Kungl. Maj:ts proposition nr 71

Proposition 1954:71

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

1

Nr 71.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag
angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 349)
om landsting m. m.; given Stockholms slott den 5
februari 1954.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för denna dag vill Kungl. Maj :t föreslå riksdagen att antaga härvid
fogade förslag till dels lag angående ändring i lagen den 20 juni 1924
(nr 349) om landsting, dels ock lag med vissa bestämmelser om kommunalval
för perioden 1955—1958 m. in.

GUSTAF ADOLF.

Gunnar Hedlund.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås ändringar dels av reglerna i landstingslagen om
valkretsindelning för val av landstingsmän, dels ock beträffande metoden
för mandatfördelning vid landstingsval och val av kommunala fullmäktige.

Liksom f. n. skall enligt förslaget i varje landstingsvalkrets utses dels,
oavsett folkmängden, en landstingsman och dels ytterligare landstingsmän
till ett antal som står i förhållande till folkmängden. Beträffande beräkningen
av sistnämnda antal föreslås en ändring, som kommer att medföra
en ökning med ett mandat i varje krets.

I valkrets, vari landsbygd ingår, skall enligt förslaget i allmänhet utses
minst sju och högst tretton landstingsmän. Detta innebär att folkmängden
i sådana valkretsar kommer att överstiga 25 000 och vara högst 60 000
invånare. De nuvarande gränserna är 20 000 och 45 000 invånare. — För
städernas del föreslås, att stad med minst 20 000 invånare i allmänhet skall
utgöra en valkrets, under det att motsvarande gräns nu är minst 15 000
invånare. Stad, vars befolkningstal ligger under gränsen, skall regelmässigt
sammanläggas med annan stad eller andra städer eller med angränsande
landsbygd till en valkrets.

Beträffande valmetoden föreslås att vid val av landstingsmän och kom1—Bihang
till riksdagens protokoll 1954. 1 sand. Nr 71.

2

Kungl. May.ts proposition nr 71.

munala fullmäktige för perioden 1955—1958 den nuvarande d’Hondtska
regeln för mandatfördelning mellan partierna skall ersättas av samma
metod, som provisoriskt infördes med avseende å andrakammarvalen 1952,
och att den nuvarande möjligheten till teknisk valsamverkan genom kartellbildning
skall borttagas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

3

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 349) om landsting.

Härigenom förordnas, att 8—10 §§ samt 33 § 2 mom. lagen den 20 juni
1924 om landsting1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

8 §•

För val av landstingsmän indelas landstingsområdet i valkretsar. För
varje valkrets utses, oavsett dess folkmängd, en landstingsman och därutöver
efter folkmängden en landstingsman för varje påbörjat tal av 5 000.
Valbarhet är ej inskränkt inom valkrets.

9 §•

Valkrets skall, efter vad i denna paragraf närmare angives, omfatta en
eller flera kommuner. Vid indelning i valkretsar skall, med undantag varom
i andra och fjärde styckena samt i 10 § förmäles, iakttagas att för vax-je
valkrets komma att utses minst sju landstingsmän. Ej må utan särskilda
skäl kommuner gemensamt utgöra en valkrets, där flera än tretton landstingsmän
skola utses för kretsen.

Stad med mer än 20 000 invånare bildar egen valkrets, såvida ej särskilda
skäl finnas att med staden sammanföra en eller flera andra kommuner
till en valkrets. Stad med mindre folkmängd än nu sagts förenas med
annan stad eller andra städer eller med angränsande landsbygd till en valkrets.

Såvitt angår landsbygden verkställes valkretsindelningen, där så lämpligen
kan ske, efter domsaga eller tingslag. Annan valkrets än den, vari
två eller flera städer ingå, skall såvitt möjligt så utformas, att den kan
omslutas med en sammanhängande gränslinje.

Om särskilda skäl därtill äro må område med mindre invånarantal än
ovan sägs utgöra valkrets. Sådan valkrets skall dock hava mer än 15 000
invånare.

10 §.

Därest det antal landstingsmän, som med tillämpning av de i 8 och 9 §§
meddelade föreskrifter skulle utses inom ett landstingsområde, icke uppgår

1 Senaste lydelse av 8 § se 1937:182 och 1950: 47, av 9 och 10 §§ se 1930:256 samt av 33 §
se 1948:289.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

till tjugu, skall såsom grund för rättigheten att efter folkmängden välja
landstingsmän bestämmas lägre tal än det uti 8 § angivna, på det att landstingsmännens
antal för hela landstingsområdet må nppgå till minst tjugu;
och skall, med tillämpning av häremot svarande reduktion av folkmängdssiffrorna,
i övrigt gälla vad i 9 § är stadgat.

33 §.

2 mom. Till beslut — —- — följande ämnen:

a) beslut om bildande av valkrets med mindre folkmängd än som följer
av 9 § första och andra styckena;

b) medgivande, varom — — — dylikt företag.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Ändring i valkretsindelningen, som föranledes av de nya bestämmelserna,
jämte det antal landstingsmän, som skall utses för varje valkrets, fastställes
av landstinget vid urtima möte sist före april månads utgång 1954.
Förslag till ändring, som nu sagts, skall till landstinget avgivas av länsstyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

5

Förslag

till

Lag

med vissa bestämmelser om kommunalval för perioden 1955—1958 m. m.

Med avseende å val och särskilda röstsammanräkningar för att utse landstingsmän,
kommunalfullmäktige, municipalfullmäktige, stadsfullmäktige
och kyrkofullmäktige för perioden 1955—1958 samt, såvitt angår stadsfullmäktige
i Stockholm, för perioden den 15 oktober 1954—den 14 oktober
1958 eller för del av sådan period förordnas härigenom, att 45 §
kommunala vallagen den 6 juni 19301 icke skall gälla, att i stället för
ettvart av följande lagrum i kommunala vallagen, nämligen 23 § första
stycket, 25 § första stycket, 46 §, 47 §, 52 § 2 mom. och 53 §, skola här nedan
under motsvarande lagruinsbeteckning upptagna bestämmelser gälla,
att vad i 21 § sista stycket och 37 § sjätte stycket kommunala vallagen sägs
om samma lag skall gälla jämväl beträffande nu ifrågavarande lag samt
att det i 24 § kommunala vallagen angivna formuläret skall ersättas av
formulär av den lydelse bilaga vid denna lag utvisar.

23 §.

Första stycket.

Val är omedelbart och sker med slutna sedlar. Därvid skola begagnas
valsedlar av vitt papper utan kännetecken. Ovanför namnen skall å valsedel
utsättas partibeteckning (partinamn eller annan beteckning i ord för
viss grupp av väljare eller för viss meningsriktning); vad i 34 § kommunala
vallagen den 6 juni 1930 sägs om väljarbeteckning skall avse sådan
partibeteckning. Nedanför namnen må vara anbragt, såsom valbeteckning,
eu av beteckningarna »landstingsmannaval», »kommunalfullmäktigval»,
»municipalf ullmäktigval», »stadsfullmäktigval», »kyrkofullmäktigval för
församlingen», »kyrkofullmäktigval för samfälligheten» eller »kyrkofullmäktigval
för skoldistriktet» eller annan beteckning i ord för ifrågavarande
slag av val ävensom, såsom valkretsbeteckning, beteckning för den
valkrets sedeln avser.

25 §.

Första stycket.

Ogill är valsedel:

till vilken använts annat än vitt papper;

å vilken finnes något kännetecken, som uppenbarligen blivit med avsikt
där anbragt;

vilken saknar partibeteckning eller upptager sådan å annat ställe än
ovanför namnen;

vilken upptager mer än en beteckning ovanför namnen;

1 Senaste lydelse av 23 och 25 §§ se 1952: 265 samt av 37 § se 1942:177.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

vilken upptager valbeteckning eller valkretsbeteckning å annat ställe
än nedanför namnen; eller

vilken icke upptager något giltigt namn.

46 §.

1 inom. Sedan valsedlarna ordnats efter partibeteckning, skall inom varje
parti i erforderlig utsträckning genom särskilda sammanräkningar bestämmas
ordning mellan de namn å partiets valsedlar, vilka ej avse allenast
val av suppleant eller efterträdare.

Vid varje sammanräkning gäller valsedel allenast för ett namn.

Vid första sammanräkningen gäller valsedel för det namn, som står
först å sedeln.

Partiets valsedlar ordnas i grupper så, att sedlar med samma första
namn bilda en grupp.

Valsedlarna inom varje grupp räknas, och deras antal utgör gruppens
rösttal. Samma tal är också jämförelsetal för det namn, som står först på
gruppens valsedlar.

Det namn, vars jämförelsetal är störst, erhåller första platsen i ordningen.

Vid varje följande sammanräkning gäller valsedel för det namn, vilket,
bortsett från namn, som redan erhållit plats i ordningen, står främst å
sedeln.

Den eller de grupper, vilkas valsedlar vid närmast föregående sammanräkning
gällde för det namn, som erhöll plats i ordningen, upplösas, och
nämnda valsedlar ordnas i nya grupper så, att sedlar, som vid den pågående
sammanräkningen gälla för ett och samma namn, bilda en grupp;
däremot bibehållas övriga befintliga grupper oförändrade.

Valsedlarna inom varje nybildad grupp räknas, och deras antal utgör
gruppens rösttal.

För . de namn, för vilka finnas gällande valsedlar, beräknas rösttal och
jämförelsetal.

Rösttalet för ett namn är lika med rösttalet för den grupp eller sammanlagda
rösttalet för de grupper, vilkas valsedlar gälla för namnet.

Jämförelsetalet för ett namn är lika med dess rösttal, där icke grupp
av valsedlar, som gälla för namnet, deltagit i besättandet av förut utdelad
plats. Har så skett, erhålles namnets jämförelsetal genom att dela dess
rösttal med det tal, som motsvarar den del, gruppen tagit i besättandet av
plats eller platser, som utdelats (gruppens platstal), ökat med 1, eller,
om flera grupper av valsedlar, som gälla för namnet, deltagit i besättandet
av förut utdelad plats, med dessa gruppers sammanlagda platstal, ökat
med 1. Platstalet för en grupp beräknas sålunda, att gruppens rösttal delas
med största jämförelsetalet vid sammanräkningen närmast före gruppens
bildande.

Det namn, vars jämförelsetal är störst, erhåller plats i ordningen.

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

Bråktal, som uppkommer vid delning, beräknas i decimaler, två till
antalet. Höjning av den sista decimalsiffran må ej äga rum.

2 mom. Skola två eller flera platser besättas, fördelas de mellan de olika
partierna sålunda, att platserna, en efter annan, tilldelas det parti, vilket
för varje gång uppvisar det största av nedan angivna jämförelsetal. Plats,
som blivit ett parti tilldelad, besättes genast så, att partiets första plats tillerkännes
den, vars namn är det första i ordningen inom partiet, partiets
andra plats den, som bär andra namnet i ordningen, partiets tredje plats
den, som bär tredje namnet i ordningen, och så vidare efter samma grund,
ändå att den, som är berättigad till platsen, redan fått sig tillerkänd plats
från ett eller flera andra partier.

Jämförelsetalet beräknas, så länge partiet ännu icke fått sig någon plats
tilldelad, genom att partiets rösttal delas med 1,4. Därefter beräknas jämförelsetalet
för varje gång så, att partiets rösttal delas med det tal, som
är 1 högre än det dubbla antalet av partiet tilldelade platser. Har samma
person erhållit platser från två partier, skall dock, vid beräkning av det
antal platser som utdelats, vardera platsen anses blott såsom en halv plats;
har någon erhållit platser från tre partier, anses varje sådan plats såsom
en tredjedels plats; och så vidare efter samma grund.

Har ett parti redan fått sig tilldelad plats så många gånger, som motsvarar
de å partiets valsedlar upptagna namn, vilka ej avse allenast val
av suppleant eller efterträdare, varder det från vidare jämförelse uteslutet.

3 mom. Skall blott en plats besättas, tillfaller platsen den, vars namn
står främst i ordningen inom det parti, som, enligt vad i 2 mom. sägs,
har största jämförelsetalet.

J mom. Mellan lika rösttal eller jämförelsetal skall, där så erfordras,
skiljas genom lottning.

47 §.

Sedan val av landstingsman avslutats, skola suppleanter utses sålunda,
att för varje landstingsman inom det parti, för vilket han blivit vald, företagas
så många, dock minst två, nya sammanräkningar, som partiet erhållit
platser. Har landstingsman fått sig tillerkänd plats från flera partier,
anses han vald för det parti, från vilket plats först tilldelades honom.

Vid varje sammanräkning tages hänsyn blott till de valsedlar, vilka upplaga
landstingsmannens namn och på grund därav gällde för detta namn vid
den sammanräkning, då namnet tilldelades plats i ordningen. Varje valsedel
gäller såsom hel röst. Med iakttagande av att namn å någon, som blivit
genom valet utsedd till landstingsman eller till suppleant för den landstingsman
sammanräkningen avser, anses såsom obefintligt, skall röstvärdet
tillgodoräknas det namn, som står främst av de för den ifrågavarande
landstingsmannen särskilt upptagna suppleantnamnen eller, om sådant
namn ej finnes, det namn för själva landstingsmannavalet, som står främst

8

Kungi. Maj:ts proposition nr 71.

å sedeln, eller, om ej heller sådant namn finnes, det namn som står främst
bland samtliga suppleantnamnen å valsedeln. Den som erhållit högsta röstialet
är våld till suppleant för den landstingsman sammanräkningen avser.
Mellan lika rösttal skall skiljas genom lottning.

De för varje särskild landstingsman valda suppleanterna intaga plats i
den ordning, i vilken de blivit utsedda.

52 §.

2 inom. Avgår fullmäktig före den bestämda tjänstgöringstidens utgång,
skall på fullmäktiges anmälan ny sammanräkning företagas. Sammanräkningen
verk ställes vid offentlig förrättning, som skall påbörjas så snart
omständigheterna medgiva det.

Den nya sammanräkningen äger rum inom det parti, för vilket den avgångne
blivit vald. Blev den avgångne vald för flera partier, skall sammanräkningen
ske inom det parti, från vilket plats först tilldelades honom.
Vid den nya sammanräkningen tages hänsyn blott till de valsedlar, vilka
upptaga den avgångnes namn och på grund därav gällde för detta namn
vid den sammanräkning, då namnet tilldelades plats i ordningen. Varje
valsedel gäller såsom hel röst.

Röstvärdet skall, med iakttagande att namn å någon, som blivit genom
valet utsedd till fullmäktig, anses såsom obefintligt, tillgodoräknas det
namn, som står främst bland de för den avgångne fullmäktigen särskilt
upptagna efterträdarnamnen eller, om sådant namn ej finnes, det namn
för själva fullmäktigvalet, som står främst å sedeln, eller, om ej heller
sådant namn finnes, det namn, som står främst bland samtliga efterträdarnamnen
å sedeln. Den som erhållit högsta rösttalet inträder såsom fullmäktig
i den avgångnes ställe. Mellan lika rösttal skiljer lotten.

Efter sammanräkningens avslutande skola valsedlarna åter inläggas under
försegling.

53 §.

Avgår jämväl enligt 52 § utsedd landstingsman eller fullmäktig före
utgången av den tid, för vilken han blivit utsedd, förfares på enahanda
sätt, som i nämnda paragraf är sagt; och skall vid ny sammanräkning
för utseende av fullmäktig hänsyn såsom förut tagas blott till de valsedlar,
vilka upptaga den först avgångnes namn och på grund därav gällde för
detta namn vid den sammanräkning, då namnet tilldelades plats i ordningen.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

I lag eller särskild författning förekommande hänvisning till stadgande,
vilket ersatts av bestämmelse i denna lag, skall avse sistnämnda
bestämmelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

9

Bilago.

Formulär till s. k. spaltad valsedel, som avses i lagen med vissa bestämmelser om
kommunalval för perioden 1955—1958 m. m.

Plats för partibeteckning

Plats för vaibeteckning och valkretsbeteckning eller endera

Valsedelns storlek och antal rum å sedeln må lämpas efter behovet.
Vänstra sidan är avsedd för landstingsmanna- eller fullmäktignämn och
suppleant- eller efterträdarnamn; högra sidan är avsedd för särskilda suppleant-
eller efterträdarnamn.

Såsom valbeteckning må nedanför namnen vara anbragt en av beteckningarna
»Landstingsmannaval», »Kommunalfullmäktigval», »Municipalfullmäktigval»,
»Stadsfullmäktigval», »Kyrkofullmäktigval för församlingen»,
»Kyrkofullmäktigval för samfälligheten» eller »Kyrkofullmäktigval
för skoldistriktet» eller annan beteckning i ord för ifrågavarande slag av val.

Såsom valkretsbeteckning må jämväl nedanför namnen vara anbragt beteckning
för den valkrets sedeln avser.

10

Kurigl. Maj.ts proposition nr 71.

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
5 februari 195b.

N ä rvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,
Andersson, Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,
Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund, fråga om det proportionella
valsättet vid landstingsval och fullmäktigval i kommunerna.
Föredraganden anför härvid följande.

Med stöd av Kungl. Maj ds bemyndigande den 20 januari 1950 tillkallade
chefen för justitiedepartementet samma dag ledamoten av riksdagens
första kammare landshövdingen K. J. Olsson, ordförande, samt ledamoten
av första kammaren direktören, numera borgarrådet J. Bergvall, borgmästaren,
numera lagmannen C. O. Engqvist, ledamoten av andra kammaren
professorn E. Håstad, ledamoten av andra kammaren folkskolläraren G.
Skoglund, ledamoten av första kammaren professorn S. Wahlund och numera
avlidne ledamoten av andra kammaren sekreteraren A. Wallentheim
att verkställa utredning rörande vissa frågor om folkomröstning och valsätt.
I utredningens uppdrag har bl. a. ingått att utreda frågan om reformering
av det proportionella valsystemet vid val av landstingsman. Utredningsmännen,
vilka antagit benämningen 1950 års folkomröstnings- och
valsättsutredning, har i ett den 1 juli 1953 avlämnat betänkande, del V
(SOU 1953: 25), behandlat nämnda fråga om det proportionella valsättet
vid landstingsval samt framlagt förslag till ändring av lagen den 20 juni
1924 om landsting.

Betänkandet har remitterats till samtliga länsstyrelser och landsting
ävensom till svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet och
svenska landskommunernas förbund. Yttranden har inkommit från alla
länsstyrelser, från samtliga landsting utom dem i Värmlands, Örebro och
Jämtlands län samt från landstingsförbundet.

Jag anhåller nu alt få taga upp denna fråga jämte därmed sammanhängande
spörsmål till behandling.

Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

11

Inledning.

Gällande bestämmelser.

Valkretsindelning.

Bestämmelser om val av landstingsman återfinnes i lagen den 20 juni
1924 om landsting. Angående vals förrättande och avslutande m. in. hänvisas
dock i nämnda lag till stadganden i kommunala vallagen den 6 juni
1930.

I fråga om landstingsområdes indelning i valkretsar gäller enligt 8 §
landstingslagen följande. För varje valkrets utses — oavsett dess folkmängd
— eu landstingsman och därutöver efter folkmängden en landstingsman
för varje fullt tal av 5 000. Valbarhet är ej inskränkt inom valkrets.
Vid landstingsområdes indelning i valkretsar skall i allmänhet iakttagas
att för varje valkrets kommer att utses minst 5 och högst 9 landsiingsmän.
Stad, vars folkmängd utgör minst 15 000, bildar dock alltid eu
valkrets. Stad med mindre folkmängd än 15 000 förenas med en eller flera
andra städer eller, då särskilda skäl därtill föranleder, med angränsande
landsbygd till en valkrets. I valkrets, som utgöres endast av städer, skall
folkmängden uppgå till minst 15 000. Delar av samma stad må icke ingå
i olika valkretsar. De för städerna sålunda meddelade bestämmelserna
innebär delvis undantag från den nyssnämnda allmänna regeln om antalet
landstingsmän i varje valkrets. Stad skall sålunda utgöra en valkrets även
om den till följd av sin storlek är berättigad att välja flera landstingsmän
än 9 eller om den endast utser 4 landstingsmän.

Vid valkretsindelningen iakttages enligt 8 § vidare att valkrets, som ej
bildas av två eller flera städer, såvitt möjligt skall kunna omslutas med
en sammanhängande gränslinje samt att indelningen på landsbygden, där
så lämpligen kan ske, verkställes efter domsaga, tingslag eller härad, men
eljest efter kommuner.

Från vad sålunda stadgas finns enligt 9 och 10 §§ vissa undantag. Om
bildande av valkrets enligt angivna bestämmelser skulle vålla synnerlig
olägenhet, må sålunda område med mindre invånarantal utgöra valkrets.
Sådan valkrets skall dock, om landsbygd däri ingår, ha en folkmängd av
minst 10 000 samt i vad angår landsbygden utgöras av domsaga eller av
ett eller flera tingslag eller härad. Enligt denna undantagsbestämmelse
kan valkrets vari landsbygd ingår ha att utse endast 3 landstingsmän och
stadsvalkrets t. o. in. ett än mindre antal. Vidare skall, för den händelse
det antal landstingsledamöter som efter huvudregeln bör utses inom ett
landstingsområde icke uppgår till 20, antalet ledamöter ökas, så att detsamma
för hela landstingsområdet uppgår till minst 20.

Jämlikt 11 § landstingslagen ankommer det på landstinget att fastställa
indelningen i valkretsar jämte det antal landstingsmän, som skall utses
för varje valkrets. Förslag till indelning skall avgivas av länsstyrelsen,

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

sedan landstingsområdets kommuner beretts tillfälle att yttra sig. Landstings
beslut rörande indelningen skall enligt 54 § samma lag underställas
Kungl. Maj:t för godkännande.

Vid 1950 års landstingsval utgjorde antalet valkretsar i riket 193 (92
landsbygdskretsar, 55 stadskretsar och 46 kretsar bestående av städer och
landsbygd i förening). Inom de olika landstingsområdena fanns lägst 3
och högst 14 valkretsar. 43 städer bildade egna valkretsar, medan i envar
av de återstående 12 stadskretsarna sammanförts 2—5 städer. Antalet
städer som vid valet bildade valkretsar tillsammans med landsbygd var 49.

Valkretsarnas fördelning efter folkmängden och antalet valda landstingsmän
vid 1950 års landstingsval belyses av följande tabell. I denna
har under beteckningen landsbygden hänförts även de 46 valkretsar som
bestod av landsbygd och stad i förening.

Valkretsarnas fördelning efter folkmängd och antal valda landstingsman vid 1950 års val.

Folkmängd 31/12 1948	Hela an-talet val-kretsar	Därav med
2	3	4	5	6	7	8	9	10	11	12	13
landstingsman
Landsbygden
10 000—14 999 ____	i	_	1	_	_	_	_
15 000—19 999 ____	i	—	—	i	_	_	__	_	_	_
20 000—24 999 ____	38	—	—	_	36	_	_	2	_	. _
25 000—29 999 ____	34	—	—	_	_	34	_	_	_
30 000—34 999 ____	33	—	—	_	_	_	33	_	_
35 000—39 999 ____	24	—	—	_	_	_	_	24	_
40 000—44 999 ____	7	—	—	—	—	—	—	1	6	—	—	—	—
Summa	138	—	1	i	36	34	33	27	6	—	—	—	—
Städerna
5 000— 9 999 ____	1	i	_	_	_	_	_
10 000—14 999 ____	3	—	2	_	1	_	_	_
15 000—19 999 ____	16	—	_	16	_	_	_	_	_
20 000—24 999 ____	16	—	—	_	16	_	_	_	__
25 000—29 999 ____	3	—	—	_	_	3	_	_	_
30 000—34 999 ____	8	—	—	_	_	_	8	.	_
35 000—39 999 ____	1	—	_	_	_	_.		1
40 000—44 999 ____	1	—	._	_	_	_	_		1
45 000—49 999 ____	—	—	—	_	_	__	_	_
50 000—54 999 ____	2	—	._	_	_	_	_				2
55 000—59 999 ____	2	_	_	_	_	_	_					2
60 000—64 999 ____	2												2
Summa	55	i	O	16	17	3	It	1	1	—	2	2	2
Hela riket ........	193	i	3	17	53	37	41	23	7	—	o	o	o

Beträffande fullmäktigval i kommunerna meddelas bestämmelser om valkretsindelning
i lagarna den 6 juni 1930 om kommunalstyrelse i stad
(15 §), om kommunalstyrelse på landet (34 §) och om församlingsstyrelse
(31 §), lagen den 15 juni 1935 om kommunalstyrelse i Stockholm (13 §)
samt lagen den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse i Stockholm (10 §).

Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

13

Bestämmelserna har nyligen ändrats i viss anslutning till kommunallagen
den 18 december 1953, som träder i kraft först den 1 januari 1955. Rörande
innehållet i de nya bestämmelserna torde jag få hänvisa till propositionen
nr 185 till 1953 års riksdag.

Valmetod.

Den proportionella valmetoden, d. v. s. metoden för röstsammanräkning
och mandatens fördelning, vid landstingsval och fullmäktigval i kommunerna
anges i kommunala vallagen. Metoden, som grundar sig på en av
belgiern Victor d’Hondt anvisad fördelningsregel, överensstämmer med den
metod, som tillämpas vid val till riksdagens första kammare och som under
tiden 1909—1948 användes vid valen till andra kammaren.

I 45 § kommunala vallagen stadgas att vid röstsammanräkningen valsedlarna
till en början skall ordnas efter välj arbeteckning (kartell-, partioch
fraktionsbeteckning). Därvid sammanföres valsedlar med samma första
beteckning i särskilda grupper (A-grupper). Förekommer vidare inom
A-grupp en andra välj arbeteckning, ordnas valsedlarna i nya grupper efter
sådan beteckning (B-grupper). I den mån valsedlarna även upptager en
tredje beteckning, uppdelas B-grupperna på liknande sätt i C-grupper.

Ordnandet av namnen inom de olika grupperna regleras i 46 §. Först
fastställes därvid i erforderlig utsträckning ordningsföljden mellan kandidaterna
inom C-, B- och A-grupperna, varefter mandatfördelningen mellan
A-grupperna bestämmes. Denna fördelning göres med ledning av särskilda
för grupperna beräknade jämförelsetal. Därvid tilldelas platserna i
tur och ordning den grupp, som uppvisar det största jämförelsetalet. Så
länge gruppen ännu ej fått någon plats, är jämförelsetalet lika med gruppens
rösttal. Därefter erhålles gruppens jämförelsetal för varje gång genom
att dela rösttalet med antalet redan erhållna platser, ökat med 1 (d’Hondts
fördelningsregel). Samma princip — dock på särskilt sätt utbyggd •—
ligger även till grund för bestämmandet av ordningsföljden inom de olika
grupperna.

Stadganden om utseende av suppleanter till landstingsmän är intagna
under vallagens 47 §.

Utredningens tillsättande.

Som nämnts har utredningen i sitt förevarande betänkande behandlat
frågan om reformering av det proportionella valsystemet vid val av landstingsmän.
Detta utredningsuppdrag lämnades den 26 januari 1951. Därvid
yttrade chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, efter ätt ha
berört grunderna för nuvarande ordning bl. a. följande.

Mot rådande valsystem för landstingsmannavalen har anmärkts att de
olika partiernas representationer i landstingen i vissa fall kommit att
ganska betydligt avvika från vad som med hänsyn till den anslutning
partierna vunnit bland väljarna vore naturligt. Sålunda uppvisar 1950 års
landstingsmannaval i flera län resultat som väsentligt skilja sig från en

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

efter strängt proportionella grunder genomförd fördelning. Avvikelserna
från proportionaliteten sammanhänga åtminstone delvis med att valen förrättas
i relativt många och små valkretsar. Valutgången kan därigenom
komma att framstå såsom i viss mån betingad av slumpen. Även när
partier vid valen samverka i kartell för att söka utnyttja så många röster
som möjligt, kunna såsom 1950 års val utvisar ändock påfallande ojämnheter
i mandatfördelningen kvarstå. Att bilda kartell kan också ur andra
synpunkter möta gensaga. I detta sammanhang må erinras om att i enlighet
med framställning av riksdagen frågan om en reformering av det proportionella
valsystemet vid andrakammarval i samband med avskaffande
av kartellsystemet för närvarande är föremål för utredning genom 1950 års
folkomröstnings- och valsättsutredning. Slutligen kan tilläggas att den vid
landstingsmannavalen förekommande ordningen med småvalkretsar ibland
kan medföra mindre lyckliga verkningar jämväl i fråga om personvalet.

Frågan om ändrade bestämmelser för landstingsmannaval i syfte att
garantera ett proportionellt sett riktigare utslag av valen har efter tillkomsten
av 1924 och 192(i års bestämmelser vid åtskilliga tillfällen genom
motioner bragts under riksdagens prövning. Förslag ha sålunda väckts
dels syftande till att inrätta större valkretsar, eventuellt så att varje landstingsområde
komme att bilda eu enda valkrets, dels innefattande någon
form av utjämningsförfarande. Bortsett från en viss jämkning av en av
landstingslagens regler för bildande av valkretsar, vilken genomfördes år
1945, ha de väckta förslagen likväl icke lett till någon riksdagens åtgärd.

Tydligt är också att det måste anses tveksamt, huruvida någon av nyss
nämnda vägar bör beträdas för en reform av valordningen vid landstingsmannaval
eller om överhuvud taget en lämpligare lösning är att finna av
problemet om landstingsmannavalens anordnande än nu rådande system.
För denna fråga kan nämligen eu önskan om proportionell representation
för partierna icke vara ensam avgörande. Så t. ex. har sedan gammalt
landstinget i viss mån framstått som en representation för de olika i
landstingsområdet ingående orterna, och de i 1924 års landstingslag upptagna
bestämmelserna om valkretsindelningen äro även uttryck för en
strävan att inom landstingen skilda lokala intressen skola kunna göra sig
gällande. Med hänsyn till landstingens arbetsuppgifter är den nu anförda
synpunkten fortfarande värd allt beaktande. Andra intressen kunna påkalla
liknande hänsyn i fråga om valordningens utformande. Skiftande
uppfattningar kunna också råda i frågan, hur långt ett krav på fullt
genomförd proportionell representation för även mindre partier kan anses
i och för sig berättigat.

Även om det sålunda kan vara tvivelaktigt i vad mån förutsättningar
verkligen föreligga för en mer eller mindre genomgripande reform av metoden
vid landstingsmannaval, bör likväl enligt min mening — med hänsyn
icke minst till landstingens uppgift att välja förstakammarledamöter —
denna fråga upptagas till eu allsidig undersökning i anslutning till utredningen
av motsvarande frågekomplex beträffande andrakammarvalen.

Betänkandet.

Verkningarna av gällande proportions valsystem vid landstingsvalen.

I kapitel IV i betänkandet redogör utredningen för en företagen undersökning
beträffande verkningarna av det gällande valsystemet vid lands -

Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

15

tingsvalen. Prövningen har avsett frågan hur vid redan hållna val systemet
verkat i proportionellt avseende såväl inom de särskilda landstingsområdena,
sedda vart för sig, som för dem alla tillsammans.

Beträffande undersökningsmetoden framhåller utredningen, att det samlade
resultatet av landstingsvalen vid ett givet valtillfälle kan bedömas från
två olika utgångspunkter. Vad det gäller är att klargöra hur mandatfördelningen
mellan partierna utfallit i förhållande till en fullt proportionell
fördelning av platserna. Utredningen yttrar härom vidare.

Liksom när det gäller att klarlägga verkningarna av valmetoden inom
ett särskilt landstingsområde, kan man sålunda även här för beräkning av
hur en fullt proportionell fördelning av mandaten skulle utfallit betrakta
varje landstingskommun som en enhet vid valen och fastställa den proportionella
fördelningen för de olika landstingskommunerna i förhållande
till de inom dem föreliggande rösttalen. I den mån partiernas verkliga
mandatinnehav i landstingen avviker från en på sådant sätt beräknad
proportionell fördelning — i det följande betecknad landstings proportionaliteten
— erhålles genom summering av dessa avvikelser ett uttryck för
hur metoden totalt sett verkat vid valtillfället. Det andra av de nämnda
tillvägagångssätten innebär att varje partis samfällda mandatinnehav jäm1''öres
med en proportionell fördelning i förhållande till deras sammanräknade
röstunderlag inom alla landstingsområden. Den proportionella fördelningen
uträknas således i detta fall med hela riket — i den mån landstingsval
där förekommer — såsom en enhet, den s. k. riksproportionaliteten.

Beträffande de tre senast hållna landstingsvalen har utredningen studerat
de samlade proportionalitetsavvikelserna från såväl riksproportionell
som landstingsproportionell synpunkt. Följande tabell åskådliggör undersökningen
i denna del.

Proportionaliletsavvikelser beräknade med varje landstingskommun resp. riket som en enhet;
landstingsvalen 1942—1950. Antal mandat.

	H	B	F	Sd	K	S:a
1942.
Erhållna mandat ..........................	181	211	130	611	18	1 154
S:a avvikelser inom landstingsområdena......	+ 4	+ 18	— 6	+ 15	— 31	±37
Avvikelse från riksprop.....................	+ 1	+ 18	— 12	+ 30	— 37	±49
1946.
Erhållna mandat ..........................	137	242	185	564	53	1 181
S:a avvikelser inom landstingsområdena......	— 14	+ 37	+ 13	+ 16	— 52	±66
Avvikelse från riksprop.....................	— 17	+ 36	+ 10	+ 29	— 58	±75
1950.
Erhållna mandat ..........................	100	218	261	617	16	1 212
S:a avvikelser inom landstingsområdena......	— 29	+ 27	+ 27	+ 1	— 26	±55
Avvikelse från riksprop.....................	— 36	+ 28	+24	+ 19	— 35	±71

Vad härefter angår proportionalitetsavvikelserna inom de särskilda landstingskommunerna
var för sig, redovisas undersökningens resultat i följande
tabell.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

År	Antal landsting där proportionalitetsavvikelsen utgjorde	Avvikelse i genom-snitt per landsting (antal mandat)
±0	±1	±2	±3	±4	±5	±6	±7
			man	d a t
1942		4	8	6	4	2		1	2,84
1946	—	1	6	8	6	2	2	—	3,32
1950	1	2	5	7	6	3	—	1	3,16

Till ledning för bedömande av de i tabellen angivna talen för de genomsnittliga
avvikelserna från eu fullt proportionell fördelning beträffande
partiernas representation i landstingen nämner utredningen att de olika
tingen i medeltal har mellan 45 och 50 ledamöter. Genomsnittsawikelserna
å omkring 3 mandat kan därför enligt utredningens mening knappast betecknas
som påfallande stora.

Utredningen har också undersökt vilken inverkan i proportionalitetshänseende
som förekomsten av valkarteller haft. Till en början meddelas
uppgifter om de kartellbildningar som förekommit vid de tre senaste valen.
Dessa framgår av följande uppställning.

Karteller	Antal valkretsar
1942	1946	1950
H + B ............	3	i
H + B + F ........	136	188	190
H+F ............	42	4	3
B + F ............	8	—	—
Sd + K............	1	—	—

Liksom utredningen beräknat proportionalitetsavvikelserna ur riks- och
landstingsproportionell synpunkt vid de tre senaste valen med utgångspunkt
från det tillämpade valsystemet, d. v. s. d’Hondts regel och karteller,
(tabellen å s. 15), har en motsvarande undersökning gjorts under antagande
att karteller icke förekommit. Undersökningen har lett till följande
resultat.

Proportionulitetsavvikclser vid tiilämpninj) av d’IIondts metod utan karteller;
landstinysvnlen 1942—1950. Antal mandat.

	H	B	F	Sd	K	S:a
1942.
Antal mandat..............................	144	193	101	695	21	1 154
S:a avvikelser inom landstingsområdena ......	— 36	±0	— 35	+99	— 28	±99
Avvikelse från riksprop.......................	— 39	±0	— 41	+ 114	— 34	±114
1946.
Antal mandat..............................	106	220	147	641	67	1 181
S:a avvikelser inom landstingsområdena ......	— 45	+ 15	— 25	+ 93	— 38	±108
Avvikelse från riksprop.....................	— 48	+ 14	— 28	+ 106	— 44	±120
1950.
Antal mandat ...............................	78	192	217	707	18	1 212
S:a avvikelser inom landstingsområdena ......	— 51	+ 1	— 17	+ 91	— 24	±92
Avvikelse från riksprop.....................	— 58	+ 2	— 20	+ 109	— 33	±111

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

En jämförelse mellan denna tabell och tabellen å s. 15 visar för t. ex.
1950 års val följande skillnad i mandatfördelning mellan ett valsätt med
karteller och ett dylikt utan karteller.

1950. Faktisk fördelning..........................	H	B	F	Sd	K	S:a
100 78 + 22	218 192 + 26	261 217 + 41	617 707 — 90	16 18 — 2	1 212 1 212 ±92
D’Hondt utan karteller......................
Vinst (+) och förlust (—) genom kartellerna....

Också för 1942 och 1946 års val har kartellbildningen föranlett en omfördelning
av partiernas representation med sammanlagt omkring 90 mandat
för vartdera valet.

Utredningen anför, att även beträffande fördelningen inom de olika
landstingskommunerna skulle d’Hondts metod utan karteller ha medfört
betydande ojämnheter, samt tillägger.

Avvikelsen från landstingsproportionaliteten skulle sålunda 1950 i genomsnitt
ha uppgått till 4,12 mandat per landsting. I icke mindre än 14 av
de 25 landstingen skulle därvid proportionalitetsavvikelsen ha utgjort 4
mandat eller mera (Malmöhus län ± 9, Älvsborgs och Värmlands län
± 7, Stockholms, Gävleborgs, Västernorrlands och Västerbottens län ± 6

o. s. v.). Vid vart och ett av de tre senaste valen skulle vidare socialdemokraterna
ha blivit överrepresenterade i samtliga landstingsområden med
undantag för ett fall där partiet skulle erhållit exakt så stor representation
som svarade mot dess samlade rösttal. Som jämförelse erinras om att socialdemokraterna
vid den faktiska mandatfördelningen år 1950 blevo underrepresenterade
i 10 landstingsområden. Partiet skulle, om valsamverkan
ej hade förekommit, inom flera landsting ha fått 7—8 mandats övervikt.
Högern skulle däremot endast i två fall — båda hänförande sig till 1942 års
val — ha erhållit något mandat mer än vad som svarade mot en strikt
proportionalitet, och underrepresentationen för partiet skulle i ett par
fall ha stigit till 5 eller 6 platser (Malmöhus län 1946 resp. 1950).

Allmänna utgångspunkter för en reform.

I kapitel V i betänkandet redogör utredningen för vissa principiella överväganden
beträffande en reform av landstingsvalen.

Utredningen framhåller, att den verkställda undersökningen av det gällande
valsystemets verkningar visar att d’Hondts metod, tillämpad i förening
med valkarteller i den utsträckning som skett, vid dessa val i stort
sett fungerat tämligen väl från proportionell synpunkt. De avvikelser som
uppkommit från en strikt proportionell fördelning av mandaten måste sålunda
i allmänhet betecknas som förhållandevis små. I vissa fall hade dock
ojämnheterna i mandattilldelningen till partierna varit påfallande. Förhållandet
hade därvid icke alltid varit att större partier gynnats framför
mindre. Exempel kunde anföras på att ett parti inom vissa landstingskommuner
eller vid ett helt val erhållit flera mandat utöver sin proportio2
— Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 71.

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

nella andel än ett väsentligt större parti. Det hade även inträffat att partier,
som inbördes varit av ungefär samma storlek, vid mandatfördelningen
hävdat sig på väsentligt olika sätt, t. ex. så att det ena partiet överrepresenterats
medan det andra underrepresenterats i förhållande till partiets andel
av väljarkåren.

Dessa ojämnheter har —- yttrar utredningen — till väsentlig del sin
grund i valkretsindelningen. Den omständigheten att varje landstingsområde
uppdelas i ett större eller mindre antal valkretsar, vanligen med tämligen
få landstingsmän i de olika kretsarna, måste nämligen, oavsett fördelningsmetoden,
ge ökat spelrum för slumpmässiga avvikelser till det ena
eller andra partiets förmån vid fördelningen av mandaten. Vid tillämpning
av d’Hondts metod gjorde sig också tendensen hos denna metod att gynna
större väljargrupper på bekostnad av mindre grupper starkare gällande i
sådana kretsar där endast få mandat fanns att fördela. Detta kan i sin tur
medföra att partier med särskilt stark anslutning bland väljarna inom vissa
lokala områden lättare hävdar sig vid valen än partier med ett geografiskt
mera jämnt fördelat väljarunderlag.

Utredningen anför vidare, att kartellväsendet efter hand fått i stort sett
lika omfattande tillämpning vid landstingsvalen som fallet före år 1952
var i fråga om andrakammarvalen. Den genom kartellerna erhållna utjämningen
av valmetodens ojämnheter hade emellertid icke varit fullständig
och i vissa fall hade kartellerna föranlett nya eller ökade ojämnheter.
Mot kartellväsendet kunde också riktas den invändningen, att detsamma
medförde att ett parti ställdes inför valet att antingen ingå kartell med
ett annat parti, oaktat dettas politiska inriktning var sådan att en dylik
samverkan ej för partiet framstod som naturlig och önsklig, eller riskera att
bli avsevärt underrepresenterat. För utredningen hade det därför framstått
som ett väsentligt intresse att liksom beträffande andrakammarvalen nå
fram till en valordning som gjorde kartellväsendet överflödigt.

Vid sidan av proportionalitetskravet har man också — framhåller utredningen
— att tillgodose önskemålet att skilda ortsintressen skulle
kunna göra sig gällande vid handläggningen av landstingets uppgifter och
att därför olika delar av landstingsområdet borde garanteras en skälig
representation i tinget.

Utredningen påpekar, att landstinget ursprungligen var en representation
för de särskilda häradena eller domsagorna samt städerna inom landstingsområdet.
Vid införandet av proportionell valmetod år 1909 bibehölls
skilda valkretsar för landsbygd och städer men föreskrevs i syfte att förstora
kretsarna bl. a. att de minsta städerna i regel skulle sammanföras
till gemensamma valkretsar. I samband med antagandet av ny landstingslag
år 1924 infördes därefter i huvudsak nu gällande bestämmelser i ämnet,
syftande till en viss ytterligare förstoring av valkretsarna men med bibehållande
i princip av skillnaden mellan landsbygd och städer vid bildande

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

av valkretsar. Dock gavs nu för första gången viss möjlighet att anordna
även s. k. blandade valkretsar genom sammanförande till en gemensam
krets av mindre stad med omgivande landsbygd.

Den antydda, vid olika tider gällande regleringen av valkretsarna vid
landstingsvalen bestyrker enligt utredningens mening vilken vikt man sedan
gammalt tillmätt de lokala intressena vid dessa val. Den allmänna
utvecklingen i fråga om bosättning, samfärdsel och samhällsförhållanden
i övrigt hade emellertid otvivelaktigt skapat delvis andra förutsättningar
än dem som tidigare förelegat, när det gällde att bedöma riktlinjerna för
valkretsindelningen.

Utredningen säger sig av åtskilliga skäl icke kunna ansluta sig till den
vid olika tillfällen framförda tanken att för åstadkommande av full proportionalitet
helt upphäva valkretsindelningen och alltså fördela mandaten
inom landstingskommunen som en enhet.

Icke heller om en sådan, för landstingskommunen gemensam mandatfördelning
skulle kombineras med någon form av kandidatnominering i mindre
kretsar, som särskilt inrättas för detta ändamål, kan utredningen ansluta
sig till en dylik lösning. Mot att upphäva valkretsindelningen talar den
ofta mycket betydande utsträckningen av landstingsområdena — i allmänhet
motsvarande ett helt län — i förening med den omständigheten
att i fråga om en väsentlig del av landstingets arbetsuppgifter lokala synpunkter
ofta starkt framträda. Detta gäller t. ex. ordnandet av hälso- och
sjukvården. Då vid valen till de större landstingen utses ett mycket betydande
antal ledamöter, gör även detta förhållande en viss uppdelning i
valkretsar önskvärd. Nu anförda omständigheter synas överhuvud taget
böra föranleda en viss försiktighet vid bedömandet av frågan om förstoring
av de nuvarande landstingskretsarna.

Utredningen har emellertid funnit det angeläget att närmare undersöka
i vilken omfattning en jämkning av riktlinjerna för valkretsindelningen vid
landstingsvalen numera kunde anses påkallad av de ändrade yttre förhållandena
och i vad mån en proportionellt jämnare fördelning av mandaten
kunde erhållas genom att sålunda vidga valkretsarna.

Utöver genom en förstoring av valkretsarna kan — framhåller utredningen
-— bättre proportionalitet vinnas genom att utbyta den d’Hondtska
metoden mot någon annan regel för mandatens fördelning mellan partierna.
En därmed sammanhängande möjlighet anges vara att kombinera fördelningen
enligt d’Hondts eller annan metod med ett särskilt utjämningsförf
arande.

I detta sammanhang behandlar utredningen frågan huruvida det är
önskvärt att samma tekniska förfarande för mandatens fördelning tillämpas
vid alla slag av allmänna val. Det framhålles, att hittills en strävan
gjort sig gällande att uppställa enhetliga regler för de olika valen. Denna
strävan måste enligt utredningens mening anses naturlig.

För väljarna kan det framstå som svårförklarligt om deras röster vid ett
valtillfälle tagas i beräkning efter vissa principer, medan vid ett annat

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

tillfälle andra beräkningar läggas till grund. Myndigheternas arbete kan
också underlättas av att samma förfarande tillämpas vid olika slag av
val. — Man bör dock å andra sidan ej bortse från att förhållandena vid
andraltammarval, landstingsval och fullmäktigeval i vissa hänseenden avvika
från varandra och kunna motivera skilda lösningar i fråga om valsystemet.
Vad beträffar valkretsindelningen är detta, med hänsyn till olikheterna
i valområdets utsträckning och antalet representanter som skall
utses, uppenbart. Men antalet valkretsar jämte antalet mandat inom kretsarna
återverkar även på frågan om det tekniska förfarandet för mandatens
fördelning mellan väljargrupperna.

I fråga om valmetoden har utredningen ansett att det utan vidare är
klart, att största möjliga överensstämmelse är önskvärd mellan landstingsval
och andrakammarval. Utredningens arbete i denna del har därför i
första hand inriktats på en undersökning huruvida sådana metoder för
mandatens fördelning mellan partierna, som kommer i fråga för andrakammarvalen,
lämpligen kan vinna tillämpning även vid landstingsval. Hänsyn
har härvid måst tagas till rådande ovisshet om hur valordningen för
valen till andra kammaren för framtiden kommer att utformas.

Vad angår fullmäktigvalen i primärkommunerna anser utredningen att
skälen för överensstämmelse med övriga val i det tekniska förfarandet för
mandatens fördelning är av mindre styrka. I allmänhet är primärkommunerna
ej uppdelade i valkretsar för fullmäktigvalen. I de förekommande
valkretsarna utses i allmänhet fullmäktige till ett antal som väsentligt överstiger
antalet mandat i andrakammar- och landstingsvalkretsarna. Detta
medför att utsikterna till en proportionellt jämn fördelning av mandaten
vid fullmäktigvalen ställer sig gynnsammare än vid övriga val. Man kan
därför enligt utredningens mening hysa tvekan om det för fullmäktigvalens
del finns något verkligt behov av att utbyta d’Hondts metod mot någon
annan fördelningsregel. Utredningen yttrar härom bl. a.

I de jämförelsevis små enheter som kommunerna i allmänhet utgöra
torde det ofta vara lättare att på förhand beräkna valutgången, åtminstone
till dess huvuddrag, än vad fallet är vid läns- och riksval. D’Hondts metod
har emellertid den styrkan, att konstlad partiuppdelning och liknande åtgärder
inför valen aldrig kunna medföra någon fördel för den ifrågavarande
gruppen. Visserligen torde ej heller beträffande de metoder, som
närmast komma i fråga att ersätta cTHondts metod, kunna antagas att sådana
valtaktiska åtgärder annat än rent undantagsvis skulle kunna leda
till resultat. Förevarande synpunkt kan dock vid fullmäktigvalen äga något
större aktualitet än vid övriga allmänna val.

Såsom skäl för en reform av valmetoden vid fullmäktigvalen i kommunerna
kan å andra sidan möjligen åberopas önskan att även för dessa
val avveckla kartellväsendet. Härvid uppkommer frågan om grunden till
att valkarteller i stor utsträckning kommit att användas också vid fullmäktigvalen.
Genom att valkretsindelningen vid dessa val är så begränsad
som förut sagts och antalet mandat inom varje sådan krets betydande finnes
icke lika ofta behov av att tillgripa kartell för att en väljargrupp skall
hävda sig vid mandattilldelningen som vid landstings- och andrakammarval.

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

Utsikt att genom kartellförfarandet vinna ytterligare mandat kan av samma
skäl endast i vissa fall föreligga vid fullmäktigvalen. Det kan därför ej uteslutas
att kartellbildningen vid fullmäktigvalen i viss mån sammanhänger
med vanan att tillämpa liknande förfarande vid val till landsting och andra
kammaren. Man kan då också förmoda att införandet av en ny valordning
för landstings- och andrakammarval, varigenom kartellväsendet vid dessa
val onödiggöres, även skulle medföra att användningen av karteller vid fullmäktigvalen
minskas.---

Mot tanken att för fullmäktigvalen bibehålla den hittillsvarande
d’Hondtska fördelningsmetoden samtidigt som en därifrån avvikande regel
godtages för valen till landsting och andra kammaren kan riktas erinran
i ett särskilt avseende. En sådan anordning skulle nämligen få till följd
att även fullmäktige i de städer, som ej deltaga i landsting, skulle utses
enligt annan metod än landstingens ledamöter. Eftersom dessa fullmäktige
— eller bland dem utsedda valmän — liksom landstingen deltaga i val
av ledamöter av riksdagens första kammare, kan den angivna skiljaktigheten
av principiella skäl framstå som mindre tilltalande. Då olikheten
endast hänför sig till det rent tekniska förfarandet vid mandatfördelningen
och såsom visst stöd för densamma kunna åberopas de förut angivna skiljaktiga
yttre förhållandena vid val av fullmäktige och vid val av landstingsmän,
synes den nyss anförda synpunkten dock icke nödvändigtvis behöva
vara avgörande.

Utredningens nu gjorda uttalanden angående de kommunala valen är endast
att betrakta som ett påpekande av sambandet mellan dessa val och
landstingsvalen. Utredningen har icke haft uppdrag att reformera valsättet
vid de kommunala fullmäktigvalen.

V alkretsindelningen.

Utredningen framhåller, att de landstingsvalkretsar, som bildats med
stöd av de nuvarande lagbestämmelserna, skiftar avsevärt i fråga om befolkningens
storlek. Därmed sammanhänger också att antalet mandat i
kretsarna varierar betydligt, nämligen från lägst 2 till högst 13. Särskilt
anmärkningsvärt är att mandatantalet för åtskilliga valkretsar — 21 av
de sammanlagt 193 landstingskretsarna — är så lågt att det ej ens uppnår
det enligt huvudregeln stadgade minimiantalet av 5 landstingsmän. Uppenbarligen
är därigenom utsikterna att vid valen erhålla en från proportionell
synpunkt jämn fördelning av mandaten mycket begränsade. Det bör därför
enligt utredningens mening utan vidare stå klart, att en utvidgning av valkretsarna,
särskilt de mindre, är önskvärd för att tillförsäkra partierna
en jämnare proportionell representation i landstingen. Å andra sidan kräver
frågan i vilken omfattning en valkretsförstoring av andra skäl lämpligen
bör äga rum och efter vilka riktlinjer den kan genomföras en närmare
undersökning.

Angående riktlinjerna för anordnandet av en lämplig valkretsindelning
anför utredningen.

22

Kungl. Maj. ts proposition nr 71.

Vid fastställande av valkretsindelningen har man självfallet att utgå från
att valkretsarna så långt möjligt skola utgöra naturliga enheter med hänsyn
tagen till befolkningsförhållandena, samfärdseln in. in. Om denna synpunkt
anlägges vid prövning av gällande ordning för valkretsindelningen
vid landstingsval, påkallas uppmärksamheten framför allt i två hänseenden.
Den ena av dessa frågor gäller de övre och nedre gränserna för valkretsarnas
storlek och det därav följande antalet landstingsmän i de skilda kretsarna,
den andra städernas ställning vid valkretsindelningen. Mellan nämnda
frågor råder ett visst samband, i det att den lösning som frågan om bildande
av särskilda stadsvalkretsar kan erhålla givetvis återverkar även på kretsarnas
omfattning och det antal landstingsmän som där skall utses.

Under de tre årtionden som förflutit sedan tillkomsten av nu rådande
valkretsbestämmelser för landstingsvalen ha de allmänna förhållanden, av
vilka avgörandet om lämpliga valenheter i sista hand beror, i åtskilliga avseenden
ändrats. Med hänsyn till folkökningen under nämnda tid och särskilt
städernas betydande tillväxt liksom den starkt ökade bosättningen i
tätorter utanför städerna kan sålunda ifrågasättas, om de fastställda gränserna
beträffande valkretsarnas storlek alltjämt kunna anses fullt riktigt
avvägda. Folkökningen har redan i flera fall medfört upplösning av tidigare
bestående valkretsar och således föranlett att valkretsuppdelningen
delvis drivits längre än som vid stadgandenas tillkomst kunnat förutses.
Genom kommunikationernas utveckling och befolkningens ökade rörlighet
torde samtidigt skälen för en uppdelning på vissa håll ha kommit att framträda
med mindre styrka än förr. Utvecklingen såvitt rör städerna liksom
landet i övrigt torde också i viss utsträckning ha medfört en utjämning
av föreliggande motsättningar framför allt mellan mindre städer samt områden,
tillhörande landsbygden. Förutom befolkningsutvecklingen är härvid
att uppmärksamma att under senare år åtskilliga på landsbygden belägna
tätorter ombildats till städer, varvid i flera fall även vidsträckta delar av
ren landsbygd tillagts stadsområdet, liksom att vissa äldre städer med sig
inkorporerat betydande sådana delar.

Utredningen har från länsstyrelserna och landstingens förvaltningsutskott
inhämtat yttranden rörande möjligheterna att anordna större landstingsvalkretsar
inom länet. För att praktiskt pröva vilka verkningar som erhålles
i fråga om mandatens fördelning av en mer eller mindre långtgående
förstoring av valkretsarna vid landstingsval har utredningen med ledning
av de från länen inkomna yttrandena upprättat två olika utkast till ändrad
valkretsindelning inom landstingskommunerna. För dessa utkast, benämnda
A och B, lämnas utförlig redogörelse i betänkandet. Utredningen understryker
att utkasten självfallet icke kan göra anspråk på att i de speciella fallen
alltid utgöra den lämpligaste lösningen utan att de är att anse endast
som principlösningar. — Enligt det utkast som innefattar de mera begränsade
jämkningarna i gällande valkretsindelning har skisserats en indelning
av landstingsområdena, avseende 1950 års val, i sammanlagt 159 valkretsar
(utkast A) i stället för nuvarande 193 kretsar. Motsvarande indelning beträffande
1946 års val — som med undantag för några få valkretsar helt
överensstämmer med den nyssnämnda — omfattar 157 kretsar. Vid ut -

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

kastet till en mera långtgående omläggning av valkretsindelningen har
antalet nedbringats till sammanlagt 139 valkretsar (utkast B).

Angående de närmare riktlinjerna för upprättandet av dessa utkast anför
utredningen.

Vid utarbetande av indelningen i 159 (157) valkretsar enligt utkast A
har tagits som utgångspunkt att inom valkretsarna i regel skola utses 5—11
landstingsman, förutsatt att nuvarande föreskrifter om bestämmandet av
antalet landstingsman bibehållas. I enlighet härmed varierar folkmängden
i valkretsarna enligt detta utkast i allmänhet mellan 20 000 och 55 000.
Undantag uppåt föreligger enligt utkastet, liksom enligt gällande ordning,
endast i fråga om de största i landsting deltagande städerna. För några av
iandsbygdskretsarna understiger dock befolkningstalet endast obetydligt
55 000. Utredningen har därför utgått från, att om en indelning enligt dessa
principer skall komma till stånd, möjlighet bör föreligga att även beträffande
valkretsar, i vilka landsbygd ingår, för särskilda fall överskrida den
nämnda maximigränsen.

Vad angår den nedre gränsen för antalet landstingsman i valkretsarna
förutsättes även här vissa undantag. Dessa lia emellertid enligt det ifrågavarande
utkastet väsentligt begränsats i förhållande till gällande ordning.
I allmänhet ha sålunda städer under 20 000 inv. icke upptagits såsom egna
valkretsar utan vanligen sammanförts med annan stad eller omgivande
landsbygd till en valkrets. Endast om svårigheter funnits att genom sådant
sammanförande bilda lämplig valkrets eller eljest synnerliga skäl
ansetts föreligga till avsteg från den antagna regeln, ha städer med en folkmängd
mellan 20 000 och 15 000 inv. utlagts till särskilda kretsar. Motsvarande
gäller även två städer, vilka först efter 1948 års utgång uppnått
större folkmängd än 15 000 (Härnösand, Skellefteå). Icke i något fall har
ansetts erforderligt att utlägga landsbygdsvalkrets med lägre befolkningstal
än 20 000. Antalet valkretsar med färre landstingsmän än 5 inskränker
sig därför enligt utkastet till elva vid tillämpning av 1948 års befolkningstal.
Det må anmärkas, att om den avsedda indelningen komme i tillämpning
vid 1954 års landstingsval, skulle till följd av folkökningen i städerna
blott sju av sistnämnda kretsar alltjämt utse mindre än 5 landstingsmän
och ingen därvid mindre än 4.

Även i vad gäller indelningsutkast B med 139 valkretsar har antagits att
i regel minst 5 landstingsmän skola väljas i varje valkrets. En olikhet föreligger
emellertid i det avseendet att undantagen från denna regel ytterligare
begränsats. Enligt denna indelning förekomma sålunda blott två valkretsar
— vardera omfattande en stad — som vid 1950 års val icke skulle
kunnat utse mera än 4 landstingsmän. I båda fallen har för övrigt folkmängden
sedermera stigit över 20 000. Vidare har vid det nu ifrågavarande
indelningsutkastet förutsatts en höjning av högsta tillåtna antalet landstingsmän
i valkrets till 15, innebärande att valkrets skulle kunna omfatta
inemot 75 000 inv. Valkretsar av fullt denna storlek förekomma dock icke
i utkastet. Ej någon av de tänkta valkretsarna har sålunda 15 mandat,
och endast två ha 14 mandat. Då icke ens den största av de i landsting
deltagande städerna (Örebro) vid 1950 års val, utsåg fler än 13 landstingsmän,
utgöra städerna vid förevarande indelning ej något undantag i detta
avseende. Angående de mindre städerna har — liksom vid det tidigare
nämnda utkastet — antagits att stad, som ej uppnått ett invånarantal av

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

20 000, i allmänhet icke skall bilda egen valkrets. I det nu behandlade
utkastet ha sådana mindre städer, med undantag för de två nyss nämnda
fallen, sammanförts med angränsande landsbygd. Icke heller för städer
med folkmängd över 20 000 har förutsatts att dessa ovillkorligt skola utgöra
särskild valkrets. I några fall, där särskilda omständigheter ansetts
kunna medföra att eu sådan lösning överväges, ha sålunda dylika något
större städer i utkastet sammanförts antingen med en angränsande stad
eller med omgivande bygd.

Antalet valkretsar inom landstingskommunerna enligt nuvarande indel -

ning samt enligt utkasten	A och B	framgår av följande uppställning.
	Nuv.	A	B		Nuv.	A.	B
Stockholms län ...	12	11	9	Göteborgs och
Uppsala län ......	5	4	3	Bohus län......	8	6	4
Södermanlands län	7	6	5	Älvsborgs län ....	11	10	7
Östergötlands län . .	7	7	7	Skaraborgs län	10	7	6
Jönköpings län	9	7	5	Värmlands län ....	9	8	7
Kronobergs län	0	5	4	Örebro län ......	7	5	5
Kalmar läns norra	O O	2	2	Västmanlands län .	6	5	5
Kalmar läns södra	6	4	4	Kopparbergs län . .	9	8	7
Gotlands län ....	3	3	3	Gävleborgs län ....	8	7	6
Blekinge län......	0	4	3	Västernorrlands län	10	9	8
Kristianstads län . .	8	7	7	Jämtlands län ....	5	5	5
Malmöhus län ....	14	9	9	Västerbottens län . .	9	8	7
Hallands län .	0	5	4	Norrbottens län . .	9	7	7 »
					193	159	139

Utredningen har studerat inverkan av en valkretsförstoring enligt utkast
A, resp. B på mandatfördelningen. Härvid är till en början att märka,
att till följd av stadgandet, att varje valkrets skall oavsett folkmängden
utse en landstingsledamot samt först därefter ledamöter i proportion till
folkmängden, kan det vid minskning av antalet valkretsar inträffa att även
mandatantalet inom landstingsområdena blir något lägre än förut. Detta
motverkas emellertid i viss mån av att vid en sammanslagning av valkretsar
de överskjutande befolkningstal, som vart för sig varit otillräckligt
för att berättiga en valkrets till ytterligare mandat, sammantagna kan
stiga till det för ett mandat erforderliga antalet. Vid 1950 års val utsågs
i hela riket 1 212 landstingsmän. Om i stället indelningen enligt utkast
A eller B hade gällt, skulle ha utsetts 1 184 resp. 1 173 landstingsmän. -—-För att belysa verkningarna i proportionellt avseende av valkretsförstoringarna
har utredningen för vardera av indelningarna A och B beräknat mandatfördelningen
mellan partierna vid 1950 års val. Beräkningen har avsett
såväl det fall att nuvarande valsystem, d. v. s. d’Hondts metod jämte karteller,
använts som det fall att d’Hondts metod tillämpats utan karteller.
Rörande resultatet av dessa beräkningar meddelas följande tabell.

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

25

Fördelning av landstingsmandaten mellan partierna sammanlagt lör landstingsområdena vid
tillämpning av olika valkretsindelningar. Valet 1950.

H	B	F	Sd	K	S:a
100	218	261	617	16	1 212
— 29	+ 27	+ 27	+ 1	— 26	±55
— 36	+ 28	+ 24	+ 19	— 35	±71
105	207	248	607	17	1 184
— 21	+ 22	+ 19	+ 4	— 24	± 45
— 28	+ 21	+ 17	+ 23	— 33	±61
106	199	251	599	18	1 173
— 20	+ 16	+ 24	+ 3	— 23	±43
— 25	+ 15	+ 22	+ 19	— 31	±56
78	192	217	707	18	1 212
— 51	+ 1	— 17	+ 91	— 24	±92
— 58	+ 2	— 20	+ 109	— 33	±111
90	185	218	672	19	1 184
— 36	±0	— 11	+ 69	— 22	±69
— 43	— 1	— 13	+ 88	— 31	±88
92	181	220	661	19	1 173
— 34	— 2	— 7	+ 65	— 22	±65
— 39	— 3	— 9	+ 81	— 30	±81

Gällande valsystem
(d’Hondt med kartell)

Nuv. indelning
(193 kretsar)

Utkast A
(159 kretsar)

Utkast B
(139 kretsar)

D’Hondts metod
utan kartell

Nuv. indeln.
(193 kretsar)

Utkast A
(159 kresar)

Utkast B
(139 kretsar)

Mandat ......

Avvikelser;
landstingsprop.
Avvikelser;
riksprop......

Mandat ......

Avvikelser;
landstingsprop.
Avvikelser;
riksprop......

Mandat ......

Avvikelser;
landstingsprop.
Avvikelser;
riksprop......

Mandat ......

Avvikelser;
landstingsprop.
Avvikelser;
riksprop......

Mandat ......

Avvikelser;
landstingsprop.
Avvikelser;
riksprop......

Mandat ......

Avvikelser;
landstingsprop.
Avvikelser;
riksprop......

Som kommentar till tabellen yttrar utredningen bl. a. följande.

Såsom framgår av tabellens första del (gällande valsystem) skulle partierna,
om något av de ifrågavarande utkasten till ny indelning genomförts
vid 1950 års val, tämligen genomgående ha erhållit en representation
som bättre överensstämmer med den proportionella fördelningen än vad
den faktiska mandatfördelningen gör, och detta vare sig proportionaliteten
beräknas landstingsvis eller för alla landstingsområden gemensamt (riksproportionaliteten).
— —• •—- — Om sålunda en viss utjämning i proportionell
riktning erhålles genom att på angivet sätt förstora valkretsarna vid
landstingsval, visa de anförda siffrorna å andra sidan också att den nämnda
utjämningen ingalunda är fullständig utan att nu förefintliga proportionalitetsavvikelser
till icke oväsentlig del kvarstå även efter valkretsutvidgningar
av den omfattning som här ifrågasatts. Utsträckes jämförelsen till
att avse även fördelningen enligt d’Hondts metod utan kartell (senare delen

26

Ktingl. Maj:ts proposition nr 71.

av tabellen) finner man vidare att proportionalitetsavvikelserna skulle bli
avsevärt större än när kartell begagnas.

Angående läget inom de särskilda landstingen anför utredningen, att
vid 1950 års val proportionalitetsavvikelserna i genomsnitt per landstingsområde
vid fördelning enligt d’Hondts metod med tillämpade karteller skulle
ha nedgått från 3,16 mandat enligt rådande indelning till 2,44 mandat enligt
indelning A och 2,40 mandat enligt indelning B. Om fördelningen skulle
verkställas enligt d’Hondts metod utan karteller, skulle avvikelserna vid
1950 års val bli 4,12 mandat enligt nuvarande indelning, 3,40 mandat enligt
indelning A och 3,20 mandat enligt indelning B.

Utredningens ställningstagande.

Utredningen finner, efter ett övervägande i enlighet med de tidigare angivna
allmänna utgångspunkterna för en reform, att en omreglering av valkretsindelningen
icke bör sträckas längre än att i huvudsak de riktlinjer
följs, som lagts till grund för indelningen i 159 valkretsar enligt utkast A.
Utredningen anför.

En så begränsad omläggning av valkretsindelningen, som exemplifierats
i det nämnda utkastet, torde från de synpunkter som nyss berörts icke
kunna väcka gensaga. Därigenom skulle också, som framgår av den verkställda
undersökningen angående mandatens fördelning på grundval av
föreliggande röstsiffror för valen 1946 och 1950, vinnas en ej oväsentlig
förbättring i proportionellt avseende vid fördelningen av mandaten partierna
emellan enligt gällande metod. Tydligt är emellertid, att om den
gällande d’Hondtska fördelningsregeln bibehålies, man icke enbart genom
en sådan omreglering rörande valkretsarna kan avveckla kartellsystemet;
härför äro de kvarstående ojämnheterna i mandattilldelningen alltför betydande.
Det bör dock framhållas — att såvitt kan bedömas med ledning
av beräkningarna angående 1950 års val — den ytterligare utjämning vilken
skulle erhållas vid en mera långtgående valkretsutvidgning av det slag,
som innefattas i indelningsalternativet med 139 kretsar, är jämförelsevis
obetydlig. Icke heller enligt detta alternativ kan man därför vänta att kartellerna
skola försvinna vid tillämpning av d’Hondts metod.

Då det sålunda enligt utredningens mening icke är möjligt att blott genom
eu förstoring av valkretsarna uppnå en sådan proportionell utjämning
att kartellsystemet avvecklas, har utredningen även prövat huruvida
någon ändring av gällande bestämmelser om fastställande av antalet Jandstingsmandat
lämpligen kan företagas för att även på denna väg nå den
erforderliga utjämningen. Det är ju nämligen tydligt, att i den mån ett
större antal mandat står till förfogande i valkretsarna, partierna får bättre
möjlighet att bli representerade i förhållande till sitt välj ar underlag inom
kretsen. Detta skulle kunna uppnås, om det nuvarande kravet på att varje
landstingsman utöver den första inom valkretsen skall motsvara en folkmängd
av minst 5 000 nedsattes, så att ett lägre befolkningstal, t. ex. 4 000,
stadgades för rätten alt utse en landstingsman. Utredningen har prövat

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

denna utväg men förkastat den emedan den skulle leda till att ett enligt
utredningens mening omotiverat stort antal mandat skulle uppkomma, vid
1950 års val 1 477 i stället för 1 212.

Som tidigare nämnts tages vid valkretsindelningen enligt gällande ordning
kommunindelningen såtillvida till utgångspunkt som varje stad skall
bilda egen valkrets eller i varje fall — vad beträffar de minsta bland dem
— i sin helhet ingå i en valkrets. Såvitt angår landsbygden företages valkretsindelningen
i första hand efter domsagor, tingslag eller härad, men
i andra hand sker denna indelning även här efter kommuner. Då kommun
alltid i sin helhet ingår i en viss domsaga eller i ett visst tingslag
och detsamma intill nyligen gällt även i fråga om härad, har landstingsvalkretsarna
enligt angivna regler i själva verket alltid omfattat en eller
flera kommuner. — Utredningen finner att som grundregel i fråga om valkretsindelningen
alltjämt bör gälla att landstingsvalkrets skall omfatta en
eller flera kommuner. Vidare bör enligt utredningens mening i ett blivande
stadgande om valkretsindelningen liksom hittills hänvisas till indelningen
i domsagor och tingslag. Enär emellertid häradsindelningen icke
anpassats efter den nya kommunindelningen och numera närmast har blott
historisk betydelse, anser utredningen att den nuvarande hänvisningen till
häradsindelningen bör utgå.

För att vid valen ernå en jämnare fördelning av mandaten i förhållande
till väljarunderlaget är det enligt utredningens mening av särskild vikt att
antalet mindre valkretsar så långt möjligt begränsas. Med hänsyn till de
inom olika landsdelar växlande befolkningsförhållandena anser utredningen
emellertid att man icke generellt kan fastställa en högre gräns än
vad för närvarande gäller i fråga om den storlek, som varje valkrets minst
bör ha. Som allmän regel bör därför liksom hittills gälla, att valkretsar
med mindre folkmängd än 20 000 icke skall bildas, motsvarande ett lägsta
mandatantal av 5 i valkretsarna. Att helt utan undantag upprätthålla den
nu angivna normen i fråga om valkretsarnas storlek anses dock i vissa fall
kunna bereda svårigheter vid försök att åstadkomma en även i övrigt lämplig
valkretsindelning. Emellertid är det enligt utredningens mening möjligt
att långt mera än hittills skett begränsa utläggandet av sådana mindre
kretsar, som ej uppfyller nämnda krav. Såsom utredningen förutsatt vid
skisserandet av en ändrad valkretsindelning enligt utkast A, bör därför
endast i enstaka fall, om synnerliga skäl därtill föreligger, bildas valkrets
med eu folkmängd understigande 20 000. Med hänsyn till den ökade befolkningstätheten
i landet bör för dylika undantagsfall numera kunna krävas
att folkmängden inom valkretsen dock alltid skall uppgå till minst
15 000.

Utredningen övergår härefter till att diskutera frågan om maximigräns
för valkretsarnas storlek. Härvid anmärkes, att spörsmålet varken från
proportionell synpunkt eller eljest äger samma vikt som fastställandet av

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

den nedre gränsen. De möjligheter, som redan nu föreligger att inrätta valkretsar
av ganska betydande omfattning, har sålunda på många håll endast
sparsamt utnyttjats. Man skulle därför enligt utredningens åsikt t. o. m.
kunna ifiågasätta om det är nödvändigt att i lag fixera en övre storleksgräns.
Den av utredningen verkställda utredningen om önskemålen i fråga
om valkretsindelningen liksom undersökningen i övrigt angående lämplig
sådan indelning för de olika landstingsområdena utvisar emellertid att åtminstone
för närvarande i allmänhet icke föreligger behov av att inrätta
valkretsar med högre invånarantal än något över 50 000. Det anses vidare
önskväit att valkretsarna inom ett och samma landstingsområde såvitt
möjligt icke alltför mycket skiljer sig från varandra i fråga om folkmängd
och mandatantal. På grund härav anser utredningen lämpligt att alltjämt
stadga en övre gräns för valkretsarnas storlek och föreslår att maximiantalet
i princip fastställes till 11, i stället för 9 enligt gällande ordning.
Den föreslagna ändringen innebär att för landstingsvalen må kunna inrättas
valkretsar med eu folkmängd intill 55 000. Från denna regel bör
dock undantag kunna göras i särskilda fall.

Betiäffande frågan huruvida skilda regler bör gälla för landsbygd och
stad i vad avser valkretsbildningen anför utredningen.

De senaste årtiondenas befolkningsutveckling kännetecknas som redan
inledningsvis i detta kapitel framhållits, framför allt av städernas snabba
tillväxt samt av den likaledes kraftiga koncentrationen av bosättningen på
landsbygden till där belägna tätorter. Åtskilliga bland de mera betydande
aY dessa ha under senare år ombildats till städer, ofta tillsammans med
däromkring belägna, mer eller mindre betydande delar av övervägande
landsbygdskaraktär.

Den antydda utvecklingen har medfört att — särskilt i fråga om å ena
sidan mindre städer och å andra sidan landsbygden — sådana olikheter
som tidigare kunnat verka skiljande, numera i viss utsträckning försvunnit
eller minskats. I delta avseende har således otvivelaktigt inträtt en viss
utjämning. Det sagda gäller helt naturligt endast i mindre mån de något
större städerna. Särskilt beträffande de största städerna kan den betydande
folkökning, som dessa undergått, ävensom de därav följande mera typiska
stadsförhållandena tvärtom ha bidragit till ett i vissa hänseenden skärpt
motsatsförhållande till även närbelägna mindre orter.

Även om det i många avseenden råder en viss intressegemenskap mellan
en stad och den omgivande bygden rörande sådana frågor som ankomma
på landsting, kan således utvecklingen dock icke anses enbart ha verkat
i utjämnande riktning såvitt angar förhållandet mellan landsbygd och
städer. Principen om en åtskillnad mellan landsbygden och städerna i vad
gäller grunderna för landstingskommunernas uppdelning i valkretsar bör
därföi enligt utredningens mening alltjämt bibehållas i viss utsträckning.
Med hänsyn till de numera rådande förhållandena synes emellertid vissa
jämkningar vara påkallade av den gällande regleringen angående städerna,
innebärande bl. a. en uppmjukning av bestämmelserna om bildande av
särskilda stadsvalkretsar.

I betänkandet yttras vidare, att från olika län gjorts invändningar mot

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

den gällande regeln att stad ovillkorligen skall bilda särskild valkrets så
snart dess folkmängd uppgår till minst 15 000. Utredningen anser för sin
del starka skäl tala för att gränsen för de fall då städer bör utgöra egna
valkretsar höjes och föreslår att den sättes till invånarantalet 20 000. Bestämmelsen
skulle därigenom icke längre innefatta undantag från den allmänna
regeln om den storlek som valkrets minst skall ha; den skulle
dock bevara sin betydelse som en anvisning, att stad med större folkmängd
än nu nämnts vid indelningen bör utläggas till särskild valkrets utan att
sammanföras med andra kommuner.

Emellertid — yttrar utredningen vidare — torde speciella omständigheter
i vissa fall kunna tala för att även en större stad får bilda valkrets tillsammans
med ytterligare en eller flera kommuner. Härvid syftas särskilt
på sådana ibland förekommande fall, där ett visst område — vilket icke i
kommunalt avseende införlivats med den ifrågavarande staden utan utgör
särskild lands- eller stadskommun —• likväl i fråga om bebyggelse, förbindelser
och arbetsliv nära sammanhänger med densamma. Om särskilda
förhållanden av denna natur föreligger och det eljest befinnes lämpligt,
bör därför enligt utredningens mening tillåtas att även en dylik större
stad ingår i en av flera kommuner sammansatt valkrets.

Städer med mindre folkmängd än 20 000 bör — liksom hittills gällt städerna
under 15 000 inv. — i allmänhet förenas till en valkrets med annan
stad eller andra städer eller med angränsande landsbygd. Emellertid bör
även enligt den av utredningen förordade regleringen stad med en folkmängd
mellan 20 000 och 15 000 undantagsvis kunna bilda egen valkrets.
Nämnda undantag föranledes av att i några enstaka fall föreligger påtagliga
svårigheter att anordna en lämplig valkretsindelning genom att låta
en sådan stad ingå i en större valkrets.

Vad angår huvudregeln i fråga om de mindre städerna ges enligt gällande
ordning vid valet mellan de båda möjligheterna att bilda flerstadskretsar
eller blandade stads- och landsbygdskretsar ett visst företräde åt
den förra lösningen, i det att särskilda skäl skall föreligga för att sådan
stad må sammanföras med landsbygd till en valkrets. Med hänsyn till
de för olika fall växlande förhållandena kan enligt utredningens mening
icke givas ett generellt företräde åt den ena eller den andra av de nämnda
lösningarna. Under förutsättning att sådana städer till följd av sin belägenhet
och allmänna struktur äger ett visst mått av intressegemenskap,
kan denna bäst komma till sin rätt genom städernas sammanförande i en
gemensam krets, samtidigt med att de speciella landsbygd sintressena kan
göras gällande i andra kretsar. I många fall åter torde staden med sitt naturliga
uppland utgöra den lämpligaste enheten. På grund härav föreslår
utredningen att möjligheterna att vid valkretsindelningen sammanföra stad
under 20 000 inv. med annan stad eller med landsbygd bör fullt jämställas
med varandra, varvid på landstingen överlåtes att efter prövning av samt -

30 Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

liga i det särskilda fallet inverkande omständigheter välja den lösning som
finnes lämpligast.

Valmetoden.

Direkta fördelningsmetoder.

Utredningen har som tidigare nämnts funnit, att valkretsarna, om man
vill undvika karteller, måste förstoras högst väsentligt för att man genom
en sådan reform skall kunna tillgodose proportionalitetssynpunkten. Med
hänsyn till de olägenheter som en dylik utvidgning av valkretsarna medför
har utredningen ingående undersökt möjligheterna att, med bibehållande
av nuvarande grunder för valkretsindelningen eller med en mindre långt
gående justering uppåt av kretsarnas storlek, utbyta den nuvarande
d’Hondtska fördelningsregeln mot en annan valmetod. Härvid har till en
början sådana metoder behandlats, som vid direkt fördelning av samtliga
mandat i valkretsarna kan leda till en bättre proportionell rättvisa mellan
partierna inom varje landstingsområde betraktat som helhet samtidigt som
kartellsystemet onödiggöres. Vidare har upptagits frågan om införande av
någon form av mandatutjämning mellan partierna inom landstingsområdet
som helhet.

De olika metoder för direkt fördelning av samtliga mandat i valkretsarna,
som prövats, beskrives av utredningen på följande sätt.

Vid sitt bedömande av vilka valmetoder, som härvid kunna komma i
fråga, har utredningen i första hand inriktat undersökningen på skilda
varianter av den så kallade uddatalsmetoden (Sainte-Lagiies metod), vilken
låg till grund för det valsystem, som provisoriskt tillämpades vid 1952 års
val till riksdagens andra kammare. Uddatalsmetoden innebär, att mandaten
i tur och ordning tilldelas den grupp eller det parti, som vid platstillsättningen
uppvisar det största jämförelsetalet. Jämförelsetalet erhålles
som namnet på metoden anger genom att successivt dividera partiets rösttal
med 1, 3, 5, 7 o. s. v. Man kan även uttrycka denna regel så, att divisionstalen
representeras av det dubbla antalet redan erhållna mandat, ökat
med ett. Så länge partiet ännu icke fått sig någon plats tillerkänd gäller
således hela rösttalet som jämförelsetal, efter det att ett mandat erhållits
divideras rösttalet med 3 o. s. v. Då emellertid uddatalsmetoden ibland
kan medföra att mindre gruppbildningar alltför lätt komma till mandat
och metoden således icke tillräckligt motverkar partisplittring, ha olika
försök gjorts att komplettera metoden med skilda spärranordningar, så
att större krav på rösttal ställas för att ett parti skall vinna sitt första
mandat.

Uddatalsmetoden med spärr vid 60 % av valkvoten innebär en sådan
jämkning. För att äga rätt att deltaga i fördelningen av platserna kräves
härvid av ett parti, att det i valkretsen uppnått ett rösttal, som motsvarar
minst en röst utöver 60 procent av valkvoten. Valkvoten erhålles genom
att dela antalet giltiga röster i en valkrets med antalet tillgängliga mandat
i kretsen.

Ett annat sätt att skärpa fordringarna för första mandatet är att icke

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

låta hela rösttalet gälla som jämförelsetal vid besättandet av ett partis
första plats. Denna effekt uppnås, om man i stället för divisorerna 1, 3,
5, 7 o. s. v. till exempel använder talserien 1,5, 3, 5, 7 o. s. v. Den senare
lösningen, som är en kompromiss mellan uddatalsmetoden och d’Hondts
metod, benämnes i utredningens betänkande den jämkade uddatalsmetoden.
Detta system innebär, att ett partis jämförelsetal innan partiet ännu
erhållit någon plats är lika med rösttalet dividerat med 1,5, d. v. s. “U av
rösttalet, varefter fördelningen i övrigt sker i enlighet med den oförändrade
uddatalsmetoden. Vid utredningens undersökning av resultaten vid
olika mandatfördelningsmetoder beträffande andrakammarvalen framgick
emellertid, att betydande proportionalitetsavvikelser alltjämt kvar stodo vid
tillämpning av denna jämkade uddatalsmetod och att metoden icke kunde
väntas medföra någon väsentlig minskning av kartellväsendet, varför den
ej heller kunde tillstyrkas.

Från konstruktiv synpunkt synes dock denna jämkade uddatalsmetod ha
vissa företräden framför uddatalsmetoden med spärr. Såsom utredningen
påpekat vid behandlingen av valordningen för andrakammarvalen har det
därför legat nära till hands att mildra verkningarna av denna inbyggda
spärr genom att utbyta divisorn 1,5 mot någon lämplig siffra mellan 1
och 1,5. En sådan teknisk utformning av spärren valdes av statsmakterna
vid genomförande av ny fördelningsmetod för 1952 års andrakammarval
(prop. 1952: 175). Detta valsystem, som tillämpar divisorerna 1,4, 3, 5, 7
o. s. v., har i förevarande utredning benämnts jämkad uddatalsmetod III.
Då emellertid meningarna varit delade om lämplig spärrgräns, har det
synts utredningen önskvärt att vad beträffar landstingsvalen även pröva
andra första divisorer vid här utförda undersökningar. Dessa andra alternativ
av uddatalsmetoden, jämkad uddatalsmetod I och jämkad uddatalsmetod
II, fördelar mandaten efter talserierna 1,25, 3, 5, 7 o. s. v. respektive
1,3, 3, 5, 7 o. s. v. En rent empirisk prövning av dessa båda metoders verkningar
vid andrakammarvalen 1932—1948 har visat, att serien med 1,3
som första fördelningstal närmast synes motsvara uddatalsmetoden med
spärr vid 60 procent av valkvoten.

Ytterligare en valmetod med direkt fördelning av samtliga mandat i valkretsarna
har av utredningen upptagits till behandling, nämligen Droops
metod, vilken ingående prövades vid utredningens ställningstagande angående
valsättet vid andrakammarvalen. Droops system bygger på principen
om fördelning efter valkvot. Till skillnad från den förut nämnda, enkla
valkvoten beräknas valkvoten vid Droops system genom att det sammanlagda
antalet giltiga röster i en valkrets divideras med antalet tillgängliga
mandat, ökat med ett, varefter den erhållna kvoten höjes till närmast
högre ental eller, om kvoten utgör ett helt tal, höjes en enhet. För
varje gång den sålunda erhållna valkvoten innehålles i ett partis rösttal
får partiet ett mandat. Då emellertid sällan alla platser bli fördelade vid
detta förfarande fordras en tilläggsregel för besättandet av restmandaten.
Enligt tilläggsregeln tillföres första restmåndatet det parti, som har det
största antalet reströster efter divisionen med valkvoten, det andra restmandatet
partiet med näst största röstöverskott o. s. v.

Utredningen har prövat den rena uddatalsmetoden, uddatalsmetoden
med 60 procent spärr, de jämkade uddatalsmetoderna I, II och III (första
divisionstal resp. 1,25, 1,3 och 1,4) samt Droops metod vid tillämpning å

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

föreliggande röstsiffror för de senaste tre landstingsvalen, d. v. s. 1942, 1946
och 1950 års val. En uppställning över dessa beräkningar, vilken som jämförelseobjekt
upptager även en strikt proportionell fördelning (enligt
d’Hondts system med varje landstingsområde betraktat som en valkrets;
s. k. landstingsproportionalitet) samt d’Hondts metod tillämpad med karteller
(d. v. s. det faktiska valutslaget) och utan karteller, har upprättats
av utredningen. Den torde få intagas som bilaga B till protokollet i detta
ärende.

Utredningen kommenterar denna tabell på följande sätt.

Jämförelsen visar med all tydlighet att d’Hondts metod utan karteller
leder till proportionalitetsavvikelser av mycket stor omfattning (omkring
100 mandat per val). Övriga fördelningssystem medföra samtliga en bättre
proportionalitet än vad som erhålles vid de faktiska valutslagen. Utjämningen
drives längst med den rena uddatalsmetoden. Avvikelsen vid en
fördelning av de omkring 1 200 mandaten blir blott ca 20. En bättre överensstämmelse
med eu strikt proportionalitet kan knappast åstadkommas vid
tillämpning av någon annan metod, som fördelar samtliga mandat direkt
i de olika valkretsarna. Något större avvikelser uppvisas av jämkad uddatalsmetod
I (1,25) och II (1,3) samt uddatalsmetoden med spärr, vilka sinsemellan
till följd av systemens obetydliga konstruktiva olikheter äro tämligen
lika. Jämkad uddatalsmetod i ger dock ur proportionell synpunkt
något mer rättvisande resultat. Ett mellanläge mellan dessa tre metoder
och den tillämpade valordningen intages av jämkad uddatalsmetod III (1,4)
och Droops system, av vilka Droops metod föranleder de något mindre
proportionalitetsavvikelserna. Beträffande den senare metoden förtjänar
även framhållas den obetydliga variation i avvikelsernas storlek, som framträder
vid en jämförelse mellan de olika valen. Samma förhållande kunde
också iakttagas vid utredningens undersökning av verkningarna av olika
fördelningsregler för andrakammarvalen 1932—1948.

Utredningen har även analyserat de i tabellen angivna resultaten för de
skilda partierna. Som sammanfattning härav yttras.

Med undantag för den rena uddatalsmetoden torde var och en av de
övriga behandlade metoderna uppfylla kravet att i riket som helhet fördela
mandaten ur proportionell synpunkt jämnare än d’Hondts system samtidigt
som de största partierna erhålla en viss garanti mot underrepresentation.
Någon form av valsamverkan behöver härvid ej heller tillgripas. I fråga
om den oförändrade uddatalsmetoden visar vidare utredningen, att en långt
gående proportionell utjämning vinnes. Samtidigt få emellertid de största
grupperna emellanåt vidkännas någon underrepresentation.

En av utredningen verkställd undersökning hur ifrågavarande metoder
verkat landstingsvis redovisas i en tabell (se s. 33).

Vidare har utredningen prövat i vad mån de ifrågavarande metoderna
tenderar att inom de skilda landstingsområdena gynna eller missgynna
vissa storlekstyper av väljargrupper. Partierna har härvid av utredningen
iördelats på fem grupper. Den första av dessa omfattar de fall där ett parti
inom ett landstingsområde uppnått absolut majoritet (över 50 %) av väl -

Kungi. Maj:ts proposition nr 71.

33

Sammanlagda avvikelser från en fullt proportionell fördelning inom landstingsområdena vid
skilda fördelningsmetoder, valen 1942—1950. Antal mandat.

			Antal landsting med följande	sammanlagda		Genom- snittlig avvikelse
Metod	Val		avvikelse från en fullt proportionell fördelning
		±0	±i	±2	±3	±4	±5	±6	±7	±8	±9	±10	per val	för 3 val
Tillämpad metod	1942		4	8	6	4	2		1				2,84
(d’Hondt med	1946	—	1	6	8	6	2	2	—	—	—	—	3,32	3,11
karteller)	1950	1	2	5	7	6	3	—	1	—	—	—	3,16
D’Hondts metod (utan kartell)	1942 1946 1950	—	2 1 3	1 3 2	7 4 6	3 5 4	3 6 3	3 3 4	4 2	2 1	1 1	1	4,56 4,56 4,12	4,41
	1942	2	10	6	7								1,72
Uddatalsmetoden	1946	—	8	11	4	2							2,00	1,88
	1950	—•	8	12	4	1							1,92
U ddatalsmetoden med spärr	1942 1946 1950	1 1	10 5 5	8 7 11	3 10 5	2 1 4	1	1		—		—	1,92 2,36 2,32	2,20
Jämkad uddatals-metod I (1,25)	1942 1946 1950	1 1	13 8 7	7 8 10	2 4 4	2 4 4	—	—	—			—	1,64 2,08 2,20	1,9 7
Jämkad uddatals-metod II (1,30)	1942 1946 1950	1 1	10 5 6	10 9 10	2 6 5	2 4 4		—					1,76 2,28 2,28	2,11
Jämkad uddatals-metod III (1,40)	1942 1946 1950	1 1	6 4 5	11 9 9	1 6 4	3 1 4	3 3 2	1		1	—	—	2,32 2,60 2,76	2,56
	1942	_	7	9	5	4							2,24
Droops metod	1946	—	7	7	7	2	2	—	—	—	—	—	2,40	2,28
	1950	—	8	8	6	2	1	—	—	—	—	—	2,20

jarkåren. I den andra gruppen ingår sådana i landsting representerade
partier som erhållit mellan 30 och 50 procent av rösterna inom ett landstingsområde.
Partier, som i fråga om storleken intager en mellanställning,
har indelats i två grupper, nämligen den tredje omfattande partier mellan
20 och 30 procent och den fjärde partier mellan 10 och 20 procent. Slutligen
har till den femte gruppen förts sådana partier, vilkas anslutning bland
väljarna är mindre än 10 procent. Denna undersökning har avsett 1950 års
val. Angående resultatet yttrar utredningen sammanfattningsvis.

Beträffande verkningarna av de undersökta metoderna för skilda storlekstyper
av partier synes blott jämkad uddatalsmetod III och Droops
system praktiskt taget kunna garantera de största partierna mot underrepresentation.
Enligt de övriga fördelningsreglerna blir det största partiet
inom ett landstingsområde i flera fall underrepresenterat med 1—2 platser.
Den rena uddatalsmetoden skiljer sig emellertid i detta avseende väsentligt
från övriga metoder. Vid tillämpning av denna erhålla partier med mer
än 20 procent av väljarkåren en underrepresentation i avsevärt flera fall
än de överrepresenteras. För de partier som i fråga om storlek intaga en
mellanställning bli proportionalitetsavvikelserna relativt små vid samtliga

3 — Bihcing till riksdagens protokoll 1954-. 1 saml. Nr 71.

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

här prövade valmetoder. Förutom den oförändrade uddatalsmetoden synes
även Droops system vara något oförmånligare för de större partierna inom
dessa mellangrupper än de skilda varianterna av uddatalsregeln kombinerad
med någon slags spärr. För de mindre partierna i mellanställning är
den rena uddatalsmetoden betydligt gynnsammare än övriga metoder. De
allra minsta partierna slutligen underrepresenteras vid tillämpning av
samtliga valmetoder.

Som tidigare nämnts har utredningen prövat två olika utvägar att åstadkomma
en bättre proportionell mandatfördelning, nämligen dels en utvidgning
av valkretsarna och dels en övergång till nytt fördelningssystem.
Eftersom en lämplig lösning kan ligga i att samtidigt anlita båda dessa
reformmöjligheter, har utredningen prövat några av de ifrågasatta nya
valmetoderna vid de förut diskuterade alternativen till ny valkretsindelning
(utkasten A och B). Beträffande utkast A har prövningen avsett 1946
och 1950 års röstsiffror, i fråga om utkast B endast 1950 års siffror. De
metoder, som prövats, är de jämkade uddatalsmetoderna I, II och III (med
första divisorerna 1,25, 1,3 resp. 1,4) samt Droops metod. Däremot har icke
den rena uddatalsmetoden och uddatalsmetoden med spärr medtagits. Utredningen
motiverar delta på följande sätt.

Den förra metoden leder, som de utförda undersökningarna visa, till att
det största partiet — till skillnad från andra metoder — ofta blir i viss
mån underrepresenterat och kan även medföra risk för eu verklig eller
valtaktisk splittring av partierna. Då utredningen ej finner en utveckling
i denna riktning önskvärd, har den ansett sig sakna anledning alt ytterligare
upptaga metoden till behandling. Beträffande uddatalsmetoden med
spärr vid 60 procent av valkvoten kan konstateras att den till sina verkningar
mycket nära överensstämmer med jämkad uddatalsmetod II (1,3).
Med hänsyn till den likhet som sålunda föreligger mellan å ena sidan uddatalsmetoden
med spärr och å andra sidan nämnda jämkade uddatalsmetod
och andra närliggande varianter med motsvarande spärranordning inlagd
i divisionstalen, har utredningen låtit fördelningsmetodernas konstruktiva
beskaffenhet vara utslagsgivande. På grund av enhetligheten i den tekniska
utformningen måste de jämkade uddatalsmetoderna därvid anses överlägsna
uddatalsmetoden med 60 procent spärr. Utredningen har även tagit hänsyn
till det förhållandet, att en dylik lösning med i talserien inbyggd spärr
redan valts för den provisoriska valordning som tillämpas vid andrakammarvalen
för perioden 1953—1956.

En i betänkandet införd redogörelse för den nyss nämnda prövningen av
kombinationer av nya kretsindelningar och nya valmetoder fogas såsom
bilaga C vid protokollet i förevarande ärende.

Efter analys av resultatet av dessa beräkningar anför utredningen som
ett sammanfattande omdöme.

Sammanfattningsvis torde om utfallet av undersökningen i denna del
kunna uttalas, att valkretsförstoringar av den omfattning, som diskuterats
i föregående kapitel, vid mandatfördelning enligt de här behandlade val -

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

metoderna leda till från proportionell synpunkt avsevärt jämnare resultat.
Av de fyra i detta avsnitt upptagna fördelningsreglerna kan emellertid,
såsom bestyrkes av utredningen, den jämkade uddatalsmetoden I (1,25)
icke garantera full representation i landstingen ens åt ett mycket stort
parti. Enahanda förhållande gäller — ehuru ej i fullt samma utsträckning
— uddatalsmetoden II (1,3). Detta är även naturligt, eftersom de olika
spärrarna få allt mindre betydelse ju större valkretsarna bli. Uddatalsmetoderna
med relativt lågt första divisionstal komma följaktligen allteftersom
kretsarna förstoras att få i viss mån liknande verkningar som den
oförändrade uddatalsregeln. Jämkad uddatalsmetod III (1,4) och Droops
system kunna däremot endast sällan medföra att ett mycket stort parti
blir underrepresenterat ens i enstaka landsting. Särskilt gäller detta i fråga
om Droops metod. Dessa båda metoder lämna å andra sidan möjligheter
att fördela mandaten avsevärt jämnare än d’Hondts metod med karteller i
samma valkretsar.

U t jämningssystem.

Utöver en förstoring av valkretsarna eller införande av en annan direkt
fördelningsregel än d’Hondts har utredningen även prövat systemet med
särskild mandatutjämning inom landstingskommunerna.

I utredningens år 1951 avgivna betänkande om det proportionella valsättet
vid val till riksdagens andra kammare (SOU 1951: 58) har lämnats
en utförlig redogörelse för olika tillvägagångssätt vid utjämningsförfarande.
I nu förevarande betänkande hänvisas till denna redogörelse. En sammanfattning
därav förekommer i propositionen nr 175 till 1952 års riksdag.

Utredningen anför nu.

Utjämningssystem ha det gemensamt med nuvarande valordning, att
valen fortfarande skola ske i valkretsar och att mandatfördelningen mellan
partier och kandidater alltjämt grundas på röstutfallet i de särskilda kretsarna.
Härjämte tillkommer emellertid möjligheten att på ett eller annat
sätt jämka den valkretsvis erhållna fördelningen under hänsynstagande till
den sammanlagda röststyrkan för varje parti inom ett större område; någon
form av övervalkrets. Tidigare undersökningar av valmetoder av ifrågavarande
slag samt erfarenheterna från vissa länder, vari utjämningssystem
tillämpas, ha visat att en partiproportionellt jämnare fördelning av mandaten
utan tvivel kan vinnas på denna väg. Det är icke heller riktigheten
av detta förhållande som dragits i tvivelsmål, vare sig när majoriteten
inom folkomröstnings- och valrättsutredningen såvitt rör andrakammarvalen
har funnit sig icke kunna tillstyrka en reform i angiven riktning
eller när riksdagen avvisat förslag om utjämningssystem vid landstingsvalen.
Betänkligheterna mot sådana metoder ha fastmer anförts mot själva
principen att införa ett särskilt förfarande uteslutande avsett att tillgodose
partiproportionaliteten. En sådan åtgärd, varigenom betydelsen av valkretsvalen
skulle mer eller mindre förringas, har befarats få till följd att
partimomentet skulle komma att alltför mycket dominera på bekostnad av
andra värden. En annan olägenhet är att genom användandet av dubbla
fördelningsförfaranden valmetoden måste bli mer komplicerad. Från principiell
synpunkt kan även ifrågasättas lämpligheten av att landstingsledamöterna
utses enligt skilda förfaranden.

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

Till ytterligare belysning av de svårigheter som sammanhänger med utjämningsmetoden
citerar utredningen ett sitt uttalande i betänkandet angående
andrakammarvalen.

Uppenbart är också, att i samma mån som ett utjämningsförfarande erhåller
någon avsevärd omfattning, valutslagen i de särskilda valkretsarna
måste minska i betydelse. Vid eu genomgripande utjämning med hänsyn
till partiernas samlade röstunderlag kan detta moment i förfarandet för
mandatens fördelning rentav komma att framstå som det väsentliga och
det på valkretsvalen grundade fördelningsförfarandet i viss grad förlora sin
hittillsvarande karaktär. Att på denna väg i väsentlig mån frångå valkretsvalen
torde emellertid — på grund av de skäl som i tidigare sammanhang
anförts för deras bibehållande under de i vårt land rådande förhållandena
— icke komma i fråga.

I den mån partiutjämningen över valkretsgränserna kan erhålla ett tämligen
snävt avgränsat utrymme, göra sig de principiella invändningarna
mot systemet självfallet i mindre grad gällande, liksom för sådant fall
systemets allmänna, av valkretsvalen präglade karaktär lättare bibehålies.
Även vid ett utjämningsförfarande av begränsad omfattning uppkomma
emellertid avsevärda svårigheter att samordna detta med det på skiljaktiga
grundprinciper vilande huvudledet i mandattilldelningen, så att systemet
framstår som i olika avseenden fullt tillfredsställande. Sålunda kan det
redan vara svårt att finna en för alla förhållanden lämplig gräns mellan
fördelningen i valkretsarna samt utjämningsförfarandet, och gränsdragningen
mellan dessa led i förfarandet måste ofta bli i viss mån godtycklig.
Vid användande av utvägen att slutligen besätta utjämningsmandaten
i valkretsarna hänföra sig svårigheterna att finna en tekniskt godtagbar
lösning i betydande utsträckning till denna del av förfarandet. Å andra
sidan kunna invändningar även resas mot en lösning innebärande att utjämningsmandaten
skola besättas med kandidater, som blivit i särskild
ordning utsedda.

Utredningen har prövat ett utjämningssystem, enligt vilket utjämningen
sker med hjälp av s. k. tilläggsmandat. Systemet beskrives på följande sätt.

Det utkast till tilläggsmandatsystem, som varit under särskilt övervägande
inom utredningen, bygger på den d’Hondtska fördelningsregeln.
I en första mandatfördelningsomgång utses enligt denna regel inom varje
valkrets en landstingsman för varje fullt tal av 5 000 inv. Detta innebär
jämfört med nuvarande valordning att vid den valkretsvisa fördelningen
ett mandat har borttagits från envar av kretsarna. Därefter vidtager utdelningen
av tilläggsmandaten, vilka alltså äro lika många som antalet valkretsar
i landstingsområdet. Det sammanlagda antalet platser inom de
olika landstingen blir således detsamma som enligt gällande regler. Vid
fördelningen av tilläggsmandaten betraktas hela landstingsområdet som
eu valkrets. Även vid detta förfarande användes d’Hondts metod under
hänsynstagande till den representation, som de olika partierna fått vid den
valkretsvisa fördelningen. Utjämningen sker alltså ej på så sätt att ett
parti kan mista platser, som erhållits redan i första omgången. Efter nu
anförda grunder skulle antalet tilläggsmandat vid det senaste landstingsvalet
ha varit 3—14 per landstingskommun.

Den sålunda angivna valmetoden har prövats på röstsiffrorna från de

Kungl. Maj:ts proposition nr 71. 37

tre senaste landstingsvalen. Om resultatet har uppgift införts å bilagan B
vid protokollet.

Utredningen framhåller, att undersökningen visat, att utjämningssystemet
ger resultat som ligger mycket nära den fullständiga proportionaliteten.
För de olika partierna kommer emellertid verkan att bli ojämn på det sätt
att det i första hand blir de mindre partierna som får del av tilläggsmandaten,
under det att de större partierna huvudsakligen får sin tilldelning
i valkretsarna. För att icke vissa partiers representanter i större utsträckning
än andra partiers skall komma att sakna anknytning till bestämda
valkretsar anser utredningen att tilläggsmandaten alltid bör återföras i
valkretsarna. Härom yttras i betänkandet.

Vid fördelningen av ett partis tilläggsmandat på valkretsarna måste
självfallet i första hand eftersträvas att mandaten såvitt möjligt besättas
i de kretsar, där partiet har störst anslutning bland väljarna eller där partiet,
om det redan uppnått mandat i kretsen, kan åberopa det starkaste
röstunderlaget för att besätta ytterligare en plats. Även vid tillämpning

av denna princip nödgas man emellertid---ibland föra tilläggsmandat

till valkretsar med ett jämförelsevis obetydligt röstunderlag för partiet i
fråga. Detta är särskilt fallet när ett och samma parti berättigas till flera
tilläggsmandat.

Utredningen diskuterar vidare en metod för tilläggsmandatens besättande
i de olika valkretsarna och försök att därvid åstadkomma rättvisa
mellan de olika valkretsarna, så att utjämningen fördes ungefär lika långt
i dem alla, och mellan partierna inom valkretsarna. I en sammanfattning
yttras.

Redogörelsen bekräftar ytterligare riktigheten av de förhållanden, som
beträffande valen till riksdagens andra kammare lågo till grund för utredningens
beslut att icke tillstyrka någon reform med utjämningssystem.
Vid avvägningen mellan kravet på en fullt proportionell fördelning av
mandaten och önskemålet att tillgodose valkretssynpunkterna visar det sig
således omöjligt att med tillhjälp av utjämningsmandat tillförsäkra partierna
en proportionell representation i landstingen utan att samtidigt
åsidosätta fordringarna på en rättvis platsfördelning i valkretsarna. De
tekniska svårigheter, som uppstå vid återföringen av tilläggsmandaten till
valkretsarna, väcka från praktisk synpunkt betänkligheter. Då man vidare
för att i någon mån tillgodose valkretssynpunkten vid dessa system alltid
måste räkna med någon form av spärr, erbjuder en sådan utjämningsmetod
icke heller någon säkerhet för kartellsystemets försvinnande.

Med hänsyn till de olägenheter, som på skilda sätt kan konstateras vid
mandatutjämningsförfaranden, har utredningen — liksom i fråga om
andrakammarvalen — funnit sig icke kunna tillstyrka en reform av landstingsvalen
efter denna linje.

Utredningens ställningstagande.

Då utredningen härefter går till att taga ställning i frågan om reformering
av mandatfördelningsmetoden, yttras inledningsvis.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

Om proportionalitetssynpunkten skall kunna bättre tillgodoses genom
införandet av en ny fördelningsmetod kan, till skillnad från vad fallet är
enligt den d’Hondtska regeln, den vid mandatens fördelning nödvändiga
avrundningen till hela mandattal icke längre ensidigt få gynna de större
partierna. Man måste sålunda utgå från att såväl stora som små partier
omväxlande kunna bli något gynnade eller missgynnade i de enskilda
valkretsarna. Utjämningen erhålles härvid genom att partiernas överrepresentation
i vissa kretsar motväges av underrepresentationen i andra
kretsar.

En fullständig tillämpning av denna princip medför dock att även jämförelsevis
obetydliga grupper bland väljarna kunna erhålla mandat. Det kan
därför befaras att mer eller mindre tillfälliga gruppbildningar skulle kunna
bli representerade liksom att större partier i vissa lägen kunde frestas att
genom uppdelningar vid valen söka bereda sig en förmånligare ställning än
som eljest tillkommer dem. En därmed sammanhängande omständighet är
att det vid tillämpning av nämnda princip i ytterlighetsfall kan i en eller
annan valkrets inträffa att — samtidigt som en relativt obetydlig väljargrupp
blir representerad — även en avsevärt större grupp får nöja sig med
blott ett mandat. Enligt utredningens uppfattning är det därför nödvändigt
att representationsrätten för de minsta väljargrupperna, vid landstingsvalen
liksom i fråga om andrakammarvalen, i viss utsträckning begränsas,
vilket i allmänhet leder till någon övervikt för de större partierna.

Enligt den grunduppfattning, till vilken flertalet ledamöter inom folkomröstnings-
och valsättsutredningen anslutit sig vid uppdragande av riktlinjerna
för en lösning av hithörande spörsmål, är det också av vikt att vid
en reform av valordningen erhålla tillräcklig garanti för att de nämnda
oundgängliga variationerna i valkretsarna vid fördelningen av mandaten
mellan partierna icke tillsammans föranleda en underrepresentation för
mycket stora partier i förhållande till dessa väljargruppers andelar av det
samlade rösttalet i landstingsområdet. Oavsett om man är villig att tillerkänna
den sistnämnda synpunkten självständig betydelse eller ej, följer av
vad nyss anförts angående den nödvändiga begränsningen av de minsta
väljargruppernas representationsrätt och den därmed sammanhängande
övervikten för de större partierna att dessa därvid i allmänhet kunna påräkna
en fullt proportionell representation eller mera inom hela landstingsområdet.

Såsom tidigare nämnts anser utredningen, att av de olika diskuterade valmetoderna
den rena uddatalsmetoden och uddatalsmetoden med spärr bestämd
till viss procent av valkvoten icke bör komma i fråga vid en reform.
Utredningen har därför haft att välja mellan de jämkade uddatalsmetoderna
I, II och III samt Droops metod. Angående dessa fyra metoders verkningar
ur proportionell synpunkt anför utredningen.

Av den inom utredningen verkställda undersökningen framgår att vid
tillämpning å föreliggande röstsiffror från de senaste tre landstingsvalen
skulle enligt envar av dessa fyra valmetoder ha erhållits en från proportionell
synpunkt jämnare fördelning av mandaten än vad det faktiska valutslaget
visar. Detta gäller såväl resultaten sammantagna för hela riket som
genomsnittligt för varje landstingskommun. Längst drives härvid utjämningen
enligt de båda lägre spärrvarianterna av uddatalsmetoden, medan

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

jämkad uddatalsmetod III (1,4) och Droops system medföra proportionalitetsavvikelser
av något större omfattning. Det bör emellertid framhållas
att någon större skiljaktighet icke föreligger mellan de nämnda valmetoderna
vad beträffar den allmänna tendensen vid fördelningen.

Den utförda undersökningen visar vidare att de största väljargrupperna
bäst tillgodoses vid tillämpning av den jämkade uddatalsmetoden med
1,4 som första divisionstal och Droops metod, varvid den senare metoden
synes ge dessa partier den något säkrare garantin mot underrepresentation.
Enligt de jämkade uddatalsvarianterna I (1,25) och II (1,3) erhålla
däremot de största partierna något mindre säkerhet för en fullt proportionell
fördelning. Vid dessa båda metoder får enligt undersökningen i ett par
fall t. o. in. ett parti med absolut majoritet bland väljarna mindre än
hälften av antalet tillgängliga mandat i ifrågavarande landsting. Nämnda
osäkerhet för de största väljargrupperna gör sig enligt de sist berörda fördelningssystemen
än mer gällande vid en förstoring av valkretsarna.

Vad angår önskemålet att göra kartellsystemet överflödigt kan rent
generellt framhållas, att då fördelningsresultaten vid de fyra ifrågavarande
valmetoderna väsentligt närmare än vid den d’Hondtska regeln överensstämma
med en strikt proportionalitet, partierna få mindre möjligheter att
genom teknisk valsamverkan vinna ytterligare platser. Vid de diskuterade
metoderna kunna dessutom, i motsats till vid d’Hondts metod, samverkande
partier även riskera att förlora mandat på grund av valkarteller.

Beträffande de fyra diskuterade metodernas förmåga att göra valkarteller
onödiga yttras i betänkandet.

Såväl vid de jämkade uddatalsmetoderna I, II och III som vid Droops
metod torde kartell under alla förhållanden icke kunna få användning vid
landstingsvalen annat än i ett mindre antal valkretsar, medan vid den
hittills tillämpade valordningen detta varit fallet i samtliga kretsar. De
olägenheter vilka kunna vara förbundna med ett allmänt ingående av
valkarteller behöva därför icke befaras, och över huvud taget kan kartellbildningen
icke väntas erhålla någon större betydelse vid dessa nya fördelningsmetoder.
Envar av de fyra här behandlade valmetoderna torde
således uppfylla önskemålet att i huvudsak göra kartellerna överflödiga.
Helt naturligt tillgodose därvid metoderna med lägre spärr för första
mandatet — jämkade uddatalsmetoderna I och II — mera fullständigt
detta krav än de fördelningsregler som i högre grad gynna de största
väljargrupperna.

Vad angår risken för att vid användning av någon av de fyra fördelningsmetoderna
partisplittring kan uppstå anför utredningen.

I samma mån som önskemålet att undgå valkarteller mera fullständigt
uppfylles, kan å andra sidan risken för en verklig eller valtaktisk partisplittring
åtminstone i någon mån framträda. Vid varje direkt fördelningsmetod,
vilken icke lämnar samma företräde åt stora väljargrupper som
den d’Hondtska regeln, kan det sålunda inträffa att partier genom uppdelningar
vid valen i särskilda fall skulle kunna — om röstningsresultatet
kunde på förhand beräknas — bereda sig en förmånligare ställning än
som eljest skulle tillkomma dem. Detta kan icke heller helt uteslutas vid
de här behandlade metoderna. Som framgår av undersökningen av nämnda
fördelningssystems verkningar vid landstingsvalen, synas dock sådana

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

möjligheter till mandatgivande partiuppdelningar icke föreligga annat än
i undantagsfall.

I tekniskt avseende företer Droops metod vissa grunddrag, som avviker
från de jämkade uddatalsmetoderna. Härom yttrar utredningen.

I fråga om den tekniska konstruktionen överensstämmer uddatalsmetoden
såtillvida med d’Hondts metod, att mandatfördelningen grundas på
en direkt jämförelse mellan för varje parti enligt rösttalen beräknade
serier av jämförelsetal, vilka icke kunna påverkas av sådana röster som
avgivits för andra partier. Förfarandet är därvid för vardera metoden fullt
enhetligt. Även när uddatalsxnetoden — såsom skett vid de jämkade uddatalsformerna
— kompletteras med en i det första divisionstalet inlagd
spärr, bibehålies enhetligheten i mandatutdelningsförfarandet. Vid Droops
metod däremot medger huvudregeln ej alltid en fullständig fördelning av
mandaten. En särskild, kompletterande regel måste för detta ändamål tillgripas.
Vid den sistnämnda metoden kan vidare mandatfördelningen i viss
mån bliva beroende av det totala röstutfallet i valkretsen. I nu berörda
avseenden måste de jämkade uddatalsmetoderna vara att föredraga framför
Droops system. Däremot synes det beträffande Droops metod — som
dock i ett fåtal fall kan ge mandat åt ett parti på även tämligen lågt rösttal
— icke förefinnas något praktiskt behov av en särskild spärranordning,
detta eftersom Droops metod på sätt nyss anmärkts i allmänhet gynnar
stora partier.

Utredningens slutliga ståndpunkt blir denna.

På sätt redan påpekats vid angivande av de allmänna utgångspunkterna
för eu valreform tala starka skäl för att samma grundprinciper i fråga
om fördelningsmetoden såvitt möjligt skola gälla vid andrakammar- och
landstingsvalen. Den verkställda undersökningen visar att — ehuru vissa
skiljaktigheter föreligga mellan de här behandlade metoderna — var och
en av de jämkade uddatalsmetoderna I, II och III med resp. 1,25, 1,3 och
1,4 som första divisionstal samt Droops metod från olika synpunkter kan
anses lämplig att vid en reform av valordningen för landstingsvalen ersätta
den hittills gällande d’Hondtska fördelningsregeln. De olika avseenden i
vilka den ena eller den andra av dessa valmetoder kan anses äga ett visst
företräde, ha i det föregående redovisats.

I sitt förslag till valsystem för andrakammarvalen har utredningen stannat
för uddatalsmetoden kombinerad med en spärranordning, enligt vilken
minst 60 procent av den sr k. valkvoten erfordras för erhållande av ett
mandat. Som i detta betänkande tidigare framhållits motsvarar detta nära
jämkad uddatalsmetod II (1,3 som första divisionstal). Det hade med utgångspunkt
därifrån givetvis legat närmast till hands för utredningen att
stanna för denna jämkade uddatalsmetod beträffande landstingsvalen.
Emellertid har jämkad uddatalsmetod III (1,4 som första divisionstal)
godkänts för andrakammarvalen under innevarande mandatperiod och beslut
om vilken valmetod, som skall tillämpas efter periodens utgång, kommer
att fattas inom närmaste tiden. Vidare tala mycket starka skäl för
att samma valmetod bör gälla vid andrakammar- och landstingsval. Med
hänsyn till dessa omständigheter anser sig utredningen nu icke böra generellt
förorda någon av de nämnda valmetoderna för tillämpning vid landstingsvalen.

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

Utredningen anser, att slutlig ställning till frågan om valmetoden för
landstingsval bör tagas först i samband med den definitiva utformningen
av valordningen för valen till andra kammaren, varvid även de av utredningen
framförda synpunkterna kan vinna beaktande. Vid en sådan reform
av valsättet vid landstingsvalen bör enligt utredningens åsikt även frågan,
om en eller flera väljarbeteckningar skall tillåtas vid valen, upptagas till
prövning.

På grund av sitt ställningstagande i denna fråga har utredningen ej
utarbetat något förslag till lagbestämmelser angående fördelningsmetoden
vid landstingsval.

Utredningens förslag.

Utredningen har upprättat förslag till lag angående ändrad lydelse av
8—10 §§ lagen den 20 juni 1924 om landsting. Detta förslag, som behandlar
de av utredningen förordade nya reglerna om valkretsindelning
vid landstingsval, fogas som bilaga A vid protokollet i detta ärende.

Utredningen anser det önskvärt, att den nya regleringen beträffande
indelningen i valkretsar såvitt möjligt vinner tillämpning redan vid 1954
års landstingsval.

Mot utredningens förslag har reservationer avgivits dels av herr Wallentheim,
dels ock gemensamt av herrar Bergvall och Håstad.

Yttranden över betänkandet.

Valkretsindelningen.

Av de 47 remissinstanser, som inkommit med yttranden, har ett 30-tal
tillstyrkt utredningens förslag i vad avser valkretsindelning eller
lämnat detsamma utan erinran. Dessa tillstyrkande yttranden är i
allmänhet tämligen summariska. I den mån ställningstagandet särskilt
motiverats, överensstämmer skälen i stort sett med dem som utredningen
åberopat. I flera fall diskuteras lokala indelningsspörsmål. Det torde icke
vara anledning att här ingå på dylika tillämpningsfrågor annat än då de.
berör allmänna principer för indelningen.

Svenska landstingsförbundet, i vars yttrande landstingen i Gävleborgs,
Västerbottens och Norrbottens län instämt, anför.

Att en reform beträffande valkretsindelningen vid landstingsmannaval
är påkallad, framgår av den rundfråga utredningen gjort hos länsstyrelser
och hos landstingens förvaltningsutskott. Även enligt landstingsförbundets
mening föreligger behov av vissa ändringar härvidlag. På av utredningen
anförda skäl finner förbundet, att man för att tillgodose proportionalismens
krav icke kan gå så långt, att hela landstingsområdet göres till en valkrets
eller att valkretsarna bliva alltför stora. Som grundregel vid valkretsindel -

42

Kungi. Maj. ts proposition nr 71.

ningen uppställer utredningen, att landstingsvalkrets skall omfatta en eller
flera kommuner. Denna regel är enligt förbundets mening riktig, då det
ej bör få förekomma att eu kommun delas på olika valkretsar. Utredningen
har vidare uttalat, att valkretsarna böra vara så naturliga enheter som
möjligt med hänsyn tagen till de på orten förekommande befolkningsförhållandena,
samfärdseln och det ekonomiska livet. Samtidigt föreslår utredningen,
att indelningen i valkretsar, såvitt angår landsbygden, där så
lämpligen ske kan, skall göras efter domsaga eller tingslag. Det undandrar
sig förbundets bedömande, huruvida domsaga eller tingslag kan anses
som en naturlig enhet ur de synpunkter utredningen anfört. Även om
praktiska skäl tala för att den nuvarande anknytningen till den judiciella
indelningen bibehålies, bör dock vid indelningen hänsyn bl. a. tagas till
vad som kan anses utgöra ett naturligt sjukvårdsdistrikt. Att den i gällande
lag förekommande hänvisningen till häradsindelningen utgår ur
lagen kan förbundet på av utredningen anförda skäl biträda.

Ur synpunkten av största möjliga rättvisa mellan de olika partierna är
det självfallet av vikt, att valkretsarna givas en sådan storleksordning, att
proportionaliteten får möjlighet att göra sig gällande i skälig utsträckning.
En viss minimistorlek å valkrets synes därför alltjämt vara motiverad.
Bärande skäl all i detta hänseende frångå den nuvarande gränsen synas
icke föreligga. Mera diskutabelt är, huru högt maximigränsen skall sättas.
Utredningen föreslår, att den höjes från nuvarande 9 till It landstingsmän.
Höjningen är relativt liten, men en undersökning, som utredningen gjort,
visar, att även om man med en högre siffra når en bättre proportionalitet,
skillnaden dock är jämförelsevis obetydlig. Under sådana förhållanden kan
förbundet lämna sin anslutning till utredningens förslag.

Vad därefter angår städernas ställning till valkretsindelningen torde
enligt förbundets mening goda skäl kunna anföras för alt de särbestämmelser
för dessa, som tidigare gällt, nu avvecklas. Utredningen har emellertid
icke velat gå så långt. Den har nöjt sig med att föreslå, att stad, som
har 20 000 invånare, skall bilda egen valkrets. Därmed skulle överensstämmelse
vinnas i fråga om minimistorleken för stads- och landsbygdsvalkrets.
Förbundet kan acceptera siffran 20 000, helst som den redan
1923 i yttrande över kommunalförfattningssakkunnigas betänkande IV
icke haft något att erinra mot nämnda befolkningstal. Att landstingen
lämnas full frihet alt bestämma, om stad med mindre än 20 000 invånare
skall förenas med landsbygd eller annan stad, synes fullt i sin ordning.

Liksom nuvarande lag om landsting upptager även lagförslaget en bestämmelse
om att minimistorleken av valkrets, där synnerlig olägenhet i
annat fall skulle förefinnas, kan frångås, dock bör sådan valkrets omfatta
minst 15 000 invånare. Då syftet med de föreslagna ändringarna är att
få till stånd en förstoring av valkretsarna, vore det önskvärt, om mindre
valkretsar än de som minimum betraktade ej behövde förekomma. Emellertid
torde i speciella fall svårigheter föreligga att utan möjlighet till
skapande av mindre valkretsar kunna åstadkomma en ändamålsenlig indelning.
Under sådana förhållanden har förbundet intet att erinra mot
att denna möjlighet bibehålies.

Några länsstyrelser, som icke velat motsätta sig förslaget, anser att det
kunnat övervägas att göra indelningsförändringen mera radikal än utredningen
förordat. Sålunda anför länsstyrelsen i Kristianstads län, att

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

det varit av värde om utredning gjorts rörande möjligheten att helt slopa
valkretsindelningen; det kunde väl nämligen på förhand ej utan vidare
fastslås att ej de lokala intressena skulle kunna tillgodoses även om hela
länet utgjorde en valkrets. Länsstyrelsen i Västmanlands län anser det ej
sannolikt, att bildandet av avsevärt större valkretsar än utredningen tänkt
sig skulle inskränka möjligheterna att i landstingen placera företrädare
för skilda orter. Länsstyrelsen ifrågasätter sålunda om över huvud taget
anledning finnes att i lagen fixera en övre storleksgräns för landstingsvalkretsarna.
Om maximigränsen slopades, skulle man bland annat vinna
den fördelen, att en genomförd indelning, som befunnits lämplig, kunde
bestå i decennier och ej behövde ändras efter inträdda växlingar i folkmängden.

Jönköpings läns landsting yppar viss tvekan på några punkter men motsätter
sig icke förslaget.

Vidkommande maximigränsen föreslår utredningen höjning från 9 till
It landstingsmän. Det synes tveksamt om ej höjning borde ske till 13.
Enligt landstingets mening böra nämligen alltför ofta återkommande
justeringar, påkallade av folkmängdsändringar, undvikas. Då emellertid
landstingen själva bestämma om indelningen i valkretsar, bör nyssnämnda
synpunkt kunna tillgodoses, varför något direkt yrkande om maximigränsens
förskjutning till 13 landstingsmän ej framföres.

Vidkommande städernas ställning till valkretsindelningen synes det
landstinget som om vägande skäl för avskaffande av nuvarande särbestämmelser
för dessa finnas. Då emellertid utredningen icke ansett sig
kunna gå längre än till att höja gränsen för stads bildande av egen valkrets
till 20 000 invånare, avstår landstinget från särskilt yrkande och
åtnöjer sig med nyss givna allmänna uttalande.

Samma landsting anför, att praktiska skäl givetvis kan tala för att man
för landsbygdens del bibehåller den nuvarande anknytningen till den judiciella
indelningen — domsaga, tingslag — men understryker samtidigt
betydelsen av att hänsyn tages till den naturliga indelning, som de olika
sjukvårdsområdena, anknutna till de större kroppssjukhusen, inom ett
landstingsområde utgör.

Helt avstyrkande till utredningens förslag ställer sig två landsting.
Stockholms läns landsting säger sig icke ha funnit att genom utredningen
framkommit tillräckligt starka skäl för ändring i gällande grunder. Kristianstads
läns landsting uttalar sig på liknande sätt och avstyrker likaledes
förslaget.

1 några yttranden påyrkas att valkretsindelningen skall
slopas eller att maximigränsen för valkrets storlek skall
borttagas eller höjas.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anför.

Länsstyrelsen anser för sin del, att valkretsindelningen vid landstingsval
borde kunna slopas. De av utredningen åberopade skälen mot denna ståndpunkt
äro enligt länsstyrelsens mening icke av sådan styrka, att de böra

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

utgöra hinder för en dylik reform. Kravet på att olika delar av landstingsområdet
böra erhålla en skälig representation i tinget torde kunna tillgodoses
av de politiska partier, som deltaga i valet. Det ligger uppenbarligen i
ett partis eget intresse att uppställa en kandidatlista, som tillgodoser kravet
på en allsidig lokal representation. Genom att slopa valkretsindelningen
tillgodoses kravet på proportionell rättvisa och undvikes slumpmässiga
avvikelser till det ena eller andra partiets förmån vid fördelning av mandaten.
Genom en sådan reform skulle valmetoden icke få samma stora betydelse
som den måste få om valkretsindelningen endast göres till föremål
för en begränsad omläggning i riktning mot större valkretsar.

Länsstyrelsen i Stockholms län föreslår, att valkrets som består av mer
än en kommun skall — även om särskilda skäl icke är för handen —
kunna bildas såvida folkmängden ej uppgår till 75 000 invånare.

Att maximigränsen skall helt borttagas yrkas av länsstyrelsen i Södermanlands
län; förutsättningen för yrkandet är att utjämningsförfarande
icke införes. Även Södermanlands läns landsting anser att maximibegränsning
icke bör finnas. Så långt som till ett yrkande på att varje landstingsområde
skall utgöra en valkrets vill landstinget dock icke gå. Länsstyrelsen
i Västernorrlands län skisserar för sitt läns vidkommande en indelning,
som förutsätter att maximigränsen höjs i förhållande till utredningens förslag.
Skaraborgs läns landsting anser det vara tveksamt om maximigränsen
bör sättas till 11 mandat eller höjas därutöver. Landstinget säger sig ha
svårt att inse olägenheten av en höjning. Göteborgs och Bohus läns landsting
föreslår att maximigränsen sättes till 12 mandat.

Att stad och land bör 1 i k s t ä 11 a s i indelningshänseende yrkas
av två landsting. Skaraborgs läns landsting anser att det knappast längre
linns några bärande skäl för att de för städerna gällande särbestämmelserna
över huvud taget skall bibehållas. Västmanlands läns landsting yttrar.

Landstinget anser sig i likhet med kommittén böra utgå ifrån att landstingsmannavalen
även i fortsättningen kommer att förrättas enligt en proportionell
valmetod. Varje sådan metod förutsätter att valkretsarna icke
äro mindre än att de ge möjlighet för olika meningsriktningar att erhålla
mandat. Landstinget har därför icke något att invända emot den av kommittén
föreslagna huvudregeln om ett minimiantal av fem. När det gäller
städerna synes emellertid kommittén ha förbisett att de proportionella valmetoderna
också förutsätter att antalet mandat i varje valkrets får en övre
gräns. Saknas en sådan, måste man befara att valen kommer att urarta
till en konkurrens mellan småkotterier, som ha utsikt att bli representerade
tack vare den omständigheten, att antalet röster som erfordras för ett mandat
sjunker till endast några få procent av de röstberättigade. Landstinget
måste således bestämt hävda att om antalet mandat för landsbygden begränsas
till 11, samma begränsning införes även beträffande stadsvalkretsar.
En sådan bestämmelse skulle också medföra en i hög grad önskvärd
likformighet i fråga om städernas och landsbygdens behandling. Landstinget
vill framhålla alt sedan flera stadsbildningar, som till arealen äro
större än de flesta landskommuner och i vissa fall större än de flesta landstingsvalkretsar,
kommit till stånd, det icke finns behov av differentierande

Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

45

bestämmelser för stud och landsbygd i detta hänseende. I detta sammanhang
bör det övervägas huruvida de redan nu existerande bestämmelserna
om stads uppdelning i valkretsar för val av stadsfullmäktige kan jämkas
så, att gränserna för landstingsvalkrets och stadsfullmäktigevalkrets alltid
sammanfalla.

Slutligen kan nämnas, att länsstyrelsen i Östergötlands län och Älvsborgs
läns landsting förklarar att frågan om valkretsindelning icke
kan bedömas isolerad från frågan om valmetoden och
därför icke tar ställning till utredningens förslag. Länsstyrelsen i Jönköpings
län påpekar likaledes sambandet mellan nyssnämnda båda frågor och
inskränker sig till att framhålla att en ökning av möjligheterna att inrätta
större valkretsar är välbetänkt och ändamålsenlig.

Valmetoden.

Som nämnts har utredningen ansett att slutlig ställning till frågan om
valmetoden bör tagas först i samband med den definitiva utformningen av
valordning för andrakammarvalen. Av remissinstanserna ansluter sig
över trettio antingen uttryckligen till denna mening eller avstår från
yttrande i frågan under hänvisning till att utredningen icke framlagt
något förslag. De som förklarar sig gilla utredningens ställningstagande
understryker i allmänhet vikten av att samma valsystem gäller för landstingsval
och andrakammarval.

Länsstyrelsen i Gotlands län, som tillhör ifrågavarande grupp och förklarar
sig icke kunna nu taga ställning till spörsmålet om valmetod, tillfogar
emellertid att av de utav utredningen diskuterade metoderna någon
av de jämkade metoderna I (1,25) och II (1,3) är att föredraga.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför.

Önskvärdheten av att, om möjligt, samma valmetod kommer till användning
vid val till riksdagens andra kammare, landsting och av olika slags
fullmäktige bör framhållas. För allmänheten måste det te sig som mest
enkelt och naturligt, att väljarnas röster tagas i beräkning efter samma
principer vid samtliga allmänna val. Härtill kommer, att myndigheternas
och partiernas arbete skulle underlättas, om samma valmetod komme att
tillämpas vid samtliga direkta val.

För att förverkliga dessa allmänna önskemål kunna flera olika lösningar
tillgripas. Man kan således antingen ändra på valkretsindelningen
eller på valmetoden. Men även en kombination av dessa båda åtgärder kan
tänkas och det tycks vara en sådan lösning med större valkretsar och någon
jämkad uddatalsmetod, som närmast föresvävat utredningen. Frågan
om tilläggsmandat kan också övervägas.

En höjning av valkretsarnas storlek på sätt utredningen förordat och
en övergång till någon jämkad uddatalsmetod torde åtminstone kunna förväntas
medföra något bättre proportionalitet i landstingen än nuvarande
valsätt. Med hänsyn härtill har länsstyrelsen icke något att erinra mot ett
genomförande av utredningens förslag.

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anför, att den i sitt yttrande över utredningens
betänkande rörande valsättet vid val till riksdagens andra kammare
ansett, att Droops metod varit att föredraga framför andra då ifrågasatta
valmetoder. Länsstyrelsen är av den uppfattningen att denna metod
skulle vara att föredraga jämväl vid landstingsvalen. Då emellertid även
de jämkade uddatalsmetoderna kan anses innebära tillfredsställande lösningar
av valsättsfrågorna och då utredningen icke tagit slutlig ställning
till vilken metod som bör tillämpas vid landstingsvalen, godtar länsstyrelsen
vad utredningen nu anfört i valsättsfrågan.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län förordar likformighet mellan landstingsvalen
och andrakammarvalen i fråga om valmetoden. Man bör välja en metod
som är lättförståelig även för väljarna. Från denna utgångspunkt är
den rena uddatalsmetoden att föredraga. I övrigt saknar länsstyrelsen anledning
att ingå på bedömande av de olika metoderna.

Två landsting avstyrker ä n d r i n g av den nu gällande valmetoden.
Stockholms läns landsting anser att utredningen icke visat tillräckligt
starka skäl för ändring av gällande grunder för mandatfördelningen. Västmanlands
läns landsting anför.

På en proportionell valmetod, avseende kommunala val måste man uppställa
ett bestämt krav. Den skall vara så beskaffad, att den oförändrad
kan begagnas vid alla kommunala val och vid val inom de kommunala församlingarna.
Att begagna flera proportionella valmetoder kan endast bli
en källa till ständiga misstag och missförstånd. Något behov av flera proportionella
valmetoder finnes dessbättre heller icke ur kommunala synpunkter.
De sakkunniga ha heller icke ens försökt visa att de kommunala
valen till sin natur äro så olika, att de skulle kräva en omständlig och
förvillande differentiering av valmetoden. Den mindre avvikelse, som nu
finnes i sammanräkningsförfarandet vid val inom kommunala församlingar,
torde böra tillrättaläggas, så att den helt överensstämmer med den som
tillämpas vid de allmänna valen till landstingen och primärkommunernas
fullmäktigeförsamlingar. Bli dessa ändringar verkställda, finnes från kommunernas
sida icke någon ytterligare önskan om förändringar. En 40-årig
erfarenhet har visat, att den nuvarande ordningen fungerar väl. De obetydliga
avvikelser från vad som kan anses vara full proportionalitet, som kommittén
redovisar, bestyrker även att den nuvarande ordningen ur rättvisesynpunkt
fyller alla rimliga krav.

De sakkunniga eftersträva även eu metod som kan göra kartellerna överflödiga.
Huruvida någon sådan metod kan konstrueras undandrager sig
landstingets bedömande. Att den jämkade uddatalsmetod, som prövades
vid 1952 års andrakammarval misslyckades i detta hänseende är redan bevisat,
bl. a. med exempel från Gotlands läns valkrets. Valsiffrorna från ett
antal valkretsar där det största partiet har mer än hälften av alla avgivna
röster, visa också att de mindre partierna erhålla en mycket bredare säkerhetsmarginal
för sina mandat om de gå i kartell, än om de avstå från
kartell. Enligt all hittillsvarande erfarenhet kommer detta att innebära att
kartellerna kommer att begagnas i stor omfattning därest denna valmetod
stadfästes för de allmänna valen. Om landstinget sålunda redan av denna

47

Kungi. Maj:ts proposition nr 71.

anledning måste avstyrka ett ur kommunala synpunkter helt omotiverat
experimenterande med nya valmetoder, finnes även ur andra allmänna synpunkter
giltiga skäl att avråda från tillämpning av någon form av uddatalsmetod.
Alla sådana metoder förutsätta att man sätter in en spärregel.
Avstår man från spärr betyder uddatalsmetoden nästan undantagslöst, att
en minoritet av väljare kan tillsätta majoriteten av de valda. Varje spärrregel
betyder å andra sidan att den för tillfället härskande majoriteten
utövar ett godtycke mot minoriteten. Man måste därför förutsätta att spärrregeln
kommer att bli föremål för ständiga attacker från de partier, vars
storlek medför, att de ständigt måste känna sig hotade av spärren. I hela
den diskussion, som förts om huruvida spärren skall sättas in vid 1,25, 1,8
eller 1,4 eller något annat lika godtyckligt valt tal, har det också framskymtat
att man kan »ändra efter behov». Landstinget avstyrker bestämt
införande av en valmetod, som skulle medföra en långvarig och svårbotad
förtroendekris inom vårt offentliga liv.

Landstinget vill vidare fästa uppmärksamheten på det orimliga i att landstingsvalkretsarnas
storlek och valsättet till landstingen skulle helt underordnas
hänsynen till förstakammarvalen, en uppgift som landstingen ha
att utöva en gång vart åttonde år, med bortseende från vad som är praktiskt
och hävdvunnet för de många viktiga uppgifter landstingen ha att
årligen taga befattning med. Skulle statsmakterna icke kunna tolerera den
obetydliga avvikelsen från full riksproportionalitet i första kammarens
sammansättning, som den nuvarande valmetoden medför, torde valen av
ledamöter i första kammaren böra anförtros åt annat valkollegium än
landstingen.

Ett positivt uttalande om viss valmetod göres av länsstyrelsen
i Norrbottens län, som yttrar.

För att exakt kunna bedöma hur de olika jämkade uddatalsmetoderna
tillgodose kravet på proportionalitet skulle man behöva göra en mera detaljerad
analys än vad de i betänkandet redovisade totaljämförelserna innebära.
Länsstyrelsen har icke haft tillfälle att göra en sådan vidlyftig matematisk
operation, men vill framhålla att det förefaller som om antingen
uddatalsmetoderna II och III eller Droops metod bör kunna komma till
användning. Den droopska metoden garanterar en — totalt sett — mindre
avvikelse från den fullständiga proportionaliteten än uddatalsmetoderna
II och III. Då emellertid den droopska valmetoden på grund av sin utformning
måste anses ohanterlig och tidsödande att praktiskt tillämpa och skulle
kunna förorsaka en ytterligare försening av röstsammanräkningen, har
länsstyrelsen ansett sig böra förorda att någon av uddatalsmetoderna II
och III kommer till användning vid landstingsvalen.

Några länsstyrelser uttalar sig för användande av ut j ämningssy st
e in. Länsstyrelsen i Södermanlands län anför att oavsett huruvida
d’Hondts regel ersättes med någon annan av de av utredningen undersökta
fördelningsreglerna eller ej kan det ofta inträffa att i de särskilda valkretsarna
betydande minoritetsgrupper blir utan motsvarande representation.
Länsstyrelsen anser därför att man — i första hand genom någon lämplig
mandatutjämningsmetod — nu bör bringa frågan om valsättet till en lösning,
som i högsta möjliga grad tillgodoser kravet på proportionell rättvisa.

48 Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

Därvid bör samma principer följas beträffande andrakammar- och landstingsval.

Länsstyrelsen i Östergötlands län förklarar sig icke vara beredd att nu
taga ställning till frågan om valsättet, detta emedan likformighet bör råda
med andrakammarvalen och metoden för dessa val icke blivit definitivt
bestämd. Rent principiellt finner länsstyrelsen dock det valsätt vara att
föredraga, som ger det ur proportionalistisk synpunkt jämnaste och mest
rättvisa resultatet. I detta avseende torde det i Danmark använda valsättet
med tilläggsmandat uppfylla högt ställda anspråk och vara övriga av utredningen
behandlade metoder klart överlägset.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anför.

Länsstyrelsen anser, att valsättet till landstingen bör utformas på ett sådant
sätt att det garanterar största möjliga rättvisa mellan partierna. Med
utgångspunkt härifrån och under förutsättning att valkretsindelningen ej
slopas, kan länsstyrelsen icke dela kommitténs betänkligheter mot varje
system byggt på principen om tilläggsmandat. Det torde dock vara ostridigt,
att intet annat valsätt ger ett proportionellt lika jämnt och rättvist
utslag som tilläggsmandatsystemet. Detta system torde även utgöra den
bästa metoden då det gäller att göra karteller överflödiga. Valmetoden blir
visserligen mera komplicerad men komplikationerna torde dock kunna reduceras
och svårigheterna undanröjas. Utredningen söker genom vissa
exempel belysa de ojämnheter, som kunna uppstå i de enskilda valkretsarna
vid ett utjämningssystem, men dessa ojämnheter torde kunna begränsas
genom införande av spärrbestämmelser. Därigenom skulle man
även kunna motverka ökad partisplittring. Utredningens invändning, att
en begränsning av rätten att erhålla tilläggsmandat synes strida mot principerna
för ett utjämningssystem, synes alltför teoretisk. Det torde icke
vara nödvändigt att av principiella skäl driva utjämningssystemet så långt,
att olägenheter ur andra synpunkter måste uppstå.

Skulle det emellertid visa sig omöjligt att nå fram till en lösning av valsättsfrågan
enligt systemet med tilläggsmandat torde man höra välja en
lösning enligt den modifierade uddatalsmetodens principer. Av utredningen
verkställda beräkningar utvisa emellertid att talet 1,4 som första divisor
är för stort. Ett ur proportionell synpunkt bättre resultat åstadkommes,
om man använder den av utredningen såsom jämkad uddatalsmetod I betecknade
metoden med talet 1,25 som första divisor.---

Länsstyrelsen anser dock i likhet med utredningen att vissa skäl tala för
att samma valmetod bör gälla vid andrakammar- och landstingsval. Slutlig
ställning till detta spörsmål torde böra tagas först i samband med den
definitiva utformningen av valordningen för valen till riksdagens andra
kammare.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län förordar utjämningssystem med tilläggsmandat
och anför vidare.

En av majoritetens invändningar mot ett utjämningssystem är den, att
ett sådant skulle bli alltför komplicerat i tillämpningen. När det gällde valordningen
vid andrakammarvalen hävdade länsstyrelsen, i skrivelse den 30
januari 1952, samma mening. Beträffande landstingsvalen åter torde metoden
icke behöva bli av samma invecklade art, då det ju här blir fråga om

49

Kungl. Maj ds proposition nr 71.

eu och samma sammanräkningsmyndighet för utseende av innehavare av
mandat och av tilläggsmandat. Ej heller synes man böra fästa avgörande
vikt vid den försvagning av valens karaktär av personval, som metoden
eventuellt kunde innebära; denna valkaraktär torde redan till stor de! få
anses ha gått förlorad därigenom att röstning numera i mycket stor utsträckning
sker på parti i stället för på person. Länsstyrelsen kan ej heller
dela utredningens uppfattning om angelägenheten av att samma valmetod
gäller för andrakammar- och för landstingsval. Övervägande skäl synas
sålunda tala för en tillämpning av här berörda valsystem vid landstingsval.

Av övriga av utredningen undersökta och diskuterade valmetoder överensstämmer
den s. k. rena uddatalsmetodens utslag bäst med den fullständiga
proportionaliteten. Denna metod har utredningen ansett vara icke
godtagbar, då den skulle gynna uppkomsten av småpartier samt kunna leda
till partisprängningar. Så är otvivelaktigt fallet, men länsstyrelsen ifrågasätter
om detta har någon större betydelse för landstingens vidkommande.
Här är ju icke fråga om regeringsunderlag eller garantier för en funktionsduglig
regering. Därest en spärr ändock skulle anses nödvändig, bör denna
göras så liten som möjligt. Avvikelse från kravet på proportionell rättvisa
åt partierna bör nämligen ske endast av tvingande skäl.

Slutlig ställning till frågan om lämpligaste uddatalsmetod synes emellertid
icke kunna tagas, förrän beslut fattats om principerna för valkretsindelningen.
Ju mindre valkretsarna göras, desto starkare måste i den proportionella
rättvisans intresse framhållas kravet på att den första divisorn
eller spärren icke göres för stor. Skulle den av länsstyrelsen förordade metoden
med tilläggsmandat däremot komma att genomföras, torde av denna
anledning ändring i gällande valkretsindelning överhuvud icke vara påkallad.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län förordar utjämningssystem med tillläggsmandat
eller — i fråga om de av utredningen diskuterade metoderna
—- jämkad uddatalsmetod med lägre första divisor än 1,4.

Frågan om valmetod för de kommunala fullmäk tigvalen
beröres i några yttranden. Som förut nämnts framhåller länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län önskvärdheten av att om möjligt samma
valmetod kommer till användning vid val till riksdagens andra kammare,
landsting och av olika slags fullmäktige. Samma uppfattning har länsstyrelserna
i Gävleborgs och Kopparbergs län. Sistnämnda länsstyrelse anför.

Att tillämpa olika metoder vid de kommunala fullmäktigvalen och landstingsvalen
måste enligt länsstyrelsens mening framstå som mindre tilltalande.
Då båda valen ske samtidigt, skulle det givetvis för väljarna framstå
som svårförklarligt, att deras röster vid det ena valet toges i beräkning
efter vissa principer, medan vid det andra valet andra principer tillämpades.
Mot ett sådant förfarande talar också det förhållandet, att även fullmäktige
i städer, som ej deltaga i landsting, komma att utses enligt annan
metod än landstingens ledamöter. Eftersom dessa fullmäktige liksom landstingen
deltaga i val av ledamöter av riksdagens första kammare, måste
det framstå som egendomligt att förstakammarledamöterna från vissa delar
av landet skulle utses enligt ett valsystem och i andra delar av landet
enligt ett annat. Med hänsyn till dessa omständigheter synes böra utredas,

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 sand. Nr 71.

50 Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

huruvida icke enhetliga regler böra kunna uppställas för samtliga kommunala
val.

Av vad tidigare sagts framgår, att Västmanlands läns landsting anser en
och samma valmetod böra komma till användning vid alla kommunala val,
även sådana inom de kommunala församlingarna.

Departementschefen.

Den provisoriska valordning, som tillämpades vid 1952 års allmänna val
till riksdagens andra kammare, tillkom i syfte att utpröva ett system för
mandatfördelning vid proportionella val, vilket bättre än den dittills för
dessa val tillämpade d’Hondtska regeln uppfyllde berättigade krav på att
ge ett proportionellt rättvisande resultat och därmed göra bruket av karteller
onödigt. Såsom anfördes i den proposition, varigenom förslag till nämnda
provisoriska valordning förelädes riksdagen, hade det allmänt betraktats
som en olägenhet att kartellväsendet kommit att få den vidsträckta tillämpning
vid andrakammarvalen som varit fallet. Från allmän synpunkt kan
mot kartellbildning invändas att den mången gång innebär att ett samgående
uteslutande av valtaktiska skäl äger rum mellan partier, vilka i
fråga om politisk inriktning så skiljer sig från varandra, att samverkan
mellan dem icke framstår som naturlig. För väljarna kan i sådana fall
kartellbildning medföra att de nödgas stöda ett parti, vars politik de ogillar
i väsentliga frågor. Härtill kommer att samgående i kartell kan medföra
avsevärda ojämnheter i mandatfördelningen mellan partierna inom kartellen.

Samtidigt med att man alltså för att göra kartellerna onödiga önskade
förbättra metoden för mandatfördelning hade man uppmärksamheten riktad
på att en för långt driven proportionalitet i sin tur innebär olägenheter,
i det att den i alltför hög grad gör det möjligt för mindre partier att förvärva
mandat och därför innebär risk för partisplittring. Likaså beaktades
att vissa diskuterade metoder, som otvivelaktigt skulle ge ett i erforderlig
grad rättvist resultat, innebar att valets lokala anknytning i viss mån
skulle gå förlorad genom att kontakten mellan väljarna och de valda minskades
eller eljest partihänsyn komme att alltför mycket dominera på
bekostnad av de personliga momenten eller genom att utslagen i valkretsarna
förlorade i betydelse.

Ur i huvudsak de nu nämnda förutsättningarna framkom det provisoriska
valsystemet, som utgjordes av en jämkad uddatalsmetod med första divisorn
1,4, d. v. s. den metod som folkomröstnings- och valsättsutredningen
i sitt nu ifrågavarande betänkande betecknat såsom jämkad uddatalsmetod
III. Jämsides med att denna metod infördes för valperioden 1953—1956
borttogs för samma tid möjligheten till teknisk valsamverkan genom an -

51

Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

vändande av kartell- och fraktionsbeteckningar. Att det nya valsystemet
gjordes provisoriskt berodde på en önskan att pröva dess verkningar i
praktiken innan ett definitivt beslut fattades.

En förbättrad proportionalitet i valutfallet kan uppnås — utom genom
ändring av fördelningsmetoden — genom att öka antalet mandat i valkretsarna,
d. v. s. i allmänhet utvigda dessa, eller helt slopa valkretsindelningen.
I detta hänseende gick man vid 1952 års reform av andrakammarvalen
icke längre än att man genom en ändring av riksdagsordningen sörjde för
att i framtiden icke alltför få mandat — i allmänhet ej under fem — kommer
att finnas i kretsarna.

Under senare tid har vid flera tillfällen i riksdagen framförts förslag,
soin syftat till att även vid landstingsvalen bättre tillgodose proportionalitetssynpunkten.
Två reformvägar har berörts i dessa förslag, nämligen
dels en förstoring av valkretsarna och dels en ändring av fördelningsmetoden
till någon form av utjämningsförfarande. —- Det har ansetts lämpligt
att frågan om reformering av det proportionella valsättet vid landstingsvalen
utreddes av folkomröstnings- och valsättsutredningen, vilken tidigare
fått i uppdrag att göra motsvarande undersökning för andrakammarvalens
del.

Det synes mig rent principiellt följdriktigt, att en så genomgripande
reform av andrakammarvalen som att borttaga förutsättningen för kartellväsendet
följes av en motsvarande ändring för landstingsvalens del, detta
bl. a. med tanke på landstingens uppgift att välja ledamöter av första
kammaren. Jag anser även att en sådan ändring beträffande andrakammarvalen
och landstingsvalen om möjligt bör föranleda motsvarande ändring
beträffande fullmäktigvalen i kommunerna. Hittills har man eftersträvat,
att den proportionella valmetoden skall vara i huvudsak densamma
vid alla de nu nämnda slagen av val. Icke minst ur praktisk synpunkt har
en sådan likformighet varit en stor fördel.

Vid sin prövning rörande verkningarna av det gällande valsystemet vid
landstingsvalen har utredningen funnit att detta, tillämpat i förening med
karteller, fungerat tämligen väl om hänsyn blott tages till proportionalitetskravet.
I vissa fall har dock påfallande ojämnheter i mandattilldelningen
till partierna inträffat. Kartellväsendet har vid landstingsvalen efter
hand fått en i stort sett lika omfattande tillämpning som fallet var i
fråga om andrakammarvalen före 1952 års ändring. Kartellernas betydelse
framgår av att vid de tre senaste landstingsvalen samgående i kartell
medfört en omfördelning av partiernas representation med omkring 90
mandat för varje val. För utredningen har det varit ett väsentligt intresse
att ordningen för valen utformas på ett sådant sätt att erforderlig proportionalitet
vinnes utan att kartellbildning behöver tillgripas. — För egen del
finner jag av utredningens här förut återgivna siffermaterial och analys
av det nuvarande systemets verkningar klart framgå att valsättet vid lands -

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

tingsvalen behöver reformeras för att vinna det nyssnämnda syttet. Av
samma uppfattning är så gott som alla remissmyndigheterna.

Liksom i fråga om andrakammarvalen har utredningen anvisat två vägar
på vilka man kan nå fram till en i proportionellt hänseende godtagbar
mandatfördelning utan användande av karteller: utvidgning av valkretsarna
och införande av ny fördelningsmetod. I båda fallen kan man —
om man blott har proportionalitetskravet för ögonen — komma mycket
långt i exakthet. Genom att göra valkretsarna mycket stora eller helt
slopa valkretsindelningen eller genom att vid mandatfördelningen tillämpa
utjämningsförfarande kan en hög grad av matematisk rättvisa åstadkommas.
Utredningen har emellertid ej velat förorda så långt gående lösningar.
Anledningen är de förut berörda olägenheter — avsteg från principen om
lokal representation, eftersättande av utslagen i valkretsarna — som då
skulle uppkomma. Utredningen, som alltså avvisat tanken på utjämningssystem,
har förordat en försiktig utvidgning av valkretsarna. I fråga om
fördelningsmetoden bär utredningen avstått från att framlägga något
förslag.

På de av utredningen anförda skälen ansluter jag mig till utredningens
uppfattning att en valkretsindelning alltjämt bör bestå och att en mycket
stor utvidgning av kretsarna icke bör ske liksom att utjämningsförfarande
ej bör tillämpas. I fråga om valkretsindelningen delas utredningens ifrågavarande
mening av de allra flesta remissmyndigheterna. Beträffande utjämningsförfarande
kan jag särskilt åberopa, att 1952 års beslut innebar att
en dylik valmetod för andrakammarvalen underkändes och att skälen
härför gör sig gällande även i förevarande sammanhang.

Då det för utredningen gällt att utforma förslag till nya regler om valkretsindelning,
har utredningen till en början upprättat två utkast till
indelning, betecknade A och B. Utkast A innebär att nuvarande antalet
valkretsar, nämligen 193, minskats till 159. Enligt utkast B har förstoringen
av kretsarna drivits än längre; antalet är enligt detta utkast 139. Utkasten
är att betrakta såsom principlösningar, som icke gör anspråk på att i
varje detalj utgöra den lämpligaste utformningen. Med hänsyn till sin inställning
att valkretsarna bör utgöra så naturliga enheter som möjligt
i fråga om befolkningsförhållandena, samfärdseln och det ekonomiska livet
och till de föreliggande faktiska möjligheterna till utvidgning har utredningen
stannat för att förorda att en omreglering icke bör sträckas längre
än att i huvudsak de riktlinjer följs, som lagts till grund för utkast A. I
enlighet härmed och på grund av överväganden, för vilka jag tidigare
redogjort, har utredningen uppgjort sitt förslag till ändring av landstingslagens
regler om valkretsindelning. Förslaget innebär i huvudsak följande.

Den nuvarande regeln om tilldelningen av mandat till valkretsarna bibehålies
oförändrad. För varje krets skall alltså utses en landstingsman och
därutöver efter folkmängden en landstingsman för varje fullt tal av 5 000.

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

— Liksom f. n. skall indelningen, såvitt avser landsbygden, där så lämpligen
kan ske verkställas efter domsaga eller tingslag. Den nuvarande hänvisningen
till häradsindelningen har däremot borttagits. — Den nuvarande
allmänna minimigränsen för valkretsarnas storlek har bibehållits och utvidgats
till att avse även stad som utgör egen valkrets. Gränsen är bestämd
på det sätt, att varje valkrets skall ha sådan storlek att där koinmer att
utses minst fem landstingsmän. Detta innebär att landstingskretsar med
mindre folkmängd än 20 000 icke skall bildas. Från regeln göres emellertid
liksom i gällande rätt undantag för det fall att det skulle medföra synnerlig
olägenhet att följa regeln. 1 dylikt fall får mindre valkrets bildas, dock
ej mindre än att invånarantalet är minst 15 000. — Utredningen bibehåller
systemet att maximibegränsa sådana valkretsar, som icke utgöres av en
ensam kommun. Gränsen har emellertid höjts från nuvarande 9 till 11
mandat, innebärande att valkrets kan ha en folkmängd på intill 55 000
invånare. Även i fråga om maximibegränsningen medgives undantag; förutsättningen
är här att särskilda skäl föreligger. För stad liksom för annan
kommun, som utgör egen valkrets, gäller ingen maximering. — Beträffande
stad har i förslaget gjorts den ändringen i förhållande till gällande rätt, att
det befolkningstal, vid vilket stad skall bilda egen valkrets, höjts från 15 000
till 20 000. Regeln har vidare försetts med undantag för det fall att särskilda
skäl talar för att med staden sammanföra ytterligare kommuner
till en valkrets. Stad med mindre folkmängd än 20 000 skall enligt förslaget
förenas med annan stad eller andra städer eller med angränsande landsbygd
till en valkrets. Sistnämnda stadgande företer den skiljaktigheten i
förhållande till vad som nu gäller, att bildandet av flerstadsvalkretsar icke
givits principiellt företräde framför sammanläggning av stad med landsbygd.
Såsom förut nämnts kan undantagsvis även stad med ett invånarantal
på mellan 15 000 och 20 000 utgöra egen valkrets.

Av de 47 remissinstanser, som inkommit med yttrande, har ett 30-tal
tillstyrkt utredningens förslag eller lämnat detsamma utan erinran. Detta
innebär dock icke alltid att man givit sin anslutning även till den skisserade
tillämpning av förslaget som innefattas i utkastet A. Ett par landsting
avstyrker förslaget helt eftersom ändring anses onödig. I övrigt yrkas i
några yttranden att maximigränsen skall höjas eller borttagas och från
ett par håll att skillnaden i indelningshänseende mellan land och stad
skall helt slopas. I tre remissvar anföres att frågan om valkretsindelningen
ej kan bedömas isolerad från frågan om en reform av valmetoden.

Förut har jag förklarat att jag ansluter mig till utredningens uppfattning
att en utvidgning av valkretsarna bör ske med en viss försiktighet,
så att icke valens lokala anknytning går förlorad. Kretsarna bör vidare
i möjligaste mån utgöra naturliga enheter. Enligt min mening har utredningen
gjort en i stort sett lämplig avvägning, då den på grundval av
de i lagförslaget återgivna riktlinjerna såsom principlösning upprättat

54

Kungl. Maj. ts proposition nr 71.

utkast till en indelning i 159 valkretsar. Såsom utredningen visat vinnes
genom en sådan förstoring en avsevärd förbättring i proportionellt hänseende
vid fördelning av mandaten enligt den nu tillämpade d’Hondtska
regeln. Å andra sidan går förstoringen icke så långt att de nyss nämnda
nackdelarna med mycket stora kretsar behöver uppstå. .Tåg anser därför
att man bör eftersträva en indelning av i stort sett den karaktär som
anges i utkast A. Härmed här jag givetvis icke velat uttala mig om detaljerna
i detta utkast.

Såsom utredningen anfört är icke en valkretsförstoring enligt ifrågavarande
riktlinjer tillfyllest för att vid valen undanröja förutsättningen för
kartellväsendet. Reformen måste därför kombineras med en ändring av
valmetoden. Senare kommer jag också att förorda en sådan ändring. För
att uppnå det avsedda syftet kan emellertid även andra möjligheter tänkas
än dem som återges i betänkandet. Jag har låtit pröva olika sådana lösningar
och därvid funnit att man vid en ändring beträffande valkretsindelningen
lämpligen kan gå något längre än utredningen föreslagit. På några punkter
vill jag därför föreslå ändring i utredningens lagförslag utan att dock
detta innebär att den allmänna karaktären av indelningsreformen ändras.

Ökning av antalet mandat i en valkrets kan ske antingen genom att vidga
kretsen och därigenom öka befolkningstalet, som ju ligger till grund för
mandattilldelningen, eller genom att vid oförändrat befolkningstal ändra
grunderna för tilldelningen av mandat. Utredningen har, såsom framgår
av vad jag förut sagt, prövat möjligheten att låta tilldelningen ske så, att
varje valkrets erhåller ett mandat jämte, efter befolkningstal, ett mandat
för varje fullt tal av 4 000. Detta skulle emellertid leda till en så avsevärd
ökning av antalet ledamöter i de olika landstingen att utredningen icke
velat förorda en sådan ändring, ehuru utredningen ansett att för de minsta
landstingen någon förstärkning från vissa synpunkter kunde anses önskvärd.
Ett sätt att åstadkomma en mindre ökning, mot vilken inga sådana
betänkligheter gärna kan hysas, är att låta tilldelningen ske, icke som nu
efter fullt 5 000-tal, utan efter påbörjat tal av 5 000. Därigenom skulle
varje valkrets erhålla ett mandat mer än enligt den nuvarande regeln. Även
en sådan ökning av mandattalet är givetvis ägnad att påverka fördelningen
i sådan riktning att kartellväsendet förlorar i betydelse. Jag förordar att
reglerna om mandattilldelning till valkrets ändras så, att i valkrets skall
utses en landstingsman jämte, efter folkmängden, en landstingsman för
varje påbörjat tal av 5 000.

Som nämnts föreslår utredningen en minimigräns för valkretsarna å 5
mandat, motsvarande enligt utredningens tilldelningsregel ett befolkningstal
av 20 000. Till begränsningsregeln har knutits ett undantagsstadgande
för speciella fall. De i utkast A upptagna valkretsarna håller sig emellertid
i allmänhet betydligt över 20 000-gränsen. Merendels uppgår befolkningstalet
till över 25 000. Undantag utgör ett tjugutal städer eller valkretsar

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

bildade av flera städer och vidare några få landsbygdsvalkretsar. Av de
senare är två belägna på Gotland, där speciella förhållanden råder, och tre
i Norrland. — Eftersom jag anser att utkast A utgör en i princip lämplig
lösning finner jag det angeläget att lagreglerna utformas så, att i allmänhet
icke mindre valkretsar bildas än som förutsatts i utkastet. På grund härav
vill jag föreslå, att minimigränsen för valkrets, som icke utgörgs av en
stad, sättes till 25 000 invånare. Med hänsyn till den nyssnämnda jämkningen
av tilldelningsregeln bör i lagen minimigränsen anges så, att i valkrets,
som här avses, skall utses minst sju landstingsmän. Den av utredningen
föreslagna undantagsregeln innebär, att om iakttagandet av bestämmelsen
om minimigräns skulle medföra synnerlig olägenhet, så får område
med lägre invånarantal, dock minst 15 000, utgöra valkrets. Även enligt
min mening är det erforderligt att i särskilda fall kunna gå ned under den
vanliga minimigränsen. Detta kan t. ex. komma att visa sig nödvändigt
inom glesbebyggda trakter, där tillämpning av huvudregeln skulle innebära
att valkretsen fick en alltför stor geografisk utsträckning. Jag förordar därför
att det stadgas, att om särskilda skäl därtill äro, område med mindre
folkmängd än som eljest fordras må utgöra valkrets, men att dylik krets
dock skall ha mer än 15 000 invånare. Vid prövningen huruvida i ett visst
fall särskilda skäl föreligger för tillämpning av undantagsregeln bör även
viss hänsyn kunna tagas till ett önskemål att bevara en bestående valkrets,
som väljarna vid tidigare val vant sig vid att räkna med, särskilt om valkretsens
invånarantal ligger nära det i lagen föreskrivna minimitalet.

Utredningens maximiregel, att utan särskilda skäl kommuner gemensamt
icke må utgöra en valkrets där flera än elva landstingsmän skall utses,
innebär att en sådan sammansatt krets kan uppgå till 55 000 i befolkningstal
men i allmänhet icke mer. Av skäl som jag förut anfört anser
jag mig icke kunna förorda att maximibegränsningen slopas. Jag finner
den av utredningen föreslagna gränsdragningen i huvudsak lämplig. Med
hänsyn till höjningen av minimigränsen finner jag det emellertid motiverat
att höja även maximigränsen något. Jag förordar att den bestämmes till
13 mandat.

Beträffande indelningsreglerna för stad kan jag ansluta mig till utredningens
förslag. Vad jag förut sagt om möjligheten att tillämpa undantagsregeln
för att i speciella fall trots bestämmelsen om minsta invånarantal
bevara en vid tidigare val använd valkrets gäller naturligtvis även här.

I övrigt anser jag utredningens lagförslag i sak lämpligt och förordar
därför att det genomföres. Såsom utredningen anfört är det önskvärt att
en nv indelning i enlighet med de nya reglerna kan tillämpas redan vid
landstingsvalen innevarade år. Med tanke på att nya regler om valkretsindelning
kunde komma att införas och att därför jämkningar i bestående
indelning, som enligt huvudregeln i 12 § landstingslagen skulle beslutas
vid lagtima möte 1953, kunde komma att visa sig helt onyttiga meddelades

56

K ungt. Maj.ts proposition nr 71.

genom lag den 22 maj 1953 (nr 271) generellt anstånd med att besluta jämkningar
till urtima möte sist före april månads utgång 1954. De nu föreslagna
ändringarna i landstingslagen bör därför träda i kraft så tidigt, att
de kan tillämpas vid urtima möten inom nämnda tid.

.lag övergår nu till frågan om införande av en ny valmetod.

Utredningen har efter ingående prövning av olika tänkbara fördelningsmetoder
förklarat, att envar av de jämkade uddatalsinetoderna I, II och
III (med resp. 1,25, 1,3 och 1,4 som första divisor) samt Droops metod från
olika utgångspunkter kan anses lämplig att ersätta den hittills tillämpade
d’Hondtska fördelningsregeln. Utredningens närmare beskrivning av dessa
fyra metoder och de avseenden i vilka den ena eller andra av dem kan
anses äga ett visst företräde har jag redogjort för i det föregående.

Under förarbetena till den år 1952 genomförda provisoriska valmetoden
för andrakammarvalen diskuterades ett antal olika fördelningsregler. I propositionen
uttalades, att olika meningar och stor tveksamhet gjort sig gällande
inom utredningen och bland remissmyndigheterna och att det därför
syntes vanskligt att slutgiltigt taga ställning till spörsmålet hur valsättet
borde vara utformat för framtiden. Den metod som i propositionen förordades
— nämligen uddatalsmetoden med inlagd spärr för första mandatet
bestående i att första divisorn höjts till 1,4 — borde därför tills vidare
göras tillämplig endast för mandatperioden 1953—1956. Sedan därvid
erfarenheter vunnits av metodens verkningar i praktiken, skulle bättre möjligheter
föreligga att avgöra om den borde komma till användning även i
fortsättningen. — Mot vad sålunda yttrades gjorde riksdagen icke någon
erinran.

I nu förevarande ärende har utredningen ansett att mycket starka skäl
talar för att samma valmetod tillämpas vid landstingsvalen och andrakammarvalen
och att man därför borde taga ställning till frågan om metod
för landstingsvalen i samband med den definitiva utformningen av reglerna
för valen till andra kammaren. Det stora flertalet remissinstanser har antingen
uttryckligen anslutit sig till utredningens uppfattning härutinnan
eller också avstått från yttrande i denna del.

Jag har redan förut uttalat, att enligt min mening likformighet mellan
ifrågavarande slag av proportionella val bör eftersträvas. Eftersom man i
fråga om andrakammarvalen bestämde sig för en prövotid innan definitivt
beslut fattades, anser jag att detsamma bör ske även nu. Den jämkade uddatalsmetoden
III, som tillämpades vid andrakammarvalen 1952, synes icke
vara till sina verkningar eller sin konstruktion underlägsen de övriga metoder
som prövats i detta ärende. Snarare synes den ha det försteget framför
de andra att den dels — liksom Droops metod — bättre än de jämkade
metoderna I och II ger garantier mot uppdelning av partier, verkställd av
valtaktiska eller andra skäl, och dels är överlägsen Droops metod i kon -

57

Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

struktivt hänseende. Av nu anförda skäl vill jag föreslå, att genom en provisorisk
lag, avseende mandatperioden 1955—1958, den jämkade uddalalsmetoden
III (med 1,4 som första divisor) prövas för landstingsvalens del.

Jag har låtit verkställa en prövning av denna metod på 1946 och 1950 års
valsiffror vid en valkretsindelning enligt utredningens utkast A och under
tillämpning av den regel om antalet mandat i valkretsarna, som jag förut
förordat. Resultatet har redovisats i en tabell, vilken såsom bilaga D fogas
vid protokollet.

Liksom fallet var vid 1952 års reform torde införandet av en ny fördelningsregel,
som syftar till att göra kartellväsendet överflödigt, böra kompletteras
med ett förbud mot att å valsedel använda mer än en välj arbeteckning.
Jag föreslår därför att vid val för den ifrågavarande perioden
valsedlarna skall vara försedda med partibeteckning men att ingen annan
välj arbeteckning skall vara tillåten.

I kommunala vallagen gäller en och samma valmetod för val av landstingsman,
kommunalfullmäktige, municipalfullmäktige, stadsfullmäktige
och kyrkofullmäktige. Utredningen har ansett skäl tala för att en omläggning
av valsystemet för landstingsvalen får omfatta även fullmäktigvalen,
ehuru för de senare valens del behovet av en proportionalitetsförbättring
för att komma bort från kartellväsendet gör sig mindre gällande. I flera
av remissyttrandena har direkt påyrkats att likformigheten för samtliga
de kommunala valen skall behållas.

För att pröva verkningarna av den jämkade uddatalsmetoden III på
fullmäktigval har en uträkning gjorts rörande resultatet vid 1950 års val
i 46 städer och 208 landskommuner och köpingar för det fall att denna
metod tillämpats. En kortfattad promemoria, innehållande sammanfattande
anmärkningar rörande utfallet av prövningen, bifogas protokollet såsom
bilaga E. Prövningen ger vid handen alt avvikelserna från den fördelning,
som faktiskt skett vid valen, i allmänhet varit obetydliga. I själva
verket är också, såsom utredningen förutsett, vid fullmäktigvalen där fördelningen
gäller förhållandevis många mandat utsikterna till ett proportionellt
sett jämnt resultat gynnsammare än vid andra val och detta oavsett
vilken av de diskuterade metoderna — även d’Hondts regel — som
användes. Vid sådant förhållande och med hänsyn till önskvärdheten av
likformighet föreslår jag att den provisoriska valmetoden skall omfatta
även val till kommunalfullmäktige, municipalfullmäktige, stadsfullmäktige
och kyrkofullmäktige för mandatperioden 1955—1958 (beträffande stadsfullmäktige
i Stockholm perioden den 15 oktober 1954—den 14 oktober
1958).

I enlighet med vad jag nu förordat har inom inrikesdepartementet upprättats
förslag till dels lag angående ändring i lagen den 20 jnni 1927 (nr

58

Kungl. Maj:tsproposition nr 71.

3k9) om landsting och dels lag med vissa bestämmelser om kommunalval
för perioden 1955-—1958 m. m.

Beträffande särskilda stadganden i dessa lagförslag får jag anföra följande.

Speciell motivering.

Förslaget tilHag angående ändring i landstingslagen.

8 §•

I utredningens förslag till ändrad lydelse av denna paragraf har den förändring
vidtagits, att orden »fullt tal» av 5 000 utbytts mot »påbörjat tal».
Härom hänvisas till den förut lämnade allmänna motiveringen.

Länsstyrelsen i Örebro län anför i sitt yttrande över utredningens förslag.

Jämlikt 8 och It §§ i lagen om landsting bestämmes antalet landstingsmän
i de olika valkretsarna av landstingen med hänsyn till antalet invånare
i valkretsarna. Någon bestämmelse finnes emellertid ej om vilken
tidpunkt, som skall ligga till grund vid beräknandet av antalet invånare i
valkretsarna. Enligt praxis brukar antalet bestämmas med hänsyn till invånareantalet
i valkretsarna vid ingången av det kalenderår, varunder
landstingen beslutar i frågan. Därest landstingens beslut angående valkretsindelning
för nästkommande fyra-årsperiod jämlikt huvudregeln i
12 § i lagen om landsting ägt rum under år 1958, skulle antalet invånare
i valkretsarna den 1 januari 1958 varit avgörande för antalet landstingsmän.
Det synes emellertid tveksamt, huruvida invånareantalet sagda datum
även skall vara avgörande i de fall landstingen med stöd av lagen den
22 maj 1953 om anstånd i visst fall med beslut angående landstingsområdens
indelning i valkretsar in. m. först under år 1954 fatta beslut angående
valkretsindelningen. Länsstyrelsen anser det önskvärt, att lagens bestämmelser
i frågan förtydligas i detta sammanhang.

Departementschef en. Enligt såväl den gällande som den föreslagna lydelsen
av 8 § skall för varje valkrets utses, oavsett dess folkmängd, en
landstingsman och därutöver »efter folkmängden» visst antal landstingsmän.
Indelningen i valkretsar jämte det antal landstingsmän, som skall
för varje valkrets utses, fastställes av landstinget jämlikt stadgande i 11 §.
Om de förhållanden, vilka legat till grund för landstingets beslut enligt

11 §, så ändras att jämkning däri påkallas till följd av stadgandena i
8—10 §§ eller eljest sådan jämkning finnes nödig, äger landstinget enligt

12 § verkställa jämkningen. Detta skall ske vid lagtima möte året innan
val av landstingsmän nästa gång äger rum eller, där Konungen så förordnar,
vid urtima möte sist före april månads utgång det år valet förrättas.
— Med de nyss citerade orden »efter folkmängden» i 8 § avses folkmängden
enligt de senast offentliggjorda officiella befolkningsstatistiska uppgifterna.
Detta framgår klart av ett uttalande av konstitutionsutskottet (utlåtande
nr 6/1938) vid tillkomsten av den ändring i 12 §, varigenom det blev möjligt
att, efter Kungl. Maj:ts förordnande, fatta beslut om jämkning å urtima

59

Kungl. Maj. ts proposition nr 71.

möte sist före april månads utgång valåret. De avsedda officiella uppgifterna
innefattas i den av statistiska centralbyrån årligen publicerade redogörelsen
för folkmängden inom administrativa områden per den 31 december
nästföregående år. Denna uppgift brukar avlämnas till Kungl. Maj :t i
maj månad och blir först då offentlig. Vid de urtima landstingsmötena
föreligger alltså ännu inga senare officiella uppgifter än de som avser
den 31 december två år före valåret. Det var just med tanke härpå som
man valde utgången av april månad valåret som den sista tillåtna tidpunkten
för ifrågavarande urtima möten; därigenom.vanns att de året före
valet offentliggjorda befolkningssiffrorna kommer att läggas till grund
för landstingets beslut vare sig detta fattas året innan eller samma år
valet äger rum. — Av vad jag nu sagt torde framgå, att något förtydligande
i det av länsstyrelsen i Örebro län angivna hänseendet icke är erforderligt.

9 §.

Rörande denna paragraf, som innehåller huvudstadgandena om valkretsindelning,
har den huvudsakliga kommentaren lämnats tidigare.

Beträffande undantagsstadgandet från maximibestämmelsen i paragrafens
första stycke anger utredningen som exempel på tänkbara fall för dess
tillämpning följande.

Befolkningsutvecklingen kan lätt inom en ej avlägsen framtid medföra
att folkmängden i en del valkretsar kommer att något överstiga 55 000.
Under förutsättning att valkretsen i övrigt utgör en lämplig enhet, synes
emellertid den inträffade folkökningen icke böra i och för sig framtvinga
en uppdelning av kretsen. En fullt lämplig omreglering av valkretsindelningen
kan för övrigt ibland stöta på svårigheter av hänsyn till den naturliga
samhörigheten inom andra delar av landstingskommunen. I undantagsfall
kan det även tänkas uppkomma ett behov av att nyskapa en valkrets
med något högre invånarantal än det nyss nämnda. Så t. ex. kan vid inkorporering
till stad av ett tidigare landsbygdsområde befinnas lämpligt att
den återstående delen av den valkrets vari området förut ingått sammanföres
med en angränsande valkrets, även om folkmängden i den nybildade
kretsen skulle uppgå till ett något högre tal än 55 000.

Den höjning av maximigränsen utöver utredningens förslag, som skett
i departementsförslaget, torde komma att minska behovet av att tillämpa
undantagsregeln.

Det i andra stycket förekommande undantaget från regeln, att stad med
mer än 20 000 invånare skall bilda egen valkrets, har närmare utvecklats i
utredningens betänkande. Redogörelse härför har lämnats i det föregående.

Med avseende å det i andra stycket förekommande uttrycket »angränsande
landsbygd» anför länsstyrelsen i Malmöhus län, att enligt dess uppfattning
staden Ystad (med 13 175 invånare) bör utgöra en valkrets tillsammans
med Vernmenhögs, Ljunits och Herrestads domsaga med undantag
för den i domsagan ingående Herrestads kommun, som av särskilt skäl
bör föras till Färs domsaga. Eftersom Herrestads kommun helt omsluter

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

staden, skulle emellertid en sådan valkretsbildning komma i strid mot
bestämmelsen om stads sammanläggning med angränsande landsbygd.
Länsstyrelsen förordar därför uppmjukning av denna bestämmelse. — Med
anledning av detta yttrande vill jag framhålla, att den ifrågavarande bestämmelsen
har en principiell betydelse. Frågan huruvida stad och landsbygd
över huvud taget borde få förenas i valkretshänseende har tidigare varit
mycket diskuterad och den möjlighet som så småningom införts att anordna
sådana blandade valkretsar har tillkommit efter ingående överväganden.
Man har därvid icke ansett sig böra gå längre än att tillåta sammanläggning
av en stad med angränsande landsbygd, och jag kan ej förorda
att regeln nu ändras.

Beträffande regeln i tredje stycket, att indelningen såvitt angår landsbygden
skall verkställas efter domsaga eller tingslag, där så lämpligen
kan ske, yttrar länsstyrelsen i Jönköpings län, att i detta län indelningen
gjorts efter härad och att valkretsarna väl motsvarar de lokala intressena
och utgör naturliga enheter. Det bör därför enligt länsstyrelsens mening
fortfarande finnas möjlighet att, där så anses lämpligt, lägga häradsindelningen
till grund för valkretsindelning. — Till detta yttrande vill jag anmärka,
att den nuvarande regeln om indelning efter härad kan komma i
strid med principen att kommun icke får delas på flera valkretsar, eftersom
den nya kommunindelningen ej anpassats efter häradsindelningen. Bl. a.
av denna anledning bör regeln om delning efter härad nu utgå. Med hänsyn
till alt den föreslagna bestämmelsen om delning efter domsaga eller tingslag
skall tillämpas endast »där så lämpligen kan ske», föreligger tydligen möjlighet
att i särskilda fall följa häradsindelningen, förutsatt att härads- och
kommungränser icke skär varandra.

Angående tillämpning i särskilda fall av undantagsstadgandet i fjärde
stycket må här hänvisas till den förut lämnade allmänna motiveringen.

33 §.

Ändringen påkallas av att, enligt vad utredningen synes ha förutsatt, den
nuvarande regeln om kvalificerad majoritet bör bibehållas här. Förslag
om dess slopande har framlagts av kommunallagskommittén i dess betänkande
med förslag till ny landstingslag och torde få prövas samtidigt
som detta.

Ikraftträdandet.

Såsom tidigare nämnts avses att lagen skall sättas i kraft så tidigt, att
den kan tillämpas vid urtima landstingsmöten sist före utgången av april
månad 1954. 1954 års landstingsval — vid vilket den föreslagna nya valmetoden
skall prövas — bör nämligen ske i valkretsar, som anordnats i enlighet
med principerna i det nu förevarande lagförslaget. Jag kan alltså icke biträda
ett yrkande av Malmöhus läns landsting, att valkretsindelning som
fastställts år 1951 eller senare skall få tillämpas vid 1954 års val.

61

Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

Den nya lagen bör träda i kraft omedelbart efter utfärdandet. Den innebär
helt nya grunder för den indelning i valkretsar, som enligt 8 § skall
ske för val av landstingsmän. Följaktligen måste indelning efter de nya
grunderna — liksom även fastställande av antalet mandat i valkretsarna
enligt den nya regeln — äga rum före höstens val, således vid urtima landstingsmöten.
Dessa torde — liksom urtima möten för jämkning av valkretsindelning
enligt 12 § — böra äga rum före utgången av april månad valåret.
Uttrycklig bestämmelse härom har meddelats.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför, att Trelleborgs stad (med närmare
18 000 invånare) f. n. utgör egen valkrets och måhända snart uppnår det
enligt förslaget avgörande befolkningstalet 20 000, samt att det borde övergångsvis
stadgas att under liknande förhållanden en nu befintlig valkrets
skall kunna få bestå. — Med anledning av detta yttrande vill jag hänvisa
till vad jag i den allmänna motiveringen uttalat angående möjligheten att,
då särskilda skäl föreligger, med stöd av undantagsregeln i 9 § sista stycket
bevara en bestående valkrets, ehuru den till storleken ligger under den
allmänna minimigränsen. — Med anledning av ett av länsstyrelsen i Uppsala
län och länets landsting framställt yrkande, att Enköping (f. n. omkring
11 200 invånare) skall bevaras som egen valkrets vill jag anföra att
enligt min mening icke ens övergångsvis bör medgivas undantag från den
undre minimigränsen vid 15 000 invånare. Denna gräns bör vara absolut,
dock att talet 15 000 kan reduceras enligt 10 §.

Förslaget till lag med vissa bestämmelser om kommunalval för
perioden 1955—1958 m. m.

Som tidigare nämnts är avsikten att den föreslagna nya fördelningsmetoden
och systemet med blott en väljarbeteckning (partibeteckning) skall
prövas vid val av landstingsmän, kommunalfullmäktige, municipalfullmäktige,
stadsfullmäktige och kyrkofullmäktige för mandatperioden 1955—
1958 (beträffande stadsfullmäktige i Stockholm perioden den 15 oktober
1954—den 14 oktober 1958). Fråga är alltså ej blott om 1954 års ordinarie
val utan även om extra val (enligt t. ex. 13 och 14 §§ landstingslagen samt
14 och 18 §§ lagen om ordning och villkor för ändring i kommunal och
ecklesiastik indelning) samt olika slag av nyval och kompletteringsval, som
avser samma mandatperiod. Vidare bör de nya reglerna tillämpas vid sådana
särskilda röstsammanräkningar, som kan bli erforderliga på grund av stadgandena
i kommunala vallagen och som avser perioden 1955—1958. Med val
av landstingsmän avses givetvis även val av suppleanter för landstingsmän.

23 §.

Reglerna om valsedels beskaffenhet röner såtillvida inverkan av förslaget,
att kartell och fraktionsbeteckningar icke skall vara tillåtna. Å valsedel
skall emellertid utsättas partibeteckning.

62 Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

Enligt stadgandet i 23 § kommunala vallagen utgör partibeteckning partinamn
eller annan beteckning i ord för viss grupp av väljare eller för viss
meningsriktning. Denna beskrivning av partibeteckning har ansetts kunna
överföras till förevarande lag. Den utgör icke hinder för att såsom beteckning
å ett parti använda en sammanställning av flera beteckningar, men
de olika leden måste vara jämställda — exempelvis förenade genom bindestreck
— så att icke ett system av över- och underordnade väljarbeteckningar
uppkommer.

Med anledning av ändringarna i fråga om beskaffenheten av valsedel
bör det i 24 § kommunala vallagen omnämnda formuläret ersättas med
ett nytt formulär.

25 §.

De nya reglerna om ogiltighet av valsedel är föranledda av att valsedel
skall upptaga partibeteckning men att ingen annan välj arbe teckning skall
vara tillåten.

46 §.

Ändringen beträffande röstsammanräkning och mandatfördelning har
kommenterats i det föregående. Formellt har den skett i nära anslutning
till 1952 års motsvarande ändring beträffande andrakammarvalen (81 §
lagen om val till riksdagen).

47, 52 och 53 §§.

I dessa stadganden har redaktionella jämkningar vidtagits med hänsyn
till att valsedlarna skall som enda välj arbeteckning upptaga partibeteckning.

övergångsbestämmelserna.

Den nya lagen torde böra träda i kraft omedelbart efter utfärdandet.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj:t måtte genom proposition
föreslå riksdagen att antaga förut omnämnda inom inrikesdepartementet
upprättade förslag till

dels lag angående ändring i lagen den 20 juni 192b (nr 3b9) om
landsting,

dels ock lag med vissa bestämmelser om kommunalval för perioden
1955—1958 m. m.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Ulla Chruzander.

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

63

Bilaga A.

Utredningens Förslag
till

Lag angående ändrad lydelse av 8—10 §§ lagen den 20 juni 1924

(nr 349) om landsting.

Härigenom förordnas, att 8—10 §§ lagen den 20 juni 1924 om landsting
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

8 §•

För val av landstingsmän indelas landstingsområdet i valkretsar. För
varje valkrets utses, oavsett dess folkmängd, en landstingsman och därutöver
efter folkmängden en landstingsman för varje fullt tal av 5 000.
Valbarhet är ej inskränkt inom valkrets.

9 §•

Valkrets skall, efter vad nedan i denna paragraf närmare angives, omfatta
en eller flera kommuner.

Varje valkrets skall hava sådan storlek, att för kretsen komma att utses
minst fem landstingsmän. Ej må utan särskilda skäl kommuner gemensamt
utgöra en valkrets, där flera än elva landstingsmän skola utses för
kretsen.

Såvitt angår landsbygden verkställes valkretsindelningen, där så lämpligen
kan ske, efter domsaga eller tingslag. Stad, vars folkmängd utgör
minst 20 000, bildar egen valkrets, såvida ej särskilda skäl finnas att med
staden sammanföra ytterligare kommuner till en valkrets. Stad med mindre
folkmängd än 20 000 förenas med annan stad eller andra städer eller med
angränsande landsbygd till en valkrets. Annan valkrets än den i vilken två
eller flera städer ingå skall såvitt möjligt så utformas, att den kan omslutas
med en sammanhängande gränslinje.

Där med iakttagande av bestämmelserna i andra och tredje styckena
bildande av valkrets på sätt där stadgas medför synnerlig olägenhet, må
område med mindre invånarantal än i samma stycken sägs utgöra valkrets.
Sådan valkrets skall dock hava en folkmängd av minst 15 000.

10 §.

Därest det antal landstingsmän, som med tillämpning av de i 8 och 9 §§
meddelade föreskrifter bör utses inom ett landstingsområde, icke uppgår
till tjugu, skall såsom grund för rättigheten att efter folkmängden
välja landstingsmän bestämmas lägre tal än det uti 8 § angivna, på det
att landstingsmännens antal för hela landstingsområdet må uppgå till
minst tjugu; och skall, med tillämpning av häremot svarande reduktion
av folkmängdssiffrorna, i övrigt gälla vad i 9 § är stadgat.

Denna lag träder i kraft den

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

Bilaga B.

Jämförelse mellan riksresultateu för skilda mandatfördelningssystem
vid landstingsvalen 1942—1950.

(Siffror inom parentes ange summan av avvikelserna från en fullt proportionell
fördelning inom landstingsområdena.)

1. Fullständig proportionalitet (d’Hondts metod med varje landstingsområde
som en valkrets).

	Partier	1942		1946		1950
H		180		151		129
B		193		205		191
F		136		172		234
Sd		596		548		616
K		49		105		42
	S:a	1154		1181		1212
2.	Faktiska valutslaget.
H		184	(+ 4)	137	(—14)	100	(— 29)
B		211	(+ 18)	242	(+ 37)	218	(+27)
F		130	(— 6)	185	(+ 13)	261	(+27)
Sd		611	( + 15)	564	(+ 16)	617	(+ 1)
K		18	(—31)	53	(—52)	16	(— 26)
	S:a	1154	(± 37)	1181	(± 66)	1212	(± 55)
3.	D’Hondts metod (utan karteller).
H		144	(—36)	106	(— 45)	78	(—51)
B		193	(+ 0)	220	(+ 15)	192	(+ 1)
F		101	(—35)	147	(—25)	217	(—17)
Sd		695	(+99)	641	(+93)	707	(+91)
K		21	(— 28)	67	(—38)	18	(—24)
	S:a	1154	(± 99)	1181 (	± 108)	1212	(± 92)
4.	Uddatals metoden.
H		195	(+ 15)	157	(+ 6)	145	(+ 16)
B		186	(— 7)	209	(+ 4)	190	(— 1)
F		148	(+ 12)	181	(+ 9)	233	(— 1)
Sd		585	(—11)	533	(—15)	612	(— 4)
K		40	(— 9)	101	(— 4)	32	(—10)
	S:a	1154	(± 27)	1181	(± 19)	1212	(± 16)

65

Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

5. Uddatalsmetoden med spärr.

	Partier	1942		1946	1950
H		181	(+ 1)	138 (—13)	119	(—10)
B		191	(— 2)	215 (+ 10)	194	(+ 3)
F		126	(—10)	165 (— 7)	235	(+ 1)
Sd		628	(+32)	578 (+ 30)	639	(+23)
K		28	(—21)	85 (—20)	25	(—17)
	S:a	1154	(± 33)	1181 (± 40)	1212	(± 27)
6.	Jämkad uddatalsmetod 1 (1.25).
H		186	(+ 6)	140 (—11)	122	(— 7)
B		193	(± 0)	215 (+ 10)	194	(+ 3)
F		129	(— 7)	169 (— 3)	235	(+ 1)
Sd		615	(+ 19)	570 (+ 22)	635	(+ 19)
K		31	(—18)	87 (—18)	26	(—16)
	S:a	1154	(± 25)	1181 (± 32)	1212	(± 23)
7.	Jämkad uddatalsmetod II	(1.3).
H		183	(+ 3)	136 (—15)	117	(—12)
B		193	(± 0)	216 (+ 11)	196	(+ 5)
F		128	(— 8)	168 (— 4)	234	(+ 0)
Sd		620	(+ 24)	575 (+ 27)	642	(+ 26)
K		30	(—19)	86 (—19)	23	(—19)
	S:a	1154	(± 27)	1181 (± 38)	1212	(± 31)
8.	Jämkad uddatalsmetod III	(1.5).
H		176	(— 4)	130 (—21)	104	(— 25)
B		194	(+ 1)	220 (+ 15)	197	(+ 6)
F		123	(—13)	162 (—10)	233	(— 1)
Sd		634	(+38)	585 (+ 37)	656	(+40)
K		27	(—22)	84 (—21)	22	(— 20)
	S:a	1154	(± 39)	1181 (± 52)	1212	(± 46)
9.	Droops metod.
H		178	(— 2)	134 (—17)	115	(—14)
B		191	(— 2)	211 (+ 6)	191	(+ 0)
F		122	(—14)	165 (— 7)	227	(— 7)
Sd		634	(+38)	584 (+ 36)	654	(+38)
K		29	(—20)	87 (—18)	25	(—17)
	S:a	1154	(± 38)	1181 (± 42)	1212	(± 38)
5-	-Bihang till riksdagens protokoll 1955.	1 saml. Nr 71.

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

10. Metod med ett tilläggsmandat per vedkrets.

Partier	1942	1946	1950
It ...........	....... 177 (— 3)	147 (— 4)	128 (—	1)
B	....... 188 (— 5)	202 (— 3)	190 (—	1)
F ...........	....... 135 (— 1)	168 (— 4)	232 (—	2)
Sd...........	....... 608 (+ 12)	564 (+ 16)	622 ( +	6)
K ...........	....... 46 (— 3)	100 (— 5)	40 (—	2)
	S:a 1154 (± 12)	1181 (± 16)	1212 (±	6)

Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

67

Bilaga C.

Skilda alternativ till ändrad valkretsindelning. Jämförelse mellan riksresultaten
för olika mandatfördelningsmetoder vid 1946 och 1950 års val. Antalet mandat
beräknat enligt hittills gällande bestämmelser.

(Siffror inom parentes ange summan av avvikelserna från en fullt proportionell
fördelning inom landstingsområdena.)

1. Fullständig proportionalitet (d’Hondts metod med varje landstingsområde
som en valkrets).

	157 kretsar	159 kretsar	139 kretsar
	Partier	1946	1950	1950
H		144	126	126
B		201	185	183
F		166	229	227
Sd		533	603	596
K		103	41	41
	S:a	1147	1184	1173
2.	D''Hondts metod med	vid valen tillämpade karteller.
H		134 (—10)	105 (—21)	106	(—20)
B		230 (+ 29)	207 (+ 22)	199	(+ 16)
F		184 (+ 18)	248 (+ 19)	251	(+24)
Sd		540 (+ 7)	607 (+ 4)	599	(+ 8)
K		59 (—44)	17 (—24)	18	(—23)
	S:a	1147 (± 54)	1184 (± 45)	1173	(± 43)

3. D’Hondts metod (u t a n karteller).

H ........		116	(—28)	90	(—	36)	92	(—	34)
B ........		210	(+ 9)	185	(±	0)	181	(—	2)
F ........		146	(—20)	218	(—	11)	220	(—	7)
Sd........		604	(+ 71)	672	( +	69)	661	( +	65)
K ........		71	(—32)	19	(—	22)	19	(—	22)
	S:a	1147	/•—V I H- oo o	1184	(±	69)	1173	(±	65)
4. Jämkad	uddatalsmetod 1 (	:i.25).
II ........		143	(— i)	128	( +	2)	124	(—	2)
B ........		206	(+ 5)	186	( +	1)	186	(_!_	3)
F ........		166	(+ 0)	240	( +	11)	242	(+	15)
Sd........		543	(+ 10)	605	( +	2)	594	(—	2)
K ........		89	(—14)	25	(—	16)	27	(—	14)
	S:a	1147	(± 15)	1184	(±	16)	1173	(±	18)

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

	Partier		157 kretsar 1946	159 kretsar 1950	139 kretsar 1950
5.	Jämkad uddatalsmeiod II	(1.3).
H			141	(— 3)	124 (— 2)	121 (— 5)
15			208	( + 7)	188 (+ 3)	187 (+ 4)
F			164	(— 2)	239 ( + 10)	241 (+ 14)
Sd			546	( + 13)	610 ( + 7)	600 (+ 4)
Iv			88	(—15)	23 (—18)	24 (—17)
		S:	a 1147	(± 20)	1184 (± 20)	1173 (± 22)
6.	Jämkad uddatalsmetod III	(1.4).
H			137	(— 7)	113 (—13)	113 (—13)
15			211	(+ 10)	189 ( + 4)	188 (+ 5)
F			162	(— 4)	238 (+ 9)	241 (+ 14)
Sd			552	(+ 19)	622 ( + 19)	607 (+ 11)
Iv			85	(—18)	22 (—19)	24 (—17)
		S:;	a 1147	(± 29)	1184 (± 32)	1173 (± 30)
7.	Droops metod.
H			138	(— 6)	115 (—11)	114 (—12)
B			203	( + 2)	189 ( + 4)	187 (+ 4)
F			160	(— 6)	225 (— 4)	227 (+ 0)
Sd			556	( + 23)	629 (+ 26)	618 (+22)
Iv			90	(—13)	26 (—15)	27 (—14)
		Sa	i 1147	(± 25)	1184 (± 30)	1173 (± 26)

Ilungl. Maj:ts proposition nr 71.

69

Bilaga D.

Fördelningen enligt 1946 och 1950 års valsiffror vid en valkretsindelning enligt
utkast A (157 resp. 159 kretsar), en mandattilldelning till kretsarna av 1-f-1
för varje påbörjat 5 000-tal samt jämkad uddatalsmetod III (1,4).

1946 års val

Län	H	Bf	Fp	Sd	IC	Summa
Stockholms..............	12(±0)	5(—1)	13(4=0)	37(4-2)	10(—1)	77(4=2)
Uppsala ................	3(—1)	6(4-1)	6(4=0)	19(4-1)	K—i)	35(4=2)
Södermanlands..........	5( + l)	7(±0)	9(4=0)	28(4=0)	l(—i)	50(4=1)
Östergötlands ..........	8(±0)	10(±0)	8(4-1)	32(4-1)	2(—2)	60(4=2)
Jönköpings..............	7(4=0)	13(±0)	15(4-1)	24(4-1)	1(—2)	60(4=2)
Kronobergs ............	9( + 2)	10(—1)	2(4=0)	15(4=0)	2(—1)	. 38(4=2)
Kalmar läns norra ......	4(±0)	: 6(±o)	1(4=0)	10(4=0)	1(4=0)	22(4=0)
Kalmar läns södra ......	7(±0)	9(4-1)	1(—1)	14(4=0)	2(4=0)	33(4=1)
Gotlands................	4(4-1)	8(±0)	1(—1)	8(4=0)	—(4=0)	21(4=1)
Blekinge................	5(±0)	5(4-1)	6(4=0)	17(4=0)	3(—1)	36(4=1)
Kristianstads............	8(±0)	12(—1)	12(4-1)	27(4=0)	2(4=0)	61(4=1)
Malmöhus ..............	10(±0)	18(4-3)	7(—2)	41(4=0)	-(-1)	76(4=3)
Hallands................	7(4-1)	13(—1)	2(4=0)	16(4-1)	1(—1)	39(4=2)
Göteborgs och Bohus ....	7(±0)	7(±0)	10(±0)	20(4=0)	3(4=0)	47(4=0)
Älvsborgs ..............	15(±0)	16(±0)	10(—2)	35(-f 2)	6(4=0)	82(4=2)
Skaraborgs..............	12(4-1)	15(4-1)	12(4-1)	19(—1)	2(—2)	60(4=3)
Värmlands..............	6(—1)	9(±0)	10(4=0)	33(4-1)	10(4=0)	68(4=1)
Örebro..................	4(—1)	6(±0)	10(4-1)	27(4=0)	6(4=0)	53(4=1)
Västmanlands ..........	2(—2)	7(4-1)	6(4=0)	24(4-1)	5(4=0)	44(4=2)
Kopparbergs............	3(—2)	9(4=0)	11(4-1)	34(4-2)	6(—1)	63(4=3)
Gävleborgs..............	—(—4)	10(4-1)	7(4=0)	31(4-3)	10(4=0)	58(4=4)
Västernorrlands..........	4(—2)	11(4=0)	8(4=0)	36(4-2)	10(4=0)	69(4=2)
Jämtlands..............	5(4-1)	6(4=0)	6(4-1)	18(4=0)	1(—2)	36(4=2)
Västerbottens............	8(4-1)	8(4=0)	16(4-1)	24(4=0)	1(—2)	57(4=2)
Norrbottens ............	6(±0)	4(—1)	4(4=0)	27(4-1)	15(4=0)	56(4=1)
Summa	161	230	193	616	101	1 301
Avvikelser från landstings-
proportionaliteten......	-—5	4-4	4-2	4-17	—18	4=23

70

Kungl. Maj:ts proposition nv 71.

1950 års val.

Län	H	71/	Fp	Sd	K	Summa
Stockholms..............	10(40)	4(—1)	24(4-2)	44(42)	2(—3)	84(44)
Uppsala ................	3(—1)	5(4=0)	8(-J=0)	21(41)	—(40)	37(41)
Södermanlands.......... Östergötlands ..........	4(±0) 8(+l)	6(4=0) 9(—1)	11(4=0) 10(4-1)	30(40) 36(41)	—(40) -(-2)	51(40) 63(43)
Jönköpings ............	9(4-1)	H(—1)	16(4-1)	28(40)	-(-1)	64(42)
Kronobergs..............	5(—1)	10(4-1)	6(4-1)	17(40)	-(-1)	38(42)
Kalmar läns norra ......	4(40)	6(4-1)	2(4=0)	10(—1)	—(40)	22(41)
Kalmar läns södra ......	7(4-1)	8(4=0)	4(4=0)	16(—1)	—(40)	35(4D
Gotlands................	3(4-1)	6(—1)	4(4=0)	8(40)	—(40)	21(41)
Blekinge................	4(±0)	4(4=0)	10(+2)	18(—1)	-(-1)	36(42)
Kristianstads............	7(—1)	12(4=0)	13(4=0)	29(41)	—(40)	61(41)
Malmöhus ..............	9(4=0)	14(4=0)	12(4-0)	41(40)	—(40)	76(40)
Hallands................	5(4=0)	12(4=0)	6(±0)	17(40)	—(40)	40(40)
Göteborgs och Bohus ....	5(—1)	6(4=0)	16(42)	21(—1)	1(40)	49(42)
Älvsborgs ..............	14(4=0)	14(—1)	17(40)	39(42)	1(—1)	85(42)
Skaraborgs..............	8(—1)	13(4=0)	16(42)	24(40)	-(-1)	61(42)
Värmlands..............	6(4=0)	9(4-1)	12(—1)	40(43)	1(—3)	68(44)
Örebro..................	3(—1)	6(4=0)	13(41)	33(41)	1(—1)	56(42)
Västmanlands ..........	1(—2)	7(4-1)	9(4D	29(4D	1(—1)	47(43)
Kopparbergs............	1(—3)	9(4=0)	15(42)	39(43)	-(-2)	64(45)
Gävleborgs..............	-—(—2)	10(4-1)	10(41)	34(42)	4(—2)	58(44)
Västernorrlands..........	3{—2)	10(4=0)	12(41)	41(43)	3(—2)	69(44)
Jämtlands..............	3(4=0)	6(4=0)	7(4D	21(40)	-(-1)	37(4D
Västerbottens............	6(4=0)	8(4=0)	17(41)	28(40)	—(—1)	59(41)
Norrbottens ............	5(—1)	4(—1)	7(41)	31(41)	12(40)	59(42)
Summa	133	209	277	695	26	1 340
Avvikelser från landstings-
proportionaliteten......	—12	—1	4-19	417	—23	436

Knngl. Maj ris proposition nr 71.

71

Bilaga E.

P. M.

angående verkningarna av jämkad uddatalsmetod III (med första divisorn 1,4)

tillämpad på röstsiffrorna vid 1950 års stadsfullmäktig- och kommunal fullmäk

tigval.

1. Stadsfullmäktigvalet.

Undersökningen har utförts beträffande 46 utvalda städer, däribland
de sex, som står utanför landsting''. Av dessa 46 städer var vid 1950 års val
15 icke uppdelade i valkretsar, 22 var delade i två kretsar, 6 i tre kretsar,
2 (Kristianstad, Borås) i fyra kretsar samt slutligen Stockholms stad i sex
valkretsar.

Sedan för dessa städer mandatfördelningen beräknats enligt jämkad
uddatalsmetod III, har de uppkomna resultaten jämförts med det faktiska
valutslaget 1950.

I 11 av städerna skulle den beräknade fördelningen komma att överensstämma
med det faktiska valutslaget. I 22 städer skulle den beräknade
fördelningen komma att avvika med en plats från den faktiska fördelningen
och ill städer skulle avvikelsen från det faktiska valutslaget uppgå till
två mandat. I 2 städer skulle motsvarande avvikelser bli tre mandat.

Vid tillämpning av jämkad uddatalsmetod III skulle, jämfört med det
faktiska valutslaget, högern erhålla 8 nya platser, bondeförbundet 5, folkpartiet
4, socialdemokraterna 8 och kommunisterna 25. Av de mandat,
som partierna nu faktiskt innehar, skulle högern vid begagnande av divisorn
1,4 förlora 5, bondeförbundet 0, folkpartiet 25, socialdemokraterna 20
och kommunisterna 0 mandat. Sammanlagt för de 46 städerna skulle således
vid 1950 års val en övergång till jämkad uddatalsmetod III ha medfört att
högern, bondeförbundet och kommunisterna vunnit resp. 3, 5 och 25 mandat,
medan folkpartiet och socialdemokraterna skulle förlorat resp. 21
och 12 platser.

2. Kommiinalfnllmäktigvalet.

Undersökningen har utförts beträffande 208 utvalda landskommuner
(köpingar inbegripna). Av dessa kommuner var vid 1950 års val 202 ej
uppdelade i valkretsar, 2 var delade i två kretsar och 4 i tre kretsar.

Jämförelsen har avsett å ena sidan den beräknade mandatfördelningen
enligt jämkad uddatalsmetod III och å andra sidan det faktiska valutslaget
1950.

I 98 av kommunerna skulle mandatfördelningen bli densamma som vid
det faktiska valutslaget. Av de 110 kommuner, där jämkad uddatalsmetod
III skulle leda till en annan fördelning än den faktiskt erhållna, skulle
förändringen gälla ett mandat i 95 och två mandat i 15 kommuner.

Av de sammanlagt 125 platser, som således vid tillämpning av den
jämkade metoden III skulle tillfalla annat parti än enligt det faktiska
valutslaget, skulle högern erhålla 34, bondeförbundet 8, folkpartiet 29,
socialdemokraterna 16 och kommunisterna 38. Högern skulle samtidigt

72

Knngl. Maj.ts proposition nr 71.

få släppa till 3, bondeförbundet 63, folkpartiet 24, socialdemokraterna 33
och kommunisterna 2 av de mandat, de nu faktiskt inneha. På två undantag
när skulle ett parti i en kommun aldrig vinna eller förlora mer än ett
mandat på grund av en övergång till uddatalsmetoden. Undantagen gäller
Umeå landskommun (3 valkretsar), där högern skulle få ytterligare två
mandat, och Gällivare kommun (3 valkretsar), där socialdemokraterna
skulle få två mandat mindre än vad som faktiskt erhölls.

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE, STHLM 54
402346