Kungl. Maj:ts 'proposition nr 73 år 1966 (Proposition 1966:73)

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 73 år 1966

Nr 73

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation,
m.m.; given Stockholms slott den 15 april 1966.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation;

2) lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385).

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:

BERTIL

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändringar i 1917 års lag om expropriation i syfte bl. a.
att effektivisera expropriationsförfarandet. I fråga om den tidpunkt vid vilken
rättegång i expropriationsmål tidigast kan inledas föreslås sådan lagändring, att
domstolsförfarandet på initiativ av den exproprierande skall kunna påbörjas
redan innan Kungl. Maj:t avgjort frågan om expropriationstillstånd. Åtskilliga
ändringar föreslås i bestämmelserna om förhandstillträde och om ersättning med
anledning av sådant tillträde. Bl. a. föreslås att domstol skall kunna besluta om
förskott på expropriationsersättningen inte bara, såsom nu är fallet, i samband
med förordnande om förhandstillträde utan också annars, när expropriationsobjektet
tagits i besittning av den exproprierande. Under processens fortgång
skall domstolen vidare, allteftersom ytterligare klarhet vinns i ersättningsfrågorna,
kunna meddela nya beslut om förskott. Bestämmelserna om hur förskott
skall beräknas föreslås skola förenklas i flera avseenden. Vidare föreslås, att tidsfristen
för betalning av expropriationsersättning skall förkortas för det fall att
förhandstillträde ägt rum. I nära anknytning till dessa förslag står ett annat
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 saml. Nr 73

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

förslag, som innebär att fastighetsägare och andra sakägare får befogenhet att
själva ta initiativ till rättegång i expropriationsmål, när egendomen redan tillträtts
av den exproprierande. — En väsentlig nyhet är att fastighet, som skall
avstås genom expropriation, i vissa fall skall kunna få tas i anspråk med äganderätt
redan innan ersättningsfrågorna blivit slutligt avgjorda (s. k. kvalificerat
förhandstillträde). — Vad gäller rättegångskostnaderna vid expropriation föreslås
sådan lagändring, att fastighetsägares och andra sakägares rätt till ersättning
för egna kostnader i högre rätt för det fall att de själva fullföljt talan dit
blir beroende på den utgång målet får i den högre rätten. — Slutligen föreslås,
att kommuner och kommunalförbund —■ i likhet med vad som f. n. gäller beträffande
kronan — skall vara befriade från skyldighet att ställa säkerhet enligt
expropria tionslagen.

Kungl. Maj.ts ''proposition nr 73 är 1966

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189)
om expropriation

Härigenom förordnas dels att rubriken närmast före 37 § lagen den 12 maj
1917 om expropriation skall utgå, dels att 5, 21, 22, 25, 27, 32, 36—40, 48—50,
52—54, 58, 60—62, 67, 68, 74 och 101 §§ lagen1 skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives, dels att i lagen skola införas tre nya paragrafer, 41, 42 och
63 §§2, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

5 §•

--må omfatta.

för annan,
bestämmelsers efterlevnad.

Konungen bestämme

Finnes mer----

Prövas särskilda--

Konungen utsätte viss tid, inom
vilken den, som erhållit expropriationsrätt,
skall fullfölja frågan genom
ansökning om stämning till domstol,
vid äventyr att expropriationsrätten
upphör.

Beviljas expropriationsrätt, utsätter
Konungen den dag när saken sist
skall ha fullföljts genom ansökan om
stämning till domstol. Har talan då
ej väckts, förfaller frågan om expropriation.

21 §.

Talan i expropriationsmål må väckas
av den som sökt eller erhållit
tillstånd till expropriation. Har sådant
tillstånd meddelats och fastigheten
tagits i besittning av den exproprierande,
äger även fastighetens
ägare eller annan sakägare, vars rätt
beröres av besittningstagandet, väcka
talan.

Senaste lydelse av 21, 22, 25, 27, 32, 30—40, 48, 50, 53, 54, 58, 60, 61 och 67 §§ se 1949:663
41, 42 och 63 §§ ha upphört att gälla enligt 1949:663.

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

(Nuvarande lydelse)

I stämningsansökan skall den exproprierande
uppgiva, utöver vad eljest
är stadgat, även den ersättning
han bjuder i målet. Då område som
skall exproprieras utgör del av fastighet,
skall områdets storlek och läge
noggrant angivas i ansökningen
eller därvid fogade handlingar.

(Föreslagen lydelse)

Stämningsansökan skall, utöver
vad som i övrigt är föreskrivet, innehålla
uppgift om namn och adress på
samtliga för käranden kända sakägare.

I stämningsansökan som den exproprierande
gör skall han uppgiva
den ersättning han bjuder i målet.
Då område som skall exproprieras utgör
del av fastighet, skall områdets
storlek och läge noggrant angivas
i ansökningen eller därvid fogade
handlingar.

22 §.

Avvisas ej stämningsansökan, utfärde
domstolen stämning å fastighetens
ägare, så ock å andra ersättningsberättigade,
om sådana sakägare
av sökanden uppgivas.

Fastighetens ägare vare pliktig att
uppgiva övriga sakägare i avseende
å fastigheten. Underlåter han det
utan laga skäl, och uppstår skada för
sakägare, som saknat kännedom om
expropriationen, skall han hålla sådan
sakägare skadeslös. Erinran härom
varde införd i den stämning,
som utfärdas å fastighetens ägare.

Har, sedan stämning utfärdats,
sakägare uppgivits eller eljest blivit

Avvisas ej stämningsansökan, skall
domstolen, om ansökningen gjorts av
den exproprierande, utfärda stämning
å fastighetens ägare och övriga
kända sakägare samt, om ansökningen
gjorts av annan, utfärda stämning
å den exproprierande och på sätt om
stämning är stadgat kalla övriga kända
sakägare att såsom parter inträda
i rättegången.

Fastighetens ägare skall, även om
han icke gjort ansökan om stämning,
uppgiva övriga sakägare i avseende
å fastigheten. Underlåter han det
utan laga skäl, och uppstår skada
för sakägare, som saknat kännedom
om expropriationen, skall han hålla
sådan sakägare skadeslös. Domstolen
skall erinra honom härom i stämning
eller kallelse eller på annat sätt.

I stämning, som utfärdas å den
exproprierande, skall denne anmodas
att uppgiva den ersättning han bjuder
i målet.

Bestämmelserna i första stycket
äga motsvarande tillämpning om,

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 73 ur 1966

(Nuvarande lydelse)

känd, varde han stämd i målet, om
han ej ändå kommit tillstädes.

(Föreslagen lydelse)

sedan stämning utfärdats, sakägare
uppgivits eller eljest blivit känd men
ej kommit tillstädes.

25 §.

från honom.

Tvistas om

Ny ägare må ej rubba överenskommelse,
som förre ägaren ingått,
eller annan i målet vidtagen, för denne
bindande åtgärd. Har förre ägaren
varit stämd eller kommit tillstädes
i målet, vare stämning å nye
ägaren ej behövlig.

Vad sålunda

Ny ägare må ej rubba överenskommelse,
som förre ägaren ingått,
eller annan i målet vidtagen, för denne
bindande åtgärd. Stämning eller
kallelse å nye ägaren fordras ej, om
förre ägaren varit stämd eller kallad
eller ändå kommit tillstädes i målet.

av expropriation.

Har den exproprierande enligt medgivande
av ägaren eller stadgande i
denna lag tagit mark i besittning
innan huvudförhandling i målet hållits,
och kan uppskattning av expropriationsersättningen
icke lämpligen
äga rum förrän anläggning eller företag,
varför expropriationen sker, längre
fortskridit, äge domstolen på framställning
av part låta anstå med målets
vidare handläggning.

Ersättning må ej bestämmas lägre
än vad den exproprierande i målet
erbjudit eller högre än motparten begärt.
I fall då belopp nedsatts enligt
vad i 38 § stadgas, må ersättning ej
heller bestämmas lägre än nedsatta
beloppet.

Har den exproprierande tagit fastigheten
i besittning innan huvudförhandling
i målet hållits, och kan
uppskattning av expropriationsersättningen
icke lämpligen äga rum förrän
anläggning eller företag, varför expropriationen
sker, längre fortskridit,
äge domstolen på framställning av
part låta anstå med målets vidare
handläggning.

§■

Ersättning må ej bestämmas lägre
än vad den exproprierande i målet
erbjudit eller högre än motparten
begärt. Har domstol enligt bestämmelserna
i denna lag förordnat om
förskott på expropriationsersättningen,
må den slutliga ersättningen ej
heller bestämmas till lägre belopp än
som utgått eller kan komma att utgå
på grund av sådant förordnande.

Till förfång

mindre begärt.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 73 år 1966

(Nuvarande lydelse)

Om tillträde av fastigheten före
expropriationens fullbordande

37 §.

Om det är av synnerlig vikt för
den exproprierande att innan expropriationen
fullbordats taga i besittning
den fastighet eller rättighet, som
tillståndet till expropriationen omfattar,
äge expropriationsdomstolen
förordna därom, sedan stämning i
målet utfärdats. Därvid slcall som
villkor för tillträde föreskrivas, att
den exproprierande hos Konungens
befallningshavande ställer pant eller
borgen för expropriationsersättningen
jämte sex procent årlig ränta från
tillträdesdagen.

Tiden för tillträdet skall bestämmas
så, att ägare eller annan, vars
rätt beröres, får skäligt rådrum efter
det han fått del av domstolens beslut.
Därest å fastigheten finnes byggnad,
där dess ägare eller på grund av avtal
annan har sin bostad, må tillträdet
till bostaden icke bestämmas
till tidigare dag än den fardag för
avträde av förhyrd lägenhet, som
först inträffar sedan tre månader förflutit
från delgivningen.

Enligt vad i 38 § stadgas slcall i
vissa fall som villkor för tillträde
även föreskrivas att ersättning nedsättes.

38 § (första och andra styckena).

Där det ej är uppenbart, att expropriationsersättningen
blir obetydlig,
skall domstolen på yrkande »v
ägaren som villkor för tillträde tilllika
föreskriva, att den exproprierande
hos Konungens befallningshavande

(Föreslagen lydelse)

36 §.

Om det är av synnerlig vikt för den
exproprierande, äger domstolen förordna,
att fastighet eller rättighet,
som omfattas av expropriationstillstånd,
må tagas i besittning av den
exproprierande utan hinder av att
målet ännu icke avgjorts genom dom
som vunnit laga kraft. Tiden för tillträdet
skall bestämmas så, att ägare
eller annan, vars rätt beröres, får
skäligt rådrum.

Såsom viUkor för tillträde skall föreskrivas,
att den exproprierande hos
Konungens befallningshavande ställer
pant eller borgen för expropriationsersättningen
jämte den ränta som
kan komma att utgå enligt 55 §.

Om det ej är uppenbart att expropriationsersättningen
blir obetydlig,
skall domstolen på yrkande av
fastighetens ägare eller annan sakägare,
vars rätt beröres av tillträdet,
som ytterligare villkor för tillträde
föreskriva, att den exproprierande
i avräkning på den expropriationsersättning
som slutligt fastställes i
målet erlägger visst belopp som förskott.

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 ur 1 966

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

nedsätter belopp, som av domstolen
bestämmes. Beloppet må ej sättas
lägre än tre fjärdedelar av det belopp,
vartill expropriation er sättning en av
domstolen förberedelsevis uppskattas,
och ej heller lägre än vad den exproprierande
i målet erbjudit eller vad
denne har att erlägga på grund av
dom i målet, som mot honom vunnit
laga kraft.

Vad om ägare sålunda stadgas ägc
motsvarande tillämpning beträffande
annan, vars rätt ber öres.

■39 §.

37 §.

Har den exproprierande tagit i besittning
fastighet eller rättighet, som
skall utgöra föremål för expropriation,
må domstolen på yrkande av
fastighetens ägare eller annan sakägare,
vars rätt beröres av tillträdet,
föreskriva att förskott skall utgå i
avräkning på den expropriationsersättning,
som slutligt fastställes i målet.

Bestämmelserna i första stycket
äga ej tillämpning, om det är uppenbart
att förskottet blir obetydligt.
Har beslut i fråga om förskott meddelats
på yrkande av viss sakägare,
må nytt yrkande av denne om förskott
ej upptagas till prövning förrän
sex månader förflutit sedan det föregående
beslutet vann laga kraft.

38 §.

Beslut i fråga, som avses i 37 eller
38 §, må meddelas utan huvudförhandling.
Innan beslut meddelas, skola
parterna erhålla tillfälle att yttra
sig.

Beslut i fråga, som avses i 36 eller
37 §, må meddelas utan huvudförhandling.
Innan beslut meddelas, skola
parterna erhålla tillfälle att yttra
sig.

Mot beslut, som av expropriationsdomstol meddelats under rättegången i
fråga, varom förmäles i första stycket, skall talan föras särskilt. Mot hovrättens
beslut i dylik fråga må talan ej föras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

39 §.

Om det år av synnerlig vikt för den
exproprierande, äger domstolen medgiva,
att fastighet som skall avstås genom
expropriation övergår till den
exproprierande i den ordning JjO §
föreskriver, innan lagakraftägande
dom angående expropriationsersättningen
föreligger.

I dom, varigenom medgivande enligt
första stycket lämnas, skall bestämmas
tid och villkor för tillträde
av fastigheten, i den män tillträde ej
skett förut. Härvid äga bestämmelserna
i 36 § motsvarande tillämpning.

40 §.

Anmäler den exproprierande hos
Konungens befallningshavande att
han vill utnyttja medgivande enligt
39 § och visar han därvid dels att
domen vunnit laga kraft, dels att
han tagit fastigheten i besittning
samt har pant eller borgen ställts hos
Konungens befallning shav anda för
expropriationsersättningen jämte den
ränta, som kan komma att utgå enligt
55 §, anses fastigheten genom anmälningen
övergå till den exproprierande
med samma rätt som om expropriationen
fullbordats. I fråga om
betalning och uttagande av expropriationsersättning,
som slutligt fastställes
i målet, äga bestämmelserna
i 48 §, 50 § tredje stycket samt 52
och 53 §§ tillämpning.

41 §•

När anmälan enligt 40 § skett, skall
Konungens befallningshavande ofördröjligen
underrätta den domstol, där
expropriationsmålet är anhängigt.
Därjämte äger vad som är föreskrivet
i 58 § första och tredje styckena
mo ts var ande tillämp ning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 är 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

dö §• 42 §.

Så snart dom i målet vunnit laga kraft, skall genom domstolens försorg till
den som för fastighetsregistret översändas det ena exemplaret av karta och
beskrivning, som enligt 26 § andra stycket må hava ingivits i målet, jämte
sådant utdrag av handlingarna i målet och domstolens dom, att därav framgår
vilket område som avses med expropriationen. Å kartan skall tecknas bevis,
att den legat till grund för expropriationen.

48 §.

Expropriationsersättning skall nedsättas
hos Konungens befallningshavande
inom tre månader från det
dom, i målet vunnit laga kraft. Avser
expropriationen upplåtelse av särskild
rätt, som medför allenast ringa
men, och prövas den, om fastigheten
besväras av sökt eller beviljad inteckning
för fordran eller jämlikt 11 kap.
2 § jordabalken kan häfta för ogulden
köpeskilling, uppenbarligen icke rubba
fordringsägarens säkerhet, ägc
domstolen medgiva, att nedsättning
ej behöver äga rum. Har sådant medgivande
lämnats, göre den exproprierande,
i stället för att nedsätta
ersättningen, anmälan hos Konungens
befallningshavande och styrke
därvid, att expropriationsersättningen
guldits. Vad i denna lag är stadgat
om nedsättande av expropriationsersättning
skall i tillämpliga delar
gälla anmälan som nu sagts.

Har fastighet övergått till den exproprierande
enligt 40 §, skall expropriationsdomstolen,
så snart lagakraftägande
dom angående expropriationsersättningen
föreligger, underrätta
inskrivningsdomaren om det
belopp till vilket löseskillingen för fastigheten
slutligt bestämts.

48 §.

Expropriationsersättning skall nedsättas
hos Konungens befallningshavande.
Där fråga ej är om förskott
som avses i 36 eller 39 §, skall nedsättningen
äga rum inom tre månader
eller, om fastigheten tagits i besittning
av den exproprierande, inom
en månad från det dom eller beslut,
varom fråga är, vann laga kraft.
Avser expropriationen upplåtelse av
särskild rätt, som medför allenast
ringa men, och prövas den, om fastigheten
besväras av sökt eller beviljad
inteckning för fordran eller jämlikt
11 kap. 2 § jordabalken kan häfta
för ogulden köpeskilling, uppenbarligen
icke rubba fordringsägarens säkerhet,
äge domstolen medgiva, att
nedsättning ej behöver äga rum. Har
sådant medgivande lämnats, göre den
exproprierande, i stället för att nedsätta
ersättningen, anmälan hos
Konungens befallningshavande och

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

(Nuvarande lydelse)

Vid nedsättning eller anmälan, varom
i första stycket förmäles, ingive
den exproprierande till Konungens
befallningshavande domen i målet
jämte bevis att och när den vunnit
laga kraft. När nedsättning äger
rum, skall den exproprierande tillika
ingiva gravationsbevis rörande fastigheten,
såframt ej förordnande enligt
05 § meddelats.

38 § (tredje stycket).

Vid nedsättningen ingive den exproprierande
till Konungens befallningshavande
domstolens beslut
ävensom gravationsbevis rörande fastigheten.

(Föreslagen lydelse)

styrke därvid, att expropriationsersättningen
guldits. Vad i denna lag är
stadgat om nedsättande av expropriationsersättning
skall i tillämpliga
delar gälla anmälan som nu sagts.

Vid nedsättning eller anmälan, varom
i första stycket förmäles, ingive
den exproprierande till Konungens
befallningshavande domen eller beslutet
samt lagakraftbevis. När nedsättning
äger rum, skall den exproprierande
tillika ingiva gravationsbevis
rörande fastigheten, såframt ej
förordnande enligt 35 § meddelats.

40 §.

Då nedsättning enligt 38 § skett,
skall uppgift å det nedsatta beloppet
av Konungens befallningshavande
ofördröjligen översändas till den domstol,
där expropriationsmålet är anhängigt.

Då förskott nedsatts, skall uppgift
å det nedsatta beloppet av Konungens
befallningshavande ofördröjligen
översändas till den domstol, där expropriationsmålet
är anhängigt.

Då vad i 48 § första stycket stadgas
blivit fullgjort, vare expropriationen
fullbordad och nye ägaren
berättigad att genast taga fastigheten
i besittning.

Exproprierad fastighet —

Genom expropriation--

49 §.

Då vad i 48 § första stycket stadgas
blivit fullgjort med avseende på
slutlig expropriationsersättning, vare
expropriationen fullbordad och nye
ägaren berättigad att genast taga
fastigheten i besittning.

- genom expropriationen.
samma fastighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

(Nuvarande lydelse)

Försummas vad i 48 § första stycket
är stadgat, och har ej den exproprierande
enligt medgivande av fastighetens
ägare eller stadgande i denna
lag tagit fastigheten i besittning, vare
expropriationsrätten förverkad.

Visar fastighetens
Varda de —--

(Föreslagen lydelse)

Försummas med avseende på slutlig
expropriationsersättning vad i
48 § första stycket är stadgat, och
har ej den exproprierande tagit fas -

tigheten i besittning, vare expropriationsrätten
förverkad.

---om anteckningen.

---nämnda handlingar.

Har den exproprierande enligt medgivande
av fastighetens ägare eller
stadgande i denna lag tagit fastigheten
i besittning utan nedsättande av
expropriationsersättning en, och försummas
vad i 48 § första stycket är
stadgat, må sakägare hos Konungens
befallningshavande påkalla uttagande
av den sakägaren tillkommande
ersättning.

Vid ansökning som i 51 § andra
stycket eller 52 § avses, skola fogas
domen i målet samt bevis att och
när densamma vunnit laga kraft-, och
skola utsökningslagens stadganden
om verkställighet av lagakraftägande
dom i tvistemål, varigenom betalningsskyldighet
blivit någon ålagd,
äga motsvarande tillämpning vid expropriationsersättningens
uttagande.

Har expropriationsersättningen inkommit
till Konungens befallningshavande,
vare expropriationen fullbordad.

Har den exproprierande tagit fastigheten
i besittning och försummas
med avseende på förskott enligt 37 §
eller slutlig expropriationsersättning
vad i 48 § första stycket är stadgat,
må sakägare hos Konungens befallningshavande
påkalla uttagande av
den sakägaren tillkommande ersättning.

§•

Vid ansökning, som i 51 § andra
stycket eller 52 § avses, skola fogas
domen eller beslutet samt lagäkraftbevis;
och skola utsökningslagens
stadganden om verkställighet av lagakraftägande
dom i tvistemål, varigenom
betalningsskyldighet blivit
någon ålagd, äga motsvarande tillämpning
vid expropriationsersättningens
uttagande.

Har den slutliga expropriationsersättningen
inkommit till Konungens
befallningshavande, vare expropriationen
fullbordad.

Bestämmelsen i 1,8 § tredje stycket
äger motsvarande tillämpning, när
förskott, som uttagits enligt 52 §,
inkommit till Konungens befallningshavande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 73 år 1966
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

54 §.

Har den exproprierande tillträtt
fastigheten efter nedsättning enligt
38 §, och varder expropriationsersättningen
slutligt bestämd till högre belopp
än det nedsatta, gälle om nedsättande
av det överskjutande beloppet
vad i i8 § sägs, och äge vad i
Jt9 §, 50 § tredje stycket samt 52
och 53 §§ är föreskrivet motsvarande
tillämpning. Bestämmes ersättningen
ej till högre belopp, göre den exproprierande,
sedan domen i målet vunnit
laga kraft, anmälan därom hos
Konungens befallningshavande; och
vare expropriationen fullbordad, då
sådan anmälan skett.

Har domstolen---

Överstiger den slutliga expropria -tionsersättningen icke vad som utgått
på grund av domstols beslut om förskott,
göre den exproprierande, sedan
domen i målet vunnit laga kraft,
anmälan därom hos Konungens befallningshavande;
och vare expropriationen
fullbordad, då sådan anmälan
skett. Anmälan kräves dock icke, om
fastigheten förut övergått till den exproprierande
enligt JfO §.

motsvarande tillämpning.

58 §.

---eller inteckningsboken.

Då expropriation

Utfaller, då intecknad egendom
tillträdes efter nedsättning jämlikt
38 § eller då en del av intecknad fastighet
eller en eller flera av gemensamt
intecknade fastigheter exproprieras
eller ock då särskild rätt till
intecknad fastighet genom expropriation
förvärvas, vid fördelning av ersättning
likvid å intecknings huvudstol,
åligger ock Konungens befallningshavande
att därom, sedan fördelningen
blivit godkänd eller vunnit
laga kraft, ofördröjligen göra anmälan
enligt vad nyss sagts och tilllika
insända fördelningslängden.

Utfaller, då en del av intecknad
fastighet eller en eller flera av gemensamt
intecknade fastigheter exproprieras
eller ock då särskild rätt
till intecknad fastighet genom expropriation
förvärvas, vid fördelning av
ersättning likvid å intecknings huvudstol,
åligger ock Konungens befallningshavande
att därom, sedan
fördelningen blivit godkänd eller vunnit
laga kraft, ofördröjligen göra anmälan
enligt vad nyss sagts och tilllika
insända fördelningslängden. Gäller
fördelningen förskott och har fastigheten
ej enligt 40 § övergått till
den exproprierande, äger vad sålunda
föreskrivits tillämpning även när i
annat fall likvid utfaller på intecknings
huvudstol.

Exproprieras del---för fastighetsregistret.

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 ur 1066 13

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

00 §.

Har överenskommelse om expropriationsersättning
blivit av domstolen
fastställd, galle i tillämpliga delar
vad i 48—58 §§ stadgas. Skall
enligt överenskommelsen expropriationsersättning
ej utgå, göre den exproprierande,
i stället för att nedsätta
ersättning, anmälan hos Konungens
befallningshavande; och vare, då domen
vunnit laga kraft och sådan anmälan
blivit gjord, expropriationen
fullbordad.

Vill den, som genom ansökning om
stämning fullföljt anspråk på expropriation,
återkalla anspråket, göre
han anmälan därom till domstol, hos
vilken målet är anhängigt, och ingive
därvid bevis att han fullgjort vad i
62 § andra stycket sägs, eller vare
rättigheten till återkallelse försutten.
Över anmälan om återkallelse skall
motparten höras. Vad i 23 § stadgas
om anmälan till inskrivningsdomaren
och anteckning av expropriationsmål
äge, sedan domstolen skilt målet
från sig, motsvarande tillämpning beträffande
återkallelse.

Återkallelse må gälla hela den fastighet
expropriationsanspråket omfattar,
så ock någon del därav, om
ej genom expropriationen eller den
exproprierade delens användande den
återstående delen skulle lida synnerligt
men. Ej må återkallelse göras
i avseende å mark, som den exproprierande
tagit i besittning.

Har överenskommelse om expropriationsersättning
blivit av domstolen
fastställd, gälle i tillämpliga delar
vad i 48—58 §§ stadgas. Skall
enligt överenskommelsen expropriationsersättning
ej utgå och har fastigheten
ej övergått till den exproprierande
enligt kO §, göre den exproprierande,
i stället för att nedsätta ersättning,
anmälan hos Konungens befallningshavande;
och vare, då domen
vunnit laga kraft och sådan anmälan
blivit gjord, expropriationen fullbordad.

Vill den exproprierande, sedan han
ingivit ansökan om stämning, återkalla
expropriationsanspråket, göre
han anmälan därom till domstol, hos
vilken målet är anhängigt, och ingive
därvid, om tillstånd till expropriation
erhållits, bevis att han fullgjort
vad i 62 § andra stycket sägs, eller
vare rättigheten till återkallelse försutten.
Över anmälan om återkallelse
skall motparten höras. Vad i 23 §
stadgas om anmälan till inskrivningsdomaren
och anteckning av expropriationsmål
äge, sedan domstolen skilt
målet från sig, motsvarande tillämpning
beträffande återkallelse.

Återkallelse må gälla hela den fastighet
expropriationsanspråket omfattar,
så ock någon del därav, om ej genom
expropriationen eller den exproprierade
delens användande den återstående
delen skulle lida synnerligt
men.

Ej må återkallelse göras i avseende
å mark, som den exproprierande
tagit i besittning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Har på grund av expropriationsanspråket
skada uppstått för sakägare,
vare, då återkallelse skett, den exproprierande
skyldig ersätta skadan.

Innan återkallelse göres, ställe den
exproprierande hos Konungens befallningshavande
pant eller borgen för
gäldande av skadeersättning som nu
är sagd.

Den exproprierande vare pliktig
att, i den mån ej annat föranledes
av vad i 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken
stadgas, ersätta motparten
hans kostnader å expropriationsmålet,
vid expropriationsersättningens
fördelning och eljest i anledning
av expropriationen.

§•

Har på grund av expropriationsauspråket
skada uppstått för sakägare,
vare, då återkallelse skett, den exproprierande
skyldig ersätta skadan.
Vad nu sagts äger motsvarande tilllämpning,
när domstolen skiljer målet
från sig med anledning av att tillstånd
till expropriation vägrats.

Exproprierande som erhållit tillstånd
till expropriation skall, innan
återkallelse göres, hos Konungens befallning
shav ande ställa pant eller borgen
för gäldande av skadeersättning
som nu är sagd.

63 §.

Beträffande återkallelse av talan
om expropriation, som väckts av fastighetens
ägare eller annan sakägare,
äger bestämmelsen i 61% tredje stycket
motsvarande tillämpning. Om
återkallelse av ersättningsyrkande,
som framställts i målet, gälla bestämmelserna
i 32 och 59 §§.

§•

Den exproprierande vare pliktig
att, i den mån ej annat föranledes
av vad i 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken
stadgas, vidkännas å
ömse sidor uppkomna kostnader å
målet vid expropriaticmsdomstolen
ävensom vid expropriationsersättningens
fördelning och eljest i anledning
av expropriationen.

Beträffande skyldigheten att svara
för kostnad i expropriationsmål i högre
rätt gäller, med tillämpning i övrigt
av 18 kap. rättegångsbalken, att
den exproprierande, där ej annat för -

Kunyl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

anledes av 18 kap. 6 och 8 §§ samma
balk, alltid själv skall vidkännas
sina kostnader, så ock kostnad som
åsamkas motpart genom att den exproprierande
fullföljt talan.

Har exproprierad fastighet eller genom
expropriation förvärvad särskild
rätt ej kommit till användning för
det avsedda ändamålet eller dess användande
för ändamålet upphört och
är nämnda ändamål såvitt angår dylik
fastighet eller rätt att anse såsom
övergivet, eller användes fastighet eller
rätt som nyss sagts i väsentlig
omfattning för annat ändamål än det
avsedda, må fastigheten eller den
särskilda rätten lösas, därest talan
om dess avträdande instämmes inom
tjugo år från det expropriationen fullbordats.
Lösningsrätt tillkomme, när
hel fastighet exproprierats, den, som
närmast före expropriationens fullbordande
var fastighetens ägare, eller
hans rättsinnehavare och, om en del
av en fastighet exproprierats, ägaren
av den återstående delen samt, då
fråga är om särskild rätt, ägaren av
den fastighet, som därav besväras.

Har, efter

08 §.

Har exproprierad fastighet eller genom
expropriation förvärvad särskild
rätt ej kommit till användning för
det avsedda ändamålet eller dess användande
för ändamålet upphört och
är nämnda ändamål såvitt angår dylik
fastighet eller rätt att anse såsom
övergivet, eller användes fastighet
eller rätt som nyss sagts i väsentlig
omfattning för annat ändamål än det
avsedda, må fastigheten eller den
särskilda rätten lösas, därest talan
om dess avträdande instämmes inom
tjugo år från det expropriationen fullbordats.
Lösningsrätt tillkomme, när
hel fastighet exproprierats, den, som
närmast före expropriationens fullbordande
var fastighetens ägare, eller
hans rättsinnehavare och, om en del
av en fastighet exproprierats, ägaren
av den återstående delen samt, då
fråga är om särskild rätt, ägaren
av den fastighet, som därav besväras.
I fall, som avses i 40 §, gäller vad nu
sagts med avseende på tiden för fullbordande
av expropriation i stället
den tid, då anmälan enligt nämnda
lagrum skett.

tämningen yrkas.

74 §.

Vad i denna lag stadgas om ställande
av pant eller borgen gälle ej kro -

nan.

Vad i denna lag stadgas om ställande
av pant eller borgen gälle ej kronan
och ej heller landstingskommun,

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

stad, landskommun eller köping eller
kommunalförbund mellan sådana
kommuner.

101 §.

Har mark-----och tomtindelning.

Vill ej--------om skiljemän.

Vad ovan-------av området.

Expropriationen medföre---stadgade villkor.

1 fall, som avses i JfO §, gälla bestämmelserna
i andra och tredje
styckena om tiden för fullbordande
av expropriation i stället den tid, då
anmälan enligt nämnda lagrum skett.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966.

I mål, vari stämning utfärdats före ikraftträdandet, skall vid tilllämpning
av bestämmelsen i 32 § första stycket andra punkten hänsyn tagas även till
belopp som nedsatts på grund av föreskrift enligt 38 § i dess förut gällande
lydelse.

Har expropriationsersättning fastställts genom dom, som vunnit laga kraft
före den nya lagens ikraftträdande, tillämpas 48 § i sin äldre lydelse i fråga
om tid för vidtagande av åtgärd som anges i nämnda paragraf.

I mål, som avgjorts av expropriationsdomstol före nya lagens ikraftträdande,
tillämpas 67 § i sin äldre lydelse.

Kung!. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

Förslag

till

Lag

om ändring i byggnad slagen den 30 juni 1947 (nr 383)

Härigenom förordnas, att 140 och 141 §§ byggnadslagen den 30 juni 19471
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

140 §.

Uppkommer i mål angående inlösen
av mark tvist om rätt eller plikt
att lösa, skola bestämmelserna i 37
och 38 §§ lagen om expropriation äga
tillämpning först sedan det genom
lagakx-aftägande dom blivit avgjort
att inlösen skall äga rum.

Bestämmelserna i

Är fråga om att mark som ingår
i tomt skall inlösas av anledning varom
förmäles i 46 eller 47 §, skall i
stället för bestämmelserna i 26 §
andra stycket lagen om expropriation
gälla, att till expropriationsdomstolen
skall ingivas karta med protokoll
rörande mätning av tomten enligt
bestämmelserna i 2 kap. lagen
om fastighetsbildning i stad; och
skall vad i 36 § lagen om expropriation
är stadgat om karta och beskrivning
i stället gälla karta och
protokoll som nu sagts.

Uppkommer i mål angående inlösen
av mark tvist om rätt eller plikt
att lösa, skola bestämmelserna i 36
och 37 §§ lagen om expropriation äga
tillämpning först sedan det genom
lagakraftägande dom blivit avgjort
att inlösen skall äga rum.

Är fråga om att mark som ingår
i tomt skall inlösas av anledning varom
förmäles i 46 eller 47 §, skall i
stället för bestämmelserna i 26 §
andra stycket lagen om expropriation
gälla, att till expropriationsdomstolen
skall ingivas karta med protokoll
rörande mätning av tomten enligt
bestämmelserna i 2 kap. lagen
om fastighetsbildning i stad; och
skall vad i A2 § lagen om expropriation
är stadgat om karta och beskrivning
i stället gälla karta och protokoll
som nu sagts.

141 §.

- i stadsplan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966.

1 Senaste lydelse av 140 och 141 §§ se 1949: 666.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 sand. Nr 73

Kungl. Maj.ts ''proposition nr 73 år 1966

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 25 mars

1966.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Länge, Kling, Edenman, Johansson,

Hermansson, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist,
Gustafsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om vissa ändringar i expropriationslagstiftningen
och anför.

Genom den år 1960 tillsatta expropriationsutredningen1 pågår för närvarande
översyn av expropriationslagstiftningen. Utredningen är enligt sina direktiv
(riksdagsber. 1961:1 Ju 49) oförhindrad att framlägga delförslag. Sedan utredningen
år 1962 avgett ett första delbetänkande som lett till ny lagstiftning
om expropriation för sanering av historiskt eller kulturhistoriskt värdefull
bebyggelse, har utredningen den 16 juni 1964 avlämnat ett andra delbetänkande
med titeln »Förtida tillträde, expropriationskostnad m. m.» (SOU 1964:32).
Sistnämnda betänkande innehåller förslag till partiella reformer i lagen den 12
maj 1917 (nr 189) om expropriation samt till vissa följdändringar i byggnadslagen
den 30 juni 1947 (nr 385). Förslagen gäller i första hand tidpunkten för inledande
av rättegång i expropriationsmål, förtida tillträde och preliminär ersättning
i anledning av sådant tillträde, befogenhet för fastighetsägare och andra
ersättningsberättigade att väcka talan i expropriationsmål, äganderättsövergång
innan ersättningsfrågorna har avgjorts samt fördelningen av expropriationskostnaderna.

Yttranden över betänkandet har efter remiss avgetts av Svea hovrätt, hovrätten
över Skåne och Blekinge, bostadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, fortifikationsförvaltningen,
försvarets civilförvaltning, järnvägsstyrelsen, kammarkollegiet,
lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, luftfartsstyrelsen, telestyrelsen, vattenfallsstyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statens naturvårdsnämnd,
statens institut för byggnadsforskning, överståthållarämbetet (efter hörande av
stadsfullmäktige i Stockholm), länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Malmö 1

Regeringsrådet V. Körlof, ordförande, riksdagsmannen S. Ekström (fr. o.m. den 22 februari
1965), f. borgarrådet J. Garpe, riksdagsmännen E. Grebäck, G. H. Hansson, K. Johansson och
B. Lundström samt f. d. riksdagsmannen kommunaldirektören O. W. Wiklund (t. o. m. 21 februari
1965). Experter advokaten M. Hemmarck, andre förbundsordföranden Å. Lindh, civilingenjören
O. Westin (fr. o. m. den 29 juni 1964) och stadsjuristen E. G. Westman.

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 är 1066 19

hus, Göteborgs och Bohus, Örebro, Gävleborgs och Norrbottens län, lagberedningen,
1963 års markvärdekommitté, markpolitiska utredningen, Svenska kommunförbundet,
Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, Sveriges advokatsamfund,
Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare,
Handelskamrarnas nämnd, Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF),
Sveriges fastighetsägareförbund, Hyresgästernas riksförbund, Svenska bankföreningen,
Svenska sparbanksföreningen, Sveriges allmänna hypoteksbank,
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Landsorganisationen i Sverige (LO),
Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Svenska vattenkraftföreningen, Näringslivets
bvggnadsdelegation, Svenska kommunal tekniska föreningen, Sveriges
allmännyttiga bostadsföretag (SABO), Svenska riksbyggen och Svenska
byggherref ören ingen.

Av lantmäteristyrelsen har överlämnats yttranden från överlantmätarna i
Stockholms, Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro, Gävleborgs
och Norrbottens län, av överståthållarämbetet yttrande från stadsfullmäktige i
Stockholm, av länsstyrelsen i Gävleborgs län yttranden från stadsfullmäktige
i Bollnäs och kommunalfullmäktige i Iggesunds och Valbo kommuner, av länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län yttranden från stadskollegiet i Göteborg
och kommunalnämnden i Stenungsunds kommun, av länsstyrelsen i Jönköpings
län yttranden från lantbruksdirektören, länsarkitekten, länsbostadsnämnden,
länsingenjören och vägförvaltningen i länet, drätselkammaren i Jönköping, stadsfullmäktige
i Vetlanda och kommunalfullmäktige i Rydaholms och Skärstads
kommuner, av länsstyrelsen i Malmöhus län yttranden från länsarkitekten i länet,
stadsfullmäktige i Hälsingborg, Malmö, Trelleborg och Ystad samt Skånes
jordägareförbund, av länsstyrelsen i Norrbottens län yttranden från länsarkitekten
i länet, drätselkamrarna i Boden, Kiruna, Luleå och Piteå samt kommunalnämnden
i Gällivare kommun, av länsstyrelsen i Stockholms län yttranden från
drätselkamrarna i Solna och Södertälje samt kommunalnämnderna i Märsta,
Österhaninge och Österåkers kommuner samt av länsstyrelsen i Örebro län yttranden
från drätselkamrarna i Karlskoga och Örebro.

Vid yttrandena från överlantmätarna i Göteborgs och Bohus, Jönköpings och
Norrbottens län har fogats yttranden från lantmätare, verksamma såsom expropriationstekniker
inom respektive län, varjämte överlantmätaren i Gävleborgs
län angett, att han samrått i ärendet med de lantmätare i länet som innehar förordnanden
såsom expropriationstekniker.

De av stadskollegiet i Göteborg, stadsfullmäktige i Hälsingborg, Kiruna,
Malmö, Stockholm och Ystad samt drätselkamrarna i Karlskoga och Örebro
avgivna yttrandena har i sin tur åtföljts av yttranden från skilda tjänstemän
och organ inom städernas förvaltning.

Kungi. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

Huvuddragen i nuvarande expropriationsregler

De centrala expropriationsrättsliga bestämmelserna finns i lagen den 12 maj
1917 om expropriation (ExL). Lagen har efter sin tillkomst undergått åtskilliga
ändringar. Särskilt omfattande ändringar vidtogs år 1949, då bl. a. de nu gällande
bestämmelserna om domstolsförfarandet i expropriationsmål till stor del
tillkom.

ExL innehåller regler om expropriation för ett flertal ändamål. En detaljerad
uppräkning görs i 1 § första stycket under 18 skilda punkter. Åtskilliga av
expropriationsfallen tar sikte på de offentliga verksamhetsgrenarnas omedelbara
behov av mark, exempelvis för rikets försvar, för den allmänna samfärdseln
och för allmänna byggnader m. m. Vid sidan härav finns bestämmelser om expropriationsrätt
för ändamål, som syftar till att tillgodose bl. a. bostadssociala,
planekonomiska, vetenskapliga och kulturella intressen. I sammanhanget kan
särskilt erinras om den år 1949 under punkt 16 införda bestämmelsen, att expropriation
kan äga rum för att säkerställa att mark på skäliga villkor är tillgänglig
för tätbebyggelse och därmed sammanhängande anordningar eller för att annars
i kommuns ägo överföra mark som inte är tätbebyggd för upplåtelse med tomträtt.

Expropriation enligt ExL kan i allmänhet ske endast till förmån för kronan,
landsting, kommun eller vissa andra offentliga subjekt. I några fall föreligger
expropriationsrätt även för enskilda rättssubjekt (se exempelvis 1 § första stycket
13 och 18 samt 102 och 108 §§).

Föremål för expropriation är enligt 1 § fastighet och särskild rätt till fastighet,
dock med undantag för kronan tillhörig egendom.

Expropriation kan enligt 2 § första stycket innebära, antingen att fastigheten
tas i anspråk med äganderätt eller att till den exproprierandes förmån stiftas
nyttjanderätt eller servitutsrätt till fastigheten. Expropriation av äganderätt
medför i regel, att bestående särskilda sakrätter till fastigheten faller bort (s. k.
osjälvständig rättighetsexpropriation; 49 § andra stycket ExL och 24 § 1 mom.
inteckningsförordningen den 16 juni 1875 nr 42 s. 12). Även vid expropriation
som avser stiftande av nyttjanderätt eller servitutsrätt kan förekomma, att bestående
särskild rätt osjälvständigt exproprieras. Enligt 49 § tredje stycket ExL
äger den nybildade rättigheten nämligen företräde framför all annan rätt till
samma fastighet. Bestående särskild rätt till fastighet kan också exproprieras
självständigt, dvs. utan samband med att själva fastigheten avstås. Sådan expropriation
kan enligt 2 § andra stycket gå ut på att rättigheten skall upphöra
eller begränsas eller — vilket torde vara mera ovanligt — övertas av den exproprierande.

Flertalet av ExL:s bestämmelser är avfattade med tanke på äganderättsexpropriation.
Enligt 3 § ExL gäller dock samma bestämmelser i tillämpliga delar
vid självständig expropriation av särskild rätt. Åtskilliga av bestämmelserna är

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 ur 1966

också tillämpliga vid osjälvständig expropriation av särskild rätt. Bl. a. skall de
centrala värderingsreglerna i 7—10 §§ äga motsvarande tillämpning beträffande
särskild rätt till fastighet, som avstås på grund av expropriation.

Enligt ExL är det i regel Kungl. Maj:t som prövar, huruvida och i vilken omfattning
expropriation får äga rum. Enligt 1 § får sålunda expropriation äga rum,
om Kungl. Maj:t prövar det nödigt för något av de i samma lagrum uppräknade
ändamålen. Angående prövningen föreskriver 5 § bl. a., att det vid meddelande
av expropriationsrätt skall tillses, att ändamålet utan oskälig kostnad för den
exproprierande kan vinnas med minsta olägenhet för annan. — Om expropriationsrätt
meddelas, skall Kungl. Maj:t enligt 5 § fjärde stycket utsätta viss tid,
inom vilken den som erhållit expropriationsrätten, skall fullfölja frågan genom
ansökan om stämning till domstol. Någon rätt för den, vars egendom utsätts för
expropriation, att göra ansökan om stämning finns däremot inte föreskriven.
Här bortses från det i 34 § ExL omnämnda fallet, att en del ersättningsfrågor
ställs på framtiden.

Angående domstol i expropriationsmål och rättegången i sådant mål gäller
enligt 13 §, om ej annat är stadgat, vad som är föreskrivet om allmän domstol,
när det är tillämpligt.

Första domstol i expropriationsmål är enligt 14 § ExL expropriationsdomstol,
en för varje domsaga eller stad med rådhusrätt. Expropriationsdomstol består
enligt 15 § av ordförande — ägodclningsdomaren i orten — och fyra ledamöter,
av vilka två skall vara särskilt utsedda expropriationstekniker och två nämndemän
i orten. I mål av mindre betydelse är domstolen dock domför med, förutom
ordföranden och nämndemännen, en expropriationstekniker. Vid måls avgörande
utan huvudförhandling samt annan handläggning, som inte sker vid huvudförhandling
eller syn på stället, liksom vid huvudförhandling som hålls i omedelbart
samband med förberedelsen är expropriationsdomstol domför med ordföranden
ensam. När det är lämpligt äger domstolen enligt 28 § uppdra åt expropriationsteknikerna
eller en av dem att med eller utan biträde av nämndemännen eller
en av dem verkställa undersökning på stället. I enklare fall får sådant uppdrag
lämnas åt nämndemännen eller en av dem. Huvudförhandling i målet skall enligt
29 § hållas vid syn på stället eller, när målet kan prövas utan syn, på annan
plats som ordföranden bestämmer med hänsyn till att minsta kostnader uppstår.
I 20—23 §§ meddelas vidare särskilda föreskrifter angående expropriationsdomstols
lokala kompetens, stämningsansökan i expropriationsmål och domstolens
åtgärder med anledning av sådan ansökan.

Till de viktigaste uppgifterna för domstolen hör att i enlighet med värderingsreglerna
i 7—11 §§ bestämma expropriationsersättningen. Enligt 7 § första stycket
kan denna bestå av tre poster, nämligen dels löseskilling, som motsvarar
fastighetens värde med hänsyn särskilt till ortens pris och fastighetens avkastning,
dels ersättning för skada eller intrång på restfastighet, som kommer i fråga
när en del av en fastighet exproprieras (s. k. delexpropriation) och återstoden av
fastigheten lider skada eller intrång genom expropriationen eller den exproprie -

Kungl. Majds proposition nr 73 år 1966

rade delens användande, dels annan ersättning till ägaren, omfattande ersättning
för sådan skada som i övrigt uppkommer för ägaren genom expropriationen.
Enligt 31 § skall dessa tre ersättningsposter bestämmas var för sig.
En sådan uppdelning skall i möjlig mån ske inte bara vid äganderättsexpropriation
utan också vid expropriation av särskild rätt. — Expropriationsersättning
skall vidare enligt 31 § bestämmas särskilt för varje sakägare, dvs. fastighetens
ägare och varje annan ersättningsberättigad. Som sakägare anses ej innehavare
av fordran, för vilken inteckning i fastigheten är sökt eller beviljad eller för vilken
fastigheten häftar enligt 11 kap. 2 § jordabalken. Bestämmelse härom finns
i 24 §. Sådan rättsägare far — i motsats till fastighetens ägare och innehavare
av annan särskild rätt i fastigheten — inte självständigt föra talan om ersättning
i expropr ia t ionsmå 1. Han är emellertid berättigad till utdelning ur utdömda ersättningsbelopp.
Domstolen har ålagts att till hans skydd självmant beakta, att
expropriationsersättningen inte bestäms för lågt (32 § andra stycket; jfr även
59 §). Expropriationsersättningen skall enligt 34 § i regel bestämmas att utgå på
en gång. Ersättning i form av periodiskt utgående belopp är således inte tillåten.
I vissa fall kan dock ersättningsfrågor prövas i ett senare sammanhang.

Under expropriationsmålet kan även uppkomma fråga om utvidgning av expropriationen
enligt bestämmelser i 12 § ExL. Utvidgning kan komma i fråga
vid delexpropriation och vid expropriation, som avser upplåtelse av nyttjanderätt
eller servitutsrätt till fastighet. Yrkande om utvidgning kan framställas av fastighetens
ägare (12 § första stycket) eller av den exproprierande (12 § andra
stycket).

Av 13 § följer att rättegångsbalkens tvistemålsregler är tillämpliga i fråga
om fullföljd av talan i expropriationsmål.

Enligt 67 § ExL är den exproprierande skyldig att ersätta motparten dennes
kostnader i expropriationsmålet, vid expropriationsersättningens fördelning och
i övrigt i anledning av expropriationen. Undantag görs endast för sådana fall
som avses i 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken (RB).

Angående fastställelse av överenskommelse mellan parterna rörande expropriationsersättning
är bestämmelser meddelade i 59 och 60 §§ ExL. För vissa
angivna slag av expropriation finns dessutom särskilda bestämmelser — av såväl
materiell som processucll innebörd — meddelade i 76 § och följande paragrafer.
Enligt några av dessa bestämmelser (77, 81 och 87 §§) kan Kungl. Maj:t
bevilja expropriationsrätt utan att i alla avseenden fixera belägenheten av expropriationsomradet.
I visst fall (89 § andra stycket) fordras över huvud inte
Kungl. Maj:ts tillstånd för expropriation.

Fastställd expropriationsersättning skall erläggas inom viss i lagen angiven
tidsfrist och betalning i regel ske genom att beloppet nedsätts hos länsstyrelsen.
Närmare föreskrifter härom finns i 48 § första stycket. Om dessa föreskrifter inte
iakttas kan expropriationsrätten enligt 50 § förverkas.

När domen i expropriationsmålet vunnit laga kraft och expropriationsersättningen
blivit nedsatt, är expropriationen fullbordad. Bestämmelse härom är med -

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966 23

delad i 49 § första stycket. Med fullbordandet är åtskilliga rättsverkningar förbundna.
Bland de viktigaste kan nämnas följande. Vid äganderättsexpropriation
anses fastigheten övergå till den exproprierande i och med fullbordandet. Den
nye ägaren är enligt 49 § första stycket berättigad att genast därefter ta fastigheten
i besittning. I enlighet med de förut nämnda bestämmelserna i 49 § andra
stycket ExL och 24 § 1 mom. inteckningsförordningen bortfaller begränsade sakrätter
i fastigheten när fastighetsexpropriation fullbordas. Såvitt gäller dclexpropriation
av fastighet kan fullbordandet också tänkas få betydelse för den tidpunkt,
då den nya fastighetsbildningen skall anses komma till stånd.

Nedsatt expropriationsersättning fördelas enligt regler i 57 § ExL genom länsstyrelsens
försorg bland dem som är berättigade till ersättning. Besväras fastighet
av sökt eller beviljad inteckning för fordran eller kan den jämlikt 11 kap. 2 §
jordabalken i ägarens hand häfta för ogulden köpeskilling, fördelas löseskilling,
ersättning för skada eller intrång på restfastighet samt ersättning för upplåtelse
av särskild rätt efter i stort sett samma regler som gäller om fördelning av köpeskilling
för utmätningsvis såld fast egendom.

För att expropriations rättsverkningar i skilda avseenden skall komma till uttryck
i fastighetsböcker och fastighetsregister har viss underrättelseplikt ålagts
domstolar och länsstyrelse gentemot inskrivningsdomare och fastighetsregisterförare
(36 och 58 §§ ExL).

Som förut nämnts är den exproprierande berättigad att ta expropriationsobjektet
i besittning så snart expropriationen fullbordats. Om det är av synnerlig
vikt för den exproprierande att ta objektet i besittning tidigare, kan expropriationsdomstolen
förordna om förtida tillträde, vanligen benämnt förhandstillträde.
Bestämmelser härom finns i 37—40 §§ ExL. Som villkor för sådant tillträde
kan domstolen föreskriva bl. a. att den exproprierande nedsätter preliminär
ersättning. Den exproprierande kan — även utan att påkalla domstolsförordnande
i tillträdesfrågan — efter medgivande av vederbörande rättsägare tillträda
expropriationsobjektet i förtid. Förhandstillträde medför inte någon förändring
i fråga om äganderätten till expropriationsobjektet eller dettas ansvar
för begränsade sakrätter (jfr 52—54 §§ ExL).

Ersättnings- och förfarandereglerna i ExL är tillämpliga även på tvångsavhändelser
enligt vissa andra lagar och författningar. I byggnadslagen den 30 juni
1947 (nr 385; BL) finns åtskilliga bestämmelser om lösningsrätt för genomförande
av bebyggelseplaner och tomtindelning. Enligt 18 § äger sålunda stad lösa till sig
mark, som enligt fastställd generalplan är avsedd till trafikled eller annan allmän
plats. Mark som är avsedd till gata eller annan allmän plats och som ingår i
stadsplan äger staden enligt 41 § lösa, när staden begär det. I 18 och 41 §§ finns
vidare föreskrifter om rätt för stad att lösa i fastställd generalplan eller stadsplan
ingående mark till den del den ej är avsedd för nyss angivna ändamål eller
för enskilt bebyggande. Härmed åsyftas mark, som avsatts för särskilda ändamål,
såsom för allmän byggnad, järnväg, flygplats, hamnområde, idrottsplats

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 73 år 1966

eller begravningsplats. Förutsättning för inlösen är i dessa fall att markens användning
för avsett ändamål ändå ej kan anses säkerställd. Om mark som avses i 18
eller 41 §§ är i stadens ägo, kan staden under motsvarande förutsättningar lösa
särskild rätt, som besvärar marken. Enligt 18 a och 41 a §§ kan vidare på yrkande
av stad meddelas föreskrift om skyldighet att, såvitt gäller mark som inte får
lösas enligt 18 eller 41 §§, upplåta servituts- eller nyttjanderätt för vissa i generalplan
eller stadsplan angivna trafik- och ledningsändamål. Ytterligare finns
i 46 och 47 §§ bestämmelser om lösningsrätt till tomtdelar som är i olika ägares
hand. Lösningsrätt tillkommer i första hand ägare av tomtdel och i andra hand
staden. — Vid sidan av de nu angivna bestämmelserna som i och för sig grundar
inlösningsrätt finns vissa bestämmelser om inlösen efter tillstånd av Kungl.
Maj:t. Hit hör bestämmelserna i 44 § om zonexpropriation för genomförande av
mera omfattande regleringsföretag inom tätbebyggt område, i 44 a § om expropriation
för sanering av historiskt eller kulturhistoriskt värdefull bebyggelse och
i 45 § om tomtexpropriation för det fall att mark, som ingår i byggnadskvarter,
inte är bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse med fastställd stadsplan och
stadsplanens genomförande ej kan förväntas äga rum inom skälig tid utan stadens
ingripande. Nu nämnda bestämmelser gäller endast till förmån för staden.
— BL innehåller slutligen också vissa bestämmelser om lösningsplikt för stad.
Enligt 21 och 48 §§ föreligger sådan plikt i vissa fall då mark enligt fastställd
generalplan eller stadsplan inte får användas för enskilt bebyggande. Sistnämnda
paragraf föreskriver också lösningsplikt för stad beträffande tomtdel. Även de
förut nämnda bestämmelserna i 18 a och 41 a §§ innehåller vissa föreskrifter om
lösningsplikt. — Vad som gäller för stad äger enligt hänvisningar i 88, 90, 97 och
106 §§ motsvarande tillämpning för köping och municipalsamhälle samt i viss
omfattning för landskommun.

Beträffande inlösen av mark enligt BL skall enligt 137 § bestämmelserna i
ExL — med vissa avvikelser — i tillämpliga delar lända till efterrättelse. När
markens ägare är berättigad till inlösen, skall han enligt 138 § BL göra ansökan
om stämning. Ogillas yrkande om inlösen, gäller i fråga om rättegångskostnad
vad som i allmänhet är föreskrivet därom. Bestämmelserna i 37 och 38 §§ ExL
om förtida tillträde och preliminär ersättning får enligt 140 § BL i det fall att
tvist uppkommer om rätt eller plikt att lösa, tillämpas först sedan det genom
lagakraftägande dom blivit avgjort att inlösen skall äga rum. Bland de bestämmelser
som innefattar en från ExL avvikande reglering kan slutligen nämnas
141 och 146 §§ BL. Enligt dessa bestämmelser får vid inlösen enligt BL reglerna
i 12 § första stycket ExL om utvidgning av expropriation inte tillämpas på
mark som ingår i stadsplan.

När fastighet tas i anspråk för starkströmsanläggningar enligt lagen den 27
juni 1902 (nr 71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar,
är ExL:s regler tillämpliga praktiskt taget i sin helhet. Av övriga lagar
och författningar, som helt eller i vissa avseenden hänvisar till ExL, kan nämnas

Kungl. May.ts proposition nr 73 år 1966

Ingen den 28 maj 1886 (nr 43) angående stenkolsjyndigheter in. in. (14 § 1 inom.,
50, 52 och 57 §§), lagen den 21 december 1949 (nr 658) om inlösen i vissa fall av
rätt till gruva m.m., vattenlagen, såvitt gäller kronans lösningsrätt till större
vattenkraftanläggningar enligt 4 kap. 9—12 §§ (jfr även 2 kap. 18 §), lagen den
30 juni 1943 (nr 431) om allmänna vägar (24, 31 c och 33 a §§), lagen den 30 juni
1947 (nr 290) om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom och naturvårdslagen
den 11 december 1964 (nr 822; 36 §).

Slutligen bör nämnas, att ExL:s bestämmelser är tillämpliga även vid handläggningen
av vissa frågor utanför den egentliga expropriationsrättens område.
Talan om ersättning enligt naturvårdslagen och lagen den 9 december 1960
(nr 690) om byggnadsminnen väcks sålunda vid expropriationsdomstol. I den
man avvikande föreskrifter ej meddelats i dessa lagar gäller beträffande sådana
mål i tillämpliga delar ExL:s bestämmelser om domstolar och rättegången i
expropriationsmål. Enligt 4 kap. 24 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om
nyttjanderätt till fast egendom skall expropriationsdomstol vidare ta upp vissa
frågor angående tomträtt (mål angående omprövning eller jämkning av avgäld,
klander av uppsägning eller bestämmande av löseskilling). Enligt 25 § samma
lag gäller härvid angående rättegången vad som i allmänhet är stadgat om expropriation,
i den mån det är tillämpligt. Åtskilliga avvikelser från ExL:s regler
följer emellertid av 25 § och efterföljande paragrafer. Slutligen kan erinras om
bestämmelsen i 6 § andra stycket lagen den 20 juni 1924 (nr 384) om återköpsrätt
till fast egendom. Enligt denna lag skall angående domstol i mål om återköpsrätt
och rättegången i sådant mål bestämmelserna i lagen om expropriation
i tillämpliga delar lända till efterrättelse med iakttagande av vad som stadgas
i lagen om återköpsrätt.

Allmänna synpunkter

Tidigare reformkrav och reformförslag

Som redan antytts innebar 1949 års ändring i ExL väsentliga nyheter beträffande
förfarandet i expropriationsmål. Handläggningen av dessa mål förlädes i
sin helhet till domstol, som därigenom trädde i stället för expropriationsnämnd,
när det gällde bestämmandet av expropriationsersättningen. Som första instans
inrättades särskilda expropriationsdomstolar med bl. a. teknisk sakkunskap. Det
förutsattes, att domstolarna skulle redovisa skälen för sina avgöranden, något
som expropriationsnämnderna enligt lag varit förhindrade att göra. Samtidigt
övergavs den tidigare principen, att expropriationsmålen inte kunde överprövas
av högre rätt annat än på huvudsakligen formella grunder. Det förutsågs, att
denna ändring skulle kunna medföra förlängning av den tid som krävs för att

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

genomföra expropriationer. För att minska olägenheterna härav vidgades möjligheterna
för den exproprierande att tillträda expropriationsobjektet, innan expropriationen
fullbordats.

I en motion till 1953 år riksdag (11:72) begärdes utredning om en snabbare
och smidigare handläggning av expropriationsmålen. För det fall att möjligheten
att fullfölja målen till högre instans behölls, påyrkades sådan ändring av ExL:s
kostnadsregel att onödiga och tidsödande processer i överinstans motverkades.
Huvudregeln borde vara den som gäller för tvistemål, nämligen att den part
som förlorar målet skall ersätta motparten hans kostnader i överinstans. Det
nya förfarandet hade, enligt vad som framhölls i motionen, blivit alltför omständligt
och tidsödande, och de olägenheter som tidsutdräkten åsamkade kommunerna
kunde inte alltid uppvägas av möjligheten till förtida tillträde, bl. a. därför
att sådant tillträde inte innebar att äganderätten övergick på den exproprierande.
Itiksdagen lämnade motionen utan åtgärd, främst med hänvisning till
att de nya bestämmelserna gällt så kort tid att erfarenheten av deras verkan
var begränsad (L3U 1953: 31).

Kostnadsfrågan togs sedermera upp inom markvärdeutredningen. I det förslag
som utredningens ordförande jämte en ledamot av utredningen framlade år
1957 — förslag I (SOU 1957:43) — anfördes sålunda bl. a., att den gällande
kostnadsregeln syntes ägnad att oskäligt fördyra expropriationsprocessen. Regeln
frestade till onödig och skadlig vidlyftighet i utredningen i första instans och
markägare kunde, utan att behöva löpa nämnvärd risk att få betala rättegångskostnader.
föranledas att fullfölja målet ända till högsta instans, även om utsikterna
till förhöjning av expropriationsersättningen var synnerligen små eller
obefintliga. Enligt förslagsställarna borde i fråga om rättegången i överinstans
gälla att expropriat som tappade målet i princip blev berättigad till gottgörelse
för kostnader bara i den utsträckning dessa föranletts av fullföljd talan från det
allmännas sida. Förslaget ledde inte till några lagstiftningsåtgärder.

Vissa frågor rörande expropriationsförfarandet uppmärksammades ånyo i samband
med behandlingen av två vid 1958 års A-riksdag väckta motioner (1:28
och II: 19) angående ändring av värderingsregeln i 33 § ExL. Med utgångspunkt
i att det i rättspraxis (NJA 1957 s. 102; jfr även NJA 1954 s. 513) fick anses
fastslaget, att expropriationsersättningen när förtida tillträde ägt rum skulle
bestämmas med hänsyn till fastighetens värde den dag då tillträdet skedde och
i då gällande penningvärde, behandlade tredje lagutskottet frågan om möjligheterna
att undanröja vissa olägenheter av denna värderingsprincip (L3U 1958
A: 16). Bl. a. uppmärksammades de konsekvenser som kunde uppkomma om
penningvärdet förändrats under tiden mellan tillträdet och värderingen. Bland
åtgärder för att råda bot på olägenheterna av att viss tid kunde komma att
förflyta mellan tillträdet och den slutliga värderingen nämndes möjligheten att
utvidga omfattningen av den exproprierandes nedsättningsskyldighet enligt
38 § ExL och att låta föreskrifterna om nedsättning bli tillämpliga också på det
fall att förhandstillträde ägt rum efter överenskommelse. Enligt utskottet kunde

Kungl. Maj.ts proposition nr 73 år lf)G(i

<let också övervägas att införa möjlighet för fastighetsägare och annan sakägare
att sedan förhandstillträde skett instämma expropriationssökanden till expropriationsdomstolen
för att därigenom erhålla en preliminär värdering med åtföljande
nedsättning. Riksdagen biträdde ntskotttets förslag om en utredning av
bl. a. dessa frågor (rskr 1958 A: 229).

Vid 1959 ars riksdag togs frågan om kostnadsfördelningen i expropriationsmål
åter upp. I två motioner yrkades, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t
begära en översyn av ExL:s kostnadsregler (1:330 och 11:401). Motionerna behandlades
av tredje lagutskottet, som i sitt utlåtande (L3U 1959: 19) bl. a. ansåg
sig kunna konstatera, att rådande system i fråga om rätten till kostnadsersättning
var förenat med allvarliga olägenheter. För det första kunde man inte
bortse från att systemet uppmuntrade till överklaganden och att det endast i
undantagsfall kunde fastsIas, att ett överklagande skett av sådant okynne att
bestämmelserna i 18 kap. 6 § rättegångsbalken blev tillämpliga. Härigenom fördröjdes
expropriationen. För det andra medförde det rådande systemet en fördyring
för den expropriationsberättigade både beträffande frivilliga förvärv och
i fråga om sådana där expropriation måste tillgripas. För det tredje var risken
uppenbar att tyngdpunkten i rättegången försköts från underrätten till överrätterna,
vilket stred mot allmänna rättegångsprineiper. Utskottet fann av
dessa skäl motiverat att ExL:s kostnadsbestämmelser ändrades beträffande i
första hand rättegången i överrätt. I enlighet härmed hemställde utskottet,
att riksdagen måtte anhålla hos Kungl. Maj:t om en översyn av ExL:s bestämmelser
om rättegångskostnad. I en reservation till utlåtandet avstyrkte sju
av utskottets ledamöter bifall till motionerna. Reservanterna framhöll särskilt
betydelsen av nuvarande kostnadsregler i ExL såsom en rättssäkerhetsgaranti.
Riksdagen biföll utskottsmajoritetens hemställan (rskr 1959:229).

Vid 1962 års riksdag väcktes en motion med viss anknytning till den vid 1958
års riksdag behandlade frågan om ersättning i samband med förtida tillträde
(II: 222). Den gällde tidpunkten för utbetalning av ersättning vid expropriation
av vägmark. Motionärerna påtalade att sakägare i vissa fall, särskilt när vägmärken
från början tagits i anspråk med vågrätt men väghållaren därefter utverkat
tillstånd att expropriera äganderätt till marken, kunde få vänta på ersättning
lång tid efter det marken tagits i anspråk. Motionärerna hemställde
därför bl. a., att riksdagen för sin del måtte besluta att väghållare i de fall då
vägmark togs i anspråk genom expropriation skulle få rätt att utge ersättning
innan slutligt avtal kommit till stånd eller lagakraftvunnen dom förelåg. Tredje
lagutskottet fastslog i utlåtande över motionen (L3U 1962: 37) bl. a. att fastighetsägaren
inte kunde enligt ExL:s bestämmelser utverka domstols förordnande om
skyldighet att nedsätta preliminärt ersättningsbelopp när väghållaren enligt
medgivande från fastighetsägaren eller på grund av vågrätt redan erhållit tillträde
till marken. I likhet med ett flertal remissinstanser, som yttrat sig över
motionen, fann utskottet det från såväl allmän som enskild synpunkt otillfredsställande
att markägare sålunda i vissa fall kunde tvingas vänta på ersättning

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

lång tid efter det att marken tagits i anspråk. Utskottet ansåg det angeläget,
att dessa missförhållanden i all möjlig utsträckning undanröjdes. Problemet var
emellertid enligt utskottets mening inte begränsat till fall som avsag vägmark.
Förhållandena var lika otillfredsställande vid varje expropriation, där tillträde
till marken skett antingen före expropriationsförfarandets igångsättande på
grund av medgivande av fastighetsägaren eller också under expropriationsrättegången
efter överenskommelse mellan parterna eller — om markägaren av försummelse
eller av annan orsak underlåtit att framställa yrkande om nedsättning
— efter domstols förordnande enligt 37 § ExL. Enligt utskottets mening
borde vidare en reform inte ta sikte bara på att den exproprierande skulle få
rätt att utge ersättning vid förhandstillträde utan också avse att fastighetsägaren
skulle vara berättigad att på yrkande utfå sådan ersättning, Med hänsyn
till angelägenheten från såväl allmän som enskild synpunkt av att fragan fick
en tillfredsställande lösning fann utskottet det önskvärt att expropriationsutredningen
upptog och såvitt möjligt framlade förslag i saken utan att avvakta
slutförandet av sitt uppdrag i övrigt. Samråd borde därvid ske med 1960 års
vägsakkunniga. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag att hos Kungl.
Maj:t hemställa om överlämnande av utskottsutlåtandet jämte motionen till
1960 års vägsakkunniga och expropriationsutredningen (rskr 1962:360). Framställningen
har efterkommits genom Kungl. Maj:ts beslut den 23 november 1962.

Den vid 1958 års riksdag behandlade frågan om införande av möjlighet även
för den vars egendom skall tas i anspråk genom expropriation att väcka talan i
expropriationsmål togs också upp i en motion vid 1963 ars riksdag (II: 670).
Under hänvisning till det pågående arbetet inom expropriationsutredningen
ansåg tredje lagutskottet, att något uttalande från riksdagens sida med anledning
av motionen inte var påkallat (L3U 1963:10). Motionen föranledde inte
någon riksdagens åtgärd.

I två motioner vid 1964 års riksdag föreslogs viss ändring av nedsättningsregeln
i 38 § ExL men inte heller dessa motioner bifölls av riksdagen (mot.
1:224, 11:275, L3U:9).

I en den 27 november 1962 dagtecknad skrivelse till chefen för justitiedepartementet
föreslog länsstyrelsen i Östergötlands län bl. a. sådan ändring av 74 §
ExL att landskommuner, köpingar, städer, församlingar, landstingskommuner
och dylika samfälligheter befrias från skyldighet att ställa säkerhet för expropriationsersättning
m. m. Skrivelsen har överlämnats till expropriationsutredningen
för beaktande.

Slutligen har önskemål om reformer av bl. a. bestämmelserna om förtida tillträde
och rättegångskostnader framförts även i den allmänna debatten (se bl. a.
artiklar i Svenska Stadsförbundets Tidsskrift år 1960 nr 6 s. 181 ff och i tidsskriften
Stadsbyggnad år 1960 nr 1 s. 1 f; jfr även artiklar i Förvaltningsrättslig
Tidsskrift år 1961 s. 121 ff och s. 197 ff.).

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 19(i(>

Huvudgrunderna för utredningens förslag

Utredningen framhåller, att arbetet med översyn av expropriationslagstift -ningen avser åtskilliga författningar med expropriationsrättsligt innehåll och
berör såväl materiellträttsliga som processuella och organisatoriska frågor. Med
hänsyn härtill är utredningsarbetet av den omfattningen, att det med nödvändighet
måste ta ytterligare tid i anspråk. Emellertid har utredningen med förtur
behandlat vissa frågor, som det ansetts särskilt angeläget att bringa till en
skyndsam lösning. Hit hör frågan om möjligheterna att undvika onödig tidsutdräkt
i anledning av domstolsförfarandet i expropriationsmål liksom frågan, i
vad mån det är möjligt att tillgodose det vid upprepade tillfällen framförda
önskemålet om en reform av kostnadsreglerna i ExL. Utredningen har funnit,
att dessa och ytterligare några spörsmål bör kunna lösas utan att det fortsatta
utredningsarbetet binds i nämnvärd mån. I enlighet härmed har utredningen
ansett sig böra redovisa resultatet av sina överväganden i dessa delar utan avvaktan
på att uppdraget i sin helhet slutförs.

Fortsättningsvis betonar utredningen, att den reform av expropriationsförfarandet
som genomfördes år 1949 otvivelaktigt innebar en förbättring och modernisering
av lagstiftningen. I vissa avseenden har reformen emellertid kritiserats.
Särskilt har gjorts gällande, att hänsyn till förfarandets effektivitet inte fått
bli bestämmande i den omfattning som varit önskvärt. För att få underlag för
sitt bedömande har utredningen införskaffat ett stort antal uppgifter om expropriationsärenden
och expropriationsmål, som handlagts efter ikraftträdandet av
1949 års reform. Utredningen har också haft tillfälle att vid sammanträden med
representanter för kommunala myndigheter få del av de erfarenheter som vunnits
på kommunalt håll.

Resultatet av utredningens undersökningar redovisas i form av tabellariska
sammanställningar i betänkandet (s. 113—118). I ett särskilt avsnitt av betänkandet
(s. 36—41) redogör utredningen närmare för sina iakttagelser i samband
med undersökningarna. Sammanfattningsvis anför utredningen härom följande.

Vid en genomgång av vissa i kommunikationsdepartementet handlagda ärenden
— huvudsakligen sådana under tiden 1/1 1960—30/6 1963 avgjorda ärenden
som gällt expropriation för kommunikations- eller tätbebyggelseändamål —
har kunnat konstateras, att flertalet ärenden avgjorts på kortare tid än ett år.
Längre handläggningstider har förekommit i ungefär 20 % av hela antalet
ärenden.

Beträffande domstolarnas handläggning av expropriationsmålen har bl. a.
framkommit, att ungefär 35 % av de under tidsperioden 1954—1958 avgjorda
målen tog längre tid än ett år i första instans. År 1960 var motsvarande procenttal
högre, eller 57,8 %. Tillgänglig preliminär statistik för åren 1961 och 1962
synes bestyrka en tendens mot längre processtider. I omkring 47 % av alla mål,
som avgjordes av expropriationsdomstolarna under de båda sistnämnda åren
synes sålunda processtiden i första instans ha uppgått till eller överstigit ett år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

I fråga om mål, som fullföljts till högre rätt och där prövats i sak, redovisas
genomsnittliga processtider på 1 år 3 månader i första instans, 9 månader i andra
instans och 1 år 10 månader i tredje instans. Uppgifterna hänför sig till mål, i
vilka första instansen meddelat dom under tidsperioden 1952—1958. Först mot
slutet av 1963 hade samtliga mål från denna tidsperiod definitivt avgjorts i
högre rätt. Antalet mål i vilka de nyss angivna genomsnittstiderna överskridits
väger ungefär jämnt med antalet mål, i vilka tiderna underskridits, dock med
någon liten övervikt för de senare målen. Drygt 70 % av de mål som behandlades
i tre instanser tog längre tid än tre år. I ungefär 40 % av treinstansmålen
uppgick den totala processtiden till fyra år eller mera.

Bland målen från den senast angivna tidsperioden, 1952—1958, ingår inte
något mål om zonexpropriation. Utredningen nämner, att dessa mål på senare år
blivit allt vanligare. Oftast har de avsett utpräglad citybebyggelse. Målen har
visat sig särskilt tidskrävande. I några av dem har sålunda förekommit processtider
på sammanlagt mellan fem och sex år i första och andra instans.

Enligt beräkningar, som utförts på grundval av de insamlade uppgifterna,
skedde fullföljd i 9,5 % av hela antalet mål som avgjorts av expropriationsdomstol
under åren 1952—1958. Utredningen anmärker emellertid, att det med hänsyn
till vissa särskilt angivna förhållanden finns anledning anta att fullföljdsfrekvensen
i själva verket legat på en ännu något högre nivå. — Av de till hovrätt
fullföljda målen fördes ungefär 32 % vidare till högsta domstolen. En fjärdedel
av dessa togs upp till saklig prövning; i återstående mål, dvs. i tre fjärdedelar
av hela antalet till högsta domstolen fullföljda mål, vägrades prövningstillstånd.

För den grupp av mål som avsett expropriation av mark för tätbebyggelse
och därmed sammanhängande inrättningar och anordningar redovisas en betydligt
högre fullföljdsfrekvens än för målen i allmänhet. Enligt utredningens beräkningar
har nära nog hälften av de i första instans under tiden 1952—1958
avgjorda tätbebyggelsemålen fullföljts till hovrätt och ungefär vartannat av
hovrätt avgjort mål förts vidare till högsta domstolen. Utredningen anmärker
dock, att dessa frekvenstal med hänsyn till bristande kontrollmöjligheter i fråga
om uppgiftsunderlaget möjligen kan vara något för höga.

Fullföljdsrätten har under den aktuella tidsperioden utnyttjats oftare av expropriat
än av expropriant. Medan expropriant intog ställning av vade- eller
revisionskärande i knappt halva antalet fall, var expropriat vadekärande i 89 %
av de till hovrätt fullföljda målen och revisionskärande i 74 % av de till högsta
domstolen fullföljda målen.

Sammanlagt utdömdes i de fullföljda målen från tidsperioden 1952—1958
omkring 19,6 milj. kr. i expropriationsersättning. I ungefär vartannat mål ändrades
första instansens dom.

Utöver nyssnämnda belopp utdömdes 2,0 milj. kr. i ersättning för rättegångskostnader.
Av detta belopp utgjorde 0,9 milj. kr. ersättning för kostnader i överrätt.
Genomsnittligt uppgick kostnadersersättningen per mål till 4 200 kr. i
första instans, 2 800 kr. i hovrätt och 1 200 kr. i högsta domstolen. De angivna

•fl

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 ur 19Gti

beloppen hänför sig uteslutande till mål, i vilka talan fullföljts till högre rätt,
och avser enbart den ena sidans — expropriaternas — kostnader. Någon uppgift
om storleken av exproprianternas rättegångskostnader lämnas inte i målen.

Utredningen anför, att det genom de företagna undersökningarna klarlagts
att domstolsförfarandet i expropriationsmål ofta är förenat med avsevärd tidsutdräkt.
Enbart i första instansen tar målen i många fall ett år eller längre tid
i anspråk och i fullföljda mål är det inte ovanligt att den totala handläggningstiden
uppgår till tre ä fyra år. Det torde vidare förhålla sig så, att antalet
särskilt tidskrävande mål ökat påtagligt under de allra senaste åren, något som i
sin tur kan förmodas bero på att domstolarna i allt större utsträckning fått att
ta befattning med expropriationer av innerstadsfastigheter med därtill knutna
speciella värderingsproblem. Den fortgående förnyelsen av tätorternas centrala
delar och de individuella drag som flertalet värderingsfrågor företer gör det
troligt, att domstolarna också framdeles kommer att få handlägga ett stort antal
tidskrävande mål av detta slag. Det kan därför knappast antas, att den ökade
tidsutdräkten berott enbart på tillfälligheter.

De långa väntetiderna vid expropriation medför enligt utredningens mening
olägenheter både från allmän och från enskild synpunkt. För kommuner och
andra, som begagnar sig av expropriation, uppkommer bl. a. den konsekvensen
att uppgjorda tidsplaner måste ändras. Tidsplaner kan kanske i någon mån
göras elastiska, men möjligheterna härtill är begränsade. Den tidsutdräkt som
för närvarande ofta är förenad med expropriation, gör att den exproprierande
i många fall inte ens tillnärmelsevis kan beräkna vid vilken tidpunkt de erforderliga
förvärven kan genomföras. Därigenom rubbas en av grundförutsättningarna
för ekonomisk planering. När det är fråga om mera omfattande stadsbyggnadsföretag,
uppkommer lätt den från allmän synpunkt särskilt olyckliga
konsekvensen att önskvärd kontinuitet i nybebyggelse och stadsförnyelse motverkas.
För kommunernas del ställer det sig under sådana förhållanden svårt
att driva en rationell och förutseende markpolitik.

Utredningen betonar, att nackdelarna av ett utdraget expropriationsförfarande
inte helt kan undanröjas genom att den exproprierande får tillträda
expropriationsobjektet i förväg. Genom förhandstillträde får han nämligen inte
samma befogenheter som om han var ägare. Han kan sålunda inte få lagfart
på fastigheten och han kan inte heller inteckna den. Tillämnade fastighetsbildande
åtgärder, vidareöverlåtelser och upplåtelser med tomträtt fördröjs därigenom
och kreditgivningen till igångsatta byggnadsföretag försvåras. För att
ordna kreditfrågan har man ibland t. o. m. sett sig nödsakad att använda
den från många synpunkter olämpliga metoden att formellt sälja fastigheten
till långivaren i stället för att pantsätta den (s. k. säkerhetsöverlåtelse).

Även för fastighetsägare och andra sakägare kan enligt utredningen situationen
bli bekymmersam, om förfarandet drar ut på tiden. Redan det förhål -

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

landet att frågan, om expropriation över huvud skall komma till stånd, förblir
obesvarad under en längre tid inverkar störande. Särskilt påtagliga kan olägenheterna
bli, om egendomen på ett tidigt stadium fått tillträdas av den
exproprierande. Har ingen ersättning utbetalts i samband med tillträdet, kan
ägaren kanske få vänta flera år på sin betalning. Har viss ersättning betalts i
förväg men visar det sig senare under processens gång att ersättningen är för
lågt beräknad, kan domstolen inte förordna om ytterligare preliminär ersättning.
Konsekvensen härav blir särskilt stötande, om den exproprierande efter
nytillkommen utredning höjt sitt bud eller det annars blivit klarlagt, att den
slutliga ersättningen skall bestämmas till högre belopp än det preliminärt erlagda.
Det kan invändas, att sakägare vanligen har möjlighet att vägra tillträde
annat än mot preliminär ersättning. Det är emellertid inte säkert, att
han alltid påfordrar sådan ersättning. Han kanske litar på att expropriationsförfarandet
skall kunna genomföras utan mera avsevärd tidsutdräkt eller kanske
förbiser eller är okunnig om gällande bestämmelser. Utredningen anser det
föga rimligt, att sådana förhållanden skall utestänga sakägaren från varje möjlighet
att utfå en i och för sig klar fordran, innan det tidskrävande förfarandet
avslutats.

Sammanfattningsvis konstaterar utredningen, att tidsutdräkten i samband
med expropriationsförfarandet f. n. utgör ett allvarligt problem och att gällande
bestämmelser inte förmår avhjälpa olägenheterna av detta. Utredningen anser
det från såväl rättssäkerhets- som effektivitetssynpunkt angeläget, att bestämmelserna
överses och att lagändringar snarast vidtas.

Från bl. a. nu angivna utgångspunkter har utredningen granskat ett flertal
bestämmelser i ExL och andra lagar. Organisatoriska frågor har dock tills
vidare lämnats åsido. Utredningen framhåller, att bristerna i lagstiftningen
också riktat uppmärksamheten på frågan, om det genom 1949 års reform tillskapade
domstolsförfarandet fått en i alla avseenden lämplig utformning. Även
denna fråga måste givetvis övervägas ingående. Samtidigt erinras emellertid
om fastighetsbildningskommitténs förslag till genomgripande reformer av domstolsorganisationen
på fastighetsbildningens område (SOU 1963:68) och om
de principer för domkretsindelningen såvitt angår de allmänna underrätterna
som domstolskommittén redovisat (SOU 1963: 56). När det gäller frågan om
organisatoriska förändringar på expropriationsväsendets område måste enligt
utredningen bl. a. undersökas, i vad mån förfarandet kan anpassas efter de linjer
som kommit till uttryck i dessa förslag. Ett sådant undersökningsarbete har
inte kunnat medhinnas inom den begränsade tid som stått till buds efter förslagens
offentliggörande. Å andra sidan har utredningen funnit, att konstaterade
brister i mångt och mycket kan avhjälpas genom andra metoder än sådana som
syftar till en förändrad organisation. Som ett resultat av sina överväganden
framlägger utredningen i enlighet härmed förslag till åtskilliga partiella reformer.
Utredningen anser, att samtliga dessa förslag är av beskaffenhet att
kunna genomföras oberoende av hur de materiella, processuella och organisato -

Kungl. Majtts proposition nr 73 år 196G

riska frågorna inom expropriationslagstiftningen kan komma att lösas under det
fortsatta utredningsarbetet.

Sammanfattning av utredningens förslag

Utredningen framlägger förslag till lag angående ändring i ExL och förslag till
lag om ändring i BL. Det senare avser uteslutande redaktionella ändringar, föranledda
av ändringarna i ExL.

Enligt nuvarande ordning gäller i fråga om tidpunkten för inledande
av rättegång i expropriationsmål, att Kungl. Maj :ts
beslut om tillstånd till expropriation måste avvaktas, innan värderingsförfarandet
vid domstol kan påbörjas. Utredningen föreslår, att Kungl. Maj :t får befogenhet
att i brådskande fall på framställning av den exproprierande medge denne att
väcka talan vid expropriationsdomstolen, redan innan Kungl. Maj:t slutligt
prövat frågan om expropriationsrätt (5 § ExL; följdändring i 27 §).

Vissa ändringar föreslås i bestämmelserna om förtida tillträde
och preliminär ersättning med anledning av sådant tillträde.
Enligt förslaget skall sålunda domstol kunna föreskriva preliminär ersättning
(i förslaget benämnt förskott) inte bara såsom nu i samband med att
förordnande ges om förhandstillträde utan även när sådant tillträde redan
kommit till stånd på grund av avtal mellan parterna eller på annan grund.
Under processens fortgång skall domstolen vidare, allteftersom klarhet vinns i
fråga om befogenheten av framställda ersättningsanspråk, kunna meddela beslut
om ytterligare förskott. Nuvarande detaljerade föreskrifter om beräkningen
av förskottets storlek utmönstras såsom obehövliga. — Bestämmelserna om
domstols befogenhet att föreskriva förskott föreslås inflyta i 36, 37 och 38 §§
ExL (följdändringar i 32, 48—50, 52—54 och 58 §§).

Även i fråga om förutsättningarna och villkoren i övrigt för förhandstillträde
föreslår utredningen vissa ändringar i ExL. Den nuvarande föreskriften om att
bostadsutrymme i regel får tillträdas endast på laga fardag slopas. Nuvarande
bestämmelse om att sakägarna alltid skall få skäligt rådrum behålls oförändrad
och anses tillfyllest även när fråga är om bostadsutrymmen (36 § i förslaget).

I nära anslutning till bestämmelserna om förskott står ett förslag om befogenhet
för sakägare att väcka talan i expropriationsmål.
F. n. kan initiativ till rättegång tas endast av den exproprierande.
Med tanke på de inte sällan förekommande fall då egendom tillträtts
av den exproprierande redan innan domstolsförfarandet inletts föreslår utredningen
regler, som gör det möjligt för markägare och andra ersättningsberättigade
att självständigt instämma talan i expropriationsmål för att få sina ersättningsanspråk
prövade. Befogenhet härtill skall föreligga, när den exproprierande
tagit egendom i besittning efter överenskommelse eller på annan grund.
De ersättningsberättigade får härigenom också möjlighet att utverka domstols -

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 saml. Nr 73

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

beslut om förskott. — Nu nämnda bestämmelser föreslås inflyta i 21 § ExL

(följdändringar i 5, 22, 25, 61 och 63 §§).

Enligt nuvarande principer övergår expropriationsfastigheten inte i den exproprierandes
ägo, förrän värderingsförfarandet inför domstolen avslutats och
expropriationsersättningen till alla delar betalts. Utredningen föreslår bestämmelser,
som i vissa situationer möjliggör att fastighet tas i anspråk med äganderätt,
innan expropriationsersättningen slutligen bestämts (s. k. kvalificerat
för handstillträde). Medgivande härtill skall kunna lämnas av domstolen
genom deldom i expropriationsmålet. Har fastigheten inte förut tillträtts av den
exproprierande, skall domstolen samtidigt bestämma tid och villkor för tillträde,
varvid lagens bestämmelser om förhandstillträde utan samtidig äganderättsövergång
(s. k. enkelt förhandstillträde) skall äga motsvarande tillämpning. Fastighetsägaren
och andra ersättningsberättigade skall sålunda bl. a. kunna fordra
förskott på den blivande expropriationsersättningen. Vill den exproprierande begagna
sig av lämnat medgivande till kvalificerat förhandstillträde, har han att
efter tillträdet göra särskild anmälan till länsstyrelsen. Innan anmälan sker,
skall säkerhet ha ställts för blivande expropriationsersättning jämte ränta. När
anmälan rätteligen skett, skall fastigheten övergå i den exproprierandes ägo med
samma rätt som om expropriationen fullbordats, givetvis dock med kvarstående
skyldighet för den exproprierande att erlägga den expropriationsersättning som
slutligen fastställts. Att fastigheten övergår med samma rätt som om expropriationen
fullbordats, innebär bl. a. att eventuella panträtter faller bort. För
fordringsägarnas del inträder i stället en rätt till utdelning ur den blivande expropriationsersättningen.
— Bestämmelserna om kvalificerat förhandstillträde
föreslås få sin plats i 39—41 §§ ExL (följdändringar i 54, 58, 60, 68 och 101 §§).

I fråga om expropriationskostnaderna föreslår utredningen
viss ändring i den nuvarande kostnadsregeln i 67 § ExL. Den föreslagna lagändringen
tar sikte på det fall att den exproprierandes motpart fullföljt talan i
expropriationsmål till högre rätt, och går ut på att denna parts rätt till ersättning
för sina kostnader i den högre rätten i sådant fall skall bedömas enligt de
allmänna bestämmelserna i rättegångsbalken, dvs. i första hand med hänsyn
till målets utgång i den högre rätten. Har den exproprierande ensam fullföljt
talan till högre rätt skall denne däremot liksom hittills i regel alltid ersätta motparten
hans kostnader i den högre rätten. Likaså bibehålls enligt förslaget
gällande rätts ståndpunkt, att den exproprierande i princip är skyldig att alltid
svara för sina egna kostnader i samtliga instanser och för motpartens kostnader
i första instans.

Bland övriga frågor som behandlas i utredningens förslag kan nämnas
befogenhet för Kungl. Maj:t att medge förlängning av den tid inom vilken expropriationssaken
skall instämmas till domstol, tidpunkten för betalning av
expropriationsersättning och skyldigheten för den exproprierande att i vissa fall

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 73 år 1966

ställa säkerhet för sådan ersättning. I det förstnämnda hänseendet föreslås, att
den befogenhet att medge förlängning av stämningstiden som f. n. enligt praxis
anses tillkomma Kungl. Maj:t uttryckligen lagfästs (5 § ExL). I fråga om tiden
för betalning av expropriationsersättning föreslår utredningen, att nu gällande
betalningsfrist, tre månader, förkortas till en månad beträffande ersättning, som
förskottsvis eller slutligt utdöms efter förhandstillträde (48 § ExL). Vad slutligen
angår skyldigheten att ställa säkerhet för expropriationsersättning föreslår
utredningen, att landsting och kommun i likhet med vad som nu gäller
för kronan befrias från sådan skyldighet (74 § ExL).

Formellt gäller de framlagda förslagen endast ExL. I praktiken får de dock
en mera vidsträckt betydelse, eftersom bestämmelserna i ExL är tillämpliga
också vid tvångsförvärv enligt åtskilliga andra lagar, bl. a. BL och 1902 års lag
om elektriska starkströmsanläggningar.

Utredningen har samrått med 1960 års vägsakkunniga beträffande frågorna
om befogenhet för den, vars mark i förtid tagits i besittning av den exproprierande,
att väcka talan vid expropriationsdomstol och om rätt för domstolen att
meddela förskottsbeslut.

Remissyttrandena

Förslaget att genom partiella reformer avhjälpa olägenheterna av ett
tidskrävande expropriationsförfarande har — ofta i synnerligen positiva ordalag
— vunnit anslutning i det alldeles övervägande antalet remissyttranden. I ett
par yttranden — nämligen från lantmäteristyrelsen och överlantmätaren i Jönköpings
län — har dock uttalats farhågor för att vissa av de föreslagna partiella
reformerna kan komma att föregripa en angelägen allmän översyn av förfarandereglerna
och de organisatoriska frågorna. Endast under förutsättning att en sådan
översyn inte kan medhinnas inom nära förestående tid är dessa remissinstanser
beredda att godta föreslagna partiella reformer. Lantmäteristyrelsen utgår
därvid från att reformerna inte i något avseende kommer att binda en kommande
revision av de delar av expropriationslagstiftningen som reglerar förfarandet
och organisationen. I motsats härtill hävdar hovrätten över Skåne och Blekinge
att det saknas skäl att anta, att partiella reformer i de hänseenden utredningen
behandlat skulle försvåra den allmänna översyn av expropriationslagstiftningen,
som uppdragits åt utredningen. Såvitt hovrätten kunnat finna, kan reformer
i angivna hänseenden också utan olägenhet inpassas i gällande lag.
Samma ståndpunkt intar Föreningen Sveriges häradshövdingar, som inte har
något att erinra mot att utredningens delförslag behandlas särskilt före den
allmänna översynen av expropriationslagstiftningen.

Bland de remissinstanser som till alla delar tillstyrkt utredningens förslag eller
lämnat det helt utan erinringar är bostadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, fortifikations
förvaltning en, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statens naturvårds -

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 73 år 1966

nämnd, statens institut för byggnadsforskning, telestyrelsen, länsstyrelserna i

Örebro och Norrbottens län, flertalet hörda kommuner, Hyresgästernas riksför bund,

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, LO, Svenska landstingsför bundet,

Svenska riksbyggen samt TCO.

Av de allmänna synpunkter, som framkommit under remissbehandlingen
kan i detta sammanhang återges följande.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att utredningen på ett övertygande
sätt motiverat sitt förslag att genom partiella reformer med förtur behandla
frågan om möjligheterna att undvika onödig tidsutdräkt i anledning
av domstolsförfarandet i expropriationsmål och i samband därmed även frågan
om rättegångskostnad i sådana mål. Hovrätten anser åtgärder i de hänseenden
som utredningen behandlat angelägna och tillstyrker, att förslaget efter erforderlig
bearbetning läggs till grund för lagstiftning. Enligt bostadsstyrelsen synes
de föreslagna lagstiftningsåtgärderna ägnade att göra expropriationsförfarandet
till ett smidigare markpolitiskt instrument än som hittills varit fallet, antingen
genom att direkt påverka tidsåtgång och kostnader eller genom att skapa gynnsamma
betingelser för överenskommelser mellan parterna. Flera kommuner ger
uttryck åt en liknande uppfattning. Byggnadsstyrelsen hälsar de föreslagna
partiella reformerna med stor tillfredsställelse och konstaterar, att de långa
väntetiderna medfört olägenheter från såväl allmän som enskild synpunkt.
Inte minst har den kommunala planeringsverksamheten försvårats av att uppgjorda
tidsplaner inte kunnat hållas. Försvarets civilförvaltning anser att de föreslagna
lagändringarna genomgående är väl ägnade att öka snabbheten i förfarandet
och att de på ett från allmänna rättvise- och billighetssynpunkter välgrundat
sätt stärker expropriatens möjligheter att skyndsamt få ersättningsfrågan prövad
och vid förtida tillträde få ut förskott på expropriationsersättningen.
ÖverståthåMarämbetet påpekar bl. a. att förslagets genomförande skulle få stor
praktisk betydelse för Stockholms stad. Ämbetet erinrar om att staden antagit
en principplan för cityområdets sanering och att det för genomförandet av
denna plan erfordras inlösen av mer än 250 fastigheter. Ämbetet anför.

Enligt av staden gjorda beräkningar torde planen icke kunna vara förverkligad
förrän omkring år 1980. Även om den långa utsträckningen i tiden för
planens förverkligande till väsentlig del beror därpå att staden av ekonomiska
eller tekniska skäl icke har möjlighet att snabbare fullfölja planen, är det enligt
överståthållarämbetets mening uppenbart att det nuvarande expropriationsförfarandets
omständlighet ytterligare tynger saneringens genomförande. De av
utredningen nu framlagda förslagen, vilka syftar till ett snabbare och smidigare
förfarande och samtidigt bereder fastighetsägare och andra sakägare vidgade
möjligheter att erhålla förskott å blivande expropriationsersättning, innebär
klara fördelar. Särskilt finner ämbetet utredningens förslag om kvalificerat förhandstillträde,
varigenom den fastighet, som är föremål för expropriation, med
äganderätt övergår till den exproprierande innan expropriationsprocessen slutförts,
vara av stor betydelse.

.''57

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1960

Som allmänt omdöme om förslaget uttalar länsstyrelsen i Örebro län, att reformerna
är väl ägnade att väsentligt reducera olägenheterna av den tidsutdräkt
man vanligen har att räkna med vid expropriation. Även länsstyrelsen i Stockholms
län hälsar med tillfredsställelse, att åtgärder vidtas för att nedbringa
tidsåtgången vid expropriation, och anser att förslaget på väsentliga punkter
kommer att underlätta för kommunerna att genomföra markförvärv genom
expropriation. Statens institut för byggnadsforskning — som särskilt understryker
betydelsen av det föreslagna nya institutet kvalificerat förhandstillträde
liksom den föreslagna ändringen av kostnadsregeln — anför, att de föreslagna
reformerna, sedda i sitt sammanhang med planering och samhällsbyggande, är
att anse som synnerligen angelägna. 1963 års markvärdekommitté framhåller
bl. a. att vissa kommuner med stor bostadsbrist och begränsad tillgång till
byggnadsmark stundom ej ansett sig kunna fördröja sitt bostadsbyggande med
att avvakta utgången av ett tidskrävande expropriationsförfarande utan i stället
sett sig nödsakade att göra upp med markägarna på villkor, som varit sämre
än dem, som tett sig möjliga att uppnå, om utgången av expropriationsförfarandet
kunnat avvaktas. Sådana av tidsutdräkten vid expropriation framtvingade
uppgörelser fördyrar inte bara det aktuella markförvärvet utan påverkar
också den framtida prisbildningen på mark i orten både vid frivilliga
uppgörelser och vid expropriation. Även markpolitiska utredningen påpekar att
risken för tidsutdräkt — i kombination med en bristande kommunal markberedskap
— leder till att expropriationsinstitutet inte utnyttjas i alla de fall
där det är påkallat. Kommunerna befinner sig, framhåller utredningen, i en
tvångssituation med hänsyn till samhällsplaneringens allmänna läge och anser
sig därför av tidsskäl tvingade att betala vad säljaren begär. Svenska stadsförbundet
erinrar om att nu gällande regler om domstolsförfarandet och om
rättegångskostnaderna i expropriationsmål föranlett åtskillig kritik inte minst
från kommunalt håll och anser de föreslagna reformerna i allt väsentligt välmotiverade
och ägnade att i görlig mån undanröja de påtalade olägenheterna.

En tveksam inställning till frågan om behovet av lagstiftningsåtgärder kommer
till uttryck i yttrandet från Sveriges fastighetsägareförbund. Enligt förbundets
mening synes de av utredningen redovisade statistiska uppgifterna
rörande expropriationsärenden inte visa, att det föreligger något behov av ett
enklare och snabbare expropriationsförfarande än det som nu tillämpas. Förbundet
åberopar härvid att flertalet ärenden enligt det redovisade materialet
avgjorts på kortare tid än ett år. Att avgörandet i vissa fall dragit ut på tiden
på grund av ärendenas komplicerade natur eller av den orsaken att sökanden
funnits sakna expropriationsrätt, kan enligt förbundets mening knappast tas till
intäkt för någon befogad kritik mot gällande regler. För kommunernas del
synes förfarandets längd hos Kungl. Maj:t endast undantagsvis utgöra en olägenhet.
Till belysning härav påpekar förbundet att Stockholms stad, som år
1956 erhållit tillstånd att inlösa 164 fastigheter, i början av år 1964 — då sta -

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

den begärde tio års förlängning av den utsatta fristen för anhängiggörande av
talan om inlösen — förvärvat endast 55 av dessa fastigheter. Helt allmänt framhåller
förbundet, att tvångsinlösen av egendom är ett extraordinärt och allvarligt
ingrepp i den enskildes rätt och att lagändringar för att främja snabbhet
och effektivitet i expropriationsförfarandet därför måste företas med stor varsamhet
och under hänsynstagande till den enskildes krav på rättssäkerhet.
Förbundet tillstyrker med viss reservation utredningens förslag beträffande
bl.a. enkelt och kvalificerat förhand stillträde men anser dessa lagändringar fullt
tillräckliga för att undanröja eventuellt förekommande olägenheter av och
brister i nuvarande lagstiftning. Att ytterligare försämra expropriatens ställning
är enligt förbundets mening opåkallat och innebär dessutom ett åsidosättande
av befogade rättsskyddssynpunkter.

Även advokatsamjundet anser, att de åtgärder som utredningen föreslagit
delvis innebär ett alltför vittgående ingrepp i den enskilde markägarens anspråk
på ett skäligt rättsskydd. Samfundet syftar härvid bl. a. på förslaget att
tillskapa en möjlighet att inleda rättegång i expropriationsmål, innan frågan
om expropriationstillstånd avgjorts, samt de föreslagna lagändringarna beträffande
enkelt förhandstillträde och expropriationskostnad.

Lantmäteristyrelsen befarar att de föreslagna partiella reformerna i vissa
avseenden kan komma att innebära risk för cn ökad belastning i förfarandehänseenden.
Detta är enligt styrelsens mening fallet med utredningens förslag om
särskild prövning hos Kungl. Maj:t av frågan, om förfarandet vid domstol skall
få inledas innan medgivande till expropriation lämnats. Detsamma anses gälla
domstolens handläggning av upprepade frågor om förtida tillträde och om förskott.
Frågor om partiellt förhandstillträde, enkelt eller kvalificerat, kan t. ex.
vid samma expropriation komma att få tas upp vid flera tillfällen beträffande
skilda delar av expropriationsobjektet. Styrelsen anser att man knappast kan
bortse från att den belastning dessa nya prövningar medför kan verka försenande
i fråga om slutresultatet.

I åtskilliga remissyttranden berörs frågan om ytterligare åtgärder
utöver de av utredningen föreslagna kan anses erforderliga för att undvika onödig
tidsutdräkt. Sålunda framhåller länsstyrelsen i Jönköpings län bl. a. att
sådana faktorer som obeslutsamhet från kommunernas sida inför frågan om
utnyttjande av expropriationsinstitutet, ineffektivitet i fråga om förhandlingar
med markägarna samt personalbrist eller organisatoriska brister hos de myndigheter
eller organ, som har att ta ställning till expropriationsfrågorna, kan antas
spela en inte obetydlig roll för tidsåtgången. Enligt länsstyrelsens meningär
det angeläget att söka undanröja också sådana orsaker till tidsutdräkten.
Föreningen Sveriges häradshövdingar påpekar, att avgörandet i expropriationsfrågor
inte sällan fördröjs genom parternas egna åtgärder. Vidare anmärker föreningen
att den administrativa behandlingen av expropriationsärenden ofta
blir utdragen och föreslår att expropriationsutrcdningen undersöker om och på
vad sätt denna behandling — utan att därför grundligheten eftersätts — skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

kunna påskyndas. Överlantmätaren i Örebro län betonar angelägenheten av en
aktiv processledning från domstolarnas sida i syfte att åstadkomma en mera
planmässig anordning av utredningsarbetet och att undvika undersökningar och
argumentering beträffande förhållanden som inte är relevanta för bedömningen.
I bl. a. yttrandet från statens institut för byggnadsforskning påpekas behovet
av sådana organisatoriska förändringar som kan leda till mera enhetliga värderingsnormer.
Även i åtskilliga andra yttranden understryks behovet av organisatoriska
ändringar i fråga om det administrativa och judiciella förfarandet vid
expropriation. Uttalanden i denna riktning förekommer — förutom i de inledningsvis
omnämnda yttrandena från lantmäteristyrelsen och överlantmätaren i
Jönköpings län — i bl. a. de yttranden som avgetts av länsstyrelsen i Stockholms
län, överlantmätarna i Stockholms, Göteborgs och Bohus, Gävleborgs och Norrbottens
län, 1963 års markvärdekommitté samt stadsf ullmäktige i Trelleborg. En
i viss mån motsatt ståndpunkt intar RLF, som hävdar att det knappast föreligger
skäl för någon mera genomgripande ändring.

Departementschefen

Samhällsutvecklingen har medfört att allt större anspråk kommit att ställas
på det allmännas resurser när det gäller att trygga tillgången på mark och utrymme
för en rad viktiga ändamål och åtgärder, som syftar till att tillgodose
betydelsefulla gemensamma intressen. Särskilt inom de expanderande tätorterna
föreligger ett ständigt växande behov av mark för bostäder, affärs- och industrilokaler,
trafikleder, skolor och en mångfald andra anläggningar och inrättningar,
som hör samman med en välordnad tätbebyggelse. För de kommuner som inrymmer
sådana orter har det blivit en alltmera angelägen uppgift att söka tillgodose
dessa behov genom egna markförvärv och på så sätt bereda väg för en
sund och tillfredsställande bebyggelseutveckling. Också det omfattande arbetet
med att åstadkomma förnyelse av områden med äldre bebyggelse förutsätter ett
synnerligen aktivt kommunalt engagemang, inte minst i form av markförvärv för
att åstadkomma den nödvändiga samordningen mellan olika planerade åtgärder
och skapa förutsättningar för ett fortsatt ändamålsenligt utnyttjande av de områden,
som berörs av åtgärderna. Även i andra avseenden än de nu angivna gör
sig behovet av mark och utrymme för olika allmännyttiga ändamål gällande i
allt större utsträckning. Bl. a. kräver den växande motorfordonstrafiken nya och
bättre trafikleder och vidare växer behovet av utrymmen för fritidsområden
och fritidsanläggningar av skilda slag.

Som cn följd av bl. a. de nu angivna förhållandena har expropriationslagstiftningen
fått en successivt ökande betydelse. Särskilt gäller detta i fråga om dess
roll som ett instrument för samhällsbyggandet. Flera reformer har under senare
år genomförts i syfte bl. a. att förbättra lagstiftningens användbarhet för detta
ändamål. 1949 års ändringar i ExL innebar en väsentlig utvidgning av kommunernas
befogenhet att ta i anspråk mark och utrymme för tätbebyggelse och

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 73 år 1966

därmed sammanhängande anordningar. Den samtidigt genomförda omorganisationen
av domstolsförfarandet i expropriationsmål gav bl. a. ökade möjligheter
att få till stånd en jämn och tillförlitlig ersättningsbedömning. Vidare kan i
sammanhanget erinras om de ändringar, som tid efter annan vidtagits i byggnadslagstiftningens
inlösningsregler. Genom dessa ändringar har man bl. a. skapat
ökade möjligheter att få till stånd en rationell förnyelse av områden med
äldre bebyggelse.

De sålunda genomförda reformerna har otvivelaktigt medfört en förbättring
och modernisering av expropriationslagstiftningen. Hittills gjorda erfarenheter
tyder emellertid på att dessa reformer inte varit tillräckliga för att tillgodose det
växande behovet av ett effektivt instrument för markförvärv som ett led i samhällsbyggandet.
Från flera håll har lagstiftningen kritiserats. Man har bl. a. gjort
gällande, att förefintliga expropriationsbefogenheter inte är tillräckligt omfattande
och att värderingsreglerna brister i precision. I fråga om expropriationsförfarandet
har anmärkts, att det ofta är förenat med betydande tidsutdräkt, en
anmärkning som framstår som särskilt allvarlig mot bakgrund av att expropriation
inte sällan måste komma till användning, när det gäller att genomföra omfattande
och kostnadskrävande företag för nybebyggelse eller stadsförnyelse.
Man har vidare gjort gällande, att förfarandet medför onödiga kostnader, och att
gällande bestämmelser inte är utformade så, att de uppmuntrar till frivilliga uppgörelser.

Med hänsyn till bl. a. nu anmärkta förhållanden har det befunnits nödvändigt
att göra en översyn av expropriationslagstiftningen. Arbetet härmed pågår inom
expropriationsutredningen. I det nu föreliggande betänkandet föreslår utredningen
åtskilliga partiella reformer för att avhjälpa eller mildra olägenheter,
som följer av påtalade brister i lagstiftningen. Utredningen har framhållit, att
de framlagda förslagen gäller frågor, som kräver en skyndsam lösning och att
samtliga föreslagna åtgärder kan genomföras oberoende av hur de materiella,
processuella eller organisatoriska frågorna inom expropriationslagstiftningen kan
komma att lösas under det fortsatta utredningsarbetet.

De föreslagna åtgärderna tar i första hand sikte på bestämmelserna i ExL om
förhandstillträde och rättegångskostnad. I det alldeles övervägande antalet remissyttranden
har förslagen bemötts positivt och framkomna invändningar har
mestadels avsett detaljutformningen av de föreslagna bestämmelserna. Från
några håll har dock uttryckts farhågor för att partiella reformer av den innebörd,
som utredningen föreslagit, kan komma att åtminstone delvis föregripa en mera
allmän reform av lagstiftningen. Frågan om dessa farhågor kan anses välgrundade
låter sig naturligtvis inte definitivt besvaras utan cn närmare detaljgranskning
av de särskilda bestämmelserna i förslaget. Redan i detta sammanhang kan
emellertid konstateras, att de föreslagna åtgärderna i stort sett låter sig väl inordnas
i det nuvarande regelsystemet. Det är möjligt att en eller annan detalj
kan komma att behöva ändras eller justeras i samband med en blivande allmän
översyn av lagstiftningen. Detta bör emellertid enligt min mening inte hindra

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1960

genomförandet av reformer, som i och för sig framstår som angelägna och brådskande.
Dessutom måste beaktas, att det komplex av frågor, som hänskjutits
till utredningen och som alltjämt återstår att behandla, inrymmer många komplicerade
problem, som fordrar ingående överväganden och delvis är av ömtålig
och grannlaga natur. Det måste därför med nödvändighet dröja åtskillig tid,
innan det slutliga resultatet av det återstående utredningsarbetet föreligger. Jag
anser med hänsyn härtill att de på denna punkt gjorda invändningarna inte bör
hindra en fortsatt prövning av de framlagda förslagen.

Bakom förslagen ligger bl. a. önskemålet att i åtskilliga avseenden få till stånd
en förenkling och effektivisering av expropriationsförfarandet. Vad gäller fastighetsägare
och andra sakägare har utredningen bl. a. eftersträvat en sådan ordning,
att dessa skall kunna få ut sin ersättning tidigare än som f. n. är möjligt.
I vad avser kommuner och andra, som begagnar sig av expropriation, präglas
förslagen av önskemålet att, så långt sig göra låter med hänsyn till befogade
anspråk från motsidan, tillgodose intresset av att expropriationsobjektet får tas i
anspråk utan onödigt dröjsmål. Utan att föregripa mitt ställningstagande till de
särskilda förslagen vill jag redan nu framhålla, att ett konsekvent genomförande
av de sålunda redovisade grundtankarna i förslaget synes mig väl ägnat att
avhjälpa åtskilliga brister i expropriationslagstiftningen.

Under remissbehandlingen har yppats farhågor för att nu föreslagna reformer
kan komma att i vissa avseenden innebära en ökad arbetsbelastning för expropriationsmyndigheterna
och därigenom försena slutresultatet. Härvid har
man bl. a. hänvisat till vad förslaget innehåller om befogenhet för domstol att
meddela upprepade förskottsbeslut och om förprövning i vissa fall av expropriationsansökningar.
Med anledning härav vill jag framhålla, att åtgärder i den
riktning utredningen föreslagit synes mig väl ägnade att avsevärt förenkla handläggningen
av förskottsfrågor och att dessutom skapa förutsättningar för ett ökat
antal överenskommelser mellan parterna. Såsom jag i det följande kommer att
närmare ange, synes det vidare möjligt att genom någon jämkning i utredningens
förslag komma fram till en lösning som innebär, att något behov av förprövning
av expropriationsansökningar inte uppkommer. Med hänsyn härtill finner jag att
de invändningar som förslagen mött i detta hänseende inte kan tillmätas någon
avgörande betydelse.

Beträffande ett av de förslag utredningen lagt fram anser jag emellertid att
det kan anstå med en lagändring till den slutliga översynen av ExL. Det gäller
här utredningens förslag om en uttrycklig regel i 5 § ExL angående befogenhet
för Kungl. Maj:t att medge förlängning av den tid inom vilken talan skalf
väckas. Denna fråga har inte något direkt samband med de ändringar som nu
närmast är i fråga för att förkorta handläggningstiderna för expropriationsmålen.

Av vad jag nu anfört framgår, att jag anser utredningens förslag — med nyss
angivet undantag — kunna efter erforderlig bearbetning läggas till grund för
lagstiftning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1966

Tidpunkten för inledande av rättegång i expropriationsmål

Gällande rätt

Expropriationsförfarandet inleds med en ansökan hos Kungl. Maj:t om tillstånd
till expropriation. Detta gäller praktiskt taget undantagslöst vid expropriation
enligt ExL. Samma ordning är också föreskriven beträffande inlösen enligt
44, 44 a och 45 §§ BL (zonexpropriation, expropriation för sanering av historiskt
eller kulturhistoriskt värdefull bebyggelse samt tomtexpropriation). Sedan
av ansökningen berörda personer, sammanslutningar och myndigheter fått
tillfälle att yttra sig (jfr 5 § ExL), avgörs ärendet av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Beviljas expropriationsrätt, utsätter Kungl. Maj :t i sitt beslut viss tid inom vilken
den exproprierande skall fullfölja frågan genom ansökan om stämning till domstol.
Vanligen utsätts en cttårsfrist. På framställning av den exproprierande anses
Kungl. Maj:t kunna medge förlängning av tiden. ExL innehåller dock inte någon
uttrycklig bestämmelse härom. Fullföljs inte expropriationsfrågan inom utsatt
tid, förfaller expropriationsrätten. Har fullföljd däremot skett i föreskriven
ordning, ankommer det på domstolen att utfärda stämning och fortsättningsvis
handlägga expropriationsfrågan i enlighet med de regler som gäller därom.

Utredningen

Mot bakgrund av ExL:s nu återgivna förfaranderegler konstaterar utredningen
bl. a. att expropriationsdomstol f. n. torde vara hindrad att ta upp en talan,
som väcks innan Kungl. Maj:t prövat frågan om expropriationsrätt, och att
domstolsförfarandet och förfarandet hos Kungl. Maj:t således inte ens delvis
kan pågå jämsides med varandra.

Med hänsyn till tidsåtgången i ärenden angående tillstånd till expropriation,
kan förmodas att det i flertalet fall inte följer några mera påtagliga olägenheter
av att domstolsförfarandet inte kan påbörjas, medan handläggningen
hos Kungl. Maj:t pågår. Detta utesluter emellertid inte att det kan förekomma
fall när betydande tidsvinster skulle kunna göras med en annan ordning. Utredningen
erinrar härvid om att expropriationsdomstol, innan den kan avgöra
målet, skall ha hållit förberedelse, varvid målet skall beredas så, att det
kan slutföras i ett sammanhang vid kommande huvudförhandling. Parternas
ståndpunkter skall klarläggas och bevisningen skall uppges. Som ett led i förberedelsen
kan vidare undersökning på platsen företas av domstolen eller av
särskilt utsedda ledamöter inom denna. Den mångfald åtgärder, som särskilt
i större mål kan komma i fråga under förberedelsen, gör att denna kan ta lång
tid i anspråk. Det står därför enligt utredningen klart, att inte obetydliga fördelar
skulle kunna vinnas om förberedelsen, i de fall då så överhuvudtaget är

Kungl. Maj:ts •proposition nr 73 år 1966

möjligt med hänsyn till expropriationsfrågans läge, kunde påbörjas i ett tidigare
skede än som nu är fallet.

I fråga om tidsvinsten med ett system, enligt vilket domstolsförfarandet kan
inledas redan under den tid, som handläggningen hos Kungl. Maj:t pågår, framhåller
utredningen, att den verkar till fördel inte bara för den exproprierande
utan också för övriga sakägare. Det torde sålunda ofta bli möjligt att avgöra
ersättningsfrågorna inom relativt kort tid efter det att expropriationstillstånd
getts. Till detta kommer att behovet av att utverka förordnanden om förtida
tillträde antagligen skulle minska, varigenom preliminära värderingar och upprepade
förrättningar för fördelning av nedsatt expropriationsersättning i motsvarande
mån undviks. Man bör slutligen inte bortse från betydelsen av att
parterna får tillfälle att sammanträffa inför domstolen på ett tidigt stadium i expropriationsförfarandet.
Möjligheten att få till stånd ett sådant sammanträffande,
innan parterna alltför hårt bundit sig vid sina ståndpunkter, kan i själva verket
komma att verksamt bidra till att förefintliga meningsmotsättningar minskas
eller på vissa punkter helt utjämnas.

Mot att rättegången inleds innan tillståndsfrågan avgjorts talar enligt utredningens
mening huvudsakligen skäl av processekonomisk art. Domstolar och
parter kan komma att belastas med arbete och kostnader, som blir helt onyttiga
om ansökningen om expropriationstillstånd sedermera lämnas utan bifall. Redan
det förhållandet, att den som väcker talan i här åsyftad ordning löper risk att
få betala både sina egna och motsidans kostnader för en onyttig rättegång,
talar emellertid enligt utredningen för, att en möjlighet att instämma saken till
domstol innan tillståndsfrågan avgjorts inte kommer att utnyttjas i andra
fall än när verkligt bärande skäl föreligger. Företagna undersökningar tyder
vidare på en mycket låg frekvens av sådana expropriationsansökningar, som inte
till någon del bifalls. Utredningen anser att det av dessa skäl knappast finns
anledning befara, att olägenheter av nyss berörd art skall behöva uppkomma i
någon mera betydande omfattning. För att så långt möjligt förebygga att
sådana olägenheter ändå uppkommer och för att förhindra missbruk av en befogenhet
att väcka talan, innan tillståndsfrågan avgjorts, bör emellertid en
sådan befogenhet göras beroende av en lämplighetsprövning från Kungl. Maj:ts
sida i varje särskilt fall.

På grundval av dessa överväganden föreslår utredningen, att i ExL införs
bestämmelser, som gör det möjligt för expropriationssökanden att i särskilda
fall och efter därtill av Kungl. Maj:t lämnat medgivande inleda rättegång i
expropriationsmål, redan innan frågan om expropriationstillstånd avgjorts. Enligt
den föreslagna huvudbestämmelsen i ämnet, vilken föreslås få sin plats
i ett nytt femte stycke i 5 § ExL, skall sådant medgivande kunna lämnas på
framställning av den, som söker rätt till expropriation, under förutsättning att
expropriationen är brådskande. Med det sist angivna kravet har utredningen
avsett att markera, att möjligheten att inleda rättegång innan tillståndsfrågan
avgjorts bör komma till användning bara när det föreligger ett klart uttalat

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

behov av att expropriationen genomförs med minsta möjliga tidsutdräkt. Att
möjligheten inte utnyttjas annat än när verkligt bärande skäl härför föreligger
är nämligen enligt utredningens mening angeläget bl. a. med hänsyn till
önskemålet att inte onödigtvis komplicera handläggningen av expropriationsärenden
hos Kungl. Maj:t. — Utredningen har övervägt huruvida förutom
expropriationssökanden också fastighetsägare och andra ersättningsberättigade
sakägare bör få möjlighet att utverka medgivande att väcka talan vid domstol.,
innan tillståndsfrågan avgjorts men av flera skäl ansett sig böra avstå därifrån.
Bl. a. hänvisas till att behovet av en rätt för sakägare att på detta stadium
väcka talan synes mindre framträdande och att eventuella bestämmelser i ämnet
med nödvändighet blir omfattande och komplicerade.

Den lämplighetsprövning som ankommer på Kungl. Maj:t beror i allt väsentligt
på den större eller mindre sannolikheten för att expropriationsrätt kommer
att beviljas. I själva verket torde få förutsättas, att medgivande till förtida talan
inte kommer att lämnas i andra fall än då det på grundval av förefintligt material
framstår som i hög grad sannolikt, att ansökningen om expropriation kommer
att bifallas. Fullständig säkerhet i detta hänseende kan emellertid enligt utredningens
mening inte krävas. Lagstiftningen måste utgå från att den, som gör
framställning om rätt att väcka talan innan tillståndsfrågan avgjorts, medvetet
tar en viss risk, bl. a. risken att få betala både sina egna och motsidans kostnader
för en onyttig rättegång, om utgången av det hos Kungl. Maj:t anhängiggjorda
ärendet blir en annan än den sökanden förutsätter. Utredningen finner det angeläget
att betona detta, särskilt från den synpunkten att Kungl. Maj:ts ställningstagande
i fråga om sådant medgivande som avses här givetvis inte får
binda det slutliga avgörandet. I anslutning härtill framhåller utredningen, att
en bestämmelse, som medför att huvudyrkandet i ett anhängiggjort ärende
måste underkastas viss förprövning, inte är unik inom lagstiftningen. Rättegångsbalkens
och utsökningslagens regler om kvarstad och handräckningsåtgärder
liksom bestämmelserna om s. k. interimskoncession i 1902 års lag om
elektriska starkströmsanläggningar är av samma karaktär.

Utredningen framhåller vidare att vissa begränsningar tydligtvis måste gälla
i fråga om de åtgärder, som domstolen kan vidta i expropriationsmålet, innan
tillståndsfrågan avgjorts. Den bör sålunda inte kunna dessförinnan meddela
dom i målet och den bör inte heller kunna meddela beslut om förhandstillträde
eller förskott, innan tillståndsfrågan avgjorts. Bestämmelser i dessa hänseenden
föreslås i 27, 36 och 37 §§ ExL. — Talan, som väckts innan tillståndsfrågan avgjorts,
bör enligt utredningens mening anses förfallen i den mån ansökningen om
expropriationsrätt sedermera avslås. Särskild bestämmelse härom anses inte
behövlig. -— Vad gäller Kung], Maj:ts beslut om expropriationsrätt anför utredningen,
att bestämmelsen i 5 § fjärde stycket ExL om att viss tid skall utsättas
inom vilken talan skall fullföljas till domstol bör vara tillämplig också i det fall
att talan enligt de av utredningen föreslagna bestämmelserna redan väckts vid
domstolen. Det är nämligen inte säkert, att Kungl. Maj:t när huvudfrågan om

Kungi. Maj:tv proposition nr 73 år 1966

expropriation avgörs har kännedom om huruvida saken instämts till domstol.
Vidare erinras om att en vid domstol väckt talan kan komma att återkallas eller
eljest förfalla.

Remissyttrandena

De flesta av de remissinstanser som särskilt uttalat sig om utredningsförslaget
i nu behandlad del har tillstyrkt förslaget. Byggnadsstyrelsen anser förslaget
vara av stor praktisk betydelse och hovrätten över Skåne och Blekinge anför
bl. a. att den omständigheten att en i förväg inledd rättegång i vissa fall kan
bli onyttig, därför att Kungl. Maj:t avslår ansökningen om expropriationsrätt,
är av ringa betydelse i jämförelse med den totala tidsvinst som i åtskilliga fall
kan uppnås genom att domstolsförfarandet får inledas redan under tid, när
handläggningen hos Kungl. Maj:t pågår. Såsom en — jämte tidsvinsten — värdefull
effekt av förslaget nämner överlantmätaren i Göteborgs och Bohus län
det förhållandet, att parterna på ett tidigare stadium än som f. n. är fallet får
tillfälle att sammanträffa inför domstolen, något som i sin tur kan bidra till
att missförstånd och motsättningar som uppkommit i anslutning till det inledda
administrativa förfarandet kan tillrättaläggas och mildras.

Föreningen Sveriges stadsdomare vill inte motsätta sig att förslaget genomförs
men påpekar att det föreslagna systemet har sina begränsningar. Föreningen
framhåller i detta avseende, att systemet mera sällan torde böra tilllämpas
i de inte ovanliga fall, när tvekan vid prövningen av frågan om expropriationstillstånd
främst gäller expropriationens omfattning. Vidare framhåller
föreningen, att det torde bli svårt för domstolen att förmå parterna till någon
större aktivitet i processföringen så länge frågan om tillstånd till expropriation
över huvud kommer att beviljas ännu är svävande. Utredningens uttalande om
i vilken omfattning förberedelsen i målet i en dylik situation skall kunna bedrivas
synes föreningen alltför optimistiskt. Det torde mera sällan vara möjligt
att få till stånd mera än ett inledande av processen. Redan detta kan
emellertid innebära en värdefull tidsvinst. Med hänsyn härtill och till att systemets
tillämpning föreslås bli beroende av Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt
fall vill föreningen inte motsätta sig utredningens förslag.

Svea hovrätt, som likaledes tillstyrker förslaget, ger uttryck åt den uppfattningen,
att de föreslagna bestämmelserna knappast torde komma att få någon
mera allmän tillämpning.

En mera reserverad hållning till förslaget kommer till synes i yttrandet från
öv erståthållar ämbetet. Ämbetet anser det tveksamt om förslaget i denna del
bör genomföras och hänvisar därvid särskilt till risken för att Kungl. Maj:ts
ställningstagande till frågan om processmedgivande kan komma att binda det
slutliga avgörandet, allrahelst om avsevärda kostnader redan nedlagts på domstolsförfarandet.

Lagberedningen, Handelskamrarnas nämnd, Näringslivets byggnadsdelegation,

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

Svenska bankföreningen, Sveriges advokatsamfund och Sveriges fastighetsägareförbund
avstyrker förslaget. Lagberedningen hävdar att förslaget är principiellt
otillfredsställande och anlägger i sitt yttrande i huvudsak samma synpunkt
som kommit till uttryck i överståthållarämbetets yttrande. Att det
slutliga ställningstagandet till expropriationsfrågan kan komma att föregripas
finner lagberedningen betänkligt med hänsyn till den enligt beredningens mening
uppenbara risken för att processmedgivandet tillkommit på grundval av
en ensidig och bristfällig utredning. Väsentligen samma uppfattning kommer till
synes i yttrandena från Handelskamramas nämnd, Näringslivets byggnadsdelegation
och bankföreningen. Advokatsamfundet och fastighetsägareförbundet
hävdar att det över huvud inte föreligger några bärande motiv att genomföra
den föreslagna lagstiftningsåtgärden. Eventuella olägenheter av tidsåtgången
i expropriationsförfarandets administrativa skede bör kunna i allt
väsentligt elimineras genom att sökanden i tillräckligt god tid inger sin ansökan
om expropriationsrätt. Enligt advokatsamfundets mening kan uppkommande
problem för övrigt enklast lösas genom att brådskande expropriationsfall,
sedan erforderlig utredning förebragts, slutbehandlas och avgörs med förtursrätt.
Härigenom uppnås åsyftat resultat utan det komplicerade, arbetstyngande
och för den enskildes rättsskydd olämpliga förfarande som utredningen
föreslagit.

Bland de remissinstanser som godtagit förslaget om lämplighetsprövning från
Kungl. Maj:ts sida har några gett uttryck åt den uppfattningen, att en mer
eller mindre långtgående restriktivitet bör iakttas vid prövningen. Till denna
grupp hör kammarkollegiet, Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen
Sveriges stadsdomare samt Skånes jordägareförbund. Bl. a. med hänsyn till att
ett processmedgivande åtminstone i praktiken torde komma att uppfattas som
ett ställningstagande till tillståndsfrågan anser kammarkollegiet angeläget, att
medgivande inte lämnas annat än när det framstår som klart att expropriationsansökningen
kommer att bifallas, fastän ärendet av formella skäl inte
kan avgöras omedelbart. Såsom exempel på en inte sällan förekommande situation,
i vilken medgivande kan tänkas, nämner kollegiet det fall, att sakägarna
inte framställt erinringar mot sökandens anspråk på markförvärv i
och för sig men expropriationsansökningen föranletts av olika meningar om
ersättningsbeloppens storlek. Den sålunda förordade restriktiviteten i tillämpningen
bör enligt kollegiet komma till uttryck i lagtexten, t. ex. genom att såsom
förutsättning för förhandsmedgivande anges, att det vid preliminär bedömning
av ärendet finnes sannolikt att ansökningen kommer att bifallas. Häradshövdingeföreningen
och jordägareförbundet anser att medgivande bör lämnas
endast i undantagsfall. Förbundet betonar vikten av att även expropriatens
intresse beaktas. Medgivande bör lämnas endast om ärendet är brådskande
och särskilda skäl föreligger. Även överståthållarämbetet anser att ett sådant
rekvisit bör uppställas för den händelse lagstiftningsåtgärder i det nu behandlade
hänseendet kommer till stånd. Överlantmätaren i Jönköpings län framför

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 73 år 1966

tanken på en begränsning av tillämpningsområdet för de föreslagna lagreglerna
till sådana fall, när målet är av större betydelse, helst på så sätt att en automatiskt
verkande norm — anknuten exempelvis till värdet — uppställs.

I några remissyttranden framförs tanken på att helt avstå från kravet på
lämplighetsprövning. Hovrätten över Skåne och Blekinge, 1963 års markvärdekommitté
och Svenska kommunförbundet anser det sålunda både möjligt och
lämpligt att helt avstå från detta krav. Hovrätten menar att det uppenbarligen
kan vara vanskligt att företa en summarisk bedömning av ärendet innan
detta kommit i det skick att det kan slutligt avgöras. Det kan på ett tidigt
stadium vara oklart vilka fastigheter som bör inbegripas i ett expropriationstillstånd
och vilken räckvidd detta i övrigt bör få. Det kan också vara svårt
att avgöra om ett ärende skall anses brådskande eller ej. Med hänsyn till de
långa tider förfarandet kräver kan alla ärenden sägas vara i den mening brådskande
att en förkortning av tiden är önskvärd. Det finns emellertid knappast
någon anledning befara att möjligheten att inleda rättegång i förtid skulle missbrukas
även om kravet på särskild lämplighetsprövning utesluts. Sökandens risk
att få betala rättegångskostnad för en onyttig rättegång utgör här ett tillräckligt
korrektiv. Motparten löper inte någon risk att inte få sina rättegångskostnader
ersatta, eftersom sökanden som regel är stat eller kommun, kraftverksbolag eller
annat sådant företag. — Markvärdekommittén bedömer likaledes risken för att
rättegången inleds i onödan såsom obetydlig. Ett ytterligare skäl att slopa kravet
på lämplighetsprövning är enligt kommitténs mening, att det för markägare
och andra intressenter som motsatt sig expropriation kan komma att te sig utsiktslöst
att bestrida expropriationsansökningen, sedan Kungl. Maj:t medgett
sökanden att inleda en — ofta dyrbar — rättegång. Kommittén tillägger att ett
slopande av kravet på lämplighetsprövning också får den effekten, att processen
kan inledas ännu tidigare än enligt förslaget och alltså utan den tidsförlust, som
skulle vara förenad med den föreslagna förprövningen. Närmast med tanke på
det fall att expropriation sker till förmån för ett inte offentligt rättssubjekt anmärker
kommittén slutligen, att det med den lösning kommittén förordat möjligen
kan bli nödvändigt att meddela föreskrift om skyldighet för expropriant att,
där så finnes påkallat, ställa säkerhet för motpartens rättegångskostnad. —.
Kommunförbundet slutligen avstyrker att lämplighetsprövning görs obligatorisk.
Det bör dock stå sökanden fritt att om han så önskar påkalla lämplighetsprövning
hos Kungl. Maj:t. Förbundet anser det önskvärt att en sådan bestämmelse
tas upp i lagen.

I flera yttranden från remissinstanser, som i och för sig inte riktat någon
invändning mot kravet på lämplighetsprövning, betonas angelägenheten av ett
snabbt förfarande i ärenden angående processmedgivande. Fastighetsnämnden
i Göteborg och Svenska kommunal tekniska föreningen anser bl. a. erforderligt
att starkt begränsa remissbehandlingen av ansökningar om sådant medgivande.

Vad beträffar tillämpningen i övrigt av det föreslagna institutet ifrågasätter
1963 års markvärdekommitté om inte möjligheten att väcka talan i förtid bör

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

stå öppen också för expropriat, när hans egendom på grund av medgivande
tagits i besittning, innan frågan om expropriationstillstånd avgjorts. — Sveriges
fastighetsägareförbund anser att expropriat, om den vid domstolen väckta talan
förfaller, bör vara berättigad till ersättning — förutom för sina kostnader i expropriationsmålet
— för den skada, som han lidit genom att rättegången inletts,
innan frågan om expropriationstillstånd avgjorts. — Mot den av utredningen
uttalade meningen att en i förtid väckt talan förfaller, om ansökningen om
expropriationsrätt avslås, invänder hovrätten över Skåne och Blekinge att detta
ingalunda följer av vare sig ExL eller RB. Den instämda talan måste anses rätteligen
väckt och det brister sålunda ej i processförutsättningarna men väl i de
materiella förutsättningarna för bifall till den väckta talan. Denna torde därför,
om den inte återkallas, böra avgöras och helt eller delvis ogillas genom dom.

Departementschefen

Nuvarande ordning för expropriationsmålens behandling tillkom genom lagändring
år 1949. Handläggningen överlämnades då helt åt domstolar — i första
instans särskilda expropriationsdomstolar — vilka således även skulle ha att
bestämma expropriationsersättningen. Tidigare hade värderingsfrågan slutgiltigt
avgjorts av en särskild nämnd. Dennas beslut hade karaktär av skiljedom och
fick alltså inte överklagas annat än på huvudsakligen formella skäl. Enligt den
nya ordningen kan expropriationsmålen fullföljas till hovrätt och högsta domstolen.

Mot den nuvarande ordningen har framför allt anmärkts, att målen drar långt
ut på tiden. Det är självfallet ett allmänt intresse, att handläggningstiderna för
dessa mål kan göras så korta som möjligt. Enligt min mening bör därför alla
vägar prövas för att få till stånd en snabb handläggning utan att rättssäkerhetskravet
eftersätts. Expropriationsutredningen har i detta syfte framlagt förslag
till ett flertal ändringar. En av dessa ändringar innebär att den exproprierande
skall kunna väcka talan vid expropriationsdomstol redan innan tillståndsprövningen
avslutats hos Kungl. Maj:t. För att undvika att onyttiga rättegångar i
ersättningsfrågan kommer till stånd innan själva tillståndsfrågan avgjorts föreslår
utredningen, att talan skall få väckas endast efter medgivande av Kungl.
Maj:t.

Den tidsvinst som kan göras i ett expropriationsmål är som utredningen anfört
till fördel inte bara för den exproprierande utan också för motparten,
genom att den slutgiltiga ersättningen kan fastställas tidigare och därmed också
erläggas tidigare. En annan fördel med att kunna inleda rättegången i ett så
tidigt skede som möjligt anses ligga i att parterna får tillfälle att sammanträffa
inför domstolen och diskutera frågor som sammanhänger med den sökta expropriationen
innan de låst sig i sina ståndpunkter.

Utredningens förmodan att den nuvarande ordningen i flertalet fall inte medför
några påtagliga olägenheter kan möjligen inge föreställningen att behovet av
en ändring i nu ifrågavarande hänseende inte är så framträdande. Jag vill emel -

Kungl. Maj:tx proposition nr 7-3 år 19(i(J

lertid framhålla — och det är tydligen också utredningens uppfattning — att
varje åtgärd som kan medföra ett snabbare förfarande är av betydelse. Visserligen
rör det sig här om ett begränsat antal mål men målen avser ofta företag avstor
betydelse, i vilka dröjsmål i förfarandet får betydande ekonomiska konsekvenser.

Utredningens förslag, att rättegång skall kunna inledas innan själva tillståndsfrågan
avgjorts om Kungl. Maj:t medger det, har godtagits av flertalet
av de remissinstanser, som uttalat sig i denna del. Av särskild betydelse
är att förslaget vunnit stöd på domarhåll. Mot förslaget har emellertid avvissa
remissinstanser anförts processekonomiska skäl. Både domstolen och parterna
anses komma att belastas med arbete och kostnader som senare visar sig
onyttiga. Såvitt jag kan finna visar emellertid de av utredningen lämnade
statistiska uppgifterna, att tillstånd till expropriation i ringa utsträckning söks
i andra fall än när grund för expropriation föreligger. Detta förhållande i förening
med risken för den exproprierande att få bekosta en onyttig rättegång ger
anledning anta att det ytterst sällan kommer att inträffa att en rättegång blir
onyttig, emedan expropriationstillstånd vägras. Skulle så bli fallet någon enstaka
gång får detta vägas mot den totala tidsvinst som kan göras med den
föreslagna ordningen. Från processekonomisk synpunkt kan därför enligt min
mening inte anföras några vägande skäl mot förslaget.

Men även invändningar av principiell natur har gjorts mot förslaget. I flera
remissyttranden påpekas risken för att Kungl. Maj:ts ställningstagande till
frågan om processmedgivande kan komma att binda den slutliga prövningen.
Detta anses särskilt betänkligt om medgivandet är grundat på en ensidig och
bristfällig utredning. Dessa synpunkter förtjänar enligt min mening beaktande.
Härutöver vill jag å ena sidan framhålla, att en någorlunda fullständig prövning
av tillståndsärendet måste göras, om inte skyldigheten att inhämta förhandsmedgivande
skall komma att framstå som meningslös. Å andra sidan finner
man då att tidsvinsten med den föreslagna ordningen blir liten.

Med hänsyn till det anförda bör enligt min mening inte införas en ordning
som förutsätter Kungl. Maj:ts medgivande till talans väckande. I stället bör,
som också förordats i några remissyttranden, möjligheten att väcka talan i förtid
stå öppen utan krav på lämplighetsprövning av Kungl. Maj:t eller annan myndighet.
Vad jag här tidigare anfört ger enligt min mening vid handen att man
inte torde behöva befara att en sådan ordning skall komma att missbrukas. Avstår
man från kravet på processmedgivande görs ytterligare en tidsvinst, eftersom
man inte behöver avvakta sådant medgivande innan talan kan väckas.

Jag förordar sålunda att utredningens förslag genomförs med den modifikationen.
att medgivande av Kungl. Maj:t inte fordras.

I ett remissyttrande har ifrågasatts om inte den exproprierande i här avsett
fall bör vara skyldig att ställa säkerhet för motparts rättegångskostnad, när det
finnes påkallat. Jag anser dock inte att det finns tillräckliga skäl att här avvika
från vanliga regler, särskilt som det ju i flertalet fall är staten eller kommun

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 73

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

som begär expropriation. Vidare har i ett remissyttrande förordats en särskild
bestämmelse om rätt för expropriat att för den händelse väckt talan förfaller få
ersättning inte bara för rättegångskostnader utan också för den skada han kan
ha lidit genom att rättegång inletts innan tillståndsfrågan avgjorts. Inte heller
en sådan bestämmelse anser jag erforderlig.

Någon befogenhet för fastighetsägare och andra sakägare att väcka talan
innan tillståndsfrågan avgjorts föreslås inte av utredningen. En remissinstans
har förordat en bestämmelse av sådan innebörd. Som utredningen anfört är
emellertid behovet av en sådan bestämmelse mindre framträdande och jag finner
mig därför inte böra frångå utredningsförslaget på denna punkt.

Den av utredningen förordade bestämmelsen har föreslagits få sin plats i ett
nytt femte stycke av 5 § ExL. Med det innehåll jag förordat är det inte lika
naturligt att ta in bestämmelsen i denna paragraf. Den synes hellre böra få sin
plats i det avsnitt av lagen som handlar om rättegång i expropriationsmål. Jag
förordar att den får inflyta i 21 §, som enligt utredningens förslag får ett delvis
nytt innehåll. Där bör sålunda föreskrivas, att talan i expropriationsmål får
väckas av den som sökt eller erhållit tillstånd till expropriation.

I anslutning till den föreslagna möjligheten att väcka talan innan tillstånd till
expropriation meddelats har utredningen föreslagit en bestämmelse i ett nytt
andra stycke av 27 § av innehåll att dom inte får meddelas i målet innan expropriationstillstånd
beviljats. En sådan bestämmelse synes överflödig, eftersom
det ändå torde stå klart att dom inte kan meddelas innan den grundläggande
förutsättning föreligger som består i att tillstånd beviljats.

Om expropriationsrätt inte beviljas, torde i allmänhet en vid domstol i förtid
väckt talan komma att återkallas. Om det inte sker, får efter allmänna regler
avgöras vilken verkan utgången i tillståndsärendet får på målet.

Innan tillstånd till expropriation meddelats, bör domstolen givetvis inte kunna
förordna om förhandstillträde eller om betalning av förskott på expropriationsersättningen.
Detta inverkar på utformningen av bestämmelserna i 36 och 37 §§.

Kung], May.tx proposition nr 73 är 1966

Förhandstillträde och preliminär ersättning samt befogenhet för
sakägare att väcka talan i expropriationsmål

Gällande rätt

I likhet med flertalet övriga lagar om tvångsförvärv utgår ExL från att ersättningen
skall vara slutgiltigt bestämd och erlagd, innan egendomen får tas i
anspråk av den exproprierande. Som nämnts förut, är emellertid denna princip
inte undantagslös. Hänsyn har tagits till att behovet av att någorlunda snabbt
få ta egendomen i besittning i vissa situationer kan göra sig gällande så starkt,
att det rimligen inte kan komma i fråga att avvakta den tidpunkt, när ersättningsfrågorna
avgjorts och förvärvet kan fullbordas i normal ordning. I sin ursprungliga
lydelse tillgodosåg ExL detta behov genom särbestämmelser, som tog
sikte på speciella expropriationsändamål, beträffande vilka behovet av förhandstillträde
kunde antas vara särskilt stort. Efterhand utvidgades dessa bestämmelser
till att avse flera expropriationsändamål och i samband med 1949 års reform
öppnades möjlighet att, låt vara under speciella betingelser, tillåta förhandstillträde
vid expropriation för i princip vilket som helst av de i lagen angivna ändamålen.

I brist på överenskommelse mellan parterna ankommer det på domstolen i
expropriationsmålet att avgöra, om förhandstillträde får ske, och att i förordnande
om sådant tillträde närmare ange de villkor, som skall gälla för tillträdet.
Bestämmelser härom och om förfarandet vid handläggningen av sådana frågor
finns meddelade i ett särskilt avsnitt av ExL, närmare bestämt i de under rubriken
»Om tillträde av fastigheten före expropriationens fullbordande» intagna
37—40 §§.

Enligt 37 § kräver domstols förordnande om förhandstillträde, att det är av
synnerlig vikt för den exproprierande att ta expropriationsobjektet i besittning
innan expropriationen fullbordats. En ytterligare förutsättning är att stämning
utfärdats i expropriationsmålet. Som villkor för tillträde skall föreskrivas, att
den exproprierande ställer pant eller borgen hos länsstyrelsen för expropriationsersättningen
jämte sex procent årlig ränta från tillträdesdagen. Vidare gäller
att tillträdestiden skall bestämmas så, att sakägarna får skäligt rådrum efter det
att domstolens beslut delgetts dem. I anslutning härtill innehåller paragrafen en
regel som tar sikte på det fall, att på fastigheten finns byggnad, där dess ägare
eller — på grund av avtal — annan har sin bostad. Enligt denna regel får tillträdet
till bostaden inte bestämmas till tidigare dag än den fardag för avträde av
förhyrd lägenhet, som först inträffar, sedan tre månader förflutit från delgivningen.
Slutligen skall domstolen i vissa fall som villkor för tillträde föreskriva.,
att ersättning (s. k. preliminär ersättning) nedsätts hos länsstyrelsen. Detta skalf
enligt 38 § ske om det inte är uppenbart att expropriationsersättningen blir obe -

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

tydlig. Vidare förutsätts att ägaren eller annan vars rätt berörs framställt
yrkande om preliminär ersättning. I fråga om beloppet gäller, att det inte får
sättas lägre än tre fjärdedelar av det belopp till vilket expropriationsersättningen
förberedelsevis uppskattats av domstolen, och inte heller lägre än vad
exproprianten erbjudit eller har att erlägga på grund av dom, som vunnit laga
kraft mot honom.

Nedsatt preliminär ersättning fördelas av länsstyrelsen på samma sätt som
den slutliga expropriationsersättningen och utan avvaktan på slutgiltig dom i
expropriationsmålet.

I fråga om förfarandet gäller enligt 39 § att beslut i tillträdesfråga får meddelas
utan huvudförhandling och att parterna innan beslut meddelas skall få
tillfälle att yttra sig. Mot expropriationsdomstols beslut får föras särskild talan
genom besvär. Hovrätts beslut i tillträdesfråga får däremot inte överklagas.

Det synes lämpligt, att i detta sammanhang erinra om de verkningar, som på
grund av särskilda bestämmelser i ExL eller enligt sakens natur inträder till följd
av att förhandstillträde ägt rum. Enligt 61 § ExL gäller sålunda att återkallelse
av expropriationsanspråket inte får ske beträffande mark som tagits i besittning
av den exproprierande. Av 55 § ExL följer att sakägare blir berättigad till viss
ränta på expropriationsersättningen från tillträdesdagen. Vidare anses av 33 §
ExL följa, att uppskattningen av egendomens värde när förhandstillträde ägt
rum skall hänföra sig inte till tiden för domen i målet utan till tiden för tillträdet.
(Beträffande frågan om hänsynstagande till förändringar i penningvärdet
se NJA 1954 s. 513 och 1957 s. 162; jfr SvJT 1964 ref. s. 11.) De nu angivna
reglerna torde gälla inte bara när tillträdet skett efter domstols förordnande
utan också när tillträdet grundas på överenskommelse mellan parterna eller på
annan rättsgrund (jfr beträffande ränta på expropriationsersättning NJA 1938
s. 585). Vidare bör erinras om föreskriften i 32 § ExL, enligt vilken den preliminära
ersättning, som domstol kan ha bestämt i samband med tillträdesbeslut,
i så måtto får betydelse för det slutliga avgörandet i målet, att expropriationsersättningen
inte får bestämmas till lägre belopp än det, som nedsatts enligt
domstolens beslut. Slutligen skall här anmärkas det redan tidigare omnämnda
förhållandet, att sakägare enligt nu gällande lagregler inte kan påkalla preliminär
uppskattning och nedsättning av expropriationsersättning i andra fall än när
frågan om förhandstillträde hänskjutits till domstols prövning. Någon motsvarande
rätt föreligger således inte om förhandstillträde skett t. ex. på grund
av frivillig överenskommelse eller enligt lagen om allmänna vägar.

Utredningen

Utredningen erinrar om att gällande bestämmelser om förhandstillträde kritiserats
bl. a. därför, att de i tvistiga fall inte alltid ger den exproprierande möjlighet
att tillräckligt snabbt komma i besittning av expropriationsobjektet. Särskilt
har anmärkts på att reglerna om tillträdestid såvitt gäller bostäder utformats

Kungl. Majrtx proposition nr 73 ur 1966

så att tillträdet kan komma att fördröjas onödigtvis och att sådan fördröjning
också kan inträffa, när fråga uppkommer om preliminär värdering i anslutning
till tillträdet.

För att få underlag för sitt bedömande av hithörande frågor har utredningen
bl. a. gått igenom ett stort antal domstolsakter i mål, i vilka frågor om förhandstinträde
behandlats. Utredningen konstaterar att vad som framkommit därvid
inte gett belägg på någon mera allmän tendens till ett utdraget processuellt förfarande
i tillträdesfrågan. I första instans har avgörandet sålunda kunnat träffas
relativt kort tid efter det yrkande om tillträde framställts. Samtidigt har emellertid
kunnat konstateras, att expropriationsdomstolarnas avgöranden i inte så
få fall överklagats, vilket kunnat medföra att tillträdestiden förskjutits.

Enligt utredningens mening kan den anmärkningen riktas mot bestämmelserna
om tidpunkten för förhandstillträde, att de inte alltid medger en tillräckligt
smidig anpassning efter förhållandena i det särskilda fallet. Utredningen
betonar emellertid att frågan, om dessa bestämmelser och de övriga regler i
lagen som anger förutsättningarna för förhandstillträde kan uppmjukas något i
syfte att få ökad effektivitet i förfarandet, i hög grad beror på möjligheterna att
tillgodose de ersättningsberättigade sakägarnas anspråk på skydd mot oförmånliga
verkningar av förhandstillträdet. Detta skydd är enligt utredningen redan
för närvarande bristfälligt i vissa avseenden. Sakägare som frivilligt gått med
på att egendomen får tillträdas innan expropriationsprocessen inför domstol inletts
har sålunda inte befogenhet att självständigt dra ersättningsfrågan inför
domstols prövning. Lagen ger honom inte heller rätt att under pågående process
få ut någon del av den blivande expropriationsersättningen. I detta hänseende
intar en sakägare, som vägrar att frivilligt avträda fastigheten i förtid, en bättre
ställning. I samband med att tillträdesfrågan bringas under domstolens prövning
kan han yrka, att nedsättning av preliminär ersättning föreskrivs som villkor för
tillträde. Utredningen håller emellertid före, att skyddet inte heller i detta fall
är fullt tillfredsställande. Möjlighet saknas sålunda att, innan processen slutförts,
förordna om ytterligare nedsättning ens för det fall att det senare under processen
visar sig att det ursprungligen nedsatta beloppet är uppenbart för lågt.

Utredningen erinrar om att det enligt ExL uteslutande ankommer på den
exproprierande att ta initiativ till rättegång i expropriationsmål. Som skäl härför
har åberopats, att den exproprierande också efter det han fått expropriationstillstånd
bör ha möjlighet att avstå från att begagna sig av sin expropriationsrätt.
Till fördelarna med ett sådant system hör också, att sakägarna slipper besväret
med att förebringa den ofta omfattande grundläggande utredning, som fordras
för domstolens bedömande. Skyldigheten att förebringa sådan utredning åvilar
nämligen i första hand den exproprierande. Enligt utredningens mening bör
denna ordning alltjämt behållas såsom huvudregel. Samtidigt framhåller utredningen
emellertid, att det i vissa situationer kan uppkomma olägenheter av att
sakägare inte självständigt äger ta initiativ till prövning av ersättningsfrågan.
Det är exempelvis inte ovanligt, att den exproprierande träffar överenskommelse

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 73 år 1966

med sakägarna om att få tillträda expropriationsobjektet, redan innan domstolsförfarandet
inletts eller t. o. m. innan expropriationstillstånd erhållits. Sakägarna
kan då försättas i det läget, att de under lång tid får vänta på att utfå
ersättning för den ianspråktagna egendomen. ExL:s bestämmelser om ordningen
för betalning av expropriationsersättning gör nämligen, att den exproprierande
ofta anser sig förhindrad att i förväg utbetala ens någon del av blivande ersättningsbelopp.
Det har också inträffat att expropriant, som efter medgivande av
sakägare fått ta egendom i anspråk, dröjt avsevärd tid med att påkalla domstolsprövning
av ersättningsfrågan. Att således lång tid kan komma att förflyta
mellan tillträdet och betalningstillfället är också från allmän synpunkt otillfredsställande.
Utredningen anser att den nuvarande ordningen i själva verket är
ägnad att motverka uppgörelser i godo.

För att i görlig mån söka förhindra olägenheter av nyss angiven art föreslår
utredningen, att ersättningsberättigad sakägare skall få viss befogenhet att självständigt
ta initiativ till prövning av ersättningsfrågan inför expropriationsdomstol.
Utredningen anser emellertid att en sådan befogenhet inte bör vara generell.
Innan tillträde ägt rum bör det sålunda liksom hittills ankomma på den
exproprierande att avgöra, om expropriationen skall fullföljas eller ej. Om den
exproprierande däremot redan tagit i besittning den egendom, som expropriationstillståndet
omfattar får han därigenom anses ha manifesterat sin avsikt att
fullfölja anspråket. Utredningen anser att sakägaren i en sådan situation i regel
har ett berättigat krav på att snarast möjligt få sina ersättningskrav prövade av
domstolen. På grund härav föreslås att i 21 § ExL tas upp bestämmelser, som
under nyss angivna förhållanden ger sakägare samma befogenhet som den exproprierande
att fullfölja expropriationsfrågan till domstol. Förslaget i denna del
har dessutom föranlett utredningen att föreslå viss jämkning av ordalydelsen i
5 § fjärde stycket ExL.

Den förstärkning av sakägarnas ställning, som kan åvägabringas på det nyss
angivna sättet, finner utredningen emellertid otillräcklig. I så måtto är denna
förstärkning nämligen av begränsat värde, att det också sedan domstolsförfarandet
inletts kan ta åtskillig tid, innan expropriationsersättningen blir tillgänglig
för fastighetsägaren och andra ersättningsberättigade. Utredningen har därför
funnit anledning överväga i vad mån ytterligare åtgärder kan vidtas för att motverka
de olägenheter som uppkommer på grund härav. En reform av gällande
bestämmelser om preliminär ersättning har därvid först kommit i åtanke. Utredningen
erinrar om, att möjligheten för domstol att meddela föreskrift om sådan
ersättning enligt 38 § ExL är begränsad till fall, när domstolen samtidigt förordnar
om förhandstillträde. En sådan begränsning finner utredningen inte sakligt
befogad, utan anser det tvärtom angeläget, att möjligheten vidgas till att i princip
omfatta alla de fall, när expropriationsobjekt i förtid tagits i besittning av
den exproprierande, vare sig besittningstagandet ägt rum efter överenskommelse
mellan parterna, efter domstols förordnande eller på annan rättsgrund. (Jfr L3U
1962:37 angående ianspråktagandc av mark med vågrätt innan expropriationstillstånd
utverkats.)

Kun yl. Maj: tu pro position nr 7.1 är 19(1(1 55

Eu på nyss angivet sätt utvidgad möjlighet för domstol att förordna om förskottsbetalning
av blivande expropriationsersättning aktualiserar emellertid enligt
utredningens mening frågan om inte bestämmelserna i 38 § ExL bör ändras
också i andra avseenden. Mot dessa bestämmelser kan bl. a. invändas, att de i
alltför hög grad uppfordrar både domstolar och parter till att söka få den preliminära
värderingen utförd med sådan noggrannhet, att dess resultat så nära
som möjligt sammanfaller med det slutliga värderingsresultatet. Härtill bidrar
inte bara föreskriften om att ersättningsbeloppet skall motsvara lägst tre fjärdedelar
av det belopp, till vilket expropriationsersättningen av domstolen förberedelsevis
uppskattas, utan också det förhållandet att preliminär ersättning, oavsett
processtidens längd, kan utdömas bara en gång. Nu angivna förhållanden
medför, att förfarandet i tvistiga fall kan bli omständligt och tungrott. I någon
mån föreligger också risk för att tyngdpunkten i rättegången förskjuts från huvudförhandlingen
till det stadium av förberedelsen, när den preliminära värderingen
sker. Utredningen anser därför önskvärt, att förfarandet förenklas.

Om det nyssnämnda önskemålet skall kunna tillgodoses, är det i första hand
nödvändigt att domstolarna får relativt fria händer, när det gäller att utmäta
preliminära ersättningsbelopp. Utredningen konstaterar, att det för de ersättningsberättigades
del givetvis är angeläget, att en så stor del som möjligt av
den blivande expropriationsersättningen blir tillgänglig inom kort tid efter det
tillträde ägt rum. Detta önskemål måste emellertid vägas mot intresset av att
förfarandet inte i alltför hög grad kompliceras. Utredningen har för sin del
stannat för en lösning, som innebär att man å ena sidan befriar domstolarna
från skyldigheten att redovisa resultat av sin preliminära uppskattning och slopar
de i lagen angivna minimigränserna för den ersättning som skall utgå men
å andra sidan kombinerar detta med regler, som gör det möjligt för domstol att
under processens gång ge föreskrift om ytterligare ersättning. Härigenom kommer
de ersättningsberättigades ställning totalt sett, att inte oväsentligt förbättras.
En möjlighet att meddela upprepade förskottsbeslut i förening med en också
i övrigt utvidgad befogenhet för domstol att utdöma preliminära ersättningsbelopp
skulle sålunda för sakägarnas del medföra avgjorda fördelar från likviditetssynpunkt.
Vidare skulle den i skilda sammanhang väckta frågan om hänsynstagande
till penningvärdeförändringar, som kan inträda under tiden mellan
tillträdet och den slutliga värderingen, få reducerad betydelse. Den antydda
ordningen skulle slutligen också vara till fördel för den exproprierande,
eftersom den skapar gynnsamma betingelser för överenskommelser mellan parterna
och dessutom ökar möjligheten att få till stånd snabba avgöranden i tillträdesfrågorna.

Utredningen understryker att den är medveten om att ett system, enligt
vilket frågor om preliminär ersättning kan väckas vid upprepade tillfällen under
processens gång, är behäftat med vissa nackdelar. Även om domstolens arbetsbelastning,
såvitt gäller varje enskilt värderingstillfälle, kan beräknas åtminstone
i någon mån minska, kan befaras att systemet med upprepade ersättnings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

beslut medför en ökning av den totala arbetsbördan. Härtill kommer att återkommande
ersättningsbeslut också nödvändiggör upprepade fördelningsförrättningar.
I sin tur följer härav ett ökat antal åtgärder för registrering av den inverkan
fördelningarna får på inteckningsförhållandena m. m. Å andra sidan kan
man enligt utredningens mening räkna med att behovet av förhandstillträde —
och därmed också av förordnanden om preliminär ersättning — i någon mån
minskar, om den exproprierande, på sätt utredningen också föreslagit, får viss
möjlighet att väcka talan i expropriationsmål innan expropriationstillstånd lämnats.
Vidare kan man räkna med att ett ökat antal överenskommelser kommer
till stånd. Utredningen anser sig likväl inte kunna anta, att de nyss nämnda
olägenheterna härigenom motverkas i tillräcklig utsträckning, och bedömer det
därför som nödvändigt att åtminstone i någon mån begränsa rätten att påkalla
beslut om preliminär ersättning. I sådant syfte anses lämpligt att dels behålla
det nu gällande förbudet mot att utdöma obetydliga ersättningsbelopp, dels göra
rätten att meddela förnyat ersättningsbeslut beroende av att viss tid förflutit
från tidigare beslut i sådan fråga.

Utredningen föreslår att bestämmelserna om preliminär ersättning reformeras
i den riktning, som nyss angetts.

Vad beträffar de villkor i övrigt, som f. n. gäller för förhandstillträde, ansluter
sig utredningen till gällande rätts ståndpunkt att rätten till förhandstillträde
skall vara beroende av att det för den exproprierandes del föreligger ett betydande
behov av att ta expropriationsobjektet i besittning, innan ersättningsfrågorna
avgjorts definitivt. En viss jämkning av författningstexten föreslås
emellertid. Mot den nu gällande lagregeln kan anmärkas att den genom sitt
starka framhävande av rekvisitet »synnerlig vikt för den exproprierande» i viss
mån inbjuder till den tolkningen, att förhandstillträde bara skulle kunna komma
i fråga i utpräglade undantagsfall. I praktiken har det emellertid visat sig att
situationer, i vilka den exproprierande har ett betydande behov av att i förtid
tillträda expropriationsobjektet, är mycket vanligare än vad som torde ha antagits
vid lagregelns tillkomst. Regeln i fråga kan således föranleda missförstånd,
vilket i sin tur kan leda till att onödiga tvister uppkommer på denna punkt.
Utredningen föreslår därför den utformningen av regeln, att domstol äger förordna
om förhandstillträde »när skäl äro därtill». Det sålunda föreslagna rekvisitet
för regelns tillämpning överensstämmer i formuleringen med bestämmelsen
i 17 kap. 14 § RB om förtida verkställighet av domstols dom i tvistemål.

Utredningen har vidare funnit att regeln i 37 § ExL om bostadshavareS rätt
till laga fardag i vissa sammanhang kommit att framstå som alltför stel. Sålunda
förekommer inte sällan att den exproprierande erbjuder bostadshavaren annan
lägenhet, som kan ställas till förfogande vid en tidigare tidpunkt än den som
följer av fardagsregeln. Med nuvarande bestämmelser är domstolen — även om
den finner erbjudandet vara sådant, att det skäligen bör godtas av bostadshavaren
— förhindrad att ta hänsyn härtill, när den skall bestämma tid för förhandstillträdet.
Detta är, framhåller utredningen, uppenbarligen inte tillfredsställande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

Lämpligare och rimligare är att domstolen får möjlighet att anpassa tillträdestiden
efter förhållandena i det särskilda fallet, givetvis med beaktande av att
bostadshavaren alltid skall få skäligt rådrum. 1 enlighet härmed föreslås att särregeln
angående tillträdestid beträffande bostadsutrymmen slopas. I vad mån
tillträdesdagen bör anknytas till fardag blir således enligt förslaget att avgöra
enbart enligt bestämmelsen om att ägare eller annan vars rätt berörs alltid skall
få skäligt rådrum. Den nu gällande föreskriften, att rådrummet skall fastställas
med utgångspunkt från dagen för delgivningen av domstolens beslut anses kunna
undvaras. Också i detta avseende bör domstolen ha möjlighet att anpassa avgörandet
efter förhållandena i det särskilda fallet. Om exempelvis domstolen i
parternas närvaro tillkännagivit, när beslut i anledning av framställt yrkande
om förhandstillträde kommer att meddelas, bör vid bifall till yrkandet datum
för tillträdet kunna utsättas, utan att beslutet i denna del görs beroende av att
delgivning med part ägt rum viss tid dessförinnan.

De nu redovisade förslagen till reformer och jämkningar i ExL:s bestämmelser
om förhandstillträde och preliminär ersättning har, i förening med det samtidigt
framlagda förslaget till bestämmelser om kvalificerat förhandstillträde, föranlett
utredningen att föreslå en viss omredigering av bestämmelserna. Dessa bör enligt
utredningen tas in i det avsnitt av lagen som handlar om domstolar och rättegång
i expropriationsmål. Som en följd därav bör rubriken framför 37 § »Om tillträde
av fastigheten före expropriationens fullbordande» utgå. Den f. n. i 37 §
upptagna huvudbestämmelsen om förhandstillträde föreslås — med jämkad
lydelse — få sin plats i 36 §. I detta lagrum tas också in de nya bestämmelserna
om förskott som villkor för förhandstillträde. I 37 § upptas bestämmelser om
förskottsbeslut efter förhandstillträde. Erforderliga föreskrifter om bl. a. handläggningen
av nu avsedda frågor, f. n. meddelade i 39 §, föreslås skola tas in i
38 §. De expeditionella föreskrifter som 36 § nu innehåller föreslås skola inflyta i
en ny paragraf, 42 §, placerad som sista paragraf i avsnittet om rättegångsförfarandet.
— Utöver vad nu nämnts föreslås vissa följdändringar i 32, 48—50,
52—54 och 58 §§ ExL.

Remissyttrandena

Förslaget om rätt för fastighetsägare och andra ersättningsberättigade sakägare
att självständigt ta initiativ till rättegång i expropriationsmål har mött
kritik bara i yttrandet från järnvägsstyrelsen. Styrelsen avstyrker förslaget och
hävdar att den föreslagna utvidgade talerätten kan medföra den olägenheten för
statens järnvägars del, att mål som berör ett stort antal markägare och som
hittills kunnat sammanföras i större grupper fortsättningsvis kan komma att
få handläggas i ett stort antal rättegångar med obetydliga processföremål. Vidare
anser styrelsen, att statens järnvägar om förslaget genomförs skulle löpa en viss
risk att till viss del åsamkas dubbla kostnader. Bl. a. kan det befaras att markägare
— i ovetskap om att karta och annan utredning enligt 11 och 26 §§ ExL

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

redan upprättats genom statens järnvägars försorg — själv ombesörjer utredningsåtgärder
av nyss angiven art. Enligt styrelsens mening är det önskvärt
att genom lagstiftningsåtgärder söka undanröja risken för dubbelarbete med
åtföljande merkostnader för exproprianten.

Föreningen Sveriges staclsdomare vill inte motsätta sig utredningens förslag
men framhåller, att en del processuella olägenheter kan uppkomma, om sakägare
får befogenhet att väcka talan i expropriationsmål. Om den exproprierande inte
anser tiden mogen för frågans avgörande, kan det nämligen bli svårt för domstolen
att förmå denne att fullgöra sin skyldighet att förebringa den — ofta omfattande
— grundläggande utredning, som erfordras för frågans bedömande.

Sveriges allmänna hypoteksbank ifrågasätter om inte den föreslagna befogenheten
för sakägare att väcka talan bör gälla också i fall när expropriationsrätt erhållits
men fastigheten ännu inte tillträtts.

De föreslagna bestämmelserna om förskott vid förhandstillträde har praktiskt
taget enhälligt tillstyrkts av de remissinstanser, som gått närmare in på
frågan. Med särskild tillfredsställelse hälsas den föreslagna förenklingen i fråga
om beräkning av förskott. På en punkt, nämligen i fråga om lämpligheten
av att införa möjlighet till upprepade förskottsbeslut har dock viss tvekan
yppats i några remissyttranden. Lantmäteristyrelsen samt länsstyrelsen och
överlantmätaren i Jönköpings län uttrycker sålunda, som redan antytts, farhågor
för att en reform i denna riktning kan komma att öka den totala arbetsbördan
för domstolar och andra organ och därigenom motverka syftet med de
föreslagna lagstiftningsåtgärderna i övrigt. Länsstyrelsen tillägger att det i
varje fall finns anledning att överväga en något starkare begränsning av rätten
till förskott än utredningen tänkt sig. I motsats till den sist återgivna uppfattningen
hävdar Föreningen Sveriges häradshövdingar att den begränsningsregel,
som utredningen föreslagit i detta sammanhang i vissa lägen kan framstå som
alltför restriktiv. Lantbruksdirektören i Jönköpings län anser — under hänvisning
bl. a. till en befarad ökning av domstolarnas arbetsbörda och till att bjudet
belopp kan utdömas såsom förskott — de föreslagna bestämmelserna om upprepade
förskott onödiga och avstyrker helt förslaget i denna del.

I fråga om beräkningen av förskottens storlek betonar Svenska vattenkraftföreningen
vikten av att i lagtext eller motiv klart utsägs, att förskott utöver
vad exproprianten erbjudit i vissa typsituationer inte får utdömas. Som exempel
på sådana situationer nämner föreningen, att markägare vid expropriation för
kraftledningsändamål kräver ersättning för förlust av tätbebyggelsevärde och
tvist föreligger i frågan, om ersättning överhuvudtaget skall utgå i sådant hänseende.

T anslutning till de föreslagna förskott sreglerna berör lagberedningen i sitt
yttrande en fråga av mera allmän räckvidd, nämligen frågan i vilken utsträckning
det bör vara möjligt att, när den slutliga expropriationsersättningen bestäms,
ta hänsyn till förändringar i penningvärdet under tiden mellan tillträdet

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 är 1966

och den slutliga värderingen. Lagberedningen erinrar om att sådan förändring
enligt högsta domstolens praxis inte skall beaktas vid expropriationsersättningens
bestämmande. Enligt lagberedningen står denna ståndpunkt inte i överensstämmelse
med den allmänna principen om full ersättning till expropriaten. Ståndpunkten
har också i olika sammanhang kritiserats. I utredningens betänkande
har frågan inte närmare penetrerats. Lagberedningen betvivlar att de föreslagna
reglerna kan i någon mera väsentlig mån undanröja de uppenbara olägenheter
för sakägarna som är förbundna med den nuvarande ordningen och hemställer
därför, att frågan får en adekvat lösning. Försvarets civilförvaltning anser däremot
att en i enlighet med utredningens förslag utvidgad befogenhet för domstol
att utdöma förskott kommer att medföra, att frågan om särskilt indextillägg i
praktiken begränsas till att gälla ett fåtal fall och bara avse eventuellt kvarstående
del av totalersättningen.

Förslaget att domstol skall äga förordna om förhandstillräde »när skäl är
därtill» har lämnats utan erinran i det alldeles övervägande antalet remissyttranden.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser, att förslaget i denna del
medför en önskvärd förbättring och Stockholms stadskanslis juridiska avdelning
anser förslaget välgrundat. Fastighetsnämnden i Göteborg, Svenska kommunal
tekniska föreningen och SABO hävdar att förslaget innebär en lämplig
anpassning till gällande praxis och de erfarenheter som vunnits sedan den nuvarande
lagregeln tillkom.

Föreningen Sveriges häradshövdingar anser att förhandstillträde bör kunna
tillåtas bara om det kan ske utan att markägaren eller annan sakägare oskäligt
betungas och att detta bör framgå av lagtexten.

Svea hovrätt, Handelskamramas nämnd, Näringslivets byggnadsdelegation,
RLF, Svenska bankföreningen, Sveriges advokatsamfund och Sveriges fastighetsägareförbund
avstyrker utredningens förslag på denna punkt. Hovrätten erinrar
om att utredningen inte åsyftat någon ändring i det tillämpningsområde för
institutet förhandstillträde, som angavs vid den nuvarande lagregelns tillkomst.
Enligt hovrättens mening föreligger inte heller några sakliga skäl för ändring av
lagregeln. Mot den av utredningen föreslagna formuleringen kan invändas, att
den skulle kunna föranleda en tolkning, som inte tillräckligt beaktar sakägarnas
intressen i frågan. Advokatsamfundet hävdar att den av utredningen föreslagna
formuleringen innebär en väsentlig uppmjukning av nuvarande regel och öppnar
vidsträckta möjligheter för den expropriationssökande att bara med kort
varsel beröva markägaren dispositionsrätten till hans egendom. För den enskilde
markägaren innebär den föreslagna omformuleringen en avsevärd minskning av
hans rättsskydd och bestämmelsen kan, om den inte tillämpas restriktivt, medföra
stora olägenheter. Detta gäller inte bara när det är fråga om ett bostadsförhållande
utan i än högre grad när det gäller intrång i rörelse. Samfundet
hävdar att expropriationssökandens behov av förhandstillträde är tillräckligt
väl tillgodosett med domstolarnas nuvarande tillämpning av begreppet »synnerlig
vikt».

Kungl. Majrts ''proposition nr 73 år 1966

Synpunkter av i huvudsak samma innebörd som de av Svea hovrätt och advokatsamfundet
framförda åberopas av övriga remissinstanser som avstyrkt förslaget.

Förslaget att utmönstra den nuvarande föreskriften om bostadshavares rätt
att åtnjuta laga fardag har livligt tillstyrkts av flera remissinstanser. Svea hovrätt
understryker att det med hänsyn till hovrättens erfarenheter framstår som
särskilt önskvärt, att nuvarande bestämmelser om tillträde till bostad ändras.
Det har nämligen visat sig att dessa bestämmelser är svårtolkade och därjämte
medför praktiska svårigheter vid tillämpningen.

Endast Sveriges advokatsamfund avstyrker förslaget i denna del. Samfundet
hävdar att redan den nuvarande tidsfristen är otillräcklig. Ett slopande av
fristen skulle kunna medföra stora ekonomiska och personliga svårigheter för
bostadshavama och innebär ett allvarligt intrång i deras anspråk på rimligt
rättsskydd. Med hänsyn till rådande bostadsbrist förordar styrelsen, att den
nuvarande bestämmelsen kompletteras med en bestämmelse om skyldighet för
expropriationssökanden att tillhandahålla bostadsinnehavaren annan till pris
och beskaffenhet godtagbar bostad. Styrelsen anser vidare att tidsfristen för tillträde
liksom hittills skall räknas först från den dag expropriaten erhållit del av
domstolens beslut om rätt till förhandstillträde.

Från några håll anmäls önskemål om ytterligare lagändringar eller förtydliganden
i de föreslagna bestämmelserna om förhandstillträde. Vattenfallsstyrelsen
och Svenska vattenkraftföreningen yrkar att bestämmelserna ges sådan utformning,
att domstols beslut om tillträde, när skäl föreligger därtill, skall sedan
den som skäligt rådrum bestämda tiden utgått få utnyttjas oberoende av att
beslutet inte vunnit laga kraft. Drätselkammaren i Kiruna anser att domstolsbeslut
om förhandstillträde bör kunna — med giltighet från det expropriationstillstånd
erhålls eller från viss bestämd tid därefter — meddelas i expropriationsmål
också under tid, när handläggningen av frågan om expropriationstillstånd
pågår hos Kungl. Maj:t.

I yttrandet från juridiska avdelningen vid Stockholms stadskansli framhalls
önskvärdheten av en regel, som ger möjlighet för expropriant att vid expropriation
av fastighet tillträda fastigheten och de rättigheter — exempelvis hyresrätt
— som upplåtits däri vid skilda tidpunkter. Juridiska avdelningen framhallei
att sådan möjlighet inte synes föreligga enligt förslaget och ger exempel på situationer,
i vilka behov kan föreligga av en regel med angiven innebörd. — I samma
yttrande erinras vidare om att förslaget inte innehåller någon bestämmelse om
hur fastighetens inkomster och utgifter skall fördelas mellan expropriant och
expropriat efter tillträdet. Ett klarläggande på denna punkt anses önskvärt.

Departementschefen

När expropriationsförfarandet inletts kan det vara mycket angeläget för den
exproprierande att snabbt komma i besittning av expropriationsobjektet, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1966

i regel är en fastighet. Det står givetvis parterna fritt att avtala om förhandstillträde
men sådana överenskommelser är ofta inte möjliga att uppnå. Eftersom
expropriationsförfarandet inte sällan kräver lång tid, har regler införts som
ger domstolen rätt att under vissa förutsättningar ge tillstånd till förhandstillträde.
Av hänsyn till de ersättningsberättigade sakägarnas intressen kan förhandstillträde
inte tillåtas utan en viss prövning och utan att domstolen uppställer
vissa villkor.

ExL:s regler om förhandstillträde kan inte bedömas utan att man tar hänsyn
till de verkningar som enligt särskilda bestämmelser eller sakens natur inträder
till följd av att tillträde ägt rum. Sålunda anses att uppskattningen av egendomens
värde skall hänföra sig till tiden för tillträdet om sådant ägt rum och
inte till tiden för domen. Detta anses gälla även när tillträdet grundas på frivillig
överenskommelse. Vidare gäller att en sakägare inte kan framställa
yrkande om nedsättning av preliminär ersättning i andra fall än då frågan om
förhandstillträde hänskjutits till domstols prövning. Om förhandstillträde skett
på grund av frivillig överenskommelse kan expropriaten alltså inte framtvinga
sådan ersättning.

Reglerna om förhandstillträde har utsatts för viss kritik. Bl. a. har gjorts gällande
att den exproprierandes intresse av att snabbt komma i besittning av
marken inte är tillräckligt tillgodosett. Det har också riktats anmärkningar
mot de regler som avser att skydda de ersättningsberättigades intressen.

Utredningens förslag innefattar ett flertal ändringar i frågor som äger samband
med förhandstillträde, men beträffande de förutsättningar som måste
vara uppfyllda för att förhandstillträde skall få ske föreslås inga nyheter av
principiell innebörd. Möjligheten att erhålla förhandstillträde skall liksom f. n.
stå öppen oberoende av expropriationsobjektets karaktär, och beslut i tillträdesfrågan
skall meddelas av domstolen.

De frågor som utredningen tar upp gäller dels befogenheten för sakägare att
väcka talan i expropriationsmål, dels kravet på besittningstagande som förutsättning
för rätt till preliminär ersättning, dels vissa frågor angående fastställandet
av preliminär ersättning och beloppet av sådan ersättning, dels vissa
detaljfrågor rörande förhandstillträde.

Som jag redan anfört kan tillträde ske på grundval av en frivillig överenskommelse.
Denna kan träffas redan innan den exproprierande väckt talan i
expropriationsmålet. Eftersom expropriaten inte har möjlighet att själv väcka
talan i målet får han i en sådan situation en mycket svag ställning. Sedan
den exproprierande väckt talan, har expropriaten inte heller möjlighet att under
rättegången få ut någon del av den blivande ersättningen. Genom att frivilligt
ge den exproprierande tillträde kommer expropriaten alltså i ett sämre
läge än om han vägrat. I det senare fallet kan han framställa yrkande om
preliminär ersättning och domstolen kan då föreskriva att sådan ersättning skall
nedsättas hos länsstyrelsen och att detta skall utgöra villkor för tillträdet.

Utredningen anser att den nyss beskrivna ordningen är otillfredsställande och

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

föreslår att talan i expropriationsmål, när fastigheten tagits i besittning, skall
få väckas inte bara av den exproprierande utan också av fastighetens ägare
eller annan sakägare vars rätt berörs av besittningstagandet. Bestämmelsen härom
tas upp i 21 § första stycket ExL. Den föreslagna bestämmelsen har fått
ett mycket gynnsamt mottagande vid remissbehandlingen.

Enligt min mening innebär den föreslagna regeln en klar förstärkning av
expropriatens ställning. Den är också värdefull genom att den uppmuntrar till
uppgörelser i godo. Jag ansluter mig därför helt till utredningens förslag.

Även sedan domstolsförfarandet inletts kan det emellertid ta åtskillig tid innan
expropriationsersättningen blir tillgänglig för de ersättningsberättigade.
F. n. kan dessa inte komma i åtnjutande av någon del av denna ersättning annat
än genom beslut av domstolen i samband med tillstånd till förhandstillträde.
Utredningen anser att denna begränsning inte är befogad och föreslår därför
att möjligheten att utfå preliminär ersättning eller, med utredningens terminologi,
förskott vidgas så att varje besittningstagande i regel ger fastighetens ägare
och andra sakägare rätt att få förskott på den blivande expropriationsersättningen.
Bestämmelsen därom tas upp i 37 § ExL.

Remissbehandlingen har gett ett mycket starkt stöd även åt detta förslag och
jag ansluter mig till det.

När det gäller fastställandet av preliminär ersättning är det i övrigt framför
allt två frågor som utredningen behandlar. Den ena avser beräkningen av beloppet
och den andra gäller det förhållandet att preliminär ersättning, oavsett
processtidens längd, kan utdömas bara en gång. Det förslag som utredningen
stannar för innebär att domstolen får friare händer än nu när det gäller att
bestämma beloppet. Regeln om att beloppet skall motsvara lägst tre fjärdedelar
av det belopp, vartill domstolen preliminärt uppskattar expropriationsersättningen
slopas. Vidare föreslås att domstolen skall få möjlighet att utdöma
ytterligare belopp under processens gång. I syfte att förhindra att detta leder
till alltför stor olägenhet för domstolar och andra myndigheter, som har att ta
befattning med dessa frågor, föreslår utredningen bestämmelser som innebär att
domstolen inte får utdöma obetydliga belopp och inte heller får meddela nytt
beslut i sådana frågor som här avses förrän viss tid förflutit från ett tidigare
beslut. De nu återgivna reglerna tas upp i 36 och 37 §§ ExL. Förslagen har fatt
ett positivt mottagande vid remissbehandlingen.

Utredningens förslag i denna del medför utan tvivel stora fördelar för sakägarna,
inte minst från likviditetssynpunkt. En stor fråga som inte kan få sin
lösning i detta sammanhang men som på grund av förslaget minskar i betydelse,
är den ofta diskuterade frågan om beaktande av penningvärdeförändringar, som
inträffar under tiden mellan tillträdet och den slutliga domen i målet. Förslaget
är vidare ägnat att främja uppgörelser i godo mellan parterna och ger vissa möjligheter
till en snabbare handläggning av tillträdesfrågorna. Samtidigt kan det
dock leda till upprepade framställningar om förskott och därigenom orsaka
domstolar och andra myndigheter visst ökat besvär. De regler som föreslagits i
avsikt att motverka sådana olägenheter synes emellertid tillräckliga.

Kanyl. May.ts proposition nr 73 ar 1966

På grund av vad nu anförts kan jag också i denna del i allt väsentligt ansluta
mig till utredningens förslag. Till detaljerna i förslaget, torde jag få återkomma
i specialmotiveringen. I anledning av några remissyttranden vill jag dock redan
i detta sammanhang uttala att det synes varken lämpligt eller behövligt att i
lagen närmare reglera när förskott kan anses befogat.

En av de detaljfrågor om förhandstillträde som utredningen tagit upp är
närmast av redaktionell natur. F. n. föreskrivs i 37 § ExL att tillstånd kan lämnas
om det är av synnerlig vikt för den exproprierande att få ta fastigheten
i besittning innan expropriationen fullbordats. Utredningen anser att uttrycket
»synnerlig vikt» kan inbjuda till den tolkningen att förhandstillträde skall kunna
komma i fråga bara i undantagsfall, f praktiken är det emellertid enligt vad
utredningen framhåller mycket vanligt med förhandstillträde. I syfte att undanröja
risker för missförstånd samt onödiga tvister föreslår utredningen att som
förutsättning för tillträde anges att »skäl äro därtill».

Förslaget har lämnats utan erinran av nästan alla remissinstanser. Några har
dock gjort gällande att det föreslagna uttrycket ger expropriaterna ett minskat
rättsskydd.

Jag delar utredningens uppfattning att uttrycket »synnerlig vikt» ger eu föreställning
om att förhandstillträde kan komma i fråga bara i undantagsfall och
att uttrycket på grund därav kan missuppfattas och leda till onödiga tvister.
I likhet med utredningen anser jag därför lämpligt att kravet på domstolsprövning
av frågan om den exproprierandes intresse att i förväg få tillträda expropriationsobjektet
i stället kommer till uttryck genom en allmän regel av innebörd,
att domstolen äger tillåta sådant tillträde, när skäl föreligger. Med hänsyn
till den tämligen omfattande praxis, som numera hunnit utbildas på området,
och till den innebörd uttrycket har i andra likartade rättsregler, kan enligt min
mening inte befaras att omformuleringen skall misstolkas.

Enligt utredningens förslag — till vilket jag ansluter mig — skall förordnande
om förhandstillträde liksom hittills kunna meddelas beträffande fastighet eller
rättighet som omfattas av meddelat expropriationstillstånd. Detta innebär inte,
att förordnandet med nödvändighet måste omfatta hela expropriationsobjektet.
Möjlighet bör naturligtvis finnas, att anpassa förordnandets omfattning och
innehåll i övrigt efter vad som i varje särskilt fall finnes lämpligt och behövligt.
Med den utformning bestämmelserna om förhandstillträde fått i utredningens
förslag torde utan vidare stå klart, att sådan möjlighet föreligger.

Den andra mera detaljbetonade fråga som utredningen tar upp i detta sammanhang
gäller laga fardag för ägare eller annan som har sin bostad i byggnad
på fastigheten. Enligt den nu gällande ordningen får tillträdet inte bestämmas
till tidigare dag än den fardag som först inträffar sedan tre månader förflutit
från delgivningen. Detta innebär att domstolen är förhindrad ge tillstånd till
förhandstillträde till tidigare dag även om den exproprierande erbjuder bostadshavaren
annan bostad som i och för sig bör godtas.

Utredningen anser att regeln är alltför stel och föreslår att den helt avskaffas.

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

Nuvarande regel om skäligt rådrum anses tillräcklig också med tanke på denna
situation.

Förslaget har livligt tillstyrkts av flera remissinstanser. Endast en remissinstans
har avstyrkt förslaget och därvid uttalat att det innebär ett allvarligt
intrång i sakägarnas rättsskydd.

Enligt min mening är det inte en rimlig ordning att tillträdet när den exproprierande
ställt en godtagbar bostad till förfogande skall behöva uppskjutas enbart
i avvaktan på en laga fardag. Även i andra fall kan det vara olämpligt
att göra tillträdet beroende av laga fardag. Den av utredningen åberopade regeln
om skäligt rådrum får anses ge tillräckligt skydd. Bland de omständigheter som
måste beaktas vid tillämpningen ingår också tillgången på bostäder. Att införa
en uttrycklig regel om skyldighet för den exproprierande att ställa en bostad till
förfogande synes varken nödvändigt eller lämpligt. Jag biträder således även i
nu behandlat avseende utredningens förslag.

Vid remissbehandlingen har upptagits några frågor om ytterligare ändringar
när det gäller förhandstillträde. De berörda frågorna är emellertid av den speciella
natur att lösningen av dem bör kunna anstå till den slutliga översynen
av ExL.

I enlighet med vad jag nu anfört förordar jag att ExL:s bestämmelser om förhandstillträde
och ersättning i samband med sådant tillträde ändras i överensstämmelse
med vad utredningen föreslagit. Jag biträder också den av utredningen
föreslagna omredigeringen av hithörande bestämmelser och förordar i enlighet
härmed att nu behandlade bestämmelser får inflyta i 36—38 §§ ExL.
Såsom utredningen anfört föranleder förslagen också vissa följdändringar i 32.
48—50, 52—54 och 58 §§ ExL.

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 196G

Kvalificerat förhandstillträde

Gällande rätt

Även om förhandstillträde skett är den exproprierande att betrakta som ägare
av expropriationsfastigheten först sedan domen i expropriationsmålet vunnit laga
kraft och föreskriven åtgärd för expropriationens fullbordan vidtagits. Sistnämnda
åtgärd består vanligen i att expropriationsersättningen nedsätts hos
länsstyrelsen (48 och 49 §§ ExL). Finns ingen expropriationsersättning att erlägga
enligt domen — vare sig detta beror på att hela beloppet nedsatts i förväg
enligt 38 § ExL eller på att parterna kommit överens om att expropriationsersättning
över huvud inte skall utgå — krävs i stället för nedsättning anmälan
hos länsstyrelsen (54 och 60 §§). Vad som anförts nyss om tidpunkten för äganderättsövergången
gäller också i fråga om den i 49 § andra stycket ExL och 24 §
1 mom. inteckningsförordningen angivna verkan av äganderättsexpropriation,
nämligen att fastigheten befrias från begränsade sakrätter. Fullbordandet av
expropriation kan dessutom tänkas få betydelse för den tidpunkt, när expropriation
får fastighetsbildande verkan. — ExL:s regler bygger på den grundprincipen
att alla av expropriationen föranledda ersättningsfrågor skall avgöras i ett
sammanhang. I fråga om löseskilling för exproprierad egendom medger lagen
överhuvudtaget inte något avsteg från denna princip. Beträffande övriga ersättningsposter
är principen emellertid något modifierad. På yrkande av part kan
domstolen sålunda hänvisa sakägare att i särskild rättegång vid domstolen föra
talan om ersättning för skada eller intrång, som finnes inte lämpligen kunna
prövas i målet (34 § första stycket ExL). Uppkommer fråga om ersättning för
skada eller intrång, som uppstått efter expropriationsmålets slutliga avgörande
och inte kunnat förutses i målet, äger bestämmelserna i ExL inte alls tillämpning
(34 § andra stycket ExL).

Vissa utländska förhållanden

Grundsatsen att betalning av slutligt fastställd expropriationsersättning i regel
skall föregå det definitiva ianspråktagandet vid expropriation möter inte bara i
svensk utan också i utländsk expropriationslagstiftning. Från Förbundsrepubliken
Tyskland kan nämnas att dess byggnadslag av år 1960 (Bundesbaugesetz),
som bl. a. innehåller åtskilliga bestämmelser om expropriationsrätt för tätbebyggelseändamål,
också har en regel (165 §) av innebörd, att avsteg i visst fall kan göras
från den nyss angivna grundsatsen. Regeln tar närmare bestämt sikte på det
fall att en vid domstol anhängig tvist gäller bara storleken av expropriationsersättningen.
På yrkande av den exproprierande kan domstolen härvid uppdra
åt viss administrativ myndighet att meddela s. k. verkställighetsförordnande
(Ausfiihrungsanordnung). I och med att sådant förordnande getts, vinner ex -

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 saml. Nr 73

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

propriationsbeslutet rättskraft, utom beträffande det omtvistade ersättningsbeloppet.
Det förutsätts att den exproprierande dessförinnan erlagt belopp,
beträffande vilka slutligt avgörande redan föreligger samt i regel dessutom att
han ställt säkerhet för belopp, om vilket tvist råder. — I norsk expropriationsrättslig
litteratur har uttalats att en expropriant, efter det förhandstillträde skett
i enlighet med bestämmelserna i 1959 års norska expropriationslag (lov om oreigning),
torde kunna få s. k. grunnbokhjemmel till egendomen och därigenom bli
berättigad att exempelvis pantsätta den för byggnadslån (Sandene, Oreigningsloven,
s. 150, Oslo 1962).

Utredningen

Inledningsvis erinrar utredningen om att det i vissa fall när expropriation
sker för att överföra fastighet i den exproprierandes ägo kan uppkomma särskilda
svårigheter till följd av att den exproprierande måste avvakta tidpunkten
för expropriationens fullbordan, innan han blir ägare till fastigheten. Som exempel
nämns vissa fall, när fastigheten skall ingå i ett saneringsföretag eller användas
för ny bostadsbebyggelse. Det är då vanligt att marken skall utnyttjas för
enskilt bebyggande och det förhåller sig dessutom inte sällan så, att marken
ingår i ett större område som skall bebyggas i ett sammanhang. En förutsättning
för att byggnadsföretaget överhuvudtaget skall kunna påbörjas kan härvid vara
att erforderliga fastighetsbildningsåtgärder samt vidareöverlåtelser eller tomträttsupplåtelser
dessförinnan genomförts. I regel föreligger också behov av att
under byggnadstiden kunna inteckna och belåna fastigheten. Åtgärder av nu
berörd art förutsätter i sin tur att den exproprierande blivit ägare av fastigheten.
En förskjutning av tidpunkten för hans förvärv kan således komma att medföra
att också själva byggnadsföretaget fördröjs.

Det anförda ger enligt vad utredningen framhåller vid handen, att frånvaron
av bestämmelser som gör det möjligt för den exproprierande att innan expropriationsprocessen
slutförts förvärva äganderätt till fastighet, som skall exproprieras
med sådan rätt, i vissa situationer kan medföra påtagliga olägenheter.
Som en följd av att bostadsbyggandet och saneringsverksamheten kraftigt
ökat har behovet av att anlita expropriationsförfarande i sådana sammanhang
också växt. Detta har i sin tur bidragit till att behovet av att komplettera
lagstiftningen med regler av nyss angiven innebörd på senare år gjort sig allt
starkare gällande.

Utredningen betonar att en förutsättning för att en reform i antydd riktning
skall kunna genomföras givetvis är, att fastighetsägares och andra rättsägares
rimliga intressen kan tillgodoses. I detta avseende konstateras att redan ett
förtida besittningstagande i många fall medför att såväl ägaren som nyttjanderättshavare
och därmed jämställda rättsägare helt betages möjligheten att
utnyttja fastigheten. Efter ett besittningstagande i enlighet med domstols förordnande
kan den exproprierande sålunda i allmänhet fysiskt förfoga över fas -

G 7

Kung!. Maj:ts proposition nr 73 ur 1966

tigheten på samma sätt som om lian var ägare till densamma. En reform som
innebär att den exproprierande i här åsyftade fall också juridiskt blir att betrakta
som ägare av fastigheten kan näppeligen anses medföra, att nu berörda
rättsägares ställning försvagas i jämförelse med den situation som redan nu
uppkommer vid ett totalt besittningstagande. Givetvis bör — i överensstämmelse
med vad som funnits böra gälla vid förhandstillträde — till rättsägarnas
skydd uppställas krav på att de får skäligt rådrum, innan egendomen behöver
frånträdas, att ersättning i görlig mån utdöms i så nära anslutning till ianspråktagandet
som möjligt och att säkerhet finns för att också återstående ersättningsbelopp
kommer att erläggas. I den mån så sker kan det emellertid inte
ur önskemålet att bereda nu angivna rättsägare ett rimligt rättsskydd härledas
något argument, som innebär avgörande hinder mot införandet av bestämmelser,
enligt vilka den exproprierande när ett påtagligt behov därav föreligger
kan få ta fastigheten i anspråk med äganderätt innan expropriationsmålet definitivt
avgjorts.

Vad beträffar eventuella panträttshavares intressen i sammanhanget anmärker
utredningen, att den omständigheten att den exproprierande övertar
fastigheten med äganderätt innan expropriationsprocessen slutförts inte nödvändigtvis
behöver innebära att också panträtter i fastigheten bringas att upphöra
samtidigt. Både fastighetsbildningen och kreditgivningen kan dock försvaras
av att äldre panträtter kvarstar i fastigheten. Från denna synpunkt är
det följaktligen önskvärt att fastigheten, i likhet med vad som sker när expropriation
fullbordas, befrias från panträtt i och med att den övergår i den
exproprierandes ägo. Inte heller med ett sådant system anses några olägenheter
behöva uppkomma för panträttshavarna. Med hänvisning till sitt förslag
om vidgade möjligheter att utdöma förskott hävdar utredningen, att panträttshavamas
intressen i själva verket kan tillgodoses på ett avgjort bättre sätt än
som hittills kunnat ske i samband med förtida besittningstagande. I den mån
fordringarna inte blir fullt betalda ur utdömda förskottsbelopp, kvarstår för
fordringsägarnas del — i stället för panträtten — en rätt till utdelning ur den
blivande expropriationsersättningen och för betalningen av denna ersättning
skall enligt ExL:s regler alltid finnas betryggande säkerhet.

Sammanfattningsvis anför utredningen, att några avgörande invändningar
inte kan riktas mot ett system enligt vilket fastigheten — befriad från begränsade
sakrätter i samma utsträckning som vid fullbordad expropriation — kan
överföras i den exproprierandes ägo, redan innan slutlig dom föreligger i ersättningsfrågorna.
Utredningen konstaterar vidare, att det föreligger ett klart uttalat
behov av ett sådant system och uttalar som sin mening, att i ExL bör införas
bestämmelser som tillgodoser detta behov.

När det gäller att infoga bestämmelser av den nyss angivna innebörden i
ExL:s regelsystem, diskuterar utredningen skilda lösningar. En tänkbar utväg
är att ändra de nuvarande bestämmelserna om förhandstillträde så, att sådant
tillträde alltid får den verkan att egendomen övergår till den exproprierande

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 73 år 1966

med samma rätt som efter fullbordad expropriation, givetvis dock med skyldighet
för den exproprierande att erlägga den expropriationsersättning, som kan
komma att slutligt fastställas i målet. Denna lösning avvisas emellertid av utredningen
bl. a. av det skälet, att förfarandet ofta skulle bli alltför omständligt.
Bl. a. skulle domstolen — på vilken det rimligen bör ankomma att ta upp och
pröva frågor av denna art — alltid vara tvingad att hålla särskild huvudförhandling
och meddela dom i frågan. Vidare skulle omfattningen av det förtida
ianspråktagandet inte kunna anpassas efter vad som i varje särskilt fall motsvarade
föreliggande behov utan en tämligen omfattande detaljreglering av
rättsförhållandet mellan parterna. Av dessa skäl anser utredningen lämpligast
att det nuvarande systemet med förhandstillträde får bestå jämsides med det
av utredningen förordade nya systemet.

Å andra sidan anser utredningen inte heller lämpligt att utforma bestämmelserna
så, att ett ianspråktagande med den rätt som nu är i fråga kan komma till stånd
oberoende av om fastigheten tas i besittning av den exproprierande eller ej. En
sådan lösning skulle nämligen avsevärt komplicera lagstiftningen. Bl. a. skulle det
bli nödvändigt att i detalj reglera förhållandena under den tid som förflyter från
äganderättsövergången till det slutliga besittningstagandet. Utredningen menar
att det inte heller föreligger något praktiskt behov av att på detta sätt möjliggöra
äganderättsövergång utan besittningstagande. Den lösning som utredningen slutligen
stannar för innebär att besittningstagande liksom nu skall kunna ske utan
äganderättsövergång men att äganderättsövergång inte skall kunna ske utan att
besittningstagande först ägt rum. Utredningen framhåller, att särskilda föreskrifter
om rätt för fastighetsägaren och innehavaren av särskilda sakrätter att
åtnjuta skäligt anstånd innan egendomen avträds inte erfordras med en sådan
lösning. Inte heller blir det nödvändigt med särskilda bestämmelser om skyldighet
för den exproprierande att erlägga förskott i samband med ianspråktagandet.
Om nämligen besittningstagande uppställs som en förutsättning för äganderättsövergång
innan ersättningsfrågorna definitivt avgjorts, följer redan av bestämmelserna
om förhandstillträde, att domstolen skall bereda vederbörande
sakägare skäligt rådrum och att förskottsbetalning kan föreskrivas såsom villkor
för besittningstagandet.

I enlighet med dessa överväganden föreslår utredningen att vid sidan av de
nuvarande bestämmelserna om förhandstillträde införs regler, enligt vilka domstolen
när skäl är därtill skall kunna i särskild dom medge, att fastighet som
skall avstås genom expropriation får övergå i den exproprierandes ägo, innan
lagakraftägande dom angående expropriationsersättningen föreligger. Denna senare
form av ianspråktagande anser utredningen lämpligen kunna benämnas
kvalificerat förhandstillträde i motsats till den nuvarande formen enkelt förhandstillträde.
I den mån tillträde inte redan skett, skall domstolen i samband
med medgivandet bestämma tid och villkor för tillträde av fastigheten. Enligt
förslaget skall det sedan ankomma på den exproprierande att själv bestämma,
om han vill utnyttja medgivandet till kvalificerat förhandstillträde. Vill han be -

Kungl. Mujrts proposition nr 73 ur 1966

gagna sig av medgivandet skall han, sedan tiden för fullföljd av talan utgått
och tillträde skett, göra anmälan till länsstyrelsen. När anmälan skett skall
fastigheten övergå till den exproprierande med samma rätt som om expropriationen
fullbordats, givetvis dock med skyldighet för den exproprierande att erlägga
den expropriationsersättning, som kan komma att slutligt fastställas i
målet.

De sålunda föreslagna reglerna med därtill anslutande föreskrifter föreslås få
sin plats i 3»—41 §§ ExL. Vissa följdändringar föreslås i 54, 58, 60, 68 och

101 §§.

Remissyttrandena

Huvudprinciperna i det nu aktuella förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran
av nästan alla remissinstanser. RLF avstyrker förslaget.

Flera remissinstanser understryker behovet av en reform i föreslagen riktning
och förslaget hälsas — i synnerhet från kommunalt håll — med stor tillfredsställelse.
Från åtskilliga håll, bl. a. i yttrandena från överståthållarämbetet och
borgarrådsberedningen i Stockholm uttalas, att betydande praktiska fördelar kan
väntas av reformen. I likhet med utredningen finner bl. a. kammarkollegiet att
några avgörande invändningar med hänsyn till motstående intressen inte kan
riktas mot en reform av denna innebörd.

RLF anser att något behov av att gå ifrån grundsatsen om betalning av slutligt
fastställd expropriationsersättning före det definitiva ianspråktagandet
rimligen inte kan föreligga, om expropriationsmål förbereds på ett lämpligt och
fullständigt sätt och vederbörande expropriant i god tid tar initiativ till förfarandet.
En ändring av de nuvarande reglerna skulle medföra avsteg från vad som
gäller enligt andra tvångsförfogandelagar. Enligt förbundets mening skulle en
sådan ändring också kunna medföra onödiga motsatsställningar mellan parterna.

Även den lagtekniska lösning som utredningen föreslår godtas i allmänhet
i remissyttrandena. Från några håll riktas dock invändningar mot den föreslagna
lösningen.

Svenska kommunförbundet framhåller att utredningens förslag innebär att
frågan om kvalificerat förhandstillträde skall avgöras av domstol genom slutlig
dom eller genom deldom. Vare sig medgivandet lämnas i slutlig dom eller i deldom
kan domen komma att överklagas. Tillämpningen av institutet kan komma
att föranleda tidsödande processer i överinstanserna. Sådana konsekvenser skulle
uppenbarligen motverka syftet med reformen. Förbundet anser att man bör
överväga en lösning, som — utan att fördenskull åsidosätta kravet på ett rimligt
rättsskydd för berörda rättsägare — på ett bättre sätt än den av utredningen
föreslagna kan tillgodose den exproprierandes intresse av att när ett påtagligt
behov föreligger, få ta fastigheten i anspråk med äganderätt innan expropria -

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

tionsmålet slutligt avgjorts. Överlantmätaren i Göteborgs och Bohus län anser
förslaget ganska omständligt men betonar samtidigt nödvändigheten av att
rättssäkerhetens krav tillgodoses fullt ut. Överlantmätaren anser angeläget att
cn metodik utbildas, varigenom tidsåtgången för ett kvalificerat förhandstillträde
i möjligaste mån nedbringas. Samma åsikt uttalas av SABO.

I likhet med kommunförbundet anser Svenska stadsförbundet, att det av utredningen
föreslagna systemet inte i erforderlig grad tillgodoser önskemålen om
ett snabbt avgörande. Stadsförbundet medger att den konstruktion som utredningen
föreslagit rent processtekniskt får anses vara förestavad av starka skäl,
men ifrågasätter om inte bestämmelserna likväl bör överses i syfte att effektivisera
institutet kvalificerat förhandstillträde. I anslutning härtill framför förbundet
tanken på att — i likhet med vad som gäller beträffande enkelt förhandstillträde
— låta även frågan om äganderättsövergång bli föremål för beslut, som
får överklagas endast till hovrätt. Från rättssäkerhetssynpunkt förefaller en sådan
lösning enligt förbundets mening inte vara förenad med några avgörande
betänkligheter. Frågan om äganderättens övergång får även vid enkelt förhandstillträde
i realiteten anses avgjord redan i samband med domstolsbeslutet och
den exproprierandes tillträde. Den exproprierande kan därefter inte för egen del
återkalla expropriationsanspråket och också de facto torde en återgång av
fastigheten till expropriaten som regel vara omöjliggjord.

Tanken på en begränsning av fullföljdsrätten kommer till synes också i yttrandena
fi''ån överlantmätaren i Gävleborgs län och markpolitiska utredningen.
Fastighetsnämnden i Göteborg anser en sådan begränsning — ehuru i och för
sig önskvärd — knappast genomförbar. För att nedbringa tidsåtgången bör
emellertid bestämmelsen om skyndsamt avgörande i 16 § arbetsordningen för
nedre justitierevisionen tillämpas vid fullföljd till högsta domstolen. Av samma
mening är Svenska kommunal tekniska föreningen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge avstyrker av principiella skäl den av utredningen
valda lösningen, vilken enligt hovrättens mening inte kan anses välfunnen.
Syftet med bestämmelserna bör i stället tillgodoses genom en utvidgning
av bestämmelser i 34 § ExL om att vissa ersättningsfrågor skall hänskjutas
till särskild rättegång. Denna bestämmelse som f. n. endast avser det fall att
talan gäller ersättning för skada och intrång, som finnes inte lämpligen kunna
prövas i målet, bör enligt hovrättens mening ges sådan utformning, att det också
i andra fall blir möjligt att under särskilt angivna förutsättningar hänskjuta
talan om expropriationsersättningen eller del därav till särskild rättegång. Hovrätten
anför.

Utredningen söker tillgodose det angivna syftet genom en bestämmelse, enligt
vilken domstolen äger medgiva att fastigheten må »övergå i den exproprierandes
ägo, innan lagakraftägande dom angående expropriationsersättningen
föreligger». Redan det sålunda använda uttryckssättet ter sig olämpligt. Det
förekommer inte eljest i lagstiftningen någon motsvarighet därtill. Åtskilliga

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 ur lOGG

lagbestämmelser talar väl om ägaren till fastighet och de befogenheter i skilda
hänseenden som kan tillkomma denne. Men några bestämmelser om fastighets
övergång i någons ägo förekommer inte. Man synes numera inte vara inställd
på att kunna fastställa en enhetlig tidpunkt för äganderättens övergång. De olika
befogenheterna kan mycket väl successivt övergå utan att man har anledning
att utmärka ett särskilt stadium såsom avgörande för äganderättens övergång
(Seve Ljungman och Per Stjernquist: Den rättsliga kontrollen över mark och
vatten II, s. 27 jämte hänvisningar). Det måste anses svårförståeligt och förvillande
att i expropriationslagen tala om både att fastigheten övergår i den exproprierandes
ägo och att expropriationen fullbordas samt därvid beteckna det
förra i förhållande till det senare såsom ett kvalificerat förhandstillträde. Såsom
utredningen själv anger måste ett medgivande till sådant kvalificerat förhandstillträde
vara att betrakta som ett avgörande av en del av själva den sak expropriationsmålet
gäller. Utredningen har därför — enligt hovrättens mening med
rätta — föreslagit att beslut om sådant kvalificerat förhandstillträde skall meddelas
i form av dom. Vad som återstår efter en sådan deldom är att bestämma
en uppskjuten del av, eller eventuellt hela, expropriationsersättningen. Redan
enligt gällande bestämmelser i 34 § kan bestämmandet av expropriationsersättning
i vissa hänseenden uppskjutas, under det att dom i övrigt meddelas i huvudsaken.
Vad utredningen föreslår kan sålunda uppfattas som en utvidgning av
de möjligheter som 34 § ger att hänskjuta en del av målet till särskild rättegång.
Enligt hovrättens mening ter det sig mera lättbegripligt om det betraktas på
det sättet och inte som en kvalificerad form av förhandstillträde. Därigenom
skulle vinnas att man kan fasthålla vid en form av expropriationens fullbordan
med den tolkning därav som må anses behövlig.

Frågan huruvida ett system enligt vilket expropriationsfastigheten kan bringas
att övergå i den exproprierandes ägo, innan expropriationsersättningen bestämts
och helt erlagts, går att förena med inteckningshavares anspråk på rimligt
rättsskydd har uppmärksammats i några remissyttranden. Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa anser att kvalificerat förhandstillträde under de förutsättningar,
som utredningen föreslagit, inte kommer att träda fastighetsägares
eller andra sakägares intressen för när. Inteckningshavares behov av rättsskydd
synes tillfredsställande tillgodosett genom att den exproprierande har
att hos länsstyrelsen ställa säkerhet för expropriationsersättningen samt att
inteckningshavaren i enlighet med de allmänna reglerna i expropriationslagen
äger rätt till utdelning ur ersättningen och i eventuellt nedsatt förskott.
Svenska sparbanksföreningen hyser samma uppfattning. Svenska bankföreningen
— som i princip godtar utredningens förslag — påpekar emellertid, att det är
av största vikt för att inteckningshavares rätt inte skall äventyras att tillräcklig
säkerhet verkligen finns för betalningen av den slutliga expropriationsersättningen.
Bankföreningen framför därför önskemålet, att i den föreslagna nya 40 § ExL
orden »fullt betryggande» insätts framför »pant eller borgen». Dessutom bör
inteckningshavare vid förtidstillträde i nu ifrågavarande kvalificerade form få
samma rätt som sakägare att i rättegången framställa begäran om förskott.
Också Sveriges allmänna liypoteksbank anser att inteckningshavarnas rätt bör
tillgodoses på ett bättre sätt än som följer av förslaget. Hypoteksbankcn erinrar

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1966

om att det åligger domstolen att självmant beakta, att expropriationsersättningen
inte till inteckningshavarnas förfång bestäms för lågt och att någon slutlig
förlust för inteckningshavarna alltså inte synes behöva riskeras genom expropriationsförfarandet.
Om förfarandet drar långt ut på tiden efter det att kvalificerat
förhandstillträde skett och några förskott inte utdömts, riskerar emellertid långivarna
att annuitetsbetalningarna på inteckningslånen uteblir i ett skede när
panträtten upphört att gälla. Långvariga rubbningar i fråga om betalning av
räntor och amorteringar kan medföra inte oväsentliga olägenheter för långivarna,
även om de får sina fordringar helt täckta vid den slutliga fördelningen av expropriationsersättningen.
Enligt hypoteksbankens mening förefaller det från angivna
synpunkter rimligt att exproprianten i samband med äganderättsövergången
alltid åläggs att betala ett förskott på expropriationsersättningen, vare
sig yrkande därom framställts eller inte. Det bör alltså åligga domstolen att ex
officio fatta beslut om sådant förskott. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser,
att man med hänsyn till såväl inteckningshavares intressen som till befarade
tekniska komplikationer från inskrivningsrättslig synpunkt uppenbarligen kan
ställa sig ytterst tveksam till den föreslagna reformen. De betänkligheter som
möter i sammanhanget inställer sig enligt hovrättens mening vare sig man väljer
den lösning utredningen föreslagit eller den lösning hovrätten — i enlighet med
vad nyss redovisats — stannat för. Hovrätten fortsätter.

De praktiska olägenheter som kan uppkomma genom reformen består huvudsakligen
i att fordringsinteckningar, som inte täcks av lämnade förskott, kan
komma att efter panträttens upphörande kvarleva såsom ett med inteckningshandlingen
förenat anspråk på utdelning ur den slutliga expropriationsersättningen.
Det är uppenbart, att härav vållas tekniska komplikationer och att man
även av sakliga skäl kan finna det betänkligt att införa regler, som leder till ett
sådant resultat. I tekniskt hänseende torde det bli nödvändigt att föra anteckningar
i fastighetsböckerna om denna inteckningarnas fortsatta skuggtillvaro
och att låta upplysningar därom inflyta i gravationsbevis, så länge anteckningarna
är av betydelse. Denna nyskapelse ter sig invecklad och dess precisa handhavande
ställer stora krav på personalen. Av större vikt är emellertid att inteckningshavarens
ställning efter en deldom inte kan sägas vara riskfri. Sedan inteckningen
upphört att gälla i fastigheten, har han, vid sidan om det personliga
betalningsansvar för fastighetsägaren som kan föreligga, en kvarstående rätt till
utdelning ur den framtida, slutliga expropriationsersättningen. Denna skall visserligen
bestämmas till fastighetens verkliga värde, men vad det innebär kan
ibland vara svårt att bedöma i förväg. Han är enligt 24 § inte sakägare och han
kan inte inverka på målets bedrivande. Han kan sålunda få vänta långa tider
på att få sin del i expropriationsersättningen. Det är tydligt, att han under sådana
förhållanden har små möjligheter att överlåta inteckningen eller eljest
realisera dess värde. — Hovrätten anser, att möjligheten att meddela deldom under
alla omständigheter bör begränsas till de fall, då det är av synnerlig vikt för
den exproprierande att kunna få expropriationen fullbordad, såsom då expropriationen
gäller område avsett för bostadsbyggande. Vidare synes det kravet lämpligen
böra uppställas, att domstolen har att ingå i prövning av frågan, om det kan
befaras att deldom leder till förfång för inteckningshavare. Man kan givetvis
säga att i flertalet fall så inte är förhållandet. Om den summa som den exprop -

Kungl. Maj:ts •proposition nr 73 år 196G

lierande erbjudit täcker den mera ordinära fastighetskredit som finns på fastigheten
och det erbjudna beloppet utdöms i deldomen eller redan lämnats såsom
förskott, uppkommer inte förfång för inteckningshavaren. Man har sålunda enbart
att beakta mera extraordinära fall, såsom då fastigheten är överintecknad.
Även i sådana fall bör det kunna sägas att domstolen inte behöver räkna med att
något förfång för inteckningshavaren uppkommer, om t.ex. den exproprierande
genom särskild uppgörelse med denne anskaffar hans medgivande till åtgärden
eller om de överskjutande inteckningarna bara är formellt fastställda och innehas
av fastighetsägaren. I varje fall synes böra krävas att den exproprierande
har ställt pant eller borgen för kvarstående inteckningar; enbart denna åtgärd
kan dock inte alltid vara tillräcklig för att möjligheten av förfång för inteckningshavaren
skall kunna uteslutas.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har i sitt yttrande erinrat om de i 112 § utsökningslagcn
och 18 § inteckningsförordningen uppställda begränsningarna i fråga
om rätten att ta ut ränta på intecknad fordran. Länsstyrelsen påpekar att innehavare
av inteckning med hänsyn till nämnda begränsningar kan komma att
lida rättsförlust, om avsevärd tid förflyter mellan tillträdet och dagen för fördelningen
av den slutliga expropriationsersättningen. Enligt länsstyrelsens mening
bör denna fråga uppmärksammas vid den fortsatta behandlingen av utredningens
förslag.

Utredningens förslag, att medgivande till kvalificerat förhandstillträde skall
få lämnas »när skäl är därtill», möter invändning i remissyttrandena från Näringslivets
byggnadsdelegation och Sveriges fastighetsägareförbund. I överensstämmelse
med den ståndpunkt, som dessa remissinstanser intar i fråga om förutsättningarna
för enkelt förhandstillträde, anser de att nu avsett medgivande
bör få lämnas endast om detta är av synnerlig vikt för den exproprierande.

Departementschefen

I det närmast föregående avsnittet behandlades förhandstillträde. Oavsett
grunden för sådant tillträde är expropriaten fortfarande ägare till fastigheten.
Äganderätten övergår till den exproprierande först i och med att expropriationen
fullbordas. Detta sker inte förrän ersättningsfrågorna i expropriationsmålet
blivit definitivt avgjorda och expropriationsersättningen nedsatts hos länsstyrelsen.
I och med att expropriationen fullbordas befrias fastigheten också från
de begränsade sakrätter — däribland panträtter — som tidigare vilat på den.

Det kan ibland innebära allvarliga olägenheter — särskilt när expropriationsfastigheten
skall ingå i ett saneringsföretag eller ensam eller tillsammans med
andra fastigheter användas för bostadsbebyggelse — att äganderättsövergången
uppskjuts och att eventuella panträtter står kvar i fastigheten till dess expropriationen
fullbordas. Den exproprierande kan inte få lagfart på fastigheten och
detta fördröjer i sin tur tillämnade fastighetsbildningsåtgärder, vidareöverlåtelser
och tomträttsupplåtelser. Vidare försvåras kreditgivningen till det byggnadsföretag,
som är avsett att komma till stånd, eftersom fastigheten inte kan intecknas
och belånas vare sig av den exproprierande eller av en senare ägare eller
tomträttshavare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

Mot den nu angivna bakgrunden har utredningen tagit upp frågan om en
komplettering av ExL med bestämmelser som gör det möjligt för den exproprierande
att förvärva äganderätt till expropriationsfastigheten redan innan
expropriationen fullbordats. Utredningen har funnit, att några avgörande invändningar
inte kan riktas mot ett system som innebär att fastigheten — befriad
från panträtter och andra begränsade sakrätter i samma utsträckning som
vid fullbordad expropriation — övergår till den exproprierande innan slutlig
dom föreligger i ersättningsfrågan. Eftersom det föreligger ett klart uttalat behov
av ett sådant system föreslår utredningen, att ExL kompletteras med regler
som tillgodoser detta behov.

I fråga om den lagtekniska konstruktionen av reglerna avvisar utredningen
fanken på att ändra nuvarande regler om förhandstillträde så, att äganderätten
alltid skulle komma att övergå redan vid förhandstillträdet. Den lösning som
föreslås, innebär i stället att det överlämnas åt domstolen att på yrkande av den
exproprierande avgöra om det finns skäl att låta den fastighet som skall exproprieras
övergå till den exproprierande med äganderätt innan lagakraftägande
dom föreligger angående expropriationsersättningen. Om sådana skäl är för
handen skall domstolen genom deldom lämna medgivande av nyss antydd innebörd.
Om tillträde inte redan skett och rätt till förhandstillträde inte heller föreligger
enligt tidigare förordnande av domstolen, skall domstolen också bestämma
tid och villkor för tillträde av fastigheten. Den exproprierande får sedan själv
avgöra om han vill begagna sig av medgivandet eller inte. Vill han begagna sig
därav skall han anmäla detta till länsstyrelsen. Innan han får göra sådan anmälan,
skall han dock ha tillträtt fastigheten och, om detta inte skett redan vid tillträdet,
dessutom ha ställt säkerhet för den blivande expropriationsersättningen.
När anmälan gjorts, övergår fastigheten i den cxproprierandes ägo med samma
rätt som om expropriationen fullbordats. Detta innebär bl. a. att eventuella
fordringsinteckningar faller bort. Inteekningshavarna får i stället en rätt till
utdelning ur den blivande expropriationsersättningen.

Den nya formen för ianspråktagandet benämner utredningen kvalificerat
förhandstillträde, medan förhandstillträde enligt nuvarande ordning kallas enkelt
förhandstillträde. Huvudreglerna om kvalificerat förhandstillträde ingår
som 39—41 §§ i utredningens förslag till ändringar i ExL.

Utredningens uttalanden om behovet av en lagstiftning av det nu aktuella
slaget har fått ett mycket starkt stöd vid remissbehandlingen. Det starkaste stödet
kommer som väntat från kommunalt håll men också de allra flesta andra
remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.

Jag kan i allt väsentligt ansluta mig till utredningens bedömningar i denna
del. De föreslagna åtgärderna tillgodoser ett sedan länge känt behov och det
är framför allt från samhällsbyggnadssynpunkt angeläget att lagstiftningen
ändras i den riktning utredningen föreslagit.

I fråga om den lagtekniska lösning som utredningen stannat för har vid
remissbehandlingen från en del håll uttalats vissa betänkligheter. I remissytt -

Kungl. Maj:tn proposition nr 73 år 1966

randet från hovrätten över Skåne och Blekinge föreslås en helt annan konstruktion
av lagreglerna än som föreslagits av utredningen. Hovrättens förslag innebär
i korthet att syftet med reformen i stället skall tillgodoses genom en utvidgning
av bestämmelserna i 34 § ExL om att ersättningsfrågor i vissa fall kan
hänskjutas till avgörande i särskild rättegång. Några remissinstanser har förordat
begränsning av fullföljd mot dom, varigenom kvalificerat förhandstillträde
medgetts, eftersom det annars kan uppstå onödig tidsutdräkt som förringar
värdet av reformen.

Frågan i vad mån det är möjligt, att nå det åsyftade resultatet genom en helt
ny konstruktion av reglerna — eventuellt på sätt som förordats av hovrätten
över Skåne och Blekinge — beror i hög grad på resultatet av den pågående
översynen av bl. a. de organisatoriska frågorna inom expropriationslagstiftningen.
När detta resultat föreligger kan ett mera definitivt ställningstagande
äga rum. I avbidan härpå bör utredningens förslag ligga till grund för konstruktionen
av reglerna.

Tydligt är att en uppkommen fråga om att fastigheten skall i förtid få övergå
i den exproprierandes ägo från processucll synpunkt måste betraktas som en del
av själva den sak expropriationsmålet gäller. Ett bifall till en begäran om
äganderättsövergång får såtillvida materiell innebörd, att det kan läggas till
grund för en verkställighetsåtgärd, som innebär att expropriationen fullbordas
utom i vad avser betalningen av den definitiva expropriationsersättningen. I
enlighet med vad utredningen föreslagit bör därför frågor av här avsedd art
avgöras genom dom, lämpligen betecknad som deldom (jfr 11 kap. 66 § 1 mom.
vattenlagen). Att införa regler som — utöver vad som annars gäller — begränsar
parts rätt att fullfölja talan mot sådan dom är enligt min mening inte tillrådligt.
Farhågorna att en ordning enligt vilken talan kan fullföljas på vanligt
sätt skall leda till olägenheter av någon betydelse synes mig överdrivna. I allmänhet
torde de frågor som uppkommer i här åsyftade sammanhang inte bli
av särskilt invecklad eller svårbedömd art och de torde mera sällan komma att
bli föremål för verklig tvist mellan parterna. Med hänsyn härtill och då man
vidare får räkna med att domstolarna kommer att ta tillbörlig hänsyn till den
ofta brådskande karaktären av hithörande frågor, kan man enligt min mening
utgå ifrån att definitiva avgöranden kommer att kunna träffas förhållandevis
snabbt. Det kan vidare övervägas att i gällande arbetsordningar för hovrätterna
och nedre justitierevisionen ta in särskilda föreskrifter om att mål av nu avsett
slag skall behandlas som förtursmål.

Även i övriga hänseenden anser jag den av utredningen föreslagna lagtekniska
konstruktionen lämplig och ändamålsenlig. Särskilt förtjänar framhållas att en
lösning, sådan som den föreslagna, inte gör det nödvändigt med särskilda, för
nu aktuella fall avfattade föreskrifter om tillträde och förskott. Inte heller blir
det nödvändigt att i övrigt detaljreglera rättsförhållandena mellan parterna.

En betydelsefull fråga är i vad mån särskilda bestämmelser kan anses behövliga
med tanke på inteckningshavarnas intressen. I närmast föregående avsnitt

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

har jag förordat regler, som innebär en väsentlig utvidgning av domstolarnas
befogenhet att utdöma förskott på expropriationsersättning. Om dessa regler
genomförs blir följden, att inteckningshavarna framdeles kan tillgodoses på ett
mycket bättre sätt än som f. n. är möjligt i samband med förhandstillträde.
Genomförs utredningens förslag kommer visserligen deras panträtt i expropriationsfastigheten
— i den mån den inte redan tidigare fallit bort på grund av
utbetald förskottsersättning — att upphöra, när fastigheten övertas av den
exproprierande men i stället får de rätt till utdelning ur blivande expropriationsersättning
för vilken alltid skall finnas fullt betryggande säkerhet. Något mera
trängande behov av bestämmelser som syftar till att även på annat sätt än som
nyss angetts trygga inteckningshavarnas intressen kan inte anses föreligga.
Naturligtvis har jag vid detta bedömande utgått ifrån att avgörandet av återstående
ersättningsfrågor inte fördröjs oskäligt. Det torde utan vidare kunna
förutsättas att domstolarna beaktar detta krav och tillser att handläggningen
fortgår med tillbörlig skyndsamhet.

Bortsett från att en förpliktelse kan kvarstå för den exproprierande att betala
expropriationsersättning innebär den föreslagna ordningen, att kvalificerat förhandstillträde
till sina verkningar blir jämställt med fullbordad expropriation.
Andra fastighetsregistrerings- och inskrivningsåtgärder än sådana som normalt
vidtas i samband med expropriation kommer inte i fråga. Befintliga inteckningai
faller bort i samma utsträckning som vid en i vanlig ordning fullbordad expropriation
och inteckningshavarna har att i likhet med vad som då gäller hålla
sig till utgående expropriationsersättning. Några praktiska olägenheter eller tekniska
komplikationer torde därför inte behöva befaras med den föreslagna ordningen.

Vad beträffar de närmare förutsättningar, som bör gälla för att expropriationsfastighet
skall få tas i anspråk med här avsedd rätt, ansluter jag mig helt
till utredningens förslag. I enlighet härmed anser jag att det bör tillkomma domstol
att i varje särskilt fall pröva om det är av betydelse för den exproprierande
att förvärvet snarast genomförs. De synpunkter, som härvid bör anläggas,
överensstämmer i allt väsentligt med dem, som enligt vad jag anfört i det föregående,
bör beaktas i fråga om enkelt förhandstillträde.

I enlighet med vad jag nu anfört förordar jag, att i ExL införs bestämmelser
om kvalificerat förhandstillträde och att utredningens förslag därvid i allt
väsentligt läggs till grund. På sätt utredningen föreslagit bör de erforderliga bestämmelserna
i ämnet tas upp i 39—11 §§ ExL. Förslaget föranleder därjämte
vissa följdändringar i 54, 58, 60, 68 och 101 §§■

Kungl. Maj:ta proposition nr 73 år 1966

Expropriationskostnadema

Gällande rätt

Enligt 67 § ExL är den exproprierande skyldig att, i den mån inte annat
föranleds av bestämmelserna i 18 kap. 6 och 8 §§ RB, ersätta motparten
hans kostnader i expropriationsmålet, vid expropriationsersättningens fördelning
och eljest i anledning av expropriationen. Hänvisningen till RB innebär att ersättningsskyldigheten
inte omfattar kostnad, som motparten ådragit sig genom
vårdslöshet eller försummelse (6 §), och inte heller kostnad, som annars inte
varit skäligen påkallad för att tillvarata partens rätt (8 §). Vid tillämpningen av
sistnämnda bestämmelse anses det avgörande vara, om parten, när han vidtog
den åtgärd som föranledde kostnaden, hade skäl att anse åtgärden erforderlig
(jfr NJA II 1943 s. 235).

ExL innehåller inte någon uttrycklig bestämmelse om den exproprierandes
egna kostnader. Tydligt är att han i regel har att själv stå för dessa. I ett fall,
då fastighetsägare i samband med fullföljd av talan i expropriationsmål till
högsta domstolen låtit sig komma till last sådant förhållande, som avses i 18
kap. 6 § RB, har dock fastighetsägaren förpliktats att utge kostnadsersättning
till den exproprierande (NJA 1955 s. 513).

Kostnadsregeln i 67 § ExL är tillämplig också vid tvångsförvärv enligt vissa
andra lagar, såsom 1902 års lag om elektriska anläggningar (jfr även 2 kap. 18 §
vattenlagen), lagen om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksfastighet och
lagen om inlösen i vissa fall av rätt till gruva in. m. Vidare är den tillämplig i de
inlösningsfall som avses i 4 kap. 9—12 §§ vattenlagen samt 14, 50 och 57 §§
lagen om stenkolsfyndigheter m. m. Enligt 137 § BL skall 67 § ExL dessutom
tillämpas vid inlösen enligt BL:s bestämmelser. Ogillas yrkande om inlösen skall
dock enligt 138 § andra stycket BL allmänna bestämmelser om rättegångskostnad
gälla, dvs. 18 kap. RB.

Beträffande åtskilliga andra tvångsförvärv eller därmed närbesläktade ingripanden
är frågan om kostnadsfördelningen reglerad på annat sätt än som följer
av 67 § ExL. I stort sett har tre skilda lösningar kommit till användning.

För det första gäller i vissa hithörande fall RB:s stadganden om rättegångskostnad
i tvistemål. Så är förhållandet såvitt gäller det domstolsförfarande som
kan komma i fråga vid inlösen enligt ensittarlagen den 18 juni 1925 (nr 334;
18 §), gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314; 31 § 2 mom.) och uranlagen den 2 december
1960 (nr 679; 63 §). Det bör dock nämnas att kostnaderna för själva förrättningsförfarandet
enligt dessa lagar skall betalas av den, till vars förmån inlösen
sker. RB:s kostnadsbestämmelser är vidare att tillämpa i mål, som uppkommit
i anledning av anförda besvär över vägförrättning enligt 2 kap. lagen
den 3 september 1939 (nr 608) om enskilda vägar. Detsamma gäller beträffande

78 Kungl. Maj:ts -proposition nr 73 år 1966

mål om sådan lösningsskyldighet, som avses i 10 § jordförvärvslagen den 14 maj
1965 (nr 290).

I en andra grupp av fall har kostnadsfördelningen lösts så, att den till vars
förmån ingripandet sker förklarats skyldig att i princip vidkännas både sina
egna och motsidans rättegångskostnader men med möjlighet för domstolen att
förordna annat om det prövas skäligt med hänsyn till omständigheterna. Kostnadsregler
av sådan innebörd förekommer bl. a. i 86 och 105 §§ lagen om enskilda
vägar, 23 § lagen om allmänna vägar, 23 § BL, 36 § naturvårdslagen och
12 § lagen om byggnadsminnen.

En tredje lösning av frågan om kostnadsfördelningen förekommer i lagen den
1 december 1950 (nr 599) om ersättning för mistad fiskerätt m. m. Lagen reglerar
bl. a. frågor om ersättning av statsmedel till ägare av vattenområde, vilket
frångått ägaren enligt lagen om gräns mot allmänt vattenområde. Ersättningsfrågorna
tas i första instans upp av en särskild domstol, kallad fiskevärderingsnämnd.
Talan mot nämndens dom eller beslut fullföljs till hovrätt. Mot hovrätts
dom eller beslut fullföljs talan till högsta domstolen. I fråga om rättegångskostnader
i första instans gäller i princip samma regler som enligt ExL. I överrätt
skall kronan i princip svara för sina egna kostnader. I fråga om motpartens
kostnader i överrätt tillämpas däremot 18 kap. RB, dock med det undantaget
att kronan, om annat inte följer av 18 kap. 6 och 8 §§ RB, skall betala kostnad
som åsamkas motparten genom att kronan fullföljt talan. — Genom lagändring
år 1961 har en liknande reglering införts beträffande mål, som avses i 11 kap.
17 § 1—11 vattenlagen. Sådana mål kan — förutom annat — gälla tvångsförvärv
av fast egendom eller särskild rätt till sådan egendom.

Utländsk rätt

I Danmark är expropriationslagstiftningen uppdelad på flera lagar. Enhetliga
bestämmelser om förfarandet saknas. Vanligen föreskrivs emellertid, att ersättningsfrågorna
skall avgöras av särskilt tillsatta värderingsnämnder. Den exproprierande
kan åläggas att ersätta motparten dennes nödiga utgifter i anledning
av förfarandet inför dessa nämnder. Under vissa förutsättningar kan beslut av
nämnd underkastas prövning av domstol, och beträffande kostnaderna för domstolsprocessen
tillämpas då allmänna regler. I Finland ankommer det på vederbörande
länsstyrelse att avgöra bl. a. ersättningsfrågor, som uppkommer vid expropriation.
Det åligger den exproprierande att ersätta all undersöknings- och
värderingskostnad samt annan kostnad i anledning av förfarandet. Är part missnöjd
med länsstyrelsens utslag, kan han instämma saken till domstol, varvid
allmänna regler blir att tillämpa i kostnadsfrågan. I Norge fastställs regelmässigt
expropriationsersättningen vid en judiciell eller, i enklare fall, vid en administrativ
förrättning, benämnd skjpn. Utgifter, som enligt lag är förbundna med
skj0nnet, skall betalas av den exproprierande. Vid fullföljd till högre instans
(overskj0n) får den exproprierande i allmänhet själv vidkännas sina kost -

7!)

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

nader men behöver gottgöra motparten dennes kostnader endast om denne vinner
saken. Om saken går till domstol, gäller där allmänna regler om rättegångskostnad.
I Förbundsrepubliken Tyskland gäller i åtskilliga avseenden skilda expropriationsrättsliga
regler för olika delstater. Emellertid finns för stora delar av
förbundsrepubliken en alltjämt gällande allmän expropriationslag av år 1874. I
första hand avgörs expropriationsmål — även ersättningsfrågorna — av administrativ
myndighet, varvid kostnaderna för förfarandet bärs av den exproprierande.
Ersättningsfrågorna kan sedan vid behov dras under domstols prövning.
Några speciella regler finns inte meddelade i fråga om kostnaderna för domstolsförfarandet,
vilket torde innebära att allmänna regler om rättegångskostnader
gäller också i expropriationsmål. Enligt en år 1958 i Frankrike genomförd lagstiftning
om expropriation gäller i kostnadshänseende, att den exproprierande
får vidkännas processkostnaderna på ömse sidor i första instans. Däremot tilllämpas
allmänna kostnadsregler i överrätt.

Utredningen

Mot bakgrund av den kritik som i olika sammanhang riktats mot kostnadsregeln
i 67 § ExL och som i stort sett gått ut på, att regeln medför fördyringar
och förseningar av expropriationerna och därigenom en försvagning av expropriationsinstitutet,
framhåller utredningen att hänsyn till förfarandets effektivitet
ensamt inte kan få vara avgörande, när det gäller att utforma regler om
rättegångskostnaderna i expropriationsmål. Det har i vårt land alltid ansetts
självklart att den som blir utsatt för ett tvångsmässigt ingripande av expropriationskaraktär
skall få ut sin ersättning ograverad och inte behöva vidkännas
några utgifter för att få sin rätt. Denna grundsats bör enligt utredningens mening
gälla oavsett om parternas uppfattning i ersättningsfrågan i stort sett sammanfaller
eller om meningsskiljakigheter råder mellan dem och expropriationen
därför ger upphov till en mer eller mindre kostsam process.

Utredningen betonar emellertid att den nyss angivna grundsatsen inte behöver
innebära, att markägare och andra ersättningsberättigade sakägare alltid
skall ha full ersättning för samtliga kostnader, som de lägger ner på en expropriationsprocess,
och att de under alla förhållanden skall undgå att betala motpartens
kostnader. Vissa härifrån avvikande regler finns ju redan nu enligt hänvisningen
till 18 kap. 6 och 8 §§ RB, utan att det därför kan sägas, att man frånfalla
principen om full kostnadsersättning för markägare och med dessa jämställda
sakägare. Uppgiften att konstruera lämpliga regler om kostnadsersättning
i expropriationsmål består i själva verket i en avvägning mellan fordringsägarens
intresse att få ut fordringen ograverad och det allmänna intresset att
processen bör vara någorlunda snabb och billig. Utredningen håller före, att
det förstnämnda intresset härvid bör tillgodoses i första hand, dock inte i den
omfattning att motstående intressen helt åsidosätts.

Enligt utredningens mening kräver det allmänna intresset av ett tillfreds -

Kungl. May.ts ''proposition nr 73 år 1966

ställande rättsskydd för den enskilde, att han utan någon ekonomisk risk skall

få sin egendom värderad och sin talan i övrigt prövad i en instans. Utredningen

anser sig därför sakna anledning att på allvar ingå i diskussion av frågan om de

nuvarande reglernas berättigande i fråga om processen i första instans.

Svaret anses inte lika givet när det gäller processen i överinstans. Vissa skäl
talar onekligen för att den, som fått sin talan kostnadsfritt prövad i en instans,
därigenom fått sitt behov av rättsskydd tillgodosett i sådan omfattning, att det
inte framstår som oskäligt, om han vid process i högre instans får finna sig i att
ta en viss ekonomisk risk för det fall att han förlorar processen där. Medan
processen i underrätt är ett nödvändigt led i expropriationen, kan detsamma inte
alltid sägas om en process i överinstans. Om den klagande parten vinner, är därmed
fastslaget, att han hade skäl för sin klagan och att överrättsprocessen var
nödvändig för att han skulle få sin rätt. Om däremot hans klagan inte leder till
någon ändring i den lägre instansens avgörande, kan överrättsprocessen i viss
mening sägas ha varit överflödig. Den klagande parten har genom att inte åtnöjas
med den lägre rättens avgörande vållat onödiga kostnader både för sig
själv, för motparten och för det allmänna. Dessutom har han förlängt processen
och kanske hindrat motparten att komma i besittning av den egendom, som
avses med expropriationen. Alla dessa olägenheter kan visserligen sägas vara
ofrånkomliga konsekvenser av att man i rättssäkerhetens intresse organiserat
domstolsväsendet i flera instanser. Möjlighet måste givetvis finnas att klaga över
domstolsavgöranden i tveksamma fall. Men detta behöver inte betyda, att reglerna
om ersättning för rättegångskostnad skall utformas så, att de direkt uppmuntrar
till överklaganden också när den missnöjda parten inte har någon utsikt
att vinna framgång med sin talan. Från den nu angivna synpunkten finner utredningen
att de anmärkningar, som gjorts mot nuvarande regler om rättegångskostnader
i expropriationsmål inte framstår som obefogade.

Beträffande den i 67 § ExL förekommande hänvisningen till 18 kap. 6 och
8 §§ RB framhåller utredningen, att denna visserligen kan sägas vara ägnad
att i någon mån motverka obefogade överklaganden, men att dess effekt i sådant
hänseende torde vara ganska ringa. Reglerna om rättegångskostnad i expropriationsmål
verkar dessutom mycket olika på den exproprierande å ena sidan
och markägaren och med denne jämställda sakägare å andra sidan. Den exproprierande,
som har att betala både sina egna och motpartens kostnader,
tvingas sålunda att av kostnadsskäl noga överväga, om han skall fullfölja talan,
medan motsvarande hämsko helt saknas på den andra sidan. Med någon överdrift
kan situationen beskrivas så, att expropriaterna enligt nuvarande ordning
har »allt att vinna och ingenting att förlora» på en fortsatt process efter första
instansens dom.

I anslutning härtill nämner utredningen, att dess genomgång av domar och
domstolsakter i expropriationsmål inte klarlagt i vilken omfattning markägare
och andra ersättningsberättigade sakägare otillbörligt utnyttjat sin förmån
av kostnadsfri rättegång i överrätt. Samtidigt konstateras emellertid att

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

det ofta nog är omöjligt att på ett objektivt godtagbart sätt påvisa att sådant
missbruk förekommit. Redan det förhållandet att gällande kostnadsregler kan
fresta till ett illojalt processande iir enligt utredningens mening så otillfredsställande
att en ändring av reglerna är motiverad.

Utredningen konstaterar vidare bl. a. att utformningen av kostnadsreglerna
i ExL uppenbarligen måste påverka parternas förhandlingsläge, när det gäller
att få till stånd frivilliga uppgörelser. Med nuvarande ordning föreligger otvivelaktigt
en viss risk för att den exproprierande kommer i underläge vid förhandlingar
mellan parterna om frivillig uppgörelse. Expropriaten kan när han
bestämmer sitt krav så att säga räkna sig till godo de kostnader, som hans
motpart måste räkna med att få svara för i händelse av fortsatt rättegång. I
stället för att uppmuntra till frivilliga uppgörelser kan den nuvarande kostnadsregeln
sålunda i vissa situationer få en rakt motsatt effekt. Härav följer inte
bara processekonomiska nackdelar i form av en ökad tillströmning av expropriationsmål
till överrätterna utan också andra från allmän synpunkt betydande
olägenheter. Är företaget brådskande, kan den exproprierande ibland
tvingas medge också sådana ersättningskrav, som han skulle ha motsatt sig,
om han haft friare händer. Med instämmande i vad tredje lagutskottet påpekade
år 1959 (uti. 1959: 19), understryker utredningen, att kostnadsregeln i det
nu behandlade hänseendet motverkar syftet med ExL:s värderingsregler.

Kostnadsregeln i ExL är otillfredsställande också från den synpunkten att
den medför en påtaglig risk för att tyngdpunkten i rättegången förskjuts från
underinstans till överinstans, något som uppenbart strider mot allmänna processuella
principer. Faran är att expropriaterna med nuvarande generösa bestämmelser
inte tillräckligt beaktar sin skyldighet att redan i första instansen
framlägga det material, som kan vara av vikt för bedömningen av målet. Nackdelarna
av en sådan ordning är så uppenbara att de inte behöver närmare
utvecklas.

Sammanfattningsvis anser sig utredningen således kunna konstatera, att det
av flera skäl är motiverat att ändra kostnadsregeln i 67 § ExL i vad avser
kostnader i överrätt.

En lagändring, som tar sikte på att avhjälpa de påvisade olägenheterna av
den nuvarande regeln måste, konstaterar utredningen, oundvikligen få till följd
att expropriaten i kostnadshänseende kommer att behandlas något mera restriktivt
än som hittills varit fallet. Detta behöver emellertid inte betyda att rättssäkerhetens
krav sätts åt sidan. Den svenska expropriationslagstiftningen har
hittills berett expropriaterna en ovanligt gynnad ställning och denna lagstiftning
har dessutom i kanske högre grad än lagstiftningen i de flesta länder sörjt
för att värderingsfrågorna redan i första instansen skall få en så grundlig och
objektiv behandling som möjligt.

Enligt utredningens mening bör en ändring av kostnadsregeln ta sikte på att
tillskapa en bestämmelse, som gör det nödvändigt också för expropriat att ingå -

6 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 saml. Nr 73

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

ende överväga, om han för sin del skall fullfölja talan mot den lägre rättens
avgörande. Vad som bör eftersträvas är framför allt ett återhållande moment
som är ägnat att avhålla sakägare från att utan fog föra talan mot den lägre
rättens avgörande.

Utredningen konstaterar att en lagändring i angivet syfte kan åstadkommas
efter flera tänkbara linjer. Det kan sålunda övervägas att i fråga om rättegången
i överinstans göra RB:s allmänna bestämmelser om kostnad i tvistemål helt
tillämpliga. En reform av denna innebörd skulle emellertid gå längre än som påkallas
av syftet med lagändringen. Bl. a. skulle följden bli att en sakägare, som
efter klagan av den exproprierande får sin expropriationsersättning reducerad i
högre instans, regelmässigt skulle förpliktas att betala den exproprierandes kostnader
i överinstansen. I sammanhanget erinras om att vattenlagen tidigare upptog
bestämmelser av denna innebörd men att dessa regler år 1961 — som det vill
synas på goda grunder — ändrades till förmån för markägare och andra ersättningsberättigade
såvitt angick bl. a. mål om avstående eller upplåtelse av mark
för vattenkraftsändamål.

En annan möjlighet som utredningen övervägt är att låta bestämmelserna i
RB om rättegångskostnad gälla bara beträffande sakägarens egna kostnader i
överinstansen. Detta skulle innebära att den exproprierande i princip får svara
för sina egna kostnader — oavsett utgången — och att sakägaren får sina kostnader
i den högre rätten betalda endast för det fall att han där är att anse som vinnande
part. Också denna lösning avvisas emellertid av utredningen, som därvid
bl. a. erinrar om att norrländska vattenkraftsutredningen på sin tid föreslog en
sådan lösning för vattenlagens del, vilket förslag dock inte godtogs, eftersom det
ansågs för restriktivt mot sakägarna (prop. 1961:13 s. 64, L3U 5, rskr 74).

Åtskilliga fördelar kan vinnas genom en regel som innebär, att den exproprierande
i princip skall svara för samtliga kostnader i expropriationsmålet, om
inte rätten med hänsyn till omständigheterna finner skäligt förordna annat.
Denna lösning, som valts i lagen om allmänna vägar och som även återfinns i
flera andra lagar, innehåller otvivelaktigt just ett sådant återhållande moment,
som utredningen anser önskvärt. Utredningen anser emellertid inte heller denna
lösning fullt tillfredsställande, eftersom en bestämmelse med detta innehåll lämnar
parter och domstolar utan egentlig ledning och det säkerligen skulle dröja
mycket länge, innan en fast och vägledande praxis hunnit utbilda sig.

Beträffande det system, som införts i lagen om ersättning för mistad fiskerätt
och som i princip innebär, att sakägaren får stå sina egna kostnader endast för
det fall att han klagar och förlorar, erinrar utredningen om att det numera införts
också i vattenlagen. Principen har därigenom kommit att gälla för åtskilliga
expropriationsfall. Uppenbarligen är det önskvärt att i detta avseende söka
uppnå enhetlighet i lagstiftningen. En regel av motsvarande innebörd också för
ExL:s vidkommande skulle helt tillgodose det syfte som uppställts. Fastän
regeln är stelare än den nyss berörda kostnadsbestämmelsen i lagen om allmänna
vägar, erbjuder den i stor utsträckning samma fördelar som denna. Vid sidan

Kuntjl. Maj:tn proposition nr 73 ur 1966 83

härav har den också förtjänsten av att vara klar och entydig och det blir möjligt
för parterna att förutse, hur kostnadsfrågan kommer att bedömas i skilda situationer.
Expropriaten far med eu sådan kostnadsregel en av de speciella förhållandena
motiverad förmånlig behandling, bortsett från fall av rättegångsmissbruk
o. d. behöver han sålunda aldrig betala motsidans kostnader. Sina egna kostnader
får han ersatta inte bara när han själv klagar och vinner utan också — oavsett
utgången av målet — när kostnaderna uppkommit genom att exproprianten
klagat.

Utredningen föreslår att kostnadsregeln i 67 § ExL ändras i den riktning, som
angetts nu senast. Vad som framför allt kan vinnas härigenom är en från allmän
synpunkt önskvärd begränsning av risken för att de förvärv, för vilkas genomförande
expropriation måste tillgripas, onödigtvis fördröjs och fördyras. Regeln
bidrar också i sin mån till upprätthållandet av principen att rättegångens tyngdpunkt
skall ligga i första instansen.

Särskilt med tanke på det fall att överklagande sker beträffande värderingseller
rättsfrågor av omstridd eller oklar natur, har utredningen övervägt, om en
kostnadsregel av föreslagen innebörd bör kombineras med en undantagsbestämmelse,
som gör det möjligt för överrätt att i speciella situationer utdöma kostnadsersättning
till expropriat, fastän denne inte fått bifall till sin fullföljda talan.
Att ta upp en sådan bestämmelse i ExL skulle emellertid i viss mån kunna sägas
innebära, att man på ett speciellt rättsområde återinförde den i modern lagstiftning
övergivna principen om särskild kostnadsfördelning för det fall att saken
varit så »mörk och tvivelaktig» att den tappande parten haft skälig orsak till
rättegång. Utredningen finner det också tydligt, att besvärliga avgränsningsproblem
ofta måste uppstå vid tillämpningen av en sådan bestämmelse. Av dessa
skäl anses inte lämpligt, att en undantagsbestämmelse av här åsyftad innebörd
tas upp bland ExL:s kostnadsregler.

I ett annat hänseende föreslås däremot en avvikelse från kostnadsreglerna i
lagen om ersättning för mistad fiskerätt och vattenlagen. För det fall att talan
fullföljs i högre instans innehåller dessa lagar bestämmelser som, om de överfördes
till ExL, skulle innebära att den exproprierande alltid skulle gottgöra sina
motparter kostnader som åsamkas dessa genom att den exproprierande fullföljt
talan i den högre instansen. Utredningen har ingen erinran mot den princip som
ligger till grund för bestämmelserna men konstaterar samtidigt att bestämmelserna,
om talan fullföljts av parterna på ömse sidor, i viss mån lämnar öppet i
vad mån kostnaderna i den högre instansen skall anses föranledda av den ena
eller den andra partens talan. I ett den 21 februari 1957 avgivet utlåtande över
ett då föreliggande förslag till ändringar i lagen om ersättning för mistad fiskerätt
har lagrådet visserligen uttalat, att uppdelning lärer få ske efter vad som av
kostnaderna kan anses hänföra sig till den enes eller den andres fullföljda talan
(prop. 1957: 129 s. 26). Inte heller detta uttalande är emellertid ägnat att skapa
full klarhet i frågan. Lagtextens ordalydelse skulle sålunda kunna ge upphov till
den tolkningen, att i första hand den exproprierande hade att betala samtliga de

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

kostnader, som skulle ha uppkommit, om han ensam fullföljt talan, och att motparten
sålunda endast borde stå för den merkostnad, som eventuellt uppkommit
till följd av hans i överinstansen fullföljda talan. En rimligare tolkning är emellertid
att parterna anses jämställda vid kostnadsuppdelningen. För att förebygga
varje anledning till missuppfattning vid tillämpningen av ExL anser utredningen
lämpligt, att regeln om skyldighet för den exproprierande att svara för kostnad
som åsamkas motpart genom att den exproprierande fullföljt talan, begränsas
att avse fall när talan fullföljts av honom ensam och att rättegångsbalkens allmänna
regler om rättegångskostnad i överinstans görs tillämpliga när talan fullföljts
å ömse sidor, dock givetvis med den inskränkningen att den exproprierande
alltid skall själv bära sina kostnader å målet.

I enlighet med nu angivna riktlinjer har utredningen utformat sitt förslag till
ändring i 67 § ExL.

I ett vid betänkandet fogat särskilt yttrande av utredningens expert Hernmarck
redovisar denne både i fråga om behovet av ändrade kostnadsregler och
i fråga om utformningen av nya sådana regler en annan mening än den, som
kommit till uttryck i betänkandet och som omfattas av samtliga ledamöter i
utredningen.

Hernmarck framhåller inledningsvis, att regeln om expropriationskostnad i
67 § ExL införts till skydd för expropriaten i det speciella läge, som uppkommer
genom tvångsavhändelsen. En sådan ändring av kostnadsregeln att rättsskyddet
försvagas kan i första hand aktualiseras, om erfarenheten visar att expropriatens
gynnsamma ställning i fråga om rättegångskostnad missbrukats genom
obefogad fullföljd till överinstans. Hernmarck framhåller att utredningen konstaterat
att något sådant missbruk inte kan påvisas.

Ett annat skäl för ändring av den gällande kostnadsregeln skulle bestå i att
exproprianten, om företaget är brådskande, ibland nödgas medge också sådana
ersättningskrav, som han skulle ha motsatt sig, om han haft friare händer.
Något stöd för att sådana situationer skulle förekomma mera allmänt har utredningsmaterialet
inte lämnat. Med hänvisning till gällande bestämmelser om
förhandstillträde och den reform av dessa regler som utredningen föreslår särskilt
beträffande möjligheten till kvalificerat förhandstillträde i ett tidigt skede
av förfarandet, konstaterar Hernmarck att exproprianten inte behöver försätta
sig i det läget att obefogade ersättningskrav på grund av tidsnöd måste godtas.

Hernmarck delar utredningens uppfattning, att den föreslagna kostnadsregeln
kan främja det i och för sig angelägna önskemålet, att utredningen i expropriationsmål
koncentreras till rättegången i första instans, men menar att detta
syfte bör tillgodoses med andra medel än genom regler om rättegångskostnad,
t. ex. genom en aktiv processledning. Redan på grundval av gällande bestämmelser
har domstolarna ofta ansett sig böra vägra expropriaten ersättning för utredning,
som inte bedömts erforderlig för att tillvarata hans intresse.

Den föreslagna kostnadsregeln syftar till att försvaga expropriatens förhand -

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1006

lingsläge för att därmed »uppmuntra till frivilliga uppgörelser». Eftersom den
förutsedda rättegångskostnad i överinstans, som skulle inverka vid förhandling
mellan parterna, i regel måste te sig betydligt mera betungande för expropriaten
än för den exproprierande, medför förslaget emellertid inte bara att exproprianten
kommer ur det underläge, som med nuvarande ordning anses föreligga, och uppnår
paritet med expropriaten, utan också att han i allmänhet försätts i en starkare
position än expropriaten vid förhandling om frivillig uppgörelse.

Hernmarck konstaterar vidare, att det allmänt sett kan vara önskvärt alt
kostnadsreglerna i de författningar, som innehåller bestämmelser om tvångsinlösen,
om möjligt blir likartade. En sådan uniformitet uppnås inte genom utredningens
förslag. Det är också möjligt, att en fullständig likformighet inte kan
tillskapas med hänsyn till de skillnader i fråga om ändamål och föremål, som
föreligger för de olika fallen. Någon analys härav har inte företagits. Innan så
skett bör inte likformighetskraven uppställas som något självändamål.

Till stöd för den nuvarande kostnadsregeln i ExL har i skilda sammanhang
åberopats, att de värderingsproblem som förekommer till prövning i expropriationsmålen
ofta är invecklade och svårbemästrade. I denna del hänvisar Hernmarck
till uttalanden av andra lagutskottet vid 1949 års riksdag och av Svea
hovrätt i remissyttrande över motionerna I: 330 och II: 401 vid 1959 års riksdag
(L2U 1949: 34 s. 54 och L3U 1959: 19 s. 13). I sammanhanget erinras om de svårigheter
som på grund av oklarheter i lagstiftningen föreligger när det gäller att
bedöma byggnadslagstiftningens inverkan på markvärdet. Vid avgörandet huruvida
ett tätbebyggelsevärde över huvud föreligger eller inte kan stora värden stå
på spel och ovissheten om utgången kan vara betydande. För mången torde det
te sig stötande att expropriat inte skall kunna påkalla sådan prövning i överinstans
utan risk för att belastas med rättegångskostnader. I synnerhet när överinstansens
ledamöter stannar i skilda meningar, kan det komma att framstå som
obilligt att expropriaten, ehuru överinstansens dom går honom emot, inte kan
få ersättning för sina kostnader.

Beträffande den av utredningen föreslagna kostnadsregeln anmärker Hernmarck,
att den kan bli synnerligen vansklig att tillämpa, när båda parter fullföljt
talan.

Avslutningsvis konstateras att en vågning mellan å ena sidan rättsskyddsintresset
och värderingsfrågornas svårbedömbarhet och å andra sidan de motiv
som utredningen angett för sitt förslag ger vid handen, att tillräckliga skäl för en
ändrad lagstiftning inte kan sägas föreligga. Om det skulle anses att en revision
inte går att undvika bör denna enligt Ilernmarcks mening, i högre grad än
utredningens förslag medger, öppna möjlighet för domstolarna att tillerkänna
expropriaten kostnadsersättning även om domen går honom emot. Bestämmelsen
kunde därvid, med bibehållande av utredningens förslag som huvudregel,
få ett tillägg av innebörd att exproprianten skall svara för motpartens kostnader
även i överinstans, därest domstolen med hänsyn till omständigheterna
finner skäligt att så förordna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

Remissyttrandena

Den av utredningen uttalade meningen att nu gällande princip om expropriants
ersättningsskyldighet för både egna och motparts kostnader för expropriationsrättegången
i första instans bör lämnas orubbad, har inte bemötts i
något yttrande.

I fråga om fördelningen av rättegångskostnaderna i överinstans är meningsmotsättningarna
däremot mycket stora.

Det stora flertalet remissinstanser deklarerar i princip sin anslutning till utredningens
ståndpunkt, att expropriats rätt till ersättning för rättegångskostnader
i överinstans bör begränsas i förhållande till vad som gäller f.n. I några fall

— närmare bestämt i yttrandena från stadskoUegiet i Göteborg, drätselkamrarna
i Boden och Luleå samt SABO — har uttalats att begränsningen bör gå längre
än utredningen föreslagit. Även i de yttranden, som avgetts av bostadsstyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, kommunalnämnden i Stenungsund,
markpolitiska utredningen och Svenska kommunal tekniska jöreningen har ifrågasatts
om förslaget på denna punkt är tillräckligt långtgående.

Åtskilliga av de remissinstanser, som är positivt inställda till en reform i den
riktning utredningen föreslagit, understryker angelägenheten av att en sådan reform
snarast kommer till stånd. Kommunalnämnden i Stenungsund uttalar att
en ändring i angiven riktning är av synnerlig betydelse för kommunerna, särskilt
med hänsyn till att nuvarande bestämmelser försätter kommunerna i ett avgjort
underläge, när frågan om frivillig uppgörelse eller expropriation skall avgöras. Svea
hovrätt finner det uppenbart att den nuvarande bestämmelsen i 67 § ExL är
ägnad att fresta en expropriat att i onödan fullfölja talan mot lägre rätts dom.
Hovrätten anser angeläget att de nackdelar som den nuvarande ordningen medför
för kommunerna i möjligaste mån undanröjs. I yttrandet från Föreningen
Sveriges stadsdomarc konstateras bl. a. att gällande kostnadsregler uppenbarligen
kan utnyttjas på ett otillbörligt sätt. Att i en situation när exproprianten-kommunen
på grund av rådande bostadssituation befinner sig i tidsnöd
meddela avsikten att fullfölja till högre instans, fastän utsikterna till ändring
maste bedömas som mycket små, kan ibland innebära en påtryckning, som kan
betecknas som otillbörlig. Några remissinstanser, bl. a. kammarkollegiet, anmärker
att en del av de skäl, som utredningen åberopat till förmån för en ändring
av kostnadsregeln, visserligen får mindre tyngd om utredningens övriga förslag

— särskilt förslaget om kvalificerat förhandstillträde — genomförs. I kollegiets
yttrande framhålls emellertid att en ändring ändå får anses motiverad, eftersom
gällande ordning kan fresta till ett illojalt processande och sålunda påtagligen
inbjuder till missbruk.

Några remissinstanser tar principiellt avstånd från tanken på att frångå nu
gällande kostnadsbestämmelser. Hit hör bl. a. länsstyrelsen i Gävleborgs län.
Länsstyrelsen framhåller att staten, så länge den i princip garanterar en enskild
äganderätt, också bör tillse att den enskilde i förhållande till samhället äger obe -

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.1 Ar I96G H7

skuren möjlighet att utan eget kostnadsutlägg hävda sin rätt. Uppfattningen att
nuvarande kostnadsbestämmelser bör behållas i princip oförändrade hävdas också
av länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Malmöhus Uin, överlantmätarna
i Gävleborgs, Jönköpings och Örebro län, länsarkitekten och länsingenjören i
Jönköpings län, Näringslivets byggnadsdelegation, RLF, Skånes jordägareförbund,
Svenska bankföreningen, Sveriges advokatsamfund och Sveriges fastighetsägareförbund
liksom även av reservanter inom stadskollcgiet, borgarrådsberedningen,
drätselnämnden och fastighetsnämnden i Stockholm samt tva reservanter
inom styrelsen för Svenska stadsförbundet. Till stöd för den sålunda
intagna ståndpunkten har i allmänhet åberopats synpunkter av liknande innebörd
som de, vilka framförts i det särskilda yttrandet av utredningens expert
Hernmarck. Såsom ett ytterligare skäl för att nuvarande ordning alltjämt bör
behållas åberopar RLF, att någon utpräglad praxis i värderingsfrågorna ännu
inte utbildats på samma sätt som exempelvis beträffande vattenmålen. I anslutning
härtill nämner RLF också, att det enligt förbundets erfarenhet inte är möjligt
att utläsa någon enhetlig praxis ur hovrätternas avgöranden.

Fastighetsägareförbundet anför bl. a. att expropriaten med hänsyn till fortgående
penningvärdeförsämring och till expropriationslagens ränteregel i kombination
med skattebestämmelserna i regel har lika stort intresse som den exproprierande
att undvika en tidsödande och långdragen process.

Advokatsamfundet gör följande mera allmänna reflexion.

Även om de nu gällande kostnadsreglema i enstaka fall kan antagas leda till
en objektivt sett onödig fördyring och försening av expropriationsförfarandet, innebär
detta en väsentligt mindre olägenhet än det försvagande av den enskildes
rättsskydd som skulle bli en följd av den föreslagna lagändringen. Expropriationerna
drabbar i stor utsträckning villaägare och andra fastighetsägare i ganska
blygsamma ekonomiska förhållanden, och för dessa är kostnaderna av mycket
väsentlig betydelse. Ett genomförande av utredningens förslag skulle med all
säkerhet leda till att den enskilde inte sällan såge sig nödsakad att av hänsyn till
risken för kostnader avstå från fullföljd av talan, även i sådana fall där skäligheten
av den utdömda ersättningen med fog kan ifrågasättas och där en fullföljd
av talan inte vore omotiverad. En sådan följd av lagstiftningen om expropriation
är inte rimlig.

Också vad gäller frågan om vilken lösning som bör väljas vid utformningen av
en ny lagbestämmelse rörande expropriationskostnaderna i överrätt har delade
meningar framkommit under remissbehandlingen.

Den lösning som utredningen stannat för godtas i sina huvuddrag av det stora
flertalet av de remissinstanser, som är positivt inställda till tanken på en lagändring.
Bostadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, fortifikationsförvcdtningen och lantmäteristyrelsen
finner förslaget välmotiverat och väl avvägt. Även flertalet av de
hörda kommunerna har funnit den föreslagna lösningen ändamålsenlig eller acceptabel.
Flera remissinstanser, bl. a. öv erståthållarämbetet, ger uttryck åt den
uppfattningen, att expropriaten även efter en reform enligt utredningens förslag
får ett tillfredsställande rättsskydd, varvid bl. a. hänvisas till att den exproprie -

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

rande enligt förslaget alltid själv har att svara för egna kostnader samt att expropriaten
å sin sida alltjämt får möjlighet att under rättegången i första instans
kostnadsfritt utnyttja erforderlig expertis. Kammarkollegiet påpekar att
den i kostnadshänseende gynnade ställning som en expropriat även efter den
föreslagna ändringen erhåller saknar motsvarighet i vanliga utomobligatoriska
skadeståndsförhållanden. I dessa gäller — framhåller kollegiet — allmänna regler
om rättegångskostnader, oavsett att den skadelidande, t. ex. en vid bilolycka
skadad person, inte i någon mån föranlett rättegången och oavsett de skäl av
social eller personlig natur, som kan tala till förmån för en mot den skadelidande
välvillig behandling av kostnadsfrågan.

Utan att ta ställning vare sig för eller emot utredningens förslag på denna
punkt noterar Svenska sparbanksföreningen såsom en tacknämlig konsekvens,
att förslaget bör medföra att utredningen i expropriationsmål kommer att kon
centreras till rättegången i första instans. Å andra sidan uttrycks i några remissyttranden,
bl. a. i yttrandena från vattenfallsstyrelsen samt länsstyrelsen och
överlantmätaren i Malmöhus län, farhågor för att den föreslagna kostnadsregeln
kan komma att leda till ökade kostnader för rättegången i första instans. Vattenfallsstyrelsen
nämner i detta sammanhang, att det är styrelsens erfarenhet,
att de hittills gällande kostnadsreglerna i stor utsträckning medfört onödig och
skadlig vidlyftighet i utredningen vid expropriationsdomstolarna och att domstolarna
i första instans haft en mycket liberal inställning till kostnadsregeln.
Det kan enligt styrelsen befaras, att den nu införda kostnadsregeln i ännu högre
grad kan inbjuda till onödig och skadlig vidlyftighet i utredningen vid första
domstolen, eftersom markägarna löper risk att få betala rättegångskostnader
om de fullföljer målet till högre instans. Styrelsen finner därför angeläget att
det i motiven uttalas, att uppmärksamhet bör riktas på angivna förhållanden
så att den tilltänkta reformen i praktiken inte blir innehållslös.

Stads kollegiet i Göteborg föreslår att allmänna kostnadsregler, dvs. 18 kap.
helt och hållet skall tillämpas beträffande rättegången i överinstans
Kollegiet hänvisar till att man genom inrättandet av expropriationsdomstolar
med tillgång till särskild expertis tillskapat garantier för att värderingsfrågorna
redan i första instans får en så allsidig och objektiv behandling som möjligt.
Vidare hänvisar kollegiet till att utomlands i allmänhet gäller, att kostnadsfördelningen
i högre rätt bestäms efter den utgång som målet fått. Den av kollegiet
uttalade meningen har kommit till uttryck också i yttrandet från SABO.
Drätselkammaren i Luleå anser likaledes, att 18 kap. RB bör tillämpas i överinstans,
dock med modifikationen, att den exproprierande skall stå kostnad,
som förorsakas motpart när den exproprierande ensam fullföljt talan. Drätselkammaren
i Boden anser att vardera parten bör stå sin kostnad, om exproprianten
klagar och vinner, men tillstyrker i övrigt utredningens förslag.

Å andra sidan föreslås i några remissyttranden lösningar, som innebär att
expropriaten i kostnadshänseende behandlas mera gynnsamt än enligt utredningens
förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

Längst i den nyss angivna riktningen går en reservant inom fastighetsnämnden
i Göteborg — som föreslår att den nuvarande kostnadsregeln i (17 § ExL
skall behållas, såvitt gäller rättegången i expropriationsdomstol och hovrätt,
medan den av utredningen föreslagna kostnadsregeln får gälla beträffande rättegången
i högsta domstolen — samt länsstyrelsen i Jönköpings län och Ilandelskamrarnas
nämnd, vilka anser att den nu gällande ordningen bör behållas som
huvudregel men med möjlighet för överrätt att under vissa förutsättningar förordna,
att expropriaten själv skall stå sin kostnad. Länsstyrelsen tänker sig härvid
en kostnadsregel av den typ, som f. n. förekommer i bl. a. 23 § lagen om allmänna
vägar, dvs. en regel som innebär, att den exproprierande i princip är
skyldig att svara för såväl sina egna som motsidans rättegångskostnader, men
med möjlighet för domstolen att förordna om annat, när så prövas skäligt med
hänsyn till omständigheterna. Handelskamrarnas nämnd återigen anser att avvikelse
från principen om expropriants ersättningsskyldighet för rättegångskostnad
i överinstans bör få ske endast under förutsättning att domstolen finner att
överklagandet skett utan skäl eller synnerlig anledning annars förekommer därtill.
Också i remissyttranden, som avgetts av länsarkitekten i Norrbottens län.
Näringslivets byggnadsdclegation och Svenska bankjöreningen kommer tanken
på en lagändring av denna mera begränsade innebörd till synes.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har berört frågan om lämpligheten av att
utforma expropriationslagens kostnadsregel efter mönster av 23 § lagen om allmänna
vägar. Styrelsen uttalar att allmänna väglagens kostnadsregel väl rent
formellt torde ge domstolarna möjlighet att, utöver de fall som åsyftas i undantagsregeln
i nuvarande 67 § ExL, ålägga markägaren att svara för rättegångskostnader.
I praktiken har emellertid sakägarna nära nog undantagslöst fått
ersättning för samtliga sina skäliga kostnader inte bara i underrätten utan också
i överrätterna. Det kan sålunda konstateras att kostnadsreglerna i nuvarande
expropriationslag och väglag materiellt sett stämmer överens. Eftersom den
konstruktion av kostnadsregeln som kommit till uttryck i väglagen sålunda
knappast inneburit något återhållande moment torde detta enligt styrelsens
mening utgöra en hållbar grund för att inte utforma expropriationslagens nva
kostnadsregler på enahanda sätt.

Inte sa fa remissinstanser ansluter sig i princip till den av Hernmarck i andra
hand uttalade meningen att utredningens förslag bör kompletteras med en bestämmelse,
som gör det möjligt för överrätt att under vissa förutsättningar tillerkänna
expropriat kostnadsersättning även om domen i sakfrågan går honom
emot. Till denna grupp hör Svea hovrätt, försvarets civilförvaltning, länsstyrelsen
i Stockholms län, överlantmätarna i Göteborgs och Bohus samt Stockholms
län, Föreningen Sveriges häradshövdingar samt Svenska byggherreföreningen.
Svea hovrätt föreslår, att 67 § ExL ändras på sätt utredningen föreslagit med
tillägg av innebörd att domstolen må, därest omständigheterna föranleder därtill,
tillerkänna expropriaten ersättning för rättegångskostnader även i fall, då
han är tappande. Hovrätten anser att en bestämmelse sådan som den av utred -

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 73 ur 1966

ningen föreslagna ibland kan bli för hård mot expropriaten. Enligt hovrätten
torde förslaget också gå längre än som är nödvändigt för att uppnå det syfte,
som utredningen uppställt som mål för en lagändring. De frågor som uppkommer
i ett expropriationsmål är ibland av så invecklad och för den enskilde
expropriaten svårbemästrad natur, att dennes fullföljd kan anses ha varit
motiverad även om han inte vinner bifall till sin talan. Hovrätten anser att
det i sådana fall skulle vara obilligt att låta expropriaten själv svara för sina
kostnader. Med tanke på fall av berörda art anser hovrätten motiverat med en
undantagsbestämmelse, som öppnar möjlighet för överrätten att i särskilda fall
tillerkänna också förlorande expropriat ersättning för rättegångskostnader. De
skäl, som utredningen åberopat mot införande av en sådan undantagsbestämmelse
anser hovrätten inte vara av den beskaffenhet, att de bör hindra införandet
av en bestämmelse, som med hänsyn till expropriatens berättigade intressen
ter sig sakligt grundad.

Liknande synpunkter som de Svea hovrätt anlagt kommer till uttryck i yttrandena
från länsstyrelsen och överlantmätaren i Stockholms län samt Svenska
byggherreföreningen. En undantagsregel av antydd innebörd bör enligt överlantmätaren
i Göteborgs och Bohus län utnyttjas »om särskilda skäl är därtill».
I yttrandet från Föreningen Sveriges häradshövdingar anges att en sådan undantagsregel
bör komma till användning om synnerliga skäl föreligger. Även
försvarets civilförvaltning anser, att en dylik bestämmelses karaktär av undantagsregel
bör markeras starkare än som skett i Hernmarcks yttrande. Enligt
ämbetsverkets mening bör bestämmelsen tillämpas om domstolen med hänsyn
till beskaffenheten av i målet förekommande rättsfrågor eller särskilda omständigheter
i övrigt finner detta skäligt.

Uttalanden till förmån för en undantagsregel av den innebörd Hernmarck
angett i sitt särskilda yttrande görs också i yttranden, som avgetts av länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohm län, övcrlantmätarna i Jönköpings och Gävleborgs
län, lantbruksdirektören i sistnämnda län, RLF, reservanter inom stadskollegiet,
borgarrådsberedningen, drätselnämnden och fastighetsnämnden i Stockholm
samt två reservanter inom styrelsen för Svenska stadsförbundet.

En ledamot av hovrätten över Skåne och Blekinge föreslår att utredningens
förslag kompletteras med en bestämmelse om att den exproprierande, när särskilda
skäl är därtill, må åläggas att utge ersättning för motparts rättegångskostnad
i högre rätt utöver vad som följer av 67 § ExL i dess föreslagna lydelse.
Som exempel på situationer i vilka tillämpning av en sådan kompletterande
bestämmelse framstår som skälig anges dels det fall att expropriat som fullföljt
talan får bifall till denna endast i sådan mindre mån, att kostnaderna enligt
18 kap. 4 § RB skulle kvittas eller expropriaten skulle få jämkad ersättning,
dels vissa undantagsfall, när det av sociala billighetsskäl kan anses rimligt att
ersättning utgår även om expropriaten förlorat sin talan.

Den föreslagna kostnadsfördelningen i överinstans när parterna på ömse sidor
fullföljt talan avstyrks av Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge,

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 ur I9f>(>

kammar kollegiet, lagberedningen och Föreningens Sveriges häradshövdingar.
Enligt dessa remissinstansers mening bör kostnadsfördelningen också i den no
avsedda situationen avgöras efter de grunder, som gäller enligt motsvarande
bestämmelser i lagen om ersättning för mistad fiskerätt och vattenlagen. I de
avstyrkande yttrandena erinras om att utredningens förslag i nu nämnt hänseende
innebär, att expropriaten försätts i ett sämre läge än som skulle ha
blivit fallet vid en tillämpning av grunderna för dessa bestämmelser. Vidare
påpekas önskvärdheten av enhetliga regler inom varandra närliggande lagstiftningsområden.
Kammarkollegiet framhåller också att kollegiet, såvitt gäller
tillämpningen av lagen om ersättning för mistad fiskerätt, inte funnit nämnda
lags kostnadsregel olämplig.

I några remissyttranden anmäls önskemål om motsvarande lagändringar
beträffande närbesläktade kostnadsregler inom andra lagstiftningsområden.
Kammarkollegiet anser sålunda önskvärt med en översyn av kostnadsreglerna i
36 § andra stycket naturvårdslagen och i lagarna om allmänna vägar och enskilda
vägar i syfte att om möjligt få till stånd en likformig reglering. Svenska
stadsförbundet anser att utredningens förslag föranleder, att ändring också
måste övervägas beträffande de bestämmelser i 23, 53, 69, 71 och 117 §§ BL,
som reglerar kostnadsfördelningen i vissa ersättningsmål enligt nämnda lag.
bl. a. mål om ersättning för gatumark och om bidrag till gatubyggnadskostnad.
Den av utredningen uppställda huvudprincipen för fördelning av
rättegångskostnaderna kan enligt förbundets mening tillämpas också beträffande
sådana tvister. Visserligen skulle måhända kunna göras gällande att
tillämpningen av skälighetsreglerna i de angivna specialbestämmelserna kommer
att röna inflytande av lydelsen av den allmänna kostnadsregeln i 67 §
ExL. Så har tidigare varit fallet i anslutning till den modifikation av kostnadsansvaret
som vid 1949 års revision av expropriationslagstiftningen infördes
genom hänvisningen till 18 kap. 6 och 8 §§ KB. På motsvarande sätt
skulle då utredningens kostnadsregler om de genomfördes påverka tillämpningen
av de nu aktuella specialreglerna i bl. a. byggnadslagen. En sådan
tolkning förefaller dock tveksam och till undvikande av varje oklarhet i detta
hänseende bör enligt förbundets mening de allmänna kostnadsreglerna i 67 §
ExL genom en uttrycklig föreskrift ges tillämpning även för de fall där hittills
en sådan särskild kostnadsreglering skett som i de nu angivna bestämmelserna
i BL.

Förslag om lagändringar av sistnämnda innebörd framförs också av stadsjullmäktige
i Malmö, Svenska kommunförbundet och Svenska kommunal tekniska
föreningen.

Överlantmätaren i Örebro län anmäler önskemål om viss komplettering av
67 § ExL för att klargöra vad som är att hänföra till »kostnader å expropriationsmålet».
Överlantmätaren påpekar att i rättegångskostnader ofta inbegrips
kostnader, som är konstituerande för markvärdet och rätteligen ingår i löseskillingen.
Såsom exempel nämns kostnader för undersökning av grundförhållanden

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

beträffande mark avsedd för tätbebyggelse, kostnader för planskisser och liknande
utredning. Överlantmätaren håller före att sådana kostnader i regel
ersätts såsom rättegångskostnad, varigenom expropriaten tydligen erhåller dubbel
ersättning för kostnaderna. En lagändring för att tillrättalägga berörda förhållande
är enligt överlantmätarens mening av väsentlig betydelse från ekonomisk
synpunkt, eftersom undersökningskostnaderna ofta uppgår till relativt
stora belopp. Vad överlantmätaren sålunda anfört finner länsstyrelsen i Örebro
län välbetänkt och väl förtjänt att tas upp till närmare prövning.

Departementschefen

Den nuvarande regeln i 67 § ExL innebär att den exproprierande är skyldig
att ersätta motparten sådana kostnader i expropriationsmålet, som inte föranletts
av motpartens försumliga processföring, om kostnaden skäligen varit påkallad
för tillvaratagande av partens rätt. Denna regel har, bortsett från vissa
jämkningar som närmast är av redaktionell natur, gällt alltsedan tillkomsten
av ExL. Regeln fick emellertid en helt annan innebörd och betydelse genom 1949
års reform av expropriationslagstiftningen. Redan då ifrågasattes också om inte
expropriatens rätt till ersättning för kostnader i överrätt borde begränsas. Yrkanden
av liknande slag har därefter framförts vid flera tillfällen.

Kritiken mot den gällande ordningen går i korthet ut på att denna medför
att expropriationerna fördyras. Regeln i 67 § ExL anses ägnad att försvåra
frivilliga uppgörelser och uppmuntra till överklaganden. Därigenom försenas expropriationerna.
Processens tyngdpunkt påstås också kunna förskjutas från första
instansen till överrätterna. Å andra sidan har det alltid betonats, att expropriationsförfarandets
karaktär kräver en särskild reglering. Meningarna är emellertid
delade i frågan hur långt en sådan reglering bör gå.

Expropriationsutredningen har funnit att expropriaten i kostnadshänseende
bör behandlas något mera restriktivt än hittills. Utredningen har inriktat sig pa
en bestämmelse som berättigar expropriaten till ersättning för rättegångskostnaderna
i första instansen oavsett utgången av målet men som gör det nödvändigt
för honom att ingående överväga om han skall fullfölja talan mot den lägre
rättens avgörande. Sålunda föreslås att den exproprierande, i den mån inte
annat föranleds av bestämmelserna i 18 kap. 6 och 8 §§ RB, alltid skall vidkännas
sina egna kostnader samt kostnader som åsamkats motpart till följd av
att den exproprierande ensam fullföljt talan men att i övrigt bestämmelserna i
18 kap. RB skall gälla.

Den kritik som under en lång följd av år riktats mot den nu gällande kostnadsregeln
kan enligt min mening inte avvisas. Det synes vara en utbredd uppfattning
att regelns innehåll är ägnat att leda till missförhållanden. Jag anser
också att en reform bör göras men denna bör ske med varsamhet och under beaktande
av de grundsatser som präglar svensk rätts inställning till tvångsavhändelser
över huvud.

Kungl. May.ts proposition nr 73 år 1966 93

Det är uppenbart att expropriaten även i fortsättningen bör utan några kostnader
få sin talan prövad i en instans. När det gäller kostnaderna i överrätt anser
jag i likhet med utredningen att en ordning bör eftersträvas som avhåller sakägare
från att utan fog föra talan mot avgörandet i den första instansen. Enligt
allmän mening torde den nu befintliga hänvisningen till 18 kap. 6 § RB inte
tillräckligt effektivt fylla en sådan funktion.

Den lösning som utredningen stannat för innebär i princip att expropriaten
aldrig behöver betala den exproprierandes kostnader och att han får svara för
sina egna kostnader enbart när han själv klagat och förlorat. Förslaget överensstämmer
med den reglering som finns i lagen om ersättning för mistad fiskerätt
och i vattenlagen. Härutöver har utredningen diskuterat andra alternativ. Av
dessa torde endast ett böra allvarligt övervägas, nämligen det som förekommer
i bl. a. lagen om allmänna vägar, och som innebär att den exproprierande i princip
skall svara för samtliga kostnader i målet såvida inte rätten med hänsyn
till omständigheterna finner skäligt förordna på annat sätt.

Enligt vad som upplysts tillämpas den reglering som finns i lagen om allmänna
vägar i praktiken på ett sätt som överensstämmer med 67 § ExL i dess nuvarande
lydelse. I valet mellan de två nu berörda lösningarna bör avgörande vikt
fästas vid att utredningens lösning är klar och entydig och ger parterna möjlighet
att förutse hur kostnadsfrågan kommer att bedömas i skilda situationer. En
sådan lösning innebär vidare stora fördelar för expropriaten. Bortsett från fall
av rättegångsmissbruk o. d. behöver han aldrig betala motpartens kostnader och
han får sina egna kostnader ersatta inte bara när han klagar och vinner utan
även när den exproprierande ensam klagat. Regelns syfte att utgöra ett avhållande
moment vid övervägandena i fullföljdsfrågan framträder genom att expropriaten
löper risk att få stå sina egna kostnader när han klagar och förlorar.
Denna risk bör också ge expropriaten anledning att inte från början räkna med
en prövning i flera instanser utan koncentrera sin talan till den första instansen.

På grund av vad nu anförts anser jag att utredningens lösning i princip bör
accepteras.

En expert inom utredningen har föreslagit en komplettering av utredningens
förslag. Denna komplettering skulle innebära en rätt för överinstansen att i vissa
fall tillerkänna expropriaten ersättning för rättegångskostnader också när han
klagar och förlorar. Som motiv för en sådan regel åberopas, att de frågor som
förekommer till bedömande ibland är av så invecklad och för expropriaten svårbemästrad
natur att dennes fullföljd av talan kan ha varit motiverad även om
den inte leder till att talan vinner bifall. En del remissinstanser har tillstyrkt
detta förslag.

Även jag anser att vissa skäl talar för en bestämmelse av ungefär den innebörd
som nyss angetts. Att införa en sådan bestämmelse skulle emellertid —
som utredningen antytt — i viss mån innebära en återgång till den numera
övergivna principen om särskild kostnadsfördelning när saken varit »mörk och
tvivelaktig». Ett sådant steg torde inte böra tas endast på ett begränsat område

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

utan frågan bör bedömas i ett större sammanhang. Jag kan därför inte biträda
detta förslag.

En särskild fråga gäller kostnadsfördelningen när både expropriat och expropriant
fullföljt talan i högre rätt. Utredningen anser att det är i viss mån oklart
hur motsvarande fråga skall bedömas vid tillämpningen av exempelvis lagen
om ersättning för mistad fiskerätt. Frågan är om den exproprierande när han
fullföljt talan alltid skall betala expropriatens samtliga kostnader, oavsett om
denne fullföljt talan eller inte, eller om denna påföljd skall drabba den exproprierande
bara när han ensam fullföljt talan. Utredningen har valt det sistnämnda
alternativet.

Utredningens förslag i nyssnämnda del har mött kritik vid remissbehandlingen.
Därvid har gjorts gällande bl. a. att expropriaten kommer i ett sämre läge än
den ersättningsberättigade i motsvarande situation vid tillämpning av lagen om
ersättning för mistad fiskerätt.

Såsom utredningen anfört lämnar kostnadsreglerna i lagen om ersättning för
mistad fiskerätt och vattenlagen i viss mån öppet, hur kostnaderna skall fördelas,
när parterna på ömse sidor fullföljt talan. När den princip som kommit
till uttryck i dessa kostnadsregler skall överföras till ExL, bör enligt min mening
klart anges hur kostnadsfrågan för expropriationsmålens del skall bedömas i
motsvarande situation. En lämplig och rimlig lösning synes mig därvid vara den,
som utredningen stannat för, eller att de allmänna reglerna i RB om rättegångskostnad
görs tillämpliga, dock med den begränsning som följer av att den exproprierande
alltid skall själv vidkännas egna kostnader. Jag anser sålunda utredningsförslaget
böra följas också på denna punkt.

Om de föreslagna ändringarna genomförs kommer detta att påverka kostnadsfördelningen
även i vissa andra mål än sådana som avses i 67 § ExL. Framför
allt kommer samma regler att gälla vid inlösen av mark enligt BL. Vid remissbehandlingen
har uttryckts önskemål om motsvarande ändringar också i vissa
andra lagar, bl. a. naturvårdslagen och väglagstiftningen. Motsvarande regler
anses också böra gälla för kostnadsfördelningen i vissa ersättningsmål enligt BL,
exempelvis mål om ersättning för gatumark. Dessa frågor torde få tas upp i
därför lämpligt sammanhang.

Kungl. Maj:tx proposition nr 73 år J966

it 5

Övriga frågor

Tidsfristen för betalning av expropriatiunsersättning
Gällande rätt

Expropriationsersättning skall enligt 48 § ExL erläggas inom tre månader från
det domen i expropriationsmålet vunnit laga kraft. Denna tidsfrist gäller oavsett
om tillträde ägt rum dessförinnan. Underlåtenhet att i behörig ordning erlägga
ersättningen medför enligt 50 § den påföljden att expropriationsrätten förverkas,
dock inte om den exproprierande tillträtt cxpropriationsobjektet. För sådant fall
gäller i stället enligt 52 och 54 §§ att sakägare har rätt att efter utgången av
nyssnämnda tidsfrist hos länsstyrelsen påkalla uttagande av oguldna ersättningsbelopp.
Som nämnts i ett tidigare sammanhang får återkallelse av expropriationsanspråk
inte göras beträffande mark, som den exproprierande tagit i besittning
(51 §).

Utredningen

Den ökade frekvensen av förhandstillträden och det förhållandet att sådant
tillträde numera äger rum också vid mera omfattande expropriationer har bl. a.
aktualiserat frågan, om inte en väsentligt kortare tidsfrist än den i lagen angivna
tremånadersperioden bör föreskrivas för betalning av ersättning när förhandstillträde
skett. Förslagsvis har framförts tanken på en förkortning av tidsfristen
till en månad.

Den nu gällande lagregeln i ämnet återgår på en bestämmelse i 1860 års expropriationsförordning
enligt vilken expropriationsersättningen, om den inte
hunnit bestämmas före tillträdesdagen, skulle utges inom tre månader efter det
ersättningen bestämts. Någon närmare motivering har inte lämnats till bestämmelsen.
I anslutning härtill redogör utredningen för motsvarande bestämmelser
inom angränsande rättsområden och nämner därvid bl. a. stadgandet i 9 kap.
67 § vattenlagen. Om tillstånd till företag eller åtgärd enligt vattenlagen på
grund av vattendomstols förordnande tagits i anspråk innan utslaget vunnit
laga kraft eller ersättning eljest enligt vattenlagen bestämts efter det företaget
utförts gäller enligt detta stadgande för sådan ersättning, som skall nedsättas hos
länsstyrelsen, en betalningsfrist av 30 dagar från det crsättningsbeslutet vunnit
laga kraft.

Utredningen framhåller att det självfallet är angeläget att utgivandet av fastställd
expropriationsersättning i de fall, då expropriationsobjektet redan tagits i
anspråk av den exproprierande, sker i så nära anslutning till crsättningsbeslutet
som möjligt. Med visst fog skulle man kunna göra gällande att sådan ersättning
— vare sig det är fråga om förskott eller slutlig ersättning — borde förfalla till
betalning i och med att domstolens avgörande vinner laga kraft. Med hänsyn

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

till den ränteförpliktelse, som enligt 55 § åvilar den exproprierande när förhandstillträde
ägt rum, ligger det också i dennes intresse att inte onödigtvis fördröja
betalningen. Å andra sidan är att beakta att den exproprierande är skyldig att i
samband med nedsättandet av ersättningen inge bl. a. gravationsbevis och vissa
andra handlingar till länsstyrelsen. För anskaffande av dessa handlingar behövs
visst rådrum. Om den exproprierande är juridisk person kan beslut behöva inhämtas
från anslagsbeviljande organ, och det kan av denna orsak vara nödvändigt
att den exproprierande efter det slutligt avgörande föreligger i expropriationsmålet
får ytterligare någon tid på sig att ordna betalningen. Goda skäl
talar således för att behålla rådande system med någon tids betalningsfrist efter
lagakraftvunnet avgörande. Av hänsyn till de ersättningsberättigades intressen
anser utredningen emellertid önskvärt att fristen inte blir längre än nödvändigt.
En förkortning från tre månader till en månad från det lagakraftvunnet avgörande
föreligger kan knappast medföra nämnvärd olägenhet för de exproprierande
och utredningen anser en sådan förkortning också i övrigt lämplig.

Av nu angivna skäl föreslår utredningen att i 48 § ExL tas in en bestämmelse
av innebörd att expropriationsersättningen, om fastigheten tagits i besittning
innan avgörandet vunnit laga kraft, skall nedsättas inom en månad från dagen
för lagakraftvinnandet. Om befrielse från nedsättningsskyldighet medgetts, skall
den exproprierande inom angiven tid i stället göra anmälan till länsstyrelsen
och därvid styrka att ersättningen betalats. De nya bestämmelserna föreslås få
sådan utformning att de kommer att avse både den slutligt utdömda expropriationsersättningen
och förskott, som enligt de av utredningen samtidigt föreslagna
nya förskottsreglerna bestäms av domstol efter det förhandstillträde skett.

Remissyttrandena

Svenska kommunförbundet och Svenska vattenkraftföreningen avstyrker förslaget.
Kommunförbundet erinrar om att ett kommunalt anslagsbeslut vinner laga
kraft tidigast tre veckor från dagen för tillkännagivandet på kommunens anslagstavla
av beslutsprotokollets justering. Även om finansieringsfrågan i många
fall kan ordnas förhållandevis snabbt, kan det enligt förbundets mening i andra
fall vara förenat med svårigheter att med kort rådrum skaffa erforderliga medel
för ändamålet. Förbundet anser under sådana omständigheter övervägande skäl
tala för att en och samma frist av tre månader tillämpas för betalning av expropriationsersättning,
oavsett om förhandstillträde ägt rum eller ej. Vattenkraftföreningen
åberopar att det kan ta ganska lång tid att anskaffa för nedsättningen
erforderliga lagakraft- och gravationsbevis samt avskrifter, vilket i sin tur
kan innebära att nedsättningsärendet inte alltid hinner bli komplett inom den
föreskrivna fristen. Olägenheterna härav måste enligt föreningen bedömas allvarligare
än att markägaren, också för de fall då tillträde ägt rum, kan få vänta
något längre på själva nedsättningen.

Drätselkammaren i Boden tillstyrker förslaget endast under den uttryckliga

Kungl. Maj.ts proposition nr 73 år 196ti

förutsättningen att garantier lämnas för att gravationsbevis kan erhållas inom
förutsatt tid.

Luf tf artsstyrelsen föreslår en tidsfrist av två månader i stället för den föreslagna
tiden av en månad. Styrelsen hänvisar härvid till att svårigheter kan
uppkomma att utverka erforderliga anslagsbeslut inom den av utredningen föreslagna
tidsfristen.

Kommunalnämnden i Stenungsuml finner det däremot skäligt att tidsfristen
minskas till en månad. Nämnden framhåller att den långa tid, som i regel förflyter
från det kommunen får vetskap om tiden för första domstolsförhandlingen
till föreslagen tidpunkt för betalning, är fullt tillräcklig för att förbereda finansiering
av utgiften.

Departementschefen

Reglerna för betalning av expropriationsersättningen bör självfallet vara sådana
att betalningen inte onödigt fördröjs. I synnerhet är det angeläget att betalningen
sker så snart som möjligt när egendomen i fråga redan tagits i besittning.
Jag ansluter mig därför till utredningens förslag om en förkortning av den
nu gällande tremanadersfristen i sådant fall. Den föreslagna tiden en månad har
lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. Ett par remissinstanser har
ansett tiden för kort när den exproprierande är juridisk person och ersättningen
föranleder beslut av anslagsbeviljande organ. Jag anser det emellertid angeläget
att parterna såvitt möjligt medverkar till att expropriationsförfarandet inte drar
onödigt långt ut på tiden och det bör vara möjligt att i dylikt fall förbereda ärendet
så att betalning kan ske inom en månad från det domen vunnit laga kraft.
Jag biträder därför utredningens förslag på denna punkt.

Skyldigheten för expropriant att ställa säkerhet för expropriationsersättning
Gällande rätt

Skilda bestämmelser i ExL ålägger den exproprierande att ställa säkerhet för
ersättnings- eller skadebelopp. Sådana bestämmelser förekommer i 37, 62 och
72 §§. Den i praktiken oftast tillämpade bestämmelsen är 37 §, som föreskriver
skyldighet för den exproprierande att ställa säkerhet hos länsstyrelsen för expropriationsersättningen
med ränta, innan erhållen rätt till förhandstillträde tas
i anspråk. I utredningens förslag finns motsvarigheter till denna föreskrift upptagna
i 36 och 39 §§.

Enligt 74 § i dess nu gällande lydelse är kronan befriad från skyldighet att
ställa säkerhet. Sådan befrielse galler däremot inte för kommun eller liknande
subjekt.

Utredningen

Under remissbehandlingen av det lagstiftningsärende, som utmynnade i 1949
års reform av expropriationslagstiftningen ifrågasattes om inte befrielsen från

7 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 73

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

skyldighet att ställa säkerhet enligt ExL borde utsträckas att avse också kommun.
I sammanhanget hänvisades till kommunallagarnas regler om lån och borgen
och till den reella betydelsen av kommunens ansvar för sina förpliktelser.
Föredragande departementschefen förklarade sig emellertid för det dåvarande
inte kunna förorda en lagändring av sådan innebörd. Utredningen framhåller,
att denna fråga under senare år fått allt större aktualitet. Frånsett de fall, när
expropriation sker för upplåtelse av kraftledningsservitut o. d., sker det alldeles
övervägande antalet expropriationer för kommuns räkning. En särskilt stor
grupp av fall i vilka kommun är exproprierande avser inlösen av mark enligt
byggnadslagen. Förhandstillträde kommer till stånd i ett stort antal fall och det
förekommer inte sällan domstolsförordnanden om sådant tillträde, varvid kommunens
skyldighet att ställa säkerhet aktualiseras.

I fråga om förutsättningarna för en reform i antydd riktning anmärker utredningen
till en början att kommunernas ekonomiska ställning i allmänhet avsevärt
förstärkts efter de indelningsreformer och kommunsammanslagningar, som
skett på senare år. Vidare kan man räkna med att mera omfattande expropriationsföretag
inte sätts igång innan exproprianten försäkrat sig om att de nödvändiga
ekonomiska resurserna finns för att genomföra företaget. I det nu
aktuella sammanhanget aktualiseras skyldighet att ställa säkerhet betydligt
oftare än i andra fall då gällande bestämmelser föreskriver sådan skyldighet.
Den säkerhet som ställs består vidare i många fall av borgen från någon kommunens
förtroendeman eller tjänsteman. Det ligger i sakens natur att det ofta
är mycket svårt för kommunerna att ställa säkerhet i annan form. Med hänsyn
till storleken av de belopp för vilka sådan borgen gäller saknar den varje praktisk
betydelse för säkerställande av sakägarnas ersättningsanspråk.

Mot bakgrund av det anförda föreslår utredningen, att kommunerna helt
fritas från skyldighet att ställa säkerhet enligt ExL. Med kommun avser utredningen
härvid borgerlig primärkommun, dvs. landskommun, köping och stad,
men däremot inte municipalsamhälle. Vid sidan härav bör också landsting få
motsvarande befrielse. Utredningen har också övervägt, om inte befrielse från
skyldighet att ställa säkerhet borde gälla även till förmån för kommunalförbund,
Med hänsyn till den oklarhet som f. n. råder om dessa sammanslutningars framtida
uppgifter har utredningen emellertid ansett sig inte böra avge något förslag
av sådan innebörd.

Remissyttrandena

Utredningsförslaget i denna del hälsas från flera håll med tillfredsställelse.
Förutom från kommunalt håll tillstyrks förslaget bl. a. av Svenska bankföreningen.

Kammarkollegiet anser att även kommunalförbund och kyrkliga kommuner
bör vara befriade från skyldighet att ställa säkerhet. Kollegiet erinrar om att det
vid 1962 års kommunreform förutsattes, att behov av kommunalförbund kom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

mer att föreligga också framdeles. Vad angår kyrkliga kommuner framhåller kollegiet
att det exempelvis inte sällan förekommer att församling behöver expropriera
mark för kyrkogårdsändamål. Kyrkliga kommuner har visserligen ofta
inte samma ekonomiska tyngd som de borgerliga kommunerna men å andra
sidan torde expropriationen för deras del endast kunna gälla relativt små objekt.
Det bör därför inte möta betänkligheter att befria också de kyrkliga kommunerna
från skyldighet att ställa säkerhet.

Endast lagberedningen anmäler betänkligheter mot förslaget. Beredningen finner
det tveksamt om den föreslagna lagändringen bör genomföras utan samtidig
ändring av andra lagar som innehåller bestämmelser om ställande av säkerhet.
Genomförs förslaget på denna punkt bör dock samtidigt övervägas, om inte
andra garantier fordras för att ersättningsskyldigheten fullgörs utan dröjsmål
när exproprianten är landsting eller kommun. Lagberedningen anser det inte
givet, att de borgensförbindelser som f. n. brukar ställas saknar varje praktisk
betydelse för ändamålet.

Departementschefen

I likhet med flertalet remissinstanser ansluter jag mig till utredningens förslag
att kommun befrias från skyldighet att ställa säkerhet för ersättningsbelopp
enligt ExL. Bestämmelse härom bör som utredningen föreslår införas i 74 §.
Något praktiskt behov av en motsvarande regel för kyrklig kommun torde ej
föreligga. Bestämmelsen bör omfatta — förutom kronan — stad, köping, landskommun
och landstingskommun samt kommunalförbund mellan sådana kommuner.

I enlighet med vad förut anförts har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till

1) lag ångande ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation;

2) lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385).

Lagförslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga.

Specialmotivering

Förslaget till lag om ändring i expropriationslagen

5 §•

Paragrafens fjärde stycke innehåller bestämmelse om att Kungl. Maj:t, när
expropriationsrätt meddelas, skall utsätta en tidsfrist för fullföljande av expropriationssaken
hos domstol och om verkan av att denna tidsfrist inte iakttas.

Departementschefen

Enligt vad jag anfört i det föregående föranleder den föreslagna befogenheten
för fastighetsägare och andra sakägare att väcka talan i expropriationsmål viss

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

ändring i bl, a. fjärde stycket i denna paragraf. I överensstämmelse med vad
utredningen föreslagit har lagrummet fått en sådan utformning att därav framgår,
att talan som väcks av fastighetens ägare eller annan sakägare får samma
verkan i fråga om expropriationsrättens bevarande som en av den exproprierande
väckt talan och att samma tidsfrist gäller i båda fallen.

21 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om vem som får väcka talan och när
det kan ske samt vissa föreskrifter om vad stämningsansökan skall innehålla.

Departementschefen

Av skäl som jag förut angett har den föreslagna bestämmelsen om rätt
att väcka talan redan innan tillstånd till expropriationen lämnats av Kungl.
Maj:t placerats i denna paragraf. Bestämmelsen tas upp i första stycket,
som också innehåller den föreslagna regeln om rätt för fastighetens ägare
eller annan sakägare att under vissa förutsättningar väcka talan. Dessa
förutsättningar är att tillstånd till expropriation meddelats och att fastigheten
tagits i besittning. Det sistnämnda kravet är uppfyllt även om tillträdet
skett innan expropriationstillståndet meddelades och oberoende av om tillträdet
grundas på överenskommelse mellan parterna eller har annan grund.
Detta innebär bl. a. att fastighetsägare, vars mark tagits i anspråk med vågrätt
är berättigad att väcka talan mot väghållaren när denne, såsom ibland
förekommer, också utverkat expropriationstillstånd.

I andra stycket har tagits upp en bestämmelse om att stämningsansökan,
utöver vad som i övrigt är föreskrivet, skall innehålla uppgift om namn och
adress på samtliga för sökanden kända sakägare. Bestämmelsen överensstämmer,
bortsett från en redaktionell jämkning, med utredningens förslag.

Tredje stycket, som motsvarar 21 § i dess nu gällande lydelse, har jämkats
på sätt utredningen föreslagit.

22 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om utfärdande av stämning m. m.

Utredningen

Som en konsekvens av att enligt 21 § även fastighetens ägare eller annan
sakägare skall kunna väcka talan i expropriationsmål föreslår utredningen
vissa ändringar i bestämmelserna om stämning och kallelse i 22 §. De föreslagna
ändringarna innebär bl. a. följande.

Bestämmelsen om att rätten skall utfärda stämning på fastighetens ägare
och övriga kända sakägare begränsas att gälla det fall att den exproprierande
väckt talan. Har stämningsansökan gjorts av annan skall rätten utfärda
stämning på den exproprierande. Eftersom övriga ersättningsberättigade sakägare
i detta fall inte är motparter till den som ansökt om stämning bör stämning
inte utfärdas på dem men de bör kallas att som parter inträda i rätte -

101

Kungl. May.tx proposition nr 73 år 1966

gången. Utredningen föreslår att kallelserna delges på samma sätt som är
föreskrivet i fråga om stämning. De nu berörda ändringarna avser första
stycket.

Genom en omformulering av nuvarande andra stycket klargörs att fastighetens
ägare är skyldig uppge Övriga sakägare i fastigheten även om han inte
själv väcker talan.

Som ett tredje stycke i paragrafen tar utredningen upp en bestämmelse om
att stämning som utfärdas på den exproprierande skall innehålla en anmodan
till denna att uppge den ersättning han bjuder i målet. Utredningen framhåller
att det naturligtvis bör tillses att den exproprierande får skälig tid
på sig för att bestämma sitt bud.

I det nuvarande tredje stycket, som föreslås utgöra fjärde stycket, föreslås
eu redaktionell jämkning.

Departementschefen

De föreslagna ändringarna är att betrakta som enbart följdändringar till
förslaget om rätt för annan än den exproprierande att väcka talan i expropriation
små let. Jag har i sak ingen erinran mot utredningens förslag.

25 §.

De ändringar som föreslås i denna paragraf är av enbart redaktionell natur.

27 §.

Enligt denna paragraf äger domstolen låta anstå med målets vidare handläggning
i visst fall.

Utredningen

Har den exproprierande enligt medgivande av ägaren eller bestämmelse i
ExL tagit mark i besittning innan huvudförhandling i målet hållits och kan
uppskattning av expropriationsersättningen inte lämpligen äga rum förrän
den anläggning eller det företag för vilket expropriationen sker fortskridit
ytterligare, kan domstolen på framställning av part låta anstå med målets
vidare handläggning. Utredningen har enligt vad som framgått tidigare uttalat
sig för att bestämmelserna om befogenhet för fastighetsägare och annan sakägare
att väcka talan i éxpropriationsmål samt om förskott på expropriationsersättning
görs tillämpliga också i det fall att mark tagits i anspråk med vågrätt
enligt lagen om allmänna vägar. Eftersom detta fall av förhandstillträde sålunda
föreslagits skola i övrigt jämställas med det fall, att förhandstillträde skett på
grund av ägarens medgivande eller enligt föreskrift i ExL, bjuder konsekvensen
att också förevarande bestämmelse görs tillämplig på sådant förhandstillträde.
Även praktiska hänsyn talar i denna riktning. Därför föreslås en sådan omformulering
av paragrafen att denna blir tillämplig i samtliga fall, då den
exproprierande tagit fastigheten i besittning. Att uttrycket »fastigheten» valts

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

i stället för det nuvarande uttrycket »mark», beror på att det är önskvärt att
nå terminologisk överensstämmelse med 21 § och att utmärka, att bestämmelsen
är tillämplig även vid sådan rättighetsexpropriation som avses i 3 §. Däremot
åsyftas givetvis inte att utesluta tillämpning av bestämmelserna i det fall
att en fastighet endast delvis tagits i anspråk innan huvudförhandling hålls.
ExL:s terminologi torde inte vara sådan att stöd därav kan hämtas för en
sådan ej avsedd tolkning.

Departementschefen

Jag biträder utredningens förslag.

Enligt vad jag anfört i samband med behandlingen av frågan om rätt för
den exproprierande att väcka talan, innan tillståndsfrågan avgjorts, bör det
av utredningen föreslagna nya andra stycket i paragrafen utgå.

32 §.

Paragrafen innehåller vissa regler om det högsta och lägsta belopp vartill
expropriationsersättningen får bestämmas.

Departementschefen

Som framgått av den allmänna motiveringen skall beslut om förskott kunna
meddelas inte bara i samband med förordnande om förhandstillträde utan även
i fall när förhandstillträde redan kommit till stånd. Det är därför inte uteslutet
att föreskrivna förskott kan komma att vara obetalda, när den slutliga
ersättningen bestäms. Detta har föranlett en ändring i förevarande paragraf.
Dessutom har vissa jämkningar av övervägande redaktionell natur vidtagits.

36 §.

I denna paragraf finns bestämmelser om befogenhet för domstol att i expropriationsmål
förordna om förhandstillträde som inte medför äganderättsövergång
(s. k. enkelt förhandstillträde).

Paragrafen motsvarar nuvarande 37 § och 38 § första och andra stycket.

Utredningen

Yrkande om förhandstillträde bör kunna tas upp till prövning så snart
talan väckts i målet, dvs. när stämningsansökan inkommit till domstolen.
Gällande rätts krav på att stämning utfärdats bör därför inte behållas men
parterna bör självfallet få tillfälle att yttra sig över ett framställt yrkande om
förhandstillträde.

Utredningen har avstått från att i detta sammanhang göra en översyn av
de bestämmelser i ExL som innehåller uttrycket fastighet. I förevarande
paragraf avser utredningen med detta uttryck fastighet eller del av fastighet
som omfattas av expropriationstillstånd. Förhandstillträde kan alltså inte mot
bestridande medges i fråga om sådant område som avses i 12 § ExL.

Som förut framgått har utredningen föreslagit att de f. n. ganska detaljerade

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 73 år 1966 103

reglerna om beräkning av preliminär ersättning skall utgå. Utredningen framhåller
att det är ett intresse att de föreslagna reglerna om förskott inte tilllämpas
så att förfarandet vid bestämmandet av förskottsbelopp utvecklas till
något som liknar en huvudförhandling. Givetvis bör dock parterna få tillfälle
att yttra sig. En uttrycklig bestämmelse därom finns i 38 § i förslaget. Med
ledning av tillgänglig utredning bör det ofta vara möjligt att bestämma ett
belopp som under alla förhållanden skall tillkomma expropriaten. Detta belopp
kan då i sin helhet fastställas som förskott. Möjligheten att ta upp förskottsfrågan
till förnyad prövning bör i de flesta fall kunna befria domstolarna från
tvånget att ge sig in på en mera ingående behandling av olika värderingsproblem.

Departementschefen

De väsentligaste frågorna i anslutning till denna paragraf har behandlats
i ett tidigare avsnitt. Jag kan därför i detta sammanhang inskränka mig till
att beröra några av mer detaljbetonad karaktär.

Det är uppenbart att terminologien i ExL inte är konsekvent och därför
behöver överses. Såvitt gäller begreppet fastighet har detta påtalats flera
gånger. En översyn bör emellertid anstå till slutfasen av utredningens uppdrag.

Av den föreslagna lydelsen framgår att beslut i fråga om förhandstillträdc
kan meddelas inte bara av expropriationsdomstolen utan också av högre rätt.
Att sådan fråga kan tas upp endast på yrkande av den exproprierande följer
av allmänna processuella regler.

Utredningens påpekanden om prövningen av förskottsfrågor förtjänar att
understrykas. Om tillämpningen följer de linjer utredningen dragit upp kan
den nya ordningen enligt min mening komma att medföra stora fördelar för
alla berörda, både parter och myndigheter.

37 §.

Paragrafen behandlar förutsättningarna för beslut om förskott i fall när tillträde
redan skett.

Utredningen

Initiativet till att en förskottsfråga bringas under domstolens prövning bör
komma från den ersättningsberättigade. En uttrycklig regel härom föreslås. Yrkandet
om förskott kan framställas på vilket stadium som helst av rättegången,
alltså även i överrätt om målet fullföljts dit.

Som redan förut berörts har utredningen föreslagit en regel som begränsar
möjligheten att erhålla upprepade förskottsbeslut. Regeln innebär att beslut
om förskott inte får meddelas förrän sex månader förflutit från det ett tidigare
beslut om förskott vunnit laga kraft. Innebörden av denna bestämmelse är att
hinder mot förnyat förskottsbeslut föreligger vare sig det förut meddelade beslutet
innefattat avslag på framställd begäran om förskott eller inneburit bifall
till en sådan begäran.

104

Kungl. Maj:ts •proposition nr 73 år 1966

Remissyttrandena

Lantmäteristyreben påpekar att partiellt tillträde av en fastighet kan innebära
att en begränsad rättighet i fastigheten helt faller bort. Om tillträde ändå
anses kunna tillåtas bör rättighetshavaren enligt styrelsens mening få ut ett fölskott
som motsvarar hela värdet av rättigheten.

Departementschefen

Paragrafen har upptagits i departementsförslaget med väsentligen samma innehåll
som utredningens förslag. Begränsningsregeln i fråga om nya förskottsbeslut
har utformats så att tiden sex månader skall förflyta, innan nytt yrkande
om förskott får tas upp till prövning.

Med anledning av lantmäteristyrelsens påpekande, som inte gäller bara fall
som avses i förevarande paragraf utan även andra fall där förskott kan komma
i fråga, vill jag framhålla, att det i vissa fall givetvis inte möter något hinder
att bestämma förskottet så att det motsvarar hela den ersättning vederbörande
kan anses berättigad till.

38 §.

Paragrafen motsvarar nuvarande 39 §. De ändringar som gjorts i förhållande
till den mi gällande lydelsen beror av ändringarna i nuvarande 36—38 §§.

39 §.

I paragrafen, som innehållsmässigt är helt ny, har tagits upp bestämmelser om
domstols befogenhet att medge kvalificerat förhandstillträde och om skyldighet
för domstolen att i samband därmed bestämma tid och villkor för tillträde av
expropriationsfa stigheten.

Utredningen

Begäran om medgivande till kvalificerat förhandstillträde bör enligt utredningens
mening inte kunna tas upp till prövning, innan rättegång inletts i expropriationsmålet.
Vidare har förutsatts, att prövningen skall ankomma på den
domstol, där målet är nnhängigt. Något hinder att väcka fråga om kvalificerat
förhandstillträde i överinstans föreligger således inte om målet fullföljts dit.

Första stycket i paragrafen reglerar domstolens befogenhet att medge kvalificerat
förhandstillträde.

Utredningen har inte funnit anledning begränsa tillämpningsområdet för kvalificerat
förhandstillträde till vissa expropriationsändamål men framhåller, att behovet
av sådant tillträde företrädesvis torde komma att göra sig gällande vid
expropriation, som sker för att genomföra saneringsåtgärder inom befintlig bebyggelse
eller för att säkerställa nyproduktionen av bostäder e. d. Vad beträffar
expropriation för allmänna inrättningar, kommunikationsanläggningar e. d. anse!
utredningen däremot att behov av kvalificerat förhandstillträde mera sällan

Kungl. Maj;ts proposition nr 73 är 1966 105

kan uppkomma och detsamma gäller också vid expropriation för åtskilliga andra
ändamål.

I förslaget upptagna regler om kvalificerat förhandstillträdc kan — på grund
.iv bestämmelsen i 3 § ExL — i och för sig tillämpas vid s. k. självständig rättighetsexpropriation.
Utredningen framhåller emellertid att för den expropricrandes
del knappast något står att vinna genom att använda denna form av tillträde
i stället för det enkla tillträdet. En rimlig tillämpning av 36 och 39 §§ bör enligt
utredningens uppfattning i allmänhet leda till att domstolen inte finner skäl att
tillämpa den senare paragrafen.

Med det i författningstexten använda uttrycket »fastighet, som skall avstås
genom expropriation» avser utredningen i första hand de fall, då fastigheten omfattas
av ett av Kungl. Maj:t meddelat tillstånd till expropriation. Bestämmelsen
är emellertid avsedd att kunna tillämpas även i fall, då Kungl. Maj:ts tillstånd
inte erfordras för förvärvet, t. ex. i vissa inlösningsfall enligt BL och vid
utvidgning av expropriation enligt 12 § ExL. Utredningen finner det dock uppenbart
att bestämmelsen inte kan komma till användning beträffande område,
till vilket expropriation begärs utvidgad enligt 12 § andra stycket ExL, annat
än i den undantagsvis förekommande situationen, att ersättningsfrågan i expropriåtionsmålet
kan avgöras samtidigt med att medgivande till kvalificerat förhandstillträde
lämnas. Att fråga om utvidgning av expropriationen enligt första
ellei andra stycket i 12 § ExL alltjämt står öppen, bör emellertid enligt utredningen
inte helt utesluta att kvalificerat förhandstillträde får ske till mark, som
under alla förhållanden skall bli föremål för expropriation. En del nackdelar,
företrädesvis från fastighetsbildningssynpunkt kan visserligen ibland uppkomma
härav, men antalet utvidgningsfall är förhållandevis ringa. Kvalificerat förhandstilltiäde
torde företrädesvis komma att aktualiseras i fall, då kommun står som
expropriant. Det finns därför anledning anta, att eventuella olägenheter i fastighetsbildningshänseende
inte skall bli bestående under någon mera avsevärd
tid efter det expropriationen genomförts.

I fråga om möjligheten att medge förhandstillträde till endast en del av det
expropriationsobjekt, som expropriationstillståndet avser, anser utredningen åtskillnad
böra göras mellan det fall. att fråga är om en för sig bestående fastighet,
och det fall, att fråga är om endast en del av sådan fastighet. I fråga om det
förra fallet hyser utredningen knappast några betänkligheter mot att kvalificerat
förhandstillträde tillämpas. I fråga om det senare fallet hävdar utredningen
däremot, att sådant tillträde kan medföra inte oväsentliga komplikationer från
fastighetsbildnings- och registreringssynpunkter. Utredningen anser visserligen
möjligheten av kvalificerat förhandstillträde inte böra helt uteslutas för sådana
fall, men betonar att en avvägning av den expropricrandes intresse av att förvärva
äganderätt till fastighetsdelen på ett tidigt stadium och de skäl, som talar
mot att medgivande lämnas, endast i undantagsfall kan tänkas ge till resultat
att kvalificerat förhandstillträde bör få äga rum.

Vad beträffar de processuella frågorna framhåller utredningen att medgivande

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

till kvalificerat förhandstillträde självfallet inte bör kunna lämnas, utan att definitiv
ställning tagits till frågan, om det finns grund för expropriationsanspråket
som sådant. I den mån denna fråga inte förut avgjorts genom mellandom.
måste alltså avgörandet i den delen träffas i samband med att frågan om kvalificerat
förhandstillträde avgörs.

Andra stycket innehåller bestämmelser om skyldighet för domstol att bestämma
tid och villkor för tillträde av fastigheten i samband med medgivande enligt
första stycket. Utredningen har inte ansett behövligt att i förslaget ta upp en
särskild bestämmelse, som med tanke på det fall att dom angående kvalificerat
förhandstillträde överklagats, ger överinstansen möjlighet att omedelbart — innan
saken i övrigt prövas — fatta beslut om de i domen upptagna tillträdesfrågorna.
Utredningen hänvisar härvid till att den exproprierande har möjlighet
att också i överinstansen begära förordnande om enkelt förhandstillträde enligt
66 § i förslaget.

Remissyttrandena

I likhet med utredningen anser kammarkollegiet, att det inte bör vara uteslutet
att medge kvalificerat förhandstillträde till sådan del av expropriationsobjektet,
som inte utgör för sig bestående fastighet. Kollegiet utgår emellertid liksom
utredningen från att medgivande endast undantagsvis kommer att lämnas
i sådana fall. Svenska kommunförbundet hävdar däremot med skärpa att bestämmelserna
inte bör tillämpas restriktivt i detta hänseende. En restriktiv tillIämpning
skulle nämligen innebära ett sådant uttunnande av bestämmelsernas
innehåll, att deras praktiska användbarhet blev starkt reducerad. Förbundet anmärker,
att det ju inte kan komma i fråga att ta i anspråk mera mark än som
fordras för att tillgodose föreliggande behov. Utredningens skäl för en restriktiv
tillämpning kan inte anses tillräckligt underbyggda. Förbundet är inte övertygat
om att komplikationerna kan vara så betydande, att den exproprierandes intresse
av att förvärva äganderätt till en fastighetsdel på ett tidigt stadium bör vika
vid en intresseavvägning.

Lantmäteristyrelsen anmärker att det av utredningens förslag inte framgår
klart på vad sätt det är avsett att på karta och på marken avgränsa område av
fastighet, som skall bli föremål för kvalificerat förhandstillträde, för det fall att
tillträdet avser en mindre del av fastigheten än som skall exproprieras. Med
tanke på sådana situationer ifrågasätter överlantmätaren i Jönköpings län ett
tillägg till 26 § ExL av innebörd, att gränsen mot återstoden av expropriationsfastigheten
inte behöver utmärkas på marken. Om målet slutligen resulterar i
att återstoden inte exproprieras, bör domstolen lämpligen ha att förordna om utmärkande
av gränsen.

Överlantmätaren i Gävleborgs län efterlyser klarläggande föreskrifter om förfarandet
i fastighetsbildnings- och registreringshänseende i nyss åsyftade fall och
erinrar vidare om att för domen kan fordras särskild karta enligt 26 § andra
stycket ExL.

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

Kammarkollegiet anmärker att den exproprierandes intresse av att få målet
slutligt avgjort lätt kan komma att försvagas sedan han fått rätt att i alla avseenden
förfoga över expropriationsfastigheten. Som en tänkbar utväg att stimulera
intresset för skyndsam handläggning av återstående frågor antyder kollegiet
möjligheten av att till kvalificerat förhandstillträde knyta skyldighet för
den exproprierande att utge högre ränta än annars på obetalda ersättningsbelopp,
förslagsvis efter 9 %, och tillägger att en sådan skyldighet kanske också
skulle göra den exproprierande mera benägen att bjuda högre förskott.

Departementschefen

Frågan hur de nya bestämmelserna om kvalificerat förhandstillträde bör utformas
i sina huvuddrag har jag behandlat i ett tidigare avsnitt. Jag har därvid
gett uttryck för den meningen att utredningens förslag i allt väsentligt kan
läggas till grund för lagstiftning.

Som utredningen framhållit talar starka skäl för att åtminstone en viss återhållsamhet
iakttas när det gäller att medge kvalificerat förhandstillträde till delar
av områden, som i sin helhet omfattas av expropriationstillstånd. Självfallet
får emellertid de skäl som talar för en sådan återhållsamhet i varje särskilt fall
vägas mot intresset av att den exproprierande så snart som möjligt blir ägare av
fastigheten. Om så sker torde man knappast behöva befara att olägenheter av
någon betydelse i ena eller andra riktningen uppkommer.

Tillräckliga skäl att enbart med tanke på nyss åsyftade situationer införa
särskilda föreskrifter om gränsutmärkning synes mig inte vara för handen. Om
det efter någon tids erfarenheter mot förmodan skulle komma att visa sig att
nuvarande ordning är förenad med någon mera väsentlig olägenhet får frågan
givetvis övervägas på nytt.

Jag vill i sammanhanget erinra om att bestämmelserna i 42 § (nuvarande 36 §)
och 58 § om underrättelse till registerförare m. m. givetvis skall tillämpas också
när det är fråga om kvalificerat förhandstillträde.

Vad gäller den närmai’e utformningen av förevarande paragraf har jag ej funnit
anledning att i något väsentligt hänseende frångå utredningens förslag. Frånsett
en del redaktionella jämkningar överensstämmer densamma således med
nämnda förslag. Skäl saknas att införa en regel om skyldighet för den exproprierande
att efter kvalificerat förhandstillträde utge förhöjd ränta på obetald
expropriationsersättning.

40 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om den ordning i vilken dom, som innefattar
medgivande enligt 39 §, får verkställas och om den rättsföljd som inträder
i och med att domen verkställts.

Utredningen

Som förutsättning för verkställighet av dom enligt 39 § har i förevarande
paragraf bl. a. upptagits föreskrift om att säkerhet skall ställas till expropria -

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1966

tionsersättningen med ränta. Sådan föreskrift har av utredningen bedömts erforderlig
med tanke på situationer, när frivilligt förhandstillträde ägt rum.

Enligt förslaget bör länsstyrelsen ha att på grundval av den utredning, som
den exproprierande förebringar i anslutning till gjord anmälan, avgöra om förutsättningarna
för verkställighet är uppfyllda. Om dessa förutsättningar inte
uppfyllts, skall länsstyrelsen avvisa anmälningen.

Utredningen anmärker att dom, varigenom medgivande enligt 30 § lämnats,
bör verkställas enligt bestämmelserna i nu förevarande paragraf, innan lagakraftägande
dom angående expropriationsersättningen föreligger i målet. Någon
verkställighet därefter kan nämligen inte komma i fråga. Att detta gäller, framgår
av ordalydelsen i 39 §, enligt vilken medgivandet skall avse äganderättsövergång
innan lagakraftägande dom föreligger i ersättningsfrågan. För fullbordande
av expropriation efter det ersättningsfrågan slutligt avgjorts har utredningen
ansett att vanliga regler bör tillämpas, vilket bl. a. innebär att förverkandepåföljd
kan inträda, om expropriationsersättningen inte erläggs i föreskriven
ordning.

Remissyttrandena

Kammarkollegiet anmärker, att länsstyrelsen enligt denna paragraf har att
göra en sakprövning, som inte har motsvarighet vid sådan i 48 § ExL föreskriven
anmälan, som enligt 49 § utgör en förutsättning för expropriationens fullbordande.
Enligt kollegiets mening bör i lagtexten tas in en uttrycklig föreskrift
om att länsstyrelsen skall ha att pröva om anmälan är rätteligen gjord och genom
särskilt beslut antingen konstatera att så är fallet eller avvisa anmälningen.

Depa rtementschefen

Paragrafen har, bortsett från jämkningar av redaktionell karaktär, utformats
i överensstämmelse med utredningens förslag. Med anledning av kammarkollegiets
yttrande bör framhållas att länsstyrelsen givetvis skall meddela beslut
med anledning av gjord anmälan. Detta torde även titan uttrycklig föreskrift
framgå av innehållet i övrigt i paragrafen.

41 §.

Paragrafen, som utformats i nära överensstämmelse med utredningens förslag,
innehåller föreskrifter om länsstyrelsens skyldighet att underrätta domstol,
inskrivningsdomare och fastighetsregisterförare om anmälan enligt 40 §.

42 §.

Paragrafen innehåller vissa föreskrifter av expeditionell karaktär.

Departementschefen

I enlighet med vad jag anfört förut har till denna paragraf överflyttats de
föreskrifter som nu har sin plats i 36 §.

109

Kunyl. Maj:tu proposition nr 73 år 19GG

När lagfart beviljas enligt dom, som innefattar medgivande till kvalificerat
förhandstillträde kan beslut om stämpelskatt inte meddelas samtidigt, såvida
inte också löseskillingen för fastigheten slutligt bestämts. Med tanke på det fall
att beslut i skatteärendet av sådan anledning behövt uppskjutas (jfr 30 § 1 mom.
andra stycket och 36 § stämpelskatteförordningen) har i andra stycket av förevarande
42 § upptagits en föreskrift om skyldighet för vederbörande expropriationsdomstol
att underrätta inskrivningsdomaren om det belopp, till vilket löseskillingen
bestämts enligt lagakraftvunnen dom.

48 §.

Denna paragraf innehåller regler om expropriationsersättningens erläggande.

Paragrafen motsvarar 38 § tredje stycket samt 40 och 48 §§ i gällande rätt.

I] tredningen

De föreslagna nya reglerna om förskott på expropriationsersättning innehåller
inte några särskilda bestämmelser om sätt och tid för betalning av förskotten.
Utredningen har i stället valt metoden att genom jämkningar i 48—58 §§ skapa
i görlig mån enhetliga regler för alla former av expropriationsersättning. Under
detta uttryck faller således om inte annat framgår såväl slutlig ersättning som
förskott.

Beträffande första stycket anför utredningen bl. a. följande.

Skyldigheten att göra anmälan till länsstyrelsen i fall när nedsättning inte äger
rum har, när det är fråga om förskott, inte samma funktion som när fråga är
om slutlig ersättning men anses av praktiska skäl ändå böra behållas, bl. a. med
hänsyn till att det ålagts länsstyrelsen att underrätta domstolen om att förskottsbelopp
nedsatts. Tydligt är att, när förskott föreskrivits som villkor för
förhandstillträde och medgivande lämnats till att förskottet inte behöver nedsättas,
föreskriven anmälan skall ha inkommit till länsstyrelsen, innan tillträdesrätten
får tas i anspråk.

I fråga om den tid inom vilken nedsättning skall ske behålls huvudregeln, dvs.
ersättningen skall nedsättas inom tre månader från det domstolens avgörande i
ersättningsfrågan vunnit laga kraft. Om fastigheten tagits i besittning innan
avgörandet vunnit laga kraft skall emellertid nedsättningen ske inom en månad
från dagen för lagakraftvinnandet. De nu angivna fristerna gäller naturligtvis
inte förskott som enligt 36 eller 39 § i förslaget föreskrivits som villkor för förhandstillträde.

Andra stycket — som motsvarar 48 § andra stycket och 38 § tredje stycket —
avviker i sak inte från vad som nu gäller.

Tredje stycket motsvarar med en formell jämkning 40 § i nu gällande lag.

Departementschefen

Paragrafen har upptagits i departementsförslaget utan andra avvikelser från
utredningens förslag än sådana som är av rent redaktionell karaktär.

110 Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

49 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om den tidpunkt när expropriation skall
anses fullbordad.

Utredningen

Eftersom bestämmelserna om expropriationsersättning i 48 § enligt utredningens
förslag omfattar även förskott och nedsättning av förskott inte innebär
att expropriationen fullbordas, föreslår utredningen viss jämkning i den nu
gällande lydelsen. Jämkningen innebär att expropriationen är att anse som fullbordad
när den exproprierande såvitt gäller »slutlig expropriationsersättning»
fullgjort sina förpliktelser enligt 48 §. Med »slutlig expropriationsersättning»
avses bara sådan ersättning som utdöms i expropriationsmålet, och inte sådan
ersättning som enligt 34 § ExL kan utdömas i en senare rättegång.

Utredningen erinrar om att förslaget om kvalificerat förhandstillträde innebär
att den fastighet, som skall avstås genom expropriation, under vissa förutsättningar
kan övergå i den exproprierandes ägo redan innan lagakraftägande dom
föreligger angående den slutliga expropriationsersättningen. Den situation som
uppkommer genom denna form av tillträde är att jämställa med den som inträder
när en expropriation fullbordas i vanlig ordning med undantag av att det
kan kvarstå en förpliktelse att utge expropriationsersättning. Konsekvenserna av
detta utvecklas närmare (SOU 1964: 32 s. 95).

Departementschefen

Jag biträder utredningens förslag.

50, 52 och 53 §§.

Paragraferna innehåller bestämmelser om påföljd av underlåtenhet att iaktta
föreskrifterna i 48 § (50 och 52 §§) samt förfarandet vid indrivning av expropriationsersättning
(53 §). 52 § motsvarar 52 § och 54 § första stycket i gällande rätt.

De föreslagna ändringarna är av övervägande redaktionell natur.

54 §.

Paragrafen innehåller föreskrift om anmälan i vissa fall till länsstyrelsen när
den slutliga expropriationsersättningen fastställts.

Departementschefen

I paragrafen har med en av de nya förskottsreglerna föranledd redaktionell
jämkning, upptagits föreskriften i nu gällande 54 § andra punkten om att den
exproprierande i och för expropriationens fullbordande har att göra anmälan till
länsstyrelsen, när den slutliga expropriationsersättningen inte överstiger preliminära
ersättningsbelopp.

Eftersom frågan när expropriationen skall anses fullbordad sakligt sett är
utan betydelse om kvalificerat förhandstillträde skett bör det inte krävas av
den exproprierande, att han också i sådant fall skall göra anmälan till länssty -

111

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

relsen enligt denna paragraf. I en ny andra punkt av paragrafen har därför
tagits upp en bestämmelse om undantag från anmälningsskyldigheten i det fall,
som angetts nyss.

Första punkten i nu gällande 54 § har — utom i den del bestämmelsen blivit
överflödig genom den nu föreslagna lagstiftningen — motsvarighet i förslagets
48, 50 och 52 §§.

58 §.

Paragrafen innehåller föreskrifter om skyldighet för länsstyrelse att underrätta
inskrivningsdomare när nedsatt ersättning fördelats.

Departementschefen

De föreslagna ändringarna som enbart avser andra stycket i paragrafen är av
övervägande formell natur.

Vad gäller fördelning av medel, som nedsatts efter kvalificerat förhandstillträde,
skall enligt förslaget uppgiftsskyldighet och skyldighet att insända fördelningslängd
föreligga i det fall när det är fråga antingen om expropriation av
del av intecknad fastighet eller om expropriation av en eller flera av gemensamt
intecknade fastigheter samt likvid utfallit på intecknings huvudstol. Detta framgår
av första punkten i andra stycket. Såvitt gäller förskott måste emellertid
nyssnämnda skyldighet föreligga också i ett annat fall, nämligen då väl enkelt
förhandstillträde ägt rum men kvalificerat förhandstillträde inte kommit till
stånd. Av 24 § 2 mom. inteekningsförordningen följer nämligen att inteckning i
sådant fall upphör att besvära expropriationsobjektet i den mån betalning utfallit
på kapitalbeloppet av den intecknade fordringen. Andra punkten i andra
stycket tar sikte på den nu angivna situationen.

60 §.

Paragrafen innehåller bl. a. föreskrift om anmälan till länsstyrelse, när överenskommelse
träffats att ersättning inte skall utgå.

Departementschefen

Av skäl som anförts i anslutning till 54 § har en bestämmelse om undantag
från anmälningsskyldighet tagits upp i paragrafen med tanke på det fall att
kvalificerat förhandstillträde skett.

61 §.

Paragrafen innehåller regler om återkallelse av talan, som väckts av den
exproprierande.

Remissyttrandena

Sveriges allmänna hypoteksbank anser att det bör övervägas om inte i ExL
bör införas ett allmänt förbud för den exproprierande att återkalla väckt talan
sedan han erhållit expropriationstillstånd.

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

Departementschefen

I paragrafens första stycke har gjorts en ändring av redaktionell natur. Ändringen
är betingad av den ändring som föreslagits i 63 §. Av den föreslagna formuleringen
i första stycket framgår att lagrummet syftar bara på återkallelse av
talan, som väckts av den exproprierande.

Av lagtekniska skäl föreslås att det nuvarande stadgandet i andra stycket
andra punkten bryts ut till ett tredje stycke.

Den i remissyttrandet berörda frågan torde komma att behandlas under det
fortsatta arbetet med översyn av ExL.

63 §.

Denna paragraf, till vilken motsvarighet saknas i nuvarande författningstext,
tar upp regler om återkallelse av talan i det fall att expropriationsmål enligt de
föreslagna nya bestämmelserna i 21 § väckts av fastighetsägare eller annan sakägare.

Departementschefen

Paragrafen har utformats i överensstämmelse med utredningens förslag.

Enligt de principer som gäller för expropriationslagstiftningen avser rättegången
i ett expropriationsmål samtliga av expropriationen föranledda ersättningsfrågor.
Intressenter i en återkallelsefråga är således samtliga sakägare och i viss mening
också de innehavare av fordringsinteckningar m. fl. rättsägare, vilkas intressen
domstolen har att bevaka självmant. Med hänsyn härtill måste i princip samma
regler gälla beträffande sakägares återkallelse av talan som de, vilka enligt
61 § gäller, när den exproprierande återkallar sitt anspråk. Såsom utredningen i
detta sammanhang anfört skulle en naken hänvisning till nyssnämnda paragraf
kunna leda till missförstånd. En sakägare som återkallat sin talan torde nämligen
vara benägen att i återkallelsen inlägga enbart den innebörden, att han
avstår från att göra sitt ersättningsanspråk gällande inför domstol. På sätt utredningen
föreslagit bör därför bestämmelsen om återkallelse av talan kompletteras
med en erinran om de bestämmelser i ExL, som anger verkan av att sakägare
nedsätter eller helt avstår från sitt ersättningsanspråk. I så fall kan bestämmelsen
om återkallelse emellertid inte lämpligen tas in i 61 § utan bör i stället
ta form av ett särskilt stadgande vid sidan av reglerna i 61 och 62 §§. Av
dessa skäl har bestämmelsen fått inflyta i förevarande paragraf. Vid utformningen
har beaktats den särskilda situation, som uppkommer vid tillämpning av
138 § första stycket BL.

67 §.

Denna paragraf behandlar rättegångskostnaderna. Grunderna för fördelningen
av dessa har behandlats i den allmänna motiveringen.

Kungl. May.ts proposition nr 73 år J966

113

Utredningen

I den nuvarande lydelsen av 67 § talas bara om kostnader som uppkommer
för expropriaten. Utredningen utgår från att man ansett självklart att den exproprierande
själv skall svara för sina egna kostnader. Av hänvisningen till 18
kap. 6 § RB får dock anses följa att den exproprierande är berättigad till ersättning
av motparten för den kostnadsökning som blivit en följd av vårdslöshet
i ller försummelse vid processföringen (se NJA 1955 s. 513). Till undanröjande
av all tvekan om innebörden av kostnadsregeln såvitt avser den exproprierandes
kostnader föreslår utredningen en viss om formulering av paragrafen.

Departementschefen

Jag har ingen erinran mot utredningens förslag. Paragrafen har därför i sak
utformats i enlighet med utredningens förslag.

68 §.

De föreslagna bestämmelserna om kvalificerat förhandstillträde har föranlett
viss komplettering av första stycket i paragrafen.

74 §.

Paragrafen innehåller den i ett tidigare avsnitt behandlade bestämmelsen om
befrielse för vissa subjekt från att ställa pant eller borgen.

101 §.

De föreslagna bestämmelserna om kvalificerat förhandstillträde har föranlett
viss komplettering av första stycket i paragrafen.

Övergångsbestämmelserna

Utredningen

I allmänhet bör enligt utredningen de föreslagna lagreglerna få tillämpas också
i mål, som är anhängiga vid lagens ikraftträdande. Utredningen har dock
ansett att ett par undantag härifrån bör föreskrivas. De nya bestämmelserna i
48 § första stycket om tidsfrist för nedsättning eller anmälan till länsstyrelse
anses sålunda inte böra gälla för det fall, att dom i expropriationsmål vunnit
laga kraft innan lagändringen trätt i kraft. Vidare anses äldre kostnadsregler
böra tillämpas i mål som redan avgjorts i första instans när lagändringen träder
i kraft. Enligt 32 § första stycket andra punkten i förslaget får slutlig expropriationsersättning
inte sättas lägre än som utgått eller kan komma att utgå på
grund av domstolsbeslut om förskott. Utredningen anser det tydligt att om tilllämpning
av denna bestämmelse aktualiseras i mål, som härrör från tiden före
det lagändringen träder i kraft, hänsyn också måste tas till sådan preliminär
ersättning, som nedsatts enligt 38 § i dess nu gällande lydelse.

8 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 73

114

Kungl. Maj ds proposition nr 78 år 1966

Remissyttrandena

Drätselkammaren i Luleå anser att den nya kostnadsregeln bör få tillämpas
i alla mål, som görs anhängiga i överrätt efter det lagändringen trätt i kraft.
Sveriges fastighetsägareförbund anser det däremot skäligt och riktigt, att 67 §
i dess nya lydelse inte tillämpas när expropriationstillstånd beviljats innan den
nya lagen trätt i kraft. Förbundet framhåller att den av utredningen föreslagna
övergångsbestämmelsen skulle kunna medföra att denna för den enskilde viktiga
fråga skulle kunna få olika utgång i två eller flera helt likartade mål, som
löpt parallellt hos expropriationsdomstolen, beroende på om domstolen på grund
av sin arbetsbelastning meddelar dom före eller efter den nya lagens ikraftträdande.

Departementschefen

Övergångsbestämmelserna har utformats i saklig överensstämmelse med utredningens
förslag.

Förslaget till lag om ändring i byggnadslagen
Departementschefen

Förslaget avser uteslutande ändringar av vissa i 140 och 141 §§ BL förekommande
hänvisningar till paragrafer i ExL, som får nya nummer om föreslagna
ändringar i ExL genomförs.

Samtliga nu föreslagna lagändringar torde böra träda i kraft den 1 juli 1966.

Hemställan

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslagen till

1) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation;

2) lag om ändring i byggnadslagen den SO juni 19^7 (nr 385)

för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av
protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

S. O. Bellskog

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1960

115

Bilaga

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189)
om expropriation

Härigenom förordnas dels att rubriken närmast före 37 § lagen den 12 maj
1917 om expropriation skall utgå, dels att 5, 21, 22, 25, 27, 32, 36—40, 48—50,
52—54, 58, 60, 61, 67, 68, 74 och 101 §§ lagen1 skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives, dels att i lagen skola införas tre nya paragrafer, 41, 42 och
63 §§2, av nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

5 §•

Konungen bestämme---må omfatta.

Finnes mer--------för annan.

Prövas särskilda —--bestämmelsers efterlevnad.

Konungen utsatte viss tid, inom I beslut, varigenom expropriations vilken

den, som erhållit expropria- rätt beviljas, skall utsättas viss tid

tionsrätt, skall fullfölja frågan genom inom vilken saken skall fullföljas ge ansökning

om stämning till domstol, nom ansökan om stämning till dom vid

äventyr att expropriationsrätten stol. Väckes ej talan inom den ut upphör.

satta tiden, förfaller frågan om ex propriation.

21 §.

1 Senaste lydelse av 21, 22, 25, 27, 32, 36—40, 48, 50, 53, 54, 58, 60, 61 och 67 §§ se 1949:663.
s 41, 42 och 63 §§ ha upphört att gälla enligt 1949:663.

8’

116

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 73 år 1966

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Stämningsansökan skall, utöver
vad som i övrigt är föreskrivet, innehålla
uppgift om namn och adress på
samtliga för sökanden kända sakägare.

22 §.

Avvisas ej stämningsansökan, utförde
domstolen stämning å fastighetens
ägare, så ock å andra ersättningsberättigade,
om sådana sakägare
av sökanden uppgivas.

Har, sedan stämning utfärdats,
sakägare uppgivits eller eljest blivit

Avvisas ej stämningsansökan, skall
domstolen, om ansökningen gjorts av
den exproprierande, utfärda stämning
å fastighetens ägare och övriga
kända sakägare samt, om ansökningen
gjorts av annan, utfärda stämning
å den exproprierande och på sätt om
stämning är stadgat källa övriga kända
sakägare att såsom parter inträda
i rättegången.

Fastighetens ägare skall även om
han icke gjort ansökan om stämning,
uppgiva övriga sakägare i avseende
å fastigheten. Underlåter han det
utan laga skäl, och uppstår skada
för sakägare, som saknat kännedom
om expropriationen, skall han hålla
sådan sakägare skadeslös. Domstolen
skall erinra honom härom i stämning
eller kallelse eller på annat sätt.

I stämning, som utfärdas å den
exproprierande, skall denne anmodas
att uppgiva den ersättning han bjuder
i målet.

Har, sedan stämning utfärdats,
sakägare uppgivits eller eljest blivit

117

Kungl. Maj.ts proposition nr 73 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

känd, varde lian stämd i målet, om känd, varde han stämd eller kallad i

han ej ändå kommit tillstädes. målet, om han ej ändå kommit till städes.

25 §.

från honom.

Tvistas om

Ny ägare må ej rubba överenskommelse,
som förre ägaren ingått,
eller annan i inålet vidtagen, för denne
bindande åtgärd. Har forre ägaren
varit stämd eller kommit tillstädes
i målet, vare stämning å nye
ägaren ej behövlig.

Vad sålunda

Ny ägare må ej rubba överenskommelse,
som förre ägaren ingått,
eller annan i målet vidtagen, för denne
bindande åtgärd. Stämning eller
kallelse å nye ägaren jordras ej, om
förre ägaren varit stämd eller kallad
eller ändå kommit tillstädes i målet.

av expropriation.

27 §.

32 §.

Ersättning må ej bestämmas lägre
än vad den exproprierande i målet
erbjudit eller högre än motparten
begärt. Ilar domstol enligt bestämmelserna
i denna lag förordnat om
förskott på expropriationsersättningen,
må den slutliga ersättningen ej
heller bestämmas till lägre belopp än
som utgått eller kan komma att utgå
på grund av sådant förordnande.

mindre begärt.

Till förfång

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

(Nuvarande lydelse)

Om tillträde av fastigheten före
expropriationens fullbordande

37 §.

Om det är av synnerlig vikt för
den exproprierande att innan expropriationen
fullbordats taga i besittning
den fastighet eller rättighet, som
tillståndet till expropriationen omfattar,
äge expropriationsdomstolen
förordna därom, sedan stämning i
målet utfärdats. Därvid skall som
villkor för tillträde föreskrivas, att
den exproprierande hos Konungens
befallningshavande ställer pant eller
borgen för expropriationsersättningen
jämte sex procent årlig ränta frän
tillträdesdagen.

Tiden för tillträdet skall bestämmas
så, att ägare eller annan, vars
rätt beröres, får skäligt rådrum efter
det han fått del av domstolens beslut.
Därest å fastigheten finnes byggnad,
där dess ägare eller på grund av avtal
annan har sin bostad, mä tillträdet
till bostaden icke bestämmas
till tidigare dag än den fardag för
avträde av förhyrd lägenhet, som
först inträffar sedan tre månader förflutit
från delgivningen.

Enligt vad i 38 § stadgas skall i
vissa fall som villkor för tillträde
även föreskrivas att ersättning nedsättes.

38 § (första och andra styckena).

Där det ej är uppenbart, att expropriationsersättningen
blir obetydlig,
skall domstolen på yrkande av
ägaren som villkor för tillträde tilllika
föreskriva, att den exproprierande
hos Konungens befallningshavande

(Föreslagen lydelse)

36 §.

När skäl föreligga, må domstolen
förordna, att fastighet eller rättighet,
som omfattas av expropriationstillständ,
må tagas i besittning av den
exproprierande utan hinder av att
målet ännu icke avgjorts genom dom
som vunnit laga kraft. Tiden för tillträdet
skall bestämmas så, att ägare
eller annan, vars rätt beröres, får
skäligt rådrum.

Såsom villkor för tillträde skall föreskrivas,
att den exproprierande hos
Konungens befallningshavande ställer
pant eller borgen för expropriationsersättningen
jämte den ränta som
kan komma att utgå enligt 55 §.

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

(Nuvarande lydelse)

nedsätter belopp, som av domstolen
bestämmes. Beloppet må ej sättas
lägre än tre f järdedelar av det belopp,
vartill expropriationsersättningen av
domstolen förberedelsevis uppskattas,
och ej heller lägre än vad den exproprierande
i målet erbjudit eller vad
denne har att erlägga på grund av
dom i målet, som mot honom vunnit
laga kraft.

Vad om ägare sålunda stadgas äge
motsvarande tillämpning beträffande
annan, vars rätt beröres.

39 §.

Beslut i fråga, som avses i 37 eller
38 §, må meddelas utan huvudförhandling.
Innan beslut meddelas, skola
parterna erhålla tillfälle att yttra
sig.

(Föreslagen lydelse)

37 §.

Bestämmelserna i första stycket
äga ej tillämpning, om det är uppenbart
att förskottet blir obetydligt.
Har beslut i fråga om förskott meddelats,
må nytt yrkande om förskott
ej upptagas till prövning förrän sex
månader förflutit sedan det föregående
beslutet vann laga kraft.

38 §.

Beslut i fråga, som avses i 36 eller
37 §, må meddelas utan huvudförhandling.
Innan beslut meddelas, skola
parterna erhålla tillfälle att yttra
sig.

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

39 §.

När skäl föreligga, äger domstolen
medgiva, att fastighet som skall avstås
genom expropriation övergår till
den exproprierande i den ordning
40 § föreskriver, innan lagakraftägande
dom angående expropriationsersättningen
föreligger.

1 dom, varigenom medgivande enligt
första stycket lämnas, skall bestammas
tid och villkor för tillträde
av fastigheten, i den mån tillträde ej
skett förut. Härvid äga bestämmelserna
i 36 § motsvarande tillämpning.

W §.

Anmäler den exproprierande hos
Konungens befallningshavande att
han vill utnyttja medgivande enligt
39 § och visar han därvid dels att
domen vunnit laga kraft, dels att
han tagit fastigheten i besittning
samt har pant eller borgen ställts hos
Konungens befallningshavande för
expropriationsersättningen jämte den
ränta, som kan komma att utgå enligt
55 §, anses fastigheten genom anmälningen
övergå till den exproprierande
med samma rätt som om expropriationen
fullbordats. 1 fråga om
betalning och uttagande av expropriationsersättning,
som slutligt fastställes
i målet, äga bestämmelserna
i 48 §, 50 § tredje stycket, 52 och
53 §§ tillämpning.

U §•

När anmälan enligt 40 § skett, skall
Konungens befallningshavande ofördröjligen
underrätta den domstol, där
expropriationsmålet är anhängigt.
Därjämte skall vad som är föreskrivet
i 58 § första och tredje styckena
äga motsvarande tillämpning.

121

Kungl. May.ts proposition nr 73 ur 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

36 §. 42 §.

Så snart dom i målet vunnit laga kraft, skall genom domstolens försorg
till den som för fastighetsregistret översändas det ena exemplaret av karta
och beskrivning, som enligt 26 § andra stycket må hava ingivits i målet,
jämte sådant utdrag av handlingarna i målet och domstolens dom, att därav
framgår vilket område som avses med expropriationen. Å kartan skall tecknas
bevis, att den legat till grund för expropriationen.

48 §.

Expropriationsersättning skall nedsättas
hos Konungens befallningshavande
inom tre månader från det
dom i målet vunnit laga kraft. Avser
expropriationen upplåtelse av särskild
rätt, som medför allenast ringa
men, och prövas den, om fastigheten
besväras av sökt eller beviljad inteckning
för fordran eller jämlikt 11 kap.
2 § jordabalken kan häfta för ogulden
köpeskilling, uppenbarligen icke rubba
fordringsägarens säkerhet, ägc
domstolen medgiva, att nedsättning
ej behöver äga rum. Har sådant medgivande
lämnats, göre den exproprierande,
i stället för att nedsätta
ersättningen, anmälan hos Konungens
befallningshavande och styrke
därvid, att expropriationsersättningen
guldits. Vad i denna lag är stadgat
om nedsättande av expropriationsersättning
skall i tillämpliga delar
gälla anmälan som nu sagts.

Har fastighet övergått till den exproprierande
enligt 40 §, skall expropriationsdomstolcn,
så snart lagakraftägande
dom angående expropriationsersättningen
föreligger, underrätta
inskrivningsdomaren om det
belopp till vilket löseskillingen för fastigheten
slutligt bestämts.

48 §.

Expropriationsersättning skall nedsättas
hos Konungens befallningshavande.
Dår fråga ej är om förskott
som avses i 36 eller 39 §, skall nedsättningen
äga rum inom tre månader
eller, om fastigheten tagits i besittning
av den exproprierande, inom
en månad från det dom eller beslut,
varom fråga är, vanm laga kraft.
Avser expropriationen upplåtelse av
särskild rätt, som medför allenast
ringa men, och prövas den, om fastigheten
besväras av sökt eller beviljad
inteckning för fordran eller jämlikt
11 kap. 2 § jordabalken kan häfta
för ogulden köpeskilling, uppenbarligen
icke rubba fordringsägarens säkerhet,
äge domstolen medgiva, att
nedsättning ej behöver äga rum. Har
sådant medgivande lämnats, göre den
exproprierande, i stället för att nedsätta
ersättningen, anmälan hos
Konungens befallningshavande och

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 73 år 1966

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

styrke därvid, att expropriationsersättningen
guldits. Vad i denna lag är
stadgat om nedsättande av expropriationsersättning
skall i tillämpliga
delar gälla anmälan som nu sagts.

38 § (tredje stycket).

Vid nedsättningen ingive den exproprierande
till Konungens befallningshavande
domstolens beslut
ävensom gravationsbevis rörande fastigheten.

40 §.

Då nedsättning enligt 38 § skett,
skall uppgift å det nedsatta beloppet
av Konungens befallningshavande
ofördröjligen översändas till den domstol,
där expropriationsmålet är anhängigf.

Då förskott nedsatts, skall uppgift
å det nedsatta beloppet av Konungens
befallningshavande ofördröjligen
översändas till den domstol, där expropriationsmålet
är anhängigt.

Då vad i 48 § första stycket stadgas
blivit fullgjort, vare expropriationen
fullbordad och nye ägaren
berättigad att genast taga fastigheten
i besittning.

Exproprierad fastighet---genom expropriationen.

Genom expropriation — — — samma fastighet.

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

(Nuvarande lydelse)

Visar fastigheten:

Varda de---

(Föreslagen lydelse)

50 §.

Försummas med avseende på slutlig
expropriationsersättning vad i
48 § första stycket är stadgat, och
har ej den exproprierande tagit fastigheten
i besittning, vare expropriationsrätten
förverkad.

---om anteckningen.

---nämnda handlingar.

Har den exproprierande enligt medgivande
av fastighetens ägare eller
stadgande i denna lag tagit fastigheten
i besittning utan nedsättande av
expropriationsersättningen, och försummas
vad i 48 § första stycket är
stadgat, må sakägare hos Konungens
befallningshavande påkalla uttagande
av den sakägaren tillkommande
ersättning.

Vid ansökning som i 51 § andra
stycket eller 52 § avses, skola fogas
domen i målet samt bevis att och
när densamma vunnit laga kraft; och
skola utsökningslagens stadganden
om verkställighet av lagakraftägande
dom i tvistemål, varigenom betalningsskyldighet
blivit någon ålagd,
äga motsvarande tillämpning vid expropriationsersättningens
uttagande.

Har expropriationsersättningen inkommit
till Konungens befallningshavande,
vare expropriationen fullbordad.

§•

Vid ansökning, som i 51 §. andra
stycket eller 52 § avses, skola fogas
domen eller beslutet samt lagakraftbevis;
och skola utsökningslagens
stadganden om verkställighet av lagakraftägande
dom i tvistemål, varigenom
betalningsskyldighet blivit
någon ålagd, äga motsvarande tilllämpning
vid expropriationsersättningens
uttagande.

Har den slutliga expropriationsersättningen
inkommit till Konungens
befallningshavande, vare expropriationen
fullbordad.

Bestämmelsen i J)8 § tredje stycket
äger motsvarande tillämpning, när
förskott, som uttagits enligt 52 §,
inkommit till Konungens befallningshavande.

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

54 §.

Har den exproprierande tillträtt
fastigheten efter nedsättning enligt
38 §, och varder expropriationsersättningen
slutligt bestämd till högre belopp
än det nedsatta, gälle om nedsättande
av det överskjutande beloppet
vad i Jj.8 § sägs, och äge vad i
4-9 §, 50 § tredje stycket samt 52
och 53 §§ är föreskrivet motsvarande
tillämpning. Bestämmes ersättningen
ej till högre belopp, göre den exproprierande,
sedan domen i målet vunnit
laga kraft, anmälan därom hos
Konungens befallningshavande; och
vare expropriationen fullbordad, då
sådan anmälan skett.

Har domstolen

Överstiger den slutliga expropriationsersättningen
icke vad som utgått
på grund av domstols beslut om förskott,
göre den exproprierande, sedan
domen i målet vunnit laga kraft,
anmälan därom hos Konungens befallningshavande;
och vare expropriationen
fullbordad, då sådan anmälan
skett. Anmälan kräves dock icke, om
fastigheten förut övergått till den exproprierande
enligt J)0 §.

---motsvarande tillämpning.

58 §.

— — — eller inteckningsboken.

Då expropriation

Utfaller, du intecknad egendom
tillträdes efter nedsättning jämlikt
38 § eller då en del av intecknad fastighet
eller en eller flera av gemensamt
intecknade fastigheter exproprieras
eller ock då särskild rätt till
intecknad fastighet genom expropriation
förvärvas, vid fördelning av ersättning
likvid å intecknings huvudstol,
åligger ock Konungens befallningshavande
att därom, sedan fördelningen
blivit godkänd eller vunnit
laga kraft, ofördröjligen göra anmälan
enligt vad nyss sagts och tilllika
insända fördelningslängden.

Utfaller, då en del av intecknad
fastighet eller en eller flera av gemensamt
intecknade fastigheter exproprieras
eller ock då särskild rätt
till intecknad fastighet genom expropriation
förvärvas, vid fördelning aversättning
likvid å intecknings huvudstol,
åligger ock Konungens befallningshavande
att därom, sedan
fördelningen blivit godkänd eller vunnit
laga kraft, ofördröjligen göra anmälan
enligt vad nyss sagts och tilllika
insända fördelningslängden. Gäller
fördelningen förskott och har fastigheten
ej enligt Jfi § övergått till
den exproprierande, äger vad sålunda
föreskrivits tillämpning även när i
annat fall likvid utfaller på intecknings
huvudstol.

Exproprieras del---för fastighetsregistret.

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

00 §.

Har överenskommelse om expropriationsersättning
blivit av domstolen
fastställd, gälle i tillämpliga delar
vad i 48—58 §§ stadgas. Skall
enligt överenskommelsen expropriationsersättning
ej utgå och har fastigheten
ej övergått till den exproprierande
enligt Ifi §, göre den exproprierande,
i stället för att nedsätta ersättning,
anmälan hos Konungens befallningshavande;
och vare, då domen
vunnit laga kraft och sådan anmälan
blivit gjord, expropriationen fullbordad.

Över anmälan om återkallelse skall
motparten höras. Vad i 23 § stadgas
om anmälan till inskrivningsdomaren
och anteckning av expropriationsmål
äge, sedan domstolen skilt målet
från sig, motsvarande tillämpning beträffande
återkallelse.

9 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 saml.

61 §.

Vill den exproprierande, sedan han
ingivit ansökan om stämning, återkalla
expropriationsanspråket, göre
han anmälan därom till domstol, hos
vilken målet är anhängigt, och ingive
därvid bevis att han fullgjort vad
i 62 § andra stycket sägs, eller vare
rättigheten till återkallelse försutten.
Över anmälan om återkallelse skall
motparten höras. Vad i 23 § stadgas
om anmälan till inskrivningsdomaren
och anteckning av expropriationsmål
äge, sedan domstolen skilt målet från
sig, motsvarande tillämpning beträffande
återkallelse.

Ej må återkallelse göras i avseende
å mark, som den exproprierande
tagit i besittning.

Nr 73

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

(Nuvarande lydelse)

Den exproprierande vare pliktig
att, i den mån ej annat föranledes
av vad i 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken
stadgas, ersätta motparten
hans kostnader å expropriationsmådet,
vid expropriationsersättningens
fördelning och eljest i anledning
av expropriationen.

(Före slagen lydelse)

63 §.

Beträffande återkallelse av talan
om expropriation, som väckts av fastighetens
ägare eller annan ersättningsberättigad
sakägare, äger bestämmelsen
i 61 § tredje stycket motsvarande
tillämpning. Om återkallelse
av ersåttningsyrkande, som framställts
i målet, gälla bestämmelserna
i 32 och 59 §§.

§•

Den exproprierande vare pliktig
att, i den mån ej annat föranledes
av vad i 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken
stadgas, vidkännas å
ömse sidor uppkomna kostnader å
målet vid expropriationsdomstolen
ävensom vid expropriationsersättningens
fördelning och eljest i anledning
av expropriationen.

Beträffande skyldigheten att svara
för kostnad i expropriationsmål i högre
rätt gäller, med tillämpning i övrigt
av 18 kap. rättegångsbalken, att
den exproprierande, där ej annat föranledes
av 18 kap. 6 och 8 §§ samma
balk, alltid själv skall vidkännas
sina kostnader, så ock kostnad som
åsamkas motpart genom att den exproprierande
ensam fullföljt talan.

§•

127

Kungl. Maj.ts proposition nr 73 år 1966

(Nuvarande lydelse)

ler rätt som nyss sagts i väsentlig
omfattning för annat ändamål än det
avsedda, må fastigheten eller den
särskilda rätten lösas, därest talan
om dess avträdande instämmes inom
tjugo år från det expropriationen fullbordats.
Lösningsrätt tillkomme, när
hel fastighet exproprierats, den, som
närmast före expropriationens fullbordande
var fastighetens ägare, eller
hans rättsinnehavare och, om en del
av en fastighet exproprierats, ägaren
av den återstående delen samt, då
fråga är om särskild rätt, ägaren av
den fastighet, som därav besväras.

Har, efter

(Föreslagen lydelse)

eller rätt som nyss sagts i väsentlig
omfattning för annat ändamål än det
avsedda, må fastigheten eller den
särskilda rätten lösas, därest talan
om dess avträdande instämmes inom
tjugo år från det expropriationen fullbordats.
Lösningsrätt tillkomme, när
hel fastighet exproprierats, den, som
närmast före expropriationens fullbordande
var fastighetens ägare, eller
hans rättsinnehavare och, om en del
av en fastighet exproprierats, ägaren
av den återstående delen samt, då
fråga är om särskild rätt, ägaren
av den fastighet, som därav besväras.
I joll, som avses i 40 §, gäller vad nu
sagts med avseende på tiden för fullbordande
av expropriation i stallet
den tid, då anmälan enligt nämnda
lagrum skett.

stämningen yrkas.

74 §.

Vad i denna lag stadgas om ställande
av pant eller borgen gälle ej kronan
och ej heller landstingskommun,
stad, landskommun eller köping eller
kommunalförbund mellan sådana
kommuner.

101 §.

Har mark-----och tomtindelning.

Vill ej--------om skiljemän.

Vad ovan-------av området.

Expropriationen medföre---stadgade villkor.

I fall, som avses i 40 §, gälla bestämmelserna
i andra och tredje
styckena, om tiden för fullbordande
av expropriation i stället den tid, då
anmälan enligt nämnda lagrum skett.

Vad i denna lag stadgas om ställande
av pant eller borgen gälle ej kronan.

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966.

I mål, vari stämning utfärdats före nya lagens ikraftträdande, skall vid tillämpning
av bestämmelsen i 32 § första stycket andra punkten hänsyn tagas
även till belopp som nedsatts på grund av föreskrift enligt 38 § i dess förut
gällande lydelse.

I mål, som avgjorts av expropriationsdomstol före nya lagens ikraftträdande,
tillämpas 67 § i sin äldre lydelse.

Förslag

till

Lag

om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385)

Härigenom förordnas, att 140 och 141 §§ byggnadslagen den 30 juni 19471
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

140

Uppkommer i mål angående inlösen
av mark tvist om rätt eller plikt
att lösa, skola bestämmelserna i 37
och 38 §§ lagen om expropriation äga
tillämpning först sedan det genom
lagakraftägande dom blivit avgjort
att inlösen skall äga rum.

(Föreslagen lydelse)

141

Bestämmelserna i

Är fråga om att mark som ingår
i tomt skall inlösas av anledning varom
förmäles i 46 eller 47 §, skall i
stället för bestämmelserna i 26 §

i stadsplan.

Är fråga om att mark som ingår
i tomt skall inlösas av anledning varom
förmäles i 46 eller 47 §, skall i
stället för bestämmelserna i 26 §

1 Senaste lydelse av 140 och 141 §§ se 1949:666.

129

Kungl. May.ts ''proposition nr 73 är 1966

(Nuvarande lydelse)

andra stycket lagen om expropriation
gälla, att till expropriationsdomstolen
skall ingivas karta med protokoll
rörande mätning av tomten enligt
bestämmelserna i 2 kap. lagen
om fastighetsbildning i stad; och
skall vad i 36 § lagen om expropriation
är stadgat om karta och beskrivning
i stället gälla karta och
protokoll som nu sagts.

(Föreslagen lydelse)

andra stycket lagen om expropriation
gälla, att till expropriationsdomstolen
skall ingivas karta med protokoll
rörande mätning av tomten enligt
bestämmelserna i 2 kap. lagen
om fastighetsbildning i stad; och
skall vad i 42 § lagen om expropriation
är stadgat om karta och beskrivning
i stället gälla karta och protokoll
som nu sagts.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966.

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

Protokoll, hullet i lagrådet den 15 april 1966.

Närvarande

f. d. justitierådet
justitierådet
regeringsrådet
justitierådet

Lind,

Y. SÖDERLUND,
ÅB J ÖRN SSON,

Brunnberg.

Enligt lagrådet den 4 april 1966 tillhandakommet utdrag av protokoll över
justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 25 mars
1966, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i
87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation och

2) lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 19)7 (nr 385).

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsrådet Lars Landh.

Lagrådet, som vid sin granskning av de nu remitterade förslagen beaktat att
expropriationslagstiftningen är föremål för en allmän översyn, fann förslagen
föranleda följande yttranden.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om expropriation

21 §.

Genom det föreslagna stadgandet i första stycket av 21 § införs den nyheten
att även annan än den exproprierande skall få väcka talan i expropriationsmål.
Såsom förutsättning härför uppställs att den exproprierande skall ha tagit fastigheten
i besittning. Det kan vara tveksamt huruvida förutsättningen är uppfylld
när endast en del av den fastighet som expropriationstillståndet omfattar
tagits i besittning och om i sådana fall talan endast kan avse denna del eller
får utsträckas till att gälla hela fastigheten. Lagtexten i första stycket, jämförd
med tredje stycket, kan ge anledning till uppfattningen att stadgandet är tilllämpligt
endast om hela fastigheten tas i besittning. I betänkandet har emellertid
gjorts ett uttalande, som departementschefen torde ha godtagit, av innebörd
att stadgandet äger tillämpning även beträffande förtida tillträde avseende endast
en del av den fastighet som enligt Kungl. Maj:ts beslut skall exproprieras.
Det för sakägare uppställda villkoret att hans rätt skall beröras av besittningstagandet
åsyftar just ett besittningstagande delvis. Man torde därför vara
berättigad utgå från att stadgandet äger den ovan angivna, mera vidsträckta

131

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

omfattningen. Lagrådet har icke någon erinran häremot. I och för sig kunde
det vara önskvärt att den angivna oklarheten undanröjdes genom en modifiering
av lagtexten. I remissprotokollet har emellertid i åtskilliga sammanhang framhållits
att expropriationslagens terminologi med avseende å begreppet fastighet
finge bli föremål för senare översyn. Liknande tolkningsspörsmål som det
förut antydda kan bli aktuella även eljest, exempelvis i fråga om 27, 36, 37 och
39 §§.

I förevarande lagstiftningssaminanhang torde med hänsyn till det anförda
det nu ifrågavarande stadgandet i 21 § kunna godtagas i den föreslagna lydelsen.

36 §.

Enligt gällande bestämmelser i 37 § ExL krävs för domstolsförordnande om
förtida tillträde (enkelt förhandstillträde) att det är av synnerlig vikt för den
exproprierande att ta expropriationsobjektet i besittning innan expropriationen
fullbordats. Vid bestämmelsernas tillkomst framhölls att det måste föreligga ett
betydande behov för den exproprierande att tillträda marken genast för att han
skall kunna tillerkännas rätt till förtida tillträde.

I det till lagrådet nu remitterade lagförslaget upptas regler om enkelt förhandstillträde
i 36 § och om kvalificerat förhandstillträde i 39 §. Domstolen skall härvid
pröva vilken betydelse som kan tillmätas den exproprierandes intresse att i
förväg få tillträda expropriationsobjektet. Detta kommer i båda lagrummen till
uttryck genom en regel av innebörd att domstolen äger tillåta sådant tillträde
när skäl föreligger. Det tidigare uttrycket »synnerlig vikt» har sålunda utbytts
mot ett mera allmänt hållet stadgande. Förslaget överensstämmer på denna
punkt i huvudsak med ett av utredningen framlagt författningsutkast. Enligt
utredningens uppfattning kan den nuvarande formuleringen i 37 § ExL i viss
mån inbjuda till den tolkningen att förhandstillträde endast skulle kunna komma
i fråga i utpräglade undantagsfall. I praktiken vore det emellertid mycket vanligt
med förhandstillträde. Regeln i fråga kan således, menar utredningen, i sin
nuvarande utformning föranleda missförstånd vilket i sin tur kan leda till att
onödiga tvister uppkommer.

Under remissbehandlingen avstyrktes utredningens förslag på denna punkt
av Svea hovrätt, Sveriges advokatsamfund och ytterligare några remissinstanser.
Hovrätten erinrar om att utredningen icke åsyftat någon ändring i det tilllämpningsområde
för institutet enkelt förhandstillträde som angavs vid den
nuvarande lagregelns tillkomst. Mot den av utredningen föreslagna formuleringen
kan invändas, framhåller hovrätten vidare, att den skulle kunna föranleda
eu tolkning som inte tillräckligt beaktar sakägarnas intressen i frågan. Advokatsamfundet
hävdar att utredningens förslag innebär en väsentlig uppmjukning
av nuvarande regel och öppnar vidsträckta möjligheter för den expropriationssökande
att bara med kort varsel beröva markägaren dispositionsrätten till
hans egendom.

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

Såvitt lagrådet kan finna råder enighet om att vid båda formerna av förhandstillträde
tillbörlig hänsyn till expropriatsidans intressen kräver att rätten
till sådant tillträde — i överensstämmelse med vad som nu gäller — görs beroende
av att det för den exproprierande föreligger ett betydande behov av att
överta besittningen eller äganderätten innan ersättningsfrågorna definitivt avgjorts.
Enligt lagrådets uppfattning kommer denna förutsättning för reglernas
tillämpning icke till klart uttryck genom den i det remitterade förslaget valda
allmänna formuleringen »när skäl föreligger». Det i nuvarande lagtext förekommande
uttrycket »synnerlig vikt» täcker enligt lagrådets mening ganska väl
kravet på att ett betydande behov skall föreligga. I varje fall talar för ett bibehållande
av den nuvarande formuleringen att en tämligen omfattande praxis
utbildats på detta område varigenom lagregelns tillämpning i olika situationer
blivit närmare klarlagd. Det synes betydelsefullt att sambandet med denna
praxis bibehålls. Av särskild vikt torde detta vara, när man nu inför ett nytt
institut, kvalificerat förhandstillträde, som komplement till reglerna om enkelt
förhandstillträde. Det har nämligen i olika sammanhang understrukits att vid
domstolens prövning av frågan om förutsättningarna för kvalificerat förhandstillträde
är för handen de synpunkter som härvid bör anläggas i allt väsentligt
överensstämmer med dem som bör beaktas i fråga om enkelt förhandstillträde.

I enlighet med det anförda föreslår lagrådet att det nuvarande uttrycket »av
synnerlig vikt för den exproprierande» bibehålls i fråga om enkelt förhandstillträde
(36 §) och att samma formulering används beträffande kvalificerat förhandstillträde
(39 §).

37 §.

I 36 § av förslaget behandlas bl. a. villkoren för enkelt förhandstillträde. Därvid
kan föreskrivas att den exproprierande skall erlägga av domstolen bestämt
förskott å expropriationsersättningen. Motsvarande gäller enligt 39 § vid kvalificerat
förhandstillträde. I 37 § åter behandlas det fall att tillträde redan skett
och beslut därefter påkallas om att få ut förskott å den blivande ersättningen.
Den situationen kan alltså inträffa att sakägare som fått visst förskott i samband
med tillträdet sedermera begär ytterligare förskott. Avsikten lär vara att
den i 37 § intagna regeln som begränsar möjligheten att erhålla upprepade förskottsbeslut
skall innefatta även nyss angivna fall. Någon omformulering av
lagtexten torde emellertid ej erfordras.

Det genom regeln stadgade förbudet får antas avse endast sakägare som tidigare
framställt yrkande om förskott. Det torde alltså stå en sakägare, som inte
tidigare påyrkat förskott, fritt att när som helst under rättegången påkalla förskottsbeslut,
oavsett att sådana på yrkande av andra sakägare tidigare meddelats
under rättegången. Med hänsyn härtill skulle det enligt lagrådets mening
vara en fördel om i begränsningsregeln uttryckligen angavs att det skall vara
fråga om yrkande av samme sakägare. Lagrådet föreslår att lagtexten jämkas
i enlighet härmed.

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 är 1966

I 33

fil och 62 §§.

Det kan tänkas att expropriationssökanden väcker talan vid domstol innan
ännu tillstånd meddelats samt att tillstånd sedermera vägras. Fråga uppkommer
då huruvida markägaren och andra sakägare bör vara berättigade till ersättning
för skada som uppkommit genom att expropriationsanspråket sålunda anhängiggjorts
vid domstol. I ett remissyttrande har gjorts gällande att rätt till
skadestånd borde föreligga och förordats att en särskild bestämmelse härom införs.
Departementschefen har emellertid ansett att ett sådant stadgande icke är
erforderligt.

Angående förfarandet har departementschefen uttalat att, om expropriationsrätt
icke beviljas, en i förtid väckt talan i allmänhet torde komma att
återkallas. Och departementschefen har tillagt att, när så ej sker, efter allmänna
regler får avgöras vilken verkan utgången i tillståndsärendet får på målet.

För den händelse återkallelse sker, torde bestämmelserna i 62 § första stycket
om skyldighet att ersätta sakägares skada bli tillämpliga. Såväl stadgandets lydelse
som de skäl som föranlett detsamma synes nämligen kunna åberopas till stöd
för ersättningsrätt även då skada vållats av målets anhängiggörande ehuru
expropriationstillstånd ej givits. En tillämpning av 62 § första stycket torde innebära
att sådan ersättningsfråga kan upptas och prövas i själva expropriationsmålet,
innan detsamma avskrives. Om däremot käromålet icke återkallas är
bestämmelsen i 62 § första stycket ej tillämplig. För sådant fall kan väl av allmänna
rättsgrundsatser tänkas följa att sakägare är berättigad till ersättning
för skada på grund av talans väckande, men yrkande härom torde icke kunna
upptas annat än efter stämning. Att sakägares ställning i ersättningshänseende
sålunda skall vara beroende av om käranden återkallar sin talan eller ej är enligt
lagrådets mening icke tillfredsställande. I 62 § bör därför upptas ett stadgande
om skyldighet för den exproprierande att ersätta sakägares skada även
då domstolen, utan att återkallelse skett, skiljer målet från sig med anledning av
att tillstånd till expropriation vägrats.

I andra stycket av 62 § stadgas att den exproprierande, innan återkallelse
görs, skall ställa pant eller borgen för gäldande av skadeersättning till sakägare,
och fullgörande av denna skyldighet är enligt 61 § en förutsättning för att återkallelse
skall få ske. Föreligger expropriationstillstånd, medför sålunda underlåtenhet
att ställa säkerhet vanligen att expropriation kommer till stånd och
sakägare som lidit skada får då gottgörelse i form av expropriationsersättning.
Om emellertid expropriationssökandens talan instämts innan tillståndsfrågan avgjorts
och tillstånd därefter vägras, synes skäl ej finnas att som villkor för återkallelse
kräva att säkerhet ställts för skadeersättning. Även om ej återkallelse
sker kommer nämligen i sådant fall målet att avslutas utan att expropriationsersättning
utdöms; i stället bör i enlighet med det nyss sagda möjlighet föreligga
att i målet fastställa skadestånd åt sakägare. Lagrådet förordar att den i andra
stycket av 62 § stadgade skyldigheten begränsas till att avse den expropriant
som erhållit tillstånd till expropriation. En mindre jämkning av ordalagen i
61 § första stycket torde då böra ske.

134 Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

Godtas vad lagrådet föreslagit beträffande 62 § bör denna paragraf anmärkas
i ingressen.

67 §.

Den ändring som nu föreslås beträffande rättegångskostnaderna gäller väsentligen
expropriatens egna kostnader i högre instans.

När expropriaten har att ta ställning till om han skall fullfölja målet, kan
ekonomiska hänsyn tala i olika riktning. Har förhandstillträde skett — något
som enligt utredningen ofta förekommer — kan en fullföljd innebära att en
del av löseskillningen kommer att stå ute mot en marknadsmässigt låg ränta
och att den slutliga utbetalningen sker i ett försämrat penningvärde. Å andra
sidan har expropriaten möjlighet att genom att utan egen kostnad fördröja
processen uppnå en överenskommelse med motparten, som denne eljest icke
skulle ha biträtt. Avgörande lär emellertid i regel bli vilken utgång av själva
saken som expropriaten anser sig kunna förvänta av en ytterligare domstolsbehandling.

Huruvida de nuvarande bestämmelserna utnyttjats otillbörligt har ej kunnat
klargöras. Obestridligen kan emellertid finnas viss risk härför. Den jämkning av
bestämmelserna som av denna anledning kan vara motiverad bör emellertid
såsom departementschefen framhållit äga rum med varsamhet.

Förslaget anknyter till den reglering som 1957 genomfördes i lagen om ersättning
för mistad fiskerätt och 1961 i vattenlagen. Enligt denna ordning skall den
ersättningsskyldige vidkännas den kostnad som åsamkas motparten i överinstansen
genom att den ersättningsskyldige fullföljt talan. I den nu föreslagna lagtexten
har detta ersatts med »ensam fullföljt talan». Lagtexten överensstämmer
härutinnan i sak med utredningens förslag. Anledningen till denna avvikelse
från förebilderna synes ha varit att utredningen eljest befarar en tolkning som
den icke vill biträda.

Härmed åsyftar utredningen det fall att talan fullföljts å ömse sidor. År 1957
uttalades av lagrådet att en uppdelning då får ske efter vad som av kostnaderna
kan anses hänföra sig till den enes eller den andres fullföljda talan. Uttalandet
torde ha godtagits. Utredningen finner emellertid att uttalandet ej är ägnat att
skapa full klarhet. Enligt utredningen skulle en ordalydelse motsvarande lagtexten
i de nämnda båda lagarna kunna ge upphov till den tolkningen att i
första hand den exproprierande har att betala samtliga de kostnader som skulle
ha uppkommit om han ensam fullföljt talan och att motparten endast bör stå
för merkostnaden.

Det är angeläget att framhålla att lagrådsuttalandet avser uppdelningen av
kostnaderna, dvs. om en viss kostnad som den ersättningsberättigade haft skall
anses orsakad av hans egen eller av motpartens fullföljd av talan. Uppdelningen
får ske efter mera allmänna överväganden och lagtexten lämnar ingen ledning
härvidlag. Vilken part som därefter skall bli ålagd att vidkännas kostnad som
sålunda funnits orsakad av den enes eller den andres fullföljd av talan är däremot
en annan fråga. För att komma till rätta med det tolkningsproblem som

135

Kungl. Maj.ts proposition nr 73 år 1966

utredningen anser föreligga har utredningen emellertid funnit nödvändigt att
ingripa reglerande i denna senare fråga.

Enligt regelsystemet i de lagar som stått som förebild kan den ersättningsberättigade,
när talan fullföljes å ömse sidor, i princip få viss rättegångskostnadsersättning
även om han förlorar och motparten vinner, nämligen i den mån hans
kostnad är orsakad av motpartens fullföljd av talan. Enligt förslaget kan däremot
icke utgå någon ersättning i sådant fall även om orsakssammanhanget är
fullt klart. Och detta gäller oavsett om expropriaten själv tagit initiativet till
att målet dragits under hovrättens prövning eller om han endast efter anslutningsvad
fullföljt talan.

Lagrådet anser att det saknas anledning att nu införa en annan reglering än
den som tidigare genomförts i de angivna lagarna. De omnämnda problemen
med kostnadsuppdelning — som icke torde vara på något sätt ovanliga när
fråga är om att bestämma rättegångskostnader — kan överlämnas till rättstillämpningen.
I varje fall beträffande lagen om ersättning för mistad fiskerätt lär
ha utbildat sig en viss praxis i hithörande hänseenden och kammarkollegiet har
i sitt remissyttrande framhållit att kollegiet icke funnit nämnda lags kostnadsregel
olämplig. Enligt lagrådets mening skulle även en på detta sätt utformad
regel om ersättningsskyldighetens fördelning tjäna det avsedda syftet att motverka
opåkallade överklaganden i expropriationsmål.

Lagrådet hemställer därför att ordet »ensam» utgår ur paragrafens sista
stycke.

Förslaget till lag om ändring i byggnadslagen

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Stig Granqvist

136

Kungl. Maj:is proposition nr 73 år 1966

Utdrag av protokollet över justitieärenderi, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 15 april
1966.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Länge, Kling, Edenman, Johansson,

Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist,
Gustafsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets denna dag avgivna utlåtande
över de till lagrådet den 25 mars 1966 remitterade förslagen till lag angående
ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation och lag om ändring
i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385).

Föredraganden redogör för innehållet i lagrådets utlåtande och anför.

I fråga om förutsättningarna för enkelt förhandstillträde liksom för kvalificerat
förhandstillträde användes i departementsförslaget uttrycket »när skäl
föreligga». Lagrådet har föreslagit, att det i nuvarande 37 § ExL förekommande
uttrycket »av synnerlig vikt för den exproprierande» i stället skall användas.
Vid remissen till lagrådet framhöll jag i anslutning till reglerna om enkelt förhandstillträde,
att det med hänsyn till bl. a. den tämligen omfattande praxis,
som numera hunnit utbildas på området, inte kunde befaras att den på förevarande
punkt vidtagna omformuleringen skulle komma att misstolkas. Någon
ändring av hittillsvarande praxis, vilken befunnits lämplig, var således inte
åsyftad. Jag delar lagrådets uppfattning om önskvärdheten av att sambandet
med hittillsvarande praxis upprätthålls beträffande såväl det enkla förhandstillträdet
som det föreslagna institutet kvalificerat förhandstillträde. Eftersom
det, såsom lagrådet antytt, kan vara tveksamt om detta samband tillräckligt
tydligt kommer till uttryck i den remitterade lagtexten anser jag mig kunna
godta lagrådets förslag beträffande 36 och 39 §§ ExL.

I enlighet med lagrådets uttalanden bör viss jämkning vidtas i 37 § i förslaget.

De synpunkter, som lagrådet anlagt i anslutning till återkallelsereglerna i 61
och 62 §§ ExL, torde likaledes böra beaktas. Med anledning härav föreslår jag
att 62 § ändras i huvudsaklig överensstämmelse med lagrådets förslag. Detta
förslag föranleder, som lagrådet anfört, också viss jämkning av ordalagen i 61 §
första stycket.

Kostnadsreglerna i 67 § ExL anknyter i den utformning de fått i det remitte -

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966 137

rade förslaget nära till den reglering som förekommer i lagen om ersättning för
mistad fiskerätt och som också i viss utsträckning gäller enligt vattenlagen. Såtillvida
föreslogs emellertid en avvikelse från nämnda reglering, att frågan om
sakägares rätt till ersättning för kostnader i högre rätt skulle bedömas helt efter
bestämmelserna i 18 kap. RB i det fall att talan fullföljts på ömse sidor. Som jag
anförde vid remissen till lagrådet ansåg jag den föreslagna avvikande regleringen
motiverad med hänsyn till att kostnadsreglerna i de båda lagar som tjänat som
förebild i viss mån lämnade öppet hur kostnadsfrågan skall bedömas i den nyss
angivna situationen. Med hänsyn till den belysning detta spörsmål fått genom
lagrådets uttalanden anser jag mig emellertid kunna frånträda min tidigare uttalade
uppfattning på denna punkt. Vad lagrådet anfört i fråga om utformningen
av 67 § bör sålunda godtas.

Utöver vad som framgår av det anförda torde i lagtexten böra vidtas vissa
redaktionella jämkningar.

Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj:t jämlikt 87 § regeringsformen genom
proposition föreslår riksdagen att anta förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation;

2) lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 19J±7 (nr 385).

Föredraganden tillägger att, om riksdagen skulle uppskjuta behandlingen av
förslagen till höstsessionen, tiden för ikraftträdandet torde böra flyttas till den
1 januari 1967.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj :t
Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Per Bylén

Ivar Hteggströms Tryckeri AB • Stockholm 1966

66047S