avses;
dock att kassan i sådant fall skall utgiva
annat understöd, som med hänsyntill
omständigheterna kan anses lämpligt
och skäligt.

(Jfr 20 § 2 stycket.)

Erkänd sjukkassa må erhålla tillsynsmyndighetens
tillstånd att bidraga
till sina medlemmars sjukvård i vidare
omfattning än i första och andra styakona
sågs. Tillstånd att ersätta större

137

Kungl. Majus proposition nr 15.

22 §.

Sjukpenning må icke tillförsäkras
annan än den, som för erhållande av
sådant understöd är medlem av kassan.

andel av utgifter till läkarvård än i
första stycket sägs må dock ej lämnas, med
mindre särskild anledning därtill föreligger.

(Jfr 21 § 4 stycket.)

(Jfr 21 § 2 stycket.)

23 §.

24 §.

25 §.

Utgiver erkänd sjukkassa ersättning för sjukhusvård, äger kassan minska
den sjuke för vårdnadstiden tillkommande sjukpenning med belopp motsvarande
kassans kostnader för vården. Är don sjukes familj eller annan
för sitt uppehälle av honom väsentligen beroende, må dock högst halva sjukpenningen
på detta sätt avdragas.

138

Kungl. Maj:ts propositon nr 15.

26 §.

Sjukpenning må ej utgivas för de
tre första dagarna vid varje sjukdomsfall,
den dag då sjukdomsfallet inträffade
inberäknad, och ej heller för
tid innan anmälan örn sjukdomsfallet
gjorts hos sjukkassan, där det ej är
uppenbart, att hinder mött för anmälans
verkställande. I vidare mån
än nu sagts må rätten till sjukhjälp
vid sjukdomens början ej vara inskränkt;
dock att rätten till sjukpenning
må vara begränsad till tid, då
sjukdomen medför förlust av arbetsförmågan
eller under vilken den sjuke
för sjukdomens botande enligt läkares
föreskrift bör fullständigt avhålla sig
från arbete.

27 §.

Sjukpenning skall vara bestämd i
hela krontal eller i hela krontal ökade
med 50 öre.

I varje erkänd sjukkassa skall kunna
erhållas försäkring till sjukpenning å
en, två, tre och fyra kronor. Dock
äger kassa att för försäkring till högre
sjukpenning än en krona i sina stadgar
uppställa sådana särskilda villkor, som
påkallas för'' ernående av ett skäligt
förhållande mellan sjukpenning samt
medlems arbetsinkomst och ekonomiska
ställning.

26 §.

Sjukpenning må ej utgivas för de
tre första dagarna vid varje sjukdomsfall,
den dag då sjukdomsfallet inträffade
inräknad (karenstid), och ej heller
för tid innan anmälan örn sjukdomsfallet
gjorts hos sjukkassan, där det
ej är uppenbart, att hinder mött för
anmälans verkställande. Karenstiden
må i sjukkassans stadgar utsträckas till
högst sju dagar. I vidare mån än nu
sagts må rätten till sjukhjälp vid sjukdomens
början ej vara inskränkt; dock
att rätten till sjukpenning må vara begränsad
till tid, då sjukdomen medför
förlust av arbetsförmågan eller under
vilken den sjuke för sjukdomens botande
enligt läkares föreskrift bör fullständigt
avhålla sig från arbete.

27 §.

I varje erkänd sjukkassa skall för
sjukdom, som avses i 23 § första stycket,
kunna erhållas försäkring till sjukpenning
å en, två, tre och fyra kronor.
Dock äger kassa att för försäkring
till högre sjukpenning än en krona i
sina stadgar uppställa sådana särskilda
villkor, som påkallas för uppnående
av ett skäligt förhållande mellan sjukpenning
samt medlems arbetsinkomst
och ekonomiska ställning.

Sjukpenning vid sjukdom, som nyss
sagts (hel sjukpenning), skall vara
bestämd i hela krontal eller i hela
krontal ökade med 50 öre. Utfästes
sjukpenning vid annan sjukdom, skall
den vara i skälig mån lägre än hel sjukpenning
(nedsatt sjukpenning).

Erkänd sjukkassa må icke utgiva
högre sjukpenning än sex kronor, där ej
tillsynsmyndigheten lämnar medgivande
därtill.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

139

28 §.

Sjukhjälp, som består i ersättning för utgifter till annan sjukvård än
sjukhusvård, utgår, såvitt angår medlem av lokalsjukkassa eller sådan medlems
barn under femton år, i sin helhet från lokalsjukkassa samt eljest
från centralsjukkassa. I den mån lokalsjukkassas sammanlagda utgifter för
nämnda ändamål, för år räknat, överstiga ett belopp, motsvarande tre kronor
eller, då fråga är örn lokalsjukkassa, vilken meddelar understöd som nu sagts
jämväl åt medlems barn under femton år, fyra kronor för varje medlem, som
tillförsäkrats sådant understöd, skall kassan äga att av centralsjukkassan utbekomma
det överskjutande beloppet. Medlemsantalet beräknas efter förhållandet
den 31 december det år utgifterna avse.

Lämnar tillsynsmyndigheten på sätt Lämnar tillsynsmyndigheten på sätt
i 20 § andra stycket sägs medgivande i 22 § tredje stycket sägs medgivande

att i stället för ersättning för utgifter
till läkarvård annat understöd må utgå,
skall tillsynsmyndigheten tillika, där
så erfordras, bestämma, huru kostnaden
för sådant understöd skall fördelas
mellan lokalsjukkassa och centralsjukkassa.

29 §.

Med avseende å sjukhjälp i form
av ersättning för sjukhusvård eller
sjukpenning skall sjukhjälpstiden i
lokalsjukkassa vara bestämd till
tjuguen dagar för varje sjukdomsfall.
Sjukdomsfall, som inträffar inom nittio
dagar efter den sista dag, för vilken
sjukhjälp som nu sagts meddelats av
kassan eller av centralsjukkassa, till
vilken medlemmen är ansluten, eller
av erkänd sjukkassa som han tidigare
tillhört, räknas härvid såsom en omedelbar
fortsättning av det tidigare
fallet.

att i stället för ersättning för utgifter
till läkar- eller sjukhusxåvd annat understöd
må utgå, skall tillsynsmyndigheten
tillika, där så erfordras, bestämma,
huru kostnaden för sådant
understöd skall fördelas mellan lokalsjukkassa
och centralsjukkassa.

29 §.

Med avseende å sjukhjälp i form
av ersättning för sjukhusvård eller
sjukpenning skall sjukhjälpstiden i
lokalsjukkassa vara bestämd till
aderton dagar för varje sjukdomsfall.
Sjukdomsfall, som inträffar inom nittio
dagar efter den sista dag, för vilken
sjukhjälp, som nu sagts, meddelats av
kassan eller av centralsjukkassa, till
vilken medlemmen är ansluten, eller
av erkänd sjukkassa som han tidigare
tillhört, räknas härvid såsom en omedelbar
fortsättning av det tidigare
fallet.

Lokalsjukkassa, vilken har minst femhundra medlemmar ooh kan redovisa
sjukhjälpsfond till belopp, som prövas vara med hänsyn till omständigheterna
betryggande, må av tillsynsmyndigheten medgivas rätt att meddela
sjukhjälp, som i första stycket avses, under nittio dagar för varje sjukdomsfall
med begränsning som ovan sagts för sjukdomsfall, vilka inträffa inom
nittio dagar efter det sjukhjälp senast meddelats. Innan medgivande som
nu sagts lämnas av tillsynsmyndigheten, skall yttrande i ärendet inhämtas
från centralsjukkassans styrelse.

140

Kungl. Majas proposition nr 75.

I centralsjukkassa må sjukhjälpstiden ej vara i vidare mån begränsad än
att, där sjukhjälp i form av ersättning för sjukhusvård eller sjukpenning från
centralsjukkassa ensam eller från lokalsjukkassa jämte centralsjukkassa på
grund av ett sammanhängande sjuklighetstillstånd utgått under två år, sådan
sjukhjälp ej vidare utgår. Sjukdomsfall, som inträffar inom nittio dagar efter
den sista dag, för vilken sjukhjälp, som nu sagts, meddelats av centralsjukkassa,
räknas härvid såsom en omedelbar fortsättning av det tidigare fallet.

30 §. 32 §.

Centralsjukkassa skall vid barnsbörd utgiva moderskapshjälp åt kvinnlig
medlem, som omedelbart före barnsbörden varit medlem av erkänd sjukkassa
under oavbrutet minst tvåhundrasjuttio dagar.

Moderskapshjälpen skall minst omfatta
antingen visst belopp i penningar
för varje dag (moderskapspenning),
motsvarande den sjukpenning barnaföderskan
är tillförsäkrad eller, där hon
ej är tillförsäkrad sådant understöd,
utgörande en krona, eller oek vård å
förlossningshem samt utgå under minst
tjuguen dagar. För kvinna, som medgivits
övergång från lägre till högre
sjukpenning, skall dock moderskapspenning
vid barnsbörd som inträffar
inom tvåhundrasjuttio dagar från övergången
utgå med belopp, motsvarande
den lägre sjukpenningen.

Moderskapshjälpen skall omfatta
dels ersättning enligt fastställd taxa
för biträde av barnmorska vid förlossningen
(barnmorskevård) eller för
vård å allmän säl å förlossnings
anstalt, dels ock ett understöd i penningar
för varje dag (moderskapspenning)
motsvarande barnaföderskan
tillförsäkrad sjukpenning, dock lägst
två kronor. För kvinna, som medgivits
övergång från lägre till högre
sjukpenning, skall dock moderskapspenning
vid barnsbörd, som inträffar
inom tvåhundrasjuttio dagar från övergången,
utgå med belopp motsvarande
den lägre sjukpenningen eller, om denna
understeg två kronor, med sistnämnda
belopp.

Moderskapspenning skall utgå för en
tid i omedelbart sammanhang med barns -börden av minst trettio dagar, därav
högst fjorton dagar före barnets födelse.
För kvinna, som under de sex månader,
vilka närmast föregått barnsbörden, i
sammanlagt minst fyra månader använts
till arbete, varom förmäles i 10 § första
stycket i lagen örn arbetarskydd, och
som, enligt vad skäligen kan antagas,
kommer att efter barnsbörden återupptaga
sådant arbete, skall dock under stödstiden
vara minst fyrtiotvå dagar.

Utgiver centralsjukkassa ersättning
för vård å förlossningsanstalt, äger
kassan minska den kvinnan för vårdnads -

141

Kungl. Majda proposition nr 16.

Moderskapshjälp må utgivas allenast
åt kvinna som i första stycket sägs
samt ej för längre tid än femtiosex
dagar, därav högst fjorton dagar fåre
barnsbörden, och icke för tid, då barnaföderskan
ej avhåller sig från förvärvsarbete,
eller för tid, då hon är berättigad
till sjukhjälp från kassan eller
från lokalsjukkassa.

31 §.

Medlem av erkänd sjukkassa, för
vilken läkarintyg angående hälsotillståndet
vid inträdet i kassan icke
fordrats, må icke tillerkännas sjukhjälp
för sjukdomsfall, som inträffar under
de första sextio dagarna efter inträdet
(väntetid). För medlem, vilken medgivits
övergång från mindre till mera
omfattande sjukhjälp, skall under motsvarande
förutsättning sjukhjälp vid
sjukdom, som inträffar under de första
sextio dagarna efter övergången, utgå
i den mindre omfattningen. Vad sålunda
stadgats gäller dock icke, där
sjukdomen föranletts av olycksfall,
som inträffat efter inträdet i kassan
eller efter övergången till den mera
omfattande sjukhjälpen, samt ej heller
i fråga om medlem, vilken på grund

tiden tillkommande moderskapspenningen
med belopp motsvarande kassans kostnader
för vården; dock att vad i 25 §
sista punkten är stadgat skall äga motsvarande
tillämpning.

Moderskapshjälp må utgivas allenast
åt kvinna, som i första stycket sägs,
samt ej för längre tid än femtiosex
dagar och icke för tid, då barnaföderskan
ej avhåller sig från förvärvsarbete.
För tid, då barnaföderskan är
berättigad till sjukhjälp från kassan
eller från lokalsjukkassa, må moderskapspenning
icke till henne utgivas,
dock att, därest hon icke är berättigad
till sjukpenning eller är berättigad till
lägre sjukpenning än två kronor, moderskapspenning
skall utgå, i förra fallet
med två kronor och i senare fallet med
belopp, varmed sjukpenningen understiger
två kronor.

Vad i 31 § första stycket är stadgat
skall i tillämpliga delar gälla jämväl
i fråga örn moderskapshjälp.

30 §.

Medlem av erkänd sjukkassa, för
vilken läkarintyg angående hälsotillståndet
vid inträdet i kassan icke
fordrats, må icke tillerkännas sjukhjälp
för sjukdomsfall, som inträffar under
de första sextio dagarna efter inträdet
(väntetid). För medlem, vilken medgivits
övergång från mindre till mera
omfattande sjukhjälp, skall under motsvarande
förutsättning såvitt ej fall är
förhanden, som avses i 20 § sista stycket
sista punkten, sjukhjälp vid sjukdom,
som inträffar under de första sextio
dagarna efter övergången, utgå i den
mindre omfattningen. Vad sålunda
stadgats gäller dock icke, där sjukdomen
föranletts av olycksfall, som
inträffat efter inträdet i kassan eller
efter övergången till den mera om -

142

Kungl. Majus proposition nr Ib.

av sin anställning varit pliktig att
inträda i kassan.

Lämnar erkänd sjukkassa ersättning
för utgifter till sjukvård vid sjukdom,
som drabbat medlems barn under
femton år, skola därvid bestämmelserna
i första stycket äga motsvarande
tillämpning med avseende å medlems
barn.

fattande sjukhjälpen, samt ej heller i
fråga örn medlem, vilken på grund av
sin anställning varit pliktig att inträda
i kassan.

Lämnar erkänd sjukkassa sjukvårdsersättning
vid sjukdom, som drabbat
medlems barn under femton år, skola
därvid bestämmelserna i första stycket
äga motsvarande tillämpning med avseende
å medlems barn.

Yäntetid må icke tillämpas vid inträde i centralsjukkassa såsom indirekt
ansluten medlem och ej heller vid överflyttning, vid återinträde eller vid
bildande av lokalsjukkassa av anledning, som i 19 § sägs. I intet fall må
väntetid vara bestämd till längre tid än etthundratjugu dagar.

32 §. (j.

I erkänd sjukkassas stadgar må bestämmas, att för sjukdomsfall, vid vilket
den sjuke jämlikt lag eller författning eller på grund av utfästelse är berättigad
att av annan erhålla avlöning eller annan ersättning eller vård, som
ej utgör fattigvård, sjukhjälp ej skall utgå eller rätten därtill vara på visst
sätt begränsad. Dock må ej föreskrivas begränsning i rätten till sjukhjälp
under den i 29 § sista stycket stadgade sjukhjälpstid på grund av att den
sjuke må vara berättigad till pension eller understöd enligt lagen örn allmän
pensionsförsäkring.

Yad sålunda stadgats gäller ock i
tillämpliga delar i fråga örn moderskapshjälp.

(Jfr 32 § 6 stycket.)

Yid sjukdom, därför den sjuke jämlikt lagen örn försäkring för olycksfall
i arbete eller lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar eller gällande
bestämmelser om ersättning i anledning av kroppsskada ådragen under militärtjänstgöring
är berättigad att erhålla ersättning, må sjukpenning från
erkänd sjukkassa utgivas med högst det belopp för dag räknat, varmed den
sjukpenning han tillförsäkrat sig från kassan överstiger den ersättning för
dag räknat, vartill han sålunda är berättigad.

IV. Om stadgarnas bestämmelser rörande avgifter och fondbildning.

33 §.

Erkänd sjukkassa skall upptaga fasta medlemsavgifter till bestridande av
kostnaderna för dess verksamhet.

De fasta avgifterna skola vara så avvägda, att de i förening med andra
för kassans verksamhet avsedda inkomster må antagas förslå till täckande
av kassans löpande utgifter för dess verksamhet, kostnaden för kassans förvaltning
häri inräknad, samt till bildande av sjukhjälpsfond. De fasta av -

143

Kungl. Majda proposition nr 15.

gifterna må icke göras olika för olika grupper av kassans medlemmar i vidare
mån än som skäligen föranledes av olikhet medlemmarna emellan i avseende
på understödsrätt eller sjukdomsrisk eller ock betingas av stadgande

i 34 §.

Föreskrives i stadgarna, att särskild
avgift skall erläggas i samband med
inträde i kassan eller av medlem, som
underlåtit att i rätt tid betala fast
avgift eller uttaxerat belopp, må dylik
särskild avgift icke bestämmas högre
än som enligt tillsynsmyndighetens
prövning kan anses skäligt.

Föreskrives i stadgarna, att särskild
avgift skall erläggas i samband med
inträde i kassan eller övergång till
högre sjukhjälps Mass eller av medlem,
som underlåtit att i rätt tid betala fast
avgift eller uttaxerat belopp, må dylik
särskild avgift icke bestämmas högre
än som enligt tillsynsmyndighetens
prövning kan anses skäligt.

Uttaxering å medlemmarna må kunna beslutas allenast i den händelse
kassans tillgångar finnas otillräckliga för verksamhetens behöriga utövande.

34 §.

35 §.

Då bokslut är uppgjort för erkänd sjukkassa, skall vad av kassans inkomster
ej åtgått för löpande utgifter under det år, bokslutet avser, avsättas
till fond (sjukhjälpsfond). Fondens kapital och avkastning må tagas i anspråk
allenast i den mån kassans inkomster ej förslå till täckande av kassans löpande
utgifter. Uppgår sjuklijälpsfonden till ett belopp, motsvarande en
och en halv gånger summan av de i genomsnitt för de tre sistförfluten åren
erlagda fasta avgifterna eller, där enligt stadgarna sjukhjälpsfond skall bildas
till "högre belopp, till det sålunda bestämda beloppet, äger tillsynsmyndigheten
på ansökan av kassan medgiva, att avsättning till fonden må tills vidare
upphöra och att överskottet helt eller till viss del må användas för ändamål,
som i stadgarna för dylikt fall angives. överstiger fonden nu avsett belopp,
äger ock tillsynsmyndigheten på ansökan medgiva, att den överskjutande
delen eller viss del därav må användas för dylikt ändamål.

Tillgångar motsvarande sjuklijälpsfonden skola redovisas:

1) i obligationer, som utfärdats eller garanterats av staten;

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

2) i Sveriges allmänna hypoteksbanks eller konungariket Sveriges stadshypotekskassas
obligationer;

3) i fordringsbevis, utfärdade av riksbanken, bankbolag eller sparbank;

4) i obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade
av svensk kommun, som till lånets upptagande eller garanterande erhållit
Konungens tillstånd;

5) i skuldförbindelser, för vilka kassan äger säkerhet genom inteckning uti
annan i stad, köping eller municipalsamhälle belägen fastighet än industrifastighet
eller uti jordbruksfastighet å landet inom hälften eller, med tillsynsmyndighetens
medgivande, inom två tredjedelar av senast fastställda
taxeringsvärde, därvid i taxeringsvärdet å jordbruksfastighet icke må inräknas
värdet av växande skog; dock att i varje fall åbyggnad å egendom
skall, för att inteckning i egendomen må godkännas, vara brandförsäkrad
i något med vederbörligen fastställd bolagsordning försett brandförsäkringsbolag
morn riket;

6) med tillsynsmyndighetens medgivande i för kassans verksamhet avsedd
fastighet; skolande i fråga örn brandförsäkring av åbyggnad gälla vad vid
5) stadgas.

V. Om stadgarnas bestämmelser V. Örn stadgarnas bestämmelser
rörande utövande av förenings- rörande styrelse, revisorer och tjiinsammanträdes
befogenhet. steman samt rörande utövande av

föreningssammanträdes

befogenhet.

36 §.

Ceri träl sjukkassas styrelse skall bestå
av minst sex ledamöter. Av dessa skola
tillsynsmyndigheten och medicinalstyrelsen
efter förslag av kassan utse vardera
en. Den av medicinalstyrelsen utsedde
skall såvitt möjligt vara en i sjukförsäkringsfrågor
kunnig och erfaren
läkare.

Tillsynsmyndigheten skall utse en av
centralsjukkassas revisorer och vederbörande
centralsjukkassa en av revisorerna
hos lokalsjukkassa.

Hos centralsjukkassa skall vara anställd
en verkställande tjänsteman, vilken
utses å sammanträde med kassan. Anställningen
skall gälla tills vidare.

(Jfr 38 §,)

36 §• 37 §.

Stadgarna för centralsjukkassa I centralsjukkassa skall förskola
innehålla föreskrift därom, att eningssammanträdes befogenhet helt

145

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

utövas av valda ombud. Härvid skall
gälla, att ombud skola väljas särskilt
av medlemmarna från varje lokalsjukkassa
och särskilt av de medlemmar,
icke tillhöra lokalsjukkassa, i

som

föreningssammanträdes befogenhet
skall helt utövas av valda ombud.

Härvid skall gälla, att ombud skola
väljas särskilt av medlemmarna från
varje lokalsjukkassa och särskilt av
de medlemmar, som icke tillhöra lokalsjukkassa,
i visst förhållande till antalet
inom varje medlemsgrupp.

Yad i första punkten av nästföregående stycke stadgas skall gälla jämväl
i fråga örn lokalsjukkassa, som har flera än ettusen medlemmar.

visst förhållande till
varje medlemsgrupp.

antalet inom

VI. Om tillsyn å erkända sjukkassor så ock om återkallande

av antagande.

37 §. 38 §.

Hos tillsynsmyndigheten skall över erkända sjukkassor föras en förteckning,
vilken beträffande envar sådan kassa skall innehålla hänvisning till
inskrivningar rörande kassan i understödsföreningsregistret, uppgift örn
kassans verksamhetsområde och postadress samt, där fråga är örn centralsjukkassa,
namn och postadress å kassans verkställande tjänsteman. Har lokalsjukkassa
medgivits att utöva verksamhet med lägre medlemsantal än etthundra
eller att meddela sjukhjälp i form av sjukhusvård eller sjukpenning
under nittio dagar eller att meddela sjukhjälp under tid, som nu sagts, med
lägre medlemsantal än femhundra, skall uppgift jämväl härom intagas i förteckningen.

38%. 39 §.

Hos centralsjukkassa skall vara anställd
en verkställande tjänsteman, vilken
utses tills xndare . å sammanträde
med kassan.

Består centralsjukkassas styrelse av
två eller flera ledamöter, skall en av dessa
utses av tillsynsmyndigheten. Nämnda
myndighet skall ock utse en av centralsjukkassas
revisorer.

(JJr 36 §.)

39 §. 40 §.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 62 haft. (Nr 75.) 117 3i 10

146 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

erfordras för antagande, än även beträffande det lämpliga inrättandet av verksamheten.

40 §. 41 §.

I anledning av anmälan, som nu sagts, har tillsynsmyndigheten att efter
hörande av centralsjukkassans styrelse, så snart ske kan, meddela beslut,
huruvida det må vara kassan medgivet att med mindre medlemsantal än i
förstnämnda fall etthundra och i sistnämnda fall femtio fortsätta sin verksamhet
som erkänd sjukkassa. Lämnas medgivande, som nu sagts, skall
tillsynsmyndigheten tillika bestämma visst tal, under vilket kassans medlemsantal
ej må nedgå, vid äventyr att medgivandet återkallas.

Har medgivande, som i nästföregående stycke sägs, ej lämnats eller har
sadant medgivande lämnats och kassans medlemsantal därefter nedgått under
det nya talet och detta icke inom tre månader åter uppnåtts, skall kassan
vara pliktig att överlåta sin rörelse på sätt i 68 § i lagen örn understödsföreningar
sägs på centralsjukkassa, till vilken medlemmarna äro anslutna.

Vad ovan stadgats skall i tillämp- Vad ovan stadgats skall i tillämpliga
delar gälla jämväl då lokalsjuk- liga delar gälla jämväl då lokalsjukkassa
medgivits rätt att meddela sjuk- kassa medgivits rätt att meddela sjuk -

hjälp under nittio dagar och medlemsantalet
därefter nedgått under femhundra,
dock att överlåtelse å centralsjukkassa
varom i tredje stycket förmäles
i sådant fall skall omfatta allenast
den del av verksamheten, som avser
meddelandet av sjukhjälp efter den
tjuguförsta dagen.

hjälp under nittio dagar och medlemsantalet
därefter nedgått under femhundra,
dock att överlåtelse å centralsjukkassa,
varom i tredje stycket förmäles,
i sådant fall skall omfatta allenast
den del av verksamheten, som avser
meddelandet av sjukhjälp efter den
adertonde dagen.

41 §• 42 §.

Finner tillsynsmyndigheten, att avvikelse från denna förordning förekom -mer eller att eljest anledning till anmärkning mot erkänd sjukkassas verksamhet
föreligger, äger tillsynsmyndigheten, där vad sålunda förekommit ej
enligt 82 § i lagen örn understödsföreningar bör medföra där stadgad påföljd,
meddela kassan anvisning att vidtaga den åtgärd eller förändring av
kassans verksamhet, som prövas erforderlig, därvid tillsynsmyndigheten skall
bestämma viss skälig tid, inom vilken anvisad åtgärd skall hava vidtagits.

Finnes sjukkassan icke tillbörligen ställa sig sålunda meddelad anvisning
till efterrättelse, må antagandet återkallas.

147

Kungl. Majds proposition nr 75.

Har anvisning enligt 82 § i nämnda lag meddelats erkänd sjukkassa oell
finnes kassan icke tillbörligen ställa sig anvisningen till efterrättelse, må
tillsynsmyndigheten, där den ej finner skäl föreligga att tillämpa i nämnda
paragraf därför stadgad påföljd, återkalla antagandet.

Återkallande av antagande må ej ske utan att tillfälle lämnats kassan att
å sammanträde fatta beslut i anledning av lämnad anvisning.

42%. -43%.

Örn delgivning av beslut, som av tillsynsmyndigheten meddelats enligt
denna förordning, så ock örn besvär över sådant beslut galle vad i 83 § i
lagen örn understödsföreningar finnes stadgat.

43 %. 44 %.

VII. Särskilda bestämmelser rörande föreningar, vilka varit registrerade
enligt lagen den 4 juli 1910 örn sjukkassor.

44 %. 45 §.

Förening, vilken varit registrerad Förening, vilken varit registrerad
som sjukkassa enligt lagen den 4 juli som sjukkassa enligt lagen den 4 juli
1910 örn sjukkassor och vilken före 1910 örn sjukkassor och vilken före
den 1 januari 1934 ingiver ansökan i den 1 januari 1935 ingiver ansökan i
sådant avseende, må antagas till er- sådant avseende, må antagas till erkänd
sjukkassa utan hinder av känd sjukkassa utan hinder av

att uteslutningsgrund, som följer av bestämmelserna i 13, 15 eller 19 §, ej
äger tillämpning å medlem, som vid tiden för ansökans ingivande var medlem
av föreningen;

att uteslutningsgrund, som i 16 § stadgas, ej äger tillämpning å medlem,
som vid tiden för utfärdande av lagen den 4 juli 1910 örn sjukkassor var
medlem av föreningen;

samt att föreningen jämlikt 59 § sista stycket i nämnda lag är pliktig utgiva
sjukhjälp i annan omfattning än i denna förordning sägs.

Är förening, som ovan sagts, på grund av utfästelse, meddelad före ansökans
ingivande, pliktig att meddela begravningshjälp, må ej heller denna
omständighet utgöra hinder för föreningens antagande till erkänd sjukkassa,
dock att föreningen skall upphöra med begravningshjälpsverksamheten inom
två år från antagandet, vid äventyr att detta återkallas. Föreningen skall
vara pliktig att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter tillsynsmyndigheten
utfärdar med avseende å nämnda verksamhets bedrivande.

148

Kungl. Majus proposition nr 75.

45 §.

Utgör stad eget centralsjukkasseområde,
må förening, som avses i 44 §
och som räknar minst femhundra medlemmar,
utan hinder jämväl av bestämmelserna
i 5 § första och andra
styckena antagas till lokalsjukkassa för
staden. Oberoende av sådant antagande
skall dock centralsjukkassan
vara öppen för direkt anslutning och
för samtliga sina medlemmar ombesörja
sjuklijälp i form av ersättning
för utgifter till sjukvård.

46 §.

Förening, som avses i 44 § och’
vilken sedan tid före denna förordnings
utfärdande enligt sina stadgar
är uteslutande eller huvudsakligen avsedd
för anställda vid visst eller vissa
företag eller i visst yrke, må antagas
till erkänd sjukkassa oberoende jämväl
därav, att föreningens verksamhetsområde
ej är bestämt på sätt i
4 § sägs eller att för verksamhetsområdet
redan finnes erkänd sjukkassa.
Sådant antagande skall icke
utgöra hinder för att annan förening,
vars stadgar överensstämma med förut
i denna förordning meddelade bestämmelser,
antages till erkänd sjukkassa.

Bereder förening, som i första punkten
av nästföregående stycke avses,
sedan där angiven tid åt sina medlemmar
sjukpenning under sjukhjälpstid
som för centralsjukkassa är stadgad,
må föreningen antagas till centralsjukkassa,
dock att föreningen skall
för sina medlemmar utöva verksamhet
jämväl såsom lokalsjukkassa. I annat
fall må föreningen antagas till lokaljukkassa
och medlemmarna vara berättigade
till inträde i den central -

46 §.

Utgör stad eget centralsjukkasseområde,
må förening, som avses i 45 §
och som räknar minst femhundra medlemmar,
utan hinder jämväl av bestämmelserna
i 5 § första och andra
styckena antagas till lokalsjukkassa för
staden. Oberoende av sådant antagande
skall dock centralsjukkassan
vara öppen för direkt anslutning och
för samtliga sina medlemmar ombesörja
sjuklijälp i form av sjukvårdsersättning.

47 §.

Förening, som avses i 45 § och
vilken sedan tid före denna förordnings
utfärdande enligt sina stadgar
är uteslutande eller huvudsakligen avsedd
för anställda vid visst eller vissa
företag eller i visst yrke, eller ock för
■personer, beträffande vilka särskilda
personliga betingelser äro för handen,
må antagas till erkänd sjukkassa oberoende
jämväl därav, att föreningens verksamhetsområde
ej är bestämt på sätt i
4 § sägs eller att för verksamhetsområdet
redan linnes erkänd sjukkassa.
Sådant antagande skall icke utgöra
hinder för att annan förening, vars
stadgar överensstämma med förut i
denna förordning meddelade bestämmelser,
antages till erkänd sjukkassa.

Bereder förening, som i första punkten
av nästföregående stycke avses,
sedan tid före den 1 januari 1933 åt
sina medlemmar sjukpenning under
sjukhjälpstid, som för centralsjukkassa
är stadgad, och finnes med hänsyn till omständigheterna
sådant lämpligt, må föreningen
antagas till centralsjukkassa,
dock att föreningen skall för sina medlemmar
utöva verksamhet jämväl såsom
lokalsjukkassa. I annat fall må
föreningen antagas till lokalsjuk -

149

Kungl. Majus proposition nr 15.

sjukkassa, inom vars verksamhetsområde
de äro bosatta.

Inträde i sålunda antagen kassa må
tillkomma allenast den, som innehar
anställning vid visst företag eller i
visst yrke, samt sådan persons hustru.
Kassan äger i sina stadgar föreskriva,
att medlem skall uteslutas, då han
icke längre uppfyller nämnda betingelser.
Uteslutning av nu angiven
grund må dock icke äga rum beträffande
medlem, som tillhört kassan i
fem år eller, där han uppnått trettionio
års ålder, två år.

Medlem, som uteslutes ur kassan
på grund av att i nästföregående stycke
angivna betingelser icke längre äro
för handen, skall, oavsett att han ej
flyttar från kassans verksamhetsområde,
äga rätt till överflyttning till
annan erkänd sjukkassa å den ort där
han är bosatt.

Föreskriften i 6 § angående utseende
av revisor skall icke äga tilllämpning
å lokalsjukkassa som här
avses.

47 §.

Antages förening som i 44 § avses
till erkänd sjukkassa, vare den pliktig
ställa sig till efterrättelse de föreskrifter,
tillsynsmyndigheten meddelar
rörande överförande av medel, som
vid tidpunkten för antagandet funnos
avsatta för sjukhjälpsverksamhetens
bedrivande, antingen till centralsjukkassa,
till vilken medlemmarna skola
vara anslutna, eller till annan erkänd
sjukkassa, till vilken medlem överflyttar
sin sjukförsäkring.

hassa och medlemmarna vara berättigade
till inträde i den centralsjukkassa,
inom vars verksamhetsområde
de äro bosatta.

Inträde i sålunda antagen kassa må
tillkomma allenast den, som innehar
anställning vid visst företag eller i
visst yrke, eller beträffande vilken den
särskilda personliga betingelsen är för
handen, samt sådan persons hustru.
Kassan äger i sina stadgar föreskriva,
att medlem skall uteslutas, då han icke
längre uppfyller de angivna förutsättningarna
för inträde i kassan. Uteslutning
av denna grund må dock icke äga
rum beträffande medlem, som tillhört
kassan i fem år eller, där han uppnått
trettionio års ålder, två år.

Medlem, som uteslutes ur kassan
på grund av att i nästföregående stycke
avsedda förutsättningar icke längre äro
för handen, skall, oavsett att han ej
flyttar från kassans verksamhetsområde,
äga rätt till överflyttning till
annan erkänd sjukkassa å den ort där
han är bosatt.

Föreskriften i 36 § andra stycket
angående utseende av revisor i lokalsjukkassa
skall icke äga tillämpning
å lokalsjukkassa, som i denna paragraf
avses.

48 §.

Antages förening, som i 45 § avses,
till erkänd sjukkassa, vare den pliktig
ställa sig till efterrättelse de föreskrifter,
tillsynsmyndigheten meddelar
rörande överförande av medel, som
vid tidpunkten för antagandet funnos
avsatta för sjukhjälpsverksamhetens
bedrivande, antingen till centralsjukkassa,
till vilken medlemmarna skola
vara anslutna, eller till annan erkänd
sjukkassa, till vilken medlem överflyttar
sin sjukförsäkring.

150

Kungl. Majus proposition nr 75.

VIII. Straffbestämmelser.

45 §• 49 §.

Styrelseledamot eller annan, som vid ansökan örn antagande mot bättre
vetande meddelar oriktig uppgift, straffes med böter från och med tjugufem
till och med ettusen kronor.

Försummas anmälan, som är föreskriven
i 40 §, straffes den försumlige
med böter från oell med fem till oell
med trehundra kronor.

Försummas anmälan, som är föreskriven
i 41 §, straffes den försumlige
med böter från och med fem till och
med trehundra kronor.

49 §• 50 §.

Böter, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmänna strafflagen.

Försummelse att göra anmälan, som
är föreskriven i 40 §, skall åtalas vid
allmän underrätt i den ort, där kassans
styrelse enligt stadgarna har sitt
säte.

Försummelse att göra anmälan, som
är föreskriven i 41 §, skall åtalas vid
allmän underrätt i den ort, där kassans
styrelse enligt stadgarna har sitt
säte.

Denna förordning träder i kraft
den 1 januari 1931, dock att 20 och
21 §§, i vad de avse skyldighet för
erkänd sjukkassa att utgiva sjukhjälp
i form av ersättning för utgifter till
sjukvård, träda i kraft först den 1
januari 1937. Beslutar lokalsjukkassa
att före sistnämnda dag utgiva sjukhjälp
som nu sagts, skall kassan ensam
svara för de uppkommande kostnaderna,
i den mån centralsjukkassa,
till vilken medlemmarna äro anslutna,
ej förklarat sig villig att deltaga däri.

Intill den 1 januari 1934 skola medlemmar
av varje enligt lagen den 4 juli
1910 örn sjukkassor registrerad förening,
som upphör med sin verksamhet,
äga rätt till överflyttning till erkänd
sjukkassa, inom vars verksamhetsområde
de äro bosatta, dock att
anmälan om inträde skall göras före
utgången av månaden näst efter den,
då beslutet örn förstnämnda förenings
upplösning blev slutligen gällande.

Denna förordning träder i kraft
den 1 januari 1932, dock att 20 och
22 §§, i vad de avse skyldighet för
erkänd sjukkassa att utgiva sjukhjälp
i form av sjukvårdsersättning, träda i
kraft först den 1 januari 1938. Beslutar
lokalsjukkassa att före sistnämnda
dag utgiva sjukhjälp, som nu sagts,
skall kassan ensam svara för de uppkommande
kostnaderna, i den mån
centralsjukkassa, till vilken medlemmarna
äro anslutna, ej förklarat sig
villig att deltaga däri.

Intill den 1 januari 1935 skola medlemmar
av varje enligt lagen den 4 juli
1910 örn sjukkassor registrerad förening,
som upphör med sin verksamhet,
äga rätt till överflyttning till erkänd
sjukkassa, inom vars verksamhetsområde
de äro bosatta, dock att
anmälan örn inträde skall göras före
utgången av månaden näst efter den,
då beslutet örn förstnämnda förenings
upplösning blev slutligen gällande.

151

Kungl. Majis proposition nr 75.

Intill samma dag skola ock medlem- Intill samma dag skola ock medlemmar
av förening, registrerad enligt mar av förening, registrerad enligt
nyssnämnda lag, vilka äro bosatta nyssnämnda lag, vilka äro bosatta
utanför föreningens verksamhetsom- utanför föreningens verksamhetsområde
men inom verksamhetsområdet råde men inom verksamhetsområdet
för erkänd sjukkassa, äga enahanda för erkänd sjukkassa, äga enahanda
rätt till överflyttning. rätt till överflyttning.

Yad sålunda stadgats örn rätt till överflyttning skall äga motsvarande tilllämpning
beträffande medlemmar av förening, som vid denna förordnings
ikraftträdande är registrerad enligt lagen örn sjukkassor och sedermera
registreras såsom understödsförening utan att i samband därmed antagas

till erkänd sjukkassa. '' _

Yid tillämpning av 30 § första Vid tillämpning av 32 § första
stycket i denna förordning skall med- stycket i denna förordning skall medlem,
som omedelbart före inträdet i lem, som omedelbart före inträdet i
erkänd sjukkassa tillhört annan stats- erkänd sjukkassa tillhört annan statsunderstödd
sjukkassa, tillgodoräknas understödd sjukkassa, tillgodoräknas
tiden för medlemskap i sistnämnda tiden för medlemskap i sistnämnda
kassa. kassa.

152

Kungl. Ma,j:ts proposition nr 75.

Förslag

till

Bestämmelser angående statsbidrag åt sjukkassor.

(1931 års proposition.)

i förordningen om erkända sjukkassor, utgår
sådan kassa dels i förhållande till antalet medlemmar i kassan,
i förhållande till av kassan meddelad sjukhjälp och moderskaps -

(1930 års proposition.)

1. Statsbidrag, som avses
till envar
dels ock
hjälp.

Statsbidrag beräknas för kalenderår och utbetalas i efterskott efter ansökan,
dock att kassa äger efter varje kvartals slut påkalla utbetalning intill
tre fjärdedelar av det bidrag, som skäligen kan antagas belöpa å det föregående
kvartalet.

2. Statsbidrag må ej beräknas

a) för medlem av lokalsjukkassa, vilken ej tillika är medlem av centralsjukkassa; b)

för medlem, som under någon del av det år, statsbidraget avser,
varit tillförsäkrad högre sjukpenning än sex kronor;

d) för medlem, som är tillförsäkrad allenast begravningshjälp.

Vad under c) stadgats äger dock Vad under c) stadgats äger dock
ej tillämpning beträffande medlem av ej tillämpning beträffande medlem av
kassa, som avses i 46 § i förord- kassa, som avses i 47 § i förord -

ningen, eller beträffande medlem, som
avflyttat från kassans verksamhetsområde,
så länge rätt till understöd från
kassan fortfar, eller beträffande i centralsjukkassas
tjänst anställda personer,
vilka tillhöra kassan utan att vara
bosatta inom dennas verksamhetsområde.

råde.

3. Statsbidrag i förhållande till antalet medlemmar (medlemsbidrag) utgår

a) till Iokalsjukkassa med

^5 öre för medlem, som jämlikt med- 75 öre för medlem, som jämlikt medgivande
i M § i förordningen tillhör givande i 45 § i förordningen tillhör
jämväl annan erkänd sjukkassa än jämväl annan erkänd sjukkassa än
centralsjukkassan för orten; centralsjukkassan för orten;

en krona för annan medlem, som ej är tillförsäkrad sjukpenning; samt
en krona 50 öre för medlem i övrigt;

153

Kungl. Majlis proposition nr 15.

b) till centralsjukkassa med

en krona för indirekt ansluten medlem, som ej är tillförsäkrad sjukpenning; en

krona 50 öre för annan indirekt ansluten medlem;

två kronor för direkt ansluten medlem, som ej är tillförsäkrad sjukpenning;
samt

tre kronor för annan direkt ansluten medlem.

Medlemsantalet skall beräknas efter förhållandet den 31 december det år
bidraget avser. Har antagandet till erkänd sjukkassa icke varit gällande hela
detta år, utgår bidraget med en tolftedel för varje hel kalendermånad antagandet
under samma år varit gällande och skall, därest antagandet under
året återkallats eller eljest upphört, antalet medlemmar beräknas efter förhållandet
sista dagen i kalendermånaden näst före den, varunder antagandet
upphört. Har lokalsjukkassa under loppet av ett kalenderår bildats av anledning,
som i 19 § i förordningen sägs, skall oavsett vad nu stadgats medlemsbidrag
för året till denna kassa utgå med belopp som örn kassan hela
året varit antagen till erkänd sjukkassa.

4. För varje dag erkänd sjukkassa, 4. För varje dag erkänd sjukkassa,
under tid då antagandet varit gällande, under tid då antagandet varit gällande,
i enlighet med bestämmelserna i för- i enlighet med bestämmelserna i förordningen
örn erkända sjukkassor ut- ordningen örn erkända sjukkassor utgivit
sjukpenning eller moderskapspen- givit sjukpenning örn minst en krona
ning örn minst en krona eller bekostat eller lämnat ersättning för sjukhusvård,
sjukhusvård eller vård å förlossning shem, utgår statsbidrag (sjukdagsbidrag)
utgår statsbidrag (sjukdagsbidrag, med 50 öre. För dag, då sjukpenning
moderskapshjälpsbidrag) med 50 utgått jämväl från annan erkänd sjuköre.
För dag, då sjukpenning eller kassa, utgör dock sjukdag sbidrag et
moderskapspenning utgått jämväl från allenast 25 öre.
annan erkänd sjukkassa, utgör dock
statsbidraget till varje kassa allenast
25 öre.

För varje dag, då erkänd sjukkassa
under de i första stycket angivna omständigheterna
utgivit moderskapspenning om
minst två kronor eller lämnat ersättning
för vård å förlossningsanstalt, utgår statsbidrag
(moder skap sbidrag) med en
krona. Har moderskapspenning i anledning
av stadgandet i 32 §näst sista stycket
sista punkten i ovannämnda förordning
utgivits med lägre belopp än två kronor,
utgår moderslcapsbidrag med hälften av
det utgivna beloppet. För dag, då moderskapspenning
utgått jämväl från annan
erkänd sjukkassa, utgör dock moder -

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

skapsbidraget allenast 50 öre eller, där
moderskapspenningen av nyss berörda
anledning varit mindre än två kronor,
en fjärdedel av det utgivna beloppet.

Statsbidrag sorn nu sagts må dock Statsbidrag som i första och andra
ej beräknas för dag, då medlem styckena sägs må dock ej beräknas föl ing,

a) uppburit ersättning enligt lagen a) då medlem uppburit ersättning

örn försäkring för olycksfall i arbete enligt lagen örn försäkring för olyckseller
lagen örn försäkring för vissa fall i arbete eller lagen örn försäkring
yrkessjukdomar eller enligt gällande för vissa yrkessjukdomar eller enligt
bestämmelser örn ersättning i anled- gällande bestämmelser örn ersättning
ning av kroppsskada ådragen under i anledning av kroppsskada ådragen
militärtjänstgöring eller under militärtjänstgöring, eller

b) eljest av allmänna medel åtnjutit b) då medlem, vilken är på stadig avlöning

eller annan ersättning med varande sätt och med full sysselsättning
minst en krona. anställd i statens tjänst, på grund av

denna anställning åtnjutit avlöning eller
annan ersättning av statsmedel med
minst en krona.

5. För understöd, som av erkänd 5. För understöd, som av erkänd
sjukkassa, under tid då antagandet sjukkassa, under tid då antagandet
varit gällande, jämlikt nyssnämnda för- varit gällande, jämlikt nyssnämnda förordning
meddelats i form av ersätt- ordning meddelats i form av ersättning
för medlems utgifter till läkarvård,
läkemedel och andra av läkare
föreskrivna sjukvårdande åtgärder, ut -

ning för medlems utgifter till läkarvård,
som i 21 § första stycket av förordningen
sägs, så ock till annan läkarvård,
läkemedel och andra av läkare går, under förutsättning att understö -

föreskrivna sjukvårdande åtgärder, utgår,
under förutsättning att under -

det från kassan motsvarat i fråga örn
läkarvård, kostnaderna för läkares resa

stödet från kassan motsvarat i fråga häri inräknade, högst två tredjedelar
örn läkarvåi’d högst två tredjedelar och i övrigt högst hälften av kostnaoch
i övrigt högst hälften av kostna- derna för ändamålet, statsbidrag (sjukdernaför
ändamålet, statsbidrag (sjuk- vårdsbidrag) med hälften av det
vårdsbidrag) med hälften av det utgivna^ understödet. Därest i visst
utgivna understödet. Därest i visst fall med hänsyn till understödets art
fall med hänsyn till understödets art större svårigheter möta för kassa att
större svårigheter möta för kassa att begränsa understödet på sätt nyss
begränsa understödet på sätt nyss sagts eller därest annat särskilt skäl
sagts eller därest annat särskilt skäl därtill föranleder, äger tillsynsmyndärtill
föranleder, äger tillsynsmyn- digheten medgiva, att sjukvårdsbidrag

155

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

må utgå, ändå att sådan begränsning
av understödet ej iakttagits, och skall
i dylikt fall bidraget utgå med en
tredjedel av det utgivna understödet.

Sjukvårdsbidrag må utgå med högst
tre kronor eller, då vård som i första
stycket sägs lämnats jämväl åt medlems
barn under femton år, högst fyra
kronor årligen för varje medlem, som
tillförsäkrats understöd av angivet
slag; dock att beträffande medlemmar,
som äro bosatta inom Norrbottens, Västerbottens,
Västernorrlands eller Jämtlands
läns landstingsområde, bidraget
må utgå med högst fem eller, då vård
lämnats jämväl åt medlems barn under
femton år, högst sex kronor årligen.
Där så vied hänsyn till sjukvårdskostnadernas
storlek finnes erforderligt, åge
tillsynsmyndigheten medgiva, att sjukvårdsbidrag
till viss eller vissa kassor
må utgå med högre belopp än enligt nyss
angivna grunder.

Sjukvårdsbidrag utbetalas, där ej enligt övergångsbestämmelserna till förordningen
lokalsjukkassa ensam skall svara för de med bidraget avsedda
kostnaderna, för varje centralsjukkasseområde till centralsjukkassan. Denna
har att till var och en av de särskilda lokalsjukkassorna överlämna ett
belopp, motsvarande hälften eller, i fall som avses i första stycket sista
punkten, en tredjedel av de understödskostnader, som jämlikt 28 § i förordningen
stannat å kassan.

digheten medgiva, att sjukvårdsbidrag
må utgå, ändå att sådan begränsning
av understödet ej iakttagits, och skall
i dylikt fall bidraget utgå med en
tredjedel av det utgivna understödet.

Sjukvårdsbidrag må utgå med högst
tre kronor eller, då vård som i första
stycket sägs lämnats jämväl åt medlems
barn under femton år, högst fyra
kronor årligen för varje medlem som
tillförsäkrats understöd av angivet
slag. Beträffande medlemmar, som äro
bosatta i Norrbottens, Västerbottens,
Västernorrlands eller Jämtlands läns
landstingsområde, äger tillsynsmyndigheten
medgiva, att sjukvårdsbidrag må
utgå med högst fyra eller, då vård
lämnats jämväl åt medlems barn under
femton år, högst fem kronor årligen.

Har tillsynsmyndigheten, på sätt
i SO § andra stycket i förordningen
sägs, medgivit sjukkassa att i stället
för där angiven ersättning för utgifter
till läkarvård meddela annan sjukhjälp,
som ej är sjukpenning, äger
tillsynsmyndigheten bestämma, till
vilket belopp statsbidrag i förhållande
till sådan sjukhjälp må utgå, dock att
dylikt statsbidrag ej må motsvara melån
en krona 50 öre årligen för varje
sådan hjälp tillförsäkrad medlem.
Huru statsbidrag som nu sagts skall
fördelas mellan lokalsjukkassa och

Har tillsynsmyndigheten, på sätt i
22 § tredje stycket i förordningen sägs,
medgivit sjukkassa att i stället för ersättning
för utgifter till läkar- eller
sjukhusrkrd meddela annan sjukhjälp,
som ej är sjukpenning, äger tillsynsmyndigheten
bestämma, till vilket belopp
statsbidrag i förhållande till sådan
sjukhjälp må utgå, dock att dylikt
statsbidrag ej må motsvara mer än
två kronor årligen för varje sådan
hjälp tillförsäkrad medlem. Huru
statsbidrag som nu sagts skall fördelas
mellan lokalsjukkassa och cen -

156

Kungl. Majus proposition nr 75.

centralsjukkassa, bestämmes av till- tralsjukkassa, bestämmes av tillsynssynsmyndigheten.
myndigheten.

Medlemsantalet skall beräknas efter förhållandet den 31 december det år
statsbidraget avser. Ilar antagandet till erkänd sjukkassa icke varit gällande
under hela detta år, skall beträffande det belopp, varmed statsbidrag som
nu sagts må högst utgå, vad här ovan i punkt 3 för sådant fall stadgas äga
motsvarande tillämpning.

6. Meddelar central sjukkassa vid 6. För understöd i form av ersätt barnsbörd

understöd i form av ersätt- ning för barnmorske?;»?^ enligt veder
ning för barnmorske!?/»^ enligt veder- börligen fastställd taxa utgår till cenbörligen
fastställd taxa, utgår statsbi- tralsjukkassa statsbidrag (barnmordrag
med hälften av vad kassan under skebidrag) med hälften av vad kastid,
då antagandet varit gällande, i så- san under tid, då antagandet varit
dant hänseende utgivit. gällande, i sådant hänseende utgivit.

7. Till förening, som är eller varit registrerad enligt lagen den 4 juli 1910
örn sjukkassor, må statsbidrag enligt hittills gällande grunder utgå till och
med för det år, då lagen upphörde att äga tillämpning å föreningen. Har
nämnda lag under loppet av ett kalenderår upphört att äga tillämpning å
sadan förening, ma denna tilldelas statsbidrag enligt nyss angivna grunder,
beräknat för tid dessförinnan, och skall därvid antalet medlemmar beräknas
efter förhållandet sista dagen i kalendermånaden näst före den, då lagen
upphörde att äga tillämpning å föreningen.

Tillsynsmyndigheten äger ock där så prövas skäligt medgiva, att förening,
vilken da förordningen örn erkända sjukkassor träder i kraft är registrerad
enligt lagen örn sjukkassor och sedermera registreras såsom understödsförening
utan att i samband därmed antagas till erkänd sjukkassa, tilldelas
statsbidrag enligt i första stycket angivna grunder.

Statsbidrag, som ovan avses, må icke utgå för medlem, vilken tillika är
medlem av erkänd sjukkassa.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

157

Bilaga C.

P. M. med vissa uppgifter berörande den ifrågasatta
sjukkassereformen m. m.

A. Läkarvårdsförsäkring.

1. Huru många sjukförsäkrade — i runt tal — kunna beräknas åtnjuta
ersättning för läkarvård från arbetsgivare etc.?

För att kunna besvara denna fråga har skriftlig framställning gjorts till
samtliga registrerade sjukkassor med anhållan örn uppgift angående antalet
medlemmar, som vid tiden för frågans framställande (oktober 1930) voro berättigade
till läkarvård (helt eller till en del) eller ersättning därför genom

a) arbetsgivare (inklusive staten eller kommun),

b) medlemskap i hjälpkassa eller dylikt. Vidare begärdes upplysning örn
huru många av dessa medlemmar erhöllo utom läkarvard även läkemedel ävensom
för huru många av dem läkarvården utgick jämväl för familjen.

Därest bestämda uppgifter icke kunde lämnas, anhölls tillika, att åtminstone
en ungefärlig uppskattning av omfrågade förhållanden måtte avgivas.

Det var att vänta, att de sålunda begärda uppgifterna i mångå fall icke
skulle kunna lämnas samt att uppgifterna, där de lämnades, i stor utsträckning
skulle vara bristfälliga eller ofullständiga. Endast i mindre sjukkassor,
där samtliga medlemmar vanligen personligen känna varandra, kunde man
nämligen förutsätta, att uppgifterna kunde lämnas utan större besvär eller
tidsspillan. För de större sjukkassornas vidkommande däremot förutsatte
uppgifternas meddelande, att en särskild undersökning härom gjordes, en
undersökning, som givetvis försvårades genom den korta tid, som kunde
lämnas för frågornas besvarande.

De inkomna uppgifterna hava besannat dessa farhågor. Av de 1,096 sjukkassor
med tillhopa 909,337 medlemmar, som till dato (10 december) besvarat
den gjorda framställningen, hava sålunda 55 med tillhopa icke mindre
än 320,432 medlemmar förklarat sig icke kunna besvara frågorna. Såsom
var att ’vänta, hava svårigheterna varit särskilt stora för rikssjukkassorna, och
11 av dessa med sammanlagt 283,591 medlemmar hava icke heller ansett sig
kunna lämna de begärda uppgifterna. De lokala sjukkassor, som lämnat
samma svar, voro 44 med inalles 36,841 medlemmar. Det har vidare visat
sig, att icke mindre än 248 sjukkassor med 75,835 medlemmar missuppfattat
frågorna, i det att svaren innefatta att »kassan meddelar endast kontant

sjukhjälp», att »kassan för närvarande har —--antal sjuka» eller lik Händ© De

inkomna svarens antal och allmänna innehåll framgår av följande
sammanställning:

Antal sjukkassor a)

Sjukkassor, som uppgivit sig hava medlemmar,
tillförsäkrade omfrågade förmåner......... 557

b) Sjukkassor, som uppgivit sig icke hava medlemmar,
tillförsäkrade omfrågade förmåner... 236

Antal medlemmar
den S1/i2 1929

465,811

47,259

Summa 793

513,070

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Antal sjukkassor c)

Sjukkassor, som uppgivit sig icke kunna besvara
frågorna................................................... 55

d) Sjukkassor, som missuppfattat frågorna ...... 248

Inalles 1,096

Antal medlemmar
den 31/i2 1929

320,432

75,835

909,337

Av de under a) upptagna sjukkassorna voro 16 med tillhopa 119,789 medlemmar
rikssjukkassor och 541 med 346,022 medlemmar lokala sjukkassor.

Av de under b) upptagna kassorna voro 7 rikssjukkassor med inalles
2,820 medlemmar och 229 lokala sjukkassor med 44,439 medlemmar.

Enligt de inkomna svaren skulle i de sjukkassor, som tillfredsställande
besvarat frågorna, antalet medlemmar, som äro tillförsäkrade läkarvård genom
arbetsgivare etc., uppgå till:

Lokala
sjukkassor 5

Medlemmar, tillförsäkrade läkarvård genom
arbetsgivare (inklusive staten eller

kommun) ................................................ 101,211

Medlemmar, tillförsäkrade läkarvård genom
medlemskap i hjälpkassa etc. ... 5,510

Summa 106,721

Rikssjukkassor
*)

27,481

2,587

30,068

Tillhopa

128,692

8,097

136,789

Av de bär upptagna medlemmarna erhöllo 39,730 (31,400 i lokala sjukkassor
och^ 8,330 i rikssjukkassor) utom läkarvård även läkemedel.

Eör 47,522 medlemmar (36,596 i lokala sjukkassor och 10,926 i rikssjukkassor)
utgick läkarvården jämväl till familjen

Såsom av det föregående framgår, hava tillfredsställande svar erhållits
från inalles 793 sjukkassor med 513,070 medlemmar. Av dessa voro 23 rikssjukkassor
med 122,609 medlemmar och 770 lokala sjukkassor med 390,461
medlemmar. Frånräknas medlemmarna i sådana sjukkassor, vilka själva
lämna läkarvård^ kvarstå inalles 415,511 medlemmar, därav 117,912 i rikskassor^
och 297,599 i lokala kassor, vilka medlemmar således icke åtnjuta
läkarvard på grund av medlenisJcap i sjukkassa. I förhållande till medlemsantalet
i de lokala sjukkassor, som icke själva tillhandahålla läkarvård,
utgjorde antalet genom arbetsgivare läkarvårdsförsäkrade 34.o % och antalet
av dem, som erhöllo samma förmån genom hjälpkassa eller dylikt, 1.9 %.
För rikssjukkassornas medlemsstock utgjorde motsvarande relationstal 23.3
och 2.2. Bortser man emellertid från fabriks- och fackkassor, i vilka ofta
samtliga medlemmar åtnjuta läkarvård direkt av arbetsgivaren, ändras ovanstående
procenttal till cirka 30, respektive 2 för de lokala kassorna och 21,
respektive 2.5 för rikskassorna.

11 rikssjukkassor med 283,591 medlemmar och 44 lokala sjukkassor med
36,841 medlemmar hava, såsom redan anförts, förklarat sig icke kunna meddela
de begärda uppgifterna. Härifrån böra emellertid dragas 6 lokala sjukkassor
med tillhopa 1,382 medlemmar, vilka kassor själva lämna sina medlemmar
läkarvård. Antager man nu, att medlemmarna i ovannämnda 11
rikssjukkassor samt i de 38 lokala sjukkassor, vilka sålunda icke själva be -

'') Sjukkassor, som själva bereda läkarvård, ej medräknade.

159

Kungl. Majus proposition nr 15.

reda läkarvård, varit tillförsäkrade läkarvård genom arbetsgivare etc. i proportionsvis
samma utsträckning som i de sjukkassor, för vilka tillfredsställande
uppgifter härom lämnats, erhåller man med användande av ovan anförda
relationstal — 30 och 2 respektive för lokala sjukkassor och 21 respektive 2.5
för rikssjukkassor — följande siffror, avseende medlemmarna i de sjukkassor,
för vilka uppgifter icke kunnat lämnas.

Lokala
sjukkassor

Medlemmar, tillförsäkrade läkarvård genom
arbetsgivare (inklusive stat eller

kommun) ............................................... 10,638

Medlemmar, som tillförsäkrats läkarvård

genom medlemskap i hjälpkassa etc. -._709

Summa 11,347 66,644 77,991

. f jts'' Tillhopa

sjukkassor

59,554 70,192

* 7,090 7,799

Hela antalet sjukkassemedlemmar, som varit tillförsäkrade läkarvård - - helt
eller till en del — på något av de omfrågade sätten, skulle under här gjorda
antaganden kunna uppskattas till

Lokala Siks- Tillhopa

sjukkassor sjukkassor

Medlemmar, tillförsäkrade läkarvård genom
arbetsgivare (inklusive stat eller

kommun) .............................................. 111,849 87,035

Medlemmar, tillförsäkrade läkarvård geom
medlemskap i hjälpkassa eller
dylikt ....................................... 6,219_94477

Summa 118,068 96,712

198,884

15,896

214,780

Under här gjorda antaganden i fråga örn sjukkassor, för vilka uppgifter
icke lämnats, kommer man vidare till det resultat, att av ovannämnda 214,780
medlemmar cirka 61,000 skulle erhålla utom läkarvård även läkemedel ävensom
att för cirka 76,000 medlemmar utgår läkarvård jämväl för familjen.

Med avseende på de här anförda resultaten ma till sist framhållas, att
till grund för beräkningarna ligger ett material, omfattande inalles 848 sjukkassor
med 833,502 medlemmar och att materialet sålunda icke är fullständigt.
Utom undersökningen ligga cirka 370 huvudsakligen mindre sjukkassor
med cirka 115,000 sjukhjälpsförsäkrade medlemmar vid slutet av år 1929.
Det är dock icke att antaga, att medtagandet av även dessa kassor skulle
i någon mera avsevärd grad påverka resultatet. Antagligt är dock, att antalet
läkarvårdsförsäkrade sjukkassemedlemmar härigenom skulle komma att
uppvisa något högre siffror än de här beräknade.

Den bär uppställda frågan har emellertid angripits även ur en annan synpunkt.
En undersökning har sålunda gjorts angående den omfattning, i
vilken läkarvård m. m. tillförsäkrats yrkesutövare (arbetare) enligt vid 1929
års slut gällande kollektivavtal eller andra arbetsavtal. Resultatet av denna
undersökning återgives i efterföljande tabell (tabell A). Eramhållas må, att
de i tabellen anförda siffrorna gälla alla avtal, vari läkarvård etc. utfästes,
oavsett örn förmånen i sin helhet eller endast till en del bestrides äv arbetsgivaren.
Förhållandet mellan de bada i tabellen anförda prestationerna
— läkarvård och medicin — torde vara sådant, att av de inalles 303,578
yrkesutövare, som uppgivits vara tillförsäkrade läkarvard, inemot hälften
(146,142) äro tillförsäkrade jämväl medicin. De fall, då enligt avtalet endast
medicin utgår, torde nämligen vara jämförelsevis ganska fataliga. Slutligen

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

må framhållas, att antalet yrkesutövare (arbetare), som berördes av de undersökta
avtalen, uppgick till 541,000. Omkring 56 % av alla yrkesutövare, som
beröras av gällande kollektiv- eller andra arbetsavtal, voro sålunda genom
avtalet tillförsäkrade läkarvård, helt eller till en del.

Tabell A.

Antal yrkesutövare (arbetare), tillförsäkrade läkarvård eller medicin enligt
kollektivavtal eller andra arbetsavtal, gällande vid slutet av år 1929.

■	Antal yrkesutövare (arbetare), genom avtal tillförsäkrade:
• Näringsgrenar	läkarvård	medicin
liela antalet	därav åtnjutande läkarvård även för familj	hela antalet	därav åtnjutande medicin även för familj
Malmbrytning och metallindustri......	41,630	31,775	3,900	46
Jord- och stenindustri.....................	10,501	4,757	4.015	62
Trävaruindustri och skogshantering..	75,917	30,637	779	_
Pappers- och grafisk industri..........	33,832	33,832	33,832
Livsmedelsindustri...........................	16,951	14,562	12,486	11,192
Textil- och beklädnadsindustri ......	31,960	_	31,489
Läder-, hår- och gummivaruindustri..	5,427	2,839	2,752	526
Kemisk-te knisk industri .	10,141	4,564	1,488	1,268
®yg^na(isverksamhet....................... Statliga och kommunala verk och ar-	942	800
beten m. m......................	29,473	976	28,608	44
Handel och varulager ...............	4,822	160	639	17
Land- och sjötransport...............	20,876	19,962	20,050	3,506
Jordbruk och fiske..............	15,267	15,218	46
Annan yrkesrörelse ........................	5,839	831	5.258	831
Summa	303,578	160.113	146,142	17.492

_ Vid en jämförelse mellan dessa senare uppgifter och de ovan anförda,
på grundval av uppgifter direkt från sjukkassorna beräknade siffrorna, må
framhållas å ena sidan, att arbetsavtalen icke beröra alla arbetare, och
å andra sidan, att dels icke alla arbetare äro sjukkassemedlemmar, dels sjukkassorna
omfatta icke endast arbetare utan i stor utsträckning s. k. självständiga
och andra utanför arbetarklassen stående samhällsgrupper. Enligt
en år 1926 verkställd utredning (Kungl. Maj:ts proposition nr 117 till 1926
års riksdag bil. C. sid. 226) utgjorde industriarbetare, affärsanställda och
kontorspersonal däri inräknade, 46—48 % av samtliga sjukkassemedlemmar.

2. Huru mångå sjukförsäkrade, i ruut tal, få ar sjukkassan ersättning
för större del ay läkarvårdskostnaden än 2/3? Tar förekommer för
närvarande att läkarvårdsersättning av sådan storlek lämnas?
Finnas sjukkassor, där försäkring för så hög ersättning
är obligatorisk? Tar förekommer för närvarande
obligatorisk läkarvårdstörsäkring?

Vid utarbetande av efterföljande översikt av sjukkassor, som bereda sina
medlemmar läkarvård, bar försäkring för sådant understöd ansetts vara
obligatorisk, da sjukkassa l:o) i sina stadgar intagit bestämmelse örn bere -

161

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

dande av läkarvård åt samtliga medlemmar (i några fall på vissa fåtaliga
kategorier när, t. ex. från orten avflyttade medlemmar eller dylikt) samt
2:o) utan att bestämmelse härom upptagits i stadgarna genom avtal med
läkare tillförsäkrat sina medlemmar läkarvård. I andra fall, d. v. s. då sjukkassa
varken Ilar stadgebestämmelse angående läkarvård eller avtal med läkare
örn sådan vård men ändock bereder sådant understöd, eller då stadgebestämmelse
örn läkarvård finnes men bestämmelsen gäller för endast viss
grupp av medlemmar, har vid utredningen lökagården upptagits såsom icke
obligatorisk.

Med avseende på läkarvårdens omfattning hava sjukkassorna uppdelats i
tre grupper. De två första grupperna omfatta de sjukkassor, som bereda
läkarvård i vanlig mening, d. v. s. betala hela eller en större eller mindre
del av kostnaderna för de faktiska läkarvårdsutgifterna. I grupp a) hava
upptagits de sjukkassor, som meddela läkarvård i full omfattning, d. v. s.
att kassan, såvitt känt är, ersätter hela kostnaden för läkarvården. Hit
hava vidare även räknats de sjukkassor, som visserligen i detta hänseende
hava inskränkande bestämmelser, men där dessa begränsningar äro av den
art, att de endast undantagsvis komma i tillämpning och därför sakna reell
betydelse. Grupp b) omfattar sjukkassor, där läkarvården utgår i begränsad
omfattning, d. v. s. att kassan fastställt verkliga begränsningar i ett eller
annat hänseende i fråga örn läkarvården (exempelvis till visst, ej alltför högt
belopp per år, per sjukdomsfall eller dylikt, till visst högsta antal läkarbesök
eller dylikt eller slutligen till viss fixerad del av läkarvårdskostnaden).
I en tredje grupp (grupp c) hava slutligen upptagits sjukkassor, som icke
kunna sägas lämna läkarvård i vanlig bemärkelse men dock i viss mån bidraga
till de kostnader, läkarvården betingar. Hit hava sålunda hänförts
bland annat sjukkassor, som bekosta endast läkarintyg, som medlem har
att anskaffa för erhållande av kontant sjuk hjälp, samt sjukkassor, som bereda
läkarvård endast i vissa speciella fall (t. ex. då medlem utan att lida av
väsentlig nedsättning av arbetsförmågan ändock är i behov av läkarvård).

För varje län hava de lokala sjukkassorna fördelats allt eftersom verksamheten
har sitt säte i stad eller på landsbygden. Någon dylik uppdelning
har av naturliga skäl icke kunnat göras beträffande rikssjukkassorna.

Resultatet av undersökningen framgår av efterföljande sammanställning.

I. Läkarvården obligatorisk.

	a) Läkarvård i full	b) Läkarvård i begrän-	c) Bidrag i övrigt till
	omfattning	säd omfattning	läkarvården
	Antal	Antal	Antal
	kassor	medlemmar	kassor	medlemmar	kassor	medlemmar
Lokala sjukkassor
Städer....................	73	58,854	27	7,942	4	2,239
Landsbygd .............	31	13,182	61	15,752	14	3,441
Summa	104	72,036	88	23,694	18	5,680
Rikssjulckassor............	—	—	1	4,262	1	445
Inalles	104	72,036	89	27,956	19	6,125
Bihang till riksdagens protokoll 1531. 1 sami. 62 kaj	''t. (Nr 75.)		117 31 11

162

Kungl. Maj-.ts proposition nr 75.

Obligatorisk läkarvård förekom sålunda i inalles 212 sjukkassor med tillhopa
106,117 medlemmar. I 104 sjukkassor med 72,036 medlemmar bestred
sjukkassan hela läkarvårdskostnaden, varemot begränsad läkarvård utgick i
89 sjukkassor med 27,956 medlemmar. Antalet sjukkassor, som meddelade
bidrag i övrigt till läkarvårdskostnaden, utgjorde endast 19 med tillhopa
6,125 medlemmar.

II. Läkarvården icke obligatorisk.

	a) Läkarvård i full omfattning	b) Läkarvård i begrän-sad omfattning	c) Bidrag i övrigt till läkarvården
	Antal	Antal	Antal
	kassor	medlemmar	kassor	medlemmar	kassor	medlemmar
Lokala sjukkassor Städer.....................	6	5,697 1,530	6		6,557 1,514	6	2,124
Landsbygd .............	5	10		7	3,908
Summa	11	7,227	16		8,071	13	6,032
Rikssjulcltassor............	—	—	1		211	—	—
Inalles	11	7,227	17	8,282	13	6,032

Icke obligatorisk läkarvård förekom sålunda uti inalles 41 lokala sjukkassor
med tillhopa 21,541 medlemmar. I 11 av dessa kassor med 7,227
medlemmar bereddes full läkarvård och i 17 kassor med 8,282 medlemmar
begränsad läkarvård. 13 kassor med 6,032 medlemmar lämnade bidrag i
ett eller annat hänseende till medlemmarnas utgifter i samband med läkarvård.

Ifråga örn sjukkassor, som lämnade läkarvård i begränsad omfattning, haren
särskild undersökning gjorts i ändamål att få utrönt, i vilken omfattningbidraget
överstigit */3 av läkarvårdskostnaden. Det har härvid visat sig, att
av de sjukkassor, i vilka läkarvården var obligatorisk, inalles endast 2 med
tillhopa 3,632 medlemmar bidraga med högre andel än */3 av totalkostnaden.

Såsom resultat av utredningen framgår således, i vad avser frågan örn
den andel av läkarvårdskostnaderna, som sjukkassorna för närvarande bestrida,
att kostnaden för denna vård — obligatorisk eller icke obligatorisk
— bestrides i sin helhet eller till mer än 2/3 av 117 sjukkassor med 82,895
medlemmar.

Beträffande den geografiska utbredningen av läkarvårdsförsäkringen hänvisas
till bilagda tabell (tabell B), som innehåller en förteckning över alla
de orter i riket, varest äro verksamma sjukkassor, som bereda läkarvård,
antingen i full eller begränsad omfattning (ovan betecknade med a) och b)).
Däremot hava icke i tabellen upptagits de sjukkassor, som i övrigt lämna
bidrag i en eller annan form till läkarvård (ovan upptagna under c)). Dels
äro nämligen dessa sjukkassor tämligen fåtaliga, dels är deras verksamhet
ur föreliggande utredningssynpunkt utan större intresse.

Med »ort» förstås i förteckningen den ort (kommun), där kassornas styrelser
enligt stadgarna hava sitt säte och där verksamheten givetvis i huvudsak
bedrives. Erinras må emellertid, att »verksamhetsområdet» i de svenska
sjukkassorna icke alltid är preciserat till en viss eller vissa kommuner utan
ofta angives mera obestämt (t. ex. »X socken med närmaste omgivningar»
eller dylikt).

163

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Vad först beträffar sjukkassor, som meddela läkarvård i full omfattning,
förekomma dessa framför allt i städerna. Inalles 79 stadssjukkassor med tillhopa
64,551 medlemmar lämnade sålunda dylikt understöd. Särskilt förekom
denna understödsform i städer i Uppsala län (10 kassor med 5,672 medlemmar),
Östergötlands (2 kassor med 5,125 medlemmar), Kronobergs (3 kassor
med 2,275 medlemmar), Malmöhus (12 kassor med 17,669 medlemmar), Göteborgs
och Bohus (27 kassor med 21,860 medlemmar), Älvsborgs (8 kassor
med 6,247 medlemmar) och Örebro län (4 kassor med 1,145 medlemmar).
På landsbygden lämnades däremot läkarvård i full omfattning av endast 36
sjukkassor med tillhopa 14,712 medlemmar, belägna huvudsakligen i Östergötlands,
Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs
och Västerbottens län.

Av de 106 sjukkassor, som meddelade läkarvård i endast begränsad omfattning,
hörde de flesta — eller 71 — hemma å landsbygden, medan 33 voro
stadssjukkassor och 2 rikssjukkassor. Med hänsyn till medlemsantalet
komma likaledes landsbygdens sjukkassor främst med 17,266 medlemmar
mot 14,499 medlemmar i stadssjukkassor och 4,473 i rikssjukkassor. På
landsbygden förekommer läkarvård i begränsad omfattning mest i Östergötlands
(15 kassor med 5,494 medlemmar), Kristianstads (21 sjukkassor nied
3,690 medlemmar), Malmöhus (19 kassor med 4,531 medlemmar) och Älvsborgs
län (5 kassor med 1,591 medlemmar). Ifråga örn städerna förekommer
denna understödsform särskilt i Jönköpings (7 kassor med 3,956 medlemmar)
Malmöhus (5 kassor med 6,511 medlemmar) samt Göteborgs och Bohus län
(15 kassör med 3,025 medlemmar).

Sjukkassor, som överhuvud taget meddela läkarvård med bortseende
alltså ifrån frågan örn läkarvården utgår i full eller endast begränsad omfattning,
förekomma, vad städerna beträffar, mest i Uppsala (10 kassor med
5,672 medlemmar), Östergötlands (2 kassor med 5,125 medlemmar), Jönköpings
(8 kassor med 4,561 medlemmar), Malmöhus (17 kassor med 24,180
medlemmar), Göteborgs och Bohus (42 kassor med 24,885 medlemmar) och
Älvsborgs län (8 kassor med 6,247 medlemmar). På landsbygden förekomma
de flesta sjukkassor med läkarvård i Östergötlands (19 kassor med 6,716
medlemmar), Kristianstads (26 kassor med 4,990 medlemmar), Malmöhus (27
kassor med 6,649 medlemmarj och Älvsborgs län (9 kassor med 4,713 medlemmar).

Av landsbygdens sjukkassor meddelade 107 med tillhopa 31,978 medlemmar
läkarvård antingen i full eller i begränsad omfattning. I städerna
meddelades dylikt understöd av 112 kassor med inalles 79,050 medlemmar.

164

Kungl. Maj-.ts proposition nr 15.

Tabell B.

Förteckning över orter (kommuner) i riket, där linder år 1923 läkarvård i egentlig
mening förekom såsom understödsform i registrerade sjukkassor.

	Antal sjukförs.		Antal sjukförs.
	medi. 31/iä 1929		medi. S1	In 1929
I	i kassor med		i kassor med
1	läkarvård:		läkarvård:
1	i full omfatt-	i be-gränsad	''	i full omfatt-	i be-gränsad omfatt-
Stockholms stad och län.	Bing	ning	Landsbygden.	ning	ning

Stockholm (2 kassor) *).......	570	154	Edshults)..........................	—	76
Norrtälje...........................	454	—	Svartorp ...........................	261	85
			Sävsjö ..............................	—
Uppsala län-			Österkorsberga .................. Bäckseda...........................	_	75 113
Uppsala (10 kassor)............	5,672	“	Kronobergs län.
Östergötlands län.			Växjö (3 kassor) ...............	2,275	—
Linköping (2 kassor) ..........	5,125	—	Landsbygden.
Landsbygden.			Hyd .................................	207	—
Flätad} ''2 kassor) ............	—	996	Hamneda...........................		44
Vreta kloster..................... Stjärnorp...........................	} ^	490	Kalmar län.		303
Västra Husby ...................	—	309	Kalmar (2 kassor)...............	—
Hök ................................. Heda................................	I ^	292	Landsbygden.
Ostra Ny........................	l	217	Madesjö ...........................	—	679
Å....................................	1	Nybro ..............................	—	409
Krokek..............................	—	418	Kastlösa ...........................	—	83
j Svanshals .........................	534
'' Mogata.............................. i Vist .................................	—	196 633	Blekinge län.
: Slaka ..............................	110	—	Karlskrona ........................	175	—
Västra Harg ....................	198	—	Landsbygden.
Rönö.................................	—	350
Ostra Husby ....................	380	—	Djupafors .........................	123	—
Kuddby ...........................	—	360	Svängsta (Asarums s:n)......	90	—
Tåby................................	—	247	Kuggeboda........................	—	86
Ostra Stenby.....................	—	337	Strömma (Asarums s:n) ......	354	—
Lösings härad ..................	—	155
Tjällmo ............................	—	494	Kristianstads län.
Jönköpings län.			Kristianstad ...................... Hässleholm........................	499 106	—
Jönköping .........................	605	—	Landsbygden.
Huskvarna (2 kassor)*) ......	—	2,257
Vetlanda (2 kassor)............	—	719	Osby (2 kassor)..................	426	—
Eksjö (2 kassor) ................	—	844	Andrarum ........................	—	306
Gränna.............................	—	136	Broby ..............................	—	182

*) Då mer än en kassa är verksam på orten, är antalet kassor utsatt inom parentes. Orter,
Born gemensamt utgöra verksamhetsområde för en eller flera kassor, äro sammanförda genom en
klammer i första sifferkolumnen.

*) (Huskvarna). En av kassorna (2,053 medi.) ersätter endast halva läkarvårdskostnaden.
(Edshult). Kassan ersätter endast 8/s av läkarvårdskostnaden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

165

■ "*—	Antal sjukfors.
	medi. S1,	i3 1929
	i kassor med läkarvård:
	i full omfatt-	i be-gränsad omfatt-
	rung	ning
Sösdala (2 kassor) .............	_	262
Elj aröd..............................	—	89
Ö. Tommarp m. fl. socknar..	—	145
Knislinge...........................	628	—
Alius.................................	—	218
Äsphult ............................	—	116
Skåne-Tranås.....................	—	64
Glemmingebro ..................	142	—
Önnestad...........................	—	314
S:t Olof ...........................	—	244
Norra Strö........................	—	144
Gumlösa ...........................	—	132
i Österslöv...........................	—	425
Kviinge ............................	—	79
1 Köpinge ...........................	—	189
! Glimåkra...........................	—	246
Sörby ...............................	—	104
Vinslöv.............................	—	184
Skepparslöv ......................	104	—
Maglehem .........................	—	114
Göinge.............................. Gryt................................	i -	133
Malmöhus län.
Malmö (6 kassor) ...............	12,435	—
Lund *)..............................	—	2,252
Landskrona......................	4.617	—
Hälsingborg ......................	192	—
Ystad (resp. 2 och 1 kassa)..	425	066
Trälleberg (3 kassor)s).......	—	3,693
Landsbygden.
Börringe ...........................	—	278
Lomma..............................	451	—
Hammarlöv.......................	—	627
Uppåkra ...........................	221	—
Kävlinge ..........................	801	—
Veberöd ..........................	—	322
Viken ...............................	106	—
Östra Torp........................	—	308
Genarp..............................	—	329
Billeberga ........................	—	68
Kullen ..............................	—	48
Östra Strö ........................ Skarhult ...........................	) -	144
Södervidinge ..................... Norrvidinge ......................	i -	51
Skegrie..............................	—	895
Gudmuntorp ....................	—	112
Östra Grevie lide närgr. Västra Ingelstad/ sockn.	1 ^	295

	Antal s	jukförs.
	medi. al/ia 1929
	i kassor med läkarvård:
	i full omfatt-	i be-gränsad omfatt-
	ning	ning
Tygelsjö ........................... Västra Klagstorp...............	j» 86	—
Oja ..................................	163	—
Lövestad...........................	105	—
Öved...............................	—	117
Bedinge ............................	185	89
Sjöbo ...............................	—
Välinge ............................	—	135
Hedeskoga ........................	—	135
Äsperöd............................	—	123
Bosjökloster ......................	—	180
Hör m. kringliggande sockn.	—	275
Hallands län.
Halmstad (2 kassor)............	282	—
Varberg............................	123	—
Landsbygden.
Oskarström........................	1,382	—
Göteborgs och Bohm län. Göteborg (resp. 24 o. 15 kass.) *)	20,634	3,025
Mölndal (3 kassor) .............	1,226	—
Landsbygden.
Kville...............................	110	—
Mölnlycke.........................	509	—
Björneröd ........................	264	—
Jonsered...........................	1,567	—
Älvsborgs län.
Vänersborg (2 kassor).........	1,144	—
Borås (4 kassor) ................	5,103	—
Landsbygden.
Uddebo .............................	—	326
Rydboholm........................ Viskafors...........................	J 1512	—
Billingsfors........................	—	289
Häggådalen.......................	227	—
Kinnaström........................	—	376
Månstad ...........................	620	—
Södra Asarp .....................	—	390
Kungsfors ........................	1,163	—
Harpebo ...........................	—	210
Skaraborgs län.
Mariestad .........................	602	—
Falköping .........................	90	—

*) (Lund). Kassan ersätter ondast 8/s av läkarvårdskostnaden.

6! (Trälleberg). Två av kossorna (3,832 medi.) ersätta endast Vs av läkarvärdskostnade
6) (Göteborg). Två av kassorna (532 medi.) ersätta endast kalva läkarvårdskostnaden.

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Landsbygden.

Töreboda...................

Torsö .......................

Utvängstorp ..............

Härja .......................

Värmlands län.

Karlstad ...................

Kristinehamn.............

Örebro län.

Orebro (4 kassor).......

Landsbygden.

Klacka......................

Lerberg ....................

Västmanlands län.

Sala

Antal sjukförs.
medi. »»/i» 1929
i kassor med
läkarvård:

i full
omfattning -

210

581

471

1,145
| 103

i begränsad

omfattning -

201

109

214

Västernorrlands län.

Härnösand ..................

Sundsvall....................

Landsbygden.
Tunadal ................

Västerbottens län.

Landsbygden.

Sandvik ............................

Rundvik ...........................

Olofsfors...........................

Div. orter (2 rikssjukkassor)

Summa hela riket

Antal sjukförs.
medi. sl/i2 1929
i kassor mod
läkarvård:

i full
omfattning -

337

897

536

i begränsad

omfattning -

282

4,473

79,263 |'')36,238

) Därav: 2,585 medi. i 3 kassor, som bestrida halva lftkarvårdskostnaden.

2,252 » » 1 kassa, som bestrider s/ö av »

76 » » 1 » » » 2/3 » „

3,632 » » 2 kassor, » bestrida V.5 » »

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

167

Stockholms stad ...............

Stockholms län...................

Uppsala län ......................

Östergötlands län................

Jönköpings län...................

Kronobergs län..................

Kalmar län.............../.......

Blekinge län .....................

Kristianstads län ...............

Malmöhus län ..................

Hallands län .....................

Göteborgs och Bohus län ...

j Älvsborgs län ..................

I Skaraborgs län.................

: Värmlands län ................

Örebro län......................

I Västmanlands län..............

I Västernorrlands län...........

I Västerbottens län.............

| Rikssjukkassor .................

Lokala sjukkassor ...........

j Rikssjukkassor ................

Hela riket (221 kassor,

*) Dessutom 32 kassor, som
kassor 12,157.

a) Specifikation av kassor, so
gående sida.

Sammanfattning.

	Läkarvård i full omfattning	Läkarvård i begränsad omfattning
	antal	antal	antal	antal
	kassor	medlemmar	kassor	medlemmar
	1	570	i	154
städer	1	454	—	—
städer	10	5,672	—	- .
städer	2	5,125	—	—
landsb. I	4	1,222	15	5,494
städer j	1	605	7	3,956
landsb.	1	261	4	349
städer	3	2,275	—	—
landsb.	1	207	i	44
städer	_	—	2	sos
landsb.	—	—	3	1,171
städer	1	175	—	—
landsb.	3	567	1	86
städer	2	605	—	—
landsb.	5	1,300	21	3,690
	12	17,669	5	6,511
landsb.	8	2,118	19	4,531
städer	3	405	—	—
landsb.	1	1,382	—
städer	27	21,860	15	3,025
landsb.	4	2,450	—
städer	8	6,247	—	—
landsb.	4	3,122	b	1,591
	2	692	—	—
landsb.	1	210	2	310
. städer	2	1,052	—	—
. städer	4	1,145	—	—
landsb.	1	103	—
. städer	_	—	1	214
. städer		—	2	336
landsb.	1	337	”*	1
.. landsb.	i 2	1,433	—
	_	—	II 2	4,473
Summa	115	i 79,263	1 106	36,238
. .studel	79	64,551	33	\| 14,499
landsb	36	14,712	71	17,266
	—	1 —	\|\| 2	4,473
501 medi.	>) 115	79,263	1 106	\| s) 36,238

lämna bidrag i övrigt till läkarvärdskostnaden; antalet medlemmar i dessa
lil bestrida viss fixerad del av läkarvärdskostnaden, finnes angiven ä före -

168

Kungl. Majda proposition nr 75.

B. Sjukpenningförsäkring-.

Huru många sjukforsäkrade i statsunderstödda kassor hava för närvarande
högre sjukpenning än 6 kronor?

Var förekommer så liög sjukpenning?

En verkställd undersökning har givit vid handen, att försäkring till högre
Sjukpenning an 6 kronor för närvarande (1929) förekommer i följande örn -

Antal medlemmar, tillförsäkrade högre sjukpenning än 6 kronor.
Lokala sjukkassor:

Städer (10 kassor) ......................................

Landsbygd (1 kassa)..................................

Män

1,626

Kvinnor

242

Tillhopa

1,868

Rikssjukkassor (4 kassor).........

Summa

1,712

2,271

243

120

1,955

2,391

Inalles 3,983

363

4,346

Utom ovan upptagna 15 sjukkassor finnes det ytterligare 11 sjukkassor,
därav 10 stadssjukkassor och 1 landssjukkassa, vilka i sina stadgar upptagit
bestämmelser om meddelande av sjukpenning, överstigande 6 kronor.81
ingen av dessa kassor hade dock sjukförsäkring till så högt belopp trätt i
verksamhet vid utgången av år 1929. 6 ^

Med avseende på den lokala förekomsten av dylik högre sjukpenning visar
utredningen, att Stockholm intager den främsta platsen med 1,081 sjukförsakrade
till över 6 kronor (853 män och 228 kvinnor), varefter följer Göteborg
med 34o (340 man och 5 kvinnor). Utom i dessa båda städer förekommer
sjukförsäkring till dylikt belopp endast i Linköping (66 medlemmaro7
man och 9 kvinnor), Huskvarna (376 medlemmar; alla män) och Klippan
Kristianstads Ian (87 medlemmar; 86 män och 1 kvinna). Av rikssjukkassorna
räknade Svenska typografförbundets sjukkassa 1,783 medlemmar (1,755
man och 28 kvinnor) med så hög sjukpenning. I farmaceuternas sjukkassa
vörö alla medlemmarna — 445 (360 män och 85 kvinnor) — och i Marinbefalets
sjukkassa 16 medlemmar tillförsäkrade dylik sjukpenning. Av de
egentliga s. k. rikssjukkassorna hade däremot endast en sjukforsäkrade medlemmar
med mer än 6 kronors dagligt understöd. Antalet på detta sätt försäkrade
utgjorde har 87, därav 80 män och 7 kvinnor

C. Inkomstgräns.

Pinnes någonstädes en inkomstgräns för rätt att tillhöra sjukkassa,
och huru fungerar i så fall en dylik bestämmelse?

. SaviH kant ar förekommer ingenstädes att sjukkassa uppställer en viss
inkomstgrans för rätten att inträda i eller tillhöra kassan. Icke heller förekommer
någonstädes en dylik gräns i fråga örn rätten till uppflyttning till
högre sj ukhj alpsklass. Detta hindrar givetvis icke att i praktiken en viss
hänsyn till vederbörandes inkomstförhållanden gör sig gällande. Framför

169

Kungl. Majus proposition nr 75.

allt då det gäller uppflyttning till högre sjukpenning, torde nog sjukkassestyrelserna
i verkligheten pröva begäran härom med hänsyn särskilt till den
sökandes sannolika behov av ökad sjukhjälp. I vissa fall har en dylik prövning
föreskrivits i stadgarna. Så t. ex. innehålla stadgarna för centralsjukkassan
Vänfast en bestämmelse, som ålägger kassans styrelse att vid prövning
örn inträde eller vid övergång till de högre sjukhjälpsklasserna tillse,
att medlemskapet i den klass, ansökan avser, är skäligen motiverat med hänsyn
till den sökandes ekonomiska förhållanden.

Att i Göteborg i avtalet mellan sjukkassorna därstädes och Göteborgs
läkarförening en bestämmelse intagits, som från rätten till läkarvård enligt
avtalet utestänger sjukkassemedlem med över 6,000 kronors inkomst, beröres
i annat sammanhang (se P. M. angående avtal mellan läkare och
sjukkassor sid. 3, bilaga E). Såsom där framhålles, saknar emellertid denna
bestämmelse praktisk betydelse och har dess tillämpning, såvitt känt är, aldrig
påkallats.

Stockholm i december 1930.

Theofil Andersson.

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Bilaga 1).

P. M. angående s,j nkvå rdsförsäkringens förekomst och
utbredning inom den svenska sjukkasserörelsen
in. m.

1. Ben nuvarande sjuk kasselagstiftningens ståndpunkt till sjukvårds försäkringen.

Någon föreskrift, som ålägger registrerad sjukkassa att lämna sina medlemmar
sjukvård i en eller annan form, finnes som bekant icke i 1910 års
sjukkasselag. I 15 § 3 mom. i lagen stadgas allenast, att sjukkassas minimiprestation
i fråga örn sjukhjälp skall utgöras av ettdera

1) vård å sjukhus;

2) läkarvård jämte läkemedel; eller

3) visst belopp i penningar för varje dag.

Några närmare bestämmelser örn vad som skall förstås med »vård å sjukhus»
respektive »läkarvård jämte läkemedel» hava icke meddelats i lagen.
Till följd härav torde sjukkassa, som inför någon av dessa understödsformer
som normal sjukhjälpsprestation, få anses skyldig att lämna sjukhusvård
respektive läkarvård och läkemedel i hela den omfattning sjukdomen betingar
och förhållandena över huvud taget medgiva. Nu gällande lagstiftning
kan därför i fråga örn här berörda understödsformer och särskilt vad
beträffar läkarvården anses gå åtskilligt längre än de åren 1927 och 1930
framlagda reformförslagen. När man från läkarhåll opponerat sig mot dessa
senare förslag, har man helt och hållet förbisett, att dessa förslag — frånsett
sjukvårdsförsäkringens karaktär av ett obligatorium för de statsunderstödda
sjukkassorna — i jämförelse med nu gällande lagstiftning innehålla
mycket viktiga koncessioner till förmån för från läkarhåll tidigare hävdade
synpunkter. Pä grundval av gällande lag och med understöd av statsmedel
kunna sjukkassorna genomföra en långt mera vittgående och fullständig
läkarvårdsförsäkring än den som förutsattes i reformförslagen, varvid alla
de återhållande moment, som i dessa förslag stadgats, skulle bortfalla.
Sannolikheten av en utveckling i denna riktning ökas givetvis, örn statsbidraget,
såsom ju på sina håll påyrkas, utan vidare förhöjes och denna
förhöjning, som väl knappast kunde undvikas, komme att beröra även sjukvårdsbidraget.

De ovan uppräknade understöden äro minimiprestationer i den meningen,
att ettdera av dem alltid måste meddelas oavkortat. Det är sålunda icke
tillåtet att kombinera dessa understöd på sådant sätt, att visserligen intetdera
av dem meddelas i föreskriven utsträckning men sjukhjälpen i sin
helhet ändock mer än väl motsvarar värdet av endera av de stadgade minimiprestationerna.
Lämnas understöd i någondera formen i stadgad utsträckning,
kan detta understöd emellertid kombineras med något av de andra,
som därvid givetvis icke behöver utgå i full omfattning. Lämnas sålunda
exempelvis sjukhjälp i penningar i den omfattning lagen stadgar, behöver
icke den sjukvård kassan eventuellt samtidigt meddelar utgå i den omfattning
lagen stadgar i fråga om dylikt understöd såsom minimi]»restation. I
dylika fall kan sjukkassa sålunda utgiva exempelvis läkarvård utan att sani -

171

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

tidigt meddela läkemedel, bestrida endast en viss del av läkarvårdskostnaderna
o. s. v. De sjukkassor, som för närvarande bereda sina medlemmar
läkarvård oell dylikt, göra detta i regel på det sätt, att läkarvården utgår
som ett tillägg utöver den kontanta sjuklij alpen såsom den primära understödsformen.
Endast i enstaka undantagsfall förekommer det att en sjukkassa
för samtliga eller vissa av sina medlemmar bereder sjukhusvård eller
oftare läkarvård oell läkemedel såsom en fristående prestation oell utan att
sjukhjälp i penningar samtidigt utgives.

I kungörelsen angående statsbidrag sammanställas sjukhusvård och sjukhjälp
i penningar på sådant sätt, att statsbidrag utgår med samma belopp
per dag för båda understödsformerna, dock att för en och samma sjukdag
statsbidraget utgår allenast för ett av understöden. Den maximibegränsning
— 2 kronor per år oell medlem i sjukkassa och 50 öre per år och medlem
i fortsättningskassa — som gäller i fråga örn denna del av statsbidraget,
skall tillämpas frånsett i vilkendera formen understödet utgått för respektive
sjukdagar.

Yad åter beträffar sjukhjälp i form av läkarvård och läkemedel, utgår
statsbidraget med V« av kassans egna utgifter härför; dock att denna del
av statsbidraget icke må överstiga 1 krona per år och medlem i sjukkassa
och 25 öre per år och medlem i fortsättningskassa. Denna del av statsbidraget
utgår för all läkarvård och läkemedel åt medlemmarna, oberoende
av örn understödet utgivits i den i ..sjukkasselagen såsom minimiprestation
stadgade omfattningen eller icke. Även örn sjukkassa för sina medlemmar
utgiver allenast läkarvård eller allenast läkemedel eller endera eller båda
dessa prestationer endast partiellt, är den ändock berättigad att i förhållande
till sina utgifter därför erhålla statsbidrag.

2. Meddelandet av sjukhusvård.

Såsom redan framhållits upptager sjukkasselagen sjukhusvård såsom en
av de trenne erkända sjukhjälpsformerna. Någon skyldighet för registrerad
sjukkassa att, såsom förutsattes i 1930 års sjukkasseproposition, under vissa
betingelser bereda den sjuke denna vårdform finnes däremot icke stadgad
i lagen. I de svenska sjukkassorna har sjukhusvården karaktären av ett
endast subsidiärt understöd, som vid behov kan träda i stället för sjukpenning
och eventuellt läkarvård och läkemedel. Samma ståndpunkt intaga
också av tillsynsmyndigheten utfärdade normalstadgar för sjukkassor.
Enligt normalstadgarna, vilkas bestämmelser i denna punkt återfinnas i så
gott som alla registrerade sjukkassors stadgar, gäller, att sjukhusvård på
kassans bekostnad med kassastyrelsens medgivande kan meddelas på grund
av antingen den sjukes egen begäran eller vederbörande läkares eller sjukbesökares
framställning. Intagning på dessa villkor å sjukhus innebär, att
sjukkassan ikläder sig förbindelsen att bestrida hela kostnaden för sjukhusvården,
även örn denna kostnad skulle överstiga beloppet av den sjukhjälp
i penningar, medlemmen må hava tillförsäkrat sig.

Av sjukkassestatistiken att döma skulle sjukhusvård i endast jämförelsevis
mycket ringa grad användas som understödsform i de svenska sjukkassorna.
Sjukkassornas sammanlagda utgifter för sjukhusvård hava sålunda
i de till socialstyrelsen insända årliga redogörelserna för åren 1927—29 upptagits
till endast kronor 34,6(13, 33,421 och 31,462 respektive. Dessa siffror
kunna emellertid icke åberopas såsom bevis för den utsträckning, i vilken
sjukkassemedlemmar under sagda år åtnjutit sjukhusvård. I dessa siffror
ingå ju endast sådana fall, då sjukkassan såsom sådan på grund av föreskrift
i stadgarna eller eljest på föranstaltande av styrelsen direkt ombesörjt

172

Kungl. Majda proposition nr 15.

vården och själv bestritt kostnaderna för densamma. De omfatta däremot
icke de naturligtvis långt talrikare fall, då sjukkassemedlemmarna själva utan
direkt medverkan av kassan ombesörja sitt intagande å sjukhus men bestrida
sjukhusvården ur den från sjukkassan utgående kontanta sjukhjälpen.
Ehuru i dylika fall sjukpenningen i väsentlig grad eller t. o. m. helt och
hållet disponeras för sjukhusvården, redovisas den givetvis i sjukkassornas
räkenskaper endast under rubriken sjukhjälp i penningar. Detta redovisningssätt
användes även av sådana sjukkassor, vilka på grund av avtal eller
eljest åtagit sig att av den sjuke tillkommande sjukpenning direkt till vederbörande
sjukvårdsanstalt utgiva vårdkostnaden och där således den sjuke
själv endast äger uppbära vad som återstår av sjukpenningen, sedan vårdavgiften
blivit betald. Det är tydligt, att i dylika fall sjukhjälpen, örn ock
formellt utgående i penningar, dock i den mån den tages i anspråk för
vårdavgiftens betalande med visst fog kan anses utgiven såsom sjukhusvård.

Fot att erhålla en föreställning örn i vilken grad sjukkassorna, därest
förhållandena äro ordnade på nu angivet sätt, kunna anses medverka för
bestridande av sjukhusvård åt sina medlemmar, har en hänvändelse gjorts
till centralsjukkassan Vänfast—Stockholm (c:a 48,000 medlemmar år 1929)
örn meddelande av uppgifter rörande här berörda förhållande. Förutsättningsvis
må härvid meddelas, att Stockholms stad lämnar kassans i staden
mantalsskrivna medlemmar nedsättning med 20 % av vårdavgiften vid
vård å allmänt rum å staden tillhörig sjukvårdsanstalt eller på av staden
genom avtal tillförsäkrad plats å annan vårdanstalt. Förutsättning för åtnjutande
av dylik ersättning är bland annat, att den sjuke vid intagningen,
därest han icke erlägger förskottsbetalning, avlämnar av sjukkassan utfärdad
ansvarsförbindelse. Har dylik ansvarsförbindelse utfärdats, vartill givetvis
fordras medlemmens samtycke, åligger det sjukkassan att av den sjuke tillkommande
sjukhjälp direkt utbetala den stipulerade vårdavgiften (med avdrag
för ovannämnda 20 %). Till den sjuke utbetalas därefter vad som återstår
av sjukpenningen.

Enligt av kassan benäget meddelade uppgifter hade under år 1929 sjukhusvård
förekommit samt genom den från kassan utgående kontanta sjukhjälpen
bekostats i följande omfattning:

Antal sjukdomsfall................................................ 3,045

Antal vårddagar ................................................... 119,892

Utbetald vårdkostnad........................... kronor 181,781: 20

Av den under samma år av kassan utbetalta kontanta sjukhjälpen, kronor
1,544,848: 25, hade alitsa för bekostande av sjukhusvård disponerats 11.8 %.
Av samtliga sjukdomsfall inom kassan under året utgjordes inemot V, av
sjukhusfall.

3. Meddelandet av läkarvård och läkemedel.

I efterföljande utredning rörande meddelandet inom den svenska sjukkasserörelsen
av sjukvårdsförsäkring (läkarvård och läkemedel) hava medtagits
samtliga sjukkassor, som under vederbörande år meddelat sina medlemmar 1)

läkarvård (enbart);

2) läkarvård jämte läkemedel; och

3) läkemedel (enbart).

Att aven dessa senare kassor medtagits beror bland annat på att tillhandahållandet
av läkemedel enbart ofta är att betrakta närmast som ett

173

Kungl. Majlis proposition nr 75.

komplement till en i annan ordning (genom arbetsgivare eller dylikt) medlemmarna
tillförsäkrad läkarvård. I utredningen ingå vidare samtliga sjukkassor,
som meddelat understöd i någon av de angivna formerna, utan hänsyn
till örn läkarvården ete. i sin helhet bekostats av sjukkassan eller örn
kostnaden, såsom i många fall är förhållandet, till någon, vanligen mindre
del åvilat medlemmarna själva. För närmare detaljer rörande denna punkt,
vad särskilt läkarvården beträffar, hänvisas till bilaga C, punkt A 2.

Antalet sjukkassor, som meddelat sjukvårdsförsäkring i ovan angivna
mening, har under de senare åren varit i stort sett stationärt. Detta förhållande
är dock endast skenbart och sammanhänger, i allt väsentligt med
de sammanslagningar av förut var för sig arbetande sjukkassor, som under
dessa år ägt rum särskilt i städerna. Såsom nedan skall visas har medlemsantalet
i de sjukkassor, som meddela sjukvård, ökats såväl absolut som
relativt. Antalet sjukkassor 1), som meddelat sjukvårdsförsäkring, har enligt
sjukkassestatistiken utgjort:

1918..

1919..
1920.

l1921.

1922.

1923.

276

272

275

271

278

1924..

1925.

1926.

1927.

1928.
1929

288

285

276

280

279.

Meddelandet av läkarvård har liela tiden utgjort huvudsaken. Sammanräknas
de sjukkassor, som meddelat läkarvård antingen enbart eller i förening
med läkemedel, utgjorde deras antal år 1918 247 och år 192J ^o3.
Härav lämnade 177 resp. 171 enbart läkarvård och 70 resp. 82 bade läkarvård
och läkemedel. Antalet sjukkassor, vilkas sjukvårdsprestationer omfattade
endast läkemedel, utgjorde år 1918 29 och 1929 26.

Yad därefter beträffar medlemsantalet i de sjukkassor, som lamnat sjukvård,
har det ansetts lämpligt att här uppdela sjukkassorna i tre grupper
allteftersom de meddelat 1) läkarvård (enbart) 2) läkarvård jamte, läkemedel
och 3) läkemedel (enbart). Vid en dylik uppdelning erhålles följande översikt.

Antal sjukfår sahr adle medlemmar i sjuMassor, sorn meddelat:

	1) Läkarvård	2) Läkarvård	Summa	3) Läkemedel
	(enbart)	och läkemedel	(1-2)	(enbart)
1918 .................	52,247	26,275	78,522	10,180	88,702
1919 .....................	61,319	23,451	84,770	10,814	95,584
192Ö .............	63,511	22,978	86,489	10,693	97,182
19*21 ..................	56,610	28,530	85,140	11,945	97,085
1922	56,802	24,414	81,216	10,626	91,842
1923 . . .......	60(911	31,790	92,701	10.919	103,620
1924 . ............	67,089	30,198	97,287	16,566	113,853
1925	63,614	43,108	106,722	15,480	122,202
1926	75,039	32,194	107,233	14,225	121,458
1927	80,910	33,581	114,491	15,688	130,179
1928 a)	82,008	37,077	119,085	11,665	130,750
1929!) ........................	88,454	39,204	127,658	9,362	137,020

1) D o s sill olli har en fortsättningskassa meddelat sjukvårdsförsäkring.
*) Preliminära siffror.

174

Kungl. Majus proposition nr 15.

Såsom härav framgår, Ilar sjukvårdsförsäkringen under dessa tolv år be®n
utbruten, örn ock jämförelsevis långsam stegring. Detta
galler emellertid endast örn läkarvardsförsäkringen. intalet medlemmar i de
som meddelat dylikt understöd, har sålunda ökats från 78,522
x i •• i 6 ,r me<^ Medlemsantalet i de sjukkassor, som lämnat

endast läkemedel, har under de båda sista åren till och med gått något tillbaka
, . att undersöka i vad män tillväxten av de sjukvårdsförsäkrades antal

naliitj amna steg med stegringen i sjukkasseverksamheten över huvud taget har
antalet medlemmar i sjukkassor, som meddela sjukvård i den mening ordet
^tagits (alltså inklusive dem, som meddela enbart läkemedel), sammanställts
med hela antalet sjukkassemedlemmar under respektive år. Då rikssjukkassorna
som bekant på ett par mindre undantag när icke syssla med
sjukvardsforsäkring har jämförelsen här ansetts böra begränsas till de lokala
sjukkassorna. En dylik jämförelse meddelas i efterföljande sammanställning.

A r

Hela antalet
medlemmar i
lokala sjukkassor -

Antal medlemmar i de lokala
sjukkassor, som meddela sjukvårdsförsäkrins -

(inklusive läkemedel
enbart)
Absolut.

I % av bela
medlemsantalet
i lokala sjukkassor.

i 1918 ...

1919 ...

1920 ..
i 1921 ...

1922 ...

1923 ...

1924 ...

1925 ...

1926 ...

1927 ...

1928 »)

1929 >)

449,618

460,543

466,755

459,652

462,771

470,010

483,310

493,025

503,795

517,274

528,094

544,853

88,702

95,584

97,182

97,085

91,842

100,955

110,980

118,776

117,725

126,115

127,573

132,102

19.7
20. s

20.8
21.i

19.8

21.5

23.0

24.1

23.4

24.4

24.2
24.2

. I förhållande till lokalsjukkassornas medlemssiffra har sålunda antalet
sjukvårdsför säkrade under dessa år stigit från icke fullt V5 till något mindre
an V4.

Det har ju på sina hall påståtts, att sjukvårdsförsäkringen egentligen
passade endast för städerna men saknade intresse för landsbygden. En
undersökning har därför verkställts rörande fördelningen mellan landsbygd
och städer av de sjukkassemedlemmar i lokala kassor, som under åren 1927
och 1928 voro tillförsäkrade sjukvård (inklusive läkemedel enbart). Eesultatet
av denna undersökning framgår av följande sammanställning.

Antal sjukvårdsförsäkrade medlemmar
i lokala kassor

1927.

Städerna .......

Landsbygden

1928.

Städerna .......

Landsbygden

	I % av hela antalet
Antal.	medlemmar i de lokala
	sjukkassorna.
80,450	24.7
45,665	23.8
82,496	24.8
45,077	23.i

*) Preliminära siffror.

175

Kungl. Majus proposition nr 75.

I stort sett kan sålunda sjukvårdsförsäkringen anses hava samma relativa
utbredning på landsbygden som i städerna.

Vad slutligen beträffar sjukkassornas utgifter för sjukvårdsförsäkringen
framgå dessa av efterföljande tablå. För fullständighetens skull hava härvid
medtagits även utgifterna för sjukhusvård (jfr dock vad ovan anförts örn
denna understödsform).

Å r	Sjukkassornas utgifter för	Summa kr.
Läkarvård kr.	Läkemedel kr.	Sjukhusvård kr.
1918 .........................................	207,285	107,916	25,224	340,425
1919 ...........................................	261,387	121,293	28,486	411,166
1920 ..........................................	289,879	137,749	30,035	457,663
1921 .........................................	310,431	107,362	25,018	442,811
1922 ..............................	317,314	107,391	23,210	447,915
1923 .....................................	313,430	97,289	23,741	434,460
1924 .............................	342,708	111,408	26,136	480,252
1925 ............................	380,330	112,123	33,038	525,491
1926 .............................	404,623	113,448	34,451	552,522
1927 .......................	460,529	135,884	34,663	631,076
1928 '') ................	470,702	120,112	34,204	625,018
1 1929 b ..........................................	519,544	119,043	34,384	672,971

4. Formerna för tillhandahållandet av läkarvård.

Yad särskilt beträffar läkarvården förekomma —- frånsett mindre väsentliga
skiljaktigheter — i huvudsak följande frenne former för dess tillhandahållande
:

1) Kassan betalar direkt till vederbörande läkare (eventuellt den lokala
läkareföreningen) ersättning enligt parterna emellan överenskommen taxa för
all åt medlemmarna lämnad läkarvård. Viss begränsning kan dock förekomma,
så att exempelvis läkarvård i det särskilda fallet icke må överstiga
visst belopp per år eller dylikt.

2) Kassan svarar på sätt under 1) sägs gentemot läkaren for hela sjukvårdskostnaden
men uttager, i förekommande fall, av den sjuke en viss del
av den på honom faktiskt belöpande vårdkostnaden. Som regel sker detta
på sådant sätt, att medlemmen, innan han anlitar läkare, har att direkt till
kassan inbetala den stipulerade andelen.

3) Kassan utbetalar på begäran till medlemmen den kostnad, medlemmen
visar sig hava själv utgivit för läkarvården. Stundom är denna metod, som
kommer till användning särskilt på landsbygden, kombinerad nied en bestämmelse,
att kassan för sin del icke utgiver mer än högst ett visst belopp
per läkarkonsultation eller att kassan icke utgiver mer än högst ett visst
belopp för dylik sjukvård under ett år, ett antal år eller eventuellt under
hela medlemstiden.

Det kan förtjäna framhållas, att det system för tillhandahallande av läkarvård,
vilket föreslogs i såväl 1927 som 1930 års propositioner, kan sägas
utgöra en kombination av de båda sist anförda metoderna. Med den under
3) angivna metoden överensstämma propositionerna däri, att den sjuke förutsättes
skola själv gentemot läkaren svara för hela kostnaden; med den
under 2) angivna åter däri, att kassan såsom sådan icke bestrider hela läkarvårdskostnaden
utan att en viss del därav skall åvila den sjuke själv. Bort -

*) Preliminära siffror.

176

Kungl. Majus proposition nr 15.

sett härifrån är emellertid den reglering av läkarvårdsförsäkringen, som
sagda propositioner avse, långt strängare och mera ingående än som med
nu gällande lagstiftning är fallet, då ju sjukkassorna i detta hänseende kunna
etablera läkarvårdsförsäkring i snart sagt vilka former som helst.

Närmare detaljer rörande formerna för läkarvårdens tillhandahållande, i
den mån dessa former äro reglerade genom skriftliga avtal, meddelas i en särskild
P. M. angående avtal mellan sjukkassor och läkare (bilaga E).

5. lie nuvarande kostnaderna — i genomsnitt per medlem — för
läkarvårdsförsäkring.

Betydande svårigheter .mota, då man med ledning av sjukkassornas årliga
berättelser eller eljest tillgängliga uppgifter söker beräkna läkarvårdsko stnadernas
storlek i genomsnitt per medlem. Problemet gäller här framför
allt att kunna med tillräcklig noggrannhet bestämma den medlemsstock,
p;i vilken . de faktiska kostnaderna för läkarvården skola fördelas. Det är
nämligen icke så, att man härvid kan utan vidare utgå från den av kassan
uppgivna totala medlemssiffran. Icke sällan förekommer det nämligen, att
läkarvårdsförsäkringen icke omsluter samtliga kassans medlemmar utan att
ett, dock oftast mindre, antal medlemmar med eller utan bestämmelse därom
i stadgarna faktiskt stå utanför läkarvårdsförsäkringen. Utan att detta direkt
utsäges i stadgarna, äro sålunda som regel — men dock icke alltid — de medlemmar
undantagna från läkarvårdsförsäkringen, vilka icke äro bosatta inom
kassans verksamhetsområde. Faktiskt örn också icke genom direkt föreskrift
i stadgarna äro vidare ofta även de medlemmar undantagna, som på grund
av sin anställning äro tillförsäkrade läkarvård genom arbetsgivare (inkl.
staten eller kommun).. Såsom i (bilaga C), punkt Al, närmare visats, hava
uppgifter inhämtats direkt från sjukkassorna angående bl. a. antalet medlemmar,
som äro på sist angivna sätt tillförsäkrade läkarvård, helt eller
till en del.

I den mån sjukkassorna upptaga särskilda avgifter för läkarvårdsförsäkringen
och ovan angivna kategorier av medlemmar icke erlägga avgift för
denna prestation, har en korrigering givetvis varit lätt att göra. I många
sjukkassor, som meddela läkarvård, göres emellertid icke någon skillnad i
avgiftshänseende medlemmarna emellan, utan den stadgade avgiften måste
erläggas av och för samtliga medlemmar, alltså även dem som äro tillförsäkrade
läkarvård i annan ordning. I dylika sjukkassor synes ställningen vara den,
att dessa medlemmar i praktiken hava en viss valfrihet mellan läkarvård
genom sjukkassan och den i annan ordning dem tillförsäkrade läkarvården.

Genom direkta hänvändelser till vederbörande sjukkassor hava i alla
tvivelaktiga fall noggrannast möjliga uppgifter inhämtats rörande det verkliga
antalet medlemmar, som berörts av läkarvårdsförsäkringen, och de uppgivna
kostnaderna för denna vård uppdelats endast mellan dem. Såsom icke delaktiga
i läkarvårdsförsäkringen hava konsekvent borträknats alla medlemmar,
som enligt den ovan åberopade undersökningen varit tillförsäkrade läkarvård,
helt eller , till en del, genom arbetsgivaren (inkl. staten eller kommun).
Med hänsyn till det nyss anförda förhållandet, att dylika medlemmar i
åtskilliga kassor torde hava en viss valfrihet i fråga örn läkarvården, är det
emellertid antagligt, att de nedan anförda beräkningarna till följd härav utvisa
ett genomsnitt, något överstigande den faktiska kostnaden.

Erinras må i detta sammanhang, att i den läkarvård, vars genomsnittliga
kostnad beräkningarna avse, icke i allmänhet ingår läkarvård vid sjukdom
till följd av olycksfall i arbete. Någon bestämmelse, som i fall som här
avses begränsar sjukkassornas understödsplikt, finnes visserligen som regel

Kungl. Majas proposition nr 75. 177

icke i stadgarna. Endast i vissa läkaravtal Ilar denna princip fastslagits.
Bortsett härifrån torde det emellertid få anses såsom självfallet, att medlemmen
vid olycksfall i arbete har att vända sig till olycksfallsförsäkringens
organ även i fråga örn läkarvården. Den sjukvårdsprestation, som olycksfallsförsäkringen
bereder, är ju ock av större räckvidd än den, som sjukkassorna
i regel lämna, och innefattar dessutom även läkemedel. Härtill
kommer, att sjukkassorna själva hava ett direkt intresse av att medlemmarna
vid olycksfall i arbete vända sig till olycksfallsförsäkringen och icke till
kassan för erhållande av läkarvård.

En annan omständighet, som måst tagas i betraktande vid dessa beräkningar,
är att stadgarna, även då sjukkassan lämnar läkarvård i praktiskt
taget full omfattning, ändock kunna innehålla begränsningar i ett eller annat
hänseende. För att i görligaste måtto undgå denna felkälla hava vid beräkningarna
medtagits endast sådana sjukkassor, vilka överhuvud taget icke
tillämpa några dylika inskränkningar eller vilkas bestämmelser i sådant
hänseende äro utan reell betydelse.

Yad särskilt beträffar sjukkassor å landsbygden lärer det på sina håll
förekomma, att till sjukkassan hava anslutit sig personer, som tillhöra
kassan närmast i egenskap av stödjande medlemmar, d. v. s. att de visserligen
betala avgifter som vanliga medlemmar men aldrig taga i anspråh
understöd från kassan. I den mån dylika stödjande medlemmar förekomma
i en sjukkassa, bidrager detta naturligtvis till att den genomsnittliga läkarvårdskostnaden
blir lägre än örn hänsyn kunnat tagas allenast till de medlemmar,
som verkligen, i förekommande fall, anlita kassan för läkarvården.

Trots all försiktighet, varmed undersökningen utförts, och fastän vederbörande
sjukkassor med största beredvillighet stått till tjänst med alla
äskade upplysningar, måste dock de här funna kostnadsbeloppen betraktas
såsom endast approximativa. Å andra sidan torde man dock våga utgå ifrån
att skillnaden mellan dessa och de exakta kostnadsbeloppen icke är alltför
betydande.

I fråga om stadssjukkassorna har undersökningen omfattat de åtta städer,
för vilka enligt vad i bilaga E visas finnas preciserade avtal angående
läkarvården och dess tillhandahållande. Med hänsyn till de skiftande förhållanden
i fråga örn läkarvården, som råda i Borås, hava dock sjukkassorna
i denna stad icke kunnat medtagas. I stället omfattar undersökningen även
Malmö, för vilken stad visserligen icke finnes ett för sjukkassorna gemensamt
läkaravtal men där dock ett antal betydande sjukkassor meddela läkarvård
i som regel full omfattning.

Enligt de verkställda beräkningarna har läkarvårdskostnaden i genomsnitt
per sjukvårdsförsäkrad medlem — medlemmar, som tillförsäkrats läkarvård
genom arbetsgivare (inkl. staten eller kommun) frånräknade — i medeltal

för åren 1927—1929 uppgått till:

i Göteborg, oavsett familjeläkarvård ...................... kronor 7:04

» » för familjeläkarvården ensamt1) ................ » 1:92

»Linköping ............................................ » 4: 79

> Malmö2) .............................................. » 6:79

»Lund, oavsett familjeläkarvård3) ........................ » 4:13

» » för familjeläkarvård *) ............................ » 0: 86

1) Kostnaden för familjeläkarvård Ilar, för de sjukkassors vidkommande, som lämna
denna prestation, fördelats på samtliga sjukförsäkrade medlemmar och icke endast på de
familjevårdsförsäkrade. Dessa senares antal är ej klint

2) I en vid sidan av de registrerade sjukkassorna arbetande s. k hjftlpkassa med uppgift
att bereda läkarvård m. m. uppgick den genomsnittliga läkarvårdskostnaden samtidigt
till kr 7: 25.

a) Den relativt låga kostnaden i Lund har uppgivits bero på, att ett stort antal medlemmar
vid sjukdomsfall hänvända sig till lasarettets poliklinik

Bihang till riksdagens protokoll 11)31. 1 saini. 62 haji. (Nr 75.'') ni 3i 12

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

1 ^skröna ............................................ kronor 7: 06

''Växjö ................................................ » 8:89

» Uppsala .............................................. , 5. 2i

Med avseende på de här angivna genomsnittskostnaderna må särskilt
iramnallas, att de beteckna den totala kostnaden för läkarvården. För de
bada städer — Lund och Trälleberg — där sjukkassemedlemmarna själva
hava att, 1 förekommande fall, erlägga en viss del av läkarvårdsavgiften,
innesluta salunda de ovan angivna beloppen jämväl den del av läkarvårdskostnaden,
som pa detta sätt faller direkt på den sjuke och icke blott den del
som bestndes av sjukkassan.

För samtliga ovan angivna åtta städer har läkarvårdskostnaden under
treårsperioden ifråga uppgått till i medeltal kr. 6: 49 l) per år och läkarvardsiörsäkräd
medlem. Bortser man från de båda städer — Lund och
1 raneborg där en del av kostnaden uttages direkt av den sjuke, och
egransas medeltalsberäknmgen till de städer, där sjukkassorna bestrida
hela kostnaden för läkarvården, utgör motsvarande medeltal för dessa sex
stader kr. 6: 62 ). Att av dessa båda medeltalssiffror utan vidare draga
elen slutsatsen att läkarvården ställt sig billigare i sådana fall, då en del
av kostnaden bestndes direkt av den sjuke, vore säkerligen förhastat. Till
den laga kostnaden i Lund torde, såsom ovan framhållits, väsentligen bilf^.
”''anga av medlemmarna i kassan vid behov anlita lasarettets
poliklinik. Vad ater Träleborg beträffar, synes den där tillämpade läkartaxan
vara lägre än 1 de andra städerna (jfr bilaga E).

Vidkommande därefter sjukkassor på landsbygden har undersökningen
omfattat följande atta sjukkassor, Strömma i Blekinge län, Lomma allmänna
och Bolestads 1 Malmöhus län, Kville sockens och Björneröds i Göteborgs
och Bohus län, Kungsfors 1 Alvsborgs län, Töreboda i Skaraborgs län och
Sandviks 1 Västerbottens län. Av dessa kassor äro Strömma, Kungsfors
och Sandviks rena fabnkssjukkassor, som stå öppna i huvudsak endast för
personalen vid de företag, till vilka kassorna äro knutna. Övriga fem kassor
aro däremot att ^ betrakta såsom öppna sjukkassor, örn samtliga kassor
galler, att lakarvarden lämnas i full utsträckning och utan någon begränsning
av praktisk betydelse.

Beräkningarna gälla åren 1927—1929 utom i fråga örn Kville sockens sjukkassa,
dan beräkningen avser åren 1928—1929.

Enligt beräkningen skulle läkarvården hava betingat en kostnad i genomsnitt
per ar och läkarvardsförsäkrad medlem av:
i Strömma
» Lomma allmänna
» Lövestads
» Kville sockens
» Björneröds
» Kungsfors
» Töreboda
» Sandviks

sjukkassa .............................. kronor 4: 91

.............................. » 4: 20

.............................. » 4:02

.............................. » 5:00

.....''......................... » 4:28

.............................. » 6:10

.............................. » 4: 00

.............................. » 5: 79

. Såsom yar aH; vänta, äro kostnaderna högre i de rena arbetarkassorna än
1 de allmänna sjukkassorna. Medan sålunda medelkostnaden per medlem i
de tre arbetarsjukkassorna uppgår till kr. 5: 74 *), utgör samma kostnad i
de fem allmänna sjukkassorna endast kr. 4: 23 l). För samtliga åtta sjukkassor
tillhopa utgör medelkostnaden kr. 5: 23 *).

'') Vägda siffror.

179

Kungl. Maj:ta proposition nr 75.

Vid en jämförelse mellan de här angivna kostnadsuppgifterna för sjukkassor
på landsbygden och motsvarande uppgifter för stadssjukkassorna torde bland
annat följande förtjäna beaktande. I de läkaryårdskostnader, som våra
svenska sjukkassor för närvarande bestrida, ingår icke kostnaden i förekommande
fall för läkarens resa. Detta skulle däremot vara förhållandet saväl
enligt årets regeringsförslag i sjukkassefrågan som enligt 1927 års motsvarande
proposition. Det ligger i sakens natur, att dylika resekostnader i allmänhet
skulle förekomma endast på landsbygden och där särskilt i de rena
jordbruksdistrikten med deras mera spridda befolkning. Tänker man sig en
sjukkassereform genomförd i huvudsaklig överensstämmelse med 1930° ars
regeringsproposition, skulle därför skillnaden med avseende på läkarvårdskostnaden
mellan städer och landsbygd sannolikt icke bliva stor. Den relativa
närheten till läkaren i städerna och den benägenhet att även i mindre tvingande
fall söka läkare, som denna närhet kunde tänkas innebära, skulle nämligen
komma att i väsentlig grad uppvägas av de väsentligt högre kostnader för
läkarens resa, som sjukvården i landssjukkassorna skulle komma att betinga.
Vad här anförts, örn förhållandet mellan sjukkassor på landsbygd och i städer
gäller i huvudsak även ifråga om motsättningen mellan sjukkassor i industribygder
och rena jordbruksbygder. Avståndet till läkaren är självfallet kortare
och såsom en följd härav även läkarens resekostnader lägre i de relativt tätt
bebyggda industriområdena än i de i allmänhet mera glest befolkade jordbruksbygderna.

Stockholm i december 1930.

Theofil Andersson.

180

Kungl. Majus proposition nr 7ii.

Bilaga E.

P. M. angående avtal mellan sjukkassor
och läkare.

Regeln torde vara att, då läkarvård lämnas, närmare bestämmelser angående
läkarvården samt villkoren och formen för densamma meddelas i avtal
mellan vederbörande läkare, eventuellt vederbörande lokala läkarförening,
å ena sidan och vederbörande sjukkassa respektive lokala sjukkassesammanslutning,
å den andra. På landsbj^gden förekomma emellertid endast undantagsvis
skriftliga avtal. Saken är här vanligen ordnad endast genom muntlig
överenskommelse mellan sjukkassan och läkaren. I de städer däremot,
där läkarvården mera allmänt är genomförd, finnas ofta ganska detaljerade
överenskommelser, i ändamål att reglera det ömsesidiga förhållandet mellan
sjukkassor och läkare.

Efterföljande redogörelse för nu gällande läkaravtal omfattar dylika avtal
i städerna Göteborg, Linköping, Uppsala, Borås, Växjö, Landskrona, Lund
och Trälleberg.

Avtalen äro som regel avslutade mellan å ena sidan sjukkassornas centralförsamling
i staden och å andra sidan stadens, eventuellt länets lokala läkareförening.
I Lund gäller avtalet mellan en enskild sjukkassa och stadens
läkareförening och i Landskrona mellan en enskild sjukkassa och stadens
samtliga läkare. I Borås är avtalet ingånget mellan stadens läkare och sjukkassornas
centralförsamling och i Växjö mellan Kronobergs läns läkarförening
samt sjukkassorna i staden.

Med avseende på rätten att taga del i avtalet gäller i Göteborg, att varje
till centralförsamlingen ansluten sjukkassa äger biträda avtalet under förutsättning
att anslutning gäller för samtliga eller minst hälften av kassans medlemmar.
I Linköping står på samma sätt avtalet öppet för varje ansluten
sjukkassa, som biträder avtalet för samtliga sina medlemmar. I Uppsala
fordras, att minst 80 % av sjukkassans medlemmar skola inbegripas i läkarvårdsförsäkringen.
I Borås gäller avtalet för varje sjukkassa, som genom
centralförsamlingen önskar komma i åtnjutande av sjukvård för sina medlemmar.
I Växjö gäller avtalet för samtliga medlemmar i respektive sjukkassor
med undantag för dem, vilka på grund av sin arbetsanställning eller
dylikt äro tillförsäkrade fri läkarvård. Vad läkarna beträffar stå avtalen
öppna för envar till respektive lokalavdelning ansluten läkare; i Borås för
stadens samtliga läkare. I Landskrona har bestämmelsen formulerats så, att
samtliga läkare i staden förbinda sig att tillhandagå med sjukvård åt sjukkassans
medlemmar. Så länge avtalet är gällande, får i Göteborg sjukkassornas
centralförsamling icke uppgöra särskilt avtal med läkare, som står utanför
läkarföreningen, och ej heller får Göteborgs läkarförening ingå avtal med
registrerad sjukkassa, som ej tillhör centralförsamlingen.

Rätt att välja läkare. I Göteborg och Linköping gäller, att sjukkassemedlem
har rätt att anlita vilken som helst av de läkare, som anmält sig till utövande
av sjukkassepraktik. Samtidigt eller under samma sjukdom må endast
en läkare anlitas, där ej den förste läkaren hänvisar den sjuke till annan
läkare eller behandlingen av annan läkare i tvingande fall är oundgängligen
nödig. Rådfrågning av läkare på ort. där den sjuke icke är bosatt, må endast

181

Kungl. Majus proposition nr 15.

ske med sjukkassestyrelsens medgivande. I Landskrona äger sjukkassemedlemmen
hänvända sig till vilken som helst av stadens läkare. Läkare ina ej
övertaga ett under behandling av annan läkare varande fall, med mindre, överenskommelse
därom träffats med den, som inlett behandlingen I Växjö ager
sjukkassemedlem likaledes välja bland läkare, som tillhöra lakari Greningen.
Medlem får dock icke besöka mer än en läkare under samma sjukdom utan att
lian blivit remitterad till den andre läkaren eller sjukkassestyrelsen lamnat

medgivande därtill. . , „ ,

I avtalen stadgas vanligen vissa begränsningar i fråga om den lakarvard,
som den sjuke äger erhålla. I Götebor g snvtslzi stadgas sålunda, att faxan, icke

gäller vid mera omfattande specialundersökningar, behandling av svirrare
kirurgiska åkommor, förlossning eller annan specialbehandling. I Linkoping
betalas operationer, ingrepp och specialundersökningar utöver taxan med
2_10 kronor, som betalas av den sjuke själv (sålunda icke av kassan). Lik nande

föreskrifter i fråga örn läkarvårdens begränsning lämnas också, ehuru
med något växlande formuleringar, i avtalen för Lund, k axjö, Landskrona
och Trälleberg. I Uppsala inbegripas icke i taxan specialundersökning och
specialbehandling, men det påpekas tillika, att detta förbehåll icke asyftar
enkla, kortvariga och lätt utförda undersökningar och behandlingar utan endast
mera tidsödande och kostsamma sådana. . . . .. r,

I avtalen för Göteborg och Linköping stadgas, att sjukkassa icke ar pliktig
betala läkarvården, då den sjuke kan .erhålla kostnadsfri vard a epidemisjukhus
(samma regel torde gälla även i de andra städerna; sannolikt har
bestämmelse!! härom såsom tämligen självklar icke ansetts behövlig i av -

Skjuts och förbandsartiklar betalas enligt Bofasavtalet av den sjuke direkt
till läkaren I händelse av bristande betalningsförmåga är dock kassan pliktig
att gälda även dessa kostnader. Även i Växjö åligger det sjukkassemedlem,
som är bosatt 2 km. eller mera från staden, att själv betala lakarskjutsen.
T Landskrona stadgas liknande betalningsskyldighet i fråga örn t or bandsartiklar
och i Trälleberg i fråga örn såväl skjuts (vid sjukbesök utom gamla
stadens gräns) som förbandsartiklar och dylikt. . „ .. , , „ ,,

I Borås, Linköping och Växjö gäller icke avtalet sjukvård vid olycksfall
i arbete, som faller inom ramen för olycksfallsförsäkringslagen.. (Samma
regel, örn också icke direkt utsagd, tillämpas sannolikt även i övriga läkar aVtSlutligen

förekommer i Växjö den generella begränsningen, att läkarvården
utgår med högst 100 kronor under loppet av 12 på varandra följande ma -

I Linköping må sjukkassemedlem anlita läkare på sjukkassans bekostnad
högst 10 gånger pr kalenderår, med rätt dock för vederbörande sjukkasse styrelse

att medgiva ökning härutinnan. . .

I fråga örn sjukhus- och specialistvård innehålla avtalen i Goteborg och
Linköping vissa bestämmelser. Finner läkaren, att sjukdomen kraver vård
å sjukhus eller att dylik vård är önskvärd, skall han sålunda tillråda sadan
vård Detsamma gäller, örn läkaren finner specialistvård behövlig. Sadan yard
skall då bekostas av kassan; dock att för behandling av specialist som icke
biträtt avtalet, fordras kassastyrelsens samtycke. Slutligen må framila las.
att i Göteborg finnes ett särskilt tilläggsavtal och särskild taxa for specialistläkare
(se nedan). , , . . ,

Läkares skyldighet att lämna sjukkassan upplysningar rörande den sjuke.
Finnér läkare, stadgas det i avtalen för Göteborg och linköping, att den
sjuke handlar i uppenbar strid mot hans föreskrifter eller eljest på sätt,
sorn är ägnat att förhindra eller fördröja tillfrisknandet, skall han därom

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

underrätta kassan. ^Vidare stadgas skyldighet för läkaren att, på begäran
och da skriftligt utlåtande fordras, mot särskild ersättning och i den mån han
ej anser det strida mot sin tystnadsplikt, lämna sjukkassans styrelse
för dess förvaltning nödiga upplysningar rörande den sjuke och hans tillstånd.

In homs t b e gräns n i n g i fråga örn rätt till läkarvård har endast stadgats i
Götebor gsavtalet, där det föreskrives, att taxan icke gäller för sjukkassemedlem,
vars årsinkomst näst föregående år överstigit 6,000 honor. Enligt inhämtade
upplysningar har begäran örn tillämpning av denna bestämmelse hittills
i intet fall framställts från läkarhåll. Bestämmelsen torde få betraktas
närmast som en säkerhetsventil, avsedd att genom själva sin existens förekomma
obehörigt utnyttjande av sjukkasseverksamheten.

Betalningssätt. Regeln är enligt samtliga avtal, att sjukkassan såsom sådan
gentemot läkaren, respektive läkarföreningen svarar för betalningen av läkaryardskostnaderna.
Utom i Lund och Trälleberg gäller vidare, att kostnaden
i sin helhet för läkarvården normalt bestrides av respektive kassor utan direkta
bidrag av den sjuke (jfr dock ovan samt vad som stadgas i Göteborgsavtalet
med specialistläkarna). De bestämmelser, som avtalen innehålla, gälla närmast
sättet för redovisningen, kontrollen och betalningen av läkar vårdsutgifterna.
Härvid begagnar man sig vanligen av s. k. läkarkuponger eller läkarkort, vilka
vid överenskomna tider inlösas av kassorna. Emellertid medgiva vissa avtal
även direkt betalning av patienten till läkaren, som därvid utfärdar kvitto för
utfående av beloppet från kassan.

I Trälleberg betalar medlemmen Vs och i Lund 2/s av läkarbostaden. Denna
andel uttages som regel på det sätt, att den sjuke å kassans expedition utlöser
den nödiga läkarkupongen. Bestämmelsen härom återfinnes dock icke i läkaravtalet
utan anses utgöra en kassornas inre angelägenhet.

I Uppsala sker finansieringen av läkarvården på det sätt, att sjukkassemedlemmen
i början av året mot en avgift av 5 kronor hos sin sjukkassa löser
ett s. k. läkarkort, vilket berättigar till 10 rådfrågningar å läkarens mottagning
eller i den sjukes hem. I ömmande fall utlämnas (utan ersättning) ytterligare
ett läkarkort. Denna bestämmelse är dock icke så att fatta, som om
kostnaderna för läkarvården till någon del skulle bäras direkt av den sjuke.
Avgiften å 5 kronor är att betrakta som en särskild avgift för läkarvårdsiörsäknngen,
en avgift som skall erläggas av medlemmarna, vare sig de anlita
läkare under året eller icke. T den mån dessa avgifter icke förslå för gäldande
av läkarnas räkningar enligt taxan, åligger det sjukkassornas centralförsamling
att betala det felande beloppet.

I Landskrona tillämpas ett örn den tyska s. k. Pauschalmetoden påminnande
förfarande. För läkarvården utbetalar sjukkassan förskottsvis per kalenderkvartal
kr. 1:50 (alltså kr. 6:— per år) för varje medlem. Beloppet utbetalas
av kassan till Uste stadsläkaren, som därefter fördelar detsamma mellan
stadens läkare i förhållande till vars och ens arbete för kassan. För denna
eisättning lämna stadens läkare all den sjukvård, som medlemmarna behöva
dock med följande undantag. Den, som söker inträde i sjukkassan eller upp1
lyftning till högre klass, erlägger till läkaren för undersökning och intyg om
sitt hälsotillstånd en avgift av 2 kronor. För sjukdomsfall anmälda utom mottagmngstiden
betalar sjukkassemedlemmen 1 krona vid konsultation å mottagningsrummet
och 2 kronor vid sjukbesök i hemmet.

Taxor. Utom i Landskrona, där såsom ovan anförts en speciell anordning
i detta hänseende är rådande, gäller som allmän regel, att läkarvården
betalas i förhållande till den av respektive läkare meddelade vården (betalning
per prestation). Även örn de fastställda taxorna till sina grunddrag överensstämma
med varandra, sa äro de dock i detalj så olika uppställda, att de

183

Kungl. Majlis proposition nr 15.

icke kunna sammanställas i en enlietlig översikt. I etet följande återgivas
därför de olika taxorna var för sig med utelämnande av mindre betydelsefulla
detaljer.

Göteborg.

Ersättning, som erlägges antingen genom sjukkassekupong eller genom
kontant betalning mot kvitto av läkaren, utgör:

a) Vid rådfrågning hos läkaren:

första besöket jämte intyg för sjukanmälan .............. kronor 5: —

andra och följande besök .............................. » 3: —

receptpåskrift ......................................... » 1: —

rådfrågning per telefon ............................... » 2:! —

läkarintyg för inträde i sjukkassa ...................... » 4: —

läkarintyg för sjukkassa, där läkarvården av annan bekostas » 2: —

rådfrågning nattetid (kl. 21—8) ........................ » 8:

rådfrågning nattetid per telefon ........................’ * 5:

b) Vid läkarbesök i den sjukes hem:

besök i hemmet efter kallelse av patienten (inklusive intyg
för sjukanmälan) ...................................... kronor 8:

För rådfrågning för annan familjemedlem utgår ersättning som vid konsultation
å läkarens mottagning.

Intyg för friskanmälan samt örn dödsfall är läkaren pliktig meddela utan
ersättning*

För specialistläkare gäller följande särskilda taxa.

1) För andra specialister än nervläkare.

a) Vid rådfrågning hos läkaren:

första besöket jämte intyg för sjukanmälan ..............

andra och följande besök ..............................

b) Vid läkarbesök i den sjukes hem:

första besöket (inklusive intyg för sjukanmälan) ..........

andra och följande besök efter kallelse fran patienten ....

2) För specialiteten nervsjukdomar.

a) Vid rådfrågning hos läkaren: *

första besöket (jämte intyg för sjukanmälan) ............

andra och följande besök ..............................

kronor 7:—
> 4: —

kronor 12:—
> 10: —

kronor 10:—
» 5: —

b) Vid läkarbesök i den sjukes hem:

Samma taxa som ovan under 1 b). .

Skillnaden mellan allmänna avtalets taxa och specialistläkartaxan betalas
av medlemmen direkt till läkaren mot kvitto. Medlemmen återfår därefter
av kassan det belopp, varmed kassan enligt stadgarna bidrager till specialistvård.

Linköping.

Ersättningen utgör:

a) Vid rådfrågning hos läkaren:

första besöket .........................................

andra och följande besök ..................... • .......

förnyelse av recept utan rådfrågning eller undersökning----

sjukbetyg (betalas av den sjuke) ........................

kronor 4: —
> 3: —

» 2: —

» 1: —

184

Kungl. Maj-.ts proposition nr 75.

besök.

b) Vid läkarbesök i den sjukes hem:

första besöket ........................................ kronor 7

andra » ................................... ^ g

följande besök........................................ > 5

För patienter boende utanför den egentliga staden betalas 7—8 kronor

per

För sjukbesök, anmälda efter läkarens mottagning eller på morgonen med
begäran örn besök före första mottagningen samt för besök å mottagningsrummet,
sedan sista mottagningen för dagen avslutats, höjes taxan med 2
kronor, som betalas av den sjuke.

På natten (kl. 22—8) fördubblas taxan; härav betalas av den sjuke hälften.
All skjutsersättning betalas av den sjuke.

Läkaren utskriver utan särskild ersättning enkel remiss till sjukvårdsersättning.
Andra intyg betalas enligt taxan.

Lund.

a) Vid radfTagning hos läkaren wider mottagningstiden:

första besöket (inklusive enkelt sjukkasseintyg) .......... kronor 5:_

andra^ och följande besök .............................. » 4: —

rådfTågning per telefon ...............................’ » B- —

förnyelse av recept.................................... » 2 •_-

Vid rådfrågning på andra tider än mottagningstiden höjas dessa belopp
med kronor 2:—. Vid rådfrågning nattetid (kl. 21—8) höjes ersättningen
till det dubbla.

b) Vid läkarbesök i den sjukes hem:

lista—3:dje besöket (inklusive enkelt sjukkasseintyg) ...... kronor 8:__

fjärde och följande besök ........................... » 7.''_

Vid tillsägelse örn hembesök efter läkarens mottagningstid och örn besöket
önskas samma dag, utgör ersättningen kronor 9:— å 10:—. Hembesök
nattetid (kl. 21—8) ersättes med kronor 15:—.

Friskintyg för inträde i sjukkassa ...................... kronor 5:_

Friskintyg efter slutad behandling...................... » 2:_

Vid besök utanför stadens planlagda område tillhandahålles skjuts eller
ersättning därför.

Uppsala (med° fr. o. m. 1928 gällande rabattbestämmelser).

a) Vid rådfrågning hemma hos läkaren under mottagningstiden:

lista—3:dje besöket .................................. kronor

4:de—6:te » s

7:de och följande besök (för samma sjukdom) ............ »

förnyelse av recept.................................... t

Intyg för utfående av sjukhjälp lämnas utan ersättning.

b) Vid besök av läkaren i den sjukes hem:

1) besök inom den egentliga staden

lista—3:dje besöket .................................. kronor

4 ide—6:te » }>

7 ide och följande besök................................ »

2) i stadens omgivningar eller vissa mera avlägsna delar av staden

lista—3:dje besöket .................................. kronor

4:de—6:te » '' ''............................. »

7 ide och följande besök............................’'' »

Vid bud om sjukbesök efter mottagningstiden och örn besöket

3: 60
2: 70
1: 80
1: 80

fv 40
4: 50
3: 60

7: 20
6: 30
5: 40
önskas

Kungl. Maj:ts proposition nr 75. 185

samma dag, ökas arvodet med kronor 1:80. Nattetid (kl. 22—8) utgår dubbla
arvodet.

Vid längre tids behandling medgives lämplig rabatt.

Borås.

Ersättningen utgör:

vid rådfrågning och undersökning i läkarens mottagningsrum
............................................................................................. kronor 4: —

vid läkarens besök i den sjukes hem...................................... » 8: —

(Vid undersökning av mer än en person, tillhörande samma hushåll, erlägges
kronor 8: — för den första patienten och kronor 4: — för varje följande
patient.)

för förnyelse av recept utan rådfrågning................................. kronor 2: —

för rådfrågning per telefon (under dagen) .............................. » 2: —

För natten (kl. 20—8) förhöjes ovanstående belopp med 50 %.

Vid inbetalning av kvartalsräkningarna äga sjukkassorna tillgodoräkna sig
en rabatt av 15 % å de fastställda beloppen.

Växjö.

Ersättningen utgör:

för rådfrågning .......................................................................... kronor 2: —

» fullständig undersökning ................................................... » 5: —

» besök i den sjukes hem de 2 första gångerna .............. » 7: —

» följande gånger..................................................................... » 5: —

» kirurgisk behandling............................................................ »5—10: —

» sövning och lokalbedövning.............................................. » 5: —

» efterbehandling inklusive förband, halspensling............... » 2: —

» ljus- och elektrisk behandling............................................ » 1: 50

» förnyelse av recept............................................................... » 1: —

» läkarintyg (enkelt) ............................................................ » 2: —

För natten (kl. 21—8) utgå ovanstående arvoden med 50 % förhöjning.

Trälleborg.

Ersättningen utgör:
på dagen:

vid besök i läkarens bostad under mottagningstid Esta

gången ............................................................................................ kronor 2: —

2:dra och följande gånger (samma sjukdom)........................... » 1: —

vid sjukbesök i hemmet Esta gången ................................... » 3: —

2:dra och följande gånger (samma sjukdom)......................... » E 50

på natten:

vid besök i läkarens bostad Esta gången ............................. kronor 3: —

2:dra och följande gånger (samma sjukdom)........................... » 1:50

vid besök i den sjukes hem Esta gången .............................. » 5: —

2:dra och följande gånger (samma sjukdom).......................... » 2:.50

Sjukbetyg vid första besöket och friskbetyg vid sista besöket lämnas av

läkaren utan ersättning.

I detta sammanhang må slutligen anföras, att på initiativ av Sveriges allmänna
sjukkasseförbund år 1916 utarbetades genom av förbundet, allmänna
svenska läkarföreningen och socialstyrelsen utsedda kommitterade betänkande
och förslag till ordnande av läkarvården inom sjukkassorna, innefat -

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

tande förslag till såväl överenskommelse mellan läkarföreningen oell sjukkasseförbundet
rörande avtal mellan läkare och sjukkassor som lokalavtal
mellan läkare och sjukkassor. Överenskommelsen har icke blivit godkänd av
vare sig läkarföreningen eller sjukkasseförbundet. Förslaget till lokalavtal
har emellertid tagits till mönster vid uppgörandet av de mera detaljerade
överenskommelser, som träffats mellan sjukkassorna och de lokala läkarföreningarna,
bland annat i Göteborg och Linköping.

Stockholm i december 1930.

Theofil Andersson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

187

Bilaga F.

P. M. angående avgiftsbestämniugen i sjukkassor.

1. Sjukkasselagens ställning till frågan om avgiftsbestämningen.

Det kan ifrågasättas, om sjukkasseverksamlieten såsom sådan är att hänföra
till försäkringsrörelse i egentlig mening. Till sitt vasen och ursprung
är sjukkasseverksamlieten i främsta rummet en ömsesidig understödsverksamhet,
som avser att utan alltför noggrant avvägande av de enskilda sjukkassemedlemmarnas
skyldigheter och rättigheter kollektivt bära den börda,
som vid sjukdom och därmed sammanhängande ekonomiska förluster drabba
de i verksamheten deltagande. Av naturliga skäl och så långt detta lämpligen
låter sig göra anpassas härvid verksamheten efter inom den egentliga
försäkringsverksamheten tillämpade grundsatser. Men att ömsesidig sjukhjälpsverksamhet
icke skulle kunna utövas utan ett strikt tillämpande av
rent försäkringsmässiga grundsatser har dock icke varit ifrågasatt. Det
noggranna avvägande av rättigheter och skyldigheter, som ett konsekvent tillämpande
av försäkringens grundsatser skulle innebära, har icke för sjukkasseverksamhetens
vidkommande ansetts vara erforderligt eller ens möjligt. I sakkunnigbetänkandet
den 30 juni 1909, vilket betänkande ligger till grund för vår
nu gällande sjukkasselagstiftning, heter det beträffande denna punkt bland
annat (sid. 64 o. f.): »Sjukkassornas huvuduppgift, att bereda sjukhjälp, kan
utgöra och har även blivit föremål för ren försäkringsrörelse. Sjukkasseverksamheten
kan således också anordnas på ett väsentligen försäkringsmässigt
sätt. Där så skedde, kunde detta i många hänseenden medföra avgjorda
fördelar för verksamheten, särskilt i avseende å tryggande av dess
förmåga att fullgöra åliggande förpliktelser. Ett tillämpande på densamma
i större utsträckning av de principer, vilka gjort sig gällande inom försäkringsväsendet,
torde därför till en viss grad vara att anse såsom önskvärt.

------— Ett strängt och konsekvent genomförande av försäkrings principer

inom sjukkasseverksamlieten torde emellertid knappast kunna på
ett naturligt sätt anknytas till den föregående utvecklingen på detta område,
ej heller låta rätt väi förena sig med sjukkasseverksamhetens karaktär i

övrigt.--—--Med den prägel av inbördes understödsverksamhet,

som sjukkasseväsendet till sin kärna bibehåller sedan en föregående tid,
lärer sålunda kravet på en från början strängt avvägd motsvarighet mellan
den enskildes skyldigheter och rättigheter samt ett rigoröst upprätthållande
av denna jämnvikt icke lämpligen kunna eller nödvändigtvis behöva inom
sjukkasseverksamlieten genomföras i samma grad, som inom den vanliga försäkringsrörelsen
skett. Inom sjukkassornas verksamhet måste vissa eftergifter
ä nämnda krav anses tillåtna, där sådana äro påkallade av hänsyn till
kassemedlemmarnas allmänna bästa eller till behovet av enkelhet i verksamhetens
organisation och underlättande av dess administration. En folkets
skapelse, liksom åtskilliga andra i samband med den sociala evolutionen
under det sist gångna århundradets senare hälft utbildade arter av föreningsverksamhet,
har sjukkasseverksamlieten anpassats efter behoven och fordringarna
inom de lager av befolkningen, där densamma verkar, och därvid
danats i mångt och mycket efter enahanda grundsatser, som blivit tillämpade
inom andra grenar av det fria föreningsväsendet. En billig förvaltning

188

Kungl. Majda proposition nr 75.

i förening med en i möjligaste måtto oförmedlad medbestämmanderätt för
de enskilda föreningsmedlemmarna i fråga örn verksamhetens skötsel och
kontrollen däröver samt underordnandet av den enskildes intressen under
hänsynen till det gemensamma bästa äro grundsatser, vilkas förverkligande
tydligen kräva en vida enklare organisation, en mera lättskött administration
och en större frihet i fråga om utmätandet av den enskildes skyldigheter
och rättigheter, än inom den egentliga försäkringsrörelsen skett och lämpligen
kan ske.

^ Att den karaktär hos den frivilliga sjukkasseverksamheten, som av dessa förhållanden
betingats, i allt väsentligt lämnas oantastad torde vara av den största
vikt * för denna verksamhet, enär säkerligen dess utveckling sduglighet och fortbestånd
därav i hög grad bero. Härav följer, att en lagstiftning för den frivilliga
sjukkasseverksamheten bör i olika hänseenden avvika från lagstiftningen
för egentlig försäkringsrörelse. — — — —

I anslutning till vad ovan yttrats kunna vårt lands sjukkassor betecknas såsom
på enskilt initiativ grundade, förnämligast av medlemmar från de mindre
bemedlade samhällsklasserna bestående föreningar, vilka avse att i händelse av
sjukdom (eller dödsfall) bland medlemmarna bereda understöd samt såmedelst
arbeta för fyllandet av en betydelsefull samhällsuppgift, och vilkas eget intresse,
särskilt till bevarande av verksamhetens soliditet och fortbestånd, kräver en viss
anpassning efter de för den vanliga försäkringsrörelsen ledande grundsatser.1)

Sjukkasseverksamhetens karaktär av ömsesidig understödsverksamhet och
icke av försäkringsverksamhet i egentlig mening framhäves genom en hel
rad bestämmelser i sjukkasselagen, bestämmelser, som äro främmande för
eller stå i direkt strid mot allmänt gällande grundsatser i den privata försäkringsverksamheten.
Såsom exempel på dylikäbestämmelser må anföras:

1) förbudet att av vissa närmare angivna skäl ur sjukkassa utesluta medlem
(motsvarande förbud mot hävande från försäkringsgivarens sida av försäkringsavtalet).

2) förbudet att vid medlems avgång ur sjukkassa till honom utbetala
något av kassans tillgångar.

3) möjligheten för sjukkassa att genom majoritetsbeslut höja avgifterna
eller minska understöden med bindande verkan för samtliga medlemmar.

4) möjligheten att genom majoritetsbeslut bestämma, att för viss sjukdom
sjukhjälp icke skall utgå eller utgå med allenast nedsatt belopp.

5) möjligheten att verkställa uttaxering för täckande av uppkommande
förlust å verksamheten.

6) möjligheten att genom majoritetsbeslut föreskriva, att samtliga medlemmar
skola vara anslutna till fortsättningskassa.

7) rätt att bestämma angående dispositionen av kassans tillgångar vid
kassans upplösning.

Den försäkringsverksamhet, som utövas av sjukkassorna, beröres icke
heller av lagen den 8 april 1927 örn försäkringsavtal (jfr 1 §). Såsom motivering
till detta undantagande, som icke ifrågasattes i kommittébetänkandet,
anfördes i huvudsak, att den sociala karaktären hos sjukkasselagstifklingen
vore och med sannolikhet även framgent komme att bliva så starkt framträdande,
att lagstiftningen därom borde falla utanför den privaträttsliga
lagstiftningen örn försäkringsavtal.

Beträffande avgiftsbestämningen i registrerad sjukkassa stadgas i sjukkasselagen
(20 § mom. 1), att avgifterna för sjukhjälpsverksamheten och, i
förekommande fall, begravningshjälpsverksamheten skola vara så avvägda, att
de i förening med andra kassans inkomster, vilka kunna vara bestämda för

*) Kurs. i delina P. M.

189

Kungl. Majus proposition nr 75.

enahanda ändamål som dessa avgifter, »må antagas förslå till täckande av
kassans löpande utgifter för sjuk hjälp, begravningshjälp och förvaltning samt
till nödig fondbildning». Yad som skall förstås med »nödig fondbildning»
har icke närmare angivits i lagen. I de sakkunnigas motivering till här berörda
stadgande har endast i allmänhet framhållits (sid. 144), att frågan om
garantier för de fasta medlemsavgifternas riktiga beräknande synts skola erhålla
en tillfredsställande lösning »genom en med den danska sjukkasselagens
regel i förevarande ämne analog bestämmelse.»

Någon rätt för tillsynsmyndigheten att i samband med granskning av för
registrering ingivna stadgar pröva i vad mån de i stadgarna upptagna avgifterna
kunna anses motsvara de sålunda uppställda kraven är icke direkt
stadgad i sjukkasselagen. Indirekt kan dock en dylik rätt anses framgå av
de i sjukkasselagen (83 §) angivna skäl, då'' sökt registrering skall vägras.
Då såsom dylikt skäl bland annat anföres, att sjukkassas stadgar prövats
icke stå i överensstämmelse med föreskrifterna i lagen, ligger häri, att tillsynsmyndighetens
prövning måste omfatta även själva de materiella förutsättningarna
för utövande av den planerade understödsverksamheten.

Yad särskilt beträffar frågan om differentiering av sjukkasseavgifterna
med hänsyn till medlemmarnas olika sjukdomsrisker och tillsynsmyndighetens
befogenhet att påkalla en dylik differentiering, må framhållas följande.
I sakkunnigeförslaget (20 §) hade bestämmelsen örn de fasta avgifterna
givits den lydelsen, att dessa avgifter skulle vara lika för alla kassans medlemmar,
med mindre annat skäligen betingades av olikhet medlemmarna
emellan i avseende å antingen understödsrätt eller sjukdoms- eller dödsfallsrisk.
Yid föredragning i lagrådet av det inom civildepartementet uppgjorda
lagförslaget yttrades rörande denna punkt, att det vore mindre välbetänkt
att så avfatta bestämmelsen örn avgifterna, att såsom huvudregel
syntes framstå, att avgifterna borde vara lika för alla medlemmar. Lämpligare
vore, att i lagen icke giva företräde åt vare sig det ena eller det andra
systemet utan allenast åt tillsynsmyndigheten anförtro att övervaka, att
avgifterna differentierades, i den mån kassans soliditet det erfordrade. På
grund av denna lagrådets anmärkning erhöll förevarande bestämmelse (20 §
mom. 1, lista punkten) sin nuvarande avfattning: »De fasta avgifterna må

icke göras olika för olika grupper av sjukkassas medlemmar i vidare mån
än som skäligen föranledes av olikhet medlemmarna emellan i avseende å
understödsrätt eller sjukdoms- eller dödsfallsrisk eller ock betingas av sådan
bestämmelse i stadgarna, som angives i 21 §.» Någon skyldighet för sjukkassa
att upptaga efter sjukdomsrisken differentierade avgifter har härigenom
icke stadgats. Endast en rätt därtill har medgivits. Föreställningen att tillsynsmyndigheten
under alla förhållanden skulle äga att även mot kassans
bestämda önskan pålägga densamma att upptaga med hänsyn till medlemmarnas
olika morbiditetsrisker differentierade avgifter saknar stöd i lagen.
Vilja sjukkassans medlemmar i solidaritetens intresse och i känslan av inbördes
samhörighet medlemmarna emellan påtaga sig avgifter, som motsvara de
kollektiva risker som möta sammanslutningen såsom ett helt taget, måste
tillsynsmyndigheten för sin del acceptera en dylik ståndpunkt.

2. Den nuvarande avgiftsbestämningen i sjukkassorna.

Med hänsyn till vad ovan anförts har socialstyrelsen och dessförinnan
kommerskollegium såsom tillsynsmyndighet (iver sjukkasseväsendet icke
fordrat eller ens kunnat fordra, att sjukkassorna skulle i och för sin sjukhjälpsverksamhet
uppvisa försäkringsteknisk premiereserv. För sjukhjälpsverksamheton
hava ifrågasatts endast avgifter, motsvarande den genomsnitt -

190

Kungl. Majlis proposition nr 75.

liga morbiditetsrisken inom kassan, ökade därhän att de medgivit bildandet
av en skälig reservfond för mötande av tillfälliga fluktuationer i sjukbeståndet.
Ett dylikt tillvägagångssätt bär också betingats därav, att sjukkasselagen
uppenbarligen förutsätter, att avgifterna skola bestämmas efter erfarenheten
inom varje sjukkassa för sig. Styrelsen har emellertid tid efter annan
och i den utsträckning härför tillgängliga arbetskrafter det medgivit sökt
kontrollera, i vilken grad de olika sjukkassorna med hänsyn till fondbildningen
motsvarat de sålunda uppställda villkoren. I den mån detta visat
sig icke vai’a förhållandet, har styrelsen sökt att genom råd och eventuellt
direkta anvisningar åstadkomma nödiga förbättringar. I sådant hänseende
hava vederbörande sjukkassor sålunda förmåtts att genom tillfälliga uttaxeringar
eller, där så prövats nödigt, genom ändring av stadgarna, åsyftande
antingen förhöjning av de fasta avgifterna eller nedsättning av understöd
eller eventuellt genom båda dessa åtgärder, åvägabringa den önskade jämvikten
mellan inkomster och utgifter.

Ett störande moment i fråga örn sjukkassornas ekonomi har varit den i
stort sett oavbrutet fortgående stegring i sjukriskerna, som verksamheten haft
att uppvisa. Till belysande härav kan anföras, att det genomsnittliga antalet
sjukdagar per år och medlem inom samtliga registrerade sjukkassor — fortsättningskassorna
undantagna — gestaltade sig sålunda:

1914 ............................................ 7.2

1915 ............................................ 7.7

1916 ........................................... 8.2.

För den fyraårsperiod, som avslutas med år 1929, voro motsvarande sjuktal:

1926 ............................................. 9.6

1927 ............................................. 10.6

1928 ............................................ 9.8

1929 ........................................... 10.5 (preliminärt).

Till viss — om ock mindre — grad är denna stegring att skriva på räkningen av
den utvidgning av sjukhjälpstiden, som under den mellanliggande tiden företagits
inom en del kassor. En verkställd undersökning har dock givit vid
handen, att den härav föranledda ökningen i sjuktalet måste anses såsom
tämligen obetydlig. För femårsperioden 1924—28 har sålunda värdet av
denna ökning beräknats uppgå till icke fullt I/3 sjukdag. Ett faktum är således,
att morbiditeten inom de svenska sjukkassorna, även frånsett under
tiden verkställda utvidgningar av sjukhjälpstiden, befunnit sig i en ganska
stark tillväxt alltsedan genomförandet av nu gällande sjukkasselag. Härav
följer, att underlaget för beräkning av avgifterna kommit att efter hand förskjutas
uppåt. Aven örn vid avgiftsbestämningen från början uppställts
kravet på försäkringsteknisk premiereserv jämväl för sjukhjälpsverksamheten,
skulle sålunda för de sjukkassor, som registrerats före år 1916, d. v. s. praktiskt
taget samtliga, i allt fall hava förefunnits ett i många fall icke obetydligt
underskott i sjukfonden. Att märka är nämligen, att sjukhjälpsfonden
representerar den enda tillgång sjukkassorna hava att tillgå för att möta
uppkommande underskott å verksamheten.

Vilka svårigheter denna successiva stegring i sjuktalen vållar vid avgiftsberäkningen
och huru vanskligt det skulle vara att vid försäkringstekniska
beräkningar, avsedda att läggas till grund för den nu ifrågasatta reformerade
sjukkasseverksamheten, obetingat bygga på en statistik, grundad på erfarenheten
inom den nuvarande sjukkasseverksamheten, må här belysas genom ett exempel,
som på sin tid ådrog sig mycken uppmärksamhet. Efter långvariga och omfattande
förberedelser bildades i början av år 1926 genom sammanslagning

191

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

av ett antal förutvarande delvis större sjukkassor i Stockholm en ny organisation,
Centralsjukkassan Vänfast-Stockholm. Medlemsavgifterna till den nybildade
kassan hade beräknats med ali möjlig omsorg på grundvalen av
sjuklighetserfarenheten inom vissa kassor dels i Stockholm dels i andra
delar av riket, därvid man lagt sig vinn örn att erhålla ett beräkningsunderlag,
som kunde erbjuda bästa möjliga säkerhet efter den erfarenhet, som då
stod till buds. Trots man snarast ansåg sig hava anledning förmoda, att
de sålunda beräknade avgifterna skulle komma att visa sig väl drygt tilltagna,
gestaltade sig saken alldeles icke så i verkligheten. Sjukligheten
inom den nya kassan visade sig tendera att på ett stadigvarande sätt uppgå
till avsevärt (25—40 procent eller däröver) mera, lin som vid beräkningarna
med utgående från omförmälda statistik antagits. Detta hade den beklagliga
påföljden, att icke blott en inskränkning av understöden blev nödvändig
utan att även vissa andra extraordinära åtgärder måste vidtagas. Att märka
är, att stegringen icke berodde på förskjutningar i fråga örn medlemsstockens
ålderssammansättning. Det visade sig nämligen, att praktiskt taget
samtliga åldersklasser i den nybildade kassan hade att uppvisa väsentligt
högre sjuklighet än den på grund av tidigare erfarenhet beräknade.

Trots stegringen i sjuktalen har fondbildningen inom de registrerade sjukkassorna
alltifrån den tid, då nuvarande sjukkasselagstiftning kommit till
fullständigt genomförande, varit stadd i en tämligen oavbruten örn också
långsam tillväxt. Yid 1915 års slut, då den övergångstid var till ända, som
i lagen lämnats åt de äldre sjukkassorna för omläggning av deras verksamhet,
uppgingo sålunda sjukkassornas behållna tillgångar sammanlagt till
11,523,339 kronor, motsvarande ett belopp) av kronor 20:14 i genomsnitt per medlem
*). Yid 1929 års slut utgjorde de motsvarande siffrorna respektive 36,171,771
kronor och kronor 37:38*). För en rättvis uppskattning av dessa tal fordras
emellertid, att hänsyn tages till utvecklingen av sjukkassornas verksamhet
med avseende särskilt å prestationernas storlek och omfattning. Hava prestationerna
väsentligt ökats, följer nämligen härav, att också behovet av fondbildning
i motsvarande grad ökas. En mera avsevärd utvidgning av sjukkassornas
prestationer under här berörda tid kan dock knappast sägas hava
ägt rum. Yad sålunda den kontanta sjukhjälpen beträffar steg dess belopp
från i genomsnitt kronor 1: 67 under år 1915 till kronor 2: 21 under år‘1929.
Att den under samma tid genomförda utökningen av sjukhjälpstiden i här
berörda avseende varit utan större betydelse framgår av det föregående.
Icke heller begravningshjälpsutfästelserna hava stegrats i någon större grad.
Sjukkassorna hava sålunda endast i mycket ringa grad utnyttjat den år
1921 dem tillerkända rätten att lämna begravningshjälp till 500 kronor.

Kravet att sjukkassorna skola uppvisa en försäkringsteknisk premiereserv
uppställes mig veterlig! icke i något land med obligatorisk sjukförsäkring.
De för försäkringen nödvändiga kostnaderna uttagas städse i form av genomsnittsavgifter,
utgående med viss för alla försäkrade lika procent av arbetsinkomsten
eller också, såsom i England, med liva i lagen fastställda belopp.
I fråga örn bildandet av reservfond stadgas i Tyskland, att sjukkassorna
skola upplägga en dylik fond till belopp, motsvarande minst kassans utgifter
för ett år, beräknade efter medeltalet för de sistförflutna tre åren. Emellertid
står det icke kassorna fritt att samla huru stor reservfond som helst.
När reservfonden stigit till det dubbla beloppet av dess i lagen stadgade
minimum, föreligger sålunda skyldighet för kassan att genom ändring av
stadgarna antingen nedsätta avgifterna eller höja understöden. Den senaste
norska sjukförsäkringslagen (lov örn syketrygd av den 6 juni 1930) ålägger

Uiiknat per medlem i samtliga registrerade sjukkassor.

192

Kungl. Maj:ts proposition nr ii).

sjukkassorna att avsätta uppkommande överskott till en reservfond i enlighet
med regler, som fastställas av rikstrygdeverket. Örn reservfonden under
två år i följd har haft en storlek motsvarande minst 25 kronor per medlem,
kan dock det överskjutande liksom också räntan å fonden användas för
ändamål, som stå i samband med sjukvården (till tandvård, medicin etc.).

Gentemot de här anförda exemplen kan givetvis invändas, att de gälla
obligatorisk försäkring, där tvångsanslutningen i och för sig kan anses inne
bära garantier för stabilitet i fråga örn åldersfördelningen och sjukriskerna
och där fondbildningens uppgift sålunda i huvudsak begränsas till att utjämna
de mera tillfälliga växlingarna i sjukkassornas belastning. Men i stort
sett samma förhållanden kunna anses gälla jämväl i fråga om en frivillig
sjukkasseverksamhet, i all synnerhet om denna är ordnad enligt enhetskassesystemet.
Behovet av sjukförsäkring bland de kroppsarbetande klasserna
och andra med dem jämställda samhällsgrupper är nämligen så stort
och så allmänt, att man även inom den frivilliga sjukkasseverksamheten kan
räkna med en ganska hög grad av stabilitet i här anförda hänseenden.
Trots den stora lagbundenhet, som presumerats följa med tvångsförsäkringen,
äro dock sjukkassepremierna icke alltid på förhand fixerade, utan lagstiftningen
ger sjukkassorna rätt att inom vissa gränser lämpa avgifterna efter
förefallande behov. I Tyskland exempelvis gäller, att avgifterna skola bestämmas
i procent av grundlönen inom vissa i lagen angivna gränser och
att sjukkassorna hava rätt att inom dessa gränser fastställa sina avgifter
med hänsyn till de faktiskt föreliggande behoven. I den norska sjukförsäkringslagen
stadgas, att Konungen såsom grundlag för sjukkassornas premieberäkning
fastställer en normaltariff, så beräknad att premien för varje inkomstklass
noga motsvarar genomsnittsutgiften för samma klass det år, som lägges till
grund för beräkningen. Normaltariffen revideras minst vart femte år. Någon
försäkringsteknisk premiereserv är det således icke alls fråga örn.

Anser man emellertid lagstiftningen i de länder, som genomfört obligatorisk
sjukförsäkring, icke vara vittnesgill i fråga örn den bär i Sverige folden
sociala sjukförsäkringen nödiga fondbildningen, kan samma invändning
näppeligen göras gentemot den frivilliga danska sjukkasselagstiftningen. I
denna äro nämligen bestämmelserna örn avgifter och fondbildning avfattade
efter i huvudsak samma grunder, som tillämpas i exempelvis den tyska
lagen. Sålunda heter det i den danska sjukkasselagen av den 10 maj 1915
(med däri senare gjorda ändringar), att erkänd sjukkassas avgifter skola vara
fastställda på sådant sätt, att de i förbindelse med kassans övriga inkomster,
häri inbegripet kassan enligt lagen tillkommande tillskott av allmänna medel,
enligt tillgänglig erfarenhet kan antagas vara tillräckliga för fullgörande av
kassans förpliktelser samt för danandet av en reservfond, som normalt skall
motsvara genomsnittet av de sistförflutna tvenne räkenskapsårens utgifter. Samma
bestämmelse återkommer jämväl i det förslag till lag örn folkförsäkring, som
i oktober 1930 framlades i folketinget och enligt vilket sjukkassorna äro
tänkta såsom underlag för icke blott som nu invalidförsäkringen utan
även en reformerad lagstiftning örn åldersräntor. Den enda skillnaden är,
att enligt detta senare förslag vid beräkningen av reservfondens belopp
avdrag icke må ske för till kassan utgående tillskott av allmänna medel.

Av ett visst intresse torde vara att jämföra avgiftsbestämningen med
hänsyn till sjukkassornas fondbildning i Sverige med förhållandena i våra
båda grannländer Danmark och Norge. Erinras må emellertid, att en sådan
jämförelse är förenad med vissa svårigheter. I betraktande kommer härvid
framför allt, att sjukkassornas prestationer äro i viktiga hänseenden olika i
de olika länderna. Vårt lands sjukkassor meddela sålunda bland annat även
begravningshjälp i jämförelsevis stor omfattning, medan däremot sådant

193

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

understöd icke förekommer inom de danska sjukkassorna och inom de
norska i mindre omfattning än inom de svenska. Å andra sidan meddela
såväl de norska som de danska sjukkassorna sjukvård i olika former i betydande
utsträckning, medan denna understödsform i Sverige spelar en
endast underordnad roll. Vid en jämförelse de frenne länderna emellan,
torde man lämpligen böra, vad Sverige beträffar, utsöndra moment, som
hänföra sig till begravningslijälpsverksamlieten. För Norges del bör vidare
till kassornas egna fonder läggas den genom innehållande av viss del av
statsbidragen till sjukkassorna efter hand bildade s. k. regleringsfonden,
förvaltad av trygdeverket och uppgående, vid 1927 års slut, till i runt tal
8,400,000 kronor1).

Såsom ett mått på prestationernas storlek i de olika länderna har ansetts
kunna läggas de sammanlagda utgifterna per medlem.

Vid en dylik framställning erhållas följande genomsnittssiffror:

Utgift per år
och medlem2)

kr.

Behållen tillgång
per medlem

kr.

Behållen tillgång
i % av utgifter
per medlem

Sverige (1928)............................. 28.46 17.53 62

Danmark (1927)........................... 28.2 3 26.04 92

Norge (1927)................................ 61.95 36.34 3)59

Såsom härav framgår, stå sjukkassorna i Sverige i fondbildningshänseende
före de norska men efter de danska. Vad särskilt Danmark beträffar må
emellertid framhållas, att sjukkasselagstiftningen i den form den nu äger
är väsentligt äldre än nu gällande svenska sjukkasselag och att man redan
av detta förhållande haft anledning förvänta, att fondbildningen nått en
jämförelsevis starkare utveckling.

Under hela den tid, 1910 års sjukkasselag varit gällande, har det icke
förekommit mer än högst några få fall, då sjukkassan måst nedlägga sin
verksamhet på grund av iråkat obestånd. Sammanhållningen och känslan
av inbördes samhörighet är som regel så stor, att medlemmarna, örn så blir
nödvändigt, påtaga sig ökade avgifter eller reducera understöden hellre än
att uppgiva kassan. Eli annan utväg, som också anlitats, är att genom
sammanslagning med annan sjukkassa på denna överlata hela verksamheten.
För att icke genom dylik överlåtelse den mottagande kassans ställning skall
bliva i någon nämnvärd grad försämrad, uttages vid behov av deli uppgående
kassans medlemmar en viss tilläggsavgift, utgående antingen för vissa år
eller ock för hela medlemstiden. Såsom ett talande bevis för samhörighetskänslan
sjukkassorna emellan kan anföras avvecklingen för några år sedan
av en äldre sjukkassa i Malmö. Till följd av en hel rad vidriga omständigheter
hade denna kassa kommit därhän, att den stod inför nödvändigheten
att nedlägga verksamheten. För att hjälpa kassans medlemmar, som
samtliga utgjordes av äldre delvis mycket gamla personer, och för att å
andra sidan denna hjälp icke skulle komma att alltför mycket betunga en
enskild sjukkassa, ordnades saken med tillsynsmyndighetens medverkan på
det sätt, att ett antal större sjukkassor i staden sinsemellan uppdelade den

1) Fonden är avsedd att tagas i anspråk för meddelande av försträckning åt sjukkassor,
som på grund av ogynnsamma förhållanden tillfälligtvis råkat i ekonomiskt trångmål, därvid
respektive kassor dock normalt äro förpliktade att successivt återbetala beloppet.

2) För att borteliminera verkningarna av fluktuationerna i sjukligheten har den genomsnittliga
utgiften per år och medlem angivits med medeltalet för tre år, nämligen åren
1927—29 för Sveriges och åren 1926—28 för Danmarks och Norges vidkommande.

3) Lämnas regleringsfonden utom räkningen, uppgå tillgångarna till endast 36 % av de
årliga utgifterna.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 62 haft. (Nr 15.)

m 31 13

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

upplösta kassans medlemmar och på detta sätt tillförsäkrade dem de fortsatta
understöd, vartill de enligt den upplösta kassans stadgar varit berättigade.

Det har redan förut framhållits, att sjukkasseverksamheten till sitt ursprung
och sin karaktär närmast är en ömsesidig understödsverksamhet och icke
en försäkringsrörelse. Denna uppfattning är också djupt rotad hos sjukkassornas
medlemmar. Såsom en följd härav betraktas icke heller inom
sjukkassorna vidtagandet av en sådan åtgärd som uttaxering för täckandet
av ett tillfälligt underskott eller en stadgeändring, varigenom de förutvarande
avgifterna förhöjas, såsom något i och för sig orimligt eller uppseendeväckande.
Genom dessa åtgärder hava därför sjukkassorna möjligheter att smidigt anpassa
verksamheten efter de faktiska förhållandena, och den ovan berörda
stegringen i sjuktalen har därför kunnat mötas betydligt lättare, än örn
verksamheten ordnats efter strängt försäkringstekniska men också mera stela
former.

Framhållas må, att praxis i fråga om fondbildningen varit till avsevärt
gagn, då det gällt att utvidga sjukkassornas prestationer. Hade för fondbildningen
uppställts mera rigorösa krav, hade en utvidgning av sjukhjälpsförmånerna
icke kunnat medgivas för befintliga äldre medlemmar, med mindre
antingen dessa pålagts alltför betungande avgifter eller ock ett betydande
överskott redan förefunnits i fonderna utöver vad som vid tidpunkten
närmast före förändringen ur försäkringsteoretiska synpunkter varit erforderligt.

Den invändningen skulle möjligen kunna göras, att det för närvarande
tillämpade sättet för avgiftsbestämningen skulle verka hämmande på anslutningen
till sjukkassorna, i det att avgifterna, såsom motsvarande den sannolika
medelinträdesåldern, måste sättas så höga, att yngre personer härigenom
avhållas från att ansluta sig. Med anledning härav må framhållas, att ett
dylikt antagande saknar grund. En inom socialstyrelsen verkställd undersökning
visar sålunda, att av de under senare åren i sjukkassorna ingångna
medlemmarna i runt tal 60 % befunnit sig i åldrarna under 30 år, d. v. s.
den ålder, som lagts till grund vid avgiftsberäkningarna. För fullständighetens
skull må erinras örn, att den högsta ålder, vid vilken inträde i sjukkassa
må ske, i allmänhet är 40—45 år. Endast i enstaka sjukkassor medgives
inträde vid högre ålder och då vanligen mot särskilda, väsentligt förhöjda
avgifter. Enligt 1930 års regeringsförslag utgjorde den högsta inträdesåldern
närmast 40 år, med rätt dock för sjukkassa att genom stadgarna
utsträcka inträdesåldern till 50 år.

3. Avgiftsbestämningen och den ifrågasätta, reformerade sjukförsäkringen.

Man har gjort gällande, att den hos oss tillämpade mera summariska
avgiftsbestämningen, örn också måhända försvarlig vid nuvarande sjukkasselagstiftning
med dess förhållandevis låga sjuklijälpsprestationer, dock skulle
vara oanvändbar efter en omläggning av sjukkasseverksamheten i enlighet
med riktlinjerna i den vid 1930 års riksdag framlagda propositionen. Med
de ökade prestationer, som enligt detta förslag skulle åvila sjukkassorna,
krävdes, har det anförts, med nödvändighet ett sådant avgiftssystem, att
sjukkassorna städse vore i stånd att avsätta försäkringsteknisk premiereserv
för sjukhjälpsutfästelserna. Utan att så skedde skulle sjukkassorna icke äga
den soliditet, som måste fordras av en med allmänna medel understödd
försäkringsverksamhet, särskilt som de erkända sjukkassorna envar inom
sitt verksamhetsområde skulle komma att äga ett slags monopol på den
statsunderstödda sjukkasseverksamheten. Med hänsyn till vad sålunda anförts

195

Kungl. Majus proposition nr 15.

torde det vara påkallat att söka närmare utreda frågan om den sociala sjuklijälpsverksamhetens
natur samt möjligheterna att i denna verksamhet tilllämpa
ett efter strängt försäkringsmatematiska grunder uppgjort avgiftssystem.

Erfarenheten har givit vid handen, att sjukdomsfrekvensen i väsentlig
grad påverkas av trenne faktorer, nämligen de försäkrades leon. ålder och
yvicen. Rörande dessa förhållanden föreligga synnerligen omfattande undersökningar
särskilt från Österrike, vilka undersökningar emellertid ligga åtskilligt
tillbaka i tiden (1896—1900) och därför måhända icke liro utan vidare
tillämpliga på vår tid. I sina huvuddrag torde dock den bild, sorn. dessa
undersökningar giva, fortfarande förtjäna vitsord, i vad det gäller sjukförsäkring
för kroppsarbetare och dem närstående samhällsgrupper. En annan
bekant källa är den omfattande undersökningen rörande sjuklighets- och
dödlighetsförhållandena 1887—1904 inom den stora sjukkassan i Leipzig.

Yad då först beträffar kön och ålder, utgjorde enligt den österrikiska
statistiken antalet sjukdagar i genomsnitt per försäkrad:

Ålder

14—15 år
16—20 »
21—25 »
26—30 »
31—35 »
36—40 »
41—45 »
46—50 »
51-55 »
56—60 »
61—65 »
66-70 »
71 år och

Män	Kvinnor1)
............................................. 7.4	6.4
........................................ 8.o	7.o
..................................... 7.9	7.o
...................... 7.9	8.4
.............................. 8.3	8.6
................................. 8.9	8.7
.............................. 9.6	9.2
....................... 10.9	10.5
.............................. 12.5	11.6
.............. 14.8	12.6
........................ 18.3	14.6
............... 21,7	17.1
däröver ................................. 27.1	22.2
Inalles 9.4	8.5

Det framgår härav, att åldern är en långt viktigare faktor jin könet i
fråga örn morbiditetsrisken. Under åldrarna t. o. m. 30 år är sjukligheten
tämligen konstant för att därefter stiga till en början endast långsamt men
därefter hastigare. Först med 50-års åldern blir dock denna stegring mera
markerad.

Yad därefter beträffar yrkets betydelse för morbiditetsrisken, måste vid
en jämförelse i detta hänseende mellan olika, yrken tagas hänsyn även till
åldern. Är ålderssammansättningen väsentligt olika inom tvenne yrken

föreligger ju annars den möjligheten, att skiljaktigheterna dem emellan med
avseende på sjukdomsfrekvensen i verkligheten kan bero på åldern och icke
på yrket. I efterföljande uppgifter angående sjukligheten inom vissa yrken
i Österrike har därför efter yrkesbeteckningen inom parentes angivits de
försäkrades medelålder.

Vad först beträffar manliga sjukkassemedlemmar utgjorde sjuktalet för:

liandelsbetjänte (31.5) .......................................................... 5.3

privat anställda (38.o) ........................................................... 5.5

väveri er (33. l)........................................................................... 6.5

textiltillverkning (hantverk; 38.4) ......................................... 7.4

tobaksfabrikör (37.o) ............................................................ 7-5

'') Exkl. barnsängsunderstöd.

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

järn- och stålmanufaktur (hantverk; 28.4) ........................... 7.9

textiltillverkning (fabriker; 34.2)............................................. 8.0

spinnerier (32.8)........................................................................ 8.6

byggnadsföretag (34.9) ........................................................... 9.2

åkerier (37.6) ......................................................................... 9 7

läderindustri (37.1) .................................................................. 10.0

bryggerier (34.5).......................................................... ........... 10.c

möbelfabriker (34.3) ............................................................ 10.9

glasbruk (30.4) ....................................................................... H !

cementfabriker (33.7)............................................................ 11.8

stenbrott och -huggerier (34.2) ............................................. 12.3

järn- och stålmanufaktur (fabriker; 33.8).............................. 12.3

hyttor m. m. (30.8) ................................................................ 13 8

kemiska fabriker (35.8)........................... 13.8

järnvägar (36.0) ........................................................................ 15.4

sängsunderstöd):

tillverkning av kläder (21.8).................................................. 4 s

textiltillverkning (hantverk; 32.3) .......................................... 7.8

bearbetning av papper (25.2) ................................................ 8.5

väverier (29.4)......................................................................... 10.o

textiltillverkning (fabriker; 29.4) ....................................... 10.2

ler- och porslinsfabriker (25.2) ............................................. Il o

spinnerier (29.7) ..................................................................... Il o

tändsticksfabriker (27.1) ......................................................... 13.x

tobaksfabrikör ....................................................................... 13.4

Lika tydliga utslag för yrkets betydelse för sjukdomriskerna ger statistiken
från Leipzigerkassan. För att i görligaste måtto borteliminera ålderns
inflytande skola här anföras siffrorna för en och samma åldersklass
(25 34 år). Med avseende på dessa siffror må framhållas å ena sidan, att
de gälla även sjukdomsfall till följd av olycksfall i arbete men å andra sidan
att i dessa siffror för kvinnliga försäkrade icke ingår understöd vid
barnsängsfall, som icke varit förenade med verklig sjukdom.

För samtliga- manliga arbetare i åldern 25—34 år utgjorde sjuktalet i genomsnitt
7.5 3 dagar per försäkrad. Bland yrken, i vilka sjukligheten översteg
denna siffra må anföras:

metallpolerare................................

arbetare i gjuterier m. m............

gasverksarbetare ..........................

sättare..........................................U

sågverksarbetare ..........................

stenhuggare ..................................

arbetare i pappersfabrikör m. m.

med 10.18 sjukdagar

» 10.7 7 »

» 11.30 »

» 11.85 »

» 11.86 »

» 12.29 »

» 13.21 »

Lägre sjuklighet än den genomsnittliga redovisades bland annat för:

maskinister och eldare...................................................... med 5.6 9 sjukdagar

slaktare .............................................................................. » 5.47 »

fotografer .......................................................................... » 5.3 2 »

kockar ............................................................................. » 4 94 »

konditoriarbetare ............................................................... » 4,32 »

butikspersonal .................................................................. » 3.68 »

Kungl. Maj:ts proposition nr 75. 197

I fråga om kvinnliga arbetare utgjorde morbiditetssiffran i samma åldersgrupp
(25—34 år) i genomsnitt 12.68 sjukdagar per försäkrad.

Högre än medeltalet kommo bland andra:

arbeterskor i pappersfabrikör .......................................... med 15. o o sjukdagar

» » kemisk industri ......................................... » 16.2 2 »

» » bokbinderier m. m..................................... » 16.7 8 »

» » metallvarufabriker ................................... » 18.3 3 »

» » gummivarufabriker .................................... » 21. o o »

Lägre än medeltalet kommo å andra sidan:

tvätterskor........................................................................ med 8.91 sjukdagar

butikspersonal.................................................................... » 7.5 5 »

uppasserskor ................................................................... » 7.0 6 »

byrå- och kontorspersonal ................................................ » 6.16 »

Även här i Sverige bär erfarenheten visat, huru avsevärt sjukrisken kan
växla inom olika yrken. Ur socialförsäkringskommitténs betänkande II
(sid. 278—80) må sålunda anföras följande sjuktal för vissa grupper sjukkassemedlemmar,
omfattande i annans tjänst anställda (dock icke tjänstemän).
De anförda siffrorna utgöra s. k. normalsjuktal, d. v. s. hänföra sig
till normal åldersfördelning. I siffrorna ingår icke sjukdom till följd av
olycksfall.

Män.

butikspersonal....................................

vaktmästare ......................................

anställda i ammunitionsfabriker.....

» » tändsticksfabriker .........

» » kolgruvor .......................

spårvägspersonal .............................

3.99

4.04

4.15

9.67

9.79

10.61

Kvinnor.

tjänarinnor.............................................................................. 6.7 5

anställda i tändsticksfabriker ............................................. 12.7 2

Uppställer man kravet på en fullt rationell avgiftssättning, måste hänsyn
givetvis tagas till alla de faktorer, som i mera nämnvärd grad påverka
sjukligheten. Man skulle på detta sätt icke blott få en snart sagt obegränsad
specialtariffering, utan avgifterna skulle behöva titt och ofta ändras
exempelvis vid övergång till annat yrke med annan sjukrisk, lägre eller högre,
eller — för kvinnors vidkommande — vid ingående av äktenskap. Ett dylikt
sätt att ordna en social sjukförsäkring vore, örn också teoretiskt möjligt
dock praktiskt outförbar! Drivet till sin yttersta konsekvens skulle systemet
innebära en negation av själva försäkringstanken, som ju just innebär
att utjämna och fördela de individuella riskerna.

Kravet på att i sjukkassorna skola tillämpas försäkringstekniskt beräknade
premier och avsättas försäkringsteknisk premiereserv för utfästelserna,
innebär emellertid, örn jag förstått saken rätt, endast att vid avgiftsberäkningen
skälig hänsyn skall tagas till åldern vid inträdet i sjukkassan
och avgiften bestämmas så, att den täcker de på försäkringstiden efter hand
belöpande, med åren växande riskerna.

Med avseende på detta krav kan till en början uppställas den frågan,
varför en dylik mera preciserad avgiftsberäkning skall ske med hänsyn till
åldern, då ett motsvarande beräkningssätt icke kräves med hänsyn till de i

198

Kungl. Majlis proposition nr 15.

många fall mera betydande yrkesriskerna. Bortsett härifrån kan emellertid
gentemot kravet på försäkringsteknisk premieberäkning anföras, att de försäkringstekniska
beräkningar, som skulle behövas för skötseln av hela den ganska
invecklade försäkringsmekanismen, givetvis måste grundas på ett statistiskt erfarenhetsmaterial
av oomtvistlig pålitlighet. Ett dylikt material mäste vidare
hänföra sig till erfarenheten under en föregående tid, örn vilken man dock icke
vet, huruvida den alltjämt äger giltighet. I detta hänseende må erinras örn
det redan förut anförda förhållandet, att sjukdomsfrekvensen under den sista
tiden haft att uppvisa en ganska markerad stegring, en stegring som gör,
att ett äldre material icke kan utan vidare läggas till grund för beräkningarna.

Härtill kommer, att kravet på försäkringsteknisk premiereserv väl huvudsakligen
tänkts tillämpat endast, dä det är fråga örn sjukhjälp (och moderskapshjälp)
i penningar. Bland sjukkassornas obligatoriska prestationer
skulle emellertid även ingå läkarvård samt sjukhusvård i viss utsträckning,
varjämte sjukkassorna självmant skulle kunna påtaga sig även andra sjukvårdande
uppgifter. Att även för dessa utfästelser fastställa en försäkringsteknisk
premiereserv skulle säkerligen bliva vanskligt nog. Vad själva
läkarvården beträffar skulle visserligen saken underlättas därigenom, att
sjukkassorna icke skulle komma att bestrida kostnaderna härför till högre
belopp, än som bestämdes i den av Kungl. Majit för ändamålet fastställda
taxan. Det skulle emellertid endast behövas, att taxan för läkarvården exempelvis
höjdes eller eljest ändrades, för att hela beräkningen skulle rubbas.
Aven beträffande sjukvårdsprestationen gäller emellertid, att man kan utgå,
ifrån att understödsrätten komme att i högre grad utnyttjas, i män som
försäkringen vunne beaktande och dess omfattning vidgades.

Såsom skäl, varför hänsyn vid avgiftssättningen skulle tagas särskilt till
åldern, har bl. a. anförts, att avgifterna i annat fall bleve för höga för de
yngre åldrarna och att därför fara förelåge, att dessa antingen icke ansluta
sig till sjukkasserörelsen eller också snart lämna densamma, varigenom sålunda
ålderssammansättningen bleve alltför ogynnsam och avgifterna för de
kvarstående alltför betungande. Härigenom skulle sjukkassorna sakna nödig
soliditet och hela verksamheten äventyras. Härtill kan till en början invändas,
att alldeles samma skäl kail åberopas till stöd för kravet på yrkesgraderade
sjukkasseavgifter. Då ju, såsom ovan visats, sjukligheten inom olika
yrken kan variera t. o. m. ännu mera än inom olika åldrar, så ligger ju häri
en direkt anledning för dem, som tillhöra för sjukdomsrisken mindre utsatta
yrken _ att lämna sjukkasserörelsen, vars avgifter, såsom gällande för alla
yrkesrisker i genomsnitt, givetvis måste vara för dem ogynnsamma.

Genom att man räknar med av åldern oberoende genomsnittsavgifter sker ju i
stort sett icke heller någon orättvisa. I yngre år få sjukkassemedlemmarna
visserligen på detta sätt erlägga högre avgifter, än som försäkringsmässigt
sett motsvara deras risker. Till gengäld erlägga de ju, sedan de blivit
äldre, en förhållandevis lägre avgift än den, som motsvarar deras dåvarande
risker. Det är samma tankegång, som gör, att i exempelvis Danmark och
Norge sjukkasseavgifterna äro desamma för ogifta och gifta sjukkassemedlemmar,
oaktat de senare hava väsentligt större fördelar av försäkringen
(läkarvård m. m. för hemmavarande barn i Danmark, läkarvård för hustru
och barn, moderskaps- och begravningshjälp för hustru i Norge). Den billigare
försäkring, som på detta sätt beredes de gifta medlemmarna, har icke
ansetts såsom något i och för sig otillbörligt. Men givet är att, sett ur synpunkten
av sjukkassornas stabilitet, en dylik metod kan sägas innebära vissa
risker, åtminstone då försäkringen såsom i Danmark är frivillig. Även i den
svenska sjukkasserörelsen kommer samma grundsats igen i fråga örn moderskapshjälpen.
Kostnaden härför uttages sålunda genom de avgifter, som er -

199

Kungl. Majus proposition nr 15.

äggas av samtliga sjukför säkrade medlemmar i kassan, såväl manliga som
kvinnliga, och utan hänsyn till kön, ålder eller civilstånd.

När man fäster så stor vikt vid åldern och de faror för sjukkassornas
soliditet som en alltför ogynnsam ålderssammansättning skulle medföra, haiman
vidare icke tillräckligt beaktat, att de högre åldersklasserna endast i obetydlig
grad kunna antagas komma att belasta sjukkassorna i oell föi sjukpenningförsäkringen.
Förutsättning för att sjukpenning skall utgivas är ju att sjukdomen
medför förlust eller större nedsättning av arbetsförmågan. Haren sjukkassemedlem
redan förut genom ålder eller eljest förlorat sin arbetsförmåga eliel
är denna i mera väsentlig grad nedsatt, kan han således icke vid sjukdom erhålla
sjukpenning från kassan. I den nuvarande sj 11 k k.''iss (-rörelsen gör sig visserligen
denna inskränkning icke särskilt gällande. Men detta beror därpå, att
sjukkassorna för närvarande som regel lämna endast kontant sjuklijälp och därför
ofta lämna understöd jämväl vid sjukdomsfall, där detta med hänsyn till
den sjukes ålder eller bristande arbetsförmåga strängt taget icke port ske.
Efter genomförandet av den nu ifrågasatta sjukkassereformen behöver man
dock icke i samma utsträckning räkna med att sjukpenning skall utgivas till
personer i mera framskriden ålder. Faktiskt örn också icke formellt kommei
att på detta sätt genomföras en åldersgräns uppåt för rätten till sjukpenningförsäkring.
Efter hand som lagen kommer att visa sina verkningar, torde
resultatet därför bliva, att sjukpenningförsäkringen väsentligen kommer att
gälla för de mera arbetsföra åldrarna, medan för de högre åldrarna, i den
män de komma att kvarsta i kassorna, sjukvårdsförsäkrmgen ensamt kommer
att bliva den normala försäkringsformen.

Det må vara sant, att försäkringstekniken i stort sett kan tillampas pa
samma sätt inom sjukförsäkringen som inom livförsäkringen. I viktiga detaljer
ställa sig dock förhållandena icke oväsentligt olika. Den inom livförsäkringen
tillämpade försäkringstekniken har efter hand genom vittgående
studium numera nått en mycket hög grad av fulländning och tillförlitlighet.
Tillförlitligheten betingas emellertid till väsentlig del av den starkt utpraglade
lagbundenhet, som är utmärkande för dödlighetsrisken. Vad åter sjukrisken
beträffar företer den en långt mindre påtaglig lagbundenhet än dodsfallsrisken.
Det möter därför inom sjukförsäkringen betydligt större svårigheter
att med ledning av tillgänglig statistik finna de konkreta, siffermässiga
uttrycken för de begreppssymboler, med vilka man rör sig i försäkringsteknikens
formler, än vad fallet är inom livförsäkringen. Av förhandlingarna
vid den internationella kongress för försäkringsaktuarier, som under ar Phil)
hölls i Stockholm och där sjukförsäkringen utgjorde en av kongressens
huvudfrågor, får man också ett starkt intryck av de vanskligheter, med vilka
man på sjukförsäkringens område i här berörda hänseende arbetar. Av den
svenske referentens (d:r P. Mattssons) anförande i denna fråga fai man närmast
det intrycket, att en allmän och slutgiltig lösning av sjukförsäkrmgsproblemets
teknik ännu saknas. »Beräkningsmetoder for sjukförsäkringen
havn — yttrade d:r Mattsson bl. a. - »vid flere tillfällen förts fram i litteraturén,
och ändock är det icke för mycket att säga, att en allmän lösning av

sjukförsäkringsproblemets teknik ännu saknas».---»Det är»— yttrades

vidare — »ett betydligt svårare problem att erhålla ett statistiskt grepp
över sjukdomserfarenheten än över exempelvis dödlighetserfarenheten. Utöver
de svårigheter, som äro förknippade med sistnämnda problem, tillkommer
beträffande sjukdom uppgiften att bestämma i vilken utsträckning de erhållna
värdena kunna tillämpas generellt (are snitable för general application)
eller, med andra ord, att bestämma i vilken utsträckning dessa aro påverkade
(affeeted) av speciella villkor och förhållanden.

200

Kungl. Majus proposition nr 15.

En annan inledare (d:r Wagner, Wien) yttrade i samma fråga bl. a.:

»Den ovan framställda behandlingen av sjukförsäkringen har företrädet
av stor enkelhet och visar sig tillräckligt exakt med hänsyn till flertalet av
de problem, sorn möta i fråga örn sjukpenningförsäkring. Det är dock ett
bekant faktum, att sjukförsäkringens resultat beror vida mindre på noggrannheten
hos aktuariens beräkningar än på en skicklig affärsledning och
väl genomtänkta försäkringsvillkor, som göra det möjligt för försäkringsanstalten
att avvisa oberättigade anspråk. Detta torde vara orsaken till, att
man hittills avstått från att uppställa en exakt teori för sjukförsäkringen.»

Men låt vara att en strängt försäkringsteknisk metod är tillämplig, då
det gäller den affärsmässiga för säkrings verksamheten. Härav följer ingalunda
att samma metod kan och bör tillämpas, då det gäller en av det
offentliga genomförd eller understödd social sjukkasseverksamhet. Redan
av praktiska skäl är det knappast möjligt att inom en verksamhet, som
oftast grundats och alltid förvaltas på basis av den vidsträcktast möjliga
självstyrelse, förutsätta tillämpningen av strängare försäkringstekniska metoder.
Tillämpningen inom den sociala sjukkasseverksamheten av dessa metoder
skulle kräva ett arbete, som icke endast vore synnerligen omfattande utan
även skulle kräva en personal av helt annan utbildning och högre kvalifikationer
än den, som sjukkassorna i allmänhet kunna förfoga över. Örn en
dylik fordran uppställdes, skulle man onekligen kunna tala örn en byråkratisering
av sjukkasserörelsen.

Härtill kommer emellertid en omständighet, som gör att även den vetenskapligt
mest noggranna premiesättning sannolikt icke skulle hålla provet,
då det gäller den offentliga sjukkasseverksamheten. I sitt ovan åberopade
anförande vid förra årets aktuariekongress anförde d:r Mattsson såsom exempel
på de svårigheter, som möta i fråga örn sjukförsäkringen bl. a.: »Men bortsett
härifrån måste det ytterligare sägas, att tvenne bolag (companies) med
identiskt samma försäkringsvillkor (terms) och klientel sannolikt icke skulle
komma att uppvisa samma erfarenheter. Orsaken härtill är den, att villkor
och bestämmelser icke kunna göras sådana, att de kunna exakt följas. Huru
noga bestämmelserna äro uppgjorda (wherever tile bounday for the limit of
responsibility), är det ofrånkomligt, att det finnes fall, beträffande vilka det
icke kan exakt avgöras, örn de äro acceptabla eller icke. Med andra ord,
erfarenheten kommer att påverkas av de individuella riktlinjer, varpå bolagets
verksamhet är grundad.» Örn nu detta gäller om försäkringsföretag med en
speciellt tränad och högt kvalificerad förvaltningspersonal, så gäller det
naturligtvis i långt högre grad om de ofta små, av medlemmarna själva
förvaltade sjukkassorna. Vad särskilt beträffar den nu ifrågasatta sjukkassereformen
skulle ju visserligen de egentliga bärarna av verksamheten, centralsjukkassorna,
bliva jämförelsevis fåtaliga. Icke ens inom dessa skulle det
dock även med det mest noggranna övervakande från tillsynsmyndighetens
sida "vara möjligt att framskapa en fullt likformig bedömning av försäkringsfallen
och tillämpning av stadgarnas understödsbestämmelser. Ännu mindre
vöre detta tänkbart i fråga örn de till ett tusental eller flera uppgående
lokalsjukkassorna.

Kärnpunkten i de svårigheter, som i den sociala sjukkasseverksamheten
möta i och för ett mera exakt beräknande av sjukdomsrisken, ligger i det
förhållandet, att »försäkringsfallen» icke alltid såsom då det gäller exempelvis
livförsäkring liro till sin natur oomtvistliga och objektivt fastställbara. I fråga
örn den sociala sjukhjälpsverksamlieten spela de subjektiva momenten in på
sadant. sätt, att själva förutsättningarna för en vetenskaplig sannolikhetsberäkning
saknas. Örn i den sociala sjukförsäkringen ett försäkringsfall
skall komma till synes, beror ju först och främst på den sjukförsäkrade själv,

201

Kungl. Majus proposition nr 75.

hans personliga uppfattning av sitt eget tillstånd, lians större eller mindre
försiktighet och icke minst — vad särskilt de svenska sjukkassorna beträffar
hans större eller mindre ordentlighet att göra föreskriven anmälan örn sjukdomsfallet.
Från läkarliåll erkännes ju allmänt, att tillvaron av en viss sjukdom
eller affekt icke alltid kan objektivt fastställas, utan att läkaren härvid
är väsentligen hänvisad till den sjukes egen utsago, hans uppfattning örn
sitt befinnande o. s. v. För fastställande av sjukdomsfallet och den inom
den sociala sjukförsäkringen så betydelsefulla frågan örn sjukdomens inverkan
på arbetsförmågan är sjukkasseverksamheten vidare beroende även av läkarens
uppfattning och hans allmänna inställning till hithörande problem. Icke
blott kan uppfattningen i dylika frågor vara ganska olika hos olika läkare.
Även läkarvetenskapen såsom sådan kan tid efter annan skifta ståndpunkt
i fråga om vissa sjukdomars natur och betydelse. Ett sjukdomssymptom,
som tidigare ansetts vara betydelselöst och ofarligt, kan med vetenskapens
fortskridande avslöjas såsom varande av ganska allvarlig natur och kräva
en noggrann vård för förebyggande av framtida komplikationer. Slutligen
spelar, såsom redan antytts, även uppfattningen hos de organ, som handhava
sjukkasseförvaltningen, deras uppfattning av sjukkasseverksamhetens uppgifter,
deras större eller mindre sociala vidsyn en betydande roll. Detta moment
blir av så mycket större betydelse, som sjukkasseverksamheten, åtminstone
så länge den är frivillig, ytterst bygger på känslan av samhörighet
och inbördes solidaritet medlemmarna emellan. I mån som sjukkassorna
tillväxa i storlek och den direkta beröringen mellan de enskilda medlemmarna
och styrelsen efter hand förminskas eller upphör, försvagas visserligen
denna känsla. Den breda demokratiska grundval, på vilken sjukkasserörelsen
bygger, sörjer dock för att denna grundsyn vidmakthålles och får göra sig
vederbörligen gällande.

Det är med all sannolikhet i främsta rummet här anförda subjektiva
moment, som förklara den stegring i sjukförsäkringsorganens belastning,
som kunnat konstateras i så gott som alla länder med en ordnad social
sjukförsäkring och, såsom redan framhållits, även hos oss. Härmed är
naturligtvis icke sagt, att icke även en verklig ökning av den objektiva
sjukligheten samtidigt kan hava gjort sig gällande. Man har ofta icke
minst från läkarhåll ansett denna stegring såsom ett bevis på den sociala
sjukförsäkringens fördärvlighet, dess tendens att undergräva befolkningens
moral och karaktär. Från detta håll betraktar man nämligen denna sjukkassornas
ökade belastning väsentligen som ett uttryck för aggravation och simulation.
Att bestrida att den sociala sjukförsäkringen både kan och i verkligheten
också missbrukas vöre oförnuftigt. Då man skriver sjuktalens stegring uteslutande
på missbrukens konto gör man sig emellertid skyldig till en icke
mindre överdrift. En stegring i sjukförsäkringens utnyttjande är en naturlig
företeelse. Med ökat välstånd och stigande kultur följer med nödvändighet
även kraven på förbättrad sjukvård, en bättre omsorg örn hälsan. Åkommor
och krämpor, som i brist på medel försummats eller vanskötts, kunna tack
vare sjukförsäkringen komma under rationell behandling. I främsta rummet
komma härvid anspråken på förbättrad sjukvård. Men även kraven på arbetsvila,
särskilt i förebyggande syfte, ökas. Allt detta är naturligtvis lika
litet av ondo, som det är av ondo, att med stigande välstånd krav uppsta
på en högre levnadsstandard även för de mindre bemedlade klasserna. Men
just därför kan icke sjukkasseverksamheten bindas genom en alltför stel
och formbunden avgiftsbestämning. Såsom social välfärdsanordning måste
sjukkasserörelsen ha möjlighet att smidigt anpassa verksamheten efter de
krav och synpunkter, som utvecklingen uppställer. Sjukkassorna mäste därför
hava i sin hand att vid behov jämka sina avgifter med hänsyn till fak -

202

Kungl. Maj:ts jjroposition nr 75.

tiskt givna förhållanden. Inom sjukkasserörelsen betraktas en dylik utväg
såsom självklar, även örn den med hänsyn framför allt till konkurrensen
med andra på orten verksamma sjukkassor för närvarande ogärna tillgripes.
Genom att avgifterna vid behov kunna höjas inskärpes hos sjukkassorna
vikten av en klok och försiktig hushållning och av att tillbakahålla alla obehöriga
sjukhjälpskrav. Brister det härutinnan, få ju medlemmarna själva
omedelbart känna följderna genom ökade avgifter eller eventuellt reducerade
understöd.

Da det gäller den sociala försäkringen, torde man överhuvud taget göra
klokt i att icke alltför obetingat bygga endast på teoretiska beräkningar. I
denna försäkring spela även andra storheter in än sådana, som kunna mätas,
med strikta matematiska formler. Ett talande bevis på sanningen härav
utgör utvecklingen inom den sociala olycksfallsförsäkringen här i Sverige
under senare år. I samband med borttagandet av den s. k. karenstiden
men sannolikt även av andra anledningar har sålunda olycksfallsfrekvensen
under dessa år ökats på ett sätt, som vida överstigit de på grundval av
tidigare erfarenheter gjorda beräkningarna och som hårt drabbat särskilt de
enskilda s. k. arbetsgivarebolagen. Verksamheten har för flera av dem medfört
betydande underskott. Ett av bolagen Ilar t. o. m. nödgats nedlägga
sin verksamhet, medan i andra premierna måst i avsevärd grad förhöjas.

Den här i Sverige använda metoden för avgiftsbestämningen inom sjukkassorna,
vilken som anförts kommer i tillämpning icke blott i länder med
obligatorisk försäkring utan även i exempelvis Danmark, förutsätter naturligtvis,
att medlemsbeståndet förblir i stort sett oförändrat med hänsyn till
ålder och riskfördelning. Frånsett den meranämnda stegringen i sjuktalen,
kan detta ock sägas hava varit förhållandet under de 20 år, som den nu
gällande lagen varit i verksamhet. Medelåldern har varit i stort sett konstant
och under de senare åren t. o. m. nedgående. Tydligen gäller detta
endast örn försäkringsbeståndet i dess helhet samt örn de större sjukkassorna.
I mindre sjukkassor hava givetvis ganska häftiga kastningar i detta hänseende
kunnat äga rum. Genom försiktig avgiftsberäkning och tack vare
den solidaritet, som gör sig så starkt gällande inom rörelsen, hava dock dylika
tillfällen utjämnats utan att leda till några katastrofer. De rubbningar
från det beräknade jämnviktsläget, som här och var uppstått, hava haft sin
upprinnelse mestadels i den konkurrens, som etablerats mellan ett flertal
på en och samma ort verksamma sjukkasseorgan. För de sjukkassor, som
härvid dragit det kortaste strået, har ovillkorligen en försämring inträtt i
läget, i mån som medelåldern och därvid också sjukhjälpskraven stigit. Det
har dock praktiskt taget städse varit möjligt att genom överlåtelse av rörelsen
på annan eller andra sjukkassor avveckla verksamheten utan men för
medlemmarna.

Med den nu ifrågasatta organisationen skulle ju en dylik konkurrens
mellan på samma ort verksamma sjukkassor som regel helt upphöra. Örn
nian undantager de större städer, som skulle bilda egna centralsjukkasseområden,
skulle ju på samtliga orter all statsunderstödd sjukkasseverksamhet
vara samlad i en enda organisation. Vad central sjukkassorna beträffar,
som frånsett de större städerna i praktiken skulle omfatta minst tvenne
landstingsområden, finnes ingen rimlig anledning antaga, att icke medlemsbeståndet
skulle bliva så betydande (30—40,000 medlemmar), att man kan
hava rätt att räkna med tämligen konstanta sjuktal. Teoretiskt kan man
naturligtvis tänka sig en sådan situation, att antalet inträdande avsevärt
minskas eller helt upphör och att såsom en följd härav medelåldern skulle
stiga. Ett dylikt antagande förefaller dock tämligen verklighetsfrämmande.
I våra moderna samhällen är behovet av en ordnad sjukförsäkring så stort

203

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

och så allmänt, att man alldeles icke behöver befara, att tillströmningen till
sjukkassorna, särskilt i betraktande av de påtagliga förmåner den statsunderstödda
sjukkasserörelsen skulle erbjuda, skulle komma att tryta. Men även
örn mot'' all rimlighet tillströmningen till den statsunderstödda sjukkasserörelsen
skulle upphöra eller avsevärt avtaga, vore detta ingalunda detsamma
som en katastrof för central sjukkassorna. Verkningarna av en dylik omgestaltning
framträda som naturligt är endast långsamt, och det skulle därföi
finnas tillräcklig tid att genom jämkningar i fråga örn avgifterna och eventuellt
vissa förändringar i verksamheten motverka försämringarna i medlemmarnas
ålderssammansättning. Här som alltid är det givetvis en förutsättning,
att tillsynsmyndigheten med oavlåtlig uppmärksamhet föijer utvecklingen
inom sjukkassorna och har tillfälle att omedelbart ingripa tor att
möta befarade försämringar eller rubbningar i medlemsbeståndet.

I detta sammanhang må beröras en invändning, som gjorts mot att efter
reformens genomförande fortfarande tillämpa grundsatsen örn genomsnittsavgifter.
Under denna förutsättning skulle, har det anförts, centralsjukkassorna
under ogynnsamma förhållanden kunna komma att duka lindel föi
konkurrensen från icke erkända sjukkassor eller affärsmässigt drivna försäkringsbolag.
Invändningen är märkvärdig först och främst därför, att ilen
statsunderstödda sjukkasseverksamheten i och för sig icke ar något självändamål.
Kan dess uppgift i stället fyllas av icke statsunderstödda sjukkasseorgan
eller den affärsmässiga försäkringsrörelsen, finnes givetvis icke
någon anledning att med betydande bidrag av det allmänna upprätthålla
en°statsunderstödd sjukkasserörelse. Allra minst torde staten böra beklaga
ett dylikt tingens läge. Vid en dylik eventualitet skulle staten t. o. m.
kunna kosta på sig att stödja centralsjukkassorna och ekonomiskt underlätta
deras avveckling. Detta bleve ju i allt fall billigt för statsverket, eitelsom
statsbidraget, i mån som anslutningen till sjukkasserörelsen upphörde,
skulle komma att successivt minskas. Bortsett härifrån är det naturligtvis
föga sannolikt, att centralsjukkassorna skulle administreras på sådant sätt,
att avgifterna skulle behöva sättas så höga, att de skulle vid samma försäkringsförmåner
överstiga motsvarande premier i exempelvis den affärsmässiga
försäkringsrörelsen, ökade med det ganska betydande statsbidraget.
Såsom redan framhållits skulle ju tillfälle finnas att genom måttliga förköp
ningar av medlemsavgifterna och jämkningar i övrigt med avseende på
verksamheten förebygga en katastrof t. o. m. under det föga sannolika antagandet,
att rekryteringen av nya medlemmar komme att helt upphora.
På tal örn en befarad konkurrens mellan de statsunderstödda sjukkassorna
och övriga sjukförsäkringsorgan och särskilt de affärsmässiga försäkringsbolagen
må i övrigt erinras, att i de statsunderstödda sjukkassornas verksamhet
skulle ingå bland annat även försäkring för sjukvård av skilda slag,
en försäkring som ovannämnda sjukkassor och försäkringsbolag väl näppeligen
torde komma att införliva med sin verksamhet.

Till sist må beröras ännu en anmärkning, som gjorts mot forslaget med
hänsyn till den i förslaget intagna bestämmelsen örn överfly ttningsrätt sjukkassorna
emellan. Den tillflyttade kassan skulle, bär man anfört, på detta
sätt kunna tillskyndas förlust genom att nödgas mottaga personer i mera
framskriden ålder utan att kassan hölls skadeslös härför antingen därigenom,
att de flyttande tillför! mndes att erlägga mot deras ålder svarande hoga
avgifter eller ock kassan tillfördes på dem belöjiande premiereserv, medan
å andra sidan den sjukkassa, från vilken flyttningen skedde, gjerde en motsvarande
vinst. Denna anmärkning upptogs till bemötande vid sjukkassefrågans
senaste framförande i riksdagen. Det framhölls därvid, att överflyttningen
av sjukkassemedlemmar sjukkassorna emellan i allmänhet torde

204

Kungl. Majus proposition nr 7.5.

föi siggå . i båda riktningarna och att på grund härav de olika sjukkassorna
under tidens lopp kunde räkna med såväl vinster som förluster och att
dessa kunde väntas i stort sett uppväga varandra. Detta argument torde i
och för sig vara avgörande. Endast för den, som räknar rent affärsmässigt,
kan en dylik invändning mot överflyttningsinstitutet äga betydelse. Inom
sjukkasserörelsen, som bygger på grundsatsen örn inbördes solidaritet, förefaller
överflyttningen som en naturlig beståndsdel av systemet. I Danmark,
där överflyttningen sjukkassorna emellan på i förslaget stadgat sätt praktiserats
ända sedan sjukkasselagens tillkomst, har överflyttningsinstitutet oavbrutet
utvecklats, städse i ändamål att underlätta och förenkla förfarandet.
Framhållas kan också, att några missbruk av överflyttningsrätten i ändamål
att förskaffa sig bättre sjukunderstöd icke gärna kunna tänkas. Överflytt
ningen får ju endast ske vid verklig bosättning å den nya orten. Inflyttning
endast för skens skull eller av mera tillfällig natur medför sålunda ingen
overflyttnmgsrätt. Påståendet att överflyttningen skulle i sig innebära ett
äventyrande av vederbörande sjukkassors soliditet är ju en uppenbar överdrift,
. eftersom överflyttningen närmast skulle komma ifråga de olika centralsjukkasseområdena
emellan. Med den omfattning och jämförelsevis so ^^ställning

dessa kassor skulle äga är det näppeligen att befara, att
överflyttningen dem emellan skulle antaga den omfattning, att den ens märkbart
skulle påverka deras ekonomi.

Stockholm i januari 1931.

Theofil Andersson.

Kungl. Majus proposition nr 7.5.

205

Bilaga G.

P. M. med vissa uppgifter angående sjukkassornas
moderskapsförsäkring.

1. Antal nioderskapsförsäkrade kvinnor.

Förutsättning för att statsbidrag skall utgå för meddelad moderskapshjälp
är, att kassan tillförsäkrar sådant understöd åt samtliga sjukhjälpsförsäkrade
kvinnliga medlemmar (kungörelse den 30 juni 1913, nr 136, angående statsbidrag
åt sjukkassor, som meddela moderskapshjälp, § 1). Antalet kvinnliga
medlemmar i de 522 sjukkassor, som den 31 december 1929 meddelade
moderskapshjälp, uppgick till i runt tal 302,000. Av dessa befunno sig cirka
63.6 %, eller i runt tal 192,000, i fruktsamhetsåldern (15—45 år).

2. Moderskapspenningens storlek.

Moderskapspenningens storlek den 31 december 1929 inom de 522 sjukkassor,
som meddelade moderskapshjälp, framgår av följande sammanställning
(preliminära tal).

Moderskapsp
emi ing l)

Antal

moderskaps försäkrade kvinnor -

Moderskapspenning
l)

Antal

nioderskaps försäkrade kvinnor -

0: 90 kr..................	................ 2,906
1: — » .................	................ 203,116
1:25 » ................	................ 16,093
1: 50 » ..................	................ 65,970
2: — » .................	................ 5,352
2: 50 » .................	................ 2,706
3: — » ..................	................ 3,174

3: 50 kr............................ 904

4:— » 758

4:50 » 35

5:— » 38

6: — » ........................... 12

8:- » .......................... 28

i % av arbetsförtjänsten 814

Summa 301,906

För i runt tal 2/3 av alla moderskapsförsäkrade kvinnor utgick sålunda
moderskapshjälpen med kr. 1: — per dag.

I genomsnitt har moderskapshjälpen utgjort:

År 1927 ........................ 1: 13 kr. per dag

» 1928 ........................ 1: 12 » » »

« 1929 ........................ 1:11 » » » (preliminärt tal).

3. Understödstidens längd.

Enligt kungörelsen örn statsbidrag för moderskapshjälp skall dylikt understöd
utgivas för minst 14 dagar och statsbidrag utgå för högst 42 dagar för
varje barnsängsfall. Modersaapshjälpstidens längd i olika sjukkassor den
31 december 1929 framgår av följande sammanställning. *)

*) I vissa fall äro understödsbeloppen något avrundade.

206

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Antal

Understöds- moderskaps tidens

längd försäkrade

, kvinnor

14 dagar............................................................ 6,481

15—19 » 2,867

20—24 » 17,450

25 -29 » 11,729

30—34 » 37,030

35—41 » 38,028

42 » ............................................................ 180,279

14 eller 21 dagar jämte vid fall, som beröras av
arbetarskyddslagen, ytterligare visst antal
dagar.................................................................. 8,042

Summa 301,906

För i runt tal 3/5 (59.7 %) av samtliga moderskapsförsäkrade kvinnor utgjorde
således understödstiden den högsta medgivna eller 42 dagar.

I genomsnitt per bamsängsfall har understödstiden utgjort:

År 1927 ................................ 31.7 dagar

» 1928 ............................... 33.4 *

» 1929 ................................ 33.3 » (preliminärt tal).

4. Procenttalet moderskapsiörsäkrade av samtliga sjukförsäkrade

kvinnor.

Antalet moderskapsförsäkrade i procent av hela antalet sjukförsäkrade
kvinnor har utgjort:

År 1927 ....................................... 85.5 %

» 1928 ..................................... 87.c »

» 1929 ...................................... 88.i » (preliminärt tal).

5. Premieberäkningen för moderskapsförsäkring.

Det förekommer aldrig, att särskild tilläggsavgift upptages för moderskapsförsäkringen.
Den beräknade kostnaden för moderskapshjälpen fördelas
vid avgiftsberäkningen på samtliga medlemmar i kassan (både män
och kvinnor).

Under förutsättning att medlemsstocken är normalt sammansatt med
hänsyn till fördelningen efter kön (d. v. s. att manliga och kvinnliga medlemmar
förhålla sig till varandra som 2:1) och med nuvarande statsbidrag

örn 60 öre per understödsdag, kan vid en understödstid av 42 dagar och
med ett understödsbelopp av 1 krona det tillägg till avgiften, som betingas
genom moderskapsförsäkringen, beräknas till kr. 0: 30 per år (2.5 öre per
månad). Tänker man sig att antalet kvinnliga medlemmar ökas därhän, att
kassan räknar lika många kvinnor som män blir tillägget kr. 0:45 per år
(3.8 öre per månad). Tänker man sig åter, att moderskapspenningen utgår

med 2 kronor samt statsbidraget med 1 krona per dag, blir det avgiftstill lägg,

som meddelandet av en dylik moderskapspenning skulle betinga, i
förstnämnda fall kr. 0.7 6 per år (6.8 öre per månad) och i det senare fallet

207

Kungl. Majus proposition nr 15.

kr. 1.13 (9.4 öre per månad). Vid dessa beräkningar bär liksom tidigare räknats
med en fruktsamhetskoefficient av 0.o54.

G. Förekommer det, att kvinnor äro försäkrade endast för sjukhuseller
läkarvård samt moderskapslijälp? I så fall huru
många — i runt tal — hava dylik försäkring?

Vid utgången av år 1929 voro i runt tal 500 kvinnliga medlemmar i åldern
över 15 år och tillhörande 4 olika sjukkassor tillförsäkrade förutom moderskapshjälp
endast läkarvård och läkemedel eller sjukhusvård.

7. De moderskapsförsäkrade kvinnornas fördelning på gifta

och ogifta.

Av de 192,000 moderskapsförsäkrade kvinnorna i åldern 15—45 år voro i
runda tal 51 % eller 97,900 gifta och 49 % eller 94,100 ogifta.

8. Fördelningen av kvinnliga sjukkassemedlemmar på olika yrken

och klasser.

En uppdelning av sjukkassornas medlemmar efter yrken och klasser
gjordes för år 1925. Resultatet av denna utredning återfinnes i Kungl.
Maj:ts proposition nr 117 till 1926 års riksdag (bilaga C, tab. 26, sid. 227).
På begäran av 1928 års pensionsförsäkringskommitté hava emellertid nya
uppgifter angående yrkesfördelningen inom sjukkassorna insamlats. På
grundval av detta senare material har verkställts följande uppskattning rörande
fördelningen på vissa större grupper av de kvinnliga sjukkassemedlemmarna
den 31 december 1929.

Yrke eller klass

Antal

kvinnliga

sjukkasse medlemmar -

Jordbruk med binäringar...................

Industri och hantverk........................

Handel och samfärdsel .....................

Allmän tjänst och fria yrken m. m.

Husligt arbete (hustrur m. fl.) ..........

F. d. yrkesutövare m. fl...................

Yrke obekant........................................

............. 16,000

............. 46,000

............ 30,000

............. 21,000

............. 170,000

............. 15,000

............. 4,000

Summa 302,000

Med utgångspunkt från yrkesfördelningen bland sjukkassornas manliga
medlemmar bär ett försök gjorts att uppskattningsvis beräkna, huru gruppen
»husligt arbete» fördelar sig på olika klasser av befolkningen. En dylik
uppskattning har givit till resultat, att av gruppen i fråga c:a 31,400 kvinnor
torde kunna räknas såsom hustrur m. fl. inom jordbruket med binäringar,
93,600 såsom hustrur m. fl. inom industri och hantverk samt 28,000 såsom
hustrur m. fl. inom handel och samfärdsel. Övriga 16,000 utgjordes av

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

hustrur m. fl. inom allmän tjänst, fria yrken m. m. Sammanlagda antalet
sjukförsäkrade kvinnor inom industri och hantverk kan alltså beräknas hava
utgjort omkring 140,000.

Framhållas må, att ovan anförda siffror, som proportionellt beräknats på
grundval av yrkesfördelningen bland inalles 337,000 kvinnliga sjukkassemedlemmar,
endast äro att betrakta såsom approximativa.

Stockholm i december 1930.

Theofil Andersson.

Kungl. Majda proposition nr 75.

209

Bilaga H.

Sammanfattning av yttranden

över betänkande den 26 september 1929 angående moderskapsskydd (Statens
offentliga utredningar 1929: 28), i vad detsamma avser åtgärder för beredande
av ekonomiskt stöd åt barnaföderskor, ävensom över en av de sakkunniga
i anslutning därtill upprättad promemoria angående sambandet mellan berörda
betänkande ock sakkunnigbetänkande av samma år angående
reformerad sjukförsäkring.

INNEHÅLLSÖVERSIKT.

Sid.

Avgivna yttranden......................................................................................... 210

Allmän inställning till de sakkunnigas förslag............................................... 210

Allmänna erinringar:

A. Förslaget örn moderskapsunderstöd.

I. Motiven för understödet................................. 211

II. Sättet för understödets utformning

a) Förslagets tillämplighetsområde .................................................. 214

b) Understödets form ..........:........................................................... 217

c) Understödets storlek ................................................................... 219

d) Understödets uppdelning och vårdnadspliktens fullgörande ...... 220

e) Tidpunkten för understödets utbetalande .................................. 220

III. Understödskostnadernas fördelning på stat och kommun ............ 221

B. Förslaget örn arbetsförtjänstersättning.

I. Ersättningens grund........................................................................... 223

II. Ersättningens utformning

a) Förslagets tillämplighetsområde ................................................. 224

b) Ersättningens storlek och beräkning............................................ 225

c) Villkoren för ersättnings erhållande............................................ 226

C. Vissa för båda förslagen gemensamma frågor.

I. Sättet för hjälpens tillhandahållande ............................................ 226

II. Understödssystemets inverkan på den frivilliga sjukhjälpsverksam heten

............................................................................................ 230

III. Frågan örn regressrätt .................................................................... 231

IV. Kostnaderna för den ekonomiska hjälpverksamheten ..................... 233

V. Tidpunkten för förslagens genomförande ....................................... 234

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 62 käft. (Nr 75.)

m 31 14

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Avgivna yttranden.

Över moderskapsunderstödssakkunnigas betänkande i förevarande delar
jämte omförmälda promemoria hava yttranden avgivits av medicinalstyrelsen,
socialstyrelsen och statskontoret, Överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser,
statens t. f. inspektör för fattigvård och barnavård jämte samtliga
fattigvårds- och barnavårdskonsulenter i riket, svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet,
barnavårdsnämnderna i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping
och Örebro, barnmorskeläroanstalterna i Stockholm och Göteborg,
styrelserna för allmänna svenska barnmorskeförbundet, allmänna barnhuset,
svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund och svenska
landstingsförbundet, svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen i
Sverige jämte åtskilliga därtill anslutna fackföreningar, ävensom FredrikaBremer-Förbundet.

Härjämte hava petitioner och skrivelser i anledning av betänkandet inkommit
från ett stort antal kvinnosammanslutningar, nämligen Frisinnade
kvinnors riksförbund och dess länsförbund, Frisinnade folkpartiets kvinnogrupp,
Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, med åberopande av yttranden
av 151 lokalavdelningar av förbundet, Allmänna valmansförbundets
centrala kvinnoråd, som representant för 355 olika sammanslutningar bland
högersinnade kvinnor, Sveriges moderata kvinnoförbund, Stockholms kvinnliga
fackliga samorganisation, Svenska kvinnors nationalförbund, Förbundet
Sveriges kristliga föreningar av unga kvinnor, Sveriges husmodersföreningars
riksförbund, Svenska kvinnors medborgarförbund samt en del
lokalavdelningar av Vita bandet.

Allmän inställning till de sakkunnigas förslag.

I det ojämförligt största antalet yttranden har man vitsordat behovet av
ekonomiskt stöd i allmänhet åt mindre bemedlade barnaföderskor samt i
likhet med moderskapsunderstödssakkunniga betonat angelägenheten av att
åtgärder för fyllandet av detta behov vidtoges från det allmännas sida. I allmänhet
har man ock funnit de av de sakkunniga härutinnan framlagda förslagen
i huvudsak vara ägnade att läggas till grund för en lagstiftning å
förevarande område. Särskilt från kvinnoliåll hava de sakkunnigas förslag
i sina huvuddrag livligt förordats, men även länsstyrelserna i Jönköpings,
Gotlands, Hallands, Västmanlands, Västerbottens och Norrbottens län ävensom
svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet samt landsorganisationen
i Sverige hava under hänvisning till de sakkunnigas förtjänstfulla utredning
uttalat sin anslutning i stort sett till de principer, varpå de framlagda förslagen
vila. De båda sistnämnda sammanslutningarna finna betänkandet i
sin helhet utgöra ett beaktansvärt försök till lösning av ifrågavarande problem,
samt hålla före, att, örn de däri framlagda förslagen upphöjdes till
lag, detta skulle kraftigt bidraga till folkhälsans och barnavårdens höjande.

Erinringar hava emellertid framställts såväl beträffande behovet av särskilda
åtgärder för nämnda ändamål och de sakkunnigas motivering därför
i övrigt som i synnerhet och framför allt beträffande det sätt, varpå de sakkunniga
löst ifrågavarande spörsmål. En del myndigheter hava därvid
funnit de erinringar, som endera eller båda förslagen föranlett, vara av den

211

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

beskaffenhet, att de ansett sig icke kunna tillstyrka en lagstiftning på
grundval av desamma. Sålunda hava länsstyrelserna i Malmöhus, Skaraborgs,
Örebro och Jämtlands län ävensom barnavårdsnämnden i Örebro avstyrkt
såväl förslaget örn moderskapsunderstöd som förslaget örn arbetsförtjänstersättning,
medan länsstyrelserna i Blekinge och Västernorrlands län avstyrkt
endast förslaget örn moderskapsunderstöd samt länsstyrelsen i Alvsborgs
län och statens t. f. inspektör för fattigvård och barnavård allenast förslaget örn
arbetsförtjänstersättning. I åtskilliga yttranden hava ock, på sätt nedan i
annat sammanhang skall omtalas, starkt ifrågasatts, huruvida icke syftet
med endera eller båda förslagen enklare och bättre skulle kunna tillgodoses
genom en av det allmänna stödd sjukförsäkring, i vilken moderskapsförsäkring
inginge som led, än genom det av de sakkunniga förordade understödssystemet.
Slutligen hava vissa nedan närmare angivna myndigheter i likhet
med reservanten bland de sakkunniga hemställt, huruvida icke nied förslagens
realiserande borde anstå, till dess pågående utredning örn den sociala försäkrings-
och hjälpverksamhetens organisation hunnit avslutas.

Allmänna erinringar.

A.. Förslaget om mode rsktt pstt tid er stöd.

I. Motiven för understödet.

Såsom inledningsvis framhållits, har behovet av ett allmänt understöd
åt behövande barnaföderskor samt angelägenheten av att åtgärder för beredande
av dylikt stöd vidtoges från det allmännas sida vitsordats i de allra flesta
yttrandena. Länsstyrelsen i Södermanlands län påpekar i detta hänseende
det anmärkningsvärda uti, att Sverige, som varit ett föregångsland i fråga
örn kvinnoskydd i allmänhet, för skydd och hjälp åt kvinnan såsom moder
gjort så ytterst litet, att landet härvidlag, långt ifrån att intaga någon rangplats
bland kulturnationerna, nära nog komme sist bland dessa. Förbud
mot störande av kvinnofriden, d. v. s. negativ hjälp, som ingenting kostat,
hade man varit frikostig med, men då det gällt att bringa mödrarna positivt
bistånd, hade många vackra ord talats men få gärningar följt på de vackra
orden. Yttranden av samma innebörd hava gjorts från åtskilliga andra håll.

På vissa håll har man emellertid, såsom ock ovan berörts, velat göra
gällande, att särskilda åtgärder för beredande av ekonomiskt understöd åt
barnaföderskor icke erfordrades eller att behovet av dylika åtgärder i varje
fall numera vore väsentligt mindre än förr.

Länsstyrelsen i Malmohus län yttrar sålunda efter att hava förklarat sig
icke kunna godtaga de sakkunnigas uppfattning, att understöd delvis skulle
utgå som vederlag för barnaföderskans medverkan till samhällets fortbestånd
:

»Däremot är det tänkbart, att även vårt nuvarande samhälle tvingas
att lämna direkt understöd åt mödrar i avsikt att förbättra folkhälsan. Den
förebragta utredningen kan emellertid icke sägas hava påvisat, att folkhälsan
är i fara. Tvärtom talas på flera ställen i betänkandet örn avsevärda förbättringar.
Dessa äro säkerligen att till stor del tillskriva vetenskapens
framsteg och en allt större insikt hos mödrarna, men förbättringen i bostadsförhållandena
och en hel del andra omständigheter äro även att uppmärksamma.
Det är all anledning att antaga, att förhållandena skola på dessa
vägar allt mer förbättras. Men det bör framhållas, att missförhållanden
komma att förefinnas, vilka åtgärder samhället än må vidtaga. Särskilt är

Behovet av
understödsåtgärder.

212

Kungl. Maj-.ts proposition nr 75.

att uppmärksamma, att en del missförhållanden uppstå genom avsiktliga
åtgöranden från moderns eller föräldrarnas sida. En statlig belöning på
femtio kronor torde icke hava någon som helst betydelse för motverkande
av sådana missförhållanden. Och beträffande de fall, där dylik penninghjälp
åstadkommer ett pär veckors förbättrad vård åt barnet, må anmärkas, att
det synes tvivelaktigt, örn det allmänna har någon anledning att understödja
samhällsmedlemmar, vilka kunna förmås att fullgöra sina föräldraplikter i
sådan minimal omfattning endast mot kontant vedergällning. De ekonomiska
förhållandena torde numera vara sådana, att det är möjligt för de flesta
samhällsmedlemmar att med någon förtänksamhet själv ordna för sig och
sina barn. I de fall, då sådant av en eller annan anledning icke är möjligt,
förefinnas redan bestämmelser örn understöd från det allmänna, vilka äro
fullt tillräckliga. Inom de befolkningsgrupper, de sakkunniga väl i främsta
rummet tänkt på vid utformandet av sitt förslag, torde allt mer och mer
motviljan i fråga örn erhållande av fattigvård försvinna.»

Statens t. f. inspektör för fattigvård och barnavård, förste kanslisekreteraren
Moureau, framhåller, att sedan 1918 års fattigvårdslag trätt i kraft, förhållandena
så väsentligt förändrats, att det behov av lagstiftningsåtgärder för lösande av
förevarande spörsmål, som dessförinnan möjligen förelegat, numera ej längre
förefunnes. Genom lagen den 14 juni 1917 örn barn utom äktenskap hade
ock de ekonomiska omständigheterna för de ogifta barnaföderskorna väsentligen
förbättrats jämfört med tidigare förhållanden, vadan i allt fall med
fog kunde göras gällande, att behovet av en särskild lagstiftning örn moderskapsunderstöd
vore betydligt mindre nu, än då förslag därom tidigare
framförts.

Fattigvårds- och barnavårdskonsulenten i åttonde distriktet yttrar, att ökad
kunskap örn hygienens betydelse, barnmorskekårens ökade kvalitet, förbättrade
bostadsförhållanden, sjukvårdens utveckling och de vidgade kommunikationerna
hade samverkat till att föra frågan om moderskapsskydd i ett
annat läge, än den tidigare haft. Alltjämt behövde dock vissa grupper av
mödrar samhällets hjälp. Dylik hjälp kunde emellertid knappast vägras
dem av fattigvårdssamhället. Under sådana förhållanden förefölle den ifrågasatta
lagstiftningen mindre påkallad. Då man — såsom underförstått framginge
av diskussionen örn moderskapsskydd — icke ville räkna med redan
verksamma medel till skydd för mödrar och barn, underskattade man värdet
av i detta syfte under senare år genomförd lagstiftning.

Fattigvårdsdirektör en G. Nyman i svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet
har i särskilt yttrande påpekat, att barnaföderskornas ofta dåliga
bostadsförhållanden icke rätteligen kunde, på sätt de sakkunniga förmenat,
anföras som ett vägande skäl för ett förslag örn moderskapsunderstöd. Ett
understöd av denna tillfälliga karaktär vore icke ägnat att i nämnvärd män
ens bidraga till att avhjälpa trångboddheten i barnaföderskornas bostäder.
De rätta botemedlen härför vore effektiva åtgärder för höjande av de breda
befolkningslagrens bostadsstandard samt inrättande av ett ökat antal barnbördshus
och förlossningshem. Beträffande övriga av de sakkunniga åberopade,
vid förlossningsfallen ofta förekommande missförhållanden, såsom
brist på erforderligt linne och annan utrustning för moderns och barnets
vård samt svårigheten att anskaffa nödig hjälp för hemmets skötsel m. m.,
ansåge Nyman visserligen obestridligt, att dyiika missförhållanden förekomme
och även kunde i stor utsträckning genom moderskapsunderstöd avhjälpas,
men funne dock anmärkningsvärt, att, då förekomsten av dessa missförhållanden
i betänkandet åberopats såsom skäl för anordnandet av en understödsverksamhet,
genom vilken cirka 70 % av alla barnaföderskor eller omkring

213

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

70 000 om året skulle erhålla understöd, det i betänkandet saknades närmare
utredning örn i vilken omfattning missförhållandena förekomme. Beträffande
barnaföderskornas ekonomiska ställning hade de sakkunniga vid undersökningen
irnit sig med att infordra uppgifter å de för vederbörande makar
eller i fråga örn ogifta kvinnor, å de för dem gällande beskattningsbara beloppen
vid taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt. Det vöre emellertid
uppenbart, att det med ledning av storleken av det beskattningsbara beloppet
icke kunde dragas någon säker slutsats angående de ekonomiska
svårigheter, som möjligen gjort sig gällande för barnaföderskan i samband
med förlossningen. Slutligen ansåge jämväl Nyman, att, i den man en understödsverksamhet
för barnaföderskornas del vore av behovet pakallad, denna
verksamhet även framdeles borde handhavas av fattigvården.

Barnmorskeläroanstalten i Göteborg förmenar, att den förutsättning, tran
vilken de sakkunniga vid framläggande av nu ifrågavarande förslag syntes
hava utgått, eller att de obemedlade och mindre bemedlade barnaföderskorna
av sin medellöshet hindrats att söka vård under havandeskapet och barnsängen
icke torde motsvara de verkliga förhållandena. All erfarenhet visade,
att den stora allmänheten icke hade någon egentlig uppfattning örn betydelsen
av en regelbunden övervakning under havandeskapet. Av de sakkunnigas
egen statistik (sid. 99) belystes ock klart, att flertalet (70 a) av
barnaföderskorna å landsbygden icke erhölle någon som helst tillsyn eller
endast otillräcklig sådan under barnsängstiden. Detta hade säkerligen icke
sin grund i att befolkningen i allmänhet icke kunde bära de kostnader, som
vore förenade med vård under barnsängen, utan i dess uppfattning, att
denna vård icke ägde den betydelse, att den motsvarade kostnaderna. Btt
penningunderstöd komme med allra största sannolikhet icke att utan vidare
ändra detta förhållande men erbjöde dock stora möjligheter, nar det galide
att bibringa den stora allmänheten kännedom örn betydelsen av en dylik

Även Malmö stads barnavårdsnämnd hyser den uppfattningen, att nu rådande
missförhållanden i avseende å mödra- och barnavård i samband med
havandeskap och förlossning oftast bottnade i okunnighet, som icke kunde
botas med ekonomiskt understöd. Därmed ville barnavårdsnämnden dock
icke hava sagt, att icke ett ekonomiskt bidrag i många fall skulle satta
vederbörande i tillfälle att på ett bättre sätt sörja för det nyfödda barnet,
därvid nämnden särskilt hade amningens stora betydelse i åtanke.

Direktionen för allmänna barnhuset erinrar i sitt yttrande örn att barnhuset
i sin nya verksamhet skall i viss mån bidraga till mödrars och ba,rns vard
och omhändertagande i samma syfte, som av moderskapsskyddssakkunniga
avses.

Mot den av de sakkunniga i sin motivering hävdade uppfattningen, att
ett generellt ekonomiskt understöd även vore berättigat med hänsyn till de
stora personliga besvärligheter och risker samt de ekonomiska uppoffringar,
som barnaföderskorna finge underkasta sig för samhällets fortbestånd, hava

ett flertal myndigheter opponerat sig. „ ,

Länsstyrelsen i Jämtlands län tager sålunda bestämt avstand fran denna
ståndpunkt samt betonar, att den offentliga understodsverksamheten helt
visst skulle råka in på olyckliga vägar, om alla de, som pa ett eller annat
sätt bidroge till samhällets fortbestånd — eller framåtskridande —, skulle
erhålla understöd av allmänna medel. Vid barnets födsel visste man dessutom
ej, huruvida det komme att få någon betydelse för »samhällets fortbestånd.
»

Vederlags synpunktens berättigande.

Strängare
tillämpning
av behovsprincipen.

Kungl. Majus proposition nr 75.

Länsstyrelserna i Blekinge, Malmöhus och Älvsborgs län ställa sig ock avvisande
mot vederlagssynpunktens berättigande i förevarande hänseende.
Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att ett godkännande av berörda
uppfattning logiskt måste leda till beredande av understöd åt alla bärnaföderskor.

II. Sättet för understödets utformning.

Om man alltså i stort sett är ense örn behovet av särskilda åtgärder för
beredande av ekonomiskt stöd åt mindre bemedlade barnaföderskor i allmänhet,
har man åter mot det sätt, varpå de sakkunniga utformat understödet,
framställt erinringar i olika avseenden.

a) Förslagets tillämpningsområde.

Vad då ^ först angår förslagets tillämpningsområde eller vilka, som böra
komma i åtnjutande av moderskapsunderstöd, har i åtskilliga yttranden
framställts krav på en strängare tillämpning av behovsprincipen. Detta är
förhållandet med de yttranden, som avgivits av länsstyrelserna i Kristianstads,
Blekinge och Västmanlands län, socialstyrelsen och medicinalstyrelsen, statens
t. f. inspektör för fattigvård och barnavård, fattigvårdsdirektören Nyman samt
allmänna svenska barnmorskeförbundet.

Länsstyrelsen i Kristianstads län ifrågasätter sålunda, örn icke praktiska
skäl borde föranleda till att vid frågans bedömande större hänsyn toges till
behovssynpunkten. Kesultatet av de sakkunnigas förslag kunde bliva å ena
sidan, att många verkligt behövande erhölle en alldeles otillräcklig hjälp,
och a andra sidan, att en mängd barnaföderskor, som icke vore i behov
därav, komme i åtnjutande av understöd. Med den definition av begreppet
mindre bemedlade, som de sakkunniga uppställt, skulle nämligen, utom 76 %
av alla industriarbetarhustrur och de flesta hustrur till jordbruksarbetare,
statare, torpare och lägenhetsinnehavare, ända till 89 % av hustrurna till
landets hemmansägare och arrendatorer äga rätt till understöd. En stor
del av dessa industriarbetare och bönder vore enligt länsstyrelsens uppfattning
sannolikt icke i behov av och skulle ej heller vilja ifrågasätta understöd
av det allmänna vid inträffad barnsbörd. En inskränkning syntes
därför här icke vara ur vägen. I stället skulle understödet till medellösa
barnaföderskor kunna höjas.

Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller liknande synpunkter samt påpekar
att i den riksdagsskrivelse, som låg till grund för det åt de sakkunniga
lämnade uppdraget, starkt betonats, att en direkt understödsverksamhet från
det allmännas sida i princip borde vara beroende av det verkliga behovet i
varje särskilt fall. Länsstyrelsen tillägger, att med den omfattning, moderskapsunderstödet
enligt förslaget komme att erhålla, bleve det avsevärda
belopp, varom här vore fråga, eller 372 miljon kronor, bortplottrat utan
motsvarande nytta. Då det belopp, varmed understödet i varje särskilt fall
skulle utgå, genomsnittligt motsvarade endast hälften av de verkliga kostnaderna
i anledning av barnsbörd, torde det enligt länsstyrelsen ej heller
dröja länge, förrän krav på ökning av statens anslag för ifrågavarande ändamål
komme att resas.

Socialstyrelsen yttrar:

»Vad beträffar själva den utformning, som de sakkunnige givit åt det
offentliga moderskapsunderstödet, kan styrelsen icke för sin del finna, att
det skulle ligga i samhällets intresse, att åt detta understöd gives den vidsträckta
omfattning som betänkandet avser. Då denna understödsverksamhet
utsträckts därhän, att den skulle omsluta 10 % av alla barnaföderskor, visar

215

Kungl. Majis proposition nr 15.

detta enligt styrelsens uppfattning, att de sakkunnige på denna punkt gått
utöver det nödvändigas gränser. Ett betydande antal av de kvinnor, som
nå detta sätt skulle anvisas att vid barnsbörd anlita det allmänna, betinna
sig nämligen i den ekonomiska situation, att de båda kunna och bora sörja
för sig siälva och exempelvis genom att ingå i en statsunderstödd sjukkassa
förskaffa sig det understöd, de själva anse sig behöva. Allmänt torde kunna
erkännas, att en sund grundsats i ali social hjälpverksamhet ar att direkt
hjälpa endast den, som icke kan hjälpa sig själv, men i övrigt begränsa
hiälpverksamheten till en hjälp till självhjälp.»

Fa t ti q vårdsdirek tören Nyman betonar, att ett frångående av behovspnncipen
i''förevarande fall kunde befaras få en högst menlig inverkan till befordrande
av den tendens att lita icke på egna resurser utan pa samhällets
hjälp som numera i stor utsträckning gjorde sig gallande. Det skulle också
niva moderskapsunderstödet karaktären av att vara en premiermg av barnalstringen
och att utgöra ett vederlag för barnaföderskornas medverkan till
samhällets fortbestånd, vilket örn möjligt borde undvikas.

Statens t. f. inspektör för fattigvård och barnavård, som i likhet nied länsstyrelsen
i Blekinge län hänvisar till de av riksdagen givna direktiven, medgiver
visserligen, att de sakkunniga i viss mån tillgodosett kravet pa behovsprövning
genom att från understöd undantaga personer som icke uppnå
ett beskattningsbart belopp av 500 kronor, ävensom genom bestämmelserna
i 2 § 2, 3 och 4 styckena, men anser det dock icke kunna sagas, att därigenom
en verklig béhovsprövning kommit till stånd.

B Allmänna svenska barnmorskeförbundet framhåller särskilt det vanskliga uti
att, på sätt de sakkunniga gjort, låta taxeringslängderna vara avgörande tor
rätten till understöd. Deklarationsuppgifterna vöre ofta nog fullständigt
missvisande; samma årsinkomst kunde for en familj betyda, relativt välstånd,
för en annan verklig nöd, beroende på en mängd omständigheter såsom
siukdom, iråkade skulder, stor familj o. s. v. En ärlig och samvetsgrann
deklarant kunde gå miste örn samma understöd, som en mindre ärlig e er
noggrann ej kunde frånkännas. Förslaget innebure således en viss prenne Ilutligen

framhåller medicinalstyrelsen, som i första hand betraktar frågan
örn moderskapsskydd såsom en socialhygienisk angelägenhet och darior
ställt sig mycket tveksam gentemot kontanta bidrag över huvud taget, att
de synpunkter, styrelsen hade att företräda, otvivelaktigt i högre grad skulle
främjas, örn dessa bidrag finge utdelas efter behovsprincipen och med hänsyn
till den stora önskvärdheten av att i ömmande fall genom lndividuaiisering
kunna bereda bättre vård, då en tillfällig hjälp, vore en nödvändig
förutsättning härför. På så sätt torde även s k. amnmgspremier i darfur
lämpade fall kunna möjliggöras. Styrelsen ville darfur hvligt förorda, att
om medel kunde stiillas till förfogande för kontanta understöd, flugan örn
bidrag enligt behovsprincipen toges upp till ingående omprovning. Dessa

bidrag borde i så fall utgå genom barnavårdscentralerna till dera, som därav

kunde befinnas vara i behov och förtjänta. Därigenom finge de icke karaktär
av fattigvårdsbidrag. Styrelsen ville ock erinra örn, att bidrag med provning
efter behovsprincipen utdelades från tuberkulosdispensarer, och .styrelsen
hade icke försport annat än att detta förfarande dar fungerat i stort
sett tillfredsställande. Personalen vid dessa dispensärer hade visat sig aga
goda möjligheter att förskaffa sig en ingående kännedom om elem som anlitade
dispensärerna. Även örn klientelet på en del av barnavardsbyråerna
kunde förväntas bliva större jin vid dispensärerna, torde dock de okade
svårigheter detta betingade, kunna till ringa grad utjamnas genom det sam -

216

Mildare
tillämpning
av behovsprincipen.

Anslutning
till förslagets
ståndpunkt.

Annan ifråga
satt inskränkning
i förslagets
tilllämplighetsområde.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

tillstånd60 ieSpektive barnaYårdsnamn<ler, styrelsen förutsatte skola komma

n andra sidan anser länsstyrelsen i Kalmar län i likhet med reservanten
Wand de sakkunniga, hemmansägaren O. L. Tjällgren, och på de av denne
förgränslX''der’ att mdmdue11 behovsprövning icke ens bör ifrågakomma

yttrar611 s^ats^on^ore^ §°r sig till tolk för en liknande uppfattning samt

»Med den formulering dessa undantagsbestämmelser erhållit synes det
sannolikt, att individuel! prövning synnerligen ofta skulle komma att påoidräs.
Det torde komma att möta betydande svårigheter för barnavårdsnamnclerna,
vilka fått sig denna prövning anförtrodd, att kunna verkställa
plöjningen sa snabbt, att ej ändamålet med understödet — beredandet av
bättre levnads- och vårdförhållanden under barnsängstiden — förfelas. Statskontoret
skulle darfur vilja förorda en sådan förenkling av bestämmelserna
att individuell provning endast i rena undantagsfall behöver ifrågakomma
och synes det böra tågås under övervägande, huruvida icke prövningen av
dessa undantagsfall skulle kunna överlämnas åt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande.
Ett sådant arrangemang skulle säkerligen medföra en avse\ard
lättnad for barnavårdsnämnderna. Såvitt statskontoret kan finna behover
en sadan förenkling av bestämmelserna, som statskontoret ifrågasatt
icke anses innebära ett frångående av riksdagsdirektivens krav, att bidrag
säl utgå enligt behovsprincipen. Med den inkomstgräns de sakkunniga
föreslagit torde näppeligen behöva befaras, att understödet i någon nämnhggderU»tStraCknmg
skaU komma att utgå i fall, där verkligt behov icke före Svenslca

landstingsförbundet åter anser de sakkunnigas förslag härutinnan
vara det basta möjliga. Olika meningar kunde visserligen råda, huruvida
det satt varpa de sakkunniga fastslagit begreppet obemedlad eller mindre
bemedlad, vore riktigt, och likaså, huruvida, i enlighet med förslaget bestämmelsen
örn viss maximnnkomst för understöds erhållande borde kompletteras
med individuel! behovsprövning. Det finge likväl anses hart när
omöjligt att erhålla ett bättre universellt mått på betalningsförmågan än
vacl mkomstskattetaxenngarna erbjöde. Med hänsyn till måttets ofullkomlighet
och da efter taxeringen ändrade levnadsförhållanden kunde inträda
vöre aven möjligheten till individuell behovsprövning nödvändig.

Länsstyrelsen i Gotlands län finner ock de sakkunnigas förslag i denna
del vara val avvägt.

Vissa myndigheter hava — utan att därvid förorda individuell behovsvärdmng
anse^ en inskränkning av förslagets tillämplighetsområde önsk Länsstyrelsen

i Jämtlands län yttrar sålunda:

»Örn avsikten över huvud taget skall vara att ge ett verkligt stöd och
icke ett slags premie, synes det uppenbart, att man här gått för långt De
betydande kostnader, som stat och kommuner härigenom skulle ådraga sig
kunna säkerligen användas bättre. Att med den föreslagna utgångspunkten
någon reduktion skulle ske genom barnavårdsnämndernas granskning är icke
antagligt. Barnavårdsnämnderna äro ej heller inrättade och ej sammansatta
med ekonomisk kontroll till syfte utan för skyddsverksamhet. Deras klientel
ar också i huvudsak begränsat till de olyckligt lottade barnen och deras
tailu per. Enligt forslaget åter skulle deras verksamhet i många kommuner
omfatta sa gott som alla barnaföderskor.»

Länsstyrelsen i Uppsala län. aberopar i detta hänseende förste provinsialläkaren
i länet, som i särskilt yttrande anser det böra tagas under över -

217

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

vägande, huruvida ej — på grund av de stora kostnader, förslagets genomförande
i sin helhet skulle medföra — omfattningen av de understödsberättigades
krets kunde i någon mån minskas.

Länsstyrelsen i Norrbottens län säger sig i likhet med de sakkunniga finna,
att individuell behovsprövning knappast kan tillämpas beträffande moderskapsunderstöd,
men ifrågasätter, huruvida icke gränsen för rätt till understöd
borde sättas till ett beskattningsbart belopp av 400 kronor. Härigenom
skulle reglerna för moderskapsunderstödets utgående komma i bättre överensstämmelse
med vad som enligt kungörelsen den 29 juni 1926 gällde beträffande
villkor för erhållande av statsbidrag av anslaget för lindring i
mindre bemedlade patienters å landsbygden sjukvårdskostnader.

Länsstyrelserna i Kronobergs och Hallands län anse även önskvärt, att inkomstgränsen
sättes lägre än de sakkunniga föreslagit, och föreslå för sin
del 300 ä 400 kronor. Under alla förhållanden borde enligt länsstyrelsen i
Kronobergs län understöd icke utgå till barnaföderska, därest lion eller
hennes man ägde förmögenhet, oavsett örn den beskattningsbara inkomsten
uppginge till sagda belopp eller ej.

Från fackförening shåll bar i motsats härtill framställts önskemål örn en
höjning av berörda inkomstgräns. Sålunda hava bryggeriindustriarbetareförbundet,
livsmedelsarbetareförbundet, sko- och läderindustriarbetareförbundet
samt fackliga kvinnliga samorganisationen i Stockholm föreslagit en höjning
med ett par hundra kronor ävensom grov- och fabriksarbetareförbundet
en höjning med 50 procent, medan bokbindareförbundet, litografförbundet
och typografförbundet föreslagit en icke närmare angiven höjning av gränsen
ifråga. Landsorganisationen har i sitt yttrande ansett den i förslaget
angivna gränsen kunna godtagas, till dess erfarenhet vunnits örn dess
verkan.

Fattigvårds- och barnavårdskonsulenten i nionde distriktet anser, att den
taxerade inkomsten i allmänhet utgör ett bättre uttryck för en persons ekonomiska
ställning än den beskattningsbara och därför bör läggas till grund
för rätten till understöd. Så hade skett i liknande fall, t. ex. för rätten till
statsbidrag för lindring av mindre bemedlade patienters på landsbygden
sjukvårdskostnader.

b) Understödets form.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle understödet utgå i form av kontant
bidrag till de av barnsbörden föranledda kostnaderna. I ett flertal yttranden
har emellertid ifrågasatts, huruvida man icke helt eller delvis borde
utbyta det kontanta bidraget mot s. k. naturaprestationer, d. v. s. i första
hand fri vård av barnmorska eller läkare eller å förlossningsanstalt. För en
sådan anordning har särskilt medicinalstyrelsen uttalat sig. Styrelsen yttrar:

»Ett förbättrat moderskapsskydd bör enligt styrelsens bestämda uppfattning
se såsom sin första uppgift att i möjligaste mån söka åvägabringa goda
och ur såväl ekonomisk som lokal synpunkt lätt tillgängliga anordningar
för den erforderliga vården. — — — I stiillet syftar de sakkunnigas förslag
närmast till att genom kontanta understöd till barnaföderskorna giva
dem större möjligheter att förskaffa sig en bättre vård, än de nu äga. Vare
sig man beträder den ena eller den andra vägen beror det visserligen i
sista hand på modern själv, om hon vill använda sig av vårdmöjligheterna
eller icke. Den uppläggning av frågan, medicinalstyrelsen för sin del vill
förorda, innebär dock helt andra garantier för att de medel, som komma
att utgivas, bliva i första hand använda för1 de högst behjärtansvärda syfte
mål, samhället i detta avseende närmast vill främja, nämligen en förbättrad
vård.

Ifrågasatt utvidgning
av
förslagets
tillämplig -hetsområde.

Annan grund
för bestämmandet
av df
understödsberättigade.

Naturaprestationer

ändamålsenlig
are.

Kontro ll
erforderlig
vid kontant
understöd.

218 Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Styrelsen är icke främmande för att det för närvarande oell säkerligen
för en tid framåt brister i de vårdresurser, som ett förverkligande av sty.
relsens förslag förutsätter, oell att de avsedda förmånerna endast så småningom
kunna komma mödrar oell barn till godo. Utvecklingen av vården
torde ock komma att bliva ganska ojämn i skilda delar av landet, till dess
insikten örn dess betydelse och värde blivit allmän. Det synes styrelsen
därför icke osannolikt, örn som skäl emot styrelsens förslag anföres, att
detsamma är en lösning av frågan på en ganska lång sikt, under det att ett
kontant bidrag skulle tillgodose moderskapsskyddet på en gång och likformigt
över liela vårt land. Släpper man emellertid icke ur sikte, att moderskapsskyddet
är en socialhygienisk angelägenhet, vilken för att kunna förverkligas
både först oell sist kräver vårdanordningar, innebär de sakkunnigas
förslag inga som helst företräden framför medicinalstyrelsens ur nämnda
synpunkt. Det vidlåder tvärtom den svagheten vid detta förslag, att genom
dess förverkligande det allmänna skulle komma att utgiva högst avsevärda
kontanta bidrag för en vård, som även de, vilka anse sig förpliktade att
använda de kontanta bidragen för det avsedda ändamålet, i många, ja måhända
flertalet fall icke kunna förskaffa sig, åtminstone icke på ett tillfredsställande
sätt. Styrelsen vill därför livligt påyrka, att planläggande av vårdanordningar
bliver en förstahandsfråga och spörsmålet örn kontanta bidrag
får komma i andra rummet.»

I sina riktlinjer för den s. k. för- och eftervården förordar styrelsen, att
denna vård blir helt och hållet avgiftsfri för samtliga barnaföderskor och
att visst statsbidrag utgår till bestridande av kostnaderna därför. Härutöver
anför emellertid medicinalstyrelsen i sitt yttrande, att mindre bemedlade
barnaföderskor tillika böra erhålla fri barnmorskevård och fri efterskötsel
under barnsängstiden, allt i viss närmare angiven omfattning, och att statsverket
bör efter angivna grunder lämna bidrag till kostnaderna härför. Enligt
av styrelsen uppgjort utkast till kostnadsberäkning skulle statsverkets utgifter
för föregående och efterföljande moderskapsvård i enlighet med styrelsens
förslag komma att belöpa sig till omkring 500,000 kronor örn året
och för biträde vid förlossning och för eftervården under barnsängstiden till
omkring 1,075,000 kronor eller tillsammans till närmare 1,600,000 kronor årligen.
Under sådana förhållanden ställde sig styrelsen än tveksammare
inför förslaget örn fixerade kontanta bidrag.

Länsstyrelserna i Kalmar, Skaraborgs och Västernorrlands län, barnmorskeläroanstalten
i Stockholm samt svenska landstingsförbundet anse ock, att det
med moderskapsunderstödet avsedda ändamålet skulle bättre tillgodoses
genom naturaprestationer från det allmännas sida, samt uttala sig för en
dylik anordning.

I detta sammanhang torde ock böra omnämnas, att allmänna svenska barnmor
skeförbundet betonat önskvärdheten av att barnmorska erhölle ersättningför
sitt arbete direkt från vederbörande utbetalningsorgan. I praktiken hade
det nämligen ofta visat sig erbjuda stora svårigheter för barnmorskorna att
av fattiga klienter utfå dem tillkommande ersättning. Statens t.f. inspektör
för fattigvård oeh barnavård anser i varje fall skäl tala för att vederbörande
utbetalningsorgan berättigas att av understödet lämna ersättning för förlossningskostnaderna
direkt till barnmorska eller förlossningsanstalt.

Länsstyrelsen i Ostergötlands län och barnavårdsnämnden i Norrköping hava
intet att erinra mot kontant understöd men finna en kontroll över de utdelade
medlens användning erforderlig. Barnavårdsnämnden yttrar härutinnan
: >

»Ehuru det givetvis icke kan vara tvivel underkastat, att de föreslagna
penningunderstöden komma att medföra den med detsamma avsedda verkan,

219

Kungl. Majus proposition nr 75.

kan det likväl icke förnekas, att det samband, som i förslaget förefinnes
mellan de understöd, som skola sätta barnaföderskan i stånd att bättre
vårda sig själv och sitt barn, och de härför erforderliga åtgärderna från moderns
sida, synes vara väl så lösligt. Visserligen föreslås vissa, ändringar i
gällande författningar för läkare och barnmorskor, och visserligen lämnas
vissa direktiv för inrättande av hem för mödrar, barnavårdscentraler o. s. v.
och för spridande av upplysning på barnavårdens område, men det synes,
som örn man hade kunnat förvänta, att förslaget även skulle hava omfattat
viss befogenhet för den understödsutdelande instansen, barnavårdsnämnden,
till kontroll över användningen av de genom densamma utdelade medlen
och ävenså viss skyldighet för den understöden mottagande modern att använda
desamma så, att de medföra den efter omständigheterna i varje fall
bästa möjliga vård åt modern och framför allt åt det nyfödda och späda
barnet. Det är givet, att man kan hava anledning att förvänta, att viljan
och förmågan till bättre spädbarnsvård skall komma att stiga med stigande
upplysning och bättre ekonomisk belägenhet, men det synes icke med de
nu föreslagna bestämmelserna kunna undvikas, att en moder, som saknar
intresse för sitt barn, kan begagna de i. förslaget givna förmånerna på ett
sätt, som är rakt motsatt det avsedda. Även örn det endast är i undantagsfall,
som så kommer att ske, synes det dock, som örn det genom kontrollbestämmelser
borde tillses, att det över huvud icke kan ske.»

c) Understödets storlek.

Beträffande understödets storlek har från åtskilliga håll gjorts gällande,
att det föreslagna understödsbeloppet, 50 kronor, vore för lågt tilltaget för
att kunna lämna någon effektiv hjälp. I denna riktning hava uttalat sig
länsstyrelsen i Kopparbergs län, fattigvårds- och barnavårdskonsidenterna i första,
femte och sjunde distrikten, barnavårdsnämnden i Stockholm, ett flertal fackföreningar
samt landsorganisationen. Av dessa hava konsulenten i femte distriktet
samt fackorganisationerna föreslagit en höjning med 50 procent.

I en del yttranden har man vänt sig mot fixeringen av understödet till
visst belopp "för alla samt påyrkat, att understödets storlek skulle bestämmas
med tillämpning av behovsprincipen.

Fattigvårdsdirektören Nyman framhåller sålunda, att gentemot den fixering
av understödets storlek, som de sakkunniga föreslagit, med fog kunde
invändas, att, även örn i en del fall barnaföderskan med de 50 kronorna
finge just vad hon behövde, så måste det i andra fall inträffa, att hon
finge mer än hon behövde, och i åter andra , fall, att hon finge mindre
än vad hon rätteligen bort hava för att bliva hjälpt. Båda de sistnämnda
alternativen vore betänkliga. I sist berörda fall måste barnaföderskan vända
sig till vederbörande fattigvårdsstyrelse för att till fullo bliva hjälpt, vilket
— lika litet som det förra alternativet — kunde anses vara förenligt med
en rationell understödspolitik. Den enda rationella ordningen vid all understödsverksamhet
vöre en konsekvent tillämpning av behovsprincipen.

Även statens t. f. inspektör för fattigvård och barnavård samt fattigv årdsoch
barnavårdskonsidenten i tredje distriktet uttala sig för en ren tillämpning
av behovsprincipen i förevarande hänseende.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län föreslår en modifierad tillämpning av
behovsprincipen, så att understödet bestämmes till olika belopp för olika
inkomstgrupper. Länsstyrelsen yttrar härom:

»Då den omständigheten att moderskapsunderstöd utgår torde komma att
medföra, att fattigvård, som eljest skulle hava meddelats, icke anses vara av
behovet påkallad, synes det finnas anledning antaga, att moderskapsunderstödet
i många fall icke kommer att medföra någon förbättring i levnads -

Understödet
för lågt.

Tillämpning
av behovsprincipen

önskvärd.

Behovsprincipens
tillämpning
icke
önskvärd.

Uppdelningens
lämplighet
ifrågasattes.

Ytterligare

uppdelning

önskvärd.

Tidigare

utbetalning

önskvärd.

220 Kungl. Majas proposition nr 75.

förhållandena för de i ekonomiskt hänseende sämst ställda barnaföderskorna.
Understödet skulle sålunda innebära en förbättring allenast för dem av de
understödsberättigade, för vilka behovet av hjälp vore mindre trängande.
Detta enligt länsstyrelsens mening mindre tillfredsställande förhållande synes
kunna i viss mån undvikas genom att understödet bestämmes till olika
belopp för olika inkomstgrupper bland de understödsberättigade.»

Emot behovsprincipens tillämpning i förevarande hänseende har fackliga
kvinnliga samorganisationen i Stockholm uttalat sig under yrkande, att alla
understödsberättigade måtte tillerkännas samma understödsbelopp.

d) Understödets uppdelning oell vårdnadspliktens fullgörande.

De sakkunniga hava föreslagit en uppdelning av understödsbeloppet i två
hälfter i syfte att därigenom markera barnaföderskans vårdnadsplikt mot sig
själv och barnet. Lämpligheten härav ifrågasättes av svenska fattigvårds- och
harnavårdsförhundet, som yttrar:

»Förbundet har med tillfredsställelse funnit, att de sakkunniga velat begagna
tillfället att i detta sammanhang markera mödrarnas fullgörande av
vårdplikten mot sig själva och barnet, t. ex. med avseende å amningen.
--;--Möjligen kan dock med skäl ifrågasättas, huruvida berörda uppdelning
av den pekuniära hjälpen i två poster medför så stor vinst, att den
uppväger det betydligt ökade arbete med nytt intyg och nytt utanordnande
av medel, som tydligen måste följa med den föreslagna anordningen. I
många fall torde det personliga inflytandet från barnmorskan, eventuellt
läkaren och barnavårdsnämnden, vara av väl så stort värde med hänseende
tillden ifrågavarande kontrollen.»

A andra sidan betonar barnmorskeläroanstalten i Göteborg de stora möjligheter,
en uppdelning av moderskapsunderstödet innebär, när det gäller att
upplysa allmänheten örn betydelsen av berörda vård och utöva påtryckning
för vårdnadspliktens fullgörande, samt finner ur denna synpunkt ytterligare
uppdelning önskvärd. Anstalten yttrar:

»För att de sakkunnigas tanke beträffande vården av barnaföderskorna
skall kunna med utsikt till framgång realiseras torde behövas dels upplysning
av allmänheten örn betydelsen av denna vård och dels någon form av
påtryckning för att barnaföderskorna skola söka den. Förslaget örn penningunderstöd
åt barnaföderskorna erbjuder stora möjligheter i båda dessa avseenden.
Beträffande särskilt sättet för påtryckning kan exempelvis tänkas,
att barnaföderskan tillgodoräknas ett visst belopp för varje besök hos barnmorskan
och vice versa (inom vissa bestämda gränser), för amning o. s. v.
En sådan grund för understödets utdelande ger allmänheten också utan
vidare kännedom örn vikten och betydelsen av vård åt barnaföderskan och
det späda barnet och torde vara det kraftigaste medel, som står till buds
för att den gamla strävan att ställa alla barnaföderskor under vård må
kunna realiseras. Ett oeftergivligt villkor är dock, att barnmorskans arvode
utbetalas från myndighet direkt till barnmorskan, så att betalningen icke
överlåtes till barnaföderskan. Fördelarna av denna skisserade anordning ligga
i öppen dag: barnaföderskan åtnjuter vård utan direkta kostnader för henne,
det blir henne angeläget att söka denna vård, barnmorskan har lönen försitt
arbete tryggad och hennes intresse hålles därigenom levande. Icke
heller synes det praktiska tillämpandet behöva erbjuda några svårigheter.»

e) Tidpunkten för understödets utbetalning.

Med avseende å tidpunkten för understödets utbetalande hava länsstyrelsen
i Kalmar län samt barnavårdsnämnden i Stockholm framhållit önskvärd -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75. 221

heten av att åtminstone någon del av understödet kunde utbetalas redan
före förlossningen. Länsstyrelsen i Kalmar län yttrar härom:

»Det synes länsstyrelsen önskvärt, att möjlighet kunde beredas barnaföderskan
'' att utfå någon del av understödet före förlossningen. De sakkunniga
hava haft denna fråga under övervägande men hava icke ansett sig
böra framlägga något förslag härutinnan, enär, enligt deras mening, en möjlighet
till understöd före förlossningen skulle berecia svårigheter i avseende
å bevisningen örn de för rätten till understöd grundläggande förhållandena.
Länsstyrelsen vill emellertid erinra, att i 19 § andra stycket arbetarskyddslagen
stadgas, att örn kvinna, som avses i paragrafen, företer intyg av läkare
eller barnmorska, att hon med sannolikhet kan vänta sin nedkomst inom
två veckor, då må ledighet från hennes arbete ej förvägras henne. Länsstyrelsen
kan icke inse, varför ej med stöd av ett dylikt intyg jämte erforderlig
utredning angående den blivande barnaföderskans ekonomiska villkor
viss del av moderskapsunderstödet skulle kunna utbetalas före förlossningen.
»

III. Uiulerstödskostnadernas fördelning på stat oell kommun.

Mot den i betänkandet föreslagna fördelning av kostnaderna för understödet
på stat och kommun hava erinringar gjorts i olika riktningar.

Åtskilliga myndigheter hava sålunda ansett, att understödet bör helt bestridas
av statsmedel. Detta är förhållandet med länsstyrelserna i Ostergötlands
och Hallands län, statens t. f. inspektör för fattigvård och barnavård,
ett flertal fattigvårds- och barnavårdskonsulenter samt barnavårdsnämnden
i Örebro.

Som skäl härför har av barnavårdsnämnden i Orebro i första hand åberopats,
att frågan örn moderskapsskydd vore en statens angelägenhet, varför
staten ock borde stå de därav föranledda kostnaderna. Samma myndighet
har ock framhållit, att de sakkunnigas antagande, att ett dylikt helt ersättningsåtagande
från statens sida skulle föranleda mindre återhållsamhet vid
barnavårdsnämndernas utgivande av understöd, icke syntes äga fog. En
eventuellt förekommen tendens därutinnan skulle snart hejdas därigenom,
att — i likhet med vad redan föreslagits beträffande den del av understödet,
som statsverket skulle slutligt ersätta — vederbörande länsstyrelse vid
ansökan örn ersättning tvivelsutan komme att konstatera understödets bristande
överensstämmelse med lag och vid sådant förhållande icke bifalla
ersättningsyrkandet. På grund härav och då kommunerna otvivelaktigt
komme att åsamkas avsevärda extra kostnader i följd av det arbete, som
uppstode genom själva meddelandet av moderskapsunderstödet, syntes staten
böra slutligt svara för understödskostnaden i dess helhet.

Kyssberörda fattigvårds- och barnavårdskonsulenter anföra liknande synpunkter
samt tillägga, att då alla barnaföderskor, även gifta, som sammanlevde
med sina män, skulle erhålla moderskapsunderstöd, örn det beskattningsbara
beloppet understege 500 kronor, men det ojämförligt största antalet
av ifrågavarande barnaföderskor för närvarande icke komme i åtnjutande av
eller ens ifrågasatte fattigunderstöd vid barnsbörden, kommunernas utgifter
genom förslaget givetvis skedlo komma att stegras.

Länsstyrelsen i Östergötlands län befarar, att kommunernas medansvarighet,
åtminstone inom smärre kommuner, som vore obenägna för utgifter av
ifrågavarande slag, komme att medföra trakasserier och påtryckningar av
olika slag mot blivande barnaföderskor, vilkas uppehåll inom kommunen
med hänsyn till den väntande utgiften befunnes mindre önskvärd. Länsstyrelsen
i Hallands län påpekar, att faran för dylika trakasserier vore desto

Kostnaderna
helt å staten.

Anslutning
till förslagets
ståndpunkt.

Annan

fördelnings grund.

222 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

större, som enligt § 6 i förslaget kommunen skulle svara för sin andel, även
örn barnaföderskan icke ägde hemortsrätt inom kommunen.

Statens t. f. inspektör för fattigvård och barnavård hyser liknande farhågor
samt hänvisar härutinnan till de sorgliga erfarenheter, som i detta avseende
gjorts inom fattigvården. Inspektören finner ock möjligt, att bestämmelsen
i fråga komme att medföra ojämnhet inom skilda kommuner vid tillämpningen
av lagen, i det att vissa kommuner komme att vara mera frikostiga
och andra åter mera återhållsamma. Under alla förhållanden torde enligt
inspektören svårigheter av ett eller annat slag komma att uppstå, så länge
kommunerna finge vidkännas någon del av kostnaderna för moderskapsunderstödet.
Endast genom att staten helt övertoge ansvaret för dessa, kunde
man erhålla en snabb lösning av understödets prövning och utbetalande.
Då statens merutgifter genom en dylik anordning enligt förslaget endast
skulle ökas med omkring 700,000 kronor, ifrågasatte inspektören, örn icke de
fördelar, som härigenom skulle vinnas för såväl barnaföderskorna som kommunerna,
skulle motivera en sådan åtgärd.

Länsstyrelsen i Västmanlands län ifrågasätter, huruvida kommun bör deltaga
i kostnaderna för de fall, då understöd av fattigvårdssamhället icke
varit av behovet påkallat.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet anser i allt fall, att den kostnad,
som utgöres av kommunens andel av arvoden till barnmorska och
läkare vid för- och eftervården, bör till fullo gottgöras med statsmedel.

Gentemot dessa önskemål örn kostnadernas överflyttning helt å staten har
svenska landstingsförbundet hävdat de sakkunnigas ståndpunkt härutinnan
samt framhållit, att denna vore en ofrånkomlig konsekvens av den individuella
behovsprövning, som enligt förslaget uppdragits åt de kommunala barnavårdsnämnderna.

Aven länsstyrelsen i Västernorrlands län, delar härutinnan de sakkunnigas
uppfattning samt hemställer, huruvida icke kommunens andel i kostnaderna
på i betänkandet avgivna skäl borde sättas något högre än vad som föreslagits.

Statskontoret, som i princip anser en fördelning av kostnaderna för samtliga
i betänkandet omnämnda skyddsåtgärder befogad, föreslår slutligen av
praktiska skäl en annan grund för fördelningen, enligt vilken dock kostnaderna
för ifrågavarande understöd komme att helt bestridas av statsmedel.
Statskontoret yttrar härom:

»Utan att vilja bestrida det principiellt befogade i en dylik uppdelning
anser sig statskontoret dock böra framhålla, att redan uträkningen av de
olika andelarna skulle kräva ett rätt betydande arbete. Så skulle ju exempelvis
bidragen till för- och eftervården utgå bl. a. för en stor mängd av
läkare och barnmorskor verkställda konsultationer och undersökningar; och,
så vitt statskontoret kan finna, erbjuder förslaget icke någon garanti för att
arvodena för dessa förrättningar icke komme att uttagas successivt och i
småposter. Statskontoret skulle därför vilja ifrågasätta, huruvida det icke
vore praktiskt att vissa bidrag helt bestredes av kommunerna och andra av
staten. Ämbetsverket skulle för sin del vilja föreslå, att kommunerna helt
övertoge ersättningsskyldigheten för för- och eftervården, i den mån denna
skulle bestridas av allmänna medel, liksom även kostnaden för bidrag till
upprättande av mödra- och barnavårdscentraler och deras drift. Statsverkets
andel av kostnaden för dessa ändamål skulle enligt förslaget uppgå till
sammanlagt omkring 150,000 kronor för år. Beloppet ifråga avser hela
riket, och det torde kunna antagas, att denna kostnad med hänsyn till det
synnerligt stora antalet barnavårdsnämnder icke väsentligt komme att över -

223

Kungl. Majda proposition nr 15.

stiga kostnaden för det arbete, som eljest måste nedläggas på fördelningen
av bidragen på stat och kommun. I varje fall lärer denna kostnad, fördelad
på alla rikets kommuner, icke för den enskilda kommunen bliva nämnvärt
betungande.»

B. Förslaget otti arbetsförtjänster sättning.

I. Ersättningens grund.

De sakkunniga hava förmenat, att det i 19 § i lagen om arbetarskydd
stadgade arbetsförbudet för kvinnor måste anses hava givit upphov till en
viss fordringsrätt gentemot staten för mistad arbetsförtjänst. Denna uppfattning
delas ock uttryckligen av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,
landsorganisationen i Sverige samt Fredrika-Bremer-Förbundet. Aven länsstyrelsen
i Malmöhus län medgiver, att staten har en viss skyldighet att se
till, att de mödrar, som drabbas av statens arbetsförbud, erhålla någon ersättning.

I vissa yttranden har man emellertid icke velat medgiva riktigheten av
en dylik uppfattning.

Statskontoret säger sig sålunda icke kunna finna, att någon fordringsrätt
i juridisk mening gentemot statsverket kan anses lia uppkommit genom
arbetarskyddslagens ifrågavarande bestämmelse, men kontoret håller dock
före, att statsverket, på sätt föreslagits, bör påtaga sig den ekonomiska
konsekvensen av bestämmelsen ifråga.

Länsstyrelsen i Uppsala län kan icke heller erkänna, att arbetsförbudet
utgör tillräcklig rättsgrund för någon staten åliggande särskild ersättningsskyldighet,
enär det finge antagas, att lagen örn arbetarskydd i sitt
förbud icke ginge längre än skyddssynpunkten normalt krävde samt det i
allt fall vore otvivelaktigt, att barnaföderskans oförmögenhet till arbete
stundom sträckte sig över hela förbudstiden. Fastmera syntes den önskvärda
gottgörelsen för minskad arbetsförtjänst vara att betrakta som ett
sjukdomsunderstöd och alltså böra om möjligt beredas genom sjukförsäkring.

Liknande uppfattning hävdas av Överståthållarämbetet.

Barnavårdsnämnden i Malmö befarar, att örn man på grund av statens
skyddslagstiftning skulle hava rätt att grunda ett verkligt anspråk på ersättning
för mistad arbetsförtjänst eller dylikt, detta skulle medföra ytterst
betänkliga konsekvenser, samt påpekar, att de utländska lagstiftningarna
med försäkringssystem helt förnekat en dylik rätt. Vid behandlingen av
1926 års förslag hade även från ledamöter i försäkringsrådet i deras ämbetsutlåtande
uttalats, att stadgandet i 19 § i lagen örn arbetarskydd icke kunde
anses giva upphov till någon fordringsrätt. Med hänsyn till den gräns, som
dragits genom nyssnämnda 19 §, en gräns som alltid måste bliva mer eller
mindre orättvis, förefölle de sakkunnigas uppfattning härutinnan ännu orimligare.
En helt annan sak vore, att starka billighetsskäl talade för anordnandet
av hjälp i någon form. Emellertid kunde nämnden med sin utgångspunkt
icke ansluta sig till förslaget, i vad det avsåge särlagstiftning för industriarbeterskor,
utan ansåge, att dessa borde inneslutas i lagen örn moderskapsunderstöd,
därest understödslinjen överhuvudtaget skulle anlitas.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län bestrider icke blott riktigheten av de sakkunnigas
uppfattning utan anser över huvud taget skäl saknas för särskild
ersättning i förevarande fall. I förra hänseendet åberopar länsstyrelsen, att
föreskriften örn arbetsförbudet icke vore ovillkorlig, i det att lagen tilläte

Fordringsrätt
eller ej?

Ersättningens
berättigande
över huvud
taget bestridd.

Behovet avgörande
för
rätten till
ersättning.

Området för
snävt avgränsat.

224 Kungl. Majus proposition nr 75.

kvinna, som fött barn, att återgå till arbetet tidigare än stadgade sex veckor
efter barnsbörden, om lion med läkarintyg styrkte, att det kunde ske utan
men för henne och barnet. Då, enligt vad de sakkunniga i sin motivering
för moderskapsunderstödet framhållit, den tid, som barnaföderska till följd
av barnsbörden vore förhindrad förrätta sitt arbete, vanligen blott uppginge
till tre veckor efter barnsbörden, borde det i regel ej heller föreligga svårighet
för här ifrågavarande barnaföderskor att förskaffa sig det läkarintyg, som
beredde dem tillträde till arbetet. Det komme sålunda att i flertalet fall
bero på henne själv, örn hon skulle arbeta, vilket möjligen vore riktigt, men
det komme även att bero på henne själv, örn hon skulle erhålla samhälleligt
understöd under vilotiden, vilket däremot icke kunde vara riktigt.

Beträffande sitt bestridande av ersättning överhuvud taget i förevarande
fall hänvisar länsstyrelsen till de förbättringar i industriarbetarnas levnadsförhållanden,
som ägt rum genom arbetstidens begränsning och lönestandardens
höjning. På grund härav och då det sätt, varpå de sakkunniga
anordnat ersättningen, ''dessutom vore ägnat att ytterligare vidga klyftan mellan
å ena sidan de arbetare, som folie under arbetarskyddslagens bestämmelser,
och å andra sidan övriga arbetare, ansåge länsstyrelsen, att man
hellre borde revidera 19 § i berörda lag än i likhet med de sakkunniga
draga konsekvenserna ur densamma. Med hänsyn till de förbättrade arbetsförhållandena
i allmänhet och det inflytande på desamma, som kvinnan
numera hade, kunde man på helt annat sätt än tidigare överlåta åt henne
själv att bedöma vad av arbetsvila vore för henne och barnet behövligt.
Det vore all anledning för lagstiftningen att beakta denna förändrade situation
och ej låta sig viljelöst föras vidare på en gång under andra förutsättningar
inslagna vägar. På grund av vad sålunda anförts avstyrkte länsstyrelsen
föreliggande förslag.

Statens t. f. inspektör för fattigvård och barnavård anser, att behovet bör
vara avgörande för rätten till ersättning. Förbudet enligt 19 § i lagen örn
arbetarskydd hade uteslutande tillkommit för att under viss tid efter barnsbörden
skydda kvinnor, som sysselsättas i vissa företag. Att de till följd
härav ginge miste örn arbetsförtjänst vore ju en följd, som ej kunde undvikas,
men borde ej berättiga till ersättning av det allmänna, oberoende av
huruvida behov förelåge eller ej. Med hänsyn såväl härtill som till det
ytterst begränsade område, förslaget omfattade, avstyrkte inspektören det
samma, så mycket mer som vid de fall, där behov förelåge, understöd från
fattigvården kunde erhållas.

II. Ersättningens utformande,

a) Förslagets tillämplighetsområde.

Beträffande förslagets tillämplighetsområde har från åtskilliga håll anmärkts,
att detsamma avgränsats alltför snävt. Man har framhållit, att även
en hel del andra kvinnor än dem, som beröras av arbetsförbudet i 19 §
arbetarskyddslagen, i samband med förlossning måste avstå från arbete och
inkomst, av vilka de vore helt beroende, samt att förslaget innebure en uppenbar
orättvisa mot dessa. Uttalanden i denna riktning hava gjorts av medicinalstyrelsen,
länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands och Östergötlands
län, fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna i sjunde och nionde distrikten,
svenska fattigvårds- och barnavårdsförbnndet samt barnavårdsnämnderna i
Stockholm och Norrköping.

225

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Medicinalstyrelsen yttrar:

»De sakkunnigas förslag att arbetsförtjänstersättningen endast skulle utgå
till industriarbeterskor kan medicinalstyrelsen icke biträda. Det finnes
ett stort antal kvinnor, såsom kontors- och affärsanställda, hembiträden
m. fl., vilka också måste avstå från arbete och inkomst i samband med förlossning.
Till nämnda kategorier hörande torde i mångå fall vara lägre avlönade
än industriarbeterskor och det oaktat hava längre arbetstid, varjämte
deras arbete, i varje fall vad avser jordbruket, är minst lika ansträngande
som för vilken som helst grupp av industriarbeterskor. Det förhållandet,
att industriarbeterskan-barnaföderskan till följd av stadgandet i 19 § första
stycket i arbetarskyddslagen är förhindrad arbeta under viss tid och på
denna grund kan anses vara berättigad till ifrågavarande ersättning, borde
icke tagits till intäkt för att endast föreslå dessa till erhållande av ersättning.
Tvärtom borde med hänsyn till de principer, rle sakkunniga följt vid
förslaget örn tilldelande av moderskapshjälp, det varit en ofrånkomlig konsekvens
att jämväl tillförsäkra andra obemedlade och mindre bemedlade arbetsanställda
kvinnor ersättning för mistad arbetsförtjänst i samband med
barnsbörd. Den utländska lagstiftningen på hithörande område synes också
tagit hänsyn härtill. — — — Sålunda avser ifrågavarande lag i Spanien
kvinnliga arbetare inom, förutom industri och handel, även jordbruk, hemarbete
och i enskild och allmän tjänst anställda. I Norge äro t. ex. hembiträden
och kvinnliga arbetare, vilka bo hos arbetsgivaren, numera underkastade
försäkringsplikt. Det framstår därför som ett önskemål, att tilldelande
av arbetsförtjänstersättning i vårt land kunde utsträckas att jämväl omfatta
de barnaföderskor, som äro anställda i handel och jordbruk samt såsom
hembiträden m. fl.»

Barnavårdsnämnden i Stockholm yttrar:

»Det kan icke förnekas, att detta», d. v. s. förslagets begränsning till endast
industriarbeterskor, »innebär en orättvisa mot andra kvinnor, som för
sitt uppehälle äro huvudsakligen beroende av arbete för arbetsgivares räkning.
De i storindustrien anställda kvinnorna erhålla stundom av sina arbetsgivare
i samband med barnsbörd förmåner, som helt och hållet utebliva
för andra självförsörjande mödrar, och ett mycket stort antal av dessa, såsom
affärs- och restaurantanställda med flera, tvingas att vid barnsbörd avhålla
sig från arbete minst lika lång tid som fabriksarbeterskorna. De sistnämnda
äro stundom i stånd att fortsätta sitt arbete ända till dagarna före
nedkomsten, något som i regel är alldeles uteslutet för nyssnämnda och
ofta även för en del andra kategorier av kvinnor, vilka för sitt uppehälle
äro beroende av sin arbetsinkomst. Nämnden skulle därför gärna se, örn
lagen kunde erhålla en mera vidsträckt omfattning än som föreslagits med
tanke på dessa andra kategorier av självförsörjande kvinnor.»

b) Ersättningens storlek oell beräkning.

I fråga om ersättningsbeloppets storlek och sättet för detsammas beräknande
hava erinringar framställts i olika hänseenden.

Landsorganisationen i Sverige anser sålunda den föreslagna ersättningen
väl knappt tilltagen. Den vore dock ett första steg i rätt riktning och skulle
möjligen kunna motverka, att, såsom nu ofta skedde, av förbudet drabbade
kvinnor sökte sig andra sysselsättningar, vilka ej sällan ur hälsosynpunkt
vore mindre tillfredsställande än det vanliga arbetet.

Länsstyrelsen i Stockholms län, som härutinnan åberopar ett av förste provinsialläkaren
i länet avgivet yttrande, finner önskvärt, att den tid, för vil Bihang

till riksdagens protokoll 1551. 1 sami. 62 haft (Nr 75.) mai 15

Ersättning.sbeloppet
för
knappt.

Er sättnings -tiden för kort

226

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

ken moderskapshjälp skulle utgå, kunde något utsträckas. Det vore nämligen
en angelägenhet av stor vikt, att allt gjordes för att uppmuntra amningen
och barnets kvarblivande hos modern, något som de sakkunniga
syntes hava ägnat mindre intresse.

Medicinalstyrelsen framhåller, att det icke sällan förekomme fall, där den
väntande modern vore arbetsoförmögen eller där ett eventuellt förefintligt
sjukdomstillstånd hos henne gjorde det önskvärt, att hon avhölle sig från
förvärvsarbete tiden närmast före förlossningen. Det vore i överensstämmelse
med de principer, vilka såväl de sakkunniga som medicinalstyrelsen
företrätt, att i dylika ömmande fall vård lämnades antingen i form av avgiftsfri
eller mycket billig vistelse å lämplig vårdanstalt eller understöd
kunde komma henne till del. Styrelsen vore tveksam, örn detta skulle få
formen av ersättning för mistad arbetsförtjänst eller örn det icke borde
kunna få utgå av ett eventuellt statsbidrag till kontant moderskapsunderstöd
med tillämpning av behovsprincipen. Det senare alternativet motsvarade
bäst styrelsens intentioner. Givetvis skulle dessa förmåner utgå endast
i de fall, där läkare styrkt vårdbehovet, och en viss begränsning av
sammanlagda vårdtiden fastställas, t. ex. högst 6 veckor för dem som åtnjöte
ersättning för mistad arbetsförtjänst.

Fastare grund Med hänsyn till det betungande arbete och de kostnader, ersättningens
fSningens Räknande enligt förslaget skulle komma att åsamka barnavårdsnämnderna

beräknande, bava länsstyrelserna i Uppsala och Östergötlands län samt barnavårdsnämnderna
i Stockholm och Norrköping framhållit önskvärdheten av att ersättningen
bestämdes att utgå efter en fastare grund. Barnavårdsnämnden i Norrköping
föreslår, att ersättningen bestämmes efter den genomsnittliga arbetsförtjänsten
för en arbeterska inom den industri- eller yrkesgrupp, vartill
sökanden hör, medan länsstyrelsen i Uppsala län — under åberopande
av ett av förste provinsialläkaren i länet avgivet yttrande — ävensom barnavårdsnämnden
i Stockholm föreslå ett fixt belopp för alla ersättningsberättigade,
möjligen med någon gradering efter gällande dyrortsgruppering.

c) Villkoren för ersättnings erhållande.

Barnavårdsnämnden i Stockholm påpekar i detta hänseende, att medan de
sakkunniga i fråga örn moderskapsunderstödet föreslagit, att utbetalning
av barn sängspenning skulle äga rum endast örn sökanden efter förlossningen
iakttagit vad skäligen kunde påfordras i avseende å egen och
barnets vård, hade beträffande ersättningen för mistad arbetsförtjänst ingen
motsvarande bestämmelse upptagits i förslaget. Detta måste enligt barnavårdsnämndens
mening anses vara en brist. Skulle samhället lämna ekonomiskt
stöd vid barnsbörd, syntes samhället också böra kräva, att barnet erhölle
verklig nytta därav.

C. Vinsa för båda förslagen gemensamma

frågor.

I. Sättet för hjälpens tillhandahållande.

De sakkunniga hava föreslagit, att barnavårdsnämnderna skulle tillhandahålla
såväl moderskapsunderstöd- som arbetsförtjänstersättning. Lämpligheten
av en sådan anordning har emellertid i åtskilliga yttranden ur olika
synpunkter ifrågasatts.

227

»Huvudorganet för den
slaget bliva vederbörande
erhålla åtskilliga nya och
främmande uppgifter. De

Kungl. Maj:ts proposition nr 75

Statskontoret, länsstyrelserna i Jönköpings och Blekinge län samt barnavårdsnämnden
i Örebro ifrågasätta sålunda till en början, huruvida barnavårdsnämnderna
ägde tillräcklig kompetens för denna uppgift. Statskontoret

tillämnade hjälpverksamheten skulle enligt förkommuners
barnavårdsnämnder. Dessa skulle
för deras hittillsvarande verksamhet i viss män
skulle sålunda pröva inkommande ansökningar
Kil av un.uu.v.od. verkställa därmed sammanhängande, ofta vid lyftiga

utredningar, ombesörja utbetalning av understöden och av de delar
av läkar- och barnmorskearvoden, som ej skola gäldas av barnaföderskorna
själva, rekvirera statsbidrag, avgiva yttranden över ansökningar örn tillstånd
att inrätta förlossningshem, handhava övervakandet av sådana m. m. Det
synes statskontoret vara tvivel underkastat, huruvida de nuvarande barnavårdsnämnderna
äro organiserade på sådant sätt, att de äro skickade att
behörigen sköta alla dessa nya åligganden.»

Barnavårdsnämnden i Orebro yttrar: i n f i

»Barnavårdsnämnden utgår visserligen från att, ifall bistånd skall erfordras
av kommunal myndighet, barnavårdsnämnd torde vara den lämpligaste, För
större kommuner skola några särskilda svårigheter säkerligen ej heller mota,
men hur det skulle ställa sig med de talrika mindre kommunerna, vilka icke
minst torde få känning av hithörande lagar, må — vid vunnen erfarenhet
örn de svårigheter, som redan yppats med avseende å tillämpningen av redan
gällande lagar — lämnas osagt. Törhända kan dock den nu pågående utredningen
örn möjligheten att sammanslå flera barnavårdskommuller till en

giva botemedlet härvid.» .

Socialstyrelsen uttalar betänkligheter mot de sakkunnigas satt att sammanfatta
alla förslagets till form och innebörd så skiftande åtgärder till en emia
förvaltningsuppgift, huvudsakligen sammanhållen hos barnavårdsnämnderna,
samt förmenar, att de sakkunniga icke tillräckligt beaktat de krav pa socialvårdens
rationalisering, vilka under den sista tiden med allt större styrka
.dort sig gällande. Framför allt svantes någon allvarlig omprovnmg icke
huva ägnats frågan, huruvida icke flera eller färre av de uppgifter som i
betänkandet sammanfattats under begreppet moderskapsskydd, enligt sin
natur lika val och med sannolikt lägre kostnader kunnat anfortros åt andra,
med närbesläktade uppgifter sysslande förvaltnings- och hjälporgan. Ur de
synpunkter styrelsen hade att företräda vore särkilt att beklaga, ant icke
frågan örn samverkan mellan moderskapsskyddslagstiftningen och sjukkasseverksamlieten
blivit mera fullständigt utredd. Det förefölle nämligen styrelsen,
som örn en anknytning i en eller annan form här skulle hava varit möjlig.
Styrelsen hänvisade jämväl till pågående utredning angående deli sociala
försäkrings- och hjälpverksamhetens omorganisation samt åberopade erfarenheten
från andra länder, vilken otvetydigt gåve vid handen, att moderskapshjälpsverksamheten
lämpligast organiserades och handhades i samband med
sjukhjälpsverksamheten. Enligt en i betänkandet meddelad, frim internationella
arbetsbyrån inhämtad uppgift hade nämligen av de 29 lander,
som för närvarande genomfört lagstadgat moderskapsunderstod, icke mindre
än 20 hist frågan härom i anknytning till sjukförsäkringen. Därest en dylik
anknytning kunde anordnas, skulle enligt styrelsen åtskilliga av de uppgifter,
sorn enligt betänkandet vore avsedda att omhänderhavas av barnavård^
nämnderna och alldeles särskilt åtgärderna till ekonomiskt understöd at
barnaföderskorna, med vida större fördel kunna handlaggas av sjuktorsakringsorganen
med deras ständigt verkande kontroll och förvaltning. Jlin

»knytning till sjukkassevt

rksamheten skulle ock i väsentlig grad kunna

Barnavårdsnämndernas

kompetens
ifrågasättes.

Kraven på
socialvårdens
rationalisering
ej beaktade.
Ankmrtnin£
till sjukkassoYerksamheten

önskvärd.

228

Kungl. Majas proposition nr 75.

förebygga den dubbla handläggning av och ersättning för barnsängsfall,
som de sakkunnigas förslag, därest de oförändrade genomfördes, komme att
medföra.

Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller likaledes, att de sakkunniga så
gott som helt och hållet asidosatt de nutida kraven på större planmässighet
i den offentliga understödsverksamheten samt de utredningar, som i anledning
därav igångsatts. Länsstyrelsen hade därvid särskilt i åtanke förslaget till
reformerad sjukförsäkring och den större möjlighet att använda sjukförsäkringen
som stöd för annan social hjälpverksamhet, som detta förslag innebure.
Betänkandet kunde därför enligt länsstyrelsens uppfattning icke i
föi ©liggande skick föranleda till annat än att de däri berörda frågorna upptoges
till prövning i annat sammanhang. Det syntes länsstyrelsen även
egendomligt, att de sakkunniga icke fäst något avseende vid den växande
anslutningen till moderskapsförsäkringen inom sjukkasserörelsen.

För en anslutning till sjukkasseverksamheten hava tillika Överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Uppsala, Blekinge, Malmöhus, Göteborgs och
Bohus, Skaraborgs samt Orebro län ävensom statens t. f. inspektör för
fattigvård och barnavård, svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, allmänna
svenska barnmorskeförbundet samt barnavårdsnämnderna i Malmö
och Örebro uttalat sig, därvid dock länsstyrelserna i Blekinge, Malmöhus
och Skaraborgs län av skilda anledningar härutinnan yttrat sig endast beträffande
arbetsförtjänstersättningen. Härjämte har medicinalstyrelsen förklarat
sig icke hava något att erinra mot att frågan örn ersättning för
mistad arbetsförtjänst löstes genom sjukförsäkring, därest detta läte sig göra.
Svenska kvinnors medborgarförbund har åter uttalat sig emot en anslutning
till sjukförsäkringen under framhållande av att blivande mödrars försäkran
i sjukkassa borde vara deras ensak och icke läggas till grund för statens
handhavande av denna art av försörjning.

Såsom skäl för sin ståndpunkt hava Överståthållarämbetet och länsstyrelsen
i Uppsala län anfört, att såväl moderskapsunderstödet som arbetsförtjänstersättningen
närmast vöre att betrakta som ett slags sjukdomsunderstöd
och därför främst borde tillgodoses genom en av det allmänna stödd sjukförsäkring.

Principiella skäl hava ock i första hand varit avgörande för Malmö stads
barnavårdsnämnd, som anser, att man såvitt möjligt borde undvika understödsliujen
på grund av dess ofrånkomliga sociala och moraliska nackdelar.
I deli man understödslinjen måste tillgripas, borde den, så långt sig göra
läte, vara förbehållen fattigvården och icke sammanblandas med andra hjälpformer.
Enligt nämndens uppfattning vore försäkringslinjen den väg, som
naturligast, billigast och mest praktiskt löste frågan om moderskapshjälpen.
I detta hänseende åberopar nämnden den erfarenhet härutinnan, som vunnits
utomlands, samt den snabba och oavbrutna utveckling, som kännetecknat
den frivilliga moderskapsförsäkringen i vårt land under de senare åren.
Nämnden hänvisar även till det nyligen framlagda förslaget till reformerad
sjukförsäkring och den pågående utredningen örn rationalisering av hela
den sociala hjälp- och försäkringsverksamheten.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet framhåller, att genom beträdande
av försäkrings vägen finge moderskapshjälpen den karaktär avhjälp till självbjälp,
som ur flera synpunkter vore önskvärd. En anslutning till sjukförsäkringen
skulle ock innebära en fördel såtillvida, att barnavårdsnämnderna,
vilkas arbete, där det omsorgsfullt fullgjordes, redan nu vore ganska betungande,
kunde befrias från en understödsverksamhet av ifrågavarande slag
med därmed förbunden prövning av de ekonomiska betingelserna för understödets
utgående. Genom sjukkassornas medverkan skulle slutligen kontrollen

Kungl. Maj:ts proposition nr 75. 229

sannolikt bliva verksammare samt det allmännas kostnader kunna begränsas.
Med hänsyn till den otillräckliga omfattning, vari sjukförsäkringen vunnit
anslutning i vårt land och de organisatoriska brister, som vore förknippade
med dess nuvarande anordning, ansåge emellertid förbundet, att det nu
föreliggande förslaget borde upptagas till övervägande för att inom närmaste
framtiden åstadkomma en verksam ekonomisk hjälp. Förslaget borde dock
enligt förbundets uppfattning omläggas så, att understödet anslöte sig till
den redan nu befintliga moderskapsförsäkringen och allenast bleve en provisorisk
komplettering av denna.

Barnavårdsnämnden i Örebro finner försäkringsformen bättre överensstämma
med såväl hjälpens karaktär som nutida utveckling samt åberopar det lyckliga
resultat, man på denna väg uppnått inom ett flertal andra länder. Nämnden
anser tillika, att de farhågor beträffande barnavårdsnämndernas kompetens
att handhava understödens utbetalning, som förut berörts, jämte de avsevärda
kostnader, förslaget konmie att medföra, utgöra skäl för undvikande
av den direkta understödsformen. Nämnden ställer sig slutligen avvisande
mot även ett tillfälligt införande av understödsprincipen och förmenar, att
enbart den omständigheten, att staten skulle inlåta sig på en understödsverksamhet,
avsedd att gynna endast vissa kategorier av medborgare, lätt
kunde leda till allvarliga konsekvenser.

Statens t. f. inspektör för fattigvård och barnavård betonar de stora olägenheter
och kostnader, som, enligt vad förut i olika sammanhang berörts, vöre
förenat med ett understödssystem sådant som det föreslagna. Med hänsyn
såväl härtill som till den förhoppning att få till stånd en tillfredsställande
sjukförsäkring, som det för 1930 års riksdag framlagda förslaget i ämnet
innebure, ansåge inspektören, att möjligheten av anknytning till sjukförsäkringen
borde närmare undersökas. Att, såsom de sakkunniga föreslagit,
tillskapa en provisorisk understödsverksamliet i avvaktan på en omorganisation
av sjukförsäkringen ansåge inspektören knappast kunna ifrågakomma,
utan måste man från början taga ställning till ettdera av systemen, därvid
försäkringsvägen syntes inspektören fördelaktigast.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län åberopar till stöd för sin ståndpunkt
i första hand kostnadsskäl men anser det jämväl vara en fördel, att
formen av direkt understöd undvikes.

Beträffande speciellt arbetsförtjänstersättningens anknytning till sjukförsäkringen
framhåller länsstyrelsen i Blekinge län, att då arbetsförbudet vore
utfärdat icke blott i det allmännas utan även i kvinnans eget intresse, det
riktiga syntes vara att för denna frågas lösande beträda försäkringsvägen
och sålunda låta kvinnan själv bidraga till sitt ekonomiska säkerställande
under ifrågavarande tid. Överallt utomlands, där obligatorisk sjukförsäkring''
funnes stadgad, hade moderskapsförsäkringen fått en naturlig anknytning
till denna försäkring. Det borde enligt länsstyrelsens mening undersökas,
huruvida icke med den storartade omfattning, det frivilliga sjukkasseväsendet
numera erhållit, och främst örn denna rörelse inom den närmaste framtiden
finge den större koncentration, varom förslag för närvarande förelåge, den
utvägen skulle kunna beträdas att låta försäkringen av den inskränkta
kategori kvinnor, varom här vore fråga, bliva obligatorisk, ehuru den vore ansluten
till en eljest frivillig försäkringsrörelse. Skulle denna utväg efter
undersökningen icke visa sig framkomlig, stöde alltid den möjligheten öppen
att genom ett på lämpligt sätt förhöjt statsunderstöd å ena sidan uppmuntra
sjukkassorna att taga sig an just ifrågavarande kategori arbetarkvinnor genom
att låta sjukhjälpen omfatta liven understöd vid inträffande moderskap och
å andra sidan sporra dessa kvinnor till att inträda i dylika kassor.

230

Kungl. Majus proposition nr 75.

Betänkligheter
ur fattigvårdasynpunkt
mot
organet.

Andra sätt
för understödets
utbetalning.

Slutligen framhåller länsstyrelsen i skaraborgs län, att förevarande ersättningsfråga
lämpligast skulle lösas genom införandet av obligatorisk moderskapsförsäkring
med statsbidrag i samband med sjukförsäkring. Därav skulle
vinnas den avsevärda fördelen, att moderskapshjälp av nu ifrågavarande
slag skulle kunna utsträckas till mödrar med anställning även inom andra
yrken än det industriella arbetets, varjämte de onödiga kostnader, som de
sakkunnigas förslag med hänsyn till ersättningens utgående oberoende av
behovet medförde, komme att undvikas.

Aven ur fattigvårdssynpunkt har mot det föreslagna organet rests betänkligheter.

Statens t. f. inspektör för fattigvård och barnavård framhåller sålunda, att
gränsen mellan barnavårdsnämndens och fattigvårdsstyrelsens verksamhet
genom den föreslagna anordningen komme att ytterligare utsuddas, i det
att barnavårdsnämnden, som hittills icke — till skillnad från fattigvårdsstyrelsen
— haft att taga befattning med utdelande av understöd, enligt
förslaget komme att anförtros även dylik verksamhet.

Fattigvårds- och barnavårdskonsid euten i första distriktet ifrågasätter ock
lämpligheten av det föreslagna organet ur ifrågavarande synpunkt. Det
syntes konsulenten knappast kunna undvikas, att fattigvårdsstyrelsen finge
taga viss befattning med hithörande fall, t. ex. utfärda ans var sf ör bin del s etill
barnbördshus eller barnbördsavdelning vid lasarett, betala skjutskostnad,
lämna understöd åt både moder och barn. Då barnavårdsnämnden för närvarande
ej hade någon understödsverksamhet, kunde det befaras, att örn en
dylik verksamhet pålades densamma, det komme att för de kommunala
organen medföra en viss osäkerhet vid avgörandet örn det ena eller andra
av dem skulle träda till.

Ä andra sidan anse ett flertal konsulenter lämpligast, att utbetalningen sker
genom barnavårdsnämnden, enär denna handhade den barnavårdande verksamheten
inom kommunen. Även svenska fattigvårds- och barnavårdis förbundet
linner barnavårdsnämnden vara det organ, som närmast borde ifrågakomma,,
i synnerhet som understöden icke vore att betrakta som fattigunderstöd.

De sakkunniga hava i andra hand tänkt sig såsom en möjlighet, att avtal
kunde träffas med lämplig sjukkassa örn handhavande enligt nämndens beslut
av understödens tillhandahållande.

Denna utväg har förordats av barnavårdsnämnden i Stockholm, särskilt
med hänsyn till de kostnader, barnavårdsnämnderna eljest skulle få vidkännas
för anställande av nya arbetskrafter.

Även medicinalstyrelsen förordar denna väg, dock närmast för arbetsförtjänstersättningens
tillhandahållande. Skulle sjukkassa icke anses lämpad
att omhänderhava utbetalningen av denna ersättning, ifrågasätter styrelsen,
om icke uppgiften kunde anförtros åt riksförsäkringsanstalten, då det här
gällde personer, som enligt gällande lag skulle vara försäkrade mot olycksfall
i arbete.

II. Understödssystemets inverkan på den frivilliga sjukförsäkrings verksaniheten.

Då staten lämnar bidrag till den frivilliga sjukförsäkrings verksamheten,
varf moderskapsförsäkring ingår som ett led, skulle, som även av socialstyrelsen
påpekats, det föreslagna understödssystemet, därest det oförändrat
genomfördes, leda till att dubbel ersättning av allmänna medel helt
eller delvis utginge för samma ändamål. Detta förhållande har beaktats av
de sakkunniga, som i särskild promemoria angivit de riktlinjer, efter vilka
de ansett förevarande spörsmål böra lösas, därvid statsbidrag föreslagits

231

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

icke skola utgå för dag, då arbetsförtjänstersättning uppburits, medan däremot
uppbärande av moderskapsunderstöd icke skulle inverka å statsbidraget
oell ej heller grunda rätt för sjukkassa att föreskriva inskränkning i rätten
till moderskapshjälp.

I yttrandena Ilar man i allmänhet lämnat det sätt, varpå de sakkunniga
löst detta spörsmål, utan erinran. Länsstyrelsen i Gotlands län, svenska landskommunernas
förbund och svenska landstingsförbundet hava uttryckligen förklarat
sig dela de sakkunnigas synpunkter härutinnan.

Statskontoret framhåller emellertid, att enär även det föreslagna moderskapsunderstödet,
enligt vad i betänkandet uttryckligen angivits, i viss mån
linge anses utgöra ersättning för mistad inkomst under de tre första veckorna
efter förlossningen samt moderskapshjälpen från sjukkassa i regel jämväl
avsåge ersättning för utebliven arbetsförtjänst, ett dubbelt statligt understöd
i allt fall skulle komma att utgå. På grund av svårigheten att i de särskilda
fallen fastslå hur stor del av moderskapsunderstödet, som kunde anses utgöra
ersättning för mistad arbetsförtjänst, ansåge sig statskontoret dock icke
böra framställa någon erinran mot det sätt, varpå denna fråga skulle komma
att ordnas.

Socialstyrelsen yttrar — efter att hava betonat nödvändigheten av att på
denna punkt skapa reda och ordning samt uppdraga en bestämd gränslinje
mellan å ena sidan den offentliga, av allmänna medel helt bekostade understödsverksamlieten
och å andra sidan den på inbördes självhjälp beroende,
i väsentlig grad genom medlemsavgifter upprätthållna sjukkasseverksamheten —
i denna del:

»Huru denna boskillnad skall göras och gränslinjen i praktiken dragas
är emellertid en synnerligen svårlöst fråga. Utgångspunkten synes böra
vara den, att sjukkassorna icke fråntagas rätten till statsbidrag till moderskapshjälpsverksamheten
eller än mindre förmenas att utöva dylik understödsverksamhet.
Båda dessa åtgärder skulle nämligen betyda ett bestämt
försvagande av sjukkasseverksamheten. Så länge sjukförsäkringen är frivillig,
föreligger för samhället ett påtagligt intresse av att de förmåner den
^erbjuder äro så omfattande som omständigheterna medgiva, och att icke
den understödsverksamhet, som faller inom dess naturliga område, blir tillgodosedd
i annan ordning och i kanske högre grad än vad den själv förmår.
Å andra sidan har emellertid samhället ett lika påtagligt intresse av
att moderskapskjälpsverksamlieten blir tillräckligt omfattande och effektiv.
Ett närmare övervägande leder här ofrånkomligt till den slutsatsen, att den
här berörda motsättningen överhuvudtaget icke låter sig utjämna utan i
samband med en grundlig och effektiv omorganisation av vår bestående
sjukkassevensamhet. Endast i samband med en dylik reform synes det
möjligt både att rationellt avväga de båda understödsformer, örn vilka det
här är fråga, och att undgå en dubblering av det offentligas bidrag.»

Svenska arbetsgivareföreningen ävensom Fredrika-Bremer-Förbundet jämte
åtskilliga andra kvinnosammanslutningar hava även ur berörda synpunkt framhållit
önskvärdheten av att frågorna örn kontant understöd och reformerad
sjukförsäkring löstes samtidigt.

III. Frågan om regressrätt.

De sakkunniga hava ansett regressrätt mot barnafader icke böra ifrågakomma
vare sig flir utgivet moderskapsunderstöd eller för utgiven arbetsförtjänstersättning.

I detta hänseende hava statskontoret, länsstyrelsen i Gotlands län, svenska
landstingsförbundet och Fredrika-Bremer-Förbund,et uttryckligen förklarat sig

Regressrätt
omotiverad.

Regressrätt

friskvård.

232 Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

instämma med de sakkunniga under förmenande, att desamma föreburit fullgoda
skäl för sin ståndpunkt. Statskontoret framhåller tillika, att yad i
direktiven för de sakkunnigas arbete anförts örn regressrätt måste ses i
sammanhang med de förslag till ordnande av hjälpverksamhet på förevarande
område, vilka tidigare framhållits, oell det torde enligt statskontoret icke
vara obefogat att antaga, att desamma formulerats främst med tanke på
utomäktenskapliga förbindelser. Det nu föreliggande förslaget utginge i
förevarande avseende från helt andra förutsättningar.

Från åtskilliga håll har emellertid krav rests på införande av regressrätt
mot fader till barn utom äktenskap.

Länsstyrelserna t Blekinge, Hallands och Skaraborgs län kunna sålunda för
sin del icke finna de sakkunnigas skäl för avstående av regressrätt mot
sådan fader för utgivet moderskapsunderstöd övertygande utan anse med
god ordning överensstämmande, att denne gottgör staten för understödet.
Länsstyrelsen i Hallands län erinrar i detta sammanhang, att beträffande
barnaföderska, som lever i äktenskap, båda makarnas beskattningsbara inkomst
enligt förslaget skall tagas i betraktande vid beviljande av understöd.

Statens t. f. inspektör för fattigvård och harnarård framhåller, att därest
ej dylik regressrätt stadgades, följden endast bleve den, att det allmänna
trädde i den enskildes ställe utan att de, som man velat hjälpa, därav erhölle
några fördelar. Av den utredning i fråga örn tillämpningen av barnfaderns
bidragsskyldighet gentemot modern enligt lagen om barn utom äktenskap,
som de sakkunniga låtit verkställa, framginge nämligen, att detta bidrag
icke ritan stora svårigheter kunde utbekommas samt att icke alla barnafader
fullgjorde denna skyldighet, liesultatet av dessa bidrags utbekommande
sammanhängde i stort sett med det intresse och den energi, som
härpå nedlades av barnavårdsnämnder och barnavårdsmän. Skulle särskilt
moderskapsunderstöd i enlighet ined de sakkunnigas förslag anordnas, torde
man med en till visshet gränsande sannolikhet kunna förutsäga, att den
energi, som av barnavårdsmännen hittills nedlagts för utbekommandet av förlossningshjälpen
från barnafäderna, komme att i avsevärd utsträckning minskas,
då den erforderliga hjälpen på ett lätt sätt kunde erhållas från annat håll.
Följden härav skulle alltså endast, såsom förut nämnts, bliva, att det allmänna
trädde i de enskildas ställe utan att de, som avsetts skola bli hjälpta,
därav erliölle några fördelar. Skäl syntes därför föreligga att föreskriva
regressrätt för utgivet moderskapsunderstöd, därest särskilt sådant skulle
anordnas. Att i analogi med en eventuell regressrätt mot fäderna till barn
utom äktenskap även söka åter moderskapsunderstöd av män, vilkas hustrur
tilldelats sådant understöd, borde dock Amra uteslutet, då dessa förutsattes
i alla avseenden draga försorg örn familjen.

Överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Uppsala län, barnavårdsnämnderna i
Norrköping och Malmö samt svenska arbetsgivareföreningen anse regressrätt
mot fader till barn utom äktenskap böra stadgas såväl för moderskapsunderstöd
som för arbetsförtjänstersättning. Länsstyrelsen i Uppsala län yttrar
härutinnan:

»I den ersättningsskyldighet, som enligt 5 § i lagen örn barn utom äktenskap
åligger barnafader, ingår uppenbarligen att lämna bidrag till sådana
kostnader, som moderskapsunderstödet avser att gottgöra. Vid detta förhållande
synes det oundgängligt att, om man Adil undvika, att barnafadern
i följd av den föreslagna lagstiftningen kommer att i auss mån befrias från
sina hittillsvarande skyldigheter, föreskriva antingen att han lian förpliktas
att ersätta vad i moderskapsunderstöd utgivits eller skall utgivas, eller ock
att vid utmätande av barnafaderns ersättning till barnaföderskan icke något

Kungl. Maj:ts proposition nr 75

233

avseende skall fästas vid denna rätt till moderskapsunderstöd från det allmännas
sida. Detsamma torde i själva verket gälla i avseende på arbetsförtjänstersättningen,
åtminstone för så vitt barnaföderskans arbetslöshet
anses icke bero allenast på en positiv förbudsbestämmelse utan stå i naturligt
kausalsammanhang med barnsbörden, för vars följder barnafadern är
ansvarig; det kan knappast vara riktigt, att barnafadern på det allmännas
bekostnad får fördel därav, att lagen örn arbetarskydd äger tillämpning å
barnaföderskan.»

Barnavårdsnämnden i Norrköping framhåller, att barnafadern säkerligen,
då han finge klart för sig, att barnamodern under alla förhållanden vid och
efter nedkomsten erhölle hjälp, komme att få en känsla av befrielse och av
att ansvaret på visst sätt överflyttats på annat håll. Han bleve därigenom
mera ovillig att fullgöra sin underhållsskyldighet och hans ansvarskänsla
skulle avtrubbas i ganska avsevärd grad. Förmodligen komme därför att
rivas ned något av det, som på grund av en tidigare ännu bestående lag
med stor möda byggts upp. Det torxle ej heller enligt nämnden vara uteslutet,
att de gifta kvinnorna komme att anse de ogifta gynnade på ett särskilt
sätt. Barnavårdsnämnden vore fullt medveten örn, att underhållsbidraget
från barnafadern mången gång ej utbetalades i rätt tid, enär underhållsbidraget
till barnet måste utgå först, men det syntes dock nämnden
lämpligt, att förslaget rörande moderskapsunderstöd och arbetsförtjänstersättning
kompletterades med bestämmelser om regressrätt mot fader till
barn utom äktenskap under viss tid, exempelvis ett år. Kompletteringen
borde ske genom en bestämmelse, att understöd och ersättning i dylika fall
från det allmännas sida genom barnavårdsnämndens försorg skulle återbetalas,
i den mån barnafaderns ifrågavarande bidrag därtill lämnade tillgång
och i så fall först, sedan modern fått full ersättning för hela den förlorade
arbetslönen.

Barnavårdsnämnden i Malmö betonar i likhet med inspektören för fattigvård
och barnavård och på av denne anförda skäl, att ett uteslutande av
regressrätt mot fader till barn utom äktenskap innebure ett direkt överflyttande
av barnafaderns skyldigheter på staten, samt finner detsamma jämväl
medföra en ytterligt priviligierad ställning för ogifta barnaföderskor, i
det detta komme att erhålla ersättning för mistad arbetsförtjänst och eventuellt
''dessutom lagstadgat underhållsbidrag frän fadern utan att staten, som
skulle vidkännas kostnaderna för understödsverksamheten, lämnades någon
möjlighet att göra krav mot barnafadern gällande. En sådan tingens ordning
kunde enligt nämnden icke anses vara rimlig. I de länder, som stöde
oss närmast, när det gällde social lagstiftning, nämligen Danmark och Norge,
hade man icke heller ansett sig böra uppgiva kravet på regressrätt.

Svenska arbetsgivareföreningen slutligen vill icke bestrida, att vissa praktiska
synpunkter tala för de sakkunnigas förslag i denna del, men finner det vara
principiellt oriktigt, att en fader till ett utomäktenskapligt barn blir, även
örn han befinner sig i god ekonomisk ställning, befriad från skyldighet att
återgälda det allmänna dess i anledning av barnafödseln havda kostnader.

IV. Kostnaderna För den ekonomiska hjälpverksamheten.

Mot de sakkunnigas kostnadsberäkningar har från flera håll anmärkts, att
desamma vore hållna väl mycket i underkant. Påpekanden i denna riktning
hava särskilt gjorts av länsstyrelsen i Gävleborgs län, som därvid åberopat ett
av förste provinsialläkaren i länet avgivet yttrande, samt barnavårdsnämnderna
i Malmö och Orebro. Barnavårdsnämnden i sistnämnda stad yttrar härom:

»Att dessa kostnader av'' de sakkunniga beräknats i underkant, synes

Bihang till riksdagens protokoll 1B31. 1 sami. 62 höft. (Nr 76.) m si 16

Kostnaderna
för lågt beräknade.

Uppskov

ifrågasatt.

234 Kungl. Majus proposition nr 76.

barnavårdsnämnden ligga i öppen dag. Den enda fixa siffran härvid, nämligen
50 kronor för fall vid moderskapsunderstöd, är ju synnerligen liten, och
det kan utan vidare antagas att, därest förslaget skulle genomföras, beloppet
örn icke genast så dock snart skulle komma att betydligt höjas. Då de sakkunniga
i sitt förslag — frånsett statens ekonomiska medverkan för åstadkommande
av ökat antal förlossningshem — räknat med en sammanlagd
årlig kostnad av 3,750,000 kronor, torde man utan överdrift kunna säga, att
kostnaden mycket snart skulle vara uppe i det dubbla. Att ett genomförande
av reformen i dess helhet skulle äga ett sådant värde, kan barnavårdsnämnden
icke inse. Tvivelsutan kunna hithörande förhållanden, vad angår åtgärder
på den rena moderskapshjälpens område, med anlitande av sjukförsäkringen
ordnas på ett lika tillfredsställande men betydligt billigare och även mera
sympatiskt sätt.»

Barnavårdsnämnden i Malmö framhåller liknande synpunkter.

En del myndigheter påpeka särskilt, att de sakkunniga underskattat de
administrationskostnader, som bleve en följd av förslagens realiserande.

Statskontoret framhåller sålunda, att ny personal i ganska stor utsträckning
bleve erforderlig vid barnavårdsnämnderna, en uppfattning, som ock
delas av barnavårdsnämnden i Stockholm, särskilt vad de större kommunerna
beträffar.

Enligt länsstyrelsen i Skaraborgs län komme förslagens genomförande att
föranleda behov av ytterligare arbetskrafter även hos länsstyrelserna, som
ju enligt förslagen hade att pröva besvär över barnavårdsnämndernas beslut
i hithörande ärenden ävensom frågor angående gottgörelse av statsmedel.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller i detta hänseende, att enligt de
sakkunnigas egen beräkning det antal ärenden, som med den föreslagna lagstiftningen
komme att handläggas av länsstyrelserna, i runt tal skulle uppgå
till 72,000 för år. Därest de sakkunnigas förslag örn ersättning av statsmedel
för arvoden till barnmorskor och läkare vunne avseende, måste nämnda
siffra högst betydligt höjas. Det kunde visserligen sägas, att större delen
av dessa ärenden endast bleve föremål för en formell granskning och vore
att anse som rena expeditionsärenden, men med hänsyn dels till det stora
antalet, dels ock till att på grund av behovsprincipens tillämpning i vissa
fall många ärenden skulle undergå saklig prövning, komme för ärendena^
behöriga handläggande med säkerhet, åtminstone i de större länen, ^ökning
av länsstyrelsernas personal att bliva erforderlig.

Y. Tidpunkten för förslagens genomförande.

Från vissa håll hava slutligen uttalats önskemål (jin uppskov med förslagens
realiserande.

Sålunda hava statskontoret, länsstyrelserna i Jönköpings och Blekinge län
samt statens t. f. inspektör för fattigvård och barnavård i likhet med reservanten
bland de sakkunniga ifrågasatt, huruvida icke resultatet av pågående
utredning örn den sociala försäkrings- och hjälpverksamhetens organisation
borde avvaktas, särskilt med hänsyn till de betänkligheter, som vore förenade
med barnavårdsnämndernas liandhavande av ifrågavarande ärenden.

Medicinalstyrelsen, som, enligt vad förut nämnts, lägger huvudvikten vid
naturaprestationerna, ifrågasätter, huruvida icke med åtgärder för kontant
moderskapsunderstöd borde anstå, till dess nödig erfarenhet vunnits om
utgifterna för naturaprestationerna i den omfattning, styrelsen föreslagit.
Styrelsen hade så mycket större skäl att framhålla detta, som styrelsen för
sin del ansåge starka principiella skäl tala för att ersättning för mistad
arbetsförtjänst måtte komma liera tillgodo, än det föreliggande lagförslaget
av sage.

235

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Ä andra sidan liava länsstyrelserna i Gotlands och Älvsborgs län ävensom
Fredrika-Br emer-Fijrlnmdet betonat angelägenheten av att åtgärder för beredande
av ekonomiskt stöd snarast möjligt vidtoges samt avstyrkt det av
reservanten ifrågasatta uppskovet med förslagens genomförande, länsstyrelsen
i Älvsborgs län dock endast beträffande förslaget örn moderskapsunderstöd.

Länsstyrelsen i Gotlands län framhåller härvid, att ordnandet av ifrågavarande
angelägenheter vore av så stor betydelse för samhället, att ett uppskov
därmed icke borde ske utan tvingande skäl. Sådana skäl kunde
enligt länsstyrelsen dock ej anses vara för handen i detta fall. Det föreliggande
systemet borde nämligen lika väl som övriga redan förefintliga hjälpformer,
till vilka nyssnämnda utredning måste taga hänsyn, kunna inordnas
i en för den sociala hjälpverksamheten enhetlig organisation. Härför talade
särskilt den omständigheten, att de föreliggande lagförslagen icke förutsatte
tillskapandet av några nya kommunala organ såsom utövare av hjälpverksamheten
utan i detta avseende bygga på redan befintlig grund.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län betonar, att bakom det nu föreliggande
betänkandet läge över tre års arbete. Med hänsyn härtill och då det berörda
utredningsarbetet komme att taga en betydlig tid i anspråk, ansåge
länsstyrelsen ett uppskov icke vara att förorda. Även örn man icke biträdde
den del av de sakkunnigas motivering för förslaget, däri de förordade moderskapsunderstödet
som ett led i en ekonomisk avräkning mellan könen i
förhållande till dessas insatser i samhällsarbetet, vore lämpligheten såväl ur
folkhälsans som ur den enskilda barnaföderskans synpunkt av ett ekonomiskt
understöd vid och efter förlossningen påtaglig och även av sakkunniga väl

uppvisad.

Fredrika-Bremer-Förbundet slutligen finner ovisst, när nämnda utredning
hinner avslutas, samt framhåller, att utan hinder därav hade för 1930 års
riksdag framlagts förslag till reformerad sjukförsäkring. Då ny lagstiftning
angående en så central och omfattande social verksamhetsgren som sjukförsäkringen
kunde företagas, borde det även vara möjligt att bringa till
avgörande den mera speciella lagstiftningsfrågan örn moderskapsskydd.

236

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Propositionen................................................................................................... 1

Förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen om understödsföreningar .. 2

Förslag till förordning om erkända sjukkassor............................................... 5

Förslag till förordning om moderskapsunderstöd ............................................. 23

Utdrag av statsrådsprotokollet den 6 februari 1931 .............................. 26

Inledning......................................................................................................... 26

A. Sjukförsäkring .......................................................................................... 27

Allmän motivering.................................................................................... 27

Inledning: Gällande lagstiftning 27. Sjukkasserörelsens nuvarande ställning 30.
Tidigare reformförslag 31. 1930 års förslag: K. Mits proposition 32. 1930 ärs
riksdag 36. Förslag hösten 1930: Inkomna framställningar örn nytt förslag 37.

Ny utredning 39. Departementschefen 40.

Särskilda punkter i förslaget .................................................................. 47

Organisationen: Självrisktiden 47. Andra ifrågasätta jämkningar 49. Sjukvårdsförsäkringen:
Obligatorisk eller frivillig? 50. Okade dispensmöjligheter 61. Maximering
av sjukvårdsbidraget 64. Förbud att ersätta läkarvårdskostnader till mera
än Vs 67. Medicinsk sakkunskap i centralsjukkassas styrelse och hos tillsynsmyndigheten
68. Ersättning även för specialistvård? 70. Ersättning till arvode
åt allenast en läkare m. m. 72. Utsträckning av ersättningsskyldigheten med avseende
å sjukhusvård 72. Åtgärder mot överförsäkring m. m. 75. Förbud mot högre
sjukpenning än 6 kr. 76. Sjukdagsbidraget i fall då ersättning utgår av allmänna
medel 77. Karenstiden 78. Andra ifrågasatta åtgärder: A. Inkomstgräns m. m. 80.

B. Framställning från de dövstummas allmänna sjuk- och begravningskassa 84.

Den egentliga sjukförsäkringen i övrigt 85. Ikraftträdande m. m. 86. Ändring i understödsföreningslagen
86.

B. Moderskapsförsäkring och moderskapsunderstöd .......................................... 87

Allmän motivering ................................................................................. 87

Historik: Moderskapsförsäkringen för närvarande 87. 1930 års sjukförsäkringsproposition
87. 1926 års proposition angående moderskapsunderstöd åt kvinnor
i visst industriellt arbete 88. Moderskapsunderstödssakkunnigas betänkande 89.
Yttranden över betänkandet samt eljest inkomna framställningar 92. Förslag
inom socialdepartementet: Promemoria hösten 1930 93. Yttranden över socialdepartementets
promemoria 97. Departementschefen 100.

Moderskapsförsäkring i sjukkassa.......................................................... 106

32 § i förslaget till förordning örn erkända sjukkassor 106. Statsbidragsbestämmelserna
109.

Förslaget till förordning örn moderskapsunderstöd................................. 109

Understödsberättigade 109. Behovsprövningen 110. Understödstidens längd lil.
Understödets belopp 113. Understödsverksamhetens organisation 113. Ansökan
etc. 114. Upplysningar om för- och eftervård m. m. 115. Utbetalning av understöd
och innehållande därav 116. Förfarande vid missnöje med kassans beslut

117. Ikraftträdande 117.

C. Anslagsbehovet .......................................................................................... 118

Departementschefens hemställan...................................................................... 123

Kungl. Majlis proposition nr 75.

237

Bilagor. Sid.

Bilaga A. Förslag till bestämmelser ang. statsbidrag åt sjukkassor......... 124

B. Jämförande uppställning av 1930 och 1931 års förslag............ 128

C. P. M. med vissa uppgifter berörande den ifrågasatta sjukkasse reformen

m. ............................................................... 157

D. » angående sjukvårdsförsäkringens förekomst och utbred ning

inom den svenska sjukkasserörelsen m. m.......... 170

E. » angående avtal mellan sjukkassor och läkare............... 180

F. » angående avgiftsbestämningen i sjukkassor .................. 187

G. » med vissa uppgifter angående sjukkassornas moderskaps försäkring

.................................................................... 205

H. Sammanfattning av yttranden över betänkande angående moder skapsskydd

............................................................................. 209

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 samt. 62 haft. (Nr 75.) 117 si 17