Kungl. Maj:ts proposition nr 75 är 196b (Proposition 1964:75)

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 är 196b

Nr 75

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till stämpelskatteförordning,
m. m.; given Stockholms slott den
28 februari 196b.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till

1) stämpelskatteförordning;

2) förordning om ändring i förordningen den 6 november 1908 (nr 129)
angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper; samt

3) förordning angående ändring i förordningen den 6 juni 1941 (nr 416)
om arvsskatt och gåvoskatt;

dels bifalla det förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att 1914 års förordning angående stämpelavgiften
och 1883 års förordning angående expeditionslösen skall ersättas av en
stämpelskatteförordning och en av Kungl. Maj:t utfärdad kungörelse om
expeditionsavgift m. in. (expeditionskungörelse). Förslaget grundas på ett
betänkande av en särskild utredning (SOU 1961: 37).

Den nu gällande stämpelförordningen innehåller bestämmelser om stämpelavgift
såväl för enskilda handlingar, där avgiften har karaktär av kapitalomsättningsskatt,
som för statsmyndigheternas expeditioner, där avgiften
närmast utgör ersättning för statsverkets kostnad i ärendet. Stämpelskatteförordningen
föreslås bli en ren skatteförfattning, medan avgifterna för
myndigheternas expeditioner avses bli reglerade i expeditionskungörelsen.

Förslaget till stämpelskatteförordning innebär närmast en teknisk modernisering
av de nuvarande bestämmelserna. Vissa inskränkningar har emellertid
gjorts i det skattepliktiga området. Sålunda slopas skatteplikten för
andra inteckningar än fordringsinteckningar liksom för vattenfallsrätt och
lösöreköp. Vidare avskaffas skatteplikten för fall, då betalning söks på

1 Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 75

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 1965

grund av skriftligt fordringsbevis. För att få större konsekvens i beskattningen
införs i princip samma skatteplikt för tomträttsförvärv som för
förvärv av fast egendom. Enligt det framlagda förslaget omfattar stämpelskatten
i övrigt liksom nu förvärv av fartyg, inteckning för fordran, emission
av aktier, obligationer och vissa andra svenska värdepapper, insatser i
svenska kommanditbolag, vissa transaktioner med utländska värdepapper
samt slutligen lotterier.

Inom det skattepliktiga området görs en del modifikationer i gällande ordning.
Sålunda införs skattefrihet för kommuns och annan menighets förvärv
av mark för vissa allmänna ändamål liksom för en del överlåtelser i
rationaliserande syfte. Den skyldighet att betala dubbel lagfartsstämpel,
som nu gäller för aktiebolag, utvidgas till att avse alla juridiska personer.
Undantag görs dock för gåvoskattebefriade subjekt, dödsbon, bostadsrättsföreningar,
allmännyttiga bostadsföretag och kreditinrättningar i vissa fall.
Den som betalat dubbel skatt får tillbaka hälften av denna, om egendomen
avyttras inom tio år. Skattepliktsgränsen höjs, för förvärv av fartyg från
6 000 till 25 000 kronor och för lotteri från 5 000 till 15 000 kronor.

Generalpoststyrelsens uppgifter som central stämpelmyndighet och soin
beskattningsmyndighet för värdepapper och lotterier överförs på kontrollstyrelsen.
Förfarandet där liksom hos sjöfartsstyrelsen föreslås bli anpassat
till vad som enligt 1959 års förordning om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning
gäller för flertalet av kontrollstyrelsens nuvarande skatter.
Bestämmelser om återvinning och besvär införs. När det gäller uppbörden,
föreslås förskottsbetalning av skatten hos kontrollstyrelsen och sjöfartsstyrelsen
samt efterskottsbetalning hos inskrivningsdomarna. Systemet med
stämpelmärken avskaffas för fartyg, svenska aktier och lotterier. Kontrollstyrelsen
förutsätts göra försök med nya redovisningsmetoder.

De framlagda förslagen väntas medföra en höjning av stämpelskatteintäkterna
med en miljon kronor per år.

I fråga om expeditionsavgifterna dras upp riktlinjer för en reform, som
innebär begränsning av det avgiftspliktiga området och samtidigt höjning
av avgiftsnivån, dock inte över statsverkets självkostnader.

Vidare föreslås vissa tekniska ändringar av förordningarna om fondstämpel
och arvsskatt. Ändringarna berör närmast redovisningen och uppbörden.
Bland annat centraliseras uppbörden av arvsskatt till länsstyrelserna
samt avskaffas stämpelsystemet för redovisningen av arvs- och gåvoskatt.

De nya bestämmelserna avses träda i kraft den 1 januari 1965.

Kungl. Maj:Is proposition nr 75 år 1f)64

Förslag

till

Stämpelskatteförordning

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Till staten skall erläggas stämpelskatt i de fall och i den ordning, som
stadgas nedan.

Rörande stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper äro särskilda bestämmelser
meddelade.

Om stämpelbeläggning av myndighets expeditioner och av ansökningar vid
domstol gäller vad därom är särskilt stadgat eller Kungl. Maj :t föreskriver.

2 §.

Staten är icke skattskyldig enligt denna förordning.

Förvärv av fast egendom och tomträtt

3 §.

Stämpelskatt skall erläggas för förvärv av fast egendom genom köp, byte,
tillskott till bolag eller förening, utdelning eller skifte från bolag eller förening,
fusion av aktiebolag enligt 175 § lagen om aktiebolag eller expropriation
eller annan inlösen på grund av stadgande om rätt eller skyldighet att
lösa fast egendom.

Stämpelskatt skall erläggas även för förvärv av tomträtt genom upplåtelse,
överlåtelse mot vederlag eller annat fång som avses i första stycket.

Har ett som gåva betecknat förvärv skett mot övertagande av ansvar för
intecknad skuld eller eljest mot vederlag, skall frågan, om förvärvet är att
anse som gåva eller som köp eller annat skattepliktigt fång, avgöras med
hänsyn till samtliga omständigheter, av vilka förvärvets huvudsakliga innebörd
framgår. Därvid skall dock värdet av egendomen anses vara det taxeringsvärde
eller motsvarande värde, som enligt 8 § skall gälla såsom egendomens
värde.

4 §•

Skatteplikt föreligger icke vid

1) förvärv från make, om förvärvet sker i syfte att för sammanläggning
åstadkomma enhetliga lagfartsförhållanden beträffande makarnas fasta
egendom;

2) förvärv genom byte i den mån vederlaget utgöres av annan fast egendom,
om bytet sker för att åstadkomma en lämpligare fastighetsindelning
eller utgör led i åtgärder för jordbrukets eller skogsbrukets yttre rationalisering; 3)

sambruksförenings förvärv genom tillskott från medlem;

4) försäkringsbolags förvärv från annat försäkringsbolag i samband med
sådant avtal om övertagande av det senare bolagets hela försäkringsbestånd,
som avses i 295 § lagen om försäkringsrörelse;

5) förvärv av järnväg för allmän trafik eller av mark för sådan järnväg;

6) kommuns eller annan menighets förvärv av mark, vilken enligt fast -

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 196b

ställd plan skall användas för sådant ändamål som avses i 5 § 1 mom. b)
eller d) kommunalskattelagen;

7) förvärv på grund av lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område;

8) förvärv med stöd av lagen om arrendators förköpsrätt, om den till vilken
jordägaren sålt egendomen tidigare erlagt stämpelskatt för sitt fång;

9) förvärv av kronojord genom skatteköp eller eljest på grund av skattebrev; 10)

förvärv av ständig besittningsrätt till kronohemman eller krononyl*yS8e>
då på grund av förvärvet vinnes inrymning i sådan rätt;

11) upplåtelse av tomträtt i nybildad fastighet, vars mark''tidigare helt
eller till övervägande del ingått i fastighet som varit med tomträtt upplåten
till samme tomträttshavare; eller

12) återgång av fång i fall, där rätt till återvinning föreligger enligt 42 §.

Om skattefrihet i vissa fall, då ansökan om lagfart eller inskrivning avslås,
stadgas i 42 § 1 mom. sista stycket.

5 §‘

Överlåtes köp av fast egendom utan annat tillägg till eller annan ändring
i köpevillkoren än vad gäller tiden för tillträde och betalning samt sättet
för betalning, i den mån ändrade inteckningsförhållanden påkalla detta,
skall skatt erläggas endast för det senaste fånget. Skattebefrielse för tidigare
fång må dock åtnjutas endast om lagfart å samtliga fång sökes inom den
tid, som är stadgad för det första fånget. Vad nu sagts om köp av fast egendom
skall gälla även motsvarande fång till tomträtt och upplåtelse av sådan
rätt. Därvid skall vad nyss sagts om lagfart i stället avse inskrivning.

överlåtes fång som avses i 3 § såsom tillskott till bolag eller förening,
skall skatt erläggas endast för tillskottet, om detta sker utan annat tillägg
till eller annan ändring i villkoren för tidigare förvärv än som anges i första
stycket eller betingas av att vederlaget för tillskottet utgöres av aktier eller
andelar. Skattebefrielse för tidigare fång må dock åtnjutas endast om lagfart
eller inskrivning sökes inom stadgad tid och, vad angår tillskottet, sist på
den inskrivningsdag, som infaller näst efter två år från det första fånget.

Har skatt redan erlagts för tidigare fång, skall det erlagda beloppet avräknas
från skatten för det senaste fånget. Om rätt till återvinning i fall,
där erlagt belopp ej kan avräknas helt, stadgas i 42 § 2 mom.

Begäran om skattebefrielse enligt denna paragraf skall framställas, då lagfart
eller inskrivning sökes. Sådan begäran skall vara åtföljd av skriftlig,
på heder och samvete avgiven försäkran av överlåtare och förvärvare, att
vederlag för överlåten egendom icke i någon form lämnats eller skall lämnas
utöver vad som framgår av den ingivna överlåtelsehandlingen och att ej
heller eljest träffats avtal om annat tillägg till eller annan ändring i villkoren
för tidigare förvärv än som angetts i denna handling.

6 §.

Under förutsättning av ömsesidighet må Kungl. Maj :t medge skattefrihet
för främmande stats förvärv av egendom, som är avsedd för beskickning
eller konsulat.

7 §-

Skatten utgår med en krona för varje fullt hundratal kronor av egendomens
värde, dock lägst med tio kronor.

Förvärvas egendomen av juridisk person, utgår skatten med dubbelt belopp
utom i fall, då förvärvaren

Kungl. Maj.ts proposition nr 7/3 år 19(ii <r>

!) om lian erhållit egendomen såsom gåva skulle ha varit befriad från
gåvoskatt;

2) är bostadsrättsförening eller av bostadsstyrclsen eller länsbostadsnämnd
erkänd som allmännyttigt bostadsföretag enligt de bestämmelser om
lån av statsmedel till främjande av bostadsbyggandet, som gällde vid tiden
för förvärvet;

3) är kreditinrättning och enligt lag eller enligt reglemente eller bolagsordning,
som Kungl. Maj:t fastställt, skyldig att åter avyttra egendomen; eller

4) är dödsbo.

8 §•

1 mom. Vid tillämpningen av 7 § skall som värde av fast egendom gälla
taxeringsvärdet året närmast före det år, då lagfart sökes. Vid köp, där köpeskillingen
överstiger detta taxeringsvärde, skall dock egendomens värde anses
motsvara köpeskillingen. Därvid skall i denna icke inräknas rätt till avkornst
eller annan förmån av egendomen, som förbehållits säljaren.

Vad i första stycket sagts om värderingsgrunden vid köp skall, i den mån
det är möjligt, tillämpas även eljest, när förvärv sker mot vederlag. Vid byte
av fast egendom med olika taxeringsvärden å ömse sidor skall värdet å vardera
sidan anses motsvara det högsta av dessa taxeringsvärden. Utgår vid
byte av fast egendom mellangift i penningar eller annan lös egendom, skall
för vartdera förvärvet skatten beräknas efter värdet av den fasta egendom
förvärvet omfattar eller, om värdet av vad fångesmannen erhållit i utbyte etter
avdrag för den mellangift denne må ha lämnat är högre, detta värde.
Därvid skall som värde av"fast egendom gälla det taxeringsvärde, som sägs
i första stycket.

Finnes för egendomen icke särskilt taxeringsvärde för det i första stycket
angivna året, skall vid tillämpningen av 7 § i stället gälla egendomens värde
vid tidpunkten för förvärvet. Detta värde fastställes av inskrivningsdomaren
efter intyg av sakkunnig eller annan utredning. Detsamma skall gälla om
det visas att egendomen efter den tidpunkt, som taxeringsvärdet för nämnda
år avsett, men före förvärvet nedgått i värde till följd av eldsvåda, vattenflöde
eller annan sådan tilldragelse, borttagande av byggnad eller annan anläggning
på egendomen eller tillbehör till denna, skogsavverkning, nedläggning
eller väsentlig förändring av rörelse, i vilken egendomen varit använd, eller
av annan liknande anledning.

Visas att egendomens värde efter förvärvet höjts till följd av nybyggnad
eller av annan liknande anledning, skall denna förhöjning av värdet icke
medräknas, när egendomens värde bestämmes.

1 fall, som avses i tredje stycket, äger inskrivningsdomaren, när särskilda
skäl föranleda det, hos länsstyrelsen påkalla, att egendomen åsättes värde
till ledning för skattens bestämmande. Därvid skall i tillämpliga delar gälla
vad som är stadgat om åsättande av särskilt värde vid bestämmande av arvsskatt.

2 mom. Vid upplåtelse av tomträtt utan tillhörande byggnad skall^värdet
av tomträtten anses motsvara avgälden för ett år. Detsamma skall gälla vid
överlåtelse av sådan tomträtt. Har större vederlag utfästs för överlåtelsen,
skall tomträttens värde dock anses motsvara vederlaget. I övrigt skall värdet
av tomträtt i tillämpliga delar bestämmas enligt föreskrifterna i 1 mom.
Som taxeringsvärde skall därvid gälla det taxerade byggnadsvärdet.

9 §•

Omfattar förvärv även annat än fast egendom eller tomträtt och har fördelning
av vederlag mellan skattepliktig och övrig egendom ej angetts i

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 1964

tångeshandlingen, skall hela vederlaget anses belöpa på den skattepliktiga
egendomen, om fördelningen icke på annat sätt tillförlitligen styrkes före
skattens fastställande. Vad nu sagts skall icke äga tillämpning vid sådant
byte som avses i 8 § 1 mom. andra stycket.

1° §•

Sökes lagfart eller inskrivning på grund av handling, som tidigare blivit
företedd i samma avseende och då föranlett beskattning, skall skatt icke erläggas.

Inteckning för fordran

11 §.

Beviljas inteckning för fordran eller förklaras ansökan om sådan inteckning
vilande, skall stämpelskatt erläggas.

Skatten utgår med fyra kronor för varje fullt tusental kronor av det kapitalbelopp,
för vilket inteckning beviljas eller ansökan om inteckning förklaras
vilande, dock lägst med tio kronor.

Skatteplikt föreligger icke, när

1) inteckning meddelas i järnväg för allmän trafik;

2) inteckning meddelas på grund av 4 § lagen om inteckningshavares rätt
till betalning ur ersättning, som utgår på grund av brandförsäkringsavtal;
eller

3) beträffande inteckning i fast egendom vidtages sådan åtgärd, som avses
i 21, 26, 27 eller 34 § förordningen angående inteckning i fast egendom,
eller beträffande annan inteckning vidtages motsvarande åtgärd.

12 §•

Beviljas inteckning eller förklaras ansökan därom vilande på grund av
handling, som tidigare blivit företedd i samma avseende och då föranlett beskattning,
skall skatt icke erläggas. Vad nu sagts skall gälla även då handlingen
genom åtgärd, som avses i 11 § tredje stycket 3), ersatts av ny handMng.

Har inteckning, helt eller till visst belopp, dödats eller av annan anledning
upphört att gälla och beviljas senare ny inteckning eller förklaras ansökan
därom vilande, äger befrielse från skatt enligt första stycket rum endast
om den nya inteckningen beviljas eller ansökan därom förklaras vilande
inom ett år efter det att den tidigare inteckningen upphörde att gälla
och åtgärden avser egendom, som helt eller delvis omfattades av den tidigare
inteckningen.

Bifalles eller vilandeförklaras, samtidigt med att en eller flera inteckningar
dödas, ansökan om en eller flera nya inteckningar i egendom, som
helt eller delvis omfattades av den eller de tidigare inteckningarna, skall
skatten nedsättas med belopp motsvarande skatten för den eller de tidigare
inteckningarna, även om en eller flera nya handlingar åberopas.

Förvärv av fartyg
13 §.

Stämpelskatt skall erläggas för förvärv av fartyg med ett värde av minst
tjugofemtusen kronor genom köp, byte, tillskott till bolag eller förening, utdelning
eller skifte från bolag eller förening eller fusion av aktiebolag enligt
175 § lagen om aktiebolag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år l!)6b

Vild i denna förordning är stadgat om fartyg skall gälla även lott i sådant
fartyg som sägs i första stycket.

Stämpelskatt skall erläggas jämväl nar fartyg pa grund av sådant forvarv
som avses i första stycket upphör att vara svenskt.

14 §.

Skatteplikt föreligger icke vid

1) förvärv av utländskt fartyg;

2) beställning, som avser nybyggnad av fartyg, eller överlåtelse av kontrakt
rörande sådan beställning, innan fartyget blivit byggt;

3) förvärv av nybyggt fartyg omedelbart från den som byggt fai tyget,

eller

4) förvärv av fartyg, som är avsett för räddning av skeppsbrutna.

15 §.

Överlåtes köp utan annat tillägg till eller annan ändring i köpevillkoren
än vad gäller tiden för tillträde och betalning samt sättet for betalning, i
den mån ändrade inteckningstörhållanden påkalla detta, skall skatt erläggas
endast för det senaste fånget. Skattebefrielse för tidigare fång må dock
åtnjutas endast om föreskriven anmälan eller deklaration angående samtliga
fång sker inom stadgad tid och, vad angår det senaste fånget, inom sex ma nader

räknat från det första fånget. .

överlåtes fång som avses i 13 § till delägare i nybildat rederi ellei till nybildat
bolag eller såsom tillskott till bolag eller förening, skall skatt erläggas
endast för det senaste fånget, om detta sker utan annat tillägg till eller annan
ändring i villkoren för tidigare förvärv än som anges i första stycket eller
betingas av att vederlaget för det senaste fånget utgöres av aktier eller andelar
eller av att flera bliva delägare i fartyget. Skattebefrielse för tidigare
fång må dock åtnjutas endast om anmälan angående samtliga fång sker
inom stadgad tid och, vad angår det senaste fånget, inom två år från det första
fånset

Har''skatt redan erlagts för tidigare fång, skall det erlagda beloppet avräknas
från skatten för det senaste fånget. Om rätt till återvinning i fall,
där erlagt belopp ej kan avräknas helt, stadgas i 42 § 2 mom.

Begäran om skattebefrielse enligt denna paragraf skall framställas i samband
med anmälan eller deklaration enligt 17 §. Sådan begäran skall vara
åtföljd av skriftlig, på heder och samvete avgiven försäkran av overlatare
och förvärvare, att vederlag för överlåten egendom icke i någon form lämnats
eller skall lämnas utöver vad som framgår av den ingivna overlåte sehandlingen
och att ej heller eljest träffats avtal om annat tillagg till eller
annan ändring i villkoren för tidigare förvärv än som angetts i denna handling.

16 §.

Skatten utgår med en krona för varje fullt hundratal kronor av fartygets
värde vid tiden för förvärvet.

Vid köp skall värdet anses motsvara köpeskillingen, om icke omständigheterna
ge särskild anledning till antagande att köpeskillingen icke uppgår
till det verkliga värdet.

17 §.

Förvärv av fartyg, som skall vara infört i fartygsregistret eller som eljest
är infört i detta register, skall anmälas till sjöfartsstyrelsen i enlighet med
vad därom är särskilt stadgat. _

Om skattepliktigt förvärv av annat fartyg än som avses i törsta stycket

8 Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1964

skola överlåtare och förvärvare inom en månad efter förvärvet till ledning
v.ld/aststallande av skatten inkomma med deklaration till siöfartsstyrelsen.
År forvarvaren icke bosatt här i riket, åligger deklarationsplikt dock endast
overlataren. Deklarationen skall avges på heder och samvete samt avfattas
pa blankett enligt formulär, som sjöfartsstyrelsen fastställer.

18 §.

Anmälan eller deklaration rörande köp skall vara åtföljd av skriftlig försäkran
av överlåtare och förvärvare om köpeskillingen. I fråga om annat förvarv
skali inges intyg av sakkunnig om fartygets värde vid tiden för förvärvet.
Sådant intyg skall på begäran inges även vid förvärv genom köp. Har förvärv
skett genom skriftligt avtal, skall detta bifogas anmälan eller deklaration.

Aktier och obligationer m. m.

19 §■

Vid bildande av aktiebolag och vid ökning av aktiekapital skall stämpelskatt
erlaggas för aktie, som ej förklaras förverkad.

Skatten utgår med tio öre för varje fullt tiotal kronor av aktiens nominella
belopp eller, om högre belopp skall betalas för aktien, av det högre
eloppet. Om betalning för aktie sker genom tillskott av annan egendom än
penningar, skall för aktien erläggas samma skatt som för aktie, vilken betalas
med penningar. Skola samtliga aktier betalas genom tillskott av annan
egendom an penningar, utgår skatten efter aktiens nominella belopp

2° §.

För utfästelse om kommanditdelägares insats i handelsbolag, vilken inskrives
i handelsregister, skall stämpelskatt erläggas med tio öre för varje
tullt tiotal kronor av den utfästa insatsen. J

21 §•

För obligationer och andra skuldebrev, som utges i större antal och uppenbarligen
aro avsedda för den allmänna rörelsen, skall stämpelskatt erläggas
med sextio ore för varje påbörjat hundratal kronor av skuldebrevets nominella
belopp.

Vad i denna förordning sägs om obligation skall gälla även annat skuldebrev,
som avses i första stycket.

...,Har vid upptagande av obligationslån i stället för obligation utgetts certilikät,
enligt vilket långivaren äger rätt att få obligationer utlämnade, skall
stämpelskatt erlaggas for certifikatet, om de med detta avsedda obligationerna
vid ett utgivande skulle ha varit skattepliktiga. Skatten för certifikatet
utgår med belopp, varmed skatt i sådant fall skulle ha utgått för obli^ationerna.
ö

22 §.

Skatteplikt föreligger icke för obligationer, som staten garanterar, ej heler
for obligationer, som utfärdas av svensk kommun eller landstingskommun
el er av Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshvpoe
skassa, Svenska bostadskreditkassan, Svenska skeppshypotekskassan eller
Kommunkredit Aktiebolag eller av svenskt aktiebolag med ändamål att idka
belåning av fast egendom eller tomträtt.

Kuntjl. Maj.ts proposition nr 75 år WfH

23 §.

Skattepliktiga obligationer eller certifikat må icke utlämnas utan att ha
blivit i enlighet med 38 § försedda med stämpel, som visar att skatten erlR£ts.

När obligation utges i stället för annan obligation i samband med dödning
av denna eller obligationer eljest med oförändrade villkor lämnas i utbyte
mot andra obligationer av samme utgivare, skall skatt icke erläggas för de
nya obligationerna, om de utbytta obligationerna blivit behörigen försedda
med stämpel. Gälla nya obligationer för högre sammanlagt belopp än utbytta,
skall skatt erläggas för överskjutande belopp.

Om obligation, som blivit behörigen försedd med stämpel, inom (ten ursprungligen
bestämda betalningstiden ånyo utges, skall stämpelskatt icke erläggas,
även om obligationen försetts med påskrift angående förändring av
ränta, betalningstid eller annat villkor. „

Obligation, som utlämnas utan att vara försedd med stämpel till lullt belopp,
skall vara försedd med anteckning av utgivaren om orsaken därtill.

Bestämmelserna i denna paragraf om utbyte av obligation skola äga motsvarande
tillämpning vid utbyte av certifikat mot obligationer, för vilka certifikatet
gäller, eller mot annat sådant certifikat.

24 §.

Har till riket införts aktiebrev i utländskt bolag eller obligation, som utsetts
utom riket, skall stämpelskatt erläggas för handlingen, om denna överlåtes
eller pantsättes här i riket eller om innehavaren dessförinnan avlider
och handlingen enligt lag skall upptagas i bouppteckning som registreras här
i riket. Dock inträder icke skatteplikt på grund av pantsättning för skuld,
vari utländsk medborgare som är bosatt utom riket eller utländsk juridisk

person häftar. „

Skatten för aktiebrev utgår med belopp, som galler i fråga om svensk
aktie, och beräknas på aktiens nominella belopp eller, om aktien lyder på
viss andel, på värdet av denna. Skatten för obligation utgår med belopp, som
gäller för här i riket utgiven obligation.

Vad nu sagts om aktiebrev i utländskt bolag skall gälla även annat andelsbevis,
delaktighetsbevis eller lottbrev i utländskt företag av ekonomisk art.

Utfärdas bär i riket certifikat avseende förfoganderätt över handling, som
nämncs i första eller tredje stycket, skall stämpelskatt erläggas för certifikatet.
Har sådant certifikat utfärdats utom riket och införts hit, skall stämpelskatt
erläggas för certifikatet, om detta överlåtes här i riket eller eljest
beträffande certifikatet inträffar förhållande som enligt första stycket medför
skatteplikt för där angiven handling. Skatten för certifikat, som avses
i detta stycke, utgår med belopp varmed skatt skulle ha utgått för de värdepapper,
som anges i certifikatet, om dessa värdepapper överlåtits efter införsel
till riket.

Vad i denna paragraf stadgas må icke föranleda, att skatt enligt denna
förordning skall erläggas mer än en gång för samma handling.

25 §.

Vid utbyte av eller påskrift på handling, som avses i 24 §, skola bestämmelserna
i 23 § äga motsvarande tillämpning. Har utbyte eller påskrift skett
utom riket, äger innehavaren, efter deklaration i den ordning 27 § föreskriver,
erhålla bevis på handlingen om orsaken till att den ej är försedd med
stämpel.

l-f Bihang till riksdagens protokoll 1065. 1 samt. Nr 75

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 196b

26 §.

Skatteplikt föreligger icke för handling, som avses i 21 eller 24 §, om handlingen
är utfärdad eller garanterad av sådant till Förenta Nationerna anknutet
fackorgan till vilket Sverige anslutit sig, och ej heller när handling,
som avses i 24 §, överlåtes av eller till sådant organ.

27 §.

Den som har att erlägga stämpelskatt i fall, som avses i 19, 20, 21 eller
24 §, skall till ledning vid fastställande av skatten inkomma med deklaration
till kontrollstyrelsen. Deklarationen skall avges på heder och samvete
samt avfattas på blankett enligt formulär, som kontrollstyrelsen fastställer.
I fråga om aktie skall deklaration, som ej är undertecknad av bolagets styrelse,
vara åtföljd av protokollsutdrag, som visar att styrelsen beslutat lämna
de uppgifter deklarationen innehåller.

Deklaration skall vara avlämnad, i fall som avses i

a) 19 §, inom två månader från det att registrering skett om fullgjord
inbetalning å aktier, dock senast inom två månader från utgången av den
tid inom vilken aktien enligt lag skall betalas, eller, vid ökning av aktiekapital
enligt 64 § lagen om aktiebolag, inom två månader från det att beslut
om ökningen blivit registrerat;

b) 20 §, inom två månader från det att kommanditdelägarens utfästelse
blivit registrerad;

c) 21 §, innan där angiven handling utlämnas; samt

d) 24 §, inom två månader från den överlåtelse eller pantsättning som
föranlett skatteplikt eller, då skatteplikt inträtt till följd av dödsfall, inom
den tid som gäller för ingivande av bouppteckningen till registrering.

Deklaration rörande handling, som avses i 21 eller 24 §, skall åtföljas
av de i deklarationen angivna skattepliktiga handlingarna. Är fråga om
aktiebrev, annat andelsbevis, delaktighetsbevis eller lottbrev i utländskt
företag av ekonomisk art och lyder handlingen på viss andel i företaget,
skall på begäran tillika inges värdebevis av beskattningsmyndighet i det land,
där företaget har sitt säte.

Lotteri
28 §.

För lotteri, som anordnas efter tillstånd av Kungl. Maj :t eller länsstyrelse
och som avser andra värdeföremål än penningar, skall stämpelskatt erläggas,
om sammanlagda beloppet av de gjorda insatserna överstiger femtontusen
kronor.

Skatten utgår med fem kronor för varje fullt hundratal kronor av det i
första stycket angivna insatsbeloppet.

Om samme anordnad samtidigt bedriver två eller flera lotterier med
lika vinstplaner, skall vid tillämpningen av denna paragraf endast ett lotteri
anses föreligga.

29 §.

Meddelas tillstånd till sådant lotteri, som avses i 28 §, och överstiger
sammanlagda insatsbeloppet enligt uppgjord plan femtontusen kronor,
skall underrättelse om det meddelade tillståndet sändas till kontrollstvrelsen.

Inom en månad efter utgången av den för lottförsäljningen bestämda tiden
i lotteri, som avses i första stycket, skall lotteriets anordnare till ledning
vid fastställande av skatten inkomma med deklaration till kontroll -

Kunyl. Maj:Is proposition nr 75 är 1964

styrelsen. Deklarationen skall avges på heder och samvete samt avlattas på
blankett enligt formulär, som kontrollstyrelsen fastställer. Deklarationen
skall, där sammanlagda beloppet av gjorda insatser ej uppgår till sammanlagda
insatsbeloppet enligt uppgjord plan, vara åtföljd av intyg om förstnämnda
belopp. Intyget skall vara utfärdat av notarius publicus eller av
den som fått uppdrag alt öva tillsyn över lotteriet och skall grundas på
räkenskaperna för detta.

Skattens fastställande och erläggande

30 §.

1 inom. Beslut rörande stämpelskatt meddelas

a) beträffande förvärv av fast egendom eller tomträtt av den inskrivningsdomare,
hos vilken lagfart eller inskrivning sökes, på den inskrivningsdag då
ansökan i ärendet först upptages;

b) beträffande inteckning av den inskrivningsdomare, hos vilken inteckning
sökes, på den inskrivningsdag då ansökan bifalles eller, om ansökan
förklaras vilande, på den inskrivningsdag då så sker;

c) beträffande förvärv av fartyg av sjöfartsstyrelsen; och

d) i övriga fall av kontrollstyrelsen.

Möter hinder mot att meddela beslut rörande skatten på inskrivningsdag,
som anges i a) eller b), skall beslutet meddelas på den inskrivningsdag,
som först infaller efter det att hindret blivit undanröjt.

1 fall, som avses i c) och d), må beslut om fastställande av skatt ej meddelas
senare än ett år efter utgången av det kalenderår, varunder skatteplikten
inträdde. Har slutligt beslut ej meddelats inom denna tid men har
deklaration eller anmälan som avses i 17 § första stycket avgetts, skall så
anses, som om skatten den dag tiden utgick fastställts genom slutligt beslut
i överensstämmelse med sådan handling. Har preliminärt beslut meddelats,
skall skatten i stället anses ha nämnda dag slutligt fastställts i överensstämmelse
med det preliminära beslutet.

2 mom. Myndighet, som enligt 1 mom. har att meddela beslut rörande
skatt, är beskattningsmyndighet.

Skatteplikt inträder, i fall som avses i

a) 3 och 13 §§, när förvärvet sker;

b) 11 §, när inteckningen beviljas eller ansökan därom förklaras vilande;

c) 19 §, när registrering som sägs i 27 § andra stycket a) sker;

d) 20 §, när registrering sker;

e) 21 §, när handlingen utlämnas;

f) 24 §, när överlåtelse eller pantsättning sker eller innehavaren dessförinnan
avlider; samt

g) 28 §, när dragning sker.

31 §.

Värdet av utländskt myntslag beräknas efter den köpkurs på checkar, utställda
i samma myntslag, som gällde vid tiden för skattepliktens inträde.
Finnes ej sådan kurs eller kan av annan anledning värdet icke beräknas efter
denna grund, bestämmer Kungl. Maj :t eller den myndighet Kungl. Maj :t förordnar,
hur beräkningen skall ske.

32 §.

I förhållande till statsverket skola för skattens erläggande svara, beträffande
skatt för

a) förvärv av fast egendom, tomträtt eller fartyg, båda kontrahenterna;

b) inteckning, den som vid tidpunkten för skattepliktens inträde är behörig
att medge inteckning i egendomen;

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1965

c) aktie eller insats i svenskt bolag, bolaget och de som äro ledamöter i
bolagets styrelse sedan skatteplikt inträtt;

d) obligation, som avses i 21 §, och här i riket utfärdat certifikat, som
sägs i 21 eller 24 §, utfärdaren;

e) annan handling, för vilken enligt 24 § skatteplikt föreligger, den som
överlåter eller pantsätter handlingen eller, då skatteplikt inträder på grund
av dödsfall, innehavarens dödsbo; samt

f) lotteri, den som anordnar detta.

När flera svara för skattens erläggande, åligger ansvarigheten dem solidariskt.

Skattskyldig är den som i varje särskilt fall är gentemot statsverket ansvarig
för skattens erläggande.

33 §.

Underlåter skattskyldig att inkomma med föreskriven deklaration eller
försäkran, som avses i 18 §, eller är avgiven sådan handling ofullständig,
må beskattningsmyndigheten förelägga den skattskyldige att fullgöra vad
som brister. Den skattskyldige bör, utöver vad föreskrivet formulär föranleder,
meddela de upplysningar, som kunna vara av betydelse för att skatten
skall kunna fastställas till riktigt belopp.

Efter föreläggande åligger det skattskyldig alt tillhandahålla beskattningsmyndigheten
de bevis och intyg samt övriga uppgifter, som kunna fordras
för skattens fastställande till riktigt belopp.

Den som skäligen kan antagas vara skattskyldig skall, i den mån föreläggande
meddelas av beskattningsmyndigheten, avge föreskriven deklaration
eller försäkran och fullgöra skyldighet enligt andra stycket.

I fall, där sjöfartsstyrelsen eller kontrollstyrelsen är beskattningsmyndighet,
skola bestämmelserna i 6, 9, 11 och 14 §§ förordningen om förfarandet
vid viss konsumtionsbeskattning äga motsvarande tillämpning.

34 §.

Förelägger beskattningsmyndigheten någon att vidtaga åtgärd, som avses
i 33 §, må därvid utsättas vite, när delta finnes påkallat. Vitet skall bestämmas
till sådant belopp, att det med hänsyn till vederbörandes ekonomiska
förhållanden och omständigheterna i övrigt kan antagas förmå honom
att iakttaga föreläggandet, dock ej lägre än etthundra eller högre än femtusen
kronor.

Försuttet vite utdömes av beskattningsmyndigheten.

35 §.

I fråga om stämpelskatt, som fastställes av sjöfartsstyrelsen eller kontrollstyrelsen,
skall vad i 15—18 och 20—25 §§ förordningen om förfarandet
vid viss konsumtionsbeskattning finnes stadgat om fastställande av skatt
lända till efterrättelse i tillämpliga delar.

36 §.

I fall, som avses i 30 § 1 mom. första stycket a) eller b), skall skatten inbetalas
till inskrivningsdomaren inom en månad från den dag, då expedition
i ärendet blir tillgänglig för sökanden, eller, vid tillämpning av andra
stycket samma moment, den senare dag, då beslutet om skattens fastställande
meddelas. Innan expedition i ärendet blivit tillgänglig eller beslut som
nu sagts blivit meddelat, må skatten icke mottagas. Fastställer överrätt skatten
till högre belopp än inskrivningsdomaren förut beräknat eller vitsordar
skattskyldig anmärkning av den enligt 48 § förordnade granskningsmyndigheten,
skall sålunda tillkommande skattebelopp inbetalas till länsstyrelsen

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 ur t Uti i 1I>

i det län, dit beskattningsmyndigheten hör, inom eu månad efter det att
överrättens beslut meddelats eller granskningsmyndigheten erhållit meddelande
om vitsordandet. ...

I fall, som avses i ISO § 1 mom. första stycket c) eller d), åligger del den
skattskyldige att inbetala skatten genom insättning på beskattmngsmyndighetens
postgirokonto inom den tid, som gäller för avgivande av deklaiation
eller i 17 § första stycket avsedd anmälan. Om den av beskattmngsmyndigheten
eller besvärsmyndigliet fastställda skatten överstiger vad som
skolat utgöras enligt deklaration eller anmälan eller, då beslut förut meddelats
i saken, enligt det beslut som närmast föregått, åligger det den skattskyldige
att inom tid, som beskattningsmyndigheten bestämmer, till denna
inbetala det felande beloppet. Vad nu sagts skall även gälla, om skatt taststallts
ehuru deklaration eller anmälan ej avgetts.

När synnerliga skäl äro därtill, må beskattnmgsmyndighet, som avses i
andra stycket, bevilja anstånd med skattens erläggande.

Den handling, som ligger till grund för skattens fastställande, må beskattningsmyndigheten
icke utlämna, förrän skatten erlagis.

37 §.

1 mom. Inbetalas skatt, som skall erläggas till inskrivningsdomare, icke
inom angiven tid, skall beskattningsmyndigheten göra anmalan darom till
länsstyrelsen i det län, dit beskattningsmyndigheten hör. Vid sådan anmälan
skall fogas beslut om skattens fastställande eller annat bevis, innehållande
uppgift om skattens belopp och erforderliga uppgifter om den
skattskyldige. Fastställer överrätt skatten till högre belopp an beskattningsmyndigheten
förut beräknat eller vitsordar skattskyldig anmärkning
av den enligt 48 § förordnade granskningsmyndigheten, skall överrätten eller,
i det senare fallet, granskningsmyndigheten omedelbart lämna länsstyrelsen
motsvarande uppgifter rörande det tillkommande skattebeloppet. Efter anmälan,
som nyss nämnts, ävensom vid försummad inbetalning av tillkommande
skattebelopp åligger det länsstyrelsen att förordna om uttagande av
felande belopp jämte i förekommande fall restavgift enligt 2 mom. i den
ordning, som enligt uppbördsförordningen gäller för indrivning av resttord
skatt

Har skatt i fall, som avses i 30 § 1 mom. första stycket c) eller d), icke
inbetalats inom föreskriven tid, skall förfallet skattebelopp jämte i föiekommande
fall restavgift enligt 2 mom. på framställning av beskattningsmyndigheten
omedelbart uttagas genom utmätning.

2 mom. Har skattskyldig underlåtit att inbetala skatt inom föreskriven
tid~ skall restavgift erläggas till den myndighet, som i sådant fall skall uppbära
skatten. Restavgiften skall utgå efter sex öre för varje hel krona av
den del av skatten, som icke erlagts i rätt tid, dock ej med mindre belopp
än tio kronor. Restavgiften skall vid öretal över femtio avrundas uppåt och
vid annat öretal avrundas nedåt till helt krontal.

När dröjsmålet med betalningen är obetydligt eller eljest särskilda skäl
föranleda det, må befrielse från skyldighet att erlägga restavgift meddelas
av länsstyrelse i fråga om skatt, som avses i 1 mom. första stycket, och av
beskattningsmyndigheten beträffande annan skatt.

Riksrevisionsverket äger, i den mån så påkallas, meddela särskilda föreskrifter
i fråga om befrielse från skyldighet att erlägga restavgift.

38 §.

Till bevis om att skatt blivit erlagd skall den myndighet, som enligt 36 §
har att uppbära skatten, förse den handling, som ligger till grund för skat -

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 196b

tens fastställande, med stämpel. Kan detta icke ske, skall avskrift av handlingen
på motsvarande sätt stämpelbeläggas. Där fråga är om fartyg, aktie
eller insats i svenskt bolag eller lotteri, skall stämpelbeläggning dock icke ske.

Från skyldigheten att förse handling med stämpel må kontrollstyrelsen
efter samråd med riksrevisionsverket besluta om undantag.

Förhandsbesked

39 §.

I fråga om skatt, som fastställes av sjöfartsstyrelsen eller kontrollstyrelsen,
skall beskattningsmyndigheten på ansökan av den saken rör, om tillgänglig
utredning medger det, meddela förhandsbesked huruvida stämpelskatt
skall erläggas i visst fall och, där skatteplikt finnes föreligga, med vilket
belopp skatten skall utgå.

Förhandsbesked sökes skriftligen. Vid ansökan skall fogas avskrift av eller
utkast till den handling, som ansökan avser, eller redogörelse för omständigheterna
i fallet. Vid ansökan skall jämväl fogas den ytterligare utredning
i ärendet, som står sökanden till buds.

Är den i ärendet förebragta utredningen otillräcklig, må beskattningsmyndigheten
anmana sökanden att fullständiga denna vid äventyr att förhandsbesked
eljest icke meddelas.

Sökanden skall beredas tillfälle alt yttra sig över utredning, som förebragts
annorledes än genom sökanden.

40 §.

Ärende om förhandsbesked bör handläggas skyndsamt.

I den män det icke finnes obehövligt, skall beslut i ärende om förhandsbesked
innehålla de skäl, på vilka avgörandet grundas. Avvisas ansökan,
skall beslutet innehålla erinran om att talan icke må föras mot detta. Äger
part fullfölja talan mot beslutet, skall detta tillika innehålla upplysning om
vad han därvid skall iakttaga.

Beslut i ärende om förhandsbesked skall delges sökanden.

41 §•

Förhandsbesked, som vunnit laga kraft, är bindande för statsverket i förhållande
till sökanden, i den mån denne yrkar det. Beskedet skall dock icke
gälla, när efter dess meddelande författningsändring trätt i kraft av beskaffenhet
att påverka beskattningen i det avseende beskedet angår.

Återvinning, besvär och återbetalning
42 §.

1 mom. Har efter det att beslut meddelats om fastställande av stämpelskatt a)

ansökan om lagfart, inskrivning eller inteckning avslagits på grund
av att den åberopade handlingen var ogiltig;

b) lagfart, inskrivning eller inteckning av samma skäl undanröjts genom
dom eller beslut som vunnit laga kraft;

c) fång blivit ogiltigt på grund av bestämmelser om inskränkning i rätten
att förvärva fast egendom;

d) avtal rörande förvärv av fast egendom återgått i fall där ansökan om
lagfart jämlikt 6 § 3 mom. eller 9 § andra stycket förordningen angående lagfart
å fast egendom förklarats vilande och ansökan, som gjorts inom sex månader
från förvärvet, om utbrytning av förvärvat område eller undanröjande
av annat hinder mot lagfart lämnats utan bifall genom lagakraftvunnet beslut;
eller

Knncjl. Maj:ts proposition nr 75 år 196\

e) avtal rörande förvärv av fast egendom eller tomträtt återgått i fall där
egendomen enligt fångeshandlingen törvärvats för att användas till viss bebyggelse
eller annat särskilt ändamål och ansökan, som gjorts inom sex månader
från förvärvet, om tillstånd till den avsedda användningen lämnats
utan bifall genom lagakraftvunnet beslut;

äger den skattskyldige erhålla återvinning av skatten. .....

Beslut om återvinning medför frihet från skyldighet att erlägga fastställd
skatt, där skatten ännu icke erlagts, och eljest rätt att återfå skatten enligt
vad i 47 § närmare stadgas. ...

Avslås i fall, som avses i första stycket, ansökan om lagfart eller inskrivning
sist på den inskrivningsdag, da beslut rörande skatten meddelas, skall
skatt för förvärvet icke fastställas.

2 mom. Om i fall, som avses i 5 eller 15 §, erlagd skatt ej kan avraknas
helt, äger den som erlagt skatten återvinna det överskjutande beloppet.

Har skatt för förvärv av fast egendom eller tomträtt enligt 7 § andra stycket
erlagts med dubbelt belopp och övergår den förvärvade egendomen genom
skattepliktigt fång inom tio år från förvärvet till ny ägare, äger den
som erlagt skatten återvinna hälften av beloppet.

3 mom. Träder aktiebolag enligt 46 § lagen om aktiebolag i likvidation
sedan skatt erlagts för aktie i bolaget, äger den som erlagt skatten återvinna
denna.

43 §.

Beslut enligt 42 § om återvinning av skatt meddelas av beskattningsmyndigheten.
Den som vill erhålla återvinning skall skriftligen ansöka därom hos
myndigheten inom ett år efter det att förutsättningar för återvinning inträtt.
Ansökan må dock alltid göras inom tre ar från dagen för beskattningsmyndighetens
beslut om skattens fastställande.

I fall, som sägs i 42 § 1 mom., må ansökan icke bifallas med mindre vilandeförklarad
ansökan om lagfart, inskrivning eller inteckning, som föranlett
skattens fastställande, återtages.

När skattskyldig vitsordat anmärkning, som framställts av den enligt 48 §
förordnade granskningsmyndigheten, skall vid tillämpningen av 43—45 §§
anses, som om beslut om skattens fastställande blivit meddelat av inskrivningsdomaren,
när granskningsmyndigheten erhållit meddelande om vitsordandet.

44 §.

Talan mot beslut, som beskattningsmyndighet meddelar enligt denna förordning,
föres genom besvär hos hovrätten, om beslutet meddelats av inskrivningsdomare,
och eljest hos kammarrätten.

Besvär må anföras av den skattskyldige samt, såvitt gäller inskrivningsdomares
beslut, av granskningsmyndighet, som avses i 48 §, och eljest av det
allmänna ombud, som anges i 49 §. Mot slutligt beslut om fastställande av
skatt och mot meddelat förhandsbesked må talan föras även av annan, om
beslutet länder honom till väsentlig skada eller förlust. Beslut i fråga om
utdömande av vite må överklagas av den som förpliktats utge vitet och av
granskningsmyndigheten eller det allmänna ombudet.

Mot beslut, varigenom vite förelagts eller ansökan om förhandsbesked avvisats,
må talan ej föras.

45 §.

Den som vill anföra besvär över inskrivningsdomares beslut enligt denna
förordning skall inkomma till inskrivningsdomaren med sin till hovrätten
ställda besvärsinlaga. I fall, som avses i 43 § tredje stycket, skall klaganden
inkomma till hovrätten med sin dit ställda besvärsinlaga.

Innefattar beslut, som avses i första stycket, prövning av fråga om fast -

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 196b

ställande eller återvinning av skatt, må talan fullföljas inom tre år från dagen
för beslutet. Har part anfört besvär och vill även hans motpart föra talan
mot beslutet, skall denne dock inkomma med sin besvärsinlaga inom två
månader från det att delgivning, som avses i 52 kap. 7 § rättegångsbalken,
ägt rum. Motparten skall inkomma med besvärsinlagan till hovrätten. Prövningen
huruvida hans besvär stalan fullföljts på föreskrivet sätt och inom rätt
tid skall ankomma på hovrätten.

När besvär behörigen anförts över beslut, som avses i andra stycket, skall
hovrätten alltid höra klagandens motpart över besvären.

46 §.

I fråga om besvär över sjöfartsstyrelsens eller kontrollstyrelsens beslut enligt
denna förordning skola bestämmelserna i 40—45 §§ förordningen om
förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning lända till efterrättelse i tillämpliga
delar. I fall, som avses i 30 § 1 mom. tredje stycket andra och tredje
punkterna, skall besvärstiden även för skattskyldig räknas från där angiven
dag.

47 §.

Äger någon på grund av beslut om återvinning eller i besvärsmål återfå
skatt, beträffande vilken inskrivningsdomare är beskattningsmyndighet, skall
skattebeloppet kostnadsfritt återbetalas i den ordning, som är föreskriven i
uppbördsförordningen i fråga om restitution av skatt. Beslut, som nu sagts,
skall omgående sändas till länsstyrelsen i det län, dit beskattningsmyndigheten
hör. Återbetalning skall ske utan hinder av att beslutet ännu ej vunnit
laga kraft.

Vid återbetalning enligt första stycket skall, utom i fall som avses i 42 §
2 mom. andra stycket, tillika utgå ränta på det återbetalade beloppet efter
fem procent om året från och med den dag, då beloppet efter beslut om
skattens fastställande blivit inbetalat, till den dag, då det återbetalas. Ränta
må dock ej utgå för längre tid än till dess en månad förflutit sedan det
beslut, enligt vilket beloppet skall återfås, vunnit laga kraft.

Beträffande skatt, som fastställes av sjöfartsstyrelsen eller kontrollstyrelsen,
skall vad i 29 § förordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning
finnes stadgat om återbetalning lända till efterrättelse i tillämpliga
delar.

När skattebelopp återbetalas, skall anteckning därom, där så kan ske, göras
på handling, som enligt bestämmelserna i 38 § blivit stämpelbelagd.

Tillsyn över skattens erläggande

48 §.

Inskrivningsdomares beslut i ärenden angående fastställande eller återvinning
av stämpelskatt skola granskas av den myndighet Kungl. Maj:t därtill
förordnar.

49 §.

I liaga om skatt, som enligt 30 § 1 mom. skall fastställas av inskrivningsdomare,
ankommer det på den enligt 48 § förordnade granskningsmyndigheten
att föra det allmännas talan i mål och ärenden, där denna förordning
är tillämplig. I fråga om stämpelskatt i övriga fall skall vad nu sagts gälla
den som Kungl. Maj :t enligt 2 § förordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning
utsett att vara allmänt ombud.

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 1''JGb
50 §.

Myndighet, till vilken inges handling som skall vara stämpelbelagd enligt
denna förordning, bör tillse, alt handlingen är försedd med stämpel till behörigt
belopp. Om så ej är fallet och stämpelbeläggning av handlingen icke
ankommer på myndigheten, bör denna anmäla förhållandet till kontrollstyrelsen.

Ansvarsbestämmelser m. m.

51 §.

Till dagsböter dömes den som

underlåter att inom föreskriven tid avge deklaration eller avlämnar deklaration
med så bristfälligt innehåll, att den uppenbarligen icke är ägnad att
ligga till grund för fastställande av skatt; eller

utlämnar handling, som avses i 23 § första stycket, utan att handlingen
är behörigen försedd med stämpel eller anteckning om orsaken till att den utlämnas
utan stämpel.

52 §.

Om ansvar för den, som lämnat oriktig uppgift i försäkran eller deklaration
till ledning vid fastställande av stämpelskatt, stadgas i skattestrafflagen.

53 §.

Träffa överlåtare och förvärvare av fast egendom, tomträtt eller fartyg
avtal om vederlag utöver vad som framgår av handlingen angående förvärvet
eller erlägges eller mottages sådant vederlag och föranleder detta att stämpelskatt
icke utgår eller att sådan skatt fastställes till för lågt belopp, dömes
till böter eller fängelse i högst sex månader. Böterna skola bestämmas
till högst fem gånger det belopp som undandragits, dock minst tvåhundra
kronor.

54 §.

Är försummelse som sägs i 51 § ringa, skall ej dömas till ansvar.

Brott, som avses i 51 §, må av åklagare åtalas endast efter anmälan av beskattningsmyndigheten.

55 §.

Vad som inhämtats vid skattekontroll enligt denna förordning må ej yppas
i vidare mån än som fordras för att vinna ändamålet med kontrollen. Bryter
någon häremot, dömes till dagsböter eller fängelse i högst sex månader, där
ej gärningen är belagd med straff i brottsbalken.

Brott som nu sagts må, där det ej innefattar ämbetsbrott, av åklagare
åtalas endast om målsägande anger brottet till åtal.

Särskilda föreskrifter
56 §.

Kungl. Maj:t eller den myndighet Kungl. Maj :t förordnar äger, när synnerliga
skäl äro därtill, medge befrielse från eller återbetalning av stämpelskatt.

Vid beslut om återbetalning av skatt, som meddelas med stöd av första
stycket, ankommer det på Kungl. Maj :t eller myndighet, som där sägs, att
förordna i vad mån ränta skall utgå på skattebelopp, som återbetalas. Räntan
må dock ej beräknas efter högre räntefot eller för längre tid än i 47 §;

Kungl. Maj.ls proposition nr 75 år 1964

andi-a stycket stadgas. I övrigt skall beträffande återbetalningen i tillämpliga
delar gälla vad i 47 § är för motsvarande fall föreskrivet.

Vad i denna förordning stadgas om besvär skall icke gälla beslut, meddelat
av beskattningsmyndighet med stöd av förordnande som sägs i första
stycket.

57 §.

De föreskrifter, som fordras för tillämpning av denna förordning, meddelas
av Kungl. Maj :t eller den myndighet Kungl. Maj :t förordnar.

1. Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1965. Förordningens bestämmelser
skola dock gälla redan före ikraftträdandet i avseende på åtgärder,
som fordras för tillämpningen därefter.

2. Genom förordningen upphävas, med de begränsningar nedan stadgas,
förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften;
kungörelsen den 24 juli 1857 (nr 30 s. 1) angående förnyad taxa å expeditionslösen
i rikets ständers bank samt därtill hörande diskontverk och
lånekontor;

förordningen den 22 juni 1911 (nr 51 s. 4) angående rätt att hos statskontoret
erhålla upplysning i fråga om skyldighet att utgöra stämpelavgift;

förordningen den 24 maj 1940 (nr 390) om vissa undantag från stämpelplikt
enligt förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften
;

förordningen den 30 juni 1943 (nr 424) angående kommissionärsavgift i
domsagorna och vattendomstolarna;

förordningen den 30 juni 1948 (nr 418) om särskilt undantag från skyldighet
att utgiva lagfartsstämpel och skatt för gåva efter vissa lantmäteriförrättningar
inom Kopparbergs län, såvitt förordningen avser lagfartsstämpel; förordningen

den 5 juni 1953 (nr 359) om visst undantag från stämpelplikt
enligt förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften
m. m.;

förordningen den 14 maj 1954 (nr 214) om visst undantag från stämpelplikt
enligt förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften
m. in.; samt

förordningen den 3 juni 1955 (nr 352) om vissa undantag från stämpelplikt
enligt förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften,
m. m.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses däri eljest
föreskrift, som ersatts genom bestämmelse i denna förordning, skall den
bestämmelsen i stället tillämpas.

3. Äldre bestämmelser skola fortfarande äga tillämpning såvitt gäller
skatteplikt, skattens beräkning och återvinning i fall, där förvärv av fast
egendom, tomträtt, kronohemman, skattlagt krononybygge eller fartyg skett
före de nya bestämmelsernas ikraftträdande.

De nya bestämmelserna om inteckning för fordran skola icke tillämpas,
där den handling som skall stämpelbeläggas redan före bestämmelsernas
ikraftträdande företetts för vinnande av inteckning men ansökan i ärendet
törst därefter bifalles eller förklaras vilande.

Äldre bestämmelser skola alltjämt gälla, där före förordningens ikraftträdande beslut

fattats om bildande av aktiebolag eller ökning av aktiekapital,
utfästelse gjorts om kommanditdelägares insats i handelsbolag,
obligation eller annan handling, som avses i 21 §, utfärdats,

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 196i

förhållande inträffat, som föranleder skatteplikt enligt 24 §, eller

tillstånd till lotteri meddelats.

Vad i denna förordning sägs om verkan av att stämpelskatt tidigare ertagts
skall i tillämpliga fall gälla, där stämpelavgift erlagts enligt de äldre
bestämmelserna.

4. Skatteplikt föreligger icke i fråga om fång till tomträtt varå, enligt
övergångsbestämmelserna till lagen den 5 juni 1953 angående ändring i lagen
den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom, 4 kap. sistnämnda
lag skall äga tillämpning i sin äldre lydelse.

5. Skatteplikt föreligger icke heller vid förvärv av fast egendom genom tillskott
till bolag i enlighet med lagen om avveckling av fideikommiss.

6. Vad i 24 § stadgas skall icke äga tillämpning på sådant aktiebrev i utländskt
aktiebolag, som införts före den 1 oktober 1921, eller på obligation,
som utfärdats utom riket och införts före den 1 januari 1895, eller på certifikat,
som utfärdats eller införts före den 1 juli 1927, om handlingen är försedd
med påskrift av magistrat att den blivit uppvisad före angiven dag. Är
obligation, som införts senare än nyss sagts men före den 1 juli 1917, försedd
med påskrift av magistrat att den uppvisats före sistnämnda dag, skall
för obligationen erläggas stämpelavgift enligt de bestämmelser, som närmast
före den 1 juli 1917 gällde för obligation.

Obligationsutgivare, som här i riket utlämnar obligation dagtecknad före
den 1 juli 1917 utan att förse obligationen med anteckning om dagen då den
utlämnas, dömes till dagsböter.

7. Fordras eljest särskilda bestämmelser i fråga om ikraftträdandet av
denna förordning, äger Kungl. Maj :t meddela sådana bestämmelser.

Förslag

till

Förordning

om ändring i förordningen den 6 november 1908 (nr 129) angående
en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper

Härigenom förordnas, att 1 §, 3 § 2 mom. samt 14 och 19 §§ förordningen
den 6 november 1908 angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte
av fondpapper1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, att i förordningen
skall införas en ny paragraf, benämnd 8 a §, av den lydelse nedan
sägs samt att i 5, 9, 10, 11 och 18 §§ samma förordning uttrycket bankoch
fondinspektionen skall ersättas med ordet bankinspektionen.

(Nuvarande lydelse)

Vid överlåtelse-------

Med fondpapper förstås i denna förordning
aktier i inländska och utländska
aktiebolag, lotter i inländska
solidariska bankbolag (banklotter)
samt lottbrev, andelsbevis eller del 1

Senaste lydelse av 1 § se 1927:167, av 3
1946: 142, av 9 och 14 §§ se 1933: 245, av 11

(Föreslagen lydelse)

§•

--nedan sägs.

Med fondpapper förstås i denna
förordning aktier i inländska och utländska
aktiebolag, lottbrev, andelsbevis
eller delaktighetsbevis i kommanditbolag
samt obligationer; och

§ 2 mom. se 1962: 577, av 5, 10 och 18 §§ se
§ se 1921:396 samt av 19 § se 1944:453.

Kungi. Maj.ts proposition nr 75 år 196k

(Nuvarande lydelse)

aktighetsbevis i andra inländska bolag,
som driva bankrörelse, eller i
kommanditbolag ävensom obligationer;
och anses som obligation enligt
denna förordning jämväl förskrivning,
vilken, ändock att den ej betecknats
som obligation, jämlikt förordningen
angående stämpelavgiften
skall lika med obligation stämpelbeläggas.

(Föreslagen lydelse)

anses som obligation enligt denna förordning
jämväl förskrivning, vilken,
ändock att den ej betecknats som
obligation, jämlikt stämpelskatteförordningen
skall lika med obligation
stämpelbeläggas.

Lika med överlåtelse av fondpapper
anses överlåtelse av rätt till teckning
av sådana värdepapper eller, där
teckning skett, överlåtelse av den
därpå grundade rätt, så ock överlåtelse
av handling, varigenom någon
tillförsäkras förfoganderätt över fondpapper
(certifikat). Har vid upptagande
av obligationslån här i riket i
stället för obligation utlämnats certifikat,
enligt vilket långivaren äger
rätt att få obligationer utlämnade,
skall överlåtelse av sådant certifikat
anses lika med överlåtelse av de obligationer,
som avses med certifikatet.

3 §.

2. Stämpelplikt äger-----

a) då bägge--------

b) då aktie,-----—---

c) då obligation-------

d) vid köp av obligationer, som
utfärdats eller garanterats av svenska
staten, eller då vid överlåtelse av aktie
eller obligation den ene kontrahenten
är svenska staten eller svenska
statsförvaltningen tillhörande allmänt
verk eller styrelse, riksdagens
verk, Sveriges allmänna hypoteksbank,
konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
Svenska bostadskreditkassan
eller Svenska skeppshypotekskassan,
samt slutligen

e) vid utlämnande av här i riket
utfärdad obligation, då antingen obligationen
skall enligt förordningen
angående stämpelavgiften före utfärdandet
förses med särskild stämpel
eller fråga är om obligation, utfärdad
av landsting, kommun, Kommun -

--— fall, nämligen;

i kommission;
lägre belopp;

--lägre belopp;

d) vid köp av obligationer, som
utfärdats eller garanterats av svenska
staten, eller då vid överlåtelse av aktie
eller obligation den ene kontrahenten
är svenska staten eller svenska
statsförvaltningen tillhörande allmänt
verk eller styrelse, riksdagens verk,
Sveriges allmänna hypoteksbank, konungariket
Sveriges stadshypotekskassa,
Svenska bostadskreditkassan
eller Svenska skeppshypotekskassan;

e) vid utlämnande av här i riket
utfärdad obligation, då antingen obligationen
skall enligt stämpels katteförordningen
före utlämnandet förses
med särskild stämpel eller fråga är
om obligation, utfärdad av svensk
kommun eller landstingskommun,

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 196v
(Nuvarande lijdelse) (Föreslagen lydelse)

kredit Aktiebolag eller svenskt aktiebolag,
som har till ändamål att idka
belåning av fast egendom eller tomträtt.

Försummas anmälan, som i 9 §
andra stycket föreskrives, straffes
den försumlige med dagsböter.

Beträffande restitution samt uppbörd
och redovisning för överlåtelsestämplar
skall i tillämpliga delar iakttagas
vad som finnes föreskrivet i
21 samt 43—45 §§ förordningen angående
stämpelavgiften.

Kommunkredit Aktiebolag eller
svenskt aktiebolag med ändamål att
idka belåning av fast egendom eller
tomträtt; samt

f) vid köp av fondpapper, som är
utfärdat eller garanterat av sådant
till Förenta Nationerna anknutet
fackorgan till vilket Sverige anslutit
sig, och då fondpapper överlåtes av
eller till sådant organ.

8 a §.

Bankinspektionen må i samråd med
kontrollstyrelsen medge fondhandlare
att fullgöra stämpelplikten på annat
sätt än ovan är stadgat. Inspektionen
äger meddela de föreskrifter, som
därvid skola iakttagas.

§•

Fondhandlare, som åsidosätter föreskrift
enligt 8 a § eller försummar
anmälan enligt 9 § andra stycket,
dömes till dagsböter.

§•

Beträffande förhandsbesked och
besvär över sådant besked samt befrielse
från eller återbetalning av
stämpelavgift skall i tillämpliga delar
iakttagas vad som finnes föreskrivet
i 39—41, 44, 46, 47 och 56
§§ stämpelskatteförordningen. Förhandsbesked
lämnas av bankinspektionen.
Mot meddelat förhandsbesked
må talan föras endast av den som
sökt beskedet.

Bestämmelser rörande uppbörd och
redovisning av stämpelmedel, som inflyta
vid postanstalt, meddelas av generalpoststyrelsen.

De föreskrifter i övrigt, som fordras
för tillämpning av denna förordning,
meddelas av Kungl. Maj.t eller
den myndighet Kungl. Maj.t förordnar.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1965.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 196i

Förslag

till

Förordning

angående ändring i förordningen den 6 juni 1941 (nr 416)
om arvsskatt och gåvoskatt

Hangenom förordnas, att 8 §, 15 § 2 mom., 23, 32 och 51—54 §§, 55 §
4 och 6 mom., 59, 62 och 64 §§, 71 § 3 mom. samt 72 § förordningen den
6Juni 1941 om arvsskatt och gåvoskatt1 skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives samt att 29 § 2 mom. samma förordning skall upphöra
att gälla.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

8 §.

Skall jämlikt 2 kap. lagen om Skall jämlikt 3 kap. ärvdabalken

arv eller pa grund av testamente
egendom, som tillfallit någon med fri
förfoganderätt, därefter övergå å annan
eller å flera efter varandra, inträder
skattskyldighet för senare
förvärv, då föregående innehavarens
rätt upphör.

Vad sålunda--—--— —

1 fall-----motsvarande

2 mom. Har kvarlåtenskap tillkommit
efterlevande make såsom
arvinge och äga vid dennes död den
först avlidnes arvingar taga andel i
den efterlevandes bo, beräknas denna
andel till hälften därav, såframt
icke jämlikt 2 kap. 2 § lagen om
arv annat föranledes av förefintligheten
av enskild egendom eller testamente
till förmån för annan än
den efterlevande, eller andelen blivit
enligt lag annorlunda bestämd vid
delningsförrättning, varöver behörig
handling föreligger i skatteärendet.

I fall, som avses i 4 kap. 1 § lagen
om testamente, skall vad i föregående
stycke stadgas äga motsvarande
tillämpning, där ej annat följer av
testamente, varom fråga är.

1 Senaste lydelse av 23, 32, 52—54 och 59

eller på grund av testamente egendom,
som tillfallit någon med fri
förfoganderätt, därefter övergå å annan
eller å flera efter varandra, inträder
skattskyldighet för senare förvärv,
då föregående innehavarens
rätt upphör.

— den andre,
tillämpning.

§•

2 mom. Har kvarlåtenskap tillkommit
efterlevande make såsom
arvinge och äga vid dennes död den
först avlidnes arvingar taga andel i
den efterlevandes bo, beräknas denna
andel till hälften därav, såframt
icke jämlikt 3 kap. 2 § ärvdabalken
annat föranledes av förefintligheten
av enskild egendom eller testamente
till förmån för annan än den efterlevande,
eller andelen blivit enligt lag
annorlunda bestämd vid delningsförrättning,
varöver behörig handling
föreligger i skatteärendet.

I fall, som avses i 12 kap. 1 § ärvdabalken,
skall vad i föregående
stycke stadgas äga motsvarande tilllämpning,
där ej annat följer av
testamente, varom fråga är.

§§ se 1958: 562.

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 19(i4

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

23 §.

Vid uppskattning----- — yngstes ålder.

E. Värdet av utländskt myntslag
beräknas efter den köpkurs på checkar,
utställda i samma myntslag, som
gällde vid tiden för skattskyldighetens
inträde. Finnes ej sådan kurs eller
kan av annan anledning värdet icke
beräknas efter denna grund, bestämmer
Konungen eller den myndighet
Konungen förordnar, hur beräkningen
skall ske.

F. Annan lös —----skedd försäljning.

E. Värdet av utländskt myntslag
beräknas efter kursen vid tiden för
skattskyldighetens inträde med tilllämpning
av de i förordningen angående
stämpelavgiften stadgade grunderna.

32 §.

Har efter--------eller 16 §;

d) beträffande bouppteckning yp- d) beträffande bouppteckning yppats
felaktighet, som efter vad i 3 pats felaktighet, som efter vad i 20
kap. 10 § lagen om boutredning och kap. 10 § ärvdabalken stadgas föranarvslcifte
stadgas föranleder tillägg leder tillägg till eller rättelse av botill
eller rättelse av bouppteckning- uppteckningen;

en;

e) kännedom erhållits-----felande belopp.

51 §.

Ärende rörande fastställande av
skatt, som ej skall uttagas efter deklaration,
upptages till avgörande vid
inregistrering av bouppteckning eller
handling, som avses i 3 kap. 10 §
lagen om boutredning och arvskifte,
eller, där jämlikt 17 § anstånd med
skattens fastställande blivit beviljat,
när till beskattningsmyndigheten
ingivits handling, för vars företeende
anståndet beviljats, eller, om sådan
handling icke ingives inom anståndstiden,
vid utgången av sistnämnda
tid eller, då jämlikt 32 § a)
efterbeskattning skall äga rum till
följd av bevakning av där omförmält
testamente, vid bevakningen.

Ärende rörande fastställande av
skatt, som ej skall uttagas efter deklaration,
upptages till avgörande vid
inregistrering av bouppteckning eller
handling, som avses i 20 kap. 10 §
ärvdabalken, eller, där jämlikt 17 §
anstånd med skattens fastställande
blivit beviljat, när till beskattningsmyndigheten
ingivits handling, för
vars företeende anståndet beviljats,
eller, om sådan handling icke ingives
inom anståndstiden, vid utgången av
sistnämnda tid eller, då jämlikt 32 §
a) efterbeskattning skall äga rum till
följd av bevakning av där omförmält
testamente, vid bevakningen.

Bevis om det belopp, vartill skatten
blivit fastställd, skall tecknas på
bouppteckning eller handling, som
avses i 20 kap. 10 § ärvdabalken, eller
i fall, då deklaration skall avgivas,
på det exemplar av deklarationen,
som återställes till den skattskyldige.
När efterbeskattning jämlikt
32 § a) skall ske till följd av bevakning
av testamente, skall sådant bevis

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1967

(Nuvarande lydelse)

i mom. Skatt enligt denna förordning
skall, i den mån ej jämlikt 55 §
anstånd medgivits, erläggas inom sex
veckor efter det beskattningsmyndighet
meddelat beslut om skattens fastställande.

Har jämlikt 17 § anstånd med
skattens fastställande ägt rum, skall
från dagen då bouppteckning senast
skolat vara ingiven eller, där skatten
uttages efter deklaration, från dagen
då, om anstånd ej beviljats, deklarationen
senast skolat vara avlämnad
till dagen för skattens fastställande
å skattebeloppet erläggas ränta efter
den procent, som Konungen i anslutning
till det allmänna ränteläget fastställer
varje år i december att gälla
för det påföljande året. Skall jämlikt
54 § skatten förskjutas av dödsboet,
påföres vid skattens fastställande
ränta utan uppdelning å de särskilda
skattskyldiga. Vad av beräknad ränta
överskjuter helt krontal bortfaller.

Skatten jämte ränta, där sådan
skall beräknas, uttages genom stämpelbeläggning
med användande av
dubbla beläggningsstämplar, om vil -

(Föreslagen lydelse)

tecknas på utgående expedition angående
bevakningen.

Har jämlikt 17 § beviljats anstånd
med fastställande av skatten, åligger
det dödsboet att tillhandahålla
beskattning smyndigheten utlämnad
bouppteckning för sådan anteckning
som sägs i föregående stycke.

Handling, som anges i andra stycket,
skall för anteckning, som där avses,
tillhandahållas överrätt, när denna
fastställt skatt till högre belopp
än förut beräknats, och den enligt
67 § 1 mom. förordnade granskningsmyndigheten,
när skattskyldig vitsordat
anmärkning som framställts av
denna myndighet.

§•

1 mom. Skatt enligt denna förordning
skall, i den mån ej jämlikt 55 §
anstånd medgivits, erläggas inom sex
veckor efter det att beslut om skattens
fastställande meddelats eller den enligt
67 § 1 mom. förordnade granskningsmyndigheten
erhållit meddelande
om att skattskyldig vitsordat anmärkning
som framställts av denna
myndighet.

Har jämlikt 17 § anstånd med skattens
fastställande ägt rum, skall beskattningsmyndigheten
från dagen då
bouppteckning senast skolat vara ingiven
eller, där skatten uttages efter
deklaration, från dagen då, om anstånd
ej beviljats, deklarationen senast
skolat vara avlämnad till dagen
för skattens fastställande påföra ränta
å skattebeloppet efter den procent,
som Konungen i anslutning till det
allmänna ränteläget fastställer varje
år i december att gälla för det påföljande
året. Skall jämlikt 54 § skatten
förskjutas av dödsboet, påföres vid
skattens fastställande ränta utan uppdelning
å de särskilda skattskyldiga.
Vad av beräknad ränta överskjuter
helt krontal bortfaller.

Skatten jämte ränta, där sådan påförts,
skall, då underrätt är beskattning
smyndighet, betalas till länsstyrelsen
i det län, dit underrätten hör,

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 är 196b

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ka stadgas i förordningen angående och eljest till den länsstyrelse, som
stämpelavgiften. Stämplarna an- är beskattningsmyndighet.
bringas å bouppteckning eller handling,
som avses i 3 kap. 10 § lagen
om boutredning och arvskifte, eller
i fall, då deklaration skall avgivas, å
deklarationen eller, då jämlikt 32 § a)
efterbeskattning skall äga rum till
följd av bevakning av där omförmält
testamente, å utgående expeditionen
angående testament sbevakningen.

Den som å tjänstens vägnar har att
mottaga handling, vilken efter vad
nu sagts skall förses med stämpel,
eller testamente, vars bevakande föranleder
efterbeskattning, åligger att
tillhandahålla erforderliga stämplar,
och skola stämplarna hos honom köpas
och stämpelbeläggning av honom
verkställas i enlighet med beskattningsmyndighetens
beslut om skattens
fastställande.

Har jämlikt 17 § anstånd med
skattens fastställande beviljats, åligger
det dödsboet att för stämpelbeläggning
tillhandahålla utlämnad bouppteckning.

2 mom. Vid erläggande av arvs- 2 mom. Vid erläggande av arvsskatt,
som jämlikt 54 § skall av döds- skatt, som jämlikt 54 § skall av dödsboet
förskjutas, må intill ett belopp, boet förskjutas, må efter tillstånd
motsvarande högst hälften av skat- av beskattningsmyndigheten intill ett
ten, såsom betalningsmedel gälla belopp, motsvarande högst hälften
skuldebrev, till säkerhet för vilket, av skatten, såsom betalningsmedel
jämlikt gällande bestämmelser angå- gälla skuldebrev, till säkerhet för vilende
inteckning i fast egendom, ket, jämlikt gällande bestämmelser
tomträtt, vattenfallsrätt, fartyg, jord- angående inteckning i fast egendom,
bruksinventarier eller förlagsegen- tomträtt, vattenfallsrätt, fartyg, jorddom,
inteckning meddelats i boet bruksinventarier eller förlagsegentillhörig
egendom, eller ock skuldför- dom, inteckning meddelats i boet tillbindelse
med säkerhet av sådant hörig egendom, eller ock skuldförbinskuldebrev.
delse med säkerhet av sådant skulde brev.

Sålunda intecknat------—■ Konungen föreskriver.

Överstiger den----— Konungen meddelar.

Å skuld —-------—-är fråga.

53 §.

Inbetalas icke, där stämpelbelägg- I fall, där underrätt fastställt skatt,,
ning skall äga rum vid underrätt, skall rätten till den länsstyrelse, som
inom i 52 § 1 mom. angiven tid för enligt 52 § 1 mom. tredje stycket är
stämpelbeläggningen erforderligt be- uppbördsmyndighet, snarast översänlopp,
skall, såframt ej annat följer da till rätten ingiven bouppteckning

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 196b

(Nuvarande lydelse)

av vad i 6 § sista stycket stadgas, rätten
därom göra anmälan hos länsstyrelsen
med överlämnande av protokollsutskrift,
innefattande beslutet
om skattens fastställande, jämte bouppteckning,
om sådan föreligger.
Anmälan skall innehålla uppgift, huruvida
och i vad mån det åligger
dödsbo att förskjuta ogulden skatt,
ävensom erforderlig uppgift om
skattskyldigs hemvist.

Det åligger länsstyrelse efter anmälan
som nu nämnts ävensom vid
försummad inbetalning av belopp,
som för stämpelbeläggning skall
uppbäras av länsstyrelsen, att förordna
om det felande beloppets uttagande
i den ordning som om uttagande
av oguldna kronoutskylder är
stadgad. Avgift för indrivningen skall
utgå enligt grunder som av Konungen
bestämmas.

Har av överrätt skatt blivit fastställd
till högre belopp än förut beräknats
och har icke inom tre veckor
efter det laga kraft ägande beslut
i sådant hänseende förelåg det
felande beloppet erlagts, ankommer
på vederbörande advokatfiskal att
till länsstyrelsen överlämna beslutet
för beloppets uttagande i den ordning
som nyss nämnts.

(Föreslagen lydelse)

eller annan handling, som sägs i 51 §
andra stycket, eller bouppteckning,
som tillhandahållits rätten jämlikt
tredje stycket sistnämnda paragraf.
Därjämte åligger det rätten att, enligt
vad Konungen närmare bestämmer,
tillställa länsstyrelsen de uppgifter,
som fordras för uppbörd av skatten.
Vad nu sagts skall äga motsvarande
tillämpning, när överrätt fastställt
skatt till högre belopp än förut beräknats
eller skattskyldig vitsordat
anmärkning som framställts av den
enligt 6b § 1 mom. förordnade granskning
smyndigheten.

Inbetalning enligt 52 § 1 mom.
tredje stycket skall ske till postgirokonto
hos länsstyrelsen. Inbetalningen
sker kostnadsfritt. Skatten skall
anses vara erlagd den dag, då inbetalningskort
eller försändelse innehållande
girokort inkommit till postanstalt.

Har skatt icke erlagts inom föreskriven
tid, skall länsstyrelsen, om ej
annat följer av vad i 6 § sista stycket
stadgas, förordna om uttagande av
felande belopp i den ordning, som
enligt uppbördsförordningen gäller
för indrivning av restförd skatt. Avgift
för indrivningen skall utgå enligt
grunder som av Konungen bestämmas.

Handling, som enligt första stycket
tillställts länsstyrelsen och som ingivaren
äger återfå, må länsstyrelsen
icke utlämna till denne förrän skatt,
med vars erläggande anstånd ej medgivits,
blivit erlagd. Innan handlingen
utlämnas, skall den förses med anteckning
om beloppet av inbetald
skatt.

§•

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 196 i -

(Nuvarande lydelse)

.som beskattas efter vad i 6 § andra
stycket d) sägs, eller förvärv, som
avses i 12 §. Skattskyldig skall vid
tillträde av honom tillkommande lott,
för vilken skatten förskjutits av dödsboet,
till boet gälda på lotten belöpande
skatt utan avdrag i sådant hänseende,
som i 29 § 2 mom. sägs, jämte
andel i räntan; och skall tillika å
belopp, som sålunda skall erläggas,
gäldas den ränta, som kunnat av
dödsboet påräknas vid insättning å
bankräkning.

Saknas i dödsbo tillgång till gäldande
av skatt och ränta, som icke
erlagts inom tid, som angives i 52 §
1 inom., svare dödsbodelägarna för
vad som brister såsom i lagen om boutredning
och arvskifte är stadgat i
fråga om gäld efter den döde; dock
vare efterlevande make fri från sådant
ansvar, där han vid bodelning
icke erhållit mer än som enligt lag
tillkommer honom.

(Föreslagen lydelse)

som beskattas efter vad i 6 § andra
stycket d) sägs, eller förvärv, som avses
i 12 §. Skattskyldig skall vid tillträde
av honom tillkommande lott,
för vilken skatten förskjutits av dödsboet,
till boet gälda på lotten belöpande
skatt jämte andel i räntan;
och skall tillika å belopp, som sålunda
skall erläggas, gäldas den ränta, som
kunnat av dödsboet påräknas vid insättning
å bankräkning.

Saknas i dödsbo tillgång till gäldande
av skatt och ränta, som icke
erlagts inom tid, som angives i 52 §
1 inom., svare dödsbodelägarna för
vad som brister såsom i 21 kap. ärvdabalken
är stadgat i fråga om gäld
efter den döde; dock vare efterlevande
make fri från sådant ansvar, där
han Aid bodelning icke erhållit mer
än som enligt lag tillkommer honom.

4 mom. Har anstånd medgivits,
förses den stämpelpliktiga handlingen
dels med stämplar till värde motsvarande
det till beskattningsmyndigheten
kontant inbetalda skattebeloppet,
dels ock med anteckning därom
att skuldförbindelse blivit avlämnad
för återstoden av skattens belopp.

6 mom. Underrätt, som-------

Å länsstyrelsen ankommer att vårda
och bevaka skuldförbindelse och
säkerhet, som till densamma överlämnats
eller av länsstyrelsen omedelbart
mottagits. Influtna belopp skola
redovisas såsom stämpelmedel.

§•

4 mom. Har anstånd medgivits,
skall länsstyrelsen förse handling,
som avses i 53 § sista stycket, förutom
med anteckning om det kontant inbetalda
skattebeloppet, med bevis om
att skuldförbindelse blivit avlämnad
för återstoden av skattens belopp.

--mottagna handlingarna.

Å länsstyrelsen ankommer att vårda
och bevaka skuldförbindelse och
säkerhet, som till densamma överlämnats
eller av länsstyrelsen omedelbart
mottagits.

59 §.

Har efter-------— eller 16 §;

d) beträffande bouppteckning yp- d) beträffande bouppteckning yppats
felaktighet, som efter vad i 3 pats felaktighet, som efter vad i 20
kap. 10 § lagen om boutredning och kap. 10 § ärvdabalken stadgas förarvskifte
stadgas föranleder tillägg anleder tillägg till eller rättelse av
till eller rättelse av bouppteckningen; bouppteckningen;

e) kännedom erhållits--—---beräknat belopp.

Ansökan om------i skatteärendet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 196k

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

62 §.

Underrätts beslut----- — sammanlagda belopp.

Länsstyrelses beslut i skatteärende
upptages i särskilt protokoll, vari antecknas:
den skattskyldiges namn
och hemvist samt skattens belopp,
men må om gåvodeklarationens innehåll
vidare anteckning icke ske.

Å brädden av protokoll som nu
nämnts skola antecknas beloppet av
inbetald skatt och dagen för inbetalningen
eller, där jämlikt 53 § anmälan
till länsstyrelse gjorts för skattens
indrivning, dagen för sådan anmälan.

Finner beskattningsmyndigheten
avgiven deklaration böra bevaras under
längre tid än tolv år, skall anteckning
härom verkställas i protokollet
i samband med beslutet om
skattens fastställande.

1 mom. Redovisning av stämpel
samt granskning av sådan redovisning
skall äga rum på sätt i förordningen
angående stämpelavgiften är
stadgat beträffande där avsedda till
domstol ingivna handlingar; och
skall vad om sådan granskning gäller
äga motsvarande tillämpning i avseende
å beskattningsmyndighets beslut
i ärenden angående gåvoskatt
samt eftergift eller återvinning av
fastställd skatt.

2 mom. Avskrift av länsstyrelses
protokoll i skatteärende skall enligt
de närmare föreskrifter, som meddelas
av Konungen, för granskning
överlämnas till hovrätt.

Vid avskrift som nu sagts ävensom
vid renoverat exemplar av bouppteckningsprotokoll,
som för granskning
ingives till hovrätt, skola fogas till
protokollet hörande deklarationer,
vilka sedan granskningen avslutats
skola återställas till beskattningsmyndigheten.
Finnes vid granskningen,
att annan deklaration än beskattningsmyndigheten
angivit bör bevaras
under längre tid än tolv år, skall

Länsstyrelses beslut i skatteärende
upptages i särskild beslutsförteckning.
Närmare föreskrifter om sådan
förteckning meddelas av Konungen.

Finner beskattningsmyndigheten
avgiven deklaration böra bevaras under
längre tid än tolv år, skall anteckning
härom verkställas i protokollet
eller beslutsförteckningen i
samband med beslutet om skattens
fastställande.

§•

1 mom. Beskattningsmyndighets
beslut i ärenden angående fastställande,
eftergift eller återvinning av
arvsskatt och gåvoskatt skola granskas
av den myndighet Konungen förordnar.

2 mom. Ett exemplar av länsstyrelses
besluts förteckning i skatteärende
skall enligt de närmare föreskrifter,
som meddelas av Konungen, överlämnas
till granskningsmyndigheten.

Vid beslutsförteckning som nu
sagts ävensom vid renoverat exemplar
av bouppteckningsprotokoll, som
för granskning ingives, skola fogas
till förteckningen eller protokollet
hörande deklarationer, vilka sedan
granskningen avslutats skola återställas
till beskattningsmyndigheten.
Finnes vid granskningen, att annan
deklaration än beskattningsmyndigheten
angivit bör bevaras under läng -

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 19Gb

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

detta meddelas myndigheten vid de- re tid än tolv år, skall detta meddeklarationens
återställande. las myndigheten vid deklarationens

återställande.

3 mom. Har Konungen jämlikt 10
kap. 7 § lagen om arv eller 1 kap. 3 §
lagen om testamente förordnat, att
av egendom, som på grund av arv
eller testamente tillfaller utländsk
medborgare, skall utöver arvsskatten
utgå en särskild avgift, skall beträffande
sådan avgift i tillämpliga delar
gälla vad i denna förordning är stadgat
om arvsskatt.

Såvitt ej annat följer av vad i denna
förordning stadgas, skola föreskrifterna
i förordningen angående
stämpelavgiften äga motsvarande tilllämpning
beträffande stämpelbeläggning,
som äger rum för uttagande av
arvs- eller gåvoskatt.

§•

3 mom. Har Konungen jämlikt 1
kap. 3 § eller 9 kap. 3 § ärvdabalken
förordnat, att av egendom, som på
grund av arv eller testamente tillfaller
utländsk medborgare, skall utöver
arvsskatten utgå en särskild avgift,
skall beträffande sådan avgift i tilllämpliga
delar gälla vad i denna förordning
är stadgat om arvsskatt.

§•

På den enligt 6b § 1 mom. förordnade
granskningsmyndigheten ankommer
att föra det allmännas talan
i mål och ärenden, där denna förordning
är tillämplig.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1965. Äldre bestämmelser
om erläggande och redovisning av arvsskatt och gåvoskatt skola fortfarande
äga tillämpning, där beslut om skattens fastställande meddelats dessförinnan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 196b

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
28 februari 196b.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund,
Edenman, Johansson, Hermansson, Aspling, Palme.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om nya bestämmelser
rörande stämpelskatt och expeditionsavgifter samt anför därvid följande.

I. Inledning

Bestämmelser om stämpelavgifter till staten har i vårt land funnits i 300
år. Den första författningen utfärdades 1660. Därefter har en följd av författningar
i ämnet, med vissa kortvariga avbrott, avlöst varandra. Nu gäller
förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.
Liksom de äldre författningarna innehåller denna förordning bestämmelser
om stämpel såväl till enskilda handlingar som på utgående expeditioner
från statsmyndigheter. Länge betraktades dessa avgiftsobjekt såsom i huvudsak
likställda, och spår av denna uppfattning finns ännu kvar. I princip
bygger likväl den gällande förordningen på en artskillnad mellan stämpeln
till enskilda handlingar såsom innebärande beskattning och stämpeln på
offentliga handlingar såsom utgörande expeditionsavgift.

Avgiftsplikten för enskilda handlingar har under tiderna haft växlande
omfattning. Ursprungligen åsyftades att lägga så många olika slag av handlingar
som möjligt under stämpelplikt, men utvecklingen har gått mot en
begränsning. Jämte utbrytandet av arvsbeskattningen till särskild behandling
märks särskilt avskaffandet 1929 av stämpeln på diskonterade växlar
och på ränta av kapitalinsättning i bank.

Under budgetåret 1962/63 inflöt i stämpelavgift för enskilda handlingar
110,5 miljoner kronor.

Vid överlåtelse av fondpapper, d. v. s. främst aktier och obligationer,
genom köp eller byte utgår stämpelavgift enligt förordningen den 6 november
1908 (nr 129) angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte
av fondpapper. Statsverkets inkomster av denna s. k. fondstämpel uppgick
under år 1962 till 7,1 miljoner kronor.

Jämsides med stämpelförordningarnas bestämmelser om expeditionsstämplar
har sedan länge funnits föreskrifter angående lösen för expeditioner.
De nu gällande föreskrifterna innefattas i förordningen den 7 de -

Kiingl. ftluj.ts proposition nr 75 år 3!

cember 1883 (nr 64) angående expeditionslösen, vilken förutom avgiftsbestämmelser
även upptager vissa regler om expeditioners form och tillhandahållande.
Medan syftet med stämpelavgiften var allmänt fiskaliskt, avsågs
med lösen alt av den som påkallade offentlig myndighets bistånd ta
ut ett bidrag till förvaltningskostnaderna. Ursprungligen och delvis långt
fram i liden tillföll lösen i allmänhet vederbörande tjänsteman, och den
utgjorde då ofta en betydande del av hans tjänsteinkomst. Såvitt angår statsförvaltningen
gäller nu, efter genomförda löneregleringar, utan undanlag
att lösen liksom stämpelavgifterna tillkommer statsverket. Däremot tillfaller
lösen, som uppbärs av magistrater och övriga till statsförvaltningen hörande
myndigheter i städerna, stadens kassa eller undantagsvis vederbörande
tjänsteman. Därjämte äger särskilt förordnade notarii publici och protestförrättare
tillgodonjuta uppburen lösen. Den nämnda förändringen beträffande
statsmyndigheterna har i författningarna kommit till uttryck genom
föreskrifter att lösen inte skall debiteras på expeditionerna utan att i
stället skall utgå stämpel till motsvarande belopp, varjämte de i stämpelförordningen
meddelade, mera omfattande föreskrifterna om avgiftsfrihet
gjorts tillämpliga även beträffande lösen.

Utöver nu antydda ändringar har förordningarna sedan sin tillkomst undergått
otaliga andra ändringar. Flertalet av dessa har avsett vissa speciella
stämpel- och lösenavgifter. Av mera genomgripande ändringar beträffande
expeditionsavgifterna må nämnas de höjningar som genomfördes i
lösenförordningen 1918 och i stämpelförordningen 1922, de ändringar som
1932 vidtogs i samband med inskrivningsväsendets reformering, den översyn
som 1943 företogs i samband med domsagoreformen vid vilken häradshövdingarnas
sportler indrogs till statsverket samt den revision som 1947
gjordes av domstolsavgifterna i anledning av nya rättegångsbalkens införande,
varvid i stämpelförordningen infördes stämpelavgift för ansökningar
vid domstol.

Under budgetåret 1962/63 uppgick inkomsterna av lösen och stämpel för
expeditioner och ansökningar till 24,9 miljoner kronor. Härav belöpte på
statsverket 20,8 och på magistratsstäderna 4,1 miljoner kronor.

Hur vittgående de skedda ändringarna än varit, har de likväl inte berört
förordningarnas uppbyggnad och huvudsakliga utformning. I dessa avseenden
kvarstår förordningarna alltjämt på sin ursprungliga grundval, och
denna bygger i sin tur på äldre författningar i ämnet, varför förordningarna
i betydande grad avspeglar äldre tids lagstiftningsteknik och förvaltningsförhållanden.

Behovet av en genomgripande omarbetning och modernisering av 1914
års stämpelförordning och 1883 års lösenförordning har upprepade gånger
framhållits i riksdagen och annorstädes. Sedan 1945 års riksdag i skrivelse
den 16 juni samma år (nr 352) anhållit om en översyn beträffande expeditionsavgifterna,
har frågan ånyo upptagits av riksdagens revisorer i berättelsen
över granskningen 1951. Revisorerna konstaterade på grundval av
verkställd utredning, att en mycket växlande praxis utbildat sig vid tolk -

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 1967

ningen och tillämpningen av de bestämmelser som reglerar stämpelbeläggningen
av från statsmyndigheterna utgående expeditioner. Anledning härtill
fann revisorerna främst vara den brist på klarhet och överskådlighet
som utmärkte bestämmelserna, vilket medförde svårigheter av skilda slag.
I utlåtande till 1952 års riksdag (nr 145) över revisorernas berättelse anförde
statsutskottet, att vad revisorerna uttalat i denna del hade vitsordats
av vederbörande remissmyndigheter och att även utskottet för sin del funnit
behovet av en utredning i ämnet väl styrkt. På förslag av statsutskottet
anhöll riksdagen i skrivelse (nr 293), att Kungl. Maj.t ville föranstalta om
översyn av gällande regler för stämpelbeläggning av de från statsmyndigheterna
utgående expeditionerna samt vissa därmed sammanhängande spörsmål.

Med hänvisning till vad som förevarit anmälde min företrädare frågan
för Kungl. Maj :t i statsrådet den 5 juni 1953. Han framhöll därvid att en
utredning i enlighet med riksdagens begäran borde komma till stånd. Emellertid
borde vid utredningen även verkställas en översyn i tekniskt hänseende
av stämpelförordningens bestämmelser om stämpel till enskilda
handlingar. Förslag om ändringar i dessa bestämmelser hade framförts såväl
motionsvägen i riksdagen som genom framställningar till Kungl. Maj :t.
Dessa på Kungl. Maj :ts prövning beroende framställningar borde upptagas
till allsidig och förutsättningslös prövning. Vid utredningen borde självfallet
även andra frågor av teknisk art, som kunde aktualiseras under utredningsarbetet,
bli föremål för prövning.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande sistnämnda dag tillkallades
justitierådet Nils Regner att som särskild utredningsman verkställa en översyn
av lösen- och stämpelförordningarna. Experter åt utredningsmannen
bär varit försäkringsdomaren Curt Wildeman, kammarrättsrådet Sten von
Otter och intendenten hos generalpoststyrelsen Kurt Olsson.

Med skrivelse den 1 mars 1954 överlämnade utredningsmannen en promemoria
rörande ändringar i stämpelförordningen avseende stämpelplikt
vid överlåtelse genom fusion av fast egendom eller fartyg. Frågan behandlades
av 1954 års riksdag och ledde till lagstiftning i ämnet (prop. 184,
BevU 52, Rskr 263).

Till fullgörande av sitt uppdrag har utredningsmannen avlämnat ett den
28 april 1961 daglecknat betänkande, »Stämpel- och expeditionsavgifter»
(SOU 1961: 37). I betänkandet framlägges följande författningsförslag
dels angående stämpelskatter, nämligen
förordning angående stämpelavgiften,

lag angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 20 december 1946 (nr 807)
om handläggning av domstolsärenden,

förordning om ändring i förordningen den 6 november 1908 (nr 129) angående
en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper,

förordning angående ändrad lydelse av 3 § förordningen den 28 september
1928 (nr 376) om särskild skatt å vissa lotterivinster samt

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1964

förordning angående ändring i förordningen den G juni 1941 (nr 416)
om arvsskatt och gåvoskatt,

dels angående expeditionsavgifter, nämligen
kungörelse angående expeditionslösen m. in.,

lag angående ändrad lydelse av 3, 8 och 13 §§ lagen den 19 juni 1919 om
fri rättegång (nr 367),

kungörelse om tillägg till förordningen den 18 oktober 1901 (nr 78) angående
registrering av svenska fartyg,

kungörelse om ändring i förordningen den 31 december 1914 (nr 491)
med närmare föreskrifter angående tillsyn å fartyg,

kungörelse angående tillägg till förordningen den 12 maj 1917 (nr 281)
med närmare föreskrifter om fastighetsregister för stad,

kungörelse angående kommissionärsavgift i domsagorna och vattendomstolarna
samt

förordning angående ändrad lydelse av 6 § 1 mom. förordningen den 5
juni 1959 (nr 348) med särskilda bestämmelser om biografföreställningar
m. in.,

dels ock angående gemensamma frågor, nämligen kungörelse angående
tillhandahållandet av stämplar samt uppbörd och redovisning av stämpelmedel
in. m. (stämpelkungörelse).

Vissa av de vid betänkandet fogade författningsförslagen torde få fogas
Tid statsrådsprotokollet som Bihang.

De föreslagna ändringarna har av utredningen — i det följande benämnd
stämpelutredningen — beräknats medföra en nettoökning av statsverkets
stämpeluppbörd med omkring 16 miljoner kronor, varav en miljon kronor
.avser enskilda handlingar samt återstoden expeditioner och ansökningar.

Betänkandet har blivit föremål för en mycket omfattande remissbehandling.
Sålunda har yttranden avgivits av följande myndigheter och utredningar,
vilka genom remiss anmodats yttra sig över betänkandet i dess helhet,
nämligen statskontoret, bank- och fondinspektionen samt sparbanksinspektionen1,
riksrevisionsverket, nedre justitierevisionen, justitiekanslersämbetet,
riksåklagarämbetet, generalpoststyrelsen, sjöfartsstyrelsen, rikets
hovrätter utom Göta hovrätt, vattenöverdomstolen, häradshövdingarna i
Uppsala läns norra domsaga, Karlskoga domsaga, Nedansiljans domsaga,
Folkungabygdens domsaga, Södra Åsbo och Bjäre domsaga, Hallands södra
domsaga, Bollnäs domsaga, Ångermanlands södra domsaga, Umeå domsaga
samt Västerbottens västra domsaga, särskilde inskrivningsdomaren i Södertörns
domsaga, Mellanbygdens vattendomstol, rådhusrätten och magistraten
i Stockholm, Uppsala, Norrköping, Malmö, Hälsingborg, Göteborg, Örebro
och Västerås, överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, besvärssakkunniga,
1955 års stadsutredning och de sakkunniga med uppdrag att verkställa
översyn av gällande bestämmelser om tillsyn å fartyg m. m.

Vidare har yttranden avgivits av följande myndigheter, vilka genom re *

De båda inspektionerna motsvaras numera av bankinspektionen.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1964.1 saml. Nr 75

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 196''i

miss anmodats avgiva yttrande endast såvitt rör expeditioner inom myndighetens
verksamhetsområde, nämligen kammarkollegiet, mynt- och justeringsverket,
kammarrätten, generaltullstyrelsen, statistiska centralbyrån, försäkringsinspektionen,
kontrollstyrelsen, riksskattenämnden, fångvårdsstyrelsen,
centrala värnpliktsbyrån, arméintendenturförvaltningen, armé tygförvaltningen,
marinförvaltningen, flygförvaltningen, krigsarkivet, försvarets
civilförvaltning, försvarets sjukvårdsstyrelse, försvarets fabriksstyrelse, fortifikationsförvaltningen,
försvarets forskningsanstalt, socialstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen,
arbetsdomstolen, försäkringsdomstolen, försäkringsrådet,
riksförsäkringsverket, arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, statens
hyresråd, statens nämnd för arbetstagares uppfinningar, medicinalstyrelsen,
statens rättskemiska laboratorium, statens bakteriologiska laboratorium,
statens institut för folkhälsan, statens kriminaltekniska anstalt,
statens utlänningskommission, civilförsvarsstyrelsen, telestyrelsen,
järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,
byggnadsstyrelsen, luftfartsstyrelsen, statens biltrafiknämnd, statens prisregleringsnämnd
för elektrisk ström, riksarkivet, statens heraldiska nämnd,
kungl. biblioteket, riksantikvarieämbetet, skolöverstyrelsen, överstyrelsen
för yrkesutbildning, universitetskanslersämbetet, statens biografbyrå, domänstyrelsen,
lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, skogsstyrelsen, veterinärstyrelsen,
fiskeristyrelsen, statens växtskyddsanstalt, statens centrala
1 rökontrollanstalt, kommerskollegium, patent- och registreringsverket, statens
pris- och kartellnämnd, krigsmaterielinspektionen, delegationen för
atomenergifrågor, statens pensionsanslalt, förste stadsfogdarna i Stockholm,
Göteborg, Malmö och Norrköping, domkapitlen i Uppsala, Linköpings, Skai
a, Härnösands och Stockholms stift samt stiftsnämnderna i Strängnäs,
Lunds, Göteborgs och Luleå stift.

Härjämte har yttranden avgivits av följande myndigheter, utredningar
och sammanslutningar, vilka genom remiss beretts tillfälle att yttra sig,
nämligen sekreterareämbetet vid Kungl. Maj :ts orden, fullmäktige i riksbanken,
fullmäktige i riksgäldskontoret, delegerade för riksdagens verk.
mönsterskyddsutredningen, sakkunniga för översyn av expropriationslagstiftningen,
postutredningen 1956, utredningen rörande lagstiftningen om
elektriska anläggningar m. m„ 1953 års skatteflyktskommitté, utredningen
angående redogöraransvaret m. m., uppbördsorganisationskommittén, 1959
års utskänkningsutredning, 1949 års jaktutredning, dispaschörerna i Stockholm
och Göteborg (gemensamt yttrande), drätselkamrarna i samtliga magistratsstäder
utom Trelleborg, Uddevalla, Kristinehamn, Umeå och Skellefteå,
Föreningen för tjänstemän inom Sveriges stadshypoteks- och bostadskreditorganisationer,
Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution,
Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges
kommunala förvaltningsjurister, Föreningen Sveriges kommunalborgmästare,
Föreningen Sveriges kronokamrerare, Föreningen Sveriges landsfiskaler,
Föreningen Sveriges polismästare, Föreningen Sveriges rättshjälpsjurister,
Föreningen Sveriges stadsdomare, Föreningen Sveriges stadsfiskaler,
Föreningen Sveriges stadsfogdar, handelskammaren i Göteborg (ytt -

Kiuujl. Maj:Is proposition nr 75 år l!Kib

randet jämväl bifogat kommerskollegiums yttrande), Hyresgästernas spar*
kasse- och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a., Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa och Svenska bostadskredilkassan gemensamt, Kooperativa
förbundet, Kungl. automobil klubben och Motormännens riksförbund
gemensamt, Landsorganisationen i Sverige, samtliga notarii publici
i Stockholm (gemensamt yttrande och senare särskilt yttrande av notarius
publieus Bengt Steuch), Riksförbundet Landsbygdens folk, Skogsvårdsstyrelsernas
förbund, Skyddsföreningen för utländska värdepapper, Skånes
handelskammare, stadskollegierna i Stockholm och Hälsingborg, Slatstjänstemännens
riksförbund, Stockholms fondbörs, Stockholms handelskammare,
Stockholms stads handels- och sjöfartsnämnd, Stockholms stads rättshjälpsanstalt,
Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska bankföreningen,
Svenska fondhandlareföreningen, Svenska järnvägsföreningen, Svenska
landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet, Svenska livförsäkringsbolagens
förening, Svenska pastoratens riksförbund, Svenska polisförbundet,
Svenska Riksbyggen, Svenska socialvårdsförbundet, Svenska
sparbanksföreningen, Svenska stadsförbundet, Sveriges advokatsamfund,
Sveriges akademikers centralorganisation, Sveriges allmänna hypoteksbank,
Sveriges allmännyttiga bostadsföretag, Sveriges fastighetsägareförbund,
Sveriges häradsskrivarförening, Sveriges industriförbund, Sveriges jordbrukskasseförbund,
Sveriges redareförening, Sveriges trafikbilägares riksorganisation
och Tjänstemännens centralorganisation.

Riksåklagarämbetet har till sitt yttrande fogat yttranden från statsåklagarna
i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Överståthållarämbetet har närslutit yttranden från fastighetsregisterföraren
och kanslipolisintendenten. Länsstyrelsen i Kristianstads län har överlämnat
yttrande från Föreningen Kristianstads läns landsfiskaler. Länsstyrelsen
i Malmöhus län har bifogat yttranden från poliskamrarna i Malmö
och Hälsingborg, Föreningen Malmöhus läns landsfiskaler och Skånes häradsskrivarförening.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län har närslutit yttranden
från Skaraborgs läns drätselkammarförbund, Skaraborgs länsavdelning
av Landskommunernas förbund, Föreningen Skaraborgs läns landsfiskaler
och Föreningen Skaraborgs läns häradsskrivare. Länsstyrelsen i
Västernorrlands län har bifogat yttranden från länsavdelningen i Västernorrlands
län av Sveriges häradsskrivarförening, Västernorrlands länsavdelning
av Föreningen Sveriges landsfiskaler och poliskammaren i Sundsvall.
Länsstyrelsen i Norrbottens län har överlämnat yttranden från häradsskrivaren
i Piteå fögderi samt landsfiskalerna i Paj ala distrikt och Bodens
distrikt.

Generaltullstyrelsen har till sitt yttrande fogat yttranden från tulldirektionerna
i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Riksarkivet har närslutit yttranden från landsarkivarierna i Uppsala,
Vadstena, Lund, Göteborg, Härnösand och Visby.

Universitetskanslersämbetet har överlämnat yttranden från rektorsämbetena
vid universiteten i Uppsala, Lund, Göteborg och Stockholm, lärarkol -

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1964

legierna vid karolinska mediko-kirurgiska institutet och tandläkarhögskolan
i Stockholm ävensom av rektorsämbetet vid tandläkarhögskolan i
Malmö.

Kommerskollegium har bifogat yttranden från statens elektriska inspektion,
samtliga bergmästare, sprängämnesinspektionen, Svenska elverksföreningen,
Svenska vattenkraftföreningen, Elektriska installatörsorganisationen
EIO, Svenska gruvföreningen, Svenska petroleum institutet samt från
handelskamrarna i Göteborg och Gävle.

Sveriges akademikers centralorganisation har bilagt yttrande från Sveriges
lantmätareförening.

Tjänstemännens centralorganisation har överlämnat yttrande från Statst
j änstemannaförbundet.

1949 års jaktutredning har till sitt yttrande fogat yttrande av Svenska jägareförbundet.

Drätselkammaren i Uppsala har bifogat yttranden från poliskammaren
och stadsfogden i staden.

Stadskollegiet i Stockholm har återgivit yttranden av bl. a. uppbördsdirektören,
exekutionsdirektören, kanslichefen vid rätts- och polisdirektionen
samt av kammarkontoret i staden.

Sveriges industriförbund, Stockholms handelskammare och Svenska arbetsgivareföreningen
har åberopat ett av Näringslivets skattedelegation upprättat
yttrande.

Härjämte har yttranden i ärendet inkommit från Aktiebolaget Industrikredit,
Föreningen Sveriges filmproducenter, Stockholms sjöfartsklubbs
skeppsklareraresektion, Stiftelsen Aktietjänst, Svenska ostkustfiskarenas
centralförbund och jordabalksutredningen.

I remissyttrandena har stämpelutredningens förslag i stort sett tillstyrkts
eller lämnats utan erinran. I

I detta sammanhang ämnar jag även ta upp frågan vilket organ som
skall vara central stämpelmyndighet. Denna fråga har behandlats av 1956
års postutredning i dess den 5 december 1962 dagtecknade betänkande
»Postverkets organisation» (SOU 1962:52). Där föreslås, att postverkets
uPPgifter i fråga om stämpelväsendet skall begränsas till försäljning av
stämpelmärken och i övrigt överflyttas till annan central administrativ myndighet
förslagsvis kontrollstyrelsen. Postutredningens betänkande har varit
föremål för remissbehandling. Därvid har frågan om stämpelväsendet särskilt
berörts i yttrandena från riksrevisionsverket, kontrollstyrelsen, bankinspektionen,
generalpoststyrelsen, telestyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms,
Jönköpings, Västmanlands, Västernorrlands och Norrbottens län,
Statstjänstemännens riksförbund och statstjänarkartellen. I dessa yttranden
har postutredningens förslag allmänt tillstyrkts.

Jag anhåller nu att till närmare behandling få ta upp de sålunda aktualiserade
lagstiftningsfrågorna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1964

II. Allmänna frågor

A. Författningarnas utformning

Gällande ordning

Förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften (SF) innehåller
i 1 kap. bestämmelser om stämpel till statsmyndigheternas expeditioner
och i 2 kap. bestämmelser om stämpel till enskilda handlingar. Avgifterna
i 1 kap. är till sin natur expeditionsavgifter, under det att stämpelavgiften
för enskilda handlingar med få undantag har karaktär av skatt.
Såväl skatterna som expeditionsavgifterna redovisas med stämpelmärken.

Expeditionsavgifter utgår även enligt förordningen den 7 december 1883
angående expeditionslösen (LF). Denna förordning innehåller förutom avgiftstariffer
även bestämmelser om formen för expedition och om tid för tillhandahållande
av expedition. Lösen för expedition, utfärdad från myndighet
för vars tjänstemän statens allmänna avlöningsreglemente blivit gällande,
skall redovisas till statsverket med samma slags stämpelmärken som
användes för redovisning av stämpelavgift.

Utredningen

I fråga om stämpelskatterna har utredningens uppdrag enligt direktiven
varit att verkställa en översyn i tekniskt hänseende. Den av utredningen
företagna översynen i denna del har lett till att utredningen framlagt förslag
till en särskild förordning rörande stämpelskatterna, betecknad förordning
angående stämpelavgiften och innehållande endast stadganden om
stämpelavgift för enskilda handlingar. Termen stämpelavgift har utredningen
velat förbehålla sådana avgifter som uteslutande har skattekaraktär.
I enlighet härmed har utredningen i den nya stämpelförordningen inte
upptagit några expeditionsavgifter och ej heller de avgifter för ansökan vid
domstol och för registrering av äktenskapsförord, som nu regleras i SF.

Uppdelningen av bestämmelserna om expeditionsavgifter på två olika
författningar har, betonar utredningen, bl. a. föranletts av att, medan stämpelavgifterna
alltid tillfallit statsverket, lösen tidigare i princip tillkom vederbörande
tjänsteman såsom tjänsteinkomst. Denna orsak till uppdelningen
har i väsentlig mån bortfallit genom att all uppbörd av lösen för expeditioner
från statens myndigheter numera ingår till statsverket. Expeditionsavgiftens
uppdelning i lösen och stämpel är nu i huvudsak av betydelse
endast beträffande expeditioner från myndigheter i magistratsstäderna.
Oavsett hur de frågor som sammanhänger med sistnämnda förhållanden
löses, anser utredningen det vara uppenbart, att en enhetlig reglering av
expeditionsavgifterna bör komma till stånd, och utredningen framlägger
därför förslag till särskild författning om expeditionsavgifter.

Bestämmelser om stämpelavgifterna har, framhåller utredningen, efter

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 1065

1809 alltid tillkommit i den ordning som i regeringsformen är stadgad för
bevillning, vartill enligt § 60 räknas bl. a. chartae-sigillatae-avgiften. Författningar
om lösen och skyldighet att utlösa expeditioner har däremot meddelats
av Kungl. Maj:t utan riksdagens hörande. I samma ordning som lösenförfattningar
har tillkommit taxor för lantmäteriväsendet och lantbruksnämnderna,
vilka ersatt tidigare föreskrifter om lösen och stämpel, samt
särskilda föreskrifter rörande expeditionsavgifter inom utrikesförvaltningen
liksom en mängd andra bestämmelser rörande förrättningsavgifter och
ersättningar för tjänster av olika slag. Härvid hänvisar utredningen till
1948 års budgetutrednings redogörelse i betänkandet »Bestämmelser och
praxis rörande statens budget» (SOU 1952: 45), vari uttalas att praxis alltmera
utvecklat sig i den riktningen att uppbördsmedel i statens verksamhet
utgår enligt taxor som fastställs av Kungl. Maj:t eller av vederbörande
myndigheter enligt av Kungl. Maj:t fastställda grunder.

Stämpelutredningens förslag i fråga om expeditionsavgifterna innebär,
enligt vad utredningen anför, att dessa avgifter avvägts så att de inte i någon
mån har beskattningskaraktär utan endast utgör en knappt tillmätt
ersättning för de kostnader, som är förenade med handläggningen av ett ärende
och färdigställande av expedition däri. Vid de föreslagna avgifternas bestämmande
har enligt utredningen visserligen tagits hänsyn även till de
nuvarande som stämpel betecknade avgifterna, men en ny författning om
expeditionsavgifter bör anses träda i stället för den nuvarande lösenförordningen.
Författningens innebörd och beskaffenhet föranleder således, menar
utredningen, i och för sig inte, att den bör beslutas av riksdagen i vidare
mån än såvitt rör upphävandet av motsvarande stadganden i gällande stämpel]
öroidning. Det förhållandet att lösen enligt gällande föreskrifter redovisas
med stämpelmärken bär enligt utredningen inte ansetts medföra, att
ändringar i lösenförordningen skolat underställas riksdagen, utan även sådana
ändringar har tillkommit i administrativ ordning. På motsvarande sätt
torde, fortsätter utredningen, få anses att förslagets av praktiska skäl motheiade
föreskrift, enligt vilken för kvittering och redovisning av expeditionsavgifter
skall användas samma märken som för stämpelskatter, inte
innebär hinder mot att den nya författningen utfärdas av Kungl. Maj :t. Utredningen
finner det dock lämpligt att i den nya stämpelförordning, som
föreläggs riksdagen, intas ett stadgande, enligt vilket om stämpelbeläggning
av statsmyndigheternas expeditioner skall gälla vad Kungl. Maj :t bestämmer.
Även om det kan väntas att en ny författning i ämnet inte skall
behöva ändras lika ofta som de nu gällande förordningarna, är det enligt
utredningens mening tydligt, att för Kungl. Maj:ts kansli och riksdagen
expeditionsavgifternas reglering i administrativ ordning innebär inbesparande
av åtskilligt arbete, ofta rörande frågor utan nämnvärd betydelse för
det allmänna eller någon enskild.

Av angivna skäl föreslår utredningen, att nya bestämmelser om expeditionsavgifter
skall meddelas i en författning och att denna skall erhålla
formen av en Kungl. Maj :ts kungörelse. Vad angår benämningen av expe -

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1961

ditionsavgiften har utredningen funnit alla skäl tala för att behålla ordet
expeditionslösen såsom icke blott hävdvunnen utan även innehållande eu
lämplig beskrivning. I enlighet härmed och då i samma författning funnits
böra upptas även regler, som ersätter nuvarande bestämmelser om avgitter
vid ansökan hos domstol och för registrering av äktenskapsförord, har
utredningen för den nya författningen föreslagit beteckningen kungörelse
angående expeditionslösen m. in.

Yttrandena

Förslaget alt den nya stämpelförordningen skall avse endast stämpelskatter
och att bestämmelserna om expeditionsavgifterna skall samlas i en
enda författning har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissorgan.

Vad utredningen anfört om att författningen rörande expeditionsavgifter
bör utfärdas av Kungl. Maj :t ensam har allmänt godtagits.

Jnstitiekanslern anser förslaget ej böra möta erinran men ifrågasätter att,
då en nyordning nu införs på detta område, riksdagen bör beredas tillfälle
yttra sig om huvudgrunderna i denna ordning. Den berör dock många enskilda
medborgare, framhåller justitiekanslern, och ju allsidigare ämnet blir
belyst, desto säkrare grundval erhålls enligt hans mening för en lämplig
reglering.

Hovrätten för Övre Norrland uttalar, att bedömningen i vad mån expeditionslösen
kan bestämmas av Kungl. Maj :t ensam tydligen beror på författningens
innehåll. Så länge lösenbeloppen för skilda slag av expeditioner
inte överstiger statsverkets beräknade genomsnittliga kostnader, lär hithörande
frågor inte behöva underställas riksdagen, anser hovrätten. Så snart
det med fog kan göras gällande att avgiften innebär beskattning, bör dock
sådan underställning enligt hovrättens åsikt ske. Gränsdragningen kan i
vissa fall vara tveksam, menar hovrätten under hänvisning till avgiften för
äktenskapsförord, och saken bör därför ständigt uppmärksammas.

Föreningen Sveriges häradshövdingar framhåller, att den föreslagna kungörelsen
kommer att innehålla åtskilliga bestämmelser av principiell natur,
delvis i nära anslutning till gällande processuella lagstadganden. Med hänvisning
härtill framhåller föreningen angelägenheten av att de mera principiella
frågorna i expeditionslösenkungörelsen redovisas i propositionen
med förslag till stämpelförordning.

Uppbördsorganisationskommittén tillstyrker uttryckligen, att erforderliga
bestämmelser om expeditionsavgifter införs i en kungörelse med stöd av
en allmän föreskrift i stämpelförordningen.

Postutredningen, som haft att överväga även frågan om riksdagens bestämmanderätt
över postavgifterna, delar utredningens uppfattning att avgift,
som tas ut i ersättning för viss prestation, inte skall betraktas som

bevillning.

Endast häradshövdingen i Karlskoga domsaga har, mot bakgrunden a^

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 796i

hur avgifter av den föreslagna arten hittills uppfattats, uttryckt tveksamhet
i frågan om expeditionsavgifter kan jämställas med sådana ersättningar för
uppdrag, tjänster m. m. som faller utanför 60 § regeringsformen.

Departementschefen

Bestämmelser om stämpelskatt, varmed jag avser sådan stämpelavgift för
enskild handling som har karaktär av skatt, finns nu i 1914 års förordning
angående stämpelavgiften. Denna författning innehåller dessutom bestämmelser
om stämpelavgifter för statsmyndigheternas expeditioner. Dessa avgifter
är att betrakta som expeditionsavgifter, d. v. s. de utgör ersättning
för myndighetens sysslande med det ärende vari expeditionen utfärdas. Reglerna
om sådana avgifter finns emellertid nu till största delen i 1883 års
förordning angående expeditionslösen.

Stämpelutredningen har i enlighet med önskemål, som uttalats av bl. a.
riksdagen, haft i uppdrag att utföra en teknisk översyn av de här berörda
föi fattningarna. Utredningen har som ett resultat av denna översyn föreslagit
en ny förordning angående stämpelavgiften med bestämmelser enbart
om stämpelskatter, medan samtliga regler om expeditionsavgifter och liknande
avgifter enligt utredningens förslag bör samlas i en kungörelse angående
expeditionslösen m. m.

Det framlagda förslaget till omdisposition av författningsmaterialet har
allmänt tillstyrkts. Även jag ansluter mig till detta förslag. Såsom utredningen
förordat, bör sålunda samtliga regler om avgifter för expeditioner
liksom bestämmelser om de avgifter för ansökningar vid domstol och för
registrering av äktenskapsförord, som nu regleras i stämpelförordningen,
ingå i den föreslagna kungörelsen.

Den nya förordning, som ersätter den gällande förordningen angående
stämpelavgiften i dess huvudsakliga del, blir enligt det förordade förslaget
en ren skatteförfattning. Med hänsyn härtill anser jag, att förordningen
lämpligen bör benämnas stämpelskatteförordning. Förslag till sådan förordning
har upprättats inom finansdepartementet.

Såsom stämpelutredningen föreslagit och även remissinstanserna förordat,
bör stämpelavgiften för expeditioner slopas och den nuvarande lösenavgiften
ersättas med en ny enhetlig avgift, vilken enligt min mening bör
ges beteckningen expeditionsavgift. Av det tidigare anförda framgår, att alla
bestämmelser om expeditionsavgift avses ingå i samma författning. Genom
att denna kommer att innefatta regler även om ansökningsavgift vid domstol
vinner man den fördelen att samtliga avgifter, som skall utgå i ett mål
vid domstol, kan utläsas ur samma författning. I denna kommer, som
nämnts, även att återfinnas regler om avgift vid domstols registrering av
äktenskapsförord.

Enligt utredningens förslag skall författningen om expeditionsavgifter få
formen av en Kungl. Maj :ts kungörelse. Detta har allmänt tillstyrkts vid
remissbehandlingen. Saväl expeditionsavgift som ansökningsavgift utgör ersättning
för viss begärd prestation. Såsom jag närmare kommer att utveckla

osition nr 75 år tUG''i

Kungl. Maj.ts pro/t

i det följande, hör avgiftsbeloppen inte överstiga statsverkets beräknade
självkostnader. Avgiften kominer således inte i något fall att ha karaktär
av beskattning. Utom avgiftstariffer bör den nya författningen om expeditionsavgifter
innehålla bestämmelser angående formen för expedition samt
tid och sätt för tillhandahållande av expedition, d. v. s. bestämmelser motsvarande
dem som nu återfinns i 1883 års lösenförordning. Den nya expeditionsförfattningen
träder således helt i stället för lösenforordmngen. Da
denna förordning antagits utan riksdagens medverkan och de talrika andringarna
i förordningen likaledes beslutats av Kungl. Maj :t ensam, behover
följaktligen den nya expeditionsförfattningen inte underställas riksdagen.
Även starka praktiska skäl talar för att riksdagen inte belastas med sådana
mindre betydelsefulla frågor som det här gäller. Emellertid delar jag justitiekanslerns
uppfattning att riksdagen bör beredas tillfälle avge yttrande om
huvudgrunderna för avgiftsbeläggningens omfattning och avgifternas storlek.
Jag ämnar därför i det följande redovisa de grundläggande principerna
för den nyordning, som jag avser att föreslå på detta område.

I enlighet med det anförda tillstyrker jag, att den nya författningen om
expeditionsavgifter utfärdas av Kungl. Maj :t i form av en kungörelse. Jag
föreslår vidare, att i den nya stämpelskatteförordningen tas in en erinran om
att Kungl. Maj :t meddelar särskilda bestämmelser angående stämpelbeläggning
av expeditioner. Av kungörelsens benämning bor enligt min mening
framgå, att författningen reglerar avgifter för expeditioner, och jag föreslår
därför, att den betecknas kungörelse om expeditionsavgift m. m. (expeditionskungörelse).

B. Redovisningssystem

Gällande ordning

Såväl stämpelskatt som expeditionsavgifter vid statliga myndigheter skall
enligt nuvarande bestämmelser i SF och LF regelmässigt redovisas med
stämpelmärken. Tre olika slag av sådana märken förekommer, nämligen
enkel beläggningsstämpel, dubbel beläggningsstämpel och inteckningskontrollstämpel
(22 § SF). Enkla stämplar åsätts dels expeditioner, för vilka
skall utgå stämpelavgift eller statsverket tillkommande lösen, dels stämpelpliktiga
enskilda handlingar, som inte skall beläggas med dubbel beläggningsstämpel.
Dubbel stämpel består av två delar, varav den ena delen
fästes på handlingen och den andra delen utgör underlag för kontroll av
uppbörden (24 § SF). Sådan stämpel används för handlingar som inges
till domstol för vinnande av lagfart, inteckning eller inskrivning, för äktenskapsförord
och för avhandlingar om lösöreköp (23 § andra stycket SF). Inteckningskontrollstämpel
åsätts i huvudsak skuldebrev och gravationsbevis
(23 § tredje stycket SF). I vissa fall används skrivark med påtryckt stämpelvalör,
s. k. helarksstämpel.

Generalpoststyrelsen skall på samtliga postanstalter tillhandahålla allmänheten
enkla beläggningsstämplar (26 § första stycket SF). Dubbla
2f Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. År 75

Kungi. Maj:ts proposition nr 75 år 1964

stämplar, helarksstämplar och inteckningskontrollstämplar kan inte köpas
av allmänheten utan tillhandahålls hos generalpoststyrelsen endast åt den
tjänsteman — stämpelförsäljare — som skall verkställa stämpelbeläggningen
(26 § andra stycket SF). Stämpelförsäljaren kan från generalpoststyrelsen
rekvirera stämplar i förskott (29 § SF). Stämpelbeläggningen verkställs av
stämpelförsäljaren, som därvid uppbär betalning för stämpelmärkena av den
avgiftsskyldige (33 § SF). Stämpelförsäljaren skall till generalpoststyrelsen
månatligen redovisa från allmänheten uppburna stämpelmedel (39 § SF).
I begränsad utsträckning föreligger rätt till provision på sålda stämplar
(42 § SF). I fråga om tillsyn över stämpelförsäljning, som äger rum på postanstalterna,
samt beträffande uppbörd och redovisning av dit influtna medel
äger generalpoststyrelsen utfärda erforderliga bestämmelser (43 § SF).
Generalpoststyrelsen skall i sin tur månatligen inleverera influtna stämpelmedel
till statskontoret (45 § SF). Kostnaden för stämplars tillverkning,
provisioner och andra av stämpelväsendets handhavande omedelbart föranledda
kostnader, som inte avser lön åt postverkets tjänstemän, bestrids av
generalpoststyrelsen och avförs på ett anslag till postverket för stämpelomkostnader
(31 § SF).

Utredningen

Under utredningen har aktualiserats frågan, om det nuvarande systemet
att redovisa ifrågavarande slag av skatter och expeditionsavgifter genom
klistrande av stämpelmärken på handlingar och expeditioner bör behållas
eller avlösas av någon annan redovisningsmetod. Då denna fråga är gemensam
för skatterna och avgifterna samt har betydelse för utformningen av
förslag till nya bestämmelser i båda dessa hänseenden, har utredningen ansett
lämpligt att behandla frågan redan inledningsvis.

Enligt utredningens förslag bör stämpelsystemet i princip behållas men
underkastas vissa ändringar. Sålunda föreslår utredningen, att stämpelsystemet
i vissa fall ersätts med annan redovisning och att de dubbla beläggningsstämplarna
slopas. Vidare föreslår utredningen bl. a. en reducerin" av
förskottsuppbörden.

Utredningen påpekar till en början, att framkomna förslag om övergång
till annan redovisningsmetod föranletts av önskemål att befria myndigheterna
från det arbete som är förenat med stämpelmärkenas påsättande
och redovisning. Att stämpelsystemet i dessa hänseenden har vissa olägenheter
finner utredningen ovedersägligt. Det har emellertid enligt utredningens
uppfattning även många fördelar. Genom att kvitto på erlagda belopp
lämnas i form av åsatta stämpelmärken innebär systemet, att den kontroll
den betalande utövar beträffande kvitteringen samtidigt utgör en kontroll
av att det erlagda beloppet blir redovisat till statsverket. För de betalande
medför systemet inga olägenheter; tvärtom kan det i viss mån vara värdefullt
i det att stämpels åsättande kan markera att det är fråga om handling
av viss vikt. Sett från redovisningssynpunkt har systemet enligt erfarenhe -

Kungl. Maj:Is proposition nr 75 ur 1 OM

terna visat sig i stort sett ändamålsenligt och tillfredsställande; under de senaste
årtiondena har blott ett fåtal fall av ocgentlighcter kunnat konstateras.
Avsiktligt eller av förbiseende kan visserligen eu stämpelförsäljare göra
vinst eller förlust genom att åsätta stämpelmärken till orätt belopp eller inte
alls åsätta handling märke eller efter riklig stämpelbeläggning ta ut oriktigt
belopp. Utredningen framhåller också, att de enkla stämplarna inte alltid
utgör något egentligt kvitto. Här syftas bl. a. på de fall då märke skall
anbringas på handling som inte utlämnas till den betalande, såsom i fråga
om avskrift som arkiveras hos domstol eller myndighet. Stämpelbeläggning
av sådan handling kan bortglömmas oaktat avgift uttagits. Motsvarande
misstag kan dock inträffa även beträffande expeditioner som utlämnas till
sökanden, ehuru kontroll från dennes sida förutsätts ske. Stämplarna representerar
emellertid i här berörda och liknande fall var för sig jämförelsevis
obetydliga belopp.

Ett totalt avskaffande av märkessystemet skulle enligt utredningens mening
medföra behov av längre gående bokföringsbestämmelser. Särskilt i vad
angår underrätterna skulle härigenom uppkomma en arbetsökning, som är
att jämföra med den arbetsminskning stämplarnas borttagande medför. Risker
för oegentligheter är förbundna även med varje annat redovisningssystem.
Därest, såsom ifrågasatts, stämpelmärkenas avskaffande leder till
att alla inbetalningar skall ske genom insättning på postgirokonto innan
expedition utlämnas, innebär detta uppenbarligen för allmänheten mycket
framträdande olägenheter, oförenliga med den service som eljest eftersträvas
inom förvaltningen.

Sammanfattningsvis har stämpelsystemet enligt utredningens uppfattning
i stort sett visat sig vara en enkel och tillfredsställande metod för
kvittering och redovisning av mottagna medel, och utredningen anser inte
skäl föreligga till annat än att förorda systemets bibehållande.

Inom ramen för stämpelsystemet finner utredningen emellertid vissa förändringar
kunna göras för att ernå arbetsbesparingar.

Utredningen konstaterar därvid att användandet av dubbla beläggningsstämplar
är förenat med särskilt besvär av praktisk natur och att de önskemål,
som framförts om avskaffande av dessa stämplar, måste anses i hög
grad befogade. Ett tillgodoseende av dessa önskemål är emellertid beroende
av huruvida på annat sätt kan åstadkommas erforderliga möjligheter till
kontroll av uppbörd och redovisning av de avsevärda avgiftsbelopp det här
gäller. Utredningen har kommit till uppfattningen, att man kan ersätta
metoden med andra föreskrifter, och föreslår därför, att dessa stämpelmärken
slopas. Huvuddragen i det redovisningssystem, som därvid synts böra
införas, framgår av utkastet till stämpelkungörelse och därtill fogade anmärkningar.
Enligt utredningens mening bör det nya systemet medföra arbetsbesparing
för domstolspersonalen. Systemet synes även bereda tillfredsställande
kontrollmöjligheter under förutsättning dels att skyldigheten
att betala stämplar i förskott minskas, dels att den stora uppbörden av
arvsskatt inte sker vid domstolarna. Förskottsuppbörden, som medför spe -

44 Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1964

ciella svårigheter för redovisningskontrollen, föreslås begränsad att endast
gälla stämpelavgift i de fall, där avgiften överstiger 100 kronor, vid förvärv
av fast egendom och tomträtt samt vid s. k. lösöreköp. Beträffande arvsskatt
föreslås, att redovisningen med stämpelmärken helt avskaffas och att dessa
skatter skall inbetalas direkt till generalpoststyrelsen med postgiro. Som
foljd härav föreslås, att även stämpelbeläggningen av gåvodeklarationer skall
upphöra. Vad angår de närmare betingelserna för och innebörden av förslaget
i dessa delar hänvisar utredningen till specialmotiveringen till 42 § i
dess förslag till stämpelförordning och till förslag till ändringar i förordningen
om arvsskatt och gåvoskatt. I anslutning härtill framhåller utredningen,
att enligt förslaget den nuvarande stämpelbeläggningen av aktiebrev
och lottbrev i kommanditbolag samt lottsedlar skall upphöra.

I fråga om fondstämpeln föreslår utredningen, att bank- och fondinspektionen
skall äga medgiva fondhandlare att fullgöra avgiftsskyldigheten på
annat sätt än genom beläggning med märken. Stämpelbeläggning med märken
anser utredningen inte heller erforderlig i fråga om lotterivinstskatten.

Utredningen föreslår slutligen, att generalpoststyrelsen i samråd med riksrevisionsverket
skall äga att beträffande visst slag av expeditioner med^e
undantag från skyldigheten att redovisa med stämpelmärken. I detta avseende
erinras emellertid om att den kontroll från allmänhetens sida av
avgiltsredovisnmgen som tidigare berörts minskar i betydelse, om stämpelmarkena
mte bibehålls som regelmässig kvittering, och att undantag däror
inte bör ske annat än i fråga om expeditioner av mera speciellt slag.

"Vid utformningen av förslaget till ny förordning angående stämpelavgiften
bär utredningen ansett det inte vara erforderligt eller lämpligt, att förordningen
upptar detaljföreskrifter angående stämpelmärkena eller närmare
bestämmelser om uppbörd och redovisning av stämpelavgifterna. Föreskrifter
i dessa hänseenden skall enligt utredningens förslag meddelas av
Kungl. Maj :t och, delvis, av generalpoststyrelsen. Utredningen har, såsom
jag redan nämnt, upprättat utkast till kungörelse angående tillhandahållandet
av stämplar samt uppbörd och redovisning av stämpelmedel m. m.
(stämpelkungörelse).

utl''edmngens förslag skall stämpelbeläggning, i den mån sådan
alltjamt skall aga rum, verkställas av myndighet utom i vad angår fond™
fölJd härav fordras ej längre att vanliga beläggningsstämplar
tillhandahålls allmänheten på postanstalterna. Genom att stämpelförsäljningen
till allmänheten upphör medför förslaget ett visst ökat skvdd mot
handlingsförfalskning.

I detta sammanhang påpekar utredningen, att förslaget inte innehåller
bestämmelser om provision för stämpelförsäljare. Rätten till sådan provision
har inskränkts undan för undan (se prop. 1922: 224, 1936: 39 och 1939-208). Enligt kungörelsen den 28 november 1947 (nr 900) om undanta*
från ratten till provision för vissa stämpelförsäljare utgår provision ej till
tjänsteman, på vilken statens allmänna avlöningsreglemente är tillämpligt.

I fråga om kommunalt avlönade stämpelförsäljare har sedan 1922 funnUs

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år

möjlighet för kommunen att föreskriva, att sådan befattningshavare skall
till kommunens kassa inbetala honom tillkommande provision, och numera
lär inte någon stämpelförsäljare uppbära provision som sportler.

Frågan om inteckningskontrollstämpeln har utredningen behandlat i 22 §
i förslaget till lösenkungörelse. Redogörelse för utredningens förslag i denna
fråga ämnar jag lämna i anslutning till It § i den föreslagna stämpelskatteförordningen.

Yttrandena

Förslaget att behålla stämpelsystemet i princip som uppliördsmetod
har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av så gott som samtliga
remissmyndigheter.

Näringslivets sknttedelegation framhåller särskilt, att systemet med de
förändringar och begränsningar utredningen förordar torde bli enklare i
tillämpningen än hittills.

Rådhusrätten och magistraten i Hälsingborg understryker den långvariga
traditionen bakom systemet och dettas värde från solennitetssynpunkt.

Ytterligare inskränkning av stämpelsystemet förordas av riksrevisionsverket,
som anför följande.

Stämpelsystemet har vissa fördelar som uppbördsmetod. Anlitande av
postgirokonto för inbetalningar är emellertid ett lika enkelt uppbördsförf
ar ande, som innebär stor trygghet mot oegentligheter och därjämte skapar
ett underlag i myndighetens räkenskaper för revisionsmyndighetens granskning
av skatte- och avgiftsdebiteringen. I den utsträckning fastställande av
skatt eller avgift respektive färdigställande av expedition, avskrift eller dylikt
icke kan ske omedelbart, gör ett förfarande med inbetalning över postgirokonto
enligt av myndigheten tillhandahållet inbetalningskort eller genom
utlösande av giropostförskott stämpelbeläggningen överflödig. Det är
riksrevisionsverket bekant, att myndigheterna i viss omfattning tillställa
sökande stämpelbelagd handling i form av postförskott med insättning på
myndighetens postgirokonto. Stämpelbeläggningen fyller i sådant fall icke
något redovisningsändamål, som icke på enklare sätt kan tillgodoses genom
myndighetens bokföring.

En stor del av stämpelbeläggningen äger rum hos myndigheter med stark
kameral organisation, vilka ha att i sin verksamhet uppbära avgifter och
andra medel till belopp som betydligt överstiga uttaget av stämpel- och expeditionsavgifter.
Hos sådana myndigheter kan den från övriga förekommande
inbetalningsformer avvikande stämpelbeläggningen antagas i stort
sett förorsaka merarbete utan att bereda några egentliga fördelar.

Utifrån ovan angivna synpunkter hade det varit önskvärt att utredningen
undersökt möjligheterna att ytterligare inskränka stämpelsystemets tillJämpningsområde.
Särskilt vad gäller skatterna på omsättningen av fast och
lös egendom synes förenklingar stå att vinna genom slopande av stämpelbeläggningen.

Några remissinstanser har tagit upp frågan i vad mån stämpelsystemet
kan ersättas genom användande av kontorsmaskiner.

Sålunda framhåller statskontoret, att andra tekniska metoder än systemet
med stämpelmärken kan stå till buds vid kvittering och redovisning av

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1964

stämpelskatt och expeditionslösen. Det framgår ej av betänkandet, om utredningen
undersökt möjligheten att i vissa fall ersätta stämpelsystemet
med en motsvarighet till postverkets frankeringsmaskiner. Sådana maskiner
skulle enligt statskontoret sannolikt kunna skapa skydd mot oegentligheter
samt möjliggöra en snabb och enkel redovisning. Kunde dylika maskiner
användas skulle, anför statskontoret, säkerligen en avsevärd arbetsbesparing
uppnås, i synnerhet inom domstolsväsendet. Statskontoret föreslår
därför, att möjligheten att använda frankeringsmaskin i stället för stämpelmärken
närmare undersökes.

Nedre justitierevisionen uttalar i denna fråga följande.

Av betänkandet framgår icke om utredningen övervägt möjligheterna att
med utnyttjande av moderna kontorsmaskiner, särskilt av sådan typ som
frankeringsmaskiner och kassaregistreringsapparater, genomföra en rationalisering
av uppbörden och redovisningen av stämpelmedlen. Det vill synas
som om - - åtminstone såvitt angår myndigheter med jämförelsevis stor medelsuppbord,
exempelvis de största rådhusrätterna och domsagorna — en
icke oväsentlig besparing av arbetskraft härigenom skulle kunna uppnås,
utan att kravet pa effektiv kontroll, även för redogöraren själv, bleve eftersalt.
Såsom grund för ett ställningstagande till detta spörsmål krävs emellertul
ett utredningsmaterial av maskin- och bokföringsteknisk art, som nu
icke star neare justitierevisionen till buds. För det fall att de antydda rationaliseringsmöjligheterna
icke blivit prövade av utredningen vill nedre justitierevisionen
allenast framhålla angelägenheten av att utvecklingen inom
kontorstekmken beaktas, så att även på detta område alla möjligheter till
arbetsbesparing tillvaratagas.

Hovrätten för Nedre Norrland önskar som mål för reformer på förevarande
område bl. a. en ordning, där det nuvarande gammalmodiga manuella
systemet för redovisning av expeditionsavgifter ersätts av någon maskinell,
enkel och praktisk anordning. Emellertid förutsätter hovrätten, att utredningens
ställningstagande är grundat på närmare expertundersökningar och
jämförelser. Hovrätten motsätter sig därför inte, att märkena bibehålls tills
vidare. De stigande kostnaderna för manuell arbetskraft och den snabba
utveckling, som pågått och alltjämt pågår inom det kontorstekniska området,
fordrar dock enligt hovrättens mening, att frågan hålls öppen under
fortsatt och skärpt uppmärksamhet.

Sveriges jordbrukskasseförbund anser, att åtskilliga invändningar av
praktiska skäl kan göras mot systemet med stämpelmärken. Det förefaller
förbundet sannolikt, att den snabba utvecklingen av kontorstekniska hjälpmedel
i form av stämplande, summerande och registrerande maskiner kan
komma att ge enklare lösningar av problemet. Förbundet vill dock framhålla,
att systemet med stämpelmärken enligt förbundets mening är vida att
föredraga framför det till utredningen framförda men av utredningen på
goda grunder avvisade förslaget att alla inbetalningar skall göras till postgirokonto
innan expedition utlämnas.

Vad speciellt angår skatteredovisningen har förslaget att avskaffa stämpelsystemet
för arvsskatt och gåvoskatt samt att införa postgiro -

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 196-b

inbetalning av sådan skatt direkt till generalpoststyrelsen tillstyrkts eller
lämnats utan erinran av så gott som samtliga remissorgan. Remissyttrandena
i denna del ämnar jag i det följande närmare redovisa i specialmotiveringen
till ändringarna i arvsskatteförordningen.

Ett fullständigt avskaffande av stämpelbeläggning även i fråga om annan
skatt vid underrätt förordas av riksrevisionsverket, hovrätten
för Västra Sverige och hovrätten för övre Norrland samt häradshövdingen
i Umeå domsaga.

Riksrevisionsverket anför sålunda.

Det förenklade förfarande utredningen föreslagit för uppbörd av arvsocli
gåvoskatt torde enligt riksrevisionsverkets mening med fördel kunna
tillämpas också vid uttagandet av avgifterna på förvärv av fast egendom
samt inteckning av skuldebrev och lösöreköp. Det må vidare framhållas, att
uppbörden av ifrågavarande medel liksom av arvsskatt fastställd av underrätt
i stället för till ett för hela riket gemensamt postgirokonto skulle kunna
äga rum till särskilda postgirokonton för respektive hovrätter, på vilka då
skulle ankomma att fullgöra de arbetsuppgifter som med utredningens förslag
åvila postverket.

Hovrätten för Västra Sverige anser, att lösningen med inbetalning till ett
centralt postgirokonto erbjuder uppenbara fördelar, och anför.

Uppbörd, redovisning och kontroll av avgifterna synes då kunna anordnas
på motsvarande sätt som föreslagits för arvsskatten. Riskerna för förlust för
statsverket får självfallet icke underskattas men torde, om denna synpunkt
skulle tillmätas avgörande betydelse, kunna förebyggas genom krav på inbetalning
till postgiro innan ansökan upptages till slutlig prövning, eventuellt
i förening med ett föreläggande vid äventyr på sätt föreskrives för ansökningsavgift
i 19 § förslaget till kungörelse angående expeditionslösen m. in.

Hovrätten för Övre Norrland förordar, att inbetalningen till det centrala
postgirokontot skall göras i förväg. Hovrätten framhåller, att domstolarna
därigenom skulle helt befrias från skyldigheten att handha skattemedel och
att uppbörden skulle ankomma på den myndighet — postverket — som har
skatteredovisning till en av sina huvuduppgifter.

Häradshövdingen i Umeå domsaga anser att den uppbördsverksamhet, som
domstolarna för närvarande bedriver, ligger så vid sidan av domstolarnas
egentliga uppgifter, att det i och för sig mest rationella borde ha varit att
helt avlyfta denna verksamhet från domstolarna.

I fråga om stämpelavgiften vid förvärv av fartyg har utredningens
förslag att behålla stämpelmärken mött erinran endast från riksrevisionsverket,
som anför.

Handläggningen av avgiftsärenden beträffande oregistrerade fartyg avses
skola överflyttas från polismyndigheten till sjöfartsstyrelsen. Fastställandet
av avgifter vid fartygsförvärv centraliseras härigenom till sistnämnda myndighet.
Riksrevisionsverket har inhämtat, att stämpelbeläggningen hos sjöfartsstvrelsen
för närvarande icke sker å sådan handling som utlämnas till
sökanden. Med hänsyn till nämnda omständigheter torde stämpelsystemets
användning på detta område sakna berättigande. Inbetalning bör i stäl -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1964

let äga rum till sjöfartsstyrelsens postgirokonto, sedan styrelsen på grundval
av till fartygsregistret ingiven anmälan aviserat avgiftens storlek.

Mot förslaget att inskränka den nuvarande stämpelbeläggningen av a ktier
och lottbrev i kommanditbolag samt lottsedlar har ej
riktats någon erinran. Såväl generalpoststyrelsen som riksrevisionsverket
har dock uttalat sig för att dessa skatter inte alls skall redovisas med stämpelmärken.

Ej heller mot förslaget att lotterivinsts katten skall fritas från
användandet av stämpelmärken har någon erinran framförts. Riksgäldsfullmåktige,
som framhåller att denna skatt avser även vinstdragning i lönsparande
och premieobligationsvinster, anser förslaget rationellt. Riksrevisionsverket
tillstyrker likaledes uttryckligen förslaget.

Förslaget att fondstämpel skall kunna redovisas utan stämpelbeläggning
har ej mött någon erinran. Uttryckligt tillstyrkande föreligger
från bank- och fondinspektionen, styrelsen för Stockholms fondbörs, Svenska
fondhandlareföreningen och Svenska bankföreningen.

Utredningens förslag att slopa dubbla beläggningsstämplar
har tillstyrkts av samtliga remissorgan med ett undantag. Ur de tillstyrkande
yttrandena må följande återges.

Statskontoret anser denna reform i hög grad befogad, eftersom de dubbla
beläggningsstämplarna nu orsakar mycket besvär och tidsåtgång. Det av
utredningen föreslagna nya redovisningssystemet synes statskontoret innebära
arbetsbesparing och fullgod medelskontroll.

Häradshövdingen i Umeå domsaga framhåller, att uppbördsverksamheten
för närvarande är arbetskrävande och att redovisningssystemet är invecklat,
beroende bl. a. på att redovisningen sker med två olika sorters stämplar,
dubbla och enkla. Förenklingar i förfarandet skulle därför enligt hans mening
kunna medföra avsevärda besparingar för statsverket. Han hälsar därför
med stor tillfredsställelse, att enligt förslaget stämpelskatt och lösen
skall redovisas med enhetliga stämplar samt att uppbörden i allmänhet
skall ske vid endast ett tillfälle.

Häradshövdingen i Ångermanlands södra domsaga anser det vara vanskligt
att bedöma frågan huruvida genomförandet av förslaget i denna del
kommer att medföra någon arbetsbesparing för domstolspersonalen, innan
förslag till tillämpningsföreskrifter, räkenskapsböcker o. dyl. blivit utarbetade.
De i betänkandet upptagna författningsförslagen tyder enligt denne
häradshövding på att det föreslagna redovisningssystemet inte kommer att
medföra ai betsbesparing utan snarare ökning av arbetet. Han finner emellertid
systemet med dubbla beläggningsstämplar vara behäftat med så avsevärda
nackdelar från praktisk synpunkt att det bör slopas, oavsett vilken
inverkan detta kan ha på arbetsbördan vid domstolarna.

Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller att, även om uppbörd med
dubbla beläggningsstämplar för länsstyrelsens del omfattar en obetydlig

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 196b 49

del av den totala uppbörden, användningen av dessa stämplar dock visat
sig tidsödande enär de inte lämnas i förskott.

Uppbördsdirektören i Stockholm finner borttagandet av de dubbla beläggningsstämplarna
framstå som en god förenkling.

Bibehållande av dubbla beläggningsstämplar förordas endast av häradshövdingen
i Hallands södra domsaga, som under hänvisning till erfarenheter
från denna domsaga uttalar att ett system med dubbla tjänstepostgirokonton
för stämpelförsäljare vid underrätterna — ett för enkla och ett
för dubbla beläggningsstämplar — synes böra närmare prövas innan de
sistnämnda stämplarna helt slopas.

I fråga om den föreslagna begränsningen av förskottsuppbörd
e n av stämpelskatt vid domstol råder delade meningar. Remissyttrandena
i denna del ämnar jag redovisa vid 36 § i departementsförslaget till stämpelskatteförordning.

Vad härefter angår stämpelsystemets användande för redovisning
av expeditionsavgifter har den föreslagna möjligheten att undanta
vissa expeditioner från skyldigheten att redovisa lösen med stämpelmärken
i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län finner sig dock inte kunna biträda detta
förslag. Länsstyrelsen anser nämligen att ett åsatt stämpelmärke förlänar
handlingen en officiell prägel, som frånsett förfalskningsskyddet kan vara
av stort värde, inte minst i internationella sammanhang. En befrielse från
skyldigheten att åsätta stämpelmärken skulle säkerligen också försvåra
kontrollen över inbetalda lösenavgifter.

Liknande synpunkter anförs av tulldirektionen i Malmö i fråga om bevis
som utfärdas av lokal tullmyndighet, av 19b9 års jaktutredning beträffande
bevis eller beslut som utfärdas i jakt- och vapenärenden samt av
skeppsklareraresektionen hos Stockholms sjöfartsklubb i fråga om certifikat
och dylika handlingar av permanent natur som tillhör fartygen och
ofta uppvisas även utomlands.

Tulldirektionen i Stockholm ifrågasätter dessutom, om inte genom särskilt
stadgande i lösenlistan borde beredas möjlighet för den som så begär
att få viss expedition stämpelbelagd för att markera dess officiella natur.

Bergmästareämbetet i västra distriktet finner stämpelmärkena väl motiverade
för att markera, att det är fråga om handling av viss vikt.

Motsatt uppfattning i fråga om stämpelmärkets värde som officiell beteckning
hyser ett par remissmyndigheter. Sjöfartsstyrelsen uttalar sålunda,
att lösenbelagda certifikat utgör endast en del av alla de handlingar
ett fartyg kan behöva förete för utländsk myndighet vid besök i utländsk
hamn och att det inte torde möta någon svårighet att ge dem erforderlig
officiell prägel utan att därför behöva ta ut en särskild lösenavgift. Någon
genomgående princip att utländska motsvarigheter till ifrågavarande certifikat
skall vara försedda med lösen- eller stämpelmärken torde inte föreligga.
De sakkunniga med uppdrag att verkställa översyn av gällande be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 196i

stämmelser om tillsyn å fartyg m. m. framhåller att varje certifikat, som
utfärdas av sjöfartsstyrelsen, förses med styrelsens stämpel och att denna
stämpel torde vara tillfyllest när det gäller att ge handlingarna en officiell
karaktär.

En del remissorgan har uttalat önskemål om att de affärsdrivande verken
skall slippa redovisa expeditionsavgifter med stämpelmärken.

Sålunda anser järnvägsstyrelsen att i varje fall statens järnvägar bör
slippa redovisa expeditionslösen med stämpelmärken. Avgifterna för verkets
expeditioner tas praktiskt taget enbart ut genom postförskott och gottskrivs
därigenom styrelsens spärrade postgirokonto för inkomster samt bokförs
över särskilt avräkningskonto. Kontrollsynpunkterna är alltså väl tillgodosedda
utan användning av stämpelmärken, varför redovisning utan stämpelmärken
skulle innebära en ren arbetsbesparing.

Liknande ståndpunkt intar generalpoststyrelsen, postutredningen 1956,
riksrevisionsverket, telestyrelsen och luftfartsstyrelsen. Dessa remissorgan
anser emellertid, att lösenbestämmelserna ej alls skall gälla affärsverken.

Slopande av stämpelbeläggning föreslås vidare av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i fråga om avskrifter, kopior och dupletter, av riksarkivet
beträffande kopieringskostnader för kopior, av patent- och registreringsverket
i fråga om fotografiska förstoringar samt av flygförvaltningen i
undantagsfall rörande fotokopior.

Uppbördsdirektören i Stockholm ifrågasätter, om inte expeditionsavgifterna
borde »kvitteras» med särskilda lösenmärken, och anför.

Enligt förslaget skall lösen fortfarande redovisas med stämpel. För detta
kan man möjligen sätta ett frågetecken. Avgiften vid förvärv av fast egendom
och av fartyg och i de andra fall då stämpelavgift skall erläggas är så
artskilda från expeditionsavgifterna att det synes motiverat inte blott med
de olika benämningarna stämpel resp. lösen utan också med olika redovisningsmärken.

Att försäljning av stämpelmärken ej längre skall kunna
ske till allmänheten har föranlett erinran endast från Svenska bankföreningen,
som finner praktiska skäl tala för en modifikation i fråga om
emissionsstämpel till utländska värdepapper.

Frågan om slopandet av bestämmelser rörande provision har inte
berörts i remissyttrandena.

Förslaget att samla bestämmelserna om tillhandahållande av stämplar
samt uppbörd och redovisning av stämpelmedel m. m. i en stämpelkungörelse
har vunnit allmänt gillande.

Departementschefen

Systemet att redovisa stämpelskatt och expeditionsavgifter genom stämpelmärken
har gammal hävd i vårt land. Utredningen har föreslagit, att
detta stämpelsystem i princip skall bibehållas men jämkas i vissa hänseen -

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 ur 1!)6''i

den. De flesta remissmyndigheterna synes dela utredningens uppfattning,
att stämpelsystemet i allmänhet är att föredra framför andra system för
redovisning av stämpelskatt och expeditionsavgifter. Det alternativ som ansetts
ligga närmast till hands, nämligen inbetalning över postgiro, skulle
ofta inte medföra en lättnad för myndigheterna, som stod i rimlig proportion
till det besvär ett sådant förfarande skulle orsaka allmänheten. Förhållandena
kan emellertid gestalta sig på olika sätt inom skilda områden
och hos skilda myndigheter. Utredningens förslag, som jag tillstyrker, innebär,
såsom framgår av det följande, att postgiroinbetalning införs på vissa
områden där ett sådant betalningssätt ansetts överlägset. Den myndighet, som
enligt vad jag i det följande ämnar föreslå skall bli central administrativ
myndighet för stämpelväsendet, nämligen kontrollstyrelsen, bör emellertid
enligt min mening undersöka möjligheterna att i större utsträckning övergå
till postgiroinbetalning.

Även andra vägar att rationalisera redovisningssystemet än övergång till
postgiroinbetalning är emellertid tänkbara. Sålunda torde utvecklingen på
det kontorstekniska området erbjuda möjligheter i detta hänseende. Från
flera håll har pekats på användningen av frankeringsmaskiner. I detta
sammanhang är det emellertid inte möjligt att ta ställning till frågan om
övergång till sådana redovisningsmetoder. Det bör ankomma på kontrollstyrelsen
att uppmärksamt följa utvecklingen på detta område och att vidta
de rationaliserande åtgärder, som erfarenheterna föranleder. För att möjliggöra
försöksverksamhet med frankeringsmaskiner och andra redovisningsmetoder
i stället för stämpelsystemet ämnar jag föreslå bestämmelser om
befogenhet för kontrollstyrelsen att besluta om undantag från stämpelredovisningen.
De nya författningarna bör emellertid utformas med denna form
av redovisning som huvudprincip. Redan nu kan dock ske förenklingar av
stämnelsystemet. I vissa fall, då stämpelmärken ej kan anses erforderliga
från redovisningssynpunkt, bör sålunda användas en annan redovisningsform.
Vidare bör de dubbla beläggningsstämplarna ersättas med enkla beläggningsstämplar.

Viktigast från förenklingssynpunlct är utredningens förslag att helt avskaffa
stämpelbeläggning i fråga om arvsskatt och gåvoskatt. Förslaget har
vunnit allmänt gillande vid remissbehandlingen. Såsom jag avser att närmare
utveckla i specialmotiveringen till de ändringar i arvsskatteförordningen
som jag ämnar föreslå, bör stämpelbeläggningen beträffande arvsskatt
ersättas med inbetalning till postgirokonton hos länsstyrelserna. I samband
därmed ämnar jag föreslå, att stämpelsystemet slopas även för gåvoskatt.

Beträffande skatt, som fastställs av inskrivningsdomare, ämnar jag föreslå,
att uppbörden alltjämt skall åvila denne. Då någon central uppbörd av
sådan skatt inte kommer att ske, saknas anledning att nu slopa stämpelsystemet
för den. Att undantag från denna princip skall kunna göras genom
beslut av kontrollstyrelsen har jag nyss berört.

Stämpelavgiften vid överlåtelse av fartyg redovisas nu med stämpelmär -

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år l!)6i

ken, och utredningen har inte föreslagit någon ändring i detta hänseende.
I allmänhet inbetalas stämpelavgiften på ett särskilt postgirokonto till sjöfarlsstyrelsens
fartygsregister. Inbetalning kan emellertid även ske kontant
direkt till sjöfartsstyrelsen. Stämplarna åsätts den till fartygsregistret ingivna
förvärvsanmälan, som får ligga kvar hos sjöfartsstyrelsen. Enligt min
mening är detta inte tillfredsställande, eftersom stämpelmärkena därigenom
mister sin funktion som kvitto på erlagd avgift. Med hänsyn härtill
och eftersom uppbörden sker centralt finner jag i likhet med riksrevisionsverket,
att stämpelsystemet bör slopas för redovisningen av fartygsstämpeln
och att i stället inbetalning till fartygsregistrets eget postgirokonto bör göras
obligatorisk.

I fråga om aktier och lottbrev i kommanditbolag samt lottsedlar har utredningen
föreslagit, att stämpelbeläggning av själva handlingarna skall
slopas. Samtidigt har utredningen förordat, att kvittot på erlagd stämpelskatt
i stället skall förses med stämplar. Såväl generalpoststyrelsen, som
närmast berördes av förslaget, som riksrevisionsverket, vilket har att beakta
behovet av redovisningskontroll, har emellertid förordat, att stämpelskatten
i dessa fall inte alls skall redovisas med stämpelmärken. I likhet med
generalpoststyrelsen och riksrevisionsverket anser jag, att det saknas tillräcklig
anledning behålla stämpelsystemet för de här berörda handlingarna.

Även beträffande den särskilda lotterivinstskatten bör stämpelsystemet
slopas.

Vidare tillstyrker jag, att det beträffande fondstämpel bereds möjlighet
att slopa användningen av stämpelmärken.

Anmärkningarna mot de besvär, som onekligen är förenade med det nuvarande
stämpelsystemet, gäller i huvudsak användningen av dubbla beläggningsstämplar.
Utredningen har därför föreslagit, att dessa skattestämplar
ersätts med enkla beläggningsstämplar. Utredningens förslag har överlag
tillstyrkts av remissorganen, som mycket starkt uttalat sig för att de
dubbla beläggningsstämplarna slopas. Jag förordar därför, att stämpelskatt
— i den mån stämpelsystemet kommer till användning — framdeles alltid
skall redovisas med samma slags stämpelmärken som nu används för expeditionsavgifterna.

En förutsättning för slopande av de dubbla beläggningsstämplarna är att
förskottsuppbörden begränsas. Utredningens förslag att förskott fortfarande
skall tas ut beträffande stämpelskatt vid lagfart och inskrivning av
tomträtt samt vid lösöreköp, dock endast i de fall där skatten överstiger 100
kronor, har under remissbehandlingen blivit föremål för mycket delade meningar.
På många håll har man ansett, att förskottsuppbörden bör slopas
helt. Till denna mening ansluter jag mig. Såsom kommer att närmare framgå
av specialmotiveringen till 36 § i departementsförslaget till stämpelskatteförordning,
vill jag därför föreslå, att förskottsbetalningen hos inskrivningsdomare
fullständigt slopas. Hos underrätt blir det inte aktuellt att ta ut
stämpelskatt, eftersom jag i det följande ämnar föreslå att skatteplikten för
lösöreköp slopas.

Även i fråga om expeditionsavgifter har utredningen föreslagit möjlighet

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år

till undantag från skyldigheten alt redovisa med stämpelmärken. I detta
sammanhang har från en del håll uttalats önskemål om att sådan befrielse
skall medges dels de affärsdrivande verken generellt dels några andra
myndigheter i fråga om vissa expeditioner, t. ex. fotostatkopior. Enligt min
mening bör det ankomma på konlrollstyrelsen att efter samråd med riksrevisionsverket
från fall till fall avgöra, om tillfredsställande redovisningskontroll
kan ernås utan stämpelmärken. En förutsättning för sådan dispensgivning
hör givetvis vara att en omläggning av redovisningen även kommer
att innebära en förenkling av denna. Vad särskilt gäller de affärsdrivande
verken vill jag redan nu nämna att jag i det följande ämnar föreslå, att de
liksom vissa andra myndigheter helt undantas från tillämpningen av expeditionskungörelsen
och i stället bemyndigas själva fastställa och uppbära
avgifter för avskrifter och kopior. Därmed kommer dessa avgifter att redovisas
på annat sätt än med stämpelmärken.

Inteckningskontrollstämpeln bör, av skäl som jag kommer att anföra vid
11 § i förslaget till stämpelskatteförordning, enligt min mening slopas.

Meddelande av detalj föreskrifter om stämpelmärken och redovisning bör
ankomma, i första hand på Kungl. Maj:t och i andra hand på kontrollstyrelsen.
Bestämmelserna härom bör på sätt utredningen föreslagit inflyta
i en särskild s. k. stämpelkungörelse. Därvid bör föreskrivas, att stämpelmärken
ej längre skall tillhandahållas allmänheten. Slutligen må nämnas,
att stämpelprovision ej heller enligt min mening bör förekomma.

Ett slopande av stämpelsystemet för redovisning av den särskilda skatten
på vissa lotterivinster kräver en mindre jämkning av 1928 års förordning om
denna skatt, vilken nu handhas av generalpoststyrelsen. Såsom jag redan
antytt, ämnar jag i det följande föreslå, att kontrollstyrelsen i princip övertar
generalpoststyrelsens befattning med stämpelväsendet. Detta bör gälla
även den särskilda lotterivinstskatten. En teknisk anpassning av denna
skatt till vad som gäller beträffande konlrollstyrelsens övriga skatter kan
kräva ytterligare jämkningar i förordningen om lotterivinstskatt. Frågan
om ändring i denna förordning torde få anmälas i senare sammanhang.

C. Central stämpelmyndighet

Gällande ordning

Som central administrativ myndighet inom stämpelväsendet fungerar generalpoststyrelsen.
Detta kommer till uttryck på skilda håll i SF. Såsom
angivits i föregående avsnitt, handhar postverket försäljningen av stämpelmärken
samt uppbörden och redovisningen till statsverket av stämpelmedel.
Därutöver åligger det generalpoststyrelsen att i vissa fall pröva stämpelplikt
och fastställa stämpelavgift. Sålunda fastställer generalpoststyrelsen
stämpelns belopp för aktiebrev och lottbrev i inländska bolag, för interimsbevis
å dylika brev samt för obligationer som utfärdas här i riket (27 §
SF). Vidare fastställer styrelsen stämpelavgift för lottsedel. Vid underlåten
betalning i sådant fall äger styrelsen låta indriva det felande beloppet (56 §
SF).

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1964

I fråga om fondstämpelavgiften är bankinspektionen central administrativ
myndighet. Denna myndighetsutövning är dock i stort sett begränsad
till en allmän tillsyn över efterlevnaden av 1908 års fondstämpelförordning
(9 § förordningen) och kontroll av stämpelbeläggningen av fondhandlarnas
avräkningsnotor (10 § samma förordning).

Stämpelutredningen

Stämpelutredningen, som utgått från att generalpoststyrelsen skall behålla
sin ställning som central administrativ myndighet för stämpelväsendet,
föreslår inte några inskränkningar i styrelsens befogenheter på delta
område. I stället föreslår utredningen en viss utökning av styrelsens uppgifter.
Enligt utredningens förslag skall styrelsen fastställa stämpelavgift
även för utländska värdepapper, avge yttranden i alla ärenden om förhandsbesked,
äga besvärsrätt i fråga om förhandsbesked och skattebeslut
som meddelats av annan myndighet än allmän underrätt, föra talan vid
allmän domstol för bevakande av statsverkets rätt beträffande stämpelavgift
samt motta anmälningar om underlåten stämpelbeläggning.

Beträffande bankinspektionens ställning som tillsyns- och kontrollmyndighet
för fondstämpeln har stämpelutredningen inte föreslagit någon ändring.

Postutredningen 1956

I sitt yttrande över stämpelutredningens betänkande ifrågasätter postutredningen,
om en myndighetsutövning av det slag stämpelutredningen föreslagit
är förenlig med postverkets uppgifter som affärsverk. Postutredningen
har därvid redovisat i huvudsak följande synpunkter.

För postverkets styrelse och ledningen närmast under denna träder postverkets
karaktär av affärsverk och därmed sammanhängande, från stämpelväsendet
artfrämmande uppgifter i förgrunden. Dessa dominerande uppgifter,
på vilka ledningens sakkunskap i första hand måste vara inriktad,
kan enligt postutredningen väntas lämna ringa tid över för engagemang
från ledningens sida i ärenden, som avser prövning av stämpelplikt i svårbedömda
fall och besvärsärenden i sådana sammanhang. Med hänsyn till
den utveckling mot ett starkare markerande av affärsverkens ställning i
förhållande till statsförvaltningen i övrigt, som har ägt rum och alltjämt
pågår, anser postutredningen en myndighetsfunktion av det slag generalpoststyrelsen
utövar genom sin allmänna befattning med stämpelskatter
bli allt mindre förenlig med postverkets verksamhet som affärsverk. Postverkets
uppgifter i fråga om stämpelväsendet bör enligt postutredningens
mening, såsom fallet är med skatteuppbörd i allmänhet och folkpensionsutbetalning,
vara begränsade till de rent uppbörds- och utbetalningstekniska.

I anslutning till detta yttrande har postutredningen sedermera i sitt år
1962 avgivna betänkande rörande postverkets organisation (SOU 1962:52)
föreslagit, att postverkets uppgifter i fråga om stämpelväsendet begränsas

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 196b

[ill försäljning av stämpelmärken på postanstalterna för den myndighets
räkning som kan anses lämplig att överta postverkets nuvarande centrala
uppgifter i fråga om slämpelväsendet. Enligt postutredningens bedömande
är kontrollstyrclsen på grund av sin befattning med skatter tänkbar som
central myndighet för stämpelväsendet.

Yttrandena över postutredningens betänkande

Postutredningens förslag har allmänt tillstyrkts eller lämnats utan erinran.
Uttryckligt tillstyrkande föreligger från konirollsiijrelscn, riksrevisionsverket,
generalpoststyrclsen, telestyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms,
Jönköpings, Västmanlands, Västernorrlands och Norrbottens län,
Statstjänstemännens riksförbund och Statstjänarkartellen.

Generalpoststyrelsen anser i likhet med postutredningen, att postverkets
engagemang i stämpelväsendet inte hör samman med postverket som affärsverk.
Styrelsen framhåller särskilt, att postverket visserligen handhar
skatteuppbörd och folkpensionsutbetalning men att postverket därför inte
fastställer några skatter eller prövar frågor om skatteplikt eller rätt till
folkpension eller fungerar som remissinstans i dylika avseenden. Generalpoststyrelsen
ifrågasätter, om inte stämpeluppgifterna snarast hör hemma
hos kontrollstyrelsen i dess egenskap av expertorgan för indirekt beskattning.
En mindre utbyggnad av allmänna ombudets sektion hos kontrollstyrelsen
skulle enligt generalpoststyrelsens uppfattning troligen vara tillfyllest
för att möta den planerade utvidgningen av besvärsrätten, under det
att hos generalpoststyrelsen en helt ny sådan sektion finge skapas. Vidare
framhåller generalpoststyrelsen, att kontrollstyrelsen torde ha vidsträcktare
samarbete med riksrevisionsverket än vad generalpoststyrelsen har. Den
organisationsenhet, som stämpelexpeditionen för närvarande utgör hos generalpoststyrelsen
för att handlägga stämpelärendena, och den därmed
sammanhängande distributions- och uppbördsverksamheten borde enligt
generalpoststyrelsens mening med fördel kunna överföras till kontrollstyrelsen.
Av postverkets arbetsuppgifter på detta område skulle därefter återstå
endast den egentliga försäljningen av stämpelmärken vid postanstalterna.
Någon ökning av statsverkets omkostnader för stämpelväsendet anser
generalpoststyrelsen en sådan omläggning inte behöva medföra. Avslutningsvis
anför generalpoststyrelsen, att förutom kontrollstyrelsen möjligen
statskontorets fondbyrå kunde tänkas överta postverkets uppgifter inom
stämpelväsendet.

Även riksrevisionsverket betonar, att kontrollstyrelsen redan nu har att
handlägga ärenden på den indirekta beskattningens område, och har därför
inte något att erinra mot att postverkets myndighetsutövning inom
stämpelväsendet överflyttas till kontrollstyrelsen.

Kontrollstyrelsen delar postutredningens uppfattning, att det är mindre
lämpligt att en skattekontrollerande funktion som uppgiften i fråga om
stämpelväsendet åvilar ett affärsdrivande verk, och anser, att detta bestyr
bör överföras från postverket till ett centralt ämbetsverk. Om postverkets

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 1964

afiarsverksform förändras till en särskild företagsform i enlighet med vad
postutredningen skisserat, synes det olämpliga i postverkets handhavande
av dessa uppgifter enligt kontrollstyrelsens uppfattning än mera uppenbart.
Kontrollstyrelsen anför vidare.

Kontrollstyrelsen är enligt Kungl. Maj :ts instruktion bl. a. central förvaltningsmyndighet
för ärenden angående den indirekta beskattningen och
därmed sammanhängande frågor. Styrelsens allmänna organisation är tillrättalagd
för att ombesörja uppgiften med kontroll och uppbörd av skatter
av det slag stämpelavgifterna utgör. Inspektioner och inventeringar hos
stämpelförsäljare kan sålunda med fördel utföras av tjänstemän vid styrelsens
lokalförvaltning. Enligt förordningen den 3 april 1959 (nr 92) om
förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning är till kontrollstyrelsen knutet
ett allmänt ombud med uppgift att företräda det allmänna i besvärsärenden.
Om motsvarande funktion anses böra tillskapas i fråga om stämpelavgifterna,
skulle denna kunna utövas av det hos kontrollstyrelsen redan
befintliga ombudet.

Kontrollstyrelsen tillstyrker i enlighet med det anförda, att stämpelväsendet
överförs från generalpoststyrelsen till kontrollstyrelsen. Härigenom
skulle stämpelbeläggningsfrågorna komma att hänföras till ansvarsområdet
för det departement, varunder de rätteligen bör höra. Om kontrollstyrelsen
blir stämpelmyndighet, bör enligt styrelsens mening frågor rörande statlig
stämpelbeläggning över huvud, sålunda även exempelvis lämnande av förhandsbesked,
övertas av styrelsen. Försäljning av stämpelmärken bör
dock i enlighet med postutredningens förslag även i fortsättningen ske på
postanstalterna.

Bankinspektionen framhåller att, om postutredningens förslag på denna
punkt förverkligas, även bankinspektionen borde befrias från sin del av
stämpelgranskningen, d. v. s. kontrollen av fondstämpeln. Då emellertid
denna fråga torde komma att prövas av aktiefondsutredningen, anser bankinspektionen,
att sistnämnda utrednings förslag bör avvaktas innan några
åtgärder vidtas beträffande fondstämpeln.

Departementschefen

Generalpoststyrelsen är för närvarande den centrala administrativa myndigheten
på stämpelväsendets område. Någon ändring har i detta hänseende
inte föreslagits av stämpelutredningen. Dess ståndpunkt torde ha
betingats av att 1956 års postutredning, då stämpelutredningen avgav sitt
betänkande, inte för sin del tagit definitiv ställning till frågan om generalpoststyrelsens
befattning med stämpelväsendet.

Sedermera har frågan kommit i ett annat läge genom att postutredningen
i sitt den 5 december 1962 avgivna betänkande föreslagit, att generalpoststyrelsens
uppgifter som central myndighet för stämpelväsendet skall överflyttas
till annan myndighet, exempelvis kontrollstyrelsen. Som jag framhöll
i statsverkspropositionen till 1963 års riksdag (bilaga 1 s. 60), kunde något
förslag till en allmän revision av stämpel- och lösenförordningarna inte
framläggas då i avvaktan på remissbehandlingen av postutredningens för -

Kanyl. Maj:ts proposition nr 75 år 196b

slag. Sedan remissbehandlingen avslutats, anser jag, att man nu kan ta definitiv
ståndpunkt till frågan om valet av central myndighet för stämpelväsendet.

Enighet har rått mellan remissorganen om att gencralpoststyrelsens myndighetsfunktioner
inom stämpelväsendet inte är förenliga med postverkets
uppgifter som affärsverk och om att dessa funktioner bör överflyttas till
kontrollstyrelsen. Jag delar uppfattningen, att det i princip inte bör ankomma
på ett affärsdrivande verk som postverket att fastställa skatter eller
att ha andra rent fiskaliska uppgifter. Dessa bör därför överflyttas till
annan central myndighet. Som sådan kan knappast någon annan än kontrollstyrelsen
komma i fråga. I sin egenskap av central myndighet på den
särskilda indirekta beskattningens område synes kontrollstyrelsen vara väl
rustad att handha de fiskaliska uppgifterna även inom stämpelväsendet.
Jag tillstyrker därför, att kontrollstyrelsen övertar generalpoststyrelsens
uppgift som central administrativ myndighet för stämpelväsendet. Av praktiska
skäl synes dock försäljningen av stämpelmärken böra kvar ligga inom
postverket.

Vad gäller bankinspektionens befattning med stämpelväsendet, som för
närvarande inskränker sig till en kontroll av fondstämpelns riktiga beräkning,
får jag erinra om att jag med stöd av bemyndigande den 15 februari
1963 tillkallat sakkunniga med uppdrag bl. a. att göra en allmän och förutsättningslös
översyn av 1908 års fondstämpelförordning. De sakkunniga, som
antagit benämningen aktiefondsutredningen, har alltså att pröva även frågan
om central myndighet för handhavandet av fondstämpelavgiften. I avvaktan
på utredningens överväganden i denna del bör någon ändring i bankinspektionens
ställning som kontrollmyndighet inte vidtas för närvarande.

Den föreslagna överflyttningen av de centrala uppgifterna på stämpelväsendets
område till kontrollstyrelsen medför, att styrelsens personalorganisation
kan behöva förstärkas med några befattningshavare. För detta ändamål
uppkommer eventuellt behov av att överskrida den i styrelsens avlöningsstat
upptagna anslagsposten till övrig icke-ordinarie personal. Även i
övrigt kan övergångsanordningar behöva vidtas med avseende på den personal,
som berörs av omorganisationen. Jag vill föreslå, att Kungl. Maj :t inhämtar
riksdagens bemyndigande, att medge sådant överskridande och att
vidta erforderliga övergångsåtgärder. III.

III. Stämpelskatt

A. Allmänna synpunkter

Gällande ordning

Enligt 8 § SF föreligger stämpelplikt för åtskilliga slag av enskilda handlingar.
Sålunda stadgas stämpelavgift för förvärv av fast egendom genom
bl. a. köp, byte eller fusion enligt 175 § aktiebolagslagen samt för förvärv av
åborätt och skattelösen av kronojord, vid sökande av betalning eller inteckning
på grund av skuldebrev m. m., vid sökande av andra inteckningar eller

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 1961

inskrivning av tomträtt och vattenfallsrätt, vid förvärv av fartyg, vid registrering
av lösöreköp, vid emission av bl. a. aktier i svenska aktiebolag och
av obligationer samt vid införsel av utländska värdepapper ävensom för
lottsedlar i vissa lotterier. Vidare stadgas i samma paragraf skyldighet att
erlägga stämpelavgift för ansökan, varigenom mål eller ärende anhängiggörs
vid domstol, samt vid registrering av äktenskapsförord.

För beräkningen av stämpelavgiftens storlek gäller i olika fall skilda regler.
Redogörelse för dessa ämnar jag lämna i samband med motiveringen
till de specialbestämmelser, som föreslås i det följande.

SF innehåller, såsom jag tidigare nämnt, även bestämmelser om stämpelavgift
för vissa expeditioner i ärenden hos myndigheter. Till dessa bestämmelser
ämnar jag återkomma i ett följande avsnitt om expeditionsavgifterna.

Under budgetåret 1962/63 inflöt, som tidigare nämnts, i stämpelskatt 110,5
miljoner kronor. Härav belöpte på förvärv av fast egendom 47,6, inteckningar
och inskrivningar m. m. 35,9, fartyg 2,5, lösöreköp 0,2, emission och
införsel av värdepapper 22 och lottsedlar 2,3 miljoner kronor.

Utredningen

I fråga om stämpelskatten har utredningens uppdrag enligt direktiven
varit att verkställa en översyn i tekniskt hänseende av stämpelförordningens
bestämmelser om enskilda handlingar. Den av utredningen företagna översynen
av dessa bestämmelser har, såsom jag redovisat i föregående avsnitt,
lett till att utredningen föreslagit en ny förordning angående stämpelavgiften,
innehållande endast stadganden om stämpel till enskilda handlingar.
Till utformningen skiljer sig den föreslagna förordningen från den nuvarande
i första hand däri att, för att öka överskådligheten, de speciella bestämmelser,
som angår varje skatteobjekt, i större utsträckning än för närvarande
sammanförts till särskilda avdelningar under rubriker avsedda
att ange skatteobjektets art. Vidare har med beaktande av rättspraxis eftersträvats
att förtydliga bestämmelserna och att fullständiga regleringen på
sådana punkter där detta synts påkallat.

I enlighet med direktiven har utredningen i princip inte prövat frågan om
avskaffande av skatteplikt för de olika slag av enskilda handlingar, som nu
är föremål för stämpelbeläggning, eller om införande av skatt för andra
sådana handlingar. Utredningen har dock ansett sig inte kunna undgå att
i några fall ta upp frågan om utsträckning av den nuvarande skattskyldigheten
för viss handling till att gälla även likartade handlingar. De ändringar,
som föreslås i detta hänseende, åsyftar att undanröja den brist på
konsekvens som, delvis till följd av utvecklingen, enligt utredningens mening
måste anses föreligga i nuvarande reglering. Jämte ändringsförslag av
denna innebörd har utredningen funnit påkallat att föreslå vissa andra modifikationer,
som medför materiella förändringar.

Bland viktigare sakliga ändringar, som utredningen föreslagit, må här,
med hänvisning i övrigt till författningstext och specialmotivering, näm -

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 ur 100 i

nas följande. Förvärv av tomträtt likställs med förvärv av äganderätt till
fast egendom. Stämpelavgift vid förvärv av fast egendom eller tomträtt
skall, om avgiften grundas på taxeringsvärde, utgå efter detta värde året
före förvärvet i stället för året före stämpelbeläggningen, vilket nu gäller.
Stämpelavgiften för sådana förvärv skall utgå med dubbelt belopp inte bara,
såsom nu, då förvärvaren är aktiebolag utan även när förvärvaren är annan
juridisk person. Därvid undantas dock juridiska personer, som är befriade
från gåvoskatt, ävensom dödsbo samt införs rätt att återfå halva avgiften,
om egendomen avyttras inom tio år. Stämpelfrihet stadgas för markbyte,
som sker för att åstadkomma lämpligare fastighetsindelning, och för kommuns
förvärv av mark, som enligt fastställd plan skall utgöra allmän plats
eller begravningsplats. I vissa fall, bl. a. i fråga om förvärv av fast egendom
och tomträtt, höjs stämpelavgiften vid dröjsmål med betalningen. Stämpelavgift
införs för vissa andelsrättsbevis och certifikat avseende aktier och
obligationer. Nuvarande skyldighet att betala stämpelavgift, när betalning
eller inteckning söks för skuldebrev och vissa andra handlingar, utsträcks
att gälla alla handlingar, varigenom betalning blivit utfäst, med undantag
av tjänsteavtal. Beträffande lotterier skall stämpelavgiften ej utgå, såsom
nu, med fixt belopp för varje lottsedel utan med 5 procent av insatserna
samt skattepliktsgränsen, vilken är bestämd med hänsyn till sammanlagda
beloppet av insatserna, höjas från 5 000 till 15 000 kronor.

Utredningen anmärker, att det förhållandet att viss stämpelplikt föreslås
vidgad inte innebär att utredningen velat ta ställning till skäligheten och
lämpligheten i och för sig av avgiften i fråga. Sålunda har utredningen beträffande
stämpelskyldigheten i fall när betalning söks ifrågasatt skäligheten
i att vid sidan av övriga rättegångsavgifter ta ut skatt på skriftliga
fordringsbevis samt erinrat, att stämpelavgiften föranleder besvär för domstolarna
och inte inbringar belopp av någon betydelse.

Bland ändringar, som utredningen föreslagit, må även nämnas nya regler
om rätt till återvinning av stämpelavgift. Härav föranleds en jämkning
i lagen om handläggning av domstolsärenden.

Vissa av utredningens förslag i fråga om stämpelavgifterna har medfört,
att ändringar även föreslås i 1908 års förordning angående en särskild
stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper. I vidare mån än sambandet
ansetts påkalla har utredningen emellertid inte tagit upp bestämmelserna
om fondstämpeln till omprövning.

Såsom tidigare nämnts och som kommer att närmare framgå av det följande
avsnittet om expeditionsavgifter, har utredningen även föreslagit, att
de bestämmelser om stämpel på expeditioner som nu finns i SF skall slopas
och att reglerna om expeditionsavgifter i LF skall ersättas med en kungörelse
angående expeditionslösen.

Utredningens förslag beräknas medföra en ökning av stämpelavgifterna
för enskilda handlingar med drygt en miljon kronor, som i stort sett avser
den föreslagna stämpelavgiften för förvärv av tomträtt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1964

Yttrandena

Utredningens förslag att överföra bestämmelserna om stämpelskatt för
enskilda handlingar till en ny förordning, som inte innehåller bestämmelser
om expeditionsavgifter, har, som framgår av ett tidigare avsnitt, tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av alla remissinstanser. Detta gäller även förslaget
att sammanföra skatteobjekten till särskilda avdelningar av den nya förordningen.

Någon utvidgning av skatteplikten utöver vad utredningen föreslagit
har inte förordats av något remissorgan. Däremot har frågan om avskaffande
av skatteplikt upptagits till behandling, främst i yttrandena från
de allmänna domstolarna.

Rådhusrätten i Malmö, som finner den redaktionella förändringen lyckad
och väl genomförd, anser, att det skulle vara lämpligt att vid en så genomgripande
omarbetning av bestämmelserna om stämpel och lösen som nu föreslagits
till allsidig prövning ta upp frågan om de olika stämpelskatternas vara
eller icke vara, och ifrågasätter, om inte i detta sammanhang en allmän
översyn av samtliga stämpelskatter borde göras. Rådhusrätten håller inte för
otroligt, att betydande fördelar från rationaliseringssynpunkt därvid skulle
kunna uppnås.

Samtliga hörda domstolar utom en har bestämt påyrkat, att stämpelskyldighelen
i fall när betalning för fordran söks vid domstol skall avskaffas.
I fråga om de skäl som anförts härför vill jag hänvisa till vad jag i det följande
anför vid specialmotiveringen till It § stämpelskatteförordningen.

Även beträffande vissa andra fall har man från några håll rest krav på
slopande av avgiftsplikten, nämligen i fråga om andra inteckningar än penninginteckningar,
liksom beträffande lösöreköp och lotteri.

Hovrätten för Nedre Norrland uttalar i denna fråga.

Domstolarnas stämpelbeläggning av enskilda handlingar inbringar betydande
belopp till statskassan. Intäkterna härröra dock huvudsakligen från
två skatteformer, lagfartsstämpeln och stämpeln på penninginteckningar.
Övriga skatter svara för en relativt sett obetydlig andel. Vid den revision av
bestämmelserna, som nu föreslagits, har detta förhållande synbarligen icke
kunnat beaktas. Förhållandet bör emellertid enligt hovrättens mening ge
anledning till övervägande, huruvida det verkligen skall vara nödvändigt
och ändamålsenligt att stämpelbeläggning sker i föreslagen utsträckning.

Hovrätten anser för sin del, att man saklöst kan undvara avgifter sådana
som de vilka nu utgår vid inteckning för rätt till skogsavverkning och för
nyttjanderätt.

Även rådhusrätten i Västerås vill inskränka stämpelplikten och anför.

I samband med omarbetningen av stämpelförordningen bör, såsom förut
anförts, en allmän översyn ske av stämpelskatterna beträffande enskilda
handlingar. Bestämmelserna i denna del är föråldrade och stämpelavgifterna
icke sakligt motiverade. Ur statsfinansiell synpunkt torde ett flertal av
stämpelavgifterna sakna betydelse och endast förorsaka besvär. Av de i för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 är 1964

slaget upptagna stämpelavgifterna synes endast stämpelavgiften vid förvärv
av fast egendom och fartyg, stämpelavgitten för aktier, lottbrev och obligationer
samt stämpelavgiften för penninginteckning vara av större betydelse.

Rådhusrätten föreslår slopande av övriga stämpelavgifter, däribland stämpeln
för nyttjanderätt, rätt till elektrisk kraft, servitut eller avkomsträtt
samt för lösöreköp liksom stämpeln i fall där betalning söks för skuldebrev
eller andra fordringsbevis.

Liknande synpunkter anför hovrätten för Västra Sverige. Enligt hovrättens
åsikt är avgiften för lösöreköp närmast en ersättning för det ökade
skydd för rättighetens bestånd, som intagandet i underrättens protokoll
medför.

Mot bibehållande av avgiftsplikten vid förvärv av åborätt till kronohemman
eller skattlagt krononybygge har häradshövdingen i Hallands södra
domsaga uttalat sig.

I detta sammanhang har frågan huruvida domstol bör vara b e s k altni
ngs myndig het tagits upp av riksrevisionsverket och ett par domstolar.

Riksrevisionsverket har i sitt yttrande påpekat, att en omläggning av arvsskatteuppbörden
aktualiserar den i annat sammanhang väckta frågan om
alt frigöra domstolarna från deras befattning med skattedebitering.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anför i denna fråga.

Hovrätten vill emellertid framhålla att utredningsmannen icke närmare
ingått på frågan om lämpligheten av att domstolarna fungerar som beskattningsmyndigheter.
Det innebär en påtaglig inkonsekvens att beslut om arvsskatt
och gåvoskatt är uppdelade på olika myndigheter. Hovrätten vill framhålla
önskvärdheten av att hela frågan om lämplig beskattningsmyndighet,
då det gäller stämpelskatter, organiserandet av skatteuppbörden och kontrollen
av skattebesluten upptages till allsidig utredning och övervägande.
Beträffande det nu föreliggande förslaget vill hovrätten allenast betona att
ytterligare förenklingar bör eftersträvas i syfte att undvika sadana bestämmelser
som medför avsevärt arbete i förening med ringa utbyte för statsverket.

Hovrätten för Nedre Norrland beklagar, att utredningen ej kunnat omspänna
den för domstolsväsendet väsentliga frågan om domstolarnas befattning
över huvud med skatter och skatteuppbörd, samt anför.

Den förening av dömande myndighet och beskattningsorgan, som vuxit
fram ur ett samhällsskick från svunnen tid, kan enligt nutidens syn på domstolarnas
uppgift och ställning knappast anses tillfredsställande. I administrativt
hänseende leder förhållandet till en splittring som förefaller irrationell.
Häradsrätternas förvaltning av expensmedel och av domstolsmedel
till vittnen m. fl. redovisas sålunda till vederbörande hovrätt medan däremot
uppbörden av stämpelmedel sker till postverket. Och en tredje myndighet —
länsstyrelsen —■ inventerar de tre olika kassorna. Genom utredningens förslag
kommer visserligen främst uppbördsförfarandet att förenklas -— och
däri ligger för underrätternas del tyngdpunkten i förslaget — men antalet
handlingar som kunna föranleda beskattning vid domstolarna ökar i stället
för minskar. Som mål för reformer på förevarande område skulle man öns -

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1964

ka en ordning, där våra underrätter icke längre tjänstgöra som beskattningsmyndigheter.

Beträffande remissyttrandena i fråga om de viktigare sakliga ändringarna
i stämpelskattebestämmelserna och rörande bestämmelsernas närmare utformning
vill jag hänvisa till den följande specialmotiveringen.

Departementschefen

Stämpelutredningen har i princip inte haft till uppgift att pröva omfattningen
av skyldigheten att erlägga s. k. stämpelskatt, d. v. s. stämpelavgift
för enskild handling. Utredningens förslag i detta hänseende är därför i huvudsak
begränsat till sådana ändringar som syftar till ökad konsekvens i
skattereglerna. Några nya skatteobjekt föreslås i princip varken av utredningen
eller av remissorganen. Jag har ej heller för avsikt att ta upp några
ändringar av denna innebörd i det följande departementsförslaget. I enlighet
med utredningens förslag kommer jag emellertid att förorda viss utvidgning
av skatteplikten i fråga om tomträtt. Detta förslag är motiverat av önskemålet
att vinna ökad enhetlighet och konsekvens i lagstiftningen. I samma
syfte har utredningen även föreslagit vissa inskränkningar i skatteplikten.
Dessa förslag har jag funnit mig kunna biträda. Även därutöver ämnar
jag emellertid för vissa fall föreslå slopande av skatteplikten. Sålunda ämnar
jag förorda, att denna slopas beträffande alla andra inteckningar än
inteckning för fordran liksom för lösöreköp. Vidare ämnar jag föreslå, att
skatteplikten upphävs för samtliga fall då betalning söks för fordran. Därmed
kommer stämpelskatt att utgå i huvudsak endast för förvärv av fast
egendom, tomträtt och fartyg liksom för alla fordringsinteckningar, för
emission av aktier, obligationer och vissa andra värdepapper samt för lotterier.
Till de nu angivna frågorna liksom till förslag om ändringar i andra
hänseenden avser jag att återkomma i den följande specialmotiveringen till
stämpelskatteförordningen.

De ändringar jag föreslår i fråga om stämpelskatt kan beräknas medföra
en ökning av uppbörden med omkring en miljon kronor.

Stämpelutredningens arbete har sålunda i denna del avsett främst en teknisk
översyn av bestämmelserna om stämpelskatt. Dessa bestämmelser har
utredningen samlat i en ny förordning. I ett tidigare avsnitt har jag föreslagit,
att den nuvarande stämpelförordningens bestämmelser om stämpelavgifter
för expeditioner skall slopas samt att bestämmelserna om avgift för ansökningar
vid domstol och för registrering av äktenskapsförord skall inflyta
i en ny kungörelse om expeditionsavgift in. m. (expeditionskungörelse). Såsom
jag därvid framhållit, kommer härigenom den nya stämpelförordningen
att bli en ren skatteförfattning, och jag har därför föreslagit, att den benämns
stämpelskatteförordning. I det föregående har jag även föreslagit,
att det nu genomgående tillämpade systemet att redovisa stämpelskatt genom
stämpelmärken skall i viss utsträckning ersättas med annan redovisningsmetod.
Detta bör enligt min mening inte föranleda, att regleringen av
de därav berörda, relativt begränsade fallen bryts ut till separata författ -

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 196b

ningar. Den föreslagna slämpelskattcförordningen innehåller nämligen liera
bestämmelser, som är gemensamma för de här ifrågavarande skattelallen.
Dessa är även ensartade till sin karaktär. Skatten har sålunda genomgående
karaktären av en punktskatt på kapitalomsättning, bestämd till viss
låg procent av det omsatta värdet.

Den av utredningen föreslagna, nya dispositionen av bestämmelserna i förordningen
med hänsyn till skatteobjekten finner jag ändamålsenlig.

I några yttranden har ifrågasatts lämpligheten av att domstol fastställer
och uppbär skatt. Jag vill härtill först framhålla, att stämpelutredningen
enligt sina direktiv ej haft att pröva dessa frågor vilka faller utanför ramen
för den avsedda revisionen av stämpelbeskattningen. En viss lättnad för
domstolarnas del innebär emellertid förslaget att uppbörden av arvsskatt
skall överflyttas från domstolarna till länsstyrelserna. När det gäller stämpelskatt
vid lagfart och inteckning, synes starka praktiska skäl tala för
att skatten tas ut av den myndighet, som handlägger inskrivningsärendena.
Vad vidare arvsskatten beträffar kan visserligen skäl anses tala mot att
frågor angående sådana närbesläktade skatter som arvsskatt och gåvoskatt
handläggs av olika myndigheter, d. v. s. underrätt respektive länsstyrelse.
Några ändringar härvidlag synes emellertid ej böra vidtas utan en allsidig
utredning, vilken lämpligen torde kunna ske i samband med en framtida allmän
översyn av arvs- och gåvobeskattningen.

Vad slutligen angår fondstämpeln har den tidigare nämnda aktiefondsutredningen
i uppdrag bl. a. att göra en allmän och förutsättningslös översyn
av 1908 års fondstämpclförordning. Vid sådant förhållande saknas anledning
att nu vidta andra ändringar i fondstämpelförordningen än sådana
som direkt betingas av den föreslagna stämpelskatteförordningen.

B. Specialmotivering till förslaget till stämpelskatteförordning
Inledande bestämmelser
1 §•

Gällande ordning

Stämpelavgiften tillfaller statsverket. Uttrycklig bestämmelse därom saknas
för närvarande, men förhållandet framgår av att generalpoststyrelsen enligt
45 § 1 mom. SF varje månad skall inleverera influtna stämpelmedel till
statskontoret.

Förutom i LF och SF finns bestämmelser om avgifter, som redovisas med
stämpelmärken, i en del andra författningar, nämligen 1908 års fondstämpelförordning,
förordningen den 1 juni 1951 (nr 442) om rätt att av riksskattenämnden
erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor, förordningen den
14 juni 1933 (nr 357) om åsättande i vissa fall av särskilt uppskattningsvärde
å fastighet samt förordningen den 30 juni 1943 (nr 424) angående
kommissionärsavgift i domsagorna och vattendomstolarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 196/i

Utredningen

Utredningen föreslår en uttrycklig bestämmelse om att stämpelavgift skall
erläggas till staten.

De nu i 8 § SF under rubrikerna Ansökning, Morgongåvobrev och Äktenskapsförord
föreskrivna stämpelavgifterna har, framhåller utredningen, inte
fått någon motsvarighet i den nya stämpelförordningen. I förslaget till
kungörelse angående expeditionslösen m. m. har utredningen tagit in föreskrifter
om ansökningsavgift och avgift för intagande av äktenskapsförord
i domstols protokoll. Rubriken Morgongåvobrev har däremot helt uteslutits
såsom sedan länge otillämplig.

I paragrafen erinras om att särskilda bestämmelser är meddelade rörande
stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper. Vidare föreslår utredningen
i paragrafens tredje stycke en bestämmelse av innebörd, att om stämpelbeläggning
av myndighets expeditioner samt om avgift vid ansökan hos domstol
och vid anlitande av kommissionär hos domstol gäller vad Kungl. Maj:t
föreskriver.

Yttrandena

I fråga om författningens benämning anser häradshövdingen i Hallands
södra domsaga och länsstyrelsen i Hallands län att författningen för enkelhetens
skull bör rubriceras endast »Stämpelförordning». Näringslivets
skattedelegation påpekar att förslaget till förordning angående stämpelavgiften
avser endast enskilda handlingar och finner det i tydlighetens intresse
böra övervägas, om inte rubriken till förordningen borde ändras till
»Förordning angående stämpelavgift å vissa enskilda handlingar».

Någon erinran har inte riktats mot utredningens förslag att stämpelavgift
för ansökan, morgongåvobrev och äktenskapsförord ej skall upptas i stämpelförordningen.

I fråga om bestämmelsen rörande stämpelbeläggning av expeditioner finner
rådhusrätterna i Göteborg och Västerås det vara oklart, om ordet »stämpelbeläggning»
avser det tekniska förfarandet vid åsättandet av stämplar
eller avgiftsbeläggningarnas omfattning.

Förslaget att omvandla förordningen angående kommissionärsavgift i
domsagorna och vattendomstolarna till en kungörelse har föranlett uttalanden
av ett tjugotal remissorgan. Därvid har för ett slopande av själva
kommissionärsinstitutionen uttalat sig Svea hovrätt, hovrätten över Skåne
och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, Föreningen Sveriges häradshövdingar,
besvärssakkunniga och fyra häradshövdingar. Nedre justitierevisionen
ifrågasätter, om behov av kommissionär föreligger hos revisionen.
Flertalet av nämnda remissinstanser föreslår samtidigt, att kommissionärsavgiften
skall slopas. Även hovrätten för Nedre Norrland finner det egendomligt,
att kommissionärsavgifter tas ut vid underrätterna medan motsvarande
service hos hovrätterna är kostnadsfri.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år

Rådhusrätten i Västerås anser, att kommissionärskungörelsen bör göias
tillämplig även på rådhusrätterna.

Departementsehefen

Såsom jag tidigare anfört, bör förordningen betecknas stämpelskatteförordning.

I likhet med utredningen anser jag, att förordningen bör inledas med en
uttrycklig bestämmelse om att stämpelskatt alltid tillfaller staten.

Såsom utredningen föreslagit, bör det föråldrade stadgandet om morgongåvobrev
slopas. Stämpelavgiften för ansökan och äktenskapsförord
kommer att ersättas med en ansökningsavgift respektive expeditionsavgift,
och bestämmelserna härom överförs därför, såsom jag tidigare
antytt, till den nya expeditionskungörelsen. Eftersom expeditionsavgift och
stämpelskatt skall redovisas med samma slags stämpelmärken, bör i stämpelskatteförordningen
göras en hänvisning till expeditionskungörelsen. Att
expeditions- och ansökningsavgift skall beslutas av Kungl. Maj .t har närmare
berörts i den allmänna motiveringen. De i särskilda stadganden reglerade
fall, då en avgift skall redovisas med stämpelmärken, rör taxering,
nämligen bestämmelserna om avgift för riksskattenämndens förhandsbesked
och om avgift vid åsättande av preliminärt taxeringsvärde. Till frågan om
avgiften för riksskattenämndens förhandsbesked torde jag få anledning att
återkomma i ett senare sammanhang.

Vad slutligen angår kommissionärsavgiften har utredningen föreslagit,
att ny författning härom skall utfärdas av Kungl. Maj :t ensam, att därvid
vissa höjningar av avgiftsbeloppen skall företas och att dessa avgifter alltjämt
skall redovisas med stämpelmärken. Vid remissbehandlingen av utredningens
förslag har flera av de remissorgan, som yttrat sig särskilt i frågan,
förordat avskaffande av inte bara avgiften utan även själva kommissionärsväsendet.
Sedermera har statskontoret, efter utredning i frågan, i skrivelse
till chefen för justitiedepartementet den 20 november 1962 föreslagit, att kommissionärsväsendet
skall avvecklas och att kommissionärsavgiften skall slopas.
Statskontorets förslag har varit föremål för remissbehandling och enhälligt
tillstyrkts. Enligt uttalande av chefen för justitiedepartementet i
prop. 1964:1 (bil. 4 s. 31) bör kommissionärsväsendet vid de allmänna
domstolarna avskaffas från och med den 1 januari 1965. I enlighet härmed
bör bestämmelserna om kommissionärsavgifter slopas i detta sammanhang.
I övergångsbestämmelserna till stämpelskatteförordningen har därför föreskrivits,
att förordningen om kommissionärsavgifter skall upphävas med
ikraftträdandet av stämpelskatteförordningen.

2 §•

Gällande ordning

Enligt SF (7 och 19 §§) är kronan befriad från stämpelavgift. Vidare äger
frihet från stämpel rum för handlingar, som enligt lagen om konsular jurisdiktion
inges till konsulardomare eller konsularrätt.

3 Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 75

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 196b

Utredningen

Utredningen föreslår, att staten i stället för kronan anges som avgiftsfritt
subjekt, och framhåller, att därigenom en viss utvidgning av friheten torde ske.
I detta sammanhang hänvisar utredningen till 6 § i sitt förslag till kungörelse
angående expeditionslösen in. m., enligt vilket författningsrum bl. a. »staten
och statsmyndigheterna» skall vara fria från lösen.

Bestämmelsen om stämpelfrihet för handlingar, som inges till konsulardomare
eller konsularrätt, finner utredningen numera sakna betydelse, och utredningen
har därför föreslagit dess slopande.

Yttrandena

Ersättandet av begreppet kronan med uttrycket staten hälsas med tillfredsställelse
av fullmäktige i riksbanken, som framhåller att härigenom
aven riksdagens verk kommer att erhålla befrielse. Fullmäktige anför.

Den nuvarande ordningen, enligt vilken riksbanken har att erlägga avgifter
da riksbanken upptrader for egen del men anser sig böra befrias härilran,
da riksbanken upptrader som förvaltare av en statlig lånefond, är nämhgen
praktisk! tyngande. Olagenheter framträda även däri, att en fast praxis

bddatJ?S r n\llteT befrielse statlig lånefondsförvaltning ej utn
kfua g''-m a förvaltningsmyndigheter och domstolar förfara nämligen
till ag’ sa att exempelvis ett lagsokningsutslag avseende ett stödlån

rtn0l^r-dmware V1d ^assa domstolar belägges med lösen men vid andra ej.

erhalla klara och enhetliga bestämmelser gör, att fullÄVr°\dVTtlSka
fortjänster som må finnas i försöket till distink stalsförvinn,

rn^Sba-n"en-S+VerM-Samhet fÖr egen del och dess verksamhet för
tatstorvaltnmgen i ovngt, vilja oreserverat tillstyrka förslaget i denna del.

Statskontoret anser att det kan uppstå tvekan, om begreppet »staten» skall
omfatta även den svenska kyrkan och dess organ, vilka är såväl statliga
(domkapitel) som kommunala (kyrkoråd). Spörsmålet har väsentlig betydelse
även vid tillämpning av lösenkungörelsen. Under uttrycket statsmyndighet
faller enligt statskontorets asilct saväl domkapitel som stiftsnämnd, däremot
inte pastorat eller församling.

Häradshövdingen i Karlskoga domsaga vill till den stämpelfria gruppen
hänföra riksbanken med dess industristyrelse och valutastyrelse, riksgäldskontoret
samt kyrkomötet och dess organ men är tveksam hur det skall förfaras
med de styrelser, som lyder under svenska kyrkan, såsom diakonistyrelsen,
missionsstyrelsen och sjömansvårdsstyrelsen. Att i författningstexten
ange gränserna för avgiftsfrihet anser häradshövdingen dock inte vara
möjligt utan en tyngande skrivning. Liksom hittills får gränsdragningen
överlämnas åt rättstillämpningen.

Häradshövdingen i Hallands södra domsaga framhåller att vid handläggningen
av inskrivningsärenden ofta uppkommer fall, där tvekan råder om
stämpelfrihet skall fa åtnjutas för staten. Som exempel nämns ärenden, där
televerket inger nyttjanderättsavhandling eller länsbostadsnämnden företer
skuldebrev för fastställelse av inteckning. Vidare kan enligt häradshövding -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år t96b

ens uppfattning diskuteras, om televerket som affärsdrivande verk bör åtnjuta
stämpelfrihet vid ansökning om betalningsföreläggande beträffande
ogulden telefonkostnad. Även i de fall, där ett statligt verk övergår till alt
driva verksamhet i bolagsform, anser häradshövdingen frågan om skyldighet
att erlägga stämpel böra klarläggas.

Departementschefen

Begreppet kronan har ersatts med begreppet staten för att överensstämmelse
med terminologin inom arvsskatteförordningen skall ernås. Därvid
har åsyftats skattefrihet även för riksdagen och dess verk men ej för statliga
bolag. Inom svenska kyrkan torde i detta sammanhang stiftsstyrelseorganen
få behandlas som statliga organ, däremot inte församlingarna. Fragan
hur olika organ med anknytning till kyrkan skall behandlas i detta
hänseende liksom hur man eljest skall tolka begreppet staten bör, såsom
hittills i fråga om arvs- och gåvoskatt, överlämnas åt rättstillämpningen.
Någon anledning att undanta affärsverken från skattefriheten finner jag
inte föreligga.

I likhet med utredningen anser jag att det obsoleta stadgandet om stampelfrihet
för handlingar, som inges till konsulardomare och konsularrätt,
bör utmönstras ur författningen.

Förvärv av fast egendom och tomträtt

3 §■

Första och andra styckena

Gällande ordning

Enligt 8 § SF skall, utom i vissa undantagsfall, stämpelavgift erläggas for
förvärv av fast egendom, då avhandling om förvärvet företes för lagfart. De
stämpelpliktiga förvärven, som upptas under särskilda rubriker, är följande,
nämligen Köp av fast egendom, Byte av fast egendom, Förvärv av fast
egendom i enlighet med gällande författningar om jords eller lägenhets avstående
för allmänt behov eller om avledning av vatten, Förvärv av fast egendom
genom fusion enligt 175 § lagen om aktiebolag, d. v. s. fusion i annat
fall än mellan moderbolag och helägt dotterbolag, Förvärv av fast egendom
genom skifte vid upplösning av bolag eller förening samt Förvärv av fast
egendom på grund av tillskott vid bildande av bolag respektive förening eller
på grund av tillskott efter bolagets respektive föreningens bildande.

Från stämpelplikten vid fusion har i 8 § SF uttryckligen stadgats frihet
beträffande fusion enligt 174 § lagen om aktiebolag, d. v. s. fusion mellan
moderbolag och helägt dotterbolag, och enligt 96 § lagen om ekonomiska föreningar.
I fråga om tillskott till förening gäller stämpelfrihet för det fall, att
medlem i sambruksförening tillskjutit fast egendom till föreningen. Beträffande
tillskott vid bildande av bolag har genom beslut av 1963 års riksdag
införts stämpelfrihet, då fast egendom tillskjutits enligt lagen om avveckling

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 196b

av fideikommiss. Ej heller utgår stämpelavgift vid förvärv av mark genom
byte i den mån vederlaget utgörs av annan mark, under förutsättning att
bytet är ett led i åtgärder för jordbrukets eller skogsbrukets yttre rationalisering.
Vidare stadgas stämpelfrihet vid arrendators inlösen av fast egendom
med stöd av lagen om arrendators förköpsrätt och vid inlösen i kronans
ställe med stöd av lagen om kronans förköpsrätt, allt under förutsättning att
den till vilken jordägaren sålt egendomen tidigare erlagt stämpel för sitt
fång. Slutligen föreligger stämpelfrihet, då lagfart söks på järnväg.

Stämpelplikt stadgas även under rubriken Skattelösen av kronojord, varvid
skatteplikten är knuten till det tillfälle då brev eller resolution rörande
skattelösen företes för lagfart, och under rubriken Överlåtelse av kronohemman
eller skattlagt krononybggge, då åborätt vinns på grund av avhandlingen
om överlåtelsen.

Enligt SF föreligger inte avgiftsplikt vid förvärv av tomträtt eller vattenfallsrätt
i vidare mån än att för den första upplåtelsen skall erläggas avgift
som för »annan nyttjanderätt till fast egendom» med 25 öre per 100 kronor
av den årliga avgälden. Vid överlåtelse av tomträtt — innefattande även överlåtelse
av byggnad och annat som enligt lag är tillbehör till tomträtten — utgår
alltså ingen stämpelavgift.

Utredningen

I fråga om de arter av förvärv av fast egendom, som skall vara stämpelpliktiga,
innefattar utredningens förslag i princip inte någon ändring av gällande
rätt. Förvärv av tomträtt föreslås, såsom vidare utvecklas i det följande,
bli stämpelpliktigt, såväl vid den ursprungliga upplåtelsen som vid följande
överlåtelser.

Vad angår förvärv genom fusion framhåller utredningen att, eftersom
bestämmelsen angivits gälla endast fusion enligt 175 § lagen om aktiebolag,
det inte ansetts nödvändigt anmärka att stämpel ej utgår vid fusion enligt
174 § samma lag eller 96 § lagen om ekonomiska föreningar liksom ej heller
vid fusion enligt 78 § lagen om sparbanker. Utredningen framhåller
dessutom att med fusion i förslaget blott avses fusion i lagteknisk mening,
kännetecknad av att en sammanslutning utan likvidation uppgår i en annan.

Beträffande förvärv genom expropriation eller annan inlösen anges i
nuvarande stadgande, tillkommet 1878, som avgiftspliktiga »förvärv av fast
egendom i enlighet med gällande författningar om jords eller lägenhets
avstående för allmänt behov eller om avledning av vatten». Lydelsen ansluter
sig till författningar, som nu är ersatta av lagen om expropriation och
7 kap. vattenlagen. Avgiftsplikt torde emellertid enligt utredningen även
föreligga i fråga om förvärv, som är analoga med förvärv enligt nämnda
bestämmelser. Utredningen påpekar att stadganden om rätt eller skyldighet
att lösa fast egendom förekommer i ett flertal lagar. Med bortseende från

Kungl. Maj:Is proposition nr 75 år 1964

lösningsrätt för kronan, vilka fall med hänsyn till statens slämpelfiihet ai
utan intresse i detta sammanhang, anmärker utredningen följande.

Enligt vattenlagen förefinnes lösningsrätt hl. a. beträffande strömfall (1:
14 2: 7J och utmål (2: 16, 6: 6), vid invallning (7: 54) samt med avseende a
mark som blir onyttig in. in. (9: 2 och 3). I byggnadslagen upptagas ett tleital
inlösningsbestämmelser: lösningsrätt för kommun beträffande mark som
är avsedd till trafikled eller allmän plats (18, 41 och 106 §§, jfr 19 och 42 §§)
eller vars användning för annat än enskild bebyggelse ej ar säkerställd (18
och 41 SS) • lösningsplikt för kommun beträffande mark som skall anvandas
för annat än enskild bebyggelse (21 och 48 §§) och beträffande tomtdel (48
och 106 §§); lösningsplikt för ägare av flygplats beträffande mark som ej tar
bebyggas (83 och 121 §§); lösningsrätt för tomtägare eller kommun betratfande
tomtdel (46 och 47 §§). Vidare innehåller byggnadslagen bestämmelser
enligt vilka Kungl. Maj :t äger berättiga kommun alt inlösa mark som erfordras
för genomgripande ombyggnad (44 §), mark som icke är bebyggd i
överensstämmelse med fastställd plan (45 §), mark som erfordras för allmän
Dlats eller byggnad (70 och 115 §§). Lösningsrätt för kommun beträffande
mark till trafikled eller annan allmän plats föreligger vidare enligt lagen om
sammanföring av samfälld vägmark med angränsande fastighet (20 §). Kommun
som är väghållare är slutligen lösningsskyldig i vissa fall enligt lagen
om allmänna vägar (24 och 31 §§). Andra lösningsfall behandlas i gruvlagen
(36 §), lagen om inlösen i vissa fall av rätt till gruva m. in., lagen angående
stenkolsfyndigheter in. in. (14 §), uranlagen (38 §), naturskyddslagen
(7 och 15 §§), lagen innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar
(1 §), allmänna förfogandelagen (11 §), lagen om rätt i vissa fall
för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område (ensittarlagen)
samt lagen om arrendators förköpsrätt.

Utredningen föreslår som huvudregel, att avgiftsplikt skall foieligga vid
förvärv av fast egendom och tomträtt genom expropriation och annan inlösen
jämlikt stadgande om rätt eller skyldighet att lösa fast egendom.

Beträffande stämpelfriheten vid arrendators förköpsrätt har utredningen
ej funnit anledning till ändring och därför föreslagit, att detta undantag behålls
(jfr 4 §). Föreskriften beträffande kronans förköpsrätt kan däremot
enligt utredningens mening uteslutas, eftersom lagen om kronans förköpsrätt
numera är upphävd.

Vad speciellt angår ensittarförvärv har i rättspraxis ansetts, att fång enligt
ensittarlagen ej utgör stämpelpliktigt förvärv enligt SF. För att bibehålla
stämpelfriheten — vilket utredningen finner motiverat med hänsyn
till de särskilda förutsättningar som krävs för inlösningsrätten — föreslår
utredningen eu uttrycklig bestämmelse därom i 4 §.

Utredningen anser i övrigt tillräckliga skäl till undantag från stämpelplikten
vid förvärv genom inlösen inte föreligga i annat fall än vid kommuns
förvärv av mark, som enligt fastställd plan (generalplan, stadsplan eller
byggnadsplan) skall utgöra allmän plats eller begravningsplats [jfr kommunalskattelagen
5 § 1 mom. b)]. Visserligen kan — vare sig det är fråga om
tvångsinlösen eller om andra förvärv — vissa skäl tala för stämpelfrihet beträffande
kommuns fastighetsförvärv i samma utsträckning som för undantag
från skatteplikt för fastighet enligt kommunalskattelagen 5 § 1 mom. d).

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 196b

Uppenbarligen skulle dock gränsdragningen bli vansklig. Särskilt när förvärv
avser obebyggda markområden skulle det bli svårt att med tillbörlig säkerhet
utreda, i vilken omfattning fånget var stämpelfritt. Med hänsyn bl. a. till
dessa svårigheter — som inte på samma sätt gör sig gällande vid skattetaxeringen
— anser utredningen en regel motsvarande 5 § 1 mom. d) nämnda
lag inte lämpligen böra införas. Däremot finner utredningen hinder inte möta
mot stämpelfrihet beträffande mark, som enligt fastställd plan skall användas
till allmän plats. Härmed torde, liksom i 5 § 1 mom. b) kommunalskattelagen,
begravningsplatser böra likställas. Till stöd för att befria dessa förvärv
från avgift anför utredningen vidare, att ifrågavarande markområden
regelmässigt inte kan utnyttjas för annat ändamål. Utredningen föreslår därför,
att från stämpelplikt skall undantas inlösningsförvärv som avser sådan
mark. Undantagsregeln bör emellertid enligt utredningen ges generell avfattning,
så att den kommer att innefatta även frivilliga förvärv, eftersom det
kan bero av ovidkommande omständighet om fånget sker genom inlösen eller
genom avtal.

Utredningen har i It § föreslagit bibehållande av stämpelplikten vid överlåtelse
av kronohemman eller skattlagt krononybygge, då åborätt på
grund därav vinnes.

Att förvärv av tomträtt inte i avgiftshänseende blev likställt med
äganderättsförvärv, när tomträttsinstitutet infördes år 1907, har enligt utredningen
sin förklaring i att man då utgick från att tomträtten var en övergångsform,
som skulle avlösas av äganderätt, och att skyldighet att inskriva
tointrättsförvärv inte stadgades. I dessa hänseenden är läget nu ett annat.
Tomträtten har fått avsevärt större betydelse än man räknade med. Den
uppfattas inte längre som en övergångsform utan som en slutlig reglering
för enskild bebyggelse av mark i allmän ägo och tillgodoser i stort sett samma
funktion som äganderätten. På grund av tomträttsupplåtelsernas långvarighet
förekommer överlåtelser av tomträtt oftare. Tomträttsmarken blir
sålunda varaktigt undandragen den omsättningsskatt, som skulle ha utgått
om marken innehafts med äganderätt. Utvecklingen föranledde, att lagstiftningen
om tomträtt reviderades år 1953. Därvid infördes även skyldighet att
söka inskrivning såväl av upplåtelse som av senare överlåtelse av tomträtt.

Av nu anförda skäl föreslår utredningen, att förvärv av tomträtt såväl vid
den ursprungliga upplåtelsen som vid senare överlåtelse skall likställas med
äganderättsförvärv i fråga om stämpelavgift.

Med hänsyn till den ringa utsträckning, vari institutet vattenfallsr
ä 11 blivit begagnat, anser utredningen, trots jämförligheten i övrigt med
tomträttsinstitutet, tillräckliga skäl till ändring inte föreligga. Utredningen
framhåller vidare, att dylik upplåtelse endast kan ske av kronan tillhörigt
strömfall. Stämpelavgift vid upplåtelse av vattenfallsrätt skall därför enligt
utredningens förslag liksom hittills utgå enligt bestämmelserna om nyttjanderättsupplåtelse.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 ur 19(it

Yttrandena

Vad angår förvärv genom fusion föreslås full stänipelfrihet av Näringslivets
skattedelegation, som anför.

1 samband med införandet år 1954 av stämpelfrihet vid fusion enligt 174 §
lagen om aktiebolag diskuterades den lämpliga omfattningen av avgiftsfriheten.
Sedan 1954 har situationen i viss mån förändrats och intresset för sammanslagning
av företagsgrupper har ökat. Den internationella handelns utveckling
bedöms därvid som en pådrivande faktor. Även om den framlagda
författningstexten på denna punkt är logisk kan det ifrågasättas, om det icke
vore näringspolitiskt motiverat att ytterligare underlätta fusioner och
andra former av sammanslagningar av företag. Vi föreslår därför, att stämpelfrihet
införes för samtliga former av fusioner. Det förhållandet, att utskiflningsskatteförordningen
utformats på sätt som skett är icke något avgörande
skäl mot den av oss förordade stämpelfriheten. Utskiftningsskatten
utgör en del av inkomstskatten och måste följaktligen vara anpassad till huvudprinciperna
i den sistnämnda. Stämpelavgiften däremot har intet sådant
samband med inkomstbeskattningen.

Sammanslagning av försäkringsbolag nämnes icke i 3 §, vilket måhända
har sin förklaring däri att lagen om försäkringsrörelse saknar motsvarighet
till aktiebolagslagens regler om fusion. I fråga om försäkringsbolag sker »fusion»
på så sätt, att det ena bolaget överlåter hela sitt försäkringsbestånd och
alla sina tillgångar på ett annat försäkringsbolag, varefter det överlåtande
bolaget likviderar. Vid sammanslagning av försäkringsbolag under senare
år har lagfart för de övertagande bolagen sökts på de överlåtande bolagens
fastigheter. Lagfartsstämpel har icke i något fall ansetts skola erläggas. Denna
praxis bör lagfästas.

Den av utredningen föreslagna huvudregeln om avgiftsplikt vid förvärv
genom inlösen har föranlett endast två yttranden.

Mellanbygdens vattendomstol tillstyrker förslaget och anför.

I anledning härav må påpekas att de nu nämnda lagrummen (vattenlagen
7 kap. 54 § samt 9 kap. 2 och 3 §§) icke medföra någon rätt för den byggande
att få fast egendom inlöst utan i stället innebära skyldighet för honom att
på yrkande av ägaren till en av ett företag berörd fastighet inlösa densamma.
Enligt rådande rättspraxis (se NJA 1960: 160) föreligger icke plikt att erlägga
lagfartsstämpel i sådana fall då inlösenbeslutet är grundat på företagarens
skyldighet att lösa skadad egendom. Utredningsmannens förslag om stämpelplikt
även i dylika fall innefattar sålunda en ändring av vad som för närvarande
gäller i sådant hänseende. Då den nuvarande stämpelfriheten i här
avsedda fall icke synes vara sakligt motiverad — gränsen mellan frivilligt
förvärv och tvångsförvärv är ofta svävande — ha vi emellertid icke något att
erinra mot den föreslagna utvidgningen av stämpelplikten.

Rådhusrätten i Västerås avstyrker förslaget samt framhåller att expropriation
i regel sker för ändamål, som är av särskild betydelse för det allmänna,
och att särskild avgift tas ut för expropriationstillstånd. Med hänsyn
härtill och till de betydande kostnader ett expropriationsförfarande medför
för exproprianten ifrågasätter rådhusrätten, om det är befogat att ta ut
stämpelskatt vid tvångsöverlåtelse. Även övriga fall av inlösen enligt stadgandena
om rätt eller skyldighet att lösa fast egendom, vilka väsentligen

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1964

tillkommit i det allmännas intresse eller av sociala skäl, finner rådhusrätten
kunna undantas från stämpelskatt. Bestämmelserna om stämpelavgift
skulle härigenom enligt rådhusrättens mening vinna i enkelhet och klarhet.

Lagfästandet av stämpelfriheten för ensittarförvärv har avstyrkts endast
av häradshövdingen i Hallands södra domsaga, som funnit ett sådant undantag
från lagfartsstämpel inte vara sakligt motiverat. Samtidigt har han
emellertid framhållit, att denna fråga numera är utan praktisk betydelse.

Införandet av stämpelfrihet för kommuns förvärv av mark för
allmän plats eller begravningsplats har i allmänhet lämnats utan erinran.
För en ytterligare utvidgning av stämpelfriheten uttalar sig lantmätcristyrelsen,
Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, siadskollegiet
i Stockholm och Föreningen Sveriges kommunala förvaltnings jurister.
Endast häradshövdingarna i Karlskoga domsaga och Hallands södra
domsaga avstyrker införandet av stämpelfrihet.

Svenska pastoratens riksförbund framhåller — under hänvisning till 2 §
nya församlingsstyrelselagen — att det i regel är kyrkoförsamling, som
ombesörjer anläggning av begravningsplats. Det är möjligt, att man under
beteckningen »kommun» innefattar också kyrkoförsamling, men till undvikande
av tvekan anser förbundet detta böra tydligt anges.

Häradshövdingen i Ångermanlands södra domsaga finner det av motiven
framgå, att stämpelfriheten endast skall åtnjutas då marken i dess helhet
skall användas för det avsedda ändamålet. Häradshövdingen anser detta för
tydlighetens skull böra komma till uttryck i lagtexten. Inskrivningsdomaren
och hans personal besparas då mången fundering, när lagfart söks på ett
fång där marken delvis skall användas till allmän plats och delvis till annat
ändamål. Häradshövdingen påpekar, alt sådana blandade fång förekommer
ibland vid expropriation och kan tänkas förekomma även vid frivillig överlåtelse.

Utvidgning av stämpelbefrielsen att gälla alla slags fastigheter, som angivits
i 5 § 1 inom. d) kommunalskattelagen, föreslår Föreningen Sveriges
kommunala förvaltnings jurister. Föreningen, som hälsar utredningens förslag
om stämpelfrihet beträfiande allmän plats och begravningsplats med
tillfredsställelse, anför i denna del vidare.

De fall, då kommun nödgas genom icke-benefikt fång förvärva gatuvars
stadsplaneenliga natur av allmän plats konstituerats genom fastställd
plan, synes dock vara relativt begränsade. I allmänhet torde kommunens
innehav av allmän plats-mark uppstå genom köp eller expropriation
av större markenheter, vilka först vid en senare tidpunkt planläggas och erhalla
den differentierade karaktären av allmän plats, byggnadskvarter
idrottsplats, begravningsplats o. s. v. Om stämpelplikt i princip icke skall
toreligga vid kommuns förvärv av allmän plats, bör denna frihet åtnjutas
även beträffande sådana förvärv av »blivande allmän plats» liksom »blivande
begravningsplats». Självfallet kan det, som utredningsmannen påpekar,
ur fiskalisk kontrollsynpunkt vara förenat med svårigheter att införa
stampelfrihet för kommunernas förvärv av de markdelar, som först efter
forvarvet erhålla angivna specialnatur. Problemet torde dock utan större

Knngl. Maj:Is proposition nr 75 år

svårighet kunna lösas genom eu utbyggnad av reglerna om återvinning under
§ 51 i utredningsmannens författningsutkast.

Med hänsyn till såväl statens förväntningar på kommunala aktiviteter
för bostadsförsörjningens ordnande som till den mängd skyldigheter, staten
i övrigt genom lagstiftning pålagt kommunerna beträffande undervisning,
social omvårdnad och mycket annat, kan — i motsats till utredningens ståndpunkt
—- ifrågasättas, om icke kommunerna rimligen borde vara beiriade
från stämpelskyldighet vid varje förvärv av sådan fastighet, som avses i 5 §

1 mom. d) kommunalskattelagen. De skäl, som gälla lör stämpelfrihet beträffande
allmän plats, kan också anföras härför. Även om fastighetens
användningssätt icke alltid är definitivt bestämt vid tiden för förvärvet bör
— när användningssättet fixerats — erlagd stämpelavgift kunna återvinnas.
En annan lösning synes vara, att kommun i likhet med staten generellt
befrias från skyldighet att utgiva lagfartsstämpel vid förvärv av fast egendom
eller tomträtt.

En ytterligare utökning av stämpelfriheten till att avse all mark, som är
undantagen från enskilt bebyggande, förordas av Svenska stadsförbundet
och Svenska landskommunernas förbund. De båda kommunförbunden anser
nämligen att med allmän plats och begravningsplats kan jämställas mark,
som är avsedd att tillgodose allmänt ändamål såsom skolor, sjukhus, trafikområden
o. dyl. I sådant fall behöver enligt förbundens mening inte uppkomma
sådana gränsdragningsproblem, inför vilka utredningen synes ha
tvekat vid sina överväganden.

Stadskollegiet i Stockholm uttalar alt stadens kammarkontor med fog framhållit,
att starka skäl kan anföras för en utvidgning av befrielsen till att omfatta
all mark som i fastställda planer utlagts för andra ändamål än enskild
bebyggelse. I sitt yttrande till stadskollegiet har kammarkontoret förordat
stämpelfrihet för kommuns alla tvångsförvärv och därvid anfört.

Kammarkontoret har för sin del svårt att inse varför kommunerna när
det gäller lagfartsstämpel skulle behandlas på ett annat sätt än ifråga om
kommunalskatt. I båda fallen är fråga om en beskattning. Den av utredningsmannen
anförda motiveringen för alt stämpelfrihet skulle föreligga
vid förvärv av mark, som enligt generalplan skall utnyttjas för allmän plats
men icke när det gäller exempelvis en skol- eller sjukhustomt, är svårförståelig.
Det kan icke gärna vara svårare att på ett generalplanestadium bestämma
omfattningen av A-områden än av mark för trafikändamål. Åtminstone
de generalplaner som upprättas i Stockholm — exempelvis i samband
med stadens förvärv av Sätra-området — innehålla uppgifter om hur
den med planen avsedda marken avses uppdelad på olika ändamål. Kammarkontoret
anser sålunda uppenbart, att A-områden ur stämpelsynpunkt
böra likställas med trafikområden m. in. Kontoret vill emellertid starkt
ifrågasätta, huruvida icke kommunens stämpelfrihet bör ytterligare utsträckas,
nämligen till att omfatta överhuvudtaget alla fastigheter, som
kommun med stöd av expropriationslagen eller andra lagar, främst byggnadslagen,
kan förvärva genom tvångsförfarande. I alla dylika fall är det
fråga om tillgodoseende av allmänna ändamål, vilka rimligtvis icke böra
göras till föremål för beskattning från det allmännas sida. I detta sammanhang
må f. ö. erinras om att kommuner äro befriade från statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt.

3f Bihang till riksdagens protokoll 196i. 1 samt. Nr 75

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 1964

Lantmäteristijrelsen ifrågasätter om inte lämpligen samtliga sådana av
kommun gjorda förvärv av fast egendom, som tillgodoser ändamål angivna
i 1 § expropriationslagen, borde befrias från stämpelavgift. Det ankommer
nämligen på kommunerna att bl. a. bedriva en aktiv markpolitik och att
därvid tillse, att mark för tätbebyggelse finns att tillgå till skäligt pris.
Denna markpolitiska verksamhet anser styrelsen ej böra belastas med stämpelavgifter.
Motsvarande anser styrelsen även böra gälla för andra ändamål,
som det tillkommer kommun att tillgodose.

Lantmäteristyrelsen föreslår vidare, att vägförening skall åtnjuta samma
befrielse som kommun, och anför därvid.

Enligt 71 § (3 kap.) lagen om enskilda vägar skall — förutom skyldighet
att ombesörja och bekosta väghållning i fråga om de vägar vilka förklarats
skola anses som föreningens vägar — om inom vägförenings område finnes
mark, som i byggnadsplan avsetts till annan allmän plats än väg, föreningens
väghållningsskyldighet omfatta jämväl iordningställande och underhåll
av dylik plats. Vidare föreligger enligt 116 § byggnadslagen skyldighet
för vägförening bildad enligt 3 kap. lagen om enskilda vägar att i vissa fall
till markägare betala ersättning för mark, som enligt byggnadsplan skall
användas till väg eller annan allmän plats. Ofta lärer i sådant fall förekomma
att marken av vägföreningen förvärvas med äganderätt. Dylika förvärv
tillgodose liknande syften som de kommunförvärv som enligt utredningens
förslag skola vara fria från stämpelavgift. Det kan med hänsyn härtill
enligt lantmäteristyrelsens mening ifrågasättas om icke vad som enligt
förslagets 4 § punkt 5 skall gälla för kommuns förvärv av fast egendom i
tillämpliga delar även borde gälla för vägförening.

Lantmäteristyrelsen finner det visserligen motiverat att anknyta begreppet
allmän plats till byggnadslagens terminologi, om stämpelfribeten i
enlighet med utredningens förslag anses böra begränsas till huvudsakligen
områden som enligt fastställd plan utgör allmänna platser. Emellertid finner
styrelsen det med tanke på stämpelavgiftens karaktär av beskattning
mera befogat att utforma bestämmelserna med kommunalskattelagen som
förebild. Styrelsen har i princip intet att erinra mot den föreslagna bestämmelsen.
För att vid den framtida tillämpningen undvika oklarhet med hänsyn
till bl. a. byggnadslagens terminologi beträffande allmän plats anser
styrelsen emellertid, att innebörden av begreppet allmän plats i det här
aktuella hänseendet bör klargöras. Styrelsen ifrågasätter, om inte detta borde
ske i själva författningstexten genom en uttrycklig hänvisning till bestämmelserna
i 5 § 1 mom. b) kommunalskattelagen.

Kammarkollegiet anser, att den föreslagna bestämmelsen kan medföra
vissa tillämpningssvårigheter. Det är nämligen vid kommuns förvärv av ett
exploateringsområde vanligt, att endast kvartersmarken och ej gatu- och
parkmarken åsätts värde. Vid bestämmandet av stämpelavgift för ett sådant
förvärv kan sålunda avgiften inte beräknas efter förhållandet mellan arealen
av kvartersmarken, å ena, samt arealen av gatu- och parkmarken, å
andra sidan.

Ur de båda remissyttranden, där införandet av stämpelfrihet för kommun
avstyrkts, må nämnas följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 196b

Häradshövdingen i Karlskoga domsaga framhåller alt en stämpelfrihet i
många fall blir till fördel för den enskilde fastighetsägaren, lios vilken stadens
kostnader för marken kan tas ul som gatumarksersättning. Häitill kommer
att stadsplaner ej sällan ändras. Mark, som av staden förvärvats som
gatumark, övergår till kvartersmark och kan av staden utnyttjas som sådan.
Häradshövdingen påpekar vidare, att bestämmelsen kan komma att
verka ojämnt. Ofta väljer eu stad i syfte att undgå stora intrångsersättningar
m. in. att köpa hela den tastighet, varav gatumark skall tas, för
att sedan sälja kvartersmarken och behålla gatumarken. Vid ett köp av hela
fastigheten blir enligt häradshövdingens mening den del av värdet eller
köpeskillingen, som belöper på gatumarken, inte stämpelfri.

Häradshövdingen i Hallands södra domsaga finner motiven för frihet
från lagfartsstämpel inte tillräckligt bärande. Det torde knappast förekomma,
att kommun köper endast sådan mark som enligt planen är avsedd
till öppna platser, utan sådana förvärv torde vanligen omfatta mark för bebyggelse,
för öppna platser och för vägar. Att fördela köpeskillingen på
dessa tre olika slag av mark och att efterge kravet på lagfartsstämpel för
mark till öppen plats (men ej för vägmark) finner häradshövdingen omständligt
och inkonsekvent. Vidare påpekar häradshövdingen att det torde
vara mycket vanligt att, sedan kommunen förvärvat ett planlagt område för
exploatering, planen omarbetas, varigenom den mark som avsetts för öppen
plats kan reduceras väsentligt.

I fråga om å b o r ä 11 framhåller kammarkollegiet, att det uppenbarligen
är fråga om överlåtelse av besittningsrätt och ej av äganderätt. Författningstexten
bör därför enligt kollegiets mening jämkas.

Stämpelfrihet för förvärv av åborätt förordas av två underrätter. Rådhusrätten
i Västerås anser, att bestämmelsen orsakar onödigt besvär och tillför
statsverket ringa inkomst. Häradshövdingen i Hallands södra domsaga föreslår,
att dessa överlåtelser skall överföras till undantagen i 4 §, och framhåller,
att köpeskillingen torde kunna anpassas med beaktande av att någon
stämpelavgift inte tas ut.

Förslaget att förvärv av tomträtt i fråga om stämpelavgift skall likställas
med förvärv av fast egendom har godtagits av flertalet remissorgan
men samtidigt föranlett en del erinringar. Endast tre remissorgan har helt
avstyrkt förslaget.

Uttryckligt tillstyrkande föreligger från Sveriges fastighetsägareförbund,
som hänvisar till att tomträtt även i skatteförfattningarna likställs med fast
egendom och att tomträttshavarens ställning ytterligare konsoliderats genom
ändringarna av bestämmelserna om tomträtt i 4 kap. lagen om nyttjanderätt
till fast egendom.

Näringslivets skattedelegation tillstyrker förslaget med hänsyn till tomträttsinstitutets
numera permanenta karaktär.

Föreningen för tjänstemän inom Sveriges stadshgpoteks- och bostadskreditorganisationer
uttalar, att grunden för den föreslagna stämpelplikten vid

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 1964

förvärv av tomträtt med hänsyn till tomträttens juridiska natur kan te sig
osäker. En viss värdeminskning drabbar givetvis tomträtten genom denna
nya stämpelplikt. Värdeminskningen är dock inte av sådan storlek att
den föranleder föreningen till erinran mot stämpelplikten, om denna av andra
skäl anses erforderlig.

Stämpelfrihet för tomträtter, som upplåtits före år 1954, förordas av rådhusrätterna
i Stockholm och Hälsingborg samt av Föreningen Sveriges stadsdomare.

Rådhusrätten i Stockholm, som i princip tillstyrker den föreslagna stämpelavgiften
för tomträtt, framhåller att avgiftsplikt för fång till äldre tomträtt
blir beroende av att inskrivning sökes, medan den som avstår från inskrivning
undgår avgiftsplikt. Rådhusrätten påpekar vidare att, om tomträttsupplåtelsen
inte inskrivits, inskrivning av senare fång inte kan ske och
att någon skyldighet inte föreligger att uppta köpeskillingens belopp i köpebrev,
som avser äldre tomträtt. Till belysning av den äldre tomträttens kvarstående
betydelse i Stockholm framhåller rådhusrätten följande.

En nyligen genomförd uppskattning av antalet inskrivna äldre tomträtter
utvisar att drygt 15 000 alltjämt äga bestånd. Det övervägande flertalet av
dem äro upplåtna för en tid av 60 år. Möjligheterna att genom överenskommelse
ombilda äldre tomträtt till ny eller att i förtid överenskomma
om tomträttens upphörande ha utnyttjats endast i begränsad omfattning.
Med den gängse 60-årsperioden som utgångspunkt komma de äldre tomträttsupplåtelserna
successivt att upphöra under åren 1968—2013; de flesta
troligen under senare delen av denna tid. Erfarenheten ger vid handen att
inskrivning av fång till äldre tomträtt numera i stor utsträckning sökes
trots frånvaron av inskrivningsskyldighet. Förhållandet får ses mot bakgrunden
av bl. a. det skydd i sitt innehav, som tomträttshavare — utan
nämnvärd kostnad — härigenom förvärvar. Även den omständigheten att
tomträttshavare önskar eller är nödsakad att utnyttja tomträtten som kreditobjekt
torde medverka, enär uttagande av inteckningar i tomträtten har
som förutsättning att inskrivning av fång skett för den som lämnar inteckningsmedgivande
och vidare enär, vid belåning av äldre inteckningar, långivare
regelmässigt torde kräva att gäldenärens innehav av tomträtten är inskrivet.
I detta sammanhang må framhållas önskvärdheten av att tomträttsboken
kan hållas i görligaste mån aktuell.

Rådhusrätten anför, att en eventuell regel om avgiftsfrihet för fång till
äldre tomträtt bör tas in i övergångsbestämmelserna. Införs emellertid avgiftsplikt
i förevarande avseende kan föreskrifterna om s. k. straffavgift uppenbarligen
inte vinna tillämpning, anser rådhusrätten.

Liknande synpunkter anförs av rådhusrätten i Hälsingborg, som med hänsyn
till tomträttsinstitutets ökande betydelse även i fråga om annan bebyggelse
än villabebyggelse finner utvidgningen av stämpelplikten fullt befogad.
Föreningen Sveriges stadsdomare, som anser den utökade stämpelplikten
böra godtas från principiella synpunkter, framhåller, att ett införande
av avgiftsplikt för fång till äldre tomträtt måhända kan bidra till att
inskrivning inte söks.

•i<A4it lagfartsstämpel inte bör utgå, om tomträtten vid inlösen jämlikt lag -

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 dr

bestämmelserna om tomträtt eller av annan anledning återgår till staden i
dess egenskap av fastighetsägare, hävdas av drätselkammaren i (niotc. Denna
fråga anser handelskammaren i Göteborg höra lösas genom ålcrvinningsregler.
I de fall, då tomträtt efter en relativt kort period upphör och marken
tas i anspråk av ägaren t. cx. en kommun, kan det nämligen förefalla oskäligt
att tomträttshavaren fått erlägga lagfartsstämpel för sitt förvärv, även
om stämpelavgiften i princip huvudsakligen endast avser åbyggnadernas
värde. Enligt kammarens mening är det önskvärt, att eu återvinningsrätt
införs i form av direkt stadgande.

Stor tveksamhet inför utredningens förslag uttalar stadskollegict i Stockholm.
Kollegiet framhäver betydelsen av tomträttsinstitutet för staden, vilket
framför allt kommer till uttryck vid jämförelser mellan äldre och nya
upplåtelser. Kollegiet erinrar även om att utnyttjandet av tomträttsinstitutet
bidrar till att de markvärdestegringar, som är eu direkt följd av kommunernas
investeringar, kommer det allmänna till godo. Med hänsyn härtill är
det enligt kollegiets uppfattning av största vikt, att utvecklingen av tomträttsinstitutet
inte försvåras. Detta skulle kunna bii följden av den föreslagna
stämpelbeläggningen av tomträttsförvärven. Även principiellt sett finner
kollegiet anledning att ifrågasätta riktigheten av att från stämpelsynpunkt
jämställa tomträttsförvärv med äganderättsförvärv.

I yttrande till stadskollegiet i Stockholm har kammarkontoret uttalat, att
förslaget bör ytterligare bearbetas innan det läggs till grund för lagstiftning.
Kammarkontoret anför vidare.

Det förhållandet att tomträtt f. n. icke är föremål för beskattning genom
stämpelbeläggning innebär ett visst favoriserande, vilket, då alternativa former
för att ställa mark till förfogande för bebyggelse diskuteras, kan ge
företräde åt tomträttsupplåtelsen med dess ur den kommunala gemenskapens
synpunkt i skilda hänseenden gynnsamma konsekvenser.

Det är tänkbart, att ett genomförande av utredningsmannens förslag kan
få till konsekvens att intresset för att utnyttja tomträttsinstitutet kommer
att minska. Den frågan kan ställas, huruvida statens intresse av att erhålla
ökade inkomster i form av stämpelavgifter vid tomträttsförvärv (i betänkandet
angivna till en milj. kr. mot f. n. totalt inflytande 125 milj. kr.) eller
önskemålet att skapa likformighet med äganderätt är så starkt att en utvidgning
av stämpelplikten bör äga rum, oavsett åtgärdens eventuella konsekvenser
i fråga om det framtida utnyttjandet av tomträttsinstitutet och
svårigheterna vid lagtillämpningen.

De fall stadens ekonomiska intresse kan aktualiseras torde i huvudsak
uppstå i samband med att mark första gången upplåtes med tomträtt -—
i regel är det då fråga om obebyggd mark. Därest staden vid denna upplåtelse
avväger avgälden efter markens värde, torde enligt den tolkning av
stadgandet som förefaller mest naturlig, någon stämpelbetalning icke gärna
komma i fråga. Tomträttshavare kan då icke åberopa beskattning av tomträtt
såsom en grund för en lägre avgäld. Det är emellertid å andra sidan
möjligt, att tomträttshavaren med tanke på att han vid en senare överlåtelse
av tomträtten med eventuellt då uppförd byggnad, vid vilken överlåtelse
köpeskillingen kan förutsättas bli avgörande för stämpelns storlek
(en eller ev. två procent av köpesumman), måhända utfår ett med stämpeln
reducerat belopp — vid den första upplåtelsen framställer krav på en viss
sänkning av den tomträttsavgäld han eljest varit beredd att erlägga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 196i

Man bör icke heller bortse från att fall kunna uppkomma, då staden
själv kunde försättas i en sådan situation att stämpel skall bestridas av
kommunen, exempelvis vid återförvärv av tidigare upplåten tomträtt med
eller utan byggnad. Dessa fall torde emellertid bedömas bliva tämligen sällsynta
i synnerhet om kommunen, såsom ovan föreslagits, i stor utsträckning
skulle undantagas från stämpelplikt.

Även de kommunala bostadsbolagen kunna tänkas få komma att vidkännas
en viss belastning till följd av förslaget. Denna situation kan inträffa,
dels vid första upplåtelsen om själva tomträtten bedömes ha ett självständigt
värde — vilket enligt vad ovan anförts skulle kunna antagas bliva
fallet enbart i fall då markupplåtelsen skulle kunna anses vara subventionerad
— dels i samband med förvärv av äldre tomträtter med eller utan
byggnad. Allmänt bedömt torde de fall, då stämpel för tomträtt kommer
att utgå, emellertid bliva sällsynta. Det bör här beaktas, att det kommunala
bostadsbolaget härvid enligt förslaget skulle ha att erlägga dubbel stämpel,
därest icke — såsom ovan förordats i detta utlåtande ■— de allmännyttiga
bostadsaktiebolagen jämställas med motsvarande bostadsstiftelser.

De tre remissorgan, som helt avstyrkt stämpelplikt för förvärv av tomträtt,
är Svenska stadsförbundet, Föreningen Sveriges kommunala förvaltnings jurister
och rådhusrätten i Västerås. I dessa yttranden uttalas, att en beskattning
av tomträttsöverlåtelser skulle kunna komma att minska användningen
av tomträttsinstitutet. Därvid betonas att tomrätten är ett samhälleligt instrument,
tillkommet bl. a. för att möjliggöra indragning till det allmänna av
den markvärdestegring i tätorter som uppkommer till följd av betydande
kommunala investeringar. Med hänsyn till att jordvärdestegringen vid överlåtelse
av tomträtt inte tillfaller tomträttsinnehavaren föreligger enligt rådhusrättens
mening en avsevärd skillnad mellan överlåtelse av fast egendom
och av tomträtt. Även sociala skäl anser rådhusrätten tala för att undanta
tomträtt från skatteplikt. Föreningen finner det vidare otillfredsställande
att utredningens förslag innebär en väsentlig skärpning i alla de fall, där
kommunägt bostadsföretag förvärvar byggnadsmarken med tomträtt för
bebyggelse.

Förslaget att vattenfallsrätt alltjämt skall stämpelbeläggas som
nyttjanderättsupplåtelse har mött erinran endast från två remissorgan. Hovrätten
för Västra Sverige anser, att vattenfallsrätt bör jämställas med tomträtt.
Rådhusrätten i Västerås föreslår däremot, att stämpelplikten slopas, eftersom
bestämmelsen orsakar onödigt besvär och statsverkets inkomst härav
är ringa.

Slutligen ma nämnas att rådhusrätten i Göteborg anser rubriken
»Fast egendom» böra utökas med »m. in.» eller liknande, eftersom under
denna rubrik regleras stämpelavgift även för tomträtt, vattenfallsrätt, nyttjanderätt,
servitut m. m.

Departementschefen

Enligt gällande stämpelförordning föreligger i princip stämpelplikt i de
flesta viktigare fall, då äganderätt till fast egendom förvärvas. Utredningen
har inte föreslagit någon principiell ändring i detta hänseende utan närmast

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 ur 196b

_ i enlighet med sitt uppdrag — inriktat sig på eu mera teknisk översyn
av det stämpelpliktiga området. Dessutom bär föreslagits eu utvidgning av

detta till att omfatta förvärv av tomträtt.

I fråga om förvärv genom fusion stadgas för närvarande stampelpli v
endast vid fusion enligt 175 § aktiebolagslagen, d. v. s. fusion mellan aktiebolag
i andra fall än mellan moderbolag och helägt dotterbolag. I detta hänseende
har utredningen inte föreslagit någon ändring. Således skall fusion
mellan moderbolag och helägt dotterbolag liksom mellan ekonomiska oreningar,
sparbanker eller jordbrukskreditkassor fortfarande vara stampelfn.

Sedan stämpelplikten infördes år 1954, har visserligen intresset tor fusioner
ökat, vilket kommit till uttryck bl. a. genom tillkomsten av särskilda
fusionsregler i sparbankslagen och i lagen om jordbrukskasserorelsen.
Vissa näringspolitiska skäl skulle därför måhända kunna anses tala for lättnader
i stämpelhänseende med syfte att stimulera fusioner mellan aktiebolag
för åstadkommande av önskvärda organisatoriska omläggningar. Emellertid
kvarstår oförändrad den redan år 1954 påtalade taran för att stampeltriheten
missbrukas i avsikt att kringgå avgiftsbestämmelserna genom att ett
bolag förvärvar aktierna i ett annat bolag väsentligen i syfte att forvarva en
fastighet genom stämpelfri fusion i stället för genom stämpelpliktigt köp
eller skifte. Med hänsyn till faran för missbruk och till svårigheterna att
genomföra en rationell gränsdragning mellan skattefria och skattepliktiga
fusioner anser jag, att skattefrihet vid fusion mellan aktiebolag inte kan
komma i fråga i vidare mån än nu är fallet. Jag förordar därför i hkhet med
utredningen, att skatteplikten bibehålls vid fusion enligt 175 § aktiebolagslagen.
_ . ...

I fråga om sammanslagning av försäkringsbolag föreligger samma skal

till skattefrihet som vid fusion av sparbanker eller jordbrukets kreditkassor.
Jag föreslår därför att, för undanröjande av rådande oklarhet, skattefrihet
stadgas i fråga om försäkringsbolags förvärv i samband med att enligt
295 § lagen om försäkringsrörelse avtal träffas om att ett försäkringsbolags
hela försäkringsbestånd skall övertas av annat försäkringsbolag.
Överlåts däremot endast en del av försäkringsbeståndet, är det svårt att bedöma,
om en fastighet skall anses hänförlig till den överlåtna delen, och
med hänsyn härtill kan skattefrihet inte komma i fråga i sådant fall. Som
förutsättning för skattebefrielse skall givetvis gälla, att försäkringsinspektionen
lämnat tillstånd till avtalets verkställande. Bestämmelsen om skattefrihet
i detta fall har införts i 4 § som punkt 4.

Sedan länge gäller stämpelplikt vid förvärv genom skifte vid upplösning
av bolag och förening. Om ett bolag utskiftar en fastighet utan att
ett likvidationsförfarande inletts, vilket är fallet beträffande skifte vid nedsättning
av aktiekapital, föreligger däremot inte stämpelplikt. Samma skäl
som föranlett skatteplikt för skifte vid upplösning av bolag eller förening
talar även för sådan skatteplikt vid nedsättning av aktiekapital. Båda fallen
av skifte omfattas av 1927 års förordning om skatt vid utskiftning av
aktiebolags tillgångar. Det saknas anledning att i stämpelskattehänseende

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1964

behandla dessa skiften på annat sätt än i fråga om utskiftningsskatt. Jag vill
därför föreslå, att skatteplikt stadgas även för förvärv genom skifte vid nedsättning
av aktiekapital.

Inte heller vid utdelning av fastighet från bolag eller förening föreligger
nu stämpelplikt. En sådan utdelning utgör otvivelaktigt en kapitalomsättning,
som i princip bör bli föremål för stämpelskatt. I konsekvens
med den föreslagna skatteplikten vid skifte föreslår jag därför, att skatteplikten
utvidgas till att omfatta även utdelning av fastighet från såväl bolag
som förening.

Stadgandet om skattefrihet för tillskott enligt lagen om avveckling av
fideikommiss har överförts till övergångsbestämmelserna.

Den föreslagna huvudregeln om skatteplikt vid tvångsförvärv har i huvudsak
lämnats utan erinran. Jag tillstyrker därför, att stämpelskatt skall
utgå vid expropriation samt i regel vid annan inlösen på grund av
stadgande om rätt eller skyldighet att lösa fast egendom. Från denna huvudregel
synes vissa undantag böra göras. Enighet råder om att skattefriheten
för arrendators förvärv enligt lagen om arrendators förköpsrätt skall
bibehållas. Vidare saknas anledning att nu upphäva den stämpelfrihet, som
sedan länge i praxis tillämpats vid förvärv enligt ensittarlagen. Regler om
de nu nämnda undantagen från skatteplikten har intagits i 4 § som punkt
8 respektive 7.

Det viktigaste undantaget från skatteplikten vid förvärv genom inlösen är
dock det, som utredningen föreslagit för kommuns förvärv av mark
vilken enligt fastställd plan skall utgöra allmän plats eller begravningsplats.
Förslaget överensstämmer med den bestämmelse om undantag från
skatteplikt for fastighet, som finns i 5 § 1 mom. b) kommunalskattelagen.
Vid remissbehandlingen har uttalats skilda önskemål om ytterligare utvidgning
av skattefriheten för kommunala markförvärv. Även enligt min
mening ar undantagen från skatteplikt vid kommunala fastighetsförvärv
alltför snävt bestämda i utredningens förslag. Ett kommunalt fastighetsförvärv
omfattar visserligen ofta mark för olika ändamål, såsom både för bebyggelse
och gator. De svårigheter att bedöma skattefrågan, som kan uppstå
i sådant fall, torde emellertid inte bli större, om skattefriheten utsträcks
till att gälla även mark för de allmänna ändamål som anges i 1 mom. d)
av namnda paragraf, d. v. s. allmän styrelse eller förvaltning, kultur- eller
rättsvård, ordning eller säkerhet, barnavård, sundhetsvård, religionsvård
eller undervisning, åldringsvård in. in. Genom eu sådan utsträckning av skattefriheten
skulle man vinna full överensstämmelse mellan kommunalskattelagen
och stämpelskatteförordningen i fråga om kommuns skatteplikt för
astighet. Å andra sidan skulle ett ytterligare utsträckande av skattefriheten
till att avse alla de ändamål, som anges i 1 § expropriationslagen, innebära,
att man alade inskrivningsdomaren en alltför svår och grannlaga prövning
huruvida ändamålet är av väsentlig betydelse för det allmänna. En sådan
provning skulle inte stå i överensstämmelse med kravet att stämpelskattelorordningens
bestämmelser skall vara enkla och lätta att tillämpa. I enlig -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år

het härmed bör också fasthållas vid kravet, att ändamålet med markens användning
skall framgå av plan som är fastställd vid tidpunkten för förvärvet.
Det bör således inte komma i fråga att stadga återvinningsrätt för kommunen,
om plan skulle fastställas senare.

Jag förordar sålunda att skattefrihet stadgas för kommuns förvärv av
mark, vilken enligt fastställd plan skall användas för ändamål som anges
i 5 § 1 mom. b) eller d) kommunalskattelagen. Skattefrihet bör, såsom utredningen
föreslagit, gälla även frivilliga förvärv. Bestämmelse av nu angivet
innehåll har upptagits i 4 § som punkt 6.

Något krav på att marken i sin helhet skall användas för det skattefria
ändamålet bör ej uppställas. Den omständigheten, att marken enligt planen
delvis skall användas för annat ändamål, t. ex. enskild bebyggelse, bör ej
betaga kommunen rätt att åtnjuta skattefrihet för den del av marken, som
skall användas till det skattefria ändamålet. Det åligger givetvis kommunen
att visa, hur mycket av köpeskillingen som belöper på den skattefria
delen av fånget. Föreligger sådan bevisning, kan det ej vålla inskrivningsdomaren
större svårighet att beräkna stämpeln.

Med kommun bör i detta hänseende, liksom i 5 § 1 mom. b) och d) kommunalskattelagen,
jämställas annan menighet. Skattefriheten omfattar alltså
såväl borgerlig som kyrklig primärkommun, municipalsamhälle och landsting.
Någon utvidgning därutöver av den nu föreslagna skattefriheten till
exempelvis vägföreningar anser jag däremot inte böra ske.

I fråga om å b o r ä 11 saknas numera skäl att behålla skatteplikten.
Då denna vidare är helt utan statsfinansiell betydelse, förordar jag, att den
slopas. Bestämmelse om skattefrihet för fång till åborätt har införts som
punkt 10 i 4 §, varvid terminologien ändrats i enlighet med kammarkollegiets
förslag.

Vid förvärv av tomträtt utgår för närvarande stämpelavgift endast
för upplåtelsen. Följande överlåtelser av tomträtten är däremot avgiftsfria.
Avgiften för upplåtelse av tomträtt beräknas enligt de regler, som gäller
för annan nyttjanderättsupplåtelse. Den utgör sålunda 25 öre per 100 kronor
av den årliga avgälden. För förvärv av äganderätt till fast egendom utgår
däremot högre stämpelavgift, s. k. lagfartsstämpel, med i regel en procent av
fastighetens värde.

Utredningen har föreslagit, att förvärv av tomträtt i stämpelskattehänseende
skall jämställas med förvärv av fast egendom. I fråga om skattens
beräkning har utredningen dock föreslagit vissa avvikande bestämmelser,
till vilka jag återkommer senare.

^ id remissbehandlingen har ett överväldigande flertal av remissorganen
tillstyrkt utredningens förslag eller lämnat detta utan erinran. Från några
håll har dock rests vissa invändningar mot förslaget. I principiellt hänseende
har därvid gjorts gällande, att man inte kan jämställa tomträttsförvärv
med äganderättsförvärv. I sakligt hänseende har invänts, att utvidgningen
av stämpelplikten försvårar en ökad användning av tom trät tsinstilutet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 196k

Att tomträtten inte redan vid tillkomsten av detta rättsinstitut i stämpelhänseende
jämställdes med äganderätt till fastighet har, såsom utredningen
framhållit, sin förklaring i den dåtida uppfattningen om tomträtten som en
övergångsform till äganderätt. Sedan dess har emellertid tomträttsinstitutets
ställning stärkts avsevärt och kommit att i väsentliga hänseenden bli
jämförbar med äganderätt till fast egendom. I andra skattesammanhang,
såsom när det gäller den statliga och kommunala inkomstbeskattningen liksom
arvs- och gåvobeskattningen, har denna utveckling redan lett till att
tomträtt jämställts med äganderätt till fast egendom. Detsamma bör enligt
min mening gälla vid stämpelbeskattningen. Det måste nämligen anses inkonsekvent
och sakligt omotiverat att den som med tomträtt förvärvar en
villa eller industribyggnad, vars värde motsvarar den väsentliga delen av
köpeskillingen, skall helt undgå en stämpelskatt, som drabbat förvärvet om
det innefattat äganderätt till marken. I den mån köpeskillingen motsvarar
ett övervärde på tomträtten som sådan, synes det för övrigt även motiverat
att ta ut stämpelskatt liksom vid äganderättsförvärv av mark.

På grund av det anförda tillstyrker jag, att skatteplikt införs även vid
förvärv av tomträtt genom såväl upplåtelse som överlåtelse samt att sådant
förvärv i stämpelskattehänseende principiellt likställs med förvärv av äganderätt.
Farhågorna för alt införandet av skatteplikt skulle minska intresset
för ett utnyttjande av tomträttsinstitutet synes främst anknyta till de värderingsregler,
som utredningen föreslagit i fråga om tomträtt. För att stämpelskatt
inte skall verka hindrande för tomträttsupplåtelser ämnar jag därför
i 8 § 2 mom. föreslå, att skatten vid upplåtelse av tomträtt utan tillhörande
byggnad liksom nu skall beräknas endast efter avgälden under ett år.

Vid remissbehandlingen har uttalats farhågor, att stämpelbeskattningen
av tomträtt kommer att drabba kommunägda bostadsföretag särskilt hårt.
Dessa farhågor synes vara betingade av utredningens förslag, att sådana juridiska
personer skall erlägga dubbel lagfartsstämpel. I anledning härav vill
jag nämna, att jag i det följande vid 7 § ämnar föreslå sådan ändring att
dylikt bostadsföretag inte skall behöva erlägga dubbel lagfartsstämpel.

Tomträtts upphörande på grund av uppsägning, överenskommelse mellan
fastighetsägare och tomträttshavare eller tomträttshavares förvärv av den
upplåtna fastigheten innebär inte något skattepliktigt förvärv av tomträtt.
Om fastighetsägaren däremot genom ett i och för sig skattepliktigt fång
förvärvar en bestående tomträtt, finns det inte något skäl att frita förvärvet
från skatteplikt. Vid återgång av tomträttsavtal bör reglerna i 4 § punkten
12 respektive 42 § om skattefrihet och återvinning vid återgång av skattepliktigt
fång i allmänhet tillämpas.

I fråga om tomträtt, som upplåtits före den 1 januari 1954, föreligger ej
skyldighet att söka inskrivning, och med hänsyn härtill bör ej heller stadgas
skatteplikt i sådant fall. Har däremot beträffande dylik äldre tomträtt
träffats överenskommelse mellan fastighetsägaren och tomträttshavaren om
sådan ändring i upplåtelsen, att inskrivningsplikt inträtt, bör dock skatteplikt
stadgas. Regler i enlighet härmed har upptagits i punkten 4 av övergångsbestämmelserna.

Kunyl. Mnj.ts proposition nr 75 år 1964

Beträffande vattenfallsrätt kommer jag att vid 11 § föreslå skattefrihet
liksom för annan nyttjanderättsupplåtelse.

I överensstämmelse med vad jag nu föreslagit rörande beskattningsområdets
omfattning bär rubriken till 3—10 §§ bestämts till »Förvärv av
fast egendom och tomträtt».

Tredje stycket

Gällande ordning

Genom ändring av SF år 1941 i samband med tillkomsten av gällande
förordning om arvsskatt och gåvoskatt upphävdes stämpelplikten för förvärv
av fast egendom genom gåva, testamente och fideikommissbrev. Stämpel
för dessa fång hade då utgått sedan länge. För arv bar lagfartsstämpel
aldrig funnits föreskriven.

I motiven till ändringsförslaget (se SOU 1939:18, prop. 1941: 192 och
BevU 1941:21) anfördes bl. a. att, då befrielsen för arvsförvärv från lagfartsstämpel
grundades på att sådan värdeomsättning beskattades i annan
ordning d. v. s. genom arvsskatt, även de nämnda stämpelpliktiga fången
borde vara befriade från stämpel, eftersom även dessa träffades av arvsskatt
eller gåvoskatt. Därjämte åberopades att den extra pålaga, som lagfartsstämpeln
utgjorde, beräknades efter grunder, som från arvs- och gåvoskattesynpunkt
var mindre rationella, och därigenom inte fyllde samma krav på
rättvisa som den egentliga arvs- och gåvoskatten. När en likartad behandling
av alla de ifrågavarande fången var påkallad och arvet var det ojämförligt
viktigaste, ansågs det vara naturligt, att det mest centrala fångets
ställning blev bestämmande.

Utredningen

Utredningen framhåller att stämpelfriheten för gåva i tillämpningen föranlett
vissa svårigheter, när det gällt att avgöra om ett förvärv innefattat
gåva eller stämpelpliktigt fång, nämligen köp. Tveksamhet har särskilt
uppkommit i fall, när en överlåtelse inneburit att förvärvaren skulle överta
ansvaret för inteckningar, utge reverser eller lämna annat vederlag. Samma
spörsmål uppstår vid tillämpning av 35 § kommunalskattelagen, enligt
vilken till realisationsvinst räknas vinst på avyttring av fast egendom om
den förvärvats genom köp, byte eller därmed jämförligt fång men i regel
inte om egendomen förvärvats genom gåva.

Efter en redogörelse för rättspraxis konstaterar utredningen att man i
fråga om lagfartsstämpel i praxis avvisat möjligheten att behandla fång,
vilka betecknats som gåva, delvis som köp och delvis som gåva. I stället har
man funnit stämpelplikten böra avgöras efter ett bedömande, med hänsyn
till samtliga omständigheter, av överlåtelsens huvudsakliga innebörd. Ehuru
ett dylikt bedömande i lagfartsärenden är förenat med särskilda vanskligheter,
anser utredningen enbart detta inte innefatta tillräcklig anledning
att föreslå återinförande av stämpelplikt för gåva av fast egendom.
Däremot finner utredningen det såväl med hänsyn till de åberopade grunderna
för stämpelbefrielsen år 1941 som i syfte att hindra skentransaktioner

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 196k

o. dyl. vara befogat med ett stadgande, att vid bedömningen av avgiftsplikten
för ett som gåva betecknat fång inte skall tas hänsyn till övervärden pa
bortgiven egendom. Jämlikt 43 § jämförd med 22 § 1 mom. förordningen
om arvsskatt och gåvoskatt skall, med vissa i 22 § 2 mom. angivna modifikationer,
skattskyldigheten bestämmas enligt taxeringsvärdet året före det
år, då skattskyldigheten inträtt, d. v. s. i regel det år då gåvan ägde rum.
När stämpelfriheten huvudsakligen motiveras med att gåvobeskattning sker,
finner utredningen det vara följdriktigast, att högre värden över huvud
inte beaktas. Till följd av de svårigheter som är förbundna med värdering
är vidare ett hänsynstagande till högre värden ägnat att leda till kringgående
av skatteplikt. Utredningen föreslår därför, att samma värde som vid
gåvobeskattningen skall ligga till grund vid bedömande av frågan om stämpelfri
gåva eller stämpelpliktigt fång föreligger.

Utredningen påpekar att även stämpelfriheten för förvärv genom testamente
i tillämpningen kan ge anledning till liknande spörsmål som beträffande
gåva. Risken för skentransaktioner och annat kringgående av stämpelplikten
anser utredningen dock vara ringa, när det är fråga om testamente,
och någon regel för bedömningen av sådana fall föreslås därför inte.

Yttrandena

Den föreslagna skatteflyktshindrande bestämmelsen i fråga om gåva av fast
egendom bär lämnats utan erinran av flertalet berörda remissinstanser. Några
i princip tillstyrkande remissinstanser — skatteflyktskommittén, häradshövdingen
i Uppsala läns norra domsaga och länsstyrelsen i Jämtlands län
— önskar kompletterande bestämmelser. Av de sex remissorgan, som avstyrkt
förslaget, förordar två, att stämpelplikt för gåva återinförs.

Skatteflyktskommittén delar utredningsmannens uppfattning att frågan,
huruvida ett fång i lagfartshänseende skall hänföras till gåva eller till köp,

bör — i överensstämmelse med högsta domstolens hittillsvarande praxis _

avgöras med utgångspunkt från en på samtliga omständigheter grundad bedömning
av transaktionens huvudsakliga innebörd. Kommittén erinrar i
detta sammanhang om att fastigheter regelmässigt säljs och även bortges i
intecknat skick, vilket innebär att det i realiteten endast är »topp»-värdena
av fastigheterna, som är föremål för äganderättsövergång. Gåva av intecknad
fastighet kan med hänsyn härtill enligt kommitténs mening inte anses
vara huvudsakligen köp endast därför att summan av övertagna inteckningar
överstiger 50 procent av fastighetens värde. Kommittén anför vidare.

Stadgandet utsäger att vid denna bedömning någon bevisning inte får
föras i syfte att styrka fångets gåvokaraktär under åberopande av att den
överlåtna fastighetens verkliga värde överstiger taxeringsvärdet. Däremot är
bevisning teoretiskt tänkbar rörande andra faktorer som tyder på att fånget
har sådan karaktär, även i t. ex. de fall då den överlåtna egendomen är
belastad med inteckningar till belopp, motsvarande eller t. o. in. överstigande
taxeringsvärdet. °

Skatteflyktskommittén ansluter sig också till förslaget, att i författningen
skall införas en schablonregel om vad som vid bedömningen »gåva eller

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 är 196b

köp» skall anses utgöra den överlåtna egendomens värde. Då det i praktiken
endast sällan torde förekomma att bevisning rörande fastighetsöverlåtelses
onerösa eller benelika natur törs under åberopande av andra skäl
än fastighetens värde, bör enligt kommitténs uppfattning en sadan schablonregel
vara ägnad medföra, att antalet tvister om fångets natur i lagfartshänscende
blir än mer begränsat än för närvarande. Med hänsyn till att
blott eu summarisk prövning är möjlig att göra i lagfartsärenden måste
denna konsekvens anses önskvärd. Som schablonvärde kan, anför kommittén,
uppenbarligen knappast något annat värde än taxeringsvärdet komma
i fråga.

Skatteflyktskommittén uttalar vidare, att enligt utredningens förslag utesluts
endast bevisning om att fastighetens verkliga värde överstiger taxeringsvärdet.
Även om det motsatta fallet, nämligen bevisning — vanligen
från det allmännas representant — om att fastighetens verkliga värde understiger
taxeringsvärdet, får antas vara mycket sällsynt, bör dock enligt
kommitténs mening för konsekvensens skull även detta fall regleras. Härigenom
vinner man eu principiellt riktigare uppbyggnad av lagstiftningen.

Enligt länsstyrelsen i Jämtlands län är innebörden av förslaget att stämpelplikt
i regel skall föreligga, då inteckningarna eller vederlaget överstiger
fastighetens taxeringsvärde, men att vid stämpelns beräknande hänsyn ej
skall tas till eventuellt värde (vederlag), som överskjuter taxeringsvärdet.
Om den intecknade skulden inte uppgår till taxeringsvärdet, skulle i regel
stämpelfri gåva föreligga. För undvikande av tolkningssvårigheter finner
länsstyrelsen det önskvärt, att dessa principer kommer till mera konkret
uttryck i lagtexten. Länsstyrelsen framhåller vidare att fråga även kan uppkomma
om ett som köp betecknat fång, där köpeskillingen väsentligt understiger
taxeringsvärdet och gåvoavsikt uppenbarligen föreligger, kan hänföras
till stämpelfri gåva. överlåtelsens reella innebörd och inte dess form
bör enligt länsstyrelsens mening i sådana fall vara avgörande vid bedömningen
av stämpelplikten. Detta bör även komma till uttryck i lagtexten,
anser länsstyrelsen.

Ett speciellt spörsmål, nämligen fråga om vederlag i form av annan fast
egendom, anser häradshövdingen i Uppsala läns norra domsaga böra lösas i
förevarande sammanhang. Förvärvet av den minst värdefulla fastigheten
kan enligt häradshövdingens mening inte karakteriseras som gåva, eftersom
vederlaget ej har något benefikt drag, och inte heller som köp. Därför
återstår möjligheterna att antingen likställa det med byte eller betrakta det
som ett specifikt förvärv. I det förra fallet synes regeln, att stämpel skall
erläggas efter värdet på den bortgivna egendomen, inte vara tillfredsställande.
I det senare fallet skulle fånget vara fritt från lagfartsstämpel.

Tveksamhet huruvida den föreslagna bestämmelsen bör införas uttalas av
hovrätten över Skåne och Blekinge. Den föreslagna lydelsen finner hovrätten
i varje fall så svårbegriplig, att en omarbetning är nödvändig. Härvid
bör anges att vid bedömande, om ett förvärv är att anse som köp eller gåva,
hänsyn skall tas till alla de omständigheter, varav förvärvets huvudsak -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 196b

Jiga innebörd framgår. Endast som ett undantag från en sådan huvudregel
kan man enligt hovrättens mening föreskriva, att vissa omständigheter skall
lämnas ur räkningen.

Återinförande av lagfartsstämpel för gåva föreslås av rådhusrätten i Göteborg
och särskilde inskrivningsdomaren i Södertörns domsaga.

Rådhusrätten i Göteborg framhåller att slopandet år 1941 av lagfartsstämpeln
vid förvärv av fast egendom genom gåva har föranlett svårigheter när
det gällt att avgöra, om ett förvärv innefattat gåva eller köp. Rättsfallen finner
rådhusrätten klart visa svårigheterna att avgöra, om i det enskilda fallet
en skentransaktion skall anses föreligga eller icke. Gåvor av fast egendom förekommer
för närvarande i inte ringa omfattning, och detta sammanhänger,
anför rådhusrätten, säkerligen med att i flera fall försök föreligger att kringgå
stämpelplikten. Att nu gällande bestämmelser ger utrymme för olika bedömningar
av frågan, om en skentransaktion skall anses föreligga eller inte,
finner rådhusrätten uppenbart. Enligt rådhusrättens mening är det i hög
grad angeläget, att klara och entydiga bestämmelser föreligger i fråga om så
relativt vanligt förekommande transaktioner.

Rådhusrätten anser, att det föreslagna stadgandet endast i mycket begränsad
omfattning innebär en lösning av nu föreliggande spörsmål. För att komma
från nuvarande svårigheter vid bedömandet av dessa fång och samtidigt
åstadkomma större likformighet och rättvisa i beskattningen bör enligt rådhusrättens
mening övervägas att återinföra skyldigheten att erlägga lagfartsstämpel
vid förvärv av fast egendom genom gåva. Om lagfartsstämpel återinförs
för gåva, bör man enligt rådhusrättens uppfattning givetvis i största
möjliga utsträckning söka undvika dubbelbeskattning, vilket kan ske på olika
sätt t. ex. genom att lagfartsstämpeln får avräknas vid erläggandet av gåvoskatten.

Särskilde inskrivningsdomaren i Södertörns domsaga framhåller att ett
som köp betecknat fång kan vara att hänföra till gåva liksom ett fång, som
inte erhållit någon beteckning alls eller som betecknats endast som överlåtelse.
Bestämmelsen bör därför erhålla tillämpning även i andra fall än de
som bestämmelsen enligt förslaget omfattar. Inte minst otillfredsställande
finner inskrivningsdomaren det förhållandet vara, att fastställandet av lagfartsstämpeln
och gåvoskatten ankommer på olika myndigheter, vilka kan
ha motsatta uppfattningar om fångets innebörd. Detta kan medföra, att
ingen av myndigheterna eller båda tar ut skatt. Den ena myndigheten torde
inte vara bunden av den andras avgörande. De svårigheter, som friheten från
lagfartsstämpel för gåva medfört vid skattskyldighetens bedömande, anser
inskrivningsdomaren motivera, att denna frihet slopas.

Förslaget har vidare avstyrkts av hovrätten för Västra Sverige, hovrätten
för Övre Norrland, rådhusrätten i Malmö och Föreningen Sveriges häradshövdingar.

Hovrätten för Västra Sverige förklarar, att man vid tillämpningen av 37 §

1 mom. arvsskatteförordningen regelmässigt tar hänsyn till eventuella övervärden
på egendomen. Såväl med den föreslagna regeln som med nuvarande

Kiuujl. Mnj:ts proposition nr 75 år 1964

ordning kan man således komma till skilda resultat vid bedömandet av eu
och samma överlåtelses natur, vilket får anses otilllredsställande. Även det
fall, att gåva betecknats som köp och vederlaget är betydligt lägre än taxeringsvärdet,
finner hovrätten vara svårt att komma till rätta med från värderingssynpunkt.
Då frågan om förvärvets rubricering dessutom har betydelse
för inkomstskattens beräkning, finner hovrätten det högeligen angeläget
att bestämmelserna erhåller sådan utformning, att bedömandet av förvärvets
karaktär blir likartat enligt skatteförfattningarna och leder till att
skatt av det ena eller det andra slaget utgår på förvärvet antingen i dess helhet
eller för särskilda delar därav. Om det föreslagna stadgandet likväl anses
böra införas, bör principen, att överlåtelsens huvudsakliga innebörd skall vara
avgörande för stämpelplikten, inskrivas i författningen som en förmedlande
övergång mellan paragrafens båda stycken.

Hovrätten för övre Norrland anser att, även om det föreslagna stadgandet
införs, avgörandet av frågan, om visst fång är att anse som gåva eller köp,
alltjämt kommer att bero av rättspraxis. På grund härav och då en avsikt att
undandra sig stämpelavgift i likartat fall inte effektivt hindras av den föreslagna
bestämmelsen, bör man enligt hovrättens mening avstå från att införa
denna och hellre överlämna åt rättstillämpningen att med beaktande
av samtliga omständigheter i det enskilda fallet avgöra gränsdragningen
mellan köp och gåva.

Till samma slutsats kommer rådhusrätten i Malmö, som uttalar att den föreslagna
värderingsregeln inte synes ägnad att nämnvärt underlätta inskrivningsdomarnas
bedömning av frågan om lagfartsstämpel skall utgå. Fastmera
torde det i vissa lägen medföra betydande svårigheter att kombinera ett
bedömande av överlåtelsens huvudsakliga innebörd med en bevisregel av innehåll,
att hänsyn ej skall tas till värde överskjutande taxeringsvärdet. Rådhusrätten
ifrågasätter därför, om inte regeln skulle medföra större nackdelar
än fördelar. Rådhusrätten säger sig ha prövat flera olika alternativ för åstadkommande
av enkla och klara regler om frihet från lagfartsstämpel vid gåvor,
dock utan att finna någon godtagbar lösning.

Även Föreningen Sveriges häradshövdingar påpekar att förslaget erfordrar
bedömanden, som är svåra att göra för en inskrivningsdomare.

Departementschefen

Det får anses allmänt omvittnat, att det föreligger ett behov av bestämmelser
till förhindrande av sådana skentransaktioner som består i att köp betecknas
som gåva. Vid bedömningen av frågan, huruvida ett som gåva betecknat
fång skall anses utgöra köp eller gåva, tar man i praxis hänsyn till
samtliga omständigheter, som anger transaktionens huvudsakliga innebörd.
Någon uppdelning i en köpdel och en gåvodel förekommer således ej i fråga
om lagfartsstämpel. Denna praxis har godtagits även av remissorganen och
bör enligt min mening lagfästas som en huvudregel. Som en komplettering
av huvudregeln har utredningen föreslagit en bestämmelse om att hänsyn

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1964

ej skall tas till det värde varmed det verkliga värdet överskjuter taxeringsvärdet.
En sådan bestämmelse synes mig väl ägnad att hindra ett kringgående
av skatteplikten för köp. Härigenom slipper inskrivningsdomaren pröva
frågan om egendomens verkliga värde. Jag är visserligen medveten om
att bedömningen av överlåtelsens huvudsakliga innebörd trots detta kan
vara vansklig och svår för inskrivningsdomaren. Emellertid torde intresset
av eu skatteflyktshindrande bestämmelse få anses så starkt, att sådana betänkligheter
bör vika. Jag tillstyrker därför, att den föreslagna bestämmelsen
införs. Såsom skatteflyktskommittén påpekat, bör i konsekvens härmed
ej heller vid talan av det allmänna hänsyn tas till att fastighetens verkliga
värde understiger taxeringsvärdet. Egendomens värde skall således under
alla förhållanden anses vara lika med taxeringsvärdet eller motsvarande
värde enligt 8 §. Den föreslagna författningstexten har utformats i enlighet
härmed.

Innebörden av departementsförslaget är att skatteplikt i regel kominer
att föreligga, då de övertagna inteckningarna eller vederlaget motsvarar eller
överstiger taxeringsvärdet, även om det verkliga värdet är betydligt större än
taxeringsvärdet. Om de övertagna inteckningarna inte överstiger 50 procent
av taxeringsvärdet, torde i regel gåva anses föreligga. Mest svårbedömda blir
således de fall, där de övertagna inteckningarna utgör mellan 50 och 100 procent
av taxeringsvärdet, och här får helt överlåtas åt praxis att bedöma överlåtelsens
huvudsakliga innebörd.

Med hänsyn till att den transaktion, som betecknats gåva, i realiteten kan
vai a ett byte, bör skatteflyktsregeln inte begränsas till köp utan i princip
gälla alla slags skattepliktiga fång.

Några remissorgan har efterlyst bestämmelser även för det fall, att en
gåva betecknats som köp. I dylikt fall behövs givetvis ingen skatteflyktsbestämmelse,
såvitt avser stämpelskatten. Ej heller kan inskrivningsdomaren
rimligtvis få tyngas med en prövning, huruvida varje köp möjligen kan
anses utgöra en gåva. Har ett fång betecknats som köp, skall inskrivningsdomaren
liksom hittills ta ut den för köp stadgade skatten utan att frånräkna
någon uppskattad gåvodel.

4 §•

Denna och följande två paragrafer innehåller bestämmelser om undantag
från skatteplikten för förvärv av fast egendom och tomträtt. Nuvarande bestämmelser
härom har översiktligt anmärkts vid 3 §.

Utredningen

I syfte att underlätta sammanläggning av makars fastigheter
i samband med laga skifte genomfördes år 1939 en ändring i lagen
med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar
av Kopparbergs län. Ändringen innebar i huvudsak, att sammanläggning av
makars fastigheter — utan hinder av föreskriften i lagen om sammanlägg -

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 är

ning av fastigheter å landet, alt fastigheterna skall vara i samme ägares
hand oeh innehas med samma rätt — fick ske i samband med laga skifte,
om makarna genom avtal på visst säd reglerade äganderätten till den tastigliet
som bildades genom sammanläggningen. Samtidigt infördes genom förordning
den 22 juni 1989 (nr 331) befrielse från lagfarlsstämpel för det
fall, att ena maken genom avtalet erhållit större andel än förut i makarnas
fasta egendom. Ny förordning i samma ämne utfärdades den 4 juni 1943
(nr 307) och den 30 juni 1948 (nr 418).

Med hänsyn till angelägenheten av att undanröja hinder mot sammanläggningar
och då överlåtelser av ifrågavarande slag ofta har en övervägande
formell karaktär har utredningen funnit skäligt alt medge stämpelfrihet
för förvärv från make, om överlåtelsen avser alt för sammanläggning åstadkomma
enhetliga lagfartsförhållanden beträffande makarnas fastigheter.
Utredningen har föreslagit en bestämmelse av sådan innebörd. Att förvärv har
detta syfte torde, påpekar utredningen, i regel framgå av vad som upplysts
vid ansökning om sammanläggning eller vid lantmäteriförrättning och får
annars styrkas t. ex. genom intyg av lantmätare eller mätningsman.

Utredningen föreslår även stämpelfrihet för markbyten, som sker i
syfte att åstadkomma lämpligare fastighetsindelning, och anför.

I framställning till Kungl. Maj :t år 1948 föreslog Norrlandskommittén,
att befrielse från lagfartsstämpel skulle beviljas i fall då byte av ägor vore
ägnat att åstadkomma en lämpligare fastighetsindelning. Vid remissbehandlingen
av förslaget tillstyrktes detta i flertalet yttranden. Frågan upptogs
därefter i motioner vid 1951 års riksdag. Bevillningsutskottet (bet. nr 25)
fann det mot bakgrunden av strävandena på jordbruksrationaliseringens
område framstå som angeläget, att beskattningsreglerna icke försvårade ur
arronderings- och rationaliseringssynp.unkt önskvärda byten, och erinrade
att enligt bestämmelserna angående statligt stöd till jordbrukets yttre och
inre rationalisering m. m. statsbidrag kunde utgå till täckande av bl. a.
lagfartskostnaden (se KK d. 11 juni 1948, nr 342, ändrad genom KK d. 3
juni 1949, nr 292). I enlighet med utskottets hemställan anhöll riksdagen
i skrivelse (nr 108) om utredning och förslag i frågan.

1958 års jordlagsutredning har i delbetänkande d. 2G nov. 1959 uttalat,
att ett borttagande snarast möjligt av stämpelavgiften vid avtalsbyten skulle
avsevärt underlätta och påskynda den arronderingsförbättrande verksamheten
i skogen. Sedermera har frågan ånyo upptagits i motioner till 1960
års riksdag. Sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottet (uti. nr 1)
uttalade, att nu rådande förhållanden medförde att valet av bytesform vid
transaktioner i arronderingssyfte påverkades av en ovidkommande faktor,
nämligen stämpelbeläggning, med påföljd att den ur sakligare synpunkter
lämpligare bytesformen ofta icke komme till användning. I enlighet med
utskottets hemställan anhöll riksdagen i skrivelse (nr 326) att förslag till
sådan ändring av SF, att stämpelavgift icke skulle utgå vid byte av fastighet
i arronderingssyfte, snarast måtte föreläggas riksdagen.

Utredningen påpekar att, när markbyten sker genom ägoutbyte enligt
jorddclningslagen eller fastighetsbildningslagen, stämpel inte utgår, önskemålen
om stämpelfrihet även för jämförliga förvärv genom avtalsbyte finner
utredningen förtjänta av beaktande. En föreskrift i ämnet anser ut -

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1964

redningen dock ej böra begränsas att gälla enbart jordbruksfastigheter, utan
den bör generellt gälla markbyte som sker för att genomföra en lämpligare
fastighetsindelning. Enligt den föreslagna bestämmelsen skall stämpelfrihet
äga rum vare sig marken utgör självständig fastighet eller del av sådan.
Av bestämmelsen framgår, framhåller utredningen, att stämpelfriheten blott
gäller till den del mark byts mot mark. I händelse av värdeskillnad skall
stämpel enligt eljest tillämpliga grunder utgå beträffande det överskjutande
markvärdet.

Särskilda regler beträffande sättet för utredning rörande avsikten med
markbytet har utredningen inte ansett behövliga. Som regel torde böra krävas
yttrande av lantbruksnämnd eller av överlantmätare eller förrättningslantmätare
eller motsvarande myndighet i stad.

Utredningen föreslår vidare en bestämmelse om stämpelfrihet vid sambruksförenings
förvärv genom tillskott, vilken överensstämmer
med en bestämmelse som nu är upptagen i 8 § SF under rubriken Förvärv
av fast egendom på grund av tillskott.

Enligt föreskrifter i 8 § SF är fångeshandling, på grund varav lagfart sökes
å järnväg, fri från stämpel. Utredningen har förtydligat detta
stadgande genom att ange, att det skall vara fråga om järnväg för allmän
trafik eller mark för sådan järnväg.

Utredningens förslag om stämpelfrihet för kommuns förvärv, e nsittarförvärv
och arren dators förköp har återgivits vid 3 §.

Förvärv genom s kattelösen upptogs år 1883 som avgiftspliktigt med
hänsyn till dess juridiska karaktär av köp. Avgiften utgår med fixt belopp
av tio kronor eller, vad angår aktiebolag, som icke driver bankrörelse, tjugo
kronor. Då antalet skatteköp numera är mycket ringa, saknar avgiften ekonomisk
betydelse för statsverket. Utredningen föreslår, att skatteköp får utgå
som avgiftspliktigt fång.

Enligt 51 § i utredningens förslag skall förvärvare av egendom i vissa
fall äga återfå erlagd stämpelavgift vid återgång av förvärvsavtalet. De
skäl, som anförts för sådan återvinningsrätt, anser utredningen kunna gälla
även som stöd för att den, till vilken egendomen återgår, skall vara fri från
stämpelavgift när han söker lagfart på sitt återförvärv.

Avslutningsvis påpekar utredningen att i rättspraxis avhandlingar, som
formellt innefattat stämpelpliktiga fastighetsförvärv, ansetts inte böra stämpelbeläggas,
om därigenom någon verklig överflyttning av äganderätt inte
kommit till stånd utan transaktionen blott varit medel att ernå rättelse
beträffande register- eller lagfartsförhallanden. Någon ändring i denna
praxis vill utredningen inte föreslå.

Yttrandena

Förslaget om stämpelfrihet vid förvärv för sammanläggning av
makars fastigheter har allmänt godtagits. Uttryckligt tillstyrkande
föreligger sålunda från bostadsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristg -

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 är 1964

relsen, särskilde inskrivningsdomaren i Södertörns domsaga, Sveriges lantmätare
förening, Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshgpoteksinstitntion
ocli Sveriges allmänngttiga bostadsföretag (SABO).

Luntbriiksstyrelsen hälsar förslaget med tillfredsställelse, eftersom det
kommer att underlätta verksamheten för jordbrukets yttre rationalisering.

Lantmäteristgrelscn påpekar att en önskvärd rationalisering av fastighetsindelningen
genom sammanläggning av makars fasta egendom ej sällan
försvåras just av det förhållandet, att egendomen inte innehas med samma
rätt. För att i sådana fall åstadkomma äganderättsförhållanden, som
möjliggör sammanläggning, måste överlåtelser av formell natur ske. De
därmed förenade lagfartskostnaderna står ofta — särskilt då fråga är om
bebyggd jordbruksfastighet ■— inte i rimlig proportion till kostnaderna i övrigt
för sammanläggningen. På grund härav är det enligt lantmäteristyrelsens
mening väl motiverat att medge befrielse från stämpel i sådant fall.
Då det dessutom inte kan anses förenligt med stämpelavgiftens karaktär
av omsättningsskatt att förvärv av dylik formell art stämpelbeläggs, tillstyrker
lantmäteristyrelsen utredningens förslag.

Lantmäteristyrelsen erinrar i detta sammanhang om att styrelsen till
chefen för jordbruksdepartementet den 31 december 1960 överlämnat »PM
med förslag angående äganderättsutredning och lagfart i vissa fall i Kopparbergs
län» samt åberopar följande uttalande om stämpelavgift, då lagfart
meddelas i samband med äganderättssanering.

Då lagfart meddelas i samband med äganderättssanering synes principiellt
förutsättningarna för lagfartsstämpel icke vara för handen, emedan fråga
endast är om lagfarande av föreliggande äganderätter. Häremot kan visserligen
anföras att en mängd fång, som åberopats, icke gjorts till föremål för
lagfart och sålunda ej stämpelbelagts. Det torde emellertid möta mycket
stora svårigheter att skilja de stämpelpliktiga fången från övriga samt att
fastställa värden å de objekt, som de stämpelpliktiga fången avser. Betydande
svårigheter av sistnämnda art föreligger redan i samband med lagfarter
enligt nu gällande regler om lagfart enligt 1932 års lag. Det synes
kunna ifrågasättas om ej ur allmän synpunkt sådana fördelar är förenade
med att lagfartsförhållandena bli uppordnade i nu ifrågavarande bygder
bl. a. med hänsyn till möjligheterna att snabbt upplägga nya fastighetsböcker,
att befrielse från stämpelbeläggningar bör stadgas, vilket dessutom är
önskvärt med hänsyn till behovet av att lagfart kan meddelas utan formlig
ansökan. Härtill kommer att intäkterna genom uttagande av stämpelavgift
i nu ifrågavarande fall är obetydliga.

Sveriges lantmätareförening finner det föreslagna undantaget från stämpelplikten
vara ägnat att underlätta genomförandet av önskvärda ändringar
i fastighetsindelningen.

Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution
åberopar sitt den 8 maj 1961 avgivna yttrande över lagberedningens förslag
till jordabalk m. m. vari föreningen påpekade de svårigheter, som erfarenhetsmässigt
ofta föreligger i samband med sammanläggning av äkta makars
fastigheter när villkoret att de skall vara i samme ägares hand och innehas
med samma rätt inte är uppfyllt. Föreningen framhöll härom bl. a. följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1965

Visserligen föreligger den möjligheten, att man i här avsedda fall kan söka
ordna förutsättningarna för bruksenhetens bildande genom överlåtelser
mellan makarna i uteslutande syfte att åvägabringa likformighet i äganderättsförhållandena.
I praktiken visar sig detta ofta stöta på svårigheter bl. a.
med hänsyn till kostnadsfrågan, enär gåvoskatt el. lagfartsstämpel även skall
erläggas för sådant fång.---Om förslaget på denna punkt skulle oför ändrat

genomföras, bör man i vart fall för att mildra de ogynnsamma konsekvenserna
överväga att nedbringa förut nämnda kostnader t. ex. genom införande
av stämpelfrihet för överlåtelser mellan makar i här avsedda sammanhang.
Eventuellt kunde stämpelfriheten göras villkorlig genom att man läte
densamma bli beroende av att den aktuella sammanläggningen resp. bruksenheten
komme till stånd.

Föreningen uttalar nu, att den av utredningen föreslagna stämpelfriheten
med ail säkerhet kommer att verksamt bidra till undanröjande av berörda
hinder. Föreningen får därför livligt tillstyrka, att en bestämmelse som den
föreslagna snarast införs.

Eu utvidgning av stämpelfriheten föreslås av Sveriges allmännyttiga bostadsföretag
(SABO). SABO, som anser de båda undantagsbestämmelserna
beträffande förvärv från make för sammanläggning och markbyte i syfte att
åstadkomma en lämpligare fastighetsindelning vara väl motiverade, framhåller,
att enhetlighet och lämplighet vad gäller lagfartsförhållanden och fastighetsindelning
enligt stämpelutredningens förslag är giltiga skäl för befrielse
från stämpelavgift. Analogt borde dock enligt SABO:s bestämda mening
överlåtelse av äganderätt och tomträtt likaledes fritas från stämpelavgift, när
överlåtelsen uppenbarligen tillkommit för att möjliggöra en mer enhetlig eller
lämplig förvaltning av fastigheterna och dessa redan före överlåtelsen ägs
och förvaltas av samme huvudman, såsom fallet är vid överlåtelse dels mellan
kommun och allmännyttigt bostadsföretag, dels mellan sådana företag inbördes.
Om inte sådana förvaltningsåtgärder skulle jämställas med motsvarande
åtgärder vad gäller lagfarts- och fastighetsindelningsförhållanden,
skulle man enligt SABO:s mening hamna i den orimliga situationen, att
stämpelavgiften skulle hindra ett genomförande av en mera rationell fastighetsförvaltning
och därmed konservera otympligheter i förvaltningen.

Frihet från gåvoskatt för makes förvärv föreslås av särskilde inskrivningsdomaren
i Södertörns domsaga. Enligt inskrivningsdomarens erfarenhet är
det inte ovanligt att sådan överlåtelse sker utan vederlag, i vilka fall gåva är
den naturliga överlåtelseformen. Samma skäl, som talar för befrielse från
lagfartsstämpel vid köp och byte, talar för befrielse från gåvoskatt, om överlåtelsen
sker i syfte att för sammanläggning åstadkomma enhetliga lagfartsförhållanden.

Den föreslagna stämpelfriheten vid markbyten för lämpligare fastighetsindelning
har uttryckligen tillstyrkts av kammarkollegiet, lantbruksstyrelsen,
lantmäteristyrelsen, hovrätten för Övre Norrland, häradshövdingarna
i Folkungabygdens domsaga och Ångermanlands södra domsaga, Föreningen
mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution samt
Sveriges allmännyttiga bostadsföretag (SABO). Flertalet av dessa remiss -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 19(ib 93

organ önskar därvid justering av bestämmelsen i skaltelindrande riktning.

Enligt lantmäteristyrelsens mening är den föreslagna utvidgningen av
stämpelfriheten befogad. Annan markanvändning än för jordbruk och skogsbruk
skulle eljest komma i en icke motiverad sämre ställning. Styrelsen vill
härtill foga, att överföring av mark från en fastighet till en annan genom fastighetsbildningsåtgärd
(laga skifte, ägoutbyte m. m.) inte är stämpelbelagd.
Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshgpoteksinstitution uttalar,
att föreningen finner särskild anledning tillstyrka den föreslagna bestämmelsen.

Enligt kammarkollegiets uppfattning torde bestämmelsen avse även fall,
då hela fastigheter byts mot varandra, vilket i sakligt hänseende är lämpligt.
Vid sådant byte torde emellertid inte ske någon ändring i gällande »fastighetsindelning».
En omformulering av bestämmelsen finner kollegiet därför
önskvärd.

Även förvärv av andel i fastighet bör omfattas av stämpelfriheten, anser
Sveriges lantmätareförening, som anför.

Tveksamhet i sistnämnda hänseende kan nämligen föranledas ej blott därav
att det nyss berörda motivuttalandet endast avser fastighet och »del av sådan»
utan även därav att själva stadgandet angivits avse förvärv av »mark»
(detsamma gäller för övrigt i stadgandet i 4 § under 5, en distinktion till vilken
motsvarighet saknas i de övriga i 4 § upptagna stadgandena om stämpelfrihet).
Dessa sistnämnda stadganden, bland annat den ovan berörda bestämmelsen
om stämpelfrihet i samband med sammanläggning av makars
egendom, är alldeles tydligt avsedda att vara tillämpliga vid förvärv även av
andel av fastighet. För att åstadkomma en lämpligare fastighetsindelning har
byte av såväl hela fastigheter som fastighetsdelar (på marken bestämda områden)
och fastighetsandelar väsentlig betydelse. Det ovan framförda önskemålet
om ett förtydligande av bestämmelsen i 4 § under 2, antingen motivledes
eller genom ändring av själva stadgandet, framstår därför såsom angeläget.
Oavsett formen för förtydligandet bör det sålunda vid stadgandets tilllämpning
vara fullt klart, att stämpelfrihet föreligger vid förvärv genom byte
i den mån vederlaget utgöres av annan fast egendom (fastighet, område av
fastighet, andel av fastighet), därest bytet sker för att åstadkomma en lämpligare
fastighetsindelning.

Hovrätten för Övre Norrland finner det tveksamt, om friheten bör gälla
även eventuellt mervärde av den egendom som går i den ena riktningen. Uttrycklig
föreskrift torde i varje fall böra ges, att vid lagfarten skall företes
intyg av lantmätare eller mätningsman om syftet med bytet. Skall stämpel
betalas för mervärde, bör intyget enligt hovrättens mening även omfatta frågan
om förefintligheten och storleken av sådant mervärde.

LantbruJcsstyrelsen uttalar att det visat sig praktiskt, att bytesverksamheten
i syfte att åstadkomma förbättrad arrondering till avsevärd del får formen
av successiva överlåtelser av bytesmark inom ramen för ett s. k. kompensationsavtal.
Särskilt i fråga om överlåtelser, som är beroende av prövning
enligt 1925 års bolagsförbudslag, har statsmakterna rekommenderat ett
sådant förfarande. Styrelsen påpekar, att bestämmelserna om lättnader i rea -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år i96Å

lisationsvinstbeskattningen och skogsbeskattningen är tillämpliga även vid
dylika kompensationsöverlåtelser. Enligt styrelsens mening är det angeläget,
att stämpelfriheten vidgas till att ha samma tillämpningsområde som nyssnämnda
skattelättnader. Eljest kan valet av bytesform vid transaktioner i
arronderingssyfte alltjämt komma att påverkas av en ovidkommande faktor
med påföljd att den från sakliga synpunkter lämpligare bytesformen inte
kommer till användning.

Häradshövdingen i Ångermanlands södra domsaga framhåller att den föreslagna
stämpelfriheten synes vara begränsad till överlåtelser, som inte blott
reellt utan även formellt har karaktären av byte. Han ifrågasätter om inte
stämpelfrihet bör gälla även då byte sker genom upprättande av särskilda
köpeavtal, i allt fall om endera kontrahenten är lantbruksnämnd.

Häradshövdingen i Folkungabygdens domsaga anser att inskrivningsdomaren
bör få möjlighet att över huvud taget besluta om skattefrihet i lagfartsärenden,
som syftar till att åstadkomma lämpligare fastighetsindelning,
och anför härom.

En sådan regel kunde ju, om så anses nödvändigt, kompletteras med en
bestämmelse om någon slags överprövning av domarens beslut; i varje fall
bör ett motiverat beslut i ärendet tillställas advokatfiskalsämbetet vid respektive
hovrätt för omgående prövning. Ännu existerar nog — åtminstone
på landet ■—- gamla sura inskrivningsärenden, som helt enkelt någon gång
måste slutbehandlas på det ena eller andra sättet; huvudsaken måste vara
att ärendet — med beaktande av rättssäkerheten — behandlas på ett sätt,
som synes allmänheten rättvist och billigt.

Den föreslagna bestämmelsen om stämpelfrihet för sambruksförenings
förvärv genom tillskott har inte föranlett någon erinran.

Utformningen av bestämmelsen om stämpelfrihet beträffande j är n vä g
har uttryckligen tillstyrkts av Svenska järnvägsföreningen.

Beträffande remissyttrandena i fråga om fusion, kommuns förvärv,
ensittarförvärv och arrendators förköp får jag
hänvisa till vad jag redovisat vid 3 §.

I fråga om skattelösen föreslår kammarkollegiet, att uttrycket »skattelösen
av kronojord» enligt numera bruklig terminologi ersätts med »förvärv
av kronojord genom skatteköp eller eljest på grund av skattebrev».

Vad slutligen angår återgång av stämpelpliktigt fång har förslaget
lämnats utan erinran.

I anslutning till utredningens uttalande, att lagfartsstämpel inte bör tas ut
om någon verklig överflyttning av äganderätt ej kommit till stånd utan
transaktionen blott varit ett medel att ernå rättelse beträffande register-
eller lagfartsförhållanden, uttalar häradshövdingen i Västerbottens västra
domsaga att den nya lagstiftningen inte heller bör anses ändra hittillsvarande
praxis i fråga om stämpelfrihet för de formella fång, då före en delning
av en fastighet den ene delägaren överlåter sin andel på den andre och
denne andre i sin tur överlåter bestämt område på den förre. Dessa överlåtelser
har enligt häradshövdingen blott till syfte att, till minskad kostnad

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1U64 95

för både sakägarna och statsverket, möjliggöra, att fastigheten delas genom
avstyckning i stället för genom laga skifte.

Ytterligare fall av stämpelbefrielse ifrågasätts av Stockholms rådhusrätt.
Ett sådant fall är upplåtelse av tomträtt i nybildad fastighet,
vars mark helt eller till övervägande del tidigare ingått i fastighet som varit
till tomträttshavaren upplåten med tomträtt. Som skäl härför anför rådhusrätten.

Stämpelfriheten skulle här ha till syfte att underlätta anpassningen av
tomträttsförhållandena efter fastighetsindelningen då ny fastighetsbildning
övergått den mark, vari tomträtt upplåtits. 1 detta avseende finnes, såsom
framgår av 4 kap. 21 § nyttjanderättslagen, möjligheten att sluta avtal om
utvidgning eller inskränkning av det område tomträtten avser.

Om sålunda den fastighet vari tomträtt upplåtits sammanlagts med annan
fastighet eller fastighetsdel, kan avtal slutas mellan fastighetsägaren och
tomträttshavaren med verkan att, efter inskrivning av avtalet, tomträtten avser
hela den nybildade fastigheten. Har däremot avstyckning skett från den
med tomträtt upplåtna fastigheten, får motsvarande avtal efter inskrivning
till följd att den avstyckade marken ej längre omfattas av tointrättsupplåtelsen.
Avtal av nu angivna innehåll föranleda icke och komma ej heller enligt
utredningens förslag att föranleda uttagande av ny stämpelavgift, enär de
allenast innebära ändring av bestående tomträtt, icke upplåtelse av ny sådan.

För det fall att en avstyckning i realiteten innebär att en fastighet delas
så att två eller flera nya fastigheter bildas (eventuellt med tillskott av annan
mark) kan den bestående tomträtten allenast överföras till en av de nybildade
fastigheterna. Detta med hänsyn till det i 4 kap. 9 § nyttjanderättslagen
stadgade förbudet mot uppdelning av tomträtt. Följaktligen måste, om
avsikten är att även nybildad fastighet i övrigt skall vara upplåten med
tomträtt, ny upplåtelse av sådan rätt ske. Om sådan ny tomträtt upplåtes till
den ursprunglige tomträttshavaren, synes uttagande av ny avgift ofta vara
obilligt och dessutom ägnat att motverka tomträttshavarens benägenhet att
medverka till tomträttsförhållandenas anpassning efter fastighetsindelningen.
Synpunkten vinner i styrka, om utredningens förslag om höjning av stämpelavgiften
vid förvärv av tomträtt genom upplåtelse genomföres. I en sådan
situation som nyss beskrivits kan det befinnas lämpligare att icke begagna
den möjlighet 4 kap. 21 § nyttjanderättslagen erbjuder utan att i stället låta
döda den ursprungliga tomträtten och helt göra de nybildade fastigheterna
till föremål för nya tomträttsupplåtelser. Även i detta fall synes nyssnämnda
resonemang tillämpligt. Förfarandet medför dessutom inskrivningstekniskt
den fördelen, att tomträttsbokens upplägg icke belastas med fortsättningsvis
ointressanta anteckningar och att till följd härav bl. a. utskrivandet av gravationsbevis
underlättas.

Rådhusrätten anser de nu anförda skälen för en stämpelbefrielse i situationer,
då en tomträttsupplåtelse sker till tidigare innehavare, kunna åberopas
även då den ursprungliga tomträtten innehafts av två eller flera personer
gemensamt och dessa vid de nya upplåtelserna erhåller var sin tomträtt.

Rådhusrätten föreslår vidare stämpelfrihet i fall då gemensamt ägd fast
egendom vid ny fastighetsbildning ger upphov till två eller flera nya fastigheter
och ägarna önskar uppdela de nybildade fastigheterna sig emellan. I

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1964

sådant fall blir ett utbyte av andelar nödvändigt, anför rådhusrätten.
I den mån andelarna är likvärdiga, kan sägas, att ingen av parterna
gör något förvärv i egentlig mening. Vad som sker är, menar rådhusrätten,
principiellt endast, att de får sina andelar av den ursprungliga fastigheten
utlagda på marken. De ursprungliga förvärven har regelmässigt en gång
stämpelbelagts eller beskattats. Rådhusrätten anser det under dessa omständigheter
rimligt att ny stämpel inte påförs.

Departementschefen

1. Enighet råder om att skattefrihet bör införas vid förvärv i syfte att
möjliggöra sammanläggning av makars fastigheter, vilket
kräver enhetliga lagfartsförhållanden. Även jag ansluter mig till förslaget.

I anledning av vad lantmäteristyrelsen anfört om stämpelskatt, då lagfart
meddelas i samband med äganderättssanering, vill jag erinra om att förordningen
den 26 juni 1933 (nr 379) med särskilda bestämmelser om stämpelavgift
i samband med ansökan om lagfart inom vissa delar av Kopparbergs
län upphävts genom lagen den 6 juni 1962 (nr 270) om äganderättsutredning,
lagfart och sammanläggning av fastigheter i vissa fall i Kopparbergs
län, vilken lag genom ändring år 1963 (SFS 1963: 122) utsträckts att
gälla hela landet. Då eljest gällande stämpelbestämmelser inte innehåller någon
grund för uttagande av lagfartsstämpel i samband med äganderättsutredning,
föreligger således numera stämpelfrihet i sådant fall. I samband
med införandet av stämpelfriheten uttalade chefen för jordbruksdepartementet
(prop. 1962: 159), att vid lagfart på grund av äganderättsutredning
åtminstone tills vidare inte skulle utgå stämpelavgift men att frågan härom
torde få tas upp till förnyad prövning i samband med den allmänna revisionen
av stämpelförfattningarna. Då de skäl som nyligen föranlett införandet
av stämpelfriheten torde kvarstå oförändrade en längre tid, förordar jag, att
stämpelfriheten behålls tills vidare. Såsom framgår av vad jag nyss sagt,
fordras för detta inte någon författningsbestämmelse.

Från något håll har föreslagits införande av frihet från gåvoskatt för sådant
förvärv från make, som sker för att åstadkomma enhetliga lagfartsförhållanden.
Sådan frihet föreligger nu i begränsad omfattning enligt den
av utredningen omnämnda förordningen den 30 juni 1948 (nr 418) om särskilt
undantag från skyldighet att utgiva lagfartsstämpel och skatt för gåva
efter vissa lantmäteriförrättningar inom Kopparbergs län. Enligt min mening
föreligger inte något behov av en utvidgad gåvoskattebefrielse, när det
sammanläggningshinder som stämpelskatten må utgöra nu undanröjs för
den som vill begagna sig av överlåtelseformen köp.

Vidare har vid remissbehandlingen föreslagits skattebefrielse, då överlåtelse
sker för att åstadkomma enhetlig eller lämplig förvaltning av fastigheter.
En sådan bestämmelse skulle medföra alltför vanskliga bedömanden för
inskrivningsdomaren, som inte kan beredas erforderligt underlag för sin
prövning genom intyg av offentlig myndighet för styrkande av syftet med

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 ur 196b 97

överlåtelsen. Jag kan därför inte tillstyrka införandet av ell sådant stadgande.

2. Efter det att utredningen dagtecknat sitt betänkande har genom beslut
vid 1961 års riksdag (se prop. 1961: 143) i 8 § SF stadgats, att stämpelavgift
inte skall utgå för mark by ten i den mån vederlaget utgörs av annan
mark, under förutsättning att bytet utgör led i åtgärder för jordbrukets
eller skogsbrukets yttre rationalisering. Utredningens förslag siktar längre
i skattelindrande riktning såväl när det gäller karaktären av marken som
i fråga om ändamålet med bytet. Vid remissbehandlingen har någon erinran
inte riktats mot den av utredningen föreslagna utvidgningen av skattefriheten.
Jag vill därför i princip tillstyrka förslaget.

Tveksamhet har emellertid yppats rörande tolkningen av den föreslagna
formuleringen. Sålunda har begreppet mark vållat osäkerhet liksom kravet
på att bytet skall syfta till ändring i fastighetsindelningen. Även om bytet
av själva marken är det primära från ändamålssynpunkt, bör givetvis den
omständigheten, att marken är bebyggd, inte hindra, att bestämmelsen om
skattefrihet blir tillämplig. Bestämmelsen skall vidare gälla byten av såväl
hela fastigheter som delar av och andelar i fastigheter. Den nuvarande regeln
om stämpelfrihet vid markbyten synes vara tillämplig, även om ett byte leder
endast till en lämpligare indelning i brukningsenheter, och således för
sin tillämpning inte kräva någon ändring i fastighetsindelningen. Någon
skärpning av kraven för skattefrihet är inte motiverad i detta hänseende.
Med hänsyn till vad jag nu anfört har bestämmelsen omformulerats i departementsförslaget.

Vid remissbehandlingen har fråga väckts, om inte skattefriheten bör gälla
även köp. Då en sådan bestämmelse skulle kunna leda till att alla inköp av
grannfastigheter för sammanläggning med den egna fastigheten blir skattefria,
kan jag inte tillstyrka en dylik utvidgning. Såsom utredningen avsett,
bör skattefriheten gälla blott i den mån fånget innebär byte av fast egendom.
Följaktligen skall skatteplikt föreligga för det överskjutande värdet av
egendomen. Det ligger i sakens natur att den lagfartssökande är skyldig
förebringa taxeringsbevis eller annat intyg till utredning om mervärdet, om
detta inte framgår av byteshandlingarna. Särskild föreskrift härom erfordras
ej med hänsyn till den allmänna bestämmelsen i 33 § andra stycket om
skyldighet att tillhandahålla de intyg och andra uppgifter, som är nödvändiga
för ett fastställande av stämpelskatt.

Från lantbruksstyrelsens sida har uttalats önskemål, att successiva överlåtelser
genom kompensationsavtal skall bli föremål för skattefrihet i samma
mån som skattelättnad föreligger i fråga om inkomstskatt. Styrelsen synes
här avse förordningen den 8 maj 1959 (nr 129) om uppskov i vissa fall
med beskattning av intäkt av skogsbruk. Enligt förordningen må uppskov åtnjutas,
om jordbruksfastighet avyttrats i samband med förvärv av sådan
egendom av jämförlig art under förutsättning att avtal om förvärvet träffats
inom två år efter avyttringen. En dylik tidsfrist för ersättningsanskaffning

4 Bihang till riksdagens protokoll 196''t. 1 saml. Nr ~5

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 196b

av likvärdig fast egendom kan enligt min mening inte införas i fråga om
lagfartsstämpel, eftersom det föreligger skyldighet att söka lagfart inom
viss kortare tid, på landet inom sex månader och i stad tre månader. För att
skattefrihet skall kunna medges måste föreligga ett enda verkligt bytesavtal,
genom vilket två eller flera fasta egendomar går i byte mot varandra.
En uppdelning av förvärv och överlåtelse i två skilda rättshandlingar Ivan
således inte godtagas, utan de båda transaktionerna måste ske samtidigt.

Några uttryckliga regler om sättet för styrkande av syftet med bytet torde
inte fordras. Enighet råder om att det bör krävas yttrande av lantbruksnämnd,
överlantmätare, förrättningslantmätare eller motsvarande myndighet i stad.

3 och 5. Utredningens förslag i fråga om sambruksförenings förvärv
genom tillskott och beträffande järnväg har lämnats utan erinran
vid remissbehandlingen, och jag ansluter mig till förslaget i denna del.

4,6—8. Beträffande överlåtelse av försäkringsbestånd,
k om muns förvärv, ensittar för värv och arrendators förköp
hänvisar jag till vad jag anfört vid 3 §.

9. I enlighet med kammarkollegiets förslag har uttrycket s kattelösen
ersatts med den modernare termen skatteköp.

10. överlåtelse av åborätt har behandlats vid 3 §.

11. Stadgandet saknar motsvarighet i utredningens förslag. Av Stockholms
rådhusrätt har ifrågasatts om inte stämpelfrihet borde stadgas vid upplåtelse
av tomträtt i nybildad fastighet, vars mark helt eller till
övervägande del tidigare ingått i fastighet som varit upplåten till tomträttshavaren
med tomträtt. De av rådhusrätten anförda skälen synes bärande. Då
det i sådant fall i huvudsak föreligger identitet i fråga om marken och endast
formellt en ny rätt förvärvats, tillstyrker jag, att en bestämmelse om skattefrihet
för sådant fall införs.

Utmärkande för övriga fall, som enligt Stockholms rådhusrätt bör befrias
från stämpelplikt, är att det rör sig om ett utbyte av ideell andel
mot ett område på marken. I sådant fall föreligger inte identitet i fråga om
marken — särskilt gäller detta bebyggd mark, då en delägare tillskiftas
byggnad med ett mindre markområde under det att övriga delägare som
kompensation för byggnaden tillskiftas större markområden. Vidare kan i
allmänhet anses att en bättre rätt förvärvats, bl. a. genom att godkännande
av åtgärder rörande fastigheten ej behöver sökas hos övriga samägare. På
grund härav kan jag inte tillstyrka skattefrihet vid utbyte av ideell andel
mot visst markområde.

12. Bakgrunden till denna punkt rörande återgång framgår av vad
jag ämnar anföra vid 42 §.

Då en transaktion skett endast för att vinna rättelse beträffande register-
eller lagfartsförhållanden, bör, såsom utredningen ansett, den i praxis
medgivna skattefriheten behållas. Det vid remissbehandlingen anmärkta

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 196b

fallet, att före eu delning av fastighet den ene delägaren överlåter sin andel
på den andre, som i sin tur överlåter bestämt område på den förre, äi inte
ett fall av rättelse utan torde böra betraktas på samma sätt som den nyss
berörda situationen, då en ideell andel ersätts med ett område på marken.
Skattefrihet bör således inte medges i ett sådant tall i den mån inte skattefrihet
föreligger på annan grund, exempelvis enligt punkten 2 i denna paragraf.

5 §•

Första stycket

Gällande ordning

Särskilda föreskrifter rörande lagfarlsstämpel vid transport av köp finns
meddelade i 8 § SF under rubriken Köp av fast egendom. Enligt dessa regler
skall — om köpehandling utan tillägg till eller förändring i stadgade
villkor överlåtes inom den för lagfart föreskrivna tiden, räknat från första
fånget, och inom samma lid företes för lagfart — stämpel utgå endast för
sista fånget. Som förutsättning gäller att köpehandlingen i lagfartsärendet
åtföljs av skriftlig, av såväl säljare som köpare på heder och samvete avgiven
förklaring att icke i någon form lämnats eller skall lämnas annan betalning
för köpet än den, som finns upptagen i den för lagfart företedda
fångeshandlingen.

Utredningen

Utredningen framhåller, att de nuvarande bestämmelserna varit föremål
för tolkning i ett stort antal rättsfall. Åtskilliga frågor, som tidigare ansetts
oklara, har därigenom blivit lösta. Numera torde bestämmelserna sällan föranleda
andra tillämpningssvårigheter än sådana som är förenade med bedömandet,
om köpevillkoren blivit förändrade. Utredningen har inte ansett anledning
föreligga att föreslå någon väsentlig ändring. Första stycket av 5 §
överensstämmer därför, med vissa modifikationer, i sak med gällande bestämmelser
sådana dessa i praxis blivit tillämpade, påpekar utredningen.

överlåtelse av köp, som jämte fast egendom omfattat lös egendom, anses
enligt nuvarande bestämmelser ha skett på oförändrade villkor, fastän köpeskillingen
för den lösa egendomen höjts vid överlåtelsen. Med denna innebörd
av bestämmelserna kan stämpelfriheten missbrukas. Som förutsättning
för befrielsen bör enligt utredningens mening gälla, att hela köpet transporteras
på oförändrade villkor. Avfattningen av bestämmelsen har därför jämkats
av utredningen.

I vissa avseenden finner utredningen det emellertid vara befogat att medge
ändrade villkor, nämligen beträffande dels tiden för tillträde och för betalning
dels sättet för betalning, särskilt fördelningen av köpesumman mellan
vad som skall betalas kontant och vad som skall betalas genom övertagande
av ansvar för inteckningar. Redan det förhållandet, att viss tid förflyter
mellan köpet och transporten, måste regelmässigt medföra jämkningar i
denna fördelning. Eftersom det inte kan anses självklart att sådan föränd -

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 196b

ring är förenlig med bestämmelsen om stämpelfrihet vid transport av köp,
finner utredningen det vara påkallat att uttryckligen ange vilka ändringar
som är tillåtna. Någon begränsning härvidlag till endast sådana jämkningar,
som tidens gång nödvändiggjort, anser utredningen inte böra ske.

Utredningen framhåller att som ytterligare villkor för stämpelbefrielsen
för närvarande gäller att överlåtelsen skall ske inom den för lagfart föreskrivna
tiden, räknat från första fånget, och att överlåtelsehandlingen skall
företes för lagfart inom samma tid. Denna tid är, enligt huvudregeln i 2 §
förordningen angående lagfart å fång till fast egendom, på landet sist den
inskrivningsdag som infaller näst efter sex månader och i stad inom tre
månader från det att fånget skedde. Då det enligt utredningens mening är
skäligt att tiden, inom vilken överlåtelse skall ske för att stämpelfrihet skall
vinnas, blir densamma i stad som på landet, föreslår utredningen, att villkoren
undergår härav betingade ändringar.

Utöver nämnda modifikationer föreslår utredningen en jämkning med
hänsyn till införandet av stämpelplikt för tomträtt.

Yttrandena

Utredningens uttalande, att åtskilliga frågor blivit lösta genom rättspraxis
och att det därför inte finns anledning föreslå någon väsentlig ändring i nuvarande
bestämmelser, anser rådhusrätten i Stockholm inte helt tillfredsställande.
En kodifiering av den uppfattning, som rättspraxis kommit fram
till beträffande exempelvis stämpelbeläggning vid transport av andel i köp,
bör enligt rådhusrättens mening övervägas. Med hänsyn till förslaget att i
avgiftshänseende jämställa förvärv av tomträtt genom upplåtelse med onerösa
förvärv i övrigt ifrågasätter rådhusrätten vidare, om man inte borde till
övervägande ta upp frågan om avgiftsbefrielse vid inskrivning av fång till
tomträtt, som sker inom sex månader från upplåtelsen, då överlåtelsen ägt
rum under omständigheter jämförbara med dem som enligt utredningen i
andra fall skall föranleda avgiftsbefrielse. Sådan stämpelbefrielse förordas
bestämt av Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund
(HSB), som finner den föreslagna lydelsen av 5 § ge anledning till tveksamhet
i denna fråga.

Drätselkammaren i Gävle anser att 5 § fått en utformning, som kan ge möjlighet
till misstolkning i fråga om lagfart i stad, och finner en ändring av 2 §
lagfartsförordningen erforderlig.

Departementschefen

Den precisering av villkoren för skattefrihet vid transport av fastighetsköp,
som utredningen föreslagit, finner jag ändamålsenlig och ägnad att
minska tolkningssvårigheterna. Någon ytterligare kodifiering av rättspraxis
på detta område kan inte anses erforderlig. Förslaget syftar inte till någon
ändring av vad som nu anses gälla enligt praxis. Av den föreslagna lydelsen

101

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1964

får anses framgå, att hela köpet skall ha transporterats på oförändrade villkor
och att således transport av andel i köp inte medför skattefrihet.

Den föreslagna bestämmelsen avser att innefatta även transport av tointrättsöverlålelse.
Däremot är det tveksamt, om utredningen avsett att bestämmelsen
skall gälla transport av tomträttsupplåtelse. Enligt min mening bör
skattebefrielse ske även vid överlåtelse av tomträttsupplåtelse, som ägei rum
inom viss tid från upplåtelsen, om överlåtelsen ägt rum under de villkor
som medför skattebefrielse vid fastighetsköp. Bestämmelserna om skattefrihet
vid transport har i enlighet med det anförda utformats så, att de klart
omfattar båda de här berörda fallen av transport i fråga om tomträtt.

Tidsfristen för åtnjutande av skattefrihet är för närvarande densamma
som för lagfartsansökan, d. v. s. i princip tre månader i magistratsstad och
sex månader i landet i övrigt. Utredningen har föreslagit en enhetlig tid om
sex månader. I anledning härav vill jag erinra om att enligt jordabalksutredningens
år 1963 avgivna betänkande med reviderat förslag till ny jordabalk
(SOU 1963: 55) tiden för sökande av lagfart generellt satts till tre månader.
Frågan om enhetlig tid för lagfartsansökan bör inte prövas i detta sammanhang
utan får lösas i samband med revisionen av jordabalken. Anledning
saknas således att i stämpelskattehänseende avvika från de skilda tidsfrister,
som finns stadgade i lagfartsförordningen. Jag föreslår därför som förutsättning
för skattefriheten för tidigare fång, att lagfarten på det senaste
fånget skall ha sökts inom den tid som enligt lagfartsförordningen gällei föi
sökande av lagfart på det första fånget. Kravet att lagfart skall sökas inom
den sålunda angivna tiden gäller givetvis samtliga fång, för den händelse
flera transporter äger rum inom den s. k. transporttiden. Mots^ aiande regler
skall i fråga om tomträtt gälla inskrivning av tomträtten och fång tdl
denna.

Andra stycket

Gällande ordning

Då fast egendom förvärvas av bolag, utgår lagfartsstämpeln enligt 8 § SF
i regel med två kronor mot annars en krona per 100 kronor av egendomens
värde. Som undantag från denna regel stadgas under rubriken Förvärv av
fast egendom på grund av tillskott vid bildande av bolag eller på grund
av tillskott efter bolagets bildande, att stämpeln i sådant fall normalt utgår
med en krona. Har den tillskjutna egendomen i avhandlingen om tillskottet
åsatts högre värde än som svarar mot det belopp, för vilket den som tillskjuter
egendomen själv förvärvat den, eller, om detta belopp inte kan utrönas,
egendomens taxeringsvärde eller annorledes uppskattade värde, utgår
stämpeln med två kronor per 100 kronor. Förvärv genom tillskott till förening
behandlas däremot på samma sätt som förenings förvärv av fast egendom
genom byte eller köp, d. v. s. stämpeln utgår med en krona per 100
kronor av egendomens värde.

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år t96i

Utredningen

Utredningen framhåller, att dessa bestämmelser vållat tillämpningssvåriglieter,
och finner dem av flera skäl mindre tillfredsställande. Genom att bestämmelserna
gäller utan någon begränsning av tiden mellan det första förvärvet
och tillskottet omfattar de även fall, då förvärvet ligger långt tillbaka
i tiden och inte alls företagits med tanke på överlåtelse till bolaget. Frånvaron
av tidsbegränsning medför vidare, att undersökningen av kostnaden för
tillskjutarens förvärv försvåras i hög grad. Egendomen kan under tiden ha
ändrats genom uppdelning, bebyggelse in. m. Även t. ex. nedlagda byggnadskostnader
skall räknas till det belopp, för vilket den som tillskjuter egendomen
själv förvärvat den. För det fall, att tillskjutaren förvärvat egendomen
genom arv eller testamente eller på annat sätt utan vederlag, torde de
nuvarande bestämmelserna enligt utredningens uppfattning medföra att den
högre stämpelsatsen inte blir tillämplig, vilket värde som än åsätts egendomen
vid tillskottet.

Utredningen anser det vara nödvändigt, att bestämmelserna omarbetas.
Lämpligast finner utredningen vara, att tillskotten behandlas som speciallall
av transportfång. Den regel, som nu gäller för andra sådana fång och
som bibehålls i utredningens förslag, innebärande att stämpel skall utgå
endast för sista fånget, tillgodoser det önskemål, som bevillningsutskottet
ville tillmötesgå år 1921, nämligen att vid bolags förvärv genom tillskott
med oförändrat värde endast enkel stämpel borde tas ut. Likställigheten
med övriga transportfång kan dock enligt utredningens mening inte genomföras
utan modifikationer. Utredningen anser visserligen, att samma krav
på oförändrade överlåtclsevillkor i princip bör gälla även för tillskotten. Föreskriften
härom måste emellertid, fortsätter utredningen, medge den ändring,
som betingas av att överlåtelsen utgör tillskott, d. v. s. att vederlaget för
överlåtelsen helt eller delvis utgörs av aktie eller andel. Vidare bör föreskriften
inte begränsas till fall, då det första förvärvet skett genom köp. Slutligen
finner utredningen den transporttid, som föreslås i första stycket, vara för
knapp. Med tanke på typfallet, som är förvärv för bolag eller förening under
bildande, måste man beakta den tid, som kan gå åt för bolags- eller förcningsbildandet.
En tid av två år, räknad från det första förvärvet, föreslår
utredningen som lämpligt avvägd.

Yttrandena

Rådhusrätten i Stockholm uttalar att ordalagen i andra stvcket enligt
utredningens förslag möjligen kan tolkas så, att stämpelbefrielse skall äga
rum vid överlåtelse av nyupplåten tomträtt. Frågan är emellertid enligt rådhusrättens
mening högst tveksam.

Departementschefen

Den reglering utredningen föreslagit i fråga om stämpelskatten vid tillskott
till bolag och förening finner jag ändamålsenlig. Såsom utredningen

103

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1964

framhållit, bör bestämmelsen avse även andra förvärv än köp. Sålunda bör
den innefatta upplåtelse av tomträtt. Att detta är avsett framgår enligt min
mening klart genom hänvisningen till fång som avses i 3 §. Däribland ingår
förvärv genom upplåtelse.

Tredje stycket

Utredningen

Utredningen framhåller att de föreslagna bestämmelserna i första och
andra styckena — liksom nuvarande regler om transportfång - kan tilllämpas,
även om stämpel för det första förvärvet redan erlagts när lagfait
eller inskrivning söks på grund av överlåtelsen. För närvarande skall förfaras
så, att man tar ut avgift för överlåtelsen och restiluerar den stämpel
som redan betalts. Utredningen anser detta förfarande opraktiskt och föreslår
i stället en avräkning. I detta sammanhang hänvisar utredningen till
bestämmelserna i förslagets 44 § om vem som slutligen skall vidkännas a\-giften och i 51 § om rätt till återvinning av belopp som inte kan räknas av,
t. ex. emedan taxeringsvärden sänkts eller därför att stämpeln på grund av
överlåtelsen utgår efter en krona per 100 kronor medan två kronor per 100
kronor tagits ut för det första förvärvet.

Yttrandena

Avräkningsbestämmelsen har tillstyrkts allmänt. Länsstyrelsen i Värmlands
län framhåller särskilt, att det nuvarande opraktiska systemet med
restitution av tidigare erlagd stämpel bortfaller enligt utredningens förslag.

Departementschefen

Enighet råder om att det nuvarande restitutionsförfarandet bör ersättas
med en avräkning av den tidigare erlagda skatten mot den skatt, som skall
utgå för det senare förvärvet. Detta gäller fall enligt såväl första som andra
stycket.

Om avräkning inte kan ske med hela det erlagda beloppet, skall den som
betalat detta kunna få ut återstoden genom återvinning enligt 42 § 2 mom.
i departementsförslaget. En erinran härom har tagits in i detta stycke.

Fjärde stycket

Gällande ordning

Såsom framgår av redogörelsen vid första stycket, krävs för stämpelfrihet
vid transportfång av köp enligt nuvarande regler, att köpehandlingen åtföljs
av en skriftlig förklaring, att inte i någon form lämnats eller skall
lämnas annan betalning för köpet än den, som finns upptagen i den för
lagfart företedda fångeshandlingen. Denna försäkran skall avges av såväl köpare
som säljare på heder och samvete.

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 196i

Utredningen

Utredningen har föreslagit föreskrifter om intyg angående villkor för
transport, som i sak överensstämmer med nuvarande regler beträffande vanliga
transportfång. Intygets innehåll har dock angetts något utförligare. Vidare
har utredningen slopat kravet på att intyget måste företes redan när
ansökan om lagfart eller inskrivning görs.

Yttrandena

Hovrätten för Västra Sverige anser det vara lämpligt att särskilt föreskriva,
när begäran om stämpelbefrielse jämte intyg senast skall vara inkommen
för att vinna beaktande i stämpelärende. Varken besvärs- eller återvinningsreglerna
anser hovrätten tillämpliga, om begäran görs efter det att
lagfart meddelats för det senaste fånget.

Länsstyrelsen i Värmlands län föreslår, att kravet på företeende av intyget
redan vid ansökan om lagfart skall behållas. Utredningens förslag i denna
del skulle enligt länsstyrelsens mening medföra möjlighet till restitution upp
till »ett år från det förutsättningarna för återvinning föreligga» enligt 51 §
i utredningsförslaget. Det torde inte finnas anledning att anta annat än att
intyget skall kunna företes vid ansökningen, menar länsstyrelsen.

Departementschefen

Utredningens förslag innebär, att nuvarande regler om intyg som förutsättning
för skattefrihet vid transporlköp utsträcks att gälla alla de fall där
skattefrihet enligt 5 § begärs. Ett sådant krav på intyg bör självfallet gälla
i dessa fall.

Om tidpunkten för företeende av intyget råder delade meningar. Mot
utredningens förslag, att intyget skall få lämnas även efter det att lagfartsansökan
gjorts, kan riktas den invändningen, att förslaget kräver en särskild
återvinningsregel för det fail att intyget företes när beslut i lagfartsärendet
redan föreligger. För att skatten skall kunna beräknas rätt från början
måste intyget ges in så att det kan beaktas vid skattebeslutet. Anstånd med
detta beslut bör därför inte få medges för företeende av intyget, utan krav
bör uppställas på att intyget företes senast då ansökan i lagfarts- eller inskrivningsärendet
anses gjord, d. v. s. på den inskrivningsdag då ärendet
tas upp till prövning. I paragrafen har även intagits en bestämmelse, att
begäran om skattebefrielse skall framställas senast vid detta tillfälle.

Intyget bör i författningstexten betecknas som försäkran, eftersom det
uvges på heder och samvete. Därmed blir skattestrafflagens bestämmelser
tillämpliga på handlingen.

6 §•

I denna paragraf återfinns ytterligare en bestämmelse om skattefrihet.
Här medges nämligen Kungl. Maj:t rätt att under förutsättning av ömsesidighet
medge främmande stat skattefrihet för förvärv av egendom, som
är avsedd till beskickning eller konsulat. Bestämmelsen överensstämmer med
6 § i utredningens förslag och med vad som nu gäller enligt 8 § SF under
rubriken Köp av fast egendom.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 är 1964 105

7 §•

Gällande ordning

Stämpelavgift utgår enligt 8 § SF under rubriken Köp av fast egendom
med i regel en krona för varje fulla 100 kronor av egendomens värde. Avgiften
är emellertid två kronor för varje fulla 100 kronor, då lagtart söks för
bankaktiebolag och egendomen är avsedd för bankens inrymmande liksom
då lagfart söks för annat aktiebolag som inte är berättigat att tå statslån
från egnahemslånefonden eller jordförmedlingsfonden.

Enligt 8 § SF skall stämpelavgiften för fastighetsförvärv erläggas, när förvärvshandlingen
företes för lagfart. Om egendomen är belägen inom flera
domstolsområden, skall avgiften enligt 13 § SF erläggas vid den domstol,
där lagfart eller inskrivning söks först. Enligt 2 § förordningen angående
lagfart å fång till fast egendom skall lagfart, såsom tidigare nämnts, sökas
senast första inskrivningsdagen efter sex månader från förvärvet, då det
gäller egendom på landet, och inom tre månader från fånget, när det är
fråga om egendom i stad. Stad under landsrätt hänförs därvid enligt praxis
till landet. Om lagfart inte söks inom den föreskrivna tiden, äger domstolen
enligt 3 § lagfartsförordningen på framställning av allmän åklagare eller
av den, vars rätt är beroende av att lagfart sker, genom vite tillhålla den
försumlige att fullgöra sitt åliggande. Dessa bestämmelser är även tillämpliga
beträffande inskrivning av tomträtt och fång till tomträtt.

Utredningen

I fråga om storleken av lagfartsstämpeln för fysiska personer har
utredningen inte föreslagit någon ändring i vad som nu gäller.

Beträffande juridiska personer har utredningen däremot föreslagit
en utvidgning av tillämpningsområdet för den dubbla stämpelavgiften.

Utredningen framhåller till en början vad som åberopades såsom grund
för införandet av den dubbla stämpelavgiften för aktiebolag år 1883. Denna
åtgärd motiverades sålunda med att fast egendom till betydande värde samlades
hos aktiebolag och att den omsättning av en fastighet, som i allmänhet
äger rum då den befinner sig i fysiska personers ägo, inte förekommer
på långt när lika ofta, sedan fastigheten kommit att tillhöra ett aktiebolag.

Fortvaron av fastighetsinnehav under lång tid är emellertid, påpekar utredningen,
inte kännetecknande enbart för aktiebolag, utan möjlighet därtill
finns för juridiska personer i allmänhet. Betraktas regeln enbart från
denna synpunkt, bör den därför enligt utredningens mening gälla åtskilliga
andra arter av juridiska personer än aktiebolag, exempelvis kommuner och
liknande samfälligheter samt föreningar och stiftelser m. fl. Utredningen
anför vidare.

Även om man beaktar förhållandena vid tiden för regelns tillkomst synes
det dock svårligen kunna förklaras, att regeln begränsades till aktiebolag
om icke jämväl andra synpunkter än den nyssnämnda fått inverka. Det
måste fastmera antagas att man även velat beakta önskemålet att icke

4+ Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 75

106

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 196b

skärpa beskattningen för samhällsorgan och samhällsnyttiga sammanslutningar
in. m. samt att utväljandet av enbart aktiebolag såsom objekt motiverats
av alt denna företagsform på den tiden var den vanligaste och praktiskt
mest viktiga för hedrivande av ekonomisk verksamhet i större omfattning
och utan personlig ansvarighet. Som stöd för att även dylika skäl beaktats
må anföras, att när 1917 från den högre stämpelsatsen fritogos
aktiebolag, som voro berättigade till vissa statslån, till grund härför åberopades
bl. a. att bolagen hade ett synnerligen samhällsnyttigt ändamål och
att aktieägarna icke fingo tillgodonjuta mer än begränsad vinst.

Utredningen finner det vara uppenbart, att regeln om högre lagfartsstämpel
inte gärna kan begränsas till aktiebolag. Utvecklingen har medfört alt andra
juridiska personer, främst ekonomiska föreningar och i viss mån även stiftelser,
i samma utsträckning bör komma i fråga som objekt för den högre
skatten. Utredningen anför härom.

Utgår man, såsom synes riktigast med hänsyn till möjligheten av varaktigt
fastighetsägande, från att regeln i princip bör få avse alla juridiska personer,
gäller frågan vilka som böra undantagas. En gränsdragning efter
grunder, likartade med dem som här torde böra beaktas, har skett i fråga
om gåvoskatt: befriade från dylik skatt äro enligt 38 § RF om arvsskatt och
gåvoskatt dels genom hänvisningen till 3 § staten samt stiftelser och sammanslutningar
med huvudsakligt ändamål inom områdena försvar, undervisning,
barnuppfostran, sjuk- och åldringsvård samt vetenskaplig forskning
dels kyrka, landsting, kommun och annan menighet ävensom hushållningssällskap,
stiftelser för främjande av allmännyttiga ändamål och näringslivet,
vissa understödsföreningar samt föreningar med uppgift att tillhandahålla
allmänna samlingslokaler; befrielse gäller dock endast svenska subjekt. För
tillämpningen måste det vara till fördel att en redan föreskriven gränsdragning
begagnas. För användande av gåvoskattereglerna talar dessutom, att
tillämpningen därav såvitt angår överinstanserna och i viss mån även första
instans ankommer å samma myndigheter, de allmänna domstolarna, vilka
ha att avgöra nu ifrågavarande stämpelärenden och vilka sedan tillkomsten
av gåvoskattebestämmelserna haft ett stort antal spörsmål under bedömande.

Beträffande grannländernas lagstiftning må nämnas, att i Norge förhöjd
lagfartsstämpel icke uttages men att i såväl Danmark som Finland i relativt
stor utsträckning stadgas dubbel avgift. I Danmark gäller detta beträffande
stiftelser och liknande institutioner, aktiebolag och andra associationer
med begränsat ansvar samt andra sammanslutningar eller föreningar
med växlande kapital eller växlande medlemsantal; efter prövning kan dock
befrielse äga rum när överlåtelse sker till institution eller förening med
välgörande eller allmännyttigt ändamål, bostadsrättsföreningar och föreningar
som ha till ändamål att uppföra bostadsbyggnader åt medlemmarna.
I Finland erlägges dubbel stämpel i allmänhet av bolag, föreningar samt
utländska sammanslutningar eller anstalter (för övrigt även av utländsk
fysisk person) med undantag för bostadsaktiebolag och bostadsföreningar,
varvid efter prövning lättnad eller befrielse kan beviljas anstalter m. fl.
med allmännyttigt ändamål.

På grund av vad nu anförts förordar utredningen att den förhöjda stämpelavgiften
skall gälla alla förvärv, där förvärvaren är juridisk person, utom
fall då förvärv aren är befriad från gåvoskatt. Dessutom

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 är l!)6''r

föreslår utredningen undantag även för dödsbo. Fastän det förekommer
att dödsbo förblir oskiftat ganska lång tid, är dess bestånd dock regelmässigt
begränsat till de första arvtagarnas livstid. Utredningen framhåller vidare,
att frågan har betydelse endast då dödsbo förvärvar egendom genom
skattepliktigt fång.

Såsom tidigare antytts, gäller för närvarande vissa undantag från regeln,
att aktiebolag skall betala dubbel stämpelavgift. Undantaget i fråga om
bankaktiebolag har enligt utredningen sin grund i att bank enligt
banklagstiftningen (54 och 55 §§ lagen om bankrörelse) är skyldig att —
utom i vissa angivna fall — åter avyttra fast egendom, som banken förvärvat,
så snart detta lämpligen kan ske. Bestämmelserna, som gäller även
tomträtt, har sin motsvarighet i lagen om sparbanker (33 §) och lagen om
jordbrukskasserörelsen (41 §). Skyldighet att avyttra förvärvad fastighet
är emellertid stadgad även i andra författningar, påpekar utredningen, bl. a.
i lagen angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva
fast egendom (8 §), lagen om vissa inskränkningar i rätten att förvärva
fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag (7 §) samt jordförvärvslagen
(11 §). I dessa fall kan dock skyldigheten att avyttra den
förvärvade egendomen bortfalla genom att förvärvstillstånd meddelas.

Undantagsbestämmelsen i fråga om aktiebolag med rätt till
statslån från egnahemslånefonden eller jordförmedlingsfonden kan till
följd av ändringar beträffande dessa fonder enligt utredningens uppfattning
inte behållas oförändrad. Till stöd för bestämmelserna åberopades, som förut
sagts, fondernas samhällsnyttiga syfte. Utredningen finner, att bestämmelsen
kunnat motiveras även med att sådana bolag regelmässigt avyttrar förvärvad
egendom inom en inte alltför lång tid. Sett från den senare synpunkten
anser utredningen det framstå som skäligt, att undantag över huvud
stadgas för juridisk person som bedriver jordförmedling o. dyl.

Med hänsyn till skälet för avgiftsför höj ningen och dennas föreslagna utvidgning
till ytterligare juridiska personer samt till det antydda behovet av
speciella men relativt vittgående undantag förordar utredningen —■ efter
mönster i dansk lagstiftning — en allmän regel om rätt till återvinning
av halva den erlagda avgiften, när denna utgått efter två kronor per 100 kronor,
om egendomen åter avyttras inom viss tid, förslagsvis tio år räknat från
förvärvet. En bestämmelse av denna innebörd har utredningen tagit in i
51 § punkten 4 av förslaget. Med hänsyn Lill de svårigheter att bestämma
återbäringens storlek som skulle kunna uppstå, om blott en del av den förvärvade
egendomen avyttras, har utredningen begränsat regeln till fall, då
hela den förvärvade egendomen avyttrats inom angiven tid, antingen på en
gång eller genom olika överlåtelser.

I detta sammanhang har utredningen berört vissa vid flera tillfällen framförda
önskemål att hindra sådan skatteflykt som kan äga rum då fastighet
ägs genom bolag eller förening, varvid överlåtelse av fastigheten kan
ske genom överlåtelse av aktier eller andelar. I denna fråga erinrar utred -

108 Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1964

ningen om följande uttalande av bevillningsutskottet (bet. nr 51) vid 1932
års riksdag.

Under senare år hade ett stort antal bolags- och föreningsbildningar uppstått,
vilkas huvudsakliga syfte vore att vinna lindring i stämpelbeskattningen
vid överlåtelse av fast egendom. Den till bolaget eller föreningen överlåtna
fastigheten hade med andra ord »satts» på aktier eller föreningsandelar.
Om en dylik sammanslutning önskade överlåta densamma tillhörig fast
egendom, omfattade överlåtelsen visserligen formellt endast aktierna eller
andelarna i sammanslutningen men faktiskt själva fastigheten. Härigenom
undginge man vid överlåtelse den beskattning av värdeomsättning, som vore
avsedd att utgå vid övergång av äganderätt till fastighet från en person till
en annan, och den fondstämpel som skulle erläggas vid överlåtelse av aktier
utgjorde i regel endast en ringa bråkdel av den stämpelavgift som skolat
utgå vid direkt överlåtelse av den fasta egendomen. Bevillningsutskottet
fann det angeläget att en dylik ojämnhet i beskattningen såvitt möjligt undanröjdes.

Behovet att åstadkomma större jämnhet i beskattningen vid, å ena sidan,
direkt köp av fastighet och, å andra sidan, förvärv av aktier eller andelar i
bolag eller föreningar som äger fastighet har, såsom utredningen påpekar,
ytterligare berörts i bevillningsutskottets betänkanden 1937:32, 1942:15,
1944: 31, 1947: 13, 1950: 18 och 1952: 20. Frågan nämns även i utredningens
direktiv.

För att hindra skatteflykt har, enligt vad utredningen framhåller, olika
åtgärder varit föreslagna, bl. a. en särskild fastighetsskatt för juridiska personer
med skattesatsen anpassad efter fastighetsinnehavets varaktighet,
förhöjning av fondstämpeln beträffande fastighetsägande bolag m. m.

Frågan har emellertid enligt utredningens mening kommit i förändrat
läge under senare år. Inom skattelagstiftningen har framför allt tillkomsten
av fondskatten, den ändrade beskattningen genom ersättningsskatt och utskiftningsskatt
av enmans- eller familjebolag och motsvarande ekonomiska
föreningar samt höjningen av bolagens och föreningarnas inkomstskatt varit
av betydelse. Särskilt lär fondskatten, varmed bl. a. åsyftats att åstadkomma
likvidation av bolag och föreningar av nämnda slag, haft vittgående
verkningar i detta hänseende. Vidare påpekar utredningen, att den
nya lagen om ekonomiska föreningar inte tillåter registrering av sådan
förening som enbart har fastighetsförvaltning till uppgift. För registrering
som ekonomisk förening förutsätts nämligen, att ändamålet skall vara
kooperativt.

Utredningen har vid sitt övervägande av skatteflvktsfrågan kommit till
den uppfattningen, att det inte nu föreligger skäl till särskilda åtgärder i
fråga om aktiebolag eller ekonomiska föreningar. Inte heller beträffande
handelsbolag torde finnas behov av någon åtgärd i det nu aktuella hänseendet.

Utredningen framhåller vidare, att lagfart i avsevärd omfattning inte söks
inom stadgad tid. Detta finner utredningen otillfredsställande såväl med hänsyn
till inskrivningsväsendet som från fiskalisk synpunkt. Eftersom en bätt -

109

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1964

re ordning knappast lär kunna åvägabringas enbart genom skärpning av nuvarande
tillsyn och inte heller införande av annan, särskild kontroll synes
vara cn lämplig utväg, föreslår utredningen i stället förhöjning av
stämpelavgiften, då inskrivningsslcyldigheten eftersatts. Till jämförelse
erinrar utredningen om föreskriften i 27 § 3 mom. uppbördsföroidningen,
enligt vilken ränta på kvarstående skatt under vissa förutsättningar
utgår med nio procent för en beräknad tid av ett år. Utredningen tiamliallei
vidare, att eu regel om förhöjning av stämpelavgiften vid dröjsmål finns i
den finska stämpellagstiftningen.

Utredningen anser förhöjningen böra ske efter viss procentsats läknad
på avgiftens grundbelopp och efter dröjsmålets varaktighet. För att beiåkningen
inte skall hli för besvärlig bör man enligt utredningens mening inte
räkna med dagantalet mellan inskrivningspliktens slutdag och dagen för
dess fullgörande utan endast med antalet hela kalenderkvartal under dröjsmålstiden.
Utredningen föreslår därför, att förhöjningen skall bestämmas
till två procent för varje sådant kalenderkvartal. Dessutom föreslår utredningen
en maximiförhöjning om 100 procent eller lika med grundavgiften
och en föreskrift att uppkommande öretal skall bortfalla.

Utredningen påpekar, att även förhöjningen skall anses som stämpelavgift.
Övriga bestämmelser om sådan avgift, utom såvitt avser återvinning,
skall därför äga tillämpning på hela det förhöjda avgiftsbeloppet.

Yttrandena

I fråga om storleken av lagfartsstämpeln för fysiska personer
har ingen erinran gjorts.

Den föreslagna utvidgningen av området för den dubbla lagfartsstämpeln
för juridiska personer har visserligen lämnats utan erinran
av flertalet berörda remissorgan men har dock väckt åtskillig kritik. Flera
remissorgan förordar begränsningar i ett eller flera hänseenden. Fem av remissorganen
föreslår, att den dubbla avgiften skall slopas och att enkel avgift
således skall gälla för samtliga rättssubjekt.

Ur de tillstyrkande remissyttrandena må följande anföras.

Näringslivets skattedelegation finner det konsekvent, att den dubbla lagfartsstämpeln
skall utgå även vid andra juridiska personers förvärv än
aktiebolagens. Delegationen delar också utredningens uppfattning, att det
saknas skäl för en höjning av stämpelavgiften utöver den avgift som nu
gäller.

Svenska riksbgggen förklarar sig i princip inte motsätta sig utredningens
förslag och anför.

Det är givet, att invändningar kan riktas mot att de föreslagna ändringarna
rent allmänt tenderar att öka boendekostnaderna och därmed
klyftan mellan kostnadsläget i nyproduktionen och de äldre bostadshusen.
Det kan också invändas att stämpelavgiften vid förvärv av fast egendom äi
högre för juridisk person, vilket medför exempelvis, att en bostadsrättsförening
får vidkännas en högre kostnad än en enskild fastighetsägare.

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 1!)64

Det fåi dock anses, att fördelarna med de föreslagna åtgärderna uppväger
nackdelarna, om man tar hänsyn till de relativt små belopp, varom fråga
är samt till de administrativa svårigheter differentieringar skulle innebära,
t. ex. fastigheters uppdelning på bostadshus och andra hus eller juridiska
personers uppdelning på bostadsrättsföreningar och andra juridiska
personer.

Svenska riksbyggen hemställer i detta sammanhang om befrielse från
stämpelavgift, då ett bostadsföretag som bostadsstyrelsen erkänt såsom
allmännyttigt ändrar sin formella, juridiska status exempelvis från stiftelse
till aktiebolag. Det har nämligen i många fall visat sig ändamålsenligt
att ombilda allmännyttiga bostadsstiftelser till aktiebolag, men ett hinder
har varit att stämpelavgift i sådant fall måste utgå på det samlade fastighetsbeståndets
värde. Med tanke på att övergången endast är av formell
natur, eftersom kommunen fortfarande är huvudintressent, borde övergången
enligt organisationens mening inte belastas med en relativt kännbar
stämpelavgift.

Rådhusrätten i Uppsala föreslår att de juridiska personer, som är befriade
från dubbel lagfartsstämpel, skall anges direkt i själva stämpelförordningen
och att hänvisningen till arvsskatteförordningen således skall
utgå.

Häradshövdingen i Hallands södra domsaga, som inte har någon erinran
mot utvidgningen av tillämpningsområdet för den dubbla lagfartsstämpeln,
avstyrker den föreslagna bestämmelsen om återvinning i 51 § punkten
4 i utredningsförslaget (jfr 42 § 2 mom. andra stycket i departementsförslaget)
och anför.

I denna domsaga med cirka 24 000 fastigheter uppgår antalet lagfartsäicnden
till nära 2 000 om året, vilket betyder — eftersom i många fall en
lagfart avser flera fastigheter — att en och samma fastighet äges av samma
subjekt i mindre än 10 år. För fastigheter vilka användas t. ex. såsom
sommarstugor är denna omloppstid betydligt kortare. Jämväl måste beaktas
att vid avyttring av fastigheten vid tioårsperiodens slut kan risk
föreligga att överlåtelsehandlingen feldateras för att bestämmelsen om
återbetalning skall bli tillämplig. Då enligt förslaget återbetalning skall
ske även vid försäljning av egendomen i etapper, kan speciella svårigheter
uppstå vid kontrollen av om hela egendomen överlåtits (t. ex. när ett bolag
exploaterat ett område, som innehåller tomtmark, gatumark och allmänna
platser). Slutligen kan framhållas att om punkt 4 upphäves kan i
ömmande fall stämpelavgift återbetalas med tillämpning av 52 §.

Lr yttrandena från de remissorgan, som önskar begränsningar i den av
utredningen föreslagna utvidgningen av tillämpningsområdet för den dubbla
lagfartsstämpeln, må anföras följande.

I fråga om stämpelavgiften för kreditinrättningar framhåller
Svenska bankföreningen att fastigheter, som ett kreditinstitut tvingats
överta vid avvecklingen av ett engagemang, så gott som undantagslöst åter
blir avyttrade inom kortare tid än tio år. Förslaget kommer därför att få
till följd att kreditinstituten tvingas betala dubbel lagfartsstämpel i åtskil -

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1961

liga fall, då det redan från början står klart att halva beloppet senare
kommer att återvinnas. Detta finner bankföreningen i hög grad opraktiskt.
För dylika fall är ett primärt undantagsstadgande uppenbarligen att föredra,
och ett sådant bör därför enligt bankföreningens mening införas vid
sidan av återvinningsregeln.

Beträffande allmännyttiga bostadsföretag föreslås enkel
stämpelavgift av bostadsstyrelsen, häradshövdingen i Karlskoga domsaga,
särskilde inskrivningsdomaren i Södertörns domsaga, stadskollegiet i Stockholm,
Svenska landskommunernas förbund, Svenska stadsförbundet, IISB:s
riksförbund och Föreningen Sveriges kommunala förvaltnings jurister. Av
dessa remissorgan har fyra uttalat sig för att även bostadsrättsföreningar
skall befrias från dubbel stämpelavgift.

Svenska stadsförbundet framhåller att förslaget i princip medför dubbel
stämpelavgift i de fall, då de kommunala markförvärven ombesörjs av
juridiska personer som bildats för ändamålet. En sådan utvidgning av den
dubbla stämpelbeläggningen kan enligt förbundets mening inte anses motiverad
från kommunal synpunkt. Nuvarande lånepraxis medger inte rätt
för kommun att ta upp stående lån, och därför har kommunerna i allt
större utsträckning överlåtit åt bolag och stiftelser att svara för bostadsproduktionen.
Dessa kommunala bolag och stiftelser brukar också anskaffa
den mark, som behövs för ändamålet. Förbundet påpekar att detta
på sina håll medfört en relativ ökning av de kommunala bostadsbolagens
och bostadsstiftelsernas markinnehav, medan markinnehavet i direkt kommunal
ägo i motsvarande mån minskat. Att under sådana förhållanden
göra en skillnad i stämpelhänseende mellan å ena sidan markförvärv, som
sker direkt genom kommunen, och å andra sidan förvärv, som ombesörjs
av särskilt bildade kommunala bolag och stiftelser, förefaller förbundet
föga tilltalande, i synnerhet som den i bolagsform och stiftelseform bedrivna
verksamheten ingår som ett led i den kommunala förvaltningen.
Enligt förbundets mening bör därför bestämmelsen om enkel stämpelavgift
omfatta — förutom kommun — även kommunala bolag, föreningar och
stiftelser, vilka förvärvar mark för ändamål som kommunen äger att tillgodose.

Liknande synpunkter anför Svenska landskommunernas förbund.

Föreningen Sveriges kommunala förvaltnings jurister anser att enligt
gällande rätt endast enkel stämpelavgift skall erläggas av sådant allmännyttigt
bostadsbolag, som enligt 4 § i 1957 års egnahemslånekungörelse
»arbetar under betryggande kontrollerade former och utan enskilt vinstsyfte».
Dit hör, påpekar föreningen, givetvis de flesta kommunägda bostadsföretag,
låt vara att praxis synes vackla i fråga om deras stämpelplikt
i lagfartsärenden. Eftersom gåvoskattebefrielse över huvud taget inte
tillkommer aktiebolag, finner föreningen förslaget innebära en väsentlig
skärpning för de kommunägda bostadsföretagen i aktiebolagsform. Återvinningsbestämmelsen
är enligt föreningens mening som regel utan betydelse
för de kommunägda bostadsföretagen, emedan deras uppgift normalt

112

Kungi. Maj.ts proposition nr 75 dr 1964

är afl såväl uppföra som förvalta bostadshus vilka förblir i företagens ägo
under betydligt mer än tio år. De kommunägda bostadsföretagen i stiftelseform
är däremot, som föreningen framhåller, befriade från gåvoskatt. De
skulle sålunda också bli befriade från skyldighet att betala dubbel lagfartsstämpel.
Föreningen anser rättvisan bjuda, att de kommunala bostadsbolagen
får samma ställning.

Liknande synpunkter framförs av stndskollegiet i Stockholm. I sitt vttrande
till stadskollegiet har kammarkontoret funnit dubbel stämpel för
kommunala bostadsbolag omotiverad även med hänsyn till dessa företags
allmännyttiga beskaffenhet. I fråga om nuvarande praxis har kammarkontoret
inhämtat att vissa domsagor i Stockholms närhet tar ut dubbel stämpel,
om företaget ej blott uppför utan även sedermera förvaltar hyreshus.
Beträffande den föreslagna återvinningstiden framhåller kammarkontoret,
att egendomen regelmässigt avyttras inom tio år när det gäller egnahemsrörelse.

Ur yttrandena från de remissorgan som föreslagit att bostadsrättsföreningar
skall undantas från skyldighet att betala dubbel
avgift, nämligen bostadsstyrelsen, häradshövdingen i Karlskoga domsaga
och HSB.s riksförbund, må anföras följande.

Bostadsstyrelsen föreslår i första hand, att de bostadsproducerande företagen
undantas från skyldigheten att erlägga dubbel stämpelavgift. Styrelsen
upplyser att av de företag, som ägnar sig åt produktion av bostäder,
svarar de s. k. allmännyttiga företagen för ca 30 procent och de kooperativt
organiserade företagen (bostadsrättsföreningarna) för en lika stor andel.
I varje fall anser bostadsstyrelsen det vara motiverat med en undantagsbestämmelse
i fråga om bostadsbyggnadsföretag, vilket bostadsstyrelsen eller
länsbostadsnämnd erkänt som allmännyttigt eller kooperativt organiserat
och arbetande utan enskilt vinstsyfte under kommunal kontroll.

HSB.s riksförbund finner utredningens förslag om dubbel lagfartsstämpel
för juridisk person betänkligt från såväl principiell som praktisk synpunkt.
Till en början framhåller förbundet, att redan huvudmotivet"_

fortvaron av fastighetsinnehav under lång tid — knappast är bärande.
Det skulle i och för sig lika väl låta sig sägas, att fortvaron av fastighetsinnehav
under lång tid ger anledning till lägre lagfartsstämpel. Även om
förbundet ansluter sig till de tankegångar, som varit vägledande för utredningen
vid förslaget om återvinningsrätt, anser förbundet, att återvinningsreglerna
sammanställda med bestämmelserna om transportköp kommer
att föranleda betydande omgång och komplikationer i sin praktiska
tillämpning. Ett införande av de föreslagna bestämmelserna skulle sålunda
ge till resultat, att fastighetsförvärven inom HSB-rörelsen alltid kommer
att ske i form av transportköp och alltid åtföljas av ansökan om återvinning.
Omfattningen av den omgång för HSB och landets domstolar,
som föranleds av förslaget, framgår av det förhållandet att inom HSBrörelsen,
som svarar för ca 17 procent av landets bostadsproduktion, under
elva månader av år 1961 omsatts fast egendom för drygt 26 miljoner kronor.

113

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år W(i4

Förbundet föreslår därför, att bostadsrättsförening skall direkt undantas
från skyldighet att betala dubbel lagfartsstämpel. Förbundet framhåller
i detta sammanhang, att motsvarigheten i Danmark och Finland till
bostadsrättsförening undantagits eller getts möjlighet till befrielse från
dubbel stämpel och att i Norge över huvud inte tas ut någon dubbel stämpel.
Samma skäl anser förbundet äga tillämpning även på s. k. allmännyttigt
bostadsföretag. Med hänsyn till den omgång, som torde bli följden
av utredningens förslag, och då skäl för en skärpt beskattning av dessa
företag — lika litet som av bostadsrättsförening — inte torde föreligga,
föreslår förbundet att allmännyttigt bostadsföretag, definierat enligt bestämmelserna
i 2 § terliärlånekungörelsen, skall direkt undantas från skyldighet
att betala dubbel lagfartsstämpel.

Häradshövdingen i Karlskoga domsaga föreslår att frågan löses med en
regel av ungefär det innehållet att dubbel avgift skall betalas, om egendomen
förvärvas av aktiebolag — dock ej bolag som avses i författningar
om statliga lån för bostadsbyggande — eller handelsbolag, föreningar enligt
lagen om ekonomiska föreningar eller andra juridiska personer som
driver bank-, låne- eller försäkringsrörelse. En sådan regel skulle ha det
goda med sig, att den vore lätt att tillämpa utan att fiskaliska intressen
sätts åt sidan. Enkel stämpel skulle således utgå för vissa juridiska personer,
som har sådan verksamhet att de inte från samhällets synpunkt bör
betungas med dubbel stämpel. Till den sistnämnda gruppen bör enligt
häradshövdingens mening principiellt föras sammanslutningar, som staten
gynnar ekonomiskt eller vilkas verksamhet anses vara ett samhällsintresse.
Till gruppen hör alla sammanslutningar med statliga subventioner
för bostadsbyggande, såsom bostadsrättsföreningar och erkända allmännyttiga
bostadsföretag i förenings-, stiftelse- eller bolagsform, vidare
sammanslutningar med ideell verksamhet såsom nykterhetsföreningar, idrottsföreningar,
föreningar för samlingslokaler etc., sambruksföreningar
och stiftelser. Det föreligger enligt häradshövdingens mening inte heller
anledning att utesluta den lilla gruppen på privat väg finansierade bostadsrättsföreningar.
Därigenom kommer det största antalet sammanslutningar
att höra till den grupp, som inte bör belastas med dubbel stämpel.
Om i något fall ett samhällsnyttigt företag skulle falla under bestämmelsen
om dubbel stämpel, föreligger möjligheten till restitution, påpekar
häradshövdingen, som dock ifrågasätter om inte återvinningstiden bör
sättas kortare än förslagets tio år.

En begränsning av dubbel stämpel till aktiebolag, ekonomiska föreningar
och ekonomiska stiftelser förordas av särskilde inskrivningsdomaren i
Södertörns domsaga. Från en sådan regel borde inga eller endast ett fåtal
undantag få göras. Inskrivningsdomaren kritiserar därvid de skäl, som utredningen
anfört. Om en förhöjningsregel motiveras med varaktigheten
av fastighetsinnehavet, borde förhöjningen kunna drabba såväl fysiska
som juridiska personers fång. Detta torde emellertid inte vara praktiskt

114 Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 19G''r

genomförbart, och förhöjningsregeln framstår därför enligt inskrivningsdomaren
som i viss mån godtycklig. Detsamma finner han vara fallet med
en rätt till återvinning inom viss tid, eftersom begreppet varaktighet är
så obestämbart. Om förhöj ningsregeln anses böra utsträckas till att gälla
i princip alla juridiska personer, finner inskrivningsdomaren det emellertid
tveksamt, om det föreslagna undantaget för sådana juridiska personer
som är befriade från gåvoskatt kan anses täcka alla de fall då lindring i
skattskyldigheten bör ifrågakomma. Som exempel på andra juridiska personer,
som bör erhålla sådan lindring, nämner inskrivningsdomaren sådana
kommunala aktiebolag och stiftelser, som handhar kommunernas
fastighetsförvärv, samt vissa bostadsrättsföreningar.

En ytterligare begränsning av den dubbla stämpeln förordas av länsstyrelsen
i Jämtlands län, som ifrågasätter om inte den dubbla stämpelavgiften
bör inskränkas till de mera kommersiellt betonade sammanslutningarna
aktiebolag och ekonomiska föreningar. Länsstyrelsen anser nämligen
billighetsskäl tala för att ideella föreningar och stiftelser får erlägga
enkel lagfartsstämpel, även om de inte kan räknas till den gåvoskattebefriade
kategorien.

Ett fullständigt avskaffande av regler om dubbel lagfartsstämpel förordas
av hovrätten över Skåne och Blekinge, rådhusrätten i Malmö, häradshövdingen
i Ångermanlands södra domsaga, Skånes handelskammare
och Sveriges fastighetsägareförbund.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser, att den föreslagna regeln om
utvidgning av tillämpningsområdet för den dubbla lagfartsstämpeln och
om restitution vid återavyttring efter viss tid är onödigt komplicerad. Den
dubbla lagfartsstämpeln har enligt hovrätten inte heller med den föreslagna
omfattningen någon större betydelse från statsfinansiell synpunkt. Mera
rimligt än att utvidga området för den dubbla stämpeln finner hovrätten
vara att helt avskaffa regeln om dubbel lagfartsstämpel.

Rådhusrätten i Malmö uttalar att den i och för sig inte skulle ha haft
något att erinra mot en utvidgning av kretsen av de juridiska personer,
som skall erlägga lagfartsstämpel med dubbelt belopp, om bestämmelserna
kunnat göras enkla att tillämpa. För var och en, som sysslat med gåvoskatt,
torde emellertid besvärligheterna vid tillämpningen av bestämmelserna
om skattefrihet för vissa juridiska personer framstå klart, fortsätter
rådhusrätten. Redan en blick på mängden av rättsfall visar, hur svårt
det är att bedöma dessa frågor. Även specialregeln om återvinning är enligt
rådhusrättens mening utan tvivel ägnad att skapa svårigheter av skilda
slag. För att komma från inkonsekvensen i den nuvarande regleringen
har utredningen alltså nödgats i hög grad komplicera lagstiftningen. Utredningens
förslag i denna del kan därför inte godtas av rådhusrätten.
Den mest radikala lösningen av hela problemet anser rådhusrätten vara att
helt slopa den dubbla avgiften. Inkomstbortfallet vid en sådan åtgärd torde
i viss mån kompenseras av den arbetsbesparing för inskrivningsdomarna,
som en enhetlig regel om stämpelbeläggningen skulle innebära.

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 1!)C>b

115

Häradshövdingen i Ångermanlands södra domsaga finner de av utredningen
åberopade skälen föga övertygande under nutida förhållanden. Det
är ju ofta eu tillfällighet, om en juridisk person innehar fastighet under
kortare eller längre tid än tio år, oeh mången juridisk person, som innehar
fastighet under lång tidrymd, fyller från samhällsekonomisk och andra
synpunkter en väl så samhällsnyttig funktion som åtskilliga av de juridiska
personer, vilka är befriade från gåvoskatt. Häradshövdingen påpekar
att fastighet, som befinner sig i fysisk persons ägo, i allmänhet torde
innehas av denne under avsevärt längre tid än tio år. Genom familjerättsliga
fång kan en sådan fastighet bli »undandragen» omsättningsbeskattning
under generationer. Det bör därför enligt häradshövdingens mening
övervägas, om tillräckliga skäl föreligger för att bibehålla systemet med
dubbel lagfartsstämpel. Om så är förhållandet, har häradshövdingen inte
något att erinra mot de föreslagna bestämmelserna.

Skånes handelskammare, som finner det i och för sig berättigat att aktiebolag
och ekonomisk förening blir jämställda vid förvärv av fast egendom,
vänder sig mot det av utredningen åberopade skälet, att omsättning
av en fastighet inte förekommer på långt när lika ofta sedan fastigheten
kommit att tillhöra ett aktiebolag. Denna motivering anser handelskammaren
numera företrädesvis gälla aktiebolags förvärv av skogsfastigheter,
och på grund av nuvarande förvärvslagstiftning förekommer sådana
förvärv endast i undantagsfall. Däremot torde med den nuvarande expansionen
och rationaliseringen inom näringslivet en relativt stor omsättning
ske av aktiebolagens innehav av fastigheter för administration och
produktion, menar handelskammaren. Därtill kommer, att aktiebolagsformen
under de senaste decennierna och särskilt under de senaste åren i
mycket stor utsträckning kommit till användning även för mindre företagsenheter.
I den mån den högre stämpelavgiften för aktiebolag grundar
sig på aktiebolagens särskilt stora ekonomiska bärkraft, anser handelskammaren
därför detta motiv numera till stor del inte vara bärkraftigt.
Vad sålunda anförts om aktiebolag kan enligt handelskammarens mening
med än större rätt åberopas i fråga om kommanditbolag och handelsbolag.
Handelskammaren föreslår därför, att dubbel stämpelavgift inte skall
utgå vid juridiska personers förvärv av fastighet. Om förslaget angående
den dubbla stämpelavgiften likväl kommer att godtagas, vill handelskammaren
dock tillstyrka, att återvinningsbestämmelsen genomförs, eftersom
den i någon mån kan medverka till en lindring av stämpelbeskattningen.
Handelskammaren anser emellertid att återvinningsregeln torde sakna
större praktisk betydelse, eftersom nuvarande regler om realisationsvinst
vid försäljning av fastighet leder till att sådana försäljningar sällan inträffar.
Vissa förvärv, som typiskt sett är kortvariga, t. ex. bankaktiebolags
inrop på exekutiv auktion av fastighet för att skydda fordran, bör
emellertid enligt handelskammarens mening helt undantas från dubbel
stämpelavgift. Därigenom kan onödiga besvär och kostnader i samband
med återbetalningen undvikas.

116

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år t96''r

Sveriges fastighetsägareförbund anser inte heller, att utredningen framfört
övertygande skäl för det ändamålsenliga i förslaget. Återvinningsbestämmelsen
är enligt förbundets mening ägnad att onödigt komplicera arbetet
för den personal, som är sysselsatt med inskrivningsärenden. Det
kan även befaras, att åtskilliga ägare av fastigheter på grund av okunnighet
försummar att göra sin rätt till återbetalning gällande. Om likställighet
förelåg mellan juridiska och fysiska personer i fråga om stämpelavgiften,
skulle bestämmelserna om återbetalning bli obehövliga. Om en dubblering
av stämpelavgifterna för aktiebolag ändå anses böra behållas, talar
enligt förbundets mening starka skäl för att detta skall gälla även för
övriga juridiska personer, såsom utredningen föreslagit.

Vad utredningen anfört i fråga om bestämmelser till förhindrande av
s katteflykt vid fastighetsförvärv har föranlett yttrande endast från
häradshövdingen i Folkungabygdens domsaga. Denne påpekar att utvidgningen
av användningsområdet för den dubbla lagfartsstämpeln synes ha
för framtiden omöjliggjort vad som förekommit i domsagan, nämligen att
ett aktiebolag och en privatperson, som bildat ett handelsbolag, vid fastighetsförvärv
behöver betala stämpelavgift endast efter en procent.

Den föreslagna förhöjningen av stämpelavgiften vid för
sen ansökan om lagfart eller inskrivning bär blivit föremål för delade meningar.

Förslaget har i princip uttryckligen tillstyrkts av tio remissorgan, nämligen
riksrevisionsverket, bostadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen, häradshövdingarna
i Uppsala läns norra och Hallands södra domsagor, rådhusrätten
i Uppsala, länsstyrelsen i Värmlands län, Föreningen Sveriges häradshövdingar,
Föreningen för tjänstemän inom Sveriges stadshypoteks- och bostadskreditorganisationer
samt Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges
landshypoteksinstitution.

Avstyrkande yttranden föreligger från tretton remissorgan, nämligen hovrätten
över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för
Övre Norrland, häradshövdingarna i Karlskoga, Folkungabygdens, Umeå och
Västerbottens västra domsagor, rådhusrätterna i Malmö och Hälsingborg,
länsstyrelsen i Gotlands län, handelskammaren i Gävle, Föreningen Sveriges
stadsdomare och Sveriges fastighetsägareförbund.

Ur de tillstyrkande remissyttrandena må anföras följande.

Bostadsstyrelsen finner förslaget väl motiverat och ägnat att garantera
iakttagandet av den enligt styrelsens erfarenhet nu ofta försummade skyldigheten
att söka lagfart. Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges
landshypoteksinstitution framhåller att den tidigare avstyrkt lagberedningens
förslag om införande av institutet laga köpevittne, emedan ett främjande
av lagfartspliktens fullgörande uppenbarligen kunde nås på andra
och enklare vägar. Föreningen anser utredningens förslag vara ett verksamt
medel för att lagfartsplikten skall komma att fullgöras på ett tillfredsställande
sätt.

117

Kiuiijl. Maj:ts proposition nr 75 är 106i

Luntmäteristyrelsen vill särskilt understryka, att försummelse av lagfartsplikten
som regel för med sig alt fång inte kommer till offentlig kännedom,
vilket inte sällan innebär avsevärd olägenhet i fastighetsbildningssammanhang.
Eftersom utredningens förslag torde vara av visst värde från
denna synpunkt, tillstyrker styrelsen förslaget.

Föreningen för tjänstemän inom Sveriges staäshypoteks- och bostadskreditorganisationer
förordar utredningens förslag även med tanke på kreditgivares
intresse av atL genom inskrivningsväsendet kunna erhålla riktiga
uppgifter om ägare och innehavare av belanad egendom.

Rådhusrätten i Uppsala önskar ett förtydligande av författningstexten av
innebörd, att den procentuella förhöjningen varje gång skall räknas på
grundavgiften.

Som ett alternativ ifrågasätter häradshövdingen i Hallands södra domsaga,
om inte den tvåprocentiga höjningen bör utgöra minst tio kronor per kvartal
och i förekommande fall avrundas uppåt till jämnt tiotal kronor. En
sådan jämkning skulle innebära, att stadgandet blir enklare att tillämpa.
Begreppet grundavgift bör enligl häradshövdingens mening ersättas med
uttrycket »den stämpelavgift som angives i 7 §».

Ett särskilt spörsmål rörande tidsberäkningen beträffande inkompletta
lagfartsärenden har påpekats av häradshövdingen i Uppsala läns norra domsaga.
som utan att taga bestämd ståndpunkt anför.

Som bekant är det numera stadgad praxis att inkompletta lagfartsärenden
uppskjutas utan att något formellt beslut fattas och alltså utan att någon
inskrivning sker i fastighetsboken. Lagfartsansökan i ett sådant ärende anses
ej gjord förrän å den inskrivningsdag då lagfart, efter komplettering av
ärendet,'' beviljas. Enligt det sagda skulle i den tid för vilken förhöjd lagfartsstämpel
skall beräknas inräknas även den tid under vilken ärendet
kvarligger för komplettering, och detta även i det fall att lagfartsstämpel
■enligt 42 § erlagts i förskott. Om lagfartsstämpel erlagts i förskott, skulle
uppskovet kunna medföra att stämpel slutligen måste debiteras med förhöjt
belopp. Som ett alternativ till förslaget i betänkandet kan tänkas en regel
av innehåll att den tid för vilken förhöjd lagfartsstämpel skall utgå skall
räknas till den dag då lagfartsärendet faktiskt inkommer. För den i betänkandet
föreslagna regeln kan sägas tala att lagfartssökanden bör ha att tillse
icke blott att ärendet inkommer inom föreskriven tid utan även att det då
är i komplett skick. Å andra sidan kan det te sig stötande att straffavgift
uttages för tid som förflyter efter det att lagfartsstämpel erlagts.

Tidsberäkningen behandlas även av länsstyrelsen i Värmlands lön, som
ifrågasätter om inte förhöjning bör ske med två procent för varje period om
tre månader mellan den månad, varunder ansökningen sist bort ske, och den
månad, då den skedde. Länsstyrelsen anför härom.

I princip ansluter sig länsstyrelsen till förslaget att icke räkna med dagantalet.
Det föreslagna beräkningssättet leder emellertid till följande, enligt
länsstyrelsens mening oriktiga, resultat. För den händelse inskrivningsplikten
utgår den sista dagen i ett kalenderkvartal och fullgöres den första dagen
i det kalenderkvartal, som börjar 3 månader därefter kommer avgiften
att förhöjas vid en försening om 3 månader 1 dag. (Ex. 30/6—1/10.) Om

118

Kutigl. Maj. ts proposition nr 75 år 1964

inskrivningsplikten emellertid utgår den första dagen i ett kalenderkvartal
och fullgöres den sista dagen i påföljande kalenderkvartal, utgår icke förhöjd
avgift trots försening om närmare 6 månader. (Ex. 1/4—30/9.)

En ytterligare skärpning av den föreslagna straffavgiften förordas av
riksrevisionsverket och Föreningen Sveriges häradshövdingar.

Riksrevisionsverket, som funnit den föreslagna förhöjningen utgöra eu
stigande skala från lägst 2,66 procent, väntar sig inte, att den föreslagna avgiftshöjningen
vid dröjsmål upp till ett år och under vissa omständigheter
för tid därutöver skall verka för ett bättre fullgörande av lagfarts- eller
inskrivningsplikt. Riksrevisionsverket ifrågasätter därför, om inte avgiftshöjningen
bör beräknas pa sedvanligt sätt för ränteräkning med viss procent
för år i likhet med vad som avses skola ske vid dröjsmål beträffande
inbetalning av avgift för aktier och lotteri. En förenkling av beräkningssättet
anser verket emellertid kunna ske genom att endast räkna med antalet 80-dagarsperioder mellan inskrivningspliktens slutdag och dagen för dess fullgörande.

En med sistnämnda alternativ likartad tidsberäkning föreslås av Föreningen
Sveriges häradshövdingar, som anför.

Vad beträffar den föreslagna förhöjningen av lagfartsstämpel vid försenade
lagfartsansökningar bör den ses i samband med lagberedningens förslag
till jordabalk, enligt vilket kontrollen över lagfartsskyldighetens fullgörande
skulle intensifieras och ankomma på inskrivningsdomaren. Föreningen
har i yttrande häröver framhållit angelägenheten av att denna kontroll
anordnas så att den icke blir alltför betungande för inskrivningsdomaren.
Ur denna synpunkt har föreningen förordat något slag av ekonomisk
påföljd för underlätet fullgörande av lagfartsskyldigheten. Föreningen
hälsar därför det nu föreliggande förslaget med tillfredsställelse men anser,
att det för att få den eftersträvade effekten bör utformas på annat sätt.
Enligt utredningsmannens förslag skulle förhöjning inträda först sedan ett
helt kalenderkvartal förflutit efter tidpunkten, då lagfart sist bort sökas. Enligt
föreningens mening bör påföljden inträda omedelbart och utgå med
minst 2 % av stämpelavgiften för varje påbörjad period om tre månader
från denna tidpunkt till dess lagfart sökes. Utredningsmannen har icke lämnat
någon motivering för sitt förslag i detta avseende, men måhända kan
det antagas att han velat undvika, att förhöjningen överstiger en rimlig ränta
för den tid, försummelsen varat. Föreningen vill häremot framhålla, att en
jämförelse med uppbördsförordningen, vilken i förevarande fall synes motiverad,
leder till att det är naturligt att en restantie- eller indrivningsavgift
utgår så snart den föreskrivna fristen för skattens inbetalning överskridits.

Flertalet av de remissorgan, som avstyrkt införande av en straffavgift,
finner förslaget medföra för stort besvär för inskrivningsdomarna.

Representativt för inställningen hos de avstyrkande myndigheterna är
följande yttrande från hovrätten för Västra Sverige, som anför.

Även om hittillsvarande bestämmelse icke haft avsedd effekt, synes man
icke kunna avvara vitet som tvångsmedel i dessa ärenden. Åtskilliga fång av
fast egendom grundar sig på arv, testamente eller gåva och är icke stämpelpliktiga.
För dessa har avgiftsförhöjningen ingen betydelse i angivet hänseende.
Med hänsyn till rådande kreditrestriktioner och ränteläge liksom till

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 19(il

119

den fortskridande försämringen av penningvärdet torde den endast mera
sällan spela någon avgörande roll. Genom den låga proeentsatsen fördubblas
avgiften på cirka 12 1/2 år, varefter maxiineringsregeln utgör hinder för
ytterligare förhöjning. Det föreslagna stadgandet är också ägnat alt leda
till försök att kringgå detsamma genom olika manipulationer, främst postdatering,
ändring av redan gjord datering eller omskrivning av köpeavtal.

För domstolarnas arbete kan föreskriften visa sig medföra olägenheter av
skilda slag och förorsaka åtskilligt besvär. Vederbörande inskrivningsdomare
måste ständigt hålla sin uppmärksamhet riktad på att föreskrivna tider
iakttagits för att undgå ersättningsskyldighet till statsverket. Beräkningarna
är icke särskilt enkla och kan i vissa fall, såsom vid återbetalning
efter besvär av för mycket, ehuru för sent erlagd stämpelavgift inklusive
förhöjningen, bli ganska invecklade.

Anses föreskriften ändå böra införas, föreslår hovrätten, att den kompletteras
med möjlighet till vitesföreläggande. Vidare bör räntesatsen enligt
hovrättens mening höjas till förslagsvis tre procent och maximeringen slopas.
Slutligen föreslår hovrätten att förhöjningen beräknas per kalenderkvartal
eller del därav, alternativt per helt kvartal eller del därav. Eljest
kan vederbörande komma i åtnjutande av en räntefri frist om nästan sex
månader.

Ur de avstyrkande yttrandena må i övrigt anföras följande.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser förslaget medföra avsevärd risk
för felaktiga beslut. Lagfartsplikten bör enligt hovrättens mening i stället utkrävas
genom tillsyn och vitesföreläggande.

En mer effektiv kontroll över att lagfartsplikten iakttas anser häradshövdingen
i Karlskoga domsaga inrymmas i lagberedningens förslag till ny jordabalk.

Att underlåtenhet att söka lagfart inom stadgad tid kan vara ursäktlig
påpekas av rådhusrätten i Hälsingborg. Häradshövdingen i Folkungabggdens
domsaga ifrågasätter, om inte åtskilliga fall av dröjsmål med lagf artsansökan
beror på okunnighet.

Rådhusrätten i Malmö framhåller, att anledningarna till underlåtenhet att
söka lagfart kan vara flera, och fortsätter.

En anledning kan vara brist på medel till stämpelavgiften. Denna grund
till underlåtenheten lär näppeligen kunna undanröjas genom en höjning av
avgiften. En annan anledning till en förvärvares underlåtenhet att söka lagfart
torde vara tidigare ägares underlåtenhetssynder i enahanda avseende.
I ett sådant läge kan en förhöjd avgift för den siste förvärvaren många
gånger te sig orättvis. Vidare bör nämnas, att väntetiderna för erhållande
av tomtmätning ofta äro långa. En förvärvare av fastighet, som ej kan få
lagfart, förrän ny tomtmätning skett, kan därför komma i den situationen,
att lagfart icke kan beviljas förrän efter utgången av för lagfarts sökande
föreskriven tid, även om förvärvaren gjort vad på honom ankommer för att
få tomtmätning verkställd. Väl föreligger i sistnämnda två fall inget hinder
för förvärvaren att söka lagfart, men såväl ur myndigheternas som allmänhetens
synpunkt torde det vara ett önskemål att såvitt möjligt undvika
vilandeförklaring av lagfartsansökningar. Fördelarna av den av utredningen
föreslagna anordningen te sig för rådhusrätten högst tvivelaktiga.

120

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 196 i

Rådhusrätten uttalar vidare att tidsfristen för sökande av lagfart bör göras
lika för land och stad samt fastställas till sex månader, om det skulle
anses nödvändigt att införa en straffavgift. Vidare föreslår rådhusrätten, att
straffavgiften skall vara lika stor i alla lägen, förslagsvis 100 procent av den
normala lagfartsstämpeln. Därigenom skulle man enligt rådhusrättens mening
i stort sett ta behörig hänsyn till de svårigheter, som nu stundom föreligger
att söka lagfart inom föreskriven tid, och få en enkel regel för beräkning
av straffavgiften.

Häradshövdingen i Västerbottens västra domsaga, som avstyrker förslaget
bl. a. på grund av svårigheten att fastslå dagen för lagfartsskyldighetens
inträde, anser en strängare föreskrift inte vara obillig. Utgångspunkten för
straffavgiften skulle enligt hans mening kunna vara en månad från lagfartsskyldighetens
inträde, så att två procent skulle betalas för varje därefter
påbörjad tid av tre kalendermånader.

Häradshövdingen i Umeå domsaga anser den föreslagna höjningen vara för
liten för att effektivt stimulera till lagfartsansökningar inom rimlig tid och
iöreslår som alternativ att stämpeln skall höjas med exempelvis 25 procent,
om lagfart eller inskrivning söks kalenderåret näst efter det då lagfart eller
inskrivning senast bort sökas, med 50 procent om lagfart eller inskrivning
söks kalenderåret därefter etc. Höjningen bör dock inte få överstiga grundavgiften.
Köpehandlingarna behöver då fingranskas endast i fråga om årtalet.
Vidare blir höjningen kraftig nog för att stimulera till lagfartsansökningar
någorlunda inom föreskriven tid.

Föreningen Sveriges stadsdomare vill inte bestrida, att dröjsmål utöver
de stadgade tre månaderna förekommer i åtskilliga fall. Det rör sig emellertid
då vanligen bara om kortvariga dröjsmål, ej sällan föranledda av att
en för lagfart nödvändig mätningsförrättning inte hunnit avslutas. Mera
långvariga dröjsmål är enligt föreningens uppfattning sällsynta. De torde
oftast föranledas av brist på medel till att betala stämpeln. Den föreslagna
regeln om en successivt stigande stämpelavgift anser föreningen i dessa fall
bli av ringa betydelse som medel för att framtvinga lagfartspliktens fullgörande.
Härtill kommer att utredningens förslag i denna del -— i strid med
vad som i övrigt föreslås — enligt föreningens mening kommer att tynga
och komplicera handläggningen av ärendena. Detta gäller särskilt kanslipersonalen,
som under inskrivningsdagens brådska skall ha uppmärksamheten
inriktad på köpehandlingarnas datering och i förekommande fall räkna
ut stämpelavgifter efter mycket skiftande procenttal. Föreningen anser,
att det åsyftade resultatet bör kunna nås på enklare sätt genom kontroll
av att lagfartsplikten fullgörs. I åtskilliga städer torde denna kontroll redan
nu vara ordnad på ett tillfredsställande sätt genom samverkan mellan mantalsmyndigheter
och inskrivningsdomaren. Skulle det anses nödvändigt med
någon regel om höjd stämpel vid dröjsmål, vill föreningen i andra hand
förorda, att regeln görs mera schablonmässig än utredningsmannen föreslagit.
Eftersom det främst gäller att komma åt de långa dröjsmålen, bör
höjningen enligt föreningens åsikt inträda först efter helt kalenderår och

Kuncjl. Maj:ts proposition nr 75 år 196b 121

utgå med förslagsvis tio procent per år med den av utredningen föreslagna
maximeringen.

Sveriges fastighetsägareförbund har den uppfattningen, att lagfarts- och
inskrivningsskyldighelen i städer och andra tätorter i regel fullgörs utan
större dröjsmål, medan det däremot kan inträffa alt förseningar förekommer
på landet. Försummelserna anser förbundet i första hand bero på bristande
insikt om gällande bestämmelser. Enbart av denna anledning kan det
emellertid enligt förbundet inte vara befogat att tynga inskrivningsväsendet
i dess helhet med den föreslagna nyheten om sanktioner, särskilt då rättelse
kan åvägabringas genom hänvändelse till vederbörande att fullgöra lagfartsskyldigheten.
Härvid föreligger också möjligheten atl tillhålla den försumlige
vid vite att fullgöra sitt åliggande.

Principen att stämpelbeloppets storlek skall vara beroende av tiden för
fullgörandet av viss åtgärd finner länsstyrelsen i Gotlands län främmande
för vårt rättsväsende. Syftet att framtvinga skyndsamhet bör i stället tillgodoses
genom vitesföreläggande och bötesstraff.

Att den försumlige kan drabbas av både vite och straffavgift finner handelskammaren
i Gävle knappast rimligt.

Departementschefen

I fråga om storleken av den s. k. lagfartsstämpeln för fysiska personer
kan enligt min liksom utredningens och remissinstansernas mening
inte ifrågasättas någon ändring. Den nuvarande regeln härom har även i
oförändrat skick överförts till den nya förordningen. Stämpelskatten för fysiska
personers förvärv av fast egendom och tomträtt skall således utgå med
en procent av egendomens värde.

Eftersom det knappast kan anses ekonomiskt lönsamt att ta ut en skatt,
som uppgår till endast några kronor, vill jag föreslå, att stämpelskatten i
detta fall skall utgå med ett minsta belopp om tio kronor. Liknande minimibelopp
ämnar jag föreslå även för inteckning.

Enligt gällande rätt skall stämpelavgift med dubbelt belopp betalas av
en grupp juridiska personer, nämligen aktiebolag. Därvid har undantag
gjorts för bankaktiebolag i visst fall och för vissa bostadslåneberättigade
företag. Utredningen har ansett, att dubbel lagfartsstämpel i
princip bör gälla för alla juridiska personer, men samtidigt föreslagit undantag
för gåvoskattebefriade subjekt och för dödsbon. Den nuvarande
avgiftslindringen för banker och bostadsföretag skulle enligt utredningens
förslag ersättas med en generell rätt till återvinning av hälften av det
dubbla avgiftsbeloppet, om egendomen avyttras på nytt inom tio år från
förvärvet.

Grunden för den dubbla lagfartsstämpeln — den långsammare fastighetsomsättningen
hos juridiska personer -— får fortfarande anses bärande. Därtill
kommer att en juridisk person ofta har större skattekraft än en fysisk
person och att den juridiska personen, främst i aktiebolagsformen, kan ut -

122 Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år J96''r

nyttjas för att kringgå skatteplikten. Eftersom dessutom flertalet remissorgan
godtagit att dubbel stämpelavgift i princip skall utgå för alla juridiska
personer, får jag förorda denna princip som en huvudregel. Från denna
fordras dock flera undantag, såsom med skärpa framhållits vid remissbehandlingen.

I första hand har utredningen föreslagit undantag för fall, då förvärvaren
är hefriad från gåvoskatt. Hit hör förvärv, som görs av
— förutom staten som är generellt fri från stämpelskatt — bl. a. kyrka,
landsting, annan kommun och menighet, hushållningssällskap, stiftelse och
sammanslutning med allmännyttigt ändamål, stiftelse som huvudsakligen
främjar näringslivet, understödsföreningar och sammanslutningar med
främsta syfte att anordna eller tillhandahålla allmän samlingslokal. Mot
förslaget att begränsa skattskyldigheten i dessa fall till enkel stämpel har
inte gjorts någon annan invändning under remissbehandlingen än att bestämmelserna
i arvsskatteförordningen om skattefrihet för gåva varit besvärliga
i tillämpningen. Eftersom överrätterna har att tillämpa gåvoskattebestämmelserna,
bör det enligt min mening inte väcka betänkligheter att
ålägga även underrätterna samma prövning, som sedan länge verkställs av
länsstyrelserna i gåvoskatteärcnden. Bland de subjekt, som nu är befriade
från gåvoskatt, är det särskilt kommunerna, som är betjänta av en
sådan lindring i skatteplikten, men även övriga gåvoskattefria subjekt synes
vara av sådan karaktär, att endast enkel lagfartsstämpel är motiverad.
Jag föreslår därför att samtliga förvärvare, som är befriade från gåvoskatt,
även undantas från skyldigheten att betala dubbel lagfartsstämpel.

Den kraftiga kritik, som riktats mot att avgiftslindringen för vissa b ostadsföretag
ersätts med en återvinningsrätt, synes i allt väsentligt ha
fog för sig.

Det kommunala bostadsbyggandet sker i regel genom särskilt bildade
kommunala bolag och stiftelser. Enligt bostadslånekungörelsen den 5 oktober
1962 (nr 537) kan bolag eller stiftelse, som utan enskilt vinstsyfte arbetar
under samverkan med och under tillsyn av vederbörande kommun, av
länsbostadsnämnd erkännas som allmännyttigt bostadsföretag. Detta förutsätter
bl. a. att kommunen utser mer än halva antalet ledamöter i företagets
styrelse. Mer än hälften av landets bostadsproduktion ombesörjs nu av allmännyttiga
bostadsföretag och av bostadsrättsföreningar. Allmännyttigt bostadsföretag
i stiftelseform får anses inrymt i den frihet från gåvoskatt, som nu
gäller i fråga om stiftelse för främjande av allmännyttigt ändamål. Ett sådant
företag blir således enligt det förslag, som jag nyss förordat, undantaget
från dubbel lagfartsstämpel. Det synes vara motiverat att behandla allmännyttiga
bostadsföretag i form av bolag eller förening på samma sätt
som sådana företag i form av stiftelse, särskilt som det föreligger eu tendens
att övergå från stiftelseformen till bolagsformen. För att undanta de
kommunala bostadsföretagen talar även, att kommunerna själva föreslagits
bli fria från dubbel stämpelskatt.

123

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1061

Utredningen har i princip ullalal sig för afl juridisk person, som driver
jordförmedling eller liknande verksamhet, skall undanlas från skyldigheten
att betala dubbel lagfartsslämpel. För att undgå omfattande undantagsbestämmelser
har utredningen av lagtekniska skäl valt eu annan lösning, nämligen
återvinning av halva den dubbla stämpelavgiften vid avyttring inom
tio år. Återvinningsbestämmelsen kan visserligen sägas vara rättvis, i den
män en återavyttring äger rum inom tioårsperioden och möjligheten till återvinning
inte förbises, men den kan inte sägas vara praktisk. Sker återavyttringen
inte inom denna tidsfrist, får företaget enligt utredningens förslag
vidkännas en dubbelt så stor skatt som enligt nuvarande lagstiftning. Ett
sådant resultat kan enligt min mening knappast sägas vara riktigt.

När det är fråga om produktion av hyreshus i kommunal regi, kommer
fastigheten i regel att förvaltas av samma företag, som byggt huset, och således
inte att bli föremål för avyttring inom de närmaste tio åren. Därigenom
kommer företaget aldrig i tillfälle att få återvinning. Från social synpunkt
är det emellertid önskvärt, att företaget trots den långa innehavstiden undgår
dubbel skatt, och detta sker lämpligast genom att företaget redan från
början undantas från skyldigheten alt erlägga dubbel stämpelskatt.

Beträffande produktion av egnahem torde det däremot vara regel, att bostadsföretaget
åter avyttrar egendomen inom tio år. Att under sådana omständigheter
alltid behöva erlägga dubbel skatt och senare tillgripa ett
restitutionsförfarande får anses innebära eu onödig omgång. Av praktiska
skäl bör företaget därför även i sådant fall på förhand uttryckligen befrias
från förhöjning av skatten.

På grund av vad jag sålunda anfört och med hänsyn till företagens allmännyttiga
beskaffenhet föreslår jag att sådan förvärvare av fastighet, som
bostadsstyrelsen eller länsbostadsnämnd erkänt såsom allmännyttigt bostadsföretag,
uttryckligen undantas från föreskriften om dubbel stämpelskatt.

Från något håll har uttalats önskemål om fullständig befrielse från lagfartsstämpel
i fall, då allmännyttigt bostadsföretag ändrar associationsform.
Om en stiftelse ombildas till aktiebolag, skall stämpelskatt enligt såväl gällande
rätt som föreliggande förslag betalas av bolaget för de fastigheter,
som övertas från stiftelsen. Sedan jag nu föreslagit endast enkel stämpelskatt
för allmännyttigt bostadsföretags fastighetsförvärv, torde frågan inte
vara av sådan betydelse eller ha så allmänt intresse, att en särbestämmelse
om skattefrihet i detta fall är påkallad.

I fråga om bostadsrättsföreningar torde i stort sett föreligga
samma förhållanden som nu redovisats i fråga om de allmännyttiga bostadsföretagen.
Jag föreslår därför, att även bostadsrättsförening uttryckligen undantas
från skyldighet att erlägga dubbel stämpelskatt.

Beträffande bankaktiebolag stadgas nu dubbel stämpelavgift endast
för det fall, att egendomen är avsedd för bankens inrymmande. Även
på denna punkt innebär utredningens förslag, att den omedelbara skattelindringen
skall ersättas med en rätt till senare återvinning. Bankföreningen

124

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 1964

föredrar emellertid det nuvarande primära undantagsstadgandet, dock utvidgat
till att gälla även andra kreditinrättningar. Eftersom flertalet fastighetsförvärv,
som görs av kreditinstitut, torde ske till skyddande av fordran
och fastigheten således måste åter avyttras inom kortare tid än tio år, innebär
det enligt min mening en onödig omgång att alltid kräva ett återvinningsförfarande.
Då skyldigheten att betala dubbel stämpelskatt nu föreslås
utvidgad till att avse alla slags kreditinstitut, bör i enlighet härmed den
skattelindring, som nu gäller för bankaktiebolag, omfatta även övriga kreditinrättningar,
i den mån de är skyldiga att inom viss kortare tid åter avyttra
den förvärvade egendomen. Det bör alltså krävas identitet mellan denna
och den egendom, som kreditinrättningen är skyldig att åter avyttra. Har
egendomen visserligen förvärvats till skyddande av fordran men ämnar
kreditinstitutet inrymma eget kontor i fastigheten, skall således liksom hittills
utgå dubbel skatt. Saknas bestämmelse om skyldighet att åter avyttra
den förvärvade egendomen, får kreditinstitutet i stället begära återvinning,
om avyttring sker inom tio år. Jag föreslår således ett uttryckligt stadgande
om undantag från dubbel skatt i fall då egendomen förvärvats av kreditinrättning,
vilken enligt lag eller enligt reglemente eller bolagsordning som
fastställts av Kungl. Maj:t är skyldig att åter avyttra samma egendom.

Ytterligare ett undantag från den dubbla stämpelskatten synes vara motiverat,
nämligen i fråga om skattepliktiga fastighets- och tomträttsförvärv
som görs av dödsbo. Utredningens förslag liärom har inte föranlett någon
erinran vid remissbehandlingen, och även jag finner mig kunna biträda
förslaget.

Ett undantagsstadgande för sambruksförenings förvärv i allmänhet,
som ifrågasatts från något håll, kan inte anses erforderligt. Sådan
förening är befriad från skatteplikt vid förvärv genom tillskott från medlem
i föreningen.

Även med de nu angivna, omfattande undantagen från den dubbla stämpelskatten
torde, som förutskickats i det föregående och som också framgår
av en del remissyttranden, föreligga behov av en särskild, kompletterande
regel om rätt till återvinning av halva det erlagda skattebeloppet.
En sådan regel torde inte medföra några nämnvärda svårigheter för
myndigheterna, sedan antalet återvinningsfall kraftigt minskat genom den
av mig förordade inskränkningen av området för dubbel stämpelskatt. Den
av utredningen förordade tidsfristen om tio år synes väl avvägd. Jag vill
därför ansluta mig till den föreslagna åtcrvinningsregeln. Bestämmelsen har
införts bland övriga återvinningsregler i 42 §. Eftersom det inte kan komma
i fråga att betala tillbaka halva den erlagda stämpelskatten, om endast
en del av egendomen hunnit avyttras inom tioårstiden, och eftersom det
kan bli svårt att fastställa i vilken mån återbäringen skall reduceras, bör
regeln gälla endast då hela den förvärvade egendomen avyttrats inom preklusionstiden.
Det ligger emellertid i sakens natur att återvinning skall
medges, även om avyttringen skett i etapper inom den föreskrivna tiden,
såsom fallet ofta är med egnahemsmark.

125

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 196b

Fullständig enighet synes numera råda om alt några särskilda åtgärder för
alt hindra skatteflykt i fråga om lagfartsstämpel genom anlitande av
bolags- eller föreningsformen inte längre behövs. Härtill bidrar det förhållandet,
att systemet med dubbel stämpelskatt enligt departementsförslaget
behållits och fått ett vidgat användningsområde.

Den som förvärvat fastighet är skyldig att söka lagfart på fånget inom
viss tid. Den som förvärvar tomträtt genom upplåtelse eller överlåtelse är
på motsvarande sätt skyldig att söka inskrivning av sitt fång. övervakningen
av att lagfarts- och inskrivningsplikten fullgörs åligger för närvarande
åklagaren. Som jordabalksutredningen påpekat i sitt nyligen avgivna
betänkande, är det allmänt bekant, att denna kontroll är mycket ineffektiv.
I icke ringa utsträckning försummar sålunda förvärvare att söka lagfart
eller inskrivning inom stadgad tid. Att lagfart eller inskrivning ändå söks
beror inte på kontrollen utan på andra faktorer, särskilt intresset att kunna
belåna fastigheten.

Genom försummelse av lagfarts- och inskrivningsplikten vållas att fastighetsbokföringen
inte kommer att äga den aktualitet, som är önskvärd från
skilda synpunkter. För att vinna en förbättring av dessa allmänt vitsordade
missförhållanden har stämpelutredningen föreslagit förhöjning av
stämpelskatten vid dröjsmål med lagfarts- och inskrivningspliktens
fullgörande. Senare har emellertid jordabalksutredningen, som haft till uppgift
att i vissa hänseenden revidera lagberedningens jordabalksförslag, i
samma syfte föreslagit införande av särskilda lagfartsvittnen med uppgift att
rapportera ingångna köpeavtal angående fast egendom. Remissbehandlingen
av stämpelutredningens förslag har gett vid handen, att vissa praktiska
komplikationer är förenade med en tillämpning av de föreslagna bestämmelserna
om s. k. straffskatt. I avvaktan på resultatet av den prövning, som
jordabalksutredningens förslag kommer att undergå, anser jag mig därför
för närvarande inte böra förorda regler om förhöjning av stämpelskatten
v''id dröjsmål med ansökan om lagfart eller inskrivning.

8 §.

1 inom.

Gällande ordning

Enligt 10 § 1 mom. SF får sådant värde av fast egendom, som skall
ligga till grund för beräkningen av stämpelavgift, inte tas upp lägre än
närmast föregående års taxeringsvärde. I fråga om köp av fast egendom
liksom överlåtelse av kronohemman eller nybygge skall avgiften emellertid
beräknas efter den i pengar bestämda köpe- eller löseskillingen, om
denna överstiger taxeringsvärdet. Finns inte särskilt taxeringsvärde, skall

126

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 196b

som sådant anses det värde, till vilket egendomen uppskattas enligt intyg
av trovärdiga män eller efter domarens prövning.

Utredningen

I frågan, till vilken tidpunkt den för stämpelavgiftens beräkning avgörande
värderingen av egendomen skall hänföra sig, föreslår utredningen eu
ändring.

Utredningen framhåller till en början, att stämpelavgiften enligt gällande
rätt i princip utgår efter värdet vid den tid då lagfart söks. Denna ståndpunkt,
som stöds på historiska skäl, sammanhänger enligt utredningen
med att stämpelbeläggningen sker i samband med ansökan om lagfart. Dessutom
kan det förhållandet ha inverkat, alt stämpeln stundom betraktats
som vederlag för den förmån lagfarandet medför. Samma ståndpunkt i värderingsfrågan
intog äldre bestämmelser om beräkning av arvs- och gåvoskatt.
Numera utgår däremot dessa skatter med hänsyn till egendomens
värde vid tiden för arvfallet respektive gåvan, påpekar utredningen.

Eftersom lagfartsstämpel betraktas som en skatt på omsättningen, måste
enligt utredningens uppfattning det principiellt riktiga vara, att avgiften
utgår på grundval av egendomens värde vid omsättningstiden och således
inte blir beroende av de — merendels värdehöj ande — ändringar som
kan inträffa efter förvärvet men före lagfartsansökan. i vissa hänseenden
har för övrigt grundsatsen om stämpelpliktens inträde genom förvärvet,
enligt vad utredningen påpekar, i praxis tvingat till avsteg från den nuvarande
värderingsregeln. Om köpare av obebyggd tomt efter förvärvet
uppfört byggnad på tomten, har sålunda vid senare lagfartsansökan stämpel
tagits endast för markvärdet.

En synpunkt, som enligt utredningen bör beaktas i detta sammanhang,
är, att stämpelberäkning på ett efter förvärvet förhöjt egendomsvärde kan
vara kompensation för dröjsmål med lagfartsansökan och stämpelbetalning.
Det är dock i hög grad beroende på tillfälligheter, om ett sådant dröjsmål
medför högre stämpelavgift. Sålunda ändras taxeringsvärdena i allmänhet
endast vart femte år. För att framtvinga avgiftsbetalning i rätt tid
är enligt utredningens åsikt en generell regel om avgiftshöjning vid dröjsmål
mer effektiv. Om man i enlighet med utredningens förslag inför en sådan
regel och den leder till att lagfart och inskrivning söks inom stadgad
tid, skulle man, menar utredningen, även få en ersättning för den praktiska
fördel med nuvarande värderingsprincip, som består i att de senast fastställda
taxeringsvärdena i regel blir avgörande för stämpelberäkningen. Av
dessa skäl föreslår utredningen, att egendomens värde vid tiden för dess
förvärvande skall bli avgörande för stämpelavgiftens storlek.

Det värde, som skall ligga till grund för skattens beräkning, bör enligt
utredningens mening i princip liksom hittills vara taxeringsvärdet. Utredningen
föreslår i enlighet härmed, att som värde av fast egendom vid tiden
för förvärvet skall gälla taxeringsvärdet året före förvärvet.

Kungl. Maj tis proposition nr 75 är 1064 V2,l

Utredningen liar funnit det i viss mån tveksamt om föreskrii ten i JO §

1 mom. SF om hänsynstagande till köpeskillingen hör behållas eller om
taxeringsvärdet alltid bör vara avgörande, som fallet är vid annan beskattning.
Skäl synes kunna andras både för och emot en sådan föreskrift som
den gällande. Som skäl för kan anföras, att köpeskillingen lår antas regelmässigt
avspegla del aktuella värdet. Detta är ett förhållande, som saknar
motsvarighet vid annan beskattning. Vidare är regeln praktisk med
hänsyn till att avgiften skall betalas i förskott, varvid taxeringsvärde! ofta
inte är känt. Utredningen har stannat för att behålla nuvarande föreskrift.
Lydelsen har dock jämkats för att klargöra innebörden av uttrycket »den
i penningar bestämda» köpeskillingen. Därvid har utredningen uttryckligen
angivit att som vederlag inte skall anses rätt till avkomst eller annan
förmån av egendomen, som säljaren förbehållit sig. Med anslutning till rättspraxis
har utredningen dessutom föreslagit en uttrycklig föreskrift att samma
värderingsgrund, i den mån det är möjligt, även skall tillämpas, när
förvärv eljest sker mot vederlag.

Det förfaringssätt, som nu föreskrivs för fall då särskilt taxeringsvärde
inte finns för den överlåtna egendomen, får enligt utredningens mening antas
vara tillämpligt, även då taxeringsvärdet av annan anledning inte kan
läggas till grund för avgiften, t. ex. då egendomen blivit bebyggd efter förvärvet.

Utredningen framhåller, att betydligt mer ingående föreskrifter rörande
värderingen meddelats i förordningen om arvsskatt och gåvoskatt. I fråga
om värdeförändringar mellan den tidpunkt, som närmast föregående års
taxeringsvärde avsett, och den tidpunkt, då skattskyldigheten inträdde, innehåller
denna förordning i 22 § 2 mom. särskilda bestämmelser. Dessa gäller
fall, då egendomen av vissa angivna orsaker antingen nedgått i värde
eller ökat i värde. Vidare regleras det fall, att särskilt taxeringsvärde för
egendomen inte finns. Utom då i sistnämnda fall värdet uppenbarligen
inte överstiger 10 000 kronor skall enligt bestämmelserna länsstyrelsen
i viss ordning fastställa särskilt värde. Dessutom har i 27 § öppnats möjlighet
att ta hänsyn till värdeförsämring på grund av allmän förändring
i det ekonomiska läget. Detta gäller även tiden efter skattskyldighetens
inträde.

Av praktiska skäl anser utredningen det inte böra komma i fråga att
utan modifikation införa arvsskatteförordningens regler för lagfartsstämpeln.
Beträffande denna avgift torde också skälen för att införa sådana regler
vara mindre vägande. Köp är nämligen vanligare än andra fång, och
köpeskillingen blir därför ofta avgörande. Vidare är skattesatsen oftast betydligt
lägre. Som huvudregel föreslår utredningen därför det nuvarande
enkla värderingssättet genom intyg av trovärdiga män eller inskrivningsdomarens
prövning. När det gäller att ange tillämpningsområdet för denna
värdering, anser utredningen det dock vara lämpligt att följa den närmare
reglering, som skett i förordningen om arvsskatt och gåvoskatt. Denna förordnings
bestämmelser om värdering genom länsstyrelse bör enligt utred -

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1961

ningen få motsvarande tillämpning, om särskilda förhållanden ger anledning
till det, d. v. s. framför allt när det är fråga om mera värdefull eller
svårvärderad egendom. Bestämmelser av nu angivet innehåll, vilka alltså
avser fall av värdeförändring mellan taxeringstiden och förvärvet samt fall
då fastighet saknar taxeringsvärde har utredningen upptagit i andra stycket.
Någon motsvarighet till bestämmelsen i 27 § arvsskatteförordningen anser
utredningen inte böra införas.

Yttrandena

Förslaget om ändrad tidpunkt till grund för värdering av egendomen har
uttryckligen berörts av några häradshövdingar och domstolar samt av Näringslivets
skattedelegation.

Näringslivets skattedelegation anser förslaget utgöra eu förbättring. Häradshövdingen
i Ångermanlands södra domsaga tillstyrker men påpekar
samtidigt, att den föreslagna ändringen kommer att medföra ökat arbete
och understundom svårighet att utröna värdet vid tiden för förvärvet. Häradshövdingen
i Umeå domsaga uttalar, att förslaget naturligtvis är det
principiellt riktigaste, men påpekar — utan att rikta någon direkt invändning
mot förslaget — att den nya regeln kan inbjuda till manipulationer
med antedatering av köpehandlingar.

Förslaget har avstyrkts av hovrätten över Skåne och Blekinge, rådhusrätterna
i Malmö och Hälsingborg samt häradshövdingen i Hallands södra
domsaga.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser förslaget leda till att bestämmelserna
blir betydligt krångligare och svårare att tillämpa. Hovrätten
finner det visserligen riktigt, att stämpelbeläggningen inte bör omfatta
ett värde som ej ingick i förvärvet t. ex. en värdeökning genom nybyggnad.
Detta kan emellertid enligt hovrättens mening undvikas genom
att ett sådant, senare tillkommet värde frånräknas, något som tillämpas
redan nu. Däremot finner hovrätten inte något skäl för att en lagfartssökande
skall undgå den höjning av stämpelavgiften, som beror på penningvärdeförsämring.

Rådhusrätten i Hälsingborg uttalar, att förslaget måhända från principiell
utgångspunkt är riktigt men att det i praktiken kan befaras leda till
onödigt besvär. Analogien med arvsskatteförordningen anser rådhusrätten
dock inte särskilt bärkraftig, eftersom man i fråga om arvs- och gåvoskatt
skall ta hänsyn endast till taxeringsvärdet medan man vid köp skall beakta
även köpeskillingen. Eftersom köpeskillingen erfarenhetsmässigt mestadels
överstiger taxeringsvärdet, torde den ändring utredningen föreslår endast
undantagsvis vara av betydelse i sakligt hänseende, menar rådhusrätten.
Denna erinrar även om den praxis enligt vilken stämpel tagits endast
för markvärdet, när byggnad uppförts på tomt som varit obebyggd
vid inköpet. Rådhusrätten förordar, att taxeringsvärdet för året närmast
före det år då lagfart söks liksom hittills skall läggas till grund för bedömandet
av fast egendoms värde.

Rådhusrätten i Malmö anser den föreslagna ändringen i praktiken vara

129

Kiingl. Maj.ts proposition nr 75 år

av ringa betydelse, eftersom köpeskillingen normalt är högre än taxeringsvärdet''.
Rådhusrätten finner visserligen, att principiella skäl kan anses tala
för att låta egendomens värde vid tiden för förvärvet vara avgörande, men
från rent praktiska synpunkter anser rådhusrätten förslaget vara mindre
lyckat. Både för den lagfartssökandes anskaffande av taxeringsbevis ellei
särskilt värderingsintyg och för inskrivningsdomarens granskning anser
rådhusrätten den nuvarande ordningen vara att föredra.

Även häradshövdingen i Hallands södra domsaga framhåller, att förslaget
kan vålla svårigheter för inskrivningsdomaren. Vid fastighetsförsäljningar
upprättas ofta såväl köpekontrakt som köpebrev. Om dessa
handlingar tillkommit under olika år, kan tiden för förvärvet bli beroende
av detalj föreskrifter i köpekontraktet. Vidare uppkommer frågan, huruvida
inskrivningsdomaren alltid skall undersöka om köpekontrakt föreligger
i fall där endast köpebrev företes i ett lagfartsärende. Den hittills gällande
regeln är enligt häradshövdingens mening enkel och lätt att tillämpa. Den
är därför att föredra, även om utredningsförslaget är teoretiskt riktigare.
Häradshövdingen framhåller likaledes, att mindre nogräknade personer skulle
kunna frestas att feldatera en köpehandling för att reducera lagfartsstämpeln.

En klarare bestämmelse om beräkning av stämpel vid byte av fastigheter
med olika taxeringsvärden önskas av Statstjänstemannaförbundet.

I fråga om bestämmelsen, att intyg skall utfärdas av trovärdiga män,
framhåller rådhusrätten i Stockholm, att det för värdering av fast egendom
alltid fordras ett visst mått av sakkunskap. Denna egenskap hos intygsgivarna
bör därför betonas i stadgandet, menar rådhusrätten. Att utfärdare
av intyg också skall vara allmänt trovärdiga torde däremot få förutsättas
utan särskild föreskrift. Rådhusrätten föreslår sålunda, att uttrycket
»trovärdiga män» skall bytas ut mot orden »personer, vilka besitta
erforderlig sakkunskap». En formulering av denna innebörd skulle
enligt rådhusrättens mening ge inskrivningsdomaren bättre möjlighet att
fordra nytt intyg eller begära kompletterande upplysningar om intygsgivares
kompetens, utan att inskrivningsdomaren därför kan sägas ifrågasätta
intygsgivarens trovärdighet. Samma påpekande gör Föreningen Sveriges
stadsdomare. HSB:s riksförbund föreslår, att uttrycket »trovärdiga
män» skall bytas ut mot »sakkunniga» eller annat likvärdigt uttryck.

Förslaget, att värdeförändringar skall beaktas, har avstyrkts av hovrätten
för Övre Norrland, rådhusrätterna i Stockholm och Hälsingborg samt
HSB:s riksförbund.

Hovrätten för Övre Norrland anser det sålunda vara helt överflödigt
med en föreskrift, att hänsyn skall tas till högre värde än taxeringsvärdet
eller köpeskillingen. Det kan ju inte ligga i lagfartssökandens intresse att
förebringa intyg härom, påpekar hovrätten. Inte heller kan inskrivningsdomaren
och än mindre stämpelförsäljaren ha någon kännedom om t. ex.
nyuppförda byggnader. En föreskrift av förslagets innehåll kan enligt

5 Bihang till riksdagens protokoll 196''r. 1 samt. Nr 75

130

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 är 1967

hovrättens mening få till följd, att inskrivningsdomarna regelmässigt meddelar
vitesföreläggande lör att få intyg om att nybyggnad etc. inte skett.
Den motsvarande föreskrift i 22 § 2 mom. andra stycket arvsskatteförordningen,
som utredningen här enligt hovrätten uppenbarligen följt, torde
även den ha visat sig gagnlös, förklarar hovrätten.

Stockholms rådhusrätt finner, att regeln inte är väl anpassad efter den
allmänna omsättningen, och anger följande skäl för denna uppfattning.

I övriga hänseenden synes först allmänt böra framhållas att de nya
värderingsreglerna hämtats närmast från arvsskatteförordningen (22 8
2 mom. samt 20 § tredje stycket och 23 § A) och nu insättas i ett sammanh^ng,
dar de på ett helt annat sätt få betydelse för den allmänna omsättningen.
Det måste då övervägas om de i sitt nya sammanhang äro nödvandiga
och ändamålsenliga. Så synes vara fallet i den mån de öppna möjlighet
lör en förvärvare att visa att en köpeskilling, som icke uppgår till
taxeringsvärdet, likväl, till följd av att egendomen undergått värdeminskning,
är ett riktigt uttryck för den förvärvade egendomens värde. Gäller
det däremot värdeökning synes diskutabelt om fördelarna av bestämmelsen
uppväga nackdelarna. Vid bedömande härav är först att märka att
redan köpeskillingen är ett uttryck för egendomens värde och att den som
regel icke sättes för lågt. De undantag härifrån som sammanfalla med eu
värdeökning av i paragrafen angivet slag måste antagas bli fåtaliga. Särskild
utredning om värdet av fast egendom eller tomträtt är, vare sig den
sker genom intygsgivare eller länsstyrelse, ofta tidskrävande och kostsam
för den enskilde. För denne är det dessutom av vikt att redan vid ett avtals
ingående kunna bedöma stämpelavgiftens storlek.

Rådhusrätten pekar vidare på tillämpningssvårigheterna för inskrivningsdomaren
och anför.

Hur denne, om lagfarts- eller inskrivningssökanden icke upplyser att
värdeökning inträtt, skall vinna kännedom härom framgår icke av bestämmelsen,
som för övrigt i motsats till 22 § 2 mom. andra stycket arvsskatteförordningen
icke ens omtalar vem skyldigheten att föranstalta om
utredning åligger. Någon påföljd för avgiftspliktig vid underlåtenhet att
uppgiva värdeökning finnes ingenstädes i förslaget upptagen. Inskrivningsdomaiens
möjligheter att själv uppmärksamma värdeökning äro
små och, i den mån de förekomma, beroende av tillfälligheter. Om bestämmelsen
icke skall bli i det närmaste obsolet borde en förklaring att värdeökning
icke skett avfordras sökanden i snart sagt varje ärende angående
lagfart eller inskrivning av fång till tomträtt. Ett sådant förfarande kan
dock icke antagas vara avsett och vore också opraktiskt.

Av nu anförda skäl och eftersom regelns införande inte kan antas tillföra
statsverket någon inkomst av större betydelse, finner rådhusrätten,
att regeln bör utgå.

Rådhusrätten i Hälsingborg framhåller, att en värdehöjning så gott som
alltid torde avspegla sig i köpeskillingen och att den nödvändiga utredningen
måste stöta på betydande svårigheter. Vem som skall ta initiativet
till en sådan utredning finner rådhusrätten oklart.

HSB.s riksförbund slutligen påpekar att förslaget saknar bestämmelser
om hur inskrivningsdomaren skall skaffa sig kännedom om en sådan
förändring av egendomen, som enligt förslaget skall föranleda tillämpning av

Kungl. Mnj:la proposition nr 75 är UHii 131

de nya värderingsreglerna. Oavsett på vems lillskyndan värdering skall ske,
är särskild utredning om värdet av tomträtt oeh fast egendom oftast kostnadskrävande
och tidskrävande för den enskilde, framhåller förbundet
vidare. Med hänsyn härtill och eftersom den föreslagna bestämmelsen
knappast kan antas komma att tillföra statsverket inkomst av någon betydenhet,
bör förslaget om nya värderingsregler enligt förbundets mening
inte lagfästas.

Det föreslagna stadgandet om värdering genom länsstyrelse finner häradshövdingen
i Hallands södra domsaga alltför vagt avfattat. Han förordar
mera klarläggande hänvisningar till arvsskatteförordningen. Hovrätten över
Skåne och Blekinge ifrågasätter det praktiska värdet av det föreslagna
stadgandet, eftersom värdering genom länsstyrelse torde kräva en sådan
omgång att den knappast kan tillämpas. Enligt hovrättens uppfattning är
det tillräckligt att inskrivningsdomaren införskaffar all ertorderlig utredning,
innan han fastställer värdet.

Departementschefen

Den tidpunkt värderingen av egendomen till grund för skatteberäkningen
skall avse är nu i princip tiden för lagfartsansökan. Därvid är närmast
föregående års taxeringsvärde det grundläggande värdet, men vid köp
skall i stället köpeskillingen vara bestämmande om den överstiger taxeringsvärdet.
Enligt utredningens förslag skall stämpelavgiften beräknas på
värdet vid tiden för förvärvet av egendomen. Utredningen har därvid behållit
regeln om köpeskillingen som grund för värdeberäkningen vid köp. I
den mån taxeringsvärdet skall tillämpas, har utredningen förordat det värde,
som gällde året närmast före förvärvet.

Eftersom det vanligaste fånget är köp och köpeskillingen normalt överstiger
det senaste taxeringsvärdet, är bestämmelsen, att stämpelavgiften
skall beräknas på köpeskillingen, för närvarande i praktiken huvudregeln.
Enighet råder om att denna bestämmelse skall behållas och att den om
möjligt skall få motsvarande tillämpning, när förvärv i annat fall sker mot
vederlag. Jag ansluter mig till denna uppfattning.

Däremot föreligger delade meningar i frågan vilket års taxeringsvärde
som skall jämföras med vederlaget eller vara beskattningsvärde då fastighet
förvärvats utan vederlag. Enligt min uppfattning har det inte framkommit
tillräckliga skäl för en ändring i den ordning, som nu gäller i detta
hänseende, utan jag anser övervägande skäl fortfarande tala för att tillämpa
det taxeringsvärde, som bäst ger uttryck åt det aktuella värdet. Jag föreslår
därför att som egendomens värde vid skatteberäkningen skall gälla taxeringsvärdet
året närmast före lagfartsansökan, i den mån taxeringsvärde
skall komma till användning i detta sammanhang.

Av den författningstext, som gäller nu, kan inte anses framgå klart, hur
stämpelavgift skall beräknas vid byte av fastigheter med olika taxeringsvärden.
Särskilt kan det anses tveksamt, om den som erhållit egendom med
lägre värde skall betala skatt efter detta värde eller efter det högre värdet

132

Kangl. Maj:ts proposition nr 75 år 196b

på den bortbytta egendomen. I praxis har lian ansetts böra erlägga stämpel
efter det senare värdet. Det är nämligen detta, som han utgivit i vederlag.
För att undanröja den oklarhet, som kan anses råda, bör nuvarande praxis
lagfästas. Detta bör ske även för det fall, att vid byte av fastigheter utges
mellangift i pengar eller annan lös egendom. En regel för sådana byten har
därför införts i departementsförslaget. Regeln innebär i sak att skatten för
vartdera förvärvet skall beräknas på det högre av två värden, nämligen värdet
av den förvärvade fasta egendomen och värdet av det vederlag som belöper
på denna egendom.

I fall, då särskilt taxeringsvärde inte finns för året närmast före lagfartsansökan,
bör i stället gälla egendomens värde vid tidpunkten för förvärvet.
Detta värde bör bestämmas av inskrivningsdomaren på grundval av värderingsintyg
eller annan lämplig utredning. Intyg bör naturligtvis avges av personer,
som har den i varje särskilt fall behövliga sakkunskapen. Detta har
även kommit till uttryck i den av mig föreslagna författningstexten. Den som
lämnar osann uppgift i värderingsintyg torde kunna dömas för osant intygande.

Samma förfarande med särskild prövning av egendomens värde har utredningen
föreslagit vid värdeförändringar, som inträffat efter den tidpunkt
taxeringsvärdet avser.

Vad först angår värdeminskning, föreligger enligt min mening ett behov
att kunna ta hänsyn till en sådan förändring. Så är t. ex. fallet, då köpeskillingen
understiger taxeringsvärdet men förvärvaren kan visa att det
verkliga värdet på grund av eldsvåda eller annan liknande händelse inte
överstiger köpeskillingen. Det vore då obilligt att inte kunna frångå taxeringsvärdet.
Utredningen har inte föreslagit någon tidsgräns för den värdeminskning,
som skall beaktas. Värdeminskning, som inträffat efter förvärvet,
bör emellertid inte beaktas, eftersom skatteplikten i princip skall drabba
omsättningen vid förvärvstillfället. Det bör därför klart anges i författningstexten
att man kan beakta endast värdeminskning, vilken skett efter
den tidpunkt som varit bestämmande för taxeringsvärdet men före förvärvet.
När det gäller att ange arten av den värdeminskning som kan komma i fråga
här, synes det lämpligt att enligt utredningens förslag anknyta till terminologin
i 22 § 2 mom. första stycket arvsskatteförordningen.

Vad härefter angår värdeökning, har från några håll riktats kraftig kritik
mot utredningens förslag, att man skall kunna ta hänsyn till en ökning
av egendomens värde utöver taxeringsvärdet och köpeskillingen. Frågan
vem som skall ta initiativet till utredningen härom är oklar. I varje fall
har den som söker lagfart inte något intresse av detta, och inskrivningsdomaren
kan inte antas på förhand känna till de värdeökande faktorerna.
Det vore synnerligen opraktiskt att i varje lagfartsärende kräva intyg om
att värdeökning inte uppkommit efter den tidpunkt, som varit bestämmande
för taxeringsvärdet. Motsvarande föreskrift i arvsskatteförordningen om
hänsyn till värdeökning torde sällan ha tillämpats i praktiken. Med hänsyn
till att köpeskillingen i regel ger ett riktigt uttryck för värdeökningar,

Kungl. Maj:Is proposition nr 75 år 1965 133

som skett före förvärvet, skulle eu sådan bestämmelse, även när det gäller
stämpelskatteförordningen, kunna tillämpas blott i ett fåtal tall.

Jag kan med hänsyn till det anförda inte tillstyrka utredningens förslag,
att värdeökningar skall beaktas i skattehöjande riktning. En värdeökning,
som skett efter förvärvet på grund av nybyggnad eller av annan liknande
anledning, bör således inte inräknas i egendomens värde, när det gäller att
beräkna stämpelskatten. Då en sådan värdeökning hunnit påverka taxeringsvärdet
för året närmast före det år då lagfart söks och detta värde därigenom
kommit att överstiga köpeskillingen, skulle en tillämpning av taxeringsvärdet
innebära, att värdeökningen påverkade stämpelskatten i höjande
riktning. För att undvika detta anser jag mig böra föreslå en regel om att en
värdeökning i denna situation inte skall medräknas, när egendomens värde
bestämmes. Denna regel torde överensstämma med den praxis, som utbildats.

Med den ståndpunkt, som jag nu tagit till frågan om beaktande av värdeförändringar,
fordras inte i och för sig någon bestämmelse om värdering
genom länsstyrelse. Särskilt då taxeringsvärde saknas och ingivet intyg inte
synes tillfredsställande, kan det emellertid tänkas vara av värde för inskrivningsdomaren
att kunna påfordra en objektiv värdering genom länsstyrelse.
Även fastighetsförvärvaren själv kan vara betjänt av en sådan värdering. Jag
vill därför förorda en möjlighet till värdering genom länsstyrelse.

2 mom.

Utredningen

Vad angår värdet av tomträtt, har utredningen föreslagit, att byggnad
skall anses som fast egendom och att — i den mån ej annat följer därav
— tomträtten skall uppskattas till vad rättigheten med hänsyn till villkoren
vid upplåtelsen och den tid som återstår av denna kan antas ha betingat
vid en försäljning som skett med tillbörlig omsorg. Med iakttagande
av vad nu sagts skall enligt utredningens förslag bestämmelserna i 1 mom.
i tillämpliga delar gälla även tomträtt.

Utredningens förslag till regler om värdering av tomträtt ansluter sig till
de värderingsbestämmelser, som är meddelade i 20 och 23 §§ förordningen
om arvsskatt och gåvoskatt. Reglerna innebär enligt utredningen att, om
själva nyttjanderätten inte anses ha något kapitalvärde, det värde, som
skall läggas till grund för stämpelavgiften eller som vid köp skall jämföras
med köpeskillingen, blir taxeringsvärdet av tomträtten tillhörande byggnad.

Yttrandena

Specialreglerna för värdering av tomträtt har väckt en del kritik. Sålunda
har de ansetts för svårtolkade. Enklare bestämmelser förordas av Svea
hovrätt, hovrätten för Övre Norrland, rådhusrätterna i Stockholm, Norrköping
och Malmö, Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges stadsdomare
och HSB:s riksförbund.

134

Kungl. Ma j. ts proposition nr 75 år l!)6å

Hovrätten för Övre Norrland har funnit de föreslagna bestämmelserna
innebära att det värde, varmed köpeskillingen skall jämföras, beträffande
bebyggd tomt är byggnadens taxeringsvärde (eller motsvarande värde) och
beträffande obebyggd tomt tomträttens kapitalvärde, beräknat efter intyg
av trovärdiga män eller efter inskrivningsdomarens prövning. Skulle denna
tolkning av förslaget vara den avsedda — i vilket fall förslaget i och för sig
kan lämnas utan erinran — finner hovrätten det likväl av behovet påkallat,
att stadgandet omarbetas och ges en mera otvetydig utformning. Själva tomträtten
torde med hänsyn till den årliga avgälden endast sällan ha något kapitalvärde.
På grund härav finner hovrätten en praktisk lösning vara alt
man i nära anslutning till motiven föreskriver att stämpel för upplåtelse
eller förvärv av tomträtt skall bestämmas efter köpeskillingen, beträffande
bebyggd tomt jämförd med åbyggnadens taxeringsvärde och eljest efter jämförelse
med tomträttens kapitalvärde.

En annan lösning förordas av Svea hovrätt, som framhåller att utformningen
av gällande regler i 20 och 23 §§ arvsskatteförordningen vållat tilllämpningssvårigheter.
Flögsta domstolen har sålunda beträffande bebyggd
tomt funnit, att någon enkel schematisk beräkning av nyttjanderättens värde
inte låter sig göra och att något verklighetsbetonat värde på enbart nyttjanderätten
inte heller kan erhållas med ledning av skedda försäljningar i orten.
Svårigheter att finna en enkel metod för beräkning av själva nyttjanderättens
värde torde enligt hovrätten uppkomma i arvsskattesammanhang även
när det gäller obebyggd tomt. Då det gäller bebyggd tomt, anser hovrätten
byggnadens taxeringsvärde kunna läggas till grnnd för stämpelavgiften
eller vid köp jämföras med köpeskillingen, även om det i köpeskillingen väl
måste anses ingå vederlag även för själva nyttj anderätten till marken. När
det å andra sidan gäller obebyggd tomt, föreslår hovrätten, att stämpelavgiften
beräknas endast efter köpeskilling eller annat vederlag.

Stockholms rådhusrätt finner särskilt bestämmelsen om tomträttens försäljningsvärde
svårtolkad både till form och innehåll samt anför.

bör den enskilde betyder detta — om bestämmelsen införes oförändrad
— först och främst att han, när ett avtal skall ingås, för att få ett begrepp
om storleken av blivande stämpelavgift måste anlita särskild expertis. Vidare
förutsättes för den rätta tillämpningen av bestämmelsen ingående kännedom
om hur motsvarande bestämmelser i arvsskatteförordningen tolkats
i rättspraxis. Hur långt det härvidlag viktigaste rättsfallet — NJA 1959, s.
304 ff — får anses ha prejudicerande verkan är tveksamt. Innebörden av
rättsfallet — liksom av ett flertal hovrättsfall som följt i dess spår — får
anses vara att en tomträtt med villabebyggelse i regel icke skall anses
ha något värde utöver det taxerade byggnadsvärdet. En undersökning av
tillämpningen av värderingsreglerna vid förmögenhetstaxering torde för
tomträttens del ge samma resultat. Var emellertid gränsen går mot de fall
då tomträtten skall anses ha ett värde utöver byggnadsvärdet är oklart.
Rättspraxis synes icke ha haft anledning att i beskattningssammanhang
syssla med tomträtt av mera vidlyftig beskaffenhet.

På grund av den oklarhet som sålunda råder kan, därest den föreslagna
bestämmelsen i 2 mom. införes i oförändrat skick, förutses att nya avgö -

Kungl. Maj. ts proposition nr 7.5 är 1964

135

randen erfordras för att ge bestämmelsen önskvärd stadga. Om den därvid
även i mera komplicerade fall skulle komma att tolkas på samma sätt som
förut skett vid fastställande av arvsskatt skulle bestämmelsen i stor utsträckning
framstå som meningslös.

Rådhusrätten föreslår, med hänsyn till det anförda och till den allmänna
omsättningens krav på enkla och praktiska regler, att värdet av tomträtt
skall fastställas på samma sätt som angetts i 1 mom. Som taxeringsvärde
hör därvid enligt rådhusrätten gälla det taxerade byggnadsvärdet. Om en
regel av sådant innehåll inte skulle anses tillfredsställande, finner rådhusrätten
likväl önskvärt, att 2 mom. ges en klarare utformning. Oavsett vilket
innehåll huvudregeln för tomträttsvärdering erhåller, uppstår svårighet —
särskilt påtaglig vid upplåtelse av tomträtt — när det gäller att i praktiken
avgöra vilka normer som skall användas vid värdering av tomträtt till vilken
ännu inte hör byggnad, fortsätter rådhusrätten. Denna finner det önskvärt,
att svårigheten undanröjs genom uttryckliga regler i stämpelförordningen,
eventuellt av innebörd att tomträttens värde skall anses motsvara
viss kvotdel av markvärdet. En schablonmässig regel är enligt rådhusrättens
mening i varje fall att föredra framför invecklade och svårtolkade bestämmelser.

En schablonregel av innebörd, att tomträtt utan byggnad uppskattas till
viss angiven kvotdel av det taxerade markvärdet, förordas även av HSB:s
riksförbund. Föreningen Sveriges stadsdomare föredrar likaledes en schablonmässig
regel.

Sveriges advokatsamfund framhåller, att inskrivningsdomaren med den
av utredningen föreslagna regeln måste vid varje inskrivning överväga om
själva tomträtten — bortsett från byggnaden — kan ha ett värde överstigande
vad som motsvarar tomträttsavgälden. Detta måste leda till stor olägenhet
både för inskrivningsdomarna och för allmänheten. Samfundet hemställer
därför, att den föreslagna regeln ändras så att man — med bortseende
från det värde som själva tomträtten till äventyrs må äga — beräknar
stämpelavgiften på grundval av byggnadens taxeringsvärde respektive
vid köp på grundval av köpeskillingen, om den är högre. Samfundet påpekar
att värdet av tomträtten i de flesta fall torde svara mot tomträttsavgälden
och att de utredningar, som eventuellt kan komma att påkallas med den
av utredningsmannen föreslagna regeln, inte leder till någon höjd stämpelavgift.
En ändring i enlighet med samfundets hemställan anser samfundet
från statsfinansiell synpunkt vara av mycket liten betydelse.

Samma lösning förordas av rådhusrätten i Malmö. Att därvid stämpelavgift
normalt inte kommer att utgå vid upplåtelse av tomträtt anser rådhusrätten
med hänsyn till syftet med tomträttsupplåtelser inte vara att beklaga.
Eventuellt kan enligt rådhusrättens mening den nuvarande regeln om
stämpelbeläggning med utgångspunkt från den årliga tomträttsavgälden behållas
för upplåtelse av tomträtt, i den mån tomträtten inte är bebyggd för
sitt ändamål.

136

Kungl. Maj. ts proposition, nr 75 år 1964

Departementschefen

Den nuvarande stämpelavgiften för upplåtelse av tomträtt beräknas på
den årliga avgälden, vare sig till tomträtten hör byggnad eller inte. Enligt
utredningens förslag skall däremot stämpelavgiften för förvärv av tomträtt
genom upplåtelse eller överlåtelse utgå efter i-ättighetens kapitalvärde, det
s. k. förväntningsvärdet, jämte eventuellt byggnadsvärde. Vid remissbehandlingen
har uttalats farhågor för att de föreslagna värderingsreglerna i fråga
om upplåtelse av tomträtt utan tillhörande byggnad skulle minska intresset
för att utnyttja tomträttsinstitutet. Vidare har framhållits, att förslaget
skulle medföra avsevärda tillämpningssvårigheter.

Eftersom tomträttsförvärv enligt vad jag tidigare föreslagit skall beskattas
efter samma procentsats som nu gäller för lagfartsstämpel, skulle enligt
min mening utredningens förslag leda till en onödigt hög stämpelskatt, som
kanske även skulle verka hindrande för upplåtelser av tomträtt. För att
undvika denna effekt av skatteplikten vid tomträttsförvärv och för att förenkla
skatteberäkningen föreslår jag, som tidigare antytts, att stämpelskatten
för upplåtelse av tomträtt utan byggnad liksom nu skall beräknas på
avgälden för ett år. Innebörden av detta mitt förslag är, att en blivande
egnahemsägare i regel inte behöver betala mer än minimiskatten om tio
kronor för den ursprungliga upplåtelsen av tomträtten. Samma regel bör av
praktiska skäl i princip gälla även då tomträtt utan byggnad förvärvas genom
överlåtelse, t. ex. då byggnad brunnit eller rivits. Om för överlåtelsen
avtalats vederlag som överstiger beloppet av ett års avgäld, får emellertid
anses att tomträtten har ett självständigt värde, som bör läggas till grund
för stämpelbeskattningen. I sådant fall bör därför skatten beräknas på vederlaget.

Vad därefter angår tomträtt med tillhörande byggnad, bör stämpelskatten
såväl vid upplåtelse som vid överlåtelse beräknas på det taxerade byggnadsvärdet.
Om vederlaget för överlåtelsen uppgår till högre belopp än taxeringsvärdet,
bör skatten dock beräknas på vederlaget. Härigenom blir även ett
eventuellt självständigt värde av nyttjanderätten till marken beskattat.

9 §•

Gällande ordning m. m.

För det fall att lös egendom ingår vid köp av fast egendom saknas i SF
regler om hur stämpelavgiften skall beräknas.

Stämpelavgift beräknas i fråga om förvärv av bebyggd fastighet på fastighetens
hela värde, d. v. s. på såväl markvärdet som byggnadsvärdet.

I en motion vid 1957 års riksdag (1:214) föreslogs, att vissa köpare av
egnahem skulle få betala lagfartsstämpel efter endast markvärdet. Detta
skulle enligt förslaget gälla när kommun eller företag, som bostadsstyrelsen
jämlikt 4 § kungörelsen den 30 juni 1948 om egnahemslån och förbättringslån
(se nu 2 § bostadslånekungörelsen den 5 oktober 1962, nr 537)

137

Kungl. Maj.ls proposition nr 75 år 196b

jämställt med kommun, uppfört bostadsbyggnad på fastigheten och överlåtit
denna till köparen samt statligt egnahemslån övertagits av köparen. Motionärerna
framhöll, att gruppbebyggelse av egnahem är en form av byggnadsverksamhet
som valts i avsikt att sänka byggnadskoslnaderna. Enligt motionärerna
motverkade stämpelbestämmelserna detta syfte, eftersom två förvärv
kommer att stämpelbeläggas. Stämpelavgiften för det senare förvärvet
uppgår därvid till ett högre belopp än avgiften för det tidigare. Bevillningsutskottet
(1957:10) uttalade, att de synpunkter som framförts i motionen
syntes värda beaktande.

Utredningen

Omfattar köp av fast egendom eller motsvarande överlåtelse av tomträtt
även annan egendom och har i avhandlingen inte angivits hur mycket av vederlaget
som belöper på vartdera slaget av egendom, lär stämpelavgiften enligt
8 § i förslaget, påpekar utredningen, bli beroende av taxeringsvärdet,
även om detta understiger den del av köpeskillingen som avtalsparterna må
ha beräknat för fångets stämpelpliktiga del. Då detta förhållande synes
kunna utnyttjas för att undgå stämpel, föreslår utredningen (9 § 2 mom.)
att avgiften för sådant och liknande blandade förvärv skall beräknas, som
om hela vederlaget belöpte på den fasta egendomen eller tomträtten, såvida
vederlagets fördelning inte angivits i avhandlingen om fastighetsförvärvet.

Utredningen finner goda skäl tala för alt en förvärvare av egnahem
inte skall belastas med högre stämpelavgift i de fall, som åsyftades med motionen
vid 1957 års riksdag, än om han efter förvärv av marken själv låtit
utföra bebyggelsen. Utredningen föreslår en bestämmelse i den angivna riktningen
i 9 § 1 mom. Någon anledning att begränsa bestämmelsen till endast
vissa byggnadsföretagare anser utredningen inte föreligga. Enligt utredningens
förslag skall bestämmelsen därför gälla alla de fall, då någon uppför ett
flertal en- eller tvåfamilj shus i ett sammanhang. Däremot bör man enligt
utredningens mening kräva, att byggnadsföretagaren överlåter egendomen
inom viss inte alltför lång tid — förslagsvis ett år — efter det att byggnaden
blivit uppförd. Bland annat med hänsyn till att köpeskillingens storlek enligt
8 § skall beaktas, när stämpelavgiften bestämmes, föreslår utredningen
som ytterligare villkor, att vederlagets fördelning på mark och byggnad angivits
i köpehandlingen.

Yttrandena

Hovrätten för Västra Sverige anför att den föreslagna bestämmelsen om
avgiftsberäkningen vid blandade förvärv inte lägger nämnvärt hinder i vägen
för skatteflykt, med mindre straff för oriktig fördelning uttryckligen stadgas.
Risk föreligger annars, att taxeringsvärdet blir riktpunkt när det gäller
att ange överlåtelsevärdet på den fasta egendomen.

5f Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt Nr 75

138

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1964

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser bestämmelsen överflödig.

Även rådhusrätten i Västerås föreslår, att bestämmelsen skall utgå. Skulle
den behållas, bör den enligt rådhusrättens mening för att hindra onödig
hårdhet jämkas, så att hela vederlaget anses belöpa på den fasta egendomen
endast om köparen underlåter att efter anmaning inkomma med av honom
och säljaren underskriven uppgift om vederlagets fördelning. Rådhusrätten
anför därvid följande.

Om ett köp omfattar saväl fast som lös egendom, hindrar intet att särskilda
avhandlingar- upprättas beträffande den fasta och den lösa egendomen.
Köpeskillingen kan därvid fördelas mellan vartdera slaget av egendom
etter skön. Stämpel kan härigenom givetvis undandras. Upprättas endast en
handling och anges i denna köpeskillingens fördelning, godtas fördelningen
endast med den begränsning att vederlaget för den fasta egendomen icke får
beräknas till lägre belopp än taxeringsvärdet. För att nå det avsedda syftet
skulle således erfordras dels bestämmelser att, om i samband med överlåtelse
av fastighet överlåtelse sker även av lös egendom, detta skall anges i
köpehandlingen rörande den fasta egendomen och dels kontroll att den angivna
fördelningen är riktig. Att bestämma hur stor del av köpeskillingen
som belöper å den fasta och den lösa egendomen är emellertid ofta mycket
svårt, t. ex. då köp sker av en fastighet med därå befintlig rörelse. Bestämmelsen
att den fasta egendomens värde alltid skall motsvara minst taxeringsvärdet
innebär ju också viss kontroll.

Avgiftslindring vid förvärv av egnahe in tillstyrks av ett flertal remissorgan.
Utredningens förslag har sålunda i princip uttryckligen tillstyrkts
av statskontoret, bostadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen, nedre justitierevisionen,
hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Nedre Norrland,
häradshövdingarna i Nedansitjans domsaga och Umeå domsaga, Stockholms
rådhusrätt och rådhusrätten i Malmö, Svenska stadsförbundet, Svenska sparbanksföreningen,
HSB.s riksförbund och Svenska riksbyggen. Förslaget har
däremot helt avstyrkts av Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge,
hovrätten för övre Norrland, häradshövdingarna i Hallands södra domsaga
och Västerbottens västra domsaga samt Föreningen Sveriges häradshövdingar.

Ur de i sak tillstyrkande yttrandena, som innehåller viss kritik mot bestämmelsernas
utformning, må följande anföras.

Utgångspunkten för tidsberäkningen finner hovrätten för Västra Sverige
och hovrätten för Nedre Norrland alltför obestämd. De båda hovrätterna anser,
att svårigheter kan uppstå vid avgörandet när en byggnad skall anses
uppförd. Fn lämplig tidpunkt är enligt dessa hovrätter dagen för byggnadsnämnds
eller annat sådant kommunalt organs slutbesiktning av byggnaden.

Häradshövdingen i Nedansiljans domsaga påpekar att en byggnad kan
vara uppförd såtillvida som själva byggnadskroppen är färdig, under det
att åtskilligt ännu återstår i fråga om inre arbeten. Övervägande skäl anser
häradshövdingen tala för att tiden bör göras beroende av att byggnaden befinner
sig i sådant skick, att den kan tas i bruk för sitt ändamål. Detta bör
enligt häradshövdingen styrkas genom intyg av trovärdig person.

K ung t. Maj.ts proposition nr 75 år 196b

Stockholms rådhusrätt anser däremot, alt eu anknytning till slutbesiktning
lätt skulle kunna medföra avsevärd tidsutdräkt. Även uttrycken »i ett
sammanhang» och »ett flertal» önskar rådhusrätten få preciserade i lagtexten.
Tvekan kan nämligen uppstå, om ordet flertal även innefattar två. Vidare
är det tveksamt hur det skall visas, att en byggnad skall anses uppförd.
Slutligen finner rådhusrätten det inte klart framgå, om bestämmelsen
är avsedd att tillämpas vid upplåtelse av tomträtt.

Även HSB:s riksförbund finner »ett flertal» vara ett mångtydigt begrepp,
som med absolut bestämdhet endast säger att det måste vara fråga om mer
än ett hus. Förbundet finner det vidare oklart, om bestämmelsen avser överlåtelse
av tomträtt.

Rådhusrätten i Malmö anser, att man komplicerar lagstiftningen utan att
vinna något av betydelse. Med hänsyn till de sociala aspekterna vill rådhusrätten
dock inte motsätta sig en bestämmelse av den föreslagna innebörden.

En ytterligare utvidgning av avgiftslindringen till att avse alla nybyggda
egnahem förordas av nedre justitierevisionen, statskontoret och häradshövdingen
i Umeå domsaga. Dessa remissorgan framhåller likaledes, att den
föreslagna bestämmelsen leder till tolkningssvårigheter.

Nedre justitierevisionen anför.

Sålunda kan det i flera fall bliva vanskligt att bestämma, om en villafastighet
är av sådan beskaffenhet, att stämpelavgiften skall beräknas på allenast
markvärdet. Om en byggmästare förvärvat ett obebyggt markområde,
uppdelat området på skilda tomter och på tomterna samtidigt uppfört ett
antal småhus, som han sedermera sålt, skall regeln självklart tillämpas.
Tveksammare blir det om det rör sig om endast två intill varandra liggande
tomter med en villabyggnad på vardera tomten. Viss tvekan kan vidare råda
i det fallet, att husen på området icke uppföras samtidigt utan ett efter ett
så att det första huset sålts innan det andra ens blivit påbörjat. Det kan
vidare vara oklart, hur det skall förfaras beträffande villabyggnader, som
visserligen uppföras samtidigt och av en och samme byggmästare men byggas
på tomter, belägna på vässt avstånd ifrån varandra i samma samhälle.
Med hänsyn till de tillämpningssvårigheter, som genom de anförda exemplen
blivit antydda, kan det ifrågasättas, om det icke vore lämpligare att eftergiva
både kravet på att bebyggelsen skall omfatta »ett flertal» hus och kravet på
att husen skola uppföras »i ett sammanhang». Beräkning av stämpelavgiften
på grundval av allenast markvärdet skulle efter en sådan ändring vara medgiven
vid all nybyggnad av en- och tvåfamilj shus, där byggnaden uppförts
av någon som yrkesmässigt uppför byggnader eller av en kommun, sparbank
eller därmed jämförlig byggherre samt egendomen sålts inom ett år från
det byggnaden blivit uppförd. Det kan framhållas, att bestämmelsen redan
enligt utredningens förslag blir tillämplig även på mycket stora och dyrbara
enfamilj svillor, blott de äro flera och uppföras i ett sammanhang.

Häradshövdingen i Umeå domsaga ifrågasätter om det inte finns lika
mycket skäl att tillämpa undantagsbestämmelsen, då endast ett eller två
egnahem uppförs för avsalu jämte marken, som i de föreslagna fallen.

140

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 196i

De remissorgan, som helt avstyrkt förslaget, har framhållit de tolkningssvårigheter,
som påpekats även av vissa tillstyrkande remissorgan. Därvid
anför man, att kostnaderna för egnahemsförvärv bör nedbringas i annan
ordning än genom lindring av stämpelavgiften. Ur de avstyrkande yttrandena
må i övrigt följande anföras.

Svea hovrätt framhåller att det av motiven inte framgår hur sökanden
skall styrka, att samtliga i bestämmelserna angivna omständigheter föreligger.
Såsom bestämmelserna utformats, torde de även medge, att byggherren
genom underlåtenhet att helt färdigställa byggnaden själv avgör från vilken
tidpunkt tidsfristen av ett år skall börja räknas, påpekar hovrätten. Med
hänsyn härtill och då kontrollen av bestämmelsernas efterlevnad sannolikt
kan väntas medföra avsevärda besvär, kan hovrätten inte tillstyrka förslaget.
Liknande synpunkter anför häradshövdingen i Västerbottens västra domsaga,
som påpekar att inskrivningsdomaren inte har tillfälle till annat än eu
formell prövning av intyg.

Hovrätten för Övre Norrland anser det omöjligt att kräva annat än eu
enkel schablonmässig bevisning i ärenden, som inskrivningsdomaren handlägger.
Eftersom det enligt hovrättens mening är svårt att se hur tillfredsställande
regler skulle kunna åstadkommas i detta fall, bör man avstå från
att skapa någon särbestämmelse för dessa fång.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser det inte vara uteslutet, att regeln
i vissa fall kommer att gynna en egnahemsköpare framför en annan.
Häradshövdingen i Hallands södra domsaga finner det föga rimligt att ingen
rätt till skattelindring föreligger, om en byggmästare bygger ett tvåfamilj shus
i egen regi och säljer det i färdigt skick, medan däremot skattelindring
skulle medges om byggnaden konstruerades som två enfamiljshus. Vidare
framhåller häradshövdingen, att stämpelavgiften utgör ett förhållandevis
obetydligt belopp i jämförelse med de totala tomt- och byggnadskostnaderna.

Föreningen Sveriges häradshövdingar vill även rent principiellt starkt
ifrågasätta, om en skattelättnad är motiverad i de aktuella fallen. Eftersom
lagfartsstämpeln är en skatt på omsättningen, är det naturligt och konsekvent,
att den beräknas efter värdet av det som överlåts. Något skäl till
olika behandling, om ett hus uppförts enskilt eller i sammanhang med ett
flertal andra, anser föreningen inte föreligga. Föreningen avstyrker därför
den föreslagna bestämmelsen. Skulle en regel med det angivna syftet ändå
införas, anser föreningen det vara nödvändigt att ge den ett mera stringent
innehåll.

Departementschefen

Då vid köp av fastighet även lös egendom ingår i förvärvet, kan tveksamhet
uppstå om hur köpeskillingen fördelar sig på den fasta och på den lösa
egendomen. Någon regel om hur stämpelavgiften skall beräknas i sådant
tall finns för närvarande inte i stämpellagstiftningen. En reglering av denna
fråga synes emellertid vara behövlig, inte minst med hänsyn till risken

141

Iiungl. Maj.ts proposition nr 75 år 196b

att en lagfartssökande kan vilja göra gällande alt större del av vederlaget
belöper på skattefri egendom än vad som ursprungligen avselts vid avtalet
mellan parterna. Utredningens förslag, att liela vederlaget in dubio skall
anses belöpa på den skattepliktiga egendomen, bar lämnats utan erinran av
llertalet remissorgan. Även jag anser den föreslagna regeln vara av värde,
trots alt dess tillämplighet måhända blir begränsad med hänsyn till att ett
separat avtal kan upprättas om den skattefria egendomen. Jag vill därför
tillstyrka utredningens förslag på denna punkt.

Det bar ifrågasatts, om det inte till förhindrande av regelns tillämpning,
skulle vara tillräckligt att i efterhand på begäran av inskrivningsdomaren inkomma
med intyg om vederlagets fördelning. I och för sig är det önskvärt, alt
fördelningen framgår redan av själva överlåtelsehandlingen. Ett sådant krav är
nämligen ägnat att betona vikten av en riktig fördelning. Emellertid skulle
ett ovillkorligt krav i detta hänseende kunna verka onödigt hårt, och jag vill
därför tillstyrka, att man godtar även ett separat intyg om fördelningen av
vederlaget.

Någon särskild kriminalisering av oriktig fördelning av vederlaget vill jag
inte föreslå med hänsyn till att det många gånger kan vara svårt att bedöma
fördelningen. För det fall, att det föreligger ett uppenbart missförhållande,
t. ex. då för fastigheten upptagits endast taxeringsvärdet men på några
möbler påstås belöpa ett belopp som flera gånger överstiger möblernas verkliga
värde, vill jag hänvisa till straffbestämmelsen i 53 § för avtal om vederlag
utöver vad förvärvsliandlingen innehåller.

Vid förvärv av egnahem beräknas för närvarande stämpelavgilt på
både markvärdet och byggnadsvärdet. Utredningen har föreslagit att stämpelavgiften
för förvärv av egnahem som producerats på visst sätt, nämligen
genom s. k. gruppbebyggelse, skall beräknas endast på markvärdet. Ett antal
remissorgan har i princip tillstyrkt lindring av stämpelskatten för egnahemsförvärvare.
I åtskilliga yttranden har dock anförts betänkligheter mot
förslagets utformning, och i några yttranden har förslaget helt avstyrkts.

Såsom framgår av remisskritiken, torde det knappast vara möjligt att i
författningstext åstadkomma en i praktiken användbar gränsdragning mellan
gruppbebyggelse och annan egnahemsbebyggelse. Gruppbebyggelse är
nämligen inte något entydigt begrepp. Av remissyttrandena framgår sålunda
klart att det föreslagna stadgandet måste preciseras, om det över huvud
skall kunna tillämpas av inskrivningsdomarna. Den första frågan är, hur
många byggnader som skall uppföras för att man skall kunna tala om en
gruppbebyggelse. Vidare är det oklart vad som menas med att bebyggelsen
skett i ett sammanhang. Oklarheten i detta hänseende gäller såväl tidsfaktorn
som de geografiska förhållandena. Man frågar sig sålunda om sammanhang
föreligger när villor uppförs successivt, en efter en, så att den
första villan helt färdigbyggts innan den andra blivit påbörjad. Tveksamhet
uppkommer även i fall, då villorna visserligen byggs i samma samhälle
men på byggnadsplatser som ligger på kanske betydande avstånd från varandra.

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1964

En precisering på de nu oklara punkterna skulle sannolikt leda till relativt
snäva och samtidigt svårtillämpade bestämmelser. Ändå skulle dessa
knappast kunna sägas fylla rimliga krav på rättvisa mellan olika egnaliemsförvärvare.
Mot en regel om skattelindring för egnahem i gruppbebyggelse
kan för övrigt med fog riktas mer allmänna anmärkningar från rättvisesynpunkt.
Sålunda har en egnahemsförvärvare långtifrån alltid möjlighet
att fritt välja mellan gruppbebyggelse och annan form av egnahemsbebyggelse.
Även av andra skäl kan det anses tvivelaktigt om den, som förvärvar
ett egnahem till lägre pris tack vare gruppbebyggelsetekniken, dessutom
skall gynnas genom frihet från en skatt, som måste erläggas av den vilken
får betala en högre köpeskilling för annan villa i samma storlek och
av samma standard.

Tanken att man över huvud skall bortse från byggnadsvärdet vid skatteberäkningen
för nybyggda egnahem möter emellertid enligt min mening avgörande
invändningar av principiell art. En bestämmelse om sådan skattelindring
innebär nämligen omvänt i realiteten, att förvärv av äldre villor beskattas
hårdare än förvärv av nybyggda. En sådan skattedifferentiering kan
inte anses rimlig. Den tänkta bestämmelsen står för övrigt i strid mot
grundtanken i stämpelbeskattningen, att det omsatta kapitalvärdet skall beskattas.
Härtill kommer att även en regel, som fritog byggnadsvärdet från
stämpelbeskattning i fråga om alla nybyggda egnahem, knappast kan ges
en teknisk utformning, som blir tillfredsställande för den praktiska tillämpningen.

Med hänsyn till vad jag nu anfört har jag funnit, att de allmänna värderingsprinciperna
bör gälla även i fråga om nybyggda egnahem.

10 §.

Denna paragraf innehåller en bestämmelse om skattefrihet för det fall,
att lagfart eller inskrivning söks på grund av handling, som tidigare företetts
i samma avseende och då föranlett beskattning. Eftersom skatteplikten
avser förvärvet och inte handlingens företeende, är paragrafen närmast av
törtydligande karaktär. Den motsvarar 13 § första stycket i utredningens
förslag och överensstämmer med vad som nu gäller enligt 17 § första stvcket
SF. -oj

Inteckning för fordran
11 §•

Paragrafen motsvaras i utredningens förslag av bestämmelser i 33 och
34 §§ samt 35 § första stycket.

Gällande ordning

Under ett mycket stort antal rubriker i 8 § SF är bestämmelser meddelade
om stämpelavgift, när betalning eller inteckning söks på grund
av skuldebrev eller annan handling. Dessa bestämmelser redovisar stämpelutredningen
på följande sätt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år tUdå 143

Ankomst eller annan förmån av fast egendom: avhandling därom skall, då
den för vinnande av inteckning eller betalning hos offentlig myndighet töretes,
förses med stämpel av 2 kr. Hit hänvisas under rubrikerna Fördelskontrakt
och Undantagskontrakt.

Rodmeribrev: lika med Skuldebrev.

Byte av fast egendom: lika med Köp av fast egendom.

Byte av fartyg: lika med Köp av fartyg.

Certeparti: skall, då det för vinnande av betalning hos offentlig myndighet
företes, förses med stämpel av 25 öre för varje fulla 100 kr. av det kapitalbelopp,
för vilket betalning sökes. Hit hänvisas under rubriken Frakt slut om
fartyg.

Check: lika med Växel.

Förpantningsbrcv: lika med Skuldebrev.

Försäkringsbrev eller annan handling, varigenom försäkring meddelas:
lika med Certeparti. Hit hänvisas under rubrikerna Förnyelse av försäkring
och Premiekvittens.

Köp av fast egendom: sökes på grund av köpeavhandling om tast egendom
hos offentlig myndighet inteckning eller betalning för ogulden köpeskilling,
skall avhandlingen förses med särskild stämpel av 40 öre för varje fulla 100
kr. av det kapitalbelopp, för vilket inteckning eller betalning sökes.

Köp av lösören, vilka i säljarens vård kvarbliva: sökes på grund av avhandling
därom hos offentlig myndighet betalning för ogulden köpeskilling,
skall avhandlingen förses med särskild stämpel av 40 öre för varje fulla 100
kr. av det kapitalbelopp, för vilket betalning sökes. Hit hänvisas under rubriken
Lösöreköp.

Köp av fartyg: härom gälla samma bestämmelser som om Köp av fast
egendom.

Livränta: avhandling därom skall, då den för vinnande av inteckning eller
betalning hos offentlig myndighet företes, förses med stämpel av 40 öre för
varje fulla 100 kr. av, då inteckning sökes, livräntans kapitalvärde och, då
betalning sökes, det kapitalbelopp, för vilket betalning sökes.

Nyttjanderätt till fast egendom: avhandling därom skall, då den för vinnande
av inteckning eller inskrivning företes, förses med stämpel av 25 öre
för varje fulla 100 kr. av avgälden för ett år eller, där avtalet avser kortare
tid, legotiden. Erlägges för nyttjanderätt viss avgift en gång för alla, beräknas
stämpeln på det belopp, som motsvarar fem procent av denna avgift, med
tillägg av den årliga avgälden där sådan är utfäst. Sökes på grund av avhandlingen
hos offentlig myndighet betalning, skall avhandlingen förses med särskild
stämpel av 25 öre för varje fulla 100 kr. av det kapitalbelopp, för vilket
betalning sökes. Hit hänvisas under rubrikerna Arrendekontrakt. Hyreskontrakt,
Jordavsöndring, Rätt till elektrisk kraft, Tomträtt och Vattenfallsrätt.
Jämför även rubriken Skogsavverkning.

Obligation, som utfärdas här i riket: sökes på grund av obligation, för
vilken emissionsstämpel icke skolat utgöras, hos offentlig myndighet betalning,
skall obligationen förses med stämpel av 25 öre för varje fulla 100 kr.
av det kapitalbelopp, för vilket betalning sökes. Hänvisning hit under rubriken
Förskrivning.

Räkning, godkänd: skall då den för vinnande av inteckning eller betalning
hos offentlig myndighet företes, förses med stämpel av 40 öre för varje fulla
100 kr. av det kapitalbelopp, för vilket inteckning eller betalning sökes.

Servitutsavtal: avhandling därom skall, då den för vinnande av inteckning
eller betalning hos offentlig myndighet företes, förses med stämpel av
5 kr.

144 Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1964

Skogsavverkning: avhandling, varigenom rätt till skogsavverkning upplåtes
eller vari vid försäljning av fastighet sådan avverkningsrätt förbehålles,
skall, då den för vinnande av inteckning företes, förses med stämpel av 1 kr.
för varje fulla 100 kr. av vad för rättigheten blivit utfäst eller, om detta icke
blivit i avhandlingen bestämt till visst belopp, av 20 öre för varje fullt antal
av 10 ar av det upplåtna skogsskiftet. Sökes på grund av avhandling hos
offentlig myndighet betalning, skall avhandlingen förses med särskild stämpel
av 25 öre för varje fulla 100 kr. av det kapitalbelopp, för vilket betalning
sökes.

Skuldebrev: skall, då det för vinnande av inteckning eller betalning hos
offentlig myndighet företes, förses med stämpel av 40 öre för varje fulla
100 kr. av det kapitalbelopp, för vilket inteckning eller betalning sökes.
Hänvisning hit under rubrikerna Intecknat skuldebrev och Revers.

Växel, godkänd eller protesterad: skall, då på grund därav hos offentlig
myndighet sökes betalning, förses med stämpel av 25 öre för varje fulla 100
kr. av det kapitalbelopp, för vilket betalning sökes. Hänvisning hit under
rubriken Postremissväxel.

På grund av hänvisningar under rubrikerna Förvärv genom fusion, genom
skifte och på grund av tillskott är i fråga om dylika avhandlingar rörande
tast egendom och fartyg, i den mån fråga därom kan uppkomma, bestämmelserna
om byte tillämpliga (utom i vad angår förvärv av fast egendom
på grund av tillskott till bolag).

Beträffande en del av ovannämnda handlingar stadgas, att avgift ej utgår
när på grund därav fordran bevakas i konkurs, och beträffande några,
att avgift ej heller utgår när inteckning sökes i järnväg.

Enligt 17 § tredje stycket SF gäller undantag från stämpelplikt
e n, då beträffande inteckning i fast egendom begärs vissa åtgärder enligt
förordningen angående inteckning i fast egendom, nämligen utbyte av inteckningshandling,
anteckning om avbetalning på intecknat belopp, avskrivning
vid utmätning eller konkurs av fastighetsägaren tillkommande belopp
samt uppdelning av ansvarighet mellan flera gemensamt intecknade fastigheter.
Detsamma gäller beträffande tomträtt, vattenfallsrätt och luftfartyg,
i den mån motsvarande inteckningsåtgärder kan förekomma i fråga om sådan
egendom. I dessa fall skall den nya handling, som inges jämte den
gamla inteckningshandlingen, inte stämpelbeläggas. Stämpel skall enligt
samma författningsrum inte heller läggas på handling för vilken inteckning
meddelas på grund av 4 § lagen om inteckningshavares rätt till betalning ur
ersättning, som utgår på grund av brandförsäkringsavtal. I

I 8 § SF finns bestämmelser om intec k ningskont rollstämpel
meddelade under rubriken Skuldebrev såvitt avser inteckningar. I 4 § SF
finns regler om sådan stämpel beträffande gravationsbevis och protokoll
eller bevis angående uppvisande av inteckningshandling för anteckning om
innehav. Avgiften för kontrollstämpel är 25 öre (22 § 1 mom. andra stycket
SF). Frihet från denna avgift gäller endast för kronan och avser blott
skuldebrev (4 och 19 §§ SF).

I fråga om dessa bestämmelsers tillkomst har utredningen lämnat följande
redogörelse.

Kungl. Maj.is proposition nr 75 år 196 i

145

Inteckningskontrollstämpel infördes 1928 (prop. nr 194 och bevillningsutskottets
het. nr 35) för att bereda ökat skydd mot förfalskning av inteckningar
och gravationsbevis. Enligt de först meddelade bestämmelserna
skulle dylikt stämpelmärke anbringas — förutom på gravationsbevis och
tilläggsbevis därå — på skuldebrev då inteckning beviljades eller på handling
som, utan att ny inteckning meddelades, sattes i stället för annan. Sedermera
har användningen av kontrollstämpeln undan för undan vidgats.
Sålunda infördes 1932 på förslag av bevillningsutskottet (bet. nr 51) bestämmelse,
att kontrollstämpel skulle åsättas ej blott vid beviljande av
inteckning utan även varje gång skuldebrevet företeddes för annan inteckningsåtgärd.
Två år senare utvidgades användningen genom föreskrift att
stämpeln skulle åsättas dels skuldebrev varje gång detsamma uppvisades
för anteckning om innehav, dels ock protokoll och särskilt bevis angående
dylikt uppvisande. År 1937 föreskrevs anbringande av inteckningskontrollstämpel
jämväl å skuldebrev som enligt 1927 års lag om dödande av förkommen
handling försågs med bevis att det medförde den inteckningsrätt
som tillkommit den dödade handlingen.

Bestämmelserna har nu den innebörd, som framgår av utredningens historiska
redogörelse.

Utredningen

I fråga om avgiften för inteckning bar enligt utredningen någon gång
framförts åsikten, att den är att anse som ersättning för inteckningsåtgärden.
Utredningen finner emellertid alla här berörda avgifter vara att betrakta
som skatt på kapitalomsättning. Vilken uppfattning om avgifternas karaktär
som än kan ha legat till grund när man bestämt urvalet av stämpelpliktiga
handlingar, anser utredningen urvalet numera knappast kunna förklaras
från annan synpunkt än att man tagit med sådana handlingar, som
varit av större betydelse för det fiskaliska intresset. Sett med utgångspunkt
från nutidens förhållanden förefaller det utredningen anmärkningsvärt att,
medan stämpelavgift utgår för godkänd räkning och s. k. lösöreköp, övriga
överlåtelser av lös egendom (utom fartyg) är stämpellria, sålunda bl. a. avbetalningskontrakt.
Vidare påpekar utredningen att stämpelplikt föreligger
beträffande frakt- och försäkringsavtal men inte i fråga om krav på grund
av arbetsbeting, t. ex. entreprenadkontrakt, i den mån inte godkänd räkning
åberopas.

Om man inte gör en radikal begränsning av denna beskattning till exempelvis
fall då inteckning söks för skuldebrev, påkallar kraven på konsekvens
och likställighet enligt utredningens mening, att avgiftsskyldigheten utsträcks
till att i princip gälla alla slag av förbindelser och avhandlingar som
innefattar utfästelse om betalning. De arter av handlingar, som härigenom
skulle bli avgiftspliktiga, t. ex. de i SF redan nämnda samt koinmissionsocli
mäklaravtal, förlagsavtal, aktieteckning och bolagsavtal, är i regel till
sin natur fullt jämförliga med de redan stämpelpliktiga, säger utredningen.
En viss särställning kan endast tjänsteavtalen anses inta. Eftersom även

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1964

vissa billighetsskäl ofta talar för stämpelfrihet för sådana avtal, föreslår utredningen
undantag för dem.

Även om man i enlighet med utredningens förslag vidgar stämpelplikten
till att omfatta alla fall då betalning eller inteckning söks på
grund av förbindelse eller avhandling varigenom betalning blivit utfäst, finner
utredningen det vara lämpligt, att man i författningstexten räknar upp
de praktiskt viktigare slagen av stämpelpliktiga handlingar. I 33 § av utredningens
förslag har därför angetts vissa särskilda handlingar, varefter upptagits
ett generellt stadgande om stämpelplikt. Beträffande innebörden av
detta stadgande framhåller utredningen att det skall omfatta även borgensförbindelse,
som ansluter till en stämpelpliktig betalningsutfästelse, men
däremot inte mer allmänna garantiåtaganden, som inte hänför sig till viss
utfästelse.

I fråga om avgiftens storlek påpekar utredningen att avgiften för sådana
handlingar, som är avgiftspliktiga vid inteckning, är 40 öre per 100 kronor,
under det att avgiften för övriga handlingar är 25 öre per 100 kronor. Någon
saklig skillnad mellan de handlingar, för vilka den högre avgiften utgår,
och de andra stämpelpliktiga handlingarna finner utredningen knappast
kunna iakttas. Utredningen påpekar, att avgiften för godkänd räkning
är 40 öre men för växel 25 öre och att den högre avgiften utgår vare sig betalning
eller inteckning söks. Av praktiska skäl, bl. a. med hänsyn till stämpelbefrielsen
då samma handling företes i olika ärenden, anser utredningen
lämpligast med en enhetlig avgift. I 35 § föreslår utredningen därför att avgiften
alltid skall utgå med 40 öre för varje fullt hundratal kronor av det
kapitalbelopp, för vilket betalning eller inteckning söks.

Beträffande fallen av stämpelfrihet föreslår utredningen i 34 § att den
nuvarande stämpelfriheten, då fordran bevakas i konkurs eller inteckning
söks i järnväg, utvidgas att avse samtliga handlingar. Övriga fall av stämpelfrihet,
som utredningen föreslår i 34 §, motsvarar i sak vad som ligger
utanför stämpelplikten enligt 8 § SF under rubriken Obligation, som utfärdas
här i riket, samt bestämmelserna i 17 § tredje stycket SF. I

I fråga om andra inteckningar än penninginteckningar och beträffande
inskrivning av vattenfallsrätt föreslås i 12 § av utredningsförslaget,
att stämpelplikten för dessa begränsade sakrätter till fast
egendom skall behållas i den mån de alltjämt förekommer. Att avgift för
rätt till skogsavverkning utgår även när sådan rätt förbehållits vid försäljning
av fastighet, har utredningen ansett gälla utan att det behöver anges
uttryckligen.

För samtliga fall föreslår utredningen i 12 §, att stämpelbeloppet skall
vara tio kronor. Detta belopp skall dock i fråga om nyttjanderätt och rätt
till elektrisk kraft vara endast ett minimibelopp. Beträffande servitut och
avkomsträtt innebär förslaget en avgiftshöjning, eftersom de nuvarande avgifterna
är endast fem respektive två kronor.

147

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 196b

I fråga om skogsavverkningsrätt föreslår utredningen en subsidiär avgiftsbestämmelse,
vilken överensstämmer med nuvarande huvudregel utom
beträffande det värde som skall ligga till grund för avgiftsberäkningcn. Det
nuvarande beräkningssättet innebär alt avgiften utgår efter det ulfästa vederlaget
eller, om vederlaget inte blivit bestämt till visst belopp, med 20 öre
för varje fullt tiotal ar av det upplåtna skogsskiftet. Med hänsyn till variationerna
i penningvärde och virkespriser anser utredningen denna metod
vara mindre tillfredsställande. Utredningen föreslår därför alt man för beräkningen
av värdet på skogsavverkningsrätt skall tillämpa samma grunder
som enligt 8 § 1 mom. skall gälla i fråga om fast egendom. I sak innebär
detta, att avgiften skall utgå efter det taxerade skogsvärdet året före upplåtelsen
eller — om det ulfästa vederlaget är högre — etter vederlaget. Om
taxeringsvärde inte finns, skall i stället gälla det värde, vartill skogen uppskattas
enligt intyg av trovärdiga män eller efter inskrivningsdomarens
prövning.

Utredningen framhåller vidare, att de föreslagna avgiftsbestämmelserna
beträffande annan nyttjanderätt och rätt till elektrisk kraft i huvudsak
överensstämmer med nuvarande regler i 8 och 11 §§ SF.

I fråga om in teckningskon trollstämpeln berör utredningen
inledningsvis ett förslag av statens organisationsnämnd att slopa detta stämpelmärke.
Utredningen anför härom.

Statens organisationsnämnd har i sin utredningsrapport år 1956 över organisationsundersökningen
vid domstolsväsendet uttalat, att inteckningskontrollstämpeln
icke syntes ha någon betydelse som skydd mot förfalskningar.
Vem som helst kunde få tillgång till ett sådant märke genom att
beställa ett gravationsbevis, varefter märket lätt kunde avlägsnas från beviset,
och den enda svårigheten för en förfalskare vore att å den falska
handlingen efterlikna den ganska okomplicerade makuleringsstämpeln. Ett
mera effektivt skydd mot förfalskningsrisken än detta stämpelmärke medförde
skulle enligt nämndens uppfattning kunna erhållas genom att på berörda
handlingar gjordes en påstämpling med metallstämpel av mer svårimiterat
slag än de nuvarande makuleringsstämplarna (t. ex. reliefstämpel).
Organisationsnämnden föreslog därför slopande av ifrågavarande stämpelmärken.
— Vid remissbehandlingen tillstyrktes organisationsnämndens förslag
i flertalet yttranden. Svenska bankföreningen framhöll däremot att erfarenheten
syntes ha visat att kontrollstämplarna icke varit utan betydelse
som skydd mot förfalskning. Bankföreningen kunde därför icke tillstyrka
att märkena slopades med mindre samtidigt andra åtgärder vidtoges för att
bereda ett åtminstone likvärdigt förfalskningsskydd.

Även om enligt utredningens mening vissa skäl kan tala för att systemel
med särskild inteckningskontrollstämpel bör avskaffas, anser utredningen
det svårligen kunna förnekas, att kontrollstämpeln innefattar visst skydd
mot förfalskning. Att ersätta den med reliefstämpel finner utredningen
knappast vara praktiskt genomförbart, eftersom papperet i skuldebreven
inte sällan är av dålig kvalitet. Utredningen föreslår därför, att systemet
med särskilt stämpelmärke skall behållas. För att stärka förfalskningsskyd -

148

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 196i

det bör emellertid själva märket enligt utredningens åsikt göras av tunnare
papper, så att det blir svårare att avlägsna i oskadat skick. Vidare bör makuleringsstämpeln
enligt utredningen vara sådan, att makuleringen blir svårare
att efterlikna.

I syfte att åstadkomma ett noggrannare hanterande av dessa märken
inom inskrivningsavdelningarna bör vidare valören på märket höjas från
nuvarande 25 öre till förslagsvis två kronor. I samband härmed föreslår utredningen
en föreskrift, att avgiften för kontrollmärket skall avräknas från
den lösen som samtidigt skall erläggas i inskrivningsärendet. Det inkomstbortfall
för statsverket, som uppstår därigenom, kompenseras till fullo av
de ökade lösenavgifterna. Med hänsyn till syftet med stämpelmärket bör det
enligt utredningens mening inte komma i fråga att stadga undantag för sökande,
som är befriad från lösen. Den avgiftsbefrielse, som kronan nu åtnjuter
i fråga om kontrollstämpel på skuldebrev, bör därför slopas, anser
utredningen.

Beträffande användningsområdet i övrigt för kontrollstämpel överensstämmer
utredningens förslag med vad som nu gäller. Bestämmelserna om inteckningskontrollstämpel
har utredningen tagit in i 22 § förslaget till lösenkungörelse.

Yttrandena

Ett bibehållande av stämpelplikt då betalning söks vid domstol har,
såsom tidigare nämnts, bestämt avstyrkts av samtliga hörda allmänna domstolar
liksom av alla hörda häradshövdingar utom en. Vidare föreligger avstyrkanden
från statskontoret, Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen
Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsamfund, Svenska bankföreningen,
Näringslivets skattedelegation, HSB:s riksförbund, Stockholms
stads rättshjälpsans fält, Skånes handelskammare och handelskammaren i
Gävle.

Hovrätten för Västra Sverige uttalar sålunda att denna avgift knappast
kan betraktas som en skatt på kapitalomsättningen i och för sig, eftersom
den drabbar enbart sådan omsättning som kräver domstols medverkan. Övriga
transaktioner av likartat slag är, såsom hovrätten framhåller, inte underkastade
stämpelplikt. Vidare orsakar avgiften domstolarna åtskilligt besvär
från såväl tolknings- som uppbördssynpunkt, främst i lagsökningsmål
där den inte skall utgå på alla fordringsbevis och där den utgör en av tre
särskilda avgifter. Eftersom den dessutom — trots den föreslagna utsträckningen
— torde komma att inbringa ett obetydligt belopp, förordar hovrätten,
att denna avgift slopas helt.

Häradshövdingen i Bollnäs domsaga anför.

En allmän regel inom beskattningen torde vara, att skatt skall uttagas endast
där skattekraft finnes. I förevarande fall, där en person som icke frivilligt
erlagt betalning kräves på betalning, synes regelmässigt det förhållandet
föreligga, att vederbörande har mycket svag betalningsförmåga. Enligt
mitt förmenande är det därför principiellt felaktigt att där utkräva

149

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 är 196b

skatt. Därtill kominer, att den ifrågavarande skatteformen visat sig besvärlig
i tillämpningen och därför föranlett arbetsinsatser, som i många fall ej
stått i rimligt förhållande till de belopp, som det gällt att inkassera.

Rådhusrätten i Hälsingborg vill med skärpa understryka att man kan
ifrågasätta skäligheten av att ta ut skatt på skriftliga fordringsbevis vid
sidan av rättegångsavgifter. Vidare anför rådhusrätten att del mången gäng
inte är nödvändigt för målet att förete handlingen, därför att dess uppgivna
innehåll uttryckligen vitsordas av motparten eller i varje fall inte bestrids.
Att i sådana fall kräva handlingens företeende enbart för att kunna belägga
den med stämpel anser rådhusrätten inte vara ändamålsenligt. Liknande
synpunkter anför rådhusrätten i Uppsala, som menar att det fiskaliska intresset
bör vika eftersom det vållar besvär att driva in skatten och resultatet
av beskattningen kan väntas bli ringa.

En begränsning av avgiftsplikten till skuldebrev samt de genom särskild
lagstiftning reglerade betalningsmedlen växel och check skulle enligt häradshövdingen
i Hallands södra domsaga medföra avsevärda fördelar.

Stämpelplikten då inteckning för fordran söks har lämnats
utan erinran av samtliga remissorgan.

I fråga om avgiftens storlek föreslår hovrätten för Nedre Norrland, med
hänsyn till arbetsekonomiska synpunkter på stämpelberäkning och stämpelbeläggning,
att skatten skall avjämnas nedåt till jämna tiotal kronor. Det
förefaller hovrätten i dagens läge knappast troligt, att fiskala intressen därigenom
skulle nämnvärt eftersättas. Hovrätten för Övre Norrland föreslår,
för att undvika öresberäkning, att avgiften skall bestämmas till två kronor
när det kapitalbelopp, för vilket inteckning söks, inte överstiger 500 kronor
och annars till fyra kronor för varje påbörjat tusental kronor av kapitalbeloppet.

Häradshövdingen i Västerbottens västra domsaga framhåller att man kan
föreskriva en minimiavgift för intecknade skuldebrev, om man vill undvika
att en sådan handling genom avjämning till närmast lägre krontal helt befrias
från stämpelavgift.

En höjning av avgiften till 50 öre per 100 kronor föreslås av häradshövdingen
i Hallands södra domsaga, framför allt av det skälet att stämpelredogöraren
vid underrätterna därigenom kommer att behöva arbeta med ett betydligt
mindre antal valörer på stämplarna.

De av utredningen föreslagna undantagen från stämpelplikt för fordringsinteckning
har inte föranlett något yttrande.

Ett överflyttande av bestämmelserna om penninginteckning till avdelningen
»Fast egendom» föreslås av häradshövdingen i Karlskoga domsaga och
rådhusrätten i Uppsala. Rådhusrätten anser sålunda, att användningen av
skatteobj ektet som rubrik inte genomförts helt konsekvent.

En begränsning av stämpelplikten för andra inteckningar föreslås
av ett par hovrätter. Hovrätten för Nedre Norrland finner det varken
nödvändigt eller ändamålsenligt att stämpelbelägga inteckning för rätt till

150

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 196k

skogsavverkning eller inteckning för servitut. Enligt hovrättens mening kan
dessa avgifter saklöst undvaras. Hovrätten för Västra Sverige ifrågasätter,
om man inte borde avskaffa avgiftsplikten för handlingar rörande begränsade
sakrätter med undantag av vattenfallsrätt. Hovrätten påpekar, att avgift
utgår endast i de fall då inteckning söks och att det stora flertalet
upplåtelser av här aktuella slag (exempelvis hyresrätterna) inte blir föremål
för beskattning. Avgiften utgör enligt hovrättens uppfattning närmast eu
ersättning för det ökade skydd för rättighetens bestånd, som inteckningen
medför. Avgifterna för dessa handlingar torde sammanlagt inte uppgå till
större belopp. För att motverka eller uppväga inkomstbortfallet kan enligt
hovrättens mening övervägas en höjning av expeditionsavgiften (ansökningsavgift).

Ett fullständigt slopande av avgifterna för de här aktuella inteckningarna
och för inskrivning av vattenfallsrätt förordar rådhusrätten
i Västerås, som framhåller att bestämmelserna orsakar onödigt besvär samtidigt
som statsverkets inkomst av dessa avgifter är ringa.

En enhetlig stämpelavgift för alla här berörda rättigheter föreslår häradshövdingen
i Umeå domsaga. Han framhåller, att avgifterna torde ha mycket
ringa ekonomisk betydelse för statsverket men att uträkningen vållar visst
merarbete för inskrivningsavdelningen. Fördelen med enhetsavgift anser han
vara så stor, att den uppväger en eventuell inkomstminskning för statsverket.

Avrundning nedåt till jämnt krontal förordas av en del remissmyndigheter.
En underrätt föreslår däremot, alt avgiften skall avrundas uppåt til!
jämnt tiotal kronor.

Frågan om inteckningskontrollstämpeln är föremål för högst
delade meningar. Av de remissorgan, som närmare gått in på frågan, har
flertalet avstyrkt, att ett särskilt kontrollmärke behålls.

Ur yttrandena från dem, som helt eller delvis tillstyrkt ett bibehållande av
inteckningskontrollstämpel, må anföras följande.

Sparbanksinspektionen delar utredningens uppfattning, att inteckningskontrollstämpeln
torde få anses innefatta ett visst skydd mot förfalskning.

Några tillstyrkande remissorgan anför erinringar mot den föreslagna valören
och mot avräkningsbestämmelsen. Häradshövdingen i Hallands södra
domsaga anser sålunda att debiteringen i inteckningsärenden och kontrollen
över stämplarna säkerligen blir enklare och mer tillförlitlig, om avräkningsbestämmelsen
helt slopas. I stället kunde enligt hans mening inteckningskontrollstämpel
utgå med förslagsvis endast en krona. Annars kan
avräkning inte ske fullt ut i de fall, då beviset kostar endast en krona, framhåller
han. Statstjänstemannaförbundet anser, att föreskrifterna om kontrollstämpel
och dess debitering måste te sig obegripliga för allmänheten.
Förbundet frågar sig, varför man måste först debitera stämpeln och sedan
avräkna avgiften från lösen i ärendet, och undrar, om det är nödvändigt
endast för att särhålla stämpelmedel och expeditionslösen.

Häradshövdingen i Västerbottens västra domsaga frågar sig, om inte av -

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 är 190b 1S1

giften för kontrollstämpe] kan avskaffas. Härigenom skulle man vinna befrielse
från det inte obetydliga besväret alt skicka annars avgiftsfria expeditioner
mot postförskott på den obetydliga avgiften för kontrollstämpel, eu
avgift som för övrigt måste bokföras hos den beställande myndigheten. Atl
domsagorna skulle vara vårdslösa med stämplarna därför att dessa inte kostar
något, anser häradshövdingen inte troligt.

Avgiftsbefrielse för staten förordas av vattenfallsstyrelsen och lantbruksstyrelsen.
Vattenfallsstyrelsen finner att det extra arbete, som postförskott
på kontrollstämpelavgiften medför för kommissionären, postverket och vattenfallsverket,
är föga rimligt och under alla omständigheter kostar avsevärt
mer än avgiften för inteckningskontrollstämpeln, även om denna höjs enligt
förslaget. Syftet med kontrollstämpeln torde vinnas lika väl, om avgiften för
denna slopas helt för statens del. Om inteckningskontrollstämpeln av principiella
skäl anses böra behållas för att hindra förfalskning, anser lantbruksstyrelsen
det vara konsekvent att även åtgärder, som sker för statsverkets
räkning, skyddas genom sådan stämpel. Detta anser styrelsen särskilt motiverat
i fråga om inteckningshandlingar, som lantbruksnämnderna tar befattning
med, eftersom dessa handlingar ofta åter går ut i allmänna marknaden.
Lantbruksstyrelsen vill emellertid ifrågasätta, om någon valör behöver
åsättas stämpeln, önskemålet om ett noggrannare hanterande av dessa
märken inom inskrivningsavdelningarna bör enligt lantbruksstyrelsens mening
kunna tillgodoses på annat sätt. Eftersom avgiften för inteckningskontrollstämpeln
skall avräknas från lösen i samma ärende, kommer särskild
inkomst av kontrollstämpeln att i realiteten tillföras statsverket endast från
dem som är fria från lösen. För lantbruksnämndernas del skulle ett slopande
av den föreslagna avgiften för inteckningskontrollstämpeln obestridligen
medföra, att man undviker en ökning av arbetet med den kassamässiga redovisningen
som annars skulle uppkomma, menar lantbruksstyrelsen.

Länsstyrelsen i Östergötlands län finner en sådan överföring av medel från
en myndighet till en annan, som utredningens förslag innebär, vara motiverad
endast av kontrollen över stämpelmedel. Länsstyrelsen ifrågasätter, om
inte inskrivningsdomarna i stället skulle kunna redovisa avgiften för kontrollstämplar
på handlingar- till andra myndigheter, såsom den skrivelse vari
handlingen beställs eller liknande.

En begränsning av inteckningskontrollstäxnpelns användningsområde förordas
av länsstyrelsen i Gävleborgs län. Den föreslår att gravationsbevis
inte skall förses med kontrollstämpel, då beviset i fall av stämpelfrihet begärs
av överexekutor i samband med exekutiv försäljning av fast egendom.

De remissorgan, som avstyrkt att inteckningskontrollstämpeln behålls, är
statskontoret, två hovrätter, tillhopa sex underrätter och häradshövdingar,
Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution
samt Föreningen Sveriges häradshövdingar. För den händelse att stämpelmärket
likväl skulle behållas har dessa organ i flera fall anfört erinringar
mot de föreslagna bestämmelserna om valör och avräkning. Ur de avstyrkande
yttrandena må följande anföras.

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1964

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser inteckningskontrollstämpeln
knappast ha någon större betydelse, när det gäller att hindra förfalskningav
inteckningar. Om man anser att kontroll behövs, bör moderna metoder
användas, t. ex. sådan genomstämpling som banker använder för checkar.
Om stämpeln behålls, bör den enligt hovrättens mening vara kostnadsfri.
Avräknas den från lösen i inskrivningsärendet, uppkommer nämligen risk
för feldebitering.

Hovrätten för Övre Norrland finner visserligen utredningens förslag innebära
en förbättring. Kvar står dock enligt hovrättens mening, att dessa
stämplar medför betydande besvär vid underrätterna och kostnader för
statsverket utan motsvarande nytta. Det är därför önskvärt, att kontrollstämpelmärkena
avskalfas. Hovrätten anser att den moderna kontorstekniken
gör det möjligt att framställa handstämplar, vilka genom relieftryck
åstadkommer ett bevis på handlingarna som är omöjligt att avlägsna och
svårt att förfalska. Med bruket av en sådan handstämpel på de bevis, som
utfärdas av inskrivningsdomaren, skulle enligt hovrättens åsikt bättre säkerhet
uppnås än den kontrollstämpeln nu ger.

Reliefstämpel förordas även av häradshövdingen i Nedansiljans domsaga
som anför.

Enligt min mening är inteckningskontrollstämpelns betydelse som skydd
mot förfalskning ganska ringa. Bibehålies denna stämpel medför detta å
andra sidan avsevärt besvär vid stämpelbeiäggning och debitering, framför
allt genom den nyss anmärkta bestämmelsen om avräkning. Om något skydd
mot förfalskning av ifrågavarande handlingar anses erforderligt, torde organisationsnämndens
förslag om reliefstämpel erbjuda en bättre eller i varje
fall fullt godtagbar lösning. Utredningsmannens skäl för att avfärda denna
lösning eller att papperskvaliteten i skuldebrevet är dålig synes icke övertygande.
De handlingar varå reliefstämpeln skulle komma ifråga är endast
intecknade skuldebrev och gravationsbevis. Från de sistnämnda kan utan
vidare bortses enär de författningsenligt skall utskrivas på papper av högsta
kvalitet. Vad beträffar skuldebreven torde oöverstigliga hinder icke föreligga
för att förmå kreditinstituten — vilka så gott som uteslutande numera
komma ifråga som sökande -— att låta trycka inteckningsformulären på
papper av likartad kvalitet; detta sker redan i mycket stor utsträckning.
Därmed faller skälet att bibehålla inteckningskontrollstämpeln med därav
föranledda extra debiteringsbesvär. Härtill må fogas en erinran om att
varje möjlighet att förenkla det expeditionella förfarandet på domstolarnas
kanslier bör tillvaratagas.

Rådhusrätten i Västerås anser att man närmare bör undersöka, om det
är praktiskt genomförbart att ersätta kontrollstämpelmärket med reliefstämpel.

De övriga avstyrkande remissinstanserna har funnit förfalskningsskyddet
tillräckligt tillgodosett genom de övriga stämplar, som normalt sätts
på handlingen och inte får köpas av allmänheten.

Statskontoret och rådhusrätten i Norrköping anser sålunda, att risken för
handlingsförfalskning begränsas redan av att försäljningen av enkla stämplar
till allmänheten skall upphöra, och föreslår därför, att kontrollstämpeln

io:5

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 dr 196b

slopas. I varje lall hör konlrollstämpelns användning kunna begränsas, så
åt! inteckningshandling äsätts sådant märke endast eu gång. Rådhusrätten
anser, alt stämpeln inte heller bör åsättas gravationsbevis.

Föreningen Sveriges häradshövdingar vill starkt ifrågasätta, om värdet
av att behålla denna stämpel från säkerhetssynpunkt står i proportion till
det merarbete som förorsakas av stämpeln.

Den av statens organisationsnämnd uttalade uppfattningen, all inteckningskontrollstämpeln
inte bär någon betydelse som skydd mot förfalskning,
delas av rådhusrätten i Göteborg och Föreningen mellan ombudsmännen hos
Sveriges landshgpoteksinstitution. Rådhusrätten finner att åsättandet av
denna extra stämpel uppenbarligen medför visst merarbete. En avräkning
av avgiften från del utgående lösenbeloppet, som utredningen föreslagit,
skulle enligt rådhusrätten givetvis komma att ytterligare öka detta arbete,
och det skulle dessutom finnas risk för felaktig stämpelbeläggning.

Särskilde inskrivningsdomaren i Södertörns domsaga uttalar, att skattestämplarna
torde erbjuda lika gott skydd som inteckningskontrollstämpeln.
Om kontrollstämpeln behålls, anser inskrivningsdomaren det med hänsyn
till hanterandet av stämplarna, exempelvis vid uppräkning av inneliggande
förråd av sådana stämplar, lämpligare att den får valören en krona.

Rådhusrätten i Malmö anför.

Enligt rådhusrättens mening bör det för eu förfalskare icke vara nämnvärt
svårare att flytta en använd inteckningskontrollstämpel även om den
skulle vara av tunt papper — från en handling till en annan än att flytta
en vanlig beläggningsstämpel. I detta sammanhang bör observeras utredningens
förslag att enkla beläggningsstämplar icke längre skola vara att tillgå för
allmänheten. Eftersom inteckningskontrollstämpeln torde sakna nämnvärd
betydelse för förhindrande av förfalskningar, föreslår rådhusrätten ur rationaliseringssynpunkt,
att den avskaffas. Den makuleringsstämpel, varom
utredningen talar i sista punkten av fjärde stycket å sid. 202, torde med
lika gott resultat kunna användas vid makulering av vanliga beläggningsstämplar
som vid makulering av inteckningskontrollstämplar. Rådhusrätten
har svårt att förstå utredningens motivering för höjning av inteckningskontrollstämpelns
belopp till två kronor. Åtminstone i rådhusrätten i
Malmö ha de, som hittills sysslat med inteckningskontrollstämplar, hanterat
dem ytterst noggrant just av det skälet, att de äro kontrollstämplar. Att tro,
att befattningshavarna skulle bliva ännu noggrannare i sitt hanterande av
stämplarna, därför att deras valör höjes med en krona 75 öre, synes rådhusrätten
verklighetsfrämmande. Om inteckningskontrollstämplarna skulle
bibehållas, föreslår rådhusrätten, alt valören får förbliva oförändrad. Därigenom
skulle man kunna undvika den ur rationell synpunkt olyckliga bestämmelsen
i förslaget om avräkning av avgiften för kontrollmärket från
den lösen, som skall erläggas i samma ärende. Möjligen skulle man kunna
tänka sig’ för att få lösen i jämna kronor, att höja valören till en krona,
dock fortfarande utan något avräkningsförfarande.

Länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller, att länsstyrelsen inte sällan
måste betala avgift för kontrollstämpel. Detta medför visst merarbete från
utanordningssynpunkt. Eftersom avgiften enligt förslaget skall avräknas
från lösen, blir det i verkligheten endast staten, som skall erlägga denna av -

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1964

gift. Länsstyrelsen ifrågasätter därför, om inte stämpeln kan helt ersättas
med kostnadsfritt kontrollmärke för det fall att organisationsnämndens
förslag inte anses kunna realiseras. Även häradshövdingen i Umeå domsaga
föreslår i andra liand, att kontrollstämpeln görs avgiftsfri.

Departementschefen

Så gott som samtliga berörda remissmyndigheter har ingående argumenterat
för att man skall slopa skatteplikten, då betalning söks för
fordran. Utredningen synes inte heller ha varit helt främmande för denna
tanke. Eftersom stämpelskatt i sådana fall vållar mycket besvär och saknar
statsfinansiell betydelse, tillstyrker jag, att skatteplikten avskaffas i denna
del.

När det gäller inteckning för fordran, har den nuvarande skatteplikten
inte satts i fråga från något håll. Även enligt min mening bör den
behållas.

Skattepliktens inträde är enligt gällande rätt och utredningens förslag
knuten redan till det förhållandet att inteckning söks. Därigenom skall skatt
utgå oavsett om inteckning fastställs eller inte och även om sökanden återtar
sin ansökan. Denna konstruktion sammanhänger med att den nuvarande
stämpelavgiften skall betalas i förskott, nämligen samtidigt med att ansökan
om inteckning görs. Som jag tidigare nämnt, skall emellertid all stämpelskatt
hos inskrivningsdomare enligt departementsförslaget erläggas i efterskott,
d. v. s. först efter det att beskattningsmyndigheten fastställt skattens
belopp. Detta förhållande talar för att frångå principen om inteckningsansökan
som grund för skattskyldighet. Härtill kommer att utredningen föreslagit
särskilda återvinningsregler, liknande dem som föreslås för skatt på
förvärv av fast egendom och tomträtt. Enligt dessa regler skulle återvinning
få ske, om inteckningsansökan avslagits på grund av att inteckningshandlingen
var ogill. Det måste te sig opraktiskt att en inteckningssökande
i detta fall skall erlägga stämpelskatt, trots att man redan vid betalningstillfället
vet att han är berättigad till återvinning så snart han gör ansökan
därom. För att komma till rätta med sådana mindre önskvärda konsekvensei
av utredningens förslag vill jag föreslå, att skatteplikten i princip knyts
till det faktum att inteckning beviljats. Skatt skall således inte utgå för avslagsbeslut.
För beslut om vilandeförklaring av inteckningsansökan bör däremot
tas ut skatt.

Beträffande tiden för stämpelskattens betalande ges regler i 36 §. Bestämmelser
om restavgift för de fall, då betalning inte sker i föreskriven tid, föreslås
i 37 §.

Beträffande skattens storlek i fråga om fordringsinteckning har utredningen
inte föreslagit någon ändring. Skatten utgår nu med 40 öre för
varje fullt hundratal kronor av den sökta inteckningens kapitalbelopp. Från
något håll har föreslagits en höjning av skatten till 50 öre per 100 kronor.
Jag finner emellertid inte anledning att höja skattesatsen för inteckning.

Kmir/l. Maj:ts proposition nr 75 år

155

Med hänsyn till att skatteplikten enligt mitt förslag i princip skall gälla
fastställd inteckning bör skatten beräknas på den fastställda inteckningens
belopp eller, då inteckningsansökan vilandeförklarats, på det belopp som beslutet
härom avser.

För att underlätta beräkningen av stämpelskatten är det enligt min mening
lämpligt att dessutom vidta en mera teknisk ändring. Jag vill sålunda
föreslå, att skatten bestämmes till fyra kronor för varje fullt tusental kronor
och att ett minsta belopp för skatten införs. Liksom jag redan föreslagit
beträffande stämpelskatten för förvärv av fast egendom och tomträtt vill
jag förorda, att minimibeloppet för penninginteckning bestämmes till tio
kronor för varje inteckning.

De undantag från skatteplikten för fordringsinteckning, som föreslås i
tredje stycket, överensstämmer med gällande rätt och har lämnats utan erinran
vid remissbehandlingen. Vissa fall av skattefrihet regleras även i 12 §.

Skatteplikten för andra inteckningar än penninginteckningar
samt för inskrivning av vatten fallsrätt har bibehållits i utredningens
förslag. Ett par remissorgan har dock föreslagit inskränkning
av skatteplikten i vissa av dessa fall.

Stämpelskatten på dessa begränsade sakrätter torde inbringa statsverket
mindre än 50 000 kronor för år. Detta belopp är fördelat på 15—20 000
ärenden. Även med den föreslagna höjningen av skattebeloppet för servitut
kommer de totala inkomsterna av skatten för denna kategori inteckningar
att bli små. Det genomsnittliga skattebeloppet för varje ärende kommer
likaledes att förbli relativt obetydligt. Härtill kommer att antalet nya
servitutsinteckningar, vilka utgör den dominerande delen av de här aktuella
inteckningarna, kan väntas minska, bl. a. på grund av vidgade möjligheter
att tillskapa s. k. lantmäteriservitut vilka är skattefria.

Under det att skatteplikten i de här berörda fallen ger statsverket endast
obetydliga inkomster, vållar den inskrivningsväsendet ett ganska omfattande
arbete, särskilt som skatten ibland är svår att beräkna. Ivostnadshänsyn och
andra praktiska skäl talar därför starkt för att avskaffa skatteplikten på
detta område. Även principiella skäl kan anses tala för en sådan åtgärd. Eftersom
det inte finns någon skyldighet att söka inteckning för avtalen om
de ifrågavarande begränsade sakrätterna och dessa åtnjuter visst skydd även
utan inteckning, kommer endast en mindre del av dem att träffas av skatteplikt.
Sålunda kan man inte låta inteckna s. k. lantmäteriservitut, och den
vanligaste typen av nyttjanderättsavtal, nämligen hyreskontrakt, intecknas
praktiskt taget aldrig. Skatteplikten drabbar således ett godtyckligt urval av
de berörda avtalen. Jag vill samtidigt erinra om att den kostnad, som inskrivningsväsendet
åsamkas i de fall där inteckning söks, i princip skall ersättas
genom den särskilda expeditionsavgiften.

På grundval av de nu redovisade övervägandena har jag kommit till uppfattningen,
att skatteplikten för andra inteckningar än penninginteckningar
liksom för inskrivning av vattenfallsrätt bör slopas. Vad gäller vattenfalls -

156 Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1964

rätt kan även erinras om att jordabalksutredningen föreslagit slopande av
detta institut.

Enligt mitt förslag kommer att för beskattning kvarstå endast en homogen
kategori av inteckningar, nämligen fordringsinteckningar. Skatteplikten
för sådan inteckning gäller emellertid oberoende av objektet för inteckningen.
Den avser således inte bara inteckning i fast egendom eller tomträtt utan
även exempelvis förlagsinteckning, fartygsinteckning och inteckning i luftfartyg.
Med hänsyn härtill bör bestämmelserna om fordringsinteckning sammanföras
under en särskild rubrik, lämpligen benämnd »Inteckning för fordran».

Inteckningskontrollstämpeln har i praktiken visat sig ineffektiv
som skydd mot förfalskning av inteckningshandling. Sålunda har
det för förfalskare varit relativt lätt att avlägsna detta stämpelmärke från
en inteckningshandling. Utredningens förslag att göra stämpelmärket av
tunnare papper torde inte nämnvärt försvåra ett sådant förfarande. Kontrollmärken
torde redan nu hanteras mycket noggrant vid inskrivningsavdelningarna.
Den av utredningen föreslagna höjningen av märkets valör till
två kronor lär därför inte medföra någon ökning av förfalskningsskyddet
men däremot ett administrativt merarbete genom att avgiften skulle avräknas
från debiterad lösen. Eftersom de stämpelmärken som skall användas
för redovisning av stämpelskatt och av expeditionsavgift inte kommer att säljas
till allmänheten, erbjuder redan dessa beläggningsstämplar ett förfalskningsskydd,
som knappast ökas genom att ytterligare ett slags statligt stämpelmärke
sätts på handlingen. Jag förordar därför, att systemet med särskild
inteckningskontrollstämpel slopas.

Frågan om andra åtgärder behövs för att försvåra förfalskning har diskuterats
av såväl utredningen som remissorganen. Endast två remissorgan
har ansett det nödvändigt att införa reliefstämpling, om man slopar stämpelmärket.
Såsom utredningen påpekat, är reliefstämpling ofta inte lämplig
med hänsyn till den dåliga papperskvaliteten hos inteckningshandlingen.
För övrigt kan även en reliefstämpling förfalskas, om än med större besvär.
Som jag nyss framhållit, bör de beläggningsstämplar, som sätts på
handlingen för att redovisa stämpelskatt och expeditionsavgift, utgöra tillräckligt
skydd mot förfalskning. Detta skydd bör emellertid kunna stärkas
genom att märkena makuleras med en makuleringsstämpel, som är svårare
att imitera.

12 §.

Denna paragraf motsvarar 13 § första stycket samt 35 § andra och tredje
styckena i utredningens förslag.

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 är 1964

157

Gällande ordning

Har eu handling förctetts för offentlig myndighet för inteckning och därvid
försetts med stämpel, skall handlingen enligt 17 § SF inte stämpelbeläggas
på nytt, om den inges än en gång i samma syfte som förut. Ett undantag
härifrån finns emellertid. När eu inteckning för skuldebrev eller annat
fordringsbevis helt eller till visst belopp dödats av domstol eller av annan
anledning upphört att gälla samt ny inteckning för handlingen inte
inom ett år därefter sökts i den förut intecknade egendomen eller i del av
denna, gäller sålunda inte regeln om stämpelbefrielse vid förnyad inteckningsansökan.

När betalning söks hos offentlig myndighet och en avskrift därvid företes
i stället för huvudskriften, bör avskriften enligt 18 § SF förses med samma
stämpel som gäller för huvudskriften. Om det med intyg bevisas att huvudskriften
försetts med stämpel för det belopp, för vilket betalning söks,
eller för någon del av detta belopp, skall avskriften emellertid inte beläggas
med stämpel för mera än det belopp, som saknas beträffande huvudskriften.
Detsamma gäller, om det visas att inteckning eller betalning förut sökts
för det aktuella beloppet eller del av detta.

Utredningen

I fråga om fall, då inteckning eller betalning söks för fordran, föreslår
utredningen i 35 § andra stycket att avgift inte skall utgå för belopp, för
vilket betalning eller inteckning tidigare sökts på grund av samma handling.
Beträffande övriga inteckningar samt lagfart och inskrivning föreslår utredningen
i 13 § första stycket, att avgift inte skall utgå på nytt när en sådan åtgärd
söks på grund av handling som tidigare blivit företedd i samma avseende
och då stämpelbelagts. Utredningen framhåller, att de föreslagna bestämmelserna
om fordringsinteckning möjligen innebär någon utvidgning av avgiftsbefrielsen
i förhållande till de nuvarande reglerna genom att orden »i
samma avseende» (17 § första stycket SF) inte tagits med i förslaget. Med
hänsyn till lydelsen av andra stycket i samma paragraf anser utredningen
det dock vara tvivelaktigt, om detta uttryck innefattar någon verklig begränsning.

För det fall, att inteckning upphör att gälla och ny inteckning söks, föreslår
utredningen stämpelbefrielse endast under förutsättning, att den nya
inteckningen söks inom ett år efter det att den förra inteckningen upphörde
att gälla och i egendom som helt eller delvis omfattades av denna.

Om samtidigt med dödning av inteckning söks ny inteckning i egendom
som helt eller delvis omfattades av den dödade inteckningen, skall stämpelbefrielsen
enligt utredningens förslag gälla, även om en ny handling åberopas.
Utredningen, som framhåller att motsvarighet till denna regel saknas
i SF, har funnit den föreslagna bestämmelsen lämplig med hänsyn till
intresset av att fastighetsboken vid omläggning av lån rensas från gamla
inteckningar.

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1567

Bestämmelserna i 18 § SF om stämpelbeläggning av avskrift av fordringsbevis
behöver enligt utredningen inte behållas. Utredningen anser det nämligen
även utan dessa bestämmelser vara uppenbart, att avgift inte utgår
om och i den mån avgift tidigare erlagts.

Yttrandena

Bestämmelsen att avgift inte skall utgå, när inteckning tidigare sökts på
grund av samma handling, har i allmänhet lämnats utan erinran.

Stockholms rådhusrätt föreslår emellertid att avgiftsbefrielsen skall få
gälla även ny handling, som i samband med utbyte eller eljest på grund av
inskrivningsåtgärd ersatt den åberopade handlingen. Rådhusrätten framhåller
att den handling som företes för nyinteckning inte är samma handling,
för vilken inteckning ursprungligen sökts, när den företedda handlingen
t. ex. på grund av utbyte eller uppdelning trätt i stället för annan inteckningshandling.
Förhållandet är likartat, när inteckning enligt 26 eller 27 §
inteckningsförordningen meddelats för ett utbrutet ägarhypotek. Rådhusrätten
påpekar att enligt grunderna för 17 § första stycket SF stämpelbeläggning
vid nyinteckning i praxis inte torde ske i något av dessa fall,
trots att handlingen aldrig blivit försedd med stämpel.

Jordabalksutredningen framför synpunkter liknande dem som anförts av
Stockholms rådhusrätt.

Den nytillkomna bestämmelsen i 35 § tredje stycket av utredningens förslag,
enligt vilken ny handling inte skall utgöra hinder för stämpelbefrielse
vid samtidig dödning och nyinteckning, hälsas med tillfredsställelse av flera
remissorgan. I några yttranden är man dock tveksam om den rätta tolkningen
av bestämmelsen.

Rådhusrätten i Uppsala, som anser bestämmelsen tillgodose ett länge
känt behov, menar, att avfattningen inte medger avgiftsfrihet annat än när
en inteckningshandling byts ut mot en annan. Rådhusrätten finner det önskvärt,
att förmånen kommer att gälla även då flera inteckningar byts ut mot
en eller flera nya i andra valörer men sammantagna inte till högre belopp än
summan av de ursprungliga. Endast om en sådan möjlighet finns, anser
rådhusrätten en effektiv upprensning i fastighetsboken möjlig.

Föreningen Sveriges häradshövdingar finner bestämmelserna synnerligen
välkomna. På längre sikt bör de enligt föreningens uppfattning leda till en
sanering av inteckningsförhållandena och en avsevärd arbetslättnad, bl. a.
när det gäller att utfärda gravationsbevis. Det bör emellertid göras klart,
anser föreningen, att stämpelfriheten vid samtidig dödning och nyinteckning
inte förutsätter att de nya och de gamla skuldebreven lyder på samma
belopp utan att stämpelfriheten får åtnjutas för de nya skuldebreven i
den mån dessa rymmes inom ramen för det dödade beloppet. Små inteckningar
kan härigenom sammanläggas till större. Principen bör enligt föreningens
mening få tillämpas i full utsträckning även när det gäller skuldebrev,
som är intecknade inom flera domsagor. Måhända finns det skäl för

Knngl. Maj:ts proposition nr 75 är 1!M 4

in*»

en föreskrift, att stämpelfrihet inte får åtnjutas när inteckningsåtgärd vidtagits
i uppenbart syfte ult ernå befrielse i andra fall än som medgivits i
förordningen, slutar föreningen.

Samma tolkning som häradshövdingeföreningen uttalar Föreningen mellan
ombudsmännen hos Sveriges landsliypoteksinstitution, som finner tolkningen
väl överensstämma med utredningens motiv. Man skulle då ha den
synnerligen önskvärda möjligheten att sammanslå flera inteckningshandlingar
till eu enda samtidigt med t. ex. relaxering, inteckningsreglering eller
postposition. Föreningen understryker starkt angelägenheten av att dessa
synpunkter beaktas. Skulle en sådan innebörd av stadgandet inte vara avsedd,
hemställer föreningen att bestämmelsen omarbetas, så att den kommer
att täcka även de angivna fallen. Såväl för fastighetsbokföringen som för
det praktiska kreditlivet framstår det nämligen enligt föreningen som ett
mycket starkt önskemål, att bestämmelsen blir tillämplig på de nu angivna
situationerna.

Jordabalksidredningcn uttalar — med hänvisning till sina strävanden att
åstadkomma största tänkbara förenklingar inom intcclcningsrätten — att
det av stämpelulredningen föreslagna stadgandet kan hälsas med verklig
tillfredsställelse hara om användningsområdet blir lika vidsträckt som lagberedningens
civilrättsliga utbytesinstilut, d. v. s. kommer att omfatta även
de fall då flera inteckningshandlingar byts ut mot en eller flera andra. Jordabalksutredningen
anför härom.

Medan ett utbyte av inteckningshandling enligt 21 § inteckningsförordningen
innebär, att inteckningen är oförändrad och således även i fortsättningen
kommer att tyngas av före utbytet vidtagna inteckningsåtgärder,
kommer däremot ett »utbyte», som sker medelst dödning och nyfastställelse,
att resultera i en »ren» inteckning. Såsom antytts av stämpelutredningen
skulle ett successivt användande av systemet med dylikt utbyte kunna åstadkomma
en inte oväsentlig förnyelse av inteckningsbeståndet; fastighetsbokföringen
skulle härigenom bli förenklad och gravationsbevisen skulle bli
mera lättlästa och överskådliga. — Den föreslagna möjligheten till utbyte via
dödning och nyfastställelse skulle således kunna ses såsom ett komplement
till det hävdvunna utbytesinstitutet. I praktiken kan man möjligen komma
till ett motsatt betraktelsesätt, d. v. s. se det civilrättsliga utbytesinstitutet
såsom ett komplement till det föreslagna »stämpelrättsliga». Anledningen
härtill skulle vara önskvärdheten för alla intressenter att det sistnämnda utbytesförfarandet
komme till användning. Förutom att innebära betydande
lättnader i inskrivningsmyndighetens arbetsbörda medför nämligen ett stämpelrättsligt
utbyte, att panthavaren i sin hand får en inteckningshandling, av
vilken han direkt kan utläsa i vilka fastigheter inteckningen gäller. Sistnämnda
omständighet är av stort värde och tillmötesgår gamla önskemål
om att göra inteckningshandlingarna mera lättlästa. I händelse utbyte medelst
dödning och nyfastställelse av en eller annan anledning inte skulle
kunna genomföras i det enskilda fallet, skulle sakägarna ha möjligheten
till civilrättsligt utbyte.

Avstyrkande yttrande föreligger endast från häradshövdingen i Hallands
södra domsaga, som anför.

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år J96i

Den i tredje stycket upptagna bestämmelsen kan missbrukas på så sätt,
att inteckningar (till mycket höga belopp) som gälla i t. ex. fastigheterna
1—50, dödas helt samt nyfastställas i fastigheterna 50—100 och därefter
relaxeras i fastigheten nr 50. Härigenom kan stämpelbelagda skuldebrev användas
för helt annat ändamål än som ursprungligen var avsett; de bli sålunda
en handelsvara. Det kan göras gällande, att bestämmelsen saknar ekonomisk
betydelse i fråga om inteckningar på mera ordinära belopp (5—
10 000 kronor) och att beträffande miljoninteckningar anledning saknas
införa lättnader i stämpelplikt för just en dylik kategori av stämpelpliktiga
handlingar. I övrigt må framhållas att en fastighetsägare kan stimuleras att
medverka till upprensning i fastighetsboken genom att det påpekas för honom
att expedieringen av t. ex. gravationsbevis i så fall kan ske betydligt
snabbare. — Alternativt föreslås att uttrycket »helt eller delvis» ersättes
med uttrycket »i sin helhet eller endast med oväsentligt undantag».

En specialfråga rörande tomträtt har tagits upp av Föreningen för tjänstemän
inom Sveriges stadshypoteks- och bostadskreditorganisationer. som anför.

När tomt upplåtits med tomträtt och behov av ändring av tomten uppstått,
måste det gällande tomträttskontraktet upphävas och inteckningarna
i tomträtten dödas. Sedan därefter tomträttskontrakt beträffande den
nya tomten eller de nya tomterna på nytt tecknats, kunna de tidigare intecknade
skuldebreven omedelbart intecknas i någon av de nya tomträtterna.
Tvekan har härvid yppats hos inskrivningsdomare, om ny stämpelbeläggning
av skuldebreven skall ske. Inteckning sker ju ej i den förut intecknade
egendomen och strängt taget ej heller i del därav, enär en tomträtt
måste anses vara odelbar ur inteckningssynpunkt (inteckning i ideell andel
av tomträtt kan ej beviljas). Emellertid har i de fall av denna art som äro
för föreningen kända ny stämpelbeläggning icke ägt rum. Det kan måhända
diskuteras, om den föreslagna lydelsen av 35 § framdeles kommer att undanröja
varje tvekan i frågan om hur stämpelbeläggning i fall som detta
skall bedömas. Det ifrågasättes därför, om ej i denna punkt ett förtydligande
bör ske.

Departementschefen

Liksom hittills skall skatt i princip inte utgå på nytt, om inteckning söks
på grund av handling som tidigare företetts i samma syfte och då föranlett
beskattning. Den utformning utredningen gett regeln härom innebär etL
krav på identitet mellan den ursprungligen intecknade handlingen och den
handling som företes vid det senare tillfället. Såsom ett par remissmyndigheter
påpekat, kan emellertid den ursprungligen intecknade handlingen ha
ersatts av en ny handling genom utbyte, utbrytning av ägarhypotek eller
uppdelning. Enligt stadgad praxis tas i sådana fall inte ut någon stämpel,
om inteckning söks för den nya handlingen. Denna praxis bör enligt min mening
lagfästas. Detta kan ske genom en hänvisning till It § tredje stycket
3), där de berörda fallen finns angivna. En förutsättning för skattebefrielse,
när tidigare inteckning upphört att gälla, är emellertid, att ansökan om ny
inteckning bifalles eller vilandeförklaras inom ett år därefter. Vidare förutsätts
identitet — helt eller delvis — mellan objekten för de båda inteckningarna.

161

Kungl. Maj. ts proposition, nr 75 år 196b

önskemålet att fastighetsböckerna skall rensas från gamla inteckningar
har allmänt vitsordats under remissbehandlingen. Man har därför med tillfredsställelse
hälsat utredningens förslag om skattebefrielse för det fall, att
dödning av inteckning och ansökan om inteckning på grund av ny handling
sker samtidigt. Tveksamhet har dock uttalats, om det föreslagna stadgandet
är tillämpligt i andra fall än då en tidigare intecknad handling byts ut mot
en enda ny handling. Enligt min mening saknas anledning att ge stadgandet
en så snäv innebörd. Såsom jordabalksutredningen antytt, bör genom den
föreslagna bestämmelsen införas ett stämpelskatterättsligt utbytesinstitut,
som överensstämmer med det av lagberedningen föreslagna civilrättsliga utbytesinstitutet.
Detta medger utbyte av en inteckningshandling mot en eller
flera liksom av flera handlingar mot en eller flera. Det angelägna syftet med
ett stämpelskatterättsligt utbytesinstitut av detta innehåll gör att man bör
bortse från risken för missbruk, vilken för övrigt inte är ny. Författningstexten
har jämkats för att klargöra, att bestämmelsen skall ha den nu angivna
innebörden. Med hänsyn till önskemålet att förenkla inskrivningsväsendet
bör hinder inte möta mot att tillämpa skattebefrielsen, även om de nya
handlingarna lyder på högre belopp. Därvid skall skatt givetvis utgå för det
överskjutande beloppet. Den omständigheten, att handlingarna är intecknade
inom flera domsagor, bör inte hindra skattebefrielse.

Tvekan har vidare uttalats, om skatt skall tas ut på nytt när på grund
av ändring i fastighetsindelningen inteckningar i tomträtt till viss fastighet
dödas och samma skuldebrev omedelbart intecknas i tomträtt till nybildad
fastighet som helt eller delvis sammanfaller med den tidigare fastigheten. I
sådant fall får den nya inteckningen enligt min mening anses ske i samma
egendom som förut, och inteckningshavaren bör således i detta fall ha rätt till
skattebefrielse. Enligt ett av högsta domstolen nyligen meddelat beslut skall
förnyad skattepåföring inte heller äga rum, om inteckningen först beviljats
i viss tomt och sedan efter dödning beviljas i tomträtten till samma
tomt. Någon särskild bestämmelse i dessa hänseenden kan enligt min mening
inte anses erforderlig.

Förvärv av fartyg

13 §.

Gällande ordning

Enligt 8 § SF skall i allmänhet stämpel erläggas för förvärv av fartyg
(pråm) till ett värde av minst 6 000 kronor eller lott i sådant fartyg. De
stämpelpliktiga förvärven, som upptas under särskilda rubriker, är Köp
och Byte, Förvärv genom fusion enligt 175 § lagen om aktiebolag, Förvärv
genom skifte vid upplösning av bolag eller förening samt Förvärv på grund
av tillskott vid bildande av bolag eller förening eller tillskott efter bolagets
eller föreningens bildande. Avgiftsplikt föreligger även om blott muntligt
6 Bihang till riksdagens protokoll 1964.1 samt. Nr 75

162

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 196i

förvärvsavtal träffats. Vidare stadgas stämpelplikt uttryckligen för det fall,
att fartyg på grund av försäljning till utlandet upphör att vara svenskt.

Från stämpelplikt vid fusion har i 8 § SF uttryckligen stadgats frihet
beträffande fusion enligt 174 § lagen om aktiebolag eller 96 § lagen om
ekonomiska föreningar.

Under rubriken Köp av fartyg i 8 § SF stadgas stämpelavgift, då inteckning
eller betalning för ogulden köpeskilling söks hos offentlig myndighet
på grund av köpehandling om fartyg. En sådan handling är emellertid fri
från stämpel, om fordran enligt handlingen bevakas i konkurs.

Utredningen

Utredningen framhåller att stämpelavgiften vid fartygsförvärv principiellt
är att betrakta som en skatt på överlåtelse av fartyg. Detta framträder bl. a.
genom att förvärv av fartyg från utlandet är stämpelfritt, medan försäljning
till utlandet är stämpelpliktig.

Den nuvarande värdegränsen om 6 000 kronor, som fastställdes år 1921,
bör enligt utredningen med hänsyn till penningvärdets nedgång höjas till
15 000 kronor. Beträffande värderingen bör iakttas de regler, som i 17 §
av utredningsförslaget (16 § i departementsförslaget) föreslås för stämpelberäkningen.

Beträffande arten av stämpelpliktiga fång innebär förslaget inte någon
ändring av gällande rätt. I fråga om fusion hänvisar utredningen till vad
som anmärkts beträffande fast egendom vid 3 §. Någon motsvarighet till
den där upptagna skatteflyktshindrande bestämmelsen för ett såsom gåva
betecknat förvärv har utredningen inte ansett nödvändig i fråga om fartyg.

Såsom tidigare nämnts, föreligger stämpelplikt även vid sådan överlåtelse
av fartyg till utlandet, som innebär att fartyget upphör att vara svenskt.
I tydlighetens intresse har utredningen ansett detta böra anges uttryckligen.

Föreskriften om stämpelavgift, när inteckning eller betalning söks för
ogulden köpeskilling, har utredningen bibehållit i sak men innefattat i ett
mera generellt stadgande i 33 §.

Yttrandena

Förslaget att skatteplikt för förvärv av fartyg skall behållas har
inte mött någon erinran.

Fn ytterligare höjning av värdegränsen föreslår sjöfartsstyrelsen,
som anför.

Ifrågavarande stadgande avser, såväl i gällande som i föreslagen lydelse,
förvärv av fartyg. Skillnad göres icke mellan olika slag av fartyg. Detta var
naturligt vid tillkomsten av stadgandet, då fartyg över värdegränsen mera
sällan såldes för annat ändamål än kommersiell sjöfart eller fiske. Idag är
förhållandena helt annorlunda. Antalet stora eller i vart fall dyrbara nöjesoch
fritidsbåtar, såväl segel- som motorbåtar, har ökat enormt. Varje år
torde ett betydande antal sådana båtar byta ägare för köpeskillingar, som

163

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 196 i

överstiger värdegränsen för avgiftsskyldighet. Ehuru sjöfartsstyrelsen saknar
direkta uppgifter om förhållandena, anser sig styrelsen likväl hava anledning
antaga, att avgiftsplikten mera sällan fullgöres vid överlåtelse av
andra fartyg (håtar) än sådana, som är registrerade i fartygsregistret.

Enligt sjöfartsstyrelsens mening kan det av olika skäl icke anses lämpligt
att bibehålla ett stadgande om avgiftsplikt med mindre än att efterlevnaden
noga övervakas. Det förefaller styrelsen därför knappast föreligga
mer än två alternativ, nämligen att skärpa kontrollen över efterlevnaden av
stadgandet eller att ändra detta så att fritids- och nöjesbåtarna i vart fall i
allmänhet skulle undantagas från avgiftsplikten.

Mot en skärpning av kontrollen över stadgandets efterlevnad kan anföras,
att kännedomen om stadgandet torde hava mycket ringa spridning icke
bara bland båtägarna själva utan även bland dem som mer eller mindre
yrkesmässigt handlar med sådana. För det stora flertalet håtintresserade
torde ett strikt upprätthållande av avgiftsplikten komma att uppfattas som
eu ny pålaga på båtsporten. Å andra sidan kan anföras, att det är svårt att
finna bärande grund för att nu ställa fritidsbåtar i en särställning i förhållande
till yrkesbåtarna.

Vid avvägningen mellan de båda skisserade alternativen har sjöfartsstyrelsen
för sin del kommit till den uppfattningen, att man inte heller i framtiden
bör göra någon skillnad mellan olika slag av fartyg. Avgiftsplikten
bör uteslutande göras beroende av en värdegräns. För att uppnå en skälig
kompromiss mellan de olika synpunkterna vill styrelsen emellertid förorda
att värdegränsen höjs ytterligare, så att flertalet nöjes- och fritidsbåtar faller
utanför avgiftsplikten. En höjning av värdegränsen till förslagsvis 25 000
kronor anser styrelsen åtminstone tills vidare vara tillräcklig i detta syfte.
Eftersom avgift för förvärv av nöjes- och fritidsbåtar sannolikt mera sällan
erlagts och fartyg för kommersiell sjöfart så gott som undantagslöst betingar
köpeskillingar till betydligt större belopp, skulle en sådan höjning
av värdegränsen sannolikt inte nämnvärt påverka stämpelintäkterna vid
fartygsöverlåtelser, menar sjöfartsstyrelsen.

Departementschefen

Såsom utredningen föreslagit och alla remissinstanser accepterat, bör
skatteplikten vid far tygsförvärv behållas. Med fartyg avses även sådant
utan eget framdrivningsmaskineri. Då detta inte behöver särskilt anges i
författningstexten, har uttrycket pråm uteslutits som obehövligt. Arten av
skattepliktiga fång överensstämmer nu så nära som möjligt med vad som
gäller för fast egendom. Eftersom jag i 3 § föreslagit en utvidgning av skatteplikten
för fastighetsförvärv till att omfatta även utdelning och skifte från
bolag eller förening utan samband med bolagets eller föreningens upplösning,
bör en motsvarande utvidgning ske i fråga om fartyg.

I likhet med utredningen anser jag det vara lämpligt med ett uttryckligt
stadgande om skatteplikt även då fartyg genom förvärv upphör att vara
svenskt. Enligt 1 § sjölagen skall fartyg anses som svenskt när det antingen
till minst två tredjedelar ägs av svenska medborgare eller tillhör aktiebolag,

164 Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 196b

vars styrelse har sitt säte här i riket och består av aktieägare som är svenska
medborgare.

Värdegränsen för skatteplikt skulle enligt utredningens förslag höjas
från 6 000 till 15 000 kronor. Sjöfartsstyrelsen önskar en längre gående
höjning till 25 000 kronor. Därigenom skulle flertalet nöjes- och fritidsbåtar
bli undantagna från skatteplikt. I princip finns det visserligen inte någon
anledning att göra skillnad mellan denna kategori av fartyg och fartyg
för kommersiell drift. Av praktiska skäl, främst av hänsyn till kontrollsvårigheterna,
vill jag emellertid ansluta mig till sjöfartsstyrelsens förslag.
För nöjes- och fritidsbåtar med ett värde av 25 000 kronor eller däröver
skall således liksom för andra fartyg utgå stämpelskatt.

Bestämmelsen om inteckning i fartyg har flyttats till It §. Av skäl, som
anförts vid samma paragraf, har skatteplikten vid sökande av betalning
slopats.

14 §.

Gällande ordning

I 8 § SF under rubriken Köp av fartyg, tredje stycket, stadgas stämpelfrihet
vid köp av fartyg från utländsk ägare, vid köp av nybyggt fartyg omedelbart
från den som byggt fartyget samt vid köp av fartyg, som är avsett
att användas för skeppsbrutnas räddning eller av statens befattningshavare
i och för tjänsten. Vidare föreligger stämpelfrihet vid beställning, som avser
nybyggnad av fartyg. Stämpelfriheten i det senare fallet gäller endast det
ursprungliga beställningsavtalet men inte överlåtelse av detta avtal.

Utredningen

Utredningen, som under 1)—5) upptagit föreskrifter angående stämpelfrihet,
framhåller att bestämmelserna under 1) och 3)—5) i sak överensstämmer
med nuvarande regler. Med utländskt fartyg avses här fartyg, som
inte enligt 1 § sjölagen skall anses som svenskt.

Beträffande föreskriften under 2), som avser beställningskontrakt, påpekar
utredningen att man vid en ändring av SF år 1916 förutsatt att stämpelfrihet
skulle äga rum utan särskild föreskrift, när köp av fartyg grundade
sig på beställning som avsåg nybyggnad av fartyg. Därvid anförde man, att
fartygsstämpel mera var en skatt på avyttring än på förvärv av fartyg. Bestämmelsen
att stämpelfriheten vid beställning gäller endast det ursprungliga
beställningsavtalet men inte överlåtelse av beställningskontrakt innebär
enligt ordalagen närmast, att även överlåtelse av kontrakt innan fartyget levererats
eller ens färdigställts — måhända innan det ens påbörjats — är
stämpelpliktigt. Enligt denna tolkning skulle bestämmelserna innefatta ett
avsteg från principen att föremålet för beskattningen är överlåtelse av fartyg.

En konsekvent utsträckning av skattskyldigheten till att avse andra än
färdiga fartyg har enligt utredningens uppfattning knappast varit åsyftad.

165

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 är W6i

I jämförelse med stämpelfriheten beträffande förvärv av färdigbyggt fartyg
direkt från tillverkaren är stämpelplikten vid överlåtelse av beställningskontrakt
knappast av någon egentlig betydelse från ekonomisk synpunkt, anser
utredningen. Denna föreslår därför, att bestämmelsen om överlåtelse av nybyggnadskontrakt
inte skall behållas. Med hänsyn härtill kunde det enligt
utredningen vara onödigt att över huvud ta med något stadgande rörande beställning
av fartyg. Utredningen finner det dock vara av värde, att frågan
om beställningskontrakt nämns. Under 2) har utredningen därför infört ett
stadgande att stämpelplikt inte äger rum vid beställning, som avser nybyggnad
av fartyg, eller vid överlåtelse av sådant beställningskontrakt innan fartyget
blivit byggt.

Yttrandena

Sjöfartsstyrelsen ifrågasätter om inte förslaget lämpligen bör kompletteras
med ytterligare ett undantag, nämligen för förvärv av fartyg för upphuggning
eller till annat ändamål än sjöfart. Styrelsen framhåller därvid att
överlåtelse på skrotfirma av fartyg för upphuggning numera i stor utsträckning
går till så, att skrotfirman formellt inte köper fartyget utan endast
det skrot som kan utvinnas ur fartyget vid upphuggningen. Sådana
överlåtelser har efter prövning av kommerskollegium före sjöfartsstyrelsens
inrättande ansetts inte innefatta avgiftspliktigt förvärv av fartyg. En liknande
fråga har nyligen aktualiserats i sjöfartsstyrelsen. I avvaktan på prövningen
av den här förordade författningsändringen har styrelsen därvid
ansett sig inte böra frångå hittills tillämpad praxis.

Departementschefen

Vid förvärv av nybyggt fartyg omedelbart från den som byggt fartyget
utgår inte stämpelskatt. I likhet med utredningen anser jag det konsekvent
att utvidga skattefriheten till att omfatta sådana överlåtelser av beställningskontrakt
beträffande nybyggnad av fartyg, som sker innan tartyget
blivit byggt. Däremot bör skattefrihet inte äga rum, om kontraktet överlåts
efter det att fartyget blivit färdigbyggt.

Sjöfartsstyrelsen bär förordat en utvidgning av skattefriheten till förvärv
av fartyg för annat ändamål än sjöfart, exempelvis för upphuggning.
När förvärvet sker för upphuggning och skrotning, är förhållandet i princip
detsamma som vid skattepliktigt förvärv av rivningshus. I båda fallen
finns vid förvärvet ett visst värde, i fråga om fartyg motsvarande vad som
kan utvinnas i form av skrot. Det är detta värde, som bestämmer köpeskillingen.
Praktiska skäl talar även mot skattefrihet. Det torde nämligen inte
vara möjligt att kontrollera, om det uppgivna syftet med förvärvet verkligen
fullföljs. En bestämmelse, som medger skattefrihet på grund av blotta
påståendet om skrotningssyfte, skulle därför vara ägnad att leda till skatteflyktstransaktioner.
Om fartyg överlåts för skrotning och uppenbarligen

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 196b

inte har annat värde än skrotvärdet, skall stämpelskatten beräknas på detta
skrotvärde, d. v. s. i praktiken köpeskillingen.

Fartyg kan även i övrigt förvärvas för annat ändamål än sjöfart, t. ex.
för användning som magasin, logement eller restaurang. Eftersom fartyget
då får samma användning som en byggnad, finns det enligt min mening inte
skäl att införa skattefrihet för dessa fall. Jag vill i detta sammanhang
erinra om att skatteplikten alltid omfattat även sådana fartyg, som inte
kan förflytta sig för egen maskin, vilket framgår av uttrycket pråm i nu gällande
författningstext.

Jag anser mig sålunda inte kunna biträda sjöfartsstyrelsens förslag om
skattefrihet vid förvärv för annat ändamål än sjöfart.

Eftersom båthållningen inom lotsväsendet förstatligats fr. o. m. den 1 juli
1960, fordras inte längre någon bestämmelse om skattefrihet för förvärv,
som görs av statligt anställd för användning i tjänsten. Bortsett från slopandet
av denna bestämmelse och den redan nämnda utvidgningen av skattefriheten
vid överlåtelse av nybyggnadskontrakt överensstämmer de föreslagna
reglerna i sak med vad som nu gäller.

15 §.

Gällande ordning

Särskilda bestämmelser om stämpelfrihet vid transport av köpehandling
rörande fartyg finns i 8 § fjärde stycket SF under rubriken Köp av fartyg.
Stämpel skall sålunda utgå endast för det sista fånget, om köpehandlingen
utan tillägg till eller förändring i villkoren överlåts inom den tid som är
stadgad för anmälan av det första fånget och handlingen inom samma tid
företes i sammanhang med sådan anmälan.

Enligt förordningen den 18 oktober 1901 (nr 78) angående registrering av
svenska fartyg är anmälningstiden för registrerat fartyg fjorton dagar efter
det att förändringen i äganderätten inträffade. När det är fråga om lott i
fartyg, räknas anmälningstiden från det att förändringen blev känd för huvudredaren.
I fråga om fartyg, som inte är registreringspliktigt eller infört
i fartygsregister är anmälningstiden enligt 34 § 2 mom. SF en månad efter
det att avtalet träffades.

I femte stycket under rubriken Köp av fartyg finns särskilda bestämmelser
om ett visst slag av transportfång. Det är där fråga om fall då köpare
av fartyg inom sex månader från köpehandlingens upprättande överlåter
fartyget eller lott i detta till delägare i nybildat rederi eller till nybildat
bolag, som tillkommit för att överta fartyget, utan att köpevillkoren vid
överlåtelsen ändras på annat sätt än som betingas av att flera blir lottägare
i fartyget. Har i ett sådant fall anmälan om överlåtelsen skett inom sexmånadersfristen
och inom tid, som är föreskriven för överlåtelseanmälan, skall
stämpelbeläggning inte ske för det sista fånget. En ytterligare förutsättning
för stämpelfrihet i detta fall är att det i sammanhang med anmälan om det
förra fånget uppgivits eller — när sådan anmälan inte krävs — vid anmä -

167

Kanyl. Maj. ts proposition nr 75 år 196b

lan om den senare överlåtelsen bevisas, att förvärvet skett för att överlåtas
till vederbörande rederi eller bolag.

Som en gemensam förutsättning för stämpeltrihet i fall av transportfång
gäller att anmälan åtföljs av en skriftlig uppgift om köpeskillingen och av
en på heder och samvete avgiven förklaring, att annan betalning inte i någon
form lämnats eller skall lämnas utöver den uppgivna köpeskillingen.

Utredningen

Vid eu jämförelse med vad som gäller i fråga om transport av fastighetsköp
anser utredningen de nuvarande tidsfristerna för stämpelfiihet beträffande
fartygsförvärv vara relativt knappt tillmätta. En bättre ordning skulle
man enligt utredningens mening vinna, om överlåtelsefristen för stämpelfrihet
beträffande transportfall i allmänhet bestämdes till sex månader räknat
från det första fånget.

På grund av de korta anmälningstiderna har stämpelavgift troligen ofta
erlagts, när transportförvärvet anmäls, menar utredningen, Detta hindrar
emellertid enligt dess åsikt inte, att man behåller föreskriften om stämpelplikt
för det sista fånget. Den praktiska olägenheten av en sådan regel vill
utredningen minska genom att införa en avräkningsregel. I övrigt hänvisar
utredningen till 5 § i förslaget, som behandlar transport av fastighetsköp.

Utredningen framhåller att den i fråga om fastighetsförvärv föreslagit
stämpelfrihet vid överlåtelse till bolag eller förening, även då överlåtelsen
utgör tillskott och innefattar en därav betingad ändring i förvärvsvillkoren.
Motsvarande bör enligt utredningen gälla beträffande transport av fartygsförvärv.

Samma bestämmelser föreslår utredningen dessutom för transporter till
nybildat rederi eller nybildat bolag, som bildats för att överta fartyget. Beträffande
behovet av att behålla stämpelfrihet i dessa fall framhåller utredningen
att stämpelfrihet enligt första stycket i denna paragraf inte kommer
att föreligga, när transport avser endast en andel i ett förvärv. Inte heller finner
utredningen anledning att ta bort den nuvarande stämpelfriheten i fall,
då förvärvaren behåller en fartygsandel genom att överlåta fartyget till rederi
eller bolag där han själv är delägare. Önskemålet att få en tidsbestämning,
som motsvarar vad som föreslagits vid tillskott av fast egendom, bör
enligt utredningen föranleda en utsträckning av transporttiden i dessa fall
från sex månader till två år. De nuvarande villkoren för stämpelfrihet, nämligen
att det uppgivits eller styrkts att förvärvet skett för överlåtelse till nybildat
rederi eller bolag, behöver enligt utredningen inte behållas.

Beträffande kravet på försäkran rörande villkoren för förvärvet hänvisar
utredningen till vad som anmärkts vid 5 § i förslaget.

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1964

Departementschefen

Utredningens förslag rörande transport av fartygsförvärv har lämnats
utan erinran vid remissbehandlingen. I likhet med utredningen finner jag
det ändamålsenligt, alt bestämmelserna i denna del bringas i överensstämmelse
med vad jag vid 5 § föreslagit i fråga om transport av fastighetsförvärv.

16 §.

Paragrafen motsvarar 17 § i utredningens förslag.

Gällande ordning

Stämpelavgift utgår enligt 8 § SF under rubriken Köp av fartyg med en
krona för varje fulla 100 kronor av fartygets eller lottens värde vid tiden
för överlåtelsen. Vid köp skall enligt 10 § 2 mom. SF stämpelavgiften beräknas
på köpeskillingen, om inte omständigheterna ger anledning till antagande
att köpeskillingen understiger det verkliga värdet. Vid annat förvärv
eller då köpeskillingen inte kan läggas till grund för avgiftsberäkningen,
skall avgiften beräknas på det värde, vartill fartyget uppskattas
enligt intyg av trovärdiga med saken förtrogna män.

Såsom närmare anges vid 17 § i departementsförslaget, skall enligt bestämmelse
i 8 § SF under rubriken Köp av fartyg anmälan om fartygsförvärv
till fartygsregistret förses med stämpel. Sådan anmälan skall, såsom
vidare nämnts, göras inom fjorton dagar räknat från förvärvet eller, beträffande
lott i fartyg, från det att huvudredaren fick kännedom om förvärvet.
Tidsfristen för skattens erläggande blir därför lika med denna anmälningstid.

Om fartyget inte är registreringspliktigt och inte heller infört i fartygsregistret,
skall förvärvsanmälan till lands- eller stadsfiskal enligt 34 § 2
mom. SF förses med stämpel till behörigt belopp. Denna anmälan skall avges
inom en månad efter förvärvet, och stämpelavgiften skall erläggas samtidigt
med att anmälan sker. Bestämmelserna härom redovisas närmare vid
17 § i departementsförslaget.

Utredningen

I fråga om storleken av stämpelavgiften har utredningen inte föreslagit
någon ändring i vad som nu gäller.

Utredningen föreslår en bestämmelse av innehåll att stämpelavgiften
skall betalas, när anmälan om förvärvet görs. Som påföljd vid dröjsmål med
anmälan om förvärv av fartyg föreslår utredningen i 18 § förhöjd stämpelavgift.
Behovet av att stadga sådan påföljd finner utredningen visserligen
inte lika framträdande som beträffande fast egendom. Enligt utredningens
mening bör dock samma regler gälla för fartyg som för fast egendom och

169

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 dr HUS i

tomträtt. Utredningen har därför gett bestämmelserna om stämpelförhöjning
samma utformning som beträffande fast egendom.

Yttrandena

Beträffande storleken av stämpelavgiften har ingen erinran gjorts.

Den föreslagna förhöjningen av stämpelavgiften vid dröjsmål med förvärvsanmälan
har lämnats utan erinran av flertalet remissorgan, bland
dem sjöfartsstyrelsen och Sveriges redareförening. Endast tre myndigheter
har avstyrkt förslaget. Ur de avstyrkande yttrandena må anföras följande.

Hovrätten för Västra Sverige anser stadgandet vara ägnat att leda till olika
manipulationer, främst postdatering, ändring av redan gjord datering
eller omskrivning av köpeavtal, i syfte att kringgå bestämmelsen. För den
tillämpande myndigheten kan föreskriften enligt hovrättens uppfattning
medföra olägenheter av skilda slag och förorsaka åtskilligt besvär. Om en
förhöjningsregel ändå skulle införas, föreslår hovrätten, att räntesatsen höjs
till tre procent, att maximeringen slopas och att förhöjningen beräknas per
kalenderkvartal eller del därav, alternativt per helt kvartal eller del därav.
Annars kan vederbörande få en räntefri frist om nästan sex månader.

Även hovrätten för Övre Norrland befarar starkt, att avgiftsförhöj ningen
kommer att visa sig mer ägnad att försvåra myndighetens arbete än att
åvägabringa den avsedda effekten.

Länsstyrelsen i Gotlands län finner principen om förhöjning vid dröjsmål
vara främmande för grunderna i vårt rättsväsende. Syftet att framtvinga
skyndsamhet bör i stället tillgodoses genom vitesföreläggande och bötesstraff.

Departementschefen

I fråga om storleken av stämpelskatten för fartygsförvärv kan enligt
min liksom utredningens och remissorganens mening inte ifrågasättas någon
ändring. Stämpelskatten skall således fortfarande utgå med en procent
av fartygets eller lottens värde. Liksom i fråga om förvärv av fast egendom
skall dock vid köp den avtalade köpeskillingen normalt läggas till grund
för skatteberäkningen. Närmare regler om fastställandet av värdet har jag
tagit in i 18 §.

För underlåtenhet att anmäla förvärv i rätt tid har utredningen föreslagit
förhöjning av skatten, närmast med anledning av motsvarande förslag
för fall av underlåtenhet att söka lagfart eller inskrivning. Såsom framgår
av det föregående, har jag inte funnit skäl att förorda detta förslag. Enligt
min mening — som i denna del överensstämmer med utredningens uppfattning
— är en s. k. straffavgift mindre motiverad beträffande fartyg än
vid fastighets- eller tomträttsförvärv. Den relativt korta anmälningstiden
för fartygsförvärv och de höga skattebelopp, som kan utgå för sådana förvärv,
gör att en straffavgift för underlåten anmälan ofta kan te sig orim 6f

Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 75

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 196i

lig. Med hänsyn till det anförda finner jag mig inte böra föreslå någon
straffavgift för de här aktuella fallen. I stället bör man vid behov utnyttja
den möjlighet till vitesföreläggande, som finns i 40 § förordningen angående
registrering av svenska fartyg. Jag får vidare erinra om att underlåtenhet
att göra anmälan i rätt tid är förenad med straffansvar enligt 34 § samma
förordning och att underlåtenhet att avge deklaration beträffande förvärv
av icke registreringspliktiga fartyg medför ansvar enligt 51 § stämpelskatteförordningen.

I 36 § andra stycket ämnar jag föreslå att skatten skall betalas inom den
tid, som enligt 17 § gäller för anmälan eller deklaration rörande förvärv av
fartyg. Som en generell sanktion mot underlåtenhet att betala skatt i rätt
tid ämnar jag vidare i 37 § 2 mom. föreslå restavgift.

17 §.

Paragrafen motsvarar 19 § i utredningens förslag.

Gällande ordning

Såsom nämnts vid 16 §, skall förvärv av fartyg, som är registrerat i sjöfartsstyrelsens
fartygsregister, anmälas till sjöfartsstyrelsen. Sådan anmälan
skall, såsom vidare nämnts, göras inom fjorton dagar efter det att förändringen
i äganderätten inträffade. När det är fråga om lott i fartyg, skall
anmälningstiden räknas från den tidpunkt, då förändringen kom till huvudredarens
kännedom.

I fråga om förvärv av fartyg, som inte är registreringspliktigt och inte
heller är infört i fartygsregistret, finns en särskild bestämmelse om anmälningsskyldighet
i 34 § 2 mom. SF. Sålunda skall överlåtaren och förvärvaren
senast inom en månad efter det att skriftligt eller muntligt avtal
om förvärvet slutits gemensamt göra skriftlig anmälan om avtalet till landseller
stadsfiskalen i den ort, där fartyget vid överlåtelsen hade sin hemort.
Är förvärvaren inte bosatt i Sverige, åligger anmälningsskyldigheten
endast överlåtaren. Anmälan skall avges i två exemplar, av vilka det ena
förses med stämpel till behörigt belopp. Lands- eller stadsfiskalen skall se
till att med anmälan följer de handlingar som nämns under rubriken Köp
av fartyg, nämligen uppgift om köpeskillingen och förklaring att inte utöver
denna lämnats eller skall lämnas annan betalning för köpet. Samtidigt
skall tillses, att anmälan är försedd med stämpel till behörigt belopp.
Om det senare inte är förhållandet, skall lands- eller stadsfiskalen
uppmana kontrahenterna att sätta på felande stämpel och därvid erinra
om den påföljd för underlåtenhet att göra detta, som är föreskriven i 47 §
SF. Sedan anmälan funnits vara behörigen stämpelbelagd och de påsatta
stämplarna makulerade, skall lands- eller stadsfiskalen på det stämpelbelagda
exemplaret av den ingivna anmälan utan avgift teckna bevis om att
anmälan företetts hos honom, behörigen stämpelbelagd, liksom bevis om
dagen då detta skett. Detta exemplar av anmälan skall sedan tillhanda -

171

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år i96\

hållas den som gett in handlingarna. Har avhandling om förvärvet töljt
med anmälan, skall samma bevis tecknas på avhandlingen.

Utredningen

Beträffande anmälan om förvärv av registrerade fartyg löreslår utredningen
bestämmelser, vilka i huvudsak överensstämmer med vad som nu
gäller. I fråga om oregislrerade fartyg har utredningen däremot i 38 § föreslagit
en ändring. Handläggningen av avgiftsärendena skall sålunda enligt
förslaget flyttas från lands- eller stadsfiskal till sjöfartsstyrelsen. Denna ändring
har utredningen motiverat med att styrelsen lämpligen bör ha hand om
uppbörden av stämpelmedlen. Vidare anser utredningen det vara ändamålsenligt
att alla ärenden om fartygsstämpel behandlas av en och samma myndighet,
även om stämpelfrågor som rör oregistrerade fartyg i de flesta fall
inte torde bereda några svårigheter. Utredningen tramhåller, att frågan
också har visst samband med andra förslag av utredningen. Denna syftar
därvid på ett vid 37 § av departementsförslaget redovisat förslag, som innebär
att det nuvarande förbudet i 34 § 2 mom. SF mot att ta emot icke stämpelbelagd
anmälan upphävs beträffande oregistrerade fartyg. Vidare åsyftas
det tidigare redovisade förslaget, att stämpelmärken inte längre skall få
säljas till allmänheten. Enligt utredningens förslag skall anmälan om förvärv
av oregistrerat fartyg emellertid fortfarande göras till polismyndighet.
Denna skall sedan omedelbart vidarebefordra anmälan med tillhörande
handlingar till sjöfartsstyrelsen.

Yttrandena

Förslaget att sjöfartsstyrelsen skall vara beskattningsmyndighet för samtliga
skattepliktiga förvärv av fartyg har allmänt godtagits.

Statsåklagaren i Göteborg hälsar med tillfredsställelse att bestyret med
att stämpelbelägga överlåtelse av fartyg, som ej är registrerat, flyttas från
stadsfiskal till sjöfartsstyrelsen. Statsåklagaren framhåller att åklagarna
inte blivit helt befriade från uppgiften, eftersom förvärvet skall anmälas
till polismyndighet. Detta innebär enligt hans åsikt även en skyldighet för
polismyndigheten att övervaka, att behöriga anmälningar alltid sker.

Anmälningsskyldigheten beträffande förvärv av oregistrerat fartyg bör enligt
sjöfartsstyrelsen i förtydligande syfte uttryckligen begränsas till avgiftspliktiga
förvärv. Endast för sådana fall straffsanktioneras anmälningsskyldigheten
enligt 59 § i utredningens förslag. Frågan om en mer omfattande
anmälningsskyldighet bör enligt styrelsens mening prövas i annat
sammanhang.

Departementschefen

En koncentration till sjöfartsstyrelsen av samtliga ärenden om stämpelskatt
för fartygsförvärv synes vara ändamålsenlig. Jag får därför tillstyrka

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 196b

utredningens förslag, att styrelsen skall vara beskattningsmyndighet i fråga
om alla fartygsförvärv. Med en sådan ordning är det enligt min mening en
onödig omgång att kräva anmälan till polismyndighet beträffande vissa
fartygsförvärv. Polismyndighetens uppgift skulle nämligen endast vara att
vidarebefordra anmälan. Jag vill därför som en förenkling föreslå, att alla
anmälningar om skattepliktiga förvärv av fartyg skall göras direkt till sjöfartsstyrelsen.

Eftersom anmälan i fråga om fartyg, som varken är registrerat eller registreringspliktigt,
ända sedan sin tillkomst betraktats som jämställd med
deklaration, bör den nu uttryckligen erhålla denna form. Deklarationen
skall utan anmaning avges till sjöfartsstyrelsen, som bör få fastställa formulär
för deklarationen. Eftersom någon stämpelbeläggning inte längre
skall ske vid redovisning av skatten, behöver deklaration inte ges in i mer
än ett exemplar. Den tid, inom vilken deklarationen skall vara avlämnad,
synes alltjämt böra bestämmas till en månad efter förvärvet.

18 §.

I denna paragraf, som i sak överensstämmer med 20 § i utredningens
förslag, meddelas regler om hur fartygets värde skall styrkas. Förslaget har
motsvarighet i föreskrifter i 8 § SF under rubrikerna Byte av fartyg och
Köp av fartyg samt i 10 § 2 mom. och 34 § 2 mom. SF. I enlighet med vad
som föreslagits i 8 § 1 mom. tredje stycket har uttrycket »trovärdiga, med
saken förtrogna män» ersatts med ordet »sakkunnig».

Aktier och obligationer m. m.

Denna avdelning innehåller bestämmelser om emissionsstämpel, d. v. s.
stämpelskatt för aktier i svenska bolag (19 §), insatser i svenska kommanditbolag
(20 §), svenska obligationer och vissa andra svenska värdepapper
(21—23 §§) samt utländska värdepapper (24 och 25 §§). Dessutom innehåller
avdelningen gemensamma bestämmelser om dessa skatteobjekt (26 och
27 §§). Bestämmelserna motsvarar 22—32 §§ i utredningens förslag.

Stämpelplikten omfattar för närvarande in- och utländska aktier, obligationer
och lottbrev i kommanditbolag samt andelsbevis i utländska företag
av ekonomisk art och certifikat å utländska värdepapper. Utanför stämpelplikten
faller således teckningsrättsbevis, andelsbevis i andra svenska företag
av ekonomisk art än aktiebolag och kommanditbolag, aktiefondsbevis
samt certifikat, som avser svenska värdepapper eller icke stämpelpliktiga
värdepapper.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 196b

173

Aktier i svenska bolag

19 §.

Gällande ordning

Enligt föreskrifter i 8 § SF under rubriken Aktiebrev i inländskt aktiebolag
skall ett sådant aktiebrev, innan det utges av bolaget, förses med stämpel
av 10 öre för varje fulla 10 kronor av det belopp, varpå den i brevet avsedda
aktien lyder. Om brevet utfärdas på två eller flera aktier, skall stämpel
beräknas på aktiernas sammanlagda belopp. I fall, där enligt bolagets
beslut betalning för aktie skall erläggas med högre belopp än aktiens nominella
belopp, skall dock stämpeln beräknas i förhållande till detta högre belopp.

Under rubriken Interimsbevis, interimskvitto stadgas i 8 § SF stämpelplikt
för sådant bevis eller kvitto bl. a. då det avser aktiebrev eller lottbrev
i inländskt bolag. Enligt 27 § SF skall för beviset eller kvittot erläggas samma
avgift som för motsvarande aktiebrev eller lottbrev. Eftersom interimsbevis
och interimskvitto representerar aktierätten på det tidiga stadium, då
aktiebrev ännu inte blivit utfärdat, leder stämpelplikten för sådant bevis
eller kvitto till att den aktie, som skall ersätta interimsbeviset eller -kvittot,
inte blir föremål för stämpelavgift.

För bevis på andelsrätt i aktiefonder, s. k. aktiefondsbevis, finns inte några
bestämmelser om stämpelplikt. Inte heller föreligger stämpelplikt för certifikat,
som avser svenska värdepapper.

Utredningen

Vad först angår aktie föreslår utredningen, att stämpelavgift skall erläggas
när aktiebolag bildas och när sådant bolags kapital ökas. Att stämpelplikten
anges på detta sätt anser utredningen inte i och för sig innefatta
någon saklig förändring av den nuvarande bestämmelsen, att aktiebrev skall
förses med stämpel innan det utges av bolaget.

I fråga om avgiftsbeloppets storlek överensstämmer utredningens förslag
med gällande föreskrifter. Utredningen har vidare föreslagit en bestämmelse
av innehåll att avgiften för aktie, som betalas med annan egendom än pengar,
skall vara densamma som för aktie, där betalning utgår i pengar. Skall
inte någon aktie betalas med pengar, skall avgiften beräknas efter det nominella
beloppet. Dessa bestämmelser om avgiftsberäkningen vid tillskott, varom
uttryckliga stadganden inte finns i SF, motsvarar enligt utredningens
uppfattning vad som redan nu kan antas gälla.

Med hänsyn till de bestämmelser om tiden för erläggande av stämpelavgift
för aktie, som utredningen föreslår (23 § i utredningsförslaget), anser
utredningen det inte vara nödvändigt att meddela bestämmelser om stämpelavgift
för interimsbevis eller interimskvitto.

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1964

En utvidgning av stämpelplikten förordar utredningen genom att föreslå
såväl emissions- som fondstämpel för vissa andelsrättsbevis, nämligen
aktiefondsbevis och andra likartade bevis som avser andelsrätt i aktier
eller obligationer. Utredningen framhåller därvid att andelsbevis i aktiefonder
med olika benämningar under senare år utbjudits i den allmänna
marknaden på initiativ av banker och andra företag. Ett syfte härmed har
angetts vara att öka möjligheterna för placering av mindre belopp i aktier
av olika slag. Fondernas förvaltningsorganisation har fått formen av stiftelse.
Rätten till sådan fonds värde och avkastning, efter avdrag av förvaltningskostnaden,
tillkommer andelsägarna.

Frågor om stämpelplikt för sådana andelsbevis, som nu nämnts, har varit
föremål för prövning såvitt avser aktiefondsbevis, utfärdade av Stiftelsen
Aktietjänst. Regeringsrätten har därvid funnit, att emissionsstämpel inte
skall utgå. Vidare har statskontoret i ett ärende om förhandsbesked förklarat,
att bevisen inte är att anse som fondpapper vilka enligt fondstämpelförordningen
skall förses med stämpel.

Utredningen finner det påkallat att vidta en sådan ändring i fondstämpelförordningen,
att fondbevis av det här aktuella slaget vid överlåtelse blir
underkastat fondstämpel. Enligt utredningens mening finns inte anledning
att begränsa en bestämmelse härom till andelsbevis, som avser aktier, utan
även andelsbevis, som avser obligationer, bör innefattas i en sådan bestämmelse.
Däremot vill utredningen inte föreslå, att ändringen utsträcks till att
avse andra andelsbevis än sådana som förekommer i den allmänna marknaden.
Beskrivningen i detta avseende kan enligt utredningens mening ske
med användande av samma kännetecken som beträffande obligationer,
d. v. s. innehålla att det skall vara fråga om bevis, som utges i större antal
och uppenbarligen är avsedda för den allmänna rörelsen.

Huruvida utgivandet i den allmänna marknaden av andelsbevis rörande
aktier och obligationer även bör drabbas av emissionsstämpel, anser utredningen
vara något tveksamt. Vid en jämförelse mellan utgivandet i den allmänna
marknaden av de här aktuella bevisen och andra stämpelpliktiga
emissioner framträder emellertid enligt utredningen sådana likheter, att
konsekvensen fordrar samma behandling i stämpelhänseende av dessa fall.
Utredningen föreslår därför att andelsrättsbevis, som avser aktier eller obligationer,
skall beläggas med emissionsstämpel, om bevisen utges i större
antal och uppenbarligen är avsedda för den allmänna rörelsen (29 § i utredningsförslaget).

Vad angår avgiftsbeloppen, finner utredningen det i fråga om fondstämpeln
vara tydligt, att på andelsbevis som avser aktier skall tillämpas den
högre avgift som gäller för aktie, övervägande skäl talar enligt utredningens
mening för att samma avgift tas ut även för andelsbevis, som enbart avser
obligationer, om sådana bevis skulle förekomma. Önskvärdheten av att behandla
andelsbevisen enhetligt har utredningen ansett böra föranleda, att
även emissionsstämpeln skall utgå såsom för aktie. Eftersom ett andelsbe -

175

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 106i

vis inte lyder på visst belopp, föreslår utredningen, att avgiften beräknas på
storleken av det vederlag mot vilket beviset tillhandahålls köpare.

Vad nu sagts om andelsrättsbevis skall enligt utredningens förslag i huvudsak
gälla även sådant c e r t i f i k a t, som utges i den allmänna marknaden
och innefattar förfoganderätt över vissa värdepapper (29 § i utredningsförslaget).
Utredningen erinrar om att emissionsstämpel enligt gällande
bestämmelser utgår för ccrtifikat å utländska värdehandlingar och att fondstämpel
utgår för ccrtifikat i fråga om både svenska och utländska värdehandlingar.
Såvitt angår emissionsstämpel, föreslår utredningen, att en enhetlig
avgift skall tas ut för alla ccrtifikat och att avgiften skall bli densamma
som föreslagits för andelsbevis. I fråga om fondstämpel anser utredningen
däremot nuvarande avgiftsbestämmelser kunna lämnas oförändiade.
Detta innebär att olika avgifter skall utgå för certifikat, som gäller aktier,
och för certifikat, som gäller obligationer. Om certifikat avser båda slagen
av värdepapper, bör enligt utredningens mening den högre avgiften anses
vara tillämplig, eftersom ett motsatt behandlingssätt skulle kunna leda till
att avgift undandrogs.

Från stämpelplikten föreslår utredningen undantag för andelsbevis och
certifikat avseende endast sådan obligation, som skall vara fri från stämpelavgift.

Beträffande handlingens förseende med stämpel och beträffande stämpelavgift
vid utbyte anser utredningen, att de regler som föreslås för obligation
skall erhålla motsvarande tillämpning.

Yttrandena

Remissorganen har inte haft något att erinra mot att stämpelplikten för
aktie knyts till bildandet av aktiebolag och till ökningen av bolags aktiekapital.
Inte heller har någon erinran riktats mot den föreslagna avgiftens
storlek eller mot ett slopande av stämpelplikten för interimsbevis och
interim sk vitt o, som avser aktier.

Förslaget att införa stämpelplikt för andelsrättsbevis, som avser
aktier eller obligationer, har däremot blivit föremål för delade meningar.

Såvitt gäller emissionsstämpel, har förslaget tillstyrkts av bank- och
fondinspektionen, statskontoret och Skyddsföreningen för utländska värdepapper.
Som stämpelpliktigt andelsrättsbevis bör enligt inspektionens mening
betraktas även de s. k. certifikat, som avser Tyska Rikets fyra procent
utländska obligationslån av år 1930 (tändstickslånet).

Avstyrkande yttranden har avgivits av Stockholms fondbörs, Svenska fondhandlareföreningen,
Svenska bankföreningen, Näringslivets skattedelegation,
Skånes handelskammare och Stiftelsen Aktietjänst. I de avstyrkande
yttrandena framhålls främst att emissionsstämpel innebär en dubbelbeskattning,
som man i övrigt velat undvika. Vidare anförs, att skatteskärpningen
strider mot strävandena inom den europeiska gemenskapen att få till stånd

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 196b

en harmonisering av sådana skatter. Skånes handelskammare anser, att
även förvaltningsbolag rätteligen borde vara befriade från emissionsstämpel
för egna aktier. Stiftelsen Aktietjänst hävdar, att stiftelsens andelsrättsbevis
bör vara helt fritagna från emissions- och fondstämpel med hänsyn
till bevisens speciella karaktär och stiftelsens syfte.

Vad beträffar fondstämpel för andelsrättsbevis har ett införande av stämpelphkt
tillstyrkts av bank- och fondinspektionen, Stockholms fondbörs,
Svenska fondhandlareföreningen och Skyddsföreningen för utländska värdepapper
men avstyrkts av Näringslivets skattedelegation, Skånes handelskammare
och Stiftelsen Aktietjänst. Svenska bankföreningen har uttalat
tveksamhet om lämpligheten av förslaget. Flertalet remissorgan har i denna
del åberopat i stort sett samma skäl som redovisats beträffande emissionsstämpeln.
Bank- och fondinspektionen har i detta sammanhang framfört
åsikten att man borde undersöka, om inte fondstämpeln i sin helhet kunde
slopas eller eventuellt omvandlas till en avgift som tas ut av de vid fondbörsen
ackrediterade bolagen.

I fråga om beloppet av stämpeln för andelsrättsbevis har Stockholms fondbörs,
Svenska fondhandlareföreningen och Svenska bankföreningen föreslagit
att avgiften för bevis, som avser enbart obligationer, skall vara densamma
som för obligation och att beviset skall vara fritt från stämpel, om
det avser enbart obligationer som utfärdats eller garanterats av svenska
staten.

Utredningens förslag att införa emissionsstämpelplikt för certifikat
å svenska värdepapper har tillstyrkts av bank- och fondinspektionen, som
finner konsekvensen fordra stämpelplikt om sådan införs för andelsrättsbevis.
Avstyrkande yttranden föreligger från Stockholms fondbörs, Svenska
fondhandlareföreningen, Svenska bankföreningen, Näringslivets skattedelegation
och Skånes handelskammare. I dessa yttranden anförs, att förslaget
medför dubbelbeskattning. I fråga om certifikatavgiftens storlek har bankoch
fondinspektionen samt Svenska bankföreningen föreslagit att för certifikat,
som avser endast obligationer, skall utgå samma stämpel som för obligation.

Departementschefen

I likhet med utredningen och remissorganen anser jag, att skatteplikten
för aktie bör knytas till bildandet av aktiebolag och till ökning av
bolags aktiekapital. Givetvis skall i det senare fallet skatt utgå endast för de
nya aktierna. Den föreslagna skattenivån, mot vilken ingen erinran riktats,
finner jag väl avvägd. Skatten bör således fortfarande utgå med i princip
en procent av aktiens belopp.

Vad utredningen föreslagit om skatteberäkningen vid tillskott synes ändamålsenligt,
eftersom det inte kräver någon värdering av apportegendomen
och beskattningsmyndigheten inte belastas med några vanskliga bedömanden.

Eftersom jag i det följande ämnar föreslå att tiden för stämpelskattens

177

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 är l!)6b

erläggande skall knytas till det faktum att aktie blivit till fullo betald, finns
det ingen anledning att ta ut skatt redan på de handlingar, som representerar
aktierätten innan aktien emitterats. Såsom utredningen föreslagit, bör
därför skatteplikten för interimsbevis och inte rim skvitto slopas.
Följaktligen skall skatt inte heller betalas för teckningsbevis eller teckningsrättsbevis.

Bevis om andels rätt i aktiefond, s. k. aktiefondsbevis, är en ny
form av värdepapper, som i praxis inte blir föremål för stämpelbeläggning.
Utredningens förslag att införa såväl emissions- som fondstämpelplikt för
sådant bevis liksom för bevis om andelsrätt i obligationer har vid remissbehandlingen
mötts av kritik. Särskilt har gjorts gällande, att ett införande
av emissionsstämpel skulle innebära dubbelbeskattning och att fondstämpel
skulle skada småspararnas intressen. Även bortsett från denna remisskritik
saknas emellertid enligt min mening anledning att nu ta ställning till
stämpelutredningens förslag i denna del. Den av mig tidigare omnämnda
aktiefondsutredningen har nämligen fått i uppgift bl. a. att se över bestämmelserna
om stämpelavgift för fondpapper. Därvid skall utredningen, samtidigt
med att frågan om aktiefondernas och aktiefondsbevisens civilrättsliga
reglering utreds, förutsättningslöst pröva frågan om fondstämpelpliktens
omfattning och utformning samt företa en omprövning av principerna
för emissionsstämpelplikten. I avvaktan på aktiefondsutredningens
förslag bör några andra sakliga ändringar inte ske på det här aktuella området
än sådana som är oundgängligen nödvändiga. Jag finner mig därför
inte böra nu föreslå skatteplikt för aktiefondsbevis eller liknande bevis.

Eftersom frågan om skatteplikt för aktiefondsbevis får anstå, bör inte
heller förslaget om införande av skatteplikt för certifikat, som avser
redan utgivna svenska värdepapper, nu föranleda någon åtgärd. Däremot
ämnar jag i 21 § föreslå skatteplikt för certifikat, som avser obligationer
vilka ännu inte framställts.

Insatser i svenska bolag
20 §.

Denna paragraf motsvarar 25 § i utredningens förslag.

Gällande ordning

I 8 § SF stadgas under rubriken Lottbrev, andelsbevis eller delaktighetsbevis
stämpelplikt för lottbrev, andelsbevis eller delaktighetsbevis i inländskt
solidariskt bankbolag eller annat inländskt bolag, som driver bankrörelse,
samt i kommanditbolag. Avgiftsbeloppet beräknas på samma sätt som för
aktie. De vid 19 § i departementsförslaget anmärkta interimsbevisen och interimskvittona
avser även de nu angivna handlingarna.

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 196b

Utredningen

Utredningen föreslår en bestämmelse av innehåll, att för kommanditdelägares
insats i kommanditbolag skall erläggas stämpelavgift med samma
belopp som föreskrivits för aktie. Stämpelbeloppet skall beräknas på insatsen.

Stämpelavgiften för lottbrev, andelsbevis och delaktighetsbevis i inländskt
solidariskt bankbolag eller annat inländskt bolag, som driver bankrörelse,
har inte fått någon motsvarighet i utredningens förslag, eftersom enligt gällande
lag om bankrörelse endast bankaktiebolag får driva bankrörelse.

Yttrandena

Utredningens förslag har i denna del inte mött någon erinran.

Departementschefen

Bestämmelsen om stämpelskatt för kommanditdelägares insats i kommanditbolag
ansluter nära till vad som föreslagits i fråga om stämpelskatt
för aktie. Skattskyldigheten anknyts emellertid till inregistrering av utfästelsen
om insats. Stämpelskatt skall erläggas, även om något formligt lottbrev
inte utfärdas.

Skatten skall fortfarande utgå med en procent av den utfästa insatsen.
Bestämmelser om deklarationsplikt och om tiden för skattens erläggande
ämnar jag föreslå i 27 §.

Skulle registrerad utfästelse om insats i något fall inte fullföljas, kan
Kungl. Maj :t enligt vad jag ämnar föreslå i 56 § medge befrielse från eller
återbetalning av skatten.

Ur förordningen har bestämmelserna om skatteplikt för lottbrev i solidariska
bankbolag och andra bankföretag utmönstrats, eftersom sådana
lottbrev enligt nuvarande banklagstiftning inte kan förekomma. Såsom anmärkts
vid 19 §, slopas även skatteplikten för interimsbevis och interimskvitton.

Svenska obligationer m. m.
21 §.

Paragrafen motsvarar 26 § i utredningens förslag.

Gällande ordning

Enligt 8 § SF under rubriken Obligation, som utfärdas här i riket, skall
utgivare av obligation, innan denna utlämnas, förse obligationen med stämpel
av 60 öre för belopp, som inte överstiger 100 kronor, och därutöver 60

179

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år

öre för varje påbörjat 100-tal kronor. I sista stycket under samma rubrik
(jfr hänvisningsrubriken Förskrivning) stadgas att bestämmelserna om
obligation, som utfärdas här i riket, skall gälla även i fall, då för särskilda
delar av skuldbelopp utfärdas förskrivningar som uppenbarligen är avsedda
att utsläppas i den allmänna rörelsen. Detta gäller vare sig förskrivningarna
är löpande eller ej och trots att de inte betecknats som obligationer.

Utredningen

Utredningen framhåller, att frågan om innebörden av sistnämnda stadgande
liksom över huvud frågan vad som skall förstås med obligationer
vid flera tillfällen varit föremål för prövning av domstol och bos statskontoret.
Spörsmålen har bl. a. varit, om förskrivningar gällt särskilda
delar av skuldbelopp och om förskrivningar varit avsedda för den allmänna
rörelsen.

I 4 § skuldebrevslagen, som innehåller en särregel om betalningsplatsen
för s. k. masspapper, används beteckningen obligationer eller andra skuldebrev,
som utges i större antal och uppenbarligen är avsedda för den allmänna
rörelsen. I motiven till denna regel framhöll lagberedningen, att det inte
ansetts erforderligt att närmare bestämma vad som skulle förstås med obligation,
eftersom värdepapper som uppfyllde de i 4 § angivna fordringarna
blev hänförliga under denna paragraf oavsett huruvida de borde betecknas
som obligation eller ej.

Inte heller i detta sammanhang är det enligt utredningens uppfattning
erforderligt eller möjligt att göra en närmare begreppsbestämning än som
skett i skuldebrevslagen. Definitionen i denna lag överensstämmer för övrigt
med beskrivningen i SF, om man bortser från vissa modifikationer.

Utredningen påpekar sålunda, att avgiftsplikten enligt sista stycket under
rubriken gäller endast förskrivningar för särskilda delar av ett skuldbelopp.
Denna bestämning har medfört att kapitalupplåning, som inte avsett
en bestämd lånesumma utan gällt kapitalanskaffning till obestämt belopp,
blivit avgiftsfri, även om den skett genom utgivande av sådana skuldebrev
som är att jämställa med obligationer. Eftersom utredningen inte finner
anledning att behålla en sådan begränsning i avgiftsplikten, har utredningen
föreslagit, att bestämmelsen därom slopas.

Vad därefter angår uttrycket »evad den är löpande eller ej», infördes detta
år 1934 särskilt med hänsyn till av banker utfärdade förlagsbevis, vilka
på grund av banklagstiftningen inte kunde vara löpande utan skulle vara
ställda till viss man. Eftersom den från 4 § skuldebrevslagen hämtade begreppsbestämningen
inte torde innebära en begränsning till löpande skuldebrev,
anser utredningen, att inte heller det här berörda uttrycket bör behållas.

Utredningen har i överensstämmelse med det anförda angivit det här aktuella
objektet för stämpelavgift som »obligationer och andra skuldebrev,
vilka utgivas i större antal och uppenbarligen äro avsedda för den allmänna

180

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 196b

rörelsen». I samma paragraf har utredningen tagit in en bestämmelse, enligt
vilken beteckningen obligation i följande paragrafer används för att beteckna
samtliga de här angivna handlingarna.

I fråga om avgiftens storlek och bestämmelsen att avgiften skall ha erlagts,
innan obligation utlämnas, överensstämmer utredningens förslag med
SF. Utredningens förslag rörande bevis, som avser andelsrätt i obligationer,
och certifikat, som avser förfoganderätt över obligationer, har jag redovisat
vid 19 § i departementsförslaget.

Yttrandena

Statskontoret ifrågasätter, om inte kapitalomsättning bör drabbas av stämpelplikt
vare sig den är »avsedd för den allmänna rörelsen» eller ej. Från
kapitalomsättningssynpunkt måste det te sig likgiltigt, om en låntagare fördelar
lånesumman på ett litet eller på ett stort antal reverser eller obligationer.

I övrigt har utredningens förslag i denna del lämnats utan erinran.
Departementschefen

För närvarande stadgas stämpelplikt för obligationer. Med obligationer
jämställs därvid vissa förskrivningar, som är avsedda för
den allmänna rörelsen.

Om förskrivningar för den allmänna rörelsen finns bestämmelser även i
skuldebrevslagen, där sådana skuldebrev likaledes i visst hänseende jämställs
med obligationer. Skillnaden mellan bestämmelserna i SF och i skuldebrevslagen
är, att förskrivningarna enligt SF skall ha utfärdats för särskilda
delar av ett skuldbelopp och att således totala lånesumman skall ha varit
fixerad från början. Obligationsstämpel har därför i praxis inte ansetts böra
utgå för kapitalanskaffning till obestämt belopp genom sådana förskrivningar.
Ett dylikt resultat kan inte anses materiellt tillfredsställande. Inte
heller kan det anses rimligt att en låntagare, som önskar låna så mycket
pengar som möjligt och därför inte fastställer någon maximigräns för lånet,
skall bli förmånligare behandlad i stämpelskattehänseende än den låntagare,
som anger ett högt lånebelopp men inte lyckas låna den önskade summan.
Det finns därför inte någon anledning att behålla det nuvarande kravet på en
från början fixerad total lånesumma i definitionen av de förskrivningar, som
jämte obligationer skall vara skattepliktiga. I stället bör skuldebrevslagens
definition, såsom utredningen föreslagit, användas för bestämningen av dessa
förskrivningar.

Skuldebrevslagens definition av de nu berörda förskrivningarna innehåller
dels att de utges i större antal, dels att de uppenbarligen är avsedda för
den allmänna rörelsen. Statskontoret har ifrågasatt, om man inte kan bortse
från båda dessa rekvisit och ta ut stämpelskatt på all kapitalomsättning.
Denna fråga är inte ny utan har behandlats vid ett flertal tillfällen, bl. a. då

181

Kungl. M(ij:ts proposition nr 75 år 196t

den allmänna stämpelplikten för växel slopades. Det bär därvid rått enighet
om alL en allmän stämpelskatteplikt för skuldebrev inte är praktiskt genomförbar,
eftersom kontrollmöjligheter saknas. Man har därför begränsat skatteplikten
för andra skuldebrev än obligationer och nu berörda förskrivningar
till fall, då skuldebrev företetts inför offentlig myndighet för vinnande av
inteckning eller betalning för fordran. Fortfarande synes det inte vara realistiskt
att genomföra en allmän stämpelskatteplikt för kapitalomsättning.
Jag är därför inte beredd att förorda en sådan. Tvärtom har jag, som tidigare
anförts, av praktiska skäl nu föreslagit ett slopande av skatteplikten, då
betalning söks för fordran.

Frågan om skuldebrev utges i större antal och uppenbarligen är avsedda
för den allmänna rörelsen får liksom hittills prövas från fall till fall.

Skattebeloppet, i princip 0,6 procent av obligationens belopp, och tidpunkten
för skattepliktens inträde — handlingens utgivande enligt det fiamlagda
förslaget överensstämmer i sak med vad som nu gäller. Att här liksom
vid inteckning av skuldebrev införa en minimiskatt är inte möjligt med hänsyn
till att ett stort antal obligationer har ett nominellt belopp, som inte drar
högre stämpelskatt än 60 öre per styck. Bestämmelser om deklarationsplikt
och om tiden för skattens erläggande ämnar jag föreslå i 27 § respektive
36 § andra stycket.

På den svenska värdepappersmarknaden finns en ny typ av c e r t i f ikat,
som avser ännu inte framställda obligationer.
Syftet med dessa certifikat är att den, som tar upp obligationslån, skall slippa
kostnaderna för tryckning och handhavande av obligationshandlingar.
Långivaren slipper å sin sida bestyret med att förvara obligationshandlingar
och klippa kuponger. Sådana önskemål om förenklingar kan tillgodoses genom
att man underlåter att framställa obligationshandlingar, när lånet tas
upp, och i stället till varje långivare utfärdar ett certifikat, som berättigar
långivaren att viss tid efter anfordran få ut de i certifikatet specificerade
obligationerna.

När certifikat av nu angivet slag utfärdas, sker en förmögenhetsomsättning
av i princip samma art som när obligationer emitteras. Certifikaten
syftar endast till att medge ett av praktiska överväganden betingat anstånd
med utfärdandet av vanliga obligationer. För ett och samma obligationslån
kan komma att redan från början utfärdas såväl obligationshandlingar som
certifikat, och certifikaten kan successivt ersättas med obligationer, allteftersom
innehavare av certifikat begär detta. I fall, där obligationer aldrig
kommer att utfärdas, har certifikaten fyllt samma uppgift som obligationshandlingar
i andra fall. Certifikat av den typ jag nu åsyftar bör därför beläggas
med stämpelskatt i likhet med obligationer. Jag vill därför föreslå en
bestämmelse om skatteplikt för sådana certifikat. Givetvis skall dock skatteplikt
föreligga endast i den mån de obligationer, som anges i certifikatet,
skulle ha varit skattepliktiga, om de blivit utlämnade. Skattebeloppet bör
vara detsamma, som skulle ha utgått för obligationerna. För det fall att
obligationer blivit utlämnade men senare återlämnas till utgivaren för att

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 196b

ersättas med ett certifikat, bör detta givetvis inte bli skattepliktigt, eftersom
skatt tidigare erlagts för obligationerna. Skatteplikten har därför i 21 § begränsats
till fall, då vid upptagande av obligationslån certifikat utges i stället
för obligation. I skatteplikten inbegrips det fallet, att obligationer visserligen
framställts men inte utlämnas därför att långivaren hellre vill ha ett
certifikat. I 23 § sista stycket har vidare intagits bestämmelser om skattefrihet
vid utbyte av certifikat mot obligationer och av ett eller flera certifikat
mot ett eller flera nya certifikat.

22 §.

Förevarande paragraf motsvarar 27 § i utredningens förslag.

Gällande ordning

Enligt 8 § SF under rubriken Obligation, som utfärdas här i riket, föreligger
frihet från emissionsstämpel för obligationer, som utfärdats av svenska
staten, landsting, kommuner, Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa, Svenska bostadskreditkassan, Svenska
skeppshypotekskassan och Kommunkredit Aktiebolag. Stämpelfrihet åtnjuts
även för obligationer, som garanterats av svenska staten, samt för obligationer,
som utfärdats av svenskt aktiebolag vilket har till ändamål att idka
belåning av fast egendom eller tomträtt.

Utredningen

De av utredningen föreslagna stadgandena om subjektiv frihet från emissionsstämpel
för obligationer överensstämmer med gällande bestämmelser i
SF. I formellt hänseende har dock föreslagits den ändringen, att landsting
inte särskilt nämns bland de fria skattesubjekten.

Yttrandena

Beträffande den föreslagna stämpelfriheten för kommun förklarar sig
Svenska landstingsförbundet utgå från att med kommun avses även landstingskommun,
eftersom det inte synes rimligt att stämpelavgift erläggs för
obligationer utfärdade av sådan kommun och undantag i detta avseende
finns i nu gällande SF.

En utvidgning av det stämpelfria området önskar Aktiebolaget Industrikredit,
vilket hemställer om frihet från emissionsstämpel för obligationer
som utfärdas av detta bolag.

Departementschefen

I fråga om undantag från emissionsstämpelplikt för obligationer har utredningen
inte föreslagit någon saklig ändring. Efter det att utredningens
betänkande avgivits, har emellertid denna fråga aktualiserats genom fram -

183

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 196k

ställningar om skattefrihet för olika kreditinstituts obligationer. Sålunda har
genom beslut av 1962 års riksdag på begäran av det nybildade Kommunkredit
Aktiebolag i likhet med vad som gäller för kommun stadgats frihet
från emissionsstämpel för detta bolags obligationer liksom frihet från tondstämpel
vid utlämnandet av sådan obligation.

Vidare har Aktiebolaget Industrikredit i sitt remissyttrande samt sedermera
de nytillkomna kreditinstituten Aktiebolaget Företagskredit och Aktiebolaget
Svensk exportkredit i skilda framställningar hemställt om skattefrihet
för sina obligationer. Framställningarna från dessa tre bolag har
jämte de remissyttranden, som avgetts över dem, överlämnats till aktiefondsutredningen
för att övervägas vid fullgörandet av dess uppdrag. Någon
utvidgning av det stämpelskattefria området bör därför enligt min mening
inte vidtas nu.

Den föreslagna skattefriheten för obligation, som utfärdas av kommun,
bör givetvis avse alla slags kommuner, således även landstingskommun.
Författningstexten har därför förtydligats på denna punkt.

23 §.

Denna paragraf motsvarar 28 § i utredningens förslag.

Gällande ordning

Enligt huvudregeln i 8 § SF under rubriken Obligation, som utfärdas här
i riket, skall stämpelpliktig obligation, såsom förut nämnts, då den utlämnas
vara försedd med stämpel till visst belopp.

Från denna huvudregel stadgas undantag för de fall, då obligationer utfärdas
endast som ersättning för förkomna eller förstörda obligationer eller
i utbyte mot obligationer av samme utgivare och med samma räntefot, såvida
de nya obligationerna inte lyder på högre belopp än de tidigare. I dessa
undantagsfall skall de nya obligationerna vara fria från stämpel, om de äldre
obligationerna varit försedda med stämpel i vederbörlig ordning eller inte
skolat beläggas med stämpel.

Utfärdas de nya obligationerna på högre belopp än de tidigare, skall de
förses med stämpel för skillnaden mellan de olika beloppen. Obligation, som
enligt dessa regler är fri från stämpel eller skall beläggas med stämpel för
endast överskjutande belopp, skall obligationsutgivaren vid utfärdandet förse
med anteckning om orsaken härtill.

Utredningen

Utredningen föreslår som huvudregel, att obligationer skall förses med
stämpel. Undantagsbestämmelsen rörande utbyte av obligationer anser utredningen
vara tydlig såvitt angår utbyte av obligation i samband med dödning
eller växling av obligationer, vare sig växlingen innebär att en obligation
delas på flera obligationer eller motsatsen. Utredningen har därför

184 Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 796h föreslagit

en motsvarande bestämmelse (28 § andra stycket i utredningsförslaget).

Däremot påpekar utredningen att tillämpningssvårigheter uppstått när
obligationer vid lånekonvertering försetts med påstämpling, som innebär
förändring av lånevillkoren, och när obligationer utbytts mot nya obligationer
utan samband med dödning eller sådan växling som nyss berörts.

Vad angår påstämpling om ändring av lånevillkoren i samband med lånekonvertering
har den tvekan som uppkommit, enligt vad utredningen
framhåller, inte omedelbart gällt tolkningen av den aktuella bestämmelsen i
SF utan spörsmålet, om återutlämnande av obligation efter sådan påstämpling
varit att betrakta som utgivande (ånyo) av obligation. Avgörandena
i en del rättsfall kan enligt utredningens uppfattning innebära att stämpelfrågan,
såsom statskontoret uttalade i en promemoria år 1939, är beroende
av bl. a. frågan, om obligationslånets slutbetalning i samband med konverteringen
förlagts till en senare tidpunkt än enligt de ursprungliga lånevillkoren.
I sådant fall anses påstämplingen lika med utfärdande av ny obligation.
Enbart en nedsättning av räntesatsen föranleder däremot inte ett sådant
bedömande.

Utredningen framhåller, att samma spörsmål senare varit aktuellt i fråga
om vissa utomlands utfärdade obligationer. Det var därvid fråga om konvertering
— efter överenskommelse mellan Sverige och det främmande landet
— genom en påstämpling av förut stämpelbelagda obligationer, vilken
innefattade även en förlängning av lånetiden. I enlighet med den ståndpunkt,
som statskontoret intog i sin promemoria, och eftersom det ansågs obilligt att
enskilda obligationsinnehavare skulle drabbas av stämpelplikt i dessa fall,
stadgades undantag från stämpelplikten genom tre särskilda författningar
(prop. 1939: 72, SFS 1939: 60; prop. 1953: 193, SFS 1953: 359; prop. 1954:
184, SFS 1954: 214). I 1954 års fall ifrågasatte departementschefen, om det
inte var möjligt och lämpligt att i SF införa bestämmelser av mera generell
natur för sådana fall.

I de rättsfall, där det inte varit fråga om påstämpling utan om utbyte av
obligationer vid konvertering eller eljest, har stämpel ansetts böra utgå.

På grund av vad som förekommit har utredningen funnit det vara angeläget
att införa regler, som är tydligare än de nuvarande och som bereder
möjlighet att utan författningsändring medge stämpelfrihet i särskilda fall.
Enligt utredningen bör stämpelavgift i princip inte drabba andra lånetransaktioner
än sådana, som innebär en verklig kapitalomsättning. Ny avgift
bör därför enligt utredningens uppfattning inte tas ut när obligationsinnehavare,
såsom oftast torde vara fallet vid konvertering, är mer eller mindre
nödsakade att godta nya, försämrade villkor. En skillnad i avgiftshänseende
mellan sådana fall och fall, där konverteringen är förmånlig och sker utan
tvång, förutsätter emellertid, att det kan företas en realitetsbedömning. Att
närmare ange grunderna för en sådan bedömning anser utredningen emellertid
vara ogörligt. En regel i antydd riktning skulle därför vara ägnad att
medföra nya vanskligheter i tillämpningen. Hänsyn till behovet av att kun -

Kungl. Muj:ts proposition nr 75 år 1904-

185

na kontrollera avgiltsbetalningen anser utredningen inte vara något hinder
mot stämpelfrihet i alla påstämplingsfallen. En viss begränsning av avgiftsfriheten
anser utredningen dock böra stadgas för att hindra att äldre, inlösta
obligationer begagnas vid nya lån. Utredningen föreslår därför som
förutsättning för stämpelfrihet, att påstämplingen och det förnyade utlämnandet
sker före utgången av den ursprungligen bestämda betalningstiden.

Att medge stämpelfrihet i samma utsträckning som vid påstämpling även
när tidigare obligationer byts ut mot andra skulle enligt utredningens mening
vara förenat med nackdelar från kontrollsynpunkt. Det skulle kunna
vara svårt att utreda, om avgift erlagts för viss obligation. Förekomsten i
större utsträckning av obligationer utan officiell stämpel skulle vidare minska
risken för att underlåten betalning blir upptäckt. Att märka är därvid att
inte alla obligationer utfärdas eller förmedlas genom banker och andra inrättningar,
som kan väntas iaktta avgiftsplikten.

I de förut berörda dödnings- och växlingsfallen kan man inte gärna vägra
stämpelfrihet. Beträffande sådana konverteringsfall, där påstämpling av någon
anledning inte begagnas utan nya obligationer utfärdas, anser däremot
utredningen någon allmän regel om stämpelfrihet inte böra meddelas. För
att möjliggöra stämpelfrihet, om sådan i särskilt fall är motiverad av billighetsskäl,
föreslår emellertid utredningen, att Kungl. Maj :t bemyndigas medge
frihet från avgift även vid byte. Liksom vid påstämpling förutsätts för sådant
medgivande, att bytet sker innan den ursprungliga betalningstiden gått
till ända.

Eftersom enligt förslaget stämpelfrihet vid utbyte inte föreligger utom i
dödnings- och växlingsfallen eller efter särskilt medgivande av Kungl. Maj :t,
har utredningen inte funnit nödvändigt att, såsom i SF, meddela föreskrift
om stämpel, när de nya obligationerna lyder på högre belopp än de äldre.
Att i sådant fall avgift skall utgå för skillnaden mellan de båda beloppen
anser utredningen ligga i sakens natur. I utredningsförslaget har ej heller
återgivits det nuvarande villkoret, att de nya obligationerna skall vara utfärdade
av samme utgivare. Beträffande dödnings-, växlings- och påstämplingsfallen
är det enligt utredningens mening en självklar förutsättning för
stämpelfrihet, att någon förändring inte sker i fråga om gäldenären. I övriga
utbytesfall blir spörsmålet, såsom utredningen påpekar, beroende av
Kungl. Maj :ts prövning.

Då obligation utlämnas utan stämpel, skall den enligt utredningens förslag,
liksom hittills, vara försedd med påskrift om orsaken därtill.

Yttrandena

Statskontoret anser att förslaget fått en mindre lämplig formulering, som
torde möjliggöra att obligationer tillhörande ett t. ex. ursprungligen 30-årigt
lån efter inlösen påstämplas och utges för en ny 30-årsperiod. Detta kan
knappast ha varit avsett och är enligt statskontorets mening inte heller principiellt
tillfredsställande.

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1964

Skyddsföreningen för utländska värdepapper hemställer, att tvångskonvertering
inte skall rubriceras som låneomsättning och föranleda stämpelbeläggning.
En förmånlig konvertering utan tvång bör däremot enligt föreningens
åsikt föranleda stämpelplikt. Föreningen anför därvid.

Under senare årtionden bär det inträffat att statliga såväl som privata
utländska gäldenärer inställt betalningarna å sina obligationslån. Placeringen
av dessa lån hos den svenska allmänheten skedde på sin tid genom
svenska banker. I eu del fall har lånetjänsten efter kortare eller längre tid
återupptagits men oftast endast i begränsad omfattning i enlighet med ny
»definitiv» betalningsplan. I andra fall är lånetjänsten fortfarande inställd.
För att obligationsinnehavarna skulle komma i åtnjutande av de reducerade
räntebetalningarna krävdes i allmänhet godkännande av den nya betalningsplanen,
som även innebar utsträckt amorteringstid för de olika lånen. Någon
ny frivillig långivning var det ej fråga om. Enligt gällande svensk stämpelförordning
har den utsträckta lånetiden inneburit, att ny stämpelbeläggning
av obligationerna måste ske, innan dessa inom landet belånades eller
försåldes. Betr. finska och tyska obligationer har genom särskild lagstiftning
befrielse från ny stämpelbeläggning stadgats.

Att skilja ovannämnda lånekonvertering från den konvertering, som inträffar,
när låntagaren begagnar sin kontraktsenliga rätt att säga upp sitt
utelöpande obligationslån för att anpassa obligationsräntan till aktuell marknadsränta
samtidigt som man av praktiska skäl vill behålla de gamla obligationsmantlarna,
möter i sig inga svårigheter. Obligationsägarens alternativ
är alt inom mycket kort tid få obligationen kontant inlöst. Om statsverket
i detta fall icke uppbär stämpelavgift på sätt som hittills skett, torde detta
gagna låntagarna men däremot knappast den obligationsägande allmänheten.
Vår uppfattning är, alt det i detta fall är ett nytt lån de gamla obligationsmantlarna
till trots. Utredningens åsikt, att det skulle vara »ogörligt»
att skilja mellan frivillig konvertering och tvångskonvertering måste vara
felaktig. Det är naturligtvis nödvändigt, att precisa grunder angives, när ny
stämpelbeläggning ej skall ske. Kriteriet på »konvertering utan tvång» är,
att lånetjänsten skötes och att obligationerna kontant inlöses enligt gällande
låneavtal. Den aktuella frågan sammanhänger däremot med tvångsvis utsträckt
lånetid, oftast med starkt försämrade räntevillkor för obligationsägaren
ibland även med nedskrivning av obligationernas nominella värde.
Både utsträckt lånetid och försämrade räntevillkor har varit liktydiga med
minskat värde å obligationerna. Denna förlust har uppgått till mycket betydande
belopp.

Föreningen riktar vidare kritik mot den föreslagna tidsgränsen för stämpelfrihet
och anför.

Utredningens förslag är, att påstämpling om konvertering å gamla obligationsmantlar
skall ske, innan lånets ursprungliga löptid utgått. Detta
skulle exempelvis innebära att efter en framtida ev. reglering av bl. a. »östtyska»,
polska, rumänska eller grekiska obligationer, av vilka en del finns
här i landet, ny stämpelbeläggning kan bli aktuell. Därför är föreslagen begränsning
obillig. Utredningens motivering till denna begränsning är önskan
att förhindra äldre, redan inlösta obligationer från att av gäldenären släppas
ut på marknaden igen. Av alla de metoder, som ohederliga obligationsgäldenärer
använt, är den här åsyftade oss obekant. Den angivna motiveringen
förefaller vara orealistisk av marknadstekniska skäl, ofta även av
rent formella. I de fall obligationer handlas med affidavits föreligger ej

187

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 196b

denna risk. Då eu ny betalningsplan alltid bygger på en inventering av då
utelöpande obligationer, behöver man ej heller befara att redan inlösla obligationer
slappes ut på marknaden. Det väsentliga är, att tvångskonvertering
ej betraktas som ny långivning och att stämpelbeläggning därför ej
skall ske.

I sådana fall där tvångskonvertering innebär ett utbyte av ganda obligationer
mot nya, vilket brukar vara fallet med obligationer lydande å dollar,
bör av samma skäl stämpelskyldighet ej föreligga. Den kontrollmöjlighet
som utredningen anger, nämligen rätt för vederbörande att hos generalpoststyrelsen
erhålla bevis om äldre stämpel, uppfyller alla rimliga krav på effektiv
kontroll.

Departementschefen

Som huvudregel i fråga om obligation skall fortfarande gälla, att sådan
handling måste vara försedd med stämpel innan den lämnas ut. Från denna
regel bör emellertid, liksom hittills, göras vissa undantag.

Den nuvarande stämpelskattefriheten vid utbyte av obligation i samband
med dödning eller växling av obligation bör behållas i enlighet med utredningens
enhälligt tillstyrkta förslag. Om vid utbyte de nya obligationerna
lyder på högre belopp, skall givetvis stämpelskatt beräknas på skillnaden
mellan det nya beloppet och det tidigare. Detta kan visserligen sägas följa
av huvudregeln om skatteplikt. För tydlighetens skull bör man emellertid
enligt min mening ha kvar en uttrycklig föreskrift härom. Som förutsättning
för skattefriheten bör gälla, att de nya obligationerna utfärdas av samme
utgivare med samma räntefot och på i övrigt oförändrade villkor.

När obligationer vid lånekonvertering åter utlämnats med påstämpling
om ändrade lånevillkor, har i praxis stämpelskatt uttagits, om den ursprungliga
betalningstiden förlängts. Bestämmelsen om avgiftsfrihet vid utbyte
har således inte ansetts tillämplig. Utredningen har nu föreslagit skattefrihet,
om förlängning påstämplats före utgången av den ursprungligen bestämda
lånetiden. Statskontoret har inte funnit förslaget principiellt tillfredsställande,
eftersom det medger att t. ex. ett ursprungligen 30-årigt lån efter
inlösen påstämplas och utan stämpelskatt utges för ny 30-årsperiod. Motsatt
uppfattning företräder Skyddsföreningen för utländska värdepapper,
som förordat skattefrihet även när påstämpling görs efter utgången av den
ursprungliga lånetiden.

Enligt min mening kan det, om ett obligationslån omsätts redan före den
ursprungliga betalningstidens utgång, inte anses föreligga någon verklig
kapitalomsättning utan endast en förlängning av lånetiden. Jag kan därför
inte dela statskontorets åsikt, att det skulle vara principiellt otillfredsställande
med skattefrihet i sådant fall. Vad jag nu sagt gäller oavsett den nya
lånetidens längd i förhållande till den gamla. Har däremot en förlängning
av betalningstiden påstämplats först efter det att den ursprungliga lånetiden
gått ut, måste man i likhet med utredningen anse, att ett nytt lån föreligger.

Oavsett om det finns risk för att tidigare inlösta obligationer begagnas vid

188

Kungl. Maj.ls proposition nr 75 år 1964

nya lån, tillstyrker jag således skattefrihet, då en förlängning av betalningstiden
påstämplats före utgången av den ursprungliga lånetiden. En sådan
begränsning kan emellertid, såsom Skyddsföreningen påpekat, verka obillig
i vissa fall vid tvångskonvertering, som påkallas av en försumlig gäldenär.
För dylikt fall bör Kungl. Maj :t enligt min mening, till skillnad från vad
utredningen föreslagit, kunna medge frihet från skatt. Behovet av en generell
bestämmelse av denna innebörd har min företrädare i ämbetet påpekat
redan i samband med behandlingen av ett sådant fall vid 1954 års riksdag.
I 5G § av departementsförslaget ämnar jag föreslå en generell möjlighet för
Kungl. Maj :t att befria från skatt, om synnerliga skäl föreligger. Denna bestämmelse
blir tillämplig även på konvertering av obligationer.

Hittills har jag behandlat frågan om betalningstidens längd. Även andra
villkor kan emellertid ändras genom påstämpling vid konvertering. I praxis
har nedsättning av räntesatsen inte ansetts böra föranleda skatteplikt såsom
för ny obligation. Utredningens förslag går längre i det att skattefrihet föreslås
oavsett hur villkoren ändras, t. ex. vid en höjning av räntesatsen. Detta
förslag grundar sig på att det är ogörligt att skilja mellan frivillig konvertering
och tvångskonvertering. Skyddsföreningen för utländska värdepapper
anser däremot, att en sådan skillnad väl låter sig göra. Föreningen har därför
föreslagit, att en förmånlig konvertering utan tvång skall föranleda skatteplikt
medan en tvångskonvertering skall befrias från skatt.

I regel torde en konvertering innebära försämrade lånevillkor för obligationsinnehavaren.
Oita kan det vara lätt att konstatera, att villkoren ändrats
tvångsvis till hans förfång. Enighet föreligger om att skattefrihet bör
gälla lör sådant fall. Betydligt svårare måste det enligt min mening ofta
vara att bedöma, om en konvertering verkligen varit till innehavarens fördel.
Särskilt vansklig blir bedömningen, om räntefoten höjts men nominella
beloppet sänkts. Jag delar därför utredningens uppfattning att man med
hänsyn till dessa bedömningssvårigheter inte skall göra någon skillnad
mellan frivillig konvertering och tvångskonvertering utan i stället medge
skattefrihet, oavsett hur villkoren vid påstämplingen ändrats. Som förutsättning
för denna skattefrihet bör liksom i fråga om betalningstiden stadgas,
att påstämpling och utlämnande skett före utgången av den ursprungliga
lånetiden. Även här blir emellertid den nyss omnämnda bestämmelsen i
56 § om befogenhet för Kungl. Maj :t att medge skattefrihet tillämplig.

För det fall, att låntagaren vid konvertering i stället för att göra påstämpling
byter ut de gamla obligationerna mot helt nya, tas nu ut stämpelavgift.
Utredningen har förordat, att skatteplikten skall behållas i detta fall,
men har samtidigt föreslagit, att Kungl. Maj :t skall kunna medge befrielse
därifrån av billighetsskäl. Som förutsättning för sådan befrielse har utredningen
uppställt krav på att bytet sker före utgången av den ursprungliga
lånetiden. En sådan begränsning av Kungl. Maj :ts prövningsrätt finner
jag inte motiverad, eftersom billighetsskälen kan vara lika starka oavsett
tidpunkten för utfärdandet av de nya obligationerna. Denna min ståndpunkt
överensstämmer med vad jag föreslagit om skälighetsprövningen i

189

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år l!)6b

påstämplingsfallen. Jag har därför ansett den generella bestämmelsen i 56 §
böra gälla även i detta hänseende.

Som en allmän förutsättning för skattefrihet vid utbyte av obligationer
skall alltjämt gälla, att de nya obligationerna är utfärdade av samme utgivare
som de utbytta. Kungl. Maj:t bör emellertid med stöd av 56 § kunna
medge undantag från denna regel. Som exempel på fall, då undantag bör
kunna medges, kan nämnas, att de nya obligationerna formellt sett får en ny
utgivare till följd av fusion mellan moderbolag och helägt dotterbolag.

Den föreslagna regeln i fjärde stycket rörande anteckning om orsaken till
stämpelfrihet överensstämmer i sak med vad som nu gäller.

De nu nämnda bestämmelserna i denna paragraf bör, såsom jag antytt
under 21 §, få motsvarande tillämpning vid utbyte av certifikat, som avser
inte utfärdade obligationer, vare sig certifikatet byts ut mot obligationer
eller ett eller flera certifikat byts ut mot ett eller flera andra sådana certifikat.
Paragrafen skall vidare enligt 25 § gälla även utländska värdepapper.

Utländska värdepapper
24 §.

Denna paragraf motsvarar 30 § och 31 § första stycket i utredningens
förslag.

Gällande ordning

I 8 § SF stadgas under rubriken Aktiebrev i utländskt aktiebolag, att sådant
aktiebrev — utom i vissa undantagsfall — skall förses med stämpel
innan det belånas eller försälj es eller på annat sätt överlåtes första gången
sedan det blivit infört till Sverige. Om aktiebrev inte blivit vederbörligen
stämpelbelagt tidigare, skall det förses med stämpel, innan bouppteckning
registreras efter avliden person till vars efterlämnade tillgångar aktiebrevet
hör. Stämpeln utgår med 10 öre för varje fulla 10 kronor. Lyder aktiebrev på
visst belopp, beräknas stämpeln på detta. Om aktiebrevet däremot lyder på
viss kvotdel av aktiebolags egendom, skall stämpeln beräknas på ett värdebelopp.
Detta belopp bestämmes i samband med stämpelbeläggning av magistrat
i stad eller domhavande på landet med ledning av avgiven värdedeklaration.

Enligt vad som sägs under rubriken Obligation, som utfärdats i utlandet,
skall sådan obligation — likaledes med vissa undantag — förses med stämpel
under samma förutsättningar som gäller för aktie. Stämpelavgiftens belopp
är samma som för svensk obligation. Som obligation behandlas vissa
förskrivningar av masspappers karaktär i enlighet med vad som gäller i fråga
om motsvarande svenska förskrivningar.

Under rubrikerna Andelsbevis, Delaktighetsbevis respektive Lottbrev
i utländskt företag av ekonomisk art stadgas, att sådana handlingar skall
behandlas lika med Aktiebrev i utländskt aktiebolag.

190

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1964

Vidare gäller stämpelplikt enligt rubriken Certifikat å utländskt värdepapper.
Därmed avses varje handling, varigenom någon tillförsäkras förfoganderätt
över värdepapper av vissa slag. Hit hör aktiebrev i utländskt aktiebolag,
andelsbevis, delaktighetsbevis eller lottbrev i utländskt företag av
ekonomisk art samt i utlandet utfärdad obligation eller förskrivning, som
enligt SF är jämställd med obligation. Stämpelplikt skall dock inte inträda
endast på grund av att certifikat, som utfärdats i utlandet, belånas enligt
skuldförbindelse av en i utlandet bosatt utländsk medborgare eller en utländsk
juridisk person. Certifikat skall förses med stämpel till det belopp
varmed stämpelavgift skulle ha utgått för de värdepapper, som nämns i
certifikatet, om dessa värdepapper efter införsel till riket blivit föremål för
överlåtelse. Stämpelbeläggning av certifikat skall äga rum vid utfärdandet,
om detta sker här i riket. Om certifikat utfärdats i utlandet och införts till
Sverige, skall stämpelbeläggning ske vid den tidpunkt, som för sådant fall
är stadgad för de värdepapper certifikatet avser.

De bestämmelser, som är meddelade för certifikat, gäller enligt rubriken
Interimsbevis, interimskvitto även sådant bevis eller kvitto, om det avser
aktiebrev i utländskt aktiebolag, andelsbevis, delaktighetsbevis eller lottbrev
i utländskt företag av ekonomisk art eller utländsk obligation.

Utredningen

Utredningen framhåller att stämpelavgiften för utländska värdepapper
till sin natur är att anse som en införselavgift, avsedd att drabba placering
av svenskt kapital i utlandet. Genom att avgiften även avser andra andelsbevis
än aktier har den redan nu en vidare omfattning än stämpelavgiften
för svenska värdepapper. De av utredningen föreslagna bestämmelserna
finner utredningen i sak överensstämma med de nuvarande föreskrifterna.
Jämte certifikat nämns dock andelsrättsbevis i förslaget. Detta kan, påpekar
utredningen, möjligen innebära en utsträckning av stämpelplikten. Bestämmelsen
att avgiftsplikten, utom beträffande här i riket utfärdade andelsrättsbevis
och certifikat, förutsätter införsel av värdehandlingen till riket
har gjorts generell. Därigenom blir kravet på införsel tillämpligt även beträffande
värdehandling i dödsbo (jfr 31 § i utredningsförslaget), vilket för
närvarande inte är uttryckligen angivet.

De skäl, som åberopas såsom motiv för den nuvarande undantagsregeln
rörande belåning av certifikat, anser utredningen vara i lika mån tillämpliga
beträffande övriga hithörande handlingar. Regeln har därför i utredningens
förslag fått gälla samtliga utländska värdehandlingar.

Utredningen erinrar om att statskontoret i en promemoria år 1942 påtalade
att möjligheter fanns att undgå stämpel genom att sådana transaktioner,
som skulle föranleda avgift, genomfördes i utlandet. Särskilt framhölls
det fall att utländsk värdehandling, efter att ha införts till riket, åter
utfördes till utlandet, belånades där och sedan av långivaren åter infördes
till riket. Sålunda påpekade och eljest förefintliga möjligheter för svenska

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år It) 6 4- 191

ägare av utländska obligationer och andra värdepapper att undgå stämpelavgift
anser utredningen svårligen kunna undvikas. De sakkunniga — 1919
års stämpelsakkunniga — vilka utarbetade det förslag, som låg till grund
för 1921 års förslag angående stämpelavgift för utländska aktier (se prop.
1921: 202), uttalade, att det i och för sig vore önskvärt alt stämpelskyldigheten
kunde knytas till själva införandet av värdepapper till riket. De sakkunniga
ansåg sig emellertid inte kunna föreslå detta med hänsyn till svårigheten
alt ordna eu nöjaktig kontroll. Ännu svårare att kontrollera skulle
avgiften bli, om den fick avse själva förvärvet av utländska värdepapper.
Av liknande skäl bör enligt stämpelutredningens mening inte heller nu komma
i fråga att stadga avgift när i utlandet företas sådana transaktioner
som, om de utfördes här, skulle föranleda uttagande av stämpelavgift. Utredningen
föreslår därför inte någon ändring i fråga om stämpelpliktens fullgörande.

Yttrandena

Emissionsstämpelplikt för andelsrättsbevis, som avser utländska
värdepapper, har tillstyrkts av bank- och fondinspektionen samt Skyddsföreningen
för utländska värdepapper men avstyrkts av Stockholms fondbörs,
Svenska fondhandlareföreningen, Svenska bankföreningen, Näringslivets
skattedelegation och Skånes handelskammare.

Statskontoret framhåller, att den föreslagna bestämmelsen inte kommer
att omfatta t. ex. sådana bevis som Stockholms enskilda bank utfärdat till
säljare av Telmexaktier. Dessa bevis avser nämligen andel i en revers. Detta
förhållande anser statskontoret likväl inte böra föranleda jämkning av den
föreslagna bestämmelsen. Motsatt uppfattning kan däremot, uttalar statskontoret,
måhända göras gällande beträffande fondstämpel. Över huvud kan
enligt statskontorets mening ifrågasättas, om inte den uppräkningsmetod
som hittills använts och enligt förslaget skulle bibehållas bör ersättas av en
mera generell bestämningsmetod.

I fråga om storleken av avgiften för andelsrättsbevis har bank- och fondinspektionen
föreslagit, att avgiften alltid skall beräknas som för aktie.

I fråga om obligationer, som utgivits utom riket, och utländska
aktier föreslår Skyddsföreningen för utländska värdepapper stämpelfrihet.
Föreningen anför.

Vid tolkning av låneavtal gäller emissionslandets bestämmelser och betr.
aktieägares rätt följer den det landets lagar, enligt vilket bolaget bildats.
Den stämpelbeläggning av svenska värdepapper, som äger rum vid emissioner,
är en svensk skatt och har sin naturliga motivering i att svenska lagbestämmelser
skall gälla för dessa värdepapper. Utredningen betraktar emissionsstämpeln
visavi utländska värdepapper däremot som en importavgift.
Detta förefaller egendomligt, eftersom stämpeln inte utgår vid införseln utan
vid första omsättningen eller belåningen i Sverige. Alldenstund emissionsstämpeln
har direkt anknytning till emissionslandet kan riktigheten av stämpelbeläggning
av sådana utländska värdepapper, som utgivits utom riket,
ifrågasättas. Vi yrkar därvidlag på stämpelfrihet i Sverige.

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1964

För utländska obligationer, som utgivits inom riket och vars lånekontrakt
skall tolkas enligt svensk rätt, bör däremot stämpelbeläggning ske i samma
utsträckning som för inhemska obligationer.

För att svenska värdepapper skall bli behandlade i utlandet på samma sätt
som utländska skulle bli i Sverige enligt vårt förslag, föreslår vi, att vid ingående
av eller revidering av nu gällande dubbelbeskattningsavtal, denna
fråga observeras.

Mot utredningens uttalande, att stämpelavgiften i detta fall är en införselavgift,
vänder sig även Stockholms fondbörs, som med instämmande av
Svenska fondhandlareföreningen anför.

Av 31 § och kommentarerna till densamma framgår emellertid att importen
såsom sådan ej konstituerar stämpelplikten utan först därefter inträffade
överlåtelse etc.; redan i kommentaren till 30 § framhålles för övrigt att
de föreslagna bestämmelserna i sak överensstämmer med nu gällande föreskrifter.

Då dessa senare klart och tydligt anger att stämpelavgift ej skall erläggas
förrän vid den första överlåtelse etc., som sker sedan värdepapperet införts
till riket, synes det önskvärt att texten i 30 § första och fjärde styckena
bringas i bättre överensstämmelse med vad som faktiskt åsyftas.

Departementschefen

Enligt gällande regler skall vissa utländska värdepapper — framför allt
aktier och obligationer — som införts till Sverige beläggas med
stämpel, innan de överlåts eller pantsätts här i landet. Senast när bouppteckning
med sådan handling som tillgång registreras i Sverige skall i princip
stämpelbeläggning ske. Stämpelavgiften skall beräknas på samma sätt som
för motsvarande inhemska handling. I huvudsak har utredningen i sitt förslag
behållit dessa regler oförändrade.

Frågan om skatteplikt för andelsrättsbevis, som avser värdepapper,
har redan behandlats vid 19 §. Utredningen har i den här aktuella paragrafen
särskilt nämnt sådant andelsrättsbevis, som avser utländska värdepapper,
och anmärkt, att detta möjligen kan innebära en utsträckning av
stämpelplikten. Enligt min mening är det klart, att förslaget i denna del
verkligen innebär en utvidgning av det skattepliktiga området i förhållande
till gällande rätt. Vid 19 § har jag emellertid avvisat tanken på att för närvarande
införa skatteplikt för andelsrättsbevis, som avser svenska värdepapper.
Av samma skäl, som jag därvid anfört, bör ej heller andelsrättsbevis,
som avser utländska värdepapper, nu göras skattepliktiga. I avvaktan på
aktiefondsutredningens förslag kan det inte heller komma i fråga att nu
slopa skatteplikten för utländska aktier och obligationer.

Det förslag, som jag nu framlägger, överensstämmer således beträffande
omfattningen av skatteplikten för utländska värdepapper helt med vad som
gäller för närvarande.

Med hänsyn till det skattepliktiga områdets stora omfattning kunde man
visserligen i likhet med statskontoret tänka sig en generell bestämningsmetod
i stället för den nuvarande uppräkningsmetoden. På grund av att skatte -

193

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 19Gt

beloppen är differentierade och kräver angivande av värdehandlingens art
torde det dock inte vara något att vinna med att stadga en generell skatteplikt,
särskilt som en sådan skulle kräva flera undantag.

Skatten på utländska värdepapper är i princip avsedd att vara en införselavgift.
Av praktiska skäl, främst av hänsyn till kontrollsvårigheterna,
har man emellertid avstått från att göra skatteplikten gällande i andra fall
än då en överlåtelse eller liknande transaktion sker inom Sverige. För att
tydligare ange den reella innebörden av reglerna i detta hänseende har jag
vid utformningen av denna paragraf angett, att dess bestämmelser rör frågan
om tiden för skattepliktens inträde men inte frågan om tiden för skattens
erläggande. Beträffande avliden person skall skatteplikten anses ha inträtt
redan i och med dödsfallet. Därvid har klart utsagts att skatteplikt
föreligger endast beträffande handling, vilken enligt lag skall tas upp i bouppteckning
som registreras här i riket. För certifikat beträffande utländska
värdepapper, vilket utfärdas i Sverige, inträder skatteplikten vid utfärdandet.
I övrigt inträder skatteplikt först i och med den första överlåtelsen eller
pantsättningen här i landet. Därmed börjar deklarations- och betalningsfristen
att löpa. I sista stycket av paragrafen har klart angetts, att en utländsk
värdehandling liksom motsvarande svenska handling skall beskattas endast
en gång.

Bestämmelser om deklarationsplikt och om tiden för skattens erläggande
ämnar jag föreslå i 27 § respektive 36 § andra stycket.

25 §.

Paragrafen motsvarar 31 § andra stycket i utredningens förslag.

Gällande ordning

Enligt samtliga rubriker angående värdepapper i 8 § SF gäller som huvudregel,
att handlingen skall förses med stämpel för avgiftsbeloppet. Från
denna huvudregel finns olika undantag i fråga om utbyte av värdehandlingar.
Några av dessa undantag har berörts vid 23 §.

Sålunda stadgas under rubriken Aktiebrev i utländskt aktiebolag följande.
Blir aktiebrev, som införts till riket, av bolaget infordrade för att bytas ut
mot nya aktiebrev i samma bolag, kan innehavaren av aktiebreven med
företeende av dessa anhålla hos vederbörande länsstyrelse om åtgärd för
att införselstämplarna på aktiebreven eller föreskriven stämpelfrihet skall
kunna tillgodoräknas de nya aktiebreven. Inges samtidigt en förteckning,
som upptar aktiebolags namn samt antal och slag av de berörda aktierna
jämte de belopp eller kvotdelar i bolaget på vilka dessa lyder, skall myndigheten
med en för sådant ändamål inrättad tryckstämpel annullera införselstämplarna
eller, om stämpelfrihet åtnjuts, förse aktiebreven med påteclcning
om företeendet och ändamålet därmed. Vidare skall myndigheten
kostnadsfritt teckna bevis på förteckningen om dennas riktighet och ändamålet
med dess ingivande. Om sedermera inom ett år från utfärdandet av

7 Bihang till riksdagens protokoll 1964.1 saml. Nr 75

194

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1964

detta bevis nya aktiebrev i bolaget, som vart för sig eller sammanlagda
till belopp eller kvotdelar motsvarar de i förteckningen upptagna aktiebreven,
företes för myndigheten och förteckningen med påtecknat bevis återställs,
äger stämpelfrihet rum för de nya aktiebreven. Myndigheten skall därvid
förse de nya aktiebreven med anteckning om orsaken till stämpelfriheten.

Vad nu sagts om aktier gäller även andelsbevis, delaktighetsbevis och
lottbrev i utländskt företag av ekonomisk art.

Under rubriken Obligation, som utfärdats i utlandet, finns motsvarande
regler om stämpelfrihet vid utbyte av obligationer. Som förutsättning anges,
att obligationerna skall vara utfärdade av samme utgivare och löpa
med samma ränta.

Slutligen finns liknande regler under rubriken Certifikat. Blir certifikat
utbytt mot ett eller flera certifikat på samma värdepapper eller mot värdepapperen,
kan innehavaren med företeende av certifikatet och det eller de
nya certifikaten eller värdepapperen hos länsstyrelsen anhålla om åtgärd för
att införselstämplar, som anbragts på förstnämnda certifikat, eller för certifikatet
åtnjuten stämpelfrihet skall kunna tillgodoräknas det eller de nya
certifikaten eller värdepapperen. Myndigheten skall då, om förstnämnda
certifikat är belagt med stämplar, annullera dessa med en för sådant ändamål
inrättad tryckstämpel. Om stämpelfrihet åtnjuts, skall myndigheten
göra påteckning på samma certifikat angående företeendet och ändamålet
därmed. Stämpelfrihet äger därefter rum för det eller de nya certifikaten
eller värdepapperen, vilka myndigheten förser med anteckning om orsaken
härtill.

Utredningen

Beträffande stämpling av utländsk värdehandling samt stämpelfrihet vid
utbyte av eller påskrift på sådan handling bör, såvitt angår obligationer samt
bevis och certifikat rörande obligationer, enligt utredningens uppfattning
gälla samma regler som utredningen föreslagit beträffande svenska obligationer.
Dessa regler kan enligt utredningens mening också tillämpas i fråga
om utländska aktier och därmed jämställda andelsbevis samt bevis och certifikat
rörande sådana handlingar, dock med undantag för bestämmelserna
om konvertering av obligationslån (28 § tredje stycket i utredningsförslaget).
Att detta undantag skall gälla är dock uppenbart. Beträffande samtliga
utländska handlingar föreslås därför ett stadgande, att bestämmelserna om
stämpling samt utbyte av eller påskrift på obligation skall äga motsvarande
tillämpning. Enligt utredningen bör detsamma gälla, när certifikat utbyts
mot den handling det angår.

I fråga om ordningen för att få stämpelbefrielse vid utbyte av utländska
värdehandlingar finner utredningen de nuvarande detaljerade föreskrifterna
åtminstone i huvudsak vara betingade av att stämpelbeläggning av utländsk
handling för närvarande skall verkställas av innehavaren själv. Såsom be -

195

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 196 b

rörs vid 30 § i departementsförslaget, föreslår utredningen, att även stämpelbeläggning
av dessa handlingar skall ankomma på generalpoststyrelsen.
Därför finner utredningen det inte längre vara erforderligt att meddela så
ingående föreskrifter som de nuvarande. Om innehavaren av utländsk värdehandling
skall sända denna till utlandet för utbyte, bör det enligt utredningens
mening ankomma på honom att sörja för att han kan visa, att stadgade
förutsättningar för stämpelfrihet föreligger beträffande den tillbytta
handlingen. För att få avgiftsfrågan avgjord står det honom givetvis fritt
att — även innan stämpelplikt inträtt -— anmäla handlingen för att fa
stämpelavgift bestämd. Utredningen framhåller emellertid, att det kan vara
omöjligt att i utlandet erhålla bevis på den nya handlingen om att den äldre
varit stämplad. Även om sådant bevis erhålls, kan innehavaren ha ett befogat
intresse av att få bevis av svensk myndighet om orsaken till att den
nya handlingen inte är försedd med stämpel. Utredningen har därför föreslagit
en bestämmelse om rätt att hos generalpoststyrelsen erhålla sådant
bevis tecknat på handlingen.

Yttrandena

Svenska bankföreningen framhåller, att utbyten av nu ifrågavarande
slag merendels sker under medverkan av bank eller annan fondkommissionär
i Sverige. Föreningen finner det därför önskvärt att påskrift om orsaken
till underlåten stämpelbeläggning, när det är fråga om utländskt värdepapper,
skall få göras inte bara av generalpoststyrelsen utan även av svensk
fondkommissionär. Enligt föreningens mening skulle detta särskilt vara av
värde i fall, då utländska obligationer genom svensk bank emitteras på den
svenska marknaden. I sådana fall är det nämligen vanligt att banken först
utfärdar interimsbevis, som sedan byts ut mot obligationer på motsvarande
belopp. Föreningen hemställer därför, att en bestämmelse av angiven innebörd
införs.

Departementschefen

I fråga om stämpelbeläggning samt skattefrihet vid utbyte och påskrift
bör gälla motsvarande bestämmelser som jag föreslagit beträffande svenska
obligationer. En generell regel om stämpelbeläggning av handling, som ligger
till grund för fastställande av stämpelskatt, har införts i 38 §.

För det fall, att utbyte eller påskrift skett utom riket, innebär utredningens
förslag, att innehavaren berättigas att hos generalpoststyrelsen få bevis
om orsaken till att den nya handlingen inte är försedd med stämpel. Bankföreningen
har hemställt, att sådant bevis skall få utfärdas även av svensk
fondkommissionär. Fastän föreningens förslag kan synas praktiskt med
hänsyn till fondkommissionärernas medverkan vid sådana byten, anser jag
det dock lämpligare att beviset kan tecknas endast av den statliga myndighet,
som enligt mitt förslag skall vara beskattningsmyndighet, nämligen

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1964

kontrollstyrelsen. För beviset skall krävas deklaration enligt 27 §. Härigenom
vinns ökade garantier för riktigheten av ett sådant bevis.

Gemensamma bestämmelser

26 §.

Gällande ordning

Enligt särskild förordning den 3 juni 1955 (nr 352) om vissa undantag
från stämpelplikt enligt förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften, m. m. skall sådan stämpelplikt inte föreligga i
fråga om värdepapper, som utfärdas eller garanteras av Internationella
återuppbyggnadsbanken — vanligen kallad Världsbanken — eller då denna
bank vid överlåtelse av värdepapper är den ene kontrahenten. Förordningen
stadgar motsvarande frihet även från fondstämpel.

Utredningen

Bestämmelserna i 1955 års förordning har utredningen ansett inte lämpligen
böra inarbetas i den nya stämpelförordningen. Utredningen har därför
lämnat förordningen oförändrad.

Yttrandena

Skyddsföreningen för utländska värdepapper anser att av samma skäl,
som anförts för att undanta Världsbankens obligationer från stämpelbeläggning,
även andra obligationer utgivna av liknande internationella institutioner,
i vilkas upprätthållande svenska regeringen deltar, bör undantas från
stämpelplikt. Föreningen föreslår, att stadgande härom införs i själva stämpelförordningen.

Departementschefen

I anledning av Skyddsföreningens hemställan om undantag från stämpelbeläggning
av obligationer, utgivna av internationella institutioner liknande
Världsbanken, får jag till en början framhålla, att den stämpelfrihet som
år 1955 genom särskild förordning vid sidan av SF infördes beträffande
denna bank är betydligt vidsträcktare än den stämpelfrihet föreningen föreslagit
för liknande internationella organisationer. 1955 års förordning
avser inte endast obligationer utan alla slag av värdepapper. Stämpelfriheten
är inte heller begränsad till värdepapper, som Världsbanken ger ut, utan
avser även värdepapper, som garanteras av Världsbanken, och gäller vidare
då banken vid överlåtelse av värdepapper är den ene kontrahenten. Slutligen
gäller friheten stämpel enligt såväl SF som fondstämpelförordningen.

197

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1964

Sedan stämpelskattefrihcten för Världsbanken infördes, har tillkommit
nya internationella kreditinstitut, vilka i likhet med Världsbanken är atl betrakta
som fackorgan knutna till Förenta Nationerna. Sålunda upprättades
år 1950 Internationella finansieringsbolaget (International Finance Corporation
— IFC), vilket är konstruerat som ett dotterföretag till Världsbanken.
IFC:s verksamhet regleras i ett särskilt avtal rörande IFC:s stadga (se prop.
1950: 1 bil. 28). Enligt artikel I i detta avtal är bolagets ändamål att främja
ekonomisk utveckling genom att stödja produktiv enskild företagsamhet i
medlemsländerna, särskilt de ekonomiskt mindre utvecklade. År 1900 påbörjades
verksamhet av en ny internationell finansieringsinstitution, Internationella
utvecklingsfonden (International Developnient Association
IDA). Dess verksamhet regleras i ett särskilt avtal rörande fondens stadga
(se prop. 1960: 105). Fonden har till uppgift att i nära samverkan med
Världsbanken främja ekonomisk utveckling och öka produktiviteten i mindre
utvecklade länder genom att tillhandahålla kapital på förmånliga villkor.
Till båda dessa institutioner har Sverige anslutit sig.

Bland de transaktioner av betydelse från stämpelsynpunkt, som IFC och
IDA enligt avtalen kan vidtaga, är — förutom upptagande av lån mot skuldförbindelser
av organisationerna eller beviljande av garanti för lån av annan
låntagare — köp och försäljning av värdepapper, som utställts eller garanterats
av organisationerna eller vilka organisationerna förvärvat. IFC och
IDA kan vidare garantera värdepapper, som de förvärvat, för att underlätta
deras försäljning.

Såväl IFC som IDA åtnjuter i likhet med Världsbanken särskilda privilegier
för sin verksamhet, däribland viss skattefrihet. Denna regleras närmare
i avtalen om bolagets respektive fondens stadga. Där föreskrivs —
utom bl. a. förbud mot viss diskriminerande beskattning — att organisationerna,
deras tillgångar, egendom och intäkter liksom deras enligt avtalen
tillåtna transaktioner skall vara fritagna från alla skatter och tullar. IFC
och IDA skall likaså vara fritagna från ansvar för uppbörd eller betalning
av skatter och avgifter. Varje medlem av de båda organisationerna är enligt
avtalen skyldig att vidta erforderliga åtgärder för att få dessa principer
genomförda i sin egen lagstiftning. För Sveriges del trädde skattefriheten
i kraft samtidigt med anslutningen till IFC och IDA, eftersom erforderlig
lagstiftning redan förelåg genom lagen den 10 juli 1947 (nr 511) om särskilda
förmåner för vissa internationella organisationer. Denna lag har år 1962
ersatts med ny lag i ämnet (SFS 1962: 371). I denna stadgas att bl. a. till
Förenta Nationerna anknutna fackorgan skall — utan hinder av vad eljest
i lag eller särskild författning är stadgat — åtnjuta immunitet och privilegier
i enlighet med vad därom bestämts i stadga eller avtal, vartill Sverige
anslutit sig.

I enlighet med nämnda lag synes frihet från stämpelavgift, såvitt avser
de till Förenta Nationerna anknutna fackorganen IFC och IDA, föreligga
beträffande varje transaktion vari dessa organ är part, vare sig det är fråga
om emission eller överlåtelse av värdepapper. I senare fallet synes stämpel -

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1961

friheten gäila vare sig det är fråga om värdepapper, som respektive organ
utfärdat, eller om andra värdepapper. Däremot torde stämpelplikt föreligga
vid överlåtelse av obligationer och andra värdepapper, som utfärdats eller
garanterats av organisationerna, i de fall, då ingendera organisationen är
part i överlåtelseavtalet. I vad avser emission av värdepapper, för vilka
organisationerna står som garant, torde det inte vara fullt klart, hur bestämmelserna
i avtalen om organisationernas stadgor skall tolkas.

Såsom framgår av den tidigare redogörelsen, åtnjuter Världsbanken och
av banken garanterade värdepapper en längre gående stämpelfrihet än IFC
och IDA. Det finns emellertid inte något skäl att i stämpelskattehänseende
behandla IFC och IDA på annat sätt än Världsbanken. Jag föreslår därför att
dessa och övriga fackorgan, som kan komma att knytas till Förenta Nationerna
och till vilka Sverige ansluter sig, skall åtnjuta samma frihet från
stämpelskatt som Världsbanken nu har enligt 1955 års förordning.

När stämpelfrihet infördes för Världsbanken, uttalade jag, att frågan
om det är möjligt eller lämpligt att införa de här aktuella bestämmelserna
i huvudförfattningarna borde tas upp till bedömande vid den allmänna
översynen av stämpelförordningen. Utredningen har visserligen vid sina
överväganden ansett, att bestämmelserna inte lämpligen bör inarbetas i den
nya stämpelförordningen. För egen del anser jag det emellertid önskvärt,
att några stämpelskattebestämmelser inte meddelas utanför den nya stämpelskatteförordningens
ram. Jag föreslår därför, att reglerna om stämpelskattefrihet
för Förenta Nationernas fackorgan tas in i stämpelskatteförordningen.
Motsvarande regler ämnar jag föreslå även beträffande 1908 års
fondstämpelförordning.

27 §.

Denna paragraf motsvarar 32 § i utredningens förslag.

Gällande ordning

Fastställandet av stämpelavgift för svenska värdehandlingar och stämpelbeläggning
av sådana handlingar ankommer nu på generalpoststyrelsen.

Enligt 27 § SF skall sålunda stämpling av blanketterna till aktiebrev, lottbrev,
andelsbevis, delaktighetsbevis eller obligationer ske genom generalpoststyrelsens
försorg. Den som vill låta stämpla sådana blanketter skall
göra skriftlig anmälan därom hos styrelsen med bifogande av blanketterna
samt uppgift om deras valör och antalet av varje valör. Då det är fråga om
stämpling av aktiebrev, lottbrev, andelsbevis eller delaktighetsbevis, skall
även bifogas intyg om det belopp, som enligt bolagets beslut skall betalas
för aktien, lotten eller andelen. Generalpoststyrelsen fastställer därefter det
belopp, som skall betalas i stämpel enligt SF.

Sedan det fastställda stämpelbeloppet inbetalts, skall generalpoststyrelsen
låta verkställa stämplingen. Denna utförs numera i allmänhet av riksbankens
sedeltryckeri genom att handlingarna påtrycks en stämpel, utvisande
vilken avgift som erlagts för varje brev. Ersättning för bestyret härmed

199

Kuntjl. Maj.ts proposition nr 75 ur 1964

utgår för närvarande med 17 öre för varje stämpel. 1 fråga om mindre aktieposter
och i undantagsfall beträffande obligationer förfars dock av kostnadsskäl
så, alt handlingarna åsätts enkla beläggningsstämplar i postverkets
stämpelexpedition. Medelkostnaden för varje stämplad handling, inberäknat
avlöningskostnader m. in., uppgick år 1962 till 25 öre.

Beträffande utländska värdehandlingar förekommer det däremot inte, att
myndighet fastställer avgiften eller stämpelbelägger handlingen. 1 stället
åligger det nu innehavare av handlingen vid straffansvar (47 § 2 mom. SF)
att själv förse handlingen med stämplar till erforderligt belopp. Enligt stadgande
under rubriken Aktiebrev i utländskt aktiebolag skall dock stämpel
för sådant aktiebrev, om det lyder på viss kvotdel av aktiebolags egendom,
beräknas på värdebelopp, som magistrat i stad eller domhavande på landet
i samband med stämpelbeläggning bestämmer med ledning av värdedeklaration.

Enligt 34 § 4 mom. SF skall domstol före registrering av bouppteckning
se till, att stämpelskyldigheten för utländska värdehandlingar blivit fullgjord.

Beträffande tiden för crläggande av stämpelavgift gäller, som tidigare anmärkts,
enligt 8 § SF, att stämpelavgift för svenska värdepapper skall erläggas
innan handlingen utges. För utländska värdepapper skall avgift erläggas
innan handlingen första gången, sedan den blivit införd hit, överlåts
eller belånas eller — om den inte dessförinnan blivit stämpelbelagd — innan
registrering sker av bouppteckning efter avliden till vars efterlämnade tillgångar
handlingen hör.

Vad särskilt gäller aktiebrev, stadgas i 8 § SF, att avgiften skall erläggas
innan aktiebrev utges av bolaget, att aktiebrev skall anses som utgivet av
bolaget då aktieägaren äger få ut brevet och att avgift utgår även om aktiebrev
på grund av avtal eller annan orsak inte behöver upprättas. Innebörden
är således att avgift skall erläggas, när lagliga förutsättningar för att utfärda
aktiebrev föreligger. Särskilda föreskrifter om interimsbevis och interimskvitto
å aktiebrev finns, som nämnts, i 27 § SF.

1944 års aktiebolagslag saknar — liksom 1910 års aktiebolagslag — stadgande
om att aktiebrev skall utfärdas. I fråga om nybildat bolag gäller (34 §),
att aktiebrev får utges först när full betalning erlagts för den eller de aktier
varå brevet lyder. Vidare fordras registrering om att full betalning erlagts
för aktier tillhopa motsvarande det bestämda minimikapitalet. På grund
av det senare villkoret får brev inte utfärdas, så länge risk föreligger för
tvångslikvidation enligt 46 §. Vid ökning av aktiekapital genom nyteckning
(34 §) får brev utges å högst så många aktier, som enligt 62 § registrerats
såsom till fullo betalda. Innehåller ökningsbeslutet bestämmelse om minimiteckning,
får registrering om till fullo inbetalda aktier ej ske, med mindre
registrering ägt rum om att minimikapitalet uppnåtts (61 och 62 §§ samt
195 § 3 mom.). Vid ökning genom fondemission får aktiebrev utges först
när ökningsbeslutet registrerats (64 § 2 mom.).

200

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 1964

I fråga om interimsbevis och interimskvitto, som avser aktiebrev i inländskt
bolag, skall stämpelavgiften enligt 27 § SF tas ut på följande sätt.
Vad som därvid sägs om aktiebrev i inländskt bolag gäller även lottbrev,
andelsbevis eller delaktighetsbevis i inländskt bolag. Den som vill låta utfärda
interimsbevis eller interimskvitto skall göra skriftlig anmälan därom
hos generalpoststyrelsen. Vid denna anmälan skall lian foga uppgift om det
sammanlagda belopp, på vilket interimsbevis eller interimskvitton skall utfärdas.
Generalpoststyrelsen fastställer därefter den stämpelavgift, som skall
erläggas för motsvarande aktiebrev. Sedan stämpelavgiften blivit nedsatt hos
generalpoststyrelsen, meddelar denna bevis därom. Efter anteckning på interimshandlingarna
om generalpoststyrelsens bevis och datum därför äger
vederbörande släppa ut handlingarna. Den som nedsatt stämpelavgiften hos
generalpoststyrelsen skall inom två månader efter det att full betalning för
tecknad aktie skolat erläggas lämna uppgift till generalpoststyrelsen angående
den omfattning, i vilken interimshandlingar blivit utgivna. Därvid skall
han, i den mån rätt till tecknad aktie inte blivit förverkad, för stämpelbeläggning
avlämna samtliga de aktiebrev, som svarar mot utgivna interimshandlingar.
I händelse det nedsatta beloppet överskjuter den på aktiebreven
belöpande stämpelavgiften, skall överskottet återbetalas. Underlåter någon
att fullgöra vad som åligger honom enligt dessa regler, äger rätten på framställning
av generalpoststyrelsen genom vite tillhålla den försumlige att fullgöra
sitt åliggande.

Utredningen

Utredningen finner det inte nödvändigt för den interna redovisningskontrollen
inom postverket, att stämpelmärken anbringas på aktiebrev eller att
dessa stämplas på annat sätt. På grund av den avgiftskontroll, som aktiebolagsregistreringen
medger, anser utredningen stämpling inte heller nödvändig
för att man i efterhand skall kunna kontrollera, om avgift för särskilda
aktier blivit erlagd. Värdet av det äkthetsbevis, som den officiella
stämplingen möjligen kan anses innebära, förringas i hög grad av att aktiebrev,
som vid växling lämnas i utbyte mot annat eller andra brev, inte stämplas
utan endast förses med bevis av bolaget om orsaken till att brevet ej är
stämplat. Stämplingen medför enligt utredningens uppfattning av angivna
skäl inte någon egentlig nytta, motsvarande den kostnad och det besvär den
orsakar. Utredningen föreslår därför, att stämpling av aktiebrev helt avskaffas.
Stämplar för det belopp, som erläggs på en gång, kan, menar utredningen,
i stället anbringas på utgående expedition, som innehåller beslut om
avgiftens fastställande.

I fråga om lottbrev i svenskt kommanditbolag föreslår utredningen av
samma skäl, att stämpling av sådant brev skall avskaffas.

I den allmänna motiveringen rörande redovisningsfrågor har utredningen
framhållit, att stämplar inte längre skall tillhandahållas för försäljning till
allmänheten, och enligt utredningens förslag skall inte i något annat fall en -

201

Kmujl. Maj.ts proposition nr 75 är 10 ti b

skild person verkställa stämpelbeläggning. Utredningen finner det därtor
önskvärt, att gällande ordning för slämpelbeläggning av utländska värdehandlingar
inte bibehålls. Den förmån det kan innebära för innehavare att
själv utföra stämpelbeläggning — vilken förmån för övrigt i viss mån uppvägs
av risken i händelse beräkningen blir oriktig — anser utredningen kunna
ersättas genom att förfarandet anordnas på ett så ändamålsenligt sätt
som möjligt. Utredningen finner därför, att stämplingen även beträffande
utländska värdehandlingar bör ankomma på generalpoststyrelsen.

Beträffande förfarandet bör enligt utredningens mening för alla fall föreskrivas
skriftlig anmälan hos generalpoststyrelsen, när avgiftsskyldighet
inträtt för aktier eller lottbrev eller när handling av annat slag skall stämplas.
Samtidigt bör lämnas sådana uppgifter, som fordras för bedömande av
stämpelplikten och avgiftens storlek. Med hänsyn till hithörande värdehandlingars
olikartade beskaffenhet anser utredningen närmare regler om uppgifternas
innehåll inte böra meddelas i författningstexten annat än beträffande
aktier och lottbrev i svenska bolag. Visar det sig behövligt att även i
fråga om andra handlingar ange, vilka upplysningar som skall lämnas, får
föreskrifter därom meddelas i administrativ ordning eller genom att blanketter
tillhandahålls. Beträffande aktie i svenskt bolag föreslår utredningen,
att uppgifterna skall lämnas genom försäkran, undertecknad av ledamöterna
i styrelsen.

Utredningen föreslår skyldighet att avge deklaration till ledning för värdering
av utländsk aktie, som lyder på viss andel. Denna bestämmelse har
sin motsvarighet i SF. För att underlätta värderingen har utredningen funnit
lämpligt att stadga skyldighet att på begäran även förete värdebevis av
skattemyndighet i vederbörande utländska stat.

Den nuvarande föreskriften om skyldighet för domstol att vid registrering
av bouppteckning se till, att stämpelskyldigheten beträffande utländsk
värdehandling fullgjorts, anser utredningen böra ersättas av en bestämmelse
i tillämpningskungörelsen till arvsskatteförordningen.

Utredningen erinrar om att anmälan angående avgiftsskyldighet enligt
41 § i dess förslag skall kunna framtvingas genom vitesföreläggande, om
anmälan inte avges frivilligt. Beträffande svenska aktier och utfästelser om
insats i kommanditbolag är det emellertid möjligt att provisoriskt fastställa
stämpelavgift på grundval av registrerade uppgifter. Detta medför, att
avgiften kan tas ut snabbare än om anmälan skall avvaktas. Utredningen
har därför föreslagit en bestämmelse, som möjliggör sådant förhandsbeslut.

I fråga om tiden för erläggande av stämpelavgift föreslår utredningen
vissa ändringar.

Vad först angår aktier framhåller utredningen att, om — såsom torde

vara vanligast_alla aktier anmäls till fullo betalda redan när ansökan om

bolagets registrering sker, rättighet att utfärda aktiebrev och därmed skyldighet
att erlägga stämpelavgift inträder omedelbart. I annat fall medför

7-f Bihang Ull riksdagens protokoll 1965. 1 saml. Nr 75

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1964

nuvarande regler att tiden för avgiftens erläggande i fråga om nya bolag
uppskjuts, även beträffande till fullo betalda aktier, till dess aktier motsvarande
minimikapitalet blivit registrerade som till fullo betalda.

Med hänsyn till stämpelavgiftens natur av omsättningsskatt på kapitalanskaffningen
finner utredningen det vara riktigare att anknyta avgiftens erläggande
till det förhållandet, att aktie blivit till fullo betald, än till den
omständigheten, att aktiebrev får utfärdas. Av praktiska skäl — bl. a. hänsyn
till att avgiften lämpligen bör fastställas för ett större antal aktier på
en gång — och då kontrollmöjligheten är beroende av registrering, anser
utredningen dock tiden för avgiftens erläggande böra bestämmas till viss
tid, förslagsvis två månader, efter det att registrering skett om att aktie
blivit till fullo betald (ang. registrering och kungörande se 32 och 45 resp.
202 §§ aktiebolagslagen). Samma regel bör enligt utredningens mening gälla,
när aktiekapital ökas genom nyteckning (se 62 resp. 202 § aktiebolagslagen).
Beträffande kapitalökning genom överföring av vinstmedel (fondemission)
anser utredningen tiden böra räknas från det ökningsbeslutet blivit
registrerat.

För att avgiftsbetalningen inte skall bli beroende av bolagets åtgärder för
indrivning (se 43 och 60 §§ aktiebolagslagen) anser utredningen det dessutom
nödvändigt att sätta ut en sista tidpunkt för erläggande av avgift för
tecknad aktie, oavsett om full betalning för aktien skett. Tidpunkten bör enligt
utredningens mening sättas i relation till utgången av den tid, inom vilken
inbetalning av aktie enligt lag skall ske (se 40 § jämförd med 10 och
23 §§ samt 60 § aktiebolagslagen) och torde böra bestämmas till två månader
därefter. Stadgandet skall enligt utredningens förslag innehålla att inom
denna tid avgift skall erläggas för aktie, för vilken avgift ej tidigare betalats
och som ej blivit förklarad förverkad (se 43 och 60 §§ aktiebolagslagen).

Utredningen framhåller, att det inte krävs några bestämmelser om stämpelavgift
för interimsbevis eller interimskvitton, om tiden för stämpelavgiftens
erläggande bestämmes i enlighet med vad utredningen föreslagit. De
nuvarande reglerna i 27 § SF om sådana bevis och kvitton kan därför utgå.
Med hänsyn till den föreslagna skyldigheten att erlägga stämpelavgift för
aktie i nybildat bolag, innan minimikapitalet inbetalats, anser däremot utredningen,
att det skäligen bör införas rätt att återfå avgiften om bolaget
träder i likvidation enligt 46 § aktiebolagslagen.

I fråga om kommanditdelägares insats i svenskt kommanditbolag
föreslår utredningen, att avgiften skall betalas inom två månader
efter det att kommanditdelägarens utfästelse registrerats. Utredningen påpekar,
att detta nära överensstämmer med motsvarande förslag rörande
aktie.

Beträffande svenska obligationer föreslår utredningen, att man
skall behålla bestämmelsen om betalning av stämpelavgiften innan obligationerna
utlämnas.

Vad slutligen gäller utländska värdepapper föreslår utred -

203

liungl. Maj.ts proposition nr 75 år 19Gi

ningen, att de nuvarande bestämmelserna skall behållas. Dessa innebär, som
nämnts, att avgiften skall betalas innan handlingen överlåts eller pantsätts
i Sverige eller innan det registreras en bouppteckning, där handlingen är
upptagen som tillgång.

Utredningen föreslår förhöjning av stämpelavgiften för
det fall, att avgiften inte betalas inom stadgad tid. Den metod att beräkna
förhöjningen, som utredningen föreslagit i fråga om lagfarts- och fartygsstämpeln,
har utredningen ansett inte böra tillämpas beträffande aktie. Efter
förebild av bestämmelserna om avgift för indrivning av arvsskatt i 14 §
kungörelsen den 21 november 1958 med tillämpningsföreskrifter till förordningen
om arvsskatt och gåvoskatt har utredningen i stället föreslagit, att
avgiften skall höjas med sex procent per år räknat från den dag beloppet
senast skulle ha erlagts till dess betalning sker. Enligt utredningens förslag
skall öretal, som uppkommer vid beräkningen av denna s. k. straffavgift,
bortfalla.

Yttrandena

De förslag utredningen framlägger i fråga om fastställandet av stämpelavgift
samt stämpelbeläggningen har, såvitt avser svenska aktier och
obligationer samt kommanditdelägares insats tillstyrkts
av Stockholms fondbörs och Svenska fondhandlareföreningen.

I fråga om den skriftliga försäkran, som skall lämnas av svenskt bolag,
ifrågasätter patent- och registreringsverket, om inte i denna skall uppges
det belopp varmed aktiekapitalet ökats genom överföring enligt 64 § lagen
om aktiebolag. Svenska bankföreningen påpekar att ett krav på samtliga
styrelseledamöters undertecknande av sådan försäkran, särskilt i större bolag,
stundom kan vålla oöverstigliga svårigheter, t. ex. därför att en medlem
av styrelsen befinner sig på en långvarig utlandsresa. En lämpligare lösning
anser föreningen därför vara att föreskriva, att försäkran skall underskrivas
av behörig firmatecknare och vara åtföljd av protokollsutdrag som visar
att styrelsen beslutat lämna de uppgifter handlingen innehåller.

Beträffande utländska värdepapper har Svenska bankföreningen
hemställt, att stämpling skall få verkställas även av svensk fondkommissionär.
Föreningen anför härom.

Överlåtelse eller pantsättning av sådana handlingar sker vanligen hos en
bank eller annan fondkommissionär och det blir då i praktiken ofta denne
som får se till att stämpelskyldigheten fullgöres. Hittills har detta kunnat
ske genom att han själv verkställt stämpelbeläggningen, men enligt förslaget
skulle det bli nödvändigt att överlämna handlingarna till generalpoststyrelsen
eller åtminstone till någon postanstalt, där expedition för ändamålet kan
vara inrättad. Detta skulle medföra både tidsutdräkt och risker vid transporterna.
Med hänsyn härtill och till att banker och övriga fondkommissionärer
är underkastade särskilda solvenskrav och står under tillsyn av bankoch
fondinspektionen anser bankföreningen att de även framdeles bör äga
rätt att ombesörja stämpelbeläggning av utländska värdepapper samt att

204

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1964

inköpa därför erforderliga stämplar. Någon anledning atl begränsa denna
rätt till att avse värdepapper som de mottagit i samband med överlåtelse eller
pantsättning synes icke föreligga, utan medgivandet bör vara generellt.
Bankföreningen hemställer följaktligen att till 32 § fogas ytterligare ett stycke
vari angives att stämpling av utländskt värdepapper må verkställas även
av svensk fondkommissionär samt att därvid i tillämpliga delar skall gälla
vad i andra stycket är stadgat om tillhandahållande av uppgifter, avgivande
av deklaration och företeende av värdebevis. Bifalles denna hemställan, bör
en mindre jämkning vidtagas i 59 §.

Liknande synpunkter anför Stockholms fondbörs och Svenska fondhandlareföreningen,
vilka framhåller att fondkommissionärerna därmed måste
undantas från det eljest för allmänheten föreslagna förbudet att inköpa enkla
beläggningsstämplar. Ett sådant undantag kan enligt dessa remissorgan
så mycket hellre medges som utredningen själv i annat sammanhang förordat,
att fondkommissionär skall kunna dispensvägen medges rätt att redovisa
fondstämpeln i annan ordning än som eljest skall gälla.

Stämpelutredningens förslag rörande provisoriskt fastställande av stämpelavgift
och tiden för erläggandet av avgiften har i sak lämnats utan erinran.

Patent- och registreringsverket framhåller att ökning av aktiekapitalet enligt
64 § aktiebolagslagen kan ske inte bara genom överföring av vinstmedel
utan även genom överföring av belopp, varmed uppskrivning sker enligt
100 § 2 mom. samma lag. Regeln om tidpunkten för erläggande av stämpelskatt
vid kapitalökning genom överföring av vinstmedel bör därför utsträckas
till att gälla alla de fall, då aktiekapital ökas genom överföring enligt
64 § aktiebolagslagen.

Förslaget om förhöjning av stämpelavgiften har det stora
flertalet remissorgan tillslyrkt eller lämnat utan erinran. Räntesatsen finner
dock hovrätten för Västra Sverige väl låg i jämförelse med vad utredningen
för motsvarande fall föreslagit beträffande fast egendom och fartyg. Vidare
bör enligt hovrättens mening bestämmelsen förtydligas, så att det klart
framgår att förhöjningen avser även lotter i kommanditbolag.

Endast två remissorgan har avstyrkt utredningens förslag. Hovrätten för
övre Norrland befarar starkt, att avgiftshöjningen kommer att visa sig mer
ägnad att försvåra myndighetens arbete än att åvägabringa den avsedda effekten.
Länsstyrelsen i Gotlands län finner principen om förhöjning vid
dröjsmål vara främmande för grunderna i vårt rättsväsende. Syftet att framtvinga
skyndsamhet bör enligt länsstyrelsens mening i stället tillgodoses genom
vitesföreläggande och bötesstraff.

Departementschefen

Enighet råder om att det liksom hittills skall ankomma på offentlig myndighet
att fastställa emissionsstämpel för svenska värdepapper. Som jag
framhållit i ett tidigare avsnitt, bör denna uppgift överflyttas från general -

205

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 1961

poststyrelsen till kontrollstyrelsen. Utredningens förslag, att stämpelbclaggningen
skall slopas som redovisningsform för skatten på svenska aktiebrev
och lottbrev, har allmänt godtagits. Frågan hur denna skatt lämpligen bor
redovisas torde få bestämmas senare i administrativ väg.

I fråga om utländska värdehandlingar verkställs beräkningen av skatten
liksom stämpelbeläggningen nu av den skattskyldige sjalv under straffansvar.
Enligt utredningens förslag skall i stället generalpoststyrelsen i samtliga
fall fastställa skatten och verkställa stämpelbelaggningen. Några remissorgan
har emellertid hemställt, att stämpelbeläggningen skall få verkställas
även av svensk fondkommissionär. Som skäl for denna hemställan
har anförts, att ett överlämnande av handlingarna till generalpoststyrelsen
skulle medföra tidsutdräkt och risker vid transporterna. Häremot vill jag
framhålla, att tidsutdräkten och riskerna inte blir större i fråga om utländska
värdepapper enligt utredningens förslag än när beskattmngsmyndigheten
nu fastställer emissionsstämpel för svenska värdepapper. Jag vill vidare
framhålla, att samma remissorgan i annat sammanhang förordat att fondkommissionärerna
skall avlastas besväret med stämpelmärken och att utredningen
även framlagt förslag i denna riktning i fråga om fondstampeln. Enligt
min mening är det i hög grad önskvärt med en koncentration av alla frågor
om emissions- och införselstämpel till en enda beskattningsmyndig e .
Därigenom säkerställs också en enhetlig praxis på området. Enligt min mening
bör därför kontrollstyrelsen fastställa stämpelskatt för såval in_- som
utländska värdepapper och verkställa stämpelbeläggning i de fall, där sådan
skall förekomma. Bestämmelser härom finns i 30 respektive 38 §.

Enligt min uppfattning är det lämpligast att anmälan om inträdd skatteplikt
jämte de uppgifter, som skall ligga till grund for skattens beräkning,
lämnas i form av en deklaration enligt särskilt formulär. Deklarationsplikten
bör avse alla slag av skattepliktiga värdepapper. Deklaration skall
således, såsom patent- och registreringsverket påpekat, avges aven betraffande
belopp, varmed aktiekapitalet ökats genom överföring enligt 64 § aktiebolagslagen.
Deklarationen skall utan anmaning avlämnas till kontrollstyrelsen,
som bör få fastställa formuläret för deklarationen......

För avgivande av deklaration bör stadgas viss tid. Denna bör lämpligen i
princip vara två månader räknat från det att skatteplikt inträtt. I fråga om
svenska obligationer synes det emellertid inte vara nödvändigt att föreskriva
viss deklaration sfrist, eftersom sådan handling enligt 23 § inte får
utlämnas förrän den försetts med stämpel som visar att skatten betalats och
detta förutsätter en föregående deklaration. Därför har för detta fall endast
föreskrivits, att deklarationen skall vara avlämnad innan obligationen lämnas
ut.

I enlighet med vad utredningen föreslagit om tiden för skattens erlaggande
bör i fråga om aktier i svenskt bolag deklarationsfristen räknas från
det att betalning av aktie registrerats. När aktiekapital ökas genom överföring
av vinstmedel, bör fristen räknas från dagen för registrering av ökningsbeslutet.
Denna regel bör gälla även när aktiekapital ökas genom överföring

206

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 196b

av belopp, varmed uppskrivning av anläggningstillgångar skett enligt 100 §
2 mom. aktiebolagslagen. För det fall, att full betalning för aktie inte erlagts
till bolaget inom den i lagen föreskrivna tiden eller registrering av betalning
inte skett inom sådan tid, vill jag föreslå en yttersta tidsfrist för avlämnande
av deklaration. Deklarationstiden bör i detta fall räknas från den enligt
aktiebolagslagen senaste dagen för betalning av aktien. För kommanditdelägares
insats i svenskt kommanditbolag bör i enlighet med den
föreslagna huvudregeln tvåmånaderstiden räknas från det att kommanditdelägarens
utfästelse blivit registrerad.

Vad betiäffar utländska värdepapper, innebär en tillämpning
av huvudregeln, att deklarationsfristen räknas från den överlåtelse eller pantsättning
som föranlett skatteplikten. När denna inträder till följd av dödsfall,
bör däremot deklarationsfristen sammanfalla med den tid, som i det
enskilda fallet gäller för ingivande av bouppteckningen till registrering.
Domstol bör vara skyldig att vid registreringen underrätta kontrollstyrelsen
om alt skattepliktigt utländskt värdepapper finns upptaget i bouppteckningen.
Denna bör dock kunna registreras utan att skattebeslutet avvaktas.
Bestämmelser i denna fråga kan utfärdas i administrativ ordning.

För underlåtenhet att avlämna deklaration i rätt tid ämnar jag föreslå
straffansvar i 51 §.

I frågan vem som skall underteckna deklaration rörande aktie i svenskt
bolag råder delade meningar. Enligt utredningen borde samtliga styrelseledamöter
underteckna den föreslagna försäkran, medan bankföreningen förordat
att denna skall få underskrivas av behörig firmatecknare. Därvid skulle
försäkran kompletteras med protokollsutdrag, som visar att styrelsen beslutat
lämna de uppgifter handlingen innehåller. Enligt taxeringsförordningen
är det tillräckligt, att allmän självdeklaration undertecknas av behörig
firmatecknare. Det finns inte nagon anledning att ställa upp strängare
krav i fråga om den här aktuella deklarationen. Jag tillstyrker därför den
ordning bankföreningen föreslagit. Protokollsutdrag bör dock givetvis krävas
endast om deklarationen inte är undertecknad av bolagets styrelse.

Deklaration rörande svenska obligationer och certifikat eller utländska
värdepapper skall åtföljas av de skattepliktiga handlingarna, så att dessa kan
stampelbeläggas i enlighet med bestämmelserna i 38 §. Då otryckta svenska
obligationer upptagits i certifikat, avses med denna regel givetvis certifikatet.

För att underlätta skatteberäkningen, när utländsk aktie lyder på viss
andel, bör i enlighet med utredningens förslag vid behov kunna krävas särskilt
värdebevis av utländsk beskattningsmyndighet. Detsamma bör gälla
andelsbevis, delaktighetsbevis och lottbrev i utländskt företag av ekonomisk
art.

För det fall, att deklaration inte avgetts inom föreskriven tid, bör beskattningsmyndigheten,
såsom utredningen föreslagit, ha möjlighet att fastställa
skatten provisoriskt. Denna möjlighet bör dock inte vara begränsad till aktier
och insatser i svenska bolag. En mer generell bestämmelse om inedde -

207

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 196b

lande av preliminära beslut hos kontrollstyrelsen och sjöfartsstyrelsen har
därför införts i 35 § genom en hänvisning till motsvarande regler i 1959 års
förordning om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning (förfarandeforordningen).

Tiden för erläggande av stämpelskatt är för närvarande inte narmare
fixerad. Utredningen har föreslagit att tiden för betalning av skatt för aktier
och insatser i svenska bolag i regel skall fixeras till två månader efter det
att skatteplikten inträtt. Enligt min mening är det önskvärt att betalningstiden
preciseras även beträffande övriga stämpelpliktiga värdepapper. I 36 §
andra stycket ämnar jag föreslå en generell bestämmelse av innebörd att
stämpelskatt i fall, där kontrollstyrelsen är beskattningsmyndighet, skall betalas
inom den tid som gäller för avgivande av deklaration. _ ...

En återvinningsbestämmelse för det fall, att bolaget tvingas träda i likvidation
på grund av bristande betalning av minimikapitalet, har i enlighet
med utredningens förslag införts i 42 § 3 mom.

Som jag framhållit vid 19 §, blir konsekvensen av reglerna om tiden för
skattens erläggande, att stämpelskatt inte skall utgå för interimsbevis och
interimskvitto.

I 38 § ämnar jag föreslå en bestämmelse om att handling, som ligger till
grund för fastställande av stämpelskatt, skall förses med stämpel, som visar
att skatten erlagts. I överensstämmelse härmed ämnar jag samtidigt föreslå,
att sådan handling inte får utlämnas från kontrollstyrelsen förrän skatten

betalts. .

För underlåtenhet att erlägga stämpelskatt inom föreskriven hd har utredningen
föreslagit förhöjning av stämpelavgiften. Med hänsyn
till vad jag föreslagit i övrigt anser jag en avgift av sådan karaktär inte
vara erforderlig i de här aktuella fallen. Däremot ämnar jag, såsom jag redan
nämnt, i 37 § 2 mom. föreslå en generell bestämmelse om restavgift vid
underlåtenhet att betala skatt. Denna bestämmelse blir tillämplig även på
stämpelskatt, som avser värdepapper.

Lotteri
28 och 29 §§.

Paragraferna motsvarar 36 och 37 §§ i utredningens förslag.

Gällande ordning

Enligt 8 § SF under rubriken Lottsedel skall stämpelavgift utgå för lottsedel
i lotteri, som anordnats med Kungl. Maj :ts tillstand. Detsamma gäller
lottsedel i lotteri, som anordnats efter tillstånd av länsstyrelse, under
förutsättning att insatserna uppgår till högre sammanlagt belopp än 5 000
kronor. En generell förutsättning för stämpelplikt är att lotteriet avser
andra värdeföremål än pengar. Varje stämpelpliktig lottsedel skall av lotteriets
anordnare förses med stämpel av tio öre, innan den lämnas ut.

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1965

Generalpoststyrelsen kan enligt 56 § SF medge, att stämpelavgiften för
sålda lottsedlar redovisas på annat sätt än genom stämpelbeläggning. Sådant
medgivande lämnas under villkor att den som anordnat lotteriet, inom en
månad efter varje dragning, till generalpoststyrelsen inbetalar stämpelavgiften
för de lottsedlar, som sålts till dragningen. Vidare skall han inom samma
tid lämna in ett intyg över antalet sålda lottsedlar, vilket utfärdats av notarius
publicus på grund av räkenskaperna för lotteriet. Före varje dragning
skall den person eller myndighet, som fått Kungl. Maj:ts uppdrag att öva
tillsyn över lotteriet, sända in uppgift om tiden för dragningen till generalpoststyrelsen.
På sådan lottsedel, som enligt generalpoststyrelsens medgivande
får lämnas ut utan stämpel, skall anteckning om medgivandet tryckas genom
lotterianordnarens försorg.

Betalas stämpelbeloppet inte inom föreskriven tid, skall generalpoststyrelsen
enligt 56 § SF efter utredning låta driva in beloppet jämte laga ränta.

Utredningen

Liksom beträffande övriga stämpelavgifter har utredningen ansett sig
inte böra gå in på frågan, om stämpelskatten för lotterier skall behållas.
Utredningen föreslår emellertid i det följande bestämmelser, som i flera
hänseenden avviker från de nuvarande.

Eftersom stämpelbeläggning av lottsedlar enligt utredningens mening inte
är nödvändig för att man skall kunna öva tillsyn över avgiftens erläggande,
föreslår utredningen, att föreskrifterna om stämpelbeläggning skall uteslutas.
Stamplar for avgiftsbeloppet kan i stället anbringas på den expedition, varigenom
avgiftsbetalningen kvitteras. Denna ändring medför, påpekar utredningen,
att regeln om avgiftsplikt inte längre kan knytas till den enskilda lottsedeln
utan att den i stället bör knytas till lotteriet som sådant.

För närvarande är, som nämnts, lotteri stämpelpliktigt, om sammanlagda
beloppet av insatserna överstiger 5 000 kronor. Därmed torde enligt utredningen
avses den insatssumma, som enligt planen beräknas flyta in. Med
hänsyn till penningvärdeförändringen och till utredningens förslag beträffande
avgiftsberäkningen har utredningen satt gränsen för skatteplikt till
15 000 kronor. Denna gräns skall gälla även för lotterier, som Kungl. Maj :t
beviljat. Vidare har utredningen föreslagit den jämkningen, att den angivna
gränsen skall avse beloppet av faktiskt gjorda insatser. Detta förslag sammanhänger
med att stämpelbeläggning av lottsedlar enligt utredningen inte
längre skall förekomma.

I samband med spörsmålet om gränsen för skatteplikt har utredningen
övervägt frågan om avgift när samme anordnad på en gång bedriver flera
lotterier som betraktade var för sig blir stämpelfria men, om alla insatserna
raknas samman, skulle bli stämpelpliktiga. Möjligheten att på detta sätt
undgå stämpelavgift är emellertid beroende av frågan, om särskilda vinstplaner
kan inrättas med hänsyn till lottförsäljningen och begränsas således
av reala faktorer. Oavsett hur nuvarande bestämmelser i detta hänseende

209

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 är 196b

bör tolkas, anser utredningen det inte vara påkallat att föreslå någon sammanläggningsregel.
En sådan regel skulle uppenbarligen leda till svårigheter
vid tillämpningen.

Genom att stämpelavgiften enligt gällande bestämmelser utgår med tio
öre för varje lottsedel drabbar skatten lotterier med låga lottpriser hårdare
än lotterier med höga lottpriser. Om priset är 50 öre per lott, motsvarar avgiften
sålunda tjugo procent, medan den om priset är fem kronor blir bara
två procent. För att fördela skattebelastningen jämnare föreslår utredningen,
att avgiften skall utgå med viss procent av den totala insatssumman
i lotteriet. Beräkningar ger vid handen, att stämpelavgiften i medeltal
motsvarar fem procent av insatserna. En gränshöjning från 5 000 till 15 000
kronor skulle medföra en avsevärd minskning av antalet stämpelärenden.
På grund härav föreslår utredningen, att procentsatsen för avgiften bestämmes
till fem samtidigt med att skattepliktsgränsen som nämnts höjs till
15 000 kronor. Med insats avses här hela det belopp, som lottköpare betalar
för lotten.

I stället för nuvarande bestämmelse om laga ränta på avgift, som betalas
för sent, föreslår utredningen samma förhöjning som föreslagits beträffande
stämpelavgiften för aktie, alltså sex procent per år räknat från den
dag avgiften senast skulle ha erlagts tills betalning sker.

Utredningen föreslår vidare att den myndighet, som lämnat tillstånd till
lotteri, skall vara skyldig att underrätta generalpoststyrelsen om detta. Intyg
om sammanlagda beloppet av gjorda insatser skall enligt utredningen
kunna utfärdas även av den, som fått uppdrag att öva tillsyn över lotteriet.

Slutligen framhåller utredningen, att den nuvarande speciella föreskriften
om indrivning ersatts av en generell bestämmelse (43 § i utredningens förslag).

Yttrandena

Mot förslaget att även formellt slopa stämpelbeläggning av lottsedlar har
någon erinran inte framförts. Generalpoststyrelscn och riksrevisionsverket
har uttalat sig för att denna avgift inte alls skall redovisas med stämpelmärken.

Däremot har den föreslagna höjningen av värdegränsen för avgiftsplikt
föranlett en del erinringar.

Länsstyrelsen i Värmlands län framhåller sålunda att lotteriarrangören
som följd av förslaget inte kan förutse, om skatteplikt kommer att inträda.
Detta blir nämligen beroende på resultatet av lottförsäljningen. Vidare uppstår
ett »tröskelproblem» genom att skatt inte utgår då insatserna uppgår
till 15 000 kronor, medan för ett lotteri med insatser om sammanlagt 15100
kronor skall betalas skatt med 755 kronor. Länsstyrelsen framhåller att en
insatssumma om 15 000—18 000 kronor inte är ovanlig i de lotterier, som lottar
ut exempelvis en personbil eller en båt och som anordnas av föreningar

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1964

vilka till stor del bygger sin verksamhet på intäkterna från sådana lotterier.
Dessa konsekvenser kan enligt länsstyrelsens mening i huvudsak undvikas,
om skatt utgår endast på det belopp som överstiger ett skattefritt
grundbelopp. Detta senare belopp föreslår länsstyrelsen till 10 000 kronor.
Skattebortfallet torde därigenom kunna avsevärt begränsas.

För att mildra verkningarna av värdegränsen för avgiftsplikt föreslår
hovrätten för Västra Sverige att avgiften maximeras till belopp, varmed
insatsbeloppet överstiger 15 000 kronor, eller beräknas enbart på den del
av insatsbeloppet, som överstiger 15 000 kronor, eller också avtrappas.

Poliskammaren i Malmö, som anser att marknaden för närvarande översvämmas
av lotterier, finner de föreslagna bestämmelserna ägnade att
medverka till ett ökat antal lotterier i storleksordningen över 5 000 kronor,
eftersom de i vissa fall i stämpelavseende ställer sig ekonomiskt förmånligare
för arrangörerna än nu är fallet. Även om den nuvarande ordningen
med ett fixerat stämpelbelopp oberoende av lottsedelns pris kan leda till
ganska säregna resultat i vad avser stämpelbeloppets storlek i olika fall,
synes det poliskammaren mindre önskvärt med ändrade bestämmelser,
ägnade att medföra en ökning av det nuvarande lotteriväsendet. Även länsstyrelsen
i Malmöhus län finner en sådan konsekvens mindre önskvärd
med hänsyn till att det stora antalet lotteriansökningar redan nu, åtminstone
på sina håll, utgör ett inte obetydligt problem för de tillståndsbeviljande
myndigheterna.

Ett fullständigt slopande av stämpelskatten för lotteri har ifrågasatts av
hovrätten för Västra Sverige, vilken sålunda anför.

Ett betydande antal av de lotterier, för vilka avgift stadgas, torde anordnas
till förmån för välgörande, kulturella eller allmännyttiga ändamål.
Jämlikt 38 § förordningen om arvs- och gåvoskatt är stiftelse eller sammanslutning
med huvudsakligt syfte att främja dylikt ändamål befriad från
gåvoskatt. Det synes därför obilligt, att sådan sammanslutning vid anordnande
av lotteri för anskaffande av medel till verksamheten skall erlägga
skatt. Skatt uttages ju för övrigt på lotterivinster överstigande visst värde.
Stämpelavgiften torde med utredningsmannens förslag komma att inbringa
mindre än nu är fallet.

Den föreslagna avgiftshöjningen vid dröjsmål med avgiftens erläggande
avstyrks av endast två remissorgan. Hovrätten för övre Norrland befarar sålunda,
att den föreslagna avgiftshöjningen skall visa sig mera ägnad att
på flera sätt försvåra generalpoststyrelsens arbete än att åvägabringa den
avsedda effekten. Länsstyrelsen i Gotlands län anser, som redan tidigare
nämnts, principen om avgiftshöjning vara främmande för grunderna i vårt
rättsväsende. Syftet att framtvinga skyndsamhet med avgiftens erläggande
bör i stället enligt länsstyrelsens mening tillgodoses genom vitesföreläggande
och bötesstraff.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år /.%''!

211

Departementschefen

Stämpelskatten för lotteri är nu formellt knuten till den enskilda lottsedeln.
I praktiken sker emellertid aldrig någon stämpelbeläggning av denna.
Generalpoststyrelsen kan nämligen under vissa förutsättningar medge,
att stämpelavgiften redovisas på annat sätt. Jag tillstyrker därför, att bestämmelsen
om stämpelbeläggning av lottsedel slopas. I likhet med utredningen
föreslår jag, att skatteplikten knyts till lotteriet som sådant. Såsom
jag anfört i den allmänna motiveringen, finns det inte någon anledning att
behålla stämpelbeläggningen för att redovisa stämpelskatten för lotteri.

Den föreslagna höjningen av skattepliktsgränsen för lotteri från 5 000
till 15 000 kronor har några remissorgan ansett för stor, under det att ett
par andra remissmyndigheter funnit den otillräcklig. En höjning av värdegränsen
för skatteplikt kan visserligen leda till ökning av antalet mindre
lotterier. Detta anser jag emellertid inte vara tillräckligt skäl mot att vidta
en höjning, som är motiverad redan av penningvärdets förändring. Att
gränsen satts så högt som 15 000 kronor sammanhänger med att man velat
väsentligt minska antalet skatteärenden. Mot höjningen har anmärkts,
att den skapar ett tröskelproblem. Till undvikande härav har remissorganen
föreslagit ett skattefritt grundbelopp eller en avtrappningsregel. Eftersom
stämpelskatten i realiteten inte höjs genomsnittligt och ett införande av
skattefritt grundbelopp skulle innebära ett avsevärt inkomstbortfall, tillstyrker
jag emellertid utredningens förslag.

Beträffande samtidigt anordnade, likadana lotterier har utredningen inte
velat införa någon sammanläggningsregel. Denna ståndpunkt har motiverats
av hänsyn till att en sådan regel uppenbarligen skulle leda till svårigheter
vid tillämpningen. Om vinstplanerna för två eller flera samtidiga lotterier
är lika med samma vinster och vinstchanser, betraktar man enligt
nuvarande praxis hos Kungl. Maj :t lotterierna som ett enda lotteri, varvid
insatsbeloppen sammanräknas. Är vinstplanerna inte identiskt lika, uppstår
gränsdragningsproblem. De svårigheter utredningen påvisar föreligger således
redan nu. De mildras emellertid genom höjningen av beloppsgränsen.
En uttrycklig bestämmelse om sammanläggning kan dock hindra en
del försök att kringgå skatteplikten. Jag vill därför föreslå en sådan bestämmelse.
Om samme anordnare på en gång bedriver två eller flera lotterier
med helt lika vinstplaner, bör sålunda endast ett lotteri anses föreligga
i skattehänseende och insatsbeloppen alltså läggas samman. Denna
sammanläggningsregel får anses tillämplig, även om lotterierna bedrivs på
olika orter.

Den föreslagna skattesatsen om fem procent har allmänt godtagits och
synes skälig. I likhet med utredningen föreslår jag, att skatten skall beräknas
på det belopp som faktiskt influtit genom försäljningen av lottsedlarna.

Beskattningsmyndighet är för närvarande generalpoststyrelsen. Enligt
vad jag tidigare föreslagit skall kontrollstyrelsen överta generalpoststyrelsens
roll som central stämpelmyndighet. Då kontrollstyrelsen således skall

212

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1964

fastställa stämpelskatten för lotterier, bör givetvis även kontrollen över
skattens erläggande vila på kontrollstyrelsen. Till ledning för skattens fastställande
bör ligga deklaration, som avges av lotteriarrangören efter varje
dragning. Denna deklaration skall innehålla de uppgifter, som behövs för
kontrollstyrelsens beräkning av skatten, och skall avfattas på blankett enligt
formulär, som styrelsen bör få fastställa. För underlåtenhet att fullgöra denna
deklarationsskyldighet ämnar jag föreslå straffansvar i 51 §. Deklarationen
skall åtföljas av intyg, utfärdat av notarius publicus eller den som
övar tillsyn över lotteriet, angående sammanlagda beloppet av gjorda insatser.
Dock bör intyget i enlighet med nuvarande praxis kunna undvaras, när
samtliga lotter sålts. För att öka kontrollstyrelsens möjligheter att övervaka
skattens erläggande bör föreskrivas att underrättelse om tillstånd till lotteri,
för vilket stämpelskatt kan komma att utgå, skall sändas till styrelsen,
lämpligen i form av avskrift av tillståndshandlingen. Av tillståndet bör senaste
dag för dragning framgå. Skyldigheten att översända avskrift av tillstånd
åvilar givetvis den tillståndsgivande myndigheten.

Enligt gällande rätt och utredningens förslag skall skatten betalas inom
en månad efter dragningen. I 36 § ämnar jag föreslå en generell bestämmelse
om tiden för skattens erläggande av innebörd att stämpelskatt, där
kontrollstyrelsen är beskattningsmyndighet, skall betalas inom den tid som
gäller för avgivande av deklaration. Jag vill föreslå, att deklarationsfristen
för lotteri fastställs till en månad efter utgången av den för lottförsäljningen
bestämda tiden.

I likhet med vad jag föreslagit i fråga om stämpelskatt i övrigt bör restavgift
utgå vid dröjsmål med betalning av skatt för lotteri. En generell bestämmelse
härom föreslås, som jag redan nämnt, i 37 § 2 mom.

Skattens fastställande och erläggande
30 §.

Denna paragraf motsvarar 38 § i utredningens förslag.

Gällande ordning

Av bestämmelserna under respektive rubriker i 8 § SF framgår att stämpelavgift
vid förvärv av fast egendom, inskrivning av tomträtt eller vattenfallsrätt
samt sökande av inteckning eller betalning skall fastställas av inskrivningsdomare.
Har fast egendom, som är belägen inom olika jurisdiktionsområden,
upplåtits med ägande- eller nyttjanderätt genom en enda handling,
på vilken lagfart eller inteckning söks, skall denna handling enligt 13 § SF
förses med stämpel efter fulla värdet hos den inskrivningsdomare, där handlingen
först företes. Avgift vid förvärv av åborätt skall fastställas av länsstyrelse.

I fråga om stämpelavgiften för förvärv av fartyg finns inga föreskrifter om

213

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 7.%''i

att avgiften skall fastställas genom beslut av myndighet. Det ankommer
i stället på den avgiftsskyldige själv alt beräkna avgiften. Vederbörande
myndigheter, d. v. s. sjöfartsstyrelsen eller lands- respektive stadsfiskal,
har i princip endast alt kontrollera beräkningens riktighet.

Stämpelavgiften för lottsedlar (56 § SF) och svenska värdepapper (27 §
SF) fastställs av generalpoststyrelsen. Avgift för utländska värdepapper
fastställs däremot inte av någon myndighet.

Utredningen

Utredningen föreslår att stämpelavgift alltid skall fastställas av myndighet.
I fråga om stämpelavgift, som skall erläggas när lagfart, inskrivning
eller inteckning söks, föreslår utredningen, att avgiften skall fastställas av
den underrätt där sådan åtgärd först söks. I övrigt fastställs enligt utredningens
förslag stämpel för far tygsförvärv av sjöfartsstyrelsen samt stämpelavgift
för värdepapper och lotteri av generalpoststyrelsen.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med vad som gäller enligt SF
utom vad gäller utländska värdepapper och förvärv av fartyg. Ändringen
beträffande stämpelavgiften för fartygsförvärv medför enligt utredningen,
alt det även i fråga om denna avgift blir möjligt att fullfölja talan genom
besvär. För närvarande kan beträffande fartygsförvärv överprövning i administrativ
ordning ske endast enligt 21 § SF, d. v. s. genom ansökan som
prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet. Besvärsmöjligheten finns redan enligt
SF i fråga om flertalet övriga stämpelavgifter, och den skall enligt utredningens
förslag utvidgas att avse samtliga stämpelavgifter enligt denna förordning.

Yttrandena

Förslaget har i den del det innebär, att vissa stämpelavgifter skall fastställas
av underrätt och sjöfartsstyrelsen, inte föranlett någon erinran i
sak. Hovrätten över Skåne och Blekinge har emellertid framhållit att i paragrafen
bör anges, att även inskrivningsdomare fastställer stämpelavgift.

Vad gäller generalpoststyrelsens uppgift som beskattningsmyndighet har,
som tidigare redovisats, postutredningens förslag att överföra denna uppgift
till förslagsvis kontrollstyrelsen vid särskild remissbehandling tillstyrkts eller
lämnats utan erinran.

Departementschefen

I princip bör skatt alltid fastställas av offentlig myndighet. Denna princip
bör enligt min mening genomföras konsekvent även i fråga om stämpelskatten.
Vidare bör klart anges, när beslut om skattens fastställande skall
fattas.

Stämpelskatt för förvärv av fast egendom eller tomträtt liksom för inteckning
bör, såsom hittills, fastställas av den inskrivningsdomare, där inskrivningsärendet
anhängiggörs. Detta ärende och skatteärendet bör av
praktiska skäl prövas i ett sammanhang. Att så sker är angeläget särskilt

214

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1964

med hänsyn till handläggningen hos inskrivningsdomaren och vid expedieringen
av ärendet. Enligt nuvarande ordning tillgodoses önskemålet om
samtidig handläggning genom förbud mot att ta emot lagfarts- eller inteckningshandling
utan samtidig betalning av stämpelavgiften. Kompletterande
utredning för beräkning av denna avgift och eventuell fyllnadsbetalning
torde emellertid i praktiken förekomma även senare. Ibland uppskjuts
avgörandet av inskrivningsärendet informellt till senare inskrivningsdag
med hänsyn till bristande utredning rörande avgiften och felande avgiftsbetalning.

Såsom jag ämnar närmare utveckla vid 36 §, förordar jag en övergång
från den nuvarande förskottsuppbörden hos inskrivningsdomarna till betalning
efter inskrivningsärendets avgörande. Detta möjliggör i och för sig en
separat handläggning av inskrivnings- och skatteärendena. Det av praktiska
skäl betingade önskemålet om gemensam handläggning av dessa ärenden
kvarstår emellertid. De nya reglerna i stämpelskatteförordningen, särskilt i
fråga om skatteplikt för förvärv av fast egendom och tomträtt liksom beträffande
värderingen av sådan egendom, kan emellertid i något större utsträckning
motivera kompletterande utredning i skatteärendet. För att skatten
skall kunna fastställas rätt har inskrivningsdomaren även fått större befogenheter,
och ett utnyttjande av dessa kan motivera uppskov med avgörandet
i skattefrågan.

De olika hänsyn, som sålunda gör sig gällande i fråga om handläggningen
hos inskrivningsdomaren, har föranlett mig att som huvudregel föreslå,
att inskrivnings- och skatteärendena avgörs samtidigt. För de undantagsfall,
då eu sådan handläggning visar sig omöjlig, vill jag emellertid förorda
cn regel om uppskov med avgörandet i skattefrågan. Det ligger i inskrivningsdomarnas
eget praktiska intresse, att undantagsregeln tillämpas restriktivt
och att avgörandet sålunda inte uppskjuts längre tid än som är nödvändigt
av hänsyn till utredningen i skatteärendet. Det ligger emellertid
även i allmänhetens intresse att inskrivnings- och skattefrågorna handläggs
samtidigt. Inskrivningsdomaren har i 34 § getts befogenhet att förelägga
vite, då detta visar sig påkallat. I 36 § sista stycket har stadgats förbud
mot att lämna ut handling, som legat till grund för skattebeslut, innan
skatten betalats. Detta förbud gäller även när avgörandet i skattefrågan uppskjutits.
Granskningsmyndighetens tillsyn över inskrivningsdomarnas handläggning
av skatteärenden är avsedd att omfatta frågor om uppskov med
skattens fastställande.

I enlighet med det anförda bör skatt för förvärv av fast egendom eller
tomträtt normalt fastställas på den inskrivningsdag, då ansökan om lagfart
eller inskrivning upptas av inskrivningsdomaren. För fall, då sådan ansökan
avslås, ämnar jag i 42 § 1 mom. tredje stycket föreslå, att skatt för
förvärvet inte skall fastställas. I fråga om inteckning bör skattefrågan avgöras
på den inskrivningsdag, då skatteplikten inträder, d. v. s. då inteckning
beviljas eller ansökan om inteckning förklaras vilande. Reglerna om
skatt för inteckning torde endast i sällsynta undantagsfall motivera uppskov
med skattens fastställande.

215

Iiiingl. Maj:ts proposition nr 75 år 19Gb

Stämpelskatten för fartygslorvärv skall inte, såsoin nn är fallet med
stämpelavgiften för sådant förvärv, fastställas av lands- eller stadsfiskal, utan
sjöfartsstyrelsen blir som jag tidigare anfört den enda beskattningsmyndigheten
på detta område. Stämpelskatt för värdepapper och lotteri fastställs
för närvarande av generalpoststyrelsen. I detta förhållande bar utredningen
inte föreslagit någon ändring. Som jag närmare utvecklat i ett tidigare avsnitt,
skall kontrollstyrelsen enligt mitt förslag överta generalpoststyrelsens
uppgift som central administrativ myndighet för stämpelväsendet. Därav
följer, att kontrollstyrelscn skall vara beskattningsmyndighet beträffande
värdepapper och lotterier.

För den indirekta beskattningens del har genom förfarandeförordningen
tilikommit allmänna regler om fastställande och erläggande av skatt liksom
om bcskaltningsförfarandet i övrigt. Det synes mig naturligt att i tillämpliga
delar söka ledning i dessa regler, när det gäller att utforma bestämmelserna
om stämpelskatt. Detta är särskilt motiverat av hänsyn till att
kontrollstyrelsen är den beskattningsmyndighet, som redan tillämpar förfarandeförordningen,
och att kontrollstyrelsen vid sidan av inskrivningsdomarna
blir den främsta beskattningsmyndigheten för stämpelskatten.

I fråga om tiden för fastställande av stämpelskatt inom kontrollstyrelsen
bör sålunda för vinnande av saklig överensstämmelse med 19 § förfarandeförordningen
föreskrivas, att beslut om fastställande av skatt inte får meddelas
senare än ett år efter utgången av det kalenderår, varunder skatteplikten
inträdde. Har beslutsfristen utgått utan att slutligt beslut meddelats men har
deklaration avgetts, skall slutligt beslut anses fattat den dag fristen utgick
och i överensstämmelse med den skattskyldiges deklaration. Avges inte deklaration,
blir bestämmelserna om efterbeskattning tillämpliga enligt 35 §.
Förutom slutliga beslut bör även preliminära beslut få meddelas. Ett förfarande
med preliminära beslut har utredningen för övrigt föreslagit i fråga
om vissa svenska värdepapper. I departementsförslaget utvidgas tillämplighetsområdet
för sådana beslut till att avse all stämpelskatt, som skall fastställas
av kontrollstyrelsen. Detta sker genom att i 35 § tas in en hänvisning
till förfarandeförordningens bestämmelser om bl. a. preliminärt beslut.
Har endast sådant beslut meddelats, skall skatten anses ha slutligt fastställts
i överensstämmelse med det preliminära beslutet den dag fristen för slutligt
beslut utgick. I här angivna fall skall således besvärstid räknas från
dagen för beslutsfristens utgång. Jag vill i detta sammanhang även nämna,
att i 33 § tagits in en hänvisning till 6 § förfarandeförordningen. Där stadgas
alt deklaration skall granskas så snart ske kan sedan den kommit in
till beskattningsmyndigheten.

Det system, som nu föreslagits för kontrollstyrelsens del, synes böra få
motsvarande tillämpning, när sjöfartsstyrelsen skall fastställa skatt. Med
hänsyn härtill har i författningstexten jämte deklaration nämnts motsvarande
anmälan.

Härjämte har i denna paragraf tagits in bestämmelser om vilken myndighet
som är beskattningsmyndighet och om tidpunkten då skatteplikt i
varje särskilt fall inträder.

216

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 196b

31 §.

I denna paragraf meddelas bestämmelser om hur värdet av utländskt
myntslag skall beräknas. Dessa regler överensstämmer med de motsvarande
bestämmelser jag ämnar förorda i mitt förslag till ändring i arvsskatteförordningen
och har sin motsvarighet i 16 § SF.

32 §.

Denna paragraf motsvarar 44 § i utredningens förslag.

Gällande ordning

I fråga om fast egendom och fartyg skall stämpel till köpe- eller bytesbrev
enligt 9 § SF bekostas av kontrahenterna till hälften vardera, om ej
annorlunda är avtalat. Beträffande fång genom inrop på exekutiv auktion,
fusion, skifte, tillskott eller expropriation m. m. skall däremot förvärvaren
ensam bekosta stämpelavgiften. Fördelningen av stämpelkostnaden i
övriga fall har inte reglerats i SF.

I frågan vem som mot statsverket är ansvarig för avgiftens erläggande
finns vissa bestämmelser meddelade. Enligt 8 § SF under rubriken Aktiebrev
i inländskt aktiebolag, sista stycket, skall ledamöterna i bolagets styrelse
eller, om tillsynen över stämpelbeläggningen enligt bolagets beslut
uppdragits åt en eller flera av dem, dessa ledamöter svara för att aktiebrevet
blir behörigen stämpelbelagt eller försett med anteckning om orsaken
till att så inte skett. Motsvarande bestämmelse återfinns i fjärde stycket
under rubriken Lottbrev, andelsbevis eller delaktighetsbevis. I övrigt saknas
i SF bestämmelser om vem som gentemot statsverket ansvarar för erläggande
av stämpelavgift.

Utredningen

Trots att en bestämmelse om fördelning av stämpelkostnaden mellan kontrahenterna
enligt utredningens uppfattning inte har sin rätta plats i stämpelförordningen,
har utredningen dock funnit det vara lämpligast att ta upp
en sådan bestämmelse i den nya förordningen i väntan på att frågan regleras
i annan ordning. Det materiella innehållet i den nuvarande bestämmelsen
rörande fast egendom torde emellertid, påpekar utredningen, inte överensstämma
med vad som i allmänhet praktiseras. Regelmässigt avtalas att
förvärvaren skall stå för all lagfartskostnad, och när det inte sker beror
detta ofta på förbiseende. Den nuvarande bestämmelsen har också föranlett
vissa svårigheter i tillämpningen, påpekar utredningen. Frågan om ändring
av bestämmelsen har varit föremål för prövning vid 1950 års riksdag (BevU
18).

Utredningen föreslår en regel, enligt vilken förvärvaren — om annat inte
avtalas — skall bekosta stämpelavgiften vid förvärv av fast egendom, tomträtt
eller fartyg. Tillämpad på sådana transportfall, som avses i 5 § av

217

Kungi. Maj.ts proposition nr 75 år 196b

förslaget, medför regeln att den till vilken den senare, stämpelpliktiga överlåtelsen
sker skall stå för stämpelavgiften.

Eftersom erläggande av stämpel inte utgör villkor för att anmälan om
förvärv av fartyg skall tas emot, föreslår utredningen, att båda kontrahenterna
skall svara för avgiften i förhållande till statsverket. Beträifande aktier
och lottbrev i svenska bolag föreslår utredningen, att ansvaret skall
åvila bolaget och de personer, som varit ledamöter i dess styrelse sedan skyldighet
att erlägga avgiften inträdde. Vem som i andra fall skall vara ansvarig
mot statsverket för stämpelavgift har utredningen ansett inte behöva regleras
i vidare mån än beträffande obligationer, andelsrättsbevis och certifikat
som utfärdas här i riket. I dessa fall skall enligt utredningens förslag utfärdaren
vara ansvarig.

När flera svarar för avgiften, bör enligt utredningens åsikt ansvarigheten
åligga dem solidariskt.

Yttrandena

Förslaget att stämpelavgiften vid förvärv av fast egendom eller tomträtt
i regel skall bekostas av förvärvaren har allmänt tillstyrkts eller lämnats
utan erinran.

Beträffande fartyg finner sjöfartsstijrelsen regeln om betalningsskyldighet
för förvärvaren mindre ändamålsenlig i fall, då fartyg upphör att vara
svenskt. Det kan nämligen vara svårare att framställa krav mot en utländsk
förvärvare än mot en inhemsk överlåtare.

Häradshövdingen i Hallands södra domsaga framhåller att stadgandet om
förvärvarens betalningsskyldighet möjligen kan kräva en särskild övergångsbestämmelse
för fall, där köpehandling upprättas före ikraftträdandet
men tidpunkten för förvärvet infaller efter ikraftträdandet.

Bestämmelserna om vem som i förhållande till statsverket skall svara för
betalningen av stämpelavgiften har ej föranlett någon annan erinran än att
hovrätten för Västra Sverige och hovrätten för Övre Norrland anfört att beträffande
förvärv av fast egendom bör införas en uttrycklig föreskrift om att
förvärvaren ansvarar i förhållande till statsverket. Detta är enligt dessa remissinstanser
motiverat särskilt om förskottsbetalningen avskaffas.

Departementschefen

I fråga om den inbördes fördelningen av skattekostnaden mellan kontrahenterna
har dessa givetvis avtalsfrihet. För det fall, att någon uttrycklig
överenskommelse om fördelningen inte träffats, har utredningen till undvikande
av tvister föreslagit, att förvärvaren ensam skall bekosta skatten
vid förvärv av fast egendom, tomträtt eller fartyg.

Frågan om den inbördes fördelningen av ansvaret för stämpelskatten
mellan kontrahenterna bör enligt min mening inte regleras i den föreslagna
stämpelskatteförordningen, vilken är en ren skatteförfattning, utan torde få

218

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 1964

lösas i annan ordning. När det gäller ansvarigheten för skatten gentemot
statsverket, är det däremot nödvändigt att för alla fall av skatteplikt ange
vilken ansvarigheten åvilar. Utredningen har inte föreslagit någon sådan
regel i fråga om förvärv av fast egendom eller tomträtt. I dessa fall bör
även överlåtaren — vilken ju erhållit köpeskillingen — göras ansvarig för
stämpelskatten på samma sätt som föreslagits i fråga om fartyg. För inteckning
bör ansvarigheten vila på den som är behörig att medge inteckning,
då skatteplikten inträder. I fråga om aktie eller insats i svenskt bolag
bör, såsom utredningen föreslagit, ansvarigheten åvila bolaget och dem som
varit ledamöter i bolagets styrelse sedan skatteplikten inträdde. Beträffande
obligation och certifikat, som utfärdas här i riket, skall utfärdaren vara
ansvarig. För skattepliktigt utländskt värdepapper anser jag ansvarigheten
böra vila på den, som överlåter eller pantsätter handlingen, eller, när skatteplikt
inträder på grund av dödsfall, innehavarens dödsbo. Vad slutligen
angår lotteri, bör anordnaren av lotteriet vara ansvarig för skatten.

I paragrafens andra stycke har, i enlighet med allmänna principer och
utredningens förslag, föreskrivits solidariskt ansvar, då flera svarar för
skatten. I tredje stycket har införts en definition av begreppet skattskyldig,
vilket används på flera ställen i förordningen. Definitionen överensstämmer
med motsvarande regel i förfarandeförordningen och innebär, att
med skattskyldig avses den som gentemot statsverket svarar för skattens
erläggande.

33 §.

Denna paragraf motsvarar 40 § i utredningens förslag.

Gällande ordning

Enligt 10 § 3 mom. SF skall den avgiftsskyldige tillhandahålla beskattningsmyndigheten
de bevis, intyg och övriga upplysningar, som myndigheten
finner behövliga för att styrka värdet av fast egendom eller fartyg.
Fullgörs inte denna skyldighet, kan myndigheten skaffa upplysningarna på
den avgiftsskyldiges bekostnad.

Utredningen

Utredningen föreslår en bestämmelse om att de bevis, intyg och övriga
upplysningar, som behövs för fastställande av stämpelavgift, skall tillhandahållas
eller eljest bekostas av den avgiftsskyldige.

Yttrandena

Att den, som är uppgiftsskyldig, skall fullgöra denna skyldighet på egen
bekostnad är enligt besvärssakkunnigas mening en allmängiltig grundsats i
förvaltningsförfarandet och brukar inte föreskrivas särskilt. Besvärssakkunniga
föreslår därför, att kostnadsfrågan inte heller i detta sammanhang
tas upp till lagstiftning. Vidare föreslår de sakkunniga att avfattning -

219

Kiingl. Maj.ts proposition nr 75 år 196k

eu jämkas, så att man når bättre överensstämmelse med motsvarande regler
i 31 § 2 mom. taxeringsförordningen och 7 § förordningen om förfarandet
vid viss konsumtionsbeskattning.

Departementschefen

I denna paragraf har i första stycket — efter törebild av o § förfarandeförordningen
— intagits en bestämmelse, enligt vilken kontrollstyrelsen och
sjöfartsstyrelsen bl. a. kan förelägga en skattskyldig att avge deklaration
eller sådan försäkran, soin avses i 18 §, om han underlåtit detta, eller att
avge fullständig deklaration respektive försäkran, om en otullständig sådan
handling avgivits. Denna bestämmelse gäller endast där kontrollstyrelsen
eller sjöfartsstyrelsen är beskattningsmyndighet, eftersom skyldighet att
avge deklaration eller försäkran inte är föreskriven i andra fall. 1 fråga om
anmälan om förvärv av fartyg har sjöfartsstyrelsen, som jag tidigare påpekat,
enligt 40 § förordningen angående registrering av svenska fartyg möjlighet
att förelägga anmälningspliktig att fullgöra sin skyldighet.

Bestämmelse om skyldighet att lämna bevis, intyg och andra uppgifter
som underlag för beräkning av stämpelskatt, vilken återfinnes i andra
stycket av denna paragraf, har jämkats till bättre överensstämmelse med
7 § förfarandeförordningen. I enlighet härmed har någon särskild föreskrift
om att bevis skall bekostas av den skattskyldige inte medtagits. En uttrycklig
föreskrift av detta innehåll får nämligen anses obehövlig, eftersom
den skattskyldiges kostnadsansvar för erforderlig utredning i skatteärendet
grundar sig på en allmän rättsprincip. Bestämmelsen i detta stycke gäller
generellt, alltså även hos inskrivningsdomare.

I likhet med vad som gäller enligt 10 § förfarandeförordningen har i
tredje stycket av denna paragraf stadgats, att den som skäligen kan antas
vara skattskyldig är pliktig att efter föreläggande avge deklaration eller
försäkran — där sådan handling är föreskriven — och att ge in erforderlig
utredning i enlighet med reglerna i andra stycket.

För att möjliggöra samma effektiva skattekontroll som kontrollstyrelsen
nu kan utöva beträffande andra skatter, för vilka styrelsen är beskattningsmyndighet,
har jag i sista stycket tagit in en hänvisning till 9, 11 och 14 §§
förfarandeförordningen. Dessa bestämmelser medger bokgranskning och
därmed jämförlig kontroll. De blir tillämpliga även på sjöfartsstyrelsen.

34 §.

Paragrafen motsvarar 41 § i utredningens förslag.

Gällande ordning

Underlåter den avgiftsskyldige vid köp av fartyg eller lott i fartyg att
lämna uppgift om köpeskillingen, kan rätten enligt 10 § 3 mom. SF efter
framställning av vederbörande myndighet genom vite tillhålla den skatt -

220

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1964

skyldige att lämna sådan uppgift. Motsvarande gäller enligt 27 § SF vid
underlåtenhet att iaktta bestämmelserna om stämpelavgift för interimsbevis
eller interimskvitton beträffande aktiebrev, lottbrev, andelsbevis eller
delaktighetsbevis i inländska bolag.

Utredningen

Möjligheten att ge vitesföreläggande föreslår utredningen utvidgad att
gälla även anmälningsskyldighet beträffande förvärv av fartyg liksom beträffande
aktier och lottbrev i svenska bolag. I förhållande till nuvarande
bestämmelser innebär utredningens förslag även ändringar såtillvida, att
vitesföreläggande skall meddelas av vederbörande myndighet i stället för
av rätten och att samma myndighet även skall äga utdöma försuttet vite.

Yttrandena

Förslaget att vederbörande beskattningsmyndighet skall få förelägga vite
anser häradshövdingen i Bollnäs domsaga vara en så viktig regel, att den
bör tas med i författningstexten, särskilt som förslaget åtminstone för vissa
fall innebär en ändring av nu gällande rätt.

Besvärssakkunniga ifrågasätter om inte ett maximibelopp för vitet borde
anges, förslagsvis 5 000 kronor, i enlighet med t. ex. 123 § taxeringsförordningen
och 12 § förordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning.

Svea hovrätt uttalar att utredningen inte anfört några skäl för sitt förslag
att vitesföreläggande skall meddelas av vederbörande myndighet i stället
för, såsom nu, av rätten och att samma myndighet även skall äga utdöma
vite. Genom de föreslagna bestämmelserna om skyldighet att lämna
upplysningar har i varje fall inskrivningsdomare goda medel att skaffa
sig erforderliga upplysningar, anser hovrätten. För inskrivningsdomarnas
vidkommande ifrågasätter hovrätten, om möjligheten att förelägga vite ens
kan anses behövlig. Hovrätten för Övre Norrland uttalar sig bestämt för att
vite inte skall få föreläggas av inskrivningsdomare, eftersom föreläggandet
inte behövs för uppbörden i dessa ärenden och föreskriften om skyldighet
att lämna nödvändiga upplysningar är fullt tillräcklig.

Utredningens förslag, att vitet skall utdömas av samma myndighet som
förelagt vitet, anser sig besvärssakkuniga kunna godta, eftersom det är
fråga om ett förfarandevite. Erinringar mot förslaget i denna del har däremot
framförts av nedre justitierevisionen, Svea hovrätt samt hovrätten
över Skåne och Blekinge.

Nedre justitierevisionen menar att det visserligen inte kan anses möta
allvarliga betänkligheter att låta beskattningsmyndigheterna handha även
utdömande av förelagt vite men att det ändå från principiella synpunkter
är mindre tillfredsställande att skapa allt fler undantag från den gamla

221

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 106b

huvudregeln att vite bör utdömas av domstol. Denna regel, som uppbärs
av ett rättsskyddsintresse, bör enligt justilierevisionens mening i allt väsentligt
behållas, så mycket mera som det här är fråga om en verksamhet
som står straffrättsskipningen mycket nära.

Suea hovrätt, som finner detta förslag särskilt tveksamt, önskar ledning
för rättstillämpningen rörande det tänkta förfarandet vid vitets utdömande,
maximering av vitesbelopp och möjligheterna till besvär över utdömt vite.

Hovrutten över Skåne och Blekinge anser, alt vite bör utdömas vid allmän
domstol endast på talan av allmän åklagare.

Departementschefen

I de fall, där vite enligt nuvarande bestämmelser i SF kan förekomma,
föreläggs och utdöms vitet nu av domstol, medan båda dessa befogenheter
enligt utredningens förslag skall tillkomma beskattningsmyndigheten. Från
något håll har ifrågasatts, om det över huvud finns behov av att kunna
förelägga vite. Enligt min mening är det uppenbart, att möjlighet till detta
måste finnas här lika väl som i andra beskattningssammanhang. Som besvärssakkunniga
påpekat, bör ett maximibelopp anges för vitet och lämpligen
bestämmas till 5 000 kronor liksom i 12 § förfarandeförordningen.
Efter förebild av detta stadgande bör även anges ett minimibelopp om 100
kronor.

Från några domstolars sida har anförts principiella betänkligheter mot
att beskattningsmyndigheten skall kunna förelägga och även utdöma vite.
Med anledning härav vill jag framhålla, att utredningens förslag överensstämmer
med de regler som gäller inom beskattningsrätten i övrigt. Sålunda
äger kontrollstyrelsen enligt 12 § förfarandeförordningen vid behov såväl
utsätta vite som utdöma försuttet vite. Det finns enligt min uppfattning
inte någon anledning att ej ge kontrollstyrelsen samma befogenhet vid tilllämpningen
av stämpelskatteförordningen. Motsvarande bör gälla för övriga
beskattningsmyndighetcr vid handläggningen av skatteärenden enligt denna
förordning.

Mot beslut om vitesföreläggande bör talan inte få föras. En bestämmelse
av detta innehåll har införts i 44 § sista stycket. De av utredningen föreslagna
besvärsbestämmelserna synes inte heller i fråga om utdömande av
vite medge någon besvärsrätt. Eftersom talan mot beslut i sådana frågor
medges inom beskattningsrätten i övrigt, ämnar jag föreslå ett uttryckligt
stadgande härom i 44 § andra stycket. Även i nu berörda hänseenden kommer
härigenom reglerna i slämpelskatteförordningen att överensstämma med
vad som gäller enligt förfarandeförordningen.

35 §.

I enlighet med vad jag tidigare anfört bör förfarandet hos kontrollstyrelsen
i fråga om fastställande av stämpelskatt i görligaste mån anpassas till

222

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1961

bestämmelserna i förfarandeförordningen. De paragrafer i nämnda förordning,
som sålunda synes böra bli tillämpliga i fråga om stämpelskatt, är
15—18 och 20—25 §§. Dessa innehåller i huvudsak följande.

Om det blir aktuellt att frångå deklaration vid skattens beräkning, skall
kontrollstyrelsen upprätta skriftlig redogörelse för vad som framkommit
vid utredningen samt där ange storleken av den ifrågasatta skatten och
grunden för beräkningen av denna. Den skattskyldige skall om möjligt få
tillfälle att yttra sig över denna redogörelse. Om skatt anses böra utgå
i fall, där deklaration inte avgivits, eller om avvikelse från deklaration
ifrågasätts, skall beskattningsmyndigheten meddela beslut härom. Beslutet
skall i regel vara slutligt. Vid behov får dock meddelas preliminärt beslut.
Har deklaration inte avgivits eller kan på grund av brister i deklaration
skatten inte beräknas tillförlitligt, skall skatten bestämmas efter en skälighetsbedömning.
Efterbeskattning skall beslutas, om skattskyldig i deklaration
eller annorledes lämnat oriktig uppgift och denna föranlett att skatt
inte fastställts eller fastställts till för lågt belopp. Efterbeskattning får emellertid
inte beslutas, om det tillkommande skattebeloppet är att anse som
ringa eller en efterbeskattning med hänsyn till omständigheterna framstår
som uppenbart oskälig. Beslut om efterbeskattning får inte meddelas senare
än fyra år efter utgången av den tid, som gäller för fastställande av
skatt. Skattebeslut skall innehålla motivering, i den mån det inte anses
obehövligt, och även besvärshänvisning. Vidare skall beslutet delges den
skattskyldige. Beslut skall lända till omedelbar efterrättelse.

Vad nu sagts om kontrollstyrelsen bör gälla även sjöfartsstyrelsen. Därvid
skall bestämmelserna om deklaration givetvis tillämpas även beträffande
anmälan om förvärv av registreringspliktigt fartyg.

36 §.

Denna paragraf motsvarar 42 och 45 §§ i utredningens förslag.

Gällande ordning

Handling, som är underkastad stämpelavgift, får enligt 34 § 1 mom. SF
inte tas emot av myndigheten utan att det felande stämpelbeloppet genast
erläggs. Undantag härifrån gäller endast för stämpelavgiften vid förvärv av
registreringspliktigt fartyg. Beträffande huvudparten av de handlingar, som
skall stämpelbeläggas hos inskrivningsdomare, nämligen alla till vilka enligt
23 § SF skall användas dubbla beläggningsstämplar, föreskrivs vidare i 34 §
1 mom. SF, att särskilt kvitto skall lämnas på de stämpelmedel som uppburits
i förskott. Till sistnämnda föreskrift ansluter sig särskilda regler angående
redovisning och granskning i 39 § andra stycket SF och i kungörelsen
den 20 maj 1927 (nr 168) angående skyldighet för stämpelförsäljare
att anlita postgirorörelsen.

Enligt bestämmelser under respektive rubriker i 8 § SF och enligt 27 §

223

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1!)(ii

SF skall stämpelavgift uppbäras av vederbörande beskattningsmyndighet.
Saknas beskattningsmyndighet, vilket är fallet t. ex. beträffande utländska
värdepapper, kan uppbörden sägas ske genom den postanstalt, som sålt
de erforderliga stämpelmärkena. För det fall, att avgift efter besvär fastställs
till högre belopp än förut beräknats, saknas i SF uttryckliga bestämmelser
om vilken myndighet som skall uppbära den tillkommande avgiften.

I praxis har i fråga om stämpelbeläggning, som granskas av advokatfiskal
i hovrätt, utbildat sig följande förfarande. Då advokatfiskalen funnit alt för
låg stämpelavgift uttagits, kan han antingen genom anmärkningsmemorial
anmoda vederbörande tjänsteman att avge förklaring och att vidta de åtgärder,
som behövs för rättelse, eller genom hänvändelse till enskild part
uppfordra denne att inbetala felande belopp. I anledning av sådana anmärkningar
kan sedan den enskilde betala in beloppet till den för debiteringen
ansvarige eller direkt till advokatfiskalen. Förfarandet anses ha sin grund
i advokatfiskalens befogenhet enligt 36 § 2 mom. SF att föra talan mot
tjänsteman eller enskild om utgivande av felande stämpelbelopp.

Utredningen

Utredningen redogör först för nackdelarna med den nuvarande förskottsbetalningen
och anför.

Förskottsbetalningen medför i fråga om underdomstolarna att medel till
mycket betydande belopp inflyta utan att omedelbart användas till inköp av
de för ärendena erforderliga stämplarna; själva stämpelbeläggningen kan
av praktiska skäl ske först efter ärendenas handläggning och det torde icke
vara ovanligt, att avsevärd tid då förflutit från betalningstillfället. Även om
medlen i vederbörlig ordning inlevererats till generalpoststyrelsen, uppstå
genom den uppskjutna stämpelbeläggningen risker för att de på stämpelkontona
uppkomna tillgodohavandena utnyttjas för annat ändamål än inköp
av stämplarna. Förskottsbetalningen medför även betydande svårigheter
vid den avstämning av stämpelräkenskaperna som är nödvändig vid
exempelvis ombyte av stämpelredogörare. Beloppet av de i förskott erlagda
stämpelavgifter, vilka icke redovisats med stämpel å handlingen, måste
nämligen då utrönas, vilket icke sällan visat sig vara en vansklig uppgift,
om i förskottsförteckningarna eller annorstädes icke gjorts tillräckligt noggranna
anteckningar. Kravet på förskottsbetalning föranleder också genom
utskrivandet av särskilda kvitton och avgivande av därmed förenad redovisning
ett avsevärt besvär för myndigheten. Då expeditionsavgifterna i regel
erläggas i efterskott, uppkommer genom förskottsbetalningen även ett
extra uppbördstillfälle i varje ärende, vilket givetvis medför att expeditionsarbetet
tynges. Till belysande av förskottsbetalningens omfattning kan anföras
att antalet förskottsbetalda inskrivningsärenden under månaderna
januari och februari 1960 utgjorde omkring 30 600. Med förskottsbetalning
är även förknippad en annan olägenhet, som man i detta sammanhang
icke helt kan bortse ifrån, nämligen att medlen måste mottagas efter en
endast summarisk förgranskning av ärendena. Det torde emellertid icke
vara ovanligt, att det under ärendenas senare behandling framkommer, att
stämpelbeloppet rätteligen skulle varit ett annat än det uppburna eller att
ärende finnes icke kunna bifallas. I sådana fall åsamkas myndigheterna extra

224

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 196 b

arbete med att infordra felande resp. återbetala överskjutande belopp eller
också verkställa återbetalning av hela den erlagda avgiften. Förskottsbetalningen
föranleder slutligen behov av en speciell kontroll från den centrala
uppbördsmyndighetens sida, vilken av skilda anledningar visat sig
svår att anordna på ett fullt tillfredsställande sätt. De oegentlighcter som
i praktiken förekommit ha väsentligen möjliggjorts genom ifrågavarande
kontrollsvårigheter.

Med hänsyn till de nackdelar, som sålunda är förbundna med förskottsbetalningen,
är det enligt utredningens mening i hög grad önskvärt, att den
slopas eller i vart fall inskränks. Utredningen erinrar därvid om att bestämmelse
om förskottsbetalning tidigare i allmänhet gällde även i fråga om
arvsskatt. Förskottssystemet för arvsskatt avskaffades genom 1941 års förordning
om arvsskatt och gåvoskatt samt ersattes av indrivningsförfarande.
Frågan om motsvarande ändring kan genomföras beträffande stämpelavgifterna
beror, påpekar utredningen, av i vad mån ett indrivningsförfarande
med samma effektivitet som kravet på förskottsbetalning leder till att
uppbörden säkerställs.

Utredningen framhåller att kravet på förskottsbetalning har sin största
betydelse i fråga om de avgifter, som utredningen upptagit under rubrikerna
Fast egendom och Lösöreköp. Dels gäller det här inte sällan mycket betydande
belopp, dels inträder rättsverkningarna av lagfart eller den åtgärd
som det eljest är fråga om omedelbart genom domstolens beslut. Tillgodogörandet
av rättigheten är därför inte beroende av att expedition utlöses.
I främsta rummet gäller detta förvärv av fast egendom och tomträtt.
Beträffande dessa förvärv tillkommer, att det kan vara fråga om avgift på
en gång för flera förvärv. Vidare kan egendomen vara så högt intecknad, att
det inte finns någon möjlighet att ta ut avgiften genom utmätning och försäljning
av egendomen. Med hänsyn härtill och då det inte bör ifrågakomma
att införa en särskild förmånsrätt för stämpelavgiften till men för fastighetskrediten,
anser utredningen det vara nödvändigt att behålla förskottsbetalningen
för dessa förvärvsavgifter. Samma ståndpunkt intar utredningen
beträffande lösöreköpen. Dock bör man enligt utredningens uppfattning
även i de nu aktuella fallen kunna medge, att handling får tas
emot utan avgiftsbetalning, om avgiften uppgår till lägre belopp.

Vad angår de övriga stämpelavgifter, för vilka den nuvarande förskottsbestämmelsen
är tillämplig, skulle enligt utredningens mening ett avskaffande
av förskottsbetalningen — med hänsyn till ärendenas frekvens, stämpelavgifternas
storlek i allmänhet och möjligheterna att undgå betalning
— inte medföra risker, som väger över önskvärdheten av att avskaffa förskottsbetalningen.
Utredningen föreslår därför, att förskottsbetalning inte
stadgas för andra fall än förvärv av fast egendom eller tomträtt samt lösöreköp,
och i dessa fall endast om avgiften beräknas överstiga 100 kronor.
I övrigt skall enligt utredningens förslag (43 §) fastställd stämpelavgift
betalas genast efter tillsägelse.

Utredningen förordar en allmän bestämmelse om att den myndighet, som
fastställer avgift, också skall uppbära avgiften. När avgift efter besvär fast -

225

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år UHli

ställs till högre belopp än tidigare, bör sålunda enligt utredningens mening
som huvudregel gälla, att den tillkommande avgiften uppbärs av den beskattningsmyndighet
som har att fastställa avgift av det aktuella slaget. Beträffande
avgift, som fastställs av hovrätt eller högsta domstolen, anser utredningen
emellertid lämpligast att uppbörden, i likhet med vad utredningen
föreslår i fråga om tillkommande arvsskatt och gåvoskatt, överflyttas
till länsstyrelsen. Vad angår tidpunkten för tilläggsbetalmng har
utredningen avsett att bestämmelserna i 43 § utredningsförslaget skall
gälla, d. v. s. att avgiften skall betalas genast efter tillsägelse. Avgift, som
fastställts av hovrätt, skall således kunna utkrävas redan innan hovrättens
beslut vunnit laga kraft.

I fråga om tilläggsbetalning med anledning av advokatfiskals granskningsanmärkning
anser utredningen, alt nuvarande praxis alltjämt bör upprätthållas.
Utredningen föreslår därför en uttrycklig bestämmelse om att
advokatfiskalen skall äga uppbära belopp, som inbetalas till honom.

Yttrandena

Vad gäller uppbördssystemet föreligger delade meningar om forslaget
att begränsa förskottsuppbörden. Förslaget har uttryckligen helt tillstyrkts
av riksrevisionsverket, Föreningen Sveriges häradshövdingar och
häradshövdingen i Ångermanlands södra domsaga.

Föreningen Sveriges häradshövdingar, som anser förslaget leda till icke
obetydlig lättnad i arbetet vid domstolarna, förutsätter att prövningen av
frågan, om förskottsbetalning skall krävas eller icke, får ske med ledning
av de preliminära uppgifter som föreligger då handlingen tas emot. Skulle
exempelvis ett senare infordrat laxeringsbevis medföra höjning av stämpeln
över denna gräns, bör det sålunda enligt föreningens mening inte
vara nödvändigt att kräva förskott, innan ärendet behandlas. Möjligen skulle
det, påpekar föreningen, beträffande förskottsstämplar finnas anledning
att tillämpa samma förfarande, som föreslagits för t. ex. stämningsansöknings
mottagande, d. v. s. att ansökningen skall avvisas endast om beloppet
inte betalas kort tid efter det att föreläggande om betalning därav meddelats.

Häradshövdingen i Ångermanlands södra domsaga finner utredningens
skäl synnerligen starka. Enligt hans mening finns det emellertid även skäl,
som talar mot förslaget. Enligt häradshövdingens erfarenhet är det ytterligt
sällan, som expeditioner inte blir lösta inom föreskriven tid, och det finns
inte någon anledning anta, att detta förhållande skulle ändras efter ett genomförande
av utredningens förslag. Från saklig synpunkt finner han övervägande
skäl tala för att behålla skyldigheten att betala stämpel i förskott,
åtminstone såvitt angår förvärv av fast egendom och tomträtt. Den föreslagna
100-kronorsgränsen kan synas egendomlig, eftersom risken att stämpelskatt
inte blir betald torde vara större i fråga om de mindre stämpelbeloppen.
De av utredningen anförda skälen för denna värdegräns får emellertid
enligt häradshövdingens mening anses hållbara.

8 Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 75

226

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 1964

Häradshövdingen i Uppsala läns norra domsaga anmärker att det varken
av författningstexten eller motiven klart framgår, om expedition skall innehållas
till dess stämpelavgift erlagts eller om den får lämnas ut innan detta
skett.

Besvärssakkunniga uttalar att reglerna i 42—46 §§ i utredningens förslag
bör jämföras med och anpassas till motsvarande regler i 26—28 §§ förfarandeförordningen.

En höjning av beloppsgränsen förordas av statskontoret, häradshövdingen
i Bollnäs domsaga och Svenska bankföreningen.

Statskontoret anser reformen angelägen men uttalar att förskottsuppbörden
med hänsyn till kontrollsvårigheterna och dubbelarbetet i görligaste
mån bör undvikas. Statskontoret ifrågasätter, om utredningen anfört bärande
skäl för att behålla förskottsuppbörd av stämpel över 100 kronor. Sannolikt
omkring hälften av alla lagfartsärenden skulle enligt statskontoret
med denna regel bli föremål för förskottsuppbörd. Om gränsen höjdes till
1 000 kronor eller mera, skulle enligt statskontorets förmodan endast undantagsvis
indrivningssvårigheter uppstå. Möjligen skulle domstolen kunna
tilläggas rätt att kräva förskottsbetalning vid lagfartsansökningar rörande
förvärv, där fastigheten är intecknad och belånad över taxeringsvärdet.
Under alla förhållanden bör enligt statskontorets mening prövas, om
gränsen för förskottsuppbörd inte kan sättas högre än 100 kronor.

Häradshövdingen i Bollnäs domsaga föreslår, att beloppet höjs till åtminstone
500 kronor, och anför.

Enligt en statistik, som jag gjort för Bollnäs domsaga, avseende tiden
jum—november 1961 alltså ett halvt år, utgjorde de lagfartsstämplar, som
undei den tiden inbetalades och som icke överstego 100 kronor, något mera
an 50 procent av samtliga. Men det var endast omkring 15 procent av
alla lagfartsstamplarna, som överstego 500 kronor. Det förefaller att statsverket
icke skulle löpa allvarlig risk att göra förluster, även om det i 42 S
föreslagna gränsbeloppet väsentligt höjes. Det torde sällan komma att intraffa
att en lagfartssökande icke löser sin lagfart, även om ett tämligen
stort beJopp utkraves först i efterskott. Det kan också sägas vara en fördel
för det allmänna, att även sådana fång bli lagfarna, där fångesmannen
ar insolvent. Statsverket synes i sådana fall vara närmare att bära förlusten
an den senare ägare till fastigheten, som verkligen gör något för att få
“i^rtsfragan uppklarad. Jag föreslår därför, att beloppet 100 kronor i
42 § hojes till åtminstone 500 kronor. Om man skulle vilja få med även de
lesta lagfarter som avse moderna enfamiljsvillor med tillhörande tomt
torde beloppet bora bestämmas till 800—1 000 kronor.

Även Svenska bankföreningen föreslår en höjning av beloppsgränsen till
500 kronor. Enligt föreningen behöver detta inte möta några statsfinansiella
betänkligheter. Hovrätten över Skåne och Blekinge samt hovrätten för Västra
Sverige, som i första hand föreslagit att förskottsbetalningen skall slopas
helt, anser, att gränsen i varje fall bör höjas till 1 000 kronor.

For ett fullständigt slopande av förskottsuppbörden uttalar sig hovrätten

227

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 ur lfltit

över Skåne och Blekinge, hovrutten för Västra Sverige, hovrätten för Nedre
Norrland, häradshövdingarna i Karlskoga, Nedansiljans och Umeå domsagor
samt rådhusrätten i Västerås.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser, att olägenheterna med det nuvarande
kravet på förskottsbetalning av lagfartsstämpel inte kan avlägsnas
utan att detta krav upphävs helt. Det kan enligt hovrätten visserligen sägas,
att statsverket därigenom skulle ta viss risk för att lagfartsstämplar inte
betalades, särskilt i fall då fastigheten redan överlåtits till annan och den
lagfartssökande är medellös. I sådana fall tvingar nuvarande regler den
siste ägaren att tillhandahålla pengar till stämpeln för att han skall fa sin
egen lagfart ordnad. Hovrätten anser emellertid den ökade risken för statsverket
bli så obetydlig, alt man bör ta den för att vinna fördelarna med
en ändrad ordning.

Hovrätten för Västra Sverige uttalar att vissa svagheter och olägenheter
synes vidlåda det föreslagna systemet, även om detta t rån redovisnings- och
kontrollsynpunkt innebär en påtaglig förbättring i jämförelse med det nuvarande.
Förskottsbetalning torde inte i något fall kunna vägras. Hovrätten
befarar att de längre gående och mer invecklade uppbörds-, redovisningsoch
kontrollföreskrifterna lätt leder till misstag, förbiseenden och förväxlingar
av skilda slag — tolkningen och tillämpningen skall i stor utsträckning
handhas av icke rättsbildad personal — liksom till samordningsproblem
i det ena eller andra hänseendet. Man bör enligt hovrättens mening i
stället eftersträva ett mera renodlat system med inbetalning av alla stämpelavgifter
av skattenatur till ett centralt postgirokonto. Förskottsbetalningen
vid domstol skulle då upphöra, vilket skulle göra vissa redovisningshandlingar
och kontrollåtgärder onödiga. Utredningens skäl för att bibehålla
systemet med förskottslikvid anser hovrätten inte väga så tungt i jämförelse
med olägenheterna av detta system och den arbetsekonomiska vinsten av
dess slopande. Om förskottsbetalningen slopas, kan uppböx-d, redovisning
och kontroll av avgifterna enligt hovrättens mening ordnas på motsvarande
sätt som föreslagits för arvsskatten, d. v. s. genom inbetalning på ett centralt
postgirokonto till generalpoststyrelsen och redovisningskontroll av styrelsen.
Om riskerna för förlust för statsverket skulle tillmätas avgörande
betydelse, kan de enligt hovrätten förebyggas genom krav på inbetalning
till postgiro innan ansökan tas upp till slutlig prövning, eventuellt i förening
med föreläggande att betala inom viss kort tid vid äventyr att ansökningen
annars avvisas.

Hovrätten för Nedre Norrland framhåller, att betalningen i förskott utgör
det moment i nuvarande system som vållar de kanske mest framträdande
olägenheterna, och detta inte bara för stämpelredogöraren utan även för
kontrollanten. Den arbetsekonomiska vinsten, om förskotten upphörde, kan
därför enligt hovrätten bli betydande. Avskaffas förskotten helt, skulle
också det särskilda förfarandet för återbetalning av förskottsvis betald skatt
bli onödigt, påpekar hovrätten. Denna tvivlar på att riskerna för förlust

228

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 196b

skulle bli större ju högre stämpeln är. Enligt hovrättens erfarenhet är det
oftare mindre belopp, som en sökande — merendels av glömska eller annan
liknande anledning — underlåter att betala. Tänkbart är också enligt hovrätten
att i stället för förskottstvång införa befogenhet att kräva viss säkerhet
för betalning av stämpeln inom behörig tid, när särskild anledning
finns. Beträffande frågan om rätt att mottaga frivillig betalning i förväg
finner hovrätten, liksom i fråga om arvsskatten, det föreslagna nya förfarandet
med direkt inbetalning till postverket förutsätta, att förskottsbetalning
inte skall kunna ske.

Häradshövdingen i Karlskoga domsaga, som förordat att stämpelavgiften
i inskrivningsärenden tas ut på samma sätt som föreslagits i fråga om
arvsskatten, anser risken för att handlingar inte skall lösas ut vara ytterst
ringa och framhåller, att erfarenheterna från arvsskatten varit synnerligen
goda. Inte heller lär svårigheter ha uppstått vid den efterskottsbetalning, som
föranletts av anmärkningar i samband med granskningen i hovrätt. Handlingar
rörande lagfart och lösöreköp inges i stor utsträckning av banker,
advokatbyråer, fastighetsmäklare och andra personer, som ägnar sig åt s. k.
pappersdrageri. Dessa ingivare kan enligt häradshövdingen antas ha försäkrat
sig om pengar till avgift i samband med att de gjort upp transaktionerna.

Häradshövdingen i Nedansiljans domsaga anser, att det i fråga om redovisningen
måste följa ökat arbete med två system för betalning. Han anför
vidare.

Även tillsynen av uppbörden torde i anslutning härtill bliva enklare
om alla stämpelavgifter erläggas i efterskott. Hade detta varit fallet redan
nu skulle i denna domsaga med dess invecklade fastighetsförhållanden —
vilka på ett sätt som ej torde behöva närmare utvecklas inverkar fördröjande
på handläggningen av lagfartsärendena — under årens lopp åtskillig tid
hava sparats för annat nödvändigt arbete. Den möda och den tid som nu
måste nedläggas på avstämning t. ex. vid byte av stämpelförsäljare är
ofantlig; detta torde kunna vitsordas av intendenten för stämpelexpeditionen
hos generalpoststyrelsen. En fullständig övergång till enbart efterskottsbetalning
skulle i denna domsaga innebära en väsentlig lättnad. Jag
tår fördenskull bestämt förorda en jämkning av förslaget i sådan riktning.
Några vägande hinder av statsekonomislc art torde svårligen kunna anföras
häremot.

Häradshövdingen i Umeå domsaga framhåller beträffande lösöreköpen, att
utmätning för obetald stämpelavgift kan ske i de försålda lösörena. Även
när det gäller lagfart och inskrivning av tomträtt anser han risken för att
staten inte får sitt vara försvinnande liten. Nackdelen med förskottsbetalning
är bl. a. den, påpekar häradshövdingen, att stämpeln måste återbetalas,
om handlingen — som tyvärr ofta är fallet — måste återlämnas till sökanden
för komplettering. Häradshövdingen anser fördelarna, framför allt
från redovisnings- och arbetsbesparingssynpunkt, av att få uppbörden samlad
till ett enda tillfälle vara så stora, att stämpeln alltid bör betalas i efterskott
i samband med att expeditionen löses ut. Besparingen för statsverket
blir enligt häradshövdingen säkerligen större än stämpelförlusten.

229

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 ur

Rådhusrätten i Västerås påpekar, att komplettering av ingivna lagtaitshandlingar
måste ske i ganska stor utsträckning och kan ta avsevärd hd i
anspråk. Under denna tid hålls redovisningen av stämpelmedlen svävande,
vilket inte är betryggande från kontrollsynpunkt. Om förskottsbetalningen
slopas, fordras enligt rådhusrättens mening eu bestämmelse om att lagtaitsstämpeln
vid bristande betalning kan tas ut ur fastigheten exekutivt. I varje
fall anser rådhusrätten skyldigheten att betala lagfartsstämpel i förskott
kunna begränsas till de fall, då stämpelavgiften beräknas överstiga 1 000
kronor.

Ett bibehållande av gällande förskottsregler förordar sex domstolar.

Svea hovrätt uttalar sålunda, att den föreslagna uppdelningen i handlingar
som får tas emot och sådana som inte får tas emot utan att stämpelavgiften
samtidigt erläggs inte medför några större tördelar men väl en
onödig distinktion. Även om stämpelavgiften inte beräknas överstiga 100
kronor, anser hovrätten det därför saknas anledning att göra undantag från
kravet på förskottsbetalning.

Hovrätten för Övre Norrland anser förskottsuppbörden innebära den bästa
möjliga garantin för att avgifterna betalas. Denna väsentliga fördel finner
hovrätten överväga de nackdelar, som från redovisnings- och kontrollsynpunkt
ovedersägligen är förknippade med förskottssystemet. Systemet
är så starkt inrotat i det allmänna medvetandet att förskottsbetalning alltjämt
väntas förekomma i betydande utsträckning, även om utredningens
förslag genomförs. Hovrätten finner det i själva verket enklare, om alla
stämpelavgifter vid domstol skall tas ut i förskott.

Rådhusrätten i Göteborg anför.

Enligt erfarenheterna vid rådhusrätten äro nackdelarna med det nuvarande
förskottssystemet ganska små, och det förekommer sällan återbetalning
av stämpelavgift på grund av att för stort förskott uttagits eller för
att ansökan icke kunnat bifallas. Något behov av att lämna det nuvarande
systemet med förskottsbetalning kan rådhusrätten icke finna föreligga. Möjligheten
att betala stadgad avgift eller skatt i efterhand föreligger sålunda
redan nu vid inregistrering av bouppteckning, men denna möjlighet utnyttjas
för närvarande endast i ringa utsträckning. Rådhusrätten vill ifrågasätta,
om icke uttagandet av stämpelavgiften i efterskott kommer att vålla domstolarna
större expeditionella olägenheter än det nuvarande systemet genom
de krav och andra åtgärder, som komma att bliva nödvändiga, därest avgifterna
skola uttagas i efterskott. Om det emellertid ur framför allt kontrollsynpunkt
anses önskvärt, att förskottsbetalningen slopas, synes detta böra
ske i samtliga fall. Risken att expeditionen över huvud taget icke löses vid
förvärv av fast egendom eller tomträtt eller vid lösöreköp torde icke vara
stor. I vart fall finnes icke någon anledning att göra en undantagsbestämmelse
beträffande avgifter, som beräknas överstiga 100 kronor. Att behöva
tillämpa två olika system vid uttagande av stämpelavgiften skulle säkerligen
vålla osäkerhet och därav föranledd irritation hos allmänheten samt
medföra icke obetydliga expeditionella olägenheter för domstolarna. I anslutning
till vad nu sagts vill rådhusrätten framhålla, att, därest förskottsbetalningen
slopas, den föreslagna bestämmelsen i 43 § om att inbetalning -

230

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 196i

en av fastställd stämpelavgift skall ske »genast efter tillsägelse» bör givas
en något klarare utformning t. ex. genom angivande av viss tidsfrist.

Även rådhusrätten i Malmö framhåller, att ett system med ömsom förskottsbetalning
och ömsom efterskotlsbetalning av samma slags avgifter
lätt kan leda till misstag. Rådhusrätten anser, att olägenheterna med förskottsbetalningen
även enligt utredningens förslag kvarstår tämligen oförändrade.
Av skäl, som utredningen anfört, kan det enligt rådhusrättens
mening inte komma i fråga att slopa förskottsbetalning, när det gäller vissa
större avgifter.

Rådhusrätten i Örebro anför, att det visserligen kan innebära en viss fördel
för allmänheten att erlägga stämpelavgift först samtidigt med att expeditionsavgifterna
betalas. För inskrivningsdomaren och hans personal
måste detta emellertid enligt rådhusrättens mening innebära en inte oväsentlig
olägenhet. När lagfarts- och tomträttsansökningar tas emot, måste
man nämligen enligt utredningens förslag alltid ta ståndpunkt till frågan,
om stämpelavgiften genast skall behöva avfordras sökanden. Vidare måste
vid varje expediering i lagfarts- och tomträttsärenden särskilt kontrolleras,
om betalning av stämpeln skett i förskott eller om avgiften skall tas ut i
samband med expedieringen. Dessutom befarar rådhusrätten, att indrivning
i efterhand kan medföra vissa svårigheter. Med hänsyn härtill och eftersom
det för allmänhetens del torde vara skäligen små fördelar förenade med att
betala stämpel för mindre värdefulla fastigheter först efter ärendenas behandling
av inskrivningsdomaren, finner rådhusrätten sig böra avstyrka förslaget.

Häradshövdingen i Hallands södra domsaga anser att kravet på förskottsbetalning
bör vara ovillkorligt, om man behåller de dubbla beläggningsstämplarna.
Han finner nackdelarna med förskottsbetalning inte särskilt
framträdande och påpekar, att indrivningsproceduren därigenom kan undvaras.

Förslaget rörande uppbördsmyndighet har i allmänhet lämnats
utan erinran.

Lansstyrelsen i Kopparbergs län ifrågasätter dock, om inte en återförvisning
av ärendet till underrätten för infordrande av felande stämpelavgift
skulle förenkla förfarandet. Detta är enligt länsstyrelsen inte att jämställa
med den indrivning av avgifter, som enligt förslaget skall åligga länsstyrelse
vid försummad betalning.

I fråga om stämpelavgift, som infordras av advokatfiskalen, föreslår hovrätten
för övre Norrland, att den skall inbetalas till hovrättens stämpelredogörare.

Departementschefen

Det nuvarande uppbördssystemet enligt SF innebär, att all stämpelskatt
betalas i förskott, d. v. s. innan skatten fastställs. Såväl utredningen
som remissorganen har påtalat, att förskottssystemet är förenat med

231

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 196b

åtskilliga nackdelar för inskrivningsdomarna. Sålunda medför systemet betydande
svårigheter för stämpelredogörarna vid redovisningen av stämpelmedlen.
Speciella möjligheter till förskingring av uppburna medel har även
visat sig vara förenade med systemet. Vidare orsakar detta beskattningsmyndigheten
mycket besvär genom dubbla uppbörder i varje skatteärende,
nämligen först av skatt och sedan av expeditionsavgifter, samt genom utskrift
av särskilda kvitton, återbetalning av överskjutande skatt och infordrande
av felande skatt.

Utredningen har i princip uttalat sig för att systemet med förskottsbetalning
skall slopas. Utredningen har emellertid föreslagit att det skall behållas
i viss utsträckning, nämligen — såvitt nu är aktuellt -— beträffande
förvärv av fast egendom eller tomträtt, dock endast i de fall där stämpelavgiften
överstiger 100 kronor. Kravet på förskottsbetalning av större belopp
i dessa fall har utredningen motiverat med risken för förlust genom
underlåten betalning.

Vid remissbehandlingen har uttalats allmänt missnöje med den nuvarande
förskottsbetalningen och till övervägande del anslutning till förslaget
att lämna detta system. Av remissorganen är det emellertid många som ansett,
att utredningens förslag inte går tillräckligt långt i detta hänseende.
Sålunda har från flera håll påtalats de praktiska olägenheterna med att
tillämpa två skilda uppbördssystem samtidigt. En del av de remissinstanser,
som ställt sig avvisande till utredningens förslag, synes även ha grundat
sin ståndpunkt på hänsyn till dessa olägenheter. I några yttranden har
föreslagits en högre beloppsgräns mellan förskotts- och efterhandsbetalning.

För egen del anser jag olägenheterna med förskottsbetalning så stora, att
en ändring bör ske. Genom den föreslagna differentieringen av uppbörden
mellan förskotts- och efterhandsbetalning skulle man emellertid i stor utsträckning
konservera de nuvarande olägenheterna och samtidigt ytterligare
tynga arbetet genom förekomsten av två olika redovisningssystem för samma
skatt.

Genom att helt slopa förskottsbetalningen skulle man få ett enda uppbördstillfälle
i inskrivningsärenden, gemensamt för stämpelskatt och expeditionsavgift.
Även i övrigt skulle den arbetsekonomiska vinsten bli betydande.
Ett fullständigt slopande av förskottsbetalningen torde inte medföra
sådana risker för förlust genom underlåtenhet att betala stämpelskatt, att
en omläggning bör hindras av hänsyn härtill. Jag vill erinra om att man
ansåg sig kunna bortse från denna risk beträffande arvsskatten, då man
för dess del övergick från förskotts- till efterskottsbetalning. Slopandet av
förskottsuppbörden i fråga om arvsskatten har inte lett till några påtagliga
olägenheter. Uppbörden av stämpelskatt säkerställs dessutom i viss utsträckning
genom bestämmelsen i sista stycket av denna paragraf om att
handling, som ligger till grund för skattens fastställande, inte får lämnas
ut förrän skatten betalats. Detta betyder exempelvis att en inteckningshandling,
som ju normalt representerar ett avsevärt större värde än skatte -

232

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 196b

beloppet, inte kan utnyttjas av den skattskyldige förrän skatten betalats.
Även övriga ifrågakommande handlingar torde normalt anses vara av sådant
värde för den skattskyldige, att denne redan av hänsyn härtill betalar
skatten utan omgång. Härtill kommer slutligen den i det följande reglerade
restavgiften och indrivningsmöjligheten.

På grund av det anförda har jag funnit mig böra förorda, att förskottsuppbörden
slopas helt i fråga om den stämpelskatt som tas ut hos inskrivningsdomare.
Såsom jag inledningsvis nämnt, avskaffas skatteplikten för
lösöreköp enligt mitt förslag. Någon uppbörd av stämpelskatt ankommer
därefter inte på rådhusrätt eller häradsrätt. Beträffande den stämpelskatt,
som nu fastställs av generalpoststyrelsen, har förskottsbetalningen inte visat
sig medföra några som helst olägenheter. Denna uppbördsverksamhet
föreslås, såsom tidigare nämnts, bli överflyttad på kontrollstyrelsen. Där
tillämpas beträffande övriga skatter den tidigare omnämnda förfarandetörordningen
vilken — liksom SF — i princip kräver betalning i samband
med deklaration. Några olägenheter av den nuvarande ordningen för betalning
av skatt till kontrollstyrelsen har inte märkts. Det torde därför vara
lämpligast med motsvarande ordning i de fall, där kontrollstyrelsen uppbär
stämpelskatt.

Inte heller beträffande sjöfartsstyrelsens nuvarande förskottsuppbörd föreligger
några olägenheter. Eftersom stämpelskatten för fartygsförvärv dessutom
är lätt att beräkna på förhand, vill jag förorda, alt betalningen av
denna skatt sker på samma sätt som betalningen av stämpelskatt till kontrollstyrelsen.

Liksom hittills skall beskattningsmyndigheten i regel även vara uppbördsmyndighet.
Detta kommer sålunda att gälla all inbetalning av
stämpelskatt till kontrollstyrelsen och sjöfartsstyrelsen liksom den rättidiga
betalningen av all stämpelskatt hos inskrivningsdomare.

I fall, där överrätt höjt stämpelskatt som fastställts av inskrivningsdomare,
skall enligt utredningens förslag det tillkommande beloppet uppbäras
av länsstyrelse. Eftersom detta överensstämmer med vad jag i det följande
ämnar föreslå i fråga om arvsskatt och en återförvisning av ärendet
till inskrivningsdomaren endast för infordrande av felande stämpelskatt
knappast kan anses förenkla förfarandet, tillstyrker jag utredningens förslag.

Då advokatfiskal vid granskning av inskrivningsdomares skattebeslut
finner alt skatten fastställts till för lågt belopp och framställer anmärkning
om detta, kan den skattskyldige, om han finner anmärkningen befogad, enligt
nuvarande praxis betala in det felande skattebeloppet antingen till den
som är ansvarig för skattebeslutet eller till advokatfiskalen. I det senare fallet
stämpelbelägger advokatfiskalen vederbörande handling för det inbetalda beloppet.
Såsom framgår av vad jag redan anfört, skall såväl resterande som
med anledning av överrätts beslut tillkommande skatt enligt mitt förslag erläggas
till länsstyrelsen. Denna kommer vidare enligt mitt förslag att uppbära

233

Kungl. Mnj.ts proposition nr 75 år 1964

all arvsskatt, alltså även sådan som tillkommer efter anmärkning av advokatfiskal.
Under sådana förhållanden måste det anses olämpligt all till någon
del behålla skatteuppbörd hos advokatfiskal. Även sådan skatt som betalas
med anledning av granskningsanmärkning hör därför erläggas direkt till
länsstyrelsen. Att medge alternativ betalning till två myndigheter måste
anses olämpligt. Betalning bör således i detta fall inte få ske till inskrivningsdomaren.
Vid sitt förslag till ändring av uppbördsbestämmelseina i
arvsskatteförordningen har utredningen förklarat, att den skallskyldiges
vitsordande av en anmärkning från advokatfiskalen bör anses medföra
skyldighet att betala sålunda tillkommande skatt inom den vanliga betalningstiden.
Detsamma bör enligl min mening gälla stämpelskatt men komma
till tydligt uttryck i författningstexten.

För att möjliggöra kontroll, att inbetalningen sker i rätt ordning, böi
överrätten respektive advokatfiskalen vara skyldig att underrätta länsstyrelsen
om höjningsbeslut och om granskningsanmärkning som kan föranleda
skatteplikt. Bestämmelser om sådan underrättelseskyldighet torde få
meddelas i administrativ ordning.

Tiden för stämpelskattens erläggande måste följa olika regler, beroende
av vilken beskattningsmyndighet som fastställer skatten. När det gäller
skatt, som fastställs av inskrivningsdomare, bör som huvudregel gälla att betalningstiden
skall räknas från den dag, då expeditionen i inskrivningsärendet
blivit tillgänglig för sökanden. För de fall, där skattebeslutet med stöd
av 30 § 1 mom. andra stycket meddelas senare än expeditionen i inskrivningsärendet
blir tillgänglig, fordras emellertid cn särskild regel. I sådant
fall bör betalningsfristen inte börja löpa, förrän skattebeslutet meddelas.
Med dessa olika utgångspunkter för betalningsfristen bör denna lämpligen
bestämmas till en månad.

Anstånd med skattens erläggande bör inte få meddelas beträffande skatt,
som fastställs av inskrivningsdomare. Eftersom det å andra sidan inte bör
få förekomma att allmänheten betalar in skatten i förskott och därigenom
omöjliggör det enhetliga uppbördssystem som åsyftas, bör skattebetalning
inte få tas emot, förrän expeditionen i inskrivningsärendet blivit tillgänglig
eller inskrivningsdomaren meddelat uppskjutet skattebeslut. Därmed kommer
betalningen av skatten och erläggandet av expeditionsavgiften i inskrivningsärendet
i praktiken att sammanfalla. Detta måste vara till fördel
såväl för allmänheten som för inskrivningsmyndigheten och den redovisningskontrollerande
myndigheten.

För det fall, att överrätt fastställer skatten till högre belopp än inskrivningsdomaren
förut beräknat, skall enmånadsfristen räknas från dagen för
överrättens beslut. Har skattskyldig vitsordat advokatfiskals granskningsanmärkning,
bör motsvarande frist räknas från den dag, då granskningsmyndigheten
erhållit meddelande om vitsordandet.

Frågan om eventuella underrättelser till den skattskyldige om skattebe 8f

Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 75

234

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1964

slut och vad därmed sammanhänger liksom övriga praktiska detaljer i beskattningsförfarandet
torde få lösas i administrativ ordning.

Den tid, inom vilken stämpelskatt skall erläggas till sjöfartsstyrelsen och
kontrollstyrelsen, d. v. s. i fråga om fartyg, värdepapper och lotterier, bör
anpassas efter bestämmelserna i 26 och 27 §§ förfarandeförordningen. Sålunda
skall skatt i dessa fall erläggas inom den tid, som gäller för avgivande
av deklaration eller anmälan om förhållande som medför skatteplikt.
Skatten skall betalas genom insättning på beskattningsmyndighetens
postgirokonto. Vidare bör i enlighet med förfarandeförordningen beskattningsmyndigheten
få bevilja anstånd med skattens erläggande, om synnerliga
skäl till anstånd föreligger. Har beskattningsmyndighet eller besvärsmyndighet
fastställt skatten till högre belopp än enligt deklaration eller
motsvarande anmälan eller enligt tidigare beslut, skall beskattningsmyndigheten
bestämma viss tid för skattens erläggande. Detsamma skall gälla, när
skatt fastställs utan att deklaration eller anmälan inkommit.

Som en allmän regel i fråga om all stämpelskatt bör gälla att beskattningsmyndigheten
inte förrän skatten betalts får lämna ut den handling,
som ligger till grund för skattens fastställande. Med sådan handling avses
fångeshandling beträffande fast egendom, tomträtt eller fartyg liksom inteckningshandling,
obligation, annat dylikt skuldebrev eller certifikat samt
utländskt värdepapper. Ett sådant förbud mot utlämnande utgör inte hinder
mot att sända handlingen mot postförskott på skattebeloppet, eftersom
detta måste betalas innan handlingen lämnas ut.

37 §.

Paragrafen motsvarar 43 § i utredningens förslag.

Gällande ordning

Om anmälan angående förvärv av fartyg eller fartygslott inte är försedd
med stämpel till behörigt belopp då den kommer in till sjöfartsstyrelsen och
det felande stämpelbeloppet inte erläggs genast efter tillsägelse, åligger det
enligt 34 § 1 och 3 mom. SF sjöfartsstyrelsen att hos vederbörande myndighet
påkalla åtgärd för uttagande av stämpelbeloppet. Dessutom utgår s. k.
stämmoböter med tre procent i den ordning, som är stadgad om uttagande
av oguldna kronoutskylder. Av stämmoböterna skall en tredjedel, dock
högst 100 kronor, tillkomma den, som verkställer indrivningen. Återstoden
tillfaller statsverket.

Vad angår sådant förvärv av fartyg, som skall anmälas hos lands- eller
stadsfiskal, skall denne enligt 34 § 2 mom. SF se till, att anmälan är försedd
med stämpel till behörigt belopp. År detta inte fallet, skall han uppmana
kontrahenterna att sätta på felande stämpel och därvid erinra om den i 47 §
SF stadgade straffpåföljden.

Om stämpelavgift för lottsedel inte erläggs inom föreskriven tid, skall
generalpoststyrelsen enligt 56 § SF efter utredning låta indriva beloppet
jämte laga ränta.

235

Kungl. Muj.ts proposition nr 75 år 7964

Beträffande övriga stämpelavgifter gäller enligt 34 § 1 inom. SI* att den
stämpelpliktiga handlingen inte får tas emot, om den inte är behörigen försedd
med stämpel och det felande slämpelbeloppet inte heller erläggs genast
efter tillsägelse. I konsekvens härmed finns det i fråga om dessa avgiftei
inte några bestämmelser om indrivning.

I fråga om arvsskatt åligger det enligt 53 § förordningen om arvsskatt
och gåvoskatt länsstyrelse att, efter anmälan av rätten, förordna om det
felande skattebeloppets uttagande i den ordning, som är stadgad för uttagande
av oguldna kronoutskylder. Därmed avses numera närmast bestämmelserna
om indrivning av restförd skatt i 59 och 60 §§ uppbördsförordningen.
Beträffande avgift för indrivning av ogulden arvsskatt finns särskilda
bestämmelser meddelade i 14 § kungörelsen den 21 november 1958
med tillämpningsföreskrifter till förordningen om arvsskatt och gåvoskatt.
Avgiften utgör i regel sex procent av det oguldna beloppet.

Utredningen

Utredningen föreslår ett indrivningsförfarande för det fall, att fastställd
stämpelavgift inte betalas genast efter tillsägelse. Enligt förslaget skall länsstyrelse
efter anmälan förordna om det felande beloppets uttagande i den
ordning, som enligt uppbördsförordningen gäller om indrivning av restförd
skatt. Beträffande avgift för indrivningen skall enligt utredningens förslag
gälla samma bestämmelser som i fråga om arvsskatt. I övrigt hänvisar utredningen
till vad som anförts under föregående paragraf samt till nuvarande
bestämmelser i 34 § 1 mom. och 56 § SF angående köp av fartyg
respektive lottsedel ävensom 53 § förordningen om arvsskatt och gåvoskatt.

Beträffande lösen har utredningen i 23 § av sitt förslag till lösenkungörelse
föreslagit att lösen för expedition, i överensstämmelse med vad som
nu gäller, får utmätas, om expeditionen inte hämtas inom fjorton dagar
efter det att den blivit tillgänglig. Utmätning skall dock sökas inom ett år.

Yttrandena

Beträffande indrivningen har en del remissmyndigheter påtalat, att utredningen
föreslagit olika bestämmelser för stämpelavgift och för expeditionslösen.

Exekutionsdirektören i Stockholm, som inte finner det vara påkallat med
olika regler härvidlag, påpekar, att genom utredningens förslag endast avdelningen
om indrivning av restförd skatt i uppbördsförordningen (58—64
§§) skulle bli tillämplig. Detta är enligt exekutionsdirektörens mening inte
tillfredsställande från indrivningssynpunkt, enär ett lagfästande av förslaget
i denna del skulle föranleda tveksamhet om förfarandet vid indrivningen.
Sålunda bör även uppbördsförordningens bestämmelser om avkortning
och avskrivning av skatt (65—67 §§) i tillämpliga delar gälla för
dessa avgifter. Frånvaron av preskriptionsbestämmelse torde vidare inne -

236

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 196b

bara, att 1862 års förordning om tioårig preskription skulle gälla. Stämpelavgif
terna är emellertid av sadan natur, att de inte bör ha längre preskriptionstid
än den femåriga som gäller för skatt. Exekutionsdirektören ifrågasätter
därför, om inte även uppbördsförordningens bestämmelser angående
preskription (71 §) skall gälla. Liknande synpunkter anför stadsfogden i
Uppsala.

Besvärssakkunniga har, såsom anmärkts under föregående paragraf, uttalat,
att reglerna bör anpassas till motsvarande regler i förfarandeförordningen.

Häradshövdingen i Uppsala läns norra domsaga anför.

För att stämpelbeläggning av expeditioner skall kunna ske utan onödig
omgång bora de stämplar som avse stämpelavgift och de som avse expeditionslösen
anbringas samtidigt och utan att stämpelavgiften, där den icke
skall erlaggas i förskott, infordrats före stämpelbeläggningen. Annars skulle
■]u ea ®^ori del av vinsten med begränsningen av förskottsbetalning gå förlorad.
Med en sådan rutin överensstämmer emellertid icke det sätt på vilket
lndnyningen av felande stämpelavgift enligt 43 § avsetts skola anordnas.
Har torde forutsattas, att stämpelavgift vid indrivning icke redovisas medelst
stampelbeläggning. Det motsatta förhållandet tillämpas vid indrivning
av expeditionslösen, vilket förfarande föreslagits skola bibehållas. Även i övnS*
skoja sätten för indrivning av stämpelavgift och av expeditionslösen
e. gt... rslaget vara oIika- Detta kan vålla komplikationer i fall då betalnmgs£rsummelse
föreligger beträffande såväl stämpelavgift som expedi Frågan

hur man skall förlara, då sökanden vid indrivningsförsök befinnes
sakna tillgångar, har tagits upp av häradshövdingen i Ångermanlands
södra domsaga. Han anför sålunda.

_ Det är väl löga sannolikt, att denna situation kommer att inträffa annat
an rent undantagsvis, men frågan torde likväl tarva lösning. Beträffande
expeditionsavgifter föreligger möjlighet alt få stämpelmärken å outlösta
expeditioner utbytta eller på annat sätt ersatta. Någon liknande möjlighet
syns icke föreligga beträffande stämpelmärken å enskild handling under
aanan förutsättning än att märket lösgöres från handlingen. Genom en
sadan åtgärd skulle stämpelskatten och expeditionen kunna avföras ur räkenskaperna.
Om sökanden senare begärde att få lösa expedition, skulle
handlingen kunna återigen stämpelbeläggas och införas i räkenskaperna.
Men hos domstolen skulle såsmåningom kunna komma att under en oviss
tidrymd inneligga originalhandlingar rörande beviljade lagfarter och inteckningar
samt inregistrerade lösöreköp. I

I fråga om indrivningsavgiften önskar Föreningen Sveriges stadsfogdar
och stadsfogden i Uppsala dels förtydligande av bestämmelserna rörande
den tidpunkt, från vilken sådan avgift skall beräknas, dels föreskrift om
minimiavgift av en krona i enlighet med uppbördsförordningens bestämmelser.

Ett slopande av indrivningsförfarandet förordas av hovrätten för Övre
Norrland och häradshövdingen i Hallands södra domsaga, vilka föreslår att
förskottsbetalning av all stämpelavgift skall behållas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 ur 196A

237

Departementschefen

I de fall, där kravet på förskottsbetalning enligt departementsförslaget
slopas, blir det nödvändigt med särskilda indrivningsregler. Även i övriga
fall är sådana regler erforderliga. Beträffande all stämpelskatt har utredningen
föreslagit, att indrivning skall ske via länsstyrelse. En sådan ordning
är praktisk, när det gäller skatter som fastställs av lokala beskattningsmyndigheter,
d. v. s. beträffande stämpelskatt lios inskrivningsdomare. Däremot
bör i fråga om skatt som fastställs av de centrala beskattningsmyndigheterna
på delta område, nämligen kontrollstyrelsen och sjöfartsstyrelsen,
tillämpas samma regler som nu enligt 28 § förfarandeförordningen gäller
för kontrollstyrelsen beträffande andra skatter. Jag vill sålunda föreslå
att skatt, som fastställts av dessa myndigheter, utan omvägen över länsstyrelse
skall få tas ut genom utmätning omedelbart på framställning av
beskattningsmyndigheten. Detsamma bör gälla tillkommande skatt, där någon
av dessa båda myndigheter är beskattningsmyndighet.

Beträffande skatt, som fastställts av inskrivningsdomare, föreslår jag däremot,
att uppbörd genom indrivning skall ske genom länsstyrelsen. Om sådan
skatt inte betalats till inskrivningsdomaren i rätt tid, skall denne därför
omgående underrätta länsstyrelsen om förhållandet och därvid lämna
de uppgifter, som fordras för indrivningen. Efter utgången av den föreskrivna
betalningsfristen får inskrivningsdomaren således inte ta emot något
skattebelopp. Då inskrivningsdomares beslut i skatteärende ändras i
övex-rätt och skatt därigenom tillkommer, skall det tillkommande beloppet,
såsom framgår av 36 §, betalas till länsstyrelsen. Detsamma gäller fall, då
granskningsmyndighetens anmärkning lett till att ett högre skattebelopp
vitsordats av den skattskyldige. I dessa fall skall länsstyrelsen enligt bestämmelser
i 37 § omgående underrättas om den tillkommande skatten för
att kunna tillse, att denna betalas inom den tid som är föreskriven i 36 §.
Sker detta inte, skall länsstyrelsen tillgripa indrivning. För länsstyrelses
indrivning av stämpelskatt har i 37 §, liksom i mitt förslag till ändring av
arvsskatteförordningen, gjorts en hänvisning till uppbördsförordningens
regler i fråga om indrivning av restförd skatt. Samma indrivningsregler synes
också böra införas i fråga om expeditionsavgifterna.

För avskrivning av skatt, som uppbärs av kontrollstyrelsen, gäller bestämmelser
i en kungörelse den It) juni 1942 (nr 531). Dessa bestämmelser
blir automatiskt tillämpliga på den stämpelskatt, som enligt departementsförslaget
skall uppbäras av kontrollstyrelsen. Några särskilda regler om
avskrivning av stämpelskatt torde inte böra tillskapas nu. Frågan om generella
regler för avskrivning av skatt kommer nämligen under bedömande
med anledning av de förslag, som utredningen angående redogöraransvaret
m. m. framlagt i sitt år 1962 avgivna betänkande »Bevakning, avskrivning
och eftergift av kronans fordringars- (SOU 1962: 49).

Från något håll har föreslagits att den kortare preskriptionstid om fem
åi-, som gäller för bl. a. inkomstskatt och allmän varuskatt, skall göras till -

238

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 1964

lämplig även för stämpelskatt. I fråga om skatter, som nu handläggs av
kontrollstyrelsen, gäller emellertid den allmänna preskriptionstiden om tio
år. Denna längre preskriptionstid synes böra gälla även för stämpelskatten.
Någon särskild bestämmelse om preskriptionstid har därför inte införts
i stämpelförordningen.

Indrivningsavgift skall inte utgå, eftersom restavgift föreslagits.

Frågan om avskrivning av stämpelmärken på outlösta handlingar torde
få regleras i administrativ ordning.

Som jag tidigare antytt, är det enligt min mening befogat att här liksom
beträffande andra skatter införa någon form av straffavgift för underlåtenhet
att betala fastställt skattebelopp i rätt tid. Skyldighet att erlägga sådan
straffavgift bör i princip inträda, så snart tidsfristen för betalning av skatten
gått ut. För att underlätta beräkningen av avgiften bör man göra denna
oberoende av den tid dröjsmålet varat. Jag vill därför föreslå skyldighet att
erlägga en restavgift av samma typ som vid skatteuppbörd enligt uppbördsförordningen.
Avgiften bör utgå med sex procent av den del av skatten, som
inte betalats inom den föreskrivna tiden. Minimiavgiften bör i likhet med
tidigare föreslagna minimibelopp för stämpelskatt och i överensstämmelse
med vad som gäller enligt förfarandeförordningen bestämmas till tio kronor.
I övrigt har föreskrifterna om restavgift utformats efter förebild av bestämmelserna
i 58 § uppbördsförordningen. Beslut om uttagande av restavgift
fattas av den myndighet, som skall uppbära den resterande skatten.
Rätten att medge befrielse från restavgift bör i fråga om skatt, som skall
fastställas av inskrivningsdomare, tillkomma länsstyrelsen och i övrigt vederbörande
beskattningsmyndighet.

38 §.

Denna paragraf motsvarar 45 § i utredningens förslag.

Gällande ordning

Enligt bestämmelser under respektive rubriker i 8 § SF samt enligt 27 § SF
skall stämpelpliktiga handlingar stämpelbeläggas av vederbörande beskattningsmyndighet
eller, i vissa fall, av den skattskyldige. I fråga om lotteri
kan dock generalpoststyrelsen enligt 56 § SF medge befrielse från skyldigheten
att förse lottsedel med stämpel.

För det fall, att avgift efter besvär fastställs till högre belopp än förut beräknats,
saknas i SF uttryckliga bestämmelser om huruvida och av vilken
myndighet stämpelbeläggning skall verkställas. Har advokatfiskal framställt
granskningsanmärkning och tillkommande skatt inbetalts till honom, verkställer
han i praxis stämpelbeläggning för det inbetalade skattebeloppet.

Utredningen

I fråga om aktie och lottbrev i svenskt bolag samt lotteri föreslår utredningen,
såsom tidigare angivits, att stämpelbeläggning av handlingen skall

Kungl. Maj:ls proposition nr 75 år 1964

avskaffas och att i stället den utgående expeditionen i ärendet skall stämpelbeläggas.
Beträffande övriga stämpelpliktiga handlingar föreslår utredningen
däremot, att det nuvarande systemet med stämpelbeläggning av handlingen
genom beskattningsmyndiglietens försorg skall behållas.

När avgift efter besvär fastställs till högre belopp än tidigare, bör enligt
utredningens mening länsstyrelsen, om så kan ske, verkställa stämpelbeläggning
av den handling, som ligger till grund för avgiften.

I fråga om tilläggsbetalning med anledning av advokatfiskals granskningsanmärkning
anser utredningen, att nuvarande praxis alltjämt bör upprätthållas.
Utredningen föreslår därför en uttrycklig bestämmelse om att advokatfiskalen
skall äga verkställa stämpelbeläggning för belopp, som inbetalas
till honom.

Yttrandena

Mot förslaget, att avgiften skall redovisas med stämpel av samma myndighet
som fastställt avgiften, har inte i och för sig gjorts någon erinran. Däremot
har, såsom anmärkts i ett tidigare avsnitt om redovisningssystemet, en
del remissorgan föreslagit, att själva stämpelbeläggningen skall slopas.

I fråga om stämpelavgift, som infordras av advokatfiskalen, föreslår hovrätten
för Övre Norrland, att hovrättens stämpelredogörare skall verkställa
stämpelbeläggningen.

Departementschefen

Som jag tidigare framhållit, skall som huvudregel fortfarande gälla att
den handling, som ligger till grund för skattens fastställande, skall förses
med stämpel. Dock skall i enlighet med vad jag tidigare anfört skatteredovisning
genom stämpelbeläggning slopas helt i fråga om fartyg och lotteri samt
aktie och insats i svenskt kommanditbolag. En uttrycklig bestämmelse om
dessa undantag har införts i denna paragraf.

Med hänsyn till att det ibland kan vara svårt eller omöjligt för den skattskyldige
att ge in originalhandlingen för kompletterande stämpelbeläggning
bör möjlighet finnas att i stället stämpelbelägga en avskrift av handlingen.
Sådan avskrift finns alltid hos inskrivningsdomaren.

I den mån stämpelbeläggning alltjämt skall ske, skall den som huvudregel
verkställas av uppbördsmyndigheten. Detta innebär att tillkommande
skatt i anledning av överrätts beslut redovisas genom stämpelbeläggning hos
länsstyrelsen, när det är fråga om skatt, som fastställs av inskrivningsdomare.
Detsamma gäller skatt, som tillkommit i anledning av advokatfiskals
granskningsanmärkning. Beträffande indrivning av skatt, som fastställs av
inskrivningsdomare, torde bestämmelser om stämpelbeläggning få meddelas
i administrativ ordning. Har kontrollstyrelsen tagit ut skatt genom utmätning,
skall styrelsen verkställa stämpelbeläggningen, i den mån sådan
skall ske.

Såsom framgår av det inledande avsnittet om redovisningssystemet, har

240

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 196A

jag föreslagit, att kontrollstyrelsen skall få besluta om undantag från skyldigheten
att redovisa med stämpelmärken. Beslut härom bör fattas efter
samråd med riksrevisionsverket. Genom bestämmelsen öppnas möjlighet till
försöksverksamhet med frankeringsmaskiner hos inskrivningsdomare även
såvitt avser stämpelskatt. Motsvarande regler beträffande expeditions- och
ansökningsavgift ämnar jag föreslå vid utformningen av expeditionskungörelsen.

Förhandsbesked
39—41 §§.

Dessa paragrafer motsvarar 47—50 §§ i utredningens förslag.

Gällande ordning

Bestämmelser om förhandsbesked rörande stämpelavgift finns meddelade
i förordningen den 22 juni 1911 (nr 51 s. 4) angående rätt att hos statskontoret
erhålla upplysning i fråga om skyldighet att utgöra stämpelavgift.
Förordningen gäller stämpelavgift enligt SF och stämpelavgift enligt 1908
års fondstämpelförordning. Undantagna från förhandsbesked är emellertid
sådana enskilda handlingar som skall förses med stämpel när de inges till
statsmyndighet, exempelvis köpebrev beträffande fastighet, eller vilkas
stämpling skall ske genom generalpoststyrelsens försorg. Vidare undantas
statsmyndigheternas expeditioner.

Förhandsbesked innebär upplysning, om och med vilket belopp stämpelavgift
skall utgå i visst fall. Sådant besked söks nu skriftligen hos statskontoret.
Ansökan skall åtföljas antingen av den handling, vars stämpelbeläggning
är aktuell, eller av utkast, som fullständigt återger den avsedda
lydelsen av handlingen. Kan förhandsbesked inte meddelas, skall anledningen
därtill anges.

Förhandsbesked, som statskontoret meddelat, är bindande för statsverket.
Beskedet får inte överklagas. Sökanden kan dock, efter det att han erlagt
stämpelavgift i enlighet med beskedet, i föreskriven ordning söka restitution
av vad han kan ha erlagt för mycket.

Utredningen

Utredningen framhåller att möjligheten till förhandsbesked enligt motiven
till 1911 års förordning i ämnet infördes med hänsyn till de fall, då
stämpelbeläggningen skulle verkställas av den enskilde och han drabbades
av ansvar för underlåten eller felaktig stämpelbeläggning. I den mån ansvaret
för att bestämma stämpelskyldigheten och utkräva denna vilade på
offentlig myndighet, ansågs ringa eller inget behov föreligga av ett upplysningsförfarande.
I enlighet härmed undantogs från tillämpningsområdet —
förutom expeditionsavgifter — stämpelavgift »för sådana enskilda hand -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 196i

"241

lingar, vilka vid ingivandet till domstol skola förses med stämpel». Sedan
även stämpelbeläggningen av vissa andra handlingar överflyttats till myndighet,
vidtogs år 1921, i anledning av att i sådana fall kunde inträffa konflikt
mellan beslut av skattemyndigheten och förhandsbesked av statskontoret,
sådan ändring i 1911 års förordning, att från dess tillämpning undantogs
alla »enskilda handlingar vilka vid ingivandet till statsmyndighet skola
förses med stämpel eller vilkas stämpling skall ske genom generalpoststyrelsens
försorg». Till följd av undantagen och sedan stämpelavgiften för
spelkort slopats fr. o. in. år 1961 har, påpekar utredningen, 1911 års förordning
numera tillämpning blott beträffande fartygsstämpel, emissionsstämpel
för utländska värdepapper och fondstämpel enligt 1908 års förordning.

Beträffande den utsträckning, i vilken möjligheten att erhålla förhandsbesked
utnyttjats, nämner utredningen följande. Totala antalet framställningar
rörande förhandsbesked sedan förordningens tillkomst t. o. m. år
1960 har varit drygt 400. I en fjärdedel av dessa fall har statskontoret med
hänsyn till ansökningens innehåll förklarat sig förhindrat att meddela förhandsbesked.
Under tioårsperioden 1951—1960 lämnades 60 förhandsbesked,
varav 47 avsåg fondstämpel, 6 emissionsstämpel enligt SF och 7 stämpelavgift
för spelkort, under det att 7 framställningar avvisades.

Utredningen framhåller att rätt till förhandsbesked i andra skattefrågor
föreligger dels enligt förordningen den 1 juni 1951 om rätt att av riksskattenämnden
erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor dels enligt förfarandeförordningen.
Vid tillkomsten av 1951 års förordning (se prop. 1951:64) anförde
chefen för finansdepartementet beträffande spörsmålen om förhandsbeskeds
bindande verkan och beslutskonflikter.

För att förhandsbeskeden skulle bli av avsett värde för de skattskyldiga
vore det erforderligt, att beskeden under angivna förutsättningar garanterade
de skattskyldiga ett visst bedömande ur skatterättslig synpunkt. Ett allenast
vägledande uttalande skulle i åtskilliga fall icke på ett tillfredsställande sätt
fylla det behov, som en lagstiftning om förhandsbesked åsyftade att tillgodose.
Härtill komme att en för den skattskyldige betänklig och ur det allmännas
synpunkt knappast försvarlig situation skulle uppkomma i sådant fall,
där den skattskyldige byggt sitt handlande på ett s. k. auktoritativt förhandsuttalande,
vilket vid en prövning i högsta instans, sedan investeringen redan
gjorts, underkändes. — Vad anginge invändningarna om kompetenskonflikter
med skattedomstolar och beskattningsnämnder, vore det uppenbart att
dessa invändningar helt sammanhängde med hur frågan om förhandsbesked
tekniskt löstes. Om ett särskilt organ tillädes uppgiften att meddela förhandsbesked,
syntes hinder icke föreligga mot att beskedet, efter besvär av
part som av beslutet berördes, underställdes skattedomstols prövning. Genom
att i händelse av missnöje det slutliga avgörandet bleve ett beslut av
skattedomstol, reducerades avsevärt betydelsen av de tidigare återgivna invändningarna.
Underinstanserna hade då att i det särskilda fallet följa ett
förhandsbesked, som antingen fastställts av vederbörande högsta instans i
skattemål eller som beslutats av ett centralt organ mot vars ifrågavarande
beslut invändningar icke rests från någon berörd part.

242

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 196A

Enligt utredningens förslag skall stämpelbeläggningen i samtliga fall överflyttas
till myndighet. Om den nuvarande begränsningen av möjligheten till
förhandsbesked bibehölls, skulle sådant besked kunna erhållas endast i fondstämpelfrågor.
Utredningen påpekar att de hänsyn till konfliktmöjligheter,
som föranlett de nuvarande begränsningarna i 1911 års förordning, senare
inte tillagts avgörande betydelse. Under förutsättning att ett besvärsförfarande
anordnas, bör därför enligt utredningens mening inte från denna synpunkt
anses föreligga något hinder mot att medge förhandsbesked i stämpelfrågor
även i fall, då avgiften fastställs av myndighet. Tillämpligheten
av förhandsbesked anser utredningen i enlighet härmed nu kunna ges i huvudsak
samma omfattning som enligt den ursprungliga lydelsen av 1911 års
förordning. Som nämnts avsåg undantagen då endast de avgifter, som fastställs
av domstol. I fråga om sådana avgifter anser utredningen intresset av
att kunna erhålla förhandsbesked vara föga framträdande. Vad angår de
övriga avgifterna finns däremot enligt utredningens uppfattning inte någon
anledning anta, att behovet är mindre än år 1911.

I enlighet med det anförda har i utredningsförslagets 47—50 §§ upptagits
bestämmelser om förhandsbesked beträffande samtliga stämpelavgifter med
undantag, såvitt nu är aktuellt, endast för sådan stämpelavgift som fastställs
av inskrivningsdomare. Bestämmelserna är avfattade på grundval av de
nämnda förordningarna från 1911 och 1951. Såsom provisorium med hänsyn
till pågående omorganisation av statskontoret har utredningen behållit den
nuvarande regeln, att besked meddelas av statskontoret. Besvärsrätten på det
allmännas vägnar i ärenden om förhandsbesked har i utredningens förslag
tillagts generalpoststyrelsen med anledning av denna myndighets allmänna
befattning med stämpeluppbörden. Besvärstiden har föreslagits till en månad.

I fondstämpelförordningen föreslår utredningen en hänvisning till stämpelförordningen,
varigenom bestämmelserna om förhandsbesked blir tilllämpliga
även beträffande fondstämpelfrågor.

Yttrandena

Den föreslagna utvidgningen av området för meddelande av förhandsbesked
har inte föranlett någon annan erinran än att besvärssakkunniga
ifrågasätter om inte behovet av tillgång till förhandsbesked är lika påtagligt
beträffande avgifter, som fastställs av underrätt, som i fråga om övriga
stämpelavgifter. Besvärssakkunniga föreslår därför att det undersöks,
om man inte kan öppna möjlighet till förhandsbesked även rörande sådana
avgifter.

Liksom beträffande förhandsbesked enligt 32 § förfarandeförordningen
bör enligt besvärssakkunnigas mening den avgiftsskyldige ha rätt att få
förhandsbesked, om tillgänglig utredning medger det. Behovet av föreskrift
om avvisande av ansökan anser besvärssakkunniga i så fall bortfalla.

24:$

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 är 1964

Frågan vilken in y n d i g h e t som skall lämna förhandsbesked har varit
föremål för delade meningar.

Statskontoret synes ha förutsatt, alt förfrågningarna skall handläggas av
dess fondbyrå. Besvärssakkunniga anser, att lör närvarande någon annan
myndighet än statskontoret inte lämpligen kan komma i fråga, men framhåller,
att spörsmålet dock kräver ytterligare övervägande.

Riksrevisionsverket anför att, om en central handläggning av ärenden rörande
förhandsbesked skulle finnas önskvärd, denna verksamhet borde anförtros
kammarkollegium, som enligt verkets mening besitter erforderlig juridisk
expertis för detta. Generalpoststyrelsens yttrande torde i så fall inte
behöva inhämtas i andra beskattningsärenden än styrelsens egna. Antalet
fall, där förhandsbesked kan komma att avse länsstyrelses påföring av avgift
å överlåtelse av kronohemman eller skattlagt kronobygge, torde bli mycket
begränsat. Eftersom förhandsbesked i övrigt endast kommer att beröra
sjöfartsstyrelsens och generalpoststyrelsens beskattningsområden, anser
emellertid riksrevisionsverket, att beskeden i stället lämpligen bör lämnas
av respektive beskattningsmyndighet. För riksrevisionsverket har en sådan
lösning tett sig naturlig, heter det, med hänsyn till att verket förordat, att
det allmännas besvärsrätt i såväl förhandsbeskedsärenden som i besvärsärenden
i övrigt skall utövas av kammarkollegium.

Generalpoststyrelsen och postutredningen har, som tidigare nämnts, i
första hand hemställt, att generalpoststyrelsens uppgift som central stämpelmyndighet
överflyttas till annan myndighet. Om så inte skulle ske, föreslår
generalpoststyrelsen att förhandsbeskeden lämnas av vederbörande beskattningsmyndigheter,
d. v. s. generalpoststyrelsen, sjöfartsstyrelsen och
länsstyrelserna.

Såvitt avser stämpelavgift vid förvärv av fartyg, ifrågasätter sjöfartsstyrelsen
det praktiska i utredningens förslag. Styrelsen förordar, att styrelsen
i stället åläggs att på särskild framställning lämna förhandsbesked i sådant
ärende. Styrelsen erinrar om att motsvarande möjlighet att påkalla statskontorets
förhandsbesked inte utnyttjats vid något tillfälle under tioårsperioden
1951—60. Däremot har under hand gjorts många förfrågningar hos
sjöfartsstyrelsen rörande storleken av den stämpelavgift, som i visst fall
skulle utgå i händelse av avgiftspliktig överlåtelse av fartyg.

Länsstyrelsen i Hallands län anser att, sedan statskontoret efter den 1
juli 1961 fått ändrade arbetsuppgifter, den föreslagna skyldigheten i stället
bör övergå till annat ämbetsverk, förslagsvis riksrevisionsverket. Länsstyrelsen
i Gotlands län som påpekar att olika myndigheter föreslagits, nämligen
statskontoret för förhandsbesked om stämpelavgift men riksrevisionsverket
för besked rörande expeditionslösen, ifrågasätter, om inte båda dessa
ämnesområden bör handhas av samma myndighet.

Förslaget att yttrande skall inhämtas från generalpoststyrelsen har
berörts i ett par yttranden.

Statskontoret avstyrker och anför.

244

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1964

Detta är en nyhet. Någon motivering för förslaget i denna del har icke
lämnats. Därest förhandsbeskeden i fortsättningen liksom hittills skulle vara
bindande för statsverket, kunde en sådan bestämmelse vara lämplig, dock i
vad avser fondstämpel kompletterad med bestämmelse om yttrande från
bank- och fondinspektionen. Emellertid föreslås införande av en besvärsrätt
för såväl den enskilde parten som kronan, därvid kronans talan skulle
föras av särskild tjänsteman hos generalpoststyrelsen. Det synes ligga i sakens
natur att härigenom — utan särskild föreskrift om ett remissförfarande
— erforderlig kontakt kommer att etableras mellan den myndighet, som
lämnar förhandsbesked, och besvärsinstansen.

Generalpoststyrelsen, som finner det föreslagna förfarandet alltför omständligt,
anser att yttrande från styrelsen inte är erforderligt, om förhandsbesked
lämnas av respektive beskattningsmyndighet. Styrelsen ifrågasätter,
om inte föreskrifterna angående förhandsbesked borde kunna konstrueras
i huvudsaklig överensstämmelse med vad som gäller i detta avseende enligt
förfarandeförordningen.

Besvärssakkunniga anser att, eftersom enligt utredningens förslag talan
mot beslut i stämpelärenden på det allmännas vägnar skall föras av befattningshavare
hos generalpoststyrelsen i fråga om andra avgifter än dem som
fastställs av allmän underrätt, den som kan bli enskilds motpart i besvärsmål
bör tillerkännas samma ställning i ärende om förhandsbesked. Besvärssakkunniga
föreslår därlör, att yttrande över ansökan om förhandsbesked
skall inhämtas av vederbörande befattningshavare hos generalpoststyrelsen.

Mot införande av besvärsrätt i fråga om förhandsbesked har någon
erinran inte gjorts.

Vem som skall utöva statsverkets besvärsrätt i dessa ärenden har diskuterats
i ett par yttranden. Generalpoststyrelsen anser att denna rätt inte bör
tillkomma generalpoststyrelsen utan den hos styrelsen särskilt utsedde
tjänsteman, som skall tillvarata statsverkets intressen i vissa andra besvärsärenden.

Samma åsikt uttalas av besvärssakkunniga vilka beträffande sistnämnde
befattningshavare förordar föreskrifter, som förlänar honom ställning såsom
allmänt ombud, i likhet med vad som stadgas t. ex. om det allmänna ombudet
hos kontrollstyrelsen och det allmänna ombud som i betänkandet
»Lag om allmän försäkring m. m.» (SOU 1961:39) föreslagits bli tillsatt
hos riksförsäkringsverket. Beträffande besvärstiden anser besvärssakkunniga
anledning saknas att välja en månad i stället för den vanliga besvärstiden
—- tre veckor från delgivningsdagen — som gäller jämlikt lagen den
4 juni 1954 om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut. Författningsstadgandet
torde då jämlikt vedertagen lagstiftningspraxis inte böra
innehålla någon regel om besvärstiden utan endast ange, att besvären skall
inges till statskontoret.

Riksrevisionsverket törordar däremot att det allmännas besvärsrätt i såväl
förhandsbeskedsärenden som besvärsärenden skall utövas av kammarkollegium.

240

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 är t Hd t

Frågan i vad män ett förhandsbesked skall vara bindande har berörts
i ett par yttranden.

Statskontoret vill, om besvärsrätt införs, ifrågasätta, om inte beslut över
förfrågan beträffande fondstämpel liksom nu bör vara bindande för statsverket.
Hänsyn till kravet på snabbhet vid handläggningen anser statskontoret
tala för en särbestämmelse i detta avseende.

Besvårssakkunniga finner de föreslagna stadgandena om förhandsbeskeds
rättsverkningar inte tillfredsställande utformade och föreslår, att de omformuleras
efter förebild av 37 § förfarandeförordningen. Särskilt anser besvärssakkunniga
det böra anges, att endast författningsändring av beskaffenhet
att påverka frågan om stämpelbeläggning i det avseende beskedet
angår skall inverka på dess giltighet. Att sökanden inte är bunden av meddelat
förhandsbesked följer av allmänna processuella grundsatser och behöver
enligt de sakkunnigas mening inte särskilt anges.

Slutligen har frågan om publicering av förhandsbesked väckts av
statskontoret. Visserligen rör det sig om ställningstaganden in casu, men oftast
torde avgörandena ha allmängiltigt intresse och betydelse. Frågan bör
därför enligt statskontorets mening tas upp till bedömande av den myndighet,
som anförtros bestyret med denna verksamhet.

Departementschefen

Förhandsbesked rörande stämpelavgift kan nu erhållas endast beträffande
avgift för fartygsförvärv, emissionsstämpel för utländska värdepapper och
fondstämpel. Den av utredningen föreslagna utvidgningen av området
till att avse all stämpelskatt, som fastställs av annan myndighet än inskrivningsdomare,
synes angelägen och har allmänt tillstyrkts. I fråga om stämpelskatt,
som fastställs av inskrivningsdomare, har från domstolshåll inte
gjorts gällande, att det skulle finnas något behov av förhandsbesked. Inte
heller jag anser mig för närvarande böra framlägga förslag om förhandsbesked
i dessa fall. Jag tillstyrker därför, att möjligheten till förhandsbesked
begränsas till sådana skatter som fastställs av sjöfartsstyrelsen eller kontrollstyrelsen.

Vid remissbehandlingen av utredningens förslag i denna del har huvudintresset
knutits till frågan, vilken myndighet som skall meddela förhandsbesked.
Utredningens förslag, att denna uppgift fortfarande skall ankomma
på statskontoret, har avstyrkts i flertalet yttranden, där frågan behandlats.

Enligt min uppfattning talar endast historiska skäl för att låta uppgiften
ligga kvar på statskontoret. Något önskemål i och för sig om att all stämpelskatt,
trots de högst artskilda skatteobjekten, skall bedömas av en och
samma myndighet kan inte anses föreligga. Tvärtom talar starka praktiska
skäl för att förhandsbeskeden, såsom flera remissorgan föreslagit, lämnas
av vederbörande beskattningsmyndighet. En sådan ordning gäller för öv -

246

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 1964

rigt enligt förfarandeförordningen. De myndigheter, som här kan komma i
fråga, nämligen sjöfartsstyrelsen och kontrollslyrelsen, är var och eu på sitt
område gemensamma organ för hela riket och synes också i övrigt väl kvalificerade
för uppgiften. Jag förordar därför, att förhandsbeskeden skall
lämnas av respektive beskattningsmyndighet.

Förfarandet vid ansökan om förhandsbesked synes i huvudsak kunna
anordnas enligt de riktlinjer utredningen föreslagit. Enligt utredningens
förslag skulle det allmännas besvärsrätt tillkomma viss befattningshavare
hos generalpoststyrelsen, och jag ämnar i det följande föreslå att denna
funktion skall tillkomma det allmänna ombudet hos kontrollstyrelsen. Det
torde inte vara nödvändigt att koppla in det allmänna ombudet redan hos
beskattningsmyndigheten. Det synes lämpligt att även här anknyta till förfarandeförordningen.
Man närmar sig då också proceduren vid det formlösa
besvarande av förfrågningar, som nu sker hos beskattningsmyndigheterna.
Emellertid bör det allmänna ombudet ha rätt att överklaga förhandsbesked,
och han bör därför få avskrift av alla beslut härom. Något särskilt stadgande
om sådan underrättelseskyldighet fordras inte. Här gäller nämligen bestämmelserna
i kungörelsen den 24 februari 1927 (nr 73) angående skyldighet
för förvaltande myndighet att i vissa fall underrätta om meddelat beslut.
Denna författning ålägger beskattningsmyndigheten att underrätta det allmänna
ombudet om beslut i ärenden rörande förhandsbesked.

Enligt nuvarande rätt skall förhandsbesked obligatoriskt lämnas, om utredningen
medger det. Man behöver enligt min mening knappast befara,
att de skattskyldiga i onödan betungar myndigheterna med ansökningar om
förhandsbesked. Det finns därför inte någon anledning att ge beskattningsmyndighet
befogenhet till en diskretionär prövning, om förhandsbesked skall
lämnas med hänsyn till sökandens intresse av sådant besked eller den aktuella
frågans prejudicerande betydelse. Rätten att avvisa ansökan bör därför,
i överensstämmelse med vad som gäller enligt förfarandeförordningen,
inskränkas till fall, då utredningsmaterialet är bristfälligt eller otillräckligt.
Reglerna i 39 § har utformats i överensstämmelse härmed.

Värdet för de skattskyldiga av förhandsbeskeden ligger i att de är bind
a n d e för statsverket. Jag biträder därför utredningens förslag att förhandsbeskedet,
sedan det vunnit laga kraft, skall vara bindande för statsverket
i den mån sökanden vill åberopa beskedet. Ändrad lagstiftning kan
sätta detta ur kraft, däremot inte ändrad praxis hos myndigheterna. En
författningsändring bör dock inte få inverka på beskedets giltighet i andra
fall än då ändringen är av beskaffenhet att påverka frågan om stämpelbeläggning
i det avseende beskedet angår. Bestämmelsen — vilken återfinnes
i 41 § av departementsförslaget — har därför jämkats efter förebild av
motsvarande regler i förfarandeförordningen. Att sökanden själv inte är
bunden av meddelat förhandsbesked följer av allmänna rättsgrundsatser.
Trots sådant besked har han således rätt att föra talan mot beslut, varigenom
stämpelskatten senare fastställts. Något uttryckligt stadgande härom synes
inte erforderligt.

247

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år l!)6i

Bestämmelserna om förhandsbesked har även i övrigt i görligaste mån utformats
efter förebild av motsvarande regler i förfarandeförordningen.

Oavsett vem som skall meddela förhandsbeskeden, bör, i enlighet med
utredningens allmänt tillstyrkta förslag, besvär srätt föreligga. Enligt
utredningens förslag skulle besvär anföras direkt hos regeringsrätten. Jag
ämnar emellertid i det följande föreslå kammarrätten som mellaninstans i
fråga om talan mot beslut angående fastställande av de här aktuella skatterna.
Samma instansordning bör i likhet med vad som gäller enligt förfarandeförordningen
tillämpas beträffande förhandsbesked rörande sådan
skatt. Besvärsrätt bör tillkomma sökanden och det allmänna ombudet hos
kontrollstyrelsen samt annan som lider väsentlig skada eller förlust genom
beslutet. Besvären skall inges till beskattningsmyndigheten.

Den av utredningen föreslagna besvärstiden om en månad har avstyrkts
av besvärssakkunniga, vilka i stället förordat den allmänna besvärstid om
tre veckor som gäller enligt lagen om besvärstid vid talan mot förvaltande
myndigheters beslut. Visserligen överensstämmer utredningens förslag med
vad som gäller beträffande förhandsbesked i taxeringsfrågor, men med den
lösning jag föreslagit i fråga om instansordningen bjuder konsekvensen att
söka anknytning till de allmänna bestämmelserna rörande konsumtionsbeskattning.
Även intresset av att få snabba avgöranden tillgodoses lämpligen
genom att besvärstiden görs kortare. Jag vill därför förorda, att en uttrycklig
hänvisning görs till 40—44 §§ förfarandeförordningen. Detta innebär, att
besvärstiden i fråga om förhandsbesked blir tre veckor. Det ligger i sakens
natur, att besvär över förhandsbesked bör avgöras så snart som möjligt och
med förtur.

Vidare biträder jag utredningens ståndpunkt, att klagan inte skall få föras
mot beslut varigenom förhandsbesked vägrats. Motsvarande gäller på såväl
de direkta skatternas som konsumtionsbeskattningens område.

De nu återgivna besvärsreglerna liksom övriga här aktuella bestämmelser
om besvärsförfarandet återfinns i 44 och 46 §§.

Slutligen vill jag framhålla, att frågan om publicering av förhandsbesked
inte bör överlämnas till beskattningsmyndighetens egen prövning.
Det bör i stället ankomma på Kungl. Maj :t att, i likhet med vad som skett
i instruktionen för riksskattenämnden, besluta, huruvida beskattningsmyndigheten
skall offentliggöra av myndigheten tillämpade principer i ärenden
om förhandsbesked. Om beslut härom meddelas, skall givetvis publiceringen
ske med beaktande av de allmänna sekretessbestämmelserna.

248 Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 196b

Återvinning, besvär och återbetalning
42—46 §§.

Paragraferna motsvarar 51 och 53 §§ i utredningens förslag.

Gällande ordning

Talan om återfående av stämpelavgift, som erlagts för handling vars stämpelbeläggning
skall granskas i hovrätt, förs nu enligt 20 § SF genom ansökan
i hovrätten. Ansökningstiden är tre år från stämpelbeläggningen. Om
talan grundar sig på något förhållande, som tillkommit efter stämpelbeläggningen,
skall tiden emellertid räknas från tillkomsten av detta förhållande.
Advokatfiskalen får enligt 36 § 2 mom. SF föra talan i hovrätten mot enskild
part om utgivande av felande stämpelbelopp. Talan mot hovrättens
beslut förs genom besvär av enskild part eller advokatfiskalen.

Om någon i annat fall än som avses i 20 § SF tvingats betala stämpelavgift,
som inte bort utgå eller bort utgå med lägre belopp än det erlagda, ankommer
det enligt 21 § SF på Kungl. Maj :t att efter ansökan och prövning
av föreliggande omständigheter förordna om restitution av vad som erlagts
för mycket.

Enligt 27 § SF skall talan mot generalpoststyrelsens beslut i fråga om
stämpelavgift för värdepapper fullföljas i samma ordning som är stadgad
för överklagande av generalpoststyrelsens beslut i allmänhet.

Utredningen

Utredningen påpekar att olika meningar framträtt angående innebörden
av gällande bestämmelser, vilka ändrats vid flera tillfällen. Särskilt har tveksamhet
visat sig föreligga rörande bestämmelsen om beräkning av besvärstiden,
då talan grundats på nya omständigheter, vilken tillkom år 1921. Därvid
har spörsmålet gällt i vad mån avsikten varit att medge restitution på
grund av nya förhållanden. Tolkningsfrågorna har visserligen fått mindre
betydelse, sedan besvärstiden år 1946 förlängdes från sex månader till tre
år. Bestämmelserna kan emellertid enligt utredningens mening inte anses
tillfredsställande vare sig materiellt eller formellt.

Vid den omarbetning, som är påkallad, bör man enligt utredningen beakta
motsvarande bestämmelser i arvsskatteförordningen. Där finns regler
om fullföljd av talan mot beslut i skatteärende (60 §), om efterbeskattning
(32 §) och om återvinning av skatt (59 §). Enligt dessa regler fullföljs talan
genom besvär hos hovrätt. Besvär kan anföras av enskild part och av
advokatfiskalen vid hovrätten. Besvärstiden är tre år från skattebeslutets
dag, dock med viss begränsning för motpart till den som först överklagat
ett beslut. Frågan om efterbeskattning och återvinning tas däremot upp av
den beskattningsmyndighet, som meddelat det tidigare beslutet, och någon
tidsbegränsning är inte stadgad i dessa frågor.

Utredningen framhåller att gränsdragningen mellan tillämpningsområdet

249

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 196b

för, å ena sidan, fullföljdsregeln och, å andra sidan, reglerna om eflerbeskattning
respektive återvinning i princip skett på följande sätt i arvsskatteförordningen.
Fullföljdsregeln tillämpas när överprövningen gäller frågan,
om skatt blivit bestämd i strid mot gällande bestämmelser. Reglerna
om efterbeskattning respektive återvinning däremot tillämpas i tall, då
prövningen avser förhållanden som antingen inträffat i tiden efter skattebeslutet
eller inte var kända vid detta. Med hänsyn till uttalanden i förarbetena
och svårigheten att skilja mellan vad som skall antas ha varit känt
eller okänt torde man dock få anta, att rättelse kan ske fullföljdsvägen i
en del fall av sistnämnda art, förklarar utredningen.

Att ärenden om efterbeskattning och återvinning tas upp direkt av beskattmngsmyndigheten,
har enligt utredningen sin grund i att prövningen,
som nyss nämnts, skall avse förhållanden, som inte tidigare kommit under
bedömande i skatteärendet.

Utredningen anser att de principer för sättet och möjligheterna att få
omprövning, som sålunda genomförts i arvsskatteförordningen, i möjlig mån
hör vinna efterföljd i en ny stämpelförordning. I enlighet härmed bör denna
innehålla en allmän regel om fullföljd av talan genom besvär i överinstans.
Besvärsrätt bör enligt utredningens mening, förutom enskild
part, tillkomma advokatfiskal i hovrätt, när det gäller skatteärenden som
ligger under hans granskning. I fråga om andra ärenden föreslår utredningen,
att besvärsrätten tilläggs den befattningshavare hos generalpoststyrelsen
som denna bestämmer. Besvärstiden bör, såsom redan gäller enligt
20 § SF, enligt utredningens uppfattning vara tre år från den dag, då beslutet
om avgiftens fastställande meddelades.

Något behov av att medge efterbeskattning föreligger enligt utredningens
mening inte. Däremot finner utredningen uppenbart, att å t e rvinning
i viss utsträckning måste medges. Emellertid anser utredningen
det inte vara möjligt att genomföra en fullständig och uttömmande precisering
av de fall, då återvinning bör ske. Utredningen föreslår därför att bestämmelserna
om återvinning inskränks till att avse vissa fall, som förefaller
praktiskt eller principiellt viktiga, och att frågan beträffande andra
fall alltjämt regleras genom en bestämmelse om rätt för Kungl. Maj :t att
efter ansökan medge återbetalning.

De fall, där rätt till återvinning bör stadgas, har utredningen angett i 51 §
av sitt förslag till stämpelförordning.

Vid förvärv av fast egendom eller tomträtt bör enligt utredningen återvinning
medges, när ansökan om lagfart eller inskrivning blir avslagen efter
det att avgift erlagts liksom när meddelad lagfart eller inskrivning undanröjs
på grund av att fångeshandlingen var ogiltig. Motsvarande bör gälla,
då ansökan om inteckning avslås. Det torde därvid inte behöva anges som
ett villkor, att en förut okänd omständighet åberopas som grund för yrkandet.
Ogiltigheten kan i dessa fall bero på allmänna civilrättsliga stadganden
eller på de speciella bestämmelserna om inskränkning i rätten att

250

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 196b

förvärva fast egendom. Med dessa fält, där ogiltigheten förelåg redan vid
förvärvet, vill utredningen likställa fall, då ogiltigheten enligt de sistnämnda
bestämmelserna inträtt efter förvärvet.

Dessa förslag innebär, som utredningen påpekar, i huvudsak inte någon
ändring i förhållande till restitutionsmöjligheterna i gällande rätt. Utredningen
framhåller emellertid att enligt dess förslag återvinning på grund
av ogiltighet enligt jordförvärvsbestämmelser kan äga rum, även om ogiltigheten
är en följd av underlåtenhet att söka förvärvstillstånd, medan motsatsen
torde gälla beträffande restitution enligt SF. Denna ändring motiverar
utredningen med att underlåtenheten kan antas ofta ha berott på att
man funnit det utsiktslöst att söka tillstånd eller på att man förbisett behovet
av att söka tillstånd.

Utredningen framhåller att nuvarande regler i rättspraxis ansetts inte
medföra rätt till restitution i fall, då avtal om förvärv av markområde återgått
på grund av att tillstånd inte kunnat erhållas till områdets utbrytning
som särskild fastighet. Sådana markförvärv sker regelmässigt under förutsättning
att området skall kunna utbrytas. Enligt 6 § 3 mom. lagfartsförordningen
är detta avgörande för möjligheten att få lagfart. Starka billighetsskäl
anser utredningen tala för att stämpelavgiften återbetalas om tillstånd
till utbrytning inte meddelas och avtalet därefter återgår, då detta är
en följd av de ofta svårbedömda stadgandena i fastighetsbildningslagstiftningen
om förutsättningarna för utbrytning. Av samma skäl bör enligt utredningen
återvinning medges, när lagfart på grund av bestämmelsen i 9 §
andra stycket lagfartsförordningen inte kan beviljas på del av tomt.

I viss mån likartat med de nu nämnda fallen är det fallet, att avtal går åter
därför att gällande planlagstiftning hindrar tillstånd till bebyggande. I detta
läge medges för närvarande inte restitution, men utredningen anser billigheten
påkalla att stämpelavgift kan återvinnas även i ett sådant fall. Man
bör emellertid kräva, att det framgår av fångeshandlingen att bebyggelse
varit åsyftad. Samma rätt till återvinning bör enligt utredningens mening
finnas, då avsikten med förvärvet varit att använda markområdet till något
annat särskilt ändamål, t. ex. till fabriksrörelse, men en sådan användning
vägras.

Beträffande återvinning i de nyssnämnda fallen bör enligt utredningen
uppställas som villkor, förutom att avtalet går åter, att ansökan om utbrytning
eller undanröjande av jämställt hinder mot lagfart respektive ansökan
om byggnadslov eller om områdets avsedda användning sker inom viss kort
tid — förslagsvis tre månader efter förvärvet (jfr jordförvärvslagen 1 §) —
och att sådan ansökan enligt lagakraftägande beslut av vederbörande myndighet
lämnats utan bifall.

I 51 § av förslaget bär utredningen under punkterna 1 och 2 upptagit bestämmelser
av den innebörd, som nu angivits. Därmed anser sig utredningen
ha reglerat de praktiskt viktigaste fallen av återvinning. Teoretiskt kan man
tänka sig likartade fall, t. ex. när överlåtelse av fartyg blivit utan verkan
jämlikt lagen om förbud i vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse av far -

251

Kuntjl. Maj.ts proposition nr 75 år 1964

tyg in. in. I sådana ovanliga specialfall blir enligt utredningens förslag åter
betalningen beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

Beträffande punkterna 3, 4 och 5 av samma paragraf i förslaget hänvisar
utredningen till 5, 7 respektive 23 § i utredningens förslag (jfr 5, 7 och
27 §§ i departementsförslaget).

De skäl, som nu anförts till grund för återvinningsrätt, anser utredningen
inte medföra, att rätten skall omfatta även sådan förhöjning av stämpelavgiften
som enligt förslaget inträder till följd av dröjsmål i vissa fall (jfr vid
7 och 16 §§ i departementsförslaget). En föreskrift härom har utredningen
föreslagit i punkten 6 första stycket.

Såsom tidigare nämnts, gäller enligt arvsskatteförordningen inte någon
tidsbegränsning för ansökan om återvinning. Med hänsyn till de civilrättsliga
verkningar, som är förbundna även med en vilande inskrivningsansökan,
anser utredningen det vara nödvändigt att sätta en tidsgräns för återvinning
av stämpelavgift i inskrivningsärenden. Tiden torde i allmänhet
böra vara densamma som enligt fullfölj dsregeln, d. v. s. tre år från stämpelbeläggningen.
För den händelse, att förutsättningar för återvinning ännu
inte inträtt vid utgången av denna tid, bör dock enligt utredningens mening
gälla, att ansökan får göras inom ett år efter det att rätt till återvinning
inträtt. Beträffande förfarandet i övrigt vid återvinning föreslår utredningen,
att ansökan skall göras skriftligen hos den myndighet som har att fastställa
avgift av ifrågavarande slag.

Slutligen behandlar utredningen det fall alt advokatfiskals granskningsanmärkning
vitsordats av den skattskyldige och avgiften inbetalts till advokatfiskalen.
I detta fall skall enligt utredningens förslag (45 §) i fråga om
tid och sätt för sökande av återvinning och för fullföljd av talan anses, som
om stämpelavgiften blivit fastställd av hovrätten då advokatfiskalen verkställde
stämpelbeläggning för det inbetalda beloppet.

Yttrandena

Vad först angår frågan om besvär srätt har den föreslagna utvidgningen
av möjligheten till fullföljd av talan allmänt tillstyrkts eller lämnats
utan erinran.

I fråga om vilken myndighet som skall pröva besvären ifrågasätter riksrevisionsverket,
om inte kammarkollegium kan pröva även besvär i anledning
av underrätts beslut enligt stämpelförordningen och arvsskatteförordningen.
I konsekvens härmed bör också den granskning av skattedebiteringen,
som ankommer på advokatfiskal vid hovrätt, flyttas över till kammarkollegium.
Talan mot beslut av annan myndighet än underrätt bör enligt
verkets mening tas upp till prövning av kammarrätten i likhet med vad som
gäller i fråga om beskattningsmål i allmänhet.

Den föreslagna besvärstiden om tre år framstår för besvärssakkunniga
som anmärkningsvärt lång vid jämförelse med de klagotider, som gäller
t. ex. enligt taxeringsförordningen och förfarandeförordningen. Längre be -

252

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 196i

svarstid än ett år anser besvärssakkunniga inte rimlig i normalfallen med
hänsyn till den avgiftsskyldiges behov av trygghet mot krav i efterhand.
Något behov av en särskilt lång tid i fråga om stämpelavgift synes inte föreligga.
I likhet med vad som gäller inom andra skatteområden bör emellertid
enligt besvärssakkunnigas mening föreskrivas en längre besvärstid för det
allmänna i fall, då en avgiftsskyldig underlåtit att lämna nödvändiga uppgifter
eller lämnat oriktiga upplysningar.

En besvärstid om ett år förordas även av häradshövdingen i Ångermanlands
södra domsaga, som anser en besvärstid av tre år vara alltför lång
såväl från det allmännas synpunkt som med hänsyn till den enskildes intresse,
åtminstone såvitt angår ärenden om återvinning. Beslutet i ett sådant
ärende torde i regel komma att fattas på grundval av ett utförligt och
uttömmande material. En begränsning av besvärstiden till exempelvis ett år
skulle i så fall göras även i arvsskatteförordningen.

I fall, då besvär anförts inom den tid som gäller för återvinning och klagandens
talan kan bifallas som talan om återvinning, bör högre rätt kunna
pröva saken i besvärsmålet, anser hovrätten för Övre Norrland.

Utredningens uppfattning, att även en representant för det allmänna bör
ha besvärsrätt, delas av sjöfartsstyrelsen. Denna anser emellertid, att den
praktiska innebörden av den föreslagna bestämmelsen är oklar. Styrelsen
finner stickprovskontroll tillräcklig och anför.

Genom kungörelse den 24 februari 1927 har Kungl. Maj :t förordnat, att,
där annat icke följer av i lag eller författning givna särskilda föreskrifter,
förvaltande myndighet skall, då beslut meddelas i mål eller ärende, som
rör kronan, genom översändande av avskrift av beslut eller eljest på lämpligt
sätt därom underrätta den myndighet, som i sådant mål eller ärende
bär att bevaka kronans rätt. Sammanstälies bestämmelserna i utredningens
förslag till stämpelförordning med föreskrifterna i nämnda kungörelse
skulle, såvitt sjöfartsstyrelsen kan finna, följden bliva, att sjöfartsstyrelsen
skulle hava att i varje stämpelärende översända avskrift av beslutet till generalpoststyrelsen.
Då vederbörande befattningshavare där svårligen torde kunna
pröva ärendet utan tillgång till handlingarna, torde jämväl dessa eller
fotostatkopior därav få översändas. Sjöfartsstyrelsen vill ifrågasätta, om en
sådan anordning kan vara ändamålsenlig. Visserligen vill styrelsen ingalunda
ifrågasätta möjligheten av att icke styrelsen i något fall kan komma
att förbise eller icke tillräckligt beakta kronans rätt, men synes likväl anledning
saknas att antaga att detta kommer att ske i sådan omfattning, att
det motiverar en dubbelorganisation för prövningen av förevarande slag av
stämpelärenden, som i regel torde vara av mycket enkel beskaffenhet. Enligt
styrelsens mening torde vara tillräckligt med någon form av stickprovskontroll
med rätt för generalpoststyrelsen att ingripa med besvär då särskild
anledning i visst fall visat sig därtill böra föranleda. Mot en på detta sätt i
praktiken begränsad besvärsrätt för befattningshavare hos generalpoststyrelsen
har sjöfartsstyrelsen intet att erinra utan skulle tvärtom hälsa den
med tillfredsställelse. Det kan nämligen i vissa tveksamma fall förekomma,
att myndighet frestas att hellre uttaga för hög än för låg avgift samtidigt
som sökanden uppmanas att överklaga beslutet för vinnande av ett prejudicerande
avgörande i högre instans. Med en besvärsmöjlighet för representant
för det allmänna, skulle denna situation kunna undvikas.

253

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år

En fortlöpande granskning förordas däremot av gencralpoststyrelsen.
Samtidigt påpekar styrelsen att författningstexten inte närmare anger, hur
generalpoststyrelsens besvärsrätt skall utövas. Styrelsen förutsätter därtör,
att den tjänsteman lios styrelsen som särskilt förordnats till detta skall
fortlöpande granska gcneralpoststyrelsens, sjöfartsstyrelsens oeh länsstyrelsernas
beslut i stämpelärenden. Dessa beslut synes vederbörande myndighet
ha skyldighet att delge tjänstemannen i fråga jämlikt kungörelsen den 24
februari 1927 angående skyldighet för förvaltande myndighet att i vissa fall
underrätta om meddelat beslut. Den fortlöpande granskningen kan enligt
generalpoststyrclsens mening anordnas efter visst system, så att samtliga
grupper av ärenden blir prövade utan att därför varje enskilt ärende behöver
granskas.

Besvärssakkunniga har, som tidigare nämnts, föreslagit att föreskrifter
skall meddelas, som ger ifrågavarande tjänsteman hos generalpoststyrelsen
ställning såsom allmänt ombud i likhet med vad som stadgas om bl. a. det
allmänna ombudet hos kontrollstyrelsen.

Riksrevisionsverket har, som tidigare anmärkts, förordat, att det allmännas
besvärsrätt i fråga om stämpelskatt som fastställts av inskrivningsdomare
eller underrätt skall utövas av kammarkollegium.

I fråga om besvärsförfarandet i övrigt finner besvärssakkunniga regeln om
motpartens hörande vara alltför kategorisk. Besvärssakkunniga anser det tillräckligt
med en regel motsvarande 52 kap. 7 § rättegångsbalken. Enligt detta
lagrum får ändring inte göras i ett överklagat beslut, såvitt angår motparts
rätt, med mindre han fått tillfälle att förklara sig. Reglerna om anslulningsbesvär
bör enligt besvärssakkunniga omformuleras i överensstämmelse
med motsvarande bestämmelser i 108 § taxeringsförordningen och 45 § förfarandeförordningen.

Vad härefter angår återvinning har förslaget att införa detta institut
vunnit allmänt gillande. En ytterligare utvidgning av möjligheterna till
återvinning förordas av en del remissorgan.

Svenska bankföreningen anser att goda skäl finns för rätt till återvinning
i samtliga fall, då fastighetsförvärv återgår på grund av att villkoren eller
förutsättningarna för avtalet inte blivit uppfyllda. Enligt föreningens mening
har i sådant fall någon omsättning, som kan utgöra grund för beskattning,
i själva verket aldrig kommit till stånd. Detsamma finner föreningen vara
förhållandet i fall, då en fastighetsöverlåtelse redan från början var ogiltig,
t. ex. därför att endera parten blivit svikligen förledd till överlåtelsen eller
handlat under inflytande av rubbad själsverksamhet. Bankföreningen anser
det vara obilligt att beakta ogiltigheten endast om den blivit upptäckt redan
vid handläggningen av lagfartsärendet. Den omständigheten, att praxis sedan
länge intagit samma ståndpunkt, rubbar inte detta föreningens omdöme. Alla
rättviseskäl finner bankföreningen tala för att medge återvinning, även
om ogiltigheten inte upptäckts i lagfartsärendet utan konstaterats först i en
senare återgångsprocess som lett till undanröjande av lagfart. Vad nu an -

254

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 796b

förts angående betydelsen av ursprunglig ogiltighet vid fastighetsöverlåtelse
anser bankföreningen äga motsvarande tillämpning beträffande inteckningsupplåtelser.
Liknande synpunkter framför Näringslivets skattedelegation.

Rådhusrätten i Västerås ifrågasätter, om inte återvinning med hänsyn till
lagfartsstämpelns karaktär av skatt på omsättningen bör medges i alla fall
då köpeavtal går åter. Därvid torde dock för att förhindra missbruk böra
föreskrivas viss preklusionstid, menar rådhusrätten.

Handelskammaren i Göteborg finner det oklart om rätten till återvinning
omfattar det fallet, att tomträtt efter en relativt kort period upphör och marken
tas i anspråk av ägaren. Enligt kammarens mening är det högst önskvärt,
att återvinningsrätt i detta fall införs genom ett direkt stadgande.

Ett villkor för rätt till återvinning bör enligt häradshövdingen i Umeå
domsaga vara, att lagfartsansökan återkallas. Det är nämligen av vikt, att
sådana ansökningar rensas ut ur fastighetsböckerna.

Ytterligare en möjlighet till restitution förordas av hovrätten för Västra
Sverige. Hovrätten föreslår sålunda, att advokatfiskalerna skall få rätt att
under vissa förutsättningar förordna om återbetalning av felaktigt debiterad
stämpelavgift. Därigenom skulle skapas en motsvarighet till förfarandet
med stämpelanmärkning. Hovrätten anför om detta.

Enligt rådande praxis övervakar advokatfiskalen jämväl att högre stämpelavgift
icke uttages än som enligt bestämmelserna skolat utgå. I förekommande
fall underrättar advokatfiskalen den stämpelpliktige, vanligtvis genom
vederbörande inskrivningsdomare men undantagsvis direkt, om möjligheten
att besvärsvägen vinna rättelse i avgiftsbeslutet. Merendels rör det
sig här om mindre belopp.

Om efter eu sådan underrättelse den enskilde väljer att överklaga stämpelbeslutet,
förorsakar detta honom åtskilligt besvär och vid anlitande av biträde
ofta en kostnad som icke står i rimlig proportion till vad han kan
vinna, allt till följd av ett felaktigt beslut från vederbörande tjänstemans
sida. Men även för statsverket innebär förfarandet besvär och kostnader. Besvärsinlagan
skall mottagas och granskas vid underrätten samt jämte erforderliga
handlingar översändas till hovrätten, där en akt upplägges och registreras,
varefter målet lottas. Efter förberedande åtgärder (granskning, kommunikation,
skriftväxling in. m.) genomgås och inläses målet av fiskal för
föredragning inför fullsutten avdelning (4 ledamöter). Sedan målet avgjorts,
utskrives hovrättens beslut samt utfärdas föreskrivna expeditioner. För mycket
erlagt belopp återbetalas av länsstyrelsen efter särskild ansökan. Som
synes utgör det hela ett omständligt och kostsamt tillvägagångssätt.

En förutsättning för advokatfiskalens beslut om återbetalning synes böra
vara att underrätten delar hans uppfattning i stämpelfrågan. Restitutionsrätten
torde icke böra få avse obegränsat belopp; maximering till 1 000 kronor
synes lämplig.

Hovrätten utgår ifrån att vid genomförande av vad ovan förordats motsvarande
ordning föreskrives jämväl i fråga om arvs- och gåvoskatt.

Enligt häradshövdingen i Ångermanlands södra domsaga finns det knappast
någon anledning att begränsa tiden för ansökan om återvinning till besvärstidens
utgång, om rätten till återvinning inträtt exempelvis under månaden
före besvärstidens utgång. Bestämmelsen om preklusionstid bör därför
omformuleras.

Knngl. Maj.ts proposition nr 75 år 196b

255

Den ettåriga preklusionstidcn finner rådhusrätten i Västerås alltför kort,
särskilt när frågan om avtalets återgång är tvistig. En utsträckning av preklusionstiden
till tre år bör därför enligt rådhusrätten övervägas. Alternativt
föreslår rådhusrätten eu förlängning av preklusionstidcn för det fall, att
inom preklusionsfristen talan väcks om köpets återgång.

Bestämmelsen att advokatfiskals beslut skall jämställas med hovrättens
beslut finner hovrätten för Västra Sverige innebära en saklig ändring av nuvarande
praxis, enligt vilken besvären inges till hovrätten. Enligt förslaget
synes besvär över advokatfiskals beslut skola anföras till högsta domstolen.
Någon motivering har inte lämnats för stadgandet, och enligt hovrättens mening
saknas det anledning alt frångå den praxis som utbildat sig.

Departementschefen

Besvärsrätt i egentlig mening föreligger enligt SF för närvarande endast
i fråga om stämpelavgift, som fastställts av hovrätt eller generalpoststyrelsen.
I fråga om beslut av inskrivningsdomare eller underrätt kan rättelse
vinnas endast genom ansökningsförfarande. Beträffande annan stämpelavgift,
exempelvis för fartygsförvärv och lottsedlar, innehåller SF endast
regler om restitution efter beslut av Kungl. Maj :t, då avgift bort utgå
med lägre belopp än som betalats eller avgift inte alls bort utgå. Det måste
anses som en brist i det nuvarande förfarandet, att inte alla beslut om fastställande
av stämpelavgift kan överklagas genom besvär och sålunda prövas
av domstol. Jag tillstyrker därför i likhet med utredningen och remissorganen,
att ett besvärsinstitut införs för alla fall av stämpelskatt.

Beträffande skatt, som fastställs av inskrivningsdomare, bör den nuvarande
instansordningen med hovrätt och högsta domstolen behållas. Vad angår
stämpelskatt i övrigt har utredningen föreslagit, att besvär skulle anföras
direkt hos regeringsrätten. De skattebeslut, som kan bli föremål för besvär,
torde emellertid inte genomgående vara av sådan vikt, att man bör
tynga regeringsrätten med en prövning av alla sådana frågor. Med regeringsrättens
ställning av prejudikatinstans står det i bättre överensstämmelse alt
mål, som förs dit, dessförinnan prövas av annan domstol. I likhet med vad
som gäller om beskattningsmål i allmänhet bör därför enligt min mening
kammarrätten bli besvärsinstans mellan beskattningsmyndigheten och regeringsrätten.

Det allmännas besvärsrätt utövas nu i fråga om stämpelavgift hos inskrivningsdomare
av advokatfiskalen i hovrätten. Enligt utredningens förslag
behålles i dessa fall den nuvarande ordningen, och inte heller jag har funnit
någon anledning till ändring i detta hänseende. Härtill återkommer jag närmare
vid 48 och 49 §§.

I övriga fall skall talan för det allmänna enligt utredningen föras av den
befattningshavare hos generalpoststyrelsen, som denna bestämmer. Förslaget
har allmänt tillstyrkts. Besvärssakkunniga har därvid förordat, att befatt -

256

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1964

ningshavaren skall få ställning som allmänt ombud motsvarande sådant
ombud lios kontrollstyrelsen enligt förfarandeförordningen.

Enligt mitt förslag skall uppgiften som central stämpelmyndighet överflyttas
från generalpoststyrelsen till kontrollstyrelsen. Denna skall sålunda bl. a.
fastställa och uppbära stämpelskatt i de fall, där motsvarande uppgifter nu
och enligt utredningens förslag åvilar generalpoststyrelsen. Därmed ter det
sig naturligt att anordna skattekontrollen och besvärsförfarandet i dessa
fall på samma sätt som i fråga om övriga skatter, där förfarandeförordningen
är tillämplig. Som jag redan antytt, finns enligt denna förordning ett
allmänt ombud hos kontrollstyrelsen. Denna funktion utövas av den tjänsteman
hos styrelsen, som Kungl. Maj :t gett uppdrag att hos besvärsmyndighet
föra det allmännas talan i mål och ärenden enligt förfarandeförordningen.
Det allmänna ombudet bör få motsvarande uppgift i fråga om stämpelskatt,
där kontrollstyrelsen eller sjöfartsstyrelsen är beskattningsmyndighet.
Frågan i vilken omfattning och på vilket sätt den senare myndigheten skall
hålla allmänna ombudet underrättat om sina skattebeslut torde få lösas på
administrativ väg. Någon löpande skattekontroll ankommer emellertid inte
på det allmänna ombudet, utan ombudets uppgift är att granska och överväga
fullföljd i ärenden, där beslutet föranlett tvekan hos beskattningsmyndigheten
eller kan tänkas ha prejudikatintresse. Ombudet kan överklaga
även till den skattskyldiges förmån, om man inom beskattningsmyndigheten
upptäcker fel som inte kan bli föremål för självrättelse. Sådan befogenhet
bör tillkomma även advokatfiskalen. Vidare har ombudet till uppgift att
töra det allmännas talan i mål, där den skattskyldige anfört besvär.

Liksom i förfarandeförordningen har besvärsrätt i fråga om slutligt beslut
angående fastställande av skatt och beträffande förhandsbesked tilllagts
även annan än den skattskyldige och det allmännas representant, om
beslutet medför väsentlig skada eller förlust för den andre.

Mot beslut, varigenom förhandsbesked vägrats, skall talan, såsom jag
nämnt vid 39—41 §§, inte få föras. Detsamma gäller beslut om vitesföreläggande.
Det befogade i ett sådant beslut kan emellertid prövas genom överklagande
av beslut om vitets utdömande.

Besvärstiden är enligt gällande rätt och utredningens förslag tre år. Ett
par remissorgan har funnit denna tid alltför lång och föreslagit, att den skall
förkortas till ett år. Jag vill emellertid erinra om att besvärstiden förlängdes
år 1946 från sex månader till tre år dels därför att advokatfiskalernas
granskning i regel inte var avslutad förrän tidigast ett år efter stämpelbeläggningen,
dels därför alt man ville nå principiell överensstämmelse med
motsvarande regler i arvsskatteförordningen. I fråga om advokatfiskalernas
granskningsarbete är läget i dag i stort sett oförändrat. Även i övrigt saknas
enligt min mening skäl att förkorta besvärstiden i de fall, där besvärsrätt
för närvarande finns.

När det gäller stämpelskatt som skall fastställas av sjöfartsstyrelsen eller
kontrollstyrelsen, talar däremot enligt min mening övervägande skäl för att
även i fråga om besvärstiden anknyta till vad som enligt förfarandeförord -

257

Kungl. Maj:Is proposition nr 7.7 dr lUlii

ningen gäller för de nuvarande skatterna hos kontrollstyrelsen. Delta innebär
bl. a. eu besvärstid av två månader för beslut i allmänhet. I de normala
fallen, där deklaration avgetts och något beslut om avvikelse från deklaration
inte meddelas, skall beslut, såsom jag redovisat vid 30 §, anses meddelat
i och med alt tiden för skattebeslut går ut, d. v. s. i fråga om stämpelskatt
inom ett år från utgången av det kalenderår varunder skatteplikten inträdde.
Besvärstiden räknas i dessa fall från beslutstidens utgång. En motsvarande
ordning förefaller mig lämplig för besvär över beslut om stämpelskatt.
Det är nämligen i och för sig, inte minst av hänsyn till den skattskyldige, ett
angeläget önskemål att ett sådant beslut blir definitivt, innan alltför lång tid
förflutit. De speciella svårigheterna för advokatfiskalerna att hinna med
granskningen av skattebesluten har inte någon motsvarighet hos sjöfartsstyrelsen
eller kontrollstyrelsen. Av praktiska skäl är det vidare önskvärt att
om möjligt ha enhetliga besvärsregler för alla skatter hos samma myndighet.

För beslut om utdömande av vite gäller enligt förfarandeförordningen en
kortare besvärstid om tre veckor, d. v. s. densamma som enligt vad jag anfört
vid 39—41 §§ bör gälla i fråga om förhandsbesked. Förfarandeförordningens
bestämmelser bör även i detta hänseende bli tillämpliga på stämpelskatt,
som fastställs av sjöfartsstyrelsen eller kontrollstyrelsen.

När det gäller inskrivningsdomares beslut, bör liksom i fråga om arvsskatt
den speciella, längre besvärstiden om tre år gälla endast beslut om
fastställande eller återvinning av skatt. Andra beslut av dessa beskattningsmyndigheter
skall alltså överklagas i vanlig ordning. Detta betyder bl. a., att
den allmänna besvärstiden om två veckor vid fullföljd till hovrätt blir tilllämplig
i enlighet med bestämmelserna i 52 kap. 1 § rättegångsbalken och
21 § rättegångsbalkens promulgationslag. Det bör erinras om att delgivning
med advokatfiskalen således fordras för att beslutet skall vinna laga kraft
mot det allmänna.

Även i andra hänseenden än de nu berörda bör enligt min mening av praktiska
skäl besvär mot inskrivningsdomares beslut i fråga om stämpelskatt
följa de regler, som gäller för arvsskatt, medan besvärsförfarandet beträffande
stämpelskatt hos sjöfartsstyrelsen eller kontrollstyrelsen bör anpassas
efter vad som redan gäller för kontrollstyrelsens skatter.

I enlighet med vad jag nu sagt har i 45 § lämnats föreskrifter om besvär
över inskrivningsdomares beslut, vilka överensstämmer med arvsskatteförordningens
motsvarande regler. Dessa innehåller bl. a. bestämmelser angående
en kortare besvärstid om två månader för motpart till den som först
besvärar sig över beslut om fastställande eller återvinning av skatt.

Enligt 46 § skall vissa bestämmelser om besvär i förfarandeförordningen
i tillämpliga delar gälla även stämpelskatt hos sjöfartsstyrelsen eller kontrollstyrelsen.
Sålunda skall förfarandeförordningens regler om besvärstid,
besvärsinlagas utformning och delgivning med motpart, beskattningsmyndighetens
yttrande över besvär, talan mot kammarrättens utslag hos regeringsrätten
och anslutningsbesvär tillämpas även på stämpelskatt.

9 Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 saml. Nr 75

258

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 196 i

Besvär över ett beslut av beskattningsmyndigheten leder i princip till
omprövning i högre instans av de förhållanden, som varit föremål för beskattningsmyndighetens
bedömande. För fall, då ny omständighet tillkommit
eller blivit känd efter det att beslutet i första instans meddelades, finns
inom arvsbeskattningen ett annat förfarande, kallat återvinning. Karakteristiskt
för detta förfarande är även att samma myndighet som meddelat
skattebeslutet omprövar detta på grundval av det nya materialet.

Någon motsvarighet till arvsbeskattningens återvinningsinstitut finns inte
inom den nuvarande stämpelbeskattningen. Delvis fyller förfarandet med
restitution genom beslut av Kungl. Maj :t samma funktion. Utredningen har
nu föreslagit regler om återvinning av stämpelskatt i principiell överensstämmelse
med vad som gäller inom arvsbeskattningen. Detta förslag har
allmänt hälsats med tillfredsställelse. Jag vill även tillstyrka, att återvinningsmöjligheter
införs i stämpelskatleförordningen.

Enligt arvsskatteförordningen medges återvinning endast i vissa, i förordningen
uttömmande angivna fall, där senare tillkomna eller kända omständigheter
medför lägre skatt än den tidigare bestämda. Stämpelutredningen
har i sitt förslag likaledes preciserat de fall, där återvinning av stämpelskatt
bör äga rum. Utredningen har emellertid dessutom förordat en mera
allmän bestämmelse om rätt för Kungl. Maj :t att medge återbetalning av erlagd
stämpelskatt i fall, som är jämförliga med de i författningen uttryckligen
angivna, eller där annars synnerliga skäl föreligger.

Enighet har vid remissbehandlingen förelegat om alt rätt till återvinning
bör tinnas i alla de fall, som utredningen angivit. En del remissorgan har
emellertid förordat en större omfattning av möjligheterna till återvinning.
Bl. a. har gjorts gällande att återvinning alltid bör medges, då avtal om förvärv
av fast egendom gått åter. Skälen till att avtal går åter kan emellertid
vara högst olika. Underlåtenhet att följa avtalets bestämmelser bör enligt
min mening inte medföra rätt till återvinning. I princip bör nämligen denna
vara grundad på omständigheter, över vilka förvärvaren inte kunnat
iåda. Jag delar även utredningens uppfattning alt bestämmelserna om
återvinning bör inskränkas till praktiskt och principiellt viktiga fall, som
är uppenbara och klart definierbara. I andra jämförliga fall kan emellertid
Återbetalning av erlagd stämpelskatt medges av Kungl. Maj :t med stöd av
den nyss omnämnda, av utredningen föreslagna dispensbestämmelsen, som
i departementsförslaget getts en generell utformning och återfinns i 56 §.

från nu angivna synpunkter har jag funnit det av utredningen föreslagna
tillämpningsområdet för återvinning i huvudsak väl avvägt. Vissa mindre
jämkningar har emellertid gjorts i törslaget, och detta har dessutom underkastats
en formell omarbetning. Den senare innebär bl. a., att återvinningsbeslut
liksom i fråga om arvsskatt — kan meddelas inte bara i fall, där
skatten redan erlagts och alltså skall återbetalas, utan även före skattebetalningen.
Beslutet innebär i sådant fall befrielse från skyldighet att betala
fastställd skatt. När ansökan om lagfart eller inskrivning avslås redan
på den inskrivningsdag då stämpelskatten enligt reglerna i 30 § skall fastställas
och en återvinningssituation föreligger, skall vidare av praktiska skäl

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 10fi,i -59

inte först meddelas ett skattebeslut och sedan efter ansökan ett återvinningsbeslut,
utan beskattning skall i stället underlåtas.

De olika återvinningsfallen är angivna i 42 §. Utredningen bar i sitt författningsförslag
till en början upptagit det fall, att ansökan om lagfart eller
inskrivning avslås på grund av att fångeshandlingen är ogiltig. Detsamma
bör emellertid gälla även när meddelad lagfart eller inskrivning undanröjs
på denna grund. Vidare bör återvinningsrätt töreligga, när i motsvarande
fall ansökan om inteckning — efter vilandeförklaring — avslås eller meddelad
inteckning undanröjs. Vidare bör återvinningsrätt medges, när ett förvärv
blivit ogiltigt på grund av gällande bestämmelser om inskränkning i
rätten att förvärva fast egendom, exempelvis enligt jordförvärvslagen. Ett
annat fall, där återvinning enligt förslaget skall medges, är då förvärv avser
visst område av tomt eller annan fastighet och ansökan om lagfart på området
förklaras vilande men tillstånd till den för lagfart nödvändiga fastighetsbildningsåtgärden
inte lämnas. Ett liknande fall gäller förvärv av fast
egendom eller tomträtt, som skett för visst ändamål men förfelat sitt syfte
genom att tillstånd till den avsedda användningen — exempelvis byggnadslov
eller stadsplaneändring — inte beviljas. De av utredningen föreslagna
fristerna för ansökan om fastighetsbildningsåtgärd respektive tillstånd till
avsedd användning har i departementsförslaget bestämts till sex månader.

I de fall, där överlåtelse av fast egendom eller tomträtt återgår, avser återvinningsmöjligheten
den skatt, som erlagts eller skall erläggas för överlåtelsen.
För det fång, som återgången kan anses utgöra, har i 4 § punkten 12
föreskrivits skattefrihet.

Återvinning av skatt enligt denna paragraf skall även ske, då vid transportförvärv
av fast egendom, tomträtt eller fartyg ett tidigare törvärv redan
beskattats till högre belopp än som skall utgå för det senare förvärvet och
fullständig avräkning således inte kan ske. Vidare skall paragrafen tillämpas
när juridisk person, som betalat skatt med dubbelt belopp för sitt förvärv,
inom tio år efter detta avyttrar egendomen. Han skall då få tillbaka hälften
av vad han betalat i skatt för sitt förvärv. För återbetalning i detta fall bör
emellertid krävas, att avyttringen sker genom ett för den nye ägaren skattepliktigt
fång. Slutligen skall återvinning medges, om aktiebolag på grund
av utebliven inbetalning av aktiekapitalet tvingas träda i likvidation efter det
att skatt för aktie erlagts. Bakgrunden till de återvinningsfall, som jag nu
nämnt, framgår närmare av vad jag anfört vid 5, 7 respektive 27 §.

Någon särskild återvinningsmöjlighet för advokatfiskal synes inte behövlig
eller lämplig. Besvärsvägen synes erbjuda tillräckliga möjligheter till ändring
efter talan av det allmännas representant. När det gäller skatt, som
fastställts av sjöfartsstyrelsen eller kontrollstyrelsen, har däremot genom
hänvisningen i 35 § till förfarandeförordningen beretts möjlighet till e f t erli
e s k a 11 n i n g i vissa fall.

Även beträffande stämpelskatt skall frågor om återvinning prövas av den
beskattningsmyndighet, som meddelat skattebeslutet. Regler om förfarandet
har getts i 43 § första stycket. Återvinning skall sålunda sökas skriftligen
hos beskattningsmyndigheten inom viss tid. Den av utredningen föreslagna

260

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1964-

bestämmelsen om återvinningstiden har tydligen vållat tolkningssvårigheter
bland remissmyndigheterna. Utredningen hade föreslagit en treårstid, räknad
från skattebeslutet. Denna tid avsågs emellertid inte vara en maximitid
utan snarast en minimitid, kompletterad av en extra frist om ett år räknad
från den tidpunkt då förutsättningar för återvinning inträtt. Vare sig denna
tidpunkt infaller före eller efter utgången av treårstiden, skulle sålunda
den återvinningsberättigade ha en ettårsfrist för ansökan. En yttersta tidsgräns
följer emellertid av de allmänna reglerna om tioårig preskription. I
sak anser jag de av utredningen föreslagna reglerna tillfredsställande. De
har emellertid omarbetats i förtydligande syfte.

Ett syfte med tidsgränsen för ansökan om återvinning är att förmå den
som gjort en vilandeförklarad ansökan om lagfart, inskrivning eller inteckning
att återkalla sin ansökan, när förutsättningar för bifall visar sig inte
föreligga. För inskrivningsväsendet är det angeläget att inaktuella ansökningar
i görligaste mån rensas ut ur fastighetsböckerna. För att realisera det
angivna syftet med tidsgränsen har i 43 § andra stycket som villkor för återvinning
i de fall jag nu antytt uppställts krav på återkallelse av den ansökan,
som en gång lett till skattebeslutet.

Frågan huruvida klagande skall vara skyldig att vid ansökan om återvinning
eller besvär inge den stämpelbelagda handlingen torde få lösas i administrativ
ordning.

En kollision mellan besvärs- och återvinningsbestämmelserna uppstår, om
besvär anförs inom den tid som gäller för återvinning och klagandens anspråk
finnes böra bifallas genom återvinning. En hovrätt har uttalat, att i
sådant fall högre rätt bör få pröva saken. Enligt min mening skulle detta
emellertid strida mot skälen för återvinningsinstitutet. Eftersom prövningen
skall avse förhållanden som inte tidigare kommit under bedömande i skatteärendet,
bör därför en återförvisning ske till första instans.

Såsom framgår av vad jag anfört vid 36 §, sker numera kompletterande
skattebetalning med anledning av advokatfiskals granskningsanmärkning
till advokatfiskalen, och denne verkställer därefter motsvarande stämpelbeläggning.
Sådan stämpelbeläggning jämställs, i varje fall när det gäller arvsskatt,
enligt praxis med beslut av beskattningsmyndighet. Besvärstiden räknas
från dagen för stämpelbeläggningen, och besvären ges in direkt till hovrätien,
där prövningen sker. Detsamma lär gälla stämpelavgift för lagfart
och inteckning. Vid 36 § har jag föreslagit, alt inbetalning av skatt med anledning
av granskningsanmärkning inte längre skall få ske till advokatfiskalen.
Ett vitsordande av en sådan anmärkning skall i stället medföra skyldighet
att betala skatten till länsstyrelsen inom viss tid efter det att granskningsmyndigheten
fått meddelande om vitsordandet. Någon stämpelbeläggning
kommer därför inte längre alt ske hos granskningsmyndigheten. Med
denna utformning av reglerna syns det naturligt att tillägga meddelandet
om den skattskyldiges vitsordande av granskningsanmärkningen samma
verkan som advokatfiskalens stämpelbeläggning för närvarande har, d. v. s.
som ett beslut av beskattningsmyndigheten om skattens fastställande. Ett
sådant meddelande blir alltså utgångspunkten för besvärstid och återvin -

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 196-1 261

ningsfrist. Dä något uttryckligt vitsordande av granskningsanmärkningen
inte sker, får en inbetalning i enlighet med anmärkningen anses innebära,
alt denna blivit vitsordad. Besvär skall anföras i hovrätten, medan återvinning
skall sökas bos den inskrivningsdomare som meddelat det ursprungliga
skattebeslutet. Av praktiska skäl bör besvärsinlaga inges direkt till hovrätten,
vilket föreskrivs i 45 § första stycket.

47 §.

Paragrafen motsvarar 54 § i utredningens förslag.

Gällande ordning

I fråga om stämpelavgift saknas bestämmelser om sättet för återbetalning.
Beträffande arvsskatt och gåvoskatt gäller härvidlag (61 § arvsskatteförordningen)
att skatten skall på ansökan kostnadsfritt återbetalas i den ordning,
som är föreskriven för restitution av kronoutskylder. Detta skall ske redan
innan det beslut av underrätt eller länsstyrelse, som åberopas till grund för
återbetalningen, vunnit laga kraft.

Däremot innehåller SF bestämmelser om ränta på återbetalat belopp. Den
som i enlighet med besvärsbestämmelserna i 20 § SF berättigas att återfå erlagd
stämpelavgift skall dessutom få ränta på det återbetalade beloppet efter
fem procent från och med den dag, då beloppet visas vara erlagt av honom, till
den dag han får tillbaka beloppet. Sådan ränta får dock inte utgå från och
med tidigare dag än den då det ärende, som föranlett stämpelbeläggningen,
handlagts vid domstol. Inte heller får ränta utgå för längre tid än till dess
30 dagar förflutit efter det att utslaget om återbetalning av stämpelavgiften
vunnit laga kraft. I varje fall får ränta inte beräknas för längre tid än ett år
från den dag då det ärende, som föranledde stämpelbeläggningen, första
gången handlades vid domstol.

När Kungl. Maj:t enligt 21 § SF beviljar restitution av stämpelavgift, ankommer
det enligt samma bestämmelser på Kungl. Maj :t att förordna i vad
mån sökanden skall få ränta på det belopp, som han berättigas att få tillbaka.
Ränta får emellertid inte beräknas efter högre räntefot eller för längre
tid i detta fall än enligt de nyss återgivna bestämmelserna om besvär vid
domstol.

Utredningen

Bestämmelser motsvarande dem som gäller för återbetalning av arvsskatt
bör enligt utredningens mening gälla i fråga om stämpelavgift. Utredningen
har inte ansett det nödvändigt att, såsom i 61 § arvsskatteförordningen, kräva
laga kraft beträffande beslut av mellaninstans, innan beloppet återbetalas.

Utredningen föreslår vidare regler om ränta, som i huvudsak överensstämmer
med innehållet i 20 och 21 §§ SF. Dock föreslås att ränta inte skall
utgå, när juridisk person vid avyttring av fastighet återfår hälften av dubbel
lagfartsstämpel.

262

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 1964

För att hindra, att samma stämpelbelopp återbetalas två gånger, föreslår
utredningen, att den stämpelbelagda handlingen skall förses med anteckning
om återbetalningen.

Yttrandena

Den föreslagna ordningen för återbetalning av skatt har i stort sett lämnats
utan erinran. I fråga om rätten till ränta anser häradshövdingen i Ångermanlands
södra domsaga, att det knappast finns skäl till undantag för de
fall då juridisk person återavyttrar egendom inom tio år från förvärvet.

Bestämmelsen, att anteckning om återbetalning skall göras på handlingen
eller expeditionen, bör enligt häradshövdingen i Hallands södra domsaga mjukas
upp genom att vederbörande myndighet berättigas medge undantag för
särskilt fall. Häradshövdingen i Västerbottens västra domsaga ställer frågan,
hur man skall göra om handlingen förkommit. Enligt denne häradshövding
kan stadgandet tolkas så, att ingenting skall återbetalas om handlingen inte
företes för vederbörande myndighet.

Departementschefen

Den av utredningen föreslagna ordningen för återbetalning av skattebelopp,
när besvär bifallits eller återvinning medgivits, synes i stort sett kunna
godtas, såvitt gäller skatt som fastställs av inskrivningsdomare. Detta innebär
bl. a., att återbetalningen skall göras av länsstyrelsen. Det bör därför
föreskrivas att beslut, som medför rätt till återbetalning, genast skall tillställas
länsstyrelsen. Ett undantag från rätten till ränta bör, såsom utredningen
föreslagit, göras för det fall att juridisk person, som erlagt dubbel
stämpelskatt vid förvärv av fast egendom eller tomträtt, efter avyttring
av egendomen berättigas återfå halva skattebeloppet. Däremot bör med hänsyn
till den långa handläggningstiden vid skattedomstolarna den nuvarande
ettårsgränsen för ränteberäkning helt slopas.

I fråga om skatt, som fastställs av sjöfartsstyrelsen eller kontrollstyrelsen,
synes i stället böra gälla de särskilda återbetalningsregler, som kontrollstyrelsen
nu tillämpar enligt 29 § förfarandeförordningen. Ränta utgår enligt
dessa regler likaledes med fem procent men skiljer sig eljest i vissa hänseenden
från vad som föreslås i fråga om skatt fastställd av inskrivningsdomare.

Bestämmelsen om anteckning angående återbetalt belopp på den stämpelbelagda
handlingen bör inte ha den innebörden, att återbetalning skall vägras
om handlingen inte företes. I flera fall förekommer för övrigt enligt departementsförslaget
inte någon som helst stämpelbeläggning. På grund härav
har stadgandet om anteckning angående återbetalning mjukats upp, så
att anteckning skall göras endast där det är möjligt och endast på handling
som blivit stämpelbelagd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 ur 196b

203

Tillsyn över skattens erläggande
48 §.

Denna paragraf motsvarar 55 § i utredningens förslag.

Gällande ordning

För närvarande kontrolleras i hovrätterna stämpelbeläggningen av handlingar,
som företes för lagfart, inskrivning eller inteckning. Kontrollen avser
dels att avgiften blivit rätt beräknad dels att avgiften i behörig ordning redovisats
med dubbla beläggningsstämplar.

Kontrollen bygger på skyldigheten att till hovrätten sända in renoverat
exemplar av inskrivningsdomares protokoll eller dagbok över lagfarter, inteckningar
och inskrivningar. Därvid skall de med nr 2 märkta delarna av
de dubbla beläggningsstämplar, med vilka de stämpelpliktiga handlingarna
försetts, enligt 35 § SF bifogas. De insända stämpeldelarna skall enligt 36 §
1 mom. SF granskas av advokatfiskalen och jämföras med protokollen eller
dagböckerna. För alla protokoll och dagböcker, som avlämnats under ett år,
bör granskningsarbetet enligt sistnämnda författningsrum vara avslutat
före utgången av det närmast följande året.

Utredningen

Advokatfiskalens kontroll över att skatten blivit rätt beräknad skall enligt
utredningens förslag behållas och utökas till alt —- liksom beträffande arvsskatt
_- gälla även beslut om återvinning. Advokatfiskalens nuvarande

granskning av uppbörden ersätts enligt utredningens förslag i första hand
av kontroll hos generalpoststyrelsen.

I fråga om uppbördskontrollen har utredningen i specialmotiveringen till
sitt utkast till stämpelkungörelse (23 §) dragit upp vissa riktlinjer. Enligt
dessa skall inskrivningsdomaren för varje inskrivningsdag tillställa generalpoststyrelsen
debiteringsbesked, där de under inskrivningsdagen debiterade
stämpelavgifterna redovisas. Debiteringsbeskeden bör kombineras med
de förteckningar över utgående expeditioner, som enligt 48 § domsagostadgan
skall föras i domsaga. Som underlag för generalpoststyrelsens kontroll
skall även tjäna kassajournaler. Styrelsens kontroll går närmast ut på att
konstatera alt de stämpelavgifter inflyter, som upptagits i debiteringsbeskeden.
För att möjliggöra kontroll av att de belopp, som finns upptagna i debiteringsbeskeden,
i sin tur överensstämmer med de belopp, som är införda
i protokoll och dagböcker, bör generalpoststyrelsen enligt utredningens mening
överlämna debiteringsbeskeden till hovrätten för att vara tillgängliga
där vid granskningen av dagböckerna.

Även tidpunkten för avslutandet av advokatfiskalens granskningsarbete
bör enligt utredningen bestämmas i administrativ ordning.

264

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 196b

Yttrandena

Riksrevisionsverket har föreslagit att den granskning av skattedebiteringen,
som nu ankommer på advokatfiskal vid hovrätt, skall överflyttas till
kammarkollegiet.

Departementschefen

Kontrollen över att stämpelskatt blivit rätt beräknad åvilar för närvarande
advokatfiskal i hovrätt. I detta förhållande har utredningen inte föreslagit
någon ändring. Däremot har riksrevisionsverket föreslagit, att granskningen
av skatteberäkningen skall överflyttas till kammarkollegiet. Senare
har Kungl. Maj :t på föredragning av chefen för justitiedepartementet
den 5 april 1963 uppdragit åt statskontoret att utreda möjligheterna att
överflytta advokatfiskalens arbetsuppgifter till kammarkollegiet. I avbidan
på resultatet av denna utredning bör de uppgifter i fråga om stämpelskatt,
som nu åvilar advokatfiskalen, tills vidare kvarligga hos honom. Kungl.
Maj :t bör dock redan nu få bemyndigande att överflytta dessa uppgifter till
den centrala myndighet, som kan finnas lämplig. Jag vill därför föreslå en
bestämmelse av innehåll, att beslut i ärenden angående fastställande eller
återvinning av skatt skall granskas av den myndighet Kungl. Maj :t därtill
förordnar.

Advokatfiskalen bör sålunda i enlighet med utredningens förslag tills vidare
behålla kontrollen över skattebeslutens rättsenlighet. Slopandet av de
dubbla beläggningsstämplarna medför däremot, att advokatfiskalen inte
längre behöver kontrollera redovisningen av skatten med stämpelmärken.
Kontrollen över att den uppburna skatten till beloppen överensstämmer med
de debiterade beloppen förläggs till den nya centralmyndigheten på stämpelområdet,
d. v. s. kontrollstyrelsen. De närmare bestämmelserna om uppbördskontrollen
torde få meddelas i administrativ ordning. Detsamma bör
gälla skyldigheten att tillhandahålla advokatfiskalen de handlingar, som
behövs för dennes verksamhet.

49 §.

Paragrafen motsvarar 56 § i utredningens förslag.

Gällande ordning.

Enligt 36 § 2 mom. SF kan advokatfiskal på grund av egen granskningsanmärkning
anställa åtal mot tjänsteman för fel eller försummelse vid
stämpelbeläggning. Sådant åtal skall enligt 50 § SF väckas inom två år
från den dag, då de renoverade handlingarna inkommit till hovrätten. För
att bevaka kronans rätt kan advokatfiskalen vidare enligt 36 § 2 mom. SF
föra talan i hovrätten mot enskild part om utgivande av felande stämpel -

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 106A 2ti5

belopp. Sådan talan skall anhängiggöras inom tre år från stäinpelbeläggning
eller beslut om att stämpelavgift inte skall utgå.

Utredningen

Utredningen föreslår i fråga om stämpelavgift, som skall fastställas av
underrätt, att advokatfiskalen skall kunna föra ansvarstalan mot tjänsteman,
om åtalet skall upptas av hovrätten.

Den tvååriga preskriptionstid, som nu gäller för åtal i fråga om stämpelbeläggning
och som infördes år 1880, är ett undantag från den i 5 kap. 15 §
strafflagen stadgade preskriptionstiden om minst fem år beträffande åtal
för tjänstefel. Att i stämpelförordningen behålla en preskriptionsregel, som
avviker från vad som annars gäller beträffande tjänstefel, anser utredningen
inte motiverat. Utredningen har inte heller ansett det nödvändigt att —
vid sidan av den allmänna besvärsrätten enligt 53 § i utredningens förslag
(44 § i departementsförslaget) — behålla ett stadgande om rätt för advokatfiskalen
att föra talan mot enskild part om utgivande av stämpelavgift i fall,
då något beslut av beskattningsmyndighet inte föreligger.

I rättspraxis har generalpoststyrelsen ansetts behörig att föra talan vid
domstol om erläggande av stämpelavgift. Enligt utredningens mening kan
det finnas behov av att någon myndighet tilläggs allmän behörighet att
föra statsverkets talan i detta hänseende, t. ex. skadeståndstalan i brottmål.
Utredningen har därför föreslagit en regel om sådan behörighet för generalpoststyrelsen.

Yttrandena

Förslaget om åtalsrätt för advokatfiskal avstyrks av besvärssakkunniga
och utredningen angående redogöraransvaret.

Besvärssakkunniga finner det inte nödvändigt att ha någon specialåklagare
för de sällsynta fall, då tjänsteman med forum i hovrätt gjort sig skyldig
till tjänstefel vid handläggning av stämpelärende. Vanliga åtalsregler bör
gälla i detta fall, och förseelsen bör falla under allmänt åtal. Särskilda
föreskrifter fordras alltså inte i denna del, anser besvärssakkunniga.

Utredningen angående redogöraransvaret m. m. anför.

Den sålunda föreslagna bestämmelsen har viss motsvarighet i 36 och 50 §§
gällande stämpelförordning, vilka paragrafer innehålla bestämmelser, som
äro kvarlevor från den äldre ordning enligt vilken reviderande statlig myndighet
ägde döma statstjänsteman till ansvar för vissa fel eller försummelser
i tjänsten, varvid vederbörande advokatfiskal fungerade som åklagare.
Erinras må sålunda, att innan Kammarrättens behörighet att upptaga s. k.
balansmål samt åtal mot ämbets- eller tjänsteman för fel eller försummelse
i uppbörd, förvaltning och redovisning av anförtrodda medel eller
persedlar upphävdes genom lagen den 30 april 1925, nr 103, så fanns i
Kammarrätten en advokatfiskal med uppgift att vara åklagare i dessa mål.
Avskaffandet av denna tidigare ordning, vilken hade samma historiska bakgrund
som redogöraransvaret i anmärkningsprocessen, motiverades med att

9f Bihang till riksdagens protokoll 1964.1 samt. Nr 75

266

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1964

mål om ansvar enligt strafflagen borde i vanlig ordning handläggas av allmän
domstol. Även i hovrätterna med undantag av Svea hovrätt är advokatfiskalsämbetet
numera avskaffat. Det oaktat innehålla fortfarande vissa
författningar bestämmelser om att advokatfiskal i hovrätt fungerar bl. a.
som åklagare, i anledning varav i hovrätternas instruktioner måst stadgas
att dessa funktioner skola fullgöras av annan tjänsteman.

En tendens föreligger emellertid att avskaffa specialåklagare, vilken tendens
kommit till synes bl. a. däri, att tullåklagares befogenheter väsentligen
inskränkts (24 § lag 30/6 1960, nr 418). Vidare må erinras om att
åtal, vilket skall upptagas av hovrätt som första instans, i andra fall än det
nu förevarande utföres av riksåklagaren; dylik talan har alltså ansetts kräva
speciella kvalifikationer hos åklagaren. Utredningen vill därför förorda,
att »advokatfiskalens» ställning som åklagare avskaffas. Det kan för övrigt
ifrågasättas, huruvida en bestämmelse om åtalsrätt har sin plats i en skatteförfattning.

Om den av utredningen föreslagna ändringen genomföres, bör motsvarande
ändring vidtagas i 72 § förslaget till arvsskatteförordning.

Den föreslagna förlängningen av preskriptionstiden avstyrks av häradshövdingen
i Västerbottens västra domsaga. Om det bara var fråga om
straffansvaret, skulle utredningens åsikt kunna godtas, menar häradshövdingen.
Enligt hans uppfattning är det inte skäligt att talan om tjänstemans
skyldighet att ersätta stämpelavgift skall få anställas så länge som
till dess fem år förflutit. Under tiden kan t. ex. möjligheten att få ut ytterligare
stämpel från den skattskyldige ha försämrats mycket.

Bestämmelsen om behörighet för generalpoststyrelsen att vid domstol bevaka
statsverkets rätt till stämpelavgift har berörts i en del yttranden.

Generalpoststyrelsen och postutredningen har, som tidigare anmärkts, föreslagit,
att statsverkets intressen i stället skall tillvaratas av allmänna ombudet
hos kontrollstyrelsen.

Besvärssakkunniga uttalar att föreskrifter om utförande av det allmännas
målsägandetalan, i den mån sådana anses nödvändiga, bör meddelas i
hovrätternas arbetsordning respektive generalpoststyrelsens instruktion.
Hela denna paragraf bör därför utgå ur förordningen.

Departementschefen

Utredningens förslag om rätt för advokatfiskal att föra ansvarstalan för
tjänstefel har väckt en del kritik. Såsom framhållits vid remissbehandlingen,
är tendensen numera att avskaffa specialåklagare. Något behov av specialåklagare
på stämpelskattens område torde inte föreligga, och advokatfiskalen
torde inte heller ha bättre förutsättningar för en sådan uppgift
än eljest behörig åklagare. Jag förordar därför, att advokatfiskalens uppgift
som åklagare slopas. Däremot bör det fastslås att advokatfiskalen skall föra
det allmännas talan i skatteprocess beträffande skatt, som fastställs av inskrivningsdomare.
Denna uppgift kan sägas utgöra grunden för de granskningsanmärkningar,
som advokatfiskalen vill framställa mot skattskyldiga,
och grundar hans partsställning i besvärsmål.

267

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 är li)G''i

Beträffande annan stämpelskatt bör det allmännas talan i beskattningsmål
föras av allmänna ombudet hos kontrollstyrelsen. Bestämmelsen om
advokatfiskalens respektive det allmänna ombudets ställning har utformats
efter förebild av motsvarande föreskrift angående det allmänna ombudet
i 2 § förfarandeförordningen.

50 g.

Paragrafen motsvarar 57 g i utredningens förslag.

Gällande ordning

Enligt 34 § 1 mom. SF bör ämbets- eller tjänsteman, notarius publicus
eller mäklare, till vilken stämpelpliktig handling inges, se till, att handlingen
är behörigen försedd med stämpel och att stämpeln är makulerad på
föreskrivet sätt.

Utredningen

Under hänvisning till 34 § 1 mom. SF föreslår utredningen en bestämmelse
av innehåll att myndighet, till vilken stämpelpliktig handling inges,
bör se till att handlingen är försedd med stämplar till behörigt belopp. Om
så inte är fallet och stämpelbeläggningen inte ankommer på myndigheten,
bör denna enligt utredningens förslag anmäla förhållandet till generalpoststyrelsen.

Yttrandena

Besvärssakkunniga erinrar om föreskriften i regeringsformen, att myndigheter
skall gå varandra till handa. Det kan enligt de sakkunniga visserligen
tänkas fall, då det ter sig naturligt att en myndighet gör generalpoststyrelsen
uppmärksam på att en handling inte blivit vederbörligen
stämpelbelagd. Härifrån till en allmän tillsynsskyldighet är steget emellertid
långt. Det är enligt besvärssakkunnigas mening inte realistiskt och
inte heller av behovet påkallat att införa en allmän tillsynsskyldighet i
fråga om stämplar. Den föreslagna bestämmelsen bör därför utgå, menar
besvärssakkunniga.

Departementschefen

Den tillsynsbestämmelse, som utredningen föreslagit, är inte av tvingande
karaktär. Den torde därför inte vara betungande för myndigheterna men
får anses vara av visst värde som en rekommendation. Jag tillstyrker därför
utredningens förslag med den ändringen, att anmälan skall göras till
kontrollstyrelsen.

268

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1964

Ansvarsbestämmelser m. ni.

51—53 §§.

Dessa paragrafer motsvarar 59—61 §§ i utredningens förslag.

Gällande ordning

De detaljerade straffbestämmelserna i 47 § SF för gärningar, som innebär
att stämpelavgift undandras, stadgar genomgående som påföljd böter
normerade i förhållande till det undandragna beloppet. Beträffande vissa
ordningsförseelser, som består i underlåtenhet att förse handling med föreskriven
anteckning, stadgas i 47 och 48 §§ SF böter omedelbart i pengar.
Dessutom innehåller 46 och 49 §§ hänvisningar till allmän lag i fråga om
vissa fel och försummelser av personer med ämbetsansvar.

Utredningen

Utredningen har inte ansett det nödvändigt att föreslå några regler motsvarande
de nuvarande bestämmelserna om ämbetsbrott. Vad angår defraudationsbrott,
som innefattar oriktig uppgift i deklaration eller försäkran,
föreslår utredningen, att skattestrafflagens bestämmelser skall gälla.

För åtskilliga gärningar är det emellertid enligt utredningens mening
nödvändigt att meddela särskilda straffbestämmelser. Med hänsyn till gärningarnas
natur har utredningen ansett normerade böter böra komma i
fråga som påföljd endast för brott, vilka består i att förvärvare och överlåtare
av fast egendom eller tomträtt träffar avtal om betalning utöver vad
förvärvshandlingen innehåller. Sådant brott, som knappast kan tänkas bli
begånget annat än i uppsåt att undgå stämpelavgift, anser utredningen vara
av så allvarlig art, att även fängelse bör kunna ådömas. Med beaktande av
straffbestämmelserna i 1 och 2 §§ skattestrafflagen har utredningen funnit
straffet böra bestämmas till böter högst fem gånger det undandragna beloppet,
dock minst 100 kronor, eller fängelse i högst sex månader.

Övriga gärningar, som enligt utredningens mening bör straffbeläggas, är
följande. Till en början föreslås straff för underlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldighet
i fråga om fartyg, aktie eller lottbrev i svenskt bolag samt
lotteri. Vidare föreslår utredningen straff för utlämnande och mottagande
av obligation eller andelsrättsbevis eller certifikat som avser obligation utan
att handlingen är försedd med emissionsstämpel eller påskrift om stämpelfrihet.
Slutligen föreslår utredningen straff för den som överlåter, förvärvar,
pantsätter eller belånar värdepapper utan att det är försett med
stämpel eller eljest underlåter att låta stämpelbelägga värdepapper. Straffet
för samtliga dessa fall anser utredningen böra vara dagsböter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 19(M

269

Yttrandena

I fråga om oriklig uppgift i deklaration och försäkran bär utredningens
förslag tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Sålunda finner Föreningen
Sveriges stadsfiskaler hänvisningen till skattestrafflagen beträffande deklarationsbrotten
innebära betydande fördelar vid den praktiska tillämpningen.

Stockholms rådhusrätt förordar att författningstexten utformas så att det
klarare framgår, att skattestrafflagen skall tillämpas i fråga om oriktig uppgift
i sådan förklaring som skall avges vid transport av förvärv av fast
egendom eller fartyg.

Beträffande straff vid avtal om betalning utöver vad förvärvshandlmgen
innehåller bär utredningens förslag tillstyrkts av Föreningen Sveriges stads -

fiskaler. Föreningen anför.

Det kunde däremot möjligen ifrågasättas om behov föreligger av en sådan
bestämmelse. De förfaranden, som avses i stadgandet, förde regelmässig
kunna beivras med stöd av strafflagen 13 kap. 11 §. Föreskriften motiveras
med att möilighet måste finnas till ett strängare ingripande i ifragavarande
fall. Påföljden torde dock bli lindrigare genom den särskilda regleringen
än om strafflagens bestämmelser skulle bli tillämpliga, enar SL 13: 11 stadgar
fängelse i högst två år och dessutom har en särskild strattskala tor grova
brott. I avsaknad av speciell reglering torde vidare ett vilseledande av
mvndighet genom företeende av en för skens skull upprättad handling under
vissa omständigheter bli att bedöma som bedrägeri. Darmed skulle
emellertid dessa brott, som står de egentliga defraudationsbrotten mycket
nära bli hårdare bestraffade än vad som normalt ar fallet. Föreningen tillstyrker
därför förslaget även i vad det avser den straffrättsliga regleringen.

Vissa ändringar av bestämmelsen förordas av ett par remissorgan. Sålunda
föreslår häradshövdingen i Hallands södra domsaga att straffbestämmelsen
anpassas efter 1 § skattestrafflagen i dess lydelse fr. o. m. den 1
juli 1961, varvid bötesminimum bör utgöra 400 kronor. Därvid bör stadgas
att den, som döms till fängelsestraff, även kan dömas att betala en extra
stämpelavgift med högst tre gånger undandraget belopp. Sådan straffskatt
förordas även av häradshövdingen i \Österbottens västra domsaga.

Vad angår övriga gärningar anser hovrätten för Västra Sverige, att någon
av straffbestämmelserna uttryckligen bör inbegripa oriktig fördelning av
köpeskilling mellan fast och lös egendom.

Straffansvar för den som förvärvat värdepapper utan att det är försett
med stämpel finner hovrätten för Övre Norrland inte befogat.

Att gällande bestämmelser om normerade böter ersätts av föreskrifter
om dagsböter finner Föreningen Sveriges stadsfiskaler vara i linje med vad
som skett vid lagstiftningen om straff för varusmuggling m. m. De betänkligheter
som brukar framföras mot en övergång till dagsbotssystemet,
främst risken för en generell lindring av påföljden, anser föreningen i detta
förslag lika litet som i smuggellagstiftningen böra tillmätas avgörande
betydelse.

270

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 196i

Departementschefen

I enlighet med utredningens förslag bör skattestrafflagen gälla vid oriktig
uppgift i deklaration eller försäkran. Bestämmelse härom har införts i
52 §. Genom att den uppgift, som förutsätts för skattefrihet vid transport
av förvärv av fast egendom, tomträtt och fartyg, i 5 respektive 15 § betecknats
som försäkran kommer oriktig uppgift i sådant fall att höra under
skattestrafflagen.

S. k. betalning under bordet är alltid ett avsiktligt brott och borde egentligen
bestraffas på samma sätt som falskdeklaration. Emellertid har varken
utredningen eller remissorganen velat bedöma brottet så strängt. Den av
utredningen föreslagna maximitiden för fängelse ansluter sig sålunda till
straffet för vårdslös deklaration. Bötesmaximeringen i utredningens förslag
hänför sig däremot till falskdeklarationsbrottet. Minimibeloppet för böter
överensstämmer med vad som gällde för vårdslös deklaration, innan skattestrafflagen
i denna del ändrades år 1961. Bötesminimum för vårdslös deklaration
höjdes då till 200 kronor. Detta minimibelopp bör gälla även för
det här aktuella brottet. Någon särskild straffskatt, när fängelse ådöms,
torde däremot inte vara nödvändig. De nu berörda bestämmelserna har
upptagits i 53 §.

Övriga brott har reglerats i 51 §. Straffet har därvid bestämts till endast
dagsböter. Såsom jag anfört vid 9 §, har jag inte funnit anledning att införa
någon särskild straffbestämmelse för oriktig fördelning av vederlag mellan
skattepliktig och annan egendom. Straffansvar för den som förvärvat värdepapper
utan stämpel, fastän det skulle ha varit försett med sådant bevis om
skattebetalning, har funnits sedan länge. Med den utformning utredningen
givit stadgandet kommer ansvar att drabba förvärvaren, även om han genast
betalar den skatt som överlåtaren underlåtit att erlägga. Ett sådant resultat
får anses obilligt, särskilt som det drabbar en person som inte är skattskyldig
enligt 32 §. Vidare kan man, med den ordning jag föreslagit i fråga om
stämpelskatt för utländska värdepapper, inte behålla straffansvar för någondera
kontrahenten vid överlåtelse eller pantsättning av sådant värdepapper,
som saknar behörig stämpel. Straffansvaret bör således begränsas
till två fall, nämligen dels underlåtenhet att inom föreskriven tid avge deklaration
och dels utlämnande av svensk obligation eller certifikat beträffande
sådan obligation utan att handlingen är försedd med stämpel till riktigt
belopp eller med anteckning om orsaken till att den utlämnas utan stämpel.
Med underlåtenhet att avge deklaration bör i enlighet med 120 § taxeringsförordningen
och 48 § förfarandeförordningen jämställas det fallet, att
deklarationen har så bristfälligt innehåll att den uppenbarligen inte är
ägnad att ligga till grund för fastställande av skatt.

54 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om frihet från straff för deklarationsförsummelser
och andra likartade försummelser, i den mån de är ringa.

271

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år t()6''i

Vidare föreslås att brott, som avses i 51 §, skall få åtalas endast efter anmälan
av beskattningsmyndigheten. Bestämmelserna har utformats efter
förebild av liknande bestämmelser i andra författningar och saknar motsvarighet
i utredningens förslag liksom i SF.

55 §.

I denna paragraf, som saknar motsvarighet i utredningens förslag, har
införts bestämmelser om tystnadsplikt, motsvarande reglerna i 117 § taxeringsförordningen
och 49 § förfarandeförordningen.

Särskilda föreskrifter

56 §.

Denna paragraf motsvarar 52 § i utredningens förslag. Gällande oidning
har redovisats vid 42—46 §§.

Utredningen

Såsom nämnts vid 42—46 §§ i departementsförslaget, har utredningen
föreslagit en bestämmelse om rätt för Kungl. Maj :t att medge återbetalning
i andra fall än dem som angivits i återvinningsbestämmelserna. Utredningen
anser att stadgandet därom kan utformas så, att återbetalning
får medges i fall där omständigheterna är jämförliga med dem som nämns
i återvinningsbestämmelserna.

Enligt utredningens mening finns det vissa skäl anta, att Kungl. Maj .ts
rätt enligt 21 § SF att medge återbetalning innefattar möjlighet även till
en billighetsprövning. Oavsett hur härmed må förhålla sig, anser utredningen
— bl. a. med hänsyn till den föreslagna utvidgningen av regeln om
dubbel stämpelavgift vid fastighetsförvärv — att återbetalning efter skälighetsprövning
bör få ske även i fall, som inte är jämförliga med återvinningsfallen.
Utredningen föreslår därför ett stadgande av innehåll att
Kungl. Maj :t äger, om synnerliga skäl föreligger, förordna om återbetalning
av stämpelavgift. Återbetalningen kan avse hela avgiften eller del
därav.

Departementschefen

Utredningens förslag om befogenhet för Kungl. Maj :t att medge restitution
har lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. I likhet med utredningen
anser jag det lämpligt med en bestämmelse, som generellt möjliggör
återbetalning av erlagd stämpelskatt när synnerliga skäl föreligger.
Denna möjlighet till återbetalning utgör ett komplement till de speciella
återvinningsreglerna i 42 §. Under samma förutsättningar bör Kungl. Maj :t,
i likhet med vad som gäller enligt 46 § förfarandeförordningen, få medge
befrielse från stämpelskatt, som ännu inte erlagts. Skulle Kungl. Maj :t vid

272

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 196i

prövning av en ansökan om restitution finna att det föreligger ett återvinningsfall
enligt 42 §, får Kungl. Maj :t enligt författningstextens utformning
anses förhindrad att pröva ansökan.

I paragrafen har även intagits bestämmelser om ränta vid återbetalning
av skatt i här avsedda fall.

Kungl. Maj :t bör kunna uppdra åt beskattningsmyndigheten att pröva
frågor enligt denna paragraf. Därvid blir beskattningsmyndighetens beslut
att se som ett utflöde av Kungl. Maj :ts befogenhet att meddela skattebefrielse.
Besvär i dessa frågor bör därför inte anföras i skattedomstolarna
utan hos Kungl. Maj:t i statsrådet.

57 §.

Paragrafen motsvarar 46 och 58 §§ i utredningens förslag.

Gällande ordning

I SF finns meddelade en mängd detaljbestämmelser, som inte fått någon
motsvarighet i departementsförslaget, t. ex. i IV kap. om stämplarna och
deras tillhandahållande, i V kap. om tillsyn å stämpelavgiftens utgörande
och i VI kap. om uppbörd och redovisning.

Utredningen

Utredningen föreslår, att ytterligare bestämmelser utöver dem som finns
i förordningen skall få meddelas av Kungl. Maj:t eller den myndighet
Kungl. Maj :t förordnar, nämligen dels i fråga om uppbörd och redovisning
av stämpelavgift samt om stämplarna och stämpelbeläggningen (46 § utredningsförslaget),
dels beträffande tillsyn över debitering och uppbörd
av stämpelavgift (58 § utredningsförslaget). I dessa hänseenden hänvisar
utredningen till sitt utkast till stämpelkungörelse. Utredningen framhåller
därvid, att denna kungörelse ersätter flertalet av bestämmelserna i
IV—VI kap. SF.

Departementschefen

I likhet med utredningen och remissorganen anser jag, att tillämpningsföreskrifter
till förordningen bör få utfärdas av Kungl. Maj:t eller den
myndighet Kungl. Maj :t förordnar. Denna rätt bör dock inte, såsom utredningen
föreslagit, vara begränsad till vissa delar av förordningen utan bör
gälla forordningen i dess helhet. Det ligger i sakens natur att de närmare
detaljbestämmelserna i huvudsak får ankomma på kontrollstyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 196b 273

övergångsbestämmelser

Dessa bestämmelser motsvarar 62—65 §§ i utredningens förslag.

Gällande ordning

Enligt en år 1963 tillagd bestämmelse (se prop. 1963: 26) i 8 § SF under
rubriken Förvärv av fast egendom på grund av tillskott vid bildande av bolag
skall stämpelavgift inte utgå, då lagfart söks på fastighet som tillskjutits
i enlighet med lagen om avveckling av fideikommiss. Denna bestämmelse
trädde i kraft den 1 januari 1964.

Beträffande vissa värdepapper finns särskilda övergångsbestämmelser i
8 § SF, nämligen under rubriken Aktiebrev i utländskt aktiebolag för aktiebrev
som före den 1 oktober 1921 införts till Sverige och uppvisats hos magistrat,
under rubriken Certifikat för certifikat som före den 1 juli 1927
uppvisats hos magistrat och under rubriken Obligation, som utfärdats i utlandet,
för obligation som uppvisats före år 1895 respektive den 1 juli 1917.
För dessa värdepapper gäller olika äldre bestämmelser. Vidare stadgas i 47 §
4 mom. SF straff för den som utlämnar obligation, dagtecknad före den 1
juli 1917, och som därvid underlåter att förse obligationen med viss anteckning.

Utredningen

Utredningen föreslog, att den nya stämpelförordningen skulle träda i kraft
den 1 juli 1962.

Utredningen framhåller, att dess förslag till ny stämpelförordning innefattar
såväl skärpningar som lindringar beträffande avgiftspliktens omfattning
och avgiftens beräkning. Enligt allmänna regler bör, framhåller utredningen,
skärpande ändringar inte tillämpas, om skatteplikt inträtt före förordningens
ikraftträdande. Emellertid anmärker utredningen, att beträffande
en så betydelsefull avgift som lagfartsstämpeln skatteplikten inträder då
lagfart söks men att det uppenbarligen inte kan komma i fråga att de nya
bestämmelserna, t. ex. utsträckningen av dubbel avgift, helt skall tillämpas
på äldre förvärv. Att generellt utesluta skärpningar men tillämpa lindringar
är enligt utredningens mening inte heller möjligt. Härvid erinrar utredningen
om att de nya bestämmelserna kan innebära såväl skärpningar som lindringar
för ett och samma fall.

Utredningen har funnit det lämpligast med en föreskrift, att i fråga om
avgiftsplikt, avgifts beräkning och återvinning motsvarande äldre bestämmelser
skall gälla beträffande förvärv av fast egendom, tomträtt, kronohemman,
krononybygge och fartyg, som skett före ikraftträdandet. Upplåtelse av
tomträtt, som skett dessförinnan, skall således stämpelbeläggas som nyttjanderätt.
I följd av dessa övergångsbestämmelser skall i fråga om förvärv av
fast egendom genom fideikommissbrev, gåva eller testamente, som skett före
år 1942, dessförinnan gällande bestämmelser alltjämt äga tillämpning. I
fråga om svenska aktier och insatser i kommanditbolag innefattar utred -

274

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1964

ningens förslag till ny förordning ett framskjutande av betalningstiden. Även
i detta avseende skall äldre bestämmelser enligt utredningens förslag gälla,
om aktiebolaget bildats före ikraftträdandet eller kommanditdelägarens insats
blivit utfäst dessförinnan. Vad slutligen angår lotteri bör enligt utredningen
den avgörande tidpunkten för beräkning av avgiften vara dagen, då
tillstånd lämnas till lotteriet.

För att de kompletterande föreskrifter, som kan visa sig behövliga, skall
kunna utfärdas i administrativ ordning föreslår utredningen ett bemyndigande
för Kungl. Maj :t i detta hänseende.

I fråga om vissa äldre värdepapper vill utredningen införa motsvarighet
till de nuvarande övergångsbestämmelserna i 8 § SF och till bestämmelsen
i 47 § 4 mom. SF om straff för underlåtenhet att förse obligation med viss
anteckning.

Yttrandena

Vad först angår tidpunkten för förordningens ikraftträdande har rådhusrätten
i Malmö framhållit att arbetet med att ta ut stämpelavgifter, ansökningsavgifter
och expeditionslösen åtminstone i större domstolar huvudsakligen
måste omhänderhas av icke lagfaren personal, överväganden i varje
enskilt fall kan normalt inte hinnas med, utan arbetet måste bedrivas efter
uppgjorda instruktioner och tabeller. Det är därför enligt rådhusrättens
mening ett oeftergivligt krav, att de nya författningsbestämmelserna utfärdas
i mycket god tid före bestämmelsernas ikraftträdande så att det blir
möjligt för domstolar och andra myndigheter att med omsorg förbereda
deras tillämpning.

En av häradshövdingen i Hallands södra domsaga aktualiserad fråga om
tillämpningen av den nya regeln i 32 § departementsförslaget angående den
inbördes fördelningen av ansvaret för stämpelskatt vid förvärv av fast egendom
har behandlats vid nämnda paragraf.

I fråga om tidpunkten för erläggande av stämpel för svenska aktier finner
Svenska bankföreningen förslaget leda till att den nuvarande, strängare
tidsbestämmelsen måste för oöverskådlig framtid iakttas vid ny- eller fondemissioner
i redan existerande bolag. Detta skulle enligt föreningen uppenbarligen
lätt medföra fara för misstag och besvärligheter. Det avgörande anser
bankföreningen därför böra vara, huruvida beslut om emissionen fattats
före ikraftträdandet eller ej. Liknande synpunkter anför Näringslivets skattedelegation.

Departementschefen

Den nya stämpelskatteförordningen bör träda i kraft den 1 januari 1965.
Härigenom bereds såväl kontrollstyrelsen som övriga berörda myndigheter
skäligt rådrum för att förbereda tillämpningen av de nya reglerna.

I likhet med utredningen anser jag att förvärv av fast egendom, tomträtt
och fartyg, som skett före ikraftträdandet, skall följa motsvarande äldre bestämmelser
i fråga om skatteplikt, skatteberäkning och återvinning. Av tidigare
anförda skäl har förslaget kompletterats med en erinran om att skat -

275

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1U64

teplikt inte föreligger beträffande fång av tomträtt, som upplåtits före den
1 januari 1954 och för vilka inskrivningsplikt infe föreligger.

Vad angår liden för erläggande av skatt för svenska aktier har utredningen
föreslagit att äldre bestämmelser skall gälla, om bolaget bildats före
ikraftträdandet. Förslaget innebär, alt de gamla bestämmelserna alltid skulle
behöva tillämpas vid ny- och fondemissioner i alla nu betinlliga bolag. Detta
är inte lämpligt. Avgörande bör i stället vara dagen för beslutet om den aktuella
aktieemissionen. Reglerna om aktiebeskattningen har emellertid enligt
departementsförslaget undergått så väsentliga ändringar, att äldre bestämmelser
genomgående bör tillämpas på aktieemissioner som beslutats
före de nya bestämmelsernas ikraftträdande.

I likhet med utredningen anser jag att äldre bestämmelser bör tillämpas,
om kommanditdelägares insats utfästs eller tillstånd till lotteri meddelats
före ikraftträdandet. Detta bör dock gälla inte bara frågan om tiden för erläggande
av skatten och beräkningen av denna utan de äldre bestämmelserna
i allmänhet.

Utöver vad utredningen föreslagit synes särskilda övergångsbestämmelser
böra meddelas även för övriga slag av stämpelskatt. När det gäller inteckning
för fordran, bör sålunda med hänsyn till de nya reglerna om skattepliktens
inträde ges en särskild övergångsbestämmelse för det fall att inteckningshandlingen
inkommit till inskrivningsdomaren före de nya bestämmelsernas
ikraftträdande men beslut om intecknings fastställande eller vilandeförklaring
av ansökan meddelas först efter det att de nya reglerna trätt i kraft.
1 sådant fall skall nämligen enligt nuvarande bestämmelser stämpelavgift
erläggas, när handlingen ges in, medan enligt de nya bestämmelserna skatt
skulle erläggas på grund av beslutet om inteckning eller vilandeförklaring.
övergångsbestämmelsen syftar till att hindra en sådan dubbelbeskattning.
Vidare bör äldre bestämmelser gälla, om före ikraftträdandet utfärdats obligation
eller annan handling som avses i 21 § eller inträffat förhållande som
föranleder skatteplikt enligt 24 §.

Genom beslut av 1963 års höstriksdag infördes frihet från lagfartsstämpel,
då lagfart söks på fastighet som tillskjutits till bolag i enlighet med
lagen om avveckling av fideikommiss. I samband härmed framhöll jag, att
denna skattelättnad fick betraktas som en tidsbegränsad åtgärd i syfte att
påskynda aktiebolagsbildning på grundval av fideikommissegendom. Jag uttalade
vidare att frågan om denna speciella frihet från lagfartsstämpel torde
få omprövas, då någon tids erfarenhet vunnits av fideikommissavvecklingen
och den nya stämpelfrihetens betydelse för bolagsbildningen. Med hänsyn
härtill har jag funnit det lämpligast att överföra detta stadgande till övergångsbestämmelserna
i stämpelskatteförordningen, där de intagits i punkten
5.

Bestämmelserna i punkten 6 rörande vissa äidre värdepapper liksom stadgandet
i punkten 7 med bemyndigande för Kungl. Maj :t att utfärda ytterligare
ikraftträdandebestämmelser överensstämmer i sak med utredningens
förslag och har lämnats utan erinran vid remissbehandlingen.

276

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 196b

IV. Expeditionsavgifter

Gällande ordning

Med expeditionsavgift menas avgift, som författningsenligt skall erläggas
för expedition i ärende hos statlig eller kommunal myndighet. Denna avgift
utgår nu hos statlig myndighet i form av stämpelavgift eller expeditionslösen.
I stor utsträckning utgår för samma expedition både stämpelavgift
och lösen. Hos de kommunala myndigheter, där expeditionsavgift är
föreskriven, utgår denna endast i form av lösen.

Bestämmelserna om stämpelavgift för expedition är upptagna i 1 kap.
SF. Stämpelavgift utgår i princip för expeditioner i ärenden hos samtliga
statliga myndigheter. Dessa myndigheter är enligt 1 § SF i avgiftshänseende
uppdelade i fem olika avdelningar. Som exempel på myndigheternas fördelning
må nämnas, att till första avdelningen hänförs magistrater, polismyndigheter
och andra lokala myndigheter, till andra avdelningen underrätterna,
till tredje avdelningen länsstyrelserna, till fjärde avdelningen hovrätterna
och flertalet centrala ämbetsverk samt till femte avdelningen statsdepartementen
och nedre justitierevisionen. Avgiften är högre i högre avdelning.

Stämpelplikt föreligger i princip för alla slags expeditioner. Dessa är i
3 § SF upptagna tabellformigt i bokstavsordning, ofta under så allmänt
formulerade rubriker som beslut, bevis, protokoll och resolution. Uppräkningen
avslutas med rubriken »Expedition, som icke här ovan är särskilt
nämnd». Avgiftsbeloppen är högst varierande. Lägsta avgift är 75 öre. Som
exempel på en ofta förekommande stämpelavgift kan nämnas resolution
som betingar, hos länsstyrelse 6 kronor, hos centralt ämbetsverk 20 kronor
och hos Kungl. Maj :t 40 kronor. I några fall kan stämpelavgiften uppgå
till flera hundra kronor, för längre domar till ännu högre belopp. Högst
blir avgiften för fribordscertifikat, där den — beroende på fartygets storlek
- kan uppgå till ett par tusen kronor.

Beträffande åtskilliga av de i 3 § SF uppräknade expeditionerna anges,
att de är fria från stämpel. Bestämmelser om stämpelfrihet återfinns även
i 7 § SF, vilken innehåller en lång uppräkning av dels sådana mottagare
av expedition som befrias antingen generellt eller endast i vissa fall, dels
vissa ärendegrupper där det föreligger frihet för samtliga expeditioner med
undantag av avskrift och bevis till annan än part.

Regler om lösen finns nu i förordningen den 7 december 1883 angående
expeditionslösen (LF). Sådan lösen utgår vid flertalet statliga myndigheter
och vid vissa kommunala myndigheter, t. ex. byggnads- och hälsovårdsnämnder,
liksom hos notarius publicus. Myndigheterna är enligt 1 § LF
uppdelade i fem avdelningar efter samma principer som enligt 1 § SF. De
lösenpliktiga expeditionerna är i 3 § LF upptagna i bokstavsordning. De
är i stor utsträckning desamma som avgiftsbeläggs i 3 § SF, dock med den

277

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 196b

skillnaden afl fallen av avgiftsfrihet i 3 § LF är mycket få. Lösenbeloppen
varierar inom betydligt snävare gränser än slämpelbeloppen. Lägsta lösen är
25 öre och högsta lösen är, bortsett från längre domar, 300 kronor.

I 15 § LF räknas upp åtskilliga expeditioner, som utfärdas utan lösen
och i allmänhet även är fria från stämpel. Enligt 13 § LF är från lösen
befriade vissa av de subjekt, som är fria från stämpelavgift. Vidare föreligger
jämlikt 15 a § LF beträffande lösen, som tillkommer statsverket, avgiftsfrihet
i samma utsträckning som i 7 § SF stadgas i fråga om stämpel.

Enligt kungörelsen den 4 november 1949 (nr 574) angående redovisning
till statsverket av viss expeditionslösen skall lösen för expedition, som utlärdas
från myndighet för vars tjänstemän statens allmänna avlöningsreglemente
blivit gällande, redovisas till statsverket på sätt därom är särskilt
stadgat. Härmed avses bestämmelsen i 5 § tredje stycket LF. Enligt detta
stadgande skall lösen ej debiteras på expeditionen utan i stället stämpel
utgå till motsvarande belopp, om ej enligt 7 § SF frihet från stämpel äger
rum.

Däremot äger vederbörande kommun enligt grunderna för 1 § LF behålla
lösen, som utgår vid magistrater och övriga till statsförvaltningen hörande
myndigheter i städer och köpingar samt hos byggnads- och hälsovårdsnämnder,
de till statsförvaltningen hörande myndigheterna i municipalsamhällen
och därmed jämförliga samhällen, åklagarmyndigheten i Stockholm
och polischefer. Undantagsvis äger kommunalanställd tjänsteman,
som är avlönad enligt äldre avlöningsbestämmelser, alltjämt för egen räkning
uppbära lösen som sportler.

Då i magistratsstad lagfart beviljas på grund av köp, byte eller gåva,
skall jämlikt 4 § LF, förutom stadgad lösen, erläggas s. k. friskilling. Dessa
kommunala avgifter av skattekaraktär torde ursprungligen ha utgjort vederlag
till staden för att denna ej begagnat sin lösningsrätt, då byggnad på
annans grund hembjudits staden till inlösen.

Inkomsterna av lösen och stämpel för expeditioner samt stämpel för ansökningar
vid domstol uppgick, som förut nämnts, under budgetåret 1962/63
till 24,9 miljoner kronor. Härav belöpte på statsverket 20,8 och på magistratsstäderna
4,1 miljoner kronor.

Utredningen
Allmänna synpunkter

Utredningen redogör inledningsvis för de huvudsakliga brister, som enligt
utredningens mening vidlåder de nuvarande författningarna i ämnet.

Till en början framhåller utredningen hur svåröverskådliga avgiftsbestämmelserna
i tarifferna är. I lagboken upptar dessa sammanlagt nära 20 trycksidor.
Delvis är rubrikerna desamma i båda förordningarna, men i avsevärd
omfattning är detta inte fallet. Rubrikerna är i stor omfattning, utan
någon iakttagbar systematisk ordning, upptagna under sådana huvudord

278

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 196'':

som bevis, protokoll etc., vilka intagits i bokstavsordning. Beträffande mer
än hälften av rubrikerna i SF gäller, att de föreskriver alt expeditionen är
fri från stämpel. I LP" innehåller däremot tariffen endast ett fåtal föreskrifter.
I stället återfinns i 15 § LF en lång förteckning över expeditioner, som
skall utfärdas utan lösen. Dessutom innehåller SF i 7 § en annan lång och
mycket svårläst förteckning över fall av stämpelfrihet för särskilda subjekt
och i särskilda ärenden. Med hänsyn till att båda förordningarna skall tilllämpas
samtidigt, att någon genomgående metod inte tillämpats i fråga om
införandet av befrielsereglerna i LF och att hefrielsereglerna i SF för statsmyndigheternas
del skall iakttas även i fråga om lösen är det enligt utredningen
uppenbart, att förordningarna i tillämpningen måste föranleda
högst betydande besvär och stora vanskligheter. För en enskild person lär
det ofta, menar utredningen, vara nära nog omöjligt att utläsa vilken kostnad
en viss expedition kan betinga.

De angivna bristerna sammanhänger, anför utredningen vidare, i viss
mån med att i så stor utsträckning upptagits föreskrifter om avgiftsfrihet.
Att detta varit erforderligt beror delvis på att SF:s tariff såsom sista avgiftsbestämmelse
innehåller föreskrift om viss avgift för »expedition, som
icke här ovan är särskilt nämnd». Vidare har reglerna om avgiftsfrihet nödvändiggjorts
av att många av de expeditioner, som belagts med avgift, beskrivits
med helt allmänna beteckningar.

Sistnämnda förhållande utgör enligt utredningen en annan av författningarnas
bristfälligheter. Ärenden av de mest skilda slag inrymmes under
sådana rubriker som resolution med rubrik, protokoll annat, bevis som
tecknas å företedd handling, bevis annat, expedition. Till följd härav och
på grund av att olika avgifter är föreskrivna blir kostnaden för en expedition
beroende av den form expeditionen erhåller. Det otillfredsställande
häri framhölls särskilt av riksdagsrevisorerna i deras berättelse år 1951. Vid
utredningens undersökning har betydelsen av detta förhållande ytterligare
bekräftats.

Även beträffande avgiftsbeloppen finner utredningen författningarna ge
anledning till anmärkningar. En genomgång av tarifferna visar, att någon
enhetlig princip vid fastställande av avgifterna inte följts, något som för
övrigt knappast är ägnat att förvåna med hänsyn till att de fastställts under
olika tider och genom så många författningsändringar. I en del fall kvarstår
avgifter, som överstiger expeditionskostnaden och närmast har karaktären
av beskattning. I många fall är däremot avgifterna så låga att de, såsom
riksdagsrevisorerna uttryckte det, innefattar en blygsam ersättning
för de kostnader som ett ärende föranleder. I några fall är avgiften t. o. m.
så obetydlig, att det kan ifrågasättas om den ens motsvarar kostnaden för
stämpelbeläggningen och uppbörden. Det förut berörda behovet att meddela
föreskrifter om avgiftsfrihet har även i detta hänseende haft ogynnsamma
verkningar. Vid tillkomsten av ny lagstiftning har nämligen intresset
väsentligen blivit inriktat på frågan i vad mån avgiftsfrihet borde stadgas,
medan däremot, då avgift skulle utgå, spörsmålet om dess lämpliga

279

Kungl. Maj:Is proposition nr 75 år /t)t>i

storlek olta lämnats åsido med följd att någon av de allmänna rubrikerna
kommit alt gälla utan hänsyn till lämpligheten av detta.

I detta sammanhang har utredningen vidare nämnt den i författningarna
tillämpade metoden alt i avgiftshänseende indela myndigheterna i olika
avdelningar. Avsikten härmed var att avgifterna skulle vara olika, lägst hos
myndigheterna i första avdelningen och högst hos myndigheterna i femte
avdelningen. Helt genomförd blev denna tanke inte, och numera är avgifterna
i stor utsträckning desamma i alla avdelningar. Uppdelningen, som
möjligen även tjänade syftet att ange hos vilken myndighet en viss expedition
utfärdades, är i sin mån ägnad att försvåra överskådligheten.

A vgifts pliktens omfattning

Den väsentliga frågan vid utarbetandet av författningen rörande expeditionsavgifter
har utredningen funnit vara avgiftspliktens omfattning. Vid
bedömandet härav är enligt utredningen i första rummet att beakta avgifternas
ekonomiska betydelse för statsverket som bidrag till kostnader och
till förekommande av att allmänheten i onödan begär expeditioner. Sett från
denna synpunkt finner utredningen anledning föreligga att utforma bestämmelserna
så, att de omfattar alla expeditioner som inte av speciella skäl
bör vara avgiftsfria. Denna ståndpunkt har utredningen funnit i princip
känneteckna de nu gällande förordningarna, om än reglerna angående avgiftsfrihet
och tillämpningen i praxis medfört att principen i betydlig mån
undanskymts.

Mot ett ensidigt tillgodoseende av fiskaliska synpunkter gör sig emellertid
andra hänsyn gällande, framhåller utredningen. Materiellt framträder, såsom
nu, att av skälighet och billighet många expeditioner av olika slag bör
vara avgiftsfria eller belagda med låg avgift samt att det i och för sig inte
är ekonomiskt lönsamt att ta ut avgifter, som inte ger mer än uppbörden
kostar. Vidare torde avgifterna på många områden inte ha någon större betydelse
till förhindrande av onödiga expeditionsbeställningar. I formellt hänseende
anmäler sig, såsom framhållits i riksdagens skrivelse år 1952 med
begäran om översyn av reglerna för stämpelbeläggningen, önskemålen att
bestämmelserna skall vara överskådliga och lättillämpade samt så specifikt
utformade, att inte expeditions form utan dess materiella beskaffenhet blir
avgörande för avgiftens storlek.

Utredningens överväganden i frågan har lett till att översynen erhållit
väsentligt olika innebörd beträffande de allmänna domstolarna
och vissa med dem likställda specialdomstolar, å ena, samt övriga statsmyndigheter,
å andra sidan. Beträffande de förra, vilkas uppbörd av expeditionsavgifter
under budgetåret 1962/63 belöpte sig till omkring 13 miljoner kronor,
har utredningen ej ansett några mera genomgripande sakliga ändringar
vara nödvändiga. Härvid framhåller utredningen, att avgifterna inom
domstolsområdet varit föremål för omarbetning åren 1932, 1943 och 1947,
att de särskilda bestämmelserna till följd härav inte är lika föråldrade som
inom förvaltningen, att behovet av föreskrifter om avgiftsfrihet av betydelse

280

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1964

för domstolarna inte är på långt när så stort som där samt att de synpunkter
som i övrigt talar för en begränsning av avgiftsplikten inte i samma grad
gör sig gällande inom domstolsområdet. Utredningens förslag innebär därför
i fråga om avgiftspliktens omfattning vid domstolarna endast mindre
modifikationer. Bland dem må främst nämnas begränsning av skyldigheten
att lösa protokoll samt avskaffande av den allmänna avgiftsbestämmelsen
för bevis. Det senare innebär, att lösen för bevis enligt utredningen skall
utgå endast där det särskilt anges.

Vad angår övriga statsmyndigheter finner utredningen skilda
lösningar i och för sig tänkbara. Redan det förut sagda anser utredningen
emellertid utesluta de ytterlighetsståndpunkter, som kan komma i fråga,
den ena att praktiskt taget genomgående lämna alla expeditioner avgiftsfria
och den andra att behålla avgiftsprincipen och därvid antingen upprätta
fullständiga förteckningar över alla förekommande expeditioner, som inte
skall vara fria, eller för alla stadga en enhetsavgift efter sidantal jämte förteckningar
å de expeditioner, som skall vara befriade från avgift. Beträffande
det förstnämnda alternativet framhåller utredningen att stämpeluppbörden
för expeditioner inom ifrågavarande områden, som för budgetåret 1962/
63 uppgick till omkring 12 miljoner kronor, vid tiden för utredningens avslutande
torde uppgå till omkring 11 miljoner kronor.

Den uppfattning, som utredningen kommit till, innebär — såvitt angår
förvaltningsmyndigheterna — att på grund av de olika hänsyn, som här kräver
beaktande, frågan inte lämpligen kan lösas på annat sätt än att principen
om generell avgiftsplikt frånträds. Som regel får i stället gälla, att avgift
endast utgår i fall där avgift särskilt stadgats. En sådan minskning av antalet
avgiftsbelagda expeditioner sker därvid att, utan eftersättande av betydande
fiskaliska intressen, förteckningen till gagn för tillämpningen och
allmänheten inte blir svåröverskådlig.

I fråga om urvalet av de expeditioner, som bör avgiftsbeläggas, grundar
sig utredningens förslag, förutom på nuvarande avgiftsbestämmelser och frihetsregler,
på den undersökning rörande bestämmelsernas tillämpning, som
företagits under utredningsarbetet. Däremot har utredningen inte gjort någon
systematisk genomgång av författningsmaterialet för att söka finna alla
de expeditioner, som över huvud kan tänkas förekomma. Förutom materialets
otantlighet framhåller utredningen de svårigheter, som skulle varit förbundna
med att på sådant sätt erhålla en uppfattning angående förekomsten
i praktiken av viss expedition.

Beträffande de huvudsynpunkter, som varit vägledande för utredningen
vid urvalet, och om förslagets allmänna innebörd i detta hänseende må i
övrigt nämnas följande. I främsta rummet har lösen föreslagits för ärenden,
vari någon begärt tillstånd, godkännande, dispens eller
eljest särskild rättighet. Till följd av omfattningen av statens
reglerande verksamhet utgör sadana expeditioner en mycket stor grupp, och
deras beskaffenhet är i allmänhet sådan, att expeditionerna enligt utredningens
åsikt kan belastas med avgifter. Statsverksamhetens utvidgning medför

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 196b 281

å andra sidan, alt också anlalet fall då begärt tillstånd vägras stiger i antal.
För den enskilde medborgaren föreligger ofla svårighet alt bedöma förutsättningarna
för bifall. Avslag betyder därför inte utan vidare, all ansökningen
varit obefogad. I tillämpningen har, såsom tidigare anmärkts, i viss utsträckning
utbildat sig den praxis, att någon avgiftsbelagd expedition över huvud
inte utfärdas vid a v s 1 a g s b c s 1 u t. Denna praxis synes utredningen vila
på befogade billighetsskäl, och utredningen föreslår därför, att i princip lösen
skall utgå endast då ansökningar av ifrågavarande slag helt eller delvis
bifalls. Vid avslag i första instans och bifall till fullföljd talan i nästa instans
skall i enlighet härmed lösen endast utgå för bifallsbeslutet. Alla ärenden
av denna art har likväl inte tagits med. Vid urvalet har utredningen
främst beaktat expeditionernas frekvens och avgifternas därav betingade
betydelse för statsverket samt det begärda tillståndets beskaffenhet och värde.
Vidare har utredningen i möjlig mån eftersträvat, att likartade eller eljest
likvärdiga tillstånd — oavsett frekvensen — skall behandlas lika.

En annan grupp av expeditioner, som utredningen ansett böra avgiftsbeläggas,
är avskrifter, registerutdrag, vidimationer o. dyl., som
utfärdas blott på begäran, m. m. Härvid liksom även eljest har likväl beaktats
att, om i ett ärende till statsverket utgår särskilda registreringsavgifter,
förrättningsavgifter e. dyl., praktiska hänsyn bör medföra att lösen i samma
ärende inte skall utgå, med mindre särskilda skäl föreligger därtill. I fråga
om några ärenden föreslås, att de senare avgifterna skall höjas.

De ärenden, där svårigheterna att åstadkomma en lämplig reglering i
främsta rummet gör sig gällande, utgörs enligt utredningen väsentligen av
administrativa besvärsmål och i övrigt av bl. a. ärenden rörande
fastställelse av kommunala myndigheters beslut. Såvitt angår fall, då talan
fullföljs i vissa tillstånds- och liknande ärenden, har redan angivits, att
enligt utredningens förslag endast bifallsbeslut skall föranleda lösenplikt. En
stor mängd besvärsärenden, sannolikt den allra största delen, är emellertid
av annat slag. Dessa och övriga nyss antydda ärenden kan angå tillämpningen
av de mest olikartade lagstiftningsområden, såsom socialvården och
socialförsäkringen, taxerings- och skatteväsendet, väg- och trafikområdena,
fastighets-, brand- och byggnadsväsendet, fiske och jakt, kommunal- och
kyrkorätt samt hälso- och sjukvården. Beträffande sådana ärenden råder
nu det förhållandet, att antingen föreskrifter är meddelade om avgiftsfrihet
eller att, trots frånvaron av sådana föreskrifter, expeditionsavgifter
i mycket stor utsträckning inte tas ut, vare sig detta beror på att expedition
över huvud ej utfärdas eller på att beslut meddelas avgiftsfritt i brevform
eller annorledes. När avgift utgår, är det ej sällan kommun, som är
lösningsskyldig. Enligt de beräkningar utredningen företagit på grundval
av den gjorda undersökningen, och följaktligen med reservation beträffande
undersökningsmaterialets begränsning, skulle ett avskaffande av avgifter
för beslut i besvärsmål inte medföra något större inkomstbortfall. Beloppet
kan antas röra sig omkring endast 150 000 kronor om året, ett belopp
som högst väsentligt understiger vad föreslagna avgiftshöjningar för andra

282 Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år I96h

expeditioner kan väntas inbringa. Till stöd för att beträffande hithörande
ärenden, i den mån de nu är avgiftsbelagda, införa lösenfrihet som huvudregel
anför utredningen även billighetsskäl, sammanhängande i fråga om
kommuner med deras uppgifter inom förvaltningen och beträffande enskilda
med den allt större utsträckning vari de blivit beroende av statsverksamheten
och statsmyndigheterna. Därjämte skulle de erforderliga bestämmelserna
om avgift och undantag därifrån enligt vad utredningen framhåller
bli många till antalet och besvärliga i tillämpningen, om hithörande
ärenden i huvudsak avgiftsbelades.

Beträffande spörsmålet, huruvida avgiftsfrihet kan vara ägnad att medföra
ökning av antalet besvärsärenden och över huvud av ärendefrekvensen,
konstaterar utredningen att betydelsen av avgiftsplikt som avhållande
faktor främst förefinns inom områden, där redan nu avgiftsfrihet råder,
särskilt taxeringsprocessen. Frågan om att med hänsyn härtill införa avgiftsplikt,
där sådan inte nu föreligger, har utredningen inte ansett böra
tas upp i detta sammanhang. I övrigt torde ärendena till väsentlig del vara
av sådan art, att farhågor i angivna hänseenden knappast synes vara grundade.
Skulle det under tillämpningen visa sig att avgiftsfriheten ändå får
ogynnsamma verkningar, anser utredningen som botemedel få övervägas
att berättiga myndigheterna att ta ut viss avgift, då det i särskilda fall finnes
skäligt.

Utredningens förslag innefattar av anförda skäl att, med tidigare angivna
undantag, expeditioner rörande beslut i administrativa besvärsmål i allmänhet
blir avgiftsfria och att i övrigt lösen skall utgå blott i ett, i förhållande
till nuvarande bestämmelser, mycket begränsat antal speciellt
angivna fall samt därutöver endast beträffande expeditioner som särskilt
begärs. Som följd av förslaget i denna del bortfaller enligt utredningens
uppfattning behovet av att med hänsyn till expeditionsavgifterna söka åstadkomma
eu reglering av de former, vari förvaltningsmyndigheternas beslut
bör meddelas. Då ej heller andra skäl härtill synes föreligga utan det tvärtom
förefaller olämpligt att genom allmänna regler förhindra att i varje fall
används den form, som synes lämpligast, samt utvecklingen genom tillkomsten
av blanketter och anvisningar kan väntas gå mot ökad enhetlighet,
innehåller utredningens förslag inte några stadganden om expeditionslormer
i vidare mån än för närvarande gäller.

Avgifternas storlek

I fråga om lösenavgifternas storlek har utredningen, såsom även uttalats
i direktiven, ansett, att som utgångspunkt bör tas de direkta kostnader
som är förenade med en expedition av enklaste slag, d. v. s. för avskrift. På
grundval av beräkningar, som utförts inom statens organisationsnämnd, har
utredningen som skälig lösen för avskrift föreslagit 4 kronor för första sidan
och 2 kronor för varje följande sida, d. v. s. 10 kronor för första arket
och 8 kronor för följande ark, mot nuvarande arkavgift om 4 kronor. Fastän
höjningen är betydande, motsvarar den föreslagna avgiften efter senaste

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1''Jtii 283

materiel- och lönestegringar inte den verkliga kostnaden. Särskilda lösenbelopp,
motsvarande halva avskriftslösen, föreslås för kopior. Genom att
dessa belopp ibland något överstiger de beräknade verkliga kostnaderna sker
en viss utjämning.

Utredningen finner del tydligt att, om den första sidan av en avskrift
drar en kostnad överstigande 4 kronor, lägre avgift än 5 kronor knappast
kan ifrågakomma för andra expeditioner. Enligt utredningens förslag skall
därför lägre avgift än 5 kronor inte förekomma annat än undantagsvis.

Vad därefter angår den närmare graderingen av avgifterna, har utredningen
ansett uteslutet att söka grunda denna på någon beräkning av statsverkets
verkliga kostnader, om man därvid skall ta hänsyn till de allmänna
kostnaderna för den berörda myndigheten. Utredningen har även
ansett det praktiskt ogörligt att grunda graderingen i någon avsevärd mån
på värdet för den enskilde sökanden av det beslut, som innefattas i expeditionen.
För en sådan gradering är nämligen fallen alltför olika. Därför
har återstått att göra graderingen mera schablonartad och i viss mån utgå
från nuvarande avgifter samt att följa dessa i den mån de fastställts under
senare tider. Penningvärdets förändringar har utredningen beaktat genom
att nuvarande avgifter omräknats, varvid de avgifter som fastställts på 1920-talet höjts med 150 procent. Som exempel på föreslagna höjningar kan nämnas;
körkort 30 kronor (nu 10 kronor), pass 30 kronor (nu 13 kronor),
utdrag ur handelsregister 10 kronor (nu 3 kronor), utdrag ur aktiebolagsregistret
10 kronor (nu 4 kronor) samt tillstånd enligt allmänna ordningsstadgan
15 kronor (nu 6 kronor). Högsta föreslagna avgift är 100 kronor
och avser vissa tillstånd av Kungl. Maj :t. För några expeditioner hos Kungl.
Maj:t skall avgift, inom angivet maximum, kunna tas ut efter vad som anses
skäligt. Vad nu anförts betecknar endast huvuddragen i fråga om graderingen,
och utredningen föreslår åtskilliga avsteg i både höjande och sänkande
riktning.

Beträffande avgifterna vid domstolarna har utredningen föreslagit endast
mindre jämkningar i fråga om rättegångsavgifterna, vilka fastställdes
1947, varemot avgifterna i inskrivningsärenden — fastställda 1943 — i regel
fördubblats.

Utredningen har beräknat att ett genomförande av dess förslag skulle leda
till en ökning av expeditionsavgifterna med netto 5 miljoner kronor vid
de allmänna domstolarna, sedan en i det följande berörd gottgörelse till magistratsstäderna
frånräknats, och 10 miljoner kronor vid andra myndigheter.

Den nuvarande, delvis genomförda metoden att bestämma olika avgifter
för skilda myndigheter har utredningen i viss mån bibehållit beträffande
domstolarna. I övrigt har den däremot inte följts i vidare mån än att
för tillstånd o. dyl., som meddelas av Kungl. Maj :t, ofta föreslagits högre
lösen än för tillstånd av lägre myndighet. Detta är dock närmast föranlett
av ärendenas olika beskaffenhet.

Vid utformningen av förslag enligt nyss angivna huvudgrunder har utredningen
funnit lämpligt, att avgiftsbestämmelserna upptas i särskild för -

284

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 196i

teckning — kallad lösenlista — vilken som bilaga fogas till kungörelsen
angående expeditionslösen m. m. För att öka överskådligheten har utredningen
fördelat bestämmelserna i listan i tre huvudavdelningar, varjämte
listan försetts med sakregister. Den första avdelningen avser allmänna expeditioner,
som förekommer hos alla myndigheter, såsom avskrifter, diariebevis
o. dyl. Den andra avdelningen avser expeditioner vid de allmänna
domstolarna m. fl. Bestämmelserna i denna avdelning har i sin tur delats
upp i grupper, nämligen inskrivningsärenden, ärenden tillhörande boupptecknings-
och avhandlingsprotokollen, förmynderskapsärenden, konkursoch
ackordsärenden, andra domstolsärenden samt mål. Beträffande den
tredje avdelningen, upptagande övriga expeditioner, har utredningen ansett
önskvärt att även här söka åstadkomma en fördelning i grupper. Som indelningsgrund
har därvid valts de skilda lagstiftningsområdena.

Genom att ta in avgiftsbestämmelserna i en särskild lösenlista har utredningen
kunnat begränsa själva kungörelsen till stadganden av mer allmän
art. Sålunda innehåller kungörelsen bestämmelser om skyldighet att
lösa expeditioner och om avgiftsfrihet i vissa fall. Lösningsskyldigheten inom
förvaltningsområdet vill utredningen begränsa att gälla expedition, för vilken
lösen är utsatt i lösenlistan, och expedition, som begärs särskilt. Föreskrifterna
om avgiftsfrihet har utredningen i förhållande till de nuvarande
bestämmelserna kunnat inskränka till ett fåtal, tack vare begränsningen av
avgiftsplikten inom förvaltningen. Sådana föreskrifter har blivit erforderliga
endast beträffande vissa mål vid domstolarna. I övrigt innehåller utredningens
förslag till lösenkungörelse föreskrifter om expeditions form och
tillhandahållande, vilka i allt väsentligt överensstämmer med nu gällande
bestämmelser, samt om redovisning av lösen med stämpelmärken. Närmare
föreskrifter i det senare hänseendet förutsätts inflyta i särskild författning,
gemensam för stämpelavgifterna och lösen. Slutligen må nämnas, att bestämmelser
föreslås angående restitution av för mycket erlagd lösen. I

I samband med förslag till kungörelse angående expeditionslösen in. m.
har utredningen utarbetat förslag till vissa författningsändringar, delvis utgörande
följdändringar, delvis rörande mera fristående spörsmål. Sålunda
framlägger utredningen förslag till ändringar i lagen om fri rättegång, förordningen
angående registrering av svenska fartyg, förordningen med närmare
föreskrifter angående tillsyn å fartyg, förordningen med närmare föreskrifter
om fastighetsregister för stad samt förordningen med särskilda bestämmelser
om biografföreställningar m. m.

Övriga frågor

Utredningen framhåller att dess förslag beträffande expeditionsavgifterna
inte i och för sig nödvändiggör att låta den lösen som nu utgår till
städernas kassor, tillfalla statsverket. I fråga om särskilt förordnade
notarii publici anses sådan åtgärd över huvud inte kunna ifrågakomma.
Med hänsyn till att frågan om statens övertagande av ansvaret för

285

Kanyl. Maj. ts proposition nr 75 år 196b

städernas rättsskipning och vissa andra förvaltningsuppgifter, som ankommer
på kommunalanställda befattningshavare i städerna, kan väntas bli genomförd
inom ej alltför avlägsen tid (jfr SOU 1961: 6) och då avgittsbestämmelserna
blir enklare, om expeditionslösen helL tillfaller statsveiket,
framlägger utredningen emellertid törslag härom tör alla fall med undantag
blott för notarii publici. I samband därmed föreslår utredningen dock,
att patent- och registreringsverket skall äga behålla hälften av uppburen
lösen.

Utredningen tar även upp frågan om att ge magistratsstäderna g o 11 g örelse
för in ist ad lösen. Därvid framhåller utredningen att, då inteckningsförnyelserna
avskaffades år 1934, skäligheten ansågs tordra gottgörelse
till städerna för därigenom mistad lösen. Likaså liar vid indragningar
till statsverket av tjänstemäns sportler ersättning utgått för mistade förmåner.
Om städerna med bibehållen skyldighet att svara för domstols- och förvaltningskostnader
nu mister lösen för expeditioner, måste enligt utredningens
uppfattning uppenbarligen gottgörelse härför beredas städerna genom
statsanslag ur de intäkter, som i stället tillfaller statsverket. Härvid bör, å
ena sidan, undantas lösen för expeditioner från byggnads- och hälsovårdsnämnder
samt s. k. friskilling för vissa fastighetsförvärv, vilka avgifter inte
omvandlas till statlig lösen. Å andra sidan synes provision på stämpelförsäljning
böra tas med beträffande inte bara expeditionsstämplar utan även
stämplar till enskilda handlingar liksom enligt förordningen om arvsskatt
och gåvoskatt. Hur gottgörelsen i övrigt närmare skall bestämmas finner utredningen
kunna vara föremål för olika uppfattningar, delvis som följd av
att lösenavgifterna så länge fått vara oförändrade. Gottgörelsen bör enligt
utredningens uppfattning minst motsvara städernas förlust. Denna torde
med hänsyn till lösenhöjningar under senare år och för att utjämna ojämnheter
böra beräknas efter medeltalet för de två senaste aren före reformens
genomförande. Enligt utredningens mening bör gottgörelsen tills vidare utgå
efter denna grund. Därvid bör det ankomma på städerna att förebringa
utredning om storleken av den uppbörd, som skall ersättas. Om sedermera
avsevärda prisförändringar inträffar, bör emellertid ersättningen i motsvarande
män jämkas. Den förlust, som skall ersättas, torde enligt utredningens
beräkning röra sig omkring 3 miljoner kronor om året.

Enligt vad utredningen inhämtat förekommer, att tjänsteman hos stad
alltjämt åtnjuter lösen som t j änsteinkomst. Vid en indragning
av lösen till statsverket lär, uttalar utredningen, sådan tjänsteman bli berättigad
till kompensation av staden för mistad inkomst, om annat inte följer
av de för honom gällande föreskrifterna.

Yttrandena

Frågan om expeditionsavgifternas utformning har berörts i så gott som
samtliga remissyttranden. Därvid har en övervägande positiv inställning till

286

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1964

utredningens förslag kommit till uttryck. Eu systematisering av innehållet
i yttrandena erbjuder vissa vanskligheter, eftersom berörda detaljfrågor i
stor utsträckning sammanhänger med varandra. Jag vill dock i det följande
av praktiska skäl eftersträva att särskilja de båda huvudfrågorna, nämligen
å ena sidan avgiftspliktens omfattning och å andra sidan avgifternas
storlek. I anslutning till var och en av dessa båda frågor kommer jag även
att behandla problem, som står i visst samband med dem.

Avgiftspliktens omfattning

I fråga om avgiftspliktens omfattning vid de allmänna domstolarn
a har utredningens förslag, att endast mindre modifikationer skall vidtas,
tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Endast ett remissorgan har uttryckligen
ifrågasatt, om inte domstolsavgifterna hör slopas.

Länsstyrelsen i Västmanlands län, som enligt vad senare redovisas förordat
principiell avgiftsfrihet för förvaltningsmyndigheternas expeditioner,
framhåller, att för domstolarnas vidkommande saken ligger något annorlunda
till. Här rör det sig om ett mera ensartat område med ett relativt begränsat
antal expeditionstyper. Dessa hänför sig därjämte i många fall till
enskilda handlingar, för vilka utgår stämpelavgifter med karaktär av skatt.
Vidare kan anhängiggörandet av en civil rättegång med därav föranledd
skyldighet att lösa rättens utslag enligt länsstyrelsens uppfattning i regel
inte jämställas med den sökande allmänhetens hänvändelser till och kontakter
med förvaltningsmyndigheterna. I det vida övervägande antalet fall
nödvändiggörs nämligen dessa av bestämmelser och föreskrifter, som för
den enskilde är tvingande för att han skall erhålla någon förmån eller rättighet
eller medgivande att vidta någon åtgärd, som kräver särskilt tillstånd.

Häradshövdingen i Västerbottens västra domsaga anför, att systematiken
lagts om på ett förträffligt sätt och att författningarna blivit klarare och lättare
att läsa. I betraktande av det för myndigheterna — och bland dessa
kanske i främsta rummet domstolarna — hårt pressade arbetsläget är det
enligt häradshövdingens mening vid denna författningsrevision nödvändigt
att söka minska myndigheternas arbetsbörda. Särskilt understryks att sådana
avgifter maste slopas, vilka visserligen kan anses — förutom historiskt
betingade — rimliga men som dock inte lönar mödan att ta ut. Vidare måste
möjligheterna att genom sammanslagning av flera avgifter minska arbetsmomenten
hos myndigheternas personal utnyttjas. Han anser, att utredningen
i dessa hänseenden borde ha gått längre än den gjort.

Häradshövdingen i Folkungabygdens domsaga ser helst, att domstolsavgifterna
helt eller delvis avskaffas, men lämnar frågan därhän på grund
av dess statsfinansiella natur.

Vad angår övriga statsmyndigheter har någon invändning inte
rests mot att principen om generell avgiftsplikt frånträds och att avgift i
stället föreskrivs endast för specifikt angivna expeditioner. Några remissinstanser
har emellertid uttalat sig för en längre gående begränsning av av -

Kuntjl. Maj:ts proposition nr 75 år 19Gb

287

giftsplikten. Därvid har ett fåtal instanser uttryckligen avstyrkt, att utredningens
förslag läggs till grund för lagstiftning.

De remissinstanser, som uttryckligen tillstyrkt utredningens förslag, uttalar
som sin uppfattning, i stort sett, att förslaget är såväl innehållsmässigt
som redaktionellt förtjänstfullt utformat och väl ägnat att läggas till grund
för nya bestämmelser i ämnet, .lnstitiekanslersåmbetet anser sålunda den
föreslagna ordningen väl funnen. Rådhusrätten och magistraten i Malmö
framhåller, att det inte torde vara möjligt att för avgifterna finna en princip
som går att tillämpa i alla lägen och som är helt invändningsfri. Utredningens
utgångspunkt är emellertid enligt denna remissinstans välfunnen
och förslagen i stort sett väl avvägda. Liknande synpunkter anförs av bl. a.
rådhusrätten och magistraten i Göteborg, poliskammaren i Malmö samt länsstyrelsen
i Malmöhus län.

Den förenkling ett genomförande av förslaget skulle medföra framhålles
särskilt som en förtjänst hos detta av bl. a. Mellanbygdens vattendomstol,
rådhusrätten och magistraten i Hälsingborg, länsstyrelsen i Kalmar län, sjö(artsstyrelsen
samt Föreningen Sveriges stadsfiskaler. Förslagets genomförande
skulle enligt denna förening och Föreningen Sveriges stadsdomare
medföra en arbetsbesparing.

En särskild fördel med förslaget, ägnad alt förenkla tillämpningen av avgiftsbestämmelserna,
anser några remissinstanser vara, att den generella
avgiftsplikten för expeditioner avskaffas och avgiftsskyldigheten sålunda
begränsas till vissa klart angivna grupper av handlingar. Detta förhållande
understryks speciellt av rådhusrätten och magistraten i Västerås samt stiftsnämnden
i Göteborgs stift. Betydelsen från förenklings- och rationaliseringssynpunkt
av den föreslagna begränsningen i avgiftsskyldigheten framhålls
även av sjöfartsstyrelsen, Skånes handelskammare och Riksförbundet Landsbygdens
folk.

Några remissinstanser framhäver förslagets värde, när det gäller att åstadkomma
en enhetlig praxis på avgiftsområdet. Stockholms rådhusrätt finner
sålunda förslaget ägnat att främja en enhetlig tillämpning. Sjöfarisstyrelsen
anser, att genom omläggningen skapas förutsättningar för en enhetlig
praxis inom förvaltningens olika grenar. Därmed skulle, antar styrelsen,
den känsla av godtycke bortfalla, som nuvarande system enligt styrelsens
uppfattning torde kunna föranleda i vissa fall.

Statstjänstemännens riksförbund (SR) förklarar sig ha övervägt att föreslå
avgiftsfrihet för olika slag av tillstånd, såsom pass, körkort o. dyl. samt
behörighetsbevis och över huvud taget sådana avgiftspliktiga handlingar
som är obligatoriska i skilda sammanhang. Förbundet har dock stannat för
alt inte göra någon erinran mot utredningens förslag i detta hänseende.
Starka skäl talar nämligen enligt förbundets mening för att den, för vilken
meddelas ett dylikt beslut eller bevis som är till fördel för honom, själv
betalar ersättningen för den kostnad, som är förenad med beslutets tillkomst.
I annat fall skulle denna kostnad, framhåller förbundet, endast kunna
täckas genom direkt beskattning. Till förbundets slutsats bidrar dels att

288

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1964

de belopp, som inflyter och beräknas inflyta genom expeditionsavgifter, inte
är obetydliga dels att avgiftsfrihet med fog kan antas leda till att allmänheten
begär en del av de nämnda handlingarna i onödan.

Några av de remissinstanser, som tillstyrker utredningens förslag, berör
frågan om myndigheternas service mot allmänheten i annan form än genom
avgiftsbelagda expeditioner. Föreningen Sveriges kronokamrerare framhåller
sålunda, att viss tveksamhet funnits angående innebörden av begreppet
expedition. Enligt föreningens uppfattning framstår det som ett väsentligt
spörsmål, huruvida det efter ett genomförande av förslaget alltjämt kan anses
möjligt att tillhandagå allmänhetens begäran om icke avgiftsbelagda
skriftliga informationer i sådana fall där det är uppenbart att formell expedition
(bevismedel) inte önskas eller erfordras. Spörsmålet har, framhåller
föreningen, framför allt aktualitet beträffande adressuppgifter till banker,
inkassobyråer o. dyl. Föreningen finner angeläget, att spörsmålet om begreppet
expedition m. m. får en definitiv och för samtliga parter acceptabel
lösning i samband med en ny lagstiftning. Det är nämligen just inom detta
fält, som praxis starkt varierar olika myndigheter emellan. Föreningen
har i princip inte något att erinra mot att systemet med icke avgiftsbelagda
skriftliga informationer rörande adresser, inkomstförhållanden o. dyl. helt
elimineras.

Som jag förut nämnt, har vissa remissmyndigheter uttalat sig för att
avgiftsplikten skall begränsas i högre grad än utredningen föreslagit. Uttalanden
i denna riktning har gjorts av bl. a. statskontoret, riksrevisionsverket,
försvarets civilförvaltning och landsorganisationen.

Statskontoret framhåller alt utredningens förslag innebär en genomgripande
omarbetning av de nuvarande lösen- och stämpelförordningarna, som
torde kunna leda till att stämpelbeläggningen blir väsentligt enklare och bestämmelserna
mera lättillgängliga än hittills. Även om således förslaget innebär
ett stort steg mot en rationaliserad stämpelverksamhet, ifrågasätter
statskontoret dock, om man inte redan i detta sammanhang bör vidta längre
gående reformer än dem som utredningen föreslagit. I fråga om avgiftsfrihetens
omfattning synes sålunda anledning föreligga att närmare än som
skett i utredningen överväga en utvidgad frihet. I dagens samhälle måste
spörsmålet om stämpelavgift betraktas ur andra synvinklar än vid stämpelförordningens
tillkomst. Statens väsentliga inkomstkällor finns på andra
områden än inom stämpelväsendet, och synpunkterna på vad medborgarna
skall äga åtnjuta utan direkta avgifter har undergått en radikal omgestaltning.
Sett från dessa synpunkter måste man, anför statskontoret vidare, ställa
sig frågande till åtskilliga av de stämpelavgifter, som enligt utredningens
förslag alljämt skulle tas ut. Framför allt vill det synas som om den bristande
advertens, som hittills rått i avgiftshänseende mellan den statliga förvaltningsapparaten
och de kyrkliga myndigheterna, i vissa avseenden alltjämt
skulle bestå (jfr myndighetsbevis).

Vidare bör enligt statskontorets mening avgiftens betydelse för statsver -

289

Kmujl. Muj.ts proposition nr 75 år 196''t

ket ses inte endast från inkomstsynpunkt. Beaktas måste också myndigheternas
bestyr med uträknande, påförande, inkassering, bokföring och revision
m. in. Ur dessa aspekter kan det synas tveksamt, om avgift skatt
tas ut för de s. k. allmänna expeditionerna. Erforderlig kompensation för
slopad avgift torde kunna erhållas genom höjning av andra aven enligt
utredningens förslag relativt blygsamma avgifter. Statskontoret anser det
även böra övervägas, om inte den vägen vore framkomlig att man begränsade
kategorien stämpelpliktiga myndigheter till dem vid vilka stampeluppbörden
är av större ekonomisk betydelse för statsverket.

Riksrevisionsverket ifrågasätter, om det inte i detta sammanhang vore
lämpligt att ta upp frågan om avgiftspliktens omfattning enligt losenkungörelsen
till närmare behandling från principiella synpunkter. Därvid bor
enligt ämbetsverkets mening beaktas, att statsverket i många fall kan in
ett direkt intresse av att ärenden blir prövade i vissa avseenden och i viss
ordning. Så kan vara fallet exempelvis beträffande förhandsförfrågningar,
intvg, avskrifter, bevis in. in. i betydande grupper av ärenden. Det synes
riksrevisionsverket då varken skäligt eller lämpligt att lösenbelägga expeditionerna.

Försvarets civilförvaltning anför att det — med hänsyn till att de nuvarande
bestämmelserna i viss mån kan sägas återspegla en gången tids uppfattning
angående förhållandet mellan myndigheterna och allmänheten vid
tillhandahållandet av expeditioner av olika slag — möjligen kan ifrågasättas,
huruvida inte bestämmelserna om expeditionsavgifter utgör en kvarleva
från äldre tid och föga motsvarar nutida betraktelsesätt i^ fråga om den
service som bör lämnas den rättssökande allmänheten. Från sådana sy11''
punkter hade det varit önskvärt med ett mera radikalt grepp på hela frågan
i syfte att förenkla och underlätta för den enskilde — åtminstone i den
mån han intar partsställning — att få expeditioner hos myndigheterna.
Med denna reservation har utredningsmannens förslag till enhetlig reglering
av nuvarande, svåröverskådliga bestämmelser på området i stort sett
inte gett civilförvaltningen anledning till erinran.

Länsstyrelsen i Västmanlands län förordar att det stora flertalet expeditioner,
som innefattar tillstånd, dispens, fastställelse, stadfästelse och godkännande,
fritas från avgift. Avgiftsplikten skulle i enlighet härmed begränsas
till att avse dels expeditioner, som enligt länsstyrelsens mening bör
lösenbeläggas även i ett system med principiell avgiftsfrihet såsom särskilt
beställda avskrifter och utdrag ur vissa register, dels möjligen vissa
i avgifts- och expedieringshänseende lätthanterliga och från fiskalisk synpunkt
mera betydande expeditioner såsom pass och körkort.

Landsorganisationen uttalar sig också för en generell avgiftsfrihet for
förvaltningsmyndigheternas expeditioner. Enligt landsorganisationens uppfattning
torde det inte finnas någon godtagbar metod för en inbördes avvägning
av de hundratals avgifterna med hänsyn till de kostnader ärendenas
handläggning och expeditionerna vållar. Varje beräkningsmetod måste
ha mycket starka inslag av godtycklighet. En uppräkning av avgifterna

10 Bihang till riksdagens protokoll 196i. 1 saml. Nr fä

290 Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 196A

med ledning av penningvärdets fall under den tid, som förflutit sedan avgifterna
senast blivit fastställda, anser landsorganisationen inte förändra
denna karaktär av godtycklighet. I många fall torde sålunda statsverkets
kostnader avsevärt överstiga den uttagna avgiften. Två alternativa lösningar
ter sig då som möjliga. Härom anför landsorganisationen.

Den ena och mest radikala är att helt slopa avgifterna. Starka skäl kan
i själva verket anföras för en dylik lösning. Expeditionsavgifter utgör eu
ålderdomlig och föga effektiv uppbördsmetod. Vissa besparingar skulle
otvivelaktigt kunna vinnas beträffande arbetet med redovisning, kassagöromål,
bokföring m. m. Avgiftsfrihet skulle också stå i god överensstämmelse
med den moderna uppfattningen om statliga myndigheter som serviceorgan
åt medborgarna. En betydande del av denna service lämnas både
av principiella och praktiska skäl avgiftsfritt och måste finansieras skattevägen.
Det är ytterligt svårt att dra en hållbar skiljelinje mellan avgiftsfria
och avgiftsbelagda expeditioner.

Del andra alternativet — som valts av utredningsmannen — innebär
att expeditionsavgifter även fortsättningsvis tas ut och att avgiftsbeloppen
bestäms skönsmässigt. För fortsatt avgiftsuttag talar dels statsfinansiella
skäl, dels nödvändigheten att, åtminstone i vissa fall, genom avgifter begränsa
de anspråk på arbetskrävande service av olika slag, som allmänheten
kan ställa på myndigheterna.

Enligt landsorganisationens mening väger skälen för avgiftsfrihet starkare
än skälen för att bibehålla ett oenhetligt och svåröverskådligt avgiftssystem,
vilket av tekniska skäl inte kan baseras på principen om kostnadstäckning
för de tjänster som staten tillhandahåller. En avveckling av detta
system, vilket snarast är att betrakta som en relikt från en gången tids uppfattning
om förhållandet mellan samhället och medborgarna, bör därför
övervägas. Undantag från regeln om avgiftsfrihet anser landsorganisationen
böra ifragakomma endast för de fåtaliga fall, där avgiftsfria expeditioner
kan leda till orimlig ökning av allmänhetens anspråk och motsvarande
merbelastning för statsverket. Här åsyftar landsorganisationen i första hand
de i utredningens lösenlista under avdelning I (»Allmänna expeditioner»)
uppräknade expeditionerna såsom avskrifter, vidimationer, registerutdrag,
diariebevis och liknande.

Fem remissinstanser, nämligen besvärssakkunniga, stadskollegiet i Stockholm,
Sveriges akademikers centralorganisation, Kungl. automobil klubben
och Motormännens riksförbund, vilka alla förordar en vittgående begränsning
av avgiftsplikten, har avstyrkt, ait utredningens förslag läggs till grund
för nya bestämmelser om expeditionsavgifter.

Besvärssakkunniga finner visserligen statsfinansiella skäl och servicesynpunkter
tala mot att över huvud behålla expeditionsavgifterna. Ett fullständigt
avskaffande anser sig besvärssakkunniga dock inte kunna tillstyrka.
Såvitt de sakkunniga kan bedöma, kan expeditionsavgifter inte undvaras
i vissa sammanhang bl. a. för att hindra, att enskilda tar myndigheterna
i anspråk i alltför hög grad. Detta gäller särskilt avskrifter. Part

291

Kiuujl. Maj:ts proposition nr 75 är 10di

bör dock enligt besvärssaklumnigas mening ha rätt att kostnadsfritt få en
avskrift av varje handling i sina egna ärenden. Avgifter kan enligt de sakkunnigas
uppfattning anses motiverade även av vissa andra skal. I t. ex.
patent- och varumärkesärenden samt vissa koncessionsärenden framstår ett
mera affärsmässigt betraktelsesätt som naturligt med hansyn till den ekonomiska
vinning den enskilde gör genom den ensamrätt som staten garanterar
honom. Sammanfattningsvis uttalar besvärssakkunniga, att utredningens
förslag till kungörelse angående expeditionslösen m. m. inte utan genomgripande
omarbetning bör läggas till grund för ny författning i ämnet

Sveriges akademikers centralorganisation (SACO) anser, att avgiftsplikt
för expeditioner bör ifrågakomma endast i fall där man kan befara att avgiftsfrihet
skulle leda till att allmänheten i onödan begärde expeditioner
En avgiftsbeläggning av förvaltningsmyndigheternas expeditioner enbar
med hänsyn till statens fiskaliska intressen synes organisationen inte vara
motiverad" Eftersom det är ett allmänt intresse att den enskilde uppmuntras
att söka tillstånd, så att förvaltningskontrollen blir effektiv, avstyrker SACO
avgiftsplikt för tillstånd och godkännanden.

Kungl. antomobil klubben och Motormännens riksförbund accepterar avgiftsbeläggning
av avskrifter, vidimationer o. dyl., som utfärdas blott på begäran,
liksom av utdrag ur olika register in. in. Däremot finner dessa organisationer
det vara obilligt att avgift tas ut för tillstånd, särskilt behörighetshandlingar
inom vägtrafikområdet. I stället förordar organisationerna,
att kostnaderna för sådana expeditioner täcks genom allmänna medel.

Vad gäller urvalet av de expeditioner, som bör avgiftsbeläggas, har endast
ett mycket ringa antal myndigheter föreslagit avgiftsplikt för fler expeditioner
än dem utredningen upptagit som avgiftspliktiga. Däremot har åtskilliga
remissorgan — utöver vad som tidigare angivits i fråga om den allmänna
inställningen — uttalat sig för ytterligare begränsningar av avgiftsplikten
i olika hänseenden. Det har synts mig lämpligt att i det följande
behandla de olika huvudgrupperna av expeditioner var för sig, i den man
remissyttrandena ger uttryck för en principiell inställning.

Förslaget att avgift skall utgå för beslut, varigenom någon erhåller begärt
tillstånd, godkännande, dispens eller eljest särskild
rättighet, har av flertalet remissorgan lämnats utan erinran. Mot ett
bibehållande av avgiftsplikt för sådana expeditioner har, såsom jag redan
nämnt, länsstyrelsen i Västmanlands län, landsorganisationen, Sveriges akademikers
centralorganisation, Kungl. automobil klubben och Motoi männens
riksförbund uttalat sig.

Kooperativa förbundet tillstyrker förslaget och anför att man principiellt
visserligen skulle kunna betrakta det som icke sakligt motiverat att ta ut lösen
t. ex. för tillstånd att bedriva handelsrörelse med vissa varor och varuslag,
vilka inte innebär någon förmån för vederbörande tillståndssökande
utan i stället är att betrakta som medel för att underlätta det allmännas kon -

292

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1964

Iroll över den speciella rörelsen. Det synes emellertid förbundet vara svårt
att dra skiljelinjerna mellan sådana tillstånd och dem, som innebär reella
förmåner för den enskilde, t. ex. tillstånd för jakt och fiske, trafiktillstånd
av olika slag för motorfordon etc. Att göra en del av de här berörda tillstånden
avgiftsfria och åter andra avgiftsbelagda skulle enligt förbundets mening
innebära så avsevärda definitionssvårigheter med åtföljande allmänna
kostnader för utredning och behandling av gränsfall och eventuella överklaganden,
att en lösning enligt förmånsprincipen synes vara praktiskt svårgenomförbar.
Om en sådan lösning, detta oaktat, skulle läggas till grund för
listan över expeditionsavgifter, skulle dessa också bli kostnadsbetungande
såväl för statsverket och kommunerna som för den tillståndssökandc.

Hyresgästernas sparkasse- och byggnads föreningars riksförbund (HSB),
som uttalat sin anslutning till utredningens principiella uppbyggnad av
lagstiftningen, ställer sig dock tveksam till ett bibehållande av avgiftsplikt för
ärenden av typen tillstånd, godkännande, dispens o. dyl. Reglerna om tillståndstvång
bärs upp av ett samhälleligt intresse, menar förbundet. Rättviseoch
billighetsskäl talar därför enligt dess mening med viss styrka för att
kostnaderna finansieras skattevägen.

Länsstyrelsen i Södermanlands län framhåller beträffande dispens från
vissa förbud, t. ex. enligt byggnadslagen, att ett sådant förbud innefattar inskränkning
i ägarens fria förfogande över hans egendom. Ägaren får underkasta
sig detta utan ersättning av hänsyn till allmänna intressen. Det
förefaller länsstyrelsen föga rimligt att, om det allmänna intresset inte kräver
att förbudet uppehålls i visst fall och dispens alltså medges, vederbörande
får vidkännas kostnader härför i form av stämpelavgift.

Utredningens förslag, att avgift inte skall utgå för avslagsbeslut
i sådana ärenden som jag nu behandlat, har mött erinran från endast ett
par remissorgan.

Enligt besvärssakkunnigas mening bör avslagsbeslut behandlas på samma
sätt som bifallsbeslut. De sakkunniga uttalar sålunda, att ett gynnande beslut
i många fall inte innebär något gynnande i egentlig mening ulan blott
bevis på att vederbörande uppfyllt vissa av t. ex. ordningsskäl uppställda
villkor. Enligt besvärssakkunnigas uppfattning kan t. ex. beträffande körkort
göras gällande att det i och för sig bör stå varje hygglig och körkunnig
medborgare fritt att köra bil och att, när det allmänna av hänsyn till den
allmänna trafiksäkerheten infört en reglering av rätten att föra motorfordon,
det allmänna bör tillse att den enskilde vållas minsta möjliga olägenheter
härav. Med besvärssakkunnigas principiella utgångspunkt saknas anledning
att ge avslagsbesluten en särställning. En avgift, som har till uppgift
att begränsa tillströmningen av ärenden, bör därför enligt besvärssakkunnigas
mening utgå även för avslagsbeslut.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län å sin sida framhåller att ärenden, som
slutligen utmynnar i beslut om avslag, ofta kräver betydande arbetsinsats
och ingående motivering av heslutet. Enligt länsstyrelsens mening kan avgiftspåföring
möjligen också bidra till en minskning av antalet okynnes -

293

Kuncjl. Maj. ts proposition nr 75 år 1 .%''4

ansökningar. Av praktiska skäl föreslår länsstyrelsen en enhetlig avgift, förslagsvis
20 kronor, för sådana avslag, som innebär ett slutligt ställningstagande
i sak. Beslut i anledning av icke fullföljda ansökningar samt interimistiska
beslut bör dock enligt länsstyrelsens uppfattning vara avgiftsfria.

Beträffande behörighetsbevis har medicinalstyrelsen tillstyrkt utredningens
förslag, som innebär behållande av avgiftsplikten inom medicinalväsendet.
Justitiekanslersämbetct däremot har hyst viss tvekan om det
principiellt berättigade eller lämpliga i att avkräva vissa yrkesutövare — läkare,
sjuksköterskor m. fl. — avgift för legitimation eller annan behörighet,
eftersom legitimation som regel inte innebär någon egentlig prövning utan
mera bildar slutstenen i utbildningen. Även veterinär styr ds en ifrågasätter,
om inte den allmänna tendensen att avveckla termins- och andra jämförliga
avgifter inom läroverk och universitet borde medföra ett slopande av avgift
för legitimationer, vilka ju i regel endast utgör den naturliga avslutningen
på fullbordade studier.

Förslaget att slopa avgifterna för behörighetsbevis för lärare har tillstyrkts
av överstyrelsen för yrkesutbildning och lämnats utan erinran av skolöverstyrelsen.

Mot förslaget att avgiftsplikt bibehålies för avskrifter, registeiutdrag
o. dyl., som utfärdas endast på begäran, har erinran riktats
endast av be svärs sakkunniga, statskontoret, fångvårdsstyrelsen och kontiollstyrelsen.

Sveriges akademikers centralorganisation (SACO) framhåller, att a\giftsfrihet
för denna grupp av expeditioner lätt kan leda till att den statliga förvaltningsapparaten
i onödan tas i anspråk.

Besvärssakkunniga har, såsom förut nämnts, uttalat, att generell avgift
bör upptas för att förebygga missbruk av enskilda, men anser dock, att
part bör kostnadsfritt få en avskrift av varje handling i sina egna ärenden.

Statskontoret har, såsom likaledes redan nämnts, funnit det tveksamt,
om avgift skall tas ut för de s. k. allmänna expeditionerna, och erinrat om
att erforderlig kompensation för slopad avgift torde kunna erhållas genom
höjning av andra även enligt utredningens förslag relativt blygsamma avgifter.

Enligt fångvårdsstyrelsens uppfattning är det knappast behövligt att behålla
dessa avgifter i prohibitivt syfte. Styrelsen är dock medveten om att ett
slopande av avgifterna skulle innebära avsteg från eljest gällande principer
i fråga om stämpelbeläggning av förvaltningsmyndigheternas expeditioner
och vill därför inte framställa något yrkande därom.

Kontrollstyrelsen anser det i princip inte skäligt, att avgift över huvud
tas ut för sådana expeditioner hos styrelsen. Expeditionerna avser nämligen
så gott som uteslutande ärenden rörande skattskyldiga hos kontrollstyrelsen,
vilka enligt styrelsens mening inte bör belastas med expeditionsavgift.

Den av utredningen föreslagna principen, att för registreringsbevis
ej skall utgå lösen samtidigt med registreringsavgifter e. dvl. avgifter,

294

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1964

bär godtagits av samtliga remissorgan. Särskilt tillstyrkes förslaget av statens
biografbyrå, patent- och registreringsverket och statens växtskyddsanstalt.
Sjöfartsstyrelsen och de sakkunniga med uppdrag att verkställa översyn
av gällande bestämmelser om tillsyn å fartyg in. in. framhåller särskilt,
att något undantag från denna princip ej bör göras för sjöfartsstyrelsens
del.

Förslaget om slopande av avgiftsplikten för beslut i administrativa
b e s v ä r s in å 1 har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran.
Endast fyra remissorgan förordar, att avgiftsplikten i sådana mål behålls
i begränsad omfattning. Ur yttrandena från dem som uttryckligen tillstyrkt
förslaget — bostadsstyrelsen, försvarets civilförvaltning, statens hyresråd,
kammarkollegiet, kammarrätten, skogsstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms
och Västerbottens län, besvärssakkunniga, Svenska landskommunernas
förbund, Svenska stadsförbundet och Näringslivets skattedelegation —
må nämnas följande.

Besvärssakkunniga anför, att uttagande av särskild avgift i administrativt
besvärsmål ej står i god överensstämmelse med vad som får anses vara
besvärsinstitutets grundtanke, nämligen att det skall stå envar fritt att
utan ekonomiska eller andra hinder erhålla rättsskydd hos högre instans.

Som ett ytterligare skäl för den föreslagna avgiftsfriheten erinrar Statstjänslemannaförbundet
om att ersättning för rättegångskostnader inte utgår
i administrativ process. Så länge detta gäller — enligt förbundets mening
vore det en angelägen reform att här åvägabringa ändring — bör allt
göras för att nedbringa parternas kostnader för nödiga expeditioner. Dessa
kostnader skulle ofta, påpekar förbundet, tillfalla den förlorande parten, staten.

Kammarrätten framhåller att för närvarande föreligger skyldighet att erlägga
stämpelavgift för vissa av kammarrättens och länsstyrelsernas utslag
och beslut rörande tillämpningen av lagen om socialhjälp och lagen om
samhällets barnavård. Ett bibehållande av dessa avgifter finner kammarrätten
inte längre vara erforderligt. Kammarrätten tillägger, att ett avskaffande
av avgifterna skulle medföra en inte obetydlig arbetsbesparing. De
utgör nämligen i regel den enda rättegångskostnaden i dessa mål och föranleder
därför överväganden inom kammarrätten, om part skall åläggas ersätta
motparts rättegångskostnader, överväganden som i många fall kan vara
besvärliga och tidsödande.

Beträffande spörsmålet, om avgiftsfrihet kan vara ägnad att medföra ökning
av antalet besvärsärenden och över huvud av ärendefrekvensen inom
områden där redan nu avgiftsfrihet råder, uttalar hyresrådet, att det med
hänsyn till den fortgående minskningen av antalet till hyresrådet inkommansaknas
anlednin^, att nu införa avgiftsplikt för expeditioner
från hyresnämnderna och hyresrådet. Länsstyrelsen i Västerbottens län anför
att den eventuella ökningen, vilken torde bli ringa, av antalet besvärsärenden
inte motiverar ett bibehållande av avgiften. Då i det största antalet
besvärsärenden, vilka gäller taxerings- och mantalsskrivningsprocessen,

295

Kuiujl. Maj:ts proposition nr 75 dr 196 A

för närvarande föreligger avgiftsfrihel, anser länsstyrelsen skäl föreligga att
införa avgiftsfrihel i samtliga bcsvärsärenden. Länsstyrelsen < Stockholms
län framhåller att frågan om avgiftsfrihet får omprövas, om friheten iramdeles
skulle visa sig få ogynnsamma verkningar.

Svenska landskommunernas förbund och Svenska stadsförbundet finner
förslaget innebära eu avsevärd förbättring genom alt det vidgar avgiftsfriheten
för kommunala organ och bidrar till att de avgittsplikliga expeditioner,
som berör kommunerna, blir mycket få.

Ur yttrandena från de fyra remissinstanser, som inte ansett sig kunna
tillstyrka full avgiftsfrihet för besvärsmål, må följande återges.

Patent- och registreringsverket ifrågasätter om inte lösen borde införas vid
besvär till Kungl. Maj :t i patent- och varumärkesärenden, eftersom särskild
avgift utgår i dessa ärenden vid besvär till verkets besväisavdelning.

I de tre övriga avstyrkande yttrandena uttalas önskemål om avgift vid
s. k. okynnesbesvär. Länsstyrelsen i Södermanlands län finner det visserligen
rimligt att beslutet lämnas utan avgift, då besvären är befogade och
därför föranleder ändring av det överklagade beslutet. Länsstyrelsen ifrågasätter
däremot, om avgift inte bör erläggas då besvären befinnes ogiundade
och alltså lämnas utan bifall. Det är nämligen ingalunda ovanligt, menar
länsstyrelsen, att besvär anförs enbart för att förhala saken och i fullt medvetande
om att ändring ej kan vinnas. Länsstyrelsen i Östergötlands län anser
att man, med hänsyn till risken för betydlig ökning av antalet »okynnesbesvär»,
bör införa en regel, som berättigar myndigheterna att i särskilda
fall ta ut en viss avgift. Länsstyrelsen hävdar att, även om en sådan bestämmelse
skulle komma att tillämpas ytterst sällan, dess blotta existens
torde kunna verka återhållande i de fall, där missbruk kan befaras. Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län, som anser att många av besvären i kommunala
mål kan betraktas som okynnesbesvär, föreslår för utslag i dylika
mål en lösen på, allt efter utslagets omfattning, 25—50 kronor. Länsstyrelsen
förordar vidare lösen i utsökningsmål, i varje fall vid tvist mellan enskilda.
Likheten med dom i civilmål finner länsstyrelsen motivera en lösen med

25_50 kronor. Beträffande indragning av körkort befarar länsstyrelsen, att

onyttiga besvär avsevärt kommer att öka. För att åtminstone i någon mån
förhindra en sådan utveckling, som skulle inedföra en ytterligare arbetsbelastning
för den redan nu hårt arbetstyngda regeringsrätten, bör utslag i dessa
mål enligt länsstyrelsens uppfattning fortfarande beläggas med lösen.

Avgifternas storlek

Såvitt avser dom stolsavgifter na har det övervägande antalet re
missorgan tillstyrkt utredningens förslag eller lämnat det utan erinran
Högre avgifter förordas av endast två och lägre avgifter av endast ett remissorgan.

De remissorgan, som uttryckligen tillstyrkt utredningens förslag, har funnit
den allmänna höjningen av avgiftsnivån skälig och den inbördes avvägningen
mellan de olika avgiftsbeloppen väl genomförd. Sålunda uttalar hovrätten
för Västra Sverige, att man utan vidare synes kunna godtaga den all -

296

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 196b

männa princip för avvägning av avgifternas storlek som tillämpats liksom
den utgångspunkt för beräkningarna som valts. Hovrätten för Nedre Norrland
har i och för sig intet att erinra mot den föreslagna uppräkningen av avgifterna
och anser höjningarna i stort sett motsvara de inträdda förskjutningarna
i den allmänna prisnivån.

Rådhusrätten och magistraten i Malmö har framhållit, att avgifterna inte
är avsedda att helt täcka kostnaderna för domstolarnas och förvaltningsorganens
arbete. De olika avgifternas fastställande och uttagande medför emellertid
ett inte oväsentligt arbete, åtminstone för domstolarna. Hur avgifterna
än utformas, anser rådhusrätten det vara omöjligt att åstadkomma absolut
rättvisa i relationerna mellan de olika avgifterna. Grundprinciper för
lagstiftningen måste enligt rådhusrättens mening vara dels att det inte fastställs
avgifter, vilkas uttagande kan beräknas kosta mer än de inbringar,
dels att bestämmelserna i görligaste mån utformas på sådant sätt, att de inte
vållar alltför stora svårigheter vid tillämpningen. Rådhusrätten anser därför
utredningens utgångspunkt välfunnen och de föreslagna avgifterna i
stort sett väl avvägda. Även häradshövdingen i Hallands södra domsaga
framhåller, att det uppenbarligen inte är möjligt att i varje särskilt fall bestämma
vad som skall anses vara en fullt riktig debitering. Man bör emellertid
sträva efter att fastställa skäliga belopp, och enligt häradshövdingens
uppfattning har detta resultat uppnåtts genom utredningens förslag.

Föreningen Sveriges häradshövdingar anser det från principiell synpunkt
önskvärt att avgifterna fastställs till sådan nivå, att de i stort sett täcker
statsverkets kostnader för de grenar av domstolarnas verksamhet som rimligen
bör bekostas av de rättssökande. Det är emellertid klart, att kostnaderna
för rättsskipningen i brottmål inte alls och i tvistemål endast till en
mindre del kan täckas genom expeditionsavgifter o. dyl. Kostnaderna för
t. ex. inskrivningsväsendet bör däremot enligt föreningens uppfattning helt
täckas genom avgifter. Föreningen anför vidare.

Såsom utredningsmannen funnit är det emellertid svårt att bedöma i vad
mån de nuvarande resp. de föreslagna avgifterna fylla en sådan målsättning.
Föreningen vill som ett bidrag till denna diskussion anföra, att vid en
större domsagas inskrivningsavdelning uppbörden genom försäljning av
enkla beläggningsstämplar f. n. uppgår till ungefär samma belopp som de
på avdelningen belöpande direkta lönekostnaderna. Däremot täckas icke personalens
pensions- och sociala förmåner samt lokal- och expenskostnader.
När det gäller mindre enheter är måhända även kostnadstäckningen sämre.
Den föreslagna avgiftshöjningen, som torde röra sig om bortåt 100 %, svnes
därför vara befogad, särskilt om man utgår från att de nya avgifterna
komma att bestå oförändrade under avsevärd tid.

Föreningen Sveriges rättshjälps jurister påpekar att höjningarna lär bli
mest kännbara för rättshjälpsanstalternas klientel, i den mån utgifterna
inte faller inom ramen för beviljad fri rättegång. Föreningen framhåller
emellertid att det är så länge sedan nu gällande taxor fastställdes, att penningvärdesänkningen
motiverar en uppräkning. Från denna synpunkt anser
föreningen de föreslagna avgifterna inte i och för sig otillbörliga, och för -

297

Kungl. Muj.ts proposition nr 75 är 1964

cningcn har intet att invända mot att förslaget läggs till grund föi lagstiftning.
Liknande synpunkter anförs av Stockholms stads rättshjälpsanstalt.
Ej heller Sveriges advokatsamfund eller Föreningen Sveriges stadsdomare
har funnit något att erinra mot domstolsavgifternas storlek. Svenska clverksföreningen
säger sig visserligen konstatera, att de föreslagna domstolsavgifterna
över lag är låga, men påyrkar ej någon höjning.

Ur yttrandena från de remissorgan, som anfört erinringar, må återges
följande.

Statskontoret uttalar, att ingenting är att invända mot den allmänna uppräkningen
av avgifterna på grund av penningvärdets försämring. I en del
fall bör enligt statskontorets mening en ytterligare höjning kunna övervägas.
Även rådhusrätten och magistraten i Norrköping anser de föreslagna
avgiftshöjningarna i regel väl befogade men i vissa fall för små. Särskilt synes
ansökningsavgifterna alltjämt för låga.

Rådhusrätten och magistraten i Hälsingborg finner däremot avgifterna
väl höga och beklagar att höjda expeditionsavgifter också medför ökade
rättegångskostnader, inte endast på grund av rättegångsavgifternas höjning
utan även på grund av höjda kostnader för allehanda bevis såsom mantalsskrivningsbevis,
firmabevis och andra registreringsbevis. Särskilt i de inånga
mål och ärenden, bl. a. om betalningsföreläggande, där tvisteföremålets värde
är relativt ringa men domstolsförfarande inte dess mindre är pakallat
för att den enskilde skall få sin rätt, finner rådhusrätten det beklagligt, att
rättegångskostnaderna skall stiga till belopp som verkar orimliga i förhållande
till tvisteföremålets värde. Rådhusrätten skulle gärna ha sett, att avgifternas
storlek i någon mån gjorts beroende av värdet för den enskilde av
den åtgärd varom är fråga, men är dock väl medveten om att detta skulle ha
komplicerat bestämmelserna och anser sig därför inte böra framlägga något
ändringsförslag i denna del.

Bibehållandet av avgiftsskillnaden mellan underrätt och överrätt beträffande
slutliga beslut och domar finner rådhusrätten och magistraten i Uppsala
inkonsekvent, eftersom kostnadstäckningsprincipen skall gälla.

I fråga om avgifterna vid övriga statsmyndigheter har det
stora flertalet remissorgan tillstyrkt de av utredningen angivna principerna
eller lämnat dem utan erinran. Ett tiotal remissinstanser finner dock den
föreslagna avgiftsnivån för hög. Endast ett par remissorgan anser höjningen
otillräcklig.

De remissinstanser, som uttryckligen tillstyrkt utredningens förslag, uttalar
såsom sin uppfattning, att avgiftshöjningen i allmänhet framstår som
välgrundad samt att graderingen av avgifterna och motiveringen härför är
övertygande. Kooperativa förbundet finner sålunda de höjda avgifterna för
avskrifter och andra expeditioner rimliga. I betraktande av det förändrade
penningvärdet sedan 1920-talet innebär de ingen reell ökning, framhåller
förbundet.

10f Bihang till riksdagens protokoll 196i. 1 samt. Nr 75

298

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1961

Att de nuvarande avgifterna är för låga konstateras av samtliga remissorgan.
Sveriges häradsskrivarförening anför, att avgifterna i många fall inte
svarat mot statsverkets faktiska kostnad för tillhandahållande av begärda
expeditioner, och uttalar tillfredsställelse med de föreslagna avgiftshöjningarna.
Även Föreningen Sveriges kronokamrerare finner de föreslagna
höjningarna utgöra en sedan länge välbehövlig justering. Exekutionsdirektörcn
i Stockholm framhåller att avgifterna för expeditioner nu i många fall är
uppenbart för låga och inte tillnärmelsevis motsvarar den kostnad, som
utfärdandet medför. En officiellt vidimerad avskrift kan sålunda nu ofta
erhållas för betydligt lägre kostnad än samma avskrift gjord hos en privat
maskinskrivningsbyrå. Frestelsen att utnyttja myndighetens tjänster härvidlag
kan sålunda enligt exekutionsdirektörens mening bli stor även när den
officiella vidimationen inte är erforderlig.

Principen att avgiften inte skall få överstiga självkostnaden för expeditionen
omfattas av samtliga remissorgan. I några yttranden diskuteras hur
denna princip lämpligen bör tillämpas. Poliskammaren i Hälsingborg uttalar
att, om hänsyn skulle tagits till de verkliga kostnaderna, höjningen givetvis
fått göras större än den föreslagna. Om man beaktar att de myndigheter,
som utfärdar de avgiftsbelagda expeditionerna, är att anse som till
viss del samhällets serviceorgan för allmänna tjänster, bör emellertid enligt
poliskammaren en höjning av avgifterna inte sträckas till självkostnadspriset
för expedition. En höjning av avgifterna till eu nivå motsvarande
myndighetens kostnad eller inte alltför mycket understigande denna kostnad
tillstyrks däremot av exekutionsdirektören i Stockholm och länsstyrelsen
i Västerbottens län. Riksarkivet menar, att avgiften för avskrift kommer
att överstiga den verkliga självkostnaden, men anser, att den knappast
kan betecknas som orimligt hög. En förutsättning för den föreslagna
avgiftshöjningen bör emellertid enligt riksarkivets mening vara, alt de stämpelbelagda
expeditionerna kommer att vara utförda på arkivbeständigt material,
vare sig de är framställda genom maskinskrift eller med hjälp av
andra kopieringsmetoder.

Rektorsämbetet vid Uppsala universitet finner det vara ett rimligt önskemål
från myndighetens sida att den avgift som tas ut för avskrifter hålls
sa hög att en part, som själv kan ha tillgång till samma handling i original
eller avskrift (kopia), inte skall finna det med sin ekonomiska fördel förenligt
att hellre hos myndigheten beställa de avskrifter, han har behov av,
än att på privat väg ombesörja desamma. Höjningen av avgiften för avskrift
anser ämbetet från denna synpunkt väl motiverad. Utredningens yttrande
att avgifterna avvägts så att de endast utgör en knappt tillmätt ersättning
föi de kostnader, som är förenade med ett ärendes handläggning och färdigställande
av expedition däri, borde knappast vinna tillämpning vid fastställandet
av avgiften för avskrift. I den mån så skett anser ämbetet en måttlig
ytterligare höjning motiverad. Även de övriga höjningarna av avgifterna för
allmänna expeditioner finner ämbetet befogade vid beaktande av penningvärdetörsämringen
och statens i än raskare tempo stegrade lönekostnader

209

Knngl. Maj:Is proposition nr 75 år W(>4

lör den personal, som i allmänhet ombesörjer de enkla arbetsuppgifter det
här gäller.

Ett par av de tillstyrkande remissorganen önskar en enhetligare avgiftssätlning.
Överståthållarämbetet anser det naturligt, att man vid bestämmande
av avgifternas storlek eftersträvar enhetlighet i fråga om expeditioner
av likartat slag. Denna princip finner ämbetet inte konsekvent genomförd.
Poliskammaren i Stockholm förordar, att storleken av de föreslagna avgifterna
omprövas i syfte att ernå större likformighet.

Förslaget att slopa indelningen av myndigheterna i olika avgiftsklasser har
inte mött någon invändning. Sålunda uttalar telestyrelsen alt den helt ansluter
sig till uppfattningen att avgifter, som skall tas ut för avskrifter och
liknande allmänna expeditioner, bör vara lika vid samtliga myndighetei. Vad
televerket beträffar finns enligt styrelsens uppfattning givetvis inte någon
anledning att tillämpa andra avgifter för expeditioner från telestyrelsen än
för expeditioner från styrelsen underlydande myndigheter.

Några myndigheter har väckt frågan hur avgift skall beräknas, om en
och samma expedition innehåller två eller flera avgiftsbelagda tillstånd.
Föreningen Sveriges polismästare påpekar sålunda att tillstånd och godkännanden,
som meddelas på bl. a. ordnings-, utskänknings- och näringslagstiftningens
område, ofta har ett sådant inbördes sammanhang att de kan
anses avse delar av ett och samma av myndigheten prövade arrangemang.
Besluten i de särskilda hänseendena framstår därför, menar föreningen, som
delavgöranden i ett större beslut. Besluten meddelas i dessa fall alltid i samma
expedition. Enligt föreningens uppfattning kan det åtminstone i en del
sådana fall synas egendomligt att för expeditionen debitera avgifter, som
hänför sig till delbesluten. Som exempel nämner föreningen tillstånd att anordna
offentlig danstillställning, medgivande att utskänka rusdrycker samt
förlängning av utskänkningstiden, allt vid samma tillfälle. Vart och ett av
besluten är enligt den föreslagna lösenlistan belagt med en avgift av 15 kronor,
och expeditionen kommer sålunda att betinga 45 kronor i lösen. Föreningen
ifrågasätter, om det inte finns anledning att i kungörelsen införa någon
jämkningsregel för sådana fall. Länsstyrelsen i Södermanlands län anser
att det bör uttryckligen anges, om i dylika fall avgift skall utgå endast
efter den högsta tillämpliga avgiftsgruppen eller om summering av avgifterna
skall ske. överståthållarämbetet finner summering obillig och föreslår ett
generellt stadgande av innehåll att, när två eller flera tillstånd meddelas genom
en och samma expedition, lösen skall utgå endast för det tillstånd, för
vilket den högsta avgiften finns stadgad. Denna lösning förordar även poliskammaren
i Stockholm och länsstyrelsen i Östergötlands län.

De remissorgan, som funnit den föreslagna avgiftsnivån för tillstånd generellt
för hög, nämligen nedre justitierevisionen, statens utlänningskommission,
kommerskollegium, länsstyrelserna i Östergötlands, Malmöhus,
Älvsborgs och Värmlands län, poliskammaren i Malmö, handelskammaren

300

Kungl. Maj:Is proposition nr 75 år 1964

i Gävle, Föreningen Sveriges landsfiskaler, Sveriges akademikers centralorganisation
(SACO), Sveriges redareförening och Svenska petroleum institutet
har, med ett undantag, godtagit, att självkostnadsprincipen används
vid beräkningen av avgifterna för avskrifter och liknande handlingar.

Av vad samma remissinstanser anfört i fråga om tillståndsavgifterna
viil jag återge följande.

Representativt för de avstyrkande remissorganen är yttrandet från länsstyrelsen
i Malmöhus län. Länsstyrelsen anser liksom utredningen, att
det inte ur möjligt att grunda avgiftsberäkningen på statsverkets verkliga
kostnader för ett ärendes handläggning. Härom anför länsstyrelsen.

Det är givetvis ogörligt att ange hur stor del av de allmänna kostnaderna
tor en myndighet som belastar ett visst ärende. Härför är ärendena och deras
behandling alltför olika. I vissa ärenden kräves sålunda en eller flera
remisser till andra myndigheter eller befattningshavare eller till parter.
Andra ärenden ater kan avgöras utan sådan remiss. Vissa ärenden fordrar
tore avgörandet ingående undersökningar hos myndigheten och kanske även
omtattande studier, medan andra av mera rutinbetonad karaktär kan avgöras
utan storre besvär och tidsutdräkt. Förutom ärendenas mer eller
mindre invecklade och svårutredda beskaffenhet utövar de olika befattningshavarnas
skicklighet och erfarenhet inflytande på de kostnader, som
elt aiendes behandling för med sig.

Länsstyrelsen framhåller att utredningen med tillämpning av sina principer
kommit fram till expeditionsavgifter, som i åtskilliga" fall med flera
hundra procent överstiger nuvarande avgifter. Enligt länsstyrelsens mening
kan ifrågasattas, om så avsevärda höjningar är motiverade av det av uti
edningen uppställda önskemålet att genom avgifterna tillföra staten en
»knappt tillmätt ersättning» för statens självkostnader för en expedition.

änsstyrelsen uttalar att expeditionsavgifterna inte bör höjas utöver vad
som motiveras av penningvärdets fall och utfallet av en jämförelse med
likartade, på senare tid fastställda avgifter. Vidare befarar länsstyrelsen, att
a ltfor hoga expeditionsavgifter förrycker arbetet genom att allmänheten
i storre utsträckning än för närvarande begär uppgifter — exempelvis ur
vissa register — per telefon eller vid besök hos myndigheten.

Eu begränsning av avgiftshöjningen till vad som kan anses motsvara
penningvärdets förändring förordas av Sveriges redareförening, som för sin
del anser de föreslagna avgifterna i realiteten till viss del innebära skatt
på tjänster. Svenska petroleum institutet föreslår, att avgifterna inte i något
fall höjs mer än till dubbla beloppet av den nu utgående avgiften. Länsstyrelsen
i Värmlands län uttalar, att de i många fall betydande höjningarna
uppenbarligen kan utlösa irritation hos allmänheten och betraktas som
oskäliga.

b lågan i vilken utsträckning penningvärdeförändringen skall beaktas
anser däremot poliskammaren i Malmö diskutabel. Tillståndsbevis i form
av eu stämpel på eu ansökningshandling anser poliskammaren i regel motivera
lägre avgift än tillståndsbevis i protokollsform. Vidare påpekar kammaren
att många ärenden inte är av den rutinmässiga och enkla art, att

301

Kungl. Maj.ts proposition nr 715 år 1961

ett tillståndsbevis rimligen låter sig tänka i form av t. ex. en stämpel på ansökningshandlingen.
Åtskilliga ärenden föranleder arbete i form av remiss
till andra myndigheter. 1 dessa fall skulle, anför poliskammaren, tydligen
en princip, som innebär att myndighetens självkostnad läggs till grund lör
avgiftsbeläggningen, medföra en högre avgift för de sökande. Poliskammaren
anser därför självkostnadsprincipen ganska diskutabel och därmed även
frågan i vilken utsträckning ett försämrat penningvärde bör komma i
betraktande. Enligt poliskammarens mening måste de föreslagna avgiftsökningarna
i första hand ses som betingade av fiskaliska hänsyn.

En enhetligare avgiftssättning förordas av ett par remissorgan. Föreningen
Sveriges landsfiskaler påpekar, att de nuvarande avgifterna varit oförändrade
under mycket lång tid och därigenom blivit inarbetade i det allmänna
medvetandet. De föreslagna höjningarna kan därför, menar föreningen,
befaras komma att hos allmänheten framstå som egendomliga och
opåkallade. Den omständigheten, att någon anpassning till den fortskridande
penningvärdeförsämringen inte ägt rum under avsevärd tid, medför enligt
föreningens mening, att kravet på en sådan anpassning nu inte kan
framstå som särskilt angeläget. Föreningen ifrågasätter därför, om inte avgifterna
bör bli föremål för endast smärre justeringar för att åstadkomma
enhetlighet. Även Sveriges akademikers centralorganisation (SACO) finner
frågan om den inbördes avvägningen av skilda avgifter väsentligare än frågan
om avgifternas absoluta storlek. En viss grad av skönsmässighet är nämligen
ofrånkomlig i sistnämnda hänseende. Avgiftens karaktär av beskattning
eller kostnadsbidrag blir då enligt organisationens mening av mindre
betydelse.

Nedre justitierevisionen anmärker att en del avgifter redan nu, ehuru de
synes små, kan vara betungande i vissa fall. Som exempel nämner revisionen
avgifter för tillstånd enligt allmänna ordningsstadgan, till allmän sammankomst
och till mindre lotteri, då sökanden är ideell förening eller sammanslutning,
t. ex. scoutkår, skolklass eller idrottsförening. Revisionen ifrågasätter
om inte nuvarande avgifter, 4—6 kronor, kunde behållas vid polismyndigheterna,
även om detta skulle medföra att vissa sökande, som kunde
bära en förhöjd avgift, finge fördel därav.

Eu lägre avgiftssättning för tillstånd, som är gällande endast för kort
tid, förordas av några remissorgan, bl. a. kommerskollegium, länsstyrelsen
i Malmöhus län, poliskammaren i Malmö och Sveriges trafikbilägares riksorganisation.
Därvid gör man gällande att avgiftshöjningarna kommer att
medföra intresse för sökandena att begära tillstånd av längre varaktighet,
vilket kan leda till oenhetlig praxis i fråga om lillståndstidens längd. Enligt
länsstyrelsen i Älvsborgs län kan det sägas att de föreslagna avgifterna särskilt
i fråga om pass, vars giltighetstid i motsats till körkortets är tidsbegränsad,
synes väl höga.

Några remissorgan har, såsom tidigare nämnts, funnit den föreslagna avgiftsnivån
låg. Statskontoret förordar sålunda — såsom kompensation för

302

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1964

slopade avgifter för de s. k. allmänna expeditionerna — en höjning av andra
även enligt förslaget relativt blygsamma avgifter. Luftfnrtsstijrelsen uttalar,
att de föreslagna avgifterna inte tar någon hänsyn till kostnaderna utan
genomgående är för låga. Patent- och registreringsverket önskar högre avgifter
för avskrifter och kopior, så att de utgör rimlig ersättning även inom
den närmaste framtiden. Svenska elverksföreningen finner de prohibitiva
avgifterna i viss utsträckning alltför blygsamma.

Övriga frågor

Vad gäller den författnings mässiga utformningen har
förslaget att uppta expeditionsavgiftstarifferna i en särskild 1 ö s e n 1 i s t a,
innehållande tre huvudavdelningar och sakregister, allmänt lovordats och
inte mött någon erinran.

Att förslaget är i hög grad ägnat att undanröja den växlande praxis, som
nu råder hos olika myndigheter, framhåller hl. a. socialstyrelsen och länsstyrelsen
i Kronobergs län.

Föreningen Sveriges landsfiskaler finner lösenlistan genom sin klarhet
väsentligt överlägsen det nuvarande systemet, även om listan enligt utredningens
principer ofrånkomligen måste bli tämligen omfattande och
uppenbarligen kräva täta kompletteringar och ändringar. Utredningen har
enligt föreningens uppfattning genom en ändamålsenlig disposition lyckats
göra lösenlistan, trots omfattningen, överskådlig och lätthanterlig.

Kanslipolisintendenten i Stockholm anser, att systemet är praktiskt användbart
endast om en aktuell lösenlista utfärdas årligen.

Förslaget att låta lösen helt tillfalla statsverket, med undantag
för notarii publici, har av samtliga remissorgan tillstyrkts eller lämnats
utan erinran. Den föreslagna rätten för patent- och registreringsverket
att innehålla en del av lösenbeloppen har dock föranlett en del yttranden,
som går ut på att vissa myndigheter skall äga behålla uppburna avgifter. Tre
remissorgan — järnvägsstyrelsen, patent- och registreringsverket samt Statstjänstemannens
riksförbund — anser, att vederbörande myndighet själv bör
få behålla uppburen lösen med iakttagande av de i lösenkungörelsen fastställda
beloppen.

Järnvägsstyrelsen framhåller att statens järnvägar liksom övriga affärsverk
och till skillnad från flertalet myndigheter, som debiterar stämpel- och
expeditionsavgifter, har egen resultatredovisning. Statsmakterna eftersträvar
i olika avseenden, att statens järnvägars redovisning skall inkludera
samtliga intäkter och kostnader. Arbetet med avgiftsbelagda expeditioner
drar med sig direkta kostnader, för vilka verket nu inte erhåller någon
ersättning. Expeditionslösen, som statens järnvägar har att utkräva, bör
därför enligt styrelsens mening få tillfalla verket.

Patent- och registreringsverket anför.

För patentverket har statsmakterna vid skilda tillfällen fastslagit den
principen, att verkets utgifter skall täckas av dess inkomster, och ämbetsverket
lämnar i sina petita varje år en redovisning häröver. Till utgifterna

303

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 ur ltHii

SS?Ä£ äÄ''

höjning f“V^“denTseptemb/r 1958eav vissa avgifter i PJtent^endcn hal''

^rXl:,ÄÄiySer’S,v"tÄSer^^^«ons:

fösen bär täcka de med ifrågavarande expeditioner

t ormai fall Tn^ctp i enlighet med vad nyss anfoils iesttranae uosinau
t anas i samband med övriga för verket fastställda avgifter. Kostnaden tor
en expeditions utfärdande skulle i sistnämnda falldelvis komma^at diabb
annan än den som begärt expeditionen ifråga, vilket ai otilltiedsstaiia
Till verkets inkomster har alltsedan 1915 hört inkomster av expeditionslösen.
Redovisning sker under inkomsttiteln ^atent-och 7934/35 hasamt
registreringsavgifter». Fram till utgången av budgetaet1^34/3 h
de natentverket en specialbudget. Inkomsterna inflöt till en särskild lona
ur vUkensaniUiga utgifter för patentverkets verksamhet bestreds Aven vid
upplösningen av8denna fond kvarstod rätt för verket att mnehalla uppbu inedeKt

stämnelmärken och där inkomsten inlevereras till generaipostsi}
™ise, och en dd som ej motsvaras av tett. stämpelmärken och dar inkomsteninnehåUes
av Natentverket. En sådan uppdelning medför admtnistrativa
besvärligheter och bör undvikas.

Riksrevisionsverket anser, att patent- och registreringsverket inte skall få
behålla uppburen lösen.

Statstjänstemannens riksförbund (SR) uttalar att de affärsdri^nJeJer''
ken bör få behålla influtna expeditionsavgifter, eftersom det aibete i de
verk som skulle betalas genom sådana avgifter huvudsakligen avser den a -

färsmässiga driften.

Några myndigheter vill, alt avgift för vissa allmänna expeditioner inte
skall utgå efter lösenkungörelsen utan i stället efter eu beraknad alvkostnad
och tillfalla myndigheten. Flygförvaltningen anser »ahmda, att
i vissa undantagsfall bör vara tillåtet att mot sjalvkostnader och »ta jose
tillhandahålla ljus- eller fotokopior av eu större mangd handlingar 1 ag- och
vattenbyggnadsstyrelsen ifrågasätter om inte stampelbelaggmng generel
kunde slopas för avskrifter, kopior och dupletter och ersattas med sådan a
giftsuttagning och redovisning som av styrelsen tillampas beträffande ljuskopiering,
nämligen enligt allmänna marknadens priser och med uppd btering
av influtna likvider på ett konto för särskilda uppbordsmedel. Riksarkivet
förordar, att beställaren av fotostatkopior får betala kopieringskostnaden
särskilt enligt eu kommersiell taxa och därtill den for vidimationen
fastställda lösenavgiften samt att endast denna avgift tas ut genom stampelbeläggning.
Patent- och registreringsverket förutsätter, att losen inte
{er framdeles skall utgå för de på verkets fotoavdelning utförda kopiorna
(iilm som förstoras till visst format) av huvudsakligast in- och utländska
patenlskrifter och svenska patentansökningshandlingar.

304

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1964

I detta sammanhang har förslag väckts, att de affärsdrivande verken
skall helt fritas från tillämpningen av lösenkungörelsen. Uttalanden av
sådan innebörd har gjorts av generalpoststyrelsen, postutredningen 1956,
riksrevisionsverket, telestyrelsen och luftfartsstyrelsen.

Generalpoststyrelsen ifrågasätter sålunda, om utredningens förslag överensstämmer
med postverkets natur av affärsdrivande verk. I princip avser
ju expeditionsavgiften att utgöra ersättning för de med expeditionen förenade
kostnaderna. Styrelsen anser att postverket och även Övriga affärsdrivande
verk borde vara fritagna från de föreskrifter, som i detta hänseende
galler för övriga statliga myndigheter. I stället borde de affärsdrivande verken
enligt styrelsens åsikt få självständigt bestämma och tillgodogöra sig
skälig ersättning för expeditioner, som enligt lösenkungörelsen är belagda
med avgift. Postutredningen 1956 anlägger samma principiella synpunkter
och framhåller vidare att det från servicesynpunkt kan vara motiverat att
utan avgift utföra en prestation exempelvis inom postbankens verksamhetsområde,
där frågan om ersättning bör bedömas bl. a. med utgångspunkt från
forhållandena i konkurrerande bankföretag. Uppfattningen att affärsverken
hör undantas från lösenkungörelsens tillämpningsområde anser utredningen
ligga i linje med utvecklingen mot en starkare markering av affärsverkens
särställning.

Även riksrevisionsverket ifrågasätter, om inte undantag från lösenbestämmelserna
bör gälla beträffande handlingar som utlämnas från statens
affärsdrivande verk.

Telestyrelsen upplyser, att den brukar utan lösen tillhandahålla avskrifter
till tidningspressen och förhandlingsberättigade personalorganisationer
samt vid besvär i utnämningsmål. Styrelsen anser, att den i sin affärsinriktade
och servicebetonade verksamhet bör äga rätt att självständigt bestämma
i vilka fall från verket särskilt begärda expeditioner, protokoll m. in.
skall avgiftsbeläggas. Ett sådant bemyndigande skulle kunna lämnas i den
av Kungl. Maj :t utfärdade instruktionen för telestyrelsen med underlvdande
förvaltningsorgan. Under alla förhållanden förutsätter styrelsen, att hinder
ej heller i fortsättningen skall uppställas för den liberalare tolkning av avgittsbestammelserna,
som hittills tillämpats vid televerket

Luftfartsstyrelsen påpekar att avgifterna med den i betänkandet förutsatta
konstruktionen inte kommer luftfartsverket till godo utan avses in.
7 f ?5ekt 1 statskassan. Detta står ej i överensstämmelse med grunderna
ior luftfartsverkets status som affärsdrivande verk. Enligt luftfartsstyrelsens
"!e"mg1b°r.däirf1Ö]r ,de 1 lösenlistan under »Luftfart» upptagna avgifterna helt
tf4 och särskild kungörelse utfärdas med bemyndigande för luftfartsstvre
sen att sjalv fastställa avgifter för expeditioner och förrättningar inom
luftfartsverkets ämbetsområde. Luftfartsstyrelsen kommer att i särskild
ordning framlägga förslag härom.

Riksbanksfullmäktige anser, att även andra myndigheter än de affärsochanfö/6
lmdantas från ^lämpning av lösenkungörelsen.

305

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 dr 1961

Då riksbanken otvivelaktigt är statsmyndighet och därför i princip likväl
omfattas av kungörelsen, blir följden, att från riksbanken utgående s. k. allmänna
expeditioner skola stäinpelbeläggas. Det blir bär fråga om avskrifter,
översättningsbestyrkanden, diariebevis, lagakraftbevis och protokoll som
på begäran särskilt utfärdas. Mot den principiella innebörden av detta förslag
— alt den särskilda bankverksamheten ej skall belastas av offentliga
avgifter men att riksbanken såsom statsinstitution måste följa de allmänna
reglerna för statsmyndigheter — kan ej göras någon erinran. Det praktiska
genomförandet av principen kan emellertid ej undgå att för riksbankens del
föranleda otympligheter med hänsyn till att antalet expeditioner från riksbanken,
som sålunda skulle komma att stäinpelbeläggas, blir ytterligt obetydligt.
Rent gissningsvis skulle sålunda från riksbanken ej komma att inlevereras
mer än ett par hundra kronor per år i expeditionslösen. Mot denna
obetydliga inkomst för statsverket skall ställas det arbete det medlör att
rekvirera och till samtliga riksbankskontor fördela beläggningsstämplar, att
i förekommande fall pröva om en viss expedition bör lösenbeläggas, att föra
särskilda räkenskaper över uppburna medel med särskild revision av detta,
att inventera beläggningsstämplar samt att redovisa och inleverera mottagna
medel. Det är visserligen givet att den förutsatta ringa omfattningen av lösenbeläggningen
dock kommer att medföra, att det sammanlagda arbete som
skulle nedläggas i samband härmed icke blir omfattande. Men även med beaktande
härav måste riksbankens sysslande med uttagande av expeditionslösen
te sig företagsekonomiskt orimligt i förhållande till den inkomst till
statsverket som slutligen blir resultatet härav. Den tanken tränger sig därlör
fram, huruvida ej det tänkta systemet kunde på något sätt ge möjlighet
till undantag från skyldigheten att uttaga expeditionslösen.

Riksbanksfullmäktige finner en enkel lösning vara, att Kungl. Maj :t i särskild
ordning undantar vissa verk från skyldigheten att ta ut lösen. Undantag
skulle då kunna göras för verk som ej skulle få andra lösenpliktiga
expeditioner än allmänna sådana och som, i följd av att även dessa bleve
mycket fåtaliga, skulle komma att leverera in endast högst obetydliga belopp
i expeditionslösen. Skulle det åter visa sig, att riksbanken på detta område
är ett särfall, genom att antalet lösenpliktiga expeditioner här bleve exceptionellt
ringa, bör det enligt fullmäktiges mening kunna tänkas att i någon
form genomföra en specialreglering för riksbanken.

Delegerade för riksdagens verk föreslår, att delegerade fritas från skyldighet
att ta ut lösen.

Vad slutligen gäller frågan om gottgörelse för mist ad lösen
och andra likartade avgifter har samtliga magistratsstäder beretts tillfälle
att avge yttrande över betänkandet. De 36 städer, som därvid yttrat sig, har
samtliga tillstyrkt, att gottgörelse i princip skall utgå för mistad lösen. I
fråga om beräkningen av gottgörelsens storlek råder dock delade meningar.
Någon närmare redogörelse för innehållet i remissyttrandena torde emellertid
inte erfordras med hänsyn till att frågan om gottgörelse, enligt vad som
framgår av det följande, inte längre är aktuell.

Den av utredningen föreslagna beräkningsgrunden har tillstyrkts eller
lämnats utan erinran av 13 städer, nämligen Uppsala, Enköping, Nyköping,

306

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 196b

Växjö, Visby, Lund, Halmstad, Varberg, Alingsås, Karlstad, Örebro, Västerås
och Söderhamn samt tillstyrkts av rådhusrätten och magistraten i Malmö
liksom statsåklagaren i Stockholm.

Flertalet av de remissorgan, som yttrat sig i frågan, har dock funnit den
av utredningen föreslagna beräkningsgrunden otillräcklig. Högre ersättning
önskas sålunda av Svenska stadsförbundet, 22 städer, nämligen Stockholm,
Södertälje, Eskilstuna, Linköping, Norrköping, Motala, Jönköping, Kalmar,
Oskarshamn, Karlskrona, Kristianstad, Malmö, Landskrona, Hälsingborg,
Göteborg, Vänersborg, Borås, Falun, Gävle, Sundsvall, Östersund och Luleå,
rådhusrätten och magistraten i Norrköping, Göteborg och Västerås, Föreningen
Sveriges kommunala förvaltnings jurister, Föreningen Sveriges kommunalborgmästare,
Föreningen Sveriges kronokamrerare och Föreningen
Sveriges stadsdomare. De flesta av dessa remissorgan förordar, att gottgörelsen
skall motsvara de nya högre avgifterna och ej beräknas på hittillsvarande
låga belopp.

Några städer förordar att friskilling skall avlösas och gottgörelse härför
utgå, nämligen Eskilstuna, Gävle och Sundsvall.

Departementschefen

Nuvarande förhållanden och utredningens förslag

Avgift för statliga myndigheters expeditioner utgår för närvarande i två
olika former, nämligen som stämpelavgift enligt 1914 års stämpelförordning
och som expeditionslösen enligt 1883 års lösenförordning. Uppdelningen av
avgifterna på två olika författningar är betingad av att sådan lösen, som
uppbärs vid kommunalt avlönade myndigheter i städerna, nu tillfaller vederbörande
kommun, under det att avgifterna i övrigt tillfaller statsverket.

I princip föreligger generell avgiftsplikt för expeditionerna, men åtskilliga
undantag finns stadgade. Motivet för att ta ut avgifterna är att dessa skall
utgöra ersättning för de kostnader som handläggningen av det ärende, vari
expeditionen utfärdas, jämte utfärdandet av denna orsakar det allmänna.
I vissa fall är stämpelavgiften dock satt till högre belopp än det allmännas
självkostnader. Anledningen härtill är att expeditionen anses innebära en
särskild förmån, t. ex. apoteksprivilegium. Några enhetliga principer har dock
inte tillämpats, när avgifternas storlek fastställts. Detta beror delvis på att
de olika avgifterna tillkommit vid helt skilda tidpunkter.

Under budgetåret 1962/63 inflöt i expeditionsavgifter till statsverket ett
belopp av omkring 20,8 miljoner kronor och till magistratsstäderna drygt
4,1 miljoner kronor. I dessa belopp har inräknats ansökningsavgifter, vilka
enligt vad jag tidigare föreslagit skall regleras i samma författning som
expeditionsavgifterna.

Avgiftsbeloppen har sällan ändrats. Någon allmän revision av avgifterna
hos förvaltningsmyndigheterna har inte skett sedan år 1922. Då skedde i
stor utsträckning en fördubbling av avgifterna. Samtidigt uttalades emellertid,
att avgifterna trots denna höjning knappast blev tillräckligt höga för
att täcka del allmännas dåvarande självkostnader för expeditionerna. Be -

307

Kungl. Muj.ts proposition nr 75 år 196''r

träffande avgifterna vid de allmänna domstolarna skedde eu revision år 1017
i samband med nya rättegångsbalkens införande.

Även i andra hänseenden än i fråga om beloppens storlek är bestämmelserna
i de båda förordningarna i hög grad föråldrade. Redan vid förordningarnas
tillkomst var åtskilliga av bestämmelserna i praktiken salta ur
kraft, och senare har flera av dem blivit detta. Vidare har författningarnas
föråldrade terminologi, oklarhet och svåröverskådlighet medfört stora brister
i det nuvarande systemet med expeditionsavgifter. Den främsta bristen
är att praxis i fråga om avgiftsplikt och avgiftsberäkning blivit i hög grad
växlande, främst inom länsstyrelsernas område. Detta förhållande beror till
stor del på att för olika expeditionsformer stadgas skilda avgifter och afl
myndigheterna får välja den expeditionsform de själva finner lämpligast.
Ofta tillämpar myndigheterna för ett tillståndsbeslut formen av ett vanligt
brev, varvid de inte anser sig skyldiga eller berättigade att ta ut någon som
helst expeditionsavgift. Vidare vållas tidsutdräkt av att avgiften för en och
samma expedition måste utläsas ur två olika författningar.

Anmärkningar har vid skilda tillfällen riktats mot det rådande systemet.
Sålunda har de nyss anförda bristerna påtalats av 1945 års riksdag och av
riksdagsrevisorerna i granskningsberättelsen för år 1951. I anledning av revisorernas
utredning har 1952 års riksdag på förslag av statsutskottet hemställt
om översyn av gällande regler för stämpelbeläggning av statsmyndigheternas
expeditioner och av vissa därmed sammanhängande spörsmål. Det
var med anledning härav, som den nu redovisade stämpelutredningen tillsattes.

Utredningens uppdrag i denna del har varit att vidta en genomgripande
omarbetning av de nuvarande lösen- och stämpelförordningarna. Enligt direktiven
borde utredningen sträva efter en sammanslagning av avgifterna,
en rationell och enhetlig avvägning av avgiftsbeloppen samt en justering
uppåt av flertalet avgifter med hänsyn till penningvärdets förändringar. Vidare
skulle uppmärksammas, om det fordrades särskilda regler rörande myndigheternas
beslutsformer.

Utredningens förslag i fråga om avgiftspliktens omfattning innebär att
principen om generell avgiftsplikt överges och att i stället avgift skall utgå
endast för vissa till sitt materiella innehåll angivna, särskilt uppräknade expeditioner.
För de allmänna domstolarnas del har utredningen föreslagit, alt
avgiftsskyldigheten lämnas i stort sett oförändrad med endast obetydliga
begränsningar. Beträffande övriga statsmyndigheter innebär utredningens
förslag däremot en kraftig begränsning av antalet avgiftsbelagda expeditioner.
Den främsta grupp, där avgiftsplikten slopas, är de administrativa besvärsmålen.
Med hänsyn till vad utredningen föreslagit beträffande avgiftsplikten
har den inte funnit skäl att förorda någon reglering av beslutsformerna
inom förvaltningen.

I fråga om avgiftsnivån har utredningen som princip uppställt, att avgiften
inte får överstiga statsverkets självkostnader för utfärdandet av en expedition.
För avskrifter och kopior har utredningen föreslagit avgifter, som så
nära som möjligt ansluter sig till de faktiska framställningskostnaderna.

308

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 196b

I övrigt har utredningen av praktiska skäl varit tvungen att göra graderingen
mera schablonartad. Med hänsyn till penningvärdets förändringar har
expeditionsavgifterna hos förvaltningsmyndigheterna föreslagits höjda med
i regel 150 procent. Vid domstolarna skall avgifterna i inskrivningsärenden
och ansökningsavgifterna höjas med 100 procent, under det att rättegångsavgifterna
i övrigt höjs endast obetydligt.

Enligt utredningens förslag skall de båda nuvarande formerna av expeditionsavgift
ersättas av en enhetlig avgift, benämnd expeditionslösen, som
skall tillfalla statsverket. För förlusten av magistratsstädernas löseninkomster
har utredningen föreslagit särskild ersättning av statsverket.

Ökningen av statens avgiftsuppbörd till följd av de framlagda förslagen
har av utredningen beräknats till netto 5 miljoner kronor vid domstolarna
och 10 miljoner kronor i övrigt.

Vid remissbehandlingen har de av utredningen föreslagna huvudgrunderna
hälsats med tillfredsställelse av det stora flertalet remissorgan. Detta
gäller särskilt begränsningen av avgiftspliktens omfattning.

I ett tidigare avsnitt har jag på där angivna skäl i likhet med stämpelutredningen
föreslagit, att bestämmelserna om expeditionsavgifter skall ingå
i en av Kungl. Maj :t utfärdad kungörelse, benämnd expeditionskungörelse.
Detta innebär, att frågor om ändring av avgiftsbestämmelserna framdeles
inte behöver underställas riksdagen. Härutinnan kommer den nya ordningen
att överensstämma med vad som redan gäller beträffande den betydande
del av de nuvarande expeditionsavgifterna, som utgår i form av expeditionslösen.

Såsom jag förklarat vid behandlingen av frågan om den författningsmässiga
utformningen av bestämmelserna i ämnet, har jag emellertid för avsikt
att i detta sammanhang redogöra för huvuddragen i de bestämmelser
jag senare ämnar föreslå. Till en början vill jag nu behandla frågan om
avgiftspliktens omfattning och närmast därefter frågan om avgiftsbeloppens
storlek. Jag vill emellertid understryka att de överväganden, för vilka jag
redogör, grundar sig på nu rådande förhållanden och att de redovisade
ståndpunktstagandena i skilda hänseenden inte får betraktas som bindande
för framtiden. Erfarenheten vid tillämpningen av de nya bestämmelserna
kan sålunda leda till andra bedömanden, och även i övrigt får man räkna
med att ändringar i de avsedda reglerna kan visa sig motiverade. Såsom
framgår av vad jag anfört i ett tidigare avsnitt, är emellertid en given utgångspunkt,
att en avgift inte får överstiga statsverkets självkostnader i ärendet.

Den nya expeditionskungörelsen nödvändiggör följdändringar i eu del
författningar, däribland lagen om fri rättegång. Förslag till dessa ändringar
torde få anmälas senare.

Avgiftspliktens omfattning

I fråga om de allmänna domstolarna bär utredningen föreslagit
endast obetydliga inskränkningar i avgiftsplikten. Denna ståndpunkt har
vunnit så gott som enhällig anslutning. Avgiftsplikten på detta område får

Kungl. Muj.ts proposition nr 75 ar 1661 309

anses vila på grundsatsen, att (ten som vänder sig till domstol och tar dess
arbetskraft i anspråk också skall bidra till täckande av den kostnad som
lian därigenom förorsakar det allmänna. Från något håll har dock ifrågasatts,
om inte expeditionsavgifterna kunde helt slopas. Häremot talar inte
bara de angivna principiella skälen utan även statstinansiella hänsyn. Domstolsavgifterna
uppgick nämligen senaste budgelåret till omkring 13 miljoner
kronor och beräknas efter ett genomförande av utredningens förslag stiga
till omkring 18 miljoner kronor. Vidare må erinras om att mindre bemedlade
har tillgång till fri rättegång, vilket medför befrielse från skyldigheten
att betala expeditionsavgifter. I de fall, där fri rättegång ej kan beviljas,
bibehålls den nuvarande möjligheten för medellös person att erhålla fullständig
avgiftsbefrielse. Enligt min mening bör avgiftsplikten vid de allmänna
domstolarna av nu angivna skäl tills vidare behållas i stort sett oförändrad.

Hos övriga statsmyndigheter föreligger för närvarande i princip
generell avgiftsplikl. Av främst sociala skäl har man emellertid redan i
gällande rätt i viss utsträckning gjort avsteg från denna princip. Utredningens
förslag att avgiftsskyldigheten skall ytterligare begränsas och att
den generella avgiftsplikten skall ersättas med ett system, enligt vilket avgift
utgår endast i särskilt uppräknade fall, har förordats av flertalet remissorgan.
Allmänt har emellertid tillstyrkts en minskning i förhållande
till utredningens förslag av antalet avgiftsbelagda expeditioner. Delade meningar
råder dock om hur långt minskningen av avgiftsplikten bör drivas.
Några remissorgan vill gå så långt som till ett fullständigt slopande av expeditionsavgifterna
hos förvaltningsmyndigheterna.

Vid denna frågas bedömande har man att mot varandra väga å ena sidan
serviceprincipen enligt vilken allmänheten har ett berättigat intresse av att
avgiftsfritt erhålla expeditioner, särskilt vid sökande av tillstånd av olika
slag, och å andra sidan den i fråga om de allmänna domstolarna hävdade
grundsatsen att den som utnyttjar en myndighets tjänster också skall bidra
till att täcka de därigenom orsakade kostnaderna. Till förmån för serviceprincipen
talar vissa praktiska skäl, som framhävts av åtskilliga remissinstanser.
Avgiftsbeläggning av expeditioner kan sålunda ofta medföra besvär
och kostnader för den berörda myndigheten, som inte uppvägs av inflytande
inkomster. Då härtill kommer det besvär avgiftsbeläggningen medför
för allmänheten, kan mången gång övervägande skäl anses tala för avsteg
från en principiellt i och för sig motiverad avgiftsskyldighet. Mot ett
fullständigt slopande av avgiftsplikten hos förvaltningsmyndigheterna talar
emellertid enligt min uppfattning statsfinansiella skäl. Expeditionsavgifterna
inom förvaltningsområdet uppgick senaste budgetåret till omkring
12 miljoner kronor per år och skulle enligt utredningens beräkningar efter
ett genomförande av dess förslag stiga till omkring 22 miljoner kronor [jer
år. Till de statsfinansiella skälen för att l>ehålla viss avgiftsplikt kommer
i åtskilliga fall behov av prohibitiva avgifter, d. v. s. avgifter som hindrar

310

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år W64-

ett sakligt omotiverat anlitande av myndigheterna och en icke önskvärd
övervältring av kostnader från den enskilde på det allmänna.

Avvägningen mellan dessa stridiga hänsyn erbjuder stora svårigheter.
Jag har emellertid funnit mig inte böra för närvarande tillstyrka ett slopande
av avgiftsskyldigheten vid förvaltningsmyndigheterna. Den närmare
utformningen av avgiftsbestämmelserna i framtiden får i vid utsträckning
bli avhängig av de erfarenheter, som framkommer vid tillämpningen av de
principer jag nu vill förorda.

Inom statsförvaltningen tillämpar myndigheterna taxor för skilda slag av
förrättningar, och man ser över dessa taxor tid efter annan för att hålla
dem aktuella med hänsyn till bl. a. den allmänna kostnadsutvecklingen. DeL
är mot denna bakgrund man får se de för stämpelutredningen meddelade
direktiven, vilka syftar till eu uppräkning av avgifterna med hänsyn till
penningvärdeförändringen och därigenom även en totalökning av avgiftsuppbörden.
Fortfarande synes mig en ändring av avgiftsbestämmelserna
med denna innebörd väl motiverad. Serviceprincipen blir emellertid enligt
utredningsförslaget i stor utsträckning beaktad även inom det avgiftsbelagda
området. De föreslagna avgifterna ger nämligen genomgående inte full
kostnadstäckning för de tjänster staten tillhandahåller. Av billighetsskäl
genomförs sålunda en viss subventionering av myndigheternas service mot
allmänheten. Ett liknande subventionssystem har efter ingående överväganden
nyligen genomförts inom lantmäteriväsendet vid utformningen av de
nu gällande lantmäteritaxorna utan att man därvid ansett sig böra slopa
avgiftsplikten. Jag vill i detta sammanhang slutligen erinra om att den
som är medellös skall kunna medges befrielse från expeditionsavgift hos
förvaltningsmyndighet liksom vid allmän domstol.

Den minskning av antalet avgiftsbelagda expeditioner, som utredningen
föreslagit, har jag visserligen funnit i stort sett väl avvägd. Emellertid bör,
på grund av de överväganden jag nu redovisat och i enlighet med önskemål
från olika håll, vidtas ytterligare begränsningar av avgiftsplikten i
det dubbla syftet att åstadkomma en rationalisering av myndigheternas expeditionsrutin
och att erhålla en mera lättöverskådlig avgiftsförfattning.
Från denna synpunkt bör i första hand avgift slopas för mindre frekventa
expeditioner, även om de i och för sig är av större värde för sökanden. Vidare
bör expeditionsavgift i ökad utsträckning slopas i de fall, då särskild
förrättningsavgift samtidigt skall erläggas. I vissa fall torde ett allmänt intresse
av att en fråga underställs myndighet och att delta sker i föreskriven
ordning kunna föranleda avgiftsfrihet. Vidare är tänkbart att viss myndighet
med hänsyn till den ringa omfattningen av dess avgiftsuppbörd kan
uteslutas ur kategorien stämpelpliktiga myndigheter, om principiella och
praktiska skäl medger detta.

När det gäller urvalet av de expeditioner som skall avgiftsbeläggas, finner
jag övervägande skäl tala för att den som genom myndighets beslut erhåller
begärt tillstånd, godkännande, dispens eller eljest särskild
rättighet i princip själv skall bestrida kostnaden för ärendets

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år litdi 311

handläggning i stället för att skattebetalarna i gemen skall hära kostnaden.
Från denna huvudregel torde emellertid höra göras tler undantag än utredningen
föreslagit. Givetvis hör tillstånd vara avgiftsplikliga endast då
avgiften har någon ekonomisk betydelse för statsverket.

Eftersom avgiften för tillstånd inte har till egentlig uppgift att begränsa
tillströmningen av ärenden, saknas däremot enligt min mening anledning
att avgiftsbelägga avslagsbe s I u t. Om en avslagen ansökan efter besvär
vinner bifall i högre instans, bör således den för tillståndet stadgade
avgiften utgå endast för beslut, varigenom tillståndet meddelas.

I fråga om avskrifter, registerutdrag o. d y 1., som utfärdas
endast på begäran, bör avgiftsplikten i enlighet med den allmänna uppfattningen
i princip behållas. Även om vissa expeditionsavgifter när hänsyn
tas till kostnaderna för uppbörd och redovisning långtifrån täcker självkostnaderna,
kan det nämligen finnas skäl att behålla avgiftsplikt för att
hindra obefogade beställningar.

För registreringsbevis i fall, där särskild registreringsavgift utgår,
bör, såsom utredningen funnit, expeditionsavgift i princip inte krävas.

Ett särskilt problem är, i vilken utsträckning skriftliga uppgifter
skall få lämnas utan avgift. Detta problem har framför allt aktualitet beträffande
adressuppgifter och andra liknande uppgifter, som begärs hos
lokala skattemyndigheter och länsstyrelser. Erfarenheten har visat, att
lämnandet av sådana uppgifter i hög grad tynger dessa myndigheters arbete.
För att motverka onödiga förfrågningar kan det därför bli nödvändigt att
föreskriva avgiftsplikt för skriftliga uppgifter, även om formell expedition
i form av bevis inte begärts. Däremot kan det givetvis inte ifrågakomma
att ta ut avgift för uppgifter, som lämnas muntligen. De kyrkliga myndigheterna
besväras inte på samma sätt av krav på personuppgifter. Det kan
därför enligt min mening inte betraktas som någon inadvertens att behålla
avgiftsfriheten för åldersbevis o. dyl. från de kyrkliga myndigheterna. På
övriga områden bör kravet på avgiftsfri service tillmötesgås genom att den
generella avgiftsplikten för bevis slopas. Endast i vissa fall bör avgift alltjämt
krävas för bevis. Dessa fall bör tydligt anges i expeditionskungörelsen.
Någon tvekan om utsträckningen av den avgiftsfria servicen torde därför
inte behöva uppkomma. I detta sammanhang kan erinras om att produkter
av ADB-systemet kommer att kunna lämnas i annan form än skriftlig
handling, t. ex. hålkort, hålremsor och magnetband. För sådana produkter
kan det bli aktuellt att ta ut avgift enligt särskilda taxor.

Vad slutligen angår beslut i administrativa besvär smål må
framhållas, att redan nu större delen av den administrativa processen är avgiftsfri
på grund av bestämmelser om avgiftsfrihet i sociala mål och beskattningsmål.
Jag delar utredningens och remissorganens uppfattning, att starka
praktiska skäl talar för ett slopande av avgiftsplikten även i övriga administrativa
besvärsmål. Ett par remissorgan har visserligen uttryckt farhågor
för att detta kan leda till okynnesbesvär. Risken härför måste emellertid
enligt min mening bedömas som ringa. Detta visar de goda erfarenheterna
inom de områden, där avgiftsfrihet i den administrativa processen gäller

31.2

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 1964

sedan länge. Frågan, om besvär i visst fall skall betraktas som okynnesbesvär,
är för övrigt mycket vansklig att bedöma. Jag kan därför inte finna det
Jämpligt att nu införa en regel, som berättigar myndigheterna att ta ut viss
avgift i händelse av okynnesbesvär. Inte heller synes det mig erforderligt
eller lämpligt att behålla avgiftsplikten i vissa mindre grupper av mål i regeringsrätten.
Vad gäller patentmålen synes det stå i överensstämmelse med
den inom patent- och registreringsverket tillämpade självfinansieringsprincipen
att låta den särskilda ansökningsavgiften utgå till verkets besvärsavdelning.
Någon ändring i detta hänseende ämnar jag inte föreslå. Denna
besvärsavgift motiverar dock inte, att ytterligare avgift skall utgå vid besvär
till regeringsrätten.

A vgifternas storlek

I likhet med utredningen anser jag, såsom jag tidigare nämnt, att självkostnadsprincipen
bör vara vägledande för fastställandet av avgiftsbeloppen
såtillvida att avgifterna inte i något fall får överstiga statsverkets sjäivkostnader
för expeditionen.

Vad gäller domstolsavgifterna har det stora flertalet remissorgan
biträtt utredningens förslag att fördubbla avgifterna i inskrivningsärenden
men att i övrigt vidta endast mindre jämkningar. Även jag finner denna
avvägning av avgiftsnivån i stort sett väl motiverad. Emellertid bör bl. a.
avgifterna i inteckningsärenden ändras så, att man åstadkommer en rationellare
handläggning.

Att avgift för avskrifter liksom för registerutdrag bör motsvara hela självkostnaden
finner jag vara riktigt. Beträffande andra expeditioner vid förvaltningsmyndigheterna
har vid remissbehandlingen bekräftats,
att det inte låter sig göra att fastställa statsverkets självkostnad från fall
till fall. En på denna kostnad direkt grundad avgift torde för övrigt med all
sannolikhet leda till alltför stora ojämnheter i avgiftssättningen. Det är
därför nödvändigt att göra avgiftstarifferna mera schablonartade. En generell
uppräkning av förvaltningsmyndigheternas avgifter med hänsyn till
penningvärdeförändringen sedan år 1922 synes mig rimlig och väl motiverad.
Därvid måste emellertid beaktas, att statsverkets kostnader ökat sedan
utredningen avlämnade sitt förslag. Således bör man utgå från den självkostnad,
som kan beräknas föreligga under det första år då de nya avgifterna
skall tillämpas. Vidare bör man eftersträva att utjämna den avgiftsskillnad,
som nu råder mellan länsstyrelse och centralt ämbetsverk och som
är särskilt märkbar i fråga om resolutioner. Dessa drar sålunda nu hos ett
ämbetsverk mer än tre gånger så hög avgift som hos en länsstyrelse. Å
andra sidan kan billighetsskäl tala för att vissa av de föreslagna avgifterna
jämkas nedåt.

Övriga frågor

I fråga om den författnings mässiga utformningen av avgiftsbestämmelserna
liar jag funnit utredningens av samtliga remissinstanser
tillstyrkta förslag överskådligt och väl ägnat att läggas till grund

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år It)6^ 313

för lagstiftning. Således l>ör de allmänna bestämmelserna om expeditionsavgift,
såsom jag tidigare anfört, samlas i cn kungörelse om expeditionsavgift
m. m. (cxpeditionskungörelse). Vidare bör avgiftstaritferna samlas i en
särskild förteckning som bilaga till kungörelsen. Utredningens förslag till
sådan förteckning, kallad lösenlista, och en jämförelse med nuvarande avgifter
torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som Bihang. I
den av utredningen föreslagna förteckningen fordras justeringar i enlighet
med vad jag tidigare anfört. Genom den av utredningen föreslagna noggranna
rubriceringen av varje avgiftsbelagd expedition kan man undvika
tolkningssvårigheter i fråga om avgiftsplikt och avgiftens storlek.

De närmare bestämmelserna om redovisning och uppbörd av expeditionsavgifter
bör liksom motsvarande bestämmelser om stämpelskatt samlas i
den tidigare omnämnda stämpelkungörelsen.

Utredningens förslag att låta lösen helt tillfalla stats v erle
e t, har tillstyrkts av remissorganen. En sådan ordning synes ändamålsenlig,
och även jag ansluter mig till den. Lösen vid kommunalt avlönade
myndigheter i magistratsstäderna tillfaller nu dessa. För att bevara avgiftens
enhetliga karaktär och undvika de beräkningssvårigheter, som annars skulle
uppstå vid fördelning av avgifterna mellan stat och kommun, bör den av
utredningen föreslagna ordningen genomföras generellt i samband med de
nya författningarnas ikraftträdande, d. v. s. den 1 januari 1965.

Enighet råder om att särskilt förordnade notarii publici och prolcstförrättare
skall få behålla uppburen expeditionsavgift. Även jag vill i princip
ansluta mig till denna uppfattning.

Däremot föreligger delade meningar i frågan hur patent- och registreringsverket
skall redovisa uppburen avgift. Enligt gällande regler skall de lösenbelopp,
som verket tar ut, redovisas som verkets särskilda uppbördsmedel.
Utredningens förslag, att verket skall få behålla visst belopp av den nya
expeditionsavgiften, har avvisats av verket, som önskar behålla hela avgiften.
Enligt min mening talar praktiska skäl mot en uppdelning av denna
avgift för varje expedition, som verket utfärdar. I enlighet med gängse budgettekniska
principer För avgiften i sin helhet redovisas till statsverket
under samma rubrik som gäller för expeditionsavgifter vid alla andra myndigheter.
Även i övrigt skall avgift enligt expeditionskungörelsen tillfalla
statsverket.

Samtliga statliga myndigheter lar nu ut stämpelavgift för expeditioner.
Lösen skall däremot tas ut endast av de myndigheter, som särskilt uppräknas
i lösenförordningen. I denna uppräkning ingår bl. a. de affärsdrivande
verken, dock ej generalpoststyrelsen. Av riksdagens verk uppräknas de båda
ombudsmännen men ej riksgäldskontoret eller riksbanken. I fråga om riksbanken
och dess kontor gäller en lösentaxa från år 1857, vilken sedan länge
inte tillämpas i praktiken. Utredningen har föreslagit, att denna taxa skall
upphävas och att den nya lösenkungörelsen skall tillämpas även för riksbanken.
Vid remissbehandlingen har däremot väckts förslag, att de affärsdrivande
verken och riksbanken helt skall fritas från skyldigheten att ta
ut avgift för expeditioner. De expeditioner, som det här kan bli fråga om, är

314

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 196i

egentligen endast avskrifter och kopior. I praktiken föreligger nu den skillnaden
att vid affärsverken, särskilt järnvägsstyrelsen, avskrifter beställs i
inte ringa utsträckning, under det att vid riksdagens verk så gott som
aldrig förekommer några sådana beställningar.

Affärsverken har redan enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande i avsevärd
utsträckning befogenhet att själva fastställa sina taxor. Med hänsyn till detta
förhållande och till de små belopp det kan bli fråga om anser jag övervägande
skäl tala för att helt undanta affärsverken från skyldigheten att ta
ut avgift enligt expeditionskungörelsen. I stället bör affärsverken erhålla
Kungl. Maj:ts bemyndigande att själva fastställa avgifter för avskrifter och
kopior. Även för andra myndigheter kan motsvarande bemyndigande bli
aktuellt. Vad angår riksdagens verk synes goda skäl tala för att dessa undantas
från skyldigheten att ta ut expeditionsavgift. I samband därmed
bör 1857 års lösentaxa för riksbanken upphävas även formellt. Ett stadgande
härom har tagits in i övergångsbestämmelserna till stärnpelskatteförordningen.

Utredningen har föreslagit, att staten skall ge inagistratsstäderna goltgörelse
för mistad lösen. Detta förslag vilar på den uttryckliga
förutsättningen, att städerna fortfarande skall vara skyldiga att bära domstols-
och förvaltningskostnader för de myndigheter som uppbär lösen.
Domstolskommittén har därefter i ett den 19 oktober 1963 avgivet betänkande
föreslagit, att rådhusrätterna skall förstatligas vid årsskiftet 1964/65.
Enligt vad jag inhämtat avser chefen för justitiedepartementet att senare
framlägga förslag till lagstiftning angående förstatligande av rådhusrätterna
den 1 januari 1965. Vid denna tidpunkt bör, såsom jag tidigare anfört,
de nya bestämmelserna om stämpelskatt och expeditionsavgifter träda i
kraft.

Om rådhusrätterna förstatligas i enlighet med vad sålunda sagts, uppkommer
sådan förlust av lösen, som enligt stämpelutredningens mening
borde föranleda kompensation från statsverket, inte vid rådhusrätterna. Inte
heller i fråga om polis-, åklagar- och exekutionsmyndigheterna föreligger
nu längre något behov av kompensation för bortfall av lösen, eftersom
dessa myndigheter enligt beslut av 1962 års riksdag likaledes förstatligas
den 1 januari 1965. Lösenuppbörden vid övriga kommunala myndigheter,
där lösen förekommer, är så ringa, att lösenbortfallet inte kan anses
motivera någon särskild kompensation. Jag finner mig således inte ha anledning
att föreslå någon gottgörelse till inagistratsstäderna för mistad lösen.

Frågan om en avveckling av städernas rätt att vid fastighetsöverlåtelser
ta ut s. k. friskilling har behandlats i en inom finansdepartementet den 20
november 1963 upprättad promemoria angående avveckling av vissa av städernas
särskilda rättigheter och skyldigheter i förhållande till staten. Därvid
har uttalats, att friskillingen synes böra avskaffas fr. o. m. den 1 januari
1965. Frågan är nu efter remissbehandling av promemorian under
beredning i departementet och torde få anmälas senare i samband med övriga
frågor, som redovisas i promemorian.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år ti)6b

315

V. Övriga frågor

A. Förslaget till förordning om ändring i förordningen angående en särskild
stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper

Utredningen har förklarat sig inte ta upp frågor om andra ändringar i
fondstämpelförordningen än sådana, som föranleds av eller har närmare
samband med utredningens förslag i övrigt.

Som jag tidigare nämnt, har den år 1963 tillsatta aktiefondsutredningen
fått i uppdrag bl. a. att företa en allmän och förutsättningslös översyn av
fondstämpelförordningen. Därför bör i denna förordning nu vidtas endast
sådana ändringar, som är direkt föranledda av det framlagda departementsförslaget
till stämpelskatteförordning. Dessutom har i vissa paragrafer uttrycket
bank- och fondinspektionen utbytts mot den nuvarande beteckningen
för tillsynsmyndigheten, d. v. s. bankinspektionen.

1 §•

Gällande ordning

Särskild stämpelavgift, även kallad fondstämpel eller överlåtelsestämpel,
skall enligt denna förordning erläggas vid köp eller byte av fondpapper.
Med fondpapper förstås därvid aktier i svenska och utländska aktiebolag,
lotter i inländska solidariska bankbolag (hanklotter), lottbrev, andelsbevis
eller delaktighetsbevis i andra inländska bolag, som driver bankrörelse, eller
i kommanditbolag samt slutligen obligationer. Som obligation anses i detta
sammanhang även sådan förskrivning, som inte getts beteckningen obligation
men enligt SF skall stämpelbeläggas lika med obligation.

Enligt en särskild bestämmelse skall med överlåtelse av fondpapper likställas
överlåtelse av rätt till teckning av sådana värdepapper eller, där teckning
skett, överlåtelse av den rätt som grundas på teckningen. Detsamma
gäller överlåtelse av handling, varigenom någon tillförsäkras förfoganderätt
över fondpapper (certifikat).

Utredningen

Som nämnts vid 19 § i deparlementsförslaget till stämpelskatteförordning,
har utredningen förordat fondstämpelplikt för vissa andelsrättsbevis, nämligen
aktiefondsbevis och andra liknande bevis som avser aktier eller obligationer,
under förutsättning att bevisen utges i större antal och uppenbarligen
är avsedda för den allmänna rörelsen. Vidare har utredningen föreslagit
en sådan utvidgning av fondstämpelplikten för utländska värdepapper,
att med aktie i utländskt aktiebolag skall jämställas annat andelsbevis, delak
tigbetsbevis eller lottbrev i utländskt företag av ekonomisk art. Liksom
från stämpelförordningen vill utredningen däremot ur definitionen på fond -

316

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1964

papper utesluta banklotter samt lottbrev, andelsbevis och delaktighetsbevis
i andra inländska bankbolag.

Yttrandena

Såsom jag redovisat vid 19 § i departementsförslaget till stämpelskatteförordning,
har ett införande av fondstämpelplikt för andelsrättsbevis, som
avser svenska eller utländska aktier eller obligationer, på där återgivna skäl
tillstyrkts av bank- och fondinspektionen, Stockholms fondbörs, Svenska
fondhandlareföreningen och Skyddsföreningen för utländska värdepapper
men avstyrkts av Näringslivets skattedelegation, Skånes handelskammare
och Stiftelsen Aktietjänst. Svenska bankföreningen har uttalat tveksamhet
om lämpligheten av förslaget.

Utredningens förslag om införande av fondstämpelplikt för alla andelsbevis,
delaktighetsbevis och lottbrev i utländska företag av ekonomisk art
har inte mött någon erinran. Bank- och fondinspektionen finner förslaget
följdriktigt, eftersom sådana andelsbevis redan nu är underkastade emissionsstämpel
som för aktier.

I fråga om utländska delbevis och teckningsrätter föreslår Skyddsföreningen
för utländska värdepapper generell stämpelfrihet. Föreningen anför därvid
att redovisningskostnaderna är speciellt höga när det gäller handel med
små poster för kompletteringsköp, att inslaget av utländska delbevis och
teckningsrätter är nästan obefintligt i handeln i Sverige samt att handeln
med sådana värdepapper inte har samma grad av frivillighet över sig som
handel i allmänhet.

Departementschefen

I överensstämmelse med vad jag anfört vid 19 § förslaget till stämpelskatteförordning
bör i avvaktan på aktiefondsutredningens förslag nu inte
vidtas någon saklig ändring i fråga om fondstämpelpliktens omfattning.

I 24 § stämpelskatteförordningen har jag föreslagit skatteplikt för certifikat,
som utlämnas i stället för svenska obligationer för att tills vidare undvika
framställning av obligationerna. Samma skäl som jag där anfört talar enligt
min mening för att även fondstämpelplikt bör föreskrivas för sådant
certifikat. Detta förslag innebär inte någon reell utvidgning av stämpelplikten
utan syftar endast till att hindra ett kringgående av denna.

I övrigt har i 1 § företagits endast den redaktionella jämkningen, att de
föråldrade bestämmelserna om lotter i inländska solidariska bankbolag samt
om lottbrev, andelsbevis och delaktighetsbevis i andra inländska bankbolag
utmönstrats. Den i 21 § av stämpelskatteförordningen föreslagna nya definitionen
av skuldebrev, som i stämpelskattehänseende skall anses jämställda
med obligationer, blir genom hänvisning till stämpelskatteförordningen tilllämplig
även i fråga om fondstämpeln.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 196b

3 §•

317

fällande ordning

I 1 mom. anges med vilket belopp fondstämpeln skall utgå. Avgilten motsvarar
för obligationer i stort sett 0,1 procent och för övriga fondpapper i
stort sett 0,3 procent av omsättningsvärdet.

Frihet från fondslämpel för obligationer föreligger bl. a. enligt 2 mom. d)
vid köp av obligationer, som utfärdats eller garanterats av svenska staten,
eller då vid överlåtelse av obligation den ene kontrahenten är svenska staten
eller svenska statsförvaltningen tillhörande allmänt verk eller styrelse, riksdagens
verk, Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
Svenska bostadskreditkassan eller Svenska skeppshypotekskassan.
Enligt 2 mom. e) utgår fondstämpel ej heller vid utlämnandet av här
i riket utfärdad obligation, då obligationen utfärdats av landsting, kommun,
Kommunkredit Aktiebolag eller svenskt aktiebolag som har till ändamål att
idka belåning av fast egendom eller tomträtt.

Vidare skall, som tidigare nämnts, enligt en särskild förordning den 3 juni
1955 (nr 352) stämpelplikt inte föreligga i fråga om värdepapper, som utfärdas
eller garanteras av Internationella återuppbyggnadsbanken — vanligen
kallad Världsbanken — eller då denna bank vid överlåtelse av värdepapper
är den ene kontrahenten.

Utredningen

Utredningen har inte föreslagit någon ändring i fråga om avgifternas storlek
eller någon annan ändring i denna paragraf. Såsom jag redovisat vid 19 §
i förslaget till stämpelskatteförordning, har utredningen föreslagit, att på
andelsrättsbevis som avser aktier skall tillämpas den högre avgift som tas
ut för aktie. Utredningen har vidare ansett övervägande skäl tala för att
samma avgift tas ut även för andelsrättsbevis som avser enbart obligationer.

Bestämmelserna i 1955 års förordning om undantag från stämpelplikten
för vässa internationella värdepapper bör enligt utredningen inte inarbetas
i fondstämpelförordningen och har därför i utredningens förslag lämnats
oförändrade.

Yttrandena

Vad först angår aktier framhåller Sveriges advokatsamfund att i de fall
då aktieägare utövar sin lösningsrätt till aktier i bolag, i vars bolagsordning
föreskrivs hembudsskyldighet, fondstämpel utgår såväl vid det första förvärvet
som vid inlösen. I analogi med reglerna om befrielse från stämpelavgift
vid förvärv enligt lagen om arrendators förköpsrätt bör enligt samfundets
mening införas en bestämmelse i fondstämpelförordningen om att
stämpelavgift skall utgå endast på det ena fånget.

Vad därefter angår obligationer, har Skyddsföreningen för utländska vär -

318

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 19GI

depapper, som jag nämnt vid 26 § i förslaget till stämpelskatteförordning,
förordat en utvidgning av den stämpelfrihet, som nu gäller för Världsbankens
obligationer. Stämpelfriheten bör sålunda enligt föreningens åsikt
omfatta även andra obligationer, som är utgivna av liknande internationella
institutioner i vilkas upprätthållande svenska regeringen deltar.

I fråga om andelsrättsbevis har bank- och fondinspektionen tillstyrkt utredningens
förslag rörande avgiftens storlek. Inspektionen har föreslagit, att
en uttrycklig bestämmelse härom införs genom att termen andelsrättsbevis
upptas i 3 §. Stockholms fondbörs, Svenska fondhandlareföreningen och
Svenska bankföreningen har dock, såsom anmärkts under 19 § i förslaget
till stämpelskatteförordning, förordat dels att avgiften för andelsrättsbevis,
som avser enbart obligationer, skall utgå med samma belopp som för obligation
dels att stämpelfrihet skall gälla för andelsrättsbevis, som avser enbart,
obligationer vilka utfärdats eller garanterats av svenska staten.

Departementschefen

Såsom framgår av vad jag uttalat vid 1 §, bör någon saklig inskränkning
av det fondstämpelpliktiga området inte företas nu. Vad advokatsamfundet
anfört om stämpelfrihet, då lösningsrätt till aktier utövas, torde därför få
prövas av aktiefondsutredningen. I överensstämmelse med vad jag föreslagit
i 26 § stämpelskatteförordningen bör dock den frihet från fondstämpel,
som för närvarande enligt särskild författning gäller för Världsbankens
fondpapper, utsträckas till att avse även andra till Förenta Nationerna anknutna
organ där Sverige deltar. Därvid bjuder konsekvensen, att bestämmelserna
om stämpelfrihet inarbetas i själva fondstämpelförordningen.

Vidare har i 3 § gjorts vissa formella ändringar i anslutning till den föreslagna
stämpelskatteförordningen.

8 a §.

Gällande ordning

Enligt 6 och 7 §§ skall fondstämpelavgiften alltid redovisas genom stämpelbeläggning
av avräkningsnota. Därvid används dubbel beläggningsstämpel,
s. k. överlåtelsestämpel, av annat utseende än enligt SF. De båda exemplar
av avräkningsnotan, som skall upprättas enligt fondstämpelförordningen,
förses med var sin hälft av stämpeln. För kontroll skall fondhandlare
varje kvartal sända in det ena exemplaret av föregående kvartals avräkningsnotor
till bankinspektionen.

Utredningen

I en från Svenska fondhandlareföreningen till bank- och fondinspektionen
år 1959 inkommen skrivelse, som av inspektionen överlämnats till utred -

1519

Kunyl. Muj.ts proposition nr 75 år 1964

ningen, har föreningen uttalat önskemål om eu förenkling av stämpelbeläggningen
i de fall, där avräkningsnota upprättas genom fondkommissionär. Då
det nuvarande redovisningssystemet enligt utredningens mening är opraktiskt
och på grund av det stora antalet avräkningsnotor medför mycket onödigt
besvär, föreslår utredningen, att bank- och fondinspeklionen skall i samråd
med generalpoststyrelsen äga medge fondhandlare att fullgöra avgiftsplikten
på annat sätt än genom stämpelbeläggning. De föreskrifter, som därvid
skall iakttas, skall meddelas av inspektionen i samråd med generalpoststyrelsen.
Lämpligt kan enligt utredningen vara att de blanketter till
avräkningsnota, som är avsedda för fondhandlare, förses med påstämpling,
att enligt särskilt medgivande stämpelbeläggning inte skall ske.

Yttrandena

Utredningens förslag alt fondhandlare skall kunna medges redovisa fondstämpelavgift
i annan ordning än genom slämpelbeläggning av avräkningsnota
har uttryckligen tillstyrkts av bank- och fondinspektionen, Stockholms
fondbörs, Svenska fondhandlareföreningen och Svenska bankföreningen.

Generalpoststgrelsen anmärker att det inte kommit till uttryck i författningstexten,
att medgivande skall lämnas i samråd med generalpoststyrelsen.

Skyddsföreningen för utländska värdepapper uttalar att den sammanlagda
kostnaden för stämpelavgiftens uttagande även efter den förenkling av
redovisningssättet, som utredningen föreslagit, i många fall är större än de
stämpelbelopp, som inflyter till statskassan.

Sedermera har bank- och fondinspektionen i yttrande den 1 februari
1962 över betänkande av 1961 års utredning angående tillsynen över sparbankerna
väckt frågan om att flytta över fondstämpelgranskningen till annan
myndighet. Inspektionen anför därvid.

Enligt sin instruktion har bank- och fondinspektionen även att utöva tillsyn
över efterlevnaden av föreskrifterna i förordningen den 6 november 1908
angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper. Denna
uppgift, som tidigare tillkom länsstyrelserna, tillädes inspektionen i samband
med att den blev tillsynsmyndighet beträffande fondkommissionsrörelsen.
Åliggandet att granska stämpelbeläggningen av avräkningsnotorna är
emellertid en rent fiskalisk kontrolluppgift, som icke har något gemensamt
med de uppgifter, som åvilar inspektionen enligt lagen om fondkommissionsrörelse
och fondbörsverksamhet. Vad som kunnat iakttagas vid stämpelgranskningen
har i varje fall under senare år icke varit av något värde för
inspektionen vid fullgörandet av dess övriga uppgifter. Inspektionen finner
därför tiden nu vara mogen för att fondstämpelgranskningen överflyttas till
annan lämpligare myndighet. Ett stöd för en sådan åtgärd har inspektionen
i 1956 års postutredning, som i remissutlåtande den 6 december 1961 över
betänkandet angående stämpel- och expeditionsavgifter framför tanken att
generalpoststyrelsens granskning av emissionsstämplarna skulle kunna övertagas
av kontrollstyrelsen, vilken på grund av sin befattning med indirekta
skatter vore tänkbar såsom central myndighet för stämpelväsendet. Om postutredningens
förslag på denna punkt förverkligas, bör i konsekvens härmed
även inspektionen befrias från sin del av stämpelgranskningen.

320

Kungl. Maj.ts proposition, nr 75 år 196b

Slutligen har bankinspektionen i yttrande den 23 april 1963 över postutredningens
betänkande »Postverkets organisation» uttalat, att aktiefondsutredningens
förslag bör avvaktas innan några åtgärder för överflyttning av
fondstämpelgranskningen vidtas.

Departementschefen

I enlighet med utredningens allmänt godkända förslag tillstyrker jag, att
fondhandlare skall kunna medges att redovisa fondstämpelavgiften på annat
sätt än med stämpelmärken.

Vid remissbehandlingen har frågan vilken myndighet som skall handha
granskningen av fondstämpeln tagits upp till diskussion. Enligt vad jag tidigare
föreslagit skall uppgiften som central stämpelmyndighet överflyttas
från generalpoststyrelsen till kontrollstyrelsen, och vissa skäl kunde anses
tala för att samtidigt förlägga granskningen av fondstämpeln till sistnämnda
myndighet. Med hänsyn till aktiefondsutredningens uppdrag att förutsättningslöst
pröva frågan om fondstämpeln är jag emellertid för min del inte
beredd att nu förorda en sådan förändring.

Medgivande till redovisning i annan form än genom stämpelmärken bör
således, som utredningen och bankinspektionen föreslagit, tills vidare ankomma
på inspektionen. Samråd skall därvid äga rum med den centrala
myndigheten på stämpelbeskattningens område, nämligen kontrollstyrelsen.
Då kravet på samråd bör framgå även av författningstexten, har en jämkning
av denna skett. De föreskrifter om uppbörd och redovisning, som blir
nödvändiga vid en ändring i redovisningssystemet, skall meddelas av bankinspektionen.

14 §.

I denna paragraf, som överensstämmer med utredningens förslag, liar införts
en bestämmelse om påföljd för åsidosättande av föreskrift, som meddelats
av bankinspektionen i samband med tillstånd enligt 8 a §.

19 §.

Gällande ordning

Beträffande restitution samt uppbörd och redovisning för överlåtelsestämplar
hänvisar paragrafen nu till bestämmelserna i 21 och 43—45 §§ SF.

Om någon fått vidkännas stämpelavgift, som inte bort utgå eller som
bort utgå med lägre belopp än det erlagda, kan Kungl. Maj :t enligt 21 § SF
efter en prövning av föreliggande omständigheter förordna om restitution.
Därvid ankommer det på Kungl. Maj:t att förordna i vad mån sökanden skall
få ränta. Räntan får inte överstiga fem procent och är begränsad till viss tid.

Enligt 43 § SF äger generalpoststyrelsen utfärda bestämmelser i fråga om
tillsyn över stämpelförsäljning, som sker på postanstalterna, samt beträffande
uppbörd och redovisning av dit influtna stämpelmedel. På framställning
av föreståndare för postanstalt äger generalpoststyrelsen enligt 44 § SF
bevilja avskrivning för sådana stämplar som får utbytas, exempelvis efter

Kungi. Muj.ts proposition nr 75 år 196''i 321

lclaktig användning. De för varje månad influtna stämpelmedlen skall generalpoststyrelsen
enligt 45 § SF leverera in till statskontoret. Eu gång pei
år skall generalpoststyrelsen till riksrevisionsverket överlämna redogörelse
för stämpeluppbörden.

Som framgår av redogörelse vid 39—41 §§ i förslaget till stämpelskatteförordning,
finns bestämmelser om förhandsbesked meddelade i förordningen
den 22 juni 1911 (nr 51 s. 4) angående rätt att hos statskontoret
erhålla upplysning i fråga om skyldighet att utgöra stämpelavgift.

Utredningen

Eftersom 1911 års förordning om förhandsbesked enligt utredningens förslag
ersätts med bestämmelser i den nya stämpelförordningen, hai utiedningen
i denna paragraf infört en hänvisning till sistnämnda förordning,
vars bestämmelser om förhandsbesked skall iakttas i tillämpliga delar. Motsvarande
hänvisning till den nya stämpelförordningen föreslår utredningen
i fråga om återfående av stämpelavgift.

Slutligen föreslår utredningen ett uttryckligt stadgande om att bestämmelser
rörande uppbörd och redovisning meddelas av generalpoststyrelsen.

Yttrandena

I fråga om förhandsbesked framhåller statskontoret, att ett sadant besked
med hänsyn till kravet på snabbhet vid handläggningen liksom nu bör
bli bindande för statsverket.

Generalpoststyrelsen föreslår, i analogi med styrelsens förslag beträffande
förhandsbesked enligt stämpelförordningen, att bank- och fondinspektionen
skall lämna sådant besked samt att den hos generalpoststyrelsen
därtill särskilt förordnade tjänstemannen skall få anföra besvär över lämnat
besked.

Mot bestämmelserna om restitution, uppbörd och redovisning har någon
erinran inte riktats.

Depa rtementschef en

Förhandsbesked lämnas enligt gällande rätt och utredningens förslag av
statskontoret inom såväl stämpelförordningens som fondstämpelförordningens
områden. Enligt departementsförslaget skall statskontorets befattning
med förhandsbesked rörande stämpelskatt upphöra och överflyttas på vederbörande
beskattningsmyndighet, d. v. s. sjöfartsstyrelsen respektive kontrollstyrelsen.
Det finns då inte någon anledning att låta uppgiften att
lämna förhandsbesked ligga kvar hos statskontoret enbart för frågor om
fondstämpel. Å andra sidan finns inte någon central beskattningsmyndighet
för fondstämpel. På grund härav förefaller det mig lämpligast att överföra
befattningen med förhandsbesked till bankinspektionen, som är tillsynsmyndighet
för fondstämpeln. I motsats till vad som föreslagits för besked
rörande stämpelskatt bör talan mot meddelat besked inte få föras av annan

II Bihang till riksdagens protokoll 196i. 1 samt. .Yr 75

322

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 196i

än den som sökt beskedet. Detta sammanhänger med att någon beskattningsmyndighet
inte finns i fråga om fondstämpeln. I övrigt bör dock stämpelskatteförordningens
bestämmelser om förhandsbesked och besvär över
sådant besked gälla i tillämpliga delar. Av dessa bestämmelser följer att
besked liksom nu skall vara bindande för statsverket, om sökanden begär
det.

Vissa bestämmelser om återbetalning av stämpelskatt i stämpelskatteförordningen
skall få motsvarande tillämpning beträffande fondstämpeln. De
bestämmelser, som därvid åsyftas, är 47 och 56 §§. Kungl. Maj :t skall sålunda,
om synnerliga skäl föreligger, kunna medge återbetalning av fondstämpel.
Emellertid medger 56 § i den föreslagna stämpelskatteförordningen
även rätt för Kungl. Maj :t att i sådana fall befria från skatt, som ännu inte
erlagts. En dylik möjlighet till skattebefrielse bör införas även beträffande
londstämpel.

Vad angår uppbörd och redovisning skall visserligen enligt departementsförslaget
rörande stämpelskatt generalpoststyrelsens befogenheter som central
stämpelmyndighet övertas av kontrollstyrelsen. Eftersom det här är
fråga om uppbörd och redovisning av medel, som inflyter till postanstalterna
vid deras försäljning av stämpelmärken, bör dock generalpoststyrelsen som
chefsmyndighet för postanstalterna alltjämt utfärda närmare bestämmelser
i detta hänseende. I enlighet härmed har stadgandet förtydligats. I den män
redovisningssättet för fondhandlare ändras, skall det, som jag förut nämnt
vid 8 a 1, i stället ankomma på bankinspektionen att utfärda närmare
föreskrifter även om uppbörd och redovisning.

Slutligen har i sista stycket som ersättning för bl. a. de nuvarande bestämmelserna
i 44 och 45 §§ SF intagits en generell bestämmelse att övriga
nödvändiga tillämpningsföreskrifter utfärdas av Kungl. Maj :t eller den myndighet
Kungl. Maj :t förordnar.

B. Förslaget till förordning angående ändring i förordningen
om arvsskatt och gåvoskatt

Gällande ordning m. m.

Arvs- och gåvoskatt skall enligt 52 § 1 mom. förordningen om arvsskatt
och gåvoskatt betalas till den myndighet, som fastställt skatten, inom sex
veckor från skattebeslutet, om anstånd inte medgetts. Arvsskatt betalas dock
i praxis ofta i förskott, när bouppteckning inges för registrering. Har anstånd
med betalning av arvsskatt medgetts, inbetalas skatten till länsstyrelsen.
Därvid redovisas den vanligtvis i landskontorets månadsräkning.

Gåvoskatt betalas i regel genom postgiro. Inbetalning sker antingen till
länsstyrelsens postgirokonto för inbetalningar i allmänhet eller till särskilt
postgirokonto för länsstyrelsens stämpelförsäljare. I förstnämnda fall förs
beloppet vanligen om till stämpelförsäljarens postgirokonto. På en del håll
används ett speciellt postgirokonto för gåvoskatt.

Ktuujl. Maj:ts proposition nr 75 år 7.%''i 32.5

] fråga om såväl arvsskatt som eventuell ränta gäller enligt 52 S 1
alt redovisningen sker genom stämpelbeläggning av bouppteckning, s. k. til 1-läggsbouppteckning, deklaration eller utgående expedition angående testamen
t sbevakning.

Statens organisationsnämnd har i en den IG mars 195G avgiven rappoi
IT rörande organisationsundersökningar vid de statliga domstolarna förordat
en omläggning av domstolarnas system för redovisning av inbetald arvsskatt.
Förslaget innebär, att stämpelbeläggningen slopas. Förslag av samma
innebörd har organisationsnämnden, när det gäller länsstyrelsernas befattning
med arvsskatt och gåvoskatt, framlagt i sin den 2 april 1959 dagtecknade
PM angående organisationsundersökningar vid länsstyrelsernas kameralsektioner.
Enligt det senare förslaget skall inbetald gåvoskatt, i stället för
att redovisas med stämpelmärken, bokföras på ett särskilt konto i länsstyrelsens
bokföring. Detsamma föreslås gälla arvsskatt, som inbetalas till länsstyrelse.

Utredningen

Utredningen föreslår, att stämpelbeläggningen avskaffas helt i iråga om
arvsskatt och gåvoskatt. Som skäl för detta förslag anför utredningen.

Redovisning av arvsskatt genom stämpelbeläggning är särskilt besvärlig
på grund av att skattebeloppen ofta äro stora. Beloppens storlek medför
också att de brister från redovisningssynpunkt som äro förenade med stampelsystemet
här ha väsentligt större betydelse än eljest. Ett tillfredsställande
redovisningssystem synes kunna anordnas utan stämpelmärken, liksom
flertalet andra skatter redovisas utan sådana märken. Ett förhållande som
underlättar en förändring är att, i motsats till andra områden där stämpelbeläggning
enligt förslaget bibehålies, särskilt beslut om skattens fastställande
meddelas och särskild inbetalningstid för skatten äi stadgad, i
dessa hänseenden råder alltså överensstämmelse med vanliga skatter. Vad
nu sagts gäller i huvudsak även beträffande gåvoskatten, om än redovisningsbristerna
där äro mindre. De förändringar som en omläggning av redovisningssystemet
skulle medföra synes icke föranleda olägenhet av någon
betydelse för allmänheten. Ej heller torde uppkomma ökat arbete för myndigheterna;
snarare är anledning att motsatsen blir fallet.

Rörande huvuddragen i det redovisningssätt, som enligt utredningens förslag
skall träda i stället för stämpelbeläggningen, nämner utredningen följande.

Om anstånd med betalning inte meddelats, skall arvsskatt alltid betalas
in genom postgiro till ett särskilt centralt postgirokonto, som förvaltas av
generalpoststyrelsen. Samtidigt med att underrätten tillställer den skattskyldige
meddelande om skattens fastställande skall rätten sända ett särskilt
inbetalningskort med ifyllda uppgifter. Genom inbetalningen över postgiro
kommer de influtna medlen omedelbart under generalpoststyrelsens disposition.
Användningen av ett enda postgirokonto gör det onödigt med gireringar,
som annars blir nödvändiga. Vidare slipper man övervakning av
att beskattningsmyndigheterna levererar in medlen till generalpoststyrelsen.
Slutligen uppnår man, att bokföringen av inbetalningarna kan ske centralt.

324

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år WG7

I fråga om gåvoskatt anser utredningen organisationsnämndens förslag
lämpligt. En överflyttning av gåvoskatteuppbörden till postverket skulle
synbarligen inte medföra några fördelar. Gåvoskatt bör enligt utredningens
mening betalas in direkt till vederbörande länsstyrelse. Inbetalningen bör
även här ske över postgiro. Detta behöver emellertid inte vara obligatoriskt.
Vad som nu sagts om gåvoskatt bör enligt utredningen gälla även arvsskatt,
då anstånd med betalning av sådan skatt beviljats, liksom tillkommande
skattebelopp, när arvsskatt höjs av överrätt. Länsstyrelserna förvarar redan
nu de skuldförbindelser med tillhörande säkerheter, som avlämnats, och
övervakar, att de nu nämnda skattebeloppen betalas. Länsstyrelsens uppbörd
av arvsskatt och gåvoskatt bör redovisas på ett särskilt konto för varje
skatteslag.

Tillsynen över att beloppen betalas in skall enligt utredningens förslag
åvila underrätt, när det gäller arvsskatt som fastställts av underrätt och
med vars erläggande anstånd inte medgetts. I andra fall skall tillsynen vila
på länsstyrelsen. Indrivningsförfarandet bör enligt utredningens mening
liksom hittills åvila länsstyrelsen. Har överrätt fastställt arvs- eller gåvoskatt
till högre belopp än förut beräknats, skall avskrift av beslutet tillställas
länsstyrelsen, så att denna kan bevaka inbetalningen av den tillkommande
skatten. Då advokatfiskal framställt granskningsanmärkning och
denna vitsordats, skall han likaledes enligt utredningens förslag underrätta
länsstyrelsen om att ytterligare skatt skall utgå.

1 några av de paragrafer i arvsskatteförordningen, som berörs av den nu
redovisade omläggningen, föreslår utredningen i detta sammanhang även
eu redaktionell ändring, som består i att hänvisningar till olika bestämmelser
i arvs- och testamentslagarna ersätts med hänvisningar till motsvarande
lagrum i ärvdabalken. Utredningen har ansett det lämpligt att
samma ändring nu sker även i vissa paragrafer, som i övrigt inte berörs av
förslaget (8 §, 15 § 2 mom., 32 §, 59 § och 71 § 3 mom.).

Yttrandena

Stämpelbeläggningens avskaffande i fråga om arvsskatt och gåvoskatt
har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet remissmyndigheter.
Endast häradshövdingen i Hallands södra domsaga och länsstyrelsen i
Hallands län har avstyrkt förslaget.

Statskontoret finner sålunda reformen angelägen. Särskilde inskrivningsdomaren
i Södertörns domsaga påpekar de nuvarande svårigheterna för stämpelförsäljarna
att göra en riktig avstämning av räkenskaperna och förklarar,
att de föreslagna ändringarna torde innebära en viss förbättring.

Länsstyrelsen i Östergötlands län uttalar, att förslaget innebär en synnerligen
önskvärd förenkling av det nuvarande tungrodda systemet. Länsstyrelsen
i Jönköpings län finner, att förslaget inte försvårar eller betungar
kontrollen över att inbetald skatt tillgodoförs statsverket i behörig ordning.
Länsstyrelsen i Blekinge län anser förslaget inte föranleda någon olägenhet

Kungl. Mnj.ts proposition nr 75 år 1!)(i''i 325

för allmänheten och finner redovisningskontrollen betryggande. Länsstyrelsen
i Älvsborgs län finner de föreslagna reglerna innebära eu rationalisering,
som i hög grad kommer att underlätta expeditionsarbelet. Länsstyrelsen i
Örebro län anser del föreslagna förfaringssättet utgöra eu mycket lämplig
förenkling av redovisningsförfarandet.

Häradshövdingen i Hallands södra domsaga påpekar att bevis om tastställd
skatt (51 § andra stycket) och om inbetald skatt (52 §) enligt utredningens
förslag skall tecknas på ingiven handling i ärenden om registrering
av bouppteckning. Eftersom på bouppteckningen dessutom skall tecknas
bevis om registreringen, kommer på varje stämpelbelagd bouppteckning
att finnas inte mindre än tre bevis. Den ganska omständliga procedur, som
sålunda skall slutföras innan bouppteckningsärendet är färdigbehandlat,
utgör enligt häradshövdingens mening ett skäl, som talar för att systemet
med dubbla beläggningsstämplar bör behållas.

Länsstyrelsen i Hallands län ifrågasätter om den arbetsbesparing, som
kan vinnas genom de föreslagna bestämmelserna, uppväger nackdelen med
den osäkra kontrollen. Länsstyrelsen anför att det rätt ofta förekommer
att skattskyldig, som fått en gåva, vänder sig direkt till den tjänsteman på
länsstyrelsen, som handlägger sådana ärenden, och även erbjuder sig att
betala'' skatten kontant. Detta torde enligt länsstyrelsens mening fortfarande
bli fallet. Om stämpelbeläggningen skulle ersättas med enbart en anteckning
på handlingen om inbetald skatt, skulle hela förfarandet kunna
helt undandras kontroll, anser denna länsstyrelse.

Förslaget att arvsskatten i regel skall betalas in till ett centralt postgirokonto
har tillstyrkts av samtliga hörda domstolar utom Svea hovrätt.

Statskontoret anför, att postgiroinbetalningen och efterföljande kontroll
torde eliminera risken för oegentligheter och minska arbetsbördan för domstolarna.

Häradshövdingen i Bollnäs domsaga uttalar att, även om allmänheten besväras
i något högre grad än förut genom nödvändigheten att besöka inte
bara domstolens kansli utan även ett postkontor, så synes denna olägenhet
väl uppvägas av de uppenbara fördelarna med den föreslagna ordningen.

Häradshövdingen i Ångermanlands södra domsaga anför, att förslaget
medför en väsentlig omläggning av arbetet med bouppteckningarna och
kanske även eu ökning av detta. Bl. a. kommer antalet arbetstempon att
öka och arbetet att utspridas på en längre tidrymd. Betänkligare är emellertid,
att det föreslagna systemet från allmänhetens synpunkt innebär en inte
oväsentligt försämrad service genom ökat besvär och förlängning av tiden
för återfående av bouppteckningen. Trots dessa betänkligheter måste enligt
häradshövdingens mening ett överförande av skatteuppbörden från domstol
till annan myndighet anses vara förenat med så stora fördelar, inte minst
med tanke på stämpelrcdogörarens ansvar, att förslaget härom bör genomföras.

Svea hovrätt finner det önskvärt att förenkla och koncentrera förfarandet
genom att all uppbörd av arvsskatt förläggs till länsstyrelserna. Därige -

326

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1965

nom skulle ytterligare arbetsbesparing i skilda hänseenden uppnås. Hovrätten
föreslår, att uppbördsförfarandet ordnas på följande sätt.

Underrätt fastställer arvsskatt och förser bouppteckning med bevis enligt
51 §. Meddelande till den skattskyldige om det fastställda skattebeloppet avsändes
jämte inbetalningskort för vederbörande länsstyrelses postgirokonto.
Samtliga bouppteckningar som föranlett arvsskatt översändas till länsstyrelsen
jämte en kopia av protokollet, utvisande samtliga vid samma tillfälle
prövade skatteärenden. Länsstyrelsen övertager härefter all kontroll över
att arvsskatten inbetalas inom föreskriven tid samt att åtgärder vid bristande
betalning vidtages för skattens indrivning. Sedan skatten erlagts förser
länsstyrelsen bouppteckningen med anteckning härom enligt 52 § samt
översänder bouppteckningen till den som vid underrätten ingivit densamma.
Det förfarande med redovisningskontrollen, som utredningen beskrivit i motiven
till 64 §, synes kunna förenklas. De bouppteckningar vilka ej föranlett
skatt återställas direkt av underrätt till ingivaren.

Detta förfarande förutsätter att expeditionslösen ej uttages för bevis om
inregistrering av bouppteckning. Särskilt med hänsyn till att bouppteckningen
har en så väsentlig betydelse vid skatteberäkningen bör sådant bevis vara
fritt från avgift.

Förslaget att arvsskatt i vissa fall skall betalas till länsstyrelse bar mött
erinran endast från länsstyrelsen i Koppurbergs län. För det fall att överrätt
fastställt arvsskatt till högre belopp ifrågasätter länsstyrelsen, om inte uppbörden
av felande belopp bör ankomma på underrätten. En sådan återförvisning
av ärendet skulle förenkla förfarandet, anför länsstyrelsen, vilken menar
att detta inte är att jämställa med den indrivning av avgifter som vid
försummad betalning åligger länsstyrelse.

Utredningens förslag att gåvoskatt skall betalas till länsstyrelse har allmänt
godtagits, bl. a. av samtliga länsstyrelser.

Förslaget om tillsynen och indrivningsförfarandet bar remissorganen i
stort sett lämnat utan erinran.

Eu förkortning av den treåriga besvärstiden föreslås av häradshövdingen
i Ångermanlands södra domsaga. Han anser besvärstiden vara alltför lång
såväl från det allmännas synpunkt som med hänsyn till den enskildes intresse.
Häradshövdingen ifrågasätter därför, om inte besvärstiden kunde
begränsas till exempelvis ett år, i överensstämmelse med vad han anfört i
fråga om stämpelavgift.

Fråga om förhandsbesked bar väckts av besvärssakkunniga, som anför.

Eftersom betänkandet avhandlar frågan om förhandsbesked i stämpelfrågor,
faller det — oavsett utredningsuppdragets begränsning — i ögonen att
spörsmålet helt förbigåtts beträffande arvs- och gåvoskatten.

Besvärssakkunniga kunna icke underlåta att framhålla, att det framstår
som en allvarlig brist att rätt till förhandsbesked angående denna skatt saknas.
Ett betydligt starkare behov av förhandsbesked torde giva sig till känna
beträffande denna skatt än t. ex. i fråga om stämpelavgiften. Tolkningsproblem
uppkomma ofta inför gåvo- och testamentsdispositioner. Åtskilliga
rättstvister skulle kunna undvikas om de enskilda kunde i förväg med säkerhet
överblicka de skatterättsliga konsekvenserna av sina dispositioner.
Besvärssakkunniga vilja därför förorda, att det upptages till övervägande,

STi

Kungl. Maj.ts proposition nr 15 ur 19GI

om icke förhandsbeskedsinstitutel bör införas beträffande arvs- och gåvoskatten.
Vid en lösning av frågan torde det ligga närmast till hands att uppdraga
åt riksskattenämnden att meddela beskeden i fråga, medan högsta
domstolen naturligen bör fungera som besvärsinstans i förhållande till
nämnden i dylika ärenden.

Befrielse från gåvoskatt har särskilde inskrivningsdomaren i Södertörns
domsaga, såsom tidigare nämnts, föreslagit för det fall, att make överlåter
fast egendom till andra maken i syfte att för sammanläggning åstadkomma
enhetliga lagfartsförhållanden.

Departementschefen

Utredningens förslag att helt slopa stämpelbeläggning vid betalning av
arvsskatt och gåvoskatt har vunnit så gott som enhällig anslutning. Eftersom
det nuvarande redovisningssystemet med stämpelmärken uppenbarligen
är mycket betungande, vill jag tillstyrka, att stämpelbeläggningen beträffande
dessa skatter fullständigt avskaffas.

I fråga om inbetalning av arvsskatt har utredningen föreslagit att denna
i allmänhet skall ske till ett för alla beskattningsmyndigheter gemensamt
centralt postgirokonto hos generalpoststyrelsen i stället för, som nu, direkt
till underrätten. Å andra sidan har utredningen föreslagit, att arvsskatt i
vissa fall skall betalas till länsstyrelse. Jag delar den uppfattning, som varit
utredningens utgångspunkt och som vunnit allmän tillslutning, nämligen
att domstolarna bör avlastas uppbörden av arvsskatt. Vidare råder enighet
om att skatten i princip skall erläggas genom postgiroinbetalning. Den
tidsförlust, som härigenom i vissa fall kan uppstå för de skattskyldiga, är
högst obetydlig, under det att den arbetsekonomiska vinsten hos domstolarna
torde bli avsevärd.

Däremot kan jag inte finna det ändamålsenligt att ha två olika uppbördsmyndigheter
för arvsskatten, såsom utredningen föreslagit. Länsstyrelsen
uppbär redan nu sådan arvsskatt, med vars erläggande anstånd beviljats,
liksom all gåvoskatt och skulle enligt utredningens förslag dessutom uppbära
arvsskatt, som tillkommer med anledning av överrätts beslut. Vidare
förvarar länsstyrelsen säkerheter för sådan skatt, med vars betalning anstånd
medgetts. Slutligen ombesörjer länsstyrelsen indrivning av resterande
såväl arvs- som gåvoskatt. Med hänsyn härtill anser jag den lämpligaste
ordningen vara att all arvsskatt uppbärs av länsstyrelsen. Inbetalning av
arvsskatt bör enligt tvingande bestämmelse ske till postgirokonto, som innehas
av respektive länsstyrelse. Såsom utredningen och samtliga berörda
remissorgan förordat, bör uppbörden av gåvoskatt även i fortsättningen ankomma
på länsstyrelsen. I likhet med vad jag nyss föreslagit i fråga om
arvsskatt bör man även här föreskriva obligatorisk postgirobetalning. Frågan
huruvida varje länsstyrelse skall ha två skilda postgirokonton för arvsrespektive
gåvoskatt eller ett gemensamt arvs- och gåvoskattekonto torde
få lösas i administrativ ordning.

328

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 196b

Tillsynen över att fastställd skatt inbetalas bör utövas av länsstyrelsen,
även i de fall där underrätt fastställt skatten. Indrivningsförfarandet bör
likaledes i sin helhet, såsom hittills, åvila länsstyrelsen.

Från något håll har föreslagits en förkortning av tiden för besvär över
beslut i skatteärende, vilken nu är tre år. Såsom jag framhållit vid 43—
47 §§ i förslaget till stämpelskatteförordning, kan av hänsyn främst till advokatfiskalernas
granskningsarbete någon avkortning av besvärstiden för
närvarande inte komma i fråga.

Frågan om förhandsbesked rörande arvsskatt och gåvoskatt har utredningen
inte haft anledning att pröva. Den bör enligt min mening inte avgöras
i detta sammanhang. Inte heller är jag beredd att nu ta upp frågor om
det materiella innehållet i arvs- och gåvoskattebestämmelserna.

1 vissa paragrafer av arvsskatteförordningen har i detta sammanhang hänvisningar
till bestämmelser i de numera upphävda arvs- och testamentslagarna
ersatts med hänvisningar till motsvarande regler i den gällande
ärvdabalken.

23 §.

Bestämmelsen rörande värdet av utländskt myntslag överensstämmer med
vad som föreslagits i 31 § av den nya stämpelskatteförordningen. Den innebär
att de föreskrifter i 16 § SF, till vilka paragrafen nu hänvisar, moderniserats
och därvid anknutits till kursen på checkar i stället för på
växlar. Någon saklig ändring sker ej härigenom. Den föreslagna bestämmelsen
innebär liksom den nu gällande, att omräkningskursen blir den
av bankerna tillkännagivna eller eljest tillämpade avista köpkursen för
den ifrågavarande utländska valutan. I de fall, då för en utländsk valuta
gäller olika avista köpkurser — beroende på om inköpt valuta av den köpande
banken kan disponeras omedelbart eller först sedan ett fordringsbevis
översänts och föranlett kreditering på bankens ifrågakommande utländska
konto — medför anknytningen till kursen på checkar, att omräkning
skall ske enligt den senare och lägre kursen.

Regeln om värdering enligt av Kungl. Maj :t bestämd beräkningsmetod
har fått en avfattning, som visar att sådan värdering skall ske inte bara då
tillämplig växelkurs saknas utan även om dylik kurs av särskild anledning
— t. ex. utländsk clearinglagstiftning — inte kan läggas till grund för eu
riktig värdebestämning.

29 §.

Enligt LF får vid registrering av bouppteckning i stad tas ut lösen med
högst 150 kronor. På landet är lösen endast en krona. I 29 g 2 mom. har
därför föreskrivits att den lösen, som erläggs vid registrering av bouppteckning
hos rådhusrätt, skall dras av från arvsskatten. Där lösen med hänsyn
till utgående s. k. uppteckningsprocent eller delningsprocent inte tas ut,
skall arvsskatten reduceras med ett belopp, som motsvarar lösen.

Stämpelutredningens förslag till lösenkungörelse innebär, att den särskilda
avgiften vid registrering av bouppteckning hos rådhusrätt slopas. Med

:i29

Kanyl. Maj:ts proposition nr 75 är 1964

hänsyn till att skattepliktiga bouppteckningar enligt departementsförslaget
skall översändas till länsstyrelse och därifrån utlämnas till ingivaren
anser jag av praktiska skäl, att någon expeditionsavgift inte bör utgå vid registrering
av bouppteckning. I enlighet med det anförda har den särskilda
bestämmelsen i denna paragraf om avräkning av lösen utmönstrats.

51 §.

Gällande ordning

Det fastställda skattebeloppet antecknas för närvarande i regel inte på
den handling, som återgår till den skattskyldige efter det att skatten blivit
betald. Däremot visar stämpelmärkena på handlingen hur mycket som erlagts
i skatt.

Utredningen

Om stämpelbeläggningen slopas i enlighet med utredningens förslag, bör
den fastställda skattens belopp antecknas på bouppteckningen, tilläggsbouppteckningen
eller deklarationen, anser utredningen. När efterbeskattning
skall ske till följd av testamentsbevakning, bör motsvarande anteckning göras
på den utgående expeditionen angående bevakningen. I fråga om bouppteckning
bör enligt utredningens mening en sådan uppgift tas in i beviset
om registrering, när inte anstånd medgetts med skattens fastställande.
Har sådant anstånd beviljats, är dödsboet nu enligt 52 § 1 mom. sista stycket
skyldigt att tillhandahålla utlämnad bouppteckning för stämpelbeläggning.
Bestämmelsen för detta fall skall enligt utredningens förslag överföras
till 51 §.

Yttrandena

Hovrätten för Övre Norrland föreslår en föreskrift om att bouppteckningen
skall företes vid efterbeskattning på grund av testamente. Dessutom
bör bevis om skattebeloppet i sådant fall enligt hovrättens mening tecknas
på bouppteckningen, där den ursprungliga beskattningen redan finns noterad,
i stället för på testamentet.

Departementschefen

Då stämpelbeläggningen slopas, måste den fastställda skattens belopp i
fortsättningen alltid antecknas på en handling, som tillställs den skattskyldige.
De handlingar, på vilka anteckning skall ske, bör vara desamma
som nu stämpelbeläggs. Vid efterbeskattning på grund av testamente kan
sålunda inte anses föreligga något behov av att förete även bouppteckningen
för sådan anteckning.

I enlighet med det anförda har i denna paragraf införts bestämmelser
om bevis angående det fastställda skattebeloppet. Sådant bevis skall tecknas
på bouppteckning, tilläggsbouppteckning respektive deklaration. Sker efter llj

Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 75

330

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1964

beskattning på grund av testamentsbevakning, tecknas beviset på expeditionen
i bevakningsärendet. Har anstånd beviljats med skattens fastställande,
blir dödsboet liksom nu skyldigt att tillhandahålla beskattningsmyndigheten
utlämnad bouppteckning för att beviset om den sedermera fastställda skatten
skall kunna antecknas på denna handling. För det fall, att överrätt fastställt
skatt till högre belopp än som förut beräknats, skall handlingen i stället
tillhandahållas överrätten. I enlighet härmed bör uttryckligen föreskrivas
att handlingen för sådan anteckning skall ges in till granskningsmyndigheten
i det vid 52 § närmare berörda fallet, att en skattskyldig vitsordar anmärkning
som framställts av granskningsmyndigheten.

52 §.

Gällande ordning

Enligt 52 § 1 mom. skall skatt som utgår på grund av beskattningsmyndighets,
d. v. s. underrätts eller länsstyrelses, beslut, i den mån anstånd inte
medgetts, erläggas inom sex veckor efter det att beskattningsmyndigheten
meddelat beslut om skattens fastställande. Uttryckliga bestämmelser saknas
däremot om tidpunkten för betalning av tillkommande skatt, då överrätt
fastställt skatt till högre belopp än som förut beräknats. Dock innehåller 53
§ en bestämmelse att överrätts beslut om höjning av skatten skall överlämnas
till länsstyrelsen för indrivning, om skatten inte betalts inom tre veckor
efter det att beslutet vann laga kraft.

Utredningen

Den vanliga betalningsfristen om sex veckor bör enligt utredningen gälla
även sådan skatt, som tillkommer med anledning av överrätts beslut, och
utredningen föreslår i överensstämmelse härmed en ändring av 1 mom.
Bestämmelsen kan analogivis tillämpas, då advokatfiskals granskningsanmärkning
medgivits, anser utredningen. Betalningsfristen bör därvid räknas
från den dag, då den skattskyldige medgav anmärkningen. Vidare har
utredningen i denna paragraf tagit in den tidigare nämnda bestämmelsen
om postgiroinbetalning.

Departementschefen

Att betalningsfristen om sex veckor skall utsträckas att gälla även skatt,
som tillkommer med anledning av överrätts beslut, finner jag mig böra
tillstyrka. Samma betalningsfrist bör enligt min mening uttryckligen föreskrivas
även för det fall, att advokatfiskals granskningsanmärkning vitsordats.
Därvid skall tiden räknas från den dag, då granskningsmyndigheten
erhållit meddelande om vitsordandet.

Slopandet av stämpelbeläggningen och koncentreringen av all uppbörd till
länsstyrelse har jag motiverat vid inledningen till denna förordning. Bestämmelsen
om uppbördsmyndighet har införts i tredje stycket, under det

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1!)64 331

att stadgandet om postgiroinbetalning tagits in i 53 § såsom ett nytt andra
stycke. De nuvarande bestämmelserna om skatleredovisning på handling
har, som tidigare nämnts, i ändrad form överförts till Öl §.

Fastän uppbörden skall tillkomma länsstyrelse, skall underrätten, såvitt
avser arvsskatt, fortfarande påföra ränta på sådan skatt vid anstånd med
skattens fastställande och pröva frågor om betalning av skatt med andra
betalningsmedel än kontanter. Därför har i förtydligande syfte gjorts vissa
mindre ändringar i 1 mom. andra stycket och 2 mom.

53 §.

Gällande ordning

Bouppteckningar och motsvarande handlingar, som skall stämpelbeläggas
för arvsskatt hos underrätt, ligger nu kvar där, tills betalningsfristen om sex
veckor gått ut. Betalningen erläggs direkt till rätten kontant eller på annat
sätt som den skattskyldige finner lämpligt. Betalas skatten inte inom föreskriven
tid, skall underrätten anmäla förhållandet till länsstyrelsen. Samtidigt
skall rätten dit översända beslutet om skattens fastställande och bouppteckning,
om sådan föreligger.

När underrätt anmält underlåtenhet att betala arvsskatt liksom då skatt
som uppbärs av länsstyrelsen inte betalas i rätt tid, skall länsstyrelsen enligt
nuvarande bestämmelser förordna om uttagande av det felande beloppet i
den ordning, som gäller för uttagande av oguldna kronoutskylder.

Har överrätt fastställt skatten till högre belopp och erläggs inte det felande
beloppet inom tre veckor från det att överrättens beslut vunnit laga
kraft, ankommer det enligt tredje stycket av denna paragraf på vederbörande
advokatfiskal att överlämna beslutet till länsstyrelsen för att denna
skall ta ut beloppet på samma sätt som vid indrivning av resterande arvseller
gåvoskatt.

Utredningen

Såsom tidigare nämnts, har utredningen i 52 § föreslagit att skatt, som
lastställts av underrätt och med vars erläggande anstånd inte medgivits,
skall betalas genom insättning på ett enda centralt postgirokonto för arvsskatt.
För de fall, då inbetalning skall ske till länsstyrelse, har utredningen
rekommenderat postgiroinbetalning men inte velat förorda en ovillkorlig
skyldighet att använda sådant betalningssätt. I detta sammanhang föreslår
utredningen, att inbetalning av skatt skall vara avgiftsfri i överensstämmelse
med vad som enligt 52 § uppbördsförordningen gäller för inkomstskatt.
För portoavgiften gottgörs postverket vid beräkningen av verkets indirekta
kostnader för befattningen med stämpelväsendet (anslaget »Stämpelomkostnader
»).

Enligt utredningens författningsförslag skall det alltjämt åligga länsstyrelsen
att förordna om uttagande av felande skattebelopp i den ordning,

332

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 196b

som gäller i fråga om oguldna kronoutskylder. Utredningen föreslår vidare,
att tredje stycket av 53 § utgår. Sedan betalningsfristen vid överrätts beslut
reglerats i 52 § 1 mom. första stycket och uppbörden av tillkommande skatt
överflyttats från advokatfiskalen till länsstyrelsen, blir nämligen samma regel,
som nu gäller för länsstyrelses indrivning av annan skatt enligt förordningen,
tillämplig även på tillkommande skatt, framhåller utredningen.

Bouppteckning eller annan handling, som skall återställas till ingivare,
bör enligt utredningens mening inte lämnas ut förrän skatten betalts, om
inte anstånd med skattens erläggande medges. Härigenom kan man få en
viss påtryckning att betala skatten och hindra, att en anteckning om skattebeloppet
missbrukas som kvitto. Utredningen föreslår att handlingen, då
den lämnas ut, skall vara försedd med anteckning om vad som betalats in.

Yttrandena

Vad utredningen föreslagit i fråga om postgiroinbetalning har i allmänhet
lämnats utan erinran.

Beträffande indrivningsbestämmelsen anför stadsfogden i Uppsala att, eftersom
något stadgande om uttagande av oguldna kronoutskylder inte längre
finns, hänvisning i stället bör ske till uppbördsförordningens bestämmelser
om indrivning av restförd skatt. Om arvsskatt och gåvoskatt även skall
kunna tas ut genom införsel, fordras enligt stadsfogdens mening uttrycklig
föreskrift om detta. Någon regelrätt debitering av sådana skatter sker nämligen
inte, och enligt 21 § införsellagen är debitering en förutsättning för
att skatten skall kunna tas ut genom införsel. Liknande synpunkter anför
förste stadsfogden i Norrköping.

Utredningens förslag rörande ordningen för utlämnande av handling och
anteckning om erlagd skatt har lämnats utan erinran. Föreningen Sveriges
häradshövdingar förutsätter att postens kvitto, som företes av sökanden, i
brådskande fall får godkännas som bevis på skattebetalning, när det gäller att
lämna ut bouppteckning. Rådhusrätten i Malmö anser, att den skattskyldige
inte bör åläggas att själv styrka inbetalningen genom postkvitto.

Departementschefen

Eftersom länsstyrelsen enligt vad jag tidigare framhållit skall överta uppbörden
av arvsskatt, saknas anledning att låta de bouppteckningar, som föranleder
skatt, ligga kvar hos underrätten. I stället bör rätten, såsom Svea
hovrätt föreslagit, vara skyldig att sända skattepliktig bouppteckning till
länsstyrelsen snarast efter det att rätten fastställt skatten och gjort debiteringsanteckning
på handlingen. Detsamma bör gälla andra liknande liandlingar,
som ligger till grund för skattens beräkning och som för närvarande
blir föremål för stämpelbeläggning. De föreslagna bestämmelserna hindrar
givetvis inte att en handling som fordras för ett samtidigt ärende vid rätten,
exempelvis lagfart, kvarstannar där så länge behov av handlingen fö -

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 196i 333

religger. De uppgifter, som behövs för uppbörd av skallen, måslc dock
även i sådant fall omgående tillställas länsstyrelsen. 1 övrigt bör del la ankomma
på Kungl. Maj :t alt bestämma vilka uppgifter, som rätten skall
lämna länsstyrelsen för dess uppbördsverksamhet. När överrätt lastslällt
skatten till högre belopp, bör även denna vara skyldig att sända motsvarande
handlingar och uppgifter till länsstyrelsen. Detsamma bör galla
granskningsmyndigheten, när av denna framställd anmärkning blivit vitsordad.
De bouppteckningar och övriga handlingar, som inte föranlett skatt,
skall underrätten givetvis återställa till ingivaren oberoende av det nu angivna
förfarandet med skattepliktiga handlingar.

Införandet av obligatorisk postgiroinbetalning har jag motiverat vid inledningen
till denna förordning. Inbetalningen bör vara kostnadsfri. I överensstämmelse
med vad som gäller enligt 56 § 4 mom. uppbördsförordningen
bör vidare stadgas alt skatten skall anses erlagd den dag, då inbetalningskort
eller försändelse innehållande girokort inkommit till postanstalt.

Om skatt inte betalas inom föreskriven lid, skall länsstyrelsen liksom
hittills vidta åtgärder för indrivning. Sedan uppbörden överförts till länsstyrelsen,
fordras inte längre några bestämmelser om meddelande tiån i ätten
angående underlåten betalning. Bestämmelsen om indrivning har omformulerats,
så att den överensstämmer med uppbördsförordningens terminologi.

I praxis anses det inte möjligt att nu ta ut arvs- eller gåvoskatt genom införsel,
och frågan härom torde få prövas i samband med det föi slag till
ny införsellagstiftning, som lagberedningen väntas avlämna detta år. Reglerna
om länsstyrelses indrivning av skatt bör, såsom utredningen föreslagit,
bli tillämpliga även på skatt, som tillkommer genom överrätts beslut. I
konsekvens med vad som anförts tidigare kommer de att gälla även då
skattskyldig vitsordat anmärkning från granskningsmyndigheten.

De bouppteckningar och motsvarande beskattningshandlingar, som underrätten
sänder till länsstyrelsen, skall denna lämna ut direkt till ingnaren.
Såsom utredningen föreslagit, bör detta emellertid inte få ske, lörrän
skatten blivit betald. Handlingen bör emellertid inte lämnas ut ledan mot
uppvisande av postkvitto utan först när länsstyrelsen fått bevis om inbetalningen
från postgirot. Innan handlingen lämnas ut, bör den förses med
anteckning om erlagd skatt, så att den skattskyldige inte skall behö\a
spara postkvittot som bevis härom. Förslaget innebär, att länsstyrelse skall
göra anteckning även om inbetald tillkommande skatt med anledning av
överrätts beslut eller advokatfiskals granskningsanmärkning. Ytterligare
bestämmelser om anteckning i fall av betalningsanstånd skall enligt mitt
förslag tas in i 55 § 4 mom.

54 §.

En föreskrift av formell karaktär, som ansluter till 29 § 2 inom., utgår.

55 §.

När anstånd medgivits med erläggande av skatt, bör i enlighet med utredningens
förslag det kvitto, som enligt 53 § fjärde stycket i departements -

334

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 196t

förslaget skall tecknas på ingiven handling, innehålla uppgifter inte bara
om den kontanta betalningen ntan även om skuldförbindelsen för återstoden.
I förtydligande syfte har i 4 mom. angetts, att det är länsstyrelsen
som skall göra anteckningen.

Frågan hur influten arvsskatt och gåvoskatt skall redovisas till statsverket
torde få lösas i administrativ ordning.

62 §.

Gällande ordning

Länsstyrelses beslut om fastställande av gåvoskatt skall för närvarande
tas upp i särskilt protokoll, där den skattskyldiges namn och hemvist samt
skattens belopp antecknas. Protokoll upprättades tidigare på blankett, som
innehöll endast beslutsdag, protokollsnummer och gåvodeklarationens nummer.
Genom blankettexten hänvisades till en särskild förteckning över gåvodeklarationer,
där inkomna deklarationer infördes i kronologisk följd
och beslutsdagen antecknades. Från och med år 1963 skrivs gåvoskatteprotokollet
på blankett enligt formulär, som fastställts av blankettkommissionen.
Blanketten innehåller, förutom uppgifter om beslutsdag och deltagande
i beslutet, deklarationens nummer, den skattskyldiges namn och
hemvist samt skattens belopp. Dessutom har på blanketten utrymme reserverats
för anteckning om tiden för inbetalning av skatt och om andra åtgärder.
På varje blankett kan tas upp flera ärenden.

Utredningen

Utredningen påpekar att statens organisationsnämnd i sin inledningsvis
omnämnda PM den 2 april 1959 föreslagit ett förenklat förfarande. Enligt
detta skall protokoll och förteckning sammanföras till en gemensam handling,
i det följande benämnd beslutsförteckning. Denna förs på en blankett,
som är utformad så att den kan uppta flera ärenden och som innehåller
kolumner för den skattskyldiges namn och hemvist, den fastställda skattens
belopp, gåvodeklarationens nummer och inkomstdag samt beloppet av inbetald
skatt och datum för inbetalningen. Beslutsförteckningen skrivs ut i
två exemplar, av vilka originalet ligger kvar hos länsstyrelsen och kopian
sänds in till hovrätten för granskning.

Utredningen, som funnit det föreslagna förfarandet lämpligt, föreslår
därav betingade ändringar i 62 §.

Yttrandena

Länsstyrelsen i Stockholms lön, som inte kan biträda utredningens förslag
helt, anför.

Visserligen kan det föreligga skäl för förenkling av protokollsskrivningen.
Ett avskaffande av den vid länsstyrelserna förda förteckningen, i vilken
gavoskattedeklarationer antecknas i kronologisk följd, synes emellertid för -

Kungl. Muj.ts proposition nr 75 år 19(>''i

335

,v;in överblicken av vilka gåvoskatteärenden, som vid varje tidpunkt icke
avgjorts av länsstyrelsen. Någon form av löpande förteckning over inkomna
gåvoskatteärenden synes därför böra föras. Förtecknmgen skulle möjligen
kunna utskrivas med genomslag samtidigt som anteckning b n

korten. Länsstyrelsen ifrågasätter om icke i 62 § endast boi intagas en me <
allmänt formulerad bestämmelse om att protokoll, förteckning eHcr m -svarande skall föras över länsstyrelsens handläggning av gåvoskattearen
den De närmare bestämmelserna i detta hänseende bor meddelas av Kungl.

Maj it.

Häradshövdingen i Hallands södra domsaga finner gåvoskatteforteckmng
vara ett lämpligare uttryck för den särskilda beslutsförteckningen.

Departementschefen

Den sammanslagning av länsstyrelsens protokoll och deklarationsforteckning
till en särskild beslutsförteckning, som utredningen föreslagit i fråga
om "gåvoskatten, har allmänt godtagits. Med hänsyn till att samme advokatfiskal
skall granska flera länsstyrelsers skattebeslut bör en enhetlig utformning
av beslutsförteckningen föreskrivas. De närmare bestämmelserna
om sådan förteckning torde få meddelas av Kungl. Maj :t.

Genom att en enhetlig beslutsförteckning införs blir det givetvis inte förbjudet
att göra upp en särskild förteckning över deklarationer, kronologiskt
ordnade efter dagen för ingivandet. En sådan förteckning bör alltjämt, utan
tvingande författningsbestämmelse, användas vid de länsstyrelser, som har
ett större antal gåvoskatteärenden. Eftersom det således kan förekomma
två förteckningar rörande gåvoskatt, är det lämpligast att den av förteckningarna,
som innehåller skattebeslutet, benämns beslutsförteckmng.

Med hänsyn till vad jag nu föreslagit och eftersom arvsskatt inte längre
skall betalas till underrätt bör bestämmelserna om anteckning i lansstyrelses
protokoll och i bouppteckningsprotokoll angående inbetalning slopas.

64 §.

Gällande ordning

För närvarande kontrollerar advokatfiskal i hovrätt, dels att skatten är rätt
beräknad dels att skatten i behörig ordning redovisats med dubbla beläggningsstämplar.

Utredningen

Advokatfiskalens kontroll att skatten är rätt beräknad behålls enligt utredningens
förslag. Advokatfiskalens nuvarande kontroll av redovisningen
skall däremot enligt utredningens förslag i första hand ersättas av kontroll
inom generalpoststyrelsen. Denna bör för detta ändamål få uppgift om
debiterade belopp. För att möjliggöra kontroll av att dessa uppgifter stämmer
med de belopp, som tagits upp i bouppteckningsprotokollet, skall uppgifterna
vara tillgängliga vid advokatfiskalens granskning av bouppteckningsprotokollet.
Uppgifterna bör enligt utredningens mening lämnas i form

336

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 196b

av en förteckning, som endast upptar ärendenummer, de skattskyldigas
namn och skattebeloppet. Förteckningen bör uppta de bouppteckningar,
som registrerats en viss registreringsdag och för vilka skatt fastställts. Den
bör göras i två exemplar, av vilka generalpoststyrelsen vidarebefordrar det
ena till advokatfiskalen. Bestämmelser om förteckningen bör enligt utredningen
meddelas i tillämpningskungörelsen till arvsskatteförordningen.

I fråga om skattebelopp, som skall betalas in till länsstyrelse, föreslår
utredningen, att kontroll sker genom den granskning av räkenskaperna,
som utförs inom länsstyrelserna och hos riksrevisionsverket. I denna del
upphör avdokatfiskalens redovisningskontroll helt, påpekar utredningen.

Yttrandena

Hovrätten för Västra Sverige föreslår, i enlighet med sitt förslag i fråga
om stämpelavgift, att advokatfiskalen tilläggs rätt att förordna om återbetalning
av felaktigt debiterad skatt. En förutsättning anser hovrätten vara,
att underrätten delar advokatfiskalens uppfattning i skattefrågan och att det
restituerade skattebeloppet inte överstiger 1 000 kronor.

Departementschefen

Kontrollen över att arvs- eller gåvoskatt blivit rätt beräknad ligger för
närvarande hos advokatfiskal i hovrätt, och i denna ordning har varken
utredningen eller remissorganen föreslagit någon ändring. Emellertid har
Kungl. Maj:t efter föredragning av chefen för justitiedepartementet sedermera,
såsom jag nämnt vid 48 § i förslaget till stämpelskatteförordning,
gett statskontoret uppdrag att utreda möjligheterna att flytta över advokatiiskalens
arbetsuppgifter till kammarkollegiet. I väntan på resultatet av
denna utredning bör den rättsliga granskningen av besluten i fråga om arvsskatt
och gåvoskatt tills vidare ligga kvar hos hovrätternas advokatfiskaler.
Kungl. Maj :t bör dock redan nu bemyndigas att flytta över dessa göromål
till den centrala myndighet, som kan finnas lämplig. Jag vill därför föreslå
en bestämmelse av innebörd att beslut i ärenden angående fastställande,
eftergift eller återvinning av skatt skall granskas av den myndighet Kungl.
Maj :t förordnar. Däremot skall advokatfiskalen inte granska beslut om
anstånd med fastställande eller erläggande av skatt och inte heller överrätts
beslut.

Genom slopandet av stämpelbeläggningen upphör den redovisningskontroll
hos advokatfiskalen, som varit förenad med stämpelsystemet. Någon
särskild kontroll från advokatfiskalens sida över redovisningen av debiterad
skatt är enligt min uppfattning inte erforderlig. Uppbördskontrollen bör således
ske enligt allmänna regler. Advokatfiskalen befrias därigenom från
befattningen med uppbörden och redovisningen av skatten och får sin uppgift
koncentrerad till granskningen av rätlsenligheten i beskattningsmvndigheternas
beslut.

Någon rätt för advokatfiskal att förordna om återbetalning av felaktigt

337

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år Wtii

debiterad skatt har jag inte ansett mig böra förorda i fråga om stämpelskatt,
och jag finner inte skäl att inta eu annan ståndpunkt i iråga om
arvs- och gåvoskatt.

72 §.

Gällande ordning

Enligt 72 § skall föreskrifterna i SF, såvitt annat inte stadgas, äga motsvarande
tillämpning i fråga om stämpelbeläggning, som äger rum beträffande
arvs- eller gåvoskatt. På grund härav gäller bl. a. bestämmelserna i
36 § 2 mom. och 50 § SF om rätt för advokatfiskal att anställa åtal mot
tjänsteman för fel eller försummelse vid stämpelbeläggning.

Utredningen

En uttrycklig motsvarighet till bestämmelserna i SF om advokatfiskals
åtalsrätt har utredningen velat införa i denna paragraf. Detta förslag överensstämmer
med vad utredningen förordat i 56 § i sitt förslag till ny stämpelförordning.
I övrigt anser utredningen det inte vara nödvändigt att
göra någon hänvisning till stämpelförordningen i denna paragraf.

Yttrandena

Besvärssakkunniga och utredningen angående redogöraransvaret in. m.
anser, att bestämmelsen om specialåklagare bör utgå av samma skäl som
de anfört i fråga om motsvarande bestämmelse i stämpelförordningen.

Departementschefen

I fråga om stämpelskatt har jag i det föregående föreslagit, att advokatfiskalens
åtalsrätt skall upphöra. Lika starka skäl talar mot att behålla specialåklagare
beträffande arvs- och gåvoskatt. Jag föreslår därför att bestämmelsen
härom i stället, liksom i fråga om stämpelskatt, får den innebörden
att advokatfiskalen endast skall föra det allmännas talan i skatteprocess
mot den skattskyldige. Förslaget innebär, att advokatfiskalen får överklaga
även till den skattskyldiges förmån.

Någon hänvisning till stämpelskatteförordningen behövs inte, eftersom
stämpelbeläggningen slopas helt.

Övergångsbestämmelser

Utredningen

Ändras uppbördsförfarandet i enlighet med utredningens förslag, bör enligt
utredningens mening äldre bestämmelser gälla beträffande stämpelbe -

338

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år

läggning samt uppbörd och redovisning av skattemedel, om beslut angående
skattens fastställande meddelas före ändringens ikraftträdande. Detta bör
gälla, oavsett om skatten betalas senare.

Har arvsskatt före ändringarnas ikraftträdande förskottsvis erlagts i ärende,
där skatt skall redovisas enligt de nya bestämmelserna, bör enligt utredningen
reglering ske genom överföring av motsvarande belopp från stämpelförsäljarens
stämpelkonto till generalpoststyrelsens särskilda postgirokonto
för arvsskatt. Motsvarande bör gälla i fråga om gåvoskatt och sådan
arvsskatt, som skall uppbäras av länsstyrelse, samt beträffande kvarlåtenskapsskatt,
i den mån sådan alltjämt skall utgå. Några uttryckliga bestämmelser
om dessa bokföringsåtgärder bar utredningen inte funnit behövliga.

Yttrandena

Stockholms rådhusrätt anför i fråga om hänvisningarna till den nya ärvdabalken
följande.

Enligt utredningens förslag beträffande ikraftträdande av förordningen
angående ändring i arvsskatteförordningen skola äldre bestämmelser om er1
äggande och redovisning av arvsskatt och gåvoskatt fortfarande äga tilllämpning,
därest beslut om skattens fastställande meddelats före ikraftträdandet.
Å andra sidan stadgas i 1 § lagen om införande av nya ärvdabalken
att, om arvlåtaren avlidit innan nya ärvdabalken trätt i kraft eller således
före den 1 juli 1959, äldre lag fortfarande skall äga tillämpning. Vid samtidig
tillämpning av ifrågavarande övergångsbestämmelser torde i vissa lägen
deji situationen kunna uppstå att vederbörande hänvisningar icke överensstämma
och att det således icke entydigt framgår vilken lagstiftning som
skall åberopas och tillämpas. Ett sådant fall uppkommer, därest efter den
1 juli 1962 (den av utredningen föreslagna tiden för de nya bestämmelsernas
ikraftträdande) blir fråga om fastställande av arvsskatt i dödsbo efter
den som avlidit före den 1 juli 1959. Enligt rådhusrättens mening bör därför
i övergångsbestämmelserna till ändringsförordningen intagas en föreskrift
därom att i förekommande fall jämväl bestämmelserna i lagen om
införande av nya ärvdabalken skola äga tillämpning.

Departementschefen

Förordningen bör träda i kraft samtidigt med stämpelskatteförordningen
eller således den 1 januari 1965. I likhet med utredningen anser jag att
äldre bestämmelser om erläggande och redovisning av arvsskatt och gåvoskatt
fortfarande skall tillämpas, om beslut angående skattens fastställande
meddelats innan förordningen trätt i kraft. Har beslutet meddelats därefter,
bör däremot de nya bestämmelserna gälla, oavsett när skattskyldigheten inträtt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1964

339

VI. Departementschefens hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte
genom proposition föreslå riksdagen att

dels antaga inom finansdepartementet upprättade förslag till

1) stämpelskatteförordning;

2) förordning om ändring i förordningen den 6 november 1908 (nr 129)
angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper; samt

3) förordning angående ändring i förordningen den 6 jnni 1941 (nr 416)
om arvsskatt och gåvoskatt;

dels ock bemyndiga Kungl. Maj :t att medge det överskridande för budgetåret
1964/65 av den i kontrollstyrelsens avlöningsstat upptagna anslagsposten
till avlöningar till övrig icke-ordinarie personal och att vidta de
övergångsåtgärder i övrigt, som fordras för förslagens genomförande.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Hans Ohlsson

• $1*X -

• .--.v- .,•> ■ . • sr • • .''*•

• ".tv. 1!'' ''.i. ; >V''. .V

. t < »i ti .<■: .-»t;. ■ i". .-:»U jV

■■■ ’ v; n? . ■ v.: -.!■ i ,v ’

.. i

*'' sv c;-.*, ''!-l\ > .:.,1V,SV

Vi<•}.*"'''' V. : . V */-* . I*. ,V-.\ vi. ., J !'':•

'' ; r+''V-"v-'' -.v -v* r. > >-i. •, • . ••• <

'' . >’’•'' j."k;

t ? y y .

. '''' !*¥".

if-i) r ,!/.

" • f;

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 19(U

341

Bihang

Utredningens förslag
till

Förordning

angående stämpelavgiften

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Till staten skall erläggas stämpelavgift i de fall och i den ordning nedan
stadgas.

Rörande stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper äro särskilda bestämmelser
meddelade.

Om stämpelbeläggning av myndighets expeditioner samt om avgift för
ansökan och vid anlitande av kommissionär vid domstol gäller vad Konungen
föreskriver.

2 §•

Staten är fri från stämpelavgift.

Fast egendom

3 §.

Avgiftsplikt föreligger vid förvärv av fast egendom och tomträtt genom
köp och byte, tillskott till bolag och förening, skifte vid upplösning avbolag
och förening, fusion av aktiebolag enligt 175 § lagen om aktiebolag
samt expropriation och annan inlösen jämlikt stadgande om rätt eller skyldighet
att lösa fast egendom så ock vid upplåtelse av tomträtt.

Vid bedömande av avgiftsplikten för ett såsom gåva betecknat förvärv,
vilket sker mot övertagande av ansvar för inteckningar eller eljest mot
vederlag, skall hänsyn ej tagas till värde å egendomen överskjutande det
taxeringsvärde eller motsvarande värde, vartill egendomen enligt 8 § skall
skattas.

4 §•

Stämpelavgift utgår icke

1) vid förvärv från make, därest överlåtelsen sker i syfte att för sammanläggning
åstadkomma enhetliga lagfartsförhållanden beträffande makarnas
fastigheter;

2) vid förvärv av mark genom byte i den mån vederlaget utgöres av annan
mark, därest bytet sker för att åstadkomma en lämpligare fastighetsindelning; 3)

vid sambruksförenings förvärv genom tillskott från medlem;

4) vid förvärv av järnväg för allmän trafik eller av mark för sådan
järnväg;

5) vid kommuns förvärv av mark, vilken enligt fastställd plan skall
utgöra allmän plats eller begravningsplats;

342

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 196b

6) vid förvärv enligt lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område;

7) vid förvärv enligt lagen om arrendators förköpsrätt, därest den till
vilken jordägaren sålt egendomen tidigare erlagt avgift för sitt fång;

8) vid skattelösen av kronojord; samt

9) då fång återgår under omständigheter som enligt 51 § medföra rätt
till återvinning av erlagd avgift.

5 §.

Överlåtes köp utgår stämpelavgift endast för det sista fånget, därest
överlåtelsen sker utan tillägg till eller förändring i något av köpevillkoren i
vidare mån än beträffande tiden för tillträde och betalning ävensom sådana
ändringar i sättet för betalningen, som påkallas av ändrade inteckningsförhållanden,
samt lagfart eller inskrivning sökes inom stadgad tid och vad
angår överlåtelsen sist å den inskrivningsdag, som infaller näst efter sex
månader räknat från köpet.

överlåtes fång som avses i 3 § såsom tillskott till bolag eller förening
utgår stämpelavgift endast för tillskottet, därest överlåtelsen sker utan
andra tillägg till eller förändringar i förvärvsvillkoren än sådana, som
angivas i första stycket eller som betingas av att vederlaget för överlåtelsen
utgöres av aktier eller andelar, samt lagfart eller inskrivning sökes inom
stadgad tid och vad angår överlåtelsen sist å den inskrivningsdag, som infaller
näst efter två år räknat från första fånget.

Om avgift för det första fånget redan erlagts, avräknas beloppet från avgiften
för det sista.

Begäran om avgiftsbefrielse som ovan avses skall vara åtföljd av skriftlig,
på heder och samvete avgiven förklaring av överlåtaren och förvärvaren
att icke utöver vad överlåtelsen innehåller i någon form lämnats eller
skall lämnas betalning eller vederlag för överlåten egendom eller eljest
avtalats tillägg till eller förändring av förvärvsvillkoren.

6 §•

Under förutsättning av ömsesidighet må Konungen medgiva frihet från
stämpelavgift då främmande stat förvärvar egendom, som är avsedd för
vederbörande stats beskickning eller konsulat här i riket.

7 §•

Stämpelavgiften utgår med en krona för varje fullt hundratal kronor av
egendomens värde vid tiden för förvärvet.

Förvärvas egendomen av juridisk person utgår dock avgiften med dubbelt
belopp utom i fall förvärvaren enligt gällande bestämmelser om gåvoskatt
är befriad från sådan skatt eller är dödsbo.

8 §•

1 mom. Såsom värde å fast egendom vid tiden för förvärvet skall gälla
nästföregående årets taxeringsvärde. Vid köp skall dock värdet anses motsvani
köpeskillingen, säljaren förbehållen rätt till avkomst eller annan
förmån av egendomen oberäknad, om köpeskillingen överstiger taxeringsvärdet;
och enahanda värderingsgrund skall, i den mån det är möjligt,
tillämpas när förvärv eljest sker mot vederlag.

Finnes för egendomen icke särskilt taxeringsvärde, skall i stället gälla
det värde, vartill egendomen skattas enligt intyg av trovärdiga män eller
efter inskrivningsdomarens prövning. Detsamma skall gälla, därest det

Kungl. Muj.ts proposition nr 75 år 1543

visas atl egendomen, eller den tidpunkt som nästföregående årets taxeringsvärde
avsett, nedgått i värde genom eldsvåda, vattenflöde eller annan dylik
tilldragelse eller genom borttagande av byggnad eller annan anläggning
å egendomen eller tillbehör därtill eller genom skogsavverkning eller genom
nedläggning eller väsentlig förändring av rörelse, i vilken egendomen
varit använd, eller av annan liknande anledning, eller ock egendomen, efter
tidpunkt som nyss nämnts, ökat i värde genom fortsatt bebyggelse eller till
följd av ny-, till- eller ombyggnad eller väsentlig förändring av rörelse, vari
egendomen varit använd, eller annan liknande anledning.

1 fall som i andra stycket avses skall dock, om särskilda förhållanden därtill
föranleda, i stället vad som är stadgat rörande åsältande av särskilt
värde vid bestämmande av arvsskatt äga motsvarande tillämpning.

2 inom. Vad angår värdet av tomträtt skall byggnad anses såsom fast
egendom och, i den mån ej annat följer därav, tomträtten uppskattas till
vad rättigheten med hänsyn till villkoren vid upplåtelsen och den tid,
som därför återstår, kan antagas hava betingat vid en med tillbörlig omsorg
skedd försäljning. Med iakttagande av vad nu sagts skola bestämmelserna
i 1 mom. i tillämpliga delar gälla beträffande tomträtt.

9 §•

7 mom. Där kommun eller annan, som i ett sammanhang upplör ett
flertal en- eller tvåfamilj shus, överlåter egendom med sådan byggnad inom
ett år från det byggnaden blivit uppförd, skall, därest i avhandlingen angives
hur mycket av vederlaget som belöper å byggnaden, dennas värde icke
medräknas vid avgiftens bestämmande.

2 mom. Omfattar förvärv jämväl annat än fast egendom eller tomträtt och
har i avhandlingen vederlagets fördelning ej angivits, anses hela vederlaget
belöpa å den fasta egendomen eller tomträtten.

10 §.

Stämpelavgiften erlägges då lagfart eller inskrivning sökes.

Sökes icke lagfart eller inskrivning inom därför stadgad tid, höjes stämpelavgiften
med två procent för varje kalenderkvartal mellan det kvartal,
varunder ansökningen sist bort ske, och det kvartal då den skedde. Höjningen
må dock icke överstiga grundavgiften. Vid beräkningen uppkommande
öretal bortfaller.

11 §•

Överlåtes kronohemman eller skattlagt krononybygge skall, då åborätt på
grund därav vinnes, erläggas stämpelavgift, för kronohemman med 60 öre
och för nybygge med 20 öre för varje fullt hundratal kronor av egendomens
värde vid tiden för överlåtelsen; dock utgår avgiften med dubbelt belopp
i fall förvärvaren är juridisk person som sägs i 7 § andra stycket.

I fråga om egendomens värde skall vad om tomträtt stadgas i 8 § äga
motsvarande tillämpning.

12 §.

Då inskrivning av vattenfallsrätt sökes eller inteckning sökes för nyttjanderätt,
rätt till elektrisk kraft, servitut eller avkomst eller annan förmån
av fast egendom utgår stämpelavgift med tio kronor. Dock skall, om avgiften
blir högre, utgå

för rätt till skogsavverkning en krona för varje fullt hundratal kronor
av skogens värde, beräknat enligt de i 8 § 1 mom. angivna grunder; samt

344

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 196b

för vattenfallsrätt, annan nyttjanderätt och rätt till elektrisk kraft 25
öre för varje fullt hundratal kronor av avgälden för ett år eller, om avtalet
avser kortare tid, för den tiden.

Är avgäld som ovan sägs bestämd till olika belopp för skilda år, beräknas
avgiften å det högsta. I avgäld ingående vederlag i annat än penningar
skattas efter ortens pris. Erlägges i stället för avgäld eller jämte avgäld
visst belopp en gång för alla, anses fem procent därav utgöra avgäld.

13 §.

Sökes lagfart, inskrivning eller inteckning på grund av handling, som
tidigare i samma avseende blivit företedd och då stämpelbelagts, utgår ej
avgift ånyo.

Om stämpelavgift i vissa fall när betalning eller inteckning för fordran
sökes på grund av handling, som avses i 3, 11 och 12 §§, stadgas i 33 §.

Fartyg

14 §.

Avgiftsplikt föreligger vid förvärv av fartyg (pråm) till ett värde av
minst femtontusen kronor eller av lott i sådant fartyg genom köp och byte,
tillskott till bolag och förening, skifte vid upplösning av bolag och förening
samt fusion av aktiebolag enligt 175 § lagen om aktiebolag.

Avgift utgår även om fartyget på grund av förvärvet upphör att vara
svenskt.

Om stämpelavgift när betalning eller inteckning för fordran sökes på
grund av handling som här avses stadgas i 33 §.

15 g.

Stämpelavgift utgår icke

1) vid förvärv av utländskt fartyg;

2) vid beställning, som avser nybyggnad av fartyg, eller vid överlåtelse
av sådant beställningskontrakt innan fartyget blivit byggt;

3) vid förvärv av nybyggt fartyg omedelbart från "den som byggt detsamma; 4)

vid förvärv av fartyg som är avsett för räddning av skeppsbrutna;
samt

5) vid förvärv som göres av statstjänsteman för användning i tjänsten.

16 §.

Överlåtes köp utgår stämpelavgift endast för det sista fånget, därest
överlåtelsen sker utan tillägg till eller förändring i något av köpevillkoren
i vidare mån än beträffande tiden för tillträde och betalning ävensom sådana
ändringar i sättet för betalningen, som påkallas av ändrade inteckningsförhållanden,
samt anmälningar om fången ske inom stadgad tid och vad
angår överlåtelsen inom sex månader räknat från köpet.

Överlåtes fång som avses i 14 § såsom tillskott till bolag eller förening
eller till delägare i nybildat rederi eller bolag utgår stämpelavgift endast
för sista fånget, därest överlåtelsen sker utan andra tillägg till eller förändringar
i förvärvsvillkoren än sådana, som angivas i första stycket eller
som betingas av att vederlaget för överlåtelsen utgöres av aktier eller andelar
eller av att flera bliva delägare i fartyget eller fartygslotten, samt

345

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år l!)6i

anmälningar om fången ske inom sladgad tid och vad angår överlåtelsen
inom två år räknat från första fånget.

Om avgift för det första fånget redan erlagts, avräknas beloppet från
avgiften för det sista.

Begäran om avgiftsbefrielse som ovan avses skall vara åtföljd av skriftlig
uppgift om förvärvsvillkoren ävensom på heder och samvete avgiven
förklaring av överlåtaren och förvärvaren att icke utöver vad uppgiften
innehåller i någon form lämnats eller skall lämnas betalning eller vederlag
för överlåten egendom eller eljest avtalats tillägg eller förändring av villkoren.

17 §.

Stämpelavgiften utgår med en krona för varje fullt hundratal kronor av
fartygets eller fartygslottens värde vid tiden för förvärvet.

Vid köp beräknas dock stämpelavgiften å köpeskillingen, därest icke omständigheterna
giva anledning till antagande, att denna understiger det
verkliga värdet.

18 §.

Stämpelavgiften erlägges då anmälan om förvärvet göres enligt vad i 19 §
sägs.

Anmäles icke förvärv inom stadgad tid, höjes stämpelavgiften med två
procent för varje kalenderkvartal mellan det kvartal, varunder anmälan
sist bort ske, och det kvartal då den skedde. Höjningen må dock icke överstiga
grundavgiften. Vid beräkningen uppkommande öretal bortfaller.

19 §.

Om förvärv av fartyg, som skall vara infört i fartygsregistret eller som
eljest är infört i registret, skall anmälan göras hos sjöfartsstyrelsen såsom
registreringsmyndighet på sätt och inom tid varom särskilt är stadgat.

Avser förvärvet annat fartyg, åligger det överlåtaren och förvärvaren att
inom en månad efter förvärvet göra skriftlig anmälan, vilken i två exemplar
skall ingivas till polismyndigheten i den ort, där fartyget vid förvärvet
hade sin hemort. Är förvärvaren icke bosatt här i riket, åligger dock
skyldigheten endast överlåtaren.

Anmälan som i andra stycket sägs skall jämte åtföljande handlingar omedelbart
av polismyndigheten insändas till sjöfartsstyrelsen.

20 §.

Vid köp skall anmälan vara åtföljd av skriftlig försäkran av överlåtaren
och förvärvaren om köpeskillingen. Vid annat förvärv skall ingivas intyg
av trovärdiga, med saken förtrogna män angående fartygets eller fartygslottens
värde vid tiden för förvärvet; och skall vid köp sådant intyg på
begäran tillhandahållas. Är förvärvsavtal skriftligt, skall avtalet bifogas anmälningen.

Lösören

21 §.

När avhandling om köp av lösören, vilka skola kvarbliva i säljarens vård,
ingives för intagande i domstols protokoll, skall erläggas stämpelavgift
med en krona för varje fullt hundratal kronor av köpeskillingen.

Om stämpelavgift då betalning sökes på grund av sådan handling stadgas
i 33 §.

346

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 196b
Aktier, lottbrev, obligationer m. m.

22 §.

Vid bildande av aktiebolag samt vid ökning av bolagets aktiekapital skall
erläggas stämpelavgift med 10 öre för varje fullt tiotal kronor av akties nominella
belopp eller, om för aktie skall betalas högre belopp, av det beloppet.
Därest för aktie tillskjutes annan egendom än penningar, är avgiften för
sådan aktie densamma som för aktie, vilken betalas med penningar; skall
icke någon aktie betalas med penningar, utgår avgiften efter det nominella
beloppet.

23 §.

Avgiften erlägges inom två månader efter det registrering skett därom
att aktie blivit till fullo betald eller, då aktiekapital ökas genom överföring
av vinstmedel, efter det ökningsbeslutet blivit registrerat. Inom två månader
efter utgången av den tid, inom vilken tecknad aktie skall betalas, erlägges
avgift för aktie, för vilken avgift ej tidigare erlagts och som ej blivit
förklarad förverkad.

24 §.

Erlägges stämpelavgift för aktie senare än i 23 § sägs, höjes avgiften med
sex procent för år räknat från den dag beloppet senast skulle hava erlagts
till dess betalning sker. Vid beräkningen uppkommande öretal bortfaller.

25 §.

För kommanditdelägares insats i kommanditbolag skall, inom två månader
efter det registrering skett om kommanditdelägarens utfästelser, erläggas
stämpelavgift med belopp som föreskrivits för aktie, beräknat å insatsen.

26 §.

För obligationer och andra skuldebrev, vilka utgivas i större antal och
uppenbarligen äro avsedda för den allmänna rörelsen, skall innan de utlämnas
erläggas stämpelavgift med 60 öre för varje påbörjat hundratal
kronor av det nominella beloppet.

yad nedan sägs om obligation gäller även sådana andra skuldebrev som
i första stycket avses.

27 §.

Stämpelavgift utgår icke för obligationer som äro utfärdade eller garanterade
av staten eller som äro utfärdade av kommun eller av Sveriges allmänna
hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Svenska
hostadskreditkassan eller Svenska skeppshypotekskassan eller av svenskt
aktiebolag, som har till ändamål att idka belåning av fast egendom eller
tomträtt.

28 §.

Obligation skall, utom i tall som avses i 27 §, då den utlämnas vara försedd
med stämpel utvisande att avgift för densamma erlagts.

Då obligation i samband med dödning utgives i stället för annan obligation
eller eljest lämnas i utbyte mot obligation, upptagande oförändrade
villkor, och den äldre obligationen varit behörigen stämplad, skall obligationen
icke förses med stämpel.

Obligation som blivit behörigen stämplad må, ändå att den försetts med
påskrift avseende förändring av ränta, betalningstid eller andra villkor,

347

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 ur 196b

utlämnas utan förnyad stämpel, dock icke efter utgången av den ursprungligen
bestämda betalningstiden. Konungen äger i särskilda fall medgiva,
att vad nu sagts skall gälla även om i stället ny obligation utgives.

Obligation som utlämnas utan stämpel skall vara försedd med påskrift
av utgivaren om orsaken därtill.

29 §•

För bevis avseende andelsrätt i svenska aktier eller obligationer och för
certifikat avseende förfoganderätt över sådant värdepapper skall, där bevisen
eller certifikaten utgivas i större antal och uppenbarligen äro avsedda
för den allmänna rörelsen, innan de utlämnas erläggas stämpelavgift med
belopp som föreskrivits för aktie, beräknat å det vederlag som skall betalas
för beviset eller certifikatet.

Avgift utgår ej för interimsbevis och teckningsbevis å aktie eller för bevis
eller certifikat avseende endast sådan obligation som sägs i 27 §.

Vad i 28 § första, andra och fjärde styckena stadgas skall äga motsvarande
tillämpning.

30 §.

För aktie i utländskt bolag samt för obligation som utgivits utom riket
skall, därest sådan handling införes till riket, erläggas stämpelavgift med
belopp som ovan föreskrivits i fråga om svensk handling av motsvarande
slag, därvid avgiften för aktie skall beräknas å det belopp varå den lyder
eller, om den lyder å viss andel, efter andelens värde.

Vad som stadgas om aktie i utländskt bolag skall även gälla annat andelsbevis,
delaktighetsbevis eller lottbrev i utländskt företag av ekonomisk

Med obligation förstås handling som i 26 § sägs och som ej enligt 27 § är

fri från avgift. _ _

Å bevis avseende andelsrätt i eller certifikat avseende förfoganderätt over
handling som ovan avses skall, därest det utfärdas i eller införes till riket,
tillämpas vad som är stadgat om aktie eller, om handlingen avser endast
obligation, vad som är stadgat om obligation.

31 §.

Avgift som i 30 § sägs skall erläggas innan handlingen här i riket överlåtes
eller pantsättes eller innan registrering sker av bouppteckning efter avliden
vari handlingen är upptagen såsom tillgång. Dock inträder icke avgiftsskyldighet
på grund av pantsättning, om den sker mot skuldebrev av utländsk
medborgare, som icke är bosatt här i riket, eller av utländsk juridisk
person.

Handlingen skall förses med stämpel utvisande att avgift för densamma
erlagts. Vad eljest i 28 § är stadgat skall äga motsvarande tillämpning vid
utbyte av eller påskrift å handling som här avses ävensom vid utbyte av
certifikat mot den handling det angår. Har utbyte eller påskrift skett utom
riket, äger innehavaren, efter anmälan i den ordning 32 § angiver, erhålla
bevis å handlingen om orsaken till att den ej är försedd med stämpel.

32 §.

Vad angår aktie och lottbrev i svenskt bolag skall, när avgiftsskyldighet
inträtt, till generalpoststyrelsen ingivas skriftlig anmälan därom. Tillika
skall avgivas skriftlig försäkran, undertecknad av styrelseledamöterna i bolaget,
angående de förhållanden av vilka stämpelavgiften beror, varvid be -

348

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 1065

träffande aktie skall uppgivas det antal aktier som till fullo betalts, tiden
när det skett samt det belopp som enligt bolagets beslut skall erläggas för
varje aktie. Inkommer ej sådan anmälan inom den i 23 § föreskrivna tiden,
äger generalpoststyrelsen, sedan bolaget beretts tillfälle att yttra sig, i avbidan
på avgiftens slutliga fastställande provisoriskt bestämma stämpelavgiften
på grundval av vad som registrerats eller eljest är upplyst.

Den som vill hava handling som avses i 26, 29 eller 30 § stämplad har att
därom till generalpoststyrelsen ingiva skriftlig anmälan jämte uppgift om
de förhållanden varav stämpelavgiften beror samt de handlingar som skola
stämplas. Till ledning för fastställandet av avgift för aktie i utländskt bolag,
lydande å viss andel, skall därjämte avgivas deklaration och, om det påfordras,
värdebevis av beskattningsmyndighet i det land varom är fråga.

Andra skuldebrev och fordringsbevis

33 §.

Avgiftsplikt föreligger då hos domstol sökes betalning eller inteckning
för fordran på grund av

1) skuldebrev, växel, check eller godkänd räkning;

2) avhandling rörande överlåtelse av fast eller lös egendom eller upplåtelse
av nyttjanderätt;

3) avhandling rörande arbetsbeting, fraktavtal eller försäkringsavtal;
samt

4) annan förbindelse eller avhandling, med undantag av tjänsteavtal,
varigenom betalning blivit utfäst.

34 §.

Stämpelavgift utgår icke

1) då fordran bevakas i konkurs eller inteckning sökes i järnväg för
allmän trafik;

2) då betalning sökes på grund av obligation, för vilken erlagts stämpelavgift
enligt 26 eller 30 §;

3) då inteckning sökes på grund av 4 § lagen den 8 april 1927 om inteckningshavares
rätt till betalning ur ersättning, som utgår på grund av brandförsäkringsavtal; 4)

då med avseende å inteckning i fast egendom begäres sådan åtgärd,
som omförmäles i 21, 26, 27 eller 34 § förordningen den 16 juni 1875 angående
inteckning i fast egendom, eller motsvarande åtgärd sökes beträffande
annan inteckning.

35 §.

Stämpelavgiften utgör 40 öre för varje fullt hundratal kronor av det kapitalbelopp,
för vilket betalning eller inteckning sökes.

Sökes betalning eller inteckning för belopp, för vilket betalning eller inteckning
tidigare sökts på grund av samma handling, utgår ej avgift för
det beloppet.

Har inteckning, helt eller till visst belopp, dödats eller av annan anledning
upphört att gälla och sökes senare ny inteckning, äger befrielse som i andra
stycket sägs rum allenast, därest ny inteckning" sökes inom ett år efter det
den förra inteckningen upphörde att gälla och \ egendom som helt eller delvis
omfattades av denna. Sökes samtidigt med att inteckning dödas ny inteckning
i egendom, som helt eller delvis omfattades av den dödade, gäller
befrielsen ändå att ny handling åberopas.

Kungl. Maj:Is proposition nr 75 år 196i

349

Lotteri

36 §.

För lotteri, som anordnas med tillstånd av Konungen eller länsstyrelse,
skall därest det avser andra värdeföremål än penningar och sammanlagda
beloppet av de gjorda insatserna överstiger femtontusen kronor, erlaggas
stämpelavgift med fem kronor för varje fullt hundratal kronor av namnda

Avgiften erlägges inom en månad efter varje dragning. Betalas avgiften
senare liöjes den på sätt stadgas i 24 §.

37 §.

Då tillstånd meddelas till lotteri, vilket avser högre sammanlagt insatsbelopp
än femtontusen kronor och i övrigt är sådant som i 36 § sags, skall
underrättelse därom tillställas generalpoststyrelsen. Den som erhållit uppdrag
att utöva tillsyn över lotteriet har att till styrelsen msanda uppgitt

om tiden för dragningen. . -

Inom tid som i 36 § angives skall lotteriets anordnad till styrelsen insanda
uppgift om dragningen samt ett av notarius publicus eller den som u -övar tillsyn över lotteriet på grundval av räkenskaperna for detta utfarda
intyg om sammanlagda beloppet av gjorda insatser.

Avgiftens fastställande och erläggande

38 §.

Stämpelavgift som skall erläggas vid sökande av lagfart, inskrivning, inteckning
eller betalning samt vid ingivande av handling som i 21 § sags tastställes
av underrätt där sådan åtgärd först sökes. I övrigt faststalles av länsstyrelsen
avgift enligt 11 §, av sjöfartsstyrelsen avgift enligt 14 § samt av
generalpoststyrelsen avgift enligt 22, 25, 26, 29, 30 och 36 §9.

39 §.

Uppskattning av livräntas kapitalvärde sker enligt de tabeller som äro
fogade vid förordningen om statlig förmögenhetsskatt. .

Värdet av utländskt myntslag beräknas med tillämpning av de 1 forordningen
om arvsskatt och gåvoskatt stadgade grunderna.

40 §.

De bevis och intyg samt övriga upplysningar som äro nödiga för fastställande
av stämpelavgift skola tillhandahållas eller eljest bekostas av den
avgiftsskyldige.

41 §.

Avgiftsskyldig må genom vite föreläggas att avgiva föreskriven anmälan
samt “fullgöra skyldighet som sägs i 40 §.

Försuttet vite utdömes av den myndighet som förelagt vitet.

42 §.

Handling på grund av vilken sökes lagfart å fast egendom eller inskrivning
av tomträtt samt avhandling som sägs i 21 § må, därest stämpelavgif -

350

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 196b

ten beräknas överstiga etthundra kronor, icke mottagas utan att det belopp,
vartill stämpelavgiften beräknas uppgå, samtidigt erlägges.

43 §.

Inbetalas, i andra fall än i 42 § sägs, fastställd stämpelavgift icke genast
efter tillsägelse, skall om förhållandet göras anmälan hos länsstyrelsen med
överlämnande av protokollsutskrift, innefattande beslut om avgiftens fastställande,
eller annat bevis, innehållande uppgift om avgiftens" belopp och
vem som har att erlägga densamma. Det åligger länsstyrelsen att förordna
om det felande beloppets uttagande i den ordning, som enligt uppbördsförordningen
gäller om indrivning av restförd skatt.

Beträffande avgift för indrivningen skall gälla vad som är föreskrivet om
indrivning av arvsskatt.

44 §.

Stämpelavgiften vid förvärv av fast egendom eller tomträtt eller av fartyg
eller av lösören genom avhandling som sägs i 21 § bekostas av förvärvaren,
om ej annat är avtalat.

I förhållande till statsverket skola för stämpelavgifts erläggande svara

beträffande avgift vid förvärv av fartyg båda kontrahenterna,

beträffande avgift för aktier och Iottbrev i svenska bolag, bolaget samt de
som varit ledamöter i dess styrelse sedan skyldighet att erlägga avgiften
inträdde, samt

beträffande avgift för obligationer, andelsrättsbevis och certifikat som
avses i 26 och 29 §§ samt för här i riket utfärdade andelsrättsbevis och certifikat
som avses i 30 §, utfärdaren.

Då flera svara för avgiftens erläggande, åligger ansvarigheten dem solidariskt.

45 §.

Den myndighet, på vilken det enligt 38 § ankommer att fastställa avgift,
har tillika att uppbära avgiften samt verkställa stämpelbeläggning av handling
på grund av vilken avgiften utgår eller, i fråga om aktier och Iottbrev
i svenska bolag samt lotteri, av utgående expedition i ärendet.

Därest av underrätt fastställd avgift av överrätt fastställes till högre
belopp än förut beräknats, ankommer dock uppbörden av felande belopp
å länsstyrelsen, som tillika har att, om så kan ske, verkställa stämpelbeläggning
av den handling på grund av vilken avgiften utgår. I fråga om stämpelavgifter,
som enligt 55 § granskas av advokatfiskalen, äger han, därest
felande belopp inbetalas till honom, verkställa stämpelbeläggningen; och
skall vid tillämpningen av 51 och 53 §§ så anses som om avgiften blivit fastställd
av hovrätten.

46 §.

De ytterligare bestämmelser som erfordras rörande uppbörd och redovisning
av stämpelavgift samt stämplarna och stämpelbeläggningen meddelas
av Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer.

Förhandsbesked
47 §.

Statskontoret må lämna besked på förhand huruvida och med vilket belopp
stämpelavgift i visst fall skall utgå enligt denna förordning utom vad
angår avgifter som fastställas av underrätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1964 351

Förhandsbesked sökes skriftligen. Vid ansökningen skall fogas avskrift
av eller utkast till den handling varom är fråga eller ock redogörelse för
omständigheterna i det fall ansökningen avser. Äro upplysningarna otillräckliga,
må sökanden anmanas att i angivna hänseenden fullständiga desamma
vid äventyr alt ansökningen avvisas.

48 §.

Finner statskontoret med hänsyn till ansökningens innehåll förhandsbesked
icke kunna meddelas, skall ansökningen avvisas.

Avvisas ej ansökningen, skall yttrande i ärendet inhämtas av generalpoststyrelsen.
Avskrift av meddelat förhandsbesked tillställes styrelsen.

49 §.

över meddelat förhandsbesked må besvär anföras hos Konungen av sökanden
och generalpoststyrelsen. Besvären skola vara ingivna till statskontoret
inom en månad från den dag, då klaganden erhållit del av förhandsbeskedet.
.. ..

Över beslut, varigenom ansökan om förhandsbesked avvisats, ma besvär

ei anföras.

50 §.

Av statskontoret meddelat förhandsbesked eller, om besvär anförts,
Konungens beslut i anledning av besvären skall vara för statsverket bindande,
därest det av sökanden åberopas och författningsändring ej trätt
i kraft efter beslutets meddelande. Det är sökanden obetaget att ändock
föra talan mot beslut, varigenom stämpelavgiften senare fastställts.

Återvinning, besvär och återbetalning

51 §.

1. Har stämpelavgift erlagts vid ansökan om lagfart, inskrivning eller inteckning,
och avslås därefter ansökningen på grund av att fånges- eller inteckningshandlingen
var ogill, eller blir fång ogillt jämlikt gällande bestämmelser
om inskränkning i rätten att förvärva fast egendom, äger förvärvaren
eller inteckningssökanden återbekomma den erlagda avgiften.

2. Rätt till återvinning av erlagd stämpelavgift tillkommer ock förvärvaren
när avtal angående fast egendom gått åter, därest

ansökningen om lagfart förklarats vilande jämlikt 6 § 3 mom; eller 9 §
andra stycket förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till
fast egendom samt ansökning, som gjorts inom tre månader från förvärvet,
om utbrytning av området eller undanröjande eljest av hindret mot lagfart
genom lagakraftägande beslut lämnats utan bifall,

eller egendomen enligt fångeshandlingen förvärvats för att användas till
bebyggelse eller annat särskilt ändamål samt ansökning, som gjorts inom
tre månader från förvärvet, om tillstånd till avsedd användning genom laga
kraftägande beslut lämnats utan bifall.

3. Om avräkning som i 5 och 16 §§ sägs ej kunnat ske med hela det erlagda
beloppet, äger den som erlagt avgiften utfå skillnaden.

4. Har avgift enligt 7 § andra stycket eller It § erlagts med dubbelt belopp,
och avyttras den förvärvade egendomen inom tio år från förvärvet,
skall hälften av det erlagda beloppet återbetalas.

5. Träder aktiebolag i likvidation enligt 46 § lagen om aktiebolag sedan
stämpelavgift för aktie erlagts, äger den som betalat avgiften återbekomma
densamma.

352

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1964

6. Återvinning som ovan sägs omfattar icke sådan förhöjning av stämpelavgift
varom stadgas i 10, 18 och 24 §§.

Ansökan om återvinning göres skriftligen hos den myndighet, å vilken
enligt 38 § avgiftens fastställande ankommer. Ansökningen skall vara inkommen
inom ett år från det förutsättningarna för återvinning föreligga
eller, om tid för anförande av besvär enligt 53 § då ännu ej utgått, inom
besvärstiden.

52 §.

I annat fall än i 51 § sägs äger Konungen, därest omständigheterna äro
jämförliga med de i 51 § nämnda eller om synnerliga skäl därtill eljest föreligga,
förordna att erlagd stämpelavgift skall helt eller delvis återbetalas.

53 §.

Talan mot beslut av myndighet som i 38 § sägs angående fastställande
eller återvinning av stämpelavgift föres genom besvär i hovrätt, om beslutet
meddelats av underrätt, och eljest hos Konungen. Besvären ingivas
till den myndighet som meddelat beslutet och skola vara inkomna inom tre
år därefter.

Besvär må anföras, förutom av enskild part, mot underrätts beslut av
advokatfiskalen vid hovrätten och eljest av befattningshavare hos generalpoststyrelsen,
som styrelsen bestämmer. Har part anfört besvär skall vederparten
städse höras över besvären. Vill jämväl vederparten söka ändring
skall denne inkomma med sina besvär inom två månader från det delgivningen
ägde rum. I sistnämnda fall må vederparten inkomma med besvärsinlagan
till den myndighet som har att pröva besvären; prövningen huruvida
hans besvärstalan fullföljts på föreskrivet sätt och inom rätt tid skall
alltid tillkomma myndigheten.

över beslut varigenom vite förelagts må klagan ej föras.

54 §.

Äger på grund av 51 § eller, efter besvär enligt 53 §, överrättens eller
Konungens beslut någon återfå erlagd stämpelavgift, skall i den ordning,
som i uppbördsförordningen är föreskriven i fråga om restitution av skatt,
avgiftsbeloppet kostnadsfritt återbetalas, ändå att till grund för återbetalningen
åberopat beslut ej vunnit laga kraft.

Utom i fall som avses i 51 § 4. skall tillika utgå ränta å avgiftsbeloppet
efter fem procent om året från och med den dag då beloppet, efter det avgiften
fastställts, visas hava inbetalats till den dag då detsamma återbekommes;
dock må ränta ej utgå för längre tid än till dess trettio dagar förflutit
från det laga kraft åkommit det beslut, enligt vilket beloppet skall återbekommas,
och i varje fall ej för längre tid än ett år från det beslut om avgiftens
fastställande först meddelats.

I fall som avses i 52 § ankommer det å Konungen att förordna i vad mån
ränta skall utgå å avgiftsbelopp som återbetalas; dock må ränta ej beräknas
efter högre räntefot eller för längre tid än i andra stycket är stadgat.

Då avgiftsbelopp återbetalas, skall anteckning därom ske å den stämpelbelagda
handlingen eller expeditionen.

Tillsyn å avgiftens utgörande

55 §.

Underrätts beslut angående fastställande och återvinning av stämpelavgift
skola i hovrätten granskas av advokatfiskalen med ledning av de renoverade
exemplar av dagbok och protokoll vilka insändas till hovrätten.

353

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år t Hd i

56 §•

I fråga om stämpelavgifter, som enligt 38 § skola fastställas av underrätt,
äger advokatfiskalen, därest åtalet skall upptagas av hovrätten, föra talan
mot tjänsteman angående fel eller försummelse vid tillämpningen av denna
förordning eller med stöd därav utfärdade föreskrifter.

Å generalpoststyrelsen ankommer att i andra fall vid domstol föra talan
för bevakande av statsverkets rätt i fråga om stämpelavgift enligt denna
förordning.

57 §.

Myndighet, till vilken ingives handling som skall vara stämpelbelagd, bör
tillse att handlingen är försedd med stämplar till behörigt belopp samt, om
så ej är fallet och stämpelbeläggningen ej ankommer å myndigheten, göra
anmälan om förhållandet till generalpoststyrelsen.

58 §.

De ytterligare bestämmelser som erfordras rörande tillsyn över debitering
och uppbörd av stämpelavgift meddelas av Konungen eller den myndighet
Konungen bestämmer.

Ansvarsbestämmelser

59 §.

Med dagsböter straffes

den som underlåter att fullgöra skyldighet enligt 19 § att anmäla stämpelpliktigt
förvärv av fartyg;

den som underlåter att enligt 32 § första stycket göra anmälan om stampelskyldighet
för aktie eller lottbrev;

den som i strid mot bestämmelse i 26—29 §§ utlämnar handling som där
avses utan att den är försedd med stämpel eller med påskrift om orsaken
till att den må utlämnas utan stämpel;

den som i strid mot 30 och 31 §§ överlåter eller pantsätter handling som
där avses utan att den är försedd med stämpel eller eljest icke fullgör skyldighet
att låta stämpelbelägga sådan handling på sätt i 32 § andra stycket
sägs;

den som förvärvar eller belånar handling, som enligt bestämmelse i 26—
31 §§ skall vara stämplad, utan att den är försedd med stämpel;

den som underlåter att fullgöra skyldighet enligt 37 § att göra anmälan
om dragning i lotteri.

60 §.

Om ansvar för den som lämnar oriktig uppgift i försäkran eller deklaration
som skall tjäna till ledning vid fastställande av stämpelavgift gäller
vad i skattestrafflagen är stadgat.

61 §.

Träffa förvärvare och överlåtare av fast egendom eller tomträtt avtal om
betalning utöver vad förvärvshandlingen innehåller eller erlägges eller mottages
sådan betalning, och föranledes därav att stämpelavgift icke utgår
eller fastställes till för lågt belopp, straffes med böter eller fängelse i högst
sex månader. Böterna skola bestämmas till högst fem gånger det belopp
som undandragits, dock minst etthundra kronor.

Övergångsbestämmelser

62 §.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1962.

Genom denna förordning upphävas, med de begränsningar nedan stadgas,

12 Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 75

354

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 196b

förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften förordningen

den 22 juni 1911 (nr 51 s. 4) angående rätt att hos statskontoret
erhålla upplysning i fråga om skyldighet att utgöra stämpelavgift;

förordningen den 24 maj 1940 (nr 390) om vissa undantag från stämpelplikt
enligt förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften; förordningen

den 30 juni 1943 (nr 424) angående kommissionärsavgift
i domsagorna och vattendomstolarna;

den 5 juni 1953 (nr 359) om visst undantag från stämpelplikt
enligt förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften
in. in.; samt

förordningen den 14 maj 1954 (nr 214) om visst undantag från stämpelplikt
enligt förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften
m. m.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses däri eljest
föreskrift, som ersatts genom bestämmelse i denna förordning, skall den
bestämmelsen i stället tillämpas.

63 §.

Beträffande avgiftsplikt, avgifts beräkning och återvinning i fråga om sådant
förvärv av fast egendom, tomträtt, kronohemman eller skattlagt krononybygge
och fartyg som skett före förordningens ikraftträdande,

tiden för erläggande av avgift för aktie i svenskt aktiebolag som bildats
eller för insats i kommanditbolag vilken utfästs före ikraftträdandet, samt

beräkning av avgift för lotteri, vartill tillstånd meddelats före ikraftträdandet,

skola i stället för bestämmelserna i denna förordning tillämpas motsvarande
äldre bestämmelser, dock att även i sådant fall vad i 10, 18, 24 och
36 §§ i förordningen stadgas om förhöjning av stämpelavgift skall gälla
såvitt avser tid efter ikraftträdandet.

64 §.

Vad i 30 § stadgas skall icke äga tillämpning å aktiebrev som införts före
den 1 oktober 1921 eller å obligation som införts före den 1 januari 1895
eller å certifikat som utfärdats eller införts före den 1 juli 1927, därest
handlingen är försedd med påskrift av magistrat att den före angiven dag
blivit uppvisad. Är obligation, som införts senare än nyss sagts men före
den 1 juli 1917, försedd med påskrift av magistrat att den före sistnämnda
dag uppvisats, skall för obligationen erläggas stämpelavgift enligt de för
obligation närmast före den 1 juli 1917 gällande bestämmelserna.

Obligationsutgivare, som bär i riket utlämnar obligation, dagtecknad före
den 1 juli 1917, utan att förse obligationen med anteckning om dagen då
den utlämnas, straffes med dagsböter.

65 §.

Erfordras ytterligare bestämmelser i fråga om förordningens ikraftträdande,
utfärdas sådana av Konungen.

Kungl. Maj:ls proposition nr 75 år l!)6b

355

Utredningens förslag
till

Förordning

om ändring i förordningen den 6 november 1908 (nr 129) angående
en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper

Härigenom förordnas, dels att 1, 14 och 19 §§ förordningen den 6 november
1908 angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper1
skola hava ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att i förordningen
skall införas en ny paragraf, benämnd 8 a §, av den lydelse nedan

sägs.

Nuvarande lydelse:

1 §•

Vid överlåtelse---nedan sägs.

Med fondpapper förstås i denna
förordning aktier i inländska och
utländska aktiebolag, lotter i inländska
solidariska bankbolag
(banklotter) samt lottbrev, andelsbevis
eller delaktighetsbevis i andra
inländska bolag, som driva bankrörelse,
eller i kommanditbolag ävensom
obligationer; och anses som obligation
enligt denna förordning
jämväl förskrivning, vilken, ändock
att den ej betecknats som obligation,
jämlikt förordningen angående
stämpelavgiften skall lika med obligation
stämpelbeläggas.

Lika med — — — fondpapper
(certifikat).

14 §.

Försummas anmälan, som i L §
andra stycket föreskrives, straffes
den försumlige med dagsböter.

1 Senaste lydelse se SFS, beträffande 1 § 1927:
12f Bihang till riksdagens protokoll l!)6i. 1

Föreslagen lydelse:

1 §•

Vid överlåtelse---nedan sägs.

Med fondpapper förstås i denna
förordning aktier i inländska aktiebolag,
lottbrev i inländska kommanditbolag,
aktier i utländska aktiebolag
jämte andelsbevis, delaktighetsbevis
eller lottbrev i andra utländska
företag av ekonomisk art, obligationer
samt sådana andelsrättsbevis avseende
aktier eller obligationer, vilka
utgivas i större antal och uppenbarligen
äro avsedda för den allmänna
rörelsen; och anses som obligation
enligt denna förordning jämväl förskrivning,
vilken, ändock att den ej
betecknats som obligation, jämlikt
förordningen angående stämpelavgiften
skall lika med obligation stämpelbeläggas.

Lika med — — — fondpapper
(certifikat).

8 a §.

Bank- och fondinspektionen äger
medgiva fondhandlare att fullgöra
avgiftsplikten på annat sätt än ovan
är stadgat ävensom meddela de föreskrifter
som därvid skola iakttagas.

14 §.

Åsidosättas föreskrifter, som meddelats
enligt 8 a §, eller försummas
anmälan, som i 9 § andra stycket fö 167,

14 § 1933: 245 och 19 § 1944: 453.
samt. Nr 75

356

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1964

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

19 §.

Beträffande restitution samt uppbörd
och redovisning för överlåtelsestämplar
skall i tillämpliga delar
iakttagas vad som finnes föreskrivet
i 21 samt 43—45 §§ förordningen
angående stämpelavgiften.

reskrives, straffes den försumlige
med dagsböter.

19 §.

Beträffande förhandsbesked och
återfående av stämpelavgift skall i
tillämpliga delar iakttagas vad som
finnes föreskrivet i förordningen angående
stämpelavgiften.

Bestämmelser rörande uppbörd
och redovisning av stämpelmedel
meddelas av generalpoststyrelsen.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1962.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 196b

357

Utredningens förslag
till

Förordning

angående ändring i förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) om
arvsskatt och gåvoskatt

Härigenom förordnas, dels att 8 §, 15 § 2 inom., 23, 32 och 51 §§, 52 § 1
inom., 53 och 54 §§, 55 § 4 och 6 inom., 59 och 62 §§, 64 § 1 och 2 mom., 71 §
ö mom. samt 72 § förordningen den 6 juni 1941 om arvsskatt och gåvoskatt1
skola hava ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att 29 § 2 mom.
samma förordning skall upphöra att gälla.

Nuvarande lydelse:

8 §•

Skall jämlikt 2 kap. lagen om arv
eller på grund av testamente egendom,
som tillfallit någon med fri
förfoganderätt, därefter övergå å
annan eller å flera efter varandra,
inträder skattskyldighet för senare
förvärv, då föregående innehavares
rätt upphör.

Vad sålunda---den andre.

1 fall — -— — motsvarande tilllämpning.

15 §.

2 m o m. Har kvarlåtenskap tillkommit
efterlevande make såsom
arvinge och äga vid dennes död den
först avlidnes arvingar taga andel i
den efterlevandes bo, beräknas denna
andel till hälften därav, såframt
icke jämlikt 2 kap. 2 § lagen om arv
annat föranledes av förefintligheten
av enskild egendom eller testamente
till förmån för annan än den efterlevande,
eller andelen blivit enligt
lag annorlunda bestämd vid delningsförrättning,
varöver behörig
handling föreligger i skatteärendet.

I fall, som avses i b kap. 1 § lagen
om testamente, skall vad i föregående
stycke stadgas äga motsvarande
tillämpning, där ej annat följer av
testamente, varom fråga är.

1 Senaste lydelse beträffande 23 och 32 §§, 52

Föreslagen lydelse:

8 §•

Skall jämlikt 3 kap. ärvdabalken
eller på grund av testamente egendom,
som tillfallit någon med fri
förfoganderätt, därefter övergå å
annan eller å flera efter varandra,
inträder skattskyldighet för senare
förvärv, då föregående innehavares
rätt upphör.

Vad sålunda---den andre.

1 fall — — — motsvarande tilllämpning.

15 §.

2 in o in. Har kvarlåtenskap tillkommit
efterlevande make såsom
arvinge och äga vid dennes död den
först avlidnes arvingar taga andel i
den efterlevandes bo, beräknas denna
andel till hälften därav, såframt
icke jämlikt 3 kap. 2 § ärvdabalken
annat föranledes av förefintligheten
av enskild egendom eller testamente
till förmån för annan än den
efterlevande, eller andelen blivit enligt
lag annorlunda bestämd vid
delningsförrättning, varöver behörig
handling föreligger i skatteärendet.

I fall, som avses i 12 kap. 1 § ärvdabalken,
skall vad i föregående
stycke stadgas äga motsvarande tilllämpning,
där ej annat följer av
testamente, varom fråga är.

§ 1 mom., 53, 54 och 59 §§ sc SFS 1958: 562.

358

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år J96i

Nuvarande lydelse:

23 §.

Vid uppskattning---r- yngstes

ålder.

E. Värdet av utländskt myntslag
beräknas efter kursen vid tiden för
skattskyldighetens inträde med tilllämpning
av de i förordningen angående
stämpelavgiften stadgade
grunderna.

F. Annan lös---skedd för sälj

ning.

29 §.

2 mom. Då arvsskatt utgår för
egendom, för vilken skattskyldighet
inträtt vid arvlåtarens (testators)
död, skall från den arvsskatt, som
sammanlagt belöper på de särskilda
arvs- och testamentslotterna, avdragas
lösen, som erlägges vid boupptecknings
inregistrering hos underdomstol
i stad, eller, om på grund
av gällande bestämmelser dylik lösen
ej fordras, däremot svarande belopp.

32 §.

Har efter —--eller 16 §;

d) beträffande bouppteckning yppats
felaktighet, som efter vad i
3 kap. JO § lagen om boutredning
och arvskifte stadgas föranleder tilllägg
till eller rättelse av bouppteckningen; e)

kännedom erhållits----fe lande

belopp.

51 §.

Ärende rörande fastställande av
skatt, som ej skall uttagas efter deklaration,
upptages till avgörande
vid inregistrering av bouppteckning
eller handling, som avses i 3 kap.
JO § lagen om boutredning och arvskifte,
eller, där jämlikt 17 § anstånd
med skattens fastställande blivit beviljat,
när till beskattningsmyndig -

Föreslagen lydelse:

23 §.

Vid uppskattning — — — yngstes
ålder.

E. Värdet av utländskt myntslag
beräknas efter den vid tiden för
skattskyldighetens inträde gällande
köpkursen å växlar, utställda i det
myntslaget och lydande på betalning
vid uppvisandet. Finnes ej sådan
kurs eller kan av annan anledning
värdet icke beräknas efter angiven
grund, bestämmer Konungen
eller den myndighet Konungen förordnar,
hur beräkningen skall ske.

F. Annan lös —--skedd för säljning.

29 §.

(2 mom. utgår)

32 §.

Har efter — ---- eller 16 §;

d) beträffande bouppteckning yppats
felaktighet, som efter vad i 20
kap. JO § ärvdabalken stadgas föranleder
tillägg till eller rättelse av
bouppteckningen;

e) kännedom erhållits---fe lande

belopp.

51 §.

359

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år l‘J(ii

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse.

heten ingivits handling, för vars
företeende anståndet beviljats, eller,
om sådan handling icke ingives inom
anståndstiden, vid utgången av sistnämnda
tid eller, då jämlikt 32 § a)
efterbeskattning skall äga rum till
följd av bevakning av där omförmält
testamente, vid bevakningen.

52 §.

1 m o in. Skatt enligt denna förordning
skall, i den mån ej jämlikt
55 § anstånd medgivits, erläggas inom
sex veckor efter det beskattningsmyndigbet
meddelat beslut om skattens
fastställande.

Har jämlikt---krontal bort faller.

Skatten jämte ränta, där sådan
skall beräknas, uttages genom stämpelbeläggning
med användande av
dubbla beläggningsstämplar, om vilka
stadgas i förordningen angående
stämpelavgiften. Stämplarna anbringas
å bouppteckning eller handling,
som avses i 3 kap. 10 § lagen
om boutredning och arvskifte, eller
i fall, då deklaration skall avgivas, å
deklarationen eller, då jämlikt 32 §
a) efterbeskattning skall äga rum till
följd av bevakning av där omförmält
testamente, å utgående expeditionen
angående testamentsbevakningen.

Den som å tjänstens vägnar har att
mottaga handling, vilken efter vad
nu sagts skall förses med stämpel,

för vars företeende anståndet beviljats,
eller, om sådan handling icke
ingives inom anståndstiden, vid utgången
av sistnämnda tid eller, då
jämlikt 32 § a) efterbeskattning

skall äga rum till följd av bevakning
av där omförmält testamente, vid
bevakningen.

Å bouppteckning eller handling,
som avses i 20 kap. 10 § ärvdabalken,
eller i fall, då deklaration skall
avgivas, å deklarationen eller, då
jämlikt 32 § a) efterbeskattning

skall äga rum till följd av bevakning
av testamente, å utgående expedition
angående testamentsbevakningen
skall tecknas bevis om det
belopp, vartill skatten blivit fastställd.

Har jämlikt 17 § anstånd med
skattens fastställande beviljats, åligger
det dödsboet att för anteckning,
som i föregående stycke sägs, tillhandahålla
utlämnad bouppteckning.

52 §.

1 m o m. Skatt enligt denna förordning
skall, i den mån ej jämlikt
55 § anstånd medgivits, erläggas

inom sex veckor efter det beslut om
skattens fastställande meddelats.

Har jämlikt---krontal bort faller.

Skatt, som fastställts av underrätt
och med vars erläggande anstånd
ej medgivits, ävensom ränta, där sådan
skall beräknas, betalas genom
insättning å särskilt postgirokonto.
I andra fall sker inbetalning till den
länsstyrelse, som är beskattningsmyndighet,
eller länsstyrelsen i det
län, som underrätten tillhör. Inbetalningen
sker kostnadsfritt.

Handling, som avses i 51 § andra
stycket, må ej utlämnas förrän
skatt, med vars erläggande anstånd
ej beviljats, blivit gulden, och skall
handlingen före utlämnandet förses
med anteckning om beloppet av inbetald
skatt.

3C0

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 196b

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

eller testamente, vars bevakande föranleder
efterbeskattning, åligger att
tillhandahålla erforderliga stämplar,
och skola stämplarna hos honom köpas
och stämpelbeläggning av honom
verkställas i enlighet med beskattningsmyndighetens
beslut om skattens
fastställande.

Har jämlikt 17 § anstånd med
skattens fastställande beviljats åligger
det dödsboet att för stämpelbeläggning
tillhandahålla utlämnad bouppteckning.

53 g.

Inbetalas icke, där stämpelbeläggning
skall äga rum vid underrätt, inom
i 52 § 1 mom. angiven tid för
stämpelbeläggningen erforderligt belopp,
skall, såframt ej annat följer
av vad i 6 § sista stycket stadgas, rätten
därom göra anmälan hos länsstyrelsen
med överlämnande av protokollsutskrift,
innefattande beslutet
om skattens fastställande jämte bouppteckning,
om sådan föreligger.
Anmälan skall innehålla uppgift, huruvida
och i vad mån det åligger
dödsbo att förskjuta ogulden skatt,
ävensom erforderlig uppgift om
skattskyldigs hemvist.

Det åligger länsstyrelse efter anmälan
som nu nämnts ävensom vid
försummad inbetalning av belopp,
som för stämpelbeläggning skall uppbäras
av länsstyrelsen, att förordna
om det felande beloppets uttagande
i den ordning som om uttagande av
oguldna kronoutskylder är stadgad.
Avgift för indrivningen skall utgå
enligt grunder som av Konungen bestämmas.

Har av överrätt skatt blivit fastställd
till högre belopp än förut beräknats
och har icke inom tre veckor
efter det laga kraft ägande beslut i
sådant hänseende förelåg det felande
beloppet erlagts, ankommer på vederbörande
advokatfiskal att till
länsstyrelsen överlämna beslutet för
beloppets uttagande i den ordning
som nyss nämnts.

53 §.

Inbetalas icke skatt, som fastställts
av underrätt och med vars
erläggande anstånd ej medgivits,
inom i 52 § 1 mom. angiven tid,
skall, såframt ej annat följer av vad
i 6 § sista stycket stadgas, rätten
därom göra anmälan hos länsstyrelsen
med överlämnande av protokollsutskrift,
innefattande beslutet
om skattens fastställande jämte bouppteckning,
om sådan föreligger.
Anmälan skall innehålla uppgift,
huruvida och i vad mån det åligger
dödsbo att förskjuta ogulden skatt,
ävensom erforderlig uppgift om
skattskyldigs hemvist.

Det åligger länsstyrelse efter anmälan
som nu nämnts ävensom vid
försummad inbetalning av belopp,
som skall uppbäras av länsstyrelsen,
att förordna om det felande beloppets
uttagande i den ordning som
om uttagande av oguldna kronoutskylder
är stadgad. Avgift för indrivningen
skall utgå enligt grunder
som av Konungen bestämmas.

3<>l

Kmujl. Maj. ts proposition nr 75 år 19Öi

Nuvarande lydelse:

54 §.

Arvsskatt för egendom, för vilken
skattskyldighet inträtt vid arvlåtarens
(testators) eller i fall, som avses
i 8 § första stycket, föregående innehavarens
död, ävensom i 52 § 1
mom. omnämnd ränta förskjutas av
dödsboet, dock icke där fråga är om
lott, som beskattas efter vad i ö §
andra stycket d) sägs, eller förvärv,
som avses i 12 §. Skattskyldig skall
vid tillträde av honom tillkommande
lott, för vilken skatten förskjutits av
dödsboet, till boet gälda på lotten belöpande
skatt utan avdrag i sådant
hänseende, som i 29 § 2 mom. sägs,
jämte andel i räntan; och skall tillika
å belopp, som sålunda skall erläggas,
gäldas den ränta, som kunnat av
dödsboet påräknas vid insättning å
bankräkning.

55 §.

4 m o m. Har anstånd medgivits,
förses den stämpelpliktiga handlingen
dels med stämplar till värde motsvarande
det till beskattningsmyndigheten
kontant inbetalda skattebeloppet,
dels ock med anteckning därom
att skuldförbindelse blivit avlämnad
för återstoden av skattens belopp.

6 mom. Underrätt, som •— ---

mottagna handlingarna.

Föreslagen lydelse:

54 §.

Arvsskatt för egendom, för vilken
skattskyldighet inträtt vid arvlåtarens
(testators) eller i fall, som avses
i 8 § första stycket, föregående
innehavarens död, ävensom i 52 § 1
mom. omnämnd ränta förskjutas av
dödsboet, dock icke där fråga är om
lott, som beskattas efter vad i 6 §
andra stycket d) sägs, eller förvärv,
som avses i 12 §. Skattskyldig skall
vid tillträde av honom tillkommande
lott, för vilken skatten förskjutits
av dödsboet, till boet gälda på lotten
belöpande skatt jämte andel i räntan;
och skall tillika å belopp, som
sålunda skall erläggas, gäldas den
ränta, som kunnat av dödsboet påräknas
vid insättning å bankräkning.

Saknas i dödsbo tillgång till gäldande
av skatt och ränta, som icke
erlagts inom tid, som angives i 52 §
1 inom., svare dödsbodelägarna för
vad som brister såsom i 21 kap.
ärvdabalken är stadgat i fråga om
gäld efter den döde; dock vare efterlevande
make fri från sådant ansvar,
där han vid bodelning icke
erhållit mer än som enligt lag tillkommer
honom.

4 mom. Har anstånd medgivits,
skall anteckning, som avses i 52 §
1 mom. sista stycket, innehålla uppgift,
dels om det kontant inbetalda
skattebeloppet dels ock därom att
skuldförbindelse blivit avlämnad
för återstoden av skattens belopp.

6 mom. Underrätt, som — -----

mottagna handlingarna.

362

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 196b

Nuvarande lydelse:

59 §.

Har efter--— eller 16 §;

d) beträffande bouppteckning yppats
felaktighet, som efter vad i 3
kap. 10 § lagen om boutredning och
arvskifte stadgas föranleder tillägg
till eller rättelse av bouppteckningen;

e) kännedom erhållits---be räknat

belopp.

Ansökan om---i skatteären det.

02 §.

Underrätts beslut —- ■—• —- sammanlagda
belopp.

Länsstyrelses beslut i skatteärende
upptages i särskilt protokoll, vari
antecknas: den skattskyldiges namn
och hemvist samt skattens belopp,
men må om gåvodeklarationens innehåll
vidare anteckning icke ske.

Finner beskattningsmyndigheten
avgiven deklaration böra bevaras under
längre tid än tolv år, skall anteckning
härom verkställas i protokollet
i samband med beslutet om
skattens fastställande.

64 §.

Föreslagen lydelse:

59 §.

Har efter---eller 16 §;

d) beträffande bouppteckning yppats
felaktighet, som efter vad i
20 kap. 10 § ärvdabalken stadgas
föranleder tillägg till eller rättelse
av bouppteckningen;

e) kännedom erhållits — — •— beräknat
belopp.

Ansökan om---i skatteären det.

62 §.

Underrätts beslut — — — sammanlagda
belopp.

Länsstyrelses beslut i skatteärende
upptages i särskild beslutsförteckning,
vari antecknas: den skattskyldiges
namn och hemvist, gåvodeklarationens
nummer och dagen
då den ingavs samt skattens belopp,
men må om gåvodeklarationens innehåll
vidare anteckning icke ske.

Å brädden av protokoll och i beslutsförteckning
som nu nämnts
skola antecknas beloppet av inbetald
skatt och dagen för inbetalningen
eller, där jämlikt 53 § anmälan till
länsstyrelse gjorts för skattens indrivning,
dagen för sådan anmälan.

64 §.

1 m o in. Beskattningsmyndighets
beslut i ärenden angående fastställande
av arvsskatt och gåvoskatt
samt eftergift eller återvinning av
fastställd sådan skatt skola granskas
av advokatfiskalcn i hovrätten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 ur 196b 303

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

2 m o m. Avskrift av länsstyrelses
protokoll i skatteärende skall enligt
de närmare föreskrifter, som meddelas
av Konungen, för granskning
överlämnas till hovrätten.

Vid avskrift som nu sagts ävensom
vid renoverat exemplar av bouppteckningsprotokoll,
som för
granskning ingives till hovrätt, skola
fogas till protokollet hörande deklarationer,
vilka, sedan granskningen
avslutats, skola återställas till beskattningsmyndigheten.
Finnes vid
granskningen, att annan deklaration
än beskattningsmyndigheten angivit
bör bevaras under längre tid än tolv
år, skall detta meddelas myndigheten
vid deklarationens återställande.

71 §.

3 mom. Har Konungen jämlikt 10
kap. 7 § lagen om arv eller 1 kap. 3 §
lagen om testamente förordnat, att av
egendom, som på grund av arv eller
testamente tillfaller utländsk medborgare,
skall utöver arvsskatten utgå
en särskild avgift, skall beträffande
sådan avgift i tillämpliga delar
gälla vad i denna förordning är stadgat
om arvsskatt.

72 §.

Såvitt e j annat följer av vad i denna
förordning stadgas, skola föreskrifterna
i förordningen angående
stämpelavgiften äga motsvarande
tillämpning beträffande stämpelbeläggning,
som äger rum för uttagande
av arvs- eller gåvoskatt.

2 in o m. Ett exemplar av länsstyrelses
beslutsförteckning i skatteärende
skall enligt de närmare föreskrifter,
som meddelas av Konungen,
för granskning överlämnas
till hovrätten.

Vid beslutsförteckning som nu
sagts ävensom vid renoverat exemplar
av bouppteckningsprotokoll, som
för granskning ingives till hovrätt,
skola fogas till förteckningen eller
protokollet hörande deklarationer,
vilka, sedan granskningen avslutats,
skola återställas till beskattningsmyndigheten.
Finnes vid granskningen,
att annan deklaration än beskattningsmyndigheten
angivit bör
bevaras under längre tid än tolv år,
skall detta meddelas myndigheten
vid deklarationens återställande.

71 §■

3 m o m. Har Konungen jämlikt 1
kap. 3 § eller 9 kap. 3 § ärvdabalken
förordnat, att av egendom, som
på grund av arv eller testamente
tillfaller utländsk medborgare, skall
utöver arvsskatten utgå en särskild
avgift, skall beträffande sådan avgift
i tillämpliga delar gälla vad i
denna förordning är stadgat om
arvsskatt.

72 g.

Advokatfiskalen äger att föra talan
mot tjänsteman angående fel
eller försummelse vid tillämpningen
av denna förordning eller med stöd
därav utfärdade föreskrifter.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1962. Äldre bestämmelser om
erläggande och redovisning av arvsskatt och gåvoskatt skola fortfarande
äga tillämpning, därest beslut om skattens fastställande meddelats före
nämnda dag.

364

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1964

Utredningens förslag
till

Lösenlista

Avdelning I. Allmänna expeditioner
Avskrift med vidimation

första sidan.........................................................

varje övrig sida.....................................................

Kopia, genomslags-, som expedieras jämte utskrift eller avskrift samt annan
kopia med vidimation

första sidan.........................................................

varje övrig sida.....................................................

Duplett, för vilken icke stadgats särskild lösen, lika med Avskrift. Finnes för
originalet lösen bestämd, må lösen för duplett icke överstiga denna.
Vidimation av avskrift eller annan kopia

varje sida...........................................................

Bestyrkande av översättning

första sidan.........................................................

varje övrig sida.....................................................

Diariebevis eller annat bevis över ingivande av handling, när beviset utfärdas
på särskild begäran..........................................

Lagakraftbevis........................................................

Vederhäftighetsbevis, för varje person beviset avser......................

Protokoll som utfärdas av domstol och icke är här nedan särskilt nämnt
eller som på begäran utfärdas av annan myndighet, lika med Avskrift.

Avdelning II. Expeditioner vid domstol

Inskrivningsärenden

Lagfartsbevis, tomträttsbevis och vattenfallsrättsbevis.................... 5

Bevis angående inskrivningsdomares beslut tecknat på företedd handling

om beslutet avser uppskov......................................... 5

om beslutet avser bifall, vilandeförklaring eller avslag................ 15

Sker i sistnämnda fall införing på flera upplägg i fastighetsboken eller annan
inskrivningsbok beräknas ytterligare för varje upplägg utöver det första.. 2

Oi Oi Oi Oi O i-* i-1 N5 N5 it».

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 196b

305

Nuvarande avgifter1

j^r Anmärkningar

4 (2 + 2) per ark Avskrift annan. Undantag: Avskrift för vetenskapligt ändamål
(2 + 0) per ark.

Avskrift av dispasch (3 + 0) per ark.

4 (2 + 2) per ark Endast för genomslagskopia. För fotokopia saknas bestämmelser Bestämmelser

saknas för annat än körkort och trafikkort,
se nedan.

Bevis, vidimations-. . m

0: 50 (0: 50 + 0) Hos notarius publicus debiteras forsta arket (1 -+ 0).

10 (K? + 0) per ark Översättning jämte intyg om översättningens riktighet.

Diariibevis.

Bevis annat (1 + 1), (1 + 2) eller (2
Bevis, vederhäftighets-.

2).

2 (1 + 1)

Avdelning
1	2	3	4	5
5 + 1 3 + 1	2 + 1 2 + 1	0 + 6 0 + 4	2 + 8 2 + 4	2 + 8 2 + 4

2 (1 + 1)

2—4

1: 50 (1: 50 + 0)

3—10 per ark

Protokoll annat, som utgives till lösningsskyldig
part vid underrätt
och vid annan myndighet än domstol,
första arket
varje av de övriga
som eljest utgives, lika med Avskrift
(2 + 2).

''Bevis, lagfarts-, vid rådhusrätt på grund av köp, byte eller
gåva 5 kr. samt därutöver 2 kr. för varje fullt 1 000-tal kr.
av fastighetens värde enligt nästföregående årets taxering,
dock att vid köp L beräknas efter köpeskillingen därest denna
överstiger taxeringsvärdet; denna L må ej överstiga 2- kr.
Om varken taxeringsvärdet eller köpesumman uppgår till
1 000 kr. utgår ej S.

Bevis angående inskrivningsdomares besLut.
i /n U Undantag: Då lagfart å järnväg första gången meddelas

7 /0 _j_ 1) (300 + 1). I ärende angående inteckning i jordbruksinven tarier

är avgiften (3 + 1).

1 (1 + 0)

1 Då i tabellen avgift angives inom parentes, avser det första beloppet lösen (L) och
det andra stämpelavgift (S). Kursiverade ord i anmärkningskolumnen anger den rubrik, varunder
avgift sTaPdgas 1 3 § LF eller 3 § SF. Har rubrik ej angivits, ar den hkalydande med

förslagets rubrik.

13 Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 75

366

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 196b
(Utredningens förslag)

I ärende angående dödande av inteckning, för vilken flera fastigheter eller
luftfartyg häfta, eller angående avstyckat eller avsöndrat områdes befriande
från ansvar för inteckning i stamfastighet medräknas endast upplägg upptagande
fastighet eller, i fråga om inteckning i luftfartyg, fartyg eller
reservdelar, beträffande vilka inteckningen skall upphöra eller begränsas.

Om gemensam inteckning helt dödas samt inteckning å samma inskrivningsdag
på grund av det förut intecknade skuldebrevet ånyo fastställes att
gälla i en eller flera av de fastigheter eller luftfartyg, vari den förut gällt
utgår icke lösen för bevis i dödningsärendet.

Meddelas i ett och samma ärende bevis på flera handlingar, utgår lösen endast
för ett bevis; dock skall i ärende angående utbyte av inteckningshandling

för ettvart av övriga bevis utgå lösen med....................... 5

Där i ärende rörande inteckning i järnväg bevis tecknas å tryckta eller graverade
obligationer, som äro av lika lydelse eller skilja sig endast i avseende
på littera och nummer, utgår lösen för varje bevis utöver det första med 1

Bevis eljest angående anteckning i fastighetsbok tecknat på företedd handling 2

Bevis angående uppvisande av inteckningshandling för anteckning om innehav
eller annat ändamål................................... 2

Bevis av registerföraren om anteckning i spannmålspantregistret tecknat nå

företedd handling................................... v jq

Gravationsbevis......................................’ ]............... ^2

Då gravationsbevis rörande fast egendom avser flera fastigheter, å vilka lagfart
sökts eller beviljats i ett sammanhang eller som gemensamt intecknats
beräknas ytterligare

för envar av andra till och med tionde fastigheterna............ 4

för envar av övriga fastigheter........................................ 2

Motsvarande förhöjning tillämpas beträffande bevis rörande flera luftfartyg
som häfta för samma fordran.

För bevis rörande inteckning i jordbruksinventarier eller panträtt i spannmål

spanadslin eller hampa är lösen.............................. ’ g

Då gravationsbevis omfattar endast ett år eller del därav och tecknas på annat
gravationsbevis, är lösen hälften av vad ovan angivits.

Anteckning å gravationsbevis, vilken innefattar allenast komplettering av
bevfet med uppgift som omförmäles i 3 § tredje stycket kungörelsen den
25 februari 1921 med vissa bestämmelser att iakttaga vid utfärdande av
gravationsbevis rörande fast egendom, tomträtt eller vattenfallsrätt samt
av äganderättsbevis och bevis om innehav av tomträtt eller vattenfallsrätt
är fri från lösen.

Äganderättsbevis i fråga om fast egendom samt bevis om innehav av tomträtt
eller vattenfallsrätt.................................. g

Då äganderättsbevis avser flera fastigheter, å vilka ''lagfart sökts eller bevill
jats 1 ett sammanhang eller som gemensamt intecknats, beräknas ytterlioare

för varje fastighet utöver den första....................... 2

Då bevis som här sägs omfattar allenast ett år eller del därav och tecknas
på annat sådant bevis, är lösen hälften av vad ovan angivits.

Xrenden tillhörande boupptecknings- och avhandlingsprotokollen

Beviljande av anstånd med förrättande av bouppteckning........ 15

Bevis om inregistrering av bouppteckning.............................. 5

dock att beviset är fritt från lösen då behållningen icke uppgår till 2 000 kr.

367

7 (6 + 1)

0: 25 (0: 25 + 0)
2 (1 + 1)

1 (1 + 0)

4 (3 + 1)

10 (7 + 3)

2 (2 + 0)

1 (1 + 0)

0: 50 (0: 50 + 0)

4: 50 (1: 50 + 3)

3 (2 + 1)

1 (1 + 0)

0: 50 (0: 50 + 0)

8 (7 + 1)

1 (1 + 0)

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1961

(Nuvarande avgifter)

Anmärkningar

Bevis angående anteckning om innehav av inteckningshandling 1

(1 + 0).

Bevis angående uppvisande av inteckningshandling.

Bevis av registerföraren om anteckning i spannmålspantregistret.
Bevis, gravations-. Undantag: gravationsbevis rörande inteckning
i järnväg (30 + 3).

För envar av andra och tredje fastigheterna.
För envar av fjärde t. o. m. 40:e fastigheterna.

För envar av övriga fastigheter.

För varje luftfartyg utöver det första (2 + 0).

Bevis, äganderätts-.

För envar av andra och tredje fastigheterna.
För envar av övriga fastigheter.

Därav för protokoll (2 + 1) och beslut (5 + 0).

Om behållningen icke uppgår till 1 000 kr., utgår ej avgift.
Vid rådhusrätt tillkommer L för varje fullt 1 000-tal kr. av
boets behållning t. o. m. 15 000 kr. med 2 kr. och från
15 000 kr. och allt vidare med 1 kr., dock högst 150 kr.

368

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 196b

(Utredningens förslag)

Kr.

Bevis angående bevakning av testamente samt bevis över intagande i protokoll
av äktenskapsförord, avhandling rörande lösöreköp, bodelningshandling
eller handling som ingives för att till framtida säkerhet intagas i underrätts

protokoll.......................................................... 15

samt för äktenskapsförord därutöver.................................. 10

Kallelse å okända borgenärer......................................... 20

med tillägg för varje sida av protokollet............................... 2

och för varje underrättelse till borgenär............................... 1

Förmynderskapsärenden

Slutligt beslut som utgives till part i ärende angående förmynderskap eller

godmanskap enligt föräldrabalken................................... 3

jämte för varje sida................................................. 2

dock att om ärendet avser tillstånd till överlåtelse av eller inteckning i fast

egendom eller tomträtt lösen är..................................... 10

jämte tillägg som nyss sagts.

Beslut rörande inskrivning av förmynderskap eller förordnande av förmyndare
eller god man är fritt från lösen, om värdet av behållen egendom,
som skall stå under förmyndarens eller gode mannens förvaltning, uppenbarligen
icke uppgår till 2 000 kr.

Myndighetsbevis...................................................... 5

Konkurs* och ackordsärenden

Ansökning varigenom konkurs- eller ackordsärende anhängiggöres........ 10

Kungörelse, första exemplaret......................................... 5

varje ytterligare exemplar............................................ 2

Kallelsebrev, meddelande eller underrättelse, varje....................... 1

Innehåller kallelsebrev jämväl meddelande om beslut som avses i 103 § konkurslagen
är lösen................................................. 2

För de expeditioner varom stadgas i 21 § konkurslagen utgår icke lösen.
Förordnande eller entledigande av förvaltare, rättens ombudsman eller god
man eller person att tillhandagå gäldenär vid upprättande av boförteckning

enligt lagen om utmätningsed....................................... 5

Bevis att någon icke är försatt i konkurstillstånd....................... 5

Andra domstolsärenden

Skriftlig ansökning varigenom ärende anhängiggöres..................... 10

dock utgår icke avgift för ansökning om att bliva entledigad från visst uppdrag
eller i ärende som rör fråga om ändrade bestämmelser med avseende
å villkorlig dom.

Slutligt beslut som utgives till lösningsskyldig part

vid underrätt........................................................ 10

vid överrätt.......... 25

samt därutöver

dels för varje sida av expeditionen jämte därvid fogad avskrift av lägre rätts
beslut............................................................ 2

369

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 196i

(Nuvarande avgifter)

Kr. Anmärkningar

Bevis angående bevakning av testamente (LF). Bevis över intagande
i protokoll etc. (LF). Bevis annat (SF).

6 (5 + 1)

10 (0 + 10) Jämlikt 8 § SF.

11 (9 + 2) Därav för protokoll (2 + 1) per ark, beslut (5 + 0) och offentlig

stämning (2 + 1).

0: 50 (0: 50 + 0) Kallelsebrev: oförändrad L sedan 1883.

2 (2 + 0)
2 (2 + 0)

Beslut, slutligt.

För varje ark utöver det första.

Värdegränsen 1 000 kr.

3 (2 + 1) Bevis, myndighets-. (LF). Bevis annat (SF).

5 (0 + 5)

1: 50—2: 50

1 (1 + 0)

0: 50 (0: 50 + 0)

1 (1 + 0)

Annan ansökning enligt 8 § SF.

Kungörelse, som anslås i rättens kansli, angående beslut om
egendomsavträde eller om inledande av offentlig ackordsförhandling,
första exemplaret (1: 50 + 1) och varje ytterligare exemplar
som erfordras (1 + 0) samt kungörelse annan, första
exemplaret (1: 50 + 0) och varje ytterligare exemplar (1 + 0).
Kallelsebrev. Meddelande. Underrättelse till gäldenären enligt
20 § konkurslagen. Underrättelse, annan.

2 (2 + 0) per ark Protokoll, konkursdomarens.
2 (1 + 1) Bevis annat.

5 (0 + 5) Jämlikt 8 § SF.

Beslut som vid underrätt utgives till part: a) när beslutet
10 (10 + 0) tecknas på företedd handling (5 + 0), b) när det särskilt

25 (0 + 25) utfärdas, första arket (10 + 0) och varje övrigt ark (5 + 0).

Är parten lösningsskyldig tillkommer för varje dag då sammanträde
för muntlig förhandling hållits (5 + 0).

Beslut som vid överrätt utgives till lösningsskyldig part:

370

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 1964
(Utredningens förslag)

dels för varje dag då sammanträde för muntlig förhandling hållits

vid underrätt..............................................

vid överrätt................................

Utgivas till part i samma ärende flera expeditioner, för vilka skall utgöras
särskild lösen för sammanträdesdagar, skall i fråga om varje sådan expedition
utöver den första ske avdrag för vad i nämnda hänseende förut debiterats
parten.

Vad ovan sagts skall gälla även om beslutet intages i protokoll eller bevis.
Slutligt beslut som utgives till icke lösningsskyldig part lika med Avskrift.
Dock utgör lösen för slutligt beslut av högsta domstolen varigenom ansökan
om prövningstillstånd avslagits

för lösningsskyldig part...............................

för icke lösningsskyldig part...............................

Bevis angående testamentsvittnesförhör tecknat på testamentet____.!!!.!

Kallelse å aktiebolags borgenärer i anledning av ansökning om tillstånd till
nedsättning av bolagets kapital eller till vinstutdelning eller fusion eller å
ekonomisk förenings borgenärer i anledning av ansökning om tillstånd till

fusion.......................................

Kallelsebrev i anledning av sådan ansökan, varje......................''

Offentlig stämning enligt lagen om dödande av förkommen handling......

Mål

Ansökning om stämning så ock i vattenmål annan ansökning............

Annan skriftlig ansökning varigenom mål anhängiggöres.................

Muntlig ansökning om betalningsföreläggande med uppteckning i två''exemplar
av ansökningen...................................

Underrättelse enligt 11 kap. 33, 47 eller 68 § vattenlagen, varje
Dom som utgives till lösningsskyldig part

vid underrätt....................................

vid överrätt.....................................

samt därutöver

dels för varje sida av domen..............

dock att för därvid fogad avskrift av lägre rätts dom lösen är för varje sida
dels för varje sammanträdesdag för förberedande förhandling utöver den första

vid underrätt.....................................

vid överrätt.................

för första sammanträdesdagen för huvudförhandling

vid underrätt...................................

vid överrätt.................................

för varje följande sådan sammanträdesdag

vid underrätt..................................

vid överrätt...............

^°>Ck underrätt lösen ej skall beräknas för huvudförhandling som

hålles i omedelbart samband med förberedelse.

Utgivas till part i samma mål flera expeditioner, för vilka skall utgöras särskild
lösen för sammanträdesdagar, skall i fråga om varje sådan expedition
utöver den första ske avdrag för vad i nämnda hänseende förut debiterats
parten.

Dom som utgives till icke lösningsskyldig part lika med Avskrift.

Kr.

5 (5 + 0)

10 (0 + 10)

25 (0 + 25)

4 (2 + 2) per ark

5 (3 + 2)

3: 50 (1: 50 + 2)
0: 50 (0: 50 + 0)
3 (2 + 1)

10 (0 + 10)

5 (0 + 5)

7 (2 + 5)

0: 50 (0: 50 + 0)

10 (10 + 0)

35 (0 + 35)

10 (10 + 0)

15 (0 + 15)

20 (20 + 0)

30 (0 + 30)

40 (40 + 0)
50 (0 + 50)

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 196i 371

(Nuvarande avgifter)

Anmärkningar

a) när beslutet tecknas på företedd handling (0 + 15), b) när
det särskilt utfärdas, första arket (0 + 25) och varje övrigt ark
(0 + 10), samt därutöver för varje dag då muntlig förhandling
hållits (0 + 10). Beslut som eljest utgives debiteras i regel
lika med Avskrift.

Bevis annat (1 + 1) och protokoll annat (2 + 1) per ark.

Kallelse.
Kallelsebrev.
Stämning, offentlig.

Jämlikt 8 § SF.

Ansökning jämlikt 8 § SF (0 + 5). Varje exemplar av uppteckning
(1 + 0).

Underrättelse.

Dom som vid underrätt utgives till part: a) i förenklad form
(10 + 0), b) i annat fall, första arket (20 + 0) och varje övrigt
ark (15 + 0).

Dom som vid överrätt utgives till lösningsskyldig part: a) i
förenklad form (0 + 25), b) i annat fall, första arket (0 + 35)
och varje övrigt ark (0 + 15). Dom som eljest utgives
debiteras i regel lika med Avskrift.

Sammanträdesavgifterna oförändrade.

372

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 196i

(Utredningens förslag)

Dom av underrätt när domen enligt vad därom är stadgat utfärdas i förenklad
form

som utgives till lösningsskyldig part................................... 15

samt för varje erforderlig avskrift av stämningsansökningen............. 5

som utgives till icke lösningsskyldig part . ............................. 10

Slutligt beslut i mål lika med slutligt beslut i Andra domstolsärenden.

Utslag efter utslagets beskaffenhet lika med Dom eller Slutligt beslut;
dock utslag i lagsökningsmål vid underrätt, som utgives till lösningsskyldig

part.............................................................. 15

som utgives till icke lösningsskyldig part.............................. 10

Bevis som enligt 25 § lagsökningslagen tecknas på ansökning om betalningsföreläggande
....................................................... 5

Avdelning III. Expeditioner vid annan myndighet än domstol
Aktiebolag och ekonomiska föreningar

Tillstånd jämlikt lagen om aktiebolag, lagen om ekonomiska föreningar och
lagen om sambruksföreningar, meddelat av Kungl. Maj:t eller den myndighet
Kungl. Maj:t förordnar eller av länsstyrelse...................... 50

Utdrag ur aktiebolagsregistret, föreningsregister, filialregistret och sambruks föreningsregistret.

.................................................. 10

Kallelse till aktieägare om bolagsstämma eller till medlem av förening om
sammanträde, för varje brev........................................ 1

Alkoholhaltiga drycker m. m.

Tillstånd att tillverka Öl eller starköl.................................. 50

Driftsbevis i fråga om tillverkning av brännvin samt malt- och läskedrycker 25

Tillstånd till årsutskänkning av rusdrycker............................. 50

Annat tillstånd eller medgivande i fråga om utskänkning av rusdrycker ... 15

Tillstånd eller medgivande i fråga om detaljhandel med Öl.............. 15

Anmålningsbevis i fråga om utskänkning av Öl i personalmatsal.......... 10

Tillstånd i fråga om försäljning och utskänkning av alkoholfria drycker ... 10

Tillstånd till inköp eller införsel av rusdrycker för vetenskapligt eller jämställt

särskilt ändamål................................................... 10

Tillstånd till införsel av och detaljhandel med skattefri sprit eller alkoholhaltiga
preparat................................................... 10

Allmän ordning och säkerhet

Tillstånd jämlikt allmänna ordningsstadgan samt godkännande av skjutbana 15

Tillstånd att anordna allmän sammankomst............................ 10

Tillstånd för utlänning att anordna eller medverka vid offentlig föreställning 15
Godkännande av lokal eller tält för filmförevisning...................... 15

373

Kr.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 196b

(Nuvarande avgifter)

Anmärkningar

10 (10 + 0)

4 (2 -f 2) per ark

10 (10 + 0)

Beslut, slutligt. Lika med slutligt beslut i ärende (se ovan).
Utslag med rubrik.

10 (10 + 0) Till annan än part = Avskrift (2 + 2) per ark.

10 (10 + 0)

2 (1 + 1) Bevis annat.

6—40

3—4

0: 50 (0: 50 + 0)

Resolution.

KM:t (0 + 40), kommerskollegium (0 + 20), KB (0 + 6).
Bevis annat, hos KB (2 + 1) och eljest (2 + 2).
Kallelsebrev.

40 (0 + 40)
3—10

6 (0 + 6)
6—40

6 (0 + 6)
0
6

Resolution.

I fråga om bränneri tillståndsbrev för utövande av näring
(0 + 10), beträffande lättölsbryggeri bevis rörande tillstånd att
utöva tillverkning i skattefritt bryggeri (2 + 1), i fråga om annat
maltdrycksbryggeri bevis annat (2 + 2) och i fråga om läskedrycker
bevis varom förmäles i 6 § förordningen angående försäljning
av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker
(2 + 2). Sistnämnda KF har upphävts.

Resolution.

Bevis rörande tillstånd att utöva detaljhandel med rusdrycker
eller resolution, hos KM:t (0 + 40), KB (0 + 6) och polismyndighet
(5 + 1).

Bevis rörande tillstånd att utöva detaljhandel med pilsnerdricka.
Beviset slopats; förut (2 + 1).

Bevis rörande tillstånd att utöva detaljhandel med alkoholfria
och därmed jämförliga drycker (0 + 6) eller (5 + 1).

I praxis utan avgift, men avgiftsfrihet finnes ej stadgad.

6 (5 + 1)
6
6

Resolution (0 + 6) eller (5 + 1).
Resolution.

Resolution (0 + 6) eller (5 + 1).
Resolution (0 + 6) eller (5 + 1).

13| Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 75

374

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 196b

(Utredningens förslag)

Kr.

Tillstånd att sköta projektionsapparat för filmförevisning................ 10

Tillstånd att innehava skjutvapen..................................... 10

Tillstånd att förvärva ammunition.................................... 5

Tillstånd att idka handel med skjutvapen meddelat av länsstyrelse...... 30

Godkännande av föreståndare (vikarie) för handel med skjutvapen........ 15

Tillstånd till införsel och återutförsel av skjutvapen och ammunition meddelat
av länsstyrelse............................................... 10

Auktorisation av enskilt bevakningsföretag............................. 30

Tillstånd att anordna

vadhållning vid tävling............................................... 100

annat lotteri........................................................ 20

Bank- och kreditinrättningar

Angående aktiebolag och ekonomiska föreningar se även särskild rubrik.

Oktroj för bankaktiebolag eller förlängning därav....................... 100

Stadfästelse å ändring av bolagsordning för bankaktiebolag.............. 50

Godkännande av bolagsordning för hypoteksaktiebolag eller ändring däri .. 50

Stadfästelse å reglemente för sparbank och å stadgar för i jordbrukskasse rörelsen

ingående ekonomiska föreningar eller ändring däri............ 50

Tillstånd jämlikt lagen om bankrörelse, lagen om hypoteksaktiebolag, lagen
om sparbanker och kungörelsen om sparbanker samt lagen om jordbrukskasserörelsen.
..................................................... 50

Tillstånd att bilda hypoteksförening och bostadskreditförening samt fastställande
eller utfärdande av reglemente för dylik förening............ 50

Utdrag ur bankregistret och sparbanksregister.......................... 10

Byggnads- och vägärenden

Dispens från nybyggnadsförbud meddelad av Kungl. Maj:t eller länsstyrelse 40
Dispens från förbud mot schaktning, fyllning, trädfällning eller annan därmed

jämförlig åtgärd, meddelad av länsstyrelse........................... 15

Tillstånd jämlikt lagen om allmänna vägar och lagen om enskilda vägar meddelat
av länsstyrelse, dock ej tillstånd för vägförening att upptaga lån .. 20

Fastställande av stadgar för vägsamfällighet eller vägförening eller av ändring

däri.............................................................. 10

Tillstånd jämlikt 53 § vägtrafikförordningen............................ 50

Tillstånd jämlikt 63 § vägtrafikförordningen............................ 10

Eldfarliga oljor och explosiva varor

Tillstånd att tillverka eldfarlig olja.................................... 30

Annat tillstånd jämlikt förordningen angående eldfarliga oljor............ 20

Godkännande av föreståndare (vikarie) för tillverkning av eldfarlig olja ... 20

Bevis om anmälan jämlikt förordningen angående eldfarliga oljor........ 10

Tillstånd att tillverka eller driva handel med explosiva varor............ 30

Annat tillstånd jämlikt förordningen om explosiva varor................. 20

dock tillstånd att innehava mindre förbrukningsförråd av explosiva varor .. 5

Godkännande av föreståndare (vikarie) för tillverkning av, handel med eller
förråd av explosiva varor.......................................... 20

37B

Kr.

6 (5 + 1)
2 (0 + 2)
2 (0 + 2)
6 (0 + 6)
6 (0 + 6)

3 (2 + 1)
6 (0 + 6)

4—40

40 (0 + 40)
40 (0 + 40)
40 (0 + 40)

6—40

40 (0 + 40)
3—4

6—40

6 (0 + 6)

6 (0 + 6)
6
6

50 (0 + 50)
6

3—6

6 (0 + 6)

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1961

(Nuvarande avgifter)

Anmärkningar

Resolution.

Originalbeviset (0 + 1) och duplett (0 + 1).

Resolution.

Bevis annat.

Resolution.

I praxis utan avgift, men avgiftsfrihet finnes ej stadgad.
Resolution hos KM:t (0 + 40), KB (0 + 6), polismyndighet
(3 + 1) eller (5 + 1).

Resolution.

Resolution hos KM:t (0 + 40), KB (0 + 6).

Hos sparbanksinspektionen tillståndsbrev för utövande av näring
(0 + 10). Eljest resolution, hos KM:t (0 + 40) och KB (0 + 6).

Resolution.

Bevis annat, hos KB (2 + 1) och eljest (2 + 2).

Resolution hos KM:t (0 + 40), KB (0 + 6).

Resolution.

Resolution hos KB (0 + 6), polismyndighet (5 + 1). Hos vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen i praxis utan avgift.

Resolution hos KB (0 + 6), polismyndighet (5 + 1).
Resolution hos KB (0 + 6), polismyndighet (5 + 1).
Typgodkännande jämlikt förordningen om brandfarliga varor.
Resolution hos KB (0 + 6), polismyndighet (5 + 1).
Resolution (0 + 6) eller Bevis annat (2 + 1).

Resolution.

Resolution hos KB (0 + 6), polismyndighet (5 + 1). Hos kommerskollegium
i praxis utan avgift.

Bevis rörande tillstånd... som avses i 35 § första stycket förordningen
om explosiva varor.

Resolution.

376

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1964

(Utredningens förslag)

Kr.

Elektricitet och atomenergi

Koncession för framdragande eller begagnande av elektrisk starkströmsled nmg

samt tillstånd till överlåtelse av sådan koncession............ 100

Drifttillstånd av tillsynsman för starkströmsanläggning.......'' ......... i p

Registrering av elektrisk anläggning............................. 50

Bevis om behörighet såsom elektrisk installatör........................ 15

dock om beviset avser visst, kortvarigt arbete.............. ........ 5

Beslut av kommerskollegium på framställning om’reglering''av priset på
elektrisk ström............................

Tillstånd jämlikt atomenergilagen.......................... jqq

Fast egendom och gruvor

Angående byggnadsärenden se särskild rubrik.

Tillstånd jämlikt lagen om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast
egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag eller lagen angående förbud i
vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom 100
provning av länsstyrelse jämlikt nämnda lagar att sådant tillstånd icke
erlordras.....................................

Tillstånd till expropriation och inlösen jämlikt byggnadslagen eller till vattenreglering
och vattenavledning eller förlängning av sådant tillstånd, meddelat
av Kungl. Maj:t.............................. 50—100

Tillstånd till inmutning meddelat av Kungl. Maj:t.........‘'' ‘'' ] ‘ ’'''' 100

Undersökningslillstånd enligt uranlagen samt förlängning av eller tillstånd till
överlåtelse av sådant tillstånd............................ jqq

Föreläggande att avhjälpa brist i ansökan om inmutningsrätt eller om under sokningstillstand

enligt uranlagen.................. c

Mutsedel, för varje inmutning.............. 50

Koncession å fyndigheter av andra slag än som enligt 1 § gruvlagen kunna

utgöra föremal for inmutning, för varje område............. 50

Protokoll över utmålsförrättning och förrättning som avses i 12 S 1 mom
lagen angående stenkolsfyndigheter m. m. eller 36 S uranlasen . 30

jämte för varje utmål eller arbetsområde............... '' ’ r

Vilostånd jämlikt lagen angående stenkolsfyndigheter m. m., för varje år då

vilostandet avser högst 20 hektar........ J cn

för varje hektar därutöver........ ......................... 2

Fiske och jakt

Tillstånd till användandet av visst fiskeredskap meddelat av Kungl Mart
fiskenstyrelsen eller länsstyrelse........................ s J

Tillstånd för utländsk medborgare att utöva fritidsfiske i allmänt eller enskilt

V3XL6I1................ . r

............................................ 10

377

Kr.	Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1964 377 (Nuvarande avgifter) Anmärkningar
20—40 2 (1 + 1)	Resolution hos KM:t (0 + 40), kommerskollegium (0 + 20). Bevis om registrering av elektrisk anläggning, beträffande till anläggningen hörande ledningar för varje påbörjad kilometer linjelängd av högspänningsledning (0 + 1) och av lågspän-ningsledning (0 + 0: 75) samt beträffande till anläggningen hörande understationer, envar räknad för sig, för varje på-börjad kilovoltampére leveransförmåga intill 100 kilovolt-ampére (0 + 0: 25) och därutöver för varje påbörjat hundratal kilovoltampére (0 + 1); dock är lägsta avgift för varje under-
10 (0 + 10) 6 (0 + 6)	station (0 + 1). Bevis om behörighet såsom elektrisk installatör. Avseende viss tid.
25 (0 + 25)	Resolution på ansökning om reglering av priset på elektrisk ström.
40 (0 + 40)	Resolution.

40 (0 + 40)	Resolution.
6 (0 + 6)	Resolution.
40 (0 + 40) 40 (0 + 40)	Resolution. Resolution.
30—40	Hos KM:t resolution (0 + 40), kommerskollegium bevis (0+30).
1 (0 + i) 22: 50	Expedition annan. Mutsedel (2: 50 + 20).
40 (0 + 40)	Resolution. Beträffande kronojord i praxis utan avgift.
3 (2 + 1)	Ulmålsdesignation (2 + 1) per utmål, jämte avgift för protokoll (2 + 2) per ark. Resolution, vilostånds-, med grundavgift (3 + 0) samt för varje hektar viloståndet avser, t. o. m. 100 hektar (0 + 1: 50), där-utöver t. o. m. 300 hektar (0 + 1) och därutöver (0 + 0: 50), allt beräknat för varje år viloståndet medgivits gälla; infördes 1908.
6 (0 + 6)	Resolution.
6 (0 + 6)	Resolution.

378

Kungl, Maj:ts proposition nr 75 år 1964

(Utredningens förslag)

Kr.

Tillstånd till åtgärd som kan hindra fiskens gång i fiskådra...... 15

Beslut om bildande av fiskevårdsområde eller fastställelse av ändring av

stadgar för sådant område................................ 30

Tillstånd till användande av visst jaktredskap ......... 15

Tillstånd att under särskild jakttid fälla älg............. 15

Dispens från fridlysningsbestämmelse.............’ ” [ ” ............... 23

Fastställelse av beslut i fråga om jaktvårdsområdé''meddelad av länsstyrelse 30

Folkbokföring

Godkännande av nytt släktnamn.........................

Mantalsskrivningsbeois...................

dock utan lösen om beviset erfordras för ansökan om särskild social förmån
eller rekvireras av kommun eller kommunalt organ.

Mantalslängd, avskrift, eftertryck eller utdrag av, som rekvireras av kommun
för vilken längden är upprättad,

varje sida................................

som eljest rekvireras, varje sida................ '' ”

dock lägst........................................ 20

Lösen utgår icke för första exemplaret av längd, som rekvireras av kommun
för Vilken iängden är upprättad, eller av längd som enligt av statistiska
centralbyrån godkänd plan rekvireras av politiskt parti med representation
i riksdagen.

Folkbokföringsregister, avtryckskort, för varje påbörjat 10-tal kort:

som rekvireras av kommun eller landstingskommun.................... 2

som eljest rekvireras............................... ’ ’ *.............. g

dock att lösen icke utgår för register som av vederbörande kommun eller
landstingskommun rekvireras enligt av statistiska centralbyrån godkänd
plan eller meddelade föreskrifter.

Adressuppgift ur folkbokföringsregister, för varje påbörjat 10-tal personer .. 8

Röstlängd, avskrift eller eftertryck av, varje uppslag............. 4

Meddelande eller utdrag ur kyrkobok som förvaras i landsarkiv 5

dock utgår icke lösen då handlingen avser sökanden personligen
Aktenskapsregistret, utdrag ur.......................... 3

Försäkringsbolag

Koncession ^ svenskt försäkringsbolag eller förlängning därav.......... 100

ci j!-n utländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse...... 100

Stadfästelse å ändring av bolagsordning eller grunder för försäkringsbolag .. 50

379

Kr.

c (0 + 6)

6 (0 + 6)
6 (0 + 6)
6 (0 + 6)
6—20
6 (0 + 6)

2: 50 (1: 50 + 1)

1 (1 + 0)

2 (1 + 1)

3—4

4 (2 + 2) per

2 (2 + 0)

1 (0 + 1)

40 (0 + 40)
[40 (0 + 40)
40 (0 + 40)

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 dr 1964

(Nuvarande avgifter)

Anmärkningar

Resolution.

Hos domänstyrelsen i praxis utan avgift.

Resolution, hos KB (0 + 6), domänstyrelsen (0 + 20).
Resolution.

Bevis (0 + 0). I stället skall utgå särskild ansökningsavgift.
Bevis rörande mantalsskrivning.

Mantalslängd, avskrift, eftertryck eller utdrag av,

a) som rekvireras av kommun för vilken längden är upp rättad,

hos lokal skattemyndighet första arket (2 + 0) och
varje övrigt ark (1: 25 + 0) samt hos KB första arket (1 + 0)
och varje övrigt ark (0: 75 + 0); numera sker ej någon expediering
från KB, . ,

b) som enligt av statistiska centralbyrån godkänd plan
rekvireras av politiskt parti med representation i riksdagen,
första exemplaret (0 + 0) och för varje ytterligare exemplar
som rekvireras, varje ark (2 + 1); avgiftsfriheten för forsta
exemplaret infördes 1950,

c) som rekvireras av systembolag enligt av statistiska centralbyrån
meddelade föreskrifter (0 + 2); dylik rekvisition
upphörde i och med motbokens avskaffande,

d) som eljest begäres, lika med Avskrift (2 + 2) per ark.

Bevis annat, hos KB (2 + 1) och statistiska centralbyrån

(2 + 2).

Bevis annat.

Aktenskapsregistret, utdrag av.

Resolution.

380

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1964

(Utredningens förslag)

Tillstånd jämlikt lagen om försäkringsrörelse meddelat av Kunsl. Mai-t eller

den myndighet Kungl. Maj:t förordnar................. '' m

Utdrag ur försäkringsregistret......................................... 10

Handel och andra näringar

Utdrag ur handelsregister............................

Tillstånd till realisation eller gårdfarihandel eller för utlänning’att under
„.f.nngITsande eder krmgvandrande idka hantverk eller annan hantering 30
Tillstånd for utlänning att utöva näring eller för utländskt företag att idka

näring genom filial, meddelat av Kungl. Maj:t.................. iqo

Tillstånd att idka försäljning utom vanlig affärstid............. 20

Tillstånd att bedriva fondkommissionsrörelse................ ’ ........ rn

Tillstånd att bedriva hotell- eller pensionatsrörelse ... 30

TWPrS]rål\ ^tämmelserna i stadgan angående hotell- och pensionatsrörelse 30
1 bistånd att idka handel med skrot, lump och begagnat gods och godkännande
av ny föreståndare för dylik handel..................... 30

Tillstånd att utöva pantlånerörelse och godkännande av ny föreståndare

för dylik rörelse..............................

Tillstånd att idka handel med preventivmedel............... '' 30

T''mater1e/ämlikt bestämmelserna om kontroll över tillverkning av krigs Tillstånd

till utförsel av krigsmateriel ..............

meddelat av Kungl. Maj:t eller chefen för handelsdepartementet ... 10_100

meddelat av länsstyrelse.......................... ^

^^kog^styrelse1^fÖrSel 61161 utförse*’ meddelat av lantbruksstyrelsen eller

Undantag från bestämmelser i lagen om mått och vikt,’ medgivet av Kungl’ 10

MaJ:t........................................................... 50

Bevis om anmälan angående tillverkning av eller handel med ädeimetailarbeten,
meddelat av mynt- och justeringsverket 10

Undantag från bestämmelserna om införsel eller försäljning''av'' ädeimetailarbete,
medgivet av Kungl. Maj:t eller mynt- och justeringsverket..... 50

Hälso- och sjukrård

Legitimationsbeuis för apotekare, läkare, tandläkare och veterinär......... 10

särskilt tillstånd att inom riket utöva läkar- eller tandläkaryrket, meddelat

av Kungl. Maj:t eller medicinalstyrelsen.................. 30

Legitimationsbeuis för barnmorska, sjukgymnast och sjuksköterska ii...... 10

Behörighetsbevis for examinerad tandtekniker och tandsköterska 10

Behörighetsbevis för verkställande av fysikalisk-kemisk eller bakteriologisk
vattenundersöknmg............................... s

Bevis om godkännande såsom receptarie samt om behörighet att tjänstgöra
sasom receptarie................................ J ® jq

Apoleksprivilegium.................................. ^

Tillstånd for apoteksinnehavare att försälja läkemedel från läkemedeisförråd 30
Bevis av medicinalstyrelsen angående anmälan om tillverkning av farmacevtisk
specialitet e

utfärdat på främmande språk..... oo

eljest.................................i i i i i i i i i i i 1" io

Undantag från bestämmelse om pastörisering av glassmassa.............1 20

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 196b

381

(Nuvarande avgifter)

Kr. Anmärkningar

20—40 4 (2 + 2)	Resolution, hos KM:t (0 + 40) och eljest (0 + 20). Bevis annat.
3 (2 + 1)	Bevis annat. I fråga om gårdfarihandel tillståndsbevis för utövande av näring
6—10	(0 + 10) och eljest resolution (0 + 6).
40 (0 + 40) 6 20 (0 + 20) 6—10 6—40	Resolution. Resolution hos KB (0 + 6), polismyndighet (5 + 1). Resolution. Resolution (0 + 6) eller (5 + 1) eller tillståndsbrev (0 + 10). Resolution, hos KM:t (0 + 40) och eljest (0 + 6) eller (5 + 1).
6 (5 + 1)	Resolution.
10 (0 + 10) 6 (5 + 1)	Tillståndsbrev för utövande av näring. Resolution.
40 (0 + 40)	Resolution.
6—23 6 (0 + 6)	Bevis, om värdet överstiger 400 kr. (3 + 20), eljest (3 + 3).
3—20	Beträffande djursperma resolution (0 + 20), eljest bevis annat
40 (0 + 40)	(1 + 2). Resolution.
4 (2 + 2)	Bevis annat.
40 (0 + 40)	Resolution.
3 (1 + 2)	Bevis annat.
20—40 3 (1 + 2) 4 (2 + 2)	Resolution, hos KM:t (0 + 40), medicinalstyrelsen (0 + 20). Bevis annat.
4 (2 + 2)	Bevis annat.
3—4	Bevis annat, i fråga om godkännande (1 + 2) och behörighet
80—200 4 (2 + 2)	(2 + 2). I stad eller köping (0 + 200) och på landet (0 + 80). Bevis annat.
4 (2 + 2) 4 (2 + 2) 20 (0 + 20)	Bevis annat. Bevis annat. Resolution.

382

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 196b

(Utredningens förslag)

Kr.

Tillstånd till införsel eller utförsel meddelat av veterinärstyrelsen........ 10

Tillstånd till tillverkning av eller grosshandel med gift eller användande av

gift i fabriksmässig tillverkning..................................... 30

Annat tillstånd jämlikt giftstadgan.................................... 15

Godkännande av föreståndare för tillverkning av eller handel med gift____ 15

Tillstånd till införsel, utförsel eller tillverkning av eller handel med narkotisk

vara.............................................................. 30

Godkännande såsom importör av narkotisk vara........................ 30

Luftfart

Tillstånd till luftfartsverksamhet:

linjefart............................................................. 100

annan luftfart i förvärvssyfte.............................. 50

eljest............................................................... 10

Tillstånd att hålla skola för utbildning av förare av luftfartyg........... 50

Nationalitets- och registreringsbevis, interimistiskt sådant bevis samt duplett
av eller anteckning på dylika bevis................................. 10

Medborgarskap

Bevis om förvärv av svenskt medborgarskap genom anmälan hos länsstyrelse 25
Bevis om förvärv av svenskt medborgarskap genom naturalisation ... 25—100
Förklaring att någon är svensk medborgare samt medgivande att bibehålla
svenskt medborgarskap............................................. 25

Befrielse från svenskt medborgarskap meddelad av Kungl. Maj:t..... 25—100

Motorfordon

Tillstånd till typbesiktning............................................ 100

Utdrag ur bilregister som särskilt begäres, för varje fordon.............. 5

Turistvagnslicens..................................................... 10

Körkort för bil eller motorcykel....................................... 30

för traktor.................................................. 15

duplettkörkort............................................... 15

turistkörkort................................................ 30

dock är körkort för krigsmakten tillhörande person, som under militärtjänstgöring
utbildas till förare, fritt från lösen.

Tillstånd att bedriva körskola......................................... 50

Godkännande såsom föreståndare, lärare eller instruktör vid körskola..... 20

Tillstånd till yrkesmässig trafik samt till överlåtelse av sådant tillstånd ... 50

Fastställande av särskilt lokalområde, turlista och taxa för yrkesmässig trafik 20

Godkännande av fordon i yrkesmässig trafik............................ 20

Trafikkort........................................................... 30

duplettrafikkort...................................................... 15

Tillstånd till uthyrningsrörelse........................................ 50

383

Kr.

0—20

4 (2 + 2)
4 (2 + 2)

40 (0 + 40)
10 (2 + 8)
4 (2 + 2)
4 (2 + 2)

4 (2 + 2)

6 (0 + 6)
40 (0 + 40)

40 (0 + 40)

2 (1 + 1)

2 (1 + 1)
10 (0 + 10)

2 (0 + 2)
10 (2 + 8)

6 (0 + 6)
6 (0 + 6)
6—10

6 (0 + 6)

10 (0 + 10)
2 (0 + 2)

6 (0 + 6)

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 åq 196b

(Nuvarande avgifter)

Anmärkningar

I fråga om hästar för avelsbruk eller tävling, avelsnötdjur,
värdefullare pälsdjur, grupper om större antal djur samt större
partier kött resolution (0 + 20), i fråga om sällskapsdjur,
varuprover och mindre partier av varor i praxis utan avgift
samt eljest bevis annat (2 + 2).

Resolution (0 + 6) eller (5 + 1).

Bevis annat.

Resolution.
Protokoll.
Bevis annat.
Bevis annat.

Bevis annat.

Resolution.

Bevis ang. upptagande till svensk medborgare.

Resolution. Medgivande enligt 8 § medborgarskapslagen lämnas
i praxis utan avgift.

Resolution.

I praxis utan avgift, ehuru avgiftsfrihet ej stadgats.

Bevis annat.

Turistvagnslicens.

Körkort. Då efter återkallelse nytt körkort utfärdas, debiteras

(0 + 20).

Körkort, duplett av.

Turistkörkort.

Resolution.

Hos KB resolution (0 + 6), polismyndighet resolution (5 + 1)
och statens biltrafiknämnd tillståndsbrev för utövande av näring
(0 + 10).

Resolution.

Resolution (0 + 6) eller (5 + 1).

Trafikkort.

Trafikkort, duplett av.

Resolution.

384

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 196i

(Utredningens förslag)

Tillstånd till transportförmedling..................................... 50

Tillstånd av statens biltrafiknämnd till transport till eller från utlandet .!! 30

Dispens från bestämmelser i vägtrafikförordningen eller förordningen angående
yrkesmässig automobiltrafik m. m., meddelad av Kungl. Maj:t 10—50

Pass- och utlänningsärenden

Pass för utrikes resa............................................. 30

Kollektivpass................................................. 30

samt därjämte för varje deltagare utöver tio........................... 2

Sjömanspass........................................’ ’ ’" ............. 3

Förlängning av giltighetstiden för pass som ovan sägs.................. 5

Främlingspass samt förlängning av giltighetstiden för sådant pass ........ 5

Resedokument............................................ 30

Förlängning av giltighetstiden för resedokument................ . . . . . . . . 5

Nödfallsvisering.......................................... 20

Sjömansvisering..................................... 3

Annan visering, lika med Uppehållstillstånd.

tillstånd och ändring av sådant tillstånd, gällande för tid av

högst en månad............................................... 10

över en men högst tre månader...................................." 13

över tre månader................................................ 25

dock utgår icke lösen för arbetstillstånd eller återresetilistånd, som meddelas
samtidigt med uppehållstillstånd.

Bosättningstillstånd................................................. 50

Patent, Yarumärken, mönster m. m.

Utdrag ur patentregistret, varumärkesregistret och mönsterregistret....... 10

IntyQ (prioritetsbevis) angående ansökning om patent eller registrering av

varumärke................................................. 10

Tillstånd att använda svensk officiell beteckning meddeiat av Kungl. Maj:t 50
Fastslällelse av vapen för kommun eller annan samfällighet.............. 50

Sjöfart

Nationalitets- och registreringscertifikal, fribordscertifikat, passagerarfartygscertifikat,
allmänt säkerhetscertifikat, certifikat beträffande särskilt förhållande
rörande fartygs säkerhet och fartcertifikat samt förlängning av
sådant certifikat eller annan anteckning därå ävensom interimistiskt certifikat
..................................................... 10

385

Kr.

10 (0 + 10)
10 (0 + 10)

40 (0 + 40)

10—13

15 (5 + 10)

1 (0: 50 + 0: 50)

2 (1 + 1)

4 (2 + 2)

2 (0 + 2)

10—13
2 (1 + 1)

1 (0 + 1)

4 (0 + 4)

6 (0 + 6)
12 (0 + 12)

20 (0 + 20)

4 (2 + 2)

4 (2 + 2)
40 (0 + 40)
40 (0 + 40)

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 196i

(Nuvarande avgifter)

Anmärkningar

Tillståndsbrev för utövande av näring.

Resolution.

Pass, rese-, hos utrikesdepartementet (3 + 8) och eljest (2 + 8),
vartill kommer översättning av pass, för varje på olika främmande
språk avfattad text, (1 + 0).

Pass, rese-, kollektiv-.

Pass, rese-, sjömans-.

Bevis annat.

Främlingspass.

Resedokument. Samma avgift som för resepass.

Bevis annat.

Bevis om nödfalls- eller sjömansvisering.

I utrikesdepartementet uttages i praxis ej avgift för visering
av diplomatpass och tjänstepass, medan för andra pass viseringen
debiteras såsom uppehållstillstånd (se nedan) eller bevis
annat (2 + 2) eller samma belopp som vederbörande främmande
land debiterar.

Bevis om uppehållstillstånd. Bevis om arbetstillstånd. Bevis om
ändring i förbehåll, villkor eller föreskrift, som fogats vid visering
eller tillstånd.

Bevis om bosätlningslillstånd.

Bevis annat.

Resolution.

Nationalitets- och registreringscertifikat, då det utfärdas på
grund av att tidigare certifikat fullskrivits (0 + 4); då det
utfärdas för icke mätningsskyldigt fartyg vars dräktighet icke
är utrönt (0 + 4); då det eljest utfärdas, för varje fulla 10 ton
av fartygets bruttodräktighet, beträffande maskindrivet fartyg
(0 + 0: 80) och annat fartyg (0 + 0: 40), dock lägst
(0 + 4).

Anteckning på certifikat debiteras som bevis annat (1 + 2)
eller (1 + 1). Interims-, nationalitets- och registreringscertifikat
(0 + 4). Fribordscertifikat har S beräknad efter tonnaget,

386

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 196A

(Utredningens förslag)

Kr.

Lanterncertifikat och kompasscertifikat................................. 5

Mätbrev för fartyg samt anteckning därå om förändring av förhållande
varom mätbrev innehåller uppgift................................... 10

Utdrag ur fartygsregistret............................................. 10

Tillstånd att med utländskt fartyg bedriva kust- eller insjöfart........” 30

Behörighetsbevis för befäl jämlikt sjöbefälskungörelsen samt dispens från behörighetsfordringarna
enligt nämnda kungörelse eller förlängning av sådan
dispens...................................... 10

Auktorisation för skeppsklarerare...................................... 50

Utvidgning av distrikt för auktoriserad skeppsklarerare, tillfälligt tillstånd till
skeppsklarering samt godkännande av föreståndare för skeppsklarerings rörelse.

......................................................... 15

Bevis över på- eller avmönstring av sjömän, för varje man, då fartyget är

svenskt ........................................................ 2

utländskt................................................. 5

Sjötjänstutdrag som icke av sjömanshus bifogas pensionsansökan......... 6

Skatter och allmänna avgifter

Taxeringsbevis....................................................... 5

dock utan lösen om beviset erfordras för ansökan om särskild social förmån
eller rekvireras av kommun eller kommunalt organ.

Taxeringslängd (inkomstlängd eller fastighetslängd) och debiteringslängd, avskrift,
eftertryck eller utdrag av, varje uppslag....................... 4

dock lägst............................................. 10

För första exemplaret av längd, som rekvireras av kommun för vilken längden
är upprättad, är lösen hälften av vad nu sagts.

Stomme till taxeringslängd, hälften av lösen för Taxeringslängd.

Förhandsbesked som avses i förordningen om förfarandet vid viss konsum tionsbeskattning.

.................................................. 20

Förhandsbesked angående nöjesskatt för film............................ 20

387

Kr.

2 (0 + 2)

4 (2 + 2)
20 (0 + 20)

4—20
100—400

4—20

3 (2 + 1)

2 (1 + 1)

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 196b

(Nuvarande avgifter)

Anmärkningar

lägst (0 + 36); denna S omvandlas enligt förslaget till registreringsavgift.
Passagerarfartygscertifikat har S likaledes
beräknad efter tonnaget, från 2 till 80 kr. Interimspassagerarfarlygscertifikat
(0 + 4) eller (0 + 2). Certifikat, allmänt, rörande
fartygs säkerhet debiteras likaledes efter tonnaget, från
2 till 40 kr. Certifikat beträffande särskilt förhållande som rör
fartygs säkerhet (2 + 2).

Bevis som av nautisk-meleorologiska byrån utfärdas på grund
av verkställd undersökning av kompass eller kompensalionsmagnet.

Mätbrev: dels S 20 öre för varje fulla 10 ton av fartygets
dräktighet och dels L: t. o. m. 50 ton 2 kr., över 50 t. o. m.
100 ton 3 kr., över 100 t. o. m. 200 ton 4 kr. och över 200 ton
5 kr.

Anteckning på mätbrev debiteras som bevis annat, hos tullkammare
(1 + 1) och eljest (1 + 2).

Avskrift, per ark.

Resolution.

Sjökaplensbrev (0 + 10), siyrmansbrev (0 + 10), övriga behörighetsbevis
bevis annat (2 + 2). Dispens av sjöfartsstyrelsen
debiteras som resolution (0 + 20). Förlängning av dispens:
bevis annat (2 + 2).

Auktorisation i Stockholm och Göteborg (0 + 400) och å
andra platser (0 + 100).

Bevis rörande tillfälligt tillstånd att ombesörja skeppsklarering,
för visst fall (0 + 5) och eljest (0 + 20). I övrigt bevis annat
(2 + 2).

Bevis över påmönstring av sjöfolk, en eller flera man, debiteras
nu (2 + 0) om beviset tecknas på företedd handling (sjömansrulla)
och (2: 25 + 0) då det utfärdas särskilt. Bevis över
avmönstring debiteras (0: 50 + 0) för varje man som avmönstras.

Bevis annat.

Bevis, taxerings-, evad det omfattar ett eller flera år.

Bevis, taxerings- eller utdrag av taxeringslängd, L 1 kr. per ark
samt S 1 kr. oavsett arkantal. I fråga om fastighetslängd är
även en annan rubrik tillämplig, nämligen fastighetslängd,
avskrift, eftertryck eller utdrag av, som rekvireras av kommun
för vilken längden är upprättad, varje ark (2 + 0), och
som eljest begäres, lika med Avskrift, varje ark (2 + 2).

Särskilda avgiftsbestämmelser saknas. I praxis ha uttagits
antingen samma avgifter som för mantalslängd eller hälften
av avgiften för taxeringslängd.

I praxis utan avgift, men avgiftsfrihet har ej stadgats.

388

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1964

(Utredningens förslag)

Kr.

Förhandsbesked angående stämpelavgift...................... 20

Angående expeditionsavgift för förhandsbesked av riksskattenämnden i taxeringsfrågor
är särskilt stadgat.

Intyg att skatt erlagts eller att viss person icke häftar för skatteskuld 5

Angående expeditionsavgift vid åsättande av preliminärt taxeringsvärde är
särskilt stadgat.

Tryckfrihet

Utgivningsbevis för periodisk skrift................................... 100

Bevis om ändring av periodisk skrifts titel eller tryckningsort........... 10

Utdrag ur registret över periodiska skrifter...........................‘ ’ iq

Tull

Tullpass för mätningspliktigt fartyg samt för luftfartyg................. 5

Tillstånd att med tullgods besöka ort som ej är tullplats eller tullflvenlats
(trafiktillstånd).............................................._ j5

Bevis innefattande uppgifter om in- och utförsel av varor, meddelat av

generaltullstyrelsens statistiska avdelning............................. 5

Förhandsupplysn ing rörande tullbehandlingen av viss vara........... 20

Beviljande av industri- eller handelsrestitution..............10

Utsökning m. in.

Förordnande om verkställighet av dom eller skiljedom, meddelat av över exekutor.

.......................................... 20

dock utgår icke lösen i fall som avses i 3 § lagen om verkställighet i Visst fall
av utländsk domstols beslut.

Handräckning beviljad av överexekutor jämlikt 8 kap. utsökningslagen ... 20

Bevis att gäldenär saknar utmätningsbara tillgångar.................... 5

Förordnande av skiljeman eller syssloman, meddelat av överexekutor eller
utmätningsman....................................... 15

Köpebrev å utmätningsvis försåld fast egendom.................. 15

Protest av växel eller check............................." ” ........... 12

varjämte utgår resekostnadsersättning och traktamente efter samma grunder

cnm rrölln i fr*o rf o nrv. 4-4- . r-- _ __ö

389

Kr.

''4(2 + 2)
100—500

3 (2 + 1)
40—300

50 (0 + 50)

4 (2 + 2)

5 (3 + 2)

0—2

3—10

2 (0 + 2)
10 (2 + 8)
4—10

2—3

11—12

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 196b

(Nuvarande avgifter)

Anmärkningar

Protokoll annat.

S 100—500 kr. enligt 9 § KF d. 1 juni 1951 om rätt att av
riksskattenämnden erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor.
Bevis annat.

Jämlikt KF d. 14 juni 1933 om åsättande i vissa fall av
särskilt uppskattningsvärde å fastighet utgår S dels i form
av ansökningsavgift 25 kr. (4 §) och dels, då det åsatta värdet
överstiger 25 000 kr., enligt tariff fr. o. m. 15 t. o. m. 275 kr.
(9 §)■

Bevis av chefen för justitiedepartementet angående utgivning av
periodisk skrift (utgivningsbevis).

Bevis annat.

Tullpass, för fartyg vars nettodräktighet icke överstiger 10 ton
(0 + 0: 50) och för annat fartyg (0 + 2). Då i fråga om luftfartyg
särskild avgiftsbestämmelse saknats, har tullpass för
luftfartyg i praxis utfärdats utan avgift Hos

generaltullstyrelsen i fråga om sjötrafik bevis annat
(2 + 2) och i fråga om annan trafik protokoll annat, till part
som är skyldig att lösa detsamma, första arket (2 + 8), samt
hos distriktstullanstalt bevis annat (2 + 1).

Bevis av generaltullstyrelsens statistiska avdelning.

Protokoll annat, till lösningsskyldig part, första arket.
Utsträckning av fastställd tid debiteras som protokoll (2 + 8)
men i övriga fall bevis annat (2 + 2).

Resolution (0 + 6) eller (5 + 1), vartill kommer avgift för
kommunikationsresolution (0 + 3) eller (1 + 2).

Bevis annat (1 + 1) eller (2 + 1).

Resolution med rubrik (0 + 6) eller (5 + 1), vartill i fråga om
skiljeman kommer avgift för kommunikationsresolution (0 + 3)
eller (1 + 2).

Salubrev (0 + 6) eller (2 + 4).

Notarialprotest, protokoll däröver, första arket (6: 50 +1) och
varje övrigt ark (4 + 1). Om åtgärden sker utom ämbetsrummet
tillkomma vissa avgifter. I stad ävensom på landet
eller till stad hörande lantområde erlägges, då för förrättningens
verkställande resa icke erfordras, för varje person
som besökes (1: 50 + 0). Erfordras resa för verkställande av
förrättning å landet eller till stad hörande lantområde, är
förrättningsman jämlikt LF berättigad till arvode och reseersättning
efter samma grunder som i fråga om ersättning för
utmätning. Vid protestförrättning tecknas vidare å växeln
eller checken bevis, som debiteras såsom bevis annat, hos
notarius publicus (2 + 1) och eljest (1 + 1).

390

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1964

(Utredningens förslag)

Övriga expeditioner

Medgivande av Kungl. Maj:t till undantag från föreskrifter i testamente,

gåvobrev eller fideikommissbrev eller i stadgar för stiftelse eller fond 0_100

Dispens: som meddelas av Kungl. Maj:t och som icke är särskilt nämnd 0—100

IMyg eller certifikat utfärdat i utrikesdepartementet........... jo

dock, utom beträffande bevis om äktenskapshinder,

för intyg om innehållet i svensk lag....... ™

för intyg om innehållet i utländsk lag.....‘'''''''''''''''' " " gjj

Intyg som utfärdas av polismyndighet och icke är ovan särskilt nämnt .. 10

dock utgår icke lösen för lämplighetsintyg för erhållande av körkort eller
trafikkort, eldbegängelseintyg, bevis om uppvisning av pass eller annan
lcgitunatmnshandlmg eller av tillstånd, bevis som avses i 27 kap. 13 8
oc l, . P- “ § rättegångsbalken, bevis som erfordras för utbekommande
av belöning for rovdjurs dödande och medellöshetsintyg.

Bevis som icke avser vidimation eller bestyrkande av översättning, utfärdat
av notarius publicus................................ jq

Straffregistret, utdrag ur

Öl Öl

391

Kr.	Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 196& 391 (Nuvarande avgifter) Anmärkningar
40 (0 + 40) 40 (0 + 40) 4—5	Resolution. Resolution. Bevis annat (2 + 2) eller (2 + 3).
5 (2 + 3) 5—20	Bevis annat. Bevis av chefen för utrikesdepartementets rältsavdelning an-gående innehållet i utländsk lag (3 + 17); dock skall för bevis om äktenskapshinder enligt utländsk lag utgå avgift med allenast (2 + 3).
3 (2 + 1)	Bevis annat.
0	Bevis etc.
9	Bevis annat (2 + 1). I praxis uttages dessutom i Stockholm
0	s. k. granskningsavgift om 6 kr. Kriminalregister, allmänt, utdrag av, är fritt från avgift.

392

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 196b

Innehållsför teckning

Propositionens huvudsakliga innehåll .......................... 4

Författningsförslag

Stämpelskatteförordning ................... g

Förordning om ändring i förordningen den 6 november 1908 (nr
129) angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av
fondpapper .............................................. 4g

Förordning angående ändring i förordningen den 6 juni 1941
(nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt ...................... 22

Utdrag av statsrådsprotokollet

I. Inledning .............................................. gg

II. Allmänna frågor

A. Författningarnas utformning ........................ 37

B. Redovisningssystem ................................ 44

C. Central stämpelmyndighet............................ 53

III. Stämpelskatt

A. Allmänna synpunkter .............................. 57

B. Specialmotivering till förslaget till stämpelskatteförordning Inledande

bestämmelser ............................ g3

Förvärv av fast egendom och tomträtt................ 67

Inteckning för fordran .............................. 442

Förvärv av fartyg .................................. 461

Aktier och obligationer m. m......................... 472

Aktier i svenska bolag ............................ 473

Insatser i svenska bolag .......................... 477

Svenska obligationer m. m.........................47g

Utländska värdepapper ............................ 4 gg

Gemensamma bestämmelser ........................ 496

Lotteri ............................................ 207

Skattens fastställande och erläggande ................ 212

Förhandsbesked ....................................240

Återvinning, besvär och återbetalning ................248

Tillsyn över skattens erläggande ....................263

Ansvarsbestämmelser m. m...........................268

Särskilda föreskrifter ................................271

övergångsbestämmelser ..............................273

IV. Expeditionsavgifter ....................................276

V. övriga frågor

A. Förslaget till förordning om ändring i förordningen angående
en särskild stämpelavgift vid köp och byte av
fondpapper ........................................ 315

393

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 196b

B. Förslaget till förordning angående ändring i förordningen
om arvsskatt och gåvoskatt........................ 322

VI. Departementschefens hemställan ........................ 338

Bihang

Utredningens förslag till förordning angående stämpelavgiften 341
Utredningens förslag till förordning om ändring i förordningen
den 6 november 1908 (nr 129) angående en särskild stämpelavgift
vid köp och byte av fondpapper .................... 355

Utredningens förslag till förordning angående ändring i förordningen
den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt.. 357
Utredningens förslag till lösenlista jämte uppställning över nuvarande
avgifter ........................................ 364

Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

620179