Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963 (Proposition 1963:75)

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

Nr 75

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående utrikesförvaltningens
organisation och personalbehov m. mgiven
Stockholms slott den 1 mars 1963.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över utrikesdepartementsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande ministern för utrikes ärendena
hemställt.

GUSTAF ADOLF

Torsten Nilsson

Propositionens huvudsakliga innehåll

Verksamheten inom utrikesförvaltningen i dess helhet har efter andra
världskrigets slut avsevärt vuxit. Den politiska och ekonomiska utvecklingen
har ställt ökade krav på utrikestjänsten och dess befattningshavare. Ett femtiotal
nya stater har tillkommit, nya internationella samarbetsorgan har skapats,
det ekonomiska och politiska integrationsarbetet har fått ökad omfattning
och betydelse, hjälp till utvecklingsländerna lämnas i ökande omfattning,
svenskt deltagande i olika FN-aktioner har blivit betydande och det är
i högre grad än tidigare nödvändigt att aktivt tillvarata svenska intressen
och bistå svenska medborgare i utlandet.

Denna utveckling har gjort en översyn av utrikesförvaltningen och dess
organisation påkallad. För en sådan allmän översyn har även statsutskottet
uttalat sig i sitt utlåtande 1958: 3. I sådant syfte tillsattes 1961 en utredning
med parlamentariskt inslag, UD-utredningen, som i december 1962 avgav
sitt betänkande. Samtidigt avgav utrikesdepartementets administrationsutredning,
som tillsattes 1958, sitt slutbetänkande. De förslag, som nu framlägges
i denna proposition, överensstämmer i allt väsentligt med utredningarnas
förslag och innebär en förstärkning av utrikesförvaltningens organisation
och personalresurser.

Inom utrikesdepartementet föreslås inrättande av ett rapportsekretariat
med uppgift att samordna utrikesförvaltningens rapportering till ökat gagn
för statsmakterna och näringslivet. Därjämte föreslås att en förhandlingsgrupp
inrättas för särskilda uppdrag. Vidare bör inspektionsverksamheten
och säkerhetstjänsten utbyggas.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1H63. 1 samt. Nr 75

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

Departementets administrativa organisation förstärkes genom inrättande
av en administrationsavdelning.

Inom utrikesrepresentationen föreslås upprättande av fem nya lönade utlandsmyndigheter
i Afrika och Latinamerika. Två delegationer i Geneve sammanslås
till en.

Ett nytt rekryteringsförfarande avses bli prövat. Utrikesförvaltningens utbildningsverksamhet
föreslås bli utvidgad.

Förslag framlägges vidare beträffande principerna för avvägningen av utlandstjänstemännens
löner, syftande till större fasthet i lönesystemet. Förslaget
grundar sig på utredningar som framlagts av utrikesförvaltningens
lönenämnd i enlighet med uppdrag som erhållits av Kungl. Maj :t 1960.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

Utdrag av protokollet över utrikesdepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 1 mars 1963.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Lindström, Länge, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman,

Johansson, af Geijerstam, Holmqvist, Aspling.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför ministern
för utrikes ärendena.

I årets statsverksproposition anmälde jag under tredje huvudtiteln, att
UD-utredningen och utrikesdepartementets administrationsutredning nyligen
avgivit förslag angående utrikesförvaltningens organisation och personalbehov
samt att utrikesförvaltningens lönenämnd förväntades inom kort framlägga
principförslag angående avlöningssystemet för utomlands stationerade
diplomatiska och konsulära tjänstemän m. fl. Avsikten var att senare i särskild
proposition framlägga förslag om utrikesförvaltningens organisation
och personalbehov samt om utlandstjänstemännens avlöningsförmåner. I avvaktan
på denna proposition upptogs fyra anslag under tredje huvudtiteln
endast med beräknade belopp.

Jag anhåller nu att till behandling få ta upp frågan om utrikesförvaltningens
— utrikesdepartementets och utrikesrepresentationens — organisation
och personalbehov samt om avlöningssystemet för tjänstemännen inom
utrikesrepresentationen ävensom vissa anslagsfrågor för budgetåret 1963/64.

I. INLEDNING

UD-utredningen

Under åren efter andra världskrigets slut har utrikesförvaltningen i ett
antal länder underkastats mer eller mindre genomgripande reformer. Detta
gäller ej blott stormakter, såsom Amerikas Förenta Stater, Frankrike och
Storbritannien, utan även mindre nationer, såsom Belgien, Nederländerna,
Schweiz och våra nordiska grannländer. En omläggning av den danska utrikesförvaltningens
organisation genomfördes 1961, och f. n. pågår i Norge en
översyn av detta lands utrikestjänst.

I statsutskottets utlåtande 1958: 3 uttalades, att utskottet funnit det mate -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

rial, som legat till grund för anslagsberäkningarna, i flera avseenden inte ha
varit så fullständigt, att utskottet på grundval därav kunnat bilda sig en klar
uppfattning om det föreliggande behovet i varje särskilt fall.

Med anledning härav lämnades under tredje huvudtiteln i statsverkspropositionen
till 1959 års riksdag en redogörelse för utvecklingen av utrikesförvaltningens
organisation och personalbehov. Därjämte anmäldes att en
översyn påbörjats inom utrikesdepartementet för att klarlägga omfånget av
utrikesförvaltningens arbetsuppgifter. I sitt utlåtande 1959: 3 fann statsutskottet
en dylik översyn vara behövlig och förutsatte, att densamma utan
tidsutdräkt slutfördes och redovisades för riksdagen tillika med förslag om
därav ev. påkallade organisatoriska åtgärder.

Översynen, som verkställdes under ledning av chefen för utrikesdepartementets
personalavdelning samt under konsultationer med kabinettssekreteraren
och andra tjänstemän, slutfördes under hösten 1960. En redogörelse
för översynen tillställdes, utan något ställningstagande från departementschefens
sida, statsutskottet och — i sammandrag — riksdagens ledamöter
i början av 1961.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 21 april 1961 tillkallade min
företrädare i ämbetet tio sakkunniga,1 UD-utredningen, med uppdrag att
granska översynens utredningsmaterial samt efter den ytterligare utredning,
som kunde befinnas önskvärd, framlägga förslag angående påkallade
ändringar i fråga om utrikesförvaltningens organisation och personalbehov
i syfte att närmare anpassa organisationen efter de nuvarande förhållandenas
krav.

I sitt betänkande (SOU 1963: 3) framlägger UD-utredningen förslag till
omedelbar organisatorisk och personell förstärkning av utrikesförvaltningen
jämte vissa rekommendationer beträffande utrikesförvaltningens framtida
utbyggnad och disposition.

Över UD-utredningens betänkande har, efter remiss, yttranden avgivits av
nämnden för internationellt bistånd(NIB), upplysningsberedningen, statskontoret,
kommerskollegium, som bifogat utlåtanden från Stockholms handelskammare,
handelskammaren i Göteborg, Skånes handelskammare och
handelskammaren i Gävle, personalutbildningsberedningen samt 25 beskickningar,
fyra delegationer och tre generalkonsulat. Vidare har yttranden avgivits
av Landsorganisationen i Sverige (LO), Statstjänstemännens riksförbund
(SR), Stockholms magistrat, Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska
bankföreningen, Svenska institutet för kulturellt utbyte med utlandet,

1 Ledamoten av riksdagens första kammare, rektorn B. F. Elmgren, ordförande, biträdande
kabinettssekreteraren H. W. A. de Besche, ledamoten av riksdagens första kammare,
f. d. ambassadören E. C :son Boheman, statssekreteraren i civildepartementet, numera
regeringsrådet G. F. O. Cars, ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren
L. D. Cassel, vice taimannen i riksdagens första kammare JV. I. Johansson, verkställande
direktören i LKAB, envoyén A. S. Lundberg, avdelningschefen i handelsdepartementet
6''. G. J. Lundberg (fr. o. m. 4.6.1962), byråchefen i finansdepartementet, numera sparbanksinspektören
S. M. Oredsson, verkställande direktören i Sveriges allmänna exportförening,
envoyén K. T. Vinell samt statssekreteraren i handelsdepartementet, numera
verkställande direktören i Sveriges skogsägareföreningars riksförbund K. E. A. önnesjö
(t. o. m. 14.5.1962).

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

Svenska sjöfolksförbundet, Svenska turisttrafikförbundet, Sveriges advokatsamfund,
Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Sveriges allmänna
exportförening, Sveriges grossistförbund, Sveriges industriförbund,
Sveriges lantbruksförbund, Sveriges redareförening samt Tjänstemännens
centralorganistion (TCO), vilka beretts tillfälle att uttala sig.

Administrationsutredningen

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndiganden den 21 februari och 19 september
1958 tillkallade min företrädare i ämbetet en sakkunnig1 med uppdrag
att verkställa översyn av viss administrativ organisation inom utrikesförvaltningen.
Utredningsuppdraget har i enlighet med statsutskottets utlåtanden
1958: B 34 och B 55 omfattat de medelsförvaltande funktionerna inom utrikesförvaltningen
samt en allmän prövning av frågan om den lämpligaste
ordningen för handläggningen av administrativa ärenden inom utrikesdepartementet.
Utredningen har antagit benämningen Utrikesdepartementets
administrationsutredning.

Enligt givna direktiv upptog utredningen med förtur två särskilda spörsmål,
nämligen organisationen för medelsförvaltningen vid utlandsmyndigheterna
och kontrollen däröver samt formerna för utövandet av det ekonomiska
ansvaret vid handläggning av räkenskapsärenden inom utrikesdepartementets
personalavdelning. I delbetänkanden den 18 juli 1959 (I) och den
30 juni 1960 (II) framlades förslag till organisation för den medelsförvaltande
verksamheten vid utlandsmyndigheterna. I anslutning härtill har utredningen
biträtt vid utarbetandet av Kungl. Maj :ts reglemente den 30 december
1960 för medelsförvaltningen vid Sveriges lönade representation i
utlandet (MRU) och ministerns för utrikes ärendena föreskrifter den 30
januari 1961 för tillämpningen av nämnda reglemente (TMRU). I delbetänkande
I berördes även frågan om det ekonomiska ansvaret vid handläggning
av räkenskapsärenden inom utrikesdepartementets personalavdelning. I anslutning
till därvid framförda förslag har Kungl. Maj :ts föreskrifter för
kassarörelsen vid utrikesdepartementet den 11 mars 1960 erhållit ändrad
lydelse.

Den sakkunnige förordnades sedermera att fr. o. m. den 1 november 1960
och tills vidare tjänstgöra som chef för utrikesdepartementets ekonomibyrå.
Med anledning av de vidgade uppgifter, som sålunda tillfördes utredningsmannen,
erhöll min företrädare den 28 oktober 1960 Kungl. Maj :ts bemyndigande
att tillkalla ytterligare en sakkunnig.1 2 Inom utrikesdepartementets
ekonomibvrå har under utredningens gång succcessivt genomförts rationalisering
genom ändrad arbetsfördelning och omlagda arbetsförfaranden. Vidare
har i anslutning till förslag i utredningens delbetänkande II på grund
av Kungl. Maj:ts beslut den 11 maj 1962 organiserats försöksverksamhet
för utredning angående fortsatt effektivisering av den medelsförvaltande

1 Kanslirådet E. E. A. Magnander.

2 (ieneraltulldirektörcn V. M. J. Fahlander.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 är 1963

verksamheten vid utlandsmyndigheterna. Dylik försöksverksamhet förekommer
för närvarande vid beskickningen i Paris samt generalkonsulaten i London
och New York.

Administrationsutredningen har företagit den begärda allmänna prövningen
av utrikesdepartementets administrativa organisation. På grundval
härav framlägger utredningen i sitt slutbetänkande (SOU 1963:4) förslag
till personalorganisation för berörda delar av utrikesdepartementet — den
administrativa ledningen, personalavdelningen, konsulära byrån och arkivet.

Över administrationsutredningens slutbetänkande har, efter remiss, yttranden
avgivits av armétygförvaltningen, byggnadsstyrelsen, statskontoret,
riksrevisionsverket och generalpoststyrelsen samt 16 beskickningar, fyra
delegationer, fem generalkonsulat och ett konsulat. Vidare har yttranden avgivits
av LO, SACO, SR, Stockholms magistrat, Sveriges advokatsamfund och
TCO, vilka beretts tillfälle att uttala sig.

Utrikesförvaltningens lönenämnd, utlandslöneöversynen

I skrivelse 1960: 302 anmälde riksdagen, att beslut fattats i överensstämmelse
med statsutskottets utlåtande 1960: 128, enligt vilket en översyn av
utlandstjänstemännens löneförhållanden borde företagas.

Med anledning av denna hemställan uppdrog Kungl. Maj :t — såsom anmäldes
i 1961 års statsverksproposition — den 26 augusti 1960 åt utrikesförvaltningens
lönenämnd1 att verkställa översyn av avlöningsförmånerna
för utomlands stationerade diplomatiska och konsulära tjänstemän m. fl.

Ett av nämnden framlagt förslag till reglering av bostadskostnaderna för
sådana tjänstemän genomfördes den 1 juli 1962 efter beslut av fjolårets riksdag
(III ht s. 9, SU 3, rskr. 3). Genom beslut den 28 juni 1962 fastställde
Kungl. Maj:t, med verkan från och med den 1 juli 1962, efter förslag av
nämnden allmänna riktlinjer för reglering av här avsedda utlandstjänstemäns
telefonkostnader.

Med skrivelser den 2 juli och 20 november 1962 har lönenämnden överlämnat
två promemorior (UD 1962: 1 och 3, stencilerade) med förslag till
reglering av utlandstjänstemännens representationskostnader respektive vissa
kostnader för bilresor m. m. för här avsedd personal. Slutligen har lönenämnden
med skrivelse den 5 januari 1963 avlämnat en promemoria (UD
1963: 1, stencilerad) med principförslag rörande dels avlöningssystemet för
utomlands stationerade diplomatiska och konsulära tjänstemän m. fl., dels
lönenämndens ställning, befogenheter och sammansättning.

Över lönenämndens olika förslag har yttranden avgivits av vissa myndigheter
inom inrikesförvaltningen samt ett stort antal utlandsmyndigheter.

1 Kabinettssekreteraren L. A. L. Belfrage, ordförande, statssekreteraren i civildepartementet,
numera regeringsrådet G. F. O. Cars (t. o. m. 30.6.1962), ledamoten av riksdagens
andra kammare, metallarbetaren H. L. Gustafsson, generalkonsuln E. W. E. Kleen, statssekreteraren
i civildepartementet B. A. F. Löfberg (fr. o. m. 1.7.1962), utrikesrådet C. .7.
Stenström, envoyén Z. S. Przybyszewski Westrup, statssekreteraren i finansdepartementet
H. K. Wlekman samt verkställande direktören i Telefon AB L M Ericsson, civilingenjören
S. T. Aberg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

Till dessa remissyttranden samt till resultatet av vissa överläggningar mellan
företrädare för lönenämnden och statstjänstemännens huvudorganisationer
återkommer jag i det följande.

II. UTRIKESFÖRVALTNINGENS UPPGIFTER

UD-utredningen

Utrikesförvaltningens allmänna uppgifter anges i § 11 regeringsformen:
I mål, som angå rikets förhållande till främmande makter, skola alla meddelanden
till främmande makt eller Konungens sändebud i utlandet, utan
avseende å ärendets beskaffenhet, ske genom ministern för utrikes ärendena.

Utredningen, som ägnat frågan om utrikesförvaltningens uppgifter ingående
behandling, konstaterar, att denna förvaltning inte längre är statsmakternas
enda organ för kontakt med främmande länders regeringar. Ej heller
är utrikesförvaltningens uppgifter begränsade till att gentemot utländska
regeringar företräda svenska regeringens intressen och därmed till att handlägga
ärenden, som föranledes av lagstiftning, internationella avtal eller särskilda
regeringsbeslut. Nya kontaktorgan har tillkommit, och arbetsfältet
har betydligt utvidgats.

Om arbetsuppgifterna delas i fasta och rörliga, skulle de fasta arbetsuppgifterna
vara sådana som enligt grundlagen kan åläggas utrikesförvaltningen.
Exempel härpå utgör i första hand den utrikespolitiska och handelspolitiska
verksamheten, vidare rapporterings- och förhandlingsarbetet, bevakningen
av gällande avtal mellan Sverige och främmande makt, medverkan i
det internationella lagstiftningsarbetet, skyddet av svenska medborgares iniressen
samt av statsmakterna anbefalld upplysnings- och informationsverksamhet.
Till de rörliga uppgifterna åter skulle kunna hänföras en del av upplysningsverksamheten
och av det allmänna bistånd, som lämnas organisationer
och enskilda, t. ex. i kommersiellt betonade ärenden, vid arrangemang
kring studieresor och studiebesök, viss kontaktfrämjande representation
m. m.

Decentralisering av utrikesfrågorna. Det har ibland hävdats, att utvecklingen
mot mera direkta kontakter mellan de olika ländernas fackdeparte*
ment och experter på skilda plan skulle reducera utrikesförvaltningens betydelse
såsom internationellt förbindelseorgan. Utvecklingen mot sådana direkta
kontakter framstår enligt utredningen såsom naturlig med tanke på
att en stor del av dagens internationella samarbete över huvud taget försiggår
på expertplanet. Utredningen fäster emellertid uppmärksamheten på de
väsentliga nackdelar, som en alltför långtgående decentralisering av de internationella
förbindelserna skulle medföra.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

Främst bland dessa nackdelar nämner utredningen risken för att ärenden,
som rör förhållande till främmande makt, undandrages de möjligheter till
utrikespolitiskt betingad kontroll, som tillgodoses genom handläggning i eller
förmedling av utrikesdepartementet och som är av betydelse för såväl
regeringen som övriga politiska instanser. Vidare erinrar utredningen om
den av andra än politiska skäl, exempelvis förhandlingstaktiska hänsynstaganden,
dikterade angelägenheten av samordning av utrikesärendena. Även
begränsningen av utrikesdepartementets möjligheter att förse myndigheter
och organisationer med underrättelser om utvecklingen i utlandet på deras
speciella områden hör till de nackdelar, som är förenade med en decentraliserad
handläggning av utrikesfrågorna. Att lösa utrikesförvaltningens uppgift
som informationskälla utan en tillfredsställande kontakt med alla utrikesärenden
torde enligt utredningen inte vara möjligt. Slutligen har utrikesförvaltningen
en viktig uppgift att fylla, när det gäller att möjliggöra en
central bedömning av de folkrättsliga aspekterna, exempelvis i samband
med ingående av internationella avtal. Med hänsyn till de anförda synpunkterna
har utredningen ansett sig böra utgå från att en överföring av arbetsuppgifter
från utrikesförvaltningen till andra organ ej kan ske i sådan utsträckning,
att dess organisation och verksamhet påverkas därav i nämnvärd
grad.

Arbetsvolymens utveckling. Vad först angår det område, som närmast
motsvarar de fasta arbetsuppgifterna, har verksamheten enligt utredningen
avsevärt vidgats och fördjupats. Det oroliga och svåröverskådliga världsläget
har inneburit ökade krav i fråga om de utpräglat utrikespolitiska åliggandena
inklusive den politiska rapporteringen. Sveriges deltagande i FN
och dess fackorgan samt i andra internationella organisationer (GATT,
OECD, Europarådet m. fl.) har liksom tillkomsten av åtskilliga nya nationer
medfört en betydande ökning av arbetsvolymen för såväl utrikesrepresentationen
som berörda avdelningar inom utrikesdepartementet. Det internationella
ekonomiska integrationsarbetet och det växande biståndet till utvecklingsländerna
utgör exempel på efter krigsslutet nytillkommande arbetsmoment.
Jämsides med denna utveckling har verksamheten för att tillvarata
svenska medborgares intressen i utlandet tilltagit och Sveriges deltagande
i det internationella lagstiftningsarbetet intensifierats. Vidare ställer
upplysningsverksamheten om Sverige i utlandet ökade krav på aktiva insatser
från utrikesförvaltningens sida.

Även andra än de officiella uppdragsgivarna har emellertid skärpt sina anspråk
på utrikesförvaltningen. Detta gäller enligt utredningen kanske främst
de kommersiella frågorna. För en svensk utlandsmyndighet har det efter
hand blivit en naturlig uppgift att inom rimliga gränser på begäran söka biträda
i tjänsteuppdrag resande svenskar med kontakter med det främmande
landets myndigheter, med institutioner och organisationer och även med
enskilda företag i vederbörande land. En annan typ av rörliga arbetsuppgif -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

ter, som under de senaste åren ökat väsentligt i omfattning, utgör hjälpansökningar
från i utlandet nödställda svenska turister.

Mot den i det föregående redovisade expansionen av utrikesförvaltningen
bör ställas den minskade arbetsbelastningen på vissa verksamhetsområden.
Minskningen har visserligen inte varit av samma omfattning som de nytillkommande
arbetsmomenten, men den kan enligt utredningens mening sägas
ha varit avgörande för utrikesförvaltningens möjligheter att utan mera
väsentliga personalförstärkningar lösa de nya arbetsuppgifterna. Minskningen
avser exempelvis det tidigare omfattande bilaterala förhandlingsarbetet
på det handelspolitiska arbetsfältet, viseringsarbetet samt — efter tillkomsten
av sådana organ som Svenska institutet, Svenska turisttrafikförbundet
och Sveriges allmänna exportförening — vissa typer av ärenden rörande informationsverksamhet
och exportfrämjande arbete.

Ur organisatorisk synvinkel har den fortskridande breddningen av utrikesförvaltningens
arbetsområde enligt utredningen medfört åtskilliga svårlösta
problem. Man kan fråga sig, framhåller utredningen vidare, huruvida
det från alla synpunkter är önskvärt och lämpligt att utrikestjänstens arbetsfält,
såsom hittills skett, fortsätter att vidgas och om inte en klarare
gränsdragning kring detta är motiverad. Å andra sidan finner utredningen
det vara uppenbart, att nytillkommande arbetsuppgifter som regel inte kan
avvisas och måste lösas inom ramen för en organisation, som har erforderligt
internationellt kontaktnät och tillgång till språkkunnig personal, och
framhåller att den erfarenhet och de resurser som i detta hänseende samlats
inom utrikestjänsten inte äger någon motsvarighet inom andra delar av
förvaltningen. Att under sådana förhållanden bygga upp nya ämnesspecialiserade
förvaltningsorgan med egen utlandsorganisation har för utredningen
inte framstått såsom ett tilltalande alternativ till det nuvarande systemet.
Härtill kommer att det hittills visat sig möjligt att förstärka utrikesrepresentationen
med specialutbildad personal (lantbruksrepresentanter, socialattachéer
o. s. v.) i sådana fall, då fackbetonade ämnesområden börjat ta
i anspråk en alltför stor del av en utlandsmyndighets ordinarie personalresurser.

Utredningen har med hänvisning till det nu anförda inte funnit anledning
att närmare pröva frågan, huruvida utrikesförvaltningens personalbehov i
väsentlig grad skulle kunna påverkas av en instruktionsvis genomförd begränsning
av verksamhetsområdet.

Vid sin bedömning av den framtida arbetsvolymen har utredningen kommit
till den uppfattningen — bestyrkt av åtskilliga intervjuer med företrädare
för stat och näringsliv — att utrikesförvaltningens arbetsfält även framgent
kommer att växa med den fortskridande aktiviseringen av de internationella
förbindelserna inom såväl den allmänna som den enskilda sektorn.
Utredningen har därför grundat sina överväganden rörande förvaltningens
organisation och personalbehov på antagandet att nu rådande förhållanden
inte representerar en tillfälligtvis onormalt stor arbetsbelastning. En kontinuerlig
bevakning av arbetsbelastningens utveckling finner utredningen
Bihang till riksdagens protokoll VJtitl. 1 samt. .Vr 75

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

emellertid vara en självklar uppgift för i första hand utrikesförvaltningens
ledning. Från utredningens synpunkt har det framför allt synts angeläget,
att de grundläggande principerna för organisationen och för tillgodoseendet
av personalbehovet får en sådan utformning, att en smidig anpassning kan
ske till förändringar i arbetsuppgifterna.

Yttranden

Beträffande problemet angående decentralisering av utrikesfrågorna
ansluter sig remissmyndigheterna i allt väsentligt till utredningens
uttalanden och slutsatser. Under hänvisning till vad utredningen
anfört om direkta förbindelser mellan olika länders statliga instanser på expertplanet
anser statskontoret det uppenbart, att expertisen på det centrala
planet i olika sakfrågor skall finnas i respektive fackdepartement och att
en dubblerande ansamling av experter på skilda fält inte bör ske inom utrikesdepartementet.
De av utredningen påtalade nackdelarna med en decentralisering
av de internationella förbindelserna bör kunna undanröjas genom
en självklart nödvändig gemensam beredning mellan berörda departement.
Inom utrikesdepartementet bör givetvis för sådana beredningar finnas kontaktmän
för skilda frågor. Kommerskollegium framhåller, att de arbetsuppgifter
inom den statliga verksamheten, som föranledes av förbindelserna med
andra länder, i princip bör sammanhållas inom utrikesförvaltningens ram,
vare sig det är fråga om samarbete på expertplanet eller det gäller nya arbetsområden
som kontinuerligt tillföres verksamheten. Detta bör inte hindra
att internationellt samarbete på expertbetonade områden, där så är vanligt,
sker genom direkta förbindelser. Arbetsgivareföreningen anser i likhet
med utredningen det vara från principiell synpunkt önskvärt, att svenska
statens förbindelser med främmande makter och mellanstatliga organisationer
allt framgent blir föremål för samordning inom utrikesförvaltningen.
Bankföreningen anför, att förhandlings-, informations- och kontaktverksamheten
på det kommersiella och finansiella området till en del, såsom redan
skett, bör kunna anförtros åt andra myndigheter och organ än de diplomatiska.
Föreningen delar emellertid utredningens uppfattning, att verksamheten
i stor utsträckning bör och måste handhavas av utrikesförvaltningen.
Det är därför synnerligen angeläget att utrikesförvaltningens resurser förstärkes
såväl kvantitativt som med avseende på befattningshavarnas utbildning
framför allt på det kommersiella området.

Även industriförbundet vill helt allmänt ansluta sig till vad utredningen
anför om det principiellt önskvärda i att utrikesförvaltningen även framgent
förblir det centrala organet för statsmakternas förbindelser med främmande
makter samt mellanstatliga och överstatliga organisationer. Den delegation
av handläggningen av dylika förbindelser till andra statsdepartement och
myndigheter, som må befinnas lämplig inom vissa verksamhetsområden, kan
inom vissa gränser vara ändamålsenlig men bör inte få utveckla sig därhän
att utrikesdepartementets möjligheter att övervaka, samordna och ansvara

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

för utrikesförbindelserna äventyras. Från synpunkten av de intressen förbundet
har att företräda är det av vikt att handläggningen av ekonomiskpolitiska
frågor, förhandlingar och kontinuerlig information till näringslivets
organisationer och företag hålles samman av utrikesdepartementet och
dess organ. Förbundet finner inga bärande skäl för att man skulle sträva efter
att bygga upp nya ämnesspecialiserade förvaltningsorgan med egen utlandsorganisation.
Sändebudet i Moskva m. fl. anser det oundgängligt att utrikesdepartementet
— oavsett huruvida de löpande ärendena handlägges
utanför utrikesdepartementet och oavsett huruvida delegater med hänsyn
till förhandlingsföremålets tekniska karaktär väljes utanför departementets
tjänstemannakader — beredes tillfälle till samråd på alla stadier av ärendenas
behandling och i övrigt hålles fortlöpande underrättat om frågornas utveckling
med hänsyn till deras allmänna samband med och återverkan på
det politiska och handelspolitiska området.

Utredningens bedömning av den framtida ar betsvolymen och
det därmed sammanhängande problemet rörande utrikesförvaltningens organisation
och personalbehov har av ett flertal remissorgan — däribland
åtskilliga utlandsmyndigheter — betecknats såsom värdefull och realistisk.
Grossistförbundet förklarar sig i stort sett dela utredningens uppfattning,
att utvecklingen kommer att ställa ökade kvantitativa krav på såväl hemmaorganisationen
som utrikesrepresentationen. Man synes sålunda böra räkna
med att nettoeffekten av kommande förändringar i våra förbindelser med
omvärlden blir en stegrad arbetsbelastning för utrikesförvaltningen. Lantbruksförbundet
framhåller, att det är ett allmänt intresse att våra möjligheter
att i olika internationella sammanhang hävda de svenska intressena på
det utrikespolitiska och handelspolitiska området inte begränsas genom blåst
på kvalificerad personal inom utrikesförvaltningen. Vad särskilt beträffar
det handelspolitiska området måste det för ett land som Sverige, vilket för
sitt ekonomiska framåtskridande är så beroende av utrikeshandeln, vara
angeläget, att de handelspolitiska intressena får en kompetent och effektiv
bevakning. Det är enligt förbundet likaså ett starkt intresse, att näringslivet
och även enskilda företag erhåller stöd från utrikesrepresentationen i sina
exportansträngningar och vid sina kontakter över huvud med främmande
marknader.

Departementschefen

Det har länge stått klart, att en allmän översyn av den svenska utrikesförvaltningen
är påkallad. Förändringen och ökningen av arbetsuppgifterna
har efter hand nödvändiggjort talrika beslut i fråga om organisation och
personal på enskilda punkter, men något ställningstagande grundat på en
undersökning av hela problemkomplexet har inte skett på flera årtionden, i
själva verket inte sedan riksdagen 1919 och 1921 fattade beslut efter utredning
av en 1918 tillsatt sakkunnigkommitté. Den ordning som då tillskapades
för utrikesdepartementets organisation och arbetsformer har inte under -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

gått några väsentliga förändringar bortsett från en rätt betydande utökning
av personalkadern. Den bestående ordningen har befunnits i stort sett ändamålsenlig,
och den har kunnat smidigt anpassas efter nya förhållanden. De
nu företagna utredningarna har inte heller funnit anledning att föreslå någon
genomgripande omorganisation av utrikesdepartementet.

Även vad avser representationen utomlands har förändringar efter hand
vidtagits allt eftersom nya behov anmält sig men utan att någon allmän
översyn kommit till stånd. Utvecklingen har främst karakteriserats av tillkomsten
av ett antal nya beskickningar och, efter andra världskriget, av
ständiga representationer vid vissa internationella organ såsom FN och den
ekonomiska samarbetsorganisationen i Paris.

Även om det varit möjligt att genom partiella reformer sätta utrikesförvaltningen
i stånd att utan påtagliga svårigheter ombesörja sitt arbete under
nya och förändrade förhållanden, har berättigade önskemål framkommit
om en allmän kartläggning av utrikesförvaltningens uppgifter och av
de krav, som den nya tiden ställer i fråga om organisation och personal. Inte
minst har intresset ökat att få till stånd en samlad bedömning och avvägning
av uppgifter och personalbehov mellan utrikesdepartementet och utlandsmyndigheterna.
Vid 1958 års riksdag underströk statsutskottet behovet
av ett fylligt material för bedömningen av anslagsäskanden. Detta uttalande
föranledde den inom utrikesdepartementet 1960—61 företagna översynen,
vilken i sin tur blivit en del av arbetsmaterialet för UD-utredningens
nu framlagda betänkande. Parallellt med denna utredning har administrationsutredningen
prövat utrikesförvaltningens administrativa frågor.

Då jag nu går att framlägga förslag, i det väsentliga grundade på utredningarnas
överväganden och slutsatser, finner jag det naturligt att ange
några allmänna utgångspunkter för bedömningen av organisation och personalbehov.

En modern utrikesförvaltning ställs inför ett otal ärenden av högst växlande
karaktär, vilka endast har det gemensamt, att de på ena eller andra
sättet rör förhållandet till främmande land. Det kan gälla medverkan i en
exportdrive eller anordnandet av en konstutställning, bistånd till nödställd
svensk eller skyddande av svensk patenträttighet, rapportering om konjunkturläge
eller om smittsamma sjukdomar, indrivning av underhållsbidrag
eller utlämning av förbrytare, delgivning av rättshandlingar och upptagande
av sjöförklaring, föredrag eller presskontakter om svenska samhällsförhållanden,
förmedling av journalistbesök i Sverige, författande av inlägg
eller resolutionsutkast vid internationella konferenser och många andra
ting.

Hur än arbetet inom utrikesförvaltningen förändrats och utvidgats kvarstår
dock dess centrala uppgift att utgöra instrumentet för svensk utrikespolitik.
Den svenska oavhängiga neutralitetspolitiken syftar till att tillsammans
med försvarspolitiken så långt möjligt skydda Sveriges frihet och
fred. För att den skall fylla en sådan uppgift krävs att den i omvärlden möts
med förståelse och respekt. Utrikesdepartementet och de på instruktion från

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år li)63

departementet verkande representationerna i utlandet har att sprida kunskap
om och söka vinna förståelse för de allmänna riktlinjer för Sveriges politik,
som fastställts av statsmakterna, och de skall i enskilda frågor av politisk
eller handelspolitisk karaktär, där Sverige har anledning att ta ståndpunkt,
förklara de svenska synpunkterna och deltaga i eller leda de förhandlingar,
som kan ifrågakomma. Denna verksamhet tar sig många former — kontakter
i de olika huvudstäderna med regeringsmedlemmar, tjänstemän och
journalister samt med utländska beskickningar i Stockholm, överläggningar
mellan svenska och utländska delegater i internationella organisationer
o. s. v.

De internationella förbindelserna har efter kriget intensifierats på alla
områden. Det ömsesidiga beroendet mellan alla folk har ökat till följd av kommunikationernas,
nyhetsförmedlingens, handelns och krigsteknikens utveckling.
Även de små staterna har blivit medvetna om att de för sin säkerhet
och sin materiella välfärd är direkt beroende av händelser och tendenser i
andra kanske långt avlägsna områden. Det är en väsentlig del av svensk utrikespolitik
att aktivt medverka i de internationella ansträngningarna att
åstadkomma nedrustning och att bygga upp en internationell freds- och
rättsordning, att främja det internationella varuutbytet och att bidraga till
utvecklingsländernas framåtskridande. Sverige har också i stor omfattning
mottagit uppdrag att delta i internationella förhandlingar för dylika ändamål
och att ställa personal till förfogande för internationella övervakningsoch
kontrolluppdrag.

Vidare måste beaktas, att utrikesförvaltningen i ökande omfattning har
anledning att befatta sig med olika frågor sammanhängande med försvarspolitik
och strategi. Utrikesförvaltningen har här betydelsefulla uppgifter
inom ramen av den totala svenska försvarsberedskapen. Skärpta krav ställs
på utrikesförvaltningen att tillhandahålla snabba och tillförlitliga informationer
och bedömningar av betydelse för försvarspolitiken. Slutligen märkes,
att man inom utrikesdepartementet i samband med nedrustningsförhandlingarna
finner det erforderligt att ägna uppmärksamhet åt strategiska, militärtekniska
och -vetenskapliga problemställningar. Med hänsyn till de arbetsuppgifter
som här antytts krävs ett nära, kontinuerligt samråd mellan
utrikesdepartementet samt försvarsdepartementet och de militära myndigheterna.

De här angivna politiska och handelspolitiska förhållandena har ställt
ökade kvantitativa och kvalitativa krav på utrikestjänsten. Samtidigt har
förvaltningen ställts inför vidgade uppgifter när det gäller att främja handeln
och det kulturella utbytet, att lämna i utlandet verksamma svenska företag
eller resande svenskar bistånd i olika former och alt deltaga i den allmänna
upplysningsverksamheten. Dessa uppgifter är, såsom UD-utredningen
framhåller, delvis av den natur att det måste bli en avvägning i vad mån
de kan och bör utföras. Det är inte möjligt att objektivt och exakt ange, vilka
uppgifter som bör ges förtursrätt, respektive hur stora personal- och finansiella
resurser som bör avses för visst ändamål. Den genomgång, som

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 1963

företagits av UD-utredningen, har lett fram till vissa förslag härutinnan, till
vilka jag i huvudsak kan ansluta mig. Med tillfredsställelse noterar jag förslaget
om upprättande av en personalreserv i form av en särskild förhandlingsgrupp.
Tillika med de dispositioner, som utrikesledningen kan anse
lämpligt vidta inom ramen för den totala organisationen, kommer en sådan
grupp att underlätta den smidiga anpassningen av organisation och personal
till de krav på utrikesförvaltningen, som i varje läge bedöms som särskilt
viktiga.

UD-utredningen har behandlat frågan om en möjlig decentralisering av utrikesärendenas
handläggning. Härvidlag är att märka, att de internationella
förbindelsernas breddning och intensifiering under senare tid har lett till
en ökning av kontakterna mellan fackdepartement och experter i olika länder.
Inte minst har detta varit fallet inom den nordiska länderkretsen. Den
praxis som utvecklat sig inom denna krets har funnit sitt uttryck i den
1962 avslutade nordiska samarbetsöverenskommelsen, vilken i sin artikel
38 fastställer, att »myndigheter i de nordiska länderna äga skriftväxla direkt
med varandra i andra ärenden än sådana, som till följd av sin natur eller
av annat skäl böra handläggas genom förmedling av utrikesförvaltningen.
» En motsvarande fastän långt mindre markerad ökning av de direkta
kontakterna mellan fackmyndigheterna har kunnat iakttas inom ramen för
det europeiska ekonomiska samarbetet.

Mot denna utveckling är i och för sig intet att invända. På samma sätt
som fackmyndigheterna för exempelvis post, telegraf och järnvägar traditionellt
samarbetar direkt med sina utländska motsvarigheter och i huvudsak
endast i politiskt eller traktatmässigt ömtåliga frågor samråder med utrikesdepartementet,
kan sakfrågor även av annat slag ofta med fördel diskuteras
direkt mellan fackmyndigheterna. Till vad UD-utredningen här har
att andraga kan jag i det väsentliga ansluta mig. Dock vill jag understryka
vikten av att utrikesdepartementet i ena eller andra formen bibehåller kontakten
med samtliga utrikesärenden av betydelse. Härför talar inte endast
behovet av en utrikespolitiskt betingad samordning. Regeringen måste också
ha tillgång till en enda myndighet, som har överblick över landets samtliga
förbindelser med visst främmande land eller över det allmänna läget i
en viss internationell organisations verksamhet. Även när direkta förbindelser
förekommer utan departementets medverkan är det alltså naturligt att
departementet fortlöpande informeras, på samma sätt som rapporterna om
utrikesförvaltningens egna kontakter med utländska myndigheter kontinuerligt
delges alla de fackmyndigheter, som har intresse därav.

Att departementet bör äga den överblick, varom nu talats, innebär självfallet
inte någon inskränkning i fackmyndigheternas rätt och möjlighet att
allt efter sin behörighet bereda och fatta beslut i ärenden, som normalt förmedlas
över utrikesförvaltningen. I själva verket har antalet ärenden med
utrikes anknytning, vilka i sak beredes inom fackdepartementen, vuxit så
kraftigt, att det befunnits ändamålsenligt att tilldela flera departement
byråchefs- och byrådirektörstjänster för internationella frågor. Förutsätt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

ningarna för bedömningar och åtaganden på det internationella planet är
ofta att söka i den inhemska utvecklingen på motsvarande område. Utrikesförvaltningens
uppgifter är därvid att ställa lämplig förhandlingspersonal
till förfogande och att i erforderlig utsträckning förmedla de internationella
kontakterna samt att bevaka de utrikespolitiska aspekterna av
berörda frågor.

UD-utredningen framhåller, att breddningen av utrikesförvaltningens arbetsområde
medfört åtskilliga svårlösta problem ur organisatorisk synvinkel
men att det är uppenbart, att de nytillkommande arbetsuppgifterna i regel
inte kan avvisas utan måste lösas inom ramen för en organisation, som äger
erforderligt internationellt kontaktnät och tillgång till språkkunnig personal.
Mot bakgrunden av bl. a. nu anförda synpunkter har utredningen kommit
till den uppfattningen, att utrikesförvaltningens arbetsfält även framgent
kommer att växa med den fortskridande aktiviseringen av de internationella
förbindelserna. Utredningens överväganden rörande förvaltningens
organisation och personalbehov har grundats härpå. Jag finner detta vara
en riktig utgångspunkt.

UD-utredningen ägnar med rätta stor uppmärksamhet åt frågor om rekrytering
och utbildning av utrikesförvaltningens personal. Utöver vad som följer
av vad jag nyss anfört om utrikesförvaltningens växande uppgifter vill
jag här framhålla, att utrikestjänsten otvivelaktigt har särdrag, som ställer
delvis andra krav på personalen än verksamhet inom andra statliga förvaltningsgrenar.
Dit hör kravet att vederbörande bör besitta goda kunskaper i
franska och engelska språken. Detta kan, såsom för övrigt LO anfört i sitt
remissvar, innebära risk för att annars lämpade ungdomars inträde i utrikesförvaltningen
försvåras av ekonomiska skäl. Den av utredningen föreslagna
särskilda aspirantutbildningen, vartill jag återkommer i det följande,
är emellertid ägnad att motverka detta förhållande.

Förutom tekniska färdigheter av typen språkkunskaper vid sidan av egenskaper
såsom mognad och gott omdöme bör på utrikestjänstemännen särskilt
ställas kravet på förmåga att i olika länder och kulturmiljöer vinna förtroende.
Det framstår vidare som önskvärt, att utrikestjänstemännen, vilka
genom långvariga utlandsvistelser kan riskera att förlora förstahandskontakten
med svenska politiska, ekonomiska, sociala och kulturella förhållanden,
bereds tillfälle till studier i sådana ämnen under de tider de tjänstgör i
utrikesdepartementet eller eventuellt hemkallas för just detta ändamål.
Svenska moderna samhällsförhållanden är föremål för intresse både i vissa
högt utvecklade länder och i många u-länder. Det är av stor vikt att alla utrikestjänstemän
är i stånd att lämna upplysningar härom och att förmedla
kontakter för dem i utlandet som önskar få tillfälle till mera ingående studier.

Med anledning av vad statskontoret och LO anfört om önskvärdheter
av växeltjänstgöring mellan utrikesförvaltningen och andra förvaltningsgrenar
viil jag framhålla, att möjligheter härtill föreligger redan i dag och
kommer att utnyttjas i den mån så befinnes lämpligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

I takt med att arbetsuppgifterna allmänt vuxit har också ökade krav ställts
på utrikesdepartementets administrativa organisation. De förslag som härvidlag
lagts fram av administrationsutredningen och som syftar till att skapa
rationellare och bättre arbetsformer för departementets administrativa
apparat biträder jag i allt väsentligt. I synnerhet anser jag att inrättandet
av en reguljär och utvidgad inspektionsverksamhet vid utlandsmyndigheterna
kan bli ett värdefullt instrument för att öka utrikesförvaltningens effektivitet.

III. UTRIKESFÖRVALTNINGENS NUVARANDE
ORGANISATION M. M.

Innan UD-utredningens och administrationsutredningens överväganden
beträffande utrikesförvaltningens organisation och personalbehov redovisas,
torde en översikt få lämnas över gällande organisation.

Utrikesdepartementet

Utrikesdepartementet intar en särställning bland departementen ej blott
genom sin storlek — den totala personalstyrkan i departementet är f. n. omkring
350 personer — utan även genom att i sin verksamhet förena departemental
funktioner och verksfunktioner. Visserligen har utrikesdepartementet
underlydande myndigheter i form av beskickningar, delegationer och
konsulat, men dessa myndigheters ställning är ej jämförbar med ämbetsverkens.
Den tjy av exekutiva och administrativa åtgärder, som inom andra delar
av statsförvaltningen är hänförlig till ämbetsverken, är för utrikesdepartementets
del inordnad inom departementets och utlandsmyndigheternas organisatoriska
ram. Ett undantag utgör de biståndsfrågor, som sedan början
av 1962 handlägges av NIB, den enda fristående myndighet, som hör under
utrikesdepartementet.

Instruktionen för utrikesdepartementet är fastställd av Kunel. Mai -t den
14 juni 1928. J''

I egenskap av utrikesministerns närmaste man utövar kabinettssekreteraren
ledningen av departementets arbete. Kabinettssekreteraren skall sålunda
fördela arbetet och avge förslag till utrikesministern rörande personalens
disposition, granska de skrivelser som bör undertecknas av ministern
samt konseljprotokollen, övervaka informationen till utlandsmyndigheterna
samt i allmänhet vaka över arbetets gång och tillse att tjänstemännen
noggrant fullgör sina åligganden.

Biträdande kabinettssekreteraren är kabinettssekreterarens ställföreträdare.
F. n. svarar han därutöver i första hand för ledningen av vissa centrala
handelspolitiska förhandlingsuppgifter inom departementet. Befattningen
existerade inte då departementets instruktion skrevs, och innehava -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

rens ställning och arbetsuppgifter är fortfarande inte instruktionsmässigt
reglerade.

Departementet består av fyra avdelningar, nämligen politiska avdelningen,
rättsavdelningen, handelsavdelningen och personalavdelningen samt —
direkt underställda utrikesministern/kabinettssekreteraren — protokollet,
pressbyrån, den särskilda arbetsgruppen för internationella biståndsfrågor
samt arkivet.

De fyra avdelningarna förestås av avdelningschefer och — på de tre förstnämnda
avdelningarna — biträdande avdelningschefer, samtliga med utrikesråds
ställning. Protokollet, pressbyrån och arkivet står under ledning av
tjänstemän på byråchefsplanet. Chef för arbetsgruppen för internationella
biståndsfrågor är f. n. ett sändebud i disponibilitet.

Den politiska avdelningen är indelad i tre byråer. Första byrån handlägger
ärenden rörande Norden och östblocksländerna samt vissa folkrättsliga
spörsmål. Andra byrån svarar för övriga bilaterala frågor samt Europarådsärenden.
Tredje byrån behandlar FN-ärenden (däribland Sveriges militära
FN-engagemang samt nedrustningsfrågor), luftfartspolitik samt vissa internationella
atom- och rymdforskningsfrågor.

Inom rättsavdelningen finns två byråer. Juridiska byrån handlägger bl. a.
ärenden angående svensk och utländsk intern rätt, allmän folkrätt, tolkning
och tillämpning av internationella överenskommelser, andra traktaträttsliga
spörsmål, skydd mot utländska nationaliseringsingripanden och annat rättsskydd
för svenska medborgare och företag i utlandet. I stor utsträckning deltar
juridiska byråns tjänstemän i internationella förhandlingar. Den andra
byrån, konsulära byrån, handlägger arvsärenden, frågor om bistånd till
svenskar i utlandet, sjömanssociala frågor m. m.

Chefen för handelsavdelningen har enligt instruktionen att upprätthålla
nära samarbete med handelsdepartementet och i vissa ärenden tillhandagå
chefen för handelsdepartementet med bl. a. muntliga föredragningar. Avdelningen
är indelad i tre byråer. Första byrån kan betecknas såsom en multilateral
förhandlingsbyrå med aktuell tonvikt på de internationella integrationsfrågorna.
De bilaterala och kommersiella ärendena är geografiskt fördelade
på övriga byråer. Dessa följer dessutom utvecklingen inom vissa internationella
organ, såsom OECD, EFTA, ECE, EEC och GATT. Tredje byrån
handlägger dessutom frågor rörande sjöfartspolitik och atomenergi.

Personalavdelningen är indelad i två byråer, personalbyrån och ekonomibyrån.
Till den förra hör ärenden rörande personalorganisation, rekrytering
och utbildning. Ekonomibyrån handhar i första hand medelsförvaltning
och intendentur ävensom frågor om rese- och flyttningsersättningar,
sjukvårdsersättningar samt intern revision. Direkt under personalchefen sorterar
en budgetsektion med specialister för budget- och löneärenden.

Protokollet handlägger ärenden rörande bl. a. utländska statsbesök, i Sverige
stationerade utländska diplomaters och konsulers rättsliga ställning,
frågor om ceremoniel och ordensväsen samt specialpass och diplomatviseringar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

Pressbyrån är organiserad på två sektioner. Informationssektionen handlägger
frågor angående upplysningsverksamhet utomlands, kulturellt utbyte
o. s. v., medan pressektionen svarar för kontakterna med svensk och utländsk
press.

Till den särskilda sektionen för internationella biståndsärenden hör frågor
rörande biståndsverksamheten i utvecklingsländerna.

Arkivet bär ansvaret för arkivverksamheten (registratorsverksamhet,
ansvar för dossier- och gallringsplaner, arkivvård, arkivservice åt departementets
befattningshavare och åt forskare, utredningar samt ledning och
övervakning av utlandsmyndigheternas arkivverksamhet), biblioteket, kurir
tjänsten och chiffreringstjänsten. Även vissa av departementets säkerhetsfrågor
handlägges på arkivet. Arkivet består av det egentliga arkivet,
biblioteket, kurirtjänsten, chiffreringskansliet samt kopieringsexpeditionen.

Utrikesrepresentationen

Från Sverige utsända tjänstemän var den 1 januari 1963 placerade vid 95
utlandsmyndigheter i 59 länder. Utrikesrepresentationen bestod sålunda av
52 beskickningar jämte ett beskickningskansli, 5 delegationer samt 14 lönade
generalkonsulat och konsulat. Vid 23 av de cirka 52o honorärkonsulaten
(olönade myndigheter) var utsända lönade tjänstemän placerade, i vissa fall
såsom chefer för konsulat.

Totalt uppgår personalen utomlands till närmare 900 personer. Av dessa
är ungefär 370 lokalt anställda (översättare, viss skrivpersonal, vaktmästare,
chaufförer m. fl.). Mer än två tredjedelar av samtliga diplomatiska tjänstemän,
åttiofem procent av kanslisterna och ungefär hälften av den i Sverige
rekryterade biträdespersonalen tjänstgör vid utlandsmyndigheterna.

Sveriges lönade representation i utlandet m. m. ter sig f. n. på sätt framgår
av bilaga 1. En översikt av placeringen av den diplomatiska och konsulära
personalen lämnas i bilaga 2.

Rekryterings- och anställningsförhållanden inom utrikesförvaltningen

Rekryteringen till den diplomatiska och konsulära tjänsten (ej kanslister)
regleras i 1919 års kungörelse om antagande och utbildning av attachéer
i utrikesdepartementets tjänst. För prövning av dem, som anmäler
sig till inträde i utrikesdepartementet, finns en av Kungl. Maj:t förordnad
antagningskommission. Den består av kabinettssekreteraren och en av utrikesministern
förordnad avdelningschef i departementet såsom självskrivna
ledamöter samt högst fem av Kungl. Maj :t för fem år utsedda ledamöter.
Av de sistnämnda skall en vara eller ha varit chef för beskickning eller
konsulat samt de övriga företrädesvis väljas bland personer, som utövat
verksamhet inom näringarnas eller vetenskapens område eller gjort sig kända
såsom väl förfarna i allmänna värv.

Attachésökande skall som regel ha avlagt akademisk examen. Dessutom
bör vederbörande under sammanlagt sex månader ha fullgjort viss praktisk
tjänstgöring. Sökande skall även besitta förmåga att i tal och skrift be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

handla franska och engelska språken. Antagningskommissionen bör enligt
attachékungörelsen pröva ansökan även från den, som ej uppfyller de nu
nämnda villkoren, om det kan antas att han lämpar sig för tjänst inom utrikesförvaltningen.

Attaché genomgår provtjänstgöring under en tid av i regel två år. Efter
denna tjänstgöring avger antagningskommissionen yttrande till utrikesministern
över attachéns lämplighet för ordinarie anställning. Utrikesministern
äger därefter besluta om attachés slutliga antagning. Har attaché ej inom
två år förklarats slutligt antagen, skall hans anställning i regel upphöra.

För kanslistkarriären sker nyrekryteringen —- liksom vad gäller den administrativa
personalen, såsom arkivtjänstemän, revisorer och biträden — genom
annonsering i dagspressen. Kanslistaspirant bör vara kunnig i språk
samt i bokföring. Examen från handelsgymnasium (motsvarande utbildning)
har visat sig vara en lämplig grundval för kanslistanställning utan att dock
uppställas såsom ett formellt villkor. Till de centrala arbetsuppgifterna för
kanslister hör kamerala och expeditionella uppgifter, handläggning av sjöfarts-
och sjöfolksärenden samt allmän service åt den besökande allmänheten
i skilda frågor. Under senare år har kanslister i ökande omfattning
även tagits i anspråk för kommersiella arbetsuppgifter, särskilt vid utomeuropeiska
beskickningar och konsulat.

Den 1 januari 1963 uppgick antalet kanslisttjänster inom utrikesförvaltningen
till 123. Av dessa var 31 förste kanslisttjänster i A 19 och lika många
kanslisttjänster i A 15, medan återstoden tillhörde reglerad befordringsgång
(A 9—A 13).

För anställning som biträde för skriv- och kontorsgöromål krävs god
skolunderbyggnad med språkkunskaper, god färdighet i maskinskrivning
och stenografi samt kontorspraktik. Nyanställda biträden har i regel kvalifikationer
därutöver.

IV. FÖRESLAGEN ORGANISATION AV
UTRIKESFÖRVALTNINGEN

Utrikesdepartementet
UD-utredningen

Vid sitt studium av verksamheten vid de olika avdelningarna inom utrikesdepartementet
har UD-utredningen i allmänhet inte sett som sin uppgift
att i detalj undersöka arbetsfördelningen mellan tjänstemännen på byråerna.
Detta måste enligt utredningens uppfattning ankomma på departementets
personalledning och avdelningscheferna. Utredningen har som regel i
stället baserat sina förslag och rekommendationer på en bedömning av den
samlade verksamheten vid varje särskild avdelning och den totala arbetsbelastningen
på var och en av de inom avdelningarna nu existerande eller tilltänkta
organisatoriska enheterna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

Arbetsfördelningsprinciperna. UD-utredningen erinrar om att principen för
fördelning av arbetsuppgifterna inom utrikesdepartementets avdelningar i
första hand är ämnesmässig. Endast mycket stora utrikesförvaltningar har
möjlighet att organisera arbetet såväl efter frågornas ämneskaraktär (t. ex.
handelspolitik, samfärdsel, folkrätt) som efter mer eller mindre strängt
iakttagna geografiska principer (med särskilda avdelningar eller byråer för
exempelvis Nordamerika, Afrika, Fjärran Östern etc.).

Detta förhållande nödvändiggör för en liten utrikesförvaltning som den
svenska en viss flexibilitet i arbetsfördelningen såväl inom som mellan departementets
avdelningar. Internationella atomforskningsfrågor och sjöfartspolitiska
spörsmål utgör exempel på specialområden, som berör såväl
politiska avdelningen som handelsavdelningen. Tjänstemän som sysslar med
dessa frågor får därför stå till två avdelningars förfogande.

Utredningen, som tagit närmare del av den i departementet tillämpade fördelningen
av arbetsuppgifterna, säger sig bl. a. ha funnit, att denna kan leda
till en viss uppsplittring av till sin karaktär likartade eller angränsande typer
av ärenden. Ett sammanförande till en och samma arbetsenhet förordas av
exempelvis ärenden rörande internationell samfärdsel.

Aktuella organisatoriska spörsmål. UD-utredningen har ingående övervägt
kabinettssekreterarens arbetsuppgifter och ställning i organisationen. Utredningen,
som i denna fråga samrått med administrationsutredningen, har ansett
sig inte kunna rekommendera en begränsning av kabinettssekreterarens
tillsyn över de administrativa funktionerna inom utrikesförvaltningen samt
verksamhetens bedrivande i stort. Däremot tillstyrker UD-utredningen en
sådan förstärkning av den administrativa avdelningen, att den arbetsbelastning,
som hithörande frågor utgör för kabinettssekreteraren, kan reduceras.

Ett annat organisatoriskt spörsmål, åt vilket UD-utredningen ägnat särskild
uppmärksamhet, avser förhållandet mellan de olika arbetsenheternas
storlek och funktioner inom departementet. Utredningen har inte tagit ställning
till frågan om antalet byråer inom varje avdelning. Avgörande härvidlag
bör emellertid enligt utredningens mening vara det ansvar och den arbetsbelastning,
som kommer att åvila cheferna för byråerna, snarare än jämnast
möjliga fördelning av avdelningens arbetsbörda och personal på byråerna.
Utredningen har ej heller funnit det nödvändigt, att antalet byråer inom
en avdelning är detsamma som antalet byråchefer.

Enligt utredningens uppfattning kan en alltför stor bundenhet till ett visst
antal byråer försvåra en smidig anpassning till förändringar i arbetsuppgifterna.
Utvecklingen inom den övriga statsförvaltningen kan enligt utredningen
sägas bekräfta lämpligheten av att tillgänglig personal utan mera genomgripande
administrativa åtgärder kan omgrupperas i enlighet med vad
arbetsläget kräver. Sådana omgrupperingar är lättare att genomföra inom
ramen för större organisationsenheter, inom vilka smärre arbetsenheter av
mer eller mindre permanent karaktär kan sammanföras på det sätt, som i
olika lägen betingas av arbetsuppgifterna och personella faktorer. Mot denna

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

bakgrund liar utredningen i sina förslag beträffande departementets organisation
avstått från att förorda tillskapandet av ytterligare byråer. Ej heller
lämnas några rekommendationer beträffande den tilltänkta personalförstärkningens
fördelning på nuvarande byråer. Beslut härom bör enligt utredningens
mening tillkomma departementets ledning och berörda avdelningschefer.

Vid politiska avdelningen föreslår utredningen inrättande av en byrådirektörst
jänst, vars innehavare skall svara för insamling, redigering och
distribution av informationsmaterial om förhandlingarna i FN:s generalförsamling
(»blåböckerna»), sammanställningar avsedda för bl. a. svenska
delegater vid FN:s och andra internationella organs sammanträden m. m.
— en informationsverksamhet vars värde vid flera tillfällen omvittnats och
som under de senaste åren ökat i omfattning. Vidare föreslås, att en sådan
tjänst inrättas för ärenden rörande teknisk och vetenskaplig forskning, inklusive
internationella atomfrågor. De luftfartspolitiska ärendena bör handläggas
vid samma arbetsenhet som övriga samfärdselfrågor, och utredningen
föreslår därför, att handläggningen av luftfartsfrågorna överföres till
handelsavdelningen. I övrigt har utredningen beträffande den politiska avdelningens
organisatoriska uppbyggnad kommit till den uppfattningen, att
några väsentliga förändringar f. n. ej är påkallade.

Den nuvarande chefen för rättsavdelningen äger, enligt särskilt beslut
av Kungl. Maj :t 1956, delegera sådana uppgifter, som inte sammanhänger
med honom anförtrodda uppdrag att företräda Sverige vid internationella
konferenser och förhandlingar med främmande makter, till biträdande avdelningschefen.
Rättsavdelningschefen, som enligt samma beslut bereder och
föredrar vissa folkrättsliga och andra ärenden direkt inför utrikesministern,
tillbringar enligt utredningen en betydande del av sin tid såsom svensk
representant vid internationella konferenser och förhandlingar. I praktiken
torde sålunda en stor del av de uppgifter, som enligt departementets instruktion
åvilar chefen för rättsavdelningen, fullgöras av biträdande avdelningschefen.

Enligt vad utredningen konstaterat föreligger inom utrikesdepartementet
behov av en högt kvalificerad juridisk expert med uppgift att bl. a. företräda
svenska intressen i internationella förhandlingssammanhang. Även om den
nuvarande ordningen, enligt vilken chefen för rättsavdelningen måste dela
sin tid mellan förhandlingsuppdrag och uppgiften att utöva tillsyn över avdelningens
arbete, synes ha fungerat väl, har utredningen funnit det angeläget
att anvisa en lösning, som dels tillförsäkrar utrikesförvaltningen tillgång
till nyssnämnda expertis, dels innebär en från principiellt organisatorisk
synpunkt tillfredsställande lösning vad gäller ledningen av det löpande
arbetet inom rättsavdelningen.

EU av utredningens förslag i annat sammanhang går ut på att särskilda
experttjänster skall inrättas, vilkas innehavare skall stå till utrikesministerns
förfogande. Utredningen föreslår, att en av dessa tjänster åtminstone
tills vidare reserveras för eu sakkunnig i internationell rätt med uppgift bl. a.
att företräda Sverige vid internationella förhandlingar och konferenser på

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år W63

detta område. Den sakkunnige bör enligt utredningen även tilldelas sådana
mera omfattande utredningsuppgifter, som av exempelvis organisatoriska
skäl inte lämpligen kan handläggas inom rättsavdelningen. Utredningen har
ansett det böra förutsättas, att den sakkunnige får möjlighet att i samråd
med rätt savdelningschefen anlita avdelningens arbetskraft. Till frågan om
tidpunkten för genomförandet av den skisserade förändringen i avdelningens
organisation har utredningen ej tagit ställning.

I fråga om rättsavdelningens arbetsuppgifter anför utredningen:

»Rättsavdelningens, och i synnerhet den juridiska byråns, arbetsuppgifter
omtattar ett vidsträckt ämnesområde, avseende dels sådana ärenden, som
enligt instruktionen under alla förhållanden skall åvila avdelningen, dels ett
betydande antal uppdrag, som avdelningen nödgats åtaga sig såsom en del
av sin service till allmänheten och övrig förvaltning. Gränsdragningen mellan
dessa kategorier förefaller icke helt klar, och det kan enligt utredningens
mening även ifrågasättas, om icke juridiska byråns arbetsområde under
afen? ^°PP P°mm''t att expandera i alltför många riktningar därhän att byrån
idag ålägges uppgifter, som möjligen borde lösas i annan ordning. Utredmngen
viH föreslå, att den juridiska byråns verksamhetsområde blir föremål
för särskilt studium inom departementet, varvid även möjligheterna att
genom ökad delegering uppnå en jämnare fördelning av ansvaret och arbetsbelastningen
inom byrån bör uppmärksammas.»

Enligt utredningen kan skäl anföras för att traktatärenden särskiljes från
juridiska byrån i övrigt. Härav följer enligt utredningens uppfattning dock
<-j att dessa ärenden bör föranleda tillkomsten av en ny byrå, varom önskemål
framförts. Däremot föreslås inrättande av en särskild tjänst för handläggningen
av traktatärenden.

Konsulära byråns organisation behandlas av administrationsutredningen
och anmäles i det följande.

I handelsavdelningens organisation säger sig UD-utredningen ha mött ett
belysande exempel på hur de ofta återkommande skiftningarna i arbetets
karaktär nödvändiggör en mycket flexibel struktur. I enlighet med sin organisatoriska
grundprincip har utredningen därför avstått från att föreslå
någon särskild byråindelning, som skulle kunna te sig inaktuell och mindre
effektiv redan efter en kort tid. Utredningen rekommenderar i stället en
viss personalförstärkning, avsedd att öka möjligheterna till en vid varje
tillfälle ettektiv arbetsfördelning. Sålunda föreslås inrättande av två byrådirektorstjänster
för handläggning av energispörsmål respektive jordbruksfrågor.

I samband med den av utredningen förordade koncentrationen av de
samfärdselpolitiska ärendena (luftfart, sjöfart etc.) till en och samma organisationsenhet
inom handelsavdelningen bör enligt utredningen en byråchefstjänst
inrättas vid denna. Däremot har utredningen efter övervägande
av ett i översynen tramfört förslag om inrättande av en tjänst i byråchefsgraden
vid handelsavdelningen för vissa förhandlings- och utredningsuppdrag
kommit till att dylika tjänster inte bör knytas till en viss avdelning.
I stället föreslås inrättande av vissa tjänster till utrikesministerns förfogande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1963

Organisationen av personalavdelningen och arkivet behandlas närmare i det
följande vid redogörelsen för administrationsutredningens förslag.

Protokollet synes enligt UD-utredningen, sedan en viss personalförstärkning
under 1962 tillförts denna arbetsenhet, ej erbjuda några aktuella organisatoriska
problem.

Enligt UD-utredningen talar den omfattning, som upplysningsverksamheten
utomlands numera tagit, för att pressbyrån omorganiseras till en pressoch
informationsavdelning. Pressbyråchefen har nämligen ålagts ett stort
antal permanenta styrelse- och kommittéuppdrag. En omorganisation i förening
med erforderlig förstärkning på byråchefsplanet skulle, såsom framhållits
i översynen, tillika bereda presschefen mera tid att ägna sig åt sådana
viktiga uppgifter som att intensifiera kontakterna med svensk och utländsk
press.

Samtidigt konstaterar utredningen emellertid, att en av de uppgifter som
— enligt vad som framhålles i översynen — hittills tagit en väsentlig del av
presschefens tid i anspråk, nämligen samordningen och effektiviseringen av
den svenska upplysningsverksamheten utomlands, kan komma att minska.
Utredningen erinrar i detta sammanhang bl. a. om att en särskild regeringens
rådgivare i upplysningsfrågor numera tillsatts samt framhåller, att det
f. n. inte är möjligt att bedöma verkningarna med avseende på pressbyrån
av hittills företagna och eventuella ytterligare förändringar i upplysningsverksamhetens
organisation. I detta läge har utredningen funnit det rimligt
att frågan om inrättande av en pressavdelning får anstå, till dess klarhet vunnits
i nyssnämnda frågor. Samtidigt erinrar utredningen om vikten av att
ärendet vid förnyad prövning noggrant belyses också från synpunkten att
presschefen även framgent bör ha en ställning som garanterar att han till
fullo utnyttjas som talesman för departementet.

I fråga om sektionen för internationella bistånds fr ägor, som f. n. står under
ledning av ett sändebud med disponibilitetsarvode, föreslår utredningen,
att frågan om sektionens ställning i organisationen omprövas om något eller
några år. En fast chefstjänst föreslås dock inrättad.

Särskilda organisatoriska frågor. I det föregående har berörts återverkningarna
på utrikesdepartementets organisation och personalbehov av tillkomsten
av nya utlandsmyndigheter och ökningen av utrikesförvaltningens arbetsvolym.
UD-utredningen har funnit det särskilt angeläget att vid sina
överväganden beakta de allt starkare kraven på personalförstärkning i departementet.
Denna fråga behandlas närmare i det följande. Under utredningsarbetets
gång säger sig utredningen emellertid ha mott exempel på
arbetsuppgifter som — även om de ligger utanför den nuvarande rutinens
ram — rimligen borde lösas av departementet. Vidare har utredningen funnit
anledning att överväga en organisatorisk omfördelning av vissa arbetsuppgifter
i syfte att uppnå en jämnare fördelning av avdelningarnas arbetsbelastning.
Utredningen har nämligen funnit det uppenbart, att under nuvarande
förhållanden det löpande arbetet vid vissa byråer tidvis på ett kännbart
sätt påverkas av att flera tjänstemän tages i anspråk för förhandlingar

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

och specialuppdrag. Som exempel nämner utredningen att för 15 tjänstemän
vid handelsavdelningen under 1961 registrerats inte mindre än cirka 600
frånvarodagar på grund av tjänsteresor.

I bl. a. angivna syfte föreslår utredningen inrättande av dels en särskild
grupp tjänstemän, avsedd att stå till utrikesministerns förfogande för bl. a.
speciella utrednings- och förhandlingsuppdrag, som kan komma att aktualiseras
på de olika avdelningarna, dels ett s. k. rapportsekretariat med uppgift
ntt verka för ett effektivt utnyttjande av utrikesförvaltningens rapportering.

Utrednings- och förhandlingsgrupp. Utredningen har avsett, att utredningsoch
förhandlingsgruppen skall ägna sig åt tids- och ämnesmässigt avgränsade
uppdrag, såsom ekonomisk-politiska undersökningar, förhandlingsuppgifter,
bevakning av andra länders politik i exempelvis integrationsfrågorna,
deltagande i FN:s övervakningskommissioner och kontrollorgan samt andra
internationella organisationer och konferenser, särskilt sådana där Sverige
av någon anledning bör vara aktivt engagerat på ordförandeposten, i arbetsutskott
e. d. Det kan enligt utredningen även tänkas uppkomma lägen, då
dessa tjänstemän för begränsad tid kan åtaga sig expertuppdrag av internationell
karaktär åt andra departement och myndigheter. Slutligen bör
tjänstemännen i denna grupp enligt utredningens mening kunna användas för
att temporärt överbrygga uppkommande vakanser utomlands.

Utredningen betonar starkt, att här avsedda tjänstemän bör sättas in på
avgränsade arbetsuppgifter, om syftet med gruppens inrättande skall nås.
Tjänsterna bör enligt utredningen därför inte få utnyttjas såsom en mer
eller mindre permanent förstärkning av departementets fasta organisation.
Såsom i det föregående framhållits har utredningen tänkt sig, att en av
tjänsterna i gruppen i varje fall tills vidare reserveras för en sakkunnig i internationell
rätt.

Rapportsekretariat. UD-utredningen anser, att ett sekretariat med uppgift
bl. a. att samordna och biträda vid utarbetandet av översikter i frågor, som
spanner över flera avdelningars verksamhetsområden, eller utarbeta^översikter
beträffande relationerna till vissa regioner eller länder och rörande vissa
komplexa frågor skulle — såsom vissa uttalanden ger vid handen _ kun na

bli av stort värde för statsförvaltningen och näringslivet. Ett samordnat
utnyttjande av departementets rapportering skulle enligt utredningen även
kunna vara till nytta för handläggning av utrikesfrågor såväl inom departementet
som i regering och riksdag.

Enligt utredningens mening bör det föreslagna rapportsekretariatet ej
vara knutet till någon särskild avdelning utan sortera direkt under kabinettssekreteraren.
Gränsdragningen mellan dess och avdelningarnas arbetsuppgifter
måste göras klar. Sekretariatets arbete bör enligt utredningen utes
utande avse rapporteringen och härvidlag vara planerande, koordinerande,
utredande och redaktionellt. Detta förutsätter fri tillgång för sekretariatet till
rapportmaterialet på samtliga avdelningar och möjligheter till samråd med

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 1963

tjänstemän på alla plan. Även angelägna utbildningssynpunkter skulle enligt
utredningen kunna tillgodoses av sekretariatet. Utredningen framhåller, att
det redan från början bör fastslås att sekretariatet är avsett att utgöra en
arbetande enhet och ej en personalreserv för avdelningarna eller beskickningarna
eller för kommittéuppdrag och liknande.

Yttranden

En förstärkning av den politiska avdelningen med två byrådirektörst
jänster dels för sammanställning av visst informationsmaterial
och för utpräglade redaktionella uppgifter inom avdelningen, dels för handläggning
av ärenden rörande teknisk och vetenskaplig forskning samt internationellt
atomsamarbete, hälsas med tillfredsställelse av flertalet remissinstanser.
Beträffande sistnämnda befattning framhåller industriförbundet,
att densamma synes medföra en för industrien värdefull förstärkning av utrikesdepartementets
organisation, som utan dröjsmål bör komma till stånd.
Beträffande samma tjänst anför statskontoret, att dess inrättande bör komma
till stånd endast under förutsättning att kontaktmannaskapet inom dessa
specialområden är av så kvalificerad art att en dylik tjänst anses motiverad.
Önskvärdheten av att inom avdelningen inrätta en särskild tjänst
för vissa redaktionella uppdrag och informationsuppgifter understrykes bl. a.
av generalkonsuln i Berlin och t. f. chargé d’affaires i Kairo.

över den föreslagna organisationen av rättsavdelningen har ett
antal remissinstanser yttrat sig. Enligt industriförbundet bör man vid den
fortsatta granskningen av rättsavdelningens och speciellt juridiska byråns
ställning och verksamhet hålla i minnet den mycket störa vikt som måste
tillmätas denna avdelning från näringslivets och särskilt de enskilda företagens
synpunkt. Behovet av att erhålla utrikesförvaltningens effektiva bistånd
i juridiskt avseende kommer i våra dagar och framgent med säkerhet
att göra sig mera påmint i ett läge, där svensk ekonomisk verksamhet i
många nya statsbildningar konfronteras med ännu inte stabiliserade rättssystem.
Liknande synpunkter kommer till uttryck i SR:s yttrande, vari framhålles,
att det finns anledning antaga att utrikesförvaltningens uppgifter av
rättslig karaktär kommer att bli flera och mera arbetskrävande på grund av
de på bred front intensifierade internationella förbindelserna. Som ett ytterligare
skäl till att rättsavdelningens arbetsuppgifter torde komma att öka,
pekar nämnda organisation på den omständigheten, att det relativa antalet
jurister i den diplomatiska och konsulära karriären är i sjunkande, varför
en större del av bördan av de rättsliga problem av konkret art som uppkommer
vid utlandsmyndigheterna sannolikt kommer att skjutas över på hemmaorganisationen.
Advokatsamfundet finner den av UD-utredningen framförda
kritiken mot omfattningen av rättsavdelningens och i synnerhet juridiska
byråns arbetsuppgifter inte vara befogad. Vad därefter angår traktatfrågorna
anser bl. a. SACO och SR samt sändebudet i Lagos, att handläggningen
härav inom utrikesdepartementet bör ställas under ledning av en
tjänsteman i byråchefsgraden. Sändebudet i Lagos framhåller sålunda —

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

under hänvisning till att önskvärdheten av att inrätta en särskild traktatbyrå
under senare år vitsordats av departementschefen i flera på varandra
följande statsverkspropositioner — att den föreslagna organisationen inte
synes kunna ge önskvärd stadga åt en ärendegrupp, vars betydelse för såväl
utrikesdepartementet som övriga departement blivit allt större; traktatflorans
vildvuxenhet på grund av brist på enhetliga principer och möjligheter
till övervakning torde vara allmänt omvittnad av dem som dagligen har att
syssla med dessa ting.

Beträffande förslagen med avseende på handelsa v delningens organisation
tillstyrkes dessa i allt väsentligt av remissinstanserna. Den avsedda
sammanföringen av samtliga transportpolitiska frågor till en och samma
organisationsenhet under ledning av en byråchef inom handelsavdelningen
hälsas med tillfredsställelse av bl. a. redareföreningen och generalkonsuln
i Hamburg. Statskontoret förordar att, innan ställning tages till
ijänstens inrättande, frågan om fördelningen av arbetsuppgifterna mellan
utrikes- och kommunikationsdepartementen närmare överväges. Lantbruksförbundet
välkomnar förslaget om inrättande av en byrådirektörstjänst för
jordbruksfrågor under framhållande av att dessa ärenden i det internationella
samarbetet — inte minst på det handelspolitiska omådet —- erhållit
mycket stor betydelse och att åtgärderna på det jordbrukspolitiska området
blivit alltmera komplicerade. Beträffande de två här aktuella byrådirektörstjänsterna
anför statskontoret samma synpunkter som för den tidigare behandlade
byrådirektörstjänsten för teknisk och vetenskaplig forskning vid
politiska avdelningen.

UD-utredningens behandling av frågan om informations- och
pressverksamhetens organisation inom departementet analyseras
ingående av upplysning sberedning en. Beredningen uttalar sin tillfredsställelse
över UD-utredningens starkt positiva syn på upplysningsverksamheten
och ansluter sig till utredningens mening att den utbyggnad av upplysningsverksamhetens
organisation, som redan nu i princip bedömes erforderlig,
bör ske på empirisk väg och efter bedömning från fall till fall. Beredningen
finner det både nödvändigt och möjligt att redan nu framlägga vissa konkreta
förslag. I fråga om organisationen inom departementet finnes enligt
beredningens uppfattning ett starkt skäl för att pressbyrån utan dröjsmål
göres till avdelning. Det är en numera allmänt omfattad mening, att effektiv
upplysningsverksamhet förutsätter att den för verksamheten ansvarige
deltar i diskussionerna i respektive ärenden på ett så tidigt stadium som
möjligt, varjämte all erfarenhet talar för att detta säkerställes bäst om PRmannens
avdelning blir jämställd med departementets övriga avdelningar.
Med hänsyn till den intensifierade verksamheten på såväl upplysnings- som
pressidan bör pressbyråns nuvarande två sektioner förvandlas till av byråchefer
ledda byråer. LO framhåller, att pressbyråns ställning är betydelsefull
inte endast som medverkande i upplysningsarbetet utomlands utan i
minst lika hög grad som kontaktorgan mellan utrikesdepartementet, pressen
och den allmänna opinionen. Med hänsyn härtill skulle LO finna det önsk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1965

värt både med en personell förstärkning av den interna informationssidan
och en starkare ställning för press- och informationstjänsten inom departementets
organisation. LO anser det därför för sin del motiverat att redan
nu tillskapa en press- och informationsavdelning. Svenska institutet instämmer
i utredningens synpunkter rörande vikten av att presschefen får en
starkare ställning än hittills och biträder tanken på tjänsteställning för
presschefen i höjd med avdelningscheferna. SR är av den meningen att en
press- och informationsavdelning bör inrättas redan innevarande år. TCO
understryker kraftigt vikten av att en effektiv press- och informationsverksamhet
kommer till stånd och att ökade resurser i detta syfte tillföres departementet.
Jämväl sändebuden i Bonn och Washington samt generalkonsuln
i San Francisco anser det angeläget att pressbyrån utbygges till en avdelning.
Sändebudet i Bonn framhåller, att ett viktigt skäl härför är den roll
som chefen har såsom regeringens talesman gentemot in- och utländsk press.
Den nuvarande organisationen underlättar inte ett effektivt tillgodoseende
av denna uppgift, vars betydelse gjort sig påmind i flera sammanhang under
de senaste åren.

Förslaget att inrätta en till utrikesministerns förfogande stående utre dnings-
och förhandlingsgrupp vinner i det närmaste fullständig
anslutning från remissinstanserna. Statskontoret, som tillstyrker förslaget,
understryker särskilt betydelsen av att tjänstemännen i gruppen med
förhållandevis kort varsel kan utnyttjas för att temporärt fylla plötsligt
uppkommande vakanser på poster utomlands. Härigenom torde, enligt statskontoret,
den omfattande personalomflyttning som hittills brukat bli följden
vid fyllandet av dylika vakanser kunna undvikas, varigenom en ej obetydlig
kostnadsbesparing åstadkommes. Till gruppen borde enligt statskontorets
mening i princip jämväl hänföras den biträdande kabinettssekreteraren.
Vid personskifte bör denna fråga aktualiseras, varvid den föreslagna expertgruppens
storlek och sammansättning bör omprövas. Kommerskollegium
säger sig ha gjort den erfarenheten, särskilt från utredningsarbetet i
integrationsfrågor, att det är värdefullt att ha tillgång till en arbetsgrupp,
vars medlemmar allt efter behov och kontinuerligt kan sättas in på olika
arbetsuppgifter. De uppgifter som exemplifierats av utredningen synes kollegium
vara av den art, att den föreslagna gruppen torde vara en ändamålsenlig
lösning. Härvid förutsättes dock, att egentligt utredningsarbete inte
skall belasta denna personal utan handhas av respektive fackdepartement
och till dessa hörande myndigheter, som förfogar över ämnesspecialiserad
personal. Även industriförbundet finner förslaget om inrättande av en utrednings-
och förhandlingsgrupp mycket beaktansvärt. Den omständigheten
att de ordinarie avdelningarnas personal i allt större utsträckning har
tagits i anspråk för ofta långvariga förhandlings- och konferensuppdrag
måste enligt förbundets mening medföra påtagliga olägenheter för arbetets
bedrivande inom departementet och kan menligt inverka på den fortlöpande
kontakten med exempelvis näringslivets organisationer och företag. Tillkomsten
av ett antal tjänstemän på chefsnivå och i mellangraderna åt vilka

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

dylika arbetsuppgifter kan anförtros synes därför från flera synpunkter innebära
en påtaglig förbättring. Industriförbundet förutsätter emellertid alt
det i många situationer även framgent kan befinnas mest ändamålsenligt att
avdela befattningshavare vid de ordinarie avdelningarna till förhandlingar
och konferenser. I dylika fall bör givetvis vikarie kunna ställas till förfogande
ur den föreslagna utrednings- och förhandlingsgruppen. Exportföreningen,
som finner förslaget välbetänkt, framhåller att gruppen bör göra det möjligt
för utrikesdepartementets ledning att på ett betydligt smidigare sätt än
hittills varit möjligt disponera utrikesförvaltningens personalresurser. Enligt
lantbriiksförbundet och grossistförbundet torde tillkomsten av en utrednings-
och förhandlingsgrupp verksamt bidraga till en ökad effektivisering
av utrikesförvaltningen. Av övriga remissinstanser, som uttalat sig positivt
om gruppens tillskapande, märkes LO och redareföreningen. Jämväl
utlandsmyndigheterna ställer sig positiva till förslaget och har i allmänhet
särskilt välkomnat, att gruppens tjänstemän kommer att kunna tagas i anspråk
för överbryggande av vakanser utomlands. Beträffande gruppens
ställning förordar sändebuden i Washington och Wien, att tjänstemännen,
i stället för att samordnas i en grupp underställd utrikesministern, fördelas
på handels- och politiska avdelningarna bl. a. för undvikande av kompetenskonflikter.
Generalkonsuln i San Francisco och t. f. chargé d’uffaires i
Kairo ifrågasätter, om inte större personal borde tillföras gruppen.

Tillskapandet av ett särskilt rapportsekretariat bedömes allmänt
av remissinstanserna bidraga till en effektivisering av rapporteringen
från utlandsmyndigheterna. Denna uppfattning har bl. a. framförts av e.rportföreningen,
som anser förslaget vara ett av de värdefullaste momenten i
utredningen, samt av kommerskollegium, grossistförbundet, LO, industriförbundet,
arbetsgivareföreningen, lantbruks förbundet m. fl. Bankföreningen,
som jämväl ansluter sig till förslaget, anser att sekretariatet skulle bli till
än större nytta, om det kunde få tillgång ej blott till utrikesförvaltningens
eget rapportmaterial utan även till information från övriga departement
samt från andra organ för utlandskontakter, t. ex. handelskamrarna och
handelfesekreterarna. Av egen erfarenhet vitsordar Stockholms handelskammare
önskvärdheten såväl av en bättre systematik för rapportgivningen som
av en rationellare delgivning av rapporterna till näringslivet. Vid planläggningen
av rapportverksamheten och i fortsättningen bör kontakt hållas med
näringsorganisationer och berörda företag i syfte att få rapporteringen, i den
mån den avser näringslivets förhållanden, inriktad på uppgifter av väsentligt
intresse, som inte är allmänt tillgängliga på annat sätt. Några beskickningschefer,
bl. a. sändebuden i Lagos, Moskva, Washington och Wien, ifrågasätter
om inte rapportsekretariatets funktioner skulle bättre tillgodoses
genom en utvidgning av berörda avdelningar för ifrågavarande ändamål.

För att reducera antalet arbetsenheter, som direkt skall ledas av kabinettssekreteraren,
föreslår statskontoret att förhandlingsgruppen, rapportsekretariatet
samt den av administrationsutredningen föreslagna inspektörstjänsten
sammanföres till ett kabinettssekreterarens kansli.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

Administrationsutredningen

Allmänna synpunkter. Utredningen finner, att en förstärkning och vidareutveckling
av departementets administrativa organisation är påkallad främst
av två omständigheter: dels har det administrativa arbetet ökat till sin volym
som en följd av att utrikesförvaltningens egentliga arbetsuppgifter (fackuppgifterna)
vuxit i omfattning, dels har den administrativa verksamheten
i och för sig utvecklats och kommit att sträcka sig över nya områden, varvid
den i åtskilliga delar blivit specialinriktad.

De administrativa verksamhetsområdena bör enligt utredningen organiseras
efter en något annorlunda indelning än vad fallet är för närvarande.
Genom att sammanföra uppgifter av ensartad karaktär synes en uppdelning
av den administrativa sektorn i följande verksamhetsområden vara ändamålsenlig: 1)

administrativ ledning med inspektion,

2) ekonomi och organisation (budget och driftsekonomi, medelsförvaltning,
författningsexpedition),

3) personalärenden (planering, rekrytering, befordran, placering, utbildning,
personalvård),

4) löner och andra förmåner (lön, ersättning vid resa och flyttning, sjukvård,
pension),

5) konsulär verksamhet,

6) allmän administrativ service (arkiv, bibliotek, översättning, yttre kommunikation)
samt

7) säkerhetstjänst.

Utrikesdepartementet, anför utredningen, fungerar dels som en del av
Kungl. Maj :ts kansli, dels som centralt ämbetsverk, administrerande en lokalförvaltning.
Utformningen av den administrativa organisationen synes på
ett avgörande sätt böra påverkas av departementets uppgifter på ämbetsverksplanet.
I fråga om beredning och fattande av beslut inom den administrativa
sektorn bör sålunda allmänna förvaltningsprinciper kunna tillämpas.

Utredningen förutsätter, att utrikesministern fortfarande skall ha ställning
som verkschef i vad avser fattande av beslut på ämbetsverksplanet men
att dylika beslut i mycket vid utsträckning skall kunna fattas av departementstjänstemän.
Den beslutanderätt som tillägges den administrativa ledningen
bör vara så vidsträckt att den i praktiken kommer att innebära ett
souschefskap. Härigenom uppnås en begränsning av kabinettssekreterarens
arbetsbelastning i fråga om administrativa ärenden. En sådan anordning rubbar
inte kabinettssekreterarens ställning som övervakare av departementsarbetet
och rådgivare till utrikesministern. Liksom i andra förvaltningar bör
delegerad beslutanderätt kunna utövas av tjänstemän i byråchefs eller lägre
ställning.

Med hänsyn till att handläggningen inom de administrativa verksamhetsområdena
allt mer kommit att ställa krav på specialkunskaper, kan en administrativ
organisation av den storleksordning det här är fråga om enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

utredningen inte fungera effektivt utan tillgång till personal med administrativ
förfarenhet och en sådan förankring i organisationen att kontinuitet i
handläggningen säkerställes. Den administrativa organisationen, som är en
integrerande del av en större enhet, måste emellertid jämväl förfoga över
personal som kan anpassa det administrativa arbetet till den större enhetens
särart.

För vinnande av sakriktighet och kontinuitet i handläggningen av de administrativa
ärendena kräves enligt utredningens mening inom utrikesdepartementets
organisation tillgång i ökad utsträckning till befattningshavare
från den civila förvaltningskarriären. Utredningen förmenar att sådan personal
efter viss, ej alltför lång tjänstgöring inom utrikesförvaltningen bör
äga förutsättningar att vid den administrativa handläggningen ta erforderlig
hänsyn till denna förvaltnings särart. För att nå den erforderliga anpassningen
bör emellertid även personal från den diplomatiska och konsulära
karriären vid hemmatjänstgöring placeras inom den administrativa organisationen.
En övergång från denna senare karriär till den civila förvaltningskarriären
bör även kunna komma i fråga och i förekommande fall
uppmuntras.

Administrativ ledning med inspektion. Utredningen utgår från två principiellt
viktiga synpunkter, nämligen att ett chefskap av souschef skaraktär skall
utövas under departementschefen/kabinettssekreteraren och att ämbetsverksfunktionen
på ett avgörande sätt skall påverka organisationen.

Souschefskapet bör enligt utredningen i princip täcka hela det administrativa
verksamhetsområdet. Hit hör även inspektion av utlandsmyndigheterna,
där emellertid en avlastning förutses vid genomförande av det förslag
om inrättande av en särskild inspektör stjänst som utredningen framlägger.

Vid en bedömning av ledningsfunktionerna inom den administrativa sektorn
torde tre verksamhetsområden vara av betydelse, nämligen ekonomi
och organisation, personalärenden samt löner och andra förmåner. Dessa
huvudområden — varvid ekonomi och organisation betraktas som en enhet
— ställer krav på var sin huvudman. Utredningens förslag upptar därför tre
byråer: en kanslibyrå, en personalbyrå och en lönebyrå. Verksamheten inom
kanslibyrån överensstämmer med motsvarande verksamhet inom civilförvaltningen
i övrigt. Byråns tjänstemän behöver därför till sin allmänna inriktning
inte skilja sig från motsvarande funktionärer i allmänhet. Kravet
på ekonomiskt-administrativa insikter gör sig inte minst gällande i fråga
om byråns chef, som föreslås placerad i B 2. I fråga om de ledande funktionerna
inom personalbyrån erfordras ett övervägande inslag av fackinsikter
grundade på erfarenhet från den diplomatiska och konsulära karriären. Ledningen
av byråns arbete torde bli av krävande natur. I sin organisationsplan
upptar utredningen chefen för personalbyrån i B 2. Utredningen anser emellertid
goda skäl tala för en placering i B 3 om — med hänsyn till utrikesdepartementets
förhållanden — en differentiering av byråchef stjänsterna i departementet
med anlitande även av sistnämnda lönegrad anses böra ifråga -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

komma. Inom lönebyrån bör huvuddelen av arbetet enligt utredningen vara
en uppgift för allmän löneexpertis. Emellertid intar utlandslöneområdet en
så utpräglad särställning att dess handläggning får anses kräva insatser av
personal med erfarenhet från det diplomatiska och konsulära fältet. Denna
senare fackexpertis kan tänkas representerad antingen av byråchefen eller
av annan ledande befattningshavare inom byrån.

På souschefen, framhåller utredningen, skall ankomma att leda och samordna
verksamheten. Till hans uppgifter hör att bidra till en riktig avvägning
mellan fackintressena och de ekonomiska synpunkterna. En viss kontinuitet
i administrationen är ett önskemål som bör förbindas med souschefsbefattningen.
I övrigt synes rekryteringen av befattningen inte böra
bindas vid några särskilda förutsättningar avvikande från dem som beaktas
vid tillsättande av motsvarande befattningar inom förvaltningen i allmänhet.
Utredningen föreslår att för souschef skåpet inrättas en tjänst som avdelningschef
i B 5 i utbyte mot nuvarande tjänst som chef för departementets
personalavdelning.

Den svenska utrikesförvaltningen, anför utredningen, saknar ett organiserat
inspektionssystem, som bl. a. skulle möjliggöra en kontinuerlig och systematisk
genomgång av utlandsmyndigheternas organisation och verksamhet.
Under en följd av år synes behovet av ett särskilt inspektionsorgan ha
gjort sig alltmera märkbart. Den nuvarande personalledningen har på grund
av bristande personalresurser inte haft möjlighet att ägna detta område erforderlig
uppmärksamhet. Med den av utredningen föreslagna förstärkta organisationen
skulle visserligen inspektion i viss omfattning kunna äga rum
inom ramen härför. Ett sådant arrangemang torde emellertid inte vara tillräckligt
för att tillfredsställa de önskemål som framställts från bl. a. utlandslöneöversynens
och personalorganisationernas sida om kontinuerlig
uppföljning genom utsänd inspektör av utvecklingen av löner och levnadskostnader
på stationeringsorterna. Utlandslöneöversynen har sålunda — såsom
kommer att redovisas i det följande — i sina förslag förutsatt att en
kontinuerlig inspektionsverksamhet kommer till stånd. Jämväl UD-utredningen
har framhållit behovet av en fortlöpande tillsyn och en mera regelbunden
kontakt mellan utlandsmyndigheterna och departementet.

Utredningen konstaterar, att särskilt organiserad inspektionsverksamhet
blivit alltmera vanlig inom olika länders — såväl större som mindre — utrikesförvaltningar.
Av insamlat material framgår, att erfarenheterna av inspektionssystemet
varit positiva. I allmänhet är inspektörens uppgift konsultativ
och kontrollerande snarare än exekutiv.

Administrationsutredningen föreslår att en särskild tjänst som inspektör
inrättas inom utrikesförvaltningen, direkt underställd utrikesministern/
kabinettssekreteraren. Tjänsten skulle placeras i B 4. Ett förslag att låta företrädare
för andra departement och myndigheter biträda inspektören kan
förtjäna att övervägas. Avgörande härom bör kunna träffas från fall till
fall.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

Ekonomisk verksamhet. Utredningen förordar, att budgetarbetet samt medelsförvaltningsuppgifterna
med revision och löpande kostnadskontroll sammanföres
till ett organ inom den administrativa organisationen, nämligen
kanslibyrån. Denna byrå bör även inrymma ett organ för systematisk driftsövervakning
och fortlöpande rationalisering. I detta bör lämpligen ingå departementets
gemensamma serviceenheter, främst för kopierings- och expeditionsvakttjänst.
Rationaliseringsorganet bör även svara för inköp av utrikesförvaltningens
tjänstebilar, kontorsmaskiner och liknande utrustning.
För handläggning av departementets fastighetsärenden bör finnas en tjänsteman
som skall lyda under budgetsektionen.

I fråga om medelsförvaltningen inom departementets nuvarande ekonomibyrå
hänvisar utredningen till att åtgärder under senare år successivt vidtagits
för att åstadkomma en ändamålsenlig arbetsfördelning och rationella arbetsformer,
varom riksrevisionsverket hållits informerat.

Byggnadsstyrelsen är genom sin utrikesavdelning förvaltande myndighet
i fråga om beskickningsfastigheterna och ansvarar för disposition och utbetalning
av anslagsmedel som ställs till förfogande för ändamålet. Utlandsmyndigheterna
har att varje kvartal till byggnadsstyrelsen och utrikesdepartementet
insända redovisning, som sker i första hand för styrelsens räkning.
Enligt utredningens uppfattning saknas f. n. vid utrikesavdelningen förutsättningar
för en effektiv revision av medelsredovisningen enligt gällande föreskrifter
för utlandsmyndigheterna. Den kamerala revisionen synes såvitt
möjligt böra koncentreras till departementets organisation. Utredningen föreslår
därför, att hithörande revisionella uppgifter i den utsträckning som
är möjlig överföres till departementet.

Liknande synpunkter lägger utredningen på den nuvarande ordningen för
granskningen i kameralt hänseende av den medelsförvaltning som avser konsulära
bidragsmedel. Departementets konsulära byrå, lydande under rättsavdelningen,
handhar en omfattande biståndsverksamhet för svenska medborgare.
Här avses utbetalning genom utlandsmyndigheterna av förskott för
sjukvårdskostnader, arbetslöshetsunderstöd åt sjömän, ersättning för hemtransporter,
bidrag åt tillfälligt nödställda svenskar o. s. v. Såväl den sakliga
som den kamerala granskningen av utlandsmyndigheternas redovisningar
i bidragsärenden sker inom byrån, som även i förekommande fall ombesörjer
återkrav av utgivna förskott. Dåvarande statens organisationsnämnd,
som på utredningens uppdrag gjort vissa undersökningar inom konsulära
byrån, har i avgivet yttrande uttalat, att åtgärder avseende indrivning av
fordran är av rent kameral art och bör åvila personal med kameral utbildning.
Utredningen ansluter sig till nämndens förslag och förordar, att såväl
kamerala granskningsuppgifter som krav- och efterforskningsarbete överföres
till det centrala kamerala organet, d. v. s. kanslibyrån. För att göra övergången
så smidig som möjligt bör en överflyttning ske successivt och i första
hand t. ex. omfatta biståndsärenden rörande andra svenska medborgare än
sjömän.

Såsom anförts inledningsvis har på det kamerala planet viss försöksverksamhet
påbörjats under 1962 för utredning angående fortsatt effektivisering

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 1963

av den medelsförvaltande verksamheten vid utlandsmyndigheterna. Sålunda
har medelsföiwaltningen för beskickningen i Washington, FN-representationen
i New York och generalkonsulatet i New York koncentrerats till sistnämnda
myndighet. Liknande försöksverksamhet har igångsatts med avseende
på beskickningen i London och generalkonsulatet därstädes samt beskickningen
i Paris och OECD-delegationen på samma plats. Utredningen
förordar mot bakgrunden av hittills vunna erfarenheter en utvidgad sådan
försöksverksamhet. I detta sammanhang erinrar utredningen om sitt uttalande
i delbetänkande I, att det vid större kameral förvaltning utomlands bör
finnas tillgång till en kvalificerad kameral tjänsteman. För denne bör enligt
utredningens uppfattning vid vederbörande utlandsmyndighet finnas inrättad
en tjänst i högre lönegrad än A 19, den f. n. högsta lönegraden i kanslistkarriären.

Till kanslibyrån bör slutligen enligt utredningen höra en författningsexpedition
för samordning av all författnings-, reglements- och instruktionsgivning
vid utrikesförvaltningen. I denna enhets uppgifter skulle jämväl ingå
att omhänderha konselj protokollen över utrikesdepartementsärenden.

Personaladministrativ verksamhet. Mot bakgrund av UD-utredningens förslag
angående rekrytering och utbildning förordar administrationsutredningen
en utvidgning av den nuvarande personalbyråns arbetsuppgifter.

Inom denna byrå bör skapas tillräckliga resurser för å ena sidan personalplanering
och utbildning och å andra sidan handläggning av de löpande
personaladministrativa göromålen. Enligt utredningens mening bör därför
för hithörande uppgifter vid sidan av en allmän enhet finnas två organ, ett
med personalplanering som väsentlig uppgift och ett för personalens utbildning.

Från personalhåll, anför utredningen, har i olika sammanhang understrukits
betydelsen av den personalvårdande verksamheten inom utrikestjänsten.
Det har framhållits, att både personalens storlek och de speciella problem
som är förenade med utrikestjänstens karaktär motiverar inrättande
av en särskild enhet för detta ändamål. Enligt utredningens åsikt är en utbyggd
och effektiv personalvård under sakkunnig ledning inom den på
många områden krävande utrikestjänsten väl motiverad, och utredningen
föreslår att ett organ för ändamålet tillskapas inom personalbyrån.

För att uppnå en effektiv löneadministration synes enligt utredningens
uppfattning samtliga uppgifter inom detta område böra samordnas under
enhetlig ledning. Till löneorganet, den avsedda nya lönebyrån, föreslås i första
hand bli överflyttade från budget- och lönesektionen beredningen av
ärenden rörande utlandslöner för all utsänd personal och därmed sammanhängande
uppgifter, från personalbyrån ärenden rörande de lokalanställdas
löner och från ekonomibyrån uppgifterna inom dess avlöningsdetalj. Då beredningen
av ärenden rörande tjänstemännens löner och förmåner i övrigt
intimt hänger samman, bör hit även föras ärenden rörande sjukvård samt
resor och flyttningar ävensom pensionsärenden.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 75

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

Beträffande rese- och flyttningsärendena anger utredningen, att en särskild
expert, som för utredningens räkning undersökt utrikesförvaltningens
förrådsverksamhet, även gjort en allmän översyn av formerna för handläggning
av flyttningsärendena. Enligt denne expert bör departementet i sin
flyttningsverksamhet ta kontakter med armétygförvaltningens transportorganisation,
som uppges disponera resurser för medverkan i denna verksamhet.
I princip bör på längre sikt eftersträvas att helt överlämna den praktiska
handläggningen av flyttningsverksamheten till nämnda transportorganisation.
Administrationsutredningen tillstyrker dessa förslag och förordar att
uppgifterna med infordrande, prövning och antagande av flyttningsanbud,
ombesörjande av flyttgodsförsäkringar samt magasinering av tjänstemäns
personliga gods anförtros nämnda organisation.

Fastighetsförvaltning och intendenturverksamhet. Ärenden rörande utrikesförvaltningens
fastigheter omhänderhas alltsedan 1950 av byggnadsstyrelsen,
som förvaltar beskickningsfastigheternas delfond av statens allmänna
fastighetsfond. Enligt gällande, av Kungl. Maj :t den 22 juni 1950 fastställda
föreskrifter för fondens förvaltning skall ärenden angående inköp och förhyrning
av fastighet eller lokal utom riket avsedd som bostad åt befattningshavare
vid beskickning eller konsulat eller av kanslilokal för beskickning
eller konsulat ävensom ärenden angående försäljning eller förhyrning av
fastighet eller del därav, som ingår i beskickningsfastigheternas delfond,
handläggas och beredas inom departementet i samråd med byggnadsstyrelsen.
Enligt utredningen har departementets administrativa organisation i
alltför hög grad tyngts av hithörande arbetsuppgifter till men för andra väsentliga
uppgifter av administrativ natur. Vidare har byggnadsstyrelsens
reella beslutanderätt i hög grad beskurits och departementet i stor utsträckning
de facto varit den beslutande myndigheten. Denna ordning har givit
upphov till en vag arbetsfördelning på förevarande område.

Utredningen har övervägt olika alternativ. Byggnadsstyrelseutredningen
har i betänkande (SOU 1962: 37) föreslagit en koncentration av utrikesförvaltningens
fastighets- och intendenturärenden till byggnadsstyrelsens
utrikesavdelning. Ett annat alternativ vore enligt administrationsutredningen
att inordna utrikesavdelningen i en förstärkt administrativ organisation
inom utrikesdepartementet. I och för sig har det senare alternativet vissa
vägande fördelar, men utredningen vill inte motsätta sig den av byggnadsstyrelseutredningen
förordade lösningen. En förutsättning bör dock vara, att
nya föreskrifter klart reglerar besluts- och ansvarsförhållandena. Utrikesdepartementet
bör enligt utredningens uppfattning inte intaga annan ställning
gentemot byggnadsstyrelsen i ifrågavarande ärenden — frånsett konselj
frågor — än ett vanligt ämbetsverk, och departementets personal skall
endast i begränsad omfattning tas i anspråk för hithörande uppgifter.

Utredningen anför i detta sammanhang att, därest förhållandena skulle
utvecklas därhän att utrikesdepartementets administrativa organ i samma
utsträckning som tidigare varit fallet måste medverka vid handläggningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

av fastighetsärenden, det kan bli anledning överväga att återföra beredningen
av fastighets- och intendenturärenden till utrikesdepartementet.

Den av administrationsutredningen tillstyrkta överflyttningen till byggnadsstyrelsens
utrikesavdelning av departementets intendenturärenden avseende
möbel- och inventarieupphandling för kanslier och bostäder utomlands
innebär, att intendentsdetaljen inom departementets ekonomibyrå kan
avvecklas. Vissa frågor som berör inköp och underhåll av tjänstebilar samt
anskaffning av kontorsmaskiner m. m. skall enligt utredningen fortfarande
beredas inom departementet, och utredningen föreslår att dessa uppgifter
överföres till rationaliseringsorganet inom kanslibyrån. Denna enhet bör
även handha spörsmål som berör åligganden som vicevärd för utrikesdepartementets
lokaler.

Den tidigare berörda särskilda experten har företagit undersökningar av
departementets upphandlings- och förrådsverksamhet, vilka resulterat i en
rad förslag som syftar till en mera affärsmässig uppläggning av inköpsverksamheten.
Experten föreslår, att utlandsmyndigheterna får större befogenheter
att verkställa inköp av intendenturmateriel lokalt, då affärsmässiga
skäl talar för ett dylikt förfarande. Detta för med sig att ökade anslag bör
ställas till deras förfogande. Det föreslås även, att verksamheten vid departementets
materielförråd avvecklas och att dessa uppgifter i stället överföres
till postverkets centralförråd. Detta skulle i fortsättningen svara för leveranser
av kontorsmateriel till utlandsmyndigheterna. Utredningen förordar
en dylik överflyttning till postverket.

Konsulär verksamhet. Administrationsutredningen, som föreslagit en viss
omläggning av konsulära byråns kravverksamhet i biståndsärenden, framlägger
inte några konkreta förslag om organisationsförändringar berörande
biståndsverksamheten som sådan. Detsamma gäller återstoden av konsulära
byråns verksamhet, d. v. s. arvsärendena. Utredningen behandlar emellertid
i detta sammanhang fragan om en centralisering av arvsmålsverksamheten
i Amerikas Förenta Stater, vilken berörts vid den förut nämnda, av dåvarande
statens organisationsnämnd gjorda undersökningen av byråns verksamhet.

Nämnden framförde då tanken om inrättande av ett centralt arvskonsulat
i Amerikas Förenta Stater, vilket i stor utsträckning skulle övertaga de
nuvarande arvskonsulatens uppgifter. Härigenom skulle vissa marginalvinster
i arbetskraft kunna uppnås på de olika konsulaten. Ett sådant alternativ
förutsätter dock enligt nämnden en mera ingående utredning av arvskonsulatens
uppgifter och organisation.

Utredningen ansluter sig till denna tankegång och ifrågasätter om inte
verksamheten skulle kunna koncentreras till två centra — ett i den östliga
och ett i den västliga delen av Amerikas Förenta Stater. Utredningen uttalar,
att det givetvis är vanskligt att på förhand ange vilka rationaliseringsvinster,
som skulle kunna uppnås, men anser att det är mycket troligt att sådana
vinster ligger inom räckhåll. Utredningen föreslår, att frågan blir föremål

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

för fortsatt övervägande i den löpande rationaliseringsverksamheten inom
departementet.

Allmän administrativ serviceverksamhet. Departementets arkivverksamhet
är centraliserad till arkivet. Utöver det löpande arbetet med klassificering
och diarieföring av inkommande och avgående skrivelser ingår i arkivets
åligganden bl. a. att tillhandahålla departementets tjänstemän erforderliga
handlingar och upplysningar, vilket förutsätter en omfattande kännedom om
departementets verksamhet. Arkivets upplysningsverksamhet gentemot myndigheter
och enskilda är betydande. Till arkivets göromål hör att avge förslag
till instruktioner för skötseln av beskickningarnas och konsulatens arkiv.

I departementets nuvarande organisation utgör arkivet en självständig enhet,
och dess chef lyder direkt under utrikesministern/kabinettssekreteraren.
Någon ändring därvidlag föreslås inte av administrationsutredningen.

Enligt utredningens uppfattning bör de nuvarande formerna för diarieföring
tills vidare bibehållas, i varje fall så länge man anser sig med diarieföring
böra sammankoppla försändningskontrollen över skriftväxlingen med
utlandet. En viss förenkling torde dock kunna åstadkommas genom ytterligare
slopande av diarieföring av avgränsade ärendekategorier.

En viss omfördelning av arbetsuppgifterna mellan arkivarierna bör enligt
utredningen komma till stånd. Förste arkivarien synes därvid utan olägenhet
för det löpande arbetets behöriga gång i större utsträckning kunna tas
i anspråk för utredande verksamhet, främst sådan som kräver vana vid historisk
forskning.

Departementets översättningstjänst föreslås överförd från den nuvarande
personalavdelningen till arkivet.

Beträffande kurir- och chiffreringstjänsten har utredningen från sina utgångspunkter
inte något särskilt förslag att framställa, dock att kopieringsverksamheten,
som tidigare nämnts, bör överföras till kanslibyråns rationaliseringsgrupp.
Ett av statskontoret framlagt förslag om utökning av maskinbeståndet
med en offset-anläggning och viss annan materielanskaffning för
effektivisering av kopieringsverksamheten biträdes av utredningen.

Säkerhetstjänst. Utredningen, som funnit att främst personalbyråchefen
och chefen för arkivet alltför mycket betungas med arbetsuppgifter i detta
sammanhang till men för andra mera näraliggande uppgifter i det löpande
arbetet, förordar att en särskild tjänsteman tillsättes för handläggning av
samtliga säkerhetsfrågor. Denne tjänsteman bör vara direkt underställd utrikesministern/kabinettssekreteraren.

Yttranden

De allmänna överväganden som ligger till grund för administrationsutredningens
förslag accepteras av det stora flertalet remissinstanser.
Dessa förordar sålunda, att ett administrativt souschefskap utövas un -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

der departementschefen samt att departementets administrativa organisation
i ökad utsträckning tillföres befattningshavare från den civila förvaltningskarriären.
Denna senare synpunkt understrykes särskilt av LO. Flera
utlandsmyndigheter framhåller samtidigt — liksom utredningen — vikten
av att tjänstemän tillhörande den diplomatiska och konsulära karriären inte
utestängs från möjligheten att vid hemmatjänstgöring ägna sig åt administrativa
uppgifter. Sändebudet i London finner det sålunda angeläget att
utrikeskarriärens tjänstemän i så hög grad som möjligt också i fortsättningen
utnyttjas i administrativt arbete. Dels är det naturligtvis värdefullt att
på de större utlandsmyndigheterna ha tillgång till tjänstemän som tjänstgjort
på den administrativa avdelningen i departementet, dels synes det av
vikt att inom nämnda avdelning finns så många tjänstemän som möjligt som
är förtrogna med de speciella förhållanden, under vilka utomlands placerade
tjänstemän arbetar.

Den avsedda organisationen av administrativa avdelningen
på tre byråer tillstyrkes av de flesta remissinstanserna under framhållande
av att den föreslagna förstärkningen av den administrativa apparaten innebär
ett rationellare utnyttjande av utrikesförvaltningens samlade resurser. Riksrevisionsverket
anser däremot, att en uppdelning av sammanhängande arbetsuppgifter
på särskilda kansli- och lönebyråer inte är motiverad. Den
samordning av de med löneadministrationen sammanhängande göromålen,
som utredningen förutser, bör enligt riksrevisionsverkets mening hänföras
till kanslibyrån. Med hänsyn till de kvalificerade och omfattande arbetsuppgifter
som kommer att åvila chefen för kanslibyrån föreslår riksrevisionsverket,
att denne placeras i B 3. Jämväl sändebuden i Köpenhamn och Washington
anser att en indelning av avdelningen i två byråer är tillfyllest.

Förslaget om inrättande av en särskild inspektörstjänst välkomnas
med några få undantag av remissinstanserna. Statskontoret hänvisar
i fråga om målsättningen för verksamheten till vad statsutskottet yttrade
i anledning av 1957 års statsrevisorers berättelse ». . . att få till stånd sådana
organisationsformer, att de ekonomiska synpunkterna tillförsäkras vederbörligt
inflytande vid ärendenas beredning och avgörande». Häri vill ämbetsverket
inkludera spörsmål avseende kontinuerlig bedömning av effektiviteten
inom olika områden av utrikesförvaltningen. För den mera rutinbetonade
delen av inspektionsverksamheten förutsätter statskontoret i likhet
med utredningen, att inspektören i första hand skall erhålla biträde av specialister
inom den föreslagna administrativa avdelningen, till vars kanslibyrå
inspektörens sekretariat bör förläggas, och i andra hand från utomstående
sakorgan. Planläggningen och detaljuppföljningen av inspektionsverksamheten
bör under inspektören utföras av chefen för kanslibyrån. Såväl
SACO som SR lägger särskild vikt vid att utredningen föreslagit att en av inspektörens
funktioner skall vara personalvårdande. Många utlandsmyndigheter
erinrar om att förevarande förslag svarar mot ett länge känt behov.
Härigenom skulle sålunda enligt sändebudet i Paris tillskapas en direkt kontakt
med förhållandena på de olika tjänstgöringsorterna och den centrala

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

ledningen få bättre möjligheter att bedöma hur dess åtgärder i praktiken utfaller.
Därjämte beredes de enskilda befattningshavarna i utlandet ökat tillfälle
att för hemmainstanserna klargöra sina problem och vinna gehör för
sina önskemål. Generalkonsuln i Hamburg, som ansluter sig till förslaget,
förutser möjligheten av att en dylik inspektionstjänst på längre sikt måste
förstärkas med ytterligare en eller flera personer. Utan att vilja bestrida behovet
av viss inspektion på fältet ifrågasätter sändebudet i Washington om
en smidigare lösning inte vore att personalchefen — i likhet med andra avdelningschefer
— under sig finge en biträdande avdelningschef, som kunde
såväl biträda avdelningschefen i hans åligganden som i förekommande fall
verkställa inspektion på fältet. Generalkonsuln i San Francisco framför
samma organisatoriska förslag. Sändebudet i Moskva är tveksam inför tanken
på en institutionalisering av departementsledningens hittillsvarande allmänt
övervakande uppgifter, vilka genom en lämplig ökning av personalresurserna
skulle kunna fullgöras inom den hittillsvarande administrationens
ram samtidigt som garanti skapades för närmare kontakt mellan departementets
yttre och inre tjänst. Sändebuden i Bryssel, Rom och Wien
framför liknande tankegångar.

I fråga om kanslibyråns organisation och verksamhet föreslår
riksrevisionsverket — utöver den tidigare nämnda integreringen av lönebyrån
— att författningsexpeditionen bör inordnas under rättsavdelningen
samt handhavandet av konselj protokollen under sektionen för budget- och
driftsekonomi. Då utrikesdepartementets fastighetsärenden redan överförts
till byggnadsstyrelsen, ifrågasätter riksrevisionsverket behovet av en tjänst
för sådana ärenden inom kanslibyrån. Den kontakt mellan departementet
och byggnadsstyrelsen som framdeles kommer ifråga torde vara av den natur,
att därmed sammanhängande arbetsuppgifter bör kunna uppdras åt
en befattningshavare på personalbyrån. Riksrevisionsverket delar utredningens
uppfattning om nödvändigheten av ett organ för kontinuerligt utredningsarbete
av rationaliseringskaraktär men ifrågasätter, huruvida ledningen
av detta lämpligen bör åvila budgetsekreteraren. Dennes befattning med
budgetarbetet såväl för utrikesförvaltningen som för internationella biståndsärenden
torde vara av sådan omfattning, att han rimligen inte kan medhinna
att även leda rationaliseringsarbetet. Detta bör läggas till en särskild sektion
inom kanslibyrån. Vidare tillstyrker ämbetsverket överflyttning av konsulära
byråns kravverksamhet till kanslibyrån. Statskontoret förutsätter i
sitt utlåtande att budgetsekreteraren under tider, då budgetarbetet så medger,
ägnar sig huvudsakligast åt rationaliserings- och effektivitetsfrågor, varvid
en viktig uppgift blir att skaffa sig synpunkter på och såvitt möjligt utarbeta
normer för personalberäkningar. Liksom utredningen anser statskontoret
att den allmänna administrativa servicen inom departementet bör sammanhållas
inom kanslibyråns ram. Detta gäller t. ex. kopieringstjänstens organiserande,
maskinskrivningspersonalens fördelning samt den allmänna
kontorsservicen. Med anledning av den vikt som inom organisationen skall
läggas på ekonomisk uppföljning och kontroll har statskontoret övervägt

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1963

om ej skäl föreligger, att benämningen kanslibyrå ersättes med ekonomibyrå,
så att även av beteckningen mera direkt kommer att framgå var tyngdpunkten
av verksamheten är förlagd. Ämbetsverket vill dock ej motsätta sig
utredningens namnförslag.

Administrationsutredningens förslag att den kamerala revisionen genom
byggnadsstyrelsens försorg av utlandsmyndigheternas medelsredovisningar
i fastighetsärenden överflyttas till utrikesdepartementet
avstyrkes av riksrevisionsverket, som anser att en sådan åtgärd är
alltför omfattande och till sina verkningar oviss för att verkställas utan närmare
utredning. Byggnadsstyrelsen framhåller, att det f. n. finns tillräckliga
personella resurser vid dess utrikesavdelning för att tillgodose en fullständig
granskning i tekniskt hänseende av det redovisningsmaterial som inkommer
till styrelsen från utlandsmyndigheterna. Styrelsen hävdar bestämt, att avkall
inte bör ske på kravet att den tekniska granskningen allt framgent göres
så fullständig som möjligt. Vad angår den kamerala granskningen av
det ifrågavarande räkenskapsmaterialet håller byggnadsstyrelsen före, att
man, särskilt mot bakgrunden av att ansvaret för dispositionen av vederbörliga
anslag utan inskränkning åligger styrelsen, ej utan särskild detaljerad
utredning lär kunna ta ställning till det av utredningen framförda förslaget
att i princip överflytta de kamerala granskningsuppgifterna till utrikesdepartementet.

Utredningens organisatoriska förslag med avseende på personalbyrån
tillstyrkes av de flesta remissinstanserna. Bildandet av en särskild
utbildningssektion har ansetts ändamålsenligt med tanke på det föreliggande
behovet av en mera systematisk utbildning av personalen. Såväl utlandsmyndigheterna
som de hörda personalorganisationerna noterar med tillfredsställelse
förslaget om inrättande av en särskild tjänst som personalkonsulent.
SACO och SR uttrycker sin uppskattning över att utredningen
funnit skäl beakta det från personalhåll i olika sammanhang understrukna
behovet av en personalvårdande verksamhet. TCO framhåller vikten av att
denna verksamhet erhåller erforderliga personella resurser. Med hänsyn till
de speciella förhållanden under vilka personalkonsulentarbetet måste bedrivas
inom utrikesförvaltningen ifrågasätter TCO om inte en konsulenttjänst
bör inrättas för kontorskarriärens personal och en för övrig personal.

Flertalet remissinstanser uttalar sig positivt om utredningens förslag om
tillskapande av en särskild 1 ö n e b y r å. Riksrevisionsverkets synpunkter
i detta avseende har tidigare behandlats. Beträffande handläggningen av departementets
flyttningsärenden erinrar armétygförvaltningen om att Kungl.
Maj :t den 30 juni 1900 uppdragit åt ämbetsverket att, i den omfattning så
kan ske utan förfång för ämbetsverkets ordinarie arbetsuppgifter, biträda
myndigheterna inom den militära och civila statsförvaltningen — med undantag
av de affärsdrivande verken —- vid planläggning, ledning och utförande
av större flyttningar. Inom ämbetsverket har försöksvis organiserats
ett transportkontor, vars personalorganisation redan i dagens läge torde få
anses alltför snäv för att kunna bemästra en ytterligare utökning av verk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

samheten. Med hänsyn härtill och då den här avsedda transport- och flyttningsverksamheten
kan förutses erhålla en relativt stor omfattning i och för
sig, anser sig armétygförvaltningen f. n. inte kunna överta berörda uppgifter
i den utsträckning som framgår av betänkandet. Däremot är utrikesförvaltningen
givetvis oförhindrad att på sätt, som hittills i vissa fall redan
skett, anlita transportkontoret vid planläggning, ledning och utförande av
större flyttningar och transporter såväl inom landet som till utrikes ort. SR
anser, att avsevärda olägenheter skulle följa med att en stor del av de praktiska
göromålen med flyttningarna handhas av en organisation utanför departementet.

I fråga om fastighetsförvaltning och intendenturverksamhet
framhåller byggnadsstyrelsen, att någon oklarhet hittills inte visat
sig föreligga vid handläggningen av frågor om försäljning och inköp av
fastigheter, där avgörandet ligger hos Kungl. Maj :t. Beträffande förhyrning
av lokaler torde däremot viss oklarhet råda. Själva verkställigheten av förhyrningen
ankommer på byggnadsstyrelsen enligt bestämmelserna angående
förvaltningen av beskickningsfastigheternas delfond. Beslutanderätten
och tillvägagångssättet synes dock ej lika klart reglerade. Vid den förestående
översynen av föreskrifterna för fondens förvaltning ämnar styrelsen
söka anpassa desamma till gällande praxis för samrådsförfarandet med
departementet, vilket innebär att även förhyrningsärenden skall handläggas
enligt allmängiltiga regler i samråd med departementet. I inredningsfrågor,
vilka jämlikt förslag i 1963 års statsverkspropositon (VI ht s. 220)
skall koncentreras till byggnadsstyrelsen, förutsätter styrelsen att samrådet
med departementet bör kunna ske under enkla och smidiga former. För
mera väsentliga eller principiella möbleringsfrågor vill byggnadsstyrelsen
förorda, att det s. k. möbleringsrådet konsulteras. Detta torde böra reorganiseras
och på lämpligt sätt förstärkas med representanter från byggnadsstyrelsen.
Statskontoret anser att det är angeläget, att den av utredningen förordade
ändringen i nuvarande besluts- och ansvarsförhållanden kommer till
stånd, så att samordningsfrågorna kan lösas utan att den allmänna verksamheten
i onödan skall tyngas därav. Visar det sig vid kommande överväganden
bli svårt att finna en tillfredsställande lösning, bör enligt statskontoret
även det alternativet beaktas att lokalt anknyta byggnadsstyrelsens
utrikesavdelning till departementet. Avdelningen skulle härvid givetvis fortfarande
ingå i styrelsen, så att fördelarna avseende personalrekrytering, utbyte
av tekniska erfarenheter, tillgång till speciell teknisk expertis m. m.
skulle kunna behållas. Generalpoststyrelsen har intet att erinra mot administrationsutredningens
förslag att arbetsuppgifterna för anskaffning av
kontorsmateriel till utlandsmyndigheterna överflyttas till generalpoststyrelsens
upphandlingsavdelning och det därunder lydande postverkets centralförråd.
På grund av att centralförrådet f. n. är föremål för om- och tillby§gna<isarbeten,
som beräknas vara slutförda först under första halvåret
1964, finner styrelsen det inte lämpligt eller möjligt att överta de nämnda
arbetsuppgifterna förrän den 1 juli 1964.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

Statskontoret tillstyrker att konsulära byrån liksom f. n. ingår
i rättsavdelningen. Ämbetsverket understryker i detta sammanhang angelägenheten
av att frågan om en decentralisering av handläggningen av arvsärenden
ulredes av departementets rationaliseringsavdelning. Härvid bör
även frågan om arkivläggning tas upp till övervägande. Enligt general konsuln
i Minneapolis skulle en centralisering av arvsärendena till ett arvskonsulat
vara välkommen. Sändebudet i Karachi och generalkonsuln i San Francisco
framför starka tvivel på ändamålsenligheten i det tänkta arrangemanget.

Utrikesdepartementets arkiv bör enligt statskontoret ingå i administrativa
avdelningen. Härigenom vinnes bl. a. fördelen av en koncentration
av de administrativa servicefunktionerna till en gemensam enhet, varjämte
en önskvärd integration av servicearbetet underlättas. Arkivavdelningen har
enligt SACO och SR ägnats en med hänsyn till avdelningens betydelse och
centrala plats inom utrikesförvaltningen alltför snäv behandling. Avdelningens
uppgifter har ökat påtagligt, och denna ökning kan förmodas komma
att fortsätta samt allt större krav komma att ställas på arkivets verksamhet
som utredande organ. En förstärkning av arkivets personella resurser
förordas därför.

Statskontoret anser det lämpligt att säkerhetstjänsten får en
speciell företrädare inom organisationen på sätt utredningen föreslagit. Generalkonsuln
i San Francisco anser att befattningen bör underordnas en avdelningschef,
lämpligen chefen för politiska avdelningen såsom mellanled,
för att avlasta kabinettssekreteraren. Enligt sändebuden i Washington och
Wien är frågan, om inte den effektivaste metoden för lösande av säkerhetsfrågorna
vore att anlita en särskild sakkunnig, som vid behov skall kunna
åtfölja inspektören på förekommande resor. Övriga utlandsmyndigheter har
inte framfört några erinringar mot utredningens förslag.

Departementschefen

Såsom jag tidigare anfört erhöll utrikesdepartementet i stort sett sin nuvarande
struktur 1921. En mindre omorganisation företogs 1928. Den indelning
i avdelningar och självständiga byråer, som då tillkom, gäller i huvudsak
alltjämt.

Utrikesdepartementet består av följande enheter: politiska avdelningen,
rättsavdelningen, handelsavdelningen, personalavdelningen, protokollet, pressbyrån
och arkivet. Hösten 1961 tillskapades därjämte en fristående arbetsgrupp
för internationella biståndsfrågor.

UD-utredningen och administrationsutredningcn har i enlighet med sina
direktiv företagit en undersökning av departementets organisation och personalbehov,
varvid den förra ägnat sig åt politiska avdelningen, rättsavdelningens
juridiska byrå, handelsavdelningen, protokollet, pressbyrån och arbetsgruppen
för internationellt bistånd, medan den senare utredningen befattat
sig med återstående enheter, nämligen personalavdelningen, rättsavdelningens
konsulära byrå och arkivet.

2f Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 saml. Nr 75

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

I den följande redovisningen av mina ställningstaganden och förslag kommer
jag att först behandla de enheter, som UD-utredningen undersökt, och
därefter administrationsutredningens förslag. Därvid kommer rättsavdelningens
två byråer att behandlas i skilda sammanhang.

Departementets högsta ledning består av, förutom departementschefen, en
kabinettssekreterare med en biträdande kabinettssekreterare såsom ställföreträdare.
Någon ändring i kabinettssekreterarens funktioner föreslås inte av
UD-utredningen. I syfte att åstadkomma en avlastning av kabinettssekreterarens
arbetsbörda på det administrativa området föreslår administrationsutredningen
därvidlag en förstärkning av departementets resurser. UD-utredningen
ställer sig bakom detta förslag. Jag instämmer i uppfattningen att en
avlastning av kabinettssekreterarens omfattande arbetsbörda bör komma till
stånd och föreslår i det följande en förstärkning av departementets administrativa
organisation. Detta innebär emellertid inte någon begränsning i
kabinettssekreterarens instruktionsenliga skyldighet att utöva allmän tillsyn
över de administrativa funktionerna inom utrikesförvaltningen samt verksamhetens
bedrivande i stort.

Någon grundläggande organisatorisk förändring av politiska avdelningen
töreslås inte av UD-utredningen. Denna förordar dock att de luftfartspolitiska
frågorna, vilka f. n. omhänderhas av avdelningen, överföres till handelsavdelningen,
där andra viktiga samfärdselfrågor handlägges. Detta förslag
synes ändamålsenligt. Mot utredningens förslag att de internationella
atomfrågor, som nu handlägges inom handelsavdelningen, överflyttas till
politiska avdelningen, där redan huvuddelen av dessa frågor bearbetas, har
jag ingen erinran. Till frågan om förstärkning av avdelningens personal
återkommer jag längre fram.

I fråga om rättsavdelningens ledning, vilken för närvarande utövas av en
avdelningschef i B 5 och en biträdande avdelningschef i B 4, föreslår
UD-utredningen inte någon förändring, så länge den nuvarande avdelningschefen
kvarstår i sin befattning. För tiden därefter innebär förslaget att de
två högsta befattningarna inom den rättsliga sektorn skall innehas av två
tjänstemän i B 4, av vilka den ena skall vara chef för rättsavdelningen och
den andra expert i internationella rättsfrågor inom den förut nämnda förhandlingsgruppen.

I likhet med UD-utredningen finner jag det ofrånkomligt, att de rättsliga
arbetsuppgifterna inom departementet även för framtiden ledes av två högre
tjänstemän med avdelningschefs eller därmed jämförlig ställning och vill
därför föreslå, att två befattningar i B 4 reserveras för dessa uppgifter på
sätt utredningen förordat. Den närmare fördelningen av arbetsuppgifterna
mellan de båda befattningshavarna liksom dessas förhållande till rättsavdelningen
synes böra regleras instruktionsvägen i samband med personskifte
på avdelningschef stjänsten.

UD-utredningen föreslår därjämte, att tjänsten som chef för juridiska byrån
skall indras och ledningen för byrån övertas av biträdande avdel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

ningschefen, vilken skulle placeras i B 2. Med hänsyn till att två tjänstemän
i B 4 ändock kommer att stå till förfogande för departementets rättsliga
uppgifter har jag funnit mig kunna biträda en dylik åtgärd. Denna omläggning
bör dock, såsom framgår av det föregående, inte genomföras så länge
den nuvarande avdelningschefen kvarstår i sin befattning.

Vad i övrigt gäller rättsavdelningens juridiska byrå är den utvidgning av
byråns arbetsområde, som UD-utredningen uppmärksammat, föranledd av
ett under senare år starkt intensifierat samarbete bl. a. på den internationella
lagstiftningens område, något som även haft återverkningar på det
inhemska planet. Därtill kommer den stora mängd enskilda rättsärenden
som är en följd av de ökade handelsförbindelserna och resetrafiken mellan
Sverige och utlandet liksom den ökade inflyttningen av utlänningar till
vårt land. UD-utredningen föreslår, att byråns verksamhetsområde blir föremål
för särskilt studium inom departementet, varvid även möjligheterna
att genom ökad delegering uppnå en jämnare fördelning av ansvaret och
arbetsledningen inom byrån bör uppmärksammas. Jag har för avsikt att
föranstalta om en sådan översyn.

Ett för dagen oavvisligt behov, som även beaktats av UD-utredningen, är
tillkomsten av en särskild befattning för traktatväsendet. Jag ansluter mig
till utredningens förslag att rättsavdelningen tillföres en byrådirektörstjänst,
vars innehavare skall svara för bevakningen av avdelningens traktatfrågor.
Detta skulle innebära en välbehövlig förstärkning av rättsavdelningen inte
endast i fråga om tillsynen av avdelningens egna traktater. En sådan befattningshavare
skall kunna konsulteras även beträffande Sveriges kraftigt
tillväxande traktatbestånd i övrigt, varigenom en enhetlig praxis i fråga
om traktaträtten skulle kunna åstadkommas.

Beträffande handelsavdelningen föreslår utredningen den ändringen i den
nuvarande organisationen att de samfärdselpolitiska ärendena i samband
med luftfartsfrågornas överförande från politiska avdelningen koncentreras
till en och samma organisationsenhet inom handelsavdelningen, varvid en
byråchefstjänst föreslås inrättad. Jag förordar en dylik koncentration men
är inte beredd föreslå, att en byråchefstjänst inrättas för dessa ärenden.
Till personalbehovet inom avdelningen återkommer jag i det följande.

UD-utredningen har tagit upp frågan om pressbyråns omvandling till avdelning
och erinrar om förslaget från en särskild utredningsman 1939 att
byrån åter skulle bli avdelning i likhet med förhållandet 1909—1919. Även
dåvarande departementschefen anförde i 1939 års statsverksproposition att
starka skäl talade för en sådan omorganisation men rekommenderade att
denna fråga skulle uppskjutas. Den omfattning som upplysningsverksamheten
utomlands numera tagit är enligt utredningens uppfattning ett skäl föi
att inrätta en press- och informationsavdelning. Med hänvisning till att regeringen
nyligen tillsall en särskild rådgivare med samordnande uppgifter i
upplysningsfrågor finner utredningen det rimligt att frågan om inrättande av
en pressavdelning anstår till dess klarhet vunnits om presschefens roll i den
svenska upplysningsverksamheten. Utredningen erinrar dock om att ärendet

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 1963

när det prövas jämväl bör belysas från synpunkten, att pressbyråchefen även
framgent bör ha en ställning som garanterar att han till fullo utnyttjas som
talesman för departementet.

Flera remissinstanser, däribland upplysningsberedningen, har ansett det
motiverat att en press- och informationsavdelning redan nu tillskapas.

För pressbyrån och dess chef föreligger två huvuduppgifter, vilket också
avspeglas i pressbyråns uppdelning på två sektioner. I fråga om informationsverksamheten
om Sverige, där de svenska utlandsmyndigheterna utgör
organen på fältet, fungerar pressbyrån som basorganisation och vägledare.
Den andra uppgiften är att vara departementets språkrör genom kommunikéer,
uttalanden och direkta kontakter med svensk och utländsk press.

För egen del är jag för dagen inte beredd att förorda inrättande av en sådan
avdelning utan föreslår i likhet med UD-utredningen att frågan härom
får anstå.

I 1962 års statsverksproposition (bil. 5 s. 7) anmäldes, att en särskild arbetsgrupp
för koordinering av handläggningen av de internationella biståndsärendena
inom departementet tillskapats under hösten 1961. Arbetsgruppen
förestås f. n. av ett sändebud i disponibilitet och består därjämte av en byråchef,
tre förste sekreterare och en attaché. Den lyder direkt under kabinettssekreteraren
och arbetar i nära kontakt med bl. a. politiska avdelningen
och handelsavdelningen. I proposition 1962: 100 angående svenskt utvecklingsbistånd
angavs, att anordningen var av provisorisk karaktär i avvaktan
på resultatet av UD-utredningen. Denna finner alt anledning saknas att
ändra nuvarande arrangemang med en sektion för internationella biståndsärenden,
vilket synes fungera tillfredsställande. En omprövning av den nu
tillämpade organisationen bör enligt utredningens uppfattning verkställas
om något eller några år. Utredningen föreslår emellertid inrättande av en
fast chefstjänst i B 2.

Ökningen av det svenska utvecklingsbiståndets omfattning har medfört
en påtaglig ansvällning av arbetsuppgifterna inom departementets sektion för
internationella biståndsärenden. Personaluppsättningen inom sektionen har
därför måst ökas inom ramen för de nuvarande personaltillgångarna. I likhet
med utredningen finner jag att en omprövning av den nu tillämpade organisationen
bör verkställas om ytterligare något eller några år. Under tiden
bör inrättas en chefstjänst såsom UD-utredningen föreslagit.

UD-utredningen föreslår att en organisationsenhet upprättas i form av en
särskild utrednings- och förhandlingsgrupp, som skall stå till utrikesministerns
förfogande och ägna sig åt speciella utrednings- och förhandlingsuppgifter.
I gruppen ingående tjänstemän bör även kunna utnyttjas för alt temporärt
överbrygga uppkommande vakanser utomlands. Exempel på gruppens
arbetsuppgifter har tidigare angivits. Utredningen betonar, att syftet
med arbetsgruppens inrättande kan tillgodoses endast om tjänstemännen
sätts in på avgränsade arbetsuppgifter och inte utnyttjas som en mer eller
mindre permanent förstärkning av departementets fasta organisation. Så
gott som samtliga remissinstanser har anslutit sig till förslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

Som jag tidigare anfört noterar jag med tillfredsställelse detta förslag.
Dess genomförande anser jag betydelsefullt för utrikesförvaltningens möjligheter
att effektivt disponera sina personalresurser. Såsom framgår av tidigare
referat av utredningen påverkas vissa byråer kännbart av att tjänstemännen
i betydande omfattning tas i anspråk för förhandlingar och andra särskilda
uppdrag. Arbetet vid byråerna skulle löpa mera ostört om en del förhandlingsuppdrag
kunde omhänderhas av en särskild grupp tjänstemän
utanför den ordinarie personaluppsättningen. Detta får givetvis inte innebära
att befattningshavare vid de ordinarie avdelningarna upphör att delta i förhandlingar
och konferenser, när detta med hänsyn till deras löpande arbete
befinnes ändamålsenligt. I den mån vikarie i dylika fall är erforderlig,
kan sådan ställas till förfogande från gruppen. Jag vill även erinra om önskvärdheten
av att disponera över ett antal kvalificerade tjänstemän, som kan
utnyttjas för att temporärt fylla plötsligt uppkommande vakanser utomlands.
Med nuvarande ansträngda personalresurser är det endast undantagsvis
möjligt att fylla dylika vakanser med tjänstemän från departementet.
Medlemmarna i gruppen skall även kunna tas i anspråk för vissa sammanställningar
av material och undersökningar, vilka erfarenhetsmässigt aktualiseras,
ofta i brådskande ordning, inför uttalanden och ställningstaganden i
viktigare internationella frågor, inför kontakter på regeringsplanet med främmande
stater o. s. v. och vilka endast med största svårighet kan inpassas i
den ordinarie arbetsrutinen. Gruppens huvudsakliga arbetsuppgifter bör
emellertid avse förhandlingsuppdrag. Den bör däremot inte syssla med utredningar
i sådana frågor, som naturligt hör hemma i fackdepartementen.
Jag finner det därför riktigare att gruppen benämnes enbart förhandlingsgrupp.
Gruppen bör vara underställd utrikesministern/kabinettssekreteraren.

Utredningen föreslår, att gruppen skall bestå av 10 tjänstemän med följande
lönegradsplacering: två i B 4, två i B 2 och sex i A 23. Enligt min mening
bör gruppen omfatta två sändebuds- eller utrikesrådstjänster i B 4, två
byråchefstjänster i B 2 och två förste sekreterartjänster i A 23. Den ena av
tjänsterna i B 4, vilken är avsedd att besättas med cn rättsexpert, bör, såsom
utredningen föreslagit, hållas vakant så länge den nuvarande chefen för
rättsavdelningen innehar sin tjänst.

I likhet med utredningen har nära nog samtliga remissinstanser starkt
understrukit vikten av en systematisering och effektivisering av den samlade
utlandsrapporteringen och därför livligt tillstyrkt utredningens förslag
om inrättande av ett rapportsekretariat i departementet.

Frågan om utlandsmyndigheternas rapportering och om det inkommande
rapportmaterialets nyttiggörande har länge och fortlöpande varit föremål
för uppmärksamhet inom departementet. Enligt nuvarande, sedan lång
tid tillbaka gällande ordning åvilar det vederbörande avdelningar och byråer
att tillse, att rapporteringen får en lämplig inriktning och omfattning
samt att inkommande rapportmaterial på bästa möjliga sätt tillgodogöres.
Till följd av begränsade personalresurser och stark arbetsbelastning har förutsättningar
emellertid hittills ej förelegat att underkasta det samlade rap -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

portmaterialet en mera ingående och samordnad bearbetning. Av samma
skäl har direktivgivningen från departementet till utlandsmyndigheterna
om rapporteringen inte kunnat bli så kontinuerlig och systematisk som varit
önskvärt.

En förstärkning av departementets resurser i syfte att möjliggöra en utvidgad
verksamhet i vad gäller uppdragandet av riktlinjer för rapporteringen
och lämplig behandling av rapportmaterialet är enligt min mening
påkallad. I och med att utrymme ges för en bearbetning av materialet skulle
ett bättre nyttiggörande av detta kunna ske. Så skulle bl. a. vinnas att rapporter
av intresse för en bredare krets, vilkas delgivning på grund av insprängda
förtroliga moment hittills måst begränsas, skulle kunna ges en
vidare distribution. Sammanfattande och orienterande översikter skulle
också kunna utarbetas i betydligt större utsträckning än vad som f. n. är
möjligt.

Med förstärkta resurser skulle vidare kontakten med utlandsmyndigheterna
i rapporteringsfrågor kunna intensifieras, vilket, såsom omvittnats av
flertalet sändebud, skulle vara ägnat att underlätta rapportverksamheten
och bidra till att ge denna en mera ändamålsenlig inriktning.

Den av UD-utredningen föreslagna sammansättningen av rapportsekretariatet
finner jag ändamålsenlig. Jag föreslår därför, att en byråchefstjänst i
B 2 och två förste sekreterartjänster i A 23 inrättas för de ifrågavarande
arbetsuppgifterna.

Jag vill emellertid framhålla, att rapportsekretariatets tillkomst givetvis
inte får medföra inskränkningar i det ansvar och de befogenheter som tillkommer
avdelningar och byråer.

Jag övergår nu till att behandla departementets administrativa enheter.

Personalavdelningen, som står under ledning av en avdelningschef i B 4,
arbetar för närvarande med två byråer, personalbyrån och ekonomibyrån,
med en byråchef, respektive ett kansliråd i B 1 i spetsen.

Utgångspunkt för administrationsutredningens förslag är att utrikesdepartementet
inte bara fungerar som en del av Kungl. Maj :ts kansli utan
även utgör ett centralt ämbetsverk med en vittförgrenad lokalförvaltning
ävensom att uppgifterna på ämbetsverksplanet på ett avgörande sätt bör påverka
utformningen av den administrativa organisationen. Utredningen utgår
samtidigt från att beslut som avser verksfunktionerna i mycket vid utsträckning
efter delegeringsbeslut av departementschefen skall kunna fattas
av departementstjänstemän. Mot bakgrund härav föreslår utredningen,
att en tjänst som souschef och administrativ chef i B 5 inrättas i stället
för den nuvarande tjänsten som chef för personalavdelningen i B 4. Personalavdelningens
benämning skulle ändras till administrativa avdelningen.
Genom en omfattande delegering av beslutanderätten skulle souschefen överta
huvuddelen av departementschefens verksfunktioner. Det understrykes av
utredningen att en sådan organisatorisk lösning inte skulle rubba kabinnettssekreterarens
ställning såsom övervakare av departementsarbetet och rådgivare
till utrikesministern i dennes utövande av det högsta chefskapet. Ge -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

nom förslaget skulle emellertid i viss utsträckning kabinettssekreterarens
befattning med administrativa ärenden begränsas. Så gott som samtliga remissinstanser
har tillstyrkt förslaget eller lämnat detsamma utan erinran.

Förslaget att inrätta en tjänst som administrativ chef i B 5 biträder jag.
I likhet med vad som är fallet i flera större ämbetsverk införes härigenom
en motsvarighet till en överdirektörsbefattning, avsedd att under utrikesministern/kabinettssekreteraren
svara för departementets administrativa ledning,
något som motiveras av den omfattande organisation det här är fråga
om. Det ligger i sakens natur att med hänsyn till tjänstens karaktär särskilda
krav måste ställas på innehavarens administrativa erfarenheter och
kunskaper.

Inspektionsverksamheten inom utrikesförvaltningen bör enligt utredningens
mening få en särskild företrädare inom departementet. En ny tjänst
som inspektör i B 4 föreslås därför inrättad, direkt underställd utrikesministern/kabinettssekreteraren.
Inspektören skall ha rådgivande och kontrollerande
uppgifter med avseende på utlandsmyndigheternas verksamhet
och vara förbindelselänk mellan centraladministrationen och utlandsmyndigheterna.
Han bör enligt utredningen vidare biträda vid avvägningen av
löneförmåner och även utöva en viss personalvårdande funktion. Förslaget
välkomnas av remissinstanserna med några få undantag.

Jag delar utredningens uppfattning att tiden nu är inne att inrätta ett
inspektionsorgan inom den svenska utrikesförvaltningen. Behovet härav
vitsordas för övrigt av UD-utredningen ävensom av lönenämndens utlandslöneöversyn
på sätt senare skall anges. Beträffande syftet med inspektörstjänsten
ansluter jag mig i huvudsak till utredningens förslag. Inspektionsverksamheten
bör bli av väsentligt värde med avseende på den administrativa
avdelningens uppgifter i fråga om utlandsmyndigheternas administration.
Verksamheten bör därför bedrivas i mycket nära samverkan med ledningen
för avdelningen. Jag vill även betona de personalvårdande uppgifter,
som förutses ingå i inspektörens funktioner, något som jämväl personalorganisationerna
lagt vikt vid. Inspektören bör således också stå till förfogande
för råd och vägledning åt de enskilda tjänstemännen utomlands.
Även i fråga om den blivande inspektörens ställning i organisationen är jag
ense med utredningen. I likhet med denna föreslår jag, att en tjänst i B 4 inrättas
för ändamålet.

Vad den under administrationschefen lydande administrativa organisationen
beträffar har utredningen preciserat tre huvudområden -— ekonomi
och organisation, egentliga personalärenden samt löner och andra förmåner
—- fördelade på var sin byrå: en kanslibyrå, en personalbyrå och en lönebyrå.
Denna byråindelning förefaller rationell med hänsyn både till verksamhetens
totala omfattning och betydelse och till de olika arbetsuppgifternas
särskilda karaktär. Jag kan inte finna att riksrevisionsverkets förslag
att kanslibyrån och lönebyrån borde slås ihop till en byrå är en lycklig lösning.
Liksom utredningen bedömer jag det nödvändigt, att samtliga frågor
inom förmånsområdet samordnas under enhetlig ledning och inrymmes under
en nyinrättad byrå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

Vad gäller fördelningen av arbetsuppgifterna mellan de olika byråerna
kan jag med vissa jämkningar acceptera utredningens förslag.

Personalbyråns arbetsuppgifter är i utredningens förslag renodlade och
omfattar enbart handläggningen av egentliga personalärenden. En utvidgning
av den nuvarande personalbyråns uppgifter förordas av utredningen:
sakkunskap bör tillföras framför allt inom utbildningsområdet, varjämte en
utbyggd verksamhet för åtgärder i personalvårdande syfte föreslås. Organisatoriskt
delas byråns verksamhet upp på tre sektioner, en med personalplanering
som huvudsaklig uppgift, en för personalens utbildning och en för
löpande personaladministrativa göromål.

Utredningens förslag om förstärkning av personalbyrån finner jag tillfredsställande.
Denna arbetsenhet har alltsedan andra världskriget arbetat
med i stort sett oförändrad personalstyrka och har därför haft stora svårigheter
att bemästra den på grund av utrikestjänstens ansvällning ständigt
ökande arbetsvolymen. Ökade personella resurser bör nu ställas till förfogande
dels för de arbetsuppgifter i fråga om rekrytering och utbildning, som
föreslagits av UD-utredningen och som jag finner värda allt beaktande, dels
för en vidgad personalvård. Det torde här erinras om att personalorganisationerna
och flertalet utlandsmyndigheter i sina remissvar givit uttryck åt
sin uppskattning över att utredningen beaktat behovet av särskilda befattningshavare
för personalvårdande uppgifter. Det råder intet tvivel om att
behovet av personalvårdande verksamhet är stort med tanke på utrikesförvaltningens
säregna struktur och arbetsförhållanden.

Administrationsutredningens förslag beträffande kanslibyråns organisation
kan jag i huvudsak tillstyrka, ehuru jag liksom statskontoret finner att
den nuvarande benämningen ekonomibyrå bör bibehållas. Enligt utredningen
skulle byrån vara indelad i tre sektioner, nämligen budget och driftsekonomi,
inklusive rationalisering och intern service, medelsförvaltning med revision
och kostnadskontroll samt författningsexpedition med konseljprotokoll. Det
synes emellertid vara mera ändamålsenligt att frigöra budgetsektionen från
rationaliseringsuppgifterna. Liksom riksrevisionsverket finner jag nämligen,
att budgetsekreterarens befattning med budgetarbetet såväl för utrikesförvaltningen
som för internationella biståndsärenden är av sådan omfattning,
att han rimligen inte kan medhinna att även leda rationaliseringsarbetet, som
avses omfatta verksamheten såväl inom departementet som vid utlandsmyndigheterna.
Vid sidan av budgetsektionen och sektionen för medelsförvaltning
bör sålunda finnas en sektion för rationalisering och intern service.
Med hänsyn till vad nyss anförts om sektionens arbetsuppgifter anser jag,
att denna bör stå under ledning av en byrådirektör och i övrigt omfatta den
personal utredningen föreslagit.

Enligt för departementet gällande instruktion ankommer utarbetandet av
författningar rörande departementets och därunder lydande myndigheters
verksamhet på rättsavdelningen. Initiativet till och ansvaret för upprättandet
av instruktioner åvilar givetvis vederbörande avdelningar och byråer.
Med hänsyn till behovet av en samlad överblick av instruktionsmaterialet
liksom till dettas övervägande juridiska karaktär bör den formella samord -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

ningen av texterna förläggas till rättsavdelningen även i fråga om instruktioner,
för vilka denna inte har det sakliga ansvaret. Jag föreslår därför, att
den av administrationsutredningen förordade författningsexpeditionen skall
ingå i rättsavdelningen och såsom utredningen föreslagit bestå av en byrådirektör
i A 25 och en amanuens.

Utredningen föreslår, att verksamheten vid departementets materielförråd
avvecklas och att denna i stället överföres till postverkets centralförråd, som
i fortsättningen skulle svara för leveranser av kontorsmateriel till utlandsmyndigheterna.
Generalpoststyrelsen har förklarat sig inte ha någon erinran
mot en dylik överflyttning, vilken dock bör anstå till den 1 juli 1964. Jag
har ingen erinran mot att denna omläggning företages. I avvaktan på att
den kan genomföras torde verksamheten vid departementets materielförråd
fortsätta och nuvarande personal bibehållas vid sina uppgifter.

Omhänderhavandet av utrikesdepartementets konseljprotokoll synes mig
böra anförtros budgetskereteraren.

Den av administrationsutredningen föreslagna överflyttningen från byggnadsstyrelsen
till departementet av revisionen av utlandsmyndigheternas
medelsredovisningar i fastighetsärenden har avstyrkts av såväl byggnadsstyrelsen
som riksrevisionsverket, vilka båda är av den uppfattningen att
frågan först måste mera i detalj utredas. Jag är inte heller beredd att utan
föregående specialutredning av frågan biträda förslaget.

I fråga om konsulära byråns nuvarande kamerala verksamhet med avseende
på konsulära bidragsmedel föreslår administrationsutredningen, att byråns
kamerala granskningsuppgifter samt krav och efterforskningsarbete
överföres till ekonomibyrån. För att göra övergången så smidig som möjligt
bör enligt utredningen en överflyttning ske successivt. I och för sig vill jag
inte motsätta mig att en dylik överflyttning äger rum försöksvis. Såsom
utredningen föreslår bör denna åtgärd till en början endast omfatta ärenden
angående bistånd till andra svenska medborgare än sjömän. Det bör i
sammanhanget understrykas, att det här rör sig om återkrav av medel som
lämnats svenska medborgare som i utlandet befunnit sig i ekonomiskt
tvångsläge, varför sociala aspekter ofta måste anläggas när det gäller att bevaka
att det lämnade biståndet återbetalas till statskassan. Därest krav inte
leder till resultat, uppkommer frågan huruvida statsverkets fordran skall
indrivas på rättslig väg eller avskrivas. Avgörandet härutinnan träffas f. n.
enligt särskilda därom gällande instruktioner dels av konsulära byråns chef
och dels av utrikesdepartementets understödsnämnd. Det torde få övervägas,
huruvida vissa av dessa funktioner bör överföras till den administrativa avdelningen.

I samband med behandlingen av ekonomibyråns organisation önskar jag
beröra frågan om handläggningen av utrikesförvaltningens fastighets-, lokaloch
bostadsfrågor. Alltsedan början av 1950-talet omhänderhar byggnadsstyrelsen
förvaltningen av utlandsmyndigheternas fastigheter och lokaler
samt genomförandet av beslutade byggnadsföretag. Sedan den 1 juli 1962
handlägger styrelsen därjämte samtliga frågor om förhyrning av bostäder
åt den utsända personalen. 1 1963 års statsverksproposition föreslås (VI ht

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

s. 220), att även frågor rörande inredning av utrikesförvaltningens lokaler
utomlands överflyttas från departementets ekonomibyrå till byggnadsstyrelsen.
Denna koncentration av departementets ärenden rörande fastigheter,
lokaler, bostäder och inredningar till en och samma fackmyndighet synes mig
vara ändamålsenlig. Det samråd, som erfordras med departementet, främst
personalbyrån, torde kunna ske under samma enkla och smidiga former
som hittills. För ändamålet finns en särskild tjänsteman avdelad inom personalbyrån.
Att överföra denna tjänsteman till ekonomibyrån på sätt utredningen
föreslagit synes dock ej lämpligt, enär den sakkunskap i övrigt som
byggnadsstyrelsen främst vill nå genom samråd är att finna inom personalbyrån.
Såsom byggnadsstyrelsen framhållit i sitt yttrande är nuvarande föreskrifter
för förvaltning av vederbörande fastighetsfond f. n. föremål för
översyn. Liksom administrationsutredningen finner jag det angeläget, att de
nya föreskrifter som skall utarbetas klart kommer att reglera besluts- och
ansvarsformerna mellan departementet och byggnadsstyrelsen, överföringen
av intendentsärendena till byggnadsstyrelsen för med sig att ekonomibyråns
nuvarande intendentsdetalj kan indragas, varvid dock vissa intendentsuppgifter
avseende utrikesministerhotellet samt departementets lokaler i Stockholm
ävensom utrikesförvaltningens bestånd av tjänstebilar alltjämt bör
handläggas inom departementet, närmast av ekonomibyråns rationaliseringsoch
servicesektion.

I likhet med utredningen föreslår jag att samtliga uppgifter inom förmånsområdet
under enhetlig ledning förläggs till en nyinrättad lönebyrå.
Det sålunda tillskapade organet bör indelas i fyra arbetsenheter för ärenden
rörande utlandslöner, hemmalöner och pensioner, resor och flyttningar
samt sjukvård. Jag finner det vara en fördel från synpunkten av en enhetlig
handläggning att även andra förmåner och ersättningar än renodlade löneförmåner
hänföres till denna lönebyrå. Beträffande departementets flyttningsärenden
förordar administrationsutredningen att uppgifterna med infordrande,
prövning och antagande av flyttningsanbud m. m. anförtros
armétygförvaltningen. I avgivet yttrande har nämnda förvaltning förklarat
sig f. n. inte kunna överta berörda uppgifter i den omfattning som utredningen
tänkt sig. Genom att flyttningsärendena sålunda kvarblir hos departementet
erfordras en förstärkning av den personal som av utredningen
förutsatts ingå i rese- och flyttningssektionen.

Beträffande konsulära byrån har utredningen inte föreslagit några andra
organisatoriska ändringar än som följer av att viss del av kravverksamheten
överflyttas till ekonomibyrån. Jag finner ej heller skäl företa någon ändring
i byråns status. Utredningen har berört frågan om en centralisering av arvsverksamheten
vid konsulaten i Amerikas Förenta Stater. Denna fråga synes
vara otillräckligt utredd och torde böra vidare undersökas.

I departementets nuvarande organisation utgör arkivet en självständig
enhet under utrikesministern/kabinettssekreteraren. I likhet med utredningen
anser jag att någon förändring därvidlag inte bör företas.

Slutligen har administrationsutredningen föreslagit inrättande av en särskild
befattning för handläggning av departementets samtliga säkerhets -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

frågor. Tjänstemannen skulle lyda direkt under utrikesministern/kabinettssekreteraren.
Enligt min uppfattning är det av vikt att en dylik befattning
snarast tillskapas, och jag föreslår därför att en tjänst i B 1 inrättas för
ändamålet.

Utrikesdepartementets nuvarande och av mig föreslagna nya organisation
framgår av bilaga 3 och bilaga 4.

Utrikesrepresentationen
UD-utredningen

Allmänna synpunkter. UD-utredningen understryker de vanskligheter och
osäkerhetsmoment, som är förenade med varje försök till schematiska jämförelser
mellan de olika utlandsmyndigheternas organisation. Frågan om en
beskicknings optimala storlek och mest effektiva organisation finner utredningen
över huvud taget svår att besvara på ett tillfredsställande sätt. Det
kan exempelvis, framhåller utredningen, med fog hävdas, att den allmänt
tillämpade metoden vid inrättandet av en ny beskickning att tilldela denna
ett minimum av personal i vissa fall kan vara ineffektiv och därmed på
längre sikt oekonomisk.

Vad åter angår frågan om en utlandsmyndighets minimiorganisation anser
utredningen det angeläget att varje beskickning har möjlighet att vidmakthålla
en sådan personell beredskap, att sjukdom eller annat förfall
för beskiclcningschef inte behöver innebära att verksamheten eller viktigare
delar därav lamslås. Utrikesrepresentationens personal bör enligt utredningen
vara så fördelad, att oförutsedda vakanser kan mötas genom samverkan
mellan flera sinsemellan närbelägna myndigheter. Vid sådana beskickningar,
där chefen är ackrediterad även i andra länder och följaktligen med viss
regelbundenhet måste vistas utom stationeringslandet, är det enligt utredningens
uppfattning i regel nödvändigt att placera minst två diplomatiska
tjänstemän (chefen inbegripen).

I detta sammanhang framhåller utredningen, att det inte minst från de
beredskapssynpunkter, som ett skärpt politiskt läge kan aktualisera, förefaller
angeläget att plötsligt uppkommande vakanser utomlands temporärt
kan fyllas med anlitande av personal ur den av utredningen föreslagna utrednings-
och förhandlingsgruppen i departementet.

Vid flertalet utlandsmyndigheter är personalstyrkan förhållandevis liten.
Av ett sjuttiotal myndigheter (honorärkonsulaten oräknade) är det sålunda
endast omkring en tredjedel, som har fler än två diplomatiska tjänstemän.
Endast fem myndigheter har fem karriärtjänstemän eller därutöver.
Såsom ett allmänt genomsnitt anger utredningen för de lönade utlandsmyndigheterna
en personalstyrka av två diplomater, en kanslist och ett par biträden
samt en lokalanställd vaktmästare/chaufför.

Arbetsfördelningen vid de relativt små arbetsenheter, som flertalet beskickningar
utgör, erbjuder enligt utredningen som regel inga organisatoriska problem.
Ett effektivt utnyttjande av arbetskraften kräver en jämförelsevis fri

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

disposition av tillgänglig personal. I varje fall vid de mindre och medelstora
beskickningarna och konsulaten bör enligt utredningens uppfattning — bestyrkt
vid dess studiebesök hos utlandsmyndigheterna — arbetsfördelningen
hållas relativt obunden.

Utredningen redovisar i detta sammanhang även vissa synpunkter på de
olönade utlandsmyndigheternas verksamhet samt framhåller, att vissa av de
cirka 500 honorärkonsulat, vid vilka ingen lönad tjänsteman finns stationerad,
sannolikt skulle kunna engageras mera aktivt än hittills i uppgifter såsom
distribution av upplysningsmateriel och besvarande av enklare kommersiella
förfrågningar. Det förefaller utredningen inte otänkbart, att ett
ökat intresse från den centrala utrikesförvaltningens och de lönade utlandsmyndigheternas
sida skulle kunna innebära en viss stimulans till större
aktivitet vid sådana konsulat, som i dag begränsar sig till handläggningen
av de löpande ärendena.

Förslag om nya lönade utlandsmyndigheter. I vad avser antalet lönade myndigheter
torde utrikesrepresentationen enligt utredningen f. n. vara väl avvägd
i Europa och Nordamerika.

Behovet av svensk representation i Afrika har särskilt uppmärksammats
av utredningen. I årets statsverksproposition (III ht s. 5) har förslag framlagts
om upprättande i Nordafrika av två nya beskickningar, nämligen i
Tunis och Alger, vilken utbyggnad av utlandsrepresentationen tillstyrkts av
UD-utredningen. Vad angår övriga delar av Afrika anför utredningen bl. a.
följande:

»I övriga delar av Afrika — Republiken Sydafrika undantagen — består
representationen endast av sammanlagt sju diplomatiska tjänstemän och
sex kanslister fördelade på sex myndigheter (Addis Abeba, Lagos, Léopoldville,
Monrovia, Nairobi och Salisbury). Mellan Sahara och Sydafrika finnes
i dag närmare ett tjugotal självständiga nationer samt ett mindre antal områden,
som efter hand kan förväntas vinna full självständighet. Även om
åtskilliga av dessa nationer f. n. är av begränsat intresse med avseende på
deras relationer med Sverige, har utredningen funnit det påkallat att föreslå
viss förstärkning av den svenska representationen i dessa delar av Afrika.
Icke minst från kommersiella synpunkter synes flera av de ifrågavarande
länderna, i synnerhet i Västafrika, redan nu erbjuda avsevärt intresse. Under
förutsättning av en fortsatt utveckling i riktning mot fredliga och ordnade
förhållanden bör avsättningsmöjligheterna för svenska varor kunna förväntas
öka även i länder, med vilka vårt varuutbyte för dagen är obetydligt.
Härtill kommer Sveriges nuvarande engagemang i den till flera av dessa
länder riktade biståndsverksamheten. Vid intervjuer med experter på denna
verksamhet har utredningen erfarit, att förekomsten av officiell svensk
representation har visat sig väsentligt underlätta — och i vissa länder utgöra
en förutsättning för — ett framgångsrikt genomförande av svenska
biståndsaktioner.

I en till översynen hörande rapport avseende förhållandena i Västafrika
understrykes vikten av att svenska myndigheter och svenskt näringsliv får
tillgång till kontinuerlig rapportering om den ekonomiska och politiska utvecklingen
i Västafrika. Vissa delar av den västafrikanska marknaden är
alltjämt föga kända och bearbetade av svenska exportörer, som i detta sammanhang
torde vara i behov av officiellt svenskt stöd. Erfarenheterna av

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

verksamheten vid de förhållandevis nya beskickningarna i Lagos och Monrovia
bestyrker detta antagande. I och för sig kunde det kanske ifrågasättas,
om icke en personell förstärkning av dessa myndigheter skulle utgöra en
lämplig lösning av problemet. Enligt utredningens mening skulle emellertid
en sådan lösning icke i nämnvärd grad reducera behovet av en ny utlandsmyndighet
i Västafrika. De stora avstånden i förening med mindre väl utvecklade
kommunikationer innebär betydande svårigheter, när det gäller att
bevaka flera verksamhetsländer från en beskickning. Man kan icke heller
bortse från att de nya staterna lägger icke obetydlig vikt vid den internationella
prestigen, varför upprättandet av en självständig representation kan
vara en förutsättning för en välvillig inställning till svenska exportansträngningar.
»

Utredningen föreslår, att den nya beskickningen förlägges till Abidjan eller
Accra. Dess chef bör enligt utredningen vara ackrediterad även i något
eller några av grannländerna. Då frågan om ett lämpligt val av ackrediteringsländer
i detta såväl som i andra fall synes bäst kunna lösas av utrikesdepartementet,
bar utredningen avstått från att lämna rekommendationer
härvidlag. Utredningen erinrar även om det behov av förstärkt representation,
som så småningom kan komma att uppstå i Rhodesia och Nyasaland,
om och när dessa länder vinner fullt oberoende.

Behovet av nya myndigheter i Latinamerika hänför sig enligt utredningen
i första hand till det i översynen redovisade önskemålet om en ny beskickning
i Centralamerika, förslagsvis i Guatemala. Härigenom skulle den ekonomiska
utvecklingen i Centralamerika, där Sverige sedan länge åtnjuter
avsevärd goodwill, kunna följas på ett mera tillfredsställande sätt än som
hittills varit möjligt. Bland med Sverige jämförbara länder har Belgien, Danmark,
Nederländerna och Schweiz redan upprättat beskickningar i Guatemala.
Ett första steg i riktning mot fast diplomatisk representation har tagits
i och med att en svensk handelssekreterare 1962 placerats där. UD-utredningen
har funnit översynens argumentering väl underbyggd och har intet
att erinra mot upprättandet av en beskickning i Guatemala med samtliga
centralamerikanska republiker såsom verksamhetsområde. Det har dock
förefallit utredningen naturligt, att man, innan en ny myndighet upprättas,
avvaktar närmare erfarenheter av handelssekreterarens verksamhet.

Utredningen förordar även, att — i enlighet med översynens förslag beträffande
representationen i Ecuador — en lönad tjänsteman placeras i
Quito såsom t. f. chargé d’affaires, underställd sändebudet i Bogotå.

Efter övervägande av behovet av förstärkt svensk representation på Cuba
har utredningen kommit till den slutsatsen, att de svensk-kubanska förbindelserna
f. n. inte kan sägas vara av sådan omfattning och intensitet, att
upprättandet av en självständig myndighet i Havana är motiverat. Utvecklingen
kan dock komma att föranleda omprövning av denna fråga.

I Brasilien synes Sveriges kommersiella intressen numera ha antagit sådana
proportioner, att upprättandet av en lönad representation i Säo Paulo
enligt utredningen inte rimligen bör uppskjutas. F. n. finns där ett olönat
konsulat med en lönad kanslist. Ett antal betydande svenska industriföretag
har under senare år etablerat tillverkning i Säo Paulo-området, och den

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

till omkring 500 personer uppgående svenska kolonin fortsätter att växa.
Utredningen föreslår upprättande av ett lönat konsulat i Säo Paulo med
uppgift att i första hand svara för bevakningen av Sveriges kommersiella
intressen i Brasilien. I samband med att beskickningen i Rio de Janeiro så
småningom flyttas till den nya huvudstaden Brasilia, bör möjligen chefen
för det föreslagna konsulatet i Säo Paulo även anmälas såsom handelsråd
vid beskickningen. Med hänsyn till sjöfartsintressena och den i Brasilien
alltmer betydelsefulla upplysningsverksamheten, för vilken Rio de Janeiro
utgör den naturliga replipunkten, bör enligt utredningen myndigheten där
inte helt nedläggas utan ett beskickningskansli med en lönad tjänsteman
bibehållas.

Behovet av förstärkt representation i Asien hänför sig enligt utredningens
bedömande i första hand till Fjärran östern, främst Filippinerna. Sverige
har f. n. ett honorärkonsulat i Manila, sorterande under beskickningen i
Djakarta. Til denna beskicknings verksamhetsområde hör även honorärkonsulatet
i Kuala Lumpur, huvudstad i det nyligen självständiga Malajiska
Förbundet. Utredningen föreslår, att frågan om upprättande av en självständig
beskickning i Manila eller Kuala Lumpur upptas till förnyad prövning,
när en säkrare bedömning föreligger av respektive länders förutsättningar
såsom mera betydande avsättningsområden för svensk export. I syfte
att snarast möjliggöra en dylik bedömning uttalar utredningen sitt stöd för
tanken på en förstärkning av den kommersiella representationen i området.
Till denna fråga återkommes i det följande.

Beträffande Australien och Nya Zeeland föreligger enligt utredningens mening
inte något behov av nya lönade utlandsmyndigheter.

Utredningen har inte prövat behovet av olönade myndigheter utan förutsatt,
att denna prövning bäst sker genom utrikesdepartementets och respektive
beskickningars försorg.

Ändrad status för vissa myndigheter m. m. Utredningen har övervägt dels
huruvida några av de redan existerande lönade myndigheterna bör erhålla
ändrad status, dels möjligheterna att genom sammanslagning eller andra
åtgärder rationalisera utrikesrepresentationen.

Beträffande Europa har utredningen därvid funnit, att formerna för Sveriges
representation i de sydösteuropeiska länderna Bulgarien, Rumänien och
Ungern förtjänar att i sinom tid omprövas. Inte minst de handelspolitiska förbindelserna
med dessa länder torde inom överskådlig tid aktualisera behovet
av självständiga beskickningar i Budapest och Bukarest, där beskickningarna
f. n. förestås av tjänstemän i förste sekreterargraden såsom t. f. chargés d’affaires,
underställda sändebuden i Prag respektive Moskva.

I Afrika har utredningen förutsatt, att det nuvarande generalkonsulatet
i Nairobi, då Kenya vinner fullt oberoende, omvandlas till en självständig
beskickning med bl. a. Kenya, Uganda och Tanganyika såsom verksamhetsområde
— en ändring som förutsågs redan vid generalkonsulatets upprättande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

Vad gäller Asien anser utredningen, att såväl de senaste årens politiska
utveckling i Irak som landets snabbt växande ekonomiska och kommersiella
förbindelser med Sverige samt den irakiska marknadens potentiella
betydelse för svensk export talar för att en självständig beskickning upprättas
i Bagdad, där den 1960 tillkomna beskickningen f. n. är underställd
sändebudet i Teheran och förestås av en förste sekreterare såsom t. f. chargé
d’affaires. Utredningen förordar en sådan statusändring.

Beträffande Sveriges representation vid vissa internationella organisationer
föreslår utredningen, att de två delegationerna i Geneve — av vilka den
ena representerar Sverige i FN:s Europakontor och den andra Sverige i
EFTA — omedelbart sammanslås till en myndighet med uppgift att bevaka
de löpande förbindelserna med samtliga i Geneve placerade internationella
organisationer, som är av betydelse för Sverige. Utredningen förutsätter
dock, att den sålunda ombildade delegationen även i framtiden kan förstärkas
temporärt inför större förhandlingsomgångar av typen GATT-sessioner,
nedrustningsförhandlingar o. s. v.

I detta sammanhang framhåller utredningen angelägenheten av att alla
praktiska rationaliseringsåtgärder (lokalgemenskap, gemensamt utnyttjande
av viss personal o. s. v.), som från allmänna besparings- och effektivitetssynpunkter
kan te sig motiverade, snarast vidtas på ett par andra orter med
dubblerad svensk utrikesrepresentation, nämligen Bryssel och Paris, även
om en formell sammanslagning av EEC-delegationen och beskickningen i
Bryssel respektive OECD-delegationen och beskickningen i Paris enligt utredningens
mening f. n. inte bör komma till stånd.

Den kommersiella utrikesrepresentationen. De utredningar berörande utrikesförvaltningen,
som företagits sedan andra världskrigets slut, har framför
allt ägnat uppmärksamhet åt de handelspolitiska och kommersiella arbetsuppgifterna.
Exportstödsberedningen studerade, såsom redovisats i förra
årets statsverksproposition (bil. 12 s. 49), bl. a. de svenska handelskamrarnas,
handelssekreterarnas och den ordinarie utrikesförvaltningens insatser
i det exportfrämjande arbetet utomlands. Beredningen framhöll, att den ordinarie
utrikesförvaltningen sedan gammalt haft viktiga uppgifter att fylla
i fråga om Sveriges kommersiella och handelspolitiska förbindelser med
andra länder. Enligt beredningen kunde verksamheten indelas i tre huvudgrupper,
nämligen a) de handelspolitiska uppgifterna, t. ex. handelsförhandlingar,
tillämpning av handelsavtal, rapportering och bevakning av tullfrågor,
b) handläggning av kommersiella förfrågningar, marknadsundersökningar
samt annat bistånd åt företag och enskilda, t. ex. anskaffande av
lämpliga agenter samt c) upplysningsverksamhet, t. ex. frågor rörande utställningar
och mässor.

Beredningen gick emellertid ej in på en närmare diskussion av utrikesförvaltningens
verksamhet på det kommersiella området, då denna fråga förutsattes
bli prövad av UD-utredningen. I likhet med exportstödsberedningen
har UD-utredningen funnit det uppenbart, att utrikeshandelsfrämjande verk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

samhet bör ingå såsom en naturlig del av utlandsmyndigheternas arbete.
Från organisatorisk synpunkt har utredningen emellertid funnit dessa arbetsuppgifters
fördelning på olika kategorier av personal vara av särskilt
intresse samt anför härom bl. a. följande:

»Utredningen har förutsatt, att den handelspolitiska verksamheten vid
utlandsmyndigheterna liksom hittills skall skötas av de diplomatiska tjänstemännen,
vars utbildning och övriga verksamhet gör dem väl ägnade för dessa
uppgifter. Vad däremot gäller det utpräglat kommersiella arbetet» — de två
sistnämnda huvudgrupperna enligt exportstödsberedningens ovan refererade
framställning — »finnes enligt utredningens uppfattning goda skäl att fortsätta
på den inslagna vägen och i ökande utsträckning anförtro dylika uppgifter
dels till handelssekreterarna, dels till väl kvalificerade tjänstemän
inom kanslistkarriären. För en dylik princip talar beträffande handelssekreterarna,
att här avsedda uppgifter som regel förutsätter speciell utbildning
och långvarig praktisk erfarenhet i kommersiella spörsmål, en utbildning
som de diplomatiska tjänstemännen i allmänhet ej förvärvat. De kommersiella
uppgifter, som bör åvila de ovannämnda kanslisterna, skulle i och för
sig med hänsyn till arbetets art även kunna handläggas av de diplomatiska
tjänstemännen — så sker f. ö. nu vid åtskilliga myndigheter. Från flera
synpunkter kan det emellertid vara fördelaktigt att koncentrera större deJen
av dessa uppgifter, i synnerhet dem, som omnämnes i exportstödsberedningens
andra huvudgrupp ovan, till kanslisterna.»

Exportstödsberedningen erinrade om att kanslister på flera stationeringsorter
redan i nuläget utförde ett förtjänstfullt exportfrämjande arbete samt
förordade att ett inom beredningen väckt förslag om inrättande av särskilda
handelskanslisttjänster skulle undersökas av UD-utredningen. Vid prövningen
av förslaget har UD-utredningen i likhet med beredningen kommit till, att
kanslisterna är väl lämpade för de kommersiella arbetsuppgifterna. Även
personalpolitiska synpunkter talar för att de ofta väl kvalificerade kanslisterna
kan anförtros mera självständiga arbetsuppgifter. Utredningen har
tillika beaktat de ökade möjligheter att möta framtida krav på personalförstärkning,
som en gradvis företagen omfördelning av vissa arbetsuppgifter
skulle kunna medföra. Det finns nämligen enligt utredningens mening
anledning att förmoda, att ett vidgat utnyttjande av kanslisterna för
mera kvalificerade arbetsuppgifter än som f. n. i allmänhet kommer i fråga
skulle kunna bidra till att i viss mån minska anspråken på en fortskridande
ökning av antalet tjänster i den diplomatiska karriären.

Att UD-utredningen sålunda förordar en vidgad användning av kanslisterna
för kommersiella uppdrag innebär dock ej, att utredningen tillstyrker
tanken på en särskild handelskanslistkår. Att dela den nuvarande kanslistkåren
i två delar, av vilka den ena för all framtid uteslutande skulle ägna
sig åt kommersiella uppgifter, skulle nämligen enligt utredningens uppfattning
kunna medföra kännbara personaladministrativa svårigheter. Utredningen
föreslår i stället, att handelskanslisterna hämtas från eller — utan
angivande av någon bestämd stationeringsort — anställes inom utrikesförvaltningens
kanslistkår.

Beträffande arbetsfördelningen mellan handelssekreterare och handelskanslister
anför UD-utredningen bl. a. följande:

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1063

»Med hänsyn såväl till den bakgrund, som handelssekreterarna förutsättes
äga i form av utbildning och praktik inom näringslivet, som till deras temporära
anställningsform förefaller det rimligt, att dessa tjänstemän i första
hand utnyttjas för att utföra ett ofta krävande kommersiellt pionjärarbete
i områden, som bedömes vara löftesrika men hittills föga uppmärksammade
marknader för svensk export. Ett undantag utgör de mycket högt utvecklade
marknaderna, som exempelvis Förenta Staterna, där handelssekreterarna
numera är avsedda att tjänstgöra såsom marknadsföringsexperter
och följaktligen har uppgifter av mera speciell karaktär. På handelssekreterarna
bör sålunda som regel ankomma att utföra ett brett upplagt marknadsundersökningsarbete
och bereda mark för en mera permanent och rutinförankrad
kommersiell verksamhet. När handelssekreteraren under någon
eller några verksamhetsperioder, vardera omfattande omkring tre år,
fullgjort detta uppdrag på en ort, förutses han återvända till enskild tjänst
och kan, om så befinnes påkallat, efterträdas av en handelskanslist. Dennes
uppgift blir att söka bruka den nyplöjda marken genom att fortsätta
kontaktskapandet, stödja de svenska företagen och deras agenters ansträngningar
på marknaden i fråga och över huvud hålla marknadens intresse för
Sverige och svenska produkter aktivt och levande.

Handelskanslisten bör emellertid utöver vad som nyss sagts, kunna användas
även i länder, med vilka Sverige har traditionella och väl utvecklade
handelsförbindelser. I sådana fall ingår han i den grupp tjänstemän vid en
beskickning, som ansvarar för bevakningen av handelsärendena. Arrangemang
av denna art förekommer redan vid exempelvis beskickningarna i Bonn
och Haag.»

Utredningen finner det mot denna bakgrund särskilt betydelsefullt, att
inrättandet av nya handelssekreterarposter samordnas med en bedömning
av möjligheterna att tillsätta handelskanslister för uppföljandet. Utredningen
anser det även angeläget, att den nytillträdande handelskanslisten får möjlighet
att förbereda sig för sitt uppdrag såväl genom erforderliga kontaktresor
i Sverige som genom någon tids parallelltjänstgöring på platsen med
den avgående handelssekreteraren.

F. n. är kanslister med huvudsakligen kommersiella uppgifter stationerade
på ett tiotal orter utomlands. Handelssekreterare finns på åtta andra platser.
I årets statsverksproposition (bil. 12 s. 49) föreslås en förstärkning av
handelssekreterarorganisationen med ytterligare en befattning. Såsom ett
led i sin bedömning av utlandsrepresentationens kommersiella verksamhet
över huvud uttalar UD-utredningen sitt stöd för exportstödsberedningens
uppfattning att Afrika och Asien utgör särskilt angelägna områden för en
förstärkning av den kommersiella utlandsrepresentationen. Manila, Khartoum,
Kuala Lumpur och Bombay är liksom Nord- och Västafrika exempel
på platser och områden, där enligt utredningen ett mera omedelbart behov
av ytterligare svenska exportfrämjande insatser i form av handelssekreterare
eller handelskanslister kan konstateras. Även Latinamerika erbjuder rika tillfällen
till ytterligare kommersiell bearbetning.

UD-utredningen har inte ansett sig böra ta ställning i frågan om en viss
post bör besättas med handelssekreterare eller handelskanslist. Detta spörsmål
bör enligt utredningen i varje särskilt fall bli föremål för samråd mellan
berörda departement och organisationer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

Upplysningsverksamheten vid utlandsmyndigheterna. En av de arbetsuppgifter,
som enligt utredningens mening kan väntas ta en växande del av utrikesförvaltningens
resurser i anspråk, är upplysningsverksamheten. Enligt
översynen har ett stort antal utlandsmyndigheter redovisat från år till år
ökande informationsuppgifter. Bakgrunden är ej endast ett i många länder
snabbt växande internationellt intresse, som även kommer Sverige till godo.
I väsentlig grad är det enligt utredningen även fråga om initiativ från svensk
sida. Det förhåller sig i själva verket så, att en betydande del av all diplomatisk
verksamhet avser information. Skillnaden mellan ett sändebuds och
en pressattachés i viss mån parallella informationsverksamhet hänför sig
främst till mottagarkretsarna. Till den diplomatiska verksamheten i allmänhet
hör sålunda att vinna gehör för svenska synpunkter hos utländska regeringar.
Upplysningsverksamheten syftar däremot enligt utredningen främst
till att påverka opinionen bland politiker, pressfolk, lärare och andra grupper.
På åtskilliga orter har utrikesförvaltningen stöd av svenska upplysningsorgan.
Härvid tillkommer det beskickningschefen att verka för samordning
av den svenska upplysningsverksamheten.

Det torde i dag knappast finnas någon lönad svensk utlandsmyndighet,
som ej i en eller annan form bedriver upplysningsverksamhet. Vid vissa beskickningar
står denna verksamhet under ledning av en pressattaché och
sysselsätter ett flertal personer. I arbetet deltar vid vissa av de större beskickningarna
även en kulturattaché. Vid övriga myndigheter blir informationsarbetet
ofta en angelägenhet för någon av de yngre diplomatiska tjänstemännen,
ibland med biträde av kanslisten.

Enligt utredningens mening torde det vara möjligt att i större utsträckning
än som nu sker — under ledning av myndighetens chef och hans närmaste
medarbetare — anförtro informationsuppgifter åt personal i kanslistkarriären,
naturligtvis under förutsättning att vederbörande erhåller lämplig
utbildning för denna typ av verksamhet. Analogt med vad utredningen
enligt den föregående redovisningen anfört beträffande handelskanslisterna
föreslår utredningen därför, att kanslisterna får möjlighet att efter frivilligt
åtagande undergå viss utbildning i handläggningen av informationsärenden.
Utredningens synpunkter på en sådan utbildning redovisas i det följande.
Behov av »informationskanslister» kan enligt utredningen anses föreligga
såväl vid större beskickningar med en omfattande upplysningsverksamhet
som vid mindre myndigheter, där en kanslist kan tas i anspråk för informationsarbetet
antingen på heltid eller under den del av hans tjänstgöringstid,
som inte åtgår för administrativa göromål.

Kontakten med pressen och de utländska instanser, vilkas medverkan kan
vara en förutsättning för ett framgångsrikt upplysningsarbete, kräver enligt
utredningen ofta tillgång till informationsvägar på ett relativt högt plan. I
länder med ett högt utvecklat informationsväsen, exempelvis Förenta Statera
men även vissa västeuropeiska nationer anser utredningen det därför
vara av vikt, att den ansvarige tjänstemannen har en ställning, som ger honom
full möjlighet att utnyttja dessa kanaler. Utredningen finner det ange -

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1963 59

läget, att denna synpunkt beaktas vid tillsättande av exempelvis pressattachéer.

Specialattachéer. I det föregående har talats om de specialattachéer, som
inom utrikesförvaltningens ram ägnar sig åt handelsfrämjande uppgifter
och upplysningsverksamhet. Härutöver förekommer vid utlandsmyndigheterna
även andra typer av specialister, såsom försvarsattachéer, socialattachéer,
tekniska attachéer samt fiskexport- och lantbruksrepresentanter.
Bortsett från försvarsattachéerna, vilkas verksamhet behandlades av försvarsattachéutredningen
1960 och därför ej beröres i detta sammanhang,
tjänstgör f. n. socialattachéer i London och Washington, tekniska attachéer i
Washington och Moskva, fiskexportrepresentant i Bonn samt lantbruksrepresentanter
i Bonn och vid EEC-delegationen i Bryssel.

Prövningen av behovet av här avsedda specialister har hittills huvudsakligen
skett inom berörda fackdepartement. Utredningen har därför funnft
det inte vara förenligt med sitt uppdrag att komma med specifika rekommendationer
i dessa ärenden. Från de synpunkter utredningen haft att företräda
finner den emellertid det angeläget att behovet av specialister av här
ifrågavarande slag tillgodoses samt framhåller att detta behov förtjänar att
följas med uppmärksamhet.

Yttranden

Till utredningens uttalanden om utlandsmyndigheternas m inimiorganisation
har ett flertal remissorgan anslutit sig. Exportföreningen
anser, att en beskickning bör disponera minst två diplomatiska
tjänstemän för att kunna fungera väl. Angeläget är att arbetet vid beskickningar
och konsulat inte hämmas eller rent av paralyseras genom långa vakanser.
Även sändebudet i Paris m. fl. framhåller, att i dagens läge två diplomatiska
tjänstemän är minimum för varje beskickning. Vakanser av olika
slag, förutsedda likaväl som oförutsedda, måste uppkomma och det får anses
helt orationellt, att en beskickning i dylikt fall de facto inte kommer att
fungera. Sändebudet i Léopoldville understryker, att i länder med föga stabila
politiska förhållanden önskemålet om minst två diplomatiska tjänstemän
gör sig gällande också av säkerhetsskäl, respektive från synpunkten av
de insatser som kan komma att krävas för den händelse svenska medborgare
och svensk egendom råkar i fara.

Till utredningens förslag, att vid uppkommande vakanser i utlandet tjänstemän
från den särskilda utrednings- och förhandlingsgruppen skulle kunna
utnyttjas, ställer sig bl. a. sändebuden i Kairo och Paris tveksamma.
Denna grupp torde redan från början få så många och omfattande uppgifter,
alt det i praktiken kommer att bli svårt att lösgöra en eller flera av dess
tjänstemän för vikariatstjänstgöring utomlands.

Den stora vikten av kontakter med de nya staterna betonas av LO och

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 1963

upplysningsberedningen som framhåller, att det kan bli av avsevärd betydelse
för de svenska förbindelserna med utvecklingsländerna, om våra representationer
vid de internationella organisationerna, främst FN, och i vissa
stormaktshuvudstäder har en sådan personaltillgång, att kontaktuppgifterna
kan tillgodoses.

Utredningens förslag om de olönade myndigheternas utnyttjande
i större utsträckning för vissa kommersiella uppgifter liksom för upplysningsverksamhet
har välkomnats av bl. a. Svenska institutet och exportföreningen.
Statskontoret understryker önskvärdheten av att möjligheterna
till ett mera aktivt utnyttjande av de olönade konsulaten närmare undersökes.
Vissa utlandsmyndigheter har ställt sig tveksamma till möjligheten att
ytterligare belasta de olönade konsulerna, i synnerhet om dessa inte är
svenska medborgare eller saknar närmare anknytning till Sverige. Sändebudet
i Paris framhåller bl. a. att ett bättre utnyttjande av de olönade konsulerna
torde förutsätta, att beskickningarna i respektive länder minst vartannat
år inbjuder dessa till en å två dagars konferens i huvudstaden. Även
generalkonsuln i Hamburg anser, att systemet med konsulskonferenser, som
på senare tid anordnats i vissa länder, ytterligare bör utbyggas och intensifieras.
Där så är praktiskt möjligt bör sammankomster förläggas till Sverige.

Sändebudet i London understryker, att de olönade konsulerna utför ett,
särskilt för sjöfarten synnerligen betydelsefullt arbete. Vid tillsättandet av
nya konsuler på sistone har det visat sig, att de allt större krav, som i nutidenssamhälle
ställes på den typ av personer som är lämplig för konsulstjänst,
ofta gör det svårt för dem att på nuvarande villkor åta sig en sådan. Det
torde därför bli nödvändigt att i framtiden ersätta konsuler för deras arbete
i betydligt större utsträckning än som hittills skett. De f. n. i vissa fall utgående
bidragen täcker ofta endast nödtorftigt en konsuls direkta utlägg för
extra arbetskraft, kontor etc. För konsulns eget arbete, den tidsförlust han.
åsamkas i sin egentliga verksamhet etc. utgår inte någon ersättning.

Mot förslaget om upprättande av tre nya utlandsmyndigheter
— en beskickning i Abidjan eller Accra, ett lönat konsulat i Säo Paulo samt
ett beskickningskansli i Quito — har inte framförts någon erinran.

Vad beträffar Afrika anser kommerskollegium, att behovet av åtgärder
av utredningen bedömts på kort sikt. Ehuru läget för dagen inte påkallar
ytterligare förstärkningar, hade det enligt kollegium varit en fördel med
tanke på framtida åtgärder, som troligen kan aktualiseras snabbt, om utredningen
sökt analysera behovet på något längre sikt av utlandsmyndigheter
på denna kontinent. LO finner det mycket påkallat med en utökning av antalet
utlandsmyndigheter i de afrikanska staterna. Vid sidan av de skäl som
utredningen anför, framför allt de kommersiella synpunkterna, understryker
LO behovet och värdet av en ömsesidig informations- och kontaktverksamhet
mellan dessa stater och Sverige. I detta sammanhang framhålles vikten
av en så småningom förstärkt representation även i området Tanganyi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

ka, Uganda och Kenya. Uppenbart är att utvidgningen av representationen i
•de afrikanska staterna inte bör stanna vid de nu föreslagna åtgärderna utan
att det bör bli fråga om ett kontinuerligt uppfyllande av önskemål och behov.
Även grossistförbundet anser, att man sannolikt inom en inte alltför avlägsen
framtid måste genomföra en ytterligare utbyggnad av representationen
i Afrika. NIB uttalar, att det såväl vid planering som administration av bilaterala
hjälpinsatser visat sig vara en väsentlig fördel att i berörda länder
ha tillgång till svenska beskickningar. Nämnden ifrågasätter beträffande
Tanganyika huruvida man inte, då den nordiska biståndsinsatsen i detta
land kommit närmare sitt förverkligande, borde överväga att placera en lönad
befattningshavare i Dar-es-Salaam.

I valet mellan Accra och Abidjan som stationeringsort framhåller bl. a.
bankföreningen, exportföreningen och industriförbundet önskvärdheten av
att den nya fasta representationen i Västafrika förlägges till det forna franska
området, där Sverige f. n. saknar lönad utlandsmyndighet.

Upprättandet i Latinamerika av en ny beskickning i Guatemala
bör enligt exportföreningen ske så snart närmare erfarenheter föreligger av
den därstädes inledda handelssekreterarverksamheten. Bankföreningen anser
omedelbart behov av en beskickning i Guatemala föreligga och hemställer,
att frågan därom med det snaraste upptas till närmare utredning.
Sändebudet i Caracas anser, att i varje fall erfarenheterna från de senaste
åren pekar på att det vore motiverat med en diplomatisk representant i Havana.
Denna fråga bör därför såvitt möjligt upptas till förnyad prövning.
Mot utredningens förslag rörande förstärkt representation i Brasilien och
Ecuador har några erinringar inte framförts. Exportföreningen framhåller
beträffande den nya representationen i Ecuador, att det från good-will-synpunkt
synes lämpligt att den i Quito placerade beskickningen tämligen snart
erhåller en självständig ställning.

Behovet av förstärkt representation i Asien understrykes av bankföreningen,
som anser att en självständig beskickning bör upprättas i Kuala
Lumpur. Sändebudet i Bangkok ifrågasätter om inte Afrikas betydelse för
svensk export på senare tid möjligen överbetonats i jämförelse med vissa
expanderande och uppblomstrande marknader i Asien. Förutom Hongkong
och Thailand, där en fast ehuru underbemannad representation redan finns,
bör Malaya, Singapore och Filippinerna nämnas. En intensifiering av den
svenska exportverksamheten på de asiatiska exportmarknader, där varuutbytet
inte alltför mycket hämmas av importrestriktioner och där valutatillgången
är stabil, bör därför ägnas mera uppmärksamhet från svensk sida
än som f. n. är fallet.

Till utredningens förslag om ändrad status förvissa utlandsmyndigheter
ansluter sig remissorganen i stort sett. I fråga om förslaget
att de två delegationerna i Geneve omedelbart skall sammanslås till
en myndighet förordar emellertid såväl grossistförbundet som industriförbundet,
att denna sammanslagning tills vidare får anstå med hänsyn till det
ovissa läge, i vilket de ekonomiska integrationsfrågorna f. n. befinner sig

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

och den ökade betydelse som från svensk sida nu synes böra tillmätas såväl
EFTA som GATT.

Utredningens synpunkter och rekommendationer i fråga om den u t r ikeshandelsfrämj
ande verksamheten har vunnit allmänt
stöd från remissorganen. Vikten av att denna verksamhet alltfort kommer
att ingå som en naturlig del av utlandsmyndigheternas arbete understrykes_
Delade meningar torde enligt grossistförbundet inte råda om att de handelspolitiska
uppgifterna liksom hittills skall skötas av de diplomatiska
tjänstemännen. Exportföreningen framhåller vikten av att dessa tjänstemän
äger åtminstone grundläggande handelspolitisk skolning.

Utredningens förslag om vidgad användning av kanslister för kommersiella
uppdrag har fått ett i stort sett positivt mottagande från remissorganens
sida. Stockholms handelskammare och handelskammaren i Göteborg
framhåller emellertid samtidigt betydelsen av att även de diplomatiska
tjänstemännen genom sin utbildning och praktiska tjänstgöring är väl förtrogna
med detta område. Enligt kommerskollegium bör en ökad användning
av kanslister för det kommersiella arbetet inte hindra att tjänstemännen
i diplomatkarriären även i fortsättningen deltar häri, i den mån arbetsuPPgifterna
så fordrar. Grossistförbundet anser att även i fortsättningen ansvaret
för handläggningen av de kommersiella frågorna bör ligga kvar hos
diplomatiska tjänstemän. Detta bör dock inte hindra att kanslisterna i ökad
omfattning skall kunna biträda med handläggningen av kommersiella frågor
och att dessa tjänstemän, där skäl därtill föreligger, till eget avgörande
anförtros åtskilliga uppgifter på det kommersiella planet.

Vikten av ordentlig utbildning för handelskanslisterna understryks av
bl. a. bankföreningen, som framhåller att till uppdrag som handelskanslisi
bör utses endast befattningshavare med goda kommersiella insikter samt
förtrogenhet med svenskt bankväsen och näringsliv i övrigt. Mot utredningens
förslag att handelskanslisterna hämtas från eller anställes inom utrikesförvaltningens
redan existerande kanslistkår har inte några erinringar
framförts av remissorganen. Till den av utredningen föreslagna fördelningen
av arbetsuppgifterna mellan handelskanslister och handelssekreterareansluter
sig exportföreningen m. fl. Utredningens uppfattning om behovet
av förstärkt kommersiell utlandsrepresentation på vissa platser och områden
i Afrika och Asien delas av remissorganen.

Upplysningsverksamheten vid utlandsmyndigheterna har utförligt
behandlats i yttrande från upplysningsberedningen, som uttalar sin
tillfredsställelse över utredningens starkt positiva syn på denna verksamhet
men anser att utredningen, mer än beträffande utrikesförvaltningen i
övrigt, stannat vid principiella förklaringar utan konkreta förslag. I viss
utsträckning har detta motiverats just med upplysningsberedningen»-tillkomst. Sändebudet i Bonn framhåller, att upplysningsverksamheten
utomlands blivit en central uppgift för utrikesförvaltningen och så nära
hör samman med dennas övriga uppgifter såväl av politisk som av
handelspolitisk art, att dess koordinering endast kan ske i nära kontakt med

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 7963

utrikesdepartementet och utlandsmyndigheterna. Härtill kommer att beskickningarna
och konsulaten i de allra flesta länder är de enda svenska organ,
som står till buds för bedömandet av hithörande frågor och för genomförandet
och samordningen av upplysningsverksamheten. Turisttrafikförbundet
understryker vikten av att — sedan en samordning av de olika upplysningsorganens
verksamhet nu centralt genomförts i och med tillkomsten av upplysningsberedningen
— en motsvarande samordning kommer till stånd även
på utlandsfälten. Sålunda bör, där så ej redan skett, under beskickningschefens
ledning samarbetsorgan skapas med representanter för i respektive
land företrädda svenska informationsorgan och exportintressen. Svenska institutet
anser det vara en brist att frågan om gränsdragningen och arbetsfördelningen
mellan utrikesdepartementets pressbyrå respektive beskickningarnas
tjänstemän, å ena sidan, och institutet och dess utlandskontor, å andra
sidan, inte ägnats någon mer ingående uppmärksamhet. De allt starkare
krav på specialisering som gör sig gällande också på upplysningsområdet
spelar här in. Inte minst med tanke på önskvärdheten av en god service
gentemot allmänheten är det nödvändigt att anvisa så få kontaktvägar som
möjligt, varför man enligt institutet bör söka få fram en starkare koncentration
av liknande frågor till en och samma arbetsenhet.

I fråga om behovet av pressattachéer bör enligt upplysningsberedningen
redan nu i princip fastslås, att sådana bör tillföras beskickningarna i Haag,
Rom och Wien samt representationerna i Bryssel, Geneve och New York.
Enligt Svenska institutet bör det starka Sverigeintresset i utvecklingsländerna
även tillgodoses, t. ex. genom inrättande av två temporära och rörliga
poster som »informationsattachcer» för Asien och Afrika, förslagsvis knutna
till beskickningarna i New Delhi och Alger eller Lagos. En liknande post
borde även inrättas vid FN-representationen i New York med hänsyn till de
betydelsefulla kontakterna med de nya länderna. Ett ökat antal kulturattachéer
skulle från institutets synpunkt vara ytterst välkommet — förutom i
Tyskland och Förenta Staterna —- även i Italien, Nederländerna, Belgien,
Sovjetunionen och Latinamerika.

Frågan om pressattachéernas lönegradsplacering har upptagits av upplysningsberedningen,
som med hänsyn till respektive posters betydelse och
önskemålet att trygga en väl avvägd befordringsgång inom informationskarriären
anser, att en del pressattachétjänster bör bli rådstjänster. Beredningen
föreslår dels att pressattachétjänsten i Washington uppflyttas i rådsgraden
från den 1 juli 1963, dels att ytterligare tre av tjänsterna efterhand
uppflyttas i nämnda lönegrad, varvid hänsyn bör tas både till postens vikt
och innehavarens meriter. Även Svenska institutet förordar att vissa av
pressattachétjänsterna placeras i rådsgraden, vilket även bör kunna gälla
kulturattachéerna.

Utredningens uttalanden om möjligheten att i större utsträckning än som
nu sker anförtro informationsuppgifter åt personal i kanslistkarriären biträdes
av upplysningsberedningen m. fl. Turisttrafikförbundet föreslår, att
kanslisterna även på olika sätt får medverka till förbättrad turistinformation.
Sändebudet i Washington anser, att användandet av kanslister på in -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

formationsuppgifter förtjänar att ytterligare diskuteras, önskvärt är att olika
kategorier av befattningshavare inom utrikesförvaltningen får någon
grad av förtrogenhet med upplysningsfrågor. Särskilt angeläget är väl, att
den diplomatiska personalen och över huvud taget alla med en mera utåtriktad
verksamhet än den som naturligen faller på kanslister blir förtrogna
med och utnyttjas för dylika uppgifter. Man bör inte heller bortse från att
det ofta blivit synnerligen gott resultat av kvinnlig biträdespersonals användning
för upplysningsuppgifter. TCO finner det otillfredsställande att biträdespersonalens
arbetsuppgifter och ställning endast berörts mycket summariskt
av utredningen och utgår från att kompletterande undersökningar
och därpå grundade överväganden kommer till stånd. Det bör enligt TCO
framhållas, att denna personal vid beskickningarna i många fall fullgör kvalificerade
uppgifter bl. a. av informativ art.

Utredningens uttalanden om behovet av specialattachéer har
vitsordats av flera remissorgan. U pplysningsberedningen finner en successiv
utbyggnad av antalet socialattachéer och teknisk-vetenskapliga attachéer
önskvärd. LO understryker behovet av en utbyggnad av socialattachéinstitutionen,
vilken kan ske successivt men bör ske snabbt då man nu vunnit
så göda erfarenheter från denna verksamhet. Det synes enligt LO motiverat
med socialattachébefattningar bl. a. i Bonn och Paris samt även bland de
nya staterna i Afrika och Asien. Lantbruksförbundet anser det angeläget
med en förstärkning av jordbrukets officiella utlandsrepresentation och att
i första hand behovet av sådan representation i London, Washington och Paris
tillgodoses. Behovet av ökat antal fackattachéer vitsordas även av flera
utlandsmyndigheter.

Departementschefen

Såsom jag tidigare anfört har verksamheten inom utrikesförvaltningen i
dess helhet efter andra världskrigets slut vuxit avsevärt. Den politiska och
ekonomiska utvecklingen har ställt ökade krav på utrikestjänsten och dess
befattningshavare. Ett femtiotal nya stater har tillkommit, nya internationella
samarbetsorgan har skapats, det ekonomiska och politiska integrationsarbetet
har fått ökad omfattning och betydelse, hjälp till utvecklingsländerna
lämnas i ökande omfattning, svenskt deltagande i olika FN-aktioner
har blivit betydande och det är i högre grad än tidigare nödvändigt att
aktivt tillvarata svenska intressen och bistå svenska medborgare i utlandet.

Denna utveckling har nödvändiggjort en inte obetydlig utbyggnad under
efterkrigsperioden av den svenska utrikesrepresentationen, vilken i dag omfattar
72 lönade utlandsmyndigheter, vartill bör läggas 23 olönade konsulat,
vid vilka lönad personal är placerad. Såsom UD-utredningen påvisat är vid
ett antal av dessa myndigheter personalbesättningen så begränsad, att vid
sjukdom eller annat förfall för chefen verksamheten eller viktiga delar därav
riskerar att lamslås. Jag ansluter mig till vad utredningen uttalat om nöd -

Sveriges lönade representation i Afrika

Rabat

Kairo

m Addis
Abeba

Monrovia

Abidjan

Nairobi

Léopoldville

Dar-es Salaam -

Pretoria

existerande

myndighet

föreslagen

myndighet

Sveriges lönade representation i Central- och Sydamerika

Mexico

Guatemala

Caracas

| Bogotä

Såo

"» Paulo

Rio de
Janeiro

mJ Santiago
/ de Chile

i» Montevideo
^ Buenos Aires

- existerande
myndighet
= föreslagen
myndighet

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

vändigheten att i regel mer än en diplomatisk tjänsteman är stationerad vid
varje beskickning, där chefen är ackrediterad även i andra länder.

Sveriges mer än 500 olönade konsulat i utlandet har under senare år kommit
att anförtros alltmera betydelsefulla arbetsuppgifter, i första hand avseende
sjöfarten men även för tillvaratagande av andra svenska intressen. I
många fall utför dessa konsuler, vilka som regel inte erhåller annan ersättning
än som motsvarar deras direkta omkostnader, ett mycket hängivet
arbete för Sverige. UD-utredningen har pekat på möjligheten att i ökad omfattning
engagera olönade konsuler för kommersiella uppgifter liksom för
upplysningsverksamhet. Jag anser dessa överväganden förtjäna uppmärksamhet,
i synnerhet då det gäller möjligheten att mera aktivt utnyttja de
konsuler som är svenskar eller på annat sätt har närmare anknytning till
Sverige. För att intressera och informera de olönade konsulerna finner jag
den i vissa länder redan tillämpade ordningen med regelbundet återkommande
konsulskonferenser väl lämpad att mera allmänt genomföras.

Till utredningens uttalanden om behovet av nya lönade utlandsmyndigheter
kan jag i allt väsentligt ansluta mig. I Afrika har tillkomsten av ett
stort antal nya nationer redan medfört behov under senare år av vissa nya
myndigheter. Genom beslut av 1961 års riksdag har beskickningar upprättats
i Lagos och Monrovia. Med stöd av det av samma års riksdag lämnade
bemyndigandet har, sedan diplomatiska förbindelser med Kongo-republiken
etablerats under 1962, en självständig beskickning upprättats även i Léopoldville
under ledning av ett beskickningsråd med sändebuds ställning. I
Nairobi har med stöd av bemyndigande av 1962 års riksdag ett lönat generalkonsulat
upprättats under ledning av en konsul med generalkonsuls ställning.
Även utvecklingen i Nordafrika har medfört behov av lönad representation
och innevarande års riksdag har tidigare godkänt förslag om två nya
beskickningar med ämbetsområden omfattande det ena Tunisien och Libyen
och det andra Algeriet. Behovet av ytterligare en beskickning i Västafrika,
som av utredningen föreslås förlagd till Abidjan eller Accra, har
vitsordats av remissorganen. Önskvärdheten av en sådan förstärkning anmäldes
redan i statsverkspropositionen till 1961 års riksdag. I valet mellan
de två föreslagna platserna vill jag — med hänsyn bl. a. till att Sverige f. n.
inte har diplomatisk personal stationerad inom någon av de franskspråkiga
republikerna i Västafrika — förorda Abidjan som stationeringsort för den
nya beskickningen. Beskickningens ämbetsområde torde förutom republiken
Elfenbenskusten böra omfatta republikerna Mali, Niger, Togo och övre
Volta, där Sverige f. n. helt saknar representation.

Flera remissorgan har i sina yttranden framhållit, att behov av ytterligare
utbyggnad av representationen i Afrika troligen kan komma att aktualiseras
inom en nära framtid, varvid särskilt anförts Tanganyika, där det med
hänsyn till bl. a. Sveriges deltagande i den nordiska biståndsinsatsen skulle
vara av väsentlig betydelse att ha tillgång till en lönad representation. Det
må härvid påpekas, att Sverige åtagit sig att tills vidare administrera denna
biståndsinsats. Med hänsyn även till de svenska intressena av ekonomisk art,
:t Kilning till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 73

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

den omfattande missionsverksamheten och värdet av direkta informationskontakter
mellan Sverige och Tanganyika föreslår jag, att redan nu beslut
fattas om upprättande av en beskickning i Dar-es-Salaam under ledning av
en lönad tjänsteman såsom t.f. chargé d’affaires. Så snart Kenya uppnått
självständighet och Sveriges generalkonsulat i Nairobi kunnat omvandlas
till beskickning bör tjänstemannen i Dar-es-Salaam underställas sändebudet
där. Utredningen har erinrat om att behov av förstärkt representation
kan komma att uppstå även i Rhodesia och Nyasaland. Jag anser mig dock
f. n. böra begränsa förslagen om upprättande av lönade representationer i
Afrika till vad jag redan anfört.

I Latinamerika har utredningen dels förordat att — i enlighet med översynens
förslag beträffande representationen i Ecuador —- en lönad tjänsteman
placeras i Quito såsom t.f. chargé d’affaires, underställd sändebudet
i Bogotå, dels föreslagit att ett lönat konsulat upprättas i Säo Paulo. Chefen
för konsulatet borde, i samband med att beskickningen i Rio de Janeiro
sedermera flyttas till den nya huvudstaden Brasilia, även anmälas som handelsråd
vid beskickningen. Jag ansluter mig till vad utredningen anfört och
föreslår inrättande dels av en fast beskickning i Quito, underställd beskickningen
i Bogotå, dels av en lönad konsulär myndighet i Säo Paulo, som bör
vara generalkonsulat.

I översynen har närmare redovisats olika skäl för upprättande av en beskickning
i Centralamerika, lämpligen förlagd till Guatemala, med verksamhetsområde
omfattande samtliga centralamerikanska republiker med undantag
av Mexico och Panama. Utredningen har förklarat sig ha funnit
översynens argumentering väl underbyggd och har därför intet att erinra
mot upprättande av en sådan beskickning. Det har dock förefallit utredningen
naturligt, att man innan en ny myndighet upprättas avvaktar närmare
erfarenheter av den i Guatemala placerade handelssekreterarens verksamhet.
Handelssekreteraren har sedermera med ledning av vunna erfarenheter
förklarat det angeläget, att Sverige — i likhet med flertalet övriga
västeuropeiska länder — snarast upprättar en beskickning i Guatemala, som
i nuvarande ekonomiska läge, kännetecknat av en inom Centralamerika långt
framskriden integration, skall tillvarata de svenska intressena av bl. a.
ekonomisk och kommersiell art. Med hänsyn till föreliggande behov av en
lönad myndighet i Centralamerika anser jag mig nu böra föreslå upprättande
av en självständig beskickning i Guatemala. — I fråga om Sveriges representation
på Cuba, som tillhör beskickningens i Caracas ämbetsområde, har
utredningen inte funnit att de svensk-kubanska förbindelserna f. n. är av
sådan omfattning, att en självständig myndighet i Havana är motiverad.
F. n. tjänstgör en lönad kanslist vid det olönade konsulatet i Havana. I
likhet med utredningen finner jag det inte påkallat att nu föreslå upprättande
av en självständig lönad myndighet på Cuba.

Till vad utredningen anfört rörande behovet av förstärkt representation
i Asien kan jag i allt väsentligt ansluta mig. Någon ny beskickning inom
detta område föreslår jag sålunda inte f. n. En intensifiering av den svenska

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 1963

exportverksamheten på vissa asiatiska marknader bör dock stödjas genom
förstärkning av den kommersiella representationen.

Jag har inledningsvis omnämnt den under 1962 avslutade nordiska samarbetsöverenskommelsen.
I anslutning härtill vill jag även erinra om det
samråd, som äger rum mellan cheferna för de administrativa avdelningarna
inom de nordiska ländernas utrikesdepartement, i syfte att bl. a. tillvarata
möjligheterna till ett samarbete på regional basis mellan de nordiska ländernas
utlandsmyndigheter.

Utredningen har framlagt vissa förslag rörande ändrad status för redan
existerande lönade utlandsmyndigheter. Jag delar utredningens uppfattning,
att beskickningen i Bagdad, som f. n. är underställd sändebudet i Teheran,
bör bli självständig. Mot förslaget att Sveriges två delegationer i Genéve,
den ena representerande Sverige vid FN:s Europakontor och den andra
vid EFTA, omedelbart bör sammanslås har ett par remissorgan anfört betänkligheter
med hänsyn till det aktuella läget i den europeiska integrationsfrågan.
Då emellertid även cheferna för de två delegationerna förklarat
sig inte ha någon erinran mot en sammanslagning, under förutsättning
bl. a. att frågan om ytterligare eventuellt erforderlig förstärkning av personaluppsättningen
ägnas fortlöpande uppmärksamhet, ansluter jag mig till
förslaget härom.

I detta sammanhang vill jag anmäla frågan om ändrad status för vissa
konsulat. Det olönade generalkonsulatet i Genua har sedan 1956 letts av
en utsänd tjänsteman i rådsgraden med generalkonsuls ställning. Innehavaren
av denna lönade befattning har under 1962 placerats i Milano, där
det olönade konsulatet i samband därmed förändrades till generalkonsulat,
med uppgift att jämväl vara chef för generalkonsulatet i Genua, där
det omedelbara ansvaret åvilar en lönad förste kanslist såsom vicekonsul.
Ifrågavarande två generalkonsulat torde fr. o. m. nästa budgetår böra
uppföras som lönade myndigheter. I Istanbul finns sedan 1942 ett olönat
generalkonsulat, vilket förestås av en lönad konsul med generalkonsuls
ställning. Vid generalkonsulatet tjänstgör tillika en lönad kanslist med förordnande
som vicekonsul. Även detta generalkonsulat torde från samma
tidpunkt böra uppföras som lönad myndighet. Dessa förändringar är av
formell natur. Slutligen torde det lönade konsulatet i Minneapolis, som förestås
av en lönad konsul med generalkonsuls ställning, samt konsulatet i
Houston, vars chef av utredningen föreslagits erhålla placering i B 1, böra
förändras till lönade generalkonsulat.

Den kommersiella utrikesrepresentationen har av utredningen utförligt
behandlats. Jag ansluter mig till vad utredningen med instämmande av remissorganen
anfört, att den utrikeshandelsfrämjande verksamheten bör ingå
såsom en naturlig del av utlandsmyndigheternas arbete. Även det utpräglat
kommersiella arbetet torde i betydande utsträckning liksom hittills få
utföras av dessa myndigheter. Om möjligheterna att i högre grad än hittills
utnyttja de olönade konsulaten för vissa kommersiella uppgifter har jag tidigare
uttalat mig. Till utredningens uttalanden om lämpligheten att i ökad

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

omfattning använda lönade kanslister för kommersiella arbetsuppgifter ansluter
jag mig. Hittills vunna erfarenheter visar, att väl kvalificerade kanslister
är fullt kompetenta att på ett tillfredsställande sätt självständigt ansvara
för uppgifter av detta slag. En högre lönegradsplacering för vissa kanslisttjänster
bör kunna införas och vissa av de högre tjänsterna reserveras för
kanslister med kommersiella arbetsuppgifter. Mot utredningens uttalanden
angående arbetsfördelningen mellan handelskanslister och handelssekreterare
har jag inte någon erinran. I likhet med utredningen anser jag att ett
mera omedelbart behov av kommersiell representation föreligger bl. a. i
Bombay, Kuala Lumpur och Manila. Detta behov bör delvis tillgodoses genom
inrättande av nya kanslisttjänster.

Behovet av en förstärkning av den svenska upplysningsverksamheten i
utlandet har jag närmare uttalat mig om i statsverkspropositionen till innevarande
års riksdag. Jag framhöll därvid bl. a. betydelsen både för vart lands
anseende och dess välstånd av en väl avvägd och effektiv upplysningsverksamhet
i utlandet. Jag erinrade även om att en särskild rådgivare förordnats
att stå till regeringens förfogande i frågor rörande svensk upplysningsverksamhet
i utlandet med uppgift bl. a. att i samråd med upplysningsberedningen
samordna och på längre sikt planlägga denna verksamhet.

Utredningen har uttalat, att upplysningsverksamheten kan väntas komma
att ta en växande del av utrikesförvaltningens resurser i anspråk och
föreslagit, att personal i kanslistkarriären i större utsträckning än vad nu
sker anförtros informationsuppgifter vid utlandsmyndigheterna. Jag finner
det önskvärt, att alla befattningshavare inom utrikesförvaltningen äger
viss förtrogenhet med upplysningsfrågor, vilket bör beaktas vid planläggningen
av den utvidgade utbildningsverksamhet, som jag i likhet med utredningen
anser bör genomföras. Några förslag om nya tjänster för upplysningsverksamheten
vid utlandsmyndigheterna har inte framlagts av utredningen.
Ehuru jag med hänsyn till den tidigare nämnda pågående planläggningen
av denna verksamhet inte f. n. är beredd ta närmare ställning till de
av vissa remissorgan framförda önskemålen om inrättande av ett väsentligt
utökat antal nya press- och kulturattachétjänster, anser jag mig dock redan
nu böra föreslå, att beslut fattas om inrättandet av en tjänst som pressattaché
i New York, vars innehavare i första hand bör få till uppgift att ansvara
för informations- och pressfrågor vid FN-representationen.

Upplysningsarbetets tilltagande omfattning vid beskickningen i Washington,
inte minst inom det kulturella området, har medfört behov av en kvalificerad
tjänsteman för kulturfrågor. Med hänsyn till pågående förberedelser
för den intensifierade upplysningsaktion i Amerikas Förenta Stater,
för vilken anslag beviljats av 1962 års riksdag, har det bedömts erforderligt
att inom ramen för tillgängliga anslag redan anställa en tjänsteman för
denna uppgift. Jag föreslår, att en ny tjänst som kulturattaché inrättas med
placering i samma lönegrad som för pressattachéer.

I likhet med utredningen anser jag, att behovet av specialattachéer vid utlandsmyndigheterna
får prövas i annat sammanhang.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

Y. UTRIKESFÖRVALTNINGENS PERSONALBEHOV.
LÖNEGRADS- OCH BEFORDRINGSFRÅGOR

Allmänna synpunkter på personalbehovet — Särskilda lönegradsfrågor
UD-utredningen

Allmänna synpunkter på personalbehovet. En allmän bedömning av utrikesförvaltningens
personalbehov ger enligt UD-utredningen vid handen,
att utrikesdepartementet under en följd av år nödgats arbeta med en i
stort sett oförändrad personalstyrka. Sedan 1949 har utrikesrepresentationen
tillförts ett tjugotal nya myndigheter, medan antalet diplomatiska tjänstemän
i departementet under samma tid ökat med endas två. Personalbeståndets
eftersläpning inom departementet är så stor, att man enligt utredningens
mening kan ställa frågan om inte denna utveckling menligt inverkat
på departementets effektivitet. I detta sammanhang erinras om Kungl. Maj :ts
befogenhet att inom ramen för gällande organisation flytta befattningar mellan
departementet och utlandsmyndigheterna. Erfarenheten har enligt utredningen
visat, att fördelningen av personalresurserna tenderat att utfalla
till utlandsmyndigheternas förmån.

Utredningen har funnit det angeläget att man vid en fortlöpande bedömning
av utrikesförvaltningens personalbehov uppmärksammar, att en utvidgning
eller förstärkning av utrikesrepresentationen som regel medför en
efter hand alltmera märkbar ökning av arbetsvolymen inom hemmaorganisationen.
Enär denna ökning endast undantagsvis torde vara direkt hänförlig
till någon särskild avdelning inom departementet, bör hela detta spörsmål
enligt utredningen tid efter annan omprövas med hänsyn till departementets
samlade arbetsbelastning.

Enligt utredningens uppfattning är det i hög grad önskvärt, att alla tillfällen
tillvaratas att skapa lämpliga former för tjänsteavlösning på olika
poster. Möjligheterna att sörja för i varje särskilt fall erforderlig parallelltjänstgöring
mellan ny tillträdande och avgående befattningshavare bör enligt
utredningen ej få begränsas av personalbrist. Vidare bör personal kunna
disponeras för att undergå utbildning av olika slag. Med utbildning avses då
inte blott kursverksamhet utan även tjänstgöring inom eller utom utrikesförvaltningen
i utbildningssyfte, exempelvis inför placering på en ny post.
Utredningen har räknat med att i genomsnitt ett tiotal karriärtjänstemän och
fem eller sex kanslister samt ett antal aspiranter, som enligt ett i det följande
redovisat förslag förutses kombinera sin utbildning med viss tjänstgöring,
kommer att befinna sig under utbildning. Vid bedömningen av personalbehovet,
särskilt på rekryteringsstadiet, bör hänsyn vidare tas till att en viss avgång
av personal erfarenhetsmässigt sker genom att personer med den typ av

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

utbildning och praktik, som erbjudes inom utrikestjänsten, tas i anspråk
för tjänstgöring inom internationella organisationer eller uppdrag inom andra
delar av statsförvaltningen respektive övergår till annan verksamhet.

Särskilda lönegradsfrågor. Enligt gällande personalförteckning är sändebuden
placerade i lönegraderna B 6, B 5 och B 4. Ett betydande antal utlandsmyndigheter
(27 st. i september 1962) förestås emellertid av chefer
med lägre lönegrad (B 1) än tjänsteställning -— ett arrangemang som grundar
sig på ett i 1948 års statsverksproposition gjort, av riksdagen godkänt
uttalande, enligt vilket Kungl. Maj :t äger, då så befinnes lämpligt, förordna
att chargé d’affaires, som leder beskickning, skall under denna sin tjänstgöring
erhålla ställning som sändebud. På motsvarande sätt har konsul förordnats
att med ställning som generalkonsul tjänstgöra såsom chef för generalkonsulat.
Sedan denna ordning började tillämpas, har endast en ny sändebudstjänst
i högre lönegrad än B 1 inrättats. I praktiken har härigenom
tillkommit en lägre sändebudsgrad, i vilken cheferna för nyupprättade myndigheter
placerats. Chefstjänstemännens nuvarande fördelning på lönegrader
är följaktligen enligt utredningen inte grundad på en värdering av
ansvar och arbetsuppgifter utan snarare att betrakta som ett provisorium.

Utredningen anser, att chef för beskickning och generalkonsulat bör vara
placerad i högre lönegrad än den för beskickningsråd normalt gällande
(B 1). Lägsta lönegrad för sändebud bör enligt utredningens mening vara
B 2 och nu tillämpad praxis att placera beskickningsråd i sändebuds ställning
bör överges. Lönegradsserien bör i övrigt omfatta B 4 och B 6, medan
B 5 sålunda skulle utgå såsom sändebudslönegrad. Utredningen anser, att
fördelningen på dessa lönegrader i princip bör baseras på de olika utlandsmyndigheternas
betydelse och det med chefsposten i varje särskilt fall förenade
ansvaret, samt har uppgjort förslag till lönegradsplacering av chefstjänster
på löneplan B vid de lönade myndigheterna. Utredningen föreslår,
att sändebudstjänsterna i Bonn, Helsingfors, Köpenhamn, London, Moskva,
Oslo, Paris och Washington placeras i B 6. Vidare föreslås att 35 sändebudseller
generalkonsulstjänster placeras i B 4, 23 sådana tjänster i B 2 och
7 chefstjänster i B 1.

Erfarenheten visar emellertid, framhåller utredningen, att det av praktiska
och personalpolitiska skäl inte alltid är möjligt att disponera chefspersonalen
enligt en sådan fördelning. Det kan exempelvis inträffa, att
en tjänsteman som erhållit en chefspost i B 4 sedermera — inom ramen
för den av riksdagen medgivna förflyttningsrätten — i statsnyttans intresse
måste tas i anspråk på en chefspost placerad i B 2. Vid en dylik förflyttning,
som enligt utredningen endast bör få förekomma i undantagsfall, förutsättes
vederbörande behålla sin lönegradsplacering (B 4). Antalet tjänster
i B 4 bör härvid inte ökas utan den post som vederbörande frånträder bör
temporärt besättas i B 2. Om det åter — av nyss antydda skäl — skulle
visa sig nödvändigt att förflytta en beskickningschef i B 6 till lägre klassifice -

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1963

råd beskickning, vilket enligt utredningen inte bör ske annat än i synnerliga
undantagsfall och efter gemensam beredning med cheferna för finans- och
civildepartementen, förordar utredningen, att tjänsten i B 6 med hänsyn till
dessa beskickningars vikt får nytillsättas i samma lönegrad. För tid, varunder
förflyttad tjänsteman innehar tjänst i B 6, skall av honom uppehållen
tjänst såsom sändebud i lägre lönegrad hållas vakant. Detta innebär,
att Kungl. Maj :t skulle äga rätt att i undantagsfall utöka antalet tjänster
i B 6. Därest innehavare av tjänst i B 5 i samband med förslagets genomförande
erhåller tjänst i B 6, bör den förra tjänsten indras. Övriga
tjänster i B 5 bör enligt utredningen föras på övergångsstat och motsvarande
lägre tjänster tills vidare hållas vakanta.

I detta sammanhang fäster utredningen uppmärksamheten på de möjligheter,
som kan erbjuda sig att placera särskilt erfarna och skickliga kanslister
såsom stationschefer, främst vid myndigheter med övervägande sjöfartskonsulära
uppgifter (av typen Gdansk, Genua m. fl.), för vilka åtskilliga
tjänstemän i kanslistkarriären bör vara väl kvalificerade. Dylik chefstjänst
bör enligt utredningens mening vara placerad i kanslistkarriärens högsta
lönegrad. En fullständig redovisning av samtliga stationschefers lönegradsplacering
bör årligen lämnas till riksdagen.

Utredningen har förutsatt, att rådstjänsterna utomlands liksom f. n. som
regel bör vara placerade i B 1. Utredningen föreslår dock, att två av tjänsterna
placeras i B 2 med hänsyn bl. a. till önskvärdheten av att kunna använda
sändebud på dessa befattningar. Den av utredningen föreslagna fördelningen
av rådstjänsterna bör enligt utredningens uppfattning inte utan
särskild anledning frångås. Dispositionen av rådsposterna bör — liksom nu
sker — årligen redovisas i statsverkspropositionen.

Liksom hittills bör utrikesministern enligt utredningens mening ha frihet
att i förekommande fall ge råds ställning till tjänsteman i förste sekreterargraden.
En sådan åtgärd bör emellertid inte föranleda, att tjänstemannen
erhåller andra löneförmåner än som eljest skulle tillkomma honom.

Vid behandlingen av lönegradsfrågor har utredningen särskilt uppmärksammat
vikten av att lönegradsplaceringen inom utrikesförvaltningen som
helhet är utformad på ett sätt, som utan avsevärd administrativ omgång
tillåter erforderliga förflyttningar mellan hemma- och utlandsposter. Det
bör sålunda vara möjligt att placera exempelvis ett beskickningsråd såsom
byråchef i departementet och vice versa. Möjlighet bör även hållas öppen
för placering i viss utsträckning av stationschefer på andra befattningar i
departementet än såsom avdelningschef eller högre.

Utredningen föreslår, att det 1944 meddelade förordnandet för en tjänsteman
i departementet att bestrida på kabinettssekreteraren ankommande göromål
utbytes mot en tjänst såsom biträdande kabinettssekreterare i B 5.
Då B 5 ej förekommer i den av utredningen föreslagna lönegradsserien för
beskickningschefer, får tjänsten konstrueras som tillsvidare-förordnande
(lönegradsbeteckning Br).

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

Den nu gällande lönegradsplaceringen för chefen för rättsavdelningen
(B 5) är knuten till befattningens nuvarande innehavare. Vid nytillträde på
befattningen förutsättes denna bli placerad i B 4.

Det i utrikesdepartementet f. n. tillämpade systemet med biträdande
avdelningschef i samma löneställning som avdelningschef saknar motsvarighet
i statsförvaltningen i övrigt. Utredningen har heller inte kunnat finna
någon bärande motivering för ett bibehållande av denna princip. Utredningen
föreslår, att tjänst som biträdande avdelningschef vid politiska avdelningen,
rättsavdelningen och handelsavdelningen placeras i B 2, d. v. s.
lönegraden närmast över den, som nu tillämpas för de vid avdelningarna
placerade byråchefstjänsterna. Den föreslagna förändringen bör enligt utredningen
inte föranleda någon ändring av vederbörande tjänstemäns titel
eller ställning i organisationen.

Till samma lönegrad som de biträdande avdelningscheferna bör enligt
utredningens mening hänföras chefen för protokollet, chefen för pressbyrån,
chefen för sektionen för internationella biståndsärenden samt chefen
för rapportsekretariatet, vilka samtliga befattningshavare förutses vara direkt
underställda kabinettssekreteraren.

På vissa byråer inom departementet förekommer såsom tidigare nämnts
ett antal smärre arbetsenheter, vilka fungerar relativt oberoende av varandra
och har en förhållandevis självständig ställning direkt under avdelningscheferna.
Utredningen har ansett sig böra förorda, att cheferna för
dessa enheter med hänsyn till uppgifternas art samt graden av självständighet
och ansvar placeras i A 27. Utredningen föreslår för detta ändamål
inrättande av ett antal byrådirektörstjänster i denna lönegrad. Tjänsterna
bör enligt utredningens mening förekomma endast inom departementet och
torde för den skull böra konstrueras såsom tillsvidare-förordnanden (lönegradsbeteckning
Ar), som inte följer tjänstemännen vid utlandsplacering.
Frågan om tjänsternas placering behandlas i det följande.

Yttranden

UD-utredningens allmänna synpunkter på personalbehovet har
ej föranlett någon erinran från remissorganens sida. Flera utlandsmyndigheter,
bl. a. sändebuden i Bogotd, Haag, Paris och Wien, understryker vikten
av att sådana personalresurser tillskapas, att parallelltjänstgöring mellan
från- och tillträdande tjänsteman på utlandspost kan komma till stånd.
Sändebudet i Karachi finner det innebära ett stort slöseri, att de värdefulla
erfarenheter och kontakter, som en tjänsteman under flera år förvärvat på
en stationeringsort, till stora delar är vad utlandsmyndigheten beträffar
bortkastade, emedan tjänstemannen ej får förmedla dem till efterträdaren.

Huvudlinjerna i utredningens förslag i särskilda lönegradsfrågor
har i allt väsentligt tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissorganen.
SR utgår ifrån, att resultatet av pågående centrala förhandlingar mellan ci -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

vildepartementet och personalorganisationerna rörande vissa lönegradsplaceringar
kommer att bli normgivande även för den slutliga lönegradsplaceringen
av utrikesförvaltningens personal. I vissa särskilda frågor förekommer
dock avvikande uppfattningar. Sålunda ifrågasätter LO riktigheten av
att placera chefstjänsterna vid delegationerna i New York (FN), Geneve
(FN:s Europakontor) och Bryssel (EEC) i lägre lönegrad än som föreslås
för beskickningscheferna i de nordiska huvudstäderna och i stormaktshuvudstäderna.
Med utredningens egen utgångspunkt att sändebudens lönegradsplacering
bör bestämmas med hänsyn till postens betydelse kan representationerna
vid de internationella organisationerna knappast anses mindre
betydelsefulla än beskickningarna i de nyssnämnda huvudstäderna. Industriförbundet
framhåller, att fördelningen av flertalet chefstjänster mellan
B 4 och B 2 måste inrymma ett stort mått av subjektiv värdering. SR
föreslår, att chefstjänsterna uppdelas på endast tre lönegrader (B 6—4—2).

I anslutning till utredningens uttalande att fördelningen av chefstjänsterna
på lönegrader i princip bör baseras på utlandsmyndigheternas betydelse
och det med chefsposten förenade ansvaret framhåller industriförbundet,
att det förefaller tvivelaktigt, om det är motiverat att binda chefsbefattningarna
i olika lönegrader till vissa poster så hårt som utredningen föreslagit.
Opåkallade svårigheter kan uppstå för regeringen att på bästa sätt disponera
personalen. Liknande synpunkter anföres av bl. a. sändebudet i Madrid
samt delegationscheferna i Bryssel och Geneve (FN). SR uttalar förståelse
för de skäl, som föranlett utredningen att förorda en fastare anknytning av
tjänst i viss lönegrad till viss utlandspost, men finner det föga logiskt att
vid flyttning av sändebud från en B 4-post till en B 2-post temporärt nedklassa
B 4-posten. I stället förordar SR, att den nye innehavaren av denna
post meddelas vikariatslöneförordnande i B 4. Några utlandsmyndigheter,
bl. a. sändebuden i Bryssel, Madrid och Wien, föreslår med hänsyn till »låsningen»
av chefstjänsterna i B 6, att ytterligare ett antal tjänster — ehuru
rörliga — placeras i denna lönegrad.

Sändebudet i Washington och generalkonsuln i San Francisco ifrågasätter
lämpligheten av att inrätta byrådirektörstjänster i A 27 med hänsyn till
de svårigheter — nedflyttning till A 23 — som kan väntas uppstå, om innehavare
av sådan tjänst vid förflyttning till utlandspost ej befordras till rådsgraden.

Exportföreningen och flera utlandsmyndigheter, bl. a. sändebuden i Bogotä
och Haag samt generalkonsuln i Hamburg vitsordar, att särskilt erfarna
och skickliga kanslister väl lämpar sig såsom stationschefer, främst vid
myndigheter med övervägande sjöfartskonsulära uppgifter. Sistnämnda remissmyndighet
anser även, att förtjänta handelskanslister bör kunna placeras
såsom chefer för mindre konsulat med utpräglade handels- eller kombinerade
handels- och sjöfartsuppgifter (av typen Salisbury och Hongkong).
Sändebudet i Lagos m. fl. anser, alt stationschefskanslisterna bör placeras i
A 23 bl. a. för att förhindra en avgång av de mest förtjänta krafterna och
minska kraven på en ökning av antalet diplomater.

:tf llihung till riksdagens protokoll 1353. 1 samt. ,Vr 75

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1963

Departementschefen

Till utredningens, av åtskilliga remissinstanser understrukna allmänna
synpunkter på personalbehovet inom utrikesförvaltningen kan jag i allt väsentligt
ansluta mig.

Utredningens förslag beträffande sändebudens lönegradsplacering innebär
bl. a., att nuvarande praxis bör överges, enligt vilken tjänsteman i rådsgraden
förordnas att såsom chargé d’affaires med sändebuds ställning förestå
självständig beskickning. Jag delar denna uppfattning och föreslår, att sändebudstjänsterna
placeras i lägst B 2. I övrigt bör lönegradsserien omfatta
B 4 och B 6. Nuvarande sändebudstjänster i B 5 bör indras, när innehavare
erhåller tjänst i B 6 eller vakans uppkommer. I avvaktan härpå bör sändebudstjänsterna
i B 5 föras på övergångsstat och motsvarande sändebudstjänster
i lägre lönegrad hållas vakanta.

Generalkonsulstjänsterna är f. n. placerade i B 4. På motsvarande sätt
som nyss anfördes har tjänstemän i B 1 förordnats att med ställning som
generalkonsul tjänstgöra såsom chef för generalkonsulat. Jag förordar i
likhet med utredningen, att även detta provisorium upphör och att tjänst
som generalkonsul placeras i B 4, B 2 eller B 1. Som en följd härav bör
tjänstebenämningen generalkonsul förbehållas tjänsteman i lägst B 1, som
är chef för generalkonsulat. I enlighet med internationell praxis bör tjänstebenämningen
förste vicekonsul (A 23) utgå ur personalförteckningen och
ersättas med konsul.

Vad angår antalet chefstjänster och dessas fördelning på B 6 — 4 — 2

— 1 ansluter jag mig till utredningens förslag.

Utredningens förslag till lönegradsplacering av rådstjänsterna utomlands

— normalt Bl — innebär i förhållande till nuläget ej annan ändring än att
en rådstjänst vid beskickningen i Washington och en vid FN-representationen
i New York placeras i B 2 med hänsyn till bl. a. önskvärdheten av att
kunna besätta dessa båda befattningar med tjänstemän i sändebudsgrad. Jag
anser mig böra godta detta förslag.

Liksom hittills bör tjänsteman i förste sekreterargraden kunna erhålla
ställning såsom råd. Jag delar emellertid utredningens uppfattning att en
sådan anordning ej bör föranleda, att tjänstemannen erhåller andra löneförmåner
än som eljest skulle tillkomma honom.

Enligt bemyndigande av 1952 års riksdag äger Kungl. Maj :t befogenhet att
inom ramen för gällande organisation flytta befattningar inom utrikesförvaltningen
och att bland antalet tillgängliga sändebudsbefattningar i varje
lönegrad bestämma, vilken lönegrad en beskickningschef skall tillhöra. Utredningen
uttalar, att stationschefstjänsternas fördelning på lönegrader i
princip bör baseras på de olika myndigheternas betydelse och det med chefsposten
i varje särskilt fall förenade ansvaret samt att den av utredningen
föreslagna fördelningen av rådstjänsterna på olika utlandsmyndigheter ej
utan särskild anledning bör frångås. Mot vad utredningen sålunda uttalat

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

såsom princip finner jag i och för sig ej anledning till erinran. En fullständig
redovisning för stationschefernas fördelning på lönegrader och för dispositionen
av rådstjänsterna bör årligen lämnas till riksdagens vederbörande
utskott.

Såsom framhållits av utredningen och vid remissbehandlingen understrukits
av bl. a. industriförbundet och vissa utlandsmyndigheter visar emellertid
erfarenheten, att det av praktiska och personalpolitiska skäl ej alltid är
möjligt att disponera chefspersonalen enligt nyssnämnda princip. Jag förordar
därför i likhet med utredningen, att bemyndigande utverkas för Kungl.
Maj :t att temporärt utöka antalet tjänster i B 6, därest det i statsnyttans intresse
skulle visa sig nödvändigt att flytta beskickningschef i denna lönegrad
till tjänst i lägre lönegrad -— något som endast bör ske i synnerliga undantagsfall
och föregås av gemensam beredning mellan cheferna för utrikes-,
finans- och civildepartementen. Den chefspost i B 6, från vilken förflyttning
sker, bör sålunda få återbesättas i samma lönegrad. Även när innehavare
av chefspost i B 4 i statsnyttans intresse måste tas i anspråk på tjänst
i lägre lönegrad förutsätter jag i likhet med utredningen, att tjänstemannen
får behålla sin lönegradsplacering (B 4). Antalet tjänster i B 4 bör emellertid
härvid ej ökas. Den av riksdagen 1952 medgivna förflyttningsrätten
måste finnas kvar, vilket även utredningen har utgått ifrån.

Vad angår lönegradsplaceringen av högre tjänster i utrikesdepartementet
har jag ej funnit anledning till erinran mot UD-utredningens förslag. Jag
förordar sålunda, att en tjänst såsom biträdande kabinettssekreterare i B 5
inrättas, varvid nuvarande förordnande för en tjänsteman i departementet
att såsom biträdande kabinettssekreterare i B 5 bestrida vissa på kabinettssekreteraren
ankommande göromål bör upphöra. Cheferna för politiska avdelningen,
rättsavdelningen och handelsavdelningen bör såsom f. n. vara
placerade i B 4, dock att nuvarande chefen för rättsavdelningen skall vara
placerad i B 5. Nuvarande system, enligt vilket biträdande avdelningschef
åtnjuter samma lön som avdelningschef, bör upphöra. Jag föreslår i likhet
med utredningen, att tjänst som biträdande avdelningschef i B 2 inrättas
vid politiska avdelningen, rättsavdelningen och handelsavdelningen. Förordnandena
för nuvarande biträdande avdelningschefer bör dock gälla, så länge
de kvarstår i sina befattningar. Vad gäller rättsavdelningen bör biträdande
avdelningschef äga åtnjuta lön enligt B 4, så länge avdelningens nuvarande
chef innehar sin tjänst. Någon förändring av biträdande avdelningschefs titel
eller ställning i organisationen hör ej ske. Till samma lönegrad (B 2) bör i
enlighet med UD-utredningens förslag hänföras chefen för protokollet, chefen
för pressbyrån och chefen för sektionen för internationella biståndsärenden.

UD-utrcdningen har föreslagit, att cheferna för ett antal smärre arbetsenheter
med hänsyn till arbetsuppgifternas art samt graden av självständighet
och ansvar placeras i A 27 och att för detta ändamål ett antal byrådirek -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

törstjänster i denna lönegrad inrättas i departementet. Tjänsterna har föreslagits
konstruerade såsom tillsvidare-förordnande (lönegradsbeteckning
Ar) som inte följer tjänstemännen vid utlandsplacering. Jag biträder detta
förslag men vill förorda att tjänsterna uppföres såsom Ao- eller Ar-tjänster.

Utrikesdepartementets personalbehov
UD-utredningen

Genomförandet av UD-utredningens i det föregående redovisade förslag
till förstärkning av utrikesdepartementets organisation kräver enligt utredningen
följande personalförstärkning.

Inom politiska avdelningen föreslås två byrådirektörstjänster i A 27, en
för bl. a. insamling, redigering och distribution av visst informationsmaterial
samt utarbetande av vissa publikationer och en för ärenden rörande
vetenskaplig och teknisk forskning samt internationella atomfrågor. •—- Vid
den föreslagna omfördelningen av arbetsuppgifterna i rättsavdelningens ledning
anser utredningen, att chefskapet för den juridiska byrån kan åläggas
biträdande avdelningschefen. En byrådirektör stjänst i A 27 föreslås inrättad
för traktatärenden. — I samband med att alla samfärdselärenden
sammanföres till en enda organisationsenhet inom handelsavdelningen föreslås
en byråchefstjänst i B 1 inrättad vid denna. Vidare föreslås att avdelningen
förstärkes med två byrådirektörer i A 27, en för bevakning av
internationella energiärenden samt en för handläggning av jordbruksfrågor.
— Vid sektionen för internationella biståndsärenden föreslås en chefspost
i B 2 inrättad. — En av sekreterarbefattningarna vid protokollet, nämligen
den vars innehavare handlägger ärenden rörande statsbesök m. m., bör enligt
UD-utredningen utbytas mot en byrådirektörstjänst i A 27. — Även vid
pressbyrån, där pressombudsmannen med hänsyn till med arbetet förenat
ansvar enligt utredningens mening bör ha en högre placering än f. n. (A 23),
föreslås en sådan tjänst.

Det av UD-utredningen föreslagna rapportsekretariatet föreslås få en personal
bestående av chef i B 2 samt två förste sekreterare i A 23. — Till
utrikesministerns förfogande skulle enligt utredningens i det föregående redovisade
förslag stå en utrednings- och förhandlingsgrupp. Utredningen
föreslår, att för detta ändamål inrättas två tjänster i B 4, två i B 2 samt sex
i A 23. En av tjänsterna i B 4, avsedd för den i sammanhanget omnämnda
experten i internationella rättsfrågor, bör enligt utredningen hållas vakant
intill dess den föreslagna omfördelningen av arbetsuppgifterna i rättsavdelningens
ledning genomförts.

Utnyttjandet av den arbetskraftsreserv, som de ny antagna attachéerna utgör,
bör enligt utredningens mening avvägas i första hand med hänsyn till
dessa tjänstemäns utbildningsbehov. Utredningens synpunkter på denna frå -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

ga redovisas närmare i det följande under avsnittet om rekrytering och utbildning
inom utrikesförvaltningen. UD-utredningen föreslår, att de två ordinarie
tjänster i A 19, som f. n. innehas av tjänstemän i sekreterargraden,
utbytes mot två tjänster i reglerad befordringsgång. Behovet av ytterligare
sådana tjänster, vilka för budgetåret 1962/63 uppgår till 61, har av utredningen
uppskattats till ett tiotal. Utredningen föreslår, att antalet tjänster
i reglerad befordringsgång under de närmaste åren ökas i den takt, som
arbetsvolymen och utbildningsbehovet kräver.

Administrationsutredningen

I det föregående har redogjorts för administrationsutredningens förslag
i fråga om organisationen av departementets administrativa sektor. Då de
förslag som i det följande framläggs nära ansluter sig till administrationsutredningens,
torde i detta sammanhang ett kort referat vara tillfyllest.

Den administrativa avdelningen föreslås stå under ledning av en avdelningschef
i B 5 och organiseras på en kanslibyrå med en byråchef i B 2, en
personalbyrå med en byråchef i B 2 och en lönebyrå med en byråchef i B 1.

Inspektören, som skall vara självständig och direkt lyda under utrikesministern/kabinettssekreteraren,
föreslås placerad i B 4.

För rättsavdelningens konsulära byrå innebär förslaget till personalorganisation
ingen annan ändring än att sex befattningshavare en kanslist
och fem biträden — överföres till kanslibyrån som en följd av omflyttningen
av arbetsuppgifter sammanhängande med kravverksamhet i biståndsärenden.
Utredningen har ansett att det inte ingår i dess uppdrag att pröva
löneställningen för befattningen som chef för konsulära byrån och upptar
därför i sin organisationsplan denna befattning i oförändrad lönegrad B 1.

Befattningen som chef för arkivet föreslår utredningen placerad i B 2.
Därutöver förordas högre lönegrader endast för arkivassistenterna.

Huvudmannen för säkerhetstjänsten föreslås t. v. erhålla arvodesanställning
med avlöning motsvarande löneklass A 27.

Utrikesrepresentationens personalbehov

UD-utredningen

Behovet av nya chefstjänster för de av utredningen förordade nya utlandsmyndigheterna
uppgår till — förutom tva tjänster i B 2 för de i arets statsverksproposition
föreslagna beskickningarna i Alger och Tunis en tjänst
i B 2 vid den nya beskickningen i Västafrika (Abidjan eller Accra), en i B 1
vid det nya lönade konsulatet i Säo Paulo samt en i A 23 vid beskickningskansliet
i Quito. Vidare föreslås en tjänst i B 2 vid representationen i Bagdad
i samband med att denna omvandlas till självständig beskickning. Några
ytterligare omedelbara behov av chefstjänster har utredningen ej kunnat
finna men påpekar, såsom i det föregående redovisats, att frågan om upprät -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

tande av nya myndigheter i Sydösteuropa, Centralamerika och Fjärran östern
kan bli aktuell inom överskådlig tid.

I november 1962 var åtta tjänster som beskickningsråd (ej chefstjänster)
knutna till beskickningarna i Bonn, London, Moskva, Oslo, Paris, Rom och
Washington samt FN-representationen i New York. Utredningen föreslår,
att dylika tjänster placeras även vid beskickningarna i Buenos Aires, Helsingfors,
Köpenhamn och New Delhi samt vid delegationerna i Bryssel och
Genéve. Vid beskickningarna i Bonn, London, Paris och Washington bör enligt
utredningens mening finnas två rådstjänster. Rådstjänsten i Rom samt
den ena av rådstjänsterna i Bonn, London, Paris (vars innehavare förutses
biträda även OECD-delegationen) och Washington föreslås i första hand avsedda
för handelsråd. Innehavaren av den föreslagna tjänsten som chef för
konsulatet i Säo Paulo förutses tillika kunna anmälas såsom handelsråd vid
beskickningen i Rio de Janeiro (Brasilia). Rådstjänsten vid delegationen i
Genéve föreslås inrättad i samband med den förordade sammanslagningen av
de nuvarande två delegationerna där. I samband med inrättandet av övriga
föreslagna åtta rådstjänster bör enligt utredningen sju tjänster i A 23 indras.

I och för sig skulle enligt utredningens uppfattning rådstjänster kunna
tänkas vara motiverade även vid beskickningarna i Bryssel, Haag och Tokio,
men utredningen har begränsat sina förslag på denna punkt till de tidigare
nämnda myndigheterna.

UD-utredningen har inte ansett sig böra ingå på en antalsmässig prövning
av behovet av kanslister eller på lönegradsplaceringen för dessa men
framhållit, att en på en intensifierad kanslistutbildning baserad utvidgning
av kanslisternas arbetsområde bör kunna minska anspråken på ökat antal
diplomatiska tjänstemän vid en fortskridande utvidgning av utrikesförvaltningens
arbetsvolym.

Vad angår biträdes personalen har UD-utredningen endast ansett sig böra
uppta utbildningsbehovet till närmare övervägande. Utredningen har sålunda
ansett sig ej böra ingå på en prövning av behovet av biträdespersonal
inom utrikesförvaltningen, ej heller på vissa av företrädare för biträdespersonalen
aktualiserade frågor om en mera enhetlig arbetstidsförläggning
utomlands och om en lönesättning motsvarande studentkarriären i allmänhet.

Departementschefen

I det föregående har jag i fråga om vissa av UD-utredningens förslag beträffande
utrikesdepartementet redan angivit mina ställningstaganden och
framlagt förslag om organisatoriska förändringar och om vissa högre tjänster.

Angående övriga av UD-utredningen framlagda förslag om personalförstärkning
m. m. i departementet vill jag anföra följande.

Jag finner det välmotiverat att tillföra politiska avdelningen en ny byrå -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

direktörstjänst A 27 för sammanställningar av informationsmaterial och
för viktigare redaktionella uppgifter, däribland färdigställande av årsböckerna
för FN:s generalförsamling. Inrättande av en byrådirektörstjänst för
ärenden rörande vetenskaplig och teknisk forskning samt internationella
atomfrågor är jag inte beredd att föreslå.

Med anledning av de självständiga och ansvarsfulla arbetsuppgifter som
åvilar cheferna för konsulära byråns tre sektioner för arvs-, sociala och sjöf
artsärenden, bör tre tjänster som förste sekreterare i A 23 uppflyttas till
byrådirektörstjänster i A 27. Den försöksvisa överflyttningen av viss del av
kravverksamheten i bidragsärenden till ekonomibyrån medför en minskning
med en kanslist samt omflyttning till sistnämnda byrå av fem biträden. Inom
rättsavdelningens juridiska byrå torde en amanuenstjänst höjas till en tjänst
som förste byråsekreterare i A 23.

Vad gäller handelsavdelningen har arbetsuppgifterna ökat i en sådan omfattning
att där erfordras viss förstärkning av kvalificerade tjänstemän. Jag
är emellertid inte beredd att, såsom UD-utredningen föreslagit, förorda inrättande
av två byrådirektörstjänster i A 27 för energi- respektive jordbruksfrågor
utan vill begränsa mig till att föreslå inrättande av två nya förste
sekreterare änster i A 23, vilka emellertid inte bör bindas vid vissa speciella
arbetsområden utan bör kunna disponeras efter vad arbetsläget vid varje
tidpunkt kräver.

Liksom utredningen förordar jag att en befattning som förste sekreterare
i A 23 vid protokollet utbytes mot en byrådirektörstjänst i A 27. Samtidigt
torde en vid protokollet placerad amanuenstjänst böra höjas till en förste
byråsekreterartjänst i A 23.

Vid pressbyrån föreslår jag dels att en tjänst som förste sekreterare i A 23
vid allmänna sektionen uppflyttas till en byrådirektörsbefattning i A 27,
dels att tjänsten som pressombudsman i A 23 placeras i A 27. Av nuvarande
redaktörstjänster torde en i A 21 höjas till A 23 och två i A 15 till
A 17. En ny redaktörstjänst i A 19 torde inrättas.

Den av 1962 års riksdag (III ht s. 7) beviljade extra byråchefstjänsten vid
sektionen för internationella biståndsärenden bör extraordinariesättas.

Jag har ingen erinran mot UD-utredningens förslag att två på departementets
personalförteckning uppförda ordinarietjänster som sekreterare, beskickningssekreterare
eller vicekonsuler i A 19 utbytes mot två tjänster i
reglerad befordringsgång.

Till administrationsutredningens förslag om organisation av den administrativa
verksamheten vid departementet har jag förut tagit ställning. Jag
har sålunda i huvudsak förordat förslagens genomförande såväl i fråga om
den administrativa ledningen soin beträffande de administrativa enheternas
ställning och sammansättning. Beträffande den personal som här erfordras
ansluter jag mig nära till utredningens förslag. Av mig förordad personaluppsättning
vid den administrativa avdelningen framgår av följande tablå
(s. 80), som upptar samtliga befattningshavare jämte lönegrader.

80 Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1963

Tablå över föreslagen organisation av administrativa avdelningen

Sektion P

Sektion U

Sektion A

Avdelningschef B 5
1 kansliskr. A 11

Personalbyrå

Byråchef B 2
1 kontorist A 9

1 bd A 27 1 bd A 27

1 1: e sekr. A 23 1 assistent A 17

1 attaché rb

Skrivcentral (gemensam med lönebyrån)

1 kontorist A 9

2 kanslibitr. A 7
2 kontorsbitr. rb

1 bd A 25
1 pers.kons. A 21
1 assistent A 17

Ekonomibyrå

Byråchef B 1
1 kontorist A 9

Budget

1 b ds ABr 25

1 kamrerare A''23 (ö. g. stat)
1 assistent A 17

Medels förvaltning med revision
och kostnadskontroll

1 bd A 25
1 kanslist rb

Kassa Inkomster, krav Bokföring Revision

1 kontorsskr. A 13 1 amanuens rb 1 kansliskr. A 11 1 1: e rev. A 21

1 kontorist A 9 1 kanslibitr. A 7 1 kontorist A 9 1 amanuens rb

1 kanslibitr. A 7 1 kontorsskr. A 13
2 kontorister A 9

2 kanslibitr. A 7

Rationalisering,
intern service

1 bd A 25
1 1: e bs A 21
1 assistent A 17
1 kansliskr. A 11
1 kontorist A 9
1 kanslibitr. A 7

Skrivcentral
1 kontorist A 9

1 kanslibitr. A 7

2 kontorsbitr. rb

Lönebyrå

Byråchef B 1
1 kontorist A 9

Utlandslöner Hemmalöner, pension

1 bd A 27 1 amanuens rb

1 1: e bs A 23

2 assistenter A 15 Personal- och av löningskontor*

1 2 1

1 assistent A 15

2 kontorsskr. A 13

3 kontorister A 9
1 kanslibitr. A 7

Skrivcentral (se personalbyrån)

Resor och flyttningar Sjukvård

1 1: e rev. A 21 1 amanuens rb

2 amanuenser rb 1 kontorist A 9

1 kontorsskr. A 13

1 kansliskr. A 11

1 kontorist A 9

2 kanslibitr. A 7

Resetjänst
1 kansliskr. A 11
1 kanslibitr. A 7

1 Gemensamt med personalbyrån

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

Tjänsten som chef för administrativa avdelningen föreslår jag placerad i
B 5. Inspektörstjänsten bör sättas i B 4. Båda tjänsterna bör uppföras såsom
Bo- eller Br-tjänster.

Personalbyråns chef bör inneha en tjänst i B 2, enär han bl. a. avses fungera
som ställföreträdare för avdelningschefen. Den av mig förordade personaluppsättningen
för personalbyrån ansluter sig i huvudsak till administrationsutredningens
förslag, dock att den förste sekreterare i A 23, som skall
svara för samrådet med byggnadsstyrelsen, placeras här och inte på ekonomibyrån
såsom administrationsutredningen förordat.

I fråga om ekonomibyrån har följande ändringar företagits i förhållande
till administrationsutredningens förslag. Chefen för byrån placeras i B 1.
Vid nästkommande skifte på denna befattning bör en kanslirådstjänst utbytas
mot en byråchefstjänst. Tjänsterna avsedda för författningsexpeditionen
överflyttas till rättsavdelningen. Rationaliseringsgruppen ingår inte i
budgetsektionen utan bildar inom ekonomibyrån en egen sektion. Denna
bör förestås av en tjänsteman i byrådirektörsgrad. Jag föreslår att härför
inrättas en tjänst i A 25. Handhavandet av departementets materielförråd
avses överflyttas till generalpoststyrelsen först den 1 juli 1964. Under tiden
bör förrådets biträdespersonal kvarbli i departementet och här avsedda
tjänster upptas under rationaliseringsgruppen. En kansliskrivartjänst i
All, som enligt utredningen skulle inrättas för granskning av utlandsmyndigheternas
fastighetsredovisningar, utgår ur organisationsplanen, enär dessa
granskningsuppgifter t. v. skall kvarligga hos byggnadsstyrelsen.

Den av mig föreslagna personaluppsättningen för lönebyrån skiljer sig
trån utredningens förslag blott på en punkt, nämligen i fråga om sektionen
iör resor och flyttningar. Eftersom flyttningsverksamheten inte överföres till
annan myndighet och då arbetsuppgifterna tilltagit i omfattning föreslår jag
att sektionen, utöver vad utredningen förordat, tillföres en amanuenstjänst
och en kontorsskrivartjänst i A 13.

Beträffande arkivet föreslår jag i likhet med administrationsutredningen,
att chefstjänsten höjes från B 1 till B 2 liksom övriga självständiga byråchefstjänster
inom departementet. Jag har ingen invändning mot utredningens
förslag att departementets två översättare, som för närvarande tjänstgör
inom personalavdelningen, överföres till arkivet. Tjänsterna, som är placerade
i A 23, torde höjas till A 25. En ordinarie tjänst som förste byråinspektör
i A 23 bör utbytas mot en ordinarie byrådirektörstjänst i A 25. Nuvarande
tjänst som regeringskurir i A 13 torde höjas till A 19. Vidare föreslår
jag inrättande av en befattning som radiotekniker med arvode motsvarande
lön i A 17 samt av en kansliskrivartjänst i A 11 avsedd för chiffrör.

Slutligen torde en tjänst som byråchef i B 1 för säkerhetsfrågor böra inrättas.

Jag har tidigare anmält behovet av fem nya lönade utlandsmyndigheter,
nämligen två självständiga beskickningar i Abidjan och Guatemala, ett generalkonsulat
i Säo Paulo samt två beskickningar i Dar-es-Salaam och Quito,

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

underställda andra myndigheter. I fråga om chefstjänster för dessa torde inrättas
dels två sändebudstjänster i B 2, dels en generalkonsulstjänst i B 1,
dels ock två förste sekreterartjänster i A 23. Därjämte bör medel anvisas för
anställande av kanslister samt av utsänd och lokalrekryterad personal för
skriv- och allmänna administrativa göromål, till vilka frågor jag återkommer
i det följande. Tidigare har jag anslutit mig till UD-utredningens förslag om
ändrad status för beskickningen i Bagdad. Denna förändring medför behov
av en sändebudstjänst i B 2 i utbyte mot en förste sekreterartjänst i A 23.
Det av mig ävenledes biträdda förslaget om sammanslagning av de två delegationerna
i Geneve påkallar inrättande av en sändebudstjänst i B 4 i utbyte
mot en av de där f. n. placerade två tjänsterna i B 1.

Utredningen har vad gäller antalet rådstjänster vid utlandsmyndigheterna
föreslagit en ökning från nuvarande åtta till 18. Enligt utredningens uppfattning
skulle rådstjänster kunna vara motiverade även vid beskickningarna
i Bryssel, Haag och Tokio. Jag ansluter mig till sistnämnda uppfattning men
vill dock begränsa mig till att — utöver de av utredningen föreslagna — f. n.
föreslå endast ytterligare en rådstjänst, placerad vid beskickningen i Tokio,
där arbetsuppgifterna till följd av Japans alltmera växande betydelse samt
det livliga varuutbytet och kontakterna på andra områden mellan Sverige
och Japan ställer stora krav på beskickningschefens närmaste man. Det
totala antalet rådstjänster inom utrikesrepresentationen, av vilka såsom tidigare
framhållits två borde placeras i B 2, bör således fastställas till 19. Vid
inrättande av de nya rådstjänsterna torde nio tjänster i A 23 indras.

Såsom tidigare framhållits föreligger behov av ytterligare diplomatisk
personal vid ett antal utlandsmyndigheter. UD-utredningen har i sina sammanställningar
över föreslagna personalförändringar vid utlandsmyndigheterna
upptagit tre nya förste sekreterartjänster, av vilka två skulle placeras
i Nordamerika och en i Latinamerika. Jag ansluter mig härtill och föreslår
för detta ändamål inrättande av tre nya tjänster i A 23.

Jag har tidigare föreslagit inrättande av dels en ny tjänst som pressattaché
i New York, dels en tjänst som kulturattaché vid beskickningen i
Washington. Vissa remissorgan har framfört önskemål att ett antal pressattaché
tjänster placeras i B 1 såsom pressråd. Med hänsyn till pågående
planläggning av upplysningsverksamheten i utlandet är jag inte beredd att
nu taga ställning härtill. Jag vill emellertid föreslå, att press- och kulturattachétjänsterna
placeras i A 25 i stället för nuvarande A 23. Samtidigt
torde tjänsten som biträdande pressattaché i A 19 uppflyttas till A 21.

Antalet tjänster som förste sekreterare, förste beskickningssekreterare och
förste vicekonsuler i utrikesförvaltningen uppgår innevarande budgetår till
89, därav 61 ordinarie, 19 extra ordinarie, två extra och sju dubblerade tjänster.

Framlagda förslag om inrättande av vissa sändebuds-, byråchefs- och byrådirektörstjänster
innebär, att 21 förste sekreterartjänster kan indras.

Å andra sidan framlägges förslag om inrättande av elva förste sekreterar -

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 1963 83

tjänster för handelsavdelningen, förhandlingsgruppen, rapportsekretariatet
samt vissa utlandsmyndigheter.

För nästkommande budgetår bör sålunda antalet förste sekreterartjänster
i A 23 uppgå till sammanlagt (89— 21 11) 79. De nämnda dubbleringarna

kan därvid upphöra, extra tjänsterna indras och antalet extra ordinarie förste
sekreterartjänster minskas med en.

UD-utredningen har uttalat, att behovet av förstärkning av den diplomatiska
personalen — utöver de enskilda tjänster utredningen föreslagit — bör
tillgodoses genom utökning av antalet tjänstemän i reglerad befordringsgång,
som innevarande budgetår uppgår till 61. Ifrågavarande behov har av utredningen
uppskattats till ett tiotal. Antalet bör enligt utredningen under de
närmaste åren ökas i den takt som arbetsvolymen och utbildningsbehovet
kräver. Jag ansluter mig till utredningens uppfattning på denna punkt och
töreslår att för nästkommande budgetår medel beräknas för anställning
av ytterligare tre tjänstemän i reglerad befordringsgång. Vidare bör, som jag
tidigare anfört, nuvarande två ordinarie tjänster i A 19 indras och antalet
tjänster i reglerad befordringsgång i stället ökas med två. För budgetåret
1963/64 torde sålunda medel beräknas för (61 + 3 + 2) 66 tjänstemän i
reglerad befordringsgång.

I samband med redogörelsen för utrikesförvaltningens nuvarande organisation
har jag lämnat vissa uppgifter rörande antalet kanslister och placeringen
av dessa tjänstemän i olika lönegrader. Jag har tidigare anslutit mig
till utredningens uttalanden om lämpligheten att i ökad omfattning använda
kanslister för kommersiella arbetsuppgifter och förordat en högre lönegradsplacering
för vissa kanslisttjänster, av vilka en del borde reserveras för handelskanslister.

I proposition 1953: 165 anmälde chefen för civildepartementet en inom utrikesdepartementet
upprättad promemoria den 14 november 1952 med vissa
uppgifter angående bl. a. de på kanslisterna ankommande centrala arbetsuppgifterna.
De senaste årens förändringar av verksamheten inom utrikesförvaltningen
har medfört ökat ansvar även för tjänstemän inom kanslistkarriären.
Såsom tidigare nämnts tjänstgör kanslister numera bl. a. vid ett
20-tal olönade konsulat, där de ofta har att på eget ansvar handlägga alla förekommande
ärenden. Behovet av sådana självständiga kanslistbefattningar
fortsätter att växa. UD-utredningens uttalanden om möjligheten att placera
särskilt erfarna och skickliga kanslister såsom stationschefer, i första
hand vid myndigheter med övervägande sjöfartskonsulära uppgifter, har under
remissbehandlingen vunnit stor anslutning. Jag är i princip positivt inställd
till möjligheten att utnyttja kanslister för dylika uppgifter, i synnerhet
om detta vid en fortsatt utvidgning av utrikesförvaltningens arbetsvolym
skulle kunna medföra minskade anspråk på utökning av antalet diplomatiska
tjänstemän. F. n. är jag emellertid endast beredd föreslå inrättande
av ett antal kanslisttjänster i A 21, som hör användas för dels vissa av de
tidigare nämnda liandelskanslisterna, dels kanslister i övrigt med särskilt
kvalificerade och ansvarsfulla arbetsuppgifter. Behovet av tjänster i nämnda

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 1963

lönegrad, för vilka bör användas tjänstebenämningen vicekonsul, uppgår enligt
verkställd utredning f. n. till 15. Samtidigt bör en ökning ske av antalet
tjänster som förste kanslist i A 19 och kanslist i A 15 från nuvarande 31
till 40, respektive 31 till 35.

Frågan om det vid beaktande av utredningarnas förslag samt av andra orsaker
erforderliga antalet kanslisttjänster har varit föremål för beredning
inom utrikesdepartementet. En omedelbar nettoförstärkning med tio nya
tjänster är påkallad, nämligen från 123 till 133. Antalet tjänstemän inom den
för kanslister gällande reglerade befordringsgången kommer efter övriga
föreslagna förändringar att utgöra 43.

Förslaget avseende kanslisternas lönegradsplacering har varit föremål för
överläggningar med vederbörande personalorganisation, som förklarat sig
inte ha något att erinra emot detsamma.

De arbetsuppgifter som anförtros biträdena inom utrikesförvaltningen
avser för flertalet främst skriv- och arkivgöromål. Biträden i högre lönegrader
(All och A 13) fyller i regel uppgifter av självständig art såsom föreståndare
för expeditioner och sekretariat eller som kassörer, räkenskapsförare
och utredare i arvsärenden. Inom upplysningsarbetet vid utlandsmyndigheterna
göres självständiga insatser av biträden.

Sammanlagt tjänstgör i utrikesförvaltningen 370 biträden med följande
fördelning: 9 kontorsskrivare i A 13, 51 kansliskrivare i A 11, 60 kontorister
i A 9, 142 kanslibiträden i A 7 och 108 kontorsbiträden i reglerad befordringsgång.

För de föreslagna nya organisationsenheterna m. m. inom departementet
erfordras en tjänst i A 13, en i A 11, fem i A 9 och två i A 7 samt för de nya
utlandsmyndigheterna fem tjänster i A 9 och två i A 7. Detta gör sammanlagt
16 nya tjänster.

Behovet av biträdestjänster inom utrikesförvaltningen under nästa budgetår
uppgår således till (370 + 16) 386 tjänster. Dessa föreslås fördelade
på lönegrader enligt följande: 25 kontorsskrivare i A 13, 65 kansliskrivare i
All, 104 kontorister i A 9, 115 kanslibiträden i A 7 och 77 kontorsbiträden i
reglerad befordringsgång. I nämnda tjänster som kontorsskrivare ingår åtta
tjänster som pressassistenter, av vilka fyra avses tjänstgöra vid beskickningar
med pressattachéer och återstående fyra vid pressbyrån.

överläggningar har ägt rum med vederbörande personalorganisation angående
respektive tjänsters lönegradsplacering. Mot de här framlagda förslagen
har organisationen förklarat sig inte ha något att erinra.

Beträffande expeditionsvaktstjänsternas lönegradsplacering föreslår jag,
att tre ordinarie tjänster som expeditionsvakt i A 7 uppflyttas till tjänster
som förste expeditionsvakt i A 9. Mot detta förslag har vederbörande personalorganisation
förklarat sig inte ha något att erinra. En utvidgning av departementets
lokaler beräknas komma till stånd inom kort. Med anledning
härav erfordras inrättande av två nya expeditionsvaktstjänster ävensom me -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

del för anställning av fyra kontorsbud. Slutligen erfordras inrättande av en
bilförartjänst i A 7.

De av mig i det föregående föreslagna personalförändringarna innebär,
att ny personalförteckning för utrikesförvaltningen bör fastställas i enlighet
med vad som framgår av bilaga 5. Vissa utbyten av tjänstebenämningar har
företagits bl. a. för att uppnå överensstämmelse med internationell praxis.
Vidare har för underlättande av personalredovisningen den ändringen gjorts
i förhållande till nuvarande personalförteckning att hittillsvarande fördelning
av tjänsterna på diplomatisk och konsulär personal, administrativ personal
och pressattachéer frångåtts och samtliga tjänster i stället sammanförts till
en förteckning, uppdelad på ordinarie tjänstemän, extra ordinarie tjänstemän
och tjänstemän å övergångsstat.

Befor dri ngsfrågor
UD-utredningen

UD-utredningen har vid övervägande av befordringsfrågorna beaktat administrationsutredningens
förslag men funnit att dessa inte i nämnvärd
grad påverkar befordringsläget.

Av de tjänstemän, som 1962 innehade tjänster eller förordnanden på löneplan
B, var cirka två tredjedelar äldre än 50 år och endast 12 procent yngre
än 45 år. En tjänsteman var under 40 år. Av närmare 90 förste sekreterare
var mer än hälften äldre än 40 år och 19 hade uppnått 45 år eller därutöver.

Ännu under mellankrigstiden var förhållandet mellan antalet chefstjänster
och lägre tjänster i utrikesförvaltningen enligt utredningen sådant, att
befordringsläget framstod såsom relativt gynnsamt, och de flesta tjänstemän
kunde vänta sig att mot slutet av sin bana nå sändebudsposter. Utrikesförvaltningens
expansion har, framhåller utredningen, medfört en förskjutning
i detta förhållande därhän, att i dag ett betydande antal tjänstemän måste
räkna med att finna sin slutpost på rådsplanet eller lägre. Om man till belysning
härav tänkte sig att alla tjänstemän senast vid en ålder av förslagsvis
45 år skulle befordras till B 1, skulle detta kräva inrättande av ett sextiotal
nya tjänster på löneplan B under de närmaste tio åren. Utredningen
framhåller att siffran självfallet endast har hypotetiskt intresse, enär så
många tjänster ej behövs och vid en befordringspolitik, som bygger på förtjänst
och skicklighet, hänsyn till levnadsålder och anställningsår inte blir
av utslagsgivande betydelse.

Den totala avgången ur sändebudsgraderna fram till 1970 har av utredningen
beräknats till fem personer per år, varav två till tre genom pensionering.
Under 1970-talet kommer siffran att stiga för att efter 1975 mer än
fördubblas. Om rekryteringen skulle anpassas efter det förutsebara behovet
av råds- och chefstjänstemän vid slutet av 1970-talet på ett sådant sätt, att
ett från skilda synpunkter tillfredsställande rekryteringsunderlag för dessa
tjänster crhölles, torde enligt utredningens beräkningar under de närmaste
åren böra nyanställas cirka 15 tjänstemän årligen, innebärande en personal -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

ökning om närmare 80 personer under åtta år. En sådan ökning är, såvitt
utredningen kunnat bedöma, inte organisatoriskt motiverad. Läget under
de närmaste åren är sådant, att den onormalt låga pensionsavgången enligt
utredningen kan medföra en svår och för rekryteringen skadlig stockning i
passagetjänsterna.

Inför detta perspektiv har utredningen dryftat förutsättningarna för att
skilja befattningshavare, som ej befordrats till rådspost eller högre, från
den med förflyttningsskyldighet förenade aktiva utrikestjänsten. Utredningen
påpekar i sammanhanget, att det på grund av utvidgningen av utrikesrepresentationen
till orter med från klimatiska eller andra synpunkter pressande
tjänstgöringsvillkor under alla förhållanden torde bli omöjligt att i
aktiv tjänst undantagslöst bibehålla den diplomatiska personalen till gällande
pensionsålder 65—66 år. I dylika fall kan disponibilitetstinstitutet endast
komma till begränsad användning. En reglering av sådan avgång från aktiv
tjänst som nyss sagts skulle enligt utredningen kunna ske antingen genom
införande av lägre pensionsålder eller genom tillskapande av former för
övergång före pensionsålderns inträde från den med förflyttningsskyldighet
förenade utrikestjänsten till annan tjänst inom utrikesdepartementet eller
annan förvaltning. I avvaktan på ett genomförande av nu föreslagna utvidgningar
och förändringar i förvaltningens organisation samt av det tilltänkta
rekryteringssystemet, som redovisas i det följande, har utredningen emellertid
avstått från att föreslå åtgärder av antytt slag.

I denna fråga har ledamoten Boheman i särskilt yttrande bl. a. framhållit,
att det finns ytterst få befattningar inom utrikesförvaltningen, där en
befattningshavare, som av olika skäl blivit mindre effektiv, kan sysselsättas
med rena rutingöromål. Ej heller kan man utomlands använda en mellangradstjänsteman,
som nått en förhållandevis hög ålder, på en lämplig befattning.
Något sådant förekommer så gott som ingenstans i andra utrikesförvaltningar.
Följden blir inte sällan, att personalledningen, när en mellangradstjänsteman
överskridit 45- eller kanske 50-årsåldern, anser sig tvungen
att befordra en kanske ineffektiv men formellt oklanderlig tjänsteman. Härigenom
eftersättes principen om förtjänst och skicklighet som främsta befordringsgrund
till men för andan inom förvaltningen och dess rekrytering.
Dessa synpunkter gäller i lika hög grad vid befordran till rådstjänst som från
B 1 till B 2, som enligt utredningens förslag skall innehas av sändebud i
lägsta klass.

Under sådana förhållanden och med beaktande av verkningarna på vissa
tjänstemän av de täta förflyttningarna och den allt vanligare tjänstgöringen
på platser med påfrestande klimat m. m. finner Boheman det ingalunda orimligt
att sätta pensionsåldern för sådana tjänstemän, som ej befordrats till rådstjänst
före fyllda 50 år, till denna tidpunkt och pensionsåldern för tjänsteman
i B 1, som ej befordrats till B 2, till 55 år. Utan att framställa något yrkande
understryker Boheman liksom utredningen önskvärdheten av att en
reform av antytt slag upptas till övervägande, så snart tillräckliga erfarenheter
vunnits efter genomförandet av UD-utredningens övriga förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

Yttranden

Flertalet av de remissorgan, som uttalat sig om befordringsläget
inom utrikesförvaltningen, ansluter sig till Bohemans särskilda
yttrande och framhåller önskvärdheten av att en reform av gällande pensioneringsregler
upptas till övervägande, så snart tillräckliga erfarenheter
vunnits efter genomförandet av utredningens övriga förslag.

Det synes sålunda industriförbundet uppenbart, att det här gäller en
fråga av stor betydelse för utrikesförvaltningens möjligheter att taga till
sig och behålla dugande tjänstemän liksom för tjänstens effektivitet på alla
poster. I det sammanhanget hänvisar förbundet till att såväl inom enskilda
svenska och utländska företag som veterligt inom flera främmande utrikesförvaltningar
det systemet tillämpas, att vid tjänstgöring i länder med pressande
och hälsovådligt klimat eller med i övrigt vanskliga och påfrestande
levnadsförhållanden dubbla tjänstår får räknas och därmed möjligheter till
förtidspensionering skapas.

Generalkonsuln i Berlin ansluter sig till utredningens uppfattning, att
man inte undantagslöst kan behålla den diplomatiska personalen till gällande
pensionsålder av 65—66 år. Samma uppfattning har generalkonsuln i
Hamburg, som emellertid understryker, att en så kraftig sänkning av pensionsåldern
som den Boheman föreslår förutsätter två saker, nämligen dels
en kontinuerligt tryggad rekrytering, dels något slags selektiv prövning
av samtliga utrikestjänstemän i god tid före 50-årsåldern. Så länge dessa
faktorer saknas i den svenska utrikestjänsten torde i dagens läge den enda
framkomliga vägen vara den av utredningen anvisade, nämligen att försöka
omplacera vederbörande från aktiv utlandstjänst till tjänst inom departementet
eller inom annan förvaltning, eventuellt kombinerad med ett system
med disponibilitetssättning eller förtidspensionering vid uppenbara fall av
fysisk eller psykisk ohälsa.

Till systemet med disponibilitetssättning anknyter sändebudet och delegationschefen
i Bryssel, vilken förstnämnde ifrågasätter, om inte en utökning
av disponibilitetsanslaget respektive liberaliserade regler för detta instituts
användning på det smidigaste sättet skulle kunna leda till det önskade
målet, nämligen en avkoppling av sådana tjänstemän som av olika skäl blivit
utslitna eller annars visat sig mindre lämpliga för fortsatt befordran.

Att sänka pensionsåldern förefaller däremot sändebudet i New Delhi föga
motiverat i en tid då den allmänna tendensen säges vara att höja denna ålder.
Ett möjligt alternativ vore, framhålles det, att erbjuda den utrikestjänsteman,
som på grund av påfrestande klimat eller liknande inte kan placeras
utomlands på befattning, som han i och för sig skulle tillfredsställande kunna
fullgöra, möjlighet att med oförändrade löne- och pensionsförmåner
tjänstgöra utanför departementet såsom i centrala ämbetsverk, länsstyrelser
etc. Först om en dylik anställning inte kan erbjudas eller om vederbörande
vägrar att acceptera densamma, skulle förtidspensionering tillgripas.

Under framhållande av den ökade svårigheten att tillgodose den konsu -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

lära representationen genom honorärkonsuler pekar sändebudet i Madrid
på möjligheten att i större utsträckning än hittills upprätta lönade konsulat,
vilka skulle kunna förestås av utrikestjänstemän, som ej är speciellt ägnade
att befordras till diplomatiska missionschefer eller generalkonsuler.

Departementschefen

Den av utredningen presenterade bilden av befordringsläget inom utrikesförvaltningen
ger anledning för departementets personalledning att med
skärpt uppmärksamhet följa de därmed sammanhängande personalpolitiska
problemen.

Utredningen konstaterar, att den med utrikesförvaltningens expansion följande
förskjutningen av förhållandet mellan antalet chefstjänster och lägre
tjänster inte gör det möjligt att befordra alla tjänstemän till befattningar i
chefsgraderna. Ett betydande antal tjänstemän måste sålunda räkna med att
finna sin slutpost på rådsplanet eller lägre. Vidare framhåller utredningen,
att det under alla förhållanden torde komma att visa sig omöjligt att i den
med förflyttningsskyldighet förenade utrikestjänsten undantagslöst bibehålla
den diplomatiska personalen till gällande avgångsålder av 65—66 år.
I detta sammanhang har utredningen även framhållit, att den pågående utvidgningen
av utrikesrepresentationen till orter med klimatiskt eller annorledes
pressande tjänstgöringsförhållanden kan skapa särskilda problem, som
påverkar förflyttnings- och befordringsförhållandena.

Utan att framlägga några konkreta förslag har utredningen dryftat förutsättningarna
för att skilja befattningshavare, som ej före viss ålder befordrats
till rådspost eller högre, från den med förflyttningsskyldighet förenade
aktiva utrikestjänsten. Utredningen har därvid pekat på möjligheterna att
införa lägre avgångsålder än den nu gällande eller att tillskapa former för
övergång före avgångsålderns inträde från utlandstjänst till tjänst inom utrikesdepartementet
eller annan förvaltning. I ett särskilt yttrande har ledamoten
Boheman, likaledes utan att framställa något särskilt yrkande, ansett
det vara ingalunda orimligt, att avgångsåldern för sådana tjänstemän,
som ej befordrats till rådstjänst före ingången av 50 år, sättes till denna tidpunkt
och avgångsåldern för tjänsteman i B 1, som ej befordrats till B 2,
tili 55 år.

Det är självfallet av stor vikt att befordringsförhållandena inom utrikesförvaltningen
gestaltas på ett sådant sätt, att utrikestjänstens effektivitet och
prestationsförmåga inte negativt påverkas därav. Samtidigt måste största
möjliga hänsyn tas till den enskilde tjänstemannens berättigade intressen.
Det är uppenbarligen för tidigt att i dagens läge ta slutlig ståndpunkt till
frågan hur hithörande problem skall angripas. Jag ansluter mig emellertid
till utredningens uppfattning, att berörda spörsmål bör upptas till
övervägande så snart tillräckliga erfarenheter vunnits av nu föreslagna förändringar
i förvaltningens organisation samt av det tilltänkta rekryteringssystemet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

VI. REKRYTERING OCH UTBILDNING INOM
UTRIKESFÖRVALTNINGEN

UD-utredningen

Diplomatiska tjänstemän — rekrytering och grundläggande utbildning. De
av UD-utredningen föreslagna förändringarna i utrikesförvaltningens organisation
kommer enligt utredningen bl. a. att nödvändiggöra vissa reformer
med avseende på förvaltningens rekryterings- och utbildningsförhållanden.
Vad angår rekryteringen av diplomatiska tjänstemän understryker utredningen,
att utrikesförvaltningen redan i dag tillämpar ett rekryteringsförfarande,
som i fråga om noggrannhet och selektivitet knappast behöver stå
tillbaka för några motsvarande företeelser inom förvaltning och näringsliv.
Utrikesdepartementets antagningskommission har enligt utredningens mening
väl anpassat sina krav till utvecklingen i allmänhet och de ändrade förutsättningarna
för diplomatyrket i synnerhet. Det är sålunda riktigt, menar
utredningen, att dagens diplomat behöver ej blott vissa formella kunskaper,
som i allmänhet kan inhämtas genom akademiska studier av ett eller annat
slag, utan även ha intresse för internationella frågor och en för yrket väl lämpad
läggning. Ett oeftergivligt krav bör enligt utredningen även vara att vederbörande
har aktuella kunskaper om Sverige och det svenska samhället
samt förutsättningar för att meddela dessa kunskaper till andra. Med hänsyn
till de arbetsförhållanden, som råder inom utrikesförvaltningen, anser
utredningen det uppenbart, att man — utöver krav på examen och språkkunskaper
— av de diplomatiska tjänstemännen i första hand bör kräva en
relativt vid allmänorientering snarare än utpräglade specialkunskaper. Det
är angeläget att tillförlitliga upplysningar om exempelvis svenska arbetsmarknadsförhållanden,
svensk socialvård, svensk industri och svensk kultur
kan spridas över gränserna.

Tillkomsten av fackattachéer på olika områden och ett särskilt ämbetsverk
för biståndsverksamhet (NIB) vittnar enligt utredningen om att de internationella
kontakterna i dag inte alltid bör vara beroende av utrikesförvaltningens
möjligheter att med egen personal bevaka svenska intressen
utomlands. Det torde följaktligen ej heller vara motiverat att söka anpassa
utrikesförvaltningens rekrytering efter en alltför vid målsättning.

Utredningen ifrågasätter om nuvarande rekryteringsförfarande vid en
fortsatt skärpning av konkurrensen på arbetsmarknaden kommer att vara
tillfyllest för att tillföra utrikesförvaltningen erforderlig personal. Härtill
kommer, att det behov som uppstått inom övrig förvaltning, näringslivets
organisationer och enskilda företag av personer med samma utbildning och
allmänna inriktning, som utrikestjänsten kräver, leder till att ett antal tjänstemän
på ett senare stadium av sin karriär lämnar utrikesförvaltningen.
Det finns enligt utredningens uppfattning ingen anledning att förmoda, att
detta förhållande skulle komma att ändras. I detta läge föreslår utredningen,

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

att rekryteringen av diplomatiska tjänstemän till utrikesförvaltningen kombineras
med utbildning för annan tjänst med liknande verksamhet. Såväl
inom vissa övriga delar av statsförvaltningen som inom organisations- och
företagsvärlden föreligger ett växande behov av tjänstemän med dels vana vid
internationell verksamhet, dels utlandspraktik och språkkunskaper. Ett utvidgat
svenskt engagemang i det internationella biståndsarbetet förutsätter
även tillgång till sådan personal.

Behovet av utbildning för dessa kategorier har enligt utredningen länge
varit kännbart. Att för detta ändamål skapa särskilda utbildningsmöjligheter
vid något av universiteten har emellertid för svensk del förefallit utredningen
mindre lämpligt, enär det potentiella elevantalet torde bli alltför begränsat
och det är önskvärt att eleverna under utbildningstiden har möjlighet
att i praktiken omsätta sina kunskaper och erfarenheter. Mot bakgrunden
av sina överväganden i denna sak föreslår utredningen i stället, att utrikesdepartementet
skall få möjligheter att erbjuda en lönad aspirantutbildning
till personer, som avser att ägna sig åt internationell verksamhet. Utbildningen
är tänkt att stå öppen för dem, som syftar till anställning i utrikestjänsten
eller någon annan del av statsförvaltningen, inom svenska eller
internationella institutioner och organisationer samt inom näringslivet.
För tillträde till denna utbildning bör enligt utredningen i princip fordras
akademisk examen.

Den tilltänkta aspirantutbildningen, som endast skisserats i stora drag
och för sin slutliga utformning kräver relativt omfattande undersökningar
och förberedelser, bör enligt utredningens mening omfatta sammanlagt två
och ett halvt år, förslagsvis uppdelade på en inledande kursperiod om tre
månader, nio månaders tjänstgöring i utrikesdepartementet, ett års tjänstgöring
vid en utlandsmyndighet samt ett halvt års avslutande tjänstgöring i
något fackdepartement eller internationellt inriktat ämbetsverk. Språkutbildning
antas försiggå under hela utbildningstiden. Aspirantutbildning bör
såsom merit närmast kunna jämföras med tingsmeritering. De, som efter
aspirantutbildningen söker till utrikesdepartementet, skulle liksom hittills
genomgå vissa antagningsprov, vilka finge anpassas till erfarenheterna
från aspirantutbildningen. Antagen tjänsteman bör enligt utredningen få
tillgodoräkna sig aspirantåren som attachétjänstgöring. Statsförvaltningen
och näringslivet skulle genom det föreslagna utbildningssystemet kunna få
en bredare och kvalitativt förbättrad rekryteringsbas för tjänstemän med internationellt
betonade arbetsuppgifter. Vidare skulle utrikesförvaltningen
kunna planera intagningen av nya tjänstemän på längre sikt. Genom att själva
inträdesproven till utrikesförvaltningen skulle komma efter utbildningstiden,
skulle gallringsmöjligheterna bli effektivare. Utredningen har förutsatt,
att tillträde till aspirantutbildningen bör föregås av en allmän lämplighetsprövning
av liknande slag men av mindre omfattning än de nuvarande
attachéproven. Kraven på språkkunskaper torde — med tanke på att språkstudier
förutses äga rum under aspiranttiden — kunna sättas lägre än som
f. n. gäller.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

Utredningen anser, att det nuvarande antagningsförfarandet bör tillämpas
även i fortsättningen parallellt med det nya systemet, i varje fall till dess
sådana erfarenheter vunnits, att det blir möjligt att ånyo utforma enhetliga
antagningsformer med de nytillkommande inslag, som en försöksverksamhet
enligt aspirantsystemet kan föranleda. Systemet förutsätter enligt utredningen
en fast administration med väl organiserade utbildningsformer och
tonvikt på utbildningsaspekter även under aspiranternas tjänstgöringsperioder.
Ett antal aspirantposter bör inrättas vid vissa utlandsmyndigheter. Ansvaret
för antagning av aspiranter, godkännande av utbildningsprogram
och tillsyn över systemets tillämpning bör enligt utredningen åvila en särskild
utbildningsnämnd, sammansatt enligt liknande princip som den för attachékungörelsens
tillämpning ansvariga antagningskommissionen.

Diplomatiska tjänstemän — vidareutbildning. Utöver den grundläggande
utbildningen för attachéer och aspiranter föreligger enligt utredningens mening
även på senare stadier av tjänstgöringen ett utbildningsbehov hos utrikesförvaltningens
tjänstemän, t. ex. avseende samhällskunskap. Särskilt
mellangradstjänstemännen bör enligt utredningen beredas tillfälle till vidareutbildning
jämsides med tjänsten. Utredningen föreslår, att ett särskilt
utbildningsprogram uppgöres för vidareutbildning av mellangradstjänstemännen.
Även personal, som avses komma i fråga för de högre posterna
inom utrikesförvaltningen, bör enligt utredningens mening beredas tillfälle
till särskild vidareutbildning, t. ex. i förvaltningsförfarande, organisationsmetodik,
budgetproblem och personaladministration. Försökskurser av denna
typ för vissa högre tjänstemän har tidigare anordnats under dåvarande
Stockholms högskolas administration, och en fortsatt kursverksamhet planeras
nu av personalutbildningsberedningen. I denna planering bör enligt
utredningen även utrikesförvaltningens intresse beaktas.

Kanslister. Såsom redovisats i det föregående har UD-utredningen förordat
ett utvidgat utnyttjande av kanslister inom utrikesförvaltningen. Förutsättningen
härför är enligt utredningen en fortsatt aktiv och selektiv rekrytering
samt ökade utbildningsmöjligheter för dessa tjänstemän. Utredningen
redovisar vissa synpunkter, som företrädare för kanslistkåren framfört i
sistnämnda fråga, samt uttalar att den anser en utbyggnad av utrikesdepartementets
kanslistutbildning jämte möjlighet till språkstudier önskvärd och
nödvändig.

Biträdespersonal. Utrikesdepartementet har under 1962 i samråd med
kanslistutbildningsnämnden inom civildepartementet inlett en utbildningsverksamhet
för departementets kontorsbiträden. Inom utrikesdepartementet
har därutöver uppgjorts ett program för viss kompletterande biträdesutbildning
av särskild betydelse för utrikestjänsten. Detta program i förening med
kanslistutbildningsnämndens biträdeskurser synes enligt UD-utredningen
väl motsvara de önskemål beträffande utbildningen som framförts till utredningen
av företrädare för biträdespersonalen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

Övriga utbildningsfrågor. Utredningen erinrar om att bland hemmavarande
utrikestjänstemäns hustrur sedan någon tid tillbaka pågår en på deras eget
initiativ organiserad utbildningsverksamhet omfattande bl. a. föredrag och
studiebesök vid svenska organisationer, institutioner och företag. Utredningen
har funnit detta initiativ lovvärt och förordar, att möjlighet liksom i vissa
främmande utrikesförvaltningar skapas att vidareutbilda tjänstemännens
hustrur genom viss kursverksamhet om Sverige och svenska förhållanden
samt genom stöd i någon form till språkutbildning.

UD-utredningen föreslår, att ett utbildningsprogram enligt i det föregående
redovisade riktlinjer genomföres. Kurser vid utländska universitet och
korrespondensundervisning under tjänstemännens utlandsplacering är utbildningsmöjligheter,
som därvid ej bör uteslutas. Det är enligt utredningen
uppenbart, att all vidareutbildning i princip måste förutsättas ske på frivillighetens
väg och att utbildning i tjänstens intresse bör vara kostnadsfri för
den enskilde liksom att inom utbildningsverksamhetens ram förvärvade kunskaper
bör räknas såsom merit vid befordran. Utredningen har förutsatt,
att den på utrikesdepartementet ankommande detaljutformningen av utbildningsprogrammet
m. m. kan ske i samråd med personalutbildningsberedningen
och liknande organ i övriga delar av statsförvaltningen.

Yttranden

Utredningens förslag om en lönad aspirantutbildning inom
utrikesförvaltningen har av praktiskt taget alla remissorgan hälsats med
tillfredsställelse. Bankföreningen anser att omläggningen av rekryteringsförfarandet
utgör en synnerligen värdefull reform. Med den tilltagande internationaliseringen
av Sveriges handel blir behovet av tjänstemän med intresse
för och vana vid utlandsverksamhet alltmera framträdande såväl
inom förvaltningen som hos organisationer och företag i näringslivet. En
aspirantutbildning i utrikesdepartementets regi, som inte innebär bundenhet
till den diplomatiska banan utan närmast motsvarar juristernas tingsmeritering,
bör därför, samtidigt som den breddar departementets rekryteringsbas,
kunna bli till stort gagn även för andra grenar av samhällsverksamheten.

Behovet av att bredda rekryteringsbasen för utrikestjänsten torde erkännas
av de flesta, framhåller LO, som i sammanhanget konstaterar att den av
utredningen föreslagna gemensamma rekryteringsbasen ju också blir bredare.
Vidare torde bl. a. den föreslagna språkutbildningen under aspiranttiden
kunna innebära ekonomiska lättnader för sökande från olika samhällsgrupper
och därigenom medverka till en vidgad rekrytering.

Även statskontoret fäster uppmärksamheten på vissa frågor avseende en
breddning av rekryteringsbasen men då närmast för utrikesdepartementets
högre karriär. Det skulle enligt ämbetsverkets uppfattning vara värdefullt
bl. a. ur vidareutbildningssynpunkter och allmänna rekryteringsaspekter om
tjänstgöringen inom den nämnda karriären kunde vara öppen för en friare

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

cirkulation. Ämbetsverket säger sig närmast ha i åtanke de rådande förhållandena
mellan andra departement och mellan dessa och den allmänna förvaltningen.

Grossistförbundet, som utgår från att rekrytering till utrikesförvaltningen
även fortsättningsvis skall kunna ske genom att lämpliga personer från andra
verksamhetsområden på olika stadier knytes till den diplomatiska karriären,
framhåller att det är av väsentlig betydelse att det klart anges att aspirantutbildningen
har en mera allmän syftning än att enbart skapa en rekryteringsbas
för tjänstemän till utrikesförvaltningen. Eljest finns uppenbarligen
en viss risk för att personer, som genomgått utbildningen men ej antagits,
kan komma att bli betraktade som hänförliga till en sämre kategori än
dem som vunnit inträde i utrikesdepartementets tjänst. Industriförbundet instämmer
häri och förklarar att, om systemet skall utgöra en uppskattad rekryteringskälla
för andra grenar av förvaltningen och för näringslivet, antalet
aspiranter måste göras avsevärt mycket större än vad utrikesdepartementet
vid den slutliga antagningen kan absorbera.

Vissa remissmyndigheter, såsom sändebuden i Bogotå, Bryssel, Madrid
och Washington ifrågasätter om inte risk föreligger att de inom utrikestjänsten
utbildade aspiranterna kommer att lockas över till det privata näringslivet.
Både SACO och SR hävdar motsatsen, och generalkonsuln i Hamburg,
som finner det utomordentligt glädjande att en parlamentarisk utredning
med inslag av representanter för den övriga statsförvaltningen och
näringslivet visat utrikesförvaltningen så stort förtroende att den är beredd
att låta den fungera som en central ^bildningsanstalt i detta avseende, säger
sig inte tro att risken blir större med det nya systemet än med den
hittills gällande ordningen. De ekonomiska aspekterna på diplomatyrket
berörs av sändebudet i Köpenhamn, som framhåller att de anställda bör
beredas sådana villkor att tjänsten blir attraktiv för dugande krafter. I det
sammanhanget uttalar delegationschefen i Bryssel, att en diskussion om utrikesdepartementets
rekrytering ej kommer förbi det grundläggande faktum
att denna rekrytering liksom överallt annars är beroende av storleken på de
löner som utbetalas.

Beträffande programmet för och admin istreringen av a spirant
utbildningen har flera remissorgan framfört förslag. I ett
utförligt yttrande framhåller personalutbildningsberedningen att förslaget
till aspirantutbildning är väl värt att närmare utformas och praktiskt prövas.
Det förefaller dock beredningen tvivelaktigt om en så lång förutbildning
påkallas för uppnående av själva huvudsyftet att skapa ett tillfredsställande
rekryteringsunderlag för anställning i internationell verksamhet. Beredningen
föreslår därför bl. a. en till 1 1/2—2 år reducerad utbildningstid för
de blivande aspiranterna. LO ansluter sig till utredningens förslag att det
nuvarande antagningsförfarandet skall tillämpas även i fortsättningen, åtminstone
till dess alt enhetliga antagningsnormer kan skapas med hänsyn
tagen till det nya rekryteringsförfarandet. Bl. a. med tanke på en breddad
rekryteringsbas och på de vidgade arbetsuppgifterna på de sociala och eko -

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1963

nomiska områdena inom utrikestjänsten är det också önskvärt med en utökning
av den nuvarande antagningskommissionen, varvid särskilt folkrörelsesidan
bör beredas representation.

TCO är inte övertygad om att man beträffande anpassningen av gällande
antagningsförfarande efter de ändrade förhållandena i allmänhet varit tillräckligt
radikal. Utan att bortse från de speciella förhållandena inom utrikesdepartementet
hänvisas till den uppmjukning som successivt genomförts
beträffande kraven på formell kompetens inom olika delar av statsförvaltningen.
Kommerskollegium slutligen ifrågasätter om det föreslagna systemet
kommer att medföra bättre rekryteringsmöjligheter för utrikesdepartementet
och om det från allmänt statsfinansiell synpunkt finns anledning att
som utredningen utgå ifrån att även näringslivets behov av internationellt erfaren
arbetskraft skall tillgodoses i detta sammanhang.

Utredningens synpunkter och rekommendationer i fråga om vidareutbildning
av mellangradstjänstemännen och de högre
tjänstemännen har vunnit allmänt stöd från remissorganen, som
praktiskt taget enhälligt pekar på nödvändigheten av en fast central administrering
av programmet. Arbetsgivareföreningen understryker att det här
kan bli fråga om kartläggning och förmedling av till buds stående utbildningsmöjligheter
samt registrering av genom utbildning förvärvade meriter.
Vidare bör samråd med näringslivet och organisationsvärlden i en eller annan
form vara av värde. Bankföreningen anknyter till frågan om samråd och
förklarar sig beredd att, om så anses lämpligt, ordna med föredrag eller kortare
kurser i ekonomiska och banktekniska frågor. Grossistförbundet ifrågasätter
om inte ett utbyte skulle kunna ske av tjänstemän inom utrikesförvaltningen
och exempelvis näringsorganisationerna. En dylik växeltjänstgöring
förordas även av LO, som tänker sig möjligheten att tjänstemän inom
statsförvaltningen i allmänhet får tjänstgöra vid vissa beskickningar medan
utrikestjänstemän beredes uppgifter av mer internationell karaktär inom
departement och verk. SR understryker att utbildningen bör äga rum på frigrund,
finansieras med statsmedel samt i princip bedrivas på tjänstetid
eller räknas som tjänstgöring.

Behovet av att få aktuell kunskap om Sverige är särskilt stort för tjänstemän
som under många år oavbrutet tjänstgjort på utrikesposter framhåller
sändebudet i Haag och delegationschefen i Paris, vilken sistnämnde föreslår,
att dylik personal med lämpliga mellanrum under något år får tjänstgöra
i utrikesdepartementet eller i hemmaförvaltningen. Sändebuden i Mexico och
Washington erinrar å andra sidan om önskvärdheten av att den enskilde
tjänstemannen inte blott får tillfälle till parallelltjänstgöring vid tillträde av
en ny tjänst utan även en viss tids förutbildning, särskilt om den nya posten
är belägen i ett annat språk- och kulturområde.

Utredningens förslag om ökade utbildningsmöjligheter för kanslister
i samband med ett utvidgat utnyttjande av dem för arbetsuppgifter på bl. a.
det handelsfrämjande området och inom upplysningsverksamheten har li -

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1963

kaledes mottagits med tillfredsställelse av remissorganen. Generalkonsuln
i Hamburg m. fl. framhåller att det i fortsättningen torde bli nödvändigt
att i en helt annan utsträckning än tidigare ordna utbildning för kanslisterna
i departementet, vare sig detta sker i form av regelrätta tjänstebesök
i departementet eller i anslutning till förflyttningar eller semestrar i hemlandet.

Utredningens förord för vidareutbildning av tjänstemännens hustrur genom
viss kursverksamhet om Sverige samt genom stöd i någon form till
språkutbildning har fått ett positivt mottagande av flertalet remissorgan.
Generalkonsuln i Berlin noterar det intresse som utredningen visat de insatser
som fruarna dagligdags gör för Sveriges representation i utlandet och
som i många fall innebär en arbetsinsats väl motsvarande en yrkesverksamhet
i hemlandet. SR uppmärksammar en annan sida av saken och finner det
angeläget att utländska fruar i samband med vederbörande tjänstemans placering
i Stockholm ges tillfälle att undergå sådan utbildning samt att grundligt
lära sig svenska språket.

Departementschefen

Utredningen framhåller att utrikesförvaltningen redan i dag tillämpar ett
rekryteringsförfarande, som i fråga om noggrannhet och selektivitet knappast
behöver stå tillbaka för några motsvarande företeelser inom förvaltning
och näringsliv. Det oaktat konstaterar utredningen att de förändringar
i utrikesförvaltningens organisation, som den ansett sig böra förorda, kommer
att nödvändiggöra vissa reformer med avseende på utrikesförvaltningens
rekryterings- och utbildningsförhållanden.

Vad dagens diplomat behöver, säger utredningen, är inte blott vissa formella
kunskaper, som i allmänhet kan inhämtas genom akademiska studier
av ett eller annat slag, utan även intresse för internationella frågor och en
för yrket väl lämpad läggning. Ett oeftergivligt krav säges även vara, att
vederbörande har aktuella kunskaper om Sverige och det svenska samhället
samt äger förutsättningar för att meddela dessa kunskaper till andra. Jag
ansluter mig till denna bedömning. De som verkar i svensk utrikestjänst
bör, såsom även utvecklats i industriförbundets yttrande, också vara så utvalda
och utbildade att de kan lära känna och förstå och till uppdragsgivarna
i hemlandet meddela sin kännedom om förhållandena i de länder där de
är satta att bevaka och främja Sveriges intressen.

Utrikesförvaltningens expansion i förening med en skärpt konkurrens på
arbetsmarknaden synes enligt utredningen tidvis ha skapat svårigheter, när
det gällt att vidmakthålla en någorlunda jämn tillströmning av kvalificerade
sökande till ulrikestjänsten. Utredningen föreslår att rekryteringen av diplomatiska
tjänstemän till utrikesförvaltningen kombineras med utbildning
för annan tjänst med liknande verksamhet genom införande av en lönad
aspiran lutbildning om ca 2 1/2 år med bl. a. tjänstgöring i utrikesdeparte -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

mentet, vid utlandsmyndighet och i något fackdepartement. Såväl inom
vissa övriga delar av statsförvaltningen som inom organisations- och företagsvärlden
säges ett behov föreligga av tjänstemän med dels vana vid
internationellt arbete, dels utlandspraktik och språkkunskaper. Det föreslagna
utbildningssystemet medför enligt utredningen den fördelen att statsförvaltningen
liksom näringslivet får en bredare och kvalitativt förbättrad
rekryteringsbas för tjänstemän med internationellt betonade arbetsuppgifter.
Utrikesförvaltningen får vidare möjlighet att överblicka de närmaste
årens rekryteringsunderlag och kan därmed planera intagningen av nya
tjänstemän på längre sikt. Man torde slutligen kunna räkna med att flertalet
nyantagna tjänstemän vid sitt inträde i utrikesförvaltningen äger någon
erfarenhet av verksamheten inom statsförvaltningen i övrigt. På längre sikt
uppnår man även en förbättrad kontakt mellan å ena sidan utrikesförvaltningen
och å den andra övrig statsförvaltning samt näringslivet, dels emedan
erfarenhet av såväl utrikestjänst som övrig förvaltning kommer att återfinnas
hos ett större antal tjänstemän, dels även emedan de personliga kontakter,
som en gemensam utbildning leder till, äger sitt särskilda värde.

Med hänsyn till exempelvis behovet av tingsmeriterade jurister anser utredningen
att det nuvarande antagningsförfarandet bör, i varje fall t. v., tillämpas
parallellt med det nya systemet.

Det föreslagna aspirantsystemet har av flertalet remissorgan hälsats med
tillfredsställelse och förklarats vara ägnat att öka rekryteringsunderlaget till
utrikestjänsten. Jag finner förslaget intressant och värt att prövas. Med
hänsyn till att aspirantsystemet endast skisserats i stora drag och för sin
slutliga utformning uppenbarligen torde förutsätta relativt omfattande undersökningar
och förberedelser är jag inte beredd att nu ta slutlig ställning
till förslaget. Det är emellertid givet att systemets administration kommer
att kräva ökade personella resurser bl. a. vid de utlandsmyndigheter som
skall ha hand om utbildningen av aspiranter.

Under hänvisning till de synpunkter i frågan som från olika remissorgan
framförts rörande bl. a. aspirantprogrammets uppläggning och tidsschema
vill jag i likhet med utredningen föreslå, att den inom administrativa avdelningens
personalbyrå planerade utbildningssektionen erhåller i uppgift att i
samråd med personalutbildningsberedningen, som i sitt remissyttrande redan
framfört ingående synpunkter på programmet, liksom med andra intresserade
myndigheter närmare utreda frågan om inrättande av ett aspirantsystein
av angivet slag.

Beträffande det nuvarande antagningsförfarandet vill jag ansluta mig till
utredningens förslag att detta även i fortsättningen bör tillämpas parallellt
med det nya systemet, i varje fall tills sådana erfarenheter vunnits att det
blir möjligt att ånyo utforma enhetliga antagningsnormer. Det förefaller mig
naturligt att antagningskommissionens och den föreslagna utbildningsnämndens
sammansättning och verksamhet samordnas. Frågan härom får tas upp
till prövning, sedan beslut fattats om den lämpligaste formen för det nya
aspirantsystemet. I detta sammanhang vill jag erinra om det av LO framför -

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 1963 97

da önskemålet om representation från folkrörelsesidan vid antagningsförfarandet.

Till utredningens uttalande om behovet av vidareutbildning för mellangradstjänstemännen
och de högre tjänstemännen liksom av ökade utbildningsmöjligheter
för kanslister och biträdespersonal vill jag ansluta mig.
Det råder knappast något tvivel om att arbetet inom utrikesförvaltningen i
kanske högre grad än många andra uppgifter kräver aktuella och levande
samhällskunskaper över ganska vida fält. Utrikesförvaltningens tjänstemän
har inte samma möjligheter som specialisterna att i sitt dagliga arbete i detalj
följa utvecklingen inom den egna branschen eller vetenskapen. Deras arbetsuppgifter
spänner, liksom journalisternas, över alltför många områden;
å ena sidan krävs av dem mera sällan verkligt inträngande i ett specialämne,
å den andra är anspråken på allmän orientering höga. En gång förvärvade
kunskaper måste i likhet med förvärvade kontakter hållas ständigt levande.
Därtill måste nytt vetande inhämtas i takt med den utvidgning av allmänbildningsbegreppet,
som betingas av vetenskapens framsteg och samhällets
utveckling. Viss utbildningsverksamhet har under senare år anordnats
i departementets personalavdelnings regi med anlitande av donationsmedel.
Enstaka tjänstemän har kunnat beredas tillfälle att övervara kurser
och i utbildningssyfte anordnade kongresser i utlandet. Dessutom har kollektiva
studieresor till svenska industrier anordnats. I likhet med flertalet
remissorgan finner jag det angeläget, att denna vidareutbildning av tjänstemännen
i framtiden sker efter fastare administrativa linjer, och föreslår att
den blivande utbildningssektionen inom den administrativa avdelningen får
till uppgift att utarbeta ett särskilt utbildningsprogram med beaktande av
de i utredningen och av remissorganen redovisade synpunkterna.

Utredningen har jämväl förordat, att möjlighet skapas att vidareutbilda
tjänstemännens hustrur genom viss kursverksamhet om Sverige och svenska
förhållanden samt genom stöd i någon form till språkutbildning. Jag finner
även detta uppslag väl motiverat och föreslår, att frågan utredes i samband
med övriga utbildningsfrågor.

Jag förutser, att här avsedd utbildningsverksamhet kan påbörjas redan
under nästa budgetår. 4

4 Bihang Hd riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 75

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

VII. AVLÖNINGSSYSTEMET FÖR TJÄNSTEMÄN INOM
UTRIKESREPRESENTATIONEN M. FL.

Inledning

I statens allmänna avlöningsreglemente (Saar) finns bestämmelser meddelade
om avlöningsförmåner för den personal inom utrikesförvaltningen,
som har sin tjänstgöring förlagd utom riket. Enligt dessa bestämmelser
äger nämnda personal vid sidan av de ordinära löneförmånerna i förekommande
fall uppbära ortstillägg, barnbidrag och utomeuropeiskt tillägg. Vidare
utgår vissa särskilda tillägg, såsom chargé d’affairestillägg, bidrag för
inköp av bil, ersättning för hållande av bil, förflyttningsbidrag och språktillägg.
Utöver dessa i Saar reglerade förmåner utgår praktiskt taget genomgående
till de utomlands stationerade tjänstemännen s. k. prisutjämningstillägg
(motsvarande). Dessa tillägg fastställes halvårsvis av Kungl. Maj :t
efter beredning av utrikesförvaltningens lönenämnd.

Den kontanta lönen till diplomatisk och konsulär personal samt vissa
specialattachéer bestämmes f. n. i princip på grundval av en budgetprövning,
d. v. s. en genomgång av detaljerade uppgifter från vederbörande tjänsteman
rörande hans (familjens) utgifter för hushåll, kläder, tjänare, barnens
skolgång, resor inom tjänstgöringsorten, semester, representation m. m. Intill
den 1 juli 1962 prövades även utgifterna för bostad i samma ordning.
Prisutjämningstillägget (motsvarande) utgöres av skillnaden mellan det
godtagna totala lönebehovet, å ena sidan, samt summan av löneplanslönen
jämte utgående ortstillägg, barnbidrag, utomeuropeiskt tillägg och chargé
d’affairestillägg, å andra sidan.

Nu rådande system för regleringen av utlandstjänstemännens löner har
ansetts otillfredsställande. Sålunda påtalade riksdagens 1959 församlade
revisorer, att systemet —• trots det kontrollerande inflytande som utövas av
utrikesförvaltningens lönenämnd — kunde leda till subjektivt färgade bedömningar.
Vad angår den tekniska regleringen av löneförmånerna ansåg
revisorerna det uppenbart otillfredsställande, att de i Saar angivna löneförmånerna
i vissa fall ej ens utgjorde huvuddelen av den lön tjänstemannen
de facto uppbar.

Enligt direktiven för den pågående utlandslöneöversynen, som uppdragits
åt utrikesförvaltningens lönenämnd, avser utredningsuppdraget bl. a.
följande tre huvudfrågor, nämligen

a) frågan om hur man skall komma fram till ett system för avvägningen
av de sammanlagda förmånerna vid en befattning utomlands, med vilket
avsedd löneställning och standard nås med minsta utrymme för subjektivt
färgade bedömningar;

b) den mera tekniskt betonade frågan om hur dessa förmåner skall utgå

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

i form av lön och tillägg, hur stor del av lönen som bör mera långsiktigt
regleras i avlöningsreglemente eller lönestat, och hur stor del som bör stå
öppen för mera kortsiktiga justeringar för kurs- och prisändringar o. s. v.
samt

c) den organisatoriska frågan om vilken ställning och vilka befogenheter,
som bör ges det löneprövande organet, ävensom hur det bör vara sammansatt.

Vid prövningen av huvudfrågan enligt a) har lönenämnden till en början
undersökt möjligheterna att genom utbrytning av vissa element ur lönerna
på direktregleringens väg uppnå en tillfredsställande löneawägning. Härom
får anföras följande. På förslag av lönenämnden har — efter beslut av
1962 års riksdag — med verkan fr. o. m. den 1 juli 1962 bostadsposten utbrutits
ur lönerna såvitt gäller tjänstemän vid utrikesförvaltningen, försvarsattachéer,
socialattachéer, lantbruksrepresentanter samt vissa andra
utlandstjänstemän. Härigenom har bostadskostnaderna direktreglerats genom
särskild bostadskostnadsersättning, där de ej täckes över statens allmänna
fastighetsfond. Vidare har efter förslag av lönenämnden Kungl. Maj :t
den 28 juni 1962 fastställt allmänna riktlinjer för regleringen av kostnaderna
för rikstelefonförbindelse till bostad för utomlands stationerad tjänsteman
vid utrikesförvaltningen samt de i det föregående nämnda specialattachéerna
m. fl. Härigenom har även denna utgiftspost direktreglerats. Med
skrivelse den 2 juli 1962 har lönenämnden till Kungl. Maj:t avgivit en promemoria
med förslag att även medel avsedda för representation skall utbrytas
ur lönerna och utgå till berörda tjänstemän vid utrikesförvaltningen
samt specialattachéer m. fl. i form av särskilda representationsbidrag, redovisade
från ett för ändamålet anvisat obetecknat anslag. Förslaget anmäles
i det följande. Med skrivelse den 20 november 1962 har lönenämnden till
Kungl. Maj :t avgivit en promemoria med förslag till reglering av vissa kostnader
för bilresor m. m. för utomlands stationerade diplomatiska och konsulära
tjänstemän m. fl. Även till detta förslag återkommer jag. I det följande
anmäles vidare lönenämndens förslag angående vidgad rätt för tjänstemän
vid utrikesförvaltningen samt försvarsattachéer och biträdande försvarsattachéer
till bidrag för resa till Sverige för semester. I

I promemorian den 5 januari 1963 angående principerna för avlöningssystemet
för utlandstjänstemännen framhåller lönenämnden, att det efter
genomförandet av de i det föregående nämnda förslagen till direktreglering
av vissa utgiftsposter knappast är möjligt att gå längre på denna väg.
Nämnden framlägger nu principförslag dels i fråga om systemet för avvägningen
av de sammanlagda avlöningsförmånerna för tjänstemännen
inom utrikesrepresentationen (de materiella löneförmånerna), dels beträffande
lönenämndens ställning, befogenheter och sammansättning.

Nästa etapp av löneöversynen avser att på grundval av en genomgång av
från samtliga utlandstjänstemän inhämtade budgeter närmare utforma systemet
och avväga lönerna.

100

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 1963

Först därefter kan enligt nämnden frågan om den tekniska regleringen
av löneförmånerna upptas till slutlig prövning.

Lönenämnden förutskickar emellertid redan nu, att vissa f. n. utgående
tillägg, såsom ortstillägg, utomeuropeiskt tillägg, chargé d’affairestillägg
och prisutjämningstillägg, torde kunna borttagas. I det framtida lönesystemet
synes lönen för utlandstjänsteman — bortsett från den reglering av
bostadskostnaderna, varom 1962 års riksdag beslutat — enligt nämnden
böra bestå av löneplanslön samt i förekommande fall ett tillägg, förslagsvis
benämnt utlandstillägg. Härtill kommer för därav berörda tjänstemän barnbidrag,
utbildningsbidrag för barn och representationsbidrag.

I detta sammanhang framhåller lönenämnden, att den baserat principförslaget
beträffande systemet för löneavvägningen dels på att förflyttningsbidrag
samt s. k. gardinpengar alltjämt kommer att utgå enligt i huvudsak
nuvarande grunder, dels på att tjänstemännens behov av kredit, t. ex. för
av omstationering nödvändiggjord nyanskaffning av kläder för tjänstemannen
och hans familj — vilka utgifter bör täckas av den löpande lönen -—
liksom f. n. kommer att kunna tillgodoses genom utrikesförvaltningens lånefond.

Principerna för avvägningen av utlandslönerna

Lönenämnden

Allmänna synpunkter. Lönenämnden framhåller till en början, att den
principiella utgångspunkten för avvägningen av utlandslönerna -— bortsett
från den allmänt erkända tanken att även personer utan privatförmögenhet
skall kunna söka sig till utrikesförvaltningen — är och alltjämt bör vara,
att lönerna skall dels inrymma kompensation för de merkostnader, som är
förenade med utlandstjänstgöringen, dels svara mot den levnadsnivå som
befattningshavare med uppgift att i utlandet företräda svenska intressen
måste upprätthålla för fullgörande av sina speciella åligganden. Hänsyn
bör härnad, såsom även framhållits i direktiven, tagas till de löneförmåner,
som tillkommer representanter för andra med Sverige jämförbara länder
samt befattningshavare i internationella organisationer, till vilka Sverige
bar anknytning. Vidare bör beaktas att utlandstjänstemännens hustrur på
grund av tjänstens beskaffenhet i regel är uteslutna från möjligheten att genom
eget förvärvsarbete höja familjens inkomstnivå.

Budgetprövning och normallöner. Då det för Sveriges vidkommande —-bl. a. med hänsyn till den kraftiga utgiftsökning för statsverket som skulle
följa därav — ej kan komma i fråga att fixera utlandslönerna på en så hög
nivå, att hänsyn ej behöver tagas till tjänstemännens civilstånd, antalet
barn etc., anser lönenämnden, att utlandslönerna — såsom f. n. är fallet
— måste vara behovsprövade. Till grund för behovsprövningen bör — liksom
f. n. sker i, förutom Sverige, t. ex. Danmark, Nederländerna och Storbritannien
— läggas av tjänstemännen upprättade budgeter.

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

Budgetprövningen innefattar en mer eller mindre konkret analys av konsumtionen.
Då det, särskilt i fråga om diplomatisk och konsulär personal,
möter betydande svårigheter att särskilja den del av konsumtionen, som
hänför sig till tjänstemannens privatliv, och den del som har officiell karaktär,
kommer budgetanalysen ytterst att bestå i en bedömning av tjänstemannens
totala konsumtion och lönebehov. Genom utbrytning av vissa element
ur lönerna kommer arbetet med budgetanalysen att underlättas. Detta mål
bör enligt nämnden främjas även genom anordningar för att ge lönenämnden
möjlighet till en säkrare bedömning av lönefrågorna, enligt nämndens
förslag genom att både representationsbidragen och löneförmånerna i övrigt
avvägs under medverkan av den i det föregående nämnde inspektören.

I detta sammanhang förutskickar lönenämnden, att lönebehovet vid en
viss befattning utomlands — efter direktregleringen av bostadskostnaderna
och utbrytningen av medelsbehovet för representation ur lönen kan tänkas
komma att undantagsvis inte ens motsvara den med befattningen förenade
löneplanslönen. Nämnden har under utredningens gång varit inne på
tanken att med hänsyn bl. a. härtill söka åstadkomma en särskild löneplan,
frikopplad från hemmalönerna, för de av utredningsuppdraget omfattade
tjänstemännen. Tiden har dock ej befunnits mogen härför. Därest det i fall
som det nyss nämnda vid det slutliga fastställandet av de nya utlandslönerna
skulle visa sig, att tjänstemannens bibehållande vid — förutom representationsbidrag
— löneplanslön och bostadskostnadsersättning skulle
leda till uppenbar överkompensation, förutsätter nämnden emellertid, att
löneplanslönen eller bostadskostnadsersättningen — med personalorganisationernas
godkännande — skall kunna reduceras. Enligt lönenämndens mening
bör de på grundval av bl. a. budgeter fastställda lönerna såvitt möjligt
vara normallöne r. Lönen bör alltså avse viss befattning, inte viss
befattningshavare.

Enligt f. n. tillämpad praxis redovisas i tjänstemannens budget utgiftsbehoven
dels för sju s. k. huvudposter (livsmedel, tjänare, beklädnad, läkaroch
tandläkarvård, resor inom tjänstgöringsorten, semester och, för därav
berörda tjänstemän, representation), dels för diverse ändamål (tvätt och
städning, möbler och inventarier, hygien, tidningar, böcker och skrivmateriel,
post, nöjen och rekreation, försäkringar och övrigt). Utgifterna för diverse
ändamål avses skola bestridas genom ett efter schablonmässiga grunder
beräknat tillägg. Till nu berörda utgiftsbehov lägges för erhållande av
totallönen två i princip ej behovsprövade poster, nämligen förekommande
barnbidrag samt skatteposten, motsvarande A-skatt på löneplanslönen. En
begränsning i möjlig mån av utlandstjänstemännens arbete med upprättande
av detaljerade utgiftsbudgeter bör enligt lönenämndens mening eftersträvas.
I samma riktning har personalorganisationerna uttalat sig vid överläggningar
med företrädare för nämnden.

Lönenämnden anser, att av tjänsteman upprättad budget bör avse följande
element, nämligen fem huvudposter, d. v. s. utgiftsbehoven för livs -

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

medel, tjänare, beklädnad, transport och semester, samt åtminstone t. v.
en diversepost, avsedd att täckas av ett schablontillägg. Det för dessa ändamål
vid budgetprövningen godkända lönebehovet bör motsvara »lön förenad
med befattningen». Förslag till förenklade budgetformulär har utarbetats.

I sitt principförslag har lönenämnden redovisat de synpunkter, som bör
vara vägledande vid analysen av de olika budgetposterna. Bl. a. har nämnden,
biträdd av expertis från riksrevisionsverket, undersökt möjligheterna
att grunda det i vissa tjänstemäns utlandslöner ingående bilkostnadselementet
på ett enhetligt tekniskt underlag. Nämnden föreslår, att bilkostnadselementet
i utlandslönerna avväges efter grunder, som nära ansluter sig till
de för statstjänstemän i Sverige gällande, och att bilkostnadselementets
storlek prövas med hänsyn till närmare uppgifter om prisläget på stationeringsorterna
utomlands.

Diverseposten motsvarar, såsom nyss nämnts, f. n. de många, ofta subjektivt
betingade utgifter, som ej gärna kan närmare prövas och som avses
skola täckas av schablontillägget. Enligt lönenämndens mening bör i »lön
förenad med befattningen» även i fortsättningen ingå ett sådant tillägg. Vid
avvägningen härav bör även beaktas på tjänstemannen belöpande del (f. n.
1/5) av sjukvårdskostnader för familjen samt att huvudposten läkar- och
tandläkarvård utgår.

Stationering på orter med påfrestande tjänstgöringsförhållanden,
»hardship posts», medför högre schablontillägg än eljest. Bortsett från bestämmelserna
om bidrag för resa till Sverige under semester är detta den
huvudsakliga kompensation för »hardship» som lämnas inom lönesystemets
ram. Även enligt andra länders lönesystem utgår ekonomisk kompensation
vid tjänstgöring förenad med särskilt svåra levnadsvillkor, svåra psykiska
påfrestningar eller under påtagligt ohälsosamma förhållanden. Alternativt
äger tjänstemannen stundom rätt till förmånligare tjänstårsberäkning
för pension.

Lönenämnden förordar, att ekonomisk kompensation i form av höjt schablontillägg
skall kunna utgå även i fortsättningen vid stationering utomlands,
som får anses medföra särskilt svåra fysiska eller psykiska påfrestningar.
Schablontilläggets storlek bör bli beroende av bl. a. det resultat, vartill
ytterligare undersökning om diversepostens andel i tjänstemännens budgeter
kan leda. Dessa undersökningar bör enligt nämnden ske i samband
med den förestående budgetgenomgången.

Ändring av utlandslönen. Enligt utredningen kan justering bli erforderlig
till följd av löpande förskjutningar i förutsättningarna för en viss lön. Vidare
bör den reala lönenivån med vissa mellanrum bli föremål för omprövning
på grundval av nya budgeter.

Justering kan erfordras av tre skäl, nämligen ändrat civilstånd, pris- och/
eller kursändring eller ändring av hemmalöneelementet.

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

Den behovsprövade nettolönen (exklusive barnbidrag och skattepost) differentieras
f. n. med hänsyn till befattningshavarens civilstånd. Nettolönen
är sålunda normalt avvägd efter gift befattningshavares behov. Om tjänstemannen
efterträdes av ogift befattningshavare, minskas lönen med 20 %•
För chefstjänsteman är motsvarande differentiering dock 10 % och avser
ej den del av lönen, som är avsedd för representation. Anpassning av lönen
till tjänstemannens civilstånd sker även enligt de flesta utländska lönesystem.
Lönenämnden anser, att den framtida storleken av nettolönernas
differentiering efter civilstånd bör bestämmas på grundval av den förestående
budgetgenomgången. Av praktiska skäl bör nettolönen härvid utom vad
gäller biträdespersonal avvägas efter gift tjänstemans behov.

För att den avsedda reallönenivån skall kunna upprätthållas genomgås
samtliga utlandslöner halvårsvis med hänsyn till växlingar i priser och kurser.
För varje fullt tal om 5 % kombinerad effekt av pris- och kursändringar,
sedan nettolönen fastställdes, sker i regel motsvarande justering uppåt
eller nedåt. Vid språngvisa förskjutningar av pris- eller kursnivån, t. ex.
vid devalvering, kan justering ske även under löpande kalenderhalvår.

Vid justering måste beaktas att en utlandstjänstemans lön i regel ej förbrukas
uteslutande i verksamhetslandet. I allmänhet förekommer dessutom
utgifter såväl i Sverige (t. ex. för kläder och semester) som i tredje land.
Fördelningen av utgifterna inom och utom verksamhetslandet varierar naturligen
beroende på marknads- och prisförhållanden. Lönenämndens erfarenheter
har emellertid medgivit en viss schablonisering på denna punkt.

Till grund för uppskattningen av prisändringarna i verksamhetslandet
ligger av statistiska centralbyrån halvårsvis verkställda beräkningar, vidare
vissa av Internationella arbetsbyrån i Geneve utförda specialundersökningar
samt uppgifter från andra länders utrikesministerier ävensom övriga för
nämnden tillgängliga informationer. Prisrörelserna i Sverige uppskattas med
ledning av konsumentprisindex. Motsvarande anordningar för vidmakthållande
av reallönenivån förekommer i främmande länder och i internationella
organisationer. Av lönenämnden konstaterade avvikelser gäller endast
enskildheter. Enligt lönenämndens mening är någon väsentlig ändring avnuvarande
principer för justering av utlandslönerna i förevarande hänseende
ej påkallad.

I sitt utlåtande 1960: 128 har statsutskottet — utan erinran från riksdagens
sida — uttalat, att viss vägledning i fråga om levnadskostnaderna i
olika länder torde kunna hämtas bl. a. ur förefintlig, centralt sammanställd
internationell statistik. Lönenämnden har uppmärksammat detta spörsmål
och vid undersökningen i denna del biträtts av expertis från statistiska centralbyrån.
Enligt undersökningen bör det vara möjligt att vid lönesättningen
för ett stort antal länder utnyttja av FN och vissa utländska nationella statistiska
organ framräknat material.

Av det f. n. tillämpade systemet för avvägningen av utlandslönerna följer,
att generella höjningar av löneplanslönerna i Sverige inte automatiskt kommer
utlandstjänstemännen till godo, utan tar sig uttryck i en sänkning av

104

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 1963

prisutjämningstilläggen (motsvarande). Reduktionen motsvarar lönehöjningen
med avdrag för därpå belöpande skatt. Däremot kommer löneklassuppflyttnmg
och lönegradsuppflyttning inom reglerad befordringsgång eller
till följd av befordran samt vikariatsersättning tjänstemannen till godo. Vid
överläggningar med företrädare för lönenämnden under löneöversynens
gång har personalorganisationerna yrkat att ändrat generellt tillägg på lönen
liksom varje ändring i tjänsteförteckningen eller på löneplanen skall
sia igenom. Enligt lönenämndens mening är kravet på att generella hemmalönehöjningar
skall slå igenom i utlandslönerna i princip oförenligt med
ett system med behovsprövade löner, vilka dessutom enligt särskilda regler
hålles värdebeständiga. Medan hemmatjänstemannens reallönenivå inte är
garanterad, hålles utlandstjänstemannens nettolön värdebeständig både till
den del den belöper på konsumtion i verksamhetslandet och till den del den
förbrukas i Sverige eller tredje land.

Lönenämnden förordar emellertid efter överläggningar med personalorganisationerna,
att deras önskemål i förevarande hänseende tillmötesgås
på så sätt, att — bortsett från löneklassuppflyttning och lönegradsuppflyftning
inom reglerad befordringsgång eller till följd av befordran,
vilka ändringar i hemmalöneelementet liksom f. n. bör komma utlandstjänstemannen
till godo — viss del av de generella lönehöjningarna får
slå igenom i utlandslönerna, liksom fallet är exempelvis i Danmark och
Storbritannien. Detta bör ske vid schablontilläggets avvägning. Å andra
sidan bör under sådana förhållanden den del av utlandslönen, som ändras
vid generella hemmalönehöjningar, givetvis ej justeras med anledning
av prisrörelser, som avspeglar sig i det svenska konsumentprisindex.

Bortsett från de i det föregående nämnda justeringarna omprövas själva
lönenivåns höjd på en viss stationeringsort eller vid en viss befattning utomlands
f. n. på initiativ av lönenämnden eller tjänstemannen, ej sällan med
anledning av att en befattning byter innehavare.

Såsom tidigare berörts bör enligt nämnden tiden nu vara mogen för ett
system med normallöner, fastställda med hänsyn till de med vederbörande
befattning förenade arbetsuppgifterna, lokala förhållanden m. m. För ett
sådant system med normallöner har jämväl personalorganisationerna uttalat
sig. Lönenämnden anser, att normallönesystemet bör kombineras med
»rullande omprövning» av den reala lönenivån på en viss stationeringsort,
förslagsvis i princip en gång vart femte år under medverkan av inspektören.

Barnbidrag m. m. Enligt bestämmelser i Saar utgår till tjänsteman inom
utrikesrepresentationen barnbidrag, därest tjänstemannen på grund av försörjningsplikt
underhåller barn under 19 års ålder, med 1 000 kr. för ett
och 750 kr. för varje ytterligare barn under 10 års ålder samt med 3 000 kr.
för varje barn, som fyllt 10 år, allt för år räknat.

Barnbidragen för barn under 10 år har förstärkts med anlitande av de
till prisutjämningstillägg (motsvarande) anvisade medlen. Efter prövning

105

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1963

i varje särskilt fall kan härutöver för sådant barn utgå bidrag i form av
prisutjämningstillägg (motsvarande) med cirka 2/3 av den årliga skolkostnaden.
Barnbidraget för barn som fyllt 10 år må av Kungl. Maj:t förhöjas,
om barnet erhåller utbildning vid undervisningsanstalt i Sverige eller eljest
särskilda omständigheter det föranleder. Med stöd av detta bemyndigande
har Kungl. Maj :t bl. a. föreskrivit, att barnbidrag vid genomgång av svensk
internatskola må utgå med högre belopp än 3 000 kr. Vidare må bidraget
höjas med belopp motsvarande högst biljettkostnaden i billigaste klass på
flygplan vid följande barnresor, nämligen a) till Sverige för påbörjande av
skolgång, b) till tjänstemannens stationeringsort en gång årligen för besök
hos föräldrarna med avdrag för 1 000 kr. samt c) vid utresa till föräldrarna
efter avslutad skolgång i Sverige med avdrag för 550 kr. Vissa begränsningar
gäller under år, då tjänstemannen själv besöker Sverige.

Barnbidragen innefattar sålunda f. n. i praktiken tre element, nämligen
dels bidrag till barns levnadskostnader i egentlig mening (i det följande benämnda
barnbidrag), dels utbildningsbidrag, dels ock resebidrag. Lönenämnden
har behandlat dessa element vart för sig.

Barnbidragen uppbäres av grundtanken att de skall bereda utlandstjänstemännen
samma möjligheter som tjänstemän i hemlandet att ge sina barn
svensk uppfostran. Syftet är alltså att barnbidragen skall utgöra kompensation
för merkostnader till följd av utlandstjänstgöringen, vilka tjänsteman
får vidkännas för sina barn.

Tanken bakom denna jämförelse med hemmatjänstemännen är enligt lönenämndens
mening i och för sig riktig. Men den måste, anser nämnden,
med hänsyn till nuvarande metod för lönesättningen i fråga om utomlands
stationerade tjänstemän vid utrikesförvaltningen kompletteras i ett viktigt
hänseende. En utlandstjänstemans lön är, såsom nyss nämnts, rörlig och föremål
för kontinuerlig omprövning från värdebeständighetssynpunkt till den
del lönen belöper på man och hustru men ej till den del den avser barn. En
följd härav är att den avsedda standarden i regel ej kunnat upprätthållas
blond utlandspersonalens barnfamiljer.

Lönenämnden anser, att en omprövning av nuvarande barnbidragssystem
är ofrånkomlig. Utgångspunkten bör därvid vara, att barnbidragen skall ej
blott utgöra kompensation för merkostnader för barn till följd av utlandstjänstgöringen,
utan även medge vidmakthållande av avsedd standard för
en barnfamilj på en viss utländsk ort vid jämförelse med gift tjänsteman
utan barn på samma ort. Vid prövningen av denna fråga, nämligen hur stort
penningtillskott ett par barnlösa makar behöver för att vid tillkomsten av
ett barn kunna leva på avsedd levnadsnivå, har lönenämnden biträtts av
förutnämnda expertis från statistiska centralbyrån. Resultatet av denna expcrlundersökning
och vad i övrigt förekommit vid lönenämndens överväganden
har föranlett nämnden att föreslå, att utlandstjänstemännens kostnader
för barn, som vistas hos föräldrarna utomlands, beaktas genom ett i

llihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 57

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1963

totallönen ingående barnbidrag, utgörande en procentuell del av utlandslånen
eller del därav. Härigenom kommer även den på barnkostnaderna belöpande
delen av lönen att bli föremål för justering med hänsyn till växlingar
i priser och/eller kurser.

Vad angår kostnaderna för barn som vistas i Sverige saknas enligt lönenämndens
mening anledning att frångå nuvarande system med visst i kronor
bestämt barnbidrag för varje barn. För att ej bidragets avsedda realvärde
skall urholkas bör detta kronbidrag hållas värdebeständigt enligt särskilda
regler. Härvid bör utvecklingen av det svenska konsumentprisindex läggas
till grund för bedömningen.

Enär de skäl, som motiverar de särskilda barnbidragen till utlandstjänstemän,
gör sig gällande med lika styrka oavsett befattningshavarens tjänstegrad,
anser lönenämnden, att barnbidragen bör beräknas efter samma grunder
för alla berörda tjänstemän. Vad angår barn som vistas hos föräldrarna
utomlands synes det därför vara lämpligt att -—- på sätt sker i t. ex. Storbritanniens
utrikesförvaltning — fixera barnbidragets (procentbidragets)
storlek på den utländska stationeringsorten med utgångspunkt från lönen
vid en viss bestämd befattning (riktnivå). Valet av riktnivå måste dock enligt
lönenämndens mening anstå till budgetgenomgången under nästa etapp
av löneöversynen. Avvägningen av barnbidragen bör ske med beaktande av
att allmänt barnbidrag utgår till utomlands stationerad tjänsteman vid utrikesförvaltningen.
Vad angår barnbidragens ev. variation med barnens ålder
inom ramen för den övre åldersgränsen, 19 år, har nämnden funnit övervägande
skäl tala för att barnbidrag till utlandstjänsteman både för ute-barn
(procentbidrag) och Sverige-barn (kronbidrag) bör vara oberoende av det
bidragsberättigade barnets ålder. Frågan huruvida barnbidragets storlek bör
variera med antalet barn lämnas tills vidare öppen.

Vad därefter angår kostnaderna för barnens utbildning framhåller lönenämnden,
att dessa kostnader ofta är av en helt annan storlek för utomlands
stationerade tjänstemän än för hemmatjänstemän. Vidare är utbildningsmöjligheterna
mera begränsade. Med hänsyn härtill har lönenämnden funnit
ett mera rörligt system för beaktande av utlandstjänstemännens kostnader
för barnens utbildning än det nuvarande av behovet påkallat. Ingen tvekan
torde visserligen enligt nämnden råda därom, att barn till utlandstjänstemän
i första hand bör beredas möjlighet till svensk fostran i detta ords
innebörd enligt 1962 års riksdagsbeslut om reformering av den obligatoriska
skolan. Så länge utlandstjänstemännens möjlighet att för sina barn välja
svensk utbildningsanstalt är så begränsad som f. n., bör dock så långt
möjligt de ekonomiska hindren mot att i annan ordning sörja för barnens
utbildningsbehov undanröjas.

Lönenämnden anser därför, att utlandstjänstemännens kostnader för barnens
utbildning — liksom praktiskt taget genomgående gäller enligt främmande
länders och internationella organisationers lönesystem — bör beak -

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 1963

107

tas genom särskilda utbildningsbidrag, beräknade på grundval av faktiska
och vid prövning godkända utbildningskostnader. Vid prövningen, som bör
ankomma på Kungl. Maj :t, bör hänsyn bl. a. tagas till möjligheterna att efter
genomgång av visst utbildningsstadium utomlands vinna inträde i svensk
läroanstalt.

Inom nu angiven ram bör enligt nämnden utlandstjänsteman ha frihet att
välja utbildningsform för sina barn enligt följande alternativ: a) ^bildningsanstalt
i Sverige, b) utbildningsanstalt på stationeringsorten samt c)
svensk brevskoleundervisning. Med hänsyn till de skiftande förhållandena
bör emellertid Kungl. Maj :t äga medgiva utbildningsbidrag även i andra fall,
då särskilda skäl talar härför. I första hand bör, i den mån så är möjligt,
svensk utbildningsanstalt inom eller utom Sverige anlitas. Jämväl yrkesutbildningsanstalt
kan givetvis ifrågakomma. Utbildningsbidrag bör ej utgå
för barns bevistande av kindergarten eller liknande förskola.

Gemensamt för utbildningsbidrag vid utbildning på tjänstemannens stationeringsort,
vid brevskolestudier eller eljest utom Sverige bör enligt nämnden
gälla, att bidraget — tillsammans med på motsvarande tid belöpande
barnbidrag — i intet fall må överstiga det belopp, som utgår för barn i svensk
internatskola med statsbidrag från åttonde huvudtitelns anslag i 1963 års
statsverksproposition Privatskolor: Bidrag till vissa privatskolor (det s. k.,
större statsbidraget). Avvägningen av utbildningsbidragen bör ske med beaktande
av de statliga allmänna och särskilda studiebidragen.

Nuvarande utbildningsbidrag (förhöjt barnbidrag) till utlandstjänsteman
kan enligt bestämmelser i Saar utgå dels redan viss tid före förflyttning till
utrikes ort, dels viss tid efter återflyttning till Sverige. Däremot upphör bidraget
ovillkorligen, när barnet fyller 19 år. Vad denna åldersgräns beträffar
har lönenämnden, när det gäller barnbidrag, ej funnit anledning föreslå
någon ändring, även om vissa skäl talar härför. Det kan dock uppenbarligen
vara förenat med stora olägenheter att ta barn ur pågående utbildning
vid viss utbildningsanstalt under löpande skolår. Utbildningsbidrag bör enligt
nämnden därför efter prövning i varje särskilt fall, liksom gäller enligt
flera utländska lönesystem, kunna utgå till och med utgången av det läsår,
under vilket barnet uppnår maximiåldern.

Vad angår utlandstjänstemans kostnader för barns resor konstaterar lönenämnden,
att de i det föregående angivna, på tjänstemannen belöpande
utgiftsbeloppen för vissa barnresor kan bli mycket betungande, om antalet
barn i familjen är flera. Nämnden finner det vara rimligt, att föräldrarna erhåller
möjlighet att, oavsett stationeringsortens belägenhet, sammanträffa
med sina barn i vart fall en gång årligen utan alltför slöra ekonomiska uppoffringar
samt att staten liksom f. n. bidrar härtill. Lönenämnden anser, att
nuvarande möjlighet till förhöjning av barnbidrag vid vissa resor bör utbytas
mot särskilda barnresebidrag. För dessa bidrag föreslås riktlinjer, som i
huvudsak överensstämmer med vad f. n. gäller, dock att de på tjänstemannen
belöpande »karensbeloppcn» föreslås skola avskaffas.

108

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 1963

Barnresebidrag bör enligt nämnden ej utgå under år då tjänstemannen
medgivits bidrag för resa till Sverige för semester, ej heller då särskilda skäl
eljest talar däremot (t. ex. då resekostnaden står i uppenbart missförhållande
till besökets varaktighet).

Bidrag till hemresa för semester. Enligt 33 § B 1 Saar kan tjänsteman
vid utrikesförvaltningen med stationering utom Europa på därom gjord
framställning av Kungl. Maj:t beviljas bidrag för resa till Sverige under semester
högst en gång vart tredje år eller, när särskilda skäl talar därför och
fråga är om tjänsteman med stationering i land med särskilt hälsovådligt
klimat, högst en gång varannat år. Bidrag må ej beviljas med högre belopp
än som motsvarar kostnaden för biljetter till Stockholm och åter till stationeringsorten
för tjänstemannen och hans hustru ävensom barn under 19 års
ålder. Kungl. Maj:t äger föreskriva de särskilda villkor för åtnjutande av resebidrag,
som må finnas lämpliga.

Enligt av utrikesministern, efter medicinalstyrelsens hörande träffade
beslut gäller f. n. att 23 utländska tjänstgöringsorter anses ha sådant särskilt
hälsovådligt klimat, att tjänsteman enligt 33 § B 1 Saar må beviljas
bidrag för resa till Sverige under semester högst en gång varannat år. Enligt
Kungl. Maj :ts beslut den 13 februari 1959 må hemresebidrag utgå med
belopp högst motsvarande kostnaden för resa med flyg i turistklass till
Stockholm och åter till stationeringsorten.

Lönenämnden erinrar om att den svenska utrikesrepresentationen under
de femtio år, varunder bestämmelser om hemresebidrag funnits, utbyggts
i avsevärd grad såväl i vad avser antalet utlandsmyndigheter som antalet
utom riket stationerade tjänstemän. Därtill har under de senaste åren upprättandet
av beskickningar i nya självständiga stater medfört, att stationeringsorterna
med milj obetingade påfrestningar för där placerade tjänstemän
redan svarar för en inte oväsentlig andel av det totala antalet orter
med lönad svensk utlandsrepresentation, en andel som kan förväntas komma
att öka ytterligare.

Av en redogörelse för vissa utländska lönesystem framgår att anordningen
med bidrag för resa till hemlandet under semester i första hand tillkommit
för att sätta tjänstemännen i tillfälle att vidmakthålla och befästa kontakten
med hemlandet. Vikten härav har, framhåller nämnden, ofta understrukits
även i Sverige. I princip är detta statens intresse relevant oavsett
den utländska stationeringsortens belägenhet och befattningshavarens grad,
även om det har olika styrka i fråga om tjänstemän av skilda kategorier.
I vissa främmande länders utrikesförvaltningar, t. ex. Nederländernas och
Storbritanniens, samt i internationella organisationer med högkvarter i
Europa utgår sålunda resebidrag, vare sig stationeringsorten respektive
hemlandet ligger inom Europa eller ej.

Anordningen med hemresebidrag utgör vidare enligt lönenämnden ett
led bland flera i strävandena att förebygga ohälsa bland tjänstemännen och
att mildra de milj obetingade påfrestningar — fysiska och/eller psykiska —

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 7963

109

som är förenade med stationering i vissa länder. Från denna synpunkt måste
anordningen tillmätas allt större vikt. Nämnden erinrar i sammanhanget
om att Kungl. Maj :t, med stöd av riksdagens beslut (prop. 1962: 169), den
6 september 1962 bemyndigat chefen för utrikesdepartementet att medgiva
tjänsteman vid utrikesförvaltningen jämte dennes familj att undergå
kostnadsfri läkarundersökning för hälsokontroll i anslutning till stationering
i land med hälsovådligt klimat, ökade möjligheter till betalda resor
för semester i hemlandet torde vidare kunna tjäna såsom en inte oväsentlig
allmänt rekryteringsfrämjande faktor.

Vad slutligen angår bidragsbestämmelsernas funktion såsom underlag
för prövningen av vissa element i tjänstemännens utlandslöner, erinrar lönenämnden
om att avvägningen av dessa sker på grundval av tjänstemannabudgeter,
avseende bl. a. lönebehovet för bestridande av semesterkostnader
och barnkostnader. Lönenämnden anser det för en tillfredsställande avvägning
av dessa poster vara av vikt, att denna kan baseras därpå, att tjänstemannen
och hans familj har ekonomiska möjligheter att regelbundet och
relativt ofta tillbringa semestern i Sverige.

Lönenämnden föreslår, att tjänsteman vid utrikesförvaltningen med stationering
utom riket på därom gjord framställning skall kunna av chefen
för utrikesdepartementet beviljas bidrag för sin och sin familjs resa till
Sverige för semester högst en gång vartannat år, eller, när fråga är om stationering
i land med särskilt hälsovådligt klimat eller när synnerliga skäl
eljest talar därför, högst en gång om året. Bidrag bör ej beviljas med högre
belopp än som motsvarar den faktiska kostnaden för resa till Stockholm
och åter till stationeringsorten för tjänstemannen och hans hustru ävensom
barn, för vilka barnbidrag utgår eller kunnat utgå.

Enligt gällande bestämmelser utgår vid flyttning utom riket resekostnadsersättning
även för en tjänare, bl. a. om tjänstemannen medför barn under
12 års ålder. Däremot kan bidrag ej utgå för tjänares resa till Sverige under
semester. Den möjligheten bör enligt nämnden dock ej uteslutas, att frågan
om bidrag även till tjänares resa till Sverige under semester kan komma
att aktualiseras på vissa stationeringsorter. I sådant fall bör undantagsvis
möjlighet föreligga att erhålla hemresebidrag för en tjänare.

Vad färdsättet angår anser lönenämnden i princip, att för stationeringsort,
belägen på högst omkring 2 000 km och 36 timmars avstånd från Stockholm
vid resa med järnväg eller båt, beräkningen av bidraget bör baseras
på kostnaden för färd med tåg respektive båt i för tjänstemannen gällande
reseklass (dock ej single sovkupé eller enskild hytt). För annan stationeringsort
bör vid bidragsberäkningen beaktas högst kostnaden för resa med
flyg i billigaste klass. Vid resa med egen bil bör enligt lönenämndens mening
bidraget utgå med schablonmässigt beräknad kilometerersättning —
efter en taxa då endast en bidragsberättigad och efter en annan då två eller
flera bidragsberättigade färdas med bilen.

Lönenämnden har förutsatt, att semester liksom nu såvitt möjligt uttages
i samband med tjänsteresa till eller förflyttningsresa till eller via Sverige.
Såsom framhållits i det föregående bör barnresebidrag enligt nämnden ej ut -

110

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

gå för år, varunder tjänstemannen medgivits bidrag för resa till Sverige under
semester. Principen bör med andra ord vara, att bidrag för resa till Sverige
under semester och bidrag för barns resa för besök hos föräldrarna utomlands
inte skall utgå för ett och samma år.

De föreslagna riktlinjerna för systemet för avvägningen av utlandslönerna
samt för rätt till barnbidrag, utbildningsbidrag och barnresebidrag bör enligt
lönenämnden tillämpas även på vissa specialattachéer m. fl., nämligen
försvarsattachéer och biträdande försvarsattachéer, socialattachéer, Sveriges
representant vid skandinaviska luftfartssekretariatet i Montreal, lantbruksrepresentanter,
statens fiskexportrepresentant, handelssekreterare
samt den tjänsteman med handelssekreteraruppgifter, som är stationerad
vid generalkonsulatet i Berlin. Även de föreslagna grunderna för medgivande
av bidrag till hemresa för semester bör enligt nämnden tillämpas på försvarsattachéer
och biträdande försvarsattachéer. Däremot kan frågan om
motsvarande tillämpning av dessa grunder på övriga nyss nämnda specialattachéer
m. fl. enligt nämnden ej avgöras utan en närmare undersökning.
En sådan faller utanför nämndens uppdrag.

Yttranden

I utlåtande över lönenämndens promemoria om avlöningssystemet finner
riksrevisionsverket det angeläget understryka, att den här ifrågavarande
löneöversynen berör personalkategorier, vilka i flera hänseenden beträffande
tjänsteförhållandena — bl. a. stationering under förhållandevis långa perioder
på olika orter i utlandet — intar en särställning inom statsförvaltningen.
Detta har även kommit till uttryck i utformningen av de f. n. gällande
reglerna för dessa tjänstemäns avlöningsförhållanden. I sina huvuddrag
överensstämmer de framlagda principförslagen med dessa regler.

Enligt riksrevisionsverkets mening torde det erbjuda betydande svårigheter
att konstruera andra avlöningsnormer för de av utredningen omfattade
tjänstemännen, t. ex. en särskild löneplan, helt obunden av henunalönerna.
Mot bakgrunden härav och under förutsättning att utlandslönerna
även i fortsättningen blir föremål för kontinuerlig uppmärksamhet från
löneprövande organs sida, anser sig ämbetsverket kunna godta nämndens
förslag i fråga om systemet för avvägningen av de materiella löneförmånerna.

Statstjänstemännens huvudorganisationer har vid överläggningar med
företrädare för lönenämnden förklarat sig biträda lönenämndens förslag.

Utlandstj änstemännens re presentationskostnader

Såsom framhållits i det föregående har lönenämnden undersökt möjligheterna
att efter utbrytning av vissa element ur lönerna uppnå en tillfredsställande
löneawägning. Ett av nämndens förslag till sådan utbrytning avser
lönemedel för representation.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1963

111

Lönenämnden

Nämnden framhåller inledningsvis, att det självklart är av vikt att vårt
lands representanter utomlands — varmed här förstås diplomatisk och
konsulär personal samt pressattachéer — skaffar sig de personliga kontakter,
som främjar fullgörandet av arbetsuppgifterna eller eljest bedömes
vara av värde för svenska intressen. Representation, utövad av utlandsrepresentanterna
i detta syfte, får därför betraktas såsom nödvändig. Sedan
gammalt har detta gällt sändebuden. Genom att staten tillhandahåller fria
bostäder jämte av statsverket bekostad möblering och andra inventarier
för representationsändamål får sändebuden anses ha ej blott möjlighet
utan även skyldighet att representera. Den särskilt efter andra världskriget
inom allt fler områden och på alla plan ständigt ökande mellanfolkliga samlevnaden
har medfört, att kretsen av utlandstjänstemän, som för arbetsuppgifternas
behöriga fullgörande måste utöva representation, numera avsevärt
vidgats. Det är en given förutsättning att representation skall utövas under
iakttagande av det tjänsteansvar, som åvilar varje utlandst jänstemän.

Enär representation således är en av tjänsten betingad verksamhet, måste
enligt lönenämndens mening bidrag till kostnaderna härför lämnas. Att
så sker står i överensstämmelse med principerna om rekrytering till utrikesförvaltningen
på grund av individuella meriter utan hänsyn till privalekonomiska
förhållanden. Bidragsmedel till representation bör avvägas,
med hänsyn till befattningen oavsett innehavaren. Representation bör enligt
nämnden såvitt möjligt utövas i hemmet, vilket även torde bidra till att
nedbringa kostnaderna.

Såsom förut antytts inräknas vid nuvarande lönesystem för representation
avsedda medel direkt i den av vederbörande tjänsteman disponerade
lönesumman utan någon ändamålsbestämning. Tjänstemannen känner följaktligen
i regel ej till, hur stort representationsbidrag han disponerar eller
med andra ord vilken representationsskyldighet han avses ha. I totallönerna
för berörda utlandst jänstemän ingående medel, avsedda för representation,
torde för budgetåret 1961/62 kunna uppskattas till storleksordningen 2,5
miljoner kr. Den övervägande delen härav belöper på chefer för beskickningar,
permanenta delegationer (representationer) och konsulat. Då det
enligt lönenämndens mening ej är tillfredsställande att på sätt nu sker
medel för utgifter av omkostnadsnatur inräknas i lönen, bör representationsmedlen
särskiljas och tjänstemännen meddelas inom vilken ekonomisk
ram representationen bör utövas. Då det vidare är ett intresse att utvecklingen
av representationskostnaderna i stort närmare kan följas, bör
enligt lönenämnden medel för representation utgå i form av särskilda bidrag
redovisade från ett särskilt för ändamålet anvisat anslag. Motsvarande
anordning förekommer i t. ex. Amerikas Förenta Stater, Canada, Norge såvitt
gäller stationschefer samt Förbundsrepubliken Tyskland.

Till kostnader för normal representation, vilka beaktas vid avvägningen
av representationsposten i lönen, hänföres f. n. i första hand utgifter lör den
gästfrihet, som tjänstemannen anses böra utöva, d. v. s. för livsmedel,

112 Kungl. Maj.ts proposition nr 7ö år 1963

drycker och tobaksvaror, samt vissa andra kostnader, såsom för extra tjänarhjälp,
tillfälliga dekorationer, dricks, gåvor och välgörenhet. De s. k. indirekta
kostnaderna till följd av representation, t. ex. för fasta tjänare, kläder,
resor på tjänstgöringsorten m. m., beaktas däremot vid prövningen av
ifrågavarande poster i tjänstemannens budget. Beträffande bostadskostnaderna
har riksdagen tidigare fattat beslut om särskild reglering. Lönenämnden
anser, att nu angivna grunder för avgränsningen av representationskostnaderna
bör tillämpas även i fortsättningen. En fullständig uppräkning
av de utgifter, som avses skola bestridas med representationsbidrag, kan enligt
lönenämnden ej gärna ifrågakomma med hänsyn till de skiftande förhållanden,
varunder utlandsrepresentanterna arbetar. Utöver vad i det föregående
nämnts kan därför till kostnader för normal representation hänföras
ytterligare direkta, jämförliga utgifter. Frågan om kostnaderna för tillfällig
representation behandlas i det följande.

En närmare precisering av den personal, som bör erhålla representationsbidrag,
är enligt lönenämnden nödvändig. Ännu vid tidpunkten för
1939 års lönereglering ansågs de representativa uppgifterna för andra
tjänstemän än sändebud träda i bakgrunden. Utvecklingen efter andra
världskriget har emellertid lett till att avsevärt flera utlandstjänstemän än
tidigare för arbetsuppgifternas behöriga fullgörande numera måste utöva
representation. Orsakerna härtill är enligt lönenämnden att söka bl. a. i
den betydande ansvällningen av utrikesrepresentationens arbetsuppgifter,
t. ex. på handelns, upplysningsverksamhetens, presstjänstens och den konsulära
verksamhetens områden, ökningen av antalet främmande representationer
på stationeringsorterna utomlands samt ej minst det vidgade samarbetet
på det internationella planet. Den inträdda förändringen, som bör
ses mot bakgrunden av att Sveriges utlandsrepresentationer ofta har förhållandevis
fåtalig personal, gör det nödvändigt att även underordnade
tjänstemän tillerkännes representationsbidrag.

Efter övervägande av olika på frågan inverkande omständigheter och
med beaktande av vad som på detta område tillämpas inom vissa andra
länders lönesystem, t. ex. i Canada, Danmark, Storbritannien, Förbundsrepubliken
Tyskland och Österrike, har lönenämnden föreslagit följande. Representationsbidrag
bör normalt utgå till chef för beskickning, permanent
delegation (representation) och konsulat samt t. f. chargé d’affaires på ort,
där ordinarie beskickningschef inte är stadigvarande placerad (stationschefer),
permanent närmaste man till stationschef, pressattaché, vidare till
tjänsteman med speciella uppgifter (t. ex. inom handelns, upplysningsverksamhetens
eller presstjänstens områden, föreståndare för sjöfartskansli,
kanslist med företrädesvis kommersiella uppgifter eller som är ende
lönade tjänsteman vid olönat konsulat) samt annan diplomatisk eller
konsulär tjänsteman utanför kanslistkarriären.

Vid avvägningen av representationsbidragens storlek måste enligt lönenämnden
hänsyn tagas till vad som i representationshänseende är brukligt

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

på de olika tjänstgöringsorteima, tjänstemannens grad och ställning i den
lokala organisationen, verksamhetens intensitet och inriktning vid respektive
utlandsmyndighet m. m. Givetvis måste även de skatte- och tullättnader
beaktas, som följer med utlandstjänstgöringen. Lönenämnden anser
närmast, att anledning ej föreligger att differentiera representationsbidragen
med hänsyn till civilstånd.

Det möter enligt lönenämnden inte obetydliga svårigheter att förena önskemålet
om ett fastare lönesystem än f. n. med ofrånkomliga hänsyn till de
synnerligen skiftande förhållandena på stationeringsorterna. Efter övervägande
av olika sätt att fastställa representationsbidragens storlek förordar
lönenämnden att representationsbidragen till stationschefer, tjänstemän i
rådsgraden samt pressattachéer prövas särskilt. Motsvarande prövning sker,
där tjänsteman har ställning såsom permanent andre man till stationschef
eller har särskilda uppgifter, t. ex. inom handelns område. I övrigt bör på
stationeringsorten fastställas ett bidrag för yngre förste sekreterare/förste
vicekonsuler (= riktnivå), till vilka bör hänföras tjänstemän under förslagsvis
de tre första åren av den tid, varunder vederbörande tillhör förste sekreterargraden.
Bidrag till äldre förste sekreterare och till sekreterare bör efter
schablonmässiga grunder anpassas till detta. Till attachéer bör — bl. a. från
utbildningssynpunkt — generellt utgå ett mindre bidrag med möjlighet för
Kungl. Maj :t att efter förslag av lönenämnden förhöja bidraget, därest arbetsuppgifternas
inriktning eller andra särskilda skäl motiverar detta. Frågan
om representationsbidrag till kanslistpersonal bör prövas från fall till
fall.

Det bör ankomma på Kungl. Maj :t att fastställa representationsbidragen
efter förslag av utrikesförvaltningens lönenämnd. Bidragen bör fastställas
för längre tidsperiod — tre till fem år — dock med möjlighet till omprövning,
då särskilda skäl därtill föranleder. Härmed har lönenämnden ej tagit
slutlig ställning till frågan om bidragens eventuella värdebeständighet med
hänsyn till pris- och kursutvecklingen. I frågor om fastställande av representationsbidrag
skall stationschef avge utlåtande såvitt gäller underställd
personal.

Enligt lönenämndens mening bör någon redovisningsskyldighet för representationsbidrag
ej åläggas utlandstjänstemännen. Däremot anser lönenämnden,
att det för att möjliggöra bättre överblick över representationskostnadernas
utveckling i stort samt ett tillförlitligare underlag än nu för
avvägning av representationsbidragen i de enskilda fallen skulle vara till
fördel från både statens och tjänstemännens synpunkt, att varje tjänsteman,
som uppbär representationsbidrag, fortlöpande för eller låter föra
sådana anteckningar, att begränsade uppgifter om representationens huvudsakliga
syfte och inriktning, art och omfattning på framställning kan
tillhandahållas nämnden. Lönenämnden föreslår, att utlandstjänstemännen
ålägges skyldighet att föra här avsedda anteckningar samt att det hör ankomma
på stationschef alt övervaka efterlevnaden härav. För att för tjänstemännen
underlätta anteckningarnas förande bör utrikesdepartementet

114 Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1963

tillhandahålla blankettformulär, vartill förslag framlagts av nämnden. Det
bör, där ej tjänstemannen använder uppgifterna som stöd för omprövning
av representationsbidrag, ankomma på lönenämnden att bedöma, i vad mån
uppgifterna eller sammandrag av dem skall insändas till nämnden. Lönenämnden
har förutsatt, att avvägningen av representationsbidragen liksom
löneförmånerna i övrigt i framtiden kommer att ske under medverkan av
inspektör.

Representationsbidrag bör under i övrigt stadgade förutsättningar utgå
enligt samma bestämmelser som jämlikt Saar f. n. gäller för ortstillägg,
d. v. s. från och med den dag tjänstemannen på grund av honom meddelat
förordnande börjar utöva den befattning, varmed förmånen är förenad, till
och med den dag han, i anslutning till förordnandets upphörande, upphör
att utöva befattningen. Lönenämnden anser, att ett lönesystem med separata
representationsbidrag bör kombineras med så långt möjligt generella bestämmelser
om dels avdrag vid frånvaro från verksamhetsområdet, dels
särskilt representationsbidrag vid vikariat såsom stationschef. I fall, som
ej lämpar sig för generell reglering, bör det liksom f. n. ankomma på Kungl.
Maj :t att meddela beslut. Lönenämnden avser att sedermera överväga
denna fråga.

Vad angår kostnader för tillfällig representation, d. v. s. oförutsedd
representation av sådan omfattning att kostnaderna måste anses väsentligen
rubba de beräkningar, på vilka tjänstemannens löneförmåner är grundade,
gäller f. n. att vissa dylika kostnader, t. ex. vid besök av medlemmar av
kungahuset eller andra personer i framskjuten ställning, vissa örlogs- och
andra militära besök etc. bestrides i särskild ordning. Fråga om bidrag
åt utlandstjänstemän för tillfällig representation prövas från fall till fall av
Kungl. Maj :t. Till grund för beslut om tillfälligt representationsbidrag ligger
såvitt möjligt verifikationer å merkostnaderna. Lönenämnden anser,
att särskilda medel till de utomlands stationerade tjänstemännen för tillfälliga
representationskostnader kan erfordras även efter ett genomförande
av nämndens förslag. I princip bör dock samma restriktivitet som hittills
iakttas vid beviljande av bidrag till tillfälliga representationskostnader.
Detta gäller särskilt stationscheferna, vilkas ordinarie representationsbidrag
i stället bör avvägas så, att de inom rimliga gränser skall kunna täcka även
oförutsedda sådana kostnader.

Omkring 20 beskickningschefer är f. n. ackrediterade i mer än ett land.
Några sändebud fungerar på sina stationeringsorter som därvarande diplomatiska
kårs doyen. För härav föranledda merkostnader bör enligt nämnden
särskilda representationsbidrag utgå.

Lönenämnden föreslår, att samtliga här avsedda kostnader för representation
bör utgå från ett särskilt obetecknat anslag för representation under
tredje huvudtiteln. Nämnden förutsätter, att vid ett genomförande av det
framlagda principförslaget — vilket bör kunna ske i huvudsak inom en

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 1963

115

kostnadsram motsvarande vad som nu kan beräknas vara avsett för representationsändamål
— utgående prisutjämningstillägg samt enligt Saar
utgående förmåner skall anpassas med hänsyn till de nya representationsbidragen.
Enligt lönenämndens mening bör en reglering av representationskostnaderna
enligt förestående förslag ske efter genomgång av budgeter i
anslutning till nästa etapp av löneöversynen.

Det nya systemet bör enligt nämnden kunna tillämpas jämväl på utomlands
stationerade försvarsattachéer och biträdande försvarsattachéer, socialattachéer,
lantbruksrepresentanter, statens fiskeexportrepresentant och handelssekreterare.

Yttranden — Lönenämndens kommentar

Över lönenämndens förslag har, efter underhandsremiss från nämnden,
yttranden avgivits av ett fyrtiotal beskickningar, fyra delegationer, sju generalkonsulat
och ett konsulat. Vidare har statstjänstemännens huvudorganisationer
beretts tillfälle att ta del av förslagen. Slutligen har infordrat
utlåtande avgivits av riksrevisionsverket. Remissmyndigheterna och personalorganisationerna
har i allt väsentligt uttalat sig positivt beträffande lönenämndens
förslag.

I anslutning till lönenämndens allmänna synpunkter på representationen
inom utrikesförvaltningen framhåller sändebudet i Washington,
att såväl nämndens inledande allmänna synpunkter som det utarbetade
förslaget till lösning präglas av realism och förståelse för utrikestjänstens
krav samt anser det tillfredsställande att man sökt åstadkomma den önskade
regleringen av representationskostnaderna utan att den medför ett administrativt
invecklat och tyngande tillämpningsförfarande. Sändebuden i Bern
och Prag anser dock, att anvisningar bör lämnas om bl. a. representationens
lämpliga omfattning i det ena eller det andra landet, de tillfällen då officiell
representation från utlandsmyndighets sida bör förekomma samt hur
långt man bör sträcka sig i fråga om inbjudningar till svensk koloni, tjänstemän
m. fl.

Lönenämnden erinrar — med anledning av önskemålen om närmare anvisningar
beträffande representationens utövande — om att den förutsatt,
att avvägningen av representationsbidragen liksom förmånerna i övrigt i
framtiden kommer att ske under medverkan av inspektör.

Riksrevisionsverket biträder lönenämndens mening att medel för utgifter
av omkostnadsnatur ej bör inräknas i utlandstjänstemannens lön
och att han meddelas inom vilken ekonomisk ram representationen bör utövas.
Tillika tillstyrker ämbetsverket förslaget att medel för representation
skall utgå i form av bidrag från särskilt, för ändamålet anvisat
anslag.

Dclegationschefen i New York, t. f. chargé d’affaires i Bonn och generalkonsuln
i San Francisco föreslår till övervägande, att kostnaderna för
nationaldagsmottagningar ersättes separat, lämpligen enligt kostnadsräk -

116

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 1963

ning. Utgifterna härför är höga men lätta att identifiera. Någon allmängiltig
praxis beträffande sådana mottagningars anordnande torde emellertid
ej finnas, och på vissa håll eftersträvas att ej göra dessa årligen återkommande,
enär genom tillkomsten av nya länder antalet dylika mottagningar
på många platser vuxit så att deltagandet tar för mycket tid från andra
arbetsuppgifter.

Lönenämnden erinrar om att representationsbidragen enligt förslaget bör
prövas efter en konkret värdering av samtliga på frågan inverkande omständigheter.
Praxis på orten i fråga om nationaldagsfirande bör följaktligen
beaktas vid avvägningen av representationsbidragen.

Till kostnader för normal representation bör enligt flera
remissmyndigheters och personalorganisationernas mening även hänföras
avgifter för medlemskap i en eller flera klubbar på ort, där honorärt medlemskap
ej kan erhållas och där diplomatisk eller konsulär tjänsteman ej
gärna bör stå utanför. T. f. chargé d’affaires i Bonn, sändebudet i Rabat och
delegationschefen i Geneve (EFTA) erinrar om att annan tjänsteman än
stationschef för fullgörande av sin representationsskyldighet genomgående
får på egen bekostnad anskaffa matsals- och vissa andra möbler med tanke
på ett rimligt antal gäster, glas, porslin och matsilver, duktyg o. s. v. Hänsyn
till dessa kostnader jämte underhåll anses böra tagas vid prövningen
av budget- och bidragsfrågor.

Lönenämnden framhåller med anledning av uttalandena rörande klubbavgifter,
att dylika avgifter enligt nämndens förslag ej är att hänföra till
utgifter jämförliga med direkta kostnader för normal representation. Frågan
om sådana avgifter torde få beaktas i samband med fastställande av
lönen. I anslutning till uttalandena om kostnaderna för anskaffning av
möbler och vissa andra inventarier för representationsändamål åt annan
tjänsteman än stationschef erinrar lönenämnden om att Kungl. Maj :t den
13 april 1962 uppdragit åt särskild utredningsman att utreda frågan om
möblering m. m. av bostäder för utomlands stationerade diplomatiska och
konsulära tjänstemän m. fl.

Förslaget att inte differentiera representationsbidragen
med hänsyn till civilstånd tillstyrkes av sändebuden i
Athen, Bern, Köpenhamn och Rio de Janeiro samt delegationschefen i New
York, medan avvikande mening eller tveksamhet anmäles av övriga remissmyndigheter,
som uttalat sig i frågan. Några i sistnämnda grupp av remissmyndigheter
avser med sitt ställningstagande de s. k. indirekta representationskostnaderna,
t. ex. den gifte tjänstemannens merkostnader för hustruns
kläder och resor, vilka kostnader enligt nämndens förslag skall beaktas
under respektive post i budgeten. Även om spörsmålet i enlighet med lönenämndens
förslag begränsas till de direkta representationskostnaderna, avsedda
att täckas med de föreslagna bidragen, förordar vissa myndigheter,
bl. a. sändebuden i Djakarta, Teheran och Warszawa, delegationschefen i
Geneve (FN) samt generalkonsuln i San Francisco, att bidragen differentieras,
enär dels hustruns roll i representationen, t. ex. medlemskap i klub -

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 1963

117

bar, föreningar och välgörenhetskommittéer, egen representation samt familjens
vidare umgängeskrets och därmed vidgade representationsplilcter,
medför ofrånkomliga merkostnader, dels hustruns arbetsinsats i annat fall
inte skulle bli kompenserad.

Lönenämnden framhåller i anslutning härtill, att det torde framgå redan
av vad lönenämnden anfört i sin promemoria, att de s. k. indirekta kostnaderna
till följd av representation, t. ex. för fasta tjänare, kläder, resor
m. m., avses skola beaktas vid prövningen av ifrågavarande poster i tjänstemannens
budget. Vad åter angår de direkta kostnaderna för representation
har lönenämnden i avvaktan på närmare erfarenheter inte ansett skäl föreligga
att frångå sitt förslag, vilket innebär, att representationsbidragen avväges
med hänsyn till gift befattningshavares behov och att samma representationsbidrag
tillämpas för gift och ogift.

Avvikande mening beträffande förslaget att tjänstemännen ålägges skyldighet
att föra anteckningar över utövad representation anmäles av
sändebuden i New Delhi och Peking samt delegationschefen i Paris, som
bl. a. av administrativa skäl förordar, att anteckningarna ej göres obligatoriska.

Under remissbehandlingen har sändebudet i New Delhi framhållit, att
representationsberedskapen i vissa länder, t. ex. Kina och Indien, på grund
av den osäkra tillgången på vissa förnödenheter, långa transporttider m. m.
nödvändiggör en relativt omfattande, ekonomiskt betungande lagerhållning.
I skrivelse till lönenämnden den 7 maj 1962 har vidare sändebudet i Addis
Abeba fäst uppmärksamheten på det faktum, att ett sändebud, ackrediterat
i flera länder, åsamkas likviditetssvårigheter för den erforderliga initialrepresentationen
i de sekundära ackrediteringsländerna och ifrågasatt
möjlighet för sådant sändebud att vid behov erhålla förskott för ett års representationsutgifter
i land, där han ej är bosatt. Lönenämnden anser, att
dessa och liknande spörsmål får upptas till prövning i samband med den
tekniska regleringen av representationsbidragen och lönesystemet i övrigt.

Regleringen av vissa kostnader för bilresor m. m.

Ersättning till de tjänstemän vid utrikesförvaltningen, som har sin tjänstgöring
förlagd utom riket, för kostnader för bilresor m. m. utgår i skilda
former. Sammanfattningsvis kan ersättning för utlandstjänstemans bilkostnader
utgå

a) såvitt gäller chefer för beskickningar, delegationer och lönade generalkonsulat
i form av bidrag för inköp av bil samt ersättning för hållande av
bil enligt Saar, varvid statsverket bestrider bl. a. kostnaden för garage, därest
sådant ej kostnadsfritt tillhandahålles tjänstemannen,

b) vid resa i tjänsten i form av kilometerersättning enligt utlandsresereglementet
(Urr) eller — vid förrättning inom stationeringsorten — enligt särskilda
föreskrifter och anvisningar för beskickningar och konsulat (SBK),

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1963

i sistnämnda fall dock ej till nyss nämnda chefer, vidare enligt kungörelsen
1957: 695 angående expeditionsavgifter vid beskickningar och konsulat
eller eljest från enskild person, som ansetts böra debiteras resekostnaden,
samt

c) i form av lön.

Lönenämnden har i en promemoria tagit upp följande frågor till särskild
behandling, nämligen om anskaffning av tjänstebilar (personbilar) till utlandsmyndigheterna,
om anställande på statsverkets bekostnad av viss
chaufförspersonal vid dessa, om utlandstjänstemans ersättning för s. k. åkning
i tjänsten inom stationeringsorten, om regleringen av utlandstjänstemännens
garagekostnader samt —- efter särskilt uppdrag —- om försvarsattachéernas
ersättning för bilresor. Förslagen anmäles i det följande.

Anskaffning av tjänstebilar till utlandsmyndigheter
Lönenämnden

Enligt 33 § B 2 a) Saar utgår såsom nyss nämnts till vissa chefstjänstemän
inom utrikesförvaltningen vid sidan av de ordinära avlöningsförmånerna
bidrag för inköp av bil och ersättning för hållande av bil (i det följande
sammanfattningsvis benämnda bilförmåner enligt Saar).

Bidrag för inköp av bil utgår med 10 000 kr., då tjänsteman vid utrikesförvaltningen
för första gången förordnas att med ställning som sändebud
eller generalkonsul tjänstgöra såsom chef för beskickning (permanent delegation)
respektive generalkonsulat. Ersättning för hållande av bil utgår om
tjänsteman innehar förordnande som nyss sagts och för tjänsteutövningen
använder sådant fordon. Ersättningen motsvarar för år summan av dels det
för diplomatisk personal på stationeringsorten gällande priset för 2 000 liter
bensin, dels kostnaden för försäkring av tjänstemannen tillhörig bil, omfattande
såväl ansvarighetsförsäkring som försäkring för skada på bilen, dels
kostnaden för hyra av garage, därest sådant ej kostnadsfritt tillhandahålles
tjänstemannen, dels ock 500 kr.

Enligt Kungl. Maj:ts kungörelse den 27 november 1953 (nr 667, ändr.
1960: 390) om ersättning för flyttningskostnad vid flyttning utom riket (utlandsflyttningskungörelsen)
äger den som förordnats att med ställning som
sändebud eller generalkonsul tjänstgöra såsom chef för beskickning (delegation)
respektive generalkonsulat åtnjuta ersättning för transport av bil
vid flyttning till eller från ort utom riket.

Bestämmelserna om bidrag för inköp av bil och om ersättning för hållande
av bil tillkom i samband med 1939 års lönereglering för diplomatiska och
konsulära tjänstemän. Genomgående torde enligt lönenämnden med hjälp
av dylikt bidrag förvärvas en bil, som anses lämplig bl. a. med hänsyn till
stationschefens representativa ställning och funktioner. Utvecklingen under
bestämmelsernas mer än 20-åriga giltighetstid har präglats av ett kraftigt
stigande behov av transportmedel. Särskilt under efterkrigstiden har därför

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

119

i ökad utsträckning tjänstebilar, företrädesvis stationsvagnar, anskaffats till
utlandsmyndigheterna. I ett mindre antal fall har personbilar inköpts. Totala
antalet tjänstebilar är f. n. 63 fördelade på 54 utlandsmyndigheter.

Vissa nackdelar är enligt lönenämnden förenade med nuvarande Saarsystem.
För det första medför detta ofta, då utlandsmyndighetens representationsvagn
är privatägd, att en jämväl i representativa sammanhang lämplig
bil ej står till förfogande för vikarie under stationschefens semester eller
tjänstledighet. Detta förhållande vållar erfarenhetsmässigt praktiska problem
med hänsyn bl. a. till längden av stationschefernas år ssemester (60 dagar
med rätt i vissa fall till kumulering för flera år). Även då stationschefen
är i tjänst kan för övrigt annan befattningshavare, t. ex. specialattaché,
stundom ha behov av en mera representativ bil, beroende på tjänsteåtgärdens
art, förhållandena i verksamhetslandet m. m. För det andra når vid
stationschefens förflyttning hans bil stundom ej den nya stationeringsorten
förrän en å två månader efter tjänstetillträdet. Just under denna tid har han
emellertid ett påtagligt behov av transportmedel för uppvaktningar i ministerier,
besök hos främmande makters representanter etc. Transportproblemet
måste då lösas genom t. ex. förhyrning av bil och ev. chaufför eller på
annat sätt, vilket medför merkostnader. Även flyttningen av bilen drar ej
obetydliga kostnader. Under de tre budgetåren 1958/59—1960/61 utbetalades
i runt tal 2 300 kr. per bil i ersättning för transport.

Lönenämnden anser, att tiden nu är inne för ett återupptagande av 1938
års utlandslönesaklcunnigas tanke på anskaffning på statsverkets bekostnad
av tjänstebilar (representationsbilar) till utlandsmyndigheterna. Efter övergång
till en sådan anordning bör stationschefernas lönebehov i det hänseende,
varom nu är fråga, prövas efter samma grunder som gäller för övriga utlandstj
änstemän.

Efter övervägande av olika på frågan inverkande omständigheter föreslår
lönenämnden, att bestämmelserna i 33 § B 2 a) Saar om bidrag till
inköp av bil och om ersättning för hållande av bil ävensom i 4 § 3 mom.
utlandsflyttningskungörelsen om ersättning för transport av bil upphäves.
I stället bör statsverket överta ansvaret för inköp, underhåll och drift av
en tjänstebil (representationsbil), avsedd att företrädesvis nyttjas av stationschefen,
till varje lönad utlandsmyndighet, där stationschefen enligt
nuvarande bestämmelser skulle äga rätt till bilförmåner eller där behov av
sådan bil eljest prövas föreligga.

Med hänsyn till den representativa ställning som chef för utlandsmyndighet
intar i verksamhetslandet bör den här avsedda tjänstebilen enligt nämnden
få begagnas av honom i friare former än som är vanligt i fråga om
tjänstebilar. Bilen bör sålunda fritt få disponeras av stationschefen för
hans och hans hustrus resor i tjänsten. I likhet med vad fallet är inom
vissa andra länders utrikesförvaltningar bör därvid stationschefens egna
resor inom stationeringsorten presumeras vara betingade av tjänsteskäl.
Med anledning av vad som framkommit under remissbehandlingen föreslår
nämnden, att motsvarande skall gälla även stationschefens resor utom sta -

120 Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

tioneringsorten, där resan ej är av uppenbart privat natur. Att ange var
den fria dispositionsrätten upphör skulle i och för sig vara önskvärt bl. a.
med hänsyn till de rättsliga och ekonomiska konsekvenserna i händelse
av person- eller sakskada i följd av trafik med bilen, men möter stora svårigheter.
Med hänsyn till syftet med reformen är det dock enligt nämnden
självklart, att stationschefen ej bör äga disponera bilen under semester
eller tjänstledighet. Då stationschefs liksom övriga tjänstemäns kostnader
för i särskild ordning ej ersatta resor, inklusive kostnader för egen bil, avses
skola beaktas vid löneawägningen, bör till privatresor hänföras — förutom
semesterresor för vilka kostnaderna beaktas vid prövningen av semesterposten
i budgeten — exempelvis färd med barn till och från skola,
veckosluts- eller rekreationsresa samt resa företagen utan anknytning till
tjänsten av någon stationschefens familjemedlem. Efter stationschefens bestämmande
bör tjänstebilen få användas även av utlandsmyndighetens övriga
befattningshavare, specialattachéer inbegripna, för åkning i tjänsten.
1 stationschefens frånvaro bör bestämmanderätten utövas av dennes närmaste
man.

Vid valet av biltyp för ifrågavarande ändamål torde enligt nämnden särskilt
böra beaktas behovet av tillfredsställande service- och reparationsmöjligheter.
Utlandsmyndigheterna kommer nämligen i åtnjutande av s. k.
diplomatrabatt vid inköp av bil för utländskt bruk. I regel — dock ej i
t. ex. vissa östeuropeiska länder — erhåller diplomatisk och konsulär representation
även skatte- och/eller tullättnader på drivmedel, varför kostnaderna
härför oftast är låga. Däremot åtnjutes inga speciella ekonomiska
favörer vid service och reparation, varför bristande anpassning till serviceoch
reparationsmöjligheterna vid valet av biltyp kan medföra fördyringar.

Anskaffningskostnaden för en bil av här avsedd typ kan med hänsyn till
förmånen av diplomatrabatt enligt genom lönenämndens försorg inhämtade
uppgifter uppskattas till 15 000—20 000 kr. fritt stationeringsorten inklusive
ev. specialutrustning. Härtill kommer underhålls- och driftskostnader.
Å andra sidan uppkommer besparingar genom borttagande av bilförmånerna
enligt Saar och utlandsflyttningskungörelsen samt genom att bil
kommer att stå till nytillträdande stationschefs omedelbara förfogande.
Kostnadsutfallet för utrikesrepresentationens nuvarande tjänstebilar får
enligt lönenämnden betraktas som förhållandevis gynnsamt. Orsaken härtill
är bl. a. de förmånliga andrahandsvärden, som ofta kunnat utvinnas vid
försäljning. Motsvarande förhållande bidrar givetvis till att reducera totalkostnaderna
för de nu föreslagna tjänstebilarna.

Den föreslagna anskaffningen av tjänstebilar bör enligt nämnden lämpligen
genomföras successivt — förslagsvis under en fyrårsperiod med början
den 1 juli 1963 — och anpassas till uppkommande stationschefsbyten,
behovet av tjänstebil av här avsedd typ vid utlandsmyndighet samt den
tid, varunder tjänsteman åtnjutit bilförmåner enligt Saar. I sistnämnda
hänseende bör i princip gälla, att tjänstebil ej ställes till myndighets förfogande
förrän tre år förflutit efter den tidpunkt, då stationschefen uppbar

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1903

121

bidrag för inköp av bil. övergångsvis bör bestämmelserna i Saar om ersättning
för hållande av bil tillämpas på tjänsteman, som den 30 juni 1963
uppbär sådan ersättning, intill dess här avsedd tjänstebil tilldelats den
myndighet, vid vilken han tjänstgör.

Yttranden — Lönenämndens kommentar

Förslaget att statsverket skall överta ansvaret för inköp, underhåll och
drift av tjänstebil (representationsbil) har tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av det allt övervägande antalet remissmyndigheter, bl. a. riksrevisionsverket,
samt av personalorganisationerna. Flera myndigheter understryker
fördelen med att en personbil kommer att stå till nytillträdande
eller vikarierande chefs omedelbara disposition. Sändebudet i London erinrar
om att de flesta stater numera tillämpar systemet med statsägda representationsbilar
för beskickningschefer. Sändebudet i Warszawa betecknar
det nuvarande systemet för ersättning för bilkostnader, varom den svenska
utrikesförvaltningen antas vara ensam i världen, såsom komplicerat
och dessutom förenat med av lönenämnden påvisade olägenheter. Anordningen
med statsägda tjänstebilar (representationsbilar) avstyrkes dock
av sändebuden i Beirut och Wien samt generalkonsulerna i Chicago och London.
Sändebudet i Beirut anser, att tjänstemännen skulle komma i sämre läge
än f. n. till följd av det försämrade försäkringsskyddet vid vagnskada — för
vilken staten står självrisk — och i vissa fall vid skada å tredje man. I det
förra fallet torde nämligen statens regressrätt kvarstå och i det senare torde
tjänstemannen, när personskadeförsäkringen ej är obligatorisk, själv kunna
bli ansvarig.

Några remissmyndigheter, bl. a. sändebudet i Prag, delegationscheferna i
Geneve (EFTA respektive FN) samt t.f. chargés d’affaires i Kairo och
Karachi, ifrågasätter, om ej nuvarande, till chefstjänstemän begränsade rätt
till ersättning för transport av bil — i stället för att borttagas
— bör utvidgas till att avse alla utlandstjänstemän, i vilkas löner ett
bilkostnadselement ingår. Personalorganisationerna har ansett, alt en sådan
utvidgning bör komma till stånd. Sändebudet i Lagos framhåller, att
ersättning för transport av bil övergångsvis bör kunna utgå till chefstjänsteman,
som uppburit bidrag till inköp av bil, även efter den 30 juni 1963,
därest flyttningen sker inom den av lönenämnden angivna tiden om tre år.

Lönenämnden erinrar — med anledning av vad sändebudet i Beirut anfört
— om att skadeståndsskyldigheten för förare av staten tillhörigt motorfordon
regleras i förordningen den 3 maj 1946 (nr 175) med vissa bestämmelser
rörande skadeståndsskyldigheten för förare av motordrivet fordon,
som tillhör eller nyttjas av staten. Anmärkas må att utrikesdepartementet
— jämlikt Kungl. Maj:ts cirkulär den 4 juni 1954 (nr 325) med
föreskrifter rörande försäkring av staten tillhörig egendom, m. m. — där
med hänsyn till statens intressen så finnes lämpligt äger teckna mot trafikförsäkring
svarande ansvarighetsförsäkring å utrikesförvaltningen tillhöriga,
utomlands brukade motorfordon.

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

Nämnden, som föreslagit att vissa chefstjänstemäns nuvarande rätt till
ersättning för transport av bil skall borttagas, är ej beredd att — såsom
sändebudet i Prag m. fl. föreslagit och personalorganisationerna yrkat —
förorda att nämnda förmån bibehålies eller utsträckes till nya personalkategorier.
Vid omstationering inom Europa torde den egna bilen ofta användas
vid förflyttningen, där den ej säljes. Vid omstationering till ort
utom Europa är transportkostnaderna, såsom nämnden visat i promemorian,
så höga, att flyttning av bilen i regel framstår såsom en inte ekonomiskt
försvarlig disposition, övergångsvis bör dock enligt nämnden
såsom sändebudet i Lagos framhållit — ersättning för transport av bil även
efter den 30 juni 1963 kunna medgivas, då särskilda skäl talar därför (t. ex.
då chefstjänsteman inom den av lönenämnden föreslagna perioden av tre
år från den dag bidrag för inköp av bil uppbars förflyttas till utlandsin^ ndighet,
som ej tilldelats här avsedd tjänstebil).

Vad angår rätten att disponera de föreslagna tjänstebilarna
understryker flera remissmyndigheter lönenämndens uttalande
att bilarna med hänsyn till den representativa ställning som chef för utlandsmyndighet
intar i verksamhetslandet bör få begagnas i friare former
än som är vanligt i fråga om tjänstebilar. Vissa remissmyndigheter förordar
dock en ännu friare dispositionsrätt än den av lönenämnden föreslagna.
Enighet råder om att stationschef ej bör äga disponera bilen under semester
eller tjänstledighet. Men bl. a. sändebuden i Bangkok, Djakarta och Madrid
samt generalkonsulerna i Antwerpen, Berlin och San Francisco förordar en
fri förfoganderätt av samma typ som med avseende på länsstyrelsens tjänstebil
tillkommer landshövding vid hans och hans hustrus resor. Såsom motiv
anföres främst svårigheten att med hänsyn till utrikestjänstens karaktär
skilja mellan tjänst och privatliv. Sändebudet i Washington framhåller,
att här avsedd tjänstebil i varje fall vid de större beskickningarna bör stå
helt till sändebudets och hans hustrus förfogande såsom fallet är vid den
amerikanska utrikesförvaltningen. Att bilen skulle utnyttjas även av övrig
beskickningspersonal samt av gästande delegater kan enligt nämnda
remissmyndighet inte anses innebära annat än en stark försämring av beskickningschefernas
nuvarande förmåner.

Lönenämnden uttalar: Vad angår frågan om tjänstebilens utnyttjande
för privat bruk är nämnden ej beredd att förorda en vidare dispositionsrätt
än den som föreslagits. Därest chefen för utrikesdepartementet undantagsvis
lämnar medgivande att använda staten tillhörigt motorfordon för
färd eller transport utom tjänsten, bör sådant medgivande enligt lönenämndens
mening i första hand avse annan tjänstebil än representationsbilen.
Där hänsyn till stationschefens och hans familjs totala transportbehov motiverar
endast en bil, bör chefen för utrikesdepartementet efter prövning
äga medgiva, att tjänstebilen (representationsbilen) må begagnas även för
privata resor mot att bilkostnadselementet utgår ur tjänstemannens lön.

Lönenämndens uttalande att tillgången på tillfredsställande service- och
reparationsmöjligheter särskilt bör beaktas vid valet av biltyp under -

123

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1963

strykes av bl. a. sändebudet i Moskva. Generalkonsuln i Berlin förutsätter,
att stationschefen lämnas tillfälle att framföra sina synpunkter på valet av
biltyp, enär klimat eller andra lokala förhållanden kan tänkas föranleda
behov av specialutrustning. Sändebudet i Warszawa framhåller, att hänsyn
bör tagas till den typ av bilar som andra med Sverige jämställda länders
representationer är försedda med på orten. Även sändebudet i Madrid förordar
hänsyn till de diplomatiska vanorna på orten. Sändebudet i Tokio anser,
att det bör övervägas, om ej svenska bilmärken överlag bör användas, givetvis
med undantag för sådana avlägsna länder, där service av svenska bilar
skulle ställa sig särskilt svår eller där luftkonditionerad representationsbil är
nödvändig.

Statsanställning för viss chaufförspersonal
Lönenämnden

Personal med chaufförsgöromål vid utlandsmyndighet avlönas f. n. antingen
med statsmedel (statsanställning) eller av utlandsmyndighets chef
(privatanställning).

Den statsanställda chaufförspersonalen skall i regel omhänderha de tjänstebilar
av stationsvagnstyp, som tilldelats vederbörande utlandsmyndighet.
Mer än hälften av de f. n. 66 statsanställda chaufförerna har emellertid
anställts för kombinerade chaufförs/vaktmästar- eller liknande göromål.
Orsaken härtill är utlandsmyndigheternas skiftande personalorganisation,
arbetsbörda och arbetsvillkor. I ett mindre antal fall har utlandsmyndighet
även tilldelats personbil, varvid den statsanställda chaufförspersonalen omhänderhar
denna. Vidare förekommer det att sådan personal vid myndighet,
som ej tilldelats tjänstebil, helt eller delvis nyttjas för förande av stalionschefens
egen bil. Den privatanställda chaufförspersonalen omhänderhar
naturligen företrädesvis stationschefs egen bil men har ej sällan även
andra uppgifter, t. ex. att servera.

Enligt för lönenämnden tillgängliga uppgifter förekommer det slutligen
såväl att lokalanställd personal med avlöning av statsmedel tas i anspråk
av stationschef för andra än chaufförsgöromål, t. ex. såsom vaktmästare
eller serveringshjälp i samband med stationschefens representationsutövning,
som — ehuru mera sällan — att privatanställd personal får biträda
med göromål för myndighetens räkning, t. ex. föra tjänstebil. Ett visst sambruk
av främst statsanställd chaufförspersonal mellan staten (myndigheten)
och stationschefen förekommer sålunda och torde även ha förutsatts.
Fullständig boskillnad mellan den lokalanställda personalens arbetsuppgifter
av tjänstekaraktär i mera begränsad mening och av annan karaktär
torde för övrigt f. n. svårligen kunna upprätthållas överallt, om personalen
skall kunna utnyttjas effektivt.

Då lönenämnden nu föreslår att tjänstebil, avsedd att företrädesvis nytt -

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1963

jas av stationschefen, skall anskaffas till utlandsmyndighet, bör enligt nämnden
även chaufförsproblemet lösas på ett tillfredsställande sätt. Lönenämnden
anser, att — i den mån så ej redan skett — statsverket bör överta ansvaret
för avlöning av chaufför, som företrädesvis skall omhänderha här avsedd
tjänstebil. Härigenom utbrytes även en till storleken variabel post ur
de stationschefers löner, vilka f. n. ej har tillgång till statsanställd chaufför,
vilket underlättar löneavvägningen. Den sålunda föreslagna chaufförspersonalen
bör enligt nämnden stå till stationschefens förfogande och i första
hand disponeras för att köra tjänstebilen. Om och i den mån statsanställd
chaufför på viss ort av stationschef undantagsvis tas i anspråk för andra
göromål än chaufförsgöromål, t. ex. för servering, förutsättes att detta ej
sker på bekostnad av andra befattningshavares legitima behov av förare av
tjänstebil.

Principbeslut om statsverkets övertagande av ansvaret för avlöning till
här avsedd chaufför bör enligt lönenämnden fattas med verkan från och med
den 1 juli 1963. I och för sig talar vissa skäl för att omläggningen genomföres
oberoende av den föreslagna tjänstebilsanskaffningen. Det torde emellertid
vara lämpligt att fråga om anställande av chaufför med hänsyn till de skiftande
förhållandena utomlands prövas från fall till fall. Reformen bör därför
genomföras successivt, dock bör den enligt nämnden i princip vara helt genomförd
med utgången av budgetåret 1966/67.

Yttranden

Förslaget att statsverket skall överta ansvaret för avlöning av chaufför,
som företrädesvis skall omhänderha här avsedd tjänstebil, tillstyrkes eller
lämnas utan erinran av samtliga remissmyndigheter, som uttalat sig i frågan,
bl. a. riksrevisionsverket, samt av personalorganisationerna.

Utlandstjänstemännens garagekostnader
Lönenämnden

I sin den 15 september 1961 avgivna »Promemoria med förslag till reglering
av bostadskostnaderna för utomlands stationerade diplomatiska och
konsulära tjänstemän m. fl.» (UD 1961:3, stencilerad) berörde lönenämnden
även utlandstjänstemännens garagekostnader. Nämnden uttalade därvid,
att dessa i avbidan på nämndens prövning av frågan om täckande av
kostnader för bil tills vidare — i den utsträckning så f. n. var fallet -— borde
räknas till ersättningsgilla bostadskostnader. Departementschefen hade ingen
erinran mot lönenämndens förslag (III ht 1962 bil. 5). Riksdagen beslöt i enlighet
med Kung]. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda hemställan (SU
3, skr. 3).

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1963

125

Vissa skäl kan enligt den av lönenämnden företagna utredningen anföras
för att vid övergång till genomsnittsberäkning av bilkostnadselementet i
utlandstjänstemännens löner beakta garagekostnad i samband med prövningen
av detta element. Å andra sidan talar bl. a. rent praktiska skäl för
att inbegripa godkänd garagekostnad under ersättningsgill bostadskostnad.
För det första åtföljer garage i många fall utlandstjänstemans bostad, och
den på garaget belöpande andelen av bostadskostnaden låter sig ej beräkna
utan skönsmässig uppskattning. För det andra kan garagekostnaderna
stundom uppvisa betydande variationer på en och samma stationeringsort
utomlands. Garagekostnaderna torde därför lämpa sig för direktreglering
och prövning i den för bostadskostnader sedan den 1 juli 1962 stadgade ordningen.

På grund härav anser lönenämnden, att garagekostnad i fall, då ett bilkostnadselement
ingår i lönen, bör prövas och ersättas i den för utlandstjänstemans
bostadskostnad stadgade ordningen, därest garage ej kostnadsfritt
tillhandahålles tjänstemannen. Genom att byggnadsstyrelsens prövning
av bostadskostnaderna skall ske i samråd med utrikesdepartementet, kan
styrelsen få information huruvida ett bilkostnadselement beräknats i tjänstemannens
lön.

En annan fråga är, huruvida kostnad för mer än ett garage bör beaktas
respektive om mer än ett garage kostnadsfritt må upplåtas. Vid bifall till
lönenämndens i det föregående redovisade förslag om anskaffande av tjänstebilar
till utlandsmyndigheterna kommer i princip de f. n. privatägda chefsbilarna
att motsvaras av statsägda personbilar, för vilka garage erfordras.
Samtidigt avses bilkostnadselementet i berörda stationschefers löner skola
bedömas efter samma grunder som för övriga utlandstjänstemän. Under sådana
förhållanden bör enligt nämnden kostnaderna för mer än ett garage
liksom kostnaderna för mer än en bil genomgående anses såsom tjänstemannens
privatsak. Upplåtes mer än ett garage i statsägd eller statsförhyrd
fastighet åt tjänsteman — något som ej bör ske med mindre statsverket
utan merkostnad disponerar garage för sina tjänstebilar och ej heller till
förfång för annan i fastigheten boende befattningshavare, i vars lön ett bilkostnadselement
ingår — bör hyra således debiteras för överskjutande antal
garage. Intill dess av lönenämnden föreslagen tjänstebil tilldelats utlandsmyndighet
har nämnden intet att erinra mot att byggnadsstyrelsen såsom
en övergångsanordning i förekommande fall kostnadsfritt upplåter två
garage åt stationschef.

Den föreslagna ordningen för reglering av utlandstjänstemännens garagekoslnader
innebär principiellt ingen ändring i förhållande till nuvarande
praxis. I de fall, då godtagbar garagekostnad f. n. inte regleras i den sedan
den 1 juli 1962 för bostadskostnader stadgade ordningen, bör ändring ske
enligt vad lönenämnden föreslagit. Med ingången av budgetåret 1963/64 bör
enligt nämnden samtliga godtagbara garagekostnader regleras efter enhetliga
grunder.

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

Enligt lönenämndens mening bör den föreslagna regleringen av ersättning
för garagekostnader kunna tillämpas även på utomlands stationerade försvarsattachéer
och biträdande försvarsattachéer, socialattachéer, lantbruksrepresentanter,
statens fiskexportrepresentant, handelssekreterare samt ev.
den tjänsteman med handelssekreteraruppgifter, som är placerad vid generalkonsulatet
i Berlin.

Yttranden — Lönenämndens kommentar

Förslaget att garagekostnad i fall, då ett bilkostnadselement ingår i lönen,
skall prövas och ersättas i den för utlandstjänstemans bostadskostnad stadgade
ordningen tillstyrkes eller lämnas utan erinran av samtliga remissmyndigheter,
som yttrat sig i frågan, ävensom av personalorganisationerna.
Byggnadsstyrelsen, som förutsätter att styrelsen hålles fortlöpande underrättad
om vilka tjänstemän som tillerkänts bilkostnadselement i lönen, framhåller
att begreppet garage ej är entydigt runt om i världen. Vid prövningen
av godtagbar kostnad för garageplats eller annan skyddad uppställningsplats
för bil är det därför enligt nämnda remissmyndighet nödvändigt att
skälig hänsyn tages till lokala förhållanden och praxis på stationeringsorten.
Stationschefens utlåtande måste härvid liksom i frågan om bostadskostnader
tjäna som underlag för byggnadsstyrelsens bedömning. T. f. chargé d’affaires
i Pretoria samt generalkonsuln i San Francisco anser, att tjänsteman
ej bör debiteras avgift för flera garage än han faktiskt använder, även om
mer än ett garage, t. ex. i statsägd fastighet, skulle höra till viss lägenhet. I
sådant fall bör det ändamål, för vilket överskjutande utrymme användes,
vara tjänstemannens ensak. Sändebudet i London anser, att lönenämndens
förslag bör förtydligas, så att det framgår, huruvida ersättning kan påräknas
blott för faktisk garagekostnad. Vissa tjänstemän kan nämligen i princip
nog skaffa sig ett garage och i föreskriven ordning erhålla ersättning för
kostnaden men föredrar av praktiska skäl, t. ex. avståndet mellan bostaden
och garaget, att parkera bilen i det fria i närheten av bostaden. Om i ett
dylikt fall ersättning för beräknad garagekostnad ej kan påräknas, förefaller
det nämnda remissmyndighet rimligt, att tjänstemannen vid fastställande
av bilkostnadselementet i lönen gottskrives högre värdeminskningsavdrag
för bilen än som skulle kunna medges, därest denna garagerats.

Lönenämnden framhåller — i anslutning till vad chargé d’affaires i Pretoria
m. fl. anfört — att avgift endast skall uttas för utrymme, som faktiskt
användes såsom garage. Liksom i fråga om bostadskostnadsersättning
bör garageersättning grundas på faktiska kostnader. Lönenämnden är sålunda
ej beredd att vid lönesättningen beakta ersättning för beräknad garagekostnad
— såsom sändebudet i London förordat — i fall där tjänsteman
med bilkostnadselement i lönen avstår från att anskaffa garage.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

127

Ersättning för s. k. åkning i tjänsten
Lönenämnden

Såsom i det föregående antytts äger statstjänsteman ej åtnjuta ersättning
enligt Urr vid resa i tjänsten, som är föranledd av förrättning inom stationeringsorten.
I stället äger chef för utlandsmyndighet enligt SB K disponera
visst av utrikesdepartementet budgetårsvis fastställt belopp föi bestridande
av kostnader för s. k. åkning i tjänsten i sådant fall, da befintlig tjänstebil
ej är tillgänglig eller tjänstebil saknas. De resor varom här är fråga kan exempelvis
avse besök i tjänsten i ministerier eller hos myndigheter, organisationer
eller enskilda personer på stationeringsorten.

Åkning i tjänsten, varom här är fråga, förekommer i större eller mindre
utsträckning bland praktiskt taget alla vid utlandsmyndighet företrädda personalkategorier.
De anslag för s. k. åkning i tjänsten som ställes till utlandsmyndigheters
förfogande är i många fall obetydliga. Vid omkring 20 myndigheter
överstiger åkningsanslaget sålunda ej 500 kr. för budgetåret
1962/63. Lönenämnden anser, att det administrativa arbete, som är förenat
med fördelningen av dylika belopp på flera befattningshavare, knappast står
i rimlig proportion till beloppens storlek.

Att helt avskaffa åkningsanslagen torde å andra sidan ej vara möjligt.
Möjligheter måste sålunda föreligga att ersätta den lokalanställda personalens
kostnader för resor inom stationeringsorten. Vidare innefattar den
administrativa, d. v. s. biträdes- och expeditionspersonalens behovsprövade
löner i regel ej någon särskild post i budgeten, motsvarande den diplomatiska
och konsulära personalens »Resor inom tjänstgöringsorten m. m.»
Däremot föreligger inga hinder mot att vid prövningen av lönebehovet för
sådan utsänd tjänsteman, i vars budget ingår ett bilkostnadselement, beakta
de kostnader för sådana resor inom stationeringsorten, som motsvarar
åkning i tjänsten. Ett dylikt förfarande kommer för övrigt att underlättas,
om den i det föregående omnämnda övergången till genomsnittsberäkning
av bilkostnadselementet i utlandslönerna genomföres. Lönenämnden
anser därför, att åkningsersättningen bör »inbakas» i utlandslönerna för
samliga tjänstemän, för vilka ett bilkostnadselement ingår i lönen. På budgetbilagan
avseende transport bör vederbörande tjänsteman ange omfattningen
av den åkning i tjänsten inom stationeringsorten, som normalt
anses vara förenad med innehavet av berörd befattning. Stationschef bör vid
budgetens insändande avge yttrande härom såvitt angår underställd personal.

Enligt lönenämndens mening bör det nya systemet för reglering av ersättning
för s. k. åkning i tjänsten inom stationeringsorten kunna tillämpas
jämväl på utomlands stationerade socialattachéer, lantbruksrepresentanter,
statens fiskexportrepresentant, handelssekreterare samt ev. den tjänsteman
med handelssekreteraruppgifter, som är placerad vid generalkonsulatet
i Berlin. Vad angår försvarsattachcer och biträdande försvarsattachéer torde
få hänvisas till den utredning, som redovisas i det följande.

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1963

Yttranden — Lönenämndens kommentar

Den föreslagna »inbakningen» av åkningsersättningen i utlandslönerna
för samtliga tjänstemän, för vilka ett bilkostnadselement ingår i lönen, har
av riksrevisionsverket och flertalet utlandsmyndigheter tillstyrkts eller lämnats
utan erinran. Jämväl personalorganisationerna har biträtt förslaget.

Sändebudet i Bonn, generalkonsuln i London m. fl. anser emellertid lösningen
vara av tvivelaktigt värde, främst emedan den normala åkningen i
tjänsten vid en viss befattning är svår att förutse för en längre tidsperiod.
Sändebudet i Bonn framhåller, att man vid ett ev. genomförande av förslaget
bör åtminstone söka tillse, att den del av lönen som avser åkning i tjänsten
klart åtskiljes från andra bilutgifter och att tjänstemannen beredes möjlighet
att få detta löneelement snabbt justerat allt efter förändringar i kostnaderna.
Liknande synpunkter framföres av generalkonsuln i London.

Lönenämnden uttalar — med anledning av vad sändebudet i Bonn anfört
— att den beräknade normala åkningen i tjänsten inom stationeringsorten
avses skola redovisas separat på vederbörande budgetbilaga. Lönenämnden
har redan i promemorian förutsatt, att medel för åkning i tjänsten även
i fortsättningen kommer att stå till utrikesdepartementets förfogande. Dessa
medel bör enligt nämnden undantagsvis kunna användas jämväl för att kompensera
tjänsteman, vars åkning i tjänsten till följd av särskilda omständigheter
under viss tidsperiod kommit att väsentligt överstiga den vid lönesättningen
beräknade.

Försvarsattachéernas kostnader för bilresor
Lönenämnden

I sitt den 8 november 1960 avgivna betänkande med förslag angående försvarsattachéorganisationen
(stencilerat) anförde försvarsattachéutredningen
1960 bl. a. följande:

För tjänstgöringen såsom försvarsattaché torde innehav av personbil numera
vara ofrånkomligt. Utan eget fordon föreligger små möjligheter att
kunna deltaga i visningar och övningar eller studera militärgeografiska förhållanden
osv.

För närvarande utgår till försvarsattachéerna årligen 1 200 kronor utgörande
ersättning för automobilresor företagna i eget fordon. Enligt vad utredningen
inhämtat underskrider detta belopp de verkliga kostnaderna. De biträdande
försvarsattachéerna erhåller icke motsvarande ersättning.

... Utredningen föreslår att frågan om ersättning för automobilresor göres till
töremål för undersökning så att skäliga belopp motsvarande verkliga behov
kan utgå. Skulle det av ekonomiska skäl visa sig fördelaktigare att förse
försvarsattachéerna med tjänstefordon finner utredningen sådan åtgärd
lämplig. I

I anslutning härtill framhöll chefen för försvarsdepartementet i prop.
1961: 110 följande: »Av attachéutredningen föreslagen undersökning beträf -

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1963

129

fande utgående ersättningar för automobilresor bör ske i samband med pågående
översyn av avlöningsförmånerna för utomlands stationerade diplomatiska
och konsulära tjänstemän m. fl.». Statsutskottet hemställde, att
riksdagen måtte godkänna vad föredragande departementschefen föreslagit
rörande försvarsattachéorganisationen (SU 104). Riksdagen beslöt i enlighet
med utskottets förslag (skr. 275).

Försvarsattachés och biträdande försvarsattachés kostnader för resor, inklusive
kostnader för egen bil, prövas f. n. efter i allt väsentligt samma grunder,
som gäller för utomlands stationerad diplomatisk personal. Endast vid
s. k. åkning i tjänsten inom stationeringsorten är attachéerna i ersättningshänseende
annorlunda ställda än nämnda personal. Intet s. k. åkningsanslag
står nämligen till attachéernas förfogande. Förhållandet torde emellertid ha
betydelse främst för biträdande försvarsattaché. Den ersättning för bilresor
om 1 200 kr. för år, som utan redovisningsplikt enligt Saar utgår till försvarsattaché,
torde nämligen få anses utgöra en motsvarighet till den s. k.
åkningsersättning, som kan utgå till tjänsteman vid utrikesförvaltningen.

Lönenämnden anser i likhet med försvarsattachéutredningen 1960, att
innehav av bil numera erfordras vid tjänstgöring såsom försvarsattaché
eller biträdande försvarsattaché. I april 1962 innehade 18 av 19 attachéer
egen bil. Någon anledning att i fråga om bilbehovet skilja mellan försvarsattaché
och biträdande försvarsattaché föreligger enligt lönenämndens mening
inte. Ej heller i fråga om sådana resor i tjänsten, som ej ersättes enligt
Urr, d. v. s. resor inom stationeringsorten, motsvarande diplomaternas
s. k. åkning i tjänsten, föreligger anledning att i ersättningshänseende
principiellt behandla biträdande försvarsattaché annorlunda än försvarsattaché.

Nuvarande system med i kronor bestämd ersättning för bilresor är emellertid
enligt lönenämnden knappast en lämplig form för reglering av kostnader
för resor inom stationeringsorten. Metoden är visserligen administrativt
enkel men medger ej någon anpassning av beloppet till omfattningen av
attachés resor av här avsett slag, avstånden inom stationeringsorten, prisoch/eller
kursförhållanden eller växlingar härutinnan på orten. Lönenämnden
anser därför, att försvarsattachépersonalens kostnader för resor inom
stationeringsorten bör prövas i samma ordning som i det föregående föreslagits
i fråga om den diplomatiska och konsulära personalen samt att bestämmelsen
i 33 § B 2 a) Saar om ersättning till försvarsattaché för bilresor
bör upphävas. Liksom för den diplomatiska och konsulära personalen bör
det i utlandslönen ingående resekostnadselementet avvägas med hänsyn till
den åkning i tjänsten inom stationeringsorten, som normalt anses vara
förenad med innehavet av berörd befattning. Även i övrigt bör vad lönenämnden
föreslagit beträffande diplomaternas åkningskostnader äga motsvarande
tillämpning när det gäller försvarsattachépersonal. Jämväl vid beräkningen
av del i utlandslönerna ingående bilkostnadselementet bör enligt lönenämnden
vad som kominer alt gälla för den diplomatiska och konsulära personalen
äga motsvarande tillämpning beträffande försvarsattachépersonalen.

5 llihang till riksdagens protokoll li)63. 1 saml. Nr 75

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

Yttranden

Lönenämndens förslag beträffande regleringen av försvarsattachépersonalens
kostnader för resor inom stationeringsorten har tillstyrkts eller
lämnats utan erinran av de remissmyndigheter, som uttalat sig i frågan,
bl. a. chefen för försvarsstaben och försvarets civilförvaltning. Även personalorganisationerna
har biträtt förslagen.

Lönenämndens ställning, befogenheter och sammansättning
Lönenämnden

Utrikesförvaltningens lönenämnd utgör ett till utrikesministerns förfogande
ställt utrednings- och beredningsorgan inom utrikesdepartementet med
uppgift att biträda vid beredningen av de frågor rörande avlöningar till
tjänstemän vid beskickningar och konsulat, som ministern hänskjuter till
nämnden. Enligt gällande bemyndigande må nämnden bestå av högst nio
sakkunniga, av vilka två kan vara tjänstemän vid beskickning eller lönat
konsulat. Nämnden består f. n. av kabinettssekreteraren, ordförande, statssekreterarna
i finans- och civildepartementen, chefen för utrikesdepartementets
personalavdelning, en generalkonsul, ett f. d. sändebud, en ledamot
av riksdagen samt en företrädare för näringslivet.

Enligt lönenämndens mening måste utlandslönerna även i fortsättningen
genom ett särskilt organ vara föremål för fortlöpande uppmärksamhet.
Flera skäl talar härför. Bortsett från de ständigt pågående pris- och kursändringarna
utövar tjänstemännen inom utrikesrepresentationen sin verksamhet
under förhållanden, som ofta väsentligt avviker från vad som är
normalt inom riket. Frågan om storleken av de för tjänstemännen erforderliga
löneförmånerna lämpar sig därför endast i begränsad omfattning för
författningsreglering. Vidare skiftar verksamhetens omfattning och inriktning
på stationeringsorterna utomlands från tid till annan. Erinras må jämväl
att det i övriga nordiska länder finns organ med uppgifter i stort sett
motsvarande lönenämndens.

Lönenämnden har förutsatt, att utlandstjänstemännens löneförmåner liksom
f. n. skall fastställas av Kungl. Maj:t i den mån de ej till beloppet är
bestämda i avlöningsreglemente eller lönestat. Med hänsyn härtill bör
nämnden även framdeles ha ställning som rådgivande organ med uppgift att
i första hand bereda ärenden angående avlöningsförmåner till utomlands
stationerade tjänstemän. Såsom förutsattes vid lönenämndens tillkomst bör
nämnden — liksom förhållandet varit vid genomförande av pågående löneöversyn
— även företa utredningar samt framlägga härav föranledda förslag.
Slutligen bör nämnden ha att efter remiss avgiva utlåtande i ärenden
rörande avlöningsförmånerna till utomlands stationerade tjänstemän.

Lönenämndens uppgifter är f. n. formellt begränsade till i huvudsak de
frågor rörande avlöningar till tjänstemän vid beskickningar och konsulat,

Kungl. Mcij.ts proposition nr 75 år 1963

131

som utrikesministern hänskjuter till den. Utöver vad sålunda angivits biträder
emellertid lönenämnden i praktiken vid löneawägningen för försvarsattachépersonalen.
En företrädare för försvarsstabens attachéavdelning
har under senare år regelmässigt följt nämndens överläggningar. Enligt lönenämndens
mening bör det övervägas, huruvida ej ärenden angående avlöningsförhållanden
för utomlands stationerade försvarsattachéer och biträdande
försvarsattachéer, socialattachéer, Sveriges representant vid skandinaviska
luftfartssekretariatet i Montreal, lantbruksrepresentanter, statens fiskexportrepresentant,
handelssekreterare samt den tjänsteman med handelssekreteraruppgifter
som är placerad vid generalkonsulatet i Berlin, bör prövas
av utrikesförvaltningens lönenämnd. Däremot synes det mera tveksamt,
huruvida utlandsprästernas avlöningsförhållanden är av den karaktär, att
de kan inordnas under lönenämnden.

Vad angår lönenämndens sammansättning har nämnden ej funnit skäl
att f. n. föreslå någon ändring.

Normalt sammanträder lönenämnden en gång i halvåret. Med hänsyn till
nämndens sammansättning torde tätare sammanträden i regel ej kunna påräknas.
Erfarenheterna — ej minst av den nu pågående löneöversynen —
har emellertid givit vid handen, att vissa under lönenämnden hörande frågor
lämpligen bör mellan nämndens sammanträden beredas inom mindre
arbetsorgan, vari ingår företrädare för nämnden. Lönenämnden föreslår
därför, att den befogenhet att anförtro beredningen av olika frågor åt av
nämnden organiserade arbetsutskott, som tillagts nämnden genom direktiven
för den pågående löneöversynen, får bibehållas även sedan löneöversynen
avslutats.

Frågan huruvida personalorganisationerna bör vara representerade i lönenämnden
har under utredningens gång varit föremål för överläggningar
mellan företrädare för nämnden och vederbörande personalorganisationer.
Organisationerna har därvid förklarat sig utgå ifrån att lönenämnden kommer
att bibehållas med väsentligen nuvarande sammansättning, inberäknat
minst en representant med aktuell erfarenhet av tjänstgöring vid utlandsmyndighet.
Om så blir fallet, önskar organisationerna ej framställa några
yrkanden i denna del i avvaktan på att erfarenhet vinnes av nämndens verksamhet
inom ramen för det nya lönesystemet. Däremot har organisationerna
anmält önskemål om att de på lämpligt sätt ges tillfälle att delta i beredningen
av löneärendena genom att för denna beredning inrättas ett arbetsutskott,
vari organisationerna är representerade. Lönenämnden förordar
att personalorganisationernas berättigade intresse att erhålla insyn i löneavvägningsarbetet
på beredningsstadiet tillgodoses. Det bör ankomma på
nämnden att närmare överväga formerna härför.

Nuvarande bemyndigande innefattar ej rätt för utrikesministern att tillkalla
experter åt lönenämnden. Då erfarenheterna från löneöversynen visat,
att behov av särskild expertis stundom föreligger, bör bemyndigandet enligt
nämnden vidgas i detta hänseende,
ii f llihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. AV 75

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

Yttranden

Riksrevisionsverket har i infordrat utlåtande tillstyrkt föreliggande förslag
rörande lönenämndens ställning, befogenheter och sammansättning.
Även personalorganisationerna har biträtt förslagen.

Departementschefen

Någon verklig omprövning från statsmakternas sida av utlandstjänstemännens
löneförhållanden har ej ägt rum sedan 1939. De av lönenämnden nu företagna
utredningarna finner jag innefatta ett värdefullt klarläggande av de
delvis svårbemästrade problem, som anmäler sig inom detta område. Jag anser
mig även i allt väsentligt böra tillstyrka genomförandet av lönenämndens
förslag, vilka i huvudsak tillstyrkts av remissmyndigheterna, och redovisar
i det följande min ståndpunkt till de olika frågorna.

Jag biträder lönenämndens mening att lönerna för tjänstemännen inom
utrikesrepresentationen måste vara behovsprövade bl. a. med hänsyn till den
kraftiga utgiftsökning för statsverket, som skulle följa, om lönerna fixerades
på en så hög nivå, att tjänstemännens civilstånd, barnantal o. s. v. inte behövde
beaktas. Vid nämnda förutsättning torde — vilket system för avvägningen
av lönerna som än väljes — skönsmässiga bedömningar i olika hänseenden
ej kunna undvikas. Jag anser emellertid liksom nämnden, att utrymmet
för subjektivt färgade bedömningar vid löneavvägningen kan begränsas
genom att vissa element — efter utbrytning ur lönerna — direktregleras
eller beaktas i särskild ordning.

Ett första steg i denna riktning togs genom den av fjolårets riksdag beslutade
direktregleringen av utlandstjänstemännens bostadskostnader. Även
de av Kungl. Maj :t 1962 fastställda riktlinjerna för reglering av tjänstemännens
telefonkostnader tillkom i detta syfte. De nu aktuella förslagen om utbrytning
ur lönerna av medel för representation, om anskaffning av tjänstebilar
och statsanställning av viss chaufförspersonal, om direktreglering av
vissa garagekostnader samt om ökade möjligheter att erhålla bidrag för resa
till Sverige för semester innebär ett fullföljande av denna tankegång. Jag
anser i likhet med nämnden, att det f. n. knappast är möjligt att gå längre
på denna väg. Lönenämnden bör därför nu få koncentrera sig på den återstående
etappen av löneöversynen, nämligen att på grundval av budgetuppgifter
från samtliga utlandstjänstemän närmare utforma systemet och avväga
lönerna samt uppta frågan om den tekniska regleringen till slutlig
prövning.

Lönenämndens principförslag beträffande avvägningen av de sammanlagda
förmånerna vid en befattning utomlands har godtagits av såväl riksrevisionsverket
som — efter överläggningar med företrädare för nämnden —
statstjänstemännens huvudorganisationer. Jag förordar, att de av nämnden
föreslagna principerna för förmånsavvägningen genomföres. Jag fäster då
bl. a. avseende vid att frågan om inverkan på utlandslönerna av generella

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1063

133

höjningar av löneplanslönerna kunnat bringas till en för statsverket och
personalorganisationerna godtagbar lösning. Den av nämnden förordade »rullande»
omprövningen av den reala lönenivån på varje stationeringsort utomlands
under medverkan av den i det föregående nämnde inspektören, förslagsvis
i princip en gång vart femte år, bör komma till stånd. Härigenom
bör bl. a. vinnas att tjänstemännens arbete med upprättande av budgeter
kan i huvudsak begränsas till omprövningstillfällena. Samtidigt bör lönenämnden
genom inspektörens medverkan kunna erhålla ett tillförlitligare
underlag än f. n. för sin prövning.

Nämnden har ägnat frågan om utrikestjänstemännens barnkostnader ingående
uppmärksamhet. Jag finner nämndens förslag till uppdelning av nuvarande
bidrag i barnbidrag, utbildningsbidrag och barnresebidrag ändamålsenligt.
Ett genomförande av förslaget kommer att underlätta en tillfredsställande
avvägning av den s. k. nettolönen (lönekärnan) samt sätta
tjänstemännen i tillfälle att utan alltför stora ekonomiska uppoffringar möta
de merkostnader i förevarande hänseende, som är en följd av utlandsstationeringen.
De metoder nämnden förordat för vidmakthållande av de nya
barnbidragens realvärde finner jag mig kunna godta. Jag tillstyrker vidare,
att barnbidragen beräknas efter samma grunder för alla berörda tjänstemän
oavsett lönegrad.

Vad angår tjänstemännens kostnader för barnens utbildning anser jag —
bl. a. med beaktande av att kostnaderna ofta är av helt annan storlek för utlandstjänstemännen
än för hemmatjänstemännen — att nämndens förslag
till ett mera rörligt system än det nuvarande för bidrag till barnens utbildning
förtjänar att genomföras. Även om barnen i första hand bör beredas
svensk fostran, förordar jag sålunda, att utlandstjänstemännen inom angiven
ram får viss frihet vid val av utbildningsform och efter prövning erhåller
bidrag till godkända utbildningskostnader inom det av nämnden föreslagna
maximibeloppet. Jag tillstyrker även förslaget, att utbildningsbidrag efter
prövning skall kunna utgå till och med utgången av det läsår, varunder
barn uppnår maximiåldern för rätt till barnbidrag, 19 år.

De föreslagna barnresebidragen syftar bl. a. till att bereda föräldrarna
möjlighet att utan alltför stora ekonomiska uppoffringar oavsett stationeringsortens
belägenhet sammanträffa med sina barn i vart fall en gång årligen.
Förslaget innebär att de på tjänstemännen belöpande »karensbeloppen»
om 550—1 000 kr. skall avskaffas. Jag finner mig kunna godta de föreslagna
riktlinjerna för beviljande av barnresebidrag och tillstyrker sålunda
att »karensbeloppen» borttages.

I fråga om bidrag för hemresa för semester innebär nämndens förslag
bl. a. att ersättning enligt huvudregeln skall kunna utgå vartannat år mot
t. n. vart tredje samt vid stationering i land med särskilt hälsovådligt klimat
årligen mot f. n. vartannat år. Årligt bidrag skall dessutom kunna utgå även
när synnerliga skäl eljest talar därför. I undantagsfall skall resebidrag kunna
beviljas även för en tjänare. Flera vägande skäl får anses tala för att bestämmelserna
om hemresebidrag nu revideras. Härvid träder enligt min me -

134

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 1963

ning statsintresset i förgrunden. Främst med hänsyn härtill finner jag mig
kunna godta förslaget att även tjänstemän och deras familjer med stationering
inom Europa bör kunna erhålla resebidrag. Härigenom underlättas
den för utlandstjänstemännen nödvändiga kontakten med hemlandet. Även
strävandena att förebygga ohälsa bland tjänstemännen och deras familjer
liksom allmänt rekryteringsfrämjande och lönemässiga synpunkter förtjänar
beaktande. Jag förordar, att nämndens förslag i förevarande hänseende
genomföres med verkan fr. o. in. den 1 juli 1963.

Det bör ankomma på Kungl. Maj :t att besluta om utbildningsbidrag samt
att meddela de föreskrifter, som kan finnas påkallade, t. ex. angående barnbidrag
för barn, om vilket tjänsteman ej har vårdnaden, eller om utbildningsbidrag,
då särskilda skäl talar härför. På chefen för utrikesdepartementet
bör ankomma att besluta om barnresebidrag och bidrag för hemresa
för semester.

I fråga om medel för representation, vilka vid nuvarande lönesystem inräknas
direkt i den av tjänstemannen disponerade lönesumman, innebär
lönenämndens förslag, att dylika medel skall utgå i form av särskilda representationsbidrag,
redovisade från ett för ändamålet särskilt anvisat obetecknat
anslag. Riksrevisionsverket har tillstyrkt förslaget samt understrukit
den av nämnden framförda uppfattningen, att medel för utgifter av omkostnadsnatur
inte bör inräknas i utlandstjänstemannens lön samt att denne
bör meddelas inom vilken ekonomisk ram representationen bör utövas.

Jag delar uppfattningen att det nuvarande systemet med i lönen inräknade
representationsmedel inte ger tjänstemannen erforderlig anvisning om
den avsedda omfattningen av den av honom i statens intresse bedrivna representationen.
Även hänsyn till det sammanlagda beloppet av de i utlandstjänstemännens
löner ingående medlen för representation — för budgetåret
1961/62 uppskattat till i runt tal 2,5 milj. kr. — talar enligt nämnden för
att utvecklingen av representationskostnaderna i stort närmare bör kunna
följas. Jag biträder denna mening.

De av nämnden föreslagna riktlinjerna för regleringen av representationskostnaderna
syftar till att erhålla ett fastare lönesystem än f. n., som dock
medger hänsynstagande till de skiftande förhållandena på de olika stationeringsorterna
utomlands. Jag anser, att riktlinjerna i tillbörlig utsträckning
tillgodoser detta intresse.

För att möjliggöra en bättre överblick av representationskostnadernas
utveckling i stort och ett tillförlitligare underlag än nu för avvägning av
representationsbidragen i de enskilda fallen har lönenämnden föreslagit, att
utlandstjänstemännen skall vara skyldiga att föra vissa anteckningar om utövad
representation på för ändamålet tillhandahållna formulär. Vad nämnden
sålunda föreslagit har jag redan låtit genomföra. Det bör ankomma på
nämnden att bedöma i vad mån uppgifterna eller sammandrag av dem skall
insändas till nämnden. Liksom i fråga om den egentliga utlandslönen förordar
jag, att representationsbidragen fastställes för längre tid samt att de
blir föremål för »rullande» omprövning under medverkan av inspektör.

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 1963

135

Jag tillstyrker sålunda, att nämndens förslag till riktlinjer för reglering
av representationskostnaderna godtas. Jag förutsätter, att genomförandet
skall kunna ske inom i huvudsak nuvarande kostnadsram. Det bör ankomma
på Kungl. Maj :t att fastställa representationsbidragen samt att meddela
de närmare föreskrifter, t. ex. angående avdrag vid frånvaro från stationeringsorten
och särskilda bidrag vid vikariat som stationschef, som må finnas
påkallade.

Lönenämnden förutsätter, att utgående prisutjämningstillägg (motsvarande)
och enligt Saar utgående särskilda förmåner skall anpassas med
hänsyn till de nya representationsbidragen. Nämnden förutskickar vidare,
att lönebehovet vid en viss befattning utomlands — efter direktreglering av
vissa utgifter samt utbrytningen av medel för representation ur lönerna —
undantagsvis kan komma att understiga den med befattningen förenade löneplanslönen.
Därest det i sådant fall vid den slutliga prövningen av de nya
utlandslönerna skulle visa sig, att rätt till både löneplanslön och bostadskostnadsersättning
skulle leda till uppenbar överkompensation, har nämnden
förutsatt att löneplanslönen eller bostadskostnadsersättningen — med
personalorganisationernas godkännande — skall kunna reduceras.

Såvitt gäller prisutjämningstillägg (motsvarande) äger Kungl. Maj:t i
fråga om diplomatisk och konsulär personal samt pressattachéer enligt gällande
föreskrifter meddela beslut om sådan anpassning, som nämnden förordat.
Angivna befogenhet tillkommer, när det gäller administrativ personal,
utrikesdepartementet. Såvitt gäller enligt Saar utgående förmåner ävensom
bostadskostnadsersättning torde det däremot vara erforderligt att inhämta
riksdagens bemyndigande för Kungl. Maj :t att minska förmånerna i
av nämnden angivna fall.

Lönenämnden har föreslagit, att statsverket skall överta ansvaret för anskaffning,
drift och underhåll av en tjänstebil (representationsbil) till varje
utlandsmyndighet, vars chef enligt nuvarande bestämmelser i Saar äger rätt
till särskilt bidrag för inköp av bil eller där behov av sådan tjänstebil eljest
prövas föreligga. Förslaget har tillstyrkts av riksrevisionsverket och det övervägande
antalet utlandsmyndigheter samt personalorganisationerna.

Med hänsyn till det kraftigt stigande behov av transportmedel, som präglat
utvecklingen under den tid det nuvarande systemet tillämpats, och till
de med detta system förenade olägenheterna och kostnaderna finner jag mig
böra biträda nämndens förslag. Jag tillstyrker sålunda, att det nuvarande
systemet från ingången av nästa budgetår successivt avvecklas under en
fyraårsperiod. Detta innebär att bidrag för inköp av bil inte skall utgå efter
den 30 juni 1%3, ej heller ersättning för transport av bil annat än övergångsvis
enligt de riktlinjer, som nämnden angivit. Det torde få ankomma
på Kungl. Maj:t att meddela beslut i dylika övergångsfall. Av det sagda
följer att jag inte är beredd att biträda framförda önskemål om en utvidgning
av rätten till ersättning för transport av bil.

Av remissmyndigheterna har sändebudet i Washington ansett, att bär
avsedda tjänstebilar i varje fall vid de större beskickningarna bör stå helt

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1963

till beskickningschefens och hans hustrus förfogande och sålunda ej, såsom
lönenämnden förordat, få nyttjas av övrig beskickningspersonal eller av
gästande delegater. På denna punkt vill jag erinra om att nämndens förslag
går ut på att här avsedd tjänstebil företrädesvis skall nyttjas av utlandsmyndighetens
chef samt att denne skall äga bestämma, i vilken utsträckning
bilen får användas även av övriga befattningshavare. Jag finner
nämndens förslag innefatta möjligheter till ett rationellt utnyttjande av bilparken.
Därest det med hänsyn till stationschefens reguljära behov av transportmedel
i något fall inte skulle vara rationellt att tjänstebilen nyttjas även
av andra personer, torde det få ankomma på chefen för utrikesdepartementet
att i administrativ väg meddela erforderliga föreskrifter.

Nämndens förslag innebär, att bilarna skall få begagnas i friare former
än som är vanligt i fråga om tjänstebilar. Stationschefs resor med tjänstebilen
inom och utom stationeringsorten skall sålunda förutsättas vara tjänsteresor,
där resan ej uppenbart är av privat natur. Rätten för hans hustru
att nyttja tjänstebilen begränsas till resor »i tjänsten».

Av remissmyndigheterna har ett antal utlandsmyndigheter förordat eu
ännu friare dispositionsrätt än den föreslagna. Jag anser emellertid, att lönenämndens
förslag tillgodoser rimliga anspråk från stationschefens och hans
hustrus sida på tillgång till en med hänsyn till deras ställning lämplig bil,
särskilt som chefstjänstemännens behov av bil för privat bruk beaktats i det
av mig förordade principförslaget till nytt lönesystem.

Nämndens förslag att staten skall avlöna chaufför, som företrädesvis skall
omhänderha tjänstebilar, innebär närmast en teknisk överflyttning av huvudmannaskapet
för sådan tjänare från den enskilde chefstjänstemannen
till staten. Genom statsanställningen säkerställes i viss mån tillgången till
chaufför under vikariat för stationschef. Förslaget har under remissbehandlingen
ej föranlett någon erinran. Jag tillstyrker, att förslaget genomföres
successivt med början under nästkommande budgetår. I likhet med
lönenämnden förutsätter jag, att omläggningen endast i undantagsfall skall
föranleda nyanställning av chaufförspersonal, där det ej är fråga om nyupprättad
myndighet.

Av i huvudsak teknisk natur är även lönenämndens förslag att i de fall,
då ett bilkostnadselement ingår i utlandslönen, garagekostnad skall prövas
och ersättas i den för tjänstemannens bostadskostnad stadgade ordningen
samt förslaget att ersättning för s. k. åkning i tjänsten inom stationeringsorten
skall »inbakas» i utlandslönerna. Jag tillstyrker, att den föreslagna
ordningen för regleringen av garagekostnaderna genomföres och ämnar,
därest riksdagen ej har något att erinra häremot, föreslå Kungl. Maj:t att
reglera den s. k. åkningsersättningen på sätt nämnden förordat.

Jämväl den av lönenämnden föreslagna omläggningen av systemet för reglering
av försvarsattachés kostnader för bilresor inom stationeringsorten är i
huvudsak av teknisk art. Vidare innebär förslaget att biträdande försvarsattaché
i ersättningshänseende skall behandlas efter samma grunder som försvarsattaché
och därmed även i den för diplomatisk personal av mig förordade
ordningen. Ett genomförande av förslaget kräver ändring av 33 § B Saar.

137

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1963

Vad i promemorian om avlöningsystemet föreslås beträffande lönenämndens
ställning, befogenheter och sammansättning påkallar i och för sig inte
något riksdagens beslut. Med hänsyn till det löneprövande organets centrala
roll i lönesystemet anser jag mig emellertid böra anmäla, att jag delar uppfattningen
att nämndens ställning såsom berednings-, utrednings- och remissorgan
i ärenden angående utlandslöneförmåner skall lämnas orubbad.
Jag anser vidare, att nuvarande bemyndiganden vad gäller antalet sakkunniga
(f. n. högst nio, av vilka åtta tillkallats) ger tillräcklig möjlighet att
beakta behovet av lämplig representation i nämnden.

I enlighet med nämndens förslag ämnar jag underställa Kungl. Maj:t
frågan om befogenhet för nämnden att anförtro beredningen av olika frågor
åt av nämnden organiserade arbetsorgan även sedan löneöversynen avslutats.
På beredningsstadiet bör även personalorganisationernas berättigade
intresse att erhålla insyn i löneavvägningsarbetet tillgodoses. Det bör ankomma
på nämnden att närmare överväga formerna härför. Jag ämnar slutligen
utverka Kungl. Maj :ts bemyndigande att ställa erforderlig expertis
till nämndens förfogande.

Lönenämnden har uttalat, alt riktlinjerna för systemet för avvägningen
av utlandslönerna — inklusive barnbidrag, utbildningsbidrag och bamresebidrag
— samt för regleringen av representationskostnaderna, garagekostnaderna
och den s. k. åkningsersättningen bör kunna tillämpas även på
vissa specialattachéer m. fl., nämligen försvarsattachéer och biträdande försvarsattachéer,
socialattachéer, lantbruksrepresentanter, statens fiskexportrepresentant,
handelssekreterare, den befattningshavare med handelssekreteraruppgifter,
som är placerad vid generalkonsulatet i Berlin, samt — vad
gäller lönesystemet — på Sveriges representant vid det i anslutning till den
internationella civila luftfartsorganisationen inrättade skandinaviska luftfartssekretariatet
i Montreal. Vad gäller bidrag för hemresa för semester förordar
nämnden, att de föreslagna bestämmelserna skall tillämpas även på
försvarsattachéer och biträdande försvarsattachéer.

Vidare har nämnden ifrågasatt, om ej ärenden angående avlöningsförhållanden
för nyss nämnda, utomlands stationerade specialattachéer m. fl.
borde prövas av nämnden, vars uppgifter f. n. formellt är begränsade till i
huvudsak de lönefrågor avseende tjänstemän vid beskickningar och konsulat,
som utrikesministern hänskjuter till nämnden.

Vad lönenämnden sålunda föreslagit finner jag från skilda synpunkter
ändamålsenligt. Efter samråd med övriga berörda departementschefer tillstyrker
jag därför, att principerna för lönesystemet m. m. — i den utsträckning
nämnden förordat — tillämpas även på de i det föregående
nämnda specialattachéerna m. fl. samt att den föreslagna ordningen för
regleringen av försvarsattachépersonalens kostnader för bilresor inom stalioneringsorten
genomföres. I fråga om bidrag för hemresa för semester
bör de föreslagna bestämmelserna, utöver vad nämnden förordat, tillämpas
även på socialattachéer, Sveriges representant vid skandinaviska luftIartssekretariatet
i Montreal, lantbruksrepresentanter, statens fiskexsportrepresentant,
handelssekreterare och den befattningshavare med handels -

138

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1963

sekreteraruppgifter, som är placerad vid generalkonsulatet i Berlin. Vid
bifall till dessa förslag ämnar jag underställa Kungl. Maj:t frågan om en
utvidgning av lönenämndens verksamhetsområde i enlighet med nämndens
förslag.

Vederbörande personalorganisationer, som beretts tillfälle att ta del av
samtliga nu föreliggande förslag, har vid överläggningar förklarat sig biträda
dessa.

De ändringar i Saar m. fl. författningar, vilka påkallas för genomförande
av i det föregående redovisade förslag med verkan från den 1 juli 1963, kommer
att anmälas av chefen för civildepartementet.

Frågan om den tekniska regleringen av lönesystemet kan inte upptagas
till slutlig prövning förrän nästa budgetår. Även den budgettekniska omIäggning,
som bl. a. följer av utbrytningen av representationsbidragen, torde
få anstå till ingången av budgetåret 1964/65.

Jag finner det angeläget, att de i det föregående förordade riktlinjerna
tör löneawägningen kan läggas till grund för den genom löneöversynens
forsorg nu pågående omprövningen av samtliga utlandslöner. Jag föreslår
därför dels att riksdagens godkännande av de i det föregående redovisade
riktlinjerna för det nya lönesystemet utverkas, dels att Kungl. Maj:t utverkar
riksdagens bemyndigande att inom ramen för å vederbörliga anslag
för budgetåret 1963/64 anvisade medel tillämpa de föreslagna riktlinjerna
tör lönesystemet på tjänstemännen inom utrikesrepresentationen samt —
i den utsträckning jag förordat — på specialattachéer m. fl., dels att Kungl.
Maj :t utverkar riksdagens bemyndigande att i fall, som angivits i det föregående,
minska enligt Saar utgående förmåner ävensom bostadskostnadsersättning,
dels ock att de i det föregående förordade förslagen om bidrag för
resa till Sverige för semester, om anskaffning av tjänstebilar och statsanställning
av viss chaufförspersonal, om reglering av garagekostnader samt
om försvarsattachépersonalens ersättning för bilresor genomföres med verkan
fr. o. m. den 1 juli 1963.

VIII. HEMSTÄLLAN

Under åberopande av vad jag sålunda i olika hänseenden anfört hemställer
jag, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att

1) godkänna av mig i det föregående framlagda förslag
om utrikesförvaltningens organisation och personalbehov,
avseende såväl utrikesdepartementet som utrikesrepresentationen; 2)

fastställa av mig i det föregående redovisad personalförteckning
för utrikesförvaltningen, att tillämpas tills
vidare fr. o. m. budgetåret 1963/64;

3) bemyndiga Kungl. Maj:t att under av mig i det föregående
angivna förutsättningar utöka antalet i personalförteckningen
upptagna sändebudstjänster i Bo 6;

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1963

139

4) godkänna av mig i det föregående redovisade riktlinjer
för nytt lönesystem för tjänstemän inom utrikesrepresentationen
m. fl.;

5) bemyndiga Kungl. Maj :t att inom ramen för å vederbörliga
anslag för budgetåret 1963/64 anvisade medel tilllämpa
de föreslagna riktlinjerna för lönesystemet på tjänstemännen
inom utrikesrepresentationen samt — i den utsträckning
jag förordat —• på specialattachéer m. fl.;

6) bemyndiga Kungl. Maj :t att i fall, som i det föregående
angivits, minska enligt Saar utgående förmåner
ävensom bostadskostnadsersättning;

7) godkänna av mig i det föregående förordade förslag
om bidrag för resa till Sverige för semester, om anskaffning
av tjänstebilar och statsanställning av viss chaufförspersonal,
om reglering av garagekostnader och om försvarsattachépersonalens
ersättning för bilresor med verkan fr. o. m.
den 1 juli 1963;

8) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidta de övergångsåtgärder
som fordras för genomförande av de av mig förordade
förslagen.

IX. VISSA ANSLAGSFRÅGOR FÖR BUDGETÅRET 1963/64

I 1963 års statsverksproposition upptogs under driftbudgeten för tredje
huvudtiteln fyra anslag med beräknade belopp i avvaktan på förevarande
proposition. Slutligt förslag till medelsanvisning torde nu få föreläggas riksdagen.

[1] 1. Utrikesförvaltningen: Avlöningar

Anslag

1961/62 ...................... 35 770 000

1962/63 ...................... 33 621 000

1963/64 (förslag) .............. 40 960 000

Den företagna omarbetningen av personalförteckningen medför beträffande
avlöningsstaten för utrikesförvaltningen vissa sammanslagningar av anslagsposter
och delposter. Sålunda kommer endast en anslagspost för avlöningar
till ordinarie tjänstemän och en till icke-ordinarie tjänstemän att erfordras
i stället för tidigare fem sådana. Likaledes sammanföres nuvarande
poster för prisutjämningstillägg och ortstillägg till en delpost.

Förutom de medelsökningar som föranledes av föreslagna nya tjänster och
lönegradsuppflyttningar ävensom av löneklassuppflyttningar och uppflyttningar
i reglerad befordringsgång m. m. föreslår jag följande ökade medelsanvisningar.
Delposten arvoden bestämda av Kungl. Maj:t torde höjas med

Nettoutgift

34 207 482

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

12 000 kr. till 20 000 kr. Inrättandet av nya tjänster avsedda att placeras
utomlands medför att den nya anslagsposten till prisutjämningstillägg bör
fastställas till 6 650 000 kr. mot sammanlagt 6 330 000 kr. för innevarande
budgetår. Den förslagsvis beräknade posten till särskilda förmåner i övrigt
förutses öka med 115 000 kr. till 4 650 000 kr. Anslagsposten av vederbörande
utlandsmyndigheter anställd personal torde uppräknas med 600 000 kr.
bl. a. för överförande hit av kostnaderna för avlöning av chaufförer vid
utlandsmyndigheterna samt för anställning av lokal personal vid de nytillkommande
utlandsmyndigheterna. Anslagsposten ersättningar till expertis
och tillfällig arbetskraft torde höjas med 50 000 kr. till 110 000 kr.

Anslaget Utrikesförvaltningen: Avlöningar torde för nästa budgetår uppföras
med 40 960 000 kr., vilket jämfört med för innevarande budgetår beviljat
anslag innebär en ökning med 7 339 000 kr. Av denna utgör 3 169 000
kr. automatiska utgiftsökningar avseende utrikesförvaltningens nuvarande
personal.

Anslaget bör fördelas på olika poster på sätt framgår av avlöningsstaten
i efterföljande hemställan.

Under åberopande av vad jag anfört hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen att

a) godkänna följande avlöningsstat för utrikesförvaltningen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret 1963/64:

Avlöningsstat

1. Avlöning till departementschefen, ministern för utrikes ärendena
................................................

2. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis ........

3. Arvoden bestämda av Kungl. Maj :t ....................

4. Exspektansarvoden bestämda av Kungl. Maj :t, förslagsvis . .

5. Avlöningar till icke-ordinarie personal..................

6. Särskilda löneförmåner till ordinarie och icke-ordinarie

tjänstemän, förslagsvis ................................

a) Represen,tationsbidrag till ministern för utrikes

ärendena ................................ 30 000

b) Representations- och hyresbidrag till vissa befattningshavare
i utrikesdepartementet...... 77 000

c) Prisutjämningstillägg .................... 6 650 000

d) Särskilda förmåner i övrigt, förslagsvis...... 4 650 000

7. Rörligt tillägg, förslagsvis ............................

8. Kompensation för höjda folkpensionsavgifter, förslagsvis

9. Av vederbörande utlandsmyndigheter anställd personal . .

10. Ersättningar till expertis och tillfällig arbetskraft, förslagsvis
..................................

Summa kr.

60 000

10 093 000

20 000
300 000
7 168 000

11 407 000

7 449 000
353 000
4 000 000

110 000
40 960 000

b) till Utrikesförvaltningen: Avlöningar för budgetåret
1963/64 anvisa ett förslagsanslag av 40 960 000 kr.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

141

[2] 2. Utrikesförvaltningen: Omkostnader

Anslag Nettoutgift

1961/62 ........................ 7 425 000 7 974 756

1962/63 ........................ 7 945 000

1963/64 (förslag) ............... 9 870 000

Kungl. Maj:t har den 28 juni 1962 fastställt följande omkostnadsstat för
utrikesförvaltningen, att tillämpas tills vidare under budgetåret 1962/63:

1. Sjukvård m. m., förslagsvis.....

2. Reseersättningar, förslagsvis . ..

3. Flyttningsersättningar, förslagsvis

4. Publikationstryck, förslagsvis ...

5. Fraktkostnader, förslagsvis

6. Expenser, förslagsvis...........

Bränsle, lyse och vatten, förslagsvis ............ 80 000

Övriga expenser:

Telegram, telefon och annonsering, förslagsvis .. 1 700 000
Andra ändamål:

a) för utrikesdepartementet, högst ............ 1 140 000

b) för utrikesrepresentationen, högst .......... 1 240 000

300 000
1 900 000
1 000 000
105 000
480 000
4 160 000

Summa kr. 7 945 000

Förevarande anslag torde för budgetåret 1963/64 beräknas på följande
sätt.

Anslagsposterna till sjukvård m. m. och reseersättningar upptas till oförändrade
belopp. På grund av vidgad verksamhet bör anslagsposterna till
flgttningsersättningar, fraktkostnader samt posten telegram, telefon och
annonsering ökas med 400 000 kr., 220 000 kr. respektive 300 000 kr. Anslagsposten
publikationstryck föreslås höjd med 145 000 kr. för tryckning på
svenska, engelska och franska språken av den instruktionsbok för Sveriges
representation i utlandet, som är under utarbetande. Posten bränsle, lyse
och vatten torde höjas med 20 000 kr. för ytterligare ämbetslokaler för departementet.
De i omkostnadsstaten under punkterna 1—5 upptagna anslagsposterna
samt de under punkten 6 redan nämnda posterna skulle härigenom
öka med 1 085 000 kr.

Posten övriga expenser, andra ändamål: för utrikesdepartementet torde
höjas med sammanlagt 85 000 kr. Denna höjning avser huvudsakligen att
täcka kostnaderna för anskaffande av inventarier för departementets ämbetslokaler.

Motsvarande post för utrikesrepresentationen ökar med 670 000 kr. Huvudparten
härav faller på det i det föregående föreslagna anskaffandet av
representationsbilar för utlandsmyndigheterna.

G Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 saml. Nr 75

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1963

Under förevarande anslag torde slutligen medel böra förutses för påbörjande
under budgetåret 1963/64 av den utbildningsverksamhet inom utrikesförvaltningen
som jag i det föregående förordat. Kostnaderna för kursverksamhet
m. m. inom utbildningens ram uppskattar jag till 85 000 kr.
Detta belopp torde upptas som särskild anslagspost under omkostnadsstaten
för nästkommande budgetår.

Enligt här framlagda förslag skulle förevarande anslag öka med 1 925 000
kr., och jag hemställer således, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen

att till Utrikesförvaltningen: Omkostnader för budgetåret
1963/64 anvisa ett förslagsanslag av 9 870 000 kr.

[3] 3. Vissa bostadskostnadsersättningar

Anslag

1962/63 ........................ 2 350 000

1963/64 (förslag) ................ 3 100 000

Från detta anslag skall bestridas samtliga kostnader för den utsända personalens
privatanskaffade och av byggnadsstyrelsen godkända bostäder.
Anslagets storlek torde böra beräknas till 3 100 000.

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen

att till Vissa bostadskostnadsersättningar för budgetåret
1963/64 anvisa ett förslagsanslag av 3 100 000 kr.

[4] 4. Inventarier för beskickningar, delegationer och konsulat

Anslag Nettoutgift

1961/62 ........................ 1 025 000 1 109 076

1962/63 ........................ 1 400 000

1963/64 (förslag) ................ 2 000 000

Medlen under detta anslag är avsedda för den fortgående anskaffningen
av dels inventarier för utlandsmyndigheternas kanslier, dels möbler för personalbostäder
åt utrikesförvaltningens utsända personal. Under anslaget inräknas
jämväl medel för underhåll och reparation av det utomlands befintliga
inventariebeståndet.

För budgetåret 1963/64 erfordras ett belopp av 2 000 000 kr. för dessa
ändamål.

Jag hemställer således, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen

att till Inventarier för beskickningar, delegationer och konsulat
för budgetåret 1963/64 anvisa ett reservationsanslag
av 2 000 000 kr.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

143

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Hans Olwaeus

144

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 1963

Bilaga 1

Förteckning över Sveriges lönade utlandsmyndigheter jämte vissa olönade
konsulat med lönad tjänsteman per den 1 januari 1963

I. Beskickningar med angivande inom parentes av subsidiära ackrediteringsorter: -

Addis Abeba (Khartoum, Mogadiscio,
Tananarive)

Ankara

Athen

Bagdad*

Bangkok (Phnom Penh, Rangoon,
Saigon)

Beirut (Amman, Damaskus, Nicosia,
Riyadh)

Belgrad

Bern

Bogotå (Panamå, Quito)

Bonn

Bryssel (Luxemburg)

Budapest*

Buenos Aires (Asunciön)

Bukarest*

Canberra

Caracas (Havana, Port-au-Prince,
Santo Domingo)

Djakarta (Kuala Lumpur, Manila)

Dublin

Haag

Helsingfors

Kairo

Karachi

Köpenhamn

Lagos (Porto Novo)

Léopoldville II.

Lima (La Paz)

Lissabon

London

Madrid

Mexico (Guatemala, Managua, San
José, San Salvador, Tegucigalpa)
Monrovia (Abidjan, Accra, Conakry,
Freetown)

Montevideo

Moskva (Bukarest, Sofia)

New Delhi (Colombo, Kathmandu)

Oslo

Ottawa

Paris

Peking

Prag (Budapest)

Pretoria

Rabat (Tripoli, Tunis)

Reykjavik
Rio de Janeiro
Rom

Santiago de Chile
Teheran (Bagdad, Kabul)

Tel Aviv
Tokio (Söul)

Warszawa

Washington

Wellington

Wien

II. Delegationer:

Sveriges ständiga representation vid Förenta Nationerna i New York
Sveriges ständiga representation vid Förenta Nationernas Europakontor i
Genéve

Sveriges delegation hos Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling
(OECD) i Paris

Sveriges delegation hos den europeiska kol- och stålunionens Höga Myndighet
(CECA) i Luxemburg (lyder under delegationen i Bryssel)

Sveriges delegation hos Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom) och
Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEC) i Bryssel
Sveriges delegation hos Europeiska frihandelssammanslutningen (EFTA) i
Genéve

Med * betecknad beskickning förestås av en t. f. chargé d’affaires.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1963

145

III. Lönade konsulat:
a) Generalkonsulat:

Antwerpen
Berlin
Chicago
Hamburg
London
Montreal
Nairobi
New York
San Francisco

IV. Olönade konsulat, som förestås av lönad tjänsteman:
Generalkonsulat:

Genua (konsulatschefen placerad i Milano)

Istanbul

Milano (gemensam chef med Genua)

b) Konsulat:

Gdansk

Hongkong

Houston

Mariehamn

Minneapolis

V. Olönade konsulat med lönad tjänsteman i icke-chefsställning (gk =
generalkonsulat, k = konsulat):

Alger (k)

Amsterdam (k)
Barcelona (gk)

Bremen (k)

Daltar (gk)

Damaskus (gk)
Frankfurt am Main (k)
Havana (k)
Johannesburg (k)
Liverpool (k)

Los Angeles (k)
Marseille (k)
Melbourne (k)
Narvik (k)
Rotterdam (k)
Rouen (k)
Salisbury (k)
Säo Paulo (k)
Tunis (k)
Ziirich (k)

146

Kangl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

Bilaga 2

Översikt av

utrikesförvaltningens diplomatiska och konsulära personals
placering den 1 januari 1963

	Kabinetts- sekr. Avdelnings- chefer Sändebud General- konsuler	Chargés d’affaires med sände-buds, konsu-ler med ge-neralkonsuls ställning	Byråchefer Beskick- ningsråd Flandelsråd Konsuler	Förste sekr. Förste besk.sekr. Förste vice-konsuler	Sekreterare Besk.sekr. Vicekonsu- ler Attachéer	Kanslister
	B 4—6	B 1	B 1	A 23	A 17—19	A 9—19
Utrikesdepartementet:
Kab.sekr.,bitr. kab.sekr.	*2				1
Politiska avd.........	2		4	8	2
Rättsavd............	l2		2	9	4	8
Handelsavd...........	*2		3	12	5
Personalavd.	1		1	5	2	11
Protokollet ..........			1	3	1
Pressbyrån ..........			2	1	1	2
Sektionen för internatio-
nella biståndsfrågor*			1	3	1
Summa hemma	9		14	41	17	21
Utlandsmyndigheterna:
A. Med lönad chefs-
tjänsteman:
Addis Abeba ........		1			1	1
Ankara ........	1			1		1
Antwerpen, gk........		1				2
Athen ................	1			1		1
Bagdad ..............				1		1
Bangkok ........		1				1
Beirut .....		1				1
Belgrad..............		1		1		1
Berlin, gk............	1				1	1
Bern .........	1			1		1
Bogotå ..........	1				1	1
Bonn ................	1		1	3	2	3
Bryssel .............	1			1	1	1
Bryssel, EEC ........	*1			1	1
Budapest ............				1		1
Buenos Aires .	1				1	1
Bukarest .				1
Canberra (o. Sydney)..	1				1	1
Caracas.....	t			1		1
Chicago, gk ..........		1		1		2
Djakarta .......		1			1	1
Dublin .		1				1
Gdansk .....						1
Genua, gk* .......						2
Geneve, EFTA ......		1		1	1
Genéve, FN..........		1			1

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

147

	B 4—6 j	B 1	B 1 j	A 23	A 17—19 i	A 9—19
Haag ................	1			1	1	2
Hamburg, gk ........	1			1		2
Helsingfors ..........	1		1		1	1
Hongkong, k ........						1
Houston, k ..........				1		1
Istanbul, gk..........		1				1
Kairo................	1			1	1	1
Karachi..............	1			1		1
Köpenhamn..........	1			1	1	1
Lagos................		1				1
Léopoldville..........		1				1
Lima ................		1				2
Lissabon ............	1			1		i
London ..............	1		1	2	2	i
London, gk ..........		1		1		3
Madrid ..............	1			1	1	2
Mariehamn, k5........
Mexico ..............	1			1	1	1
Milano, gk ..........		1
Minneapolis, k........		1				2
Monrovia ............		1		1		1
Montevideo ..........		1				1
Montreal, gk ........		1				1
Moskva ..............	1		1	1	1	1
Nairobi, gk ..........		1				1
New Delhi............	1			1	1	1
New York, FN ......	1		1	3	1
New York, gk........	1			1	1	4
Oslo..................	1		1		1	i
Ottawa*..............				1		i
Paris ................	1		1	1	2	i
Paris, OECD ........	1			1	2
Peking*..............				1
Prag ................	1				1
Pretoria..............	1			1	1
Rabat................		1			1
Reykjavik............		1				i
Rio de Janeiro ......	1			1	2	1
Rom ................	1		1		1	2
San Francisco, gk ....		1		1		3
Santiago de. Chile ....		1				1
Teheran..............		1		1		1
Tel Aviv ............	1					1
Tokio................	1			1	1	1
Warszawa............	1			1	1	1
Washington ..........	1		1	4	2	1
Wellington* ..........
Wien ''................	1			1	1	1
B. Med utsänd tjånste-
man i icke-chefs-
ställning:
Amsterdam ..........						1
Barcelona............						1
Bremen ..............						1
Dakar................						1
Damaskus............						1
Frankfurt am Main ..						1
Havana..............						1
Johannesburg ........						1
Liverpool ............						1
Los Angeles..........						1
Marseille ............						1

148

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1963

	B 4—6	B 1	B 1	A 23	A 17—19	A 9—19
Melbourne............						1
Narvik ..............						1
Rotterdam............						2
Rouen................						1
Salisbury ............						1
Säo Paulo............						1
Tunis................						1
Ziirich................						1
Summa ute	37	26	9	49	40	99
Totalt	46	26	23	7 90	*57	•120
		749

1 Varav en dubblerad tjänst.

3 Sektionen förestås av en tjänsteman i disponibilitet i B 4.

3 Arvodesbefattning.

4 Konsulatschefen placerad i Milano.

3 Konsulatet förestås av en tjänsteman med arvode.

3 Chefsbefattningen f. n. vakant.

7 Antalet tjänstemän i B 1 och A 23 må uppgå till 51 respektive 88.

8 Antalet befattningar i Ao 19 och reglerad befordringsgång må uppgå till 63.
• Sammanlagda antalet kanslisttjänster må utgöra 123.

Tablå över utrikesdepartementets nuvarande organisation

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

149

Bilaga 3

3: e byrån
Byråchef B 1

2: a byrån
Byråchef B 1

Pers.byrån
Byråchef B 1

Kons.byrån
Byråchef B 1

1: a byrån
Byråchef B 1

Ekon.byrån
Kansliråd B 1

Jur.byrån
Byråchef B 1

2: a byrån
Byråchef B 1

Arkivet
Kansliråd B 1

Protokollet
Prot.chef B 1

1: a byrån
Byråchef B 1

Budgetsektionen
Bds ABr 25

3: e byrån
Byråchef B 1

Pressbyrån
Pressb.chef B 1
Byråchef B 1

Internat.
bist.frågor
Sändebud i
disp. B 4
Byråchef B 1

Tablå över föreslagen organisation av utrikesdepartementet

150 Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

Bilaga 4

Jur. byrån

Inspektör B 4

Säkerhetschef B 1

Pers.byrån
Byråchef B 2

Protokollet
Prot.chef B 2

Arkivet
Arkivchef B 2

Lönebyrån
Byråchef B 1

3: e byrån
Byråchef B 1

Kons.byrån
Byråchef B 1

Pressbyrån
Pressb.chef B 2

3: e byrån
Byråchef B 1

Ekon.byrån
Byråchef B 1

2: a byrån
Byråchef B 1

1: a byrån
Byråchef B 1

2: a byrån
Byråchef B 1

1: a byrån
Byråchef B 1

Rapportsekretariat
Byråchef B 2

Internat.
bist.frågor
Byråchef B 2
Byråchef B 1

Förhandlingsgrupp
2 utrikesråd B 4
2 byråchefer B 2

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1963

151

Bilaga 5

Förslag till

personalförteckning för utrikesförvaltningen gällande fr. o. m. 1 juli 1963

A. Ordinarie tjänstemän:

Befattning

Lönegrad

kabinettssekreterare.......................................... Bo

sändebud.................................................... Bo

biträdande kabinettssekreterare................................ Br

6
6
5

1 chef för administrativa avdelningen........................Bo eller Br 5

1 chef för rättsavdelningen................................ Bo 51 (Bo 4)

2 utrikesråd såsom avdelningschefer.............................. Bo 4

2 sändebud eller utrikesråd ................................Bo eller Br 4

inspektör................................................Bo eller Br

35 sändebud eller generalkonsuler ................................ Bo 4

3 biträdande avdelningschefer ..............................Bo eller Br 2

8 byråchefer ..............................................Bo eller Br 2

24 sändebud eller generalkonsuler................................ Bo 2

2 ambassadråd eller handelsråd.................................. Bo 2

7 byråchefer .................................................. Bo 1

1 kansliråd.................................................... Bo 1

24 ambassadråd, legationsråd, handelsråd, generalkonsuler eller konsuler Bo 1

10 byrådirektörer ..........................................Ao eller Ar 27

1 förste arkivarie.............................................. Ao 27

1 förste bibliotekarie............................................ Ao 27

1 pressombudsman ............................................ Ar 27

1 budgetsekreterare............................................ ABr 25

4 byrådirektörer ........................................ Ao eller Ar 25

1 arkivarie.................................................... Ao

61 förste sekreterare, förste ambassadsekreterare, förste legationssekreterare
eller konsuler...................................... Ao

1 förste revisor................................................ Ao

15 vicekonsuler ................................................ Ao

40 förste kanslister.............................................. Ao

35 kanslister.................................................... Ao

2 assistenter .................................................. Ao

15 kontorsskrivare.............................................. Ao

1 expeditionsförman............................................ Ao

25 kansliskrivare................................................ Ao

6 förste expeditionsvakter ...................................... Ao

kontorister.................................................. Ao

13 expeditionsvakter............................................ Ao

41 kanslibiträden................................................ Ao

91 kontorsbiträden.............................................. Ao

B. Extra ordinarie tjänstemän i högre lönegrad än Ae 19:

4 byråchefer .................................................. Be 1

1 byrådirektör ................................................ Ae 25

l kulturattaché................................................ Ae 25

1 Så länge nuvarande befattningshavare innehar tjänsten.

152 Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963

Befattning Lönegrad

8 pressattachéer................................................ Ae 25

2 översättare.................................................. Ae 25

1 arkivarie.................................................... Ae 23

1 förste byråinspektör .......................................... Ae 23

3 förste byråsekreterare ........................................ Ae 23

18 förste sekreterare, förste ambassadsekreterare, förste legationssekreterare
eller konsuler............. Ae 23

1 redaktör .................................................... Ae 23

1 biträdande pressattaché ...................................... Ae 21

1 förste byråsekreterare ........................................ Ae 21

2 förste revisorer .............................................. Ae 21

1 personalkonsulent............................................ Ae 21

C. Tjänstemän å övergångsstat:

5 sändebud.......................................... Bo 5

1 kamrerare ................................................ Ao 23

3 kansliskrivare......................................... Ao 10

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1963 153

Innehållsförteckning

I. Inledning .............................................. 3

II. Utrikesförvaltningens uppgifter .......................... 7

UD-utredningen .................................... 7

Yttranden ........................................ 10

Departementschefen ................................ 11

III. Utrikesförvaltningens nuvarande organisation m. m......... 16

Utrikesdepartementet ................................ 16

Utrikesrepresentationen .............................. 18

Rekryterings- och anställningsförhållanden inom utrikesförvaltningen
........................................ 18

IV. Föreslagen organisation av utrikesförvaltningen............ 19

Utrikesdepartementet ................................ 19

UD-utredningen ............................ 19

Yttranden ............................ 25

Administrationsutredningen ................ . ___ 29

Yttranden ........................................ 36

Departementschefen ....................... 41

Utrikesrepresentationen .............................. 51

UD-utredningen .................................... ’ 51

Yttranden ................................:.....".. '' 59

Departementschefen ................................ 64

V. Utrikesförvaltningens personalbehov. Lönegrads- och befordringsfrågor
............................................ 69

Allmänna synpunkter på personalbehovet — Särskilda lö negradsfrågor

................................... 69

UD-utredningen .............................. 69

Yttranden .......................................-. 72

Departementschefen ................................ 74

Utrikesdepartementets personalbehov .................. 76

UD-utredningen .................................... 76

Administrationsutredningen ........................ 77

Utrikesrepresentationens personalbehov ................ 77

UD-utredningen .................................... 77

Departementschefen ................................ 78

Befordringsfrågor .................................... 85

UD-utredningen .................................... 85

Yttranden ........................................ 87

Departementschefen ................................ 88

VI. Rekrytering och utbildning inom utrikesförvaltningen .... 89

UD-utredningen .................................... 89

Yttranden ........................................ 92

Departementschefen ................................ 95

VII. Avlöningssystemet för tjänstemän inom utrikesrepresentationen
m. fl............................................... 98

Inledning.......................... 98

Principerna för avvägningen av utlandslönerna ........ 100

154

Kungi. Maj.ts proposition nr 75 år 1963

Lönenämnden...................................... 100

Yttranden ........................................ 110

Utlandstjänstemännens representationskostnader ........ no

Lönenämnden...................................... 111

Yttranden — Lönenämndens kommentar ............ 115

Regleringen av vissa kostnader för bilresor m. m......... 117

Anskaffning av tjänstebilar till utlandsmyndigheter .. 118

Lönenämnden .................................. 118

Yttranden — Lönenämndens kommentar .......... 121

Statsanställning för viss chaufförspersonal............ 123

Lönenämnden .................................. 123

Yttranden ...................................... 124

Utlandstjänstemännens garagekostnader .............. 124

Lönenämnden .................................. 124

Yttranden — Lönenämndens kommentar .......... 126

Ersättning för s. k. åkning i tjänsten ................ 127

Lönenämnden .................................. 127

Yttranden — Lönenämndens kommentar .......... 128

Försvarsattachéernas kostnader för bilresor .......... 128

Lönenämnden .................................. 128

Yttranden ...................................... 130

Lönenämndens ställning, befogenheter och sammansättning 130

Lönenämnden .................................. 130

Yttranden ...................................... 132

Departementschefen ................................ 132

VIII. Hemställan ............................................ 138

IX. Vissa anslagsfrågor för budgetåret 1963/64 ............ 139

Bilaga 1. Förteckning över Sveriges lönade utlandsmyndigheter
jämte vissa olönade konsulat med lönad tjänsteman per

den 1 januari 1963 ................................ 144

Bilaga 2. översikt av utrikesförvaltningens diplomatiska och konsulära
personals placering den 1 januari 1963 ........ 146

Bilaga 3. Tablå över utrikesdepartementets nuvarande organisation
................................................ 149

Bilaga 4. Tablå över föreslagen organisation av utrikesdepartementet
.......................................... 150

Bilaga 5. Förslag till personalförteckning för utrikesförvaltningen

gällande fr. o. m. 1 juli 1963 ........................ 151

Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 630293