Kungl. Maj:ts proposition nr 71 (Proposition 1950:71)

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

Nr 71.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370), m. m.; given Drottningholms slott den 27
januari 1950.

Under åberopande av biilagda utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

dels lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370),

dels ock förordning om ändring d taxeringsförordningen den 28 september
1928 (nr 379).

GUSTAF.

Per Edvin Sköld.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Propositionen innehåller förslag till ändrade bestämmelser angående taxering
av vattenfallsfastighet. De föreslagna ändringarna avse i huvudsak att
som grund för värderingen av vattenfall skall läggas — i stället för lågvattenmängden
— en med utgångspunkt från medelvattenföringen beräknad
»taxeringsvattenföring», att vid taxeringen hänsyn skall tagas även till
väntad men ännu icke genomförd långtidsreglering, varom saknas föreskrift
i gällande bestämmelser, att värdet av damm för årsreglering av ett vattendrag
skall uppskattas helt fristående från värderingen av de vattenfall, som
draga nytta av regleringen, och icke som hittills inräknas i de senares värden,
därifrån sedan vid själva taxeringen få avdragas belopp som skola
taxeras hos regleringsdammen, att vid värdering av till kraftverk eller regleringsdamm
hörande anläggningar enligt anläggningskostnadsmetoden mera
utformade regler meddelas för vinnande av en säkrare uppfattning om de
verkliga anläggningskostnaderna (inklusive skadeersättningar och dylikt)
samt att särskilda konsulenter skola i mån av behov förordnas att biträda
beskattningsnämnderna vid taxeringen av vattenfallsfastighet.
t Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 71.

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att 45 § kommunalskattelagen den 28 september
1928 samt punkt 3 av anvisningarna till 9 § och punkt 6 av anvisningarna till

10 § samma lag1 skola erhålla ändrad

Nuvarande lydelse:

45 §.

Genom fastighetsskatten---

fastighetsskatt beskattats.

Rätt till förenämnda avdrag skall
tillkomma fastighetens ägare, dock
alt medlem av bostadsförening eller
delägare i bostadsaktiebolag, som med
bostadsrätt eller liknande besittningsrätt
innehaft lägenhet i föreningen
eller bolaget tillhörig fastighet, skall
tillgodonjuta den del av avdraget,
som på lägenheten belöper.

Har fastighet---ägt fastig heten.

Avdraget skall — — — gällande
taxeringsvärdet.

(Se vidare anvisningarna.)

Anvisningar
till 9 §.

3. Taxering av — — — erlagda
köpeskillingar.

1 Senaste lydelse, se beträffande 45 § och
samt beträffande punkt o av anvisningarna till

lydelse pa satt nedan angives.

Föreslagen lydelse:

45 §.

Genom fastighetsskatten--—

fastighetsskatt beskattats.

Rätt till förenämnda avdrag skall
tillkomma fastighetens ägare. Medlem
av bostadsförening eller delägare
i bostadsaktiebolag, som med bostadsrätt
eller liknande besittningsrätt
innehaft lägenhet i föreningen
eller bolaget tillhörig fastighet, skall
dock tillgodonjuta den del av avdraget,
som på lägenheten belöper. Vidare
skall ägare av strömfall med skyldighet
att bidraga till kostnaden för
regleringsf öretag tillgodonjuta den
del av avdraget för regleringssamfälligheten
tillhörig regleringsdamm,
som motsvarar den på strömfallet
belöpande andelen av nämnda kostnad.

Har fastighet---ägt fastig heten.

Avdraget skall — — — gällande
taxeringsvärdet.

(Se vidare anvisningarna.)

Anvisningar
till 9 §.

3. Taxering av —- — — erlagda
köpeskillingar.

punkt 6 av anvisningarna till 10 § 1932:291
9 § 1937:518.

Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

Nuvarande lydelse:

O ut by gg t vattenfall uppskattas
till värdet på normal lågvatteneffekt
enligt för orten gällande
pris på vattenkraft, under hänsynstagande
till den tid, som beräknas
förflyta, tills fallet blir utbyggt, möjligheter
till korttidsreglering av vattenföringen
vid fallet, förhållanden
som inverka på kostnaderna för fallets
utbyggande såsom fallhöjd, fallets
långsträckthet och grundförhållanden,
avstånd från järnvägsstation
och huvudsaklig kraftavsättningsort,
kostnader för andel i regleringsdamm
m. m. (fallvärde).

Normal lågvatteneffekt beräknas,
vare sig vattendraget är reglerat eller
ej, efter den faktiska bruttofallhöjden
vid normalt lågvattenstånd och den
faktiska normala lågvattenmängden
(jfr vattenlagen 14 kap. 1 §). Vattenmängd,
som vid normal lågvattenföring
måste avstås till samfärdsel och
andra behov, medräknas ej.

Föreslagen lydelse:

Värdet av outbyggt vattenfall
(fallvärde) uppskattas — på
sätt nedan stadgas och enligt de närmare
anvisningar Konungen meddelar
—- efter storleken av en beräknad,
hela vattenkraften i fallet motsvarande
effekt (taxeringseffekt) och
ett beräknat värde per effektenhet.

Taxeringseffekten beräknas efter
en på grundval av medelvattenföringen
bestämd vattenföring (taxering
svattenföring) samt efter bruttofallhöjden
vid medelvattenf öring.
Taxering svattenf öringen skall bestämmas
så, att en däremot svarande,
året runt tillgänglig effekt
kan anses likvärdig med hela den i
vattenfallet ekonomiskt uttagbara
vattenkraften. Vid bestämmande av
taxeringsvattenföringen skall hänsyn
tagas dels till vattenf öringens
växlingar under året, oavsett om
dessa bero enbart på naturliga förhållanden
i vattendraget eller äro påverkade
av genomförd årsreglering,
dels till sådan framtida årsreglering
som med sannolikhet väntas bliva
genomförd dels ock till möjligheten
att efter vattenfallets utbyggnad
där anordna korttidsreglering
eller tillgodogöra sig en reglering
av dylikt slag, vilken närbeläget
kraftverk anordnat. Vatten, som på
grund av förpliktelse, vilken åvilar
fastigheten såsom sådan, måste avstås
till samfärdsel och andra behov,
medräknas ej i den mån vattenkraftens
värde därigenom minskas.

Vid uppskattning av värdet per effektenhet
fastställes ett normalvärde
med ledning av priset på vattenkraft
för orten. Det sålunda fastställda
normalvärdet jämkas uppåt eller
nedåt med hänsyn dels till ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

Outbyggt vattenfall — — — särskilt
värde.

Värdet av kraftverk kan uppskattas
med utgångspunkt från den
avkastning, som med hänsyn till den
för anläggningen naturliga kundkretsen
bör normalt kunna påräknas från
en dylik anläggning, samt normala
omkostnader för verkets årliga drift
under beaktande av anläggningens
påräkneliga varaktighetstid.

Då emellertid---till använd ning.

Vattenfallet såsom sådant uppskattas,
såsom om det vore outbyggt och
skulle omedelbart utbyggas.

Den mark å land, som tages i anspråk
för anläggningen med bostadshus,
upptages till skäligt värde (utmåls
värde).

byggnadsförhållandena vid fallet såsom
dess höjd och långsträckthet
samt grandens beskaffenhet och
transportkostnader m. m., dels till
kostnaderna för anordnandet av sådan
årsreglering, som beaktats vid
beräkning av taxeringseffekten,
dels ock till överföringsavstånd
och avsåttningsförhållanden. I det
sålunda jämkade normalvärdet vidtages
härefter den nedsättning, som
betingas av den tid, vilken väntas
förflyta innan fallet blir utbyggt.

Outbyggt vattenfall — — — särskilt
värde.

Värdet av kraftverk, varmed
avses såväl kraftverk för elektrisk
kraftproduktion som kraftverk till
direkt drivna anläggningar, kan uppskattas
med utgångspunkt från den
avkastning, som med hänsyn till den
för anläggningen naturliga kundkretsen
bör normalt kunna påräknas
från en dylik anläggning, samt normala
omkostnader för verkets årliga
drift under beaktande av dels anläggningens
påräkneliga varaktighetstid
och dels att viss del av det enligt
denna metod uppskattade värdet
kan belöpa å regleringsdamm, som
enligt vad nedan sägs skall taxeras
särskilt.

Då emellertid —--till använd ning.

Vattenfallet uppskattas såsom om
det vore outbyggt.

Den kraftverksägaren tillhöriga
mark å land, som tages i anspråk för
anläggningen med bostadshus, upptages
till skäligt värde (utmålsvärde).
Till mark, som nu nämnts, må
ej hänföras mark, som användes för
jordbruk eller skogsbruk eller eljest

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

Nuvarande lydelse:

Värdet å i kraftverk ingående byggnader,
däri inbegripna fasta maskiner,
uppskattas särskilt för byggnadsarbeten,
jämväl bostadshus, särskilt
för turbinut rustning, särskilt för
elektrisk utrustning och särskilt för
reservkraftmaskineri med utgångspunkt
från den faktiska anskaffningskostnaden,
omräknad till värdet
vid den tidpunkt taxeringen avser
under hänsynstagande till prisändringar,
som ägt rum sedan de tidpunkter,
då anskaffning skett, och
erforderlig avskrivning (värde å
byggnader). Vid uppskattning av avskrivningens
storlek beaktas, att för
större anläggningar vanligen kan beräknas
en längre varaktighetstid än
för mindre sådana.

Föreslagen lydelse:

för annat ändamål än det som med
anläggningen avses.

Värdet å kraftverket i övrigt bestämmes
med ledning av de å dess
anläggande nedlagda kostnaderna.
Såframt ej annat följer av vad i nästföljande
stycke sägs, skola därvid tagas
i betraktande samtliga dessa kostnader.
Hit hänföras alltså bland annat
kostnader för: konstruktionsarbeten,
administration, ersättningar för
skada å mark och andra ersättningar
för skada eller intrång, anordningar
till skydd för fisket eller till förhindrande
av olägenheter för flottningen
m. m., uppförandet av kraftstationsbyggnad
med maskinell, till fastighet
hänförlig utrustning samt övriga för
kraftverkets drift erforderliga byggnader,
bostadshus för personal därunder
inbegripna, dammbyggnader, i
övrigt å jorden eller i vattnet uppförda
konstruktioner av olika slag -—
däribland skadeförebyggande invallningar,
ställverk samt vägar och
broar, vilka uteslutande eller delvis
tjäna kraftverkets behov — tunnlar
eller andra utrymmen under jorden,
åstadkomna genom sprängning eller
annorledes, samt rensningar. Den
omständigheten att kostnaderna avse
fastighet, som ej ingår i den taxeringsenhet
varå kraftverket är beläget,
eller att kostnaderna avse provisoriska
anordningar för kraftverksbyggnadsarbetets
bedrivande såsom
provisoriska bostäder för arbetarna
eller andra provisoriska byggnader
eller provisoriska vägar, broar och
lastningsplatser, eller att kostnaderna
äro att anse såsom allmänna kostnader
för sjukvård, semester, renhållning
in. m. är ej i och för sig
av beskaffenhet att hindra deras

Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

hänförande till taxeringsvärdet påverkande
kostnader.

Till kostnader av sistberörda slag
räknas däremot icke kostnader för
förvärv av sådan rätt till vattenfall
och utmål, till vilken hänsyn skall
tagas vid fallvärdets och utmålsvärdets
bestämmande, kostnader för
framställande eller förvärv av för
kraftverkets drift erforderliga föremål
av lös egendoms natur samt kostnader
för byggnader eller arbeten, till
vilkas värden hänsyn skall tagas vid
taxering av annan taxeringsenhet än
den, varå kraftverket är beläget.

Det sammanlagda beloppet av de
kostnader, som enligt vad i nästföregående
båda stycken sågs hänföras
till de taxeringsvärdet påverkande
kostnaderna, beräknas utgöra den
faktiska anskaffningskostnaden för
kraftverkets byggnader. Denna anskaffningskostnad,
fördelad på byggnadsarbeten,
turbinutrustning, elektrisk
utrustning och maskinutrustning
i övrigt, omräknas till värdet
vid den tidpunkt taxeringen avser
(värde å byggnader). Omräkningen
skall ske under hänsynstagande
till dels prisändringar, som ägt rum
sedan de tidpunkter, då anskaffning
skett, arbeten utförts eller ersättningsbelopp
utgivits, dels ock erforderlig
avskrivning å kostnaden för
verkställda arbeten, turbinutrustning,
elektrisk utrustning och maskinutrustning
i övrigt. Beträffande kostnad,
avseende ersättningar för skada
å mark och andra ersättningar för
skada eller intrång gäller, att avskrivning
för sådan kostnad ej må
beräknas. 1 regel bör avskrivning
icke heller beräknas för kostnad för
arbeten, vilka äro av beståndande karaktär
och tillika kunna antagas bli -

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

Nuvarande lydelse:

Avdrag får vid uppskattningen ske
för skyldighet att leverera ersättningskraft,
grundad på vattenlagen;
rättighet att utfå dylik kraft skall, i
den mån rättigheten kan utnyttjas
av den fastighet, varmed den är förenad,
tagas i betraktande vid dess
taxering.

Föreslagen lydelse:

va nyttiggjorda jämväl vid en förnyelse
av anläggningen.

Därest med hänsyn till anläggningens
ålder eller mindre goda utförande
eller på grund av exceptionellt
goda och väl tillvaratagna utbyggnadsbetingelser
eller av andra orsaker
tillämpandet av ovan sist angivna
värderingsmetod i visst fall leder
till ett uppenbarligen oriktigt resultat,
må värdet jämkas efter ty som
skäligt finnes.

I fråga om kraftverk till direkt
drivna anläggningar — till övervägande
delen bestående av kvarnar,
sågar och liknande smärre anläggningar
— gäller vidare att, därest anläggningen
lämpligen kan i sin helhet
uppskattas enligt de för taxering
av fastighet i allmänhet gällande
grunderna, reglerna i denna anvisningspunkt
icke böra erhålla tillämpning.

Vid uppskattning av kraftverks
värde må — oavsett vilkendera av de
i denna anvisningspunkt angivna
värderingsmetoderna, som kommer
till användning — avdrag ske för
skyldighet att leverera ersättningskraft,
grundad på vattenlagen; rättighet
att utfå dylik kraft skall, i
den mån rättigheten kan utnyttjas av
den fastighet, varmed den är förenad,
tagas i betraktande vid dess taxering.
Vid bestämmandet av värdet av skyldighet
att leverera ersättningskraft
och rättighet att utfå dylik kraft
skall, då uttagningskostnaden gäldas
i penningar, hänsyn tagas dels till
den del av nämnda kostnad, som utgör
underhålls- och driftkostnad, dels
ock till den del av den i uttagningskostnaden
ingående anläggningskostnaden,
som vid den tidpunkt taxeringen
avser ännu icke erlagts.

Kungi. Maj:ts proposition nr 71.

Nuvarande lydelse:

För uppskattning av värdet å kvarnar,
sågar och liknande smärre anläggningar
torde, i den mån ej annan
värderingsgrund står till buds,
sist omförmälda värderingsmetod i
tillämpliga delar kunna komma till
användning.

Värdet av regleringsdamm
uppskattas med hänsyn till dels
dammbyggnaden, dels för densamma
i anspråk tagen mark. Dammbyggnaden
uppskattas på sått ovan
sagts om till kraftverk hörande
byggnad. I kostnaden för byggnaden
inräknas kostnad för sådana rensningar
intill dammen ovan- och nedanför
densamma, som erfordrats
för att avbörda vattnet genom dammen.
Värdet av de vattenfallsfastigheter,
som bidragit till regleringsdammen,
minskas i stället med belopp,
svarande mot deras andel i
dammanläggningen.

till 10 §.

6. Ingår i taxeringsvärdet särskilt
värde å vattenfall, skall detta värde i
taxeringslängden antecknas. Skyldighet
att leverera ersättningskraft avräknas
å byggnadernas värde, andel i
regleringsdamm å vattenfallets värde.

Föreslagen lydelse:

Värdet av regleringsdamm
med tillhörande mark uppskattas enligt
de regler, som enligt vad ovan
stadgats gälla i fråga om kraftverk
vid uppskattning av dels mark å
land, som tages i anspråk för anläggningen
med bostadshus, dels ock
i kraftverk ingående byggnader. I
beräknad anskaffningskostnad för
regleringsdamm ingå således jämväl
ersättningar för skada å mark och
andra ersättningar för skada eller
intrång samt kostnader för rensningar
och skadeförebyggande åtgärder
m. m.

till 10 §.

6. Värdet av skyldighet att leverera
ersättningskraft avräknas å byggnadernas
värde och därvid i första
hand å den del därav, som ej motsvarar
värdet å fasta maskiner och andra
till byggnad hörande inventarier,
för vilka enligt nästföregående punkt
särskilt maskinvärde redovisats. Värdet
av rätt till ersättningskraft ini-äknas
i jordbruksvärdet vid taxering
av jordbruksfastighet och i markvärdet
vid taxering av annan fastighet.

Ingår i taxeringsvärdet särskilt
värde å vattenfall, skall detta värde i
taxeringslängden antecknas. 1 fråga
om taxeringsenhet, som taxerats såsom
annan fastighet och som utgöres
av en kraftverksanläggning eller
däri en dylik anläggning ingår, skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

i taxering slängden jämväl antecknas
det belopp, varmed värdet av skyldighet
att leverera ersättningskraft av- *
räknats vid byggnadsvärdets fastställande.
Ytterligare skall i fråga om
såväl taxeringsenhet, varom nyss
nämnts, som regleringsdamm anteckning
i taxering slängden göras om beloppet
av den del av byggnadsvärdet,
som vid omräkning av anskaffningskostnaden
jämlikt punkt 3 av anvisningarna
till 9 § beräknats motsvara
kostnad, därå avskrivning för värdeminskning
ej beräknats.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952; dock skall densamma redan
dessförinnan lända till efterrättelse, såvitt angår åtgärder med avseende å
1952 års allmänna fastighetstaxering.

Förslag

till

förordning om ändring i taxeringsförordningen den
28 september 1928 (nr 379).

Härigenom förordnas, att i taxeringsförordningen den 28 september 1928
skall närmast efter 7 § införas en ny paragraf, benämnd 7 a §, av nedan
angiven lydelse samt att 17 § 1 mom. samma förordning1 skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

7 a §.

1 län, där länsstyrelsen sä finner
erforderligt, förordnar länsstyrelsen
senast den 30 april året näst före är,
då allmän fastighetstaxering äger
rum, två personer (konsulenter för
taxering av vattenfallsfastighet) att

1 Senaste lydelse av 17 § 1 mom., se 1937:519.

Kungi. Maj.ts proposition nr 71.

Nuvarande lydelse:

17 §.

1 mom. Till ledning----sådan

innehavare.

Allmän fastighetsdeklaration skall
innehålla uppgifter om fastighetens
areal av olika ägoslag, användning
och byggnader, gällande brandförsäkringsvärde,
den senast för fastigheten
erlagda köpeskillingen, hyror och därmed
jämförlig avkastning av fastigheten
samt till fastigheten hörande
särskilda förmåner ävensom, beträf -

Föreslagen lydelse:

vid nämnda taxering biträda beskattningsnämnderna,
såvitt angår taxering
av outbyggda vattenfall, kraftverk
och regleringsdammar. Av konsulenterna
skall den ene företräda
taxeringsteknisk och den andre vattenkraftteknisk
sakkunskap.

Konsulenterna skola biträda beskattningsnämnderna
vid taxeringen
huvudsakligen genom upprättande
av liggare över vattenfallsfastigheter,
som böra bliva föremål för taxering,
komplettering av deklarations materialet
samt avgivande av skriftliga utlåtanden
till ledning vid taxeringen.

Konsulent äger, då fråga år om
taxering av vattenfalls fastighet, närvara
vid beskattningsnämnds sammanträde
med rätt att deltaga i överläggning
men ej i beslut.

Vad i denna förordning stadgas
om befogenhet för taxcringskonsulent,
varom i 8 § 2 mom. förmåles,
att utfärda anmaningar, att infordra
uppgifter och upplysningar
samt att taga del av deklarationer
och andra handlingar, om tystnadsplikt
samt om ersättning för uppdragets
fullgörande skall äga motsvarande
tillämpning beträffande konsulent
för taxering av vattenfallsfastighet.

17 §.

1 mom. Till ledning---så dan

innehavare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

Nuvarande lydelse:

Är jordbruksfastighet —----el ler

innehavaren.

Kungl. Maj :t —---statistiskt

ändamål.

Allmän fastighetsdeklaration —
--Kungl. Maj :t.

Föreslagen lydelse:

fande jordbruksfastighet, om åkerjordens
dränering, kreatursbesättningen
och skogen, beträffande annan
fastighet, om anskaffningsår och
anskaffningskostnader för sådana
maskiner och liknande tillgångar, för
vilka särskilt maskinvärde skall angivas,
samt, beträffande fastighet,
därå vattenfall finnes, uppgifter om
medelvattenföring och bruttofallhöjd
vid medelvattenf öring samt, där så
kan ske, om magasinsvolym för årsoch
korttidsreglering, som är eller
med sannolikhet väntas bliva genomförd,
så ock, därest vattenfallet är
utbyggt, om anläggningsår och anskaffningskostnader.

Är jordbruksfastighet----eller

innehavaren.

Kungl. Maj :t---— statistiskt

ändamål.

Allmän fastighetsdeklaration----

— Kungl. Maj :t.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1951.

Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Drottningholms slott den
27 januari 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Quensel, Danielson, Yougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng,

Ericsson, Weijne, Andersson, Lingman.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler fråga om
ändrade bestämmelser angående taxering av vattenfalls fastighet samt anför
därvid följande.

I proposition nr 24 till innevarande års riksdag har föreslagits, att nästkommande
allmänna fastighetstaxering skall uppskjutas ytterligare ett år
och sålunda äga rum år 1952. Bifalles detta förslag, kommer arbetet med
taxeringen att påbörjas hösten 1951 och frågan om de normer, efter vilka
taxeringen skall äga rum, måste avgöras senast vid 1951 års riksdags vårsession.

De nu gällande föreskrifterna om taxering av fastighet, vilka återfinnas i
6—11 §§ kommunalskattelagen med anvisningar, synas vara i behov av
omarbetning särskilt såvitt angår värdering av vattenfallsfastighet samt värdering
av skogsmark och växande skog. Företagna utredningar angående
värdering av skogsfastighet hava emellertid, som framgår av vad jag anfört
vid anmälan av uppskovspropositionen, blivit färdigställda så sent att därå
grundad proposition icke kan föreläggas innevarande års riksdag vid dess
vårsession. Frågan om omläggning av värderingsförfarandet beträffande
vattenfallsfastighet befinner sig däremot i det läge, att den kan upptagas till
omedelbar behandling. På grund härav och då det synes vara förenat med
viss fördel att få denna fråga avgjord redan i år, anser jag, att proposition
i ämnet nu bör föreläggas riksdagen.

Gällande bestämmelser om taxering av vattenfallsfastighet.

I 1 kap. 1 § vattenlagen sägs, att envar äger, med i nämnda lag stadgade
eller eljest lagligen gällande inskränkningar, råda över det vatten, som finnes
å hans grund. Rätten till det i ett strömfall framrinnande vattnet följer
således äganderätten till grunden och är av fast egendoms natur. Jämlikt
4 § kommunalskattelagen är all inom riket belägen fastighet — med de undantag
varom stadgas i 5 § samma lag — underkastad skatteplikt till fastig -

Kungl. Alaj:ts proposition nr 71.

hetsskatt. I enlighet härmed kommer ett vattenfall regelmässigt att i sammanhang
med ett visst markområde bliva skattepliktigt till kommunen.

Taxeringsmässigt kan ett vattenfall vara att hänföra till jordbruksfastighet
eller till annan fastighet. Vid taxering i sammanhang med en jordbruksfastighet
betraktas vattenfallet såsom en integrerande del av fastigheten.
Vare sig fallet är utbyggt eller ej skall vid dylik taxering hänsyn tagas till
vattenfallets naturkraft såsom en särskild förmån. Är fallet utbyggt skall
vid samma taxering hänsyn därjämte tagas till värdet av de till vattenfallet
hörande byggnaderna, d. v. s. hänsyn kommer i praktiken att tagas till vattenfallet
med byggnader såsom en anläggning, avsedd för fastighetens behov.
För att ett utbyggt vattenfall skall taxeras tillsammans med en jordbruksfastighet
fordras nämligen, att det huvudsakligen användes för eget
jordbruk eller skogsbruk; självfallet är det i sådant fall fråga allenast om en
mindre anläggning. Ett å en jordbruksfastighet beläget outbyggt vattenfall
synes merendels ej hava taxerats tillsammans med jordbruksfastigheten,
om det varit så betydande, att det skulle kunna få en i förhållande till driften
av jordbruksfastigheten mera självständig användning. Andelar i outbyggt
vattenfall, vilka tillhöra fastigheter med olika ägare, taxeras tillsammans
med de fastigheter de tillhöra, till följd varav värdet av sådana vattenfallsandelar
i regel ingår i taxeringsvärdet för jordbruksfastighet. — Ett i eu
ägares hand befintligt outbyggt vattenfall, som är avsett att utbyggas såsom
en fristående anläggning, eller ett utbyggt vattenfall, som ej enligt vad nyss
sagts bör taxeras tillsammans med jordbruksfastighet, förutsättes bliva taxerat
såsom annan fastighet.

Med hänsyn till den olikhet i behandlingsättet, som kan förekomma vid
taxering till fastighetsskatt av fastigheter med vattenfall, pläga desamma
indelas i outbyggda vattenfall, kraftverk, kvarnar, sågar och liknande smärre
anläggningar samt rcgleringsdammar. Dessa fastigheter bruka gå under den
gemensamma beteckningen vattenfallsfastigheter.

Enligt 9 § kommunalskattelagen skall fastighets taxeringsvärde — om
man bortser från skogsmark och växande skog — uppskattas efter allmänna
saluvärdet. Att direkt fastställa allmänna saluvärdet å en fastighet är emellertid
ofta icke möjligt, varför man i stor utsträckning vid värderingen måste
använda sig av hjälpmetoder, som kunna beräknas giva ett med allmänna
saluvärdet någorlunda överensstämmande värde. Särskilt gäller detta för
taxering av vattenfallsfastigheter, som endast i ringa utsträckning utbjudas
i allmänna marknaden och därför relativt sällan bliva föremål för äganderättsöverlåtelser.
Det speciella förfarandet vid taxering av sådana fastigheter
regleras närmare i punkt 3 av anvisningarna till 9 § kommunalskattelagen.
Beträffande den nuvarande lydelsen av nämnda anvisningspunkt, som infördes
i kommunalskattelagen år 1932 och som i vissa mindre betydelsefulla
avseenden var föremål för ändringar ar 1937, torde få hänvisas till den författningstext,
som avses skola fogas vid propositionen i ämnet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

Verkställda utredningar m. m.

Redan under förberedelserna till 1945 års allmänna fastighetstaxering
uppkom fråga om en revision av bestämmelserna om taxering av vattenfallsfastighet.
I anledning därav tillkallade dåvarande chefen för finansdepartementet
den 2 december 1943 överstelöjtnanten i väg- och vattenbyggnadskåren
M. A. R. Smedberg för överarbetning av nämnda bestämmelser.
Smedberg utarbetade i anledning härav en den 25 januari 1944 dagtecknad
promemoria med utkast till vissa ändringar. Efter remissbehandling av promemorian
kom emellertid departementschefen till den uppfattningen, att
för det dåvarande behovet av sådana ändringar icke vore större än att han
tills vidare kunde avstå från att framlägga förslag härom (se prop. nr 240/
1944, s. 32 o. f.).

Emellertid ansåg departementschefen frågan böra bli föremål för förnyad
utredning och tillkallade därför med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande
den 12 december 1947 kammarrättsrådet F. O. Ljungberg, tillika ordförande,
överstelöjtnanten Smedberg och vattenrättsingenjören H. Hartzell
med uppdrag att såsom sakkunniga inom finansdepartementet utreda frågan
om revision av bestämmelserna om värdering av vattenfall med tillhörande
byggnader in. in. Efter fullgjort uppdrag avlämnade de sakkunniga, som antagit
namnet vattenfallstaxeringssakkunniga, den 30 november 1948 betänkande
med förslag till ändrade bestämmelser angående taxering av vattenfallsfastighet.

Över de sakkunnigas betänkande och förslag ha, efter remiss, yttranden
avgivits av kammarrätten, vattenfallsstyrelsen, Sveriges meteorologiska och
hydrologiska institut, länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs,
Blekinge, Hallands, Älvsborgs, Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs,
Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län, Svenska landskommunernas förbund, Sveriges industriförbund,
Svenska vattenkraftföreningen samt Motala ströms regleringsförening. Jämväl
Svenska elektricitetsverksföreningen och Indalsälvens regleringsförening
ha beretts tillfälle yttra sig i ämnet utan att dock begagna sig därav.

I anledning av i remissvaren framställda anmärkningar har därefter åt
regeringsrådet H. D. Fransen uppdragits att verkställa en överarbetning
av de sakkunnigas förslag i fråga om beräkning av den effekt, som skall
läggas till grund för värdering av oreglerat vattenfall, samt i fråga om hänsynstagande
vid värdeberäkningen till genomförd eller väntad långtidsreglering.
I anledning härav har Fransén till mig avlämnat en den 21 november
1949 dagtecknad promemoria i ämnet.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 71.

Vattenfallstaxeringssakkunnigas förslag.

De sakkunniga ha föreslagit ändringar i punkt 3 av anvisningarna till 1) §
kommunalskattelagen och punkt 6 av anvisningarna till 10 § samma lag
samt vissa ändringar i taxeringsförordningen. Vidare ha de sakkunniga föreslagit
meddelande av vissa övergångsbestämmelser med avseende å förstnämnda
ändringar.

Förslaget till ändringar i punkt 3 av anvisningarna till 9 § kommunalskattelagen
innehåller i huvudsak, att som grund för värderingen av outhyggt
vattenfall skall läggas 75 % vattenföringen, d. v. s. den vattenföring som
förekommit eller överskridits under 75 % av den tid man räknat med (ett
större antal år) mot enligt gällande regler den normala lågvattenmängden,
att effekten skall angivas i turbinhästkrafter i stället för som hittills brukat
ske i naturhästkrafter, att uppskattningen av effekten icke skall som nu
alltid grundas på den faktiska vattenmängden utan på den faktiska eller beräknade
vattenmängden vid oreglerad vattenföring, därvid dock, om vattendraget
är årsreglerat eller kan årsregleras, skall göras ett särskilt effekttillägg
motsvarande vattenkraftens värdeökning genom den verkställda eller
väntade regleringen, att effekten skall beräknas med hänsyn till bruttofallhöjden
vid medelvattenföring mot nu vid normalt lågvattenstånd, att damm
för årsreglering av ett vattendrag skall uppskattas helt fristående från värderingen
av de vattenfall, som draga nytta av regleringen, i stället för att —
som hittills skett — värderas tillsammans med de senare, därvid som en åtgärd
vid själva taxeringen avdrages belopp som anses hänförliga till regleringsdammen,
att i lagtexten uttryckligen angives att värdering av till kraftverk
eller regleringsdamm hörande anlägggningar enligt anläggningskostnadsmetoden
skall ske med hänsynstagande icke blott till kostnaderna för
byggnadsarbeten och maskinanskaffningar utan även till kostnader för
utredningar, domstolsbehandling, markskadeersättningar m. m. samt att det
jämväl uttryckligen angives, att den omständigheten att kostnaderna avsett
fastighet, som ej ingår i den taxeringsenhet, varå kraftverket är beläget, icke
i och för sig hindrar att de hänföras till taxeringsvärdet påverkande kostnader.

Vidare föreslås införande i punkt 3 av anvisningarna till 9 § kommunalskattelagen
(femtonde stycket) av en kompletterande bestämmelse om beräkningen
av värdet av rätt till resp. skyldighet att leverera ersättnings kraft
samt vissa ändringar i reglerna i punkt 6 av anvisningarna till 10 § samma
lag om redovisning av sådant värde. Därjämte föreslås införande i förstnämnda
anvisningspunkt (sista stycket) av vissa förtydligande bestämmelser
om beskattningsorten för vattenfall, som förändrat läge genom dämning
eller rensning, samt angående värdering av mark, som överdämts eller vattenskadats.

De föreslagna övergångsbestämmelserna till lagen om ändring i kommunalskattelagen
avse skattskyldigheten vid fall av kombination mellan kraftverksdamm
och regleringsdamm och innebära, att om vid lagens ikraftlrä -

Kungi. Maj:ts proposition nr 71.

(lande i fråga om etl vattenregleringsföretag sådana förhållanden föreligga,
att genom avtal eller genom domstols beslut regleringen av vattenavrinningen
åstadkommes eller är avsedd att åstadkommas medelst en damm,
som jämväl användes som kraftverksdamm, samt vissa regleringskostnader
bestritts av vederbörande regleringsförening eller eljest av vattenfallsägare,
som ha båtnad av regleringen, beskattningsnämnd må på framställning av
dammägaren och efter regleringsföreningens eller vattenfallsägarnas hörande
upptaga föreningen eller vattenfallsägarna som skattskyldiga för så stor
del av dammens värde som svarar mot de av dem i regleringsföretaget nedlagda
kostnaderna (dammägarens skattskyldighet för dammen avses därvid
skola i motsvarande mån nedsättas).

De föreslagna ändringarna i taxeringsförordningen innebära, att vid varje
allmän fastighetstaxering skola i de län, där så erfordras, förordnas två särskilda
konsulenter för taxering av vattenfallsfastighet, en företrädande taxeringsteknisk
och en vattenkraftteknisk sakkunskap (7 a §). Vidare ha föreslagits
vissa av omläggningen föranledda ändringar beträffande de uppgifter
som skola lämnas i allmän fastighetsdeklaration (17 §).

De sakkunnigas författningsförslag torde få såsom bilaga (bil. I) fogas
vid statsrådsprotokollet i detta ärende.

Till förklaring av vissa detaljer i förslaget torde här få ur de sakkunnigas
betänkande återgivas följande tekniska upplysningar och begreppsbestämningar
m. m.

A. Vattendragens allmänna egenskaper och deras beroende av växlingar
i vattenföringen. Sverige har en utpräglad klimat- och kulturgräns, som sträcker
sig ungefär rätlinjigt mellan Öregrund och Strömstad, delande riket i ett
nordligt (70 %) och ett sydligt (30 %) område.

Det förra omtattar bland annat fjäll-, björkskogs- och det nordsvenska
barrskogsområdet; det senare det sydsvenska barrskogs- och lövskogsområdet.
Det förstnämnda är väsentligen ett högland, det sistnämnda i större
utsträckning ett lågland.

Ur vattendragssynpunkt benämnes denna gräns lågvattengränsen, markerande
den ur ekonomisk synpunkt betydelsefulla skillnaden mellan vattendrag
med vinterlågvatten och sommarlågvatten. Belastningen å kraftverken
är nämligen i regel störst vintertiden, varvid även driftsförhållandena
äventyras genom is och snö.

De floder, som befinna sig inom vinterlågvattenområdet, utgöras av fjällälvarna
(de norrländska huvudälvarna, Dalälven och Klarälven) och skogsälvarna,
vilka upprinna nedom de stora sjöarna utmed Inlandsbanan.

Vattendragen inom soinmarlågvattenområdet åter bestå av slättvattendragen
(i mellansvenska låglandet och Skåne) och sydsvenska höglandets
vattendrag.

De viktigaste av våra vattendrag uppräknas i kungörelsen den 13 april
1922 om nummerbeteckning å nederbördsområden (SFS nr 191).

Fjällälvarna utmärka sig för vår- och fjällflod i maj—juni (stundom
sammanfallande), riklig sommarvattentillgång, stundom någon höstflod
och så de vattenfattiga vintermånaderna med vattenbristen kulminerande i
mars—april.

Skogsälvarna hava ungefär samma förlopp men med mindre växlingar,
ofta besvärade av isdämningar.

Kangl. Maj:ts proposition nr 71.

Slättvattendragens säsongvariationer äro ännu mera utjämnade med en
ofta långvarig lågvattenperiod juli—september.

Sydsvenska höglandets vattendrag påminna om slättvattendragen, men
hava kraftigare växlingar.

B. Växlingarna i kraftförbrukningen. Tillgången på vattenkraft är i stort
sett beroende på växlingarna i vattenföringen. Tillgången till elektrisk energi,
som ju i huvudsak alstras i vattenkraftverken, blir således också i sista
hand beroende av vattentillgången. Efterfrågan på elektrisk energi är
jämväl mycket varierande under olika tider av året liksom under olika tider
av veckan och dygnet. Behovet av belysningsenergi är naturligtvis väsentligt
lägre under sommarmånaderna, behovet av industrikraft är störst under
normal arbetstid på dagen.

C. Reglering av vattenframrinningen. Vattenframrinningen i ett vattendrag
kan under särskilda delar av året för vissa vattendrag, speciellt norrlandsälvarna,
under vintermånaderna nedgå till en bråkdel av vad den utgör
under andra tider av året. Detta gör, å ena sidan, att ett vattenkraftverk,
som är utbyggt för tillgodogörande av den vattenföring, som finnes tillgänglig
under t. ex. nio månader av året, måste under den återstående tiden
minska driften eller skaffa kraft från annat håll, producerad genom ånga
eller på annat sätt, och, å andra sidan, att samma vattenkraftverk icke kan
nyttiggöra mer än en bråkdel av den vattenföring, som förefinnes t. ex.
under flodtid, utan måste låta den överskjutande vattenmängden rinna obegagnad
förbi. För att möjliggöra ett något fullständigare utnyttjande avkraftverken
och således nedbringa den genom periodisk vattenbrist uppstående
förlusten åstadkommes genom uppförandet av dammar, vanligen i utloppet
från sjöar i flodsystemet, en reglering av vattenavrinningen. Genom
periodiskt igensättande av luckorna i dessa dammar kan större eller mindre
del av det tillrinnande flodvattnet samlas för att vid behov åter utsläppas, då
den naturliga tillrinningen minskas under torrare årstider. Därigenom kan
åtminstone en del av det vatten, som eljest skulle hava under flödestider
runnit obegagnat förbi vattenverken, komma till nytta och vattnet över huvud
taget sparas till den tid, då det bäst behöves, varigenom sekunda kraft
kan förvandlas till prima sådan. Det vattenmagasin, som sålunda skapas
i sjön, kan även ökas därigenom att den naturliga tröskeln i sjöns utlopp,
vilken hindrar sjöns vatten att rinna ut under en viss nivå, genom rensningar
sänkes. På det sättet möjliggöres att vid vattenbrist ur sjön tappa
vatten, som eljest skulle genom den hindrande tröskeln hava hållits kvar
i sjön. Sjöns vattenstånd blir visserligen därigenom tillfälligtvis sänkt under
det förutvarande naturliga, men det förutsättes, att sjön vid senare
flodtillfälle blir återfylld till dämningsgränsen. Regleringsdammarna kunna
ligga på långa avstånd från de vattenkraftverk, i vilka den insparade vattenmängden
skall utnyttjas.

D. Tekniska begreppsbestämningar. Vattenföring (Q) betecknar den i
ett vattendrag per tidsenhet framrinnande vattenkvantiteten och plägar mätas
i kubikmeter per sekund (m3/s). Benämningen »vattenföring» ersätter
det tidigare använda uttrycket »vattenmängd».

Med hänsyn till de olika sätt, varpå de dagliga observationerna av vattenföringen
i ett vattendrag pläga statistiskt bearbetas, talar man om följande
olika slag av vattenföringar:

Medelvattenföring (MQ) = medeltalet för ett större antal år av den för
varje dygn rådande vattenföringen.

it Iiihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. .Yr 71.

Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

Ärsmedelvattenmängd — siffran för medelvattenföringen (m3/s), multiplicerad
med antalet sekunder per år.

Normal lågvattenföring (MLQ) = medeltalet för ett större antal år av de
vattenföringar, vilka var för sig utgöra den minsta vattenföringen under
året.

Vattenföring med 50 % varaktighet (Qso) = den vattenföring som förekommit
eller överskridits under 50 % av en tid som omfattar ett större
antal år (50 % vattenföring).

Vattenföring med 75 % varaktighet (Q75) = den vattenföring som förekommit
eller överskridits under 75 % av en tid som omfattar ett större
antal år (75 % vattenföring).

Dessutom hava från den tid då systematiska mätningar av vattenföringen
i våra vattendrag mer allmänt kom i bruk räknats med en vattenföring
med 9-månaders varaktighet, vilken kan definieras sålunda:

Vattenföring med 9-månaders varaktighet för ett år (9-mån.-vattenföring)
= den vattenföring som förekommit eller överskridits under sammanlagt
274 dagar av året och

Normal vattenföring med 9-månaders varaktighet (normal 9-mån.-vattenföring)
= medeltalet för ett större antal år av de enskilda årens 9-månaders
vattenföring.

9-månaders vattenföringen är ett begrepp, som i huvudsak betecknar samma
vattenföring som den, varåt 75 % vattenföringen ger uttryck. Med hänsyn
till de olika sätt, varpå ifrågavarande båda vattenföringar framräknas,
kan dock någon obetydlig skillnad mellan de resultat de uppvisa iakttagas.

För att erhålla effekten i ett vattenfall (E) har man formeln:

H x Q x 1 000 ,. . , , .

nr 1 E =---—^--narurhastkrafter (nhk)

där H = bruttofallhöjd i m
Q = vattenföring i m3/s.

Omsättes den naturliga effekten genom turbiner, går en del förlorad genom
friktion och andra förluster i kraftanläggningens vattenvägar och turbiner.
Man uttrycker denna förlust med att turbinen har en viss verkningsgrad,
vilken kan vara olika. Genomsnittlig verkningsgrad brukar ofta sättas
till 75 %.

Formeln blir då denna:

nr 2 E = °’75 * H x 1000 = 10x H x Q furbinhästkrafter (thk).

Den övervägande delen av vår utbyggda vattenkraft förvandlas till elektrisk
effekt genom generatordrift. Man kan räkna med, att verkningsgraden
i den elektriska utrustningen utgör 90 %. Formeln antager följaktligen
då följande utseende:

nr 3 E = 0,90 xlöxHxQ=9xHxQ = elektriska hästkrafter (ehk).

För bestämmandet av den elektriska effekten komma vissa elektriska måttenheter
till användning. Den elektriska strömmens effekt är = spänningen
i volt X strömstyrkan i ampére = voltampére (VA) = watt (W) för
likström. Vid 3-fas växelström erhålles den aktiva effekten i watt som
produkten av voltampére och en s. k. effektfaktor (cos ep), vanligen av
storleken 0,8. Då watt är en mycket liten enhet, räknar man med 1 000 X
W = kW (kilowatt). Följande samband finnes mellan de olika enheterna:

1 kW = 1,36 ehk, 1 ehk = 0,736 kW.

Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

Därvid erhålles formeln:
nr 4 E = 6,6 H x Q = kilowatt (kW).

Exempel på tillämpning av ovannämnda formler. Det antages en bruttofallhöjd
(H) om 5 m och en vattenföring (Q) om 2 ma/s:

Effekten (E) blir då enligt

formel nr 1 133 naturhästkrafter (nhk)

» »2 100 turbin- » (thk)

» » 3 90 elektr. » (ehk)

» » 4 66 kilowatt (kW).

E. Vattenfallsfastigheternas betydelse som fastighetstaxeringsobjekt. Enligt
av svenska vattenkraftföreningen uppgjord statistik angående kapitalinvesteringarna
i vattenkraftverk i Sverige ha under åren 1901—1948 följande belopp
(approximativt) i miljoner kronor investerats i dylika kraftverk.

1901—10 68

1911—20 228

1921—30 151

1931—40 200

1941—48 492

Summa milj. kr. 1139

Vid statistikens uppgörande har hänsyn ej tagits till anläggningar med ett
effektbelopp understigande 75 kW, varjämte de kostnadsbelopp, som nedlagts
å ledningsnät av olika slag samt å uppförandet av transformatorstationer,
som ej äro belägna å kraftverksområdet, ej medräknats.

Till de i vattenkraftverk gjorda investeringarna böra ytterligare läggas de
i regleringsföretag investerade beloppen. För tiden före år 1939 föreligga
härutinnan inga uppgifter. För tiden därefter har emellertid svenska vattenkraftföreningen
lämnat vissa approximativa uppgifter rörande samtliga
kapitalinvesteringar i regleringsföretag. Härvid är emellertid att märka,
att någon uppdelning å särskilda år av ifrågavarande investeringar ej kunnat
göras. De sålunda lämnade uppgifterna innebära, att för tiden från och
med 1939 verkställda investeringar i slutförda företag uppgå till 48 miljoner
kronor samt att investeringar i pågående men ännu ej slutförda företag
belöpa sig till ytterligare omkring 10 miljoner kronor.

Vidare är att taga i betraktande att även naturvärdena av dels den för
närvarande utbyggda vattenkraften, för vilken något värde ej beräknats i
statistiken, dels ock den ännu ej utbyggda vattenkraften representera stora
belopp, som måste uppskattas till flera hundra miljoner kronor.

Allmänna synpunkter på taxering av vattenfallsfastighet.

De sakkunniga framhålla, att reglerna om taxering av vattenfallsfastighet
så tillvida skilde sig från motsvarande regler för jordbruksfastighet och
annan fastighet (utom vattenfall), att de bildade ett mera självständigt författningsavsnitt
med bestämmelser så utformade, att med deras tillhjälp
ett taxeringsvärde fastställdes, som ej vore ett direkt och påtagligt uttryck
för allmänna saluvärdet utan som blott presumerades utgöra ett allmänna
saluvärdet motsvarande värde. De sakkunniga anföra vidare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

Vattenfallsfastigheter äro nämligen av ett ur värderingssynpunkt mycket
säreget slag. Vad värdering av kraftverk beträffar, är det uppenbart att
där ej kan föreligga någon sådan hållpunkt för värderingen som ett lämpligt
antal för orten representativa köpeskillingar utgör. Ett kraftverk är
ju sällan — och alldeles särskilt ej såsom ett värdeobjekt för sig —• föremål
för några äganderättsöverlåtelser. I huvudsak gäller detsamma om
outbyggda vattenfall, ehuru i fråga om dessa dock i vissa delar av vårt
land förekommit en hd del äganderättsöverlåtelser. Detta framgår närmare
av de betänkanden angående åtgärder mot spekulation i vattenkraft,
som inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga avgivit respektive
den 27 februari 1943 (SOU 1943: 14) och den 20 december 1947 (SOU 1947:
81). På sätt i sistnämnda betänkande anföres uppgår emellertid den outbyggda
och utbyggnadsvärda vattenkraft, som ej befinner sig på fasta händer,
allenast till omkring 5 % av all sådan kraft. Det är därför redan på
grund härav klart, att de försäljningar, som av sådan på spekulativ hand
befintlig vattenkraft kan äga rum, måste behandlas med stor försiktighet
såsom värdesättande faktor. På grund av det ringa antal outbyggda vattenfall,
som således stå till den allmänna marknadens förfogande, är det nämligen
givet, att en konkurrens mellan spekulanter förekommer, vilken gör
det troligt, att betingade priser ej äro representativa. I detta antagande bestyrkes
man än mer, då man tager del av vad i sist omförmälda betänkande
vidare yttras under rubrikerna »förekomsten av spekulationstendenser» och
»vattenfallsstyrelsens inköps- och prispolitik», vartill hänvisas (s. 62—65).

Emellertid har i anledning av SOU 1943: 14, efter förslag av Kungl. Maj :t
(prop. 1945:44), 1945 års riksdag beslutat sådan ändring i vattenlagens 1
kap. 14 §, att i ändamål att söka förhindra spekulationsförvärv av vattenfall
möjlighet skapats att under vissa omständigheter expropriationsvägen
förvärva vattenfall. I anledning av SOU 1947: 81 framlade Kungl. Maj :t
i proposition till 1948 års riksdag (prop. 1948: 245) förslag till sådana ändringar
i vattenlagen, att berörda expropriationsförfarande betydligt utvidgades.
Förslaget godkändes av riksdagen och författning rörande bland annat
detta ämne utfärdades den 30 juni 1948 (lag om ändring i 1, 9, 10 och
11 kap. vattenlagen, SFS nr 479). Slutligen har den 20 december 1946 utfärdats
en lag om kontroll å överlåtelse av vattenkraft, vilken författning,
gällande t. o. m. den 30 juni 1948, genom lag av sistnämnda dag (SFS nr
480) förlängts t. o. m. den 30 juni 1953 eller den tidigare dag Konungen
bestämmer. I vad mån den på ifrågavarande område sålunda genomförda
lagstiftningen kan bidraga till att skapa en prisnivå, som kan anses vara
ett representativt uttryck för allmänna saluvärdet, synes mer än ovisst.

Med hänvisning till ovanstående torde alltså kunna påstås, att vad kraftverk
beträffar det praktiskt taget saknas möjligheter att med stöd av köpeskillingar
få någon utgångspunkt för värdebedömningen och att beträffande
outbyggda vattenfall möjligheterna härtill äro starkt beskurna. Lika litet
kunna hyror och arrenden, golvyta, kubikutrymme in. in., som eljest vid
taxering av fastighet kunna få viss betydelse, anlitas såsom hållpunkter vid
vattenfallsfastigheters taxering.

De sakkunniga anse därför, att nu gällande metoder för taxering av outbyggt
vattenfall resp. kraftverk och regleringsdammar i princip böra bibehållas
men att i fråga om den närmare utformningen av metoderna de
ändringar, som de sakkunniga härutinnan föreslagit, böra genomföras.

I de avgivna remissyttrandena understrykes behovet av ändringar i lagstiftningen
om taxering av vattenfallsfastighet och i flertalet yttranden till -

Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

styrkes de sakkunnigas förslag i huvudsak. Beträffande de nya bestämmelsernas
utformning i detalj framställas dock flera anmärkningar. Svenska
vattenkraftföreningen och Sveriges industriförbund avstyrka helt de föreslagna
bestämmelserna om taxering av outbyggt vattenfall.

Kammarrätten framhåller, att den allmänna översyn, som ifrågavarande
bestämmelser underkastats, syntes på ett förtjänstfullt sätt ha verkställts
på grundval av inom kammarrätten vunna erfarenheter och med beaktande
av den tekniska utvecklingen på området.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser de föreslagna ändringarna ägnade
att möjliggöra en jämnare och mera rättvisande taxering av vattenfallsfastigheter
än som tidigare kunnat ernås.

Vattenfallsstyrelsen anför, att taxeringen av vattenfall och kraftstationer
hittills baserats på vissa principiella betraktelser, vilka i och för sig förefölle
acceptabla, men vilka, när de tillämpats oberoende av speciella förhållanden
och inträdd utveckling, delvis lett till mindre tillfredsställande
resultat. De sakkunnigas förslag innebure till övervägande delen tillrättalägganden
i sådana hänseenden, exempelvis när värdering av vattenfall i
reglerade vattendrag baserades på den oreglerade vattenföringen med visst
tillägg på grund av regleringen i stället för på de oftast ganska godtyckligt
framkomna vattenföringsvärdena efter reglering. I en del avseenden hade
de sakkunniga emellertid dragit ut konsekvenserna för långt i sina strävanden
efter förbättrade taxeringsnormer, såsom när det föresloges, att vattenfallsvärdena
skulle ökas enligt exakta formler även med hänsyn till framtida
regleringsmöjligheter och att de för en sjöreglering erlagda ersättningarna
skulle inräknas i regleringsdammens taxeringsvärde.

Svenska vattenkraftföreningen framhåller, att det aldrig kunde räknemässigt
avgöras vad som vore ett absolut riktigt taxeringsvärde, utan att
en skälighetsprövning bleve i sista hand bestämmande. Någon metod, mot
vilken inga invändningar kunde göras, torde aldrig kunna utarbetas. Man
måste därför jämväl ställa det kravet på utformningen av hithörande bestämmelser,
att de icke ledde till alltför betungande uppgiftsskyldighet
och tidsödande beräkningsarbete samt ej fordrade alltför stor specialutbildning
och fackkunskap hos utövaren av taxeringsarbetet. Den av de sakkunniga
föreslagna taxeringsmetoden syntes åtminstone i de flesta fall komma
att leda till invecklade utredningar, som krävde mer arbete än vad saken
vore värd. Taxeringsvärdena å vattenfallsfastigheter vore för närvarande
icke av så stor betydelse som de sakkunniga syntes förutsätta. Kraftverken,
som representerade de större värdena, tillhörde i de flesta fall företag,
som hade så stor inkomst att de kunde utnyttja garantiskatteavdraget, och
taxeringsvärdenas storlek bleve i sådana fall beträffande kommunalskatten
utan betydelse.

Vattenkraftföreningen anför vidare:

För förmögenhetsskatten torde kraftverkens taxeringsvärden vara av
ringa betydelse. Flertalet av de största kraftverken tillhöra staten. Ett flertal
kraftverk tillhöra kommuner, vilka ej heller betala förmögenhetsskatt.
De enskilda kraftverken tillhöra till övervägande del börsnoterade aktie -

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

bolag eller aktiebolag, som ägas av börsnoterade aktiebolag. Aktiebolagen
erlägga icke förmögenhetsskatt, och aktiernas värde kan för börsnoterade
företag icke påverkas av taxeringsvärdenas storlek. Värdet å andelar i ekonomiska
föreningar torde regelmässigt ej heller röna inverkan därav. Det
torde ej heller vara givet, att aktiernas värde i icke-börsnoterade företag
påverkas av taxeringsvärdet hos de kraftverk, som tillhöra företaget.

Enligt särskild undersökning, nu utförd av föreningen, fördelar sig äganderätten
till vattenkraftverk i vårt land enligt uppgifterna i nedanstående
tabell, där samtliga kraftverk över 75 kW (samt sådana för vilka ägaren
tillsammans har över 75 kW) äro medräknade.

Ägare	Antal	Total turbin-	D:o i
verk st.	effekt kW	*
Staten ..................	...... 55	982 000	35
Kommuner..............	...... 128	434 000	15
Ekonomiska fören.......	...... 121	37 000	1
Aktiebolag, kat. I ......	...... 263	915 000	33
» D II ......	...... 613	423 000	15
Enskilda................	...... 269	32C00	1
	1449	2 823 000	100

Aktiebolag, kategori 1 avse aktiebolag med börsnoterade aktier (eller bolag
som i sin tur ägas av kommun eller bolag med börsnoterade aktier).
Aktiebolag, kategori II avse övriga aktiebolag.

Genomförande av förslaget enligt betänkandet skulle icke blott förorsaka
ökad arbetsbelastning för de skattskyldiga och för taxeringsmyndigheterna
utan även föranleda inrättandet av en särskild konsulentorganisation
och säkerligen jämväl förstärkning av personalen vid Sveriges meteorologiska
och hydrologiska institutet (SMHI). I fråga om de ökade kostnaderna
för statsverket ha inga beräkningar verkställts av de sakkunniga.
De ökade kostnaderna för de skattskyldiga för fullgörande av ifrågavarande
improduktiva arbetsuppgifter låta sig svårligen beräknas men bli
utan tvivel avsevärda.

Även om möjligheten att ernå mera rättvisande taxeringsvärden i någon
mån skulle ökas genom förslagets realiserande, blir dock som nämnts i sista
hand en skälighetsprövning ofta nödvändig. Det är icke befogat att belasta
myndigheter och enskilda med så mycket invecklat arbete för att få fram
siffervärden, vilka ändå icke — annat än i undantagsfall — kunna läggas
direkt till grund för taxeringsvärdena utan måste justeras med hänsyn
till skälighetsprincipen.

Med hänsyn till, å ena sidan, förslagets begränsade värde för vinnande
av mera rättvisande taxeringsvärden å vattenfallsfastigheter och dessa taxeringsvärdens
jämförelsevis ringa betydelse i beskattningshänseende samt,
å andra sidan, ökningen av improduktiva arbetsuppgifter och kostnader,
har föreningen beträffande väsentliga delar av förslaget kommit till den
bestämda uppfattningen, att vad man därigenom skulle vinna icke står i
rimlig proportion till de därmed förenade olägenheterna.

Föreningen avstyrker därför, att de föreslagna bestämmelserna rörande
taxering av outbyggda strömfall upphöjas till lag, åtminstone till dess närmare
utredningar i denna del hunnit verkställas. De anförda synpunkterna
gjorde sig särskilt gällande beträffande det ifrågasatta förfarandet
för taxering av sådana fastigheter och härtill komme att beträffande detta

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

förfarande ett flertal frågor ännu icke vore fullständigt utredda. Beträffande
taxering av kraftverk gjorde sig nämnda synpunkter icke gällande
på samma sätt, varför föreningen icke ville motsätta sig, att de därom föreslagna
bestämmelserna antoges, dock med vissa angivna jämkningar. Även
de förslagna reglerna om taxering av regleringsdamm borde kompletteras
i visst avseende.

Sveriges industriförbund instämmer i vad svenska vattenkraftföreningen
anfört.

Departementschefen. Taxeringen av outbyggda vattenfall, kraftverk och
andra hithörande fastigheter har visat sig vara förenad med stora svårigheter.
Att direkt fastställa ett allmänt saluvärde för en sådan fastighet är,
som de sakkunniga framhållit, i allmänhet icke möjligt. Man får söka sig
fram till godtagbara resultat på andra vägar. Det vanliga och numera i lag
reglerade förfaringssättet är att fastställa ett grundläggande värde å själva
vattenkraften, vartill, om vattenfallet är utbyggt, lägges värdet av för anläggningen
i anspråk tagen mark ävensom värdet av till kraftverket hörande
dammar, andra byggnader och fasta maskiner. Hänsyn till värdeökning
genom reglering av vattenföringen tages dels på det sättet att visst
tillägg göres till vattenkraftens värde och dels på det sättet att värdet å
regleringsanordningarna uppskattas för sig samt antingen tillägges värdet
å kraftverksbyggnaderna (anordningar för korttidsreglering) eller taxeras
som särskild taxeringsenhet (regleringsdamm för årsreglering). Till grund
för beräkning av kraftvärdet lägges en uppskattning av effekten vid viss
vattenföring. Markvärdet beräknas efter vanliga, för beräkning av sådant
värde vedertagna normer. Kraftanläggnings liksom regleringsanordningars
värde beräknas på grundval av den faktiska anskaffningskostnaden (enligt
den s. k. anläggningskostnadsmetoden).

Ett bebyggt vattenfall med tillhörande kraftverksanläggningar kan emellertid
också värderas efter den avkastning som kan påräknas av kraftverket
(enligt den s. k. avkastningsmetoden). Det sistnämnda värderingssättet
användes emellertid endast i undantagsfall eller för att kontrollera det efter
förstnämnda princip beräknade värdet. Att anläggningskostnadsmetoden
sålunda erhållit företräde framför avkastningsmetoden, trots att den
senare principiellt borde tillämpas, eftersom »en förståndig köpare» måste
antagas grunda det pris han vill betala för en kraftanläggning på den avkastning
han kan få av densamma, beror huvudsakligen på svårigheten att
i praktiken bemästra den senare metoden.

De angivna principerna för värdering av vattenfallsfastighet skola enligt
förslaget bibehållas. I fråga om olika detaljer i värderingsförfarandet ha
emellertid betydelsefulla ändringar föreslagits.

Behovet av ändringar i de nuvarande bestämmelserna om taxering av
vattenfallsfastighet har vitsordats i så gott som samtliga remissyttranden.
Däremot gå meningarna isär i fråga om vad de nya bestämmelserna på olika
punkter böra innehålla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

Även jag anser övervägande skäl tala för, att hithörande bestämmelser
nu omarbetas, och jag vill därför förorda att så sker. Till frågan om vilken
vikt som därvid skall tillmätas de mot de sakkunnigas förslag framställda
erinringarna och vad de nya bestämmelserna i följd därav eller på grund
av vad i övrigt förekommit enligt min mening böra innehålla skall jag återkomma
i samband med behandling av särskilda delar av förslaget.

Outbyggt vattenfall.

Som motiv för att låta en vattenföring motsvarande den normala
lågvattenmängden ligga till grund för krafttillgångens beräkning i 1932 års
förslag till nu gällande bestämmelser anfördes följande (prop. nr 220/1932
s. 85).

Vattenmängden har vid fallvärdering i regel angivits med 9-månaders varaktighet,
men undantagsvis hava åtskilliga andra begrepp hävdats. Att så
skett beror på vattenfallskommitténs ståndpunktstagande 1903, då densamma
hade att välja mellan riksdagens medel vattenmängd och kommitténs lågvattenmängd.
Någon övertygande motivering framfördes icke, och den vedertagna
9-månadersvattenmängden har också med fog kritiserats under
taxeringen. Begreppet i fråga är sålunda rätt svåruppfattat, och dess fastställande
kräver en betydlig statistisk bearbetning. Ett skäl för dess bibehållande
vore naturligtvis, om densamma ungefär motsvarade utbvggnadsvattenmängden
(turbinernas vattenförbrukning) eller stode i något regelbundet
förhållande till densamma. Detta har emellertid under den moderna,
snart 40-åriga vattenkraftutvecklingen ytterst sällan inträffat.

Den nya vattenlagen, som började tillämpas 1 januari 1919 och som sålunda
i snart 13 år verkat normaliserande på vattendragsekonomien, hänför
sig snart sagt genomgående till den normala lågvattenmängden (VL 1 kap.
5 §, 2 kap. 10 §, 4 kap. 1—3, 5, 8—9 §§,11 kap. 95 § och 14 kap. 1 § in. fl.).
Betydelsen av denna vattenföring förstås av alla och densamma är lätt åtkomlig
ur räknesynpunkt. Alla skäl tala sålunda för dess godkännande även
inom skattelagstiftningen. Mot detta kan invändas, att allmänheten vid
kraftvärdering vant sig vid 9-månadersbegreppet, varför möjligen en felaktig
ekonomisk uppskattning skulle kunna bliva följden av en övergång från del
ena till det andra vattenmängdsbegreppet. Framhållas må emellertid, att
värdet å vattenkraften är så omstritt och litet utrett, att man över huvud
ännu ej har någon klar ståndpunkt i denna fråga. Härtill kommer, att tillräckligt
hydrografiskt material finnes för bedömande av den förändring av
kraftpriset, som bör ske i samband med lågvattenbegreppets införande.

De sakkunniga anföra.

Det torde icke råda något tvivel därom att, då man vid genomförandet av
1932 års lagstiftning bestämde sig för normala lågvattenföringen såsom
norm för värdesättningen av vattenfallsfastighet, man var fullt på det klara
med, att denna vattenföring icke var ett uttryck för värdet av fallets hela
vattenkraft. Det är ju också självfallet, att så ej kan vara händelsen. I
ett vattendrag med mycket jämn naturlig avrinning, såsom t. ex. Götaälv,
kan visserligen den normala lågvattenföringen vara så hög, att det motsvarande
kraftbeloppet representerar i det närmaste hela krafttillgången. I
ett vattendrag åter med mycket variabel avrinning kan den normala låg -

Kunol. Maj:ts proposition nr 71.

vattenföringen nedgå till ett så ringa värde, att det däremot svarande kraftbeloppet
endast kommer att representera en del av hela krafttillgången. Att
man det oaktat valde den normala lågvattenmängden såsom taxeringsnorm
berodde, som också av förarbetena till lagstiftningen framgår, huvudsakligen
på två omständigheter. Dels kom man därigenom i samklang med
vattenlagens bestämmelser om lågvattenföringen såsom grund för åtskilliga
i den lagen föreskrivna beräkningar och dels var lågvattenföringen ett
lättförståeligt och av räkneoperationer mera oberoende begrepp.

Vad beträffar överensstämmelsen med vattenlagen torde emellertid betydelsen
härav kommit att bliva av mera formell än reell natur. Den förhoppning
man hyste, att vid vattendomstol träffade, på lågvattenföringen
grundade avgöranden skulle kunna komma till nytta jämväl vid taxeringen
av vattenfallsfastighet och vice versa har visat sig i allmänhet icke kunna
infrias.

Beträffande åter det förhållandet att lågvattenföringen skulle vara ett
lättförståeligt och lättillgängligt begrepp, har utvecklingen i fråga om våra
vattentillgångars tillgodogörande medfört, att — även om det fortfarande
är lätt att uppfatta detta begrepps innebörd — lågvattenföringen dock ej
längre är så lätt att i varje förekommande fall på ett tillfredsställande sätt
konstatera. Efter det att 1932 års lagstiftning tillkommit, hava nämligen års-,
vecko- och dygnsregleringar i mycket stor utsträckning genomförts i vårt
land, och denna utveckling kommer säkerligen att fortgå i raskt tempo.
Till följd av årsregleringar har den normala lågvattenföringen i ett flertal,
däribland våra viktigaste, vattendrag ändrats och kommer ytterligare att
undan för undan ändras och kan med hänsyn till det varierande sätt, på
vilket regleringarna skötas, ej få samma betydelse som lågvattenmängden,
mätt i ett oreglerat vattendrag.

Vad särskilt; säsong- och korttidsreglerade vattendrag beträffar är lågvattenbestämningen
i dessa behäftad med en osäkerhet, som hänför sig till
det förhållandet att---lågvattenföringen i sådana vattendrag är bero ende

av ovanför liggande kraftverks minskade vattenförbrukning under nätter,
helgdagar och semestertid.

Då alltså de skäl, som tidigare talade för att välja lågvattenföringen såsom
taxeringsnorm, numera väsentligt förlorat i värde, ökar givetvis styrkan
av det skäl, som enligt vad ovan anförts kan åberopas mot denna vattenföring
såsom värderingsgrund, nämligen att lågvattenföringen för vattendragen
med deras i allmänhet mycket växlande vattenföringar icke utgör
ett entydigt uttryck för ett vattenfalls hela vattenkraft.

De sakkunniga diskutera därefter olika vattenföringar, som kunna ersätta
den nu förekommande normala lågvattenföringen. De nämna därvid
såsom tänkbara alternativ medelvattenföringen (MQ), vattenföringen med
50 % varaktighet (50 % Q) samt vattenföringen med 75 co varaktighet
(75 % Q) och anföra härom.

Undersökas dessa vattenföringar med hänsyn till deras lämplighet som
taxeringsnorm, kan vad angår medelvattenföringen sägas, att den är både
lättförståelig och lätt att få tillgång till. Såsom redan benämningen angiver
utgör den medeltalet för ett större antal år av den för varje dygn
rådande vattenföringen. Onekligen ger denna vattenföring ett något bättre
uttryck för den vattenkraft, som i sin helhet är att hämta ur ett vattenfall
än lågvattenföringen. Även bär äro emellertid på grund av de stora årstidsvariationerna
i avrinningen, som kan förekomma för vissa vattendrag,
medelvattenföringen ej något gott uttryck för vattenkrafttillgången.

Kungi. Maj.ts proposition nr 71.

Vad så beträffar 50 % och 75 % vattenföringarna torde helt allmänt om
dem kunna sägas, att de giva ett bättre begrepp om ett vattenfalls hela vattenkraft
än såväl normala lågvattenföringen som medelvattenföringen. Tilllika
torde de förstnämnda vattenföringarna vad angår inverkan av korttidsreglering
vara mindre beroende av denna än lågvattenföringen. För medelvattenföringens
bestämmande saknar ju reglering varje betydelse.

För att få ett mera verklighetsbetonat underlag för fortsatta undersökningar
i denna fråga hava de sakkunniga från Sveriges meteorologiska och
hydrologiska institut införskaffat en i tabellform uppställd utredning angående
den specifika naturliga avrinningen i liter per sekund och kvadratkilometer
(1/s/km2) för 70 stationer inom 37 flodområden, gällande de
här ifrågavarande fyra vattenföringarna.

I ändamål att få en bättre överblick över det införskaffade materialet har
detsamma överförts i grafisk form, varvid i första hand konstaterats, att
någon fast relation icke råder mellan normala lågvattenföringen och övriga
karakteristiska vattenföringar. Detta är också helt naturligt med hänsyn till
vattendragens växlande karaktär i hydrologiskt hänseende. De enskilda värdena
visa i förhållande till normala lågvattenföringen stor spridning, men
följande medelrelationstal torde dock kunna angivas:

MQ ................................ 5,6 gånger MLQ

50%Q................................ 3,0 » »

/ 5/&Q................................ 1,6 » »

MLQ................................ 1,0 » »

De sakkunniga ha stannat för att förorda vattenföringen med 75 procent
varaktighet, vilket motiveras med följande.

Såsom ett resultat av de verkställda undersökningarna kan såsom en
framträdande fördel hos de med 50 % och 75 % betecknade vattenföringarna
konstateras, att de giva ett avsevärt bättre uttryck för ett vattenfalls
hela vattenkraft än såväl lågvatten- som medelvattenföringarna och att
75 % vattenföringen i det avseendet är överlägsen. Tillika framgår, att 75 %
vattenföringen i de undersökta fallen genomsnittligt står betydligt närmare
lågvattenföringen, som är den för närvarande gällande taxeringsnormen, än
50 % vattenföringen. Medeltalet av vattenföringar med 75 % varaktighet utgör
nämligen blott 1,6 gånger lågvattenföringen, under det att vattenföringen
med 50 % varaktighet är tre gånger så stor som lågvattenföringen. Härtill
kommer att, om man räknar effekten i turbinhästkrafter vid 75 % verkningsgrad
i stället för i naturhästkrafter---blir turbineffekten med

75 % varaktighet allenast 1,2 gånger lågvatteneffekten i naturhästkrafter.
Det är givetvis en stor fördel, om man som taxeringsnorm kan välja en vattenföring,
som både giver ett bättre uttryck för ett vattenfalls hela vattenkraft
och tillika ej i alltför hög grad avviker från nu gällande taxeringsnorm.
De tal, som komma att fastställas såsom normala fallvärden, bliva
mera representativa samtidigt som justeringen av dessa tal med hänsyn till
den förändrade taxeringsnormen ej behöver bliva alltför stor. Tillika bör det
förhållandet ej lämnas obeaktat att---vid köp och försäljning av vat tenfall

eller eljest då det varit fråga om att i affärs- och fackmannakretsar
bedöma ett vattenfalls vattenkraft detta skett och i allmänhet sker med utgångspunkt
från turbineffekten vid 75 % vattenföring.

Beträffande frågan om regleringsförhållandenas inverkan
på effektbestänmingen (d. v. s. hänsynstagande till verklig effektökning ge -

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

nom redan verkställd årsreglering eller beräknad effektökning genom föreliggande
möjlighet att verkställa års- eller korttidsreglering) erinra de sakkunniga,
att enligt förslaget hänsyn till sådana förhållanden skulle tagas
genom tillägg till värdet vid oreglerad vattenföring så att effektbestämningen
principiellt komrne att omfatta dels den naturliga på oreglerad 75 procent
vattenföring grundade effekten och dels en med hänsyn till förhållandena i
fråga om årsreglering eller korttidsreglering beräknad effekt. Detta sammanlagda
effektbelopp hade i den föreslagna lagtexten angivits såsom en för
taxeringen »bestämmande effekt».

1 övrigt hänvisa de sakkunniga beträffande förevarande fråga till ett särskilt
avsnitt i sitt betänkande om värdet av möjlighet till årsreglering och
värdet av redan genomförd sådan (se s. 57).

Vidkommande frågan om beräkning av fallhöjd anföra de sakkunniga.

Den hittills i anvisningarna förekommande bestämmelsen om fallhöjdens
beräknande efter den faktiska bruttofallhöjden vid normalt lågvattenstånd
och den faktiska normala lågvattenmängden måste givetvis också ändras,
enär de sakkunnigas förslag åsyftar bestämmandet av en annan vattenföring.
Att emellertid räkna med fallhöjden vid 75 % vattenföring — i överensstämmelse
med vad som för närvarande gäller i fråga om lågvatteneffektens
bestämmande — är ogörligt. Vattenföring med 75 % varaktighet är
nämligen ett statistiskt begrepp, som gör att fallhöjdens anknytning till
denna vattenföring medför tidsödande undersökningar, varjämte officiell
uppgift om denna fallhöjd i regel icke står att erhålla. Däremot torde i de
allra flesta fall vederbörande vattenfallsägare äga god kännedom om hur
vattendragets profil gestaltar sig vid medelvattenföring. Enklast synes därför
vara att vid effektens beräkning utgå från fallhöjden vid medelvattenföring.
Då det här är fråga om ett outbyggt vattenfall, kan det förefalla onödigt
att särskilt angiva, att bruttofallhöjden avses. Begreppet nettofallhöjd
kan nämligen blott förekomma vid ett utbyggt vattenfall och betecknar då
den fallhöjd, som efter avdrag av fallförluster i till- och avlopp faktiskt utnyttjas
i kraftverket. Beträffande ett utbyggt vattenfall ligger det emellertid
nära till hands att vid fallvärdets beräknande utgå från nettofallhöjden,
oaktat i fråga om ett sådant vattenfall själva vattenfallet skall uppskattas
som om det vore outbyggt och nettofallhöjden i det sammanhanget således
icke har något intresse. Av praktiska skäl torde därför bruttofallhöjden angivas
såsom fallhöjdsbeteckning. Det bör tillika framhållas, att fallhöjden
skall beräknas med inräknande av varje fallsträcka, som vid en utbyggnad
av vattenfallet ekonomiskt och tekniskt sett lämpligen bör dit hänföras.

Vad angår frågan om tillämplig måttenhet å vattenkraftsc
f f e k t e n, erinra de sakkunniga, att gällande lagstiftning icke innehölle
någon bestämmelse om den måttenhet å lågvatteneffekten, efter vilken värderingen
borde ske, men att lagstiftaren syntes ha räknat med att den primära
måttenheten, naturhästkraften, vore den som i första hand borde angivas.
De sakkunniga anföra vidare.

Vid ett övervägande av frågan, vilken måttenhet å effekten som numera
bör bestämmas, är det uppenbart att härvidlag ej gärna kan bliva fråga om
andra måttenheter än antingen naturhästkrafter eller turbinhästkrafter. Av

Kungi. Maj:ts proposition nr 71.

dessa är naturhästkraften den primära måttenheten och har på grund därav
ävensom därigenom att den hittills varit den officiellt antagna ett visst krav

på beaktande. Emellertid gäller vad turbinhästkraften angår, ----att

man genom att omvandla naturhästkrafter till turbinhästkrafter kan göra
övergången från lågvatteneffekt till effekten vid 75 % vattenföring mjukare
och dessutom erhålla en mera direkt anknytning till förhållandena vid
köp och försäljning av outbyggt vattenfall, enär vid dylika transaktioner
priset i allmänhet beräknas efter turbineffekten vid 75 % vattenföring.

Med hänsyn till nu anförda omständigheter synes det lämpligt att i samband
med övergången till 75 % vattenföring såsom värderingsnorm jämväl
övergå från naturhästkraft till turbinhästkraft såsom måttenhet för vattenkraftens
effekt.

Om man således bestämmer sig härför, synes det också lämpligt att, för
undanröjande av all tvekan på denna punkt och för att tillgodose enhetligheten,
även i anvisningarna till kommunalskattelagen turbinhästkraften angives
såsom måttenhet.

Ehuru verkningsgraden å en turbin, som tillverkats under senare tider,
på grund av den tekniska utvecklingen å området, kan vara betydligt högre
än 75 %, föreslås dock denna verkningsgrad, med vilken man sedan gammalt
räknat och vid vilken formeln för turbineffekten är mycket enkel, nämligen
10 X H X Q. Att observera är också, att den högre verkningsgraden
på grund av vatten- och driftförhållandena icke alltid kan utnyttjas och att
ett mycket stort antal, merendels mindre kraftanläggningar äro utrustade
med turbiner av äldre årgångar med förhållandevis låg verkningsgrad. Dessutom
kan anmärkas, att effekten enligt förslaget hänföres till bruttofallhöjden,
under det att verkningsgraden å turbin angives i förhållande till natureffekten
vid nettofallhöjd. En verkningsgrad av 75 % vid omvandling av
den mot bruttofallhöjden svarande natureffekten till turbineffekt motsvarar
därför en högre verkningsgrad å själva turbin än 75 %.

Beträffande värderingen av effekten framhålla de sakkunniga,
att sedan på sätt förut angivits för ett visst vattenfall det antal turbinhästkrafter
fastställts, som utgjorde den för taxeringen bestämmande effekten,
skulle värdet per turbinhästkraft beräknas med ledning av det pris på vattenkraften,
som kunde antagas vara gällande för orten. Till upplysning i
sistnämnda avseende torde -— på sätt skett även vid tidigare allmänna fastighetstaxeringar
-— i tabellsammanställning komma att för särskilda flodområden
angivas vissa normalvärden. Med hänsyn till de för ett visst vattenfall
föreliggande särskilda omständigheterna såsom utbyggnadsförhållanden,
överföringsavstånd och avsättningsförhållanden skulle därefter det för
vattenfallet tillämpliga normalvärdet jämkas uppåt eller nedåt. Denna justering
skulle ske efter en skälighetsprövning av de särskilda förhållandenas
inverkan. Det sålunda erhållna värdet skulle slutligen underkastas ytterligare
justering med hänsyn till den tid, som kunde förväntas förflyta innan
fallet bleve utbyggt. Till ledning för en dylik justering torde — liksom tidigare
— en diskonteringstabell komma att intagas i tabellsammanställningen.

Beträtfande övriga föreslagna ändringar i bestämmelserna
rörande taxering av outbyggt vattenfall anföra de sakkunniga.

I sammanhang med angivandet av den vattenföring, som bör utgöra taxeringsnorm,
torde böra intagas den bestämmelse om avdrag för avståendet
av vatten till samfärdsel och andra behov, som nu förekommer i anvisnings -

Kungl. Mcij.ts proposition nr 71.

punktens tredje stycke och därvid givas följande omformulering. »Vatten,
som på grund av förpliktelse, vilken åvilar vederbörande fastighet såsom
sådan, måste avstås till samfärdsel och andra behov, medräknas ej i den
män vattenkraftens värde därigenom minskas.» Syftet med omformuleringen
är dels att klargöra, att härvidlag ej kan bliva fråga om vatten, vars avstående
grundas å ett avtal, vilket ej fastställts av domstol och som ej heller
utgör ett servitutsavtal, dels ock att den utsträckning, i vilken ett frånräknande
av vattenmängd må ske, gjorts beroende blott av den nedsättning i
iallvärdet, som avståendet av vattenmängden medför, och alltså är oberoende
av om därigenom vattenföringen med 75 % varaktighet minskats eller ej.

Vad härefter angår de förhållanden, vilka särskilt böra tagas i betraktande
vid fallvärdets uppskattning och som endast utgöra en exemplifikation
av vad som i detta avseende kan anses vara av större betydelse, torde
följande ändringar i de härutinnan nu gällande bestämmelserna böra genomföras.

Då beräkningen av den tid, som kan förväntas förflyta innan fallet blir
utbyggt, är eu operation som företages först sedan övriga på fallvärdet inverkande
omständigheter blivit beaktade, synes den justeringsposten lämpligen
böra omnämnas sist.

Såsom en värdepåverkande faktor angives i de nu gällande bestämmelserna
i ämnet även avstånd från järnvägsstation. Då härmed torde åsyftas
att få ett uttryck för de högre eller lägre kostnaderna för framforsling vid
fallets utbyggande av materiel och personal, som avståndet till järnvägsstation
innebär, synes fallets läge i förhållande till järnvägsstation lämpligen
böra inordnas under exemplen på de utbyggnadskostnaderna influerande
faktorerna. Vidare bör uppmärksammas, att en viss förändring av järnvägens
betydelse beträffande transporter numera inträtt, i det att biltrafiken
härvidlag kommit att spela en roll jämsides med järnvägstrafiken. På
grund härav bör såsom exempel å förhållanden, som inverka på kostnaderna
för fallets utbyggande, jämte fallets höjd och långsträckthet samt grundens
beskaffenhet, insättas ordet transportkostnader. Slutligen bör det sist i
ifrågavarande anvisningspunkt stycket 2 nu förekonnnande påpekandet av
att hänsyn skall tagas jämväl till kostnader för andel i regleringsdamm
utgå. På sätt här ovan anförts —--— kommer nämligen det värde, som en ligt

de sakkunnigas förslag på grund av regleringsförhållanden skall beskattas
vid respektive vattenfall, ej att inkludera något regleringsdamm motsvarande
värde.

Ytterligare kan anmärkas att det enligt ovanstående på ortspriset grundade
värdet för vattenfallets effekt utgör ett värde, vilket visserligen beräknats
för vattenfallet såsom outbyggt, men dock är beräknat så som om någon
tid för fallets utbyggande ej åtginge. Detta framgår därav att, då korrektion
göres i normalvärdet med hänsyn till den tid som förväntas förflyta
tills fallet blivit utbyggt, häri inräknas jämväl den tid, som tages i anspråk
för själva utbyggandet.

I detta sammanhang må vidare nämnas, att de sakkunniga i betänkandet
åberopat en av vattcnrättsingenjören Hartzell upprättad promemoria med
förslag till norm för bestämning av årsregleringars inverkan på fallvärdet
vid taxering av vattenfallsfastigheter, vilken promemoria torde få såsom bilaga
(bil. Il) fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende.

De ifrågasatta bestämmelserna om taxering av outbyggt vattenfall tillstyrkas
eller lämnas utan erinran i huvudparten av remissyttrandena. I etl par

Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

yttranden framställas emellertid anmärkningar mot det föreslagna sättet att
bestämma fallhöjden och i några uttalas, att effekten vid medelvattenföringen
borde läggas till grund för värderingen. Svenska vattenkraftföreningen
och Sveriges industriförbund avstyrka i första hand helt de i förevarande
del föreslagna bestämmelserna och förorda i andra hand betydande omarbetning
av desamma.

Vattenfallsstyrelsen framhåller, att värderingens baserande på 75 procent
vattenföringen i stället för på normal lågvattenmängd innebure en förbättring
och överensstämde med ett av styrelsen redan år 1932 avgivet förslag.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser, att metoden att till grund för värderingen
av vattenfall lägga effekten av oreglerad 75 procent vattenföring,
i förekommande fall kombinerad med särskilt tillägg för reglering, otvivelaktigt
skulle skapa en säkrare grundval för ett riktigt taxeringsresultat.

Länsstyrelsen i Hallands län anser de skäl, som de sakkunniga åberopat
för värderingens grundande på vattenföringen med 75 procent varaktighet,
övertygande.

I ett av sistnämnda länsstyrelse överlämnat yttrande från den av länsstyrelsen
vid senaste fastighetstaxeringar anlitade sakkunnige för vattenfallsfastighet
framhålles, att den föreslagna övergången till uppskattning av effekten
vid 75 procent vattenföring torde komma att ge ett högre värde
åt vattenfall, som vore belägna i vattendrag med »jämn» vattenföring
och därför vore att rekommendera. Vad anginge den föreslagna definitionen
av begreppet fallhöjd kunde denna anses tillfyllest, så länge det
gällde sådana vattenfall som ännu ej vore definitivt planerade för utbyggnad,
enär bestämningen av fallhöjden för ett dylikt vattenfall under alla omständigheter
bleve approximativ. Då emellertid värderingen av ett bebyggt
vattenfall skedde efter samma grunder som för ett outbyggt sådant, syntes
det vara nödvändigt att införa mera detaljerade bestämmelser om hur fallhöjden
skulle definieras. Den föreslagna definitionen gåve klarhet endast i
fråga om den övre vattenytan vid ett kraftverk (höjdläget av kraftverksdammens
övre krön). För att få fram fallhöjden borde även den nedre vattenytan
definieras, då ju denna i hög grad vore beroende av den rådande vattenföringen
och förhållandena nedströms kraftverket. Fallhöjden borde därför
fixeras till en viss bestämd vattenföring. För kraftverk med regleringsdamm
i omedelbar anslutning till kraftstationen torde särskilt böra påpekas
att fallhöjden icke finge räknas från något medelvärde av förekommande
högsta och lägsta vattenstånd i dammen.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser också de sakkunnigas förslag i fråga
om vattenföringen vara att hälsa med tillfredsställelse. Genom att
vid värderingen utgå från ett vattenfalls turbineffekt vid 75 procent vattenföring
torde elimineras de med användandet av naturhästkrafter förknippade
olägenheterna, och man finge fram ett antal hästkrafter, som kunde sägas
utgöra ett gott värdemedeltal för ytterligheterna lågvatten- och möjlig utbyggnadseffekt.
Ävenså erhölles en god anslutning till i praktiken vanligt
sätt att värdera vattenkraft.

Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

De sakkunnigas förslag att utgå från bruttofallhöjd vid medelvattenföring
vore emellertid, framhåller länsstyrelsen vidare, inkonsekvent och
eliminerade i viss mån fördelen med att övergå till turbineffekt vid värderingen.
Mot de sakkunnigas skäl för detta förslag kunde anföras, att samtliga vattenföringar,
som brukade användas för att karakterisera ett vattendrag, vore
statistiska begrepp med undantag av hög- och lågvattenföringar, som hänförde
sig till de absolut högsta respektive lägsta kända vattenstånden. Ett
exakt fastställande av fallhöjden vid medelvattenföring torde därför vara i
stort sett lika tidsödande som vid 75 procent vattenföring. Förefintlig officiell
förteckning över Sveriges vattenfall angåve endast vattenstånden vid
medelvattenföring på särskilda punkter i vattendragen och då vanligen blott
i uppströms- och nedströmsändarna av sammanslagna fallkomplex, som
kunde vara ägnade för gemensam utbyggnad; icke hur fallhöjden fördelade
sig inom dessa komplex på enskilda falldelar med olika ägare, varom icke
heller torde gå att få upplysning från SMHI. När det gällde fall, som ägdes
eller undersökts av vattenfallsstyrelsen eller andra större kraftföretag, torde
för övrigt fallhöjden vid 75 procent vattenföring vara lika lätt att erhålla
som vid medelvattenföring. En bedömning av medelvattenståndet för de
fall, som icke förekomme i den publicerade förteckningen över Sveriges vattenfall
(de ojämförligt talrikaste), ävensom för små delar av andra fall utan
föregående observationer och beräkningar måste bliva synnerligen vansklig
och gåve säkerligen rum för många felaktigheter. Fallhöjden vid 75 procent
vattenföring skilde sig i allmänhet ganska litet från den lätt åtkomliga fallhöjden
vid normal lågvattenföring; i varje fall mindre än från fallhöjden
vid medelvattenföring. Effektberäkningen vid 75 procent vattenföring skulle
således giva ett riktigare värde vid användande av fallhöjden vid normal lågvattenf
öring än med utgång från fallhöjden vid medelvattenföring. Ett ännu
bättre värde kunde erhållas, om fallhöjden vid såväl medel- som normallågvattenföring
angåves och ett därav beräknat värde sattes som fallhöjd vid
75 procent vattenföring. Bestämmelserna syntes därför böra utformas så att
vid beräkningen skulle användas fallhöjden vid 75 procent vattenföring,
varvid anvisning borde lämnas, hur fallhöjden skulle beräknas med tillhjälp
av fallhöjderna vid låg- och medelvatten, om den ej vore direkt avvägd. Lågvattenfallhöjden
torde kunna antagas skilja sig från fallhöjden vid 75 procent
vattenföring med x/~ av skillnaden mellan fallhöjderna vid låg- och
medelvatten. Den eventuella felaktigheten i medelvattenföringens fallhöjd
bleve därigenom också reducerad till y3.

Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI) anser i likhet
med de sakkunniga, att den oreglerade 75 procent vattenföringen vore
en bättre beräkningsgrund än normal lågvattenföring, men förordar medelvattenföringen
såsom varande eu ändå bättre beräkningsgrund. Institutet anför.

Den vattenföring som lägges till grund för beräkningen bör, vare sig det
gäller 75 % vattenföring eller medelvattenföring, vara ett uttryck för de
normala förhållandena under de närmaste 10 ä 20 åren efter taxeringen. Då
det ej är möjligt alt förutsäga vattenföringens storlek, måste taxeringarna
i stället grundas på normalvärden, beräknade för en föregående tid. Beräk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

ningen av normalvärden förutsätter att relativt långa observationsserier äro
tillgängliga. De långa observationsserierna sträcka sig i allmänhet ej längre
bakåt än till omkring 1910. En granskning av dessa serier visar, att 75 %
vattenföringen efter omkring år 1930 varit avsevärt större än för de tidigare
åren. Av de få ännu längre serier som finnas, synes framgå, att åren omkring
1900 också skulle ha en relativt stor 75 % vattenföring. Då i de senare
40 åren ingår en period med lågt och en period med högt värde på 75 %
vattenföringen, vill det synas som om värdet för hela 40-årsserien skulle utgöra
ett tillfredsställande normalvärde, ägnat att ligga till grund för taxeringen.
Den nämnda variationen av 75 % vattenföringen är mera utpräglad
i Norrland än i södra Sverige. I fråga om medelvattenföringen är långtidsvariationen
mindre utpräglad. Den stora långtidsvariationen av 75 % vattenföringen
beror nämligen ej så mycket på en förändring av nederbördens
och avdunstningens storlek, utan åtminstone i Norrland övervägande därpå,
att vintrarna under de senaste åren varit kortare och varmare än tidigare.
För att belysa det ovanstående har institutet sammanställt uppgifter om
75 % vattenföringens och medelvattenföringens storlek för 10-, 20- och 40-årsperioder i några vattendrag, där långa av regleringar oberoende observationsserier
finnas tillgängliga. Det har därav framgått, att det ej är ovanligt
i de norrländska älvarna att 75 % vattenföringarna för olika 10- eller 20-årsserier avvika från varandra med mer än 25 % även om medelvattenföringen
är ungefär densamma.

De stora differenserna mellan 75 % vattenföringarna för olika tidsavsnitt
i de norrländska floderna visa, att ett normalvärde endast kan erhållas på
basis av en lång serie och att det ej är lämpligt, med hänsyn till att uppgifterna
böra vara likvärdiga, att grunda taxeringarna på värden för de relativt
korta serier, därtill omfattande olika tider, som i regel finnas tillgängliga.
Det torde därför bli nödvändigt att hänföra de ofta ganska korta observationsserierna
till samma 40-årsperiod med hjälp av de fåtaliga långa serierna.
På basis av de på detta sätt beräknade stationsvärdena kunna därefter
värden för olika vattenfall erhållas.

Ett tillfredsställande normalvärde på medelvattenföringen kan erhållas av
betydligt kortare serier än 40 år. Härigenom och genom att medelvattenföringen
ej ändras genom regleringarna blir antalet jämförelseserier relativt
stort, vilket underlättar de korta observationsseriernas omräkning till standardserierna.

Det förekommer knappast några serier med helt oreglerade förhållanden i
södra Sverige. De i allmänhet små regleringar som funnits lång tid kunna
ha någon om också ej så stor inverkan på 75 % vattenföringen. Medelvattenföringen
är däremot oberoende härav. I Norrland och norra Svealand
förekommer 75 % vattenföringen under förvintern och våren. Vid sådana
hydrologiska stationer, där vattenståndet är isdämt — ungefär halva antalet
i dessa landsdelar -— grundar sig därför beräkningen av 75 % vattenföringen
på interpolerade värden och äro därför rätt osäkra. Osäkerheten
i vintervärdena på grund av isdämningen medför givetvis också en viss osäkerhet
i fråga om medelvattenföringen. Denna inverkan är dock ringa, i Norrland
och norra Svealand därför att medelvattenföringens storlek övervägande
beror på den stora sommarvattenföringen, i södra Sverige därför att isdämningen
är begränsad till förhållandevis korta tider.

I vattendrag där hydrologiska stationer saknas, måste uppgifterna om vattenföringen
uppskattas. Det är — möjligen med undantag av fjällområdena
— väsentligt lättare att tillförlitligt uppskatta medel- än 75 % vattenföringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

Av det föregående torde framgå, att beräkningen för en framtida tidsperiod
av medelvattenföringen är enklare och kan utföras med större noggrannhet
än beräkningen av 75 % vattenföringen. Om värderingen grundas
på medelvattenföringen, blir arbetet därför icke blott förenklat, utan resultatet
också pålitligare.

Till förmån för medelvattenföringen talar vidare, att denna vattenföring
är ett mått på den vattenmängd som maximalt kan utnyttjas.

Det förtjänar även framhållas, att den verkliga utbyggnadsvattenföringen,
vilken är avgörande för anläggningskostnaden och därmed också för kraftverkets
taxering, i allmänhet närmar sig medelvattenföringen och i många
fall överstiger denna. Inga större kraftverk synas numera projekteras för en
utbyggnadsvattenföring som är tillnärmelsevis så låg som 75 % vattenföring.
Under sådana omständigheter synes det också sannolikt, att den korrektion
för utförda och framtida regleringar, som i varje fall är nödvändig, blir
mindre om medelvattenföringen tages till norm än om 75 % vattenföringen
väljes.

Till den naturliga regleringen i vattendragen, som i viss mån framträder
i 75 % vattenföringen, bör hänsyn, om medelvattenföringen användes, tagas
i den korrektion av effektens storlek eller värde, som i varje fall erfordras
på grund av sjöregleringarna.

Förslaget, att fallhöjden vid medelvattenföring skulle läggas till
grund för effektberäkningen biträdes av institutet, vare sig medelvattenföringen
eller 75 % vattenföringen lades till grund för värderingen. Härom
anför institutet.

Som skäl mot att använda fallhöjden vid 75 % vattenföring vill institutet
anföra, att en vattenföring av denna storlek i de större norrländska vattendragen
vanligen inträffar endast på vintern, varvid isdämning kan verka
förryckande på fallhöjdsbestämningen. Medelvattenföring förekommer däremot
i Norrland i de större älvarna ofta i september och oktober, i de smärre
vattendragen även under sommaren. I de sydligare vattendragen kan den
inträffa vilken årstid som helst.

Fallhöjderna i en fors torde vanligen vara ungefär lika stora vid medelvatten
som vid 75 % vattenföring. Undantag måste emellertid göras för
nedersta delen av forsen, särskilt där ett längre lugnvatten finnes nedanför.
Lutningen i detta är oftast avsevärt större vid medelvatten än vid 75 %
vattenföring. Den nedre vattenytans härigenom ökade höjning inkräktar på
den ovanför liggande forsens nedre del, så att dess fallhöjd minskas. Minskningen
kan uppgå till flera decimeter, men blir i regel liten i förhållande till
forsens hela fallhöjd. Om däremot till en fastighet hör endast en mindre
del av forsen och denna del är belägen vid forsens fot, kan fallhöjden vid
medelvatten vara avsevärt mindre än vid 75 % vattenföring och lågvattenföring.
Detta uttalande gäller givetvis ej i det ej sällan förekommande fall
att vattenytan nedom forsen är påverkad av isdämning vid nämnda lägre
vattenföringar. För den händelse fallhöjden vid medelvattenföring skulle
giva ett uppenbarligen oriktigt värde å den bestämmande effektens storlek,
kan justering härför göras vid uppskattningen av värdet per effektenhet.

Såsom de sakkunniga framhålla, stå officiella uppgifter om fallhöjden
vid 75 % vattenföring i regel icke att erhålla. Samma gäller emellertid i allmänhet
också om fallhöjden vid medelvattenföring. I »Förteckning över
Sveriges vattenfall», som omfattar de viktigare delarna av de mera betydande
vattendragen, finnas visserligen uppgifter om den totala fallhöjden
för varje forssträcka vid medelvattenföring. Dessa uppgifter äro dock ofta

!! liihanq till riksdagens protokoll WHO. 1 samt. Nr 71.

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

på grund av senare utbyggnader föråldrade och kunna dessutom icke användas
för att bedöma enskilda fastigheters fallhöjd, därest denna ej utgöres
av en hel fors. För de vattendrag, som icke ingå i nämnda publikation,
finnas inga andra på officiella mätningar grundade uppgifter om fallhöjderna
än för de i Vattenfallskommitténs betänkande år 1903 medtagna staten
tillhöriga fallen. För de utbyggda fallen med en turbineffekt av 100 hk
eller mera finnas uppgifter om fallhöjderna, enligt av kraftverksägarna
lämnade uppgifter, i den av kommerskollegium publicerade utredningen
»Sveriges utbyggda vattenkraft år 1930» och för de senare utbyggnaderna i
svenska vattenkraftföreningens publikationer.

Institutet får slutligen framhålla svårigheten att, innan utarbetat projekt
finnes, avgöra om en fallsträcka »vid en utbyggnad av vattenfallet ekonomiskt
och tekniskt sett lämpligen bör dit hänföras». Detta spörsmål synes
dock icke beröra bestämningen av fallhöjden utan fastmer bedömandet av
effektenhetens värde.

Vad angår den måttenhet för uppskattning av effekten, som borde
användas, framhåller institutet, att den internationella och numera också i
Sverige mest använda måttenheten för effekt vid kraftverk vore kilowatt
(kW), varför det syntes lämpligt att nu införa denna enhet.

Svenska vattenkraftföreningen framhåller till en början, att redan det föreslagna
förfaringssättet att basera värderingen på endast ett effektvärde,
som dock vore motiverat med hänsyn till kravet på enkelhet och som borde
kunna ge fullt tillfredsställande resultat, innebure en så stor förenkling,
att det vid bedömning av andra detaljers inverkan ej kunde anses nödvändigt
eller i jämförelse med denna förenkling berättigat att göra en alltför
ingående finräkning, i synnerhet ej när det gällde betydligt mera svårbestämda
faktorer än den tillgängliga effektens variationer i oreglerat vattendrag.

Beträffande den effektbestämmande vattenföringen uppgiver föreningen,
att föreningen tidigare vid skilda tillfällen framhållit, att vattenföringen
med 75 procents varaktighet vore en betydligt bättre värdemätare
än normala lagvattenföringen samt att den för oreglerade vattendrag i regel
'' ore den bästa av de vattcnföringar som ginge under den gängse benämningen
karakteristiska. I fortsättningen framhåller emellertid föreningen.

Mot det sätt, på vilket de sakkunniga velat taga hänsyn till den av årsregleringar
betingade värdeökningen, kunna emellertid hysas så starka betänkligheter,
att man frågar sig, om icke annan karakteristisk vattenföring
vore att föredraga, om den med någorlunda tillfredsställande resultat kunde
användas såväl för oreglerade som för reglerade vattendrag. Enär de flesta
vattendrag av betydelse för kraftalstring förr eller senare torde bli i hög
grad reglerade, framstår det som synnerligen önskvärt att så snart som möjligt
kunna gå in för användningen av en vattenföring, som ger ett adekvat
uttryck även ock i synnerhet för sådana vattendrag. Man skulle då slippa
ifrån den mycket vanskliga uppgiften att göra särskilt tillägg för reglering
och möjligheten till reglering på sätt de sakkunniga föreslagit, vilket sätt,
ehuru i och för sig logiskt uppbyggt och teoretiskt" rationellt, innehåller så
många svårbedömbara^ faktorer och lätt kan leda till missvisande resultat.

Det har, särskilt från SMHI, rests invändningar mot användningen av
vattenföringen med 75 % varaktighet, enär den med hänsyn dels till regle -

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

ringars genomförande, dels till inverkan av isdämning i vattendragen är
svår att bestämma, i synnerhet för vattendraget i oreglerat skick. Enär det
ankommer på SMHI att lämna uppgift om storleken av nämnda vattenföring
vid varje särskilt fall, lära dessa synpunkter få tillmätas stor betydelse.
Det må betonas att lågvattenföringen i detta hänseende ingalunda är
att föredraga. Den enda karakteristiska vattenföring, som utan dylika betänkligheter
och invändningar kan användas, är medelvattenföringen. Bestämningen
av denna påverkas ej av regleringar och i endast ringa grad av
isdämning. För vattendrag eller delar av vattendrag, där inga direkta observationer
gjorts eller göras, kan den med relativt stor noggrannhet beräknas
på basis av nederbördsområdets storlek, och denna storlek kan noggrant
bestämmas. Medelvattenföringen ändras dessutom mycket litet med
tiden och^är med andra ord tämligen oberoende av observationsperiodens
längd (om blott perioden ej är alltför kort).

Det synes föreningen därför erforderligt och ändamålsenligt att användningen
av medelvattenföringen upptages till förnyad prövning. Den invändning,
som av de sakkunniga anföres mot användning av medelvattenföringen,
synes icke vara alltför vägande och gäller dessutom i lika hög grad 75 %
vattenföringen. Obestridligen kan det i förstone synas egendomligt att föreningen
icke tidigare framfört detta förslag, men det må än en gång framhållas,
att det är utredningens resultat, framlagt på basis av den oreglerade
75 % vattenföringen, som klart belyst kravet på användningen av en vattenföring
av sådant slag, att den i största möjliga grad kan användas för
såväl oreglerade som reglerade vattendrag. Det må vidare påpekas, att det
tidigare gällde valet mellan normal lågvattenföring och 75 % vattenföring.
Sedan förslaget om användningen av medelvattenföringen först framlades
(sannolikt av SMHI år 1942), har man emellertid varit på glid mot tillämpning
av denna vattenföring som normerande.-----

Om medelvattenföringen lägges till grund för beräkningen av den normerande
effekten, erhålles betydligt högre värde på denna än om 75 %
vattenföringen eller normala lågvattenföringen användes. Normalvärdena
måste därför i motsvarande mån sänkas, om rättvisande resultat skall erhållas,
vilket här bör bestämt framhållas.

Mot förslaget angående den fallhöjd, ur vilken effekten skall beräknas,
har föreningen intet att erinra men framhåller, att den av föreningen
nu förordade medelvattenföringen bättre harmonierade med den föreslagna
fallhöjdsbestämningen än 75 procent vattenföring.

Vidkommande tillämplig måttenhet för effekten framhåller föreningen,
att det syntes vara onödigt att envist fasthålla vid en numera i så
stor utsträckning övergiven måttenhet som hästkraften, samt anför vidare
härom.

I modern statistik äro samtliga uppgifter beträffande effekten hos svenska
vattenkraftverk uttryckta i kW (kilowatt) och energiproduktionen i den
däremot svarande måttenheten kWh (kilowattimmar). (I stort sett endast
turbinfabrikantcr uttrycka fortfarande effekten i hkr.) Onödiga omräkningar
bli eu följd härav, varför här föreslås, att effekten uttryckes i kW,
i all synnerhet som numera inga kraftverk med direktdrift byggas utan
samtliga nya avses för elkraftalstring, och åtskilliga äldre verk ombyggas
och moderniseras undan för undan till eldrift. Om effekten skall avse natureffekt,
turbineffekt, generatoreffekt eller högspänd effekt (effekt vid
kraftstatioiisväggen) må i viss män kunna vara eu smaksak men bör när -

Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

mare utredas. Endast natureffekten kan exakt angivas, om fallhöjd och vattenföring
äro kända, och uttryckes genom formeln gQH kW, där g i Sverige
är 9,82; övriga effektangivelser bli beroende av verkningsgraden. Om hänsyn
till utbyggnadsförhållandena tages genom jämkning av enhetsvärdet, så
som i lagförslaget avses, kunde det vara mest logiskt att uttrycka effekten
såsom natureffekt. Emellertid är det med hänsyn till överskådligheten och
vid beräkning av energiproduktion (i kWh) m. m. mest praktiskt att uttrycka
effekten såsom elektrisk effekt.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser riktigaste resultat kunna ernås genom
att lägga medelvattenföringen till grund för värdesättningen. Samma
skäl som de sakkunniga åberopat mot lågvattenföringen som norm syntes
om ock i mindre grad tala mot den oreglerade vattenföringen med 75
procent varaktighet. En beräkning på grundval av medelvattenföringen vore
enklast att tillämpa och oberoende av alla vattenregleringar. För denna
metod talade också förslaget att fallhöjden skulle bestämmas vid medelvattenföring.

Länsstyrelsen i Värmlands län ifrågasätter av liknande skäl, huruvida
icke medelvattenföringen borde läggas till grund för den bestämmande effektens
storlek.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län befarar betydande svårigheter för taxeringsmyndigheterna
att rätt bedöma ett vattenfalls värde efter effekten vid
75 procent vattenföring, som krävde mera ingående beräkningar än att bedöma
värdet efter lågvatteneffekten. Sannolikt komme de flesta beredningsoch
taxeringsnämnder att vara ur stånd att bedöma och kontrollera den
vattenfallssakkunniges beräkningar enligt den föreslagna 75-procentnormen.

I den av regeringsrådet Fransen avlämnade promemorian anföres till en
början för belysande av frågan om vilken vattenföring som bör väljas,
följande allmänna synpunkter.

Vid ett vattenkraftverk, som utnyttjas utan tillgång till reservkraft från
annat håll och även i övrigt utan samarbete med andra kraftverk, har den
kraft, som icke är kontinuerligt tillgänglig, med nödvändighet blott problematiskt
värde, nämligen i den mån den kan finna användning för sådana
mera sällsynt förekommande kraftbehov, vilka kunna till storleken rättas
efter tillgången. Även om ett separat drivet kraftverk utbygges för vattenföring
utöver den året runt tillgängliga, kan det därför icke utan vidare antagas
att därigenom avkastningsvärdet ökas i sådan grad, att förräntning
er hålles icke blott av byggnadskostnaden utan jämväl av ett särskilt fallvärde.
Vid ett allmänt tillgodogörande av vattenkraften i separata kraftverk
måste på grund härav en vattenfallstaxering grundad på den normala lågvatteneffekten
anses medföra en skälig fördelning av fallvärdena. Vid införandet
av nuvarande taxeringsbestämmelser kan också kraftförsörjningen i
Sverige antagas hava i stort sett kännetecknats av sådana förutsättningar.
Emellertid har kraftförsörjningen numera utvecklats i sådan riktning, att
en omprövning av beräkningsgrunderna för taxeringen i ifrågavarande hänseende
måste anses motiverad.

De svenska vattendragen karakteriseras av stora årliga vattenföringsvariationer,
och krafttillgången består därför till stor del av vad som brukat

Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

kallas sekunda kraft. Samtidigt äro vattenfallen, jämfört med andra valtenkraftrika
länder, exempelvis Norge, förhållandevis låga och kostnaderna för
vattenbyggnaderna följaktligen, per effektenhet räknat, höga, särskilt om de
måste fördelas på en utbyggnadseffekt motsvarande allenast lågvattenmängden.
Med dessa förutsättningar är det naturligt, att tillgodogörandet av den
sekunda vattenkraften i vårt land blivit ett alltmer aktuellt problem. Dess
lösning har vunnits i någon mån genom uppammandet av för detta ändamål
särskilt lämpad förbrukning, till exempel inom de metallurgiska och elektrokemiska
områdena, men främst genom kompletteringar av vattenkraften
med värmekraft, genom en successivt utvidgad samköming mellan kraftverken
samt genom års- och korttidsreglering av vattenföringen.

Vid ovannämnda förhållanden framträder vid utnyttjandet av den svenska
vattenkraften energibalansen som den för utbyggnadstakten avgörande
faktorn. Redan den elektrifieringskommitté, som i början på 1920-talet inventerade
våra krafttillgångar, frångick också den tidigare — och utomlands
även senare — brukliga inventeringsenheten hästkraft, och inriktade beräkningen
på den årligen disponibla energimängden i kilowattimmar, därvid
vattenkraften förutsattes i viss om också måttlig omfattning bliva kompletterad
med värmekraft. Skulle kommittén endast medräknat krafttillgången
vid året runt disponibel vattenföring, så skulle slutresultatet blivit väsentligt
lägre än den summa av 32,5 miljarder kWh/år, vartill kommittén uppskattade
våra utbyggnadsvärda vattenkrafttillgångar. När man nu vågat höja
denna siffra, senast till 50 miljarder kWh/år, förutsätter detta uppenbarligen
att den sekunda vattenkraften i betydande utsträckning tillvaratages
genom ovan angivna åtgärder och sålunda bland annat genom en omfattande
utvidgning av ångkraftverken. Ett särskilt, mera reguljärt komplement till
vattenkraften synes framdeles kunna påräknas från de fjärrvärmeverk,
som nu planeras för vissa större städer och som skulle producera mottryckskraft
under den i stort sett med den allmänna lågvattentiden sammanfallande
cldningssäsongen.

Genom här i korthet skildrade omständigheter har den sekunda kraften
hos oss numera funnit en annan och framför allt säkrare avsättning än den,
som skulle kunnat påräknas vid separat drift av kraftverken, och det synes
uppenbart att detta förhållande bör beaktas vid vattenfallsstaxeringen genom
skäligt hänsynstagande vid värderingen till icke blott lågvatteneffekten
utan även sådan därutöver tillgänglig effekt, som kan ekonomiskt tillgodogöras.
Till ytterligare belysning härav må följande tankeexperiment tjäna.
En kraftproducent äger två i stort sett likvärdiga vattenfall i samma vattendrag,
det ena, A, outbyggt, det andra, B, utbyggt för lågvattenföringen.
För att täcka det ökade kraftbehovet erfordras ytterligare lika stor utbyggnad.
Ägaren kan då antingen bygga ut jämväl fallet A till lågvattenföringen
eller utvidga kraftverket vid B till dubbla effekten, därvid den tillgodogjorda
sekunda kraften måste kompletteras med kraft frän annan källa. Om
han väljer utbyggnad av fallet A, måste avkastningen tydligen räcka till
för förräntning av dettas mot lågvatteneffekten svarande fallvärde. Om han
i stället väljer ökad utbyggnad av fallet B, får han förutsättas räkna med
minst lika stor vinst utöver förräntning av byggnadskostnaden som i förra
fallet och följaktligen kan avkastningen i det senare fallet antagas räcka
för ett särskilt värde å den tillgodogjorda sekunda naturkraften. Vid eu från
sådana synpunkter, som kunna beaktas vid taxeringen, rationell utnyttjning
av vattenkraften kan därför den sekunda kraften antagas tillgodogjord endast
i den mån därav uppkommande avkastning motsvarar jämväl ett fallvärde.
Då vidare numera praktiskt taget varje nybyggt vattenkraftverk kan
anses äga möjlighet att anslutas till det samkörande kraftnätet och därmed

Kungi. Maj:ts proposition nr 71.

vinna avsättning för den sekunda kraften, samt taxeringen av den outbyggda
vattenkraften uppenbarligen bör avse all förefintlig möjlighet till ekonomiskt
utnyttjande, så synes det väl motiverat att vid taxeringen normalt medräkna
visst fallvärde även för den vattentillgång, som icke är tillgänglig
året runt.

Det ovan anförda tankeexperimentet kan föras vidare i syfte att finna en
rationell kvantitativ grund för värderingen av den sekunda naturkraften.
Resonemanget leder därvid till en slutsats, som också kan a priori förefalla
naturlig, nämligen att fallvärdet av sekunda kraft kan antagas förhålla
sig till fallvärdet av året runt tillgänglig kraft på samma sätt som avkastningsvärdena
å motsvarande utbyggda kraftbelopp. Fallvärdet kan följaktligen
bestämmas efter grunder, analoga med dem som brukas vid värdering
av utbyggd sekunda kraft, i den mån de äro av allmängiltig natur. Vidare
befinnes beräkningen böra avse hela den krafttillgång, som kan antagas tillgodogjord
vid optimal utbyggnad, varmed då avses den utbyggnad, som
medger förräntning av största möjliga kapitalinsats utöver byggnadskostnaden.

I promemorian framhålles härefter, att de sakkunnigas förslag medgåve
full hänsyn till de förut angivna slutsatserna såvitt anginge vattenfall i
reglerade vattendrag, men att det kunde ifrågasättas, om det steg i samma
riktning, som förslaget innebure beträffande oreglerade vattendrag, kunde
i detta hänseende anses fullt tillfredsställande. Det syntes i varje fall icke
lämpligt att i lagtexten binda tillämpningen vid värderingsgrunden oreglerad
75 % vattenföring, bland annat av det skälet, att utvecklingen måste
väntas även framdeles medföra successiv ökning av den sekunda kraftens
värde. Liksom ifråga om inverkan på fallvärdet av årsregleringar syntes
hänsjmstagandet vid värdering av vattenfall i oreglerat vattendrag till krafttillgångens
växlande storlek kunna överlåtas åt tillämpningen, därvid erforderliga
normer kunde efter sakkunnigas hörande meddelas i samband
med de för taxeringen utarbetade tabellerna. Sådana normer kunde lämpligen
avse beräkning i procent av medelvattenföringen av en med den verkliga,
till storleken växlande vattenföringen ekvivalent, året runt tillgänglig
vattenföring, som skulle kunna betecknas såsom taxeringsvattenföring, varvid
den bestämmande effekten torde böra kallas taxeringseffekt.

Slutligen anföres.

Behovet av centralt utgivna vägledande uppgifter för beräkning av taxeringsvattenföringen
påverkas självfallet icke därav att beräkningsgrunden
blir en annan än 75 % vattenföringen. Det överensstämmer vidare utan
tvivel med vattenfallstaxeringens allmänna natur och tillfredsställer kravet
på enkelhet vid taxeringen, att dessa uppgifter givas en såtillvida summarisk
karaktär, att förhållandet mellan taxeringsvattenföring och medelvattenföring
angives i avrundade tal, till exempel i fem- eller tiotals procent.
Det kan i detta sammanhang icke tillräckligt understrykas, att en enhetlig
grund för exakt bestämning av fallvärdena över huvud taget icke kan existera.
Det bör därför tillses att varken taxeringsmyndigheter eller skattskyldiga
frestas att lägga ned ofruktbart arbete på utredningar och meningsutbyten
rörande detaljer vid beräkning av taxeringsvattenföringen. Som
regel torde därför den oreglerade taxeringsvattenföringen böra bestämmas
på grundval av tabellvärden, som lämpligen på uppdrag sammanställas av
Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut och som kunna -—- när

Kungi. Maj:ts proposition nr 71.

annat observationsmaterial saknas — härledas ur allmänna hydrologiska
data, men beräkningen bör stödja sig på en definierad och bekantgjord, efter
sakkunnigas hörande uppställd värderingsgrund, så att det förblir den vattenfallsägare,
som så önskar, obetaget att prestera egen utredning i frågan.

Beträffande innebörden av Franséns förslag torde jämväl få hänvisas till
ett vid Franséns promemoria fogat författningsförslag, vilket såsom bilaga
III torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende.

Departementschefen. Nuvarande metod för taxering av outbyggt vattenfall
innebär, att värderingen grundas på en uppskattning av den vattenkraft,
som är tillgänglig under hela året, d. v. s. i princip den prima kraften. Detta
uttryckes i gällande bestämmelser så, att vattenfallet uppskattas till värdet
på normal lågvatteneffekt, d. v. s. effekten vid den vattenföring, som
genomsnittligt förekommer i vattendraget, när den framrinnande vattenmängden
är minst. Detta uppskattningssätt skall tillämpas, oavsett om vattendraget
är reglerat eller icke.

Även enligt de sakkunnigas förslag skall till grund för värderingen läggas
en viss effekt. I fråga om beräkning av denna effekt föreligger emellertid
en skillnad mellan å ena sidan vattenfall i vattendrag, som icke blivit föremål
för långtidsreglering och som icke heller kan förväntas bliva långtidsreglerat
inom överskådlig tid (i det följande kallat oreglerat) samt å andra
sidan vattenfall i vattendrag, som redan blivit eller förväntas bliva långtidsreglerat
(i det följande kallat reglerat). Beträffande vattenfall i oreglerat
vattendrag skall den grundläggande (»den bestämmande») effekten
utgöras av effekten vid 75 % vattenföring, d. v. s. effekten vid den vattenföring
som förekommer eller överskrides under tre fjärdedelar av året. Beträffande
vattenfall i reglerat vattendrag kommer den till grund för värderingen
liggande effekten att utgöras av summan av en på nämnda sätt uträknad
effekt — därvid man alltså i fråga om vattenfall i verkligen reglerat
vattendrag måste utgå från förhållandena sådana de voro innan regleringen
genomfördes — samt ett särskilt beräknat tillägg, som är avsett att giva uttryck
för vattenkraftens värdeökning genom regleringen.

De sakkunnigas förslag innebär metodmässigt icke något större avsteg från
vad som nu gäller såvitt angår vattenfall i oreglerade vattendrag; det är
endast en annan vattenföring som upptagits som bestämmande för värdet.
1 sak innebär förslaget, att hänsyn vid beräkningen av den bestämmande
effekten kommer att tagas även till kraft, som icke är tillgänglig under
hela året, d. v. s. till sekunda kraft.

Beträffande taxeringen av vattenfall i reglerade vattendrag ha de sakkunniga
åberopat cn av Hartzell utarbetad promemoria, i vilken förordas en ny
metod för taxeringen. Denna innebär i princip att vid värdeberäkningen
medtages all uttagbar vattenkraft, både prima och sekunda. Det uttagbara
kraftbeloppet lägges emellertid cj direkt till grund för taxeringen, utan
därvid omräknas kraften med hänsyn till dess växlingar under året samt
dess olika ekonomiska användbarhet särskilda årstider, särskilda dagar
och särskilda delar av dygnet genom en s. k. ekvivalentberäkning (se s.

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

114), så att kraftbeloppet uttryckes i antalet effektenheter prima kraft. Då
man icke kan tänka sig en sådan detaljerad beräkning vid taxeringen av
varje särskilt vattenfall, har Hartzell utarbetat vissa för taxeringen användbara
schabloner, som kunna tänkas för varje fall giva ungefär samma resultat
som en i de särskilda fallen utförd ekvivalentberäkning skulle givit.
Därvid har för vissa typiska vattenfall med kända egenskaper undersökts,
hur den omräknade (ekvivalenta) effekten förhåller sig till effekten vid
medelvattenföringen. Tankegången är den, att om den ekvivalenta effekten
vid vissa kända egenskaper hos ett vattenfall (varav viktigast här är den
relativa storleken av årsregleringsmagasinet i vattendraget) utgör viss procent
av effekten vid medelvattenföringen, bör vid varje annat vattenfall
med samma egenskaper den ekvivalenta effekten utgöra samma procent av
effekten vid medelvattenföringen samt att för varje vattenfall med från
typfallen avvikande egenskaper ifrågavarande procenttal bör kunna erhållas
genom interpoleringar mellan för de olika typfallen karakteristiska tal.

Den i promemorian angivna metoden innebär alltså icke, att värdering
av vattenfall i reglerade vattendrag skall ske i första hand genom en beräkning
av effekten vid 75 % oreglerad vattenföring, som sedan skall korrigeras
genom ett tillägg. Innebörden är i stället den att den bestämmande
effekten för dessa vattenfall framkommer genom en direkt beräkning, varefter
det i författningstexten angivna »tillägget» får uträknas genom en efterföljande
operation, bestående i att från den direkt beräknade bestämmande
effekten dragés effekten vid oreglerad 75 % vattenföring.

Det är också att märka att 75 % vattenföringen, som vid vattenfall i oreglerade
vattendrag är avgörande för värdebestämningen, för taxeringen av
vattentall i reglerade vattendrag i regel blir av sekundär betydelse; i stället
kommer värderingen i dessa fall att i realiteten grundas på magasinsvolymen
och medelvattenföringen.

Mot de sakkunnigas förslag angående värdering av outbyggt vattenfall har
invänts, att 75 % vattenföringen är olämplig som värderingsfaktor, enär
den är svårberäknad, att denna vattenföring icke ensam giver tillräckligt
uttryck för den sekunda kraftens värde i ett vattenfall även om vattendraget
är oreglerat samt att det är en nackdel att icke kunna tillämpa en enhetlig
vattenföring som grundläggande faktor för taxering av alla vattenfall.

Kritiken utmynnar i ett förordande av medelvattenföringen som gemensam
grund för taxering av vattenfall i såväl reglerade som oreglerade vattendrag.
Fördelarna med en sådan metod ha angivits vara, att medelvattenföringen
kan bestämmas på ett betydligt säkrare sätt än 75 % vattenföringen,
att medelvattenföringen är oberoende av reglering samt att utbyggnadsvattenföringen
alltmera tenderar att närma sig medelvattenföringen.

Vid bedömande av kritiken mot de sakkunnigas förslag angående den vattenföring
som skall läggas till grund vid taxeringen torde först böra framhållas,
att alla synas vara ense om att den föreslagna 75 % vattenföringen
är en avsevärt bättre grund för värderingen än den hittills tillämpade låg -

Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

vattenföringen, därför att den förra vattenföringen i allmänna marknaden
spelar en mycket större roll för bestämmande av saluvärdena på vattenfall
än den senare. Vidare torde böra erinras om att det aldrig kan bliva tal
om att vid fastighetstaxeringen göra annat än en ganska approximativ värdering.
Med hänsyn härtill torde den av de sakkunniga föreslagna metoden
teoretiskt få anses fylla rimliga anspråk på en värderingsmetod, som skall
användas för det ändamål, varom här är fråga.

De anmärkningar av praktisk art som framförts äro emellertid mera vägande.
Det är sålunda icke lämpligt, att olika grunder tillämpas vid värderingen
av vattenfall i olika slags vattendrag. Vidare är det onekligen en
brist hos förslaget, att det i så hög grad bygger på en vattenföring, varom
man tydligen i en del fall icke kan erhålla tillförlitliga uppgifter. Det är givetvis
angeläget att taxeringen av vattenfall kommer att ske efter en metod,
där åtminstone grundvärdena äro tillräckligt säkra.

Det må vidare framhållas, att regeringsrådet Fransén, vilken såsom teknisk
expert verkställt en bedömning av vikten hos de framställda anmärkningarna
samt av möjligheterna att tillämpa medelvattenföringen som grundval
för all vattenfallstaxering, förordar en övergång till en enhetlig värderingsgrund,
anknuten till medelvattenföringen.

Användningen av medelvattenföringen som enhetlig värderingsgrund
medför visserligen, att man icke heller beträffande oreglerade vattendrag kan
—- i motsats till vad som skulle bliva fallet vid användning av 75 % vattenföringen
— direkt basera värderingen på den valda grunden; medelvattenföringen
torde nämligen alltid behöva räknas om för att den därur beräknade
effekten skall motsvara enbart prima kraft. Då emellertid denna
olägenhet icke är av allvarligare art har jag ansett mig böra förorda en metod,
enligt vilken medelvattenföringen lägges som enhetlig grund för taxering
av outbyggt vattenfall. Denna metod innebär alltså, att värderingen
vare sig vattendraget är reglerat eller icke sker med utgångspunkt från medelvattenföringen,
som emellertid för användning vid taxeringen skall korrigeras
eller omräknas (genom ekvivalentberäkning eller efter någon allmängiltig
norm) så att den mot den korrigerade vattenföringen (lämpligen
kallad taxeringsvattenföring) svarande prima kraften (lämpligen kallad
taxeringseffekt) blir likvärdig med hela den i vattenfallet ekonomiskt uttagbara
vattenkraften. Hänsyn kommer med andra ord vid värderingen att
tagas, förutom till den prima kraften, jämväl i full utsträckning till den
sekunda kraften, därvid dock den senare blir evalverad så att den uttryckes
i en med den prima kraften likvärdig effektenhet. Om sålunda ett vattenfall
kan producera 1 000 kW prima kraft och 1 000 kW sekunda kraft,
värd hälften så mycket som den prima kraften, omräknas vattenföringen
så att den motsvarar 1 500 kW prima kraft, vilken sedan värderas efter
ä-priset i allmänna marknaden för prima kraft. Genom detta förfaringssätt
erhålles jämväl teoretiskt sett ett noggrannare uttryck för hela den ekono -

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

miskt utnyttjningsbara vattenkraften i ett oreglerat vattendrag än vad den
på 75 % vattenföringen grundade effekten innebär.

Vad angår utformningen av hithörande bestämmelser i enlighet med de av
mig nu angivna principerna har jag ansett mig kunna i huvudsak godtaga
det av Fransén vid hans promemoria fogade författningsförslaget. Vissa tekniska
detaljer i fråga om värderingsförfarandet torde få angivas i de tabeller
som komma att utarbetas till nästa allmänna fastighetstaxering. Det synes
lämpligt att tabellerna jämte anvisningar fastställas av Kungl. Maj :t.

Vad angår fallhöjden ha de sakkunniga föreslagit, att effektberäkningen
skall ske på grundval av bruttofallhöjden vid medelvattenföring.
Häremot har anmärkts bl. a. att detta icke harmonierar med förslaget att
lägga 75 % vattenföringen som grund för taxeringen. Denna anmärkning
förlorar sitt värde, om den av mig förordade metoden för värdering av outbyggt
vattenfall godtages. Ej heller övriga anmärkningar torde vara av beskaffenhet
att böra föranleda frångående av de sakkunnigas förslag härutinnan.

Vidkommande den måttenhet för effekten, som bör användas, ha
vissa skäl anförts för övergång från den av de sakkunniga föreslagna måttenheten
turbinhästkraft till kilowatt (kW). Detta är en rent teknisk fråga,
som i och för sig icke har någon betydelse för värderingen. Det torde därför
vara lämpligt, att denna fråga tills vidare lämnas öppen och att åt den
tekniska sakkunskapen överlåtes att ytterligare pröva frågan i samband
med utarbetande av förslag till taxeringstabeller. Det kan anmärkas, att icke
heller i gällande lagtext finnes angivet vilken måttenhet som skall användas.

Mot övriga föreslagna ändringar har jag intet att erinra.

'' Kraftverk.

De sakkunniga framhålla till en början, att de metoder, som hittills
ansetts möjliga att tillämpa för värdering av kraftverk, vore avkastningsmetoden
och anläggningskostnadsmetoden, därvid man beträffande den
förstnämnda kunde tala om dels den strikta avkastningsmetoden, som innebure,
att för varje särskilt kraftverk gjordes en beräkning av dess normalt
påräkneliga avkastning samt normala omkostnader för drift och underhåll,
och dels den förenklade avkastningsmetoden, som utginge från genomsnittliga
värden för den uttagbara kraften samt för årskostnader. De sakkunniga
anföra vidare.

Skall man söka bedöma, vilken av avkastnings- och anläggningskostnadsmetoderna
som bör givas företräde, måste ju resultatet, om man ser saken
principiellt -—- därvid alltså frågan om den strikta eller förenklade avkastningsmetoden
saknar betydelse — bliva det, att avkastningsmetoden

Kungi. Maj.ts proposition nr 71.

är riktigare. Det är nämligen givet, att avkastningen av ett objekt lämnar
bättre upplysning om dess allmänna saluvärde än vad som i sådant avseende
kan åstadkommas genom en beräkning av kostnaderna för att vid en
viss tidpunkt framställa detta objekt. Fastighetsobjekt får icke i handel
och vandel ett visst högre värde därför att det kostat mycket utan därför
att det ger en viss mot detta värde svarande avkastning. Det är visserligen
sant, att även med tillämpning av anläggningskostnadsmetoden en viss hänsyn
automatiskt kommer att tagas till den i det enskilda fallet föreliggande
räntabiliteten. Om det nämligen är så, att ett kraftverk i förhållande till sin
effekt varit särskilt kostsamt att bygga, innebär detta som regel, att vattenfallet
varit svårt att utbygga och förty mindre värdefullt samt att till följd
härav det värde, varmed själva vattenfallet ingår i taxeringsvärdet, sättes
så mycket lägre.

Mot avkastning smetodens tillämplighet vid taxering av vattenfallsfastighet
kunna emellertid åtskilliga invändningar göras, vilka hänföra sig till
dessa fastigheters egenartade karaktär.

Till en början må följande mer principiella synpunkter framhållas.

Ett kraftverk kan äga värden, vilka äro av beskaffenhet att hänsyn till
desamma bör tagas vid taxeringen men som dock äro sådana, att de komma
att ligga utanför en avkastningsuppskattning. I detta avseende är att
uppmärksamma, att enligt avkastningsmetoden totalvärdet av ett kraftverk
bestämmes med utgångspunkt från den effekt kraftverket äger i det
skick, vari det blivit utbyggt. Har därför ett kraftverk såsom ej sällan förekommer
blivit utbyggt för lägre effekt än den för det ifrågavarande vattenfallet
ekonomiskt fördelaktigaste, har detta till följd att värdet av ej utnyttjad
vattenkraft ej får något uttryck i det enligt berörda metod beräknade
värdet. En motsvarighet härtill råder för den händelse regleringsmöjligheter
för kraftverket i fråga förefinnas utan att regleringsföretaget ännu
kommit till stånd. Det understundom icke obetydliga värdet av sådana möjligheter
kan ej med tillämpning av avkastningsmetoden vinna beaktande.
I nu berörda fall kräves alltså en komplettering av det resultat, vartill metoden
leder, genom en särskild uppskattning av värdet av ej utnyttjad vattenkraft
ävensom av möjligheter till reglering av vattenavrinningen. För
taxering av ännu ej färdigställda kraftverk lämnar dessutom metoden föga
ledning.

Vidare kunna vid avkastningsmetodens tillämpning vissa olägenheter
uppkomma, som äga betydelse för inkomsttaxeringen. Sålunda kan ett kraftverk,
som varit dyrt att''utbygga, komma att få ett lägre byggnadsvärde än
som svarar emot de faktiska byggnadskostnaderna. Härigenom kan kraftverksföretaget
med hänsyn till slitningsavdraget för byggnad, i den mån
detta avdrag beräknas å byggnadsvärdet, komma att få en för hög inkomsttaxering,
varjämte i fråga om den såsom »särskilt maskinvärde» betecknade
delen av byggnadsvärdet metoden icke medger dess beräknande enligt vedertagna
grunder.

Mot speciellt den förenklade avkastningsmetoden anföra de sakkunniga
den invändningen att den icke i erforderlig omfattning medgåve ett hänsynstagande
till de för det individuella kraftverket föreliggande förhållandena.
Det torde sålunda knappast vara oberättigat att låta förhandenvaron eller
ej av ett ledningsnät vid ett kraftverks tillkomst verka därhän att olika
kraftvärden kunde komma att beräknas för olika kraftverk. På samma sätt

Kungi. Maj:ts proposition nr 71.

torde väl den olika användningen av kraften, som för de särskilda kraftverkens
del kunde föreligga, kunna föranleda en differentiering av kraftvärdena.

Sedan de sakkunniga därefter understrukit, att den viktigaste invändningen
mot avkastningsmetoden emellertid vore dess svårhanterlighet vid
den praktiska tillämpningen samt lämnat en närmare redogörelse för dess
praktiska olägenheter (bet. sid. 47—51), övergå de till att behandla anläggningskostnadsmetoden
och framhålla därvid, att man ej finge bortse ifrån,
att även denna metod företedde en speciell olägenhet i taxeringstekniskt
hänseende. Det vore nämligen givet, att riktigheten av en enligt metoden
verkställd taxering vore starkt beroende av att så fullständiga uppgifter
som möjligt av den skattskyldige lämnades angående alla de kostnader för
anläggningens utförande, som skulle tjäna till ledning för taxeringen, ävensom
rörande tiden för deras investering. På sätt framginge av de på officiellt
uppdrag gjorda undersökningarna om utfallet av taxering av vattenfallsfastighet
åren 1933 och 1945 inom vissa flodområden, hade härutinnan åtskilligt
brustit. Emellertid borde det ej vara omöjligt att vidtaga sådana
åtgärder, att olägenheten i nu berörda avseende undanröjdes eller i varje
fall starkt begränsades. Garantier borde nämligen kunna skapas för att de
behövliga uppgifterna i erforderlig utsträckning också framskaffades.

De sakkunniga uttala, att de efter ett övervägande av de olika synpunkter,
som kunde anläggas på frågan om metoden för taxering av kraftverk,
kommit till den uppfattningen, att ingen ändring borde vidtagas i vad härutinnan
för närvarande gällde. Anläggningskostnadsmetoden borde sålunda
fortfarande utgöra den huvudsakliga grunden för taxeringen, och vederbörande
taxeringsmyndigheter borde alltid, där möjlighet funnes för den skattskyldige
att tillhandahålla de erforderliga uppgifterna, tillse att en värdering
enligt denna metod ägde rum. För den händelse nämligen att taxeringen
påyrkades skola ske enligt avkastningsmetoden, borde en jämförelse
mellan de resultat de bägge metoderna uppvisade kunna göras. Den förenklade
avkastningsmetoden borde alltså intaga samma ställning som hittills,
d. v. s. den borde huvudsakligen användas såsom kontrollmetod. Vad
anläggningskostnadsmetoden anginge kunde det resultat, vartill metoden
ledde, behöva justeras i sådana fall, då med hänsyn till anläggningens ålder
eller ett mindre gott utförande eller exceptionellt goda och väl tillvaratagna
utbyggnadsbetingelser eller av andra dylika orsaker tillämpandet av
anläggningskostnadsmetoden gåve en påtagligt oriktig taxering till resultat.
Detta följde redan av det förhållandet att anläggningskostnadsmetoden, såsom
av den nuvarande lagtexten framginge, ej kunde vara annat än ett
medel, varigenom man beräknades nå fram till ett det allmänna saluvärdet
motsvarande värde. Emellertid syntes det av praktiska skäl lämpligt
att i mer konkret form låta i lagtexten komma till uttryck, att det resultat,
vartill anläggningskostnadsmetoden ledde, under vissa omständigheter kunde
tarva en justering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

Vidkommande de kostnader, som borde medräknas vid anläggningskostnads
metodens användning erinra de sakkunniga,
att med nuvarande bestämmelser tvekan rått härom (t. ex. beträffande ersättningar
för markskador, kostnader för rensningar och skadeförebyggande
åtgärder m. in.), samt framhålla, att då det gällde att bedöma vilka kostnader
som skulle medräknas -vid ett kraftverks värdeuppskattning, det vore
nödvändigt att klarlägga och i minnet fasthålla den princip, varå anläggningskostnadsmetoden
vore grundad, nämligen att det kapital, som nedlagts
i ett kraftverk, beräknades lämna skälig ränta och att kraftverket
därför borde till ett pris motsvarande nämnda kapital kunna finna en i
avseende å taxeringsvärdets bestämmande representativ köpare. Enligt
denna princip vore alla kostnader, som varit erforderliga för att kraftverket
skolat komma till stånd, att hänföra till taxeringsvärdet påverkande
kostnader. Klart vore emellertid, att, därest vid taxering av ett kraftverk
enligt anläggningskostnadsmetoden vissa kostnader för ett vattenfalls utbyggnad
till ett kraftverk blivit fullt beaktade därigenom att fallvärdet
blivit ökat på grund av åtgärder och anordningar, för vilka dessa kostnader
utgivits, desamma ej skulle ånyo beaktas i form av direkta anläggningskostnader.
Vad anginge ett kraftverk torde dock den erfarenhet, som numera
vunnits vid behandlingen av mål i kammarrätten angående vattenfallsfastigheters
taxering, giva vid handen att kostnader av ifrågavarande
slag, därtill hänsyn borde tagas vid fallvärdets beräknande, knappast kunde
sägas förekomma. De på fallvärdet inverkande kostnader för markskador
m. in., som man tänkt på då man vid bestämmelsernas tillkomst ansett sig
böra överlämna åt praxis att bestämma vad som skulle inbegripas i anläggningskostnaden,
torde ha varit den ökning av fallvärdet, som tillägg för
dygns- och veckoreglering (korttidsreglering) utgjorde eller som skapades
därigenom att vattenfallet genom uppdämning eller rensningar — s. k.
profilreglering — finge en ökad fallhöjd. Emellertid förhölle det sig så, att
beträffande den vid ett kraftverks taxering beräknade ökningen av fallvärdet
med högst 15 procent, som enligt vid tidigare fastighetstaxeringar
utgiven tabellsammanställning förefintligheten av regleringsmagasin för
dygns- och veckoreglering kunde giva anledning till, ofta nog saknats någon
reell motsvarighet mellan det av berörda anledning gjorda tillägget till fallvärdet
och korttidsregleringens verkliga värde, vilket minst borde uppgå till
ett belopp, motsvarande kostnaderna för regleringens åstadkommande. Av
sistnämnda belopp syntes i varje fall ersättningar för markskador eller
eljest för skada och intrång hittills ej hava hänförts till anläggningskostnader.
Det torde därför vara mest rationellt att här räkna med de verkliga
kostnaderna för korttidsregleringens åstadkommande, alltså även ersättningar
för markskador in. m. Därutöver kunde tillägg behöva göras för
naturvärdet av dylik reglering. Med hänsyn till berörda förhållanden syntes
också den maximering av tillägget för korttidsreglering, som hittills i allmänhet
tillämpats och som förutsatte att i varje fall vissa understundom

46 Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

ej obetydliga kostnader för dess anordnande ej medräknades, ha varit alltför
snävt tilltagen.

Vidare anföra de sakkunniga.

Vad så angår fallhöjdens ökning vid ett kraftverk genom för sådant ändamål
företagen vattenuppdämning hava olika meningar kommit till uttryck
beträffande frågan, huruvida ersättningar för markskador o. d. äro
att hänföra till kostnader, som böra medräknas, och följande synpunkter
hava framförts, vilka med hänsyn tagen till olikheten i det tekniska förfarandet
äro fullt tillämpliga jämväl å kostnaderna för en ökning av fallhöjden
genom rensningar. Anser man, att de ovanför dammen liggande
indämda fallsträckorna ej egentligen tillhöra vattenfallet utan att dettas
fallhöjd genom kraftverksdammens uppförande ökat, skulle man kunna
förmena, att de på grund av uppdämningen utbetalda ersättningarna blivit
beaktade vid fallvärdets bestämmande. Å andra sidan har man sett saken
på sådant sätt, att det aktuella vattenfallets fallhöjd bör räknas från övre
vattenytan för den längst bort liggande indämda fallsträckan och att alla
kostnader för uppdämningen, däri inräknade markskadeersättningar, hänföras
till utbyggnadskostnader, till följd varav jämväl dessa ersättningar
utgöra kostnader av betydelse för taxeringen.

Enligt de sakkunnigas mening torde det vara riktigast att betrakta saken
på det sätt, att i det förutsatta fallet det endast är fråga om en utbyggnad
av viss fallhöjd. Kostnaderna för uppdämning och rensningar skola alltså
räknas såsom anläggningskostnader. En annan sak är att dessa kostnader,
vad fallvärdet betx-äffar, kunna göra sig gällande i värdeminskande riktning,
då man har att bedöma svårigheterna vid vattenfallets utbyggnad.

Sammanfattningsvis torde sålunda kunna med ledning av ovanstående
fastslås, att principiellt sett alla kostnader av vad slag de vara må, som
erfordrats för utbyggnad av ett vattenfall till ett kraftverk, skola medräknas
vid uppskattningen av kraftverkets värde. Det synes jämväl bäst överensstämma
med den allmänt gällande uppfattningen om utbyggnaden av ett
vattenfall såsom ett sammanhängande företag, där alla kostnader ekonomiskt
och tekniskt äro koncentrerade till och bundna vid vattenfallet. Kostnaderna
hava ju uteslutande till ändamål att nyttiggöra vattenfallets naturkraft.
En följd av detta betraktelsesätt är också, att sådana kostnader, som
avse skada och intrång å annans egendom, vilken ej är belägen i omedelbar
anslutning till kraftverksfastigheten, eller som avse utförande av arbeten å
mark, som befinner sig mera avlägset från nämnda fastighet, skola medräknas
vid kraftverksfastighetens taxering. I sistnämnda avseende är särskilt
att märka sådana förhållanden som att kanaliserings- och rensningsarbeten
företagits på avsevärt avstånd från kraftverksfastigheten. Även där
sådana arbeten utförts i annan kommun utan att där bliva föremål för
taxering, synas kostnaderna för desamma böra hänföras till kraftverkets
anläggningskostnader.

För att tydligt utmärka, att principiellt samtliga kostnader för utbyggnad
av ett vattenfall skola medräknas, har det ansetts lämpligt att utsäga
detta i själva lagtexten, varjämte en mer fyllig exemplifiering av kostnader
av förevarande slag ytterligare understryker berörda sakförhållande.

Klart är emellertid, att kostnader, som tekniskt sett äro att hänföra till
utbyggnadskostnader för ett vattenfall, under vissa omständigheter ej skola
medräknas vid taxeringsvärdets bestämmande. Så är fallet med kostnader
för framställande eller förvärv av vissa för kraftverkets drift erforderliga
föremål av lös egendoms natur. Detsamma gäller givetvis kostnader för

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

byggnader och arbeten, till vilkas värden hänsyn bör tagas vid taxering av
annan fastighet än den, varå kraftverket är beläget. Att kostnader för förvärv
av vattenfall och utmål eller av rätt att tillgodogöra sig annans del
i vattenfall eller annans mark såsom utmål icke skola räknas såsom anläggningskostnader,
är självfallet, enär såväl vattenfallet som utmålet enligt
anläggningskostnadsmetoden uppskattas särskilt för sig.

Beträffande beräkningen av värde å byggnader framhålla de
sakkunniga, att för ett rätt bedömande av frågan, hur det uppskattade totalvärdet
för ett kraftverk (d. v. s. anläggningskostnaderna, vederbörligen
index- och avskrivningsberäknade, med tillägg för värdet av vattenfallet i
outbyggt skick och utmålet) skulle fördelas å olika redovisningsvärden
borde tagas i betraktande, att ett kraftverk kunde bliva föremål för värdeuppskattning
dels såsom en fullt fristående anläggning, då kraftverket utgjorde
en självständig taxeringsenhet, och dels såsom en del av en taxeringsenhet.
Därvid vore att märka, att ett kraftverk såsom självständig
taxeringsenhet kunde förekomma endast såsom fastighet av annan fastighets
beskattningsnatur. Kraftverket kunde emellertid också mycket väl vara
en del av en såsom annan fastighet taxerad taxeringsenhet. Värdet av etl
kraftverk, som taxerades tillsammans med en fastighet av jordbruksfastighets
beskattningsnatur, lcomme i regel att i sin helhet hänföras till taxeringsenhetens
jordbruksvärde. Att därvid någon del av ett kraftverks utmål, om
taxeringen tekniskt sett vore riktigt åsatt, skulle kunna hänföras till tomtoch
industrivärde torde väl knappast kunna ifrågakomina. Då man sålunda
icke syntes böra räkna med annat än att såväl fallvärdet och värdet av utmålet
som värdet å byggnaderna hänfördes till fastighetens jordbruksvärde
och att detta skedde genom tillägg av berörda värden till det jordbruksvärde,
som vid uppskattning av fastigheten i övrigt uppkommit, torde frågan
om fördelning av kraftverkets totalvärde å vattenfall och utmål, å ena
sidan, och byggnader, å andra sidan, sakna betydelse för fastställandet av
redovisningsvärdena för jordbruksfastighet. Beträffande annan fastighet
måste värdet av själva vattenfallet och utmålet hänföras till markvärde,
därvid man säkerligen ej behövde räkna med något till parkvärde hänförligt
övervärde, och värdet å byggnaderna till byggnadsvärde, därvid tillika, om
kraftverket vore en självständig taxeringsenhet, värdet å byggnaderna utgjorde
byggnadsvärdet och eljest inginge i byggnadsvärdet för den taxeringsenhet,
varav kraftverket utgjorde en del.

De sakkunniga påpeka härefter, att då det alltså ej vore givet, att värdet
av ett kraftverks byggnader alltid tillika utgjorde ett »byggnadsvärde», det
bleve nödvändigt att röra sig med ett särskilt begrepp, »värde å byggnader»,
samt anföra vidare.

Av vad här anförts angående kostnadsomfattningen framgår, att stora
delar av ifrågavarande kostnader kunna vara av den art, att de i och för
sig ej avse tillskapandet av en byggnad i skatterättslig mening. Det är alldeles
uppenbart, att de äro av denna art, då fråga är om ersättningar för

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

markskador eller eljest för skada och intrång å annans egendom. Men detsamma
kan gälla jämväl kostnader för sådana arbeten, som avse att åstadkomma
en förändring av naturförhållandena såsom exempelvis rensningar.
Även kunna kanaliseringsföretag och tunnlar, som ej äro beståndsdelar av
en byggnad i skatterättslig mening, vara att hänföra hit. Jämväl i jorden
genom sprängning eller annorledes åstadkomna utrymmen hava i varje fall
tidigare icke ansetts utgöra byggnad i skatterättslig mening. Anledningen
till att arbeten av nu berörda slag icke ansetts giva upphov till någon sådan
byggnad torde hava varit den att såsom byggnad räknats allenast vad
som är att betrakta såsom byggnad enligt lagen den 24 maj 1895 angående
vad till fast egendom är att hänföra. Enligt motiven till berörda lag definieras
nämligen begreppet byggnad såsom »alla genom människohand å
jorden genom timring, murning eller på annat jämförligt sätt uppförda
konstruktioner». Ovisst är emellertid om det går att upprätthålla denna
identitet mellan det skatterättsliga begreppet byggnad och begreppet byggnad
enligt 1895 års lag. I vissa fall synes också denna identitet hava brutits.
Sålunda hava de stora kraftledningsstolparna av järn, som vila på fundament
av betong, ej ansetts utgöra byggnad i skatterättslig mening (RÅ 1939:
ref. 69), under det att ett under Hötorget i Stockholm anordnat skyddsrum
förklarats utgöra byggnad (kammarrättens utslag den 23 oktober 1946 på
besvär av Stockholms stad). Huru emellertid i denna sak än må förhålla
sig, är det tydligt, att vid den taxering av kraftverk, som enligt anläggningskostnadsmetoden
hittills ägt rum, kostnader, som vid utbyggnad av ett vattenfall
nedlagts å rensningar eller å arbeten för åstadkommande av kanaler,
tunnlar eller å kraftstationens insprängning i berget m. m. dylikt, oavsett
huruvida dessa rensningar m. m. varit att hänföra till arbeten å en byggnad
i skatterättslig mening eller ej, upptagits såsom kostnader för byggnad. Därtill
synes jämväl formulär c giva direkt anledning, då formuläret under rubriken
»värde å byggnader» såsom en särskild post upptager kostnader för
grävning och sprängning.

När man har att taga ställning till frågan om rubriceringen av de kostnader,
om vilka bär är fråga, är det nödvändigt att beakta den alldeles säregna
ställning som ett kraftverk och ett kraftverksbygge intar. Att här, liksom
då det är fråga om att uppföra en husbyggnad å ett därför avsett tomtområde,
såsom värde å byggnaden beräkna allenast vad det kostar att uppföra
en dylik byggnad och låta andra — i fråga om en sådan fastighet dock
mera sällan förekommande — kostnader, i den mån företaget är räntabelt,
belöpa å markvärdet, lärer ej vara möjligt och har hittills ej heller praktiserats.
I stället förefaller det såsom redan tidigare antytts naturligt att betrakta
utbyggnaden av ett vattenfall såsom ett enhetligt byggnadsföretag och
alla de kostnader av de mest skiftande slag, som därvid förekomma, såsom
byggnadskostnader. Detta betraktelsesätt torde också överensstämma med
uppfattningen i tekniska kretsar. I enlighet härmed böra icke blott alla kostnader
för utförda arbeten, såsom för närvarande är fallet, så att säga läggas
på värdet å byggnader utan så bör även ske med exempelvis alla kostnader
för markskador och för skada och intrång å annans egendom. Skulle
man ej förfara på det sättet utan låta kostnader, som ej direkt avse tillkomsten
av en byggnad i skatterättslig mening, verka förhöjande å fallvärdet,
dit de i så fall närmast äro att hänföra, kommer det att i hög grad
försvåra överblicken av det värdeområde, fallvärdena utgöra, och betänkligt
rubba systematiken i taxeringsförfarandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 71-

Genom det föreslagna förfaringssättet åter uppnås —- vad beträffar kostnader
för rensningar, tunnlar in. in. — den fördelen, att en skälig avskrivning
vid såväl fastighetstaxeringen som inkomsttaxeringen kan åvägabringas.
Även om det är antagligt, att arbetsresultaten i de ifrågasatta fallen bliva i
huvudsak beståndande, kan likväl en avskrivning vara på sin plats med hänsyn
därtill att på grund av teknikens utveckling vid en ombyggnad av kraftverket
helt andra lösningar av sättet för utbyggnaden kunna framkomma,
som göra de tidigare i nu ifrågavarande avseende verkställda arbetena mer
eller mindre onyttiga. Vad däremot beträffar de kostnader, som belöpa å
ersättningar för markskador m. in., synes icke föreligga något motsvarande
avskrivningsbehov. I fråga om dem har förvärvats en rätt för all framtid,
som kan antagas äga sitt värde, vilken utveckling tekniken än tager,
varjämte därvidlag under inga omständigheter kan bliva fråga om någon
värdeminskning genom slitning. Beträffande rensningar, tunnlar, kanaler
in. m. kan dock med tiden i större eller mindre grad en värdeförstöring tänkas
äga rum. Med hänsyn till att alltså i regel någon avskrivning varken vid
taxering av kraftverk enligt anläggningskostnadsmetoden eller vid taxeringen
av ett kraftverks inkomst bör äga rum för kostnader avseende ersättningar
för markskador m. m., synes lämpligt att vid taxeringen till fastighetsskatt
i taxeringslängden särskilt angives, huru stor del av byggnadsvärdet,
som motsvaras av kostnader, för vilka någon avskrivning ej beräknats.

Vad slutligen angår vissa föreslagna detalj ändringar lämna de
sakkunniga härför följande motivering.

Då korrektion av normalvärdet å outbyggt vattenfall enligt förslaget skulle
vidtagas med hänsyn jämväl till tid som toges i anspråk för själva utbjoggandet,
borde orden i det nuvarande sjunde stycket av ifrågavarande anvisningspunkt
»och skulle omedelbart utbyggas» utgå. Eljest skulle det missförståndet
kunna uppstå att nedsättning av värdet för utbyggnadstid jämväl
borde göras.

Bestämmelsen i nuvarande åttonde stycket att mark å land, som toges i
anspråk för anläggningen med bostadshus, skulle upptagas till skäligt värde
hade underkastats ett par ändringar i förtydligande syfte. Stadgandet hade
sålunda begränsats till att avse mark, som tillhörde kraftverksägaren. Enligt
vattenlagen 2 kap. 16 § kunde nämligen mark, som utgjorde utmål för
kraftstation, tillhöra annan än kraftverksägaren. I sak syntes denna ändring
icke ha någon större betydelse, enär värdet av rättigheten att förfoga över
marken torde komma i betraktande vid bedömandet av värdet å kraftverksägaren
i övrigt tillhörig, i utmål för anläggningen ingående mark. Vidare
syntes den nuvarande författningstexten böra kompletteras med ett uttalande
om utmålets omfattning av innehåll, att till utmål ej finge hänföras mark,
som användes för jordbruk eller skogsbruk eller eljest för annat ändamål
än det som med anläggningen avsåges. En sådan bestämmelse hade visat sig
behövlig av den anledningen, att såsom utmål ofta upptoges markområden
av mycket stora ytvidder av såväl åker-, ängs- och skogsmark som impediment,
vilka icke alls stode i något direkt samband med själva kraftverksbyggnaden
med vad därtill hörde. Skälet till att dylika markområden hän 4

fiihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 71.

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

förts till utmålet syntes ofta ha varit, att kraftverksägaren ägde vissa med
det egentliga utmålet sammanhängande områden, förvärvade i samband
med vattenfallsköp eller för genomförandet av uppdämningar eller för uppförandet
av invallningar. Oaktat dessa markområden ofta finge anses brukade
för annat ändamål än kraftverksfastigheter, hade de räknats såsom
tillhörande anläggningen och oegentligt nog hänförts till utmålet. Likaledes
kunde en bostad för personal vara belägen så avlägset från kraftverket att
densamma med därtill hörande mark borde behandlas som en särskild taxeringsenhet
eller ingående i annan dylik.

Om den föreslagna definitionen av begreppet kraftverk m. in. anföres.

Enligt ingressen till punkt 3 anv. till 9 § kommunalskattelagen betecknas
de objekt, å vilka de speciella för vattenfallsfastighet avsedda värderingsreglerna
äro tillämpliga, såsom »vattenfall med tillhörande byggnader». Därmed
torde avses att säga, att för det utbyggda vattenfallets del av de byggnader,
som utgöra objekt för specialvärderingen, allenast sådana, inklusive
fasta maskiner, som äro erforderliga för vattenfallets utnyttjande för kraftproduktionsändamål,
komma i fråga. Detta innebär att, om taxeringsenheten
omfattar även för andra industriändamål inrättade byggnader jämte
fasta maskiner, ifrågavarande speciella värderingsregler icke äro avsedda
att tillämpas å sistnämnda byggnader. I anvisningarna betecknas därefter
detta utbyggda vattenfall såsom »kraftverk». Omfattningen av detta begrepp
synes också härigenom i och för sig ganska klar. Emellertid återfinnes
i anvisningarna därefter en bestämmelse, som kan väcka viss tvekan
om begreppets innebörd. Det heter nämligen »För uppskattning av
värdet av kvarnar, sågar och liknande smärre anläggningar torde, i den mån
ej annan värderingsgrund står till buds, sist omförmälda värderingsmetod
i tillämpliga delar kunna komma till användning». Då sistnämnda anläggningar
i allmänhet torde vara direktdrivna, har frågan ställts, om här ej
föreligger en indelning av det utbyggda vattenfallet med hänsyn till direktdrift
eller ej. »Kraftverk» skulle då beteckna allenast kraftverk för elektrisk
produktion. I så fall skulle emellertid ej existera några värderingsregler
för kraftverk till större direktdrivna anläggningar, av vilka ännu
lärer finnas en del. En annan tolkning har gjorts gällande, innebärande
att man avsett att göra en indelning i större och mindre anläggningar, därvid
alltså kraftverk utgjorde beteckningen å den större anläggningen. Slutligen
kan tänkas, att meningen ej varit att göra någon indelning i olika
grupper av utbyggda vattenfall. Avsikten med bestämmelsen om de smärre,
vanligen direktdrivna anläggningarna skulle i så fall allenast varit att för
dessas del utvidga anläggningskostnadsmetodens tillämpning så, att även
de delar av ifrågavarande anläggningar, som ej utgjorde anordning för
kraftproduktion, mot vad eljest gällde, skulle kunna värderas enligt anläggningskostnadsmetoden.
Anledningen härtill skulle man kanske kunna finna
i det förhållandet att för ett så pass litet värderingsobjekt en uppdelning
av taxeringsförrättningen i en uppskattning av dels fastighetens kraftproduktionsvärde
dels ock dess industrivärde i övrigt icke vore lämplig.
På grund av taxeringsobjektets ringa omfattning har emellertid enligt vad
gällande författningstext giver vid handen ansetts, att för taxering av detsamma
i dess helhet även de allmänna taxeringsreglerna kunde komma att
tagas i anspråk.

Av vad sålunda anförts torde framgå, att ett förtydligande av förevaran -

Kung}. Maj.ts proposition nr 71.

de bestämmelser är önskvärt. I fråga om det sätt, varpå detta bör ske,
synes man böra taga fasta på grundtanken i författningsbestämmelserna,
nämligen att i fråga om en taxeringsenhet, som omfattar såväl ett kraftverk
som en därtill hörande anläggning för annan industriell verksamhet,
vad byggnader med fasta maskiner angår, allenast de byggnader som tjäna
kraftproduktionsändamål äro avsedda att värderas enligt de speciella för
vattenfallsfastighet i sådant avseende gällande reglerna. Att emellertid för
smärre direktdrivna anläggningar såsom kvarnar och sågar utvidga anläggningskostnadsmetodens
tillämpning till att avse hela anläggningen synes
knappast finnas anledning. Här måste alltid bliva fråga om eu svårbestämd
gränsdragning, varjämte de sakkunniga hålla före, att, på sätt jämväl
gällande bestämmelser giva vid handen, för berörda smärre anläggningar
de allmänna värderingsgrunderna kunna komma i tillämpning. De
sakkunniga, som anse begreppet kraftverk omfatta såväl kraftverk för
elektrisk kraftproduktion som kraftverk till direktdrivna anläggningar, äro
av den meningen, att, då värdet av anläggningar av sistnämnda slag, vilka
till övervägande delen bestå av kvarnar, sågar och liknande smärre anläggningar,
vanligen kan i sin helhet uppskattas enligt de allmänna värderingsreglerna,
i författningstexten allenast bör göras ett påpekande av
att anläggningskostnadsmetoden för kraftverk till direktdrivna anläggningar
blott kan få en begränsad tillämpning.

I remissyttrandena har de sakkunnigas förslag beträffande metodiken för
taxeringen, d. v. s. att uppskattningen i regel skall ske enligt anläggningskostnadsmetoden,
i princip lämnats utan erinran. En länsstyrelse påpekar
dock att uppskattningen såvitt möjligt bör ske enligt både anläggningskostnads-
och avkastningsmetoden. Mot förslaget att i anläggningskostnaderna
inräkna utgivna markskadeersättningar o. d. ha invändningar gjorts, varjämte
vissa andra detalj erinringar framförts.

Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller, att de föreslagna bestämmelserna
i syfte att klargöra begreppet anläggningskostnad vore väl motiverade,
enär i praxis en viss tvekan varit rådande på denna punkt. Mot den
ifrågasatta utvidgningen av begreppet anläggningskostnad, sådant detta fattats
vid tidigare taxeringar, torde knappast vara något att erinra.

Länsstyrelsen i Hallands län ansluter sig också till förslaget i förevarande
del, men understryker, att de resultat, vartill eu värdering enligt anläggningskostnadsmetoden
ledde, under vissa omständigheter kunde behöva
justeras. Det torde nämligen icke kunna bestridas, att ett tabellmässigt frainräknat
värde för en beskattningsnämnd ofta framstode som mindre väl avvägt.
Detta kunde gälla såväl vid en jämförelse med värdet å andra liknande
anläggningar som vid en fristående bedömning med hänsyn till ett tänkt saluvärde.
Därest det emellertid sörjdes för, att praktiska och lekmannamässiga
synpunkter med tillräcklig styrka finge göra sig gällande vid uppskattningen,
borde nu antydda omständigheter icke hindra, att anläggningskostnadsmetoden
bibehölles.

Länsstyrelsen i Värmlands län har ej heller något i princip att erinra mot
förslaget i denna del men ifrågasätter om icke den föreslagna bestämmelsen

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

om att avdrag icke skulle medgivas för kostnad för arbeten, vilka vore
av beståndande karaktär och tillika kunde antagas bliva nyttiggjorda vid en
förnyelse av anläggningen, borde utgå. Enär stor tvekan kunde råda beträffande
det framtida nyttovärdet i dylika fall, syntes lämpligt, att det överlämnades
åt rättspraxis att lösa dessa frågor.

Länsstyrelsen i Blekinge län anser det däremot riktigare att sådana utgifter
som exempelvis ersättning för markskador genom ett vattenfalls utnyttjande
beaktades vid beräkning av vattenfallets värde. Länsstyrelsen hade
svårt att finna att efter vissa grunder i förekommande fall gjorda tillägg till
det såsom för outbyggt vattenfall beräknade vattenfallsvärdet skulle kunna
få så betänkliga konsekvenser, som de sakkunniga gjort gällande, d. v. s.
att överblicken av fallvärdena skulle försvåras och att systematiken i taxeringsförfarandet
skulle rubbas.

Länsstyrelsen i Västerbottens län ställer sig också tveksam till den föreslagna
utökningen av vad som borde hänföras till anläggningskostnader. Ett
till anläggningen dyrt kraftverk finge som regel enligt den föreslagna metoden
ett högre taxeringsvärde än ett med lägre anläggningskostnader alldeles
utan hänsyn till om detta resultat vore riktigt ur synpunkten av kraftverkens
verkliga inbördes värde ur avkastnings synpunkt. Två i produktionsavseende
likvärdiga kraftverk kunde bliva helt olika taxerade. Denna erinran
hade kunnat göras även mot resultat, vartill tillämpningen av anläggningskostnadsmetoden
i dess tidigare praktiska utformning med hänsyn till
kostnadernas omfattning lett, men genom den utvidgning av kostnadsramen,
som de sakkunniga föreslagit och vilken utvidgning i första hand träffade
kraftverk med sämre utbyggnadsförhållanden, skulle nämnda missförhållande
mellan olika kraftverks taxeringsvärden ytterligare skärpas.

I fortsättningen anför länsstyrelsen.

Åtskilliga av de kostnader, som i författningsförslaget uppräknats och
som givetvis kunna vara för ett kraftverksbygge i förekommande fall ofrånkomliga,
äro i själva verket av den art att de verka enbart belastande på
företaget i stället för inkomstbefrämjande, och det synes därför icke vara
riktigt att medräkna dem till förhöjande av värdet. Hit kunna hänföras
ersättningar för skada å mark och för skada eller intrång, anordningar till
förhindrande av olägenheter för flottning och andra kommunikationsmedel,
i naturskyddssyfte in. m.

Länsstyrelsen finner alltså för sin del att man med den av de sakkunniga
förordade och utformade avkastningsmetoden icke kommer att nå den likformighet
i taxeringen som kommunalskattelagen uppställer som ett av sina
främsta krav.

Vad angår ersättningar för inlösen av vattenskadad mark och andra kostnader
för markskador och dessa kostnaders rubricering som byggnadskostnader
förefaller förslaget härutinnan innebära en icke särdeles väl funnen
konstruktion. Visserligen representera dessa kostnader ett värde i och för
sig, i det att markens försämring vållat kraftverksanläggningen respektive
regleringsföretaget en utgift. Dispositionen av marken för kraftanläggningsbehov
kan även sägas ha ett värde för anläggningen. Det egendomliga med
detta »värde» är emellertid närmast att det enbart fördyrar anläggningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

och minskar nettoavkastningen. Ännu mer skarpes den motsättning, som
härvid framträder, genom de sakkunnigas förslag att dessa kostnader icke
skulle få avskrivas vid taxering — vare sig det gäller fastighets- eller inkomsttaxering.
Att hänföra denna rena markkostnad till en byggnadskostnad
kan visserligen på sitt sätt vara konsekvent ur de sakkunnigas utgångspunkt
men framstår ur taxeringssynpunlct som en oformlighet, som det borde
vara angeläget att icke framskapa.

Länsstyrelsen i Norrbottens län utalar önskvärdheten av att i ifrågavarande
anvisningspunkt intoges en erinran om att man då så vore möjligt,
borde verkställa en uppskattning enligt såväl anläggningskostnadsmetoden
som avkastningsmetoden. Om man därvid komme till ungefärligen samma
resultat, hade man goda skäl antaga att man funnit ett i huvudsak riktigt
värde för vederbörande kraftverk. Även om resultaten av de båda metoderna
skulle skilja avsevärt, kunde det vid en eventuellt behövlig jämkning
av det enligt anläggningskostnadsmetoden erhållna värdet vara av intresse
att ha tillgång till ett resultat enligt avkastningsmetoden.

Vattenfallsstyrelsen delar de sakkunnigas mening att anläggningskostnadsmetoden
borde godtagas som huvudsaklig värderingsmetod. Styrelsen
delar däremot icke uppfattningen, att vid metodens användning hänsyn skulle
tagas till samtliga utlagda kostnader, vilket innebure rätt betydande ändringar
jämfört med tidigare förfarande. Styrelsen vore medveten om, att
det hittillsvarande värderingssättet icke varit alldeles konsekvent och fullkomligt
med hänsyn till den principiella bakgrunden för nämnda metod,
men att, som de sakkunniga förmenade, medräkna så gott som alla på anläggningen
nedlagda kostnader, därför att de finge förmodas lämna avkastning,
syntes vara att gå för långt. Styrelsen fortsätter.

Åtskillnad måste göras mellan vad som har fastighets natur och vad som
icke har sådan natur. Detta gäller otvetydigt i det hänseendet, att transformatorer
o. d. av lös egendoms natur icke skola medräknas vid värderingen,
och motsvarande gäller ifråga om alla kraftledningar. Analogt böra såsom
hittills skett sådan rättigheter, som förvärvas medelst ersättningsbetalning
o. d., hållas isär från fastighetsvärdet. Anledning finnes icke att vid fastighetsbeskattningen
eftersträva sådan fullständighet, att alla tillgångar av
kapitalnatur bliva på ett eller annat sätt inräknade i taxeringsvärden, då
det ju närmast är medelst inkomstskatterna, som full beskattning av all
avkastning skall åstadkommas. Sådana immateriella tillgångar, som patentoch
goodwill-värden, bliva exempelvis icke fastighetstaxerade, även om det
finnes en fastighet — fabriksbyggnad eller dylikt — till vilken värderingen
skulle kunna knytas.

En konsekvent gränsdragning kan ernås genom att vid värderingen icke
medräknas i första rummet utbetalda ersättningar och därnäst kostnader
för sådana skadeavhjälpande och skadeförebyggande åtgärder, som utföras
på annans egendom och för vilka kraftverkets ägare resp. regleringsföretaget
sedan icke har någon vidmakthållandeskyldighct. Däremot skulle medkomma
alla kostnader, som nedlagts på egna anläggningar, sålunda — delvis i motsats
till vad som hittills gällt •— alla kostnader för sådant som tunnlar och
rensningar och för flottnings- och fiskeanordningar vid själva kraftverket,
vilka skola av kraftvcrksägarcn underhållas och förnyas i fortsättningen.

Kungi. Maj:ts proposition nr 71.

Vattenfallsstyrelsen påyrkar därför bestämt, att skadeersättningar — inklusive
kostnader för skadeavhjälpande resp. skadeförebyggande åtgärder
— icke skulle få påverka fastighetsvärdena. Vidare framhåller styrelsen att,
om dessa kostnader skulle få påverka taxeringsvärdet, det funnes lika stor
anledning att räkna med avskrivning för dem som för byggnadskostnaderna.
I realiteten kunde nämligen kapitalkostnaderna för reglering bliva värdelösa
likaväl som kostnaderna för kanaler o. dyl.

Svenska vattenkraftföreningen, med vilken Sveriges industriförbund instämmer,
framhåller, att innebörden av de föreslagna bestämmelserna i fråga
om metodiken vid taxeringen vore, att den förenklade avkastningsmetoden
komme att intaga samma ställning som hittills, d. v. s. att den
huvudsakligen komme att användas som kontrollmetod, och att en strikt
avkastningsmetod kunde tillämpas i de fall då anläggningskostnadsmetoden
skulle ge ett uppenbarligen oskäligt resultat och den förenklade avkastningsmetoden
av särskild anledning ej kunde tillämpas, samt förklarar sig
instämma i de sakkunnigas ställningstagande i detta avseende. Ej heller har
föreningen något att erinra mot de sakkunnigas definition av begreppet
kraftverk eller de föreslagna bestämmelserna om uppskattning av till kraftverket
hörande vattenfall eller beräkning av utmålsvärdet. Föreningen anför
vidare.

Rörande värdet å kraftverket i övrigt ha anvisningarna utformats betydligt
mera i detalj än förut. Det mest betydelsefulla synes härvidlag vara,
att direkt föreskrift lämnats om att även sådana kostnader som för
»utredningar, domstolsbehandling, konstruktionsarbeten och administration,
domstolsavgifter, ersättningar för skada å mark och andra ersättningar
för skada och intrång» etc. skola medräknas. Såvitt angår kostnaderna för
utredningar, domstolsbehandling och domstolsavgifter synes med fog kunna
invändas, att medtagandet av dessa oftast förhållandevis obetydliga belopp
icke är ägnat att åstadkomma ett mera rättvisande taxeringsresultat än vad
fallet skulle bli, om de uteslötos. Tvärtom skulle den jämlikhet vid taxeringen
kunna rubbas, som författningsenligt skall eftersträvas. En kraftverksägare,
som nödgats verkställa vidlyftiga äganderättsutredningar o. dyl.
och föra långvariga processer, skulle enligt förslaget få ett högre taxeringsvärde
å sitt kraftverk än det, som bleve åsatt ett likvärdigt kraftverk,
vars ägare icke varit nödsakad verkställa dylika utredningar eller haft medgörligare
motparter. Föreningen hemställer därför, att orden »utredningar»,
»domstolsbehandling» och »domstolsavgifter» måtte utgå ur författningstexten.
I detta sammanhang må ock framhållas, att ett kraftverk icke blir
mera värt, därför att skadeersättningarna äro höga. Man måste därför förutsätta,
att jämkning må ske speciellt i sådana fall, då dessa ersättningar
äro förhållandevis höga. (Detta är en olägenhet som för övrigt över huvud
taget vidlåder anläggningskostnadsmetoden).

Det må i detta sammanhang påpekas, att ersättning för tillgodogjord vattenkraft
ej bör medräknas bland skadeersättningar, ty värdet av vattenkraften
är redan beräknat när det gäller fallets värdering.

Beträffande avskrivningar påpekar föreningen, att det enligt den
föreslagna lagtexten kunde vara berättigat att icke medgiva avskrivning för

Kungl. Mnj:ts proposition nr 71.

kostnad för arbeten, vilka vore av beståndande karaktär och tillika kunde antagas
bliva nyttiggjorda jämväl vid en förnyelse av anläggningen, samt anför
vidare.

Detta torde ej överensstämma med tillämpad praxis för ekonomiska kalkyler
rörande vattenkraftverk, vid vilka kalkyler man räknar med en viss
avskrivningstid även för tunnelarbeten o. d., i regel 50 år (se SVKF publ.
402, 1948: 5, sid. 53). De sakkunniga synas också själva ha varit i någon
mån osäkra beträffande denna punkt, enär i författningstexten angivits
»kan vara berättigat» och icke en direkt föreskrift. Den föreslagna lagtexten
synes heller icke överensstämma med motiveringen i betänkandet
(se sid. 59). Med hänsyn härtill vill föreningen föreslå att ifrågavarande mening
utgår.

Man måste ju besinna att 50 år är en så lång tidrymd, att ingen lär vilja
uttala sig om den nytta, man därefter har av en i dag sprängd tunnel för ett
vattenkraftverk; man vet ju icke ens, i vad mån den blir i fullgott skick
bestående.

I detta sammanhang bör framhållas, att det framdeles kan visa sig riktigt
att avskriva även fallvärdena, ersättningar och andra belopp, vilka enligt
nuvarande förslag ej skulle få avskrivas. Det kan ju tänkas, att den tekniska
utvecklingen går därhän, att dessa värden icke längre representera
några för all framtid bestående värden.

Departementschefen. Enligt de sakkunnigas förslag skall det nuvarande
förfarandet beträffande värdering av kraftverk i princip bibehållas, och i
detta avseende ha några invändningar mot förslaget icke gjorts. Ej heller jag
har något att erinra härutinnan.

Gången vid taxering av ett kraftverk torde alltså som hittills böra vara,
att anläggningarna värderas enligt anläggningskostnadsmetoden, varefter det
härvid erhållna beloppet sammanlägges med värdet å fallet, uppskattat på
sätt förut angivits om värdering av outbyggt vattenfall, samt med värdet av
den mark som tagits i anspråk som utmål. Då så befinnes erforderligt, kontrolleras
det erhållna resultatet medelst användning av den förenklade
avkastningsmetoden. Att, som länsstyrelsen i Norrbottens län ifrågasatt, i
författningstexten intaga en uttrycklig bestämmelse om att uppskattningen
alltid då så är möjligt skall ske enligt både anläggningskostnads- och avkastningsmetoden
anser jag däremot icke påkallat.

Vattenfallsstyrelsens förslag, att skadeersättningar, inklusive kostnader
för skadeavhjälpande och skadeförebyggande åtgärder, icke skola få påverka
taxeringsvärdena, anser jag mig icke böra biträda. Anläggningskostnadsmetoden
bygger ju på ett antagande att kraftverksägaren nedlagt kostnader
på vederbörande anläggningar därför att han räknat med, att det sålunda
investerade kapitalet skall förränta sig, i följd varav det kapitaliserade värdet
av avkastningen kan presumeras i stort sett överensstämma med anläggningskostnaderna.
Att kraftverksägaren i sina kalkyler skulle skilja mellan skadeersättningar
och övriga kostnader så, att väl de senare men icke de förra
beräknades bli förräntade, är självfallet uteslutet.

Vissa skäl tala för att de mot skadeersättningar och liknande kostnader

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

svarande värdena böra tilläggas fallvärdet. De åtgärder som föranlett kostnaderna
torde väl i allmänhet med ungefär samma fog kunna sägas ha ökat
själva fallvärdet som värdet av vid fallet uppförda dammar eller andra anlägggningar.
Emellertid synes den hittillsvarande utvecklingen ha visat, att
det löreligger risk för att de ifrågavarande värdena med den metoden helt
eller delvis icke bliva medräknade, och i varje fall synes den av de sakkunniga
föreslagna metoden vara ägnad att möjliggöra en exaktare uppskattning
än som kan förekomma då hänsyn till dessa kostnader skola tagas
vid beräkning av fallvärdet.

Jag biträder alltså de sakkunnigas förslag, att skadeersättningar böra inräknas
i anläggningskostnaderna vid uppskattning av värdet å till kraftverk
hörande byggnader enligt anläggningskostnadsmetoden. Det bör emellertid
understrykas, att det givetvis måste finnas plats för jämkning, om det värde
man kommer till enligt anläggningskostnadsmetoden icke skulle överensstämma
med vad som är skäligt eller rimligt.

Däremot anser jag den av Svenska vattenkraftföreningen gjorda anmärkningen
beträffande kostnader för utredningar, domstolsbehandling och domstolsavgifter
böra beaktas såtillvida att dessa kostnader icke böra särskilt
angivas i författningstexten. I princip synas de böra medräknas i den mån
de motsvara normala kostnader för ändamålet, d. v. s. vad kraftverksägaren
kan ha räknat med vid kraftverkets planering, men icke eljest. Huruvida
dylika i regel bagatellartade utgifter i varje särskilt fall skola medräknas
eller ej, torde emellertid böra överlämnas åt taxeringsmyndigheterna att bedöma.

I ett par yttranden har invändning gjorts mot att enligt förslaget avdrag
för avskrivning å skadeersättningar samt kostnader för arbeten av beståndande
karaktär i regel icke få göras. Jag kan dock icke finna annat än att
de sakkunnigas motivering för denna bestämmelse är hållbar. Det är emellertid
givetvis angeläget, att till dylika kostnader icke hänföras andra än
sådana som avse värden av oförstörbar natur. Att, som vattenkraftföreningen
synes ifrågasätta, avskrivningsrätten skulle utsträckas att avse även fallvärdena
kan jag med denna min inställning icke anse befogat.

Mot de sakkunnigas förslag i övrigt i denna del har jag intet annat att
erinra än att, om ett kraftverk värderas enligt avkastningsmetoden, kommer
värdet att innefatta även värdet å kraftverkets andel i eventuell regleringsdamm,
som ju taxeras särskilt. En erinran, att vid användning av denna
metod viss reducering av kraftverkets värde kan behöva göras på denna
grund, bör därför införas i författningstexten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 71-

Värdet av möjlighet till årsreglering och värdet av
redan genomförd sådan.

De sakkunniga framhålla, att värdet av möjlighet till årsreglering hittills
blivit alltför litet beaktat, vilket funne sin förklaring däri, att det vore en
synnerligen komplicerad sak att bestämma detta värde. Då värdet av en
årsreglering aktualiserades vid de vattenfall, som kunde draga nytta av
densamma och vilkas ägare rätten till regleringen i allmänhet tillkomme,
och då det torde vara mest i överensstämmelse med kommunalskattelagens
grunder, att ett fastighetsvärde beskattades, där det framträdde, förefölle
det följdriktigt att taga värdet av möjlighet till reglering och, vid genomförd
reglering, värdet därav till beskattning vid respektive vattenfall. Detta
skulle emellertid medföra, att de kostnader, som vid anläggningskostnadsmetodens
tillämpning borde ligga till grund för värdeberäkningen, så gott
som alltid belöpte å fastigheter, som låge avlägset från de vattenfall, där
värdet av regleringen framträdde. Däri skilde sig dessa kostnader från dem
som nedlades på arbeten för utbyggande av ett vattenfall, vilka arbeten
utfördes å fastigheter vid eller i närheten av vattenfallet. I och för sig vore
emellertid kostnaderna likartade med dem, som förekomme vid byggandet
av ett kraftverk, och man hade alltså att vid uppskattning av en genomförd
reglering räkna med kostnader för ej blott regleringsdamm och övriga genom
byggnadsverksamhet eventuellt tillkomna fastighetsobjekt såsom hus
för bostäder till personal eller för materielförvaring utan även ersättningar
för markskador o. d. samt arbeten för rensningar, kanaler, invallningar
m. m., vilka arbeten ingalunda alltid gåve nya fastighetsobjekt till resultat.
I förhållande till kraftverk förelåge dock härvidlag den skillnaden att ersättningarna
för markskador som regel utgjorde en förhållandevis större
del av kostnaderna för byggnadsföretaget än vad fallet vore vid byggandet
av ett kraftverk.

I fråga om värdet av vattenreglering framhålla de sakkunniga,
att en för kraftändamål gjord reglering av vattenavrinningen i ett vattendrag
hade till syfte att samla upp det vatten, som under flödestider eljest
skulle rinna obegagnat förbi vattenverken, och möjliggöra dess utsläppande,
då den naturliga tillrinningen under torrare årstider minskades, samt att
överhuvud taget spara vattnet till den tid, då det bäst behövdes. Det vore
det ökade uttagbara kraftbelopp, som utmärktes genom ökningen av en viss
för krafttillgången karakteristisk vattenföring, vilken i första hand konnne
i betraktande vid bedömandet av värdet av en vattenreglering. De sakkunniga
anföra vidare.

Det är emellertid uppenbart, att man genom effektens beräkning allenast
på grundval av reglerad vattenföring —- vare sig lågvattenföringen eller
75 % vattenföringen — ej kommer att taga i betraktande hela den värdeökning,
som blivit en följd av en vattenreglering. Det förhåller sig nämligen
så, att på grund av det sätt, varpå regleringen är avsedd att verka,

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

såväl lågvattenföringen som 75 % vattenföringen kunna komina att föga
påverkas av regleringen, oaktat regleringen såsom sådan har ett högt värde,
och det kan t. o. in. hända, att de minska. Så är t. ex. fallet med inverkan
av Vänerns reglering i Götaälv, Torröns och Kallsjöns in. fl. sjöars reglering
i Indalsälvens övre del samt Suorvasjöarnas reglering i Luleälv. Dessa sjömagasin
äro så stora, att man förutom vanlig års- och flerårsreglering även
kan anpassa tappningen efter kraftbehovets växlingar under året och således
under sommarperioden minska tappningen till ett minimum, vilket är
lägre än de oreglerade lägre vattenföringarna, och i stället öka den så mycket
mer under högbelastningstider under vintern. Detta sätt att sköta regleringen
kan tänkas få en ganska obetydlig inverkan på lågvattenföringen
eller 75 % vattenföringen, men kan komma att i mycket hög grad öka värdet
av vattenfallets totala krafttillgång. Enär de flesta regleringsmagasinen
äro för små för att möjliggöra en dylik fullständig reglering, bliva dock som
regel de lägre vattenföringarna ökade i större eller mindre utsträckning.

Beträffande bristerna i gällande taxe ringsförfar an de
såvitt angår värdet av reglering erinra de sakkunniga, att de nuvarande
bestämmelserna endast innehölle, att normal lågvatteneffekt beräknades
efter den faktiska normala lågvattenmängden, varmed menades den efter
reglering förekommande vattenföringen, att regleringsdamm med mark
uppskattades för sig, därvid allenast vissa rensningar intill dammen inräknades
i byggnadskostnaden, samt att värdet av de vattenfallsfastigheter,
som bidragit till regleringsdammen, minskades med belopp svarande mot
deras andel i dammanläggningen. Om dessa bestämmelser anföra de sakkunniga.

Det är uppenbart, att lagstiftaren avsett att beskatta hela den genom
reglering uppkomna värdeökningen. Då nämligen i punkt 3 anv. till 9 §
kommunalskattelagen, sista stycket, regleringsdamm förklarades skola upptagas
såsom ett särskilt taxeringsobjekt, bestämdes tillika, att värdet av
de vattenfallsfastigheter, som bidragit till regleringsdammen, i stället skulle
minskas med belopp, svarande mot deras andel i dammanläggningen. Den
ökning av fallvärdet, som vid taxeringen uppskattats såsom en följd av
regleringen, måste alltså, då man utgår från anläggningskostnaderna såsom
värderingsnorm, hava beräknats motsvara hela den på respektive
vattenfall belöpande kostnaden för regleringsföretaget jämte därutöver eventuellt
uppkommen vinst av företaget. Utformningen av hithörande bestämmelser
synes emellertid icke hava skett på sådant sätt, att avsikten att beskatta
hela värdeökningen av en reglering kunnat förverkligas. Ifrågavarande
bestämmelser med motiv synas nämligen närmast giva vid handen,
att erforderlig hänsyn till reglering såsom värdefaktor bleve tagen blott
man räknade med den större lågvattenföring, som regleringen åstadkommer.
På grund härav synes i avsevärd omfattning vid vattenfallsfastigheters
taxering värdet av regleringen ansetts hava blivit vederbörligen beaktat allenast
genom att det för visst vattendrag beräknade värdet å lågvatteneffekten
tillämpats å denna effekt, sådan den framträdde efter regleringen. Det
är emellertid tydligt att i den mån så skett värdet av regleringen ingalunda
kommit att i tillbörlig grad påverka taxeringsvärdet. Också har detta i en
hel del av kammarrätten avgjorda mål kommit till uttryck på så sätt, att
kammarrätten på grund av genom reglering förhöjt värde å den även före
regleringen förefintliga uttagbara kraften beräknat fallvärdet efter ett ej
obetydligt förhöjt värde per hästkraft.

Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

Vidkommande frågan om ett särskilt naturvärde för reglering
s m ö j 1 i g h c t e r eller genomförd reglering framhålla
de sakkunniga, att enligt bestämmelserna i vattenlagens 3 kap. 2 §, jämförd
med 2 kap. 3 §, ett vattenregleringsföretag icke kunde komma till utförande
med mindre nyttan av anläggningen prövades efter avdrag för byggnadskostnaderna
uppgå till ett värde motsvarande minst tre gånger skada
och intrång, som gjordes å åker och äng, samt två gånger skada och intrång
å annan egendom. I fråga om ett regleringsföretag måste alltså presumeras
att efter avdrag för alla omkostnader för regleringsföretagets genomförande
och drift en vinst uppstode av regleringen, som vore att hänföra
till ett på vattenfallen nedströms belöpande naturvärde hos vattendraget
i fråga. Det värde, som borde beräknas för en genomförd reglering
i dess helhet, utgjordes alltså, där ej onormala förhållanden förelåge, av
dels summan av de ifrågavarande för de särskilda vattenfallen uppskattade
naturvärdena och dels ett belopp, svarande mot samtliga kostnader för
regleringens genomförande, däri även inräknade kostnaderna för en genom
regleringen erforderlig ökad utbyggnad av kraftverket. Vad anginge den
förhöjning av värdet genom reglering, som för respektive vattenfalls del
skedde allenast med tillämpning av det för ett visst vattendrag godtagna värdet
per hästkraft å den genom regleringen ökade krafttillgången, vore fråga
om ej en dylik värdeförhöjning oftast konime att motsvara föga mer än
det naturvärde, varom nyss talats, eller kanske knappast det. Från den omnämnda
kostnaden för en ökad utbyggnad av kraftverket syntes här kunna
bortses, enär hänsyn till denna kostnad toges omedelbart vid kraftverkets
taxering.

Beträffande möjligheten att finna en allmängiltig norm för
beräkning av naturvärdet framhålla de sakkunniga, att man
icke kunde förutsätta att för varje vattenfall skulle göras en specifik avkastningsberäkning
med utgångspunkt från den genom regleringen ökade
energiutvecklingen, då detta skulle bliva en alltför omständlig och vidlyftig
apparat, samt anföra vidare.

Vid bedömandet av möjligheten att åstadkomma en norm i nu berörda
avseende kan till utgångspunkt tagas ett vattenfall med reglering eller med
regleringsmöjlighetcr, vars värde (fallvärde) på sätt tidigare anförts bestämts
på grundval av vattenfallets effekt i outbyggt och oreglerat skick.
Då till detta värde skall läggas ett naturvärde för reglering, som redan genomförts
eller som väntas komma att genomföras, och det ej kan vara
fråga om hela det ökade värde, som representeras av den genom regleringen
ökade energiutvinningen i ett utbyggt vattenfall — på denna belöper ju
dels kostnader för regleringens genomförande dels ock kostnader för ökad
utbyggnad av kraftverket — gäller det att finna ett uttryck för ökningen
av fallvärdet genom reglering, som svarar mot den värdesättning av fallet
som enligt ovanstående i första hand skall göras, nämligen efter fallets
effekt i outbyggt och oreglerat skick. Det värde, som sökes är således i
själva verket det värde, som ligger i den utnyttjade eller outnyttjade möjligheten
till reglering, därvid givetvis för en ej genomförd reglering värdebestämningen
röner inverkan av den tid, inom vilken regleringen kan för -

Kunyl. Maj:ts proposition nr 71.

väntas genomförd. Att det här förda resonemanget är riktigt, framstår
såsom ganska klart, om man blott tänker sig, att ett outbyggt vattenfall i
ett oreglerat vattendrag, som med fördel kan få sin vattenavrinning reglerad,
utbjudes till försäljning. En spekulant kan givetvis förutsättas vara
benägen att iör ett sådant vattenfall betala dels för den föreliggande naturellekten
i själva fallet dels ock därutöver för möjligheten att åstadkomma
en reglering av vattenavrinningen. Kan man ordna ett hänsynstagande vid
taxeringen till en genomförd eller väntad reglering genom att beräkna ett
naturvärde för densamma, vinnas två mycket beaktansvärda fördelar. För
det första får man omedelbart fram det huvudsakliga materialet för en beräkning
av värdet av en ännu icke genomförd reglering och för det andra
tär man, i motsats mot vad nu är fallet, en möjlighet att jämväl vid beräkning
av en genomförd reglerings värde helt kunna tillämpa den metod, som
kommer till användning vid taxering av kraftverk, nämligen anläggningskostnadsmetoden,
och som de sakkunniga förorda fortfarande skola användas.
Enligt denna metod kommer alltså principiellt sett att till det berörda
naturvärdet få läggas kostnaderna för regleringens genomförande.
Man erhåller härigenom en god systematisk överensstämmelse med förfarandet
vid taxering av kraftverk. Utgångspunkten vid taxeringen blir nämligen
i bägge fallen ett naturvärde för, å ena sidan, vattenfallet och, å andra
sidan, regleringsmöjligheten.

De sakkunniga framhålla härefter, att deras uppmärksamhet riktats på
regleringsmagasinets storlek såsom en möjlig grundval att bygga på och att
de låtit undersöka möjligheterna att med denna utgångspunkt bestämma
ett till reglering hänförligt naturvärde. De sakkunniga åberopa i denna del
den av Hartzell upprättade promemorian med förslag till norm för bestämning
av årsregleringars inverkan på fallvärdet vid taxering av vattenfallsfastigheter.

Om det i nämnda promemoria framlagda förslaget till frågans lösning anföra
de sakkunniga.

De grunder å vilka förslaget bygger äro följande. Först fastställes efter
en viss värderingsnorm ett relativvärde å den uttagbara kraften för det
oreglerade vattendraget vid en för oreglerade förhållanden gällande normal
utbyggnadsstorlek å kraftverket och därefter ett enligt samma grunder beräknat
relativvärde efter reglering och ökad utbyggnad av kraftverket. Skillnaden
mellan dessa båda relativvärden giver ett tal, som representerar ökningen
i den uttagbara kraftens värde, och denna ökning kan uttryckas i
procent av den uttagbara kraftens värde i det oreglerade vattendraget. Vattenfallets
naturvärde förutsättes därefter genom regleringen öka i samma
proportion, så att, om den uttagbara kraftens värde ökas med exempelvis
100 %, ökas även fallvärdet med 100 %. Denna slutsats bygger på den förutsättningen,
att självkostnaden för varje genom reglering och ökad utbyggnad
vunnen relativvärdeenhet är lika stor som självkostnaden för varje
relativvärdeenhet i oreglerat skick, en förutsättning som åtminstone i stort
sett torde äga giltighet. I den mån regleringskostnaderna kunna visas vara
särskilt höga eller särskilt låga, kan, på sätt förfares beträffande fallvärdet
vid avvikelser från normala byggnadskostnader, en justering av det sålunda
beräknade naturvärdet av en reglering företagas.

Då det icke gärna är tänkbart att i varje särskilt fall få en utredning om
den uttagbara kraftens relativvärde före och efter reglering, har man sökt
att få ett mera allmängiltigt uttryck för berörda värden. Följande beräk -

Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

ningssätt har därvid följts. Kraftens relativvärde bestämmes efter vanligen
använda normer för kraftens olika värde under sommar och vinter samt
dagtid, nattid och helgtid och antages motsvara en konstant vattenföring,
uttryckt i procent av medelvattenföringen. Utgör denna konstanta vattenföring
exempelvis 50 % av medelvattenföringen, uttryckes relativvärdet
av talet 0,5; är det 100 % blir talet l,o o. s. v. Med utgångspunkt från de sakkunnigas
förslag, att effekten vid oreglerad 75 % vattenföring skall läggas
till grund för fallvärdets bestämmande i oreglerat skick, kommer alltid
75 % vattenföringen, uttryckt i procent av medelvattenföringen, att motsvara
just relativvärdet utan reglering. Kraftens relativa värde efter reglering
är huvudsakligen beroende av magasinets storlek i förhållande till den
totala årsmedelvattenmängden (= medeltalet för ett större antal år av den
totalt under året avrinnande vattenkvantiteten). Detta har bekräftats genom
undersökningar, som verkställts beträffande utförda och planerade regleringar,
främst i Indalsälven, Ångermanälven och Faxälven i norra Sverige,
men även i Götaälv, Lagan och Botorpsströmmen i södra Sverige. De verkställda
undersökningarna ha även visat, att detta samband kan med mindre
avvikelser anses allmängiltigt för hela landet.

De sakkunniga framhålla, att denna beräkning av ett naturvärde av reglering
för taxeringsmyndigheterna skulle ställa sig förhållandevis lätt, då
dessa med kännedom allenast om medelvattenföring, 75 % vattenföring och
magasinsstorlek, om vilka förhållanden givetvis upplysning borde lämnas
i fastighetsdeklaration, utan större svårighet kunde komma till rätta med
de för ändamålet erforderliga beräkningarna. Då med tillhjälp av tabeller
eller diagram eller bådadera, som förutsattes komma att stå till förfogande
— vid ett visst förhållande mellan dels Ib % vattenföringen och medelvattenföringen
samt dels vattenmagasinets storlek och årsmedelvattenmängden
— ett relativtal för den uttagbara kraftens värde före och efter
regleringen kunde omedelbart utläsas, hade man också fått fram ett procenttal
för beräkning av naturkraftens värdeökning med hänsyn till reglering.
Av praktiska skäl föresloges, icke att låta denna värdeökning få formen
av en procentuell höjning av ett såsom fallvärde utan reglering bestämt
belopp utan att genom en motsvarande procentuell förhöjning av det
antal turbinhästkrafter som utgjorde vattenfallets effekt vid oreglerad vattenföring
få fram en beräknad effekt, å vilken värdet per turbinhästkraft
vid oreglerad vattenföring tillämpades. Härigenom bereddes en bättre överblick
över de för de olika vattenfallen bestämda fallvärdena, vilka eljest
kunde komma att framstå såsom mycket ojämnt bestämda. Det resultat
i fråga om beräknandet av ett naturvärde av reglering som framkomme vid
tillämpningen av det i Hartzells promemoria förordade beräkningssättet
kunde med hänsyn till de i det speciella fallet föreliggande särskilda omständigheterna
behöva bliva föremål för viss jämkning. — De ifrågasatta
detaljbestämmelserna i förevarande avseende vore av den art att de icke
lämpligen borde införas i lagtexten utan borde intagas i den tabellsammanställning
till ledning vid taxeringen, som alltjämt bleve erforderlig.

Beträffande möjligheten att erhålla erforderliga hydrologiska
upplysningar framhålla de sakkunniga, att vissa svårigheter kunde

Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

föreligga att anskaffa sådana upplysningar beträffande ännu icke genomförda
regleringar, enär inga helt officiella uppgifter angående beräknade
magasinsstorlekar funnes. För tilltänkta regleringar av någon betydenhet
torde dock approximativa beräkningar föreligga. Vattenfallsstyrelsen och
de för de olika vattendragen bildade regleringsföretagen hade givetvis för
sin del erforderligt material i ämnet, och de olika regleringsföreningarna,
som också innehade beräkningar av ifrågavarande slag, torde ej underlåta
att i nu nämnt hänseende vara de skattskyldiga behjälpliga. I varje fall torde
från Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut visst material kunna
erhållas (såsom t. ex. uppgifter om sjöyta och ungefärlig regleringshöjd) för
bedömandet av ett tilltänkt regleringsmagasins volym. Beträffande nämnda
institut, som närmast konnne i fråga för tillhandahållande av de erforderliga
upplysningarna, gällde enligt Kungl. Maj :ts taxa den 29 mars 1946 att institutet
finge, efter prövning i varje särskilt fall, medgiva, att statlig myndighet,
vetenskaplig institution eller enskild person finge utan ersättning erhålla
uppgifter eller utredningar. Sådana åtgärder borde vidtagas, att institutet
konnne att kostnadsfritt tillhandahålla de skattskyldiga de upplysningar, som
vore erforderliga för avgivande av fastighetsdeklaration beträffande vattenfallsfastigheter.

Vad angår det ifrågavarande naturvärdets fastställande påpeka
de sakkunniga, såvitt angår ej genomförd reglering, att sedan för de
förefintliga regleringsmöjligheterna fastställts ett värde, allenast återstode
att justera detta värde med hänsyn till dels eventuellt särskilt höga eller
särskilt låga kostnader för regleringsföretagets genomförande, och dels den
tid som beräknades förflyta innan regleringen blivit satt i verket och vattenfallet
blivit utbyggt. Beträffande redan genomförd reglering hade man
däremot ej nått något slutresultat i och med att regler givits för fastställandet
av ett naturvärde för regleringen. Naturvärdet kunde nämligen ej utgöra
mera än en del och som regel en mindre del av en genomförd reglerings
hela värde. De sakkunniga anföra vidare.

Frågan är alltså, på vad sätt detta totalvärde skall beräknas. Vid övervägandet
av denna fråga kan det nu tillämpade förfaringssättet i fråga om värdesättningen
av en vattenreglering icke lämna någon som helst ledning, ty det
av de sakkunniga förordade sättet att beräkna ett naturvärde av reglering gör
att hela problemställningen blir en annan än den för närvarande är. Nu
förutsättes att hela värdet av regleringen har medtagits vid uppskattningen
av respektive vattenfall, med påföljd att avdrag för andel i värdet av
regleringsdamm måste göras. Denna förutsättnings förhandenvaro torde
enligt nu gällande bestämmelser anses vara i huvudsak konstaterad genom
ett hänsynstagande till den lågvatteneffekt, som föreligger efter det
regleringen genomförts. Som tidigare påpekats erhålles emellertid på så sätt
en mycket vag och osäker och i de flesta fall en oriktig bild av den verkliga
värdeökningen. Med det naturvärde som vid det av de sakkunniga förordade
förfarandet framkommer har återigen en fast utgångspunkt för den
fortsatta värderingen av en genomförd reglering skapats. På samma sätt
som beträffande ett kraftverk utgångspunkten för värderingen är vattenfallets
naturvärde, till vilket — jämte värdet av utmålet — läggas samtliga
anläggningskostnader, skola, för att få fram en vattenreglerings hela

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

värde, till summan av de för de särskilda vattenfallen beräknade naturvärdena
läggas samtliga kostnader för regleringens genomförande, därvid allt
vad som beträffande motsvarande kostnader vid byggandet av ett kraftverk
tidigare anförts jämväl kommer att gälla kostnaderna för genomförandet
av en vattenreglering. I enlighet härmed bör också särskilt observeras det
förut framhållna förhållandet att, därest kostnaderna för regleringens genomförande
varit särskilt stora eller särskilt små i förhållande till värdeökningen
av kraftproduktionen vid respektive kraftverk, vederbörlig justering
av naturvärdet av regleringen äger rum.

En väsentlig, på behandlingen i skatteavseende inverkande skillnad mellan
kraftverk och regleringsföretag föreligger dock därutinnan, att vid kraftverk
vattenfallet och de för vattenfallets utnyttjande erforderliga byggnaderna,
såsom med varandra rent lokalt sett sammanhängande, bilda ett enhetligt
värdeobjekt, under det att i fråga om en vattenreglering naturvärdet
kan vara splittrat på flera olika orter, enär detta naturvärde måste tagas
till beskattning vid taxeringen av de vattenfall, där den genom regleringen
ökade uttagbara kraften eller det ökade värdet å denna kraft framkommer.

Frågan om uppskattningen av värdet utöver naturvärdet
av genomförd r e g 1 e r i n g, d. v. s. det värde som enligt anläggningskostnadsmetoden
motsvaras av samtliga kostnader för dammbyggnad, ersättning
för markskador, skadeförebyggande åtgärder, rensningar in. in.,
har blivit föremål för olika överväganden från de sakkunnigas sida. De ha
därvid diskuterat tre olika alternativ, nämligen alternativ I, enligt vilket
samtliga kostnader för regleringens genomförande slås ut på de olika vattenfallen
och inräknas i taxeringsvärdet på dessa, alternativ II, enligt vilket
samma kostnader, minskade med de direkta kostnaderna för uppförandet
av själva dammbyggnaden, slås ut på de särskilda fallen, medan
sistnämnda kostnader tagas i beräkning genom taxering av regleringsdammen,
samt alternativ III, enligt vilket samtliga kostnader tagas i beräkning
vid taxering av dammen och alltså till ingen del fördelas på fallen. Enligt
alternativ I skulle regleringsdammen icke åsättas något eget taxeringsvärde.
Enligt de övriga alternativen skulle däremot sådant värde åsättas
dammen, därvid detta enligt alternativ II skulle bestämmas till belopp motsvarande
kostnaderna för uppförandet av själva dammbyggnaden och enligt
alternativ III till belopp motsvarande samtliga kostnader för regleringens
genomförande.

De sakkunniga, som föreslå en lösning av taxeringsfrågan enligt alternativ
III, motivera sitt förslag med följande.

Naturvärdet av en reglering utgör ej en tillgång, som i och för sig ger
någon avkastning, utan det är de kostnader, som nedlagts på regleringens
genomförande som föranleda, att avkastning erhålles å såväl naturvärdet
av regleringen som de därå nedlagda kostnaderna. Naturvärdet och omförmälda
kostnader betinga varandra och äro lika nödvändiga för att reglcringsvärdet
skall uppkomma. Alt naturvärdet såsom sådant bör fästas vid
respektive vattenfall synes emellertid obestridligt. För det fall att regleringsdammen
— såsom vanligen är fallet — är belägen annorstädes och i regel
inom annan kommun än de vattenfall, som draga nytta av regleringen, kan
ej sägas alt de kostnader, som regleringsdammen dragit, nedlagts å vattenfallets
utbyggnad. På grund härav synes det kunna vara berättigat att

Kungl. Mcij:ts proposition nr 71.

---betrakta summan av de vid vart och ett av de särskilda vattenfallen

framkomna naturvärdena samt återstoden av regleringens totalvärde —
motsvarande samtliga därå nedlagda kostnader, med bortseende dock såsom
tidigare angivits från kostnaderna för kraftverkets ökade utbyggnad — såsom
en produktionsenhet, vars totalvärde så fördelas, att naturvärdet slås
ut på respektive vattenfallsfastigheter och återstående värde beräknas såsom
värde för regleringsdamm och därtill eventuellt hörande mark och anordningar
i övrigt. Detta skulle innebära sådan avvikelse från de nu gällande
författningsbestämmelserna i ämnet, att regleringsdammens värde
uppskattades med hänsyn till icke blott de kostnader, som nedlagts för
åstadkommande av själva dammbyggnaden inklusive vissa rensningar intill
dammen, utan samtliga kostnader för regleringens genomförande —
med förutnämnt undantag för kostnader för kraftverkets ökade utbyggnad
-— alltså jämväl kostnader för markskador, rensningar, skadeförebyggande
åtgärder m. in. Då enligt anläggningskostnadsmetoden hänsyn till dessa
kostnader måste tagas, lärer, därest man förfar så att allenast naturvärdet
av regleringen uppskattas i samband med taxering av respektive vattenfall,
någon annan möjlighet ej finnas än att knyta dessa kostnader vid det föremål,
som vid ett regleringsföretag i första hand framstår såsom ett fastighetsobjekt,
nämligen regleringsdammen. Att låta dylika kostnader påverka
värdet å den fastighet, vilka de närmast avse — såsom t. ex. ersättningar
för markskador den mark som skadats eller kostnader för rensningar den
fastighet, därå rensningsarbeten verkställts — torde enligt nu gällande

grunder för fastighetstaxeringen vara ogörligt---. Vid ett förfarande av

nu angivna slag kommer regleringsdammen att tjänstgöra såsom det sammanhållande
fastighetsobjekt vid beräkning av kostnaderna enligt anläggningskostnadsmetoden,
som vattenfallet i naturtillståndet utgör vid uppskattning
av kraftverk. Mot att på nu nämnt sätt beräkna värdet av en regleringsdamm
kan invändas, att dammen får ett alldeles för högt värde. Den
kan ej vara värd mer än vad det kostar att vid viss angiven tidpunkt bygga
densamma. Häremot får emellertid erinras därom — såsom också i fråga
om kraftverk påpekats — att man med anläggningskostnadsmetoden icke
avser att få fram en grund för bedömandet av varje i taxeringsenheten ingående
beståndsdel utan att få ett uttryck för totalvärdet. Behöves en uppdelning
av totalvärdet, kunna andra linjer därvid följas. Så är fallet, då för
kraftverk taxeringsvärdet uppdelas i markvärde och värde å byggnader, och
så bör saken även kunna ses, då totalvärdet av en genomförd reglering uppdelas
på flera taxeringsenheter. Det hinder som i sistnämnda fall skulle
kunna förefinnas består i så fall däri att värderingsresultatet ej skulle
komma att överensstämma med principen för allmänna saluvärdet. Enär
emellertid i nu förevarande fall, då det är fråga om en regleringsdamm,
det i allmänhet torde vara om möjligt svårare än eljest vad vattenfallsfastighet
angår att få en rätt uppfattning om vad som är att betrakta såsom
fastighetsobj ektets allmänna saluvärde, synes något hinder av angivet slag
ej böra göra sig gällande. Skulle man för övrigt kunna tänka sig att en
vattenreglering vore ett fullt fristående företag, är det troligt, att en eventuell
säljare av regleringsdammen i köpeskilling skulle betinga sig ett belopp,
som svarade mot ej blott kostnaderna för dammens uppförande utan
jämväl alla andra kostnader såsom för markskador, rensningar o. d.

Vidare må framhållas, att har man frångått principen att taxera värdet
av en tillgång där detta värde framträder genom att beskatta regleringsdammen
särskilt för sig, bör ju ej heller föreligga något principiellt hinder
för att — därest ifrågavarande värderingssätt bör betraktas såsom ett överflyttande
av vissa värden till regleringsdammen — överföra jämväl dessa

Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

växden från respektive vattenfall till dammen, vilket förhållande kommer
att nedan ytterligare beröras.

Med åberopande av sålunda anförda omständigheter torde ur teoretisk
synpunkt sett icke anses föreligga hinder mot att bestämmelser meddelas,
varigenom värdet av regleringsdammen och dithörande anordningar åsättas
ett värde, svarande mot samtliga kostnader för regleringens genomförande.
Så till vida uppnås också en överensstämmelse med vad som föreslås skola
gälla vid taxering av kraftverk, att det värde, som bestämmes såsom värde
å byggnader, på sätt nyss antyddes, kan komma att bliva större än vad
kostnaderna för uppförandet av dessa byggnader i och för sig föranleda till.
Självfallet bör därför vad som enligt vad härom anförts gäller om anläggningskostnaderna
för kraftverk i allo komma i tillämpning å kostnaderna
för genomförandet av en vattenreglering.

Beträffande den praktiska tillämpningen av de olika alternativen
framhålla de sakkunniga, att enligt såväl alternativ I som alternativ
II hela det vid respektive vattenfall framkomna värdet av regleringen torde
framstå som ett fallvärde. Så betraktades saken enligt de nu gällande närmast
enligt alternativ II utformade reglerna. Det avdrag från vattenfallsfastighetens
värde som enligt dessa skulle ske för det å fastigheten belöpande
värdet av regleringsdammen verkställdes nämligen från fallvärdet. Bestämde
man sig alltså för att låta värdet av regleringen helt (= alt. I)
eller delvis (= alt. II) taxeras vid de särskilda vattenfallen, torde det vara
riktigast att låta detta värde få karaktären av fallvärde. Rent sakligt sett
bleve detta också naturligast, enär värdet i fråga hänförde sig just till
den genom regleringen förändrade vattenföringen. Skedde så komme emellertid
de fallvärden, som fastställdes med hänsyn till genomförd reglering,
att verka mycket godtyckligt bestämda. Dessutom skulle överblicken över
det värdeområde fallvärdena utgjorde komma att i hög grad försvåras
och systematiken i taxeringsförfarandet betänkligt rubbas. Därtill komme,
att enligt alternativ I vid inkomsttaxeringen icke någon avskrivning för
värdeminskning kunde komma i fråga och att enligt alternativ II sådan
värdeminskning kunde förekomma blott beträffande regleringsdammen.
Avskrivning för värdeminskning av regleringsdammen måste dock alltid
anses befogad, varjämte arbeten kunde ha utförts av den art att, ehuru
de ej resulterade i någon byggnad, kostnaderna dock borde få beräknas
bliva amorterade.

I övrigt anföra de sakkunniga härom.

Vare sig nu emellertid den ökning av vattenfallsfastighets värde, som
enligt alt. I och II bör göras, vad angår belopp utöver naturvärdet, lägges
å fallvärdet eller å värdet å byggnader, måste den del av totala värdet av
vattenregleringen, som svarar emot kostnaderna för dess genomförande —
enligt alt. I minskat med regleringsdammens taxeringsvärde — slås ut på de
särskilda vattenfallen. Detta blir emellertid cn besvärlig och omständlig procedur,
som tillika är svår att få rättvist genomförd. Grunden för fördelningen
blir givetvis den båtnad respektive vattenfall bar av regleringen i
förhållande till totala båtnaden av samma reglering. På grund av att kanske
ännu ej alla, vilkas intressen beröras av en vattenreglering, äro deltagare
i regleringsföretaget vare sig därför att de ännu cj, då fråga är om vatten5
Ilihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. AV 71.

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

reglering med tvångsdelaktighet, begagnat sig av den genom regleringen
vunna båtnaden (vattenlagen 3 kap. 6 §) eller därför att de vid vattenreglering
utan tvångsdelaktighet stå helt utanför regleringsföretaget (vattenlagen
3 kap. 26 §), måste vissa svårbestämbara justeringar av de enligt
nämnda fördelningsgrund framkomna andelsvärdena äga rum.

Den taxeringsprocedur, som följer av tillämpandet av alternativen I och
II, är sålunda, även om det för ett visst vattenfall gäller att blott beräkna
andel av värdet av en genomförd vattenreglering, besvärlig och invecklad.
Emellertid är det ju ofta så att vattenfallets belägenhet i vattendraget är
sådant, att det drager nytta av åtskilliga uppströms genomförda regleringar.
Så är t. ex. fallet med vissa vattenfall i Indalsälven, vars vattenföring numera
bestämmes av regleringen av flera till flodsystemet hörande sjöar, såsom
sjöarna Anjan, Juveln, Kallsjön, Näckten, Storrensjön, Storsjön och
Torrön. Det är givet att taxeringsförfarandet beträffande vattenfall av
denna art blir alltför svårbemästrat för att kunna förordas.

De sakkunniga hava därför undersökt, huruvida man ej här skulle kunna
hjälpa sig fram med en schablonmetod för beräkning av respektive vattenfalls
andel i kostnaderna för en genomförd vattenreglering. Den enda metod
som i sådant avseende torde kunna tagas i övervägande är den att höja
det för varje särskilt vattenfall funna naturvärdet av reglering med ett
lämpligt procenttal, vilket skulle bestämmas något annorlunda för alt. I än
för alt. II. Därvid är emellertid att märka, att, vad alternativ II angår, som
är det alternativ, vilket i nu förevarande avseende närmast lärer komma
i fråga, den omständigheten gör sig särskilt gällande, att någon bestämd
relation mellan de olika kostnaderna för genomförandet av en vattenreglering
ej synes föreligga. Från vattenfallsstyrelsen och Indalsälvens regleringsförening
bekomna uppgifter för vissa regleringsföretag bestyrka också
nyssberörda förhållande.

Genom en schablonberäkning av nu angivet slag kommer givetvis det mot
vattenfallets andel i kostnaderna för en vattenreglering svarande värdet
att bliva mycket approximativt beräknat. Med hänsyn till de stora svårigheter
som över huvud taget föreligga vid vattenfallsfastigheters taxering får
kanske denna omständighet ej helt avskräcka från schablonmetodens till-,
lämpning. De sakkunniga förmena därför att, för den händelse det anses
nödvändigt att fasthålla vid de principer för beräkning av värdet av en genomförd
reglering, åt vilka alt. I och, ehuru i modererad form, även alt. II
giva uttryck, den schablonmetod, som här ovan skisserats, bör tagas i övervägande.

De sakkunniga anse, att den praktiska tillämpningen av bestämmelser,
utformade enligt alternativ III, bleve betydligt enklare. Utöver naturvärdet
av regleringen samlades så mycket av det övriga värdet av regleringen som
enligt anläggningskostnadsmetoden svarade mot samtliga kostnader för
regleringens genomförande — frånsett kostnad för av regleringen föranledd
utbyggnad av kraftverket — på en hand vid det fastighetsobjekt som regleringsdammen
utgjorde. De sålunda å regleringsföretaget nedlagda kostnaderna,
vederbörligen index- och värdeminskningsberäknade, komme då
jämte eventuellt tillhörande markområde att utgöra taxeringsvärdet för regleringsdammen.
Markområdets värde bestämdes efter det uppskattade värdet
å mark i orten, under det att ett belopp motsvarande förenämnda kostnader,
på angivet sätt justerade, beräknades såsom värde å byggnader. Beträffande
skattskyldigheten komme denna givetvis att åligga ägaren av reg -

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

leringsdammen, alltså i de flesta fall den förening, som enligt vattenlagen
ombesörjde företagets genomförande och i övrigt handhade regleringsangelägenheterna.
Härmed undanröjdes alla de komplikationer, som uppkomme
vid en uppskattning i sammanhang med respektive vattenfalls taxering av
det värde av regleringen densamma ägde utöver dess på vattenfallen belöpande
naturvärde. Värdet å byggnader för regleringsdammen komme att
bestämmas enligt samma principer som föreslagits skola gälla för kraftverk,
därvid för vissa kostnader, som ej resulterade i någon byggnad i skatterättslig
bemärkelse — såsom ersättningar för markskador eller kostnader för
vissa arbeten för rensningar in. in. — ej borde få beräknas någon avskrivning
vare sig vid fastighetstaxering enligt anläggningskostnadsmetoden eller
vid inkomsttaxeringen. I fastighetstaxeringslängden borde anteckning göras,
i vad mån viss del av byggnadsvärdet motsvarade kostnader, för vilka vid
fastighetstaxering någon avskrivning ej beräknats.

Angående förekommande kombination kraftverksdam in—
regleringsdamm, d. v. s. det fall, att regleringen av vattenavrinningen
i ett vattendrag ombesörj es av en vid ett vattenfall utbyggd kraftverksdamm,
som — i vissa fall genom påbyggnad eller eljest särskilda för ändamålet
träffade anstalter — tillika fungerar som regleringsdamm, framhålla de sakkunniga,
att vissa svårreglerbara skattesituationer kunde tänkas uppstå, samt
anföra vidare.

Sålunda kan själva dammbyggnaden med för dess användande såsom regleringsdamm
eventuellt träffade särskilda anstalter hava bekostats av dess
ägare, under det att vederbörande vattenfallsintressenter — vanligen i form
av en regleringsförening — åtagit sig att svara för, förutom en del av kostnaderna
för dammbyggnaden, de av regleringen föranledda skadeersättningarna
och rensningarna, eller också kan på annat sätt en uppdelning
hava skett mellan dammägaren och vattenfallsintressenterna av samtliga de
med regleringen sammanhängande kostnaderna.

Det är klart, att det i sådana fall måste föreligga en överenskommelse
mellan dammägaren och vattenfallsintressenterna, innebärande att dammägaren
på ett eller annat sätt tillförsäkras gottgörelse dels för de särskilda
kostnader han fått vidkännas vid dammens uppförande med hänsyn till dess
funktion jämväl såsom regleringsdamm, vilka kostnader böra stanna å vattenfallsintressenterna,
dels ock för att han ställer kraftverksdainmen till
förfogande för regleringsändamål och handhar regleringen på föreskrivet
sätt samt bestrider vissa med regleringen sammanhängande löpande utgifter,
bland annat fastighetsskatten.

Då emellertid under nu angivna omständigheter vattenfallsintressenterna
icke till någon del äro ägare till dammen, oaktat de mer eller mindre bidragit
till kostnaderna för regleringens genomförande, kan med det sätt, varpå
de sakkunniga tänkt sig värderingen av regleringsdammar ordnad, dammägaren
alltså komma att beskattas för ett värde, som motsvaras av utav
andra än honom själv i regleringsföretaget investerat kapital, för vilket han
ej åtnjuter någon inkomst.

Med hänsyn till de allmänna grunderna för fastighetsbeskattningen är i
och för sig ej så mycket att anmärka på ett sådant förhållande. Det är ju
värdet å fastiglietsobjektet såsom sådant man söker, och då bör det ej hava
någon betydelse för värdet, vem eller vilka som bekostat detta objekt, un -

Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

der förutsättning att detta förhållande ej haft någon inverkan på frågan
om vem som civilrättsligt är att anse såsom objektets ägare. En annan sak
är att för vattenfallsfastigheter, som det nu gäller, på grund av omöjligheten
att få ett mera direkt uttryck för det allmänna saluvärde, som enligt
författningen skall utgöra grund för taxeringen, man varit nödsakad att genom
beräknandet av ett värde, som hämtar sitt stöd från de å fastigheten
nedlagda kostnaderna, däribland även markskadeersättningar och kostnader
för rensningar, söka skapa en presumtion för att värdet bestämmes enligt
principen om det allmänna saluvärdet. Den omständigheten emellertid
att man ej på mera direkt väg kan komma fram till en värdebestämning,
kan ej i förevarande avseende äga någon betydelse. Vidare äro visserligen
dammägaren och vattenfallsägarna realiter sett delägare i reglerings/öretaget.
Därav kan emellertid ej följa en fördelning av skattskyldigheten för
dammen. Genom vattenfallsägarnas kapitalinvestering i företaget har nämligen
såsom redan antytts ej tillskapats en direkt mot denna kapitalinvestering
svarande fristående vattenbyggnad. Det finnes alltså intet objekt, vid
vilket deras skattskyldighet kan fästas. Det torde därför under alla omständigheter
vara klart, att i de fall då överenskommelse träffas om en kraftverksdamms
användande jämväl såsom regleringsdamm, efter det de nu
föreslagna bestämmelserna angående värdering av regleringsdamm trätt i
kraft, anledning saknas att i beskattningsväg behandla kraftverksdammar,
som tillika äro regleringsdammar, annorledes än andra regleringsdammar.
Möjlighet föreligger ju för vederbörande att, då frågan om ett samarbete
på nu berörda område mellan en kraftverksägare och vattenfallsintressenterna
blir aktuell, taga hänsyn till att kraftverksägaren blir skattskyldig för
dammens hela värde, sådant det enligt nu föreslagna regler är avsett att
bestämmas.

Som motivering till de föreslagna övergångsbestämmelserna anföra de sakkunniga
härefter.

Beträffande emellertid de fall, då ovannämnda samarbete mellan en kraftverksägare
och vattenfallsintressenter föreligger redan vid den tidpunkt, då
de nya bestämmelserna träda i kraft, kan ej förnekas, att en värdering av
dammen enligt dessa bestämmelser kan komma att innebära en obillighet
mot kraftverksägaren, som får skatta för dammens hela och mot vad tidigare
gällde kanske betydligt förhöjda värde. Vid den tidpunkt då frågan
om samarbetet diskuterades, hade han ej anledning att taga i betraktande
att regleringsdammen skulle komma att i beskattningsväg behandlas efter
andra än då gällande grunder.

Med hänsyn till berörda omständigheter synes det alltså berättigat att i
nu senast anmärkta fall söka ordna beskattningsförhållandena på sådant
sätt, att den obillighet i fråga om skattebelastningen, som under vissa omständigheter
kan för en kraftverksägare uppstå, undanröjes. I författningsväg
torde detta lämpligast ske genom intagandet av en övergångsbestämmelse
till den erforderliga nya lagen om ändringar i kommunalskattelagen,
varigenom möjlighet beredes att fördela skattskyldigheten för dammen å
dammägaren och vattenfallsintressenterna. Detta är onekligen en åtgärd av
ett ur beskattningssynpunkt mer ovanligt slag, som givetvis betingas av de
säregna med taxering av vattenfallsfastigheter förknippade förhållandena.
En motsvarighet kan dock i viss mån sägas föreligga på inkomstbeskattningens
område, då hyresvärdet för bostad eller annan förmån från fastighet,
tillhörande bostadsförening eller bostadsaktiebolag, räknas såsom medlemmens
eller delägarens intäkt av fastigheten med rätt tillika till på vederbörande
lägenhet belöpande procentavdrag.

Kungi. Maj:ts proposition nr 71.

Det synes emellertid böra föreligga så mycket mindre tvekan att gå fram
på den här ovan angivna linjen som det antal fall, då en kraftverksdamm
tillika utgör en regleringsdamm, är förhållandevis litet och det dessutom
synes föreligga möjlighet att giva denna övergångsbestämmelse sådan avfattning,
att dess användning blir ytterligare minskad. Förhållandet är nämligen
det att det icke föreligger någon större risk för att kraftverksägaren,
även om någon övergångsbestämmelse icke meddelades, ej skulle bliva av
vattenfallsintressenterna ersatt för det utlägg för skatt, som det enligt ovanstående
kan anses obilligt att han får svara för. I de flesta av de nu förevarande
fallen äro vattenfallsintressenterna sammanslutna i en regleringsförening,
av vilken dannnägaren som regel själv är medlem. För denna förening
torde det föreligga ett intresse att på så rättvist sätt som möjligt få
en skattesituation av nu ifrågavarande art uppklarad. Om man alltså kan
utgå ifrån att i allmänhet några extra åtgärder för en lösning av en skattefråga
av förevarande slag ej äro erforderliga, återstår allenast att reglera
saken för de säkerligen sällsynta fall, då någon överenskommelse om skattens
fördelning på dannnägaren och vattenfallsintressenterna ej kan uppnås.
Detta synes lämpligen kunna ske så, att såsom ett övergångsstadgande
bestämmelser meddelas därom att frågan om en sådan fördelning av dammvärdet
kan av dammägaren få hänskjutas till någon av beskattningsnämnderna,
därvid efter vederbörande vattenfallsintressenters hörande, beredningsnämnden
avgiver förslag i ämnet och taxeringsnämnden eller prövningsnämnden
i anledning av berörda förslag eller direkt hos dem gjorda
framställningar beslutar i saken. Besluten kunna givetvis överklagas i vanlig
ordning.

Förslaget har i förevarande delar lämnats utan erinran i ungefär halva
antalet remissyttranden. I de övriga yttrandena ha framställts erinringar i
olika avseenden.

Kammarrätten anser övervägande skäl — och framför allt starka praktiska
skäl — tala för ett val av det av de sakkunniga förordade alternativ III för
taxering av regleringsvärdet utöver naturvärdet.

Beträffande skattskyldighet för regleringsdamm anför
kammarrätten.

Vid den valda metoden för uppskattning av värdet av vattenreglering
uppställer sig frågan vem som skall upptagas såsom skattskyldig för regleringsdamm.
De sakkunniga synas att döma av den till förslaget om ändringar
i kommunalskattelagen fogade övergångsbestämmelsen utgå från
att, om regleringsföretag handhar vattenregleringen, skattskyldigheten för
dammen skall åvila regleringsförelaget. Detta synes stå i motsättning till
ett uttalande av vederbörande departementschef i prop. 1927 nr 102 s.
194, vilket uttalande tyder på att regleringsföretag icke skulle anses såsom
skattesubjekt. Efter alt hava omnämnt, att häradsallmänningar och liknande
samfälligheter skola beskattas i intressenternas ställe, yttrade departementschefen
där följande: »Här torde böra erinras, att vissa sammanslutningar
enligt vattenlagen, vilka ej åsyfta förvärv av inkomster utan att
för gemensam räkning omhänderhava driftsanordning, ej äro att anse såsom
med häradsallmänningar in. fl. likartade samfälligheter. Den inkomst,
som ifrågavarande anordningar indirekt lämna intressenterna, blir dessas
egen inkomst och beskattas hos dem. Å andra sidan få de givetvis var för
sig komma i åtnjutande av procentavdrag för de fastigheter, till vilka de
själva äro ägare, likasom de torde i beskattningsavseende få anses äga del

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

av sammanslutningen som sådan tillhöriga fastigheter, i likhet med förhållandet
beträffande gruvbolag.»

Detta uttalande torde få anses innebära, att vattenfallsägarna och icke
regleringsföretaget avsetts skola upptagas såsom skattskyldiga till fastighetsskatt
för till regleringsföretaget hörande fastigheter.

Frågan om skattskyldigheten för regleringsdammar hava taxeringsmyndigheterna
ställts inför redan vid tillämpning av nu gällande bestämmelser
i ämnet. Därvid har, såvitt kammarrätten kunnat finna, skattskyldigheten
i allmänhet lagts å vederbörande regleringsföretag. Denna praxis är betingad
av starka lämplighetsskäl. Om såsom icke sällan händer ett stort
antal vattenfallsägare deltaga i regleringsföretaget, skulle det vara förenat
med mycket arbete att upptaga dessa såsom skattskyldiga, envar för honom
tillkommande andel. En ändring i nuvarande rättstillämpning synes med
hänsyn härtill ej önskvärd. Mot densamma kan, såsom antytts i departementschefens
ovan återgivna uttalande, anmärkas att regleringsföretaget
vanligen saknar inkomst, varifrån procentavdraget för dammen kan avräknas.
Vattenfallsägarna, som äro delägare i regleringsföretaget, hava däremot
vanligen betydande inkomster av sina kraftverk. Skattebördan för
vattenfallsägarna blir därför, om skattskyldigheten för dammen lägges på
regleringsföretaget, ofta hårdare än om den lägges direkt på dem själva.
Denna olägenhet — vilken får större praktisk betydelse om i taxeringsvärdet
å dammen skall inräknas hela värdet av regleringen utöver naturvärdet
å densamma och icke såsom förut blott värdet å själva dammen jämte vissa
kostnader för rensningar intill densamma -— kan avhjälpas genom en
bestämmelse som ger delägarna i regleringsföretag rätten att åtnjuta procentavdrag
för regleringsföretagets fastigheter, envar i förhållande till honom
tillkommande andel i desamma. En liknande bestämmelse förekommer
i 45 § kommunalskattelagen andra stycket, varigenom procentavdrag
för fastighet som tillhör bostadsförening eller bostadsaktiebolag tillerkänts
medlem av föreningen eller bolaget.

Angående den av de sakkunniga föreslagna lösningen av problemet om
skattskyldigheten vid kombination av kraftverks- och reglering
s d a in m framhåller kammarrätten.

Vore det härvid fråga endast om skatteplikt till fastighetsskatt, torde det
med hänsyn till att fastighetsskatten i övervägande grad har karaktär av
objektskatt icke finnas anledning till erinringar mot denna lösning av
frågan. Anordningen synes emellertid medföra, att dammägaren blir skattskyldig
även till förmögenhetsskatt för dammens hela taxeringsvärde, vilket
är principiellt betänkligt i betraktande av att förmögenhetsskatten är en
i hög grad personlig skatt — den utgår med väsentligt olika skattesatser
beroende på den skattskyldiges skatteförmåga och träffar icke alls vissa
juridiska personer. Ytterligare kan anmärkas att kreditgivare möjligen
skulle kunna vilseledas av det höga taxeringsvärdet å dammägarens fastighet.

De här framställda anmärkningarna förfalla om man ersätter övergångsbestämmelsen
med en föreskrift, som är permanent och varigenom sådan
uppdelning av skattskyldigheten som anges i övergångsbestämmelsen blir
obligatorisk för regleringsdamm, som jämväl tjänstgör som kraftverksdamm.

Den föreslagna övergångsbestämmelsen liksom en sådan permanent föreskrift,
som enligt vad ovan ifrågasatts skulle ersätta övergångsbestämmelsen,
leder till taxeringar som äro i viss mån egendomliga. Man kan sålunda
fråga sig vad den skattskyldighet som vid uppdelningen lägges å reglerings -

Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

företaget egentligen avser då regleringsföretaget ju icke äger dammen. I
tillämpningen torde emellertid knappast några olägenheter uppstå i anledning
härav. I fastighetslängden kan regleringsföretagets »fastighet» lämpligen
betecknas såsom del i regleringsdammen, även om denna beteckning
icke är fullt adekvat.

Det praktiska behovet av en sådan föreskrift om uppdelning av skattskyldigheten
för taxeringsvärdet å regleringsdamm som här ovan ifrågasatts
torde inskränka sig till ett mycket begränsat antal fall. Om den av
kammarrätten ifrågasatta lösningen av problemet icke företages utan skattskyldigheten
för den för gemensamma ändamål nyttjade kraftverks- och
regleringsdammen helt ålägges kraftverksägaren, torde utöver vad redan
anförts följande synpunkter böra beaktas. Enligt vad kammarrätten inhämtat
finns det i landet för närvarande måhända ett femtiotal kraftverksdammar
som tillika utnyttjas av regleringsföretag, vilket antal inom överskådlig
framtid knappast kommer att fördubblas. Fastighetsskatten för
dammen torde i de flesta fall vara av underordnad ekonomisk betydelse,
enär procentavdraget regelmässigt lärer kunna i dess helhet utnyttjas med
de inkomster dammägarens kraftverk avkastar. Vad förmögenhetsbeskattningen
angår må nämnas att, enligt vad kammarrätten inhämtat, icke någon
kombinerad kraftverks- och regleringsdamm av betydenhet äges av enskild
person. De flesta dylika dammar ägas av aktiebolag eller andra juridiska
personer såsom staten och kommuner vilka icke äro underkastade
förmögenhetsskatt. Den olägenhet som för juridiska personer kunde uppkomma
till följd av ett fastighetstaxeringsvärde, som framkommit med
inräknande av utav andra än den skattskyldige investerat kapital, skulle
väl vara att värdet av aktierna i familjebolag vid aktieägarnas taxering
till förmögenhetsskatt kunde bliva för högt uppskattat, ehuru aktieägarna
givetvis vid taxeringen ägde åberopa att i taxeringsvärdet å bolagets fastighet
inräknats värden som icke tillkomme bolaget utan regleringsföretag
eller andra vattenfallsägare än bolaget. Beträffande kreditorerna torde risken
att de skulle vilseledas av taxeringsvärdet å dammen vara ringa med
hänsyn till att fastighetskredit numera icke lärer lämnas utan särskild
värdering av fastigheten.

Några garantier finnas emellertid icke mot att icke enstaka stötande
verkningar av dammägarens skattskyldighet för dammens hela taxeringsvärde
kunna uppstå. Om t. ex. Vargöns kraftverk, vars damm utgör regleringsdamm
för Vänern, varit i enskild persons ägo, skulle denna person
bliva taxerad till fastighetsskatt och förmögenhetsskatt för ett värde, motsvarande
hela kostnaden för Vänerns reglering. Försiktigheten torde därför
bjuda att man inför den här ovan ifrågasatta föreskriften om obligatorisk
uppdelning av skattskyldigheten för kraftverksdamm, som tillika
utgör regleringsdamm. Antalet fall i vilka den skulle bliva tillämplig är
som nämnts begränsat och delvärdena äro givna genom sättet för bestämmande
av totalvärdet, varför det arbete som skulle ankomma på taxeringsmyndigheterna
icke kunde bliva alltför betungande. Om föreskriften om
obligatorisk uppdelning av skattskyldigheten trots vad här anförts skulle
anses obehövlig, bör enligt kammarrättens mening — närmast med hänsyn
till att fastighetsskatten för kraftverksägaren-dammägaren, enligt vad ovan
antytts, i de flesta fall torde vara av underordnad ekonomisk betydelse —
ej heller införas den av de sakkunniga förordade övergångsbestämmelsen
om möjlighet att i vissa fall på dammägares framställning jämka på skattskyldigheten.

Länsstyrelsen i Älvshorgs län anser förslaget att fördela regleringens eller
reglcringsmöjligheternas s. k. naturvärde på de enskilda vattenfallen och

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

kostnaderna för dammbyggnad, rensningar, markskador m. in. på regleringsdammen
innebära en avsevärd förbättring. Länsstyrelsen, som ej heller
har någon erinran att göra mot det föreslagna sättet att beräkna värdet
av regleringsmagasinen, framhåller emellertid, att det framstode som orättvist
att i fråga om den i länet belägna regleringsdammen vid Vargön endast
de två kommuner, mellan vilka dammen sträckte sig, skulle åtnjuta skatteförmån
av bl. a. de väldiga skadeersättningsbelopp, som utgått på grund av
Vänerns reglering.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anför, att det föreslagna sättet för uppskattningen
av värdet av årsreglering ur praktisk taxeringssynpunkt syntes
möjligt och lämpligt att tillämpa. Ur samma synpunkt och med hänsyn
jämväl till fördelningen av det kommunala beskattningsunderlaget syntes
regleringskostnadernas hänförande till regleringsdammen (alternativ III)
böra förordas.

Länsstyrelsen i Värmlands län har ej heller någon principiell erinran att
göra mot förslaget i förevarande del men ifrågasätter huruvida icke — som
fallet vore beträffande kraftverk ■— i anvisningarna borde komma till uttryck,
att en skälig jämkning av anläggningskostnaderna finge göras med
hänsyn till deras värdegrundande egenskap.

Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut ifrågasätter, om de
föreslagna normerna för beräkning av naturvärde för genomförd
eller framtida reglering, vari bl. a. inginge en så svårbedömd
faktor som storleken av det regleringsmagasin som kunde väntas bli utnyttjat,
alltid gåve en tillfredsställande beräkningsgrund för regleringsvinsten,
samt anför vidare härom.

Beträffande utförda regleringar synes möjlighet finnas att på den väg
som föreslagits kunna taga hänsyn till regleringarnas verkan. Framhållas
bör dock dels att i de flesta vattendrag, där regleringar finnas, dessa alltjämt
ökas i antal och omfattning, varför hänsyn bör tagas samtidigt till
redan utförda och till eventuella framtida företag, dels att de regleringar
som ligga till grund för utredningen i allmänhet torde vara belägna i lättreglerade
vattendrag, där, beträffande Norrland, den huvudsakliga utbyggnaden
hittills skett.

I fråga om framtida regleringar ställer sig frågan betydligt svårare. Först
efter vidlyftiga utredningar är det möjligt att bilda sig en säker uppfattning
om regleringsmagasinens storlek och innan regleringarna komma till
utförande kunna planerna väsentligen ändras under domstolsbehandlingen.

Att av sjöarnas areor och en antagen regleringshöjd få fram ett tillnärmelsevis
riktigt resultat måste anses uteslutet. Dels äro icke alla sjöar lämpade
för reglering, dels kan sjöarean förändras avsevärt genom reglering
och dels är den ekonomiska regleringshöjden högst varierande (från mindre
än 1 meter till hittills 18 meter) och omöjlig att i förväg beräkna. Därtill
kommer möjligheten att genom dammar skapa betydande magasin i den
egentliga flodfåran eller i oländiga och avlägsna trakter.

Svårigheterna att uppskatta framtida regleringsmöjMgheter synas därför
vara så stora, att det kan ifrågasättas om det föreslagna beräkningssättet
är lämpligt. Möjligen torde till grund för uppskattningen av värdeökningen
genom de framtida regleringarna i stället kunna läggas sjöarealens storlek

Kungl. Maj.ts proposition nr 71. <3

inom området eller dennas förhållande till hela arealen, den s. k. sjöprocenten.

Beträffande möjligheten att tillhandahålla erforderliga hydrologiska
upplysningar uppgiver institutet, att det hade möjlighet att
tillhandahålla uppgifter om medelvattenföringen av för ändamålet fullt tillräcklig
noggrannhet, men att uppgifter om 75 procent vattenföringen kunde
tillhandahållas först efter mera betydande utredningsarbete och att sådana
uppgifter dessutom bleve osäkrare än uppgifterna om medelvattenföringen.
Institutet anför vidare.

Uppgifter om fallhöjden vid medelvattenföring kunna — utan särskilda
undersökningar på platsen — endast lämnas på basis av uppgifterna i »Förteckning
över Sveriges vattenfall» och därför endast i mycket begränsad
omfattning. De sakkunniga hava ej heller föreslagit åläggande för institutet
att lämna upplysning om fallhöjden.

Institutet bär ej möjlighet att annat än undantagsvis lämna upplysningar
om magasinsstorlekar vid genomförda årsregleringar utan att först inhämta
uppgift härom från vederbörande regleringsföretag. I fråga om årsreglering,
som kan komma att genomföras, kan institutet som av det föregående framgår,
ej tillhandahålla andra uppgifter än som kunna erhållas från vederbörande
regleringsföretag. Uppgifter om sjöareal eller sjöprocent kunna däremot
lämnas av institutet på basis av de topografiska kartorna.

Vattenfallsstyrelsen har inga principiella invändningar mot det föreslagna
sättet att taga hänsyn till årsreglering och anser det också fylla det kravet
— om erforderligt diagram ställdes till förfogande — att deklaranterna
skulle kunna direkt angiva för taxeringsmyndigheterna godtagbara värden,
även om förfarandet nog kunde utformas enklare. I princip vore det riktigt,
att även framtida regleringsmöjligheter skulle påverka fallvärdena, men att
härutinnan begära detaljerade kalkyler framstode som orimligt med hänsyn
dels till att någon tillnärmelsevis fullständig uppfattning om möjligheterna
för årsreglering enligt all erfarenhet ernåddes först medelst ingående undersökningar
och dels till att jämväl tidpunkten för de blivande regleringarna
vore obestämda. Det borde räcka med ett schematiskt procentuellt tillägg,
eventuellt i någon mån beroende av sjöarnas andel i nederbördsområdet och
en uppskattning av tiden till dess regleringarna bleve aktuella.

Beträffande värdet utöver naturvärdet av genomförd reglering yrkar styrelsen
liksom i fråga om kraftverk, att vid värderingen enligt anläggningskostnadsmetoden
hänsyn skulle tagas endast till kostnader som nedlagts på
egna anläggningar men icke till utbetalda ersättningar och kostnader för
sådana skadeavhjälpande och skadeförebyggande åtgärder som utfördes på
annans egendom och för vilka regleringsföretaget sedan icke hade någon
vidmakthåll andeskyldighet. Styrelsen anför i övrigt.

Med den angivna gränsdragningen medför anläggningskostnadsmetoden
ett enligt vattenfallsstyrelsens mening tillfredsställande och konsekvent hänsynstagande
till vattenregleringar vid fastighetstaxeringen. Förutom att fallvärdena
ökas med vissa belopp, bliva de för regleringen utförda byggnadsverken
fastighetstaxerade, sålunda såväl de av regleringen föranledda utvidgningarna
av kraftstationerna som de dammar, kanaler och rensningar,

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

soin utföras vid den reglerade sjön. Taxeringsvärdena tillkomma vidare de
kommuner, inom vilka resp. byggnadsverk äro belägna, med det enda undantaget,
att rensningar för regleringar torde få hänföras till regleringsdammen,
även om platsen för dem ligger inom annan kommun.

Ett medräknande av ersättningarna medför å andra sidan en hel del egendomliga
konsekvenser. För det första kan summan av samtliga utlagda kostnader
för en reglering och tilläggen till fallvärdena överstiga avkastningsvärdet,
ty de senare äro, om som normalt fallen sedan länge disponerats av
resp. ägare eller innehavare, icke några reella kostnader och medkomma sålunda
icke i de räntabilitetskalkyler, som avgöra, om regleringen skall komma
till stånd. För det andra blir fördelningen mellan olika kommuner icke
tillfredsställande. Det riktigaste vore väl, att ersättningarna bleve fastighetstaxerade
inom den kommun, där de utbetalats, men härför finnes åtminstone
för närvarande ingen form. Att dela upp ersättningarna på de fall
och kraftverk, som beröras av regleringen, möter de svårigheter, som angivits
av de sakkunniga. Att som dessa föreslagit, hänföra dem till regleringsdammen
är minst sagt godtyckligt. Som exempel kan nämnas, att de
till strandägare runt hela Vänern utbetalade ersättningarna på sammanlagt
(5,8 milj. kronor skulle bliva helt taxerade i Västra Tunhems socken, inom
vilken dammen vid Vargön ligger. För det tredje är det med de sakkunnigas
utgångspunkt icke säkert, att regleringsersättningar alltid kunna bliva medräknade
vid fastighetstaxering. Så blir icke fallet, om de utgöra hela kapitalkostnaden
för regleringen, under det att dämning och vattentappning utföras
medelst en tidigare för flottningsändamål uppförd damm. För det
fjärde föreligger det fallet, som jämväl de sakkunniga behandlat men vars
betydelse de nog betydligt underskattat, att en kraftverksdamm samtidigt är
regleringsdamm. Kraftverksägaren skulle då utan egen förskyllan få dammen
uppvärderad till följd av att ett helt annat organ erlagt vissa belopp i
ersättningar. En sådan tvångsmässig ökning av taxeringsvärde till följd av
åtgärder utanför ägarens inflytandesfär torde bliva unik inom skattesystemet.
Det är visserligen som de sakkunniga anföra troligt, att dammägaren
kan skaffa sig ersättning för den honom påtvingade fastighetsskatten, men
i princip föreligger icke full säkerhet härför utan kompensationen kan helt
eller delvis utebliva, t. ex. om regleringsföretaget eller någon av dess medlemmar
inställer sina betalningar.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser det vara förtjänt av ytterligare
övervägande, huruvida anläggningskostnadsmetoden i princip skulle omfatta
samtliga tänkbara kostnader för en dammanläggning. Särskilt beträffande
markskador hade länsstyrelsen svårt att inse varför av två ur vattenkraftsynpunkt
likvärdiga sjöregleringar det ena med anledning av höga ersättningar
för markskador skulle åsättas ett högre taxeringsvärde än det andra,
där kostnaderna till följd av fördelaktigare strandförhållanden vore lägre.
Ur avkastningssynpunkt torde resultatet bli tvärtom.

Länsstyrelsen anför vidare.

En annan inadvertens synes kunna uppstå i sådana fall, där vattendomstolen
ålägger ett regleringsföretag att i stället för översvämmad åker låta
odla upp annan lämplig mark i ersättning för den skadade. I dvlika fall skulle
de sakkunnigas förslag leda till dubbeltaxering för de å‘odlingen nedlagda
kostnaderna, enär dessa dels skulle medräknas i anläggningskostnad
för regleringsdamm, dels komma till synes äVen vid åsättande av taxeringsvärde
å den uppodlade marken. Ett liknande förhållande kan tänkas upp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

komma vid invallning av mark, där dels invallningskostnaden taxeras å
företaget, dels marken taxeras med det förhöjda värde, som den genom
invallningen erhållit, utan reducering för invallningskostnaden.

Visserligen har i förslaget förutsatts att därest tillämpandet av den föreslagna
värderingsmetoden av särskilt angivna orsaker leder till påtagligt
oriktigt resultat, värdet må »jämkas efter ty som skäligt finnes». Det är
dock föga sannolikt att genom ett dylikt jämkningsförfarande metoden
skulle kunna i det stora hela giva mer tillfredsställande resultat, helst soim
en dylik jämkning avsetts för rena ytterlighetsfall. Ej heller torde det vara
möjligt att genom en avvägning av fallvärdena efter utbyggnadsförhallandena
neutralisera ojämnheten i byggnadsvärdena genom anläggningskostnadsmetodens
tillämpning.

Slutligen påpekar länsstyrelsen ett fall, där regleringsdamm för flottning,
ägd av flottningsförening, jämlikt lagen den 20 oktober 1939 (nr 732)
med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering provisoriskt
fått brukas som regleringsdamm för kraftverk. Sedermera hade förhållandet
kunnat bliva mera permanent. Såsom del av flottled hade dammen icke
varit föremål för taxering. Den ägdes fortfarande av flottningsföreningen,
ehuru den nu nyttjades huvudsakligen för kraftverksändamål. Det syntes
böra övervägas huruvida för dylika och eventuellt liknande fall särskilda
bestämmelser rörande kraftverkets eller dammanläggningens taxering befunnes
erforderliga.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser, att vid fördelning av den värdeökning
i vattenkraft, -som uppstått genom sjöreglering, mellan vattenfallen
och regleringsdammen särskilt avseende borde fästas vid att regleringsföreningarna
i regel icke hade inkomster av den storleksordning att de vid
taxeringen till kommunal inkomstskatt kunde tillgodogöra sig å regleringsdammens
taxeringsvärde belöpande procentavdrag. Enligt länsstyrelsen borde
därför vid värdesättning av regleringsdamm hänsyn tagas endast till
värdet å marken och de direkta kostnaderna för dammbyggnaden. Övriga
kostnader såsom ersättningar för skada och intrång m. m. borde läggas och
fördelas å de vattenfall, som erhållit fördel av regleringen. Hänsyn till möjlighet
av årsreglering borde icke tagas förrän densamma varit föremål för
domstols beslut. Innan sådant beslut förelåge torde det vara ytterst vanskligt
att åsätta möjlighet till reglering objektivt värde. De sakkunnigas förslag
härvidlag skulle i hög grad försvåra taxeringsarbetet och antagligen
icke medföra nämnvärt högre taxeringsvärde.

Länsstyrelsen i Blekinge län anser — liksom i fråga om kraftverk —-det vara riktigare att sådana utgifter som ersättning för markskador genom
ett vattenfalls utnyttjande beaktades vid beräkning av vattenfallets värde
än att de inräknades i byggnadsvärdet på regleringsdammen.

Länsstyrelsen i Värmlands län ifrågasätter, om man ej skulle kunna slopa
det särskilda tillägget för effektökning på grund av årsreglering, vid vars
beräkning särskilda svårigheter torde komma att inställa sig, genom att
redan vid fastställandet av enhetsvärdena i vederbörande tabellsammanställning
hänsyn toges till möjligheten av dylik effektökning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 71-

Svenska vattenkraftföreningen anser, att hänsyn till effektökning
genom årsreglering borde med fullt tillräcklig noggrannhet kunna
tagas antingen som nu genom justering av enhetsvärdet eller genom lämpligt
val av ett enhetsvärde, som för olika vattendrag kunde ändras och offentliggöras
i tabellsammanställningen före den allmänna fastighetstaxeringen.
Föreningen anför.

Sådant val borde med jämna mellanrum kunna göras, allteftersom man
mer och mer genomför regleringar samt bättre och bättre kan överblicka
möjligheterna till ytterligare regleringar. Dessa förfaringssätt skulle bättre
än den av de sakkunniga föreslagna metoden överensstämma med den allmänna
principen om saluvärdet som grund för taxeringen, enär ju en eventuell
köpare bildar sig en uppfattning om värdet på motsvarande sätt, nämligen
genom att taga hänsyn till den värdeökning, som redan vunnits genom
utförda regleringar, och den, som kan väntas genom planerade och möjliga
regleringar. Härtill kommer att senare tids lagstiftning, speciellt den med
syfte att hindra spekulation i vattenkraft, torde ha medfört en stabilisering
av priserna på outbyggd vattenkraft, i stor utsträckning underkastad offentlig
kontroll.

Mot det sätt att bedöma inverkan av genomförda och särskilt blivande
regleringar, som de sakkunniga föreslagit, kunna allvarliga invändningar
göras., På s. 69 (i betänkandet) anföres, att metoden i fråga bl. a. bygger på
den förutsättningen, »att självkostnaden för varje genom reglering och ökad
utbyggnad vunnen relativvärdeenhet är lika stor som självkostnaden för
varje relativvärdeenhet i oreglerat skick, en förutsättning som åtminstone
i stort sett torde äga giltighet». Även om denna förutsättning i stort sett äger
giltighet, vilket icke är bevisat, så är det ingalunda säkert att den äger giltighet
för vart och ett av de olika fallen, för vilka man nämligen i verklighet11.
kan komma till mycket varierande resultat. Man behöver endast tänka
sig följande tvenne enkla kombinationer: i ett vattendrag finnes ett koncentrerat,
lättutbyggt vattenfall med berggrund men längre upp i vattendraget
få sjöar, så att regleringsmagasin bli dyra, då de kanske måste
åstadkommas genom kostbara indämningar av dalgångar i bivattendrag. I
ett annat vattendrag finnes ett långsträckt, svårutbyggt vattenfall med endast
jordgrund men längre upp i samma vattendrag många sjöar och stora
sådana, med branta stränder och trångt utlopp med berggrund, vilka sjöar
relativt billigt låta sig regleras. Mellan dessa ytterligheter finnas otaliga
variationer, inom vida gränser, och det är ju här icke fråga om värderingen
av landets vattenkraft i stort utan om värderingen av varje särskilt fall,
vilken värdering måste vara så rättvis som möjligt.

I bilaga II anges ytterligare en förutsättning, vars riktighet starkt kan
ifrågasättas, nämligen att naturkraftens värde ökas i samma proportion,
som krattinkomstens värde ökar. En sådan förutsättning som bas för utredning
med här föreliggande ändamål bör icke kunna godtagas utan synnerligen
ingående undersökning och prövning av dess eventuella riktighet.
Ej heller lär man, som gjorts, kunna förutsätta proportionalitet mellan naturvärdet
vid reglering och den reglerade kraftens värde; detta kan nämligen
i hög grad vara beroende av sjömagasinets läge i förhållande till vattenfallen.

_ Det ovan anförda må vara nog för att visa att den föreslagna metoden
för beräkning av värdeökning på grund av reglering icke utan vidare bör
kunna godtagas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

Beträffande möjligheterna att erhålla erforderliga hydrologisk
a uppgifter framhåller föreningen, att uppgift om den naturliga sjöytan
säkerligen kunde erhållas men att denna uppgift i och för sig icke
vore tillräcklig, samt anför vidare härom.

Vid ett av vårt lands större sjömagasin var den naturliga sjöytan 110 km2,
men sjöytan vid dämningsgränsen blev efter slutligen genomförd reglering
ej mindre än 210 km2. I ett annat, planerat sjömagasin har den naturliga
ytan på tillgängligt kartmaterial uppmätts till 0,4 knr. Detalj mätningar bekräftade
denna siffra men visade att magasinet redan vid 1 m regleringshöjd
över nämnda yta finge arean 1,5 knr och vid 2 m höjd arean 3,i km2.
En betydande osäkerhet vid bedömningen av ett tilltänkt magasins volym
ligger sålunda häri, och denna osäkerhet lär ej kunna elimineras utan särskild
undersökning, vilken SMHI sannolikt ej är beredd att åtaga sig eller
för vilken i varje fall kostnaden ej står i rimlig proportion till nyttan i
ifrågavarande avseende. Ännu större osäkerhet ligger i bedömningen av
regleringshöjden, och det förefaller verklighetsfrämmande att förutsätta att
SMHI skulle vilja lämna uppgift härom.

De sakkunniga anföra själva att de upplysningar, som kunna erhållas
från institutet, äro nödvändiga för deklarationsformulärens ifyllande och
endast i begränsad omfattning torde kunna erhållas från annat håll. Så
synes också vara fallet, varför med hänsyn till vad som ovan anförts den
föreslagna metoden samt blanketterna i den form de framlagts icke torde
kunna användas.

Föreningen framhåller dessutom, att hänsyn vid taxeringen endast borde
tagas till regleringar som kunde väntas komma till stånd. Härom
anföres.

I förslaget till författningstext talas om »årsreglering som genomförts
eller kan komma att genomföras». I motiven däremot talas om reglering
som »väntas komma att genomföras» (s. 67). Tydligen är det med den beräkningsmetod
som förslaget förutsätter icke berättigat att taga hänsyn till
regleringsmöjligheter, som kanske aldrig bli utnyttjade. Hänsyn bör endast
tagas till planerade regleringar, som väntas bli utförda. Regleringar, för
vilka planer ännu icke utarbetats, böra, för att i möjligaste mån nedbringa
arbetet för de skattskyldiga och myndigheterna — särskilt för SMHI —
endast tagas i betraktande, därest regleringen med säkerhet väntas bli genomförd
och det vid taxeringstillfället aktuella värdet av möjligheten till
sådan reglering är betydande. Denna värderingsprincip synes lämpligen
komma till uttryck i författningstexten därigenom att denna gives exempelvis
följande formulering: »Härvid skall hänsyn tagas till värdet av årsreglering,
som genomförts eller planerats och väntas bli genomförd. Hänsyn
må ock kunna tagas till årsreglering, för vilken plan icke utarbetats, därest
den med säkerhet väntas bli genomförd och värdet av möjligheten till
sådan reglering är betydande».

Angående taxering av regleringsvärdet utöver naturvärdet
framhåller föreningen.

Rent principiellt måste det anses felaktigt att öka regleringsdammarnas
värden med summan av erlagda skadeersättningar för regleringen. Dessa
ersättningar kunna ju icke höja dammbyggnadens värde. Om ersättningarna
över huvud taget skola medräknas, vore det riktigare att anse att de
höjde värdet av regleringsvinsten i vederbörande kraftverk.

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

Med hänsyn till önskvärdheten av att viss del av regleringsvinstens värden
som beskattningsobjekt komma de kommuner till godo, där regleringarna
utövas, vill föreningen emellertid icke motsätta sig det föreslagna förfarandet
att öka regleringsdammarnas värden med skadeersättningarnas belopp
och sålunda taga detta värde till beskattning i den kommun, där dammen
ligger. Detta kan emellertid godtagas endast under förutsättning, att
vattenregleringsföretagets delägare vid sina taxeringar till kommunal inkomstskatt
på något sätt komma i åtnjutande av det 5-procentiga avdraget på
regleringsdammens taxeringsvärde det s. k. garantiskatteavdraget. Vattenregleringsföretaget
såsom sådant har icke någon beskattningsbar inkomst (driver
icke någon rörelse och uttaxerar på delägarna icke större belopp än som
motsvarar utgifterna för regleringen) och kan sålunda icke tillgodogöra sig
detta avdrag. Därest detta ej heller skulle få tillgodoräknas delägarna i vattenregleringsföretaget,
komme de föreslagna bestämmelserna i realiteten att
innebära en objektskatt — beräknad på grundval av ett så högt repartitionstal
som 5 — på regleringsdammarna, vari då inräknas även skadeersättningarna.
Detta överensstämmer icke med principen om en såvitt möjligt
jämlik och rättvis beskattning.

Därest de föreslagna bestämmelserna angående regleringsdammarnas taxering
skola kunna godkännas, vill föreningen därför för sin del som ett
ofrånkomligt villkor uppställa, att rättelse sker i denna fråga. En lämplig
lösning synes stå att finna därigenom, att en bestämmelse införes av liknande
innehåll som den, vilken för närvarande gäller beträffande medlem
av bostadsförening, nämligen att delägarna i regleringsföretaget (d.
v. s. strömfallsägare, för vilka betalningsskyldighet till regleringsföretaget
inträtt) skola äga vid taxering till kommunal inkomstskatt från sin inkomst
avdraga ö So av den andel i regleringsdammens taxeringsvärde,
som svarar mot strömfallets andel i kostnaden för regleringsföretaget.
Bestämmelsen synes lämpligen böra införas i 45 g andra stycket kommunalskattelagen,
som torde kunna givas exempelvis följande ändrade lydelse:
»Rätt till förenämnda avdrag skall tillkomma fastighetens ägare,

dock att medlem av bostadsförening---—, som på lägenheten belöper,

samt beträffande det pa taxeringsvärdet å regleringsdamm beräknade avdraget
skall gälla, att ägare av strömfall med skgldighet att bidraga till
kostnaden för regleringsföretaget äger åtnjuta den del av avdraget, som
motsvarar den på strömfallet belöpande andelen av nämnda kostnad».

Mot de föreslagna övergångsbestämmelserna för kombinerad kraftverksdamm
— regleringsdamm bar föreningen intet att invända.

Sveriges industriförbund instämmer i vad vattenkraftföreningen anfört.
Nuvarande bestämmelser om garantiskatteavdrag innebure i realiteten, att
den å regleringsdammens taxeringsvärde utgående fastighetsskatten icke utgjorde
en garanliskatt utan en objektskatt, vilket måste betecknas som en
inadvertens. De obilliga verkningarna härav komme att väsentligt accentueras,
om markskadeersättningar m. m. skulle medtagas vid beräkningen
av dessa taxeringsvärden. Vare sig förslaget i förevarande del genomfördes
eller ej borde berörda inadvertens rättas därigenom att strömfallsägare med
skyldighet att bidraga till kostnader för regleringsföretag berättigades åtnjuta
den del av det på taxeringsvärdet å regleringsdammen beräknade garantiskatteavdraget,
som motsvarade den på strömfallet belöpande andelen
av nämnda kostnad.

Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

I den av regeringsrådet Fransen utarbetade promemorian framhålles, att
vattenkraftföreningens ståndpunkt vore, att vad som enligt den i promemorian
förordade metoden skulle utgöra förhållandet mellan taxeringsvattenföring
och medelvattenföring skulle dels definitivt bestämmas av central
myndighet i form av summariska tabelluppgifter, dels därvid inarbetas i
värdet per effektenhet. Ett sådant förfarande, som i sak icke påverkade
taxeringen, syntes emellertid medföra minskad reda vid taxeringen utan att
någon särskild fördel därigenom vunnes, och kunde därför icke förordas.
Ej heller syntes taxeringsnämnderna böra förhindras att vid värderingen
taga erforderlig hänsyn till särskilda lokala förhållanden och centralt utgivna
tabelluppgifter torde därför icke böra givas bindande verkan.

I övrigt anföres i promemorian.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle, vad angår reglerade vattendrag, vid
beräkningen av den för fallvärdet bestämmande effekten hänsyn till genomförd
eller väntad reglering tagas genom tillägg av en mot vattenkraftens
värdeökning svarande effekt och sålunda den bestämmande effekten
först beräknas för oreglerad vattenföring. Ett särskilt skäl till sådan uppdelning
föreligger i den i betänkandet uttryckta meningen, att tilläggets
värde bör röna inverkan av den tid, inom vilken regleringen kan förväntas
genomförd. Detta skulle medföra att vid tillämpning av den ifrågavarande
anvisningpunktens föreslagna fjärde stycke den där avsedda nedsättningen
i vissa fall skulle i fråga om tilläggseffekten beräknas för annan tid än
i fråga om grundeffekten, nämligen när regleringens genomförande väntas
inträffa senare än vattenfallets utbyggnad. Nu blir fallvärdet ofta beroende
av flera regleringsföretag, vilka icke kunna antagas genomförda samtidigt,
och den föreslagna beräkningen skulle därför kunna komma att sönderfalla
i ett flertal operationer, därvid varje reglerings inverkan jämväl bleve beroende
av den antagna ordningsföljden vid deras genomförande. Det torde
vidare råda enighet därom, att vid fallvärdets beräkning endast sådana regleringar
böra tagas i betraktande, som med relativt stor säkerhet kunna
väntas bliva genomförda, och därmed som regel blott sådana, som kunna
väntas genomförda inom en relativt nära framtid, d. v. s. i stor utsträckning
före vattenfallets utbyggnad. Då vidare uppgifterna om magasinsstorleken
måste antagas vara allt osäkrare ju längre fram i tiden regleringen
kan väntas genomförd, så synes det innebära övervägande fördelar, om den
särskilda nedsättningen av tilläggseffekten med hänsyn till liden för regleringens
genomförande slopades och ersattes med en ökad säkerhetsmarginal
vid bestämning av magasinsstorleken för sådana regleringar, som väntas
genomförda först längre fram.

Med här ovan föreslagen förenkling skulle det möjligen bli onödigt att
för reglerade vattendrag bestämma jämväl oreglerad taxeringsvattenföring.
Det må dock framhållas, att värdet av viss långtidsreglering icke är oberoende
av vattenföringens oreglerade växlingar och att det därför kan antagas
att normerna för beräkning av den reglerade taxeringsvattenföringen komma
att förutsätta kännedom om den oreglerade. Denna fråga kan det emeltid
överlämnas åt tillämpningen alt besvara.

Departementschefen. Enligt gällande bestämmelser tages hänsyn til! värde
av årsreglering på det sättet alt värdering av vattenfall sker efter
den faktiska lågvattenföringen, som förutsättes vara påverkad av rcglc -

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

ringen. Till den del värdet av regleringen motsvaras av anläggningskostnad
för regleringsdamm — inklusive rensningar intill dammen •— upptages
nämnda värde genom taxering av regleringsdammen. Till övrig del inräknas
det i vederbörande vattenfalls värde.

De sakkunniga anse, att en mera exakt beräkning av regleringsvärdet
bör göras och att därvid hänsyn bör tagas även till föreliggande möjlighet
att i framtiden reglera ett vattendrag, om denna framtida reglering
har något nuvärde. Deras förslag innebär i själva verket, att man alltid -—-alltså även vid genomförd reglering — skall beräkna ett värde för möjligheten
att verkställa årsreglering. Detta värde, kallat regleringens naturvärde,
skall föras till vederbörande vattenfall. Det ytterligare värde som föreligger
vid redan genomförd reglering, d. v. s. det värde som motsvaras av
regleringskostnaden, skall föras till regleringsdammen och uppskattas där
på samma sätt som när det gäller att värdera anläggningar och mark vid
ett utbyggt vattenfall.

De sakkunnigas sätt att dela upp regleringsvärdet i ett naturvärde och
ett värde motsvarande regleringskostnaden, vilka uppskattas vart för sig
och som taxeras helt fristående från varandra, det förra hos vederbörande
vattenfall och det senare hos regleringsdammen, har i princip icke mött
någon kritik i remissyttrandena. Icke heller jag har några invändningar
att göra mot den principiella uppläggningen av de sakkunnigas förslag.

Beträffande därefter den metod för uppskattning av regleringens
naturvärde, som de sakkunniga närmast tänkt sig, får jag hänvisa till
vad jag anfört angående taxering av outbyggt vattenfall, i vars värde det
nu ifrågasatta värdet ju skall ingå (se s. 39 o. ff.). Närmare bestämt innebär
denna metod, att den vattenföring, efter vilken uppskattningen av hela
naturvärdet för ett vattenfall — alltså inklusive fallets värde i oreglerat
skick — skulle ske, skulle uträknas på grundval av medelvattenföringen samt
årsregleringsmagasinets storlek, uttryckt i procent av årsmedelvattenmängden,
d. v. s. hela den vid vattenfallet ett normalt år framrinnande vattenmängden.
Med utgångspunkt från nämnda procenttal skulle ur en för taxeringen
utarbetad tabell direkt kunna inhämtas den procent av medelvattenföringen
som den för taxeringen bestämmande vattenföringen skulle utgöra.
Om regleringsmagasinets storlek sålunda vore t. ex. 30 % av årsmedelvattenmängden,
skulle ur tabellen kunna utläsas, att den bestämmande vattenföringen
vore 85 % av medelvattenföringen (jfr s. 120).

Vad angår beräkningen av nämnda naturvärde har i första hand anmärkts,
att det är svårt att bedöma storleken av regleringsmagasinet, särskilt när det
gäller ännu ej genomförda regleringar.

Mot denna anmärkning kan anföras, att beträffande genomförda regleringar
fullt tillfredsställande uppgifter torde kunna erhållas från vederbörande
regleringssamfällighet. Detta torde gälla även för icke genomförda men
planerade regleringar, beträffande vilka planeringen fortskridit så långt att
specificerade beräkningar angående kostnaden för och nyttan av regleringen
föreligga. Beträffande övriga regleringar blir det givetvis svårare att be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

döma regleringsmagasinet. Fall där det blir fråga om att taga hänsyn till
sådana regleringar torde emellertid icke förekomma så ofta. För övrigt ligger
det ju i sakens natur, att beräkningen av värdeökning genom en framtida
reglering måste bli ganska osäker. Huruvida man beträffande dylika
regleringar skall kunna hjälpa sig fram med uppgifter om sjöareal eller sjöprocent
-—- som i ett par yttranden ifrågasatts — torde få ytterligax-e utredas
av den tekniska sakkunskapen i samband med utarbetandet av tabellsammanställningen.

I detta sammanhang vill jag nämna, att jag i anledning av en anmärkning
av vattenkraftföreningen låtit omformulera den föreslagna lagtexten
så att hänsyn till framtida årsreglering skall tagas endast om denna med
sannolikhet väntas bliva genomförd. Det torde vidare få anses ligga i sakens
natur, att i allmänhet endast sådana regleringar böra tagas i betraktande,
som kunna väntas bliva genomförda inom en relativt nära framtid.

Med hänsyn till det anförda anser jag den nu berörda invändningen icke
vara av den vikt att den bör hindra genomförandet av den av de sakkunniga
tänkta metoden.

Vattenkraftföreningen uttalar, att hänsyn till effektökning genom årsreglering
skulle med tillräcklig noggrannhet kunna tagas genom justering av
enhetsvärdet eller genom »lämpligt val» av ett enhetsvärde, som skulle inbegripa
regleringsvärdet. Häremot vill jag framhålla, att de utredningar, som de
sakkunniga i denna del verkställt, just avse att finna normer för en dylik
justering eller för val av ett enhetsvärde, som inkluderar jämväl regleringsvärdet,
och att man vid sådan justering eller sådant val knappast kan komma
ifrån att tillämpa någon metod, som liknar den de sakkunniga tänkt sig.
Därest föreningen menar, att man skulle före varje allmän fastighetstaxering
utarbeta och offentliggöra enhetsvärden, som mer eller mindre obligatoriskt
skulle tillämpas vid taxeringen, kan jag för min del icke biträda
detta förslag. Vattenföringen varierar icke blott för olika vattendrag utan
även för särskilda delar av ett vattendrag, och det skulle bli ett mycket
omfattande, kanske ogenomförbart arbete att på förhand uträkna enhetsvärden
för alla förekommande förhållanden. Därtill kommer, att det enligt
min mening icke skulle vara lyckligt att låsa taxeringen vid fixerade enhetsvärden
på detta sätt. De skattskyldiga och taxeringsmyndigheterna böra icke
betagas möjligheten att där de finna, att ett schablonmässigt bestämt värde
uppenbarligen icke överensstämmer med verkliga värdet — och sådana fall
inträffa ju alltid vid värdering efter schabloner — själva med tillämpning
av normer, som kunna godtagas, göra en detaljerad värdeberäkning.

Jag vill därför förorda, att taxeringen av vattenfall i reglerade vattendrag
får ske i stort sett enligt de sakkunnigas förslag. Detta faller sig så mycket
naturligare för mig som jag i annat sammanhang (s. 41) förordat, att samma
metod i princip skall tillämpas även vid taxering av vattenfall i oregleradc
vattendrag. De av mig nu föreslagna reglerna innebära alltså, att all värdering
av vattenfall skall ske med utgångspunkt från medelvattenföringen,
därvid denna emellertid för beräkning av en effekt av enhetlig valör — mot 0

llihang till riksdagens protokoll 1950. i sand. Nr 71.

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

svarande prima kraft — skall omräknas antingen genom en detaljerad
ekvivalentberäkning eller enligt en mera summarisk metod vilken, i fråga
om icke reglerbara vattendrag, tager hänsyn till vattenföringens naturliga
växlingar och, i fråga om reglerade eller reglerbara vattendrag, grundas i
första hand på regleringsmagasinets storlek i förhållande till medelvattenf
öringen.

Med det sålunda angivna systemet för vattenfallstaxering kommer regleringsvärdet
för ett vattenfall att beräknas tillsammans med fallets övriga
naturvärde; något särskilt värde för regleringen framkommer icke. Detta
medför, som Fransén anmärkt, beträffande väntad men icke genomförd reglering,
att man förlorar möjligheten att genom en särskild diskonteringsberäkning
taga hänsyn till den tid, som kommer att förflyta tills regleringsvärdet
materialiseras. Denna omständighet synes emellertid icke böra tillmätas
någon större betydelse. Det ligger i sakens natur, att beräkningen av
värde av nu ifrågavarande slag alltid måste bli så osäker att det räcker med
ett mera summariskt beaktande av tidsfaktorn exempelvis genom en lämplig
reduktion av regleringsmagasinets storlek.

Vad därefter angår den del av reglering svärde t, som motsvarar
regleringskostnaden, d. v. s. den del, som skall föras
till regleringsdammen, ha de sakkunniga föreslagit, att uppskattningen skall
ske i allo på samma sätt som när det gäller värdering av anläggningar vid ett
kraftverk enligt anläggningskostnadsmetoden. Vid värdeberäkningen skall
alltså hänsyn tagas icke blott som nu är fallet till kostnader för själva anläggningarna
utan även till skadeersättningar o. d. och detta även om ersättningarna
avse skador å mark eller annan egendom tillhörande annan fastighet än
den, å vilken regleringsdammen ligger.

Mot förslaget i denna del har invänts, att vid taxering av regleringsdamm
hänsyn borde tagas endast till kostnader för egna anläggningar men icke till
skadeersättningar o. d. Med hänsyn till vad jag anfört beträffande dylika
ersättningar vid värdering av kraftverk (s. 55 o. f.) vill jag emellertid för
min del biträda de sakkunnigas förslag, att jämväl skadeersättningar och
liknande utbetalningar böra medtagas vid värdering av regleringsdammen.

En annan sak är att regleringsvärdet kan influeras av att ifrågavarande
ersättningar äro särskilt stora. Härtill liksom till att själva anläggningskostnaderna
äro onormalt stora skall emellertid hänsyn tagas icke vid regleringsdammens
taxering utan vid vederbörande vattenfalls taxering. En uttrycklig
bestämmelse härom synes lämpligen kunna införas i fjärde stycket
av punkt 3 av anvisningarna till 9 §.

Vad angår skattskyldigheten för regleringsdamm får
jag i anledning av vad kammarrätten härom anfört framhålla, att det vid
tillkomsten av kommunalskattelagen tydligen var avsett, att vattenfallsägarna
och icke regleringssamfälligheten skulle erlägga fastighetsskatten
för regleringsdammen. Därmed skulle då ha följt att vattenfallsägarna också
erhölle s. k. procentavdrag, varom talas i 45 § kommunalskattelagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

Emellertid har praxis utvecklat sig i den riktningen att regleringsföreningarna
i stället upptagits som skattskyldiga för regleringsdammarna. Denna
praxis, som synes vara förestavad av starka lämplighetsskäl, torde icke böra
ändras. Fråga uppkommer då huru procentavdrag för regleringsdamm skall
kunna tillgodonjutas; regleringsföreningen såsom sådan torde nämligen
regelmässigt icke hava möjlighet att utnyttja nämnda avdrag. Kammarrätten
har, liksom vattenkraftföreningen, föreslagit den lösningen, att delägarna
i regleringsföretaget skulle — i analogi med vad som gällde beträffande
bostadsföreningar och bostadsaktiebolag — medgivas rätt att utnyttja
företagets procentavdrag. Även om vissa invändningar kunna riktas
mot detta förslag, anser jag mig kunna biträda detsamma. Jag förordar i
enlighet härmed en sådan ändring av 45 § kommunalskattelagen, att procentavdraget
för regleringsdamm skall få åtnjutas av vattenfallsägarna i
vattenregleringsföreningarnas ställe.

Däremot ställer jag mig tveksam till förslaget att meddela särbestämmelser
beträffande skattskyldigheten för regleringsdamm som är
kombinerad med kraftverksdamm och som äges av kraftverksägaren;
detta gäller vare sig dessa bestämmelser meddelas i form av
övergångsbestämmelser, som de sakkunniga föreslagit, eller i form av permanenta
föreskrifter, som kammarrätten eventuellt tänkt sig. De skäl, som
anförts till stöd för förslaget, synas hava mera teoretisk än praktisk betydelse.
Kammarrätten, som tydligen menar, att om överhuvud taget några
dylika bestämmelser skola meddelas de skola införas jämväl i förordningen
om statlig förmögenhetsskatt, har ju starkt ifrågasatt, om det föreligger
något egentligt behov av dem, och själv har jag icke blivit övertygad om att
så är fallet. Jag anser mig därför icke böra föreslå införandet av dylika
bestämmelser, som helt skulle bryta mot hittills tillämpade principer för
fastighetsbeskattningen. De i de sakkunnigas förslag intagna övergångsbestämmelserna
har jag därför låtit utgå.

Det i ett par yttranden påpekade förhållandet att flottningsdamm
stundom användes jämväl som regleringsdamm torde icke föranleda några
svårigheter ur de synpunkter, som här äro i fråga. Så länge dammen äges
av flottningsföreningen och användes för flottningen, torde den vara frikallad
från fastighetsskatt jämlikt 5 § 2 mom. kommunalskattelagen. Skulle
den bliva obehövlig för flottningen och överlåtas till vederbörande regleringsförening,
skall den givetvis i taxeringsavseende behandlas enligt samma
regler som en vanlig regleringsdamm. Något behov av särskilda bestämmelser
för detta fall anser jag därför icke föreligga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

Ersättningskraft.

Jämlikt 9 kap. 13 § vattenlagen skall ersättning för vattenkraft, som avstås
på grund av stadgandena i 2 kap. 5, 6, 7 eller 23 §, utgå genom tillhandahållande
medelst elektrisk eller annan överföring av motsvarande kraftbelopp
(ersättningskraft), så framt och i den mån ej ersättningens utgörande
i kraft prövas medföra olägenheter av betydenhet för ena eller andra parten.
För vattenkraft, som för strömfallsägare går förlorad till följd av sådan
enligt vattenlagen medgiven åtgärd, varmed ej åsyftas vattenkraftens tillgodogörande,
kan ock ersättningen komma att bestämmas att utgå i kraft
(9: 14) Då ersättning utgår för tillgodogjord vattenkraft, anses den innefatta
gottgörelse för vattenverksbyggnader eller den del därav, som för framtiden
varder för ägaren onyttig (9: 11). Vidare skall skyldigheten att jämlikt
nyssnämnda 13 § tillhandahålla kraft åvila den fastighet, varmed rätten
till tillgodogörandet av den vattenkraft, som ersättes, enligt vattendomstolens
beslut skall vara förenad, och rättigheten till kraftbelopp, som utgår
såsom ersättningskraft, skall vara förenad med den fastighet, till vilken
vattenkraften hört eller ock rättigheten i laga ordning överflyttats (9: 15
och 17). Ersättningstagaren är pliktig att gälda vederlag för kraftens uttagande
och överföring antingen i penningar eller ock på sådant sätt, att det
kraftbelopp, som skall lämnas i ersättning, varder i motsvarande mån minskat.
Vederlaget, som fastställes av vattendomstolen, benämnes uttagningskostnad
(9: 19). Uttagningskostnaden bestämmes i anläggningskostnad
samt underhålls- och driftkostnad. I sistnämnda kostnad inbegripes skälig
avsättning till förnyelsefond, men inräknas ej ränta å anläggningskostnaden.
Är den vattenkraft, för vilken ersättningskraft lämnas, tillgodogjord
vid redan befintlig anläggning, räknas såsom uttagningskostnad allenast underhålls-
och driftkostnaden (9: 21). I regel äger ersättningstagaren avgöra,
om uttagningskostnaden skall av honom gäldas helt eller delvis i penningar
eller genom minskning av det honom tillkommande kraftbeloppet (9:22).
Av den uttagningskostnad, som gäldas i penningar, erlägges den del, som utgör
anläggningskostnad, till minst en tredjedel på en gång och återstoden
under en tidrymd av högst fyrtio år medelst årliga annuiteter, bestämda sålunda,
att däri ingår jämväl ränta å oguldet kapitalbelopp efter den räntefot,
som i varje fall finnes skälig. Den del som utgör underhålls- och driftkostnad
erlägges, där den utgår i penningar, i form av ständig avgäld, som
till årligt belopp bestämmes för viss tid, dock minst 10 år, med rätt för parterna
till nyprövning för tid därefter (9: 23).

De sakkunniga framhålla, att syftet med bestämmelserna om ersättningskraft
är, att den fastighet, till vilken den avstådda vattenkraften hört, i stället
borde för denna vattenkraft tillföras ett annat realvärde. Ersättningskraften
komme således att utgöra tillbehör till den fastighet, dit den lades,
och värdet av denna ersättningskraft komme att få betydelse vid den fastighetens
taxering. Likaledes komme vid taxering av kraftverksfastigheten,

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

varifrån ersättningskraften tillhandahölles, att såsom avgående post tagas
hänsyn till det belopp, varmed kraftverks fastighetens värde på grund av
skyldigheten att tillhandahålla ersättningskraften kunde anses ha minskats.
Ersättningskraften kunde komma att svara emot värdet av icke blott —
ehuru det vore det vanligaste — naturkraften i ett outbyggt vattenfall utan
även byggnaderna i ett utbyggt vattenfall, vilka på grund av vattenkraftens
avstående kunde bliva onyttiga för ägaren. Storleken av den för viss förlorad
vattenkraft bestämda ersättningskraften kunde komma att variera
högst betydligt beroende på sättet för uttagningskostnadens gäldande. Som
regel representerade nämligen uttagningskostnaden den ojämförligt största
delen av bruttokraftens bruttovärde (= värdet på kraft, för vilken uttagningskostnaden
helt eller delvis gäldades i penningar, beräknat utan avdrag
för uttagningskostnaden). Om det därför bestämts, att uttagningskostnaden
helt skulle gäldas genom minskning av kraftbeloppet, komme detta förminskade
kraftbelopp i allmänhet att uppgå till allenast en bråkdel av kraftbeloppets
storlek, därest uttagningskostnaden skulle ha helt guldits i penningar.
Då alltså för ett visst fall det kraftbelopp, som enligt vattendomstolens
beslut skulle tilläggas den mottagande fastigheten, bleve mycket olika,
om domstolen bestämt kraftbeloppet såsom nettokraft i stället för bruttokraft
med därå belöpande mera avsevärd uttagningskostnad, kunde göras
gällande, att den mottagande fastighetens värde bleve beroende av vilket
avgörande som härutinnan träffats. De sakkunniga anföra vidare.

Det resultat man med ett sådant resonemang kommer till måste emellertid
ur objektiv värdesättningssynpunkt bliva mycket litet tillfredsställande.
Oaktat nämligen den vattenkraft, som avstås mot erhållande av ersättningskraft,
är en konstant värdefaktor, skulle värdet av den fastighet,
som avstår vattenkraften, komma att mycket starkt påverkas av det förhållandet;,
huruvida ersättningskraften bestämts att utgå såsom bruttokraft
eller nettokraft. Alldeles särskilt otillfredsställande blir denna omständighet,
då man betänker, att det i regel beror på ersättningstagaren
att avgöra, om han vill att uttagningskostnaden skall gäldas i penningar
eller genom minskning i kraftbelopp. Fastighetsägarens beslut i fråga om
uttagningskostnaden skulle alltså kunna bliva bestämmande för hans fastighets
taxeringsvärde. Klart är ju också, att en eventuell köpare av en
fastighet med i bruttokraft bestämd ersättningskraft ej vill beräkna högre
värde för det tillbehör till fastigheten, som ersättningskraften utgör, än
som svarar mot denna krafts nettovärde. Köparen måste ju alltid räkna med
att uttagningskostnaden skall av honom i fortsättningen gäldas. Kärnpunkten
i hela denna frågeställning synes därför bliva denna. Är uttagningskostnaden
så skild från ersättningskraftens natur av tillbehör till fastigheten,
att den måste ses som ett allenast obligationsrättsligt förhållande mellan
två fastighetsägare, eller är den så förbunden med ersättningskraften, att
värdet av denna kraft blir beroende av, i vad mån uttagningskostnaden blivit
gulden genom minskning av kraftbeloppet eller skall gäldas i penningar?
Har ett visst kraftbelopp såsom ersättningskraft tillagts en fastighet, innebär
detta onekligen, att kraftbeloppet såsom sådant måste tagas i betraktande
vid taxeringen. Kan man emellertid anse, att värdet av denna ersättningskraft
blir förändrat, allteftersom den är förbunden med skyldighet all
gälda uttagningskostnad, kommer man till ett ur allmän värderingssyn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

punkt mer tillfredsställande resultat. Värdet å ersättningskraften kommer
nämligen i så fall att bestämmas med hänsynstagande till uttagningskostnaden.

De sakkunniga framhålla därefter, att frågan om uttagningskostnadens
sammanhang med ersättningskraften finge bedömas med utgångspunkt från
i vattenlagen givna regler, och anföra i detta sammanhang.

I sådant avseende måste uppmärksammas vattenlagens 9 kap. 42 §, däri
det stadgas, att, om ersättningstagaren brister i betalning av uttagningskostnad,
som skall gäldas i penningar, kraftöverföringen må avbrytas, intill
dess betalningen fullgjorts, ävensom att, därest erläggandet av uttagningskostnaden
dröjer utöver sex månader efter förfallodagen, ersättningstagaren
på talan av ersättningsgivaren kan förpliktas att mot befrielse från uttagningskostnadens
gäldande i penningar för framtiden vidkännas minskning
i kraftbeloppet till så stor del, som i värde svarar mot uttagningskostnaden
efter avdrag av vad av anläggningskostnaden må hava guldits. Vidare gäller
enligt samma paragraf, att ny ägare till den fastighet, varmed rätten till
kraften är förenad, ej är pliktig att i annan mån än för det fall bruttokraften
enligt vad nyss sagts omvandlas till nettokraft svara för kostnad, som
förfallit till betalning innan han blev ägare, till följd varav avbrott i kraftöverföringen
icke må ske på grund av föregående ägares betalningsförsummelse.

Av nu nämnda bestämmelser synes man vara berättigad draga den slutsatsen,
att ersättningskraften och uttagningskostnaden stå i sådant förhållande
till varandra, att skyldigheten att erlägga uttagningskostnad kan
sägas utgöra en närmare bestämning av innehållet av den rättighet av fast
egendoms natur, som ifrågavarande rätt till ersättningskraft utgör. Sålunda
är en övergång av äganderätten till ersättningstagarens fastighet utan betydelse
i avseende å hans skyldighet att erlägga uttagningskostnad. Att det
emellertid förhåller sig så, att ersättningstagaren ej är pliktig att under
andra omständigheter än då ersättningskraften omvandlas till nettokraft
gälda uttagningskostnad, som förfallit till betalning före hans förvärv av
fastigheten, torde allenast innebära att med skyldighetens inträde i detta
läge densamma upphör att häfta vid fastigheten och övergår till en personlig
skuld för den som vid förfallotiden var ägare av fastigheten. Med denna
uppfattning angående ersättningskraftens och uttagningskostnadens samband
med varandra kan ej heller det ur taxeringssynpunkt mindre tilltalande
läget uppkomma — som eljest vore nödvändigt acceptera — att genom
ersättningskraftens omvandling jämlikt förenämnda 42 § från bruttokraft
till nettokraft en plötslig och betydande nedsättning i den kraftmottagande
fastighetens värde skulle kunna inträda.

Alldeles utan olägenheter i taxeringsavseende är emellertid ej heller betraktelsesättet
om uttagningskostnadens betydelse för ersättningskraftens
värde. Man får nämligen vid den sakens bedömande ej förbise, att i uttagningskostnaden
ingår jämväl en större eller mindre del av den på ersättningskraftens
bruttobelopp belöpande anläggningskostnaden. Vid amortering
av denna anläggningskostnad kommer enligt ovannämnda betraktelsesätt
ersättningskraftens värde år från år att öka. Vid fastighetens
taxering det år allmän fastighetstaxering äger rum synes man vara nödsakad
att bedöma ersättningskraftens värde i det läge, vari amorteringen
av anläggningskostnaden vid nämnda års ingång befinner sig. Man
lärer ej då kunna taga hänsyn till att fastighetens värde under perioden
genom berörda amorteringars värde kommer att år för år under taxeringsperioden
öka. Häråt synes emellertid icke vara något att göra, försåvitt man

Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

ej skulle vilja genom en tilläggsbestämmelse till 12 § kommunalskattelagen
bereda möjlighet för en årlig omtaxering av fastigheter, för vilka nyssberörda
förhållanden gäller.

Eu åtgärd av omförmälda slag synes dock knappast motiverad. Enligt
nyssberörda paragraf utgör ju ej en värdeförändring av en fastighet under
tiden mellan två allmänna fastighetstaxeringar i och för sig någon grund till
omtaxering. Härför fordras uppfyllandet av vissa villkor i övrigt, av vilka
här är av intresse att uppmärksamma de fall, då omtaxering medgives på
grund av att genom eldsvåda, vattenflöde o. d. eller genom nedrivning av
byggnad eller skogsavverkning fastighetens värde minskats eller att fastigheten
genom viss å densamma företagen byggnadsverksamhet erhållit ett
förhöjt värde, därvid dock — med bortseende från det fall då fortsatt bebyggelse
å fastigheten ägt rum — såsom ytterligare villkor för omtaxeringen
gäller, att förändringen föranleder en minskning eller ökning av taxeringsvärdet
med minst en femtedel. Med en värdeförändring av sist angiven
storleksordning torde man ej hava att i nu förevarande avseende räkna.

Såsom redan framhållits motsvaras det värde ersättningskraften representerar
och vartill hänsyn tages vid taxering av den fastighet, dit ersättningskraften
lagts, av en rätt för kraftverksfastigheten, som tillhandahåller
ersättningskraften, att få vid den fastighetens taxering beräkna avdrag för
ett belopp, motsvarande värdet av skyldigheten att tillhandahålla kraftbeloppet
i fråga. Vad här ovan uttalats oinden betydelse för värdet av ersättningskraften,
som sättet för uttagningskostnadens erläggande äger för ersättningstagarens
fastighet, får en motsvarande tillämpning å värdet av skyldigheten
att tillhandahålla ersättningskraften. Det torde alltså vara klart,
att i berörda hänseende någon skillnad mellan ersättningsgivarens och ersättningstagarens
fastighet ej föreligger.

Vad angår själva beräkningen av ersätt ningskraftens värde
vid taxeringen framhålla de sakkunniga, att överensstämmelsen mellan
ersättningsgivarens och ersättningstagarens fastighet ej vore lika given,
samt anföra beträffande ersättningsgivarens fastighet.

Svårligen låter det sig göra att beräkna ersättningskraftens värde såsom
utgörande viss del av kraftverkets hela värde. Då ersättningskraften är
en till elektrisk eller mekanisk energi omvandlad vattenkrafttillgång, motsvaras
denna ersättningskraft, som enligt vattendomstolens beslut är av fast
egendoms natur, i viss ehuru obetydlig grad av värdet av jämväl sådan
materiel av lös egendoms natur, som tagits i anspråk för produktionen av
ersättningskraften. Även om man kan bortse från detta förhållande, kommer
dock på grund av förslitning av kraftverkets byggnader dess taxeringsvärde,
under förutsättning av oförändrad prisnivå, att vid varje ny allmän fastighetstaxering
förändras. Dessa förändringar lämna emellertid ersättningskraftens
värde opåverkat, ett sakförhållande, som gäller vare sig ersättningskraften
utgår såsom bruttokraft eller nettokraft. Dessutom kan uttagningskostnaden,
som vid kraftverksfastighetens taxering är en positiv värderingsfaktor,
vid denna taxering ofta nog komma att till en del belöpa å egendom,
som ej alls ingår i kraftverksfastigheten, såsom fallet är med uttagningskostnaden
för överföringsanordningar, vilka ej tillhöra kraftverksfastigheten.
1 Med hänsyn till det sålunda anförda synes ingen annan utväg stå
till buds än att, sedan vid kraftverkets taxering värdet av detsamma i dess
helhet beräknats, därifrån draga ett på grund av skyldigheten att leverera

1 Krsättningsgivarcn är visserligen enligt vattenlagen (9:2(1) skyldig att anlägga och underhålla
anordningar för kraftens överföring från kraftstationen till viss fastighet och där tillhandahålla
kraften, men kostnaderna härför har ersiittningstagaren alt gälda (9:19).

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

ersätlningskraft skäligt belopp. Beräkningen av detta belopp torde kunna
ske med utgångspunkt från vad i fråga om ersättningskraften i olika avseenden
vid vattendomstolen kan hava bestämts, såsom kraftbeloppets storlek
och beräknat värde därå samt värdet å uttagningskostnaden, därest densamma
ej i sin helhet guldits genom minskning av kraftbeloppet. I sammanhang
härmed bör observeras, att den elektriska energiens värde vid
kraftstationsväggen utgör grunden för vattendomstolens bestämmande av
ersättningskraftens värde. Har emellertid för dylik värdebestämning beräknats
kraftvärdet vid viss leveransplats, bör någon oriktighet i värdesättnmgen
därav ej uppkomma, enär i det senare fallet olikheten i prissättningen
uppväges av den olikhet i uttagningskostnadens storlek, som betingas av
kraftöverföringen.

Att emellertid vattendomstolens beslut i berörda ersättningsfrågor får en
viss grundläggande betydelse, innebär givetvis ej att det därvid satta värdet
a det kraftbelopp, som skall tillhandahållas, är bindande för taxeringsmyndigheterna.
Detta värde kan ju vara satt vid en helt annan tidpunkt än den,
som är avgörande för taxeringsvärdenas bestämmande. Det kan dessutom
vara resultatet av en ekonomisk uppgörelse mellan tvistande parter, som
äga disponera över tvisteföremålet, och kan därför ej sägas vara ett direkt
uttryck för en värdering enligt de allmänt gällande värderingsgrunderna.
För en värdering enligt dessa grunder få de dock ej anses" sakna en
vägledande betydelse.

Beträffande ersättningstagarens fastighet anföra de sakkunniga.

Har man alltså bestämt det belopp, som vid kraftverkets taxering bör
avräknas på grund av skyldighet att utgiva ersätlningskraft, är frågan, om
vid taxering av den fastighet, dit ersättningskraften enligt vattendomstolens
beslut överflyttats, detta belopp kan utan vidare beräknas såsom en
tillkommande post. Därvid har till en början den frågan ställts, huruvida
ej, därest kraften kommer konsumenten till handa i sådan förädlad form
som den, vari detaljdistributionen i orten försiggår, värdet å kraften borde
bestämmas med utgångspunkt från konsumentpriset i orten. I sådant avseende
får uppmärksammas, att ersättningskraftens storlek i allmänhet ej
blivit satt och cj heller kunnat sättas så, att den jämnt svarar mot den energiförbrukning,
som skulle förelegat för ersättningstagaren, om den elektriska
energien av honom inköpts från någon detal j distributör. Är det åter
fråga om att använda ersättningskraften i en egen industri eller att distribuera
kraften till andra, komma i så fall andra konsumenttaxor att ligga
till grund för kraftens värdering. Beaktas bör kanske också att konsumenttaxorna
bestämmas med hänsyn till bland annat kostnaderna för ett mer
eller mindre omfångsrikt ledningsnät samt att vid fastighetstaxering i allmänhet
avseende icke i mätbar mån torde fästas vid det förhållandet, huruvida
priset å elektrisk kraft i orten varit högre eller lägre än normalt.

Med hänsyn till det anförda och då det väl här närmast gäller att överflytta
ett vid kraftverksfastigheten uppkommet värde till en annan fastighet,
synes det berättigat att principiellt ställa sig på den ståndpunkten,
att det vid kraftverksfastighetens taxering för ersättningskraften avdragna
beloppet också blir det belopp, som vid den mottagande fastighetens taxering
lillägges det värde, vartill denna fastighet i övrigt uppskattas. Givetvis måste
dock avvikelser härifrån kunna göras. Om den mottagande fastigheten ej
helt, ja kanske allenast i ringa grad kan tillgodogöra sig den effekt eller
energi, som ersättningskraften utgör — för egen del eller genom dess avyttring
till andra — måste en nedjustering av ersättningskraftens värde

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

äga rum. Likaså kan inträffa, att ersättningskraften genom att den överföres
till en viss fastighet kommer att få ett med hänsyn till därå bedriven
verksamhet eller eljest särskilt högt värde, ett förhållande som ej kan lämnas
obeaktat vid taxeringen.

Vad ersättningsgivarens fastighet angår torde värdet av skyldighet att
tillhandahålla ersättningskraft bliva ganska oberoende av, huruvida ersättningskraften
kommer till full användning eller ej hos kraftemottagaren.
Skyldigheten till kraftleveransen finnes under alla omständigheter, och för
en eventuell spekulant å ifrågavarande fastighet torde den omständigheten
bliva utslagsgivande. Härmed är icke sagt, att icke i ett visst fall förhållandena
kunna vara sådana, att det är uppenbart att till ersättningsgivarens
fria förfogande kan komma att stå viss del av den ersättningskraft, han har
skyldighet att leverera, i vilket fall det icke lärer undgås att vid taxeringen
viss hänsyn härtill tages.

Vad angår ersättningskraftens inverkan å taxeringsvärdets
delvärden påpeka de sakkunniga, att denna allenast för
ersättningsgivarens fastighet blivit i författningsväg fastslagen.
Enligt punkt 6 av anvisningarna till 10 § kommunalskattelagen skulle
»skyldighet att leverera ersättningskraft avräknas å byggnadernas värde»
och avdraget för ersättningskraft komme alltså att, då fråga vore om annan
fastighet, göra sig gällande vid fastställandet av byggnadsvärdet. Beträffande
sådan mindre anläggning som taxerades tillsammans med en
jordbruksfastighet torde någon skyldighet att leverera ersättningskraft
knappast komma i fråga, men vore så fallet, kunde det vid taxeringen icke
få sitt synliga uttryck på annat sätt än att jordbruksvärdet i motsvarande
mån minskades. Tillägget till ersättningstagarens fastighet för värdet av ersättningskraften
syntes beträffande sådan fastighet som vore av annan fastighets
natur ha skett i analogi med vad som gällde för kraftverksfastigheten,
alltså såsom ett byggnadsvärde eller såsom ökning av ett för fastigheten
i övrigt beräknat värde å byggnader. För jordbruksfastighet åter torde
höjningen av dess värde på grund av tillgång till ersättningskraft ha skett
på det sättet att vid beräkningen av jordbruksvärdet ersättningskraften
upptagits såsom en särskild förmån.

Vid bedömande av frågan om behov av nya bestämmelser i nu ifrågavarande
avseende förelåge borde enligt de sakkunniga beaktas, att ersättningskraften
i de fall, då den utginge såsom bruttokraft, allteftersom den dära
belöpande anläggningskostnaden blivit gulden av ersättningstagaren i form
av uttagningskostnad, kunde komma att i övervägande grad motsvara ett
byggnadsvärde. Det kunde ifrågasättas om så ej vore händelsen även då
ersättningskraften utginge som nettokraft, enär den omständigheten att ersättningskraften
beräknats i nettokraft allenast vore resultatet av ett annat
sätt än genom kontantbetalning att gälda den på ett beräknat bruttokraftbelopp
belöpande anläggningskostnaden. Dessutom kunde ersättningskraften
vara ersättning för tillgodogjord vattenkraft och alltsa, oavsett vad nyss
sagts, även såsom nettokraft motsvara ett värde för byggnad. Vid inkomsttaxeringen
finge avdrag ske för värdeminskning av i rörelse använd byggnad,
därvid ej vore fastslaget att detta värde skulle antagas motsvara det

Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

vid taxeringen satta byggnadsvärdet. I praktiken syntes emellertid detta
värde kunna få betydelse för bestämmandet av det värde, varå avdraget för
värdeminskningen beräknades. Vid berörda avdragsberäkning inräknades ej
värdet å fasta maskiner och andra inventarier, för vilka särskilt maskinvärde
redovisats vid fastighetstaxeringen, i byggnadsvärde, och endast sådana
i byggnad ingående maskiner och inventarier, som åsatts dylikt särskilt
maskinvärde, kunde omfattas av fri avskrivning.

Som sin egen åsikt uttala de sakkunniga följande.

Det är uppenbart, att den nuvarande bestämmelsen därom att skyldighet
att leverera ersättningskraft avräknas å byggnadernas värde i varje'' fall
kräver en komplettering. Denna bestämmelse lämnar ju öppet, huruvida
vid taxering av annan fastighet avdraget från byggnadernas värde skall
ske på sådant sätt, att jämväl det i byggnadsvärdet ingående maskinvärdet
påverkas av avdraget eller ej, varjämte föreskrift saknas om det sätt, varpå
höjning av värdet av ersättningstagarens fastighet på grund av rätt till
ersättningskraft bör ske.

På grund av vad här anförts angående sambandet mellan byggnadsvärdet
och däri ingående maskinvärde, å ena, samt avdraget för värdeminskning
av byggnad vid inkomsttaxeringen, å andra sidan, är det tydligt, att
den inverkan i sänkande riktning av det i taxeringsvärdet ingående''byggnadsvärdet
inklusive maskinvärdet, som skyldigheten att leverera ersättningskraft
skulle kunna medföra, ej är av den betydelse för inkomsttaxeringen,
att en oriktig sådan taxering därav måste bliva följden, men i någon
mån vilseledande vid taxeringen kunna dock dessa på grund av skyldighet
att leverera ersättningskraft justerade värden komma att verka. Anledningen
till att det oaktat avdraget för leverans av ersättningskraft enligt
gällande bestämmelser sker från byggnadernas värde och ej från fallvärdet
torde vara att söka i det förhållandet, att den förädlade produkt ersättningskraften
utgör enligt vad ovan anförts kan komma att i synnerlig utsträckning
motsvara ett byggnadsvärde. Dessutom — och det torde vara
av avgörande betydelse — kan ersättningskraften, då den utgår såsom bruttokraft
och belöpande anläggningskostnad guldits, under särskilda omständigheter
komma att i värde överstiga fallvärdet. Att i en sådan situation
låta värdet av kraftleveransen avräknas i första hand från fallvärdet och
därefter från byggnadsvärdet är föga rationellt och giver en skev uppfattning
av hela taxeringen. Ett annat sätt vore att proportionera avdraget till
fördelning mellan fallvärdet och byggnadsvärdet efter dessa värdens förhållande
till varandra. Även ett sådant förfaringssätt bleve ganska godtyckligt,
enär, såsom av det förut anförda framgår,"den del av ersättningskraften,
som kan beräknas motsvara ett värde å byggnader, är mycket väx"lande. De
sakkunniga hava därför stannat för att såsom hittills låta skyldigheten att
leverera ersättningskraft avräknas från byggnadernas värde och att därvid
tillika bestämma, att avdraget skall ske i första hand från den del av detta
värde, som ej motsvarar värdet å fasta maskiner och andra till byggnad hörande
inventarier, för vilka enligt punkt 5 anv. till 10 § kommunalskattelagen
särskilt maskinvärde redovisas. Då det, åtminstone teoretiskt sett, är
möjligt att vid en ålderdomlig anläggning värdet å byggnader med frånräknande
av värdet å fasta maskiner in. in. blivit så kraftigt nedskrivet, att
det ej täcker avdraget, bör givetvis den utvägen hållas öppen att kunna göra
avdraget från, i andra hand, värdet å maskiner. Såsom tidigare framhållits
skulle förfaringssättet att göra ifrågavarande avräkning från byggnadernas
värde kunna tänkas medföra en viss osäkerhet vid inkomsttaxeringen. Om

Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

man emellertid bestämmer sig för att låta avdraget i första hand göras från
den del av värdet å byggnader, som ej motsvarar värdet å fasta maskiner,
blir området för denna osäkerhet mera begränsat än om jämväl sistnämnda
värde i detta sammanhang regelmässigt skulle få någon del av avdraget. Därjämte
ernås den förenklingen i taxeringsförfarandet, att den anteckning i
taxeringslängden om avdrag för skyldighet att leverera ersättningskraft, som
förordas, ej behöver angiva någon fördelning av avdraget å såväl det egentliga
byggnadsvärdet som maskinvärdet. För att nämligen säkra, att icke
det stympade byggnadsvärde, som efter avdrag för skyldighet att leverera
ersättningskraft åsättes en fastighet, kommer att verka vilseledande vid inkomsttaxeringen
eller under vissa omständigheter giver intryck av en påtagligt
oriktig taxering, torde lämpligen i taxeringslängdens anteckningskolumn
antecknas det belopp, varmed värdet av skyldighet att leverera ersättningskraft
avräknats vid byggnadsvärdets fastställande.

De sakkunniga övergå härefter till att behandla frågan om kraftens värde
för ersättningstagarens fastighet och anföra härvid.

Det fastighetsobjekt, å vilket de speciella, för taxering av kraftverk avsedda
reglerna taga sikte, utgöres av en anläggning för kraftproduktion,
som kan vara antingen en fullt självständig taxeringsenhet eller utgöra en
större eller mindre del av en taxeringsenhet. Den rätt till ersättningskraft,
som är förenad med någon till anläggningen hörande fastighet på sådant
sätt, att rätten till ersättningskraften måste anses tillhöra anläggningen, bör
alltså jämväl tagas i betraktande vid anläggningens värdering, oberoende
av om anläggningen är en självständig taxeringsenhet eller blott del av en
jordbruksfastighet eller annan fastighet.

För att ersättningskraften skall kunna anses tillhöra kraftverksanläggningen
torde den fordran böra uppställas, att ersättningskraften är avsedd
att utgöra ett tillskott till kraftverkets egen kraftproduktion. Detta är ej
sällan fallet, exempelvis då vattenkraften till vissa en kraftverksbyggare tillhöriga
vattenlallsandelar, vilka kunna med större fördel utnyttjas vid utbyggandet
av annan tillhörigt vattenfall, avstås till denne mot erhållande
av ersättningskraft.

I sådana fall synes ersättningskraften i allmänhet hava tillagts strömfallsfastigheten
vid det kraftemottagande kraftverket och hör då också uppskattas
i samband med den fristående värderingen av denna kraftverksanläggning.
Detsamma bör gälla jämväl för det fall, att den kraftemottagande
fastigheten, om den ej är strömfallsfastighet, i sin helhet ingår i anläggningen.
" Ingår åter den kraftemottagande fastigheten helt eller delvis i
den del av en taxeringsenhet med därå befintligt kraftverk som ej utgör
kraftverksanläggning, torde få förutsättas, alt ersättningskraften ej tillhör
kraftverksanläggningen. Till följd härav bör ersättningskraften värderas i
samband med uppskattningen av den del av taxeringsenheten som ej ingår
i kraftverksanläggningen.

Vad jordbruksfastighet beträffar betyder den sålunda angivna distinktionen
ej mer än att vederbörliga deklarationsuppgifter rörande rätten till
ersättningskraft i förra fallet lämnas å bilaga till deklarationen (formulär
c) och i senare fallet direkt å huvuddeklarationen (formulär a). Vad taxeringsvärdets
delvärden angår kommer rätten till ersättningskraft, då den
icke gärna kan rubriceras såsom tomt- och industrivärde eller skogsvärde,
att under alla omständigheter hänföras till fastighetens jordbruksvärde.

I fråga om annan fastighet åter ligger saken något annorlunda till. Är
det klart, att rätten till ersättningskraft är förenad med strömfallsfastigheten
eller annan i kraftverksanläggningen helt ingående fastighet, uppkom -

Kungi. Maj:ts proposition nr 71.

mer frågan, huruvida ej den förmån rätten till ersättningskraft utgör bör
upptagas såsom ett byggnadsvärde. Detta kunde synas mest konsekvent med
hänsyn därtill att avdraget för skyldighet att leverera ersättningskraft enligt
förslaget skall göras genom minskning av värdet å byggnader å den kraftlevererande
fastigheten. Därvid är emellertid att observera, att det sätt, varpå
de sakkunniga sålunda föreslagit att avdraget skall göras — ehuru i och för
sig ej alltför tilltalande — varit betingat av att någon annan utväg att lösa
detta aydragsproblem ej ansetts föreligga. Vidare är det ett intresse av vikt
att så litet som möjligt rucka på ett värde, som kan hava viss betydelse för
inkomsttaxeringen och som därför, om det med hänsyn till rätt till ersättningskraft
höjes, måste, såsom föreslagits beträffande avdraget för skyldighet
att leverera ersättningskraft, genom anteckning i taxeringslängden
så att säga justeras tillbaka, något som alltid kommer att verka störande
ä såväl fastighets- som inkomsttaxeringen. De sakkunniga hava med hänsyn
till anförda omständigheter kommit till den slutsatsen, att i nu senast
berörda^ fall rätten till ersättningskraft vid anläggningens värdering bör upptagas
såsom en på markvärdet inverkande förmån på samma sätt som då
man eljest värderar en med en fastighet förenad förmån såsom grustag, möjlighet
till jakt, servitut etc. Detta innebär alltså att vid anläggningens värdering
markvärdet för dess del kan komma att bestå av, förutom fallvärde
och utmålsvärde, värdet av förmån av ersättningskraft.

Av den senast intagna ståndpunkten följer jämväl, att värdet av den
rätt till ersättningskraft, som tillkommer en såsom annan fastighet betecknad
taxeringsenhet, därav en vattenkraftsanläggning utgör en del, utan att
ersättningskraften dock anses tillhöra anläggningen, med än större skäl bör
hänföras till markvärdet såsom särskild förmån. Detta innebär i förhållande
till det fall att rätten till ersättningskraften utgör ett tillbehör till själva
anläggningen allenast den skillnaden, att uppgiften angående förmånen
lämnas å huvuddeklarationen (formulär b 2).

Något författningsmässigt ordnande av det förhållandet, att värdering av
rätten till ersättningskraft i vissa fall sker i samband med uppskattning av
kraftverksanläggningen och i andra fall i samband med uppskattning av
den taxeringsenhet, varav denna anläggning utgör en del, synes icke behövlig
i vidare mån än att respektive deklarationsformulär härutinnan givas
en vägledande uppställning.

De sakkunnigas förslag i fråga om uppskattning och redovisning av värdet
å ersättningskraft har lämnats utan erinran i flertalet remissyttranden.
Endast i några yttranden ha anmärkningar framförts.

Sålunda framhåller vattenfallsstyrelsen, att kraftverlcsägaren, i den mån
han icke genom uttagningskostnaden bleve gottgjord för den på ersättningskraften
belöpande skatten, borde äga avdraga hela värdet av ersättningskraften
från värdet av kraftstationsfastigheten och detta helt oberoende av
om den i uttagningskostnaden ingående anläggningskostnaden erlagts eller
icke. Styrelsen anför.

Förslaget överensstämmer med den ståndpunkt i taxeringsfrågan, som
kammarrätten intagit i ett utslag den 8 april 1948 rörande taxering av Midskogsforsens
kraftstation i Lits och Stuguns socknar, Jämtlands län.

Vattenfallsstyrelsen har i detta mål yrkat avdrag för skyldighet att leverera
ersättningskraft med 3 650 000 kronor, motsvarande 3 318 kW X 1 100
kronor per kW. Kammarrätten har, enär ingen del av uttagningskostnaden
vore betald, beräknat värdet av ersättningskraften till (1 100 minus uttag -

Kungi. Maj.ts proposition nr 71. 93

ningskostnaden 1 027 =) 73 kronor per kW eller för hela ersättningskraften
240 000 kronor.

I uttagningskostnaden, som bestämts genom Vattenöverdomstolens dom
den 28 maj 1946, har icke inräknats den på ersättningskraften belöpande
delen av fastighetsskatten, och kraftverksägaren får under sådana förhållanden
bära nära nog hela den skattebörda, som belöper på det gemensamma
skatteobj ektet. Detta förefaller föga rimligt.

Länsstyrelsen i Blekinge län, som anser att ersättningar för markskador
genom ett vattenfalls utnyttjande o. d. borde beaktas vid beräkning av vattenfallets
värde, finner i överensstämmelse härmed det vara riktigare att
värdet av skyldighet att leverera ersättningskraft avräknades å vattenfallsvärdet.
Länsstyrelsen anser det vidare tveksamt, om värdet av ersättningskraft
borde inräknas i jordbruksvärdet. Bestämmelsen om vad som avsåges
med tomt- och industrivärde torde utan olägenhet kunna ändras så att detta
värde komine att innefatta jämväl rätt till ersättningskraft. Skulle emellertid
förslaget godtagas i denna del, borde föreskrift meddelas om att det
belopp, varmed värdet av rätt till ersättningskraft inginge i j ordbruksvärdet,
antecknades i taxeringslängd. Skedde ej detta, kunde i vissa fall vid inkomsttaxeringen
avdraget för värdeminskning av till jordbruksfastighet hörande
byggnader komma att bliva beräknat å ett för högt värde.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser ersättningskraften rent principiellt
vara av natur att böra räknas som ett fallvärde, oavsett om den tillädes eller
fråndroges en anläggning. För sådan kraft torde nämligen, antingen den
utgåves eller mottoges, i allmänhet icke erfordras ändring eller utbyggnad
annat än möjligen i ytterst obetydlig omfattning av vare sig den givande
eller den mottagande anläggningen. Visserligen kunde, som de sakkunniga
såsom motivering för sitt förslag framhållit, inträffa, att värdet av ersättningskraften
vore större än den givande fastighetens fallvärde, men det
kunde ifrågasättas, om det icke vore lämpligare att i ett sådant fall verkställa
avdraget i första hand från fallvärdet ned till ett visst minimivärde
och därefter till återstående del från byggnadsvärdet. I och för sig vore det
för övrigt ej orimligt ens med ett fallvärde 0, som väl kunde förekomma vid
anläggningar med svåra utbyggnadsförhållanden, även om de ej betungats
med att utgiva ersättningskraft.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser, att de sakkunniga icke kunnat förebringa
någon tillfredsställande lösning av frågan om en rätt uppskattning
av ersättningskraften och därmed sammanhängande problem, vilka vid tidigare
allmänna fastighetstaxeringar mött synnerligen stora svårigheter.

Departementschefen. Den nuvarande lagtexten innehåller icke några bestämmelser
om värdering av rätten att utfå respektive skyldigheten att
leverera ersättningskraft. Enligt förslaget skall sådan värdering ske med
utgångspunkt från den levererade kraftens värde samt uttagningskostnaden,
därest denna ej i sin helhet erlägges genom minskning av kraftbeloppet.
På grund härav kommer värdet i princip att beräknas efter kraftens nettovärde,
oavsett om uttagningskostnaden gäldas helt eller delvis i pengar eller

Kungi. Maj:ts proposition nr 71.

genom en kvantitetsmässig reduktion av kraften. Viss skillnad kominer
emellertid att föreligga beträffande inverkan av den i uttagningskostnaden
ingående anläggningskostnaden. När uttagningskostnaden gäldas i penningar,
kommer vid bestämmande av ersättningskraftens värde att avräknas endast
diskonterade värdet av de anläggningskostnadsbelopp, som ännu icke erlagts,
under det att, när uttagningskostnaden gäldas genom minskning av kraftbeloppet,
hela anläggningskostnadens kapitalvärde kommer att avräknas vid
fastställande av ersättningskraftens värde.

Mot vad de sakkunniga sålunda föreslagit har jag i princip intet att erinra.

De av vattenfallsstyrelsen i detta sammanhang gjorda erinringarna, innebärande
att där uttagningskostnaden uttages i penningar bruttovärdet å ersättningskraften
skall tilläggas den fastighet, vars ägare har att betala den
å ersättningskraften belöpande fastighetsskatten, synas värda beaktande endast
om fastighetsskatten vore att betrakta som en omedelbar omkostnad
för kraftproduktionen. Detta är emellertid icke fallet — fastighetsbeskattningen
är ju anordnad som en garanti- och icke som en objektbeskattning
— och även om det förhölle sig så torde skatten icke i första hand böra inverka
på värderingen utan på uttagningskostnaden. Vattenfallsstyrelsens
erinringar anser jag därför icke böra föranleda någon ändring i de sakkunnigas
förslag.

Vad angår ersättningskraftens redovisning inom olika i taxeringsvärde
ingående delvärden innebär förslaget, att värdet av skyldighet att leverera ersättningskraft
skall avräknas å byggnadernas värde och därvid i första hand
å den del därav som ej motsvarar värdet å fasta maskiner och inventarier,
för vilka särskilt maskinvärde redovisats. Å andra sidan skall värdet av
rätt till ersättningskraft inräknas i jordbruksvärdet vid taxering av jordbruksfastighet
och i markvärdet vid taxering av annan fastighet.

Ersättningskraft utgör i första hand ersättning eller ekvivalent för ett fallvärde,
från vilket ersättningstagaren avstått, och därnäst — åtminstone då
fråga är om redan tillgodogjord vattenkraft — för ett värde å byggnader,
som ersättningstagaren bekostat. Egentligen borde därför vid redovisning
av taxeringsvärdet å ersättningsgivarens fastighet ersättningskraftens värde
avräknas till viss del från fallvärdet och till återstående del från byggnadernas
värde. Då ett sådant förfarande av praktiska skäl icke torde böra
tillämpas, synes det ligga närmast till hands att på sätt de sakkunniga föreslagit
låta ersättningskraftens värde i sin helhet avräknas från byggnadernas
värde och därvid i första hand från den del därav, som icke motsvaras
av särskilt maskinvärde. Jag anser mig sålunda icke hava anledning att i
denna del frångå de sakkunnigas förslag.

Jag har ansett mig böra godtaga förslaget även i vad det avser redovisning
av värdet av rätt till ersättningskraft vid taxering av ersättningstagarens
fastighet. Länsstyrelsens i Blekinge län anmärkning att ersättningskraftens
värde beträffande jordbruksfastighet borde inräknas icke i jordbruksvärde,
som de sakkunniga föreslagit, utan i tomt- och industrivärde
bör sålunda enligt min mening icke föranleda någon åtgärd. Beträffande

Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

nämnda länsstyrelses påpekande att värdet av ersättningskraft, som ingår
i jordbruksvärde, bör antecknas i taxeringslängd vill jag framhålla, att
rätten till ersättningskraft torde få anses utgöra särskild förmån, varom
redan enligt gällande bestämmelser (punkt 2 sista stycket av anvisningarna
till 10 § kommunalskattelagen) anteckning skall verkställas i taxeringslängden.
Någon särskild föreskrift om att sådan anteckning skall ske beträffande
rätt till ersättningskraft anser jag därför icke erforderlig.

Beskattningsort.

Beträffande beskattningsorten framhålla de sakkunniga, att det ej så sällan
inträffade, att en kommungräns vore framdragen tvärsöver ett vattendrag
i dess naturliga tillstånd på sådant sätt att ett vattenfall kunde komma
att ligga delvis inom en och delvis inom en annan kommun. Likaledes och
kanske ännu oftare kunde kommungränsen gå i vattendraget i dettas längdriktning,
varigenom vardera sidan av ett vattenfall kunde komma att tillhöra
olika kommuner. Bägge slagen av dessa kommungränser i ett vattenfall
kunde vara kombinerade, till följd varav delar av ett vattenfall i naturtillståndet
kunde komma att ligga inom flera olika kommuner. Vid uppförandet
av en vattenkraftsanläggning erfordrades ofta, att för vinnande av
högre fallhöjd genom uppdämning en högre upp i vattendraget belägen fallsträcka
flyttades nedströms. Ävenledes kunde genom rensningar nedanför
ett vattenfall en fallsträcka flyttas uppströms i vattendraget. Berörda förfaranden
plägade källas profilreglering. Ett vattenfall eller viss del därav
kunde härigenom komma att rent geografiskt flyttas från en kommun till
en annan. Likaledes kunde vattnet på ena sidan om en i vattendragets längdriktning
gående kommungräns komma att tillgodogöras vid en kraftanläggning
på andra sidan om denna kommungräns. En viss motsvarighet till
berörda förhållanden förelåge då vid byggandet av ett kraftverk eller en
regleringsdamm genom uppdämning markområden vattendränktes så att de
bleve helt eller delvis oanvändbara för det produktiva ändamål, vartill de
tidigare begagnats. Dessa markskador borde särskilt uppmärksammas på
grund av deras ofta mycket stora omfattning.

De sakkunniga framhålla därefter, att nämnda förhållanden ej sällan givit
upphov till diskussion om vilken kommun som enligt kommunalskattelagen
borde anses äga beskattningsrätten till vissa vattenkraftsvärden, samt
anföra vidare.

Om det nu är så att genom den faktiska förflyttningen av vattenkraften
i ett vattendrag eller genom omförmälda markskador en större eller mindre
skatteförlust skulle drabba en kommun, är det givet, att en sådan omständighet
måste bliva uppmärksammad såsom en ur kommunsynpunkt beaktansvärd
nackdel. Är det emellertid fråga om en sådan överflyttad del av
vattenkraften i ett vattenfall, för vilken ersättning blivit i sin helhet bestämd
i ersättningskraft, har kommunen fått full kompensation för den i beskattningsavseende
förlorade vattenkraften. Det kan emellertid hända, att även
vid sådan överflyttning av vattenkraft till annan kommun ersättningen be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

stämts att utgå i penningar, i vilket fall något fastighetsvärde i varje fall ej
omedelbart tillföres kommunen. Vad angår sådan ersättning ävensom ersättning
för genom uppdämning vattenskadad mark är det sålunda ingalunda
säkert, att det penningkapital, som för berörda ändamål utbetalas, kommer
att bilda någon varaktig kompensation i beskattningsväg för förlorade
eller i värde minskade skatteobjekt. Ej heller är det säkert, att byggnadsföretag,
som utgöra till fastighetsskatt skattepliktiga objekt, äro belägna inom
just den kommun, där den vattenskadade marken ligger.

Beträffande beskattningsorten för ett förflyttat vattenfall, uttala
de sakkunniga, att då vattenkraft flyttats uppströms eller nedströms i
ett vattendrag eller till dess ena sida, frågan om beskattningsorten för denna
vattenkraft bleve beroende av, vilken fastighet vattenkraften tillhörde. En
sådan förändring av vattenförhållandena i ett vattendrag kunde efter vattenlagens
ikraftträdande ej äga rum utan att vattendomstolen därtill lämnat
sitt medgivande. Därvid angåve vattendomstolen tillika i sitt utslag,
med vilken fastighet rätten till vattnets tillgodogörande skulle för framtiden
vara förenad (vattenlagen It kap. 62 § 2 inom.). Enär genom ett dylikt
förordnande äganderättens omfattning för de av vattenkraftens överflyttning
berörda fastigheterna på ett sätt som måste anses fullt bindande
så förändrats, att det tillbehör till fastighet som ifrågavarande vattenkraft
utgjorde finge anses ha fråntagits en fastighet och tillagts en annan, bleve
det otvivelaktigt den kommun, där sistnämnda fastighet vore belägen
(strömfallsfastigheten) som finge utöva beskattningsrätten i avseende å den
överflyttade vattenkraften. Vad nu sagts i fråga om inverkan å beskattningsorten
av ett vattenfalls förflyttning upp eller ned eller sidlångs i ett vattendrag
gällde även för andra tänkbara fall, då vattenkraft t. ex. genom
dämning i en av två eller flera strömfåror bleve föremål för en överflyttning.

Beträffande överdämd eller eljest vattenskadad mark
framhålla de sakkunniga därefter, att saken i fråga om sådan mark låge
något annorlunda till, samt anföra vidare.

Här är det ej fråga om förflyttning av ett visst förefintligt värdeobjekt
utan en viss fastighet berövas helt eller delvis det värde det allt efter sin
jordnatur dittills haft (såsom producerande t. ex. jordbruksprodukter eller
skogsprodukter) för att möjliggöra, att nya värden skapas genom vattenföringens
reglering till förmån för därav beroende kraftverk. Att på sätt
härvidlag understundom gjorts gällande detta skulle innebära, att marken
blott fått en förändrad användning eller att ett servitut lagts å fastigheter
med vattenskadad mark till förmån för regleringsdammen, synes utgöra
en uppfattning utan bärande rättsligt underlag. Utgångspunkten synes däremot
vara den, att, då genom uppdämning viss mark blivit överdämd eller
skadad, en värdeförlust medförande skadeståndsanspråk föreligger samt
att vattendomstolen genom att tillstädja skadans inträde och bestämma ersättningen
härför jämväl konstaterat och accepterat värdeförstöringen.

Under nu angivna omständigheter kunna alltså de nytillskapade värdena,
även om markskadorna utgöra en förutsättning för värdenas uppkomst, ej
anses tillhöra de fastigheter, som blivit markskadade. Att åter betrakta rätten
att genom vattenuppdämning åstadkomma markskada såsom en regle -

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

ringsdammen tillkommande servitutsrätt, torde knappast vara möjligt. Det
kan nämligen inträffa, att regleringsdammen ej är fast egendom i civilrättslig
mening. I enlighet med vad sålunda anförts torde få fastslås, att överdämda
fastigheter eller fastigheter, som eljest fått sina marker vattenskadade,
vid fastighetstaxeringen icke kunna få räkna sig tillgodo någon del av det
värde, som genom vattenuppdämning, varom nu är fråga, uppkommit.

När det gällde att avgöra varest de till en vattenreglering
hänförliga värdena skulle beskattas, finge man, framhålla de sakkunniga,
i första hand taga fasta på det förhållandet, att dessa värden ej
kunde såsom särskilda skatteobjekt bliva föremål för någon fastighetstaxering
utan allenast i samband med taxering av fastigheter, till vilka dessa
värden kunde anses höra. Beträffande värdet av årsreglering vore fastigheter,
som i nu ifrågavarande avseende kunde komma i fråga, allenast de
vattenfallsfastigheter, som droge fördel av vattenregleringen, samt regleringsdammen,
vilken möjliggjorde regleringens åstadkommande. De sakkunniga
hade sökt lösa denna fråga på det sättet, att regleringens värde, som
-— i den mån den ej motsvarade viss ökad utbyggnad av respektive kraftverk
— bestode av dels ett naturvärde och dels ett regleringskostnaderna motsvarande
värde, fördelades så att naturvärdet efter viss grund sloges ut på de
olika vattenfallen och värdet i övrigt beskattades såsom ett regleringsdammen
tillkommande värde. Enligt de sakkunnigas förslag torde de kommuner,
där respektive vattenfall samt regleringsdammen vore belägna, få beskattningsrätten
till olika delar av de genom en årsreglering skapade värdena.

Angående verkningarna för kommunerna av de föreslagna
reglerna framhålla de sakkunniga, att med den ståndpunkt man vore nödsakad
intaga med avseende å beskattningsorten för vattenkraftsvärden av
här ifrågavarande slag, man ej torde komma ifrån att en kommun under
vissa omständigheter tillskyndades avsevärda olägenheter i beskattningsväg,
samt anföra vidare.

Det kan således inträffa, att en kommun — utan att av en vattenkraftsanläggning
erhålla någon fördel i avseende å beskattningen eller annorledes —
går miste om betydande skattebelopp.

Med de regler "de sakkunniga föreslå för beskattning av en vattenreglering
eller möjligheterna därtill sker emellertid en viss utjämning av beskattningen
kommunerna emellan. I den mån nämligen markskador, som
äro en följd av regleringsföretaget, förekomma i kommun, där regleringsdammen
ligger — och detta torde nästan alltid i viss och stundom ganska
betydande utsträckning vara fallet — erhåller kommunen enligt förevarande
förslag en förstärkt kompensation för genom markskadorna förlorade
skatteobjekt. Föreligga emellertid markskador jämväl i andra kommuner,
blir den kommun, där regleringsdammen ligger, i beskattningsavseende
väl tillgodosedd, men den eller de kommuner, där den skadade marken är
belägen, kunna även enligt de sakkunnigas förslag fortfarande bliva utan
någon kompensation för förlorade skatteobjekt.

Att emellertid undersöka, huruvida skäl finnas för tillskapandet av specialregler
för tillfredsställande av olika kommuners beskattningsintrcssen,

7 Iiihiing till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 71.

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

hava de sakkunniga — oavsett att en sådan undersökning icke torde ligga
inom området för det de sakkunniga lämnade uppdraget — ansett så mycket
mindre böra för deras del ifrågakomma som spörsmålet synes ligga under
utredning. I skrivelse nr 313 har 1947 års riksdag i anledning av en inom
andra kammaren väckt motion (nr 308) anhållit om utredning av bland
annat frågan om gottgörelse till bygd för skada, som föranledes av vattenkraftanläggningar
och vattenregleringar. Riksdagens berörda skrivelse, som
avsåg eu utredning av jämväl frågan om en omfördelning av kommunernas
beskattningsunderlag, har överlämnats til! de jämlikt nådigt bemyndigande
den 23 november 1945 av chefen för justitiedepartementet tillkallade sakkunniga
för utredning rörande vissa ändringar i vattenlagen.

Beträffande det föreslagna sista stycket av punkt 3 av anvisningarna
till 9 § framhålla de sakkunniga, att det understundom inträffat att
taxeringsmyndigheterna oriktigt bedömt beskattningsorten, så att vid en av
vederbörande vattendomstol medgiven förflyttning av ett vattenfall genom
profilreglering, rensningar eller dess ianspråktagande å ena sidan i vattendraget
eller eljest hänsyn tagits till vattenkraften såsom fortfarande tillhörande
den fastighet, vartill den ursprungligen hört, eller så att mark, som
vid en sjöreglering överdämts eller eljest skadats, beräknats ha erhållit viss
del av den genom regleringen uppkomna vinsten. Till förekommande av dylika
oriktigheter vid taxeringen hade de sakkunniga ansett lämpligt att anvisningarna
kompletterades med ett uttalande i ämnet.

I remissyttrandena har nu förevarande del av förslaget i allmänhet lämnats
utan erinran. I ett par yttranden ha emellertid vissa påpekanden gjorts.

Kammarrätten framhåller, att det föreslagna sista stycket i ifrågavarande
anvisningspunkt allenast innebure ett observandum för taxeringsmyndigheterna
och således skulle kunna synas överflödig, men understryker behovet
av bestämmelsen och lämpligheten av dess inplacering i samband med
övriga värderingsbestämmelser. Emellertid kunde det måhända från lagteknisk
synpunkt sett anses erforderligt, att till 16 § kommunalskattelagen,
som innehölle gällande bestämmelser om beskattningsort, fogades en anvisning
med hänvisning till förstnämnda bestämmelse.

Länsstyrelsen i Älvsborgs lån anför.

Vid det förhållandet, att utredning pågår rörande frågan om en omfördelning
av kommunernas beskattningsunderlag i fråga om vattenkraftanläggningar
och vattenregleringar, avstår länsstyrelsen från att i detta sammanhang
påkalla en omprövning av föreskriften att vattenfall, kraftverk
och regleringsdammar skola taxeras i den eller de kommuner, där fallet eller
byggnaden ligger. Alldeles särskilt i fråga om den inom detta län belägna
regleringsdammen vid Vargön framstår det som orättvist, att endast de två
kommuner, mellan vilka dammen sträcker sig, skola njuta skatteförmån av
bl. a. de väldiga skadeersättningsbelopp, som utgått på grund av regleringen
av sjön Vänern.

Länsstyrelsen i Kopparbergs lån uppgiver, att i ett flertal fall inom länet
regleringsdammar medfört skador å fastigheter inom annan kommun än
den där regleringsdammen låge, vilka skador kunnat medföra sänkning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

taxeringsvärdena, och vitsordar därför behovet av en lagstiftning om kompensation
till kommuner i dylika fall.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund framhåller, att med
det föreslagna sättet för beskattning av de nya fastighetsvärden, som uppkomine
vid vattenreglering, visserligen en viss utjämning av beskattningen
kommunerna emellan möjliggjorts men att beträffande markskador i andra
kommuner än den, där regleringsdammen vore belägen, de sakkunniga icke
anvisat någon lösning av frågan om kompensation till kommunen för förlorade
skatteobjekt. Under förutsättning att särskilda regler tillskapades för
tillfredsställande av olika kommuners beskattningsintressen, i den mån kompensation
för förlorade skatteobjekt icke kunde erhållas enligt förslaget —•
en fråga som ju vore under utredning — hade styrelsen icke någon erinran
att göra mot förslaget.

Departementschefen. Enligt 16 § kommunalskattelagen utgöres beskattningsorten
vid fastighetstaxering av den kommun, där fastigheten är belägen.
Det föreslagna sista stycket av punkt 3 av anvisningarna till 9 § samma
lag avser att utgöra ett förtydligande till stadgandet i 16 §. Emellertid
synes det mig knappast — helst som vid taxeringen enligt vad jag i det
följande kommer att förorda skall biträda bland annat en taxeringsteknisk
konsulent — erforderligt att författningstexten belastas med det ifrågavarande
förklarande tillägget. Jag har därför ansett, att det bör utgå.

Frågan om beredande i ena eller andra formen av kompensation åt kommuner,
inom vilka äro belägna fastigheter som åsamkats skador i samband
med kraftverksbygge eller vattenregleringsföretag, anser jag icke böra
upptagas i detta sammanhang.

Konsulenter för taxering av vattenfallsfastighet.

De sakkunniga framhålla, att taxeringen av vattenfallsfastigheter hittills
varit behäftad med vissa brister, samt anföra härom bl. a. följande.

Taxeringsorganen nödgas givetvis att i främsta rummet inrikta sitt arbete
på sådana taxeringsobjekt, vilkas taxering förekommer i större omfattning,
d. v. s. i allmänhet bostads- och hyreshus, affärs- och mindre industrifastigheter,
skogs- och jordbruksfastigheter o. d. I allmänhet torde
taxeringen av dessa fastigheter taga taxeringsorganens tid i anspråk i sådan
omfattning, att desamma endast undantagsvis kunna antagas vara i
stånd att mera ingående sysselsätta sig med förekommande fall av taxering
av vattenfallsfastighet. Inom varje beredningsdistrikt förekommer endast
en eller annan fastighet av denna art. Beredningsnämnden och dess ordförande
kommer därför icke att kunna förvärva den överblick och den erfarenhet,
som är nödvändig för en riktig taxering av dessa fastigheter.

Vad nu anförts om beredningsnämnd och dess ordförande gäller även om
fastighetstaxeringsnämnd och dess ordförande. Visserligen handhava dessa
organ taxeringen inom större områden än beredningsnäinnderna och kunna
därför åtminstone i vissa fall erhålla något vidare överblick och större ru -

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

tin, men omfattningen av arbetsuppgifterna torde i de flesta fall hindra, att
erforderlig uppmärksamhet ägnas åt mera speciella taxeringsobjekt.

Vad slutligen angår granskningen av fastighetstaxeringen å länsstyrelsernas
taxeringsavdelningar såsom förberedelse till fastighetsprövningsnämndens
handläggning må framhållas, att den för detta arbete tillmätta tiden
omfattar högst tre månader och att handläggningen av besvärsärenden torde
taga tillgängliga arbetskrafters tid i anspråk i avsevärd utsträckning.
Det bör uppmärksammas, att taxeringsavdelningarnas personal i vanliga fall
är fullt sysselsatt med den årliga taxeringen och att bestyret med fastighetstaxeringen
alltså tillkommer som en extra arbetsuppgift. Uppgiften är av
den art, att den icke kan anförtros personal, som saknar utbildning och erfarenhet
i fråga om dylikt arbete. Med hänsyn till anförda omständigheter
torde det i regel icke bliva möjligt att å prövningsnämndsstadiet mera ingående
granska alla taxeringar rörande fastigheter av här ifrågavarande slag,
särskilt med hänsyn till att införskaffande och komplettering av erforderligt
material tager avsevärd tid i anspråk.

För handläggning av taxeringsärenden hava beslcattningsnämnderna och
taxeringsintendenterna möjlighet att anlita sakkunniga enligt bestämmelserna
i 14 § taxeringsförordningen. I enlighet härmed torde sakkunniga med
ingenjörsutbildning i stor utsträckning ha anlitats för taxering av vattenfallsfastighet.
I åtskilliga fall torde emellertid de sakkunniga ha saknat den
insikt i och erfarenhet av taxeringsfrågor, som oundgängligen erfordras för
handhavande av vattenfallstaxeringen. Ett för ett gott resultat erforderligt
ingående samarbete mellan taxeringsteknisk och vattenkraftteknisk sakkunskap
i syfte att fullständiga och kontrollera deklarationsmaterialet samt allsidigt
bedöma detsamma torde i allmänhet icke ha kunnat åvägabringas.
För ett sådant samarbete erforderliga utredningar och förarbeten, vilka
knappast kunnat utföras länsvis, ha icke heller förelegat.

De svårigheter, som med den nuvarande taxeringsorganisationen, på sätt
ovan anförts, måste föreligga, då det gäller att söka åstadkomma en tillförlitlig
taxering av vattenfallsfastighet, får en stark belvsning i de tidigare
omnämnda utredningarna angående utfallen av de allmänna fastighetstaxeringarna
rörande vattenfallsfastigheter inom vissa flodområden (Kävlingeån,
Gimån och Lagan). Genom berörda utredningar har sålunda konstaterats
sådana brister som exempelvis att de undersökta fastighetsdeklarationerna
i mycket stor utsträckning varit ofullständiga och att de däri lämnade uppgifterna
ofta varit felaktiga utan att åtgärder för fullständigande av deklarationerna
eller rättelse av de felaktiga uppgifterna vidtagits av beskattningsmyndigheterna,
att det brustit i likformighet vid taxeringen samt alt
ett avsevärt antal vattenfallsfastigheter, särskilt regleringsdammar, alls icke
blivit taxerade.

Beträffande frågan om vilka anordningar som kunde anses
erforderliga för förbättring av taxeringen framhålla de sakkunniga,
att de föreliggande bristerna i huvudsak kunde hänföras till att beskattningsnämnderna
för fastighetstaxering i allmänhet icke vore anpassade
för taxering av fastighetsobjekt av den säregna natur som vattenfallsfastighet
utgjorde, samt anföra vidare.

Speciella anordningar förekomma numera i viss utsträckning vid inkomsttaxeringen
beträffande sådana kategorier skattskyldiga, vilkas taxering kräver
särskild insikt och erfarenhet. Sålunda verkställes taxering av aktiebolag
och andra juridiska personer numera icke av de vanliga lokala taxeringsnämnderna
utan av särskilda taxeringsnämnder för taxering enbart av

Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

101

skattskyldiga av nämnda kategori. Inom större kommuner, som uppdelas i
flera lokala taxeringsdistrikt, kan taxeringen av viss grupp eller vissa grupper
skattskyldiga anförtros åt speciella taxeringsnämnder. Så har i viss utsträckning
skett exempelvis beträffande vissa rörelseidkare, utövare av s. k.
fria yrken m. fl. Där sådan anordning icke vidtagits, ha de lokala taxeringsnämnderna
för taxering av rörelseidkare och andra skattskyldiga, vilkas
deklarationer äro av mer invecklad beskaffenhet, tillgång till biträde av taxeringskonsulenter,
vilka i samband med indelningen i taxeringsdistrikt förordnas
såsom medhjälpare åt taxeringsnämnderna.

De skäl, som föranlett omförmälda särskilda åtgärder vid inkomsttaxeringen
med avseende å vissa grupper skattskyldiga, äga utan tvivel giltighet
även beträffande fastighetstaxering. De anordningar, som anses erforderliga,
torde kunna tänkas vidtagna efter samma linjer, som befunnits
lämpliga i fråga om inkomsttaxeringen.

Man skulle sålunda kunna anförtro taxeringen av vattenfallsfastighet åt
en särskild fastighetstaxeringsnämnd inom varje län, därvid nämnden skulle
givas en för ändamålet avpassad sammansättning. Emellertid skulle för en
sådan anordning erfordras, att särskilda fastighetslängder upprättades och
även i övrigt torde vissa organisatoriska svårigheter uppkomma, om viss
del av fastighetstaxeringen skall handläggas i annan ordning än taxeringen
i övrigt.

De sakkunniga anse därför, att i första hand borde övervägas, om icke en
förbättrad taxering kunde uppnås genom anlitande av konsulenter. Då
en tillfredsställande vattenfallstaxering icke torde kunna genomföras utan
både taxeringsteknisk och vattenkraftteknisk sakkunskap och sådan i allmänhet
icke förefunnes hos samma person, borde i län, där länsstyrelsen
funne erforderligt att särskilda anstalter träffades för värdering av outbyggt
vattenfall, kraftverk eller regleringsdamm (undantag kunde göras för t. ex.
Stockholms, Malmöhus och Gotlands län) förordnas två konsulenter, varav
en med taxeringsteknisk utbildning och en med vattenkraftteknisk ingenjörsutbildning,
för att biträda länets beskattningsnämnder vid allmän fastighetstaxering.
Såsom taxeringsteknisk konsulent kunde befattningshavare
å taxeringsavdelningen vid vederbörande länsstyrelse eller annan för uppdraget
särskilt lämplig person ifrågakomma.

Angående konsulenternas arbetsuppgifter framhålla de
sakkunniga, att dessa borde förordnas i så god tid före taxeringens början,
att de kunde vidtaga vissa förberedande åtgärder före det egentliga taxeringsarbetets
början (enligt förslaget senast den 30 april året näst före året
för allmän fastighetstaxering) samt att det vore av synnerligen stort värde,
om konsulenterna innan deras arbete toge sin början sammankallades till
ett instruktionsmöte i enahanda ordning, som brukat tillämpas i fråga om
de s. k. landskamrerarmötena. De sakkunniga anföra vidare.

Konsulenternas arbete bör fortgå på följande sätt.

Den taxeringstekniska konsulenten upprättar med ledning av fastighetstaxeringslängder,
den av Sveriges meteorologiska och hydrografiska anstalt
samt vattenfallsstyrelsen upprättade tryckta förteckningen över Sveriges
vattenfall, kommerskollcgii specialundersökning angående Sveriges uthygg -

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 71-

da vattenkraft år 1930, eljest tillgängliga handlingar samt i övrigt införskaffade
upplysningar en liggare över inom länet befintliga outbyggda vattenfall,
vattenkraftverk och regleringsdammar. För varje fastighet antecknas
under samarbete med den ingenjörsutbildade konsulenten vissa efter vattendrag
ordnade uppgifter för fastigheternas identifiering och karakterisering
i övrigt ävensom eljest uppgifter av värde för taxeringsarbetets fortsatta bedrivande
och för åstadkommande av likformighet i taxeringen. För att skänka
erforderlig fasthet åt detta för taxeringsarbetet även i framtiden grundläggande
arbete torde vara lämpligt att till konsulenternas förfogande ställas
centralt utarbetade blanketter till den liggare, vari anteckningarna skola föras.
I liggaren bör tillika lämnas utrymme för anteckning av sjöar av beskaffenhet
att regleringsmagasin kunna antagas med fördel där bliva anordnade.
I samband med liggarens upprättande böra blanketter enligt formulär
c utsändas till vederbörande fastighetsägare. Om så sker, torde viss
besparing av blanketter kunna vinnas.

I den mån fastighetsdeklarationer rörande vattenfallsfastighet inkomma,
har beredningsnämndsordförande att genast överlämna desamma till den
taxeringstekniske konsulenten. Deklarationerna granskas av konsulenterna
under jämförelse med tillgängligt kontrollmaterial. Åtgärder vidtagas för
införskaffande av felande uppgifter och deklarationer. Allteftersom så kan
ske, upprättas skriftligt förslag till taxering, vilket jämte deklaration och
därtill hörande handlingar överlämnas till beredningsnämndens ordförande.
Därvid förutsättes, att om definitivt förslag icke kunnat upprättas före avslutandet
av beredningsnämndens arbete ett provisoriskt förslag avlämnas
och att det slutliga förslaget avlämnas till vederbörande fastighetstaxeringsnämnd.

Sedan beredningsnäinndernas arbete avslutats, böra konsulenterna såsom
nämnts fortsätta handläggningarna av sådana taxeringar, beträffande vilka
slutligt förslag tidigare icke kunnat upprättas. De böra vidare undersöka, i
vad mån inkomna erinringar mot beredningsnäinndernas förslag anses påkalla
ändringar i förslagen. Slutligen böra konsulenterna, i den mån de därtill
anlitas, tillhandagå taxeringsintendenten och fastighetsprövningsnämnden
med verkställande av utredningar och avgivande av yttranden. Särskilt
böra konsulenterna kunna anlitas för kontroll av att alla hithörande taxeringsobjekt
blivit föremål för taxering, att avdrag för skyldighet att leverera
ersättningskraft motsvaras av tillägg vid taxeringen av de ersättningsberättigade
fastigheterna, o. d.

Under sin verksamhet böra konsulenterna stå i kontakt med vederbörande
beskattningsnämnders ordförande, i syfte att nämndernas lokalkännedom
må kunna tillgodogöras vid konsulenternas arbete och att nämnderna
så fullständigt som möjligt informeras om förhållanden av beskaffenhet,
att hänsyn därtill bör tagas vid taxeringen.

De sakkunniga påpeka, att därest särskilda konsulenter biträdde vid taxeringen
behov att jämlikt 14 § taxeringsförordningen anlita sakkunniga för
taxeringen i regel icke torde uppkomma. Intet borde dock hindra, att sådana
sakkunniga i särskilda fall tillkallades.

De sakkunniga uttala vidare, att den föreslagna konsulentorganisationen
icke torde vara erforderlig vid särskild fastighetstaxering. De sakkunniga
biträden som behövde anlitas vid taxering av vattenfallsfastigheter under
år, då allmän fastighetstaxering icke skedde, torde kunna tillkallas enligt
bestämmelserna om sakkunniga, därvid kunde förutsättas, att samma per -

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

103

soner som vid allmän fastighetstaxering varit förordnade som konsulenter,
i den mån de fortfarande stode till förfogande, komme att anlitas. Utförligare
författningsföreskrifter angående konsulenternas verksamhet syntes
icke erforderliga, utan kunde i sådant avseende hänvisas till vad som eiiligt
taxeringsförordningen gällde för taxeringskonsulent.

Beträffande kostnaderna för konsulentorganisationen framhålla de
sakkunniga, att man borde kunna räkna med, att dessa icke i avsevärd mån
komme att överstiga kostnaderna för de sakkunniga, som hittills plägat anlitas
i länen. De vattenkrafttekniskt utbildade konsulenterna borde givetvis
icke tagas i anspråk för andra uppgifter än sådana, som erfordrade teknisk
sakkunskap, varigenom kostnaderna för dessa konsulenter kunde begränsas.
Ersättningarna komme att jämlikt 145 § taxeringsförordningen bestämmas
av Kungl. Maj :t.

Förslaget om inrättande av konsulenter för taxeringen av vattenfallsfastighet
har vunnit anslutning eller lämnats utan erinran i så gott som samtliga
remissyttranden. Några länsstyrelser ha emellertid uttalat farhågor för
att det skulle bliva svårt att erhålla lämpliga personer för uppdraget som
konsulent.

Kammarrätten anser den ifrågasatta anordningen lämplig samt påpekar,
att den föreslagna formuleringen av 7 a § taxeringsförordningen ej syntes
lägga hinder i vägen för att en och samme konsulent kunde vara gemensam
för två eller flera län, något som torde vara önskvärt med hänsyn till bristande
tillgång på därför lämpade personer.

Länsstyrelsen i Östergötlands län hälsar de sakkunnigas förslag i förevarande
del med tillfredsställelse. Behovet av konsulenter hade tidigare gjort
sig gällande men torde komma att framträda ännu starkare vid tillämpningen
av de föreslagna nya bestämmelserna. Emellertid bleve förslagets effektivitet
eller rentav dess genomförbarhet i denna del beroende på i vad mån
sådana konsulenter stode till förfogande. Länsstyrelsen förutsåge, att stora
svårigheter härutinnan komme att möta och ville ifrågasätta, huruvida icke
vattenkraftstekniska länskonsulenter skulle kunna tillhandahållas från centralt
håll i Stockholm.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser anordningen med konsulenter lämplig
och ägnad att underlätta taxeringsförfarandet, men påpekar den svårighet,
som torde komma att möta att erhålla vattenkrafttekniskt utbildad konsulent,
enär dessa tekniker i allmänhet torde, särskilt i länen, vara knutna
till bolag eller andra intressenter, varigenom deras ställning icke vore fri.
Ifrågasättas kunde även, om icke för erhållande av jämlikhet i taxeringen
jämväl länen emellan borde finnas två för riket utsedda centralkonsulenter,
varav den ene med taxeringsteknisk och den andre med vattenfallsteknisk
sakkunskap.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län finner förslaget om särskilda konsulenter
synnerligen beaktansvärt men framhåller också svårigheten att ute i länen
erhålla för uppdraget lämpade personer med vattenkraftsteknisk sak -

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

kunskap. De som ägde sådan vore som regel i tjänst hos aktiebolag eller
andra enskilda företag och finge av denna anledning anses mindre lämpade
att verkställa undersökningar och utredningar av ekonomisk betydelse för
hl. a. arbetsgivaren eller dennes konkurrenter. Denna brist på för ifrågavarande
uppdrag lämpliga personer vore så stor, att länsstyrelsen för närvarande
icke inom länet kände någon person som skulle kunna föreslås till
vattenkraftteknisk konsulent. Det vore därför önskvärt, att dessa konsulenter
förordnades av finansdepartementet. Därest så ej skedde kunde också befaras,
att till konsulenter komme att av länsstyrelserna förordnas personer
med väsentligt olika förutsättningar för uppdraget. För att undvika de olägenheter
detta skulle medföra och för att åstadkomma en likartad och jämn
taxering de skilda länen emellan — vartill givetvis det föreslagna instruktionsmötet
komme att i hög grad bidraga — kunde ifrågasättas, om ej lämpligen
borde förordnas en vattenkraftteknisk sakkunnig för hela riket. Denne
skulle ha till uppgift att besvara förfrågningar från länskonsulenterna, att
i samband härmed genom cirkulärskrivelse lämna samtliga länskonsulenter
upplysningar och råd av mera allmän karaktär samt att i angivet syfte
följa länskonsulenternas verksamhet.

Även länsstyrelsen i Gävleborgs län finner förslaget i denna del tillfredsställande
men framhåller, att det ingalunda torde bliva lätt för länsstyrelserna
att finna personer, som vore kompetenta och samtidigt villiga att åtaga
sig uppdrag som konsulent.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anmärker, att arvodesfrågan för konsulenterna
måhända icke vore löst på bästa sätt. En anslagstilldelning centralt
torde nämligen, med hänsyn till de särskilda kvalifikationer som måste
ställas å konsulenterna och det säkerligen mycket olikartade material som
för resp. län funnes att bearbeta, bliva svår.

Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller, att det icke vore lämpligt,
att de föreslagna konsulenterna skulle biträda i prövningsnämnden i besvärsmål
rörande taxering, med vilken de tidigare tagit befattning, samt
ifrågasätter om icke i sådana fall särskilda sakkunniga borde anlitas av
prövningsnämnden.

Länsstyrelsen i Hallands län slutligen anser det böra ytterligare övervägas,
huruvida icke systemet med särskilda taxeringsnämnder borde givas företräde.
Svårigheterna i fråga om val av ledamöter i nämnden, längdföring
m. m. torde icke vara större än att de kunde bemästras. Denna anordning
skulle medföra den påtagliga fördelen, att en sådan nämnd skulle kunna
tillföras större sakkunskap, i det att som ordförande och ledamöter kunde
utses personer med speciell sakkunskap på området. Dessutom kunde en sådan
nämnd bättre beakta de skattskyldigas berättigade intressen. Erforderligt
lekmannainflytande torde icke behöva skjutas åt sidan eller undertryckas
i en dylik nämnd. Att finna personer med den speciella sakkunskap,
som de föreslagna konsulenterna skulle behöva besitta, komme helt visst att
ställa sig svårt. Därest emellertid systemet med särskilda taxeringsnämnder
icke befunnes böra komma till stånd, förordades tillsättande av taxerings -

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

konsulenter, då en sådan anordning syntes vara ett steg i rätt riktning för
att ernå en bättre taxering än tidigare.

Departementschefen. Taxeringen av vattenfallsfastighet förutsätter ståndpunktstaganden
av rent vattenkraftteknisk, delvis ganska invecklad art och
man kan därför icke begära, att de ordinarie berednings- och fastighetstaxeringsnämnderna
skola kunna gå i land därmed utan biträde av särskild sakkunskap.
Hittills torde frågan ha lösts så att särskilda sakkunniga anlitats
jämlikt 14 § taxeringsförordningen.

De sakkunnigas förslag innebär sålunda icke något principiellt nytt utan
endast en närmare reglering av ett redan tidigare tillämpat förfarande. Mot
att sakkunnigarbetet vid vattenfallsfastighetstaxeringen på detta sätt skänkes
ökad stadga och enhetlighet torde intet vara att invända. Visserligen torde
de sakkunnigas förslag att även en taxeringsteknisk sakkunnig skall förordnas
— tidigare torde endast vattenkraftteknisk expertis ha anlitats —
innebära en utökning av tidigare använd organisation. Någon avsevärdare
kostnadsökning torde dock, som de sakkunniga framhållit, icke behöva befaras.
Jag vill i detta sammanhang även understryka, att förslaget icke innebär
tillskapandet av nya tjänster utan — såsom nyss anfördes — allenast en
närmare reglering av det tidigare tillämpade förfarandet med särskilda sakkunniga
för ifrågavarande taxering.

Vad angår det av de sakkunniga jämväl diskuterade alternativet att anförtro
taxeringen av vattenfallsfastigheter åt en särskild fastighetstaxeringsnämnd
inom varje län vill jag erinra därom att taxeringen av vattenfallsfastighet
i många fall avser outbyggda vattenfall och att ett sådant i allmänhet
icke utgör en självständig fastighet utan ingår som en ofta mindre betydelsefull
del i en jordbruksfastighet eller, i undantagsfall, en »annan fastighet».
Detta betyder att man beträffande dylik fastighet skulle behöva organisera
något slags samarbete mellan den särskilda nämnden och den nämnd,
som hade att taxera fastigheten i övrigt; detta skulle uppenbarligen medföra
vissa komplikationer. Jämväl andra skäl av organisatorisk art tala mot tanken
att nu inrätta särskilda nämnder för ifrågavarande ändamål.

Vad angår de av några länsstyrelser uttalade farhågorna beträffande möjligheterna
att erhålla lämpliga personer för uppdraget som vattenkraftteknisk
konsulent är jag medveten om, att vissa svårigheter härvidlag kunna
uppkomma. Emellertid bör det icke bliva svårare att erhålla lämplig person
för konsulentuppdrag än det tidigare varit att anskaffa person med erforderliga
kvalifikationer för sakkunniguppdrag. Därtill kommer att, såsom
kammarrätten påpekar, något hinder givetvis icke föreligger mot att den
vattenkrafttekniske konsulenten är gemensam för två eller flera län. Detta
kan tvärtom visa sig innebära en särskild fördel. Under sådana förhållanden
synes man kunna utgå från att personfrågan skall kunna lösas.

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

Ändring av 17 § taxeringsförordningen.

De sakkunniga erinra, att huvudmomenten i den av dem föreslagna omläggningen
i fråga om beräkningen av den effekt, som borde bli bestämmande
för uppskattningen av outbyggt vattenfalls värde, bestode däri, att
man dels skulle beräkna den effekt i turbinhästkrafter, vattenfallet ägde vid
75 procent oreglerad vattenföring, och dels skulle uppskatta den i effekt
uttryckta ökning av fallvärdet, som års- eller korttidsreglering eller möjligheter
därtill kunde anses föranleda. I anledning därav måste bestämmelserna
i 17 § andra stycket taxeringsförordningen om innehållet i allmän fastighetsdeklaration
undergå vissa förändringar. De sakkunniga anföra härom.

Till en början måste uttrycket »normal lågvatteneffekt», varom uppgift
enligt nämnda författningsrum skall lämnas, utbytas mot något annat uttryck.
Därvid låge närmast till hands, att---i stället för normal låg vatteneffekt

insätta orden »effekten i turbinhästkrafter vid oreglerad 75 %
vattenföring», vilken effekt utgör produkten av nämnda vattenföring uttryckt
i kubikmeter per sekund, bruttofallhöjd samt — vid 75 % verkningsgrad
— talet 10. Med hänsyn till den av de sakkunniga förordade

---metoden för beräkning av en ökning av sist omnämnda effekt på

grund av föreliggande årsreglering eller möjlighet därtill, erfordras emellertid
kännedom om den oreglerade 75 % vattenf öringen. Under sådana omständigheter
synes det också lämpligast, att deklarationen innehåller en direkt
uppgift härom. För effektberäkningen vid ifrågavarande vattenföring
kräves då ytterligare allenast en uppgift om bruttofallhöjden vid medelvattenföring.
De sakkunniga föreslå alltså, att i stället för en bestämmelse om
uppgift om normal lågvatteneffekt i förevarande paragraf insättas orden
»oreglerad 75 % vattenföring» och »bruttofallhöjd vid medel vattenf öring».

Vidare påpeka de sakkunniga, att de föreslagna bestämmelserna om beräknad
effektökning på grund av värdet av års- och korttidsregleringar eller
möjligheter därtill saknade någon som helst motsvarighet i gällande lagstiftning
och att för värderingen av naturvärdet av årsreglering föreslagits en
metod som krävde uppgifter om — förutom oregierad 75 procent vattenföring
medelvattenföringen och befintligt årsregléringsmagasins volym
eller, i fråga om ännu ej genomförd vattenreglering, beräknad volym å det
regleringsmagasin, som kunde förväntas bliva anordnat. Frågan om beräkning
av naturvärdet av korttidsreglering, varför någon särskild metod ej
töreslagits, finge bliva föremål för en bedömning efter förhållandena i det
föreliggande fallet. Till följd härav komme givetvis uppgift om ett redan
anordnat eller om ett tilltänkt korttidsregleringsmagasins volym att väsentligt
underlätta ifrågavarande värdebedömning. På grund härav föresloges,
att 17 § andra stycket taxeringsförordningen kompletterades med uppgifter
om jämväl medelvattenföring samt års- och korttidsregleringsmagasins
volym.

Frågan om de uppgifter, som böra lämnas till fastighetstaxeringen har endast
berörts i ett par remissyttranden.

107

Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

Länsstyrelsen i Kronobergs län föreslår, att sjöregleringsföreningarna ålägges
deklarationsskyldighet för sjöregleringsföretagen, därvid föreningarna
skulle ha att lämna samtliga de uppgifter som erfordrades dels för bedömande
av den värdeökning i vattenkraft, som regleringen medfört, och dels
för fördelning av denna värdeökning å vederbörande vattenfallsfastigheter.

I sammanhang härmed framhåller länsstyrelsen, att fastställandet av den
värdeökning i vattenkraft, som tillförts de olika vattenfallen genom sjöreglering,
icke syntes böra verkställas av beskattningsnämnderna å de olika orter,
där vattenfallen vore belägna utan av en särskild nämnd. Lämpligast härtill
torde vara den beskattningsnämnd som hade att verkställa taxering av
regleringsdammen, då denna nämnd kunde antagas äga den största lokala
kännedomen om sjöregleringen. Den särskilda nämndens uppgift skulle sålunda
vara att fastställa den genom sjöregleringen vunna ökningen av vattenkraft
i sin helhet, fördela densamma å de olika vattenfallsfastigheterna
samt slutligen inom viss föreskriven tid lämna de beskattningsnämnder,
som därav berördes, besked om sitt beslut.

Länsstyrelsen i Norrbottens län påpekar behovet av ökade möjligheter att
från de skattskyldiga få in fullständigare och mera tillförlitliga uppgifter rörande
vattenfallsfastigheter än som hittills brukat lämnas. Då det i allmänhet
icke ginge att klarlägga, huruvida underlåtenhet att avlämna vissa
uppgifter angående vattenfallsfastighet berodde på tredska, kunde vitesföreläggande
som tvångsmedel endast sällan ifrågakomma beträffande dessa
särskilda uppgifter. Genom att införa skyldighet för den, som utbyggde ett
vattenfall, att föra sådana anteckningar beträffande kostnader, anläggningsår
m. in. som erfordrades för deklarationspliktens behöriga fullgörande,
skulle man möjligen åstadkomma någon förbättring i fråga om nytillkommande
kraftverk.

Departementschefen. Det förslag till värdering av outbyggt vattenfall, som
jag i det föregående framlagt, förutsätter lämnandet av vissa andra deklarationsuppgifter
än dem som de sakkunniga förordat. Författningsförslaget
har jämkats i enlighet härmed.

De av länsstyrelsen i Kronobergs län framförda förslagen att regleringsföreningarna
skulle åläggas skyldighet att lämna särskilda uppgifter för bedömande
av den värdeökning, varje därav berörd vattenfallsfastighet undergått
genom regleringen, samt att fastställandet av beloppet för denna värdeökning
skulle anförtros den beskattningsnämnd, som hade att verkställa taxeringen
av regleringsdammen, anser jag mig icke böra biträda. I allmänhet
torde väl de uppgifter, varom här är fråga, kunna lämnas av vederbörande
fallägare lika lätt som av regleringsföreningen, och i andra fall torde det
icke föreligga någon svårighet för beskattningsnäinnden i den ort där fallet
är beläget att från regleringsföreningen införskaffa uppgifterna. Den dualism
som skulle uppstå, om en beskattningsnämnd skulle uppskatta den
värdeökning, eu fastighet undergått genom regleringen, och en annan nämnd
skulle värdera fastigheten i övrigt, synes knappast vara lämplig.

108

Kungi. Maj.ts proposition nr 71.

Att, som länsstyrelsen i Norrbottens län ifrågasatt, stadga en särskild bokföringsskyldighet
för den som bygger ut ett vattenfall anser jag icke böra
förekomma.

Departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj :t
måtte föreslå riksdagen att antaga inom finansdepartementet upprättade
förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370), samt

2) förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september 1928
(nr 379).

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att proposition
av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Olof C eder strand.

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

109

Bilaga I.

Vattenfallstaxeringssakkunnigas

förslag

till

lag om ändring av anvisningarna till 9 och 10 §§ kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att anvisningarna till 9 och 10 §§ kommunalskattelagen
skola i nedan angivna delar hava följande ändrade lydelse.

till 9 §.

3. Taxering av--— erlagda köpeskillingar.

Outbyggt vattenfalls värde uppskattas efter storleken av en för hela vattenkraften
i fallet bestämmande effekt och ett visst värde per effektenhet
(fallvärde).

Den bestämmande effektens storlek beräknas i turbinhästkrafter på
grundval av oreglerad 75 % vattenföring, bruttofallhöjd vid medelvattenföring
samt en antagen verkningsgrad vid natureffektens omvandling till turbineffekt
av 75 % med tillägg för en beräknad effekt, som skall anses motsvara
vattenkraftens värdeökning på grund av årsreglering, som genomförts
eller kan komma att genomföras, samt möjligheten att efter vattenfallets
utbyggnad där anordna korttidsreglering eller tillgodogöra sig en reglering
av sådant slag, vilken närbeläget kraftverk anordnat. Vatten, som på grund
av förpliktelse, vilken åvilar vederbörande fastighet såsom sådan, måste avstås
till samfärdsel och andra behov, medräknas ej i den mån vattenkraftens
värde därigenom minskas.

Vid uppskattning av värdet per effektenhet fastställes ett normalvärde
för turbinhästkraft med ledning av det pris på vattenkraften, som kan antagas
vara gällande för orten. Det sålunda fastställda normalvärdet jämkas
uppåt eller nedåt med hänsyn till utbyggnadsförhållandena såsom fallets
höjd och långsträckthet, grundens beskaffenhet samt transportkostnader
m. in. ävensom till överföringsavstånd och avsättningsförhållanden. I det
sålunda jämkade normalvärdet vidtages härefter den nedsättning, som betingas
av den tid, som kan förväntas förflyta, innan fallet blir utbyggt.

Outbyggt vattenfall,---- särskilt värde.

Värdet av kraftverk, varmed avses såväl kraftverk för elektrisk kraftproduktion
som kraftverk till direktdrivna anläggningar, kan uppskattas
med utgångspunkt från den avkastning, som med hänsyn till den för anläggningen
naturliga kundkretsen bör normalt kunna påräknas från en dylik
anläggning, samt normala omkostnader för verkets årliga drift under
beaktande av anläggningens påräkneliga varaktighetstid.

Då emellertid---till användning.

Vattenfallet uppskattas såsom om det vore outbyggt.

Den kraftverksägaren tillhöriga mark å land, som tages i anspråk för anläggningen
med bostadshus, upptages till skäligt värde (utmålsvärde). Till
mark, som nu nämnts, må ej hänföras mark, som användes för jordbruk
eller skogsbruk eller eljest för annat ändamål än det som med anläggningen
avses.

Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

Värdet å kraftverket i övrigt bestämmes med ledning av de å dess anläggande
nedlagda kostnaderna. Så framt ej annat följer av vad i nästföljande
stycke sägs, skola därvid tagas i betraktande samtliga dessa kostnader.
Hit hänföras alltså bland annat kostnader för: utredningar, domstolsbehandling,
konstruktionsarbeten och administration, domstolsavgifter, ersättningar
för skada å mark och andra ersättningar för skada eller intrång,
anordningar till skydd för fisket eller till förhindrande av olägenheter för
flottningen m. in., uppförandet av kraftstationsbyggnad med maskinell till
fastighet liänförlig utrustning samt övriga för kraftverkets drift erforderliga
byggnader, bostadshus för personal därunder inbegripna, dammbyggnader,
i övrigt å jorden eller i vattnet uppförda konstruktioner av olika slag
— däribland skadeförebyggande invallningar, ställverk samt vägar och
broar, de två sistnämnda jämväl för det fall att de äro avsedda för allmän
trafik — tunnlar eller andra utrymmen under jorden, åstadkomna genom
sprängning eller annorledes, samt rensningar. Den omständigheten att kostnaderna
avse fastighet, som ej ingår i den taxeringsenhet, varå kraftverket
är beläget, eller att kostnaderna avse provisoriska, för kraftverksbyggnadsarbetets
bedrivande nödvändiga anordningar såsom provisoriska bostäder
för arbetarna eller andra provisoriska byggnader eller provisoriska vägar,
broar och lastningsplatser eller allmänna kostnader för sjukvård, semester,
renhållning in. m. är ej i och för sig av beskaffenhet att hindra deras hänförande
till taxeringsvärdet påverkande kostnader.

Till kostnader av sistberörda slag räknas däremot ej kostnader för förvärv
av sådan rätt till vattenfall och utmål, till vilken hänsyn skall tagas
vid fallvärdets och utmålsvärdets bestämmande, för framställande eller
förvärv av för kraftverkets drift erforderliga föremål av lös egendoms natur
samt för byggnader eller arbeten, till vilkas värden hänsyn skall tagas
vid taxering av annan taxeringsenhet än den, varå kraftverket är beläget.

Det sammanlagda beloppet av de taxeringsvärdet påverkande kostnaderna
beräknas utgöra den faktiska anskaffningskostnaden för kraftverkets
byggnader. Denna anskaffningskostnad, fördelad på byggnadsarbeten, turbinutrustning,
elektrisk utrustning och maskinutrustning i övrigt, omräknas
till värdet vid den tidpunkt taxeringen avser under hänsynstagande till
dels de prisändringar, som ägt rum sedan de tidpunkter, då anskaffning
skett, arbeten utförts eller ersättningsbelopp utgivits, dels ock erforderlig
avskrivning å kostnaden för verkställda arbeten, turbinutrustning, elektrisk
utrustning och maskinutrustning i övrigt (värde å byggnader). Beträffande
kostnad, avseende ersättningar för skada å mark och andra ersättningar för
skada eller intrång, gäller att avskrivning för sådan kostnad ej må beräknas.
Likaledes kan det vara berättigat att icke medgiva avskrivning för
kostnad för arbeten, vilka äro av beståndande karaktär och tillika kunna
antagas bliva nyttiggjorda jämväl vid en förnyelse av anläggningen.

Därest med hänsyn till anläggningens ålder eller ett mindre gott utförande
eller exceptionellt goda och väl tillvaratagna utbyggnadsbetingelser
eller av andra orsaker tillämpandet av nu senast angivna värderingsmetod
i visst fall leder till påtagligt oriktigt resultat, må värdet jämkas efter ty
som skäligt finnes.

Vidare gäller i fråga om kraftverk till direktdrivna anläggningar — till
övervägande delen bestående av kvarnar, sågar och liknande smärre anläggningar
— att, enär värdet av sådana anläggningar vanligen kan i sin
helhet uppskattas enligt andra värderingsgrunder än de som enligt nu sist
omförmälda värderingsmetod skola tillämpas, samma metod torde komma
att beträffande dylika kraftverk erhålla allenast en begränsad tillämpning.

Avdrag får vid uppskattningen ske för skyldighet att leverera ersättnings -

liungl. Muj.ts proposition nr 71.

kraft, grundad på vattenlagen; rättighet att utfå dylik kraft skall, i den
mån rättigheten kan utnyttjas av den fastighet, varmed den är förenad,
tagas i betraktande vid dess taxering. Vid bestämmandet av värdet av skyldighet
att leverera ersättningskraft och rättighet att utfå dylik kraft iakttages,
att hänsyn, i förekommande fall, tages till dels den mot drift och underhåll
svarande delen av uttagningskostnaden dels ock den del av den i
uttagningskostnaden ingående anläggningskostnaden, som vid den tidpunkt
taxeringen avser ännu icke erlagts.

Värdet av regleringsdamm med, i förekommande fall, tillhörande mark
uppskattas i enahanda ordning, som här ovan i fråga om kraftverk angivits
för uppskattning av dels den mark å land, som tages i anspråk för anläggningen
med bostadshus, dels ock i kraftverk ingående byggnader. I beräknad
anskaffningskostnad för regleringsdamm ingå således jämväl ersättningar
för skada å mark och andra ersättningar för skada eller intrång
samt kostnader för rensningar och skadeförebyggande åtgärder m. m.

Slutligen bör vid taxeringen iakttagas, att beskattningsorten för ett vattenfall
kan hava förändrats därigenom att på grund av dämning eller rensning,
vartill tillstånd lämnats av vederbörande domstol, ett vattenfalls läge
förändrats. Vidare gäller, att i de fall då enligt av domstol lämnat medgivande
mark överdämts eller vattenskadats ej skall beräknas något värde
för överdämd mark och att vattenskadad mark skall uppskattas till allenast
det värde samma mark i sitt vattenskadade skick äger.

till 10 §.

6. Värdet av skyldighet att leverera ersättningskraft avräknas å byggnadernas
värde och därvid i första hand å den del därav, som ej motsvarar
värdet å fasta maskiner och andra till byggnad hörande inventarier, för vilka
enligt nästföregående punkt särskilt maskinvärde redovisats. Värdet av rätt
till ersättningskraft inräknas i jordbruksvärdet vid taxering av jordbruksfastighet
och i markvärdet vid taxering av annan fastighet.

Ingår i taxeringsvärdet särskilt värde å vattenfall, skall detta värde i
taxeringslängden antecknas. Vad angår såsom annan fastighet uppskattad
taxeringsenhet, vilken utgöres av en kraftverksanläggning eller däri en dylik
anläggning ingår, skall i taxeringslängden jämväl antecknas det belopp,
varmed värdet av skyldighet att leverera ersättningskraft avräknats vid
byggnadsvärdets fastställande. Ytterligare skall i fråga om såväl taxeringsenhet,
som nyss nämnts, som regleringsdamm anteckning i taxeringslängden
göras om beloppet av den del av byggnadsvärdet, som vid omräkning
av anskaffningskostnaden jämlikt punkt 3 av anvisningarna till 9 § beräknats
motsvara kostnad, därå avskrivning för värdeminskning ej skett.

Övergångsbestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1950; dock skall densamma redan
dessförinnan lända till efterrättelse, såvitt angår 1950 års allmänna fastighetstaxering.

Därest vid den nya lagens ikraftträdande i fråga om ett vattenregleringsföretag
sådana förhållanden föreligga, att genom avtal eller genom domstols
beslut regleringen av vattenavrinningen åstadkommes eller är avsedd
att åstadkommas medelst en damm, som jämväl tjänar kraftproduktionsändamål,
samt vissa för regleringens genomförande erforderliga kostnader
för själva regleringsanordningarna eller för ersättning av markskador in. m.
bestrilts av för ändamålet bildad regleringsförening eller eljest av vatten -

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

fallsägare, som hava båtnad av regleringen, må beskattningsnämnd, på därom
av dammägaren gjord framställning och efter vederbörande regleringsförenings
eller vattenfallsägares hörande, upptaga föreningen eller ifrågavarande
vattenfallsägare såsom skattskyldiga för så stor del av dammens
värde, som svarar emot de av dem i regleringsföretaget nedlagda kostnaderna.
Dannnägarens skattskyldighet för dammen eller den taxeringsenhet, varav
dammen utgör en del, varder i motsvarande mån nedsatt.

Vattenfallstaxeringssakkunnigas

förslag

till

förordning om ändring i vissa delar av taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 879).

Härigenom förordnas, att i taxeringsförordningen den 28 september 1928
skall införas en ny paragraf, benämnd 7 a §, av den lydelse, som här nedan
angives, samt att 17 § 1 mom. samma förordning i nedan angivna del skall
erhålla följande ändrade lydelse.

7 a §.

I län, där länsstyrelsen prövar erforderligt, att särskilda anstalter träffas
för värdering av outbyggt vattenfall, vattenkraftverk eller regleringsdamm,
skall senast den 30 april året näst före år, då allmän fastighetstaxering äger
rum, förordnas två personer (konsulenter för taxering av vattenfallsfastighet)
att biträda länets beskattningsnämnder vid allmän fastighetstaxering.
Av konsulenterna skall den ene företräda taxeringsteknisk och den andre
valtenkraftteknisk sakkunskap.

Konsulenterna skola biträda beskattningsnämnderna vid taxeringen genom
upprättande av liggare över fastigheter, som böra bliva föremål för taxering,
komplettering av deklarationsmaterialet samt avgivande av skriftliga utlåtanden
till ledning vid taxeringen.

Konsulent må, där han för särskilda fall så prövar lämpligt, närvara vid
beskattningsnämnds sammanträde med rätt att deltaga i överläggning men
ej i beslut.

Vad i taxeringsförordningen stadgas om befogenhet för taxeringskonsulent
att utfärda anmaningar, att infordra uppgifter och upplysningar samt
att taga del av deklarationer och andra handlingar, om tysthetsplikt samt om
ersättning för uppdragets fullgörande skall äga motsvarande tillämpning beträffande
konsulenter för taxering av vattenfallsfastighet.

17 §.

f mom. Till ledning —--sådan innehavare.

Allmän fastighetsdeklaration--- — skall angivas, samt, beträffande fas tighet,

därå vattenfall finnes, uppgifter om medelvattenföring, oreglerad
75 % vattenföring, bruttofallhöjd vid medelvattenföring, års- och korttidsregleringsmagasins
volym, anläggningsår och anskaffningskostnader.

År jordbruksfastighet---Kungl. Maj :t.

Denna förordning träder i kraft den

1949.

Kungi. Maj:ts proposition nr 71.

113

Bilaga 11.

med förslag till norm för bestämning av årsregleringars inverkan
på fallvärdet vid taxering av vatienfallsfastigheter

av vattenrättsingenjören Hartzell.

Vid utarbetandet av nya bestämmelser för taxering av vattenfallsfastigheter
har ifrågasatts att som grund för fallvärdets bestämmande skall läggas
den mot oreglerade vattenföringen med 75 % varaktighet svarande turbineffekten.
Vid vattendrag, som äro årsreglerade eller som hava möjlighet till
sädan reglering, skulle därjämte tillägg göras för den därav föranledda ökningen
i värdet å naturkraften. I samband därmed har uppkommit önskemålet
att med tillhjälp av en allmängiltig formel eller norm, baserad på nu
eller i framtiden tillgängliga regleringsmagasins storlek, bestämma detta
tillägg. Nedan framlagda förslag till en sådan norm baserar sig främst på
resultaten av genomförda och planerade regleringar av sjöar inom Indalsälvens,
Ängermanälvens, Fjällsjöälvens och Faxälvens flodområden. Därjämte
ha undersökts vissa vattendrag i södra Sverige.

Den ökning i vattenkraftens värde som uppkommer genom anordnande
av kontrollerade sjömagasin är beroende av en mångfald omständigheter
såsom:

1) Magasinets relativa storlek i förhållande till medelavrinningen vid
platsen för vattenfallet.

2) Vattendragets självreglerande förmåga genom naturlig utjämning i befintliga
sjöar.

3) Vattendragets hydrologiska karaktär i övrigt (olika i olika delar av
landet).

4) Kraftverkets utbyggnadsgrad vid oreglerade förhållanden.

5) Kraftverkets utbyggnadsgrad efter reglering.

6) Kraftverkets belägenhet i vattendraget.

7) Sättet för regleringens handhavande och kraftens värdering.

Att på rent teoretiska grunder uppställa en formel som inkluderar alla
dessa faktorer torde vara ogörligt. Man får inskränka sig till en bearbetning
av resultaten från i verkligheten genomräknade regleringsföretag och komplettera
de så vunna resultaten med allmängiltiga resonemang. Det resultat
man på så sätt får fram kommer att utgöra medelvärden i fråga om sådana
faktorer som omnämnas under exempelvis 4), 5), 6) och 7). Det torde emellertid
av praktiska skäl vara lämpligt att räkna med sådana medelvärden,
om man vill ställa upp en norm för regleringsvärdet av liknande allmängiltiga
karaktär som de normala fallvärdena förutsättas utgöra. För ett visst
givet vattendrag kvarstår då såsom bestämmande för regleringsvinsten i huvudsak
endast 1) och 2), av vilka vattendragets självreglerande förmåga
kan sägas karakteriseras av 75 % vattenföringens storlek i förhållande till
medelvattenföringen.

Material för undersökningen har beträffande Ångermanälven och Fjällsjöälven
erhållits från Vattenfallsstyrelsen och beträffande Faxälven från
Faxälvens regleringsförening. Vidare har jag från Indalsälvens regleringsför 8

Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 71.

114

Kungl Maj:ts proposition nr 71.

ening erhållit uträknade värden för olika platser i Indalsälven. Vid materialets
bearbetning har jag begagnat följande av Vattenfallsstyrelsen använda
norm för gradering av kraftens värde när värdet av en energienhet
vinterdagkraft sättes lika med 1.

Vinter, relativvärde ....

» , timmar/vecka ..

Sommar, relativvärde..
» , timmar/vecka

Dagkraft Nattkraft Helgkraft
1 0 0-60 0-30

84 50 34

0-60 0-30 0 15

60 70 38

För tre platser i Faxälven från vilka primäruppgifter erhållits har jag
emellertid som jämförelse dessutom bestämt värdena på grundval av regleringsföreningens
värderingsnorm, vilken motsvarar följande relativa värden.

Vinter, vattenbristtid................................ 1-0

» , vattenrik tid................................ 0 4

Sommar, vattenbristtid ............................ 0 7

» , vattenrik tid ............................ 0 3

Med vattenrik tid avses tid under vilken vattenföringen i Indalsälven vid
Ragunda uppgår till minst 400 m3/s.

I det följande har jag använt nedanstående beteckningar

Medelvattenföring ......................................

Årsmedelvattenmängd ..................................

O reglerad vattenföring med 75 % varaktighet ............

Effekt vid Q;-..........................................

Årsregleringsmagasinets storlek..........................

» » i procent av 31''5 MQ ....

Q75 i procent av MQ....................................

Ekvivalent vattenföring utan reglering i procent av MQ..
» » med årsreglering i procent av MQ

MQ	m3/s
31-5 MQ	milj. m3
Qt5	m3/s
e75	hk
mr	milj. m3
a	%
b	%
Qe
Qr

Enligt angivna normer har jag såväl före som efter reglering bestämt storleken
av den konstanta vattenföring som är ekvivalent med den uttagbara
kraftens värde, Q. resp. Qr. Värdeökningen genom reglering blir då Qr—Q„

och ökningen i procent i förhållande till värdet före reglering-^''_Q.'' 100 %.

Den relativa värdeökning som på detta sätt erhålles hänför sig6 till den uttagbara
kraftens bruttovärde och fråga uppstår då i vilken mån samtidigt
naturkraftens värde kommer att ökas. Vid bedömande härav torde följande
betraktelsesätt kunna tillämpas.

Kraftverkets utbyggnadsstorlek vid oreglerade förhållanden måste förutsättas
bliva väsentligt lägre än vid reglerad vattenföring. För ett fullständigt
utnyttjande av förefintliga regleringsmöjligheter erfordras alltså icke blott
kostnader för regleringen i och för sig utan även för ökad utbyggnad. Om
man utgår ifrån att dessa sammanlagda kostnader vid skälig förräntning,
jämte av dem betingade årskostnader i övrigt, täckas av kapitaliserade ökningen
i kraftinkomsten, bör ju, åtminstone i stort sett, naturkraftens värde
ökas i samma proportion, som kraftinkomstens värde ökar. Det är givet att
kostnaderna för genomförandet av regleringar kunna utfalla olika, varvid
även den faktiska värdeökningen blir olika, men accepterar man fallvärdet
utan reglering såsom en produkt av den uttagbara effekten vid 75 % vattenföring
— vilken vattenföring förutsättes vara proportionell mot den ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

115

tagbara kraftens värde vid oreglcrade förhållanden — och ett visst normalfallvärde,
blir det mest konsekvent att förutsätta proportionalitet även mellan
naturvärdet vid reglering och den reglerade kraftens värde. I den mån
regleringskostnaderna kunna visas vara särskilt höga eller särskilt låga, kan
på sätt förfares vid avvikelser från normala utbyggnadskostnader en justering
av det beräknade naturvärdet företagas. Som huvudprincip bör därför
kunna godtagas, att den för fallvärdet bestämmande effekten skall motsvara
den vid oreglerad 75 % vattenföring gällande, ökad på grund av reglering i
samma proportion som den uttagbara kraftens värde ökas genom reglering
och större utbyggnad.

Den uttagbara kraftens relativvärde är såväl utan som med årsreglering
beroende på antagandena om utbyggnadsstorleken i de båda fallen. Vid de
förhållanden som i allmänhet äro rådande i Norrland med utpräglat vinterlågvatten
torde man vid oreglerade förhållanden i allmänhet få förutsätta en
förhållandevis låg utbyggnad. Det torde icke löna sig att för enbart produktion
av sommarkraft öka utbyggnaden väsentligt över Q7S. För bedömande
av huru kraftens värde vid oreglerade förhållanden, uttryckt i ekvivalent
vattenföring, Q„, varierar vid olika utbyggnadsstorlek har det tillgängliga materialet
bearbetats så att Q. beräknats under antagande att utbyggnadsstorleken
motsvarar en vattenföring med 75, resp. 60, 40 och 20 % varaktighet. Om
därvid den ekvivalenta vattenföringen, Qe, räknat i % av medelvattenföringen,
avsättes som ordinata och värdet b d. v. s. Q75 i % av MQ som abscissa, erhållas
de punkter och sannolika kurvor, som utvisas å bil. 1, diagram I. Observationsmaterialet
för Norrland faller helt inom gränserna b = 21 % och
b == 49 %; för Göta älv är b = 85,3 %. Nämnvärt lägre eller högre värden å
b torde hava endast teoretiskt intresse men få betydelse för bedömande av
kurvornas utseende. Även vid det teoretiska antagandet att b = 100 %, d. v. s.
Q;, = MQ, är Q„ något, om ock obetydligt, lägre än MQ på grund av att vattenföringar
mellan 75 % och 100 % varaktighet kunna förutsättas förbliva något
lägre än MQ. Vid uppritning av kurvorna å diagram I har jag emellertid
antagit att de konvergera mot 100 % vid b = 100 %. Vid b = 0 kan i huvudsak
uttagas endast sommarkraft och dess kvantitet och värde blir beroende
av utbyggnadsstorleken. Jag har approximativt uppskattat detsamma till 5 å
10 % av MQ vid utbyggnad motsvarande Q med 60 % varaktighet och omkring
5 % vid utbyggnad för Q77. Som synes varierar den ekvivalenta vattenföringen
Qe i hög grad med utbyggnadsstorleken, och ju större denna är,
desto mer avvika kurvorna från den relation mellan b och Q„ som måste råda
om värdet antages vara proportionellt mot Q7„ vilken relation förutsätter en
rät linje genom origo i 45° lutning. Denna motsvaras bäst av Qc vid en utbyggnadsstorlek
motsvarande en vattenföring med 60 ä 65 % varaktighet.
Fnär dessa utbyggnadsstorlekar som regel torde motsvara de sannolika verkliga
förhållandena i ett helt oreglerat vattendrag såväl i Norrland som södra
Sverige, bar den verkställda undersökningen givit en god bekräftelse på att
Q77 resp. E7r, ger ett ganska rikligt uttryck för vattenkraftens storlek i ett
oreglerat vattendrag. Med denna förutsättning kommer Q„ alltid alt motsvaias
av Q7I7. Det är givet att den faktiska utbyggnadsstorleken kan vara högre
än vad nu förutsatts, särskilt om goda korttidsregleringsmöjlighcler förefinnas.
Med Q7= som grund blir då den oreglerade naturkraftens värde något
undervärderat.

Utbyggnadsstorleken i ett reglerat vattendrag torde främst bestämmas av
den tillgängliga vattenföringen under vinterhalvåret samt förefintliga korttidsrcgleringsmöjligheter.
Vid bestämning av den ekvivalenta vattenföringen
vid reglering, Qr, har jag därför beräknat densamma för 3 olika utbygg -

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

nadsstorlekar, motsvarande dels medelvattenföringen under vinterperioden,
dels vattenioringar som äro 25 resp. 50 % större än denna. Därjämte har jag
i förekommande fall uträknat Qr med hänsvn till de utbyggnader som i
verkligheten utförts eller planerats. Ett antal av Indalsälvens regleringstorenmg
uträknade värden för Indalsälven hänföra sig till sådana faktiska
utbyggnader. Vid en given utbyggnadsstorlek och en given värderingsnorm
maste Q, vara beroende endast av magasinets storlek och tillrinningsförhallandena
samt oberoende av den naturliga utjämningen i den eller de sjöar
som förutsättas skola regleras. Högsta värdet å Q, erhålles, då allt vatten
kan uttagas allenast under vinterhalvåret, och för att detta skall vara möjigt
måste magasinet vara så stort, att den högsta förekommande somraarhalvarstillrinningen
kan innehållas. För de undersökta sjöarna och sjösystemen
i Norrland motsvarar denna maximala tillrinning ett magasin av
mellan 100 och 120 % av årsmedelvattenmängden, och motsvarande värden
är a Qr, om regleringen helt utnyttjas och hänsyn tages till vatten, som måste
tappas för Lottning under sommarperioden, ligga ganska koncentrerat omkring
120 å 125 % av MQ. Resultaten från samliga undersökta fall ha utvisats
å bil. 1, diagram II, där magasinsstorleken a % avsatts som abscissa och
motsvarande ekvivalenta reglerade vattenföringar Qr, uttryckta i % av
31,s- MQ> som ordinata. Som synes ligga de korresponderande värdena med
fa undantag val samlade oberoende av b, vars storlek angives av de vid resp.
punkter utvisade procenttalen.

Av de angivna punkterna framgår inverkan av utbyggnadsstorleken. Denna
kan som synes i vissa fall bliva rätt betydande. Som ovan angivits torde
utbyggnadsstorleken främst bestämmas av den tillgängliga vattenföringen
under vinterhalvåret samt förefintliga korttidsregleringsmöjligheter. Vintervattenföringen
och dess variationer bestämmas av magasinets relativa storlek
och som allmän regel gäller, att ju större magasinet är desto större och jämnare
blir denna. Härav torde följa att ju större magasinet är desto mindre
blir Q, beroende av utbyggnadens relativa storlek och närmar sig det mot
fullständigt utnyttjande av regleringen svarande värdet. Vid maximalt magasin
100 å 120 % av 31,5 MQ bör alltså kurvan, oberoende av utbyggnadsstorleken,
närma sig de a diagram II beräknade värdena. På grundval härav
har jag uppdragit den å diagrammet angivna kurvan, vilken med rimlig
felmarginal kan anses representera sambandet mellan den reglerade ekvivalenta
vattenföringen och magasinsstorleken.

Den angivna kurvan baserar sig i huvudsak på undersökningar rörande
förhållandena i mellersta Norrland. I stort sett äro emellertid förhållandena
likartade även längre norrut, liksom inom Dalälvens och Klarälvens flodområden
söder därom. För södra Sverige ha vissa undersökningar verkställts
beträffande Götaälv (Vänerns reglering) och Lagan (Bolmens reglering)
samt ett mindre vattendrag i östra Götaland, Botorpsströmmen (Yxerns reglering).
Dessa ha givit till resultat att för Vänern (a = 54,8 %) överensstämmelsen
är fullständig och för Bolmen (a — 13,5 %) värdet synes ligga något
högre. För Yxern (a = 50 %) äro förhållandena i hög grad beroende av utbySgnadsstorIeken,
men vid sannolik storlek å denna synas avvikelserna från
sambandskurvan icke vara större än att den torde kunna godtagas även för
dylika småvattendrag i södra Sverige. Vid mindre magasin än 5 % av
31,5 MQ torde särskild beräkning av årsregleringens inverkan icke behöva
utföras.

Bestämningen av ökningen i vattenkraftens naturvärde genom årsreglering
kan alltså ske med ledning allenast av nu angiven kurva å bil. 1, diagram
II, vilken i tabellform angivits å bil. 2. Med givna värden å MQ och Q7B

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

117

som utgångspunkt bestämmes Qe som motsvarar 100 %. Med ledning

av magasinets relativa storlek a = 31VMQ ur kurvan eller tabel len

värdet efter reglering ävenledes i procent av MQ och därmed är ökningen
given. Ett praktiskt exempel skall visas.

MQ
31-5 MQ

Qrä

Et5

= 10 m
= 150 m3/s
= 4 725 milj. m3

= 60 m3/s = 40 % av MQ = 0 4 MQ = Qe
= 6 000 hk

= 1 000 milj. m3

1000
_ 4 725

■ 100 - 21

Qr = 76 % av MQ = 0-76 MQ (enligt bil. 1 eller 2)
Qr —Qé = =0 36 MQ

0* 3 6

Värdeökning = = 0-90 = 90 %

För fallvärdet bestämmande effekt oavsett korttidsreglering alltså 6 000 -f0,
9o ■ 6 000 = 11 400 hk.

Det ovan angivna sambandet mellan magasinets storlek och den reglerade
vattenföringens relativvärde bygger på den förutsättningen, att värdet av
kraft uttagen under vintern är större än värdet av kraft uttagen under sommaren,
varför regleringarna inriktas på största möjliga ökning av vattenföringen
under vintern. Detta torde emellertid icke gälla beträffande lokala
elektriska kraftstationer och direktdrivna anläggningar i södra Sverige, beträffande
vilka en reglerings huvudsakliga ändamål torde vara att öka vattenföringen
under sommaren, då vattenbrist i allmänhet inträffar. En jämkning
av det enligt normen erhållna regleringsresultatet kan med hänsyn härtill
möjligen bliva erforderlig. Vidare är att beakta, att normen bygger på
att samtliga anläggningar äro sammankopplade och att kraftutbyte äger rum
till undvikande av att skada uppstår å enskilda anläggningar genom exempelvis
en i hög grad inskränkt tappning under sommaren. Beträffande den
övervägande delen av kraftproduktionen torde sådan samköming äga rum
i erforderlig utsträckning, men det kan dock tänkas, att mera isolerade anläggningar
förekomma, beträffande vilka inverkan av en reglering — som
huvudsakligen utföres med hänsyn till övriga i ett vattendrag förefintliga
kraftstationer — måste bedömas individuellt.

Dygns- och veckoreglering (korttidsreglering).

Dygnsreglering innebär att under nattid uttagbar energi överföres till
dagtid och veckoreglering att under helgtid tillgänglig kraft överföres till
vardagarna. Vid en konstant vattenföring veckan och året runt erhålles med
tillämpning av Vattenfallsstyrelsens värderingsnorm följande värdeök -

ningar.

vid fullständig dygnsreglering ........................................ 22 %

» > veckoreglering ........................................ 17 %

» » dygns- och veckoreglering ............................ 44 /

Om årsregleringsmagasinet är så stort, att allt vatten kan uttagas under
vinterhalvåret, blir värdeökningen 16 resp. 15 och 35 %.

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

I den mån vattenföringen är större eller lika med utbyggnadsvattenföringen
så att korttidsreglering icke kan verkställas under viss del av året reduceras
ovanstående procenttal. Det torde vara av denna anledning som i de
tabeller som tjänat till ledning vid 1945 års fastighetstaxering korrektionsfaktorn
för korttidsreglering begränsats till högst 15 %. Denna siffra innebär
emellertid att dylik reglering aldrig skulle kunna företagas mer än omkring
V3 av tiden, vilket närmast motsvarar förhållandena utan år sreglering.
Med årsreglering blir tiden väsentligt längre och kan vid stora magasin
närma sig 100 %. Värdet av ett korttidsregleringsmagasin blir alltså även
beroende av årsregleringsmöjligheterna. Frågan angående storleken av tilllägget
för korttidsreglering torde därför böra ägnas uppmärksamhet vid utarbetande
av nya tabeller för nästa fastighetstaxering.

Kurtgl. Maj:ts proposition nr 71.

119

Bil. 1.

Diagram I. Oreglerad vattenföring.

enligt Vatten fe!IsstyreJsens värderingsnorm

Megtenngs föreningens

Q# i procent av MQ

Den uttagbara kraftens ekvivalentvärde Qe i relation till Q,5
vid utbyggnad motsvarande en vattenföring med
20, 40, 60 resp. 75 % medelvaraktighet.

Diagram II. Reglerad vattenföring.

•/.

vid u/ byggn id mt t sv. /.'' MQ

vid mt ''x. mot jasin ich ni
vid fa> disk < t ler f. taner
1 1 i < t bygg nod t it re$ kring, tören igen

Den uttagbara kraftens ekvivalentvärde Qr i relation
till magasinets storlek mr.

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

Bil. 2.

Tabell

över ekvivalent reglerad vattenföring (Qr) i % av medelvatten''
föring (MQ) vid olika magasinsstorlekar (mr) i % av
årsmedelvattenmängden (31,5 MQ).

mr i %	0	1	2	3	4	5	6	7	8	9
0						45	48-5	Öl	54	56
10	58-5	60-5	62.5	64	66	67-5	69	70-5	72	73-5
20	75	76	77	78	79	80	81	82	83	84
30	85	86	87	88	89	89-5	90-5	91	92	92-5
40	93''6	94	95	95-5	96	97	97-5	98	98-5	99
50	100	100-5	101	101-5	102	102-5	103	1015	104	104-5
60	104-5	105	105-5	105-5	106	H-6-6	106-5	107	107-5	108
70	108	108-5	109	109-5	1- 9-5	no	no	110-5	in	in
80	111-5	111-5	112	112	112-5	112-5	113	113	113-5	113-5
90	114	114	114-5	114-5	115	115-5	115-5	116	116	116-5
100	116 5	116 5	117	117	117	117-5	117 5	118	118	118-5
no 120	118-5 120	118-5	119	119	119	119-5	119 5	119-5	120	120

Exempel:

Medelvattenföring (MQ).................................................. 150 m3/s

Årsmedelvattenmängd (31,5 MQ).......................................... 4 725 milj. ms

Årsregleringsmagasin mr ................................................. 1000 > »

D:o i * av 31,5 MQ (a).............................: .................... 21 %

Ekvivalent reglerad vattenföring (Qr) i % av MQ enl. tabellen.............. 76 %

Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

121

Bilaga 111.

Vid regeringsrådet Franséns promemoria fogat
författningsförslag.

Följande ändringar synas vara att förorda i de sakkunnigas författningsförslag.

till 9 §.

3. Taxering av---erlagda köpeskillingar.

Outbyggt vattenfalls värde (fallvärde) uppskattas efter storleken av en
beräknad, hela vattenkraften i fallet motsvarande effekt (taxeringseffekt)
och ett visst värde per effektenhet.

Taxeringseffekten beräknas efter bruttofallhöjden vid medelvattenföring
samt en på grundval av medelvattenföringen så bestämd vattenföring, att
en däremot svarande, året runt tillgänglig effekt kan anses likvärdig med
hela den i vattenfallet ekonomiskt uttagbara vattenkraften (taxeringsvattenföring).
Vid bestämmandet av taxeringsvattenföringen skall hänsyn tagas
till vattenföringens växlingar under året, oavsett om dessa bero enbart på
naturliga förhållanden i vattendraget eller vattenföringen där är påverkad
av genomförd årsreglering, till sådan framtida årsreglering, som med sannolikhet
kan väntas bliva genomförd samt till möjligheten---- därigenom

minskas.

Vid uppskattning av värdet per effektenhet fastställes ett normalvärde med
ledning av det pris på vattenkraft, som kan--— blir utbyggt.

17 §.

1 mom. Till ledning----sådan innehavare.

Allmän fastighetsdeklaration--— skall angivas, samt, beträffande

fastighet, därå vattenfall finnes, uppgifter om medelvattenföring, oreglerad
taxeringsvattenföring, bruttofallhöjd vid medelvattenföring, magasinsvolym
för års- och korttidsreglering, som är eller med sannolikhet kan väntas bliva
genomförd, samt, därest vattenfallet är utbyggt, anläggningsår och anskaffningskostnader.

9 Bihang till riksdagens protokoll 1050. 1 samt. Nr 71.