Kungl. Maj:ts proposition nr 70
Proposition 1950:70
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
1
Nr 70.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående riktlinjer för
det svenska skolväsendets utveckling; given Stockholms
slott den 8 februari 1950.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
GUSTAF.
Josef Weijne.
Propositionens huvudsakliga innehåll:
I propositionen föreslås, att åtgärder skola vidtagas för genomförande
inom tid, som framdeles bestämmes, av en på nioårig allmän skolplikt grundad
enhetsskola, avsedd att ersätta den nuvarande folkskolan, fortsättningsskolan,
den högre folkskolan, den kommunala mellanskolan och realskolan
samt till viss del flickskolan och den praktiska mellanskolan. I enhetsskolan
skall undervisning i engelska meddelas från och med femte klassen och förberedande
yrkesutbildning tillhandahållas i nionde klassen. Yrkespraktiken
skall alltefter omständigheterna kunna förläggas till yrkesskolor, inom enhetsskolan
anordnade yrkesavdelningar, näringslivet, hemmen eller andra
lämpliga praktikplatser. Där omständigheterna det påfordra, skall den förberedande
yrkesutbildningen kunna ersättas med en allmänpraktisk utbildning.
Enhetsskolan skall uppdelas i tre stadier, vartdera omfattande tre år.
Undervisningen på lågstadiet skall i regel bestridas av småskollärare, som
utbildats för tjänstgöring i klasserna 1—4, på mellanstadiet av mellanskollärare
med utbildning för klasserna 3—6 och på högstadiet, klasserna 7—9,
av ämneslärare.
Den årliga merkostnaden för enhetsskolan har beräknats till i runt tal
250 miljoner kronor, varav 125 miljoner till förhöjning av barnbidragen för
1 — Jiihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 70.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
lärjungar, tillhörande de båda högsta årsklasserna. Härtill komma engångskostnader
för byggnader m. m. Med hänsyn till kostnaderna och andra omständigheter,
såsom lärar- och lokalbrist, kan enhetsskolan endast förverkligas
successivt, allteftersom förutsättningarna skapas. För de närmaste tio
åren planeras huvudsakligen försöksverksamhet.
En provisorisk gymnasiereform skall snarast möjligt genomföras. Därvid
skall en tredje bildningslinje inrättas, den allmänna linjen, med ett socialt
orienterat bildningsmål. Samtidigt skall en revision av differentieringssystemet
i gymnasiets båda högsta ringar företagas, syftande till att genomföra
en fastare studiegång inom varje linje. Från tidpunkt, som senare bestämmes,
skall anordnas ett eller flera gymnasier för vuxna.
När de första, försöksvis anordnade enhetsskolorna om några år äro utbyggda,
skola försök påbörjas med särskilda till enhetsskolan anknytande
former av gymnasiet, den högre flickskolan och den praktiska realskolan
(mellanskolan).
För försöksverksamheten skall erforderlig utbyggnad av psykologiskpedagogiska
institutet och skolöverstyrelsen företagas.
Terminsavgiftssystemet vid de allmänna läroverken och därmed jämförliga
högre kommunala skolor skall avvecklas i ordning, som framdeles bestämmes.
Ekonomiska stödåtgärder skola successivt genomföras för att
giva varje barn tillgång till en utbildning, som svarar mot dess förutsättningar
och samhällets behov.
Då propositionen endast avser fastställande av riktlinjerna för en kommande
utveckling, begäras i densamma inga anslag.
Frågorna om skolans ledning och lokala organisation samt om lärarutbildningen
avses komma att behandlas i en särskild proposition senare
under riksdagen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 70.
3
IJtdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 3 februari 1950.
Närvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Möller, Sköld, Quensel, Danielson,
Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg,
Weijne, Andersson, Lingman.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Weijne, fråga om riktlinjer
för det svenska skolväsendets utveckling och anför därvid följande.
Inledning.
Det allmännas omsorger om skolväsendet kunna aldrig inskränkas till
stundens behov. Den utbildning, som gives vid våra lärarutbildningsanstalter,
skall vara grunden även för arbetet inom framtidens skolformer en
generation framöver. Det räcker inte med att de unga lärarna förberedas för
sin uppgift inom det nuvarande skolväsendet, de måste även, så långt ske
kan, göras medvetna om skolans utveckling och närmaste framtidsmål och
om de ändrade krav ett reformerat skolväsen kan komma att ställa på dem.
De många skolbyggnader, som skola uppföras de närmaste åren, måste,
även de, tjäna undervisningens behov en generation framåt eller mer. Vill
man undvika felinvesteringar, måste de planläggas med tanke på framtiden,
så långt dess skolförhållanden kunna överblickas. Kommunerna behöva i
olika sammanhang klarhet om statens intentioner beträffande skolväsendet
för sin planering av lokala organisationsproblem av olika slag. För staten är
det icke mindre angeläget att så klart som möjligt fatta bildningsväsendets
utvecklingstendenser och i rättan tid utforma dess mål; det är en av
förutsättningarna för att det allmännas insatser på skilda arbetsfält skola
kunna rätt avvägas sinsemellan och efter samhällets resurser.
Yrkanden om en planering på lång sikt för undervisningsväsendet ha
framställts långt före vår tid. Redan inom den s.k. »snillekommittén», som
framlade sitt betänkande i december 1828, pläderade C. A. Agardli för ett
sådant företag. I sitt slutanförande beklagade han, att kommittén alltför
mycket begränsat sitt arbete till de omedelbara behoven. Den borde ha
frågat sig, vad som i grunden låg i tidens oro om undervisningsväsendets
angelägenheter. Helheten borde ha prövats, icke blott delarna. Det borde
ha tillkommit kommittén »mera att i allmänhet bestämma den riktning.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
hvaruti alla Undervisnings-verkets tillkommande förbättringar böra göras,
än förändringarna sjelfva, mera att utkasta den sammanhängande idéen af
ett Skolverk, till hvilken det Svenska småningom, om än aldrig så långsamt,
skall närma sig, än framställa endast de förbättringar, som för närvarande
eller inom ett eller två Qvinqvennier kunna anses nödiga.»
På folkundervisningens område innebar stadgan av den 18 juni 1842 ett
sådant idéprogram, vars förverkligande måste sträcka sig över årtionden.
Stadgans bestämmelser voro i flera avseenden vaga: intet föreskrevs om
skoltidens längd; kunskapskraven preciserades endast för de barn, som
måste avgå med minimikurs; och målsmännen kunde, om de så önskade,
ersätta barnens skolgång med en ofta torftig undervisning i hemmet. För
ett land, där en stor del av befolkningen levde i fattigdom, var det dock
ett väldigt företag. Man kan förstå de betänksamma rösterna i bondeståndet:
fattigkassan kunde ju icke underhålla alla.
Tempot i organisationsarbetet måste givetvis rättas efter vad som var
ekonomiskt möjligt. Men redan år 1853 hade man hunnit därhän, att två
tredjedelar av barnen i skolåldern erhöllo någon undervisning i skola. När
prästeståndet påföljande år debatterade en motion om indragning av seminarierna,
kunde en av talarna konstatera, att det var för sent att uppträda
reaktionärt i fråga om folkundervisningen: folket hade redan till en
del erfarit dess gagn.
Riktlinjerna av år 1842 ha småningom fullföljts, organisationsramen har
fått sitt konkreta innehåll och vidgats allteftersom nya behov framträtt.
År 1858 inrättades småskolan med uppgift att ge nybörjarna det första
förberedande kunskapsmåttet, 1878 fastställdes den första normalplanen
för undervisningen med sexklassig skola som normaltyp, och 1882 preciserades
skolpliktstiden genom bestämmelsen, att skolåldern skulle räknas
från och med det år, under vilket barnet fyllde 7 år till och med det år,
under vilket det fyllde 14. Slutligen har enligt 1936 års riksdagsbeslut den
obligatoriska folkskolan utvidgats med en sjunde klass; denna organisation
är praktiskt taget fullständigt genomförd från och med läsåret 1948—49.
Parallellt härmed ha folkskolans överbyggnader alltmer utbyggts. Märkesåret
i denna utveckling är 1918, då de nuvarande praktiska ungdomsskolorna
beslötos av riksdagen.
Även det från början helt fristående skolsystem, som hade den gamla
lärda skolan som sin kristallisationspunkt, har efter hand knutits närmare
samman med folkskolan. En början gjordes 1894, då inträdesfordringama
till de allmänna läroverkens första klass anslötos till kursen för första
årsklassen av fast folkskola litt. A. År 1909 inrättades de kommunala mellanskolorna
med sexårig folkskola som grund, och efter ytterligare reformer
inom det högre skolväsendet åren 1927 och 1928 bygga numera realskolestadiets
samtliga skoltyper på fyra- eller sexårig folkskolekurs. Ett
sista steg har nyligen tagits, då inträdesprövningama till de allmänna
5
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
läroverken och jämförliga skolformer från och med innevarande läsår avskaffats
för lärjungar, som i vederbörande folkskoleklass ha uppnått föreskrivna
betygskvalifikationer.
Det gångna århundradet har sålunda under ett jämnt och lugnt framstegsarbete
småningom fullbordat det företag, som i enkla former och
ofta under primitiva förhållanden påbörjades på 1840-talet till åtlydnad av
vår första folkskolestadga. Bakom oss ligger nu en utvecklingsperiod, som
karakteriseras av mycket påtagliga resultat på folkbildningens alla områden
men också av en kvardröjande dualism i skolorganisationen. Måhända
kunde en sådan dualism försvaras, så länge det var möjligt att draga en
skarp gräns mellan »det offentliga ståndet» av lärda, präster och ämbetsmän
å ena sidan och folkets breda lager å den andra, mellan lärd och medborgerlig
bildning. Under decenniernas lopp har dock denna gräns alltmer
utplånats. Folkundervisningen själv är en av de krafter, som bidragit
därtill, då den successivt höjt vårt folks andliga nivå. Men den har därmed
också ändrat förutsättningarna för skolans organisation och arbete.
Ett skolväsen, som skall utformas efter vår tids förutsättningar, kan icke
utan prövning och kritik övertaga arvet från 1800-talet. Det måste bygga
mera på hela folkets intressegemenskap än på de olika folkgruppernas särintressen.
Dualismen inom skolväsendet måste vika för en högre grad av
enhetlighet.
En så genomgripande reform kan icke genomföras i ett slag: den är snarare
en värdig uppgift för en generations bemödanden. Det är ju icke fråga
om att genomföra någon abstrakt princip utan hänsyn till dess praktiska
konsekvenser utan tvärtom att tillgodose samhällsbehoven allsidigare, smidigare
och effektivare än som hittills varit möjligt. En reform av detta slag
får nödvändigtvis karaktären av ett fortgående omdaningsarbete, där först
endast de organisatoriska huvudkonturerna och de allmännaste riktlinjerna
för utvecklingen dragas upp och sedan enskildheterna utprovas och det
inre arbetet finner sin form under en mångförgrenad försöksverksamhet.
Behovet av en samlad överblick över reformkraven och klara linjer för
ett blivande nydaningsarbete har särskilt framträtt under det senaste årtiondet
och betonas kraftigt i direktiven för de utredningar, vilkas resultat
jag i det följande kommer att referera. När dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet
den 22 november 1940 hemställde om bemyndigande att
tillsätta en kommitté för utredning rörande skolväsendets organisation
m. m., gav han i 22 punkter en sammanfattning av de mest trängande utredningsuppgifterna
och yttrade därefter:
»När jag med ledning av den gjorda sammanställningen söker vinna en
överblick över de skilda utbildningsanstaltemas uppgifter, arbetsvillkor
och behov, så framträder i mångfalden av olika skolformer en viss brist
på planmässighet. Den summariska och ingalunda uttömmande översikten
av aktuella önskemål och reformkrav ger vid handen, att det svenska
6
Kungl. Maj.ts ''proposition nr 70.
undervisningsväsendet trots den livliga reformverksamheten icke kan betraktas
som ett vare sig i grunddragen eller i detaljerna fullt tillfredsställande
system. ----En genomgående granskning och prövning av hela
vårt undervisningsväsen ur den planmässiga avvägningens, samordningens
och helhetens synpunkt har aldrig blivit försökt. De utredningar, som
gjorts, och de förslag, som på grund av dessa framställts, ha syftat till avlägsnande
av påvisade missförhållanden eller tillgodoseende av nya önskemål
och behov på skilda områden, men de ha av naturliga skäl begränsats
till respektive områden, och ett slutligt ståndpunktstagande till förslagen
har försvårats och i vissa fall omöjliggjorts genom ovissheten om vilka
återverkningar deras genomförande skulle få på andra områden. Reformkraven
ha i mer eller mindre utrett skick hopats och pocka nu på en helhetsprövning.
---
Sammanförandet av ett flertal nu aktuella skolfrågor i ett utredningsuppdrag
ställer givetvis stora krav på utredningsarbetet såsom sådant och
kan ... medföra dröjsmål med lösningen av en eller annan fråga. Men jag
vill ifrågasätta, om icke de olägenheter och svårigheter, som härigenom
uppstå, uppvägas av fördelarna av att det svenska skolväsendet sent omsider,
i samband med prövningen av dessa med varandra sammanhängande
frågor, i betydelsefulla delar underkastas en granskande översyn och det
hela en prövande, ordnande och avvägande samsyn i syfte att göra det
ännu bättre lämpat för sitt ändamål och att trygga bästa möjliga utbyte
av de betydande anslagsbelopp, som skolväsendet årligen kräver.»
Kommitténs arbete skulle ledas av dåvarande departementschefen professor
Gösta Bagge. Till ledamöter utsågos numera framlidne biskopen
Tor Andrse, småskollärarinnan Karin Cardell, rektorn Elisabeth Dahr,
numera folkskolinspektören Viktor Fredriksson, numera skolöverläkaren
i Stockholm Urban Hjärne, rektorn Gustaf Iverus, numera överläraren Sigrid
Jonsson, förste folkskolinspektören Bror Jonzon, numera undervisningsrådet
Bertil Karnell, rektorn Martin Kolmodin, undervisningsrådet Karl
Kärre, folkskolinspektören Nils Persson, kanslirådet Fredrik Sandberg och
professorn Erik Wellander.
Kommittén, som antog namnet 1940 års skolutredning, har utom separatframställningar
i vissa frågor avlämnat 10 betänkande^ som jämte
bilagor omfatta omkring 4 000 trycksidor. Utredningen dryftar ingående
de flesta nu aktuella skolfrågor; dock ha frågor rörande folkhögskolan,
yrkesundervisningen och lärarutbildningen samt alla löneregleringsspörsmål
enligt givna direktiv undantagits.
1940 års skolutredning var i det väsentliga en fackmannarepresentation.
Då dess förslag före det slutliga avgörandet borde prövas även från allmänpolitiska
utgångspunkter, tillsattes på föredragning av min närmaste företrädare
i ämbetet den 12 januari 1946 en ny skolkommission med starkt
parlamentariskt inslag. Departementschefen anförde därvid bland annat
följande:
»Det synes råda en relativt stor enighet om att det svenska skolväsendet
bör underkastas en genomgripande omgestaltning beträffande såväl mål
-
7
Kungl. Maj.ts ''proposition nr 70.
sättning som arbetsmetoder och kursplaner. De beslut, som komma att
fattas i denna fråga, bli av grundläggande betydelse för vårt samhälles
fortsatta framåtskridande och komma att under avsevärd tid sätta sin
prägel på vårt samhällsliv. Besluten böra icke fattas utan djupgående
prövning och moget övervägande. 1940 års skolutredning har i sina omfattande
och om grundliga förberedelser vittnande betänkanden i enlighet
med utredningsarbetets planläggning anlagt väsentligen fackmässiga synpunkter
på de föreliggande arbetsuppgifterna. För att dessa skola bli allsidigt
belysta böra de emellertid även skärskådas ur mera allmänna synpunkter.
Det är givetvis av största vikt, att lekmanna- och föräldraintressena
därvid få komma till tals och att allmänpolitiska synpunkter få göra
sig gällande.---
Kommissionens huvuduppgift bör vara att uppgöra en plan för det allmänna
skolväsendets framtida organisation och riktlinjer för dess genomförande.
Enligt sakens natur måste emellertid åt mera genomgripande
reformer inom detta område tillmätas en relativt lang övergångstid. Det
bör därför vara kommissionen obetaget att även framlägga förslag till
sådana omedelbart eller på kortare sikt genomförbara förbättringar inom
skolväsendet, som må befinnas påkallade och som kunna åstadkommas
utan föregripande av den framtida organisationen.»
Till ordförande utsågs dåvarande departementschefen, numera statsministern
Erlander, och till ledamöter, förutom nuvarande departementschefen,
redaktören fru Märta de Laval, professorn Ingemar Diiring, riksdagsledamoten
doktor Bertil von Friesen, förbundssekreteraren Hilding
Färm, studierektorn fru Alva Myrdal, dåvarande riksdagsledamoten lantbrukaren
Gustav Nilsson i Göingegården, riksdagsledamoten fattigvårdsordföranden
Emil Näsström, redaktören Knut Olsson samt riksdagsledamöterna
agronomen Ivar Persson i Skabersjö, fru Anna Sjöström-Bengtsson
och sekreteraren Adolf Wallentheim. Till kommissionens förfogande
ställdes ett manstarkt expertråd, utsett bland personer med insikt och
erfarenhet från olika områden av kulturlivet och skolväsendet. Kommissionen
antog benämningen 194-6 års skolkommission. Sedan Erlander i oktober
1946 frånträtt chefskapet för ecklesiastikdepartementet, har jag
såsom ordförande lett kommissionens arbete.
Kommissionen har till Kungl. Maj:t avlåtit åtskilliga framställningar, av
vilka flera lett till provisoriska reformer. I juni 1948 kunde den överlämna
sitt principbetänkande, innehållande allmänna riktlinjer för en genomgripande
skolreform. Betänkandet innehåller jämväl förslag i fråga om lärarutbildningen.
Däremot har arbetet på folkhögskolväsendets och den egentliga
yrkesutbildningens utformning ännu icke avslutats.
1940 års skolutrednings tre första betänkanden remitterades redan år
1944. Sedan skolkommissionen avgivit sitt huvudbetänkande, ha utlåtanden
över detta och i samband därmed stående delar av skolutredningens
betänkanden inhämtats från vederbörande statsmyndigheter. Därjämte
ha vissa folkskolestyrelser och ett stort antal sammanslutningar av olika
slag bcretts tillfälle inkomma med yttranden. Remissen till länsstyrelserna
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
har ansetts kunna begränsas till de frågor, som avhandlas i kapitlen 10,
12, 14 och 15 av skolkommissionens betänkande, alltså frågor om skolans
ledning och lokala organisation, skolbyggnader samt skolreformens kostnader
och genomförandet av densamma, och remissen till universitet och
högskolor till de frågor, som avhandlas i kap. 7 (om gymnasiet) och i vissa
fall kap. 9 (om lärarutbildningen). Detta utesluter givetvis icke, att åtskilliga
av dessa myndigheter — i synnerhet länsstyrelserna — ingått även på
andra sidor av problemkomplexet.
Då jag går att angiva min ståndpunkt till de frågor, som böra bringas
under riksdagens prövning eller till dess kännedom, ämnar jag, punkt för
punkt, giva en översikt av de ingångna yttrandena, i den mån detta är
erforderligt för att giva de behandlade spörsmålen deras fulla belysning.
Jag vill jämväl erinra om att skolöverstyrelsens utlåtande jämte sammandrag
av de yttranden, som avgivits av rektorer och kollegier vid under
dess inseende stående läroanstalter, av statens folkskolinspektörer och vissa
folkskolestyrelser samt av åtskilliga lärarsammanslutningar av olika slag,
finnes tillgängligt i tryck (SOU 1949: 35).
Innan jag övergår till detaljföredragningen, vill jag blott ytterligare
påpeka, att behovet av en allmän översyn av skolväsendet från enhetliga
utgångspunkter och av riktlinjer för dess framtida utveckling under senare
år har framträtt jämväl i vissa andra länder. Den finska skolkommittén av
år 1946 anger sålunda som sin uppgift »att uppgöra en plan för fastställandet
av de allmänna principerna för en nyorganisation av skolväsendet,
ordnandet av de skilda skolformernas inbördes förhållande och fixerandet
av läropliktens omfattning». Och den skolreform, som våren 1944 beslöts
av engelska parlamentet, ger grundritningen och riktlinjerna men icke
detaljutformningen av ett skolsystem, vars stolta framtidsmål är att giva
de unga »a happier childhood and a better start in life».
I det följande ämnar jag först taga ställning till arten och organisationen
av den undervisning, som bör vara obligatorisk för alla; jag kommer därefter
att ingå på några problem rörande ungdomsålderns skolor, i första
hand gymnasierna, och behandlar slutligen vissa för olika skolformer gemensamma
frågor. Beredningen av frågorna om skolans ledning och lokala
organisation samt om lärarutbildningen är ännu icke avslutad. Jag beräknar
emellertid att inom kort kunna anmäla detta ärende.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
9
Avdelning I.
Skolor för barn och skolpliktig ungdom.
1. Nuvarande förhållanden och utvecklingstendenser,
a. Skolpliktens omfattning.
Den allmänna skolplikten fullgöres vanligen helt och hållet i folkskolan
och fortsättnings skolan. Ett avsevärt antal skolpliktiga övergå dock före
skolålderns slut till olika högre skolor.
Folkskolan omfattar i regel sju årsklasser men kan efter medgivande
av Kungl. Maj:t anordnas med ett större antal obligatoriska klasser. De
båda första klasserna, där den grundläggande undervisningen meddelas,
utgöra tillsammans småskolan. De övriga klasserna bilda den egentliga
folkskolan. Den årliga lästiden utgör inom flertalet skoldistrikt 39 veckor;
ett mindre antal skoldistrikt har dock en lästid av 36 4/1 veckor.
Fortsättningsskolan omfattar för lärjungar, som i normal ordning erhållit
avgångsbetyg från sjunde klassen, vanligen en arskurs med 180 undervisningstimmar.
Lärjungar, som erhållit avgångsbetyg från obligatorisk
åttonde klass i någon av folkskolans huvudformer, äro frikallade från
fortsättningsskola.
Skolåldern i folkskolan räknas alltjämt från och med det kalenderår,
under vilket barnet fyller 7 år, till och med det, under vilket barnet fyller
14. Lärjunge, som icke under denna tid inhämtat det föreskrivna kunskapsmåttet,
är dock skolpliktig till läsårets slut det år han fyller 15. Fortsättningsskolplikten
upphör, när den skolpliktige fyllt 18 år.
Skolgången kan börja redan det år, då barnet fyller 6 år, om föräldrarna
så önska och barnet vid läkarundersökning och prövning i övrigt
befinnes vara väl skolmoget. Fyller barnet 6 år först efter den 1 juli, fordras
dock folkskolinspektörens medgivande. Å andra sidan kan skolgångens början
uppskjutas ett år, om barnet ej är skolmoget. Vid skolor, där en och
samme lärare bestrider undervisningen för samtliga lärjungar på skolans
båda stadier, sker intagning endast vartannat år.
Skolgången avslutas, när den föreskrivna lärokursen inhämtats, tidigast
dock det år då lärjungen fyller 13. De lärjungar, som vilja avgå från folkskolan,
äro skyldiga att vid läsårets slut undergå särskild prövning i den
ordning, som föreskrives i skoldistriktets ordningsstadga, och erhålla avgångsbetyg
enligt § 47 folkskolestadgan, om de nått upp till vissa närmare
angivna vitsord. Om lärjunge på grund av sjukdom, lyte eller svag fatt
-
10
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
ningsförmåga icke kunnat inhämta det föreskrivna kunskapsmåttet, kan
han enligt § 48 i samma sta''dga ändock få tillåtelse att avgå, dock icke
före läsårets slut det år, då han fyller 14.
Under en övergångstid av fem år efter införandet av obligatorisk sjunde
klass i ett skoldistrikt kan skolrådet, om särskilda omständigheter förehgga,
medgiva lärjunge rätt att avgå redan från sjätte klassen, såvida han
nöjaktigt inhämtat de genomgångna klassernas kurser. En analog bestämmelse
gäller, när obligatorisk åttonde klass införes i ett distrikt.
Fortsättningsskolplikten fullgöres vanligen i den årskurs, som börjar närmast
efter det lärjungen avgått från folkskolan. Den som uppenbarligen
saknar fönnåga att tillgodogöra sig undervisningen i fortsättningsskolan,
kan befrias från skolplikten.
Inom ett mindre antal skoldistrikt, för närvarande högst ett tjugutal,
finnes en högre avdelning av folkskolan, som vanligen är frivillig och bygger
på folkskolans sjunde klass. Lärjungar, som genomgått mot åttonde
klassen svarande årskurs av högre avdelningen, ha därmed fullgjort sin
fortsättningsskolplikt.
Ända till 1918 kunde lärjungar på grund av fattigdom få avgå från folkskolan
utan att ha genomgått fullständig lärokurs. På många håll medgavs
detta mycket frikostigt ännu vid sekelskiftet, men avgång med ofullständig
lärokurs har sedan blivit allt sparsammare förekommande. År 1947 avgingo
endast 3 726 lärjungar, eller 4,7 procent av årsklassen, med reducerat
kunskapsmatt enligt § 48 folkskolestadgan.
Införandet av obligatorisk sjunde klass påbörjades i rätt många skoldistrikt
redan innan riksdagen fattat beslut om allmänt genomförande av
sjuårig folkskola. I januari 1935 var sålunda sjuårig skolplikt införd eller
beslutad i 569 skoldistrikt av 2 462; i 435 av dessa gällde den sjuåriga organisationen
samtliga folkskolor. År 1940 hade antalet skoldistrikt med uteslutande
eller övervägande sjuårig folkskola stigit till 611 och år 1945 till
1 032. För läsåret 1948—49, då den sjuåriga folkskolan enligt plan skulle
vara fullständigt genomförd, behövde endast 9 skoldistrikt uppskov med
införande av sjunde klassen. Numera återstå blott två skoldistrikt med
sexårig obligatorisk skola.
Inom andra skoldistrikt åter har tiden ansetts inne att genomföra obligatorisk
åttaårig skola, Början gjordes läsåret 1941—42, då Kävlinge och
Mariestad med vederbörligt tillstånd organiserade sitt skolväsen på detta
sätt. Utvecklingen under de senaste åren belyses av följande tabell, som
sammanställts av skolöverstyrelsens statistiska avdelning. I tabellen äro
lärjungarna grupperade efter skolpliktstidens längd. Uppgifterna avse förhållandena
under vårterminen, men lärjungarna i klass 6 i skoldistrikt,
som vid början av påföljande hösttermin infört obligatorisk sjunde klass,
ha hänförts till gruppen med sjuårig skolgång.
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Tab. 1. Lärjungeantalet för delat efter skolpliktstidens längd
vårterminerna 19J+6, 191+7 och 1948.
| L | a n | d s b } | g < | e n |
|
| Städ | erna |
|
| Hela r | i k | e t |
| |||
År | 6 år | 7 år | 8 år | 6 år | 7 år | 8 år | 6 år | 7 år | 8 år | |||||||||
| Lärj. | % | Lärj. | % | Lärj. | % | Lärj. | % | Lärj. | % | Lärj. | % | Lärj. | % | Lärj. | % | Lärj. | % |
1946. | 147 954 | 42,8 | 197 613 | 56,4 | 4 478 | 1,8 | 3 556 | 2,0 | 106 746 | 60,2 | 66 912 | 37,8 | 151 510 | 28,8 | 304 359 | 57,7 | 71390 | 13,5 |
1947. | 133 626 | 37,7 | 214 928 | 60,6 | 6 109 | 1,7 | 2 204 | 1,2 | 109 638 | 57,7 | 77 986 | 41,1 | 135 830 | 25,0 | 324 566 | 59,6 | 84 095 | 15,4 |
1948. | 1840 | 0,5 | 343 521 | 97,6 | 6 649 | 1,9 | — | — | 117 180 | 57,7 | 85 821 | 42,3 | 1840 | 0,3 | 460 701 | 83,0 | 92 470 | 16,7 |
Siffrorna i tabellen giva vid handen, att planen för det sjunde skolårets
införande kunnat hållas nästan hundraprocentigt. De ge dessutom en föreställning
om i vilken utsträckning behov av ytterligare undervisning inom
folkskolans ram gjort sig gällande med sådan styrka, att skoldistrikten
spontant genomfört en förlängning till åtta år av den obligatoriska skoltiden.
b. Folkskolans organisation och utvecklingstendenser.
Enligt 1921 års folkskolestadga äro de obligatoriska läroämnena i småskolan
kristendomskunskap, modersmålet, räkning, hembygdsundervisning
med arbetsövningar, sång och gymnastik. I den egentliga folkskolan förekomma
samma läroämnen. Hembygdsundervisningen avlöses dock i fjärde
klassen av ämnena geografi, naturkunnighet, historia och teckning, och undervisningen
i matematik omfattar även geometri. Härtill kommer trädgårdsskötsel,
om lämpligt jordland blivit upplåtet. Med skolöverstyrelsens
medgivande kan undervisning i främmande språk (engelska) anordnas i
sjunde och åttonde klasserna.
I ''den utsträckning omständigheterna medgiva, bör vidare undervisning
i slöjd anordnas för de gossar och flickor, som anmälas att däri deltaga, och
på folkskolestadiet undervisning i hushållsgöromål för de flickor, som begära
och erhålla tillstånd att deltaga. Undervisningen i slöjd och hushållsgöromål
kan efter skoldistriktets beslut göras obligatorisk.
Vid arbetsordningens uppgörande skall bland annat iakttagas, att lärjungar,
som tillhöra samma klass, såvitt möjligt är, sammanhållas i ett
läxlag.
Undervisningsplanen för rikets folkskolor av den 31 oktober 1919 indelar
folkskolans organisationsformer i två stora grupper, huvudformer och undantagsformer.
Huvudformerna äro heltidsläsande skolor, där undervisningen på folkskolestadiet
i regel bestrides av lärare, som avlagt folkskollärarexamen. Hit
höra folkskolans A- och B-formcr.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Undantagsjormema äro dels folkskolor med halvtidsläsning (C-formerna),
dels mindre folkskolor, där undervisningen även på folkskolestadiet bestrides
av småskollärarinnor (D-formerna). Skolor med halvtidsläsning få förekomma,
endast där heltidsläsning på grund av gles befolkning och långa
skolvägar icke kan anordnas. Mindre folkskolor få förekomma, endast där
skolområde har så avskilt läge och så litet barnantal, att folkskola icke
skäligen kan upprättas för barnen.
Huvudformernas vanligaste organisationstyper äro:
A-formen, som kännetecknas av att varje årsklass utgör minst en läraravdelning,
Bl-formen, där småskolestadiet bildar en eller två läraravdelningar och
folkskolestadiet två läraravdelningar,
B2-formen, där småskolestadiet och folkskolestadiet bilda var sin läraravdelning,
och
B3-formen, där båda stadierna tillsammans bilda en läraravdelning och
nybörjare intagas vartannat år.
I de halvtidsläsande undantagsformerna omfattar varje läraravdelning
två undervisningsavdelningar, undervisade på skilda tider, antingen varannan
dag under hela läsåret (varannandagsläsning) eller varje dag under
en del av läsaret (periodläsning). Av dessa skolor äro två former alltjämt i
bruk, nämligen
Cl-formen, där vartdera stadiet bildar en läraravdelning, och
C2-formen, där båda stadierna tillsammans bilda en läraravdelning.
n mindre folkskola utgör alltid endast en läraravdelning. För närvarande
förekomma blott två typer, nämligen
„ Dl-f°rmen> som ar heltidsläsande med intagning av nybörjare vartannat
ar, och
D2-formen, som är halvtidsläsande med två undervisningsavdelningar,
av vilka den ena utgöres av småskolestadiet och den andra av folkskolestadiet.
Anm..-. Om endast småskolestadiet avses, användes beteckningen a, när varje årsklass utgör minst
en läraravdelning. Bilda båda klasserna tillsammans en läraravdelning, begagnas beteckningen b
eller c, allteftersom skolan är heltids- eller halvtidsläsande.
Beträffande arbetsförhållandena inom dessa skolformer anför 19J)0 års
skolutredning i den allmänna delen av sitt betänkande om folkskolan (SOU
1946: 11):
»Rent organisatoriskt sett erbjuda de olika skol typerna mycket olika betingelser
för undervisningen. Dennas resultat är emellertid beroende icke
endast av skolans form utan i hög grad även av andra faktorer, såsom
lararens pedagogiska duglighet, erfarenhet och hängivenhet för sitt kall,
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
barnantalet i lärara vdelningen, lärjungematerialets beskaffenhet, skollokalernas
ändamålsenlighet och utrustning med materiel, undervisningstidens
längd samt socialpédagogiska anordningar. En jämförelse mellan de undervisningsresultat,
som kunna vinnas i olika skolformer, är därför vansklig
att göra, och man måste taga sig till vara för generaliserande omdömen.
Ur undervisningsteknisk synpunkt mest förmånlig är A-skolan, där alla
lärjungarna tillhöra samma årsklass och läraren därför ständigt har möjlighet
att meddela direkt handledning. I de skolformer, där en läraravdelning
innefattar två eller flera årsklasser, äro undervisningsbetingelsema väsentligt
annorlunda. Om i dylika skolor A-skolan toges till förebild på det
sättet, att läraren sysselsatte sig med en klass åt gången, skulle tiden för
direkt undervisning av varje särskild klass bliva synnerligen begränsad.
Var och en av folkskolestadiets fem klasser skulle exempelvis i 7-årig skola
av andra B-formen få omedelbar undervisning blott omkring 6 veckotimmar.
Under de återstående 24 veckotimmarna skulle lärjungarna behöva
sysselsättas med tysta övningar på egen hand.
" För att ökad tid skall vinnas för direkt undervisning i de mera komplicerade
skolformerna, har det visat sig ändamålsenligt att anordna samläsning
mellan olika årsklasser, som därvid sammanhållas i en arbetsgrupp.
Ett dylikt arbetssätt kan ej tillämpas i skolans alla läroämnen. I ett sådant
ämne som matematik, där det inre sammanhanget mellan kursens^ olika
delar med nödvändighet kräver en bestämd ordningsföljd vid genomgången,
måste varje klass i regel undervisas för sig. I kristendomskunskap, historia,
geografi och naturkunnighet kan däremot samläsning ske, varvid ordningsföljden
mellan de olika kursmomenten regleras genom s. k. kursväxling.
Skillnaden i ålder och utvecklingsgrad mellan de lärjungar, som undervisas
i en arbetsgrupp med samläsning, bör icke vara för stor. Samläsning
kan i regel icke lämpligen omfatta flera klasser än två eller tre. I Bl-skolan
kan varje lärare i allmänhet sammanhålla sina klasser i en grupp i de
ämnen, som ingå i kursväxlingen, och denna skolform erbjuder sålunda arbetsvillkor,
som äro i väsentlig mån jämförliga med A-skolans. Större äro
de undervisningssvårigheter, som möta i B2-skolan. I denna skolform måste
klasserna på follcskolestadiet vid samläsning fördelas på två grupper, av
vilka den ena omedelbart undervisas av läraren, medan den andra undertiden
arbetar på egen hand efter av läraren givna anvisningar. I B3-skolan,
som saknar underlag av särskild smaskola, omfattar läraravdelningen även
småskolestadiet, vars lärjungar måste bilda ytterligare en arbetsgrupp inom
läraravdelningen.
Självfallet ställer undervisningen i B2- och B3-skolor stora krav pa lärarens
förmåga att planlägga och organisera arbetet. Mycken omsorg måste
ägnas åt förberedelsen och kontrollen av de uppgifter, som föreläggas lärjungarna
att av dem mer eller mindre självständigt lösas, medan läraren
omedelbart undervisar eu annan arbetsgrupp. Å andra sidan äga dessa skolformer
ett betydande värde därigenom, att de framtvinga ett arbetssätt,
som är ägnat att taga lärjungarnas självverksamhet i anspråk. I många fall
kunna påfallande goda resultat uppnås, under förutsättning att barnantalet
hålles inom rimliga gränser. Men även andra åtgärder än en begränsning
av barnantalet böra vidtagas, för att de särskilda undervisningssvårighetema
i dessa skolformer såvitt möjligt skola kunna minskas.» (IV: 2A
s.15—IG.)
14
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
Svårigheten att pa en gang tillfredsställande sköta flera klasser med
lärjungar pa olika utvecklingsstadier har motiverat den förut nämnda vartannatårsintagning,
som enligt 1919 års undervisningsplan skall förekomma
vid skolor tillhörande B3- och Dl-formerna. Genom införandet av det
sjunde skolåret kom emellertid antalet samtidigt undervisade klasser att
ökas i många läraravdelningar. Behovet av ytterligare åtgärder för att
minska de undervisningstekniska svårigheterna i flerklassiga avdelningar
blev därigenom mera framträdande. Om barnantalet ej är stort nog att
motivera en förbättring av skolformen, kan alltid något vinnas genom att
de samläsande klasserna skiljas åt några timmar i veckan i de ämnen, där
det bäst behöves. Bestämmelser om förstärkning sanordningar av detta slag
utfärdades år 1940, då skoldistrikten erhöllo rätt att vid folkskolor av
B-formen, mindre folkskolor av Dl-formen och småskolor av b-formen
uppdela särskilt stora läraravdelningar i en högre och en lägre grupp vid
undervisning i ämnen, vilka i mindre grad lämpa sig för behandling under
de gemensamma lärotimmarna. Antalet timmar för den enskilde lärjungen
ändras ej vid denna anordning, men lärartimmarnas antal ökas. I viss utsträckning
kan detta ske utan särskilda kostnader genom att de vid skolan
anställda lärarnas maximitjänstgöring enligt avlöningsreglementet tages
i anspråk. För tjänstgöring därutöver utgår ersättning som till timlärare,
dock för högst fyra veckotimmar per läraravdelning. Medgivandets värde
begränsas i praktiken av de relativt höga lärjungesiffror, som enligt kungörelsen
satts som villkor.
Oberoende av skolformen är det av pedagogiska skäl särskilt önskvärt,
att undervisningsenhetema på det lägsta stadiet icke äro för stora. De små
barnen ha ett utpräglat behov av att få vara aktiva, men förmågan att
arbeta på egen hand är ännu outvecklad, och de behöva därför i hög grad
individuell hjälp i skolarbetet. Då därjämte på medicinskt håll anses, att
arbetstiden pa smaskolestadiet hittills varit för lång, öppnar sig en möjlighet
att minska antalet undervisningstimmar för varje barn, samtidigt som
undervisningen göres effektivare genom uppdelning av klassen i mindre
undervisningsgrupper under en del av arbetstiden. Denna väg har beträtts
genom en i somras utfärdad kungörelse om reducerad timplan och gruppundervisning
i smaskolan. Kungörelsen är tillämplig på läraravdelningar
med minst 15 lärjungar i småskola av a-form och minst 12 lärjungar i småskola
av b-form. Undervisningstiden för varje lärjunge skall i klass 1 av
a-formen minskas till 20 timmar i veckan, men samtidigt delas avdelningen
i två undervisningsgrupper under 8 av dessa timmar. I klass 2 får varje
lärjunge 24 timmar, och avdelningen klyves under 4 av dessa timmar. I
b-formen äro motsvarande siffror 22 och 6. För läraren blir totala undervisningstiden
i klassen i samtliga fallen 28 veckotimmar. Dubbleringen
gäller modersmålet och räkning samt i någon utsträckning arbetsövningar.
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Gruppundervisningen medför i vissa fall praktiska svårigheter vid anordnande
av skolskjutsar och skolmåltider, varför skolstyrelsen har tillagts
rätt att inskränka kungörelsens tillämpning inom distriktet. Innan sådant
beslut fattas, skall dock inspektören beredas tillfälle att yttra sig. Ofta
minskas olägenheterna, om vardera gruppen får ledighet en dag i veckan,
medan den andra undervisas för sig. Skolstyrelserna ha bemyndigats att
vid behov fördela undervisningstiden på detta sätt. En liknande anordning,
s. k. växellov, har också tidigare undantagsvis kunnat förekomma
vid vissa skolformer, men den har då varit begränsad till fall, där skolvägarnas
längd eller andra förhållanden av motsvarande betydelse gjort
anordningen önskvärd.
Då lärarens undervisningsskyldighet jämväl i tredje klassen överstiger
antalet lektioner enligt timplanen, finnes även här en differens, som kan
utnyttjas för gruppundervisning. Lärjungeantalet i avdelningen måste dock
i detta fall vara mist 20. På samma sätt har läraren skyldighet att bestrida
fyllnadstjänstgöring i småskoleklass, om anordningen med reducerad timplan
trots tillräckligt barnantal icke kommit till stånd.
I övrigt användes lärarnas fyllnadstjänstgöring bland annat för att
täcka beviljad nedsättning av överlärares undervisningsskyldighet och för
bestridande av slöjdundervisning.
Folkskolans utveckling under den senaste generationen har icke minst
tagit sig uttryck i undantagsformemas starka tillbakagång. Ännu 1911
undervisades 38 procent av den totala lärjungemassan i våra folkskolor i
halvtidsläsande skolor. På landsbygden voro dessa skolformer i vissa trakter
helt dominerande. Sålunda gingo nämnda år i Älvsborgs län icke mindre
än 84,3 procent och i Värmlands län 81,3 procent av landsbygdsbarnen i
halvtidsläsande skolor. Den senare utvecklingen framgår av följande av statistiska
avdelningen utarbetade tabell. I hela riket erhöllo våren 1948 endast
4 064 barn halvtidsundervisning. De halvtidsläsande skolformerna äro nu i
huvudsak inskränkta till ett bälte tvärs över Götaland och utgöra även där
ett tämligen obetydligt inslag i skolväsendet. I Svealand och Norrland
samt i de sydligaste delarna av vårt land äro de numera i det allra närmaste
försvunna.
En av undantagsformerna, nämligen den mindre folkskolan av Dl-typ,
är heltidsläsande — att den har förts till undantagsformerna, beror på
att undervisningen även för folkskolans barn bestrides av småskollärarinna.
Jämväl denna skolform är, såsom tabellen visar, numera stadd i utdöende.
Under 1920-talet tillväxte Dl-skolorna ännu i antal, huvudsakligen beroende
på att halvtidsläsande mindre folkskolor då i stor skala gjordes heltidsläsande.
Sedan har emellertid lärjungeantalet i dessa skolor kontinuerligt
avtagit och utgjorde vårterminen 1948 enligt preliminära uppgifter
endast 6 647. Skolformen förekommer nu huvudsakligen i Norrland och
har endast inom Västerbottens län någon större utbredning.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Tab. 2. Lärjungeantalet i folkskolans undantagsformer
åren 1920—1948.
Län | Halvtidsläsande skolor | Heltidsläsande mindre | ||||||||
Vt 1920 | Vt 1930 | Vt 1940 | Vt 1948 | Vt 1920 | Vt 1930 | Vt 1940 | Vt 1948 | |||
Stockholms stad |
|
| 41 | 40 |
|
|
|
|
|
|
Stockholms | län |
| 1458 | 53 | — | — | 1029 | 833 | 238 | 24 |
Uppsala | » |
| 711 | 119 | — | — | 397 | 158 | 69 | 16 |
Södermanlands |
|
| 1 706 | 627 | 198 | — | 109 | 208 | 104 | 50 |
Östergötlands |
|
| 13 315 | 3 437 | 648 | 308 | 124 | 623 | 305 | 130 |
Jönköpings | » |
| 12 326 | 5 616 | 766 | 213 | 77 | 577 | 249 | 132 |
Kronobergs | > |
| 9 790 | 4 263 | 151 | — | — | 104 | 232 | 89 |
Kalmar | » |
| 11013 | 1128 | 31 | — | 167 | 985 | 435 | 146 |
Gotlands | » |
| in | — | — | — | — | — | — | — |
Blekinge |
|
| 2151 | 280 | — | — | 216 | 223 | 58 | 37 |
Kristianstads | » |
| 1990 | 639 | 102 | — | 22 | 116 | 40 | 9 |
Malmöhus | » |
| 1585 | 177 | — | — | 212 | 242 | 103 | 7 |
Hallands | V |
| 4170 | 2 500 | 1043 | 236 | 94 | 98 | 89 | 42 |
Götebrs o. Bohus > |
| 15 857 | 11 201 | 6125 | 1039 | 132 | 131 | 81 | 196 | |
Älvsborgs | » |
| 21 781 | 15 342 | 6 908 | 2 095 | 26 | 123 | 140 | 85 |
Skaraborgs |
|
| 15 470 | 3 880 | 352 | 88 | 49 | 230 | 23 | 15 |
Värmlands | T> |
| 12 488 | 3179 | 284 | 44 | 329 | 633 | 368 | 153 |
Örebro | » |
| 1671 | 150 | — | — | 518 | 602 | 219 | 78 |
Västmanlands | » |
| 966 | 40 | — | — | 514 | 366 | no | 28 |
Kopparbergs | » |
| 1319 | 100 | — | — | 1160 | 1028 | 338 | 108 |
Gävleborgs | » |
| 11018 | 4 576 | 540 | — | 1048 | 1 732 | 1299 | 553 |
V ästernorrlands | » |
| 13 678 | 5 444 | 755 | 41 | 646 | 2 025 | 1667 | 651 |
J ämtlands | > |
| 5 649 | 1382 | — | — | 984 | 1 986 | 1079 | 701 |
V ästerbottens | > |
| 11 782 | 5 022 | — | — | 2 294 | 4 966 | 4 203 | 2 444 |
Norrbottens | » |
| 4 783 | 994 | — | — | 4 387 | 4 405 | 2 753 | 953 |
Summa | | 176 829 | 70189 | 17 903 | 4 064 | 14 534 | 22 394 | 14 202 | 6 647 |
Anm. Vårterminen 1948 preliminära siffror.
Undantagsformema äro sålunda numera en tämligen betydelselös detalj
i vårt skolväsen. Utvecklingen i övrigt belyses översiktligt av följande
tabell, där absoluta och relativa siffror meddelas rörande de olika skolformernas
lärjungeomslutning. Folkskolans högre avdelning har icke medtagits,
där den är frivillig; den obligatoriska högre avdelning av folkskolan,
som i Göteborg ersätter sjunde och åttonde folkskoleklassema, har däremot
sammanförts med A-formen.
Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 saml. Nr 70.
bo
Ta b. 3. Fördelningen efter skolform av folkskolans lärjungar
åren 1930—1948.
|
| L a | n d s b | y g 3 | e n |
|
|
| 3 t ä d | e r n | a |
| •* | H | e 1 a | r i k | t |
|
Skolform | Vt 1930 | Vt 1940 | Vt 1948 | Vt 1930 | Vt 1940 | Vt 1948 | Vt 1930 | Vt 1940 | Vt 1948 | |||||||||
| Lärj. | % | Lärj. | % | Lärj. | % | Lärj. | % | Lärj. | % | Lärj. | % | Lärj. | % | Lärj. | % | Lärj. | % |
1. Huvud-former: |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
A, a ... | 115 741 | 23,1 | 102 303 | 26,1 | 105 093 | 29,9 | 157 426 | 94,3 | 140 733 | 92,0 | 184 445 | 91,2 | 273167 | 40,9 | 243 036 | 44,6 | 289 538 | 52,3 |
B 1, b . . | 194 201 | 38,7 | 168 808 | 43,0 | 164 754 | 46,8 | 3 656 | 2,2 | 3 394 | 2,2 | 5 076 | 2,5 | 197 857 | 29,6 | 172 202 | 31,6 | 169 830 | 30,6 |
B 2 ... . | 81 742 | 16,3 | 70 044 | 17,9 | 54 899 | 15,6 | 846 | 0,5 | 889 | 0,6 | 1030 | 0,6 | 82 588 | 12,4 | 70 933 | 13,0 | 55 929 | 10,1 |
B 3 ... . | 16861 | 3,4 | 18 283 | 4,7 | 15 599 | 4,4 | 124 | 0,1 | 94 | 0,1 | 190 | 0,1 | 16 985 | 2,5 | 18 377 | 3,4 | 15 789 | 2,9 |
2. Undantags-former . . | 92 363 | 18,4 | 32 105 | 8,2 | 10 711 | 3,n | 220 | 0,1 | — | — | — | — | 92 583 | 13,9 | 32 105 | 5,9 | 10711 | 1,9 |
3. Hjälp- och | 300 | 0,1 | 400 | 0,1 | 914 | 0,3 | 4 598 | 2,8 | 7 890 | 5,1 | 11 415 | 5,7 | 4 898 | 0,7 | 8 290 | 1,5 | 12 329 | 2,2 |
Summa | 501 208 | 100,0 | 391 943 | 100,0 | 351 970 | 100,0 | 166 870 | 100,0 | 153 000 | 100,0 | 202 156 | 100,0 | 668 078 | 100,0 | 544 943 | 100,0 | 554126 | 100,0 |
Anm. Vårterminen 1948 preliminära siffror.
<1
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
I städerna är A-formen sedan länge förhärskande, och ett allt fylligare
komplement av specialklasser av olika slag är under uppbyggnad. B-formerna
omfattade våren 1948 endast 3,1 procent av lärjungeantalet i städerna,
undantagsformer förekommo icke alls. På landsbygden kom åter
Bl-skolan främst med nära hälften av barnantalet. A-skolan omfattade
ungefär 30 procent av lärjungarna; B2-skolan med 15,6 procent av landsbygdslärjungarna
hade mindre betydelse. För riket i det hela omsluter de
för undervisningen gynnsammaste organisationsformerna — skolor av typerna
A och Bl samt hjälp- och specialklasserna — icke mindre än 85,i
procent av hela lärjungenumerären.
c. Fortsättningsskolan.
*
Enligt 1918 års stadga för fortsättningsskolan är denna skolas uppgift
att såsom praktisk ungdomsskola grundlägga och förbereda de ungas utbildning
för deras levnadsyrke och befordra deras framtida medborgerliga
duglighet, allt under det att den syftar till att vidga deras allmänna bildning
och främja deras sedliga utveckling.
Fortsättningsskolan är antingen yrkesbestämd eller allmän. För lärjungar,
som ha avgått från mindre folkskola eller avgått från folkskolan
utan att ha inhämtat det stadgade kunskapsmåttet, anordnas i viss utsträckning
särskilda skolor, s. k. ersättning sskolor. Lärjungeantalet i dessa
är dock numera obetydligt.
Läroämnena i den yrkesbestäirida fortsättningsskolan äro arbetskunskap,
medborgarkunskap och modersmålet och i den allmänna fortsättningsskolan
medborgarkunskap, modersmålet och naturkunnighet. I båda formerna
förekomma därjämte i viss utsträckning slöjd, trädgårdsskötsel och
gymnastik.
Undervisningen skall utgå från det arbetsliv och den omgivning i övrigt,
vari lärjungarna befinna sig, och i största utsträckning stödja sig på de
erfarenheter, dessa föra med sig från sitt praktiska arbete. Så långt möjligt
skall arbetet taga hänsyn till det egenartade i den övergångsålder, vari
lärjungarna befinna sig, och söka i fråga om både undervisning och uppfostran
tillgodose det behov av självständighet och självverksamhet, som
utmärker denna ålder. Då lärjungarna vid den tid de besöka fortsättningsskolan
ofta stå inför sitt yrkesval, böra de jämväl erhålla yrkesvägledning;
stadgan förutsätter, att skolan i samråd med arbetsförmedlingens
organ skall kunna medverka till att lärjungarna anställas inom de arbetsområden,
där de äga de bästa förutsättningarna.
För de yrkesbestämda skolorna upptager karaktärsämnet arbetskunskap
omkring hälften av arbetstiden. Undervisningen i detta ämne skall samlas
kring ett visst yrke eller en viss grupp av yrken. Den sysselsätter sig med
yrkets eller yrkesgruppens allmänna förutsättningar, dess teknik, råvaror
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
och arbetsprodukter, samt stödjande delar av andra ämnen, såsom naturkunnighet,
räkning, bokföring och fackritning, allt i den mån dessa äro av
betydelse för yrket, ävensom med yrkeshygien och arbetslagstiftning.
Undervisningen är vanligen mera en undervisning om yrket än i dess utövande,
men där förutsättningar finnas, kan även praktiskt arbete i skolverkstad
förekomma. Flickornas undervisning i hushållsgöromål skall, där
icke särskilda förhållanden föranleda undantag, vara förenad med arbete
i skolkök.
Fortsättningsskolstadgan ger ett klart företräde för den yrkesbestämda
skoltypen: varhelst de nödiga förutsättningarna äro till finnandes på en
ort, bör en sådan skola komma till stånd. Även den allmänna fortsättningsskolan
skall dock enligt stadgan hava praktisk läggning. I passande sammanhang
meddelas i denna skoltyp undervisning om ortens näringsförhållanden
och om olika yrken, bland annat som förberedelse för ungdomens
yrkesval. Naturkunnighetsundervisningen lämpas efter ortens arbetsliv
och får olika innehåll och utformning i industri- och jordbruksbygder. Lärjungarna
få öva sig med praktiska skrivelser och räkneuppgifter, blankettskrivning,
bokföring och självdeklaration. Vid utträdet ur fortsättningsskolan
kunna de ofta bevara sina skriftliga arbeten som formulärsamling
för framtida bruk.
Tab. 4. Lärjungeantalet i fortsättningsskolan åren 1930—48.
| Red | fl Ui > O | i n g s å r |
| ||
Skolform | 1930/31 | 1940/41 | 1947/48 | |||
| Lärj. | % | Lärj. | % | Lärj. | % |
Allmän fortsättningsskola. | 79 664 |
| 41 857 |
| 17 864 |
|
Städer ..................... | 5 414 | — | 2 631 | — | 2 890 | — |
Summa | 85 078 | 52,7 | 44 488 | 37,5 | 20 754 | 29,0 |
Yrkesbestämd fortsättningsskola. Landsbygd................... | 46 418 | _ | 57 612 | _ | 41 842 | _ |
Städer ..................... | 18 409 | — | 12 887 | — | 7 748 | — |
Summa | 64 827 | 40,1 | 70 499 | 59,5 | 49 590 | 69,2 |
Er sättnings skola. Landsbygd................... | 8 302 | _ | 1 820 | _ | 198 | _ |
Städer ..................... | 3 309 | — | 1 711 | — | 1052 | — |
Summa | 11611 | 7,2 | 3 531 | 3.0 | 1 250 | 1,8 |
Summa samtliga skoltyper | 161 516 | 100,0 | 118518 | 100,0 | 71 594 | 100,0 |
20
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
När riksdagen år 1918 fattade beslut om fortsättningsskolorna, var det
dess bestämda mening, att yrkessynpunkten borde tillgodoses i undervisningen
och att den yrkesbestämda fortsättningsskolan sålunda borde vara
målet för denna skoltyps utveckling. Svårigheten att anskaffa lämpliga
lärare och andra omständigheter kutide dock väntas hämma utvecklingen,
och man finge räkna med att den allmänna fortsättningsskolan en tid
framåt komme att erhålla en ganska stor utbredning.
Under hela 1920-talet var också mycket riktigt den allmänna fortsättningsskolan
den vanligaste organisationsformen. Efter hand har emellertid
allt större del av fortsättningsskolväsendet kunnat erhålla den yrkesbestämda
karaktär, som från början avsågs. I tabell 4 meddelas några
siffror, som äro ägnade att belysa utvecklingen under den senaste tjuguårsperioden.
Lärjungeantalet i fortsättningsskolorna visar under perioden en nedgång,
som förklaras genom minskningen av årskullarnas storlek, den allt
vanligare övergången till högre skolor och införandet av det sjunde folkskoleåret,
som ersätter fortsättningsskolans ena årskurs. Ännu redovisningsåret
1947/48 hade dock fortsättningsskolan över 70 000 lärjungar,
av vilka nära 50 000 i yrkesbestämda skolor.
Nästa tabell — tabell 5 — redogör för de yrkesbestämda fortsättningsskolornas
bindning till olika yrkesgrupper redovisningsåret 1944/45. För
den kvinnliga ungdomen dominerar gruppen husligt arbete, för den manliga
äro snickeri och träindustri samt jordbruk med binäringar de viktigaste
yrkesgrupperna. Vid jämförelse med tillgängligt äldre material är det påfallande,
huru snickerigruppen arbetat sig fram. Den omfattade år 1930
endast 3 792 lärjungar men 1940 11 216, vilket antal, trots den allmänna
nedgången av lärjungeantalet inom skolformen, höll sig ännu vid den tidpunkt
tabellen avser, då 11 270 lärjungar redovisades inom denna yrkesgrupp.
En annan detalj må nämnas: medan 1930 endast 18 pojkar fullgjorde
sin fortsättningsskolplikt i anslutning till husligt arbete, var detta
1944 fallet med icke mindre än 975. De 37 850 flickorna inom denna yrkesgrupp
utgjorde dock en stabil majoritet.
Eortsättningsskolplikten väckte första tiden rätt mycken opposition; det
såg till en tid ut, som om Kerschensteiners idé inte skulle hålla i praktiken.
När frågan om ett obligatoriskt sjunde folkskoleår kom upp till allvarlig
diskussion på 1930-talet, föreställde sig nog mången, att tiden vore inne
att samtidigt avskaffa fortsättningsskolan. Skälen för denna ståndpunkt
utvecklades av dåvarande departementschefen i direktiven för 1934 års
folkskolesakkunniga; han ville dock icke betaga de sakkunniga rätten att
överväga något alternativ, som innebure ett bevarande av det mest värdefulla
i fortsättningsskolan i form av en kortare påbyggnad på folkskolan,
obligatorisk eller frivillig. De sakkunniga föreslogo emellertid, att även
efter sjunde skolårets införande en fristående fortsättningskolkurs om
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
21
Tab. 5. De yrkesbestämda fortsättningsskoloma redovisningsåret
19U/45.
Arbetskunskapens art | Antal lärjungar | ||
Gossar | Flickor | Summa | |
Landsbygd. |
|
|
|
Jordbruk med binäringar.............. | 6 828 | 720 | 7 548 |
Fiske och sjöfart................... | 277 | — | 277 |
Bergsbruk och järnhantering............ | 122 | — | 122 |
Metallindustri och metallslöjd............ | 640 | — | 640 |
Elektroteknisk industri................ | 30 | — | 30 |
Snickeri och träindustri............... | 9 512 | — | 9 512 |
Trämasse- och pappersindustri........... | 171 | — | 171 |
Kvinnligt beklädnadsyrke.............. | — | 100 | 100 |
Skomakeri....................... | 73 | — | 73 |
Handel......................... | 377 | 61 | 438 |
Husligt arbete..................... | 735 | 32 840 | 33 575 |
Summa | 18 765 | 33 721 | 52 486 |
Städer. |
|
|
|
Jordbruk med binäringar.............. | 19 | 13 | 32 |
Fiske och sjöfart................... | 28 | — | 28 |
Bergsbruk och järnhantering............ | 156 | — | 156 |
Metallindustri och metallslöjd ........... | 1 362 | — | 1382 |
Elektroteknisk industri................ | 648 | — | 648 |
Snickeri och träindustri............... | 1758 | — | 1 758 |
Trämasse- och pappersindustri........... | 37 | — | 37 |
Kvinnligt beklädnadsyrke.............. | — | 393 | 393 |
Skomakeri....................... | 23 | — | 23 |
Bokbinderi....................... | 26 | — | 26 |
Handel......................... | 1306 | 499 | 1 805 |
Husligt arbete..................... | 240 | 5 010 | 5 250 |
Summa | 5 603 | 5 915 | 11 518 |
Ilela riket. |
|
|
|
Yrkesbestämda.................... | 24 368 | 39 636 | 64 004 |
Allmänna och yrkesbestämda............ | 46 332 | 44 318 | 90 650 |
minst 180 timmar skulle vara obligatorisk. När ärendet i februari 1936
anmäldes för Kungl. Maj:t, fäste departementschefen uppmärksamheten
på att under remissgången de hörda myndigheterna betonat, att fortsättningsskolan
år från år i ökad grad tillvunnit sig föräldrarnas förtroende,
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
särskilt då den yrkesbestämda fortsättningsskolan. Med hänsyn till de
sakligt vägande skäl, som förebragts till förmån för fortsättningsskolans
bibehållande, och myndigheternas praktiskt taget enhälliga uppslutning
kring fortsättningsskolan fann han sig böra frångå den ståndpunkt, han
antytt i direktiven.
Det torde numera sällan ifrågasättas att avskaffa fortsättningsskolorna
annat än i den mån deras uppgifter övertagas av andra skolformer för
ifrågavarande åldersstadium. Den tanke, som låg bakom 1918 års riksdagsbeslut
om en praktiskt lagd ungdomsskola som förberedelse för yrkesvalet
och yrkesverksamheten, har bevarat sin livsduglighet, även om formerna
för dess realiserande i framtiden kunna bli andra än nu.
d. Lärlingsskolan.
Lärlingsskolan intager på sätt och vis en mellanställning mellan folkundervisningens
obligatoriska skolor och yrkesundervisningens frivilliga: den
kan genom beslut av vederbörande kommun göras obligatorisk för vissa
grupper av minderåriga. Skolplikten skall dock alltid upphöra, när lärjunge
fyllt 18 år.
Lärlingsskolan är en praktisk ungdomsskola, tillhörande yrkesundervisningen.
Den är avsedd för ungdom, som avslutat fortsättningsskolan och
arbetar i hantverk, industri, handel eller husligt arbete, men i vissa fall
kan inträde medgivas utan att fortsättningsskolplikten är fullgjord, och
lärlingsskolan ersätter då för eleven kursen i fortsättningsskola. I lärlingsskolan
inhämtar lärlingen teoretiska kunskaper för sitt yrke parallellt med
att han genom arbetet i yrket förvärvar den praktiska yrkesfärdigheten.
Undervisningen fördelas på två årskurser med ett läsår om 8 eller högst 9
månader och en undervisningstid av i regel 8—12 timmar i veckan. Skolarbetet
förlägges till aftnarna eller eljest så, att skolgången icke inkräktar
på arbetstiden i yrket. Undervisningen är avgiftsfri. Lärjungarna inträda
vanligen i skolan i 15-årsåldern eller något år därefter.
Eleverna skola enligt 1921 års yrkesskolstadga sammanföras i yrkesavdelningar,
var och en ansluten till ett visst yrke. Om antalet elever tillhörande
samma yrke understiger fem, kunna blandade avdelningar upprättas.
Läroämnena växla, allteftersom lärjungarna tillhöra olika hantverk
och industrier, handel eller husligt arbete. Kursen skall alltid begränsas till
ett fåtal för yrket centrala ämnen, vartill kunna komma frivilliga ämnen;
i vissa fall omfattar undervisningen i yrkeslära även praktiskt yrkesarbete.
Av varje läroämne medtages endast det som kan underlätta det praktiska
yrkesarbetets rätta utförande eller göra dess detaljer mera begripliga.
Undervisningen bör överhuvud läggas så, att den befrämjar intresset för
yrkesarbetet och därigenom höjer arbetsglädjen och ökar yrkesarbetets
socialt fostrande värde.
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Om arbetet i lärlingsskolan yttrar 1946 års skolkommission i sitt principbetänkande
(SOU 1948:27):
»På en del orter, där man inrättat lärlingsskolor, har det visat sig svårt
att förmå lärlingar och andra yngre arbetare att i önskvärd utsträckning
deltaga i undervisningen, emedan det stora lektionsantalet per vecka., som
1 regel kommer utöver elevernas ordinarie arbetstid i förvärvsarbetet, verkat
avskräckande. För en ung människa, som har fullt arbete i näringslivet
med upp till 48 timmars arbetsvecka, måste det nämligen vara en verklig
kraftinsats att fullgöra 8—12 timmars kvällsarbete per vecka i teoretiska
studier i lärlingsskolan. Ovannämnda förhållanden torde bland annat ha
varit orsak till att lärlingsskolan, sådan den utformades av 1918 års riksdag,
visat sig svår att upprätthålla.» (S. 215.)
Antalet lärjungar uppgick läsåret 1947—48 endast till 1 768. Inräknas
även sådana, som blott deltaga i frivilliga ämnen, kommer man upp till
2 217 kursdeltagare, varav 1 499 i första och 718 i andra årskursen. De
fördelade sig efter yrkesgrupper med 57,0 procent på industri och hantverk,
37,8 procent på handel och 5,2 procent på husligt arbete. Skolplikt har i
praktiken sällan förekommit.
Lärlingsskolan i dess ursprungliga form har småningom trätt tillbaka för
mera begränsade lärlingskurser. Någon allmän föreskrift om dessa kursers
omfattning finnes icke. I regel kan det ordnas så, att deltagarna endast
behöva engagera sig för fyra timmar i veckan, varav två kunna falla inom
något biämne som svenska eller räkning. Deltagarna kunna med rätt stor
frihet välja bland de ämnen undervisningsplanen upptager och kombinera
ihop en ämnesgrupp, som ''de anse lämplig. Kurserna göras stundom tillgängliga
även för ungdom, som ännu icke har fått stadigvarande anställning
i något yrke. Avgifter kunna upptagas av kursdeltagarna.
Vid lärlingsskolorna förekomma också »kurser för äldre», d. v. s. för
arbetare, som fyllt 18 år och alltså icke längre äro att anse som minderåriga.
Elevantalet i lärlingskurserna (utan dubbelräkning) var läsåret 1947
—48 25 677 och i kurserna för äldre 31 860. Rätt många deltogo i mer än
en kurs. Av de tre huvudgrupperna, industri och hantverk, handel och hus -ligt arbete, var den första starkast representerad i de egentliga lärlingskurserna,
den sista i kurserna för äldre.
e. De högre skolorna.
Organisation och lärjungeantal.
Bland de högre skolor, som mottaga lärjungar i skolplikt^ ålder, är
realskolan den viktigaste. Andra hithörande skolor äro de kommunala
mcllanskolorna, de leommunala flickskolorna, de lwgre folkskolorna, de
praktiska mellanskolorna och olika former av privatläroverk.
24
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
Rikets allmänna läroverk äro dels högre allmänna läroverk, som förutom
realskola omfatta gymnasium, dels fristående realskolor. De allra flesta
äro samläroverk, men i de större städerna finnas även läroverk avsedda
endast för gossar eller endast för flickor. Antalet högre allmänna läroverk
är för närvarande 67 och antalet fristående realskolor 152. Enligt läroverksstadgan
kan ännu en läroverkstyp förekomma, kallad lyceum. De
efter 1927 års skolreform upprättade lyceilinjerna visade dock ringa dragningskraft
och äro numera nedlagda.
Realskolans anknytning till folkskolan är sedan 1928 dubbel: den har
en femårig kurs, som bygger på fjärde, och en fyraårig, som bygger på
sjätte klassen av folkskolans huvudformer. För närvarande äro båda linjerna
representerade vid 65 läroverk, endast den fyraåriga vid 139 läroverk
och endast den femåriga vid 15. Läsårets längd är 38 veckor förutom
tiden för inträdes- och flyttningsprövningar.
Skoltypens huvudform är en allmän utbildningslinje, som förekommer
vid alla realskolor, vare sig de äro fristående eller ingå i läroverk med
gymnasium. Därjämte finnas vid 42 läroverk inbyggda praktiska linjer,
i regel handelslinjer. De inbyggda linjerna omfatta två årskurser och äro
parallella med realskolans båda högsta klasser.
Lärjungeantalet utgjorde hösten 1948 på femårig linje 28 903, på fyraårig
linje 30 114 och på de inbyggda praktiska linjerna 799.
Realskolan har enligt läroverksstadgan till ändamål att utöver omfånget
för folkskolans verksamhet meddela allmän medborgerlig bildning. På de
praktiska linjerna meddelas därjämte på visst yrke eller viss yrkesgrupp
inriktad praktisk utbildning.
Undervisningen skall avse en harmonisk utveckling av lärjungarnas
anlag, eftersträva att väcka deras arbetshåg och utveckla deras förmåga
till självverksamhet. Läraren skall i sin undervisning använda de metoder,
som bäst främja detta syfte på samma gång som de lämpa sig för hans
egen läggning och de olika ämnenas beskaffenhet. Största möjliga del av
arbetet skall förläggas till skolan. Hemskrivningar förekomma numera på
realskolestadiet endast i modersmålet.
Om arbetet inom realskolan yttrar 191+0 års skolutredning i sitt betänkande
rörande realskolan (SOU 1945:61):
»Med avseende på anlagsart och intresseinriktning samt individuell
arbetstakt förete lärjungarna stora olikheter. Somliga ha en mångsidig
begåvning med stora förutsättningar för både teoretiska studier och praktiskt
arbete, andra äro mera ensidigt lagda åt det teoretiska eller praktiska
hållet och en tredje grupp slutligen visar sig tämligen håglös och har svårt
att göra sig gällande på något område. Vissa lärjungar tillgodogöra sig lätt
och med stort intresse skolans kunskapsinnehåll och ha lätt för att minnas
och kombinera inlärda fakta. Andra arbeta långsammare och snarast med
olust på dessa teoretiska områden, ha mindre förmåga att ordna och knyta
tillsammans vad de läst och glömma därför fort vad de inhämtat. Lär
-
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
jungar av denna senare typ få icke försummas. Skolan bör tvärtom göra
allt som står i dess makt för att väcka deras bildningshåg och ge dem den
andliga utrustning, som icke heller de utan skada kunna undvara. Alla,
som icke alldeles sakna förutsättningar därför, böra meddelas en allmänbildning,
som svarar mot de individuella och medborgerliga behov, vilka
måste anses ofrånkomliga i ett modernt demokratiskt samhälle. Men skälig
hänsyn bör tagas till de ungas olika utvecklingstempo och begåvningsriktning,
och bildningsinnehållet bör få olika både omfattning och karaktär
för olika lärjungekategorier. För ''de mindre teoretiskt lagda måste också
det teoretiska bildningsinnehållet få avsevärt mindre omfattning, det måste
meddelas i långsammare tempo och i närmare anslutning till övningar av
praktisk art; konkretionen och åskådligheten kan här ofta icke bli för stor.
Praktiskt arbete bör för dem särskilt på högre stadier i större omfattning
omväxla med teoretiskt.» (IV: 3 s. 36.)
Obligatoriska läroämnen på realskolans allmänna linje äro kristendomskunskap,
modersmålet, engelska, tyska, historia med samhällslära, geografi,
matematik, biologi med hälsolära, fysik och kemi. Engelska inträder som
första främmande språk, tyska som andra. I de båda högsta klasserna meddelas
undervisning även i franska; detta ämne är frivilligt, men det tillvälj
es av mer än två tredjedelar av lärjungarna, och kunskaper i ämnet
fordras för inträde i gymnasiet. Efter anmälan av målsman äger lärjunge
i någon av de båda högsta klasserna rätt att bliva helt eller delvis befriad
från undervisningen i matematik.
Realskolans övningsämnen äro välskrivning, teckning, musik, gymnastik
med lek och idrott, slöjd och hushållsgöromål. Undervisning i manlig
slöjd meddelas dock för närvarande endast vid 143 och i hushållsgöromål
vid 109 läroverk. Om lärjunge med hänsyn till kommunikationerna eller
av annan anledning är i behov av lättnad i arbetsbördan, kan han erhålla
befrielse från någon del av undervisningen i övningsämnen.
Enligt denna dag utfärdad kungörelse skall undervisningstiden per vecka
i realskolan minskas, varvid studiet av franskan uppskjutes ett år. Beskärningen
gäller huvudsakligen läroämnena. Manlig slöjd och hushållsgöromål
erhålla däremot fastare ställning, och det senare ämnet utvidgas
med en kurs i hemkunskap, som skall vara obligatorisk för både gossar och
flickor. Där omständigheterna det medgiva, skola även gossar kunna deltaga
i den praktiska undervisningen i hushållsgöromål.
De inbyggda praktiska linjerna förekomma mestadels på mindre orter,
där upprättande av praktisk mellanskola icke kan komma i fråga. Jag
återkommer till dessa linjer i samband med den redogörelse för sistnämnda
skolform, som jag i det följande kommer att lämna.
För lärjungarna i högsta klassen på allmän linje anordnas vid vårterminens
slut realexamen. Denna innefattar skriftliga prov i modersmålet, engelska,
tyska och matematik, men examinanden är endast skyldig deltaga i provet
i modersmålet och två av de övriga proven. Den muntliga examen omfattar
förhör i fyra läroämnen. För lärjungar å praktisk linje anordnas på
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
samma sätt i högsta klassen en praktisk realexamen. Totalantalet vid olika
skolformer och av privatister avlagda allmänna realexamina uppgick år
1948 till 8 668, därav 5 977 vid allmänna läroverk, och totalantalet praktiska
realexamina till 1 307, varav 356 vid allmänna läroverk.
Vid de allmänna läroverken har antalet underkända i realexamen vårterminerna
1944—48 hållit sig inom gränserna 5,8—9,2 procent med omkring
0,9 procent i den muntliga examen. Genomsnittsåldern för de godkända
lärjungarna var vårterminen 1948 16,9 år.
Även vid de allmänna läroverken och jämförliga läroanstalter kunna i
viss utsträckning jörstärkningsåtgärder vidtagas. För närvarande kunna
klasser med mer än 20 lärjungar delas i två undervisningsavdelningar en
timme i veckan första året klassen läser något av de tre främmande språken,
engelska, tyska och franska. En motsvarande anordning vid undervisningen
i modersmålet är förutsedd i läroverksstadgan men kan för närvarande
till följd av lärarbristen icke praktiseras i avsedd utsträckning.
Lärjungarna erlägga terminsavgifter till läroverkets kassor med belopp,
som variera från läroverk till läroverk men vanligen för fullt betalande
hålla sig vid 40 å 50 kronor. Avgifterna till statsverket och de särskilda
examensavgifterna äro sedan några år avskaffade.
De kommunala mellanskolorna representera samma allmänna skoltyp
som de fyraåriga realskolorna. Tim- och kursplanerna äro identiskt lika.
Vad som skiljer är skolans ställning i administrativt och ekonomiskt hänseende.
Bland annat skall undervisningen vara avgiftsfri, såvida icke annorlunda
bestämmes i skolans reglemente. Höstterminen 1947 upptogo dock
drygt tre fjärdedelar av de kommunala mellanskolorna terminsavgifter av
lärjungar, som icke tillhörde skolans område, och mer än hälften jämväl av
lärjungar tillhörande skolområdet. Beloppen voro för fullt betalande lärjungar
i regel av samma storleksordning som vid de allmänna läroverken.
I de större städerna var undervisningen avgiftsfri.
Enligt beslut av 1944 års riksdag ha under senare år ett stort antal kommunala
mellanskolor förstatligats. Omorganisationen är avslutad i fråga
om 61 mellanskolor och pågår vid 14. Nya kommunala mellanskolor tillkomma
dock ständigt genom omorganisation av högre folkskolor. För närvarande
är antalet kommunala mellanskolor 32. Lärjungeantalet vid de
kommunala mellanskolorna uppgick höstterminen 1948 till 4 470 och antalet
lärjungar, som vårterminen 1949 avlade realexamen, till 1 390. Det i
förhållande till lärjungeantalet relativt stora antalet avlagda examina får
ses mot bakgrunden av den pågående omorgansiationen av vissa skolor;
för en grupp av skolor hörde sålunda våren 1949 de tre lägsta klasserna till
den statliga samrealskolan och endast högsta klassen till den under avveckling
varande kommunala mellanskolan.
De kommunala flickskolorna ha enligt den år 1928 utfärdade stadgan till
ändamål att bereda kvinnliga lärjungar tillfälle till inhämtande av ett
27
Kungl. May.ts ''proposition nr 70.
högre mått av allmän medborgerlig bildning med hänsyn tagen till den
kvinnliga ungdomens egenart samt att därvid tillika i större eller mindre
utsträckning förbereda lärjungarna för praktisk verksamhet, särskilt inom
hemmets område.
Liksom de allmänna läroverken ha de kommunala flickskolorna dubbel
anknytning till folkskolan. Flickskolans sjuårskurs bygger på fjärde klassen
av folkskolan i denna skolas huvudformer, dess sexårskurs på folkskolans
sjätte klass. Vanligen undervisas den sexåriga linjen gemensamt med de
sex högsta klasserna av den sjuåriga; i första klassen erhåller dock den sexåriga
linjen separat undervisning i engelska. Om lärjungar anmäla sig,
skola båda kurserna finnas vid varje kommunal flickskola. Läsåret har
samma längd som vid de allmänna läroverken.
Antalet kommunala flickskolor är för närvarande 47. Höstterminen 1948
uppgick lärjungeantalet på den sjuåriga linjen till 15 017 och på den sexåriga
till 1 237.
Den kommunala flickskolans lägre stadium utgöres av sjuårskursens fem
lägsta och sexårskursens fyra lägsta klasser. Skolans två högsta klasser
bilda dess högre stadium, som är differentierat efter mönstret av gymnasiets
högsta ringar. Inom det högre stadiet finnes även en praktisk linje,
som dock har ringa anslutning. Höstterminen 1948 var lärjungeantalet på
det lägre stadiet 13 364 och på det högre stadiet 2 890, varav 67 på praktisk
linje.
Undervisningsämnena på det lägre stadiet äro desamma som i realskolan.
Engelska är första främmande språk. I regel inträder tyska som andra
språk och franska som frivilligt tredje språk med början i högsta klassen
av det lägre stadiet. Tre kommunala flickskolor i Göteborg ha dock även
avdelningar med franska som andra och tyska som tredje språk.
På det högre stadiet inträda som nya obligatoriska ämnen hälsolära och
ekonomilära och som tillvalsämne på den teoretiska linjen psykologi. De
vanligaste tillvalsämnena äro språk och matematik. Den praktiska linjens
schema upptager en rad praktiskt husliga ämnen: sömnad, vävning, hushållsgöromål
och barnavård.
Undervisningen skall liksom i realskolan syfta till en harmonisk utveckling
av lärjungarnas anlag och förmögenheter, väcka deras arbetshag och
främja deras självverksamhet. Vid sidan av den egentliga klassundervisningen
må arbetet jämväl så anordnas, att grupper av lärjungar få sig
gemensamma uppgifter förelagda. Därjämte böra lärjungarna i man av
fortskridande utveckling erhålla individuella arbetsuppgifter, lämpade
efter deras olika anlag och intressen. Dessa böra väljas så, att de utveckla
lärjungarnas förmåga att på egen hand planlägga och bedriva ett arbete
under utnyttjande av de kunskapskällor som sta till buds; bland annat
böra lärjungarna för fullgörandet av sina uppgifter hänvisas till lämpliga
arbeten i skolans bibliotek.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Den som avgår från den teoretiska linjen efter att ha inhämtat lärokursen
i dess helhet, erhåller avgångsbetyg, som medför s. k. normalslcolekompetens.
År 1947 erhöllo 1 288 flickor normalskolekompetens efter avslutad
kurs vid kommunal flickskola. Samma läsår erhöllo 41 flickor avgångsbetyg
från den praktiska linjen. Genomsnittsåldern vid avgången från
flickskolan torde ligga ungefär vid 18,1 år.
Flickskolans studiegång utmärkes av ett långsammare arbetstempo och
på grund härav även av en gynnsammare flyttningsfrekvens än realskolans.
Övergången till fyraårigt gymnasium, som i den femåriga realskolan
sker efter fjärde klassen, äger för lärjungar från flickskolorna vanligen rum
efter femte klassen; de måste därvid tentera i matematik och kemi. Övergången
till treårigt gymnasium sker vanligen efter sjätte klassen. Även då
krävas tentamina, till en del dock beroende av vilka ämnen lärjungen tillvalt
i sjätte klassen. Drygt fjärdedelen av de flickor, som genomgått flickskolans
lägre stadium, torde förr eller senare övergå till gymnasium.
Liksom vid de kommunala mellanskolorna skall undervisningen vara
avgiftsfri, såvida ej annorlunda bestämmes i skolans reglemente. Ännu
höstterminen 1946 upptogo dock alla kommunala flickskolor, utom två,
terminsavgifter med belopp, som i allmänhet varierade mellan 40 och 60
kronor för fullt betalande lärjungar. Skillnad får icke göras mellan lärjungar,
som tillhöra skolområdet, och utsocknes lärjungar.
Den högre folkskolan är en relativt gammal skoltyp, beslutad redan av
1858 års riksdag. Dess uppgift var från början att åt begåvade barn ur
»arbetsklassen» bereda tillfälle att för framtida självstudier inhämta behövliga
förkunskaper. Riksdagen framhöll dock, att barnen icke genom skolan
finge ryckas ur sina vanliga levnadsförhållanden eller för mycket avhållas
från en för framtida arbetsduglighet nödvändig ihärdighet i kroppsarbete.
En reminiscens av skoltypens förhistoria finnes alltjämt i stadgan för högre
folkskolor, där det heter, att den högre folkskolan, såsom överbyggnad till
den egentliga folkskolan, skall bereda sina lärjungar tillfälle att inhämta
ett högre mått av allmänt medborgerlig eller praktisk bildning, »utan att
de unga därigenom dragas från sina vanliga levnadsförhållanden eller nödig
övning i praktiskt arbete».
Den högre folkskolan kan liksom fortsättningsskolan antingen vara allmän
eller yrkesbestämd. Den omfattar högst fyra ettåriga klasser. Läsårets
längd skall vara minst 36 veckor men är i synnerhet i de fyraklassiga
skolorna vanligen ett par veckor längre.
De ämnen, vari undervisning meddelas, böra begränsas till sådana, som
äro för praktiska ungdomsskolor särskilt lämpliga; dock skall bland dem
i varje fall upptagas modersmålet och i yrkesbestämda skolor även ett eller
flera yrkesämnen.
Den högre folkskolan har i sin ursprungliga form aldrig haft något stort
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
lärjungeantal. Dess historiska betydelse kan dock icke räknas efter lärjungenumerären.
Den allmänna högre folkskolan har nämligen förberett
marken för den kommunala mellanskolan och den yrkesbestämda för den
praktiska mellanskolan.
Den ursprungliga högre folkskolan motsvaras i våra dagar närmast av
7 tvåklassiga allmänna skolor och 15 två- eller treklassiga yrkesbestämda
skolor. Lärjungeantalet i de nämnda allmänna skolorna var höstterminen
1948 endast 191 och i de yrkesbestämda 1 408, fördelade med 290 lärjungar
på handelslinje, 113 på jordbrukslinje, 786 på hushållslinje och 217 på
teknisk linje.
Därjämte finnas 37 fyraklassiga allmänna högre folkskolor. Dessa skolor
följa i allt väsentligt den fyraåriga realskolans undervisningsplan och förbereda
sina lärjungar att avlägga realexamen som privatister. Sedan skolan
blivit fullt utbyggd och den första årskullen lärjungar undergått realexamen,
brukar framställning göras om skolans ombildning till kommunal
mellanskola. Under åren 1947—1949 ha salunda 10 skolor av detta slag
ombildats till kommunala mellanskolor men samtidigt 15 nya upprättats i
mindre tätorter. De fyraklassiga allmänna högre folkskolorna torde därför,
ehuru formellt examensfria skolor, i regel vara att anse som kortvariga
övergångsformer till examensskolor av realskoletyp. Lärjungeantalet höstterminen
1948 var 2 762.
Även en del av de yrkesbestämda högre folkskolorna äro övergångsstadier
till närmast högre skoltyp, den praktiska mellanskolan. Under åren
1947—1949 ombildades 3 sådana skolor till praktiska mellanskolor. Vid
en dylik omorganisation bruka dock ofta vissa linjer, särskilt hushallslinjerna,
bibehållas oförändrade med ett lägre antal klasser och bilda då
organisatoriskt en högre folkskola under samma ledning som den praktiska
mellanskolan.
Undervisningen var höstterminen 1946 avgiftsfri för lärjungar tillhörande
skolområdet vid omkring två tredjedelar av de högre folkskolorna.
För de praktiska mellanskolorna gäller alltjämt i tillämpliga delar samma
stadga som för de högre folkskolorna, men särskilda bestämmelser äro utfärdade
rörande lärjungarnas intagning, flyttning och examina.
Räknar man som en enda skola de praktiska mellanskolor, som ha gemensam
rektor och styrelse, är antalet praktiska mellanskolor för närvarande
18 med ett sammanlagt lärjungeantal av 7 103 höstterminen 1948. De äro
samtliga fyraklassiga. Lärjungarna äro vanliven fördelade på handelslinjer,
tekniska linjer och hushållslinjer. I Stockholm, Göteborg, Hälsingborg, Örebro,
Borås och Kalmar äro alla tre linjerna representerade. Vid tekniska
mellanskolan i Stockholm finnes utom den vanliga maskintekniska linjen
även en kemisk-teknisk, vid mellanskolan i Nacka utom handelslinje även
30
Kungl. Majrts ''proposition nr 70.
en allmän linje. Liksom på läroverkens inbyggda linjer avslutas studierna
med praktisk realexamen.
Lärjungarnas fördelning på olika slag av praktiska linjer framgår av
följande tabell, som även innehåller uppgifter om läroverkens inbyggda
linjer. Tabellen avser förhållandena höstterminen 1948 enligt uppgifter
från skolöverstyrelsens statistiska avdelning.
Tab. 6. Lärjungeantalet vid de praktiska mellanskolorna och inbyggda
praktiska linjer höstterminen 1948.
Linje | Praktiska mellanskolor | Inbygggda linjer |
Handelslinje....................... | 3 903 | 725 |
Teknisk linje.................... | 1977 | 71 |
därav 25 på lcemisk-teknisk linje | ||
Hushållslinje..................... | 1 047 | 3 |
Summa | 6 927 | 799 |
Härtill kommer 176 lärjungar på allmänna linjen vid mellanskolan i Nacka.
Ämnesuppsättning och timfördelning kunna något variera, men i stort
sett representera de tre huvudlinjerna tämligen väl utexperimenterade
typer, som i sina huvuddrag återkomma icke blott vid de praktiska mellanskoloma
utan även i realskolans inbyggda linjer.
På handelslinjerna undervisas utom i realskolans läroämnen i bokföring,
affärskorrespondens och annat kontorsarbete, handelslära och handelsrätt
samt stenografi och maskinskrivning. Handelsräkning kan vara särskilt
ämne men inlägges vid vissa skolor i ämnet matematik som särskild undervisningsgren.
Varukännedom kombineras vanligen på samma sätt med geografi
eller kemi. Vid en och annan skola förekommer även inköps- och försäljningsteknik.
Undervisning i franska är betydligt sällsyntare än på
realskolans allmänna linje. I teckningen få textning och välskrivning större
utrymme än i realskolan.
För de tekniska linjerna är ämnesgruppen matematik, fysik, kemi av
särskild vikt. I övrigt kännetecknas linjen av de tekniskt orienterade ämnena
maskin- och byggnadslära, ritteknik och verkstadsarbete. Mindre
ämnen äro mekanik med hållfasthetslära, teknisk varukännedom och industriell
ekonomi. Undervisning i franska förekommer icke och undervisning
i biologi endast vid en del av skolorna.
På hushållslinjema upptager schemat realskolans vanliga läroämnen med
särskilt höga timtal för sömnad och hushållsgöromål. Stundom ges därjämte
mindre omfattande kurser i barnavård och hemsjukvård.
Utrymmet för estetiska ämnen är vid de praktiska mellanskolorna och på
läroverkens inbyggda linjer i det hela mindre än i realskolan. Undervisning
Kungl. Maj.ts proposition nr 70. 31
i gymnastik med lek och idrott är obligatorisk vid samtliga praktiska mellanskolor.
Praktisk realexamen är icke mindre krävande än den allmänna realexamen.
På handelslinjerna utföras praktiska examensarbeten i bokföring
och stenografi och obligatoriska skriftliga prov i modersmålet, tyska och
engelska, på de tekniska linjerna examensarbeten i maskin- och byggnadslära
och i mekaniskt verkstadsarbete samt skriftliga prov i modersmålet,
fysik och ett främmande språk, på hushållslinjerna examensarbeten i hushållsgöromål
och sömnad samt skriftliga prov i samma ämnen som i den
allmänna realexamen. Den i höstas utfärdade timplanen för realskolan
förutsätter emellertid, att en minskning av examensprovens antal skall ske.
Den muntliga examen omfattar liksom på den allmänna linjen korta förhör
i fyra ämnen. Antalet lärjungar, som år 1948 avlade praktisk realexamen
vid dessa skolor, var 933. Kuggningsprocenten i praktisk realexamen
har vårterminerna 1944—48 legat inom gränserna 4,5—9,4 procent
med omkring 0,6 procent i den muntliga examen. Lärjungarnas genomsnittsålder
vid examens avläggande var vårterminen 1948 17,i år.
Undervisningen i de praktiska mellanskolorna är överallt avgiftsfri för
lärjungar tillhörande skolområdet, men flertalet skolor upptaga måttliga
avgifter av främmande lärjungar.
De privatläroverk, som arbeta med ungdom i skolpliktsåldern, skilja sig
i regel icke alltför mycket från motsvarande statliga och kommunala skolor
vad lärogång och klassindelning beträffar. En del av dem komplettera det
offentliga skolväsendet på orter, där staten icke tillhandahåller undervisning
av ifrågavarande slag eller där platstillgången är otillräcklig. Andra
äro internatläroverk, som bland annat mottaga utlandssvenskars barn,
landsbygdsbam och barn med speciella familjeförhållanden. Ett par privatläroverk
ha snabbare studiegång än statsläroverken och vända sig särskilt
till något äldre, begåvad och ambitiös ungdom, som av olika skäl måste
påskynda studierna. Man brukar särskilja tre typer av privatläroverk,
nämligen högre goss- och samskolor, som ha realskolor med vanligen fyraeller
femårig lärogång i kombination med gymnasium, enskilda mellanskolor,
som ha fyraårig realskola, och enskilda högre flickskolor, vilka leda
fram till normalskolekompetens, realexamen eller studentexamen. Bland de
statsunderstödda privatskolorna befinner sig även en skola, Höglandsskolan,
som bereder möjlighet för manlig ungdom att erhålla normalskolekompetens.
Höstterminen 1948 besöktes de under skolöverstyrelsens inseende stående
privatläroverken av 2 909 lärjungar på linjer, som närmast äro att
jämföra med den femåriga realskolan, 898 lärjungar på linjer, jämförliga
med den fyraåriga realskolan, och 1 329 lärjungar på linjer av flickskoletyp.
Kalenderåret 1948 avlade 233 lärjungar realexamen, och 161, varav
8 pojkar och 153 flickor, erhöllo normalskolekompetens.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Terminsavgifterna skifta men kunna för fullt betalande lärjungar vara
rätt avsevärda. Enligt en av 1944 års lönekommitté för privatläroverken
lämnad sammanställning varierade läsåret 1947—48 terminsavgifterna vid
de statsunderstödda privatläroverken mellan 20 och 300 kronor på realoch
flickskolestadiet och mellan 120 och 350 kronor på gymnasialstadiet,
internatavgifter oberäknade. Vid en av skolorna — Fjellstedtska skolan i
Uppsala — var undervisningen avgiftsfri.
Lärjungeklientelet.
De högre skolornas faktiska roll i samhällslivet framstår fylligare och
påtagligare, om stadgornas allmänna bestämmelser om skolornas ändamål
kompletteras med uppgifter rörande lärjungerekryteringen.
Det högre skolväsendet i vårt land har länge ensidigt tillgodosett den
manliga ungdomens utbildning. Härutinnan har emellertid under de senaste
årtiondena en genomgripande ändring skett. Flertalet högre läroanstalter
äro numera öppna för kvinnlig ungdom, och dessutom ha flickorna sin egen
traditionsrika skolform i den högre kommunala eller enskilda flickskolan.
1927 års skolreform, varigenom flertalet av de allmänna läroverken öppnades
för flickor, var ett led i denna utveckling, men utvecklingen hade
börjat betydligt tidigare och på 1920-talet redan hunnit rätt långt. Det
totala antalet flickor i högre skolor för det åldersstadium, varom nu är
fråga, översteg i själva verket redan vid tiden för skolreformen antalet
gossar på samma stadium. Skillnaden kan endast delvis förklaras med att
de speciella flickskolorna behålla sina lärjungar ett större antal år än realskolor
och mellanskolor. Utvecklingen belyses närmare av nästa tabell, som
på samma gång ger en föreställning om det högre skolväsendets snabba tillväxt.
Den avser skolor, som bibringa lärjungarna ett med realskolekursen
någorlunda jämförligt kunskapsmått; gymnasieklasser och fristående gymnasiala
skolformer äro således ej medräknade, icke heller de förberedande
klasserna i vissa privatskolor.
På de allmänna läroverkens realskolestadium dominera alltjämt pojkarna,
ehuru icke alls i samma grad som förr; att den manliga ungdomen
vid denna skolform behållit majoriteten, beror säkerligen främst på att i
de större läroverksstäderna flickorna ha fritt val mellan läroverk och högre
flickskola och i rätt stor utsträckning föredraga den senare skolformen.
Intressant är att lägga märke till den särskilt vissa tider påfallande stora
majoriteten av kvinnliga lärjungar i de praktiska skolformerna och även
i de kommunala mellanskoloma. Handelslinjerna ha alltid utövat större
dragningskraft på den kvinnliga ungdomen än på den manliga.
Om man tidigare kunnat tala om att skolväsendet genom sin konstruktion
missgynnat flickorna, är detta i varje fall numera i stort sett icke
fallet. Detta utesluter givetvis icke, att på en eller annan ort ojämnheter
fortfarande kunna finnas. I vissa städer, där planerade flickrealskolor icke
Kungl. Majds proposition nr 70. 33
Tab. 7. Lärjungeantalet i de högre skolorna åren 1928—1948.
Skolform | Ht 1928 1 | Ht 1933 | Ht 1938 | Ht 1943 | Ht 1948 | |||||
g- | fl. | g- | fl. | g- | fl. | g- | fl. | g- | fl. | |
Allmänna läroverk | 18 986 | 2 407 | 22 468 | 10 298 | 24 561 | 13113 | 25 308 | 15 843 | 34 217 | 25 801 |
Kommunala mellan-skolor....... | 4 272 | 4 867 | 3 462 | 4 310 | 3 595 | 5 020 | 4 716 | 5 946 | 1929 | 2 541 |
Kommunala flick-skolor ....... | _ | — | — | 2 808 | — | 7 379 | — | 13 736 | — | 16 254 |
Högre folkskolor: | 814 | 1066 | 1036 | 1063 | 1278 | 1344 | 850 | 950 | 1366 | 1587 |
yrkesbestämda | 1499 | 2 476 | 1437 | 2 780 | 575 | 1500 | 559 | 1151 | 364 | 1042 |
Praktiska mellan-skolor....... | — | — | 713 | 731 | 1985 | 2 643 | 2 531 | 3 376 | 3 240 | 3 863 |
Högre goss- och | 1552 | 1060 | 1610 | 946 | 1490 | 876 | 1600 | 936 | 2 077 | 1247 |
Enskilda mellan-skolor....... | 527 | 398 | 332 | 399 | 270 | 375 | 271 | 217 | 276 | 250 |
Enskilda högre | 100 | 20 389 |
| 13 829 |
| 8 438 |
| 2163 |
| 1346 |
Summa | 27 750 | 32 663 | 31058 | 37 164 | 33 754 | 40 688 | 35 835 | 44 318 | 43 469 | 53 931 |
Procent av hela | 45,9 | 54,1 | 45,5 | 54,5 | 45,3 | 54,7 | 44,7 | 55,3 | 44,6 | 55,4 |
1 För de högre folkskolorna vårterminen 1929.
kommo till stånd under åren närmast efter 1927 års reform, saknas sålunda
alltjämt en utbildningsväg, som ger flickorna tillträde till realexamen som
egna lärjungar. På andra orter, där antalet platser i realskolan är otillräckligt,
kan åter övergången till högre skola vara lättare för flickorna» som
även ha flickskolevägen att tillgå.
Vissa undersökningar rörande lärjungarnas rekrytering ur olika sociala
skikt refereras av 1940 års skolutredning. Genom ecklesiastikdepartementets
försorg hade redan i slutet av 1930-talet uppgifter införskaffats från
de allmänna läroverken, avseende höstterminen 1938. Skolutredningen har
sedermera kompletterat med motsvarande uppgifter från kommunala mellanskolor
och kommunala flickskolor för höstterminen 1941. Hela materialet
omfattar 59 127 lärjungar, gymnasiet oberäknat.
Målsmännen uppdelas i utredningsmaterialet i fem huvudgrupper, motsvarande
de fem stora yrkesgrupperna
A) jordbruk och skogsbruk, D) allmän tjänst och fria yrken,
B) industri och hantverk, E) obestämda yrken.
C) handel och samfärdsel,
3 — Bihang till riksdagens protokoll 1050. 1 samt.. Nr 70.
34
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
Till gruppen C föras även exempelvis tjänstemän vid riksbanken, post,
telegraf, spårväg och sjöfart och till gruppen E bland annat pensionärer
och änkor. Vid folkräkningarna brukar ytterligare en yrkesgrupp särskiljas,
omfattande i husligt arbete anställda. De målsmän, som tillhöra denna
grupp, äro sannolikt fåtaliga och ha i statistiken fördelats på övriga
grupper.
Lärjungarnas fördelning efter målsmännens yrkesgrupper framgår av
följande tabell. Grupperna B (industri och hantverk) och C (handel och
Tab. 8. Målsmännens fördelning efter yrkesgrupper vid några
högre skolformer.
|
|
| Y r | ees | huv | u d | g r u p | P |
|
|
| |
Skolform | A | B | C | D | E |
|
| |||||
| Antal | % | Antal | % | Antal | % | Antal | % | Antal | •A | Antal | % |
Realskolan |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
vid högre allm. | 1 820 | 8,4 | 5 350 | 24,7 | 7 921 | 36,5 | 5 460 | 25,2 | 1 125 | 5,2 | 21 676 | 100,0 |
vid fristående | 2118 | 13,7 | 4 743 | 30,6 | 5 233 | 33,8 | 2 565 | 16,6 | 815 | 5,3 | 15 474 | 100,0 |
Kommunala mel-lanskolan . . . | 1375 | 14,1 | 3 643 | 37,5 | 2 903 | 29,8 | 1284 | 13,2 | 524 | 5,4 | 9 729 | 100,0 |
Kommunala flick-skolan .... | 745 | 6,1 | 3197 | 26,1 | 4 735 | 38,7 | 2 806 | 22,9 | 765 | 6,2 | 12 248 | 100,0 |
Summa | 6 058 | 10,2 | 16 933 | 28,6 | 20 792 | 35,2 | 12115 | 20,5 | 3 229 | 5,5 | 59127 | 100,0 |
Yrkeshuvudgrup-pens storlek år |
| 29,9 |
| 34,1 |
| 16,6 |
| 6,6 |
| 12,8 |
| 100,0 |
samfärdsel) dominerade. Den senare gruppen var procentuellt störst i realskolan
och kommunala flickskolan, den förra i kommunala mellanskolan.
I de högre allmänna läroverkens realskolor och i de kommunala flickskolorna
var dock även gruppen D (allmän tjänst och fria yrken) starkt framträdande.
Gruppen A (jordbruk och skogsbruk) var, såsom man kunde
vänta, bäst representerad i de fristående realskolorna och i de kommunala
mellanskolorna. Man observerar, att yrkesfördelningen bland målsmännen
var mycket likartad på de högre allmänna läroverkens realskolestadium
och i den kommunala flickskolan och att på samma sätt yrkesfördelningen
hade vissa överensstämmande drag vid de fristående realskolorna och de
kommunala mellanskolorna.
På tabellens sista rad återgivas de fem yrkesgruppernas relativa styrkeförhållanden
enligt 1940 års folkräkning; endast gruppen husligt arbete,
som omfattade 2,9 procent av befolkningen, har vid beräkningen uteläm
-
35
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
nats. Siffrorna visa, att grupperna D (allmän tjänst och fria yrken) och C
(handel och samfärdsel) voro starkt överrepresenterade inom de högre
skolornas elevklientel, grupperna A (jordbruk och skogsbruk) och i någon
mån även B (industri och hantverk) däremot underrepresenterade. Även
grupp E (obestämda yrken) var enligt tabellen underrepresenterad, ett
förhållande som kan bero på att barnen till de pensionärer och änkor, som
utgöra en stor del av denna grupp, i relativt stor utsträckning befinna sig
över skolåldern.
Inom varje yrkesgrupp har materialet ytterligare uppdelats efter socialgrupper,
varvid som vanligt grupp I i stort sett omfattar de ekonomiskt
och socialt bäst ställda och grupp III folkets breda lager.
Nästa tabell redogör nu för de tre socialklassemas representation inom
de högre skolorna enligt det av skolutredningen begagnade materialet. Nu
-
Tab. 9. Målsmännens fördelning efter socialgrupper vid några
högre skolformer.
|
| S o | 2 i a I | grupp |
|
| ||
Skolform | I |
| II |
| III |
|
| |
| Antal | % | Antal | % | Antal | % | Antal | % |
Realskolan vid högre allm. läroverk........ | 3 812 | 17,6 | 12 828 | 59,2 | 5 036 | 23,2 | 21 676 | 100,0 |
vid fristående realskolor......... | 1 635 | 10,6 | 8 838 | 57,1 | 5 001 | 32,3 | 15 474 | 100,0 |
Kommunala mellanskolan......... | 651 | 6,7 | 4 863 | 50,0 | 4 215 | 43,3 | 9 729 | 100,0 |
Kommunala flickskolan.......... | 2 402 | 19,6 | 7 486 | 61,1 | 2 360 | 19,3 | 12 248 | 100,0 |
Summa | 8 500 | 14,4 | 34 015 | "57,5 | 16 612 | 28,1 | 59 127 | 100,o |
Socialgruppens storlek år 1940...... |
| 4,5 |
| 38,5 |
| 57,0 |
| 100,0 |
meriskt dominerade andra socialgruppen; den kunde i alla de undersökta
skolformerna tillräkna sig hälften av lärjungeantalet eller mer. Första
socialgruppen understeg vid samtliga skolformer en femtedel av elevklientelet.
En helt annan bild erhålles, om man jämför socialgruppernas inslag i lärjungemassan
med deras andel av totalbefolkningen. För att möjliggöra
åtminstone en orientering i detta avseende har på tabellens sista rad införts
i den officiella statistiken tillgängliga siffror rörande fördelningen efter
socialgrupper av de röstberättigade vid 1940 års riksdagsmannaval. Det
torde icke kunna bestridas, att de båda första socialgrupperna äro starkt
överrepresenterade i de högre skolorna, medan den tredje socialgruppen,
åtminstone vid den tidpunkt, för vilken tabellen gäller, blott hade hälften
så stark representation inom elevkårerna som inom befolkningen i dess
helhet.
36
Kungl. Maj.ts proposition nr 70.
De anförda siffrorna få naturligtvis icke pressas. Som i åtskillig annan
socialstatistik äro gränserna mellan grupperna flytande, vartill kommer,
att de undersökningar, som åberopats, icke utförts vid exakt samma tidpunkt.
Viktigare är emellertid, att statistiken återgiver förhållandena sådana
de voro före den omfattande stipendiering av skolungdom, som inleddes
genom 1945 års riksdagsbeslut. Stipendierna åsyfta just en utjämning
av studiemöjligheterna mellan land och stad och mellan mindre bemedlade
och mera bemedlade hem och ha säkerligen icke lämnat procenttalen
i tabellen orubbade. Det är likväl föga sannolikt, att de drag i lärjungekårernas
sammansättning, som så skarpt framträdde för 10 år sedan,
nu äro utplånade.
Skolutredningen har icke utfört någon motsvarande undersökning av
lärjungematerialet vid praktiska mellanskolor och högre folkskolor, men
luckan utfylles i någon mån genom stickprov, som företagits på privat initiativ.
Sålunda har fil. mag. John Andersson i Skola och samhälle för år
1945 publicerat en undersökning rörande den sociala grupperingen av lärjungarna
i första klassen av de högre läroanstalterna i Malmö höstterminen
1944. Vid sorteringen ha samma normer följts som vid bearbetningen av
skolutredningens material. Det visade sig, att av de 210 lärjungarna i den
praktiska mellanskolan icke mindre än 75 procent tillhörde socialgrupp III.
Handelsmellanskolan i Stockholm uppger motsvarande tal till nära 77 procent
för de 361 lärjungarna i dess Eriksdalsavdelning. Tekniska mellanskolan
i Stockholm räknar med ett procenttal av omkring 70. Skulle dessa
siffror bekräfta sig vid mera ingående undersökningar, ha tydligen de praktiska
mellanskoloma en helt annan social struktur än övriga högre skolor.
Den tredje socialgruppen skulle till och med vara överrepresenterad inom
denna skoltyp.
En mera detaljerad analys av de förhållanden, som bestämma barnens
övergång till högre skolor, har utförts av docenten Gunnar Boalt i hans år
1947 ventilerade doktorsavhandling. Hans material utgöres av de 4 895
lärjungar, som vårterminen 1936 lämnade grundskolans fjärde klass i
Stockholm; vid den statistiska bearbetningen ha dock 93 barn, som tillhörde
hjälpklass, uteslutits. Författaren uttrycker sambandet mellan en
viss faktor, exempelvis familjens årsinkomst, och barnens övergång till
högre skola med hjälp av en lämpligt vald korrelationskoefficient, vars
värden falla mellan —1 och -j-1. Värdet noll betyder, att intet samband
finnes; ett positivt värde, att de undersökta förhållandena mer eller mindre
följas åt; och ett negativt, att de gå i motsatt riktning. Sambandet är starkare,
ju mer korrelationskoefficientens talvärde närmar sig 1. Det finnes
ett stort antal statistiskt tillgängliga förhållanden, som visa mer eller
mindre utpräglad samvariation med rekryteringen av de högre skolorna.
Boalt finner exempelvis, att korrelationen mellan föräldrarnas socialgrupp
och barnens övergång till högre skola mätes genom den starkt positiva
37
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
korrelationskoefficienten +0,77. Tages familjens hyra till utgångspunkt i
stället för dess socialgrupp, erhålles en korrelation av samma storleksordning,
mätt genom korrelationskoefficienten +0,71. Utgår man från familjens
inkomst, erhålles den något lägre korrelationskoefficienten +0,60
o. s. v. De tre talen äro emellertid icke oberoende av varandra, eftersom
hög socialgrupp, hög hyra och hög inkomst av naturliga skäl i det stora
hela följas åt. Boalt gör emellertid ett försök att skilja inverkan av olika
faktorer genom att, så gott sig göra låter, beräkna, huru korrelationen
skulle utfalla, om endast en faktor varierade och de övriga vore konstanta.
För de lärjungar, som nämnda år tillhörde folkskolans fjärde klass, beräknar
han exempelvis korrelationen mellan föräldrarnas socialgrupp och barnens
övergång till högre skolor vid jämställdhet i fråga om inkomst, betygssumma
och åtskilliga andra inverkande faktorer. Efter en sådan isolering
av de inverkande faktorerna finner han för
korr.-koeff.
föräldrarnas socialgrupp ..................... + 0,59
familjens inkomst........................... + 0,01
barnets betygssumma........................ + 0,50
Av olika skäl måste de siffermässiga resultaten tagas med försiktighet.
De tyda dock ganska bestämt på att vid avgörandet om barnens fortsatta
studier föräldrarnas sociala ställning spelar minst lika stor roll som barnens
betygsresultat i folkskolan, medan inkomstens storlek — givetvis inom de
gränser, som i praktiken förekomma för vederbörande socialklass — är av
mera underordnad betydelse. Det som här uttryckes i siffror är i grunden
samma sak, som den mer litterärt lagda skolutredningen uttalar med orden:
»Vad som för snörmakare Lekholm ter sig som en originell idé är för en
fattig prästänka i samma stad en självklar plikt mot barnen». (I s. 97.)
De geografiska förhållandenas inverkan på lärjungerekryteringen belyses
av ett av 19J/J års skolutredning hösten 1941 insamlat material, varur
några siffror återgivas i tabell 10.
Tabellen ger klart uttryck åt disproportionen mellan studiemöjligheterna
för tätorternas och den egentliga landsbygdens ungdom. De lärjungar, som
voro bosatta högst 5 km från skolan, voro i stark majoritet, och av landsbygdslärjungarna
bodde de flesta icke längre bort från skolan, än att de
dagligen kunde resa mellan hemmet och skolan. Inackorderingen i skolstädema,
som en gång var ett mycket framträdande drag vid våra lärdomsskolor,
har tack vare de förbättrade kommunikationerna och det ökade
antalet läroverk numera en ganska blygsam omfattning. Enligt skolutredningens
material voro blott 6,6 procent av lärjungarna i realskolan och läroanstalter
av realskoletyp och endast 4,3 procent av lärjungarna i de kommunala
flickskolorna inackorderade. Jag vill dock betona, att även detta
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Tab. 10. Översikt över lärjungarnas bosättningsförhållanden
höstterminen 19^1.
| Antal lärj. bosatta |
| Procent lärj. bosatta |
| ||||
Skolform | högst 5 | på landsbygden | Sum- | högst 5 | på landsbygden | Sum- | ||
| dagligen resande | inackor- derade | ma | dagligen resande | inackor- derade | ma | ||
Realskolor, komm.mellan-skolor och 4-åriga högre Stockholm, Göteborg | 10 424 | 917 | 86 | 11427 | 91,2 | 8,0 | 0,8 | 100,0 |
Övriga orter ...... | 25 599 | 9 730 | 3 213 | 38 542 | 66,4 | 25,3 | 8,3 | 100,0 |
Hela riket........ | 36 023 | 10 647 | 3 299 | 49 969 | 72,1 | 21,3 | 6,6 | 100,0 |
Komm. flickskolor och | 5 489 | 262 | 79 | 5 830 | 94,2 | 4,5 | 1,3 | 100,0 |
Övriga orter ...... | 5159 | 1100 | 463 | 6 722 | 76,7 | 16,4 | 6,9 | 100,0 |
Hela riket........ | 10 648 | 1362 | 542 | 12 552 | 84,8 | 10,9 | 4,3 | 100,0 |
Samtliga | 46 671 | 12 009 | 3 841 | 62 521 | 74,7 | 19,2 | 6,1 | 100,0 |
material är gammalt och att procenttalen mycket väl kunna ha förskjutits
något efter statsstipendiemas tillkomst.
På senare år ha slutligen flera undersökningar angående intelligensfördelningen
inom olika ungdomsgrupper utförts i vårt land. Dessa undersökningar
äro av intresse för de skolorganisatoriska frågorna, bland annat
emedan de ge en viss uppfattning om de allmänna begåvningskrav, som
den nuvarande undervisningen i de högre skolorna ställer på lärjungarna.
Den mest omfattande undersökningen av detta slag torde vara den, som
företagits på manliga 20-åringar i samband med inskrivningsförrättningarna
för värnpliktiga. Docenten Torsten Husen ger i Skola och samhälle
för 1946 en översikt av de intelligensmätningar, som år 1945 utfördes på
en kontingent om 44 011 man. I följande tabell ges ett utdrag ur hans
material, avseende tre grupper av ungdom, nämligen 1) sådana som antingen
enbart genomgått folkskola eller därutöver endast folkhögskola,
yrkesskolor och därmed jämförliga läroanstalter, 2) sådana som genomgått
en eller flera klasser i skolor av realskoletyp men icke avlagt examen
och 3) sådana som avlagt realexamen eller erhållit därmed jämförlig utbildning
men icke fortsatt på gymnasium. För varje grupp ges dels medeltalet
av de funna intelligenskvoterna, dels översta och nedersta »decilen»,
d. v. s. de gränstal, som avskilja de 10 procenten bästa och de 10 procenten
sämsta från de 80 procent, som ligga mera i mitten. För hela materialet är
intelligenskvoten som sig bör 100; för dem som fortsatt studierna i gymna
-
39
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
Tab. 11. Intelligenskvoter för vissa grupper av manlig ungdom enligt
mätningar vid inskrivningsförrättningama år 1945.
Utbildningsnivå | Översta decilen | Medel- talet | Nedersta decilen |
1) Folkskola..................... | 113 | 97 | 80 |
2) Realskola utan examen............. | 121 | 108 | 97 |
3) Realexamen.................... | 129 | 114 | 107 |
Anm. Mera detaljerade redogörelser på grundval av senare mätningar i Husens bok »Begåvning
och miljö», Sthlm 1948.
sier och högskolor, ligger den., som man kan vänta, i genomsnitt högre än
för de i tabellen medtagna grupperna.
Inom folkskolegruppen finnes utan tvivel, trots de lägre genomsnittstalen,
ett icke obetydligt antal påfallande goda begåvningar — Husén nämner
bland annat, att inom den allra bästa procenten av årsklassen 20 personer
(av 440) endast hade folkskola. De relativt höga genomsnittliga intelligenskvoterna
för den grupp, som avlagt realexamen, äro säkerligen i
främsta rummet resultatet av en sållningsprocedur, som påbörjas redan vid
övergången till realskolan och fortsätter skolan igenom. Tabellens siffror
kunna naturligtvis även ha påverkats av oundvikliga brister i försöksmetodiken
— från fackmannahåll har framhållits, att det torde vara praktiskt
taget omöjligt att konstruera test, som mäta den rena naturbegåvningen
alldeles oberoende av miljöinflytandena. Husén anser också själv, att testningen
sannolikt i någon mån favoriserat personer med längre skolutbildning.
Slutligen må kraftigt betonas, att framgången i studierna i de individuella
fallen icke bestämmes blott av intelligensen utan även av individens
ambition, uthållighet och koncentrationsförmåga och av de miljöbetingelser,
under vilka han arbetar. Siffrorna i tabellen torde dock vara
användbara som en orientering rörande de grövsta dragen av intelligensfördelningen
inom de olika ungdomsgrupperna.
Ett av undersökningsresultaten synes vara värt särskilt beaktande i förevarande
sammanhang. Den nedre decilen för realskolegruppen ligger i
Husens material så högt som vid intelligenskvoten 107, vilket innebär, att
högst en tiondel av de unga män, som avlagt realexamen, gått i land med
detta företag med en intelligenskvot av 107 eller därunder. En pojke med
intelligenskvoten 100, vilket är genomsnittstalet inom ett osållat folkmaterial,
har, om detta är sant, mycket små utsikter att nå fram ens till
den första läroverksexamen.
Den del av totalbefolkningen, som har en intelligenskvot överstigande
107, är enligt Husén 33 procent, och man torde därför med en viss rätt
kunna säga, att realskolan, såsom den nu arbetar, är konstruerad endast
för den i begåvningshänseende bästa tredjedelen av vårt folk. Därmed över
-
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
ensstämmer ock den karaktäristik, som 1940 års skolutredning ger av realskolan.
»Den riktar sig», säger skolutredningen, »till ett klientel med tydlig
studiebegåvning och alltså med förmåga att inhämta dess i snabbare
tempo meddelade och mera omfattande teoretiska kunskapsinnehåll. Elever,
som komma in i realskolan utan att äga tillräckliga studieförutsättningar,
få finna sig i att icke kunna gå vidare till skolformens slutmål.»
(IV: 3 s. 37.)
Härtill vill jag för ögonblicket blott anmärka, att en kvantitativ ökning
av den nuvarande realskoleorganisationen med bibehållande av dess hittillsvarande
krav på lärjungarna tydligen icke kan vara lösningen till det
långt mera omfattande folkbildningsproblem, som uppstått genom en inom
alla folklager i vår tid alltmer framträdande strävan efter förbättrad kunskapsutrustning
vid starten i livet.
Det högre skolväsendets expansion.
Utvecklingstendenserna inom det högre skolväsendet framträda tydligast,
om man tar sikte på första klassen av vederbörande skolformer i stället
för på hela lärjungestocken. Vid jämförelser mellan skolformerna undgår
man då de felkällor, som ligga i att lärogången vid olika skolor omfattar
olika antal klasser och att de äldre lärjungarna träffat sitt val av
skola under förhållanden, som måhända redan mer eller mindre ändrats.
Tabell 12 ger en översikt av lärjungeantalet i första klassen av de högre
skolorna under tiden från och med 1931, då övergången till den nuvarande
läroverksorganisationen överallt var påbörjad, till och med höstterminen
1948. Under rubriken »skolor med anknytning till folkskolans klass 6» äro
införda även de skolor med anknytning till klass 7, som tidvis förefunnits.
Till »kortare skolformer» ha räknats alla högre folkskolor, som icke förbereda
för realexamen. Dessa voro höstterminen 1948 uteslutande tvåeller
treåriga, men tidigare ha bland dem förekommit även skolor med fyraåriga
linjer, som numera äro omorganiserade till praktiska mellanskolor.
Materialet för tabellen har till största delen erhållits från skolöverstyrelsens
statistiska avdelning; endast skolor under överstyrelsens inseende äro
medtagna.
Realskolan — särskilt den fyraåriga — företer en oavbruten och under
senare år påskyndad utveckling. I skolor av realskoletyp undervisades
höstterminen 1948 icke mindre än 21 157 av de 27 912 nybörjarna i de
högre skolorna. Flickskolan visade tillbakagång under de första åren efter
det de allmänna läroverken öppnats för flickor, men stabiliserade sig snart
nog och har under senare år gått framåt i ungefär samma takt som övriga
skolformer. De praktiska mellanskolornas ökning i lärjungeantal beror,
såsom redan anmärkts, delvis på omorganisation av yrkesbestämda högre
folkskolor. Handelslinjerna ha ett betydande försprång inom skolformen,
men man observerar, att de tekniska linjerna och hushållslinjerna relativt
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Tab. 12. Antalet lärjungar i jörsta klassen av vissa högre skolor
höstterminerna 1931—1948.
Skolform | Ht 1931 | Ht 1936 | Ht 1941 | Ht 1946 | Ht 1948 |
I. Skolor med anknytning till Femårig realskola: allmänna läroverk......... | 4 684 | 5112 | 5 628 | 6 848 | 7 993 |
högre goss- och samskolor .... | 526 | 328 | 331 | 613 | 624 |
Summa femårig realskola | 5 210 | 5 440 | 5 959 | 7 461 | 8 617 |
procent | 30,6 | 28,9 | 30,3 | 30,4 | 30,9 |
Sjuårig flickskola: statens normalskola........ | 28 | 30 | 28 | 32 | 28 |
kommunala flickskolor...... | 151 | 876 | 1886 | 2 631 | 3 034 |
enskilda högre flickskolor .... | 2 576 | 1340 | 491 | 157 | 192 |
Summa sjuårig flickskola | 2 755 | 2 246 | 2 405 | 2 820 | 3 254 |
procent | 16,2 | 11,9 | 12,2 | 11,5 | 11,7 |
II. Skolor med anknytning till Fyraårig realskola: allmänna läroverk......... | 3 333 | 4 521 | 4 801 | 8 228 | 10 512 |
kommunala mellanskolor..... | 2136 | 2 409 | 2 889 | 1560 | 580 |
allmänna högre folkskolor .... | 369 | 589 | 572 | 909 | 1207 |
enskilda mellanskolor....... | 207 | 184 | 116 | 133 | 155 |
högre goss- och samskolor .... | 28 | 138 | 99 | 97 | 86 |
Summa fyraårig realskola | 6 073 | 7 841 | 8 477 | 10 927 | 12 540 |
procent | 35,7 | 41,7 | 43,0 | 44,6 | 44,9 |
Sexårig flickskola: kommunala flickskolor...... | 24 | 151 | 175 | 259 | 324 |
enskilda högre flickskolor .... | 3 | 92 | 37 | 6 | 14 |
Summa sexårig flickskola | 27 | 243 | 212 | 265 | 338 |
procent | 0,2 | 1,3 | 1,1 | 1,1 | 1,2 |
Praktisk mellanskola: handelslinje............ | — | 820 | 1 051 | 1 121 | 1279 |
teknisk linje............ | — | 332 | 404 | 607 | 712 |
hushållslinje............ | — | 156 | 259 | 268 | 379 |
allmän linje............ | — | — | 64 | 68 | 70 |
Summa praktisk mellanskola | — | 1 308 | 1 778 | 2 064 | 2 440 |
procent | — | 7,0 | 9,0 | 8,4 | 8,7 |
Kortare skolformer: | 668 | 348 | 278 | 191 | 126 |
yrkesbestämda högre folkskolor . . | 2 267 | 1 376 | 593 | 788 | 597 |
Summa kortare skolformer | 2 935 | 1 724 | 871 | 979 | 723 |
procent | 17,8 | 9,2 | 4,4 | 4,0 | 2,6 |
Samtliga högre skolor: Summa | 17 000 | 18 802 | 19 702 | 24 516 | 27 912 |
Procent | 100,0 | 100,0 | 100,0 | | 100,0 | 100,6 |
42
Kungl. Maj:ts ■proposition nr 70.
sett gått något raskare framåt under perioden. Kommunaliseringen av enskilda
högre flickskolor under 30- och 40-talen och förstatligandet av kommunala
mellanskolor efter år 1944 kunna följas i lärjungesiffrorna för
vederbörande skolformer. Totaliter har lärjungeantalet i första klassen av
de högre skolorna på 17 år stigit från 17 000 till 27 912 eller med omkring
64 procent.
Ser man på de skilda skolformernas andel av lärjungemassan, frapperas
man i första hand av att procenttalen sedan år 1936 hållit sig så pass konstanta.
Endast de kortare formerna av den högre folkskolan visa klart
avtagande tendens.
Det har ett särskilt intresse att sätta lärjungetillströmningen i relation
till storleken av den årskull, nybörjarna tillhöra. Skolor med den lägre anknytningspunkten
mottaga flertalet av sina lärjungar i 11-årsåldern och
skolor med den högre anknytningspunkten i 13-årsåldern. Lämpligen jämför
man därför antalet nybörjare i de förra skolformerna med antalet levande
födda 11 år tidigare och antalet nybörjare i de senare med antalet
levande födda 13 år tidigare. En sådan jämförelse genomföres i tabell 13.
Av tabellen framgår, att övergången vid den lägre anknytningspunkten
år 1931 omfattade 5,7 procent av årskullen men år 1948 13,1 procent.
Skolkommissionen, som grafiskt återgivit utvecklingen under tiden till och
med 1947, kommenterar sin kurva med följande ord:
»Den jämna stegringen från 5,7 procent av årskullen höstterminen 1931
till 12,3 procent höstterminen 1947 är mycket påfallande. Icke ens det
andra världskriget med allt vad det inneburit för de enskilda hemmens
Tab. 13. Lärjungeantalet i första klassen av samma skolor,
uttryckt i procent av årskullen.
Skolform | Ht 1931 | Ht 1936 | Ht 1941 | Ht 1946 | Ht 1948 |
1. Skolor med anknytning till folk-skolans klass 4* |
|
|
|
|
|
Femårig realskola......... | 3,7 | 5,1 | 6,3 | 8,7 | 9,5 |
Sjuårig flickskola......... | 2,0 | 2,1 | 2,6 | 3,3 | 3,6 |
Summa | 5,7 | 7,2 | 8,9 | 12,0 | 13,1 |
11. Skolor med anknytning till folk-skolans klass 6. |
|
|
|
|
|
Fyraårig realskola......... | 5,2 | 6,9 | 8,7 | 12,9 | 14,6 |
Sexårig flickskola......... | 0,0 | 0,2 | 0,2 | 0,3 | 0,4 |
Praktisk mellanskola....... | — | 1,2 | 1,8 | 2,4 | 2,8 |
Summa | 5,2 | 8,3 | 10,7 | 15,6 | 17,8 |
Kortare skolformer........ | 2,5 | 1,5 | 0,9 | 1,2 | 0,8 |
Summa samtliga skolformer | 13,4 | 17,0 | 20,5 | 28,8 | 31,7 |
43
Kungl. Maj.ts proposition nr 70.
ekonomi har förmått hejda stegringen. Krigsperioden^ avtecknar sig i kurvan
blott som en obetydlig undervariation; redan år 1944 är lärjungetillströmningen
åter normal som ett tecken på att optimismen om framtiden
återvänt. I övrigt bär denna kurva inga spår av konjunkturernas
växlingar. Barnens inträde i den högre skolan bestämmes tydligen av mycket
djupt liggande sociala faktorer. De yttre förhållanden, som i många
enskilda fall naturligtvis är helt avgörande, påverkar överraskande litet
den massföreteelse, som avspeglas i den lugnt stigande kurvan.» (S. 50 51.)
En liknande jämn stegring visa de skolformer, som mottaga nybörjare
vid den högre anknytningspunkten. Det betyder därvidlag föga, om man
medräknar eller utelämnar lärjungarna i de kortare skolformer, som syfta
till ett något lägre kunskapsmått än realskolan. Utelämnas de, finner man
för skolorna med den högre anknytningen en stegring från 5,2 till 17,8
procent av årskullen på de 17 år tabellen avser.
Hela övergången till högre skolor hade enligt tabellen höstterminen 1948
stigit till 30,9 procent eller, om de kortare skolformerna medräknas, till
31,7 procent. Vid en mycket noggrann beräkning borde man å ena sidan
rensa lärjungestatistiken från eventuella kvarsittare, vilka ju lämnat grundskolan
redan föregående år, och å andra sidan beakta, att de kvarlevande
av årskullen med 6 ä 7 procent understiga årskullens ursprungliga storlek.
Dessa korrektioner kompensera emellertid varandra till god del och kunna
i förevarande sammanhang undvaras.
Tillströmningen till de högre skolorna har på sistone årligen stigit med
omkring 1,5 procent av årskullen. Huru länge stegringen skulle kunna
fortgå, om de nuvarande skolorganisatoriska förhållandena bibehölles oförändrade,
och huru långt den skulle föra, är givetvis omöjligt att förutsäga.
Det är dock under alla omständigheter värt att observera, att tillskotten
till de högre skolorna hittills icke visat någon tendens att stagnera utan^
tvärtom med åren allt raskare gått i höjden. En sadan utveckling förutsätter
givetvis en höjd levnadsstandard, men den är otvivelaktigt dessutom
ett vittnesbörd om en allt allmännare uppskattning av skolarbetet som
grund för verksamheten i livet.
f. Sammanfattning.
Den översikt av skolväsendets nuvarande tillstånd, som i det föregående
lämnats, ger onekligen ett starkt intryck av skolväsendets livskraft och
snabba utveckling hän mot ökad effektivitet. De flyttande skolorna, som
en gång voro folkundervisningens stora bekymmer, äro nu i praktiken
utmönstrade ur vårt skolsystem, och övriga undantagsformer bestrida på
sin höjd undervisningen för 2 procent av barnen i skolåldern. Över 85 procent
få numera undervisning i våra bästa skoltyper — A- och Bl-formerna
och specialklasser av olika slag — procenten blir till och med högre, om
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
man inräknar dem som övergått till högre skolor. Fortsättningsskolorna
ha i allt större utsträckning arbetat sig fram till den yrkesbestämda form,
i vilken de bäst göra sin tjänst.
Samtidigt har skoltiden förlängts. Det sjunde skolåret har kunnat lyckosamt
genomföras, och läsarets längd har allmänt ökats några veckor. Inemot
tredjedelen av varje arskull söker nu i högre skolor en utvidgad teoretisk
eller praktisk allmänbildning. Av folkskolans lärjungar tillhöra sjättedelen
skoldistrikt, som redan pa eget initiativ genomfört åttaårig skolplikt.
Genom denna utveckling ha de förefintliga organisatoriska möjligheterna
allt fullständigare utnyttjats. Den fortsatta utvecklingen pekar emellertid,
så vitt jag kan se, utöver det nuvarande skolväsendets ram. Vi ställas genom
utvecklingens egen gång inför nödvändigheten att söka de organisatoriska
formerna för en ny fas i var folkundervisnings historia. Innan jag övergår
till att granska de förslag, som därutinnan framställts, vill jag blott dröja
något vid den diskussion om skolans och uppfostrans mål, som förts under
det senaste årtiondets utredningsarbete.
2. Skolans mål.
I debatten om de ungas fostran flyttas frontlinjerna fram och tillbaka
alltefter tidevarvets uppfattning av människan, kulturen och samhället.
I vår tid och i vår kulturkrets gälla meningsbrytningarna kanske mindre
uppfostrans mål än avvägningen mellan dess deluppgifter. Ofta kan diskussionen
i dessa frågor följas långt tillbaka i tiden. Gamla problemställningar
återkomma, när man tangerar frågor om karaktärsfostran och kunskapsmeddelelse,
om allmänbildning och praktisk nytta och om betoningen
av uppfostrans individuella och sociala inslag. Men de få ständigt nytt
detaljinnehåll; det är fråga om avvägningar, som icke kunna företagas en
gång för alla utan måste göras om och om igen, för att skolan skall kunna
bäst tjäna sin tid.
Det är ganska naturligt, att de stora kriserna i historien utlösa en särskilt
In lig pedagogisk diskussion. Det första världskrigets erfarenheter
och sociala följdföreteelser gåvo riktning åt 1920-talets pedagogiska reformdiskussioner
och praktiska skolreformer, och det ser ut, som om det andra
världskrigets omvälvningar åter skulle framtvinga en kritisk granskning
av de vedertagna uppfostringsnormerna och i vissa länder bliva utgångspunkten
för verkligt genomgripande omgestaltningar av det offentliga skolväsendet.
Medan kriget pågick, gällde diskussionen främst vad skolan
kunde uträtta för att skapa de karaktärer nationen behövde i nödens stund,
efter kriget frågar man sig med icke mindre rätt vad som från skolans sida
kan göras för att förebygga mänsklighetens stora olyckor och i framtiden
trygga ett demokratiskt samhällsliv.
45
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
a. Karaktärsfostran och kunskapsmeddelelse.
1940 års skolutredning tillsattes i världskrigets andra år. Direktiven återspeglade
det allmänna tidsläget: »Vi se mot en framtid, som kan för oss
medföra svåra prövningar, och självbevarelsedriften bjuder oss att med
tjänliga medel stärka vår motståndskraft och våra möjligheter att som
självständig nation möta de påfrestningar, som kunna komma. Vi måste
redan nu oaktat alla dagens bekymmer inrikta oss på att tillvarataga och
utveckla vårt folks andliga resurser. Det är till dessa vi främst måste lita
för framtiden. Och då ligger det närmast till hands att förbättra ungdomens
andliga och fysiska fostran och utbildning genom att främja undervisningsväsendet.
» Starkt understryker departementschefen sin åsikt, att det därvid
främst kommer an på karaktärsfostran.
»Som allmän princip för utredningsarbetet bör fasthållas, att skolans
yttersta mål måste vara icke kunskapsmeddelelse utan fostran i ordets
vidaste och djupaste mening. Skolans uppgift är att harmoniskt utveckla
ungdomens anlag ej blott intellektuellt utan även fysiskt och moraliskt.
Vår tid kräver en fysiskt vältränad ungdom, som kan ta upp tävlan med
sina jämnåriga inom andra folk, men den behöver också en ungdom, som
med lugnt omdöme förenar raskhet i beslut och handling. De unga måste
fostras till sanningskärlek och självständighet, till fasthet i karaktären, till
självdisciplin och social ansvarskänsla, till en medveten och offervillig
samhällsanda, till trohet mot vårt folks traditioner och andliga arv. Särskilda
möjligheter till moralisk fostran erbjuder undervisningen i kristen -domskunskap men även i sådana ämnen som modersmålet och historia
samt det gemensamma aktiva arbetet i och utanför skolan. Skolans hela
verksamhet — både studiearbete samt gymnastik, lek och idrott — bör ställas
i karaktärsutvecklingens tjänst. Dess slutmål är icke att göra sina lärjungar
till mångkunniga lärda i smått utan till rådiga och handlingsdugliga
människor.»
I sitt inledande betänkande, »Skolan i samhällets tjänst» (SOU 1944: 20)
erinrar 19^0 års skolutredning först om en anmärkning, som av 1918 års
skolkommission riktats mot arbetet i våra skolor:
»En gammal, ofta upprepad erinran mot vår svenska skola är, att dess
undervisning är allt för intellektualistisk, att den ensidigt odlar förståndslivet
på bekostnad av vilje- och känslolivet och med undanskjutande av
praktiskt arbete och fysisk fostran. Skolkommissionen framhåller sålunda,
att undervisningsmetoder, som ensidigt ta lärjungarnas förståndsverksamhet
i anspråk, leda till försummande av karaktärsdaning och djupare personlighetsfostran.
Särskilt betonar skolkommissionen, att de från skolorna
utgående lärjungarna vid fortsatta studier liksom i arbetslivet visa sig
sakna förmåga av självständigt arbete, stå mer eller mindre handfallna
inför mötande uppgifter och oförmögna att reda sig på egen hand.» (Is. 51.)
Skolutredningen framhåller nu vikten av att undervisningen icke alltför
mycket isolerar sig i rent intellektuella frågeställningar. Vad lärjungarna
få ut av undervisningen beror i högsta grad av i vad mån det lyckas för
läraren att känslomässigt binda dem vid det gemensamma arbetet. Under
-
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
visningen måste alltid sträva efter att levandegöra sitt innehåll i deras
medvetande, skolan måste leta sig fram till arbetsmetoder, som ge de unga
vilja och förmåga att självständigt tänka över den vunna kunskapen, lust
att utvidga denna och förutsättningar att på egen hand skaffa sig den
kunskap, som kan befinnas erforderlig.
Den mest maktpåliggande men också svåraste uppgiften är dock personlighetsfostran
i vidare bemärkelse. Det rör sig därvidlag icke om att införa
ett nytt ämne i skolarbetet utan snarare om att låta allt skolarbete genomträngas
av medvetandet om denna högsta och viktigaste uppgift.
»Kristendomens grundsanningar, bilderna ur kyrkans liv, våra skalders
och tänkares verk, historiens och särskilt vårt eget folks stora gestalter,
allt detta skall icke endast inhämtas som kunskap, som vetande, det skall
forma föreställningslivet i dess helhet, genomglödga det med intresse och
fylla det med den känslans spänning, som kan utlösa vilja och handling.
De naturvetenskapliga ämnena med sina laborationer och med den självverksamhet,
som i både folkskolor och läroverk är förbunden med studiet
av dessa ämnen, ha särskilda förutsättningar att fostra lärjungarna till ett
exakt arbetssätt, till noggrann iakttagelse och till ansvar för iakttagelsernas
riktighet. De kunna ge rika impulser i olika riktningar och leda de ungas
ofta konturlösa planer in på arbetsuppgifter, som just på grund av det
ideella intresset kunna fattas som livsuppgifter. Det råder heller intet tvivel
om att exempelvis en åskådlig och levande undervisning om vårt jordbruk,
dess.förutsättningar, dess arbetsformer och uppgifter, dess betydelse
för folket i dess helhet, kan bidraga till att ge ny inriktning åt ungdomens''
intressen och även åt dess yrkesval.» (I s. 54.)
Väckandet av den nationella samhörighetskänslan bör vara en av undervisningens
centrala uppgifter:
»Vad som nu med allmän enighet begäres av svensk skola, det är att
den skall lära den uppväxande ungdomen vad det innebär att vara svensk,
medborgare i ett fritt land, medarbetare i ett folkstyrt samhälle, medansvarig
för sitt folks framtid. I olika ämnen, kristendom, modersmålet,
historia, geografi skall undervisningen sammanstråla mot detta mål och
göra den unge medveten om det nationella arvet och om de förmåner och
förpliktelser det medför. Det rör sig främst om en kunskap, men detta
vetande måste få fäste i känslolivet och ge riktning åt viljelivet. Endast
en sådan bildning kan göra den unge oemottaglig gentemot påträngande
propaganda och villig till de uppoffringar, som kunna komma att utkrävas.»
(I s. 49.)
Det främsta målet för den etiska fostran måste vara att hos de unga
skapa ett levande och starkt rättsmedvetande, respekt för människovärdet,
ansvarskänsla inför det kulturarv, de äro kallade att förvalta. Den svenska
skolan har varit och är djupt medveten om sitt ansvar för denna sida av
lärjungarnas fostran och om sin plikt att för dem levandegöra de värden,
som för vårt folks, vårt rättssamhälles och vår kristna kulturs bestånd och
utveckling äro väsentliga. Men i fråga om vilka medel som bäst kunna
tjäna målet har den i viss mån stått osäker.
47
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
»Den abstrakt moraliserande undervisning, som tidigare betraktades
såsom ett nödvändigt medel för lärjungarnas etiska fostran, har numera
på goda grunder mer och mer fått vika för en konkret, exemplifierande
undervisningsmetod. Denna undervisning måste emellertid utformas så,
att de etiska momenten klart komma till sin rätt. Barnens spontana känslooch
viljereaktioner inför det erbjudna lärostoffet måste utnyttjas, de böra
ledas till ett personligt ståndpunktstagande i etiska spörsmål, och i deras
känsloliv bör skapas en gynnsam resonans för de etiska normer, som utgestaltas
ur detta stoff. Jämte kristendomsämnet erbjuda alla de ämnen,
som röra sig om mänskliga förhållanden och om naturens liv, rika tillfällen
till undervisning av denna art, tillfällen, som skolan säkerligen icke alltid
tillräckligt utnyttjar. Av vikt är också, att de givna impulserna icke planlöst
lämnas att förklinga ur lärjungarnas medvetande utan att de sammanarbetas
för att åskådliggöra ett enhetligt system av etiska grundsatser.
Sådana grundsatser kunna otvivelaktigt utöva en djupgående verkan på
individens livssyn. .
På mognare åldersstadier böra lärjungarnas vaknande intresse för etiska
problemställningar — även sådana, som icke sta i samband med skolarbetet
— och deras medvetna sökande efter livsideal tagas i den etiska
fostrans tjänst. Diskussioner, där lärjungarnas egna synpunkter sakligt
och hänsynsfullt prövas och värderas, studieformer, som tillata koncentration
och fördjupning av arbetet, bli här betydelsefulla medel för etisk fostran;
tid och tillfälle att utnyttja dessa medel borde i högre grad än nu sker
beredas skolan i alla dess former.» (I s. 57—58.)
Personlighetens fulla utveckling förutsätter dock även en estetisk fostran
med syfte att lära de unga att efter måttet av sin förmåga uppfatta
och njuta av det sköna i olika former: litteratur, sång och musik, skön
konst, natur. Skolutredningen ser i denna bildningsgren ett nära komplement
till skolans etiska fostran:
»Den estetiska fostran är även ur etisk synpunkt betydelsefullare än
man i allmänhet synes föreställa sig. Den syftar icke blott till att roa och
förströ. Rätt allmänt klagas över en påfallande och utbredd brist på ideella
intressen inom alla åldrar och alla samhällslager, och särskilt klandras den
nutida ungdomens tomma, tarvliga och ibland även råa nöjesliv. Åtskilliga
botemedel föreslås, negativa och jämväl positiva. Med förbud yinnes dock
här föga, mot ett ytligt, mindervärdigt och direkt förråande nöjesliv måste
sättas bättre sysselsättningar, ädlare nöjen,, delaktighet i ett förfinat kulturliv.
Det hjälper icke att skaffa sammanträdeslokaler och ställa bibliotekens,
filmens och radions resurser till förfogande, om icke tillika skapas
intresse för böcker, smak för konst, sinne för musikalisk njutning. Förmågan
att läsa och se, höra och känna är hos flertalet människor knappast
stark nog att utveckla sig av egen drift, den måste väckas, övas, förädlas
och därmed sättas i stånd att befordra och berika det inre livet.» (I s. 60.)
Ej mindre viktig för de ungas utveckling är den fysiska fostran skolan
har att ge. Idrotten omfattas med det livligaste intresse av skolungdomen;
utan detta tidigt grundlagda idrottsintresse hade den nutida ungdomens
ofta påtalade tomma nöjesliv helt visst varit ännu tommare. Särskilt erbjuder
arbetet inom lärjungarnas idrottsföreningar gynnsamma möjlig
-
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
heter att utveckla initiativ, organisationsförmåga och ledaregenskaper,
egenskaper, som eljest icke alltid komma till sin rätt i skolan. Inom idrotten
framhäves starkt betydelsen av den enskilda prestationen, med allt
vad den kan innebära av seg, målmedveten träning och hård segervilja.
Men idrotten visar även genom sina lagtävlingar, vad kamratanda, sammanhållning,
lojalt samarbete och rent spel kan betyda, och detta värde
bör i vår tid med särskild kraft understrykas både inom och utom skolan.
Tillräcklig tid för fysisk fostran har dock icke anslagits vid alla skolformer:
»Såväl de statliga som de kommunala skolorna för yrkesundervisning
sakna i regel obligatorisk undervisning i gymnastik med lek och idrott.
Detta är särskilt beklagligt därför, att ungdomarna, när de lämna folkskolan
och därmed även dess idrottsliv, äro för unga för att vinna inträde
i någon av de stora idrottsföreningarna och därför ej alltid vidmakthålla
sitt intresse för idrott och friluftsliv, ännu mindre själva utöva idrott. Vikten
av att de ideella strävandena uppehålla kontakten med ungdomarna
och ena dem kring gemensamma intressen i den betydelsefulla skarven
mellan folkskolan och inträdet i arbetslivet har betonats ej blott ur idrottens
utan även ur den allmänna ungdomsvårdens synpunkt och förtjänar
... allvarligt beaktande. Liksom man av skolan begär, att den skall grundlägga
lust att på egen hand fullfölja studier och intellektuella intressen,
måste man även önska, att eleverna efter skoltiden bevara sitt intresse för
ett sunt idrottsliv.---
Gymnastik med lek och idrott har ... såsom skolämne, direkt och indirekt,
en betydelse såsom fostran för livet, som väl motiverar, att dess
möjligheter omsorgsfullt tillvaratagas inom skolorganisationen.» (I s. 62
o. 64.)
19^6 års skolkorn mission skärper kritiken mot den nuvarande skolans
arbete. Redan i dess frågeteknik ser kommissionen en återhållande kraft.
»Den förhärskande metoden, åtminstone i de s. k. kunskapsämnena,
torde fortfarande vara den med klassundervisningen sammanhängande
''frågor och svar’-metoden: läraren frågar och eleven svarar. Om denna
metod används i måttlig omfattning och i sådana fall, där den motiveras
av lärostoffets natur, har den en uppgift att fylla. Hittills har den emellertid
varit tämligen allenarådande i svenska skolor, och det är på denna
punkt en radikal ändring är önskvärd. Då denna metod förutsätter, att
det är läraren, som dirigerar lärjungarnas aktivitet, blir denna — lärjungarnas
— aktivitet i bästa fall endast halv. Metoden är ägnad att framskapa
osjälvständighet, auktoritetstro, passivitet, i värsta fall leda vid
skola och arbete överhuvud. Den ger föga möjlighet till initiativ från lärjungarnas
sida, och den har föga utrymme för samarbete mellan lärjungarna.
Den befordrar inte lusten till fortsatt studiearbete på egen hand.
Till sin inre syftning är metoden auktoritär. Inom svenskt skolväsen finns
tendenser till orientering bort från en undervisning av denna typ.---
Denna utveckling bör av samhället systematiskt understödjas.» (S. 5.)
Skolarbetet bör organiseras så, att lärjungen från första början kommer
på god fot med sitt arbete. En av skolans viktigaste uppgifter är att skapa
arbetsglädje. Om skolan alltifrån början förstår att låta lärjungen genom
49
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
arbete övervinna svårigheter, som äro avpassade efter hans ålder och hans
personliga förutsättningar, har den därigenom givit sitt viktigaste bidrag
till hans personlighetsfostran. Han har lärt sig aktning för ansträngningen
och för det systematiska, planerande arbetet, fått erfara glädjen över att
tränga framåt, fått självförtroende och intresse för att gå vidare.
»Verkligt studieintresse kan svårligen vinnas, så länge klassundervisningen
med läxläsning och förhör i form av frågor och svar dominerar. Lärarens
handledning, övervakning och kontroll av elevernas arbete är nödvändiga
men bör framför allt inriktas på att ge eleverna riktig studieteknik
och riktiga studievanor.---Förmågan att studera oberoende av
ständig ledning och utan onödiga frågor bör så småningom upparbetas.
Därvid bör uppmärksammas, att det inte bara gäller att referera och lära
in: viktigare är att eleverna får en självständig inställning till kunskapsstoffet,
att de på egen hand söker sig fram till svaren på frågorna hur och
varjör, att de frigörs från auktoritetsinställningen till läroböckerna och
det tryckta ordet, att de bringas till insikt om att en sak kan bedömas från
olika utgångspunkter.---
En av skolans viktigaste uppgifter är alltså att lära eleverna arbeta,
självständigt och metodiskt. Därvid spelar själva studietekniken en viktig
roll. Eleverna bör få lära sig att samla fakta och material ur tabeller, diagram,
kartor, register, kataloger, uppslagsböcker, facklitteratur, tidningar
och tidskrifter, att hitta till och i bibliotek, utnyttja dessas kataloger och
rekvirera böcker, att hitta i böcker, att utnyttja museer och utställningar,
föreläsningar och föreningsverksamhet, film och radio som kunskapskällor,
att lära sig lyssna, att därvid föra anteckningar, att deltaga i studiecirkelarbete
— men samtidigt att sovra och bedöma ursprung och värde hos det
sålunda insamlade kunskapsmaterialet. Ytterst har denna verksamhet ett
tredubbelt syfte: att ge eleverna sammanhängande, personligt tillägnade
kunskaper, att ge dem studiefärdighet och intresse för fortsatta studier
samt att hos dem grundlägga aktning för sanningskravet och för motsägelselös
sanning och objektivitet.» (S. 26—27.)
Ett viktigt led i personlighetsdaningen är den fostran skolan kan ge i
fråga om inställningen till livsåskådningsproblemen. Skolans primära uppgift
bör härvidlag vara att ge lärjungarna saklig upplysning om livsåskådningarnas
innehåll och syftning, om deras uppkomst och utveckling, om
deras förhållande till verkligheten och uppfattning av denna. Men kunskapen
bör ges på sådant sätt, att lärjungarna få ögonen öppnade för
frågeställningarnas djupa allvar och betydelse för dem själva. En sådan
uppgift har bland annat skolans religionsundervisning att fylla.
»Lärjungarna bör genom kristendomsundervisningen få kännedom om
kristendomens uppkomst, innehåll och utveckling, dess källskrifter, personligheter
och betydelse, särskilt på högstadiet bör de få tillfälle att genom
diskussioner fördjupa sin uppfattning, de bör få del av de tankesvårigheter,
som varje livsåskådning måste brottas med, och de bör få en levande uppfattning
av att en ständig utveckling försiggår också på religionens och
livsåskådningens område. I överensstämmelse med tankegångarna i det
avsnitt av 1919 års undervisningsplan för folkskolan, där kristendoms4
-— Biliang till riksdagens protokoll 1000. 1 samt Nr 70.
50
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
undervisningen behandlas, hävdar kommissionen, att skolans uppgift inte
kan vara att påverka eleverna till ett ställningstagande för den ena eller
andra livsåskådningen. Däremot måste undervisningen, om den vill vara
objektiv, låta kristendomens innehåll komma fullt till sin rätt.» (S. 38.)
Kristendomsämnet bör mer än de flesta andra ämnen kunna vara instrument
för personlighetsdaningen, framhåller kommissionen. Undervisningen
i detta ämne bör ge eleverna möjlighet att på grund av sakliga upplysningar
och gedigen kunskap om religionens värld, på grund av insikt om
frågornas allvar och livsavgörande betydelse och på grund av egna erfarenheter
och egen läggning bygga upp en personlig livsåskådning.
För den estetiska skolningen är redan den yttre omgivningen i skolan
av betydelse: skolbyggnadens stil, som gärna bör ansluta till den omgivande
naturen och anknyta till landskapets bästa traditioner, en välvårdad skolplan
med träd och blommor, i vars skötsel lärjungarna deltaga, vackra
lokaler, helst prydda med god konst. Om skolans ledning förstår att ge
de gemensamma samlingsstunderna och högtidligheterna den rätta estetiska
inramningen och att ge dem en konstnärligt fullödig prägel, har mycket
vunnits. Men även den dagliga undervisningen har i en lång rad ämnen
möjligheter att väcka sinnet för konstnärliga kvaliteter och låta lärjungarna
få utlopp för skapardrift, känsla och fantasi.
»I modersmålet bör litteraturläsningen läggas så, att eleverna från början
lär sig uppskatta diktens skönhetsvärden och så småningom vänjer sig
att välja god litteratur framför dålig. Nödvändigt torde därvid vara att i
högre grad än nu låta eleverna syssla med modem litteratur, som de lättare
kan få personlig anknytning till. Teckningsundervisningen bör mer än nu
uppmärksamma vikten att se god konst. Sång och musik har sin givna uppgift
att skola sinnet för god musikunderhållning och förståelse av den stora
tonkonsten och av folkmusikens skönhet. Undervisningen i geografi och
biologi bör mer än nu kunna fostra eleverna till förståelse för naturens och
bebyggelsens skönhets värden. För alla dessa ämnen bör elevernas fritid i
högre grad än nu kunna tas i anspråk på så sätt, att eleverna stimuleras
till frivilligt inträngande i skönhetens värld.» (S. 31.)
Icke minst när det gäller heminredningen är ungdomens sinne för de
enkla linjernas skönhet, för kvalitet och ändamålsenlighet ofta föga utvecklat.
Kommissionen ifrågasätter, huruvida icke framför allt teckningsundervisningen
kunde nyinriktas till att uppodla smakomdömet i fråga
om möbler, inventarier, prydnadssaker, färger och linjer i ett hem. Samarbete
mellan teckning och slöjd vore härvidlag naturligt.
Utöver den egentliga skolundervisningen bör skolan bereda lärjungarna
tillfälle att besöka museer och konstutställningar, konstnärligt värdefulla
teater- och filmföreställningar, konserter och uppläsningar. Radions och
skolfilmens möjligheter böra utnyttjas. Slutligen kan lärjungarnas föreningsliv
få mycket stor betydelse för medlemmarnas estetiska fostran.
51
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Ur allmän uppfostringssynpunkt tillerkänner kommissionen även de
praktiska ämnena ett stort värde.
»De kan skänka värdefulla praktiska färdigheter, som envar har behov
av i det dagliga livet, de utgör en betydelsefull motvikt till de intellektuella
sysselsättningar, som upptar en stor del av skolans arbetsdag, de ger möjlighet
till aktivitet och arbetsglädje för de lärjungar, som eljest har små
förutsättningar för skolarbete, de uppodlar formsinne och organisationsförmåga,
de möjliggör prövning av lärjungarnas anlag, de lägger grunden
för många slag av yrkesutbildning, de bidrar till skapandet av hemkultur.»
(S. 32.) &Sdtl
Dessa ämnen förtjäna, framhåller kommissionen, en starkare ställning i
skolan än nu och ett fastare sammanfogande med det allmänna stoff skolan
arbetar med.
Slutligen berör kommissionen i korthet den fysiska fostrans ämnen: gymnastik,
idrott och friluftsliv. Kommissionen betonar betydelsen för folkhälsan
av en riktig inställning till dessa ämnen och erinrar om den viktiga
roll de spela under uppväxttiden genom att medverka till en harmonisk
kroppslig utveckling och till behärskning av kroppen. Dessa ämnens fostrande
och karaktärsdanande uppgift är allmänt erkänd. Skolan bör tillvarataga
ungdomens oerhörda idrottsintresse och utveckla det, så att lärjungarna
livet igenom behålla kärleken till kroppsrörelse och friluftsliv.
Det är lätt att påvisa vissa karakteristiska olikheter mellan skolutredningens
och skolkommissionens synpunkter på de frågor, som berörts i det
föregående, men man måste ihågkomma, att i det praktiska skolarbetet
alltid olika lärarpersonligheter måste mötas och att vägen till barnens
hjärtan icke beror av någon uppfostringsteori. Vad de båda utredningarna
anfört belyser i varje fall, huru intimt den allmänna fostran i skolan är
förenad med skolans vardagliga uppgift att bibringa kunskaper och uppöva
färdigheter. Det är icke möjligt att göra någon sorts boskillnad mellan
karaktärsfostran och intellektuell utbildning. Försummas den ena av dessa
uppgifter, blir även den andra lidande. För framgången av skolans arbete
är det av väsentlig betydelse, att den enskilde läraren är klart medveten
om sin dubbla uppgift: att meddela kunskap och att fostra.
b. Tradition och aktualitet.
De flesta av dem som ha hunnit till mogen ålder kunna sannolikt ur
minnets gömmor plocka fram någon dammig kunskapsklenod, som det
kostat möda att förvärva under skolåren men som sedan i livet befunnits
föga användbar. Samtidigt kanske något annat saknas i kunskapsutrustningen,
något som kunde ha inlärts i skolan men icke är lätt att senare
inhämta. Man kan fråga sig, huruvida icke de växandes intellektuella krafter
hade tillvaratagits bättre, om skolan mer konsekvent tillämpat den
gamla maximen »Vi lära ej för skolan utan för livet».
52
Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.
Även om kritiken understundom kan bero på missförstånd eller bristande
kännedom om nuvarande förhållanden, representerar den dock erfarenheter,
som vid en allmän översyn av skolväsendet icke böra lämnas obeaktade.
Skolutredningen framhåller först, att kursernas omfång måste ställas
i riktig proportion till den tid, som står till undervisningens förfogande,
om arbetsjäkt och ytlighet skola kunna undvikas:
»Målet för skolans undervisning måste väsentligen begränsas till att sätta
de verktyg i lärjungarnas händer, med vilka de själva efter skoltidens slut
kunna vidga sitt vetande. Att bibringa lärjungarna säkra kunskaper och
färdigheter i läsning, skrivning, räkning och språk är därför vad undervisningen
först och främst bör inriktas på. Vid sidan därav bör den giva lärjungarna
en god grund för deras allmänbildning inom de humanistiska och
naturvetenskapliga sakämnena samt en så långt förhållandena medgiva
fyllig orientering i samhällsproblemen. Härvid varken kan eller bör någon
form av systematisk fullständighet eftersträvas, i varje fall icke på folkskolans
och realskolans åldersstadier. Kurserna böra i dessa ämnen begränsas
till väsentliga partier, och kraven på minneskunskaper i fråga om detaljer
och fakta få icke drivas längre, än som måste anses nödvändigt, för
att lärjungarnas kunskaper skola erhålla en fast ryggrad.» (I s. 52—53.)
Kritiken mot folkskolan gäller mera, att behållningen av undervisningen
är för klen, än att onödigt kunskapsstoff medtages.
»Det är framför allt de elementära färdigheterna att läsa, skriva och
räkna, som exempelvis vid prövningar under värnpliktstjänstgöringen befunnits
icke hålla måttet, men även kunskaperna i kristendom, svenskt
språk och svensk litteratur, historia, samhällslära, geografi, biologi och
hälsolära visa ej sällan påfallande och betänkliga brister. Så långt anmärkningarna
äro befogade, torde de emellertid mindre böra riktas mot undervisningen
i folkskolan än mot omfattningen av denna undervisning. Den
har upphört för tidigt, innan de förvärvade kunskaperna och färdigheterna
ha hunnit stadgas och befästas och innan lärjungarna nått den ålder och
mognad, att de efter skolans slut mera allmänt förstått att bevara och förkovra
skoltidens bildningsförvärv.» (I s. 74.)
Anpassningen av skolkunskaperna efter behoven i livet försvåras av den
stora tidrymd, som faller mellan förvärvet av kunskaper och användningen.
Skolutredningen erinrar om att de lärjungar, som i år tagas in i småskolans
första klass, stå i sin ålders blomma först om ett par årtionden och sedan
verka i arbetslivet ytterligare en lång följd av år, alltjämt med den grundutrustning,
som skolan givit.
Självfallet är det också omöjligt att noggrant förutse vad som kan komma
till nytta i livet efter så lång tid. Men detta förklarar icke allt. Det finnes,
såsom skolutredningen själv framhåller, alltid en risk att skolan av olika
skäl stelnar till i bildningsmål och uppfostringsmetoder. I sitt sjätte betänkande
»Skolans inre arbete» (SOU 1946: 31) yttrar skolutredningen
därom:
53
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
»Under årens och århundradenas lopp har en tradition skapats rörande
vad som bör anses ingå i utbildningen för ett visst bildningsstadium. Visserligen
har gammalt kunskapsstoff utmönstrats och nytt har tillkommit,
men traditionen har dock varit en mäktig faktor i utformningen av bildningsmålet,
desto starkare ju äldre skolform det varit fråga om. I och för
sig har den nog också sin andel i den ansvällning av kurserna, som städse
varit ett av skolans bekymmer. Utvecklingen själv, inom vetenskap och
samhällsliv, har nödvändiggjort, att nytt stoff och nya kunskapsämnen
tillförts skolans undervisning, men utmönstringen av gammalt stoff har ej
kunnat ske i samma takt. En äldre generation har endast motvilligt velat
från skolans arbetsschema stryka sådant, som under dess egen skoltid
rymdes inom det ofrånkomliga kunskapsmåttet. Det kan gälla detaljer,
namn, årtal och dylikt inom de olika ämneskurserna, men det kan också
gälla hela ämnen och skolans bildningsinnehåll i stort. Mot denna bakgrund
kan man till en del se exempelvis den långa striden mellan klassisk
och real bildning eller mellan formell humanistisk bildning och realism i
undervisningen.» (VI s. 46—47.)
Sådana förhållanden kunna alltid ge anledning till en kritisk granskning,
som med större eller mindre berättigande påvisar »vår bildnings fåfänglighet».
Å andra sidan måste man dock, då det gäller skolan, se ej blott på
nuet och framtiden, utan även tillbaka. Skolan har också att förvalta traditionen
hos ett folk, vars kultur har djupa rötter i det förflutna, och att,
i vad på den ankommer, förmedla arvet från förfäderna till nya generationer.
Det kan råda delade meningar om huru avvägningen bäst skall göras
mellan dessa båda uppgifter, vården om kulturarvet och fostran för framtiden,
men att en sådan måste ske, är uppenbart. En gyllene medelväg
måste finnas: man får ej i blindo kasta bort det värdefulla och livsdugliga
men måste vara beredd att en och annan gång, när det behöves, oförskräckt
både rensa upp och nygestalta i skolans värld.
»Ett fördomsfritt uppbyggande av skolans kursplaner skulle strängt
taget förutsätta en noggrann analys och sovring av det kunskapsstoff, som
kräves av en medborgare i det nutida samhället.---En dylik över
syn
av det mänskliga vetandet från skolundervisningens synpunkt innebär
uppenbarligen ett jättearbete, och resultatet därav vore helt säkert
svårt att överblicka, även om enstaka iakttagelser utan tvivel skulle erbjuda
mycket av intresse. Såvitt bekant har man under senaste tid endast
i Förenta staterna vågat sig på mera omfattande undersökningar av detta
slag. I mera begränsad omfattning, inom vissa specialområden, kan däremot
ett liknande tillvägagångssätt med fördel komma till användning.
Så har i själva verket i vårt land skett beträffande rättskrivningsundervisningen.
På folkskolestadiet försiggår numera i ett betydande antal skolor
undervisning i stavning på grundval av ingående undersökningar av ordfrekvensen,
och dessa undersökningar ha också blivit normgivande för
fordringarna i fråga om stavningsförmåga. Detta har säkert varit till
stor fördel för behandlingen i skolan av ifrågavarande ämnesmoment, och
ord som dalkjusa och sjubbskinnspäls höra numera till de skolhistoriska
kuriositeterna.
Man kunde också tänka sig att genom likartade undersökningar och
54
Kungl. Maj:ts proposition vr 70.
överväganden söka vinna någon klarhet om arten och omfattningen av
studiet av de främmande språken på skolstadiet. De frågor, som sålunda
skulle besvaras, gälla i första hand, vilka främmande språk som böra förekomma
på respektive skolstadier och inom skilda skolformer, och vidare
vilka slag av språkfärdighet som borde eftersträvas. (VI s. 47.)
194-6 års skolkonimission skildrar i mörkare färger den nutida skolans
beroende av sina föregångare. Den bär, säger kommissionen, på ett betungande
arv från medeltidens och den gamla ämbetsmannastatens skola,
ett arv av organisatorisk bundenhet och stelhet, formalism och bristande
verklighetssinne. Läxförhören, betygshetsen och konkurrensen mellan lärjungarna
äro andra sidor av detta beroende. Kommissionen är dock ense
med skolutredningen om att man vid omdaningen av skolan bör bygga
vidare på den svenska kultur- och skoltraditionen. Den uttrycker redan
på betänkandets första sidor sin grundsyn i följande ord:
»Om man ... uppställer skolans demokratisering som mål för skolreformen
— och härom synes enighet råda — innebär själva denna målsättning
ett konstaterande av att vår skola, sådan den ter sig i dag, i skilda avseenden
är en produkt av andra samhällsformer än demokratins och därför på
många sätt står i motsättning till det samhälle den skall tjäna. Uppgiften
blir under sådana förhållanden att med fasthållande av det värdefulla i det
svenska skolarvet söka utrensa det tyngande och otidsenliga och ersätta
detta med element som är i nivå med samhällsutvecklingen.» (S. 2.)
Vid stoffurvalet vill kommissionen kraftigare betona de färdigheter och
kunskaper, som man oftast har användning för i det praktiska livet. En
mera realistisk bedömning av behoven härvidlag är nödvändig på många
punkter. Färdigheterna i modersmålet och levande språk böra sålunda få
en mera praktisk inriktning än i våra nuvarande skolor. Eleverna äro, när
de komma ut i livet, oftast ytterst tafatta, då det gäller att framträda
muntligt och skriftligt, och konsten att läsa med behållning är föga utvecklad.
Vår tids yrkes- och organisationsliv, reseliv och kulturella behov
fordra dock mer än behärskningen av modersmålet. Varje svensk man eller
kvinna har behov av åtminstone elementära kunskaper i något av de stora
världsspråken. Bekantskap med danska och norska bör göras redan i skolan.
En starkare anknytning av undervisningen till det aktuella samhällslivet
är lika nödvändig:
»Att den samhällsorientering, som skolan enligt undervisningsplanen
erbjuder, inte är tillräcklig, därom vittnar de särskilda föranstaltningar som
under senare tid måst vidtagas för att i folkskolans undervisning inlägga
moment av omedelbar praktisk betydelse för elevernas möte med livet:
nykterhetsundervisning, sexualundervisning, trafikundervisning, sparsamhetsuppfostran,
yrkesorientering. Det gäller att gå vidare på denna väg i
syfte att ge lärjungarna konkret kännedom om de företeelser, som kommer
att möta dem ute i samhället, och göra dem bättre anpassade för livets
svårigheter. Uppgiften är så pass betydelsefull för elevernas fostran till
55
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
samhällsmedborgare, att ett särskilt skolämne härför bör inrättas, samhällskunskap,
som bör avlösa hembygdsundervisningen i fjärde klassen och
sedan kvarstå på schemat till och med den obligatoriska skolans avslutningsklass.
» (S. 6—7.)
En så genomgripande modernisering av undervisningsprogrammet nödvändiggör
bland annat förskjutningar inom och mellan orienteringsämnena.
»Vilka delar av nuvarande kurser som måste flyttas till överkurserna,
kan inte sägas generellt. För varje ämne måste stoffet detalj granskas av
sakkunniga, innan något avgörande sker. Några exempel kan dock lämnas
på avsnitt i realskolans kurser, som med all sannolikhet måste få minskat
utrymme i medborgarskolan. Äldre historiska epoker, krigshistoria och
kyrkohistoria torde få mindre plats. Även namngeografin samt växt- och
djursystematiken inom biologin måste troligen drabbas av reducering. —-— — Kommissionen föreslår vidare, att särskilt språkundervisningen i
medborgarskolan skall bjuda på lättnader i förhållande till nuvarande realskola.
Undervisningen i engelska bör bedrivas så, att ämnet blir mindre
krävande än tyskan varit i samma ställning. Franskan införes ett år senare
än nu är fallet i realskolan. En förändring i målsättningen, som kan medföra
lättnad, är att de skriftliga översättningarna till de främmande språken,
i varje fall som prov, träder mera i bakgrunden.» (S. 149.)
Varken skolutredningen eller skolkommissionen finner det lätt att noggrant
anpassa skolans kunskapsstoff efter livets krav. Lärdomar för livet
kunna hämtas även ur det längesedan förgångna; vad som kommer till
omedelbar användning i nästa generation beror ofta av förhållanden, som
vi icke kunna förutse eller ännu endast oklart ana. Det kan icke vara lättare
för den enskilde läraren att välja och vraka bland gammalt och nytt.
Om skolan skall undgå risken att bli efter i samhällets utveckling, kräves
ett målmedvetet granskningsarbete av rätt betydande mått, utfört av de
mest kvalificerade krafter, som stå till buds för ändamålet.
c. Individuell och social fostran.
Det brukar sägas, att skolan är den unges växtplats, där han skall utvecklas
och mogna för samhällslivet. Personlighetsgrunden är redan lagd,
men det är ännu tid att påverka utvecklingens gång till individens och
samhällets bästa. Skolan får därigenom, framhåller skolutredningen, en
dubbel uppgift: att ta hand om individen och göra det bästa möjliga av
hans anlag och förutsättningar och att tjäna samhället genom att fostra
de växande till samarbete med andra och solidaritet med samhället.
Avvägningen mellan dessa båda sidor av uppfostran har under tidernas
lopp gestaltat sig mycket olika.
»Det har funnits epoker, då uppfostrans främsta uppgift synts vara att
undertrycka och förkväva naturanlagen och söka dana den unge efter ett
likformigt och förment allmängiltigt bildningsideal. Under andra epoker
ha starkt förkunnats den ursprungliga människonaturens företräden och
56
Kungl. Majits proposition nr 70-
uppfostrarens uppgift framför allt ansetts vara att låta dessa naturanlag
fritt utvecklas, så långt möjligt ohämmade av civilisationens fördärvliga
inflytelser. (VI s. 12.)
Mot slutet av förra århundradet framträdde en alltmer stigande uppskattning
av det individuella. Liksom man åter på sina håll började inse, att
massproduktionen ej kunde helt ersätta den individuella handaskickligheten,
det personligt präglade hantverket, så fick man också blicken alltmer
öppen för individen i massan, för lärjungen i klassen. Man upptäckte,
har det sagts, barnet, den växande, ej blott som ett oskrivet blad utan
såsom en individuell personlighet i vardande, med sina speciella särdrag,
anlag, intressen och förutsättningar.---
Till uppfattningen om den personliga och individuella fostrans betydelse
har väsentligt. bidragit den fördjupade kännedom om barnets och den
växandes själsliv, som den nutida psykologien förmedlat. I äldre tid hade
man en tämligen onyanserad uppfattning om barnet såsom en ofullständig
och outvecklad varelse, som skulle få sin prägel utifrån genom förbud och
stadgar, förmaningar och bestraffningar, noggrann inprägling och förhör.
Det var en form av uppfostran och undervisning, som nog kan ha sin uppgift
att fylla, men som långt ifrån räcker till. Numera har man en helt
annan blick för barnets inre liv, dess eget väsens art och för den rytmiska
utvecklingsgången i dess andliga växt. Personligheten får sin prägel ej
blott genom yttre intryck utan även genom de inre krafternas och anlagens
fria utveckling, där ett olämpligt ingripande kan föranleda skador och missanpassning
för hela livet. Man har alltmera blivit medveten om att barnet
och den unge, likaväl som den vuxne, ha rätt till sitt eget personliga och
individuella liv, inom de gränser, som utstakas av den mänskliga sammanlevnadens
villkor.» (VI s. 29—30.)
En framtida anpassning till och insats i de vuxnas liv behöver icke försvåras
genom att barnet även i skolan får vara barn och den unge ung.
Redan kamratlivet är en övning i mänsklig sammanlevnad och kan ha ett
mycket gott inflytande, om det behärskas av lärjungar, som äro skickade
att leda det i rätt riktning. Skolklassen som social enhet är en viktig fostrande
faktor. Själva skolarbetet främjar uppkomsten av vissa socialt värdefulla
levnadsvanor och arbetsvanor.
»Skolan måste fordra punktlighet, samvetsgrannhet, ordentlighet, fordringar,
som icke behöva framstå såsom ett utifrån pålagt godtyckligt
tvång utan även av lärjungarna lätt inses såsom nödvändiga för skolarbetets
rätta bedrivande. Skolans verksamhet förutsätter arbetsamhet, uthållighet
och pliktuppfyllelse, och genom övning häri lägges grunden till en
verklig arbetsglädje, till uppfattningen av arbetet som en välsignelse och
icke som en nödtvungen börda. Skolan bör också eftersträva, att lärjungarna
i mån av sin psykiska utveckling lära sig att själva taga ansvaret för sitt
arbete och överhuvudtaget för sina handlingar och sitt uppträdande i
skolan.» (VI s. 86.)
Slutligen måste skolan medverka till att bibringa de unga formerna för
ett gott uppträdande, lära dem att iakttaga de regler för den mänskliga
umgängeisen, som visserligen i många fall äro konventionella och i och
57
Kungl. Maj ds proposition nr 70.
för sig måhända icke ha större värde men ändock spela en sa stor roll för
de unga vid deras utträde i livet.
»En ung människa, som har lärt sig att iakttaga reglerna för god ton ,
för vanlig hövlighet i umgänget med bekanta och obekanta, med överordnade
och kamrater, har därigenom lättare att bli uppskattad efter sina
verkliga förtjänster än den, som brister i dessa hänseenden, och framför
allt är det för den unge själv till betydlig hjälp för anpassningen i livet,
för undanröjande av känslor av underlägsenhet och oförmåga.» (VI s.
85—86.)
Det finns också en annan sida av skolarbetet, som mahända från den
moderna skolans håll lätt förbises, därför att den befinner sig i linje med
vad som betraktas som den traditionella skolans kännetecken. Barn och
ungdom, liksom för övrigt också de vuxna, ha behov icke blott av självhävdelse
utan också av auktoritet och vägledning.
»I uppfostran ingår att lära sig att lyda: lyda sina överordnade, hörsamma
givna regler och föreskrifter. Men den lydnad, som en rätt fostran
kräver, avser ingen blind underkastelse, intet uppgivande av egen eftertanke
eller eget bedömande. Endast den, som lär att lyda på detta sätt, kan
också lära sig att i verklig mening leda, bestämma över andra. ----
Särskilt inom den anglosaxiska skolvärlden har man förstått att väl beakta
denna uppfostringsprincip. Den har bl. a. kommit till uttryck genom en i
större eller mindre utsträckning genomförd självstyrelse bland lärjungarna.»
(VI s. 92.)
De långa ferierna vid de svenska skolorna kunna, även de, giva sitt bidrag
till ungdomens sociala fostran.
»Särskilt är det av betydelse, icke minst för lärjungarnas fostran till
samhällssolidaritet och social vidsyn, att de därunder i ej alltför ringa utsträckning
deltaga i det praktiska arbetslivet. För landsbygdens ungdom,
både i folkskola och i högre skola, sker detta redan i stor utsträckning,
men det är av vikt, att även städernas ungdom, såsom skett under krisåren,
erhåller och uppmuntras att söka lämplig praktisk _ sysselsättning
under ferierna. Detta bör också i sin mån förebygga, att fritiden och framför
allt dess nöjesliv får den dominerande plats i ungdomens tankevärld,,
som ofta konstateras.» (I s. 56.)
Om avvägningen mellan individuellt och kollektivt arbete inom det nuvarande
skolsystemet yttrar slutligen skolutredningen:
»Inom praktiskt skolarbete söker man med olika medel främja lärjungarnas
utveckling. Å ena sidan vill man genom uppmuntran av det individuella
arbetet och genom tävling, prövningar, betyg, examina och belöningar
föra fram den enskilde till bästa möjliga prestation. Å andra sidan
skjutes den individuella tävlan mera tillbaka, man strävar mindre till toppresultat
och söker i stället att genom lärjungarnas sammanhållande i klassoch
gruppenheter skapa en känsla av social samhörighet, en^ god laganda ,
som skall föra om möjligt alla fram till fullgoda resultat. För båda metoderna
kunna åberopas förhållandena ute i livet, där ju i manga fall fordras
58 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
högsta arbetsinsats av den enskilde men framför allt lojal samverkan av
flera eller många.
För visso är skolans uppgift här som i så många andra fall ömtålig och
svår. Svensk skola söker gärna att förena båda metoderna och på det sättet
utvinna bästa möjliga resultat. Det gäller verkligen att det ena göra och
det andra icke låta. Skolan får ju icke genom ett organiserat tävlings- och
konkurrenssystem draga upp osociala individualister, egoister och hänsynslösa
karriärister, men den måste individualisera, uppmuntra den enskildes
duglighet och framåtanda, originaliteten, initiativet. Å andra sidan är det
klart, att goda samarbetsmänniskor’ endast kunna danas genom samarbete,
och skolan måste alltså skapa förutsättningar för ett sådant, men
det får icke ske så, att vare sig den energiskt uppåtsträvande vingklippes
eller den maklige vänjes vid att lita till kamraternas hjälp. Här måste eftersträvas
en syntes mellan båda riktningarna.» (I s. 49—50.)
Skolkommissionen är ense med skolutredningen om att den enskilde lärjungens
individualitet och personliga förutsättningar icke endast böra uppmärksammas
i skolan utan vara själva utgångspunkten för uppläggningen
av fostran och undervisning. Varje lärjunge bör känna, att han respekteras,
och veta, att han är välkommen i skolan, vilka studieförutsättningar han
än har. Skolans arbete bör vara inriktat på att befrämja en fri och harmonisk
utveckling av alla sidor av lärjungens personlighet och utveckla
det för honom egenartade och speciella. Men på samma gång bör den lägga
sitt arbete så, att det fostrar också till samarbete som en naturlig livsform
och hos lärjungarna väcker lust att engagera sig, att frivilligt inordna sig
i ett sammanhang.
Liksom skolutredningen understryker skolkommissionen kamratlivets
betydelse.
»I kamratlivet gäller ofta oskrivna lagar om solidaritet, om inbördes
hjälp, om sammanhållning, om rent spel, där uppskattas mod, självbehärskning,
förmåga att bära ett nederlag. Inte alltid har skolan förstått att för
sitt eget arbete och sin fostran av eleverna tillgodogöra sig dessa lagar. De
vanliga undervisningsmetoderna är väl snarare ägnade att motverka dem
genom att inte tillvarataga elevernas lust till samarbete och genom att
bortse från dettas moralbyggande betydelse.» (S. 34.)
Skolan har all anledning att stödja sund föreningsverksamhet bland lärjungarna.
Men skolan torde också vara betjänt av att då och då begagna
föreningsteknisk metod vid undervisningen.
»Samtliga elever får på detta sätt föreningsvana, vana att följa sammanträdesregler.
De får tillfälle att uppodla föreningstekniska färdigheter: att
leda förhandlingar, att skriva protokoll, rapporter och referat, att hålla
anföranden, göra inlägg. Diskussioner och förhandlingar lär deltagarna att
motivera sina påståenden, att modifiera sina ståndpunkter, att göra överenskommelser,
att lojalt foga sig i majoritetsbeslut men ändå stå för sina
åsikter och kunna verka för ändring av beslut. Dessa övningar bör inte ha
enbart formell innebörd, ty då förlorar de lätt i intresse. De bör ha saklig
karaktär, de bör behandla frågor, som för eleverna ter sig brännande: pro
-
59
'' Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
blem, vilkas principiella lösande har inverkan på deras egna förhållanden i
skolan eller kamratlivet. Aktuella samhällsfrågor bör därvid^ inte bannlysas.
Tvärtom bör eleverna så småningom och framför allt på högstadiet
vänjas vid att intressera sig för samhällsfrågor, diskutera dem och använda
sakliga argument som stöd för sin uppfattning hur de bör lösas. Skolans
sociala fostran syftar bland annat till att grundlägga ett socialt och politiskt
intresse, som förbereder ett senare ställningstagande till samhälleliga
och politiska frågor och som skapar förståelse för den politiska verksamhetens
uppgift.» (S. 35—36.)
Skolklassen bör inte endast vara en arbetsmiljö och en kamratkrets utanför
arbetet utan också en arbetsgemenskap. De metodiska svårigheterna att
förena individuell arbetstakt med gemenskapsarbete äro ingalunda oövervinneliga.
»Skolan måste i detta avseende bringas i överensstämmelse med samhällslivet,
där individuellt självständigt arbete måste gå hand i hand med
samarbete. Det är lärarens uppgift att planlägga arbetet sa, att eleveina i
sitt individuella arbete också tillgodoser kamraternas arbete. För manga
uppgifters lösande lämpar sig klassen i sin helhet som grupp. Den kan förenas
om lösandet av en självständig uppgift: en teaterföreställning, en fest,
ett program, utgivandet av en klasstidning, arrangerandet av en tävlmg.
Därvid måste hållas i sikte, att nivåskillnaderna och olikheterna i fråga
om lämplighet för skilda uppgifter äro mycket stora inom en normalklass
i den obligatoriska skolan. Samarbetets uppgift blir därför att skapa en
kamratanda, som respekterar vars och ens förmåga, och en anda av hjälpsamhet,
som drar alla med sig i det gemensamma arbetet. Ledarbegåvning,
organisationsförmåga, villighet att samarbeta, att underordna sig gemenskapen,
att offra sig för den gemensamma framgången, skicklighet att lata
detaljerna samverka till ett helt, talanger av intellektuell, konstnärlig och
praktisk art kommer vid ett sådant arbete alla till sin rätt.» (S. 35.)
I uppgiften att vidga lärjungarnas sociala sfär från den egna kretsen till
samhället böra alla skolans ämnen samverka. Psykologien bör få en starkare
ställning i skolsystemet. Psykologisk insikt i motiveringsprocesserna
bakom det mänskliga handlandet ökar viljan till självkontroll och vidgar
möjligheterna att samleva med andra människor. Elementära kunskaper i,
barnpsykologi böra ingå i den förberedande fostran för föräldrakallet, utan
vilken eleverna knappast böra få gå ut i livet. Geografiundervisningen bör
väcka förståelse för andra folk, för vikten av det internationella samarbetet
och för Sveriges roll i detta. Framför allt bör dock det nya ämnet samhällskunskap
ge en orientering rörande den mänskliga samlevnadens nutida
villkor:
»Här behandlas familjens ekonomiska och rättsliga villkor, samhällsinstitutionernas
uppgifter, juridiska problem av praktisk betydelse, det
ekonomiska livet från den enskildes och från samhällets synpunkt, folkrörelserna,
folkstyrets institutioner och problem. Angeläget är därvid att
ge eleverna konkreta och praktiska upplysningar om hur man uträttar
ärenden vid institutioner som post, järnväg, tull, banker, om hur man
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
skall komma i förbindelse med de samhällsinstitutioner, som lämnar hjälp
i juridiska, sociala och ekonomiska angelägenheter, om hur man inträder
i en sjukkassa, hur man bör ordna sitt försäkringsskydd, hur man uppgör
en familjebudget o. s.v.» (S. 36.)
Syftet att ge de växande en god social fostran mötes här av strävanden
efter aktualitet i undervisningen.
d. Fostran i det demokratiska samhället.
Den svenska skolans uppgift kan icke fixeras blott och bart genom överväganden
från allmänmänskliga utgångspunkter, den måste också bära det
samhälles signatur, som den skall tjäna, och fullgöra sina uppgifter i klart
medvetande om att vart svenska samhälle i dag är ett modernt demokratiskt
samhälle, grundat pa medborgarfrihet och medborgaransvar. Demokratien
har i vart land urgamla traditioner, vi vänta av vår ungdom, att
den skall halla dessa traditioner vid makt och — huru än tekniken omformar
den materiella samhällsgrunden — låta demokratien uppbära samhällsinstitutionerna
och ge sin anda åt den mänskliga sammanlevnaden. I
uppfostran böra vi ge de unga materialet till en livsåskådning efter vårt
folks kynne, och vi måste — så långt det står i vår förmåga — ge dem
stöd i de avgöranden, som grundlägga inställningen till det demokratiska
samhället och ofta bestämma karaktären av den blivande samhällsinsatsen.
Den känsla för social rättvisa, som demokratien håller levande, måste
också i sin mån påverka skolorganisationens utformning. Bildningen kan i
ett demokratiskt samhälle aldrig få bli ett prerogativ för någon viss samhällsgrupp.
I alla dess former bör den vara tillgänglig för varje uppväxande
samhällsmedlem efter hans förmåga att taga emot, utan hänsyn till kön,
hemort, social ställning och ekonomiska villkor.
Slutligen måste skolans verksamhet liksom det demokratiska samhällets
präglas av en ökad redobogenhet att socialt taga sig an den enskilde individen.
Även om de personlighetsdanande uppgifterna ligga i centrum för
skolans verksamhet, kan den icke begränsa sig till dessa, och än mindre
får den nöja sig med att vara ett verk för kunskapers meddelande; den
måste även, så långt dess rustning räcker, medverka till att giva de växande
den allmänna sociala omvårdnad de behöva.
19j6 års skolkommission betonar starkt skolans uppgift att fostra demokratiska
människor men är angelägen att förebygga misstydningar:
»Satsen får inte missförstås. Den innebär inte, att skolan skall förkunna
demokratisk-politiska doktriner. Undervisningen får inte vara auktoritär,
vilket den skulle bli, om den ställdes i en politisk doktrins tjänst, vore
denna doktrin än demokratiens egen. Demokratisk undervisning måste
tvärtom vila på objektiv vetenskaplig grundval. Den skall hos lärjungarna
befrämja aktning för sanningen och lust att söka den. Lärjungarna äger
rätt till saklig upplysning om de stora ideologiska och samhälleliga strids
-
61
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
frågorna och bör på grundval härav själva sedan arbeta sig fram till en
personlig uppfattning. Om skolan — såsom väl alla torde vara ense om —
hos lärjungarna skall grundlägga vördnad och aktning för vårt folks och
mänsklighetens kulturarv, för människovärde, frihet och fred, bör det och
kan det ske endast på denna fria väg. Blott genom en fri uppfostran kan
skolan skapa förutsättningarna för — såsom skolutredningen uttryckt det
— ’en på medborgarnas egen insikt och vilja grundad samhällsutveckling’.
Kravet på att skolan skall fostra demokratiska människor innebär alltså
ingen likriktning. Det kan och får inte bli tal om att stöpa alla i samma
form. Redan den alltmer utpräglade specialiseringen i det moderna samhället
kräver en rikt facetterad skolorganisation med möjlighet för var och
en att erhålla den för honom lämpligaste utbildningen. Även ur ren kultursynpunkt
är det fördelaktigare med en fördelning av kunskaperna än med
en nivellering av dem till ett för alla gemensamt mått. Specialisering är
alltså i och för sig önskvärd.» (S. 3.)
Uppfostran bör dock syfta till att hos alla utveckla vissa egenskaper,
som både ur samhällets och individens synpunkt äro särskilt värdefulla.
»Självständigheten är en sådan egenskap. Dess värde har särskilt uppmärksammats
i debatten om de totalitära regimernas psykologiska förutsättningar.
Av medborgaren i ett folkstyrt samhälle bör man fordra ett kritiskt
sinnelag, som ger motståndskraft mot andliga farsoter. Demokratin
har ingen nytta av osjälvständiga massmänniskor.» (S. 4.)
1940 års skolutredning dröjer särskilt vid den sociala rättvisans krav på
fri väg för den duglige. Från en synpunkt sett är begåvningarnas tillvaratagande
en av skolsystemets främsta uppgifter:
»Kommer varje individ på sin rätta plats i livet, vinner såväl samhället
som individen därpå — samhället, ty därigenom kunna den enskildes arbetskraft
och förmåga bäst utnyttjas och komma samhället helt till godo, och
individen, ty han känner under sådana omständigheter den tillfredsställelse
med sitt arbete och med sin ställning i livet, som är av så stor vikt
för hans andliga välbefinnande och jämvikt.» (I s. 134.)
I sitt betänkande rörande vidgade möjligheter till högre undervisning för
landsbygdens ungdom (SOU 1944: 22) föreslog skolutredningen i överensstämmelse
med denna uppfattning de studieunderstöd till landsbygdsungdom,
som sedermera beviljades av 1945 års riksdag, och framlade något år
senare jämväl förslag om studieunderstöd åt lärjungar i högre skolor, oavsett
deras bostadsort, ett förslag, som lades till grund för den nuvarande
utformningen av stipendieverksamheten vid 1946 års riksdag. I sitt betänkande
rörande vissa socialpedagogiska anordningar inom skolväsendet
(SOU 1947: 11) har utredningen vidare föreslagit avskaffande av inskrivnings-
och terminsavgifterna vid statliga och kommunala högre skolor och
utsträckning av lärjungarnas möjligheter att erhålla annan skolhjälp, såsom
fria läroböcker och fri undervisningsmateriel.
Skolutredningen synes emellertid vara tveksam, huru långt en dylik
utjämnande verksamhet kan drivas. Utredningen tänker därvid icke blott
på de ekonomiska konsekvenserna.
62
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
»Saken har också en annan sida. De som .. . hävda, att den växande
individen bör få en utbildning, motsvarande hans anlag och önskningar,
synas gå ut från förutsättningen, att individernas anlag och önskemål fördela
sig på ett sätt, som i det hela svarar mot samhällets behov. Om alla
unga oberoende av ekonomiska och andra hämningar finge följa sin kallelse
och utbilda sina anlag, så skulle sålunda samhällets behov av arbetskraft
på skilda områden bli väl tillgodosedda.
Erfarenheten ger emellertid knappast vid handen, att en dylik optimism
är berättigad. I den mån ekonomiska och andra hinder för fortsatta studier
röjas undan, komma allt flera unga att slå in på allt längre och kostsammare
studiebanor och då i första rummet med sikte på de yrken, som av
ekonomiska eller sociala eller personliga skäl te sig som mest eftertraktade.
---Å andra sidan kommer det att visa sig allt svårare att rekrytera
yrken, som, ehuru nödvändiga för samhället, dock på grund av arbetets
art icke utöva samma lockelse.---
När det gäller att undvika en farlig snedbelastning av samhället, blir därför
det centrala problemet, ... huru den praktiska utbildningen på skilda
stadier, vare sig den meddelas jämsides med undervisning i de mera teoretiska
ämnena eller huvudsakligen utgöres av ren yrkesundervisning, skall
kunna utbyggas och ges nödig konkurrenskraft genom att höjas till social
likvärdighet med den teoretiska. Målet bör vara att på alla stadier över
det rent grundläggande åstadkomma en jämvikt mellan teoretiska och
praktiska utbildningsmöjligheter, motsvarande så vitt möjligt både ungdomens
anlag och arbetslivets behov.» (I s. 134—137.)
1946 års skolkommission är medveten om risken för en utveckling, varigenom
de praktiska levnadsbanorna skulle utarmas på begåvningar, men
synes anse, att den väsentligen är begränsad till ett skolsystem, där de teoretiska
och praktiska utbildningsvägarna liksom i det nuvarande skilja sig
åt tämligen tidigt. Genom sen differentiering och yrkesvägledning bör man
kunna uppnå, att ett icke oväsentligt antal lärjungar med en lycklig kombination
av teoretisk och praktisk begåvning självmant slå in på utbildningsvägar,
som utmynna i praktiska eller manuella yrken. I skolan bör
därför meddelas en ordnad yrkesfostran. Den bör kunna grundlägga aktning
för andras yrkesverksamhet och bidraga till en demokratisk yrkesvärdering.
För den enskilde har den dessutom en dubbel uppgift: att ge honom
kännedom om olika yrken, gärna i konkret form genom direkt kontakt med
företrädare för olika yrken, samt att lära honom bättre känna sina egna
förutsättningar för ett ifrågasatt yrke.
»Till denna yrkesorientering hör också upplysning om möjligheterna till
yrkesutbildning, om betydelsen av yrkesutbildning och av en noggrann
planläggning vid yrkesvalet samt kännedom om arbetsmarknadens förhållanden,
om tillvägagångssättet vid sökande av plats och om regler för
arbetsanställning, om arbetsmarknadens organisationer och om de olika
yrkenas ekonomiska betingelser.» (S. 33.)
Den yttre omvårdnaden om lärjungarna har länge räknats som en hemmens
angelägenhet. Där dessa brusto i förmåga, fick fattigvården träda till.
63
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Under de senaste årtiondena ha emellertid ofta på kommunalt, initiativ
olika socialpedagogiska anordningar knutits till skolorna. Att detta ligger
i både samhällets och skolans intresse, har småningom blivit alltmera erkänt.
Skolutredningen yttrar i denna fråga bland annat följande:
»Samhällets intresse förutsätter ej blott en intellektuell utbildning och
en fostran av känslo- och viljelivet utan även omvårdnad om de unga i
hygieniskt, avseende och en fysisk fostran, som avser skapande av goda
hälsovanor, förebyggande hälsovård och en sund kroppslig utveckling jämsides
med den själsliga. Skolan har under årens lopp i alltmera vidgad utsträckning
fått jämväl en social uppgift, särskilt framträdande på de lägre
skolstadierna, men betydelsefull även på de högre. Sålunda har skolan
kommit att sörja för barnens och de ungas friluftsvistelse, omhänderha
sommarkolonier, anordna barnbespisning, bereda möjlighet för lämplig fritidssysselsättning
m. m. En fortsatt utveckling av denna skolans sociala
verksamhet kommer helt säkert att visa sig påkallad från det allmännas
synpunkt.» (VI s. 19.)
I betänkandet om skolans socialpedagogiska anordningar föreslår skolutredningen
ett systematiskt utbyggande av lekskol&verksamheten, anordnande
av skolbad och simundervisning för alla skolans lärjungar, försök
med social och psykisk rådgivning, innefattande bland annat en i fria former
anordnad skolkuratorsverksamhet samt fortsatta försök med testning.
(VIII s. 52.)
Skolans omvårdnad om lärjungarna börjar, framhåller i sin tur skolkommissionen,
redan med den individuella fostran, som förutsätter att skolan
uppspårar lärjungens anlag och leder honom in på rätt studieväg. Skolan
måste på ett helt annat sätt, än som nu vanligen är möjligt, hjälpa lärjungarna
att övervinna personliga svårigheter av olika slag. De kunna be.
höva instruktion redan i hälsofrågor:
»Det gäller att lära eleverna att vid behov söka läkare, att underkasta sig
regelbunden tandvård, att vid sjukdom följa givna föreskrifter. Kunskap
i elementär sjukvård bör ingå i skolans undervisning. I biologiundervisningen
bör ingå en kurs i de vanligaste sjukdomarna, omfattande de väsentligaste
symtomen jämte en orientering över de viktigaste behandlingsmetoderna.
» (S. 33.)
Men många lärjungar ha också behov av mental omvårdnad.
»Specialister på detta område, s. k. skolpsykologer, har härvidlag en stor
uppgift att fylla, bland annat då det gäller att i samarbete med lärare, skolläkare
m. fl. öka skolans möjligheter att bedöma och avhjälpa beteenderubbningar,
läs- och skrivsvårigheter och andra avvikelser från det normala
samt att avskilja lärjungar för särundervisning. Huvudansvaret för
den mentala omvårdnaden om eleverna måste dock alltid åvila läraren.
Denne bör i större utsträckning än nu anförtros själsvårdande och sociala
uppgifter. Lärarutbildningen bör anpassas härefter.» (S. 4.)
Till skolans uppgifter hör också.att ge lärjungarna möjlighet till lämpliga
fritidssysselsättningar:
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
»Fritiden är elevernas egen, och något tryck från skolans sida får därför
inte förekomma. Å andra sidan är fritiden så viktig för elevernas personlighetsdaning,
att skolan inte kan stå likgiltig för hur den begagnas. Skolan
bör erhålla resurser att ställa materiel och lokaler till förfogande för
elevernas föreningar, klubbar och ’gäng’, för fritidsläsning, musik, spel,
sport och hobbies. Också i detta avseende är samarbetet med hemmen en
förutsättning för lyckosamt resultat. Skolan bör emellertid inte försumma
den hjälp, som folkrörelsernas ungdomsverksamhet kan ge, utan i stället
samverka med denna och stimulera eleverna till medverkan i densamma.»
(S. 25.)
Slutligen sammanfattar skolkommissionen sitt uppfostringsprogram och
skolans uppgifter på följande sätt:
»Den omvårdnad, som skolan skall ge eleverna, bör ta sikte på att göra
skolan till ett tryggt hem för dem alla, där deras personlighet respekteras,
där de alla äro välkomna, där man hjälper dem att övervinna svårigheterna
och där de får den utbildning och ledes den studieväg, som är bäst avpassad
efter deras förutsättningar. Skolans studiefostran syftar till att ge eleven
en självständig inställning till arbetet och förmåga att arbeta vidare på egen
hand. Språk- och räknefär digheterna är verktyg, med vilkas hjälp eleverna
livet igenom kan öka sitt vetande och orientera sig i tillvaron. Allmänbildningen
utgör grundvalen för special- och yrkesstudier, för orienteringen
i samhället och för livets praktiska utformning men samtidigt för sanningssökande
och personlighetsutveckling. Skolans estetiska fostran vill väcka
förståelse för konstens och naturens skönhetsvärden och därmed göra livet
rikare för den enskilde; den vill också uppspåra och utveckla elevernas
konstnärliga anlag. Skolans praktiska fostran är ägnad att utveckla en viktig
sida av personligheten, det praktiska sinnet, den manuella skickligheten,
formsinnet. Skolans yrkesfostran avser att orientera eleverna inför yrkesvalet,
att leda dem in på rätt yrkesväg, att grundlägga aktningen för ett
ärligt yrkesarbete, att intressera dem för en livsuppgift. Genom sin hälsofostran
vill skolan visa eleverna vägen till sunda levnadsvanor och hygien.
Den sociala fostran, som skolan ger, åsyftar inte endast att ge eleverna
kännedom om sociala sammanhang utan också att bygga upp en socialetisk
grundinställning, respekt för människovärde och gemenskap.» (S. 37. )
Anlagd på detta sätt grupperar sig skolans verksamhet kring dess centrala
uppgift, den fria personlighetsdaningen.
e. Yttrandena.
Skolöverstyrelsen har den 13 november 1944 yttrat sig över det första av
skolutredningens betänkanden och den 31 januari 1949 över skolkommissionens
principbetänkande.
I det förra utlåtandet fäster överstyrelsen uppmärksamheten på likheterna
mellan skolutredningens syn på uppfostran och det götiskt inspirerade
uppfostringsprogram, som en gång fick uttryck i 1820 års skolordning. Det
är icke lätt, framhåller överstyrelsen, att på personlighetsfostrans område
komma med omvälvande nyheter, och det kunde därför synas, som om
utrymmet för en genomgripande skolreform icke vore alltför stort.
65
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
»Det existerar som bekant en naturlig spärr för vad som på karaktärsdaningens
område kan uppnås genom organisatoriska reformer, då varje
nytt mål, som uppställes för en fostrande påverkan, kräver rikligt med tid
för sitt förverkligande. Vad som göres till stärkande av en sida av personlighetslivet,
undantränger med en viss nödvändighet från uppfostringsprogrammet
något annat, som i regel icke heller kan frånkännas uppfostringsvärde
inom någon av personlighetslivets sfärer. Läggbitarna kunna
sammanfogas till ett nytt mönster, men det är svårt att inom en fixt begränsad
följd av ungdomsår tillfoga något djupgående nytt. Resultaten bli
gärna i praktiken starkt begränsade.---En översyn av lärostoffet är
av naturliga skäl med jämna mellanrum påkallad, men en reform med
större anspråk låter sig knappast motivera enbart med de relativt små förskjutningar
i uppfattningen om uppfostrans mål, som äro möjliga i ett
samhälle, vilket alltjämt vilar på den kristna traditionens och den demokratiska
utvecklingens grund.»
När överstyrelsen likväl slutligen finner, att skolutredningen förebragt
fullgoda skäl för en omprövning från grunden av vårt skolväsens innehåll
och organisation, fäster ämbetsverket huvudsakligen avseende vid de ekonomiska
och sociala förskjutningar, som successivt ha omskapat våra samhällsförhållanden.
Överstyrelsen citerar med instämmande de ord, vari skolutredningen ger
uttryck åt den nationella samhörighetskänslans betydelse för uppfostran,
men tillägger:
»Likväl täcker detta program blott en sida av det väntande arbetet. När
undervisningsplanema skola ges form, räcker det inte med sund idealitet,
hur nödvändig denna än i och för sig är. Det fordras därutöver en god portion
realism, ett utvecklat sinne för det ändamålsenliga och praktiskt livsdugliga.
Redan verkar ute i våra samhällen en yngre generation, som fått sina
grundläggande intryck under effektivitetens, rationaliseringens och funktionalismens
årtionden. Den har skarpa ögon för vad som är äkta och
oäkta, vad som är grundat på faktiska, sakliga behov och vad som är
romantik. Hur dess dom över den blivande skolorganisationen en gång
skall utfalla, beror nog inte så litet på om skolutredningen, när den slutligen
går till verket, visar sig ha sinne för sådana praktiska realiteter som
tidens värde och kunskapernas praktiska användbarhet.»
I sitt senare utlåtande (SOU 1949: 35) konstaterar överstyrelsen ett påtagligt
inflytande från amerikansk reformpedagogik i skolkommissionens
principbetänkande. Kommissionen har tillgodogjort sig mycket av det
värdefulla i dessa strömningar. Till skillnad från skolutredningen har den
dock benägenhet att alltför mycket undervärdera den traditionella skolan,
även den svenska, och att övervärdera den nya skolan, särskilt i dess amerikanska
form, och kommissionen nämner ingenting om att det även inom
den amerikanska progressiva skolans egna led har riktats kritik mot dess
5 — Dihang till riksdagens protokoll 1950. 1 saml. Nr 70.
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
uppfostringsprinciper. Ej heller har kommissionen i sitt betänkande mycket
att säga om den fostran till hänsynsfullhet, som är av grundläggande
betydelse för all uppfostran.
»Ehuru SK... framhåller, att ''förmågan av samarbete och självkontroll
behöver uppövas’, förefaller det, som om kommissionen närmast hade den
uppfattningen, att skolarbetet och särskilt grupparbetet liksom av sig
självt frammanar dessa egenskaper.---De disciplinsvårigheter, som
den extrema frihetspedagogiken överallt i världen har att kämpa med, tyda
på att de uppväxande ej heller i ''samhällsorienterande’ skolor på egen hand
eller på ett så enkelt sätt, som SK tänkt sig, kunna nå fram till den eftersträvade
självdisciplinen. Ehuru frågan om behandlingen av barn med
anpassningssvårigheter hänskjutits till särskild utredning, hade det varit
önskvärt, att SK i fråga om skolans allmänna disciplinproblem uttalat sig
på ett mera vägledande sätt, än som skett i föreliggande betänkande.»
(S. 14.)
Överstyrelsen ansluter sig i stort sett till skolkommissionens tankar om
urvalet av skolans kursinnehåll. Bland annat finner ämbetsverket det förtjänstfullt,
att skolkommissionen velat kraftigt stärka de s. k. övningsämnenas
ställning och bryta dessas isolering från andra ämnen.
Överstyrelsen anser sig emellertid i betänkandet kunna utläsa en viss
underskattning av behovet och betydelsen av fasta och sammanhängande
kunskaper. De äro oundgängliga förutsättningar för ett verkligt »kunskapande»
i både inre och yttre mening, betonar överstyrelsen; men överstyrelsen
är åter fullt ense med kommissionen, när den understryker vikten
av att skolarbetet lägges så, att det främjar och vidgar lärjungarnas intressen.
»På den punkten måste skolan för att fylla sin uppgift ha att erbjuda
den uppväxande ungdomen en i verklig mening idealbildande miljö.»
Flera yttranden, i synnerhet från domkapitlen och olika religiösa sammanslutningar,
finna den etiska fostran underbetonad i kommissionens
betänkande. Domkapitlet i Växjö känner en viss tvekan inför den i väsentlig
grad relativistiska kulturuppfattning, som präglat framställningen.
»Skolan har. .. icke endast att orientera de unga i den tidsaktuella,
snabbt växlande situationen. Den har att till dem överlämna mänsklighetens,
folkets samlade kulturarv och härvid icke ensidigt låta dagens värderingar
bli utslagsgivande. Av ålder har skolan här haft en i viss mån
stabiliserande uppgift i kulturutvecklingen. Att personlighetsdaningen är en
huvuduppgift i all fostran förnekas av ingen. Men då exempelvis den estetiska
fostran så pass utförligt behandlas, förvånas man över att behovet
av en djupgående etisk fostran icke med .tillräcklig klarhet framhålles.
Yarje grundlig analys av det samtida kulturläget, särskilt på det sedliga
livets område, är ägnad att understryka det trängande behovet av eu
fostran, som ställer de unga inför klara bud och uppfordrande ideal. En
sådan fostran är enligt domkapitlets mening möjlig endast på religiös
grund.»
67
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
En uppfostran på kristen grund är icke oförenlig med objektivitetens
krav, hävdar domkapitlet i Strängnäs. Objektiviteten är intet annat än det
för all fostran grundläggande sanningskravet.
»De erfarenheter vårt släkte gjort av hur auktoritära regimer gått fram,
när det gällt att tvångsfostra ungdomen efter ett visst system med tillhjälp
av andlig mörkläggning och komplett likgiltighet för de krav sanningen
ställer på undervisningen, har i blixtbelysning ställt fram de oerhörda risker,
som följer med objektivitetens undertryckande. Ingenting kan, allrahelst
under närvarande tidsläge, vara mera livsviktigt än att skolundervisningen
tillförsäkras största möjliga objektivitet och får ledas av obrottslig
sanningskärlek.»
Riskerna för subjektivitet i livsåskådningsfrågor äro större vid den orientering,
som kan ifrågakomma inom andra fack än kristendomsämnet, anser
domkapitlet. »Ju mera objektiv, ju mera saklig kristendomsundervisningen
är, ju mera kristendomen sådan den faktiskt är kommer till sin rätt
i undervisningen, desto bättre kommer också ämnets uppfostrande karaktär
till sin rätt.»
Att kristendomen, om den helt och fullt kommer till sin rätt, innebär just
påverkan, förvandling, personlighetsdaning, är en ledande synpunkt jämväl
i det yttrande, som har avgivits av domkapitlet i Karlstad.
»Kristendomen vill göra oss annorlunda än vi äro i naturtillståndet. ''Personlighetens
fria växt’ är enligt kristendomen en chimär.---Själv
fallet
får det inte bli fråga om någon påverkan av vulgär agitatorisk art,
och all konfessionell ofördragsamhet måste vara bannlyst. Men det skall
klart sägas ifrån, att västerlandets kultur vilar på kristen grund, att vårt
lands bästa traditioner äro kristna och att kristendomen som personlighetsdanande
och kulturskapande faktor och såsom grundval för en sann
demokrati är överlägsen inte bara de gamla hedniska religionerna utan
också den moderna hedendomen i olika former.»
Det är slutligen nödvändigt att lära de unga skilja mellan vad som är
sunt och osunt inom religionens värld. De uppväxande få icke blottställas
för den religiösa okultur, som understundom möter i extatiska fromhetsriktningar
och apokalyptiskt svärmeri, erinra ett par av domkapitlen.
»Vi äro icke kristna i allmänhet utan evangelisk-lutherska kristna», och
det hör till skolans angelägna uppgifter att lära bamen skilja mellan evangelisk
och oevangelisk fromhet.
I yttrandena från lärarsammanslutningarna betonas nödvändigheten att
i lärjungarnas eget intresse sätta vissa skrankor för deras frihet. Allmänna
adjunktsföreningen yttrar därom:
»Man gör inte de unga någon tjänst, om friheten i skolan blir så stor,
att eleverna senare får svårt att anpassa sig i samhället. Även om kraven
på lydnad och disciplin i forna tiders skola gått för långt, måste man akta
sig att gå till överdrift åt andra hållet, vartill tendenser inte saknats under
senare tid. Erfarenheterna visar också, att en lärare, som upprätthåller
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
disciplinen, uppskattas mera av eleverna än en lärare, som ger dem alltför
stor frihet. Självfallet är, att lärarens auktoritet måste utövas på olika sätt
gentemot elever på olika åldersstadier. Målet för skolans disciplin bör vara
att hos eleverna successivt utveckla förmågan av självdisciplin och självansvar.
»
På de yngre åldersstadierna måste uppfostran ytterst bygga på auktoritet,
hävdar Sveriges överlärarförbund:
»Skolkommissionen säger att fostran och undervisning icke får vara
auktoritär, men då skolans uppgift bland annat torde vara att meddela
kunskap om de normer, som ligger till grund för såväl den enskilda människans
etiska liv som för samhällsmoralen, så är auktoritativ uppfostran,
åtminstone på ett tidigare stadium, helt enkelt ofrånkomlig. I allmännaste
betydelse är uppfostran hela den process, varigenom ett nytt släkte växer
in i det äldres kulturmiljö, och i egentlig bemärkelse de vuxnas avsiktliga
påverkan på de växande för att bilda dem i viss riktning. På grund härav
innebär uppfostran alltid en begränsning av uppfostringsobjektens frihet.
Frihetsbegreppet i samband med uppfostran måste således under alla omständigheter
innebära en frihet inom vissa gränser, en frihet under ansvar.»
Några större meningsskiljaktigheter råda dock knappast i lärarkretsar
om det program för skolans fostran, som kommissionen har uppställt i sina
tio punkter. »Med den begränsning, som bristande materiella resurser föranleda,
torde vår skola redan nu arbeta efter de uppdragna linjerna», säger
folkskolinspektören i Östergötlands östra inspektionsområde. Men man
får icke överskatta skolans möjligheter att påverka ungdomen:
»Arvsanlagen, hemförhållandena och i all synnerhet intrycken under
förskolåldern äro faktorer av ojämförlig betydelse för karaktärs- och personlighetsdanandet.
Ju längre tjänstetid en lärare har, desto större blir
hans ödmjukhet inför uppgiften och hans obenägenhet att överskatta sin
insats som fostrare.»
Särskilt har skolkommissionen enligt en allmän mening överdrivna föreställningar
om den studiefostran, som är möjlig inom skolpliktsskolans
ram.
»När skolkommissionen talar om studiefostran, måste man nog säga, att
den — åtminstone när det gäller folkskolan — har allt för höga tankar om
elevmaterialet», skriver exempelvis inspektören i Sydsmålands mellersta
inspektionsområde. »Att sovra och bedöma ursprung och värde hos insamlat
material kan man möjligen fordra av elever på gymnasiet men givetvis
inte av elever i folkskolan. Vid läsningen av betänkandet får man inte så
sällan en känsla av att det är tanken på gymnasiets behov och möjligheter,
som framför allt föresvävat skolkommissionen. Skolan torde icke
ens efter den föreslagna reformen kunna uträtta underverk i fråga om
studiefostran.»
Bestämt hävdar Sveriges yngre läroverkslärares förening, att kommissionens
uppfostringsprogram överskrider det i praktiken uppnåeliga.
69
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
»Hur glädjande en utveckling mot en högre och mera meningsfylld målsättning
för skolans arbete än skulle vara, konstaterar föreningen, att skolkommissionen
i sitt förslag skisserat ett närmast utopiskt slutmål. Detta
bör betonas, för att allmänheten icke skall förledas att ställa alltför stora
förhoppningar på framtidens skola, och för att elever och lärare icke skola
känna sig avskräckta av de begränsade framsteg, som ligga inom räckhåll.»
Att åtskilligt icke kan omsättas i praktiken allmänt och omedelbart,
torde i varje fall framgå av yttrandena. »Många av de förträffliga tankarna
i betänkandet tillhöra ett stimulerande önskeprogram att långt in i framtiden
bearbetas av den ständigt fortskridande skolreformen», skriver länsstyrelsen
i Göteborg. »Hur skall en till kvantiteten starkt ökad lärarkår
kunna uppfylla de här uppställda kvalitetskrav, som avse att omvandla
förhörare till lärare?»
f. Departementschefen.
Diskussionen om skolans mål i förarbetena har visat, huru mångskiftande
krav som måste ställas på arbetet i skolan, om den verkligen skall fylla
hela sin uppgift i det moderna samhället. Kanske har diskussionen också
ådagalagt, att meningarna om uppfostran i grunden icke äro oförenliga,
ehuru betoningen av de särskilda arbetsuppgifterna kan växla. Vi äro i det
lyckliga läget att icke behöva bryta ned de gångna generationernas verk.
De ha fört vårt folk den långa vägen från primitiviteten till den punkt, där
vi nu befinna oss. Vi kunna visserligen icke stanna där vi nu äro, utan
måste gå vidare mot mål, som det ankommer på vår generation att ställa
upp, men måhända skall det en gång, när man fått perspektiv på utvecklingen,
visa sig, att de nya målen äro en rätt självfallen konsekvens av
vår tids sociala framsteg och de nya vägarna en ganska naturlig fortsättning
av de gamla.
I många stycken äro kraven på skolan oförändrade. Den måste alltjämt
ge något av det som hör barnaåldern till, sång och saga, lek och poesi, och
den måste med nit och allvar innöta de grundläggande tekniska färdigheterna:
läsning, skrivning och räkning; inpränta dem så, att färdigheten
blir varaktig.
Formerna för kunskapsmeddelelsen kunna skifta från ämne till ämne.
Skolan får icke väja för arbete både av lärare och av lärjungar, om det är
förutsättningen för att en nödvändig färdighet skall övas in. Ämnen som
främmande språk och matematik och i viss utsträckning även modersmålet
måste nu som förr syfta till att ge vissa fasta, lätt mobiliserbara kunskaper
och färdigheter, som skola vara till hands, när de behövas i det
praktiska livet; de kunna visst icke alltid ersättas med efterforskningar i
handböcker och bibliotek.
De ämnen åter, som ha till särskild uppgift att förmedla barnens orientering
i omvärlden, måste främst vara inriktade på att vidga de växandes
70
Kungi. Maj:ts ''proposition nr 70.
synfält och ge stoff åt deras fantasi, samtidigt som de lämna sitt oumbärliga
bidrag till den allmänna medborgarbildningen. Inom dessa ämnen kunna
icke rimligen samma krav på kunskapernas fasthet och reproducerbarhet
uppställas, till en del redan därför att undervisningen på vissa områden
icke kan ge mer än en ögonblicksbild av ett arbetsfält, där fakta och data
hastigt föråldras. För läraren gäller det i sådana fall främst att ge de växande
en uppfattning om ämnets anda och arbetsmetoder och att visa dem
vägen till lätt tillgängliga kunskapskällor. En för stark belastning med
minnesstoff kan bli direkt skadlig. Kursinnehållet måste således ständigt
sovras och förnyas. Det skadar nog inte med en nypa radikalism, när man
går till det verket: hänsynen till traditionen får aldrig gå så långt, att kunskapsmassorna
växa de unga över huvudet eller att orienteringen blir
eftersläpande och glömmer det samhälle, som är i vardande, för det som
har varit.
Inom en skola, som är avsedd för alla, stegras av naturliga skäl kraven
på kunskapernas praktiska användbarhet. En sådan skola kan icke nöja
sig med att kopiera realskolans kurser. Den nuvarande realskolan är en
examensskola, som ger en viss kompetens; för dem som nyttja dess undervisning
för sina barn, är examen och den därpå grundade behörigheten till
tjänster och levnadsbanor stundom av så väsentlig vikt, att kursernas
innehåll och utformning kommer i andra hand. En skola, som är gemensam
för alla, måste hålla måttet inför en granskning från andra utgångspunkter.
Valet av ämnen och kursmoment och undervisningens metodik måste mera
bestämt och målmedvetet inriktas på att ge de växande en kunskap, av
vilken de kunna draga påtaglig nytta i vardagslivet och i sin blivande verksamhet.
Detta krav på skolans arbetsresultat motiverar, att praktiska ämnen
inläggas på skolschemat, men det berör på samma gång mer eller mindre
den obligatoriska skolans övriga läroämnen och måste sätta spår i dess
studieplaner.
Hur värdefull skolans kunskapsmeddelelse än må vara, måste dock enligt
min övertygelse en reform av skolans arbete främst syfta till en mera ingripande
personlig påverkan på de unga. Inlärandet av de tekniska färdigheter,
som bilda civilisationens grundvalar, är förvisso en central uppgift
för skolundervisningen, men målet med uppfostran är dock icke nått, om
dessa färdigheter efter skoltidens slut icke nyttjas för meningsfyllda sysselsättningar.
Läsfärdigheten är redan nu allmän i vårt land, men det är för
få, som på allvar använda den till att vidga sin synkrets och öka sitt kunnande.
Skolan måste i framtiden göra allt som står i dess förmåga för att
giva de unga också de vanor och intressen, som äro de nödvändiga förutsättningarna
för att de tekniska färdigheterna skola bliva dem till verkligt
gagn i livet. Hon måste förstå att visa vägen från abc-boken till böckernas
värld, till skolbibliotek och folkbibliotek, till studiecirklar och annan bil
-
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70. 71
dande verksamhet, till de allmänna intressen, som möta i yrket och i samhället.
En sådan studiefostran är blott en del av den allmänna fostran för ett
demokratiskt samhälle. Det är icke nog med att skolan förmedlar fakta
om samhällets historia och struktur och lär de unga, huru det går till, när
de styras av andra. En sådan kunskap kan vara död, likaväl som de tekniska
färdigheterna äro det, om de få ligga i lägervall. Det är procentuellt
alltför få, som hysa ett djupgående personligt intresse för folkstyret, för
allmänna angelägenheter, för sociala, kulturella, andliga och även fackliga
strävanden. Känslan av medansvar för utvecklingen är icke så allmän som
den borde vara. Här måste enligt min mening skolan gripa in på ett mera
målmedvetet sätt, än som hittills varit vanligt. I det nya ämnet samhällskunskap
men också i andra sammanhang böra barnen på ett enkelt, lättfattligt
och konkret sätt bringas att förstå de sidor av samhällsverksamheten,
som äro tillgängliga för deras ålder. De böra småningom fa lära sig
något om de praktiska motiveringarna för samhällets ordning och påbud
och om de behov, som ligga bakom dess institutioner, kanske också att inse,
att samhällets tillgångar icke äro outtömliga och att det beror av allas gemensamma
arbete, om de skola förkovras och växa. Det bör icke vara
omöjligt att i ett väl organiserat skolarbete klargöra, att man kan nå längre
och uträtta mer med samarbete, än om var och en begränsar sig till sina
egna möjligheter. I denna fostran för samhällslivet och den sociala samlevnaden
finnes, vill jag tro, även en karaktärsbyggande komposant. Det kan
icke vara svårare än förr att i skolans arbete lägga in den etiska fostran,
som vädjar till det bästa i den unga människan.
En undervisning med de mål, som jag nyss skisserat, måste nödvändigtvis
mer eller mindre avvika från den traditionella klassundervisningen.
Den måste innehålla inslag av individuellt arbete och av grupparbete och
överhuvudtaget bygga mer på de ungas självverksamhet än som är möjligt
vid en genomförd klassundervisning av äldre snitt. En sådan arbetsmetod
behöver ingalunda innebära, att läraren släpper tyglarna och lämnar fältet
öppet för de opåverkbaras självsvåld. Auktoritet kan icke undvaras i uppfostran;
lärarens personliga auktoritet är i själva verket förutsättningen för
barnens förtroende och därmed en nödvändig förutsättning för varje djupgående
fostran — även uppfostran till frihet. Lika litet behöver ett skolarbete
med friare metoder uppluckra samhällets auktoritet hos de växande.
Den blinda underkastelsen under samhällsordningen är i längden underlägsen
den samhällssolidaritet, som är grundad på insikt i samhällets motiveringar
och inlevelse i de sociala sammanhangen.
Icke desto mindre måste man uppmärksamt lyssna till dem som mena,
att sådana mål äro ouppnåeliga, att eleverna icke äro vuxna mera självständiga
uppgifter än att fullgöra sitt dagliga läxbcting och att icke heller
lärarna kunna gå utanför sin personlighets och sin utbildnings förutsätt
-
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
ningar. Det ligger rätt mycket i invändningar av detta slag. Men jag tror,
att pessimisterna lätt felbedöma skolans möjligheter på längre sikt. Ett
närmare studium av skolans metoder och arbetsresultat röjer på olika stadier
mycket påtagliga framsteg under loppet av ett par generationer. Ännu
i slutet av 1800-talet fanns inom folkskolans undervisning en formalism
med definitioner, abstrakta översikter, utantilläsning och mekaniska repetitioner.
Den har allmänt givit vika för en åskådligare och konkretare metodik,
som ständigt bättre har format sig efter de växandes mognad och intressen.
Det som begäres nu är i grunden blott, att skolan skall gå vidare
på denna väg, ytterligare anpassa uppfostran efter de växandes personliga
förutsättningar och mera målmedvetet förbereda dem för livet i det samhälle,
där de om några år skola inträda som fullmyndiga medborgare. Enskilda
lärare ha redan gjort en god början. Deras antal ökas, i den mån
lärarutbildningen tar sikte på de nya målen.
I ett demokratiskt land som vårt kan det icke bliva tal om att likrikta
undervisningen. Varje lärare måste ha frihet att söka sig fram efter de
vägar, han finner mest framkomliga. Intet mål kan vinnas helt, ingen
metod slå igenom hundraprocentigt. Men när det gäller skolans utveckling
får man icke förbise, att även partiella framgångar ha sitt värde. Varje
framsteg för en på fri personlighetsdaning inriktad uppfostran betyder en
vinst för demokratien, betyder att skolan kommer att lyckas bättre med
sin uppgift att dana demokratiska människor.
Det finnes andra uppgifter för den demokratiska skolan, som icke få
försummas. Någon gång bör samhällsundervisningen låta blicken löpa
vidare ut över våra nationella gränser för att tangera internationella problem
och ge de unga en aning om världsmedborgarskapets innebörd och
förpliktelser. Införandet av ett främmande språk i den för alla obligatoriska
skolan skulle stödja denna strävan. Omvårdnaden om de unga, om deras
mentala och fysiska sundhet och välbefinnande, samt förberedelserna för
deras yrkesval äro även väsentliga uppgifter för den moderna skolan. Jag
återkommer till dessa frågor i senare sammanhang.
3. Skolpliktstidens längd.
Att folkundervisningen är ett hela samhällets intresse och icke blott enskilda
medborgares uttalades redan av 1841 års riksdag, när den anmälde
sitt beslut i folkskolefrågan: »Samhället måste ega rätt att af hvarje dess
medlem fordra, icke allenast att han är oskadlig, utan ock att han eger det
kunskapsmått, som gör honom till en nyttig medborgare och skicklig att
rätt fatta samhällspligten.»
Det moderna samhället är klart medvetet härom. Men dess syften gå
längre. Skolan har, såsom jag nyss framhållit, blivit ett organ även för
samhällets omvårdnad om barnen och de unga, en omvårdnad som icke
73
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
kan begränsas till endast en del av uppväxttiden. En förlängning av skolplikten
ökar det allmännas möjligheter att giva de växande stöd och hjälp.
I våra dagar, då avstånden ha förkortats och det internationella umgänget
fått allt större omfattning, tillkommer ytterligare ett starkt skäl att
ånvo överväga skolpliktstidens längd. Kunskaper i språk äro icke längre
blott hjälpmedel för bokliga studier; de äro till nytta i många av vardagens
situationer, och man frågar sig ovillkorligen, om icke skolplikten nu bör
tillmätas så, att det blir utrymme i medborgarskolan också för studiet av
ett främmande språk.
a. Skolplikten och samhällets omvårdnad om de växande.
Samhällsomvårdnaden om de unga är en av utgångspunkterna för 19^0
års skolutrednings överväganden. Det är ett karakteristiskt drag i den nutida
samhällsutvecklingen, framhåller skolutredningen, att hemmen icke
i samma utsträckning som förr äro produktionsenheter och att därför hemmens
arbetsgemenskap inom allt vidare samhällskretsar tenderar till att
upplösas. Fadern och ofta även modem ha sin huvudsakliga verksamhet
på annan plats, helt utom barnens synkrets. De unga kunna icke alltid som
fordom handledas av föräldrarna fram till den punkt i sitt liv, där de äro
redo att i föräldrarnas spår inträda i yrkeslivet. Därigenom nödgas skolan
på ett helt annat sätt än förr övertaga hemmens fostrande funktioner och
ställes så inför nya, delvis vittutseende problem. På samma gång måste
samhällets sociala och pedagogiska omvårdnad om de unga vidgas till att
omfatta utvecklingsskedena före och efter den egentliga skoltiden:
»Tidigare har uppmärksamheten huvudsakligen riktats på spädbarnsåldern
och på skoltiden, men mellan ettårsåldern och sjuårsåldem ha barnen
mindre varit föremål för samhällets omsorger. Nu bör särskilt den
s. k. förskolåldern mera än som hittills varit fallet uppmärksammas, ej
blott ur social utan även och ej mindre ur pedagogisk synpunkt. Mycket
tyder på att denna ålder just nu kommer att stå i intressets förgrund pa
ett helt annat sätt än tidigare.
Utomordentligt viktig ur den sociala och etiska fostrans synpunkt är
också övergången från den obligatoriska skolan till arbetslivet. Om i den
skarven uppstår en lucka, ett mer eller mindre tomt ar, kanske flera ar, som
endast delvis fyllas av utbildning och tillfälliga arbeten, sa hota särskilt
i städer med starkt utvecklad nöjesindustri allvarliga faror. I den mån
hemmen visa sig oförmögna att under denna vanskliga övergångstid leda de
ungas kroppsliga och andliga utveckling, maste samhället genom lämpliga
organ ta ledningen. Uppgiften är här att a ena sidan lata skolutbildningen
utan desorienterande avbrott naturligt och organiskt mynna ut i arbetslivet,
å andra sidan ställa skolans fritidssysselsättningar i otvunget men
dock vägledande samband med de folkliga bildnings- och idrottsrörelserna,
så att de unga vid skoltidens slut utan plågsam och farlig kamp i de påfrestande
övergångsåren finna sig till rätta i arbetslivets vardag och fritidens
mångskiftande intressen.» (I s. 4G.)
74
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
I flera länder ha dessa behov redan lett till en förlängning av skolpliktstiden
eller till upprättandet av särskilda skoltyper för åldrarna nedanför
och ovanom den egentliga skoltiden.
Mångenstädes börjar skolplikten redan vid 6 år, så i Frankrike, Tyskland
och Italien, i vissa av de Förenta staterna och i de västra kantonerna i
Schweiz. I England bliva barnen skolpliktiga redan vid 5 års ålder. Skolan
för de yngsta, the Infant School, börjar som lekskola och utvecklar sig
successivt i riktning mot vad vi kalla småskola. Undervisning i läsning
påbörjas vanligen i sexårsåldern. I somliga länder finnes ett rikt utvecklat
förskoleväsen. I Holland besöker sålunda, enligt vad skolutredningen uppgiver,
omkring en fjärdedel av barnen i åldern 3—6 år olika förskolor. I
Förenta staterna finnas i nästan alla större städer förskolor, där barnen
börja vid 4—5 års ålder. Den år 1939 av den fascistiska regimen i Italien
utfärdade skolstadgan upptog en tvåårig småbarnsskola för barn, som
ännu icke uppnått 6 års ålder. Till och med i England, där den obligatoriska
skolan börjar redan vid 5 år, finnas särskilt i storstädernas fattigdistrikt
»Nursery Classes» för ännu yngre barn.
Skolutredningen finner förskolorna önskvärda redan ur den sociala rättvisans
synpunkt.
»Vad som ännu vid övergången till högre skola sätter barn ur bokligt
mindre bildade hem i ett relativt ofördelaktigt läge är icke minst miljöförhållandena.
Skall samhället här ingripa utjämnande, så torde det icke
kunna ske i annan form än den, att barn med en ur ifrågavarande synpunkt
mindre gynnsam hemmiljö beredas tillfälle att tillbringa åtminstone någon
del av dagen i en utvecklingsfrämjande miljö, som så långt ske kan fyller
ut vad som brister i föräldrahemmet. Det handikap, som de i bildningshänseende
svagare hemmens oförmåga pålägger dessa barn, kräver i allmänhet
lång tid för att utjämnas. Därför böra åtgärder vidtagas redan på
tidigt stadium, före skolpliktens inträdande. Denna tankegång leder till ett
krav på att skolorganisationen i vidgad utsträckning fullständigas med
lekskolor och liknande anstalter, där barn i förskolåldem under lek och
andra sysselsättningar kunna få planmässiga övningar, syftande till att
bortarbeta hämningar av olika slag, skärpa deras iakttagelseförmåga, vidga
deras^ föreställningskrets, rikta deras ordförråd, utveckla deras omdömesförmåga
och socialt infoga dem i samhällsgemenskapen.» (I s. 101—102.)
Med hänsyn till barnens sociala anpassning äro förskolor önskvärda också
för många andra barn, icke minst för enbarnsfamiljernas och över huvud
taget de barnfattiga familjernas socialt ofta mycket isolerade små. Karaktärs-
och personlighetsutvecklingen är i ännu större utsträckning än de
intellektuella funktionerna beroende av den tidiga barndomens mognad,
skriver professor John Elmgren i ett uttalande till skolutredningen, återgivet
i en bilaga till dess betänkanden (SOU 1943: 19), och fortsätter:
»All miljöterapeutisk verkan är och måste vara starkast i den tidiga
barndomen. Utan att på något sätt vilja hemfalla åt den väl ensidiga determinism,
som gjort sig bred i nutida barnpsykologisk forskning med dess
75
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
starka betonande av de s. k. tidiga barndomsintryckens betydelse, måste
jag här framhäva förskoleålderns och den tidiga skolålderns dominerande
uppfostringsbetydelse i jämförelse med senare åldersperioder. . _
Förskoleåldern är i realiteten människoblivandets och personlighetsbildningens
gyllene ålder. Under ingen period äro heller utvecklingsriskerna
större. Men under ingen annan period äro möjligheterna större till verkligt
resultatrika ingripanden, medicinskt och pedagogiskt, för att rätta till en
snedvriden utveckling, stimulera en försenad utveckling eller socialt anpassa
individen till sin omgivning.» (Bil. II s. 22—23.)
Utredningen återkommer till förskoleproblemet i sitt socialpedagogiska
betänkande (SOU 1947:11) och ingår där närmare på förskolornas mål och
metod.
»Undervisning i vanlig mening bör i dessa skolor icke förekomma. Att
såsom ofta sker i England, där skolgången är obligatorisk för barn redan
i 5-årsåldern, införa regelbunden undervisning i läsning, skrivning och räkning
för barn på detta åldersstadium torde ej lämpa sig för svenska förhållanden.
Dock bör verksamheten i lekskolan ha en för barnens själsliv
utvecklingsfrämjande, pedagogiskt betonad inriktning. Likaså böra barnen
sysselsättas med övningar av olika slag, ägnade att främja, och klarlägga
graden av, deras skolmognad. Utförda försök i detta avseende tyda på att
väl utvecklade lärjungar, vilkas lämplighet för skolarbetet kunnat utrönas
på ett tidigt stadium, antingen kunna börja den obligatoriska skolan ett
år tidigare än normalt eller också tillägna sig småskolans kurser på ett i
stället för två läsår.» (VIII s. 24.)
Förskolorna böra sålunda icke få karaktär av barnavårdsanstalter utan
få pedagogisk inriktning, arbetet bör ledas av pedagogiskt och psykologiskt
utbildad personal, den lokala ledningen bör utövas av vederbörande folkskolestyrelse
och den centrala av skolöverstyrelsen.
1946 års skolkommission understryker, att förskolefostran icke bör vara
en ersättning för hemuppfostran utan en komplettering till denna. Denna
begränsning förringar naturligtvis pa intet sätt förskolinstitutionemas
värde. Förskolepedagogiken börjar ha nått den stadga, som fordras för att
man skall kunna vänta pålitliga resultat av förskolornas verksamhet. Åtskilligt
av det stoff, som nu måste räknas såsom tillhörande småskolan, hör
utvecklingspsykologiskt sett med större rätt hemma på förskolestadiet.
»Just därför att en särskild förskola ej finns, måste småskolan t. ex.
arbeta med en del hembygdsorientering om tid och almanack m. m., med
elementär renlighets- och artighetsfostran och dylikt, som rätteligen skulle
höra förskolestadiet till. Problemet är ej betydelselöst; allt i förhållande
till utvecklingen felplacerat stoff tenderar att skapa negativa inställningar
hos barnet; mycket i småskolan blir ''för lätt’, ’för enkelt’, just därför att
det för de mer utvecklade barnen tas upp för sent.» (S. 186.)
Särskilt vid avgöranden om barnens skolmognad böra förskolorna kunna
göra god tjänst. Skolmognadsproven skulle på ett värdefullt sätt kompletteras
av förskolelärarinnornas erfarenheter om barnen, och ickc-skolmogna
76
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
barn kunde hänvisas att tillbringa något vänteår i en förskoleinstitution,
om sådana vore inrättade i tillräcklig omfattning.
Enligt skolkommissionens uppfattning måste förskolefostran vara frivillig
och utbyggandet av naturliga skäl främst gälla tätt befolkade distrikt.
Kommissionen framställer dock inga konkreta förslag, alldenstund förskolornas
organisation ligger under särskild utredning hos 1946 års kommitté
för den halvöppna barnavården.
Om övergången till skolan från det ombonade livet i hemmet och anpassningen
efter skolans bud och regler är barnens första, mycket betydelsefulla
steg ut mot samhällslivets större sammanhang, så stå de några år
senare, när skolan slutar och ungdomstiden börjar, inför en ny anpassningsprocess,
varunder de skola finna sin slutliga väg in i de vuxnas värld.
Denna anpassning är icke mindre påfrestande, den är ofta, skriver ungdomsvardskommitten
i ett betänkande om ungdomen och nöjeslivet (SOU
1945:22), »en individuellt smärtsam och prövande process, som ställer
stora anspråk pa omgivningens förståelse och på miljön i övrigt». Hemmet
och skolan ha alltför mycket format de unga till receptiva och passiva
lydnadsmänniskor. Nu kastas de — redan i 14-årsåldern — ganska handlöst
ut i en tillvaro, där de tvingas klara sig själva i en utsträckning, som de
tidigare bara i ringa utsträckning förberetts på. »Från en dag till en annan
får många av dem en egen inkomst att bestämma över, de får själva råda
över den plötsligt läxfria fritiden, de får i stor utsträckning själva fatta
avgörande beslut om yrkesanställning och eventuellt om att flytta hemifrån.
» (S. 84.)
Professor David Katz skildrar i sitt yttrande till skolutredningen drastiskt
pubertetsårens känslolabilitet. »Den puberterande liknar ett fartyg
utan roder, vilket redlöst drivs omkring av oberäkneliga naturkrafter.»
Från sådana utgångspunkter finner Katz en sjuårig skolpliktstid för kort:
»En elev, som genomgår den 7-åriga folkskolan, lämnar denna vanligen
vid 14 år, alltså under en tid, då pubertetsutvecklingen är i full gång.
~7 Det är beklagligt, att man lösgör en ung människa ur det väl
görande
skolsammanhanget under en tid, då hon ännu vunnit så föga
stadga. Från psykologisk synpunkt är det lämpligt, att varje elev, som
lämnar folkskolan vid 14 år, kommer i åtnjutande av något slag av fortsatt
undervisning.» (Bil. II s. 56.)
Jämväl skolutredningen betonar de sociala och etiska skälen för en höjning
av skolpliktstidens övre gräns. I synnerhet i städer och tätorter är
tiden efter avgången från skolan en vansklig övergångsperiod för ungdomen.
»Skolan släpper greppet om de unga, hemmet har i många fall föga inflytande
och an mindre kontroll över dem, i synnerhet där förvärvsarbete
av låt vara ofta tillfällig art gjort dem ekonomiskt oberoende, och de ha
ännu icke fatt fast fot vare sig i yrkesarbete eller i föreningsliv. Det har
framhållits, att fortsättningsskolan varit ’en av de få makter, som stödde
77
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
den unge under hans första stapplande steg på livets svåra väg’, och att
dess betydelse både för ungdomen och för samhället därför varit mycket
stor. Det har emellertid ofta varit svårt för fortsättningsskolan med sitt
begränsade veckotimtal att behålla ledning och kontroll av en i övrigt ledig
eller förvärvsarbetande och redan självförsörjande ungdom. Tydligt är, att
en förlängd folkskola, som tar ungdomens tid mera helt i anspråk, har vida
större möjligheter att fylla den stödjande och fostrande uppgift, som särskilt
i samhällen med starkt utvecklad nöjesindustri visat sig så maktpåliggande.
» (IV: 1 s. 18—19.)
I utlandet har utvecklingen mångenstädes lett fram till längre skolpliktstider
än här i landet.
I Förenta staterna upphör, enligt uppgifter i skolutredningens betänkande^
skolplikten vid 16 år i 30 stater, vid 17 år i 7 stater och vid 18 år i 7
stater. Den tidigare allmänt åttaåriga folkskolan i U. S.A. har visserligen
sedan år 1909 i stigande utsträckning ersatts med sexårig, men där detta
skett övergå i regel nästan alla barn till en treårig junior high school. I
franska Schweiz är folkskolan nioårig, i tyska Schweiz vanligen åttaårig.
I England omfattar skolplikten sedan år 1947 åldern 5—15 år, och det
förutsättes i lagen, att den övre gränsen skall höjas till 16 år, sedan undervisningsministern
har försäkrat sig om att lärare och lokaler stå till förfogande.
Tyskland, Österrike och Frankrike ha länge haft åttaårig skolplikt,
på Island och i Polen har beslut fattats om dess genomförande. I
Ryssland och i den tyska östzonen ha åtminstone ansatser till ytterligare
förlängning av den obligatoriska skoltiden förekommit.
b. Skolplikten och yrkesvalet.
Om medborgarskolan även hos oss förlänges, måste de unga redan i skolan
få tillfälle att bilda sig en uppfattning om förvärvslivets olika former
och villkor och om sin egen duglighet och lämplighet för skilda studie- och
yrkesbanor.
»Problemet är i själva verket», framhåller skolutredningen, »hur den allmänbildande
skolan på bästa sätt skall kunna leda sina lärjungar över i
yrkesutbildning och arbetsliv, utan desorienterande mellanskov men också
utan slitningar och konkurrens mellan allmänbildningens och fackutbildningens
krav. Bäst torde detta problem lösas genom en småningom växande
differentiering av ämneskrets och lärostoff, så att de allmänbildande
ämnena steg för steg få vika för yrkesorientering och fackutbildning.»
(IV: 1 s. 13.)
Den närmare utformningen av yrkesorienteringen blir beroende av om
skolan göres åttaårig, såsom skolutredningen förordar, eller nioårig i överensstämmelse
med skolkommissionens förslag.
Skolutredningen tänker sig, att yrkesorientering skulle givas i olika sammanhang
men särskilt i samband med undervisningen i samhällskunskap
i den åttonde och högsta klassen.
78
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
»Lärjungarna böra i denna ålder föras till insikt om betydelsen av en
god yrkesutbildning och ett lämpligt yrkesval samt få någon inblick i
arbetsmarknadens problem. Olika utbildningsmöjligheter diskuteras, och
hänvisningar lämnas till samhällets organ för yrkesvägledning och arbetsförmedling.
Genom studiebesök på arbetsplatser, filmförevisningar med
motiv från arbetsliv och yrkesutbildning, läsning av belysande litteratur
och dylikt vill man vidga de ungas yrkeskännedom. Sådana begrepp som
arbetsmarknad, arbetslöshet, säsongarbete, skiftarbete, övertidsarbete, ackordsarbete
o. s. v. söker man förklara på ett lättfattligt sätt. Innebörden
av vissa bestämmelser, som reglera förhållandet mellan arbetsgivare och
anställda, t. ex. kollektivavtal, lärlingskontrakt, klargöras. Frågor rörande
lagstiftning om arbetarskydd, arbetslöshetsförsäkring, sjukkassor och dylikt
upptagas till behandling. Det kan förväntas, att denna sida av undervisningen
skall alltmera komma till sin rätt, i den mån erfarenheter vinnas.»
(IV: 2A s. 114.)
Undervisningen bör särskilt i åttonde klassen differentieras med hänsyn
till lärjungarnas anlag och intressen samt lokala önskemål och behov. Det
kan tänkas alternativ med eller utan främmande språk och med större
eller mindre inslag av praktisk undervisning. I naturkunnighet meddelas
enligt ett alternativ en mera allmänt hållen kurs om sådana fysiska och
kemiska företeelser, som äro av betydelse för det praktiska livet, enligt ett
annat alternativ en kurs i elementär material- och maskinlära, enligt ett
tredje bland annat demonstrationer och praktiska övningar, varigenom
eleverna få lära sig konstruktionen och den praktiska användningen av i
modernt lantbruk vanligen förekommande maskiner. De praktiska ämnena
få en stark ställning i åttonde klassen, och utredningen väntar, att de erfarenheter,
som göras av lärjungarna i dessa praktiska sysselsättningar,
skola ge goda utgångspunkter för bedömandet av deras anlag. Undervisningen
i hemkunskap med hushållsgöromål föreslås bli obligatorisk för
flickorna med tillhopa 10, eller enligt vissa alternativ 15, veckotimmar i
klasserna 7 och 8; gossarna böra ha möjlighet att, om de så önska, deltaga
i denna undervisning.
Enskilda skoldistrikt skola kunna få tillstånd att införa ett obligatoriskt
nionde skolår eller frivilliga överbyggnader på den åttaåriga skolan. Undervisningsplaner
för dessa överbyggnader äro dock icke utarbetade. Dessutom
förutsätter skolutredningen, att teoretiska realskollinjer skola inbyggas
i skolsystemet.
Skolkommissionen tänker sig i sin nioåriga skola en successiv anpassning
av skolarbetet efter lärjungarnas individuella behov, underlättad genom
valfrihet mellan teoretiska och praktiska ämnen i en med åren stigande utsträckning.
Ämnesvalet bör föregås av testning och rådgivning, så att eleverna
och deras föräldrar äro fullt insatta i vad avgörandet gäller. Differentieringen
börjar i sjunde klassen och vidgas i den åttonde. Varje lärjunge
får dessutom ett antal timmar till sin disposition för personliga arbetsuppgifter,
varigenom variationsmöjligheterna ytterligare ökas. En sådan diffe
-
79
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
rentiering bör kunna bli effektiv utan att den gemensamma ämneskärnan
behöver alltför starkt kringskäras.
En viss praktisk grundkurs bör vara obligatorisk för alla. Kommissionen
antyder på följande sätt dess innehåll:
»Eleverna behöver lära sig att klara sig utan passning, att reda sig själva
vid praktiska uppgifter. I kursen bör ingå elementär hushållskunskap med
närings- och matlagningslära samt orientering om viktiga former av produktion
i hemmet. Inköpskunskap och varukunskap måste ägnas stor uppmärksamhet.
Lärjungarna bör få öva sig att i olika situationer göra en
lämplig avvägning mellan inköp av färdiga produkter och tillverkning i
hemmet. Vidare bör meddelas enkla grunder i hemvård och bostadskunskap.
Hemreparationer bör vara ett viktigt moment. Eleverna bör lära sig
att göra enkla reparationer av möbler, husgeråd, kläder och böcker och att
göra sådana mindre målnings- och snickeriarbeten, som ofta förekommer
i ett hem, sätta i lås och elektriska proppar m. m.» (S. 178.)
I övrigt kunna olika tillvalskurser förekomma: tilläggskurser i hemkunskap
och slöjd, kurser i maskinskrivning och i sådana ämnen, som förekomma
på motsvarande stadium av de praktiska mellanskolorna. Vid sidan
av den »teoretiska» yrkesorientering, som ingår i samhällskunskapen och
bland annat innefattar studiebesök och orienterande anföranden av yrkesmän,
bör praktisk yrkesorientering förekomma i åttonde klassen som tillvalsämne
för dem som så önska. Den bör organiseras så, att den ger lärjungarna
en kortare praktisk erfarenhet av några yrken, som de äro intresserade
av. Det räcker i detta fall icke med studiebesök, lärjungarna
böra även få manuell övning samt förtrogenhet med yrkets verktyg och
helst också med själva arbetsmiljön. För några yrken kan skolan själv tillhandahålla
material och verktyg, som ge en verklighetstrogen övning;
en skicklig yrkesman kan då anlitas som handledare. Ett deltagande i verksamheten
på själva arbetsplatsen är dock den avgjort bästa och i många
fall enda lösningen. Under arbetet torde lärjungarna kunna förvärva praktiska
kunskaper, som bli till nytta, även om de till sist inte välja yrket i
fråga.
I åttonde klassen avslutas den allmänna orientering i samhället, som bör
vara gemensam för alla lärjungar. Nionde klassen kan därigenom ges en
speciell karaktär; den bör ge lärjungarna en ny start i skollivet mot mera
preciserade mål. I denna klass företages en regelrätt linjedelning, som samtidigt
i viss mån innebär val av yrkesutbildningslinje. För vissa lärjungar
är klassen en första ring i det fyraåriga gymnasiet (9 g), för andra — troligen
majoriteten — utformas den med hänsyn till fortsatt yrkesutbildning
(9 y), och för en tredje grupp får undervisningen en mera allmän karaktär, i
vissa avseenden erinrande om den nuvarande realskolan eller den allmänna
högre folkskolan (9 a).
Avsaknaden av ett rikt utbyggt yrkesskolväsen betraktas för närvarande
allmänt som den största bristen i vår utbildning av de unga. Det är en av
80
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
skolkommissionens uppgifter att utforma ett sådant skolsystem, och kommissionen
betraktar sitt förslag om skolpliktstidens förlängning som en förutsättning
för lösandet av uppgiften i dess helhet.
»I den nioåriga skolplikten ser kommissionen ingalunda ett försvårande
av yrkesutbildningen utan tvärtom ett medel att ge denna den obligatoriska
karaktär, som den hittills saknat. Kommissionen, som önskar ge de
praktiska och manuella ämnena ökat utrymme på skolschemat och som
häri ser ytterligare ett skäl till förlängning av skolpliktstiden, föreslår nämligen,
att det nionde skolåret för majoriteten av lärjungarna utformas som
ett förberedande yrkesskoleår. Lärjungarna föreslås få rätt att tillbringa
detta år antingen i yrkesskola eller — vilket givetvis åtminstone tills vidare
torde bli det vanligaste — i yrkesutbildning direkt i näringslivet, varvid
kontrolleras, att deras arbete verkligen får yrkesutbildande karaktär samt
att de samtidigt erhåller den utvidgade teoretiska medborgarbildning (närmast
i ämnena modersmålet, samhällskunskap och hälsolära), som övriga
elever erhåller i den allmänna nionde klassen.
Härmed skulle det nionde skolåret för majoriteten av eleverna få den
omedelbart nyttobetonade karaktär, som kan göra det tilltalande för de
unga själva, för deras föräldrar och för arbetslivets målsmän. En viss inkomst
kan under året påräknas för de elever, som får sin utbildning i
näringslivet. Någon avsevärd försening av utträdet i arbetslivet utöver vad
det åttonde skolåret medför skulle på detta sätt inte bli följden av det
nionde skolåret, och därmed skulle några väsentliga betänkligheter ur arbetsmarknadens
synpunkt inte kunna resas mot skolpliktstidens förlängning
med ett år utöver det av utredningen föreslagna åttonde. Då det nionde
året av de flesta eleverna kommer att ägnas åt yrkesutbildning inom
näringslivet, kommer detta nionde år inte att betyda något alltför stort
avbräck i tillgången på ung arbetskraft. Vad speciellt jordbruket och handeln
beträffar, borde dessutom studierna med fördel kunna läggas så, att
eleverna kan ägna sig odelat åt yrkesarbetet under de för detta arbete
intensivaste perioderna av arbetsåret. I längden kan näringslivet endast
ha nytta av den effektivisering av arbetskraften, som en bättre skolunderbyggnad
i de flesta fall åstadkommer, och genom det nionde året kan
näringslivet räkna med att få all arbetskraft åtminstone i någon mån yrkes-,
skolad. (S. 48—49.)
Ett på detta sätt ordnat nionde skolår med en riktigt lagd förberedande
yrkesutbildning bör icke endast kunna skapa en sådan mjuk övergång från
skolan till förvärvslivet, som avsågs med bland annat fortsättningsskolan,
utan också ge de unga förståelse för behovet och betydelsen av fortsatt
utbildning, utveckla ett aktivt intresse hos dem för det yrkesområde utbildningen
avser, ge inblickar i yrkenas samhörighet med och beroende
av varandra och skapa förståelse för skolans undervisning, då den knytes
omedelbart till erfarenheter, som eleverna erhåller under sin yrkespraktik.»
(S. 223.)
c. Skolplikten och kursinnehållet.
Det är knappast nödvändigt att som bakgrund för ett förslag om förlängd
skolplikt teckna det svenska samhällets utveckling, sedan skolplikt först
infördes i vårt land. Att det finnes ett samband mellan ett folks sociala och
kulturella utveckling å ena sidan och folkundervisningens ståndpunkt å den
81
Kungl. Majds proposition nr 70.
andra, torde vara allom uppenbart. Folkundervisningen är en av grundpelarna
för vår ställning som kulturnation; det räcker icke med att den
hålles i gott stånd, den måste tid efter annan förstärkas för att kunna uppbära
sin del av det nationella framåtskridandet.
1940 års skolutredning motiverar i första rummet sitt förslag om förlängd
skolplikt med behovet av en mot nutida krav svarande höjning av folkskolans
arbetsresultat, särskilt beträffande de elementära färdigheterna att
läsa, skriva och räkna. Även förmågan av muntlig framställning lämnar
enligt omdömesgilla iakttagare mycket övrigt att önska, framhåller skolutredningen,
och bör genom en förlängning av skoltiden kunna höjas avsevärt.
»De som icke övergått till högre skola ha fått lämna skolan för tidigt,
undervisningen har avslutats, innan de förvärvade kunskaperna och färdigheterna
ha hunnit stadgas och befästas och blivit till varaktig egendom.
Den önskade varaktigheten i bildningsförvärvet kan icke vinnas genom
intensifiering av skolarbetet under de sju år, som nu i regel stå till buds,
än mindre genom undervisningens begränsande och koncentrerande till
ifrågavarande elementära färdigheter — en sådan utarmning av undervisningen
vore ur allmänbildningens och personlighetsutvecklingens synpunkt
högst olycklig — den kan nås endast genom en utsträckning av studietiden
till ett åldersstadium, då undervisningsresultaten tack vare lärjungarnas
större mognad kunna få den fasthet och säkerhet, att de sedermera kunna
mera allmänt bevaras och förko vras. Icke minst de socialt så betydelsefulla
färdigheterna att ledigt och vårdat i tal och skrift behandla det svenska
språket kunna genom ett åttonde skolår utvecklas och befästas på ett
sätt, som i hög grad kan bidraga till utjämnande av en ofta besvärande
klasskillnad.
Även skolans kunskapsämnen ha mycket att vinna på en förlängning
av skolpliktstiden, och detta ej blott tack vare det minskade trycket från
undervisningen i de livsnödvändiga tre färdigheterna. Det högre åldersstadiets
högre mognad kommer på särskilt sätt studiet av kunskapsämnena
till godo. Sådana ämnen som kristendomskunskap, svensk språk- och litteraturkunskap,
historia, samhällskunskap, geografi och hälsolära vinna
väsentligt både på bredden och på djupet med varje år, varmed studiet utsträckes.
Fn årskurs till innebär ju icke endast, att ämnesinnehållet i sin
helhet kan utbredas över ännu en klass och alltså behandlas med större
grundlighet och fyllighet utan även att svårare moment kunna uppskjutas
till ett åldersstadium, som ger bättre förutsättningar för ett självständigt
och fördjupat tillägnande. Därtill kommer som en viktig omständighet, att
värdefullt kunskapsstoff, för vilket en sjuårig skola överhuvud icke förmår
bereda utrymme, kan upptagas i läroplanen. Vad allt detta betyder för
sådana ämnen som samhällskunskap och hälsolära behöver icke särskilt
utvecklas. Jämväl kurserna i fysik och kemi kunna på ett högre stadium
öppna helt andra perspektiv än som på ett lägre stadium är möjligt.»
(IV: 1 s. IG—17.)
Härtill komma så de allt starkare kraven på vidgande av den obligatoriska
skolans ämneskrets:
6 — Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. .Yr 70.
82
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
»Det främsta önskemålet gäller införandet av undervisning i främmande
språk. Man begär, att skolan skall förmedla en elementär insikt i åtminstone
ett främmande språk åt varje lärjunge, som vill och kan tillägna sig
en sådan. I skolutredningens betänkande I framhålles, att utlandet tränger
oss allt närmare in på livet och att det i längden blir ohållbart, att de breda
lagren av vårt folk endast i andra hand, genom översättningar och annan
förmedling, kunna vinna kunskap om vad som rör sig utanför Nordens
gränser.---Även därom torde numera allmän enighet råda, att folk
skolan
måste upptaga undervisning i danska och norska i sina kursplaneroch
bereda denna en icke obetydlig plats.» (IV: 1 s. 17—18.)
Det stora avståndet mellan folkskolans och realskolans slutmål synes
icke väl stämma överens vare sig med tidens fortskridande demokratisering
eller med de alltmer komplicerade arbetsuppgifter, som i stigande omfattning
ankomma även på menige man. Slagordet »realskolebildning åt
alla svenska barn» innebär visserligen enligt skolutredningens åsikt en överdrift,
redan därför att icke alla vare sig kunna eller böra tillägna sig just
den bildning, som hittills realskolan har bibragt sina lärjungar, men en allmän
höjning av folkskolans studiemål är påkallad.
»Det är intet önskemål», skriver skolutredningen, »att all svensk ungdom
skulle inriktas på den nuvarande teoretiska realskolans studiemål.
Men det är ett viktigt önskemål, att den obligatoriska skolan ger en bättre
teoretisk utbildning åt lärjungar, som övergå direkt till arbetslivet eller till
yrkesutbildning.---Yrkesskolans målsmän ha också mer och mer
funnit det ändamålsenligast, att intagningen i yrkesskolan icke sker, förrän
eleverna äro i 15-årsåldem. De framhålla starkt värdet av ökade kunskaper
i allmänna ämnen för de elever, som antingen intagas i yrkesskolan, övergå
till särskild lärlingsutbildning eller gå direkt ut i yrkeslivet.---I
Stockholm t. ex. mottogo yrkesskolorna tidigare sina lärjungar dels från
sjunde folkskoleklassen, dels från åttonde, men de skola nu, sedan den obligatoriska
skolan gjorts 8-årig, taga in alla efter avslutad 8-årig folkskola.»
(IV: 1 s. 18.)
19^6 års skolkommission är i stort sett ense med skolutredningen i dess
argumentering för en längre skolpliktstid. Kraftigt understryker kommissionen
behovet av undervisning i engelska i skolpliktsskolan:
»Kunskaper i främmande språk har hittills varit förbehållna ett litet
fåtal, de s.k. bildade. Om ett främmande språk — och valet kommer då
rimligen att falla på engelskan — införes som obligatoriskt ämne i skolpliktstidens
skola, skulle därigenom en gammal bildningsklyfta åtminstone
hjälpligt överbryggas. Ett fönster ut mot världen skulle öppnas för den
breda massan av medborgare. I allt högre grad gör sig också behovet av
kunskaper i åtminstone ett främmande språk gällande både i yrkes- och
organisationslivet. Fullt medveten om de svårigheter, som en obligatorisk
undervisning i engelska i den allmänna skolan erbjuder, föreslår kommissionen
engelskans införande som vanligt skolämne från och med femte klassen.
Detta betyder tre till fem års undervisning i engelska åt all svensk
ungdom (hjälpklassklientelet undantaget).» (S. 7.)
83
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Kommissionen vill emellertid hålla före, att de av skolutredningen anförda
skälen lika väl kunna nyttjas som motiv för en nioårig skolplikt
och att slutledningen i själva verket snarare bort utmynna i förslag om en
sådan.
d. Åttaårig eller nioårig skolplikt?
Under den första delen av sin verksamhet tvekade 191+0 års skolutredning,
huruvida tiden vore inne att generellt genomföra en obligatorisk åttaårig
folkskola. Den sjuåriga folkskolan var då ännu icke helt genomförd.
Den åttaåriga borde uppställas som ett framtidsmål och undervisningsplan
uppgöras, men generella bestämmelser kunde enligt utredningens dåvarande
uppfattning knappast komma i fråga (I s. 77—78).
När de första delarna av utredningens betänkande år 1944 remitterades
till vederbörande myndigheter, framträdde emellertid en opinion för längre
gående åtgärder i frågan. Flera av remissyttrandena pläderade för en nioårig
obligatorisk skola.
Sålunda anförde Svenska stadsförbundets styrelse:
»Vad utredningen framhållit om de av både rent praktiska och ideella
skäl stegrade kraven på allmänbildning påkallar .. . synnerligt beaktande.
Utan att närmare ingå på dessa krav vill styrelsen särskilt understryka, att
en ökad undervisning med inriktning speciellt på praktisk verksamhet
framför allt synes erforderlig. Ett annat icke mindre viktigt önskemål synes
vara att genom folkundervisningen ge så breda lager som möjligt av nationen
grundläggande kunskaper i ett världsspråk vilket väl borde vara
engelskan. Styrelsen finner det så angeläget att dessa ökade anspråk på
folkundervisningen bli tillgodosedda, att den för sin del är beredd att förorda
dels en ej för sent påbörjad språkundervisning i folkskolan och
dels en ytterligare utökning av den för alla obligatoriska skoltiden. Fullgoda
skäl synas föreligga att härvidlag taga sikte på en så betydande
höjning av den allmänna folkundervisningen, att en nioårig skoltid därför
bleve erforderlig.»
Likartade uttalanden gjordes av länsstyrelsen i Gävle, domkapitlen i
Stockholm och Härnösand, stadsfullmäktige och folkskoledirektionen i
Stockholm samt ytterligare några kommunala representationer i olika delar
av landet. I det förord för en nioårig skolorganisation, som avgavs av
folkskolestyrelsen i Nacka, hävdade styrelsen, att ett verkligt demokratiskt
skolsystem borde ge alla en likvärdig allmänt medborgerlig utbildning.
I detta avseende borde det icke vara någon skillnad mellan verkmästaren
och de arbetare han har att leda.
»Undervisningen måste vara tillräckligt omfattande för att åt alla ge
en tillräcklig kunskapsgrundval. Fostran måste bäras upp av en sådan
anda, att den befrämjar inbördes solidaritet och sammanhållning både
individer och olika folkgrupper emellan. Men undervisningen skall därtill
även förbereda de unga för deras blivande ställning inom yrkeslivet. Detta
allmänna resonemang leder fram till följande utgångspunkter för den nu
84
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
behövliga skolreformen: folkskolan måste göras till den för alla gemensamma
bottenskolan, undervisningen måste beakta den praktiska utbildningen
lika mycket som den teoretiska, och undervisningstiden i folkskolan
måste förlängas. Folkskolans undervisningstid måste göras så lång, att den
har möjligheter att åt alla ge en tillräckligt omfattande medborgarutbildning.
Detta resonemang leder oss fram till att ställa kravet på en nioårig
folkskola.»
Styrelsen betonade vikten av att något väsentligt nytt bjudes i samband
med förlängningen av skolpliktstiden. »Om de sex första åren av folkskolan
ägnas åt att lägga den rent elementära grunden i fråga om kunskaper,
skola de följande åren — med iakttagande av differentieringens särskilda
krav — ägnas åt att fördjupa och vidga problemställningar, att söka göra
barnen väl förtrogna med de arbets- och miljöförhållanden, i vilka de som
vuxna kunna beräknas verka och att befrämja deras självverksamhet och
initiativkraft.» Egentlig yrkesutbildning borde icke inläggas i folkskolan,
men däremot yrkesorientering, yrkesrådgivning och vissa praktiska övningar.
Ett främmande språk borde vara obligatoriskt med början åtminstone
i sjätte klassen.
Av remissvaren såg sig skolutredningen kunna draga den slutsatsen, att
den allmänna meningen åtminstone för de större skolsamhällena redan
hade godtagit en åttaårig obligatorisk skolgång som en reformplan, vilken
snarast möjligt borde realiseras. Däremot ansåg skolutredningen opinionen
ännu icke mogen för en allmän nioårig skolplikt. »En utökning av den
obligatoriska skoltiden till 9 år torde icke vinna allmän förståelse vare sig
hos de unga eller hos arbetslivets målsmän», förmodade utredningen (IV: 1
s. 20).
Skolkommissionen medger, att man måste räkna med ett visst motstånd
av folkpsykologisk art mot varje förlängning av skolpliktstiden:
»Alltifrån början har den svenska folkskolans företrädare haft att kämpa
mot ett motstånd av denna art. Numera torde man dock kunna räkna på
större förståelse för betydelsen av bildning och utbildning och detta inom
alla samhällslager. Utsträckningen av skolplikten från sex till sju år uppfattades
emellertid på sina håll endast som en uttänjning över en längre
tid av den gamla skolkursen och betraktades därför såsom onödig och improduktiv.
Det är fara värt, att man kommer att betrakta en utsträckning
av skolplikten till åtta år på samma sätt. Utsträckes skoltiden däremot till
nio år, innebär detta, att skolan utrustas med ett högstadium, som dels får
sin egen karaktär och ger något helt nytt, dels leder fram till en slutexamen,
som bör kunna ges ett värde jämförbart med den nuvarande realexamens.
Om motstånd mot skolpliktstidens förlängning till nio år ändå
reses från de unga själva eller från deras föräldrar, kommer skälet härtill
främst att vara av privatekonomisk art.» (S. 47.)
Folkundervisningens historia har rätt mycket att förtälja om återhållande
krafter av det slag skolutredningen berört. För 100 år sedan, medan
det ännu stod strid om folkskolans existensberättigande, åberopade motio
-
85
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
närer och talare i riksdagen ofta sina kommittenters uppdrag och vilja som
stöd för yrkanden om inskränkningar inom skolväsendet. Ute i orterna restes
långt senare ett liknande motstånd mot skolförbättringar, som inneburo
övergång till heltidsläsande skolformer. Till en del bottnar väl motståndet
i en naturlig reaktion mot det nya och oprövade, alltså i bristande erfarenhet
och kännedom om vad saken gäller, till en del är det säkerligen, såsom
skolkommissionen framhåller, av privatekonomisk natur. Vid varje skolreform
måste givetvis dess inverkan på hemmens och de ungas egen ekonomi
vägas mot de fördelar reformen i andra avseenden medför. När det sjunde
skolåret var å bane, anförde 1934 års folkskolsakkunniga i denna fråga:
»Det lärer väl ej kunna bestridas, att en utökning av skoltiden för barnens
föräldrar i vissa fall kommer att innebära en kännbart ökad tunga dels
med hänsyn till barnens utrustning, dels ock på grund av minskad möjlighet
att taga barnens arbetskraft i anspråk för sysslor i hemmet. Betänker
man emellertid, att den ifrågasatta utvidgningen av skolplikten otvivelaktigt
är ägnad att stärka barnens förvärvsduglighet och allmänna förutsättningar
att bestå och göra sig gällande i livskampen, förringas väsentligt
betydelsen av invändningar, baserade på skäl av nyssnämnda art. I enstaka
fall kan fattigdom eller eljest svåra levnadsomständigheter göra skolplikten
till en börda för hemmet. Men ingalunda kan det allmänna ekonomiska
och sociala läget i vårt land sägas vara sådant, att hemmens ekonomi
icke skulle kunna tåla denna merprestation, som flertalet andra västerländska
kulturfolk mäktat utföra. Snarare förhåller det sig väl så, att Sveriges
folk är bättre rustat härutinnan än åtskilliga av dessa andra.» (SOU
1935:58 s. 72.)
Skolkommissionen föreslår nu, att barnbidragen höjas i de åldrar, den
nya skolplikten skulle gälla, varigenom hemmen komme att erhålla en viss
kompensation. De unga själva kunna, om de välja yrkeslinjen, påräkna
viss inkomst av sitt arbete under sista skolåret. Det är knappast troligt, att
det befarade motståndet under sådana omständigheter blir ett verkligt
hinder för reformens genomförande, om denna eljest befinnes önskvärd. De
yttranden, jag i det följande kommer att referera, ge viss ledning för denna
frågas bedömande.
Större vikt synes 1940 års skolutredning i själva verket tillmäta en annan
av sina invändningar, vilken gäller yrkesundervisningens anknytning till
den allmänna skolan. Utredningen anför därom följande:
»Av avgörande betydelse är hänsynen till den fackutbildning, som meddelas
i yrkesskolor av skilda slag. Där ett tomrum av tillfälliga sysselsättningar
eller ren sysslolöshet gapar mellan folkskolan och yrkesutbildningen
är en förlängning av skolplikten önskvärd och i vissa fall nödvändig, men
där skolningen för yrket sluter väl till den allmänna folkskolan, kan en utsträckning
av denna komma att menligt inverka på yrkesutbildningen.»
(IV: 1 s. 19—20.)
Skolkommissionen är ense med skolutredningen om att vid planerandet
av den obligatoriska skolan all hänsyn bör tagas till yrkesskolväsendet men
86
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
håller före, att yrkesskolans anknytning till en åttaårig skolgång — där
den existerar — icke torde ha bestämts på grundval av vetenskapliga överväganden
om den lämpliga tidpunkten för yrkesutbildningens början utan
snarare är att betrakta som en anpassning till den grundläggande skolans
längd. Vissa expertuttalanden utpeka till och med sextonårsåldern som den
ur yrkesvalssynpunkt optimala tiden för inträde i yrkesskolorna.
Skolkommissionens förslag att nionde klassen skall kunna fullgöras i yrkesskola
trubbar onekligen av invändningen. Skolutredningen har av allt
att döma icke räknat med att en organiserad övergång till egentliga yrkesskolor
skulle kunna ifrågakomma efter åttonde skolårets slut. Om den medgives,
blir skolpliktens utsträckning till åtta- eller nioårig av föga relevans
för anknytningen till de egentliga yrkesskolorna.
Till de allmänna skälen mot en nioårig skolplikt lägger skolutredningen
ett par av mera temporär betydelse, som stå i samband med befolkningsutvecklingen
i landet. Utredningen pekar på olägenheterna ur arbetsmarknadssynpunkt
av att ungdomen alltför länge bindes vid skolbänken vid en
tidpunkt, då årskullarna ha tunnats ut och brist råder på ung arbetskraft.
Utredningen hänvisar vidare till svårigheterna att skaffa lärare för de
större årskullar, som sedan följa.
Skolkommissionen är medveten om att en förlängning av skolpliktstiden
just nu komme att medföra momentana svårigheter för näringslivet.
»Då man emellertid vid utbyggandet av det åttonde och nionde skolåret
liksom fallet var vid utbyggandet av det sjunde måste räkna med en lång
övergångstid, och då det befolkningspohtiska läget under denna övergångstid
kommer att förändras såtillvida, att de stora årskullarna från 1940-talets början därunder hinner upp i arbetsför ålder, behöver man måhända
inte frukta, att brist på ung arbetskraft skall ställa sig hindrande i vägen
för reformen. Vid bedömandet av förhållandet mellan näringsliv och skolplikt
bör man dessutom beakta, att den del av en människas livstid, som
kan ägnas åt produktivt arbete i näringslivets tjänst, genomsnittligt kraftigt
ökats _ i och med tillväxten av människans livslängd. En ökning av
skolpliktstiden borde vi alltså även ur näringslivets synpunkt ha råd till.»
(S. 48.)
På grund av det sista skolårets anordning behöver den nioåriga skolplikten
ej medföra någon avsevärd försening av utträdet i arbetslivet utöver
vad det åttonde skolåret medför. Betänkligheterna mot den nioåriga skolplikten
ur arbetsmarknadens synpunkt bli därför knappast avsevärt större
än betänkligheterna mot den åttaåriga.
»Vad speciellt jordbruket och handeln beträffar, borde dessutom studierna
med fördel kunna läggas så, att eleverna kan ägna sig odelat åt yrkesarbetet
under de för detta arbete intensivaste perioderna av arbetsåret. I
längden kan näringslivet endast ha nytta av den effektivisering av arbetskraften,
som en bättre skolunderbyggnad i de flesta fall åstadkommer, och
genom det nionde året kan näringslivet räkna med att få all arbetskraft
åtminstone i någon mån yrkesskolad.» (S. 49.)
87
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Beträffande läraranskaffningen anför skolutredningen:
»Det får . . . ej förbises, att folkskolan .. . med hänsyn till lärarkrafternas
antal och utbildning icke är rustad för en så vittutseende utbyggnad som
en 9-årig skolplikt kräver. Om det vore möjligt att i de stora städerna anställa
tillräckligt antal för uppgiften kompetenta lärare, så skulle det i
varje fall dröja mycket länge, innan en liknande pedagogisk upprustning
bleve möjlig för landet i dess helhetr
I själva verket ställer redan den 8-åriga obligatoriska skolan nya och
vittutseende krav på den lärarpersonal, som skall undervisa på dess högstadium.
---Det kommer att dröja, innan så många för dessa nya
uppgifter kompetenta lärarkrafter hunnit utbildas, att alla skoldistrikt
kunna tillgodoses.
Därest skoltidens förlängning skall medföra avsett gagn, behöves i verkligheten
en reform av lärarnas utbildning. Om 1936 års omorganisation av
seminarierna kan sägas vara en förutsättning för det lyckosamma förverkligandet
av samma års riksdagsbeslut om obligatorisk 7-årig folkskola, så
kan den 8-åriga obligatoriska skolans framgångsrika genomförande sägas
vara beroende av en ny och genomgripande reform av lärarutbildningen.
Denna i och för sig svåra frågas lösning kompliceras i hög grad därav,
att de nya kraven på lärarnas utbildning anmäla sig samtidigt med att
den ökade nativiteten ställer helt nya anspråk på lärarutbildningsapstalterna.
En forcerad utveckling av folkskolans högstadium kan under sådana
omständigheter leda till att särskilt vissa landsbygdsdistrikt ställas inför
oberäkneliga svårigheter, icke blott när det gäller att ändamålsenligt ordna
sin skolorganisation utan även när det gäller att överhuvud få sitt lärarbehov
tillgodosett.
Ur denna synpunkt måste alltså en utveckling i långsammare tempo vara
att förorda.» (IV: 1 s. 20—21.)
Skolkommissionen är, framhåller den, icke mindre medveten om de svårigheter,
som bristande tillgång på lärare kan ställa i vägen för en utsträckning
av skolplikten. Skolpliktstidens förlängning måste under alla
förhållanden, vare sig det gäller ett eller två år, företagas i den takt, som
lärartillgången medgiver. Det bör dock observeras, att en relativt obetydlig
del av det ökade behovet av realskollärare kommer på det nionde skolåret.
Majoriteten av lärjungarna i nionde klassen torde komma att välja yrlceslinjen
och få sin huvudsakliga undervisning av det praktiska livets män
och kvinnor. De övriga behöva visserligen undervisning av realskollärare,
men därvidlag måste beaktas, att inom motsvarande åldersgrupp redan
nu många lärjungar åtnjuta sådan undervisning och att detta antal befinner
sig i snabb tillväxt.
Målet för skolreformen bör under alla omständigheter vara en nioårig,
obligatorisk medborgarskola.
»Härigenom skulle plats beredas för en utvidgad medborgerlig utbildning;
all ungdom skulle kunna föras fram till en realexamen, som visserligen
måste avpassas efter lärjungarnas varierande möjligheter men som
dock åt alla gåve en medborgerligt likvärdig avslutning på arbetet i den
allmänna skolan; slutligen skulle man inom den obligatoriska skolans ram
88
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
kunna inrymma den förberedande yrkesutbildning, som skulle ge de sista
skolåren påtagligt intressebetonad prägel och eleverna ett incitament till
fortsatt arbete med sin utbildning.» (S. 8.)
Med all säkerhet kan den nioåriga skolan doek icke i sin helhet förverkligas
tidigare än under 1960-talet. När kommissionen likväl ansett sig böra
redan nu framlägga principförslag om en nioårig enhetsskola, har det skett
på grundval av följande överväganden:
»1950-talet kommer, även om man bortser från den verkan, som ett beslut
om en genomgripande skolreform kan få, att bli en uppbyggnadsperiod
inom den svenska skolvärlden. Det ökade barnantalet nödvändiggör en
forcerad lärarutbildning för skolans samtliga stadier och därmed en utökning
och föryngring av lärarkåren utan motstycke i Sveriges tidigare
historia. Barnantalets ökning medför samtidigt ett behov av nya skollokaler,
som framtvingar ett till sitt omfång mycket stort investeringsprogram
i fråga om skolbyggnader och skolutrustning. Vid årtiondets början skall
vidare en lokal omorganisation av skolväsendet vara avslutad i samband
med den nya kommunindelningen. Skolväsendets lokala organisation och
struktur måste_ därvid bli föremål för en ingående planering. Allt detta
— lärarutbildning, skolhusbyggnation, lokal omorganisation — kan rimligen
inte ske med hänsyn till skolans verksamhet endast under det närmaste
decenniet utan måste ske med sikte på även de följande decenniernas
behov. De nyutbildade lärarna kommer doek att verka även under
dessa decennier, de nya skolbyggnaderna kommer att användas även då,
och den lokala organisationen kommer att i sina grunddrag vara orubbad
dessa årtionden igenom. Om man inte redan nu — före massutbildningen
av lärare, före. massbyggnation en av skolhus, före den lokala skolorganisationens
planering — fastställer riktlinjerna för skolans utveckling, organisatoriskt
sett, för de närmaste årtiondena, riskerar man kraftiga felinvesteringar
i fråga om lärarutbildning och skolhusbyggen och svårkorrigerade
misstag i fråga om den lokala planeringen.» (S. 52—53.)
Principbeslutet om nioårig skolplikt bör således, enligt skolkommissionens
mening, fattas redan nu.
Under en övergångstid böra lättnader i skolplikten kunna medges liksom
nu i fråga om det sjunde skolåret. Kommissionen föreslår, att under de
fem första åren efter den nya organisationens genomförande inom ett skoldistrikt
befrielse bör kunna meddelas både från åttonde och nionde skolåret
och under de fem följande åren endast från det nionde året. Då ansökan
om sådan befrielse behandlas, bör skolstyrelsen taga hänsyn till lärjungens
personliga och ekonomiska förhållanden.
Vidare bör skolstyrelsen kunna medge avgång efter åttonde året för
lärjungar, som ha passerat skolan snabbare och redan genomgått nionde
klassen, och i speciella fall även för lärjungar, som på grund av bristande
studieförutsättningar skulle ha föga utbyte av ytterligare ett års skolgång.
Den debatt om skolpliktens längd och om den rätta tidpunkten för
principbeslut i frågan, som sålunda har upptagits, fortsätter i remissyttrandena.
Innan jag övergår till att redogöra för vad som framkommit under
89
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
remissgången, torde det doek vara lämpligt, att jag ger en redogörelse för
de utförda kostnadsberäkningarna. Jag uppehåller mig därvid huvudsakligen
vid den nioåriga skolorganisation, som skolkommissionen förordat.
e. Summarisk översikt över reformens kostnader.
Skolkommissionens förslag är ett principförslag och går inte in på detaljerna.
Mycket ingående kostnadsberäkningar äro redan därför uteslutna.
Huru pris- och löneutvecklingen kommer att te sig under den långa övergångstiden
är dessutom omöjligt att nu förutsäga. Beräkningarna ha därför
blott till uppgift att ge en föreställning om storleksordningen av de med
reformen förenade kostnaderna.
Alla beräkningar rörande skolväsendets omfattning och kostnader i framtiden
måste utgå från en uppskattning av barnantalet i de ifrågakommande
årsklasserna. För de redan födda årsklasserna har kommissionen begagnat
den officiella statistikens uppgifter om antalet levande födda och om dödligheten
under barnaåren. Vid den tidpunkt, då kommissionens beräkningar
utfördes, sträckte sig födelsestatistiken icke längre än till och med år 1945.
För därefter följande årskullar ha beräkningarna verkställts i anslutning
till en av professor Sten Wahlund utförd prognos (SOU 1945: 46 s. 298 o.
följ.). De av kommissionen nyttjade hypotetiska födelsetalen för åren 1946
—53 framgå av följande tablå:
Å r | 1946 | 1947 | 1948 | 1949 | 1950 | 1951 | 1952 | 1953 |
Födelsetal: uppskattat...... verkligt........ | 133 000 132 597 | 131 000 128 290 | 129 000 126 392 | 127 000 | 125 000 | 123 000 | 121 000 | 119 000 |
För de tre första åren ligga de faktiska födelsetalen något lägre än de i
beräkningarna antagna. Uppgifterna för 1947 och 1948 äro dock ännu preliminära.
För 1949 synes siffran komma att stanna vid omkring 121 000.
Av tabell 14 framgår barnantalet dels i åldern 7—13 år (klasserna 1—7),
dels i åldrarna 14 och 15 år (klasserna 8 och 9) för tiden till och med läsåret
1960—61 enligt kommissionens beräkningar.
Tabellen visar, att antalet barn i åldern 7—13 år först raskt stiger, når
ett maximum på omkring 858 000 åren 1956 och 1957 och då med 34 procent
överstiger det nuvarande samt därefter åter småningom dalar. Antalet
barn i åldern 14 år når maximum först hösten 1959, femtonåringarnas antal
fortsätter att stiga under hela perioden.
Den raska tillväxten av årskullarna i skolåldern under 1950-talet måste
medföra mycket betydande automatiska kostnadsökningar och torde även
på annat sätt komma att försvåra och försena genomförandet av varje mera
omfattande skolreform. Vissa antaganden om tempot i organisationsarbetet
90 Kungl. May.ts ''proposition nr 70.
Tab. H. Beräknat antal barn i skolåldern läsåren 1949—61.
Läsår | Å | 1 d e | r |
| Å | 1 d e | r |
7—13 år | 14 år | 15 år | Läsår | 7—13 år | 14 år | 15 år | |
1949-50. . | 640 300 | 80 500 | 79 600 | 1955—56 . . | 845 900 | 93 500 | 89 600 |
1950-51 . . | 674 200 | 83 400 | 80 400 | 1956—57 . . | 858 100 | 106 800 | 93 300 |
1951—52. . | 714 500 | 84 700 | 83 200 | 1957—58 . . | 858 100 | 117 100 | 106 700 |
1952-53. . | 751 800 | 88 000 | 84 600 | 1958-59 . . | 848 500 | 124 800 | 116 900 |
1953—54. . | 785 300 | 91 300 | 87 900 | 1959-60 . . | 836 800 | 125 100 | 124 600 |
1954—55 . . | 818 400 | 89 800 | 9l 100 | 1960—61 . . | 823 600 | 124 600 | 124 900 |
äro emellertid nödvändiga för kostnadsberäkningarna. Vid de kalkyler, som
för kommissionens räkning ha utförts av byråchefen Per Åsbrink, har denne
antagit, att den nya skolorganisationen under en första tioårsperiod skall
genomgå ett försöksstadium, avsett att giva erfarenheter om den planerade
organisationen, och att det egentliga genomförandet skall börja först läsåret
1958—59, då antalet barn i den nuvarande obligatoriska skolan åter
börjar gå tillbaka. Därefter skulle den allmänna omorganisationen kunna
genomföras under loppet av nästa tioårsperiod. Som ett belysande exempel
på huru kostnadsberäkningen i sådant fall kan komma att te sig beräknar
Åsbrink kostnaderna under det preciserande antagandet, att reformen,
sedan den har passerat experimentstadiet, årligen genomföres med en tiondel
av den slutliga omfattningen.
Åsbrink beräknar först den automatiska utgiftsökning, som är en följd
av barnantalets ökning. Folkskolan tänkes därvid omfatta de nu obligatoriska
sju årsklasserna, och de högre skolorna antagas bibehålla den lärjungeomslutning
och den kostnadsram, som gällde läsåret 1948—49. Därefter
beräknar han kostnaderna för den omorganisation av folkskolans överstadium,
som är skolreformens kärna. Sjunde klassen tänkes därvid övergå
från klass- till ämneslärarsystem, och de båda översta klasserna, åttan och
nian, tillkomma successivt. Slutligen beräknas de besparingar, som från och
med budgetåret 1961/62 kunna påräknas till följd av barnantalets minskning
och den fyraåriga realskolans avveckling.
Nästa tabell sammanfattar Åsbrinks resultat för tiden till och med budgetåret
1969/70.
Den automatiska utgiftsökningen under 1950-talet är högst betydande.
Även om intet beslut fattas om utvidgning av skolplikten, skulle efter 7 år,
räknat från budgetåret 1948/49, kostnaderna ha stigit med 156 miljoner
kronor eller omkring 33 procent, oberäknat kostnadsökningar på grund av
de högre skolornas utveckling. Jag saknar emellertid anledning att närmare
uppehålla mig vid beräkningen av denna post: det torde genomgående
vara fråga om utgifter av den art att de måste tagas.
91
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
Tab. 15. Statens kostnader för undervisningen av de nio första årsklasserna
budgetåren 1948/70 enligt beräkning av
byråchefen Per Åsbrink.
Läs- och | Nuvarande or-ganisation, milj. kronor | Det nya real-skolestadiet, milj. kronor | Avgår för nedgång milj. kronor | Total budget-belastning, milj. kronor |
19-48—49...... | 475 | _ | — | 475 |
1949-50...... | 487 | — | — | 487 |
1950-51 ...... | 526 | — | — | 526 |
| 1951—52...... | 552 | — | — | 552 |
; 1952-53...... | 580 | — | — | 580 |
1953—54 ...... | 601 | — | — | 601 |
1954—55 ...... | 620 | — | — | 620 |
1955 56 ...... | 631 | — | — | 631 |
1956-57 ...... | 612 | — | — | 612 |
1957-58...... | 593 | — | — | 593 |
1958—59 ...... | 588 | 71 | — | 659 |
1959-60...... | 581 | 94 | — | 675 |
1960-61 ...... | 5741 | 117 | — | 691 |
1961—62...... | 574 | 141 | — 3 | 712 |
1962-63 ...... | 574 | 164 | — 5 | 733 |
1963—64 ...... | 574 | 187 | — 8 | 753 |
1964-65 ...... | 574 | 210 | — 10 | 774 |
1965—66 ...... | 574 | 233 | -13 | 794 |
1966—67 ...... | 574 | 256 | —15 | 815 |
1967-68...... | 574 | 280 | —18 | 836 |
1968-69 ...... | 574 | 232 | -20 | 786 |
1969-70 ...... | 574 | 232 | -23 | 783 |
1 Anm. Barnantalet antages bär konstant under 1960-talet. En sannolik nedgång beaktas i
fjärde kolumnen.
Icke heller finner jag det nödvändigt att närmare ingå på beräkningen
av de besparingar, som kunna motses under 1960-talet. De bero dels på en
antagen nedgång i födelsetalet, som kanske är sannolik men i varje fall
ytterst svåruppskattad, dels på den indragning av den fyraåriga realskolan,
som skulle åtfölja skolreformen. Dylika beräkningar böra för ordningens
skull utföras, men erfarenheten visar, att det är om möjligt ännu svårare
att yttra sig om utsikterna för en sammanpressning av kostnadsvolymen
på längre sikt än om dess utvidgning i samband med en planerad reform.
Däremot är det av intresse att redogöra för Åsbrinks beräkning av de
statliga kostnaderna för omorganisation och utbyggnad av folkskolans högstadium.
92
Kunql. Maj:ts proposition nr 70.
Kostnadsberäkningarna inkludera, till skillnad från den vanliga redovisningen
av utgifterna för skolväsendet, jämväl pensionskostnader för lärarpersonalen.
Summorna bli därigenom icke direkt jämförliga med nuvarande
under 8:e huvudtiteln upptagna belopp, men de ge i gengäld ett bättre uttryck
för den totala budgetbelastningen i samband med en eventuell skolreform.
För varje barn beräknas först en grundkostnad, som inbegriper lärarnas
löne- och pensionsförmåner och de flesta kostnader för folkskoleväsendet
och abnormundervisningen enligt riksstaten för budgetåret 1948/49. Den
har på grundval av budgetberäkningen för nämnda år kalkylerats till 500
kronor per barn. Grundkostnaden multipliceras med barnantalet i de årsklasser,
varom det är fråga. Åsbrink baserar beräkningarna på årsklassernas
storlek år 1960. Antalet 14- och 15-åringar torde då komma att uppgå
till omkring 250 000, men summan måste i kalkylen minskas med antalet
lärjungar, som ha övergått till högre skola. Då Åsbrink i denna del av beräkningen
bortser från den pågående ökningen av lärjungenumerären i de
högre skolorna, blir avdraget omkring 50 000, motsvarande nuvarande lärjungeantal
i åldern 14 och 15 år vid de högre skolorna. Grundkostnaden
blir sålunda 200 000X500 = 100000 000 kronor.
De löne- och pensionsbelopp, som ingå i grundkostnaden, förutsätta, att
undervisningen bestrides av nuvarande lärarkategorier, alltså små- och
folkskollärare. I klasserna 7—9 beräknas emellertid ämneslärare komma
att tjänstgöra efter reformens genomförande, liksom nu vid de kommunala
mellanskolorna. Dessas löne- och pensionsförmåner äro högre än de förut
nämnda gruppernas, och undervisningsskyldigheten, uttryckt i veckotimmar,
är lägre. Åsbrink beräknar lärarbehovet med utgångspunkt från ett
genomsnittligt lärjungeantal av 25 per klassavdelning och ett antaget
veckoschema av 36 veckotimmar. Avlönings-, pensions- och tjänstgöringsförhållandena
för samtliga lärargrupper ha antagits oförändrade. Kostnaderna
för övergång till ämneslärarsystem i sjunde klassen beräknas
under dessa förutsättningar till omkring 25 500 000 kronor och kostnaderna
för upprättandet av åttonde och nionde klasserna till sammanlagt omkring
68 600 000 kronor. Löne- och pensionskostnaderna skulle sålunda — utöver
vad som inberäknats i grundkostnaden — stiga med 25 500 000+68 600 000
= 94 100000 kronor.
Statsbidragen till fria skolmåltider åt lärjungarna i klasserna 8 och 9 ha
i överensstämmelse med gällande bidragsgrunder beräknats till 60 kronor
per lärjunge och år och böra sålunda uppskattas till 200 000X60 =
12 000 000 kronor.
Till förbättring av skolornas bibliotek och materielutrustning beräknas
ett avrundat belopp av 10 000 000 kronor och för fria läroböcker ett belopp
av 900 000 kronor, i båda fallen utöver vad som ingår i grundkostnaden.
93
Kungl. May.ts proposition nr 70.
Till följd av det sätt, varpå grundkostnaden för de nya klasserna har
beräknats, ingår däri även drygt 3 miljoner kronor för skolskjutsar och för
inackordering av skolbarn i skolhem, arbetsstugor och enskilda hem. Centraliseringen
av de högre klasserna kommer dock utan tvivel att draga
väsentligt högre kostnader, enligt Åsbrinks uppskattning ytterligare 15
miljoner kronor vid fullt förverkligad nioårig skolpliktsskola. Bestämda
hållpunkter för beräkningen av denna post saknas dock. Till jämförelse
kan nämnas, att 1940 års skolutredning har ansett en ökning av centraliseringsanslagen
med omkring 10 miljoner erforderlig för det fullständiga
utbyggandet av en åttaårig folkskola. Då sjunde klassen vid tidpunkten för
skolutredningens beräkning var införd i ungefär halv utsträckning, kunna
utredningens siffror sägas hänföra sig till en utvidgning av skolorganisationen
med en och en halv årsklass mot den utvidgning med två årsklasser,
som nu är aktuell. Även om hänsyn tages till denna omständighet, ligger
Åsbrinks uppskattning tydligen högre. Därmed är naturligtvis icke sagt,
att beloppet är för högt: centraliseringskostnaderna torde just för nionde
klassen komma att bli avsevärt större än för de lägre klasserna. Med hänsyn
till de erfarenheter, som på senaste tiden ha gjorts beträffande belastningen
på anslaget till skolskjutsar, skulle jag snarare vara böjd att uppskatta
totalkostnaden ett par miljoner kronor högre. Den del av kostnaden,
som ej ingår i grundbeloppet, skulle sålunda kunna anslås till 17 000 000
kronor. Vid bedömningen av de utgifter, centraliseringen vållar, bör emellertid
som alltid beaktas, att en väl planlagd centralisering ofta medför betydande
besparingar på lönekontot.
Ytterligare bör tilläggas ett belopp för ökade administrations- och inspektionskostnader,
av Åsbrink uppskattat till 2 000 000 kronor, medan kostnaderna
för fortsättning sskolan, i runt tal 4 000 000 kronor, böra fråndragas.
Ökningen av de årliga utgifterna för statsverket vid genomförandet av en
nioårig organisation i den antagna utsträckningen skulle enligt de anförda
beräkningarna kunna uppskattas till 100 000 000 + 94 100 000 + 12 000 000
+ 10 000 000 + 900 000 + 17 000 000 + 2 000 000 — 4 000 000 = 232 000 000
kronor.
Denna uppskattning innefattar likväl icke engångskostnaderna för den
nya organisationen. Huvuddelen av dessa utgöres av kostnader för de olika
byggnadsföretag, som bli nödvändiga inom skolväsendet, men även utbildningen
av lärare för det nya högstadiet drager rätt avsevärda kostnader.
På grundval av de gjorda antagandena om antalet lärjungar och om
klassavdelningarnas storlek beräknas ett behov av tillsammans 8 000 klassrum
för klasserna 8 och 9. Byggnadskostnadema för ett klassrum med biutrymmen
ha i kalkylerna anslagits till i genomsnitt 100 000 kronor, varav
staten beräknats komma att tillskjuta i medeltal 50 procent. Engångskostnaden
för de nya lokalerna skulle alltså, i vad den belastar statsverket,
kunna uppskattas till 400 miljoner kronor.
94
Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.
Statsverkets genomsnittskostnad för utbildning av en lärare för realskolestadiet
beräknas av Åsbrink grovt approximativt till 6 500 kronor.
Det behövliga antalet nya lärare (i samtliga ämnen, även övningsämnen)
uppskattas till 11 865, varav följer en engångskostnad för utbildning av
lärarkraft av omkring 77 miljoner kronor.
De totala engångskostnaderna för statsverket skulle sålunda uppgå till
omkring 477 miljoner kronor. Fördelas de jämnt på en tioårsperiod, skulle
de betyda en årlig budgetbelastning av 47 700 000 kronor. Åsbrink räknar
med detta belopp men framhåller, att det ur andra synpunkter än den budgetära
vore riktigare att fördela beloppet på en längre tidrymd, motsvarande
den genomsnittliga nyttjandetiden för lokaler respektive lärare.
Den antagna produktionskostnaden för ett klassrum jämte biutrymmen
torde, såsom Åsbrink också framhåller, i dagens byggnadsläge snarare
under- än överstiga den faktiska kostnaden. Med hänsyn till ovissheten
om den framtida utvecklingen av byggnadskostnaderna har han dock ansett
det försvarligt att i kalkylen räkna med ett avrundat belopp av
100 000 kronor per läraravdelning. Även kostnadsberäkningen för lärarproduktionen
torde ligga i underkant, enär, såsom Åsbrink framhåller,
hänsyn icke har tagits till behovet av vikarier och substitut för lärare, som
exempelvis på grund av giftermål eller övergång till annat yrke lämna
lärarbanan i förtid. Det kan slutligen anmärkas, att de uppförda nya skolbyggnaderna
och de utbildade unga lärarna i en avlägsnare framtid måste
ersättas, vilket då nödvändiggör en förhöjd ersättningsproduktion av lokaler
och lärare, t nder den tid, varom nu är fråga, torde emellertid de för
sistnämnda ändamål erforderliga kostnaderna kunna lämnas obeaktade.
Skolöverstyrelsen beräknar i sitt utlåtande statens engångskostnader för
nya skollokaler till 500 miljoner kronor och för extra utbildning av lärare
till avrundat 100 miljoner eller tillhopa 600 miljoner kronor.
Utgår man, såsom i övrigt skett vid beräkningarna, från nuvarande lönenivå
och priser, förefaller en viss höjning av beräkningen onekligen påkallad.
Då även engångskostnader för lärarbostäder och skolhem ifrågakomma
i vissa delar av landet, torde man sannolikt icke kunna räkna med en lägre
totalkostnad än 550 000 000 kronor, om de av skolkommissionen uppställda
kvalitetskraven fasthållas.
En sänkning av byggnadsstandarden kan givetvis diskuteras. Jag vill
erinra om att enligt en 1948 utfärdad kungörelse statsbidrag kan utgå
jämväl för provisoriska lokaler och att enligt beslut den 14 januari 1949
sakkunniga ha tillkallats för att utreda möjligheterna att tillgodose behovet
av skolbyggnader och undervisningslokaler på ett enklare och mindre kostnadskrävande
sätt, än vad nu är fallet. Dessa besparingssträvanden torde
underlätta den forcerade produktion av skolbyggnader, som förestår under
det närmaste årtiondet, men de stå i så skarp kontrast mot skolkommissionens
bemödanden att i vissa avseenden höja skolbyggnadernas standard,
95
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
att det för närvarande icke kan förutses, vilka linjer som komma att följas
i 19G0-talets bvggnadsproduktion.
Engångskostnaderna för skolreformen påverkas emellertid vida mer av
en annan omständighet. De nya lokalerna och de nya lärarna äro givetvis
nödvändiga, om reformen genomföres vid en tid, då barnantalet växer eller
stationärt; men behovet nedgår mer eller mindre, om den genomföres i en
tid av sjunkande barnantal. De nya klasserna kunna då övertaga klassrum,
som byggts för de redan nu obligatoriska klasserna, och de torde
— åtminstone till någon del — kunna undervisas av lärare, som ha utbildats
och anställts tidigare, när årskullarna Voro större. Engångsåtgärderna
kunna då begränsas, måhända i så hög grad, att de ovan refererade beräkningarna
skulle ge en alldeles felaktig föreställning om deras omfattning.
En mera definitiv uppskattning är tydligen icke möjlig, förrän de närmare
omständigheterna vid reformens genomförande preciserats. Jag återkommer
därför till denna fråga i ett annat sammanhang.
I nära samband med skolreformen står ytterligare en fråga, som kan få
avsevärda ekonomiska konsekvenser, nämligen den av skolkommissionen
föreslagna höjningen av barnbidragen. Kommissionen har kommit till den
uppfattningen, att en utsträckning av skolpliktstiden med två år inte gärna
kan vidtagas utan att eleverna eller deras föräldrar på ett eller annat sätt
kompenseras för de ekonomiska uppoffringar den förlängda skoltiden medför.
En fullständig kompensation är inte tänkbar och vore f. ö. svår att
beräkna; till viss del erbjuder sig en sådan redan därigenom, att den längre
skoltiden är en investering, som senare bör kunna ge avkastning. En partiell
ekonomisk kompensation kan dock komma i fråga i form av antingen
stipendier eller förhöjda barnbidrag, och kommissionen föreslår sådana
understöd för de två högsta årsklasserna. Den uttalar icke någon bestämd
mening om vilkendera linjen som bör föredragas men räknar i kostnadskalkylerna
med ett bidragsbelopp av 500 kronor per person och år. Om
barnbidragen utgå oberoende av föräldrarnas ekonomi och den skoltyp
barnen tillhöra, torde kostnaderna komma att ungefärligen belöpa sig till
250 000 X 500 = 125 000 000 kronor. Tillämpas i stället systemet med stipendier,
vilka behovsprövas, blir summan givetvis lägre.
Den hittills refererade delen av Åsbrinks kalkyl förutsätter, att kostnaderna
för de högre skolorna hållas konstanta, sådana de voro budgetåret
1948/49, och att lärjungeantalet i dessa skolor i huvudsak är oförändrat,
medan skolgången förlänges med två år för den övriga ungdomen. Förfarandet
medför beräkningstekniska fördelar men är naturligtvis i sak orealistiskt.
Önskar man stöd för det praktiska bedömandet, torde hellre två
realiserbara fall, ett maximi- och ett minimiprogram, böra ställas mot varandra.
Maximiprogrammet får väl i nuvarande diskussionsläge anses vara
det fullständiga genomförandet av skolreformen med indragning av alla
de klasser i andra skolformer, som iiro parallella med de nya åttonde och
96
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
nionde klasserna, och minimiprogrammet en fortsatt utbyggnad av de
högre skolorna i mån av efterfrågan på platser och jämsides därmed en för
skoldistrikten frivillig utbyggnad av folkskolan ovanom den nuvarande
sjuan. Vid en sådan jämförelse ställes den planerade skolreformen oförmedlat
mot en fortsatt utveckling efter samma linjer som hittills.
Det fullständiga genomförandet av skolkommissionens organisationsförslag
skulle beröra såväl de högre skolorna som — i viss mån — den kommunala
yrkesundervisningen. En omedelbar besparing skulle göras genom att den
fyraåriga realskolan komme att ersättas med tre klasser, tillhörande den
obligatoriska skolans högstadium; den uppskattas av Åsbrink till 7 miljoner
kronor. Däremot är det mindre troligt, att övertagandet av en del av lärlingsskolans
uppgifter skulle möjliggöra någon nedprutning av anslagen
för yrkesundervisning. Sannolikt komme besparingarna att motvägas axen
ny utbyggnad av yrkesundervisningen på den genom skolpliktsskolans
verksamhet höjda grunden. Den totala ökningen av årskostnaderna, sedan
jämväl de högre skolorna omorganiserats efter de nya förutsättningarna,
torde därför kunna uppskattas till 232 000 000 — 7 000 000+125 000 000
= 350 000 000 kronor, inräknat förhöjningen av barnbidragen men exklusive
eventuella engångskostnader.
Mera svåruppskattad är den stegring av läroverksbudgeten, som skulle
inträffa, om de högre skolornas utveckling finge fortgå obeskuren under en
längre följd av år, i princip på samma sätt som hittills. Att nya skolor och
nya klassavdelningar upprättats i allt snabbare takt, har som bekant icke
kunnat hindra, att köerna utanför läroverkens portar ständigt tätna. Tillströmningen
har på en del orter tagit mycket stora proportioner. Skolkommissionen
nämner, att för närvarande i Stockholm icke mindre än 70
procent av årskullen övergår till högre skolor av olika slag. När Åsbrink
»mera för att illustrera storleksordningen av de kvantitativa förändringar,
det kan bli fråga om, än för att formulera förutsägelser om den framtida
sannolika utvecklingen», gör antagandet, att läsåret 1960—61 ungefär
28 procent av det totala antalet barn i åldrarna 13—16 år undervisas i allmänna
läroverk och kommunala mellanskolor och att andra högre skolor
undergått en utveckling i proportion därtill, förefalla hans utgångspunkter
vara rätt acceptabla. Då vid denna tidpunkt realskolestadiet rekryteras
från 1940-talets stora årskullar, komme den absoluta ökningen av de högre
skolornas lärjungeomslutning att bliva mycket betydande. Man måste
sålunda även i detta fall räkna med att ett omfattande lärarutbildningsproblem
uppkommer som en konsekvens av utvecklingen. Samtidigt måste
man motse, att en åttonde klass i allt flera skoldistrikt göres obligatorisk.
Åsbrink beräknar, att kostnadsökningarna för denna expansion av realskolestadiet
år 1960 skola ha summerat sig till ett årsbelopp av storleksordningen
100 000000 kronor.
97
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Den årliga merkostnaden enligt det av skolkommissionen framlagda alternativet
skulle således komma att uppgå till i runt tal 250 000 000 kronor.
Ungefär hälften av detta belopp utgöres av den ifrågasatta höjningen av
barnbidragen. Härtill komma så engångskostnaderna, men dessa bero,
såsom nyss framhållits, i högsta grad på befolkningsutvecklingen under
den tid, då reformen genomföres.
Enligt av skolöverstyrelsen verkställda beräkningar innebära dessa siffror,
att ytterligare drygt en procent av nationalinkomsten skulle behöva
tagas i anspråk för skolväsendet, utöver vad som skulle erfordras, därest
skolreformen ej genomfördes.
Skolutredningens organisationsförslag innebär en mellanlinje. Utredningen
stannar visserligen för åttaårig skolplikt och föreslår en i överensstämmelse
därmed organiserad folkundervisning, men därjämte har utredningen
i sin enhetsskola inkomponerat en motsvarighet till de nuvarande
högre skolorna för realskolestadiet. Organisationen kommer därigenom att
omfatta ett nionde skolår för en avsevärd del av varje årsklass och i viss
utsträckning, nämligen i den mån fyraårig realskola bibehålies, till och med
ett tionde. Sannolikt komme vidare vissa skoldistrikt efter genomförandet
av den åttaåriga skolplikten att begagna sig av möjligheten att påbygga
folkskolan med ett obligatoriskt eller frivilligt nionde skolår. En skolorganisation
efter skolutredningens linjer skulle därför troligen i tätorterna få
ungefär samma omfattning som en organisation enligt skolkommissionens
förslag, medan landsbygdens skolväsen sannolikt i allmänhet bleve stående
vid en organisation med kortare lärotid.
Huru stor del av årskullen, som under sådana omständigheter komme att
tillbringa ett nionde år inom den av utredningen föreslagna skolorganisationen
är vanskligt att bedöma, framför allt till följd av den ovisshet, som
alltid råder beträffande tillströmningen till frivilliga högre skolformer. Om
antagandena i föregående resonemang äro riktiga, skulle troligen allra
minst tredjedelen, efter någon tid kanske snarare hälften av årsklassen begagna
de möjligheter till ett nionde skolår, som organisationen erbjuder,
eller av skoldistriktet åläggas skolplikt under detta år. Besparingen genom
att acceptera skolutredningens förslag skulle således i varje fall icke uppgå
till kostnaderna för undervisningen av en hel årsklass, snarare få de kalkyleras
efter en halv årsklass eller något mer. Utgår man från den beräknade
årskostnaden av 232 miljoner för de båda högsta klasserna enligt skolkommissionens
förslag, kunde man måhända räkna med en besparing av
omkring 70 miljoner, därest i stället skolutredningens alternativ antoges,
en besparing, som väsentligen vore att tillskriva en mindre omfattande
utbyggnad av landsbygdens skolväsen. Frågan om barnbidragen har vid
denna uppskattning betraktats som en fristående angelägenhet.
Skolkommissionen har icke gjort något försök att beräkna kommunernas
7 — Bihang till rikxdagcnx yrnUdcoll 1050. 1 samt. Nr 70.
98
Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.
kostnader efter skolreformens genomförande, och även skolutredningen har
nöjt sig med att uppskatta vissa delposter. Kommunernas kostnader kunna
dock icke lämnas ur räkningen vid bedömningen av frågekomplexet i dess
helhet, i synnerhet som skolkommissionen föreslår, att kostnaderna för
skolväsendet så långt möjligt skola överföras på statsverket. Enligt finansstatistiken
för år 1946 uppgingo kommunernas sammanlagda utgifter för
folkskoleväsendet, minskade med statsbidragen för ändamålet, till 175 miljoner
kronor. Lärjungeantalet var då 527 000. Om det vore tillåtet att beräkna
kostnaderna proportionellt med barnantalet, skulle kostnadsökningen
för kommunerna vid en höjning av lärjungeantalet med 200 000 uppgå till
i runt tal 70 000 000 kronor, förutsatt då att kostnadsfördelningen mellan
stat och kommun vore oförändrad. Kommunernas kostnader utgöras emellertid
till stor del av utgifter för anskaffning, utrustning och underhåll av
fastigheter samt för uppvärmning m. in. i samband med fastigheternas bruk.
Delvis komma de därför liksom de nyss diskuterade byggnadsbidragen att
bli beroende av huruvida reformen genomföres i en tid av stigande eller
sjunkande barnantal. Delvis bero de ock på den standard, kommunerna
anse lämpligt att giva sitt skolväsen; ej sällan tilltagas byggnadsprojekten
så, att statsbidrag icke kan utgå mer än till en del av företaget.
När skolkommissionen för sin del tager ställning till de motsedda merkostnaderna,
hänvisar den till den pågående expansionen av de teoretiska
skolorna och till de uppenbara svårigheterna att med konstlade medel
hindra tendenser av denna art att göra sig gällande.
»I själva verket torde valet stå inte mellan vårt nuvarande skolsystem
och det av skolkommissionen föreslagna utan mellan detta senare och ett
skolväsen, som i förhållande till det nuvarande uppvisar en stark ansvällning
av realskolans lärjungeantal. På lång sikt betyder en sådan ansvällning,
att vårt skolväsen snedvrides i ensidigt teoretisk riktning utan att
därför bli väsentligt billigare än den av skolkommissionen föreslagna organisationen.
Både med hänsyn till elevernas begåvningsstruktur och med
hänsyn till samhällets behov av utbildad arbetskraft skulle det vara ändamålsenligare,
om för de flesta den teoretiska utbildningen kombinerades
med praktisk utbildning.---
För hundra år sedan ansågs en sexårig skola nödvändig för medborgarnas
fostran. Samhället var den gången ett relativt okomplicerat agrarsamhälle
med små resurser. Resurserna har sedan dess mångdubblats. Den nioåriga
skolan ter sig som en enkel konsekvens av den materiella standardhöjningen.
Men den är samtidigt nödvändig för uppehållandet av den materiella
standarden.
De kostnadsökningar, som en omläggning av skolorganisationen kommer
att medföra men som inte i full utsträckning kommer att göra sig kännbara
förrän på 1960-talet, ter sig för skolkommissionen ingalunda avskräckande.
De måste ur alla synpunkter betraktas som skäliga.» (S. 486
—487.)
Kungl. Maj ds proposition nr 70.
f. Yttrandena.
99
I det följande redogöres först för de yttranden rörande skolpliktstidens
längd, som avgivits av vederbörande skolmyndigheter — alltså av de centrala
skolmyndigheterna, domkapitlen, folkskolinspektörerna och vissa
folkskolestyrelser samt rektorer och kollegier vid olika högre skolor. Till
denna grupp ha även förts yttranden av statens psykologisk-pedagogiska
institut och av olika lärarorganisationer. Därefter refereras utlåtanden av
övriga statsmyndigheter — universitet och högskolor, centrala ämbetsverk
och länsstyrelser. Slutligen återgivas uttalanden av vissa sammanslutningar
av kommuner och enskilda.
Skolmyndigheter och lä rarsammanslutningar.
Av de båda centrala skolmyndigheterna — skolöverstyrelsen och överstyrelsen
för yrkesutbildning — tillstyrker den förra nioårig skolplikt, under
det att den senare, utan att uttryckligen taga ställning i sakfrågan, »utgår
från att en nioårig skolplikt kommer att genomföras allt efter det att tillgången
på lärare, skollokaler etc. medger detta».
Skolöverstyrelsen erinrar först om erfarenheterna från Förenta staterna,
där skolplikten i vissa stater utsträckts ända upp till 18 år:
»I Förenta staterna är det en allmän erfarenhet, att de uppväxande ej
fara väl av att träda ut i förvärvslivet redan i 14—16 årsåldern. Man har
funnit, att de förspilla sina bästa praktiska läroår i okvalificerat arbete i
s. k. återvändsgrändsyrken (blind alley jobs), som visserligen ge en jämförelsevis
hög begynnelselön men icke ha mycket att ge i fråga om utbildning
och utkomstmöjligheter för framtiden. Det har också visat sig mycket
svårt att för dessa minderåriga förvärvsarbetare kunna ordna en lämplig
form av fortsättningsskola, som vid sidan om eller i anslutning till deras
förvärvsarbete kan ge dem all den hjälp, som de behöva för att komma till
rätta i yrke och samhälle. Därför har man i de flesta nordamerikanska stater
— liksom på många andra håll i världen — frångått systemet med ’deltidsundervisning’
i fortsättningsskola och för övergångsålderns ungdom i
stället föreskrivit fortsatt ’heltidsundervisning’ i yrkesskolor eller andra
lämpliga former av ungdomsskolor.
Det bör dock icke fördöljas, att man i de nordamerikanska stater, som
infört bestämmelser om fortsatt skolplikt ända upp till 18-årsåldern, tidvis
haft svårigheter att effektuera dessa bestämmelser. I ’The Year Book
of Education 1948’ (s. 127) meddelas sålunda, att amerikansk ungdom
särskilt under det senaste världskriget — delvis lockad av de höga arbetsförtjänsterna
inom krigsindustrierna — sökt undandra sig den fortsatta
skolplikten i sådan utsträckning, att man år 1943 såg sig nödsakad att på
offentligt initiativ sätta i gång en landsomfattande ’Back to School’-kampanj.
» (S. 22.)
I likhet med skolkommissionen anser överstyrelsen, att de motiv, som
skolutredningen åberopat för en förlängning av skolplikten till åtta år, likaväl
kunna anföras såsom skäl för en nioårig skolplikt. Av huvudmotiven
100 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
understryker överstyrelsen särskilt ungdomsvårds- och yrkesutbildningssynpunkterna.
»Så som det nu är, utlämnas en stor del av de uppväxande i övergångsåldern
alltför tidigt och oförberedda åt förvärvslivet, där de i okvalificerat
arbete löpa stor risk att under sina bästa läroår bli utnyttjade i stället för
utbildade. Deras vid den åldern yrvakna strävan att bli oberoende frestar
många att söka första bästa arbete, som kan ge dem en stor begynnelselön
— ofta större än de på ett förståndigt sätt kunna handha — men som har
föga att ge dem ifråga om utbildning och utsikter för framtiden.
Det synes under sådana förhållanden välbetänkt att låta det 9:e och
delvis redan det 8:e skolåret för det stora flertalet elever bli ett orienteringsstadium,
närmast för deras yrkesval, förberedande yrkesutbildning och
utplacering i arbetslivet. Ett sådant orienteringsstadium, avsett även för
allmän livs- och samhällsorientering, har alltför länge saknats inom vårt
skolväsen.
Överstyrelsen kan ej dela den i en del remissyttranden framförda uppfattningen,
att ett eller flera av dessa orienterande skolår borde vara frivilliga.
Detta komme nämligen att leda till att denna för alla uppväxande
viktiga orientering ej kunde komma de ungdomskategorier till godo, vilkas
arbetskraft nu både av näringslivet och i vissa fall av föräldrarna utnyttjas
i förtid till förfång för dessa uppväxande själva och deras framtid. Det är
nämligen ej endast näringslivet, som hyser vissa betänkligheter mot den
föreslagna förlängningen av skolplikten, utan även hem, vilka på grund
härav få vidkännas minskning i familjeinkomsten. För att emellertid en
så avsevärd förlängning av skolplikten som med två år ej skall komma att
kännas alltför betungande för familjerna, förutsätter överstyrelsen liksom
SK, att vissa familjestödjande åtgärder från det allmännas sida komma att
bli behövliga, närmast i form av stipendier.» (S. 24—25.)
Överstyrelsen anser tiden vara inne att även i vårt land uppställa en
nioårig skolplikt såsom mål för en fortskridande skolreform, avsedd att
genomföras i den takt, som förutsättningarna — närmast de allmänt ekonomiska
och personella — medge. Starkt hävdar överstyrelsen vikten av
att de båda nya skolåren verkligen få den omedelbart nyttobetonade karaktär,
som kan göra den förlängda skolgången tilltalande för de unga själva,
deras föräldrar och arbetslivets målsmän. Under alla omständigheter får
man dock vara beredd på att vissa dispenser från skolplikten bliva erforderliga:
»Hur
denna fortsatta utbildning än ordnas, så kommer det alltid att finnas
en icke obetydlig grupp elever, som varken kan eller vill tillgodogöra
sig den utbildning, som kommer att bjudas dem. Såsom SK likaledes förutsätter
(s. 141, 494), måste det därför finnas vissa dispensmöjligheter särskilt
under övergångstiden men även för framtiden. Med de elever, som
medges befrielse från det 9:e och eventuellt också det 8:e skolåret, bör
enligt överstyrelsens mening skolan dock söka stå i kontakt under hela
skolpliktstiden för att få tillfälle att bistå dem på det sätt, som är möjligt.
Hur stor denna grupp kommer att bli och på vilket sätt den lämpligen kan
stödjas, får försöksverksamheten närmare utvisa.» (S. 25—26.)
101
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Överstyrelsen delar kommissionens uppfattning om behovet av ett principbeslut
snarast möjligt men förutsätter, att detta beslut endast kommer
att röra själva riktlinjerna. Dessa böra utformas på ett sadant sätt, att all
vederbörlig hänsyn kan tagas till med tiden förändrade förhallanden och
ej minst till resultaten av de fortsatta undersökningar och praktiska försök,
som överstyrelsen anser vara nödvändiga förutsättningar för en fortskridande
skolreform.
Psykologisk-pedagogiska institutet uttalar sin med kommissionens i
princip överensstämmande uppfattning i fråga om den nioariga skolplikten,
förstärkningen av den samhällsorienterande ämnesgruppen samt införandet
av ett främmande språk från och med femte klassen. Institutet
befarar dock motstånd från vissa målsmän och från en del av näringslivets
organisationer m. fl.
»Det synes därför betydelsefullt att saklig upplysning lämnas om de
beräknade fördelarna av en utökad skolpliktstid, så att en positiv inställning
till den planerade skolan skapas hos skilda samhällsgrupper. Det torde
vara lämpligt med en förhållandevis lång övergångstid, innan den nioåriga
enhetsskolan göres obligatorisk, och förändringen bör endast ske stegvis,
så att en sju- och åttaårig skola fullt effektivt har kunnat utbyggas, innan
den nioåriga införes. Institutet förutsätter, att stor frihet lämnas de olika
skoldistrikten att efter de lokala förhållandena ordna ortens skolväsen. I
detta sammanhang må framhållas, att institutet förutsätter en omfattande
försöksverksamhet i syfte att praktiskt pröva den föreslagna skolorganisationen.
Utfalla dessa försök gynnsamt, kan man vänta att det befarade
motståndet mot den nioåriga skolplikten i stor utsträckning undanröjes.»
Några av styrelsens ledamöter, som i annan egenskap hade att yttra sig
över kommissionens betänkande, antecknade till protokollet, att de icke
kunde deltaga i beslutet eller i de delar av beslutet, som avveke från av
dem i sådant sammanhang tillkännagivna meningar.
Inom domkapitlen äro mycket skiftande meningar företrädda. Domkapitlet
i Västerås tillstyrker omedelbart principbeslut.
»SK har givit så övertygande skäl för behovet av en förbättrad medborgarbildning,
att denna enligt domkapitlets mening framstår som en förstahandsuppgift.
Målsättningen sådan den angivits i förslaget vidgar ramen
för medborgarfostran, och viktiga områden, såsom yrkesfostran och personlighetsdaningen,
torde kräva, att skolpliktstiden inkluderar övergångsåldern.
I allt vidare kretsar har man också kommit till insikt om att den sjuåriga
skolan erbjuder en för svag grund för vår tids medborgarbildning.
Ett antal skoldistrikt har därför i syfte att förstärka denna grund infört
åttaårig skolplikt. I långt flera fall skulle detta ha skett, om ej bristen på
skollokaler lagt hinder i vägen. Även om det helt visst finnes fog för SK:s
påpekande, att en utsträckning av skolplikten hittills alltid väckt olust
inom vida befolkningslager, anser sig domkapitlet ha anledning vitsorda,
att övergången till sjuårig folkskola försiggått anmärkningsvärt friktionsfritt
åtminstone inom Västerås stift. Ett par skoldistrikt ha visserligen
102
Kungl. May.ts proposition nr 70.
begärt uppskov med reformens genomförande, beroende på svårigheter att
anskaffa skollokaler för den sjunde klassen. Slutet har emellertid blivit,
att lokalfrågan provisoriskt ordnats. Men vad som i detta sammanhang
tett sig mest löftesrikt är, att de flesta skoldistrikten långt före respittidens
utgång infört det sjunde skolåret, många omedelbart efter riksdagens beslut
i frågan.
Det torde ej vara att missta sig på att intresset växt sig allt starkare
hos den stora allmänheten under senare år. Detta gäller såväl stad som
landsbygd.
Även om detta förstärkta intresse ej bottnar i ett medvetet fattat mål
för skolan att ge en grundläggande bildning, som, för att tala med SK,
möjliggör för människorna att tillgodogöra sig kulturens skatter och att
leva ett rikare personlighetsliv, torde man här möta en på erfarenhet grundad
insikt, att livet numera blivit så komplicerat och följaktligen ställer
så stora krav på varje medborgare, att ökad kunnighet, praktisk och teoretisk,
är behövlig. Landsbygdens tidigare ofta ådagalagda svala intresse
då det gällt skolväsendets förkovran, har börjat förbytas i en strävan mot
likställighet med tätorterna. Man torde följaktligen med visst fog kunna
förutsätta, att de psykologiska betingelserna från skoldistriktens och den
stora allmänhetens sida äro förhållandevis goda, då det gäller att skapa
förståelse för en utsträckt skolplikt. Måhända kommer det att visa sig,
att de samhällsekonomiska och tekniska hindren bli svårast att övervinna.
Får emellertid vårt näringsliv utveckla sig normalt med hjälp av en alltmer
förbättrad teknik torde enligt domkapitlets mening komma att finnas förutsättningar
för reformens genomförande.»
SK förutsätter med rätta en lång övergångstid för ett allmänt genomförande
av reformen. Ej förrän under 1960-talet beräknas den nya skolordningen
kunna träda i tillämpning. Såsom skäl för ett uppskov med principbeslutet
kan bl. a. hänvisas därtill, att ytterligare utredning tarvas rörande
vissa framförda projekt, varjämte det onekligen skulle vara av stort värde
att, innan beslut i principfrågan fattas, vinna ledning av de erfarenheter,
som den planerade försöksverksamheten kan komma att giva.
Domkapitlet håller likväl före, att än starkare skäl kunna anses tala för
ett principbeslut snarast möjligt. Detta bör dock begränsas till de frågor,
som avse den organisatoriska ramen samt lärareutbildningen. Med beslut
i övriga frågor torde däremot böra anstå, så mycket mera som utredningen
ej är slutförd beträffande flera av dem.
Domkapitlet i Härnösand vill visserligen icke binda sig för betänkandet
i alla delar men anser sig kunna tillstyrka, att statsmakterna i princip måtte
godtaga skolkommissionens förslag om en nioårig enhetsskola. Domkapitlet
i Luleå har ej heller något att erinra mot nioårig skolplikt men förutsätter
en sådan utformning av skolorganisationen, att barnen icke i större utsträckning
än hittills tvingas lämna sina hem före det sjunde skolårets
början.
Den vanligaste ståndpunkten är dock en principanslutning i fråga om
skolpliktens längd med så pass starka reservationer beträffande skolorganisationens
utformning, att försöksverksamhet anses nödvändig, innan beslut
fattas. Domkapitlet i TJppsala, som uttryckligen principiellt ansluter
103
Kungl. Maj:ts ;proposition nr 70.
sig till kommissionens förslag om nioårig skolplikt och skolans stadieindelning,
avslutar sålunda sin granskning med att uttala en förhoppning om
att vårt land »så småningom och efter samvetsgranna omprövningar»
måtte få ett skolväsen, ungefärligen av den art och omfattning, som kommissionen
föreslår. Innan avgörande beslut fattas, böra dock preliminära
kursplaner utarbetas, omfattande praktiska prov igångsättas och erfarenheterna
av dessa prov avvaktas.
Ett par av domkapitlen önska en åttaårig folkskola, vars högsta klass
meddelar yrkesorientering och i viss man även förberedande yrkesutbildning.
Domkapitlet i Växjö anför sålunda:
»I fråga om den utsträckning av skolplikten till nio år, som skolkommissionen
föreslår, känner domkapitlet under nuvarande förhållanden en
stark tvekan. Det torde kunna ifrågasättas, om en allmänt genomförd
9-årig skolplikt skulle komma att medföra den förbättring, som avses. Alt
kvarhålla även de mindre studiebegåvade på skolbänken under en tid, da
de på grund av sin fysiska utveckling äro föga ägnade för teoretiskt arbete,
torde vara mindre välbetänkt. Visserligen räknar man med att det nionde
året för flertalet lärjungar skulle komma att bli praktiskt betonat. Men
det kan här göras gällande, att för den ungdom, som uppväxer i jordbruksbygder,
denna utbildning lämpligen erhålles genom en praktisk arbetsinsats.
Här måste jämväl någon hänsyn tagas till bristen på arbetskraft
inom jordbruket. Det bör ånyo övervägas, om icke den obligatoriska skolplikten
borde begränsas till åtta år, varvid det åttonde aret borde kunna
få den orientering på yrkesutbildning som nu föreslås för det nionde, men
jämväl möjlighet bereddes för de skoldistrikt, som ha möjlighet därtill, att
införa en nionde årskurs. Det kan förtjäna att övervägas, om icke denna
i sådant fall borde kunna framflyttas till en senare tidpunkt, då man kan
räkna med en vaknande studiehåg, och sålunda i viss mån få karaktären
av en vidgad folkhögskola.»
Vid ärendets behandling var en av ledamöterna, lektorn Rosén, skiljaktig.
Reservanten ansåg, att skolkommissionens betänkande efter någon
omarbetning borde kunna läggas till grund för en reform av vårt skolväsen.
»Genomföres en sådan i enlighet med skolkommissionens riktlinjer,
skulle det komma att innebära ett av de betydelsefullaste framsteg, som
gjorts i vårt undervisningsväsens historia.»
En klar avslagslinje förfäktas av domkapitlet i Lund, som håller före, att
förslaget i sin väldiga omfattning kommit att få en delvis orealistisk prägel.
»Kritisk och betänksam måste man .. . ställa sig ej blott mot genomförbarheten
av en plan, som bygger på oprövade antaganden, utan också mot
planens rationalitet. Man måste fråga sig, om för manga ungdomar en
obligatoriskt förlängd undervisning i ett nionde skolår verkligen innebär en
fördel och om dylika elevers intellektuella utrustning och negativa inställning
till skolan ej är sådan, att de och vårt land ha större gagn om de
komma ut i arbetslivet efter eu 7- eller 8-arig skolgång.»
104
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
Skolöverstyrelsen lämnar följande statistiska översikt av de yttranden,
som inkommit från lokala myndigheter inom överstyrelsens verksamhetsområde:
Skolstyrelser
och skolråd.
Antal yttranden: 74
» tillstyrkanden: 63
» » med tvekan: 2
» avstyrkanden: 9 (varav 3 ha önskat frivillig skolgång åttonde och
nionde skolåren).
Seminariekollegierna.
Antal yttranden: 22
» tillstyrkanden: 10
» avstyrkanden: 2.
Av de återstående 10 önska 5, att ingående försök måtte äga rum, innan
något bindande principbeslut fattas. 3 understryka kraftigt, att möjligheten
att få dispens från nionde skolåret icke måtte få karaktär av undantagsföreteelse.
Läroverkskollegierna.
Antal yttranden: 200
» tillstyrkanden: 95
» positivt inställda: 52
» negativt inställda: 31
» avstyrkanden: 22.
Statens folkskolinspektörer.
Antal yttranden: 44
» tillstyrkanden: 27
» » med tvekan: 11
» avstyrkanden: 4 (dessutom ha 2 rekommenderat att låta skol
distrikten
försöksvis genomföra reformen).
Av de 340 remissinstanser, som yttrat sig till överstyrelsen, ha alltså
endast 37 helt avstyrkt den nioåriga skolplikten, medan 195 ha tillstyrkt
utan reservation. (S. 212.)
Som motivering för skolpliktens utsträckning till nioårig har anförts,
att landsbygdens barn skulle bli mindre vanlottade i förhållande till tätorternas,
a,tt studiebegåvad ungdom från alla samhällskikt skulle få möjlighet
till högre utbildning utan hinder av föräldrar, som vilja exploatera
små barns arbetskraft, att på snart sagt alla områden krav ha rests på
ökade kunskaper och förbättrad medborgerlig bildning, vilket bl. a. har
fatt till följd, att med varje år antalet barn ökats, som söka sig till realskolorna,
att införande av nioårig obligatorisk enhetsskola skulle medföra
bättre möjligheter till ett rationellt lärjungeurval, att ökade möjligheter för
karaktärsfostran skulle skapas genom att skolplikten komme att omfatta
den viktiga övergångsåldern, samt att skolkommissionens målsättning för
skolan skulle kräva förlängd skolpliktstid. Att göra den obligatoriska skolplikten
nioårig har allmänt betecknats som en synnerligen önskvärd kulturell
upprustning.
105
Kungl. Majds proposition nr 70.
De yttranden, som ställa sig direkt avvisande, ha som stöd för avslagsyrkandena
framdragit de med reformen sammanhängande kostnaderna,
bristen på lärare och skollokaler, svårigheter för näringslivet, särskilt .jordbruket
samt olämpligheten av att tvinga alla, oavsett begåvning och intresse,
till en förlängd skolgång.
I övrigt hänvisas beträffande alla dessa grupper av yttranden till överstyrelsens
tryckta sammanfattning.
Åsiktsgrupperingen synes vara likartad även inom yrkesundervisningens
skolor, vilka icke ingå i skolöverstyrelsens sammanfattning. Flertalet tillstyrker
nioårig skolplikt eller lämnar förslaget utan erinran. Men även avrådande
röster höras.
»Ett kvarblivande i skolan till sexton år», skriver sålunda kollegiet vid
tekniska gymnasiet i Göteborg, »skulle för ett stort antal elever betyda dels
ett förkvävande av deras praktiska anlag, dels en stark motvilja mot studier
i all framtid. Det finns enligt kollegiets mening ett avsevärt antal barn,
som efter sjuårig skolgång önska och böra utan vidare skoltvång fullfölja
sin egen väg till praktisk verksamhet. Många av dem genomgå vid mognare
år fortsatt utbildning och behålla sedan studielusten i hela sitt liv,
och denna studielust är av stor betydelse för vårt samhälle och dess utveckling.
Kollegiet anser nioårig skolplikt ej vara av behovet påkallad men att
däremot folkskolans överbyggnader böra ge tillfälle till frivillig fortsatt
skolgång samt att alla åtgärder för förbättrad yrkesutbildning och för utbildning
av personer i mognare år böra uppmuntras.»
Av lärarsammanslutningarna tillstyrka de flesta nioårig skolplikt, en del
dock med reservationer av olika slag. Läroverkslärarnas riksförbund jämför
inledningsvis de båda kommittéförslagen och finner skillnaden mindre
än den vid första intrycket förefaller.
»Skillnaden mellan de bägge förslagen reduceras, om man tar i betraktande
å ena sidan den ökade tillströmning till skolor av realskolekaraktär,
vilken, om den fortsätter, inom kort leder till att ungefär hälften av en
årskull frivilligt går till realexamen eller motsvarande utbildning, å andra
sidan att enligt SK:s förslag ungefär halva årskullen beräknas tillbringa det
nionde skolåret i en sådan form av nionde klassen, där av teoretiska ämnen
endast modersmålet, samhällslära och hälsolära ingå, medan arbetet i övrigt
inriktas på förberedande yrkesutbildning. Beaktas bör därvid, att enligt
SK:s förslag ifrågavarande lärjungegrupp även under sjunde och
åttonde skolåren skulle ägna en stor del av sin arbetstid åt praktiska ämnen.
Det förefaller också riksförbundet sannolikt, att SK har rätt i sin förmodan,
att en utsträckning av skolpliktstiden med två år, innebärande en
möjlighet att ge den obligatoriska skolan ett verkligt överstadium, skulle
röna större uppskattning och ha större värde än en förlängning med ett år,
vilken kunde synas innebära blott ett uttänjande av nuvarande skolkurser
på en längre tidrymd. Möjligheten att inom detta högstadium låta skolarbetet
få en skiftande karaktär, motsvarande olika elevers anlag och intressen
liksom tillämpande på detta stadium av ämnesliirarsystemet, skulle
måhända motverka den skolleda, varöver ibland klagats i anslutning till
den utsträckning av skolpliktstiden, som under senare år ägt rum till sju
eller åtta år.
106
Kungl. Mai ds proposition nr 70.
Såsom SK föreslagit (betänkandet sid. 141) bör skolstyrelsen ha möjlighet
att medge avgång efter åtta år, bland annat för elever, som på grund
av bristande förutsättningar kunna antagas ha föga utbyte av ytterligare
ett års skolgång.
Som ett alternativ till den föreslagna utsträckningen av den sammanhängande
obligatoriska skoltiden har i diskussionen stundom framförts den
tanken, att de elever, som det önskade, skulle få lämna skolan efter sju
år och gå ut i praktiskt arbete för att efter några år återvända till en etteller
tvåårig kurs av folkhögskolekaraktär. Mot bakgrunden av å ena sidan
den skolleda, som ofta framträder i pubertetsåldern och kan göra skolarbetet
under denna tid mindre fruktbringande, å andra sidan de utmärkta
erfarenheterna av folkhögskolans arbete, synes en sådan tanke bestickande.
Emellertid torde dess realiserande vara förenat med betydande olägenheter.
Om den tilltänkta kursen skall ersätta en del av skolplikten, måste den
tydligen göras obligatorisk för alla, som ej genomgått nioårig skola eller
skaffat sig däremot svarande skolbildning. Den kunde då ej få folkhögskolekaraktär,
eftersom det som ger folkhögskolan dess karaktär kanske
främst är, att dit frivilligt samlas elever, som drivas av ett starkt bildningsintresse.
En skola, till vilken man tvångsvis sammanförde just de elever,
som visat det minsta egna intresset för att fullfölja sin skolutbildning,
skulle tydligen få en alldeles motsatt och säkerligen för studiearbete ganska
ogynnsam karaktär. Det bleve nog också rätt svårt att förena en sådan
kurs dels med den yrkesutbildning, som bör följa på den obligatoriska skolan,
dels med näringslivets behov att få behålla den arbetskraft, som redan
börjat träda i dess tjänst. Problemet måste nog i stället bli att så utforma
skolarbetet under åttonde och nionde skolåren, att det har något att ge
åt ungdomar av olika läggning. Därmed vinnes också, att all ungdom nås
av skolans fostrande verksamhet och omvårdnad under de ömtåliga pubertetsåren,
vilket måste te sig särskilt betydelsefullt mot bakgrunden av hemmens
tyvärr alltför ringa möjligheter att fylla denna uppgift.
Efter sådana överväganden finner sig riksförbundet kunna tillstyrka ett
beslut om nioårig skolplikt och väntar sig, att statsmakterna skola låta sig
angeläget vara att så snabbt som möjligt undanröja de hinder av ekonomisk
art, som stå i vägen för ett omedelbart genomförande av denna för
hela vårt folks kulturella standard betydelsefulla reform.»
Sveriges folkskollärarförbund ansluter sig till skolkommissionens förslag
om obligatorisk nioårig enhetsskola. Bl. a. hänvisar förbundsstyrelsen till
vikten av att studiebegåvningarna tillvaratagas och erhålla en för dem avpassad
undervisning.
»Om realskolestadium upprättas i varje skoldistrikt lcomme studiebegåvningar,
särskilt på landsbygden, vilka genom nuvarande skolsystem har
svårt att erhålla fortsatt utbildning, att iå möjligheter till sådan utbildning
i vida större utsträckning än nu. Den kommunala enhetsskolan skulle innebära
ett betydelsefullt steg för utbildningsmöjligheternas demokratisering.»
Det är emellertid icke mindre nödvändigt att även de svagt begåvade
lärjungarna ägnas tillräcklig uppmärksamhet:
»Det planerade realskolestadiet måste ges en sådan utformning att även
de svagt begåvade eleverna får utbyte av undervisningen. Denna bör även
107
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
i teoretiska ämnen erhålla en starkt praktisk inriktning, och kraven på
dessa svagt utrustade elever får inte ställas för höga.»
Det från en del håll framförda förslaget om en på frivillighet baserad överbyggnad
på den nuvarande sjuåriga skolan avböjes av förbundsstyrelsen
med följande ord:
»Om åttonde och nionde skolåren gjordes frivilliga, komme den mindre
del av ungdomen som avslutade sin skolgång efter sjunde skolåret att utgöras
av dels en del svagt begåvad ungdom med olust för studier, dels en
ungdom som av oförståelse från hemmets sida inte finge fortsätta. Det
kan ifrågasättas, om dessa kategorier av ungdom äro betjänta av att ga .ut
i samhällslivet med en betydligt svagare skolutbildning än den stora majoritet
av ungdom som frivilligt eller genom föräldrarnas ambition skulle utnyttja
den nioåriga skolan. Om det treåriga realskolestadiet ska ge en avslutad
utbildning, kan avgång efter sjunde eller åttonde året inte skänka
det beräknade utbytet av studierna.»
Huruvida de avsedda fördelarna med en nioårig skola komma att vinnas,
beror dock i hög grad på skolans praktiska utgestaltning.
»Under förutsättning att undervisningen under åttonde och nionde skolåren
får en sådan utformning att den i tillräcklig utsträckning anpassas
för elever med olika mått och olika slag av studiebegåvning och att den
praktiska och förberedande yrkesutbildningen blir tillfredsställande ordnad
bör en nioårig skolplikt genomföras, dock först efter tillräckligt lång övergångstid.
»
Principbeslut om skolväsendets organisation bör fattas så snart som möjligt.
Det bör dock endast avse den nioåriga skolplikten jämte förslag till
enhetsskolans organisation och mål i stora drag samt huvudprinciperna för
en reform av lärarutbildningen. Intet försök bör göras att genom detaljerade
föreskrifter ge den nya skolan slutgiltig form redan nu. De resultat,
vartill skolkommissionens principbetänkande och avgivna remissyttranden
fört, måste kompletteras med fortsatta utredningar och försöksverksamhet,
innan definitiva beslut kunna fattas i detaljfrågorna.
Sveriges folkskollärarinneförbund accepterar likaledes den nioåriga skolplikten
som mål för en fortskridande skolreform.
»Ett absolut villkor för denna förlängning av skolplikten är emellertid,
att enhetsskolan får en sådan utformning, att den verkligen tillgodoser elever
med olika mått och olika slag av begåvning. Förbundsmedlemmarnas
erfarenhet av det ringa utbyte folkskolans sjunde och åttonde klasser ofta
ger de klent begåvade och föga studieintresserade i klasserna gör dem starkt
medvetna om att kurserna för enhetsskolans sista år väl måste anpassas
efter de olika elevernas förmåga och intressen och med hänsyn till pubertetsårens
speciella svårigheter. Om ungdomarna — och deras föräldrar —
märker, att den förlängda skoltiden ger verkligt utbyte, kommer det ''motstånd
av folkpsykologisk art'', som kommissionen räknar med, att betydligt
lättare kunna övervinnas.»
108
Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.
Även enligt detta förbunds mening måste förslagens hållbarhet vid praktisk
tillämpning prövas genom omfattande försöksverksamhet i kommuner
av olika storlek och struktur. Ett principbeslut av statsmakterna om
nioårig enhetsskola bör således inte få binda skolans utformning vid de riktlinjer
kommissionen har uppdragit, utan dessa böra kunna modifieras —
eller, om så krävs, radikalt omprövas — med utgångspunkt från de praktiska
rönen.
Svenska facklärarförbundet kan helt ansluta sig till förslaget att utsträcka
skolpliktstidens längd till nio år.
»Det torde vara synnerligen värdefullt, att även de, som efter avslutad
skolgång ägna sig åt praktiskt arbete, få en bättre skolunderbyggnad. Särskilt
vill förbundet därvid understryka vikten av goda kunskaper i svenska
språket och matematik, enär på dessa punkter bristerna hos de manuella
yrkenas utövare äro särskilt vanliga och bereda dem de största svårigheterna.
»
Centralstyrelsen för Flick- och samskoleläramas riksförbund anser icke
tiden mogen för ett principbeslut men vill dock ej motsätta sig tanken på
en nioårig allmän skolgång.
»Fördelarna av att de unga under sina vanskligaste utvecklingsår hållas
under skolans vård och fostran äro för uppenbara för att förslaget skall
kunna avvisas. Säkerligen behövs det dock ... en omfattande försöksverksamhet,
innan den rätta formen för den allmänna skolbildningen blivit funnen,
och möjligen vore det klokt att förbereda reformen genom att först
göra det nionde året frivilligt.»
Sveriges yngre läroverkslärares förening tillstyrker principiellt men under
en rad förutsättningar, som göra att föreningens principtillstyrkan kommer
bra nära ett avslagsyrkande. Föreningen anser bland annat, att skolreformen
kan realiseras endast om klassavdelningarna minskas och göras mera
homogena och lärarnas undervisningsskyldighet nedsättes till förmån för
förberedelsearbetet och annat hemarbete, som nödvändiggöres av individualiserad
undervisning.
Exempel finnes slutligen på att en lärarsammanslutning även av andra
skäl än de praktiska organisationssvårigheterna vill ställa den nioåriga skolplikten
på framtiden. Läroverkens handelslärares förening, som icke för närvarande
kan tillstyrka nioårig skolplikt, anser det sålunda diskutabelt,
huruvida det för en stor del av barnen är en fördel att gå i skolan i åklem
14—16 år. Många barns personlighetsdaning torde snarare hämmas än befordras
av en mot deras vilja förlängd skolgång.
Övriga statsmyndigheter.
De båda centrala universitetsmyndigheterna, kanslersämbetet och överstyrelsen
för de tekniska högskolorna, luta närmast åt skolutredningens
förslag. Tf. universitetskanslern yttrar:
109
Kungl. Maj:ts •proposition nr 70.
»I likhet med såväl skolutredningen som skolkommissionen anser jag en
förlängning av skolplikten starkt motiverad. Då det gäller att taga ställning
å ena sidan till den av utredningen föreslagna förlängningen till åtta
år med möjlighet till frivilligt inrättande av ett nionde år, å andra sidan
till kommissionens förslag om obligatorisk 9-arig enhetsskola synes det mig
av ekonomiska och praktiska skäl (bland annat lärarbristen) kunna ifrågasättas
om icke försiktigheten bjuder att till en början välja den av utredningen
angivna vägen. Erfarenheten torde sedermera fa utvisa ändamålsenligheten
av en dylik organisation eller om åtgärder i av kommissionen
förordad riktning kunna vara att föredraga.»
Jämväl överstyrelsen för de tekniska högskolorna finner en förlängning
av skolplikten motiverad av den samhällsutveckling, som ligger bakom oss.
»I och för sig kan det därvid förvisso framstå som ett önskemål att utsträcka
denna till att omfatta en tid av nio år i enlighet med skolkommissionens
förslag, vilket skulle innebära, att varje medborgare finge en utbildning
motsvarande den nuvarande realexamen. I vad män vårt lands
ekonomiska och personella resurser medgiva ett förverkligande av detta
förslag undandrager sig visserligen i stort sett överstyrelsens bedömande,
men överstyrelsen kan icke undgå att taga intryck av de betänkligheter
härutinnan, som föranlett skolutredningen att för sin del stanna vid att förorda
en till åtta år utsträckt skolpliktstid.»
Inom de hörda akademiska kollegierna ha framträtt talesmän både för
längre syftande och för mindre omfattande åtgärder. Nioårig skolplikt tillstyrkes
sålunda av teologiska fakulteten och av de bada sektionerna inom
filosofiska fakulteten i Lund. Humanistiska sektionen i Lund förordar ett
principbeslut, i varje fall omfattande den nioåriga enhetsskolan och en allmän
linje inom gymnasiet. Professorn i psykologi och pedagogik Herman
Siegvald anför i ett särskilt yttrande:
»Eftersom det demokratiska samhället i hög grad bygger på de enskilda
medborgarnas erfarenheter och omdömeskraft, framstår det som en av skolans
främsta uppgifter att i största möjliga omfattning vidga de växandes
erfarenhetskrets och utveckla deras omdömesförmåga. Därför måste det
hälsas med synnerlig tillfredsställelse, att 1946 års skolkommission föreslår
nioårig skolplikt för alla barn. Många anse säkerligen detta vara alldeles
för mycket för de barn, som sedan skola ägna sig åt praktiskt yrkesarbete,
men enligt min på mångårig erfarenhet såsom statens folkskoleinspektör
grundade erfarenhet är det särskilt dessa ungdomar, som just i pubertetsåldern
äro i trängande behov av skolans fostran och handledning ej minst
i en tid, då många föräldrar förlorat greppet om ungdomen.»
En annan uppfattning hävdas exempelvis av uppsalaprofessorerna Collinder,
Hjärnc, Holmberg, Jansson och Svennung, vilka vid remissens handläggning
inom humanistiska sektionen anförde följande:
»Ett demokratiskt samhällsskick ger inte folkets flertal rätt att öva mera
tvång mot mindretalet än vad allmänt väl kräver. Skolkommissionen säger
att samhället har blivit så invecklat, att alla måste gå i skola i minst nio
är för att lära sig vad en medborgare behöver veta och kunna. Det på
-
no
Kunql. Maj ds proposition nr 70.
ståendet har inte blivit styrkt. Redan det sjuåriga skoltvånget har väckt
missnöje bland Sveriges bönder. Nioårigt skoltvång innebär att jordbrukarnas
barn inte skola få tillfälle att på allvar börja lära sig föräldrarnas
yrke förrän vid sexton eller sjutton års ålder. För pojkarna tillkommer sedan
ett års värnplikt. Skolkommissionen har klart för sig att försörjningsläget
inte är sådant att nioårigt skoltvång kan genomföras. Det finns inte
heller tillräckligt med lärare, hur lågt man än sätter fordringarna på lärarna.
Vad är det under sådana förhållanden för mening med att stifta en
lag som går ut på att man skall bli tvungen att skicka fjärdingsman och
polis för att ta barnen ur hemmen och släpa dem till skolan? Räcker det
inte med att man skaffar nio års kostnadsfri skolgång åt alla som så önska
och ytterligare utbildning åt dem som äro särskilt lämpade för fortsatta
studier?»
Flertalet av de hörda fakulteterna och lärarråden har icke preciserat sin
ståndpunkt till skolpliktstidens längd.
Flera av de hörda centrala myndigheterna nöja sig med att taga ställning
till de delar av skolkommissionens förslag, som beröra ifrågavarande myndigheters
verksamhetsområden, och komma därigenom antingen icke alls
eller också blott från någon viss synpunkt in på frågan om skolpliktens
förlängning.
Sålunda anför tjf chefen för försvarsstaben:
»Den föreslagna utformningen av enhetsskolan (synes) innebära en förbättring
i jämförelse med nuvarande folkskoleordning. Av särskild betydelse
är därvid den ökade undervisningen i samhällskunskap och främmande
språk samt den vikt, som skolkommissionen tillägger fysisk fostran. På
lång sikt kommer detta att bredda och förbättra underlaget vid urval av
såväl fast anställt som värnpliktigt befäl.»
Statskontoret har avgivit ett utförligare utlåtande. Ämbetsverket anför:
»Att skolväsendet med nuvarande utformning i många avseenden lämnar
åtskilligt övrigt att önska torde vara obestridligt. Den omfattande och
grundliga undersökning av hela problemkomplexet, som verkställts först
av 1940 års skolutredning och sedermera av 1946 års skolkommission, ger
också god vägledning för bedömande av de i och för sig önskvärda reformerna.
Utredningen visar emellertid tillika, trots ofullständiga och osäkra
kostnadsberäkningar, att ett genomförande av hela reformprogrammet
kommer att ställa mycket betydande krav på landets ekonomiska och personella
resurser, i själva verket så höga, att redan ett principbeslut, avsett
som målsättning för framtidens skolväsen icke bör fattas utan ingående
överväganden av vad som, såvitt nu kan bedömas, är praktiskt möjligt att
genomföra.
. Kärnpunkten i förslaget är att bereda tillgång på tillräckligt antal, för
sina nya uppgifter rätt utbildade och fullt kompetenta lärare. Lyckas man
icke härmed, torde större delen av reformförslaget i övrigt komma att
stanna på papperet. Förutsättningarna äro emellertid icke särskilt gynnsamma.
—
Håller man samtidigt i minnet, att övriga aktuella reformer inom försvarsväsen,
kommunikationsväsen, hälso- och sjukvård, den allmänna
in
Kungl. May.ts proposition nr 70.
socialvården, jordbruket o. s. v. samtliga förutsätta väsentligt utökade
personalresurser, för att nu icke tala om det stegrade arbetskraftsbehov,
som erfordras för ett genomförande av den industriella upprustning och
den utbyggnad av'' näringslivet, som utgör själva grundvalen för ett vidmakthållande
och utvecklande av vårt nationella välstånd, måste förslaget
inge allvarliga farhågor för att våra befolkningstillgangar icke skola räcka
till för dess realiserande inom överskådlig framtid.
Vad därefter den ekonomiska sidan angår, vore det enligt statskontorets
mening knappast tillrådligt, att vid nuvarande tidpunkt, da den angelägnaste
uppgiften ansetts vara att i enlighet med den nyligen framlagda
4-årsplanen söka uppnå ekonomisk stabilisering, fatta principbeslut rörande
en skolreform, som binder staten för nya årliga utgifter, vilka av allt att
döma äro av en storleksordning på omkring *4 miljard kronor. Helt bestickande
frågar kommissionen: ''Om våra förfäder för hundra år sedan ansågo
sig ha råd till en sexårig skola, skulle inte vi ha möjligheterna att skapa en
nioårig?’ Detta synes dock innebära en alltför långt gående förenkling^ av
frågeställningen. Den sjuåriga skolan har först med innevarande läsår i
huvudsak genomförts, och ett utbyggande med ytterligare en klass har på
frivillighetens väg påbörjats. Takten för utbyggnaden är till väsentlig del
beroende av tillgången på lärare och skollokaler. Skall ett principbeslut i
fråga om skolväsendets fortsatta utveckling nu fattas, anser ämbetsverket
försiktigheten bjuda, att man begränsar sig till att fastslå den attaåriga
skolplikten som närmaste mål. På den framtida befolknings- och välståndsutvecklingen
får sedan bero, om och vid vilken tidpunkt beslut bör
fattas om införandet av nioårig skolplikt.
Ett principbeslut av nu ifrågasatt innebörd behöver icke medföra sa
genomgripande omläggningar i de nu hävdvunna skolformernas struktur
som kommissionens förslag synes förutsätta. Därigenom vunnes även bättre
rådrum för de nya principernas gradvisa omsättande i praktiken och. storre
garantier mot organisatoriska och pedagogiska misstag. Emellertid vill
statskontoret understryka, att även ett på angivet sätt begränsat principbeslut
måste föregås av noggranna ekonomiska överväganden.--—
Såsom statskontoret redan inledningsvis konstaterat äro skolkommissionens
kostnadsberäkningar alltför ofullständiga för att medgiva ett tillförlitligt
bedömande av den föreslagna skolreformens ekonomiska konsekvenser.
Visserligen är en fullt uttömmande detaljberäkning icke möjlig att på
nuvarande stadium åstadkomma, men som ett minimikrav måste dock uppställas,
att alla nu kända kostnadselement specificeras och i görligaste män
beräknas, innan förslaget framlägges för riksdagen i och för principbeslut.
Härvid synes, till undvikande av den syårberäkneliga faktor, som det växlande
lärjungeantalet innebär, böra anlitas den utvägen, att beräkningarna
projicieras på ett visst närliggande år, varefter svar sökes pa frågan, hur
de faktiska kostnaderna hade ställt sig, om den nya organisationen vid
denna tidpunkt hade varit i full tillämpning.»
Vissa av statskontoret berörda frågor, såsom om lärarproduktionens möjligheter
och kostnader, konsekvenserna för lärarnas lönegradsplacering av
en eventuellt förlängd lärarutbildning och kostnaderna för den nya distriktsorganisationen,
komma att senare upptagas i vederbörliga sammanhang.
112
Kungl. Maj.ts ''proposition nr 70.
Arbetsmarknadsstyrelsen berör först i korthet de allmänkulturella synpunkter,
som ha inspirerat reformförslagen, och ger därefter en ingående
analys av reformens inverkan på arbetsmarknaden.
»Vilken ställning man bör taga till förslaget om en förlängning av skolpliktstiden
från 7 till 9 år, beror delvis på vilken uppfattning man har om
skolans mål och uppgifter. Accepterar man den målsättning, som skolkommissionen
(liksom tidigare 1940 års skolutredning) anser bäst motsvara det
moderna demokratiska samhällets krav, blir det onekligen mest konsekvent
att också räkna med en avsevärd förlängning av skolpliktstiden. Vill man,
att den allmänna, obligatoriska medborgarskolan inte endast skall lämna
utrymme för olika praktiska utbildningsmoment utan även leda all ungdom
med normala intellektuella förutsättningar fram till ett kunskapsmått,
som ungefär motsvarar realexamen och som bland annat skall kunna bli en
bärkraftig grund för fortsatta studier av såväl fackligt som gymnasialt slag
— syftar man så långt, blir man nog tvungen att räkna med lika lång
studietid, som för närvarande kräves för kombinationen 4+5 (fyra klasser
folkskola och därefter femklassig realskola). För dem, som för närvarande
ta realexamen vid fyraårig realskola, dit övergång sker från folkskolans
sjätte klass, blir ju studietiden 10 år.
Frågan om skolpliktstidens förlängning kan och får emellertid inte enbart
ses som en pedagogisk fråga. Den måste bedömas även från andra synvinklar
och bland annat med hänsyn till de konsekvenser, som en förlängning
av skolpliktstiden kommer att medföra för arbetsmarknaden.
De relativt låga födelsesiffrorna under 20- och 30-talen med bottensiffran
år 1934 ha medfört, att den svenska arbetsmarknaden under 40-talet
haft att räkna med en alltmera kännbar brist på ungdomlig arbetskraft.
Bristen har varit så mycket mera kännbar, som det under samma tid till
följd av de goda konjunkturerna varit relativt stor efterfrågan på arbetskraft.
Det totala antalet ungdomar i åldern 13—14 till och med 17—18
år (5 årskullar) kommer år 1949 att nå bottensiffran 407 000.»
Styrelsen lämnar så till jämförelse de sifferuppgifter rörande antalet
ungdomar i åldern 13—14 till och med 17—18 år, som äro sammanställda
i nästa tabell.
Tab. 16. Antalet personer i åldern 13—14 t. o. m. 17—18 år
vid slutet av åren 1924—1959.
År | Antal personer | År | Beräknat antal personer | År | Beräknat antal personer |
1924 | 586 000 | 1950 | 407 000 | 1955 | 468 000 |
1929 | 555 000 | 1951 | 415 000 | 1956 | 498 000 |
1934 | 553 000 | 1952 | 427 000 | 1957 | 531 000 |
1939 | 499 000 | 1953 | 436 000 | 1958 | 667 000 |
1944 | 443 000 | 1954 | 446 000 | 1959 | 597 000 |
1949 | 407 000 |
|
|
|
|
113
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
Medan man mot mitten av 50-talet har att räkna med ungefär samma
tillgång på ungdomlig arbetskraft som i slutet av 30-talet, kan man vid
60-talets början räkna med att totalantalet ungdomar i arbetsför ålder är
uppe i nivå med de högsta siffror, som någonsin ha konstaterats här i landet,
fortsätter styrelsen. Den årliga tillväxten av antalet personer i arbetsför
ålder kan dock även vid slutet av 1950-talet icke väntas bli mer än
ungefär hälften så stor som under perioden 1910—40.
Det är delvis mot bakgrunden av dessa siffror, som frågan om skolplilctstidens
förlängning enligt arbetsmarknadsstyrelsens uppfattning bör ses.
Därvid måste emellertid ihågkommas, att en stor del av den yngsta arbetskraften
redan för närvarande av olika skäl är undandragen arbetsmarknaden
och att denna tendens synes komma att förstärkas, även utan skolreformens
genomförande.
Delvis är orsaken den ständigt ökande tillströmningen till fortsatta studier
men även en annan omständighet bör i detta sammanhang uppmärksammas.
I januari 1949 utfärdades en ny arbetarskyddslag. Enligt denna
får minderårig, som ej fyllt eller undef kalenderåret fyller 15 år, icke användas
till hantverks- eller industriellt arbete, byggnadsarbete, arbete i
gruva, stenbrott eller grustag eller å annat dylikt arbetsställe, skogsavverknings-
eller kolningsarbete eller arbete med transport av personer eller gods
eller arbete i hotell-, restaurang- eller kaférörelse. Stadgandet gäller dock
icke uträttande av bud, ärenden samt lättare distributionsarbete. Arbetarskyddsstyrelsen
kan ge minderårig tillstånd till dylikt arbete ett ar tidigare,
om så befinnes påkallat av hänsyn till den minderåriges yrkesutbildning
eller det eljest kan vara till gagn för honom.
Styrelsen fullföljer nu på följande sätt analysen:
»För ovannämnda yrkesområden kommer tydligen skolpliktstidens förlängning
inte att få någon direkt betydelse, bortsett från den minskade
tillgången på springpojkar. Detsamma kan konstateras beträffande ett flertal
andra yrkesområden, där man av olika skäl inte anser sig kunna sysselsätta
ungdomar i den ålder, varom här är fråga — kanske är minimiåldern
för inträde satt ännu högre.
Men även om alla dessa yrkesområden sålunda inte direkt drabbas
av arbetskraftsminskningen, kunna de ändå få känning därav, nämligen
på ett mera indirekt sätt: det blir hårdare konkurrens om de äldre ungdomarna,
eftersom dessa även komma att behövas för de arbetsuppgifter,
som man för närvarande kan överlåta åt 14—15-åringar.
Bland de arbetsområden, som mera direkt och påtagligt drabbas av
arbetskraftsreduceringen, må i första hand nämnas jordbruk och trädgårdsskötsel,
affärs-, kontors- och lagerarbete, barnavård och husligt arbete.
Visserligen är det arbete, som 14—15-åringar kunna utföra på dessa områden,
av tämligen okvalificerat slag. Men i den mån arbetet i fråga måste
utföras, kommer skolpliktstidens förlängning att medföra, att arbetskraft
måste tagas från äldre årsgrupper. Framför allt kommer bristen på sökande
till springpojksplatser och dylikt att bli ännu mer kännbar än för när8
-— Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 70.
114
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
varande, och det torde bli nödvändigt för företagen i fråga att mer och mer
övergå till andra former för transport och distribution.
Skolkommissionen har ingalunda varit blind för att skolreformen måste
medföra åtskilliga olägenheter på arbetsmarknaden. Men man är angelägen
att framhålla, att den arbetskraft, som 14—15-åringarna representera, i
relativt stor utsträckning kommer att ställas till näringslivets förfogande
under 8:e och 9:e skolåren. Dels komma många elever i samband med den
praktiska yrkesorienteringen i klass 8 att som ett slags praktikanter hjälpa
till på olika arbetsplatser, dels skall ungefär hälften av utbildningstiden i
klass 9 y ägnas åt praktiskt yrkesarbete, i stor utsträckning förlagt till
arbetsplatser ute i näringslivet. Därvid skall även näringslivets önskemål
och behov i görligaste mån tillgodoses. Är det t. ex. fråga om praktik på
ett yrkesområde med säsongpräglad arbetsmarknad, skall praktiktiden
kunna koncentreras just till ifrågavarande högsäsonger, då arbetsinsatsen
bäst behövs.
Det är svårt att på förhand bedöma, hur detta system kommer att fungera.
Som senare kommer att påvisas, är det förenat med svårbemästrade
praktiska problem. Men det är tänkbart, att ifrågavarande svårigheter
kunna övervinnas, och i så måtto böra i varje fall arbetsplaceringarna under
9:e skolåret kunna innebära en vrss kompensation för den arbetskraftsminskning,
som skolpliktstidens förlängning medför. Praktikplaceringarna
under 8:e skolåret torde däremot ur arbetsmarknadssynpunkt komma att
bli utan större betydelse.
Vad man förlorar med avseende på arbetskraftens kvantitet, bör man
emellertid kunna delvis återvinna i kvalitativt avseende.
Enbart detta, att all ungdom, som har möjlighet att tillgodogöra sig
enhetsskolans undervisning, tillförsäkras en grundligare allmänbildning och
medborgerlig uppfostran, än vad den nuvarande folkskolan kan ge, innebär
givetvis, att man får en bättre grund att bygga på vid utbildningen av
yrkesmän på olika områden.»
Yrkesorienteringen och den sena differentieringen komma dessutom,
framhåller styrelsen, att öka möjligheterna att leda de unga in på lämpliga
yrkes- och utbildningsvägar och åstadkomma en i kvalitativt avseende
bättre rekrytering till olika yrkesområden. Rationellt ordnad bör vidare
den förberedande yrkesutbildningen i högsta klassen kunna bibringa ungdomen
tillbörlig insikt om yrkesutbildningens betydelse, en viss arbetsfostran
och vissa grundläggande kunskaper och färdigheter av värde för
den kommande yrkesutbildningen och yrkesanpassningen.
Huru mycket 8:e och 9:e skolåren till sist kunna ge, kan dock fastställas
först på grundval av en efter olika linjer och under olika förhållanden bedriven,
relativt långvarig försöksverksamhet.
»Av vad som tidigare sagts bör emellertid ha framgått, att arbetsmarknaden
och näringslivet enligt styrelsens mening i alla händelser bör kunna
räkna med en värdefull kompensation i följande avseenden:
1. Den ungdom, som i 15—16-årsåldern lämnar skolan, bör bli mera mogen
och bättre förberedd för yrkesvalet och yrkesutbildningen.
2. Genom det föreslagna skolsystemet, som möjliggöres genom skolpliktstidens
förlängning och som bland annat innebär, att valet mellan teore
-
115
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
tisk och praktisk studiegång uppskjutes till 9:e skolåret och att även
ungdom med praktisk inriktning tillförsäkras realexamen, bör rekryteringen
till olika yrkes- och utbildningsvägar kunna ske på ett sätt, som
bättre tillgodoser även de praktiska yrkenas behov och intressen, än vad
det nuvarande skolväsendet förmår.»
Då remissen till länsstyrelserna formellt endast omfattat vissa delar av
de verkställda utredningarna, ha tämligen få länsstyrelser uttryckligen angivit
sin ståndpunkt till skolpliktstidens längd.
Utlåtanden, som tillstyrka omedelbart principbeslut om nioårig skolplikt,
ha avgivits av länsstyrelserna i Gävle, Kalmar och Malmö.
Länsstyrelsen i Gävle finner visserligen många detaljer av skolkommissionens
förslag tämligen diskutabla, men totalintrycket förblir dock mycket
fördelaktigt. Det är särskilt tre omständigheter, som enligt länsstyrelsens
mening tala för att förslaget i dess grunddrag bör accepteras.
»Först genom denna nya, utvidgade folkskola tillgodoses landsbygdens
utbildningsbehov på ett rationellt sätt.---
Förslagen ha utformats med syftning att göra praktisk utbildning inom
skolorganisationen likvärdig med teoretisk. Framställningen rörande klass
9 y innehåller exempelvis beaktansvärda och okonventionella uppslag.
Reformen öppnar för hela det uppväxande släktet en port åt världen
genom att bereda all ungdom tillgång till något främmande språk. ----
Oavsett den rent praktiska nyttan av språkkunskap — vilken icke kan
förväntas kunna bli allmänneligen tillgodogjord — rives härmed ett stort
stycke av klassmuren mellan s. k. bildade och s. k. obildade inom vårt folk.»
Då genomförandet av en nioårig skola kräver en betydande tidsutdräkt,
kunde det måhända ifrågasättas att börja med ett åttonde år, innan steget
tages fullt ut. Ett sådant tillvägagångssätt avvisar emellerid länsstyrelsen.
»Det skulle vara olyckligt om statsmakterna icke nu grundade hela planeringsarbetet
på målsättningen nioårig skolplikt. Tron att det skulle vara
lättare vinna den stora allmänhetens förståelse, om man åtnöjde sig nu
med ett beslut om åtta års skolgång, är föga välgrundad. Det är tvärtom
anledning tänka, att landsbygdens folk på ett helt annat sätt kommer att
känna sig till freds med en mera radikal och samtidigt mera rationell lösning.
Man ser vilka ansträngningar landsbygdens befolkning gör att förbättra
sin missgynnade ställning genom korrespondensskolor och korrespondenskurser.
Utsikten att i de nya storkommunerna få centralskolor,
som ge all ungdom ungefär realskolans bildningsstandard, kommer att
väcka anklang på helt annat sätt än att blott låta den nuvarande folkskolan
skjuta ytterligare i höjden med ett åttonde år. Ett annat skäl är att,
ehuru det fulla genomförandet kräver kanske ett par årtionden, skolkommissionens
förslag öppnar möjlighet för större kommuner att påbörja uppbyggandet
av den nya skolan långt tidigare. Men därför kräves att dess
struktur i sina grunddrag blivit fastställd.
Det är att befara att även efter den nya kommunindelningen många av
dessa ’storkommuner’ icke kunna var och en uppbära cn centralskola. Ett
detaljplaneringsarbete förestår rörande dessa skolors förläggning _ och de
omfattande skolbyggnadsprojekt, som ställas på dagordningen. Riktlinjer
härför skulle saknas, om man nu ryggar för att gå till botten med frågan.»
116
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Principbeslut i frågan förordas även av länsstyrelserna i Luleå, Nyköping,
Västerås och Växjö, ehuru ett par av dessa förutsätta, att organisationen
först efter försök i tämligen stor skala skall erhålla sin definitiva form. Länsstyrelsen
i Nyköping framhåller sålunda vikten av att principbeslutet icke
utformas så snävt, att det försvårar anordnandet av en allsidig försöksverksamhet
eller tillgodogörandet av dess resultat; särskilt bör man icke binda
sig så hårt för den nioåriga skolan, att man därigenom avskär sig från möjligheterna
att i större utsträckning än i skolkommissionens förslag bereda
en rätt tidigt differentierad utbildning för de skilda begåvningsinriktningarna.
Länsstyrelsen i Växjö tänker sig ett principbeslut, följt av en successiv
utbyggnad av den nya skolorganisationen, kombinerad med försöksverksamhet
rörande det inre arbetet.
»Länsstyrelsen finner .. . önskvärt att statsmakterna såsom målsättning
för det svenska skolväsendet ville besluta att en enhetsskola bestående av
en sammanslagen folk- och realskola skall utgöra grunden för landets skolväsen
samt genomföras etappvis inom landet i sin helhet, så snart förhållandena
det medgiva. I detta sammanhang bör beslut tillika fattas, att
under en viss icke för kort tid försök i stor skala skall inom vissa lämpliga
områden igångsättas med enhetsskolan, därvid av skolkommissionen föreslagna
undervisningsmetoder skola praktiseras. Under en sådan försöksverksamhet
kunna icke blott de viktiga differentieringsfrågoma utan även
spörsmålet om lärarkompetensen undergå prövning.---
Om skolreformen på ett sådant sätt genomföres, kommer det visserligen
att under en relativt lång tid inom landet vid sidan av varandra finnas två
skilda skolsystem, av vilka det äldre systemet inom en icke fixerad tid är
avsett att upphöra. Enligt länsstyrelsens uppfattning är det dock en mindre
olägenhet om skolreformen etappvis genomföres inom landet i sin helhet,
därest man i stället kan erhålla betryggande garantier för att såväl
utbildade lärare som lämpliga lokaler kan ställas till förfogande inom de
områden, där beslut om enhetsskolans genomförande vid skilda tidpunkter
kommer till stånd.---
Icke minst viktigt är att under en sådan övergångstid tillfälle ges till ett
lugnare genomarbetande av skolplaner och de många organisatoriska spörsmål,
som i skilda avseenden äro förknippade med en så genomgripande omvälvning
av hela vårt skolväsende.»
Även överståthållarämbetet föreslår ett genomförande i varsamma etapper.
Länsstyrelsen i Uppsala ger till känna
»att länsstyrelsen med hänsyn till angelägenheten av att landets ungdom
i gemen erhåller en fördjupad skolbildning och särskilt att landsbygdsungdomens
tillträde till de högre skolstadierna verksamt underlättas, oförbehållsamt
lämnar sin principiella anslutning till den av skolkommissionen
föreslagna 9-åriga enhetsskolan, vilken främst tillgodoser dessa högviktiga
och berättigade medborgarkrav.»
Länsstyrelsen har dock svårt att värja sig för tanken, att skolkommissionen
har överskattat både lärare och lärjungar och underskattat de yttre
svårigheter, som måste möta förverkligandet av skolkommissionens vittfamnande
förslag.
117
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
»Förverkligad torde skolkommissionens skola inte bli så bra som den är
tänkt. Anledning gives därför enligt länsstyrelsens mening att underkasta
det stora komplexet en grundlig översyn och en sovring, som går ut på att
finna vad som verkligen går att omsätta i verklighet, varjämte det måste
vara klokt och ändamålsenligt att som en första etapp, innan principbeslut
fattas, pröva de nya skolplanerna i praktiken.»
Kostnaderna för reformen bedömas mycket olika. Sålunda säger länsstyrelsen
i Kristianstad:
»Vad skolkommissionens betänkande innehåller om de beräknade kostnaderna
för skolreformen föranleder ingen erinran från länsstyrelsens sida.
Kostnaderna kunna icke anses vara av sådan storleksordning att de få
utgöra hinder för en eljest ur olika synpunkter önskvärd reformering av
skolväsendet.»
Länsstyrelsen i Kalmar förmodar åter, att kostnaderna för reformen skola
väsentligt överstiga de av kommissionen beräknade. Länsstyrelsen i Uppsala
finner icke kostnaderna i och för sig oöverkomliga, särskilt som de fördela
sig på en följd av år, »sannolikt flera än skolkommissionen själv räknat
med».
»Emellertid äro ju kostnadsbeloppen för svenska förhållanden väldiga,
varför det ligger makt uppå att ett i alla avseenden gott resultat vinnes.
Detta är ytterligare en anledning att... ånyo framhålla vikten av att innan
något fastlåses, vissa detaljer ytterligare överarbetas och att en grundlig
och realistisk försöksverksamhet kommer till stånd.»
Med hänsyn till beslutade eller planerade reformer på andra områden,
särskilt inom socialvården, måste dock den ekonomiska sidan av saken tillmätas
en icke oväsentlig betydelse. Några länsstyrelser vilja skjuta på reformens
genomförande. Sålunda yttrar länsstyrelsen i Karlstad:
»Nämnvärd skada torde icke behöva uppstå, om principbeslutet med
skolväsendets utformning uppskjutes något år. Härför talar i första hand
det nuvarande ekonomiska läget, behovet av så långt möjligt gjorda finansieringsberäkningar
samt den omständigheten, att under alla förhållanden
en lång övergångstid är nödvändig. De av kommissionen föreslagna åtgärderna
för ökad lärartillgång synas dock böra genomföras med hänsyn till
den beräknade höjningen av lärjungeantalet i skolorna på grund av nativitetsökningen.
Väntetiden bör emellertid verksamt tillvaratagas genom förnyade
detaljundersökningar samt utvidgad och fördjupad försöksverksamhet.
»
Länsstyrelsen i Falun finner förslaget nära nog utopiskt med tanke på de
rådande svårigheterna på byggnadsmarknaden.
»I varje fall synes lokalbehovet för den nuvarande skolorganisationen
böra nöjaktigt fyllas, innan åtgärder vidtagas för att utöka skoltiden och
skapa behov av ytterligare lokalutrymmen. Att genomföra reformer så att
säga på lager och utan möjlighet att bedöma, när de kunna sättas ut i praktisk
tillämpning, kan icke vara klok politik.---Kommissionen har
118
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
själv påpekat bristen på lärarkrafter och ovissheten om en tillräcklig nyrekrytering
till detta arbetsområde. Följaktligen synes det icke ha större
betydelse, huruvida principbeslutet fattas vid 1949 års riksdag eller senare.»
Förslaget om höjning av barnbidragen i samband med skolreformen eller
införande av ett stipendiesystem har i allmänhet lämnats utan erinringar.
Överståtliållarämbetet ifrågasätter dock, »huruvida statsverket över huvud
skall betala föräldrar för att deras barn få förmånen av en kostnadsfri
undervisning. Mera angelägen understödsverksamhet torde finnas utan att
vi ännu ha de ekonomiska möjligheterna därtill.» Länsstyrelserna i Gävle
och Östersund uttala sig i samma riktning. Länsstyrelsen i Visby erinrar
om att barnbidrag för närvarande utgå till och med det kvartal, varunder
barnet fyller 16 år, och fortsätter:
»När gränsen för barnbidragets utgående bestämdes till 16 år, torde väl
detta närmast ha skett med tanke på att barnet i regel intill denna ålder
icke har egen eller högst obetydlig egen arbetsinkomst. Länsstyrelsen kan
icke finna någon rimlig anledning föreligga att ge alla barn i 14- och 15-årsåldern med 500 kronor förhöjda barnbidrag, varigenom statsverket skulle
åsamkas en ytterligare årlig merutgift av 125 000 000 kronor. Detta så
mycket mindre som dels enligt vad skolkommissionen själv påpekar ''ekonomisk
kompensation erhålles redan därigenom, att den längre skoltiden
är en investering, som senare bör kunna ge avkastning’, dels barnet dessutom
under skoltiden kommer i åtnjutande bl. a. av fria skolmåltider och
sålunda även till en viss grad får sitt uppehälle.»
Länsstyrelserna i Karlskrona och Karlstad förorda en lösning med behovsprövade
stipendier.
Länsstyrelsen i Halmstad befarar, att städer och andra tätorter, som i
allmänhet ha större möjligheter att skaffa lokaler och att tillförsäkra sig
kvalificerade lärare, bli gynnade på landsbygdens bekostnad under skolreformens
etappvisa genomförande. Länsstyrelsen ifrågasätter, huruvida
det icke föreligger skäl att — i avvaktan på en nödvändig ökning av lärarkåren
och på skolbyggnadsprogrammets realiserande — låta utarbeta förslag
till en mindre genomgripande skolreform, avsedd att tillämpas inom
samtliga skoldistrikt, intill dess den slutliga skolreformen utan större omgång
kan genomföras överallt.
Länsstyrelsen i Umeå yppar liknande betänkligheter:
»Länsstyrelsen kan icke se att---landsbygden (skulle) få en fullgod
skola genom en skolreform enligt de föreslagna riktlinjerna under annan
förutsättning än att staten ikläder sig ekonomisk garanti för att landsbygden
och de ekonomiskt svaga kommunerna utan eftersläpning få i möjligaste
mån lika goda skolformer som stadssamhällena och de ekonomiskt
välsituerade kommunerna. Endast på villkor att det bedömes vara möjligt
för staten att bära de kostnader skolreformen medför under av länsstyrelsen
här angivna förutsättning, kan länsstyrelsen förorda ett principbeslut i
enlighet med kommissionens förslag.»
119
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
I varje fall vore det önskvärt att före ställningstagandet till förslaget
erhålla en utredning om kostnaderna för avhjälpande av förefintliga brister
inom den nuvarande folkskolan, slutar länsstyrelsen.
Länsstyrelsen i Göteborg synes anse, att skolplikten bör utsträckas till
nio år, först sedan yrkesskolväsendet nått större utveckling än nu.
»Man måste räkna med att ett försök att inom den obligatoriska enhetsskolans
ram få en yrkesutbildning eller grundläggande yrkesutbildning av
ekonomiska och teknisk-pedagogiska skäl kommer att misslyckas. Man
kan inte få yrkeslärare i tillräcklig utsträckning och ännu mindre få den
utrustning som behövs. Man borde inrikta sig på att med alla ekonomiska
och tekniska resurser utrusta yrkesskolorna så fort som möjligt. Det är
lång väg dit. I åtminstone den lägsta klassen i yrkesskolorna borde också
ingå något av den social-humana utbildning, som man tänkt för 9:e klassen.
När yrkesskolorna utbyggts kan 9:e skolåret göras obligatoriskt.»
Flera länsstyrelser framhäva slutligen behovet av bättre överblick över
hela den reformpolitik, som för närvarande bedrives. Personalanspråken
för olika ändamål böra preciseras, kostnaderna sammanställas och angelägenhetsgraden
jämföras. Länsstyrelsen i Mariestad hänvisar till att »så
mycket annat är i görningen».
»Länsstyrelsen vill ifrågasätta, om ej en samlad överblick över alla dylika
större starkt personal- och kapitalkrävande projekt borde upprättas, avsedd
att tjäna till ledning för det långsiktiga, samhälleliga reformarbetet.
Under senaste tiden har redan beslutats flera större samhällsreformer, vilkas
praktiska genomförande mött vissa svårigheter i brist på personal, lokaler
och andra nödvändiga personliga eller materiella förutsättningar. Innan
man går vidare i dylik reformtakt, synes det vara av nöden att väga behoven
och ändamålen mot förmågan att genomföra dem. Vid en dylik långsiktig,
samlad reformplanering skulle alltså å ena sidan sammanställas det
totala behovet av personal och material (lokaler m. m.) för alla olika, av
kommittéer m. fl. framlagda större projekt samt å andra sidan göras en beräkning
rörande landets resurser i avseende å arbetsföra befolkningsgrupper
och investeringsmöjligheter. På basis av dylik utredning skulle så en
avvägning göras för att få upprättat en mångårsplan för de projekt, som ur
samhällets synpunkt befinnas mest angelägna och betydelsefulla och beträffande
vilkas genomförande landet kan antagas hava resurser.
Med det sagda har länsstyrelsen velat framhålla angelägenheten av att
man ej uppställer ett program för skolreformatoriska åtgärder av sådan
räckvidd och omfattning, att programmets realiserande måhända kräver
undanskjutande av andra viktiga samhällsfrågor, som också pocka på sin
lösning. Skulle statsmakterna fatta principbeslut om en ny skolorganisation
enligt det föreliggande förslaget synes det under alla förhållanden nödvändigt
att vid genomförandet av organisationen framgå med försiktighet och
i etapper, eventuellt genom anordnande av försöksskolor, varvid såsom skolkommissionen
förordat, relativt stor handlingsfrihet bör ges kommunerna
och deras lokala organ skolstyrelserna.»
Vikten av försök betonas även av länsstyrelserna i Karlskrona, Visby
och Östersund, vilka hålla före, att principbeslut bör ifrågakomma, först
sedan »de löst skisserade förslagen» ha prövats i tillräcklig utsträckning.
120 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
Sammanslutningar av kommuner och enskilda.
Behovet av en avvägning mellan olika reformprojekt inskärpes jämväl
av styrelsen för Svenska landstingsförbundet, som skriver:
»Omfattande och kostnadskrävande reformprojekt föreligga även på
andra områden. Förbundsstyrelsen har sålunda nyligen haft att taga ställning
till ett av medicinalstyrelsen framlagt synnerligen omfattande och
kostnadskrävande förslag, syftande till en utbyggnad och effektivisering av
hälsovården. Även den slutna sjukvården måste, för att kunna tillgodose
föreliggande behov, väsentligt utbyggas, vilket drager kostnader av betydande
omfattning. Beslut har vidare fattats om införande av allmän obligatorisk
sjukförsäkring och om kostnadsfri vård å sjukhus, men dessa reformers
realiserande har på grund av tidsläget måst uppskjutas.--—
Anspråken på det allmänna äro sålunda betydande, och de många och
kostnadskrävande projekt, som stå på dagordningen, skulle väl motivera
en översyn i syfte att åstadkomma en avvägning mellan de olika projekten,
skolreformen däri inbegripen, med hänsyn till samhällets bärkraft och personella
resurser. Å andra sidan tala enligt styrelsens mening skäl för att
man utan större tidsutdräkt söker komma till klarhet om de linjer, efter
vilka vårt undervisningsväsen skall ordnas. Icke minst när det gäller utformningen
av den lokala skolorganisationen och planerandet av nya skolbyggnader
är det av värde, att de framtida riktlinjerna på detta område
äro klarlagda.»
Styrelsen för Svenska stadsförbundet hänvisar till den positiva inställning
förbundet redan i sitt remissyttrande av år 1944 intagit till den nioåriga
skolplikten. Beträffande kursinnehållet framhäver styrelsen särskilt
angelägenheten av att undervisningen i samhällskunskap samt modersmålet
och räkning förstiirkes.
Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund förklarar sig ej heller
ha några vägande invändningar mot skolkommissionens förslag och motiveringar.
Kan skolreformen genomföras inom rimlig tid, komme detta att
i ett ytterst viktigt avseende utjämna rådande olikheter mellan städer och
landsbygd. I samband härmed framhåller styrelsen den stora betydelse
barnbidragen komme att få för landsbygdens ställningstagande till frågan:
»Det får icke förbises, att frågan om ersättning för inkomstbortfall för
eleverna i enhetsskolans högsta klasser måste bli av större angelägenhetsgrad
för den egentliga landsbygden än för tätorterna. I jordbruks- och
skogskommuner måste ungdomen tidigare än på andra håll göra sin insats
i arbetslivet. I många fall torde det vara just de två år, som skulle upptagas
av de två högsta klasserna, som nyttiggöras i föräldrarnas jordbruk.
Särskilt i de fall, då skolpliktens fullgörande i klasserna 8—9 medför att
elev ej kan bo i hemmet, komma jordbrukarhemmen att gå miste om ett
värdefullt arbetskraftstillskott. De former under vilka kompensationen härför
kan komma att lämnas torde i jordbruksbygderna bli avgörande för det
sätt, på vilket reformen kommer att mottagas. Om ersättningsfrågan icke
ordnas på ett tillfredsställande sätt, blir den eftersträvade likheten mellan
landsbygd och tätorter illusorisk; reformen kan då på landsbygden komma
att betraktas som en besvärande tunga.»
121
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
Även en omprövning av kostnadsfördelningen mellan stat och kommun
torde bli nödvändig i samband med reformen, framhåller styrelsen.
»Med hänsyn till beskattningsföremålens ojämna fördelning torde redan
nu i åtskilliga fall den övre gränsen för kommunernas möjlighet att bära
skolutgifter vara nådd. För dylika kommuners vidkommande måste en förutsättning
för reformens genomförbarhet vara att staten ikläder sig huvudparten
av de nya kostnaderna. Det säger sig självt, att utgifterna för enhetsskolan
— räknat såväl per elev som per skattekrona — måste bli betydligt
högre i flertalet landskommuner än i städerna. Statsbidraget måste
så konstrueras, att den kommunala utdebiteringen för enhetsskolan kommer
att motsvara ungefärligen samma belopp per skattekrona i hela landet.
Här möta problem av stor räckvidd och av svårbemästrat slag. I den mån
dessa problem icke bli tillfredsställande lösta genom det förslag till nya
statsbidragsgrunder, som väntas bli framlagt av 1945 års folkskolesakkunniga,
måste de snarast upptagas till särskild behandling.»
Målsmännens riksjörbund accentuerar mycket starkt reformens konsekvenser
för de enskilda hemmens ekonomi.
»Särskilt för landsbygdens del innebär det åttonde och nionde skolåret,
att från hemmen dragés arbetskraft, för vilken ersättning ej står att få.
Över huvud taget gäller det, att den ekonomiska belastningen vid en utökad
skolplikt hårdast träffar de sämst ställda i samhället. Inom de lägre
inkomstskikten gäller den regeln, att ungdomarna, där de ej kunna arbeta
hemma, snabbt sättas i förvärvsarbete och därigenom få bidraga till familjens
försörjning. Fn utökad skolplikt innebär givetvis för dessa familjer
en ’utgift’ av samma storlek som den summa, den unge kan avstå hemma av
sin arbetsförtjänst, eller värdet av det arbete, han eller hon kan utföra
hemma. Den belastning av familjens ekonomi eller arbetsbörda, som en utökad
skolplikt sålunda innebär för landets — ofta fattiga — föräldrar, är
utan tvekan av mera väsentlig storleksordning än den ekonomiska belastning,
som kommer att åvila stat och kommun. Skolkommissionen nämner i
betänkandet, att man får tänka sig en ekonomisk kompensation åt föräldrarna
i samband med den förlängda skolplikten, och att höjda barnbidrag i
så fall vore en utväg. Detta uttalande innebär enligt Målsmännens Riksförbunds
mening ett klart framsteg inom svensk skolpolitik. Vid tidigare tillfällen,
då skolplikten förlängts, har frågan om ekonomisk kompensation åt
landets föräldrar ej varit aktuell.
Skolkommissionen diskuterar i sitt betänkande storleken av ifrågavarande
bidrag och föreslår dem till 500 kronor. Målsmännens Riksförbund
finner detta anmärkningsvärt lågt och vill understryka, att frågan om
barnbidragens — eventuellt stipendiernas — storlek är densamma som frågan
om huruvida skolreformen till icke ringa del skall betalas av barnfamiljerna
och det även i de allra lägsta inkomstskikten. Som ett absolut
minimum måste sättas, att dessa barnbidrag uppgå till de faktiska levnadskostnaderna
för ett barn i de högsta folkskoleåldrarna inom de lägsta inkomstskikten,
säg för en familj vid en levnadsstandard närmast över fattigvård
sklientelets. —
Målsmännens Riksförbund kan tänka sig den möjligheten, att man av
statsfinansiella eller av andra skäl motsätter sig så höga barnbidrag, som
förbundet förordat. Målsmännens Riksförbund, som anser att man i så fall
122
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
delvis vill vältra över kostnaderna för den förlängda skolplikten på barnfamiljerna,
även de allra fattigaste, måste i så fall bestämt motsätta sig en
utökning av barnens obligatoriska skolgång.»
Jämväl detta förbund dröjer vid avvägningen mellan olika reformer och
behovet av prognoser för intellektuell arbetskraft. Planeringen, som bör
omfatta ett kortsikts- och ett långsiktsprogram, är bland annat behövlig,
för att undervisningsanstalternas kapacitet och lärarrekryteringen skola
kunna avpassas, så att besvärande köbildningar icke uppstå under de ungas
väg till det slutliga studiemålet med ty åtföljande tidsförlust och improduktivt
kompletteringsarbete i meriteringssyfte.
Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund påkalla i
gemensamt yttrande fortsatt utredning rörande den kvantitativa sidan av
olika i betänkandet berörda spörsmål. »Det förefaller meningslöst att som
nu sker det ena personalkrävande reformförslaget efter det andra lägges
fram utan att man förvissat sig om, huruvida arbetskraften räcker till för
dem alla.» På grund härav avstyrka organisationerna bestämt, att statsmakterna
nu fatta principbeslut.
. »Organisationerna vilja emellertid samtidigt understryka, att de ansluta
sig till tanken på en fortskridande skolreform i den takt, som våra personella
och ekonomiska förutsättningar göra det möjligt, med syfte att skapa
större enhetlighet och bättre avvägning mellan olika skolformer samt en
riktigare balans mellan teoretiska och praktiska utbildningsmöjligheter.
Särskilt vilja organisationerna understryka vikten av att skolordningen så
utformas, att utbildningen för praktiskt arbete inom näringslivet göres attraktiv
för ungdomen och gives samma sociala anseende som de teoretiska
utbildningsvägarna.---
Organisationerna finna det för sin del angeläget, att en planmässig försöksverksamhet
igångsättes i syfte att utröna genomförbarheten av de ifrågasatta
reformförslagen och att i samband härmed verkställa de mera djupgående
utredningar, som äro erforderliga för ett slutgiltigt ståndpunktstagande.
Organisationerna förutsätta, att näringslivets organisationer beredas
medinflytande vid försöksverksamhetens utformning och genomförande och
äro för sin del beredda att i de former, som kunna finnas lämpliga, slamverka
med ledningen för denna verksamhet.»
Jämväl Handelskamrarnas nämnd finner frågan om en nioårig skolplikt
vara för tidigt väckt. Ett principiellt ståndpunktstagande bör enligt nämndens
mening icke ifrågakomma, förrän yrkesskoleväsendet har reformerats
och utvidgats och den planerade allmänna skolreformen kunnat insättas i
ett större sammanhang vid sidan av andra nu aktuella, lika personal- och
anslagskrävande reformer.
Arbetarnas bildningsförbund ansluter sig till skolkommissionens förslag
om nioårig skolplikt under framhållande av att den nioåriga skolan bör få
sitt eget bildningsmål och inte underordnas någon annan skolform. En
revision av kursplaner och läroböcker med bättre anpassning till samhällets
behov av i dag och till barnens mognad är nödvändig, liksom att sko
-
123
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
lan ger fasta och grundliga kunskaper i modersmålet och matematik. Innehållet
i den nionde klassen bör bli sådant, att klassen motiverar sig själv.
I detta yttrande har Landsorganisationen i Sverige instämt.
Sverges socialdemokratiska ungdomsförbumd ger sin fulla anslutning till
betänkandets huvudlinjer och understryker vikten av att reformerna genomföras
med största möjliga skyndsamhet. Folkpartiets ungdomsförbund
tillstyrker likaledes, att skolplikten förlänges till nio år, och förordar, att
principbeslut fattas så snart som möjligt, sa att de blivande storkommunerna
alltifrån början kunna rationellt planlägga sitt skolväsen och en omfattande
försöksverksamhet medhinnes, innan detaljplaneringen måste
sätta in. Högerns ungdomsförbund vill helhjärtat instämma i den motivering
skolkommissionen givit för en förlängning av skolpliktstiden men har
svårt att på grundval av de föreliggande utredningarna taga ståndpunkt
till problemet om åtta- eller nioårig skolplikt. Hänsyn måste tagas till arbetslivets
möjligheter att avvara den arbetskraft, som för närvarande rekryteras
ur åldersgrupperna 14 och 15 år, och till skoltrötthetens inverkan pa
arbetsresultaten inom en så lång skolform som den nioåriga. »Vi finner . ..
förslaget vara alltför löst grundat för att det utan vidare skall kunna accepteras,
men vi vill därmed icke ha sagt, att vi avvisar detsamma», sammanfattar
förbundet sin ståndpunkt.
Sveriges kyrkliga ungdomsförbund pekar särskilt på vad kommissionen
haft att säga om skolans fostraruppgift men delar även dess uppfattning i
de grundläggande organisatoriska frågorna.
»Med tillfredsställelse ha vi noterat skolkommissionens tankar om framtidens
skolas allmänna uppbyggnad och ansluta oss till de framlagda förslagen
angående skoltidens längd, skolans demokratisering och karaktär av
arbetsskola», skriver förbundet. »Den svenska kyrkan, vars sak vi här företräda,
måste med glädje mottaga varje förslag, som^ syftar till utvidgade
studie- och utbildningsmöjligheter för alla lager i vårt folk. Kyrkan har
själv sedan gammalt försökt medverka härtill.»
Sveriges förenade studentkårer förorda omedelbart principbeslut om nioårig
skolplikt men tillråda försiktighet vid upprättandet av nioåriga skolor;
hela skolreformen kunde äventyras, om dess skoltyper upprättas, innan
kompetenta lärarkrafter finnas att tillgå.
Av de kvinnoorganisationer, som inkommit med yttranden i fragan, tillstyrka
Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Fredrika-Bremer-Förbundet
och Kvinnliga akademikers förening upprättandet av nioåriga enhetsskolor
i begränsad omfattning, delvis i försökssyfte.
Yttrandena från olika landsbygdsorganisationer bedöma i /allmänhet
kommissionens intentioner med välvilja. Salunda skriver Riksförbundet
Landsbygdens folk:
»Hittills ha landsbygdsbarnen varit ekonomiskt handikappade i fråga om
möjligheterna till högre utbildning. Den studiebegåvade landsbygdsungdo
-
124
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
men har icke haft möjlighet att på jämställd grund taga upp kampen på
studiebanan med städernas och tätorternas ungdom. Enligt förbundets uppfattning
bär detta varit en samhällelig orättvisa, då intelligensnivån säkerligen
står lika högt hos landsbygdens ungdom som hos städernas, och en fri
tävlan med lika utgångsläge väl bör vara eftersträvansvärd i ett demokratiskt
samhälle. Då skolkommissionen i sitt betänkande sålunda vill bereda
möjligheter härtill, finner förbundet detta vara riktigt, och får förbundet
därför i princip tillstyrka införande av en enhetsskola.»
Liknande synpunkter anföras exempelvis av Svenska landsbygdens ungdomsförbund,
som yttrar:
»Främst vill .... förbundet uttrycka sin glädje över att betänkandet i så
hög grad tager sikte på att utjämna skolförhållandena mellan landsbygd och
stad. I detta avseende har från vårt förbund vid olika tillfällen framförts
önskemål om en bättre avvägning mellan de två bebyggelsetyperna och vi
ser därför ett gammalt önskemål på väg att uppfyllas.
Samhällets allt större differentiering och allt mer ökade krav på individens
bildning och utbildning har lett till att den nuvarande skolformen inte
fyller de krav som måste ställas på den elementära utbildningen för största
delen av medborgarna. Dessutom har bildningen och kunskaperna ett egenvärde,
som skänker sin innehavare större tillfredsställelse med och trygghet
i tillvaron. Insatser i det allmänna kulturarbetet är också beroende av
bildningens kvalitet. Av denna anledning måste Skolkommissionens förslag
också hälsas med glädje, särskilt som utbildningsmöjligheternas demokratisering
varit den väg, som kommissionen i så hög grad satt upp som
riktmärke för sitt arbete. Det blir inte längre fåtalets ekonomiska möjligheter
som blir avgörande för vem som skall skaffa sig denna nödvändiga
bildning och utbildning utan den effektivitet, med vilken det är möjligt
att — om också på lång sikt — genomföra enhetsskolan.»
Förlusten av arbetskraft diskuteras i ett par yttranden men skjutes icke
i förgrunden. Sveriges lantbrulcsförbund framhåller inledningsvis, att behovet
av ökade kunskaper och färdigheter torde vara större inom jordbruket
än inom flertalet andra grenar av arbetslivet, och fortsätter:
»Emellertid kan man icke bestrida, att genom en utsträckt skoltid ungdom
i den ålder, då en produktiv insats kan verkställas av dem, undandrages
förvärvslivet. Om den för närvarande svåra arbetskraftsbristen för
jordbrukets del skulle bli bestående, kan en utsträckning av skoltiden säkerligen
för många medföra allvarliga olägenheter. För vissa familjer, där
barnen biträda i arbetet i hemmen, torde svårigheterna att avstå från barnens
arbetskraft ända Iram till dessa äro i 16-årsåldern, bliva mycket stora.
Även om det ur arbetskraftssynpunkt är lämpligare att verkställa den erforderliga
utbildningen, medan arbetskraften är i 15—16-årsåldern än vid
en högre ålder, må det dock erinras om att det ur effektivitetssynpunkt kan
vara bättre att förlägga utbildningen till en senare ålder, och förbundet vill
icke underlåta framhålla vikten av att en förlängning av folkskolan icke
får medföra en inskränkning i den nödvändiga utbyggnaden av landsbygdens
ungdomsskolor. I det sammanhanget kan det även vara anledning understryka,
att vilken utbyggnad av skolväsendet, som än sker, ett effektivt
125
Kungl. J\Iaj:ts proposition nr 70.
statligt stöd är nödvändigt för att verkligen göra landsbygdens ungdom
jämställd med tätorternas beträffande möjligheterna att erhålla en högre
utbildning än den folkskolan kan ge.
Efter övervägande av nämnda, för landsbygden och jordbruket speciella
omständigheter och med beaktande av att det svenska samhällets utveckling
sedan 1800-talets senare hälft givit oss resurser till ökade investeringar
i arbetskraftens utbildning, även om vissa av svårigheterna i dagens
ekonomiska situation i vårt land icke kunna betraktas såsom av blott
övergående natur, finner sig förbundet vilja såsom sin mening framhålla,
att en förbättring av den allmänna medborgerliga skolutbildningen, som
leder fram mot den av skolkommissionen föreslagna, är eftersträvansvärd.»
Förbundet framhåller betydelsen av att skolan ger förbättrade grunder
i svenska och räkning. Den stora roll, som jordbrukets föreningsrörelse spelar
i samhället, bör vidare i full utsträckning uppmärksammas i de undervisningsplaner,
som komma att utarbetas.
Jämväl Svenska landsbygdens kvinnoförbund önskar en förgrundsplacering
för matematik och svenska. Av undervisningen i engelska väntar förbundet
praktisk nytta, ökad vidsyn och åtskillig glädje.
Mera markerade betänkligheter mot en nioårig skolplikt framträda knappast
i landsbygdsyttrandena; på sin höjd anses lättnader erforderliga för
ungdom med otillräcklig teoretisk studiebegåvning. Försöksverksamhet anses
vara påkallad, men huruvida den bör föregås eller efterföljas av principbeslut,
utsäges vanligen icke med full klarhet.
Riksförbundet Landsbygdens folk anser försöksverksamheten välbehövlig,
då det gäller ett nytt och oprövat förslag:
»För att få fram eventuellt svaga punkter och för att gardera sig för
bakslag torde ... den bebådade grundliga försöksverksamheten behöva sättas
i gång fortast möjligt. Skötes försöksverksamheten objektivt, torde erfarenhet
vinnas och, om försöken ge utslag, som icke överensstämma med
kommissionens beräkningar, bör ändring kunna ske på de punkter, som
icke visa sig lämpliga att praktiskt genomföra.»
Sveriges lantbruksförbund »kan icke finna ett principbeslut nu tillrådligt
annat än i så måtto, att i den mån sådana skolfrågor måste lösas inom
de närmaste åren, som på ett definitivt sätt låsa utvecklingen för en längre
period, lösningen ges den utformningen, att några allvarliga hinder för vår
folkskolas utveckling i riktning mot det eftersträvade målet icke må uppkomma».
Svenska landsbygdens ungdomsförbund förklarar sig vilja »i princip
ansluta sig till Kommissionens förslag men också kraftigt understryka
att innan förslaget definitivt antages en grundlig och effektiv försöksverksamhet
får fälla det avgörande utslaget». Styrelsen för Jordbrukare ungdomens
förbund tillstyrker principiellt en nioårig enhetsskoleorganisation,
men då många av de föreslagna nyheterna äro obetydligt prövade, bör en
väl planerad försöksverksamhet ligga till grund för det fortsatta arbetet.
126
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Svenska landsbygdens studieförbund har funnit vissa skoltekniska förslag
svårbedömbara men anser betänkandet som helhet, med bortseende från
vissa önskvärda justeringar, vara av sådan beskaffenhet, att förbundet kan
tillstyrka detsamma.
g. Genomförandet av reformen.
Den faktor, som ytterst blir bestämmande för tidsschemat vid genomförandet
av en eventuell reform, är enligt skolkommissionens uppfattning
tillgången på lärare.
Redan den automatiska utveckling av skolväsendet, som betingas av
1940-talets växande årskullar, ställer stora anspråk på lärarrekryteringen.
Ansvällningen drabbar först småskolan, där lärjungeantalet når kulmen
redan läsåret 1952—53, sedan den egentliga folkskolan vid årtiondets mitt,
slutligen de högre skolorna mot årtiondets slut.
Prognoser rörande lärarbehovet för den nuvarande sjuåriga folkskolan
ha utarbetats av 1945 års seminariesakkunniga och ytterligare bearbetats
av skolöverstyrelsen i samband med dess årliga anslagsäskanden för seminarierna.
I propositionen nr 155 till 1948 års riksdag beräknades, att produktionen
av småskollärarinnor måste bringas upp till ett maximum läsåret
1950—51 men att småskoleseminariernas examinationskapacitet från
och med läsåret 1953—54 åter skulle kunna minskas, detta även om man
tänker sig, att småskollärarinnorna under tiden 1953—60 successivt skulle
övertaga undervisningen i tredje klassen av A-skolorna. Någon svårighet
att utexaminera det behövliga antalet småskollärarinnor synes icke vara
att befara.
Behovet av nya folkskollärare kulminerar läsåret 1954—55 men nedgår
sedan, varigenom en minskning av examinationens omfattning möjliggöres
från och med läsåret 1956—57. Vissa rekryteringssvårigheter ha framträtt
vid folkskoleseminarierna, huvudsakligen vid studentlinjema för
manliga elever, men det förefaller föga sannolikt, att folkskolans försörjning
med lärarkraft skall vara på allvar hotad. I varje fall bör bristen på
folkskollärare kunna hållas under kontroll, om småskollärarinnorna —
såsom skolkommissionen föreslår — övertaga undervisningen i klass 3 vid
A-skoloma samt klasserna 3 och 4 vid Bl-skolorna.
Långt allvarligare är den brist på lärare för realskolestadiet, som redan
är under utbildning och kan väntas bli alltmera kännbar, i mån som det
högre skolväsendet utvecklas. En uppskattning av lärarbehovet för detta
ändamål har för skolkommissionens räkning utförts av amanuensen H. G.
Lindgren. Lindgrens beräkning avser tiden omkring år 1960 och utmynnar
i följande uppskattning av det totala behovet intill nämnda tidpunkt av
nya ämneslärare för allmänna läroverk och jämförliga skolor:
127
Kungl. Majds proposition nr 70.
ersättningsbehov för avgående lärare ............................ 2 100
utvidgningsbehov på grund av nativitetsökningen................ 1 800
utvidgningsbehov på grund av procentuellt ökad övergång till högre
skolor ...................................................... 900.
Det totala behovet av nya ämneslärare skulle sålunda kunna uppskattas
till 4 800 eller i genomsnitt per år under tiden 1948—60 omkring 370.
Om denna mängd nya lärare skulle anskaffas på samma sätt som hittills,
måste den årliga examinationen av filosofie magistrar, eftersom endast cirka
70 procent av dessa välja lärarbanan, pressas upp från i medeltal 214 för
åren 1947 och 1948 till omkring 530. Då detta tal anger den behövliga
genomsnittliga årsproduktionen av filosofie magistrar under den ovannämnda
perioden av 13 år, måste antalet ämbetsexamina under den senare
delen av perioden bringas upp till avsevärt högre tal.
Såsom skolkommissionen påpekar, har en ökning av antalet nyinskrivna
filosofie studerande ägt rum under de senaste tio åren. Antalet nyinskrivna
uppgick under åren 1938—40 till i medeltal omkring 800 per år men hade
1948 stigit till 1 352. Stegringen faller huvudsakligen på tioårsperiodens
förra del. Utvecklingen från och med år 1944 framgår av följande ur ett
av universitetsberedningens betänkande!! (SOU 1949: 54) hämtade tabell:
Tab. 17. Ny inskrivna i egentlig mening vid de filosofiska fakulteterna
i Uppsala, Lund, Stockholm och Göteborg kalenderåren 1944—48-
Studieriktning | 1944 | 1945 | 1946 | 1947 | 1948 |
Naturvetenskaplig............ | 446 | 406 | 345 | 403 | 386 |
Humanistisk............. | 760 | 801 | 677 | 890 | 955 |
Summa | 1206 | 1207 | 1 022 | 1293 | 1 341 |
I synnerhet i de naturvetenskapliga ämnena, där lärarbristen för närvarande
är störst, måste utvecklingstendensen under de senaste fem åren
betecknas som klart otillfredsställande. Nya vägar att tillgodose lärarebehovet
torde bliva erforderliga, även om den ifrågavarande utbyggnaden
av folkskolans högstadium icke kommer till stånd.
Tänker man sig likväl en nioårig enhetsskola allmänt genomförd så tidigt
som år 1960, skulle enligt kommissionens uppskattning ytterligare 4 600
lärare i läsämnen bliva erforderliga, motsvarande en årsproduktion av 355
per år under de 13 åren 1948—60.
En lärarproduktion av denna storleksordning ligger säkerligen utom
räckhåll under 1950-talet. Fördelas produktionen på de 18 åren till och
med år 1965 eller på de 23 åren till och med 1970, sjunker givetvis den
erforderliga årsexaminationen. I stället för nyss angivna 355 lärare per år
erfordras då 255 respektive 200.
Även dessa tal äro stora nog och kunna, så vitt man nu kan se, icke uppnås,
om endast de nuvarande utbildningsvägarna stå öppna. Skolkoinmis
-
128
Kungl. Maj.ts ''proposition nr 70.
sionen förutsätter emellertid att vid sidan av ämbetsexamen, vars kurser
och ämnesomfattning torde kunna något minskas, en kombination av folkskollärarexamen
med viss vidareutbildning, eventuellt i form av akademiska
tentamina, skall kunna godtagas.
»Den senare av de båda huvudvägarna torde erbjuda de största möjligheterna
att öka det årliga antalet nya realskollärare utöver de 370, vilka
behövs för den nuvarande läroverksorganisationen. Av de 1 500 folkskollärare,
som årligen beräknas bli utexaminerade, skulle alltså 200 eller
något fler behöva vidareutbildas, om övergång till den nya skolorganisationen
beräknas bli fullbordad under 1960-talet. Möjligheterna har kraftigt
ökats därigenom, att en så stor del av de läraraspiranter, som numera intas
vid seminarierna, är studenter.
Kadrerna av folkskollärare (mellanskollärare) skulle därigenom minska
i motsvarande grad. Fråga är, om detta är möjligt. Svaret måste bli ja.
Ökningen av antalet realskollärare ökar möjligheterna att övergå till den
nya skolorganisationen. Men genom denna överföres sjunde klassen till
realskolestadiet, varigenom behovet av folkskollärare (mellanskollärare)
minskar (en minskning som på intet sätt uppväges av den ökning av behovet,
som överförandet av realskolans lägsta klasser till mellanstadiet
medför). Det är därför önskvärt, att de föreslagna bestämmelserna om kombination
mellan folkskollärarexamen (mellanskollärarexamen) och viss akademisk
utbildning eller viss vidareutbildning för vinnande av realskollärarkompetens
träder i kraft så snart som möjligt. En ytterligare lättnad i fråga
om behovet av folkskollärare (mellanskollärare) vinnes därigenom, att småskollärare,
vilkas antal är lättare att reglera, så småningom övertar undervisningen
i klass 3 i skolor av a-form och i klasserna 3—4 i ett antal skolor
av b-form.
Uppenbart är emellertid, att tillgången på lärare inte är tillräcklig för
att tillåta en allmän övergång till det nya skolsystemet under 1950-talet.
Om man i stället planerar att begagna 1960-talets sjunkande lärjungeantal
för en fullständig övergång till det nya systemet, torde man vara på den
säkra sidan. Man skulle då behöva räkna med ett årligt antal nya lärare
av högst 600, fördelade på de båda huvudkategorierna filosofie magistrar
och mellanskollärare med förstärkt utbildning.
Två gynnsamma omständigheter, då det gäller att på längre sikt bedöma
utsikterna till ökad tillströmning till lärarbanan över huvud, torde här
böra beröras. För det första väntas det nya statliga stipendiesystemet öka
tillströmningen till gymnasierna, och även genom nyupprättade gymnasier
breddas själva rekryteringsbasen för lärarbanan. För det andra torde lärarbanans
lockelse öka genom de nya utsikter till befordran, som det av skolkommissionen
föreslagna skolsystemet medför (huvudlärarinstitutionen,
den stora ökningen av antalet rektorat, de nya inspektörs- och konsulentbefattningarna
samt de nya möjligheterna att kvalificera sig för undervisning
på högre stadier).» (S. 492—493.)
Övergången till den nya skolorganisationen kan sålunda endast ske successivt.
Den bör dock, anser skolkommissionen, kunna inledas i begränsad
skala, så snart riksdagens principbeslut har fattats.
»Vissa för uppgiften intresserade skoldistrikt bör . . . redan i början av
1950-talet kunna företaga den av skolreformen påkallade omläggningen av
129
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
sitt skolväsen. Då denna omläggning måste inledas med införande av samhällskunskap
av för åldern anpassat slag i klass 4 och av engelska i klass 5,
tar en sådan omläggning fem eller sex år. I dessa valda skoldistrikt har
man alltså möjlighet att pröva den nya organisationens ändamålsenlighet.
Antalet sådana skoldistrikt kan för närvarande inte fastställas. De böra
vara av varierande social struktur, så att erfarenheterna av den nya skolorganisationen
blir allsidig och anpassning vid reformens slutliga genomförande
därigenom underlättas. I övrigt bör företräde lämnas för sådana
skoldistrikt, där möjligheter till teoretisk eller praktisk realskoleutbildning
för närvarande saknas. Antalet distrikt, som övergår till det nya skolsystemet,
bör under 1950-talet kunna stegras successivt.
Vid sidan härav bör ett vida större antal distrikt kunna genomföra den
nya organisationen men med frivillig åttonde och nionde klass. Lämpligt
är, att skoldistrikt med enbart fyraårig realskola eller kommunal mellanskola
(högre folkskola) snarast möjligt övergår till detta system. Här skulle
nämligen genom en sådan omläggning akademiskt utbildade lärare frigöras
för tjänstgöring inom den nya organisationen.» (S. 493—494.)
Så snart tillgången på kompetenta lärare för realskolestadiet säkrare kan
bedömas, bör enligt kommissionens mening fastställas en tidsfrist, förslagsvis
på tio år, för genomförandet av nioårig skolplikt. För sin del anser kommissionen,
att den generella övergången till obligatorisk nioårig skola bör
kunna slutföras under decenniet närmast efter år 1957.
Arbetsmarknadsstyrelsen granskar först övergången till den nioåriga
skolorganisationen med hänsyn till arbetsmarknadens behov av ungdomlig
arbetskraft. Styrelsen hänvisar till den statistik över årsklassernas storlek,
som återgivits i det föregående (s. 112), och framhåller önskvärdheten av
att tidsschemat för skolreformens genomförande uppgöres med hänsyn
härtill.
»Först mot slutet av 50-talet bör tillgången på ungdomlig arbetskraft
vara tillräckligt stor för att obligatorisk 8:e och 9:e klass skall kunna generellt
inrättas utan att den härigenom åsamkade arbetskraftsminskningen
blir alltför kännbar för arbetsmarknaden. Försöksverksamhet i mindre
skala bör däremot utan större olägenheter kunna igångsättas avsevärt tidigare,
och eventuellt kan man tänka sig en successiv utbyggnad av denna,
så att övergången till det nya systemet blir mindre abrupt och markant.»
Emellertid synes det styrelsen ganska osannolikt, att det ens mot slutet
av 1950-talet skall bli möjligt att generellt genomföra reformen, enär den
också är beroende av möjligheterna att realisera skolbyggnadsprogrammet
och öka lärartillgången. Styrelsen kan visserligen icke med någon större
säkerhet uttala sig om hur situationen på byggnadsmarknaden kommer att
gestalta sig under kommande decennier men varnar för alltför stor optimism.
»I varje fall bör man knappast räkna med att under 50-talet kunna
realisera mer än en del av det byggnadsprogram, som skolkommissionen
skisserat.»
Lika osäkra finner styrelsen utsikterna att under 50-talet kunna utbilda
så många lärare av olika kategorier, som utvecklingen kommer att kräva.
9 — Bihang till riksdagens protokoll 1050. 1 samt. Nr 70.
130
Kungl. May.ts proposition m 70.
»Såvitt styrelsen kan bedöma på grundval av det i betänkandet presenterade
siffermaterialet, är det säkerligen ... klokast att från början räkna
med att en eventuell skolreform inte skall hinna bli mera fullständigt genomförd
förrän ett gott stycke in på 60-talet. Själva utbyggandet av de utbildningsanstalter,
som skola ge de blivande lärarna av olika kategorier
den önskade utbildningen, kommer att kräva avsevärd tid, stora kostnader
och en stab av högkvalificerade lärare, som för närvarande inte alls står
till buds i tillräcklig omfattning. Och även om det skulle lyckas att få till
stånd dessa utbildningsanstalter i tillräcklig omfattning, kan det ändå
vara skäl att inte forcera utbildningen av de nya lärarna alltför mycket.
Det är mycket stora krav, som komma att ställas på den nya skolans lärare,
och skall man få lärare, som motsvara dessa krav, gäller det inte endast att
ge dem bästa tänkbara utbildning utan också att verkställa en tillräckligt
hård gallring, så att man slipper satsa ifrågavarande utbildning på personer,
som egentligen sakna förutsättningar för läraryrket.»
De begränsade resurserna under de närmaste åren måste disponeras på
ett ändamålsenligt och rättvist sätt.
»Bland annat måste man . .. tillgodose behovet av en rationell försöksverksamhet
i enlighet med förslaget om den nioåriga enhetsskolan. Men
minst lika viktigt är, att man gör, vad som göras kan, för att förbättra
skolväsendet på de orter, där det är sämst utvecklat och utrustat, och
bringa det i nivå med vad som kan betecknas som normal standard för det
nuvarande svenska skolväsendet. Utvecklingsbehov av här ifrågavarande
slag komma säkerligen att göra sig gällande på ett mera akut sätt i samband
med genomförandet av den nya kommunindelningen.»
Riksförbundet Landsbygdens folk varnar för en forcering av utvecklingen,
som kunde resultera i att tillgången på utbildad arbetskraft för
praktiska uppgifter bleve otillräcklig, och fortsätter:
»Beträffande skolreformens genomförande vill förbundet på det kraftigaste
framhålla, att det måste beaktas att icke större städer och samhällen
i första hand få reformen genomförd.---Genomförandet får
icke heller ske på så sätt, att landsbygdens skolor få nöja sig med mindre
kvalificerade lärare än städerna. Detta bör bl. a. beaktas vid bestämmande
av läramas löneförmåner.»
Svenska landsbygdens studieförbund instämmer likaledes livligt i förslaget,
att skoldistrikt, där möjligheter till realskoleutbildnipg för närvarande
saknas, skola erhålla företräde vid organiserandet av den nioåriga
enhetsskolan. Att denna deklaration verkligen hålles i praktiken, är för
landsbygden en mycket viktig angelägenhet.
»Det föreligger . . . stor risk för att de större tätorterna under åberopande
av det stigande barnantalet under övergångstiden skaffa sig de för enhetsskolan
erforderliga skolbyggnaderna, varigenom dessa orter vid genomförandet
av enhetsskolor ha stora förutsättningar att tränga sig före skoldistrikt
som sakna realskola.»
Länsstyrelsen i Kalmar finner visserligen ett principbeslut i frågan önskvärt
men tillråder uppskov med reformens genomförande.
131
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
»Den tidigaste tidpunkt, som länsstyrelsen därvid kan tänka sig, är 1965.
Man vinner därmed en påtaglig fördel: nativitetsminskningen har då satt
märkbara spår i fråga om elevrekryteringen på skolans olika stadier. Därigenom
blir det erforderliga antalet lärare väsentligt lägre, samtidigt som
tiden, under vilken de skola utbildas, förlängs. Det genomsnittliga antalet
per år utbildade lärare kan därför väsentligt reduceras. En annan påtaglig
fordel är, att större erfarenhet kunnat vinnas från den försöksverksamhet,
som synes omedelbart böra igångsättas. — — — Man måste dock säkerligen
räkna med att också efter denna tid under en icke alltför snävt tilltagen
tidrymd dispens skall kunna beviljas skoldistrikten från skyldigheten
att inrätta nioårig skola. Under sådana förhållanden synes det föga ändamålsenligt,
att riksdagen nu fixerar någon tidpunkt för reformens genomförande.
»
Skolöverstyrelsen påpekar, att om hänsyn tages till de högre skolornas
snabba tillväxt, till den allt vanligare påbyggnaden av den nuvarande folkskolan
med en åttonde klass och till de nioåriga försöksskolor, som sannolikt
komma att inrättas under försökstiden, den totala lärjungesumman i
dessa skolformer torde komma att fortsätta att stiga ännu något år efter
den av skolkommissionen beräknade tidpunkten och den maximala lärjungeomslutningen
bliva högre, än kommissionen antagit. Enligt överstyrelsens
beräkningar skulle maximum uppnås läsåret 1958—59 med nära
en miljon lärjungar. Svårigheterna vid lärarrekryteringen torde, intill dess
toppen passerats, bliva alltmer framträdande för varje år.
»Vid allt planeringsarbete rörande skolväsendet under de närmaste tio
åren måste man därför räkna med eventualiteten av en kris i lärartillgången
under åren efter 1950-talets mitt och iakttaga därav betingad sparsamhet
med lärarkraften för de stadier, där undervisningen skall bestridas av
ämneslärare. Detta innebär bland annat, att skolreformen icke torde kunna
föras nämnvärt utöver den nödvändiga försöksverksamheten, förrän barnantalet
passerat kulmen. En oreglerad utveckling skulle innebära, att välbelägna
skoldistrikt med utnyttjande av de förmåner, de erbjuda lärarna,
kunde genomföra reformen i ett snabbare tempo, samtidigt som avlägsnare
bygder finge de största svårigheter att tillgodose även mycket trängande
behov. Överstyrelsen nödgas därför förutsätta, att utbyggnaden av realskolestadiet
vid alla statliga, kommunala och statsunderstödda skolformer
till och med läsåret 1958/59 underkastas Kungl. Maj:ts prövning i varje
särskilt fall, såsom redan nu är fallet beträffande nybörjaravdelningar vid
de högre skolorna. Att denna prövning på grund av omständigheternas
makt icke kan bliva så generös, som i och för sig vore önskvärt, kan överstyrelsen
endast livligt beklaga.» (S. 173.)
En viss liittnad kan vinnas om såsom en nödfallsutväg lärarnas tjänstgöring
delvis förskjutes till närmast högre stadium, så att väl kvalificerade
småskollärarinnor tagas i anspråk för undervisning på mellanstadiet och
väl kvalificerade mellanskollärare på realskolestadiet. Liksom kommissionen
anser överstyrelsen, att en påbyggnad av folkskollärarexamen med
akademiska studier med det allra snaraste måste organiseras, så att realskolan
— om icke förr så när barnantalet i mellanskolan börjat ebba —
132 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
skall kunna påräkna ett tillskott av lärare med erfarenhet från närmast
lägre stadium.
Överstyrelsen övergår därpå till tidsschemat för reformens definitiva
genomförande.
»Sedan den stora vågkammen läsåret 1958/59 passerat, torde.. . enhetsskolans
realskolestadium . . . kunna successivt genomföras i allt flera skoldistrikt.
Hur snart genomförandet kan vara avslutat, beror bland annat på
storleken av de ännu ofödda årskullar, som börja sin skolgång under 1960-talet. Överstyrelsen har sökt finna den tidpunkt, vid vilken skolreformen
bör kunna vara genomförd, och har därvid utgått från professor Wahlunds
av SK refererade prognoser (s. 511) och därjämte antagit, att alla redan
anställda lärare oavsett sin utbildning på ett eller annat sätt skola nyttiggöras
för organisationen. Beträffande nyrekryteringen gör överstyrelsen det
försiktiga antagandet, att den icke överskrider vad som erfordras för att
vidmakthålla den numerär, lärarkåren uppnått — eller borde ha uppnått
— vid tiden för de största påfrestningarna. På så sätt har överstyrelsen
kommit fram till läsåret 1970/71 som slutår för den period, under vilken
enhetsskolan allmänt införes.
Perioden kan något förkortas, om de antagna födelsetalen skulle visa sig
för höga eller nyrekryteringen av lärarkraft under 1960-talet kan få större
omfattning, än överstyrelsen förutsatt, och den kan behöva förlängas, om
en betydande eftersläpning i försörjningen med lärare och lokaler förefinnes
vid periodens början år 1959. Fullkomligt obedömbara äro åter verkningarna
av samhällets tilltagande intellektualisering, som å ena sidan kräver
ständigt ökad utbildning för de uppväxande och å andra sidan skärper
konkurrensen om den ungdom, som skulle fylla lärarhögskolorna. Sådana
faktorer kunna komma alla beräkningar på skam.
Håller man sig till de gjorda förutsättningarna, skulle förhållandena inom
skolväsendet vara mycket olika vid genomförandeperiodens början och vid
dess slut. Reformen har visserligen vid periodens början passerat försöksstadiet,
och genomförandet kan börja med allt fler obligatoriska och allt
fler frivilliga klasser av enhetsskolans högstadium, men skolmyndigheterna
måste dock troligen ännu några år tillse, att utvecklingen icke går snabbare,
än att samhället kan sörja för dess förutsättningar och bära dess konsekvenser.
Kontrollen bör dock kunna successivt lättas, och under periodens
senare del böra de statliga organen kunna se som sin uppgift att påskynda
utvecklingen. De skoldistrikt, som äro sist ute, böra — alltjämt
under de gjorda förutsättningarna — kunna åläggas att upprätta den nionde
klassen från och med läsåret 1970/71.
Överstyrelsen särskiljer alltså tre perioder i enhetsskolans utveckling,
nämligen tiden från principbeslutet till och med år 1958, då den obligatoriska
skolan alltjämt i regel är sjuårig och den nuvarande läroverksorganisationen
i huvudsak behåller sin nuvarande ställning inom skolsystemet
men försök utföras med nioårig enhetsskola i den utsträckning, Kungl.Maj:t
bestämmer; tiden 1959—64, då 8:e och 9:e klasserna efter lokala initiativ
upprättas i allt flera skoldistrikt och avvecklingen av den nuvarande realskolan
i motsvarande utsträckning genomföres men skolmyndigheterna
ännu måste ålägga sig en viss återhållsamhet vid prövningen av organisationsplaner,
som skulle öka behovet av ämneslärare; samt tiden 1965—70,
133
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
då återstående skoldistrikt böra stimuleras att genomföra reformen och då
nioårig skolkurs, även utan skoldistriktets eget begivande, bör kunna införas
genom beslut av Kungl. Maj:t.» (S. 173—174.)
Den utveckling, som överstyrelsen här skisserar, är tänkbar, men beräkningen
av årtal och periodgränser kan självfallet icke göra anspråk på
att vara mera än ett orienterande »räkneexempel». Alla prognoser rörande
storleken av de ännu ofödda årskullarna kunna som bekant lätt nog korrigeras
av den faktiska befolkningsutvecklingen, och konkurrensförhållandena
på den intellektuella arbetsmarknaden kunna medföra ännu mycket
mer ingripande justeringar av de gjorda beräkningarna.
h. Departementschefen.
Om man får döma efter yttrandena, skulle behovet av en höjd standard
för folkundervisningen vara erkänt i mycket vida kretsar. Det är svårt att
uppdriva uttalanden, som på allvar göra gällande, att målet redan nu är
nått eller att de uppnådda positionerna efter smärre detalj förstärkningar
kunna anses som definitiva. Däremot gå meningarna i sär om vad som är
möjligt att åstadkomma inom den framtid, vi nu överskåda. Frågeställningen
är, synes det, numera icke egentligen, huruvida en utsträckning av
skolpliktstiden överhuvud bör uppställas som ett utvecklingsmål på längre
sikt, utan snarare huru mycket skoltiden kan förlängas under den tidrymd,
med vilken praktisk politik i nuvarande tidsläge kan befatta sig; eller, i
exaktare termer, huruvida det mål, som nu kan uppställas för att i framtiden
småningom förverkligas, bör vara en nioårig allmän skolplikt eller
en åttaårig sådan med möjlighet till ytterligare utsträckning efter lokala
initiativ.
Övervägandena om skolpliktstidens längd måste som bakgrund ha en inventering
av de krav, som ställas på kunskapsmeddelelsen i skolan. Mångg,
yttranden framföra i detta avseende bestämda önskemål. Delvis hålla sig
dessa inom den gamla ämnesramen. Kravet på att skolan skall meddela
säkra och användbara färdigheter i modersmålet och matematik framföres
ånyo i yttranden från olika håll. Modersmålets säkra behärskning i tal och
skrift är också obestridligen en av förutsättningarna för att den enskilde
medborgarens insatser skola komma i nivå med hans själsliga gåvor och
personliga kvalifikationer i övrigt. Matematiken är ett nyckelämne för
fortsatta studier och på samma gång en färdighet, av vilken många det
praktiska livets män hava ständig nytta. Även enligt min uppfattning hör
det till skolans väsentliga uppgifter att giva de unga den goda grund de
behöva i dessa ämnen.
De båda utredningarnas förslag att genom rikligare läsning av danska
och norska i folkskolan för nästa generation underlätta kontakten med våra
närmaste grannländer och att genom undervisning i engelska bredda vägen
till den civiliserade världen i övrigt har inom remissinstanserna vunnit all
-
134
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
män anslutning. Det kan visserligen icke bestridas, att ett sådant program
ligger för högt för en del av de uppväxande. I hjälpklasserna och i vissa
andra specialklasser måste undervisningen givetvis nöja sig med ett mera
blygsamt mål. I dessa klasser måste språkbehandlingen begränsa sig till
vårt eget tungomål. För en annan grupp av lärjungar kommer den varaktiga
behållningen av skolundervisningen i engelska säkerligen att inskränka
sig till de vanligaste engelska orden och de allra vanligaste fraserna. Även
en sådan kunskap har dock sin betydelse: den kan en och annan gång
komma till nytta, den ger bättre förutsättningar att gå vidare för dem som
i mognare år av omständigheterna föranledas därtill, och den har kanske
till och med ett visst ideellt värde, då den som har inhämtat grunderna av
ett främmande språk icke behöver känna sig helt isolerad av den bildningsbarriär,
som hittills alltför mycket skilt olika grupper av ungdom. Det kan
dock icke vara tillräckligt motiverat att för lärjungar av denna typ låta
kursen i engelska svälla ut till den omfattning den har i realskolorna; det
måste tydligen på ett eller annat sätt skapas möjligheter att i avseende på
tidsomfattning och innehåll avpassa den kurs, dessa lärjungar skola läsa,
efter deras prestationsförmåga. För en tredje lärjungegrupp — en även numeriskt
mycket betydande grupp — får den obligatoriska skolan icke ställa
målet lägre än den nuvarande realskolan. Den måste ge dessa lärjungar en
god grund för eventuellt fortsatta studier och så långt det är möjligt se till,
att den språkkunskap, som bjudes dem, blir ett effektivt och praktiskt
hjälpmedel i deras liv. Om engelska införes i vår skolpliktsskola, måste
syftet sålunda vara att ge den stora majoriteten av vår ungdom åtminstone
någon övning i detta språk och att därutöver föra åtskilligt flera än nu fram
till ett kunskapsmål, som kan anses såsom likvärdigt med den nuvarande
realskolans utan att nödvändigtvis behöva överensstämma därmed i detalj.
De yttranden, som ingå på kursernas innehåll, vitsorda vidare med stor
enstämmighet behovet av en förstärkt samhällsundervisning i skolan. Jag
har redan i annat sammanhang fastslagit vikten av att undervisningen om
samhället icke rör sig med systematik, begrepp och abstraktioner, som
ligga över barnens fattningsförmåga. Det som behöves är en konkret undervisning
om konkreta ting, lagd så, att den ger barnen en verklig start i
samhällslivet. Kanske tar det mera tid att bedriva undervisningen på
detta sätt, än om man låter minnet bära en större del av bördan, men om
så är, måste enligt min mening den tid, som behöves, ställas till skolans förfogande.
Liknande strävanden böra uppmuntras inom de naturvetenskapliga ämnena.
Biologi, fysik och kemi äro ämnen av väsentlig vikt i ett land, där
jorden och skogen alltjämt ge väldiga befolkningslager deras utkomst, och
i en tid, då tekniska och mekaniska hjälpmedel av olika slag alltmer tränga
i förgrunden. Det som skolan inom dessa ämnen kan ge av konkret erfarenhet
om de enklaste natursammanhangen, är i längden av större värde
135
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
än en i och för sig aktningsvärd kunskapsmassa, som mekaniskt sammanhålles
av minnet och alltför lätt går till spillo, när minnesbilderna
förblekna. _ .
Säkerligen tager en på åskådning och erfarenhet inriktad undervisning
om naturen också sin tid. All undervisning, som söker rota kunskapen djupare
än i minnet, är med nödvändighet tidskrävande. Skolpliktstiden far
icke vara så begränsad, att den nödgar skolan att syssla med ting, som
ännu icke äro gripbara för lärjungarna, eller att läraren eljest frestas att
alltför mycket låta sig nöja med att meddela kunskaper, som synas för stunden.
När skolpliktstidens längd nu åter skall övervägas, måste vinsterna
av en vidareutveckling av undervisningspraxis i riktning mot ökad självverksamhet
läggas i vågskålen.
Skolkommissionen har icke eftersträvat att lata skolkurserna framsta
som ett färdigt, avrundat och avslutat helt. Skoltiden bör icke vara ett
slutet, isolerat skede i den unga människans liv. I åttonde klassen göres
visserligen en kursavrundning, men den nionde vill giva de unga en ny
start, inriktad på de möjligheter till fortsatt skolning, som livet erbjuder.
Skolans sista år blir på så sätt mera en inledning till något nytt än slutputsningen
av det gamla.
En skolreform, som beslutas nu, måste innebära, att högstadiet ställes i
yrkesvalets tjänst. Ju tidigare yrkesvalet sker, desto större äro riskerna för
att det blir ett val på måfå, bestämt av ofta bagatellartade tillfälligheter.
Det händer, att resultatet ändå kan bli ganska tillfredsställande, tack vare
den unga människans stora anpassningsförmåga. Men ett livsbestämmande
val bör dock icke vara ett slumpens verk. Den personliga trivseln i livet och
värdet av livsarbetet stå i alltför många fall på spel. Något — mer än hittills
— måste göras, medan det ännu är möjligt att effektivt na de unga.
Skolpliktstiden måste avpassas så, att den kan bli en förberedelsetid för
yrkesvalet och mjukt leda över i den egentliga yrkesutbildningen. Jag delar
därför principiellt skolkommissionens uppfattning om den nionde klassens
ställning inom skolsystemet. Den bör för lärjungarna inte bara vara den
sista utsiktspunkten över de många vägarna ut i livet utan också arbetsplatsen,
där de pröva sina krafter för det yrke eller den yrkesgrupp, som
har fångat deras intresse.
Söker jag nu överblicka hela det nydaningsprogram för skolan, som har
uppställts under utredningarnas gång, så måste jag säga mig, att det är
arbetstekniskt omöjligt att förverkliga detsamma med en kortare skolpliktstid
än nio år.
I utredningarna hävdas med rätta, att förlängningen av skolpliktstiden
jämväl skulle öka samhällets möjligheter att bistå de uppväxande med dep.
fysiska och mentala omvårdnad, varav de äro i behov. Huru samhällsvården
om de växande slutligen bör ordnas är en viktig och omfattande
samhällsfråga, av vilken omvårdnaden under skolpliktstiden och i skolan
136
Kungl. Maj:ts ■proposition nr 70.
endast är en del. Behovet av en komplettering till vården i hemmet gör sig
gällande långt ner i de yngsta åldrarna, i förskoleåldern. Då utredningen
om förskolorna emellertid ännu icke är avslutad, kan man icke nu taga
ställning till de därmed förbundna spörsmålen. Jag måste i detta sammanhang
nöja mig med att som ett skäl till de andra, vilka tala för en förlängning
av skolplikten, lägga den chans till en bättre ungdomsmiljö, som skolpliktstidens
förlängning lovar dem som bäst behöva det.
För dem som tveka inför en utsträckning av skolpliktstiden med så
mycket som två år, kan det ligga nära till hands att vilja i ett eller annat
avseende beskära det skisserade programmet. Någon kunde sätta i fråga
lämpligheten av att utsträcka skolgången för alla eller behövligheten av
ett år av den allmänna karaktär, som skolkommissionen tillämnat det
nionde året, eller värdet av en förberedande yrkesutbildning i skolans regi.
Från sådana utgångspunkter kommer man närmare det förslag, som framlagts
av 1940 års skolutredning: en obligatorisk åttaårig skola med möjlighet
till lokala, obligatoriska eller frivilliga påbyggnader och med ett system
av teoretiska realskolelinjer inom den gemensamma organisationen.
Jag är fullt på det klara med att vissa undantag kunna visa sig påkallade
vid skolpliktstidens förlängning. Vad skolkommissionen föreslagit rörande
rätt för skolstyrelserna att under en övergångstid medgiva individuella befrielser,
biträder jag. Säkerligen bliva även mera varaktiga dispensbestämmelser
av ett eller annat slag behövliga, liksom nu i fråga om fortsättningsskolplikten,
ehuru deras definitiva utformning bör göras beroende av erfarenheterna
från den försöksverksamhet i avseende på skolans inre arbete,
som jag kommer att föreslå. Däremot tror jag icke, att en allmän nedkrympning
av programmet är möjlig efter de linjer, som 1940 års skolutredning
uppdragit.
Skolutredningens organisationsförslag saknar enligt min mening alltför
mycket den jämvikt mellan teoretisk och praktisk utbildning, som är nödvändig
inom ett tidsenligt skolsystem. Lärjungarna ställas i valet mellan
en »teoretisk» linje, närmast motsvarande den nuvarande realskolan, och
en endast något år kortare »praktisk» linje, vilken kan karakteriseras såsom
en i vissa avseenden reformerad folkskolelinje. Den teoretiska linjen avslutas
som nu med realexamen, den kommer att medföra i huvudsak samma
kompetens som denna och måste därför utöva en mycket stark lockelse på
de unga. Den praktiska undervisningen har knappast något motsvarande
attraktionscentrum. Enligt all erfarenhet måste en sådan anordning innebära
en ytterligare kraftig stimulans av den redan starka tillströmningen till
den teoretiska utbildningen. Jag vill ingalunda bestrida värdet av en tämligen
omfattande teoretisk undervisning i ungdomen även för dem som vid
mogna år ägna sig åt praktiska sysselsättningar, men det vore icke lyckligt,
om den praktiskt orienterade undervisningen, som dock närmare motsvarar
dessa unga människors anlag och intressen, därigenom skötes åt sidan.
137
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
Jag kan gott instämma med en av länsstyrelserna, som betecknar skolreformens
syfte som förfelat, om den icke medför en högre värdering av
det manuella och praktiska arbetet.
Den teoretiska utbildningen är i vårt land redan utexperimenterad fram
till en ganska god allmän standard, och man har därvid kunnat draga lärdom
av generationers erfarenheter; den praktiska undervisningen, med dess
syftning på yrkesarbetet, är långt senare organiserad och har säkerligen
ännu icke givit vad den kan. Om en god balans skall kunna nås, måste den
praktiska undervisningen frigöras från detta handikap. Det är mer än
någonsin nödvändigt att skapa klara konturer och påtagliga mål för den
praktiska undervisningen, mål, som kunna tåla konkurrensen med en god
teoretisk utbildning; endast för vissa grupper av välbegåvad ungdom är
uppgiften löst genom en sådan skoltyp som de praktiska mellanskoloma.
Skolkommissionen gör genom sin klass 9 y med den dit förlagda förberedande
yrkesutbildningen ett allvarligt försök att uppställa ett praktiskt
utbildningsmål, som kan framstå som medborgerligt likvärdigt med det
teoretiska bildningsmålet för samma åldersstadium. Den strävan, som däri
kommit till uttryck, bör enligt min tanke vara en av de gestaltande krafterna
vid planeringen av ett mot tidens behov svarande skolsystem. Den
nionde klassen kan därför icke godtyckligt utmönstras .ur programmet.
Visserligen skulle en utveckling, som uteslutande grundades på lokala initiativ,
också kunna ge vissa resultat i tidens längd, men en sådan helt odirigerad
utveckling vore enligt min mening för långsamt verkande. Tiden är
redan framskriden, ett alltför långt dröjsmål kan medföra oberäkneliga
risker för en definitiv felinriktning av skolsystemet i det hela. Det nya
målet för den praktiska utbildningen måste därför klart erkännas och ingå
som del av en generalplan för skolväsendets utveckling. Endast så kan
organisationsarbetet ute i landet tillräckligt snabbt frambringa det bästa
möjliga på området och därmed även förbereda en höjd utgångsnivå för
den egentliga yrkesutbildningen. Detta syfte kan näppeligen vinnas, om
skolutredningens alltför begränsade och försiktiga organisationsplan lägges
till grund för avgörandet.
Det av 1940 års skolutredning föreslagna skolsystemet skulle vidare realiter
innebära, att medborgarutbildningens mål ställdes lägre för landsbygden
än för städerna. Den mycket kraftiga tillströmningen av lärjungar
till städernas högre skolor låter förutse en snabb utbyggnad av de teoretiska
realskollinjerna i tätorterna, om skolutredningens förslag genomföres,
förmodligen esomoftast kompletterad med ett för övriga lärjungar
obligatoriskt nionde skolår. Landsbygdens skolväsen bleve i jämförelse
därmed av torftigare karaktär, med ett år kortare skolgång och ett
lägre studiemål, och det skulle högst sannolikt också ge en snävare behörighet
för den ungdom, som diir avslutat sin skolgång. Denna åtskillnad motsvaras
icke av faktiska behovsdifferenser; landsbygdens näringsliv torde
138
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
i det hela icke ställa lägre krav på människornas kunskaper, omdöme och
bildningsmått än städernas. Det kan därför icke vara försvarligt att i det
nya skolsystemet konservera den gamla karaktärsolikheten mellan land och
stad i det elementära bildningsväsendet, en olikhet, som på landsbygden
ofta förnimmes såsom en social orättvisa. Den medborgarbildning, som
förmedlas i landsbygdens skolor, måste ha samma mål och bör kunna göra
anspråk på att få samma tid till sitt förfogande som medborgarskolningen
i städerna.
På grund av vad jag sålunda har anfört är jag övertygad om att det
framtidsmål för folkundervisningen, som nu skall fixeras i sina konturer,
icke kan sättas lägre än vad skolkommissionen har föreslagit. Målet måste,
med andra ord, innefatta en nioårig skolplikt.
Jag är fullt medveten om att en så avsevärd utsträckning av skolplikten
måste kombineras med visst ekonomiskt stöd åt barnfamiljerna under de
nya skolår, som skulle tillkomma. Det av skolkommissionen uppskattade
beloppet, 500 kronor per år och barn i ifrågakommande åldersklass, synes
mig också ge en rätt god föreställning om storleksordningen av det ekonomiska
understöd, varom det kan bliva tal.
Skolkommissionen väcker frågan, huruvida understöden böra utgå i form
av förhöjda barnbidrag under de två sista åren av den normala bidragstiden
eller få formen av stipendier, som utdelas efter behovsprövning, men
intager för egen del icke någon bestämd ståndpunkt. I kostnadsberäkningen
har kommissionen dock förutsatt den generösare barnbidragslinjen.
En skälighetsprövning från fall till fall förutsätter en tämligen stor administrativ
apparat; hänsyn måste bland annat ofta tagas till lärjungarnas
skiftande arbetsförtjänster under den yrkespraktik, som ingår i deras utbildning,
och till värdet av deras arbetsinsatser, därest praktiken är förlagd
till hemmet. Det vore givetvis ur praktisk synpunkt önskvärt, om
hela denna procedur kunde undvaras; samtidigt är det, principiellt sett,
angeläget, att familjernas ekonomiska belastning i samband med en av staten
påbjuden obligatorisk utbildning så mycket som möjligt lättas. Om
den nya skolplikten kunde genomföras samtidigt i alla skoldistrikt, vore
det därför mest tilltalande att följa den linje, som redan har godtagits för
de nu utgående barnbidragen. Den långa övergångstiden synes emellertid
göra denna väg svårframkomlig. Under många år kommer försöksverksamhet
att pågå med den nya skoltypen inom vissa skoldistrikt, samtidigt
som andra skoldistrikt ha obligatorisk eller frivillig åttonde klass av nuvarande
typ och åter andra obligatorisk åttonde klass vid sidan av högre
skolor för barn på samma åldersstadium, allt medan majoriteten av skoldistrikten
ännu endast har sjuårig skolplikt. Dessa skiftande förhållanden
försvåra i hög grad en sammansmältning av den studiehjälp, som blir erforderlig
på grund av skolpliktens utsträckning, med barnbidragen.
Åtminstone under övergångstiden synes alltså ett stipendiesystem vara
139
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
att föredraga. Att därvid göra principiell åtskillnad mellan den obligatoriska
undervisning, varom nu är fråga, och exempelvis den frivilliga undervisningen
i högre skolor för samma åldersstadium, synes vanskligt redan
med hänsyn till det existerande statliga stipendiesystemet, som har till
uppgift att för barn från mindre bemedlade hem underlätta tillträdet till
högre utbildning. En förnyad avvägning av stipendiegivningen för olika
utbildningsändamål — obligatoriska och frivilliga — blir uppenbarligen
erforderlig. Frågan förgrenas därigenom åt så många håll, att en särskild
utredning rörande det statliga stipendiesystemets utbyggnad synes bliva
påkallad. Då det emellertid dröjer några år, innan de första lärjungarna
rycka in i de nya skolornas 8:e och 9:e klasser, synes utredningen kunna
anstå ännu någon tid. De förslag, vartill utredningen kan föranleda, torde
ändock i behörig tid kunna föreläggas riksdagen. Så länge ovanberörda
klasser icke äro i större utsträckning organiserade och därjämte behovsprövning
står som villkor för stipendium, kan belastningen på statsverket
endast uppgå till en bråkdel av den av kommissionen beräknade kostnaden.
Den reform jag förordat är i mer än ett avseende ett väldigt företag och
har otvivelaktigt mera vittutseende återverkningar på samhällsförhållandena
än någon tidigare skolreform under detta århundrade. En rad frågor
tränger sig fram: Ha vi råd till allt detta? Kunna vi producera de byggnader
och utbilda de lärare, som behövas? Kan näringslivet avstå från 14-och 15-åringarnas arbetskraft?
Det kan icke råda någon tvekan om att stora ansträngningar erfordras
för att under de närmaste tio åren, medan de stora årskullarna från 1940-talets början bölja igenom skolåldern, nöjaktigt sörja för de uppväxandes
behov. Men någon olöslig uppgift kan det icke vara, åtminstone om vi
våga räkna med en fortsatt fredlig utveckling för vårt land. Den största
årgången under 1940-talet omfattade icke mer än omkring 135 000 levande
födda; detta barnantal uppnåddes i vårt land första gången så tidigt som
år 1864, och ännu så sent som under tioårsperioden 1901—10 låg årsmedeltalet
levande födda över denna nivå. Det är möjligt, att vi icke på
alla punkter kunna giva 40-talets stora årskullar den utbildning vi helst
(»kulle önska, men vi böra dock vara i stånd att även under det stundande
decenniet hålla det svenska skolväsendet på en i det hela tillfredsställande
nivå.
Däremot vore det säkerligen omöjligt att under denna tid med framgång
genomföra en skolreform, som ställer ytterligare krav på samhällsresurserna.
Redan vad arbetsmarknadsstyrelsen anfört om tillgången på ungdomlig
arbetskraft under 1950-talet måste avhålla mig från att ifrågasätta
reformens genomförande under de närmaste åren. Även om hinder av detta
slag icke mötte, är emellertid för en reform av denna omfattning en icke
för knappt tilltagen förberedelsetid erforderlig, varunder de bärande idéerna
prövas och organisationens konstruktionsdetaljer närmare utformas, så att
140
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
man icke behöver riskera bakslag på grund av otillräckliga förberedelser.
De närmaste tio åren böra alltså utnyttjas för en tillräckligt omfattande
försöksverksamhet, varvid de värdefullaste uppslagen i 40-talets pedagogiska
diskussion prövas och härdas i praktiskt skolarbete. De för detta
ändamål erforderliga summorna böra givetvis ställas till disposition, men
i stort sett maste skolan under 50-talet organisatoriskt stå kvar på nuvarande
grund. De påfrestningar, som den ökade elevomslutningen för
med sig för statsverket och för den lokala skolorganisationen, kunna bli
avsevärda, men de ha i varje fall icke något djupare samband med skolreformen;
i allt väsentligt skulle såväl de ekonomiska påkänningama som
personalsvårigheterna under denna tid bliva desamma, vare sig principbeslut
i frågan fattas eller ej.
En gång måste emellertid reformen genomföras, om den nu beslutes, och
pessimisterna skola säkerligen spörja, huruvida det överhuvud kan garanteras,
att vårt samhälle någonsin blir i stånd att bära den börda, som en
så radikal förbättring av folkundervisningen pålägger det allmänna.
Utvecklingen hittills har varit gynnsam. Den allmänna välståndsökningen
är ett faktum, de tekniska och organisatoriska förbättringarna inom näringslivet
fortgå, och rationaliseringssträvandena ha, relativt taget, minskat
behovet av okvalificerad arbetskraft. Icke minst torde den sistnämnda
omständigheten successivt komma att göra näringslivet allt mindre beroende
av de yngsta årgångarnas arbetskraft, samtidigt som utökningen
av den kvalificerade personalen, vilken är en annan sida av samma utveckling,
ökar behovet av en effektiv skolreform.
Det är emellertid vanskligt att pejla framtiden i frågor som dessa —
ingen lärer kunna lämna annat än hypotetiska svar på frågor om samhällets
produktivitet på längre sikt. Men att den nuvarande utvecklingen kommer
att fortsätta, snabbt eller i långsammare tempo, är tydligen förutsättningen
icke blott för skolreformen utan för hela den sociala reformpolitik,
som utmärker vår tid. Planeringen på folkundervisningens område vilar
på samma grund som den folkliga reformpolitiken i stort. Det kan dröja,
innan skolreformen är helt genomförd, men det finnes ingen anledning att
vara alldeles särskilt pessimistisk om samhällsutvecklingen, när skolfrågor
behandlas.
Från flera håll har påyrkats, att skolreformen skulle föregås av en allmän
inventering av alla reformprojekt, som sätta större krav på investeringar
eller personaltillgång. Genom beslut den 28 april 1949 ha också sakkunniga
tillkallats för att inom socialdepartementet biträda med utredning
rörande behovet av arbetskraft inom den statliga och den kommunala
verksamheten m. m. Utredningen omfattar jämväl de statliga och kommunala
affärsdrivande verken och de militära personalbehoven. Möjligen kommer
denna utredning att förbättra våra möjligheter att överblicka de krav,
som i framtiden komma att ställas pa vissa högre utbildningsanstalters
141
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
kapacitet, men det är icke att vänta, att den skall nämnvärt ändra bedömningen
av folkundervisningens utvidgningsbehov och utvidgningsmöjligheter
under det närmaste årtiondet. I allt väsentligt bestämmes behovet
av lärare och lokaler under denna tid av den på grund av 1940-talets nativitetstopp
ökade lärjungeomslutningen; den för skolreformen planerade
försöksverksamheten är i dessa avseenden av helt underordnad betydelse.
Att åter ställa prognoser för personalbehoven under 00-talet synes vara
rätt meningslöst. Prognoser på så lång sikt kunna icke givas sådan pålitlighet,
att det kan vara motiverat att avdela arbetskraft för ändamålet. Att
utbudssidan på den intellektuella arbetsmarknaden under loppet av 1960-talet kommer att förbättras, är tämligen säkert, emedan de stora årskullarna
från 1940-talet då successivt inträda i de aktiva åldrarna, men efterfrågesidan
kan icke på samma sätt överskådas, och det synes därför lika
gott att avstå från uppskattningar, som uppenbart icke kunna givas erforderlig
bärkraft.
Möjligheten att på ett tillfredsställande sätt tillgodose de krav, som den
föreslagna utbyggnaden av folkskolans högstadium ställer på lärarutbildningen,
torde främst vara beroende av befolkningsutvecklingen under
genomförandeperioden. Skolöverstyrelsen har sasom ett belysande exempel
antagit, att genomförandet påbörjas år 1959, då vågkammen just har
passerat och barnantalet åter börjar sjunka, och att reformen sedan genomföres
i sådant tempo, att lärarkåren hålles vid konstant numerär, så att
produktionen i stort sett endast behöver täcka ersättningsbehovet för av
olika anledningar avgående lärare. Under denna förutsättning finner överstyrelsen,
att skolreformen borde kunna vara helt genomförd läsåret
1970—71.
Jag vill icke lägga större vikt vid detta endast skenbart exakta resultat
— det finnes alltför många omständigheter, som kunna förrycka utgången
— men jag är ense med överstyrelsen om att genomförandet i det väsentliga
måste förläggas till tider med nedgående lärjungeantal, och jag har ingen
anledning att tro, att det under sådana perioder skulle vara omöjligt att
sörja för en lärarproduktion av tillräckliga mått.
Förlägges genomförandet i huvudsak till tider med sjunkande barnantal,
torde engångsåtgärderna även i övrigt bliva mindre kännbara. Nybyggnader
erfordras visserligen även under denna förutsättning i avsevärd utsträckning,
dels emedan barnantalet på vissa orter på grund av inflyttning
kan vara i uppåtgående trots motsatt tendens för landet i dess helhet, dels
emedan en i många fall oundgänglig centralisering kommer att nödvändiggöra
byggnadsföretag av olika slag för klasserna pa högstadiet; men byggnadsproduktionen
för skolans räkning behöver dock icke taga samma omfattning,
som om de nya klassernas lokalbehov helt måste tillgodoses genom
nybyggen, och de svårigheter av finansiell natur, som vanligen atfölja
142
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
en väsentlig utökning av investeringsprogrammet, kunna därför väntas
bliva mindre hindersamma.
Att fastställa någon bestämd tidsfrist för genomförandet synes mig icke
möjligt. Målet bör enligt min åsikt nu uppställas, men tidpunkten för dess
realiserande kan i varje fall icke fixeras, förrän de tämligen tidskrävande
pedagogiska förarbetena äro avslutade och sikten har klarnat rörande lärartillgången
och övriga förutsättningar. En reform av den omfattning, som
nu planeras, kan överhuvud icke noggrant regleras efter tidtabell utan
maste rätta sig efter samhällets med tidsförhållandena skiftande möjligheter.
Det säger sig självt, att en viss kontroll måste utövas över genomförandet
i stort, så att de begränsade tillgångarna vid varje tidpunkt sättas
in, där de bäst behövas.
Skolkommissionen föreslår att i samband med skolreformen kommunernas
kostnader för skolväsendet till större del än hittills skola övertagas av
staten, och i flera yttranden påyrkas, att kostnadsfördelningen mellan stat
och kommun måtte snarast möjligt fastställas, i samband med principbeslutet
eller i varje fall före genomförandet av kommunindelningsreformen.
Jag delar kommissionens åsikt om vad som i detta avseende är önskvärt,
men jag vill erinra om att utredning pågår rörande statsbidragssystemet
i dess helhet och att därvid allmänna riktlinjer skola uppdragas för
systemets utformning för skilda slag av statsunderstödd verksamhet. Med
hänsyn till vad jag nyss har anfört om ordningen för skolreformens genomförande
synes resultatet av denna utredning kunna avvaktas.
4. Enhetsskolan.
Ordet enhetsskola väcker minnen från heta meningsbrytningar hundra
år igenom. Särskilt livlig var debatten under 1920-talet, sedan 1918 års
skolkommission hade framlagt sitt förslag om allmän sexårig bottenskola.
Termen har under decenniernas lopp begagnats i flera betydelser. 1940
års skolutredning särskiljer icke mindre än fyra sådana. I ordets allmännaste
bemärkelse är enhetsskolan »ett alla undervisningsanstalter omfattande,
organiskt sammangjutet skolsystem, där varje uppväxande individ,
oberoende av bostadsort och av föräldrarnas sociala och ekonomiska ställning,
i en på bästa sätt tillrättalagd studiegång får, där så påkallas med
det allmännas stöd, den utbildning, för vilken hans begåvning, krafter och
anlag göra honom lämpad».
Det torde icke vara nödvändigt att i full utsträckning referera skolutredningens
analys av begreppet eller att åter syna alla de skäl och motskäl,
som under tidernas lopp med större eller mindre framgång ha andragits.
Man får en minst lika klar bild av vad frågan i praktiken har inneburit
genom att något dröja vid ett par inlägg i frågan från enhetsskoletankens
kampår.
143
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Vid den första riksdagen efter representationsreformen — år 1867 —
väckte P. A. Siljeström en motion angående folkundervisningen. Han erinrade
om att nationen efter representationsreformen i politiskt hänseende
vore förenad till en klass men dock i den offentliga undervisningen delad i
två läger. Den av kommunerna underhållna allmänna skolan borde vara
den för alla klasser gemensamma bottenskolan; staten borde icke underhålla
några särskilda läroverk för undervisning i sådant, som kunde inhämtas
i kommunernas läroanstalter. Skyldig rättvisa mot det stora flertalet
av nationen och en sund åsikt om själva uppfostran talade för en
sådan anordning av det offentliga undervisningsväsendet. Folkskolan
borde kunna uppställa som sitt mål att bibehålla lärjungen ända till omkring
14:e levnadsåret. Tills vidare borde elementarläroverken så omorganiseras,
att lärjungens undervisning till nämnda åldersgräns icke omfattade
andra läroämnen än sådana, som böra förekomma i folkskolan. Elementarläroverkens
lågstadium bleve därigenom ett slags mönsterskola för folkundervisningen
och skulle i en avlägsnare framtid kunna indragas, när
undervisningen i folkskolorna nått den ståndpunkt, som erfordrades.
Namnet folkskola borde emellertid omedelbart utbytas mot kommunalskola,
ty det största hindret för folkskolans lyftning låge just i den omständigheten,
att hon ansåges vara endast en skola för folket, d. v. s. en skola
för massan av nationen men icke för de förmögnare och mera bildade klasserna.
Så länge icke dessa klassers intresse för folkskolan allmännare kunde
väckas, finge hon mer eller mindre »lefva på nåd, både andligen och lekamligen
taladt».
Ett kvartssekel senare, vid 1892 års riksdag, väcktes i andra kammaren
en motion av hrr Fridtjuv Berg och Emil Hammarlund om upprättande
av en på A-skolans kunskapsmått grundad mellanskola med uppgift att
meddela allmänt medborgerlig bildning. Motionärerna avvisade den vid
denna tid stundom framförda tanken, att sådana skolor, om de upprättades,
borde göras sexåriga. Man finge då icke mindre än tre offentliga läroanstalter
löpande parallellt med varandra. Ett parallellsystem av detta
slag på skolans område vore icke blott obehövligt utan rent av skadligt: det
skulle underhålla och skärpa de sociala motsatser, som man borde vara
angelägen att med alla lovliga medel utjämna.
»Vi veta visserligen väl», skrevo motionärerna, »att det just är ett dylikt
tredelningssystem (folkskolan för massan, ’mellanskolan för medelklassen
och allmänna läroverket för dem, som vid 9 års ålder förutbestämmas att
uppstiga till samhällets höjder), som man inom vissa kretsar länge eftersträfvat
och att flera försök blifvit gjorda att på filosofisk väg framkonstruera
en artskilnad mellan den undervisning, som skulle erbjudas nioåringen
i folkskolan samt hans jämnåriga i ''mellanskolan’ och i allmänna
läroverken. Alla dylika försök hafva emellertid strandat mot det enkla
faktum, att det är efter barnets naturliga utveckling, som undervisningen
på hvarje punkt har att rätta sig, så vida den skall bilda och icke missbilda.
144
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Mellan en väl skött folkskoleundervisning å ena sidan och en väl skött
undervisning i ''mellanskola'' eller ''allmänt läroverk’ å den andra finnes
ingen skiljaktighet till art och väsende; litet främmande språk gör i det afseendet
hvarken till eller ifrån.»
Motionärerna tvekade ej om folkskolans förmåga att redan då övertaga
den första läroverksklassens uppgifter, och de tilläde: »Måhända skall man
i en framtid, då ''mellanskolan'' vunnit tillräcklig utveckling, taga steget
fullt ut och här som på sina ställen i utlandet låta henne blifva grundvalen
för gymnasiet.»
I våra dagar behöver folkskolan icke leva på de förmögnare klassernas
nådabröd, och under inflytande av den allt starkare tillströmningen till de
högre skolorna har otvivelaktigt även en viss social utjämning mellan skolformerna
ägt rum. Den sociala aspekten på enhetsskoleproblemet har icke
därmed förlorat sin betydelse — jag får senare tillfälle att närmare belysa
dess nuvarande innebörd — men måhända kan man säga, att frågans tyngdpunkt
har förskjutits åt det pedagogiska hållet. När motionärerna vid 1892
års riksdag betonade »det enkla faktum, att det är efter barnets naturliga
utveckling, som undervisningen på hvarje punkt har att rätta sig, så vida
den skall bilda och icke missbilda», rörde de vid ett ur pedagogisk synpunkt
centralt bestämningsstycke i hela skolproblemet.
Våra nuvarande skolformer — läroverk, folkskolor och andra — ha historiskt
tillkommit vid skilda tidpunkter för att tjäna olika folkgruppers
bildningsbehov. En skolplanering, som går ut från barnets naturliga utveckling
under aktgivande såväl på det för alla gemensamma i utvecklingen
som på de individuella särdragen, rör sig med andra förutsättningar och
motiv än dem, som ha verkat vid de nuvarande skolformernas tillkomst och
alltjämt i viss mån påverka deras rekrytering. Barnet står i centrum med
alla sina potentiella möjligheter, icke uppgiften att forma de växande för
mer eller mindre klassbestämda framtidsmål. Skolorganisationen måste i
sina huvuddrag lämpas efter det gemensamma och genomsnittliga, men
på samma gång göras så elastisk, att den ger utrymme för skiftande individuella
förutsättningar. Detta kan mycket väl tänkas leda till en differentiering
av organisationen, men det är ingalunda visst, att man finner
dess ändamålsenligaste former genom att utgå från de historiskt tillblivna
skolformerna och jämka litet på deras organisation för att tillfredsställa
det ena eller andra reformkravet. Det är tvärtom att vänta, att om skolsystemet
genomdiskuteras med utgångspunkt från de växandes psykiska
utveckling och anlagsdifferentiering, andra former än de historiskt givna
i viss utsträckning skola befinnas naturliga inom skolorganisationen. De
gamla skoltyperna måste då bevisa sitt existensberättigande från de nya
utgångspunkterna.
Jag kan sålunda helt ansluta mig till skolutredningens tankegång, när
utredningen med följande ord karakteriserar övervägandenas utgångspunkt:
145
Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.
»I grund och botten innebär hela den tankegång, där folkskola och högre
skola framstå som principiellt skilda skolformer, ett tänkande i hävdvunna
skolformer och lärarkategorier, som är oförenligt med enhetsskolans idé.
Vid uppgörandet av organisationsplanen för ett nytt skolväsen har man
att utgå icke från de särskilda historiskt givna skolformerna utan från
skolan som helhet. Dess uppgift är att utbilda och fostra hela den växande
generationen, sådan denna, med åldersbetingade likheter och individuella
olikheter i begåvning och anlag, årskull för årskull är på väg fram mot
arbetslivets rika mångfald av yrken och verksamhetsgrenar. Åtta år har
skolan dem alla i sin vård — vad skall under dessa åtta år av snabb kroppslig
och andlig utveckling ske, för att å ena sidan de alla skola få en samhällelig
fostran och å andra sidan individen må komma fullt till sin rätt?
Samtliga skola danas till goda medborgare och ’samarbetsmänniskor’, men
var och en skall samtidigt få möjlighet att utveckla sin personlighet. Rätt
man skall föras fram till rätt plats, väl rustad för sin särskilda verksamhet
i arbetslivet.» (IV: 1 s. 39.)
A. Enhetlighet och differentiering.
I det följande redogöres först för de allmänna betingelser för skolans
verksamhet, som äro givna genom det normala fysiska och psykiska utvecklingsförloppet
och de individuella anlagsolikheterna hos de växande.
Därpå dryftas vissa organisatoriska tvistefrågor, som framkallas av spänningen
mellan kraven på enhetlighet och differentiering inom skolsystemet.
a. Mognadsprocessen under skolåldern.
Skolmognaden.
Jag har redan nämnt, att skolpliktsålderns början differerar rätt mycket
i olika länder. Ej sällan ligger den nedre gränsen något år lägre än hos oss.
Den rätta tidpunkten för inträdet i skolan bestämmes delvis av skolans
arbetsprogram och arbetsmetoder och av de fordringar, som ställas på barnen
i arbetet under det första året. Det är dock ingen tillfällighet, att skolålderns
början i de flesta länder har förlagts till sex- eller sjuårsåldern. I
sitt svar på skolutredningens rundfråga till de psykologiska experterna
anförde professor John Landquist härom:
»Det har visat sig, att i denna 7-årsålder framträder ett bestämt nytt
utvecklingsskede. Det främst karakteristiska för detta skede är, att förmågan
av frivillig uppmärksamhet ökas. Därmed får barnets uppförande
ett drag av beständighet det dittills saknat; det kan visa flit och omsorg i
arbeten, som skolan förelägger. Med förmågan av denna uppmärksamhet
får barnet vidare ett objektbestämt intresse. Dess vetgirighet gentemot
yttervärlden tilltar på ett påfallande sätt.---
Barnet från 7- till och med 1 O-årsåldern utmärker sig för sin optimistiska
stämning, som visar sig dels i dess okritiska tro på sin egen förmåga, dels
i uppmärksamhetens lätta omställbarhet: barnet är utan ansträngning och
villigt med på vad läraren kan föredra.
10 — Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 70.
146
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
Alla dessa omständigheter: uppmärksamheten, den visserligen ännu okritiska
vetgirigheten, den glada andliga livligheten göra barnet under denna
tid läraktigt och moget för den undervisning de fyra första folkskolåren ge.»
(Bil. II s. 64.)
Vad som fordras av en nybörjare i småskolan angives av 19J/.0 års skolutredning
på följande sätt:
»Till en början vilja vi framhålla, att skolarbetet ställer vissa krav på
barnets kroppskrafter. Övergången från livet i hemmet till skolans arbetsordning
— med för barnet långa perioder av ovant stillasittande — verkar
i och för sig tröttande. I många fall medför skolgången en omläggning av
barnens mattider. Den stimulans till lekar och större kroppslig aktivitet,
som kamratlivet i skolan medför, är välgörande men kan också verka tröttande.
I hemmet har barnet anpassat sig till de hemmavarande och till en i regel
mindre krets av jämnåriga lekkamrater. I skolan måste barnet i allmänhet
arbeta efter en arbetsordning, gemensam för alla. Det gäller att passa bestämda
tider, att vara uppmärksam, att arbeta i en bestämd takt och att
kunna prestera en viss uthållighet i arbetet. Barnet måste ha nått en sådan
intellektuell utveckling, att det kan fatta och utföra det arbete, som
fordras.
Allmänt torde kunna sägas, att skolmognad föreligger, när nybörjaren
orkar med skolgången och bär den förmåga av koncentration och uthållighet,
som skolarbetet fordrar, samt i psykisk utveckling nått så långt, att
han kan förstå och utföra det intellektuella arbete, som den första undervisningen
innebär.» (IV: 2A s. 30.)
Om man tager barnets förmåga att tillgodogöra sig skolans läsundervisning
som kriterium på att skolmognad har inträtt, kan man konstatera, att
det stora flertalet svenska barn i sjuårsåldern ha nått den mognad, skolarbetet
fordrar. Av ingående undersökningar i olika länder vet man emellertid,
att skolmognaden inträder vid mycket skiftande ålder för olika
individer. Professor Rudolf Anderberg erinrar i sitt svar till skolutredningen
om undersökningar, som utförts av den amerikanske forskaren Terman.
»Enligt Termans undersökningar har man att vänta, att 1 ä 2 procent
av barn i 7:e levnadsåret ha en lägre intelligensålder än 5 år och 1 å 2 procent
ha en högre intelligensålder än 9 år. Detta betyder, att de intellektuella
differenserna i en klass av 7-åringar äro högst betydande. Härtill kommer,
att om åldern för skolgångens början bestämmes till det år ett barn fyller
7 år, så innebär detta, att levnadsåldern för de intagna varierar på nära
ett år (om inskrivning sker i augusti äro de i januari födda 7,7 år och de i
december födda 6,7 år). De intellektuella skillnaderna i klassen kunna således
bli ännu större än vad som framgår av de nämnda siffrorna.» (Bil.
II s. 6.)
Slutsatsen av sådana resultat måste bli, att intagningen i skolan icke kan
helt grundas på den kronologiska åldern. Om möjligt bör intagningen föregås
av läkarundersökning rörande barnets hälsotillstånd och fysiska utveckling
och av skolmognadsprov för fastställande av den psykiska utvecklings
-
147
Kungl. Majrts proposition nr 70.
nivån. När barnet är arbetsmoget, bör det i regel också få börja skolarbetet,
ty med arbetsmognaden inställer sig även ett behov av en mot arbetsförmågan
svarande sysselsättning.
Skolkommissionen har upptagit tanken på ordnade skolmognadsprövningar
och ger anvisningar rörande sättet att verkställa dem. Kommissionen
sammanfattar deras betydelse i fem punkter.
»1. Prövningen skall avgöra, om barnet är skolmoget, alltså om det har
förutsättningar att med framgång deltaga i arbetet i småskolans första
klass.
2. Prövningen skall avgöra, i vilken årsklass barnet bör placeras vid intagningen.
Folkskolestadgan § 41 mom. 1 fordrar nämligen, att ett barn
hänvisas till den årsklass, ’i vilken det kan draga största nytta av undervisningen’.
3. Prövningen skall ge vägledning vid den individualisering av undervisningen
som i småskolans första klass är speciellt nödvändig. Många allvarliga
missgrepp i den första skolundervisningen begås genom att lärarinnan
inte har tillräcklig kännedom om de enskilda barnens förkunskaper
och övriga förutsättningar för olika delar av skolarbetet.
4. Prövningen ger åt dem, som i alla avseenden är tidigt skohnogna, möjlighet
att börja ett år tidigare och därigenom också lämna den obligatoriska
skolan ett år tidigare än som eljest skulle vara fallet.
5. Den tidiga differentieringen möjliggör, att eleverna i en klass blir mer
homogena efter utvecklingsålder, varigenom undervisningen bättre kan
avpassas efter deras verkliga nivå.» (S. 189.)
Skolmognadsprövningen måste betraktas som en del av skolans allmänna
omvårdnad om barnet.
»För individens lyckliga och harmoniska utveckling är den första skoltiden
av avgörande betydelse. Det är av vikt, att lärjungens förhållande
till den bildningsvärld, som skolan öppnar, från början blir positivt. Den
första skoltiden bör vara en tid, då barnet får uppleva framgångens glädje
i sin strävan att lära sig det som skolan bjuder. Barnet skall märka, att
det lär sig något nytt, att det har förmåga att tillägna sig detta nya, och
det skall känna den naturliga glädjen inför detta. Med all makt måste förhindras,
att barnet ställs inför övermäktiga krav, som skapar olust för
skolarbetet och ger upphov till mindervärdeskänslor och bristande tilltro
till egen förmåga.» (S. 190.)
Samtliga barn, som anmälas till inträde i skolan, böra enligt skolkommissionens
uppfattning undergå läkarundersökning och prövning av skolmognaden.
Under sådana förhållanden är det av största vikt, att prövningen
blir så omfattande och så omsorgsfull, att den kan vinna alla intresserade
parters förtroende. Metoden att låta hela prövningen bestå i ett kort
individualtest eller i ett grupptest på en knapp timme är icke helt tillfredsställande.
Bedömningen bör ske under förhållanden, som äro vanliga skolförhållanden
så lika som möjligt.
Det svåraste problemet för skolan och föräldrarna är, säger skolkommissionen,
behandlingen av de ej skolmogna normalåriga barnen. I vissa fall
148
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
kunna föräldrarna ansvara för deras utveckling under ett år, och skolan
bör då ge föräldrarna anvisning på lämplig materiel, som barnen kunna
syssla med för att snabbare nå tillräcklig mognad för skolarbete. I andra
fall kunna de intagas i förskoleavdelningar, men ofta måste de börja i en
vanlig första klass tillsammans med de jämnåriga mera mogna kamraterna.
»I de fall då man i skolan tagit in barn, som ej är skolmogna, inträffar
det emellertid lätt, att dessa barn ställs inför läs- och räkneuppgifter, som
överstiger deras krafter. Det är av vikt, att så ej sker och att vid undervisningen
all möjlig hänsyn tages till dessa barns relativt långsamma inliirningstempo.
De många timmar för undervisning i delad klass, som kommissionen
föreslår, bör göra det möjligt för småskolans lärare att låta individualisering
och handledning av eleverna gruppvis efter deras förutsättningar
prägla lågstadiets undervisning i färdighetsämnena.» (S. 192.)
Den tidigare skolåldern.
Psykologerna äro ense om att den tidigare skolåldern för ett normalt
barn är en harmonisk och lycklig tid.
»Känslolivet är under denna period på ett lyckligt sätt stabiliserat, och
även psykoanalysen talar här om en sexuell latensperiod», skriver professor
Katz. »Man tror på auktoriteter och övertar utan tvekan omgivningens
värdeskala. Uppsatta mål eftersträvas med anmärkningsvärd och viljebetonad
uthållighet. Med detta följer en ovanlig beredvillighet att lära,
varigenom på ett mångsidigt sätt en god grund kan läggas för studierna.
I visst hänseende är perioden 7—11 år den lyckligaste och gladaste i livet
och den tid, då individen minst lider under en subjektiv problematik. Ett
avbrott sker i och med den i 12-årsåldern inträdande förpuberteten.» (Bil.
II s. 48.)
Språkminnet och det mekaniska minnet överhuvud når under denna
period sin starkaste utveckling. Särskilt professor Elmgren betonar vikten
av att denna tidiga period utnyttjas för förvärvandet av de elementära
skolfärdigheter, som måste tillägnas genom memorerande inlärning.
»En omfördelning av skolans kunskapsstoff i större utsträckning än vad
som skett genom tidigare skolreformer vore helt säkert att rekommendera.
En väsentlig koncentration å de lägre åldersstadierna till de grundläggande
skolfärdigheterna — läsning, skrivning och elementär räkning — och den
för barn omedelbart givna erfarenhetskontakten med omgivningen samt
ett uppskjutande av de mera abstrakta kunskapsmomenten till den senare
delen av den skolpliktiga åldern efter It—12-årsåldern skulle innebära
naturlig anpassning av undervisningen till det psykiska utvecklingsförloppet
i stort.» (S. 25.)
Då den rent receptiva minnesförmågan spelar en mycket stor roll för
inhämtandet av ordförrådet i ett främmande språk, bör någon form av
förberedande språkundervisning påbörjas, innan perioden är till ända.
Jämväl minnesutvecklingen för färger, former, föremål m. m. når sin
höjdpunkt före puberteten, hos flickor i 11-årsåldern och hos gossar i 13-årsåldern. »Pedagogiskt sett visar detta hän på de konkreta undervisnings
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 149
metodernas naturliga dominans under den tidigare skolperioden före pubertetsåldern.
»
Det brukar emellertid anses, att en ny period i utvecklingen, de egentliga
»pojkåren», tar vid i 11-årsåldern. Den kännetecknas bland annat av
ökat sinne för relationerna mellan föremålen i omvärlden. En auktoritativ
engelsk handbok ger följande karakteristik av åldern 11—13 år:
»Barnet i denna ålder visar en ökad förmåga av abstrakt tänkande, det
kan hålla samman skiljaktiga fakta och urskilja en mening i dem som helhet,
såsom när det tolkar en tavla eller en fabel. Det kan i viss grad uppskjuta
sitt omdöme, tills det känner alla fakta i en situation. Det går över
från det stadium, i vilket det lärde att igenkänna isolerade fall av orsak
och verkan, till det stadium, då det blir medvetet om allmänna lagar. Varaktiga
speciella intressen börja nu framträda och samordnas med barnets
planer på en framtida bana. Denna ålders känslor, tankar och handlingar
hålla på ’att organiseras i större grupper och mer stabila mönster, som ha
utsikt att dominera genom hela livet’. Även framträder en ökad förmåga
av psykisk och fysisk självkontroll. Skillnaden mellan en 7-åring och en
13-åring framträder åskådligt på fotbollsplanen. Den yngre gossens rörelser
äro impulsiva och oorganiserade och han faller lätt i gråt, om han slår sig.
Men 13-åringens rörelser äro överlagda och behärskade; han följer en komplicerad
samling regler och har i stor utsträckning lärt att undertrycka sina
känslor och impulser.» (Bil. II s. 69.)
Med det nyvaknade intresset för kausalsammanhangen följer ofta ett
naturvetenskapligt eller tekniskt intresse. Överhuvud börja specialintressena
vakna. »Läraren kan inte längre räkna på ett likartat intresse för allt
han framför», anmärker professor Landquist i sitt expertutlåtande.
De allmänna begåvningsolikheterna lärjungarna emellan behålla sin betydelse.
I en bilaga till skolutredningens betänkanden (SOU 1943: 7) meddelar
docenten Urban Iljärne en tablå över intelligenskvoternas fördelning
i en ogallrad barngrupp (enligt Terman):
Intelligens- kvot | Procent av | Intelligens- kvot | Procent av |
56— 65 | 0,83 | 106—115 | 23,1 |
66— 75 | 2,3 | 116—125 | 9,o |
76— 85 | 8,0 | 126—135 | 2,3 |
86— 95 | 20,t | 136—145 | 0,55 |
96—105 | 33,o |
|
|
De anlagsdifferenser, som få uttryck i sådana siffror, äro liksom den
kroppsliga utvecklingen resultanter av arv och miljö, poängterar Hjärne.
»Undersökningar av begåvade och obegåvade barns ärftlighetsförhållanden
tyda på att begåvade barn vanligen ha begåvade föräldrar och omvänt.
Miljön synes påverka intelligensutvecklingen på liknande sätt som
kroppsutvecklingen. Goda sociala, hygieniska och ekonomiska förhållanden
under barnets uppväxttid ... kunna ge bättre värden för kroppsutveckling.
De ge även bättre intelligensålder, högre intelligenskvot.» (Bil. I s. 12.)
150
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
För planeringen av skolans arbete är det av vikt att veta, att »även på
det psykiska området skillnaden mellan barn inom samma årsklass ofta
(är) betydligt större än skillnaden i medeltal mellan två på varandra följande
årsklasser».
I skoldiskussionerna stöter man ofta på frågan, huruvida ett urval av
lärjungar för viss linje eller skolform kan ske på grund av intelligensmätningar,
som verkställas redan då barnen befinna sig i 11-årsåldern, eller om
man skulle vinna märkbart säkrare resultat genom att uppskjuta urvalet
ett par år. Professor Katz anser, att en så tidig uppsortering verkligen är
möjlig.
»Under den säkert berättigade förutsättningen, att det vid bedömandet
av lärjungarna först och främst gäller deras intellektuella läggning, kan
från den moderna begåvningsforskningens synpunkt sägas, att bedömandet
av en lärjunges begåvning icke med större säkerhet kan fastställas hos
13-åringen än hos 11-åringen. Intelligenskvoten är nämligen för den här
ifrågavarande tidsperioden i det stora hela konstant. Måhända resultatet
av en intelligensprövning av en lärjunge vid 13 år blir något säkrare på
grund av hans på det hela taget större mognad, men man får icke glömma,
att då redan puberteten med dess ... labilitet tagit sin början, vilket medför
en osäkerhetsfaktor vid prövningen.» (Bil. II s. 62.)
Även slcollcommissionen finner en uppdelning i linjer efter lärjungarnas
teoretiska begåvning tekniskt möjlig redan vid 11-årsåldern, om den eljest
är önskvärd, och ser i testningen ett värdefullt hjälpmedel för utrönandet
av en ung människas studieförutsättningar.
»Dess värde som ensamt differentieringsmedel får inte överskattas, men
om den företages under sakkunnig ledning och används tillsammans med
studieresultat och läraromdöme, ger den en säker anvisning om studieförutsättningarna,
speciellt som man har möjlighet till att i tveksamma fall
företaga kontrolltestningar (individualtestning). —--
Enhetsskolan är dessutom — i motsats till den nuvarande realskolan
— obligatorisk. Det innebär, att inga hinder av social, ekonomisk eller
geografisk art längre ställer sig i vägen för en studiebegåvad lärjunge att
fullfölja studierna enhetsskolan ut. Genom stipendier bör han få möjlighet
att därefter fortsätta studierna genom gymnasiet.
De felkällor i fråga om rekryteringen till högre teoretisk undervisning,
som ... påtalats, skulle därmed i allt väsentligt vara eliminerade. Alla förutsättningar
skulle i och för sig finnas för ett rationellt urval av elever till
teoretisk linje inom enhetsskolan. Urvalet kan med relativ säkerhet
göras i 11-årsåldem, d. v. s. vid avgången från fjärde klassen, eller tidigare.»
(S. 69.)
Den teoretiska intelligensen är emellertid blott en sektor av det mänskliga
psyket, och man måste fråga sig, huru de praktiska anlagen komme att
fördela sig inom klasser, som utvalts huvudsakligen med hänsyn till de
teoretiska studieförutsättningama. Frågan kan endast besvaras genom
systematiska försök.
151
Kungl. May.ts proposition nr 70.
För kommissionens räkning har professor Elmgren företagit en rad psykologiska
undersökningar rörande begåvningsfördelningen bland svensk
skolungdom i 11-årsåldern. Elmgren har även använt händighetstest. Han
har därvid funnit, att den praktisk-tekniska begåvning, som på detta sätt
mätes, fördelar sig enligt samma »klockformiga» kurva som den teoretiska
enligt nyss återgivna tablå. »Man kan alltså utgå ifrån, att i fråga om båda
slagen av begåvningar antalet mycket högt begåvade och antalet mycket
lågt begåvade är litet. Det stora antalet elever befinner sig omkring medelnivån.
» (S. 68.)
Elmgrens undersökningar ha utförts på relativt kort tid, och det framgår
ej av kommissionens redogörelse, huruvida resultat av detta slag, oavsett
övning och andra miljöinflytelser, hålla sig konstanta under en längre
följd av år i samma grad som intelligenskvoterna. Redan nu ge dock Elmgrens
undersökningar åtskilliga synpunkter av värde.
Bland annat visar det sig, att händigheten i viss utsträckning går parallellt
med den teoretiska begåvningen. Kommissionen uppger, att över hälften
av eleverna (56 procent) antingen ligger över medelnivån både i teoretisk
begåvning och i händighet eller under medelnivån i båda dessa hänseenden.
Härtill knyter kommissionen följande reflexioner:
»Elmgrens resultat visar klart — och därvid är han på samma linje som
den utländska forskningen — att det inte finns något motsatsförhållande
mellan teoretisk och praktisk begåvning. Därmed vederlägges den populära
uppfattningen, att den som inte duger för teoretiska studier därmed i regel
skulle vara lämpad för praktisk verksamhet. Det torde snarare vara så,
enligt vad en s. k. faktoriell mognadsundersökning, som ingår i de elmgrenska
undersökningarna, ger vid handen, att den relativt sett största allsidigheten
i begåvningshänseende utmärker den ur allmän intelligenssynpunkt
bäst utrustade elevkategorin. De i fråga om allmän intelligens svagt
begåvade eleverna är inte genom något slags kompensation praktiskt begåvade.
» (S. 67—68.)
Slutsatsen blir, att en uppsortering av lärjungarna efter den teoretiska
intelligensen automatiskt skulle leda även de bästa praktiska begåvningarna
fram mot teoretiska studiemål. Detta skulle åter kunna få konsekvenser,
som ur social synpunkt icke äro önskvärda.
Innan jag redogör för de sociala synpunkter, kommissionen lägger på
begåvningsproblemet, måste jag emellertid erinra om att ytterligare begåvningsfaktorer
giva sig till känna under skolålderns sista utvecklingsfas,
puberteten.
Puberteten.
Pubertetens inträde varierar individuellt. Hjärne meddelar (efter Schiötz)
en del belysande siffror. Sålunda är vid åldern 14,5 år 43 procent av gossarna
barn, medan 38 procent befinna sig i förpuberteten och 19 procent i
puberteten. För flickorna inträder puberteten tidigare: vid åldern 14,5 år
152 Kungl. May.ts proposition nr 70.
äro av dem 6 procent barn, 52 procent i förpuberteten och 42 procent i
puberteten.
Puberteten innebär intet avbrott i intelligensens allmänna utveckling
men väl en omstämning av känslolivet, som ofta påverkar skolarbetets
gång.
»Den puberterande drar sig bort från omvärlden och riktar sig mot en
inre värld», skriver professor .Katz. »Den hittillsvarande öppenheten övergår
till inbundenhet, ja, till något avvärjande, ett slags försvarsställning
gentemot omvärlden. Det hittillsvarande förtroendefulla förhållandet till
föräldrar och lärare efterträdes av en viss negativism. Deras auktoritet betraktas
inte mera som oantastlig. Barnets vetgirighet och dess nästan obegränsade
beredvillighet att uppta kunskaper och dess lust att lära gå tillbaka.
Känslostabiliteten viker för en utpräglad labilitet med starka stäm
ningsväxlingar.
---Med reflexionerna över jaget följer en självkritik,
som skoningslöst dömer den egna karaktären och dess verkliga eller förmenta
brister. Just denna självkritik har en stark negativ inverkan på allt
arbete och särskilt på skolarbetet.---
Tankeförmågan visar under denna tid en mera positiv utveckling, den
växer egentligen ständigt i styrka och är därför väl i stånd att bemästra
även abstrakta uppgifter. Tankeförmågan påverkas dock i negativ riktning
av den allmänna olust, som kännetecknar denna utvecklingsperiod.»
(Bil. II s. 50.)
Den utveckling av de speciella begåvningsanlagen, som börjat framträda
under förpuberteten, vidgar nu den unges intressesfär. Tillbakagången
av intresset för skolarbetet beror, säger Katz, icke blott på det inre
kaotiska tillståndet utan även på att många intressen utom skolan vakna,
intressen, vilka skolan inte tillräckligt beaktar.
Det synes råda tämligen god enighet om att valet av yrke icke bör ske,
förrän den nya fasen av livet har hunnit så långt i sin utveckling, att de
personliga intressena någorlunda klart framträda. Professor Anderberg,
som rekommenderar en tidig differentiering efter teoretisk begåvning, anser
sålunda, att övergången till praktiskt betonade skolformer bör ske tämligen
sent.
»Även om några nya psykiska egenskaper icke plötsligt träda i dagen
eller några mera tvära omkastningar icke äga rum, nå dock de mera speciella
färdigheterna först med pubertetens inträdande en sådan utvecklingsgrad,
att psykologisk anlagsprövning i yrkesvalets tjänst kan äga rum.»
(Bil. II s. 12.)
På skolutredningens uppdrag har byråchefen Ejnar Neymark verkställt
en specialutredning rörande skolungdomens vägledning till utbildning och
yrke. Den är tryckt som bilaga till skolutredningens betänkanden (SOU
1945:43). Neymark erinrar om att olika författare genom analyser av de
uppväxandes yrkesönskningar vid olika åldrar ansett sig kunna konstatera,
att i detta avseende ett mera realistiskt stadium inträder i 14-årsåldern.
153
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
»Anlag och intressen ha i och med pubertetens inträdande börjat
framträda mera differentierat och markant, man har fatt större erfarenhet
beträffande förhållandena i omvärlden och man söker sig fram efter mera
realistiska synpunkter. Man har lärt sig inse, att yrkesarbete innebär arbete
för egen och andras existens och en serie vardagsplikter, som är något
annat än lek och äventyr. Man börjar ta hänsyn även till ekonomiska och
sociala synpunkter, och yrkesfunderingarna hålla sig nu i allmänhet till
yrken, som man själv kommit i kontakt med eller som man blivit intresserad
för genom släktingar, familjebekanta, kamrater, lärare eller andra.»
(Bil. V s. 50.) . .. ...
»Men därmed är inte sagt, att ungdomen i 14-årsåldem är mogen for
mera grundliga, direkta och definitiva resonemang i yrkesvalsfragan. Den
realistiska hållningen är än så länge bara i vardande och kan ofta nog förryckas
av pubertetsbetingade drömmar och fantasier. Än så länge saknas
dessutom ofta det rätta intresset för saken som sådan, och utan det intresset
är det naturligtvis inte så lätt för yrkesvägledningen att arbeta —
även om den själv givetvis kan bidraga till att intresset vaknar. I 14-årsåldern
äro många fortfarande ännu för unga för att mera allvarligt begrunda
och diskutera det egna yrkesvalsproblemet. Det uppfattas för
övrigt knappast som ett allvarligt problem ännu. Redan ett eller ett par
år senare är man som regel mycket mera villig att lyssna, mycket mer
mottaglig för sakskäl och liksom mer i stånd att koncentrera sig på framtidsfrågan.
Det är därvidlag t. ex. en påtaglig skillnad mellan dem, som
komma från 7:e, och dem, som komma från 8:e klass — även om det inte
förekommit någon yrkesvägledning i 8:e klass.» (Bil. V s. 53.)
Neymark ställer sig skeptisk mot dem, som med stöd av anlagsdiagnoser
för 12—13—14-åringar anse sig kunna träffa avgöranden beträffande
vederbörandes val av studielinje, yrkesutbildningsväg eller kanske rent av
yrke.
»De särdrag i begåvningsbilden, som det... gäller att beakta, börja i allmänhet
inte präglas, förrän förpubertetens (och pubertetens) differentieringsprocesser
hunnit verka. Men förpuberteten är ju för många pojkar inte
ett faktum förrän i 14—15-årsåldern, och i åtskilliga fall dröjer det tydligen
ännu längre. För övrigt maste man också räkna med att det tar sin
tid både för differentieringsprocesserna att verka och för individen att bli
medveten om den prägel, begåvningen efter hand får. Helst ville man därför
se, att ungdomen i allmänhet slapp träffa några yrkesvalsviktiga avgöranden
— det må gälla ett mera direkt val av yrke eller val^ av studielinje
eller yrkesutbildningsväg — förrän tidigast i l.f—15-årsåldern, ifall
det är fråga om flickor, och tidigast i (15—)16-årsåldern, ifall det är fråga
om pojkar.
Ur vissa andra synpunkter kan det — åtminstone i många fall — vara
skäl i att dröja ytterligare ett eller ett par år med mera viktiga avgöranden.
Så t. ex. är ju den unges värde- och intressehållning inte mycket att
bygga på, förrän de mest kritiska pubertetsåren äro överståndna och
känslo- och viljelivet på väg att stabiliseras.» (Bil. V s. 50.)
Enligt skolkommissionens redogörelse för professor Elmgrens undersökningar
ha dessa visat, att den praktiska begåvningen ingalunda är lika
enhetlig till sin struktur som den allmänna intelligensen.
154
Kungl. Maj.ts ''proposition nr 70.
»Det närmare sambandet mellan teoretisk och praktisk begåvningsläggning
är givetvis ytterligt svårt att fastställa. Elmgrens framställning av
de individuella begåvningsprofilerna med deras inbördes mycket olika
struktur visar klart, vilka hart när oändliga kombinationsmöjligheter som
existerar mellan teoretisk och praktisk begåvningsinriktning.» (S. 68.)
Kommissionen drar därav den slutsatsen, att skolarbetet rent pedagogiskt
bör göras rörligare, så att de många individuella kombinationerna av
teoretisk och praktisk begåvning kunna beaktas i skolans uppfostrande och
undervisande verksamhet. Skolorganisationen bör inom sin ram innesluta
större möjligheter till val av utbildningsvägar med hänsyn till individernas
begåvningstypologiska struktur.
Könsdifferenser i den psykiska
utvecklingen.
Det har alltid varit omstritt, i vad mån själsolikheterna mellan män och
kvinnor bero på konstitutionella faktorer eller böra återföras på traditionella
olikheter i uppfostran. Den biologiska bakgrunden för de psykiska
utvecklingsdifferenserna kan dock naturligtvis icke resoneras bort. Professor
Elmgren lämnar följande redogörelse för de viktigaste olikheterna i
utvecklingens förlopp:
»I utvecklingshänseende föreligga biologiskt betingade variationer i tillväxttempo,
som särskilt under förpuberteten och pubertetsperioden komma
till klart uttryck. Biologiskt kännetecknas förpuberteten hos gossar
av ett tydligt förlångsammande såväl av längd- som viktökning, vilket
medför, att flickorna i 12-årsåldern absolut taget hinna upp gossarna och
behålla ett tydligt försprång i kroppsutveckling under resten av den i
egentlig mening skolpliktiga åldern, ja ända fram till 16-årsåldern. Flickorna
uppvisa nämligen under gossarnas ’downperiod’ i kroppsutvecklingen
snarast en ökning av tillväxttempot och märkligt nog: denna ökning inträffar
före könskvaliteternas utbildning i samband med den biologiska
puberteten. Gossarnas ökning av tillväxttempot inträffar däremot regelbundet
samtidigt med själva den biologiska puberteten samt föregås av
ett långsammare utvecklingsskede under förpuberteten. Denna primära
könsskillnad hänger uppenbarligen samman med en av de flesta pubertetsforskare
bekräftad erfarenhet: pubertetsförändringarnas relativt större
spridning över en längre tidrymd hos flickorna och ett mera krisartat, abrupt
sammanträngt och intensifierat förlopp hos gossarna. Gossarnas förpubertet
är ur social synpunkt besvärligare och den biopsykiska pubertetskrisen
häftigare. Hos flickorna ske förändringarna mera gradvis och utan
alltför tvära övergångar.» (Bil. II s. 40.)
Omfångsrika undersökningar av de intellektuella könsdifferenserna under
skolåldern utfördes för några år sedan av professor Herman Siegvald. De
refereras på följande sätt av 1940 års skolutredning i dess betänkande om
flickskolan (SOU 1947: 49):
»Oavsett olikheterna i utvecklingstakt har han i allmänhet icke konstaterat
större differenser i intelligenshänseende. Dock har han funnit en skill
-
155
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
nåd i fråga om aritmetisk begåvning i så måtto, att goda totalprestationer
på området voro betydligt vanligare bland manliga än bland kvinnliga
växande, vilket synts honom sammanhänga med överlägsenhet hos gpssarna
i fråga om matematiskt funktionstänkande och dynamisk visualiseringsförmåga.
Särskilt stora differenser har Siegvald vidare konstaterat i fråga om
teoretisk teknisk begåvning eller tekniskt förstående. Gossarnas åskådliga
funktionstänkande var genomsnittligt betydligt bättre än flickornas, och
en rätt tydlig skillnad framträdde i faktorstrukturen: gossarnas tänkande
dominerades av en specifik teknisk faktor, flickornas av den s.k. G-faktoin.
Hos gossar och flickor framträdde olika inställning till omvärlden, beroende
på att de samlade olikartat kunskapsmaterial, varigenom deras tankeinnehåll
successivt blev alltmer olika. Siegvald anser sig också ha konstaterat
större ''intellektuell aggressivitet’, starkare kritiklust och experimenterande
nyfikenhet hos gossarna än hos flickorna.» (X s. 78 79.)
Skolutredningen har till 185 rektorer vid högre läroanstalter med samundervisning
riktat en förfrågan om deras erfarenheter av samundervisningen.
I fråga om intressespecialiseringen hos könen gå svaren i den riktning
man på grund av Siegvalds undersökningar kunde förmoda,
»Gossarna utföra de bästa prestationerna på det matematisk-naturvetenskapliga
området, flickorna på det språklig-humanistiska. Icke mindre än
120 rektorer uppge, att gossarna visat mer eller mindre utpräglad överlägsenhet
inom den förra ämnesgruppen, 90 betona, att flickorna varit överlägsna
i den senare, dock äro omdömena här mindre bestämda och avse
i några fall blott realskolans lägre klasser. I några fall har en analys av
gossars och flickors allmänna begavningstyp försökts. Mestadels betecknas
flickorna härvid såsom mer receptiva, mer fallna för detaljarbete och
''plugg’, mindre i stånd att skilja pa väsentliga och oväsentliga moment i
lärostoffet. Gossarna anses ha bättre blick för sammanhangen, mer förståelse
för logisk bevisföring, problemlösning och teoretiska resonemang,
för utredande framställningar och tankeväckande lärostoff; de uppges i
anslutning härtill, såsom redan nämnts, arbeta mer ekonomiskt och på
högre stadier mer målmedvetet.---
Flickorna ha enligt många rektorers mening ett större allmänt intresse
för skolarbetet, åtminstone på realskolans lägre stadium, de koncentrera
också sitt intresse mer på detta arbete, medan gossarna dela sina intressen
mellan arbetet och ting, som ligga utanför skolan, främst idrott.» (X s.
74—75.)
Åtskilliga experter synas benägna att på grund av de gjorda iakttagelserna
rekommendera skild undervisning för gossar och flickor, åtminstone
under den tid, då utvecklingsdifferenserna äro störst. Eilmgren anbefaller
särundervisning i åldern 12—16 år, Katz under den tid, »då könen instinktivt
söka sig ifrån varandra». Hjärne påpekar, att flickorna, när utvecklingsdifferensen
är som störst, ofta ha ett försprång på 2 år före sina jämnåriga
pojkkamrater, och finner det »visst icke självklart, att i denna alder,
13—16 år, samundervisning skall vara det riktiga».
Det kan niimnas, att i Sovjetunionen, där samundervisning under lång
tid har praktiserats, hösten 1943 skolor för skild undervisning försöksvis
156
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
inrättades i 76 av de större städerna. Kunskapsmålet och kursfordringarna
bibehöllos lika i båda slagen av skolor; man åsyftade en bättre anpassning
efter det specifika utvecklingsförloppet för könen. Enligt uppgift i The
Year Book of Education för 1948 utföllo försöken så tillfredsställande, att
särundervisning de närmaste åren infördes i ett stort antal andra städer
(i 146 städer läsåret 1944—45 och i 172 läsåret 1945—46).
Betydelsen av de konstaterade psykiska könsdifferenserna får dock icke
överdrivas, redan därför att de individuella värdena visa en mycket betydande
spridning kring medeltalen.
»Man får aldrig glömma, att man vid dessa olikheter har att göra med
en statistiskt fastställd lagbundenhet», inskärper professor Katz. »Om man
t. ex. påstår, att flickorna inom ett visst bestämt område, exempelvis det
naturvetenskapliga, åstadkomma mindre än gossarna, så säger oss detta
bara, att den genomsnittliga förmågan är mera framträdande hos ett större
antal gossar, men därmed är icke sagt, att icke flickorna eller att endast
gossarna ha förmåga till naturvetenskapligt arbete. Vid intelligensprövningar
har framkommit, att avvikelserna från medelvärdet nedåt och uppåt
äro större hos gossarna än hos flickorna. Det finns färre psykiskt outvecklade
flickor, men det finns även färre med den högsta intelligenskvoten.
Antagligen kan man generalisera dessa resultat och påstå, att de psykiska
variationerna i varje fall äro större hos gossar än hos flickor.» (Bil. II s. 60.)
Professor Elmgren synes dela denna åskådning och vill starkt framhäva
»att alla dessa till könet bundna skillnader äro avgjort mindre än de,
som finnas mellan individer oberoende av kön och som bero av konstitutionella
förutsättningar. Den allmänna regeln är. att den interindividuella
variabiliteten starkt dominerar över könsvariabiliteten, ehuru naturligtvis
ursprungligt biologiskt betingade olikheter i kvalitativt hänseende finnas
speciellt inom drift- och känslolivets sfär.» (Bil. II s. 41.)
Frågan om undervisningens differentiering med hänsyn till de psykiska
könsolikhetema blir på detta sätt endast ett delproblem inom den större
uppgiften att i skolarbetet tillgodose de individuella begåvningsdifferenser
av olika slag, som normalt förefinnas i en klass.
b. Anlagsdifferentieringen och de sociala grupperingarna.
Kanske finner den sociala fostran sin gynnsammaste miljö i en skolklass,
som innesluter barn ur olika samhällsklasser, gossar och flickor, begåvade
och obegåvade om varandra. De böra uppfostras på jämställighetens grund,
och skolan har lyckats i denna del av sitt värv, om de gå ut i livet 4ned
minnet av ett gott kamratskap och med redlig vilja till samarbete med dem
de en gång skola möta i livets större och allvarligare företag.
I gångna tider, då klassmotsättningarna voro skarpare, var det vanligare
än nu, att en skola eller skoltyp hade en mer eller mindre markerad klasskaraktär,
och det är åtminstone möjligt, att detta till en tid kan ha motverkat
utjämningen av klassmotsättningarna. Den lärdomen bör man
157
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
kunna draga av vad som varit, att man icke i det nya skolsystemet bör
tillskapa onödiga kontraster av det ena eller andra slaget, som kunna bli
upphovet till nya gruppmotsättningar.
En typisk läroverksklass har i våra dagar icke en sådan struktur, att
själva sammansättningen behöver hindra en demokratisk fostran. Där
finnas enligt de siffror, jag anfört i tidigare avsnitt av mitt anförande, vanligen
avsevärda inslag från olika samhällsskikt och representanter för olika
begåvningstyper, även lärjungar med tämligen jämnstruken förmåga. Inom
folkskolan har däremot den allt starkare övergången av lärjungar till högre
skolor mångenstädes medfört en rätt utpräglad ensidighet i klassernas
sammansättning. Stundom utarmas folkskolans högre klasser på barn från
de högre socialklassema och på teoretiska begåvningar i så hög grad, att
klassen icke så litet kommer att avvika från den samhällsminiatyr, som är
den bästa ramen för en god social fostran. Samtidigt blir det svårare att
lyfta klassens gemensamma arbete till den niva, man maste eftersträva.
Bristen på enhetlighet i skolsystemet har då lagt hinder i vägen för fyllandet
av uppgifter i uppfostran, vilka icke kunna vara likgiltiga.
I den offentliga diskussionen om enhetsskolan resas numera mycket
sällan principiella invändningar mot en gemensam undervisning av barn
från olika samhällsklasser, men en och annan gång ifrågasättes lämpligheten
av samfostran för gossar och flickor även ur de sociala synpunkter,
som nu äro före. När skolkommissionen i princip förordar, att samundervisning
skall ersätta det som är kvar av särundervisningen inom det svenska
undervisningsväsendet och såsom samundervisningens fördelar nämner
»det ömsesidiga givandet och tagandet i en sammansatt klass, det rikare
liv en sådan klass möjliggör, den större trivseln i arbetet, det mer mångsidiga
kamratlivet», så föranleder detta kollegiet vid Kjellbergska kommunala
flickskolan i Göteborg till en bestämd gensaga.
»Kollegiet delar icke denna uppfattning. Det är icke bevisat, att samundervisning
äger företräde framför särundervisning. Den psykologiska
sakkunskapen delar sig här i två läger. Många flickor trivs bra i samskola,
andra trivs icke. Många föräldrar skulle med bekymmer se, att de vore
nödsakade att lämna sina flickor i samklass i den kritiska åldern 11 16
år och i en tid, då de moraliska normerna äro så flytande som nu. Inom
Göteborgs skolvärld förekommer såväl i folkskolorna som i samrealskolan
flickklasser. Man kan fråga sig, vilken anledningen är till detta. Att valfrihet
mellan sam- och särundervisning må råda i framtidens .skola är ett
enkelt demokratiskt krav!»
I huru hög grad meningarna i denna fråga gå i sär, framgår emellertid
exempelvis av följande samtidigt gjorda uttalande av kollegiet vid Whitlockska
samskolan i Stockholm:
»Kollegiet anser, att samskoleprincipen är den ur uppfostringssynpunkt
riktiga och förordar därför icke en ’ren’ flickskola annat än för de två sista
158
Kungl. May.ts proposition nr 70.
klasserna, 10 och 11. Det är för tidigt att i klass 7 och 8 inom enhetsskolan
ordna undervisning endast för flickor. Man bör ej skilja gossar och flickor
åt, förrän det på grund av deras blivande yrkesval är absolut nödvändigt.»
Skolutredningen har genom sin rektorsenkät gjort en grundlig undersökning
av de föreliggande erfarenheterna om samundervisning i vårt land och
sammanfattar på följande sätt de praktiska rönen:
»Praktiskt har samundervisningen .. . fullt ut bevisat sin användbarhet,
icke blott på skolans lågstadium, där dess lämplighet överhuvud knappast
varit föremål för diskussion, utan även på mellan- och högstadiet. För lärjungarnas
sociala fostran har den i varje fall under de senare skolåren visat
sig vara av obestridligt värde: från samskolorna omvittnas mycket allmänt,
att den på realskolans högstadium lett till ett sunt och gott kamratskap.
Ur psykologisk synpunkt torde detta vara väl förklarligt, då vid denna tid
elevernas intresse för det andra könet vaknat och deras förmåga av psykologisk
inlevelse och av förståelse för sociala sammanhang blivit mer
utvecklad. Dessutom intygas samstämmigt, att samundervisningen varit
gagnelig för de manliga lärjungarnas fostran till hyfsning och städat uppträdande.
Tillika har den underlättat disciplinen, detta med hänsyn till de
kvinnliga lärjungarnas större foglighet och villighet att underordna sig skollivets
krav. Den synes även ha drivit upp arbetsprestationerna, under de
tidigare realskolåren för gossarnas del, under de senare för flickornas, detta
till följd av den eggelse, som flickornas större ambition från början innebär
och som verkar pådrivande först på gossarna, så länge dessa ligga efter
i utveckling, sedan på flickorna själva, då gossarna hunnit upp dem i utvecklingshänseende.
Farhågorna för att flickornas fysiska och psykiska hälsa skulle taga allvarlig
skada genom samarbetet med gossarna under de ömtåligaste utvecklingsåren
ha heller knappast besannats.» (X s. 79—80.)
De olägenheter, som framträtt, ha gällt lärostoffet och själva undervisningsarbetet.
Dessa svagheter förlora emellertid i betydelse, om man i överensstämmelse
med skolkommissionens intentioner lyckas åvägabringa en
omläggning av det inre arbetet hän emot bättre individualisering.
Huvudkritiken mot en för alla gemensam lärogång under en längre följd
av år tar emellertid till utgångspunkt de särskilt begåvade lärjungarnas
intressen eller befarade effektivitetsförluster genom den gemensamma
undervisningen.
Skolutredningen anger sin grundståndpunkt genom följande resonemang:
»En obligatorisk skola, som utan hänsyn till individernas olikhet länge
sammanhåller lärjungarna årskullsvis i en enhetlig undervisning, erbjuder
vissa sociala värden, vilka särskilt vid anknytningsfrågans dryftande blivit
starkt framhävda. Den ger alla samhällsmedlemmar samma undervisning
och uppfostran under ett antal gemensamma skolår, och den har därför
ansetts ägnad icke blott att fostra ’samarbetsmänniskor’ utan även att
lägga en fast grund för samförstånd mellan olika samhällsgrupper och för
utveckling av en sund medborgaranda.
Å andra sidan är det klart, att ett alltför långvarigt sammanhållande i
gemensam undervisning av lärjungar med mycket skilda studieförutsätt
-
159
Kungl. Maj:ts ■proposition nr 70.
ningar och anlagsriktningar vållar stora pedagogiska svårigheter. Genom
att tillämpa individualiserade arbetsmetoder kan man visserligen i icke
ringa mån övervinna dessa svårigheter. I folkskolans flerklassiga avdelningar
har det icke sällan visat sig, att begåvade och duktiga lärjungar
lärt sig att arbeta mera självständigt och planmässigt än vad annars är
vanligt. Men en differentiering av undervisningen inom klassens ram ställer
mycket stora krav på läraren, i synnerhet vid undervisning i större
klassavdelningar ... I den mån av anlagen betingade önskningar i fråga
om skilda studiemål börja att framträda, bli olägenheterna av lärjungarnas
sammanhållande i gemensam undervisning större. Att även på högre stadiet
i en och samma avdelning anpassa lärogång och arbetssätt efter den
enskilde lärjungens kapacitet och med hänsyn till hans önskemål är uppenbarligen
omöjligt.» (IV: 1 s. 39—10.)
En för långt driven enhetlighet i lärogång och arbetsmål måste enligt
skolutredningens uppfattning bli till skada både för de bästa och de sämsta
eleverna.
»Skolan är till för lärjungarnas skull; om dessas utveckling, verksamt
främjas genom en differentiering, så bör en sådan givetvis ske, i den män
den överhuvud är ekonomiskt försvarlig. Om den obligatoriska skolan vill
lika väl sörja för alla de henne anförtrodda barnens utveckling, så måste
hon i själva verket ge dem olika utbildning och ställa olika krav, alltefter
deras olika begåvning, prestationsduglighet och anlagsriktning. Om
det ur synpunkten av skolans fostrande uppgift är av värde, att de bättre
utrustade lärjungarna få lära sig att hjälpa sina mindre försigkomna kamrater,
så är det å andra sidan av största vikt, att alla lärjungar redan i skolan
få vänja sig vid att arbeta efter måttet av sina krafter. Om för högt
ställda krav äro ägnade att beröva de endast genomsnittligt begåvade
mod och arbetslust och sålunda äro till uppenbar skada för dessas utveckling
i det hela, så är det lika visst till men icke blott för intellektets utan
även för karaktärens utveckling, om för de mera begåvade arbetsuppgifterna
bli för små och anspråken ställas för lågt.» (IV 1 s. 42—43.)
Majoriteten av skolutredningen hävdar vidare bestämt, att den nya skolorganisationen
icke på någon av de bildningsvägar, som motsvara de nuvarande
högre skolformerna, får medföra en sänkning av bildningsmålen
— varvid givetvis icke är sagt, att dessa mål till sitt innehåll böra bibehållas
i alla avseenden oförändrade.
»Särskilt bör framhållas nödvändigheten av en stark ställning för undervisningen
i främmande språk å dessa linjer, bland vilkas lärjungar befinner
sig huvudparten av den ungdom, som i framtiden skall komma att
bekläda de ledande posterna inom svenskt kulturliv. Intet krav har i svaren
på de av skolutredningen anordnade rundfrågorna framförts med större
enstämmighet och styrka från universitet, högskolor och andra högre bildningsanstalter
liksom från det praktiska livets målsmän än kravet på säkrare
språkkunskaper hos den ungdom, som lämnar läroverken.» (IV: 1
s. 75.)
Skolutredningen föreslår en samorganisation av folkskola och realskola
i ett enhetligt men linjekluvet skolsystem. Meningsskiljaktigheterna inom
160
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
utredningen gälla i främsta rummet, huru djupt linjeklyvningen bör gå.
Enligt majoriteten bör det enhetliga grundstadiet endast omfatta fyra år,
enligt minoriteten sex.
För skolkommissionen äro båda dessa lösningar till följd av sina sociala
följdverkningar lika oantagliga. En tidig linjeklyvning skulle på visst sätt
hota samhällsbalansen:
»Den teoretiska studiebegåvningen (bleve) praktiskt ensam avgörande
faktor. Till den teoretiska studielinjen skulle då avdelas eliten inte endast
av de elever, som är enbart teoretiskt begåvade, utan också eliten av de
elever, som med teoretisk studiebegåvning förenar praktisk begåvning. Då
man kan vänta, att de allra flesta av de uttagna eleverna eller i varje fall
de bästa av dem över den teoretiska linjen föres till gymnasie- och fackhögskolestudier,
skulle en tidig differentiering av detta slag så småningom
utarma de praktiska levnadsbanorna på teoretiska begåvningar. De praktiska
yrkena och de socialgrupper, som ägnade sig åt dem, skulle bli föremål
för en ödesdiger nedvärdering, en samhällsklyvning skulle uppstå och folkstyret
komma i fara.
Denna utveckling kan endast undgås därigenom, att ett inte oväsentligt
antal teoretiska begåvningar väljer praktiska utbildningsvägar och därmed
praktiska eller manuella yrken. Man vågar säkerligen utgå ifrån att därigenom
många begåvningar bättre skulle komma till sin rätt i livet, än om
de följt en allmän ström till studiebanorna. Att såväl samhället i stort som
vissa praktiska och manuella yrken skulle ha gagn av en mindre ensidig
fördelning av begåvningarna, torde vara uppenbart. En förutsättning för
en dylik ändamålsenlig fördelning, vilken otvetydigt är till båtnad både
för vissa begåvningstyper och för balansen i samhället, är, att differentieringen
på olika linjer inte sker enbart efter graden av teoretisk begåvning.
Den kan därför inte få ske i 11-årsåldern, där studieförutsättningarna blir
ensamt avgörande. Den måste uppskjutas till en tidpunkt, då specialanlag
och intressen kommer med i spelet och vid sidan av studiebegåvningen
fäller utslag vid valet av utbildningslinje.
Majoriteten inom skolutredningen hävdar — enligt skolkommissionen
med full rätt — att denna tidpunkt inte inträffar förrän tidigast i 15-årsåldern,
d. v. s. efter åttonde klassen.
De elmgrenska undersökningarna med sitt betonande av att den praktiska
begåvningsinriktningen inte kan bestämmas förrän efter puberteten
stöder denna synpunkt. Ett uppskov med linjedelningen endast till 13-årsåldern,
d. v. s. till efter sjätte klassen, såsom minoriteten inom utredningen
förordar, skulle endast innebära, att urvalet kunde göras ännu något säkrare
med hänsyn till studieförutsättningarna än i 11-årsåldern: anlag och
yrkesintressen gör sig ännu inte gällande, och man skulle därför få en ännu
mer definitiv klyvning av samhället.» (S. 69—70.)
Det ankommer då på skolkommissionen att visa, huru man i det praktiska
skolarbetet skall undgå de svårigheter, för vilka skolutredningen väjt.
Kommissionen är fullt på det klara med att de teoretiska studiebegåvningarna
måste tillvaratagas och få en undervisning, som tillgodoser deras
krav på att få full sysselsättning för sina krafter, att få arbeta snabbare
än kamraterna och att få tillfälle till större fördjupning och tillgång till
161
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
bredare kurser än dessa. Den har också utpekat vägar för skolarbetet, vilka
enligt dess övertygelse skulle föra till målet utan en ur medborgerlig synpunkt
olycklig isolering av de teoretiska begåvningarna från deras kamrater.
c. Differentieringsproblemet inom undervisningen.
Då ordet differentiering har mycket skiftande innebörd, torde det vara
lämpligt att låta redogörelsen för kommissionens förslag föregås av en översikt
av de former av differentiering, som för skilda syften och under olika
förutsättningar kunna ifrågakomma.
Olika former av differentiering.
Om behovet av differentiering inom undervisningen ytterst framspringer
ur den differentiering av anlagen till art och grad, som normalt förefinnes
inom varje efter geografiska grunder uttagen befolkningsgrupp, kan den
dock, i synnerhet på ett högre stadium, även vara påkallad av samhällets
behov av differentierad undervisning för olika levnadsbanor.
En sådan dubbel uppgift har den äm-nesdifferentiering, som i stor omfattning
tillämpas inom de högre skolorna. Den innebär, att lärjungarna äga
frihet att i viss utsträckning välja mellan olika ämnen och ämnesgrupper.
Realskolan och flickskolan ha sina praktiska linjer vid sidan av de teoretiska.
Gymnasiet är i hela sin längd kluvet i latin- och reallinje, den förra
med större utrymme för den språkliga ämnesgruppen, den senare med större
utrymme för den matematisk-naturvetenskapliga. I de båda översta ringarna
— det differentierade gymnasiet — är ämnesdifferentieringen satt i
system. En latinare har vid inträdet i näst högsta ringen att välja mellan
It ämneskombinationer, en realare mellan 7.
Skolkommissionen tänker sig inom enhetsskolan en ämnesdifferentiering,
som börjar med att lärjungarna i klass 7 få välja mellan tyska och motsvarande
antal timmar praktisk utbildning och utmynnar i den mycket
rika differentiering efter olika levnadsbanors behov, som skulle förekomma
i klass 9.
Ämnesdifferentieringen möjliggör i främsta rummet en anpassning av
skolarbetet efter olika arter av begåvning.
Ett annat huvudsyfte har den differentiering av lärjungarna efter deras
studieförutsättningar, som tagit form i hjälpklasser för klent begåvade och
elitklasser för överlägset begåvade. En sådan differentiering brukar kallas
begåvningsdijjerentiering. Den kan sägas ha till uppgift att möjliggöra en
anpassning av skolarbetet efter olika grader av begåvning.
En viss anpassning av arbetet efter begåvningarnas art och grad kan ske
även inom klassens ram och eftersträvas av varje lärare med djupare intresse
för sina elever. Det är en differentiering av detta slag, som avses med
termen individualisering.
11 — Bihang till riksdagens protokoll 1050. 1 sand. Nr 70.
162
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Valet av organisatoriska former för differentieringen beror bland annat
av undervisningens metod.
Den vanligaste formen för undervisning är nog i vårt land alltjämt
»klassundervisningen». Slcolutredningen, som i denna metod ser »en i och
för sig betydelsefull pedagogisk uppfinning», ger följande beskrivning av
metoden:
»Kännetecknande för klassundervisningen i dess renodlade form är strävan
att föra klassens lärjungar fram genom kursen i obruten och så långt
möjligt jämn linje. Läraren genomgår samtidigt med samtliga lärjungar ett
visst moment av kursen, alla förväntas med samma uppmärksamhet följa
genomgången och alla få samma stycke i läxa. Nästa lektion börjar med
läxförhör, därefter genomgång av ett nytt moment i kursen o. s. v. Vid
terminens slut kommer betygssättningen för prestationerna under terminen
och i samband därmed, vid årets slut, flyttning till nästa klass — eller kvarsittning.
Och den som blir kvarsatt får börja om klassen från början och
genomgå samma procedur ännu en gång, fastän med andra kamrater.
Klassundervisningsmetoden har sina obestridliga förtjänster. Dess fasta
och klara teknik ger både lärare och lärjungar en känsla av trygghet —
även om vägen ibland kan synas lång och stenig, är den väl utstakad och
leder till målet. Läraren vet, var han har alla i klassen, och lärjungarna
behöva inte bekymra sig om att ta mer än ett steg i taget, att klara dagens
och timmens läxa och förhör. Men metoden har också sina olägenheter.
---Arbetet i skolan vädjar ej tillräckligt till lärjungarnas aktiva intresse,
och deras ''skapande’, produktiva krafter få ej utlösning. Lärjungarna
sporras inte till självverksamhet, och arbetssättet lämnar ej utrymme
för samarbete mellan lärjungarna. Någon hänsyn till lärjungarnas individuella
egenart, studieförutsättningar och intressen är inte möjlig i nämnvärd
utsträckning, och en stark tonvikt kommer under alla förhållanden
att läggas på deras intellektuella förmåga.---Klassundervisningen
brister däruti, att den icke låter den enskilde lärjungen arbeta i den för
honom lämpliga arbetstakten.» (VI s. 59—60.)
Det är möjligt, att skolutredningen har rätt, när den betecknar klassundervisningen
i denna stelt schematiska form som gammalmodig. Men
även om metoden, såsom ofta sker, modifieras i detaljerna, bibehåller den i
princip klassen som en obruten enhet och förväntar, att lärjungarna vid
läsårets slut skola ha nått samma mål, genomgått samma kurs. Större begåvningsdifferenser
inom klassen bli med detta arbetssätt mycket besvärande
vid undervisningen; en uppsortering av lärjungematerialet i olika
klassavdelningar efter dess studieförutsättningar ter sig-i varje fall högst
önskvärd inte bara ur lärarens synpunkt. En sådan differentiering kallas
Hassdijjerentiering. Den form av klassdifferentiering, som innebär, att lärjungarna
varaktigt skiljas i strömmar med olika mål, kallar man linjediffere
ntiering.
En mindre omfattande differentiering, som endast kräver, att klassen
uppdelas i skilda undervisningsavdelningar under några timmar i veckan,
kallas av skolutredningen grunddifferentiermg.
163
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
I principiell opposition mot klassundervisningen står den individualiserande
undervisningsmetoden, som i extrem form har tillämpats vid en del
amerikanska progressiva skolor.
»De allmänna principer, på vilka detta individuella arbetssätt grundar
sig, äro dels en strävan att skapa individuell frihet i arbetet, dels önskan
att skänka underlag för ett verkligt samarbete mellan lärjungarna, mellan
bättre och sämre begåvade, mellan äldre och yngre», skriver skolutredningen.
»Friheten består i att lärjungen inom vissa gränser själv får
välja sin arbetstid och att han får arbeta i sin egen takt, använda den tid
på uppgiften, som för honom är erforderlig. Men det är en frihet under
ansvar, så till vida som han åtager sig att själv svara för att fullgöra de
arbetsuppgifter, som lämnats honom. Samarbetet befrämjas därigenom, att
man förutsätter, inte bara att läraren skall vara till hands för att vägleda
och hjälpa, utan även att lärjungar, som under en tidsperiod arbeta i samma
ämnesrum, skola i förekommande fall bistå varandra.» (VI s. 63.)
Fn lyckad individualisering av arbetet ger något väsentligt åt alla lärjungar,
framhåller skolutredningen, men den är särskilt lämplig för dem
som befinna sig markerat under eller över den genomsnittliga intelligensnivån
i klassen.
Skolkommissionen ser vägen ur de svårigheter, som vållas av lärjungematerialets
ojämnhet, i en övergång till individualiserande arbetsmetoder.
»Lyckas man allt bättre anpassa arbetsuppgifterna efter varje lärjunges
förmåga, förbättras med säkerhet arbetsresultatet. Elever med goda förutsättningar
kan av svårare uppgifter stimuleras till större prestationer. Om
svagare rustade elever får syssla med uppgifter, som ligger inom deras förmåga,
kan de av framgången stimuleras till ökat arbete. Krav över deras
förmåga leder däremot lätt till förlamande modlöshet. Individualisering
efter speciella anlag och intressen ger eleverna starkare motiv för arbetet
och ökar därigenom arbetsresultatet.» (S. 123—124.)
Kommissionen ger några exempel på olika former av individualisering:
»Ett mycket värdefullt individuellt arbetssätt innebär, att lärjungarna
sysslar med samma studieområde men där fördjupar sig i olika grad. Alla
läser t. ex. om Frankrike i geografi. En svagare elev använder bara en enda
bok, lär sig de viktigaste uppgifterna ur den och ritar en enkel karta, en
annan elev läser dessutom något i en extra läsebok och ritar två kartor, en
tredje snabbt arbetande elev utnyttjar flera böcker, ritar diagram och kartor.
Eftersom alla sysslar med Frankrike, är det möjligt att samla hela klassen
till ett givande samtal om ämnet och att avsluta arbetet med ett program,
där olika elever redogör för sina arbetsresultat. Därefter kan allas
intresse samlas kring ett stimulerande inledningssamtal kring nästa geografiska
uppgift. Även i matematik är det möjligt att låta alla arbeta med
samma kursmoment. En elev nöter in de behandlade räkneprincipema med
hjälp av exempel, som ställer obetydliga krav på begåvning för ämnet. En
annan elev, som är matematiskt begåvad, får inom samma avsnitt räkna
tillämpningsexempel av högre svårighetsgrad, möjligen också i större antal.
Efter en tid börjar ett nytt kursmoment med att läraren demonstrerar och
förklarar exempelvis för hela klassen. Individualiseringen i dessa båda fall
164
Kungl. Majds proposition nr 70.
sker alltså genom att arbetsuppgifterna på samma område växlar i omfattning,
svårighetsgrad eller antal alltefter lärjungarnas förmåga. En sådan
’fördjupningsindividualisering’ är särskilt användbar i orienteringsämnen,
och den kan med framgång användas även i färdighetsämnen, om det
finns material för arbete av växlande svårighetsgrad.
En annan metod är att individualisera i fråga om arbetstakten. Tillvägagångssättet,
t. ex. i matematik, kan vara följande. När en elev visar sig behärska
ett kursmoment, går han vidare, utan att vänta på de andra. Han
har kanske fått fler och svårare exempel att lösa än kamraterna, men läraren
har dock inte gett honom så många fyllnadsuppgifter, att skillnaden i
hastighet jämnats ut. Vid utpräglad individualisering av denna typ skulle
alla lärjungar befinna sig på olika ställen i kursen. Lärarens arbete kan
emellertid förenklas, om elever, som arbetar i ungefär samma takt, föres
samman till en grupp. Läraren går då igenom ett nytt moment med alla
medlemmar i gruppen samtidigt. Denna ’hastighetsindividualisering’ används
ofta inom färdighetsämnen. Den är i dessa ämnen att föredra framför
fördjupningsindividualisering, om man inte har tillgång till sådant arbetsmaterial,
som skulle göra en fortsatt fördjupning för en begåvad elev verkligt
givande. Fylliga och lättbegripliga anvisningar i arbetsmaterialet kan
minska lärarens arbete med att gå igenom nya moment med de skilda grupperna.
Såsom tidigare nämnts, kan individualisering också innebära en anpassning
efter elevernas intressen och behov. Medan några lärjungar sysslar
med t. ex. fri målning, skulle andra kunna ägna sig åt linearritning. Arbetet
med de fritt valda överkurserna utgör en sådan intresseindividualisering
inom samtliga ämnen. Denna form av individualisering kan förenas med
någon av de föregående. Det nyss nämnda exemplet från behandlingen av
Frankrikes geografi kan sålunda kompletteras. Den extraläsning, som eleverna
hinner med efter den allmänna översikten av Frankrike, kan växla
både till omfattning och inriktning. Medan en elev läser om Paris, intresserar
sig en annan för livet i de franska byarna och en tredje för Frankrikes
textilindustri och det franska inflytandet på ldädmoderna.» (S. 124—125.)
Den individualisering, som uppnås vid arbete efter de angivna riktlinjerna,
bör kompletteras med grupparbete. Lluru kommissionen tänker sig
denna arbetsform, framgår av följande citat:
»Indelningen av en klass i grupper kan följa två skilda huvudprinciper.
En metod innebär, att läraren grupperar eleverna efter deras nivå i det
ämne som läses. Syftet är då främst, att medlemmarna av gruppen skall
kunna arbeta med uppgifter av samma art och svårighetsgrad och erhålla
den erforderliga instruktionen från läraren samtidigt. Gruppindelning av
detta slag har stor betydelse redan på lågstadiet, t. ex. vid läsning och
räkning, och den har en uppgift att fylla i hela enhetsskolan, särskilt i färdighetsämnena.
Enligt en annan princip får eleverna själva huvudansvaret
för gruppindelningen, de får välja kamrater och tillsammans med dessa
organisera det gemensamma arbetet. Huvudmålet är härvid den sociala
fostran: lärjungarna skall vänja sig vid att hjälpa varandra och organisera
en lämplig arbetsfördelning. Grupper av denna typ kan särskilt framgångsrikt
arbeta med orienteringsämnen och praktisk-estetisk verksamhet. Ett
mer bestämt grupparbete av sådan art brukar kunna börja i skolans tredje
klass.---
165
Kungl. May.ts proposition nr 70.
Vid det egentliga grupparbetet är planläggning och redovisning gemensam
för gruppens medlemmar. Mycket av arbetet utföres emellertid tämligen
självständigt av varje elev. En grupp lärjungar gör tillsammans upp
eu plan för arbetet, varvid samråd med läraren sker. Var och en väljer en
speciell uppgift, som skall bidra till resultatet, och arbetar sedan individuellt
men får vid behov hjälp av kamraterna. Redovisningen för arbetet
kan ske individuellt. Ofta föres emellertid gruppmedlemmarnas resultat
samman till ett helt, som presenteras som gruppens samlade arbetsprestation.
—
På högstadiet bör studiecirkelverksamheten bli en viktig form av samarbete.
Cirkelarbetet skiljer sig från annat grupparbete främst däri, att
studiearbetet följs av mera ingående samtal och diskussioner. Genom cirkelverksamheten
kommer skolan att ur metodisk synpunkt ge en bättre
förberedelse till det fria folkbildningsarbetet. Det är givetvis nödvändigt,
att de lärare, som ger handledning, själva väl känner till studiecirkelarbetets
teknik. Sin största betydelse kan cirklarna väntas få inom ämnena
samhällskunskap, historia, geografi, kristendomskunskap och modersmålet.
I många skolor förekommer också andra uppgifter, som kräver samverkan,
t. ex. framförandet av teaterpjäser och annat dramatiserat stoff,
diskussioner och sammanträdesförhandlingar, olika lagidrotter och särskilt
på lågstadiet gemensamt praktiskt och skapande arbete, t. ex. utförandet
av en större slöjd- eller dekorationsuppgift, där medverkan från flera barn
är behövlig. Verksamhet av dessa slag måste erhålla tillräckligt utrymme.»
(S. 127—128.)
De skisserade arbetsmetoderna äro otvivelaktigt krävande för läraren.
Skolutredningen betecknar en minskning av klassernas storlek som en
ofrånkomlig förutsättning för att arbetsformer skola kunna tillämpas, som
avse individuell handledning av lärjungarna och kräva lärarens personliga
kännedom om den enskilde lärjungen.
»Vilka arbetsmetoder som än försökas, måste undervisningen få en
schablonmässig karaktär, om en lärare har att undervisa en klass med stort
lärjungeantal. Ännu mera svårbemästrad blir hans uppgift, om han såsom
ämneslärare har att lämna undervisning i sina ämnen i ett flertal stora
klasser. En individuell kännedom om lärjungarna såsom grundval för hans
undervisande och fostrande verksamhet är i sådant fall praktiskt taget utesluten.
En begränsning av klassavdelningarnas storlek är ett första steg
till en reform av skolans inre arbete.» (VI s. 70.)
S kolkommission en erkänner, att en genomförd individualisering av
undervisningen är en svår uppgift — i varje fall för en lärare, som har vant
sig vid klassundervisning — och vågar icke räkna med att de traditionella
undervisningsmetoderna snabbt skola kunna utträngas av de mera aktivitetsbetonade.
»Detta kommer att ske först så småningom. En viss — och för ändamålet
tillräcklig — individualisering kan dock förenas med traditionell klassundervisning.
Kommissionen framlägger . . . ett förslag till skolkursernas
uppdelning på grundkurser, som alla skall vara skyldiga att läsa, och överkurser,
som individuellt avpassas efter vars och ens begåvning och intres
-
166
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
sen. Genom den enkla omläggning av undervisningen, som består däri, att
viss lektionstid avsättes för självständigt arbete och att hemarbetet väsentligen
får individuell, frivillig karaktär, uppnås den individualisering, som
är erforderlig för... differentieringen av kurserna.» (S. 71.)
»Grundkursen innehåller det material, som är avsett för alla lärjungar i
klassen. Då grundkursen inte kan vara alltför knapphändig, bör man inte
begära, att alla eller ens de flesta elever skall aktivt behärska den helt och
hållet. Fast och säker kunskap kan man kräva endast beträffande en del
av grundkursen, en kärna av omistliga fasta färdigheter och vitala kunskapselement.
För att en elev skall anses godkänt behärska ett ämne, bör
han åtminstone ha kontroll över dessa primära delar av ämnet. I fråga om
övriga delar av grundkursen får man ställa mindre stränga krav. Särskilt
när det gäller ämnen som historia, geografi och biologi, är det mest träffande
att säga, att lärjungarna skall ha en viss orientering rörande denna
del av grundkursen.
Överkursernas syfte är att ge fördjupning utöver grundkursen. De motsvarar
i viss mån den fria bredvidläsning i skolämnen, som många elever
redan nu sysslar med. Den förändring, som kan sägas inträda med att förslag
till överkurser tas upp i studieplanerna, är närmast att lärarna uppfordras
att i större utsträckning än nu hjälpa de intresserade eleverna med
anvisningar.
Den fasta kärnan i grundkurserna, det som fordras som ett minimum
för godkänt betyg vid flyttning, bör ingå oförändrad i de olika parallella
studieplanerna. Tack vare detta gemensamma stoff behöver inga allvarliga
svårigheter uppstå, när en elev flyttar till annan ort eller när en klass får
en ny lärare.» (S. 97—98.)
»Redan en individualisering av detta slag ger större möjligheter än linjedelning
att göra de olika begåvningstyperna rättvisa. Man slipper hänvisa
elever med medelmåttig men övervägande teoretisk begåvning till den praktiska
linjen. Specialbegåvningarna kommer bättre till sin rätt: en matematisk
begåvning utan förutsättningar att göra sig gällande i språk skulle
måhända på grund av nämnda ojämnhet vid linjedelning ha hänvisats till
den praktiska linjen. Slutligen undgår man den nedvärdering av de praktiska
ämnena, som skulle bli resultatet av en linjedelning med endast den
praktiska linjen öppen för de lärjungar, som både i fråga om teoretisk och
praktisk begåvning ligger under medelnivån.» (S. 71—72.)
Den pedagogiska utvecklingen bör emellertid inte leda till ett ensidigt
utnyttjande av ett enda tillvägagångssätt utan till ökad omväxling i arbetet.
En planmässig kombination av olika metoder torde ge de bästa resultaten.
Även enligt skolkommissionens mening böra olika moment avlösa varandra:
individuellt arbete, grupparbete och för hela klassen gemensamt
arbete.
»Vid många tillfällen måste hela klassen utgöra en arbetsenhet: läraren
presenterar ett nytt arbetsområde, förklarar svårigheter eller ger kompletterande
upplysningar, hela klassen samtalar om gemensamma ämnen, och
elever redogör inför kamraterna för resultaten av individuellt arbete och
grupparbete. I andra situationer kan arbetsenheterna bestå av grupper
inom klassen: gruppmedlemmarna arbetar individuellt men under inbördes
hjälp eller planerar arbetet gemensamt och utför olika deluppgifter, som
167
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
sedan passas samman till ett gruppresultat. Slutligen bör tid anslås till rent
individuellt arbete, varvid lärjungarna arbetar helt i sin egen takt och med
arbetsuppgifter, som så långt möjligt är individuellt avpassade efter deras
förmåga och intresse.» (S. 116.)
Ytterst synes meningsskiljaktigheten mellan de båda utredningarna i
differentieringsfrågan bottna i olika uppfattningar om de vinster, som
kunna bärgas genom en omläggning av det inre arbetet. Utredningarna
äro ense om att en linjedifferentiering måste genomföras på någon punkt
av studiegången, men skolkommissionen anser sig kunna uppskjuta den
till enhetsskolans högsta stadium genom att lita till differentieringsmöjligheterna
inom klassens ram: till individualisering och grupparbete.
Ett skolsystem med strängt genomförd klassundervisning har egentligen
inga andra medel att korrigera för olikheterna i den individuella studiekapaciteten
än kvar sittning och överhoppning av klass. Skolutredningen
betecknar bådadera som föga smidiga hjälpmedel.
»I stället för att arbeta i jämnt fortskridande takt i sitt eget tempo har
överhopparen att jämsides med klassens för honom alltför knappt tillmätta
kurs inhämta även den följande klassens kurs och kvarsittaren att läsa
klassens för honom alltför dryga kurs en gång till. Det innebär, att båda
få tillryggalägga skolans hela lärogång i genomsnittets för dem mindre väl
avpassade takt så när som på det eller de år, då den ene går fram i dubbelt
så hastig takt och den andre går om en sträcka.» (IV: 1 s. 40.)
Kvarsittarsystemet har utgjort en av utgångspunkterna för angreppen
mot klassundervisningen, skriver skolutredningen på ett annat ställe:
»Det har — och i stor utsträckning med all rätt — gjorts gällande, att
det icke kan vara rimligt och rationellt att behöva i dess helhet ånyo
genomgå en klass, därför att kursen ej tillfredsställande inhämtats i ett eller
ett par ämnen. Det bestrides icke, att en kvarsittning i vissa fall kan vara
lämplig, nämligen då underbetyget i vissa ämnen bottnar i en allmän svaghet
i fråga om kunskapsnivån och i bristande själslig utveckling för åldersstadiet.
I andra fall åter vore det lämpligare, att vederbörande lärjunge
finge tillfälle att under det följande året fortsätta sitt arbete i de ämnen,
där han ej nått klassens nivå, från den punkt, dit han i dessa ämnen hunnit.
» (VI s. 61—62.)
SkolJwmmissionen diskuterar olika vägar att nedbringa kvarsittningen.
Skolmognadsproven måste verka i gynnsam riktning, likaså tendenserna
att individualisera undervisningen. Lärjungar, som ha speciella svårigheter
exempelvis med stavning och språkriktighetsfrågor, böra om möjligt
få hjälp genom undersökning och individuell handledning. De som tillfälligt
kommit efter, t. ex. på grund av sjukdom, böra kunna få extraundervisning,
antingen i samband med den vanliga undervisningen eller av särskilt
anställd lärare. Svårigheter med engelska språket få aldrig leda till
kvarsittning, endast till val av enklare uppgifter och i sista hand till utbyte
av engelska mot annat ämne.
168
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
Helt kan kvarsittning dock icke undvikas. I synnerhet kunna svårigheter
att följa undervisningen uppstå för lärjungar, som på enhetsskolans högstadium
ha valt en studiegång av teoretisk karaktär. Det kan då i många
fall vara lämpligt att byta studieriktning, men för vissa elever kan det vara
fördelaktigare att gå om klassen. Eleven själv och hans föräldrar böra få
avgöra, om han skall välja att sitta kvar eller övergå till annan kombination.
Behovet av sådana extraordinära åtgärder som kvarsittning och överhoppning
är tydligen beroende av vilken spännvidd och smidighet undervisningen
kan förlänas. Det påverkas därigenom i sista hand även av vad
som kan uträttas genom lärarutbildning och lärarurval.
Svagklasser och begåvningsklasser.
Strävandena efter individualisering inom klassens ram behöva naturligtvis
icke utesluta, att i vissa fall specialklasser upprättas för lärjungar med
sådana säregenskaper, som avsevärt påverka framgången i skolarbetet. I de
större städerna finnas ofta särskilda klasser för barn med läs- och skrivsvårigheter,
klasser för barn med talfel, klasser för lomhörda, observationsklasser
och hälsoklasser. Ett system av sådana klasser berikar skolorganisationen;
det innebär, att särskilda vägar byggas för de barn, som av en
eller annan anledning icke kunna följa klassens stamtrupp.
I den pedagogiska diskussionen har man emellertid gått längre och till
och med dryftat en genomförd begåvningsdifferentiering inom enhetsskolan.
Flertalet lärjungar avvika icke mycket från genomsnittet vare sig i avseende
på teoretisk eller praktisk begåvning. Man brukar räkna med att
omkring 60 procent av de växande ha en intelligenskvot inom området
90—110. Begåvningsskillnaderna inom denna grupp äro icke större än att
gruppen bekvämt kan sammanhållas vid klassundervisning av standardtyp.
Omkring 20 procent faller nedom den angivna undre gränsen och omkring
20 procent ovanom den övre gränsen. Frågan gäller nu närmast, huruvida
det bör inrättas särskilda klasser för dessa lärjungar: hjälpklasser för
de allra svagaste, någon sorts »extraklasser» för en mellangrupp mellan
hjälpklassbarnen och normalgruppen, någon sorts »realskoleklasser» för en
mellangrupp på den övre sidan och elitklasser för de överlägsna begåvningarna.
Det har experimenterats en hel del med sådana uppsorteringar,
särskilt i Tyskland och Förenta staterna. Det tyska Mannheimersystemet
lät mycket tala om sig under det första decenniet av detta århundrade, och
de omfattande och alltjämt pågående försöken med begåvningsklasser i
U. S. A. ha följts med stort intresse inom fackkretsar överallt i världen.
Arrangemangen för en genomförd begåvningsdifferentiering måste dock
tydligen bliva mycket omfattande, i synnerhet inom landsbygdens skolväsen.
Det är nödvändigt att mot denna bakgrund noggrant väga vinster
och förluster ur kunskapsmeddelelsens och den allmänna fostrans synpunkt
169
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
under hänsynstagande jämväl till strävandena att vinna i stort sett samma
mål genom ökad individualisering. Vissa delar av problemet torde emellertid
redan nu vara av erfarenheten tillräckligt klart belysta. I varje fall får
den hjälpklassundervisning för de sämst lottade, som i 50 år har praktiserats
här i landet, anses ha passerat experimentstadiet.
I folkskolestadgans § 1 mom. 6 infördes 1942 på skolutredningens initiativ
ett stadgande, att lärjungar, som — utan att vara sinnesslöa — på
grund av psykisk efterblivenhet icke kunna tillgodogöra sig skolans vanliga
undervisning, böra erhålla särskild undervisning i hjälpklass eller på
annat sätt. Hjälpklassavdelning får upprättas inom en skolenhet vid ett
lärjungeantal av minst 10 och två sadana vid ett antal av minst 18. Är
antalet psykiskt efterblivna barn större än 30, får en hjälpklassavdelning
inrättas för varje påbörjat 15-tal barn. På orter, där hjälpklasser icke kunnat
komma till stånd, kan gruppundervisning för de efterblivna barnen
anordnas under ett visst antal timmar, i regel 2 eller 4 timmar varje vecka.
Skolkommissionen ställer sig klart positiv till inrättandet av hjälpklasser
och motser en rikare utveckling av hjälpklassystemet, sedan kommunsammanslagningarna
ha genomförts och centralskolor mera allmänt upprättats.
»Det har ibland framförts invändningar mot avskiljande av lärjungar till
särskilda hjälpklasser. Skall en klass vara ett samhälle i smått, bör även
barn med mycket låg begåvning fostras tillsammans med de övriga och
elever med olika anlag lära sig att samarbeta, har man sålunda menat.
Vidare har det sagts, att ett individualiserande undervisningssätt kan anpassa
behovet efter prestationsförmågan hos barn med mycket växlande
begåvning. I princip torde dessa invändningar vara riktiga. Men strävandena
att på denna väg nå ett gott uppfostringsresultat för de allra svagaste
eleverna möter så stora praktiska svårigheter, att ett system med hjälpklasser
är att föredra på de orter, där de organisatoriska möjligheterna
finns. Ty visserligen kan en lärare individualisera undervisningen, men
detta innebär inte, att han i en klass av normal storlek hinner ge de svagast
begåvade barnen så mycket av personlig individuell handledning, som. de
egentligen behöver. Och visserligen lyckas kanske skolan genom sin sociala
fostran ge de flesta normalbegåvade elever en positiv och hjälpsam inställning
gentemot svagt begåvade kamrater. Men från början intar många
normalt begåvade en överlägsen och avvisande hållning, och de svagt begåvade
kan därför hinna lida mycket av vistelsen i en kamratmiljö, där de
ständigt känner sig underlägsna.
Underbegåvade barn, som vistas i normalklass, förlorar ofta självförtroendet
och anser, att de ingenting kan uträtta. Men flyttas de till hjälpklass,
kommer de bland kamrater, som de är jämspelta med, och de får sin
självkänsla åter. Erfarenheten visar, att de efter överflyttningen ofta blommar
upp och får ökad arbetsglädje.» (S. 144.)
De gynnsamma erfarenheterna av hjälpklasserna ha lockat åtskilliga
skoldistrikt att företaga försök även med svagklasser, avsedda för konstitutivt
efterblivna barn ovanför hjälpklassgränsen. Benämningen av dessa
170
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
klasser växlar; vanligen betecknas de som svag-, extra- eller B-klasser. Ur
den redogörelse för försöken, som skolutredningen lämnar i sitt allmänna
folkskolebetänkande, må några data anföras.
I Göteborg infördes extraklasser i större utsträckning omkring år 1924,
och anordningen är konsekvent genomförd sedan läsåret 1936—37. Dit
fördes barn, som hade svårt att hålla normal arbetstakt, behövde särskild
hjälp i skolan och hemmet, visade svag uppmärksamhet och koncentration
och lätt glömde, vad de efter mycket arbete äntligen lärt sig. Undervisningen,
som skulle syfta till avgång efter g 47 folkskolestadgan, skulle tillrättaläggas
med hänsyn till barnens allmänna förutsättningar. Barnantalet
i extraldass ansågs ej böra överstiga 20. Uttagningen skedde i regel vid
slutet av andra skolåret på grundval av en enhetligt genomförd grupptestning.
Läsåret 1940—41 utgjorde i årsklasserna 3—6 barnantalet i hjälpklasserna
3,3 procent och i extraklasserna 14,l procent av hela lärjungeantalet
i dessa klasser.
I Malmö, där svagklasserna benämnas B-klasser, synes utvecklingen ha
följt samma linjer som i Göteborg. Överförandet av lärjungar till B-klasserna
sker sålunda vid övergången från småskolans andra klass till folkskolestadiet.
B-klassernas lärjungar uttagas med ledning av läraromdöme
och grupprov. Klasserna äro avsedda för barn, som utan att vara hjälpklassmässiga
dock icke kunna följa med i vanlig normalklass, såvida icke
läraren ägnar dem så stor anpart av sin tid och uppmärksamhet, att de
andra barnen bli lidande härpå. Även i Malmö följa B-klasserna samma
kursplan som normalklasserna; lärjungeantalet i en B-klass är omkring 20.
Jämväl i Stockholm ha försök med svagklasser tidigare förekommit, men
någon metodiskt genomförd uttagning av lärjungar till dessa klasser kom
aldrig till stånd, och försöken avvecklades så småningom. I folkskoledirektionens
berättelse för läsåret 1940—41 heter det därom: »Att försöket med
B-klasser under de senare åren alltmera begränsats och nu helt nedlägges
har flera orsaker. Ur undervisningsresultatets synpunkt har det varit en
stor fördel med de små klassavdelningarna, och de svagare lärjungarnas
avskiljande har givetvis varit ägnat att underlätta arbetet i normalklasserna.
Men det har icke kunnat undvikas, att B-klassemas barn i åtskilliga
fall känt något av mindervärdighet med alla de konsekvenser ur uppfostringssynpunkt,
som detta medför, och kanske också stundom varit tillbakasatta
av kamraterna i normalklasserna. Allteftersom specialklassystemet
i övrigt blivit rikare utvecklat, har behovet av B-klasser minskats.
Slutligen ha de nu gällande bestämmelserna angående barnantalet i klassavdelningarna
medfört svårigheter att upprätthålla avdelningar med lågt
barnantal.» (IV: 2A s. 50—52.)
Beträffande försök på andra orter och de från vederbörande skolledare
inhämtade yttrandena hänvisas till skolutredningens utförliga redogörelse.
En av fördelarna med anordningen är, att kvarsittningen kan inskränkas.
Skolutredningen föreslår, att frågan om svagklasser underkastas en allsidig
prövning i anknytning till försök efter olika linjer.
»Det torde böra ankomma på det psykologisk-pedagogiska institutet att
i samarbete med skolöverstyrelsen och vederbörande lokala skolledningar
med uppmärksamhet följa denna verksamhet och utföra erforderliga jäm
-
171
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
förande undersökningar. Intill dess mera omfattande försök genomförts och
bestämda slutsatser därav kunna dragas, synes tillämpandet av anordningen
med särskild undervisning av svagt begåvade barn ovanför hjälpklasstadiet,
i den mån detta förutsätter avvikelse från gällande bestämmelser
om barnantalet, böra göras beroende av skolöverstyrelsens medgivande
i varje särskilt fall. Där anordningen icke medför särskilda kostnader,
torde skoldistrikten hädanefter liksom hittills vara oförhindrade att
utan särskilt tillstånd från central skolmyndighet tillämpa densamma.»
(IV: 2A s. 57.)
Om behovet av dylika svagklasser är omstritt inom skolvärlden, gäller
detta ännu mer inrättandet av specialklasser för lärjungar med utpräglad
teoretisk begåvning. Begåvningsklasserna finna dock sympatier hos några
av skolutredningens psykologiska experter. Professor Anderberg hänvisar
till Termans arbeten rörande begavningsklasserna i U. S. A. »Särskilt betydelsefullt
i detta sammanhang är att Terman funnit, att även den sociala
anpassningen gynnas i sådana klasser. Det är först i dessa klasser de begåvade
möta en verklig konkurrens, som sätter deras krafter på prov.»
Professor Landquist pekar på uttalanden med samma tendens av en av de
ledande tyska psykologerna under den förnazistiska tiden, William Stern.
Professor Elmgren finner begåvningarna i viss mening försummade inom
folkundervisningen.
»Onekligen ligger det.. . något ytterst tilltalande i denna tanke att söka
tillvarataga begåvningarna genom att anpassa skolförhallandena till deras
egenart. Vårt skolväsen har ju genomgått i modern tid en långt driven specialisering
och differentiering till förmån för utvecklingshämmade, psykopatiska
och s. k. problembarn, utan att tillnärmelsevis motsvarande kostnader
eller ansträngningar från samhällets sida nedlagts på att söka anpassa
skolväsendet efter de intellektuellt välutrustades behov. Man har
alltför mycket förbisett, att intelligensens fördelningskurva har en positiv
del, som exakt motbalanserar den negativa och som likaledes kräver särskilt
pedagogiskt beaktande.» (Bil. II s. 33.)
Skolutredningens hygieniske expert, skolöverläkaren Hjäme, finner alltför
heterogena klasser otillfredsställande ur arbetshygieniska och psykologiska
synpunkter.
»En alltför hård press kommer att vila på de mindre begåvade. De mera
begåvade, de som ’ha lätt för sig’, fa ej ta ut sina krafter. De vänja sig vid
att med ett minimum av arbete kunna förena ett maximum av erkännande:
en dålig fostran för livet. Arbetet kan för dem, liksom för de mindre begåvade
synas meningslöst. Även med ett gott arbete skola de begaxade ga i
skolan lika länge, läsa samma kurser. För de mindre begåvade lönar sig
kanske ej ens ett intensivare arbete, de kunna ända inte följa med. Ingendera
gruppen får den omedelbara känslan av att arbetet ger resultat, att
arbetet är sin egen belöning.---
I mindre klasser torde den individuella undervisningen och lärarens personliga
kännedom om varje elev kunna motverka dessa olägenheter utan
att undervisningen störes, utan att de bättre begåvade slöa till eller de
172
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
mindre begåvade pressas över förmågan. Men i större klassavdelningar
torde normalgruppen ge tillräckligt arbete för läraren, och gruppen med
högre eller lägre begåvning får nöja sig med då och då utdelade extra beröm
och extra klander. I skolor med flera parallellklasser inom samma årskull
torde de olika begåvningsgrupperna bli sammanlagt så stora, att de
mer än väl kunna motivera sammanförandet av dessa ytterlighetsgrupper
till särskilda klasser med mera elastisk kursplan.» (Bil. I s. 19—20.)
Skolutredningen finner behovet av särklasser avgjort större för de svagare
begåvade än för de överbegåvade lärjungarna.
»Att de svagt begåvade lärjungarnas problem blivit särskilt uppmärksammat
inom folkskolan, synes vara naturligt. Dessa elever, som utgöra
mmdretalet i en vanlig klass, ha svart för att draga tillbörligt gagn av
undervisningen särskilt i stora klasser och ha större behov av direkt handledning,
varjämte en önskan gjort sig gällande att underlätta arbetet i
klasserna genom att frånskilja dessa lärjungar till särskilda avdelningar.
Ett lika starkt behov föreligger däremot knappast att avskilja de bästa
begavningarna. Dessa ha i allmänhet lättare för att finna sig till rätta och
bringas till självverksamhet i en vanlig skolklass. I vårt land har anordningen
med särskilda intelligensklasser inom folkskolan knappast varit
föremål för några allvarligare försök, och erfarenheter att bygga på, då det
gäller att taga ställning till fragan om lämpligheten av denna anordning,
kunna därför icke framläggas.» (IV: 2A s. 57.)
Om den nuvarande realskolan uppgår i enhetsskolan, får frågan om bästa
sättet att tillgodose begåvningarnas intressen större aktualitet, men det
står fortfarande öppet, huruvida inrättandet av särklasser är ett vid allsidig
bedömning bättre hjälpmedel för detta syftes vinnande än individualisering
inom klassens ram. Den diskussion, som har förts i frågan, är icke
uttömmande, då den alltför ensidigt tar sikte på den teoretiska intelligensen.
Enligt Elmgrens undersökningar har man att räkna med praktisktekniska
begåvningskomposanter, som följa en liknande fördelningslag som
den teoretiska begåvningen, och även andra individuella drag påverka som
bekant mer eller mindre starkt utbytet av skolarbetet och böra beaktas vid
dess uppläggning. Redan emedan över- och undervariationerna i teoretiskt
och praktiskt hänseende endast delvis sammanfalla, blir frågan om en eventuell
begåvningsdifferentiering inom enhetsskolan mera komplicerad, än
den i förstone kan synas, varför ytterligare vetenskapliga undersökningar
och praktiska skolförsök torde vara påkallade.
d. De föreliggande organisationsförslagen.
I stora drag bestämmes enhetsskolans organisation av de förutsättningar,
som göras i fråga om skolpliktstidens längd och differentieringssystemets
uppbyggnad. Innan jag övergår till yttrandena, torde det vara lämpligt, att
JaS ger en sammanfattande översikt av de i dessa avseenden under utredningens
gång framförda organisationsförslagen.
173
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
Gemensamt för de båda utredningarnas förslag är, att en rad nu existerande
skolformer skulle helt eller delvis uppgå i enhetsskolans större organisation.
Direkt berörda av omorganisationen äro folkskolan med fortsättningsskolan,
realskolan, den kommunala mellanskolan, den praktiska mellanskolan,
den högre flickskolan och den högre folkskolan. Skolutredningens
förslag går ut på en samorganisation av dessa skolformer såsom delar av
en större skolorganism, varvid fortsättningsskolan, den kommunala mellanskolan
och den högre folkskolan bliva i princip överflödiga.* Skolkommissionens
förslag innebär en sammansmältning av samtliga nyssberörda skolformer
till en enda; tills vidare skulle dock flickskolan och den praktiska
mellanskolan bevaras som organ för den differentierade undervisningen i
9:e och högre klasser.
Skolutredningens förslag.
För den form av enhetsskola, som skolutredningen har förordat, föreslår
utredningen benämningen elementarskola. Denna skulle omfatta två
stadier, ett lägre, odifferentierat, med namnet folkskola och ett högre, differentierat,
med namnet realskola. Realskolan skulle innesluta dels examensfria
linjer, dels linjer, som föra fram till en kontrollerad examen. Examensfria
linjer äro den praktiska realskolan, vilken skulle motsvara den nuvarande
folkskolans högre klasser jämte fortsättningsskolan, folkskolans
högre avdelning och vissa former av den högre folkskolan, samt flickskolan,
vilken skulle motsvara den nuvarande kommunala eller enskilda högre
flickskolan. Examenslinjer äro den teoretiska realskolan, motsvarande den
nuvarande statliga realskolan och den kommunala mellanskolan, samt den
tekniska realskolan, motsvarande den nuvarande praktiska mellanskolan,
de inbyggda praktiska linjerna och vissa former av den högre folkskolan.
Inom dessa huvudlinjer skulle ytterligare differentieringsmöjligheter finnas.
De särskilda lokala skolenheterna kunna givetvis i allmänhet icke erbjuda
alla dessa utbildningsmöjligheter. Vid en stor skola kunna jämte den praktiska
realskolan måhända ett par examenslinjer upprättas, vid en mindre
endast en och vid ett stort antal små skolor säkerligen ingen.
Enligt utredningens majoritet (ordföranden samt ledamöterna Andras,
Cardell, Dahr, Iljärne, Iverus, Jonzon, Kolmodin, Kärre, Sandberg och
Wellander) bör den första differentieringen, bortsett från överförande till
hjälpklass, inträda efter fjärde skolåret, då lärjungarna i regel skola bestämma
sig för examenslinje, fliekskolelinje eller praktisk linje.
De lärjungar, som så önska och vilkas förutsättningar prövas vara tillräckliga
för arbetet på en examenslinje, bilda, då lärjungeantalet så medgiver,
redan under femte och sjätte skolåret särskilda klassavdelningar och
* Organisatoriskt skulle skolor av den kommunala mellanskolans typ bibehållas för vissa fall
enligt uttalande i betänkandet om realskolans praktiska linjer (SOU 1946:14 s. 95—96).
174
Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.
erhålla en undervisning, som i viss omfattning är på annat sätt inriktad
än övriga lärjungars. Där elevantalet icke medgiver upprättandet under
femte och sjätte skolåret av särskilda klassavdelningar, kunna ifrågavarande
lärjungar genom gruppdifferentiering eller i vissa fall genom enskild
handledning få motsvarande undervisning. De lärjungar, som åtnjuta
sådan särskild undervisning, skola fem år efter tidpunkten för den första
differentieringens inträde kunna nå fram till teoretisk eller teknisk realexamen.
Flertalet av de ledamöter, som stodo bakom detta förslag, ansågo, att
undervisningen i de inom klasserna 5 och 6 utdifferentierade avdelningarna
i huvudsak borde följa den av skolutredningen föreslagna kursplanen för
en femårig realskolas två lägsta klasser och sålunda bland annat omfatta
engelska. Två av ledamöterna, Cardell och Jonzon, ansågo, att den särskilda
undervisningen borde inskränkas till detta ämne.
Efter fjärde klassen borde enligt flertalets mening även den examensfria
flickskolelinjen utdifferentieras. Liksom nu skulle undervisningen på denna
linje vara sjuårig. Där elevantalet icke medgåve upprättandet av särskilda
flickskoleavdelningar, kunde flickorna i klasserna 5 och G begagna den
undervisning, som vore anordnad för lärjungar, som önskade avlägga realexamen.
Ledamöterna Cardell och Jonzon ansågo, att sistnämnda anordning
borde bliva regel. Flickskolan bleve sålunda enligt deras förslag en
femårig avgrening efter sjätte klassen.
Elementarskolans examensfria huvudlinje — den praktiska realskolan —
skulle anslutas till fjärde klassen och sträcka sig minst till och med åttonde
skolåret. Från och med sjunde skolåret skulle den ytterligare differentieras,
bland annat genom införande av undervisning i engelska.
För lärjungar, som av en eller annan anledning icke ha kommit i åtnjutande
av undervisning i engelska i klasserna 5 och 6, bör enligt samtliga
här nämnda ledamöters mening anordnas dels fyraåriga teoretiska och tekniska
realskolelinjer och dels sexåriga flickskolelinjer, alla anslutna till
sjätte klassen.
Enligt majoritetens förslag omfattar sålunda studiegången genom elementarskolan
liksom
nu antingen 4+5 = 9 eller 6+4 = 10 år för dem som åsyfta teoretisk
eller teknisk realexamen,
liksom nu antingen 4+7 = 11 eller 6+6 = 12 år för dem som åsyfta
normalskolekompetens, samt
i regel 4+4 = 8 år för dem som välja den praktiska realskolan mot för
närvarande i regel 7 år i den obligatoriska folkskolan.
En minoritet inom skolutredningen (ledamöterna FredriJcsson, Jonsson,
Karnell och Persson) ansåg, att differentiering borde införas först efter
sjätte klassen. Undervisning i engelska borde, där förhållandena så medgiva,
175
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
anordnas för samtliga för språkundervisning lämpliga lärjungar, men först
från och med sjätte klassen.
Efter sjätte klassen skulle lärjungarna kunna övergå antingen till treåriga
examenslinjer, som leda fram till teoretisk eller teknisk realexamen,
eller till femåriga flickskolelinjer eller till den lägst tvååriga examensfria
praktiska realskolan. För lärjungar, som ej ha erhållit undervisning i engelska
i sjätte klassen, skulle dessutom finnas fyraåriga linjer, som leda fram
till teoretisk eller teknisk realexamen, samt sexåriga flickskolelinjer.
Enligt minoritetens förslag omfattar sålunda studiegången i elementarskolan
antingen
6+3 = 9 eller 6+4 = 10 år för dem som åsyfta teoretisk eller
teknisk realexamen,
antingen 6+5 = 11 eller 6+6 = 12 år för dem som åsyfta normalskolekompetens,
samt
i regel 6+2 = 8 år för dem som välja den praktiska realskolan.
Ordföranden och samtliga ledamöter utom Kärre hemställde, att principbeslut
snarast måtte fattas rörande ny skolorganisation i enlighet med de
grundsatser, för vilka nyss har redogjorts. Ledamoten Kärre ansåg åter,
att försök böra anställas beträffande sammanbyggandet av folkskola och
realskola (flickskola) och beträffande differentieringens former och omfattning
samt att försökens utgång bör avvaktas, innan principbeslut fattas i
dessa båda avseenden.
Skol k ommissionens förslag.
Skolkommissionens förslag till enhetsskoleorganisation innebär liksom
skolutredningens en genomförd enhetlighet i undervisningen i de fyra lägsta
klasserna utan andra organisatoriskt synliga differentieringar än hjälpklassema
och jämförliga specialklasser. Genom skolmognadsproven skulle
en viss utjämning åstadkommas i fråga om startnivån. Den fortsatta anpassningen
efter lärjungarnas särart skulle vinnas genom individualisering
inom klassens ram.
I femte klassen skulle engelska språket införas på schemat. Då det är
svårt att i ett nybörjarspråk driva individualiseringen tillräckligt långt, åtminstone
om lärjungeantalet i klassen är stort, kan en gruppdifferentiering
i detta ämne befinnas fördelaktig. Man sammanför då de lärjungar, som
efter en termin eller eventuellt betydligt kortare tid visa sig vara de bästa
i engelska i varje klass, till gemensamma undervisningsavdelningar just i
detta ämne och låter de mindre försigkomna sammanhållas i andra undervisningsavdelningar.
Samma resultat kan vinnas genom förstärkningsanordningar,
varigenom eleverna i samma klass uppdelas på grupper efter
språkförutsättningar och erhålla särskild undervisning, avpassad efter gruppens
standard. I övriga ämnen bibehålies den vanliga klassuppdelningen,
och studiegången anpassas efter lärjungarnas förmåga genom individualiserande
arbetsformer.
176
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
Med sjunde klassen inträder enligt kommissionens förslag en ämnesdifferentiering,
avsedd som en organisatorisk anpassning efter olika begåvningsarter.
Flertalet ämnen äro ännu obligatoriska för alla, däribland även det
praktiska ämnet hemkunskap (med småreparationer). Men dessutom skall
varje lärjunge ha ett tillvalsämne, som kan vara tyska eller svensk övningskurs
eller praktisk tilläggskurs. Undervisningen i tyska i klass 7 är en nybörjarkurs,
den svenska övningskursen ger tillfälle till extra förkovran i
bland annat skrivning och tyst läsning, den praktiska tilläggskursen ger
möjligheter till övning i en eller flera av följande färdigheter: syslöjd (ev.
vävning), träslöjd, metallslöjd (även fysikslöjd), maskinskrivning, trädgårdsskötsel.
Dessutom skall varje lärjunge ägna några timmar i veckan åt fritt valt
skolarbete. Tiden kan användas till studium av ytterligare något ämne eller
till extra arbete i ett eller flera ämnen, som lärjungen har särskilt intresse
för, kanske musik eller teckning. Den kan också utnyttjas för komplettering
av kunskaperna i något ämne, där lärjungen blivit efter.
I åttonde klassen vidgas differentieringen, och engelskan upphör att vara
obligatoriskt ämne. Varje lärjunge har nu två tillvalsämnen, som kunna
väljas inom följande fem kombinationer
1. tyska, engelska,
2. engelska, ett praktiskt ämne,
3. två praktiska ämnen,
4. engelska, svensk övningskurs,
5. ett praktiskt ämne, svensk övningskurs.
Härtill kommer fritt valt skolarbete liksom i föregående klass.
Olika praktiska ämnen kunna ifrågakomma alltefter de lokala resurserna.
Kommissionen nämner en grundkurs i praktisk yrkesorientering, en tillläggskurs
inom samma område, tilläggskurser i hemkunskap och i slöjd
samt kurser i maskinskrivning, varukännedom, maskin- och byggnadslära
m. m.
Om differentieringens organisatoriska genomförande yttrar kommissionen:
»I
större skolor torde det bli möjligt att i sjunde och åttonde klasserna
nyuppdela eleverna på klassavdelningar efter deras ämnesval. Detta synes
vara lämpligt i de skolor, där man inte i tillräcklig utsträckning anser sig
kunna tillämpa individualiserad undervisning inom heterogen klass. I skolor,
där barnantalet inte är så stort, att uppdelning blir lämplig, bör eleverna
under samma förutsättningar sammanhållas klassvis men gruppvis
följa olika studiegång. I skolor åter, där individualiserad undervisning har
tillräckligt många intresserade företrädare bland lärarna, bör man kunna
bibehålla de ursprungliga klassavdelningarna oförändrade och avskilja eleverna
endast i tillvalsämnen. Stor frihet att härvid förfara olika bör tillerkännas
skolans lokala ledning.» (S. 73.)
177
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
I nionde klassen inträder linjedifferentiering, varvid lärjungarna alltefter
den tillämnade levnadsbanan välja någon av klasserna 9 g, 9 a eller 9 y.
I 9 g och 9 a äro engelska och tyska obligatoriska; i 9 y studeras dessa ämnen
endast undantagsvis.
Flertalet av de lärjungar, som i åttonde klassen haft tillvalsämnena engelska
och tyska, beräknas övergå till klasserna 9 g och 9 a, ehuru även övergång
till 9 y är tillåten och sannolikt åtminstone i någon utsträckning
torde komma att praktiseras.
Klass 9 g är avsedd för dem, som planera gymnasiestudier, och kan betraktas
som de olika gymnasielinjernas gemensamma första ring. Klass 9 a
motsvarar på visst sätt avslutningsklassen i den nuvarande realskolan.
Ämnesuppsättningen i de båda klasserna är i stort sett densamma. Dock är
franska obligatoriskt ämne i klass 9 g, medan lärjungarna i 9 a kunna välja
mellan franska och tilläggskurser i praktiska och estetiska ämnen. Mera
framträdande än skillnaden i ämnesuppsättningen torde bli en skillnad i
arbetstempot, som betingas dels av klassernas olika ställning i skolsystemet,
dels av det gynnsammare begåvningsurvalet i 9 g.
De lärjungar, som i åttonde klassen ha tillvalt praktiska ämnen, beräknas
i flertalet fall komma att övergå till yrkeslinjen 9 y men kunna även mottagas
i 9 a eller 9 g, om de underkasta sig komplettering i språk. På yrkeslinjen
ägna lärjungarna allra största delen av sin tid åt yrkespraktik och
yrkesteori. Obligatoriska allmänbildande ämnen äro endast svenska, samhällskunskap
och hälsolära. Skulle en lärjunge önska fortsätta studierna i
ytterligare någon grupp allmänbildande ämnen — exempelvis i matematik,
fysik och kemi — bör detta kunna medgivas, varvid tiden för den förberedande
yrkesutbildningen minskas i motsvarande utsträckning.
Vid mindre skolor anordnas samläsning mellan klasser tillhörande olika
linjer, i den mån detta med hänsyn till kurserna kan anses lämpligt.
I stället för att övergå till enhetsskolans nionde klass kunna lärjungarna
i vissa fall övergå till speciella skolformer: yrkesskolor, praktiska realskolor
och flickskolor.
e. Yttranden om enhetlighet och differentiering.
Det skulle icke löna sig mycket att räkna röster i fråga om enhetsskolan.
Ordet har alltför skiftande innebörd. De fyra bemärkelser, skolutredningen
har urskilt, förslå icke långt, när man kommer till yttrandena. Man har
dock intrycket, att enhetsskoleprincipen i dess allmännaste, av mig inledningsvis
återgivna formulering numera icke stöter på några egentliga invändningar.
I fråga om enhetsskolesystemets grundläggande tankar äro yttrandena
vanligen knapphändiga och allmänt hållna, och detta gäller även beträffande
den principiella sidan av ett sådant konkret förslag som att real
12
— Biliang till riksdagens protokoll 1050. 1 saml. Nr 70.
178
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
skolan skulle uppgå i den allmänna enhetsskolan. Det är en i och för sig
mycket tilltalande plan, säger länsstyrelsen i Linköping; den har en önskvärd
demokratisk prägel, konstaterar Sveriges folkskollärarinneförbund;
den är en lycklig målsättning för reformarbetet inom skolväsendet, anser
länsstyrelsen i Växjö. Ett och annat läraryttrande ger uttryck åt tillfredsställelse
vid tanken på att den nya organisationen skulle bringa de gamla
motsättningarna mellan skolformerna att försvinna. »Söndringens tid är
förbi, och den borde aldrig ha funnits i vårt skolväsen», skriver kollegiet
vid samrealskolan och kommunala gymnasiet i Enköping.
Den synpunkt, som oftast anlägges i de positivt inställda yttrandena, är
fördelen för landsbygden av ett enhetligt skolsystem. Den kommer fram
inte bara i landsbygdsyttrandena. Sålunda skriver Allmänna adjunktsföreningen:
»Såväl
ur den enskilde individens som ur samhällets synpunkt är det av
den största betydelse, att de geografiska spärrarna för tillgång till högre
utbildning upphävas. Föreningen inser, att enda möjligheten att genomföra
denna reform är att sammanslå realskola och folkskola till en enhetsskola,
och kanske främst av detta skäl vill föreningen inte motsätta sig beslut om
en sådan sammanslagning. Föreningen önskar dock starkt betona nödvändigheten
av att redan existerande skolformer och skolenheter inte bryts
sönder, förrän den nya organisationen visat sig åtminstone likvärdig med
den nuvarande.»
Vanligen snuddar man dock endast flyktigt vid enhetsskoleprincipen och
övergår omedelbart till skolkommissionens försök att realisera densamma.
De varmaste anhängarna av det nya arbetssättet finnas måhända bland
folkbildningsarbetets målsmän.
Tjänstemännens bildningsverksamhet ställer skolkommissionens förslag
mot bakgrunden av ogynnsamma erfarenheter av det nuvarande skolarbetet.
»I det fria folkbildningsarbetet har man ofta gjort den erfarenheten, att
den gamla ’pluggskolan’ med dess enformiga kunskapskontroll och läxförhör
effektivt och ofta för all framtid dödat lusten för studier. Endast genom
långvarig övertalning och intensiv bearbetning har sådana människor förmåtts
att uppge sin misstro och motvilja mot studiearbetet och så småningom
lockats in i det fria studiearbetets bildningsformer. Det vill synas
som om läxförhör och kunskapskontroll som metod i undervisningen skapat
h°s de unga en inställning att ’klara sig’ igenom proven och därmed klara
sig ifrån allt som överhuvudtaget har med studier att göra. Ungdomen
har med andra ord icke fått uppleva studerandets glädjeämnen. Det är därför
Tjänstemännens Bildnings verksamhets förhoppning att en reform av
undervisningsmetoderna i enlighet med skolkommissionens förslag skall
kunna medföra hos ungdomen en rakt motsatt uppfattning av studier och
deras värde.»
Godtemplarordens studieförbund känner det som en stor brist, att skolans
arbetsformer i så hög grad skilja sig från folkbildningsarbetets. Ett
179
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
närmande mellan arbetsmetoderna måste komma till stånd, för att icke
ungdomen, när den lämnar skolan, skall stå rådvill inför de metoder, som
folkbildningsverksamheten betjänar sig av. Studieorganisationerna ha redan
skapat en arbetsform, som just är avsedd att vara ett mellanled mellan skolans
klassundervisning och folkbildningsarbetets friare studiesätt.
»Denna mellanform är ungdomscirkeln, till vars verksamhet bidrag av
statsmedel utgår. Det förefaller studieförbundet motiverat att uttala, att
ungdomscirkeln med sitt lustbetonade och till själ v verksamhet stimulerande
arbetssätt i vissa fall bör kunna direkt inpassas bland den nya skolans
arbetsmetoder.»
Även Arbetarnas bildningsförbund önskar få studiecirkelns arbetsformer
med studieplaner och studieanvisningar tillämpade i de högre klasserna.
»Grupp- och samarbetet bör omhuldas, och den individuella företagsamheten
och lusten att söka uppmuntras.»
Styrelsen för Jordbrukareungdomens förbund har med särskilt intresse
tagit del av vad som föreslagits i fråga om grupparbete.
»De erfarenheter, som gjorts inom Jordbrukare-Ungdomens Förbunds
s. k. klubbarbete bland ungdom i åldern 11—16 år, visar tydligt vilken
värdefull arbetsmetod grupparbete är för dessa ungdomar, när det gäller
att få fram det latenta intresset, stimulera till aktivitet och självständiga
insatser och skapa en god, positiv stämning. Huvudvillkor för framgång
är dock att uppgifterna väl avpassas efter ålder och förutsättningar, att
väl avgränsade uppgifter ges och att varje grupp har en ledare utsedd bland
gruppens medlemmar. Det har visat sig i vårt klubbarbete, att det i regel
ger sig själv vem som skall bli ledare och att kamraterna nästan alltid utan
tvekan på ett självklart sätt accepterar denne. Samma erfarenheter torde
ha gjorts inom scoutrörelsen och andra organisationer för yngre ungdom.
Alldeles säkert kan grupparbetet bli av mycket stort värde i skolan.»
Det vore dock fel att blunda för att en icke obetydlig del av ungdomen
saknar förutsättningar att tillgodogöra sig en högre teoretisk undervisning,
framhåller styrelsen.
»De kommer ej heller att få dessa förutsättningar i enhetsskolans högre
stadium, även om undervisningen lägges efter delvis nya linjer. Styrelsen
finner därför angeläget påpeka att en längre driven differentiering inom det
centraliserade högstadiet av enhetsskolan bör vara att föredra.. . Man
behöver ej nödvändigt tänka sig ett yrkesval på tidigt stadium, endast en
uppdelning efter lärjungarnas förutsättningar. Den företeelse som kallas
’skolleda’ kommer säkert annars att infinna sig hos alltför många elever.
Den individualisering av undervisningen, som föreslås, är visserligen mycket
önskvärd, men kommer praktiskt sett ej att kunna genomföras annat
än i mycket begränsad omfattning.»
Skolkommissionens förslag om det inre arbetet ha väckt en livlig och
intressant diskussion i lärarkretsar. Lärarsammanslutningarna opponera
sig dock bestämt mot den bild, som skolkommissionen givit av den nuvarande
skolan. När kommissionen gör gällande, att det finnes ett starkt
180
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
medeltida inslag i nutida pedagogik, så framhåller Sveriges folkskollärarförbund,
att, även om detta påpekande innehåller någon sanning, synpunkten
dock torde vara starkt överbetonad.
»Man kan med större rätt anföra att svensk skola av i dag präglas av
tankegångar från Pestalozzi och Rousseau, från upplysningstidens filosofi,
från den franska revolutionens idéer om frihet, jämlikhet och broderskap
och från liberalismen under 1800-talet. 1940 års skolutrednings historik i
Skolan i samhällets tjänst ger en allsidigare bild av den svenska skolans
utveckling, varvid den ständigt fortskridande utvecklingen av skolan och
dess anpassning till rådande samhällsförhållanden och idériktningar klart
framträder.---
Motsättningen mellan å ena sidan klassundervisning, å andra sidan individuell
undervisning, å ena sidan frågor- och svarsmetod och å andra sidan
s.k. arbetsskolmetod, synes SK ha starkt överbetonat och delvis felbedömt.
I den nuvarande folkskolan torde i allmänhet tillämpas modifierade former
av ren klassundervisning med starka inslag av individuell undervisning.»
Läroverksläramas riksförbund vänder sig likaledes mot att i och för sig
kanske välmotiverade reformkrav anknytas till orättvist nedsättande omdömen
om skolans traditionella metoder men tillstyrker gärna, att andra
metoder än den rena klassundervisningen prövas i större utsträckning än
hittills.
»Gemensamt för åtskilliga nydaningssträvanden på pedagogikens område
är tendensen att frångå klassen såsom arbetsenhet och i stor utsträckning
låta eleverna arbeta antingen var för sig eller i mindre grupper samt att
på ett mera påtagligt sätt än som i regel sker, då lektionen har formen av
frågor och svar, göra eleverna aktiva. En utveckling i sådan riktning anbefalles
i viss utsträckning redan i nu gällande metodiska anvisningar för
läroverken, och då såväl SU som SK rekommenderar en uppmuntran av
sådana tendenser, kan riksförbundet helt instämma. Olika ämnen och olika
skolstadier kräva skilda metoder, och ett fördomsfritt prövande av pedagogiska
nyheter är ett livsvillkor för att vår skola skall förbli levande och
livsduglig. Men riksförbundet vill starkt understryka, att vad det här gäller
är en prövning, om vars resultat intet på förhand kan utsägas.»
Centralstyrelsen för Flick- och samskoleläramas riksförbund anser full
anslutning till utpräglade aktivitetspedagogiska metoder vara en nödvändig
förutsättning för genomförandet av skolkommissionens enhetsskola.
»På grundval av den omfattande och långvariga prövningen av dylika
metoder inom flickskolan hyser centralstyrelsen emellertid stark tvekan om
att dessa ömtåliga och krävande pedagogiska instrument någonsin skola
kunna göras till var mans egendom inom skolväsendet. Tillämpade med
oskicklighet och utan helhjärtad insats av intresse och tid bli de rätt verkningslösa.
—
Om läraren icke genom eminent förståelse och skicklighet kan tillmötesgå
varje elevs behov av särskild handledning, blir undervisningsresultatet i en
ur begåvningssynpunkt heterogen klass alltid sämre än i en mer homogen.
Även om eleverna kunna bringas att alltid arbeta troget på egen hand,
181
Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.
medan läraren handleder andra, blir deras arbete med nödvändighet mer
trevande och formlöst. Före 16-årsåldem äro ytterst få ungdomar mogna
för målmedvetna och omdömesgilla studier enligt metoder, som praktiseras
vid högskolor och vid studiecirkelarbete med vuxen ungdom.»
Professor Herman Siegvald finner, att kommissionen gått för långt i sin
entusiasm för fria studiemetoder i enhetsskolan. I sitt anförande till humanistiska
sektionens protokoll kan han icke tillbakahålla en viss kritik.
»Även om man som undertecknad är mycket stor vän av s. k. progressiva
undervisningsmetoder och med odelad glädje hälsar Skolkommissionens
strävan att söka åstadkomma en välbehövlig förnyelse beträffande fostrings-
och undervisningsarbetets innehåll och former, kan man icke värja
sig för intrycket, att Skolkommissionen i icke ringa grad överskattat dessa
metoders effektivitet, underskattat de med dem förenade svårigheterna
och företräder en alltför ensidig uppfattning, som f. ö. inte längre är vare
sig modern eller riktig. Detta torde kunna förklaras av att. Skolkommissionen
eller åtminstone den på detta område inom densamma drivande kraften
tagit alltför starka intryck av den moderna pedagogiska filosofien, som ofta
är helt ovetenskaplig och inte sällan visar sig ohållbar, när den skall omsättas
i praxis eller konfronteras med resultaten av den vetenskapliga pedagogikens
empiriska forskningsresultat. Sålunda innebär det en betydande
överdrift och en otillåten generalisering, när Skolkommissionen på sätt som
sker nedvärderar klassundervisningen.---Individualiserande under
visningsmetoder
ha vid vetenskapliga undersökningar befunnits ha många
och stora fördelar, och därför böra de komma till vidsträckt användning i
Skolkommissionens skola. Men ingen har hittills kunnat visa, att man
genom dessa metoder kan åstadkomma så generellt goda kunskapsresultat,
som Skolkommissionen tydligen hoppas och tror. Vidare bör nogsamt beaktas,
att individual- och gruppundervisningen tyvärr är ytterst arbetsam
för läraren. Denne måste nämligen lägga ner ett oerhört arbete på att planlägga
undervisningen och granska elevernas skriftliga arbeten efter undervisningens
slut, om det inte skall bli kaos av det hela. Såsom folkskolinspektör
har jag haft tillfälle att konstatera, hurusom lärare med stor skicklighet
och framgång tillämpat moderna individualiserande undervisningsmetoder
i sina klasser men trots all uppmuntran och stimulans nödgats
successivt gå tillbaka till mera traditionsenlig klassundervisning, just emedan
de i det långa loppet inte orkat med de modema arbetsmetoderna. Fn
förutsättning för att lärarna skola kunna bemästra de individualiserande
metoderna är, att antalet lärjungar i klasserna nedbringas till högst 25.
Ett annat oeftergivligt villkor är, att nya läroböcker och arbetsanvisningar
utarbetas just för individuellt arbete och grupparbete på skolans olika
stadier.»
Styrelsen för Statens psykologislc-pedagogiska institut intager en liknande
ståndpunkt. »Skolkommissionen har en om Rousseau erinrande benägenhet
att befolka den framtida skolan med ideallärare och mönsterelever»,
säger styrelsen.
»Den differentiering av lärostoffet i grundkurser och överkurser, varmed
enhetsskolan på ett tidigt stadium skulle arbeta, måste ställa oerhörda krav
på läraren både ifråga om organisationsförmåga, psykologisk blick och om
-
182
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
döme. På kort tid måste han skaffa sig en ingående kännedom om varje
enskild elevs begåvning, intresse och ambition, därefter snabbt utstaka den
studiegång, som kan anses för vederbörande mest lämplig och sedan oavlåtligt
följa elevens utveckling och studieresultat. Skall läraren kunna komma
till rätta med dessa maktpåliggande uppgifter måste elevantalet inom
de skilda klassavdelningarna så väsentligt nedbringas, att man torde få
räkna med nära nog en fördubbling av nuvarande klasser och lärarstab.»
Kollegiet vid Södermalms kommunala flickskola är som andra skolans
arbetare ute på fältet övertygat om att det nya arbetssättet skulle ställa
större krav på de enskilda lärarna, än dessa alltid kunna fylla, och söker
ge eu rimlig tolkning åt kommissionens uttalanden:
»Många röster ha höjts, som förklara fordringarna på läraren så stora,
att de omöjligt kunna fyllas, och då enhetsskolans resultat i mycket större
utsträckning än de nuvarande skolformernas står och faller med lärarens
förmåga, har man på grund härav sett mycket pessimistiskt på den nya
skolans bildningsresultat.
Kollegiet har emellertid uppfattat saken så, att Skolkommissionen i fullt
medvetande om att ingen lärare finnes eller någonsin kommer att finnas,
som skulle kunna förverkliga den bild av en fullkomlig lärare som betänkandet
räknar med, dock har velat framställa denna, i förvissning om att
varje lärare efter sin förmåga kommer att täcka någon del av denna bild
och därigenom bidraga till ett lyckligt förverkligande av skolplanen. Därvid
har kollegiet särskilt fäst sig vid den klart uttalade tanken, att den
enskilde läraren i större utsträckning än i de nuvarande skolformerna bör
ha frihet att göra pedagogiska försök i den ena eller andra riktningen. Kollegiet
fäster stor vikt vid att detta icke blott kommer att bli ett allmänt
principuttalande, utan att de nödvändiga förutsättningarna för dess omsättning
i praktiken verkligen skapas.»
Psykologisk-pedagogiska institutet kan däremot icke knyta alltför långt
gående förhoppningar till det principuttalande kommissionen gjort. Friheten
att välja metod blir illusorisk, om läraren skall tvingas att genom sin
undervisning lösa linjedelningsproblemet, säger institutet.
De som tvivla på individualiseringens möjligheter, måste fråga sig, i vad
män realskolans nuvarande studiemål kan upprätthållas under de nya förutsättningarna.
Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Uppsala, som i
stort, sett delar skolkommissionens pedagogiska grundsyn, anmäler på denna
punkt reservation.
»SK menar, att de åsyftade resultaten kunna uppnås utan risker för en
sänkning av kunskapsnivån, och den menar t. o. m., att en höjning snarast
kunde väntas just genom tillämpandet av de förut nämnda, socialt mera
effektiva undervisningsmetoderna. Kollegiet hyser härvidlag en avvikande
mening och anser, att en sänkning av kunskapsstandarden med det av SIv
föreslagna systemet är ofrånkomlig för de elever, som enligt den gamla
ordningen skulle ha genomgått realskolan.---Kollegiet erkänner
visserligen, att optimism är en överdrift i rätt riktning och en i pedagogiska
sammanhang lämplig grundinställning, men konstaterar, att SK beträf
-
183
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
fande de nyss nämnda avsnitten av sitt förslag så gott som enbart bygger
på teoretiska överväganden och icke på experimentellt vunnen erfarenhet.»
Högre allmänna läroverket i Kalmar vågar icke heller tro, att enhetsskolan
i den föreslagna formen skulle kunna ge realskoleklientelet samma
grund för fortsatta studier och för blivande anställningar som den nuvarande
skolorganisationen.
»Det vore enligt kollegiets mening djupt vemodigt, om dep allmänna
folkskoleundervisningens höjande skulle ernås endast i förening med en
sänkning av den högre skolans kunskaps- och bildningsresultat till skada
för vårt samhälle som sådant och till men för vart folks ställning inom
nationernas kulturgemenskap. Nödvändig anser kollegiet ingalunda en så
ödesdiger kombination.»
De högre skolornas lärare äro i det närmaste enhälliga i sitt avstyrkande
av kommissionens differentieringssystem. Skolöverstyrelsen ger följande
statistik över kollegieyttrandenas tendens:
Tab. IS. Översikt över kollegiernas yttranden i
diff er entieringsf rågan.
| Allmänna läroverk | Komm. o. ensk. |
Antal yttranden.......... | 196 | 38 |
Tillstyrkande............ | 2 | 1 |
Avstyrkande............ | 179 | 34 |
Särskilda synpunkter........ | 15 | 3 |
Även de 13 kollegier vid folk- och småskoleseminariema, som ha berört
differentieringsfrågan, avstyrka kommissionens förslag i denna del.
Det tänkbara alternativet är tydligen en tidigare klassdifferentiering.
Läroverkslärarn as riksförbund citerar det resonemang, varmed skolkommissionen
har motiverat hjälpklassema (s. 169 ovan), och menar, att samma
skäl kunna åberopas för en längre gående begåvningsdifferentiering. En
tidigare klassdifferentiering medför icke blott en bättre användning av
skolpliktstiden utan även bättre trivsel i skolan.
»Riksförbundet anser, att en sådan uppdelning icke bör betecknas såsom
en nödfallsutväg eller ett undantagsförfarande utan som en metod, som
skall prövas vid sidan av metoden med olika begåvningstypers sammanhållande
inom samma klassavdelning. Ett sådant tillämpande av olika
differentieringsmetoder hör enligt riksförbundets mening ej blott till en
övergångs- och prövningstid, utan bör — i överensstämmelse med den av
SK förordade principen om frihet för den lokala skolledningen att utforma
ortens skolväsende efter lokala behov och växlande erfarenheter och önskemål
— bestå såsom en förutsättning för att ge åt varje ort... den ändamålsenligaste
skolformen. Erihet bör också finnas att anknyta denna uppdelning
på undervisningsavdelningar till olika skolstadier.»
184
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Styrelsen för Sveriges folkskollärarförbund meddelar, att förbundets kongress
bestämt hävdat, att klasserna till och med sjätte läsåret skola vara
odifferentierade, och anser i överensstämmelse härmed, att alla lärjungar,
som deltaga i engelska i en klass på mellanstadiet, skola sammanhållas i en
avdelning med gemensam undervisning. Däremot skulle en långt driven
differentiering av undervisningen inom klassens ram stöta på mycket stora
svårigheter under sjunde och åttonde skolåren, då samtidigt val mellan
olika ämnen inträder.
»Förbundsstyrelsen vill förorda att vid försöksverksamhet med nioårig
enhetsskola prövas olika alternativ och att resultaten av sådana försök avvaktas,
innan realskolstadiets närmare utformning fastställs. Därjämte bör
även i framtiden skoldistrikten få rätt stor frihet att organisera realskolstadiet
med hänsyn till lokala förhållanden och önskemål.»
Sveriges follcsk-ollärarinncförbun<i ifrågasätter, huruvida kommissionens
förslag, vilket teoretiskt sett kan erkännas som en principiellt riktig lösning,
verkligen är praktiskt genomförbart, och tillråder likaledes försöksverksamhet.
»I mindre skolenheter blir valmöjligheterna i fråga om ämneskombinationer
av praktiska skäl mycket begränsade, och de stora klasserna, som
man för avsevärd tid framåt nödgas räkna med, hindrar lärarna att ge
undervisningen erforderlig individuell anpassning efter elevernas förmåga
till uppenbar skada för de bäst begavade såväl som för de svaga. Förbundet
föreslår, att kommunerna får möjlighet att genom försöksverksamhet pröva
sig fram till den bästa anordningen för differentiering på enhetsskolans
högsta stadium.»
Domkapitlet i Västerås anser sig trots sin positiva inställning till reformens
huvudlinjer böra påyrka, att lärjungarna tidigare än kommissionen
har tänkt sig uppdelas i en teoretisk och en praktisk linje.
»Visserligen medges bortval och motsvarande tillval av ett ämne i sjunde
klassen och av två ämnen i åttonde, men i stort sett skola alla lärjungar
åtnjuta gemensam undervisning t. o. in. klass åtta. Domkapitlet befarar,
kommer att leda till ett mindre gott undervisningsresultat för
såväl dem som skola gå den teoretiska som den praktiska realskolelinjen.
Uppskovet med linjeklyvningen bygger SK på den förutsättningen, att
man i de lägre klasserna kan differentiera undervisningen så, att varje elev
kommer till sin rätt och ej behöver hållas tillbaka av mindre begåvade kamrater.
Detta torde emellertid vara ett antagande, som föga har med verkligheten
att skaffa. Den lärare är säkerligen ännu ej född, som ej hämmas
i sitt arbete av ett med hänsyn till begåvning alltför heterogent elevmaterial.
I annat sammanhang framhåller också SK betydelsen av en homogen
skolmognad hos eleverna för ett framgångsrikt arbete.
Skola eleverna på den teoretiska realskolelinjen kunna föras fram till en
kunskapsstandard, som ej ligger alltför mycket under den nuvarande —
den förkortade tiden är ju härvidlag ett allvarligt hinder — gäller det att
skapa de gynnsammaste förutsättningarna för arbetet.
185
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Men för den praktiska utbildningen synes också detta samröre vara till
förfång. Även om den egentliga yrkesutbildningen i sjunde och åttonde
klassen mera blir av förberedande natur, är det av vikt, att den praktiska
linjen så att säga fixeras, och att den teoretiska undervisningen anpassas
därefter. Det är eljest fara värt, att den teoretiska undervisningen blir den
allt dominerande i sjunde och åttonde klasserna, där de läsbegåvade eleverna
klara sig, medan de övriga sacka efter.
SK:s påpekande, att ett val mellan teoretisk och praktisk utbildning svårligen
låter sig göra i 13-årsåldern, beroende på att arten av den praktiska
begåvningen ej röjer sig förrän mot slutet av puberteten, skulle ha fog för
sig, om det vore fråga om ett verkligt yrkesval. Så är emellertid ej fallet.
Linjeklyvningen på detta stadium avser ju endast en grovsortering med
hänsyn till lärjungarnas anlag och intressen. De, som ha mera speciella förutsättningar
för teoretiska studier, röja sin egenart t. o. m. före 13-årsåldem,
vilket ju också särskilda undersökningar bestyrkt. De, som åter
sakna läsbegåvning men kunna vara antingen ensidigt praktiskt begåvade
eller förete svaghet i båda de nämnda hänseendena, ha ej någon framgång
att vänta på den teoretiska studiebanan.---Det blir företrädesvis
inom det praktiska arbetslivet dessa få göra sin insats.»
Direkta praktiska erfarenheter kunna åberopas som stöd för en markerad
åtskillnad mellan lärogången för teoretiskt och praktiskt inriktade lärjungar.
Sveriges överlärarförbund erinrar om redan pågående försök ute i
skoldistrikten.
»Erfarenheterna från åttonde klassen i distrikt med förhållandevis mycket
teoretisk undervisning har varit, att många av framför allt gossarna
under detta år visat ett alltjämt avtagande intresse för skolan; ett bristande
intresse som .. . tagit sig uttryck i en påfallande nonchalans jämte i
många fall i ett icke önskvärt uppförande. Detta trots att ett relativt stort
antal veckotimmar varit anslagna åt undervisning i olika slöjdarter. Erfarenheterna
från mera praktiska linjer visar, att anordningen är ett försök
i rätt riktning. Gossarnas intresse för skolarbetet har skjutit ny fart och
deras uppförande har undergått en påtaglig förbättring.»
Även sammanslutningar, som icke ha tillgång till dylika interna observationer,
komma till liknande slutsatser. Sålunda yttrar Sveriges husmodersföreningars
riksförbund:
»Ett stort problem utgör. . . den grupp ungdomar, som inte endast intellektuellt
utan framför allt ur intressets synpunkt nått den övre gränsen för
sin prestationsförmåga i den nuvarande folkskolan. Förbundet ifrågasätter,
om inte denna grupp redan tidigare än i klass 9, där kommissionen tänkt
sig en delning, kunde beredas möjlighet till mera praktiskt arbete. Det
synes oss nödvändigt, att en linje skapas med mycket praktiskt arbete av
allmän art och teoretiska minimikurser för de intellektuellt ej så välutrustade
barnen, vilka man lättare kan stimulera med manuellt arbete, även
om de ej heller äro så praktiskt välutrustade.»
Riksförbundet Landsbygdens folk finner det icke riktigt att fordra utvidgade
teoretiska studier av barn, som icke ha lust eller fallenhet därtill.
186
Kungl. Majds proposition nr 70.
»Samhället behöver säkerligen även i framtiden icke bara teoretiskt utbildade
personer, utan i lika hög grad sådana, som ägna sig åt praktiskt
arbete. För att skolan icke skall bidraga till att skapa en felaktig balans i
samhället, anser förbundet, att yrkesundervisningen och intresset för det
praktiska arbetet pa alla sätt böra understödjas, även i ett tidigare skede
än kommissionen föreslagit. Förbundet anser därför, att tillfälle bör beredas
de elever, som sakna intresse och förutsättningar för utvidgad teoretisk utbildning,
att även i sjunde och åttonde klasserna få åtnjuta praktisk undervisning
i olika yrken.»
Vanligen synes man utgå ifrån att en eventuell klassdifferentiering på
ett eller annat sätt direkt eller indirekt — skall innebära en begåvningsgruppering,
ehuru de olika klasserna tänkas ingå i samma skolenhet och
mahända formellt icke särskiljas pa annat sätt än genom en bokstavsbeteckning
av den typ, som redan nu är gängse i fråga om parallellavdelningar
av samma klass (3 a, 4 c o.s.v.). i Kvinnliga akademikers förening
håller dock före, att enhetsskolan behöver »stödet av särskolor, som inrikta
sig på olika begåvningstyper». Föreningen pekar på exempel från England,
som i sina »modem schools» har kommit förhållandevis långt med problemet
om de icke-intellektuella barnens högre uppfostran.
Den grupp av yttranden, som har sympatier för den av skolkommissionen
föreslagna sena linjedifferentieringen, lägger vikt vid enhetsskolans
socialt utjämnande funktioner och fördelarna ur yrkesvalets synpunkt. Antagligen
ligga överväganden av detta slag till grund exempelvis för medicinalstyrelsens
ställningstagande till frågan. Fördelarna ur yrkesvalets synpunkt
framhållas av en rektorskonferens, bevistad av ett tiotal liandelsgymnasierektorer.
I övrigt möter man inom denna grupp företrädare för
yrkesutbildningens intressen.
Svenska yrkesskolföreningen har salunda inga invändningar mot den nioåriga
enhetsskolan i kommissionens utformning under förutsättning att den
praktiska undervisningen blir direkt meningsfull för de ungas yrkesval och
blivande yrkesutbildning.
»Den av'' skolkommissionen förordade sena linjedelningen under den
9-åriga skoltiden med viss differentiering under sjunde och åttonde skolåren
efter individuella intressen inom klassens ram förefaller tilltalande för
yrkesundervisningens målsmän. Dessa ha alltid beklagat den nuvarande
tidiga och schematiska uppdelningen på teoretiska lärdomsskolor och en
folkskola, som i sin tur utgjort dåligt underlag för varje gedigen utbildning
i manuella yrken, och de ha under rådande förhållanden förgäves försökt
fa allmänna opinionen att betrakta den praktiska studiegången som socialt
likvärdig med den teoretiska. Av skolkommissionens resonemang kring differentieringsspörsmålet
att döma, skulle man likväl i framtiden kunna undvika,
att de olika begåvningstyperna isoleras från varandra och åsättas
olika värderingar. Genom att låta dem arbeta tillsammans i en enhetsskola,
där den individuella studiedifferentieringen möjliggör en övergång mellan
olika studieriktningar, om eleven vid mognare ålder upptäcker specialanlag
187
Kungl. Majds ''proposition nr 70.
eller vaknar till insikt om att han passar bättre för ett yrke med annan
studiegång, finns det utsikter att brygga över den sociala klyfta mellan
manuella och intellektuella yrken, som uppstått genom tidig linjeklyvning
efter ekonomisk status, föräldraambitioner och inte sällan felbedömda anlag.
Härmed är inte sagt att inte den individualiserade undervisningen blir
utomordentligt svår att genomföra och kommer att ställa stora anspråk på
lärarna. Man torde nog även få räkna med, att det i de stora skoldistrikten
av schematekniska skäl blir nödvändigt att sammanföra i grupper elever
med samma eller likartad studiegång och att man alltså i dessa skoldistrikt
kommer att få både klasser med mera praktisk lärogång och klasser, som
sikta på blivande gymnasiestudier, och att en sortering av eleverna för
praktiska yrken och högre studier aldrig kan helt undgås. Men det av
skolkommissionen föreslagna systemet har dock den fördelen framför det
nuvarande, att linjedelningen sker senare, då elevmaterialet blivit mera
moget.»
Svenska slöjdföreningen delar denna uppfattning men är något oviss om
i vad mån den föreslagna organisationen leder till målet.
»Föreningen ansluter sig helt till skolkommissionens förslag om en för all
ungdom gemensam enhetsskola. Hen konstaterar med glädje att kommissionen
tydligt betonat vikten av praktiska undervisningsämnen. Genom uppdelningen
av det föreslagna nionde skolåret på för olika levnadsbanor lämpade
linjer har kommissionen givit ett klart uttryck för sin avsikt att låta
den lägre skolundervisningen bilda grundvalen såväl för högre teoretisk
utbildning som för praktisk och manuell. I princip göres ingen värdeskillnad
mellan dessa ändamål. Frågan är emellertid om inte, trots denna kommissionens
goda vilja, anordningen av det nionde skolåret som en övergångsform
mellan allmänskola och specialiserad utbildning kommer att i
praktiken medföra en värdedifferentiering till de teoretiska yrkenas förmån,
med därav följande kanalisering av ungdomen till de linjer som förbereda
för dessa. Den faran kan rent av uppstå att denna kanalisering i den
nya skolan blir mycket lättare än i den nuvarande.»
Icke heller överstyrelsen för yrkesutbildning är övertygad om att skolkommissionen
lyckats eliminera dylika risker.
»I alla händelser kommer utan tvivel de teoretiska studievägarna att få
en betydligt, starkare ställning än de manuella yrkena, då det gäller konkurrensen
om de studiebegavade eleverna, än vad som för närvarande är
fallet. Flera orsaker bidraga till detta för de manuella yrkena och för hela
samhället betänkliga förhållande. De viktigaste av dessa orsaker äro följande.
t . .
Vid tillämpning av skolkommissionens förslag beträffande differentiering
komma de studiebegåvade i regel att gå eller ledas fram mot klass 9 g och
9 a. Även för dem, som icke bestämt sig för fortsatta teoretiska studier
är detta naturligt, då de efter klass 8 alltid ha möjlighet att utan kompletteringar
välja 9 y, om de så skulle önska. Skulle de inte välja de teoretiska
tillvalsämnen, som fordras för inträde i 9 g och 9 a, måste de däremot underkasta
sig eu mödosam och tidsödande komplettcringsläsning för att eventuellt
kunna fortsätta sina teoretiska studier.
Vid yrkesvalet efter åttonde året ställas de, som ännu ha alla vägar
öppna, inför bland annat följande alternativ:
188
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
a) Inträde i klass 9 g, varigenom vägen till studentexamen efter sammanlagt
11 ars skolgång står öppen. Den kortaste vägen till studentexamen tar
för närvarande 12 år.
b) Inträde i klass 9 y för fortsatt fullständig lärlingsutbildning fram till
gesällprov, vilken utbildning som regel fordrar 4 år. Sammanlagd skol- och
lärotid blir då 12 år, för närvarande lägst 11 år.
Vägen till studentexamen blir alltså förkortad med ett år, samtidigt som
vägen till gesällprovet förlänges ett år. Även om man gör en jämförelse
med dimissionsexamen i stället för med studentexamen blir alltså resultatet
att de manuella yrkena få en minskad konkurrenskraft jämfört med nuvarande
förhållanden. Detsamma blir i viss grad även fallet om man tänker
på konkurrensen om de speciellt praktiskt intresserade studiebegåvningarna.
Kortaste vägen till ingenjörsexamen kommer nämligen icke att
förlängas utöver de 12 år, som nu fordras. Gesällprovet skulle alltså komma
att kräva samma utbildningstid som ingenjörsexamen.»
Skolöverstyrelsen föreslår försöksverksamhet. Meningsskiljaktigheterna
om undervisningsmetodernas användbarhet och prestationsförmåga kunna
överbryggas endast på grundval av praktiska försök.
»Överstyrelsen delar den i många remissyttranden framförda uppfattningen,
att SK i vass man överskattat såväl elevernas förmåga till självständigt
arbete som lärarnas förmåga att bedriva individualiserande undervisning.
Att lärare i allmänhet sakna tillräcklig pedagogisk skolning för
sadan undervisning torde visserligen i betydande mån kunna avhjälpas
genom kurs- och konsulentverksamhet, men det finns andra hinder, som
för närvarande och för den närmaste framtiden synas vara svårare att
övervinna. Den största svårigheten är de mångenstädes alltför stora klasserna.
Även om detta förhållande ej under den närmaste framtiden kan
ändras, vill överstyrelsen kraftigt understryka kommissionens åsikt ’att
klassernas storlek bör reduceras, så snart tillgången på lärare och på skollokaler
gör detta genomförbart’ (s. 93). Därvid bör man visa större generositet,
när det gäller s. k. bygdeskolor.
Enligt överstyrelsens mening få de nuvarande svårigheterna likväl ej
hindra, att de av SK rekommenderade metoderna systematiskt prövas
under så gynnsamma förutsättningar, som över huvud taget är möjligt. En
av dessa är, att den individualiserande undervisningen prövas ej endast i
förening med vanlig klassundervisning och grupparbete — såsom SK tänkt
sig — utan pa högre skolstadier också i förening med linjedelning.---
Överstyrelsen anser nämligen, att en individualiserande undervisning lättare
kan genomföras även i tämligen stora klasser, om dessa äro någorlunda
homogena. I varje fall underlättas på så sätt det av kommissionen föreslagna
systemet med grundkurser och överkurser.
En noga avvägd kombination av klassundervisning, individualisering och
grupparbete bör enligt överstyrelsens mening på lämpliga skolstadier prövas
dels inom odifferentierade klasser — på det sätt SK tänkt sig — dels i
vissa klasser, som genom linjedelning blivit mera homogena till sin sammansättning.
Överstyrelsen delar helt kommissionens uppfattning, att man vid
sådana försök ständigt måste hålla effektivitetssynpunkten i sikte. Likaså
understryker överstyrelsen kommissionens uttalande, att det är av stor
vikt, att en mera omfattande försöksverksamhet verkligen kommer till
189
Kungl. Majds proposition nr 70.
stånd i vårt eget land, så att man icke längre behöver lita så mycket till
främmande erfarenhet, som SK härvidlag synes ha gjort.» (S. 41—42.)
Överstyrelsen anser, att kommissionen överdrivit risken för de begåvade
att bli isolerade i skolgemenskapen, om de genom en differentiering skiljas
från övriga elevgrupper.
»Enligt överstyrelsens mening torde risken för en sådan isolering komma
att bli mindre i en enhetsskola än i nuvarande parallellskolesystem. Att en
differentiering inom enhetsskolan över huvud taget skulle kunna .få sadana
socialt ogynnsamma verkningar, har ännu icke kunnat direkt påvisas. Inom
t. ex. amerikanskt skolväsen, där man dock länge systematiskt undersökt
differentieringssystemets verkningar i olika avseenden, har^ man åtminstone
ej med någon bestämdhet kunnat konstatera några sådana ogynnsamma
verkningar.» (S. 32.)
Icke heller delar ämbetsverket kommissionens uppfattning, att begåvningarna
skulle bäst tillvaratagas i en skolorganisation, som uppskjuter den
egentliga linjedifferentieringen ända till 15-årsåldern.
»Enligt överstyrelsens mening talar SK:s eget siffermässiga undersökningsresultat
mera till förmån för en tidigare linjedifferentiering, om man
nämligen uttrycker detta resultat på annat sätt, än kommissionen gör. Den
synes anse det märkliga vara, att inom den undersökta gruppen 11-åringar
befunnits, att något över hälften (56 procent) av dessa i fråga om sin begåvningsinriktning
äro odeciderade, d. v. s. äro antingen såväl teoretiskt
som praktiskt välbegåvade eller obegåvade i båda dessa avseenden. Mera
märkligt däremot anser överstyrelsen vara, att så många som inemot hälften
(44 procent) redan vid denna ålder äro att beteckna såsom deciderade
antingen åt teoretiskt eller praktiskt håll med inemot en fjärdedel av vardera
riktningen.
Visserligen kan man i likhet med SK göra gällande, att dessa ensidigt
teoretiskt eller praktiskt begåvade kunna fara väl av att ej specialisera
sig för tidigt i ena eller andra riktningen. Men det vore å andra sidan orimligt
att låta dem vänta — så länge som SK föreslår — på en^ utbildning
för det huvudområde, som synes vara deras naturliga och på vilket de
kunna väntas göra den största insatsen i yrkes- och samhällslivet.
Enligt överstyrelsens mening bör vid den planerade försöksverksamheten
en tidigare differentiering prövas för sådana elever, som tidigt visa utpräglad
håg och fallenhet för teoretiska studier.
För de åt yrkeshåll tidigt deciderade bör likaledes prövas en tidigare
differentiering. Från flera håll har föreslagits att det senast från och med
klass 8 bör vara möjligt för dessa elever att övergå till yrkesskolor och
andra motsvarande ungdomsskolor.---SK:s välmotiverade syfte att
tillförsäkra det praktiska yrkeslivet ej endast uppväxande med ensidig
praktisk läggning utan också allmänbegåvningar torde ej kunna förverkligas
med mindre man öppnar utvägar för dessa att tidigare än eljest nå
fram till en kvalificerad yrkesutbildning.» (S. 33.)
Vid försöksverksamheten bör man i ett antal typiska skolkommuner av
olika slag pröva skolkommissionens förslag, både med och utan de modifi
-
190
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
kationer, som överstyrelsen har föreslagit. Därjämte böra skoldistrikt, som
härom göra framställning, beredas möjlighet att pröva både en och flera
varianter av differentieringssystem, även sådana med så tidig linjedelning
som skolutredningen föreslagit.
f. Departementschefen.
Skolutredningen har enligt min mening riktigt fattat vårt skolväsens
utvecklingstendenser, då den uppställer som mål »ett alla undervisningsanstalter
omfattande, organiskt sammangjutet skolsystem, där varje uppväxande
individ, oberoende av bostadsort och av föräldrarnas sociala och
ekonomiska ställning, i en på bästa sätt tillrättalagd studiegång får, där
sa påkallas med det allmännas stöd, den utbildning, för vilken hans begåvning,
krafter och anlag göra honom lämpad», och utredningen har otvivelaktigt
även rätt i sitt påstående, att enhetsskoletanken i denna mening mer
och mer förverkligats under det sist förflutna århundradet. Likväl finnes
det skrankor mellan skolformerna, som icke kunna utplånas blott genom
att en existerande skolform etiketteras om och får en ny plats i skolsystematiken.
När kollegiet vid vår största flickskola ger uttryck åt sin tillfredsställelse
över en reform, som avser att »rycka upp med roten vårt
skolsystems största fel, dess splittring i flera från varandra helt skilda utbildningslinjer»,
så ligger säkerligen därbakom känslan av att i det nuvarande
skolsystemet varje skolform alltför mycket bildar en sluten värld
för sig och att vårt undervisningsväsen, trots alla statistiska uppgifter om
elevklientelet vid de högre skolorna, icke av allmänheten uppfattas som
det åt alla håll öppna, demokratiska skolsystem, det borde vara. Lika
självklart, som det i vissa kretsar är, att barnen snarast möjligt skola gå
till läroverk eller högre flickskola, lika oreflekterat självfallet kan det i
andra kretsar vara, att de — oavsett sina gåvor — icke skola göra det. Ett
reformarbete, som vill slå broar över de gamla samhällsklyftorna, måste se
till, att skolväsendet för alla samhällsskikt framstår som en enhetlig skapelse,
där det finns gångbara vägar för all svensk ungdom och där varje
växande individ, oberoende av sin sociala startpunkt i livet, får lära sig,
huru han bäst skall utnyttja sina personliga tillgångar för kommande uppgifter.
Ett sådant syfte är icke förenligt med ett vare sig öppet eller förtäckt
parallellskolesystem. En differentiering i särskolor bör enligt min
övertygelse äga rum först när det med hänsyn till yrkesvalet är nödvändigt.
Under inga omständigheter får dock enhetsskolan för sociala syftemål
åsidosätta sina kulturella uppgifter. Den måste vårda sig om de spirande
begåvningarna, praktiska såväl som teoretiska, och göra vad den kan för
att spara upp de värdefulla anlagen. En fortlöpande inventering av begåvningstillgångama
i skolan ter sig ur samhällssynpunkt nödvändigare med
varje år som går. Lärarnas iakttagelser i det dagliga skolarbetet äro därvid
191
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
av grundläggande betydelse, men skolan får icke heller försmå de hjälpmedel,
som den psykologiska vetenskapen sätter i dess händer. Ännu viktigare
är det dock, att de praktiska konsekvenserna dragas, så att skolan
anpassar sig även efter dessa lärjungars behov. Den måste kunna ge utlopp
för deras krafter och låta dem få full användning för sina gåvor. Skolarbetet
måste vara så meningsfyllt och nyanserat, att det är värt sin tid även för
de duktigaste och förmår ge tillräcklig stimulans åt deras gryende intressen.
Icke mindre maktpåliggande är dock uppgiften att ge det bästa möjliga
även åt dem som icke ha förutsättningar för mera krävande intellektuellt
arbete. Skolgemenskapen måste vara rik nog att rymma även dessa lärjungar,
giva dem deras del, bjuda dem uppgifter, som de kunna fylla, och
skänka dem trivsel och trygghet, medan de finna sin väg genom skolan till
samhällets större arbetsgemenskap.
Skolkommissionen har trott det möjligt att driva individualiseringen så
långt, att hela skalan av teoretiska och praktiska begåvningsvarianter under
åtta år skulle kunna sammanhållas i ett åtminstone delvis gemensamt
arbete inom ramen av en klass, från vilken endast hjälpklasseleverna ha
skilts ut. De yttranden, som införskaffats från kollegier och lärarsammanslutningar,
stödja icke denna åsikt, och det kunde i förstone ligga nära till
hands att på grund härav vilja avföra skolkommissionens idéer ur diskussionen
såsom ogenomförbara. Jag tror dock detta vore en förhastad slutsats.
En metod, sådan som den av skolkommissionen föreslagna, fordrar särskilda
tekniska hjälpmedel: studieplaner, för metoden avpassade läroböcker,
läseböcker och annat läsmaterial, systematiskt utarbetade serier av arbetsuppgifter,
viss biblioteks- och laboratorieutrustning o. s. v. Dylika hjälpmedel
ha hittills icke i tillräcklig utsträckning framställts i en för vårt land
lämplig utformning. Så länge dessa nödvändiga förutsättningar för arbetet
saknas, kan man svårligen vänta sig annan utgång av en opinionspejling
bland lärarna än den som kommit till uttryck i remissvaren. Jag kan icke
finna något anmärkningsvärt i att en lärare säger nej till en ny undervisningsteknik,
om han tror sig tvungen att utarbeta den från början, med
tomma händer. Det kan väl hända, att skolkommissionen underskattat de
praktiska svårigheterna, men å andra sidan är det icke uteslutet, att bland
lärarna andra meningsriktningar komma att framträda, sedan de metodiska
förutsättningarna ha utarbetats i detalj och de nya hjälpmedlen allmännare
ha prövats vid undervisningen. I varje fall framlyser i många
läraryttranden en god vilja att förutsättningslöst pröva det nya och nyttiggöra
dess eventuella förtjänster i skolarbetet.
Diskussionen i differentieringsfrågan har nu förts så långt, att det icke
synes mig möjligt komma nämnvärt längre utredningsvägen. Avgörandet
måste nu sökas genom praktiska försök. De tio år, som ligga framför oss,
innan skolreformen i större utsträckning kan genomföras, böra utnyttjas
192
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
väl för att fastställa de metodiska resurserna, ompröva de olika konstruktionernas
bärkraft och draga de definitiva slutsatserna rörande enhetsskolans
organisation på de omstridda punkterna.
Att den försöksverksamhet, som jag sålunda finner nödvändig, i första
hand inriktas på att pröva de metoder och den organisation, som skolkommissionen
har föreslagit, synes mig naturligt i nuvarande diskussionsläge.
Alternativa studieplaner böra skyndsamt utarbetas, tekniska hjälpmedel
av olika slag färdigställas och tillhandahållas, arbetets gång och arbetsresultaten
i försöksklasserna noggrant följas och registreras och resultaten
av undervisningsförsöken i det hela successivt bearbetas och bringas till
lärarkårernas kännedom. Lämpligt är, att försöken anställas i klasser av
olika storlek, så att det kan fastställas, i vad mån individualiserande metoder
kunna ifrågakomma även i de tungnavigerade klasserna med en lärjungebesättning
i närheten av det nu tillåtna maximum. Endast genom en
försöksverksamhet av detta slag lärer det kunna utrönas, huru långt det
kan bli möjligt att förverkliga skolkommissionens intentioner under de förutsättningar
med avseende på klassernas storlek och skolornas försörjning
med undervisningsmaterial, som kunna antagas under den framtid, vi nu
överblicka. Parallellt med de praktiska försöken torde en serie vetenskapliga
undersökningar böra företagas.
Jag har intet att erinra mot att försök även anställas med en mer eller
mindre djupgående klassdifferentiering. Tvärtom finner jag det ur pedagogiska
synpunkter viktigt att exempelvis få utrönt, i vad mån mera homogena
klasser bjuda bättre betingelser för de arbetsmetoder kommissionen
förordat. Överhuvud bör vid försöksverksamhetens utformning lokala
önskemål så vitt möjligt tillmötesgås och lokala initiativ tillvaratagas.
Sedan försöken ha pågått ett visst antal år, böra de gjorda erfarenheterna
läggas till grund för verksamhetens vidare utveckling och inriktning. Försöken
böra lämpligen ledas av skolöverstyrelsen, på vilken det får ankomma
att successivt framlägga de förslag i fråga om den fortsatta försöksverksamheten,
som av de gjorda iakttagelserna föranledas. Mot slutet av
1950-talet kan tiden vara inne för en sammanfattande utredning i differentieringsfrågan,
varvid praktiska och vetenskapliga erfarenheter böra
kunna sammanarbetas till en hållbar grund för den organisation, som
sedan successivt skall genomföras.
I vissa yttranden från yrkeslivets representanter framföras betänkligheter
mot skolkommissionens organisationsförslag med utgångspunkt från
befarade konsekvenser för begåvningsfördelningen mellan teoretiska och
praktiska yrken. Visserligen har kommissionen sökt trygga de praktiska
yrkenas andel av eliten genom att dels förlägga den definitiva linjedelningen
till en tidpunkt, då specialintressena åtminstone hos de mera ut
-
193
Kungl. Maj;ts proposition nr 70.
präglade begåvningarna böra ha vaknat, och dels uppställa ett medborgerligt
mål för den praktiska utbildningen, som borde kunna ge denna en förbättrad
ställning i föräldraopinionens ögon. Men samtidigt har också, framhålles
det, vägen till fortsatta teoretiska studier gjorts mera trafikabel. I
en del yttranden hävdas, att sistnämnda omständighet — tvärtemot skolkommissionens
åsikt — kommer att överväga, varigenom intelligensurvalet
i framtidens skola ännu mera än i det nuvarande skolsystemet skulle utfalla
till de teoretiska banornas förmån.
Det har givetvis icke varit remissinstansernas mening att med denna
invändning motivera någon sorts spärrar i passagen genom skolan, vilka
skulle »göra nytta» genom att dirigera över ett antal allsidiga begåvningar
till manuella yrken. Vad som av dem ifrågasattes är blott en tidigare övergång
till yrkesutbildning för lärjungar med särskilda förutsättningar för
sådan utbildning, en fråga, till vilken jag i ett senare sammanhang återkommer.
Huru en organisation som den föreslagna skulle påverka de bästa
begåvningarnas yrkesval är i själva verket icke lätt att förutsäga — måhända
komma erfarenheterna från försöksskolorna att om några år ge fastare
hållpunkter för bedömningen av dylika spörsmål. För tillfället vill jag
inskränka mig till att framhålla, att valet mellan teoretisk och praktisk
utbildning starkt påverkas av folkpsykologiska värderingar, vilka kunna
ändras genom skolorganisationen väsentligen blott om denna förmår uppställa
nya utbildningsmål, som på grund av sitt innehåll vinna erkännande.
Invändningen ger mig sålunda endast ännu starkare skäl att som en av
försöksverksamhetens allra viktigaste uppgifter beteckna utstakandet av
en praktisk och lättgången väg till yrket och den egentliga yrkesutbildningen
och utarbetandet av en lärokurs, som ger påtaglig behållning för dem
som längre fram i livet komma att ägna sig åt praktiska värv.
B. Enhetsskolans stadier och lärarkategorier.
Det är en mycket markerad fysisk och psykisk utveckling, en ung människa
genomgår under de nio åren från 7 till 16. Handledningen av de äldsta
på skolbänken kräver helt andra kvalifikationer än handledningen av de
yngsta. På det lägsta stadiet bör skolan för barnet förkroppsligas av en enda
person, klassläraren, på det högsta stadiet, där en enda lärare icke kan
behärska hela raden av teoretiska och praktiska ämnen, måste en uppdelning
göras på flera ämneslärare med specialiserad kompetens. Någonstans
däremellan måste övergången ske från klasslärarsystem till ämneslärarsystem.
Klassläraren i sin tur måste ta sin klass på ett annat sätt, när det gäller
de yngsta än de mera försigkomna. Den nuvarande klyvningen av folkskolans
lärarkår i småskollärare och folkskollärare var från början förestavad
av ekonomiska förhållanden men har i en lång erfarenhet visat sig
13 — Iiihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 70.
194
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
även pedagogiskt välmotiverad. På någon punkt i lärogången måste en
gräns dragas mellan verksamhetsfältet för klasslärare av det förra slaget,
vilkas utbildning psykologiskt och metodiskt inriktats på de yngsta, och
klasslärare av det senare slaget, vilkas utbildning på samma sätt har inriktats
på de mognare barnaåldrarna.
Enhetsskolans arbetsfält kommer sålunda att omfatta tre stadier: lågstadiet,
där undervisningen bestrides av småskollärare, mellanstadiet, där
den bestrides av »mellanskollärare», som motsvara de nuvarande folkskollärarna,
och högstadiet eller realskolestadiet, där den bestrides av ämneslärare.
Diskussionen gäller väsentligen, huru gränsen bör dragas mellan
dessa stadier och huru de olika lärarkategoriernas verksamhetsfält böra
bestämmas.
a. Klasslärare och ämneslärare.
Det starkaste skälet för klasslärarsystemet på de tidigare skolstadierna
är de mindre skolbarnens behov av allsidig personlig omvårdnad. Vissa
skolmän anföra också ett skäl mot ämneslär ar systemet på detta tidiga stadium:
det skulle leda till en för stark intellektualisering av skolan. Den
första av dessa synpunkter betonas starkt av skolkommissionen:
»På många sätt är klasslärarsystemet överlägset ämneslärarsystemet, så
länge en och samma lärare kan behärska kunskapsstoffet i de olika ämnena.
Såsom i inledningskapitlet redan påpekats, måste demokratins skola lägga
stor vikt vid den individuella omvårdnaden om lärjungarna. En sådan
individuell omvårdnad förutsätter en ingående kunskap om lärjungens
kroppsliga och andliga förutsättningar, om hans personliga egenart och individuella
utvecklingsgång, om inriktningen av hans intressen, om hans hemförhållanden
och miljö i övrigt, om aktivitetshämmande och aktivitetsbefrämjande
företeelser i hans psyke och livsföring. En sådan kunskap är inte
möjlig för en ämneslärare, som dels under alltför kort tid kommer i beröring
med lärjungen, dels aldrig kan få den allsidiga överblicken över dennes intressen,
prestationer och framsteg och över hans svårigheter. Endast klassläraren
kan på ett fullt tillfredsställande sätt lära känna lärjungarna. Om
detta gäller den enskilde individen, gäller det uppenbarligen i än högre grad
för lärjungarna tagna som grupp, för klassen i dess helhet. För lärjungarnas
skolmiljö och fostran är det av avgörande betydelse, hur problemen för
klassen som social grupp löses. Klassläraren har större möjligheter än ämnesläraren
att tränga in i dessa problem och utöva ett välgörande inflytande
på deras lösning. Utvecklingen på det skolsociala området ställer
dessutom nya krav på lärarens omvårdnad om eleven, krav som klassläraren
är bäst ägnad att motsvara.» (S. 75.)
Ett annat skäl för klasslärarsystemet ser kommissionen i behovet av
»samlad undervisning» på det lägre stadiet. Läraren bör ha frihet att göra
omplaceringar på schemat för att på bästa sätt samordna undervisningsämnena.
Hur stoff från skilda områden kan bringas att samverka, belyses
av kommissionen med ett exempel, hämtat från sjätte klassens kurs. Arbetsuppgiften
antages vara »transportmedlen».
195
Kungl. May.ts -proposition nr 70.
»Under arbetet behövs material från naturläran som förklaring till tekniska
problem. Kommunikationernas sträckning i trakten blir geografi. Utvecklingen
belyses genom några återblickar, hämtade från historien. Transportmedlens
betydelse för näringslivet, deras organisation och äganderättsförhållanden
är närmast frågor från samhällskunskapen. Teckning och
slöjd bidrar med illustrerande skisser och modeller. Biljettpriser och transportkostnader
ger träning i räkning. Modersmålet övas genom läsning av
stoff som rör studieämnet och genom skriftliga och muntliga redogörelser
för de kunskaper man kommit fram till.» (S. 132.)
En dylik samverkan mellan ämnena försvåras i hög grad, om dessa företrädas
av olika lärare.
Risken för att kunskapskraven överbetonas i 10—12-årsåldem framhäves
av en fyramannagrupp inom skolutredningen:
»Det synes oss otvivelaktigt, att användandet av specialutbildade facklärare
på detta stadium i sin mån bidrager till en alltför stark skärpning av
kunskapskravet på bekostnad av andra för barnets utveckling betydelsefulla
faktorer. En klasslärare, som undervisar i flertalet ämnen, har större
möjligheter än ämnesläraren att samordna undervisningen och mot varandra
avväga kunskapsfordringama i de olika läroämnena. Han kan därför
åstadkomma en bättre arbetsekonomi och låta undervisningen fortgå i en
lugnare, för lärjungarna mindre pressande arbetstakt.» (IV: 1 s. 113.)
En annan grupp inom skolutredningen anser åter, att klasslärarsystemet
har sin begränsning icke blott i svårigheten för lärarna att på ett högre
stadium behärska hela ämneskretsen utan lika mycket i lärjungarnas småningom
alltmer differentierade psykiska utveckling.
»I den mån lärjungarna utvecklas och deras individualiteter träda starkare
i sär, blir det för en enda lärare, även med rika andliga gåvor, allt
svårare att tillgodose alla lärjungarnas intellektuella och etiska behov. En
enda lärarpersonlighet har sällan den mångsidiga läggning och den breda
mänsklighet, som erfordras för att varje växande individ i en lärjungeskara
skall få såväl den uppmuntran i studierna som den förståelse och det moraliska
stöd, som hans utveckling kräver. Klasslärarsystemet innebär på det
högre stadiet en begränsning av möjligheterna till undervisning och fostran,
som tydligt strider mot enhetsskoletankens krav på bästa möjliga utbildning
för varje växande individ. Rent olycksbringande följder kan systemet
få i sådana fall, där oförenlighet i lynnet omöjliggör en förståelsefull samverkan
mellan lärare och lärjunge — saknaden av det korrektiv, som ligger
i andra lärares verksamhet i samma klass, blir då smärtsamt kännbar.»
(IV: 2A s. 76—77.)
Skolkommissionen drar gränsen mellan klasslärarsystem och ämneslärarsystem
efter klass 6.
»Klasslärarsystemet har i högsta grad kunnat hävda sig t. o. in. sjätte
klassen. Inför man i sjunde klassen en rad nya ämnen, som kräver särskild
utbildning av läraren, främst det andra främmande språket och praktiska
ämnen, är en och samma lärare inte längre kompetent att sköta hela undervisningen,
i all synnerhet som många av de övriga ämnena här ställer högre
19G
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
krav på lärarens utbildning än i de tidigare klasserna. Naturligt är därför,
att gränsen mellan klasslärarundervisning och speciallärarundervisning sättes
vid övergången mellan sjätte och sjunde klassen.» (S. 76.)
Knivskarp behöver gränsen dock icke vara. I engelska är en grundlig
ämnesutbildning hos lärarna önskvärd även för nybörjarundervisningen,
och i ämnen som sång och gymnastik, slöjd och hemkunskap, kan också
undervisning genom speciallärare vara att rekommendera. Stor frihet bör
härvidlag tillerkännas den lokala skolledningen.
»I skolor, där de yttre förhållandena gör det möjligt, kan det ofta vara
lämpligt att modifiera det rena klasslärarsystemet så, att man samtidigt
tar vara på en av ämneslärarsystemets fördelar: att barnen lär känna olika
lärarpersonligheter. I detta syfte kan det redan nu förekommande bruket
med timbyten mellan klasslärare uppmuntras och utvidgas. Om en klass
har sin ordinarie klasslärare under två tredjedelar eller tre fjärdedelar av
tiden, kan det ofta vara till fördel, att den under övriga timmar handledes
av en annan lärare. En förutsättning är dock, att de båda lärarna samordnar
sin undervisning och att deras metoder inte bryter för skarpt mot
varandra. Ett utvidgat timbyte kan också medföra den fördelen, att lärarna
får koncentrera sin vidareutbildning till ett mera begränsat antal
ämnen.» (S. 96.)
Å andra sidan kan det icke vara önskvärt, att undervisningen i klasserna
7—9 uppsplittras på alltför många lärare.
»Särskilt viktigt är det, att klassföreståndaren får ett högt timtal i sin
klass. Genom sin verksamhet som klassföreståndare har läraren bättre möjligheter
än annars att lära känna eleverna från olika sidor. Även när det
gäller rent personliga problem, som inte direkt hör till skolan, bör lärjungarna
i många fall kunna få hjälp av sin klassföreståndare. Eftersom
klassföreståndarskapet betyder så mycket för den personliga kontakten
mellan lärare och elever, bör man icke överlämna för mycket av klassföreståndarens
uppgifter till en kurator, som är gemensam för hela skolan.
Även varje annan lärare, som undervisar i klassen, bör om möjligt ha
flera ämnen där. Om en ämneslärare i stället för att undervisa i sex klasser,
vilket nu inte är ovanligt, kan få sin undervisning koncentrerad till tre
klasser, har han inte mer än hälften så många elever som tidigare att lära
känna. En sådan koncentration stöter vanligen på stora svårigheter till
följd av ämneskombinationernas art, men den bör företagas överallt, där
så är möjligt.
Kan en lärare behålla sin klass under flera år, betyder detta givetvis
mycket för hans kännedom om eleverna. Han har då också möjligheter att
lägga upp arbetet på längre sikt, vilket kan ge eleverna ökad överblick och
bättre sammanhang mellan kunskaperna.» (S. 96.)
I yttrandena fortsätter diskussionen om klasslärarsystem och ämneslärarsystem
med påfallande livlighet. Möjligen kan man säga, att de remissinstanser,
som starkare betona skolans intellektuella uppgifter i allmänhet,
äro böjda att anbefalla ett tidigare införande av ämneslärarsystemet, me
-
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70. 197
dan yttranden, som understryka skolans sociala funktioner, oftare lovorda
klasslärarsystemet.
En bestämd gensaga möter skolkommissionens rekommendation av klasslärarsystem
för hela mellanstadiet i det yttrande, som avgivits av centralstyrelsen
för Fliclc- och samskolelärarnas riksförbitnd.
»Att de yngsta skoleleverna, som ännu icke hunnit utveckla särpräglade
intressen och anlag och som ännu sysselsättas med föga differentierat skolarbete,
i regel fara bäst av en enhetlig skolmiljö med en klasslärare, är väl
obestridligt, men i den mån barnen utvecklas, torde de behöva impulser
från mer än ett håll. Det är dock en rätt anmärkningsvärd teori, att en
ordinär lärarpersonlighet alltid skulle ha bättre resurser än två eller flera
samverkande personligheter att fostra och utveckla en grupp barn fram till
13-årsåldem och därvid på bästa sätt beakta och vårda vars och ens talanger,
färdigheter, intressen och temperament, oavsett att barnen helt bli
utlämnade åt denne ende lärares personliga bedömning och värdesättning.
Kommissionen synes visserligen vara villig att medge, att estetisk och praktisk
fostran på mellanstadiet gagnas av att anförtros åt fackutbildade lärare,
liksom också att undervisningen i engelska icke gärna kan bli effektiv,
om den överlåtes åt en klasslärare med blott sin allmänna skolbildning och
en metodisk kurs som grund. Men att samma synpunkter gälla exempelvis
beträffande undervisning i teknisk-matematiska ämnen å den ena sidan
och humanistiska ämnen å den andra, har kommissionen icke beaktat.»
Icke heller länsstyrelsen i Göteborg ser någon så obetingad fördel i mellanstadiets
klasslärarsystem:
»Tvärtom, det är allt annat än lyckligt, att elever längre än som är oundgängligen
nödvändigt sammankedjas med endast en lärare. Det är en lättnad
för barnen att få ett ombyte av lärare. Därför att man lämnar ett
extremt klasslärarsystem behöver man icke övergå till en sådan splittring
som nu ofta förefinnes i de nuvarande realskolorna. En facklärare i humaniora
och en i naturvetenskapliga ämnen vore lyckligast.»
Tanken på ett system med två lärare i varje klass på mellanstadiet framkommer
i flera yttranden. Ståndpunkten företrädes exempelvis av kollegiet
vid folkskoleseminariet i Hälsingborg. För uppfostringsarbetet är det
icke enbart fördelaktigt med ett genomfört klasslärarsystem, anser kollegiet.
Det blir en svår situation för de barn, som av någon orsak ej fått
rätta kontakten med sin klasslärare, om de år efter år iiro hänvisade till
endast denne lärare, timme efter timme; och det är lika synd om läraren,
ifall han känner sin oförmåga att hjälpa ett barn men ej kan skapa det
nödvändiga personliga förhållandet.
»Sådana svåra situationer kan ju aldrig helt undvikas i skolan, men de
bör kunna minskas betydligt, om man på skolans mellanstadium kunde
komma dit, att en klass normalt hade två lärare med så omfattande tjänstgöring
i klassen, att de verkligen lärde känna barnen i olika situationer.
Såsom ideal skulle man då tänka sig, att två lärare delade hela tjänstgöringen
i två klasser. Varje lärare hade då endast två klasser, och dessa
198
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
hade han både i läroämnen och i ett par övningsämnen, så att han verkligen
kunde lära känna barnen ordentligt. Barnen finge också den uppmuntran,
som ligger i någon omväxling, och den är ej oväsentlig. Härvid bör de båda
lärarna vara klassföreståndare i var sin av de två klasserna och ha det direkta
ansvaret för klassen. Ett sådant system skulle enligt kollegiets uppfattning
vara avgjort bättre än ett med speciallärare i olika övningsämnen.»
Övningslärarorganisationerna torde dock ej gärna släppa kravet på speciallärare
i respektive ämnen. Sålunda anför Teckningslärarnas riksförbund:
»Riksförbundet vill bestämt hävda, att barnen från och med klass 5 som
regel få bättre behållning av facklärarundervisning i teckning än av klasslärarens
handledning. Elevernas positiva intresse för estetisk verksamhet,
vilket är så betydelsefullt, lär bäst kunna framlockas av en facklärare med
speciella anlag och en konstnärlig intresseinriktning. Därför bör det vara
regel, att teckningen från och med klass 5 överlämnas åt fackutbildad teckningslärare,
förså vitt sådan finnes att tillgå.»
Teckningslärarna fa stöd av Sveriges husmodersföreningars riksförbund,
som med glädje har sett kommissionens uttalanden om de estetiska ämnena
och drar samma slutsatser i lärarfrågan.
. »Förbundet vill kraftigt understryka vikten av att efter småskolan speciallärare
så fort som möjligt övertaga undervisningen i dessa ämnen. Förbundet
ställer sig överhuvudtaget tveksamt till att... klasslärarsystemet
bibehålies så högt upp i skolan, vilket torde medföra allvarliga nackdelar.
Ämneslärare i en klass innebär enligt förbundets mening en viss garanti
för att en elev, som inte kommer till sin rätt i det ena ämnet, får större
möjlighet att göra det i ett annat ämne.»
Läroverksläramas riksförbund finner sig, om ock med tvekan, kunna
acceptera kommissionens gränsdragning mellan de bägge systemen men
vill därvid mycket starkt betona de modifikationer i klasslärarsystemet
inom mellanskolan, som kommissionen föreslår: att undervisningen i engelska
alltid handhas av en lärare med akademisk utbildning och att vägen
lämnas öppen för anlitande av speciallärare i vissa ämnen samt för ämnesbyte
mellan klasslärare.
Sveriges folkskollärarinneförbund hyser däremot snarare tvekan om
ämneslärarsystemets generella tillämpning på realskolestadiet.
»Förbundet är inte övertygat om att ämneslärarsystemet är det mest
ideala för alla elever på högstadiet. Erfarenheter från folkskolans sjunde
och åttonde klasser ger vid handen, att många elever även på detta stadium
— särskilt gäller det de svagt begåvade eller på annat sätt psykiskt
svaga — har behov av en klasslärare.»
Jämväl Psykologislt-pedagogiska institutet ifrågasätter, huruvida icke
klasslärarsystemet — där så av skolorganisatoriska skäl är möjligt — borde
bibehållas för svagare elever även i klasserna 7 och 8.
Sveriges folkskollärarförbund håller före, att mellanskollärama böra utbildas
för undervisning i alla ämnen på mellanstadiet, även i engelska, så
199
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
att klasslärarsystemet i full utsträckning kan bibehållas t. o. m. sjätte
klassen. Om under försöksverksamheten en linjedelning från och med
sjunde klassen försökes, bör ett modifierat klasslärarsystem provas även
på detta stadium, särskilt i kunskapsämnena på de praktiska linjerna.
Det är kanske icke så märkvärdigt, att en fråga av detta slag bedömes
något olika av ämneslärare och klasslärare. Delvis torde det bero på att de
grundläggande observationerna ha gjorts på olika arbetsfält; säkerligen äro
eleverna i de högre skolorna ofta i socialt hänseende mindre beroende av
skolans omvårdnad än deras jämnåriga i folkskolan.
b. Lågstadiets avgränsning.
I flera länder utbildas klasslärarna för tjänstgöring i hela den klasserie,
där undervisningen över huvud kan läggas i en lärares hand. Folkundervisningskommittén
trodde sig på sin tid kunna skönja en utveckling i denna
riktning även i vårt land. »Utvecklingen visar oförtydbart hän pa en framtida,
för alla lärare och lärarinnor i små- och folkskola lika och gemensam
utbildning», är ett ofta citerat uttalande av denna kommitté. I de nu ingångna
remissyttrandena företräda tre folkskolinspektörer principen om ett
enhetligt grundstadium i denna mening.
Jag har redan år 1944 i en för skolutredningens räkning utarbetad promemoria
haft anledning uttala, att även om vissa skäl tala för en sadan
organisation, dock de starkaste argumenten kunna anföras mot densamma.
En klasslärare, som följer sin klass ett alltför stort antal år, måste få
icke ringa besvärligheter att behärska lärostoffet för sa olika stadier samt
att hysa tillräckligt intresse för de med elevernas ålder skiftande uppgifterna.
Om en lärare följde eleverna från starten i småskolan ända upp till
mellanstadiets övre gräns, skulle han endast vart sjätte ar komma att
undervisa nybörjare. Under hela sin tjänstetid skulle han alltsa endast omkring
sex gånger få en nybörjarklass. Det är ställt utom allt tvivel, att en
sådan lärare i regel knappast skulle prestera samma intresserade arbete
bland nybörjarna som en lärare, vilken mera regelmässigt undervisar på
detta skolstadium. Även om en enhetlig lärarutbildning i något avseende
vore av pedagogiskt värde, skulle för övrigt de ekonomiska konsekvenserna
göra det omöjligt att inom överskådlig tid förverkliga densamma.
Det återstår att bedöma, huruvida lågstadiet — såsom nu är fallet —
endast bör omfatta de två första skolåren eller utsträckas till tredje och
eventuellt fjärde klass.
För A-skolorna är detta i främsta rummet en pedagogisk fråga. Problemet
behandlas ur denna synpunkt i nyssnämnda promemoria:
»En viss betydelse bör tillmätas önskvärdheten av att samma lärare
under icke alltför kort tid får behålla sin avdelning. Ej sällan hör man småskollärarinnor
uttala den meningen, att arbetet skulle vara mycket intres
-
200
Kungl. Maj ds proposition nr 70.
santare, om man fick behålla eleverna litet längre. Två år anses vara val
kort tid. Samma uppfattning gör sig också gällande bland kvinnliga folkskollärare.
Stundom har man nämligen i A-skolorna ordnat undervisningen
så, att de kvinnliga folkskollärarna icke få följa sina elever till de högsta
klasserna utan hava sin tjänstgöring helt förlagd till klasserna 3 och 4,
medan manliga folkskollärare ensamma bestrida undervisningen i klasserna
5;—7. Emot en sådan anordning har missnöje ofta framförts från de kvinnliga
lärarna. En utsträckning av lågstadiet till tre år kan av nyssnämnda
skäl ha starka motiv för sig. Å andra sidan skulle en utsträckning till fyra
ar komma att inkräkta på den tid, läraren å högstadiet bör ha hand om
sin avdelning. En naturlig uppdelning vore därför ett lågstadium å tre år
och ett högstadium a tre eller fyra år, beroende på om klasslärarsystemet
upprätthålles obrutet i sjunde klassen eller icke.---
Ser man på ämnesstoffets fördelning för de tre första klasserna vid skolor
av A-form, kunna starka skäl anföras för ett sammanförande av nämnda
klasser till ett gemensamt lågstadium. Sålunda är hembygdsundervisningen
ett ämne, som endast förekommer under de tre första skolåren, där det bildar
ett sammanhängande helt. ''Orienteringsämnena’ geografi, naturkunnighet
och historia förekomma icke å timplanen förrän under fjärde skolåret,
även om geografistudiet kan påbörjas under slutet av vårterminen i tredje
klassen. Icke heller skolans övriga ämnen kunna sägas i något hänseende
utgöra hinder för ett lågstadium om tre skolår.
Vad barnens utveckling beträffar torde det vara nog att framhålla, att
efter skolmognaden något nytt skede i barnens psykiska liv i varje fall
icke inträffar förrän efter det barnen vid i genomsnitt tio års ålder lämnat
den tredje folkskoleklassen.» (IV: 2A s. 330—331.)
I Bl-skolorna skulle en utsträckning av lågstadiet innebära, att klasserna
3 och 4, vilka bilda en läraravdelning, komme att undervisas av småskollärare
i stället för av mellanskollärare. Organisatoriskt läte detta sig göra:
det är uppenbarligen lika lätt att ordna skolorganisationen, vilkendera
examen läraren i klasserna 3—4 än har avlagt. Eleverna måste i vart fall
byta lärare såväl efter andra som efter fjärde skolåret. Ur pedagogiska synpunkter
måste naturligtvis krävas, att den lärare, som undervisar i klasserna
3—4, är fullt kompetent för sin uppgift. Uppfylles detta villkor genom
lärarutbildningens planläggning, kan frågan för Bl-skolornas del väsentligen
ses ur ekonomiska synpunkter.
För B2-skoloma skulle en utsträckning av lågstadiet medföra, att småskollärarinnan
måste sköta minst tre klasser. Hennes läraravdelning skulle
alltså omfatta tre undervisningsavdelningar, vilka icke kunna sammanhållas
genom kursväxling utan måste läsa skilda kurser. Att i samma läraravdelning
undervisa tre klasser i skilda kurser är emellertid ett mycket
svårt undervisningstekniskt problem. Jag betecknade därför i promemorian
anordningen som icke önskvärd. 19Jfi års skolutredning, som i fråga om
stadieindelningen splittrade sig på icke mindre än fem linjer, var enig om
att acceptera denna slutsats.
Skolkommissionen, som delar den i promemorian framlagda uppfatt -
201
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
ningen, föreslår, att småskollärarnas utbildning avpassas för klasserna
1—4 och mellanskollärarnas för klasserna 3—6. I A-skolorna skulle småskollärarna
ombesörja undervisningen i klasserna 1—3, i Bl-skolorna antingen
i klasserna 1—2 eller i klasserna 1—4, i B2-skolorna i klasserna 1—2.
Systemet med skolor av lägre form än B2 skulle ställas på avskrivning.
Huruvida undervisningen i klasserna 3—4 av en Bl-skola skall bestridas
av en småskollärare eller en mellanskollärare, får bestämmas från fall till
fall. Lämplig folkskollärare bör dock enligt kommissionens mening ha företräde.
Kommissionen sammanfattar på följande sätt sitt förslag till stadieindelning
för enhetsskolan:
»1. Lågstadiet, kallat småskolan, omfattar klasserna 1—3. Eleverna befinner
sig i åldern 7—9 år, de tidigt skolmogna av dem i åldern 6—8 år,
de sent utvecklade i åldern 8—10 år. Möjlighet bör beredas eleverna att
genomgå småskolan på två år, om begåvningsförutsättningar härför finns.
Då så kan ske, bör en särskild mognadsklass för de sent utvecklade inrättas
i stället för att uppskjuta skolgången för dem till åttaårsåldern.
Stadiets mest karakteristiska uppgift är ett individuellt införande i och
tillägnande av vissa färdigheter, framför allt läsfärdigheten.
Klasslärarsystem tillämpas. Undervisningen ombesörjes av speciellt för
nybörjarundervisningen utbildade småskollärare. Lärarbyte sker på detta
stadium endast i B-skolor och då efter klass 2. I B-skolans tredje klass
bestrides undervisningen av folkskollärare eller småskollärare.
2. Mellanstadiet, i fortsättningen . .. kallat mellanskolan, omfattar klasserna
4—6. Eleverna befinner sig i åldern 10—12 år (tidigt skolmogna i
åldern 9—11 år, sent utvecklade i åldern 11—13 år).
Detta stadium är särskilt lämpat för ett allmänt och vidsträckt samlande
av konkreta kunskaper, vilka emellertid ännu knappast kan ges slutgiltig
systematisk fasthet.
Elevmaterialet är ännu odifferentierat (ev. med undantag för språkundervisningen).
Klasslärarsystem (modifierat med hänsyn till vissa ämnen)
tillämpas. Undervisningen handhaves av för klasslärarundervisning
speciellt utbildade lärare; visst inslag av ämneslärare för språkundervisning
och övningsämnen bör uppmuntras. I fjärde klassen i B-skolor kan
under vissa förhållanden småskollärare undervisa.
3. Högstadiet, i fortsättningen ... kallat realskolan, omfattar klasserna
7—o. Eleverna befinner sig i åldern 13—15 år (tidigt skolmogna i åldern
12—14, sent utvecklade i åldern 14—16 år).
Stadiet ägnar sig särskilt för en orientering mot framtida levnadsväg
samt för mer systematiskt fixerande av de allmänna kunskaperna.
Undervisningen är differentierad på grundval av elevernas ämnesval, och
denna differentiering stegras etappvis. I klass 9 sker fullständig linjedel
-
202
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
ning. Ämneslärarsystem tillämpas, varvid mycken undervisning bör lämnas
åt klassföreståndaren. Undervisningen handhaves av akademiskt utbildade
ämneslärare och fackutbildade övningsämneslärare samt — under
vissa förutsättningar — av därför särskilt lämpade lärare, vilka utbildats
för mellanstadiet men fått kompletterande utbildning ... I klass 9 y undervisar
dessutom yrkeslärare.» (S. 80—81.)
I jämförelse med nuvarande skolordning innebär sålunda kommissionens
förslag
1) att undervisningen i klass 7, som nu bestrides av folkskollärare, övertages
av ämneslärare,
2) att undervisningen i klass 3 av A-skoloma och i vissa fall i klasserna
3 och 4 av Bl-skolorna, som nu i regel bestrides av folkskollärare, övertages
av småskollärare, samt
3) att klasserna l5 och 2° vid de allmänna läroverken och klasserna l7
och 27 vid flickskolorna, som nu undervisas av ämneslärare, ersättas med
enhetsskoleklasser, vilka undervisas av klasslärare.
Skolöverstyrelsen delar kommissionens uppfattning, att det ur omvårdnadssynpunkt
är önskvärt att utsträcka småskollärarnas arbetsområde till
att omfatta de tre första skolåren i de skolformer, där detta låter sig göra
med hänsyn till undervisningstekniska förhållanden och dylikt. Ur utvecklingspsykologisk
synpunkt kan det däremot enligt överstyrelsens uppfattning
knappast anföras några bestämda skäl vare sig för ett tvåårigt eller
för ett treårigt småskolestadium, möjligen för ett fyraårigt. Vidare fäster
överstyrelsen uppmärksamheten på »att det ökade lärarbehov, som kommer
att uppstå genom skolpliktens förlängning, ej torde kunna tillgodoses
med mindre småskollärarnas arbetsområde utvidgas».
Psykologisk-pedagogiska institutet betecknar gränsdragningen efter tredje
och sjätte klasserna som lämplig.
»Härför talar hänsyn till lärostoffets fördelning, vägande skäl för ämneslärarsystemets
införande vid den av skolkommissionen föreslagna tidpunkten,
med lärarutbildningen sammanhängande frågor och svårigheterna för
en och samma person att ur fackliga och pedagogiska synpunkter behärska
ämnesstoffet samt hysa tillräckligt intresse för de med elevernas ålder skiftande
uppgifterna.»
Icke heller medicinalstyrelsen finner någon anledning till anmärkning
mot stadieindelningen men understryker önskvärdheten av att begåvade
barn få genomgå lågstadiet på två år.
Däremot äro meningarna delade inom de närmast berörda lärargrupperna.
Sveriges småskollärarinnejörbund håller före, att studiegången för
eleverna blir lugnare, om lärarbyte kan undvikas under en pågående utvecklingsperiod,
och synes icke vara främmande för tanken på en ytterligare
förlängning av småskolestadiet. För närvarande ansluter sig dock förbundet
till kommissionens förslag om ett treårigt lågstadium i skolor av
203
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
A-form. Om däremot klasserna 3 och 4 av organisatoriska skäl maste samundervisas,
såsom fallet är vid Bl-skolorna, bör undervisningen uppdragas
■åt en för lågstadiet utbildad lärare, »då det föreligger tungt vägande psykologisk-pedagogiska
skäl för att lärare med specialutbildning för lågstadiet
handhar undervisningen i 3:e klass på grund av det åldersstadium barnen
befinner sig i». Till förkortningen av småskolestadiet för begavade barn
ställer sig förbundet tveksamt: i det långa loppet må barn bättre av att
»läsa på bredden».
Sveriges folkskollärarinneförbund har inte i betänkandet funnit några
■övertygande skäl, vare sig psykologiska, pedagogiska eller organisatoriska,
för en förlängning av småskolestadiet till tre ar.
»Psykologernas meningar går starkt i sär, varför det bör vara lika lätt att
finna stöd för det tvååriga som det treåriga småskolestadiet — liksom
också för ett enhetligt sexårigt grundstadium. Pedagogiska skäl talar snarast
för att tredje klassen bildar övergången till mellanstadiet. Inte minst
med hänsyn till orienteringsämnena är det en fördel, att samma lärare som
lagt den allmänna grunden får fortsätta och utvidga undervisningen, när
den övergår i historia, geografi och naturkunnighet. Med tanke på att den
nioåriga enhetsskolan bör ge lika gott studieresultat som den nuvarande
femåriga realskolan, ... måste man tillse att undervisningen under det sexåriga
odifferentierade stadiet åtminstone inte kommer att stå den nuvarande
sexåriga folkskolan efter i effektivitet.---Att B-skolorna
skulle ha en särskild stadieindelning och speciella kursplaner, syns oss också
oförenligt med enhetsskolans idé. Förbundet vill alltsa uttala sig för att
det tvååriga småskolestadiet bibehålies.»
Förbundsstyrelsen för Sveriges folkskollärarförbund har visserligen funnit
övertygande skäl anförda för en uppdelning av klasslärarnas arbetsfält
på två lärarkategorier med olika utbildning. Däremot finner förbundsstyrelsen
kommissionens gränsdragning mellan verksamhetsområdena präglad
av inkonsekvenser och motsägelser. Lika starka pedagogiska skäl kunna
anföras för ett tvåårigt lågstadium som för ett treårigt, och en sådan
stadieindelning kunde genomföras med större konsekvens. Ur effektivitetssynpunkt
är denna anordning att föredraga.
»De nuvarande småskollärarinnorna har inte behörighet att undervisa i
tredje klassen, och de har kortare utbildning än folkskollärarna. Under en
lång övergångstid innebure tredje klassens överförande till småskolan en
sänkt lärarkompetens för detta klasstadium.»
Den mening, som uttalas av de båda folkskollärarsammanslutningarna,
stödjes av sex folkskolinspektörer och åtminstone nagot domkapitel.
Till sist må nämnas, att den finska, av generaldirektör Ruutu ledda skolkommittén
har föreslagit ett skolsystem med fyraårsintervaller: en fyraårig
elementarskola, en därpå byggande, fyraarig mellanskola med limnesläsning
och överst ett fyraårigt gymnasium. Tillämpat på svenska förhållanden
skulle detta system innebära eu sammankrympning av det två
-
204
Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.
deIade klasslärarstadiet till ett enhetligt fyraårigt sådant, ett starkt minskat
behov av klasslärare och ett i motsvarande mån ökat behov av ämneslärare.
Systemet förordas i vissa remissvar; jag hänvisar beträffande
dessa yttranden till skolöverstyrelsens tryckta sammanfattning (s. 239—
240).
Innan jag gar vidare, skall jag be få nämna några ord även om vissa med
stadieindelningen förknippade ekonomiska förhållanden.
Det kunde i första ögonblicket synas, som om en utvidgning av lågstadiet
automatiskt måste medföra en icke obetydlig besparing, emedan ett
stort antal folkskollärare därvid komme att ersättas med småskollärarinnor.
Det var givetvis också av denna orsak, som besparmgsberedningen år
1943 upptog denna fråga. Beredningen torde emellertid därvid icke ha tillräckligt
beaktat två omständigheter.
Sedan länge har ett lägre lärjungemaximum tillämpats för småskoleklasser
än för folkskoleklasser. Enligt av Kungl- Maj:t utfärdade anvisningar
får sålunda vid en skola av A-form, vars lärjungeantal ej överstiger 1 000,
en parallellavdelning upprättas för varje påbörjat 35-tal lärjungar i årsklass
på folkskolestadiet men däremot en för varje påbörjat 25-tal lärjungar
i årsklass på småskolestadiet. Liknande anvisningar gälla för större skolenheter,
ehuru de där anknyta till medeltalet lärjungar i avdelningarna. Om
samma lärare skola undervisa i klasserna 1—3, kan det icke vara pedagogiskt
försvarligt att bryta sönder läraravdelningarna efter andra skolåret,
särskilt som under alla förhållanden ett lärarbyte förestår efter tredje skolåret.
En förutsättning för att lagstadiets lärare skola undervisa också i
tredje klassen synes alltså vara, att det antal lärjungar per klassavdelning,
som skall vara regel i klasserna 1—2, också får gälla för tredje klassen.
För en sådan ståndpunkt kunna — oavsett det skälet att ett lärarbyte
bör undvikas — åberopas även andra starka pedagogiska skäl. Det torde
nämligen vara en rätt allmän mening bland folkskolans lärare, att elevantalet
i tredje klassen bör vara lägre än i folkskolans högre klasser. Hittills
har det icke varit organisatoriskt möjligt eller i varje fall lämpligt att
hålla ett lägre elevantal i tredje klassen, då detta skulle medföra omorganisation
av läraravdelningarna både efter andra och tredje skolåren. Därest
lågstadiets lärare komme att handhava undervisningen i klasserna 1_3,
bleve det möjligt att få en ändring i detta hänseende.
En radikal ändring av tjänstgöringsförhållandena för en grupp lärare
aktualiserar frågan om lönegradsplaceringen under de ändrade förhållandena,
Ett uttalande i denna riktning gjordes av statsutskottet i samband
med 1937 års lönereglering för folk- och småskollärare (uti. nr 140 s. 56),
och vid behandlingen av det förslag till folkskolans avlöningsreglemente,
som förelädes 1942 års riksdag, berörde riksdagen samma löneregleringsproblem
med följande ord:
205
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
»Frågan om den riktiga inbördes avvägningen av småskollärarnas löner i
jämförelse med folkskollärarnas torde icke kunna på ett definitivt sätt upptagas
till omprövning förrän det slutliga resultatet av 1940 års skolutrednings
pågående arbete föreligger och ställning tagits till spörsmålet om
småskolans och folkskolans inbördes förhållande i organisatoriskt hänseende.
» (Riksd. skr. 1942: 443.)
Riksdagen torde sålunda ha ansett, att ett direkt samband finnes mellan
småskollärarnas lönegradsplacering och småskolestadiets organisation
i enhetsskolan.
I den promemoria, jag år 1944 utarbetade, utgick jag från att småskollärarnas
lönegradsplacering måste höjas från dåvarande LO 9 till LO 11,
om de skulle övertaga undervisningen i tredje klassen av A-skoloma och
klasserna 3—4 i Bl-skolorna; en motsvarande uppflyttning av extra ordinarie
och extra småskollärare måste jämväl företagas. Skulle utbildningen
vid småskoleseminarierna förlängas med ett år, fann jag en ytterligare förhöjning
påkallad.
Det visade sig, då beräkningarna genomfördes, att kostnadsökningen för
en uppflyttning av småskollärarna två lönegrader tillsammans med kostnadsökningen
för sänkning av lärjungemaximum i tredje klassen av A-skolorna
skulle ungefär uppväga kostnadsminskningen genom den ökade användningen
av småskollärare i stället för folkskollärare. Approximativt
torde dessa faktorer fortfarande balansera varandra — i varje fall har jämvikten
icke ändrats genom övergången till nu gällande avlöningsreglemente.
Man torde sålunda kunna utgå ifrån att den ifrågasatta förskjutningen
mellan de båda klasslärargruppemas arbetsområden icke i och för sig har
större ekonomiska konsekvenser. Först om lärarutbildningen förlänges eller
en förbättring av småskollärarnas löner med mer än två lönegrader av
andra skäl befinnes önskvärd, behöver man räkna med någon mera avsevärd
merbelastning på lönekontot. Jag återkommer senare till denna
fråga i samband med lärarutbildningen.
Kostnaderna för övergång från klasslärarsystem till ämneslärarsystem
eller omvänt äro redan beaktade i den av byråchefen Åsbrink utarbetade
promemorian.
c. De främmande språkens inplacering.
De främmande språken infoga sig icke alldeles motståndslöst i enhetsskolans
treårsrytm. Det andra och det tredje språket — tyskan och franskan
— kunna visserligen anknytas på punkter, som även ur allmänna organisationssynpunkter
äro de mest naturliga. Men det anses allmänt vara
för tidigt att påbörja det första främmande språket — engelskan — vid
mellanstadiets början, och med hänsyn till ämnets vidgade uppgifter i en
enhetsskoleorganisation vore det för sent att påbörja detsamma först vid
206
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
mellanstadiets slut. Ingående överväganden ha därför varit erforderliga
beträffande detta ämnes inrangering i enhetsskolan.
Undervisningen i främmande språk i folkskolan har till på de senaste
åren nästan uteslutande varit förlagd till klasserna 7 och 8. Intresset för
denna undervisning har särskilt under 40-talet snabbt stegrats. År 1938
förekom språkundervisning i 27, läsåret 1946/47 i 135 skoldistrikt; antagligen
har sedan dess de språkläsande skoldistrikten mer än fördubblats i
antal. Vanligen har det varit fråga om undervisning i engelska, men på
ett och annat ställe har tyska föredragits.
I maj 1943 inhämtade skolutredningen från vederbörande skolledare
upplysningar om de vunna erfarenheterna. Av svaren framgick, att språkundervisningen
i folkskolan haft stöd i befolkningens och lärjungarnas intresse.
Flera skoldistrikt uppgåvo, att språkundervisning hade införts, delvis
emedan lärjungarna eljest sökte sig till skolorna i språkläsande granndistrikt.
Påfallande var den betydelse, som språkkunskaper uppgåvos ha
för menige man, i synnerhet på orter, som på grund av näringslivets beskaffenhet
stodo i mer eller mindre livlig beröring med utlandet. Erfarenheterna
om de mindre studiebegåvades förmåga att tillgodogöra sig språkundervisningen
voro växlande. I icke så få fall gingo uttalandena i den
riktningen, att resultatet hade varit någorlunda tillfredsställande i fråga
om läsning och översättning men mindre gott med avseende på samtalsövningar
och grammatik.
Skolutredningen och skolkommissionen äro ense om att undervisningen
i engelska i framtiden bör införas på ett tidigare stadium.
Skolutredningens av 11 ledamöter bestående majoritet ville göra början
redan i klass 5.
»För en tidig början talar framför allt det pedagogiska skälet, att eleverna
ill- och 12-årsåldern ofta ha lätt för den imitativa sidan av språktillägnelsen
och då med stor fördel kunna påbörja studiet av ett sådant språk som
engelska.---När det gäller mera studiebegåvade elever, som skola
bedriva fortsatta teoretiska studier och måste läsa flera främmande språk,
äro de anförda skälen också enligt vår mening avgörande för att studier
börjas redan under femte skolåret. De främmande språken stå här liksom
i ko och vänta att bli införda tillräckligt tidigt, för att den större imitationsförmågan
i fråga om uttal m. m. samt den större friheten från hämningar
av olika slag skola kunna tillgodogöras för den första undervisningen i de
olika språken. Det tidsödande elementära formstudiet bör också av det
skälet helst förläggas till ett jämförelsevis tidigt åldersstadium, att det
eljest kommer att ta för mycken tid i anspråk under ett senare skede i lärjungarnas
liv, som bättre kan användas för bildningsuppgifter, vilka äro
av mera reell art eller kräva större mognad. Den rationella planläggningen
av utbildningen i dess helhet kräver med andra ord, att dessa elever få
börja språkstudierna så tidigt som möjligt, och ett längre uppskov än till
11-årsåldern är för denna elevgrupp enligt vår mening icke rationellt.»
(IV: 2A s. 294—295.)
207
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
För de lärjungar, som icke komme att läsa mer än ett främmande språk,
tänkte sig majoriteten en kortare kurs med början i klass 7.
Mot förslaget att införa språkundervisning redan i femte klassen kunna
dock även vissa betänkligheter anföras, och detta föranledde fyra ledamöter
att anmäla avvikande mening. Minoriteten, som ansåg, att undervisningen
i engelska borde införas i sjätte klassen och där i A-skolorna omfatta
sex veckotimmar, androg för sin ståndpunkt bland annat följande:
»I femte klassen kräves ännu mycken tid för elementära övningar i färdighetsämnena
modersmålet och matematik. Att för införandet av engelska
inkräkta på tiden för dessa ämnen i nämnda klass ha vi icke funnit tillrådligt.
Vid landsbygdens vanliga skolformer skulle språkundervisningen
i viss omfattning anordnas i form av kombinerad radio- och korrespondensundervisning.
Detta arbetssätt kan emellertid svårligen tillämpas på ett
tidigare stadium än i sjätte klassen. Införandet av språkundervisning redan
i femte klassen vid landsbygdens flerklassiga läraravdelningar skulle vara
förbundet med alltför stora tekniska svårigheter för att mera allmänt kunna
ifrågakomma.---
För att icke inkräkta på den åt övriga ämnen anslagna tiden för omedelbar
undervisning skall enligt vårt förslag språkundervisningen i sjätte klassen
vid skola av B-form förläggas utanför den gemensamma timplanen
och sjätte klassen undervisas för sig i engelska under fem veckotimmar.
För de språkläsande lärjungarna nedsättes undervisningstiden för andra
ämnen med fyra veckotimmar, varvid tid företrädesvis tages från tysta
övningar och slöjd. I sin tekniska utformning erbjuder förslaget likhet med
den anordning av hjälpundervisningen, som förekommer, där särskild hjälpklass
icke kan inrättas, ävensom med förstärkningsanordningarna vid folkskolans
B-former. Vid B-skola är antalet lärjungar i sjätte^ klassen vida
lägre än i klassavdelning vid A-skola. Under i övrigt lika förhållanden kommer
därför språkundervisningen i B-skolor enligt vårt förslag att bedrivas
under gynnsammare betingelser. Alan bör alltså i sjätte klassen vid B-skola
kunna med fem veckotimmar uppnå samma resultat, som i A-skolan uppnås
med sex veckotimmar.» (IV:2A s. 292—293.)
I undervisningen skulle deltaga alla för språkundervisning lämpliga lärjungar.
Den bästa tidpunkten för införandet av ett främmande språk bestämmes
enligt skolkommissionen dels av inre mognadsfaktorer hos de växande, dels
av det mål man vill nå genom språkundervisningen.
»Språkpsykologiska rön talar för att det är möjligt att tillägna sig ett
språk utöver modersmålet redan vid betydligt tidigare ålder än man hit•
tills prövat vid våra skolor. Tidpunkten blir dock beroende på vilket mål
man sätter och vilka metoder man använder. Avses full tvåspråkighet och
väljes direkta metoder, kan man börja redan i 3-årsåldern. Vill man nå
god förtrogenhet med det andra språket men dock ge tydlig övervikt åt
modersmålet, kan man börja, när det egna språket är fixerat (0 8-årsåldern).
År det däremot endast fråga om tillägnandet av ett hjälpspråk, och
användes därtill metoder, diir grammatik ingår, maste man avvakta mognaden
för mer abstrakta kombinationer (It—13-årsåldern).» (S. 157.)
208
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
För sin del föreslår skolkommissionen, att undervisningen i engelska skall
börja i klass 5, alltså när lärjungarna befinna sig vid samma ålder som nybörjarna
i den nuvarande femåriga realskolan. Man behöver då icke påbörja
de främmande språken i alltför tät följd: tyskan kan börja i klass 7,
två år efter engelskan, och franskan i klass 9, två år efter tyskan.
När kommissionen föreslår en allmän undervisning i engelska, i vilken
under de tre första aren om möjligt alla lärjungar deltaga, kan emellertid
den nuvarande realskolans målsättning icke oförändrad övertagas. Fn förskjutning
mellan undervisningens olika moment blir nödvändig med hänsyn
till den enormt vidgade lärjungekretsen och de uppgifter språkundervisningen
har att fylla i enhetsskolan. Men även ur allmännare synpunkter
är en tyngdpunktsförskjutning påkallad.
»Huvudvikten bör på skolans alla stadier läggas vid förmågan att läsa.
bor universitets- och högskolestudier är färdigheten att utan svårighet läsa
fack- och skönlitteratur pa främmande språk grundläggande, ur allmän
bildningssynpunkt gäller detsamma, för yrkes- och organisationsliv är förmagan
att läsa det främmande språket viktigast. Lägges huvudvikten vid
språkundervisningen på uppodlandet av läsförmågan, vinnes också, att undervisningen,
så snart nybörjarstadiet passerats, i utpräglad grad kan individualiseras.
I andra rummet kommer förmågan att förstå utlänningar och
att själv deltaga i samtal med dem. Däremot torde färdigheten att skriva
det främmande språket inte så ofta komma till användning, och så gott
som aldrig får man användning för färdigheten att ord för ord översätta
text från modersmålet till det främmande språket, den färdighet som man
nu lägger ner så oerhört arbete på i vår språkundervisning och som vållar
de största svårigheterna.» (S. 29.)
Genom sitt förslag har kommissionen velat ta hänsyn till vad som är ur
praktisk synpunkt väsentligt:
»Det är naturligt, att läsning blir ett viktigare studiemål än skrivning,
eftersom de flesta människor kommer att läsa ett språk mycket oftare än
de skriver det. Att höra och tala främmande språk har fått ökad praktisk
betydelse — därför måste hör- och talövningama i skolan effektiviseras.
Metodiska konversationsövningar bör bedrivas hela undervisningstiden igenom.
Språkassistenter, bättre utbildning och tillfälle till utlandsvistelse för
lärare, tillgång till radio, grammofon och ljudfilm spelar här en stor roll.
Hör- och talövningarna måste, såsom redan nu är vanligt, uppmärksamma
det ordförråd, som de flesta främst behöver vid kontakt med utlänningar.
Även läsmaterialet kan anpassas efter praktiska behov. Däri kan ingå böcker
med enkelt språk, tidningar, ungdomstidskrifter, broschyrer, kataloger
m. m. I detta sammanhang kan erinras om att man hos oss inte tillräckligt
beaktat möjligheten att använda i utlandet tryckta texter, avsedda för
skolans lägre stadier. Slutligen kan även skrivövningarna bli av utpräglat
praktiskt värde, om exempelvis skrivning av brev och referat får tillräckligt
utrymme.» (S. 158—159.)
De skriftliga övningarna böra för många elever kunna få frivillig karaktär.
Endast för dem, som önska fortsätta på gymnasiet, måste bestämda
209
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
krav på färdighet att skriva upprätthållas. Till följd härav behöver man
inte på svagare lärjungar ställa sådana krav på grammatikkunskaper, som
nu äro gängse i realskolan. Nya skrivningstyper böra försökas, valda så,
att de mera pröva lärjungarnas ordförråd och förmåga att begagna detta
än deras behärskning av grammatiken, framhåller kommissionen.
Avgörande för att undervisningen i engelska skall ge behållning är, att
kraven få växla med varje elevs förutsättningar. Den av kommissionen
föreslagna differentieringen vid undervisningen i engelska underlättar för
läraren att få med så många lärjungar som möjligt. Men även där dessa
möjligheter tagits i bruk och lärjungarna alltså fördelats på parallellavdelningar
efter sin förmåga att tillgodogöra sig språkundervisningen, är en
uppdelning på mindre grupper i viss utsträckning önskvärd. Kommissionen
föreslår därför förstärkningsanordningar i klasserna 5 och 6. Trots alla
sådana undervisningstekniska arrangemang torde emellertid en del lärjungar
icke få så stor behållning av språkundervisningen, att det kan försvara
deras deltagande. De böra då enligt kommissionens åsikt fa utbyta
läsningen av engelska mot andra sysselsättningar.
Om en för alla gemensam obligatorisk skola skall tillgodose de skiftande
behoven under en nioårig skolpliktstid, kan den uppenbarligen icke inskränka
sig till att meddela undervisning i ett främmande språk. Pedagogiskt
sett skulle det eljest, såsom skolutredningen framhåller, medföra beaktansvärda
fördelar, om man icke behövde bereda utrymme för mer än
ett främmande språk. Detta språk kunde då studeras grundligare, och det
borde vara möjligt bibringa lärjungarna en allsidigare och säkrare behärskning
av språket. Starka praktiska skäl tala dock mot en sadan organisation.
Vi måste så vitt möjligt stå språkligt rustade att på vetenskapliga,
tekniska, kommersiella, politisk-sociala och andra områden upptaga alla
erforderliga kontakter och tillgodogöra oss gjorda framsteg.
»Vårt land har sedan gammalt nära och omfattande förbindelser med
särskilt två stora kulturkretsar: den tysktalande (Tyskland, Österrike,
Schweiz) och den engelsktalande (framför allt England och Nordamerika).
Med hänsyn till den allmänna utvecklingen, i första hand å kommunikationernas
område, kan det, såsom ovan antytts, förväntas, att dessa förbindelser,
när den gångna tidens spärrar i det mellanfolkliga umgänget försvinna,
komma att bli ännu livligare. Både tyskan och engelskan spela därvid
för oss svenskar en sådan roll, att förtrogenhet med dem är behövlig
i tämligen breda kretsar.» (IV:3 s. 79.)
Skolutredningen och skolkommissionen äro ense om att tyska bör upptagas
som andra språk, ehuru skolutredningen begränsar ämnet till vissa
linjer och skolkommissionen ger det ställning som tillvalsämne.
Ur pedagogisk synpunkt bjuder det betydligt mera emot att till dessa
två främmande språk lägga ett tredje, franskan. Skolutredningen inleder
14 — Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 70.
210
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
avsnittet om det tredje språket i realskolebetiinkandet med att mana fram
det allmänt erkända behovet av en beskärning av realskolans timplan. Att
reduktionen under alla omständigheter måste starkt beröra detta språk,
finner skolutredningen uppenbart.
»Att i dét nya schemaläget bereda detta språk 7 timmar i realskolan är
helt enkelt icke möjligt utan att inkräkta på bildningsuppgifter, som måste
anses mera angelägna för det stora flertalet realskolelever. Det synes oss
i det nya läget icke heller under några förhållanden möjligt att bereda tillfälle
till två års studium av franska i realskolan.» (IV:3 s. 82.)
Även i fråga om tredje språket har skolutredningen delat sig på två
linjer, men meningsskiljaktigheterna gälla endast, huruvida en mindre omfattande
kurs i franska skall bibehållas i högsta klassen eller ämnet skall
helt och hållet utgå från timplanen. En knapp majoritet — 8 ledamöter —
förordar det förra.
Majoritetsgruppen åberopar, att kunskaper i franska höja behörighetsvärdet
av realexamen och särskilt äro av värde vid kommunikations verken.
Icke blott de omkring 5 procent av realskolans lärjungar, som inträda i civil
tjänst, utan också många av dem, som övergå till affärsanställningar av
olika slag ha säkerligen nytta av kunskaper i franska. Antalet sådana lärjungar
är dock måhända icke så stort, att det i och för sig nödvändiggör,
att franska upptages på realskolans läroplan. Att franskan likväl kan göra
anspråk på en — om också blygsam — plats på realskolestadiet, beror på
dess ställning som ett av de ledande kulturspråken.
»Kunskaper i detta språk äro ur allmänbildningens synpunkt värdefulla.
Med hänsyn icke minst till det inflytande på vårt eget språk, som franskan
under olika perioder utövat, är en viss förtrogenhet med franskt uttal,
fransk ortografi och franskt ordförråd till stor nytta. En sådan förtrogenhet
stöder modersmålskunskaperna, även om den endast omfattar de grundläggande
elementen av språket, och den underlättar den riktiga förståelsen
av de talrika franska låneorden och språkelementen i svenskan. Den utgör
också ett stöd för språkstudierna i allmänhet och särskilt för studiet i
engelska, vars ordförråd till mycket stor del är av franskt ursprung.---
Den av oss ifrågasatta inskränkningen av kursen i franska minskar givetvis
dennas värde, men det är obestridligt, att även en helt kort kurs i
ämnet, omfattande endast ett läsår, är av betydelse. Det är i allmänhet
de första elementen av ett språk, som det är svårast att inhämta på egen
hand, och detta gäller i hög grad om ett språk av franskans art. Den, som
måste förvärva grundligare kunskaper i ämnet, har numera stora möjligheter
att med framgång arbeta vidare på egen hand, under förutsättning
att de allra första grunderna — uttalet, huvuddragen av formläran, ett begränsat
ordförråd — inhämtats och särskilt om han, såsom i detta fall, har
stödet av tidigare mera ingående studier i andra främmande språk. Det
kan därför med fog göras gällande, att det icke vore med elevernas intressen
förenligt, om de skulle berövas den möjlighet att inhämta grunderna
av franskan, som de för närvarande ha och som de i så anmärkningsvärt
stor utsträckning begagna.» (IV:3 s. 8G.)
211
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Det kan här antecknas, att enligt den senaste statistik, som färdigställts,
73 procent av lärjungarna i realskolans näst högsta klass och 54 procent av
lärjungarna i högsta klassen frivilligt deltaga i franska. Vid de kommunala
mellanskoloma voro motsvarande tal 56 resp. 47 procent.
Det skulle vidare enligt majoritetens åsikt vara i många avseenden underlättande,
om undervisningen i franska finge börja samtidigt för alla,
som avlägga studentexamen, vare sig studievägen går genom treårigt eller
fyraårigt gymnasium. Detta förutsätter, att ämnet upptages på högsta
realskoleklassens timplan och göres obligatoriskt för inträde på det treåriga
gymnasiet.
Minoriteten i skolutredningen, som denna gång utgjordes av ordföranden
och samtliga sex ledamöter på folkskoleflygeln, anförde åter:
»Med hänsyn till den beskärning av undervisningstiden i realskolan, som
av hygieniska skäl är ofrånkomlig, visar det sig under alla omständigheter
omöjligt att såsom för närvarande medtaga franska i näst högsta klassen.
Ämnet skulle alltså kunna inträda på undervisningsplanen först i avslutningsklassen
och där med ett mycket begränsat timtal. I denna klass, där
kurserna i flertalet ämnen skola bringas till en viss avslutning, och där
översiktliga repetitioner inför den stundande examen torde vara ofrånkomliga,
måste man räkna med att lärjungarnas arbete och i synnerhet deras
hemarbete blir åtskilligt drygare än i de föregående klasserna. Att under
sådana omständigheter här införa ett nytt ämne, som på grund av sin
karaktär särskilt på nybörjarstadiet erbjuder stora svårigheter, synes ^oss
icke tillrådligt. Om något nämnvärt resultat skulle kunna uppnås, måste
utan tvivel med det ringa timtal, som ämnet erhölle, ett betydande hemarbete
påläggas lärjungarna. Den ökade splittringen i arbetet torde kunna
förutses komma att menligt inverka på arbetsresultatet i dess helhet.»
(IV:3 s. 89.)
Enligt minoritetens mening vore det värdefullare för lärjungarna att få
en till två språk begränsad men grundligare språkbildning än en mångsidigare
och mera ytlig.
Skolkommissionen föreslår, att franska blir obligatoriskt ämne i nionde
klassen för dem, som önska fortsätta sina studier på gymnasiet, och att
ämnet för andra elever i samma klass blir ett frivilligt ämne.
Förslaget har upptagits av skolöverstyrelsen i dess utredning angående
beskärning av timplanerna vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter,
vilken utgivits i det offentliga trycket (SOU 1950:4). Avvikande mening
anmäldes av två ledamöter, undervisningsrådet Quensel och lekmannarepresentanten
fru Holmbäck. Genom beslut tidigare i dag har emellertid överstyrelsens
förslag till undervisningsplan i denna del av Kungl. Maj:t fastställts.
Lärarjrågan på enhetsskolans högstadium, bjuder icke större svårigheter
i de moderna språken än i andra ämnen. Undervisningen bör principiellt
bestridas av ämneslärare med akademisk kompetens. Däremot kan det
212
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
vara tveksamt, huru språkundervisningen skall ordnas på mellanstadiet,
där klasslärarsystem skulle tillämpas. Kommissionen vill för sin del göra
undantag från klasslärarsystemet i fråga om engelskan, då mycket grundlig
ämnesutbildning hos läraren är önskvärd även för nybörjarstudier i detta
ämne; men den inser, att kravet på ämneslärarkompetens icke skulle kunna
upprätthållas i bygdeskolorna: »För en lång tid framåt måste man ... räkna
med att på det lägsta stadiet i viss utsträckning använda lärare, som på
annat sätt än genom akademiska studier förvärvat behörighet att undervisa
i engelska» (s. 382).
Så mycket som möjligt böra emellertid klasslärama uppmuntras till fortsatta
studier. Kombinationer av mellanskollärarutbildning och akademisk
utbildning äro särskilt önskvärda.
»En lärare med sådan utbildning lämpar sig väl som ämneslärare i realskolan
och kan dessutom tjänstgöra som lärare i mellanskolan och därvid
bestrida viss fyllnadstjänstgöring. Särskilt i de små centralskolorna på
landsbygden, där vissa svårigheter kommer att föreligga att på lämpligt
sätt utnyttja alla lärartimmar, torde en lärare med här föreslagen utbildning
komma att få en stor uppgift att fylla.» (S. 388.)
Utbildningen kan omfatta ett eller flera ämnen. Det torde böra utredas,
vilka åtgärder som kunna vidtagas för att möjliggöra akademiska studier
bland annat i engelska för lärare, som icke ha läst latin.
En mellanskollärare, som på antytt sätt förvärvat kompetens för undervisning
i realskolan, bör enligt kommissionens mening erhålla ekonomisk
kompensation i form av visst tilläggsarvode för tjänstgöring på realskolestadiet.
Har han kompetens i engelska, bör han erhålla tilläggsarvode även
för undervisning i engelska i klasserna 5 och 6, och detta oavsett om undervisningen
är förlagd till hans egen klass eller till annans.
Yttrandena visa i det hela god uppslutning kring skolkommissionens förslag
i vad avser språkundervisningens mål och även tidpunkten för införandet
av de främmande språken. Däremot diskuteras det livligt om lärjungarnas
förutsättningar att deltaga och om lärarkompetensen.
Mellan de mest entusiastiska och de mest reserverade uttalandena är
som vanligt skillnaden stor. Rektor vid samrealskolan och kommunala
gymnasiet i Filipstad tilltalas i högsta grad av skolkommissionens uppläggning
av språkstudierna:
»Vad kommissionen här anför är så utomordentligt bra, att jag skulle
önska att det kunde genomföras omedelbart, utan att invänta den stora
omorganisationen. Detta skulle betyda en helt annan trivsel för hela skolarbetet.
»
Ämneskonferensen i engelska och franska vid Katedralskolan i Lund har
mera att anmärka:
213
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
»Där förekommer intet värdefullt förslag, som icke redan genomförts
eller är möjligt att genomföra inom ramen av vår nuvarande skolform.
---Den i skolkommissionen härskande uppfattningen om förhållandet
mellan grammatiken å ena sidan, förmågan att läsa och deltaga i samtal
å den andra, är endels föråldrad, endels dilettantisk; på det hela taget verklighetsf
rämma nde.»
Läroverkskollegier och folkskolestyrelser tillstyrka allmänt, att engelskan
påbörjas i klass 5. Betänksamheten är störst bland folkskolinspektörerna.
Omkring fjärdedelen av dessa ha direkt föreslagit, att engelskan skall införas
först i sjätte klassen. Till denna grupp hör folkskolinspektören i Värmlands
västra inspektionsområde, som starkt betonar vissa praktiska svårigheter
vid undervisning i engelska i B-skolorna.
»Om skolskjutsar förekomma,---bli extra skjutsar nödvändiga
för de lärjungar, som skola undervisas i engelska, åtminstone om mellanskolläraren
själv handhar denna undervisning. Skjutsarna måste väl i regel
anpassas efter Jästiderna för de barn, som icke undervisas i engelska^ —
klasserna 3—4 eller i många fall 1—4. Eftersom klasserna 5 och 6 måste
undervisas var för sig — tysta övningar i engelska torde icke kunna förekomma
i nämnvärd omfattning — torde sådana extra skjutsar bli nödvändiga
alla dagar i veckan både till och från skolan. Engelskundervisningen
kan ofta komma att medföra, att skolskjutskostnadema fördubblas.»
Inspektören i Bohusläns inspektionsområde tycker, att man i varje fall
bör bjuda till att ordna saken:
»Om det i en flerklassig skola går att ordna direkt undervisning för vissa
elever, under det att de andra äro sysselsatta med tyst arbete, bör detta
väl också låta sig göra med undervisning i engelska. Vad som komplicerar
frågan är givetvis, att man med 5 och 6 klasserna i samma läraravdelning
har två undervisningsavdelningar på olika stadier. Uppgiften bör dock ej
vara olöslig. Om denna punkt torde emellertid, liksom för övrigt i ett
flertal andra frågor, något entydigt svar ej kunna erhållas på annat sätt än
genom praktiska skolförsök.»
En liknande ståndpunkt företrädes av ytterligare tre folkskolinspektörer,
medan andra icke funnit skäl att framställa någon erinran mot kommissionens
förslag i denna del eller alls icke ingått på språkundervisningen.
Mot tidpunkten för införandet av undervisning i tyska synas inga invändningar
vara framställda.
Jämväl förslaget att påbörja franskan ett år senare än i den nuvarande
realskolan synes ha fått ett tämligen gott mottagande hos remissinstanserna.
Kritik saknas dock naturligtvis icke alldeles, och den utgår, såsom
man kunde vänta, från två håll: från dem som önska bibehålla franskan i
samma klasser som nu och från dem som vilja helt slopa densamma.
Jag vill i detta sammanhang anmäla, att en av omkring 320 personer
underskriven petition angående franskans ställning till mig inlämnats, vari
bland annat påyrkas, att franska skall läsas från och med åttonde klassen
214 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
och vara obligatorisk för inträde i gymnasiet. Petitionärerna anföra bland
annat följande:
»Den intellektuella rikedom, som ligger i fransk litteratur, under äldre
tidsskeden liksom i hög grad i detta ögonblick, bör icke förbehållas ett
ringa fåtal bildade svenskar, något som skulle bli följden av den föreslagna
reformen. Frankrike intar en oförändrad rangplats genom sin litteratur,
liksom det gör inom konstens område. Dess vetenskapliga produktion är,
trots sin betydenhet, ofta förbisedd i vårt land. Krig, ockupation och konsekvenserna
därav ha icke hindrat Frankrike att återta en ledande ställning
inom andens värld. Dess materiella odling har hastigt gått fram, med
produktionssiffror, som överskridit 1938 års nivå. Konsthantverk och konstindustri
av skilda slag kunna alltjämt skänka oss värdefulla impulser. Så
kunde uppräkningen fortsättas inom olika områden.
Det är uppenbart, att man icke kan lossa banden, som knyta oss till
Frankrike, utan risker för vårt lands intellektuella, konstnärliga och litterära
ställning. En minskad kännedom om det franska språket innebär
också en försämrad möjlighet till kontakt med den övriga romanska världen,
för vars språkliga och kulturella förståelse franskan är oumbärlig.
Även för engelskans del är franskan värdefull. De båda språken stödja
varandra ömsesidigt, och med större kunskaper i franska följer automatiskt
vidgade möjligheter att förstå en engelsk text, något som ofta förbises.
Analoga synpunkter kunna läggas på förhållandet mellan franskan och
latinet.
Det är för ett litet land väsentligt att icke hämta sina intryck och impulser
enbart från ett enda kultur- och språkområde. Det ökade intresset för
engelskan och vad till den anglo-amerikanska kulturkretsen hörer, kan
endast hälsas med glädje, men om vi skola kunna behålla den balans, som
vårt land i denna stund eftersträvar, kräves att även andra än anglosaxiska
röster få göra sig hörda. Fn stark övervikt för ett språk på skolschemat
skulle göra oss kulturellt ensidiga. Studiet av såväl franska som tyska utgöra
nödiga korrektiv. Det franska språket ger lärjungarna en fostran till
intellektuell reda, precision och känsla för stil, som gynnsamt återverkar på
deras övriga studier och hela deras personlighet.»
Styrelsen för stiftelsen La Maison Suédoise å Marseille, vilken har till
uppgift att årligen giva språklig specialutbildning åt ett antal personer,
som önska inträda i utrikesrepresentationen eller i den köpmanskår, som
erfordras för vår handel främst med fransktalande länder, hemställer likaledes,
att ingen nedskärning av den nuvarande undervisningen i franska
måtte företagas.
De som vilja helt utesluta franskan från realskolans timplan åberopa
åter i stort sett de skäl, som anförts av minoriteten inom 1940 års skolutredning.
Finge timmarna i stället ägnas tyskan, skulle enligt en meningsriktning
den språkliga behållningen som helhet tagen bliva minst lika tillfredsställande,
som om språkundervisningen redan på realskolestadiet
splittras på tre främmande språk.
Att deltagandet i tyska och franska under alla omständigheter måste
göras beroende av lärjungarnas fria val, erkännes allmänt i remissvaren.
215
Kungl. Maj ds ''proposition nr 70.
Många anse, att detsamma bör gälla för engelskan eller att i varje fall
befrielser böra beviljas med större generositet, än kommissionen har tänkt
sig.
Kollegieyttrandena skildra i dystra färger arbetet med ett främmande
språk i ogallrade klasser. Följande citat är hämtat ur Nacka mellanskolas
yttrande:
»Det måste verka i hög grad deprimerande på en elev och menligt inverka
på hans arbetslust, att tvingas läsa ett ämne, som han ej anser sig
kunna gå i land med. Ett sådant åläggande strider också mot skolkommissionens
egna åsikter om självverksamhetens och intressets stora betydelse
vid all undervisning. Man kan ej heller bortse från det menliga inflytande
på ordning och klassanda, som en dylik anordning skulle medföra. Att
dessutom underbetyg i engelska ej får medföra kvarsittning och bortval
ej får ske utom i undantagsfall, kommer att verka som en uppmaning till
eleverna att ej ta språkundervisningen på allvar. Den slutsats kollegiet
dragit efter dessa överväganden blir, att den i och för sig goda tanken att
låta alla elever studera ett främmande språk ej går att förverkliga. Svårigheterna
äro uppenbara och alltför stora. Skolkommissionens förslag leder
blott till en meningslös sänkning av språkkunskaperna.»
Centralstyrelsen för Flick- och samskolelärarnas riksjörbund håller för
sannolikt, att minst 20 procent av lärjungarna efter kort tid måste överföras
till för dem nyttigare övningar. Att utredning ej föreligger om vilka
elevkategorier, som kunna beräknas vara oförmögna att följa med, påpekas
bland annat av Städernas folkskolinspektörsförbund.
»Man får nog räkna med att icke bara hjälpklasseleverna utan även vissa
andra lärjungar måste undantagas. De teoretiskt svagt begåvade böra fa
tillfälle att i sjunde klassen byta ut engelska mot något annat ämne.»
Styrelsen för Sveriges folkskollärarjörbund anser åter, att undervisningen
i engelska i princip bör vara tillgänglig för alla.
»Förbundsstyrelsen anser att syftemålet med engelskundervisningen i
klasserna 5 och 6 bör vara att ge största möjliga antal elever elementära
kunskaper i engelska efter måttet av elevernas skiftande studieförutsättningar.
Undervisningen i engelska i klasserna 5 och 6 bör därför principiellt
stå öppen för alla elever i normalklasserna. Även svagt begåvade elever,
som önskar delta i undervisningen, bör ha rätt därtill. Däremot synes det
lämpligt att elever med mycket stora svårigheter för ämnet och vilkas^ föräldrar
önskar att de befrias från undervisningen också ska kunna få sådan
befrielse. Huruvida dessa elever bör erhålla förstärkt undervisning i andra
teoretiska ämnen eller beredas praktisk sysselsättning under de lediga
timmarna är ett detalj spörsmål, som kan lösas på olika sätt i olika skolor och
är beroende på lärartillgång, förstärkningsanordningar och andra förhållan
Orn
befrielse från undervisning i engelska tydligt ges karaktären av
undantag, kan anordningen inte anses bryta klasslärarsystemet eller innebära
differentiering på olika studielinjer redan på mellanskolstadiet.»
216
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Skolöverstyrelsen anbefaller försöksverksamhet i viss utsträckning. Verket
vitsordar, att försöken med kombinerad korrespondens- och radioundervisning
pa ett löftesrikt sätt ha demonstrerat skolradions möjligheter
att komplettera och stödja språkundervisningen, men tillägger:
»Därmed är dock frågan om förutsättningarna för ett allmänt införande
av undervisning i engelska redan från och med klass 5 ingalunda tillräcklgt
utredd. Man vet sålunda ännu ej med bestämdhet, i vad mån det kan
yckas att redan på detta stadium och med barn i väsentligen ogallrade
klasser bedriva effektiv undervisning i engelska. Ej heller vet man ännu
med säkerhet, vad det finns för möjligheter att ordna denna undervisning,
vilken särskilt i landsbygdens flerklassiga skolor torde komma att erbjuda
stora praktiska svårigheter såväl rent undervisningstekniskt som med hänsyn
till lärarlragan.
Därför anser överstyrelsen, att det snarast möjligt bör igångsättas en
utvidgad försöksverksamhet med undervisning i engelska i olika skolformer
och med hjälp av olika metoder, däribland även film. Man bör därvid
praktiskt söka utröna, vad denna undervisning under olika förhållanden
fordrar av både barn och lärare. Även om överstyrelsen delar SK:s
uppfattning, att denna undervisning principiellt bör stå öppen för alla
maste man dock i praktiken räkna med att ej endast hjälpklassklientelet
utan också andra barn, som sakna både lust och förmåga att tillgodogöra
sig undervisning i engelska, snarast möjligt och i många fall redan från
början böra befrias från denna.» (S. 46.)
Skolkommissionens krav på ämnesläramtbildning för lärarna i engelska
kan givetvis påräkna ett övertygat stöd från läroverkshåll. Ännu bestämdare
äro dock rektorerna vid vissa handelsgymnasier, som vid ett rektorsmöte
i oktober 1948 enades om att »starkt poängtera nödvändigheten av
att undervisningen i engelska undantagslöst handhaves av fackutbildade
lärare, således även i klasserna 5 och 6».
Styrelsen för Seminariernas elevförbund har en rakt motsatt uppfattning:
. »Styrelsen hävdar med bestämdhet, att den elementära undervisningen
i engelska under de bada första aren skall handhas av klasslärare, som vid
seminarium eller lärarhögskola erhållit därför erforderlig utbildning. Det
synes ej nödvändigt att för undervisning i engelska under femte och sjätte
skolåret krava samma utbildning och kompetens som för undervisning på
högre stadier. Folkskollärare med nuvarande behörighet att undervisa i
engelska bör även i framtiden anlitas för undervisningen i engelska på
mellanstadiet. Styrelsen har i denna fråga konsulterat några seminarierektorer,
som för närvarande handhar kompetenskurser i engelska vid seminanerna,
och dessa delar styrelsens uppfattning i denna fråga.»
De pi aktiska svårigheterna att konsekvent hålla på ämneslärarkompetens
i engelska ligga i öppen dag; skolkommissionen har ju också räknat
med en lång övergångstid. Ett stycke på väg bör man dock kunna komma
genom att, i anslutning till vad kommissionen föreslagit, ge mellanskollärare
tillgång till fortsatta språkstudier. Domkapitlet i Göteborg håller före, att
denna utväg i första hand bör försökas:
217
Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.
»För städer och tätorter möta. . . inga svårigheter att börja med undervisningen
i engelska från femte skolåret. Däremot torde för den egentliga
landsbygden stora olägenheter uppstå, om man på sätt skolkommissionen
föreslagit börjar med engelska under femte året även i B-skolor. Detta
skulle ske bland annat genom att med anlitande av skolskjutsar centralisera
femte och högre klasser i dessa skolor. Det råder intet tvivel om att
en sådan anordning skulle möta starkt motstånd i många skoldistrikt.
Enligt domkapitlets mening är det angeläget, att centralisering av undervisningen
på lågstadiet i möjligaste mån undvikes. En kanske möjlig lösning
vore att giva språkbegåvade mellanskollärare en sådan utbildning,
att de erhölle kompetens att undervisa i engelska i femte och sjätte klass.
Dessa mellanskollärare kunde sedan förordnas att såsom speciallärare
handhava den elementära undervisningen i engelska vid olika bygdeskolor
inom ett visst geografiskt område.»
Psykologisk-pedagogiska institutet tänker sig en liknande lösning. Undervisningen
i engelska kunde uppdragas åt ambulerande ämneslärare, tills
genom fortbildning och förbättrad utbildning klasslärarna bli kompetenta
att handha även denna undervisning.
De remissinstanser, som icke gärna acceptera avvikelser från klasslärarsystemet,
speja efter möjligheter att bereda rum vid lärarhögskolorna för
någon tids studier i engelska. Sveriges folkskollärarförbund hänvisar till
den genom enhetsskolan förbättrade språkliga grunden:
»Man bör räkna med att den nya enhetsskolan, med engelska fr. o. m.
femte skolåret, och det nya gymnasiet ska ge större kunskaper i engelska
än den nuvarande studentexamen garanterar, i synnerhet som engelska
språket väl kommer att genom ökat timantal få en starkare ställning än
ämnet har i den nuvarande skolan. Vid lärarhögskolan bör det därför bli
möjligt att ge de blivande klasslärarna en teoretisk och metodisk utbildning
av större omfattning än som motsvarar fordringarna för den nuvarande
behörigheten.»
Lärarnas aspiranttjänstgöring bör enligt förbundsstyrelsens mening
kunna förkortas till en termin, och den termin, som därigenom frigöres,
användas till förstärkning av utbildningen i engelska och övningsämnen.
Förslaget syftar till en lösning av frågan på längre sikt. Under lång tid
måste tydligen lärarförsörjningen ordnas efter andra linjer.
d. Departementschefen.
Brytningen mellan skolans intellektuella och sociala uppgifter kommer
till uttryck även i den debatt, som på pedagogisk mark har förts om klasslärarsystem
och ämneslärarsystem. Frågan är dock, synes det mig, redan i
förväg realiter avgjord genom tvingande yttre omständigheter. Det finnes
som bekant intet överflöd på ämneslärare. De stigande behoven av akademiskt
utbildad arbetskraft för de mest skiftande samhällsuppgifter tvinga
oss att söka en organisation för skolan, som icke onödigtvis ökar anspråken
på långt driven specialutbildning hos lärarkåren. Användningen av klass
-
218
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
lärare sa högt upp i skolan som av pedagogiska skäl kan vara försvarligt,
torde vara en ofrånkomlig följd av utvecklingstendenserna på den intellektuella
arbetsmarknaden. Först på realskolestadiet blir med hänsyn till
ämneskretsens växande omfattning övergången till ämneslärarsystem av
praktiska skäl oundviklig.
Om sålunda gränsen mellan klasslärarnas och ämneslärarnas arbetsområden
maste dragas mellan skolans sjätte och sjunde klass, är jag dock ense
med skolkommissionen om att ett tidigare inslag av ämneslärarundervisning
i vissa fall kan vara önskvärt eller till och med nödvändigt.
Vid de mindre centralskolorna kan ämneslärarnas tjänstgöring i allmänhet
icke anpassas så, att den exakt utfyller realskolestadiet utan att gå därutöver.
Om en ämneslärare icke kan få full tjänstgöring i sina ämnen på
realskolestadiet, ställes skolledningen i valet mellan att ge honom tjänstgöring
i realskolan i ett ämne, där hans kompetens kan vara mycket svag,
eller att ge honom tjänstgöring i mellanskolan i de ämnen, vari han har
sin ämneslärarkompetens. I regel är då den senare utvägen att föredraga.
Liksom skolkommissionen anser jag, att en ämneslärare i sådana fall bör
kunna åläggas fyllnadstjänstgöring i mellanskolan, och jag förutsätter, att
hans löne- och pensionsförmåner icke skola påverkas av arrangemanget.
Mellanstadiet har vidare vissa undervisningsuppgifter, som ligga särskilt
väl till för facklärare. Där det finnes reserver av utbildade språklärare,
böra dessa tagas i anspråk för undervisningen i engelska alltifrån
nybörjarstadiet. Jämväl undervisningen i de s. k. övningsämnena torde
ofta vinna pa att anförtros åt fackutbildade lärare, som vid utövandet av
läraruppgiften finna inspiration i sina personliga ämnesintressen. Jag har
icke heller någon anledning att motsätta mig de ämnesbyten, som av gammalt
brukat förekomma olika lärare emellan. Över huvud taget synes det
mig önskvärt, att de lokala myndigheterna få fria händer att utnyttja
lärarna på bästa sätt, efter deras personliga förutsättningar och intressen
och efter undervisningens behov.
Jag vill dock icke fördölja, att de rent pedagogiska skälen för klasslärarsystemet
enligt min mening hava en mycket betydande styrka. Klasslärarsystemets
fördelar äro erkända, när det gäller de yngsta på skolbänken;
samma skäl hava, menar jag, bärkraft nog även för mellanstadiet, i synnerhet
i en skola, som måste taga mot och taga sig an alla barn utan åtskillnad.
Jag förstår väl dem, som till och med förorda klasslärarsystem för
vissa grupper av lärjungar på ett något högre stadium, och jag har intet
att erinra mot att klasslärarsystem användes även i högre klasser än den
sjätte, därest undervisningen i sådana klasser under försökstiden på något
håll får sådan läggning, att ospecialiserade lärare kunna behärska arbetsuppgifterna.
En uppdelning av klasslärarna på två kategorier med olika arbetsområden
torde fortfarande vara påkallad, och jag har ingen anledning att
219
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
frångå den uppfattning om dessa arbetsområdens avgränsning, som jag
framlagt i min promemoria till skolutredningen. Yttre omständigheter bo,
redan inlett en utveckling i den motsedda riktningen. Rådande brist på
folkskollärare och överskott på småskollärarinnor ha föranlett Kungl. Maj:t
att föreskriva, att ett visst antal icke-ordinarie folkskollärartjänster, förenade
med tjänstgöring i klass 3 vid skolor av A-form eller klasserna 3 och
4 vid skolor av Bl-formen, såvitt möjligt skola besättas med examinerade
småskollärarinnor, vilka därvid erhålla förordnande som extra folkskollärare.
När barnantalet i småskolan vid 1950-talets mitt börjar avtaga,
återkommer denna situation. Sannolikt skulle det slutliga genomförandet
av skolreformen, på sätt skolöverstyrelsen framhållit, avsevärt underlättas
genom den föreslagna omfördelningen av klasslärarnas arbetsområden.
Från pedagogiska utgångspunkter torde inga vägande invändningar
kunna göras mot en uppdelning av enhetsskolan i treårscykler. Skolöverstyrelsen,
psykologisk-pedagogiska institutet och medicinalstyrelsen ha
samtliga tillstyrkt en sådan uppdelning. Dock torde, såsom skolkommissionen
också föreslagit, tidigare utvecklade lärjungar böra få genomgå
småskolestadiet på två år. Inga hinder böra därvid resas mot att en uppflyttning
till högre klass, om den är utvecklingspsykologiskt påkallad, företages
under pågående läsår.
Om lärarnas utbildning är lämpligt lagd, bör undervisningen i klasserna
3 och 4 vid Bl-skolorna allt efter omständigheterna kunna ombesörjas av
mellanskollärare eller småskollärare. Förskjutningar i den ena eller andra
riktningen kunna även framdeles tidvis vara önskvärda med hänsyn till
lärartillgången, och det torde därför icke vara lämpligt att genom generella
bestämmelser förbehålla undervisningen i dessa klasser åt den ena eller
andra lärargruppen. Mellanskollärarnas utbildning måste alltså avse klasserna
3—6 och småskollärarnas klasserna 1—4. De senares arbetsområde
bör vara de tre första klasserna i A-skolorna, de två första i Bl- och B2-skolorna samt, där så finnes lämpligt, klasserna 3 och 4 i Bl-skolorna.
I samband med övergången till den nya stadieindelningen under 1950-talets senare del böra bestämmelserna om lärjungarnas fördelning på läraravdelningar
revideras, varvid klass 3 i skolor av A-form bör jämställas med
de nuvarande småskoleklasserna.
I fråga om de främmande språkens inplacering ha enligt min mening
övertygande skäl förebragts för skolkommissionens ståndpunkt.
I själva verket torde språkundervisningens metod vara av avgörande
betydelse vid valet av tidpunkten för de första språkstudierna. En redan på
nybörjarstadiet utpräglat grammatiserande metod ställer krav på lärjungarnas
abstraktionsförmåga, som 11-åringarna i allmänhet icke kunna fylla.
Vore det nödvändigt att i enhetsskolan anordna nybörjarundervisningen
efter en äldre tids modeller, skulle jag icke kunna ifrågasätta införandet av
ett främmande språk pa ett sa tidigt stadium som i femman. Den av skol
-
220
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
kommissionen föreslagna tyngdpunktsförskjutningen inom språkundervisningen
bringar dock saken i ett annat läge. Motiven för en tidig språkundervisning,
som utnyttjar det imitativa skedet i barnens liv, växa i styrka.
Om engelska väljes som nybörjarspråk, behöver det enligt min uppfattning
icke väcka några betänkligheter ur psykologiska synpunkter att
göra början i enhetsskolans klass 5.
Engelskan måste då i princip infogas i det dagliga arbetsschemat på
samma sätt som de andra läroämnena. Att placera detta ämne på särskild
tid utanför schemat är en anordning, som i varje fall icke kan praktiseras
generellt. På landsbygden, och överhuvud där man är beroende av skolskjutsar,
skulle ett sådant arrangemang medföra antingen långa väntetider
för barnen eller också en dubblering av skolskjutsarna,
I flera yttranden framhäves, att ett främmande språk skulle öka de
undervisningstekniska svårigheterna i de flerklassiga lärara vdelningarna.
Där särskild facklärare icke kan anställas, bleve klassläraren nödsakad att
inom ramen av det vanliga timschemat meddela undervisning åt två lärjungegrupper,
som i detta ämne hunnit olika langt och icke kunna samordnas
genom kursväxling. Åtminstone i Bl-skolorna är uppgiften dock enligt
min mening ingalunda olöslig. Medan läraren undervisar klass 5 i engelska,
bör klass 6 kunna sysselsättas med tysta övningar i samma eller något
annat ämne, och vice versa. Ett sådant arbetssätt är icke någon nyhet i
vart undervisningsväsen. Skolkommissionen begär mer än så, när den fotar
sitt förslag i differentieringsfrågan på en metodik, som är fast förknippad
med individualisering och grupparbete.
Där så ske kan, bör man dock icke försumma att underlätta lärarens
uPPgift genom de av kommissionen föreslagna specialåtgärderna för undervisningen
i engelska. Anslagssynpunkter böra sålunda icke få hindra, att
förstärkningsanordningar i skälig utsträckning tagas i anspråk för att öka
undervisningens effektivitet. Beklagligen kan detta icke ske överallt och
under alla omständigheter: det är väl bekant, att de anordningar av detta
slag, som redan nu erbjudas inom skolväsendet och i stor utsträckning
också utnyttjas, på en del orter med hänsyn till kommunikationerna och
särskilt skolskjutsarnas anordning icke kunnat tagas i bruk. De föreslagna
anordningarna böra dock sta till skoldistriktens fria disposition liksom även
de tekniska hjälpmedel, som radion och filmtekniken ställt till språkundervisningens
förfogande.
En allmän undervisning i engelska kan givetvis icke organiseras i ett slag.
Redan lärarfrågan lägger avgörande hinder i vägen. Man bör på detta område,
liksom överhuvud i fråga om skolans inre arbete, tänka sig en försöksverksamhet,
som omspänner något årtionde, samt därefter ett successivt
genomförande, parallellt med att enhetsskolan genomföres ute i skoldistrikten.
Där centralskolor organiseras med undervisning på realskolestadiet,
kan då lärarfrågan ordnas enligt ämneslärarsystemet — jag vill
221
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
erinra om att tillgången på språklärare hittills alltid varit relativt god,
bland annat tack vare den ganska goda tillströmningen av kvinnlig ungdom
till universitetsstudierna i moderna språk. Genom användning av
ambulerande språklärare torde väl även undervisningen i gynnsamt belägna
bygdeskolor i någon utsträckning kunna ordnas på samma basis. Större
förhoppningar måste likväl knytas till mellanskollärarnas villighet att
genom fortsatta studier göra sig kompetenta för undervisningsuppgifter av
detta slag. Under den tid vi för närvarande överblicka, synes behörighet
att undervisa i engelska i klasserna 5 och 6 böra meddelas även åt mellanskollärare,
som förvärvat sin kompetens på annat sätt än genom deltentamina
för ämbetsexamen. De nuvarande privata utbildningskurserna för
detta ändamål böra dock ersättas med en genom statens försorg ordnad
undervisning, måhända förlagd till lärarhögskolorna.
De mellanskollärare, som ha förvärvat ämneslärarkompetens i engelska,
böra i enlighet med skolkommissionens förslag erhålla visst extra arvode
för undervisningen i detta ämne; särskild ersättning för undervisningen i
engelska i klasserna 5 och 6 bör även utgå till mellanskollärare, som eljest
i föreskriven ordning ha förklarats behöriga att undervisa i ämnet. Kostnaderna
för undervisningen komma givetvis det oaktat att understiga det
vid genomförd ämneslärarundervisning erforderliga beloppet.
Under loppet av de närmaste två årtiondena bör undervisning i engelska
enligt sålunda givna riktlinjer kunna anordnas i mycket stor utsträckning.
Förutsättningarna för undervisningen komma under denna tid sannolikt att
i olika avseenden successivt förbättras. Redan nu undervisas på sin höjd
15 procent av barnen i skolor av B2-formen eller lägre form. Med hänsyn
till skolväsendets nuvarande utvecklingstendenser bör man kunna räkna
med att procenttalet vid genomförandeperiodens slut har ytterligare nedgått.
Lärarkårens förutsättningar för denna del av undervisningen böra
vidare ha ökats icke oväsentligt på dessa tjugu år. Inslaget av studenter i
lärarkåren växer hastigt. Om utbildningen av mellanskollärare i framtiden
grundas på avslutad gymnasieutbildning och förlägges till lärarhögskolorna,
kommer en grund att vara lagd för en utveckling, varigenom med tiden en
allt större del av undervisningen i engelska bör kunna läggas i klasslärarnas
händer.
Säkerligen kommer dock — även framemot år 1970 — en grupp av skolor
att återstå, där undervisningen i engelska icke kan nöjaktigt bedrivas
i de vanliga formerna. Det är knappast sannolikt, att man då ute i orterna
nöjer sig med att avvakta den tidpunkt, då frågan löser sig själv exempelvis
i samband med något lärarombyte. I en del fall kan en lösning centraliseringsvägen
måhända tänkas, i synnerhet om centraliseringen är påkallad
även av andra omständigheter. I andra fall ter sig en sådan lösning säkerligen
mindre önskvärd. Det bör därför genom försök utrönas, huruvida icke
med moderna tekniska hjälpmedel en språkundervisning kan åstadkom
-
222
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
mas, som icke i lika hög grad som klassundervisningen är beroende av
lärarens personliga kunskapsförråd. En början är redan gjord genom de
pågående försöken med kombinerad korrespondens- och radioundervisning.
Undervisningen tog från början sikte på studiebegåvade lärjungar i sjätte
klassen men skall, såsom i fjolårets statsverksproposition meddelades, under
de närmaste åren ansluta sig till skolkommissionens riktlinjer för en allmän
undervisning i engelska i femte och sjätte klasserna. De flerklassiga
läraravdelningarnas förhållanden komma därvid särskilt att beaktas, varvid
olika schematekniska och organisatoriska frågor skola studeras.
Försöksperioden under 50-talet bör jämväl utnyttjas för att slita tvistefrågan
om lärjungarnas förutsättningar att draga nytta av undervisningen.
Lika klart, som det är att en betydande del av ungdomen kommer att ha
förblivande nytta av den undervisning de i enhetsskolan erhålla i ämnet,
lika uppenbart torde det vara, att vissa lärjungar icke skulle få så mycken
behållning av undervisningen, att det kan motivera deras deltagande. Huru
gränsen skall dragas, lärer endast kunna avgöras genom försök. Det är
mycket sannolikt, att den måste dragas annorlunda, allteftersom kursen
inhämtas under lärarens direkta ledning eller genom radioundervisning.
För lärjungar, som icke kunna tillgodogöra sig den undervisning i ämnet,
som b judes, böra andra sysselsättningar anordnas. De lokala myndigheterna
böra här ha fria händer att pröva sig fram i samråd med försöksverksamhetens
centrala ledning.
Om franskans ställning i enhetsskolan synes icke mycken tvekan kunna
råda. Skolutredningen, skolkommissionen och skolöverstyrelsen ha alla
funnit det nödvändigt att uppskjuta ämnet ett år, ifall den lättnad i lärjungarnas
arbetsbörda skall stå att vinna, som numera allmänt erkännes
som i hög grad behövlig, och beslut har redan fattats om en sådan förskjutning
i ämnets ställning vid de allmänna läroverken och de kommunala
mellanskoloma. Att föra ned franskan i enhetsskolans åttonde klass, varvid
antingen något av de enligt kommissionens förslag gemensamma ämnena
måste uteslutas av de franskläsande lärjungarna eller en särskild teoretisk
linje tillskapas med olikheter i timplanen för flera ämnen, skulle alltför
mycket strida mot enhetsskolans idé. Däremot måste franskans ställning
som ett av de ledande kulturspråken och vårt lands obestridliga behov av
män och kvinnor med god behärskning av detta språk nogsamt beaktas
vid gymnasiets konstruktion.
C. Centraliseringen inom enhetsskolan.
Det lär visst ha varit lektor Henrik Petrini, som först påyrkade en centralisering
av skolväsendet genom skolskjutsar. Hans broschyr ingick i
serien »Svenska stridsskrifter». Numera är centraliseringen ett erkänt hjälpmedel
för skolväsendets rationella ordnande. Men den har som alla sådana
223
Kungl. May.ts proposition nr 70.
sin begränsning. Alltjämt växlas det ibland stridsskrifter, när en bygdeskolas
bestånd hotas genom en påtänkt centralisering. Och inte minst har
diskussionen om enhetsskolan visat, att meningarna i dessa frågor i vissa
fall fortfarande gå rätt mycket i sär.
I det följande skall jag först redogöra för vissa nu gällande bestämmelser
om centralisering inom folkskoleväsendet. Därefter övergår jag till skolkommissionens
förslag i detta avseende.
a. Centraliseringens former och uppgifter.
Centralisering sker vanligen genom skolskjutsar, men särskilt i de nordligaste
länen förekommer även inackordering av skolbarn i skolhem, arbetsstugor
och enskilda hem.
Statsbidrag till skolskjutsar kan utgå,
1) där besparingar stå att vinna för det allmänna,
2) där barnen genom skolskjutsen få tillgång till undervisning i bättre
skolform eller eljest förbättring av skolväsendet kan ernås, och
3) där barnen ha lång och besvärlig skolväg.
Bidrag utgår dels till egentliga skolskjutsar, vilka kunna utföras antingen
av särskild entreprenör eller av skoldistriktet självt, och dels till självskjutsar,
vilka framföras av barnen själva.
För de egentliga skolskjutsarna kunna användas järnväg, motorfordon,
hästskjuts, båt eller annat lämpligt fortskaffningsmedel, och statsbidrag utgår
vanligen med åtta tiondelar av de verkliga kostnaderna.
Statsbidrag till självskjutsar utgår endast för barn i sjunde och högre
klass och blott i den mån färdsättet prövas lämpligt med hänsyn till lärjungarnas
utveckling och krafter, de klimatiska förhållandena på orten och
övriga omständigheter. Kostnaden beräknas till högst 50 öre per dag, om
skolvägens längd överstiger 7 km, och högst 40 öre per dag, om väglängden
uppgår till högst 7 km; statsbidraget är åtta tiondelar av den beräknade
kostnaden.
Genom olika kontrollbestämmelser förebyggas oskäliga kostnader för
statsverket. Anslaget till skolskjutsar är ett förslagsanslag, som för innevarande
budgetår beräknats till 9 miljoner kronor och för nästa budgetår
till 13 miljoner kronor.
Statsbidrag till skolbarns inackordering kan utgå
1) för barn i klasserna 1—3, som är bosatt minst 4 km från närmaste
skola, och
2) för barn i fjärde och högre klasser, som är bosatt minst 6 km från
närmaste skola.
Efter ansökan av skoldistriktet hos vederbörande folkskolinspektör kan
i särskilda fall utgå statsbidrag även för barn, som är bosatt på kortare
avstånd från skolan; det ankommer därvid på inspektören att bestämma
det antal dagar, för vilka bidrag skall beräknas.
224
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
Med närmaste skola menas för barn i sjunde och högre klass närmast belägna
A- eller Bl-skola och för hjälpklassbarn närmast belägna skola med
hjälpklassundervisning.
Statsbidragets storlek är även i detta fall i regel åtta tiondelar av de
verkliga kostnaderna. Anslaget har liksom det föregående förslagsanslags
natur och har för innevarande budgetår beräknats till 2 250 000 kronor.
Skolutredningen redogör för några typiska fall av centralisering. Bland
annat kunna följande omständigheter föranleda anordnandet av skolskjutsar:
1.
Lågt barnantal. Om lärjungeantalet i en skola är lågt och icke kan beräknas
stiga, är det ofta av ekonomiska skäl påkallat att anordna skolskjuts
för lärjungarna till på lämpligt avstånd belägen skola av högre skolform.
Sådan är vanligen situationen vid en B3- eller Dl-skola med exempelvis
8 lärjungar, av vilka tre tillhöra klass 2, två klass 4 och tre klass 6.
2. Ifragasatt försämring av skolformen. Vid en B2-skola blir frågan om
försämring av skolformen aktuell, om lärjungeantalet nedgår till 25. Vid
en skola med exempelvis två lärjungar i klass 1, en i klass 2, en i klass 3,
tre i klass 4, fem i klass 5, sju i klass 6 och sex i klass 7 kommer lärjungeantalet
sannolikt att understiga 25 under en avsevärd följd av år. I valet
mellan att omorganisera skolan till en B3-skola eller anordna skolskjutsar
för samtliga barn till en A-skola på lämpligt skjutsavstånd föredraga ofta
såväl den lokala skolledningen som målsmännen den senare utvägen.
. 3. Underrnåliga skollokaler. En befintlig skola av låg skolform och med
jämförelsevis lågt lärjungeantal kan ha synnerligen dåliga lokaler, samtidigt
som en pa lämpligt skjutsavstånd belägen skola av högre skolform har
mycket goda lokalförhållanden. Om denna skola i sina lokaler kan mottaga
den mindre skolans lärjungar, kan det vara fördelaktigare att överföra
barnen dit och eventuellt där inrätta en ny lärartjänst än att verkställa
nybyggnad för den mindre skolans räkning.
4. Den regionala planläggningen av organisationen. Inom två närliggande
skolområden kunna skollokalerna vara dåliga, eller också kunna läraravdelningarna
vara hänvisade till mindre lämpliga förhyrda lokaler.
Uppföres en för bägge skolområdena gemensam skolanläggning och anordnas
samtidigt skolskjutsar antingen för det ena skolområdets samtliga lärjungar
eller för lärjungarna från de bägge skolområdenas ytterområden,
kan ofta en för lång tid lämpligare skolorganisation komma till stånd. På
liknande sätt kunna flera än två skolor lämpligen hopslås till en större centralskola,
som då ofta kan anordnas enligt A-formen. (IV: 2A s. 203—205.)
Omständigheter, som böra tagas i betraktande vid bedömandet av centraliseringsfrågorna,
äro, såsom skolutredningen framhåller, barnantalets
storlek, de geografiska förhållandena, befolkningstätheten, kommunikationsmöjligheterna,
beskaffenheten av befintliga skollokaler och lärarbostäder,
förekomsten av eller bristen på speciallokaler för undervisning
bland annat i slöjd, gymnastik och hushållsgöromål ävensom lokaler för
sociala föranstaltningar, såsom barnbespisning, bad o. d. »Givetvis måste
även statsmakternas blivande beslut rörande skolsystemets framtida upp
-
225
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
byggnad konnna att utöva ett betydande inflytande pa centraliseringens
omfattning och anordning.»
Inackordering av skolpliktiga barn förekommer företrädesvis i trakter,
där barnantalet på varje särskild ort är sa litet, att skola icke rimligtvis
kan anordnas, och avståndet till närmaste skola pa samma gang sa stort,
att skolskjutsar icke kunna komma i fråga. Utom i glesbygderna i norr användes
inackordering rätt mycket i skärgårdsdistrikten.
Skolutredningen betonar, att skolväsendets centralisering icke kan ske
efter samma linjer i alla skoldistrikt.
»Från en skolas område kan det vara lämpligt att genom centralisering
hänvisa samtliga lärjungar till annan skola (fullständig centralisering). Detta
gäller framför allt i sådana fall, då barnantalet är så lågt, att det icke
medger upprätthållandet av någon skola eller möjliggör anordnandet av
endast en skola av lägre skolform. I ett annat område åter blir det lämpligare
att överföra lärjungar, tillhörande viss klass eller vissa klasser {partiell
centralisering). Den partiella centraliseringen kan, såsona nu ofta är
fallet, lämpligen omfatta hela folkskolestadiet. I andra fall åter kan en
centralisering från och med femte klassen ifrågakomma. —--En annan
form av partiell centralisering kan omfatta folkskolans sjunde och högre
klasser.» (IV: 2A s. 210—211.) _ o
»Praktiska skäl göra det nödvändigt, att en någorlunda fast centraliseringsplan
uppgöres för varje skoldistrikt eller för två eller flera skoldistrikt
tillsammans. Detta är erforderligt bl. a. för att lokalfrågorna skola kunna
lösas på ett tillfredsställande sätt. En så vitt möjligt fast organisation, som
visat sig ändamålsenlig, vinner också lättare målsmännens förtroende. Så
böra lärjungarna t. ex. icke ena året skjutsas till en skola och andra aret till
en annan. Innan en centralisering genomföres, böra dess nackdelar och fördelar
noga vägas mot varandra. Särskild varsamhet och försiktighet bör
iakttagas, när det ifrågasättes att helt indraga en skola. Vid genomförandet
av en partiell centralisering bör tillses, att även de kvarvarande lärjungarna
få goda undervisningsvillkor med hänsyn till saväl skolform som skollokaler.
När fråga om centralisering uppkommer, bör vederbörande myndighet
noga överväga, vilken omfattning centraliseringen i det enskilda fallet
bör ha, för att eleverna skola få den bästa undervisningen, samtidigt som
bygdens intressen i övrigt pa bästa sätt tillgodoses.» (IV. 2A s. 224 225.)
b. Centraliseringen på olika stadier.
Skolutredningen framhåller, att avvägningen mellan centraliseringssystemets
fördelar och nackdelar för lärjungarna utfaller olika alltefter deras
ålder. Utredningen har därför dryftat olika former av partiell centralisering.
För de minsta skolbarnen bör centralisering tillgripas, endast om mycket
starka skäl påkalla dylika anordningar.
»I de fall, där på grund av lärjungeantalets storlek och förhållandena i
övrigt en partiell centralisering framdeles kan ifrågasättas, bör man i
första hand tillse, att lärjungarna i de lägre klasserna om möjligt få tillgång
15 — Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt Nr 10.
226
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
till en skola i hemmens närhet. Så böra t. ex. småskolor av b-form bibehållas
även med ett barnantal, som understiger 10, därest icke nedgången
av barnantalet kan väntas bli bestående.» (IV: 2A s. 223.)
På det högsta stadiet finner däremot skolutredningen en vidsträckt centralisering
önskvärd:
»För att undervisningen på folkskolans högsta stadium verkligen skall
kunna anordnas på ett praktiskt och för samhällets behov och ungdomens
utbildning tillfredsställande sätt, böra enligt vår mening lärjungarna åtminstone
i sjunde och högre folkskoleklass, så långt detta är möjligt, sammanföras
till för varje bygd lämpligt belägna centralskolor med ändamålsenliga
lokaler och god utrustning. Vid en centralskola ökas också möjligheterna^
att anpassa undervisningen efter olika orters och olika elevers
önskemål och behov ävensom att anställa lärare, som äro kompetenta att
undervisa i särskilda ämnen och ämnesgrupper. Vid en sådan skola kan
bland annat den yrkesvägledande och yrkesorienterande undervisningen
anordnas lättare och på ett effektivare sätt än vid en mindre skola av låg
skolform.» (IV: 2A s. 222.)
Skolutredningen erinrar i detta sammanhang om en år 1943 av Svenska
landsbygdens kvinnoförbund gjord framställning i centraliseringsfrågan,
vari förbundet hävdar, att de mindre landsbygdsskolorna ej böra utökas
med en sjunde eller åttonde klass utan i stället lärjungarna hänvisas till
centraliserad undervisning under särskild lärare.
Vidare hänvisar utredningen till ett uttalande av 1945 års rilcsdag, att
det enligt riksdagens mening av pedagogiska skäl vore önskvärt, att en centralisering
av den sjunde folkskoleklassen i ökad utsträckning genomfördes.
Skolkommissionens förslag innebär en längre gående utbyggnad av enhetsskolans
högstadium. Varje svensk pojke eller flicka skall erhålla en
för honom eller henne avpassad studiegång av realskolekaraktär. Normalt
bör fördenskull en realskola finnas i varje kommun. Hittills har det betraktats
som en utopi att generellt ge landsbygdens ungdom tillgång till realskolestudier
i hemorten, men frågan kommer i annat läge genom kommunindelningsref
ormen.
»För en nioårig skola av den karaktär, det är fråga om här, torde erfordras
ett befolkningsunderlag av 2 500 å 3 000 människor. Med nuvarande
nativitet skulle detta innebära årsgrupper av elever om 50 å 60 och
ett samlat lärjungeantal av 450 å 500. Efter kommunindelningsreformens
genomförande torde det stora flertalet kommuner uppnå dessa siffror. Endast
om invånarantalet i en kommun blir avsevärt lägre, torde det bli nödvändigt
att överföra högstadiets elever till centralskolan i en grannkommun.
» (S. 54.)
En förutsättning för medborgarskolans utbyggande till nioårig är på
landsbygden en samtidigt företagen centralisering av skolväsendet. Klasserna
7—9 böra vara helt centraliserade. Dtetta är så mycket mer nödvändigt,
som centralskolorna inte endast måste utrustas med erforderliga
227
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
skolsociala anordningar och med specialsalar för övningsämnen utan också
måste förses med de institutioner och de speciallärare, som högstadiets
karaktär av realskola kräver. Emellertid är, säger kommissionen, centralisering
även av klasserna 5 och 6 ofta önskvärd och bör komma till stand
i så stor utsträckning som förhållandena göra det lämpligt.
»Då enligt kommissionens förslag undervisning i engelska skall ges från
och med klass 5, torde i många fall centralisering av klasserna 5 och 6 bli
nödvändig redan av denna anledning. Det är därvid måhända inte alltid
ändamålsenligt, att en sådan centralisering sker enbart till distriktets centralskola.
I stora distrikt kan det tänkas, att femte och sjätte klassens lärjungar
från en viss skola överflyttas till en närbelägen för åstadkommandet
av bättre skolform och att de först efter sjätte klassen överförs till centralskolan.
» (S. 57—58.)
Kommissionen är ense med skolutredningen om att centralisering av de
lägsta klasserna bör ske i minsta möjliga omfattning.
»Fullständig centralisering, d. v. s. centralisering även av lågstadiet, bör
enligt kommissionens mening så långt som möjligt undvikas. De mindre
barnen bör få stanna i sin hemmiljö och ha skolan i hemmets närhet upp till
11-årsåldern, och de kulturhärdar, som även aldrig så små skolor utgör,
bör inte berövas bygderna, i den mån det går att undvika och lärarkrafter
är möjliga att anskaffa. Dessa bygdeskolor blir alltså enligt kommissionens
förslag i allmänhet fyraåriga men kan också, där avstånd och lärjungetillgång
samt tillgång på lärare i engelska gör sådant ändamålsenligt, vara
sexåriga. Också tvååriga bygdeskolor kan på sina håll fylla en uppgift. Vid
a-form torde också treåriga bygdeskolor ställa sig lämpliga.» (S. 58.)
En centralskola i ett landsbygdsdistrikt skulle alltså komma att omfatta
ett högstadium (klasserna 7—9), avsett för kommunens samtliga lärjungar
i dessa klasser, samt ett mellanstadium (klasserna 4—6), där klasserna
5 och 6 ha ett relativt stort lärjungeantal och klass 4 ett relativt litet.
En sådan centralskola bör emellertid icke få svälla ut till oformlighet.
Skolutredningen har uppställt 600 lärjungar som maximum för en skola av
läroverkstyp. Då en centralskolas lärjungeuppsättning har lägre genomsnittsålder
än ett läroverks, anser kommissionen, att lärjungeantalet bör
maximeras till 350 ä 400.
»Större skoldistrikt måste därför i allmänhet räkna med nödvändigheten
att upprätta flera centralskolor. Därvid torde det ofta komma att visa sig
ändamålsenligt, att undervisningen i nionde klassen specialiseras, så att
den för denna klass avsedda gymnasielinjen förekommer endast vid en
av kommunens skolor. Också yrkeslinjen i denna klass kan lämpligen fa
olika karaktär vid de olika skolorna inom kommunen.» (S. 58.)
Det kan anmärkas, att den finska skolkommittén tänker sig en rätt omfattande
centralisering från och med femte skolåret. Som naturligt är,
vålla de stora glesbygderna betydande svårigheter för skolfrågans lösning
i Finland. Kommittén kommer slutligen till det resultatet, att orter med
fåtalig befolkning i många fall måste nöja sig med en fyraårig skola.
228
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
»Då de läropliktiga genomgått denna, kunna de antingen skjutsas till
närmaste mellanskola eller ock beredas inkvartering i närheten av mellanskolan.
På detta sätt komme flera elementarskolor att ha en gemensam
mellanskola. Vid sådana mellanskolor kunde vid behov inrättas parallellklasser,
i vilka samma lärare undervisade. Stora skolor bli billigare än små.»
c. Yttranden i centraliseringsfrågan.
I remissvaren kämpa en centraliseringsvänlig och en mera kritisk tendens
med varandra. Den förra har övertaget, när det gäller klasserna 7—9, den
senare när det gäller klasserna 1—i; i fråga om klasserna 5—6 går debatten
vidare.
Att det på sina håll finnes sympatier för en vidsträckt centralisering,
framgar av följande uttalande av jolkskolinspektören i Hallands norra
inspektionsområde:
»Under organisationsarbetet inom skoldistrikten under de senaste åren
har man kunnat konstatera ett stigande intresse för vittgående centralisering.
Inom detta inspektionsområde ha de flesta skoldistrikten gamla och
olämpligt belägna skolor, ofta av svag skolform. Med hänsyn dels härtill,
dels till de skolsociala anordningar, som en modem skola skall inrymma,
med tillgång till olika specialsalar m. m. har ett stort antal skoldistrikt framfört
krav på centralisering från och med femte klass, flera på total centralisering.
Administrationen kan vid centralisering förenklas. Bränsleanskaffningen
kan rationellare ordnas, likaså skolmåltidsverksamheten, inköp av
undervisningsmateriel, uttagning till och organisation av hjälpklassverksamheten
m. m. Man anlägger även den synpunkten, att småbarnen, sedan
gymnastiksalar med badanläggning blivit uppförda, även böra bli delaktiga
av härigenom uppkommande förmåner. Allt synpunkter, som man icke
kan komma förbi.»
I motsatta lägret befinner sig tydligen kollegiet vid småskoleseminariet
i Stockholm, som tillråder största varsamhet vid anordnandet av skolskjutsar.
»Redan nu anser man skolskjutsarna särskilt för nybörjarna vara en betänklig
sak. Har man sett en skara 7—8-åringar i ur och skur stå väntande
på häst-, bil- eller buss-skjuts vid vägkanten, med risker för förkylning och
olyckor av skilda slag, instämmer man i detta. Det är därför kollegiets mening.
.. att en mindre, omodern smaskola med litet barnantal, liggande
mitt i byn med möjligheter till ingående kännedom för läraren av barnens
hemmiljö, är betydligt fördelaktigare ur de flesta synpunkter för grundskolans
barn än en modem skola med stora klasser, belägen miltals från
barnens hem.»
Det finnes givetvis också remissvar, som utan ingående diskussioner ge
uttryck åt den meningen, att skolkommissionen ganska väl lyckats finna,
den rätta medelvägen. »Ett tilltalande drag i reformprogrammet är att
förekomsten av bygdeskolor på det lägre skolstadiet icke blivit förkvävd
av opåkallat centraliseringsnit», skriver länsstyrelsen i Gävle.
229
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
Delade meningar kunna noteras exempelvis beträffande trafikväsendets
kapacitet att uppbära en starkt vidgad centralisering, kommunernas förutsättningar
att upprätthålla centralskolor och skolhemmens lämplighet ur
uppfostrans synpunkt.
Vägarnas beskaffenhet behöver väl icke i längden hindra, att centralisering
genomföres, även om detta törhända ännu på ett och annat ställe är
fallet. Några remissinstanser tveka däremot om fortskaffningsmedlens tillräcklighet
för de framtida behoven, så exempelvis folkskolinspektören i
Nordskånes östra inspektionsområde, vilken även tänker på kommande
kristider:
»En så omfattande centralisering kommer . .. att kräva en ofantligt ökad
bilpark. Är det tänkbart, att en sådan i framtiden kan erhållas? Bränsleförsörjningen
till dessa bilar är ett annat problem. Skulle vårt land av en
eller annan anledning bli avstängt från import av motorbränsle, hotas hela
skolorganisationen av sammanbrott.»
Mera förhoppningsfull är inspektören i Nordskånes västra inspektionsområde:
»Några
oövervinneliga svårigheter att ordna den för förslagets genomförande
nödvändiga centraliseringen ser jag för dessa bygders vidkommande
icke, förutsatt att nuvarande läge på motor- och bensinfronten icke
radikalt förändrats. Man får ju förutsätta skolbussar och skolbilar, som
ägas och drivas av skoldistrikten med statsbidrag till kostnaderna. Tänker
man sig kombinationen vaktmästare-chaufför, kan väl också personalfrågan
bemästras.»
Att i vissa fall en kommun, även efter indelningsreformen, kan bliva för
svagt underlag för en centralskola, har framhållits av skolkommissionen och
understrykes i flera yttranden. Sålunda skriver folkskolinspektören i Närkes
inspektionsområde:
»Länsstyrelsens i Örebro län förslag till ny kommunindelning anses höra
till de mest radikala. Ändå rymmer detta förslag några kommuner, som
knappast kunna bilda underlag för en framtida centralskola, inom vars
ram en av kommissionen förutsatt differentiering av undervisningen skall
kunna äga rum. Jag anser det vara av allra största betydelse, att denna
fråga i tid uppmärksammas. Bliva de planerade storkommunerna icke tillräckligt
stora, äventyras nämligen skolreformen i ett högst väsentligt avseende,
det nämligen att skänka landsbygden ett med städerna och tätorterna
likvärdigt skolväsen.»
Kammarkollegium meddelar, att av de 1 028 kommuner, som enligt länsstyrelsernas
förslag till ny kommunindelning skulle kvarstå i de 22 av
koinmunindelningsreformen berörda länen, ungefär en tredjedel finge en
folkmängd understigande 3 000 personer.
»Blir så fallet, kommer det sannolikt att befinnas nödvändigt att i form
av kommunalförbund eller utsträckt tillämpning av bestämmelserna i (5 § 3.
folkskolestadgan kombinera kommuner för gemensamt uppehållande av
realskolestadiet eller del därav. Vid val av kommunalförbundsformen kom
-
230
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
me den beslutande myndigheten att ligga hos förbundsdirektionen, vid tilllämpning
av folkskolestadgans angivna bestämmelser hos skolstyrelsen i en
av kommunerna.»
När skolkommissionen såsom motivering för decentraliseringen av skolväsendet
till kommunerna har anfört, att kommunerna böra få »så stor
frihet och så stort ansvar, att skolfrågorna bli en central medborgerlig angelägenhet
inom skoldistrikten», påpekar ämbetsverket, att resonemanget
icke är tillämpligt på fall, där skolväsendet delvis administreras av en förbundsdirektion
eller där det i väsentlig mån tillgodoses av annan kommun.
För de nordliga delarna av vårt land har inackorderingen i skolhem synnerlig
betydelse. Domkapitlet i Luleå visar upp, att ett skolväsen, som
utbyggts enligt skolkommissionens riktlinjer, komme att starkt öka antalet
inackorderade barn. En sådan utveckling finner domkapitlet betänklig.
»Ett aldrig så väl skött skolhem kan i regel icke giva full ersättning för barnens
hem.»
Folkskolinspektören i Dalarnas norra inspektionsområde synes däremot
personligen finna betänkligheterna mot skolhemssystemet överdrivna:
»Det tycks ju inte vara populärt nu för tiden, änskönt mycket lång verksamhet
visat, att arbetsstugor och skolhem varit till ovärderlig välsignelse
för ödebygdens barn och fostrat tusenden av dem till högt kvalificerade
samhällsmedlemmar. Skolkommissionen talar även om denna sak och skriver:
''Kvar står hemmets legitima behov av att få behålla barnen över den
ömtåliga pubertetsåldem.’ Jag vågar påståendet, att skolhem och arbetsstugor
i otaliga fall bättre under nämnd tid handhaft barnen än vad hemmen
mäktat.»
Av andra skäl vill emellertid denne inspektör, liksom många andra, så
långt möjligt skona bygdeskolorna.
Invändningarna mot en centralisering av realskolestadiet sammanfattas
av Målsmännens riksförbund på följande sätt:
»Den centralisering av skolväsendet, som förslaget innebär genom förläggningen
av enhetsskolans högsta klasser till tätorterna inom storkommunerna,
innebär ur såväl elevernas som föräldrarnas synpunkt stora olägenheter,
vilka Målsmännens Riksförbund motser med oro. För att fullgöra
sin skolplikt komma de unga att på många håll tvingas till långa och
tröttande skolresor, liksom för övrigt sker redan nu, särskilt i övre Norrland.
På allt flera håll bli eleverna nödsakade att under de sista skolåren vistas på
elevhem. Det vore önskvärt, att dessa arrangemang ej utsträcktes mer än
som är oundgängligen nödvändigt. Skolan påtvingas också ansvaret för de
ungas fritid, och föräldrahemmen undandragas sitt inflytande på barnen;
föräldrarna få allt mindre möjligheter att påverka och leda sina barn —
och detta just under förpuberteten och puberteten, då de unga kanske mer
än någonsin äro i behov av det stöd, som en hemmiljö kan ge.»
Det synes emellertid råda god enighet om att centralisering är ofrånkomlig,
om det skall bli något realskolestadium i landsbygdsskolorna. Domkapitlet
i Luleå, vilket i detalj har genomgått organisationsproblemen för
231
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
ett av stiftets ödebygdsdistrikt, omfattande Jukkasjärvi och Vittangi församlingar,
finner dock en särskild utredning påkallad rörande skolproblemen
i extrema glesbygder. Samma yrkande framställes av Psykologiskpedagogiska
institutet.
Betänkligheterna mot centraliseringen ökas givetvis, ju yngre barnen
äro, och börja ganska kraftigt ge sig till känna redan i fråga om klasserna
5 och 6. I första hand riktas invändningarna mot inackorderingssystemet.
»Inackordering under de sex tidigare skolåren är ett sa allvarligt ingrepp i
familjelivet, att den i möjligaste mån bör undvikas», skriver exempelvis
kollegiet vid jolkskoleseminariet i Uppsala, och en medicinsk remissinstans,
lärarkollegiet vid Karolinska institutet, kommer till ungefär samma resultat.
»Det torde ur medicinsk synpunkt böra framhållas, att elevs förflyttning
till annan ort bör ske så sent som möjligt. Det maste starkt ifragasättas,
om den vinst, som skulle göras med en centralisering även av klasserna 5
och 6, kan kompensera nackdelarna. Eleverna skulle genom centraliseringen
komma i åtnjutande av undervisning i engelska, som på detta stadium ansetts
nödvändig, men skulle å andra sidan ryckas lös ur hemmiljön på.ett
för tidigt stadium.---Lärarkollegiet kan icke tillråda en så tidig cen
tralisering
som den av klasserna 5 och 6.»
När det gäller de minsta barnen äro även skolskjutsarna en allvarlig sak.
Sveriges småskollärarinneförbund framhåller vikten av att centraliseringen
av landsbygdens skolor icke utsträckes till de fyra första klasserna.
»Vådan av skolskjutsar för mindre barn och den reaktion man visat på
landsbygden, då bygden berövats sin skola, utgör ett starkt skäl för ett
sådant ställningstagande. För skolans liv och inre tillväxt torde dock böra
understrykas att man som regel bör ha minst fyra klasser i bygdeskolan,
fördelade på två undervisningsavdelningar.»
Så långt äro i varje fall yttrandena samstämmiga, att de fyra första klasserna
icke böra centraliseras utan mycket tvingande skäl.
En del remissinstanser acceptera tanken på ökad centralisering av klasserna
5 och 6, närmast medelst skolskjutsar. När skolkommissionen betecknar
centraliseringen av dessa klasser som en ofta önskvärd anordning av
skolväsendet, tycks kommissionen emellertid ha gått för långt; yttrandet
uppkallar påfallande många folkskoleröster till gensagor. Skolöverstyrelsen
ger en tabellarisk översikt över de ståndpunkter i centraliseringsfrågan folkskolemyndigheterna
intagit.
Tab. 19. Översikt av vissa yttranden rörande
centraliseringens omjattning.
Remissinstans | Antal | Tillstyrkt centralisering | |
yttranden | i klass 7—9 | i klass 5—f> | |
| 36 | 36 | 20 |
| 42 | 41 | 10 |
Folk- och sm&skoleseminarier............ | 9 | 9 | 1 |
232
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Påfallande är, att skolstyrelser och skolråd i remissyttrandena ha visat
större beredvillighet att centralisera mellanstadiet än folkskolinspektörerna.
Erinringarna mot centraliseringar på mellanstadiet gälla i mycket stor
utsträckning de förluster, byarnas kulturella liv skulle lida, om bygdeskolorna
icke kunde uppehållas eller deras organisation skulle nedskäras.
Sådana synpunkter anläggas bland annat av domkapitlet i Visby, som
skriver:
»Enligt domkapitlets mening bör varje bygd, som hittills bildat ett särskilt
skolområde, erhålla en såvitt möjligt sexårig skola. En sådan bygdeskola
motiveras^ redan av hemmens legitima behov att under så stor del av
skoltiden och så stor del av dagen som möjligt få ägna barnen omedelbar
tillsyn och fostran. Därtill kommer vad kommissionen själv kraftigt understryker,
att dessa skolor äga ett betydande värde som kulturhärdar och att
deras försvinnande skulle för bygden innebära en synnerlig förlust. De tvåtdl
fyraåriga bygdeskolor, som kommissionen vill inrätta i deras ställe, torde
knappast få den yttre gestaltning eller det anseende, som kan göra dem
till en samlingspunkt. Fara är att de nedsjunka till ett slags mindre folkskolor,
detta såväl till utrustning som omvårdnad.»
De risker, domkapitlet sist berör, framhävas även av folkskolinspektören
i Göteborgstraktens inspektionsområde, vilken särskilt anlägger synpunkten
av undervisningens effektivitet.
»Att beskära de nuvarande bygdeskolorna, som i allmänhet äro avsedda
för sexklassig skola, och låta dem bestå endast för de fyra lägsta klasserna
synes icke heller vara önskvärt ur undervisningssynpunkt. All erfarenhet
visar, att ju mindre skolan är, desto svårare har den i regel att erhålla den
för undervisningen erforderliga utrustningen. Detta gäller redan i fråga
om gemensam undervisningsmateriel av olika slag. Än svårare ställer det
sig att i små skolor erhålla lokaler och verktyg resp. redskap för slöjd och
gymnastik med lek och idrott. Av kostnads- och personalskäl möter det
även stora hinder att i en alltför liten skola få anordnat skolmåltidsverksamhet.
Skola bygdeskolorna avkortas till att omfatta endast de fyra lägsta
klasserna, måste man i många fall räkna med en försämrad skolform
för dessa. Ej sällan framtvingar ett frånskiljande av sjunde klassen en övergång
till lägre skolform. Vid en centralisering från och med femte klassen
skulle skolor av Bl-formen under alla förhållanden minskas från tre till
två läraravdelningar och av B2-form ej sällan från två till en läraravdelning.
I senare fallet finge man räkna med att alla fyra klasserna komme att
undervisas av en och samma lärare. Vidare skola enligt skolkommissionens
förslag eleverna i klass 3—4 kunna undervisas av lärare med kortare utbildning
än lärarna i fjärde klassen i skola av A-form. En minskning av antalet
lärare i de nuvarande bygdeskolorna skulle även minska den stimulans i
skolarbetet och de möjligheter till ämnesbyte, som förekomsten av flera
lärare vid en skola innebär. Det kan befaras, att dessa små bygdeskolor
skulle komma att föra en tynande tillvaro.
Vinsten för barnen på landsbygden av att under femte och sjätte skolåren
erhålla undervisning i skola av A-form skulle alltså kunna spolieras
av i det hela försämrade betingelser för skolarbetet under de fyra första
skolåren.»
233
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Domkapitlet i Luleå framkastar spörsmålet, huruvida det icke vore bättre
att i viss utsträckning pröva en mot centraliseringen motsatt väg.
»Det visar sig icke sällan att de mycket små skolorna, även skolor av
lägsta form, kunna nå förvånansvärt goda resultat. Naturligtvis hänger
detta i hög grad på läraren. Men det beror också på vissa för dessa små skolor
gynnsamma faktorer. Barnantalet är ringa, och skolan kan få en förtrolig,
lugn och hemlik prägel. Disciplinsvårigheter förekomma knappast.
Undervisningen kan och måste bliva mycket individualiserad. Arbetsskolan
tvingar sig fram. Barnen måste arbeta på egen hand och lära sig att så
göra. Nära och hjärtlig kontakt mellan skolan och hemmen blir en självklar
sak.
Nu höra dessa skolor ofta till de i yttre avseende sämst rustade. Vore det
icke värt att företaga omfattande och storstilade försök med sådana skolor
för de sex första skolåren, väl rustade? Alltså skolor icke blott försedda med
högt kvalificerade lärare utan också utrustade med rika tekniska och metodiska
hjälpmedel: förutom vanlig skolmateriel, riklig och av förstklassigt
slag, radio, film, grammofon och icke minst korrespondensundervisning.
Man borde göra det bästa som göras kan av de ensliga byarnas skolor,
innan man berövar dessa byar deras skolor och berövar dem deras barn.
Säger man att det blir för dyrt, så må besinnas att det också blir dyrt att
bygga och upprätthålla mängder av skolhem. Och framför allt, det kommer
att stå vårt folk dyrare, om det till sist finns bara tätorter och däromkring
en obefolkad landsbygd, dömd att åter hemfalla åt den ödemark, varav
flydda släktens möda och svett en gång skapade bygd.»
Farhågor för att centraliseringen kan leda till avfolkning av landsbygden
framskymta i flera remissvar. Skolrådet i Hallsberg yttrar sålunda:
»En följd av centraliseringen blir, att många barn flyttas från hemmen
i avsides belägna bygder och kommer i avsaknad av den omvårdnad och
tillsyn, som endast föräldrar kan ge. De nödgas tillbringa 3 5 skolår i
stad eller annan tätort. Det är lätt att inse, att barnen i de flesta fall komme
att växa in i den nya miljön, vilket förhållande skulle komma att påskynda
flykten från landsbygden. I viss mån torde detta komma att gälla
även sådana barn, som med hjälp av skolskjutsar forslas till och från centralskolorna
i tätorterna.»
Om centraliseringen av klasserna 5 och 6 blir ett faktum, är det enligt
Svenska landsbygdens kvinnoförbund i varje fall önskvärt, att lärarna i de
kvarvarande bygdeskolorna representera en god kulturell standard.
»Att centralisering av de övre klasserna är en förutsättning för både den
nuvarande och den framtida skolans effektiva utnyttjande har SLKF i ett
föregående yttrande till skolutredningen haft anledning att påpeka. Och
om det i fortsättningen kan tänkas, att fyra eller sex klasser bli kvar ute i
bygdeskolorna, vilket ur både bygdens och barnens synpunkter många
gånger är att föredraga emot den större anhopningen av barn i en enda
centralskola, vilja vi dock understryka att dessa lärares allmänbildning och
utbildning blir sådan att (de) ha för vår tid lämpade möjligheter att uppehålla
även den icke oviktiga traditionen som kulturvårdare på sin ort.»
234
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Skolkommissionens förslag om indragning av svagare skolformer än B2-formen har i allmänhet mottagits med bifall. Man behöver dock icke gå
utanför Stockholmstraktens inspektionsområde för att finna orter, där visst
motstånd kan väntas.
»Att centralisera även femte och sjätte klass till enhetsskolan torde åtminstone
för öarna stöta på absolut och berättigat motstånd från målsmännen,
då en sadan centralisering skulle medföra, att barnen måste inackorderas.
Man torde därför få räkna med att B3-skolor med sex klasser
maste besta med alla deras problem i vad det gäller intagning av lärjungar
vartannat år, införande av språkundervisning — — — m. m.», skriver
folkskolinspektören i detta distrikt.
På denna punkt äro landsbygdsorganisationernas uttalanden av särskilt
intresse.
Svenska landsbygdens studieförbund och Svenska landsbygdens ungdomsförbund
sätta till och med målet högre än kommissionen. »Önskvärt
är att inte lägre skolform än Bl kommer att finnas innanför enhetsskolan»,
skriver den senare organisationen. Styrelsen för J ordbrukareungdomens
förbund har icke heller några invändningar och väger fördelar och nackdelar
av en längre gående centralisering.
»Beträffande centraliseringen av landsbygdens skolväsen uttalar sig
Styrelsen oreserverat för en centralisering av klasserna från 7 och uppåt.
Som SK påpekar kommer härigenom mycket av det passiva motståndet
mot en förlängning av skolpliktstiden att försvinna. Ifråga om den eventuella
centraliseringen av klasserna 5 och 6 är problemet ej lika enkelt. Ur
effektivitetssynpunkt bör en del kunna vinnas genom centralisering,
särskilt jämfört med bygdeskolor av B2-typ. Å andra sidan är nackdelarna
med centralisering av klass 5 och 6 så stora att bygdeskolor av Bl-typ
i regel bör vara att föredra framför en centralisering av dessa klasser. Beträffande
undervisningen i engelska bör övervägas, om ej en kompetent
lärare skulle kunna ambulera mellan flera skolor hellre än att man skall dra
samman alla eleverna för ett ämnes skull. En sådan ambulerande undervisning
bör på många håll ganska lätt kunna ordnas och måste bli mycket
billigare än ett system med skolskjutsar. Bäst är dock säkerligen, om Biskolans
lärare kan ha hand om undervisningen i engelska i klass 5 och 6.»
Övriga landsbygdsyttranden göra inga preciserade uttalanden om skolformerna,
men Svenska landskommunernas förbund vill kraftigt understryka,
att bygdeskolorna så vitt möjligt böra bevaras.
»Bygdeskolornas vara eller icke vara bör icke så hårt sammankopplas
med undervisningen i engelska. Andra vägar än de av skolkommissionen
anvisade måste måhända beträdas för att bygdeskolorna i tillräcklig omfattning
skola kunna bevaras, och minst av allt böra därvid prestigesynpunkter
mellan olika lärargrupper få fälla utslaget. Det bör ju t. ex. i allmänhet
icke vara svarare eller dyrare att låta en lärare i engelska ambulera
mellan olika bygdeskolor än att centralisera klasserna 5—6 till skola, där
sådan lärare finnes.»
235
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Ytterligare en råd yttranden göra gällande, att ordnandet av undervisningen
i engelska icke kan vara tillräckligt skäl för en sa vittutseende omorganisation
av skolväsendet som en centralisering i större skala av klasser
tillhörande mellanstadiet. Folkskolinspektören i Jämtlands södra inspektionsområde
håller dock för sannolikt, att kostnaderna automatiskt skola
avskräcka från överdrifter i detta avseende.
»Följden av de mycket dryga kostnaderna för skjutsar och inackordering
måste bli den, att centralisering icke tillgrips i onödan. Att sammanföra
barnen till centralskolor redan från och med klass 5 kan alltså, icke beräknas
bli en vanlig åtgärd. Huvudskälet för en sa tidig centralisering, införandet
av obligatorisk undervisning i engelska språket, måste sägas vara otillräckligt
för en så kostsam och besvärlig organisation. All erfarenhet talar
för att folkskolans lärare i framtiden på ett tillfredsställande sätt skall
kunna handha även undervisningen i engelska på mellanskolstadiet, eventuellt
med hjälp av radiolektioner, och att denna undervisning alltså kan
ordnas vid bygdeskolorna.»
Lärarorganisationerna på folkskolans område företräda i sistberörda avseende
liknande ståndpunkter. Sveriges folJcskollärarförbund anser sålunda,
att centralisering av mellanstadiet endast bör ske, där mycket lågt barnantal
i bygdeskolorna motiverar en centralisering och där kommunikationsförhålladena
och transportmöjligheterna äro goda.
»Fördelarna av bättre skolform måste i de enskilda fallen vägas mot
olägenheterna av bygdeskolomas nedläggande. Sexåriga bygdeskolor bör
bibehållas i de fall då detta med hänsyn till bygdens befolknmgsfördelnmg
och kommunikationsförhållanden är lämpligt.---
En centralisering av klasserna 5 och 6 enbart eller huvudsakligen för att
eleverna i ett skolämne skulle undervisas av lärare med högre utbildning
komme säkerligen att mötas med starkt motstånd ute i bygderna.. Nedläggande
av sexklassiga bygdeskolor och inrättande av skolskjutsar, i vissa
fall inackordering av barnen på centralskolans ort synes vara en orimlig
lösning av språklärarfrågan på mellanstadiet.
Om centralisering av klasserna 5 och 6 vid en skola av B2-form sker,
blir barnantalet i klasserna 3 och 4 i de flesta fall för lågt för att skolan ska
kunna bibehållas. Även klasserna 3 och 4 måste då överföras till annan
bygdeskola eller till centralskolan.»
Även något läroverkskollegium har kommit till likartade resultat men
utan att våga sig på lika långt gående slutsatser i fråga om lärarkompetensen
som folkskoleyttrandena. Följande uttalande av kollegiet i Åmål kan
vara av intresse:
»Valet synes stå mellan att hålla ett mycket stort antal barn inackorderade
i centralskolor uteslutande för engelskans skull och att lata dem stanna
i bygdeskolorna och där få undervisning i detta språk av mindre kompetenta
lärare. Kollegiet kunde knappast annat än föredraga det senare.
Möjligen skulle en approbaturskurs i engelska vara nog, om huvudvikten
lades vid uttal och modernt språk.»
236
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Mindre avskrackande kunna skolskjutsarna te sig i sammanhang, där
de tjana skolväsendets förbättring utan att antalet lärare och skolor behover
ändras. Folkskolinspektören i Göteborgstraktens inspektionsområde
pekar på denna användning.
»Skolkommissionen förutsätter, att skolor av lägre typ än B2-form skola
upphora. Det torde emellertid vara möjligt att med bibehållande av nuvarande
antal lärare och lokaler i icke ringa utsträckning förändra även
skolor av IL-form bil Bl-form genom anordnande av pendelskjutsar mellan
grannskolor. En sadan anordning, vilken blivit allt vanligare, kräver ofta
icke nagon storre utökning av de skolskjutsar, som erfordras av andra skäl,
■jutsama. utsträckas över hemortens gränser. En strävan synes
1-nxii r °ra 31 a-^ 1 an ®törre utsträckning förändra skolor av lägre form
till Bl-formen, vdken redan nu är den vanligaste på landsbygden och som
som A formen*^ ^ amnen erbjuder lika goda undervisningsmöjligheter
Skolöverstyrelsens utlåtande kan sägas tämligen väl sammanfatta vad
som framkommit under remissgången.
»Överstyrelsen delar den av SU och i flera remissyttranden framförda
uppfattningen, att skolväsendets fortsatta centralisering bör genomföras
varsamt. Dess fördelar och nackdelar böra noga vägas mot varandra, och
hansyn maste alltid tagas till skiftande lokala förhållanden.
I likhet med såväl SU som SK anser överstyrelsen, att en generell centralisering
ej kan ifragakomma annat än på enhetsskolans högstadium (klass®rna
''TT7- ^etta stadium kan nämligen på de flesta håll på landsbygden
ej effektivt utbyggas, med mindre man genomför en långt gående centralisering,
ej endast med hjälp av skolskjutsar utan i vissa fall också genom
att uppratta skolhem och anordna inackordering. För att på landsbygden
over huvud taget kunna få en enhetsskola till stånd måste man tillgripa
åtgärder av sistnämnda slag i betydligt större utsträckning än nu, särskilt i
de vidsträckta norrlandskommunerna men även annorstädes. Att skilja
barnen från hemmen medför emellertid för alla parter betydande olägeniieter,
särskilt för barnen på skolans låg- och mellanstadium. Systemet med
skolhem och inackordering bör därför i möjligaste mån begränsas till enhetsskolans
högstadium och ej heller där förekomma annat än i de fall, där
avstånden äro så stora, att man ej lämpligen kan anordna skolskjutsar.
Annu större varsamhet måste med hänsyn till barnens bästa och skolskjutskostnaderna
iakttagas, när det gäller centralisering av klasser på
enhetsskolans mellanstadium. Centralisering av klasserna 5 och 6 bör
salunda enligt överstyrelsens mening förekomma undantagsvis och endast
dar sa ar nödvändigt med hänsyn till de lokala förhållandena
Vidare anser överstyrelsen det vara olämpligt att låta fyra-klassiga skolor
b“ “en vanligaste formen av ’bygdeskolor’. Det kan nämligen befaras, att
pa detta sätt stympade skolor ej kunna hålla sig i nivå med skolväsendet
1 ovngt vare sig med hänsyn till lärarnas kvalitet eller i fråga om lokaler
skol hygieniska anordningar, materiel och dylikt . Trots att det sålunda
tmns risk ior att sadana ofullständiga skolor bli i flera avseenden eftersatta
anser överstyrelsen, att det på landsbygden kan vara lämpligt bibehålla en
del fristående småskolor för att därigenom låta barnen under de första
skolåren få tillgång till skola på nära håll.»
237
Kungl. May.ts -proposition nr 70.
d. Departementschefen.
Kommunikationernas utveckling har givit oss nya möjligheter att effektivt
gestalta vårt skolväsen. Om man förr av tekniska nödvändigheter
tvangs att räkna med ett skolsystem för städer och folkrika bygder, byggt
på skolans huvudformer, och ett system av undantagsformer för avlägsna
och slumrande bygder, så har nu en utjämning kunnat ske genom förbättringar,
steg för steg, av skolväsendet långt ute i glesbygderna. Skolbyggnadernas
och utrustningens standard har på samma gång höjts, olika skolsociala
åtgärder ha inletts, och barnen från fordom isolerade byar ha tack
vare centraliseringen i större utsträckning, än eljest kunnat ske, blivit delaktiga
av dessa framsteg.
De ytterligare framsteg inom folkundervisningen, på vilka man nu hoppas,
äro icke mindre beroende av att möjligheterna till centralisering tillvaratagas.
På realskolestadiet måste undervisningsprogrammet utvidgas
med för folkskolan nya teoretiska och praktiska läroämnen. En differentiering
av ett eller annat slag måste genomföras efter de växandes skiftande
anlag och håg. Den är möjlig endast vid skolenheter, där flera olika lärare
samverka och taga sig an var sina ämnen och var sin del av uppfostringsprogrammet.
De nuvarande realskolornas snabba utveckling har blivit möjlig endast
genom att det forna inackorderingssystemet kunnat ersättas med dagliga
skolresor. Det är icke ovanligt, att hälften eller därutöver av lärjungeklientelet
vid en samrealskola har baserat sin skolgång på de dagliga resorna
mellan hemmet och skolan. Samma möjligheter måste tagas i bruk, när
centralskolorna organiseras. Att dessa bliva så mycket fler än de nuvarande
realskolorna, innebär endast, att vissa grupper av lärjungar, som nu få
underkasta sig mycket betungande resor, kunna få sin utbildning på närmare
håll och att andra grupper äntligen få tillträde till en utbildning, som
icke kunnat beredas dem inom det nuvarande skolsystemet, men det kan
ej göra systemet med skolskjutsar överflödigt. Den allmänna centralisering
av undervisningen i klasserna 7—9, som skolkommissionen har föreslagit,
är jämväl enligt min åsikt ofrånkomlig. Där befolkningsunderlaget i en
kommun icke räcker för en centralskola, måste frågan ordnas genom interkommunal
samverkan. Där det är stort, böra två eller flera centralskolor
uppföras; vad skolkommissionen anfört om det önskvärda lärjungeantalet i
en centralskola, bör i allmänhet kunna vara till ledning, när antalet skolenheter
fastlägges.
Om det gäller centralisering av lägre stadier, är däremot varsamhet
påkallad. Man får aldrig tappa ur sikte, att skolskjutsarna i synnerhet för
de yngre barnen kunna vara fysiskt och psykiskt påfrestande och att väntetider
lätt uppstå, som icke alltid kunna utnyttjas för verklig återhämtning,
för vila och lek. Inackorderingssystemet åter innebär, att barnen för en
238
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
god del av aret övergå till en annan miljö. Förr eller senare i varje ung
människas liv måste visserligen bandet med hemmet lossas, men det bör
icke genom skolans åtgöranden ske tidigare än nödvändigt och allra minst
så tidigt, att de uppväxande bli främlingar för den miljö, varifrån de utgått.
Liksom skolkommissionen anser jag, att centralisering av klasserna
1—4 bör så vitt möjligt undvikas.
Skolkommissionen har betecknat en centralisering av klasserna 5 och 6
som »ofta önskvärd» och med hänsyn till undervisningen i engelska i
många fall nödvändig. Jag har fått det intrycket, att vissa remissinstanser
däri inlagt ett krav på centralisering i alla de fall, där lärare med akademisk
utbildning icke står till buds, utan varje hänsyn till de byggnadsföretag,
som därigenom bleve nödvändiga, och de mycket stora ekonomiska
värden, som äro nedlagda i de nuvarande skolhusen och lärarbostäderna.
Så äro dock skolkommissionens ord enligt min mening icke att förstå.
Undervisningen i engelska är blott en del av skolans arbetsprogram. Vad
som genom centralisering kan vinnas för denna undervisning bör liksom alla
andra effektivitetsvinster vid övergång till högre skolform noggrant vägas
mot de kostnader och olägenheter av olika slag, som en centralisering
kan vålla. Även om de ekonomiska motiven icke få dominera i så hög
grad, som ännu för ett par år sedan enligt då gällande bestämmelser var
fallet, kunna de givetvis icke frånkopplas. Att exempelvis barn, som i moderna
lokaler undervisas av en lärare med nuvarande behörighet i engelska,
skulle medelst skolskjutsar förflyttas till en annan skola, endast emedan
där finnes en lärare med akademisk utbildning i engelska, är en nästan
grotesk tanke, som icke torde behöva på allvar dryftas. Vilken vikt som i
framtiden vid överväganden i centraliseringsfrågor bör tillmätas språkundervisningens
ordnande, kan väl icke exakt angivas, förrän ytterligare
erfarenheter gjorts bland annat av den kombinerade korrespondens- och
radioundervisningen, men jag vill betona, att denna fråga dock alltid endast
är en del av det mycket större problemkomplex, som beröres vid varje väckt
centraliseringsf råga.
Remissvaren ge uttryck åt en vitt spridd uppskattning av bygdeskolornas
verksamhet och icke minst av deras betydelse i ortens kulturella liv.
Till sådana värden måste givetvis hänsyn tagas även vid centraliseringsfrågornas
bedömning. Avvecklingen av de svagaste skolformerna — B3-skolorna och undantagsformerna — måste säkerligen fortgå av samma
orsaker, som hittills verkat, men det finnes inga hållbara skäl för att framställa
en nedorganisering av alla sexåriga bygdeskolor till fyraåriga som ett
önskvärt framtidsperspektiv. Överhuvud är det enligt min mening icke
möjligt att avgöra dylika frågor på ett schematiskt sätt; alla de omständigheter,
som kunna vara av vikt, böra, när det gäller en bygdeskolas bestånd
eller organisation, ånyo noggrant skärskådas och vägas med hänsyn till sin
betydelse i det särskilda fallet.
239
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
Det är mycket möjligt, att en specialutredning i sinom tid kan befinnas
påkallad rörande skolväsendets ordnande i vissa glesbygder, där vid genomförandet
av reformen inackordering i skolhem kan bliva erforderlig i större
utsträckning. I vad mån undantagsformer i en eller annan mening kunna
vara motiverade inom dessa trakters skolväsen, kan emellertid icke tillförlitligt
bedömas, förrän enhetsskolans detaljkonstruktion definitivt utprövats.
Glesbygdernas speciella problem inom enhetsskoleorganisationen torde
därför komma att aktualisera sig först under genomförandeperioden på
1960-talet.
5. Den praktiska utbildningen.
T det föregående har redan i olika sammanhang framhållits, att den mest
maktpåliggande uppgiften vid en allmän skolreform är utstakandet av en
god lärogång för elever, som komma att övergå till praktiska yrken. Vid
detta arbete torde skolkommissionens förslag vara den naturliga utgångspunkten.
Det kan därför vara av intresse att speciellt följa den lärogång
skolkommissionen tänkt sig för en sådan elev, alltifrån lågstadiet, där han
ännu står oviss om sina anlag, upp till den tidpunkt, då han lämnar skolan,
besluten om att inträda i ett visst yrke.
a. De praktiska ämnena före linjedelningen.
Den första kontakten med de praktiska ämnena i skolan ingår i den allmänna
fostran, som bör komma alla lärjungar till del, icke blott dem, som
sedan i livet ägna sig åt praktiskt arbete. Den pedagogiska slöjden — en
svensk skapelse, som givit impulser även åt utvecklingen utomlands — är
därvid ett av skolans givna hjälpmedel. Skolkommissionen skildrar på följande
sätt det praktiska arbetet under de sex första åren:
»På lågstadiet, d. v. s. i de tre första klasserna, bör praktiskt arbete bedrivas
som en organisk del av den samlade undervisningen och alltså samordnas
med modersmålsundervisning och orientering. I det praktiska arbetet
bör ingå s. k. småslöjd samt lerslöjd och förberedande övningar i syslöjd och
träslöjd. Elementär träslöjd, som till sin metodik påminner om verksamheten
i förskolan, är så enkel, att den inte behöver påbörjas senare än syslöjd.
Både pojkar och flickor bör pröva på alla de olika slagen av slöjd.
Redan på lågstadiet kan förberedelser göras för det praktiska ämnet hemkunskap
på högstadiet. Så sker för övrigt i viss utsträckning redan nu. Barnen
bör få lära sig, hur man bäst utför en del enkla husliga sysslor, t. ex. hur
man diskar och städar, borstar skor och kläder, hänger upp kläder och
håller ordning på sina tillhörigheter. De bör kunna lära sig att använda
olika hushållsredskap och att på egen hand göra i ordning ett mellanmål
eller matsäck till en utfärd. Lekköksundervisning bör bedrivas, och för
detta ändamål bör skolköket få utnyttjas vid några tillfällen, om inte särskild
utrustning för lågstadiet kan anskaffas.
På mellanstadiet bör slöjden, i motsats till vad nu iir fallet, bli obligatorisk
för såväl skoldistrikt som elever och ligga inom timplanen. Genom detta
240
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
förslag ansluter sig skolkommissionen till skolutredningens yrkande i samma
riktning.
J klasserna 4 6 i den nuvarande folkskolan koncentrerar sig pojkarna på
träslöjd, med inslag av papp- och ev. metallslöjd, och flickorna på syslöjd.
.Bestämda skrankor mellan könen i fråga om slöjdarterna bör emellertid
undvikas. Blir det i praktiken ändå en uppdelning, bör pojkar och flickor
under viss tid obligatoriskt göra ett byte och pröva på varandras arbete. En
slöjdart som är värd att införas på flera håll även på mellanstadiet är lerslöjden.
Slöjden pa mellanstadiet skall vara ett medel i den allmänna uppfostrans
tjänst. Däremot bör förberedande yrkesutbildning ej ges här utan först på
högstadiet. Redan på mellanstadiet bör emellertid slöjden innehålla sådana
praktiskt nyttiga inslag som klädvård (vid syslöjd) och enkla reparationer
(vid träslöjd).
Undervisningen i trädgårdsskötsel bör, där så är möjligt, påbörjas på mellanstadiet.
Elevernas intresse kan stimuleras genom olika åtgärder, t. ex. genom
att de självständigt får ansvara för var sin del av en skolträdgård eller
genom att de uppmuntras att göra små anläggningar vid sina hem, där de
lokala förhallandena tillåter detta. Samverkan kan ske med ungdomsorganisationer
och andra sammanslutningar på orten med intresse för trädgårdsodling.
Behovet av hemkunskap tillgodoses på mellanstadiet i någon mån av syslöjden.
Dessutom bör emellertid anordnas frivilliga korta kurser utanför
schemat, varvid skolans materiel kan utnyttjas.» (S. 177—178.)
För sjunde och åttonde klasserna föreslår kommissionen ett för alla lärjungar
— gossar och flickor — obligatoriskt praktiskt ämne, benämnt hemkunskap
(med småreparationer).
Slöjd-, yrkes- och handelslärarnas riksförening vill med några exempel
visa, huru slöjden kan utbyggas till att omfatta hemkunskap och hemreparationer.
»Om en elev exempelvis gör en väggbokhylla, får läraren ett utmärkt tillfälle
att samtidigt demonstrera uppsättning av denna genom proppning av
olika väggmaterial. I samband härmed kan läraren även demonstrera lagning
av smärre hål i väggputsen eller lagning av tapet. Gör en annan elev
en golvlampa, kommer man härigenom in på montering av elektrisk armatur,
som då kan demonstreras för samtliga elever, vidare byte av elektriska
proppar m. m. Om någon elev gör en stol eller en sypuff, böra dessa arbeten
klädas i slöjdsalen och samtliga elever samtidigt undervisas om hur man
förfar för att sätta nytt tyg på hemmets sittmöbler. Dessa exempel kunna
mångfaldigas. Föreningen har endast med att räkna upp dem önskat peka
på de kombinationsmöjligheter, som finnas mellan ämnena manlig slöjd
samt hemkunskap och hemreparationer.»
Föreningen finner det önskvärt, att barnen redan på mellanstadiet få
övning i att använda verktyg för såväl trä- som metallslöjd.
»Härigenom är en del av svårigheterna i inlärandet av verktygens rätta
användning undanröjd, när barnen på högstadiet skola utföra mer kvalificerat
arbete. Skulle nämligen barnen på mellanstadiet ej få någon övning i
241
Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.
båda slöjdarterna, blir det måhända svårt att väcka deras rätta arbetsglädje,
när de på högstadiet till en början skola utföra mer elementära arbeten i
en förut ej prövad slöjdart.»
Även enligt skolkommissionen skall i hemkunskapen ingå vissa arbetsuppgifter
med anknytning till slöjden, enkla reparationer, målnings- och
snickeriarbeten, som kan förekomma i ett hem o. s. v. Eftersom ämnet skall
vara representerat i två klasser, finnes det dock utrymme även för andra
uppgifter:
»I kursen bör ingå elementär hushållskunskap med närings- och matlagningslära
samt orientering om viktiga former av produktion i hemmet. Inköpskunskap
och varukunskap måste ägnas stor uppmärksamhet. Lärjungarna
böra få öva sig att i olika situationer göra en lämplig avvägning
mellan inköp av färdiga produkter och tillverkning i hemmet. Vidare bör
meddelas enkla grunder i hemvård och bostadskunskap.» (S. 178.)
De ekonomiska frågorna ha dock i första hand hemortsrätt i ämnet samhällskunskap,
anmärker skolkommissionen.
Sveriges husmodersföreningars riksförbund understryker vikten av en
kontinuerlig undervisning i husligt arbete och syslöjd genom hela skolan
men kan ej finna, att skolkommissionen helt fullföljt sina intentioner härutinnan.
Den obligatoriska kursen i hemkunskap i klasserna 7 och 8 omfattar
så många moment, att förbundet icke känner sig övertygat om att
den rent husliga utbildningen i tillräckligt hög grad blir tillgodosedd. Ett
liknande uttalande göres av Svenska skolkökslärarinnornas förening.
Yrkeskvinnornas samarbetsförbund poängterar, att kursen måste ge vår
tids yrkesarbetande människor förutsättningar att på ett effektivt och tidsbesparande
sätt organisera och utföra hemsysslorna.
»Vi fästa uppmärksamheten på att stora nationalekonomiska värden
kunna tillvaratagas genom en tillräckligt grundlig och omfattande utbildning
i husligt arbete (hushållsgöromål och sömnad). Härtill vilja vi även
framhålla, att föräldrarna numera i regel icke i så stor utsträckning som
tidigare var fallet ha tid och möjligheter att personligen införa barnen i
praktiskt hemarbete.»
Svenska skolkökslärarinnornas förening skulle helst vilja förlägga grundkursen
i hemkunskap till klass 6 men inser, att praktiska svårigheter därvid
kunna inställa sig.
»Erfarenheten har visat, att intresset för praktisk verksamhet är utomordentligt
stort hos både gossar och flickor i 11—12-årsåldern samt att manuella
färdigheter lätt övas in vid tidig ålder. Intresset för hemmet är starkare
vid den åldern än senare, varför barnen gärna i hemmet tillämpa de
lärdomar de fått i skolköket. Härigenom stärkes också samarbetet mellan
skola och hem samt föräldrarnas förståelse för skolarbetet. Vid något senare
ålder bli barnens intressen mer utåtriktade och splittrade. För deras
allsidiga utveckling är det således önskvärt, att den grundläggande hemundervisningen
sättes in på tidigt stadium.
16 — Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Nr 70.
-4- Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
\ i äro val medvetna om att grundkursens förläggande till klass 6 kommer
att möta vissa svårigheter på landsbygden, då faekutbildade lärarinnor
och skolkökslokaler endast torde komma att finnas vid centralskolorna.
Det borde dock icke vara omöjligt, att eleverna i klass 6 de dagar, de ha
skolköksundervisning, medfölja de äldre barnen i skolbussen till centralskolan.
Om grundkursen i huslig ekonomi placeras i klass 6, bör dess påbyggnad
följa i klass 8. I praktiken har det visat sig värdefullt att ha skolköksundervisningen
förlagd till två perioder med ett mellanliggande år.
Det är givetvis endast under förutsättning att grundkursen lägges i händerna
på facklärare, som den kan förläggas till klass 6.
Därest det visar sig omöjligt att förlägga den första delen av grundkursen
till klass 6, acceptera vi kommissionens förslag att placera den i klass 7,
ehuru vi anse det ur pedagogisk synpunkt lämpligare att ha den i G:e
klass.»
För de lärjungar, som ämna gå den praktiska vägen, tillkommer i klass
7 ett och i klass 8 ett eller två praktiska tillvalsämnen. Då det första av
dessa skall balansera mot tyskan och det andra mot engelskan, blir det
timantal, som kan ägnas praktiska ämnen, icke obetydligt. Redan en tid
av fem veckotimmar under ett år motsvarar ungefär den nuvarande minimikursen
i fortsättningsskolan. En lärjunge, som begagnar sig av tillvalsmöjlighetema
i praktiska ämnen, får alltså redan i klasserna 7 och 8 en avsevärt
fylligare praktisk undervisning än nu i fortsättningsskolan.
Liksom arbetet i fortsättningsskolan kunnat utbyggas i olika riktningar
efter de lokala förhållandena, bör detta kunna ske även på motsvarande
stadium i enhetsskolan. Flickorna komma väl antagligen att i stor utsträckning
välja husligt arbete som tilläggsämne. Skolkommissionen yttrar härom:
»Fördjupning bör ske i bland annat hushållskunskap, dit även fortsatt
undervisning i trädgårdsskötsel kan knytas, inköpskunskap och varukunskap,
bostadskunskap med hemvårdslära samt barnavård. Undervisningen
bör utgå från förhållandena i hem med barn, där många svåra organisatoriska
problem uppstår och där en koncentration på rent hushållsarbete
inte är möjlig. Ett av hemkunskapens viktigaste mål måste vara att vänja
lärjungarna vid planläggning och samordning av hemsyssloma. Till en starkare
specialisering på olika verksamhetsgrenar räcker inte tiden. Tillräcklig
uppmärksamhet måste emellertid ägnas åt matlagningslära och åt olika
slag av produktion i hemmet. Ett viktigt moment, som bör ägnas större
uppmärksamhet än som hittills varit möjligt i våra skolor, är inköpskunskapen.
För att denna del av undervisningen skall komma till sin rätt, fordras
att anvisningar och arbetsmaterial utarbetas och att fortbildningskurser
anordnas för lärarna. Klädvård, som på mellanstadiet ingått i syslöjden,
måste uppmärksammas på högstadiet. — — — Inom barnavårdsundervisningen
torde det vara nödvändigt att ge de teoretiska delarna den dominerande
platsen, med observation av barn och undervisning om dagsschema,
faromoment m. m. Undervisningen på detta stadium bör väcka förståelse
för att vården av barn kräver faktiska kunskaper, som det är angeläget
för alla, som skall ha ansvar för barn, att skaffa sig. Elever, som i hemmet
har ansvar för yngre syskon och som i skolan intresserat sig särskilt för
243
Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.
barnavårdskursen, bör uppmuntras att berätta för kamraterna om sina
iakttagelser.» (S. 179.)
En pojke är givetvis också välkommen till denna undervisning, men de
flesta skulle nog föredraga det tillvalsämne, som kommissionen kallar »praktisk
yrkesorientering». Detta ämne är avsett att ge deltagarna kortare praktisk
erfarenhet av några yrken, som de äro intresserade av.
»Den praktiska yrkesorienteringens mål är att ge eleverna även manuell
övning, förtrogenhet med yrkets verktyg och helst med själva arbetsmiljön.
Vidare skall den ge eleven möjlighet att bedöma sina egna anlag, den skall
ge praktiska kunskaper som är nyttiga även för den, som inte väljer yrket
i fråga, och den skall ge en kunskap om olika yrken, som är ett värdefullt
inslag i allmänbildningen.
För några yrken kan skolan själv tillhandahålla material och verktyg,
som ger en verklighetstrogen övning; en skicklig yrkesman kan då anlitas
som handledare. Ett deltagande i verksamheten på själva arbetsplatsen är
dock den avgjort bästa och i många fall enda lösningen. Skolan måste därför
samarbeta med näringsidkare och yrkesutövare. Urvalet av yrken måste
göras av de lokala skolmyndigheterna. Olika grenar inom näringslivet måste
vara företrädda, t. ex. jordbruk, skogshushållning, handel, hantverk, industri.
Det torde inte vålla alltför stora svårigheter att träffa avtal om kortare
praktikantarbete hos hantverksmästare, organisationer och allmänna
institutioner. Även framsynta ledare för industriföretag torde inse, att det
ligger i företagens eget intresse, att ungdomarna före sitt val av yrkespraktik
får pröva sin förmåga för att lättare kunna bedöma, på vilket område
de kan göra de bästa insatserna. Man bör lokalt alltid undersöka möjligheterna
att koncentrera yrkespraktiken till vissa perioder eller till bestämda
veckodagar. De svårigheter, som härvid kan uppstå, sammanhänger främst
med organisationen av tjänstgöringen för lärarna i de teoretiska ämnena.»
(S. 179—180.)
Den teoretiska yrkesorienteringen ges däremot inom samhällskunskapen.
Sannolikt blir även maskinskrivning ett uppskattat tillvalsämne. »Av en
smula färdighet i maskinskrivning har medborgaren stor nytta i hela sitt
liv, mycket större nytta än av den myckna träningen i teckning», heter det
i ett yttrande.
Andra ämnen, som kunna ifrågakomma, ha nämnts i tidigare sammanhang.
Erfarenheterna från existerande praktiska skoltyper utpeka vissa intresseområden
såsom särskilt lämpliga för åldersstadiet. Ritteknik, motorkunskap
och verkstadsarbete äro sålunda omtyckta ämnen för pojkar i
pubertetsåren.
Svenska landsbygdens studieförbund lägger ett ord för ämnet bokföring:
»T vår nuvarande obligatoriska skolundervisning har detta ämne blivit
i hög grad försummat och det är angeläget, att en avsevärd förbättring i
detta avseende åstadkommes i den nya skolan. Knappast nåirot annat ämne
är i så hög grad ägnat att fostra till ordning och reda som bokföring, om
undervisningen bedrives på så sätt, att elever få utföra självständiga uppgifter.
En elementär kurs i bokföring måste dessutom anses höra till all
-
241
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
mänbildningen i synnerhet som föreningsliv, företagarverksamhet och deklarationsplikt
kräver bokföringskunskap hos ett mycket stort antal medborgare.
»
Styrelsen för Jordbrukareungdomens förbund vill ytterligare stärka de
praktiska ämnena:
»Speciellt bör hemkunskap, slöjd och hushållskunskap ges mera utrymme
i flickornas^ utbildning än vad som tycks framgå av betänkandet. För pojkarna
bör å andra sidan mera tekniska övningar kunna inläggas. Det stora
intresset för teknik hos pojkar i dessa åldrar och teknikens genomgripande
betydelse i nutidssamhället tala båda härför.»
Styrelsen håller före, att den klubbverksamhet inom lantbruk och skogsbruk,
som sedan 25 år tillbaka har bedrivits av förbundet, bör kunna inkopplas
såsom ett frivilligt led i yrkesskolningen och kombineras med därtill
anslutande kortare fackkurser.
>>I 8:e klass bör detta arbete kunna ingå som en väsentlig del i det yrkesorienterande
inslaget, vilket bör ges ännu större rum än som avsetts i betänkandet.
Bade i klubbarbetet och i de korta kurserna bör särskild uppmärksamhet
ägnas jordbrukets, skogsbrukets och lanthushållets mekaniska
utrustning i anslutning till den pågående utvecklingen på detta område.
För flickorna bör dessutom stor vikt läggas vid praktisk tillämpning av näringslärans
grunder och vid praktisk hemvård.»
I klubbverksamheten ha ungdomarna fått syssla med egna växtodlingsoch
djuruppfödningsföretag, maskinövningar, färdighetsprov och tävlingar.
Den har, framhåller styrelsen, icke endast omfattat jordbruksbetonade uppgifter
utan även yrkesorienterande, hemkunskapsbetonade och samhällsfostrande
moment.
Även en folkskolinspektör — inspektören i Tomedalen — anser att frågan
om yrkesutbildning inom JUF:s ram bör bli föremål för utredning och
försöksverksamhet.
Arbetsmarknadsstyrelsen är med på kommissionens synpunkter men är
icke övertygad om att undervisningen i praktisk yrkesorientering överallt
skall kunna i full utsträckning genomföras enligt planen.
»Tanken är otvivelaktigt i princip sund och riktig. Den har på sina håll
i utlandet (bland annat i vissa storstäder i U. S. A.) med framgång omsatts
i praktiken och har i olika former även kunnat tillämpas vid den yrkesvägledning,
som bedrivits av den svenska ungdomsförmedlingen (låt vara, att
man därvid huvudsakligen måst utnyttja elevernas sommarferier till ifrågavarande
praktik — endast på ett par håll har den yrkesorienterande praktiken
kunnat ordnas inom skolarbetets ram). Yrkesvägledningen bör med
tillfredsställelse hälsa varje anordning, som på ett ändamålsenligt sätt ger
den unge tillfälle att på ett mera direkt och aktivt sätt bekanta sig med
uppgifterna, förhållandena och arbetsmiljön inom det yrke eller de yrken,
som äro föremål för hans framtidsfunderingar.
Styrelsen vill emellertid som sin erfarenhet påpeka, att en praktisk yrkesorientering
av detta slag, planerad i större skala och för ungdomar i 14-års
-
245
Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.
åldern, kommer att bli mycket besvärlig att organisera. Någon verklig
arbetsinsats kan man ju knappast vänta sig av dessa korttidspraktikanter,
och under sådana förhållanden kan man knappast heller vänta sig, att alla
arbetsgivare skola komma att förklara sig villiga att ta hand om dylika
praktikanter på det sätt, som avses. Svårast blir det inom de distrikt, som
utmärka sig för ett mera ensidigt strukturerat näringsliv. Man kan ju knappast
räkna med att skicka ungdomarna från ett distrikt till ett annat för
att bereda dem en kort tids praktik av orienterande slag. I alla händelser
måste man räkna med ett ganska omfattande ackvisitionsarbete för att
kunna uppdriva tillräckligt antal lämpliga praktikplatser. För många arbetsgivare
ställer det sig för övrigt svårt att medverka — arbetet är av
sådan art eller arbetsförhållandena sådana, att det vore direkt olämpligt
att låta 14-åringar praktisera där.»
Styrelsen för Stockholms stads skolor för yrkesundervisning har visserligen
kännedom om att praktik på arbetsplatserna med framgång har använts
som yrkesorienterande medel, bland annat för lärjungar i klass 8 vid
olika skolor i Göteborg, men ifrågasätter, huruvida icke praktiken i vissa
fall hellre bör förläggas till yrkesskolor än till arbetsplatserna.
»Styrelsen finner denna praktiska yrkesorientering vara av värde men
är också medveten därom, att den är lättare att organisera i en mindre tätort,
vars yrkesförhållanden bättre kunna överblickas och där lärarna i regel
kunna ha en bättre personlig kontakt med näringslivets utövare än i en
storstad. Det är möjligt, att yrkesorientering i form av försöksarbete i
yrkesskolor, såsom nu sker i Stockholm, är en bättre och mera rationell
lösning i en stad med ett rikt och differentierat yrkesskolväsende.»
Det synes mig tämligen sannolikt, att tillvalen i sjunde och åttonde klasserna
på orter med ensidigt näringsliv ofta måste begränsas till att omfatta
ämnen, som tämligen lätt kunna anordnas skolmässigt, och därutöver ett
fåtal för orten viktiga sysselsättningar. I en utpräglad jordbruksbygd skulle
väl lantbruk, hushåll och snickeri i första hand få lämna stoff för denna del
av den praktiska undervisningen.
b. Anlags- och yrkesorientering.
När en lärjunge, som tänker ägna sig åt något praktiskt, övergår till
nionde klassen med dess förberedande yrkesutbildning, måste han träffa
ett åtminstone preliminärt val av yrke. I många fall äro lärjungens intressen
ganska tidigt deciderade: hågen står till en viss bestämd levnadsbana,
för vilken han har både intresse och fallenhet. Men en stor del av de uppväxande
har inga så klart utpräglade intressen. De ha ungefär samma allmänna
förutsättningar för ett nyttigt liv i samhällsgemenskapen, som människor
av vår stam i genomsnitt ha; de kunde sannolikt något så när finna
sig till rätta inom ganska många yrken. Det är dock av vikt, att de få klart
för sig, huruvida de på grund av någon kroppslig defekt eller någon psykisk
hämning böra undvika en viss sysselsättning och huru de i övrigt
skola välja för att finna bästa trivsel i framtiden. Den anlags- och yrkes
-
246
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
orientering, skolan kan ge dem, måste därför ha förts till en viss avslutning
redan i åttonde klassen.
Redan nu försiggår under arbetsmarknadsstyrelsens ledning ett omfattande
yrkesY ägledande arbete bland skolungdomen. Skolloommissionen anser
det dock nödvändigt, att denna verksamhet i olika avseenden vidgas och
intensifieras.
»Själva planen för yrkesvägledningen synes i stort sett vara god. Det
buster dock pa ett par viktiga punkter vid dess genomförande. Yrkesorienteringen
blir i huvudsak teoretisk. Studiebesöken i fabriker och
andra företag blir i regel endast några få. Lärarens kännedom om andra
yrken än sitt eget är i manga fall ytterst obetydlig. I regel torde en klasslärare
icke ha möjlighet att skaffa sig den allround-kännedom om yrkeslivet,
som kräves för att kunna göra en insats på området. Yrkesvägledarens
kontakt med pojken eller flickan blir ett enda eller ett par korta sammanträffanden,
och även om han kommer till ett bestämt resultat beträffande
yrkesvalet, kan det i manga fall ändock rinna ut i sanden med det
konstaterandet, att det icke är möjligt att förverkliga på grund av elevens
ekonomiska eller andra (t. ex. hemorts-) förhållanden.» (S. 249.)
En plan för verksam hetens effektivisering har framlagts av byråchefen
Ejnar Neymarlc i hans redan citerade arbete Skolungdomens vägledning till
utbildning och yrke. Kommissionen har funnit sig kunna i allt väsentligt
tillstyrka hans förslag. En viss överarbetning torde doek bliva nödvändig
med hänsyn till att undervisningen i klasserna 7 och 8 enligt skolkommissionens
förslag skall bestridas av ämneslärare. De uppgifter med avseende
på yrkesvägledningen, som nu ligga i klasslärarens händer, måste i enhetsskolan
organiseras upp under delvis nya förutsättningar.
Yrkesvägledningen i dessa klasser skulle enligt förslaget omfatta dels
anlagsorientering, dels yrkesorientering.
Anlag sorientering ens uppgift är att ge lärjungen kunskap om hans egna
förutsättningar. Det är en kunskap av grundläggande natur, framhåller
Neymark. en förutsättning för att övriga förvärvade kunskaper skola kunna
brukas på rätt sätt — ja, i många fall kanske rent av en förutsättning för
att vissa andra kunskaper skola kunna förvärvas. I det vanliga skolarbetet
ingå en mångfald arbetsmoment och situationer, som med fördel skulle
kunna utnyttjas som underlag för elevernas självbedömning.
»Det stora felet är bara, att skolan själv hittills inte i tillräcklig grad
varit inställd pa uppgiften att ställa dessa moment och situationer i anlagsorienteringens
tjänst. Man har i stort sett nöjt sig med att på ett mera
summariskt sätt betygsätta prestationerna i vissa ämnen utan att säga
något om de anlagspsykologiska karakteristika, som eventuellt kommit till
synes vid prestationerna i fråga, och utan att ge eleverna några egentliga
impulser till själviakttagelser beträffande ifrågavarande punkter.» (Bil. V
s. 128.)
Läraren måste mer än som nu i allmänhet sker göra lärjungarna uppmärksamma
på att vissa inslag i skolarbetet kunna vara ganska belysande
arbetsprov. Han bör också hjälpa den unge att genom jämförelser skaffa
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70. 247
sig en bakgrund för bedömningen av sitt arbete. Därvid kunna naturligtvis
allmänna värdeomdömen icke undvikas.
»Men huvudsaken ur yrkesvalspsykologisk synpunkt är, att man ger var
och en tillfälle att se, vad som är särskilt utmärkande för den egna prestationen
och det egna arbetssättet i förhållande till andx-as arbeten. Framförallt
bör man därvid framhäva de positiva dragen och tendenserna, så att den
unge känner sig uppfordrad till att ytterligare pröva och utveckla sina intressen
och anlag i ifrågavarande riktning. Det kan dock även vara av vikt,
att den unge får klart för sig, var han har sina svaga punkter — dels för att
han skall kunna bota, vad som går att bota, dels för att han småningom
skall förstå, att han gör klokast i att undvika vissa yrkesvägar, där ifrågavarande
svaga punkter kunna bli ett besvärande handikap eller till förtret
för honom själv och andra.» (Bil. V s. 128—129.)
I detta sammanhang äro övning sämnena icke minst betydelsefulla:
»Med relativt små medel bör man kunna inom ramen för undervisningen
i vissa övningsämnen skapa arbetsmoment och -situationer, som tillsammans
erbjuda en provkarta på några av de mest typiska och grundläggande
arbetsformerna (obs. inte yrkesformema!) och som på ett renodlat sätt
låta olika elevers begåvningsanlag och attityder komma till synes. Det får
bli en uppgift för den praktiska psykologien att tillsammans med den pedagogiska
(inklusive den yrkespedagogiska) sakkunskapen och yrkesvägledningens
centrala ledning undersöka, vilka möjligheter som härvidlag stå till
buds, och utarbeta ett förslag till en dylik serie anlagsorienterande arbetsmoment
och -situationer.» (Bil. V s. 131—132.)
Ur anlagsorienteringens synpunkt är det dock även önskvärt, att de unga
få pröva håg och fallenhet på praktiska arbetsuppgifter, framhåller dr
Neymark. Genom skolkommissionens planläggning av arbetet i klasserna
7 och 8 — och särskilt tack vare de praktiska tillvalsämnena i dessa klasser
— skapas också sådana prövningsmöjligheter.
Vad man kan få ut av skolarbetet i anlagsorienterande syfte beror emellertid
i hög grad av lärarnas psykologiska intresse och omdöme. Skolbetygen
säga icke allt som kan sägas, bland annat ingenting om förhållandet
mellan flit och förmåga och ingenting om de hämmande faktorer, som
ibland spela in. Man får dock icke begära, att läraren skall säga mera, än
han kan stå för.
»Vad läraren i gemen kan yttra sig om, det är elevernas beteende i vissa
konkreta skolsituationer. Åtskilliga lärare äro säkerligen i stånd att gå ett
steg längre och lägga sina iakttagelser till grund för generaliserande slutsatser
beträffande de begåvningsdrag och dispositioner, som betinga ifrågavarande
beteende och som kunna antagas göra sig gällande även i andra
sammanhang. Men för många lärare ställer detta sig säkerligen svårt. Det
torde också dröja länge, innan lärarna i gemen fått den psykologiska skolning
och inställning, som är erforderlig härför. I varje fall är det säkrast att
inte kräva generaliserande slutsatser av detta slag utan nöja sig med frågor.
som låta läraren redogöra för vad han kunnat iakttaga beträffande
elevens beteende i vissa konkreta situationer av det slag, som elev och
248
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
lärare ofta mota i skolarbetet. Genom ett dylikt förfaringssätt slipper man
ocksji ifrån de svårigheter, som användandet av en mera abstrakt psykologisk
terminologi kan medföra.» (Bil. V s. 136—137.)
Klassföreståndaren eller en utsedd kontaktman bland lärarna bör sammanstalla
lärarnas uttalanden om varje lärjunge till ett utlåtande, som i
speciella problemfall eventuellt kan föreläggas klasskonferensen och som
slutligen tillställes yrkesvägledaren.
Lärarnas iakttagelser böra kompletteras med skolläkarens. Det är icke
ovanligt, att en ung människa på grund av vissa personliga defekter, såsom
nedsatt synskärpa, färgblindhet, vissa deformiteter eller handsvett, måste
avradas från ett tilltänkt eller redan valt yrke. Många sådana fall upptäckas
vid den läkarbesiktning, som enligt lagen om arbetarskydd skall äga
rum med minderåriga industriarbetare vid anställningens början och sedan
en gång varje kalenderår. Vid alla skolor, där statlig eller statsunderstödd
skolhygienisk verksamhet förekommer, bedrives redan nu en dylik medicinsk
yrkesrådgivning enligt av skolöverstyrelsen meddelade anvisningar.
\id sidan härav böra psykotekniska undersökningsmetoder tagas i anspråk
för anlagsorienteringen.
»Gransen mellan de arbetsprov och undersökningsmetoder, som skolan
och ungdomsförmedlingen, enligt vad som tidigare sagts, företrädesvis böra
utnyttja vid sm anlagsorientering, och åtskilliga av de arbetsprov och
undersökningsmetoder, som fackpsykologerna och de praktisk-psykologiska
instituten utnyttja, är högst flytande. I princip föreligger ingen egentlig
skillnad», skriver Neymark. »Emellertid blir det ändå delvis en annan
sak, om bedömningen företages av fackpsykologerna vid ett praktisk-psykoiogiskt
institut... De mera subjektiva’ metodernas effektivitet är i hög
gra,d beroende av personen, som handhar dem — av vederbörandes psykologiska
iakttagelse- och inlevelseförmåga och hur pass uppövad och skolad
denna är. En anlagsdiagnostiker och psykotekniker av facket har antagligen
i allmänhet större förutsättningar att applicera och utnyttja dessa
metoder pa ett rationellt sätt än den, som inte är specialist på dylika psykologiska
frågor.» (Bil. V s. 149.)
Redan bristen på psykologer lägger tills vidare hinder i vägen för de
psykotekniska metodernas allmännare bruk. Neymark finner det nödvändigt
att tills vidare reservera de psykotekniska undersökningsmetoderna
för de kategorier, som ur anlagsdiagnostisk synpunkt erbjuda speciella svårigheter
eller av ett eller annat skäl påkalla en särskilt grundlig undersökning,
totaliter eller i visst avseende.
Skolkommissionen, som föreslår en ordnad skolpsykologutbildning, tänker
sig, att testningar i framtiden skola anordnas med samtliga lärjungar
på lämpliga punkter av skolgången, bland annat i slutet av sjätte klassen
och vid övergången till klass 9.
»Vad beträffar begåvningsundersökningen i sjätte klass är det nödvändigt,
att denna även omfattar elevernas praktiska anlag och förutsättningar.
Hittillsvarande begåvningsdifferentieringar har i alltför stor ut
-
249
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
sträckning räknat blott med graden av begåvning men mindre bekymrat
sig om kvalitativa differenser och typskillnader mellan eleverna, mycket
beroende på att den traditionella skolan i främsta rummet premierar en
begåvningstyp: den teoretisk-verbala.» (S. 449.)
Därjämte böra individualtestningar kunna anordnas, när omständigheterna
det påfordra.
Yrkesorientering kan ofta bedrivas parallellt med anlagsorienteringen;
dess uppgift är emellertid en annan. Den eftersträvar att ge de unga en
viss allmän kunskap om yrkeslivet och en någorlunda realistisk uppfattning
om problem och förhållanden, som möta på arbetsmarknaden och i
yrkeslivet.
En framgångsrik yrkesorientering förutsätter en viss själv verksamhet
från lärjungarnas sida. Deras intresse måste stimuleras genom lämplig läsning,
studiebesök och praktik.
Speciell yrkesorienterande litteratur finnes redan i rätt stor omfattning
och bör i mån av behov förnyas. En sådan broschyr som den av arbetsmarknadsstyrelsen
utgivna »Att välja yrke» har säkerligen fått en stor
läsekrets. Den ger inte några närmare yrkesbeskrivningar utan försöker i
stället få de unga att förstå, hur man skall resonera och inte resonera vid
yrkesvalet, och ger en rad exempel på vilka yrken, som man kan fundera
på, ifall man har de eller de intressena och anlagen, samt vilka man bör
undvika, om man har de eller de svaga punkterna. Orienterande broschyrer
och uppslagsböcker rörande skolor och utbildningsmöjligheter av olika slag
böra finnas att tillgå i skolbiblioteken och vid behov kunna sättas i lärjungarnas
händer.
Studiebesöken kunna på en del orter måhända icke bli så många; man
måste i regel hålla sig till vad hemorten eller grannorterna kunna erbjuda.
Besöken böra förberedas, så att både lärare och lärjungar ha klart för sig
vad man egentligen vill ta reda på vid besöket, och iakttagelserna böra
efteråt bearbetas i skolan, tillägger Neymark.
»Detta sistnämnda efterarbete i skolan är inte det minst viktiga. Somliga
av eleverna ha kanske inte uppfattat så mycket eller ha kanske missförstått
ett och annat, och i varje fall blir det nödvändigt att under lärarens
ledning sovra, sortera och befästa intrycken. Detta kan ske genom
muntliga och skriftliga redogörelser, anteckningar i arbetsböckerna, diskussioner,
frågor och svar och läsning av lämplig litteratur, som behandlar
de ifrågavarande yrkesformerna eller några andra liknande.» (Bil. V s. 165.)
Kan kontakten med ett visst arbetsområde utsträckas till arbetspraktik,
såsom skolkommissionen har tänkt sig, då den upptagit praktisk yrkesorientering
som tillvalsämne, ökas givetvis behållningen. Den praktiserande
får inte bara tillfälle att pröva, huruvida han besitter de personliga förutsättningarna
för arbetet, utan också tillfälle att ta reda pa åtskilligt om
Kungl. Maj ris -proposition nr 70.
yrkesförhållandena, arbetsvillkoren, framtidsutsikterna etc. på arbetsområdet
i fråga.
Även dår lärjungarna inte hunnit få mer än spridda intryck och upplevelser,
efterlämna dock dessa en fond av konkreta föreställningar, som
på olika sätt bli av värde, när det gäller att på eu mera undervisningsmässig
väg meddela yrkesorienterande kunskaper och förankra dessa i elevernas
egen föreställnings- och kunskapsvärld, framhåller Neymark.
»Det blir givetvis mycket lättare att få eleverna att bilda sig en klar uppiattnmg
om de yrkesförhållanden, som orienteringen berör, om man på åtskilliga
punkter kan vädja till erfarenheter, som eleverna själva gjort. Och
omvänt får mycket av det, som sagts vid den yrkesorienterande undervisningen,
en tydligare innebörd och säkrare minnesförankring, om eleverna
sedan ta tillfälle att själva göra vissa iakttagelser, som bestyrka, vad de fått
hora vid den yrkesorienterande undervisningen.» (Bil. V s. 169.)
Lärjungarnas egna iakttagelser kunna i undervisningen kompletteras
genom visningar av lämplig film.
»Med hänsyn till den stora roll, som själva sinnesintrycken spela för föreställningslivet
pa lägre ålders- och skolstadier (och för övrigt ofta även på
högre stadier), och med hänsyn till att själva rörelsemomentet är något så
väsentligt i en arbetsbild, måste filmen tillmätas en alldeles särskild bety,
<rjse.1 detta sammanhang. I vissa avseenden kan den visserligen inte ails
tillmätas samma värde eller ge detsamma som ett lyckat studiebesök.
Bland annat kan det, som den yrkesorienterande filmen ger, aldrig få denna
karaktär av någonting självupplevt, som är så viktig för inlärningseffekten
och som just är det stora värdet med studiebesök. Men som surrogat kan
filmen vara nog så värdefull. Ja, ur vissa synpunkter kan den stundom
— nota bene om den är upplagd på ett i pedagogiskt avseende tillfredsställande
satt — rentav vara att föredraga framför ett studiebesök. Den kan
läggas upp så, att just det, som man vill ha uppmärksammat, blir vederbörligen
framhävt. Den kan på en kort stund presentera en serie av typiska
arbetsbilder, som det kanske annars skulle behövts flera olika studiebesök
för att få fram. Den kan också sättas in i undervisningen, närhelst så kan
anses lämpligt, och även en andra eller tredje gång, om så skulle vara av
behovet påkallat.» (Bil. V s. 169—170.)
Trots allt måste dock yrkesfilmerna begagnas med en viss försiktighet.
Av praktiska skäl kan man knappast räkna med att visa hela serier av
dylika filmer, och visar man bara en och annan, riskerar man att den får
en reklamerande effekt, som man kanske inte åsyftar.
Den yrkesorienterande undervisningen ställer ganska stora krav på läraren,
inte minst med hänsyn till att den icke i större utsträckning kan bygga
på läxor och förhör.
»Dylikt kan det väl knappast bli tal om annat än när det blir fråga om
att inpränta vissa allmänna begrepp och regler, t. ex. beträffande kollektivavtal,
lärlingskontrakt och andra bestämmelser, som reglera förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetstagare, organisationsväsendet på arbetsmarknaden,
arbetsmarknads- och arbetslöshetsproblem, arbetshygien och
251
Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.
arbetarskydd, arbetslöshetsförsäkring, sjukkassor och dylikt — undervisningsmoment,
som för övrigt lika mycket höra hemma i ämnet medborgarkunskap
eller samhällslära som i ’ämnet’ yrkesorientering.» (Bil. V s. 172
—173.)
Lärarna böra ha tillgång till olika uppslagsverk för den yrkesorienterande
undervisningen. I en eller annan form bör även arbetsmarknadsstyrelsens
yrkeskartotek ställas till skolornas förfogande. Hela kartoteket finge väl
icke användning vid varje skola. Vissa yrken och yrkesgrupper äro kanske
helt eller huvudsakligen bundna till ett begränsat geografiskt område och
ingenting för ungdomar i andra landsdelar att reflektera på — åtminstone
inte i vanliga fall. Men å andra sidan bör man vid urvalet av de kartoteksblad,
som skola ställas till skolornas förfogande inte vara alltför sparsam.
De yrkesorienterande studiernas art och föremål göra det naturligt, att
klassen eller grupper inom klassen engageras för studiecirkelarbete eller
grupparbete av annat slag.
»Läraren tar upp vissa ur yrkes- (eller anlagsorienterings-) synpunkt viktiga
frågor till diskussion och behandling, och klassen får träda i aktion
— antingen in corpore eller uppdelad i olika grupper, som då få var sin
uppgift att behandla. I vissa fall kan det vara lämpligt att ge den eller den
eleven en särskild arbetsuppgift. Det kan ju t. ex. vara någon, som har
särskilt god kontakt med en viss yrkesrepresentant, eller någon, som är
särskilt intresserad av ett speciellt arbetsområde eller en viss utbildningsväg.
Det vill synas, som om man framförallt borde rekommendera grupparbete
i detta sammanhang (liksom också vid vissa uppgifter i samband
med anlagsorienteringen). Klassen organiserar sig i grupper med 4—5 elever
i varje grupp, arbetsuppgifterna fördelas på ett sätt, som i görligaste
mån motsvarar de olika gruppernas intressen och förutsättningar, varje
grupp diskuterar inbördes och tillsammans med läraren planerna för arbetet,
och under lärarens ledning griper man sig an med arbetsuppgifterna.
Det kan t. ex. gälla att göra upp en förteckning över vilka olika yrken som
finnas representerade på orten och eventuellt med en uppsortering av
yrkena på olika arbetsområden och branscher (på mindre orter kan man
"även ange till vilka företag och arbetsplatser de olika yrkena hänföra sig).
Eller också kan en grupp få till uppgift att göra upp en ’karta’ över vilka
olika yrkesutbildningsanstalter och andra skolor som hemorten eller hembygden
har att erbjuda, var dessa anstalter äro belägna, vilka olika yrkesvägar
som utbildningen i den ena och den andra skolan öppnar tillträde till,
och liknande. På samma sätt kunna vissa större yrkesområden, branscher
och produktionsfält kartläggas på ett åskådligt sätt.» (Bil. V s. 176 177.)
Radion bör bli ett hjälpmedel att övervinna de svårigheter, som landsbygdsungdomens
yrkesorientering erbjuder, och ett medel att komma till
tals med föräldrar och målsmän.
Neymark föreslår följande program för yrkesorienteringen i en åttonde
klass, närmast i skolutredningens åttaåriga skola:
»1. Vad som i tidigare klasser och i olika sammanhang sagts i allmänt
arbetsuppfostrande syfte, bör i 8:e klass få ytterligare betoning och belys
-
252
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
mng. Nu är tiden också inne för att mera direkt klargöra betydelsen av itt
man skaffar sig en ordentlig yrkesutbildning och en fast förankring i någo^
yrke av vad slag det vara månde samt att man väljer en lämplig yrkes- och
idb! dnmgsyag. Vilka olika synpunkter som det därvid gäller att ta hänsyn
till (begåvnings- och intressesynpunkter, ekonomiska synpunkter, arbetsmarknadssynpunkter
etc.), måste åskådliggöras på olika sätt. Det bör även
S,3ras> 7 m()J '',ghetfr tl]|„hiälP och vägledning som stå till buds.
Jiland annat bor ungdomsformedhngen och dess yrkesvägledning presenteras
genom att nagon tjänsteman därifrån besöker klassen eller genom att
denna besöker ungdomsförmedlingen. Dessutom böra vissa allmänna praktiska
anvisningar lamnas. F
2. Sadana begrepp som arbetsmarknad, arbetslöshet, säsongarbete, korttidsarbete,
skiftarbete övertidsarbete, ackordsarbete etc. måste förklaras
och konkretiseras. Likasa sådana begrepp som kollektivavtal, lärlingskontrakt
och andra bestämmelser, som reglera förhållandet mellan arbetsgivare
och arbetstagare, bransch- och fackorganisationer och dylikt. Arbetsygien
och arbetarskydd, arbetslöshetsförsäkring, sjukkassor och dylikt
maste aven beröras, liksom också frågorna om fritidens rätta användande
om sparande och dylikt.
3. Vad som i tidigare klasser och i olika sammanhang sagts om olika
arbetsformer, yrken och utbildningsvägar och speciellt med anknytning till
lembygdens näringsliv, måste i 8:e klassen friskas upp, kompletteras och
ges en mera översiktlig form. Helst bör man därvid försöka presentera olika
yrken utifrån anlags- och intressepsykologiska synpunkter. Genom studieas0*
pa olika arbetsplatser, läsning av konkreta yrkesskildringar, filmtoreyisnmgar
etc. bor man försöka åskådliggöra, vad själva arbetet innebär
i det ena och det andra yrket, vilken yrkesutbildningsväg som leder dit
vad som fordras för inträde och avancemang, vad man får göra i början’
hurudana framtidsutsikterna te sig etc.
. Eleverna i 8:e klass böra även få tillfälle att diskutera sina anlag och
intressen utifrån de frågeställningar, som yrkesvalet och presentationen av
ohka arbetsformer aktualisera. Lärarna böra intensifiera sina eleviakttagelser
utifrån samma frågeställningar, och dessa iakttagelser, liksom skolläkarens
undersökningsresultat, böra inte bara ställas till ungdomsförmedlingens
förfogande utan även på lämpligt sätt delgivas de unga själva och deras
malsmän. Pa ett och annat sätt bör den unge även beredas tillfälle att
pröva på en serie anlagsorienterande arbetsuppgifter.» (Bil. V s. 250.)
Skolkommissionen understryker vikten av att tillräcklig tid i åttonde
klassens läsordning anslås till yrkesorientering. Även fritidssysselsättningar
ha dock visat sig kunna bli till god nytta; kommissionen kommer i detta
sammanhang in på den yrkesorienterande undervisning, som har försökts
vid vissa yrkesskolor.
»Pa nagra orter har fritidssysselsättning för eleverna i folkskolans högsta
klasser anordnats i yrkesorienterande syfte. Denna sysselsättning är då så
ordnad, att deltagarna under några timmar i veckan under ett arbetsår får
pröva på olika arbeten i en yrkesskola. De undervisas härvid av yrkeslärare.
Under ett arbetsar kan de salunda fa pröva på arbetet i några yrken,
som de har intresse för. Denna form av fritidssysselsättning har visat, sig
253
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
ha viss betydelse för elevrekryteringen till yrkesskolorna. I den mån så är
möjligt, bör eleverna i enhetsskolans åttonde klass beredas tillfälle att praktisera
i olika yrkesskolavdelningar.» (S. 250.)
Någon gång på hösten det år lärjungen befinner sig i åttonde klassen,
bör yrkesvägledningsproblemet tagas upp vid ett möte med klassens målsmän.
Samråd mellan representanter för skolan och ungdomsförmedlingen
samt lärjungen och dennes målsman bör för övrigt i mån av behov anordnas.
Kommissionen påpekar emellertid, att yrkesvägledningen i enhetsskolan
alltid kommer att ha sin begränsning. Den måste trots förlängningen av
skolplikten förläggas till ett åldersstadium, där en del lärjungar icke äro
mogna för ett definitivt yrkesval.
»Vidare torde det vara så, att skolans yrkesvägledning endast kan avse
statistiskt sett mera betydande yrken, alltså de mest vanliga yrkena. Det
finns emellertid unika begåvningar, som framdeles kanske kommer att utöva
pionjärverksamhet på områden, som icke tillhör de vanliga yrkesområdena,
t. ex. offentlig, litterär eller konstnärlig verksamhet, och dessa begåvningar
vore sannolikt litet betjänta av skolans mera nyttobetonade
yrkesvägledning. På liknande sätt kan det vara med sådana elever, utrustade
med stor ambition och energi, som vill slå sig fram i yrken, för vilka
de ur yrkesvägledningssynpunkt bedömas ha tämligen ringa förutsättningar.
Det är givetvis av betydelse, att de personer, som handhar yrkesvägledningen,
beaktar dessa förhållanden bland annat i så måtto, att de unga ej
påverkas att välja utbildning i ett yrke, för vilket de icke har starkt intresse
och tydliga anlag samt förutsättningar i övrigt. I tveksamma fall
bör de unga tillrådas att vänta med yrkesvalet och taga en allmän praktisk
eller allmän teoretisk utbildning (9 a) under det nionde skolåret.» (S. 251.)
I remissyttrandena har yrkesorienteringen i skolan icke tilldragit sig
större uppmärksamhet.
Skolöverstyrelsen delar kommissionens uppfattning, att den yrkesvägledning,
som nu bedrives i skolorna, vanligen är för teoretisk och summarisk.
»Yrkesvägledningen bör icke sa ensidigt som hittills betraktas sasom
huvudsakligen ett problem om arbetsförmedling och arbetsanställning. Hur
avgörande arbetsmarknadssynpunkten i det långa loppet än är, får denna
ej undanskymma det faktum, att yrkesvägledningen i skolan till stor del
också är ett personligt problem, som av rådgivaren fordrar både personkännedom
och psykologisk-pedagogisk sakkunskap. Denna kommer emellertid
ungdomen och dess målsmän knappast tillgodo pa det sätt. som man
skulle önska vid valet av yrke och utbildningsväg, om yrkesvägledningen
ej utgör en integrerande del av skolans egen verksamhet.» (S. 71 72.)
Till frågan om yrkesvägledningens centrala ledning och fördelningen av
dess uppgifter mellan skolan och de lokala förmedlingsorganen återkommer
jag i det följande.
254 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
c. Behovet av förberedande yrkesutbildning under skolpliktstiden.
Enligt skolkommissionens lärogång inträder en lärjunge i nionde klassen
det ar han fyller 15 år och lämnar enhetsskolan det år han fyller 16. Väljer
an yrkeslinjen, 9 y, skall han under detta år erhålla en förberedande yrkesutbildning,
vilken i vissa fall kan vara tillräcklig som grund för den blivande
praktiska verksamheten och i andra fall åtminstone ger en m-undforstärkning
för den egentliga yrkesutbildningen.
Bristen pa ingående åldersstatistik för lärjungarna vid yrkesutbildningens
laroanstalter gör det vanskligt att säga, i vilken utsträckning yrkesutbildning
for narvarande tillhandahålles för denna ålderskategori. Vissa
laroanstalter kunna i detta sammanhang uteslutas, emedan de förutsätta
längre tids praktik eller genomgång av någon förberedande skola utöver
folkskolan. Så skola exempelvis inträdessökande till de i 1921 års stadga
för den kommunala yrkesundervisningen upptagna yrkesskolorna (i inskränkt
mening) antingen ha genomgått lärlingsskola eller också ha fyllt 17
ar och under minst två år ha ägnat sig åt praktiskt yrkesarbete. I många
fall kräver ett yrke så goda kroppskrafter, att redan av denna anledning
en högre inträdesålder än 15 år måste föreskrivas.
Av de läroanstalter, som kunna ifrågakomma för 15-åringar. har jag i
min redogörelse för skolpliktstidens skolformer berört en, nämligen lärlingsskolan
(s. 22 f), vilken väsentligen är en aftonskola för ungdom, som redan
har arbetsanställning. I denna skoltyp kan i vissa fall fortsättningsskolplikten
fullgöras; det finnes till och med möjlighet att genom kommunalt
beslut göra lärlingsskolan obligatorisk för minderåriga inom vederbörande
yrke. Denna möjlighet har dock sällan begagnats. I praktiken är all yrkesutbildning
utöver fortsättningsskolan frivillig. Inom lärlingsskolan ha
endast de friare organiserade lärlingskurserna med ett i regel lågt antal
veckotimmar fått större anslutning.
Av de i yrkesskolstadgan upptagna skolformerna ha de kommunala verkstadsskolorna
lyckats bäst. Dessa skolor ha till uppgift att ge ungdom, som
vill agna sig åt hantverk eller industriellt yrkesarbete, ett visst mått av
praktisk yrkesfärdighet, som kan underlätta yrkesanställning och fortsatt
utbildning. Inträde i verkstadsskola kan vinnas direkt efter avslutad folkskolekurs,
men undervisningen får icke hindra lärjungarna från att fullgöra
fortsättningsskolplikten.
Undervisningen kan alltefter ortens behov och arbetsförhållandena inom
yrket anordnas med längre eller kortare skolår, flera eller färre årskurser och
större eller mindre antal timmar i veckan. I praktiken omfattar undervisningen
vanligen 45—48 timmar i veckan och arbetsåret 35—50 veckor.
Lärokursen är vanligen tvåårig men utsträckes i vissa fall, där utbildningen
föres fram till gesällprov, ända till fyra år. Även ettåriga verkstadsskolor
finnas. Avgifter kunna upptagas, men i regel är undervisningen avgiftsfri.
255
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
I den mån lärjungarnas arbete i skolan erhåller produktivt värde, kunna
de erhålla ersättning därför efter grunder, som angivas i skolans reglemente.
Undervisningen i verkstadsskolorna skall systematiskt bibringa lärjungarna
insikt och färdighet i yrkets olika arbetsoperationer, lära dem arbetsverktygens
rätta vård, inställning och begagnande, sparsamhet och omtanke
i fråga om förekommande materialier samt noggrannhet och god ordning
i arbetet i alla avseenden. Ett långvarigt upprepande av enahanda
arbete bör icke förekomma, annat än då det är nödvändigt för inlärandet
av arbetsoperationerna.
I kursen ingår teoretisk yrkesundervisning till ungefär samma mått som
i lärlingsskolans yrkesavdelningar. Därjämte förekommer i allmänhet
undervisning i gymnastik.
I en vanlig verkstadsskola bedrives undervisningen i yrkesarbete i skolans
verkstad. Det förekommer dock också, att skolan anslutes till ett industriföretag;
den kallas då inbyggd verkstadsskola. På vissa håll har yrkesarbetet
alternerande förlagts till skolans verkstad och något industriellt
företag (verkstadsskola med växelutbildning). Lärjungarna få därigenom
tillfälle att träna under mera driftsmässiga former. De äro under denna
praktik icke anställda utan alltjämt elever, vilkas utbildning står under
kontroll av vederbörande tillsynsmyndighet. Antalet kommunala verkstadsskolor
är för närvarande omkring 50, varav omkring 10 inbyggda
verkstadsskolor.
En särskild form av verkstadsskolor är de centrala verkstadsskolorna,
vilka tagit arvet efter 1930-talets verkstadsskolor för arbetslös ungdom.
Huvudman för en central verkstadsskola är i regel ett landsting. Skolan
har att sörja för utbildningsbehovet inom ett större område än en kommunal
verkstadsskola; icke minst äro dessa skolor avsedda för landsbygdens
försörjning med utbildad arbetskraft. Antalet centrala verkstadsskolor
är innevarande läsår 23; därjämte finnas ett par verkstadsskolor för arbetslös
ungdom. Med något undantag äro skolorna i fråga internatskolor. Själva
undervisningen är avgiftsfri.
Enligt den år 1941 utfärdade stadgan för centrala verkstadsskolor fordras
för inträde bland annat, att sökanden fullgjort sin fortsättningsskolplikt,
men viss minimiålder är icke angiven.
»Det samarbete mellan näringsliv och skola, som organiseras vid bland
annat en del verkstadsskolor, anses i allmänhet vara mycket fruktbärande»,
skriver skolkommissionen. »De erfarenheter, som därvid gjorts, bör kunna
tillgodogöras även vid organiserandet av en förberedande yrkesutbildning
under det nionde skolåret.» (S. 220.)
I en av överstyrelsen för yrkesutbildning utgiven broschyr meddelas följande
siffror rörande antalet yrkesavdelningar och elever i verkstadsskolorna
i oktober 1948. Uppgifterna avse centrala, kommunala och enskilda
verkstadsskolor, verkstadsskolor för arbetslös ungdom ävensom flygmeka
-
2^6 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
nikerskolan i Mölndal. Vanligen mottager en yrkesavdelning högst 15
lärjungar.
En stor del av de i tabellen upptagna eleverna ha naturligtvis överskridit
16-årsgränsen.
Tabell 20. Antal yrkesavdelningar och elever i verkstadsskolor
under senare hälften av oktober 1948.
Yrkesavdelning för | Antal | |
avd. | lärj. | |
Gjutare ........... | 2 | 10 |
Reparatörer - smeder - svetsare | 19 | 187 |
Bleck- o. plåtslagare....... | 8 | 74 |
Metallarbetare...... | 137 | 1 612 |
Motormekaniker....... | 3 | 38 |
j Bilmekaniker......... | 22 | 317 |
Bil- o. flygmot.-mekaniker . . . | 3 | 42 |
Flygmekaniker.......... | 36 | 548 |
Flygmotormekaniker....... | 1 | 15 |
Elektriker........... | 36 | 503 |
Radiomontörer......... | 2 | 22 |
Instrumentmakare...... | 6 | 60 |
Urmakare......... | 2 | 31 |
Cirkelsågare......... | 2 | 17 |
Verkstadssnickare......... | 3 | 48 |
Snickeri o. smide......... | 1 | 11 |
Modellsnickare.......... | 1 | 2 |
Möbelsnickare...... | 53 | 585 |
Träbildhuggare.......... | 1 | 6 |
Båtbyggare........... | 1 | 2 |
Fotografer........ | 2 | 29 |
Yrkesavdelning för | Antal | |
avd. | lärj. | |
Charkuterister...... | 1 | 15 |
Skräddare......... | 6 | 62 |
Damskräddare........ | 1 | 9 |
Sömmerskor......... | 24 | 262 |
Hattmodister........ | 2 | 18 |
Körsnärer........ | 2 | 18 |
Pälssömmerskor...... | 2 | 12 |
Tapetserare.......... | 5 | 68 |
Betong- o. asfaltarbetare .... | 1 | 5 |
Byggnadssnickare......... | 17 | 210 |
Murare......... | 20 | 228 |
Målare.......... | 20 | 224 |
Värme- o. sanitetsmontörer . . . | 14 | 168 |
Vävn. o. heminredning..... | 3 | 34 |
Kockar.......... | 2 | 22 |
Kokerskor i storkök....... | 3 | 28 |
Tvättpersonal......... | 1 | 8 |
Summa | 465 .1 | 5 550 |
I yrkesskolestadgan finnas bestämmelser även om ettåriga handelsskolor
och hushållsskolor, men dessa ha aldrig fått något nämnvärt lärjungeantal.
De äro för övrigt avsedda för ungdomar i 17-årsåldern, vilka vid inträdet
kunna åberopa ett par års praktik.
Utvecklingen har i stället lett till upprättandet av heldagsskolor med
friare organisation för dessa arbetsområden. Läsåret 1948—49 funnos omkring
40 kommunala ettariga handelskurser med heldagsundervisning och
ett tiotal kommunala husmoder sskolor med heldagsundervisning, vanligen
med en undervisningstid av 30—50 veckor. I dessa kurser kan inträde ofta
vinnas redan i 15-årsåldem.
257
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Hela lärjungeantalet i de heldagskurser om minst fem månaders längd,
som under överstyrelsens inseende ha inrättats på »lärlings- och yrkesskole
-
stadiet», utgjorde hösten 1948:
industri och hantverk m. m.............. 8 458
handel ................................. 2 885
husligt arbete .......................... 1 761
Summa 13 104.
Antalet deltagare i kurser av annat slag (kvällskurser, kortare heldagskurser
m. m.) var, såsom framgår av följande tablå, betydligt större:
industri och hantverk m. m............. 17 299
handel ................................ 21 136
husligt arbete .......................... 28 066
Summa 66 501.
Vid bedömandet av dessa siffror måste givetvis ihågkommas, att lärjungarna
tillhöra flera årsklasser. Å andra sidan finnes ett betydande antal
privata skolor, som ej stå under statlig kontroll.
En organiserad yrkesutbildning förekommer även inom näringslivet.
Skolkommissionen meddelar därom följande:
»För utbildningen inom hantverket har Sveriges hantverks- och småindustriorganisation
tillsatt särskilda organ och låtit utarbeta läroplaner,
bestämmelser för gesällprov och andra bestämmelser för lärlingsutbildningen
m. m. Den centrala tillsynen över denna utbildning utövas av organisationens
centrala yrkesnämnd, och i de olika hantverksdistrikten finns
lärling snämnder. Därjämte finns inom ett tiotal yrken lärling sråd, som har
till uppgift att följa utbildningen inom vederbörande yrke. Samverkan äger
rum med den centrala tillsynsmyndigheten för yrkesutbildningen (överstyrelsen
för yrkesutbildning), som bland annat utdelar statsunderstöd till
lärlingsutbildningen. Understödet utgår till mästare, som har lärlingar, och
avser att vara ersättning för de kostnader och besvär, som är förbundna
med utbildningen. Understödsbeloppet utgör numera 900 kronor, av vilket
belopp 400 kronor betalas efter första utbildningsåret, 200 kronor efter
andra utbildningsåret och resterande 300 kronor efter utbildningstidens
slut.
För utbildning inom bland annat industrin har Svenska arbetsgivareföreningen
och Landsorganisationen i Sverige inlett ett samarbete, som synes
komma att bli betydelsefullt. Dessa organisationer har gemensamt upprättat
ett Arbetsmarknadens yrkesråd med ett fast kansli i Stockholm. Lärlingsutbildningen
regleras genom avtal mellan vederbörande arbetsmarknadsparter
inom yrkesområdet i fråga. Lärlingsutbildningen inom ett fack
övervakas av en särskild lärlingsnämnd, bestående av lika antal representanter
för arbetsgivare och arbetare, varjämte vid varje företag med lärlingsutbildning
utses yrkesombud bland de utlärda arbetarna. Dessa yrkesombud
skall tillsammans med arbetsgivare och vederbörande arbetsledare
följa och främja lärlingsutbildningen.
17 — Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 70.
258
Kungl. Maj ds proposition nr 70.
Flera stora industriföretag har inrättat egna, välorganiserade verkstadsskolor
med kvalificerade lärare. På många ställen äger också samarbete
rum med de kommunala yrkesskolorna för meddelande av yrkesteoretisk
undervisning åt lärlingar i företag.
Det har icke varit möjligt att erhålla en sammanställning angående omav
yrkesutbildningen i näringslivet. I Betänkande med förslag
till åtgärder för lärlingsutbildningens främjande, avgivet av Arbetsmarknadsorganisationernas
yrkesutbildningskommitté 1944, angives bland annat,
att antalet lärjungar under utbildning inom industrin då kunde uppskattas
till cirka 20 000. Beträffande hantverksutbildningen må anföras, att
av en av Sveriges hantverks- och småindustriorganisation år 1943 verkställd
beräkning framgår, att av behövliga cirka 20 000 lärlingar inom
/Tvr^^rket endast cirka 12 000 eller 60 procent var under utbildning.
(Många av dessa lärlingar deltager i undervisningen vid lärlingsskolornas
yrkesavdelnmgar eller i lärlingskurser och får där den yrkesteoretiska delen
av utbildningen.)
Om man gör det antagandet, att lärlingstiden i industrin är 3 å 4 år, och
inom hantverket i allmänhet 4 år, kan man på grundval av ovan givna
uppgifter om antalet lärlingar inom industri och hantverk räkna med 5 000
—7 000 utbildade lärlingar per år inom industrin och högst 3 000 inom
hantverket eller sammanlagt högst 10 000. Avgången av lärlingar före
genomgången lärlingsutbildning torde medföra, att denna siffra i realiteten
är väsentligt lägre. Inom industri- och hantverkskretsar framhålles också,
att nyrekryteringen är otillfredsställande. (S. 219.)
Av de skolor, som meddela utbildning för lantbruk och lanthushåll, stå
endast jordbrukets yrkesskolor öppna för ungdom i 15-årsåldern. Skolor av
detta slag finnas i Gålö, Stockholms län, Sorsele, Västerbottens län, samt
Vittjärv och Palkem, Norrbottens län. Kursen för blivande jordbrukare
omfattar i regel tva ar. I Sorsele och Palkem finnas dessutom ettåriga kurser
i lanthushall för kvinnlig ungdom. Totala lärjungeantalet var läsåret
1947—48 endast 135. Den ojämförligt största delen av yrkesundervisningen
för lantbruk och lanthushåll är avsedd för mognare ungdom. I
sådana läroanstalter — lantbruksskolor, lantmannaskolor och lanthushållsskolor
— undervisades samma läsår 3 537 lärjungar.
Skolkommissionen erinrar om att överstyrelsen för yrkesutbildning i
februari 1945 i ett utlåtande angående lärlingsutbildningen inom hantverket
m. m. på grundval av material från 1943 års beredskapsmönstring beräknat,
att av ungdomen i åldern 15—18 år endast en obetydlig del erhållit
vare sig praktisk yrkesutbildning i skola eller teoretisk utbildning av den
art, att den kan komplettera den praktiska utbildningen på arbetsplatserna.
Procenttalet lärjungar med sådan utbildning framgår för några viktigare
yrkesgrupper av följande ur skolkommissionens betänkande hämtade
sammanställning:
259
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Tabell 21. Procent ungdom i åldern 15—18 år, som erhållit någon yrkesutbildning
i skola enligt 1948 års beredskapsmönstring.
N äringsområde | Procent | |
män | kvinncr | |
Jordbruk, skogshantering och fiske . . | 0,82 | i,n |
Industri och hantverk......... | 6,72 | 3,36 |
Handel och kontorsarbete....... | 9,32 | 17,27 |
Siffrorna äro dock i underkant, eftersom yrkesbestämda högre folkskolor,
praktiska realskolor och dylika läroanstalter i undersökningen icke räknats
som yrkesutbildande utan som allmänna skolor (s. 221).
De yrkesutbildande eller yrkesbetonade heldagsskolomas utbildningtslcapacitet
läsåret 1946—47 uppskattas av skolkommissionen till 15 procent
av årskullen. Kommissionen har därvid inräknat även skolor för mognare
ungdom, praktiska mellanskolor, inbyggda linjer och yrkesbestämda högre
folkskolor. När ungdomsårskullarna i slutet av 1950-talet gå genom maximum,
skulle den årliga utbildningskapaciteten, under förutsättning av oförändrat
skolbestånd, endast motsvara 10 procent av årskullen.
Yrkesutbildningens kapacitet framstår i denna belysning som mycket
otillfredsställande. Den är också, framhåller kommissionen, i viss mån ensidigt
inriktad på vissa yrken inom olika näringsgrenar. Särskilt otillräckligt
är antalet yrkesundervisningsanstalter i övre och inre Norrland. Det
torde dessutom med fog kunna hävdas, att utbildningsmöjligheterna inom
olika yrken icke ha stått den kvinnliga ungdomen till buds i samma utsträckning
som den manliga.
»En förbättrad yrkesutbildning, som skänkte ökade kvalifikationer åt
vår värdefullaste produktiva tillgång, den mänskliga arbetskraften, skulle
öka vårt näringslivs prestationsförmåga och förbättra grundvalen för vår
levnadsstandard.
Ökade möjligheter till yrkesutbildning ter sig också önskvärda och angelägna
ur den enskilde utbildningsbehövande individens synpunkt och därvid
ingalunda enbart av hänsyn till de ekonomiska fördelar, avancemangsmöjligheter
etc. de kan innebära. Det yrkesmedvetande och den känsla av
att vara väl rustad för en uppgift liksom den trivsel och trygghet i tillvaron,
som en särskild yrkesutbildning ofta skänker yrkesutövaren, representerar
också värden, vilka i detta sammanhang förtjäna att beaktas och
av vilka icke endast ett litet antal yrkesarbetare borde bli delaktiga utan
helst alla yrkesutövare.
Ovanstående skäl talar för en sådan väsentlig utbyggnad av yrkesutbildningsväsendet,
att särskild, ordnad yrkesutbildning i framtiden kan vara
inom räckhåll för flertalet av vår uppväxande ungdom.
Skolkommissionen vill samtidigt framhålla, att yrkesutbildning för ungdom
icke får givas en alltför ensidig inriktning utan i högre grad, än vad
som hittills i regel varit fallet vid våra yrkesskolor, bör sammankopplas
260 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
med allmänbildning. Yrkesutbildning har också i sig själv allmänbildande
och fostrande element, som bör beaktas och tillvaratagas. En ensidig yrkesutbildning
i stil med modern arbetsträning inom industrin utan tillräckligt
beaktande av kraven på en allmän, medborgerlig och personlig fostran får
ej bedrivas inom en av samhället upprättad medborgarskola.» (S. 222
d. Enhetsskolan och yrkesskolorna.
Ur vissa principiella synpunkter kunde det måhända te sig riktigast att
grunda all yrkesutbildning på genomgången fullständig enhetsskola. Enhetsskolan
kan emellertid icke erbjuda förberedande yrkesutbildning inom
alla möjliga yrken. Genomförandet av den nioåriga skolplikten skulle
underlättas, om den förefintliga yrkesskolorganisationen kunde parkopplas
med enhetsskolans högsta klass, så att det sista skolpliktsåret vid behov
finge fullgöras exempelvis i en verkstadsskola. För vissa lärjungar, särskilt
sådana som ha tidigt utpräglade specialintressen, skulle detta arrangemang
vara praktiskt, framhåller skolkommissionen, men även psykologiska
synpunkter kunna anläggas:
»Det torde också kunna inträffa, att en elev, som vore lämplig för en mera
kvalificerad yrkesutbildning efter nio års skolgång, gripes av ''skoltrötthet’
eller lust att skaffa sig inkomster och av dessa skäl försummar att påbörja
yrkesutbildning i yrkesskolan. Ställes däremot en elev vid slutet av åttonde
skolåret inför alternativet att fortsätta ett år i enhetsskolan eller att påbörja
utbildning i en yrkesskola med t. ex. tvåårig kurs, gör sig frestelsen
att taga anställning så snart som möjligt icke så starkt gällande, och den
möjligheten förefinnes, att eleven föredrager den mera omfattande yrkesutbildningen.
Om en elev av olika skäl skall ha en längre, mera kvalificerad
utbildning, är det av viss betydelse, att han så snart som möjligt kommer
in i den yrkesmiljö eller i den utbildningsanstalt, där avsedd utbildning
kan erhållas. Skolkommissionen har den bestämda uppfattningen, att
en förankring i en kamratkrets i yrkesskolmiljö är ett stöd mot lockelser
att avbryta en påbörjad utbildning. Det vore därför av betydelse, om under
ett obligatoriskt nionde skolår betingelser kunde skapas för lämpliga elevers
förankring i yrkesskola för erhållande av en mera fullständig yrkesutbildning.
» (S. 239.)
Ordet yrkesskola användes här som en kollektivbeteckning för alla de
yrkesutbildningsanstalter, som kunna ifrågakomma såsom substitut för
nionde klassen. En organisationsform som lärlingsskolan, vilken huvudsakligen
ger kvällsundervisning för ungdomar, som redan äro anställda
inom näringslivet, faller tydligen utanför resonemanget, likaså de därpå
byggande yrkesskolorna i inskränkt mening. Heltidsläsande handels- och
husmodersskolor med minst ett års kurs kunna däremot ersätta enhetsskolans
högsta klass, i den mån de äro tillgängliga för åldersstadiet; skolkommissionen
erinrar bland annat om den av befolkningsutredningen i dess
betänkande om den husliga utbildningen (SOU 1945: 4 s. 69) föreslagna hus
-
2G1
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
hållsskolan för flickor i 14—15-årsåldern. Av särskilt intresse i sammanhanget
äro dock de i regel tvååriga verkstadsskolorna för industriella yrken
och de vanligen två- till fyraåriga verkstadsskolorna för hantverksyrken.
Första klassen i en sådan skola skulle, efter vissa jämkningar i undervisningsprogrammet,
kunna föra till samma mål som en förberedande yrkesutbildning
inom enhetsskolans ram.
De omläggningar, som för detta ändamål äro erforderliga, antydas av
skolkommissionen:
»Om kurser i yrkesskolor skall kunna ersätta nionde klassen i enhetsskolan,
bör de i regel ändras så, att undervisningen kommer att omfatta
de allmänna och samhällsorienterande ämnen, som skall ingå i kursplanen
för 9 y.
Timantalet per vecka är. .. ganska högt i vissa yrkesskolor, t. ex. i allmänhet
48 veckotimmar i verkstadsskolor, varav i regel tre veckotimmar
i ämnet gymnastik och idrott. Här synes en reduktion böra äga rum, så att
antalet timmar i obligatoriska ämnen icke överstiger 40 per vecka i skolor
för åldersstadiet 15—16 år.» (S. 239—240.)
Kommissionen rekommenderar vidare, att lärjungarna i yrkesskolorna
genom ordnad växelutbildning beredas kontakt med näringslivet.
I viss utsträckning kan det vara lämpligt, att avdelningar, helt organiserade
som enhetsskolans klass 9 y, förläggas till centrala verkstadsskolor
eller kommunala yrkesskolor. Ett urval av för fortsatt utbildning lämpliga
ungdomar bör då kunna göras bland de intagna.
»De elever, som ... visar sig ha särskilda anlag för yrket i fråga, skulle
beredas möjlighet att genomgå ytterligare klasser vid yrkesskolan eller
överföras till kvalificerad lärlingsutbildning ute i näringslivet. Övriga skulle
efter den förberedande utbildningen under ett arbetsår vid yrkesskolor
antingen direkt övergå till anställning i näringslivet för utförande av enklare
yrkesarbete eller specialiserat tempoarbete eller också genomgå korta,
starkt specialiserade yrkeskurser före anställning i näringslivet.» (S. 240.)
Yrkesskolorna ha i sina yttranden ställt sig mycket positiva till förslaget,
att det nionde skolpliktsåret skall få fullgöras i yrkesskolor; förslaget har
icke avstyrkts av någon skola, meddelar överstyrelsen för yrkesutbildning.
Kollegiet vid Norrköpings stads handelsskola väntar sig, att de ettåriga
handelsskolorna skola utöva en betydande dragningskraft:
»För vanliga platser som detaljhandelsbiträden och för enklare kontorsarbete
är genomgång av en ettårig handelsskola fullt tillräcklig. Det
skulle vara mycket glädjande, om skolkommissionens förslag kunde resultera
i upprättande av ettåriga handelsskolor på ett långt större antal orter
än vad hittills varit fallet. Enligt vad kollegiet erfarit, torde handelsutbildningskommittén
komma att framlägga förslag till anordnande av ettåriga
handelsskolor av olika typer.---Den faran kanske rent av skulle
föreligga, att dessa ettåriga handelsskolor bleve så populära, att de droge
arbetskraft från andra yrkesområden.»
262
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
Styrelsen för centrala verkstadsskolan i Jönköping åberopar yrkesskolornas
överlägsna resurser:
»För elever, som fullgöra yrkesarbetet i skolan, bjuder yrkesskolorna härvidlag
en bättre materielutrustning än vad enhetsskolan kan få, och för
dem, som endast få yrkesteori i skolan, kan denna i yrkesskolan meddelas
av speciallärare inom varje fack. Kostnaden för enhetsskolans utrustning
med maskiner och verktyg bör även tala till yrkesskolans förmån.»
Styrelsen för Stockholms stads skolor för yrkesundervisning tror likaledes,
att utbildningen blir mest effektiv och rationell, om den kan förläggas
till yrkesskola; visst samarbete med enhetsskolan är dock att anbefalla.
»Stockholm har redan gjort försök i samma riktning ehuru i klass åtta,
nämligen vid den försöksavdelning, där eleverna gå halva veckan i yrkesskolans
mekanikeravdelning och halva veckan i folkskolan. Styrelsen har
därvid haft glädjen att konstatera att cirka 50 procent av de elever, som
gingo i denna försöksavdelning arbetsåret 1947/48, har frivilligt fortsatt
det nionde året i verkstadsskolan under innevarande arbetsår.»
Vill man hålla kraven på den nya skolorganisationen inom rimliga gränser,
måste yrkesskolväsendets möjligheter att avlasta den allmänna skolorganisationen
så långt möjligt utnyttjas, framhåller överstyrelsen för
yrkesutbildning. Det svenska yrkesskolväsendet är kvantitativt otillräckligt;
yrkesskolväsendets utbyggnad till nödig volym är en även ur andra
synpunkter angelägen uppgift.
Skolöverstyrelsen delar denna uppfattning. Yrkesskolväsendet bör så utbyggas,
att en naturlig arbetsfördelning mellan enhetsskola och yrkesskola
kan komma till stånd i största möjliga utsträckning. Den tilltänkta enhetsskolan
behöver verkligen starkt begränsa sitt yrkesutbildningsprogram, om
detta över huvud taget skall kunna genomföras på ett tillräckligt effektivt
sätt.
Svenska yrkesskolföreningen hävdar bestämt yrkesskolundervisningens
förstarangställning på området; detta utesluter dock icke, att en viss anpassning
efter de ändrade förhållandena kan bli nödvändig jämväl för
yrkesundervisningens skolformer, bland annat emedan lärjungarna i enhetsskolans
klass 9 y i vissa fall beräknas få praktik i näringslivet med åtföljande
ekonomiska förmåner.
En flerårig yrkesskola, som lägger sin undervisning systematiskt, tilllämpar
en pedagogiskt uträknad stegring i svårighetsgraderna, har de manuella
övningarna och yrkesteorien som parhästar under skoltiden, och som
därtill ledes av skolade yrkeslärare, ger en så överlägsen form av yrkesutbildning,
att dess intressen måste väl bevakas och tillvaratagas. Om
yrkesskolorna skulle läggas som en påbyggnad ovanpå det nionde skolåret
och således bli ett alternativ till förvärvsarbete i yrken, som ungdomen
redan fått pröva på under praktiktiden i klass 9 y, så skulle yrkesskolorna
vara dömda att avfolkas. Skolkommissionen har insett detta och — i strid
med den annars konsekvent förordade principen, att någon avgång till
263
Kungl. May.ts proposition nr 70.
andra skolor före genomgång av nioårig enhetsskola icke får förekomma —
föreslagit, att det nionde skolåret skall kunna fullgöras i yrkesskola och elev
alltså omedelbart efter det åttonde skolåret få övergå till sådan skola i de
fall, då han eller hon redan i åttonde klass bestämt sig för ett lämpligt
yrke. Skolkommissionen säger sig ha den bestämda uppfattningen, att förankring
i en kamratkrets i yrkesskolmiljö blir ett stöd mot lockelser att
avbryta en påbörjad utbildning. Säkerligen är detta riktigt, och på orter
med nu åttaårig skolplikt har man erfarenhet av hur möjligheten att fullgöra
det sista obligatoriska skolåret i yrkesskola utnyttjas av många och
faktiskt blir ett incitament till en yrkesutbildning, som vederbörande aldrig
skulle givit sig i kast med, om han stått fri att välja mellan förvärvsarbete
och lockande egna inkomster å ena sidan samt yrkesskolans ordnade undervisning
å andra. Att yrkesskolorna sedan lyckas kvarhålla en stor procent
av dessa ungdomar även under de följande åren av utbildning, får naturligtvis
tillskrivas både den förankring i kamratkretsen, varom skolkommissionen
talar, och den allmänna trivseln med lärare och undervisning och
insikten att man med en gedigen yrkesutbildning skapar sig större inkomstmöjligheter
och tryggare anställningsvillkor i framtiden. Alla dessa faktorer
hoppas SYF skola behålla sin dragningskraft, även när valsituationen
framskjutes ett år — från det sjunde till det åttonde skolåret enligt skolkommissionens
förslag. Men alldeles säkert är detta icke. I stället för att
välja mellan yrkesskolan och ett traditionellt åttonde folkskoleår — ett
repetitionsår på skolbänken — som nu sker, skola eleverna enligt den nya
skolreformen efter klass åtta få välja mellan yrkesskolan å ena sidan och å
andra sidan ett nionde år med hälften yrkespraktik ute på arbetsplatserna
och den större självständighet detta senare alternativ erbjuder jämte kanske
vissa inkomstmöjligheter därtill för dem som verkligen uträtta ett
arbete under praktikanttiden (med t. ex. budskickning, lagerarbete och
dylikt i detaljhandeln). Konkurrensen om ungdomens intresse blir för yrkesskolornas
del utan tvivel betydligt hårdare än nu. SYF, som i och för sig
böjt sig för skolkommissionens argument till förmån för den nioåriga skolplikten
och för det socialt betydelsefulla i att någon uppspaltning av elevmaterialet
icke äger rum under de första åtta skolåren — i regel — kan
dock inte underlåta att påpeka denna svaghet i länkarna mellan enhetsskola
och yrkesskola och vill för sin del framhalla önskvärdheten av vissa
förstärkningsåtgärder i yrkesutbildningens intresse och av något smidigare
tillämpning av regeln om differentiering först efter åttonde klass.
Sålunda bör i den allmänna vägledning, som enligt skolkommissionens
förslag skall sättas in under de sjunde och åttonde skolåren, yrkesskolorna
få tillfälle att göra vederhäftig och stimulerande propaganda för sig, med
inbjudningar till kamrataftnar i yrkesskolan och besök i dess verkstäder
och genom att presentera material om den yrkesskolutbildade ungdomens
bättre arbetsmarknadsvillkor i olika konjunkturlägen. Man torde också
böra räkna med, att yrkesskolorna få lägga om sina kurser något, så att
växelutbildning med praktik på arbetsplatser får utrymme, dock icke tidio-are
än under det andra skolåret, vidare att yrkesskolorna inlägga moment
av större självstyrelse i skollivet, sa att inte tillvaron i skolan kontrasterar
ogynnsamt mot'' livet på arbetsplatserna inom näringslivet, och slutligen
bör övervägas, om man inte för yrkesskolornas del kan skapa stipeneheformer,
som neutralisera den eventuella ekonomiska lockelsen av alt välja
yrkespraktik i klass 9 y.
264
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Yrkesskolornas rekrytering skulle ytterligare säkras, om lärjungar, som
ha god fallenhet för ett visst yrke och äro inställda på yrkesutbildning i
flerårig verkstadsskola, tillåtas övergå till yrkesskolan redan efter enhetsskolans
klass 7. Försök i denna riktning böra enligt föreningens mening
goras, varvid samtidigt undervisning i allmänna och samhällsorienterande
ämnen bor inläggas i yrkesskolan. Denna rätt till tidigare övergång till
annan skolform bor emellertid medgivas först efter lämplighetsprövning i
varje särskilt fall. Lärjungar, som på grund av sin utveckling eller av andra
skal ha svårigheter att följa undervisningen i enhetsskolans allmänna ämnen,
böra icke tillåtas övergå till yrkesskola tidigare än kommissionen har
föreslagit.
Förslaget om tidigare övergång till yrkesutbildningen i vissa fall understödjes
kraftigt av Sveriges hantverks- och småindustriorganisation. Medgåves
icke sådan övergång, komme den långa vägen till gesällprovet att
skrämma bort begåvad ungdom från hantverksyrkena. Den som först under
nionde skolåret ger sig in på hantverksutbildning, har i regel att räkna
med en treårig utbildning efter genomgång av enhetsskolan, innan han
kan fa sitt gesallbrev, men han hinner fram till den nya studentexamen på
två år.
. Resultatet ur hantverksrekryteringens synpunkt måste bli att klass 9y
i fråga om hantverkselever kommer att bestå av visserligen några för
denna utbildningsriktning särskilt lämpliga och intresserade elever men
aven och kanske i övervägande grad, av elever, vilka i klass 8 icke rubricerats
som begavade och därför ej kunnat inrikta sig på studier i klass 9 g,
v.. vyka recmn fatt plats i sistnämnda klass men visat sig oförmögna att
dartillgodogöra sig undervisningen. Elever, vilka redan i klass 8 äro klart
installda pa visst yrke, skulle på grund av skolorganisationens utformning
hindras att fullfölja sitt intresse för utbildning i detta yrke. Detta kan leda
,e^ever> som ha förutsättningar att bli goda hantverkslärlingar,
slappa små ursprungliga intentioner och glida över till att förbereda sig för
inträde i klass 9 g.
Genom tidigare övergång till yrkesutbildningen skulle man minska riskerna
för en försvagad rekrytering av hantverksyrkena och på samma
gang vinna den praktiska fördelen, att gesällprovet kunde avläggas ett år
tidigare; näringslivet vunne därigenom ett välbehövligt tillskott i kvalificerad
arbetskraft.
»Ett mera generellt genomförande av förslaget kan måhända dock väcka
vissa betänkligheter. Det tidigare yrkesval, som här blir fråga om, passar
givetvis icke för alla hantverksyrken. Ej heller är det säkert, att den omständigheten
att en elev vid inträdet i klass 8 är inriktad på visst yrke ger
honom tillräckliga möjligheter att tillgodogöra sig den förberedande yrkesutbildningen
i denna klass samtidigt med att han — vilket organisationen
livligt vill understryka ej far eftersätta den allmänna och medborgerliga
utbildningen. De försök, som organisationen förordar att man gör, torde
med hänsyn härtill givas en viss begränsning.
265
Kungl. Maj:ts yr exposition nr 70.
_ Ungdomar, som under den föregående skoltiden visat sig särskilt duktiga,
likgiltigt i vilka ämnen, och skött sig exemplariskt, borde kunna
såsom en förmån medgivas att redan i klass 8 få påbörja den förberedande
yrkesutbildningen under förutsättning att de äro klart inställda på ett
yrke. Genom att det här bleve fråga om ett urval bland de bäst kvalificerade
eleverna kan man räkna med att den förmån, som ligger i medgivandet.
skulle uppskattas. Denna uppskattning skulle i sin tur komma
att leda till att elever i klass 7 av egen drift och med föräldrarnas stöd
skulle komma att anstränga sig för att nå de nödvändiga meriterna.
Organisationen är visserligen fullt medveten om att tiden för den allmänna
och medborgerliga utbildningen genom den tänkta anordningen
skulle bli sammankrympt. Men då det gäller endast särskilt begåvade elever
med goda förutsättningar även i teoretiskt avseende synes det föreligga
utsikter till ett lyckligt genomförande. Även om man härvid skulle
komma att från den tänkta anordningen utesluta elever, som visserligen äro
praktiskt intresserade men ej tillräckligt kvalificerade i teoretiskt avseende,
anser organisationen det vara av värde att för en tidigare hantverksutbildning
nå åtminstone det mindretal, som under de ovan angivna förutsättningarna
borde kunna inkopplas på yrkesutbildning redan i klass 8.»
Styrelsen för Göteborgs stads skolor för yrkesundervisning är inne på
tanken, att elevuttagningen för yrkesskolorna borde grundas på en till
yrkesskolorna förlagd provutbildning.
Under det åttonde skolårets sista två å tre månader böra de elever, som
så önska, få genomgå en provutbildning vid yrkesskola, varvid proveleverna
i likhet med ordinarie elever böra meddelas såväl yrkes- som teoretisk
utbildning. Elever, vilka fysiskt och psykiskt befinnas väl utvecklade, böra
få genomgå prövotiden under det sjunde skolårets sista två å tre månader
för att därpå, om så visar sig lämpligt, fullgöra sin skolplikt genom yrkesutbildning
från och med det åttonde skolåret.
Det finnes emellertid bland de för frågan intresserade även en riktning,
som rekommenderar tidigare övergång till praktisk utbildning också för
lärjungar, som icke utmärka sig i studierna. Styrelsen för Malmö stads
skolor för yrkesundervisning utgår från skolkommissionens förslag, att lärjunge
på grund av bristande förutsättningar att tillgodogöra sig undervisningen
skall kunna få avgå från skolan efter åttonde skolåret.
»Ilar en dylik elev fallenhet för ett visst yrke, bör han övergå till detta
antingen i verkstadsskola eller i näringslivet och stå under skolans kontroll.
Styrelsen vill gå ett steg längre och föreslår att elev, som har mindre förutsättningar
att tillgodogöra sig den teoretiska undervisningen men har god
fallenhet för ett visst yrke, bör kunna medgivas avgång från enhetsskolans
sjunde klass och fullgöra den återstående skolplikten i tvåårig verkstadsskola
för praktisk yrkesutbildning. Speciella avdelningar kunna upprättas
för dylika elever med minsta möjliga antal timmar i yrkesteori och motsvarande
utökat timantal i yrkesarbete. Det synes oss meningslöst att
hålla dylika elever kvar i enhetsskolan längre än sjunde klassen. Genom
praktisk utbildning vid yrkesskolorna eller placering direkt i näringslivet
266
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
U-wCler skolledningens kontroll och överinseende tillföres näringslivet ett
tillskott i arbetskraft.»
Svenska landsbygdens studieförbund ifrågasätter till och med en övergång
till yrkesutbildning efter sjätte skolåret för elever med svag teoretisk
begåvning.
>>Det torde inte vara till gagn för någondera parten att sådana elever
tvingas till teoretiska studier under åtta år i följd. Om däremot dessa elever
efter avslutad mellanskola kunde övergå till en helst tvåårig yrkesskola,
skulle detta medföra ett psykologiskt välgörande avbrott i plugget’. Under
andra året i yrkesskolan torde dessa elever i betydande omfattning ha över\unmt
allt i svenska språket, räkning och samhällskunskap, då borde meddelas.»
De bada centrala skolmyndigheterna, skolöverstyrelsen och överstyrelsen
för yrkesutbildning, tillstyrka, att tidigt utvecklade lärjungar få påbörja
sin yrkesutbildning ett år tidigare. Det är knappast någon risk, att
övergången skall taga för stora proportioner, säger den senare myndigheten.
Man torde endast kunna räkna med ett mindre antal platser för
ändamålet, huvudsakligen vid de kommunala verkstadsskolorna. Möjligheten
att få övergå till yrkesskolor redan efter sjunde året förbehålles därigenom
de mest meriterade av dem, som redan vid ifrågavarande ålder ha
en bestämd önskan att fa ägna sig åt ett manuellt yrke med lång utbildningstid.
Ett gynnsamt lärjungeurval är nödvändigt, om de som övergått
till yrkesutbildning skola na upp till samma allmänna bildningsnivå som
de gamla kamraterna, vilka i normal ordning genomgå klasserna 8 och 9 y.
En förutsättning för att övergångar av detta slag över huvud taget skola
kunna ifrågakomma är givetvis, att det på ett eller annat sätt sörjes för
fortsatt undervisning i allmänna ämnen, medborgarkunskap m. m.
Överstyrelsen för yrkesutbildning föreslår, att övergång till yrkesskolor
skall kunna medgivas redan efter det sjunde året för väl meriterade elever,
som bestämt sig för ett manuellt yrke med minst treårig utbildningstid.
Jordbrukets yrkesskolor beröras i enstaka yttranden. Norrbottens läns
förening snämnd, en distriktsorganisation av Sveriges lantbruksförbund,
beklagar, att endast en ringa del av jordbrukarna i Norrbotten erhållit
någon fackutbildning i sitt yrke utöver det de lärt sig i hemmet.
»Den bästa formen för den förberedande yrkesutbildningen är utbildning
i yrkesskola. Här i Norrbotten ha vi redan i fråga om den förberedande
yrkesutbildningen i jordbruk slagit in på den av kommissionen rekommenderade
yrkesskolevägen i det att stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor
redan 1928 i Pålkem i Gällivare socken inrättat en yrkesskola
i jordbruk för landsbygdens ungdom — både för flickor och pojkar.---
Vi anser, att det för yrkesundervisning blir nödvändigt att inrätta en hel
rad skoljordbruk och gårdar för undervisning i skogshushållning i olika
delar av vårt vidsträckta län.»
267
Kungl. May.ts proposition nr 70.
Lantbruksstyrelsen påpekar, att endast en femtedel av landets blivande
jordbrukare, som skola bruka jordbruk med minst 2 har åker, torde ha
erhållit den yrkesutbildning, som meddelas vid lantbruks- eller lantmannaskola.
Styrelsen delar kommissionens uppfattning, att den av samhället
organiserade yrkesutbildningen, som bygger direkt på genomgången folkskola
och fortsättningsskola, är otillräcklig och i viss mån ensidigt inriktad
på utbildning av yrkesarbetare för industri och hantverk.
»De jämförelsevis goda utbildningsmöjligheterna på nyssnämnda yrkesområden
ha speciellt genom tillkomsten av de centrala verkstadsskolorna
verkat lockande på landsbygdsungdomen och därvid ock på ungdomen
vid jordbruket. Då det icke kunde anses lämpligt och försvarligt, att jordbrukarungdomen
på grund av brist på en ordnad yrkesutbildning i jordbruk
lockades över till industrier, föreslog lantbruksstyrelsen i sitt år 1940
avgivna betänkande angående lantbrukets lärlingsfraga inrättandet av
tvååriga yrkesskolor i jordbruk. Av olika skäl — främst ekonomiska ha
endast ett par skolor.. . blivit upprättade och organiserade i enlighet med
detta förslag.---För de elever, som icke preciserat sitt yrkesval men
ha anlag och intresse för praktiskt yrkesarbete, torde den förberedande
yrkesutbildningen kunna förläggas till enhetsskolan. Däremot torde, där
fråga är om elever, som redan bestämt sig för ett yrke, den förberedande
yrkesutbildningen ... i regel böra förläggas till de egentliga yrkesskolorna.
___Elever, som icke vuxit upp vid jordbruk men äga lust och fallenhet
för jordbruksyrket, synes .. . böra ha möjligheten att fullgöra det nionde
skolåret vid jordbruksskolor av Gålö-typ. Därvid bör undervisning meddelas
i de allmänna ämnena som eljest förekomma i enhetsskolans nionde
klass. Erfarenheterna av utbildningen vid de nuvarande jordbruksskolorna
ha varit mycket goda och dylika skolor ha en stor uppgift. att. fylla. För
att ett ökat antal sådana elever skall kunna beredas utbildning i jordbruk,
böra allt efter behov nya jordbruksskolor inrättas.»
Yrkesutbildningen inom jordbruket har nyligen varit föremål för utredning
av inom jordbruksdepartementet tillkallade utredningsmän (SOU
1948:49). I den på de sakkunnigas arbete grundade propositionen, nr 124
vid 1949 års riksdag, erinrade chefen för jordbruksdepartementet om att
jordbruksskolorna droge avsevärda kostnader och att de förefintliga lantmanna-
och lantbruksskolorna icke hade till fullo utnyttjats. En praktiskteoretisk
sommarkurs vid lantmannaskolorna, som föreslagits av de sakkunniga,
kunde i mångt och mycket giva samma tillfälle till jordbruksutbildning
som genomgång av jordbruksskola. Sistnämnda skolform hade
dock en viss begränsad betydelse.
»För sådan ungdom, som ej har annan möjlighet till jordbruksutbildning,
kunna jordbruksskolorna . . . onekligen ha betydelse. Medan det i
södra och mellersta Sverige endast undantagsvis möter svårighet att
skaffa sig utbildning genom praktiskt arbete i jordbruk och kurser vid
lantmanna- och lantbruksskola, far man icke bortse från att möjligheterna
därtill äro betydligt mindre särskilt i vissa delar av Norrland. Jag ansluter
mig alltså närmast till den uppfattning, som kommit till uttryck i åtskil
-
268
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
liga yttranden, nämligen att jordbruksskolorna måste anses ha en viss
betydelse i Norrland men att skolformen däremot knappast kan anses erforderhgi
södra och mellersta Sverige. Något slopande av det statliga stödet
åt Gålöskolan vill jag dock ej för närvarande ifrågasätta. Utveck.
av denna skolform bör emellertid följas med uppmärksamhet. Den
i förhallande till antalet utexaminerade elever kostsamma undervisningen
gör det även önskvärt, att andra vägar prövas för meddelandet av den utbildning,
som avses med jordbruksskolornas verksamhet. Jag finner mig
därför icke kunna förorda, att dessa skolor inordnas bland övriga statsunderstödda
^ lantbruksundervisningsanstalter. Skolorna böra alltså tills
vidare bibehålla sin nuvarande ställning och erhålla statsbidrag till avlönande
av lärare och till driftskostnader efter hittills tillämpade grunder.
Den reformering av undervisningsplanen, som förordas av de sakkunniga,
torde kunna genomföras utan hinder härav.» (S. 50.)
Tanken på ett landet överspännande nät av skoljordbruk och skogsvårdsgårdar
synes mig av ekonomiska skäl icke kunna realiseras i så stor
omfattning, att fragan om den förberedande yrkesundervisningen i berörda
näringsgrenar därigenom kommer i nämnvärt ändrat läge för enhetsskolans
del. Där jordbruksskolor av de nuvarande försökstyperna upprättas, torde
de emellertid kunna anslutas till enhetsskolans åttonde klass. Anknytningen
till den fortsatta utbildningen, exempelvis lantmannaskolornas vinterkurser,
skulle snarast underlättas genom en höjning av inträdesåldern
i jordbrukets yrkesskolor till 15 år.
e. Organisationsproblemet 9 y.
En stor årskull 15-åringar kan måhända uppskattas till omkring 120 000
individer. En avsevärd del av årsklassen kan väntas gå till klasserna 9 a
och 9 g — kanske kan man med skolkommissionen antaga, att detta antal
vid någon lämpligt vald tidpunkt i framtiden uppgår till 50 000. Av de
återstående kunna en del få undervisning i heltidsläsande yrkesskolor.
När skolkommissionen har uppskattat utbildningskapaciteten hos de nuvarande
heldagsskolorna för yrkesundervisning till 15 procent av de hittillsvarande
relativt små årskullarna, inbegriper denna uppskattning även
vissa skolor, som icke stå öppna för 15-åringar. Å andra sidan befinna sig
skolorna för yrkesundervisning i snabb utveckling. Kanske är det icke för
optimistiskt att räkna med att dessa skolor, när skolreformen en gång börjar
vara genomförd, skola kunna mottaga exempelvis 20 000 lärjungar i
sin första klass. Det återstår då — av en stor årskull — ungefär 50 000,
som måste beredas undervisning inom enhetsskolans klass 9 y.
Organisationsproblemet har kvantitativt betydande mått; till jämförelse
må nämnas, att lärjungeantalet på de allmänna läroverkens realskolestadium
innevarande år är 67 000. Uppgiften är även pedagogiskt krävande.
Ungdomar i 15-årsåldern längta efter att få flyga ut i livet och
utbyta skolbarnets beroendeställning mot den frihet och det relativa obe
-
269
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
roende, som förvärvsarbetet och de egna inkomsterna skänka. Det räcker
därför icke med att skolarbetet får ett inslag av praktiska sysselsättningar;
många lärjungar kunna under pubertetsåren intresseras för skolarbetet,
endast i den mån det har en påtaglig mening, som kan hålla stånd inför
pubertetsålderns negativa kritik.
Vidtagas inga åtgärder från det allmännas sida för att taga de 50 000
om hand, måste de i stort sett erhålla sin yrkesutbildning under arbetet
i näringslivet, i den mån de kunna få någon sådan. Organiserandet av en
9 y innebär, att näringslivet frigöres från en del av dessa utbildningsuppgifter.
Helt kunna de dock icke övertagas av skolan. Uppgiften kan lösas
endast genom en samverkan mellan skolan och näringslivet, varvid skolan
sörjer för de allmänbildande och de yrkesteoretiska uppgifterna, medan
yrkespraktiken fortfarande, åtminstone till större delen, måste förläggas
till näringslivet.
Vid uppläggandet av organisationsplanen torde man kunna schematiskt
uppdela lärjungeklientelet i klass 9 y i två huvudgrupper.
Den ena utgöres av lärjungar, som valt ett yrke av den art, att yrkesarbetet
eller yrkesutbildningen kan påbörjas under eller omedelbart efter
det nionde året. Dessa lärjungar böra i 9 y få en förberedande yrkesutbildning.
»Produktivt arbete bör framstå som skolans viktigaste ämne under
enhetsskolans avslutningsår i klass 9 y, eftersom de unga under detta år
skall erhålla start för inträde i produktionslivet», skriver skolkommissionen.
Den andra utgöres av lärjungar, som antingen icke förmått välja yrke
eller valt ett yrke, vari inträde icke kan ske eller yrkesutbildning påbörjas
förrän på ett mognare åldersstadium. Dessa lärjungar böra erhålla en mera
ospecialiserad, allmänpraktisk utbildning.
f. Den förberedande yrkesutbildningen.
Jag redogör närmast för skolkommissionens förslag i fråga om undervisningen
av de lärjungar, som under sin tid i 9 y skola erhålla en på ett visst
bestämt yrke inriktad förberedande yrkesutbildning.
Undervisningens allmänna anordning.
Erfarenheterna från lärlingsskolorna ha visat, att arbetsdagen för 15-åringarna måste hållas inom vissa bestämda gränser. Ungdom i denna
ålder har i allmänhet icke uthållighet och kraft att fullgöra yrkesarbete
under en åttatimmars arbetsdag och därjämte gå i kvällskurs kanske 2—3
timmar tre ä fyra gånger i veckan. Totala arbetstiden, däri inräknat tid
för yrkesarbete, lektioner i yrkesteori och allmänna ämnen samt egna studier,
bör enligt skolkommissionens mening icke överstiga 8 timmar per
dag och 45 timmar per vecka. Läsårets längd bör vara densamma som för
övriga klasser inom enhetsskolan, d. v. s. 39 veckor.
270
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
Avvägningen av utbildningstiden i skola och på arbetsplats måste lämpas
efter de olika yrkenas behov och art och efter förhållandena på orten,
framhåller kommissionen.
»I stort sett torde omkring hälften av arbetstiden kunna användas till
yrkespraktik, om eleverna skall kunna få det minimum av yrkesteori och
allmänna ämnen, som måste anses erforderligt i avslutningsklassen.
För yrkesteori bör beräknas minst det veckotimantal, som är minimum
för elever i lärlingskurser, d. v. s. 4 veckotimmar. I allmänhet har man
dock strävat efter att eleverna åtminstone skall ha omkring 6 veckotimmar
i yrkesteori. Detta timantal torde i regel bli maximum i klass 9 y,
därest man håller på att eleverna skall ha ungefär samma timantal i vissa
allmänna ämnen som övriga elever under det nionde skolåret, d. v. s.
minst 10 veckotimmar i modersmål, samhällskunskap och hälsolära samt i
gymnastik med idrott.---
Utöver dessa obligatoriska ämnen bör eleverna liksom under tidigare
skolår ha möjlighet att välja något eller några frivilliga ämnen. I tidigare
klasser har sålunda ifrågavarande elever läst främmande språk, och med
hänsyn till den stora betydelse kunskaper och färdigheter i främmande
språk kan ha för elevernas framtida yrkesutbildning och yrkesutövning,
bör dessa elever beredas möjlighet att ytterligare få förkovra sig i språk
under det nionde skolåret. Vidare bör de elever, som har inriktat sig på
ett visst yrke, ha möjlighet att få utbildning i något övningsämne eller
praktiskt ämne, t. ex. teckning, hushållsgöromål, slöjd och musik. Sålunda
kan det vara värdefullt för flickor, som valt utbildning inom annat yrkesområde
än husligt arbete, att även under det nionde skolåret få någon
utbildning i hushållsgöromål eller i sömnad.
En elev med speciellt intresse för något kunskapsämne, t. ex. matematik,
bör även ha möjlighet att välja ett dylikt ämne.» (S. 227—228.)
I stort sett skulle timplanen få följande utseende:
Obligatoriska ämnen:
Yrkespraktik ................................. 20—24 veckotimmar
Yrkesteori .................................... 4—6 »
Allmänna ämnen samt gymnastik med idrott .... c:a 10_»_
max. 40 »
Frivilliga ämnen:
Språk eller andra ämnen ....................... 4—5 »
Yrkesteori är här en sammanfattningsterm för flera olika ämnen, vilka
variera alltefter yrkets natur. Även däri ingående delämnen, som t. ex.
teknologi, kunna ha mycket skiftande innehåll för olika yrken.
Timplanen avser blott att giva en uppfattning om den ungefärliga fördelningen
av tiden för yrkespraktik och övriga ämnen, erinrar kommissionen.
Den bör bland annat kunna modifieras för lärjungar, som önska
inträde i högre tekniska läroverk, handelsgymnasier och liknande läroanstalter.
271
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Det ligger i sakens natur, att organisationen av yrkespraktiken och därmed
även planeringen av skolarbetet i övrigt så smidigt som möjligt måste
avpassas efter ortens och yrkets förhållanden. Om man skulle tillmötesgå
alla önskemål, komme emellertid i många fall endast kvällstid att stå till
förfogande för elevernas undervisning i skolan. Kvällsundervisning bör
dock helst undvikas i en obligatorisk skola; man får försöka åstadkomma
en arbetsordning, som är lämplig för så många lärjungar som möjligt och
därjämte tager skälig hänsyn till möjligheten att erhålla lärare för skolundervisningen.
Skolkommissionen ger några exempel på huru arbetet kan
tänkas ordnat för yrkesavdelningar med yrkespraktik i näringslivet.
a. Tredagarsväxling. En avdelning uppdelas i två ungefär lika stora
undervisningsgrupper. Första gruppen har skoltid måndag—onsdag, andra
gruppen torsdag—lördag. De vardagar, då elev icke har undervisning i
skolan, har han yrkespraktik hos någon företagare. Om möjligt bör två
elever tillsammans upptaga en arbetsplats, så att en företagare kan räkna
med att varje arbetsdag ha en lärling i sitt arbete. Denna form torde vara
lämplig inom t. ex. detaljhandeln och det husliga arbetet.
b. Månadsväxling. För utbildning inom industri och hantverk samt i
kontorsarbete torde det i regel vara nödvändigt, att eleverna får vara i
yrkespraktik under en längre period. Arbetet och den utbildning, som ges
på arbetsplatsen, skulle bli alltför mycket splittrade, om alternativ a skulle
tillämpas. Perioderna i växlingssystemet kan vara olika men torde i regel
böra vara en å tre månader.
c. Säsongväxling. Inom jordbruket och dess binäringar förefaller det vara
mest lämpligt att tillämpa den ordningen, att eleverna erhåller skolundervisning
under en eller ett par perioder och i huvudsak yrkespraktik under
andra. Vissa dagar under praktiktiden bör eleverna dock samlas för att
få instruktion beträffande aktuella moment i yrkespraktiken.
Då denna utbildningsform är lämplig i bygder med mera likartade utbildningsförhållanden,
t. ex. jordbruksbygder, kan eleverna icke lämpligen
uppdelas i två grupper, som undervisas växelvis i skolan, utan den huvudsakliga
skolundervisningen blir förlagd till viss del av året, t. ex. vinterhalvåret.
(S. 229—230.)
Arbetsordningen måste lämna utrymme även för individuella studier,
påpekar kommissionen.
I yrkesteorin måste eleverna, då flera yrken är representerade i skolan,
läsa helt olika kurser, och det torde också flerstädes bli så beträffande de
allmänna ämnena. Lärarna blir närmast studieledare, som eventuellt tillsammans
med en yrkesman (studiemålsman, varom mera i det följande)
hjälper eleverna till rätta med studiekursen. Om en klassavdelning är delad
i två grupper, får läraren i regel en halv klassavdelning (cirka 15 elever)
att vägleda på en gång, och under sadana förhallanden spelar det ingen
större roll, om en eller annan elev, som tillhör ett yrke, vars lämpliga praktiktid
icke överensstämmer med arbetsordningen för klassen, »skär igenom»
grupperna, och eleven alltsa arbetar i skolan delvis tillsammans med bada
grupperna. (S. 230.)
272
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Yrkespraktiken.
Förslag att ordna praktik i näringslivet för elever under yrkesutbildning
ha under det senaste årtiondet flera gånger framförts i de offentliga utredningarna.
Skolkommissionen erinrar om lantbruksstyrelsens i juli 1940
avgivna betänkande angående lantbrukets lärlingsfråga, norrlandskommitténs
betänkande av år 1945 och befolkningsutredningens samma år avgivna
betänkande angående den husliga utbildningen. När skolkommissionen nu
föreslår sådan praktik i mycket vidgad omfattning, måste kommissionen
lävna med att praktiken måste bedrivas under skiftande betingelser och
att det utbildningsmål som uppnås icke överallt kan bliva detsamma. Kommissionen
diskuterar huvudsakligen följande former av yrkespraktik.
1. Systematiskt ordnad yrkespraktik i näringslivet. Denna praktikform
star närmast den praktiska utbildningen i yrkesskolorna och bör i allmänhet
ifrågakomma i första rummet.
Om en lärjunge under nionde skolåret skall fullgöra så mycket som sjuå
åttahundra timmars yrkespraktik, framstår det som ett befogat önskemål,
att arbetet skall giva honom en viss systematisk utbildning i yrket.
Så blir också fallet, om praktiken ingår som led i en längre, kvalificerad
lärlingsutbildning hos en hantverksmästare eller i ett industriföretag. Det
torde i många fall vara möjligt för den lokala skolmyndigheten att i samråd
med vederbörande arbetsmarknadsparter få till stånd en överenskommelse
om vad en lärjunge bör inhämta under praktiktiden, så att han
icke endast användes till handräckning. Inom hantverket böra vissa företagare
uppmuntras att åtaga sig dylik elevutbildning.
»Om möjligt bör i överenskommelse mellan vederbörande företagare och
skolan angivas vissa grundläggande moment, som eleven bör få genomgå i
yrkespraktiken. Kortfattade enkla kursplaner för förberedande utbildning
i olika yrken bör utarbetas av den centrala tillsynsmyndigheten i samråd
med vederbörande arbetsmarknadsparters riksorganisationer eller andra
representativa organisationer. Dessa planer skall endast tjäna som ledning,
och den lokala tillsynsmyndigheten bör kunna göra avvikelser från
dessa normalplaner.» (S. 232.)
För att öka näringslivets förutsättningar att meddela en systematiskt
ordnad praktisk utbildning föreslår kommissionen, att yrkesmän inom
olika näringar skola erhålla en viss pedagogisk utbildning; de bliva därigenom
även satta i stånd att ge råd åt andra yrkesmän, som ha att taga
befattning med praktikanterna.
2. Yrkespraktik i näringslivet utan systematisk utformning. Med hänsyn
till det stora antalet praktiserande lärjungar måste man förutsätta, att
det icke alltid blir möjligt att göra upp om systematiskt ordnad yrkespraktik,
och man måste nog utgå ifrån att även där överenskommelse uppnåtts
brister i genomförandet i en del fall skola kunna påvisas. Även en
273
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
allmän yrkespraktik, som anordnas utan alla pretentioner på att innebära
en systematisk yrkesskolning, har emellertid sitt värde för en ung människa,
som står i begrepp att inträda i produktionen.
»En springpojke i en detaljhandel kan få en god kännedom om branschen
i fråga. Han får en god allmännyttig erfarenhet om post, järnväg
och andra kommunikationsmedel. Han lär sig att för transport packa och
anbringa varor med aktsamhet och omsorg, att utöva viss kontroll vid
varors avlämnande, att handskas med pengar, att sortera och anbringa
varorna i viss ordning vid lagerhållningen, att umgås med kunder, att
hålla snyggt och rent i affärslokalen etc. Enbart vistelse i yrkesmiljö är
av viss betydelse för den allmänna kännedomen om yrket.» (S. 231.)
3. Yrkespraktik i hemmet. Principiellt bör det icke möta hinder att förlägga
praktiken till det egna hemmet eller till ett företag, som äges av
föräldrarna, om förutsättningarna för yrkesutövningen där äro till finnandes.
»Framför allt blir det fråga om utbildning i hantverk eller husligt
arbete i hemmet, jordbruk och skogsbruk på föräldrarnas gård eller i handel
i deras affär eller på deras kontor.---Även om undantag finns,
torde det nog i allmänhet vara så, att föräldrar, som låter barnen utföra
arbete i hemmet i föräldrarnas egna företag, vill ge sina barn bästa möjliga
utbildning, och önskar barnen själva stanna i denna verksamhet, bör
det finnas stora förutsättningar för att de skall få nytta av arbetet. Vad
skolan här synes kunna göra är att giva ledning och råd åt elever med
yrkespraktik i hem eller hemföretag för att effektivisera praktiken.»
(S. 232.)
4. Yrkespraktik på samhällets egna arbetsplatser. Kommissionen hänvisar
till att tjänstgöring vid kommunalkontor, sjukhus m. fl. institutioner,
inom skolmåltidsverksamheten, vid kommunernas och statens affärsdrivande
företag och vid liknande inrättningar ofta kan bli ett led icke blott
i ungdomens praktiska arbete utan även i dess medborgerliga fostran.
För att ordnad yrkespraktik i största möjliga utsträckning skall kunna
säkerställas, böra i första hand fria överenskommelser med vederbörande
organisationer inom näringslivet eftersträvas. Visar sig denna väg oframkomlig,
böra enligt kommissionens åsikt vissa lagstiftningsåtgärder övervägas.
»Flera yrken och sysselsättningar inom näringslivet befinner sig..; för
närvarande utanför de stora arbetsmarknadsorganisationernas regleringsmöjligheter.
I den mån fria överenskommelser mellan vederbörande organisationer
i näringslivet icke kan garantera, att syftet med den förberedande
yrkesutbildningen uppnås, bör övervägas en lagstiftning med sådant
innehåll, att företagare får anställa skolpliktig ungdom i klass 9 y endast
under förutsättning, att företagaren uppfyller vissa sådana minimikrav,
som kan godkännas av den lokala skoltillsynsmyndigheten, och att denna
tillsynsmyndighet får taga kännedom om vederbörande elevs utbildning
och arbete.» (S. 232—233.)
18 — Bihang till riksdagens protokoll 1050. 1 saml. AV 70.
274
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Skolkommissionen ämnar senare återkomma till detta förslag i samband
med den inom kommissionen pågående utredningen rörande lärlingsutbildningen
inom näringslivet.
Slutligen torde vid en del skolor yrlcesavdelningar komma att upprättas,
vilka få en väsentlig del av sin yrkespraktik i skolans egna verkstäder.
I fortsättningsskolor, yrkesbestämda högre folkskolor och liknande läroanstalter
förekommer redan nu en viss linjeuppdelning, omfattande i regel
trä- eller mekaniskt arbete, handel, hushållsgöromål eller sömnad m. m.
Skolkommissionen har intet att erinra mot att sådana anordningar vidtagas
även inom enhetsskolan, under förutsättning att skolorna få fullgod
utrustning och kompetenta yrkeslärare och att undervisningen kompletteras
med någon praktik inom näringslivet.
Kvalificerad lärlingsutbildning i näringslivet.
Med kvalificerad lärlingsutbildning menar skolkommissionen en mera
fullständig, systematisk yrkesutbildning, t. ex. inom ett större företag
under ledning av yrkeslärare eller hos en hantverksmästare eller annan
kompetent yrkesman, vilken yrkesutbildning kontrolleras av statlig eller
kommunal myndighet eller av vederbörande arbetsmarknadsparters organisationer
gemensamt. Med mera fullständig yrkesutbildning avses, att
den bör vara minst 3 4-arig och ha till syfte att utbilda lärlingarna till
s. k. utlärda arbetare, vilka äro kunniga att självständigt utföra sådana
arbeten, som i allmänhet anses höra till yrket. Lärlingsutbildningen förutsättes
reglerad genom avtal mellan företagaren, lärlingen och dennes
målsman eller genom kollektivavtal mellan berörda arbetsgivare- och
arbetareorganisationer.
Därest samverkan i lämpliga former anordnas mellan skolan och företaget,
bör första året av en dylik lärlingsutbildning kunna godkännas som
ekvivalent till utbildningen i klass 9 y. Under alla omständigheter bör dock
yrkesutbildningen under detta år ske i enlighet med en undervisningsplan,
som är fastställd av statlig central tillsynsmyndighet efter hörande av
vederbörande arbetsgivare- eller arbetareorganisationer eller av dessa upprättat
organ för yrkesutbildningsfrågor.
Lärlingarna kunna få sin yrkesteori antingen i vederbörande företags
egen regi eller i lämplig kommunal yrkesundervisningsanstalt. Undervisningen
i allmänna och samhällsorienterande ämnen kan meddelas i en
sådan läroanstalt eller i enhetsskolan; vederbörande skolmyndighet kommer
sannolikt i vissa fall att finna det ändamålsenligt att förlägga undervisningen
till företaget.
Slutligen utfärdar skolan avgångsbetyg över den förberedande yrkesutbildningen
under det nionde skolåret med angivande av i vilket företag
yrkespraktik erhållits ävensom yrkespraktikens omfattning.
275
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Företag, som har kvalificerad lärlingsutbildning, bör vara skyldigt meddela
skolan, om skolpliktig lärling slutar sin anställning inom företaget.
Den skolpliktige överföres då till vanlig skolgång med yrkespraktik.
Instruktionskurser.
På flera områden meddelas i tämligen stor utsträckning yrkesundervisning
i form av kortare instruktionskurser. Skolkommissionen erinrar om
några sådana fall.
Anordningen förekommer vid fortsättningsskolans skolkökskurser. Korta
och i en del fall ambulerande kurser i hushållstvätt, klädvård, konservering,
barnavård m. m. ordnas dessutom på olika håll, bland annat av landstingens
yrkesskolstyrelser och av hushållningssällskapen. Statens arbetsmarknadskommission
(numera arbetsmarknadsstyrelsen) har vidare för
skolungdom ordnat kurser med praktisk undervisning i till jordbruk och
skogsbruk hörande sysslor. Jordbrukareungdomens förbund samt andra
ungdomsorganisationer bedriver utbildningsverksamhet i form av en
mängd korta kurser, demonstrationer och tävlingar i mjölkning, plöjning,
sådd, trädgårdsskötsel in. m. (S. 233.)
Det kan vidare nämnas, att den för något år sedan avslutade utredningen
i jordbrukets och skogshanteringens utbildningsfrågor föreslog, att
kurser för utbildning i skogsarbete genom skogsvårdsstyrelsernas försorg
skulle anordnas för ungdom i åldern 15—18 år utan större praktisk erfarenhet
av skogsarbete. De sakkunniga ha därvid kunnat stödja sig på
gynnsamma erfarenheter från fortsättningsskolor i anslutning till skogshantering.
Medel för en kursverksamhet av den föreslagna omfattningen
ha anvisats av 1949 års riksdag.
Då enhetsskoleelevernas yrkespraktik i förvärvslivet icke alltid torde
kunna ordnas som en systematiskt sammanhängande yrkesutbildning, bör
man försöka komplettera med kortare fyllnadskurser, ledda av speciallärare.
Särskilt på landsbygden torde denna undervisning ofta få formen
av instruktions- och demonstrationsdagar, varvid lärjungar från olika skolor
samlas på någon större lantgård, vid en lantmanna- eller lanthushållsskola
eller vid en skogsvårdsgård.
»Redskapsvård, arbetsteknik. demonstrationer av materiell utrustning
i jordbruk och av mönsterladugårdar, plantering av skog, anläggning av
drivbänkar och andra trädgårdssysslor, barnavård, konservering, lagning
och stoppning med symaskin, rationell tvätt, klädvård är lämpliga ämnen
för dylik ambulerande kursverksamhet. Vid kursernas uppläggning bör
givetvis samarbete ske med i vederbörande verksamhet intresserade organisationer
på orten.» (S. 233.)
Stundom kan även en koncentration av yrkesteorien till kortare kurser
vara påkallad. Vid skolor, där tillräckligt många elever få utbildning inom
samma yrkesområde, t. ex. jordbruk, skogsbruk, fiske, metallarbete, snickeri,
kan det sålunda vara lämpligt att koncentrera denna undervisning
till en sammanhängande period om G—7 veckor.
276
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
»Liksom vid nuvarande undervisning i hushållsgöromål vid vissa av de
yrkesbestämda fortsättningsskoloma för flickor kunde undervisningen i
flera distrikt ordnas så, att en lärare anställdes för att undervisa i yrkesteori
successivt i de skolor, för vilka tjänsten inrättats. Eventuellt kan
delar av den yrkespraktiska utbildningen anslutas till en sådan koncentrerad
teorikurs. Är kommunikationerna mellan av tjänsten berörda skolor
goda, kan givetvis undervisningen i yrkesteori och eventuellt i viss
yrkespraktik omfatta flera korta perioder.» (S. 233—234.)
Om vid en skola endast ett fåtal lärjungar undergår utbildning i ett och
samma yrke, böra de om möjligt sammanföras med elever vid andra skolor
till en gemensam kurs i yrkesteori, eventuellt även med någon yrkespraktisk
undervisning. För elever i klass 9y med undervisning i skogsbruk
kunde dylika samlade kurser förläggas till skogsvårdsgårdar, för elever i
jordbruk till lantmanna-, jordbruks- eller folkhögskolor. De kunna lämpligen
benämnas centraliserade kurser.
De former för kursverksamhet inom nionde skolåret, som kommissionen
har föreslagit, äro alltså följande:
a) Instruktions- och demonstrationsdagar som komplement till den vanliga
yrkespraktiken eller den yrkesteoretiska undervisningen i skolan.
b) Sammanhängande specialkurs i yrkesteori, eventuellt även i någon
del av yrkespraktiken, då antalet elever i samma yrke vid en skola är tillräckligt
stort, för att speciallärare skall kunna anlitas.
c) Centraliserade kurser i yrkesteori eller i yrkespraktik och teori, varvid
elever med samma yrkesinriktning sammanföras från flera skolor till
gemensam kurs.
För att yrkeslärarna i så stor utsträckning som möjligt skola få full
sysselsättning, kan kursverksamheten samorganiseras inom ett större område,
t. ex. ett landstingsområde, varvid kurser i samma yrke förläggas
successivt i förhållande till varandra.
Förläggningen av vissa delar av yrkesundervisningen till koncentrerade
kurser nödvändiggör givetvis, att andra ämnen under delar av läsåret läsas
med högre timantal.
Lärarfrågan.
I de fall, där yrkespraktiken kan förläggas till näringslivet, meddelas den
praktiska instruktionen av vederbörande företagare eller dennes anställda.
I regel ha dessa icke någon lärarutbildning och kunna icke heller få någon
sådan. Skolkommissionen hoppas dock, att i många fall ett pedagogiskt
intresse skall ge sig tillkänna.
»Om vederbörande lokala tillsynsmyndighet lyckas få en grupp intresserade
företagare, som år efter år mottager elever i klass 9 y, kan man...
sannolikt räkna med att dessa företagare eller deras medhjälpare kommer
att själva önska någon pedagogisk utbildning. En viss instruktion i
undervisning kan givas bland annat genom studiecirklar i pedagogik för
277
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
dem, som har särskilt intresse för undervisning. Den lokala tillsynsmyndigheten
torde också då och då böra samla dem, som handhar de ungas
yrkespraktik, till gemensamma överläggningar och informationer.» (S. 235.)
Lärarna i yrkesteori och instruktörerna vid demonstrationer och korta
yrkespraktiska kurser böra vara yrkesmän med god yrkesutbildning och
helst även pedagogisk utbildning. Såväl inom yrkesskolväsendet som vid
undervisningen inom jordbruk och skogsbruk, där yrkesutbildningen sorterar
under andra centrala myndigheter än överstyrelsen för yrkesutbildning,
har man som första anställningsvillkor uppställt god yrkesutbildning
och yrkesskicklighet.
»Förutom lärare, som har eller kan erhålla behörighet att undervisa vid
yrkesskolor och andra yrkesutbildande ungdomsskolor, bör vid yrkesteoriundervisningen
i klass 9 y godtagas affärsmän med avgångsexamen från
handelsgymnasium eller motsvarande, jordbruksinstruktörer (vandringsrättare),
skogvaktare och andra yrkesmän med god yrkespraktik och i
regel minst ettårig skolutbildning i vederbörande yrke. Skolutbildningen
bör dock kunna ersättas av flera kortare utbildningskurser. -—--Väl
kvalificerade yrkesmän, som fungerat som ledare av studiecirklar _ eller
annan studieverksamhet, kan vara lämpliga som lärare i yrkesteori och
bör därför kunna anställas som lärare i detta ämne.» (S. 235—236.)
Utbildningen av lärare för industri och hantverk vid anstalter för yrkesundervisning
utreddes för ett par år sedan av överstyrelsen för yrkesutbildning
(SOU 1947: 55). Överstyrelsen föreslog bland annat anordnande
av pedagogiska kurser för blivande heltidsanställda yrkeslärare. Kurserna
skulle omfatta 15 veckor och i vissa fall kompletteras med praktisk tjänstgöring
såsom assistentlärare. Deltagarnas yrkesutbildning borde vara i
stort sett avslutad före inträdet i lärarkursen, så att denna skall kunna
inriktas på ämnen och övningar av betydelse ur undervisnings- och uppfostringssynpunkt.
För fortbildning av redan anställda yrkeslärare föreslog
överstyrelsen korta instruktions- och fortbildningskurser i fackämnen
och pedagogik. Från och med innevarande budgetår har en byrå för lärarutbildningen
upprättats inom överstyrelsen för yrkesutbildning. Reservationsanslaget
till utbildning av lärare vid yrkesundervisningen har samtidigt
höjts från 110 000 till 180 000 kronor.
Skolkommissionen anser, att pedagogiska utbildningskurser av det slag
överstyrelsen för yrkesutbildning föreslagit, jämväl böra kunna användas
för utbildningen av de yrkesmän, som komma att bestrida undervisning
i enhetsskolan.
Vid undervisningen i yrkesteori i klass 9 y torde läraren komma att ställas
inför ungefär samma problem som lärarna i de redan nu förekommande
yrkesavdelningarna för blandade hantverks- och industriella yrken. Undervisningen
bör läggas olika för olika yrken, och antalet yrken kan i värsta
fall vara lika stort som antalet lärjungar. Arbetet måste därför i stor ut
-
278
Kungl. Maj:ts fr oposition nr 70.
sträckning grundas på individuella studier. Läraren kan icke ha yrkeskunskap
i alla förekommande yrken, men han bör vara skicklig inom ett
yrke och ha grundlig erfarenhet av hur de yrkesteoretiska studierna skola
anknytas till den praktiska utbildningen. Hans undervisning kan då kompletteras
med korrespondensundervisning. Kommissionen föreslår, att försök
anställas, varvid läraren far fungera som studieledare.
»Fördelarna med korrespondensstudier är, att studierna kan utföras på
den ud och i den takt, som bäst passar vederbörande elev. Vidare fostrar
studierna till självansvar och självverksamhet.
En numera vanlig form för korrespondensstudier är de s. k. lärarcirklarna,
där eleverna studerar korrespondensbreven under en studieledares
eller lärares ledning. Härigenom kommer brevundervisningen att kombineras
med muntlig undervisning, varjämte kan ernås viss stimulans av
kollektivt samarbete vid bedrivande av studierna.
Korrespondensundervisningen har fått en vidsträckt utbredning, och
utom kurser i allmänna teoretiska ämnen samt vissa fackämnen, såsom
teckning, målning, fotografi och dylikt, förekommer en mängd kurser för
^ tv i industri, hantverk, handel och jordbruk med binäringar.
Många av utbildningskurserna är avsedda att bygga direkt på folkskolan.
Det är också känt, att många yrkesmän, som i stort sett endast
har folkskolekurs som grund, haft god hjälp av yrkesstudier per korrespondens
för sin yrkesutbildning. Det torde emellertid vara så, att yrkesstudier
yid_ korrespondensinstitut i regel bedrives av något äldre ungdomar än
\ 16-årsåldern, och man kan därför ifrågasätta, om ungdom i denna
ålder har möjlighet att bedriva sådana studier. Hittills har korrespondensundervisning
i yrkesämnen icke bedrivits under kontroll i tillräcklig omfattning
av ungdom å detta åldersstadium, för att man skulle ha hunnit
samla mera bestämda erfarenheter därav.
Norrlandskommittén (SOU 1945:33) förordar korrespondensundervisningens
användning i yrkesutbildningen och framhåller, att yrkesundervisning
medelst korrespondens torde få sin största betydelse såsom komplettering
av praktisk utbildning i sådana fall, där teoretisk undervisning
ej lämpligen låter sig ordna på annat sätt (a. a. sid. 59).
För effektiv lärlingsutbildning med anlitande av korrespondenskurser
förordar Norrlandskommittén vidare en skolmässig form av blandad muntlig
undervisning och korrespondensundervisning. Kommittén framhåller,
att ledaren av undervisningen icke nödvändigtvis behöver vara fackkunnig
i respektive ämnen, eftersom studiebreven tillhandahåller kunskapsmaterialet.
När det gäller ämnen, som huvudsakligen avser praktiska arbetsförfaranden,
är det önskvärt, framhåller kommittén, att studiebreven
kompletteras, med praktiska övningar under ledning av fackutbildad person.
Skolkommissionen har sig bekant, att överstyrelsen för yrkesutbildning
i samband med sin yrkeslärarutredning föreslagit vissa reformpedagogiska
åtgärder för yrkesundervisningens förbättring, varvid bland annat försök
med korrespondensundervisning vid yrkesteoretisk utbildning i blandade
hantverks- och industriella avdelningar förordas.
_ Skolkommissionen är väl medveten därom, att korrespondensundervisning
ställer särskilt stora krav på eleverna. För att en elev skall lyckas i
sina korrespondensstudier kräves mer än vanlig flit, uthållighet och själv
-
279
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
disciplin. Svårigheterna övervinnes dock lättare, om korrespondensundervisningen
inlägges som ett led i skolarbetet, varvid bland annat vissa timmar
anslås för studiearbetet och eleverna har tillgång till en studieledare,
d. v. s. läraren i yrkesteori, som även har till uppgift att se till, att eleverna
arbetar. Läraren skall bland annat hjälpa eleverna att klara av svårigheter
i studiebreven samt hjälpa eleverna med material m. in. till de
praktiska övningar, som rekommenderas i studiebreven. Om läraren icke
själv är yrkeskunnig inom vederbörande yrke, torde han kunna få råd och
hjälp av de studiemålsmän, som skolkommissionen ... föreslår skall förordnas
för olika yrken. På så sätt bör man kunna kombinera fördelarna
av individuella studier och vanlig klassundervisning.
Det är klart, att en del elever icke är ägnade för dylika mera fria studier.
I sådana fall får eleven i breven bestämda uppgifter, som skall utföras
under lektionen eller under fritid, och läraren kontrollerar, att uppgifterna
utföres. Eventuellt bör sådana elever sysselsättas med mycket elementära
uppgifter eller beredas praktisk sysselsättning även under tiden för yrkesteori.
En hel del elever har icke heller läggning för ett skriftligt besvarande av
uppgifter, fastän de har förmåga att inhämta lärokursen och muntligen
redogöra för vad de lärt sig. I sådant fall bör de icke tvingas att lämna
huvudsakligen skriftliga redogörelser utan bör få lämna muntliga svar på
frågorna i kursen. Icke heller torde det alltid vara nödvändigt, att svaren
inskickas till korrespondensinstitutet. Läraren torde i många fall under
medverkan av t. ex. den yrkesman, hos vilken en elev får yrkespraktik,
kunna avgöra, om eleven verkligen lärt sig kursen eller viss del därav. I
så fall blir studiebreven närmast läroböcker för individuell undervisning.
Korrespondenskurser, som skall läsas under folkskolans nionde år, bör
avpassas just med hänsyn till sitt ändamål, d. v. s. utarbetas så, att de får
ett innehåll, ordförråd och eu satsbyggnad, som är lämplig för ungdom i
åldern 15—16 år.
Kommissionen förutsätter, att särskilda studiekurser å elementarstadiet
inom olika yrken skall utarbetas under medverkan av vederbörande centrala
tillsynsmyndighet, så att kurserna blir avpassade efter elevernas utvecklingsnivå.
» (S. 236—238.)
Metoden bör kunna prövas i redan existerande skolor och kurser, t. ex.
i blandade hantverks- och industriella lärlingskurser. Kommissionen föreslår,
att överstyrelsen för yrkesutbildning får i uppdrag att inkomma med
utredning och förslag angående dylik försöksverksamhet.
Längre fram, när en förberedande yrkesundervisning blir vanligare,
kunna även skolradiolektioner med ämnen från yrkeslivet ifragakomma.
g. Den allmänpraktiska utbildningen.
Innan jag går in på skolkommissionens förslag rörande den allmänna
praktiska undervisningen, bör jag erinra om att kommissionen här haft
föregångare i den pedagogiska diskussionen. Fortstittningssholans lärarförbund
framställde år 1910 ett förslag om fortsättningsskolans rationalisering
i yrkesorienterande riktning, vilket hade en med kommissionens förslag
i denna del likartad tendens.
280
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Förutsättningarna för en rationell yrkesskolning vore, framhöll förbundet,
pa iortsättmngsskolans åldersstadium mycket små. Däremot vore en
undervisning, inriktad på yrkesorientering med teoretiskt och praktiskt
laborationsarbete lämplig för åldersstadiet. Fn på folkskolan byggd fortsättningsskola
av denna typ, vilken i praktiskt avseende orienterade sig
ut mot arbetslivet och i ideellt hänseende mot den frivilliga bildningsrörelsen,
skulle enligt förbundets åsikt bli en mycket god medborgarskola
tor de cirka 85 procent av de från folkskolan avgångna eleverna, som den
kunde beräknas omfatta. För en sadan typ av fortsättningsskola vore det
givetvis ej tillräckligt med en undervisningstid av 360—540 timmar, fördelad
på två år. Därtill krävdes ett helt läsår, vilket borde bilda ett från
folkskolan organisatoriskt avskilt ar, ett ungdomsålderns och yrkesorienteringens
skolår.
Framställningen var åtföljd av en principtimplan för fortsättningsskola
under ett läsår om 36 veckor med 36 timmar i veckan. Huvudparten av
lärotiden skulle ägnas åt det manuella arbetet. De teoretiska ämnena skulle
upptaga endast 11 av veckans 36 timmar. Alla former av den nuvarande
fortsättningsskolan skulle försvinna för att lämna rum för denna enda typ,
som borde kallas yrkesorienterande. De i planen upptagna ämnena borde
dock kunna utbytas mot andra, om en ort exempelvis ville säkerställa
rekryteringen av arbetare till ett visst i orten förhärskande yrke. (IV: 2A
s. 153—154.)
Den skisserade påbyggnaden av folkskolan erinrar närmast om skolkommissionens
klasser för icke-yrkesfixerade lärjungar. Förutsättningarna
för en med hänsyn till yrkesvalet specialiserad förberedande yrkesutbildning
funnos vid denna tidpunkt icke; de skapas först med genomförandet
av den nioåriga skolplikten.
Inom den lärjungegrupp, som enligt skolkommissionens förslag skall erhålla
en ospecialiserad allmänpraktisk utbildning i nionde klassen, märkas
först de odeciderade, vilka behöva ytterligare orientering, innan de kunna
välja yrke. Skolkommissionen tänker sig deras undervisning på följande
sätt:
o »Till en början bör de elever, som icke inriktat sig på ett bestämt yrke,
få syssla med allmänt praktiska uppgifter inom olika yrkesområden. Därvid
bör undervisningen vara inriktad på att hos eleverna skapa intresse
för produktiv verksamhet över huvud taget och ge dem allmänna kunskaper,
som är till gagn vid arbetet i olika yrken. Övningarna bör väljas
så, att eleverna får en föreställning om och erfarenhet av arbetets inriktning
och art inom olika yrkesområden. De bör få kännedom om de verktyg,
redskap och maskiner, som är typiska för några av de vanligaste yrkesområdena,
t. ex. jordbruk, skogsbruk, fiske, hantverksyrken, husligt arbete.
Eleverna bör få se litet närmare på maskiner och elektrisk apparatur m. m.,
som är allmänt förekommande i deras dagliga liv, t. ex. cyklar, bilar, enkla
verkstadsmaskiner, elektriska strykjärn och spisar, mjölkningsmaskiner,
separatorer, tröskverk etc. Alla sådana studier ger inblickar i olika verksamhetsområden
och syftar till att väcka intresse. Eleverna bör vidare få
kunskap om och arbeta med våra vanligaste materialier, såsom trä, metaller,
textilier, tegel etc. De bör få göra bekantskap med vanliga byggnads
-
281
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
och arbetsritningar, så att de kan tyda dylika av enklare beskaffenhet.
I samband med olika arbeten bör de göra enkla kalkyler.
I nära nog alla yrken, där maskiner och verktyg användes, kräves kännedom
om olycksfallsriskerna och om vad man kan göra för att undvika
olycksfall i arbete. Kunskap om olika former för arbetarskydd bör därför
meddelas även i den allmän-praktiska undervisningen under det nionde
året, och problemen bör helst upptagas och belysas i samband med elevernas
olika arbeten eller aktuella händelser.
För den praktiska undervisningen måste skolan ha tillgång till vissa
specialsalar. Även de mindre skolorna på landsbygden för klass 7—9 torde
kunna få en skolverkstad för trä och metallarbete, eventuellt med möjlighet
även för andra arbeten, samt ett skolkök och en sömnadssal. I skolverkstaden
bör utom vanliga verkstadsarbeten i trä och metall utföras
reparationsarbeten av olika slag, t. ex. reparation av elevernas egna cyklar,
lagning av husgeråd och enkla mekaniska anordningar och dylikt, skärpning
av olika verktyg i hemmet o. s. v.
De elever i denna grupp av klass 9, vilka icke ha utpräglat manuell läggning
men som visar sig lämpliga för kontors-, expeditions- och lagerarbeten,
vissa vid post, tull, järnväg, hotell och dylikt förekommande arbeten, bör
få en påbyggnad av den allmänpraktiska skolning, som givits i klass 8. Här
bör komma övningar att göra anteckningar, fylla i blanketter, föra protokoll,
formulera meddelanden och skrivelser, använda uppslagsböcker av
olika slag, texta, använda telefon, göra snabba huvudräkningar, använda
räknemaskiner, utföra maskinskrivning och registreringsarbeten, sköta en
elementär bokföring, handskas med pengar och andra betalningsmedel, betjäna
sig av allmänna inrättningar av olika slag, såsom post, tull, järnväg,
telegraf. _ _ .
I den allmän-praktiska undervisningen bör icke pojkar och ilickor inriktas
på s. k. speciellt manliga, respektive kvinnliga yrken. Pojkarna kan bli
t. ex. kockar, konditorer, charkuterister, textilarbetare, skräddare o. s. v.,
och de bör därför uppmuntras att pröva på undervisningen i hushåljsgöromål
och sömnad. Likaså kan flickorna icke minst inom s. k. kvinnliga yrken
ha stor nytta av att kunna hantera verktyg, ha begrepp om maskiners
konstruktion och arbetsfunktioner, känna till elektriska apparater
av olika slag samt ha kunskap om olika arbetsmaterial och dylikt.
Även här ifrågavarande elever bör ha yrkespraktik _i näringslivet, i hemmet
eller i samhällets inrättningar. Dessa elever, som icke ha gjort bestämt
yrkesval, bör beredas möjlighet att inneha olika anställningar för att pröva
olika yrken. Företrädesvis bör utväljas anställningar, tillhörande ett yrkesområde.
för vilket en elev visat det största intresset och jsynes ha de bästa
förutsättningarna. Yrkespraktiken bör ordnas ungefär på samma sätt som
yrkespraktiken för elever med fixerat yrkesval, men man kan i detta fall
knappast begära, att dessa, kanske tillfälliga yrkespraktikanter skall erhålla
någon systematisk yrkespraktik under sina anställningar. I huvudsak torde
det bli handräckningstjänster av olika slag, som kommer i fråga vid denna
yrkespraktik. Såsom skolkommissionen anfört i annat sammanhang, kan
dylika praktikantplatser dock vara av stort värde, då det gäller att få insikt
om en viss yrkesmiljö och arbetsförhållandena i denna miljö.» (S. 242—
244.)
282
Kungl. Maj:ts ■proposition nr 70.
Larjungar tillhörande denna grupp böra erhålla fortsatt yrkesvägledning
av samma slag som i föregående klass. Timfördelningen mellan de olika
ämnena kan avgöras från fall till fall, men antalet timmar i vanliga skolämnen
kan under alla omständigheter beräknas bli mindre än för lärjungarna
i 9 a.
En ospecialiserad praktisk undervisning torde i regel vara bäst också för
de lärjungar, som visserligen ha bestämt sig för ett yrke men på grund av
yrkets natur eller av andra orsaker icke kunna påbörja utbildningen för
yrket sa tidigt som i 15-arsaldern. Skolan bör dock i sådana fall genom urvalet
av lärostoff i synnerhet för individuella studier kunna ge en viss förberedelse
för den tilltänkta levnadsbanan.
Den allmänpraktiska utbildningen under det nionde året kommer slutligen
att fylla en uppgift därutinnan, att den ger arbetsträning, utvecklar
större händighet och skapar självförtroende hos elever, som äro sent utvecklade
eller som lida av hämningar av olika slag, framhåller kommissionen.
För sådan ungdom skulle den allmänpraktiska utbildningen under det nionde
skolåret vara ett naturligt mognadsår före yrkesutbildningens eller yrkesverksamhetens
början.
h. Yttranden rörande utbildningen i 9 y.
Skolkommissionens betänkande rörande den förberedande yrkesutbildningen
är ett första led av en pågående utredning, som även skall omfatta
den egentliga yrkesutbildningen på ett något högre åldersstadium. Vissa av
remissinstanserna finna det svårt att bedöma det första ledet utan att veta
något om det andra. Salunda anföra Svenska arbetsgivareföreningen och
Sveriges industriförbund i ett gemensamt yttrande:
»Det är förenat med betydande svårigheter att bedöma värdet av skolkommissionens
förslag i den skissartade form, i vilken detta framlagts. Särskilt
ställer det sig svårt att fälla något slutgiltigt omdöme om den förberedande
yrkesutbildningen enligt skolkommissionens förslag utan att känna
till hur kommissionen tänker sig uppläggningen av den mera fullständiga,
egentliga yrkesutbildningen, som kommissionens yrkesdelegation för närvarande
utreder. Det är enligt organisationernas mening nödvändigt att i
ett sammanhang taga ställning till den förberedande och den egentliga yrkesutbildningen.
Redan av denna anledning borde det vara uteslutet att,
innan resultatet av yrkesutbildningsdelegationens arbete framlagts, genom
ett principbeslut binda sig för den utformning av det nionde skolåret, som
kommissionen föreslagit.»
I allmänhet har dock skolkommissionens förslag ansetts möjligt att diskutera
i dess föreliggande form. Det är därvid huvudsakligen två frågor,
som tilldragit sig remissinstansernas uppmärksamhet, nämligen de erbjudna
utbildningsformernas pedagogiska värde och de praktiska möjligheterna
att realisera förslaget.
283
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Den pedagogiska värderingen.
Vanligen anläggas vid bedömningen speciella synpunkter, skiftande alltefter
den näring, vederbörande remissinstans företräder. På varje särskild
punkt äro därför yttrandena så fåtaliga, att det knappast är möjligt att av
dem utläsa någon allmän opinion.
I en grupp av yttranden skärskådas den planerade utbildningen med hänsyn
till dess värde för blivande jordbrukare.
Lantbruksstyrelsen instämmer i kommissionens uttalande, att yrkesutbildningen
mer än hittills bör sammankopplas med medborgerlig och personlig
fostran av eleverna.
»Vad skolkommissionen föreslagit om det nionde skolårets fördelning på
yrkespraktik och skolundervisning liksom ock skolundervisningens fördelning
på yrkesteori och allmänna ämnen, kan i stort sett godtagas av lantbruksstyrelsen.
Skolundervisningen bör växla säsongmässigt med yrkespraktiken
såsom ock kommissionen antytt. Härvid bör skolundervisningen
i regel förläggas till vinterhalvåret och yrkespraktiken till sommarhalvåret.
Genom en sådan växling vinnes dels att jordbrukarungdomens arbetskraft
kommer till nytta då den bäst behöves, dels att yrkespraktiken får utövas
under den tid, som är ur utbildningssynpunkt mest givande.---
Yrkespraktiken bör såsom ock kommissionen föreslagit kunna förläggas
till föräldrarnas eller annat jordbruk. Härvid torde böra tillses att yrkespraktiken
fyller vissa minimikrav. Denna fråga synes böra göras till föremål
för ytterligare överväganden.---
Lantbruksstyrelsen har intet att erinra mot vad kommissionen anfört beträffande
anordnande av instruktionskurser och demonstrationsdagar samt
rörande centralisering av jordbruksundervisningen till lantmanna- eller
jordbruksskolor. Att förlägga denna jordbruksundervisning till folkhögskolor
torde, med hänsyn till att dessa skolor icke förfoga över några lärarkrafter
på jordbruksområdet eller över skoljordbruk för demonstrationer och
övningar, icke vara så lämpligt.
Kommissionen har,även ifrågasatt att den teoretiska yrkesutbildningen
bör kunna inhämtas per korrespondens. Såsom kommissionen framhåller,
torde det vara tveksamt om ungdomar i 15—16-årsåldern ha möjlighet att
bedriva korrespondensstudier, vilka kräva icke endast stort intresse utan
även stark energi och uthållighet i studiearbetet. Genom en kombination av
muntlig och skriftlig undervisning torde dock korrespondensstudierna kunna
i hög grad underlättas.»
Jordbrukareungdomens förbund befarar åter, att en växelutbildning, vari
praktiken förlägges till föräldrarnas jordbruk, kan få ganska ringa värde.
»Någon skillnad mellan denna ''praktik’ och det arbete, som ungdomarna
ändå skulle utföra, föreligger knappast, och denna praktik kommer i allmänna
medvetandet ej att anses som utbildning.» Fiktionen att 9 a och 9 y
äro jämställda i utbildningsvärde kommer därför ej att kunna upprätthållas.
Yrkesteorien är åter svår att anpassa för åldersstadiet.
284
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
egentliga yrkesteorien, som är av största betydelse inom en fullständig
jordbmksutbildning, kan ej med någon fördel ges i så unga år som
skulie bil fallet i 9 y. Denna yrkesteori är så pass komplicerad i ett så mångsidigt
yrke som jordbruket att den fordrar en större mognad för tillägnande
an vad eleverna har i 9 y. Den bör därför uppskjutas åtminstone till 18-a.™eril> gärna något längre. Av stort värde även i tidigare år kan emellertid
de kortare kurser vara som SK behandlar. Dessa böra kunna inkopplas
som frivilliga led i den förberedande yrkesutbildningen.»
Förbundet väntar sig mera av en klubbverksamhet, sådan som den inom
JUF praktiserade. Under nionde skolåret skulle lärjungarna praktisera i
hemmet eller ta anställning. Vid 18 års ålder skulle de kunna inträda exempelvis
i en lantmannaskola. När även denna utbildning med godkänt betyg
avslutats, borde de fa »samma examen och kompetens som genomgång av
9 a och som föreslagits för den planerade 9 y».
__ Sveriges lantbruksförbund anser, att jordbrukets pojkar och flickor böra
fa fullgöra praktiken i hemmet. Förbundet betecknar denna anordning som
lämplig och finner den utgöra »en av förutsättningarna för införande av
det nionde skolåret».
Den förberedande lantbruksutbildningen torde ofta kunna organisatoriskt
förenklas genom en viss arbetsuppdelning mellan enhetsskolan och specialskolor
för lantbruk. Skolöverstyrelsen pekar på denna möjlighet.
»Ett sådant system, skulle kunna tillämpas exempelvis vid den förberedan.
de
näringar. Där .skulle enligt SK:s förslag (s. 230) den egentliga yrkespraktiken
ofta i form av arbete i hemmet — förläggas till sommarhalvåret
och skolundervisningen till vinterhalvåret. Under det senare skulle eleverna
genomgå en kurs i allmänt-medborgerliga ämnen, förlagd till enhetsskolan
i hemorten. Däremot torde det bli svårt att vid denna skola också kunna
anordna en tillräckligt effektiv undervisning i yrkesteori. Denna ej oviktiga
del av sin. utbildning skulle eleverna emellertid flerstädes lämpligen kunna
inhämta i form av en vinterkurs vid någon närbelägen lantmanna- eller
jordbruksskola. De elever åter, som ämna sig till jordbruk men icke ha möjlighet
att vare sig hemma eller på annan gård få sådan praktik, som uppfyller
rimliga utbildningskrav, böra få fullgöra det nionde och i vissa fall
redan det åttonde skolåret vid jordbrukskola. Om de vid denna ej kunna
få även. tillräcklig allmänt-medborgerlig skolning, böra de kunna erhålla
sådan vid enhetsskolan. På motsvarande sätt synes man kunna ordna en
naturlig arbetsfördelning mellan enhetsskola och exempelvis skogsskolor
och skogsvårdsgårdar.» (S. 68.)
Liknande synpunkter framföras av lantbruksstyrelsen:
»Skolundervisningen bör som redan anförts i största möjliga utsträckning
förläggas till lämpligt belägna lantmanna- eller jordbruksskolor. Därvid
torde emellertid böra övervägas huruvida icke av vissa praktiska skäl frågan
kan lösas så att blott den yrkesteoretiska undervisningen förlägges till
dylika skolor och undervisningen i de allmänna ämnena till enhetsskolan i
hemorten.»
285
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
Praktiken i hemmen väcker särskilt starka betänkligheter hos representanterna
för den husliga utbildningen. Sålunda anför Svenska skolkökslärarinnornas
förening:
»Det kan icke vara lämpligt att sända så unga elever med så ringa praktiska
kunskaper till främmande hem för att erhålla den förberedande yrkesundervisningen
i husligt arbete. Flickorna skulle sannolikt komma att utnyttjas
till enahanda och olustbetonade arbeten och därigenom förlora intresset
för det husliga arbetet överhuvudtaget. Dylik hempraktik har för
övrigt tidigare prövats såväl i Sverige som i andra länder med negativt resultat.
Kommissionen hänvisar i detta sammanhang till de nuvarande lanthushålls-
och skolköksseminariernas praktikantverksamhet. Där ligger emellertid
saken annorlunda till, då ju seminarieeleverna äro vuxna ungdomar
och besitta helt andra förkunskaper än eleverna i skolans nionde klass.
Lämpligare är enligt föreningens mening, att den husliga utbildningen i denna
klass förlägges antingen inom skolans ram eller till husmoders-, lanthushålls-
eller yrkesskolor.
Det synes föreningen olämpligt, att den växelverkan mellan de praktiska
och teoretiska avsnitten inom ämnet huslig ekonomi, som är en av de största
tillgångarna i detta ämne och borde ligga i linje med kommissionens intentioner
i fråga om det tilltänkta arbetssättet i den kommande skolan, i vissa
fall övergivits till förmån för koncentrerade instruktions- och yrkesteoretiska
kurser.»
I anledning av detta yttrande bör mahända papekas, att det icke gärna
kan bli tal om att helt upplösa den husliga undervisningen i en till skolan
förlagd teoretisk del och en till hemmen förlagd praktisk del. Däremot kunna
kortare perioder med skolköksundervisning av vanlig typ alternera med
perioder, varunder lärjungarna praktisera i hemmen eller på andra lämpliga
platser.
Att icke all praktik inom industri och hantverk kan ordnas så, att den
pedagogiskt håller måttet, har klart utsagts av skolkommissionen. De
många problem, som i detta sammanhang anmäla sig, framhävas ytterligare
av Svenska yrkesskolföreningen.
»Man kan foga ännu en rad försvårande faktorer till dem kommissionen
nämner Den ökade omfattning t. ex. i vilken industriens anstallda arbeta
på ackord gör det till en ekonomisk förlust för de arbetare, som alaggas att
sätta av tid för elevtillsyn, eller förlust för de arbetsgivare, som i sadana
fall hålla sina anställda skadeslösa för tidsförlusten. Vidare riskeras genom
den allt starkare specialiseringen inom produktionen, att praktikanttjanstgöringen
blir ensidig och reduceras till ett föga stimulerande och lärorikt
handräckningsarbete. Från SYF:s kretsstyrelser, som haft tillfälle att yttra
si" över skolkommissionens principbetänkande, ha också anförts en råd
nedslående erfarenheter av försök, som gjorts med en decentrahserad yrkesutbildning
hos hantverksmästare eller med yrkespraktik lios industriföretag
och som misslyckats av brist på förståelse och tillmötesgående från företagarnas
sida.»
Föreningen räknar dock med yrkespraktik i näringslivet som ett av praktiska
skäl nödvändigt komplement till den skolmässigt organiserade yrkes
-
286
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
praktiken; yrkesskolväsendet kommer icke ens efter en kraftig utbyggnad
att kunna betjäna hela den grupp av ungdom, som rekryterar de manuella
yrkena i vårt land. .Även hos SYF finns därför ett mycket positivt intresse
for att skolkommissionens förslag om yrkespraktik i näringslivet skall kunna
realiseras i enlighet med kommissionens intentioner.»
Textihnstitutet i Borås har likaledes erfarenhet av svårigheterna att
åstadkomma en systematiskt ordnad yrkespraktik inom näringslivet.
»Under vår verksamhet ha vi... sökt ordna praktik inom företag för ett
stort antal blivande elever vid Textilinstitutet, och vi ha haft tillfälle kon
ordnTö
t,Ur °ferh?rt sva,''t det i verkligheten är att få en givande praktiktid
ordnad hos företagare helt enkelt därför att dessa oftast äro överhopade
med andra orgamsatmnsproblem rörande sin arbetskraft och knappast kunna
rorutsattas vara lämpade som yrkesutbildare för ungdomar, som ei direkt
aro i deras tjänst. De kunna möjligen ge praktikanten en arbetsuppgift
a7..Vag°l.sIaf lcke den omvårdnad’ som man från utbildningshåll har
skal att önska. Elever i 14—16-årsåldern ha ej ännu själva den ansvarskansk
som gor dem skickade att i en sådan situation som kommissionsförslaget
innebar dra fordel av sm praktik. Det synes oss därför tvivelaktigt
om den för klass 9 y föreslagna praktiska utbildningen hos företagare kan
ge önskat resultat utan att särskilda lärarkrafter anställas även för detta
andamal.»
Ordnas praktiken som en kvalificerad utbildning av kontraktsbundna lärlingar,
bortfalla betänkligheterna. »Inom många yrken gäller allmänt den
uppfattningen, att den bästa vägen till en kvalitativt högtstående hantverksutbildning
är den utbildning, som ges på mästarverkstäder», skriver
Sveriges hantverks- och småindmtriorganisation.
»Att på den vägen icke tillräckligt antal lärjungar bliva utbildade beror
i väsentlig grad pa de ekonomiska uppoffringar, som en effektiv lärlingsutbildning
förorsakar mästaren. Skall enhetsskolans samarbete med mästarv
er ks t ad er na kunna genomföras i tänkt omfattning, torde det bli ofrånkomligt
att tillräcklig ersättning av allmänna medel lämnas mästarna för
deras iarargarnmg.»
Är utbildningen i mästarverkstäderna väl organiserad, bör till och med en
förkortning av utbildningstiden för gesällprovet kunna övervägas.
»Lärotiden i de flesta hantverksyrken är för närvarande fyra år. I en del
yrken ha dock planer på en förkortning framförts. Med hänsyn till den effektivisenng
av utbildningsarbetet, som man under årens lopp bör kunna
rakna med, finner sig organisationen kunna utgå från att. vare sig det är
fråga om utbildning på mästarverkstad eller i verkstadsskola, en samman}afJ.
av,3’/2 ar 1 vad avser själva yrkesarbetet i regel skall visa sig
tillräcklig. Av denna lärotid skulle ett halvt år falla inom enhetsskolans ram
under nionde aret. Gesallprov skulle alltså i regel komma att avläggas 3 år
etter avgangen från den obligatoriska enhetsskolan.»
För att snabbare nå fram till gesällprovet böra enligt organisationens
åsikt särskilt duktiga lärjungar övergå till kvalificerad lärlingsutbildning
redan från och med åttonde skolåret.
287
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Överstyrelsen för yrkesutbildning tillstyrker, att sådant tillstånd må kunna
beviljas väl meriterade lärjungar. Dessa böra då erhålla undervisning i
allmänna och samhällsorienterande ämnen samt i yrkesteori på sätt skolkommissionen
föreslagit för dem som övergå till lärlingsutbildning från och
med nionde skolåret. I vissa fall synes likväl dispens av arbetarskyddsstyrelsen
vara erforderlig för övergång till yrkesutbildning av detta slag redan
i 14-årsåldern.
Yrkespraktiken i näringslivet beröres slutligen i ett och annat av de yttranden,
som äro orienterade mot handeln. Sålunda yttrar kollegiet vid
Norrköpings stads handelsskola:
»I fråga om detaljerna i förslaget till ''utbildning i yrkesarbete i näringslivet
med undervisning i yrkesteori och allmänna ämnen i skola’ vill kollegiet
framhålla, att det nog i åtskilliga fall läte sig göra att för undervisningen
i detaljhandelsyrket genomföra den av kommissionen föreslagna tredagars
växlingen. Svårare blir det, såsom kommissionen också framhållit, att
genomföra växelundervisning för kontorsarbetet. En nybörjare på kontor
(utan föregående yrkesutbildning) kan först efter en eller ett par månaders
övning göra någon egentlig nytta för sig. varför arbetsgivarna icke
torde vara benägna att ta emot praktikanter för så korta perioder.»
Att vissa svårigheter kunna uppstå även vid den yrkesteoretiska undervisningens
ordnande, är uppenbart och framhålles såväl av skolöverstyrelsen
som av överstyrelsen för yrkesutbildning. Det ligger delvis i sakens natur:
i en klass, där lärjungarna tillhöra kanske en hel rad olika yrken, måste det
alltid vara vanskligt att ge undervisningen någon verklig anknytning till
vederbörandes yrke. Närmast får den yrkesteoretiska undervisningen under
dylika omständigheter karaktär av en undervisning i allmän arbetskunskap,
säger överstyrelsen för yrkesutbildning men erinrar tillika om att ämbetsverket
i sin utredning rörande lärarutbildningen föreslagit, att medel måtte
ställas till disposition för försöksverksamhet med korrespondensundervisning
i yrkesteori, för utarbetande av handledningar för oerfarna lärare
och för vissa andra effektivitetsfrämjande åtgärder.
»Överstyrelsen finner det vara en mycket angelägen uppgift att på detta
och andra områden få resurser att bedriva en försöksverksamhet, i första
hand av den relativt blygsamma omfattning, som föreslogs i förenämnda
utredning angående lärarutbildning m. m. I den mån medel kunna påräknas
för en mera omfattande försöksverksamhet är överstyrelsen givetvis beredd
att utarbeta förslag till en sådan. Överstyrelsen vill starkt understryka vikten
av att försöksverksamhet möjliggöres på yrkesundervisningens område
på liknande sätt, som av skolkommissionen föreslagits beträffande skolöverstyrelsens
ämbetsområde.»
Mot den allmänpraktiska undervisningen för lärjungar, som ännu icke
träffat sitt yrkesval eller först senare kunna inträda i sitt yrke framföres
kritik av vissa yrkesskolor. Sålunda skriver styrelsen för Borås stads skolor
för yrkesundervisning:
288
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
»Mycket talar för att denna utbildning blir av samma karaktär som de
mycket impopulära fortsättningsskolekurserna. Flertalet av eleverna komma
troligen att betrakta teoriundervisningen såsom ett påhitt, vilket utgör
ett hinder för ökade inkomster i deras förvärvsarbete. En sådan uppfattning
kommer att bidraga till en viss leda åt skolarbete överhuvudtaget.
Styrelsen önskar också fästa uppmärksamheten på att den av kommissionen
förordade allmänpraktiska utbildningen lämplig för olika yrken bland
annat innehåller sysslandet med allmänt praktiska uppgifter såsom att se
litet närmare pa elektriska strykjärn, spisar, separatorer, tröskverk etc.
Det torde bliva mycket svårt att för den allmänna opinionen framföra
sadana arbetsuppgifter som en motivering för en förlängd skoltid.»
Svenska arbets givar ef öreningen slår ned på samma detalj:
»Intresset av att eleverna skola fa se litet närmare’ på maskiner etc.,
som äro allmänt förekommande i deras dagliga liv, är... självklart icke i
och för sig av den styrka, att det kan anföras som skäl för en obligatorisk
förlängning av skolpliktstiden.»
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation har däremot på nuvarande
stadium ingen erinran att göra mot ett allmänpraktiskt år för
berörda lärjungegrupper, utformat i huvudsak enligt skolkommissionens
riktlinjer.
Att undervisningen i detta fall bör göras så allsidig som möjligt, betonas
av skolöverstyrelsen. Den ger då fortsatt yrkesorientering för de obeslutsamma,
samtidigt som den bör kunna öka deras möjligheter till mera varaktig
arbetsanställning.
Är yrkesutbildningsprogrammet genomförbart?
Med det stora talet 70 000 för ögonen fråga sig flera remissinstanser,
huruvida näringslivets resurser verkligen äro tillräckliga för de uppgifter
skolkommissionen påräknat att näringslivet skall åtaga sig för yrkesutbildningen.
Arbetsmarknadsstyrelsen ger uttryck åt en viss tveksamhet
på denna punkt:
»I vilken utsträckning förslaget kommer att kunna realiseras efter de i
principbetänkandet uppdragna riktlinjerna, är svårt att bedöma, innan
man fått mera direkta praktiska erfarenheter att bygga på. Erfarenheterna
från försöken med s. k. yrkesbestämda fortsättningsskolor och högre folkskolor
och annan praktisk undervisning inom det allmänbildande skolväsendets
ram kunna ju endast i viss mån åberopas i detta sammanhang.
Dessutom är det svårt att få en riktig uppfattning om hur det hela kommer
att fungera, så länge man inte vet, hur det egentliga yrkesutbildningsväsendet
kommer att gestalta sig. Utredningen därvidlag befinner sig ju
endast på ett förberedande skede. Dessutom synes skolkommissionen icke
ha behandlat frågan om vilka modifikationer beträffande den praktiska
utbildningen som kunna tänkas bli nödvändiga i händelse av en allmän
arbetslöshetskris.»
289
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
I åtskilliga remissvar diskuteras speciellt placeringsmöjligheterna för
praktikanter inom industri och hantverk. Man måste då från de 70 000
borträkna dem, som placeras i husligt arbete, jordbruk, handel med flera
näringar eller som få sin praktik vid skolverkstäder, tillhörande yrkesskolorna
eller enhetsskolan. Det återstående antalet blir givetvis ändock
stort nog. Svenska yrkesskolföreningen anser en utredning på denna punkt
vara av väsentlig vikt för frågans bedömande.
»En rundfråga i dessa ting, besvarad av ett representativt antal företagare
inom industri, hantverk och handel, skulle kunnat ge besked, som
kommit skolkommissionens förslag att vila på solidare grund än nu, när
det endast bygger på — låt vara väl avvägda — antaganden. De representanter
för näringslivet, som delegationen inrymmer, kunna ju knappast
heller svara för andra än sig själva och sina egna företag. Vare sig nu anledningen
till att en sådan undersökning inte blivit gjord är att söka i bristande
tid eller otillräckliga kommittéanslag, vore det säkerligen av värde,
om en statistisk kartläggning av praktikantmöjligheter och en utredning
om opinionen inom näringslivet vore gjorda, innan riksdagen fattar principbeslut
om metoderna för en förberedande yrkesutbildning för ungdomens
flertal i detta land.»
Arbetsmarknadens yrkesråd har gjort ett försök att åstadkomma en
sådan utredning. Yrkesrådet har i samband med en arbetsåret 1947—48
gjord enkät angående lärlingsutbildningen inom företagen framställt vissa
frågor angående möjligheten att anordna yrkespraktik inom företagen.
Frågorna, som formulerades i samråd med dåvarande sekreteraren i skolkommissionens
yrkesskoledelegation, numera yrkesskoledirektören Einar
Forssell, hade följande lydelse:
a) Är det hos Eder möjligt att utöver de ordinarie lärlingarna ge arbete
åt ytterligare ett antal ungdomar, som önska en grundläggande yrkespraktik
men ej vilja binda sig för en fullständig lärlingsutbildning?
b) Kan sistnämnda arbete ordnas så, att två skolungdomar (ålder 15
—16 år) tillsammans uppehålla en anställning genom att arbeta /i vecka
var?
c) Vore det bättre med längre perioder för växling mellan skola och
arbete i företaget (t. ex. varannan månad i skolan och varannan arbete i
företaget) ?
d) Skulle ett sådant deltidsarbete kunna få karaktär av förberedande
yrkesutbildning (alltså en genomgång av vissa olika arbetstempon och
arbetsoperationer i viss metodisk ordning)?
Av svaren på den första frågan gingo 811, eller omkring 25 procent av
de inkomna svaren, i positiv riktning. Dessa företag hade vid tidpunkten
för enkäten 4 307 lärlingar anställda. Praktik med tredagarsväxling accepterades
av 614 företag; 745 ansågo det bättre med längre perioder i växelutbildningen.
Slutligen förklarade 750 företag, att enligt deras mening
praktiken kunde ges karaktär av förberedande yrkesutbildning.
19 — Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 saml. AV 70.
290 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Resultaten av rundfrågan måste givetvis bedömas med försiktighet, påpekar
yrkesrådet.
»Det är beroende av konjunkturförhållandena, enkätmaterialets begränsning,
osäkerhet om projektets framtida utformning m. fl. faktorer.
Med dessa reservationer torde man dock av det föreliggande materialet
kunna dra två slutsatser. Den ena är att det inom näringslivet på många
håll finns en relativt stor beredvillighet att medverka vid försök i denna
riktning. Den andra är att det torde komma att möta avsevärda svårigheter
att placera huvudparten av en årskull i sådan yrkespraktik under
nionde skolåret. Dessa svårigheter måste givetvis beaktas vid skolväsendets
utformning.»
Konjunkturväxlingarnas inverkan på antalet praktikantplatser understrykes
i detta sammanhang ytterligare av Svenska arbetsgivareföreningen
och Sveriges industriförbund.
»Särskilt måste beaktas, att svaren avgivits i ett läge på arbetsmarknaden,
som kännetecknats av mycket god arbetstillgång och mycket betydande
brist på arbetskraft. Man torde kunna förutsätta, att företagens
möjligheter och benägenhet att ställa elevplatser till enhetsskolans förfogande
måste vara särskilt stora i ett dylikt arbetsmarknadsläge, medan
situationen måste bli en helt annan under tider av minskad arbetstillgång.
Det må i detta sammanhang påtalas, att skolkommissionen egendomligt
nog överhuvudtaget icke berört frågan, hur yrkespraktiken för eleverna
i nionde klassen skall ordnas under tider av allmän lågkonjunktur eller på
orter respektive inom fack, där sysselsättningen är nedåtgående.»
Ilandélskamrarnas nämnd förordar upprättande av ett i fria former
arbetande samarbetsorgan för praktikantfrågornas ordnande, vilket bör
träda i funktion redan på ett tidigt stadium, innan en försöksverksamhet
med obligatorisk yrkesutbildning sättes i gång. De centrala skolmyndigheterna
och arbetsmarknadsstyrelsen böra därvid vara representerade.
»På ett sådant fritt arbetande organ torde i första hand böra ankomma
att finna vägar och medel att främja praktikantutbildningen ävensom att
klarlägga de problem, som komma att uppstå i samband med ett tilltänkt
allmänt praktikantsystems genomförande. För egen del får nämnden förklara
sig beredd att i de former, som kunna befinnas lämpliga, samverka i
ett sådant organ, varvid nämnden förutsätter, att samtliga i yrkesutbildningen
intresserade parter däri bli företrädda genom representanter för
sina huvudorganisationer.»
Bortsett från undervisningen i yrkesskolor är det enligt skolkommissionens
förslag tre utbildningsformer, som i tur och ordning kunna anlitas
vid organisationen av undervisningen i 9 y, nämligen 1) utbildning, vari
ingår systematiskt ordnad skolning i praktiskt yrkesarbete, 2) utbildning
med mera okvalificerad praktik i förening med kompletterande korta kurser
och 3) den ospecialiserade allmänpraktiska utbildningen. Möjligheterna
att i dessa former förverkliga enhetsskolans praktiska program skärskådas
av överstyrelsen för yrkesutbildning, som i ämnet anför följande:
291
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
»Utifrån erfarenheterna av en till omfattningen begränsad men kvalificerad
lärlingsutbildning i näringslivet samt växelundervisningen i verkstadsskolorna
synes det överstyrelsen som om mycket stora svårigheter
skulle uppstå för att ordna yrkespraktik åt kanske 70 000 elever inom alla
möjliga yrkesområden, därest kravet vidhålles på systematiskt ordnad
yrkesskolning. Något större antal yrkesmän, villiga att undergå pedagogisk
utbildning för att sedan i sin tur vara rådgivare åt yrkesmän, som''
handha ungdomars utbildning, torde knappast kunna uppbringas, särskilt
som uppgiften i och för sig torde vara vansklig att vinna förståelse för hos
de yrkesmän, vilka skola rådgivas. Näringslivets intresse för att bereda
systematisk yrkespraktik har i varje fall hittills icke avsatt sådana resultat,
att det förefaller troligt att årligen flera tiotusental elever skola kunna
utplaceras i systematisk yrkespraktik. Möjligheten och lämpligheten att
lagstiftningsvägen effektivt förhindra företagare, som icke uppfylla vissa
minimikrav^ att anställa skolpliktig ungdom i klass 9y synes kunna betvivlas.
I detta sammanhang vill överstyrelsen också framhålla, att skolkommissionen
visserligen förutsätter, att de elever, som få sin utbildning
i näringslivet, skola kunna påräkna en viss inkomst. Skolkommissionen
har dock icke närmare berört huruvida ersättning skall utgå enligt enhetliga
normer eller efter näringslivets skiftande förhållanden. Denna fråga
synes påkalla uppmärksamhet.
De svårigheter, varom här talas, gälla icke minst det husliga arbetet.
Smärre försök, som blivit gjorda, visa att det möter stora svårigheter att
få till stånd praktik i husligt arbete så ordnad, att den samtidigt tjänar
ett pedagogiskt uppbyggt utbildningsprogram. Det kan, såsom även framhålles
i ett yttrande från lärarkollegiet vid Stockholms stads skolor för
kvinnliga hantverksyrken, befaras, att praktiken i realiteten bleve handräckningsarbete
eller arbete som barnvakt etc.
Man torde därför, som skolkommissionen också framhåller, i en del —
och överstyrelsen skulle förmoda flertalet — fall få nöja sig med att skaffa
yrkespraktik utan krav på en systematiskt ordnad yrkesskolning. Som
kommissionen framhåller (s. 231) har en sådan allmän yrkespraktik ’även
sitt värde för en ungdom, som träder in i produktionen’.---
I den mån man överger kravet på en yrkespraktik, ordnad genom enhetsskolans
försorg, som ett led i en systematiskt ordnad yrkesskolning,
underlättas ... svårigheterna för den allmänna skolan. Det blir då fråga
om en viss form av praktisk yrkesorientering och en sådan torde i och
för sig vara värdefull för alla icke yrkesbestämda ungdomar. Praktiken
bör emellertid icke vara ensidig, utan det bör eftersträvas att genom densamma
eleverna erhålla erfarenheter från olika områden av näringslivet.
--—
I den mån man kan genom anlitande av yrkesskolor eller genom utplacering
av eleverna i näringslivet såsom lärlingar i egentlig bemärkelse minska
antalet yrkesbestämda elever, för vilka enhetsskolan på annat sätt
måste ordna en systematisk yrkesutbildning, i samma mån ökas möjligheterna
för enhetsskolan att kunna fylla sina svåra och ansvarsfulla uppgifter
i detta hänseende. Som överstyrelsen förut framhållit äro svårigheterna
betydligt mindre, då det blott gäller att för dem, som icke gjort
sitt yrkesval eller som först vid något högre ålder kunna få påbörja sin
egentliga yrkesutbildning, ordna eu arbetspraktik, som antingen ingår som
292
Kungl. Maj.ts proposition nr 70.
ett led i yrkesorientering eller avser att giva en viss allmän arbetskunskap.
En dylik praktik kan fylla sin uppgift, utan att den behöver ordnas efter
en på förhand uppgjord plan såsom vid planmässig yrkesutbildning. De
arbetsställen, som kunna erbjuda dylik allmän arbetspraktik äro också
ojämförligt många flera än dem, som ha resurser att på samma gång tillgodose
även pedagogiska krav.»
Även om yrkespraktiken läte sig ordna på ett tillfredsställande sätt,
återstår en betydande organisationsuppgift, nämligen anskaffningen av
kompetenta lärare i yrkesteori. Enligt skolkommissionen borde bland annat
kvalificerade yrkesmän under vissa förutsättningar ifrågakomma. För deras
pedagogiska utbildning skulle kurser anordnas liknande de av överstyrelsen
för yrkesutbildning föreslagna yrkeslärarekurserna. Detta ämbetsverk
synes emellertid ställa sig något betänksamt till möjligheterna att praktiskt
genomföra förslaget i denna del. »Överstyrelsen har för sin del icke
haft anledning räkna med tillnärmelsevis en dylik storleksordning, när
den framlade sitt förslag angående utbildningen av lärare», heter det i
dess utlåtande. Jämväl lantbruksstyrelsen erinrar om svårigheterna att anskaffa
tillräckligt antal lärare med praktisk erfarenhet och pedagogisk förmåga.
Såsom skolkommissionen framhåller, måste ett allmänt genomförande av
yrkesutbildningsprogrammet föregås av en försöksverksamhet i olika delar
av landet, under vilken de föreslagna utbildningsreformerna ingående prövas
och i mån av behov justeras. Säkerligen måste också organisationsformer
av klass 9 y, som i viss mån representera olika utvecklingsstadier,
länge förekomma sida vid sida. En fullt tillfredsställande lösning kan uppnås
endast som resultat av ett genom centrala initiativ understött mångårigt
praktiskt organisationsarbete ute i fältet.
Att vid det successiva genomförandet av skolreformen hänsyn bör tagas
till de lokala möjligheterna att ordna en acceptabel praktisk utbildning,
påpekas från flera håll, bland annat av skolöverstyrelsen. »Överstyrelsen
utgår ifrån att övergång till enhetsskola i de särskilda skoldistrikten ej
kommer att ske, förrän vederbörande skoldistrikt kunnat anvisa möjligheter
att på ett tillfredsställande sätt ordna denna viktiga del av skolans
verksamhet.»
i. Yrkesvägledningen i nionde klassen.
När lärjungarna genomgått åttonde klassen, får yrkesvägledningen nya
uppgifter. Anlags- och yrkesorienteringen är avslutad för dem som bestämt
sig för ett yrke, för vilket de passa. I stället måste omsorgerna inriktas
dels på vägbanande åtgärder, dels på olika former av ejterkontroll
och eftervård.
Det må för tillfället lämnas därhän, vilka organ det allmänna kommer
att betjäna sig av för de olika yrkesvägledande uppgifterna. Den kollek
-
293
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
tiva beteckningen »yrkesvägledningen» torde för ögonblicket vara tillfyllest,
oavsett om uppgiften ligger i skolans eller ungdomsförmedlingens
händer.
Att yrkesvägledningen övertar ansvaret för den första yrkespraktiken,
medför en icke ringa fördel för de unga och deras målsmän. Bedömningen
av en nybörjaranställnings värde är en krävande sak. Det finnes gott om
platser, som giva ganska goda ny bör j arförmåner men ganska klen behållning
för framtiden, det finns platser, där en viss utbildning borde kunna
påräknas, men där det alltför mycket blivit de ungas ensak att tillse, att
de lära sig något, och det finns företag, som i en skicklig reklam göra förespeglingar,
som de knappast kunna infria. Det går ofta över hemmens förmåga
att bedöma sådana förhållanden. Allmänna organ, som ständigt befatta
sig med dessa frågor, ha helt andra möjligheter att erhålla en överblick
över vad som står att få.
På många håll kommer ett mycket stort ackvisitionsarbete att påvila
yrkesvägledningen under det årliga organisationsarbetet för nionde klassen.
Dr Neymark meddelar i sitt år 1945 publicerade arbete något om
ungdomsförmedlingens erfarenheter.
»Om en arbetsgivare har plats ledig för arbetskraft av vanligt slag, brukar
han förr eller senare ge detta tillkänna på ett eller annat sätt. Det är
ett arbetskraftbehov, som måste tillgodoses. Men antag, att han funderar
på att anställa en elev eller lärling. Det kan hända, att han behöver en
lärling som handräckning eller för att fylla en lucka, som kan väntas inträda
om några år, och i så fall har man rätt att även här tala om ett visst
arbetskraftbehov. Men ännu oftare känner han det inte precis som något
mera tvingande behov. Han tänker ibland, att ''kanske borde jag försöka
få en lärling nu igen’, men låter saken bero tills vidare — tills det eventuellt
dyker upp någon lämplig aspirant. Ja, i många fall tyckas arbetsgivarna
faktiskt glömma bort, att de egentligen ha plats för en lärling.
Någon annan måste påpeka det för dem — och eventuellt också bemöta
de invändningar, som de anse sig böra komma med.
Ty det bör man även erinra om i detta sammanhang: åtskilliga företagare
äro inte alls hågade att anställa lärlingar, fast de ha möjlighet att
göra det och fast de kanske tidigare brukat ha lärlingar. De mena som
så, att det kostar mer, än det smakar. En lärling hinner förstöra så mycket
— material, verktyg, maskiner — innan han blir kapabel att göra skäl
för sin lön. Och när han blir det, försvinner han kanske till ett annat företag,
som lockar med större möjligheter. Eller också finner man det svårt att
ordna utbildningen på ett effektivt sätt. Det arbetas på ackord, arbetarna
ha inte tid och lust att fungera som handledare, och arbetsledaren eller
arbetsgivaren själv har så mycket annat att bestyra.
Det ena med det andra gör, att åtskilliga företagare i varje fall inte
självmant deklarera sina möjligheter att ta sig an praktikanter, lärlingar
och elever och att det i många fall fordras ett direkt ackvisitionsarbete
för att uppdriva det erforderliga antalet utbildningsplatser. Det är möjligt,
att den upplysningsverksamhet, som arbetsgivarorganisationerna bc
-
294
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
driva bland sina medlemmar, småningom skall göra dessa mera allmänt
villiga att medverka vid lärlingsutbildningen, men det vill synas, som om
det inte vore så lätt att från centralt håll ändra denna passiva eller negativa
hållning.
Inte minst gäller detta på hantverkets område. Från Hantverksorganisationens
sida har framhållits, att lärlingsbeståndet inom hantverket måste
kraftigt ökas, om återväxten skall kunna tryggas. Olika åtgärder ha vidtagits
för att bland ungdomen väcka intresse för hantverksyrkena och för
att få hantverksmästarna att ta sig an lärlingar. Yrkesvägledningen har
på olika sätt medverkat i detta upplysningsarbete. Resultatet har inte
heller uteblivit — i vad det gäller ungdomen. Från olika håll i landet rapporteras,
att antalet ungdomar, som förklarat sig ämna välja något hantverksyrke,
ganska påtagligt ökat under det senaste året. Men samtidigt
har man också rapporterat, att man haft svårt att placera dessa ungdomar
— därför att hantverksmästarna tydligen inte alls i samma utsträckning
påverkats av den allmänna propagandan. Att man ändå i så stor utsträckning,
som verkligen skett, småningom lyckats placera ifrågavarande ungdomar,
beror just på ett energiskt ackvisitionsarbete från respektive ungdomsförmedlares
sida. Man har fall för fall förhört sig hos lämpliga företagare
om vederbörandes möjligheter att ta sig an den och den pojken
eller flickan och på det sättet kunnat inregistrera åtskilliga ’lediga platser’,
som kanske aldrig annars skulle ha ställts till ungdomens förfogande.»
(Bil. V s. 189—190.)
I trakter, där det är knappt med utbildningsmöjligheterna, har ungdomsförmedlingen
måst söka ständig kontakt med arbetsplatser och yrkesskolor
i andra landsändar. På sina håll har man skarpt reagerat mot denna
export av ungdom till andra trakter, och det måste naturligtvis medgivas,
att det icke är så roligt för ett samhälle att se dessa ofta ambitiösa och
konkurrenskraftiga ungdomar försvinna — många återvända förmodligen
aldrig.
»Gentemot detta kan framhållas, att ifrågavarande omflyttningar äro
att anse som nödvändiga, om yrkesvägledningen skall kunna fylla sin uppgift
att tillse, att ''rätt man’ kommer på ''rätt plats’, och det vore orättvist
mot ifrågavarande ungdomar, om man av befolkningspolitiska skäl
förvägrade dem en utbildning i linje med de personliga förutsättningarna.
Därtill kommer, att det även ur allmänna arbetsmarknadssynpunkter ofta
kan anses önskvärt med dylika omflyttningar. Det kan t. ex. näppeligen
anses rationellt att låta ungdomar i Västernorrland eller Tornedalen gå
sysslolösa eller engagerade i arbete, som de ha svårt att finna sig till rätta
med, om det samtidigt på andra håll i landet råder brist på arbetskraft
inom just de yrken, som nämnda ungdomar skulle passa för.» (Bil. V
s. 192.)
I mån som yrkesskolväsendet utvecklas, torde väl ojämnheterna mellan
olika landsdelar bliva mindre framträdande. Den lokala fördelningen av
utbildningsmöjligheterna måste över huvud under det stundande organisationsarbetet
ägnas den största uppmärksamhet. Yrkesutbildningen i klass
9 y får icke onödigtvis hindra ungdomen från att även under detta skolår
295
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
stanna kvar på hemorten eller i dess närhet, erinrar arbetsmarknadsstyrelsen
i sitt remissyttrande.
Behovet av vägbanande åtgärder gör sig ofta speciellt kännbart för den
kvinnliga ungdomens del. Så länge flickorna hålla sig till yrken, som av
gammalt räknats som typiskt kvinnliga eller brukat sysselsätta både män
och kvinnor, går allt väl i lås.
»Men annat blir det i de fall, då flickorna vilja skapa sig en framtid på
yrkes- och utbildningsvägar, som sedan gammalt räknas som typiskt manliga.
Då mötas de vanligen av en mur av fördomar och vanetänkande, som
kanske är alltför svårforcerbar för att ens ge dem tillfälle att visa, vad de
duga till i fri konkurrens med pojkarna.
Här har yrkesvägledningen skyldighet att — sedan den fördomsfritt
undersökt de personliga premisserna och förvissat sig om att flickorna
i fråga verkligen ha förutsättningar att göra sig gällande i de tilltänkta
yrkena — uppträda som deras förespråkare och försöka uppdriva lämpliga
utbildningsplatser åt var och en.» (Bil. V s. 193.)
I sin utredning behandlar Neymark de provisoriska placeringsåtgärder,
som ofta äro nödvändiga i avvaktan på att plats skall kunna beredas i
yrkesskola eller på lämplig arbetsplats i näringslivet. De förslag, han därvid
gör, föra tanken till det sätt, på vilket skolkommissionen velat ordna
yrkespraktiken i de fall, där den icke kan ges skolmässig eller eljest systematiskt
ordnad form. Neymark utesluter varken sysselsättning i hemmen
eller springpojksplatser.
»Många gånger löses frågan på det enkla sättet, att pojken eller flickan
till en början under ett eller ett par år får hjälpa till hemma. Det får ju
t. ex. ofta lantbrukarungdom göra, och i städerna är det ganska vanligt för
flickornas del. Under förutsättning, att det verkligen blir fråga om metodiskt
arbete och att ungdomarna inte bara få gå hemma och göra, vad de
vilja, kan systemet med ett eller annat ’hemmaår’ vara nog så bra.---
För flickorna finns . . . anställningsmöjligheter på hem- och barnavårdens
område — någon tids praktik på detta område kan alltid vara nyttig, vad
man sedan än skall ägna sig åt. Men även affärslivet t. ex. har åtskilliga
passoppsysslor att erbjuda flickor i denna ålder. För pojkarnas del blir det
givetvis framför allt springpojksplatser av olika slag, som kunna komma
i fråga.» (Bil. V s. 197.)
På vissa håll tycks man närmast vara böjd att fördöma allt, vad springpojksplatser
heter. Man har sett alltför många exempel på hur ungdomen
för länge hakat sig fast vid springpojksplatser, som ge bra betalt men ingen
yrkesutbildning. I många fall kan dock en springpojksplats vara en naturlig
första etapp på vägen in i yrket.
»Tnnan man kan bli lärling, elev, biträde, hjälpare eller vad man nu
kommer att kallas som nybörjare i yrket, får man först arbeta ett eller ett
par år som springpojke eller springflicka. Detta inte bara därför, att arbetsgivaren
i fråga behöver springpojkar och springflickor, utan också för att
han skall få tillfälle att se, vad den unge går för. Det är med andra ord en
296
Kinigl. Maj:ts ''proposition nr 70.
slags första prövotid. Och i viss mån kanske även förberedelsetid: redan
som springpojke får man kanske börja hjälpa till så smått i verkstaden
eller affären, på lagret eller kontoret.
Den, som tänker ägna sig åt ett yrke, för vilket ovanstående gäller, kommer
alltså inte att försumma något genom att börja som springpojke i
yrket. Tvärtom blir det ofta den naturliga och nödvändiga vägen att gå.
Det gäller bara att välja sin springpojksplats med urskillning, och det får
bli yrkesvägledningens sak att hjälpa till därmed. Skall man bli t. ex.
elektriker, skall man naturligtvis inte ödsla år på en springpojksplats i en
manufakturaffär eller en specerihandel utan bör i stället så fort som möjligt
försöka bli springpojke i en elektrisk installationsaffär eller något dylikt.
Specerihandelsbudsplatsen bör i första hand reserveras för den, som
tänker sig en framtid som specerihandlare.---
Men även i de fall, då springpojksplatserna inte ha denna karaktär av
karriäröppnande och utbildningsförberedande begynnelseanställningar utan
då det bara är fråga om rena budplatser, kunna de vara att rekommendera
åt ungdomar i 14—15(—16)-årsåldern. För det första därför, att dessa ungdomar,
som ovan framhållits, ha ett eller annat år på sig, innan de kunna
börja sin yrkesutbildning. Väntetiden måste utfyllas på något sätt, och
varför då inte med springpojksarbete? Det är ju i allmänhet inte alltför
krävande och har bland annat den fördelen, att det är rörligt och omväxlande
— efter de många skolårens stillasittande kan det vara hälsosamt
med en tids rörligt springpojks- eller springflicksarbete. Den relativt
goda lön, man får, kan ju också komma väl till pass — både när det gäller
att hjälpa till med att klara hemmets ekonomi och när det gäller att finansiera
den kommande yrkesutbildningen. Man skall f. ö. inte underskatta
de lärdomar, som kunna inhämtas på en springpojksplats. Man kan som
springpojke, om man är vaken och läraktig, t. ex. få tillfälle att lära sig
umgås med människor av olika slag och tillfälle att bekanta sig med olika
företag och arbetsplatser. Man kan få lära sig handskas med pengar och
pengars värde, få tillfälle att pröva sig själv etc.» (Bil. V s. 198—199.)
Emellertid måste yrkesvägledningen ha klart för sig och i varje särskilt
fall göra klart för de unga, att det är fråga endast om övergångs- och
interimsplatser.
En förutsättning för att yrkesvägledningen skall förmå öppna de rätta
vägarna för de unga är ett gott samarbete med vrkesutbildningsanstalter
och arbetsgivare. På mindre orter bör det icke vara svårt att åstadkomma
detta, men värre ställer det sig i städer med tusentals arbetsgivare. Efter
hand bör det dock gå att skapa det erforderliga förtroendet även hos
arbetsgivarna.
Yrkesvägledningens uppgifter äro icke fullgjorda, ens när den unge
niondeklassisten gjort sitt yrkesval och tillträtt sin praktikplats. En
efterkontroll är nödvändig för att utröna, om praktikplatsen håller vad
den lovade och om praktikanten passar för det yrke han valt. Även om
yrkesvägledningen från sin tidigare kontakt med lärjungen vet en hel del
om hans yrkeslämplighet, måste man, säger dr Neymark, lämna en bred
osäkerhetsmarginal öppen med hänsyn till att han måhända vid avgöran
-
297
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
det befunnit sig i en kritisk utvecklingsperiod. Yrkesvägledningen måste
därför följa lärjungarna även efter deras placering, efterhöra, huru de trivas
och klara sig, och taga reda på vad deras arbetsgivare eller handledare
på praktikplatserna ha att säga om deras yrkeslämplighet och framtidsutsikter.
»Skulle det visa sig, att allt inte är, som det bör vara. gäller det att noga
klarlägga orsakerna till missanpassningen, misslyckandet, missnöjet, missräkningen.
Kanske är det nagon speciell historia, som kan klaras upp
genom resonemang med den unge och respektive arbetsgivare och handledare
eller genom några rationella men i och för sig nog så enkla åtgärder.
Men kanske blir det ingen annan råd än att på grundval av de gjorda erfarenheterna
taga itu med yrkesvägledningen på nytt och försöka placera
om vederbörande — på en yrkes- och utbildningsväg, som, efter allt att
döma, bättre bör kunna motsvara den unges personliga förutsättningar
och behov. Efterkontrollen (’follow-up’) kommer med andra ord att i somliga
fall klarlägga behovet av vad man brukar kalla eftervård (''aftercare'').
I princip innebär denna ''eftervård’ dock intet annat än en fortsatt eller
återupptagen yrkesvägledning.» (Bil. V s. 211.)
Skolstyrelsen och den yrkesnämnd styrelsen eventuellt tillsatt, kunna
icke gärna i praktiken befatta sig med alla de många organisationsdetaljerna
eller med den individuella omvårdnaden om lärjungarna. Skolkommissionen
föreslår, att den direkta ledningen av yrkesutbildningen skall
handhavas av en särskild tillsynslärare. Denne, som bör ha avsevärt mindre
undervisningsskyldighet än övriga lärare, bör dessutom vara föredragande
i yrkesnämnden samt under rektors allmänna tillsyn verkställa dess
beslut. I en mindre enhetsskola bör han även vara kontaktman mellan
skola och arbetsförmedling. Vid större skolor torde dock sannolikt en annan
person än tillsynsläraren böra uppehålla denna syssla. Viss behörighet bör
krävas av den som skall handhava yrkesvägledningen i skolan.
Skolkommissionen föreslår vidare, att studiemålsmän utses som representanter
för de yrken, vari utbildning meddelas under det nionde skolåret.
I regel bör en studiemålsman finnas för varje yrke.
»Dessa studiemålsmän skall vara yrkesutövare inoin vederbörande yrken
samt ha gott anseende som dugliga yrkesmän och åtnjuta allmänt fortroende
å orten och inom vederbörande yrkesorganisation. De bor föreslås
av ortens representativa yrkesorganisationer och utses av yrkesnämnden.
Deras uppgift bör vara att biträda tillsynsläraren med upplysningar
och råd angående utbildningens ordnande inom vederbörande yrke, träda
i kontakt med de företagare och yrkesmän, som närmast svarar for de
ungas yrkespraktik, samt i allmänhet uppehalla kontakt mellan skola och
vederbörande yrkesområde inom näringslivet. I regel torde det bli så, att
varje studiemålsman får en eller några elever på sin lott. Sysslan bör närmast
anses som ett förtroendeuppdrag.» (S. 246.)
Slutligen berör kommissionen med följande ord frågan om yrkesvägledningens
centrala ledning:
298
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
»En väsentlig del av yrkesvägledningens ’fältarbete’ kommer att utföras
av skolans personal, tillsynslärare för den förberedande yrkesutbildningen,
lärare, skolläkare, skolpsykologer. Man kunde därför ifrågasätta, om icke
yrkesväglednings- och ungdomsförmedlingsverksamheten borde ligga under
skolans centrala ledning. Övervägande skäl talar emellertid för att denna
verksamhet icke bör skiljas från arbetsförmedlingsverksamheten i övrigt.
Planläggningen av yrkesvägledningen i stort bör ligga hos ett organ med
expertis på arbetsmarknadsfrågor. Initiativen, uppslagen och impulserna
bör såsom hittills komma från ungdomsförmedlingen. Skolan skall svara
för deras konkretisering, deras praktiska tillämpning i arbetet.
Det bör ankomma på den centrala tillsynsmyndigheten för den förberedande
yrkesutbildningen (skolöverstyrelsen) att vid utformningen av
yrkesvägledningen i skolan svara för kontakten och samarbetet med det
centrala organet för yrkesvägledning och ungdomsförmedling. Skolornas
tillsynslärare för den förberedande yrkesutbildningen och skolstyrelsernas
yrkesnämnder bör i dessa frågor samarbeta dels med länets unsdorasförmedling,
dels med de lokala arbetsförmedlingskontoren.» (S. 251.)
Arbetsmarknadsstyrelsen finner kommissionens uttalanden om platsförmedlingens
organisation oklara.
»Bland annat lämnas följande frågor obesvarade: Till vem ha arbetsgivarna
att vända sig med sina platsanmälningar — till nämnden, tillsynsläraren
eller arbetsförmedlingen? Vem av dessa tre instanser skall sköta
ackvisitionsarbetet? Och det interkommunala förmedlingsarbetet? Hur
skall redovisningen av lediganmälda och tillsatta platser ske?»
Styrelsen håller före, att organisationsproblemet inte kan lösas på alldeles
samma sätt på alla orter.
»De förhållanden, under vilka tillsynslärarna komma att bedriva sin
verksamhet, måste bli synnerligen varierande beroende bland annat på
skoldistriktets folkmängd och befolkningstäthet samt på strukturen hos
traktens näringsliv. I skoldistrikt med föga differentierat näringsliv och
kanske också relativt fa arbetstillfällen kan det visserligen bli svårt att
skaffa ungdomarna praktikplatser i linje med deras yrkesplaner, men den
lokalkännedom och den överblick över arbetstillfällena, som tillsynsläraren
kan förvärva, torde som regel vara tillräcklig för att utnyttja möjligheterna
inom distriktet.
Emellertid kommer det, just i bygder med ensidigt näringsliv, att i större
utsträckning än annorstädes bli nödvändigt att placera ungdomar utanför
skoldistriktet, om de skola kunna ges yrkesutbildning i enlighet med sina
anlag och framtidsplaner. En sådan interlokal förmedling ställer stora
krav pa organisation och förmaga till överblick över arbetsmarknaden,
och det torde i många fall komma att yppa sig stora svårigheter för tillsynsläraren
att sköta en sådan utplacering.
Svårigheterna att överblicka arbetsmarknaden göra sig också gällande
inom sådana skoldistrikt, som innefatta större tätorter med relativt mångsidigt
näringsliv. Visserligen blir det här i regel ej fråga om interlokal förmedling,
men i gengäld kommer det att ställas större krav på en ändamålsenlig
organisation i fråga om den lokala förmedlingsverksamheten. Ju
fler yrken, som äro representerade på orten, och ju större antalet arbets
-
299
Kungl. May.ts proposition nr 70.
platser och ungdomar är, desto mer svårbemästrad skulle givetvis tillsynslärarens
uppgift bli. Härvid bör emellertid beaktas, att arbetsförmedlingen
på större orter i allmänhet är bättre rustad att medverka vid utplaceringen
av ungdomar, och speciellt gäller detta de orter, där arbetsförmedlingen
har särskild avdelning för ungdomsförmedling och yrkesvägledning.
Man skulle därför kunna tänka sig följande organisationsformer.
På mindre orter kunde man överlåta åt till synsläraren att omhanderha
ifrågavarande förmedlings- och yrkesvägledningsarbete i samarbete med
arbetsförmedlingens ombud på orten. Detta samarbete torde beträffande
den interlokala förmedlingen mellan olika skoldistrikt bli särskilt intimt
och måhända tillgå så, att tillsynsläraren direkt till ungdomsförmedlmgens
länscentral anmälde de elever, som ej kunde erhålla lämplig placering i
hemorten. ... ,,
På orter, där arbetsförmedlingen är representerad genom expedition eller
heltidskontor utan särskild ungdomsförmedling, torde arbetsförmedlingens
medverkan kunna bli avsevärt större, i vad gäller det lokala, förmedhngsarbetet,
än vad fallet är på mindre orter. Något separat ackvisitionsarbete
eller förande av arbetsgivarregister skulle således ej behöva förekomma
för skolans räkning.
På sådana orter, som ha särskild ungdomsförmedling^ kunde den platsförmedlande
verksamheten helt anförtros åt denna. Då ansvaret för de
skolpliktiga ungdomarnas praktiska utbildning i klass 9 y i sista hand
måste falla på skolan, bör givetvis skolstyrelsens tillsynslärare och yrkesnämnd
beredas tillfälle att följa och kontrollera verksamheten.
En mera detaljerad utformning av dessa organisationsformer och av
principerna för arbetsfördelningen mellan skola och arbetsförmedling torde
böra ankomma på en kommande utredning.»
Icke heller yrkesvägledningens övriga uppgifter äro till sin organisatoriska
sida fullt klarlagda; de böra behandlas vid den utredning styrelsen
ansett böra komma till stånd.
Jämväl skolöverstyrelsen finner ytterligare utredning påkallad.
»Det synes vara mest ändamålsenligt med en samarbetskommitté representerande
de centrala ämbetsverk, som närmast ha befattning med dylika
frågor — arbetsmarknadsstyrelsen, skolöverstyrelsen och överstyrelsen tor
yrkesutbildning. Förutom frågan om verksamhetsfordelnmgen mellan
skola och ungdomsförmedling synes vid utredningen böra undersökas möjli
oheterna till en effektivisering av verksamheten på omse hall. balunda
bör närmare övervägas dels i vad mån de av SU föreslagna skolkuratorerna
vid läroverken kunna fylla en motsvarande uppgift. I samband därmed
bör även frågan om yrkesvägledarnas utbildning uppmärksammas liksom
också frågan om yrkesvägledningens arbetsmetoder, bland annat effektivisering
av den medicinska yrkesrådgivningen, den praktisk-psykologiska
undersökningsverksamheten, ''eftervården och sist men ej minst
det personliga samarbetet med hemmen.» (S. 72.)
Fn samarbetskommitté med representanter för skolöverstyrelsen, överstyrelsen
för yrkesutbildning och arbetsmarknadsstyrelsen har i somras
också tillsatts genom beslut av nämnda verk. Kommittén skall koncentrera
sitt arbete till följande tre frågor, nämligen 1) arbetsfördelningen mellan
3^0 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
skolan och arbetsförmedlingen på yrkesvägledningens område, 2) yrkesvägledningens
metoder och organisation i skolan samt 3) samarbetet mellan
skolans och arbetsförmedlingens representanter och mellan dessa och
hemmen.
j. De praktiska mellanskolorna.
I ett tidigare avsnitt av mitt anförande (s. 29 o. 36) har jag lämnat en
redogörelse för de praktiska mellanskolorna och de inbyggda praktiska linjerna.
Undervisningen i dessa skolformer har i flera avseenden samma
karaktär som i den allmänna realskolan, den kräver ungefär samma intellektuella
kvalifikationer hos lärjungarna och den avslutas liksom realskolans
med en examen — praktisk realexamen. Kursen är dock mera specialiserad
än i den allmänna realskolan. Vid sidan av de allmänbildande
kunskapselementen åsyftar lärogången att ge eleverna en grund för praktisk
verksamhet, som är avpassad, väl icke för ett fixerat yrke, men för
en grupp av yrken, vilka tillsammans bilda en avgränsad sektor inom
näringslivet. Ett utmärkande drag hos de praktiska mellanskolorna är
vidare, att de i sa stor utsträckning rekryteras av lärjungar tillhörande
tredje socialgruppen. Stickprov tyda på att 70 å 75 procent av lärjungarna
utgått från detta socialskikt.
19^0 års skolutredning har undersökt, i vad mån lärjungar, som avlagt
praktisk realexamen åren 1935—40, ha ägnat sig åt levnadsbanor, för vilka
skolans yrkesinriktning kan anses tjänlig. Materialet är tyvärr icke så
stort, emedan skolformen under 1930-talet ännu icke hade större spridning.
Uppgifter kunde erhallas om 2 393 av de 2 445, som under nämnda
period hade utexaminerats. Ett sammandrag av undersökningens resultat
lämnas i följande tabell.
Tabell 22. Yrkesvalet efter praktisk realexamen för åren 1935—Ifi
examinerade lärjungar.
Studieinriktning | Antal |
| Antal lärjungar, som | ägnat sig åt yrken, |
| ||
för vilka linjen | för vilka praktisk realexamen eljest kan | för vilka den avlag-da examen ej är | |||||
antal | procent | antal | procent | antal | procent | ||
Handelslinje . . . | 1400 | 1 153 | 82,3 | 120 | 8,6 | 127 | 9,1 |
Teknisk linje . . | 653 | 522 | 80,0 | 85 | 13,0 | 46 | 7,0 |
Hushållslinje . . . j | 340 | 81 | 23,8 | (23) | 6,8 | 236 | 69,4 |
En blick på tabellen visar, att examens speciella inriktning i långt högre
giad har utnyttjats för yrkesverksamheten av examinander på merkantila
och tekniska linjer än av examinander på hushållslinje. Handelsexamen
301
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
och teknisk examen ha av allt att döma väl fyllt den organisatoriska uppgift,
som varit dem tillämnad.
Av dem som avlagt hushållsteknisk examen voro åter vid tidpunkten för
undersökningen endast 24 procent verksamma inom yrken, för vilka hushållslinjerna
mera direkt förbereda (hemarbete, hushålls- eller sömnadsarbete
utom hemmet, sjuk- och barnavård). Vilken examen som bör räknas
som den bästa förberedelsen för annan yrkesverksamhet, kan naturligtvis
i många fall diskuteras. När icke mindre än 69 procent av hushållslinjemas
flickor ha ägnat sig åt kontorsarbete, åt post, telegraf eller andra statliga
inrättningar eller åt studier vid gymnasier, seminarier och liknande läroanstalter,
torde man dock icke kunna undgå att med skolutredningen konstatera,
»att de flickor, som avlagt praktisk realexamen vid skolor med
hushållsundervisning, i stor utsträckning ägnat sig åt helt andra yrken än
dem, för vilka skolan mera direkt kan anses förbereda».
Skolutredningen har även undersökt, i vad man de examinerade efter
praktisk realexamen fortsatt sina studier. Frågan är av betydelse för fastställandet
av de praktiska mellanskolornas faktiska uppgifter inom skolsystemet.
Det visar sig, att endast ett fåtal av lärjungarna på handelslinjer
och husliga linjer gå till fortsatta studier vid fackliga läroanstalter. Av de
från tekniska linjer utexaminerade synas däremot mera än hälften på ett
eller annat sätt söka erhålla fortsatt teknisk utbildning. Många av dessa
bedriva studierna jämsides med yrkesarbete. Åtskilliga ha emellertid också
erhållit inträde vid tekniskt läroverk.
För att utröna, vilket värde praktisk realexamen i allmänhet tillmätes,
har skolutredningen gjort förfrågningar hos olika avnämare och ytterligare
dryftat frågan med inom näringslivet verksamma personer vid en i februari
1943 anordnad konferens. Utredningen sammanfattar på följande sätt intrycken
från dessa sonderingar:
»Bland dem, som i sina svar intagit en mera negativ ställning till frågan
om värdet av utbildningen på de praktiska linjerna, märkas svenska samfundet
för affärsutbildning och Sveriges köpmannaförbund, vilkas omdömen
givetvis gällde handelslinjen. Det är emellertid påfallande, att de
enskilda firmor på affärslivets område, vilka tillfrågats, i allmänhet ställt
sig på en motsatt ståndpunkt. Särskilt vid konferensen framhölls, även
beträffande den praktiska realexamen på handelslinjen, att man i stor
utsträckning inom företagen ställde sökande med praktisk realexamen före
sökande med allmän realexamen. Inom vissa försäkringsbolag hade man
tyckt sig förmärka en ganska stark konkurrens om ungdomar med praktisk
realexamen. Från flertalet av dem bland de tillfrågade industriföietagen,
vilka anställt ynglingar såväl med teknisk realexamen som med allmän
realexamen, har hävdats, att den förra examen utgör en avgjort bättre förberedelse
än den senare för de arbetsuppgifter, som möta dessa ynglingar
på ifrågavarande yrkesområden. Åtskilliga av de gjorda uttalandena vittna
om stor uppskattning av den utbildning, som meddelas på den tekniska
linjen. Av särskilt intresse är den undersökning, som med anledning av för
-
302 Kungl. May.ts ''proposition nr 70.
fragningarna verkställts av svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges
industriförbund, varav framgår bland annat, att behovet av arbetskraft
med den utbildning, som vitsordas genom praktisk realexamen på teknisk
mje» i allmänhet anses vara stigande. I det hela ha såväl enkätsvaren som
uttalandena vid konferensen givit ett bestämt intryck av att utvecklingen
medfört ökade anställningsmöjligheter för dem, som avlagt praktisk realexamen
vare sig på teknisk linje eller på handelslinje.» (IV: 4 s. 71—72.)
I fråga om den hushallstekniska linjen maste skolutredningen vara försiktigare
i sina omdömen.
. j0r<^e vara för tidigt att med ledning av de avgångna elevernas upp,
™era bestämda slutsatser om utbildningens lämplighet som
förberedelse för de avsedda levnadsbanorna eller om det framtida behovet
av arbetskraft med sådan utbildning, som meddelas på den husliga linjen.
• j • » uPPglfte™a- som visa, att knappt en fjärdedel av de
mträtt på eller förbereda sig att inträda på ifrågavarande levnadsbanor,
peka emellertid i negativ riktning. Skälen härtill kunna vara
tiera. 1 flertalet fall fordras för anställning i ovannämnda yrken utöver
realexamen en längre eller kortare speciell yrkesutbildning, för vilken i allmänhet
särskilda, oftast avgiftsbelagda kurser äro anordnade. För många
unga är det emellertid nödvändigt eller önskvärt att omedelbart efter realexamen
soka erhålla en med inkomst förenad anställning. Under nu rådande
konjunkturer stå sådana anställningar rikligt till förfogande inom affärstivet.
Harav förklaras sannolikt, att mera än hälften av de tillfrågade sökt
och erhållit kontorsplatser. Emellertid bör i detta sammanhang också beaktas,
att tillträdet till fortsatt yrkesutbildning på det husliga området
för dem, som avlagt praktisk realexamen, i vissa fall försvårats genom krav
pa fyllnadsprövningar. (IV: 4 s. 72—73.)
Skolutredningens flesta ledamöter enades om följande uttalande i fråga
om de praktiska linjerna:
»Sasom resultat av de gjorda undersökningarna torde sammanfattningsvis
kunna sägas, att de praktiska linjerna inom realskolan i stort sett väl
motsvarat sitt syfte att leda lärjungar med mera praktisk läggning över
från teoretiska studiebanor till yrkeslivet. De från tekniska linjer och handelslinjer
utexaminerade ha i allmänhet vunnit anställning inom sådana
yr esomraden, för vilka deras utbildning utgjort en lämplig förberedelse,
feavitt kunnat bedömas, förefinnes ett växande behov av arbetskraft med
lfragavarande utbildning. Ur denna synpunkt kan tvekan råda om den husliga
linjens berättigande. Redan med hänsyn till att erfarenheterna i detta
avseende annu aro mycket begränsade, synes emellertid övervägande skäl
tala tor att linjen åtminstone tills vidare bibehålies. Härför talar därjämte
den omständigheten, att den praktiska utbildningen på den husliga linien
maste anses utgöra en god förberedelse för de många, som, kanske jämsides
med yrkesarbete av annan art, komma att ägna sig åt en husmoders
uppgifter i eget hem.» (IV: 4 s. 73.)
. Ledamöterna Elisabeth Bahr, Kolmodin och Wellander förklarade sig
icke kunna oreserverat dela uppfattningen, att de praktiska linjerna på
realskolestadiet i stort sett väl motsvarat sitt syfte.
303
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
»De uppgifter i fråga om studiegång och arbetsresultat, som föreligga
och vilka i första hand avse de fristående praktiska mellanskolorna, te sig
icke gynnsamma. Vid handelslinjerna ha 57 procent av de manliga och
43 procent av de kvinnliga eleverna avgått i förtid, vid de tekniska linjerna
är procenttalet i förtid avgångna 47 och vid de hushållstekniska 51. Motsvarande
procenttal i vanlig 4-årig realskola är för gossar 34, för flickor 2b.
Den starka avgången från praktiska mellanskolor skulle kunna antagas
bero på att elever vid dylika skolor även med oavslutad kurs hade större
möjligheter att erhålla lämpliga platser i arbetslivet och att sadana elever
därför i större utsträckning än lärjungar i vanliga realskolor frestades att
avbryta sin skolgång, även där deras arbetsresultat i och för sig icke vore
otillfredsställande. Emellertid visar det sig, att av dem, som avgått från
praktiska mellanskolor vid slutet av en vårtermin och början av samma
års hösttermin blott 19 procent av gossarna och 30 procent av flickorna
ha godkända betyg. För vanlig realskola äro motsvarande procenttal 20
och 25. Lärjungar vid praktiska mellanskolor lämna således icke nämnvärt
oftare än vanliga realskolelärjungar studierna trots godkända betyg,
den starka avgången från skolformen beror huvudsakligen på att de° unga
icke förmå följa undervisningen på ett tillfredsställande sätt. Under sådana
förhållanden måste de praktiska mellanskolorna betecknas som jämförelsevis
mindre effektiva och följaktligen oproportionerligt kostsamma skol
Det
mindre tillfredsställande resultatet synes val kunna förklaras med
hänvisning till de erfarenheter, som anföras i fil. lic. E. Neymarks framställning
rörande yrkes- och anlagsorienterande verksamhet i skolan. Här
påpekas, att verkligt effektiv yrkesvägledning icke kan lämnas före 14—15-årsåldern. Valet av utbildning vid praktisk mellanskola efter sex år i folkskola,
således i 13-årsåldern, ett val, som säkerligen av flertalet fattas, som
ett verkligt yrkesval, infaller ur denna synpunkt alltför tidigt. Åtskilliga
lärjungar, som i verkligheten varken äga förmåga att följa skolformens
undervisning eller fallenhet för de verksamhetsfält, för vilka den förbereder,
lockas att försöka sig på de utbildningsvägar den erbjuder.» (IV: 4 s. 133
—134.)
Ledamöterna Karin Carckll, Elisabeth Dahr, Iverns, Kolmodin och Kärr c
anse sig nu kunna fastslå, att de betänkligheter, som beträffande den hushållstelaiiska
linjen kommo till uttryck redan vid remissbehandlingen av
1927 års skolsakkunnigas förslag att upprätta praktiska linjer, ha visat sig
väl grundade.
»Den hushållstekniska linjen intar .. . såtillvida en särställning, som den
icke leder ut till de yrkesområden, som den egentligen avsett att tjäna.
Blott 10 procent av de examinerade gå i verkligheten till husligt arbete,
ytterligare några procent ga till sjuk- och barnavård samt till vidareutbildning
för att meritera sig för framtida inträde i skolköks- och handarbetsseminarier
eller utbildningsanstalter för föreståndarinnor för storhushåll.
De övriga gå mestadels till anställningar, för vilka eljest handelslinjen
avser att förbereda — givetvis i många fall efter handelsutbildning. Den
praktiskt husliga utbildning, som linjen lämnar, kommer till nytta först
då flickorna ingå äktenskap eller eljest få ett hem att sköta. (IV: 4 s. 136.)
Kvinnliga elever, som ämna yrkesmässigt ägna sig åt husliga arbets -
304
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
områden och inom dessa nå fram till någorlunda välavlönade anställningar,
äro enligt vår mening bättre betjänta med att först avlägga allmän realexamen
och sedan genomgå en mera samlad och grundlig huslig utbildning
under exempelvis ett år. Om de åter icke anse sig vara i behov av realexamen,
kunna de efter genomgången folkskola förskaffa sig huslig yrkesutbildning.
» (IV: 4 s. 135.)
Dessa ledamöter finna yttersta försiktighet nödvändig vid upprättande
av hushållstekniska linjer, såväl fristående som inbyggda.
Praktiska mellanskolor och inbyggda linjer föra till samma studiemål,
men de förra äro i allmänhet stora, fristående läroanstalter av en typ, som
endast kan komma till stånd i större eller medelstora städer, medan de
senare höra hemma på mindre orter, där skolväsendet i övrigt icke är tillräckligt
utvecklat eller differentierat. De inbyggda linjerna omfatta endast
två årskurser mot de praktiska mellanskolornas fyra. Valet av yrkesinriktning
kan därigenom ske senare, det borde i högre grad kunna bli uttryck
för lärjungens mognade intresse och hans fallenhet för ifrågavarande fackämnen
och yrkessysselsättningar, men det kan naturligtvis icke desto mindre
inträffa, att valet i enskilda fall domineras av måhända övergående
motigheter, som lärjungen råkat ut för i något av den allmänna realskolans
ämnen. Det har rätt mycket diskuterats, huruvida de inbyggda linjerna
äro lättare än de allmänna och därigenom draga till sig svagare begåvningar.
Skolutredningen vågar i detta avseende icke göra något bestämt
påstående.
»Svagt begåvade lärjungar finner man såväl på den allmänna som på
den praktiska linjen. Kanske finner man dem på någon ort i större antal
på de inbyggda praktiska linjerna. Säkerligen söka sig åtskilliga lärjungar,
som haft svårigheter att följa med i de första klasserna, över till dessa linjer
i förhoppning att här lyckas bättre. Det kan dock ifrågasättas, om de
praktiska linjerna verkligen äro lättare att genomgå för de teoretiskt mindre
begavade. Möjligen kan det sägas, att de tekniska linjerna kräva en
något mera allsidig teoretisk läggning: på den tekniska linjen är exempelvis
svårighet för främmande språk något mindre hinderlig än på den allmänna.
Efter avslutad skolgång äro emellertid lärjungar med svagare
teoretisk begåvning, oavsett vilken linje de gått, i regel hänvisade till att
söka sin försörjning genom praktiskt arbete. Utan tvivel har under sådana
omständigheter utbildningen på den praktiska linjen större värde för dem
än de kunskaper, som de hade kunnat inhämta på den allmänna linjen.»
(IV: 4 s. 90—91.)
Reservanterna Elisabeth Dahr, Kolmodin och Wellander se i det sena
linjevalet ett företräde för de inbyggda linjerna.
»Vid dessa linjer kan valet av praktisk utbildning uppskjutas till 14-årsåldern
— vid övergång från klass 35 — eller till 15-årsåldern — vid övergang
från klass 24. Även om denna valsituation från yrkesvägledningshåll
icke betraktas som helt tillfredsställande, då i praktiken oförmåga att i
alla ämnen följa realskolans kurs oftare än verkliga specialanlag blir av
-
305
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
görande för beslutet att övergå till praktisk linje, innebär denna senare
övergång dock påtagliga fördelar framför ett val i 13-årsåldern. I den mån
fristående praktiska realskolor i framtiden skola bestå, är det därför ett
viktigt önskemål, att deras kurser fram till näst högsta klassen helt sammanfalla
med den vanliga realskolans, så att varje lärjunge efter flyttningen
till denna klass kan ompröva sina framtidsplaner och välja vägen över
vanlig realskola eller annan praktisk linje, om han finner sig äga större
fallenhet för en sådan studieväg.» (IV: 4 s. 134.)
Även skolkommissionen tillmäter här berörda förhållanden stor betydelse.
När kommissionen ställt sig avvisande till en tidig linjeklyvning i
enhetsskolan, har huvudmotivet just varit, att arten av en lärjunges begåvning
icke klart framstår förrän i den ålder, då eleverna övergå till nionde
klassen.
»Speciellt framträder de praktiska anlagen inte förrän vid denna tid. Det
måste under sådana förhållanden vara mindre ändamålsenligt att låta eleverna
redan efter klass 6 ställas inför ett val, som för dem ter sig som
yrkesval. Men det är detta som sker, då eleverna söker sig in i en praktisk
mellanskola: de bestämmer sig för en teknisk, en handelsbetonad eller en
huslig utbildning. Skolutredningen har sett en pedagogisk fördel i ’att de
lärjungar, som söka sig till dessa skolor, från början inrikta sig på en praktisk
studiebana, för vilken de känna sig ha intresse och anlag’. Kommissionen
kan inte dela denna uppfattning. Det för tidiga valet av yrkesutbildningsväg
måste i många fall skapa en vantrivsel, som väger tyngre än de
eventuella pedagogiska fördelarna. Kommissionen delar snarare den uppfattning,
som inom skolutredningen företrätts av ledamöterna Elisabeth
Dahr, Kolmodin och Wellander, enligt vilka valet av yrkesutbildningsväg
lämpligen bör uppskjutas ännu några år.» (S. 204.)
Då de praktiska mellanskolorna äro specialutrustade i fråga om lokaler
och undervisningsmateriel och ha bättre tillgång till speciallärare än en
vanlig skola i allmänhet kan få, böra de enligt kommissionens mening likväl
tills vidare under namnet praktiska realskolor bevaras inom skolsystemet.
Kommissionen ser sig om efter möjligheter att infoga dem i enhetsskolesystemet.
En möjlighet är att uppdela den praktiska realskolan i två stadier,
av vilka endast det högre, som omfattar nionde och tionde året, får
en speciell och yrkesinriktad prägel.
»Dit uppskjutes kursmoment i de nuvarande praktiska mellanskolorna
av rent yrkesutbildande karaktär. Till det högre stadiet bör inte endast
elever från skolkommunen vinna tillträde utan också elever som saknar
liknande utbildningsmöjligheter i sin hemkommun. Undervisningen bör
differentieras så, att både elever med teoretisk studiegång i klasserna 7 och
8 och elever med praktisk studiegång i dessa klasser kan fortsätta sin utbildning
på detta stadium, om så erfordras på skilda linjer. Ehuru det högre
stadiet även omfattar klass It), bör avgångsmöjligheter beredas eleverna
efter klass 9, då skolplikten fullgjorts och eleverna skall tillerkännas realexamenskompetens.
Den högre kompetens, som genomgång av klass 10
ger, blir av värde både för anställning inom näringslivet och för fortsatt
20 — Bihang till riksdagens protokoll 1050. 1 samt. Nr 70.
306
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
yrkesutbildning. I samband med kommissionens fortsatta arbete på utgestaltningen
av det egentliga yrkesskolväsendet bör utredas, vilka former
av vidareutbildning som kan vara lämpliga efter den tionde klassen. Därvid
bör frågan om eventuellt tillbyggande av högstadiet med en elfte klass
övervägas. De praktiska realskolorna skulle bli relativt små enheter, där
lärarnas verksamhet komme att begränsa sig till två årskurser, om skolorna
endast omfattade det här beskrivna högstadiet. Det kan därför synas ändamålsenligt
att sammanbygga detta med klasserna 7 och 8 i en lokalt rekryterad
enhetsskola. Dessa klasser måste härvid erbjuda alla de möjligheter
till ämnesval, som upptagits i kommissionens tidigare presenterade plan
för differentiering i sjunde och åttonde klassen. Även elever med teoretiskt
ämnesval får emellertid tack vare skolans rika materielutrustning bättre
utbyte av sin praktiska verksamhet, såväl inom obligatoriska praktiska
ämnen som under de praktiska arbetsmoment, vilka i ökad grad bör ingå
i de teoretiska ämnena, och under fritidsverksamhet i skolans lokaler.
Elever från den åttonde klass, som hör till skolan, kan övergå direkt till
skolans högre yrkesinriktade stadium men bör inte ha generellt företräde
framför sökande från andra håll. I denna skola, liksom i andra skolor, bör
givetvis valet i åttonde klassen föregås av yrkesrådgivning. Härigenom
kan man förebygga, att alltför många elever söker sig till det yrkesinriktade
stadiet, fast deras intresseinriktning pekar åt annat håll.» (S. 205.)
De yrkesbestämda högre folkskolorna och de inbyggda praktiska linjerna
föreslås bli avvecklade.
Skolutredningen har funnit sig böra undersöka behovet av praktiska linjer
av hittills icke representerade typer. Utredningen föreslår två sådana,
en kemisk-teknisk och en jordbruksteknisk linje; därjämte tillstyrker utredningen
försök med en sjöfartsteknisk linje.
Beträffande den kemisk-tekniska linjen anför utredningen bland annat
följande:
»Ett yrkesområde, som under senare år vidgats och fått ökad betydelse,
är verksamhet vid forskningsinstitut, laboratorier och liknande inrättningar.
Arbetskraft för detta verksamhetsområde efterfrågas alltmer, och
laboratoriebiträden och dylik personal bilda en växande yrkeskategori inom
detta arbetsområde. För närvarande är platstillgången ganska god såväl
för personer med lägre som med högre utbildning. I en undersökning, som
år 1943 utfördes av industriens utredningsinstitut, lämnas en ingående
redogörelse för laboratoriepersonalens nuvarande utbildningsförhållanden.
I denna uttalas beträffande den lägre laboratoriepersonalen, att den arbetskraft,
som nu söker sig till laboratorierna, först efter avsevärd anställningstid
anses kunna användas på bästa sätt, enär dess förkunskaper äro alldeles
för små, samt att resultatet av utredningen torde få anses utgöra en bekräftelse
på att ett behov föreligger av bättre ordnade utbildningsförhållanden
för denna kategori.---
Mer än hälften av de vid den omförmälda undersökningen tillfrågade
företagen har uttalat sig för att en skolmässig utbildningsväg bör tillhandahållas.
En del anser denna böra bygga på folkskolan som grundval,
medan andra hålla före, att utbildningen bör anknyta till realexamen. I
allmänhet förutsättes, att undervisningen till art och omfattning bör vara
307
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
både teoretisk och praktisk. I fråga om ämnesområden råda olika meningar
alltefter de olika fack, som företrädas, men man synes i allmänhet
anse, att kemi bör ingå i undervisningen. Vad övriga ämnen beträffar, har
i främsta rummet nämnts matematik. Värdet av språkkunskaper har även
framhållits.
Det förefaller oss under sådana förhållanden önskvärt och lämpligt, att
en grundläggande undervisning anordnas, som kan dels föra ungdomen
fram till anställning på laboratorier, där sedan den speciella fackutbildningen
på den i skolan lagda grunden kan ernås inom rimlig tid, dels utgöra
en säker grund för fortsatt högre utbildning. En speciell praktisk realskolelinje
synes kunna väntas öppna de bästa möjligheterna för den slutliga
specialiseringen.» (IV: 4 s. 75—76.)
Utredningen föreslår, att den kemisk-tekniska linjen utdifferentieras
först i näst högsta klassen. En linje av detta slag har redan försöksvis upprättats
vid tekniska mellanskolan i Stockholm från och med läsåret 1947
—48.
Som motivering för den föreslagna jordbrukslinjen anför utredningen i
huvudsak följande:
»Ett stort antal landsbygdslärjungar söker sig redan nu till realskolorna
och mellanskoloma. I och för sig är det av stort värde, att så många landsbygdslärjungar
som möjligt erhålla högre utbildning. Sedan den speciellt
för landsbygdens ungdom avsedda studiehjälpsverksamhetet, som skolutredningen
i annat sammanhang föreslagit, nu blivit förverkligad, kommer
sannolikt antalet landsbygdslärjungar, som övergår till högre skolor,
att ökas. Det är emellertid av största vikt, att en avsevärt större procent
än för närvarande av den ungdom, som utbildas vid högre läroanstalter,
kommer att efter avlagd examen ägna sig åt jordbruksnäringen. Såsom
situationen nu är, komma otvivelaktigt de landsbygdslärjungar, som erhålla
undervisning i våra högre teoretiska läroanstalter, under sin studietid i alltför
stor utsträckning ifrån kontakten med landsbygdens näringsliv och
förhållandena på landsbygden. Efter avlagd real- eller studentexamen återbördas
de därför sällan till landsbygden. Å andra sidan händer det icke
ofta, att lärjungar med hemvist i städerna efter avlagd examen vid här
ifrågavarande läroanstalter ägna sig åt yrken inom jordbruksnäringen.
Icke minst ur dessa synpunkter skulle praktiska realskolor med undervisning
i jordbruk, skogsbruk och lanthushållning utan tvivel komma att fylla
en betydelsefull uppgift. Dessa skolor böra anordnas efter mönster av de
befintliga praktiska mellanskoloma och praktiska realskolelinjerna samt
leda till praktisk realexamen.
Vid eu praktisk realskola av här ifrågasatt typ böra lärjungarna först
och främst erhålla en allmänt medborgerlig bildning jämförbar med den,
som lämnas vid de vanliga realskolorna. Sä bör t. ex. språkundervisning
förekomma ungefär i samma omfattning som i eu teoretisk realskola. Även
övriga ämnen i den teoretiska realskolan böra förekomma, ehuru beträffande
ämnena geografi, biologi, fysik och kemi kursinnehållet i viss utsträckning
lämpligen bör anpassas efter landsbygdens behov. Vad den
yrkesbetonade undervisningen beträffar, böra gossarna erhålla undervisning
i jordbruks- och husdjurslära, i skogshushållning och i verkstadsarbete.
308
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
Flickorna åter böra liksom gossarna erhålla undervisning i jordbruks- och
husdjurslära men i mindre omfattning än dessa. De böra vidare meddelas
undervisning i hemkunskap med hushållsgöromål, i hemsjukvård med
barnavård och i sömnad. Såväl gossar som flickor böra erhålla undervisning
i bokföring.---
Vi vilja i detta sammanhang understryka, att realskolor med undervisning
i jordbruks- och skogsskötsel icke böra skapas främst för den fackliga
undervisningens egen skull. Skolor av detta slag böra komma till stånd
för att begåvad landsbygdsungdom, som önskar avlägga realexamen, också
skall få möjlighet därtill, utan att kontakten med jordbrukets näringsliv
behöver släppas. Detta anse vi vara möjligt, om vid sidan av de allmänbildande
ämnena även meddelas undervisning i ämnen, som behandla
jordbrukets och i viss mån skogsskötselns problem. Hos ungdom med hemvist
i städerna böra studierna vid praktisk realskola av detta slag kunna
väcka håg och lust för övergång till arbetsområden på landsbygden.
Framhållas bör också, att de praktiska realskolorna med jordbruksundervisning
icke avses skola komma att konkurrera med lantbruks-, lantman na -och lanthushållsskoloma. De skola giva lärjungarna en allmänbildningsgrund,
fullt jämförlig med den, som lärjungarna i de övriga praktiska realskolorna
förvärva, och deras särskilda uppgift att meddela en förberedande
kunskap på jordbrukets särskilda ämnesområden skall främst åsyfta att
rikta lärjungarnas intresse mot jordbruksnäringen samt väcka och stärka
deras önskan att genom fortsatta praktiska och teoretiska studier vidga
sitt vetande och sina erfarenheter inom denna viktiga gren av vårt näringsliv.
De, som avlagt praktisk realexamen vid skola av här ifrågavarande
slag och som önska ytterligare förkovra sig för arbete inom jordbruksnäringen,
böra efter ett par års praktik med fördel kunna genomgå någon
högre kurs vid lantbruksundervisningsanstalt. Likaledes torde de med fördel
kunna efter viss praktik genomgå sådan ettårig högre skogsmästarskola,
som enligt 1944 års riksdags beslut skall anordnas. Det är givetvis
önskvärt, att dessa praktiska realskolor skola kunna effektivt konkurrera
med de teoretiska realskolorna. I vad mån detta skall lyckas, beror till stor
del på den kompetens, som åtföljer den praktiska realexamen.---
Praktiska realskolor med jordbruksundervisning böra inrättas även på den
egentliga landsbygden. I vissa fall torde då, särskilt i trakter med mindre
utvecklat kommunikationsväsen, skolhem böra uppföras i samband med
att en sådan realskola kommer till stånd.» (IV: 4 s. 86—87.)
Medan den kemisk-tekniska linjens och jordbrukslinjens undervisningsplaner
av skolutredningen utarbetats i detalj, har detta icke ansetts behövligt
beträffande den sjöfartstekniska linjen. Någon tids erfarenhet bör
föreligga rörande behovet av utbildningen och dess resultat, innan linjen
infogas som ett fast led i skolorganisationen.
Skolkommissionen vill ge de lokala skolmyndigheterna stor frihet att
utforma de praktiska realskolorna. De fem typer skolutredningen föreslagit
— med handels-, maskinteknisk, kemisk-teknisk, huslig och jordbruksundervisning
— förefalla väl motsvara föreliggande behov. Även annan
specialisering är dock tänkbar och bör enligt kommissionens mening vara
tillåten.
309
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Rektor vid tekniska mellanskolan i Stockholm kan omedelbart verifiera
vad skolkommissionen anfört om de praktiska mellanskolornas utrustning
och läraruppsättning.
»En i dagarna gjord utredning vid Stockholms stads tekniska mellanskola
angående kostnaderna enbart för denna skolas verkstadsutrustning
visar avsevärda belopp. Skolan har mellan 600 och 700 elever. En anskaffning
av verktyg och maskiner i den utsträckning, skolan nu har,
kostar för närvarande cirka 500 000 kronor. Anskaffningsvärdet för utrustningen
till skolans fysik- och kemiinstitutioner samt för dess maskinlaboratorium
uppgår dessutom till avsevärda belopp. En centralisering
av undervisningen vid skolor av denna typ blir enbart av kostnadsskäl
nödvändig.---
Få skoltyper, om ens någon inom svenskt skolväsen, torde kunna uppvisa
en läraruppsättning, där sakkunskap från så skilda yrkesområden står
till lärjungarnas förfogande. Den praktiska mellanskolan löper pa grund
härav ej faran att bli en isolerad värld för sig, den är icke ensidigt teoretisk
som läroverket och icke heller ensidigt praktisk som yrkesskolan.»
Skulle de praktiska mellanskoloma indragas, anmäla sig dock säkerligen
villiga arvingar till kvarlåtenskapen. Kollegiet vid högre tekniska läroverket
i Karlskrona kan icke finna kommissionens skäl för bibehållande av
skolformen bärkraftiga.
»Nuvarande praktiska mellanskolors lokaler och utrustning bör kunna
komma till god användning vid yrkesutbildningen inom enhetsskolan eller
för den fortsatta yrkesutbildningen utöver den nionde klassen. Att de praktiska
mellanskoloma av teknisk karaktär .. . skulle försvinna, anser kollegiet
icke ur yrkesutbildningssynpunkt behöva inge några större betänkligheter.
På grund av elevernas ungdom och den alltför korta praktiska
erfarenhet, som ligger till grund för de tekniska studierna inom de mbyggda
praktiska realskolelinjerna och de praktiska mellanskoloma, måste den
här avsedda tekniska utbildningen enligt kollegiets mening bliva av föga
bestående värde. Med större utbyte för eleverna torde denna kortare tekniska
utbildning kunna förläggas i skolor, som bygga på klass 9 y. Som
grund för studier vid tekniskt gymnasium anser kollegiet en allmän realskola
mera värdefull, eftersom en sådan skänker större allmänbildning och
större språkkunskaper.»
En del av dessa synpunkter framföras även av högre tekniska läroverket
i Stockholm och av maskintekniska fackskolan i Eskilstuna. Övriga högre
tekniska läroverk göra inga uttalanden om de praktiska mellanskoloma.
Kollegiet vid Kalmar stads handelsinstitut för på sitt område ungefär
samma resonemang:
»Att som nu på ett flertal platser ha praktiska mellanskolor med handelskurser
parallellt med fristående handelsinstitut synes kollegiet vara
ett slöseri med material, samtidigt som det på ett tidigt stadium skulle
bryta sönder enhetsskolans struktur. Enhetsskolans ram å ena sidan och
den fortsatta yrkesutbildningens å den andra bör över huvud taget inte
brytas genom att de praktiska mellanskoloma bibehållas.»
310
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Kollegiet vid Norrköpings liandelsgymnasium framför betänkligheter
mot skolkommissionens förslag att låta de praktiska realskolorna omfatta
klass 10 och eventuellt även en klass 11. »Därigenom skulle ett slags praktiska
gymnasielinjer skapas helt vid sidan av de redan existerande, handelsgymnasiet
och det tekniska gymnasiet, en anordning som kollegiet
anser skulle vara uppenbart otillfredsställande.» Övriga handelsgymnasier
ga icke in pa de praktiska realskolornas organisation.
Den föreslagna organisationen skulle innebära tillskapandet av en form
av skolor, vilka utgöra en påbyggnad på realexamen, påpekar även överstyrelsen
för yrkesutbildning.
»De förutsättningar, som förelågo, då den praktiska realexamen inrättades,
och de gynnsamma erfarenheterna av denna skolform, kunna...
icke utan vidare anföras som motiv för den utbyggnad över realskolestadiet,
som nu föreslås. Då fråga är om yrkesinriktad utbildning med
realexamen som grund bör enligt överstyrelsens bestämda uppfattning
nödiga skolformer inordnas under det system av yrkesutbildningsanstalter,
som lorehnnas eller upprättas för ifrågavarande ändamål.
vu°u1»i?n<^a förslag att tills vidare i den nya skolorganisationen
bibehalla en form av praktiska realskolor anför kommissionen, att dessa
skolor pa grund av sin specialisering kunna räkna med en bättre specialutrustning
i fråga om lokaler och undervisningsmateriel samt också i större
utsträckning än en vanlig skola hålla sig med speciallärare.
Överstyrelsen kan icke finna, att det av skolkommissionen anförda
skälet för bibehållandet av praktiska mellanskolor inom den nya skolorganisationen
är bärande. Befintlig utrustning kan säkerligen med lika
stor fördel utnyttjas av yrkesutbildningsanstalter av annan karaktär.
Överstyrelsen har i denna fråga inhämtat, att 1948 års tekniska skolutredning,
som enligt meddelade direktiv har att utreda frågan om den
tekniska utbildningen vid högre tekniska läroverk och andra tekniska .läroanstalter,
för sin del finner angeläget att för närvarande ställning icke tages
till de praktiska mellanskolornas eventuella fortvaro eller påbyggnad utan
att kommitténs utredning först avvaktas på denna punkt.
Frågan om handelsutbildningen är under utredning av handelsutbildmngskommittén,
vilken bland annat torde komma att behandla yrkesutbildningen
inom handeln på det stadium, som skolkommissionens förslag
angående de praktiska realskolorna avse.
Enligt överstyrelsens bestämda uppfattning bör i samband med enhetsskolans
genomförande samtliga former av praktiska realskolor avvecklas
i den män liknande utbildningsmöjligheter kunna erbjudas i den nya skolorganisationen.
Frågan om utformningen av den tekniska utbildningen
och handelsutbildningen är, som ovan framhållits, under utredning, varvid
bland annat de av skolkommissionen anförda utbildningsmålen för de
föreslagna formerna av praktiska realskolorna torde komma att beaktas.
De praktiska mellanskolornas utbildning inom det husliga området bör
enligt överstyrelsens uppfattning ersättas av yrkesutbildning i yrkesskola
under det nionde skolåret. Överstyrelsen vill i detta sammanhang även
understryka, att förutsättningar för ett realiserande av 1940 års skolutrednings
förslag angående praktiska realskolor icke äro tillfinnandes
311
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
inom ramen för den föreslagna enhetsskolan. De olägenheter, som skulle
vara förenade med ett realiserande av skolkommissionens förslag i fråga
om de praktiska mellanskolornas fortvaro och eventuella pabyggnad i den
nya skolorganisationen, ha klart påvisats i . .. yttrandena från vissa skolor.»
De inkast, som gjorts mot skoltypen, bemötas i kollegiernas yttranden.
Redan skolformens snabba utveckling andrages som ett bevis för att den
har en uppgift att fylla. De första praktiska mellanskoloma startade höstterminen
1933; i år — 16 år efter starten — är lärjungeantalet på de linjer,
som leda fram till praktisk realexamen, 7 608, varav 2 664 i första klassen,
vartill komma 819 lärjungar i de inbyggda linjernas två årskurser.
Skolkommissionens uppfattning, att det tidiga valet av yrkesutbildningsväg
i många fall måste skapa en vantrivsel, som väger tyngre än de eventuella
pedagogiska fördelarna, anses icke ha mycken grund. Kollegiet vid
praktiska mellanskolan i Örebro känner icke till något fall, då avgång i
förtid från denna skola motiverats med bristande intresse för den valda
utbildningsvägen. Kollegiet vid tekniska mellanskolan i Stockholm har
gjort en undersökning angående underbetygens fördelning i de tre lägre
klasserna vid skolan och funnit, att 57 procent av underbetygen gällde
språk och andra humanistiska ämnen, 30 procent matematik och naturvetenskapliga
ämnen och endast 13 procent yrkesämnen, såsom beskrivande
maskin- och byggnadslära, ritteknik och verkstadsarbete. Rektor vid
samma skola citerar ett uttalande av framlidne lektorn och riksdagsmannen
Oscar Olsson, som lärt känna skolan under sin lärarverksamhet. I »Demokratins
skolor» betecknar Olsson skoltypen som en fullträff. »Där ... får
man bevittna ett allvar, ett intresse och en intensitet i lärjungarnas arbete
som kan ställas upp som mönster för alla vanliga skolor. Men naturligtvis
väntar man inte där med det praktiska, yrkesbetonade arbetet till näst
högsta klassen. Det inträder redan i första. Helt naturligt blir intresset i
den tekniska mellanskolan därför lika levande för t. ex. fysiken och kemin
som verkstadsarbetet och ritningen. Allt hör ju ihop och får mening.»
Den inom skolutredningen av ledamöterna Elisabeth Dahr, Kolmodin
och Wellander anförda statistiken anses feltolkad. De tre reservanterna
ha icke haft tillgång till de för siffrornas bedömning nödvändiga uppgifterna
om lärjungarnas sociala ursprung. Slutsatsen att de i förtid avgångna
skulle ha valt fel utbildningslinje är icke riktig. »Erfarenheten visar, att
den förtidiga avgången utan examen i stor utsträckning beror, på ekonomiska
skäl. Största delen av dessa skolors elever tillhöra socialgrupp 3.
Dessa elevers föräldrar ha hittills i regel saknat saväl kulturella som ekonomiska
möjligheter att hjälpa sina barn till bättre betygsresultat.» Kollegiet
vid Göteborgs praktiska mellanskolor har samma uppfattning: »Målsmännen
ha icke råd att bekosta extra lektioner, vilka ju bättre situerade
ofta tillgripa för att hjälpa sina barn att följa med i skolan.» Kollegiet vid
tekniska mellanskolan i Stockholm tillägger ännu ett skäl, nämligen lär
-
312
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
jungarnas önskan att i likhet med förutvarande kamrater, som slutat skolan,
förtjäna pengar. »När då ett underbetyg tillkommer, är den naturliga
följden den, att ynglingen slutar skolan och ger sig ut i förvärvslivet.»
Ofta hänvisas till det förtroende skolorna i sin verksamhet förvärvat.
»Kollegiets erfarenheter visa klart och tydligt, att efterfrågan på personer
med praktisk realexamen är mycket stor och att arbetsgivarna i allt större
utsträckning visa en positiv uppskattning av denna utbildningsform»,
heter det i remissvaret från en handelsmellanskola. »Skolkommissionen
synes icke ha beaktat, vilken utomordentlig möjlighet den praktiska mellanskolan
bjuder vid den grundläggande utbildningen för den stora kategorien
av ''underbefäl’ inom vårt lands näringsliv», framhålles det från en
teknisk mellanskola. »Tillströmningen av elever är nu större än någonsin»,
skriver kollegiet vid en hushållsteknisk skola. »Om kursplanerna bättre
anpassas efter åldersstadiet och begåvningen, så t. ex. att tyskan avskaffas
som obligatoriskt ämne och antalet veckotimmar på schemat minskas, kan
skolan i ännu högre grad än hittills skänka den allsidiga medborgerliga
fostran och bildning, som såväl gifta som ogifta kvinnor behöva för att
fylla sin uppgift i hem och samhälle.»
De praktiska mellanskolorna beröras någon gång även i remissvar, som
icke komma från skolväsendet. Sålunda skriver länsstyrelsen i Göteborg:
»De praktiska realskolorna ha gett en ganska allmänt hållen specialutbildning
för handel, för teknisk verksamhet etc. Den allmänt medborgerhga
undervisningen har icke försummats. De som valt dessa specialklasser
ha gjort det frivilligt, de ha tidigt haft intresse åt dessa håll. Rent pedagogiskt
ar det av stort värde om undervisningen kan ha ett ärende till de
unga. I de praktiska realskolorna ha ämnena omfattats med ett särskilt
intresse av barnen just därför att de sett sammanhanget mellan undervisningen
och den praktiska uppgift de inriktat sig på. Det skulle vara olyckhgt
att i likriktningens namn eliminera bort en skolform, som erfarenheten
visat ha stort värde för de unga.»
Den omständigheten, att de praktiska mellanskolorna visat sig vara ett
värdefullt inslag i det nuvarande skolväsendet, utesluter givetvis icke i och
för sig, att i huvudsak samma mal skulle kunna vinnas genom någon annan
skolform, som eventuellt bättre skulle passa in i ett omorganiserat skolväsen.
Det är därför nödvändigt att ytterligare något skärskåda de praktiska
mellanskolornas nuvarande studiemål. Skolöverstyrelsen analyserar
på följande sätt skolformens uppgifter:
»De praktiska^ mellanskolornas och även de inbyggda linjernas särprägel
kan uttryckas så, att de syfta till ett dubbelt utbildningsmål. De avse att
bibringa sina lärjungar dels en allmänbildning av teoretisk art av ungefärligen
samma omfattning och innehåll som i den vanliga realskolan, dels
pa samma gång en praktisk yrkesutbildning av sådan innebörd, att den
möjliggör för eleverna att efter slutad skolgång omedelbart erhålla anställning
inom näringslivet i skilda yrken, olika alltefter de speciella lin
-
313
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
jer, som de representera. De kunna sålunda icke betraktas som realskolor
eller kommunala mellanskolor i vanlig mening men äro ej heller att uppfatta
som yrkesskolor, utan de måste anses intaga en mellanställning mellan
dessa. — — — Att den avsedda anställningen inom olika yrkesgrenar, för
vilken ifrågavarande skolor utgöra en förberedelse,... förutsätter och kräver
kunskaper och färdigheter hos yrkesutövaren ej blott i de praktiska
utan även i de teoretiska läroämnena ligger i öppen dag. Man kan blott som
exempel erinra om att av sådana anställda inom kontorsvärlden, som här
kunna komma i fråga, kräves, att de äga goda teoretiska kunskaper i främmande
språk — icke endast i engelska utan även i tyska och i vissa fall
i franska — innefattande även icke minst förmåga att i skrift behandla
dessa språk. Vill man alltså i någon form bibehålla nämnda skolformer
inom det föreslagna enhetsskolesystemet eller i samband med dettas genomförande
söka finna en fullgod ersättning för dem, får man enligt överstyrelsens
mening icke avlägsna eller utplåna den särart, som ligger i dessa
skolors dubbla utbildningsmål, sådant det ovan skisserats.» (S. 55.)
Att studiegången till praktisk realexamen även i teoretiskt hänseende
är krävande, betonas starkt av kollegiet vid tekniska mellanskolan i Stockholm.
»Genom att helt bortse från mål och lärogång för den nuvarande tekniska
mellanskolan lyckas Skolkommissionen . . . pressa in denna som en
fyrkantig propp i enhetsskolans redan förut färdigställda runda hål, varvid
helt enkelt de för fyrkanten utmärkande hörnen huggits bort. Det
beaktas nämligen icke, att flertalet av de s. k. praktiska ämnena (som hellre
borde kallas tillämpade) har en mycket teoretisk karaktär och stödjer sig
på ganska ingående kunskaper i matematik, fysik och kemi. Hit hör mekanik
med hållfasthetslära, teknisk varukännedom samt maskin- och byggnadslära.
Den tekniska mellanskolan är i verkligheten en skola med huvudsakligen
teoretisk inriktning, men med ett praktiskt inslag, verkstadsarbete.
Det förefaller, som det skulle vara benämningen praktiska mellanskolor,
som givit och fortfarande ger anledning till missförstånd, i det den tekniska
mellanskolan blir uppfattad som en sorts lärlings- eller yrkesskola med
huvudsakligen manuellt inriktad undervisning. Denna missuppfattning
synes föreligga hos föräldrar och barn, hos avlämnande folkskollärare, hos
Skolutredningen och Skolkommissionen. — — —
Det förefaller, som om Skolkommissionen icke beaktat särskilt den tekniska
mellanskolans uppgift i samhällslivet. Denna uppgift må betraktas
från två synpunkter, dels föräldrarnas och barnens, dels näringslivets. Det
är en mycket utbredd och naturlig önskan hos många föräldrar, som tillhöra
socialgrupp III, från vilken tekniska mellanskolans elever huvudsakligen
rekryteras, att deras pojke skall få det bättre än vad de själva haft
det. Om då hemmets ekonomi och pojkens läshuvud icke förmå föra honom
fram till exempelvis teknisk studentexamen, så erbjuder den tekniska
mellanskolan eu framkomlig väg. Vad beträffar näringslivets behov av
arbetskraft, så erfordras dels en befälskader med studentexamen eller högskoleutbildning,
dels arbetare, dels slutligen arbetsledare med manuell
skicklighet och dessutom viss teoretisk utbildning. Från denna sista kategori
rekryteras också småföretagarnas krets. Den tekniska mellanskolans
314
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
uppgift är att giva den nödvändiga teoretiska grundvalen för detta mellanskikt
jämte någon handaskicklighet. Skolan fyller således både här ifrågavarande
ungdoms behov av utbildning och näringslivets behov av teoretisk
utbildning av arbetsledarämnen. I den föreslagna enhetsskolan synes
ej plats finnas för en liknande utbildningsgång.
Skolkommissionens uträkning (s. 205) att i klasserna 6—9 de praktiska
ämnena får ett sammanlagt timantal, som motsvarar det, som i de ''praktiska’
mellanskolorna tillsammans ägnas åt ''praktiska’ ämnen, håller ej
streck, emedan i klasserna 6—9 de praktiska ämnena verkligen kan betraktas
som praktiska, men i tekniska mellanskolan de flesta av de ämnen,
som Skolkommissionen kallar praktiska, i verkligheten har en teoretisk
natur. Sammanlagda timantalet verkligen praktiska ämnen i en 4-åri#
teknisk mellanskola är 17—19 timmar, icke mellan 38 och 45, som Skolkommissionen
på s. 202 anger. Skolkommissionens slutsats, att enhetsskolan
torde kunna ersätta de praktiska mellanskolorna, vilar i vad avser
den tekniska mellanskolan på felaktiga premisser och är således felaktig.»
Även inom handelsutbildningen ta teoretiska kursmoment en avsevärd
plats. Kollegiet vid Jönköpings praktiska mellanskola hävdar, att den
praktiska mellanskolans handelslinje i minst lika hög grad som den allmänna
realskolan fordrar en uppmobilisering av elevernas teoretiska kapacitet.
»Ämnet bokföring blir till största delen lösande av problem av ungefär
samma natur som matematikens. Sammanhållandet av det omfattande
arbetsmaterialet i t. ex. ett bokföringsprov är för eleverna på detta stadium
intellektuellt krävande. Under större delen av inlärningsprocessen
innebär även stenografien intellektuell ansträngning. Det är först i sista
klassen, som förmågan att stenografera börjar automatiseras. Endast i
ämnena inköps- och försäljningsteknik samt maskinskrivning synes för
närvarande ingå praktiska moment i större utsträckning.»
Inom de praktiska läroämnena i dessa skolor finnes så pass mycket teori,
att man far vara försiktig med tillämpningen av skolkommissionens resonemang
om praktisk och praktisk-teknisk begåvning.
»En närmare begreppsbestämning skulle ha varit så mycket mer av
nöden, som en stor del av vad som sedan gammalt och även av kommissionen
räknas till den praktiska utbildningen lämpar sig för en begåvningstyp,
som ingalunda kan adekvat beskrivas som praktisk teknisk», säger
kollegiet vid Norrköpings stads handelsskola, som därvid främst tänker
på handelsutbildningen. »Att tala om ''praktisk begåvning’ och ''praktiska
läroämnen’ synes vara nära nog meningslöst, om man icke närmare anger
vad som i varje särskilt fall åsyftas.»
De teoretiska läroämnena bilda i varje fall icke något slags intellektuell
motpol till de praktiska mellanskolornas karaktärsämnen. I skolformer,
där teoretiska och praktiska läroämnen ha ett sådant kursinnehåll, att de
klart svara mot olikartade begåvningstyper, är det naturligt, att ett språk
lägges ned, samtidigt som ett praktiskt ämne väljes till. I den praktiska
mellanskolan innehålla emellertid båda ämnesgrupperna såväl teoretiska
315
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
som praktiska element, och lärjungarna ha, i synnerhet om de tillhöra handelslinjen,
också behov av både språk och handelsämnen.
Företrädarna för den praktiska realskoletypen tvivla därför på att man
i en skola av enhetsskolans struktur vid nionde årets slut skall ha hunnit
fram till samma mål, som nu uppnås i praktisk realexamen. För att konkretisera
anmärkningarna tar Läroverkens handelslärares förening Isom
exempel de lärjungar, som i klasserna 7 och 8 taga handelsämnen som praktiska
tillvalsämnen.
»Om någon som helst fasthet i organisationen skall vinnas, och en sådan
fasthet blir nog trots allt en nödvändighet, så måste nu dessa elever tillrådas
vissa bestämda studievägar, t. ex. en handelsutbildningsväg av ungefär
följande typ: klass 7 tillvalsämne maskinskrivning; klass 8 tillvalsämnen
maskinskrivning och stenografi; i klass 9 fortsättes och avslutas
handelsutbildningen med övriga handelsämnen. Det blir som synes en inbyggd
handelslinje men med i jämförelse med den nuvarande inbyggda
linjen bland annat följande nackdelar:
1. Elevmaterialet torde bli betydligt svagare ...
2. Eleverna ställas inför ett visst yrkesval redan efter klass 6.
3. Elevernas språkkunskaper bli bristfälliga.
4. Yrkesundervisningen koncentreras i huvudsak till ett år, klass 9.»
Utsikterna att ordna frågan ökas naturligtvis högst väsentligt, om man
låter utbildningen omfatta ännu ett år, det tionde. Ett förslag framlägges
av kollegiet vid Stockholms stads liandelsmellanskola.
»Kollegiet ansluter sig . .. till skolkommissionens förslag, att den praktiska
realskolans högstadium slutar med klass 10 (eventuellt klass 11).
---Däremot får kollegiet föreslå en ändrad organisation inom den
praktiska realskolan, nämligen så, att klass 7 helt kominer att motsvara
enhetsskolans klass 7 samt att undervisningen i de yrkesinriktade ämnena
påbörjas redan i klass 8. För de troligen rätt fåtaliga fall, då en elev önskar
övergå från enhetsskolans klass 8 till praktisk realskolas klass 9, kunna
lätt särskilda åtgärder vidtagas, liknande dem som kommissionen föreslagit
för att underlätta övergången mellan klass 9 y och klass 10 inom
gymnasiet. Den yrkesinriktade undervisningen bör efter klass 8 fortsätta
inom klasserna 9 och 10 med successivt ökat timtal, samtidigt som undervisningen
i de allmänbildande ämnena givetvis även fortsätter med successivt
minskat timtal. Härigenom skulle man få en praktisk realskola av
ungefär den typ, som de praktiska mellanskolorna kommit fram till efter
en 30-årig försöksverksamhet. Naturligtvis måste de nya tim- och kursplanerna
utformas under hänsynstagande till den nya enhetsskolans struktur
och undervisning under de sju första skolåren. — Kollegiet avvaktar
med stort intresse skolkommissionens eventuella förslag angående klass 11.»
Förslaget skiljer sig icke mycket från skolutredningens plan för skoltypen.
En »teknisk realskola med handelsundervisning» skulle enligt utredningens
förslag ha en klass 1 med identiskt samma timplan som folkskolans
sjunde klass, en klass 2 (motsvarande klass 8) med ett inslag av
316
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
7 veckotimmar i praktiska läroämnen och klasserna 3 och 4 med såväl teoretiska
som praktiska läroämnen på arbetsordningen.
Det synes mig icke behöva väcka allvarligare betänkligheter, om de båda
högsta klasserna av en sådan organisation jämställdes med exempelvis en
tvåårig verkstadsskola, som också ersätter klass 9 och med ett år skjuter
över enhetsskolan. Skillnaden mellan skolkommissionens och skolutredningens
förslag reducerar sig då i princip till vissa avvikelser i fråga om klass 8.
Differensen utjämnas emellertid, i varje fall delvis, genom att lärjungarna
enligt skolkommissionens — men icke enligt skolutredningens — förslag
skulle avsluta de obligatoriska kurserna i slöjd och hushållsgöromål i
klass 8. Det är därför icke uteslutet, att de praktiska mellanskolorna till
sist skulle kunna rätt väl infogas i enhetsskolans system i huvudsaklig anslutning
till skolkommissionens förslag. Definitivt kan detta dock icke bedömas,
förrän enhetsskolans högstadium har tagit form under försöksverksamhetens
gång. Huvudfrågan torde vara, huruvida lärjungar, som önska
handelsutbildning, redan i åttonde klassen hinna inhämta erforderliga förkunskaper
i språk, och lärjungar, som önska teknisk utbildning, erforderliga
förkunskaper i matematik, fysik och kemi, så att yrkesämnena i de
båda högsta klasserna kunna studeras i huvudsak på det sätt, som i de
praktiska mellanskolornas båda högsta klasser hittills varit möjligt.
Större svårigheter möta för inkomponering av de inbyggda linjerna i enhetsskolesystemet.
Praktiska mellanskolan i Eskilstuna har — trots uttalade
betänkligheter med hänsyn till de tekniskt-teoretiska ämnenas svårighetsgrad
— gjort ett försök att utforma en timplan för enhetsskola med
inbyggd teknisk linje och handelslinje. Enligt detta förslag skulle det obligatoriska
praktiska arbetet i klass 7 omfatta verkstadsarbete och ritteknik
eller bokföring med handelslära, allteftersom lärjungarna hade tekniska
eller merkantila framtidsplaner.
En så tidig fixering av yrkesplanerna sticker skarpt av mot tendenserna
i skolkommissionens förslag. Att fullständigt indraga de inbyggda linjerna
skulle dock vara en orättvisa mot de mindre orter, där sådana linjer finnas,
anser Läroverkens handelslärares förening.
»Praktiska mellanskolor kunna nog endast tänkas på medelstora och
större orter. De komma i framtiden som hittills att upptaga elever nästan
uteslutande från den egna staden. På mindre orter berövas alltså barnen denna
utbildningsmöjlighet och lika allvarligt torde vara, att näringslivet berövas
den tillgång till arbetskraft med dylik utbildning, som erfarenheten
visat, att det råder så stor efterfrågan på. Det har rätt stor betydelse, att
de unga vid inträdet i arbetslivet kunna lita till föräldrahemmet och det
är känt, att arbetsgivarna vid anställandet av dessa unga helst ser att de
ha sin bostad i föräldrahemmet på orten. De inbyggda handelslinjerna ha
här haft en stor uppgift, då de på ett flertal mindre orter kunnat tillgodose
behovet just på hemorten av främst kontorsanställda.»
Skolöverstyrelsen framhåller svårigheten att säkert bedöma skolkommissionens
förslag, innan de tim- och kursplaner utarbetats, som komma att
317
Kungl. Maj.ts proposition nr 70.
ligga till grund för undervisningen i enhetsskolan. Man kan dock ha anledning
att befara, att studieresultaten icke skola uthärda jämförelse med de
nuvarande praktiska mellanskolornas. Dessas särart med den dubbla målsättningen
skulle till stor del gå förlorad.
»Överstyrelsen anser. .att man nu icke kan eller bör upptaga till avgörande
frågan om formen för de praktiska mellanskolornas inplacering i
enhetsskolesystemet, då denna fråga enligt överstyrelsens mening liksom
även det av SK framkastade förslaget att eventuellt utbygga de nuvarande
linjerna med ett elfte skolår hör till de detaljspörsmål, som böra närmare
övervägas och eventuellt bli föremål för försöksverksamhet, sedan principbeslut
om den föreslagna enhetsskolan fattats.
Överstyrelsen vill dock redan nu framhålla, att det icke synes uteslutet
att finna en sådan organisationsform, att skolornas särart och studiemål
upprätthålles och samtidigt i stort sett de allmänna principerna för den
föreslagna enhetsskolan tillämpas. Följande modifikation av den av SK
skisserade organisationsformen bör sålunda närmare övervägas. De avsedda
differentierade linjerna böra omfatta åttonde, nionde och tionde
skolåren, och med dessa tre klasser sammanbyggas klass 7, som helt organiseras
i överensstämmelse med samma klass i enhetsskolan. I de tre högre
klasserna meddelas undervisning i de teoretiska och praktiska läroämnen,
som förekomma i de nuvarande praktiska mellanskolornas timplan för
motsvarande klasser. För undervisningen i de olika ämnena i nämnda klasser
skulle kunna tillämpas de tim- och kursplaner, som SU utarbetat för
praktiska realskolor med ifrågavarande linjer, givetvis med de modifikationer,
som äro betingade av den nya enhetsskolans allmänna krav på
arbetssätt och målsättning. Efter genomgången lärokurs böra de från
klass 10 avgående eleverna ha erhållit en kompetens, som bör bli av betydande
värde vid anställning inom näringslivet och för fortsatt yrkesutbildning.
» (S. 59.)
Gentemot de invändningar, som ur yrkesvalssynpunkt kunna riktas mot
ett linjeval vid inträdet i klass 8, påpekar överstyrelsen, att en praktisk
linje icke förbereder blott för ett enda yrke utan för ett flertal yrkesgrenar.
I synnerhet gäller detta om den tekniska linjen. Överstyrelsen hänvisar till
en redogörelse för anställningar, som de från tekniska mellanskolan i Stockholm
under åren 1934—40 utexaminerade eleverna erhållit. Redogörelsen,
som ingår i rektors yttrande, upptager ett 90-tal olika yrken och anställningar,
för vilka utbildningen enligt elevernas egna uppgifter varit av
största betydelse.
Även de inbyggda linjerna ha enligt överstyrelsens åsikt en uppgift att
fylla.
»Under den senaste femårsperioden ha handelslinjerna ökat från 26 till
39, alltså en ökning med 50 procent. Då de allra flesta av de inbyggda
linjerna äro förlagda till fyraåriga realskolor i mindre städer och samhällen,
tillmötesgå de särskilt landsbygdens behov av dylika utbildningsvägar.
Under sådana förhållanden torde det böra bli fråga om en avveckling av
de inbyggda linjerna endast under den förutsättning, att de utbildningsmål,
som de leda fram till, kunna tillgodoses på annat sätt.» (S. 61.)
318
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Under den stundande försöksverksamheten bör enligt överstyrelsens mening
undersökas, huruvida icke de praktiska linjernas speciella utbildningsformer
kunna tillhandahållas inom enhetsskolan, lämpligen vid en eller
annan centralskola, där nu fyraårig realskola med inbyggd praktisk linje
är inrättad.
Mot skolkommissionens förslag, att de yrkesbestämda högre folkskolorna
i samband med enhetsskolans uppbyggande skola avvecklas, har överstyrelsen
i princip intet att invända.
Frågan om nya praktiska utbildningslinjer beröres endast i ett fåtal yttranden.
Kollegiet vid Göteborgs praktiska mellanskolor anser, att en jordbrukslinje
bör kunna bli av stort värde för landsbygden och att även en
sjöfartslinje kunde ha sin betydelse för vissa samhällen. Endast med tvekan
accepterar däremot kollegiet en kemisk-teknisk linje för flickor. Ytterligare
specialisering är enligt kollegiets förmenande icke behövlig.
Styrelsen för Jordbrukareungdomens förbund har med tillfredsställelse
noterat, att de praktiska realskolorna skola bibehållas, liksom att en jordbruksteknisk
linje vid dessa skolor har föreslagits. Vid den jordbrukstekniska
linjen bör stor vikt läggas dels vid det maskintekniska momentet i
jordbruket, vilket för varje år blir allt viktigare, dels vid praktiska övningar
i lantbruksarbete.
»Säkerligen kan denna skolform komma att få stort värde och god anslutning
både av jordbruksungdom och av ungdom från andra håll, som
önskar få lära sig jordbruk. F. n. finnas alltför få möjligheter i det senare
fallet. Det har emellertid ej minst av erfarenheter från arbetsförmedlingarnas
ungdomsavdelningar, framgått, att det finns ett betydande antal ungdomar
från städer och tätorter, som ha intresse för arbete inom jordbruk
och skogsbruk. Kunde dessa genom den föreslagna jordbrukstekniska linjen
i de praktiska realskolorna få möjligheter till utbildning i det yrke, som intresserar
dem, vore detta en stor fördel. Styrelsen vill alltså varmt tillstyrka
inrättandet av ett antal praktiska realskolor med jordbruksteknisk
linje. Även i övrigt bör säkert de praktiska realskolorna bibehållas och
utbyggas enligt de linjer som SK förordar.»
Upprättandet av dylika nya linjer är enligt skolöverstyrelsen ett naturligt
led i den blivande försöksverksamheten.
k. Departementschefen.
Flera tiotusental av den svenska ungdomen inträda årligen i näringslivet;
gammal sed har varit, att de även erhålla sin yrkesutbildning där.
Länge var denna tingens ordning den enda möjliga; tanken att någon del avutbildningen
skulle kunna övertagas av skolan föreföll nästan absurd.
»Man kan inte lära sig ett yrke på skolbänken», var ett av slagorden i
1920-talets kritik av yrkesundervisningen.
819
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Yrkesskolorna ha dock småningom fått visa vad de förmå. Värdet av eu
systematiskt ordnad yrkesskolning erkännes numera allmänt. Yrkesskolornas
verksamhet har under remissgången av förevarande ärende lovordats
från skilda håll. I stigande utsträckning synas målsmännen numera beredda
att kosta på den unga generationen en ganska omfattande skolmässig förberedelse
för en blivande yrkesutövning inom näringslivet. De 7 600 lärjungarna
i de fyraåriga praktiska mellanskolorna och de kanske 6 000 i de
vanligen minst tvååriga verkstadsskolorna äro vittnesbörd om denna omstämning
i tänkesätten. På lantbrukets område meddelas en yrkesundervisning,
vars betydelse icke kan mätas blott genom räkning av antalet kursdeltagare.
Flertalet av de unga få dock alltjämt icke någon verklig förutbildning för
sitt blivande yrke, innan de inträda i näringslivet. En del lära sig på gammalt
maner de praktiska sysselsättningarna under föräldrarnas ledning —
och värdet av denna fostran skall icke bestridas — ganska manga ha i den
yrkesbestämda fortsättningsskolan fått en första kontakt med ett yrke, men
till sin huvudsakliga del ligger yrkesutbildningen på de flesta områden alltjämt
i näringslivets egna händer. Det goda arbete, som utförts på yrkesskolväsendets
område, har passerat pionjär stadiet, men det är, kvantitativt
sett, likväl blott en början.
Liksom många av de hörda instanserna anser jag, att statsmakterna böra
göra vad de förmå, för att de närmaste årtiondena skola bliva en verklig
uppsvingsperiod i yrkesskolväsendets historia. Jag kan också mycket väl
förstå, att yrkesskolväsendets representanter i remissvaren ifrågasätta specialanordningar
för att trygga ett för denna undervisning gynnsamt lärjungeurval
— det är i själva verket, sasom skolkommissionen har framhållit,
även ett välgrundat allmänt intresse, att näringslivets olika grenar
få sin andel av landets begåvningstillgångar. Jag har därför intet att erinra
mot att under försökstiden frågan om en tidigare övergång av lärjungar
till yrkesutbildande skolor med flerårig lärokurs och till kvalificerad lärlingsutbildning
inom näringslivet noggrant studeras på erfarenhetens grund.
Därmed tager jag givetvis icke ståndpunkt till i vad mån de föreslagna
vägarna skola visa sig framkomliga: en stark avgång från enhetsskolan
redan efter klass 7 — innan skolan fullgjort sina allmänt samhällsorienterande
uppgifter — kan väcka betänkligheter icke blott med hänsyn till att
en sådan avgång strider mot enhetsskolans idé; en avgång blott av ett litet
antal elever torde å andra sidan i många fall medföra tämligen kostsamma
specialåtgärder i syfte att bibringa dessa lärjungar de kunskaper i allmänbildande
ämnen, som normalt inhämtas i enhetsskolans åttonde klass.
Även om man förutser en rask utveckling av yrkesskolorna, vore det
emellertid knappast realistiskt att förutsätta, att organisationen skulle
kunna utbyggas parallellt med den blivande enhetsskoleorganisationen, så
320
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
att vid genomförandeperiodens slut yrkesskolorna skulle ha resurser att ta
om hand hela den kontingent om kanske 70 000 femtonåringar, som icke
övergår till teoretiska utbildningslinjer. Näringslivet, som hittills i stort
sett har givit dessa ungdomar den yrkesutbildning de kunnat få, måste därför
enligt min mening fortfarande medarbeta för samma syftes vinnande.
Otvivelaktigt bör man därvid kunna räkna med att många företagare,
sedan de fått ögonen öppna för sakens vikt, skola vilja medverka till att
giva yrkespraktiken inom näringslivet den systematiskt ordnade form, som
i hög grad effektiviserar utbildningen. Att så många som 750 av de 811 intresserade
företagen vid arbetsmarknadens yrkesråds rundfråga förklarade
sig anse, att praktikanternas deltidsarbete borde kunna ges karaktär av
föi beredande yrkesutbildning med metodiskt ordnad genomgång av arbetstempon
och arbetsoperationer, tyder på att strävandena i denna riktning
kunna påräkna vissa företagarkretsars stöd. Det måste ligga i skolmyndigheternas
och skolledarnas intresse att göra vad de kunna, för att samverkan
mellan skolan och företagarna skall bliva fruktbärande och frambringa
de gynnsammaste möjliga betingelserna för praktikanternas framsteg.
I den mån särskilda organ för samarbetet visa sig behövliga, böra
sådana komma till stånd.
I likhet med skolkommissionen anser jag det emellertid tills vidare oundvikligt
att placera ungdom i praktikantställning jämväl inom företag, som
icke kunna erbjuda garantier för anställningens kvalitet ur yrkesutbildningssynpunkt.
Det måste då ankomma på skolmyndigheterna att genom
kompletterande undervisning i form av kortare kurser, instruktions- och
demonstrationsdagar så vitt möjligt giva praktikanterna det som fattas.
Det torde däremot vara för tidigt att taga ställning till den av skolkommissionen
tangerade frågan om författningsmässigt fastställda villkor för
hänvisning av praktikanter, en fråga till vilken skolkommissionen först i ett
senare sammanhang kommer att taga slutlig ståndpunkt. Däremot får man
givetvis förutsätta, att vederbörande skolmyndigheter vid praktikanternas
utplacering taga den hänsyn de kunna till de erbjudna praktikplatsernas
värde ur yrkesutbildningssynpunkt.
Att i manga fall även hemmen och hemföretagen måste inkopplas i utbildningsproceduren,
lärer icke kunna undvikas; ofta torde för övrigt på
detta sätt en ganska god eller åtminstone fullt acceptabel lösning kunna
vinnas av en på vissa orter besvärlig organisationsfråga. Jag förutsätter då,
att hemmen erhalla vissa instruktioner om utbildningens ändamålsenliga
gång, och att kompletteringar genom kursverksamhet och instruktionsdagar
liksom i föregående fall anordnas i man av behov. Praktikhänvisning
bör givetvis icke meddelas till sådana enskilda hem, som uppenbarligen
icke kunna fylla de anspråk man har rätt att ställa på praktikplatser för
ungdom under utbildning. Såsom kommissionen har påpekat, böra även
Kungl. Maj:ts -proposition nr 70. 321
kommunala och statliga företag och inrättningar kunna ge ett visst tillskott
till praktikmöjlighetema.
Huru det av kommissionen föreslagna allmänpraktiska utbildningsåret
kommer att ta sig ut i levande livet och vilket värde det kommer att få i
allmänhetens ögon, är svårt att bedöma, innan anordningen har prövats
genom praktiska försök. De båda centrala skolmyndigheterna ha icke funnit
anledning att ställa sig avvisande till förslaget. Under alla omständigheter
bör det vara möjligt att i huvudsaklig överensstämmelse med skolkommissionens
utkast konstruera en utbildningsform, som för vissa grupper
av ungdom kan vara till god nytta.
Skolan bör dock medvetet arbeta på att så långt möjligt nedbringa antalet
lärjungar, som ännu vid inträdet i nionde klassen stå rådvilla inför
yrkesvalet. Förhoppningarna måste i detta avseende främst knytas till den
förbättrade anlags- och yrkesorientering, som har behandlats av byråchefen
Neymark i hans bilaga till skolutredningens betänkanden. Av arbetsmarknadsstyrelsens
och skolöverstyrelsens utlåtanden framgår, att vissa organisationsfrågor,
bland annat rörande yrkesvägledningens praktiska utformning
vid skolorna, arbetsförmedlingens och skolmyndigheternas kompetensområden
samt formerna för samverkan dem emellan, alltjämt äro olösta.
Nödiga kompletterande utredningar böra under de närmaste åren verkställas;
de torde redan vara påbörjade inom den samarbetskommitté, som
har tillsatts av arbetsmarknadsstyrelsen, skolöverstyrelsen och överstyrelsen
för yrkesutbildning.
Skolkommissionens förslag att särskilt i den yrkesteoretiska undervisningen
införa korrespondensundervisning i olika former är av intresse och
bör prövas under försökstiden. Det torde icke vara något att erinra mot
att dylika metoder prövas i de blandade yrkesavdelningar, som redan nu
förekomma, men utsikterna till ett framgångsrikt arbete med dylika hjälpmedel
komma säkerligen att successivt ökas, allteftersom skolkommissionens
riktlinjer för det inre arbetet inom enhetsskolan bliva mera allmänt
praktiserade i klasser nedom den nionde.
Överhuvud böra de av skolkommissionen föreslagna arbetsformerna för
nionde klassen systematiskt prövas under försöksverksamheten. Iakttagelser
böra därvid även kunna göras rörande organisationens konjunkturkänslighet
och särskilt dess beroende av sysselsättningsgraden inom industrien
samt rörande möjligheterna att i sådana situationer visa praktikanterna
vägen till sysselsättningsområden, där de under de rådande förhållandena
bäst behövas. Vid prövningen av ansökningar från skoldistriktens sida att
övergå till enhetsskoleorganisationen bör stor hänsyn tagas till de upplysningar,
som lämnas om skoldistriktets förmåga att på ett tillfredsställande
sätt ordna lärjungarnas praktiska utbildning och till utsikterna att
där anordna en givande försöksverksamhet. Efter hand torde under för21
— Biliang till riksdagens protokoll 1050. 1 samt. Nr 70.
322
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
sökstidens gång det nödvändiga erfarenhetsmaterialet samlas för en säkrare
bedömning av de olika metoder, som erbjuda sig för den praktiska utbildningen
inom nionde klassen. Framemot försökstidens slut bör organisationsarbetet
allt bestämdare kunna inriktas på de praktikformer, som
ha visat sig ändamålsenligast.
Vidkommande de praktiska läroämnena i de åtta första klasserna kan
jag i huvudsak hänvisa till vad jag i andra sammanhang har anfört angående
enhetsskolans organisation och arbetssätt på ifrågavarande åldersstadium.
Det är möjligt, att tilläggskursen i praktisk yrkesorientering i klass 8 icke
överallt kan anordnas så, som skolkommissionen tänkt sig densamma, men
jag har ingen anledning tro, att det skall visa sig omöjligt att likväl organisera
ett gott och nyttigt inslag av praktisk undervisning i denna klass.
Ännu mindre kan man nu taga position till kritik, som rör kursavvägningen
för det ena eller andra läroämnet. Det är allt frågor, som klarna först under
försöksverksamhetens gång och äro av underordnad betydelse vid fastställandet
av organisationens allmänna konturer.
Det återstår att taga ställning till de praktiska mellanskolorna, en skolform,
som befinner sig i gränszonen mellan den allmänbildande undervisningen
och yrkesundervisningen. Den ger en grundläggande undervisning
för en viss yrkesgrupp men på samma gång en allmänbildande undervisning,
vars ämnesurval och kunskapsstoff ha utvalts med hänsyn till yrkesgruppens
särskilda behov. De teoretiska och praktiska läroämnenas principiella
jämställdhet kommer till uttryck i att lärogången avslutas med
praktisk realexamen, vari båda ämnesgrupperna ingå.
Skoltypen som sådan har onekligen väl hävdat sig. Redan fyra år efter
dess tillkomst kunde dåvarande departementschefen uttala, att de praktiska
linjerna borde upptagas som en fast beståndsdel av vår läroverksorganisation.
Tillströmningen till handelslinjer och tekniska linjer är mycket
tillfredsställande. Hushållslinjerna ha däremot icke slagit igenom på
samma sätt. Det är möjligt att de flickor, som ha avlagt praktisk realexamen
på hushållslinje, längre fram i livet som husmödrar komma att
uppskatta den utbildning de fått, men för deras yrkesverksamhet torde
påfallande ofta en examen på allmän eller handelslinje utgöra en mera
adekvat förskolning.
Skolkommissionen tänker sig de praktiska realskolornas båda högsta klasser
inkomponerade i enhetsskolesystemet på samma sätt som exempelvis
de tvååriga verkstadsskolorna, vilkas första klass ersätter klass 9, medan
den andra klassen ger en därutöver gående vidareutbildning. I den mån
avdelningar av enhetsskolans sjunde och åttonde klasser lokalt förläggas
till samma skolenhet, kunna tidigt »utvecklade lärjungar draga nytta av
skolans specialutrustning för arbetet i sina praktiska tillvalsämnen i sjunde
och åttonde klasserna och för friare studier.
323
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
Detta förslag bör prövas, sedan enhetsskolan i någon av de städer, där
praktiska mellanskolor finnas, har nått så högt upp i klasserna, att en
praktisk realskolekurs kan anknytas därtill. Dessförinnan bör den av skolöverstyrelsen
förordade och redan i något fall tillämpade organisationen
med en till klass 8 uppskjuten differentiering kunna som en första etapp
genomföras i ökad utsträckning.
När överstyrelsen för yrkesutbildning ger uttryck åt uppfattningen, att
samtliga former av praktiska realskolor i samband med enhetsskolans
genomförande böra avvecklas, »i den mån liknande utbildningsmöjligheter
erbjudas i den nya skolorganisationen», så förutsätter uppenbarligen även
denna ståndpunkt fortsatta utredningar och praktiska försök, om vilkas
resultat på nuvarande stadium endast förmodanden äro möjliga. Uttalandet
tangerar emellertid en fråga, som under övergångstiden torde bli av icke
ringa praktisk betydelse, nämligen huru det allmänna bör ställa sig till
utvecklingen av nu existerande skolformer, som eventuellt kunna bliva
överflödiga, när enhetsskolan i en något mera avlägsen framtid har allmänt
genomförts.
För egen del tvekar jag icke om att varje skolform, så länge den existerar,
också bör ha rätt till en utveckling, varigenom den sättes i stånd att
anpassa sig efter behoven och bjuda sitt bästa åt varje årskull av inträdande
lärjungar. Jag delar helt skolkommissionens uppfattning, att skolan
icke bör alltför starkt bindas vid fastslagna organisationsformer och att
den måste ha en viss grad av frihet för att kunna förbli ett levande och
nyttigt samhällsorgan. Den fortskridande skolreform, som kommissionen
har åsyftat, medger mycket väl ett uppbyggnadsarbete på flera fronter.
En skolform som den praktiska mellanskolan bör kunna utvecklas kvalitativt
och kvantitativt, medan samtidigt inom enhetsskolan ett arbete pågår,
som syftar till att utröna, huruvida icke liknande mål kunna uppnås även
under andra organisatoriska förutsättningar. Vid försöksperiodens slut är
tiden inne att avsyna vad som av olika krafter har byggts upp och pröva
dess tjänlighet för samhällsändamålen. Jag har från dessa utgångspunkter
intet att erinra mot att praktiska linjer av ny typ — såsom de av skolutredningen
föreslagna kemisk-tekniska och jordbrukslinjerna — försöksvis
upprättas, därest de befinnas svara mot faktiska behov och lämpliga
huvudmän åtaga sig ansvaret för deras ekonomiska bestånd.
Mera direkt beroende av enhetsskolans utveckling på orten äro de yrkesbestämda
högre folkskolorna och de inbyggda linjerna, vilka i regel motsvara
tämligen begränsade undervisningsbehov, oftast på mindre orter. I
många fall torde de automatiskt komma att försvinna genom att i samband
med enhetsskolans uppbyggnad nya utbildningsmöjligheter tillkomma,
vilka icke funnos, när de nuvarande skolorna eller linjerna upprättades.
Så länge icke genomförandet av enhetsskolan har påbörjats inom en
324
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
kommun, torde behovet av dessa utbildningsformer i huvudsak böra bedömas
efter samma grunder som hittills.
Den praktiska skolningen torde aldrig kunna begränsas till ett litet antal
former. Den måste vara mångförgrenad som näringslivet självt. I vad mån
det i en avlägsnare framtid kan bliva möjligt att låta alla dessa utbildningsformer
framstå som kvalitativt likvärdiga, är vanskligt att nu säga.
Under en lang tid måste man räkna med att det inom samma yrke skall
givas bättre och sämre utbildningsmöjligheter. Nödig tillsyn och kontroll
måste utövas för att trygga en acceptabel minimistandard, men kraven få
icke drivas så långt, att det bästa blir det godas fiende.
6. Några sidor av det inre arbetet.
Andan och gestaltningen av skolans inre arbete bestämmes i praktiken
i sista hand av läraren, när han star öga mot öga med klassen. Huru kontakten
med klassen skall uppnås, huru läraren skall vinna de ungas förtroende,
huru han skall gå till väga för att väcka deras arbetshåg och sammansvetsa
de många individerna till en effektiv arbetsgemenskap, detta
hör allt till en yrkeskonst, som kan förvärvas endast genom personlig inlevelse
i lärarens kall. Blott till en del kan den läras ut, och i ännu mycket
mindre utsträckning kan den normeras genom författningar och föreskrifter.
Skolkommissionen betonar med rätta, att läraren måste ha sin frihet
i det inre arbetet, friheten att söka sin egen väg till ett framgångsrikt arbete
i klassen.
Lärogångens innehall kan lika litet i detalj bestämmas genom en central
reglering. Kungl. Maj:t kan i stora drag ange kunskapsmålet, skolöverstyrelsen
kan ge metodiska anvisningar, men läroböckernas utformning och
skolstyrelsernas eller ämneskonferensernas val bland den tillgängliga lärobokslitteraturen
betyder mera; att till sist läraren själv i mycket hög
grad bestämmer över ett kunskapsämnes detaljinnehåll, framgår redan
därav, att arbetsbelastningen i ett ämne kan mycket variera, även när
samma lärobok begagnas. Läraren måste förstå att använda sin frihet på
bästa sätt, om skolarbetet för de uppväxande skall bli ett arbete för framtiden
och icke en meningslös börda. Hans personliga fallenhet för lärarkallet,
hans mottaglighet för impulser under utbildningstiden och hans
iakttagelseförmåga i det praktiska arbetet äro esomoftast avgörande för
framgången.
Av den redogörelse för organisationsfrågorna, jag förut lämnat, framgår
klart, i huru hög grad även organisationsproblemens lösning beror av det
inre arbetets gestaltning. Det vore förvisso orealistiskt att tro, att skolans
arbetssätt i ett slag skulle kunna omriktas, men det är lika verklighetsfrämmande
att föreställa sig arbetsformerna såsom något en gång för alla givet.
325
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Varje generation gör sin insats i det pedagogiska framstegsarbetet; utgångspunkten
är icke densamma, när nästa generation tar vid.
De för organisationsproblemen viktiga sidorna av skolarbetets metodik
ha berörts i det föregående, och jag har angivit, i vilken riktning det inre
arbetet måste utvecklas för att svara mot vår tids behov. Skolutredningens
och skolkommissionens betänkanden innehålla utöver huvudfrågorna åtskilliga
tankar om de olika skolämnena, som väl förtjäna att beaktas och
måhända småningom komma att leda till vittgående omläggningar av vissa
ämnens innehåll och lärogång. Tiden är dock ännu inte inne att ingå på
alla dessa frågor. Skolöverstyrelsen har säkerligen rätt, då den framhåller,
att en del av förslagen icke kunna ses i den rätta belysningen, förrän timplaner
och studieplaner äro utarbetade.
Det torde även vara möjligt att nu förbigå vissa frågor, som i sig själva
äro betydelsefulla men som föga ha uppmärksammats under remissgången,
sannolikt emedan de icke stå i omedelbart samband med skolreformen.
Dit höra exempelvis frågor om lärjungarnas självstyrelse och föreningsliv.
Den i samband därmed av skolutredningen väckta frågan om en »klassens
timme» för gemensamma angelägenheter bör upptagas på försöksprogrammet,
men det fulla genomförandet hor hemma i ett senare sammanhang,
emedan anordningen på de stadier, där ämneslärarsystem användes, torde
få rätt betydande konsekvenser för lärarbehovet.
Däremot bör jag icke skjuta åt sidan vissa andra delfrågor, som principiellt
eller praktiskt äro av vikt för skolans funktioner i samhället och delvis
även ha tilldragit sig en större uppmärksamhet i remissvaren. Jag tänker
på spörsmål om samverkan mellan hem och skola, om kristendomsundervisningen
och morgonandakterna, om skolans arbetsår och arbetsdag
samt om mognads- och kunskapskontrollen.
a. Hem och skola.
Samarbetet mellan skola och hem måste grundas på medvetandet om att
de ha något gemensamt att sträva för. I centrum av bådas intressesfär ligger
uppgiften att dana de unga till harmoniska människor och goda medborgare.
Däri behöver skolan hemmets stöd och hemmet skolans.
I vissa avseenden har tidsutvecklingen ökat hemmens möjligheter. De
ha större resurser än förr att ge de uppväxande en god hygienisk omvårdnad
och bättre insikt om vad en sund livsföring fordrar. Nutidens utbredda
intresse för idrott och friluftsliv har spelat en roll i denna utveckling.
Vår generation vet, att sol, luft och vatten äro hälsokällor.
I andra avseenden har utvecklingen icke varit lika gynnsam. Hemmen
kunna icke ge samma arbetsfostran som fordom, emedan de icke längre i
samma utsträckning äro självständiga produktionsenheter. Nöjeslivet har
blivit en konkurrent till hemlivet. Hemmet är icke lika självklart som förr
326
Kungl. Maj:ts ■proposition nr 70.
samlingsplatsen för familjens medlemmar under fritiden. Till följd av dessa
och andra tendenser i tiden kan föräldraauktoriteten icke göra sig gällande
sa som tidigare. Hemmets roll som uppfostrare har därigenom begränsats,
framhåller skolutredningen.
Det var förr i tiden icke ovanligt, att man drog en skarp gräns mellan
hemmets och skolans uppgifter. Hemmet skulle sörja för att det blev folk
av barnen, skolan skulle se till, att de lärde sig någonting. Numera är det
klart, att skolan måste åtaga sig även allmänt fostrande uppgifter. Men
alltjämt spelar hemmet och kamratmiljön ofta den största rollen för de
uppväxandes personlighetsutveckling, även sedan de kommit under skolans
inflytande. Det är därför, betonar skolkommissionen, av väsentlig vikt för
framgången av skolans fostrargäming, att den skaffar sig ingående kunskap
om lärjungens hemförhållanden och livsföring i övrigt; utan en sådan
kännedom kunde skolans ingripanden vålla obotlig skada.
»Kontakten med hemmet och med lärjungarnas förhållanden i övrigt är
en uppgift främst för klassläraren, på högre stadier för klassföreståndaren.
Att denna kontakt inte alltid är lätt att vinna och att uppehålla visar erfarenheten.
Speciellt gäller detta storstäderna. Det är ett trist faktum, att
just de föräldrar, med vilka samarbete bäst skulle behövas, ofta visar sig
likgiltiga eller otillgängliga. Inte desto mindre måste denna kontakt åstadkommas,
om skolan skall kunna fylla sin uppgift. Initiativet måste i regel
vara skolans. Föräldrarna måste vänjas vid samarbete med skolan i fråga
om den unges fostran och studier. Det är uppenbart, att skolan härvidlag
måste använda stor takt och grannlagenhet. Försöken att nå kontakten
med hemmen får inte ge föräldrarna föreställningen, att det är fråga om
något slags kontroll från skolans sida eller en inblandning i hemmets angelägenheter.
I förhållandet skola—hem är förtroendet den viktigaste faktorn.
För gestaltandet av detta förhållande har skolan huvudansvaret. Föräldrarnas
misstänksamma eller negativa inställning till skolan måste med tjänliga
medel övervinnas. Härför fordras att skolan på ett annat sätt än som
nu är vanligt står öppen för lärjungarnas föräldrar. Även om dessa kommer
som kritiker eller kverulanter, måste läraren, såsom den mest erfarne i
fråga om samarbete skola—föräldrar, upptaga besöket med förståelse och
söka övervinna motsättningarna. Han får inte avvisa klagomålen såsom
oberättigade ingrepp eller betrakta lärargärningen som sin ensak. Då han
har hand om andras barn, måste hans sätt att handhava denna uppgift i
högsta grad angå dessa barns föräldrar.» (S. 23—24.)
Formerna för samarbetet kunna växla. Skolutredningen har i sitt betänkande
om det inre arbetet publicerat några redogörelser för huru samarbetet
praktiskt har utformats vid några skolor. Utredningen sammanfattar några
av erfarenheterna:
»Särskilt i nybörjarklasserna men även eljest är ''klassmöten’, sammanträffanden
mellan klassens lärare och föräldrarna till barnen i klassen,
värdefulla. Föräldrarna böra då få tillfälle att se barnen i arbete och lära
känna deras ''arbetsplats’, och barnen kunna också få bidraga med underhållning
av något slag, uppläsning, dramatik, musik och dylikt. På så sätt
327
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
kunna åhörardagarna, som på många håll inte slagit så väl ut, bli mera
givande och effektiva. Vid klassmötena böra också, sedan barnen skickats
hem, upptagas till diskussion sådana uppfostringsfrågor, som äro gemensamma
för skola och hem: fickpengar och sparsamhet, ordning och uppförande,
hövlighet, tjänstvillighet, läxläsning och annat hemarbete, fritidssysselsättning,
vila och sömn, skolans hygieniska och sociala anordningar
m. m. Dessutom kan naturligtvis vid dylika tillfällen rådplägning ske mellan
enskilda föräldrar och lärarna.
Förutom klassmötena böra också förekomma större sammankomster, där
allmänna uppfostrings- och utbildningsspörsmal, aktuella . skolproblem,
yrkesrådgivning och dylikt upptagas till föredrag och diskussion. Ett lyckligt
uppslag, som vid enstaka tillfällen redan kommit till utförande, är bildandet
av studiecirklar med deltagare både bland föräldrar och lärare, varvid
mera ingående kunnat behandlas psykologiska och pedagogiska proiblem.
Samverkan leder hän mot vad som pa sina hall i utlandet betecknats
såsom ’föräldrafostran\--- .... , ,
I den mån som föräldrarna vänja sig vid att besöka skolan och dar drytta
angelägenheter av betydelse inte bara för barnens skolgång utan även för
deras fostran och behandling i hemmet, kan skolan utvecklas att bil ett
centrum på sin ort för bildnings- och uppfostringsfrågor. För skolan skulle
en dylik ställning innebära ett förstärkt inflytande på samhällslivet, och
för samhället självt skulle en bildningshärd av sådant slag utgöra en värdefull
tillgång.» (VI s. 28.)
Ofta kan en samarbetsorganisation för skola och hem vara till stor nytta.
Skolutredningen finner det önskvärt, att initiativet till samverkan utgår
från skolan eller i varje fall att skolan från början är delaktig i de anordningar
som vidtagas.
»Den yttre organisationen kan därvid anpassas efter förhallandena och
utgöras av en föräldraförening, ett föräldrarad, en samarbetskommitté
eller dylikt, allt under den förutsättningen, att båda parter äro företrädda
i den såsom lämplig befunna organisationen. Härigenom uteslutes givetvis
ej bildandet av föräldraföreningar, avseende ett vidare verksamhetsområde,
ett skoldistrikt, en stad o. s. v. och eventuellt sammanslutna i ett riksförbund.
» (VI s. 27.)
En sådan samarbetsorganisation har stundom verksamt bidragit till lösning
av frågor av praktisk art, sasom anordnandet av skolmåltider, anskaffandet
av sportstuga eller sommarskolhem och anställandet av skolkurator.
Jämväl skolkommissionen anser att man måste söka sig fram på olika
vägar:
»Föräldraföreningar kan få stor betydelse för främjandet av ett förtroendefullt
förhållande mellan skolan och hemmen och mellan skolan och
samhället. Föräldramöten tillsammans med skolans lärare har sin stora
uppgift att fylla. Klassamkväm, till vilka föräldrarna inbjuds och vid vilka
barnen medverkar med eget program, kan ha ännu störie betydelse för
upprättandet av samarbete skola—hem. Viktigast är dock den personliga
kontakten mellan läraren och den enskilde elevens föräldrar.» (b. 24.)
328
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
I framtiden bör det också för skolstyrelserna vara en angelägen uppgift
att främja samarbetet mellan skola och hem.
»Ofta kan det... komma att bero av skolstyrelsens positiva intresse för
saken, om den gemenskapsanda som här är nödvändig, skall växa fram
och om foraldrarna skall fa den hjalp och upplysning i uppfostringsfrågor,
som skolan kan ge och hemmen eljest har svårt att få. 1 samband härmed
bor uppmarksammas, att den viktiga sida av barnens fostran, som fritidssysselsättningen
utgör, inte får försummas. Skolstyrelsen har här en uppgift,
som endast kan lösas i intimt samarbete med hemmen och med skolans
fackliga ledning. Samarbete bör härvidlag ofta kunna ske även med ungdomsorganisationer
på platsen.» (S. 436.) 8
Av gammalt har man kunnat låta skolans praktiska ämnen bli en brygga
mellan skolan och hemmet. I hög grad har detta varit fallet med flickornas
undervisning i handarbete och huslig ekonomi. Enligt skolutredningens
kursplaner skall betydelsen av samverkan mellan skola och hem även i
gosslöjden betonas starkare än hittills.
»Särskilt böra hemmets högtider, framför allt julen, ge anledning till utorandet
av slojdtmg, som kunna komma till användning och uppskattas
1 ^,enol?1 a[betet med de enkla möbler och andra hemföremål, som
enligt kursplansforslaget skola förfärdigas på det högre skolstadiet, kunna
arjungarna fa en utgångspunkt för en första orientering rörande hemmets
umSeT(ivÄ. sos.)11 ,ortsiitla a" slöida även efter sUll!ld sko1''
Enligt slcolkommissionens förslag växer denna undervisning för hemmet
ut till ett särskilt obligatoriskt läroämne, hemkunskapen, gemensamt för
både gossar och flickor. Inom samhällskunskapen skola familjens uppgifter
och rättsliga förhållanden avhandlas; i nionde klassen bör inom detta ämne
ges en elementär orientering i praktiska psykologiska frågor, bland annat
frågor ur bampsykologien som stöd åt familjekunskapen. Inköpskunskap
och bostadskunskap skola läras i samverkan mellan samhällskunskapen och
de praktiska ämnena. En något mer ingående kunskap i barnavård kan få
plats inom realskolestadiets praktiska tillvalsämnen. Inom naturkunnigheten
skall ges eu orientering i förebyggande hälsovård och någon kunskap
om de vanligaste sjukdomarna. Tillvaratagas alla dessa möjligheter, vidgar
sig skolans arbete till en fostran för hemmet och hemlivet, om man så vill
till en förberedande föräldrafostran.
Det egentliga kunskapsmeddelandet inom de olika läroämnena måste
givetvis vara skolans sak; på sin höjd kan hon begära, att hemmet skapar
bästa möjliga förutsättningar för det hemarbete, som lärjungarna skola
utföra eller självmant företaga sig.
Däremot måste hemmet på ett eller annat sätt göras underkunnigt om
skolarbetets gång och de uppnådda resultaten, en stundom ömtålig uppgift.
Av gammalt har detta skett genom den terminliga betygssättningen.
329
Kungl. Maj ds proposition nr 70.
Skolutredningen diskuterar i sitt betänkande rörande skolans betygssättning
(SOU 1945:45) utförligt de betänkligheter, som framförts mot betygssättningssystemet,
men finner det svårt att helt avvara denna form av
meddelanden till hemmet.
»Om det skulle kunna visas, att svåra och djupgående olägenheter äro
förbundna med bruket av dylika betyg, bör det icke vara helt omöjligt att
avskaffa dem. De uppgifter om flyttning till högre klass, som eleverna nu
erhålla genom vårterminens betyg, skulle i så fall lämnas i någon annan
form, och hemmens obestridliga rätt att erhålla kännedom om lärjungarnas
förmåga att följa undervisningen och att fylla skolans krav på uppförande
och ordning, finge tillgodoses genom särskilda meddelanden. Bäst skulle
väl betygssystemets olägenheter undvikas, om dylika meddelanden gåves
hemmen konfidentiellt inom ramen av ett intimt och förtroendefullt samarbete
mellan lärare och målsmän.» (V s. 56.)
»Det bör emellertid framhållas, att orsakerna till kritik mot skolans bedömande
liksom avund och konkurrens mellan elever icke enbart höra
samman med betygssättningen. Så snart den situationen inträder, att lärjungarna
inbördes måste tävla om tillgängliga platser i högre skolor och
utbildningsanstalter eller i arbetslivet och att skolans omdöme om dem
härvid blir av väsentlig betydelse, få de själva och deras föräldrar intresse
av att genom hela skoltiden bedöma och jämföra skolprestationema. Ju
hårdare konkurrensen om tillgängliga platser är, dess starkare blir intresset
av dylika jämförelser. Om skolan söker försvåra dem och vägrar ingå pa
en diskussion av sina värderingsprinciper, kan detta resultera i en växande
misstro och en kritik, som blir alltmer utpräglad, ju mindre allmänheten
är insatt i dessa värderingsprinciper.» (V s. 58.)
Det synes knappast ändamålsenligt att införa förändringar i skolväsendet,
som minska allmänhetens möjligheter att själv bilda sig ett omdöme
om ungdomens fallenhet för studier. »Vi föreslå med hänsyn härtill icke
någon förändring i nuvarande anordning, att terminsbetyg utfärdas individuellt.
De olägenheter, som vidlåda detta förfarande, synas böra undanröjas
genom ett mer ingående samarbete mellan hem och skola, innefattande
även rikligare användning av kompletterande upplysningar till betygen,
hänvändelser till föräldrarna vid behov under terminernas gång och klarläggande
av skolans bedömningsprinciper inför allmänheten.» (V s. 59.)
Utredningen gör emellertid på visst sätt ett undantag för de tidigaste
skolåren, då lärjungarna själva ännu icke förmå fatta betygens innebörd
och deras samband med prestationernas halt. Den uppmuntran och kritik
barnen på detta tidiga skolstadium behöva och varigenom de skola fostras
till en riktig uppfattning om sina plikter i skolan, bör ges i en mera konkret
form i direkt samband med det utförda skolarbetet. Under de tre
första terminerna kunna därför betygen inskränkas till en ograderad uppgift
om godkännande eller underkännande i förekommande ämnen samt
en summarisk uppgift om lärjungens allmänna uppförande; första terminen
borde det givna vitsordet till och med kunna vara helt ospecificerat.
SJcolkommissionen är ense med skolutredningen om att detaljgraderade
terminsbetyg icke böra ges under barnens första skoltid.
330
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
»Kommissionen vill emellertid framhålla, att de meddelanden till hemmet,
som ersätter terminsbetygen, inte böra vara alltför summariska. De
får inte inskränka sig till kategorisk förklaring, att skolarbete och uppförande
är tillfredsställande eller otillfredsställande. Det är möjligt att ange
barnets starkare och svagare punkter utan jämförelse med kamraterna.»
(S. 108.)
Kommissionen anser vidare i likhet med skolutredningen, att man måste
ta hänsyn till hemmens önskan att hållas underrättade om elevernas! framsteg
och allmänna uppförande i skolan.
»Rundfrågor, som företagits, tyder på att såväl läraropinion som föräldraopinion
betraktar terminsbetyg som ett nödvändigt medel för kontakten
mellan skola och hem. Detta är helt naturligt, eftersom inte något
lämpligt alternativ till terminsbetygen prövats i större utsträckning i vårt
land.--Generell frihet bör emellertid finnas för skolor av alla slag att
begränsa utdelningen av terminsbetyg till att gälla endast vårterminen.
Barnens utveckling under höstterminen bör föräldrarna i så fall få kännedom
om genom informella brev eller vid de föräldramöten, som under alla
omständigheter bör anordnas.» (S. 108—109.)
Vissa partiella reformer av betygsgivningen kunna när som helst genomföras,
men innan längre gående förändringar vidtagas, böra systematiska
försök anställas vid ett antal skolor för att pröva möjligheten att ersätta
terminsbetygen möd andra slag av meddelanden, som dels äro fylligare,
dels lägga tyngdpunkten på jämförelsen med lärjungens egna tidigare prestationer.
»I denna försöksverksamhet bör ingå, att uppgifter lämnas till hemmen
om elevernas arbetsvanor, och man kan därvid hålla i sär förmågan att
arbeta självständigt och förmågan att samarbeta med kamraterna. Upplysningarna
om arbetet i ämnena kunde eventuellt specificeras på huvudgrenar
inom viktiga ämnen. En mekanisering av betygssättningen kan motverkas
genom att läraren regelbundet gör en särskild anteckning, när han
anser elevens arbetsprestation vara mer berömvärd, än de objektiva resultaten
till följd av ogynnsamma yttre omständigheter visar.
Vid försöksverksamheten bör man vidare pröva att låta meddelandena
till hemmet om arbetet i de olika ämnena få en något annan karaktär än
vanliga betyg. Upplysning bör ges om framstegen under terminen på grundval
av en jämförelse med elevens tidigare prestationer. Läraren får härvid
tillfälle att bedöma eleven efter dennes egna förutsättningar. För att läraren
vid denna bedömning skall ha något fast att hålla sig till, måste han
emellertid i regel utgå från sina egna anteckningar om elevernas ställning
i förhållande till ett elevgenomsnitt på stadiet. Man kan tänka sig, att de
upplysningar som läraren ger blir mera schematiska och blott anger, om
framstegen i de enskilda ämnena varit mer eller mindre tillfredsställande.
Men det är också möjligt att göra rapporterna fylliga och låta dem precisera,
inom vilka delar av varje ämne lärjungen gått framåt och inom
vilka delar utvecklingen varit mindre påtaglig.
Även om de regelbundna meddelandena vid försöksverksamheten på
detta sätt endast talar om framstegen, är det uppenbart, att man för lärjungen
och hans föräldrar varken kan eller bör fördölja den ungefärliga
331
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
ställningen i jämförelse med elevgenomsnittet. För inriktning på kommande
verksamhet kan kunskap härom vara värdefull redan på ett jämförelsevis
tidigt stadium. Lärjungen själv kan bli orienterad om sin ställning under
skolarbetets gång, och föräldrarna kan få upplysningar härom vid de föräldrakonferenser,
som regelbundet måste hållas vid skolor, som deltar i
försöksverksamheten. Emellertid är det sannolikt nödvändigt att dessutom
vid några tillfällen låta meddelandena till hemmet innehålla uppgift även
om den allmänna ställningen och icke blott om framstegen. ---- —
Även om den försöksverksamhet, som här skisserats, så småningom
skulle visa nya vägar för terminsmeddelandena, kommer graderade omdömen
om lärjungarna att finnas kvar: i lärarens anteckningar, som bildar
grund för alla andra uppgifter, i underhandsmeddelanden till lärjungar och
föräldrar samt i avgångsbetyg.» (S. 109—110.)
Samarbetet mellan hem och skola beröres i några yttranden. Målsmännens
riksförbund konstaterar med tillfredsställelse, att skolkommissionen
fäst stort avseende vid samarbetet mellan skola och hem, men beklagar,
att preciserade riktlinjer för utformandet av detta arbete icke ha uppdragits.
Målsmannaföreningarna måste på ett eller annat sätt inlemmas i
.skolans ordning.
»Det vore säkerligen att gå för långt att göra dylika, föreningar till en
obligatorisk institution, då erfarenheten talar för att de böra växa fram ur
ett spontant behov för att kunna göra en levande insats, å andra sidan
synes mycket tala för att skolans myndigheter verka för att dylika föreningar
eller andra föräldrasammanslutningar bildas. Vidare bör det föreskrivas,
att skolans myndigheter i vidaste mening böra lämna sitt stöd åt
föreningarna, exempelvis genom upplåtande av lokal för sammankomster,
genom att kollegiet utser representanter att ingå i föräldraföreningens styrelse
m. m. Det har tyvärr i låt vara enstaka fall visat sig, att skolans myndigheter
betrakta föräldraföreningstanken med misstro och i viss män motarbetat
föräldraföreningen. Detta torde bero på en missuppfattning av
dylika föreningars syfte.---
Målsmännens Riksförbund har i sin erfarenhet kunnat konstatera, att
de av skolkommissionen föreslagna klassamkvämen, som praktiserats av
åtskilliga föräldraföreningar, givit mycket goda resultat, och åtgärder borde
därför vidtagas för att ge större spridning åt denna arbetsform. ^Möjligheter
till anslag till sådana klassamkväm skulle vara önskvärda, då hittills
endast ett fåtal föräldraföreningar erhållit kommunala anslag.»
Skolan bör dock icke låta sig nöja med den kontakt, som pa detta sätt
kan nås. Särskilt på landsbygden måste den också åtaga sig ett föräldrafostrande
arbete.
»Erfarenheten visar, att i många fall lärarna gärna ställa sina krafter och
kunskaper till förfogande för att handleda föräldrarnas studier. Att leda
dylika studiecirklar vore en lämplig uppgift för skolpsykologerna. Även
radion bör engageras för detta syfte genom anordnande av upplysande föredrag
och andra lämpliga program.»
Riksförbundet befarar emellertid, att samarbetet i praktiken kommer
att icke så litet försvåras genom centraliseringen. Föräldrar, som icke bo i
332
Kungl. Maj ds ''proposition nr 70.
centralskolornas närhet, kunna ofta endast nås, om skolan utger en föräldratidning
av något slag. Många av dem få sällan eller aldrig tillfälle att
besöka skolan och sammanträffa med barnens lärare. Terminsbetygen
måste under sådana omständigheter tills vidare bibehållas.
»En så fullständig kontakt mellan skola och hem, som skulle onödiggöra
meddelanden av denna art, torde knappast uppnås inom överskådlig framtid.
Genom skolväsendets centralisering få betygen även ökad betydelse,
då manga föräldrar icke kunna beräknas så ofta som önskvärt vore få personlig
kontakt med skolan, varför de kanske mer än nu behöva få skolans
meddelanden om barnens arbete.»
Centraliseringens konsekvenser beröras även av Svenska landsbygdens
kvinnoförbund:
Med nutida centraliseringssträvanden, som icke blott gälla de högre
klasserna utan även den egentliga barndomsskolan, torde det bli ganska
svårt att åstadkomma det samarbete, som i de mindre bygdeskolorna varit
en självklar sak och i hög grad underlättat bedömningen av de krav läraren
kan ställa på barnen — och på föräldrarna. Den möjlighet, som finnes, att
i någon mån ersätta denna vardagliga personliga kontakt genom föräldraföreningarna
och deras arbete borde enligt vår mening tas upp på fullt allvar
och bindande föreskrifter och anvisningar om deras arbetssätt in. m.
anges i skolans förordningar. Det kan ju inte vara vare sig rätt eller psykologiskt
klokt att en skolstyrelse utan att det minsta förbereda barnens föräldrar
t. ex. beslutar om indragning av vissa klasser eller hela skolor. Sådant
måste givetvis väcka irritation och misstänksamhet mot skolans arbete
över huvud. Och många gånger skulle en gemensam diskussion om bästa
formen för anordnande av skolskjutsar kunna ge ett långt bättre resultat,
både när det gäller barnens väl och föräldrarnas lojalitet mot skolans föreskrifter.
För att samarbetet mellan hem och skola skall kunna fullt utvecklas, är
det nödvändigt, att lärarna bo på skolorten, betonar domkapitlet i Luleå:
»Mångenstädes förekommer för närvarande, att lärama äro bosatta miltals
fran skolan och vistas a skolorten endast under den tid undervisningen
pågår. Att läraren under sådana förhållanden skall kunna hava erforderlig
kontakt med lärjungarnas hem och känna till deras livsföring är omöjligt.
Domkapitlet vill därför föreslå, att i skolförfattningarna införes föreskrift
om att lärare skall vara skyldig att vara bosatt å skolorten, något som i
sin tur förutsätter att bostad tillhandahålles honom.»
Leder samarbetet mellan hem och skola till det enda resultatet, att föräldrarna
bli övertygade om lärarens goda vilja att individuellt och personligt
intressera sig för barnen, har det fyllt en viktig uppgift. Men det ger
i de flesta fall mer än sa. Den lärare, som verkligen nedlägger arbete på uppgiften,
kommer i regel snart underfund om att det är ett arbetsfält, där
ett gott arbete ger god avkastning: ett säkrare grepp i det fostrande arbetet
och en värdefull goodwill för skolan.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 333
b. Kristendomsundervisning och morgonandakter.
Skolko mmissionen och dissenterlagskom mitten.
Kristendomsundervisningen har enligt skolkommissionen två väsentliga
uppgifter i den obligatoriska skolan: att vara ett led i den allmänna orienteringen
i kunskapens värld och att vara ett instrument för personlighetsdaningen.
I denna uppfattning torde kommissionen kunna påräkna stöd av
den allmänna meningen i vårt land.
Båda uppgifterna kräva, att kristendomsundervisningen hämtar material
och impulser från nutidsmänniskans värld. Skolkommissionen citerar med
instämmande några ord ur skolutredningens anvisningar för kristendomsundervisningen
i folkskolan:
»Läraren bör i kristendomsundervisningen ständigt söka kontakt med
det verkliga livet i hem, skola och samhälle. Undervisningen bör, så ofta
detta på ett naturligt sätt kan ske, anknyta till lärjungarnas liv och till
förhållanden, som ligga deras erfarenhetsområde nära. Här bör läraren
också taga upp frågor och händelser, som sysselsätta de ungas sinnen, för
att ge dem moralisk belysning och ställa in dem i ett större sammanhang.
Ett sönderdelande och mera begreppsmässigt lärosätt bör undvikas.»
(IV: 2B s. 55.)
En följd av undervisningens inriktning på nutidslivet måste bliva, att det
kyrkohistoriska momentet något beskäres och parallelliseras med historieundervisningen.
I övrigt böra miljöskildringar och episk-historiska moment
så mycket som möjligt skjutas nedåt i klasserna, mödan det centrala kursmoment,
som av skolutredningen kallas »den kristna tros- och livsuppfattningen
med särskilt beaktande av dess förhållande till kultur- och samhällsliv»
föres så högt upp i enhetsskolan som möjligt.
Kristendomsundervisningens orienterande uppgift förutsätter, att de
uppväxande få en ej alltför flyktig bekantskap med den bibliska litteraturen.
Kristendomsundervisningen på högstadiet bör kunna ge dem någon
föreställning om den dramatiska kamp mellan högre och lägre religiösa och
etiska föreställningar, varom ej minst de gammaltestamentliga skrifterna
vittna, framhåller skolkommissionen.
Om kristendomsundervisningens etiskt fostrande uppgifter yttrar kommissionen:
»Genom
enkla samtal med barnen bör läraren försöka bringa reda i deras
handlingsnormer och föra dem fram till klarhet över varför normer äro
nödvändiga och varför de fått sin bestämda utformning. Lärjungarna bör
fostras till sanningskärlek och till ärlighet både mot sig själva och mot
andra, till hjälpsamhet och samarbetsvilja, till rättrådighet och öppenhet.
Läraren kan försöka inspirera barnen till utveckling i önskvärd riktning
både genom sitt eget uppträdande och genom den utformning, han sökt
ge klassens sociala liv. En liknande uppgift kan exempel och berättelser,
som ligger inom barnens fattningsförmåga, fylla; de kan hämtas både ur
bibeln, historien, skönlitteraturen och vardagslivet.
334
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
Den etiskt fostrande undervisningen behöver emellertid ett komplement..
Många barns otrygghet bottnar i en oro för att inte kunna vara så bra,
som de vill vara eller som deras föräldrar och lärare vill ha dem. De äro
rädda att inte bli accepterade som de är. Samtal om handlingsnormer och
idealgestalter kan öka denna oro. Det är därför viktigt, att läraren låter
barnen känna trygghet, låter dem förstå, att de accepteras även med brister
och ofullkomligheter.» (S. 174—175.)
Kristendomsundervisningen bör slutligen vara objektiv. Där bör råda
tolerans och tankefrihet.
Toleransprincipen har fått uttryck redan i anvisningarna till 1919 års
undervisningsplan, där det heter:
»Vid kristendomsundervisningen bör läraren städse erinra sig, att de
olika hem, från vilka lärjungarna på grund av rådande skolplikt komma,
i många fall företräda vitt skilda uppfattningar av de frågor, som vid kristendomsundervisningen
kunna förekomma till behandling. Han bör därför
vid sin undervisning sorgfälligt undvika allt, som kan verka såsom sårande
angrepp på andras åskådning eller motverka uppkomsten hos lärjungarna
av en vidhjärtad fördragsamhet mot olika tänkande. Det är av synnerlig
vikt, att undervisningen i kristendom, utan att den därvid förlorar i allvar
och stadga, bedrives så, att den icke kommer i strid med det nutida samhällets
krav på tankefrihet för de enskilda individerna.»
Vad som sålunda säges är naturligtvis riktigt och välbetänkt, men det
är dock enligt kommissionens mening blott en sida av saken. Barnen böra
enligt den pedagogiska grunduppfattning, kommissionen företräder, alltifrån
början fostras till självständigt tänkande och personligt ståndpunktstagande.
De få icke i skolan utsättas för en påverkan, som motverkar ett
framtida, på kringsyn och allvarlig kunskap grundat personligt avgörande
i livsåskådningsfrågor. I sin uppfattning om vad undervisningens objektivitet
bjuder, går kommissionen tämligen långt; bland annat betecknar
kommissionen inledande samtal om Gud som den kärleksrike fadern samt
om Guds omvårdnad och beskydd såsom stridande mot undervisningens
objektiva anda. Detta exempel har framkallat gensagor i yttrandena, i synnerhet
från olika religiösa sammanslutningar. Å andra sidan medger kommissionen,
att skolan genom själva arten av det stoff, som behandlas i kristendomsundervisningen,
måste till lärjungarna förmedla föreställningsmaterial
och normer, som icke kunna undgå att öva inflytande på deras
livsorientering. Läraren får dock icke genom sin framställning auktoritativt
påtvinga lärjungarna en viss åskådning.
Sex reservanter inom kommissionen, ledamöterna Märta de Laval, Farm,
Alva Myrdal, Olsson, Anna Sjöström-Bengtsson och Wallentheim, anse, att
kristendomskunskapen i de tre lägsta klasserna icke bör vara särskilt läroämne
utan sammanföras med den nuvarande hembygdskunskapen i lågstadiets
allmänt orienteran''de undervisning.
»Studier över de yngre barnens mognadsgång visar, att vad de egentligen
är tillgängliga för är en behandling av etiska problem i deras vardags
-
335
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
sammanhang, vidare tillmötesgående svar på gryende frågor om tillvarons
yttersta problem samt dessutom en rad ganska spridda konkreta detaljkunskaper
från religionens värld. Naturligast är därför, att kristendomskunskapen
på lågstadiet uppgår i det av kommissionen föreslagna ämnet
orientering.» (S. 504.)
De betona också ännu starkare än majoriteten, att lärjungarna så långt
som möjligt måste söka sig fram på egen hand och skaffa sig en på självsyn
grundad uppfattning jämväl i denna fråga.
»De blivande medborgarna bör fostras till självständighet och lära sig
att stå kritiska gentemot miljöbetonade åsikter och auktoritetspåverkan.
Konsekvensen fordrar då, att denna fostran till kritiskt tänkande och
ståndaktighet mot propaganda, ett enligt skolkommissionen väsentligt studiemål,
inte ges upp inom ett visst ämne. Religionsundervisningen bör ges
en lika orädd sanningssökarprägel som övriga ämnen.» (S. 504.)
Kristendomsundervisningen beröres även i en annan nyligen avslutad
utredning, nämligen i dissenterlagskommitténs betänkande med förslag till
religionsfrihetslag m. m. (SOU 1949: 20). Denna kommitté yttrar bland
annat följande:
»För nutida uppfattning ter det sig som alldeles självklart, att skolorna
icke få utöva något andligt tvång gentemot den ungdom, som de omhändertaga
och vars undervisning och fostran de få sig anförtrodd. Kravet på
obligatoriskt deltagande i kristendomsundervisningen utgör i och för sig
icke en kränkning av religions- och samvetsfrihetens grundsats. Det kommer
härvid helt och hållet an på vilket innehåll denna undervisning har
och i vilken anda den bedrives.--- —
Den fostrande uppgift, som i förening med den egentliga undervisningen
är och skall vara skolans syfte, kan enligt dissenterlagskommitténs mening
helt visst icke förenas med en iridifferent hållning till de livsvärden, som
kristendomen företräder. Det bör i detta sammanhang uppmärksammas,
att den fostran och den religiöst och moraliskt vägledande undervisning,
som gives i samband med undervisningen i kristendomskunskap, är inordnad
som ett viktigt led i skolans allmänna fostrande bildningsarbete. Religionsfriheten
kräver för visso att undervisningen bedrives på ett sådant
sätt att samvetstvång är uteslutet. Men den bör icke så fattas som om man
av skolan skulle kräva likgiltighet i förhållande till den kristna kulturens
bärande ideal och livsvärden. Detta skulle innebära att skolans fostrande
uppgift i hög grad försvårades.» (S. 51 o. 52.)
Kristendomsundervisningens allmänt evangeliska prägel torde i huvudsak
tillfredsställa såväl svenska kyrkan som de flesta frikyrkliga samfund
inom och utom kyrkan. Endast av mindre grupper kan den uppfattas som
en inskränkning av religionsfriheten. Kommittén, som i sitt förslag till religionsfrihetslag
upptagit stadgande om rätt till utträde ur svenska kyrkan,
föreslår, att barn som tillhör trossamfund, vars trosåskådning väsentligt avviker
från grunderna för kristendomsundervisningen i de allmänna skolorna,
eller som icke tillhör något trossamfund, skall efter framställning av
målsman kunna frikallas från kristendomsundervisningen. Detta innebär
336
Kungl. May.ts -proposition nr 70.
dock icke, att barnen bliva befriade från att inhämta kunskap om kristendomens
historia och innehåll, och kontroll över att så sker måste på lämpligt
sätt utövas. Den som icke har deltagit i kristendomsundervisningen
skall ha rätt att styrka sina insikter i religionskunskap under sådana former,
att betyget åtminstone för vissa ändamål skall kunna tillgodoräknas
honom, såsom om det utdelats i motsvarande klass vid allmän skola.
Enligt kommitténs uppfattning är det ej erforderligt att förbjuda en av
särskilt trossamfund inrättad reUgionsskola att mottaga barn från andra
trossamfund eller barn, som ej tillhöra något trossamfund. Det i 1873 års
dissenterförordning intagna förbudet bör således ej bibehållas i vad avser
rena religionsskolor. En skola, som utom undervisning i religion meddelar
undervisning i andra skolämnen för att helt ersätta allmän skola, bör däremot,
om den är upprättad för barn av trossamfund med väsentligt avvikande
trosåskådning eller för konfessionslösa barn, liksom nu endast efter
Kungl. Maj:ts medgivande kunna mottaga barn under 15 år tillhörande
svenska kyrkan. Med barn tillhörande svenska kyrkan likställas sådana,
som tillhöra trossamfund, vars trosåskådning icke väsentligt avviker från
grunderna för kristendomsundervisningen i de allmänna skolorna.
Vissa stadganden om skolundervisningen i kristendom skulle intagas i
den blivande religionsfrihetslagen. I
I stundens läge torde emellertid meningarna mera bryta sig om morgonandakten
än om kristendomsundervisningen.
Skolkommissionen erinrar om att 1919 års undervisningsplan har ansetts
lida av en inre motsägelse, då den å ena sidan uttalar, att undervisningen
skall bedrivas så, att den icke kommer i strid med tankefrihetens krav, och
å andra sidan fordrar, att lärare och elever skola deltaga i en andaktsstund,
vars innehåll strängt taget förutsätter, att alla ha anslutit sig till den kristna
livsåskådningen. Frågan kan dock enligt kommissionens förmenande
icke lösas genom att morgonandakten göres frivillig.
»Eleverna är inte mogna att ta ställning i religiöst avseende. Avgörandet
kommer under sådana förhållanden helt naturligt att ligga hos föräldrarna,
som i och för sig givetvis har den främsta rätten att bestämma över sina
barns uppfostran. Men en frivillighet av detta slag skulle för barnen ofta
kännas som ett tvång: de vill inte gärna avvika från kamraterna. Frivilligheten
skulle också kunna medföra, att känslomässig agitation och påverkan
i den ena eller andra riktningen vinner insteg bland eleverna och utsätter
dem både för psykiska påfrestningar och för inbördes splittring.
Även av tekniska skäl skulle det för övrigt vara svårt att införa frivillighet
på de stadier, där morgonandakten, som nu i folkskolan, är en del av dagens
första lektion. Valet står sålunda mellan att avskaffa morgonandakten och
att behålla den som i princip avsedd för alla lärjungar.
Det inslag av samling och högtid, som en rätt utformad morgonandakt
innebär, bör bevaras även åt framtidens skola. Det principiella religionsfrihetskravet
bör upprätthållas, men en morgonandakt, präglad av en kris
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 337
ten grundton, bör kunna utformas så, att den icke kommer i strid med
detta krav.
Då svårigheterna i första hand gäller lärarens inställning, är det av vikt,
att stor frihet lämnas vid morgonandaktens utformning. Ett ofrånkomligt
krav är emellertid, att den blir en av högtid och stillhet präglad inledning
till dagens arbete. Om en betraktelse ingår, får denna icke innehålla polemik
mot annorlunda tänkande.
Ifrågasättas kan, om en generell bestämmelse om bön skall fastställas.
Emellertid är bönen så nära förbunden med andakten, att det i de flesta
fall är naturligt att sådan ingår. Å andra sidan torde det inte vara lämpligt
att föreskriva något härom. Det skulle strida mot religionsfrihetens krav
och knappast vara förenligt med en kristet religiös uppfattning om väd
bön innebär. Det synes därför vara lämpligt, att det uttalas, att bön, i den
män den på ett naturligt sätt ansluter sig till sammanhanget, är önskvärd
som ett led i morgonandakten. Givetvis gäller det här liksom annars att
vara vaken för den fara, som slentrian innebär.
För morgonandaktens rätta prägel har psalmsången mycket att betyda.
Det stämningsvärde, som är knutet både till texten och till psalmmelodiema,
utgör ett synnerligen värdefullt inslag. Det synes därför vara önskvärt,
att psalmsång som regel förekommer.
Skolöverstyrelsens metodiska anvisningar för läroverken innehåller redan
nu vissa förslag till annat innehåll i morgonandakten än psalmsång och
bibelläsning. Dessa förslag bör göras fylligare. Särskild uppmärksamhet bör
ägnas åt möjligheterna att anordna morgonsamling med musik, uppläsning
av dikter eller betraktelser över något etiskt eller socialt ämne.
Vid några högre skolor har man redan prövat metoden att låta morgonsamling
förekomma endast viss dag eller vissa dagar i veckan. Möjlighet
till ett sådant tillvägagångssätt bör finnas på högstadiet, då man härigenom
i många fall torde kunna öka elevernas intresse och undvika slentrian. Härvid
bör beaktas, att det vid en skola, som omfattar elever av mycket skilda
åldersklasser, kan vara lämpligt att ordna skilda morgonsamlingar för
olika åldrar.
Med en sådan utformning av bestämmelserna om morgonandakten, som
här föreslagits, vill kommissionen förorda att deltagandet däri som princip
göres obligatoriskt för alla elever. Vid läroverken kan för närvarande
rektor meddela befrielse från deltagande i morgonandakten. Befrielsen
brukar främst meddelas elever, som bor utanför läroverksorten, och elever
som tillhör en främmande trosbekännelse. Enligt kommissionens mening
bör skolans chef ha rätt att på särskild begäran från målsman befria elev
på högstadiet från deltagande i morgonsamling även av andra skäl.
Morgonandakten eller morgonsamlingen på medborgarskolans låg1,- och
mellanstadium måste inrymmas inom tiden för den första lektionstimmen,
utan att denna förlänges. På högstadiet, där morgonläsning bör förläggas
skild från lektionerna, kan den nu i läroverken medgivna tiden av högst en
kvarts timme anses lämplig.» (S. ITC—177.)
Häremot anföra reservanterna bland annat följande:
»Objektivitet i kristendomsundervisningen kan över huvud inte uppnås,
så länge tvånget att deltaga i konfessionsbunden morgonandakt består.
Det kan inte vara rimligt att av skolans religionsundervisning fordra objek
22
— Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 70.
338
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
tivitet, så länge lärare och lärjungar är skyldiga att deltaga i psalmsång
och bön, vilka förutsätter en bestämd trosinriktning.
Tvånget att deltaga i morgonandakten, d. v. s. i en bestämd kulthandling,
utgör ett kategoriskt ingrepp i trosfriheten. Lika litet som man numera
tvingar vuxna människor att besöka gudstjänster, bör man tvinga ungdomar,
som är långt mera lättsuggererade och lättledda än äldre människor,
att deltaga i andaktsutövande.
Den trosfrihet, som vi önskar skydda genom ett slopande av de obligatoriska
morgonandaktema, gäller ingalunda enbart de barn, som kommer •
från hem, där en från den kristna konfessionen avvikande livsuppfattning
delgivits dem, eller ungdomar som själva kommit till en sådan uppfattning.
Den gäller varje växande individ: alla bör ha rätt till fritt sanningssökande
och ingen bör utsättas för en auktoritativ påverkan, som försvårar detta.
I djupare bemärkelse gäller det dessutom att skydda trosutövningen själv
från vanhelgande. Det måste vara fördärvande för innerligheten i en personlig
tro, om man vänjer de unga att på ett slentrianmässigt sätt deltaga
i bön, som enligt kristen uppfattning skall vara uttryck för ett personligt
gudsförhållande.
Även för lärarna — ämneslärare i kristendomskunskap och framför allt
klasslärare — innebär morgonandakten ett samvetstvång. Man har invänt,
att ingen, som inte står på kristen grund, behöver bli klasslärare eller
ämneslärare i kristendomskunskap. I en tid, då den kristna tron helhjärtat
omfattas endast av en del av vårt folk, är denna inställning orimlig. Den
innebär inte bara, att många personer, som är lämpliga att bli pedagoger,
känner sig förhindrade att bli klasslärare eller kristendomslärare. Den
hindrar redan utexaminerade lärare att ta sin kristna åskådning under omprövning.
Men främst betyder den, att hela vårt skolväsen får en inriktning,
som strider mot religionsfrihetens principer och inte går att förena
med respekt för ärlighet i religiöst avseende.» (S. 504—505.)
Reservanterna föreslå, att kristendomsämnets beteckning och utformning
inom samtliga skolformer upptages till förutsättningslös omprövning,
att gemensam bön ej skall förekomma i skolan, att skolans morgonandakt
ersättes av andra former för samling samt att bestämmelserna, att lärare
skall tillhöra statskyrkan eller bekänna sig till den rena evangeliska läran,
upphäves.
Dissenterlagskommittén finner det självfallet, att elev, som kan frikallas
från kristendomsundervisningen, också skall kunna befrias från morgonandakten,
men anser föreskrift därom ej erforderlig, eftersom skolornas
styresmän enligt gällande stadgor redan äga rätt att meddela befrielse från
deltagande i morgonbönerna.
Yttranden över skolkorn mission ens förslag.
Skolöverstyrelsen lämnar följande sammanfattning av de från folkskolestyrelser,
folkskolinspektörer, kollegier och lärarsammanslutningar ingångna
yttrandena i frågan:
40 skolstyrelser ha yttrat sig om kristendomsämnet. Samtliga utom 3
ställa sig positiva till SK:s syn på ämnet. (I fsk.dir. i Stockholm har dock
beslutet fattats med ordförandens utslagsröst, medan minoriteten anslutit
339
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
sig till reservanterna inom SK.) Av 15 follcskolmspektörer och 10 kollegier
vid folk- och srnåskoleseminarier ha samtliga anslutit sig till SK:s synpunkter,
varvid dock 3 inspektörer och ett kollegium gjort vissa erinringar mot
SK:s förslag till målsättning.
75 kollegier vid högre läroverk, realskolor, mellanskolor, flickskolor och
högre folkskolor ha yttrat sig om kristendomsämnet. Samtliga utom ett ha
tillstyrkt SK:s förslag. Ytterligt sällan har någon reservation förekommit.
Samtliga de kårorganisationer, som i sina yttranden berört kristendomskunskapen,
Sveriges folkskollärarförbund, Sveriges folkskollärarinneförbund,
Sveriges småskollärarinneförbund, Sveriges Överlärarförbund, Flickoch
Samskoleläramas Riksförbund och Läroverkslärarnas Riksförbund, ha
anslutit sig till SK:s synpunkter på ämnet. Detsamma gäller Kristendomslärarnas
förening. Alla betona, med olika styrka, ämnets karaktärsdanande
betydelse.
De 3 folkskolestyrelser, som ställt sig avvisande till SK:s förslag, äro folkskolestyrelserna
i Södertälje, Västerås och Gällivare, av vilka den sistnämnda
fattat sitt beslut med ordförandens utslagsröst. De ansluta sig
närmast till minoriteten inom SK och önska förutsättningslös prövning av
kristendomsämnets beteckning och utformning. Rektor vid hf i Färgelanda
vill ha skolan konfessionsfri och kristendomsämnet ersatt av »morallära i
vilken kristendomens grundsanningar ingår». 2 skolor, hal i Skövde och srs
i Norberg ha biträtt reservanternas förslag att slopa bestämmelsen, att en
kristendomslärare måste tillhöra svenska statskyrkan. (S. 284—285 o. 286.)
Praktiskt taget alla remissinstanser, som yttrat sig om kristendomsundervisningen,
ha också berört morgonandakten och därvid anslutit sig till
majoriteten inom skolkommissionen. Till de tre folkskolestyrelserna sällar
sig dock även kollegiet vid högre allmänna läroverket för gossar på Södermalm,
som yrkar på en »frivillig morgonandakt under elevernas egen ledning».
Ett fåtal reservanter inom olika kollegier biträda kommissionsminoritetens
mening eller göra uttalanden med liknande tendens.
För egen del anser sig överstyrelsen kunna acceptera majoritetens grunduppfattning.
Denna behöver ej komma i strid med det nutida samhällets
krav på tankefrihet, om nämligen detta krav »ej uppfattas alltför dogmatiskt».
Tankefrihetens princip får icke fattas så snävt, att den utesluter det
slags auktoritet och den personliga påverkan, som är nödvändig, för att
kristendomsundervisningen skall kunna bli i verklig mening etiskt fostrande
och för att skolan över huvud taget skall kunna fylla sin uppgift att
»ge hjälp till självhjälp». Minoriteten synes ha alltför överdriven tilltro
till elevernas självverksamhet. Hur viktigt det än är, att de blivande medborgarna,
såsom reservanterna uttrycka det, »fostras till självständighet
och lära sig att stå kritiska gentemot miljöbetonade åsikter och auktoritetspåverkan»,
gäller det också att tillgodose de uppväxandes naturliga behov
av lämplig ledning och hjälp.
Även beträffande morgonandakten följer överstyrelsen kommissionens
flertal med ett par modifikationer:
340
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
»Den möjlighet, som enligt kommissionens flertal bör finnas att på högstadiet
lata morgonsamling förekomma endast viss dag eller vissa dagar i
veckan, anser överstyrelsen bör finnas på skolans alla stadier eftersom det
gäller att ej endast på högstadiet ’öka elevernas intresse och undvika slentrian’.
Även på mellanstadiet bör det enligt överstyrelsens mening alltjämt finnas
möjligheter att vid vissa tillfällen samla skolans alla klasser till gemensam
morgonandakt, t. ex. i anslutning till kyrkliga högtider, historiska minnesdagar
eller vid andra tillfällen, då skolledaren så finner lämpligt. En
sådan högtid för skolans olika avdelningar och klasser torde i många fall
ej endast kunna höja andaktens stämnings värde utan också stärka samhörighetskänslan
inom skolan.» (S. 45.)
Som bilaga till överstyrelsens utlåtande (s. 176) har undervisningsrådet
Alice Quensel fogat en promemoria angående åtgärder, som vidtagits för att
ge omväxling åt morgonbönerna vid läroverken. Promemorian är grundad
dels på egna iakttagelser, dels på en rundfråga till läroverken för några år
sedan.
Diskussionen om kristendomens ställning i skolorna har under remissgangen
varit utomordentligt livlig. I den mån debatten rört den kristna
fostrans betydelse för personlighetsutvecklingen har den berörts i det föregående
(s. 66 o. f.); därjämte må hänvisas till skolöverstyrelsens tryckta
sammanfattning. I övrigt kan blott en liten del av yttrandena refereras.
■ Ärkebiskopen samt representanter för ett stort antal kristna samfund
beteckna det som mer angeläget än någonsin, att den kristna traditionen
i vår skola bevaras oförkränkt. Även kommissionsmajoritetens ståndpunkt
ger ur kristna synpunkter anledning till erinringar, när det gäller det närmare
utförandet. Då kommissionen ställer frågan, huruvida undervisningen
i kristeridomskunskap skall vara objektiv eller direkt syfta till att lägga
grunden till en kristen livsåskådning, måste det framhållas, att ingen verklig
motsättning behöver föreligga mellan dessa båda möjligheter. Är undervisningen
sakligt korrekt, kan den icke undgå att påverka eleverna. Att
skolan däremot icke får utöva någon form av påtryckning på eleverna är
ett av alla erkänt krav. — Morgonandakten bör få sig tilldelad särskild
tid före det egentliga skolarbetet även på enhetsskolans låg- och mellanstadium.
Stiftsrådet i Växjö stift överlämnar en petition från 187 600 till myndig
ålder komna personer inom stiftet, vari bland annat hävdas, att kristendomsundervisningens
mål bör vara att främja elevernas religiösa och sedliga
utveckling samt att skolans morgonandakt bör vara obligatorisk och
bära en klart kristen prägel i ord och toner.
Frikyrkliga samarbetskommittén är tillfreds med den läggning, kristendomsundervisningen
och morgonbönen skulle få enligt skolkommissionens
förslag. Inom den uppdragna ramen böra religionsfrihetens principer så
långt möjligt genomföras.
341
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Landsbygdsorganisationerna sluta upp kring skolans kristendomsundervisning,
sådan den praktiskt utgestaltats på grundval av 1919 års undervisningsplan
och av kommissionens majoritet förordas. Riksförbundet
Landsbygdens folk vill bestämt uttala sig mot reservationen och påyrkar,
att majoritetens förslag lägges till grund för proposition i frågan.
»Förbundet är av den uppfattningen att majoriteten av vårt folk skulle
reagera på det kraftigaste, om riksdagen komme att följa minoritetens förslag.
Trots de nedbrytande tendenser, som kunnat följas på olika håll, synes
dock religionen vara fast förankrad inom vårt folk. Många bevis finnas på
detta. Att då utesluta religionsundervisningen och den gemensamma morgonbönen
skulle säkerligen vara en åtgärd, som alls icke komme att verka
i den riktning, som reservanterna ha förutsett. Ingen elev torde heller på
något sätt lida någon skada av att få en vidgad inblick i religiösa frågor
genom kristendomsundervisning eller genom att deltaga i den inre samling
som den gemensamma morgonbönen är avsedd att ge.»
Uttalanden i enahanda riktning göras av Sveriges lantbruksförbund,
Svenska landsbygdens kvinnoförbund, Svenska landsbygdens ungdomsförbund,
Jordbrukareungdomens förbund och Svenska landsbygdens studieförbund.
Folkpartiets ungdomsförbund ansluter sig helt till den ståndpunkt kommissionen
intagit.
»Förbundet anser att vad vi kallar västerländsk kultur väsentligen vilar
på de kristna grundvärdena, varför en avsaknad av kunskaper om själva
kristendomen vore en förlust, inte bara för ungdomen själv utan även för
hela samhället, oavsett vilken inställning i livsåskådningsfrågorna som de
olika samhällsmedlemmarna ha.»
Sverges socialdemokratiska ungdomsförbund ställer sig lika bestämt på
reservanternas ståndpunkt. Arbetarnas bildningsförbunds yttrande går
också i denna riktning:
»Vid undervisningen i kristendomskunskap, vilket ämne förbundet anser
skall benämnas religionskunskap, är det av vikt att sanningskravet hävdas
lika starkt som i andra ämnen. Bestämmelsen att lärare skall tillhöra statskyrkan
och bekänna sig till den rena evangeliska läran bör upphävas. Den
tidigare morgonbönen anser förbundet bör utbytas mot annan frivillig,
lämplig form för samling till skoldagens arbete, förlagd inom ramen av
dagens första lektionstimme.»
I detta yttrande har Landsorganisationen i Sverige instämt.
Styrelsen för Sveriges folkskollärarförbund, vilket deklarerat sin neutralitet
i religiösa frågor, gör följande uttalande:
»Inom lärarkåren finns företrädare för uppfattningen att i kristendomsundervisningen
ska ingå ett medvetet bibringande hos eleverna av kristen
tros- och livsåskådning, företrädare för en mera objektivt refererande
undervisning på historisk grund men med betoning av det kristna kulturarvet
men också anhängare av en rent objektiv kunskapsmeddelelse utan
varje religiös påverkan av eleverna.
342
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
Förbundsstyrelsen vill i detta sammanhang framhålla att 1919 års undervisningsplan
för folkskolan synes i stort sett ha tillfredsställt olika åsiktsriktningar
och medgett den enskilde läraren rätt stor frihet.
De i principbetänkandet anförda allmänna synpunkterna på kristendomskunskapens
ställning synes i stort sett överensstämma med den målsättning
för ämnet som anges i 1919 års undervisningsplan.
I överensstämmelse med vad förbundets kretsar och kongress anfört vill
styrelsen i princip ansluta sig till vad som i betänkandet anförts av majoriteten
inom skolkommissionen.»
Styrelsen för Kristendomsläramas förening noterar med tillfredsställelse
den positiva behandling av kristendomsämnet, som betänkandet bär vittne
om, och kan i huvudsak ansluta sig till de synpunkter på kristendomsundervisningen,
som kommissionen givit uttryck åt. Styrelsen instämmer
sålunda i kommissionens krav på respekt för religionsfriheten men finner,
att kommissionen givit detta krav en mindre lycklig formulering, då det
säges, att skolan icke kan ha till uppgift att påverka eleverna till ett ställningstagande
för den ena eller andra livsåskådningen.
»Enligt styrelsens mening kan ett sådant uttryck tolkas så, att skolan
och den enskilde läraren avkrävas en absolut neutralitet i livsåskådningsfrågor,
som gör undervisningen torr och opersonlig och som omöjliggör inverkan
på personlighetsdaningen och elevernas fostran till demokratiska
människor. Emellertid räknar Styrelsen med att det anförda uttalandet
framför allt är avsett som ett uttryck för kommissionens avvisande av alla
former av propaganda och påtryckning och vill såtillvida instämma i den
intention som ligger där bakom. Denna intention hade fått ett bättre uttryck,
om det i stället för att skolan ej får ''påverka’ hade sagts att den ej
får ''utöva någon form av påtryckning’.»
Sveriges kyrkliga studieförbund ser i skolkommissionens framställning
av ämnet ett positivt och värdefullt förslag.
»Värdefull är den gradvis skeende förskjutning som ägt rum jämfört
med 1919 års undervisningsplan. Enligt vår uppfattning kommer i skolkommissionens
förslag kristendomens väsen bättre till sin rätt än tidigare.
Det må här vara tillräckligt att anföra förslaget om ökad bibelkontakt på
kyrkohistoriens bekostnad. Om dessa intentioner fullföljas, kan till framtidens
skola knytas stora förhoppningar om en effektiv och värdefull insats
till det uppväxande släktets fromma.
Emellertid måste vi här tillfoga vissa bestämda farhågor, som yissa uttalanden
i kommissionens förslag ger anledning till.---I frågan om
kristendomsämnets inre ställning måste vi för vår del betona att allt hänger
på hur termen objektiv i detta sammanhang fattas. Skolkommissionen företer
här i sitt förslag en viss språklig betydelseglidning. Det riktigaste torde
vara att låta objektivt betyda sakligt. Detta är utan tvivel i överensstämmelse
med ett korrekt språkbruk. En saklig kristendomsundervisning innetbär
en undervisning, där kristendomens hela innehåll framföres på ett
sådant sätt att detta kommer till sin rätt. Det förtjänar att betonas (att)
i ett flertal humanistiska vetenskapsgrenar under senare år framträtt en
bestämd samsyn i denna fråga. Det är självklart att i historisk forskning
343
Kungl. May.ts proposition nr 70.
av olika slag, det må gälla litteratur, världshistoria eller konst, kräves en
inlevelse i forskningsobjektet för att verklig förståelse skall åstadkommas.
Detsamma gäller religionen. För att förstå och ge sakligt uttryck för kristendomen
kräves inlevelse i densamma, en samkänsla med dess verklighet.
Detta är icke subjektivitet utan djupast sett objektivitet. Med detta ville
vi hävda att objektiv kristendomsundervisning icke kan innebära en förtunning
eller utsuddning av budskapet utan tvärtom måste betyda att hela
saken lägges fram.»
Även om remissinstanserna i allmänhet i stora drag acceptera kommissionsmajoritetens
uppläggning av kristendomsundervisningen, saknas dock
icke detaljkritik. Domkapitlet i Uppsala finner sålunda, att kommissionens
omtanke om elevernas livsåskådning röjer en något verklighetsfrämmande
uppfattning:
»I realiteten förhåller det sig väl så, att de flesta enkla människor ga
från vaggan till graven utan någon ens tillnärmelsevis utformad egen livsåskådning,
och mången kristendomslärare torde få känna sig tillfredsställd,
om han utom kunskaper i ämnet kan bibringa sina små elever i enhetsskolan
en bestående aktning för de hotade livsvärden, som kristendomen
under århundradenas lopp har skänkt mänskligheten.»
Domkapitlen diskutera i sina utlåtanden ofta ingående kristendomsundervisningens
uppgifter och utformning ur principiella och praktiska
synpunkter. De förslag, som därvid framställas, torde emellertid mestadels
hänföra sig till ett senare stadium i ärendets behandling, då studieplaner
och metodiska anvisningar skola utarbetas.
I många av remissvaren yppas en klar uppskattning av morgonandakternas
värde och ett starkt intresse för att de skola få ett innehåll och en form,
som motsvarar deras syftemål.
Styrelsen för Kristendomslärarnas förening vill till alla delar instämma i
kommissionens uttalande om morgonandakten.
»När det i betänkandet säges, att en morgonandakt, präglad av en kristen
grundton, bör kunna utformas så, att den icke kommer i strid med det
principiella religionsfrihetskravet, torde knappast migot vara att tillägga.
Det kan väl sägas, att morgonbönerna, sådana de i allmänhet utformas,
fylla det krav, som härigenom på ett föredömligt sätt blivit uttryckt.
Sådant läget är och med hänsyn till de unga lyssnarna faller det sig svårt
för en kristendomslärare att gripa morgonandakten som ett tillfälle att frigöra
sig från de hänsyn, varom kravet på objektivitet i undervisningen vill
värna. Ofta få väl morgonandakternas betraktelser karaktären av en etisk
förkunnelse, icke minst av utvecklingspsykologiska skäl. Eller också framställes
i dem kristendomens budskap på ett sådant sätt, att ungdomen icke
behöver känna sig vara föremål för en närgången propaganda. Betänkandet
innehåller en mycket riktig värdesättning av den samling och högtid, som
en rätt utformad morgonandakt innebär. Livet behöver helgd, och det
torde kunna ifrågasättas, om detta behov pa ett bättre sätt kan tillgodoses
inom skolan än genom den traditionella morgonbönen.»
3^4 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
I samma riktning uttalar sig Sveriges förenade kristliga lärarförbund:
»Vi understöder livligt kommissionens krav på att morgonandakten som
ett inslag av samling och högtid bevaras även åt framtidens skola. En morgonandakt
präglad av en kristen grundton, bör otvivelaktigt kunna utformas
så, att den icke kommer i strid med religionsfrihetskravet. Anordnandet
av skilda morgonsamlingar för olika åldrar synes välbetänkt. Det
torde vara principiellt riktigt att ge skolans chef rätt att på särskild begäian
från malsman befria elev pa högstadiet från deltagande i morgonsamling
även av andra skäl än dem som hittills gällt. Men vi förmodar
också, att skolans chef därigenom kan komma i många brydsamma belägenheter.
»
Att betänkligheter dock finnas i vissa kretsar, framgår exempelvis av
Växjö domkapitels utlåtande:
avstånd från skolkommissionens mening, att
möjlighet bör finnas att på högstadiet ''låta morgonsamling förekomma
endast viss dag eller vissa dagar i veckan’. Den lockelse till nästan obegränsad
frihet, som här lurar, kan blott alltför lätt leda över till morgonbönens
fullständiga slopande såsom ett kvarglömt rudiment. Likaså finner
domkäpitlet den uppluckring betänklig, vilken skulle medge rektor rätt att
befria elever från deltagande i bönen icke blott på grund av främmande
trosbekännelse eller lång skolväg utan även av andra skäl’. Om dessa ges
ingen antydan. Självklar är rektors rätt att rent tillfälligtvis befria lärjunge
från morgonbönen likaväl som från lektion, men detta behöver ju ej särskilt
utsägas såsom en föreskrift rörande morgonbönen. Domkapitlet finner
det synnerligen angeläget, att morgonandakten på skolans alla stadier får
bevara sm hittillsvarande självständiga ställning som en markerad inled1-ning till dagens arbete, och kan därför icke förorda den av skolkommissionen
tänkta anordningen, att morgonandakten på vissa skolstadier skulle
inrymmas inom en lektionstimmes ram.»
När skolkommissionen visserligen finner det önskvärt med ett inslag av
bön i morgonsamlingarna men ifrågasätter, huruvida generell föreskrift därom
bör meddelas, har kommissionen kommit in på ännu en fråga, där
meningarna synas vara delade. Folkskolinspektören i Östergötlands östra
inspektionsområde berör denna fråga i sitt uttalande om morgonandaktema:
»Kommissionen befarar slentrian men man kan å andra sidan peka på erfarenheter
från religiösa hem, där den dagliga husandakten ingalunda förfaller
till slentrian. Traditionens betydelse bör ej underskattas, och även
urgamla böneformulär ha trots allt en egendomlig förmåga att bevara sin
friskhet och sitt grepp om sinnet. Skolkommissionen uttalar kategoriskt,
att morgonandakten på medborgarskolans låg- och mellanstadium måste
inrymmas inom tiden för den första lektionstimmen utan att denna förlänges.
Detta torde dock icke medgiva tillräcklig samling, stillhet och
högtid, om läraren kanske samtidigt är angelägen att andakten icke skall
alltför mycket inkräkta på lektionstiden. Särskild tid, skild från lektionstimmen,
bör därför anslås åt morgonandakten.»
Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 345
Läroverkslärarnas riksförbund skulle åter helst lägga rodret en aning åt
andra hållet:
»Det synes... riksförbundet, som om det utifrån en rent religiös uppfattning
om bönens djupt personliga karaktär vore oriktigt att, som SK:s
majoritet föreslår, i anvisningarna för morgonaridakten uttala, att bön
är önskvärd som ett led däri. Å andra sidan vill riksförbundet icke, i motsats
till SK:s minoritet, gå så långt som att förbjuda gemensam bön i
skolan.»
Flera remissinstanser upptaga spörsmålet, huru konfirmationsundervis*-ningen skall samordnas med skolarbetet. Frågan får genom skolpliktens
förlängning ökad vikt, särskilt på landsbygden. Domkapitlet i Linköping
erinrar om att omkring 90 procent, i vissa bygder ända till 100 procent av
de unga begagna denna undervisning, och att den enligt gjorda erfarenheter
bäst torde förläggas till åttonde skolåret. Övergången till ämneslärarsystem
bör kunna underlätta frågans lösning.
»Det synes domkapitlet icke ogörligt att med hänsyn till de värden,
som det här gäller att tillvarataga, ordna undervisningen i åttonde klassen,
så att en hel arbetsdag i veckan blir fri från skolarbete, där särskilda förhållanden
synas påkalla detta, t. ex. då inom en storkommun barnen
medelst skolskjutsar färdas till skolan från de små församlingar, som ingå
i storkommunen. Då konfirmandundervisningen är och bör vara församlingsmässig,
beredas barnen härigenom tillfälle att under den lediga dagen
deltaga i konfirmandundervisningen i sin egen hemförsamling med sin
egen församlings präst som lärare. För tätorternas vidkommande torde det
vara tillfyllest att lägga schemat så, att någon dag i veckan 3 timmar i
följd äro undantagna från undervisning.»
Svenska landsbygdens kvinnoförbund önskar, att plats för konfirmationsundervisningen
beräknas på schemat för vederbörande klass. Annan
kristendomsundervisning bör under denna tid icke förekomma.
Yttrandena över d i s s e n t e r 1 a g s k o m m i 11 é n s förslag.
Yttranden över dissenterlagskommitténs förslag belysa från olika sidor
de med den allmänna religionsundervisningen förknippade religionsfrihets -frågoma.
De flesta remissinstanser tillstyrka, att trossamfund under av kommittén
angivna förutsättningar skall kunna erhålla rätt att självt sörja för religionsundervisning
åt barn tillhörande samfundet. Ett dylikt medgivande bör
dock, framhålles det i vissa yttranden, åtföljas av bestämd föreskrift om
att undervisningen skall i fördragsam och vidsynt anda meddela jämväl
elementära kunskaper om den kristna livsåskådningen och den kristna
kyrkans historia med särskild hänsyn till utvecklingen hos vårt eget folk.
De fåtaliga avstyrkande remissinstanserna — t. ex. statskontoret och Lunds
stifts prostkonvent — åberopa skolundervisningens objektiva karaktär.
346
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
Däremot äro meningarna delade om vilken ställning de konfessionslösa
barnen skola intaga till kristendomsund ervisningen.
Skolöverstyrelsen är ense med kommittén om att ett visst mått av kunskap
om kristendomens historia och innehåll bör fordras av alla barn, så
att de få nödig orientering om den västerländska kulturutvecklingen och det
svenska samhällets rättsgrund valar. Det är därför önskvärt, framhåller
överstyrelsen, att skolornas kristendomsundervisning i största utsträckning
kan nyttjas av barn från skilda läger. Även mentalhygieniska synpunkter
tala för att barnen så litet som möjligt splittras i särgrupper.
Principiellt måste det likväl anses riktigt, att icke blott barn från hem med
avvikande trosåskådning utan även barn från konfessionslösa hem skola
kunna fritagas från skolornas kristendomsundervisning.
De praktiska problem, som därvid skulle uppträda, kvarstå emellertid
lika svårlösta som då överstyrelsen år 1927 senast yttrade sig i frågan. De
äro särskilt framträdande i fråga om de konfessionslösa barnen. Måhända
kunde dessas undervisning ordnas på större orter, men på landsbygden
bleve svårigheterna ofta oöverstigliga. Är folkskolläraren icke villig åtaga
s}& uppgiften, står ofta endast prästen till buds. Eller skulle de konfessionslösa
föräldrarnas egen undervisning godtagas? Skulle man pålägga skolans
lärare att utan ersättning undervisa, förhöra eller kontrollera i dessa sänfall?
Frågan om kontrollen är synnerligen ömtålig. »Tänker man sig sakens
vadare förlopp i de fall, då en konstaterad undermålig eller utebliven religionsundervisning
komme att föranleda vederbörande kontrollerande myndighet
att framtvinga det hittills fritagna barnets inställelse till den allmänna
skolans religionsundervisning, är det icke svårt att föreställa sig,
till vilka upprivande, för religionsundervisningen över huvud menliga och
nedsättande strider detta skulle giva anledning.» Överstyrelsen anser det
vara en brist i kommitténs förslag, att de antydda praktiska frågorna icke
blivit närmare utredda, men finner en förklaring vara, att frågorna icke
kunna praktiskt lösas. På grund härav ser sig överstyrelsen icke i stånd att
förorda, att barn till konfessionslösa skulle erhålla frikallelse från skolornas
kristendomsundervisning. Däremot bör befrielse medgivas, om föräldrarna
tillhöra särskilda trossamfund.
Jämväl skolkommissionen avstyrker frikallelse för barn, som icke tillhöra
något trossamfund. Länsstyrelsen i Malmö kan på nuvarande stadium av
utredningen icke taga bestämd ställning men befarar, att de konfessionslösas
undervisning icke kommer att bli tillfredsställande dels på grund av
föräldrarnas säkerligen ofta föreliggande obenägenhet att över huvud taget
låta sina barn erhålla religionsundervisning och dels på grund av de svårigheter,
som otvivelaktigt skulle göra sig gällande, då det gäller att
kontrollera, att föreskrivet kunskapsstoff inhämtas.
Domkapitlen i Uppsala, Linköping, Västerås och Visby tillstyrka åter
förslaget i denna del. Såväl ur kyrkliga som allmänna synpunkter kunna
visserligen allvarliga invändningar göras mot förslaget, säger domkapitlet
i Visby, men då det enligt domkapitlets uppfattning för det stora flertalet
av vårt folk är ett ännu vitalare intresse, att skolan bevarar en positiv
kristendomsundervisning, anser domkapitlet det vara nödvändigt att tillgodose
religionsfriheten på denna punkt.
Även vissa författningstekniska frågor beröras i yttrandena:
Kammarkollegiet finner det sålunda icke lämpligt, att bestämmelse om
att barnen — utom vissa undantagsfall — skola erhålla undervisning i
347
Kungl. Maj:ts ‘proposition nr 70.
kristendomskunskap, intages i lag. Enligt kollegiets mening bör i den för
skolväsendet tillämpade ordningen avgöras, om och med vilket innehåll
kristendomsämnet bör ingå bland de läroämnen, som skola upptagas i skolornas
kursplaner.
Juridiska fakulteten i Lund anser, att med hänsyn till att föräldrabalken
helt avskaffat faderns målsmansskap framställning om frikallelse bör göras
av båda föräldrarna eller, där endast den ene har vårdnaden om barnet,
av denne.
Allmänt betonas i yttrandena vikten av en effektiv kontroll av religionsundervisningen
utanför de allmänna skolorna.
De mosaiska församlingarna påpeka dock de svårigheter, som föreligga,
att giva de judiska flyktingarna i landet med spridd bosättning en tillfredsställande
judisk religionsundervisning. Församlingarna anse, att det
icke bör få förekomma, att judiska barn, som på grund av omständigheterna
endast kunna erhålla en bristfällig religionsundervisning, mot föräldrarnas
vilja tvingas att deltaga i religionsundervisningen i allmän skola.
Slcolöverstyrelsen föreslår, att trossamfund, som ansöker hos Kungl.
Maj:t om rätt att bestrida religionsundervisning, skall hava att förete icke
blott kursplan utan även reglemente för godkännande. I detta bör alltid
inryckas, att undervisningen står öppen för skolöverstyrelsens inspektion,
och anges riktlinjer för undervisningens allmänna anordnande. Ändring i
kursplanerna bör underställas skolöverstyrelsen för godkännande.
Sveriges folkskollärarförbund framhåller, att om lärare skall utöva kontroll
över religionsundervisning utom skolan, prövningen bör förläggas
utanför schemat och ske på av skolöverstyrelsen fastställd tid, varvid den
prövningsförrättande läraren bör erhålla ersättning enligt författning.
Förslaget om rätt till särskild prövning i religionskunskap medförande
viss betygskompetens tillstyrkes av Läroverksläramas riksförbund och av
Kristendomslärarnas förening.
Sveriges småskollärarinneförbund anser, att det principiellt icke är något
att erinra mot förslaget, men understryker de stora svårigheter det kan
innebära att förrätta en dylik prövning, bland annat då det gäller elever,
som tillhöra särskilda trossamfund. Förbundet ifrågasätter, huruvida icke
prövningsförfarandet bör bli föremål för ytterligare överväganden.
Domkapitlet i Stockholm befarar, att det kan bli svårt att få lärare, som
äro villiga att åtaga sig förhör med från kristendomsundervisningen befriade
elever, som önska erhålla betyg i religionskunskap. I varje fall måste
de erhålla ekonomisk gottgörelse, enär arbetet måste förläggas utom
tjänstetid. Det torde ock enligt domkapitlet vara nödvändigt, att ett
opartiskt vittne är närvarande vid dessa förhör, exempelvis någon ledamot
av skolstyrelsen eller av denna styrelse utsedd person.
De mosaiska församlingarna finna det icke riktigt, att elever i deras
religionsskolor skola förhöras av utomstående lärare. Församlingarna, anse
det naturligare, att religionsskolornas egna lärare verkställa förhöret i närvaro
av en av skolstyrelse, rektor eller föreståndare utsedd lärare. Det
i frågasättes av församlingarna, huruvida icke genom en viss översyn från
skolmyndigheternas sida över religionsskola kan vinnas, att vid skolan
lämnat vitsord kunde tillerkännas fullt viirde. Församlingarna äro beredda
348
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
att giva de garantier för en normaliserad och avvägd betygssättning, som
skolmyndigheterna kunna kräva.
Juridiska fakulteten i Uppsala anser förslaget, att de frikallade barnens
kunskaper skola underkastas särskild prövning för att kunna godtagas
sasom likvärdiga med skolans, onödigt betungande. Erhåller ett trossamfund
undervisningsrätt, får enligt fakulteten undervisningen karaktär
av sjahdorvaltnmg, och principiellt hinder skulle då icke möta att ställa
undervisningen under lämplig inspektion och tillerkänna den likvärdighet
med de allmänna skolornas egen undervisning.
Förslaget berör flera mer eller mindre olikartade specialfrågor. Det kan
gälla ö\ ergång till högre skola, flyttning till högre klass, avläggande av
real- eller studentexamen eller inträde på viss levnadsbana. I de flesta fall
har hittills på dessa områden en restriktiv praxis följts i fråga om betyg
från privata läroverk och privatundervisning. Erinras må emellertid om att
omprövning för studentexamen kan anordnas även vid privatläroverk med
examensrätt utan att censor är närvarande. Förhöret förrättas i detta fall
av en av skolöverstyrelsen efter förslag av rektor utsedd examinator och
skall försiggå. i närvaro av rektor och en av kollegiet utsedd medbedömare.
Sedan i fjol kan vidare skolöverstyrelsen i vissa fall medgiva, att
betyg från enskild läroanstalt godtages för inträde vid läroverk.
Skolöverstyrelsen finner förslaget om kontrollförhör av sådan elev, som
begär att få tillgodoräkna vitsord i religionskunskap, mindre ändamålsCii
Att eleven i dylikt fall skulle underkastas förhör av lärare vid de
allmänna skolorna, skulle medföra onödiga svårigheter för både lärare och
elever. Överstyrelsen erinrar om att enligt läroverksstadgan barn med
främmande trosbekännelse i stället för kristendomsbetyg tillgodoräknar
en betygsenhet vid intagning i läroverk. En möjlighet vore att fortsätta
pa samma väg och vid varje tillfälle, där eljest de allmänna skolornas
kristendomsbetyg skulle ingå i poängsumman, i stället beräkna en poäng
exempelvis motsvarande medelvärdet av lärjungens betyg i övriga läroämnen
på klassens eller ringens schema. Överstyrelsen meddelar i detta
sammanhang, att tillkallade sakkunniga, som av överstyrelsen fått uppdrag
att utarbeta förslag om reviderade intagningsbestämmelser, även ha att
undersöka fragan om poängberäkning för de från k ri sten d om su n d ervis ni n
Inkallade barnen.
Länsstyrelsen i Malmö ifrågasätter, om ej vid inträde i högre läroanstalt
eller vid flyttning till högre klass likställighet mellan elever, som åtnjutit
allmän skolundervisning i kristendom och andra elever kunde vinnas genom
en bestämmelse om att betyg i kristendomskunskap ej finge tillgodoräknas
i nämnda sammanhang.
Mot förslaget att främmande trossamfunds religionsskolor skulle kunna
mottaga även barn, som deltaga i de allmänna skolornas kristendomsundervisning,
anmäler skolöverstyrelsen tveksamhet, bland annat emedan arbetsbördan
för barnen därigenom skulle ökas; även etiskt-pedagogiska skäl tala
enligt överstyrelsens mening för en viss fasthet i barnens religiösa fostran.
Däremot biträder överstyrelsen kommitténs förslag i fråga om skolor, som
äro avsedda att för lärjungarna helt ersätta de allmänna skolorna.
349
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
Diskussionen om morgonandaktema är mindre omfattande i yttrandena
över dissenterlagskommitténs förslag än i de över skolkommissionens bekände
avgivna.
Läroverksläramas riksförbund och Kristendomslärarnas förening instämma
i kommitténs förslag, att barn, som äga rätt till befrielse från kristendomsundervisning,
även skola kunna befrias från deltagande i morgonandakten.
Samma rätt bör enligt dessa instanser tillkomma barn, som icke
tillhöra något trossamfund, även om barnen icke tillerkännas rätt till befrielse
från kristendomsundervisningen. Jämväl skolöverstyrelsen — som avstyrkt
befrielse från kristendomsundervisningen för konfessionslösa barn —
tillstyrker, att dessa på målsmans begäran skola kunna frikallas från deltagande
i morgonandakten.
Länsstyrelsen i Malmö vänder sig mot kommitténs uppfattning att ett
särskilt stadgande om att barn skall äga rätt att bli befriade från morgonandakt
icke vore erforderligt, enär skolornas styresmän enligt gällande skolstadgor
äga rätt att meddela sådan befrielse. Länsstyrelsen anser icke denna
uppfattning riktig. En rätt för styresmännen att meddela befrielse innebär
nämligen ej en rätt för barnet att erhålla befrielse. Barnets rätt härutinnan
måste fastslås genom ett särskilt stadgande.
Diskussionen om kristendomsundervisningen har blivit vidlyftig — det
är tydligt, att många skilda meningar i detta stycke är representerade inom
vårt folk. Man har dock intrycket, att skolkommissionens förslag fått så
kraftigt understöd av den allmänna opinionen, att det bör kunna omsättas
i praktiken, utan att meningsmotsättningarna därigenom skärpas.
Läsåret vid folkskolorna omfattar för närvarande i det stora flertalet
skoldistrikt 39 veckor; vid allmänna läroverken är läsårets längd 38 veckor
förutom tiden för inträdes- och flyttningsprövningar. Såväl skolutredningen
som skolkommissionen föreslå, att lästiden skall fastställas till'' 39 veckor.
Häri inräknas då icke någon tid för prövningar och dylikt.
Antalet effektiva läsdagar är av olika skäl mindre. Skolutredningen lämnar
i sitt folkskolebetänkande (IV:2A s. 87) följande exempel på läsårets
fördelning på arbets- och lovdagar:
Läsårets längd .................................... 273 dågar.
c. Skolans arbetsår och arbetsdag.
Avgå:
sön- och helgdagar .........................
1 maj ......................................
höstlov ....................................
påsklov (utom helgdagar) ...................
pingstlov (utom helgdagar) ..................
dagen före examen ..........................
rörliga lovdagar (för skollokalernas grundligare
44
1
3
3
1
1
rengöring m. m.)
C
59 »
Återstående arbetsdagar 214.
350
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
Av de 214 arbetsdagarna skall ett visst antal disponeras för friluftsverksamhet
m. in. I sitt betänkande angående realskolan föreslår skolutredningen,
att friluftsdagarnas antal fixeras till 10.
Ett läsår om 39 veckor bör emellertid avbrytas av lämpligt förlagda
ledighetsperioder. De nuvarande ledigheterna under sommaren och vid
jultiden äro ferier och falla således utanför läsåret, medan ledigheten vid
påsk utgöres av lovdagar, vilka inräknas i läsåret. Vid skolutredningens
överläggningar ansag den ledamot, som företrädde den skolhygieniska
expertisen, att läsåret borde kunna något förlängas, under förutsättning att
nagra dagars avbrott i arbetet kunde göras dels under höstterminen och
dels under vårterminens förra hälft. Utredningen föreslår, att den förra
ledigheten åstadkommes genom att ett lämpligt antal lovdagar sammanföras,
medan den senare skulle räknas som ferietid. Beträffande förläggningen
av vårvinterledigheten yttrar skolutredningen:
Den lämpligaste tiden kan vara och är sannolikt olika i olika delar av
landet, i vissa delar bäst i februari, i andra senare. Tidpunkten för ledigheten
bör alltså lämpas efter förhållandena på varje särskild ort. I regel
torde ledigheten böra inpassas mellan exempelvis 15 februari och 15 mars,
men i vissa fall kan det utan tvivel visa sig förmånligt att sammanslå dem
med påsklovet. Detta bör alltså kunna ske. Särskilt torde en dylik förlängd
påskledighet vara en lämplig anordning under sådana år, då påsken infaller
tidigt. Vid avgörandet av dessa frågor måste hänsyn även tagas till
tiden för studentskrivningarna. Ledigheten synes böra omfatta 6 dagar. Vid
sammanslagningen med påsklovet uppstår alltså en sammanhängande ledighet
av omkring 14 dagar. (IV:3 s. 321.)
Då vårvinterledigheten icke skulle ingå i läsåret, förskjutes tidpunkten för
vårterminens slut. Läsningen skulle som hittills kunna börja på hösten
omkring den 22 augusti. Vårterminen skulle börja omkring den 10 januari
med, som regel, sexdagarsavbrottet förlagt till februari eller mars, och
läsåret skulle avslutas omkring den 16 juni. Tidpunkten för läsårets slut
skall dock bestämmas lokalt. Uttages vårvinterlovet icke, flyttas läsårets
avslutningsdag tillbaka 6 dagar och kan då beräknas i allmänhet infalla
omkring den 10 juni.
Finnas på en ort flera läroanstalter, bör samverkan mellan skolcheferna
äga rum, så att tidpunkterna för läsårets början och slut och ledighetsdagarna
under året såvitt möjligt bringas att sammanfalla.
Skolkommissionen erinrar om att Kungl. Majrt sedan början av 1940-talet ärligen utfärdat cirkulär angaende ledighet åt lärjungar vid vissa
läroanstalter för deltagande i lantbruksarbete m. m. Ledigheten har efter
kriget begränsats till högst 2 veckor per år. Den hänsyn till näringslivets
och försörjningens behov, som tagit sig detta uttryck, bör enligt kommissionens
åsikt allt framgent iakttagas vid fördelningen av skolarbetet under
året.
351
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
»Ortens vanor och behov bör vara avgörande för lästerminernas placering
och för eventuell uppdelning av terminerna. I jordbruksbygder bör sålunda
skolarbetet läggas så, att barnen får tillfälle att medverka vid arbetskrävande
säsongarbeten inom jordbruket. På många håll kan det vara önskvärt
att ta hänsyn till andra områden inom näringslivet. Framför allt är
det viktigt, att högstadiets elever får tillfälle att göra insatser i arbetslivet.»
(S. 140.)
I den redan omnämnda skolhygieniska bilagan till skolutredningens
betänkanden har skolöverläkaren Hjärne ingående undersökt arbetsförhållandena
inom olika skolformer. Vid tidpunkten för undersökningen
befanns arbetsbelastningen vara högre än som från medicinska utgångspunkter
vore försvarligt. Störst var överbelastningen i småskolans första
klass, där i det undersökta materialet veckoarbetet låg 12 timmar för högt.
I vissa läroverksklasser var däremot differensen tämligen obetydlig, i klass
24 endast 24 minuter per vecka (bil. I s. 52).
Hjärne framlade även förslag till reglering av antalet lektioner per vecka
i olika åldersstadier. Delvis är hans förslag redan genomfört eller kommer
att successivt genomföras på grund av de utfärdade kungörelserna om
reducerade timplaner. I följande tabell återgivas de av Hjärne och av de
båda skolkommittéerna framställda förslagen och till jämförelse de timsummor,
som enligt nu utfärdade bestämmelser skulle tillämpas under
övergångstiden. Hjärne har latit anteckna, att han funnit skolutredningens
förslag godtagbart ur hygienisk synpunkt (IV:3 s. 127). I
Tabell 23. Översikt av framställda förslag rörande timplanens
omfattning under de 9 första skolåren.
Skolår | A | åtal v e c | k o t i m na | ar e n 1 i | g t |
Hjärne | skolut- redningen | skolkom- missionen | bestämmelserna om | ||
folkskola | 5-årig realskola | ||||
1........... | 18 | 24 | 20 | 20 |
|
2........... | 24 | 26 | 24 | 24 |
|
3........... | 24 | 30 | 28 | 32 |
|
4........... | 30 | 32 | 32 | 34 |
|
5........... | 30 | 34 | 34 | 34 | 34 |
6........... | 30-32 | 34-35 | 34 | 34 | 35 |
7........... | 33 | 36 | 36 | 34 | 36 |
8........... | 35 | 36 | 36 |
| 37 |
9........... | 35 | 36 | 36 |
| 35 (37) |
I näst sista kolumnen har medräknats 4 timmar slöjd i klasserna 3—7,
ehuru denna undervisning enligt undervisningsplanen ligger utanför skolans
352
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
egentliga undervisningstid. För de båda lägsta klasserna avses i samma
kolumn timtalet i skolor av a-form, där reducerad timplan tillämpas.
Skolkommissionen motiverar sitt förslag på följande sätt:
»Ett lågt timtal under första skolåret är motiverat, därför att barnen då
kommer direkt från den friare verksamheten i hemmet och inte är vana
vid regelbunden sysselsättning. För lågstadiets barn måste särskild hänsyn
också tas till hygieniska synpunkter.---
Det föreslagna timtalet för klass 1 ... ligger två timmar högre än Hjärnes
förslag. Härvid bör emellertid observeras, att Hjärne i första klassen
räknar med hemarbete, omfattande 75—100 minuter per vecka, alltså
ungefär samma tid som tva lektionstimmar, medan skolkommissionen föreslår,
att intet hemarbete skall förekomma i denna klass. För klass 2 överensstämmer
det av kommissionen föreslagna timtalet med Hjärnes rekommendation.
Medan Hjärne föreslagit att samma låga timtal skall gälla även
för klass 3, anser kommissionen det rimligt, att antalet timmar i denna
klass ligger mitt emellan timtalen i klasserna 2 och 4.---För fjärde
—nionde året ansluter sig kommissionen till skolutredningens förslag. Härigenom
skulle medborgarskolans klasser få i stort sett samma timtal som
motsvarande klasser i den nuvarande folkskolan men något mindre antal
timmar än i motsvarande klasser i nuvarande realskola. Kommissionen
anser, att en ytterligare minskning av elevernas arbetsbörda på dessa stadier
främst bör gälla hemarbetet.» (S. 137 o. 138.)
Medan skolutredningen föreslår, att lektionernas längd genomgående
bestämmes till 45 minuter, är skolkommissionen icke redo att taga position
i detta avseende. Försöksverksamhet bör komma till stånd rörande arbetsdagens
ändamålsenliga organisation på olika stadier.
»Fördelningen mellan arbete och raster, bästa placeringen av olika ämnen
och dylikt bör bli föremål för uppmärksamhet. På högstadiet försvåras
ämnenas ändamålsenliga placering av att ämneslärarsystemet kräver olika
ämnesföljd i olika klasser. Där klasslärare undervisar, kan man lättare i
praktiken omsätta vad som vid försöksverksamhet visar sig vara väsentligt
i fråga om ordningen mellan olika slags arbetsuppgifter. Det bör närmare
undersökas, vilken längd på lektionerna som är bäst på skilda stadier
och i skilda ämnen, vidare vilken längd på rasterna som kan anses lämpligast.
Det bör erinras om att de lokala skolstyrelserna beslutar om tidpunkten
för skoldagens början. En uppläggning, som prövats och ibland kan vara
mycket fördelaktig, är att under mörka höst- och vintermånader låta skoldagen
börja senare än eljest under året.
Kommissionen vill i detta sammanhang framhålla, att det i de flesta fall
bör vara möjligt och lämpligt att lägga schemat så, att lördagseftermiddagarna
hålls fria från skolarbete.» (S. 139—140.)
Skolöverstyrelsen anser sig kunna i stort sett biträda skolkommissionens
förslag om arbetsvecka och läsår. Särskilt understryker ämbetsverket kommissionens
uttalande om behovet av fortsatta undersökningar rörande den
mest ändamålsenliga organisationen av arbetsdagen. Undersökningarna
böra dock utvidgas till att även gälla arbetets fördelning över läsåret i dess
353
Kungl. Maj.ts ''proposition nr 70.
helhet. Till vårvinterlovet har överstyrelsen en positiv inställning. Över
huvud bör man enligt överstyrelsens mening eftersträva att ge skolarbetet
en lugnare och jämnare rytm, än det nu har.
Medicinalstyrelsen har med tillfredsställelse konstaterat, att skolkommissionen
närmat sig det av Hjärne framlagda förslaget.
»Det minskade timantalet i de två första klasserna är en given vinst,
men medicinalstyrelsen ifrågasätter, om ej en viss revision i timantal
kunde vara möjlig även i de närmast följande klasserna. Generellt sett vill
medicinalstyrelsen också framhålla, att enligt styrelsens åsikt den totala
arbetsdagen på intet skolstadium bör överskrida 7 å 8 timmar, inbegripet
hemarbetet. Medicinalstyrelsen vill också understryka vikten av att de av
kommissionen föreslagna ytterligare undersökningarna samt försöksverksamhet
rörande den lämpligaste organisationen av arbetsdagen komma till
stånd.»
Ett uttalande om arbetsbelastningen göres även av länsstyrelsen i Gävle.
För den händelse lättnaden för skolbarnen skulle medföra en nedgång i bildningens
standard — vilket alls icke är säkert — vill länsstyrelsen erinra om
att vårt land håller sig med abnormt långa skolferier i jämförelse med andra
länder. »Någon minskning av skolbarnens arbetsfria period är att föredraga
framför en orimlig arbetstunga under skolterminen.»
En god del av lärjungarnas arbetsdag upptages av hemarbetet. Dess omfattning
beror icke så litet av undervisningens metod; skolkommissionen
anser, att det bör kunna inskränkas, om arbetet under lektionstiden samtidigt
effektiviseras.
Enligt en gammal undervisningsmetod begagnar läraren lektionen huvudsakligen
till att förhöra läxan och avslutar den med att ge ny läxa. Ett
sådant tillvägagångssätt är för läraren arbetsbesparande och ställer relativt
små krav på hans kompetens, men det stegrar lätt lärjungarnas arbete
över hövan. Metoden är väl numera föråldrad eller borde åtminstone vara
det — för en lärare med intresse för sin uppgift är det i våra dagar knappast
möjligt att nöja sig med en så primitiv metod.
I stadgor och anvisningar inskärpes numera, att hemuppgifterna skola
prepareras under lektionstid, och vissa lärare driva denna rakt motsatta
metod mycket långt. Förhören begränsas da till ett minimum, läraren
klargör fullständigt tankegången i varje ny läxa och genomgår sakinnehållet
så långt, att inlärningsprocessen nästan är avslutad, när lärjungarna
lämna klassrummet. Metoden är arbetstekniskt krävande för läraren
och ställer icke mindre krav på hans behärskning av sitt ämne, men den
gör det möjligt att hålla läxläsningstiderna nere. Den invändning, som kan
göras, är att metoden icke tillräckligt tager lärjungarnas själ v verksamhet
i anspråk. Elevernas uppgift blir, såsom en gymnasist en gång uttryckte
det, »att vara idel öra».
23 — Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 70.
354
Kungl. May.ts proposition nr 70.
Mellan dessa båda ytterligheter har undervisningen pendlat, skriver
skolutredningen. »Intetdera tillvägagångssättet är ur den moderna skolans
synpunkt helt tillfredsställande.»
Utgar man från den senare metoden, återställes emellertid jämvikten
jämförelsevis lätt. Man kan hålla på principen, att varje ny tankegång
skall effektivt klargöras, innan läraren släpper taget; till hemläxor väljas
då tillämpmngsuppgifter, vilka röra sig inom samma tankekrets som lektionen
men förutsätta ett friare arbetssätt och därigenom ge lärjungarna
den behärskning av det inlärda, som blott kan vinnas genom självverksamhet.
Man kan dock också med skolutredningen tänka sig en längre gående
omläggning av arbetssättet.
»Om skoltimmarna framför allt bli arbetstimmar även för eleverna, om
eleverna få under lärarens ledning i skolan arbeta med det nya stoff, som
skall inläras, da får hemarbetet nödvändigtvis en annan prägel. Man kan
rentav ifrågasätta, om under sådana förhållanden obligatoriskt hemarbete
skall åläggas lärjungarna. Bedömandet härav måste givetvis grunda sig dels
på omfattningen av den kurs, som skall inhämtas, dels på den tid, som i
skolan anslås för arbetet inom vederbörande ämne. Man kan dock helt
visst vara övertygad om att proportionen mellan arbetets omfattning och
den anslagna tiden gör hemarbete nödvändigt, i större eller mindre utsträckning
för olika elever allt efter deras skilda förutsättningar. Detta
hemarbete kommer i så fall vid nu antydda arbetssätt att helt enkelt bestå
i ett fortsättande av det arbete, som pabörjats men ej hunnit avslutas i
skolan. Den uppfattning rörande hemarbetet, som här framlagts, har kommit
till uttryck i de metodiska anvisningarna för läroverken, där det bland
annat heter: ’I den mån lärjungarnas arbete i de olika ämnena försiggår
under lektionstid,^ synes det lämpligt och ändamålsenligt, att hemarbetet
kommer att bestå i fullföljande av en i skolan påbörjad arbetsuppgift.’
På högre stadium synes det önskvärt, att åtminstone i viss utsträckning
arbetsuppgiften sträcker sig över en något längre tidrymd och att följaktligen
kontrollen av hemarbetet sker periodvis. Någon allmängiltig princip
kan härvidlag dock ej uppställas; förhållandena äro ej likartade för olika
ämnen och ej heller för skilda moment inom ett och samma ämne. Det kan
vara lämpligt att omedelbart kontrollera inlärandet av vissa regler, formler
och dylikt. Däremot kan ett periodiskt kontrollförfarande visa sig ändamålsenligt
i fråga om t. ex. ett parti ur kursen i historia eller litteraturhistoria.
» (VI s. 57—58.)
Skolkommissionen delar utredningens åsikt, att problemet om hemarbetet
kommer i ett gynnsammare läge, allteftersom ett aktivt arbetssätt med
omfattande själ v verksamhet under lektionerna blir vanligare vid våra
skolor. Målet bör vara att göra skolarbetet så intresseväckande, att det
fortsatta arbetet i hemmet inte behöver påbjudas av läraren. »Arbetet
kännes då mindre tröttande och frihetsinskränkande, även om arbetsmängden
är större.» En planmässig försöksverksamhet på området bör upptagas.
355
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
»Syftet bör bland annat vara att utröna, i vilken omfattning och på vilka
stadier en skola med aktivt arbetssätt kan nöja sig med frivilligt hemarbete
utan att arbetsresultatet försämras.»
Vissa delreformer böra genomföras genast. Kommissionen föreslår, att
obligatoriska hemuppgifter icke vidare ges på lågstadiet och icke heller till
dag efter helgdag eller lovdag samt att de — summa tre — svenska hemskrivningar,
som nu ges i realskolan, avskaffas.
»Ökade möjligheter för eleverna att mera fritt fördela hemarbetet mellan
olika dagar är en annan önskvärd partiell reform. Lärjungarna skulle därigenom
få möjligheter att helt frigöra enstaka vardagskvällar från läxläsning
för att ägna sig åt andra sysselsättningar, t. ex. kamratliv, föreningsarbete,
konserter och teaterbesök eller personlig samvaro i hemmet. Särskilt
i medborgarskolans högre klasser är denna friare disposition nödvändig.
Den kräver, att eleverna i mycket god tid före redovisningen har möjlighet
att göra upp ett arbetsschema för sina hemuppgifter.» (S. 135.)
Hemarbetet bör slutligen förberedas även genom att lärjungarna erhålla
handledning i studieteknik.
»De behöver instruktioner om hur de skall disponera arbetet med inlärning,
hur de ur ett fylligare material kan ta fram och anteckna väsentliga
fakta o. s. v. Dessa råd bör lämnas i samband med självverksamhet på
lärorummet. Ett häfte med psykologiskt grundade anvisningar i populär
form bör finnas att sätta i händerna på äldre elever som komplement till
lärarens råd. Det är även ett önskemål, att föräldrarna erhåller upplysningsmaterial
rörande samma frågor.» (S. 135.)
Skolöverstyrelsen tillstyrker den ifrågasatta försöksverksamheten och vill
utvidga den till att även gälla frågan, hur olika undervisningsmetoder ur
trötthetssynpunkt inverka på barn och lärare. Generellt förbud mot läxor
i småskolan är måhända ej att förorda, men stor varsamhet bör tillrådas,
när det gäller hemuppgifter på ett så tidigt skolstadium.
Sveriges småskollärarinneförbund vill tolka kommissionens uttalande om
hemuppgifterna på lågstadiet så, att »hemuppgifter, som är obligatoriska
på ett sådant sätt att de förekommer under alla omständigheter och som
är en väsentlig del av det arbete som krävs, inte är lämpliga». Så långt kan
förbundet dela kommissionens uppfattning.
»Ett direkt förbud mot fullgörande av viss arbetsprestation på tid utöver
skoltid anser emellertid förbundet inte lämpligt. Lågstadiets elever ha en
positiv inställning till skolarbetet och väntar ofta med glädje pa att fa lata
föräldrarna ta de! av deras framsteg i skolan. Arbetet på lågstadiet är också
som regel lagt på ett sådant sätt att uppgiften är mycket väl genomgången
i skolan eller också är fortsättning på en i skolan påbörjad uppgift, som
barnen väl behärska. Den prestation som kan förekomma utöver skoltid
behöver därför inte på något sätt bli betungande. Hemuppgifter i egentlig
mening bör enligt förbundets uppfattning inte åläggas barnen under första
skolåret. Under andra och tredje skolåret bör dock korta och enlcla hemuppgifter
kunna förekomma. Skulle barnen gå tre hela år i skolan utan att
356
Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.
utföra några hemuppgifter, vore de säkerligen dåligt beredda för denna
form av skolarbete, när de ställs inför den efter övergången till fjärde
klass. Får de däremot från början en rätt inställning till hemarbete och
läras att sköta en hemuppgift, blir det en hjälp för dem under deras fortsatta
skoltid.»
Kollegiet vid högre allmänna läroverket för flickor på Norrmalm påpekar,
att ett vettigt lagt läxförhör i hög grad är en verklig och positiv undervisning
och därtill utgör ett värdefullt diagnostiskt prov. Det ger dessutom
eleven en övning i muntlig framställning, som aldrig kan underskattas.
Läxläsningen är en oundgänglig inlärningsform, om tiden skall väl tillvarartagas,
och har ett oersättligt värde för personlighetens fostran till att på
egen hand tas med uppgifter.
Såsom detta kollegium framhåller, ha hemuppgifterna ännu en uppgift.
De äro ett led i skolans fostran till ansvar. Ansvaret för en anförtrodd uppgift,
ansvaret för att ett nyttigt arbete fullföljes, ingår i själva verket som
en ganska väsentlig del i den allmänna fostran till samhällssolidaritet, som
skolan icke får skjuta i bakgrunden.
d. Mognads- och kunskapskontrollen.
De flesta nu förekommande prövningsformer — läxförhör, lappskrivningar,
rättskrivningar, provräkningar, översättningar till främmande
språk samt muntliga och skriftliga examensprov — kunna sakligt kritiseras
från skilda synpunkter, framhåller skolkommissionen. En grundlig omprövning
av'' de traditionella provtyperna är nödvändig, om en fri pedagogisk
utveckling skall bliva möjlig. Härmed är dock icke sagt, att skolan
kan undvara alla prov.
»Läraren måste skaffa sig kännedom om klassen och varje enskild elevs
kunskaper och färdigheter, för att han skall kunna meddela den undervisning
som bäst behövs. Som prövning i vidare bemärkelse kan man räkna
allt arbete, som lärjungarna utför under lärarens överinseende, och varje
slag av granskning av elevernas prestationer från lärarens sida. De erfarenheter
om eleverna, som en lärare kan få under hand genom att iakttaga
deras dagliga arbete, kan ibland räcka långt. Men det är obestridligt,
att läraren får en mer pålitlig och allsidig bild av de enskilda elevernas
förmåga och behov, om de allmänna intrycken kompletteras med resultatet
av väl planerade prov.---
En klok användning av lämpliga prov kan bli till fördel för arbetsglädjen:
elevernas trivsel ökas, om läraren tack vare proven kan leda dem in
på arbetsuppgifter, som ansluter sig till deras behov och förmåga. Från
samhällsekonomins och studieeffektivitetens synpunkt kan vinsten av
lämpliga prov bli väsentlig. Lärjungarna slipper slösa tid på uppgifter, som
de redan behärskar, de kan koncentrera sitt arbete till områden, där behovet
är störst, och de hinner i god tid reparera brister, som annars skulle
försvaga grunden för de fortsatta studierna. Läraren får veta vilken undervisning
som behövs bäst i ett givet ögonblick, och han kan snabbare arbeta
sig fram till de effektivaste undervisningsmetoderna.» (S. 101—102.)
357
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
Skola sådana syften nås, måste proven i skolan i flera viktiga avseenden
reformeras. De måste anordnas så, att de väcka barnens intresse och inte
deras fruktan, och de böra få en sådan utformning, att verkan av tillfälliga
och ovidkommande faktorer minskas. Undervisningen bör icke få snedvridas
av utifrån pålagda prov rörande begränsade områden.
»De nu vanliga pedagogiska proven mäter endast ett urval av de studieresultat
som skolan enligt sin målsättning skall leda fram till. Det är inte
alltid de viktigaste studiemålen som blir föremål för mätning. Vissa provtyper,
som varit lätta att konstruera, har bibehållits tämligen oförändrade
alltsedan de nu gällande prövningstraditionerna grundlädes. Ensidigheten
hos det nuvarande systemet av prov inses inte alltid. Alltför ofta har prov,
som bara gäller en del av studiemålet inom ett ämne, kanske inte ens den
väsentligaste delen, tillmätts en avgörande betydelse vid bedömningen av
studieresultatet i ämnet. Sålunda har översättningarna till det främmande
språket ofta fått spela för stor roll för språkbetygen och rättskrivningsproven
på lägre stadier för modersmålsbetyget. Vad den enskilde eleven
kan prestera under ett muntligt läxförhör, är vidare icke alltid representativt
för hans allmänna behärskning av ett ämne. Om åtskilliga av de gängse
proven kan man säga, att de inte mäter, vad de avser att mäta, och att de
under alla omständigheter ger en ensidig bild av skolarbetets resultat.
Proven påverkar också studiearbetets uppläggning: de moment som prövas
blir överbetonade på andra viktiga studiemåls bekostnad.
Det finns emellertid möjligheter att bryta det dominerande inflytande
från de nuvarande provtyperna, läxförhören inräknade. Genom forskning
och försöksverksamhet kan man arbeta fram prov och iakttagelseschemata,
som hjälper läraren att bedöma andra resultat av skolarbetet än dem som
nu brukar registreras. I några länder har man på detta område kommit
mycket längre än vi. Exempelvis har biblioteksprov utarbetats för att pröva
färdigheten att samla och utnyttja studiematerial på egen hand. Andra
studiemål, som på psykologiskt lämpliga stadier behöver uppmärksammas
på liknande sätt, är t. ex. färdigheten att planlägga eget arbete och grupparbete,
förmågan att tänka kritiskt och undvika falska generaliseringar,
förmågan att relativt snabbt läsa och uppfatta text på främmande språk,
behärskandet av ordförrådet i modersmålet och bekantskapen med grundläggande
tankegångar och begrepp inom orienteringsämnen.» (S. 103—104.)
De första prov, skolan anordnar, när en ny årsklass tages emot, böra
naturligtvis icke vara kunskapsprov. Det gäller att utröna nybörjarnas
mognad för skolarbetet — jag har tidigare nämnt, att skolkommissionen
på goda grunder önskar basera nvbörjarintagningen på ,s■kolmognadsprov.
Säkrast skulle väl de till skolgång anmälda barnen bedömas, om de finge
gå någon tid i den vanliga skolan. Det skulle emellertid då ofta dröja ganska
länge, innan lärarinnan bleve färdig med sitt omdöme om de barn hon mottagit,
framhåller skolkommissionen. Såväl ur barnens som ur skoladministrationens
synpunkt vore en sådan metod omöjlig. Det tillvägagångssätt,
som kommissionen i första hand önskar pröva, är uppdelat i två avsnitt.
Läkarundersökning och ett kortare pedagogiskt prov skulle utföras på
våren eller i god tid före läsårets början, medan den återstående mera tids
-
358
Kungl. Maj:is ■proposition nr 70.
krävande delen av prövningen skulle förläggas till det nya läsårets första
vecka. Skolkommissionen erinrar om det s. k. Kalmarprovet, som innehaller
förslag till ett kort individuellt prov för vårprövningen och program
för skolarbetet under en prövnings vecka.
»Det individuella provet tar inte längre tid än cirka 7 minuter och kan
utföras i samband med läkarundersökningen. Om det blir den enda psykologiska
prövningen före höstterminens början, bör det utvidgas. Man skulle
också kunna utvidga prövningen på våren med ett grupptest av lämpligt
slag, såsom försökts i Uppsala och på några andra platser. Sannolikt kommer
många förslag till såväl korta individual- som grupptests att framkomma,
och utvecklingen på detta område bör ej hejdas genom fastlåsande
av prövningen till ett standardutförande. Detsamma gäller det arbetsprogram,
som skall följas i lekskolan’ eller under läsårets första vecka.
Programmet behöver ej vara detsamma på alla platser. Man har anledning
vänta, att många intressanta pedagogiska försök på detta område kommer
att göras. Prövningen måste dock alltid ske så, att barnen inte får den
uppfattningen att det ställes krav på dem, som de inte kan fylla. Erfarenheten
har visat, att prövning kan genomföras, utan att barnen oroas. Även
de svagaste kan finna det hela roande och angenämt.» (S. 191.)
Sannolikt kommer man emellertid i många skoldistrikt att vilja ha prövningen
avklarad på våren eller sommaren. Barnen böra även i detta fall få
vara med om en veckas praktiskt skolarbete. Anordningen har några år
prövats vid Kalmar folkskolor och där fungerat tillfredsställande. Vill man
undvika extra kostnader, kunde man anslå en vecka i slutet av vårterminen
till prövningarna men räkna in denna i nybörjarnas första läsår, vilket ändå
finge normal längd, om sedan som kompensation en vecka indroges.
Under det fortsatta skolarbetet enhetsskolan igenom torde diagnostiska
jrrov komma att spela en stor roll.
»Härmed avses sådana prov, som inte nöjer sig med att ange om eleven
lyckats bra eller dåligt i ett ämne utan framför allt analysera vari hans
skicklighet eller svaghet består. Huvudintresset gäller inte vilket poängtal
han uppnår utan vilka delar av kursen han behärskar och vilka delar av en
färdighet Jian har svårigheter med. Exempelvis kan diagnostiska prov i
räkning på lägre stadier avslöja att en elev ofta räknar fel vid vissa bestämda
kombinationer i de grundläggande räknetabellerna, att han använder
en opraktisk teknik vid subtraktion eller division, att han är osäker vid
sortförvandling i fråga om vikt eller dylikt. Översiktsprov för större kursavsnitt
skulle här inte ge säkra besked. Ett diagnostiskt prov måste koncentrera
sig till ett begränsat område och innehålla tillräckligt många
exempel på de skilda slag av svårigheter, som där möter. Användes diagnostiska
prov, kan felaktiga vanor och tankegångar lätt upptäckas och motarbetas
innan de blivit befästa. Luckor kan fyllas, så att grunden blir stark
nog för det fortsatta arbetet.
Sedan resultatet av ett diagnostiskt prov analyserats, får varje elev syssla
med övningar för att övervinna de svårigheter, som han personligen har att
brottas med. De lärjungar, som lyckats helt med provet, behöver däremot
inte längre använda tid till sådant som de redan behärskar utan kan ägna
359
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
sig åt andra typer av uppgifter. Användning av diagnostiska prov är sålunda
en utmärkt inledning till en effektiv och väl planerad individualiserande
undervisning.» (S. 105.)
Förutom de diagnostiska proven behöver läraren i vissa situationer översiktsprov,
som visar klassens allmänna ståndpunkt. Han kan behöva dem
för att få en uppfattning av klassens allmänna nivå, när han börjar undervisningen,
och för att efteråt konstatera, huruvida de metoder han använt
varit effektiva. Måste han avge betyg eller omdömen om eleverna, behöver
han veta, huruvida klassen i det hela ligger över eller under genomsnittsnivån.
Största nyttan har läraren därvid av standardiserade prov, säger
skolkommissionen.
»Ett sådant prov är så konstruerat, att det noggrant differentierar eleverna.
Det skall i förväg ha utprovats på en statistiskt representativ elevgrupp,
så att man vet, vilket resultat som kan anses som genomsnittligt
för elever på ett visst stadium och vilket resultat som krävs för att en elev
skall tillhöra exempelvis den bästa tiondelen i en normalt sammansatt
elevgrupp. Provets utformning skall vara sådant, att tillfälligheter får så
litet inflytande på resultaten som möjligt.
Användes blott ett enda standardiserat prov, kan läraren med hjälp
därav bedöma klassens ståndpunkt men däremot inte den enskilde elevens.
Man kommer nämligen aldrig helt ifrån de tillfälliga avvikelser, som beror
på att en elev inte alltid känner sig lika väl disponerad. Eftersom tillfälligheterna
ifråga om kondition och dylikt brukar utjämnas inom en klass, betraktad
som helhet, kan provet däremot ge en tillförlitlig uppfattning om
klassens allmänna nivå i den färdighet som prövas. Vid bedömningen av
den enskilde eleven bör läraren, såsom tidigare framhållits, ta hänsyn till
resultatet av flera prov samt till sin erfarenhet från det dagliga arbetet i
klassen.--- . .
Standardiserade prov måste användas med urskillning. Det torde inte
vara lämpligt att med sådana prov mäta exempelvis hela grundkursens
kunskapsstoff i orienteringsämnena. Härigenom skulle undervisningen alltför
mycket bindas, med fara att orienteringsämnenas bildningsvärde skulle
minskas. De standardiserade proven bör främst brukas till att mäta arbetsresultat
i färdighetsämnena. Dessutom torde det finnas möjlighet att konstruera
dylika prov i anslutning till färdighetsmoment inom orienteringsämnen,
t. ex. studieförmåga och kritiskt tänkande. Även sammansatta och
högt utvecklade färdigheter kan det så småningom bli möjligt att bedöma
med hjälpmedel av denna art.» (S. 105—106.)
För närvarande utarbetas standardiserade prov av psykologisk-pedagogiska
institutet och distribueras genom skolöverstyrelsen. Proven måste
kontinuerligt förnyas, så att de kunna smidigt anpassas efter den pedagogiska
utvecklingens gäng. Av stor vikt är, att lärarna bli grundligt instruerade
om de standardiserade provens syfte och rätta användning.
Arbetet i realskolan har i mer än 40 år avslutats med skriftliga och
muntliga examcns-prov. Skolutredningen, som tänkt sig tidigt utdifferen
-
360
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
tierade examenslinjer med gallrat elevmaterial, föreslår, att realexamen med
vissa modifikationer bibehålies.
Utredningen betonar, att värdesättningen av lärjungarnas prestationer
är en viktig del av skolans verksamhet. »Den är viktig ur psykologisk synpunkt:
för trivseln i arbetet, för arbetslusten och den rätta anspänningen
av krafterna är det nödvändigt, att lärjungarna äro övertygade om att deras
arbetsresultat skall bli riktigt uppskattat.» Så länge urvalet av elever för
inträdet i högre skolformer och på skilda levnadsbanor i så hög grad som
nu är fallet grundas på de konkurrerande ungdomarnas betyg, är en objektiv
värdesättning av lärjungarnas prestationer dessutom av den största
betydelse för att skolsystemet i sin helhet skall fungera tillfredsställande.
Dessa synpunkter förlora väl icke sin betydelse i ett enhetsskolesystem
av skolkommissionens typ. En viss kontroll över nivå och betygssättning
kan vara berättigad, om den bedrives i former, som inte bli till skada för
undervisningen, medger kommissionen.
»E)et är salunda önskvärt, att de olika skolornas avgångsbetyg blir jämförbara.
Vidare kan det vara vart att företa undersökningar i de fall, då
arbetsresultaten på något håll blir mycket under genomsnittet. I fråga om
grundläggande färdighetsmoment kan det också försvaras, att man söker
skapa en viss likformighet.
De berättigade kontrollkraven kan emellertid fyllas genom andra och
smidigare metoder än de traditionella slutproven. De muntliga slutproven
bör ersättas av kontinuerlig inspektion och konsulentverksamhet, de skriftliga
slutproven av standardiserade prov och andra slag av prov.» (S. 208.)
_ I en obligatorisk, för all ungdom gemensam skola, vars betyg på olika
linjer trots skiftningar i ämnesinnehållet — skola anses som medborgerligt
likvärdiga, ligger onekligen frågan om examen mycket annorlunda till
än i den nuvarande realskolan. »Realexamen» är för skolkommissionen ett
kunskapsmatt, icke en examen i gammal mening. När kommissionen på
något ställe talar om en realexamen som avslutning på den obligatoriska
skolkursen, syftar kommissionen blott på den högtidlighet, varmed det sista
skolåret avslutas. Kontroll, förhör och betygssättning skola dessförinnan
vara avslutade.
Skolkommissionen påpekar, att dess förslag rörande de skriftliga proven
icke alltför mycket skiljer sig från skolutredningens. Denna har nämligen
föreslagit, att sammanfattningsbetyg skola sättas i ämnen med skriftliga
prov, så att skrivningsresultaten under hela det sista året och icke endast
resultatet av examensskrivningen bli bestämmande för lärjungens vitsord.
»Examensskrivningen får därmed samma uppgift som de i folkskolan standardiserade
proven nu har», säger skolkommissionen. Den blir ett prov,
som ger läraren ledning angående betygsskalan men icke binder honom vid
betygssättningen av den enskilde lärjungen.
En svårighet vid användning av standardiserade prov på högstadiet är,
361
Kungl. May.ts proposition nr 70.
att ett prov kan bli känt under standardiseringsarbetet, så att vissa lärjungar
få möjlighet att preparera sig.
»Detta skulle kunna förebyggas, om standardiseringen skedde i samband
med själva användandet. Från ett begränsat antal skolor skulle i så fall
de lösta proven genast insändas till en central myndighet, som snabbt
undersökte vilka resultat som skulle anses genomsnittliga, vilka som kunde
anses svara mot betygen B, Ba, AB o. s. v. Ett sådant förfaringssätt skulle
ansluta sig till de strävanden att standardisera examensskrivningarnas betygssättning,
som nu förekommer. En nackdel skulle vara, att provet inte
genom successiva standardiseringar kan förbättras innan det släpps ut.»
(S. 210.)
Bedömningen av svensk skrivning kan ej göras enhetlig genom standardiserade
prov. Kommissionen föreslår därför, att centralt fastställda ämnen
användas vid en av det sista årets skrivningar i modersmålet.
»Ett antal förändringar i fråga om de ämnen, som utdelas, bör dock
kunna genomföras. Antalet ämnen bör helst utökas, så att varje elev lättare
finner något, som intresserar honom personligen. Det bör alltid ges åtskik
liga fria ämnen och allmänna fackämnen. Vidare bör det alltid förekomma
flera ämnen, där hjälpmedel får användas. En ämnestyp, som bör få större
betydelse, allteftersom skolans arbetssätt utvecklas mot ökat självständigt
arbete med källor, är referat av tryckta längre texter, som eleverna
får direkt tillgång till. Alan kan tänka sig dels objektiva referat av en text,
och dels kritiskt jämförande referat med utgångspunkt från två olika texter,
de sistnämnda uppgifterna särskilt lämpliga för mera begåvade elever.
En betydelsefull vinst vore det, om uppgifterna, även i de för landet
gemensamma skrivningarna, kunde formuleras så, att lärjungarna känner
det, som om de skrev för en bestämd publik, t. ex. läsarna av en klass- eller
skoltidning. Ingenting bör då hindra, att en redaktion, bestående av elever,
också sammanställer några av uppsatserna till en sådan tidning. Ämnen av
de slag, som här nämnts, bör givetvis förekomma även vid de skrivningstillfällen,
då läraren eller eleverna fastställer uppgifterna.» (S. 210—211.)
Samtliga elever få avgångsbetyg från medborgarskolan, och de olika linjernas
betyg skola, såsom redan nämnts, i princip anses som likvärdiga. Att
ha ett sådant avgångsbetyg kan alltså icke ge någon speciell kompetens.
Inte heller elever med goda studieresultat böra enligt kommissionens mening
erhålla någon anteckning på betyget om den kompetens betyget eventuellt
skänker för vissa anställningar och former av vidareutbildning.
»Frågan om kompetens måste kunna bestämmas för varje slag av fortbildningsanstalter
och varje verk eller företag med hänsyn till dess speciella
behov. Aledan tillvalsämnet tyska kan vara särskilt meriterande i vissa
sammanhang, bör de praktiska tilläggskurserna kunna vara det i andra.
På några håll kan man vara intresserad av att utan förhandsregler låta alla
inkommande betygsmeriter vägas mot varandra, medan man på andra håll
vill ha en bestämd betygsnivå, som ingen sökande får underskrida.» (S. 212.)
Under övergångstiden kommer sannolikt ungdom med nuvarande realcxamen
och med avgångsbetyg från enhetsskolan att i viss utsträckning
362 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
konkurrera. Jämförelsen mellan betygen nödvändiggör en rad speciella
undersökningar.
»För att minska övergångssvårigheterna bör man försöka ange, vilket
genomsnittsvärde hos ett avgångsbetyg från enhetsskolan som närmast kan
anses svara mot godkänt betyg från den nuvarande realskolan. Vissa överväganden
har redan gjorts i denna fråga, och härvid har beaktats dels de
resultat av intelligensprov bland värnpliktiga med olika skolbildning, som
redovisas i undersökningar av docent T. Husen, dels de principer för betygsskalan,
som för närvarande rekommenderas för folkskolan och som
bör utsträckas till att gälla hela medborgarskolan. Denna fråga behöver
emellertid ytterligare undersökas och kan icke slutgiltigt avgöras utan objektiv
mätning av olika skolprestationer.» (S. 212.)
Beträffande läraropinionen i fråga om prov och examina kan jag hänvisa
till skolöverstyrelsens sammanfattning. Ett och annat uttalande föreligger
om skolmognadsproven och om de löpande proven under året, men i all
synnerhet är det realexamen, som ventileras i skolornas yttranden.
Skolmognadsproven böra enligt Sveriges småskollärarinneförbund utföras
under förhallanden, som äro vanliga skolförliållanden så lika som möjligt,
och handhavas av småskollärarinnor. Sveriges barnträdgårdslärarinnors
riksförbund hänvisar däremot till en av femte nordiska barnträdgårdsmötet
år 1947 antagen resolution, vari hävdas att »skolmognadsprov, enligt utvecklingspsykologiska
principer, böra av smabarnspsykologer företagas på
barnen i barnträdgården under det sista halvåret före skolans början». Om
under en övergångstid småskollärarinnorna måste anställa proven, böra de
grundligt utbildas därför vid kurser av betydligt större varaktighet än de
nu brukliga.
Sveriges husmodersföreningars riksförbund tillstyrker, att skolmognadsproven
göras obligatoriska, men anser, att det tills vidare bör kunna räcka
med de föreslagna proven på våren, som omfatta läkarbesiktning jämte
psykologiska prov. Ett par folkskolinspektörer och några folkskolestyrelser
önska likaledes förlägga proven till vårterminen. »Skolmognadsprövningen
bör helst förläggas till en vecka under t. ex. juni månad, efter läsårets avslutning»,
yttrar salunda folkskolinspektören i VÖsterbottens södra inspelctionsområde.
»En negativ utgång då blir av mildare karaktär för såväl barn
som föräldrar än om den kommer efter påbörjat läsår.»
De som vilja förlägga proven till våren tänka sig gärna, att proven för
vissa lärjungar skola kunna kompletteras med grupprov eller individualtestning
vid höstterminens början. Folkskolestyrelsen i Uppsala meddelar,
att sedan ett antal år samtliga nybörjare inom distriktet i god tid före vårterminens
slut fått genomgå ett kortare skolmognadsprov, varefter lärjungarna
fördelats dels på klassavdelningar av normal storlek, dels på s. k.
skolmognadsklasser med lägre barnantal.
»I de fall, då provet icke ansetts ge tillräckligt klart utslag eller då hjälpklassmässighet
kunnat förmodas föreligga, har individualtestning företagits
363
Kungl. May.ts proposition nr 70.
vid början av höstterminen, och med ledning av skolmognadsprov och testning
samt omdömen från hem, lekskola och skolläkare har ett mindre antal
barn redan från första terminen placerats i hjälpklass.---Den utom
ordentligt
stora överensstämmelse mellan prövning och läraromdöme, som
därvid har kunnat konstateras, har enligt folkskolestyrelsens mening klart
ådagalagt, att den tillämpade metoden är fullt tillfredsställande för bestämmandet
av barnens skolmognad. Med hänsyn till att den av skolkommissionen
rekommenderade anordningen är mycket tidsödande och
omständlig, särskilt i större skoldistrikt, bör möjligheten alltjämt stå öppen
för skoldistrikten att företa skolmognadsprov i huvudsak efter de normer,
som hittills tillämpats i Uppsala m. fl. städer.»
Psykologislc-pedagogiska institutet varnar emellertid för att nedskära
provet, så att dess värde äventyras.
»Därigenom bleve inte endast resultaten för individens och skolans del
i många fall otillfredsställande, utan anordningen skulle med all rätt från
föräldrarnas och allmänhetens sida bli föremål för misstro och kritik. Något
slutgiltigt förfaringssätt synes ännu icke ha utformats, men genom fortsättande
av den omfattande försöksverksamheten på området torde man
efter hand kunna nå fram till ett ur alla synpunkter fullt tillfredsställande
tillvägagångssätt.»
Slutligen må nämnas, att medicinalstyrelsen icke funnit anledning till
invändningar mot principerna för det av skolkommissionen föreslagna prövningsprogrammet.
I diskussionen om realexamen ha enligt skolöverstyrelsens sammanfattning
inte mindre än 100 kollegier tagit del. Av dessa ha 20 ställt sig positiva
till skolkommissionens förslag och 54 avstyrkt detsamma, medan återstående
26 ha tillstyrkt eller avstyrkt vissa delar av förslaget. Lciroverkslärarnas
riksförbund finner det påtagligt, att en alltför minutiös examenskontroll
kan binda undervisningen och motverka användningen av friare
arbetsformer, men vill å andra sidan starkt understryka nödvändigheten av
att man ej slopar hävdvunna kontrollinstanser utan att ha fullgod ersättning
därför.
»I synnerhet under en övergångstid, då nya saväl organisations- som arbetsformer
prövas, blir frågan om kontrollen av skolans arbete betydelsefull.
Det gäller då ej blott att upprätthålla en likartad standard vid skolor
med i stort sett samma arbetsförhållanden, utan att skapa möjligheter för
en rättvis jämförelse mellan de resultat som uppnås med olika arbetsmetoder
och inom skilda organisationsformer. Givetvis gäller det därvid ej blott
att jämföra med varandra de lcunskapselement och de jämförelsevis^ lätt
kontrollerbara färdigheter, som eleverna förvärvat, utan också de svårare
mätbara resultaten av sådant arbete inom skolan, som SK behandlar under
rubriken ''Studiefostran’.»
Medicinalstyrelsen betecknar det som en vinst, om de muntliga slutproven
kunde ersättas med kontinuerlig inspektion och konsulentverksamhet
samt de skriftliga med standardiserade prov.
364
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
o»V medicinsk synpunkt skulle detta betyda en minskad psykisk press
pa elever, som 1 denna ålder ofta äro känsliga härför. Om därjämte möjligheterna
till ett individualiserande arbetssätt ökas, kan ett större intresse
vackas hos eleverna för själva ämnesstoffet och måhända en på längre sikt
värdefullare och mera givande inställning till arbetet skapas än den som
toljer av en forcerad slutspurt, inriktad på ett visst examensresultat.»
Jämväl psykologisk-pedagogiska institutet finner de skäl skolkommissionen
anfört i stort sett övertygande. »Göres enhetsskolan obligatorisk för
alla utan något som helst begåvningsurval, kan knappast kravet på en
avslutande examen längre bibehållas. Genomgång av den nioåriga medborgarskolan
sadan den utformats i betänkandet ger ingen speciell kompetens
och har därmed knappast heller behov av någon avgångsexamen.»
Statskontoret är av annan mening:
»Förslaget att slopa den nuvarande realexamen och ersätta den med avgångsbetyg
från medborgarskolans linjeuppdelade nionde klass, vilket avgångsbetyg
icke är avsett att ge någon mer speciell kompetens, är ägnat
att medföra icke önskade konsekvenser. Realexamen har på allt flera områden
kommit att utgöra en i stort sett enhetlig måttstock för den teoretiska
mimmikompetens, som inom vederbörande yrke fordras. Dess borttagande
kan befaras medföra skärpta teoretiska kompetensfordringar, viluppfyllande
leder till onödigtvis förlängd studietid med därav följande
tidsförlust och ökade kostnader för såväl samhället som den enskilde.»
Skolöverstyrelsen anmärker, att skolkommissionen icke tillräckligt betonat
vikten av att de betyg, som givas vid enhetsskolans avslutande, bli
så långt görligt jämförbara.
»Överstyrelsen anser det vara av mycket stor vikt, att dessa betyg garantera
en viss bestämd kunskaps- och färdighetsstandard, eftersom de äro av
avgörande betydelse vid konkurrensen om befattningar, stipendier och tillträde
till högre utbildning. Detta är också ett demokratiskt krav av utomordentlig
vikt. Skulle icke betygen omfattas med förtroende, så skulle de
förlora det mesta av sin betydelse. För begåvningar från fattiga hem och
utan relationer har examensbetyget alltid varit något att bygga på.» (S. 62.)
I den nuvarande realexamen åstadkommes likvärdigheten i betyg främst
genom de skriftliga examensproven. Dessa prov, som fastställas av skolöverstyrelsen
gemensamt för alla skolor, underkastas eftergranskning av
särskilt utsedda sakkunniga. Genom detta system har en tillfredsställande
likformighet i bedömningen av proven kunnat uppnås.
När skolkommissionen föreslår, att standardiserade prov skola införas,
samtidigt som de skriftliga examensproven slopas, är syftemålet alltjämt
detsamma, nämligen att trygga en likformig betygssättning. Överstyrelsen
anser, att malet även pa detta sätt kan uppnås, dock under följande förutsättningar:
1-
Proven skola användas samtidigt i alla skolor och under iakttagande
av samma försiktighetsåtgärder som vid examensprov.
365
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
2. Proven skola användas i slutet av läsåret, då kursen genomgåtts. Om
de användas vid andra tidpunkter, ingripa de störande i undervisningsarbetet
och tvinga läraren till viss bestämd lärogång. Lärarens frihet skulle
på ett ogynnsamt sätt begränsas, om man utöver en viss kunskapsnivå hos
lärjungarna vid läsårets respektive lärotidens slut också skulle kräva en
viss bestämd nivå vid annan tidpunkt.
3. Proven skola vara obligatoriska, och läraren skall vara skyldig anpassa
sin betygsskala — men däremot icke betygssättningen för de särskilda
lärjungarna — efter resultaten.
4. Frågan om hur proven skola eftergranskas bör noga prövas. En eftergranskning
synes vara nödvändig, för att överstyrelsen skall få en överblick
över skolornas standard och få möjlighet att ingripa i syfte att vinna rättelse
i för hög eller för låg betygssättning. (S. 62—63.)
Kommissionens förslag att ersätta den muntliga realexamen med livligare
inspektions- och konsulentverksamhet har visserligen väckt någon tvekan,
men överstyrelsen anser det åtminstone sannolikt, att även på denna punkt
tillfredsställande resultat skall nås. »Dock vill överstyrelsen framhålla, att
den nuvarande muntliga realexamen icke bör slopas, förrän den planerade
utökade inspektions- och konsulentverksamheten genomförts och någon erfarenhet
vunnits av densamma.»
Så länge det icke är möjligt taga ställning till enhetsskolans detaljer,
kan emellertid överstyrelsen icke heller taga definitiv ställning till formerna
för skolgångens avslutande.
»Överstyrelsen har tillstyrkt en omfattande försöksverksamhet under
överstyrelsens egen ledning bland annat angående enhetsskolans utformning.
Härigenom torde man också vinna erfarenhet, som kan vara av betydelse
för anordningarna vid enhetsskolans avslutande. Under försökstiden
kommer givetvis flertalet högre skolor att arbeta efter nu gällande kursoch
timplaner, med de modifikationer med hänsyn till reducerad timplan
m. m., som kunna komma att beslutas. Realexamen i nuvarande former
kommer alltså att under försöksperioden avläggas av ett troligen växande
antal lärjungar. — Först efter försöksperiodens slut kommer alltså frågan
om realexamens vara eller icke vara att definitivt aktualiseras.» (S. 61—62.)
Överstyrelsen berör liksom skolkommissionen även frågan om jämförbarheten
av de olika betyg, som under övergångstiden komma att företes
av olika lärjungar. Detta spörsmål hör nära samman med försöksverksamheten
och torde under försökens gång böra uppmärksammas av vederbörande
myndighet.
e. Departementschefen.
Även om framstegen i fråga om skolans inre arbete i stor utsträckning
äro det samlade resultatet av intresserade och framsynta lärares insatser,
har det allmänna dock möjlighet att stimulera och i viss mån dirigera framstegsarbetet.
Varje lärare är beroende av de hjälpmedel, som stå till hans
förfogande. Måhända inser han ganska klart, i vilken riktning en omlägg
-
366
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
ning av lärokursen eller arbetsmetoderna bör gå, men arbetet med att
genomföra tankegången i de många detaljerna är för stort för en enskild
man, som har sitt dagsverke av vanligt skolarbete och kanske saknar de
tillgångar i böcker och materiel, som ofta äro förutsättningen för att ett
pedagogiskt arbete skall kunna föras i hamn. Här kan otvivelaktigt det
allmänna gripa in genom att förena de splittrade krafterna till samfällda
ansträngningar, bereda den enskilda läraren tillfälle att i en lämplig miljö
och under drägliga ekonomiska betingelser genomföra sin del av arbetet
och slutligen tillse, att de hjälpmedel, som ha utarbetats i form av läroböcker,
materiel, handledningar in. m„ också bliva åtkomliga ute i skolorna.
Det vore dålig hushållning att uppföra dyrbara byggnader och anställa
välutbildade lärare men knappa in på de biblioteks- och materielanslag,
som ofta äro av väsentlig betydelse för vad läraren kan uträtta.
Ett framgångsrikt inre arbete förutsätter dock även, att hemmen känna
en viss grad av solidaritet med skolan och äro beredda att ge dess strävanden
sitt stöd. Det kan möjligen vara riktigt, att hemmens inflytande
på de uppväxande är mindre än förr, men att andan i hemmen fortfarande
på ett ofta avgörande sätt påverkar lärjungarnas ställning till skolan och
deras utbyte av skolarbetet, därom kan den praktiske skolmannen knappast
vara i tvivelsmål. Hemmen kunna genom en ensidig och oförstående
kritik av lärokurser, läroböcker och enskilda lärare skapa en negativ inställning
till skolarbetet i dess helhet eller i vissa delar, en inställning, varav
de egna barnen lida den största skadan. De bidraga däremot positivt till
skolarbetet, om de kunna göra något för att få barnen att fatta sitt ansvar
för trevnaden och det goda samarbetet i sin lilla krets, för de arbetsuppgifter,
som anförtros dem, och de materiella ting, som sättas i deras händer
— det må nu vara deras egna eller skolans eller kommunens — och, icke
minst, om de låta barnen förstå, att det är nödvändigt med ärlighet och
fair play även gentemot skolan och dess arbete. Icke alltid äro,hemmen
medvetna om vad de betyda som främjande eller hämmande krafter i barnens
skolarbete. Det kräves samverkan mellan skola och hem, för att de
skola rätt fatta sina uppgifter.
Det visar sig snart, om samarbetet kommer i gång, att det finnes en rad
praktiska frågor, som intressera de flesta hem likaväl som skolan. De ungas
behov av vila och rekreation, organisationen av deras hemarbete, deras
nöjesliv, fickpengar och utevistelse höra hit, deras nöjesläsning och fritidssysselsättningar,
kamrat- och föreningslivet. Frågor om de ungas yrkesval,
om andra skolformer och fortsatta studier fånga ofta i hög grad målsmännens
intresse. Genom ett samarbete i sådana ting vidgas även lärarens
synkrets. Det som i klassrummet tar sig svårbedömliga, lätt misstolkade
uttryck, kan med ens få mening och innebörd, om det ses mot bakgrunden
av lärjungens individuella uppväxtförhållanden och hemmiljö. Läraren
Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 367
kan få justera sin mening till och med om en lärjunge, som han trodde sig
känna rätt väl.
Det är dock vanskligt att föreskriva bestämda former för samarbetet
mellan skola och hem. Försök som gjorts att lämna föreskrifter i stadgor
och reglementen ha endast delvis haft framgång. De åhörardagar, som
nämnas i läroverksstadgan, göra kanske sin tjänst i de lägsta klasserna,
de locka en och annan målsman i realskolans högre klasser men praktiskt
taget inga i gymnasiet — det säges, att gymnasisterna icke sällan tillhålla
föräldrarna att bliva vid sin läst. Å andra sidan ha försöken att stifta kontakt
genom klassamkväm och föräldraföreningar i många enskilda fall givit
påfallande goda resultat, och det kan icke gärna vara någon tvekan om
att man bör gå vidare på den inslagna vägen. Troligen är det dock klokt att
tills vidare även härvidlag undvika stela föreskrifter, som lätt kunde betaga
samarbetet dess värme och personliga prägel, men det bör vara fullt
klart, att samverkan mellan skola och hem, vilka former som än väljas
ute i orterna, bör vara en normal del av arbetet vid en välskött skola och
att en föräldraförening vid sina sammankomster bör anses som skolans
gäst och icke som en tillfällig rumsförhyrare.
Under förarbetena till skolreformen har en speciell form av meddelanden
till hemmet ingående dryftats, nämligen termin sbetygen. I likhet med
Målsmännens riksförbund anser jag, att sådana betyg tills vidare icke
kunna undvaras, i synnerhet på det högre stadiet, där centralisering måste
tillgripas i större mått. Däremot torde intet väsentligt vara att invända mot
att betygen på det allra lägsta stadiet förenklas eller att försök med nya
former av betyg och motsvarande meddelanden till hemmet anställas i överensstämmelse
med skolkommissionens förslag.
I undervisningen får läraren icke glömma den hänsyn han är skyldig
hemmen. Strävan efter objektivitet bör genomgå all undervisning, men
den blir brännande framför allt inom kristendoms- och samhällsundervisningen.
Skolans skildring av förhållanden och företeelser måste i sådana
sammanhang vara på en gång taktfull och sann.
Jag delar fullkomligt skolkommissionens uppfattning, att kristendomsundervisningen
icke blott skall meddela kunskap utan även stämma de
unga till allvar och eftertanke. Men man måste ha klart för sig, att blott
ett fåtal kunna bli tänkare, som förmå tränga under ytan av dagsdiskussionerna.
Vi ha alla tillträtt ett arv av värderingar och levnadsnormer, som
skapats före vår tid och bildar grunden för vårt arbete. Vi måste lämna
ett sådant arv även åt våra efterkommande såsom en grund och utgångspunkt
för deras insatser.
Det är mycket möjligt, att eu analys i livsåskådningsfrågorna skulle
blotta djupgående principiella motsättningar, vilka under givna betingelser
kunde aktualiseras och dela upp vårt folk i stridande läger. Delvis äro dessa
motsättningar av den art, att de måste uppmärksammas och belysas i
368
Kungl. Maj:ts proposition m 70.
skolan. Men det för skolans arbete väsentliga är dock, huruvida det gemensamma
i vår uppfattning av rätt och orätt, gott och ont, sant och osant
är tillräckligt att bilda grunden för en kristendomsundervisning, ägnad
att tillfredsställa det stora flertalet av vårt folk. Erfarenheterna av 1919 års
undervisningsplan peka bestämt i denna riktning. Remissgången av skolkommissionens
betänkande har ytterligare stärkt mig i uppfattningen, att
det bör vara möjligt att finna en tillfredsställande lösning av kristendomsundervisningens
problem i huvudsaklig anslutning till de av skolkommisisionens
majoritet uppdragna riktlinjerna.
Da Kungl. Maj:t har att i administrativ väg besluta om de frågor rörande
kristendomsundervisningen, som icke komma att regleras genom lag, torde
det vara lämpligt, att jag här tillkännager min ståndpunkt i vissa av dissenterlagskommittén
berörda ämnen.
I överensstämmelse med de erkända grunderna för religionsfriheten böra
vissa trossamfunds medlemmar tillerkännas rätt till frikallelse för sina
barn från de allmänna skolornas kristendomsundervisning och morgonandakter.
Det bör därvid ankomma på Kungl. Maj:t att på given anledning
pröva, huruvida trossamfund i sin trosåskådning avviker så mycket
från grunderna för kristendomsundervisningen i de allmänna skolorna, att
dylik befrielse skäligen bör beviljas och samfundet erhålla rätt att sörja
för religionsundervisning åt samfundet tillhörande barn. I samband därmed
bör Kungl. Maj:t lämna erforderliga föreskrifter rörande religionsundervisningens
innehåll och kontrollen av densamma genom allmänna organ.
I fråga om rätten för sådana särskilda trossamfund att i sin undervisning
mottaga lärjungar, som icke tillhöra samfundet, ansluter jag mig till dissenterlagskommitténs
förslag.
Mera komplicerad är frågan om rätt till befrielse från kristendomsundervisning
för barn utan konfession. Även dessa barn böra, om de befrias från
skolornas religionsundervisning, vara tillförsäkrade en undervisning om
religion och religiösa förhållanden, som tillfredsställer kraven på orientering
i nutidssamhället, men i detta fall saknas den relativa trygghet, som
ligger i att trossamfunden tillhandahålla religionsundervisning för medlemmars
barn. Därigenom uppstå, såsom skolöverstyrelsen har framhållit,
åtskilliga praktiska svårigheter.
Även betänkligheter av annan art uppresa sig mot en frikallelse av barn
tillhörande denna grupp. Kravet på objektivitet i undervisningen hålles
levande just genom att den är avsedd för barn från skilda läger och icke
för en gallrad återstod, som är kvar, sedan vissa meningsriktningar vänt
undervisningen ryggen. Jag tror också, att det ligger något i de invändningar,
som från mentalhygieniska utgångspunkter riktats mot en utdifferentiering
av särgrupper på detta område. Bittra erfarenheter från skilda
länder och tider visa, huru livsåskådningsfrågorna kunna skilja och söndra.
En tidig uppdelning av barnen i »hedningar» och »kristna» är lika litet
369
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
förenlig med enhetsskolans idé som en sortering efter socialklasser eller
förmögenhetsförhållanden. Jag kan således icke tillstyrka rätt till frikallelse
från kristendomsundervisningen i de allmänna skolorna för barn, som
icke tillhöra något trossamfund.
Betänkligheter av detta slag behöva icke hindra, att ett barn, som icke
tillhör något trossamfund, på skriftlig framställning från den, som har att
föra barnets talan, erhåller befrielse från deltagande i morgonsamling, som
faller utanför lektionsramen. Morgonbönsbefrielser medgivas redan nu vid
de flesta skolor av varierande orsaker i tämligen stor utsträckning; de frikallade
utgöra ingen ensartad grupp, vilket är ägnat att minska betänkligheterna.
Erforderliga bestämmelser böra meddelas i sådan form, att primärbeslutet,
om så behöves, skall kunna korrigeras besvärsvägen.
Den av kommittén väckta frågan om rätt för lärjungar, som icke deltaga
i de allmänna skolornas kristendomsundervisning, att styrka sina
insikter i religionskunskap i sådana former, att det kan räknas dem tillgodo
för samma ändamål som ett i vanliga former givet vitsord i kristendomskunskap,
är tämligen komplicerad i detaljerna och föreligger ännu icke
i fullt utrett skick. Rätt att undergå prövning i visst ämne efter fordringarna
för studentexamen finnes numera, sedan bestämmelser om »partiell
studentexamen» för något år sedan ha upptagits i läroverksstadgan, och
det vore i och för sig icke omöjligt att på liknande sätt ordna prövningar
efter fordringarna för realexamen. En svårighet ligger emellertid däri, att
förhöret icke skulle gälla kristendomskunskap utan en med hänsyn till ett
visst samfunds trosåskådning tillrättalagd religionskunskap och att den
i regel måste förrättas av icke-trosfränder. Det torde icke heller vara lätt
att på ett friktionsfritt sätt inordna dylika prövningar i andra skolsammanhang,
såsom vid flyttningar till högre klass. Sannolikt lösas dessa
frågor enklare på de vägar, som antytts av skolöverstyrelsen och av länsstyrelsen
i Malmö. Då skolöverstyrelsen redan påbörjat utredning i en hithörande
fråga rörande intagningen i läroverk, synes det mig lämpligast,
att frågekomplexet i dess helhet hänskjutes till överstyrelsen för fortsatt
beredning.
Med anledning av vissa under remissgången framställda yrkanden vill
jag slutligen erinra om ett uttalande av 1936 års riksdag, att folkskolans
utvidgning till sjuårig icke finge medföra svårigheter för barnen att bevista
konfirmationsundervisningen (riksd. skr. 1936: 297 s. 15). Hänsyn bör även
framdeles tagas till konfirmationsundervisningen, och det bör därvid uppmärksammas,
att sistnämnda undervisning måste anordnas på olika sätt
alltefter ortsförhållandena, bland annat på grund av församlingarnas mycket
växlande ytvidd.
Ett gott förhållande mellan hem och skola är knappast i längden möjligt,
om skolan begär mera arbete av de uppväxande, än dessa kunna tåla,
eller skolarbetet eljest liigges så, att det medför risker för lärjungarnas
24 — Bihang till riksdagens protokoll 1050. 1 saml. Nr 70.
370
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
välbefinnande. De hygieniska synpunkterna på skolarbetet måste därför
alltid vara medbestämmande vid arbetets utformning, och den fysiska fostran
bör få sin icke alltför knappa plats på schemat. Jag har i det föregående
endast på ett par punkter gått närmare in på enskilda skolämnens
planläggning, och det torde även i fråga om skolans fysiska fostran vara
tillräckligt, att jag understryker vikten av att det goda arbete, som nedlagts
av dess målsmän inom skolvärlden, får fullföljas under så gynnsamma
betingelser som möjligt. Bland annat bör — så långt lärartillgången
det medgiver — de vid vissa skolformer över hövan stora gymnastikavdelningarna
nedbringas till rimligare mått.
Granskningen av skolarbetet ur hygieniska synpunkter har i ett avseende
— nämligen i fråga om antalet lektionstimmar per vecka — avsatt fasta
resultat, kring vilka god enighet tycks ha uppnåtts. Genom de utfärdade
kungörelserna om reducerad timplan i småskolan och i de allmänna läroverken
m. fl. läroanstalter har genomförandet av den skolhygieniska expertisens
förslag påbörjats; om några år, när de reducerade timplanerna äro
genomförda, komma förslagen i denna del även utan nya beslut att vara till
största delen förverkligade. I övrigt har diskussionen i de skolhygieniska
frågorna varit av betydelse genom att en rad frågeställningar formulerats,
vilka kunna bli utgångspunkten för försök och ytterligare utredningar. Skolkommissionen
föreslår försöksverksamhet rörande arbetsdagens ändamålsenliga
organisation — bland annat fördelningen mellan arbete och raster,
lektionernas längd och placeringen av olika ämnen på schemat — och rörande
möjligheterna att nedbringa hemarbetet i samband med en omläggning
av arbetssättet under lektionerna och viss undervisning i studieteknik.
Skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen tillstyrka, att dylika undersökningar
igångsättas; de böra enligt skolöverstyrelsens mening även omfatta
arbetets bästa fördelning över läsåret i dess helhet och de olika undervisningsmetodernas
inverkan på barn och lärare ur trötthetssynpunkt. En undersökning
av elevernas studievanor har påbörjats inom skolöverstyrelsen
och torde komma att användas som underlag för en blivande handledning
i studieteknik.
Även jag anser de ifrågasatta undersökningarna av behovet påkallade. De
torde börja påbörjas redan under de närmaste åren och behöva icke nödvändigtvis
begränsas till de skoldistrikt, där försök med enhetsskoleorganisationen
pågå. Vid den tidpunkt, då enhetsskoleorganisationen mera allmänt
skall genomföras, bör på detta sätt ett säkrare underlag ha skapats
för utformningen av vissa sidor av skolans verksamhet.
Den av skolkommissionen föreslagna längden av enhetsskolans läsår —
39 veckor — överensstämmer med vad som nu tillämpas vid folkskolorna
inom de flesta skoldistrikt och ger mig icke anledning till någon erinran.
Om i överensstämmelse med skolkommissionens förslag gemensam skolstyrelse
inrättas, torde även större enhetlighet kunna vinnas i fråga om
371
Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.
tiderna för termins början och slut och förläggningen av vissa ledigheter
vid skolenheter på samma ort. Vissa detaljfrågor, såsom beträffande läxfrihet
i samband med helgdagar m. m., torde få prövas av Kungl. Maj:t
i lämpligt sammanhang.
Till de frågor, som enligt skolkommissionens förslag skulle hänskjutas till
försöksverksamheten, hör även provens beskaffenhet och anordning. Såsom
skolkommissionen framhåller, kunna prov icke undvaras i skolarbetet; de
torde till och med vara av särskild vikt under en försöksperiod, då man står
inför nödvändigheten att på ett eller annat sätt mäta vad som kan uppnås
med olika metoder och även måste kunna jämföra studieresultat, som vinnas
på olika linjer. En väsentlig synpunkt vid försöken måste emellertid
alltid vara att söka sådana former för proven, att de ge läraren kunskap om
lärjungen och insikt i hans individuella problem utan att verka förryckande
på arbetets lugna och naturliga rytm.
Jag finner det ganska uppenbart, att realexamen i en skola, som skall genomgås
av alla, icke kan ha samma uppgift och funktioner, som den nu
äger. Liksom skolkommissionen och skolöverstyrelsen anser jag, att en
muntlig examen av den nuvarande realexamens typ är umbärlig och att den
bör ersättas med en livligare inspektions- och konsulentverksamhet. I fråga
om de skriftliga proven torde skillnaden mellan skolutredningens förslag,
som förutsätter att sammanfattningsbetyg sättas i samtliga skrivämnen,
och skolkommissionens förslag, som går ut på att standardiserade prov
skulle ställas till lärarens förfogande, icke vara av djupgående art. Båda
förfarandena torde kunna ge den hjälp en samvetsgrann lärare behöver för
att fastställa betygsskalan; intetdera kan hindra en viss godtycklighet, om
läraren icke vill acceptera gängse betygsättningsnormer. Den väsentliga
olikheten mellan skolutredningens och skolkommissionens förslag torde ligga
däri, att enligt skolutredningen vissa betyg i examens skriftliga del böra
fordras för tillträde till den muntliga prövningen, medan sådana villkor icke
kunna uppställas vid avslutningen av enhetsskolans kurs. Liksom skolöverstyrelsen
anser jag emellertid, att formema för enhetsskolans avslutning
icke kunna preciseras, förrän enhetsskoleorganisationen hunnit så långt upp
i klasserna, att dess detaljutformning börjar kunna överblickas. Standardiserade
prov för olika stadier och olika ändamål böra i överensstämmelse
med skolkommissionens förslag utarbetas och ställas till lärarnas disposition.
Helt andra uppgifter ha de skolmognadsprov, som enligt skolkommissionens
förslag skulle föregå barnens inträde i första klassen. Det kan tydligen
icke vara tal om att pröva och bedöma nybörjarnas kunskaper och färdigheter
i läroämnen, och det vore i flera avseenden olyckligt, om proven av
målsmännen komme att uppfattas som inträdesprov i gammal mening. Jag
delar visserligen kommissionens åsikt, att skolmognadsproven, rätt använda,
kunna fylla en viktig uppgift och att de i framtiden böra ingå som ett
fast led i enhetsskolans praxis: de äro bland annat ägnade att minska ris
-
372
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
kerna för felplaceringar och kunna förebygga, att ett barn intages i skolan
för tidigt och därmed ställes inför uppgifter, som överstiga dess förmåga.
Men det synes mig viktigt, att skolmognadsproven, i synnerhet under de
första åren, anordnas på ett sätt, som utesluter misstolkningar rörande provens
natur och uppgifter.
Goda erfarenheter ha på olika håll gjorts med varierande metoder; tillsvidare
böra de lokala skolledningarna ha frihet att efter samråd med försöksverksamhetens
centrala ledning söka sig fram efter de vägar, som de
anse bäst föra till målet. Först vid försöksperiodens slut böra eventuellt
formerna fixeras på grundval av gjorda erfarenheter.
7. Flickskolefrågan.
För närvarande kan en del av skolplikten fullgöras i specialskolor för
flickor — i den kommunala flickskolan och dess privata motsvarigheter. I
det föregående har jag redogjort för dessa skolors organisation (s. 26 o. f.)
och även berört samundervisningens problem (s. 154—158). Det återstår
att taga ställning till frågan, huruvida det kan vara försvarligt och av behovet
påkallat att bibehålla särskolor för flickor inom ett skolsystem, som
i övrigt är grundat på enhetsskoleprincipen.
a. Flickskoleproblemet och anlagsdifferentieringen.
Åtskilligt arbete har nedlagts på att mäta de psykiska differenserna mellan
manlig och kvinnlig ungdom. Resultaten äro pålitliga, när det gäller
medeltal för ett stort antal individer, men täcka givetvis icke förhållandena
i varje enskilt fall. Inom en någorlunda stor grupp av enbart pojkar eller
enbart flickor finnas mycket större anlagsdifferenser än mellan de båda
gruppernas genomsnitt. Konstruerar man en skoltyp, som med avseende på
arbetstakt och stoffurval är avpassad efter det kvinnliga genomsnittets
behov, lämpar den sig också väl för många pojkar, konstrueras den efter
det manliga genomsnittet, kan den för en hel del flickor vara ganska bra
och till och med bättre än den förra. Ville man organisatoriskt differentiera
skolan efter lärjungarnas faktiska begåvningsanlag och intressen, komme
gränsen mellan de olika skolformernas klientel med säkerhet icke att följa
någon ren könslinje.
Räknar man till den nuvarande flickskolans förtjänster exempelvis den
lugna arbetstakten, det större inslaget av praktiska sysselsättningar, den
starkare betoningen av de humanistiska ämnena och examensfriheten, inställer
sig genast frågan, varför dessa förmåner skola förbehållas flickorna
och icke även ställas till förfogande för pojkar, som under uppväxttiden äro
i behov av en lugnare arbetstakt och en rikligare omväxling mellan teoretiskt
och praktiskt arbete samt kanske därtill dela flickornas mera humanistiska
läggning. Ju villigare man är att erkänna det pedagogiska värdet
373
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
av vissa traditionella drag hos den svenska flickskolan, desto större orsak
har man att med skolutredningen fråga, varför en skolform med dessa pedagogiska
fördelar skall vara tillgänglig endast för den kvinnliga delen av
vårt lands ungdom. Man ställes med andra ord inför spörsmålet, huruvida
icke den nuvarande högre flickskolan bör ersättas med en samskola.
Några brottstycken ur skolutredningens resonemang i denna fråga må
anföras som orientering. Utredningen utgår från att på flera områden endast
en gradskillnad finnes mellan gossarnas och flickornas inställning.
»Språkliga och humanistiska intressen äro ofta nog tillfinnandes hos manlig
ungdom, medan åtskilliga flickor äga både intresse och begåvning för
matematisk-naturvetenskapliga studier. Även beträffande praktiskt arbete,
lekar, idrott och fritidssysselsättningar, röra sig intressena inom båda könen
över samma skala: många flickor sta den intressekrets mycket nära. som
brukar betecknas såsom karakteristisk för gossar, och otvivelaktigt skulle
åtskilliga gossar trivas väl med husliga sysslor, vård av småsyskon och dylikt,
om icke här särskilt starka traditioner stode hindrande i vägen.---
Praktiska sysselsättningar av olika slag angivas av den psykologiska sakkunskapen
såsom lämpliga och värdefulla för båda könen, särskilt under
pubertetsåren, och detta icke blott med hänsyn till de färdigheter, som vinnas,
utan även emedan praktiskt arbete utgör en välbehövlig motvikt mot
teoretiska studier, vidgar erfarenheten, leder till påvisbara och nyttiga resultat
och erbjuder rika möjligheter för självständig verksamhet och för
samarbete med andra. Det är ett allmänt erkänt faktum, att hos bade gossar
och flickor, men måhända mest hos gossar, under pubertetstiden en viss
leda och trötthet gentemot de teoretiska studierna gör sig gällande, en önskan
att få ägna sin tid och möda åt praktiskt, produktivt arbete eller i
varje fall åt övning och förberedelse åt dylikt arbete.---En gradskill
nad
råder också beträffande gossarnas och flickornas arbetsförhållanden
och arbetsförmåga. I den tidigare skoldebatten har beträffande flickorna
mycken ömsint omtanke gjort sig gällande. Man har starkt betonat deras
ömtålighet under pubertetsåren och den risk, forcerat skolarbete och examenstvång
för dem innebära.--- ,70,
Den kritik, som numera riktas mot skolungdomens arbetsbörda pa realskolestadiet,
gäller väl i första hand flickorna men i mycket hög grad även
gossarna.---Skiljelinjen går icke så mycket mellan kvinnlig och man
lig
ungdom som mellan å ena sidan arbetskraftig, psykiskt robust ungdom
med förmåga att ’slå ifrån sig’ bekymmer och plikter och å den andra ömtålig,
känslig och minutiöst plikttrogen ungdom; i viss mån spela även de intellektuella
egenskaperna in, varvid de raskt fattande och snabbt lärande
begåvningstyperna stå emot de långsammare, grundligare och mer försagda
men därför i och för sig ingalunda mindre värdefulla. Då således de begåvnings-
och arbetstyper, som flickorna mestadels representera, även i icke
ringa utsträckning finnas bland gossarna, synes det även av detta skäl vara
ett rimligt och rättvist krav, att en bildningsväg skapas, som lämpar sig
för sådana manliga lärjungar.» (X. s. 101—104.)
Sådana överväganden kunde ha utmynnat i ett förslag att omorganisera
den nuvarande flickskolan till samskola eller starta examensfria linjer av
liknande struktur för gossar. När skolutredningen icke funnit tiden mogen
374
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
för ett så djärvt steg, har utredningen låtit sig bestämma av motiv tillhörande
en helt annan krets:
»Den längre lärotiden, vilken vid en examensfri skolgång torde vara
ofrånkomlig, om en lugn arbetstakt skall kunna hållas och om nödig grundlighet
i studier skall kunna garanteras, väcker, enligt vad som redan förmärkts
vid Höglandsskolan, större betänkligheter i hemmen, då det gäller
gossarnas val av studieväg. Möjligen blir på grund härav den examensfria
vägen för manliga långt mer än för kvinnliga elever en utväg för svagare
begåvade, som misslyckats på den kortare examenslinjen. Om på grund
härav den examensfria linjen skulle få ett i genomsnitt sämre elevmaterial
än examenslinjen, bleve dess möjligheter att nå gedigna och förtroendeingivande
resultat minskade, vilket även skulle få olyckliga verkningar för
uppskattningen av flickornas kompetensförhållanden. Det kan heller icke
anses uteslutet, att den större splittringen i intresse och den lättvindigare
hållning inför skolarbetet, som vissa rektorer i samrealskolorna ansett sig
kunna konstatera hos gossarna, lcomme att verka så, att en examensfri linje
för deras del bleve mindre effektiv; möjligen behöver det stora flertalet gossar
den eggelse till arbete och ansträngning, som en slutexamen innebär.»
(X s. 105—106.)
Skolutredningens argumentering är tydligen i huvudsak bunden till den
nuvarande skolorganisationen och där gjorda erfarenheter. Enhetsskolan
kan väntas lösa differentieringsproblemet efter andra linjer; bland annat
bör en bättre individuell anpassning av arbetstakten kunna ske i enhetsskolan
än i en skola med nuvarande examenskontroll. Enligt skolkornmissionens
mening har därför den särskilda flickskolan ingen plats inom den obligatoriska
skolan:
»Genom det svenska skolsystemets utveckling har samundervisningen
blivit allt vanligare och kommit att te sig som den naturliga formen av
fostran. Vid sidan härav kan särundervisningen upprätthållas endast som
en undantagsform. Olägenheterna vid samundervisning har ... angivits
vara pojkarnas och flickornas olika utvecklingstakt, en viss skillnad i fråga
om intressen och läggning och risken för flickornas överansträngning mot
skoltidens slut. Skolutredningen har emellertid understrukit, att dessa olägenheter
kommit att starkare framträda därigenom, att realskolan enligt
sina traditioner är en skola för gossar och att undervisning, arbetstakt
och läseböcker avpassats mera efter gossarnas än efter flickornas behov.
Olägenheterna är i så måtto inte konstitutiva för samundervisningen som
sådan.
Den av skolkommissionen föreslagna skolorganisationen och den omläggning
av det inre arbetet mot bättre individualisering, som kommissionen betraktar
som den viktigaste sidan av skolreformen, kommer att göra den för
gossar och flickor gemensamma skolan bättre avpassad för båda parter. I
fråga om skolans målsättning kan skolkommissionen helt instämma i ett uttalande
i skolutredningens flickskolebetänkande (s. 69): ''Skolans mål kan
och bör aldrig definieras så exakt och snävt, att icke inom dess område
möjligheter rymmas att tillgodose individuella eller för grupper av lärjungar
karakteristiska anlag och intressen.’ Den kunskap i uppväxtårens psykologi
som den nya lärarutbildningen skall ge, kommer att göra lärarna bättre
375
Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.
ägnade att tillvarataga gossarnas och flickornas specialintressen och att
rätta undervisning och fostran efter deras olika utvecklingstakt. Över huvud
taget torde den nya skolan, vilken liksom flickskolan är. examen sfri, bättre
kunna tillgodogöra sig de fördelar, som samundervisningen också enligt
skolutredningens mening har framför särundervisningen.» (S. 348.)
Frågeställningen blir en annan om det gäller vidareutbildning på den
obligatoriska skolans grund. Det blir följaktligen avgörande för flickskolans
framtid i vad mån den kan åberopa ett eget studiemal, som icke tillgodoses
genom andra skolformer.
b. Flickskoleproblemet och flickskolans bildningsmål.
Flickskolan har av gammalt haft ett dubbelt mål, nämligen att förbereda
för yrkeslivet och för hemmet. Den skall enligt gällande stadga ge ett högre
mått av allmän medborgerlig bildning med hänsyn tagen till den kvinnliga
ungdomens egenart, och den skall förbereda för praktisk verksamhet, särskilt
på hemmets område. Vid sidan av detta dubbla utbildningsmål har
såsom karakteristiskt för flickskolans bildningstyp betonats dess humanistiska
grundprägel, erinrar skolutredningen. Eleverna få en fylligare kurs än
realskolans i kristendomskunskap, modersmålet, ett främmande språk och
historia med samhällslära samt i de ämnen, som tillväljas pa det högre stadiet;
studierna i ämnen, som nedläggas vid övergången till det högre stadiet,
nå däremot givetvis i allmänhet icke fram till realexamens nivå. Skolans
humanistiska karaktär har ansetts stämma väl överens med flickornas allmänna
läggning och intressen och har även varit av betydelse för deras
insats i arbetslivet, då den bidragit till att inrikta deras uppmärksamhet på
arbetsområden, där en förutbildning av denna art varit fördelaktig.
Vid utformningen av den kommunala flickskolans bada linjer, den teoretiska
och den praktiska, har stor hänsyn tagits till förberedelsen för framtida
verksamhet inom hemmet. Slöjd och hushållsgöromål ha även på den
teoretiska linjen fått större utrymme än som är möjligt i realskolan. Hemmets
ekonomi studeras som ett av huvudmomenten inom ämnet ekonomilära.
I övrigt präglas kursurvalet även på den teoretiska linjen i många
enskildheter av flickornas intresseinriktning.
»Undervisning i psykologi är införd, visserligen icke såsom obligatorisk,
och därvid föreskrives beaktande av sådana företeelser inom hemliv, samhällsliv
och kulturliv, som med hänsyn till flickornas ställning och uppgifter
kunna påkalla psykologisk belysning. Ej heller försummas den estetiska
skolning, som sedan gammalt ansetts lämplig och intresseväckande för
flickor. I historieundervisningen har inryckts även det viktigaste av den
bildande konstens historia, i teckningsundervisningen skall vikt läggas vid
väckandet av intresse för konst och stil, särskilt för allmogekonstens skönhetsvärden.
» (X s. 06.)
Den praktiska linjen är i ännu högre grad tillrättalagd för en blivande
verksamhet inom hemmet. Linjen liar emellertid aldrig fatt den använd
-
376
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
barhet inom arbetslivet, som är nödvändig för en större lärjungetillströmning.
Såväl hemmen som de unga själva räkna i allmänhet med någon tids
självförsörjande yrkesarbete före inträdet i äktenskap, påpekar skolutredningen.
»Den ledande synpunkten vid valet av utbildning blir därför att finna
en lärokurs, som kan leda till självförsörjning så snabbt och säkert som möjligt
— realexamen blir på grund härav för många mer lockande än normalskolekompetensen,
och flickskolans teoretiska linje blir mer lockande än
den praktiska. Behovet av utbildning för husmodersgärningen blir för de
flesta aktuell först langt efter skoltidens slut i samband med giftermålet;
då så sker, fällas väl emellanåt bittra ord om skolutbildningens otillräcklighet
i nämnda hänseende, men mödrarnas personliga erfarenheter av bristande
förberedelse för arbetet i det egna hemmet avhålla dem i regel icke
från att för döttrarnas del sätta möjligheterna till självförsörjning i främsta
rummet.» (X s. 58.)
Skolutredningen har sökt utreda, i vad mån flickornas yrkesval inom realskolan
avviker från pojkarnas och i vad mån flickskoleelevernas yrkesval
avviker från realskoleflickornas. För ändamålet har utredningen begagnat
de uppgifter om den tillämnade levnadsbanan, som lämnas av de med realexamen
eller normalskolekompetens avgående lärjungarna. För 1943 års årgång
fördelade sig dessa, såsom följande tabell utvisar:
Tabell 24- De tillämnade levnadsbanorna för lärjungar, som år 1943
avgått med realexamen eller normalskolekompetens.
Levnadsbana | Realexamen | Normalskole- | |
Gossar % | Flickor °/„ | kompetens % | |
Fortsatta studier vid gymnasium.......... | 38 | 22 | 6 |
D:o vid seminarier i läro- och övningsämnen samt | 2 | 5 | 9 |
Till handelsskolor, kontor, affärer, banker o. dyl. | 14 | 30 | 33 |
Till civila tjänster............. | 4 | 9 | 13 |
Till tekn. läroanst., lantbruk, skogsskötsel, fabriks-och hantv.verks., militäryrket, sjömansyrket och | 32 | 4 | 5 |
Till husliga yrken, sjuk- och barnavård...... | — | 19 | 32 |
Ingen uppgift lämnad.............. | 10 | 11 | 2 |
Mellan gossarnas och flickornas yrkesval framträda karakteristiska olikheter.
En skolutbildning, som skall förbereda för alla dessa olika levnadsbanor,
måste nödvändigtvis bli en kompromiss, och det kan enligt skolutredningen
ifrågasättas, om flickornas intressen därvid vederbörligen beaktats.
377
Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.
»Rätt allmänt tycks man på samskolehåll se saken något ensidigt ur de
manliga lärjungarnas synpunkt. Att dessas matematiska och tekniska intressen
hållas tillbaka, fattas som en allvarligare olägenhet än att flickornas
estetiska och språkliga intressen röna samma öde. Det torde också
kunna ifrågasättas, om icke en del i realskolorna brukliga läseböcker och
textböcker äro starkare inriktade på att fånga gossarnas uppmärksamhet
och intresse än flickornas. Delvis skulle väl detta bero på traditioner från
den tid, då de allmänna högre skolorna voro avsedda endast för gossar,
men främst torde det bero på att de manliga eleverna mer bestämt avböja
att taga befattning med studier, som de finna mindre intressanta, medan
de kvinnliga fogligare mottaga vad som bjudes dem.» (X s. 80.)
Skolutredningen har för sin del icke heller funnit det möjligt eller lämpligt
att ändra realskolekursens allmänna läggning. Antalet flickor, som gå
till praktiskt-husliga yrken är endast 8 procent av hela lärjungeantalet i
realskolan, och detta antal har icke ansetts tillräckligt stort för att motivera
en utvidgning av för sådana banor förberedande studier inom realskolan.
Utbildningen för hemmet i en sådan skolform som realskolan blir därför
nödvändigtvis relativt svag, men skolutredningen synes anse, att den likväl
rätt allmänt skulle godtagas som tillräcklig även för flickorna.
»Ändrade tidsförhållanden synas på sistone i viss mån ha fört denna
fråga bort ur intressets brännpunkt. På många håll förefaller man numera
benägen att för lösningen av frågan om flickornas dubbla undervisningsmål
lita till en snabbt fortskridande utveckling dels i riktningen av alltmera
inskränkta moders- och husmodersplikter, dels i riktningen av alltmera
ökat intresse och allt större kunnighet hos den manliga parten i fråga om
husliga sysslor. Konsekvensen av denna utveckling skulle således^ bli, att
skolan finge åtaga sig att ge en viss utbildning i hem- och hushållsangelägenheter
åt både gossar och flickor, en utbildning, som emellertid kunde
inskränkas till en för alla gemensam elementarkurs.
Att en utveckling i antydd riktning pågår är tydligt; av flera skäl har
den säkerligen påskyndats under de senaste åren. Den allmänna bristen på
huslig arbetskraft har tvingat husfäder och söner att deltaga i hushållsisyssloma,
i den mån yrkeskunnig hemhjälp icke stått att få och i den mån
husmödrar och vuxna döttrar icke kunnat lämna sitt yrkesarbete för att
sköta det egna hemmet. Även om dylika företeelser kunna vara tillfälliga
och konjunkturbetonade, står det utom tvivel, att beträffande de praktiska
hushållssysslorna en rationaliseringsprocess pågår, som inskränker
och förenklar husmodersarbetet. Nya mekaniska hjälpmedel och arbetsbesparande
anordningar av andra slag skapas för att underlätta hemsysslorna;
livsmedelsindustrien tillhandahåller väl förarbetade och snabbt färdigställda
maträtter; i större samhällen kunna hushållsangelägenheter ordnas
kollektivt.» (X s. 85.)
För egen del vill emellertid skolutredningen hålla möjligheten öppen att
lämpa skolans fostran efter de förhållanden, som ännu i verkligheten råda.
»Att mannens andel i familjeförsörjningen i regel i högre grad än hustruns
faller inom yrkeslivets område, iir ett faktum, som icke sä snart lärcr förändras.
» Tillfälle bör beredas den kvinnliga ungdomen att höja sin utbild
-
378
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
ning för hemmet utöver det för gossar och flickor gemensamma minimum,
som kan få rum i realskolan.
Det kunde ligga nära till hands att vilja avhjälpa bristen genom en
kompletterande utbildning efter den obligatoriska skoltidens slut. I en
reservation till skolutredningens betänkande om realskolans praktiska linjer
ha fem ledamöter föreslagit en dylik anordning för kvinnliga elever, som
ämna yrkesmässigt ägna sig åt husliga arbetsområden och inom dessa nå
fram till någorlunda välavlönade anställningar. En fullgod ersättning för
den nuvarande flickskolutbildningen kan dock icke på detta sätt åstadkommas.
»Den enhetliga karaktären hos flickskolans studiegång, den balans och
det inre sammanhang, som trots hänsynen till det dubbla bildningsmålet i
det hela kunna bli rådande, ha väl för de flesta tett sig såsom en stor fördel
hos skolformen. Just denna enhetlighet komme att försvinna, om den nuvarande
flickskolan skulle ersättas med vanlig realskola jämte därpå byggda
kurser i husliga ämnen och eventuellt någon kompletterande och avrundande
kurs i de läroämnen, som särskilt kunna ha intresse för kvinnliga
lärjungar. Det teoretiska skolarbetet skulle anhopas på ett yngre och
mindre moget åldersstadium och de i intellektuellt hänseende mest fruktbara
åren inom skoltiden skulle huvudsakligen ägnas åt praktiskt arbete.»
(X s. 89.)
Den förstärkning av språkstudiet och det teoretiska studiet överhuvud,
som står att vinna i den högre flickskolan, skulle väl också kunna förvärvas
på gymnasiet. Men gymnasiet kan dock icke ersätta flickskolan; det fordrar
hos eleven mera utpräglad studiebegåvning, och dess krävande och långvariga
lärogång kan icke förenas med praktisk utbildning under skoltiden.
Redan studierna på realskolestadiet fordra av många ett uppbjudande av
all flit och alla krafter. Sådana lärjungar böra dock icke vara utestängda
från att förvärva det kunskapsmått de eftersträva.
»På åtskilliga levnadsbanor kan arbetskraft med minst den kunskapsgrund,
som realskolan ger, men utan de särskilda ambitioner, som följa
med en god begåvning, göra utmärkta insatser; personer behövas, som utan
besvikelse och missnöje åtaga sig och väl fullgöra rutinarbete av mer kvar
lificerat slag. Det vore säkerligen en psykologiskt välmotiverad åtgärd att
för dessa, liksom för de mer ömtåliga och i övrigt för dem, som av skilda
skäl så önska det, tillhandahålla en studieväg, som utan forcerat arbete och
examenspress samt med nödiga inslag av praktiskt arbete förde fram till
samma slutmål som realskolan.» (X s. 94—95.)
Skolutredningen föreslår en omorganisation av flickskolornas högstadium.
Den nuvarande differentieringen skulle ersättas med en linjeklyvning.
Vid inträdet i näst högsta klassen skulle lärjungarna ha att välja
mellan tre fasta linjer: språklinjen, reallinjen och den praktiska linjen.
»Språklinjen har såsom särskilt ämne franska eller i de fall, då detta
ämne valts såsom andra språk, tyska. Linjen ger även den större kursen i
379
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
det andra främmande språket men de mindre kurserna i matematik, fysik,
kemi och biologi med hälsolära liksom i slöjd och hemkunskap med hushållsgöromål.
Språklinjen bör vara särskilt lämplig för lärjungar, som äga
utpräglade humanistiska intressen och som för sin fortsatta verksamhet
eller utbildning behöva mångsidiga språkliga förkunskaper. Den bör utgöra
god grund för handelsgymnasier och vissa civila tjänstebefattningar.
Reallinjen ger de större kurserna i matematik samt i de naturvetenskap>-liga ämnena fysik, kemi och biologi med hälsolära; dessa senare kurser bli
i viss mån samordnade och starkt inriktade på lärjungelaborationer. Linjen
ger även den större kursen i det andra främmande språket, sa att samläsning
med språklinjen här blir möjlig. De mindre kurserna genomgås i
slöjd samt hemkunskap med hushållsgöromål. Reallinjen bör vara den
lämpligaste linjen för de flickor, som vilja halla möjligheten öppen för
övergång till gymnasium efter näst högsta klassen. För inträde i folk- och
småskoleseminarier, socialinstitut, skolköksseminarier och andra utbildningsanstalter,
som icke fordra förkunskaper i tre främmande språk, blir
den ävenledes lämplig, liksom för kontorstjänster, där nämnda fordran
icke gäller. ...•,111
Den praktiska linjen upptager de större kurserna i slöjd och hemkunskap
med hushållsgöromål och därjämte en elementär kurs i barnavård. Den ger
de mindre kurserna i det andra främmande språket, matematik, fysik,
kemi och biologi med hälsolära. Linjen torde ge godtagbara förutsättningar
för inträde i de flesta utbildningsanstalter, som bygga på realexamen, och
särskilt lämpa sig för sjuksköterskeskolor, kindergartenseminaner, utbildningsanstalter
för lärare i slöjd och hushållsgöromål samt praktisk-husliga
yrkeskurser av olika slag. Den bör även ge tillräcklig förutbildning för vanliga
kontorst jänster.» (X s. 121.)
Skillnaden mellan språklinjen och reallinjen är enligt utredningens förslag
obetydlig. Den inskränker sig till att de fem veckotimmarna franska i
vardera av språklinjens klasser ersättas med matematik och naturvetenskap
för reallinjens lärjungar. Sistnämnda linje är därför icke jämförlig
med de högre allmänna läroverkens realgymnasium. Ett ämne som fysik,
vilket på realgymnasiet har en relativt stark ställning, skulle på flickskolans
reallinje endast vara företrätt med en veckotimme i den ena av linjens
båda klasser.
Skolkommissionens flesta ledamöter se flickskolans egentliga existensberättigande
i de kompletteringar den kan ge till den obligatoriska undervisningen.
»En skolform, som avser att vid sidan av fortsatt bildningsarbete med
tonvikt på språk och humaniora även ge viss utbildning för hemmets uppgifter,
kan mycket väl tänkas kunna hävda sin plats vid sidan av gymnasier,
yrkesskolor och andra ungdomsskolor. Då den av skolkommissionen
föreslagna enhetsskolan är linjedelad i nionde klassen, en linjedelning som
medger övergång till begynnelseklassen i andra skolformer, bör eleverna
kunna ha möjlighet att efter klass 8 övergå till fortsatt utbildning vid flickskola.
Flickskolan skulle på detta sätt bli treårig.
Ingenting i den föreslagna nioåriga skolans struktur hindrar emellertid
att sjunde och åttonde klasserna, i vilka eleverna enligt förslaget kan upp
-
380
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
delas på klassavdelningar efter ämnesval, förlägges till en flickskola. Förutsättning
härför är, att eleverna även vid förläggningen till en flickskola
erhåller samma möjligheter till ämnesval, samma uppdelning å studievägar
som deras jämnåriga, vilka icke valt en sådan övergång. Ur enhetsskolans
synpunkt är det mindre väsentligt, inom vilken skolenhet skolgång
sker, blott ifrågavarande skolstadiums allmänna struktur bibehålies. Lärjungarna
bör efter att ha genomgått klasserna 7 och 8 ha samma möjligheter
till val mellan 9 y, 9 a, 9 g och klass 9 inom flickskolan, oberoende av
till vilken skolenhet deras studiegång genom klasserna 7 och 8 varit förlagd.
Att klasserna 7 och 8, om de förläggs till flickskola, får enbart kvinnliga
lärjungar innebär ingen avvikelse från enhetsskolans principer. Skolkommissionen
menar visserligen, att samundervisning är att föredraga framför
särundervisning, och i detta avseende vill kommissionen åberopa skolutredningens
flickskolebetänkande, men i överensstämmelse med sin uppfattning,
att frågor av denna art bör kunna lösas på olika sätt alltefter den
kommunala . skolledningens olika erfarenheter och uppfattningar anser
skolkommissionen det rimligt, att man undantagsvis ger särundervisningen
visst utrymme även inom den obligatoriska skolan.» (S. 348—349.)
Majoriteten anser således, att flickskolan i den föreslagna utformningen
bör kunna ingå i det svenska skolsystemet. I allmänhet bör dock denna
skoltyp endast anordnas på de orter, där flickskola för närvarande finnes.
En minoritet inom skolkommissionen, ledamöterna Farm, Alva Myrdal,
Olsson, Anna Sjöström-Bengtsson och Wallentlieim, är av den uppfattningen,
att flickskolan som särskild skolform bör avvecklas. Dessa ledamöter
anföra följande:
»Då skolkommissionen understrukit, att flickskolan inte har någon plats
inom enhetsskolesystemet, finner vi det inkonsekvent att till flickskolan
överföra flickavdelningar ur sjunde och åttonde klasserna. Urvalet av
flickor för detta studium kommer att ske med hänsyn till föräldrarnas
önskan att för sina flickor erhålla en undervisning av delvis annan art än
enhetsskolans i öyrigt och en skolmiljö, som skiljer sig från dennas. Om en
sådan överflyttning skall ha någon mening, bör de flesta lärjungar även
efter klass 8 kvarstanna i flickskolan, men då får överflyttningen efter
klass 6 karaktären av övergång till särskild skolform, och fiktionen att den
femåriga flickskolans första och andra klass tillhör enhetsskolan kan icke
upprätthållas. Med hänsyn härtill och på grundval av den uppfattning
av samundervisningens^ värde, som skolkommissionen gjort till sin, finner
vi det olämpligt att från enhetsskolan avskilja särskilda flickavdelningar
ur klasserna 7 och 8 och förlägga dem till särskild flickskola.
Inte heller kan vi finna, att det av kommissionen föreslagna treåriga
egentliga flickskolestadiet (motsvarande klasserna 9, 10 och 11 i skolsystemet)
har någon uppgift att fylla i den nya skolorganisationen. För de
teoretiskt begåvade flickorna erbjuder gymnasiet en studiegång, som utan
examenstryck kan avslutas i och med klass 11. Särskilt den allmänna linjen
torde bli en lämplig förberedelse för de yrken, som brukar rekryteras från
flickskolan, vilket framgår av ett närmare studium av byråchefen Neymarks
till detta betänkande fogade yrkesförteckning .. . Flickor med praktiska
intressen har möjlighet att över klass 9 y vinna inträde i yrkesskola.
För sådana lärjungar, som varken tänker fortsätta sina studier i gymna
-
381
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
sium eller åsyftar egentlig yrkesskoleutbildning, torde klass 9 a val lämpa
sig. Svårligen torde det kunna hävdas, att en särskild flickskolelinje inom
det nya skolsystemet skulle fylla något behov, som inte kan tillgodoses
inom ramen för den obligatoriska skolan med den utbyggnad därav och
den individualisering av studievägarna, som skolkommissionen föreslagit.»
(S. 505—506.)
c. Yttranden i flickskolefrågan.
Bortsett från flickskolekollegiernas egna yttranden är det relativt få
remissvar, som ingå på flickskolefrågan, och meningarna förefalla vara
tämligen delade. Av de 12 folkskolestyrelser, som berört frågan, har hälften
anslutit sig till skolkommissionens majoritet och hälften till dess minoritet.
Statskontoret finner majoritetens motivering »anmärkningsvärt svävande».
»Därest man godtager kommissionens huvudprincip, att samundervis^
ningen bör ersätta särundervisningen i det svenska skolsystemet, är det,
som kommissionen själv påpekar, uppenbart, att flickskolan icke har någon
plats inom den obligatoriska skolan. Statskontoret maste också, i likhet
med reservanterna inom kommissionen, finna, att flickskolan som särskild
skolform bör avvecklas. Det är svårt att första, vilka fördelar, som skulle
stå att vinna med en flickskola, inom vilken det egentliga flickskolestadiet
skulle omfatta klasserna 9, 10 och 11 och alltså till tiden sammanfalla med
gymnasiet fram till den nya studentexamen men utan att medföra studentexamenskompetens.
»
Styrelsen för statens psykologisk-pedagogiska institut anmärker åter, att
skolkommissionens något snäva behandling av skolformen föga överensstämmer
med den anda av hänsynstagande, vidsynthet och generositet,
som i många hänseenden präglar betänkandet.
»Den opposition mot överdriven likformighet och den strävan efter variation
och frihet i undervisningen, som annars så starkt framträder i skolkommissionens
principuttalande, synes ha åsidosatts, när det gällt att bestämma
flickskolans plats i skolorganisationen och att utforma dess uppgifter
och arbetsinnehåll. Skolkommissionen har till och med gått så långt
i sin njugghet mot flickskolan, att den helt beskurit dess framtida utvecklingsmöjligheter
genom bestämmelsen, att flickskolan, som den i förslaget
utformats, endast tillätes existera ''på de orter, där flickskola för närvarande
finnes’ (bet. s. 349). Man kan konstatera, att för ingen annan skolform
någon liknande restriktion föreslagits.»
Flickskolornas kollegier sluta upp kring den skolform de representera.
Lärjungetillströmningen visar, framhålla de, att skolformen alltjämt har
målsmännens förtroende. »Den svenska flickskolan, som genom 75 år seglat
i motvind och dock förmått hävda sig, har visat en livsduglighet, som
bör vara en tillgång för samhället», skriver kollegiet i Söderhamn. Frågan
om samundervisningen är ömtålig; målsmännen bör så långt möjligt ha
tillfälle att välja, framhåller kollegiet i Örebro.
382
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
»Det skälet att flickskolan är en skolform för flickor, och att dess bästa
särdrag komme att tillvaratagas i den nya skolorganisationen gör ej denna
skolform obehövlig. Det finns ett stort antal ungdomar av bägge könen,
vilka åtminstone under en viss utvecklingsperiod bättre lämpa sig för särundervisning.
liksom det alltjämt torde finnas målsmän, som ha en annan
uppfattning än kommissionen angående det ännu outredda problemet samundervisning—särundervisning,
och dessa målsmän ha givetvis samma rätt
som andra målsmän att i ett demokratiskt skolsystem få sina synpunkter
företrädda.»
Flickskoletypen har dock sitt värde oberoende av frågan om sam- eller
särundervisning, betonar rektor vid Kungsholmens kommunala flickskola:
»Något principiellt hinder för att även gossar skulle undervisas inom
samma skoltyp och med för deras läggning lämpade alternativa undervisningsmoment
torde ej förefinnas, i synnerhet i större skolor med flera parallellavdelningar.
Skoltypens värde ligger ej i att den utesluter ungdomar av
det andra könet utan att den är lämplig för vissa individer.»
Främst är likväl flickskolan ett led i flickornas utbildning. Enhetsskolan
ger ingen garanti för att flickorna få den absolut nödvändiga träning i praktiska
sysslor, som de behöva för sin dubbla utbildning för yrke och hem,
fastslår kollegiet i Kalmar:
»Med eftertryck måste påpekas, hur viktigt det är, att de. som bestämma
om skolväsendets utformning, till fullo inse vikten av att flickorna få en
fullvärdig grund för sin dubbla utbildning: för yrke och hem. Ingen rationalisering
i världen gör den dugliga husmodern överflödig. Hemmen äro
samhällets grundval. Det är av allra största vikt att flickorna i sin skolutbildning
så långt möjligt få en god grund för den oerhört krävande uppgift,
som väntar de allra flesta av dem: att bli maka och mor. Det är en
nationalekonomisk vinst att göra kvinnorna till dugande husmödrar likaväl
som till skickliga yrkeskvinnor. Inga än så goda skolreformer äro tillfyllest,
om de ej ge tillräckligt stöd åt den fostran, som avser att inge de unga respekt
för den största av livsuppgifter: att bilda ett hem. Tacknämligt är, att
skolkommissionen insett nödvändigheten av att även pojkarna bibringas
hemkunskap, men flickornas möjligheter att inom enhetsskolans ram få
nödig förutbildning för husmoderskallet äro icke tillfredsställande.»
Den främsta försvarslinjen hålles emellertid av centralstyrelsen för flickoch
samskolelärarnas riksförbund. Den utförliga motivering för skolformens
bibehållande, som förebragts av 1940-års skolutredning, har av kommissionen
knappast berörts än mindre vederlagts, påstår förbundet.
»Oavsett de snäva samskolesynpunkterna är kommissionens uppfattning
att dess enhetsskola kan ge de kvinnliga eleverna detsamma som den nuvarande
flickskolan ger, icke riktig. Med en god teoretisk utbildning för
yrkeslivets krav och en humanistiskt inriktad allmänbildning av den art,
som väl stämmer med det stora flertalet flickors intressen, förenar den- nuvarande
flickskolan en tämligen rik och omfattande praktisk-huslig utbildning,
väl ägnad att göra eleverna skickade ej blott för yrkeslivets utan även
för familjelivets uppgifter. Samtidigt som skolan genom en lugn studie
-
383
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
gång ger även de i teoretiskt avseende blott genomsnittligt väl begåvade
möjlighet till gedigen allmänbildning, tillfredsställer den de praktiskt begåvades
aktivitetsbehov och detta speciellt vid en tidpunkt —- 14-årsåldern
— då behovet framträder särskilt starkt; här införes nämligen den
första praktiska hushållskursen. I enhetsskolan måste flickorna vid 13-årsåldern
välja mellan en teoretisk studiegång, som endast medger en kort
grundkurs i hemkunskap, och en del mer praktiska studievägar, som i verkligheten
effektivt avskära dem från möjligheten att gå vidare i teoretiska
studier. Ingen mellanform öppnar sig för den, som med god eller medelgod
teoretisk förmåga förenar gryende praktisk duglighet och husliga intressen.
Överhuvud kan i enhetsskolan i syslöjd och hushållsgöromål utbildningen
icke väl tillgodoses utan att eleven tidigt specialiserar sig på detta område;
även flickor, som välja praktiska kurser i maskinskrivning och yrkesorientering,
förbli hänvisade till den elementära, för gossar och flickor gemensamma
obligatoriska hemkunskapskursen. Enligt centralstyrelsens mening
är detta ett verkligt steg tillbaka i fråga om flickornas undervisning; innan
ännu det mångåriga och välmotiverade kravet på obligatorisk undervisning
i husliga göromål hunnit mer allmänt tillgodoses, är man färdig att
principiellt avskära en stor del flickor från möjligheten att åtnjuta sådan
undervisning av effektiv praktisk och manuell art.
Vad enhetsskolan sålunda icke kan ge, skall enligt kommissionsmajoritetens
mening kunna meddelas i en på klass 8 byggd särskild flickskolelinje.
Om dennas utformning och kursinnehåll är intet angivet, icke heller om
den kompetens, vartill den skall leda. Centralstyrelsen måste betona, att,
i den mån enhetsskoleprojektet förverkligas, linjen icke får bli en blott
praktisk hushållskurs; den måste liksom den nuvarande flickskolan ge
såväl teoretisk som praktisk-huslig kunskap. Det är nogsamt omvittnat,
att många för kvinnor avsedda eller av kvinnor gärna valda, yrken bygga
på god och gedigen såväl teoretisk som praktisk skolbildning såsom en
nödvändig grund; så t. ex. yrken inom social- och sjukvård, föreståndarinnebefattningar
inom storhushåll, i affärslivet och inom vissa industribranscher.
För dessa yrken ger icke enhetsskolan, ej ens påbyggd med en
hushållskurs, lämplig grundval. Linjen får heller icke avgränsas från andra
teoretiska och praktiska utbildningsvägar på sådant sätt, att förändringar
i elevernas framtidsplaner vålla olägenheter; sålunda måste liksom nu övergång
till gymnasium, om också med ett års försening, möjliggöras. I förhållande
till den nya realexamen bör flickskolekompetensen även teoretiskt
erkännas såsom överlägsen, då den vinnes genom mer omfattande och över
längre tid fortsatta studier. Särskilt vill centralstyrelsen understryka, att
denna kompetens till följd av sitt praktiska specialvärde icke kan ersättas
av studentexamen på någon föreslagen linje. Att för rättvisans skull en liknande
praktisk-teoretisk studielinje skapas för gossar finner centralstyrelsen
visst icke orimligt.»
Skolkommissionens ställningstagande till flickskolan har väckt oro även
inom Målsmännens riksjörbund.
»Målsmännens Riksförbund måste tyvärr konstatera, att skolkommissionens
förslag innebär ett kraftigt försvagande av flickskolans ställning.
Detta är så mycket mera att beklaga som flickskolan är den enda skolform,
som erbjuder högre utbildning och iir anpassad för de stora skaror
av flickor, vilkas begävningstyp och intressen äro inriktade mot den krets
384
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
av yrken, där barn- och ungdomspsykologi, hemkunskap och textilslöjd
äro grundläggande. Målsmännens Riksförbund vill särskilt påpeka, att i
denna yrkeskrets inrymmas moderns och husmoderns yrke, vilka båda
äro av utomordentlig vikt för vårt land och våra barn. Den av skolkommissionen
föreslagna allmänna linjen är enligt vår mening ej anpassad för
dessa krav, då den, även om textilslöjd och hemkunskap införas som frivilliga
övningsämnen, ej kan anses taga tillräcklig hänsyn till denna kvinnliga
intressesfär.»
En utväg vore enligt riksförbundets mening att komplettera gymnasieorganisationen
med en särskild flickskolelinje, som bättre än den allmänna
linjen tillvaratoge flickornas intressen. För att linjen icke skall nedvärderas
i jämförelse med de mera teoretiska, måste den i likhet med dessa berättiga
till fortsatta studier i tolfte klassen.
Även några remissinstanser utanför skolvärlden giva flickskolan sitt
stöd. Humanistiska sektionen vid universitetet i Lund anser sålunda, att
flickskolan bör bibehållas icke blott »tills vidare». Den har alltjämt en
mycket viktig uppgift att fylla och bör därför tvärtom omhuldas och
erhålla utvecklingsmöjligheter inom enhetsskolans ram på platser, där
befolkningsförhållandena så tillåta. Karolinska institutets lärarkollegium
finner det likaledes ofrånkomligt, att separata parallellklasser för pojkar
och flickor inrättas för att tillmötesgå elevernas individuella krav.
Vid läroanstalter, där en flickskolelinje löper parallellt med eller utgrenas
från realskolelinjer, som stå öppna för både gossar och flickor, är
kritiken mot kommissionens förslag mycket dämpad, att icke säga obeifintlig.
Kollegiet vid kommunala flickskolan i Lund, som är förenad med
samrealskolan i samma stad, tillstyrker sålunda det av skolkommissionens
majoritet framlagda förslaget. Kollegiet vid Djursholms samskola biträder
likaledes detta förslag, men finner det icke nödvändigt att utskilja rena
flickklasser redan i klass 7.
»Så länge icke några organisatoriska skäl utgöra hinder, böra flickorna
åtnjuta samundervisning. Det är önskvärt att, som SK föreslagit, flickskolan
inbygges i den större skolenheten. Flickorna på denna linje komma
då att tillhöra den gemenskap, som eleverna vid en större skola utgöra,
vilket har såväl pedagogisk som social betydelse. Vid Djursholms samskola
har lång erfarenhet visat, att en flickskolelinje, parallell med den
5-åriga realskolans klass 4 och de tre lägsta ringarna av det 4-åriga gymnasiet
utgjort just en sådan ''skolform, som avser att vid sidan av fortsatt
bildningsarbete med tonvikt på språk och humaniora även ge en viss utbildning
för hemmets uppgifter’. Flickorna ha smält in i den större skolenheten
och tagit en aktiv del i det gemensamma förenings- och kamratlivet
inom skolan, detta till gagn både för dem själva och för deras manliga
kamrater.»
Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Lidingö åberopar likaledes
egna erfarenheter:
385
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
»Då en kommunal flickskolelinje, grundad på tre års skolgång i realskolan
och omfattande klasserna 5° och 68, är förenad med högre allmänna
läroverket i Lidingö, en för närvarande ovanlig skolform, som rätt nära
motsvarar skolkommissionens förslag, vill kollegiet här endast framhålla,
att erfarenheterna från denna linje visat sig uteslutande goda. Linjevalet
infaller först samtidigt med övergången till gymnasium, respektive realskolans
avslutningsklass, och de flickor, som ej haft lust, fallenhet eller tid
för gymnasiala studier, ha här kunnat få en såväl i de teoretiska som de
praktiska ämnena betydligt bättre avrundad skolgång än de som valt den
ett år kortare vägen över realexamen. Om — såsom synes bliva oundgängligt
— realexamens nivå sänkes medan fordringarna på gymnasiet i teorien
snarast höjes, torde flickskolan få en stor uppgift att fylla.»
Kollegiet vid Höglandsskolan, där nu både gossar och flickor kunna förvärva
normalskolekompetens, kan till och med förena sig med minoriteten:
»Då den av skolkommissionen föreslagna skolan synes ansluta sig nära
till flickskolans organisation och även i övrigt tillgodose de värden, som
denna företrätt, och då flickorna fått sin utbildning ordnad genom samskoleprincipens
genomförande, förefalla speciella flickskolor parallellt med
gymnasierna att innebära en överorganisation.»
Skolöverstyrelsen gör slutligen en åtskillnad mellan flickskola i bemärkelsen
särskild skola för flickor och flickskola såsom den sedan 1928 fixerade
skolform, som leder till normalskolekompetens.
»Ställningstagandet till frågan om den speciella skolan för flickor beror
självfallet av uppfattningen om samundervisningens eller särundervisningens
företräde. Sedan överstyrelsen övervägt alla de argument för och
emot bådadera, som blivit framdragna, ansluter sig överstyrelsen till SK:s
principiella ståndpunkt. Ej minst har överstyrelsen beaktat den sociala
synpunkten och funnit värdefullt, att gossar och flickor redan tidigt sammanföras
i skolan som kamrater och lära sig det samarbete, som samhällsutvecklingen
kräver av dem som vuxna. Som en konsekvens finner överstyrelsen
intet principiellt motiv föreligga för speciella gossläroverk.
Skulle man nu ha stått inför skapandet av ett från början nytt skolsystem
på helt obruten mark — som fallet i modern tid varit i t. ex. vissa
orientaliska stater — hade väl — lika litet som i dessa — någon särskild
skola för flickor behövt inlemmas i skolväsendet. Men i vårt historiskt
framvuxna skolsystem ter det sig på annat sätt. En differentering på stadier
över det grundläggande eftersträvas i flera andra avseenden. I den
män de visa sig uppskattade av målsmännen, synas därför särskilda flickskolor
åtminstone tills vidare kunna försvara sin plats bland de valbara
vägarna. Deras framtid torde komma att bero av frekvensen. Definitivt
kan icke frågan om flickskolans ställning, lika litet som åtskilliga tidigare
berörda frågor, avgöras, förrän det nya skolsystemet efter försöksperiodens
slut är helt utformat och kan klart bedömas. För närvarande skulle det ur
en annan synpunkt vara betänkligt att avskriva flickskolorna. De representera
ett så stort utrymme av högre skolbildning, att deras försvinnande
skulle betyda en mycket ovälkommen ökning av elevströmmen till övriga
läroverk.
När det gäller den nuvarande flickskoleformen, typen sjuårig examensfri
skola med normalskolekompetens som mål, vill överstyrelsen under
25
— llihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Nr 70.
386
Kiingl. Maj:ts proposition nr 70.
stryka, vad som framhållits angående vissa av dess kvaliteter. En egenskap.
som motsvarar moderna strävanden, är examensfriheten, en annan
den längre och därför lugnare lärogången, som ger större utrymme för frihet
i undervisningens metodik och tillgodoser vissa ämnen bättre än vad
realskolans med sin knappare tid förmår. Dessa egenskaper äro emellertid
till särskild fördel främst med hänsyn till vissa elevgruppers läggning och
intressen. Till dem hör icke mängden av flickor, som i alltmer växande
grad söker sig till de allmänna läroverken.---Även en del gossar
torde vara betjänta av flickskoleformens lärogång. Därav har också följdriktigt
dragits slutsatsen, att denna skolform borde stå öppen även för
gossar. Denna tanke är för övrigt redan förverkligad i en privatskola (Höglandsskolan).
Överstyrelsen ansluter sig i princip till denna uppfattning
och förordar, att ytterligare försök anställas med att öppna vägen till
normalskolekompetens för gossar.
Beträffande anknytningen till enhetsskolan av en linje, ledande till normalskolekompetens,
finner överstyrelsen önskvärt, att en försöksverksamhet
anordnas i likhet med vad överstyrelsen förordar för gymnasiet och de
praktiska linjerna. Åt överstyrelsen bör överlämnas uppdraget att utarbeta
närmare förslag.
I fråga om högre stadiets utformning inom flickskolan finner överstyrelsen
en fastare och bättre inriktad differentiering önskvärd . .. Flickskolans
alltför fria kombinationsmöjligheter på det differentierade stadiet böra åtstramas.
Överstyrelsen kan tänka sig en linjedelning ungefärligen efter den
skiss SU framlagt, d. v. s. en utformning i tre linjer: en språklinje, en reallinje
och en mera praktiskt betonad linje. Överstyrelsen förutsätter emellertid
även i detta fall, att en närmare detaljutformning bygger på erfarenhet,
vunnen genom försöksverksamhet. Särskilt måste en praktiskt betonad
linjes utseende noga övervägas med hänsyn till att den nuvarande
praktiska linjen i flickskolan icke lyckats giva det resultat man väntade
vid denna linjes tillkomst. Försöksverksamheten kunde även belysa, huruvida
det högre stadiet bör omfatta ett eller två år. Samtidigt böra också
olika möjligheter till övergång till gymnasiet prövas.
SK uttalar sig visserligen för att flickskola endast bör förekomma på
orter, där sådan skola nu finns. Detta torde syfta såväl på begreppet särskild
skola för flickor som på den typiska formen för en sådan. Om emellertid
— vilket överstyrelsen ovan förordat — denna skoltyp med normalskolekompetens
som mål skulle öppnas även för gossar, bör begränsningen
till flickskoleorterna icke kategoriskt föreskrivas. Några försökslinjer synas
böra öppnas vid högre allmänna läroverk, då det kanske eljest skulle bli
svårt att efter rekryteringen bedöma gossarnas verkliga intresse för denna
skolform.» (S. 103—104.)
d. Departementschefen.
Tillströmningen till de högre flickskolorna kan icke sägas vara otillfredsställande.
Lärjungeantalet, som hösten 1943 var 15 900. är nu uppe i
18 600; tillväxten har under de mellanliggande åren procentuellt varit
ungefär densamma som vid andra högre skolformer. Det är emellertid
många år sedan någon ny läroanstalt av flickskoletyp upprättades. De
kommunala flickskolorna ha med något undantag tillkommit genom ombildning
eller sammanslagning av tidigare existerande enskilda flickskolor.
387
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
När högre flickskolor under 1800-talet i stigande utsträckning upprättades,
hade skolformen en klar och hållbar motivering. Det allmänna
hade ännu icke tagit sig an flickornas undervisning; på de flesta orter var
genomgången av en högre flickskola den enda väg till allmänbildning utöver
folkskolekursen, som stod till buds för kvinnlig ungdom. Härutinnan
äro nu förhållandena i grunden ändrade, och de försök som i senare tid ha
gjorts att förebringa en motivering för separatskolor för flickor, ha knappast
någon större övertygande kraft. I likhet med skolkommissionen och
skolöverstyrelsen måste jag konstatera, att särskilda flickskolor i princip
icke ha någon plats inom den obligatoriska skolan och att särundervisning
där icke torde kunna förekomma annat än som undantagsanordning.
Särdrag som examensfriheten och den lugnare arbetstakten förlora givetvis
i betydelse, om realskolan inordnas i en enhetsskola, där man lättat på
examenstrycket och genom individualiserande arbetsmetoder söker finna
en för varje enskild lärjunge lämpad arbetstakt. När det i diskussionen till
flickskolans förmån har framhållits, att ingen nuvarande skolform i så
hög grad som just flickskolan motsvarar skolkommissionens idéer, och
man därvid hänvisat till skolans personliga omvårdnad om lärjungarna,
den större möjligheten till individuell undervisning, den lugnare arbetstakten,
friheten från examen, övningsämnenas starka ställning, inslaget
av estetisk fostran m. m., så är i själva verket ett sådant resonemang
snarare ägnat att försvaga än att stärka motiveringen för en fristående
flickskola. Flickskolan måste ha en egen, specifik motivering, om den skall
bestå. Dess program måste på ett eller annat sätt gå utöver enhetsskolans,
så att det icke kan förverkligas inom ramen för skolpliktsålderns gemensamma
undervisning.
Under förarbetena för skolreformen har i synnerhet skolutredningen
pekat på de drag i lärokurserna, som skilja flickskolan från realskolan, i
främsta rummet den starkare inriktningen på hemmet och de fylligare kurserna
inom vissa humanistiska ämnen. Skillnaden är icke så stor, att normalkompetensen
får avsevärt större användbarhet än realexamen, men
den existerar, och det är mycket möjligt, att i en framtid, när enhetsskolekursen
är allas egendom, ett tämligen starkt intresse för dylika kompletteringar
av medborgarbildningen kan komma att framträda. För att täcka
sådana behov erfordras dock näppeligen en uppspaltning av lärogången
långt ned i klasserna. De erfarenheter, som föreligga från läroanstalter, där
en flickskolelinje grenats ut på ett relativt högt stadium, synas, åtminstone
att döma av remissvaren från dessa skolor, vara gynnsamma. En
flickskoleform av den typ skolkommissionens majoritet föreslagit torde
vara väl ägnad att tillgodose behoven av vidareutbildning på enhetsskolans
grund för flickor, som eftersträva den nuvarande högre flickskolans
dubbla studiemål, en utbildning för hemmet och för yrket.
388
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
När någon av de städer, som nu hålla sig med högre flickskola, övergår
till enhetsskolesystemet, torde tiden vara inne att närmare utforma och i
praktiken pröva den av skolkommissionens majoritet föreslagna konstruktionen.
Skulle det dessförinnan befinnas önskvärt, att vid något läroverk
en linje ledande till normalskolekompetens för såväl gossar som flickor
praktiskt prövas, torde det få ankomma på skolöverstyrelsen att därom
framlägga förslag.
Om det med hänsyn till de ändrade förhållandena kan vara ovisst, i vilken
utsträckning den högre flickskolan i längden kan hålla sig uppe i konkurrensen
med andra skolformer, bör detta dock icke betyda, att de existerande
flickskolorna under övergångstiden pedagogiskt eller organisatoriskt
skola vara dömda till ett stillastående, som kunde försvåra för dem
att fylla sina förpliktelser mot ungdomen. Det är sålunda intet att erinra
mot att försök av olika slag utföras även vid flickskolorna och jämkningar
i organisationen företagas. Bland annat kunna dessa avse det högre stadiets
konstruktion; skolutredningens förslag till linjedelning synes därvid
vara förtjänt att i en eller annan form prövas, på sätt skolöverstyrelsen
i sitt remissutlåtande har föreslagit.
Därvid gjorda erfarenheter torde bliva till nytta även vid utformningen
av den flickskola kommissionsmajoriteten skisserat. Det är föga sannolikt,
att denna skola skall kunna övertaga flickskolans nuvarande differentieringssystem
oförändrat. Om erfarenheterna från försökstiden bringa i
dagen möjligheter att genom linjedelning eller införande av ett begränsat
antal tillvalskombinationer förenkla organisationen, är detta erfarenheter,
som kunna bliva vägledande även vid konstruktionen av en på enhetsskolan
byggd högre skola för kvinnlig ungdom.
Det finnes ännu kvar ett fåtal privata flickskolor, som föra fram till
normalskolekompetens. Hinder bör ej möta att i hittills gällande ordning
ombilda dessa till kommunala flickskolor, därest vederbörande kommun
så önskar och skolorna fylla skäliga anspråk på lärjungeantal, lärarkompetens
och utrustning. Skulle emellertid — mot förmodan — nya privatskolor
av denna typ upprättas, böra de, så som flickskolefrågan nu ligger
till, i regel icke göra sig räkning på att erhålla statligt understöd.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
389
Avdelning II.
Skolor av gymnasial karaktär.
8. Den nuvarande gymnasieorganisationen.
Ungdomsålderns skolor förete alla övergångar mellan rent allmänbildande
och starkt yrkesspecialiserade läroanstalter. Till detta åldersstadium
hör en fri, allmänbildande skola som folkhögskolan, vidare gymnasier med
ett allmänbildande, mer eller mindre specialiserat kursinnehåll eller med
klar yrkesbetoning och slutligen ett stort antal rena yrkesutbildningsanstalter.
I den pedagogiska diskussionen inom och utom vårt land framträder en
tendens att parallellisera gymnasierna och yrlcesutbildningsanstalterna och
betrakta dem som olika grenar av en allmän ungdomsskola med mera specialiserade
och mera yrkesbetonade mål än skolpliktstidens för alla obligatoriska
skola. Hithörande skolformer äro dock till syfte och organisation
så olika, att det icke torde vara nödvändigt att taga ställning till dem
alla i ett sammanhang. Den egentliga yrkesundervisningens liksom folkhögskolans
problem äro för närvarande föremål för överväganden inom
1946 års skolkommission, som längre fram kommer att framlägga därav
föranledda förslag. Jag kan således i dag lämna dessa skolformer å sido.
Även de ungdomsskolor, som därefter återstå, bilda emellertid en mångformig
organisation, uppdelad i ett flertal skoltyper med linjer och differentieringar
för skilda ändamål. Äldst äro de båda gymnasielinjema på de
allmänna läroverkens högstadium, latinlinjen, som tagit arvet efter den
forna lärdomsskolan, och reallinjen, som vid dess sida gjort sin tjänst i
nära hundra år. I senare tid ha gymnasieformer med starkare yrkesbetoning
ryckt fram, sådana som de tekniska gymnasierna och handelsgymnasierna.
Ett specialgymnasium för blivande officerare finnes vid Försvarets
läroverk i Uppsala, ett annat, avsett för lantbruks-, skogs- och mejeristuderande,
vid Vilans folkhögskola. Privata gymnasier för blivande präs>-ter finnas i Uppsala och Göteborg.
Till de gymnasialt arbetande skolformerna böra slutligen räknas folkskoleseminariernas
fyraåriga linjer och småskoleseminarierna.
a. Gymnasieorganisationen vid de allmänna läroverken
och jämförliga läroanstalter.
Gymnasiet är inlemmat i läroverksorganisationen som ett överstadium
vid de högre allmänna läroverken. Fristående statliga läroverksgymnasier
finnas icke.
390
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Av de 67 högre allmänna läroverken äro för närvarande 9 avsedda endast
för gossar och 7 endast för flickor. De återstående 51 äro på gymnasialstadiet
öppna för såväl manlig som kvinnlig ungdom. Lärjungeantalet på
gymnasialstadiet uppgick höstterminen 1948 till 13 900, varav 8 414 ynglingar
och 5 486 flickor. Lärjungarna erlägga terminsavgifter efter samma
grunder som lärjungarna i realskolan.
Liksom realskolans anknytning till folkskolan är även gymnasiets anknytning
till realskolan dubbel. Både latin- och realgymnasiet ha fyraåriga
former, baserade på realskolans näst högsta klass, och treåriga, baserade
på realexamen. På latingymnasiet utgöres lärjungeklientelet övervägande
av kvinnlig ungdom, på realgymnasiet av manlig. Följande tabell visar
lärjungarnas fördelning på de olika linjerna höstterminen 1948.
Tabell 25. Lärjungeantalet på gymnasiet höstterminen 1948,
fördelat efter linjeval och kön.
Kursens längd | Latinlinj |
| Reallinje | Hela gymnasiet | |||||
mani. | kvinnl. | samtl. | mani. | kvinnl. | samtl. | mani. | kvinnl. | samtl. | |
Fyraårig linje . . | 1 889 | 2 861 | 4 750 | 2 909 | 837 | 3 746 | 4 798 | 3 698 | 8 496 |
Treårig linje . . | 311 | 597 | 908 | 3 305 | 1 191 | 4 496 | 3616 | 1 788 | 5 404 |
Summa | 2 200 | 3 458 | 5 658 | 6 214 | 2 028 | 8 242 | 8 414 | 5 486 | 13 900 |
Vid sidan av de statliga gymnasierna finnas kommunala och enskilda
sådana.
De kommunala gymnasierna äro alltid anslutna till en samrealskola
och stå under ledning av dennas rektor. Ett visst utbyte av lärarkrafter
kan förekomma, så att exempelvis en adjunkt har en del av sin tjänstgöring
i det kommunala gymnasiet och en kommunalt anställd lektor i
stället en del av sin tjänstgöring i samrealskolan. Antalet kommunala gymnasier
har starkt ökats under efterkrigstiden. Av de 26 gymnasierna av
denna typ ha 21 tillkommit under de fem senaste åren. Vanligen börjar
ett kommunalt gymnasium sin verksamhet med endast en linje, i regel
reallinjen, men om lärjungetillströmningen är tillräcklig, kompletteras gymnasiet
ej sällan ett följande år med den linje som fattas. För närvarande
ha 9 av de kommunala gymnasierna såväl latin- som reallinje och ett
endast latinlinje. Återstående 16 äro realgymnasier. I regel äro de treåriga;
endast gymnasiet i Solna är fyraårigt. Lärjungeantalet vid de kommunala
gymnasierna var höstterminen 1948 på latinlinjen 150 och på reallinjen
964.
De enskilda gymnasierna ha i allmänhet från början varit rent privata
företag, och flertalet äro det fortfarande, men i andra fall är numera kommunen
intressent eller ägare. Organisationen kan variera. En del ha lärare
391
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
med heltidsanställning, andra ha mer eller mindre utpräglat timlärarsystem
och lägga an på att anställa lärare från statsläroverk för det antal
timmar dessa kunna åtaga sig som bisyssla. Antalet under skolöverstyrelsens
inseende stående privatläroverk med gymnasieklasser är för närvarande
23. Lärjungeantalet höstterminen 1948 var på latinlinjen 1 468
och på reallinjen 1 682. Vid fem läroverk fanns även nyspråklig linje; lärjungeantalet
på denna linje var 126.
Det fyraåriga gymnasiet är vanligast vid privatläroverken, men även
treåriga förekomma. Vid tre läroverk finnas tvåariga gymnasier för särskilt
studiebegåvade lärjungar. Lärjungeantalet i dessa är för närvarande
55. Klassavdelningamas storlek måste på en sådan linje hållas nere; den
har vid ett läroverk maximerats till 15 och vid ett annat till 20 lärjungar.
Gymnasiet har enligt läroverksstadgan till ändamål att bibringa en fördjupad
och utvidgad allmän medborgerlig bildning samt därjämte att
grundlägga de vetenskapliga insikter, som vidare utbildas vid universitet
eller högre fackutbildningsanstalt.
Läroämnena på gymnasiet äro desamma som i realskolan; därtill kommer
filosofi samt på latinlinjen latin och grekiska, av vilka dock filosofi och
grekiska endast förekomma i de båda högsta ringarna. På realgymnasiet
delas matematiken i de högsta ringarna i två skilda läroämnen: matematik
(allmän kurs) och matematik (specialkurs). Övningsämnen äro på båda
linjerna teckning, musik och gymnastik med lek och idrott.
I de två första ringarna av fyraårigt gymnasium och i första ringen av
treårigt äro samtliga på timplanen upptagna läro- och övningsämnen obligatoriska;
befrielse från en del av undervisningen i övningsämnena kan
dock av rektor medgivas, om lärjunge med hänsyn till kommunikationerna
eller av annan anledning är i behov av lättnad i arbetsbördan.
Karakteristiskt för de båda högsta ringarna, som tillsammans utgöra
»det differentierade gymnasiet», är ett tillvalssystem, som gör ämnesuppsättningen
delvis beroende av lärjungarnas önskemål.
Varje lärjunge bestämmer sig före inträdet i det differentierade gymnasiet
för en viss ämnesgrupp, bestående av fem fasta ämnen och tre (eller i
vissa fall två) tillvalsämnen. De tre ämnena kristendomskunskap, modersmålet
och historia med samhällslära äro obligatoriska för alla lärjungar
och ingå alltså såsom fasta ämnen i ämnesgruppen. På latinlinjen äro
dessutom latin och franska fasta ämnen, på reallinjen engelska och matematik
(allmän kurs). Tillvalsämnena väljas bland vissa i stadgan angivna
ämneskombinationer, 11 till antalet på latinlinjen och 7 pa reallinjen. Skolöverstyrelsen
meddelar i sitt utlåtande över skolkommissionens betänkande
följande tabellariska översikt av de olika kombinationernas tillvalsfrekvens:
-
392
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Tabell 26. Översikt av tillvalskombinationernas frekvens på det
differentierade gymnasiet höstterminen 194-8.
Lat | ingymnasie | t | R e | a 1 g y m | n a s i e | t | |
kombination | tillval i procent | kombination | tillval i procent | ||||
nr | manliga | kvinnliga | samtliga | nr | manliga | kvinnliga | samtliga |
1: ty eng ge. | 22,0 | 20,8 | 21,3 | 1: ty fr ge . | 13,5 | 13,3 | 13,5 |
2: ty eng fi . | 31,2 | 21,4 | 25,4 | 2: ty fr fi . . | 3,5 | 4,7 | 3,8 |
3: eng ge bi. | 12,4 | 22,7 | 18,5 | 3: fr ge bi | 10,3 | 38,1 | 17,4 |
4: gr ty . . . | 1,2 | 0,6 | 0,9 | 4: ty fr fy . | 0,9 | 0,5 | 0,8 |
5: gr eng . . | 7,3 | 4,3 | 5,5 | 5: fr fy ke . | 0,6 | 0,6 | 0,6 |
6: gr fi ... | 6,4 | 1,2 | 3,3 | 6: bi fy ke . | 38,6 | 37,1 | 38,2 |
7: ty eng ma | 10,3 | 10,6 | 10,5 | 7: msp fy ke | 32,6 | 5,7 | 25,7 |
8: eng ma fy | 2,2 | 0,6 | 1,2 | Summa | 100,0 | 100,0 | 100.0 |
9: ma fy ke . | 1,0 | 0,3 | 0,6 |
|
|
|
|
10: ty eng bi . | 2,8 | 9,4 | 6,7 |
|
|
|
|
11: eng bi ke | 3,2 | 8,2 | 6,1 |
|
|
|
|
Summa | 100,0 | 100,0 | 100,0 |
|
|
|
|
Det är påfallande, att den kombination, som innehåller specialmatematik,
huvudsakligen brukas av ynglingar, och de kombinationer, som jämte
biologi innehålla något främmande språk, övervägande av flickor. Vissa
kombinationer utnyttjas föga; detta är på latinlinjen fallet med kombinationer,
som innehålla fysik, och på reallinjen med kombinationer, som
jämte fysik innehålla franska. Härvid bör dock anmärkas, att möjligheterna
att tillvälja vissa ämneskombinationer vid mindre läroverk ej
sällan begränsas genom en bestämmelse, att undervisning i tillvalsämne
endast efter särskilt medgivande av skolöverstyrelsen får anordnas, om
färre än fem tillväljare anmält sig; för grekiska är dock deltagarminimum
satt till tre lärjungar.
Utöver sin ämnesgrupp kan lärjunge efter medgivande av rektor och
ämneskonferens få medtaga ännu ett ämne, tillägg sämnet. Denna möjlighet
höjer icke oväsentligt deltagarantalet i vissa läroämnen. Enligt en
inom skolöverstyrelsen för några år sedan utförd undersökning studerades
de olika läroämnena i den utsträckning, som framgår av nästa tabell.
Det förtjänar påpekas, att ehuru engelska språket på latinlinjen icke
är obligatoriskt, det dock studerades av icke mindre än 95 procent av lärjungarna
och att på reallinjen franska språket, ehuru det ingår i alla kombinationer
som innehålla tyska och två därtill, icke nådde upp till samma
deltagarantal som tyskan.
393
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Tabell 27. Procent av lärjungarna på det differentierade gymnasiet,
som höstterminen 1944 begagnade sig av undervisningen
i de olika läroämnena.
Latinlinjen | Läroämne | R e a 11 i n j e n | ||
manliga | kvinnliga | manliga | kvinnliga | |
100,0 | 100,0 | Kristendomskunskap......... | 100,0 | 100,0 |
100,0 | 100,0 | Modersmålet ............. | 100,0 | 100,0 |
100,0 | 100,0 | Historia m. samhällslära....... | 100,0 | 100,0 |
100,0 | 100,0 | Latin Matem. (allm. kurs) | 100,0 | 100,0 |
13,0 | 6,0 | Grekiska................ | — | — |
91,9 | 97,2 | Engelska................ | 100,0 | 100,0 |
100,0 | 100,0 | Franska................ | 29,4 | 49,8 |
74,8 | 78,0 | Tyska................. | 38,8 | 50,5 |
34,S | 45,2 | Geografi................ | 22,6 | 45,5 |
37,9 | 27,4 | Filosofi................. | 5,2 | 7,9 |
40,7 | 26,0 | Matem. Matem. (specialkurs) | 43,8 | 11,1 |
17,5 | 36,1 | Biologi m. hälsolära......... | 46,1 | 70,2 |
9,0 | 3,8 | Fysik.................. | 76,8 | 53,2 |
9,1 | 11,4 | Kemi.................. | 72,9 | 56,5 |
Siffrorna avse höstterminen 1944 och äro således icke fullt aktuella.
Sedan denna tidpunkt ha tillvalen i biologi avsevärt stigit och tillvalen i
matematik på latinlinjen avsevärt sjunkit i frekvens. Hänsyn har i tabellen
icke tagits till de främmande trosbekännare, som äro frikallade från undervisningen
i kristendomskunskap, ej heller till ett fåtal lärjungar med avvikande
ämneskombinationer.
Sedan lång tid tillbaka har vid Nya elementarskolan i Stockholm funnits
en nyspråklig linje, i stort sett byggd som latinlinjen men med ryska
i stället för latin; en sådan linje finnes även vid Nya elementarskolan i
Ängby. Lärjungeantalet var höstterminen 1948 sammanlagt endast 36.
Vid flera läroverk gives tillfälle att studera ryska som tillvalsämne på
det differentierade gymnasiet. Under åren närmast efter andra världskriget
steg intresset för detta ämne påfallande men har nu åter gått ned.
Höstterminen 1948 läste 13 lärjungar ryska i näst högsta ringen vid dessa
läroverk och 7 i högsta ringen.
Vid några läroverk kan spanska inträda såsom tillvalsämne i stället för
tyska eller franska. Intresset för detta språk har på sistone stigit, men
deltagarantalet är likväl ännu rätt obetydligt. Höstterminen 1948 åtnjöto
43 lärjungar i näst högsta ringen och 16 i högsta ringen undervisning i
spanska.
394
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Tillvalsundervisning i finska kan anordnas vid högre allmänna läroverT
ken i Haparanda och Umeå. Hösten 1948 hade dock icke erforderligt antal
lärjungar anmält sig vid någotdera läroverket.
Gymnasiekursen avslutas med studentexamen. Denna är icke obligatorisk,
men praktiskt taget alla lärjungar i högsta ringen anmäla sig till vårterminens
examen. Den skriftliga prövningen utgöres av tre obligatoriska
prov, på latinlinjen i modersmålet, latin och franska, på reallinjen i modersmålet,
engelska och matematik (allmän kurs). Dessutom kan examinand,
om han så önskar, undergå skriftligt prov på latinlinjen i tyska,
engelska och matematik samt på reallinjen i tyska, fysik och ettdera av
ämnena franska och specialmatematik. De flesta lärjungar, som på latinlinjen
medtaga matematik och på reallinjen fysik eller specialmatematik,
deltaga i de skriftliga proven i respektive ämnen.
Den muntliga studentexamen, vilken övervakas av censorer, utsedda av
Kungl. Maj:t, omfattar prövning i fyra eller högst fem ämnen. Förhöret
skall i huvudsak röra sig inom de två sista årskurserna och i varje ämne
omfatta minst en kvart och högst en halvtimme. Censorerna äga befogenhet
att underkänna en examen, även om examinanden har godkänts av
lärarna.
Examinander, som icke tillhöra läroverk med examensrätt, undergå examen
inför särskilda examensnämnder såsom privatister. Privatistexamen
kan utom på latin- och reallinje även avläggas enligt fordringarna för
»nyspråkligt lyceum». I detta fall äro utom kristendomskunskap, modersmålet
och historia med samhällslära såväl engelska som franska obligatoriska
ämnen.
En översikt av de år 1948 avlagda studentexamina lämnas i följande
tabell. I uppgifterna ingå bland »egna lärjungar» även lärjungar som tagit
examen vid kommunala och enskilda läroverk med examensrätt. Bland
Tabell 28. Summarisk översikt av de år 19Jf8 avslutade
studentexamina.
Examenstermin | Latinlinj | B | Reallinje | Nyspråklig linje | Sum- | |||||
mani. | kvinnl. | samtl. | m ant | kvinnl. | samtl. | mani. | kvinnl. | samtl. | ma | |
Vårterminen 1948: | 506 | 774 | 1280 | 1 776 | 623 | 2 399 | 11 | 34 | 45 | 3 724 |
Privatister..... | 20 | 15 | 35 | 51 | 9 | 60 | 3 | 1 | 4 | 99 |
Höstterminen 1948: | 36 | 31 | 67 | 92 | 25 | 117 |
| 1 | 1 | 185 |
Privatister..... | 10 | 9 | 19 | 41 | 7 | 48 |
|
|
| 67 |
Summa | 572 | 829 | 1401 | 1960 | 664 | 2 624 | 14 | 36 | 50 | 4 075 |
395
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
privatisterna befunno sig 13 folkskollärare, som hade undergått examen
enligt särskilda bestämmelser. De 65 lärjungar vid Försvarets läroverk,
som år 1948 avlade begränsad studentexamen, ingå ej i tabellens uppgifter.
Vid de allmänna läroverken har antalet underkända i studentexamen
vårterminerna 1944—48 hållit sig inom gränserna 7,g 9,2 procent med
omkring 2,5 procent i den muntliga examen.
Lärjunge, som avlagt studentexamen, har rätt att undergå fyllnadsprövning
enligt fordringarna för studentexamen. Fyllnadsprövning kan
försiggå även i ämne, som tillhör annan linje. Man brukar ofta skilja mellan
»kompetenskompletteringar», som innebära, att examinanden önskar
skaffa sig betyg i ett ämne, som icke har ingått i hans examen, och »konkurrenskompletteringar»,
som innebära, att examinanden vill höja det
vitsord han fått i examen.
Antalet fyllnadsprövningar har tidvis varit mycket stort. Maximum
inregistrerades år 1945, då antalet helt eller delvis fullföljda fyllnadsprövningar
uppgick till icke mindre än 9 331. År 1948 var antalet ater nere
i 4 247. De vanligaste kompletteringsämnena äro för närvarande matematik
på latinlinjen, biologi med hälsolära samt kemi, allmän matematik och
fysik, de tre sistnämnda efter reallinjens fordringar. Utvecklingen från och
med år 1942 framgår av följande tablå:
Kalenderår ........... 1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948
Antal prövningar..... 5 012 7 136 8 393 9 331 8 464 5 903 4 247.
Skolutredningen, som i sitt gymnasiebetänkande (SOU 1947:34) utförligt
redogör för fyllnadsprövningarnas fördelning efter ämnen, ,har i detalj
genomgått materialet för läsåret 1942—43 och kunde därvid fastställa,
att endast 28 procent av kompletteringarna syftade till en breddning av
examen med nya ämnen; återstående 72 procent avsågo att höja ett redan
erhållet vitsord. Utredningen såg i det förra talet en mätare på vissa
brister i den nuvarande gymnasieorganisationen. Ofta — kanske vanligen
— torde komplettering i ett nytt ämne bero på att vederbörande tänker
ägna sig åt en bana, där betyg i ämnet fordras för inträdet. Att han icke
fått med ämnet redan i examen, kan pa ett eller annat sätt sammanhänga
med den specialisering, som utmärker det nuvarande gymnasiets högstadium.
Huvudmassan av kompletteringarna — de 72 procenten — beror emellertid,
åtminstone i det väsentliga, på förhållanden, som icke stå i något
direkt sammanhang med gymnasiets organisation. »De avse höjning av
betyget, för att examinanden skall få en starkare ställning i konkurrensen
om platser vid vissa fackhögskolor och äro sålunda oberoende av skolorganisationen»,
framhåller skolutredningen. Motiven kunna dock växla i
396
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
de 9 procent av fallen, där det är fråga om komplettering på annan linje
i ett ämne, som redan ingått i examen.
»Det kan t. ex. förhålla sig så att ett betyg i matematik på latinlinjen
icke är tillfyllest för den tilltänkta utbildningen eller verksamheten, för vilket
studentbetyg i matematik på reallinjen kräves. Men det kan också vara
så — och är det icke i få fall — att f. d. realister komplettera matematik
efter fordringarna på latinlinjen enbart för att därigenom på ett enkelt sätt
höja sitt betyg, då det för den fortsatta fackutbildningen föreskrives betyg
i matematik i studentexamen, men latinlinjens kurs i detta ämne är tillräcklig.
» (IX s. 98.)
Flertalet abiturienter fortsätta sin utbildning efter avlagd studentexamen.
I ett av universitetsberedningens betänkanden (SOU 1949: 48)
redogöres för en vid Lunds universitets statistiska institution utförd undersökning
rörande studenternas sociala och ekonomiska förhållanden. Undersökningen
gäller bland annat, huru studentårgångarna 1930, 1937 och
1943 ha fördelat sig på olika slag av fortsatt utbildning. För tiden efter
1943 måste motsvarande statistik grundas på de uppgifter om studenternas
tilltänkta levnadsbanor, som ingå i rektorernas årliga rapporter till
skolöverstyrelsens statistiska avdelning. Dessa uppgifter äro långt ifrån
definitiva — ofta tvingas som bekant en student av konkurrensen att till
sist välja en annan bana, än han tänkt sig — men de ge i varje fall besked
om vad abiturienterna själva ha åsyftat med sina gymnasiestudier. I »Aktuellt
från skolöverstyrelsen» har förste aktuarien Axel Mebius i fjol givit
en på rektorernas uppgifter grundad jämförande statistik över de sedan
början av 1930-talet utexaminerade studenternas tillämnade levnadsbanor.
Hans kurvor visa, att studenternas yrkesval rätt mycket påverkas av tidsförhållandena.
Antalet abiturienter, som siktade på den militära levnadsbanan,
var sålunda särskilt stort i början av 1940-talet, medan övergången
till seminarierna aldrig tillförene nått upp till så höga tal som för 1948
års studenter.
De båda undersökningarnas resultat för årgångarna 1943 och 1948 sammanställas
i följande tabell. Tyvärr har icke samma indelningsgrund använts
i båda fallen.
Skolutredningen särskiljer en »högskolegrupp» bestående av dem, som
gå till universitet och fria högskolor, teknisk högskola, farmaceutiskt institut,
tandläkar- och veterinärinstitut, skogshögskola, lantbrukshögskola
och lantbruksinstitut, handelshögskola, gymnastikinstitut, seminarier,
krigsskolor och övriga anstalter för officersutbildning ävensom handelsgymnasiernas
ettårskurser för studenter, sålunda de grupper av studenter,
som efter examen underkasta sig mera omfattande fortsatt utbildning. I
skolutredningens material utgjorde högskolegruppen 82 procent av de
manliga och 56 procent av de kvinnliga studenterna och i universitetsberedningens
material för år 1943 79 procent av de manliga och 52 procent
397
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Tabell 29. Procentuell fördelning av 1943 och 1948 ars studenter
på olika utbildningsvägar.
1943 års studenter |
| |
| Procent | |
Levnadsbana | Män | Kvin- nor |
1. Universitet o. fria hög-skolor........... | 32 | 27 |
2. Tekniska högskolor . . . | 14 | 1 |
3. Handelshögskolor..... | 6 | 1 |
Handelsgymnasier .... | 7 | 6 |
4. Övriga fackhögskolor . . | 5 | 7 |
5. Folkskoleseminarierna . . | 5 | 6 |
6. Officersutbildning..... | 9 | — |
7. Post, tull, telegraf, järn-väg ............ | 3 | 4 |
8. Gymnastiska centralinst. . | — | 2 |
9. Socialinstitutet i Stock-holm............ | 1 | 2 |
10. Utbildningsuppgifter sak- | 18 | 44 |
Summa | 100 | 100 |
1948 års studenter |
| |
| Procent | |
Levnadsbana | Män | Kvin- nor |
1. Universitet o. fria hög-skolor ........... | 32 | 26 |
2. Tekniska högskolor m. m. | 16 | 1 |
3. Handel, kontor, bank, för-säkringsverksamhet.... | 12 | 8 |
4. Apotekare, tandläkare, | 5 | 9 |
5. Seminarier......... | 10 | 27 |
6. Officersutbildning..... | 8 | — |
7. Järnväg, post, telegraf . | 2 | 4 |
8. Allmän tjänst i övrigt. . | 1 | — |
9. Socialt eller husligt ar-bete, hemmet....... | — | 7 |
10. Andra levnadsbanor . . . | 8 | 12 |
11. Utan uppgift avgångna . | 6 | 6 |
Summa | 100 | 100 |
av de kvinnliga. De av doktor Mebius meddelade siffrorna medge ej samma
uppdelning; så vitt man kan se, torde bland de manliga studenterna
högskolegruppen vara ungefär oförändrad, medan den kvinnliga högskolegruppen
märkbart tillväxt, huvudsakligen till följd av den ökade övergången
till seminariernas studentlinjer. I runt tal torde högskolegruppen
för närvarande kunna anslås till 75 procent av samtliga abiturienter.
Skolutredningens i det föregående (s. 33 o. f.) refererade undersökning
rörande läroverkens rekrytering ur olika sociala skikt omfattade även
12 512 lärjungar på gymnasiet. I följande tabell jämföras de högre allmänna
läroverkens realskole- och gymnasiestadier med hänsyn till målsmännens
fördelning efter yrkeshuvudgrupper. Nederst i tabellen angivas
yrkesgruppernas relativa styrkeförhållanden enligt 1940 ars folkräkning.
Grupperna A (jordbruk och skogsbruk) och B (industri och hantverk),
som äro underrepresenterade på realskolestadiet, äro i ännu högre grad
underrepresenterade på gymnasialstadiet, och gruppen D (allmän tjänst
och fria yrken), som är överrepresenterad på realskolestadiet, är ännu mer
överrepresenterad på gymnasialstadiet. Medverkande omständigheter torde
därvid vara sociala traditioner, ekonomiska förhallanden och tillgängen
till lämpliga skolformer i hemorten eller dess närhet.
398
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Tabell SO. Målsmännens fördelning efter yrkesgrupper vid de
högre allmänna läroverken höstterminen 1938.
|
|
| Yrkes | huv | u d | g r u | P P |
|
|
|
| |
Stadium | A |
| B | C |
| D | E | summa | ||||
| Antal | % | Antal | % | Antal | % | Antal | % | Anta! | % | Antal | % |
Realskolan...... | 1 820 | 8,4 | 5 350 | 24,7 | 7 921 | 36,5 | 5 460 | 25,2 | 1 125 | 5,2 | 21 676 | 100,0 |
Gymnasiet..... | 1 000 | 7,9 | 2 329 | 18,6 | 4 105 | 32,9 | 4 112 | 32,9 | 966 | 7,7 | 12 512 | IOO,o |
Samtliga | 2 820 | 8,2 | 7 679 | 22,5 | 12 026 | 35,2 | 9 572 | 28,0 | 2 091 | 6,1 | 34188 | 100,0 |
Y rkeshuvudgruppens |
| 29,9 |
| 34,1 |
| 16,6 |
| 6,6 |
| 12,8 |
| 100,0 |
A — jordbruk och skogsbruk, B = industri och hantverk, C = handel och samfärdsel,
D = allmän tjänst och fria yrken, E = obestämda yrken.
Liksom i fråga om realskolan har skolutredningen försökt uppdela materialet
jämväl efter målsmännens socialgrupp. Gränserna mellan socialgrupperna
äro naturligtvis flytande, men då samma indelningsgrunder
nyttjats i båda fallen, bliva resultaten för de båda stadierna jämförbara.
Av tabell 31 framgår, att även på gymnasiet lärjungarnas flertal tillhör
socialgrupp II. Socialgrupp I är avsevärt starkare och socialgrupp III avsevärt
svagare än i realskolan. På tabellens sista rad har till orientering införts
siffror rörande socialgruppernas andel av valmanskåren vid 1940 års
riksdagsmannaval.
Tabell 31. Målsmännens fördelning efter socialgrupper vid de högre
allmänna läroverken höstterminen 1938.
Stadium | Socialgrupp | Summa | ||||||
I | II | in | ||||||
Antal | % | Antal | % | Antal | % | Antal | % | |
| 3 812 | 17,6 27,5 | 12 828 7 632 | 59,2 61,0 | 5 036 1 442 | 23,2 11,5 | 21 676 12512 | 100,0 |
Gymnasiet ............. | 3 438 | |||||||
Samtliga | 7 250 | 21,2 | 20 460 | 59,9 | 6 478 | 18,9 | 34188 | 100,0 |
Socialgruppens storlek år 1940 . . |
| 4,5 |
| 38,5 |
| 57,0 |
| 100,0 |
Inverkan av skolförhållandena i hemorten belyses av nästa tabell, som
är grundad på den av universitetsberedningen publicerade lundaundersökningen
och gäller 1943 års studentårgång. Materialet har fördelats på
tre ortsgrupper. Den första omfattar alla städer med minst 30 000 invånare
samt de andra städer, som år 1943 hade gymnasium, nästa grupp
399
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
omfattar övriga städer och den sista gruppen landsbygden. I tabellen jämföres
inom varje årsgrupp antalet studenter med totala antalet jämnåriga
av samma kön. Som man kan vänta, är procenten studenter avsevärt större
bland gymnasieorternas ungdom än bland ungdomen på andra orter, och
detta framträder särskilt starkt, om man jämför med landsbygden. När
gruppen jordbruk och skogsbruk i tab. 30 befunnits starkt underrepresenterad
och gruppen allmän tjänst och fria yrken i stället påfallande överrepresenterad,
torde detta i icke ringa mån bero på att jordbrukarna äro
den för landsbygden mest representativa gruppen, medan de i allmän
tjänst och fria yrken verksamma mestadels äro bosatta på orter med goda
skolf örhållanden.
Tabell 32. Antal läroverksstudenter år 191+3 per 100 jämnåriga
i olika hemortstyper.
Hemortstyp | Procent Män | tudenter Kvinnor |
Stad med gymnasium............. | 11,6 | 6,8 |
» utan » ............. | 6,3 | 3,9 |
Landsbygd................... | 2,1 | 1,2 |
Hela riket.................... | 4,9 | 2,8 |
För mera detaljerade uppgifter rörande studenternas hemort och sociala
ursprung hänvisas till universitetsberedningens nämnda betänkande. Tyvärr
finnes ännu icke något material, som belyser de förskjutningar i dessa
avseenden, som kunna ha framkallats av 1945 och 1946 års riksdagars beslut
om studieunderstöd åt landsbygdsungdom och ungdom från mindre
bemedlade hem.
b. De yrkesbetonade gymnasierna.
De högre tekniska läroverken kunna vara tekniska gymnasier eller tekniska
fackskolor. Ofta finnas gymnasie- och fackskolelinjer vid samma
läroanstalt.
Tekniskt gymnasium har enligt 1919 års stadga till ändamål att meddela
den allmänt tekniska bildning och i förening därmed de merkantila kunskaper,
som erfordras för handhavande av göromålen på verkstäders och
fabrikers rit- och affärskontor eller för ledningen av mindre och föga specialiserade
industriella företag eller för affärsverksamhet med industriens
förnödenheter och alster.
Lärogången är treårig. För inträde fordras förkunskaper, som i stort sett
motsvara realexamen, samt minst tva manaders praktik. Inträdesaldern
är lägst 15 år. Kursen avslutas med gymnasiets ingenjörsexamen, som över
-
400 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
vakas och ledes av personer, vilka på förslag av överstyrelsen för yrkesutbildning
utses av Kungl. Maj:t.
Den som avlagt ingenjörsexamen vid tekniskt gymnasium är behörig att
inskrivas vid teknisk högskola. Han kan numera också inskrivas vid universitet
och där avlägga examen i ämnen tillhörande matematisk-naturvetenskapliga
sektionen; dock fordras i detta fall, att han är godkänd i
tyska och engelska samt äger insikter i franska minst motsvarande betyget
godkänd i realexamen.
Teknisk fackskola har till ändamål att meddela den tekniska utbildning,
som jämte industriell erfarenhet erfordras för arbetsledare å verkstäder,
fabriker och andra industriella arbetsplatser, ävensom för ritare, detaljkonstruktörer
och laboratoriebiträden a arkitekt- och byggnadskontor
samt verkstäders och fabrikers konstruktionsbyråer och försökslaboratorier.
Kursen är i allmänhet tvåårig och avslutas med fackskolans ingenjörsexamen.
I några fall är undervisningen under en del av lärogången
eller helt och hållet förlagd till aftonen; skolan blir då tre- eller fyraårig.
För inträde fordras i vissa ämnen kunskaper motsvarande realexamen
ävensom i normala fall minst två års praktik. Lägsta inträdesålder är i allmänhet
17 år.
Antalet högre tekniska läroverk är för närvarande 15, varav 9 med
enbart gymnasielinjer, 2 med enbart fackskolelinjer och 4 med såväl gymnasium
som fackskola. Utom en allmänteknisk linje finnas utbildningslinjer
för maskinteknik, byggnadsteknik, elektroteknik och kemisk teknologi
samt i mindre utsträckning merkantil-tekniska linjer och speciallinjer
för teleteknik, färgeriteknik, textilteknik, cellulosateknik, flygteknik och
skeppsbyggnad. Från och med nästa läsår kommer en gjut eri teknisk linje
att inrättas.
Antalet höstterminen 1948 närvarande ordinarie elever var 3 470, varav
51 flickor. Platstillgången motsvarar icke på långt när efterfrågan. Enligt
uppgift från skolöverstyrelsens statistiska avdelning kunde höstterminen
1948 av 1 669 godkända inträdessökande till gymnasielinjerna endast 893
mottagas.
De högre tekniska läroverken äro statliga läroanstalter. Terminsavgifter
kunna upptagas men fa ej överstiga 15 kronor. Därjämte finnas privata
tekniska institut, som icke stå under statlig kontroll.
Utbildningen vid de högre tekniska läroverken utredes för närvarande
av tio enligt bemyndigande den 26 juni 1948 tillkallade sakkunniga (1948
års tekniska skolutredning).
Handels gymnasiernas uppgift kan sägas vara att med tillämpande av
handelsvetenskapens resultat meddela den högre handelsutbildning, som
jämte praktisk erfarenhet erfordras för personer på mera krävande platser
401
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
i affärslivets tjänst. De äro kommunala eller i några fall enskilda läroanstalter,
av vilka de flesta åtnjuta statsbidrag.
Vid de statsunderstödda handelsgymnasierna skall finnas en tvåårig
kurs, byggd på realexamen eller motsvarande kunskapsmått. Genomgång
av denna kurs medför behörighet att intagas vid handelshögskola. Dessutom
kunna vid handelsgymnasierna anordnas ettåriga kurser för studenter
m. fl.
Antalet handelsgymnasier, som stå under överstyrelsen för yrkesutbildning,
är för närvarande 13. Lärjungeantalet uppgick höstterminen 1948
till 1 802, varav 1 402 i tvåårskurserna och 338 i ettårskursema. Ungefär
fjärdedelen av lärjungarna voro flickor. Platstillgången är även vid handelsgymnasiema
knapp. Hösten 1948 kunde av 1 023 godkända inträdessökande
endast 684 placeras.
Terminsavgifter kunna upptagas. Vid statsunderstödda handelsgymnasier
får dock avgiften i tvåårskursen icke överstiga ett av Kungl. Maj:t
fastställt belopp, för närvarande 200—350 kronor per år, och nedsättningar
eller befrielser skola i viss utsträckning medgivas.
Handelsgymnasiemas organisation ligger under utredning hos den år
1945 tillsatta handelsutbildningskommittén, vars betänkande inom den
närmaste tiden torde föreligga i tryck.
Medan de tekniska och merkantila gymnasierna meddela yrkesutbildning
i kombination med vissa stödjande allmänbildande studier, ger studentlinjen
vid försvarets läroverk och specialgymnasiet vid Vilans folkhögskola
en med hänsyn till behoven inom vederbörande yrke avpassad
allmänbildning, som före och efter skoltiden kompletteras med egentlig
yrkesutbildning.
Försvarets läroverk har bland annat till uppgift att ge dem, som vilja
gå »den långa vägen» till officersanställning, kunskaper inom den ämneskrets,
som studeras vid de högre allmänna läroverken, i vissa ämnen efter
fordringarna för studentexamen, i andra efter fordringarna för realexamen
eller för flyttning till näst högsta ringen. För lärjungar, som avlagt realexamen,
är utbildningen i regel tvåårig och avslutas med begränsad stur
dentexamen. För att examinand skall kunna godkännas i begränsad studentexamen
fordras, att han är godkänd åtminstone i modersmålet, ett
främmande språk, historia med samhällslära och matematik, men ofta
ingår i examen ett större antal ämnen. Antalet lärjungar på studentlinjen
uppgick läsåret 1948—49 till 267.
Specialgymnasiet för lantbruks-, mejeri- och skog sstuderande har till uppgift
att ge personer, som vuxit upp vid jordbruket, kunskaper för inträde
vid lantbrukshögskolan och den högre mejerikursen i Alnarp ävensom att
meddela kunskaper för inträde vid skogshögskolan. Undervisningen omfattar
två läsår jämte en förberedande kurs om 15 veckor. I modersmålet,
matematik (allmän kurs och specialkurs), biologi med hälsolära, fysik och
26 — Bihang till riksdagens protokoll 1050. 1 saml. Nr 70.
402
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
kemi samt i ett av ämnena tyska och engelska omfattar undervisningen realgymnasiets
kurs, i geografi och det andra främmande språket kursen för
flyttning till näst högsta ringen. Antalet lärjungar läsåret 1948—49 var 66.
Två privatläroverk, Fjellstedtska skolan i Uppsala och Göteborgs enskilda
gymnasium för blivande präster, meddela en allmänbildning, som
är särskilt tillrättalagd för blivande präster. Gymnasiekursen är fyraårig
och avslutas med studentexamen. Latin och grekiska äro obligatoriska
ämnen, och kursen i kristendomskunskap är fylligare än vid statsläroverken.
Vid Fjellstedtska skolan läses latin i fem och grekiska i fyra år.
I de två högsta ringarna är även hebreiska obligatoriskt ämne; franska är
däremot frivilligt, och undervisningen i matematik avslutas fem år före
studentexamen. Lärjungeantalet på gymnasiet vid Fjellstedtska skolan är
för närvarande 78. Göteborgsgymnasiet intager icke nybörjare varje år;
antalet lärjungar innevarande läsår är 22.
Folkskoleseminariernas fyraåriga linjer besöktes slutligen höstterminen
1948 av 1 377 manliga och 931 kvinnliga elever och småskoleseminarierna
av 1 682 elever, i överensstämmelse med gällande bestämmelser uteslutande
kvinnlig ungdom.
c. De gymnasiala skolformernas utvecklingstendenser.
Gymnasiets utveckling under en längre tidrymd kan lättast avläsas i
statistiken över avlagda studentexamina. Ur den officiella statistiken hämtas
följande siffror, som visa studentproduktionens allmänna gång, dess
fördelning efter bildningslinje och kön samt medelåldern vid examens avläggande.
Tabell 83. Översikt av de åren 1886—19Jf8 avlagda studentexamina.
Årsmedeltal |
| Antal | examinander |
| Medel- ålder | |
latin | real | manliga | kvinnliga | samtliga | ||
1881/85 ........... | 615 | 169 | 772 | 12 | 784 | 19,9 |
1891/95 ........... | 514 | 178 | 665 | 27 | 692 | 19,5 |
1901/05 ........... | 630 | 503 | 1048 | 85 | 1133 | 19,5 |
1911/15 ........... | 844 | 910 | 1 511 | 243 | 1 754 | 19,7 |
1921/25 ........... | 1 115 | 993 | 1 709 | 399 | 2108 | 19,6 |
1931/35 ........... | 1548 | 967 | 1831 | 684 | 2 515 | 19,9 |
1936/40 ........... | 1 896 | 1 673 | 2 437 | 1132 | 3 569 | 19,9 |
1941/45 ........... | 1 739 | 2 331 | 2 646 | 1424 | 4 070 | 20,2 |
1946/48 ........... | 1554 | 2 623 | 2 656 | 1 521 | 4177 | 20,3 |
Uppgifterna i tabellen sträcka sig tillbaka till 1880-talet. Efter en nedgång
under 1890-talet har antalet nyblivna studenter snabbt stigit. Särskilt
gäller detta de kvinnliga studenterna: medan under femårsperioden
403
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Tabell 34. Antal lärjungar i nybörjarklasserna vid skolor med
gymnasialt arbetssätt höstterminerna 1931—4$-
Utbildningslinje | Ht 1931 | Ht 1936 | Ht 1941 | Ht 1946 | Ht 1948 |
Latinlinje: |
|
|
|
|
|
högre allmänna läroverk....... | 1489 | 1856 | 1661 | 1516 | 1797 |
kommunala gymnasier........ | 53 | 54 | 24 | 17 | 94 |
privatläroverk............. | 485 | 507 | 370 | 435 | 455 |
Summa latingymnasium | 2027 | 2417 | 2 055 | 1968 | 2 346 |
V Procent | 43,3 | 40,0 | 29,5 | 23,1 | 23,5 |
Reallinje: |
|
|
|
|
|
högre allmänna läroverk....... | 1147 | 1968 | 2 758 | 2 704 | 2 658 |
kommunala gymnasier........ | 65 | 101 | 86 | 164 | 485 |
privatläroverk............. | 272 | 367 | 446 | 419 | 460 |
Summa realgymnasium | 1484 | 2 436 | 3290 | 3 287 | 3 603 |
Procent | 31,7 | 40,3 | 47,2 | 38,6 | 36,0 |
Speciallinjer: |
|
|
|
|
|
tekniska gymnasier.......... | 201 | 210 | 509 | 778 | 971 |
tekniska fackskolor.......... | 144 | 174 | 425 | 396 | 424 |
handelsgymnasiernas tvåårskurser . . | 374 | 444 | 593 | 743 | 781 |
försvarets läroverk........... | 23 | 31 | 55 | 73 | 112 |
specialgymnasiet i Vilan....... | 15 | 15 | 21 | 23 | 22 |
Summa specialgymnasium | 757 | 874 | 1603 | 2 013 | 2 310 |
Procent | 16,2 | 14,5 | 23,0 | 23,6 | 23,1 |
Seminarierna: |
|
|
|
|
|
folkskoleseminariemas fyraårskurser . | 415 | 240 | 25 | 476 | 852 |
småskoleseminariema......... | — | 74 | — | 777 | 889 |
Summa seminarium | 415 | 314 | 25 | 1253 | 1741 |
Procent | 8,9 | 5,2 | 0,4 | 14,7 | 17,4 |
Samtliga gymnasieskolor: |
|
| 6 973 | 8 521 | 10 000 |
Summa | 4 683 | 6041 | |||
Procent | 100 | 100 | 100 | 100 | 100 |
1881—85 i medeltal 12 studentskor årligen utexaminerades, överstiger
antalet nu 1 500 och uppgår till 36 procent av hela studentproduktionen.
Latinlinjen visade länge den största dragningskraften. I slutet av 1930-talet inträffade emellertid en omsvängning; under åren 1946—48 avlade
63 procent av abiturienterna examen på reallinjen. Särskilt markerad har
denna tendens varit beträffande den manliga ungdomen. Enligt examensstatistiken
för 1948 tillhörde 77 procent av de manliga examinanderna
realgymnasiet mot endast 43 procent av de kvinnliga. Tillströmningen till
404
Kungl. Maj:ts ■proposition nr 70.
gymnasiets första ring under de allra senaste åren tyder dock på en återhämtning
för latinlinjen, som ännu icke kommit till uttryck i examensstatistiken.
Av intresse är slutligen att lägga märke till att åldern vid examens avläggande,
som under 1800-talet var i avtagande, efter sekelskiftet åter har
stigit i en utsträckning, som icke kan förklaras genom tillfälligheter. Det
i tabellen sist angivna genomsnittstalet, 20,3 år, är det högsta, som förekommit
sedan 1870-talet. Observeras bör dock, att statistiken även inbegriper
de i allmänhet något äldre privatisterna. För läroverkens egna lärjungar
ligger genomsnittsåldern i studentexamen för närvarande vid 20,o år.
De nuvarande utvecklingstendenserna framträda med större skärpa, om
man i stället betraktar lärjungeantalet i första ringen och utsträcker statistiken
till alla skolformer med gymnasialt arbetssätt. Med hänsyn till de
skolorganisatoriska förhållandena kan det vara lämpligt att liksom i fråga
om realskolan draga en gräns vid år 1931, då den av 1927 års riksdag beslutade
organisationen i stort sett var genomförd i de lägre ringarna.
Tabell 34 ger en översikt av tillströmningen till gymnasierna och likställda
läroanstalter av samma slag som den i det föregående (s. 41) för realskolestadiet
meddelade.
Alla de ifrågavarande skoltyperna ha under tiden efter 30-talets början
sett sin lärjungeomslutning växa. Minst är ökningen för latingymnasiet,
där den inskränker sig till 16 procent, medan exempelvis första klassen av
de tekniska gymnasierna under samma tid nästan femdubblats. För samtliga
hithörande skolformer tillsammantagna har lärj ungetillströmningen
stigit från 4 683 år 1931 till 10 000 år 1948.
Huru gymnasieungdomen under ifrågavarande tidsperiod procentuellt
fördelar sig på de skilda bildningslinjerna, framgå delvis av de procenttal,
som antecknats under gruppsummorna. En mera detaljerad jämförelse för
tiden från och med år 1943 göres i nästa tabell. De sex åren visa en klar
Tabell 35. Fördelningen av nybörjarna i skolor av gymnasial
karaktär höstterminerna 1943—48.
Skolform | 1943 | 1944 | 1945 | 1946 | 1947 | 1948 | ||||||
abs. | % | abs. | % | abs. | % | abs. | % | abs. | % | abs. | % | |
Läroverksgymnasier . | 5 209 | 70,3 | 5 276 | 66,7 | 5 425 | 64,6 | 5 255 | 61,7 | 5 660 | 60,0 | 5 949 | 59,5 |
Seminarier...... | 454 | 6,1 | 779 | 9,8 | 971 | 11,6 | 1 253 | 14,7 | 1 526 | 16,2 | 1 741 | 17,4 |
Summa | 5 663 | 76,4 | 6 055 | 76,5 | 6 396 | 76,2 | 6 508 | 76,4 | 7186 | 76,2 | 7 690 | 76,9 |
Tekniska gymnasier |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
och fackskolor . . . | 1070 | 14,4 | 1 101 | 13,9 | 1 194 | 14,2 | 1174 | 13,8 | 1 396 | 14,8 | 1395 | 14,0 |
Handelsgymnasier . . | 608 | 8,2 | 645 | 8,2 | 701 | 8,3 | 743 | 8,7 | 757 | 8,0 | 78 | 7,8 |
Andra specialgymna- |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
sier......... | 66 | 0,9 | 113 | 1,4 | 107 | 1,8 | 96 | 1,1 | 102 | 1,1 | 134 | 1,3 |
Totalsumma | 7 407 | 100 | 7 914 | 100 | 8 398 | 100 | 8 521 | 100 | 9 441 | 100 | 10 000 | 100 |
405
Kungl. Maj.ts proposition nr 70.
procentuell nedgång för de allmänna läroverkens gymnasialstadium och
parallellt därmed en lika markerad uppgång för motsvarande seminarielinjer.
Påfallande är, att summan av nybörjare i första ringen vid läroverken
och första klassen i de seminarielinjer, som icke äro avsedda för
studenter, under perioden varit i det närmaste konstant, procentuellt taget.
Huruvida detta är mer än en slump är svårt att säga.
Specialgymnasiernas andel av gymnasieungdomen har under sexårsperioden
likaledes varit i det närmaste konstant. Lärjungeantalet i tekniska
och merkantila läroverk har visserligen ökats, men icke snabbare än
i övriga gymnasieformer.
Den allmänna ökningen i tillströmningen till de gymnasiala skolformerna
är så mycket mer iögonenfallande, som rekryteringsunderlaget under perioden
blivit allt knappare. De årskullar, som nu inträda i gymnasiet, föddes
i början av 1930-talet, när nativitetsnedgången som starkast gjorde sig
gällande. Ställer man antalet nybörjare på gymnasiet i relation till årskullens
storlek, erhåller man därför en mycket snabbt stigande kurva.
Tabell 36. Antalet nybörjare i utbildningslinjer av gymnasial karaktär
höstterminerna 1931—4<S, uttryckt i procent av årskullen.
Utbildningslinje | Ht 1931 | Ht 1936 | Ht 1941 | Ht 1946 | Ht 1948 |
Latinlinje................. | 1,7 | 2,1 | 1,9 | 2,1 | 2,6 |
Reallinje................. | 1,2 | 2,1 | 3,0 | 3,5 | 4,0 |
Teknisk linje............... | 0,3 | 0,3 | 0,9 | 1,8 | 1,5 |
Merkantil linje.............. | 0,3 | 0,1 | 0,5 | 0,8 | 0,9 |
Speciallinjer................ | 0,0 | 0,0 | 0,1 | 0,1 | 0,1 |
Seminarier................. | 0,3 | 0,3 | 0,0 | 1,4 | 1,9 |
Summa | 3,8 | 5,2 | 6,4 | 9,2 | 11,0 |
Jämförelsen med årskullens storlek är vanskligare, när det gäller gymnasiet
än realskolan, emedan lärjungarnas ålder vid inträdet mer varierar.
Den är i det fyraåriga gymnasiet ungefär 16 år, i det treåriga ungefär 17.
I de tekniska gymnasierna och seminarierna inträda lärjungarna ofta ännu
några år senare. De allmänna dragen i utvecklingen torde likväl tillräckligt
tydligt framträda, om man uttrycker antalet nybörjare i gymnasiet i
procent av antalet 17 år tidigare levande födda. Man erhåller då de siffror,
som anföras i tab. 36.* I procent av årskullen har tillströmningen till gym
*
Siffrorna skulle egentligen korrigeras för avlidna, kvarsittare och i vissa läroanstalter intagna
studenter. Korrektionerna upphäva emellertid varandra delvis och skulle icke avsevärt
påverka resultaten.
406
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
nasiala studier stigit från 3,8 procent år 1931 till 11,o procent år 1948.
Under de senaste åren har antalet nybörjare i dessa studier årligen ökats
med omkring 0,8 procent av årskullen.
d. Gymnasieorganisationens expansion och de framtida behoven.
Man har all anledning räkna med att intagningsprocenten kan komma
att stiga även i fortsättningen, poängterar skolkommissionen. Om tio år,
eller kanske till och med förr, är man uppe i 15 procent, därest de nuvarande
utvecklingstendenserna hålla i sig. Kommissionen reserverar sig
dock försiktigtvis för den eventualiteten, att utvecklingen kan ändra riktning:
»På
vilka vägar samhällsutvecklingen på ett visst område kommer att
slå in, kan ... naturligtvis icke angivas tio år i förväg. Alla förutsägelser
därom är med nödvändighet ytterligt osäkra. De kan på sin höjd tagas
som utgångspunkt för diskussioner, som i övrigt rör sig med stoff av allmännare
art. Men blotta möjligheten att de nuvarande utvecklingslinjerna
kan komma att fortsätta i någorlunda oförändrad riktning, kan vara skäl
nog att börja diskutera vart de skulle bära hän.» (S. 262.)
Man kan därvid icke undgå att ställa frågan om begåvningsreservemas
tillräcklighet. Elva procent är, redan det, ingen obetydlig del av årskullen.
Beräkningar gjorda av skilda forskare i England ha givit vid handen, att
10 å 12 procent av en årskull ha fullgoda förutsättningar för högre teoretiska
studier. De här i Sverige av docenten Husén utförda undersökningarna
peka på ett något högre procenttal. Troligen kan man icke lägga alltför
stor vikt vid sifferresultaten. Men med dem som bakgrund får den gamla
frågan om begåvningarnas tillvaratagande nya aspekter. Det kan törhända
en dag visa sig svårt att uppbringa ett tillräckligt antal intellektuella arbetare
av den kvalitet, som det alltmer komplicerade samhällsmaskineriet
fordrar för sin drift.
Skolutredningen erinrar om den utveckling, som sedan länge pågått inom
näringslivet:
»Inom industrien ökas den tekniska och kommersiella förvaltningspersonalen
långt snabbare än kroppsarbetarnas grupp. År 1913. det första år,
för vilket dylika uppgifter finnas tillgängliga, kommo på 100 arbetare 6,3
’förvaltningspersoner’, år 1939 ej mindre än 14,35, alltså mer än dubbelt
så många. Enligt uppgift i en av statens arbetsmarknadskommission företagen
undersökning av industriens arbetsförhållanden... utgjordes de
den 1 december 1943 vid större industriföretag anställda till 14,9 procent
av förvaltningspersonal. På 100 arbetare kommo således enligt denna
undersökning 17,5 ’förvaltningspersoner’.» (I s. 72.)
Det är, säger skolkommissionen, näringslivets rationalisering, som tar
sig uttryck på detta sätt. När arbetets produktivitet stiger, minskas det
relativa behovet av manuell arbetskraft och ökas behovet av administrationspersonal
och experter.
407
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
»Samhället i dess helhet är underkastat en liknande förvandlingsprocess.
Därmed ökar behovet av specialutbildad arbetskraft, och bland annat stiger
behovet av arbetskraft med gymnasieutbildning.^ Det kan inte vara
något tvivel om att denna process kommer att fortgå länge än, även om
den tidvis skenbart kan avstanna, t. ex. under krisperioder. Även om
arbetsformerna genom rationaliseringen kan tänkas bli förenklade, gar vi
av allt att döma snabbt mot ett samhälle med mera komplicerade organisationsformer.
Behovet av egentlig förvaltningspersonal är därför i starkt
stigande. Detta gör sig tydligt gällande såväl inom statsförvaltningen som
inom kommunalförvaltningen; enbart den förestående kommunindelningsreformen
kommer att skapa en starkt ökad efterfrågan på arbetskraft med
socialpolitisk utbildning. Inom de stora enskilda företagen stegras på samma
sätt behovet av förvaltningspersonal. Socialvårdens utbyggande^ har
liknande konsekvenser. Sjukvårdens expansion framkallar ökad efterfrågan
på läkare, sjuksköterskor och förvaltningspersonal. Folkundervisningens
förbättring åstadkommer ett ökat lärarbehov; som av detta betänkande
framgår, är skolreformens genomförande i hög grad försvårad i brist pa
lärare av olika slag. Naturvetenskapernas tillämpningar vidgar sig till nya
områden och kräver ett ökat antal specialister men ställer ökade krav pa
kunnighet även hos personal med övervägande praktiska uppgifter. Uppräkningen
kan säkerligen fortsättas. Samtliga de nämnda verksamhetsområdena
kräver visserligen inte enbart gymnasieutbildad arbetskraft. Men
om man med utgångspunkt från dessa tendenser söker bilda sig en uppfattning
om samhällets framtida behov av intellektuell arbetskraft, kan
man knappast komma till annan slutsats än att gymnasieorganisationen
måste utvidgas ända till den gräns, som sättes av den faktiska tillgängen
på för teoretiska studier lämpliga individer. Som ovan visats, är emellertid
denna tillgång relativt begränsad.» (S. 264—265.)
För tillvaratagande av de begåvningar, som finnas i olika samhällsskikt,
äro olika former av studiehjälp säkerligen alltjämt och i ökad utsträckning
erforderliga. Studentsociala utredningen betonar i sitt betänkande angående
studentsociala stödåtgärder mycket starkt behovet av målmedvetna
åtgärder i detta syfte:
»Av verkställda prognoser att döma föreligger redan nu ett stort behov
av akademiker i samhället, som icke synes kunna täckas av tillströmningen
i de akademiska studiebanorna. Den ökning av rekryteringen av
dessa studier, som synes bli ofrånkomlig, skulle få ytterst skadliga verkningar
för de intellektuella yrkena och för samhället, om den i första hand
skulle komma att omfatta ett större antal studenter med medelmåttig
studiebegåvning. Strävandena att underlätta tillströmningen till de intellektuella
studiebanorna måste redan av detta skäl inriktas på att skapa
gynnsammare studiebetingelser för de studenter, som tillhöra de hittills
mindre väl utnyttjade reserver av begåvning och intellektuell kapacitet,
som äro att finna främst inom socialgrupperna II och III. På längre sikt
är det nödvändigt att förändra studiebetingelserna för skoleleverna på de
lägre skolstadierna, så att det kvalitativt bästa urvalet garanteras en skolgång,
svarande mot deras begåvning och speciella studieintressen. Såsom
sambandet mellan sociala, ekonomiska och socialpsykologiska faktorer
408
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
hittills påverkat urvalet av skolelever på skilda stadier, har resultatet blivit,
att långt ifran alla studiebegåvade komma fram till den examen, som
generellt sett öppnar vägarna till de högre studierna.
Att avgörandet i sista hand ändå skall ligga hos den enskilde individen
är självklart. Varje form av studierådgivning eller studievägledning, som
får form av tvångsrekrytering eller kommendering till de högre studierna
står i skarpaste kontrast till den personliga frihet, som varje medborgare
bör äga i ett demokratiskt samhälle.» (SOU 1948: 42 s. 50—51.)
Skolkommissionen erinrar om sin i olika sammanhang deklarerade uppfattning
om begåvningsreservernas disposition: »det är inte önskvärt,
att samtliga elever med tillräckliga teoretiska kvalifikationer söker sig till
gymnasiet; de praktiska och manuella levnadsbanorna bör inte få utarmas
på teoretisk begåvning».
»Desto angelägnare är det då, att de återstående teoretiska begåvningarna
tillvaratagas. Det räcker måhända inte i längden att med stipendier
betjäna de fattiga begåvningar, som händelsevis kommer inom räckhåll,
men i stort sett lämna åt slumpen, åt klasstraditionen och föräldraambitionen
att bestämma över utbudet av intellektuell arbetskraft. Mycket
tyder på att i framtiden inventeringar av de intellektuella tillgångarna
måste företagas inom varje årskull, att de verkliga behoven av teoretisk
utbildning inom olika yrken måste fastställas och att gymnasiets uppgifter
i samhället måste systematiskt genomdiskuteras.» (S. 263.)
Ett led i denna utredning måste bli att undersöka, huruvida det är nödvändigt
att bibehålla kravet på studentexamen i alla de fall, där detta krav
nu ställes. Studentexamen har successivt gjorts till intagningsvillkor för
allt flera levnadsbanor.
»Säkerligen har intagningsfordringarna inte höjts utan goda skäl. Sådana
motiv som kårens sociala anseende eller lönesättningen för dess medlemmar
behöver ingalunda ha varit de yttersta drivfjädrarna. Varje samhällsviktigt
yrke behöver en elit av ledande begåvningar; man kan gott förstå dem
som fruktat, att kåren skulle gå miste om de bästa begåvningarna, i fall
rekryteringsvillkoren hölles på ett för lågt plan. Konkurrensförhållandena
har i sin män breddat vägen för de skärpta kraven.
Så länge studentproduktionen oavbrutet kan ökas genom bättre utnyttjande
av landets begåvningsresurser, behöver denna utveckling icke väcka
alltför starka betänkligheter. Inför en ny situation kan den dock ställas
under diskussion. Man har icke längre intrycket att de högst vitsordade
studenterna föredrar de intellektuella i fråga om studier mycket tidsödande
specialistbanorna. Fördelarna av en tidig försörjning är så uppenbara, att
även banor med kortare utbildningstid numera drar till sig mycket välutrustad
ungdom. Det är icke längre självfallet att en anknytning av en viss
bana exempelvis till näst högsta ringen behövde betyda, att kåren skulle
utarmas pa värdeskapande intelligens. Numera kräves en bevisföring av
annat slag för att motivera kravet på studentexamen. Först om det visar
sig att de i studentexamen redovisade insikterna är oundgängliga förutsättningar
för den fortsatta utbildningen eller för de dagliga arbetsuppgifterna
409
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
inom yrket, är banans anknytning till studentexamen uppvisad på ett sätt,
som kan hålla stånd inför den strängare prövningen i en situation med
starkt ökad efterfrågan på intellektuell arbetskraft.» (S. 2G5—266.)
Huru långt man kan komma genom sådana åtgärder är naturligtvis
ovisst. I varje fall ligger det alldeles bestämt i det allmännas intresse, att
gymnasieorganisationens utbyggnad icke försvåras genom längre gående
restriktioner, än lärarbristen oavvisligen kräver.
9. De aktuella reformförslagen.
De siffror, jag nyss anfört om tillströmningen till gymnasiestudier av
olika slag, äro ett nytt vittnesbörd om att en djupgående förändring har
inträffat i den allmänna inställningen till skolstudierna. »Alla kurvor, som
mäta de högre studiernas dragningskraft, peka nu brant uppåt», skriver
skolöverstyrelsen. »Vi befinner oss mitt i en social omvandlingsprocess»,
konstaterar skolkommissionen. Dess slutliga resultat kan ännu icke fastställas,
men den synes gå i den riktningen, att samhällslivet och i många
fall även yrkeslivet bli alltmera komplicerade.
»Följden härav är, att behovet av specialutbildad arbetskraft ständigt
ökar. Detta gäller också om den intellektuella arbetskraften. Redan nu
förmärks på skilda områden en markerad brist på dylik arbetskraft. Detta
innebär, att man kan vänta en ökad tillströmning till gymnasiet och att
gymnasiet måste öppna sina dörrar för nya lärjungekategorier. Att gymnasiets
organisation måste påverkas härav är tydligt. En gymnasiereform
är därför en angelägen uppgift.» (S. 269.)
Att behovet av en gymnasiereform ytterst betingas av att vi befinna oss
i ett starkt progressivt samhälle, där förutsättningarna — socialt, ekonomiskt
och även kulturellt — hastigt ändras, betonas även i skolöverstyrelsens
utlåtande, och ämbetsverket tillägger:
»Måhända skall i framtiden ett större klientel än nu ha gagn av en
gymnasial utbildning i rent allmänbildande syfte, som snarare är en förstärkning
av den grund folkundervisningen lagt än en förberedelse för
fortsatta studier. En sådan utveckling måste sätta djupa spår i gymnasiets
organisation.» (S. 74.)
Redan skolkommissionens förslag att i en framtid låta all lärarutbildning
bygga på gymnasiets grund, kan icke vara utan konsekvenser för gymnasiets
organisation.
a. Gymnasiets mål.
Vissa allmänna grunder för gymnasiets verksamhet torde vara i det närmaste
oomstridda. Skolutredningen sammanfattar de krav, som bruka
ställas på gymnasiet, i tre grupper: jörutbildningskraven, som få sin styrka
genom att omkring 75 procent av gymnasiets lärjungar ämna sig till hög
-
410
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
skolor av skilda slag, allmänbildningskraven, som äro lika nödvändiga, vare
sig lärjungarna fullfölja sina studier vid högre läroanstalter eller gå till sina
blivande verksamhetsfält utan ytterligare förberedelse, samt de utvecklingspsykologiska
krav, som bjuda, att gymnasieungdomen under en betydelsefull
period i sin utveckling skall sättas i tillfälle att söka kontakter
åt olika håll, så att envar skall finna sig själv och sin framtidsväg. Dessa
riktpunkter sammanhållas i den formulering skolutredningen givit för
gymnasiets mål: »Gymnasiet har till ändamål att med arbetsformer, som
äro ägnade att utveckla en mognare ungdoms individuella anlag och intressen,
meddela en vidgad och fördjupad allmän medborgerlig bildning,
lämpad att tjäna som grund för högre utbildning.»
Skolkommissionen föreslår däri ingen annan ändring, än att termen »allmän
medborgerlig bildning» skall ersättas med »allmänbildning».
Enligt nuvarande läroverksstadga har gymnasiet till ändamål att bibringa
en fördjupad och utvidgad allmän medborgerlig bildning; därjämte
har gymnasiet till särskilt ändamål att grundlägga de vetenskapliga insikter,
som vidare utbildas vid universitet och högre fackutbildningsanstalter.
Bakom denna formulering döljer sig en gammal stridsfråga, den, huruvida
medborgerlig eller lärd bildning, allmänbildning eller fackbildning
skall vara gymnasiets huvuduppgift. Frågan har mindre aktualitet nu än
förr, delvis beroende på att de begrepp, bildningsdiskussionen brukat röra
sig med, småningom skiftat innehåll. Utvecklingen är fullt tydlig redan
under 1800-talet. Skolöverstyrelsen yttrar därom i ett tidigare, av skolutredningen
återgivet utlåtande:
»Den lärda bildningens innehåll var ... ett annat vid adertonhundratalets
slut än vid dess början. Vetenskapen var icke längre i samma utsträckning
en formell, deduktivt systembyggande lärdom. Tidens bildningsbegrepp
hade genomsyrats av naturvetenskapernas, den jämförande
språkforskningens och den historisk-kritiska undersökningens idéer och
metoder. Den lärda bildningen hade ryckt närmare den medborgerliga.
Den medborgerliga bildningen hade å andra sidan under trycket av samhällets
utveckling riktats med nytt innehåll. Mellan det bildningsinnehav,
som krävdes av medborgarna i sekelskiftets Sverige, vilket just beredde sig
att öppna dörrarna för demokratien, och de blygsamma kunskapselement,
vilka vid adertonhundratalets början ännu voro tillfyllest för dem, ’som
vilja i näringarna ingå’, fanns en skillnad, som icke var blott kvantitativ.
Den medborgerliga bildningen hade från sin sida ryckt närmare till den
vetenskapliga.» (IX s. 171.)
Problemställningen har sedan dess ytterligare förskjutits. Allmänbildningens
betydelse som underlag för arbetet i facket erkännes nu allmänt.
»Ett ensidigt fackarbete utan överblick över det kulturliv, som detta
fackarbete skall tjäna, skapar alltid en andlig isolering, som kan innebära
sociala risker och som gör själva fackarbetet sterilt», skriver skolkommis
-
411
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
sionen. »I synnerhet torde detta gälla om intellektuell yrkesutövning. Ur
dessa synpunkter kan gymnasiets undervisning, även när den får allmänbildande
karaktär, betraktas som förberedande yrkesutbildning.» (S. 266.)
Å andra sidan ta sig de individuella olikheterna i anlag och intressen
synnerligen tydliga uttryck hos gymnasiets elever. Det vore olämpligt och
i många fall omöjligt att låta alla vinna den önskade allmänbildningen på
samma väg, med samma metoder, inom samma ämnen, hävdar skolutredningen.
»Medan den enes förstånd, uppfattningsförmåga och omdöme bäst
utvecklas och odlas genom ingående naturiakttagelse, främjas den andres
utveckling naturligast och säkrast genom studiet av historia, språk eller
andra humanistiska ämnen.»
»Det är framför allt denna betydelsefulla, psykologiskt och pedagogiskt
betingade olikhet i utbildningen som gör, att åt den s. k. högre allmänbildningen
icke får ges den enhetliga innebörd, som man fortfarande ej
sällan vill tillägga den. Vissa allmänt orienterande ämnen måste ingå i
allas utbildning, men den förståndsträning och den omdömets mognad,
som gymnasiets skolning framför allt avser att ge, måste vinnas inom delvis
skilda ämneskretsar, och som allmänbildning måste därför obetingat
godtagas en bildning, som kan vara inriktad åt det ena eller andra hållet
och alltså kan få ett ganska skiftande innehåll.» (IX s. 172.)
Skolkommissionen delar skolutredningens uppfattning, att allmänbildningen
kan och bör vinnas på olika vägar, inom delvis skilda ämneskretsar
och med olika metoder. På detta sätt differentierade kunna studierna bättre
bygga på elevernas anlag och intressen, vilket är en oundgänglig förutsättning
för studiernas fruktbarhet.
Den specialisering, som är nödvändig för att tillgodose olika begåvningstyper,
möjliggör också en viss anpassning efter skilda levnadsbanors be>-hov. Helt kunna dock fackutbildningsanstalternas krav aldrig tillgodoses.
»Det är samma problem, som varje skolform erbjuder, när det gäller att
göra upp kursplaner och precisera slutmål», påpekar skolutredningen.
»Alla framställda och i och för sig behjärtans värda önskemål kunna icke
förenas, alla ’krav’ från högre skolformer kunna icke tillgodoses, alla beställningar
från avnämare kunna icke effektueras. Lärjungarnas arbetsprestation
har en övre gräns, som av pedagogiska och hygieniska skäl icke
kan överskridas. En avvägning mellan olika anspråk måste ske, och därvid
måste en mångfald hänsyn tagas, till samhällets allmänna och mera
speciella behov, till den relativa vikten av olika fackutbildningsanstalters
och yrkens krav, till den pedagogiska strävan att trygga ämneskretsars
och studiegångens enhet och harmoni samt, icke minst, till de ungas behov
av ett allsidigt utvecklande och för yrkesvalet vägledande arbete.» (IX
s. 177.)
Det som bör vara gemensamt i gymnasiebildningen, vilken linje som
än väljes, formuleras av skolutredningen i följande ord:
»Gymnasiets undervisning skall ge en grundligare orientering i naturoch
kulturlivet än realskolan kan skänka sitt yngre och mindre mogna lär
-
412
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
jungeklientel, en större behärskning av främmande språk och andra hjälpmedel
att pa egen hand tillägna sig kunskap och, icke minst, en vidare syn,
ett skärpt sinne för sammanhangen, en viss träning i fördjupat studium
och därmed en säkrare förmåga att bilda sig ett självständigt omdöme i
skilda ämnen. Därtill komma icke minst ökade krav på färdigheten att
uttrycka sina tankar i tal och skrift.» (IX s. 171—172.)
Skolkommissionen delar denna mening:
»Gymnasiets huvudmål är att fostra eleverna till goda intellektuella
arbetare, väl övade i bruket av det intellektuella arbetets verktyg.
Viktigare än att inhämta kunskaper på en mångfald områden är att
uppodla förmågan att inhämta kunskap i ämnen, där sådan visar
sig behövlig’. .. Intellektuell skolning, förståndsträning, siktande mot
omdömets mognad och förmåga av fruktbärande självstudier, är gymnasiets
främsta uppgift. — — — Gymnasiet skall vidare uppodla
vissa färdigheter, nödvändiga för alla högre studier. Hit hör främst en god
behärskning av modersmålet i tal och skrift. De studerande bör flitigt övas
att klart och redigt uttrycka sina tankar och att kortfattat och koncist
redogöra för sina iakttagelser. Uppgiften bör vara att ge en sådan utbildning
i ämnets rent språkliga del, grammatiskt och stilistiskt, att lärjungarna
uppnår säkerhet i språkbehandlingen vid såväl muntlig som skriftlig
framställning, samt att de bibringas förmåga att logiskt disponera en framställning.
Till de för högre studier nödvändiga färdigheterna hör vidare
behärskningen av främmande språk. Samtliga lärjungar på gymnasiet bör
göras fullt förtrogna med danska och norska, så att de utan svårighet kan
läsa böcker på dessa språk och följa en muntlig framställning.---
Beträffande de stora kulturspråken bör skolreformen enligt såväl skoltrtredningens
som skolkommissionens uppfattning innebära en förändring
så till vida, att ett av dessa språk, engelskan, blir huvudspråket. Målet för
engelskundervisningen, vilken påbörjas redan i enhetsskolans femte klass,
bör vara att bibringa eleverna, i den mån dessa går vidare på gymnasiet,
en sådan behärskning av ämnet, att de kan utan svårighet läsa engelska
böcker och förstå muntlig framställning, att de kan tala språket någorlunda
ledigt och skriva det någorlunda korrekt.» (S. 267.)
Gymnasiet skall vidare ge alla sina elever en fördjupad orientenng i de
humanistiska och naturvetenskapliga ämneskretsarna. Den vidgade och
fördjupade allmänbildning, gymnasisterna på detta sätt erhålla, dels i gemensamma
ämnen, dels genom specialisering till skilda ämneskretsar, får
inte ha karaktären av ytlig popularisering.
»Ett icke ringa förråd av kunskaper och insikter är oumbärliga för dem
som genom gymnasiestudier förbereder sig för fortsatta högre studier. Kursernas
omfång måste dock mången gång inskränkas till förmån för ett
grundligare inlärande av stoffet. Fasthet i grundkunskaperna är av väsentlig
betydelse för fortsatta vetenskapliga studier.» (S. 268.)
De bada skolkommittéerna äro slutligen ense om att gymnasiet har
ännu en uppgift, den yrkesorienterande. »De unga måste få utrymme att
känna sig för i olika riktningar, de måste få möjlighet att pröva håg och
intresse, de individuella anlagen måste ... få tillfälle att komma till ut
-
413
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
tryck i ett arbete, som ger hållpunkter och stöd för yrkesvalet», hävdar
skolutredningen. Gymnasiet bör lära eleverna känna sig själva, sina anlag,
sina intressen, sina förutsättningar för olika yrken, instämmer skolkommissionen.
Skolöverstyrelsen konstaterar med tillfredsställelse, att även det mer
specificerade mål, som skolkommissionen har skisserat, är realistiskt och
icke ställer högre krav på lärare och elever, än att de böra kunna inom
rimliga gränser upprätthållas.
»Även enligt överstyrelsens övertygelse måste lärjungarna bibringas
ambitionen att logiskt och allsidigt bedöma sina arbetsuppgifter och tillägna
sig sunda praktiska studievanor. Gymnasiet måste vara i stånd att
lägga en solid grund av personligt tillägnade kunskaper. Det måste bringa
lärjungarna till klarhet om deras förutsättningar i olika riktningar och ge
näring åt deras personliga intressen, så långt de rymmas inom det arbetsområde
gymnasiet överspänner. Detta program ger i själva verket uttryck
åt det bästa inom gymnasiets bildningstradition; det är fråga om värden,
vilka måste hållas i helgd inom varje gymnasieorganisation, som skall
förmå hävda sin ställning inom kulturlivet.» (S. 75—76.)
Utredningarna ha lett fram till en uppfattning av arbetsmålen, som är
ägnad att utjämna motsatsen mellan allmänbildnings- och fackbildningskraven.
Accepterar man olika allmänbildningstyper som uttryck för skilda
personliga förutsättningar och individuella utvecklingslinjer, rymmas otvivelaktigt
gymnasiets detaljuppgifter inom det större målet att giva de unga
allmänbildning. Om man därtill med skolkommissionen reserverar termen
medborgerlig bildning för den bildning, som meddelas i den obligatoriska
skolan, torde gymnasiets faktiska uppgifter väl täckas av kommissionens
formulering: »Gymnasiet har till ändamål att med arbetsformer, som äro
ägnade att utveckla en mognare ungdoms individuella anlag och intressen,
meddela en vidgad och fördjupad allmänbildning, lämpad att tjäna som
grund för högre utbildning.»
b. Gymnasiets anknytning till enhetsskolan och högskolorna.
Enligt 1905 års läroverksstadga var gymnasiet fyraårigt och utgick från
realskolans näst högsta klass, det var först genom 1927 års skolreform,
som jämväl treåriga linjer infördes med anknytning till realexamen. Vid
fastställandet av den lokala organisationen beaktades olika intressesynpunkter.
Läroverk, där större tillströmning från fristående realskolor och
kommunala mellanskolor kunde väntas, fingo om möjligt treåriga linjer.
Där gymnasiet i huvudsak endast rekryterades från läroverkets egen realskola,
bibehölls däremot vanligen den fyraåriga gymnasietypen. Av olika
skäl, bland annat pedagogiska, upprättades endast ett fåtal treåriga latinlinjer.
Under tiden efter år 1927 har en viss anpassning skett efter ändrade
lokala rekryteringsförhållanden, men den måste nog betecknas som tämligen
ofullständig.
414
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Skolutredningen har icke kunnat enas om värdesättningen av de båda
linjetyperna, den fyraåriga och den treåriga. Majoriteten, bestående av
ordföranden samt ledamöterna Andra;, Karin Cardell, Elisabeth Dahr,
Hjärne, Iverus, Jonzon, Kolmodin, Kärre, Sandberg och Wellander, gjorde
följande uttalande:
»Det 4-åriga gymnasiets pedagogiska överlägsenhet är avsevärd. Det
gäller ingalunda blott latinet, vars lärokurs ju på det 3-åriga gymnasiet
pressas ihop inom den trängre ramen av en treårig kurs. I själva verket
vinner varje särskilt ämne på att arbetet redan fyra år före examen kan
inriktas på det nya slutmålet: vid den tidpunkt, då första ringen i det
3-åriga gymnasiet sammanföres till gemensamt arbete på gymnasiets krävande
uppgift, har andra ringen i det 4-åriga gymnasiet ett helt års samarbete
i klassen bakom sig, den är redan sammansvetsad till en effektiv
arbetsgemenskap, som kan planmässigt och helt utnyttja de tre återstående
årens större mognad för utbildningen.
Den längre studiegången i gymnasiet möjliggör också en bättre fördelning
av lärostoffet, framförallt så, att mera elementära minnes- och övningsmoment
kunna hänvisas till ett lägre stadium och arbetet på de högre
stadierna mera helt avses för uppgifter som kräva större mognad.
Det 4-åriga gymnasiet är också eftersökt av elever, vilka bo på gymnasieorten
och för vilka det alltså är ur praktiska synpunkter mera likgiltigt,
om de tillbringa det omstridda skolåret i realskolans avslutningsklass eller
i gymnasiets första ring.---Å andra sidan visa föräldrar, som bo på
ort med realskola men utan gymnasium, sällan någon tvekan vid valet
av gymnasielinje: de föredraga det 3-åriga gymnasiet, som låter dem behålla
barnen i hemmet ännu ett år. Det synes icke påkallat att av allmänna
organisatoriska eller ideologiska skäl beröva någondera elevkategorien en
fördel, som visat sig vara så högt uppskattad.» (IX s. 148—149.)
Ledamöterna Fredriksson, Sigrid Jonsson, Kamcll och Persson anförde
åter bland annat följande:
»Fördelarna av att gymnasiet får en beträffande antalet ringar enhetlig
organisation och bygger på avslutad realskolekurs, äro enligt vår mening
så stora, att lösningen av frågan om gymnasiets framtida organisation bör
sökas efter denna linje.
De skäl, som av skolkommissionen på sin tid anfördes för dess förslag,
att realskolan i hela sin utsträckning skulle utgöra grundvalen för ett
3-årigt gymnasium, äro enligt vår mening vägande och ha bekräftats av
den erfarenhet, som nu står till buds. Det skulle möjliggöra ett säkrare
yrkesval och bidraga till en bättre rekrytering av gymnasiet, om lärjungarna
efter den avslutade realskolekursen ställdes inför ett samtidigt val
mellan å ena sidan fortsatta studier på gymnasiet eller fackskola samt å
andra sidan en direkt övergång till yrkeslivet. Fn fördel är givetvis även,
att lärjungar, som icke ha sina hem på gymnasieort, utan tidsförlust kunna
stanna i hemmen ett år längre före övergången till gymnasium. Även ekonomiska
och organisatoriska skäl tala för ett treårigt gymnasium.---
De statistiska undersökningar, som skolutredningen företagit rörande
studiegång och studieresultat på de olika gymnasielinjerna---(ha)
icke givit något otvetydigt utslag i fråga om det 3- eller 4-åriga gymnasiets
415
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
företräden. Som totalomdöme kan enligt vår mening sägas, att de resultat,
som uppnåtts på de 3- och 4-åriga gymnasielinjerna — varje gymnasieform
betraktad som en enhet — framstå som i stort sett likvärdiga. Någon
genomgående skillnad i fråga om tiden för lärjungarnas hemarbete på 3-och 4-årig linje utvisas icke av undersökningarna.» (IX s. 149—150.)
Genom införandet av nioårig skolplikt ändras emellertid diskussionens
förutsättningar. Vad som yttras av de båda lägren inom skolutredningen
kan med en viss rätt anses som slutorden i det skede av debatten, där den
hittillsvarande realskoletypen betraktas som gymnasiets självklara grund,
säger skolöverstyrelsen, skolkommissionens förslag åter som inledningen
till en ny debatt från andra utgångspunkter.
De lärjungar i enhetsskolan, som icke välja yrkeslinjen, skulle enligt
slcolkommissionen dela sig på klass 9 a, som närmast motsvarar den nuvarande
realskolans avslutningsklass, och klass 9 g, vilken huvudsakligen
är avsedd som inledning till gymnasiestudier.
»Klass 9 g kommer att bära en dubbel uppgift i den blivande skolorganisationen»,
skriver skolkommissionen. »Den ligger inom enhetsskolans
ram. Lärjungar, som genomgått den och sedan lämnar studierna, bör erhålla
samma kompetens som kamraterna i klass 9 a. Därav följer, att de
också bör ha fått samma allmänbildning och alldeles särskilt samma samhällsorientering
som dessa. På samma gång bör emellertid undervisningen
ha gymnasial karaktär. Klassen skall på en gång vara avslutningsklass i
enhetsskolan och nybörjarklass i gymnasiet.
Om man har för ögonen den markerade olikheten mellan realskolans avslutningsklass
och det fyraåriga gymnasiets linjedifferentierade första ring
i den nuvarande skolorganisationen, kunde man i första ögonblicket hålla
det för alldeles fåfängt att vilja konstruera en klass med denna dubbla
uppgift. Anpassad efter realskolans behov bleve den en svag grund för
gymnasiet. Tillskuren efter gymnasiets mått skulle den illa sörja för dem,
som efter genomgången av klassen nedlägger studierna.
Det är först genom enhetsskolan, som förutsättningarna skapas för en
konstruktion av detta slag. Genom att realskolans avslutningsklass i alla
dess parallellformer är avsedd att ge lärjungarna den nya start i skollivet,
som kan inspirera till fortsatta studier av skiftande slag, kommer den
första gymnasieklassen att organiskt kunna inordnas i enhetsskolans system.
» (S. 271.)
Tvistefrågan om gymnasietidens längd kommer härigenom i nytt läge.
Det treåriga gymnasiet tillkom för att möjliggöra avslutade realskolestudier
i hemorten för de lärjungar, som inte bodde på eller i närheten av
gymnasieort. Ordnas lärogången i 9 g och de därpå följande klasserna som
ett obrutet helt, få de unga i hemortens enhetsskola tillgång till den första
ringen av en fyraårig gymnasial utbildning; det treåriga gymnasiet blir på
så sätt överflödigt.
Förslaget är om man så vill en kompromiss: det beaktar de sociala förhållanden,
som ta sig uttryck i att föräldrar på orter med enbart realskola
allmänt föredraga att låta sina barn gå vägen genom det treåriga gymna
-
416
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
siet, och det har några — men icke alla — det fyraåriga gymnasiets pedagogiska
fördelar. En invändning gör sig omedelbart: många lärjungar måste
finna sig i att byta skola efter första ringen.
»Anordningen torde dock vara vida gynnsammare än den studiegång, till
vilken motsvarande lärjungar är hänvisade, där realskolans sista klass inte
kan organiseras med tanke på gymnasiestudier och där gymnasiestudiet
för lärjungar med realexamen måste sammanträngas till tre år», genmäler
skolkommissionen. »På orter med gymnasium bör emellertid, där så av
praktiska skäl prövas lämpligt, klass 9 g kunna förläggas till gymnasiet,
vare sig detta utgör en självständig skolenhet eller är förenat med realskola.
För lärjungar på dessa orter kan i gynnsamma fall studiegången
under de fyra gymnasieåren fullföljas utan lärarbyte efter nionde klassen.»
(S. 271.)
En konsekvens av första gymnasieringens förläggning till enhetsskolan
torde vidare bli, att den icke kan differentieras på latin- och reallinje. En
sådan ospecialiserad gymnasiering är ur vissa synpunkter tilltalande:
»Klass 9 g kommer att framstå som den gemensamma inkörsporten till
gymnasiets fem byggnader: de tre sambyggda gymnasielinjerna i det allmänbildande
gymnasiet och de två fristående, handelsgymnasiet och det
tekniska gymnasiet. Den kommer sålunda att i detta avseende spela samma
roll som realskolans avslutningsklass nu gör, då den öppnar vägen till
de treåriga latin- och reallinjerna, handelsgymnasiernas tvåårskurser och
de tekniska gymnasierna. De yrkesbetonade gymnasierna har hittills satts i
efterhand, då det gäller elever, som påbörjat studier i det fyraåriga gymnasiet.
Klass 9 g med sin realexamenskompetens kommer att markera en
avslutning, varefter val av gymnasielinje kan ske utan hänsyn till den skolform,
inom vilken klassen genomgåtts.» (S. 272.)
Uppskovet med differentieringen betyder emellertid å andra sidan en
försämrad ställning för vissa ämnen, i synnerhet för latinet, som finge
ungefär samma ställning som i det nuvarande treåriga gymnasiet. Kommissionen
har därför undersökt, om man inte kunde differentiera klass 9 g
under ett antal timmar; lärjungar med språklig inriktning kunde disponera
dessa timmar för latinet och eventuellt för en förstärkning av franskan
och lärjungar med naturvetenskaplig eller teknisk läggning för utbyggda
kurser i matematik och fysik.
»En betydande svårighet ligger dock däri, att klass 9 g har att sörja för
allmänbildningsgrunden i de ämnen, som icke fullföljs efter linjedelningen
i 10:e klassen, och därför i varje fall måste leda fram till ett bildningsresultat
i dessa ämnen, som icke står efter det som meddelas i parallellklassen
9 a. Att möjliggöra en tidig specialisering på latin genom att utesluta
något av de naturvetenskapliga änmena eller en specialisering på
matematik genom att försvaga den humanistiska allmänbildningsgrunden
synes vara en mindre tilltalande utväg.» (S. 272.)
»Huvudsvårigheten är emellertid av allmänt organisatorisk art. Redan
nu är latinlinjerna vid åtskilliga läroverk svagt besatta. Det är visserligen
ingalunda klart, att skolreformen behöver medföra någon ytterligare för
-
417
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
sämring; bland annat måste ju ett mycket stort antal språklärare utbildas
för den nya skolorganisationen. Men vid de många centralskolorna ute i
kommunerna bleve latinarna säkerligen ofta mycket få. En differentiering
åt det matematiska hållet skulle antagligen kunna räkna på en större anslutning,
men först en odifferentierad klass 9 g, som bildar underlag för alla
fem gymnasielinjema, torde kunna fullt försvara sin plats ute vid dessa
skolor.» (S. 273.)
Kommissionen kan efter dessa överväganden icke ifrågasätta någon
generell uppklyvning av klass 9 g. Den odifferentierade första ringen måste
bli klassens huvudform. Detta utesluter dock enligt kommissionens uppfattning
icke, att vid gymnasium, där tillströmningen till latingymnasiet
är ovanligt god, linjer med fyraårig latinkurs och särskild av Kungl. Maj:t
fastställd undervisningsplan må kunna bibehållas som undantagsform vid
sidan av linjerna med treårig latinkurs, till dess säkrare erfarenhet vunnits
om vad den nya organisationen kan ge och om tillströmningstendenserna
vid de olika linjerna.
För gymnasiets effektivitet torde det vara av största betydelse, att den
odifferentierade klass 9 g i avseende på kursval och studiesätt verkligen
får den allmänna karaktär, som tillkommer en gymnasiering, framhåller
skolkommissionen.
»Kursplanerna bör anläggas med hänsyn till gymnasiet i dess helhet.
Elementära minnes- och övningsmoment bör således företrädesvis hänvisas
till denna klass, så att gymnasiets högstadium kan förbehållas uppgifter
som kräver större mognad. Vissa anvisningar torde böra utfärdas beträffande
stoffurvalet, så att kunskapsgrunden icke blir alltför ojämn i de avdelningar
i klass 10, som rekryteras från de många centralskolorna utan
fullständiga gymnasier.» (S. 273.)
I stort sett torde det också vara möjligt att ge klassen denna karaktär.
Jämkningar torde endast behöva ifrågakomma i ett par ämnen. Sålunda
bör samhällskunskapen få samma inriktning som i 9 a med hänsyn till de
lärjungar, som efter 9 g lämna studierna eller övergå till utbildning, vilken
icke omfattar ytterligare samhällsstudium.
Särskilda organisationsproblem uppstå emellertid vid de minsta skolorna,
där klass 9 g eventuellt får så lågt lärjungeantal, att den inte genomgående
kan erhålla separat undervisning. Samläsning mellan klasserna 9 a och 9 g
måste då anordnas i största möjliga utsträckning. Kommissionen har
undersökt, i vad mån den för gymnasiet anlagda kursen i de skilda läroämnena
kan anses lämplig även för lärjungarna i 9 a och funnit detta vara
fallet i överraskande stor utsträckning. »Innan studieplanerna utarbetats,
kan man visserligen icke uttala sig med bestämdhet om alla punkter»,
säger kommissionen, »men i stort sett torde skillnaden mellan 9 g och 9 a
mindre bestå däri, att kursplanen är olika än i de kvalitativa krav som
ställs på eleverna.»
27 — Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 70.
418
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Diskussionen i yttrandena om gymnasiets anknytning till enhetsskolan
har blivit mycket livlig, både när det gäller väsentliga och oväsentliga ting.
Till det mera periferiska i debatten vågar man måhända hänföra frågan,
huruvida skolkommissionens gymnasieorganisation bör betecknas som ett
fyra-, tre- eller tvåårigt gymnasium. Meningarna skifta. »En förtjänst i
skolkommissionens förslag är idén med 9 g, inkomponerad i realskolan,
varigenom ett 4-årigt gymnasium skulle kunna räddas även för enhetsskolans
elever», skriver rektorn vid ett högre allmänt läroverk. »Vad skolkommissionen
... i realiteten föreslår är ett tvåårigt gymnasium med en
förberedande ettårig kurs i realskolan och en ettårig avslutande preparandkurs
för högskolornas behov», menar åter ett realskolekollegium.
En diskussion om dylika terminologiska frågor blir gärna litet skolastisk.
Det torde föra längre, om man ställer mot varandra den föreslagna organisationens
förtjänster och fel, sådana de framträda i remissyttrandena.
En fördel av allmän natur hos den föreslagna skolorganisationen som
helhet är, att den innebär en tidsbesparing för vissa lärjungegrupper, som
är värdefull i synnerhet för dem, som fortsätta studierna vid universitet
och högskolor. Lärarrådet vid Stockholms högskola finner denna vinst
värd att nämnas:
»Icke minst med hänsyn till att de manliga studenterna har att genomgå
värnpliktstjänstgöring, många även befälsutbildning, kommer ett stort
antal akademiker först vid en ganska hög ålder ut i förvärvslivet, vilket
ur många synpunkter är olägligt. Förslagets syfte att förkorta skolutbildningstiden
har på denna grund lärarrådets gillande, givetvis under förutsättning
att utbildningsresultaten icke därigenom försämras.»
Organisationen ger vidare ökade möjligheter att tillvarataga begåvningstillgångama
för högre studier. En enhetsskoleorganisation, innefattande en
klass med de uppgifter 9 g skulle få, öppnar studiemöjligheter för landsbygdens
ungdom i en utsträckning, som sannolikt icke kan uppnås på
annat sätt med de resurser, som det allmänna under överskådlig tid kan
förfoga över, framhåller skolöverstyrelsen.
För studiebegåvade ungdomar möjliggör klassen ett efter deras förmåga
bättre avpassat arbetssätt. Kollegiet vid samrealskolan i Arboga vill »kraftigt
understryka önskvärdheten av att — hur gymnasiet än kommer att
organiseras — en sådan klass som 9 g kommer att obligatoriskt ingå i
varje skola. Däri ligger nämligen en garanti för att eliten av eleverna får
en specialklass, i vilken den under sista året av sin skolgång kan få sin
utbildning intensifierad utan att nedtyngas av mindre studielämpade
elever».
Att anordningen även har lätt påvisade olägenheter, framgår redan av
skolkommissionens framställning. Kritiken utvidgas och skärpes emellertid
i remissvaren.
419
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Förhållandena vid de minsta skolorna, där lärjungarna i 9 g icke kunna
få helt fri undervisning, framdragas i många yttranden. Det har dock icke
alltid uppmärksammats, att kurserna i klass 9 g normalt skola planläggas
med hänsyn till gymnasiets behov och att klass 9 a i händelse av samläsning
kan arbeta på samma kursområden i de flesta ämnen tack vare
kursavslutningen i klass 8, som för alla lärjungar för fram kurserna till ett
avrundat helt och möjliggör en fristående utformning av nionde klassen.
I något ämne, t. ex. i matematik, kan dock icke klassen sammanhållas.
Undervisningen måste för lärjungar, som skola gå längre i ämnet, koncentreras
på att ge säker färdighet i algebra och elementära kunskaper i geometri
utöver vad som meddelas i klasserna nedom nian. För övriga lärjungar
skall den bygga ut det tidigare genomgångna i praktisk riktning
med undvikande av kursmoment, som icke på den begränsade tiden kunna
föras fram till praktiska tillämpningar av större värde. Grupparbete och
individuellt arbete måste i sådana fall träda i stället för klassundervisningen.
Vanskligheterna vid arbetet med en klass, där icke alla lärjungar följa
samma kurs, framhävas starkt av kollegiet vid högre allmänna läroverket
för flickor på Södermalm, som just tar matematikundervisningen som
exempel.
»Vad en sådan samläsning kan innebära borde framgå om man tänker
sig en anordning enligt vilken t. ex. nuvarande RI och LI skulle samläsa
i matematik. Att en sådan anordning skulle innebära en försämring av
matematikundervisningen för realisternas del, förefaller med hänsyn till
den erfarenhet, som lärare vilka samtidigt undervisat i ämnet i LI och RI
kunnat vinna, uppenbart. Man kan därför förutsätta att samläsning mellan
9 a och 9 g måste medföra en försämring av studieresultaten överhuvud.»
Även där kurserna sammanfalla, blir dock den sammansatta klassen i
begåvningshänseende betänkligt heterogen. Undervisningen måste rätta
sig efter det svagare elevmaterialet i klass 9 a och kommer därigenom att
i mycket ringa grad motsvara de krav, som böra ställas på en gymnasieundervisning,
befarar Lektorernas förening.
I dessa skolor kan vidare lärarrekryteringen vålla svårigheter, framhålles
det i remissyttrandena. »Det är knappast tänkbart, att man inom överskådlig
tid skall kunna till dem alla förvärva lärarkrafter, kompetenta för
en tillfredsställande gymnasieundervisning», förmenar lärarrådet vid Stockholms
högslcola. I varje fall bleve det ofta genomgångsplatser för oerfarna
lärare. Begränsningen av lärarerfarenheten skulle för övrigt icke kunna
helt avhjälpas ens genom längre tids tjänstgöring vid centralskolorna;
»visserligen är det lärare med gymnasielärarkompetens, som skola undervisa
även dessa 9 g-elever, men lärare utan ständigt förnyad erfarenhet av
det fortsatta gymnasiearbetet», påpekar Svenska klassikerförbundet.
Att övergången från klass 9 g vid en centralskola till klass 10 vid ett
420
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
gymnasium måste medföra ett olägligt lärarbyte för de överflyttande lärjungarna,
har anmärkts redan av skolkommissionen. Rektor vid folkskoleseminariet
i Karlstad dröjer vid konsekvenserna för arbetet i klass 10. Lärjungarna
komma att möta upp till arbetet i klass 10 med mycket stora
kunskapsdifferenser. »Detta torde framtvinga tidsödande kompletteringar
för den enskilde lärjungens del och ständiga repetitioner av stoff, tillhörande
9 g:s kurs, för klassens del. Man bör därför vid planläggningen av det
nya gymnasiet räkna med att en dylik klass icke blir arbetsduglig i vanlig
mening förrän efter minst en halv termin.»
Endast under mycket gynnsamma förhållanden, nämligen där klass 9 g
kan utbrytas ur enhetsskolans ram samt organisatoriskt och pedagogiskt
inrangeras i ett på orten befintligt gymnasium, äger denna klass förutsättningar
att utgöra en lämplig grund för fortsatta gymnasiestudier, hävdar
Lektorernas förening.
En annan grupp av invändningar riktar sig mot att 9 g tänkts som en
ospecialiserad gymnasiering utan den differentiering i latin- och reallinje,
som förekommer i nuvarande första ringen. Latinkursen bleve därigenom
med nödvändighet treårig, frånsett den undantagsorganisation, som är
möjlig på större läroverksorter.
Den klassiska bildningens vänner förorda, som naturligt är, att fyraåriga
gymnasielinjer i största möjliga utsträckning bibehållas. Svenska humanistiska
förbundet skriver sålunda:
»Vad särskilt det humanistiska gymnasiet angår, ter sig bibehållandet
av det fyraåriga gymnasiet såsom utomordentligt angeläget. De egentliga
humanistiska kärnämnena, framför allt de klassiska och moderna språken,
kräva avgjort fyra års sammanhängande gymnasiestudier, för att den bildning
och de färdigheter undervisningen avser att bibringa skola nå någon
mognad och fasthet och bilda en hållbar grund för vidare arbete. Eljest
få varken universitetsstudierna eller det allmänna kulturarbetet det nödiga
underlaget.»
Även beträffande de matematiska ämnena framföras liknande synpunkter.
Reallinjen bör, exempelvis enligt Farmaceutiska institutets mening,
utdifferentieras redan i 9 g.
Läroverkslärarnas riksförbund anser, att den av skolkommissionen såsom
undantagsform föreslagna linjedelningen inom 9 g bör företagas överallt,
där förutsättningar föreligga. »Detta ger möjlighet ej blott till en på fyra
år fördelad latinkurs utan också till en mera ändamålsenlig matematikkurs
för realgymnasiet.»
Flera remissinstanser hänvisa till möjligheten att komma förbi alla dessa
svårigheter genom att centralisera 9 g till större läroverksorter eller genom
att medelst stipendier underlätta för lärjungarna att vända sig till bättre
rustade skolor. Göteborgs högskolas lärarråd talar för en sådan lösning:
421
Kungl. Maj:ta proposition nr 70.
»I samband med förslag om centralisering av enhetsskolans högstadium,
7—9 klasserna, räknar kommissionen .. . med nödvändigheten av skolinackordering.
Sådan förekommer redan nu i viss utsträckning och bestrides
med allmänna medel. Kommissionen förutsätter, att inrättandet av
centralskolor kommer att medföra ytterligare behov i detta avseende. Då
kommissionen således även för lägre åldersstadier än det, som representeras
av 9 g, förordar inackordering, torde inga allvarliga hinder föreligga
för ett liknande arrangemang, då det gäller elever i 9 g.»
Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Ludvika framför samma uppslag:
»I
den nya skolan kommer det säkerligen fortfarande att finnas många
resande och inackorderade lärjungar, och då skolgången är obligatorisk,
måste kostnaderna bäras av det allmänna. Varken ur kostnadssynpunkt
eller ur hemmens synpunkt spelar det i sådana fall någon roll, om lärjungen
är inackorderad på en ort med centraliserad realskola eller på en ort med
gymnasium.»
Under övergångstiden torde vissa speciella svårigheter tillkomma. Härom
skriver skolöverstyrelsen:
»I diskussionen har.. . anförts, att på mindre orter, där nu realexamen
avlägges och lärjungarna gå till treårigt gymnasium, anknytningen till
gymnasiet skulle försämras genom den föreslagna gymnasiereformen. Införes
den i gymnasieorganisationen, medan den nuvarande realskolan finnes
kvar, måste lärjungarna i denna komplettera i vissa ämnen för att
kunna intagas i tionde klassen, eller också finge de parallellt med det normala
arbetet i gymnasiet åtaga sig en extra arbetsbörda i en eller annan
form. ... Införes åter uppdelningen i 9 a och 9 g även vid de fristående
realskolorna, måste på mindre orter samläsning anordnas mellan dessa.
Detta skulle innebära, att lärjungar, som ämna sig till gymnasiet, finge
reda sig mera på egen hand än nu; det ginge kanske bra för eliten, men de
normalbegåvade bleve lidande. I båda fallen bleve reformen till men för
de mindre real- och mellanskolortemas ungdom.» (S. 79—80.)
De synpunkter, som av läroverkskollegierna i synnerhet anläggas på
frågan, sammanfattas klart och översiktligt av kollegiet vid högre allmänna
läroverket i Jönköping:
»Kollegiet kan ej finna, att 9 g innebär någon lycklig lösning av problemet
om gymnasiets anknytning till enhetsskolan. Linjedelning kan ej ske,
latinarnas latinstudier uppskjutas, klassen bryts efter ett år och i de flesta
fall måste eleverna även byta skola. Samläsning med 9 a bereder uppenbara
svårigheter. Studierna skola läggas fritt men å andra sidan förlägges
hit inlärandet av elementära kursmoment, som ej böra belasta arbetet i
högre klasser. Klass 9 g skall läsa eu kurs i samhällslära, som skulle gett
större utbyte på ett mognare stadium och 9 a måste läsa antikens historia i
stället för den aktuella historien, som utgör ett komplement till samhiillsläran.
Naturligare vore, att 9 g helt överfördes till gymnasierna, och att. övergång
till gymnasium skedde efter 8:e klassen. Ett skiil talar häremot, nämligen
att elever på orter utan gymnasium ej kunde få undervisning i hem
-
422
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
orten. De finge emellertid som kompensation en bättre undervisning, än
de små centralskolorna kunna ge. Det bör framhållas, dels att det är en
genomgående tendens i SK:s förslag, att undervisningen centraliseras för
att skapa en bättre skolform, dels att olägenheterna av lång skolväg eller
internatundervisning äro mindre för äldre elever än för yngre. Ett verkligt
fyraårigt gymnasium kommer måhända att avvisas med den motiveringen,
att avgång till andra skolor före genomgången av 9:e klass icke bör ske
av principiella skäl. SK har emellertid inte velat inta en så doktrinär ståndpunkt.
Det nionde skolåret kan fullgöras i olika slag av yrkesskolor eller
i flickskolor.---Kollegiet finner det föga rimligt, att gymnasiets ele
ver
ej skulle ha rätt att fullgöra det nionde skolåret i den för dem lämpligaste
skolformen.
Ställs kollegiet inför tvånget att välja mellan ett fyraårigt gymnasium,
vars första ring är 9 g, och ett treårigt gymnasium med nioårig enhetsskola
som grund, föredrar kollegiet det förra alternativet, eftersom 9 g trots sina
brister dock innebär en förstärkning av den grund enhetsskolan ger. 9 g
bör då överallt, där så ske kan, organisatoriskt förenas med gymnasium,
enligt principen att varje ort bör ha bästa möjliga skolform.»
Trots allt ha dock de sociala skälen för klass 9 g en så avsevärd styrka,
att de icke kunna lämnas obeaktade. Allmänna adjunktsjör eningen böjer
sig för dem:
»Den av kommissionen föreslagna organisationen med klass 9 g som första
gymnasiering är i många avseenden mindre tillfredsställande än det
nuvarande fyraåriga gymnasiet. Föreningen inser emellertid omöjligheten
av att generellt genomföra ett fyraårigt gymnasium utan möjlighet för
eleverna att genomgå nionde klassen i hemorten. Under sådana omständigheter
och då enligt adjunktsföreningens åsikt ett fyraårigt gymnasium
även med den föreslagna anordningen med klass 9 g är att föredra framför
ett treårigt gymnasium, anser sig föreningen böra acceptera kommissionens
förslag i denna fråga. En absolut förutsättning härför är emellertid, att
9 g i praktiken kan ges en verkligt gymnasial karaktär. På orter med fullständigt
gymnasium bör klass 9 g vara organisatoriskt förbunden med den
övriga delen av gymnasiet. Linjeklyvning inom 9 g bör företagas på alla
orter, där möjlighet härtill finnes, och ett på så sätt linjekluvet gymnasium
bör inte, såsom kommissionen föreslår, endast betraktas som en undantagsform
utan som ett normalt alternativ i gymnasieorganisationen.»
Läroverkslärarnas synpunkter delas emellertid icke alltid av representanter
för andra lärargrupper. Kollegiet vid Kalmar stads handelsinstitut vill
sålunda hålla före, att uppdelningen av den teoretiska studievägen i 9 a
och 9 g är meningslös.
»Uppdelningen måste visa sig vara svår att genomföra vid de mindre
enhetsskolorna och skolkommissionen talar också om nödvändigheten av
samundervisning i vissa fall. Ett eventuellt felval av klassavdelning skulle
för eleverna medföra kompletteringar och särexamina och betunga lärarna
med onödiga arbetsuppgifter. Möjligheterna för felval synes kollegiet vara
stora, då åttonde skolåret i regel blir det, under vilket pubertetens verkningar
i form av bristande lust till teoretiskt skolarbete mest kommer att
göra sig gällande.»
423
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Styrelsen för tekniska läroverkens lärarförbund erinrar om att 43 procent
av de nyintagna gymnasisterna vid de allmänna läroverken tillhöra
treåriga linjen och att den fyraåriga linjens företräde icke kunnat övertygande
påvisas genom examensstatistik.
»Styrelsen kan därför icke alls förstå, att en till formen treårig men med
hänsyn till studiegången fyraårig gymnasieorganisation skulle vara så
ogynnsam för den framtida skolan, som på framträdande plats gjorts gällande
av representanter för lärarna vid de allmänna läroverken. Naturligtvis
kan på grund av den lokala utformningen av ortens gymnasieorganisation
det inträffa, att en treårig gymnasielinje får en sämre rekrytering än
en parallellt befintlig fyraårig linje. Så är förhållandet i Stockholm, beroende
bland annat på att här de fyraåriga gymnasielinjerna äro flera än
de treåriga och dessutom sambyggda med realskolor, vilka i stort sett rekrytera
sitt gymnasium. Men att av sådana lokala erfarenheter draga den
slutsatsen, att studievägen genom ett treårigt gymnasium är en sämre väg
än den genom ett fyraårigt gymnasium, är icke berättigat.»
Skolöverstyrelsen kan icke frånkänna de samlade anmärkningarna tyngd,
men finner skälen för en enhetsskoleorganisation, innefattande även 9 g,
icke mindre vägande.
»Sammanfattningsvis torde frågans läge på debattens nuvarande standpunkt
kunna uttryckas så, att klassens ställning som oumbärlig beståndsdel
av det färdiga och fullt utbyggda enhetsskolesystemet icke kan på allvar
sättas i fråga, men att det i olika hänseenden skulle medföra försämringar
om den inympades som en främmande gren i det nuvarande skolsystemet.
Det som åsyftas med 9 g vinnes endast, om klassen kommer till
i sitt naturliga sammanhang som en avslutning på den uppväxande enhetsskolan.
» (S. 80.)
I yrkesgymnasiernas yttranden intager frågan om den lokala förläggningen
av klass 9 g en framskjuten plats.
Skolkommissionen har för sin del ansett, att klassen bör kunna förläggas
till gymnasiet på orter, där sådant finnes, och detta oberoende av om gymnasiet
utgör självständig skolenhet eller är förenat med realskola. Därigenom
skulle vinnas, att studiegången under de fyra gymnasieåren kunde
fullföljas utan lärarbyte efter nionde klassen. Denna standpunkt har vunnit
allmän anslutning i yttranden från högskolor och läroverk. Däremot
förfäktas av representanter för de tekniska och merkantila gymnasierna
den uppfattningen, att klassen konsekvent bör förläggas till enhetsskolan.
Sporadiskt beröres frågan även av någon mer eller mindre fristående remissinstans
(domkapitlet i Stockholm, länsstyrelsen i Uppsala, Sveriges
förenade studentkårer, Försvarets läroverk, ett par seminarier o. s. v.);
dessa ansluta sig till den vid de allmänna läroverken härskande meningen.
Om skolreformens återverkningar på de tekniska gymnasierna synas
meningarna inom kollegierna vara delade. Kollegiet vid tekniska läroverket
i Luleå och rektor vid motsvarande läroverk i Skellefteå anse, att
även de tekniska gymnasierna böra göras fyraåriga.
424
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
»Mot detta förslag kan anföras, att eleverna i många fall måste lämna
sin hemort ett år tidigare än om man lokalt anordnar klasserna 9 g eller
9 y», skriver kollegiet i Luleå, »men å andra sidan medger den föreslagna
lösningen ett betydligt säkrare urval av de för fortsatta studier lämpliga
eleverna, om dessa under ett försöksår få deltaga i arbete vid den form av
gymnasium eller annan högre utbildningsanstalt, som de önska genomgå.
---Detta skulle visserligen medföra en avsevärd ansvällning av begynnelseklassen
vid de nu nämnda högre läroanstalterna, men samtidigt
skulle en motsvarande besparing kunna göras i fråga om antalet lokalt anordnade
klassavdelningar av 9 g eller 9 y, och då systemet för gymnasieundervisningens
del skulle leda till en bredare rekryteringsbas, ett säkrare
urval och ett värdefullare slutresultat, finner kollegiet ett konsekvent
genomförande av 4-årigt gymnasium synnerligen önskvärt.»
Fyra tekniska gymnasier föreslå med lätt variation av sistberörda förslag,
att avdelningar av 9 g skola förläggas till de tekniska gymnasierna.
Kollegiet vid högre tekniska läroverket i Malmö ifrågasätter vissa jämkningar
i undervisningsplanen för dessa avdelningar:
»Franska språket som enligt kommitténs förslag läses i 9 g, kunde där
slopas och tiden användas till ritning och en grundligare kurs i matematik.
I övrigt borde kurserna vara desamma som i klass 9 g. Skoltiden fram till
ingenjörsexamen skulle då löpa i obruten följd och kräva en minimitid av
9 +3 = 12 år, förutsatt att praktiken kunde ordnas på ferierna liksom
enligt nuvarande studiegång.»
Kollegiet vid högre tekniska läroverket i Stockholm ser åter lösningen
i en föreskrift, att alla klasser av typen 9 g skola vara förlagda till en
enhetsskola. Ur kollegiets mycket utförliga motivering må följande utdrag
återgivas:
»Från realskolor, förenade med fyraårigt gymnasium, söka till yrkesgymnasium
... praktiskt taget endast elever, som övergått till realskolans
högsta klass, d. v. s. huvudsakligen sådana elever, vilkas betyg utestängt
dem från gymnasiet. Det är därför högst naturligt, att betygen i realexamen
för dessa elever äro relativt låga, och att alltså blott ett fåtal av
dem verkligen vinna inträde i yrkesgymnasium, där konkurrensen hittills
varit relativt stor. Förhållandena belysas av följande siffror från Högre
tekniska läroverket i Stockholm, i vilken stad samtliga högre läroverk ha
fyraåriga realgymnasier. Under läroverkets tio första verksamhetsår 1938
—1947 intogos sammanlagt blott 15 elever, vilka avlagt realexamen vid
något av Stockholms högre allmänna läroverk vårterminen före den hösttermin
de intogos i tekniska gymnasiets första klass. Höstterminerna 1947
och 1948 var motsvarande siffra båda terminerna 4, och vardera terminen
intogos i första gymnasieklassen totalt c:a 140 elever, medan samtidigt
vardera terminen i läroverket intogos sammanlagt 37 stycken realstudenter-
P.et ovanstående visar enligt kollegiets uppfattning att elever i med
fyraåriga gymnasier förenade realskolor praktiskt taget äro undandragna
från yrkesgymnasiernas rekryteringsområde.
För närvarande äro de flesta realgymnasier i landet treåriga, och med
hänsyn till det ovanstående skulle det därför enligt kollegiets mening vara
425
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
synnerligen olämpligt, om den fortsatta utvecklingen av skolväsendet skulle
medföra en ökning, procentuellt sett, av antalet i realiteten fyraåriga
gymnasier.
Enligt skolkommissionens förslag skulle möjlighet förefinnas att förlägga
klass 9 g tillsammans med gymnasium, även om inga andra klasser ur
enhetsskolan organisatoriskt förenades med gymnasiet. Det är icke heller
otänkbart, att vid de läroverk, som omfatta både gymnasium och realskola,
ett större antal parallellavdelningar av klass 9 g inrättas än realskolans
storlek i övrigt motiverar. Det är nämligen högst sannolikt — och
från de allmänna läroverkens synpunkt naturligt — att varje allmänt gymnasium
kommer att sträva efter att med sig förena så många klassavdelningar
9 g som möjligt och därigenom skapa ett lättare tillgängligt material
för att därur utvälja sina högre gymnasieklasser.
En sådan anordning av klass 9 g är emellertid enligt kollegiets uppfattning
icke förenlig varken med ungdomens eller med samhällets berättigade
intressen. Den skulle nämligen leda till att de med gymnasierna förenade
klassavdelningarna 9 g skulle utöva en stark dragningskraft på de elever
i centralskolorna i den omgivande bygden, vilka hoppas på en gymnasieutbildning.
Att redan i klass 9 g införlivas med gymnasiet måste — så
kommer givetvis allmänheten att med rätta uppfatta förhållandena _—
innebära en större utsikt att även i fortsättningen få tillhöra gymnasiet.
Om alltså klass 9 g huvudsakligen komme att koncentreras till de allmänna
gymnasierna, skulle landsbygdens centralskolor efter klass 8 mista många
av sina för fortsatta studier bäst lämpade elever. De kvarvarande eleverna
i klass 9 g skulle med hänsyn till studieförmåga representera ett sämre
genomsnitt än ungdomen i allmänhet. Det vore naturligt, att endast ett
fåtal av dessa elever efter klass 9 g skulle kunna vinna inträde i gymnasium.
En sådan utveckling skulle lätt leda till att skolformen 9 g i centralskola
komme att anses som en sämre skolform på samma sätt som nu realskolans
avslutningsklass i realskolor, vilka äro förenade med fyraåriga
gymnasier. Var och en, som hade ekonomisk möjlighet därtill och som
önskade sina barn en gymnasieutbildning, skulle försöka få in barnen i
gymnasiernas avdelningar av klass 9 g. En utveckling, sådan som den här
skisserade, är av skolkommissionens rekommendationer att döma den
naturliga vid den av kommissionen föreslagna organisationen.---
Det har i diskussion inom lärarkretsar av dessa frågor (bland annat vid
29:e svenska läroverkslärarmötet i Stockholm 1948) anförts som invändning
mot att gymnasiets första klass (= 9 g) i någon större utsträckning
skulle förläggas tillsammans med realskolor eller centralskolor utan fullständiga
gymnasier, att även om undervisningen i sådana klassavdelningar
9 g omhänderhades av lärare med gymnasielärarkompetens, detta icke är
tillräckligt med hänsyn till gymnasiets krav, om icke läraren dessutom har
en ständigt förnyad erfarenhet av det fortsatta gymnasiearbetet. En sådan
ståndpunkt förefaller kollegiet överdriven med hänsyn till de elementära
kunskaper, som skola meddelas i klass 9 g. Otvivelaktigt komme också de
flesta av realskolans lärare med sin akademiska och pedagogiska utbildning
och sin erfarenhet av realskoleungdom att på ett utmärkt siitt handleda
ungdomen. Emellertid bör det å andra sidan icke möta hinder, om
speciella omständigheter göra en sådan anordning önskvärd, att låta eu
eller flera av gymnasiets lärare även tjänstgöra i klass 9 g i fristående realskolor
i gymnasiets närhet. På orter, där gymnasium saknas, kan givetvis
426
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
icke ordnas på detta sätt, och så mycket mer olämpligt vore det då att
genom försämring av centralskolornas elevmaterial kraftigt medverka till
att dessas måhända skickligaste lärare sökte sig därifrån. Den föreslagna
organisationen av klass 9 g leder alltså även till stora olägenheter för centralskolorna
och därmed för en avsevärd del av landsbygdens befolkning.
Kollegiet får på dessa grunder föreslå, att klass 9 g till sin lokala anknytning
endast skall tillhöra en enhetsskola, men däremot, att den till sitt
innehåll så utformas, att den innebär ett lämpligt påbörjande av gymnasiala
studier i samtliga fem gymnasielinjer.»
I anslutning till detta yttrande må även erinras om att den otillräckliga
platstillgången vid de tekniska gymnasierna icke gärna kan vara utan inflytande
på lärjungarnas val av studieväg. Medan platstillgången på reallinjen
vid stockholmsläroverken på senare år täckt efterfrågan, kunde
enligt uppgift från skolöverstyrelsens statistiska avdelning innevarande
läsår vid de tekniska gymnasielinjerna i Stockholm endast 133 av 255 godkända
inträdessökande intagas. Sådana konkurrensförhållanden begränsa
nödvändigtvis mer eller mindre yrkesvalets frihet. Det är begripligt, att
många avstå från att tänka på en gymnasieutbildning, som eventuellt kan
bli tillgänglig om ett år efter mycket hård konkurrens, ifall de på nära
håll ha att tillgå en annan gymnasieutbildning, som icke är ransonerad.
Kollegierna vid de tekniska gymnasierna i Hälsingborg och Härnösand
anse, att parallellavdelningar av klass 9 g i varje fall icke böra få upprättas
i gymnasieorterna enbart för att förbättra rekryteringen till de följande
gymnasieklasserna. Fyra av handelsgymnasiernas rektorer avstyrka i gemensam
skrivelse förläggningen av 9 g till gymnasierna, då denna förläggning
måste anses direkt ägnad att kanalisera över eleverna till de teoretiska
gymnasielinjerna.
Överstyrelsen för yrkesutbildning understryker likaledes vikten av att
anknytningen utformas så, att yrkesgymnasiema erhålla en med de allmänna
gymnasielinjerna likvärdig ställning.
»Ett genomförande av skolkommissionens förslag att klass 9 g skulle
kunna förläggas till de allmänna gymnasierna, skulle förmodligen leda till
att praktiskt taget samtliga allmänna gymnasier skulle med sig förena avdelningar
av klass 9 g. Detta skulle, tvärtemot vad skolkommissionen avsett
med sitt organisationsförslag, leda till en synnerligen beklaglig snedvridning
av ungdomens fördelning på gymnasielinjerna. Yrkesgymnasiema
skulle i första, hand komma att rekryteras från sådana avdelningar av
klass 9 g, som icke vore förenade med gymnasium d. v. s. främst av lands
bygdsungdom.
---Överstyrelsen vill därför avstyrka, att klass 9 g
i de fall, där gymnasiet icke är lokalt förenat med enhetsskola, skall kunna
förläggas till allmänt gymnasium. Enligt överstyrelsens uppfattning, som
sammanfaller med de i förenämnda yttrande från högre tekniska läroverket
i Stockholm anförda synpunkterna, bör klass 9 g alltid förläggas till
enhetsskolan.---
Därest klass 9 g alltid skall förläggas till enhetsskolan, får den från en
del skolor upptagna frågan om förläggningen av avdelningar av klass 9 g
427
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
till yrkes gv in n as i u in ingen aktualitet. Om däremot beslut skulle fattas om
att klass 9 g skall kunna förläggas till allmänt gymnasium, torde frågan
om förläggning av avdelningar av klass 9 g till yrkesgymnasium böra göras
till föremål för överväganden.»
Överstyrelsen för de tekniska högskolorna kommer emellertid till motsatt
resultat. Svårigheterna att organisera klass 9 g på ett fullt tillfredsställande
sätt vid landsbygdens centralskolor äro för denna överstyrelse
utslagsgivande.
»Fördelen av att gymnasister enligt skolkommissionens förslag kunna
kvarstanna å hemorten ett år längre — och detta torde väl särskilt komma
att bli av praktisk betydelse på mindre orter, där samläsning kommer att
ske mellan 9 g och 9 a — måste vägas mot värdet av obruten studiegång
på gymnasiet. Enligt överstyrelsens mening bör värdet därav tillmätas avsevärt
större vikt och överstyrelsen får därför bestämt förorda, att klass
9 g organisatoriskt inordnas i gymnasiet. Detta skulle också för lärjungar,
som ej äro bosatta i gymnasiestäder, innebära den fördelen, att de ett år
tidigare komme i kontakt med kulturlivet i dessa städer.»
Skolöverstyrelsen håller slutligen före, att förläggningen av klass 9 g
först i ett senare skede av enhetsskolans utveckling kan inordnas under
principiella synpunkter.
»Under försökstiden måste väl dock den nuvarande förläggningen av
realskolans avslutningsklass med få undantag bibehållas, och jämväl i en
något avlägsnare framtid bliva säkerligen ofta lokalförhållanden och dylikt
utslagsgivande. Med hänsyn härtill synes det icke välbetänkt att genom
generella stadganden beröva ortsmyndigheterna möjligheten att laga efter
lägligheten. Man vågar väl förutsätta, att dessa vid sidan av de mångskiftande
praktiska synpunkterna även skola ge ett rum vid avgörandet åt
hänsynen till undervisningens kontinuitet, som inspirerat läroverkskollegiernas
yrkanden, och åt omsorgen om yrkesvalets allsidiga frihet, som
varit bestämmande för specialgymnasiemas kollegier. När SK uttalar, att
klass 9 g på orter, där gymnasium finnes, bör kunna förläggas till gymnasiet,
’där så av praktiska skäl prövas lämpligt’, synes detta i varje fall
tillsvidare vara en mera realistisk ståndpunkt än yrkandena, att den exklusivt
skulle förläggas till endera skolformen.» (S. 95—96.)
Medan gymnasiets anknytning till enhetsskolan livligt debatterats av
remissinstanserna, tycks dess anknytning till högskolorna nästan ha am
setts som självklar, i varje fall har den mycket litet uppmärksammats.
Gränsen mellan gymnasium och högskola har i vårt land så länge legat
fast, att man lätt förbiser, att den i och för sig ingalunda är given. Skolutredningen
erinrar om att i Förenta staterna en väsentlig del av den allmänbildande
undervisning, som meddelas i svenska gymnasier, är förlagd
till »college». Gränsen mellan läroverket (High School) och högskolan
( College) är så dragen, att de två första åren vid ett college ungefärligen
motsvara de två högsta ringarna i ett svenskt gymnasium.
Åldern vid studentexamens avläggande har i vårt land befunnit sig i sti -
428
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
gande under hela det senaste halvseklet. För 50 år sedan var genomsnittsåldern
för läroverkens egna lärjungar något över 19 år, nu är den 20,0 år.
Denna utveckling måste väcka betänkligheter. »Beträffande åldern vid
avläggande av studentexamen torde icke finnas mer än en mening: den
är för hög», vidgår skolutredningen (I s. 129).
Skolkommissionens organisationsförslag innebär bland annat, att den
nuvarande tioåriga vägen till realexamen genom sexårig folkskola och fyraårig
realskola ersättes med en nioårig och att möjlighet beredes tidigt mognande
lärjungar att genomgå småskolan på två år i stället för på tre. Därigenom
skulle tendensen till stegring av studentexamensåldem motverkas.
Förslag om en förkortning av studietiden även på gymnasialstadiet ha
emellanåt framkommit. Skolutredningen diskuterar i sitt gymnasiebetänkande
(s. 153—186) de förslag, som särskilt under 1920-talet framställts i
detta syfte. Bland annat väcktes i samband med skolreformen vid 1927
års riksdag en motion om gymnasiekursens avkortning med ett år (II: 405).
Motionärerna konstaterade inledningsvis, att ungdomen längtar efter att
själv få pröva sina krafter och befrias från skolans förmynderskap, och utvecklade
därefter närmare sina synpunkter på organisationsfrågan: »Därest
man läte gymnasisterna sluta ett år tidigare utan examen rigorosum
med endast ett vanligt avgångsbetyg på fickan, skulle de därifrån kunna
fördela sig på olika livsvägar. Den del, som ämnade fortsätta studera,
d. v. s. vid universitet, fackliga högskolor av olika slag och folkskoleseminarier,
skulle icke upptagas som lärjungar vid dessa förrän efter avlagd
inträdesexamen, då en verkligt individuell differentiering och prövning
kunde äga rum.» Motionen utmynnar i ett förslag om utredning i syfte att
förkorta gymnasiestudierna med ett år och avskaffa studentexamen.
_Skolutredningen behandlar detta, uppslag relativt knapphändigt. Utredningen
framhåller, att det förkortade gymnasiet måste anknytas till en särskild
avgångsetapp från realskolan, ett år före realexamen. Läroverket
skulle därvid »ganska naturligt sönderfalla i en realskola och ett treårigt
gymnasium, vilket med tillräckligt gallrat elevmaterial måhända skulle i
de allmänt orienterande ämnena kunna sikta mot ett mål, som icke vore
alltför underlägset det nuvarande». När utredningen icke kan tillstyrka
ett sådant arrangemang, synes det likväl bero på farhågor för allmänbildningen.
»Vad gymnasiestadiet beträffar, kan undervisningsplanen för en
allmänbildande med ett år avkortad gymnasiekurs följd av en ettårig specialkurs
givetvis just i de företrädesvis allmänbildande ämnena icke ge
samma resultat som en fyraårig kurs med en mera harmonisk fördelning
av det totala kursinnehållet; den ettåriga specialkursen ovanför det allmänbildande
stadiet innebär ju, att det sista och mognaste året undandrages
de ämnen, där själva mognaden har den största betydelsen, för att
helt ägnas åt ett mer eller mindre fackbetonat studium.» (IX s. 185.)
Utredningens expert på skolhygien, skolöverläkaren Hjärne, håller emellertid
före, att gymnasiekursen för manliga lärjungar bör avslutas två år
429
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
före värnpliktstjänstgöringens början, d. v. s. i 18-årsåldern. Han har kunnat
förena sig med de övriga ledamöterna endast under förutsättning att
det klart utsäges, att slutmålet inom en nära framtid bör vara en sänkning
av åldern vid gymnasiets avslutande till omkring 18 år och ett vänjande av
lärjungarna vid ett mera självständigt arbetssätt (IX s. 186).
Jämväl två av utredningens psykologiska experter, professorerna Anderberg
och Katz, påyrka en sänkning av avgångsåldem från gymnasierna.
Katz lägger huvudvikten vid att de unga därigenom finge tillfälle att tidigare
utveckla egna initiativ och under frihet och ansvar träda i kontakt
med livets uppgifter. »Man borde inte alltför länge binda vingarna på den
skaparkraft, som vill inriktas på livets praktiska mål», säger Katz. Anderberg
vill flytta tillbaka studentexamen två år. På en sålunda förkortad
allmänbildande skola skulle sedan påbyggnader kunna göras, dels av praktisk,
dels av teoretisk natur. De senare skulle få till uteslutande uppgift att
förbereda för högskolestadiet.
En tidigare avslutning av gymnasiet skulle betyda mest för de lärjungar,
som från gymnasiet gå direkt ut i livet eller till kortare utbildningskurser.
Dessa utgöra dock knappast mer än en fjärdedel av totalantalet. De övriga
gå från studierna i skolan till studier vid olika fortbildningsanstalter. Det
är icke självklart, att även dessa skulle vinna något på en förkortning på
gymnasiestudierna. De skulle vinna tid genom avkortningen, endast i den
mån den nuvarande högsta ringen sysslar med för dem i grund och botten
umbärliga ting, och de skulle få en bättre arbetsmiljö, endast om arbetet
i högsta ringen sämre än arbetet i fackbildningsanstaltema vore avpassat
efter de ungas mognad och förmåga. Huru länge gymnasiet kan göra anspråk
på att få behålla den studerande ungdomen beror helt och hållet på
vad det förmår bjuda sina lärjungar.
Enligt skolkommissionens uppfattning bör det icke vara någon annan
skillnad mellan undervisningsmetoderna inom enhetsskolan, på gymnasiet
och vid universitetet än den, som betingas av elevernas ålder och mognad.
På alla stadier böra de syfta till självständighet och frihet.
»Arbetsåret i skarven mellan gymnasiet och universitetet — det studieår
varom här närmast är fråga — kan alltså icke skilja sig radikalt från de
tidigare gymnasieåren i fråga om undervisningens syftning. Skillnaden
mellan egentliga skolstudier och universitetsstudier ligger på ett annat
område. I skolan måste man läsa ett stort antal ämnen samtidigt — vid
universitetet bör man koncentrera sig på ett enda eller ett fåtal ämnen. En
sådan koncentration möjliggör, att en studerande kan tränga djupare in i
ämnet, att han — i den mån han valt studieområdet med utgångspunkt
från sina personliga intressen — kan nedlägga mera av sin personlighet i
arbetet, att han kan ernå större fördjupning. Friheten i arbetet får därigenom
en annan innebörd än tidigare, självständigheten kommer bättre
till sin rätt, och den studerande får ökad möjlighet att gå egna vägar i
arbetet.
430
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Övergångsårets karaktär är därmed angiven. Studiet kan inte få splittras
på 8 å 10 ämnen som under de tidigare gymnasieåren, inte heller kan det
som vid universitetet koncentreras till ett enda ämne eller till ett fåtal
ämnen. Om övergångsåret upplägges så, att studierna omfattar 4 ä 5 ämnen,
bör det kunna tjänstgöra som en förmedlande länk mellan gymnasium
och universitet inte bara i den betydelsen, att ämnesuppsättningen successivt
inskränkes, utan också med avseende på arbetsmetoderna och den
självständiga uppläggningen av studierna.» (S. 303—304.)
En gymnasieorganisation, vilken möjliggör en avgång ett år tidigare än
nu för de lärjungar, som ämna gå ut i det praktiska livet, och för de övriga
ger sista året den friare karaktär, som uttryckes med ordet »collegeår»,
skulle bäst svara mot denna grunduppfattning. Det är denna organisation,
som åsyftas med termen »horisontell klyvning».
Huruvida collegeåret bäst förlägges till gymnasiet eller till fortbildningsanstaltema,
blir med denna uppläggning närmast en praktisk fråga.
»Tillströmningen till övergångsåret bleve säkerligen icke obetydlig —
majoriteten av de nuvarande studenterna går ju till högskolestudier av
olika slag. Sannolikt skulle collegekurser kunna anordnas på minst lika
många ställen som nu studentexamen. Det är under sådana förhållanden
naturligast att knyta dem till läroverken. De billigare studierna vid hem;-ortens gymnasium är av sociala skäl att föredraga framför studier med
samma innehåll, koncentrerade till högskolestäderna. Dessutom skulle förläggandet
av collegeåret till universitet och fackhögskolor skapa svårlösta
organisatoriska problem: de nämnda läroanstalterna skulle behöva en helt
ny lärarkår med speciell pedagogisk utbildning, de nya lokalbehoven skulle
svårligen kunna tillgodoses, och de studentsociala problemen (framför allt
bostadsfrågan) i universitetsstäderna skulle ytterligare kompliceras.»
(S. 304.)
Misstanken att skolmiljön genom sina traditioner kunde verka återhållande
på utvecklingen till friare arbetsformer tillbakavisas av kommissionen.
»I all blygsamhet experimenteras det nog inte så litet ute vid
läroverken. Det enskilda arbetet har i de rätta händerna visat, att även i
läroverksmiljön fruktbärande fria studier är möjliga. Säkerligen kan man
blarid läroverkslärama i hög grad påräkna intresse för de mer universitetsbetonade
arbetsformerna under ett collegeår.»
I valet mellan en reform av det sista läroverksåret inom läroverkets ram
och dess överflyttning till högskolorna anser sig sålunda skolkommissionen
kunna förorda det förra.
Från den sålunda intagna ståndpunkten ter sig det sista gymnasieåret
som ett högskoleår, vilket endast av praktiska skäl har bibehållits vid läroverken.
»Det är då konsekvent att beteckna lärjungarna såsom studenter och det
betyg, som berättigar till inträde i collegeklassen, som ett betyg över avlagd
studentexamen. Måhända skulle ett sådant beteckningssätt även be
-
431
Kungl. May.ts proposition nr 70.
fästa uppfattningen, att det mognare studiesättet ligger i sakens natur och
blott motsvarar de krav, som man traditionellt ansett sig kunna ställa
på studenter.» (S. 305.)
Ordet studentexamen skulle därmed få ändrad innebörd. Det skulle vara
beteckningen på den kompetens, som vunnes vid genomgång av ll:e klassen,
medan gymnasiets slutexamen, som berättigar till inskrivning vid universitet,
skulle kallas dimissionsexamen.
Den föreslagna gränsdragningen mellan läroverk och högskola har knappast
mött någon opposition. I en reservation till Tekniska högskolans utlåtande
beklagar dock professor Torsten Åström, att collegeårets förläggning
till högskolorna icke har granskats mera ingående.
Åström betvivlar, att omläggningen av arbetet under det tolfte året skall
kunna lyckligt genomföras, om studierna alltjämt äro knutna till gymnasiet,
där undervisningen i övrigt, även efter en eventuell nydaning, måste
ha en starkt skolmässig karaktär. Förlagt till tekniska högskolan kuride
collegeåret utformas så, att det bleve en bättre förberedelse för de tekniska
studierna; om relativt många studenter mottoges, kunde vidare det definitiva
urvalet av studerande vid årets slut göras enhetligare och sannolikt
bli bättre än hittills. Självfallet måste dock ett dylikt förberedande högskoleår
medföra såväl personell förstärkning som ökade lokaliteter för
högskolorna.
Jämväl studentkårerna vid Chalmers tekniska högskola och Handelshögskolan
i Göteborg anse, att en förläggning av collegeåret till högskolorna
kuride vara att föredraga.
Slutligen har Psykologisk-pedagogiska institutet haft under diskussion
ett organisationsförslag, enligt vilket övergång till universitetet skulle ske
från klass 11 efter en i någon form kontrollerad examen.
»Ett gymnasium organiserat efter dessa linjer skulle bland annat medföra,
att kontakten med den vetenskapliga forskningen kunde knytas tidigare
än med nuvarande eller enligt skolkommissionen utstakad studiegång,
samtidigt som den föreslagna dubbla avgången från gymnasiet eliminerades,
varigenom bland annat en bättre planläggning av kurserna kunde
vinnas. Ehuru förslaget uppenbarligen innebär ett avsteg från våra gamla
bildningstraditioner, borde det enligt institutets mening bli föremål för
allvarlig granskning.»
Om en överflyttning av högsta klassen till högskolorna föga avhandlats
i yttrandena, har förslaget om en avgångsetapp från näst högsta klassen
i stället debatterats desto livligare. Opinionen har på denna punkt varit
övervägande kritisk. Jag återkommer till denna fråga litet längre fram i
mitt anförande.
c. Gymnasiets linjedelning.
Bland de många utlåtanden, som av akademiska instanser ha avgivits i
gymnasiefrågan, träffas ett och annat, som företriider ståndpunkten, att
en blivande fackman under gymnasieåren framför allt bör syssla med ting,
432
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
som ligga utanför det blivande facket men kunna vara av värde som en
bildningsbakgrund för den kommande verksamheten. Skolutredningen
citerar ett för åtskilliga år sedan gjort uttalande av en numera avliden
professor i zoologi: »För blivande biologer är det... av vida större vikt att
i skolan ha inhämtat grundliga språkkunskaper och humanistisk bildning
över huvud ävensom vissa kunskaper i geologi, kemi, fysik och matematik
än att hava genomgått utförligare kurser i biologi.» Stats- och rättsvetenskapliga
fakulteten vid Stockholms högskola företräder i sitt nu avgivna
utlåtande samma ståndpunkt: »För en studerande är det... i de flesta fall
av större värde, om han under skoltiden fått inhämta goda grunder även
i sådana ämnen, som icke direkt ingå i hans akademiska studier, än om han
i något enstaka av dessa ämnen fått läsa en något större kurs.»
Ståndpunkten innesluter måhända en sanningskärna, men den kan icke
bli avgörande för gymnasiets konstruktion, emedan det för en ung människas
utveckling är av väsentlig vikt, att hon icke ännu i gymnasiståren av
skolans arbetsordning tvingas till ett stundligt knog med för henne likgiltiga
ting utan verkligen kan finna något i skolarbetet, som engagerar
henne personligen. Argumenteringen avvisades också mycket bestämt av
dåvarande generaldirektören för skolöverstyrelsen B. J:son Bergqvist i
hans år 1923 avgivna utlåtande i läroverksfrågan:
»Jag kan förstå, att en målsman för högre fackliga studier möjligen av
misstro till de inom skolan arbetande lärarnas förmåga kunde tycka, att
det vore bättre att han ensam finge rå om hela undervisningen i sitt ämne;
till sådan misstro finns dock vid våra nuvarande läroverk mycket liten
verklig grund. Jag kan också förstå, att en dylik målsman helst ser, att den
blivande lärjungen vid utgången från skolan icke är överlastad med åtskilliga
detaljverk, som lämpligare bör meddelas vid högskolan. Men jag
kan icke förstå, att det icke skulle ligga i fackmannens stora intresse, att
den blivande studenten redan under sin skoltid på det självverksamma,
pröduktiva, intressebetonade arbetets väg får något fördjupa sig i fackämnet,
på samma gång hans övriga studier i skolan så ordnas, att dessa i
möjligaste män sluta sig till och inriktas på att tjäna och stödja hans blivande
huvudstudium. Att åter ordna saken så, att det vetande, som i de
framtida studierna och i den framtida verksamheten skulle komma att
spela rollen av ett hjälp vetande, det må nu vara språkkunskaper eller andra
kunskaper, skulle under det andliga livets starkaste och betydelsefullaste
formationsperioder på bekostnad av det verkliga huvudämnet göras till
huvudsak, det strider, så vitt jag kan se, mot en sund psykologi och eu
klok andlig hushållning.» (Våra skolor, Sthlm 1923, s. 210.)
Mycket starkt betonar skolkommissionen nödvändigheten av att studierna
i ungdomsåren läggas så, att de främja de personliga intressena och
icke förkväva dem.
»Vilken värdeskapande kraft, som ligger i de personliga intressena, kunde
lätt belysas med exempel från andra områden än skolans. Det finnes autodidakter,
ofta i oansenlig samhällsställning, som på sitt område gjort veten
-
433
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
skapliga insatser, vilka belönats med de högsta akademiska erkännanden.
I ett land som vårt, där så många av de bästa krafterna ’från ett ringa
upphov’ gått fram till ledande ställningar, är det särskilt vanligt, att intresset
för någon sida av samhällslivet blivit utgångspunkten för ett studiearbete
i fria former, vilket hämtat sitt material från allt vidare fält och
så småningom lett fram till ett aktningsvärt vetande, kombinerat med
samhällsinsatser av verklig betydenhet.
Det är i grunden icke mycket annorlunda i skolan. Det gäller där i första
hand att skapa de emotionella förutsättningarna för inträngandet i lärostoffet,
att rasera de mentala barriärerna mellan den unge och det stycke
kulturliv, som tillbjudes honom. Fantasien måste lösas och lockas att söka
sina föremål även bland det som skolan bjuder. Där detta lyckas, likgiltigt
i vilket ämne, har förutsättningarna skapats för utbildningen av ett personligt
intresse, som ofta växer vidare av sig självt och i sinom tid till och med
kan bli centrum i ett livsverk. Där det misslyckas, är kunskapen en död
vara, som måste skrivas ned i värde för varje år som går. För det som gymnasieundervisningen
främst brukar eftersträva, de goda arbetsvanorna, den
fasta kunskapstillägnelsen, sinnet för sammanhangen och ambitionen att
tänka logiskt betyder törhända de stabila personliga intressena lika mycket
som den direkta instruktionen.» (S. 286—287.)
Det är sant, att det också finns lärjungar utan mera framträdande andliga
intressen, som gå fram genom skolan efter det minsta motståndets lag
och som när de ställas inför ett val måste umbära den ledning, de personliga
intressena ge. »Gymnasiet kan icke stängas för dem», säger kommissionen,
»det vill ge dem vad de kan ta emot. Men sådana lärjungar kan icke få
bli bestämmande för gymnasiets konstruktion. Gymnasiet förutsätter en
viss kvalitet; det måste organiseras för den ungdom, hos vilken studieintressen
finns eller kan väckas.»
De stora intresseområdena inom skolans arbetssfär böra således komma
till uttryck i gymnasiets linjedelning.
»De sammanfaller av naturliga skäl med centrala områden inom det nutida
kulturlivet. De naturvetenskapliga ämnena med sitt stödjeämne,
matematiken, bildar i den nuvarande skolorganisationen ett sådant naturligt
intressecentrum, kärnan i den nuvarande reallinjen. De bör även i den
blivande organisationen behålla denna ställning. Språken är ett lika naturligt
intressecentrum, och de bör i det nya gymnasiet behålla sin ställning
som latinlinjens karaktärsämnen. Därjämte utpekas emellertid genom utvecklingens
gång en tredje intressekärna, redan välkänd som sådan för
alla dem som på nära håll iakttagit skolungdomens intresseinriktning. Allt
tyder på att studiet av samhället, i dess historiska tillblivelse och i dess
nuvarande gestalt, i framtiden för allt fler lärjungar kommer att framstå
som skolarbetets medelpunkt. På alla linjer bör samhällsstudiet ha en fast
och oomtvistlig ställning, men det är blott naturligt att därutöver på en
linje — den nya tredje linjen — utrymme bjudes för ett vidgat studium,
inom vilket personliga studieintressen bör kunna finna sitt naturliga utlopp
lika viil som i de naturvetenskapliga ämnena eller i språken. På varje linje
bör linjens karaktärsämnen gå fram med timantal, som är stora nog att
möjliggöra ett sunt arbetssätt och en begynnande fördjupning.» (S. 287.)
‘28 — Bihang till riksdagens protokoll 1050. 1 samt. Nr 70.
434
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
Enligt skolkommissionens mening bör latinlinjen i den framtida skolorganisationen
vara den verkliga språklinjen, de blivande språkmännens
och språklärarnas linje, medan den tredje linjen bör peka fram mot aktiva
samhällsuppgifter, som kräva en större inlevelse i samhällets utveckling,
insikter om dess hjälpkällor och kraftspel och en mera ingående kännedom
om det sociala arbetets riktlinjer och mål. Kring det historiskt grundade
samhällsstudiet böra linjens övriga ämnen grupperas, så valda, att linjens
allmänbildande karaktär kan komma till sin fulla rätt. För denna linje
skulle beteckningen sociallinje vara adekvat, om man endast toge hänsyn
till studiernas innehåll, anser kommissionen. Beteckningen kan dock ge
felaktiga associationer i den riktningen, att linjen endast skulle förbereda
för samhällsstudier. Kommissionen föreslår därför beteckningen den allmänna
linjen, motiverad därav, att linjen i viss mån utgör en syntes av de
båda övriga linjerna men utan dessas speciella betoning.
Gymnasiets linjedelning kan emellertid icke ses som en rent pedagogisk
fråga. Linjedelningen måste även svara mot samhällets behov. Icke ens om
individerna själva begära en viss utbildning, är det klart, att den bör tillhandahållas
i obegränsad utsträckning. »Mot individens krav på utbildning
för önskat yrke måste ställas samhällets krav på en planmässig fördelning
av arbetskraften på de samhällsnödvändiga yrkena», hävdar 1940
års skolutredning. »Viktigare än individens rätt till önskad utbildning är
att samhället får sitt behov av arbetskraft på skilda områden fyllt på ändamålsenligaste
sätt.» Först om det visar sig, att de intressecentra, som dela
upp elevkadern i olika huvudgrupper, motsvaras av en likartad fördelning
av den intellektuella samhällsgruppens yrkesmässiga uppgifter, har man
fått ett fast grepp om linjedelningens problem, framhåller skolkommissionen.
För skolkommissionens räkning har byråchefen Neymark utarbetat eu
förteckning över de yrken, för vilka gymnasieutbildning kommer i fråga.
Förteckningen är icke definitiv, men på grund av det intresse den likväl
äger för flera av organisationsfrågorna torde den få fogas som bilaga till
detta protokoll.
Skolkommissionen diskuterar först på grundval av denna förteckning de
nuvarande linjernas ställning i den nya organisationen.
»Ett studium av förteckningen ger vid handen, att latinlinjen måste
frekventeras främst av dem, som behöver latin för fortsatta studier inom
vissa fakulteter vid universiteten. Hit hör de blivande teologerna, vidare
de som ämnar bedriva historiska specialstudier och den allt betydelsefullare
grupp, som ämnar utbilda sig till språklärare (klassiska språk, nordiska
språk och moderna språk). Vidare fordras ännu latin för blivande
jurister.---
Latinlinjen är vidare — särskilt om latinstudiet vidgas till att ge mer
av klassisk allmänbildning — speciellt lämplig för dem, som ämnar ägna
sig åt sådana fria yrken, som förutsätter goda språkkunskaper eller en åt
435
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
det humanistiska hållet inriktad allmänbildning: översättare, skriftställare,
vissa journalister (konst-, musik- och litteraturrecensenter), skådespelare,
yrkesmän inom förlags- och bokhandelsverksamheten.
I och med att latinlinjen blir den egentliga språklinjen kan den räkna
med att kunna hävda sig väl i konkurrensen med de övriga linjerna.
Också reallinjen har sitt givna klientel. Den förbereder för utbildning
vid de tekniska högskolorna, farmaceutiska institutet, veterinärhögskolan,
tandläkarinstitutet, skogshögskolan, lantbrukshögskolan och övriga högre
undervisningsanstalter för jordbruket samt för studier vid de medicinska
fakulteterna och de filosofiska fakulteternas matematisk-naturvetenskapliga
sektioner. Linjen torde också passa bäst för blivande officerare vid
vissa vapenslag, sjöbefäl, vissa järnvägstjänstemän m. fl.
De yrkesutbildningsvägar och de yrken, som reallinjen förbereder för,
är sa många och så betydelsefulla, att man med skolutredningen vågar
anta, att denna linje kommer att locka inemot hälften av alla gymnasiestuderande.
» (S. 288—289.)
På grund av den tredje linjens samhällsorienterande prägel måste vissa
ämnen där erhålla en relativt stark ställning. Linjens karaktärsämnen
skulle bli samhällskunskap, geografi, psykologi samt biologi med hälsolära.
Visst utrymme skulle vidare ges åt fysik, kemi och matematik, i det sistnämnda
ämnet tillräckligt för att möjliggöra fortsatta studier i sådana
universitetsämnen, som inbegripa studium av statistik. I övrigt skulle
ämnesuppsättningen upptaga för linjerna gemensamma ämnen. Den användning,
en sa beskaffad linje komme att få, belyses även av Neymarks
promemoria.
»Bland de många yrken, som av Neymark hänförts till dem, för vilka
den allmänna linjen är lämplig, urskiljer man först den stora gruppen av
tjänstemän i statlig, kommunal och enskild förvaltning (ämbetsverken,
posten, arbetsförmedlingen; kommunernas drätselförvaltning, polisen;
bank- och försäkringsväsendet, organisationernas förvaltning). Den andra
stora gruppen utgöres av lärare, främst klasslärarna på enhetsskolans lågoch
mellanstadium. En tredje stor grupp hänför sig till socialvården (kuratorer,
barnavårdsmän, socialassistenter, yrkesvägledare, arbetsvårdstjänstemän,
föreståndare för barnhem, ålderdomshem, ungdomsvårdsskolor,
alkoholistanstalter m. in.). I den mån förbildningen för merkantila banor
måste förläggas till det allmänna gymnasiet, får den allmänna linjen härigenom
en fjärde grupp blivande yrkesmän, vilka, även om linjen inte utformas
som språklinje, har större nytta av den än av de mera special,-betonade real- och latinlinjema.
Det faller genast i ögonen, att relativt få yrken, som kräver fortsatta
studier vid universitet och fackhögskolor, finns med i förteckningen. Ett
närmare studium av problemet, i vad mån den allmänna linjen kan förbereda
för sådana studier, ger emellertid vid handen, att linjen öppnar
vägen för fortsatta, högre studier inom de områden, som linjen är avsedd för.
Inom den filosofiska fakulteten står studier i ämnena geografi, pedagogik,
psykologi, statskunskap, sociologi, nationalekonomi och statistik öppna för
studenter från den allmänna linjen. För den nuvarande pol. mag.-examen
ligger linjen alltså utmärkt till; den är också väl avpassad för blivande fack
-
436
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
psykologer och specialister inom det psykologisk-pedagogiska gebitet. Detsamma
gäller givetvis om blivande studerande vid socialinstituten, för
vilka dock gymnasiestudium inte bör utgöra en nödvändig grund.» (S.
290—291.)
Under vissa förutsättningar beträffande timplanen kan linjen även rekommenderas
för blivande lärare i biologi och geografi.
»Bland den biologiskt intresserade ungdomen träffas ej sällan en begåvningstyp,
som med livligt intresse för det levande i naturen förenar ett
relativt svagt utvecklat sinne för de exakta naturvetenskaperna. En person
av denna begåvningstyp kan eventuellt bli en inspirerande lärare i biologi
i kombination med geografi. Den blivande geografi-biologi-läraren hör
egentligen inte hemma på någon av de nuvarande gymnasielinjerna. Först
den allmänna linjen erbjuder en för honom ändamålsenlig studiegång.
Av samma orsaker torde linjen kunna betraktas som lämplig för blivande
gymnastiklärare och sjukgymnaster.» (S. 291.)
Huruvida linjen passar för blivande jurister, beror huvudsakligen på i
vad mån de nuvarande kraven på latinkunskaper kunna eftergivas. Denna
fråga utredes för närvarande av den 3 januari 1949 tillkallade departementssakkunniga.
Översikten torde ge vid handen, att den tredje linjen även ur samhälleliga
synpunkter har ett klart existensberättigande. Kommissionen slutar
med att understryka, att resultatet synes vara lika hållbart, vare sig man
anlägger psykologiska, kulturella eller samhälleliga synpunkter.
»En gymnasieorganisation, som uppbygges med hänsyn till intressedifferentieringens
krav, leder... till tre gymnasiala bildningstyper, representerande
var sin stam i vår kultur. Ingen av de tre linjerna har fått sig
tillmätt en alltför snäv uppgift, de fyller samtliga det grundläggande kravet,
att valet av linje inte får innebära ett för tidigt yrkesval. Tillsammans
med de fristående tekniska gymnasierna och handelsgymnasierna täcker
dessa linjer, så vitt man för närvarande kan se, tämligen väl de aktuella
behoven av gymnasial utbildning.» (S. 288.)
Under utredningsarbetets gång och i den allmänna diskussionen ha emellertid
även andra gymnasielinjer föreslagits. Vanligen ha därvid tankarna
främst gått till en nyspråklig linje. Den tredje linje, som av 1918 års skolkommission
föreslogs, var av detta slag, och även 1940 års skolutredning
kallar sin tredje linje »språklinje». Till sitt ämnesinnehåll kommer en sådan
linje att stå tämligen nära latinlinjen. Båda linjerna skulle domineras av
språkstudierna; den tredje linjen kunde därför icke i denna form fylla
samma funktioner med hänsyn till intressedifferentieringen som en social
linje. Den måste, om den skall ha något existensberättigande, motiveras
med de praktiska utbildningsbehoven för det motsedda lärjungeklientelet.
Att man med denna utgångspunkt ställes i valet mellan att ge den nya
linjen nyspråklig eller social prägel, har klart insetts av skolutredningen,
437
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
och utredningen drar konsekvenserna av detta läge, när den vill ge linjen
en allmänbildande uppgift med utbyggnadsmöjligheter åt båda hållen.
»Därmed är också den kärna av ämnen given, kring vilken studierna å
linjen enligt vår mening böra koncentreras», skriver utredningen. »Den
bör utgöras av moderna språk samt det historisk-geografiska ämnesområdet
med betoning av de samhällsvetenskapliga, ekonomiska och näringsgeografiska
momenten inom det senare. Även litteraturstudiet i de främmande
språken bör i stor utsträckning ta sikte på de främmande folkens samhällsliv
och allmänt kulturella förhållanden. Ämnet matematik synes icke heller
kunna undvaras. Statistiska beräkningar och statistiska metoder spela en
allt större roll i det moderna samhällslivet, och icke minst just de högskolestudier,
för vilka den nya linjen i övrigt gåve en i det väsentliga lämplig
förbildning, använda i stor utsträckning statistik som vetenskapligt
hjälpmedel. En matematikkurs tillrättalagd i den riktningen, att den möjliggör
eller underlättar arbete med statistiskt material, bör därför enligt
vår mening inläggas på den nya linjen.» (IX s. 241.)
I de två högsta ringarna skulle skolutredningens nya linje förgrena sig i
två, av vilka den ena framför allt kännetecknas av ett högt timtal för de
moderna språken och den andra bland annat av en starkare ställning för
matematiken; i båda skulle det moderna samhällets förhållanden starkt
betonas. Den förra grenen bleve den egentliga språklinjen och den senare
en språklig-matematisk variant, inom vilken plats kunde beredas även
för en kurs i biologi genom nedläggande av franskan i högsta ringen.
Vid linjens konstruktion bör enligt skolutredningen tillses, att linjen till
sin svårighetsgrad blir någorlunda jämställd med de båda andra, så att den
icke drar till sig elever, vilka annars icke skulle ha reflekterat på gymnasieutbildning.
Gentemot skolutredningens betonande av det nyspråkliga inslaget och
dess värde för dem som övergå till banker, affärsverksamhet och liknande
banor, erinrar skolkommissionen om att vår gymnasieorganisation redan i
handelsgymnasiet har en skolform, som ger förbildning för den merkantila
yrkesutbildningen och i överensstämmelse därmed även har nyspråklig
inriktning.
»Intresset för denna skolform är mycket stort. ---— Det är antagligt,
att handelsgymnasier skulle fylla en uppgift även i medelstora städer. De
existerande handelsgymnasiernas kapacitet behöver utvidgas. Men i den
mån en utbyggnad av handelsgymnasieorganisationen kommer till stånd,
minskar behovet av förbildning för merkantil yrkesutbildning vid de allmänna
gymnasierna, och ett av huvudargumenten för den tredje linjens
utformning som nyspråklig linje förlorar en del av sin slagkraft.» (S. 289.)
Härtill kommer emellertid att gymnasiet får mottaga en ny stor lärjungegrupp,
om klasslärarutbildningen i överensstämmelse med kommissionens
förslag grundas på gymnasiestudier.
»För denna stora grupp passar de nuvarande gyinnasielinjema inte helt.
Men ännu mindre skulle eu nyspråklig linje passa den. Gruppen iir tal
-
438
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
mässigt så stor, att det kan vara berättigat att ta hänsyn till dess intressen
vid gymnasieorganisationens omdaning. De blivande klasslärarna behöver
förbildning i kristendomskunskap, modersmålet, historia, samhällskunskap,
psykologi, geografi, biologi, matematik, fysik, kemi och engelska; de bör
liksom andra gymnasister få en god språklig utbildning, men en ensidig
inriktning på moderna språk är de inte betjänta av.» (S. 289—290.)
En socialt orienterande linje växer sålunda på ett naturligt sätt fram
som gymnasiets tredje stam inom ett enhetligt skolsystem, där å ena sidan
den merkantila grenen kan motse en rikare utveckling och å andra sidan
lärarutbildningen skall inympas som ett nytt livskraftigt skott. Skälen för
att ge den nya linjen nyspråklig karaktär ha en gång varit goda nog, men
de ha på grund av tidsutvecklingen successivt försvagats, samtidigt som
nya behov framträtt, vilka ge sig till känna med sådan styrka, att de enligt
kommissionens uppfattning måste bli bestämmande för den nya linjens
byggnad.
Skolkommissionens förslag i fråga om linjedelningen har under remissgången
vunnit god anslutning. Högskolorna synas i allmänhet benägna att
acceptera förslaget i denna del. Lärarrådet vid Göteborgs högskola yttrar
sålunda:
»Då skolkommissionen föreslår återinförandet av fasta gymnasielinjer,
hälsas detta med tillfredsställelse av all pedagogisk sakkunskap. Vad beträffar
antalet sådana linjer, har samhällsutvecklingens fortskridande komplicering
lett till att de två hittillsvarande gymnasielinjerna, real- och
latingymnasiet, icke längre kunna anses täcka behovet av intellektuellt
skolad arbetskraft. Upprättandet av en tredje linje, som tillgodoser behovet
av utbildning för praktiska yrken, såsom merkantil verksamhet, samt för
förvaltningstjänst och socialt arbete, är numera en ofrånkomlig nödvändighet.
Lärarrådet har också i remissyttrande avgivet 1944 förordat en sådan
tredje linje. — — —
Den nytillkomna linjen har sitt centrum i det historiskt grundade samhällsstudiet
men ger därjämte relativt god plats åt de moderna språken
och matematik.---Både dess utformning och dess benämning synas
lärarrådet lyckliga och vida att föredraga framför den tidigare projekterade
’nyspråkliga linjen’. Denna linje var så till vida förenad med avsevärda
olägenheter, som den i avsaknad av latin var oduglig att förbereda
till grundligare språkstudier.»
Motiveringen för Farmaceutiska institutets tillstyrkan är en helt annan:
»Även om en allmän linje införes i gymnasiet kommer för inträde vid
farmaceutiska institutet att fordras studentexamen på reallinjen. Trots
detta vill kollegiet rekommendera införandet av den allmänna linjen, då
därigenom åtskilliga elever, som nu gå reallinjen utan påtagligt intresse för
matematik och naturvetenskapliga ämnen, i framtiden kunna välja den
nya linjen och då ej belasta reallinjen.»
Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Stockholm är en av de
mycket få remissinstanser, som plädera för en nyspråklig linje. Fakulteten
erinrar om de realister, som icke ha tillvalt något naturvetenskapligt ämne:
4:3Ö
Kungl. Majrts proposition nr 70.
»De betraktas som vilsekomna humanister, och de ha skapat en nyspråklig
linje inom reallinjen. Säkerligen finns det icke så få latinare, som
tillhöra samma typ; här spelar latinet en roll motsvarande matematikens.
Hänsynen till dessa redan existerande förhållanden och omsorgen att på
ett mera ändamålsenligt sätt organisera den utbildning, särskilt i främmande
levande språk, som dessa elever uppenbarligen åstunda, utgör en
tillräcklig motivering för införande av en nyspråklig linje vid sidan av
latin- och reallinjerna. Detta skulle möjliggöra en ytterligare inskränkning
i differentieringen på dessa linjer och även medföra ett lämpligare urval
av elever.»
Ett tvålinjesystem med endast latin- och reallinje förordas av juridiska
fakulteten i Uppsala, som visserligen anser ett system med tre fasta linjer
vara överlägset det nuvarande differentierade gymnasiet men att döma
av följande citat i varje fall icke kan rekommendera kommissionens tredje
linje åt blivande jurister:
»I kommissionens betänkande (s. 201; jfr även s. 288) framhålles att den
allmänna linjen, förutsatt att kravet på latinkunskaper skulle bortfalla,
vore Väl avpassad för dem som ämnar bedriva juridiska studier’. Det vore
nämligen, säger kommissionen, av väsentlig vikt för de juridiska studierna,
att de kunna bygga på en ''allsidig och fördjupad kunskap om samhället’.
Till denna åsikt kan fakulteten icke ansluta sig. Bortsett från att det av
kommissionen åsyftade studiet av ämnet samhällskunskap knappast kan
antagas skänka någon ''allsidig och fördjupad kunskap om samhället’, vill
fakulteten framhålla, att detta studium över huvud icke kan förmodas
giva gymnasiets lärjungar någon kunskap om samhället, som de icke på ett
mera fullständigt och i allo bättre sätt komme att inhämta under sina
blivande juridiska studier vid universitetet. Såsom förberedelse till sådana
studier är därför undervisning i ämnet samhällslära i skolan utan nämnvärd
betydelse.»
Juridiska fakulteten i Lund har emellertid en annan syn på saken:
»För en blivande juris studerande äro grundliga insikter om samhället,
dess historia och dess nuvarande gestaltning av central betydelse. Att historia
och samhällskunskap enligt skolkommissionens förslag tilläggas ökad,
vikt är värdefullt ur fakultetens synpunkt. Väsentligt är också, att en juris
studerande i skolan bibringas god förmåga att i skrift och i tal behandla
modersmålet. Det är därjämte önskvärt, att skolan givit den unge juristen
goda kunskaper i levande språk samt elementära insikter i filosofi och psykologi.
Enligt stadgan angående de juridiska examina § 12 uppställes som villkor
för behörighet att avlägga juris kandidatexamen kunskaper motsvarande
studentexamens i latinska språket. För jurister är latinet oftast ett
värdefullt stöd och för studiet av romersk rätt och för vetenskapligt arbete
inom rättshistorien är latinet ett oundgängligt hjälpmedel. Den romerska
rätten är emellertid icke längre ett obligatoriskt ämne i examen och den
rättshistoria som kräves för juris kandidatexamen bör kunna studeras utan
kunskaper i latin. För studiet av övriga ämnen är latinet numera av underordnad
betydelse. Det synes därför fakulteten icke längre föreligga till
-
440
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
räckliga skäl att uppställa kunskaper i latin som ett oeftergivligt villkor
för juris kandidatexamen.
När fakulteten framhållit, att latinet icke längre kan sägas intaga en
särställning, har fakulteten även beaktat, att det också kan vara angeläget,
att en blivande jurist äger sådana förkunskaper i matematik, att han kan
följa statistiska och ekonomiska framställningar. Ett uppställande av ett
ovillkorligt krav på gedigna förkunskaper i både latin och matematik vore
emellertid alltför strängt.
Av det anförda framgår, att den av 1946 års skolkommission förordade
samhällslinjen synes vara den linje som främst tager sikte på ämnesområden
som äro väsentliga för den blivande juristen.»
Även bland pedagogerna har en sociallinje de största sympatierna.
Psykologisk-pedagogiska institutet finner sålunda kommissionens allmänna
linje överlägsen den av skolutredningen förordade nyspråkliga. »Inrättandet
av den föreslagna linjen skulle medföra den oavvisliga fördelen
att filologer hänvisades till latinlinjen, som sålunda bleve den egentliga
språklinjen.»
Skolöverstyrelsen erinrar om att flera av de frågor, som nu ha förelagts
kollegierna, hösten 1922 underställdes en lärargeneration, som nu till större
delen är borta. Utvecklingen under de mellanliggande åren har påverkat
även kollegiernas uppfattning.
»I yttrandena över 1918^ års skolkommissions betänkande fasthöllo de
flesta kollegierna vid det dåvarande tvålinjesystemet. Nu framträder åter
ett rätt allmänt intresse för ett något rikare utbyggt linjesystem. Endast 3
av de 67 kollegierna vid de högre allmänna läroverken önska vidbliva de
traditionella två linjerna, medan 35 gjort positiva uttalanden till förmån
för ett system med tre fasta linjer. I valet mellan en tredje linje med social
eller med nyspråklig inriktning föredrages allmänt det förra; endast 2 kollegier
ha bestämt förklarat sig giva skolutredningens språklinje företräde
framför skolkommissionens allmänt sociala.» (S. 77—78.)
Rektor vid högre allmänna läroverket för flickor i Örebro har gjort en
statistisk undersökning över abiturienternas yrkesval och kommer till
resultatet, att den tredje linjen komme att bli av största värde för den
kvinnliga ungdomen.
»Det är i allmänhet opraktiskt samtidigt som det är obilligt mot de studerande,
att ett enda ämne skall dominera så starkt som latin för latinlinjen
och matematik på reallinjen i det nuvarande gymnasiet. Därtill
kommer, att i många fall den tid gymnasieungdomen måste offra på latinet
och matematiken blir av ringa praktiskt värde vid valet av levnadsbana.
En undersökning av avgångsmatrikeln vid detta läroverk visar, att
av 90 studenter på reallinjen valde endast 4 en fortsatt studieväg, för
vilken reallinjens matematikkurs var en förutsättning, och knappast ett
tiotal en bana, där matematik kanske var önskvärd men där man väl kunnat
reda sig med en betydligt mindre kurs i ämnet. Av 265 studenter på
latinlinjen har 39 vid sina fortsatta studier haft direkt behov av latinbetyg
i studentexamen. Materialet är ju alltför begränsat för att ge någon större
441
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
tyngd åt bevisföringen men dock ganska talande. Man måste ju beklaga,
att den stora grupp av studenter, som icke haft någon direkt nytta av att
studera latin eller matematik, icke har haft möjlighet att ägna sig åt mera
personlighetsdanande och allmänorienterande ämnen i stället för att underkasta
sig den ensidigt formellt intellektuella träning, som latinet och matematiken
erbjuder.»
Den allmänna linjen bör dock under alla omständigheter utformas så,
att den blir kvalitativt jämförbar med latin- och reallinjerna och ej får
karaktären av en uppsamlingslinje för de mindre studieintresserade eller
studiebegåvade gymnasisterna, hävdar Lektorernas förening.
»Överhuvud måste man kraftigt understryka nödvändigheten av att särskilt
på gymnasiet hålla hårt på höga bildningskrav. Man får icke uppoffra
de studiebegåvade lärjungarna för det stora antalet mindre studiebegåvade.
SK synes ha glömt de förra. Den föreslagna reformen löser ej elitens
problem och har alltså ej beaktat kulturens. Den tappar bort behovet av
teoretiskt skolad arbetskraft och trycker alltför ensidigt på den sociala
sidan av utbildningen med förbiseende av studieresultaten.»
Även Sveriges folkskollärarförbund betonar, att den allmänna linjen i
fråga om studiemål och kursfordringar måste bli fullt jämställd med de
båda andra linjerna. Den bör icke få karaktären av en speciallinje för blivande
klasslärare utan utformas så, att den kan bli en lämplig utbildningsväg
även för andra yrken och levnadsbanor. Sveriges folkskollärarinneförbund
tillägger, att en förutsättning för att linjen skall locka blivande klasslärare
just är, att den inte begränsar deras möjligheter att bedriva akademiska
studier till alltför få av realskolans ämnen.
Tanken på en särskild lärarlinje har däremot sympatisörer inom seminariernas
kollegier. Inom kollegiet vid folkskoleseminariet för kvinnliga elever
i Stockholm har sålunda framförts ett förslag att ombilda seminariernas
nuvarande fyraåriga linje till en treårig gymnasielinje för blivande lärare
med förstärkt ställning för övningsämnena, en socialpedagogisk linje.
»Ombildningen borde kunna genomföras successivt med början under
de närmaste läsåren, alltså under den provisoriska omläggningen. Därigenom
skulle åtskilliga fördelar vinnas. Dels skulle härigenom en naturlig
bas för metodiklärarnas verksamhet vinnas, dels skulle något av de värden
och den erfarenhet, som den fyraåriga linjen obestridligen representerar,
kunna räddas över till den nya organisationen. I detta gymnasium borde
också sådana personer lämpligen kunna vinna inträde, som först vid mera
mogen ålder bestämde sig för lärarbanan.»
Såsom jag redan har nämnt i samband med flickskolefrågan, föreslår
slutligen Målsmännens riksförbund, att gymnasieorganisationen utom med
en allmän linje skall utökas med en flickskolelinje.
»På den tänkta flickskolelinjen bör hemkunskap och textilslöjd göras
obligatoriska. Psykologi bör ges stort utrymme i timplanen med särskild
betoning av barn- och ungdomspsykologi, speciellt med tanke på uppfost
-
442
Kuncjl. Maj:ts proposition nr 70.
ringsproblem. Två språk böra vara obligatoriska och det tredje språket
frivilligt. Fysik- och kemikursema böra givas delvis annat innehåll än på
allmänna linjen såsom stödämnen till hemkunskap och textilslöjd. Biologikursen
bör utvidgas med särskild vikt på hälsovård, sjukdomslära, ärftlighetslära,
rashygien samt barnavård. Genom att giva kristendom, modersmålet,
historia med samhällskunskap och geografi i stort sett samma utrymme
som på reallinjen och matematik, fysik och kemi i stort sett samma
utrymme som på allmänna linjen, kan utrymme vinnas för de föreslagna
utvidgningarna . ..
Fn sådan linje skulle uppenbarligen anpassa sig till en mycket stor
krets av kvinnliga yrken. Ett obestridligt faktum är, att en stor procent av
de kvinnliga eleverna komme att ägna sig åt yrket att vara husmor och
mor, även om de icke redan under skoltiden äro säkra på att så kommer
att bli fallet. Flera av de yrken, som i Neymarks förteckning. . . upptagits
under rubriken ''Reallinjen eller allmänna linjen’ och under rubriken ’A11-männa linjen’, skulle i själva verket bättre kunna anknytas till den föreslagna
flickskolelinjen. Detta gäller exempelvis gymnastikdirektör, skolköks-
och lanthushållslärarinna, sjukgymnast, möbel- och inredningsarkitekt,
klasslärare i småskola, förskollärare, lärare i skolor för mentalt särpräglade,
vissa övnings- och yrkeslärare, bosättningskonsulent, skolpsykolog,
psykolog inom psykisk barnavård, sjuksköterska, sysselsättningsterapeut,
föreståndare för barnhem, ålderdomshem, ungdomsvårdsskolor, kurator,
barnavårdsman, socialassistent, personalkonsulent, personalassistent,
ekonomiföreståndarinna, restaurangchef, hotellpersonal av mera kvalificerat
slag, polissyster. Av de under samma rubriker återstående yrkena kunna
ytterligare flera likaväl utbildas på flickskolelinjen som på i Neymarks
förteckning angivna linjer.---
Fn konsekvens av Målsmännens Riksförbunds förslag måste givetvis bli,
att studentexamen på flickskolelinjen på samma villkor berättigar till inträde
i tolfte klassen som studentexamen på övriga linjer. Med den frihet
i studierna, som skolkommissionen föreslagit för denna klass, och vilken
Målsmännens Riksförbund föreslår ytterligare utvidgad, kan utrymme
beredas för en student från flickskolelinjen att vidare utbilda sig i tolfte
klassen i vissa fackämnen som förberedelse för högre studier.---
Målsmännens Riksförbund vill i detta sammanhang understryka den
stora betydelsen av mödrarnas insats för fostran av det kommande släktet.
En aldrig så väl uttänkt skolreform och efter moderna principer genomförd
lärarutbildning kan ändå aldrig ersätta denna insats från hemmets sida.
Ju flera mödrar med hög bildning och gedigna kunskaper med utblick över
vidare områden, desto bättre.»
Vissa erfarenheter av speciallinjer, som förbereda för hemlivets och husmoderns
uppgifter, föreligga som bekant redan nu. De praktiska mellanskolornas
hushållslinjer och flickskolornas praktiska linjer ha just detta
syfte. De ha icke erhållit den motsedda anslutningen, kanske mest beroende
på att flickorna vid den tid, då de välja linje, i allmänhet icke äro inriktade
på uppgifterna i det blivande hemmet utan hellre inrätta sig för egentlig
yrkesverksamhet. En speciell flickskolelinje torde därför för sitt bestånd
bliva i hög grad beroende av huru den ur yrkesvalets synpunkt står sig
vid jämförelse med den allmänna linjen.
443
Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.
d. Linjernas differentiering.
Gymnasiets linjedelning utesluter icke, att en ganska stor del av det som
inhämtas på gymnasiet är och bör vara gemensamt för alla. Enligt 1905
års läroverksstadga voro kristendom och modersmålet undantagna från det
bortvalssystem, som gällde för övriga läroämnen, vid 1927 års reform blev
även historia med samhällslära obligatoriskt för alla lärjungar oavsett linje,
och det är icke omöjligt, att antalet för alla lärjungar gemensamma läroämnen
nu skall kunna ytterligare något ökas, ehuru detta icke kan bestämt
sägas, förrän timplanerna äro genomdiskuterade. Skolutredningen hävdar,
att en viss utvidgad allmänorientering i centrala humanistiska ämnen är
behövlig inom alla de utbildnings- och yrkesområden, för vilka gymnasiestudierna
avse att förbereda, och framhåller, att själva gemenskapen i kunskapsskatt
är ett värde. Skolkommissionen delar denna mening.
I gymnasiets lägre ringar är det utan tvivel möjligt att på ett fullt tillfredsställande
sätt konstruera en undervisningsplan inom ramen av ett
trelinjesystem med vissa för linjerna gemensamma lä ro- och övningsämnen.
Mot slutet av gymnasiet börja dock svårigheterna framträda. Anlag och
intressen bli allt tydligare markerade, en stor del av ungdomen har mer
eller mindre fasta framtidsplaner och börjar värdesätta läroämnena efter
deras vikt för den blivande levnadsbanan. Skolorganisationen ställes därigenom
på ett hårt prov. Organisationen måste behålla en viss grad av
fasthet, men på samma gång äga rörlighet nog för att tillgodose de ungdomliga
intressena och levnadsbanornas krav.
I den nuvarande gymnasieorganisationen är differentieringssystemet i de
båda högsta ringarna avsett att sörja för organisationens smidighet. En
lärjunge på latinlinjen kan välja mellan 11 och en lärjunge på reallinjen
mellan 7 olika ämneskombinationer. Skolutredningen och skolkommissionen
äro dock ense om att detta system blivit en missräkning.
Specialiseringen har drivits för långt, förmenar skolutredningen. Mångkunnigheten
har offrats utan att den eftersträvade fördjupningen av studierna
vunnits. Brister ha framträtt i studenternas allmänbildning. Icke
minst ha klagomål framförts beträffande studenternas språkliga utrustning.
Valet av ämneskombination, som faktiskt innebär ett val av studieriktning
och framtida arbetsområde, sker för tidigt och präglas ofta av
en viss planlöshet. I alltför många fall sker valet mera med hänsyn till
ämneskombinationens fördelar ur skolarbets- och examensssynpunkt än
med hänsyn till det verkliga behovet av förberedande skolutbildning. Ofta
kunna gymnasisterna icke välja den kombination de bäst behöva, emedan
det föreskrivna deltagarminimum icke uppnås. Kompletteringar bli därigenom
nödvändiga efter studentexamen; de vålla kostnader och tidsspillan.
(IX s. 217 o. 222.)
Skolutredningens eget förslag rör sig i de lägre ringarna med tre linjer:
444
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
latinlinjen, reallinjen och språklinjen. I näst högsta ringen klyves var och
en av dessa, latinlinjen i en helklassisk och en halvklassisk gren, reallinjen
i en matematisk och en biologisk och språklinjen, såsom jag redan nämnt,
i en nyspråklig och en matematisk gren. I högsta ringen differentieras linjerna
ytterligare, så att antalet varianter i studentexamen uppgår till 10.
Varje lärjunge ställes två gånger inför ett ämnesval, vid inträdet i den
näst högsta och vid inträdet i den högsta ringen. Antalet samtidigt lästa
ämnen ökas för majoriteten av gymnasisterna, även på det högsta stadiet.
På reallinjen springer antalet ämnen i högsta ringen upp till 9 å 10, på
språklinjen till 8 å 9 förutom entimmesämnet kemi.
Skolutredningens förslag har enligt skolkommissionens mening uppenbara
brister.
»Mest iögonenfallande är, att det ''fasta’ linjesystemet i själva verket
upplösts. Såvitt skolkommissionen kunnat finna, är förgreningarnas antal
inte mindre än tio. Trots detta är ämnesträngseln, speciellt på högstadiet,
alltför stor. Den medför bristande koncentration, i alltför hög utsträckning
har utredningen måst tillgripa årskurser om en veckotimme, och utvägen
att låta ett ämne upphöra och efter ett år återkomma har för ofta måst
användas. Att de moderna språken fått en för svag ställning på reallinjen
och för vissa lärjungar också på latinlinjen är uppenbart. Till systemets
svagheter hör slutligen den styvmoderliga behandlingen av de konstnärliga
ämnena, teckning och musik.» (S. 297.)
»Det är på detta område mycket lätt att kritisera», slutar kommissionen;
»frågan är, om uppgiften, sådan skolutredningen fattat den, överhuvud
är lösbar.»
Skolkommissionens gymnasiedelegation har velat undersöka, huru långt
det över huvud är möjligt att konstruera en hållbar timplan med tre fasta
linjer. Ett av delegationens ledamot rektor Axel Nordhult utarbetat förslag
återgives av skolkommissionen (s. 299). Den allmänna linjen och reallinjen
äro i förslaget odifferentierade i hela sin längd; på latinlinjen finnes
en enda differentiering, den som är nödvändig för att ge grekiskan rum.
Förslaget utmärkes av en relativt stark ämneskoncentration, särskilt i
högsta ringen, och erinrar härutinnan om det förslag, som på sin tid framlades
av 1918 års skolkommission. På varje linje avslutas flera ämnen i näst
högsta eller lägre ring; i andra fall nedlägges ett ämne temporärt för att
efter ett par år åter upptagas på schemat. Antalet samtidigt lästa ämnen
nedgår successivt från 11 i klass 9 g till 7 i klass 12. Kommissionen finner
Nordhults förslag överlägset skolutredningens.
»Systemet med fasta linjer har kunnat hållas, vilket underlättar elevernas
linjeval och minskar behovet av kompletteringar. Universitet och
högskolor kan anknyta sin^ undervisning till gymnasiets linjer i medvetandet
om att studenterna från en och samma linje har en bestämd studiegång
bakom sig utan luckor. Det successivt sjunkande antalet läroämnen
medger en successiv övergång till friare studieformer och personlig för
-
445
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
djupning. Inga ämnen avbryts i förtid av vissa elevgrupper (såsom i stor
utsträckning måste ske inom det nuvarande gymnasiet och även i viss man
i den av skolutredningen föreslagna organisationen); samtliga ämnen får
en naturlig avslutning.» (S. 298.)
Vissa detaljanmärkningar framföras mot förslaget; det torde emellertid
icke vara nödvändigt att referera dem, emedan den nordhultska timplanen
blott bör uppfattas som ett exempel för att belysa möjligheterna — och
svårigheterna — att lösa gymnasiets organisationsproblem på grundval av
ett fast trelinjesystem. Exemplet är otvivelaktigt i dessa hänseenden väl
valt. Nordhults förslag torde efter vissa justeringar få anses vara »den
bästa principlösning som hittills framkommit i fråga om gymnasiets organisation
enligt principen fasta linjer». Att det inte är fullgott, beror enligt
kommissionen på att det är omöjligt att finna en helt tillfredsställande
lösning på problemet att skapa ett gymnasium med tre fasta linjer.
Det nordhultska förslaget har väckt mycket stort intresse hos kollegierna.
Av de högre allmänna läroverkens kollegier uttala sig 23 för en
lösning i principiell anslutning till detta förslag. Sannolikt är det, såsom
skolöverstyrelsen förmodar, fastheten och enkelheten i linjebyggnaden,
koncentrationen kring ett relativt begränsat antal ämnen och de därav
följande utsikterna till kvalitativ förstärkning av undervisningsresultaten,
som tilltala kollegierna. I enskildheterna gå däremot meningarna isär, och
de skulle troligen göra det ännu mera, om förslaget hade definitiv karaktär.
Med en viss tillspetsning kan man törhända karakterisera läget så, att
det nordhultska förslaget har förutsättningar att vara samlande, så länge
var och en kan hoppas på en revision av detaljerna efter sitt eget sinne,
säger överstyrelsen.
Diskussionen kring det fasta trelinjesystemet har i varje fall haft det
goda med sig, att den klargjort på vilka punkter behovet av differentiering
gör sig starkast gällande.
På latinlinjen innehålla de begärligaste tillvalskombinationerna två
främmande språk till de två för linjen fasta. Enligt tab. 26 (s. 392) läsa
f. n. inemot två tredjedelar av latinarna fyra främmande språk: latin, franska,
engelska samt tyska, och med tanke på det stora antal språklärare,
som måste utbildas för den nya skolorganisationen, är det mest antagligt,
att majoriteten av linjens lärjungar även i framtiden kommer att ha behov
av dessa ämnen. På en odifferentierad latinlinje måste därför en mycket
stor del av schemautrymmet upptagas av två ämnesgrupper, en humanistisk,
omfattande kristendomskunskap, modersmålet, historia med samhällslära
och filosofi, och en linguistisk, omfattande latin, franska, engelska och
tyska. Utrymmet för ytterligare språkundervisning, för matematik och för
naturvetenskapliga ämnen bleve med nödvändighet starkt begränsat. An
-
446
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
vändbara kurser i dessa ämnen kunna endast åstadkommas, om den fasta
linjebyggnaden får genombrytas av differentieringar.
I första rummet anmäler sig här frågan om grekiskans ställning på gymnasiet.
Detta ämne upptager för närvarande sju veckotimmar i vardera
av latingymnasiets båda högsta ringar och läses av ungefär 15 procent av
de manliga och 6 procent av de kvinnliga lärjungarna. Skolkommissionen
anser, att ämnet bör bibehållas på gymnasiet:
»Om grekiskans betydelse vore uttömd med dess roll för de teologiska
studierna, kunde det ifrågasättas, huruvida tillräckliga skäl funnes för dess
bibehållande.. Gymnasiet kan i princip icke formas efter behoven på en
enstaka studiebana. Det torde emellertid vara allmänt erkänt, att ämnet
därjämte har stort allmänt bildnings värde för flera humanistgrupper. För
alla högre språkstudier är kunskaper i grekiska betydelsefulla; man hör
ofta lärare i moderna språk beklaga, att de icke begagnat möjligheterna att
redan i skolan lära sig ämnets elementa. Vid högre filosofiska, litteraturhistoriska
och historiska studier är det av värde att kunna gripa tillbaka
på de klassiska författarnas originalskrifter. Förtrogenheten med antikens
främsta kulturspråk möjliggör slutligen ett djupare inträngande i den
antika kulturvärlden för alla dem, som i vår tid ägnar den sitt studium.
Kommissionen kan därför icke finna, att principiella skäl nödvändiggör, att
grekiska avföres från skolschemat.» (S. 322—323.)
Humanistiska sektionen i Uppsala anser det efter allmänna linjens tillkomst
både möjligt och önskvärt att göra latinlinjen till en helklassisk linje
med obligatorisk undervisning i grekiska. Tre ledamöter ha dock anmält
avvikande mening med hänsyn till de vådliga konsekvenser, anordningen
kunde få för rekryteringen och undervisningen på linjen.
Sektionens förslag står helt isolerat bland remissyttrandena. Den allmänna
meningen är, att grekiskan bör beredas plats genom en differentiering
av latinlinjen. De lärjungar, som läsa grekiska, skulle alltså avstå från
någon del av linjens undervisning i övrigt. Enligt skolutredningen skulle de
nedlägga tyska under näst sista och franska under sista året samt båda åren
avstå från ett av ämnena teckning eller musik.
Svenska klassikerförbundet anser, att latinlinjens lärjungar även böra ha
möjlighet att studera matematik:
»Latinlinjen bör liksom övriga linjer planläggas så att den blir en god
grundval för största möjliga antal levnadsbanor. Det synes då vara ett
ofrånkomligt krav att dess elever erhålla möjlighet att medtaga matematik.
Särskilt för de studieriktningar, för vilka latinlinjen avses ge förutbildning
jämte den allmänna linjen, äro kunskaper i detta ämne viktiga. De svårigheter
härvidlag, inför vilka skolkommissionen ryggar tillbaka, synas ingalunda
oöverstigliga. Undervisning i matematik bör under de båda sista
åren kunna ordnas parallellt med undervisningen i grekiska.»
Liknande uttalanden göras av 9 läroanstalter, varav 6 högre allmänna
läroverk.
447
Kungl. Maj:ts ■proposition nr 70.
Antalet matematikläsande lärjungar på latinlinjen är sedan åtskilliga
år statt i nedgång. För närvarande tillväljes ämnet endast av 13,5 procent
av de manliga och 11,4 procent av de kvinnliga lärjungarna. Skolutredr
ningen har i sitt förslag upptagit en fakultativ matematikkurs men anser
icke, att behovet är mera framträdande:
»Med hänsyn till de ännu mera tvingande kraven på andra kunskapsområden
visar det sig ... svårt att på latinlinjen inrymma en sådan kurs i
matematik, att den blir av verkligt värde för den ifrågavarande gruppen
av dess elever. Förbises bör ej heller, att denna elevgrupp med all sannolikhet
kommer att icke obetydligt minskas genom tillkomsten av den nya
linjen, där möjligheter beretts för ett vidgat matematikstudium. Med den
av oss föreslagna organisationen av gymnasiet torde det sålunda endast bli
ett relativt fåtal av den klassiska linjens elever, som i sin fortsatta utbildning
få användning för annat än de mera elementära kunskaper i matemar
tik, som meddelas i realskolan.» (IX s. 234.)
Skolkommissionen finner det visserligen frestande att följa skolutredningens
exempel men är icke övertygad om att matematiken numera skulle
kunna fylla någon större uppgift på latinlinjen.
»Den halvklassiska linjen enligt 1905 års läroverksstadga upptog en
omfattande matematikkurs. Det kan inte råda någon tvekan om att matematikens
starka ställning på denna linje avsevärt ökade linjens användningsområde
och att den reduktion, som ämnet sedan i två etapper lidit,
varit en medverkande omständighet, när kompetenskraven för vissa levnadsbanor
under 1930-talet omställdes efter reallinjens fordringar. En återgång
torde emellertid numera knappast vara möjlig. När matematikundervisningen
på den halvklassiska linjen kunde uppställa ett slutmål, som
närmar sig till det som nu nås i reallinjens allmänna kurs, berodde detta
nämligen i icke ringa mån på den starka ställning matematiken intog i
den dåvarande sexåriga realskolan. De banor, som verkligen har behov av
avsevärda kunskaper i de matematiska ämnena, måste numera söka anknytning
till reallinjen.» (S. 329.)
Att behovet av separatanordningar för grekiskan är mera framträdande
än för matematiken torde i varje fall vara uppenbart.
Bland reallinjens elever förekomma två anlags- och intressetyper, som
ofta äro så pass åtskilda, att de på det högsta stadiet icke torde vara betjänta
av ett och samma ämnesprogram. Gymnasiedelegationens ordförande,
undervisningsrådet Ragnar Lundblad, anmälde pa denna grund i ett
särskilt yttrande betänkligheter mot det inom delegationen utarbetade
systemet med helt obrutna, fasta linjer.
»Jag tänker främst på reallinjen, som i framtiden torde komma att rekryteras
av två huvudgrupper av lärjungar — en grupp, som i den nuvarande
organisationen väljer den utpräglat matematiska ämneskombinationen
fysik, kemi och specialmatematik, och en grupp, som väljer den
mera naturvetenskapliga kombinationen fysik, kemi och biologi med hälsolära.
Att anordna de båda gemensamma ämnena fysik och kemi på ett för
de båda grupperna tillfredsställande sätt, är naturligtvis icke omöjligt. Diir
-
448
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
emot uppstår det svårigheter med flygelämnena, matematik och biologi.
En organisation, där båda grupperna skola inhämta samma kurser i dessa
ämnen, tillgodoser enligt min uppfattning varken de psykologiska eller de
praktiska krav, som böra ställas på linjens organisation. Ena hälften av
lärjungeklientelet har för sin blivande verksamhet gagn av en större kurs
i biologi men icke av den stora matematikkurs, som för den andra hälften
av klientelet är nödvändig. Och vad värre är: inhämtandet av en sådan
matematikkurs kräver ofta av dessa lärjungar ett oproportionerligt stort
arbete. De matematiskt inriktade lärjungarna ha åter intet behov av större
kurser i biologi men så mycket mer av den matematiska skolning, som det
nuvarande ämnet specialmatematik skänker.---Jag har övervägt,
huruvida man under sådana omständigheter borde inrätta en fjärde bildningslinje,
en naturhistorisk linje, som liksom de andra linjerna skulle omfatta
de tre åren ovanom enhetsskolan, men jag är inte säker på att studieintressena
så tidigt som vid övergången till klass 10 äro tillräckligt utdifferentierade
för en sådan klyvning.
Ehider sådana förhållanden måste jag beteckna svårigheten att lösa
differentieringsfrågan som konstitutiv för förslaget med fasta linjer. För
reallinjens del erbjuder det i direktiven för delegationen skisserade förslaget
med horisontell klyvning efter klass 11 enligt min mening större fördelar
än det diskuterade förslaget med fasta linjer.» (S. 300.)
Matematisk-naturvetenskapliga sektionen i Lund avstyrker alla specialanordningar
för biologer. Matematik är ett oundgängligt hjälpmedel även
för biologien. Biologerna böra använda reallinjen, icke den allmänna linjen,
och de böra inhämta samma matematikkurser som de blivande ingenjörerna.
»Kommissionens mening att allmänna linjen bör kvalificera för akademiska
studier bland annat i biologi för elever med mindre fallenhet för
exakta naturvetenskaper kan inte biträdas av sektionen. Det finnes ingen
anledning att ställa ämnesgruppen biologi utanför de övriga naturvetenskaperna.
Allmänna linjen kan därför utformas utan hänsyn till den av
kommissionen tänkta kvalificeringen för biologistudier. Beallinjen bör i
stället vara så beskaffad, att den kan tjäna som grund för studier av samtliga
ämnen inom de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna och vid
fackhögskolorna. Det viktigaste härför är en solid matematisk-naturvetenskaplig
allmänbildning. För biologistuderande utgör oftast skolkunskaperna
1 matematik, fysik och kemi hela den exakta grund som de akademiska studierna
skola vila på, och sektionen finner en uppdelning i en matematisk
och en biologisk linje omotiverad. Realgymnasiet bör vara lika till och med
klass 12, utan linjeuppdelning och med fast timplan även i avgångsklassen.
Sektionen vill särskilt framhalla vadorna av att ett ämne nedlägges under
ett eller flera år. Samtliga fyra realämnen böra läsas med obruten studiegång
genom hela realgymnasiet. Om timplanen härigenom blir ansträngd
bör en minskning i timantalet för de historiska ämnena vidtagas.»
De övriga remissinstanser, som beröra frågan, synas antingen ha förordat
en differentiering eller ansett frågan förtjäna ytterligare övervägande. Enligt
skolöverstyrelsens sammanfattning ha 11 högre allmänna läroverk och
2 andra läroanstalter, ävensom Läroverksläramas riksförbund och Lekto -
449
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
rernas förening gjort uttalanden i denna riktning; Sveriges yngre läroverkslärares
förening ifrågasätter en uppdelning i biologer och matematici under
sista läsåret.
Lärarkollegiet vid Tandläkarhögskolan i Stockholm anser det önskvärt
med en utbildningsväg inom gymnasiet, som tillrättalagts för blivande medicinare,
tandläkare, veterinärer och farmaceuter, kanhända samtidigt även
för zoologer, botanister, kemister m. fl. fackstudenter inom filosofisk fakultet
eller lärarhögskola.
»Undervisningen på en sådan linje bör domineras av de fyra naturvetenskapliga,
obligatoriska ämnen, på vilkas grund alla högskolans studier vila,
den bör vara solid i planeringen och exakt i innehållet samt smidigt följa
den moderna naturvetenskapliga forskningens snabba utveckling. Dessa
fyra ämnen synas böra koncentreras kring biologin såsom huvudämne och
med orientering av kemi och fysik i biologisk riktning; även matematiken
bör i slutstadiet kunna tjäna såsom anknytning till grunderna för den biologiska
statistiken. Minst två främmande språk böra ingå i denna linje;
i första hand riktas därvid intresset till engelskan och tyskan.»
Medicinska fakulteten i Uppsala hänvisar till att ett mycket betydande
antal studerande årligen gå till de medicinska högskolorna, tandläkarhögr
skolorna, veterinärhögskolan, farmaceutiska institutet, lantbrukshögskolan,
skogshögskolan, gymnastiska centralinstitutet och till de naturvetenskapliga
universitetssektionernas biologiska ämnesgrupp. Antalet är tillräckligt
att motivera en särskild för dessa grupper avpassad gymnasielinje.
»Ett mycket starkt framträdande önskemål för en sådan linje vore, att
den tillät framförandet av tre främmande levande språk till gymnasiets
avgångsexamen. I hög grad önskvärt vore även, att kursplanerna särskilt
i matematik men i någon mån även i fysik utformades på sådant sätt, att
de bättre än vad som gäller för den nuvarande reallinjen motsvarade behovet
för de kommande högskolestudierna.»
Under hänvisning till detta yttrande uttalar t.f. universitetskanslern, att
möjligheten att inrätta en fjärde »naturhistorisk» bildningslinje torde förtjäna
att upptagas till allvarlig prövning.
Slutligen berör Psykologisk-pedagogiska institutet frågan, då institutet
tar ställning till rektor Nordhults förslag:
»Detta förslag, som påminner om det av 1918 års skolkommission framlagda,
uppvisar ovedersägliga förtjänster men synes alltför litet taga hänsyn
till elevernas skilda intressen och framtida studieriktningar. Särskilt
torde denna anmärkning — i enlighet med undervisningsrådet Lundblads
särskilda yttrande i betänkandet — kunna riktas mot reallinjen. Den av
Lundblad diskuterade differentieringen av nämnda linjes båda högsta klasiser
i en matematiskt och en biologiskt betonad gren torde därför — trots
den därav följande förnyade omgrupperingen av eleverna efter endast ett
år — innebära en förbättring av det ursprungliga förslaget. Institutet anser
sig dock ifråga om det fyraåriga gymnasiet böra instämma i skolkommis
29
—- Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt Nr 70.
450
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
sionens i anslutning till det Nordhultska förslaget uttalade förmodan, att
’det är omöjligt att finna en helt tillfredsställande lösning på problemet att
skapa ett gymnasium med tre fasta linjer’.»
Att icke heller den allmänna linjen kan ställas utanför diskussionen om
differentieringen, framgår av vad som redan sagts om de motsedda rekryteringsgruppema.
Medan exempelvis blivande klasslärare främst ha behov
av en brett lagd allmänbildning, få de moderna språken ett speciellt intresse
för lärjungar, som gå till bankerna, handeln, kommunikationsverken
och liknande verksamhetsområden. I synnerhet bland den kvinnliga gymnasieungdomen
omfatta också påfallande många studierna i moderna
språk med ett livligt personligt intresse. Om man avvisar tanken på en
nyspråklig linje, återstår det att taga ställning till en eventuell nyspråklig
differentiering av den allmänna linjen på högsta stadiet.
De akademiska kollegierna betona kraftigt och enhälligt de moderna
språkens betydelse som hjälpmedel vid universitetsstudierna och vid den
vetenskapliga forskningen. I flertalet fall fordras dock för akademiska studier
antingen latin eller matematik, och de gjorda uttalandena syfta därför
vanligen åtminstone i första hand på de nuvarande båda linjerna.
Lärarrådet vid Stockholms högskola uttalar sig emellertid även om den
allmänna linjen och framhåller angelägenheten av att utrymmet för de
moderna språken där icke tilltages för knappt:
»Beträffande den föreslagna allmänna linjen vill lärarrådet begränsa sig
till påpekandet, att de levande språken enligt lärarrådets mening på denna
linje icke synas vara garanterade den ställning som påkallas av hänsyn till
de levnadsbanor för vilka linjen är avsedd. Särskilt anmärkningsvärt är att
kommissionen tänker sig att denna linje — om kravet på latinkunskaper
såsom förutsättning för juridiska studier komme att slopas — bland annat
vore att föredraga för majoriteten av de blivande juristerna. Lärarrådet
ansluter sig i detta avseende helt till den mening, som företrädes av de till
juridiska fakulteten hörande ledamöterna av lärarrådet, nämligen att om
kravet på latinkunskaper skall falla — en fråga till vilken lärarrådet icke
i detta sammanhang har att taga ståndpunkt — så måste det kompenseras
genom högre krav på kunskaper i levande språk.»
Matematisk-''naturvetenskapliga fakulteten vid samma högskola har,
såsom jag redan nämnt, förordat upprättandet av en särskild nyspråklig
linje.
Vad speciellt beträffar värdet av en ej alltför knapp undervisning i franska
för lärjungar, som ämna ägna sig åt merkantil verksamhet, anför stiftelsen
La Maison Swédoise å Marseille:
»För de av Sveriges unga köpmansämnen, som önska driva handel på
Orienten (Iran, Turkiet, Grekland och Egypten, Tunisien, Algeriet, Marocko,
Martinique och Senegal med flera länder inom franska kolonialväldet)
är det nödvändigt att äga goda kunskaper i franska och även för
dem som driva affärer på Latinamerika äro tillräckliga skolkunskaper i
451
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
detta språk en viktig förutsättning icke blott därför att franska språket
kan användas vid handelsförbindelserna i dessa delar av världen utan även
därför att kunskap i franska språket i hög grad underlättar studiet av de
i Sydamerika vanliga spanska och portugisiska språken. Då ett bibehållande
av och en utökning av berörda handel synes vara av omistligt värde för
Sverige skulle det enligt styrelsens mening vara ett stort misstag att i den
omfattning som skolöverstyrelsen föreslagit nedskära skolundervisningen
i franska språket.»
Den allt närmare kontakten med olika produktionsområden och olika
kulturkretsar skapar emellertid ytterligare ett differentieringsproblem, som
torde bliva särskilt framträdande inom en eventuell nyspråklig gren av den
allmänna linjen men som även gör sig påmint på övriga linjer. Den normala
gymnasieorganisationen tar hänsyn till undervisningsbehovet i två
klassiska och tre moderna främmande språk; andra moderna språk —
ryska, spanska, finska och italienska — falla utanför programmet. Inom
det nuvarande gymnasiesystemet ha dock försök gjorts med undervisning
i några av dessa språk. En fyraårig kurs i ryska kan vid Nya elementarskolan
i Ängby ersätta latinet på latinlinjen; tvååriga tillvalskurser i ryska,
spanska och finska kunna förekomma vid olika läroverk; undervisning i
italienska skall enligt gällande läroverksstadga kunna förekomma på det
nyspråkliga lyceet, ehuru denna organisation visserligen hittills stannat på
papperet — italienskan har doek varit företrädd vid ett par privatläroverk.
Skolutredningen har i sin undervisningsplan för den tredje linjen i första
hand velat tillgodose de tre redan nu på gymnasiet lästa språken, engelska,
tyska och franska.
»Därigenom kunna fördjupade kunskaper vinnas i dessa språk, och linjen
blir med avseende på svårighetsgraden jämställd med latin- och reallinjen.
Därigenom blir det också möjligt att, såsom redan framhållits, vid
litteraturstudiet i dessa språk ägna tillbörlig uppmärksamhet åt arbeten
av historisk, kulturhistorisk och geografisk karaktär, arbeten, som äro
ägnade att ställa de främmande kulturförhållandena i starkare belysning.
Detta bör dock icke hindra, att i den utsträckning, som tillgången på kompetenta
lärarkrafter möjliggör, ett av språken i fråga må på det högsta
stadiet kunna utbytas mot framför allt ryska eller spanska, i vilka språk
det föreligger ett klart praktiskt behov av utvidgade och till större kretsar
spridda kunskaper.» (IX s. 242.)
»Närmast torde det ligga till hands, att ryska eller spanska införes på
språklinjen i de båda högsta ringarna och att i sådant fall franska utgår.
Dess höga timtal på denna linje torde göra en sådan anordning mest lämplig.
Men särskilt spanska, som icke nödvändigtvis kräver ett lika högt
timtal som ryska, synes även kunna utbytas mot tyska. Införandet av
något annat främmande levande språk än engelska, tyska och franska
synes böra bli beroende på särskilt medgivande av Kungl. Maj:t, varvid
det bör ankomma på skolöverstyrelsen att föreslå lämpliga anordningar.»
(IX s. 405.)
452
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Skolkommissionen är principiellt mera benägen att låta lärjungarna välja
mellan olika språk men inser nödvändigheten av att i praktiken begränsa
valfriheten med hänsyn till lärartillgången och antalet i varje ämne anmälda.
Kommissionen anför i fråga om språkuppsättningen på gymnasiet:
»De tre språk, som vi sedan gammalt räknar som moderna bildningsspråk,
har inte längre den särställning, som de hade då de infördes på
gymnasiet. Det stora slaviska språkområdet, där ryskan utgör den dominerande
men också svåraste varianten, växer snabbt i betydelse. Det
spanska språkområdet har länge haft en betydelse, som väl kan mäta sig
med det tyskas. Världens spansktalande befolkning är dubbelt så stor som
den fransktalande. Den omständigheten, att i enhetsskolan grunden lagts
för vidare studier i tyska och franska, behöver inte binda gymnasieundervisningen
vid dessa språk. Grunden kan ändå ha sitt värde. Ändamålsenligt
synes vara, att eleverna beredes viss rätt att utbyta något av dessa
språk mot spanska, medan ryska kräver större utrymme och måste beredas
plats på annat sätt.
Vidare torde uppfattningen, att samma språk skall behärskas av alla,
som uppnår en viss bildningsgrad, inte vara kulturpolitiskt hållbar. Den
leder till en uniformitet, som inte är kulturellt gynnsam. En betydligt större
verklig kultureffekt nås, om de olika individerna har mer varierande språkkunskaper.
Slutligen kan naturligtvis också talet tre för de moderna gymnasiespråken
diskuteras. Skolkommissionen har föreslagit, att engelska, tyska
och franska läses i enhetsskolan. Kommissionen har vidare räknat med att
tre språkkurser skall vara tillgängliga i gymnasiets studentklass. Vid gymnasiets
slutliga utformning kan det dock komma att visa sig, att ämnesträngseln
på vissa linjer kommer att bli för stor och att det. blir ändamålsenligt
att avstå från fullföljandet av alla tre språken. Om man på reallinjen
och på den allmänna linjen uteslöt ett av de tre språken, skulle
större utrymme vinnas för linjernas karaktärsämnen. Å andra sidan är det
tänkbart att i vissa fall gå utöver tre-talet. En möjlighet finns att på latinlinjen
låta ryska ersätta latin och att sålunda för vissa elever skapa en nyspråklig
studiegång med fyra levande språk.
Den närmare utformningen av gymnasiets språkundervisning torde alltså
först kunna ske i samband med det fortsatta utredningsarbetet. Så mycket
torde emellertid redan nu kunna sägas, att engelskan bör vara huvudspråket
inte bara i enhetsskolan utan också i gymnasiet och det enda språk,
vari förmåga att korrekt skriva bör eftersträvas, att valet av övriga språk
på gymnasiet i princip bör vara fritt men givetvis göras beroende av tillgång
på lärare och av antalet anmälda elever, att vid sidan av tyska och
franska därvid också i första hand ryska och spanska bör beredas plats i
gymnasieundervisningen samt att antalet på de olika linjerna lästa främmande
språk i allmänhet bör vara tre men att en jämkning i detta avseende
kan komma att te sig som önskvärd.» (S. 323—324.)
Professorn i slaviska språk vid universitetet i Lund K.-O. Falk har i ett
särskilt yttrande till humanistiska sektionens protokoll framhävt vikten
för vårt land av att undervisning i ryska anordnas i större utsträckning än
hittills. Falk anför bland annat följande:
453
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
»Skolkommissionen har, med öppen blick för den historiska utvecklingen,
i sitt betänkande framhållit att det stora slaviska språkområdet, där ryskan
utgör den dominerande varianten, snabbt växer i betydelse (s. 239).
Den varnar för en alltför stark uniformitet i språkstudierna vid våra läroverk
och för ett ensidigt, ensamhärskande studium av de tre traditionella
gymnasiespråken engelska, tyska och franska (s. 268). Jag instämmer helt
i kommissionens åsikter i denna fråga. Enligt min mening är det ett riksintresse
att kunskaper i slaviska språk få en större spridning än hittills i
vårt land. Det är uppenbart att vi icke kunna leva i okunnighet om förhållandena
i ett så stort och mäktigt grannland som Sovjetunionen och att
vårt land därför bör förfoga över ett icke alltför ringa antal kännare av
ryska språket.---F. n. sakna vi i eminent grad verkliga kännare av
de slaviska språken och de slaviska länderna, ett förhållande som i såväl
freds- som krigstid medför mindre gynnsamma återverkningar på olika
områden. Ett lämpligt avvägt samarbete mellan gymnasiet och universitetet
kunde emellertid bidraga till att denna brist småningom avhjälptes.
---Enligt min mening är det för vårt land ytterst önskvärt, att undervisningen
i ryska språket bibehålies i minst samma omfattning vid våra
läroverk som hittills och att möjligheter att utbyta detta språk mot annat
på språk- eller latinlinjen i princip står öppen för de studerande vid varje
svenskt läroverk.---Nuvarande gymnasiekurser med huvudvikten
lagd på att inhämta grammatikens element samt att läsa och förstå text,
synas ha en lämplig uppläggning och äro ... en ganska god grund för fortsatta
universitetsstudier.---Frågan om undervisningen i ryska vid
våra läroverk är ingalunda av sekundär betydelse. En noggrant utformad
plan för dess rationella ordnande framstår som en nödvändighet, om man
erinrar sig den slaviska världens ökade politiska och kulturella betydelse
efter två världskrig och den omständigheten, att Sverige nära gränsar till
de två mest betydande slaviska språkområdena — det storryska och det
polska.»
Lärarrådet vid Göteborgs högskola anser åter, att kommissionen alltför
generöst ställt varianter i utsikt:
»Den fasthet och koncentration, som är styrkan i kommissionens förslag
till linjedelning, äventyras av kommissionen själv, då den leker med tanken
att lämna plats på gymnasiet åt icke mindre än fyra nya språk, spanska,
italienska, ryska och finska.---Häremot kan icke nog starkt
göras gällande, att vilken betydelse kunskaper i de till införande föreslagna
språken än må ha för mera speciella syften, dessa språk dock icke i universell
betydelse kunna tävla med de tre traditionella kulturspråken. Kännedom
om dessa språk är ett krav, som måste ställas på de studerande
inom alla utbildningsområden, som ha vetenskaplig karaktär, något som
också erkännes av kommissionen (s. 323). Under dessa omständigheter kan
utrymme på gymnasiet för nya språk beredas endast undantagsvis och i
form av försöksundervisning, såsom hittills varit fallet. För övrigt ha dessa
språk sin naturliga plats i fackskolorna.»
Samma ståndpunkt förfäktas av Chalmers tekniska högskola:
»Lärarkollegiet noterar med intresse kommissionens förslag att införa
spanska och ryska som fakultativa språk på gymnasiet. Skall valet stå
454
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
mellan något av dessa språk och franskan, bör nog franskan ges ett avgjort
företräde. Det är i detta fall icke språkområdets storlek som är av
betydelse, utan den kultur som representeras inom språkområdet.»
Även om meningarna på de flesta punkter äro delade, torde det anförda
visa, att inom varje linje ett behov av differentieringar gör sig gällande, i
vissa fall på grund av den fortgående intressespecialiseringen, i andra fall
med hänsyn till den blivande samhällsverksamheten, ej sällan av båda
dessa anledningar. Inom ett fast och odifferentierat trelinjesystem kunna
dylika behov icke tillgodoses. Ett system av detta slag kan läggas till
grund för gymnasieorganisationen, endast om organisationens enkelhet
tillmätes sådan betydelse, att alla anspråk på en smidigare anpassning
efter anlag och levnadsbanor avvisas såsom varande av underordnad betydelse.
e. Den horisontella klyvningen och 12:e klassen.
Skolkommissionens horisontella klyvning av gymnasiet innebär, att en
avgångsetapp skulle införas efter elfte klassen och det tolfte året givas
speciell karaktär. I de tre första ringarna, klasserna 9—11, skulle gymnasiets
allmänbildande ämnen på bred front föras fram till en kursavrundning.
De lärjungar, som icke ämna fullfölja studierna vid högre fackutbildningsanstalter,
skulle kunna gå ut i det praktiska livet efter klass 11. De
skulle då ha förvärvat den kompetens, för vilken kommissionen föreslår
benämningen studentexamen; den skulle icke berättiga till universitetsstudier
men innebära, att innehavaren erhållit en allmänbildningsgrund av
gymnasial art.
De övriga lärjungarna skulle tillbringa ännu ett år i gymnasiet, det
tolfte skolåret, collegeåret. Detta skulle vara ett mognadsår, avsett att ge
överblick över någon del av bildningsfältet, och på samma gång ett specialistår,
där arbetet koncentreras på ett begränsat antal ämnen. Studierna
under tolfte året skulle krönas med en verklig examen, dimissionsexamen.
Denna skulle ge behörighet till akademiska studier.
Kommissionen anger själv på följande sätt vad den velat vinna med den
horisontella klyvningen:
»Dess största fördel är den möjlighet den ger till en lösning av differentieringsproblemet
inom linjerna: en stark specialisering av studierna i studentklassen
kan förenas med en bred allmänbildning, som inte för någon
lärjungekategori lämnar kurser oavslutade. Genom den föreslagna organisationen
möjliggöres en boskillnad mellan de lärjungar, som ämnar gå
vidare till högre studier, och dem, som nöjer sig med gymnasiets allmänbildning
som grund för sin yrkesverksamhet eller för sin mer speciella
yrkesutbildning. De sistnämnda kan gå ut i livet med ett års tidsvinst utan
att ha förlorat något för dem värdefullt. De förstnämnda åter får genom
den starka ämnesbegränsningen under college-året möjlighet till personlig
455
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
fördjupning av studiet och till intressebetonat arbete, varigenom mognadsprocessen
gynnas. Studentklassen bildar slutligen en naturlig övergång till
universitetsbetonade studier.» (S. 311—312.)
För att möjliggöra någon uppfattning om huru lärjungarna skulle fördela
sig på studentexamen och dimissionsexamen har byråchefen Neymark i
sin yrkesförteckning även angivit lämpliga yrken för gymnasister, som
önska avsluta studierna med klass 11. Neymark nämner 42 personalgrupper
jämte ett tiotal mera heterogena grupper, inom vilka utrymme finnes även
för personal, som ej genomgått fullständigt gymnasium. I flertalet fall
torde lärjungarna i fråga ha fördel av att välja den allmänna linjen, men
ofta behöva icke heller de båda andra linjerna vara uteslutna. Därjämte
nämner Neymark några fall, där man bör undersöka, huruvida icke den
nya studentexamen kunde räcka, ehuru för närvarande fullständig genomgång
av gymnasium är föreskriven — närmast tänker Neymark på farmaceuter
(B-linjen), kammarskrivare vid tullverket, landsfiskaler och brandbefäl.
Kommissionen är beredd på att en dylik gruppering alltid måste väcka
gensagor från vissa berörda personalgrupper. Redan nu reservera sig några
remissinstanser. Sålunda skriver lärarkollegiet vid Färmacentiska institutet
i anledning av Neymarks förslag beträffande de å linje B utbildade farmaceuterna:
»Huruvida
avgångsexamen efter klass 11 i detta fall kommer att ge tillräcklig
grund för fortsatt utbildning på den tid, som nu användes eller som
planerats för framtiden, är synnerligen ovisst. Det förefaller, som om kunskapsnivån
efter denna examen närmast skulle kunna jämföras med nuvarande
normalskolekompetens, vilken är helt otillräcklig för här diskuterade
farmaceutiska studier. Detta omdöme gäller även om hänsyn tages
till att kursinnehållet får en lämplig utformning, ty nivån blir ändå för lag.
Om avgångsexamen efter klass 11 skall användas som gallring för inträde
i klass 12, kommer sannolikt de elever, som lämna läroverket efter
denna examen att utgöra den sämsta delen av gymnasieeleverna. Även
detta talar starkt emot att denna examen skall utgöra kompetens för intagning
vid en högskola, låt vara på B-linjen.»
Kommissionen är angelägen betona, att den icke tagit ställning till den
av Neymark verkställda grupperingen av yrkena.
»På många punkter torde en dylik klassificering, om den gjordes till
något annat än ett diskussionsuppslag, vara ägnad att framkalla strid.
Kommissionen har emellertid ansett det nödvändigt att på detta sätt konkret
belysa avgångsetappens möjligheter. En omsorgsfull penetration av
förteckningens detaljer återstår, men en sådan är knappast en uppgift för
en skolkommitté. Emellertid är det tydligt, att vissa av de grupper, som
utan tvivel kunde komma i fråga, är rätt manstarka, i synnerhet om utbildningen
för någon av folkundervisningens stora lärargrupper i samband
med skolreformen anknyts till avgångsetappen efter elfte klassen.» (S. 306.)
456
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
I vad mån gymnasister, som i framtiden rekrytera ifrågavarande banor,
verkligen komme att avstå från det tolfte skolåret är emellertid vanskligt
att bedöma, medger kommissionen.
»En första förutsättning är, att den fortsatta utbildningen för yrket omsorgsfullt
samordnas med examen från klass 11, så att de unga snarast
möjligt efter examen antas som aspiranter och senast vid höstterminens
början övergår till specialutbildningen för den blivande levnadsbanan.
Men även en perfekt anknytning sätts lätt ur spelet genom konkurrensen.
Föredras sökande med fullständig gymnasieutbildning, utestängs lätt de
som nöjt sig med minimikompetensen. På papperet räcker det med den
lägre kompetensen, i praktiken kan den högre komma att för lärjungarna
framstå som helt oumbärlig.---Möjligen kan svårigheterna succes
sivt
komma att mildras utan särskilda åtgärder, blott genom samhällsutvecklingens
egna tendenser. Efterfrågan på ungdom med gymnasieutbildning
kommer högst sannolikt att stiga, utbudet likaså. Det kommer då an
på var stigningen blir snabbast, på efterfrågssidan eller på utbudssidan.
Vissa i det föregående anförda omständigheter pekar i den riktningen att
behovet av kvalificerad arbetskraft blir allt svårare att tillgodose och att
följaktligen konkurrensen på de intellektuella levnadsbanorna kommer att
minska.» (S. 306—307.)
Mycket beror på vad arbetet i 12:e klassen kommer att kräva av lärjungarna
och vilken ställning klassen i fråga kommer att intaga i det allmänna
medvetandet. Förefintligheten av en avgångsetapp efter närmast
föregående klass gör det lättare att ställa bestämda krav på arbetets självständighet.
»I ett system utan avgångsetapp måste det alltid finnas en icke
så liten frestelse för lärarna att slå av på dessa krav, emedan ett misslyckande
för den enskilde lärjungen innebure, att frukterna av tre års
arbete ginge honom ur händerna. Den som inte håller måttet i den nya
tolfte klassen kan däremot återfalla på den kompetens, han förvärvat vid
avgångsetappen efter klass 11».
Arbetet i den tolfte klassen skildras rätt utförligt av skolkommissionen.
Varje lärjunge bör ha ett studieprogram, upptagande
1) ett bildning sämne, ägnat att motverka eu ensidig inriktning på fackstudier,
2) högst tre språkämnen, i vilka studierna dock i stor utsträckning kunna
utformas så, att lärjungen läser litteratur berörande de andra ämnen han
studerar, och
3) vanligen tre fackämnen, fritt valda utifrån lärjungens egna intressen
eller med hänsyn till den kommande levnadsbanan.
Självfallet är det intet som hindrar, att ett språk kan upptagas som fackämne
eller att ett ämne, som av vissa lärjungar studeras som bildningsämne,
av andra upptages som fackämne; studierna i ämnet måste då givetvis
läggas på ett annat sätt.
Avsikten med bildning sämnet framgår av följande citat:
457
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
»1940 års skolutredning kunde inte acceptera den horisontella klyvningen,
därför att mognadsämnena skulle bli lidande på den specialisering,
som skulle utmärka gymnasiets övre del. När man talar om ’de ämnen, där
själva mognaden har den största betydelse’, torde man närmast åsyfta
ämnena kristendomskunskap, modersmålet (särskilt litteraturhistoria),
historia-samhällslära och filosofi-psykologi. Det är tydligt, att ett fortsättande
och fullföljande av studier av samtliga dessa ämnen under sista
skolåret vore av största värde. I samband med översikter och repetitioner
kan lärostoffet nu behandlas från helt nya synpunkter. Genom längdsnitt
och tvärsnitt kan för lärjungarna välkända fakta ställas i ny och överraskande
belysning. Lärjungarnas större mognad och deras kunskapsinnehav
sätter dem nu i stånd att mera självständigt diskutera och taga
ställning till skilda frågor. Om man, såsom naturligt är, lägger huvudvikten
icke vid inlärandet av nya fakta utan vid de personlighetsbildande
momenten i denna undervisning och dess allmänna betydelse för omdömets
skolning och för förvärvandet av en viss andlig kringsynthet, kan man
emellertid resa frågan, om icke samma eller rent av bättre resultat skulle
kunna nås genom samling och koncentration av undervisningen kring ett
av dessa traditionella skolämnen, kring en viss epok, eller måhända ännu
bättre kring ett visst komplex av frågor, som på grund av undervisningens
traditionella uppdelning i ''skolämnen’ nu behandlas under vitt skilda
rubriker men som i själva verket hör intimt samman. Koncentration kring
en epok eller ett problemkomplex, varvid i undervisningen indrages moment
från samtliga ovannämnda skolämnen, synes vara en mycket intressant
lösning. Kommissionen har därför övervägt ett sammansatt bildningsämne,
förslagsvis benämnt idéhistorisk orientering. Ett sådant ämne måste hämta
sitt innehåll från olika håll. Det kristna arvet och arvet från antiken, den
humanistiska traditionen i vår kultur, upplysningens idéer, den naturvetenskapliga
världsbilden och nutidsmänniskans världsåskådningsproblem
samt vår tids stora idéströmningar bör alla ha sin plats inom detta ämnes
ram. Bäst skulle detta ämne svara mot reallinjens behov av komplettering
till en utpräglad naturvetenskaplig studieplan. Ämnet torde i regel icke
kunna skötas av en enda lärare, vanligen måste en uppdelning på flera
händer ske, vilket kan vara en fördel. Vidare synes vissa försök vara erforderliga,
innan den idéhistoriska orienteringen definitivt upptages på undervisningsplanen.
Den i praktiken enklaste lösningen är emellertid att låta ett av de traditionella
orienteringsämnena ingå i varje lärjunges ämnesgrupp. Detta
ämne, bildning sämnet, kan vara kristendomskunskap, modersmålet (särskilt
litteraturkännedom), historia-samhällslära eller filosofi-psykologi. För
lärjungar på latinlinjen och sociallinjen kan även ett naturvetenskapligt
ämne — i första hand biologi med hälsolära — betyda ett ur allmänbildningssynpunkt
högst värdefullt tillskott till en ensidigt vald humanistisk
ämnesgrupp. Även ämnet teckning med sina kontakter med det konstnärliga
skapandet och det konsthistoriska studiet och ämnet musik med sina
rika uttrycksmedel och sin lysande historia bör kunna uppbära ett bildningsämnes
roll och väl fylla dess syfte att genom fördjupning på ett visst
område av vår kulturkrets vidga lärjungarnas kulturella orientering.
Valet mellan de olika bildningsämnena bör givetvis vara fritt och återspegla
lärjungarnas naturliga studieintressen. Läraren bör ha oinskränkt
frihet att i samråd med sina elever organisera detta studium på sådant sätt,
458
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
att det avsedda syftet — ökad andlig kringsynthet och känsla för kulturella
värden uppnås. Denna frihet för lärare och elever betyder, att
någon större olägenhet inte uppstår, om ett ämne på grund av för ringa
deltagande inte kan upptas på arbetsordningen: eleven kan tillgodose sina
specialintressen inom ramen för ett närbesläktat ämne. Undervisningen i
bildningsämnet bör, där så kan ske, i stor utsträckning ha diskussionens
form.» (S. 312—313.)
Om språkämnena i tolfte klassen yttrar kommissionen:
»Målet för detta obligatoriska studium av främmande levande språk
bör i främsta rummet vara att förvärva ökad förmåga att självständigt
läsa studielitteratur på dessa språk. Undervisningen bör dessutom åsyfta
att vidmakthålla, stärka och utveckla förmågan att förstå och tala dessa
språk samt inbegripa övning i att skriva ett av dem. Lärjungar, som därutöver
önskar förvärva speciell färdighet i språken, bör givetvis ha möjlighet
att bland sina fackämnen medtaga ett eller flera av dem. För de elever,
som icke avser att idka specialstudier i moderna språk utöver de för alla
obligatoriska kurserna, torde undervisningen böra bestå däri, att text på
de främmande språk han tidigare studerat (företrädesvis litteratur med
anknytning till fackstudierna) läses, varvid förmågan att exakt fatta innehållet
uppövas. Tid bör även ägnas åt talövningar samt åt undervisning
om det främmande landets kultur och samhällsliv. Läsning av dagliga tidningar
bör ingå som kursmoment. Infödda assistenter bör anlitas. De lärjungar,
som så önskar och som anses äga förutsättningar härför, torde efter
samråd med läraren kunna befrias från deltagande i den schemabundna
undervisningen helt eller delvis. För dessa elever fastställes ett visst minsta
antal sidor facklitteratur eller skönlitteratur på olika språk, som de
måste studera och i tentamen svara för. Denna anordning möjliggör, att
lärjungarna i viss utsträckning läser litteratur på det främmande språket
inom sina respektive fackämnen och får tillgodoräkna sig dessa studier
jämväl som studier i det främmande språket.» (S. 313—314.)
Den egentliga kärnan i studierna utgöres emellertid av lärjungens fackämnen:
»Sammanställningen
av dessa fackämnesgrupper bör — med undantag
för att linjens huvudämne alltid bör vara obligatoriskt — vara lärjungens
ensak, men lämpliga grupper torde i rådgivande syfte böra fastställas i
samråd med universitets- och högskolemyndigheter, eftersom examen från
tolfte klassen, dimissionsexamen, samtidigt utgör inträdesexamen till universitet
och högskolor.---
Med hänsyn till vikten för fortsatta högre fackstudier av kunskaper i
latin, respektive matematik torde latinet böra vara obligatoriskt fackämne
på latinlinjen och matematiken på reallinjen. Båda ämnena ställer
stora krav pa intellektuellt högvärdiga prestationer, och det är jämförelsevis
lätt att objektivt pröva studiearbetets resultat i dessa ämnen. En dimissionsexamen,
i vilken ingår latinlinjens kurs i latin eller reallinjens kurs
i matematik, ger studenterna rika valmöjligheter. Medtages dessa ämnen
såsom obligatoriska på var sin linje, kan det definitiva yrkesvalet ofta uppskjutas,
tills examen är avlagd.
Den allmänna linjen siktar icke lika direkt som de båda andra till universitetsstudier.
En stor del av klientelet torde komma att söka fortsatt
459
Kungl. May.ts proposition nr 70.
utbildning av annat slag. Blivande klasslärare går till lärarhögskolorna,
blivande socialvårdare till socialinstituten o. s. v. En ej obetydlig grupp
torde dock övergå till universiteten för samhällsvetenskapliga studier. Därvid
är kunskaperna i historia och samhällslära av grundläggande betydelse.
För tentamen för pol. mag.-examen fordras sålunda för närvarande
godkänt studentbetyg i ämnet historia med samhällslära.
Abiturienternas mognad och fallenhet för studier bör mycket val kunna
avläsas ur deras prestationer i historia-samhällslära. Läraren blir under
arbetets gång väl förtrogen med lärjungens omdömesförmåga. Lärjungen
har säkerligen under året skrivit någon tämligen omfattande uppsats över
ämne, hämtat från historien eller från nutidssamhället. Hans duglighet kan
prövas genom skriftliga prov av olika slag; man kan erinra om att den norska
examenskommittén nyligen föreslagit ett skriftligt prov i samhällslära
på engelsk-linjen. Erfarenheten från vår nuvarande studentexamen visar,
att kvalitén av historiska studentuppsatser mycket varierar. Det bör ej
vara omöjligt att även i detta ämne objektivt särskilja goda och dåliga
- prestationer, lika väl som i latin och matematik. Man behöver därför icke
tveka att även på den allmänna linjen giva linjens karaktärsämne — historia-samhällslära
— plats som obligatoriskt fackämne i tolfte klassen.»
(S. 314—315.)
Huru många fackämnen, som böra ingå i lärjungens ämnesgrupp, kan
diskuteras. Om inom matematiken den allmänna kursen och specialkursen
åter sammanslås, reder sig en blivande tekniker med tva fria fackämnen,
fysik och kemi, vid sidan av det för realister obligatoriska fackämnet matematik.
Svårare är det att inplacera de grupper, som jämte matematik behöva
de tre naturvetenskapliga ämnena biologi med hälsolära, fysik och
kemi. I detta fall kan det icke undvikas, att fackämnenas antal ökas till
fyra.
»Om endast en eller annan yrkesgrupp befunnit sig i detta läge, skulle
det legat nära till hands att upptaga förhandlingar med vederbörande myndigheter
för att utröna, om icke något av ämnena kunde avvaras. Emellertid
skulle icke mindre än åtta utbildningsvägar beröras: de medicinska
fakulteterna, veterinärhögskolan, tandläkgrinstituten, farmaceutiska institutet,
lantbrukshögskolan, skogshögskolan, tekniska högskolans avdelning
för lantmäteri och gymnastiska centralinstitutet, varför en ändring
av anknytningsförhållandena i varje fall kräver mycket ingående undersökningar.
En kombination innehållande de fyra matematisk-naturvetenskapliga
ämnena är dessutom i och för sig naturlig. Den star i intressecentrum
för många lärjungar och utgör den ämneskärna, kring vilken reallinjen
uppbyggts. Det synes föga rationellt att giva gymnasieorganisationen
eu sådan utformning, att den mest eftersökta av reallinjens ämnesgrupper
skulle helt utplånas.
De lärjungar, som studerar denna kombination pa det nuvarande gymnasiet,
är i regel enspråkiga i den meningen, att de för upp endast ett främmande
språk i studentexamen och nedlägger de båda övriga vid inträdet
i näst högsta ringen. Denna begränsning av språkutbildningen har allmänt
ansetts som den största bristen i deras utbildning. Strävandena att förbättra
språkutbildningen kan dock icke rimligen drivas så långt, att något
460
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
av de naturvetenskapliga ämnena måste avföras från studieplanen. Om i
framtiden på reallinjen två moderna språk kan föras fram till dimissionsexamen,
är ett mycket stort framsteg säkrat utan att en ny betänklig
ensidighet uppstått.
För denna lärjungegrupp skulle sålunda den naturliga ämneskombinationen
vara ett bildningsämne, fyra fackämnen och två språkkurser.»
(S. 317—318.)
De blivande klasslärarna befinna sig i ett liknande läge, och situationen
är för dem i stort sett densamma på reallinjen och på den allmänna linjen.
För de fortsatta studierna ha de behov av grundliga kunskaper i enhetsskolans
läroämnen men kunna liksom de nyss nämnda yrkesgrupperna
nöja sig med två språkkurser.
För övriga lärjungegrupper på gymnasiets tre linjer äro i allmänhet tre
fackämnen tillfyllest. Antalet skulle till och med i många fall kunna
minskas.
Modersmålet skulle vid den föreslagna anordningen av tolfte klassen
icke intaga någon särställning, men detta innebär givetvis icke, att lärjungarna
skulle gå miste om fortsatt övning i modersmålets skriftliga behandling.
Dét är riktigare att säga, att dessa övningar genom det nya
arbetssättet skulle insättas i nya sammanhang:
»De självständiga studierna i studentklassen, framför allt i fackämnena,
måste på något sätt redovisas. Ofta blir det då fråga om att avfatta uppsatser,
redogörelser och sammanfattningar. Till omfånget torde dessa skriftliga
redovisningar i allmänhet bli mycket vidlyftigare än de sex uppsatser
tillsammans, som eleverna i det nuvarande gymnasiets avgångsklass har
att utarbeta. De skriftliga redogörelserna bör givetvis granskas, fackligt
och språkligt. Då eleverna under den tidigare skolgången i betydligt högre
grad än nu är fallet kommer att få träning i modersmålets skriftliga behandling^
bör emellertid finrättning inte komma i fråga. Den eller de av
modersmålslärarna, som har sin undervisning förlagd till klassen, bör ha
hand om den språkliga granskningen, och det bör ankomma på honom eller
dem att i samband med genomgången av de skriftliga arbetena ge varje
lärjunge den undervisning i svensk skrivning, som befinnes påkallad.»
(S. 314.)
De nuvarande övning sämnenas ställning är icke klargjord genom det
anförda; skolkommissionen har övervägt, i vad mån de kunna ifrågakomma
som fackämnen, men kommer i detta avseende till negativt resultat.
»Ett av dessa ämnen, gymnastik med lek och idrott, intar en särställning.
Ämnet bör enligt kommissionens mening vara i princip obligatoriskt
även i tolfte klassen. Varje lärjunge bör vara skyldig att deltaga i gymnastikövningarna
viss tid, exempelvis 3 veckotimmar, men ha rätt att, om
han så önskar, utbyta dessa övningar mot friare lagd idrottsverksamhet,
som svarar mot hans individuella intressen och förutsättningar och som av
gymnastikläraren anses medföra en motsvarande behållning. De tre timmarna
kan på detta stadium med fördel sammanföras till en och samma
eftermiddag, ägnad åt friluftsövningar och idrott. Ämnet erhåller genom
461
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
de tre timmarna en fast ställning, som torde vara fördelaktigare än den
ämnet kunnat erhålla som fritt fackämne.
En liknande ställning kan icke beredas ämnena teckning, musik och
slöjd. Kommissionen har övervägt, huruvida de kunde upptagas som tillvalbara
fackämnen. Alla innehåller de eller kan utvidgas med kurspartier,
som kunde giva dem något av den tyngd och struktur, som utmärker fackämnena.
Måhända skulle dock det delvis nya kursinnehållet ställa nya krav
på lärarutbildningen. Därtill kommer, att de icke otvunget kan inpassas i
en examenskontroll, som uppbygges huvudsakligen med hänsyn till övergången
till högskolorna. Kommissionen har därför trott sig böra stanna vid
sitt redan antydda förslag att upptaga teckning och musik bland de ämnen,
som kan ifrågakomma vid lärjungarnas val av bildningsämne.» (S. 319.)
Trots risken att genom en utvidgning av studieprogrammet återfalla i
det mångläseri, som tolfte klassens konstruktion borde förebygga, tänker
sig kommissionen, att lärjungarna skulle ha rätt att med rektors och klasskonferensens
medgivande ytterligare tillvälja vissa fristående kurser, exempelvis
i stilistik, terminologiskt latin, konsthistoria m. m. Därjämte bör
varje lärjunge ha rätt att som fritt tilläggsämne upptaga ett av ämnena
teckning, musik och slöjd. »Om ett extra läroämne måhända kunde verka
tyngande och förryckande på studierna i det hela, behöver detta icke vara
fallet med ett övningsämne», anser kommissionen. »Arbetet med ett dylikt
ämne innebär ofta till och med avspänning.»
Dimissionsklassen bör kunna bli till nytta även i andra fall än de direkt
avsedda.
»Bland annat möjliggör klassens organisation, att en person, som lämnat
gymnasiet efter att ha genomgått klass 11 och som vid senare tidpunkt
i livet önskar avlägga dimissionsexamen, inträder i tolfte klassen och efter
fullföljda studier i denna klass avlägger examen som ''skolans elev’. Inom
ramen för tolfte klassen kan även partiell examen och fyllnadsprövningar
förberedas och avläggas.» (S. 320.)
Av de remissinstanser, som ha uttalat sig om den horisontella klyvningen,
ställa sig de flesta avvisande, men en tillstyrkande minoritet finnes såväl
vid högskolor som vid läroverk. Kritiken är till sitt innehåll rätt oenhetlig;
till någon del motargumentera de avstyrkande utlåtandena varandra.
Rent avstyrkande är det utlåtande, som avgivits av Överstyrelsen för de
tekniska högskolorna. Överstyrelsen finner det uppenbart, att den horisontella
klyvningen måste försvåra en ur den akademiska undervisningens synpunkt
rationell lösning av undervisningen på gymnasiet; den bleve ett nytt
störningsmoment i studiegången utöver den rubbning, som måste uppstå,
om klass 9 g förlägges till enhetsskolan.
När skolkommissionen såsom exempel på lämplig ämneskombination för
en blivande högskoleingenjör angivit teckning med konsthistoria såsom
bildningsämne, engelska, tyska och franska såsom språkämnen samt matematik,
fysik och kemi såsom fackämnen, hävdar överstyrelsen vidare
462
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
bestämt, att dessa sju ämnen äro otillräckliga — här saknas sådana
typiska mognadsämnen som modersmålet, historia-samhällslära och filosofi-psykologi.
Om lärjungarna i tolfte klassen själva få bestämma tempot
i sina studier, försvåras slutligen ett rationellt lärjungeurval för fackhögskolorna:
»Det
vill synas, som om en lärjunge där skulle få avlägga prov i vart
ämne för sig, när helst han funne sig beredd därtill. Någon bestämd tidsfrist
för dimissionsexamens avläggande tycks ej vara avsedd. Vidare skulle
enligt vad kommissionen uttalar inom ramen för tolfte klassen även partiell
examen och fyllnadsprövningar avläggas. Detta förhållande synes
kunna komma att leda till att ’överliggare’ i klass 12 få tillfälle att — såsom
ock lärarkollegiet vid tekniska högskolan i Stockholm framhållit — skaffa
sig goda betygsmeriter utan att dessa behöva motsvaras av lämplighet för
högskolestudier. I konkurrensen om platserna vid de högskolor, som måste
gallra de inträdessökande, kunna dylika studerande därefter lätt nog slå
ut studerande, som avlagt dimissionsexamen inom normal tid.»
De fördelar den horisontella klyvningen kan medföra för lärjungar, som
begagna avgångsetappen, måste vägas mot olägenheterna för dem som
skola fortsätta studierna. För sin del har överstyrelsen kommit till den
bestämda uppfattningen, »att den av skolkommissionen förordade horisontella
klyvningen av gymnasiet ur den högre undervisningens synpunkt,
vilken enligt överstyrelsens mening härvidlag bör givas företräde, innebär
större nackdelar än fördelar samt att värdet av avgångsetappen efter elfte
klassen i praktiken ej kommer att få den betydelse, kommissionen förutsatt».
Juridiska fakulteten i Uppsala betvivlar, att de studerande i dimissionsklassen
äro tillräckligt mogna för att själva hälsa det fria studiesättet med
tillfredsställelse. »Erfarenheterna från universitetet tala i själva verket
emot ett sådant antagande, i det studenterna inom ett stor antal ämnen
själva finna det svårt att komma till rätta med de fria studierna och påyrka
en kursmässig genomgång av det väsentliga studiestoffet.»
Lektorernas förening riktar i första hand sin kritik mot kursavslutningen
i elfte klassen, som medför, att kursplanerna i samtliga ämnen måste uppläggas
för en treårig lärogång.
»Att detta kommer att inverka menligt på studiet av en rad av skolans
ämnen, anser LF vara uppenbart; särskilt gäller det sådana ämnen, vilkas
innehåll genomgås kronologiskt. SK:s påstående, att dess förslag icke innebär
någon försämring av studiegången i dessa ämnen, emedan eleverna i
klass 12 få möjlighet att i andra former ''studera ämnets olika sidor och
tränga in i dess problem’ (s. 308 i SK:s betänkande), är en sanning med
mycket stor modifikation, emedan flertalet elever i denna sista klass endast
studera ett sådant ämne. SK avfärdar svårigheterna vid undervisningen i
de olika skolämnena påfallande lättvindigt.»
463
Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.
Däremot medger föreningen, att det finnes skäl överväga friare former
för arbetet i högsta klassen.
»Men LF vill framhålla, dels att elevernas kapacitet att bedriva sådana
studier icke får överdrivas på sätt, som skett i SK:s betänkande, dels att
dylika studier kräva förkunskaper i ämnet, som undervisningen i klass 9 g
samt de med nödvändighet forcerade studierna i klass 10 och 11 icke
kunna anses ge. Möjligheterna att införa ett friare studiesätt i klass 12
äro ju för övrigt på intet sätt knutna till ett horisontalkluvet gymnasium
utan torde väl kunna tillämpas även i ett gymnasium med fasta linjer.»
Ett par av högskolorna avstyrka bestämt skolkommissionens förslag men
visa på samma gång intresse för en eller annan av de tankar, som det grundar
sig på. Lärarrådet vid Göteborgs högskola kan sålunda på intet sätt
stödja kommissionens förslag om tolfte klassens organisation men tilltalas
av kursavslutningen i elfte klassen. Collegeåret faller under samma dom
som det nuvarande differentierade gymnasiet.
»För det första skjutes det mera speciella yrkesvalet ned till gymnasiet
med alla de olägenheter detta för med sig. Den kritik, som med rätta riktats
mot det nuvarande tillvalssystemet å det differentierade gymnasiet,
får ändå större berättigande med avseende på collegeåret, eftersom variationsmöjligheterna
där bli flera och ämnesvalet friare, och eftersom ett
misstag vid valet drar med sig tidsödande kompletteringar. Det kan med
allt skäl befaras, att det nuvarande »kompletteringseländet» kommer att
öka i omfattning. För det andra är en för stark specialisering på gymnasiet
icke önskvärd ur de högre, akademiska studiernas synpunkt. Det har vid
upprepade tillfällen med all rätt kraftigt understrukits från akademiska
myndigheters sida, att vad som kräves för framgångsrika högre studier av
olika slag mindre är specialkunskaper i ämnen, som skola bli föremål för
vetenskapliga studier, än en bred och allsidig allmänbildning. Om man tar
del av de remissuttalanden, som anföras i 1940 års skolutrednings betänkande
om gymnasiet (SOU 1947: 34) på s. 114 ff., kan man icke tveka om
vilka erfarenheter de högre studiernas målsmän vunnit om differentieringssystemets
otillfredsställande verkningar, och man frågar sig, huru skolkommissionen
kunnat negligera denna sakkunskapens enhälliga uppfattning
och föreslå en anordning av tolfte studieåret, som ger ökad anledning
till kritik i samma riktning. För det tredje finner lärarerådet det helt verklighetsfrämmande,
när skolkommissionen betraktar ’det sista gymnasieåret
som ett högskoleår, vilket endast av praktiska skäl bibehållits vid
läroverken’ (s. 305) och i överensstämmelse med denna uppfattning föreslår
en radikal omläggning av studiemetoderna. Själva förutsättningen för
att ett friare studiesätt skall kunna leda till ett positivt och för fortsatta
akademiska studier värdefullt resultat, är att eleverna äga ett icke alltför
ringa mått av fasta kunskaper. I detta avseende komma lärjungarna i
tolfte klassen att vara vida sämre ställda än lärjungarna i det nuvarande
fyraåriga gymnasiets högsta ring.»
Däremot anser lärarrådet, liksom kommissionen, att kursavslutningen
i klass 11 skulle innebära vissa fördelar ur de historiska ämnenas synpunkt:
464
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
»Man vinner då utrymme för en samlad översikt över det förut inhämtade
kunskapsstoffet och får tillfälle att anlägga nya synpunkter på detsamma.
I historia torde det sålunda bliva möjligt att genomgå huvudepoker
i den historiska utvecklingen och närmare behandla olika samhällsinstitutioner.
Urvalet av epoker bör lämpligen ske så, att icke blott nya
tiden utan i lika hög grad även andra tidsskeden uppmärksammas.»
Att införa en avgångsetapp efter klass It är möjligt utan den starka
differentiering av studierna, som skolkonnnissionen förordat. En sådan anordning
kan i princip väl förenas med det nordhultska förslaget. »Lärarrådet
håller före, att en lösning i denna riktning är fördelaktig ur högskolornas
synpunkt och tillika väl tillgodoser det berättigade önskemålet,
att de, som icke behöva dimissionsexamen, ett år tidigare kunna lämna
skolan för att förskaffa sig speciell yrkesutbildning eller omedelbart inträda
i ett yrke.»
Stockholms högskolas lärarråd fruktar, att avgångsetappen efter elfte
klassen komme att sänka studiemålet för de tre första gymnasieklasserna.
»När den tredje gymnasieklassen (11) konstrueras såsom en avgångsklass,
avsedd för vissa yrkesgrupper, torde det bli ofrånkomligt att undervisningen
i denna klass i viss mån, kanske i främsta rummet, inriktas på
att tillgodose deras behov. Ja, förhandenvaron av denna avgångsetapp
måste komma att inverka på undervisningens syftemål och planering
redan i de två första gymnasieklasserna, eftersom denna undervisning skall
ges åt elever, vilka kanske från början endast ha för avsikt att genomgå
klass 11 eller som sakna förutsättningar för en vidaregående gymnasiebildning.
Dessa omständigheter måste antagas resultera i att den . .. försvagade
gymnasiala utbildningen ytterligare förlorar i fasthet och djup.»
A andra sidan kunde avgångsetappen bidraga till en sovring av det elevmaterial,
som söker sig till den akademiska utbildningen.
»Om den horisontella klyvningen får en avsevärd verkan i detta hänseende
genom att å ena sidan stimulera de för högre studier anlagda begåvningarna
till akademisk utbildning, å andra sidan därifrån avhålla det för
sådana studier mindre lämpade elevmaterial, som nu tynger den akademiska
undervisningsverksamheten, skulle ur universitetens och högskolornas
synpunkt en stor fördel vara vunnen. Även de studenter, som icke ha behov
av en för fortsatta, akademiska studier avsedd gymnasieutbildning,
skulle genom den ernådda tidsvinsten ha nytta därav. En nödvändig förutsättning
för att klyvningen skulle leda till resultat i sådan riktning är att
villkoren för tillträde till klass 12 och villkoren för dimissionsexamen utformas
och i praktiken tillämpas på ett just ur denna synpunkt ändamålsenligt
sätt.---Lärarrådet vill med hänsyn till den horisontella klyv
ningens
tänkbara betydelse ur sovringssynpunkt sätta i fråga huruvida
man icke på lämpligt sätt under viss tid kunde pröva systemet vid vissa
läroverk.»
Jämväl Psykologisk-pedagogiska institutet anser, att kommissionens
förslag bör praktiskt prövas. Systemet med horisontell klyvning är enligt
institutets mening i flera avseenden en elegant utformad lösning, och sär
-
465
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
skilt de tankar om högstadiets friare arbetssätt, som bär upp skolkommissionens
förslag om en collegeklass såsom naturlig övergång till universitetsbetonade
studier, äro värda allt beaktande.
»Den föreslagna organisationen medför emellertid enligt institutets uppfattning
icke obetydliga nackdelar. Sålunda måste kurserna erhålla en viss
avrundning redan med klass 11. Det torde även vara högst tvivelaktigt, om
nämnda klass skulle bli den avslutande etapp, som skolkommissionen avser.
Detta förutsätter bland annat en långt gående omvärdering av de
levnadsbanor, som förutsätta studentexamen respektive dimissionsexamen.
Skolkommissionens egen framställning är för övrigt ingalunda ägnad att
befrämja en sådan omvärdering, då av betänkandet klart kan utläsas, att
de från klass 11 med studentexamen avgångna hänföras till de i intellektuellt
avseende sämst utrustade bland gymnasiets lärjungar.---
Vad beträffar de specialiserade studierna i studentklassen, förefaller ett
år vara alltför kort tid. Sixth form vid de engelska skolorna med vilka man
i betänkandet anställer jämförelser, är tvåårig. Någon verklig fördjupning
blir knappast möjlig under det tolfte skolåret, särskilt om man har i minne
det antal läroämnen skolkommissionen föreslår.
Institutet anser sig böra förorda, att planerna på en gymnasieorganisation
med generellt genomförd horisontell klyvning ställes på framtiden.
Däremot torde det vara lämpligt att anställa försök med horisontell klyvning
på den föreslagna allmänna linjen.»
Medicinska fakulteten i TJppsala ifrågasätter, huruvida icke den horisontella
klyvningen kunde begränsas till den allmänna linjen, som med stor
sannolikhet kan antagas komma att mottaga det vida övervägande antalet
av de elever, som kunna sikta på avgång från klass 11.
Lärarkollegiet vid Tekniska högskolan tillstyrker den horisontella klyvningen.
»Lärarkollegiet anser det visserligen i och för sig vara av stort värde, om
de elever, som skola fortsätta sin utbildning vid de tekniska högskolorna
även under sista skolåret erhålla undervisning i de humanistiska ämnen,
som i den nordhultska studieplanen medtagits, med hänsyn till önskvärdheten
av att dessa ämnen även läsas, då eleverna hunnit till mera mogen
ålder. Särskilt torde detta gälla samhällskunskap och filosofi (psykologi).
Det synes dock lärarkollegiet tveksamt, huruvida ett fåtal timmar i veckan
i flera olika ämnen ge den kunskap på vederbörande område, som är önskvärd.
Det är sannolikt av större värde för eleverna, att i högsta klassen
medtaga endast ett bildningsämne, i vilket de kunna erhålla en mera ingående
undervisning och för vilket de sannolikt skulle få ett större intresse.
Kollegiet anser således en studieplan med endast ett bildningsämne i högsta
klassen vara att föredraga.
Kollegiet vill vidare framhålla, att det för arbetet vid universitet och
högskolor skulle vara av värde, om de studerande särskilt under sista skolåret
kunde bibringas viss vana vid mera självständiga studier. För närvarande
tillämpas i stort sett samma arbetssätt inom hela gymnasiet. Även
för de mera mogna eleverna, vilka skulle ernå ett bättre resultat med friare
studier, bedrives undervisningen i alltför bundna former. Lärarkollegiet
30 — Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Nr 70.
466
Kuncjl. Maj.ts proposition nr 70.
delar sålunda i detta avseende den uppfattning, som kommit till uttryck
i kommissionens uttalande rörande studierna i klass 12.
Anordningen med en horisontell klyvning av gymnasiet efter klass 11
synes vara ägnad att framhäva tolfte klassens karaktär av övergångsår
mellan skolan och universitet eller fackhögskola och därigenom verka för
ett sådant arbetssätt i sistnämnda klass, som mera ansluter sig till den
akademiska undervisningen. Med hänsyn härtill och till vad kommissionen
åberopat till stöd för ifrågavarande förslag har lärarkollegiet funnit övervägande
skäl tala för gymnasiets horisontella klyvning, under förutsättning
att de synpunkter, som lärarkollegiet i det följande vid behandlingen av
gymnasiets undervisnings- och kursplaner framlagt rörande kunskaper i
fackämnena bliva beaktade.»
Längre fram i utlåtandet påpekar kollegiet, att det avsevärt skulle försvåra
arbetet, om en del studerande i första årskursen icke ägde för undervisningen
erforderliga förkunskaper.
»Undervisningen måste nämligen bygga på vissa minimikunskaper, som
det är nödvändigt att samtliga de studerande besitta. Lärarkollegiet anser
det därför ofrånkomligt, att fordringarna beträffande fackämnen i gymnasiets
slutexamen i detalj fastställas. Kollegiet förbiser härvid icke betydelsen
av att eleverna, särskilt i skolans högsta klass, beredas tillfälle att få
studera de områden inom vederbörande ämne, som de själva önska. Detta
torde emellertid icke böra gälla de obligatoriska kurser, som äro förutsättningen
för att eleverna skola kunna följa undervisningen i högskolorna.»
Skolkommissionen har icke närmare ingått på frågan, huru en väldefinierad
grund för fackhögskolornas verksamhet skall åstadkommas, om
studierna under collegeåret få utformas fritt. Man torde emellertid kunna
utgå från att i sådant fall alternativa studieplaner uppläggas i läroämnena
och att vid det samarbete mellan representanter för högskolor och gymnasium,
som av kommissionen förutsatts, överenskommelse träffas om vilken
av dessa studieplaner vederbörande högskola skall taga till utgångspunkt
för det fortsatta arbetet i ämnet. Gymnasister, som aspirera på inträde
vid viss högskola, kunna då väntas med få undantag välja den studieplan,
som högskolan godkänt. Om en lärjunge vid sista årets början valt en
annan studieplan — exempelvis emedan han då övervägde någon annan
levnadsbana — ligger det uppenbarligen i hans intresse att före inträdet
på den definitiva banan genom självstudier utfylla den eventuella kursskillnaden.
Tillstyrkande utlåtanden ha i övrigt avgivits av lcarolinska institutet och
matematisk-naturvetenskapliga sektionen i Lund och avstyrkande av farmaceutiska
institutet, båda sektionerna av filosofislca fakulteten i Uppsala
samt kanslersämbetet.
Reservationer förekomma inom de båda naturvetenskapliga sektionerna.
I Uppsala antecknade professor Hilding Köhler med instämmande av professor
Einar Du Rietz, att han anslöte sig till kommissionens förslag och
467
Kungl. Maj.ts proposition nr 70.
motivering beträffande den horisontella klyvningen. Från universitetets
synpunkt borde man hälsa det fria arbetet i dimissionsklassen med glädje.
»Eleverna få genom denna klass redan i skolan tillfälle uppöva självständigheten
i studier och koncentration på de ämnen, som speciellt väckt
deras intresse och erhålla därigenom en utmärkt förberedelse för fortsatta
studier vid universitet och högskolor. Enligt min mening innebär alltså
även denna reform en stor nationalekonomisk vinst, enär ungdomen redan
vid ankomsten till universiteten under ledning lärt sig studier på egen
hand, vilket mycket ofta nu tar en oproportionerligt lång tid. Även kommissionens
åsikt, att detta collegeår bör förläggas till skolorna måste hälsas
med tillfredsställelse dels av de skäl, som anföras av kommissionen, dels
även därför att universitetsundervisningen endast kan vinna på, att minsta
möjliga elementära delar av kurserna förlägges till universiteten.»
Läroverkslärarnas riksförbund önskar hänskjuta frågan om gymnasiets
organisation till förnyad utredning:
»Ett val mellan de bägge huvudtyper av gymnasium, som SK framlagt
— den horisontella klyvningens och de fasta linjernas — är med hänsyn
till bägge förslagens stora förtjänster och påtagliga svårigheter synnerligen
vansklig. Innan ett sådant val kan ske, måste en tydligare bild av de bägge
linjernas funktionsduglighet skapas, vilket näppeligen kan ske utan utkast
till kursplaner. Dessa förutsätta i sin tur kännedom om den grundval för
gymnasiestudier, som den nya realskolan kan väntas lägga, alltså åtminstone
summariska kursplaner för denna.»
Skolöverstyrelsen meddelar, att 7 yttranden från högre allmänna läroverk
och högre goss- och samskolor tillstyrka horisontell klyvning av gymnasiets
tre linjer, medan 33 avstyrka. Några exempel ur kollegiekritiken
anföras: »Den horisontella klyvningen skulle betyda ’något av en katastrof’
för alla historiskt orienterade ämnen, förmenar kollegiet vid högre
allmänna läroverket å Östermalm. Det är föga troligt, att ungdomen rättar
sig efter beräkningarna om vilka kategorier som böra avgå efter klass It,
invänder kollegiet i Hudiksvall. Konkurrensen om tillträdet till dimissionsklassen
skulle fylla klass It med examensjäkt trots frånvaron av examen,
tillägger kollegiet i i Karlskrona. Gymnasiets sista klass får en kvasiakademisk
karaktär, för vilken lärjungarna ännu sakna förutsättningar i form
av tillräckligt fast och vid allmänbildning, befarar Lundsbergs skola.»
I övrigt kan hänvisas till överstyrelsens tryckta sammanfattning.
I vad mån collegeåret skulle infria förhoppningarna, beror enligt överstyrelsens
uppfattning huvudsakligen på den rekrytering klassen komme
att få. Hittillsvarande erfarenheter ge härvidlag föga ledning. Snarast gå
de i negativ riktning. Enligt en av skolutredningen utförd undersökning
för en av 1930-talets årgångar avgingo endast 16 procent av de intagna
gymnasisterna i förtid. »De flesta ha säkerligen slutat till följd av bristande
framgång i studierna, några till följd av sjukdom eller ekonomiska svårigheter»,
säger överstyrelsen. »Det har alltid varit sällsynt, att unga män
468
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
avstått från ett studiemål, som legat nära och förefallit uppnåeligt utan
att vara därtill tvingade av yttre omständigheter.»
Överstyrelsen har sökt utröna den nuvarande gymnasieungdomens ställning
till frågan genom en opinionsundersökning, som letts av skolkuratom
Sigge Bruce. En redogörelse för utredningen är tryckt som bilaga till överstyrelsens
yttrande.
»Undersökningen omfattar de båda högsta ringarna vid ett Stockholmsläroverk,
vid de båda hälsingborgsläroverken samt vid högre allmänna
läroverken i Karlstad och Skellefteå. Lärjungarna ha orienterats genom
en av Bruce avfattad promemoria, byggd på skolkommissionens betänkande,
och sedermera utfrågats av honom. Det visar sig, att 88 procent av
de tillfrågade skulle ha hållit fast vid det högre studiemålet, även om en
avgångsetapp funnits efter näst högsta ringen. Vanligen är svaret nästan
självfallet, blott ett uttryck för de faktiska kompetenskraven på den tilltänkta
levnadsbanan; ofta är det förestavat av konkurrenssynpunkter:
man vill inte ''förlora någon chans’. Härtill kommer äntligen, att SK lyckats
skildra arbetet i tolfte klassen i så förförisk dager, att även ’det tjusiga
arbetssättet’ kan åberopas som motiv.» (S. 82.)
Naturligtvis får man dock vara försiktig med slutsatserna, påpekar överstyrelsen.
»Om en lärjunge förklarat, att han helst skulle avgå efter elfte klassen,
kan detta bero på tillfällig skolleda, som eventuellt skulle övervinnas vid
fortsatta överväganden tillsammans med föräldrarna, och om han förklarat
sig vilja fortsätta i klass 12, vet man doek icke, huruvida han skulle ha
stått fast vid sitt beslut, om han på sommaren mellan de båda högsta
ringarna erbjudits en förmånlig anställning eller antagits för specialutbildning
på någon viss levnadsbana.» (S. 82.)
Behovet av en avslutningsetapp är säkerligen icke detsamma på alla de
tre linjerna. Överstyrelsen erinrar om Neymarks yrkesförteckning och
fortsätter:
»Utsikterna för en avslutningsetapp på latinlinjen äro av yrkesförteckningen
att döma mycket små. Alla de banor, som oomtvistligt böra anknytas
till latinlinjen, fordra fullständigt gymnasium; på sin höjd kunde
enligt Neymark en del av gruppen ''musik-, konst- och litteraturrecensenter’
nöja sig med en något avkortad studietid på gymnasiet. Inom gränsområdet
mellan latinlinjen och allmänna linjen falla några få yrken, där
det bör kunna räcka med elfte klassen, samt några heterogena grupper,
för vilka dimissionsexamen icke alltid är erforderlig. De blivande representanterna
för dessa yrken torde komma att fördela sig mellan latinlinjen
och den allmänna linjen. Med hänsyn till de angivna yrkenas natur
är det ofta svårt att tro, att just dessa lärjungar skulle vara så medvetna
om sin blivande bana och de krav denna ställer på dem, att de i större
utsträckning skulle våga avbryta en påbörjad utbildning på latinlinjen
vid avslutningsetappen. På den allmänna linjen äro förutsättningarna för
den horisontella klyvningen avgjort bättre. Vissa lärargrupper, viss personal
för sjukvård, socialtjänst, kommunal förvaltning och merkantilt
469
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
arbete samt ett icke obetydligt antal tjänstemän vid kommunikationsverken
kunde ha fördel av en begränsad gymnasial utbildning på den allmänna
linjen. Reallinjen intager en mellanställning.»- (S. 82—83.)
Under remissgången har, meddelar överstyrelsen, ett förslag framställts,
att latin- och reallinjerna skulle uppbyggas som fasta linjer med obruten
studiegång, medan på den allmänna linjen, som i och för sig utgör ett
experiment, försök skulle anställas med horisontell klyvning. Förslagsställare
är lektorn vid högre allmänna läroverket i Uppsala Erilc Hörnström.
Åtta kollegier ha funnit tanken vara värd att prövas.
Linjernas olikartade konstruktion kunde enligt Hörnström motiveras
från rent pedagogiska utgångspunkter. Latinlinjen lämpar sig sämst och
den allmänna linjen bäst för den uppläggning av kurserna, som framtvingas
av den horisontella klyvningen. Samtidigt ha emellertid de praktiska behov,
som tala för en avgångsetapp på vägen, en helt annan styrka i fråga om
den allmänna linjen än i fråga om de båda andra. »Studerar man Neymarks
förteckning närmare, finner man .. . att det för de allra flesta av
dem, som kunna sikta på avgång från klass 11, är nödvändigt, lämpligt
eller möjligt att välja den allmänna linjen. Vid linjevalet efter klass 9
skulle därför, även om horisontell klyvning funnes på alla linjer, blott ett
ringa fåtal välja latin- eller reallinje och samtidigt inrikta sig på avgång
efter klass It. Alla som sikta på en blott treårig gymnasieutbildning borde
då utan större olägenheter kunna sammanföras till den allmänna linjen,
vilket skulle göra horisontell klyvning överflödig inom latin- och reallinjerna.
»
»Resonemanget saknar icke bärkraft», tillägger överstyrelsen. »Förslaget
synes vara värt att närmare övervägas.»
Sammanfattningsvis konstaterar överstyrelsen, att den diskussion om
den horisontella klyvningen, som förts från pedagogiska utgångspunkter,
visserligen har rätt heterogena inslag, men i det hela gått skolkommissionen
emot.
»Om fördelama av ett fritt men mera fackbetonat studium i högsta
ringen vägas mot fördelama av ett fastare organisationssystem med obruten
studiegång i orienteringsämnena, är det naturligtvis icke överraskande,
att olika bedömare komma till olika resultat. För mången te sig vinsterna
av det friare, ännu otillräckligt prövade arbetssättet som i hög grad osäkra,
medan förlusterna ur allmänbildningssynpunkt, om den nuvarande organisationen
uppgives, framstå med helt annan påtaglighet. Skolkommissionens
försök att bemöta invändningarna (s. 308) har i varje fall icke övertygat
kollegierna.
För kommissionens förslag är detta givetvis en belastning. Skulle det
därjämte visa sig, att avgångsetappen efter klass 11 icke fyllde något
nämnvärt behov, vore grunden för kommissionens förslag om den horisontella
klyvningen undanryckt.
I det föregående har framhållits, att det man känner om skolungdomens
nuvarande inställning till gymnasiestudiernas längd icke är gynnsamt i
detta avseende. De 75 procent av gymnasieungdomen, som gå till univer
-
470
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
sitet och fackhögskolor, kunna icke reflektera på avgångsetappen, de övrigas
inställning präglas i mycket stor utsträckning av konkurrenshänsyn.
Möjligen kan dock läget komma att småningom förskjutas, i mån som
enhetsskolan växer fram, och te sig väsentligt annorlunda, när den omsider
är fullbordad. De framåtdrivande krafter, som ständigt ökat tillströmningen
till de högre skolornas lågstadium, komma högst sannolikt
att i framtiden dirigera nya ungdomsskaror även till gymnasiet. När en
gång all ungdom erhåller en nioårig underbyggnad i enhetsskolan, måste
man räkna med att icke obetydliga grupper skola ha behov av att stärka
sina kunskaper för att uppnå en position framför sina kamrater. Deras
undervisning behöver tydligen icke planläggas med hänsyn till högskolestudier.
Målet kan sättas lägre, avgångsetappen kan få en funktion att
fylla. Möjligen kan jämväl antalet banor, som kräva studentexamen av
nuvarande typ, genom systematiska bemödanden något nedbringas. De
nuvarande kompetensfordringama ha ofta fastställts vid en tidpunkt, då
efterfrågan på intellektuell arbetskraft var mindre och reserverna till synes
outtömliga, så att önskemålen icke behövde så starkt nagelfaras. Klarhet
kan vinnas först genom en serie rätt besvärliga utredningar.
Ännu så länge saknas emellertid förutsättningarna för införandet av den
horisontella klyvningen som allmän konstruktionsprincip för gymnasiet.
Man får inskränka sig till att söka tillgodose dess syfte vid utformningen
av den allmänna linjen. Först när enhetsskolan förts ut i praktiken, torde
tiden vara inne att upptaga frågan till nytt övervägande på grundval av
då föreliggande, eventuellt gynnsammare erfarenheter.» (S. 83—84.)
f. Det inre arbetet på gymnasialstadiet.
Arbetsmetoderna.
Det mesta av det som kan sägas om det inre arbetet på realskolestadiet
har också, tillämpning på gymnasiets inre arbete, och åtskilligt bör sägas
med större eftertryck. Under gymnasieårens gång börjar individens tankekraft
kunna mäta sig med den vuxnes, de tidiga ungdomsårens behov av
omväxling träder alltmer tillbaka för den mogna människans strävan efter
planmässighet och koncentration, behovet av ledning börjar vika för ett frihetsbegär,
som icke är förenligt med en snäv reglering av arbetets detaljer.
Ingen anmärkning mot gymnasiet kan vara allvarligare än den, att mognadsprocessen
hålles tillbaka genom gymnasiets arbetssätt, så att lärjungarna,
när de utexamineras som studenter, sakna den uthållighet och
planeringsskicklighet och den förmåga att skilja smått och stort, som är
lika nödvändig, vare sig de skola utföra ett arbete på egen hand ute i det
praktiska livet eller bemästra en självständig studieuppgift.
För trettio år sedan pågick arbetet som bäst inom 1918 års skolkommission.
Själva problemställningen var för gymnasiets del icke mycket annorlunda
då än nu, men planeringen av 1920-talets reformer skedde mot bakgrunden
av ett läroverkssystem med fasta, föga differentierade linjer, medan
de reformer, som nu övervägas, avteckna sig mot ett gymnasiesystem
med en förhållandevis stark differentiering. Behovet av samling och kon
-
471
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
centration i arbetet accentuerades starkt i ett sådant uttalande av 1918
års skolkommission som det följande:
»Mest påtagligt och starkast framträder bristen på samling vid en blick
på den långa råd av läro- och övningsämnen, som upptaga skolornas timplaner,
eller med andra ord i den ämnesträngsel, som i de flesta av våra
skolformer är för handen. I nära sammanhang därmed står den tendens
att ägna tid och arbete åt oväsentliga detaljer utan att i erforderlig grad
skilja mellan huvudsak och bisak, vilken till stor del såsom en följd av
läroböckernas beskaffenhet utmärker undervisningen i flera av våra skolors
läroämnen. Enligt kommissionens bestämda uppfattning måste på nu
antydda punkter åtgärder träffas, som leda till inskränkning av den förhandenvarande
splittringen. Det ligger nämligen uti själva sakens natur,
att en arbetsmetod, som åsyftar att på ett verkligt effektivt sätt låta lärjungarna
aktivt taga del i skolarbetet, så att frukterna av detta arbete i
väsentliga avseenden framstå såsom produkter av lärjungarnas egen verksamhet,
med nödvändighet förutsätter, att viktigare, mera typiska partier
av de olika ämnena allsidigt och ingående genomarbetas. Skall detta åter
kunna ske, fordras givetvis, att tillräcklig tid och nödigt utrymme vinnas
för ett dylikt genomarbetande. Detta nödvändiggör återigen inom de särskilda
ämnena en utsöndring av alla sådana kunskapsmoment, vilka icke
kunna anses äga en huvudsaklig betydelse för den insikt i ämnet, som den
särskilda skolformen avser att bibringa. Men det förutsätter därjämte, att
ämnet på den allmänna timplanen får sig ett utrymme anvisat, som är tillräckligt
för att de i ämnet ingående huvudsakliga momenten skola på ett
ur arbetsmetodisk synpunkt tillfredsställande sätt kunna genomgås. Härav
följer i sin ordning, att en utgallring ifrån den allmänna timplanen måste
ske av sådana ämnen, vilka icke kunna sägas med nödvändighet erfordras
för att skolformen skall kunna lösa sin uppgift, eller en minskning i de
samtidigt lästa ämnenas antal.» (I: 1 s. 200—201.)
Det finns som bekant många former av koncentration i ett andligt arbete.
Allt, som kan inrymmas i ordet koncentration, är icke lika värdefullt på
skolstadiet; men när 1918 års skolkommission i främsta rummet nämnde
en koncentration av arbetet inom varje ämne till viktigare typiska partier
av ämnet och en koncentration av arbetet i det hela till ett begränsat antal
ämnen under varje arbetsperiod, gälla dess uttalanden lika mycket i dag
som när de nedskrevos. Alltjämt kan det anmärkas, att kurskvantiteten
— antalet lästa sidor — tillmätes för stor vikt i gymnasiets kunskapsfordringar,
säger l9Jt6 års skolkommission:
»Det är enligt kommissionens mening riktigare att principiellt anlägga en
kvalitativ synpunkt, att oavbrutet eftersträva en kvalitativ förbättring
av kunskapsresultatet, även om det måste ske på bekostnad av kunskapernas
kvantitet och mångfald. Vetandet är oändligt, och inte ens en gymnasist
när väl illusionen, att man kan bli fullärd på något område. Det som
verkligen betyder något är den intellektuella skolningen, förmågan att
tänka och resonera klart. Denna förmåga vinnes och övas bäst inom ett
relativt begränsat kunskapsområde, som man känner väl.» (S. 336.)
472
Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.
Den andra huvudsynpunkten — koncentrationen av arbetet till ett icke
alltför stort antal ämnen — är icke mindre betydelsefull. Skolkommissionen
har tagit den hänsyn därtill, som är möjlig, i sina båda förslag till gymnasieorganisation.
Under förarbetena för 1927 års reform började småningom vid sidan av
tendensen till ökad koncentration även strävandena efter individualisering
framträda som en av de målbestämmande krafterna i reformarbetet. Medan
1918 ars skolkommission ännu synes ha räknat med klassundervisning
som den normala arbetsformen, visserligen med ett inslag av individuellt
arbete, fick individualiseringens betydelse för skolarbetet en mera framskjuten
plats i den följande diskussionen och kom bland annat till uttryck
i de vid 1927 års riksdag väckta socialdemokratiska motionerna i skolfrågan.
Riksdagen instämde också med motionärerna i fråga om önskvärdheten
av arbetsmetoder, som vore ägnade att befordra en bättre individualisering
av studierna och ett mera personligt arbetssätt, och uttalade sig
för vidtagande av åtgärder, som kunde befinnas ändamålsenliga för främjandet
av ifrågavarande önskemål. Det av riksdagen förordade differentieringssystemet
för gymnasiet ansågs väl förenligt med den från många håll
förordade omläggningen av arbetssättet, ja, det krävde i själva verket för
att bliva fullt effektivt en dylik omläggning.
Principiellt innebar sålunda 1927 års skolreform en nyorientering av det
inre arbetet i riktning mot större självverksamhet och individualisering,
ehuru det har sagts att reformen i detta avseende av olika orsaker kom att
stanna pa halva vägen. Skolutredningen tvekar icke att acceptera utgångspunkterna
för den år 1927 planerade reformen. De principer, som då kommo
till uttryck i fråga om skolarbetets inre gestaltning, äga alltjämt full
giltighet och aktualitet.
»Vad det nu framför allt gäller är att skapa de nödvändiga yttre förutsättningarna
för en längre gående förnyelse av gymnasiets arbete och så
långt möjligt undanröja de hinder, som förelegat för det fulla förverkligandet
av de uppställda principerna. Framför allt är det av vikt, att klassernas
storlek nedbringas, dä den önskvärda individualiseringen av undervisningen
annars icke är möjlig att ernå. Fn omläggning av lärarutbildningen bör
också så snart som möjligt komma till stånd, och möjlighet till studieresor
såväl inom landet som utomlands bör öppnas för lärarna i långt större
utsträckning än för närvarande.» (IX s. 409.)
Även formerna för kunskapsredovisningen kunna väljas så, att lärjungens
personliga arbetsinsats bättre kommer till sin rätt.
»Skolöverstyrelsen har både i de metodiska anvisningarna och i särskilda
cirkulär bland annat anbefallt ett sådant arbetssätt, att lärjungarna vid
sin kunskapsredovisning skola självständigt redogöra för de fakta och förhållanden,
som beröras, och icke endast besvara lösryckta frågor. Annars
blir det lätt helt och hållet läraren, som leder arbetet, och elevernas självständiga
insats skjutes i bakgrunden; de ha blott att passivt följa med.
473
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
Vid studentexamen tillämpa också censorerna i ökad utsträckning detta
system att ge varje elev en bestämd längre uppgift, som han får så långt
möjligt självständigt redogöra för. Vi vilja i detta sammanhang betona
vikten av att man fortgår på denna väg. En sådan redovisningsform som
den här förordade synes i hög grad ägnad att befrämja ett aktivt, självständigt
och fruktbart kunskapstillägnande, samtidigt som det ger lärjungarna
en värdefull träning i sammanhängande muntlig framställning
och i offentligt framträdande över huvud.» (IX s. 410.)
Utredningen väntar dock icke, att de tillvägagångssätt, som avse ett
friare och självständigare kunskapstillägnande, skola kunna genomföras
över hela linjen.
»Vad som i detta avseende ligger väl och naturligt till för en lärarindividualitet
ter sig för en annan mindre tilltalande. Det enda praktiskt möjliga
är här ett successivt förnyelsearbete, allt eftersom de nya metoderna
hinna ta fastare form och vinna vidgat förtroende. Den metodiska friheten
synes oss vara ett så oförytterligt värde vid all undervisning, att den icke
får prisgivas. Utan den skulle för övrigt stagnation inträda i stället för utveckling
och förnyelse. Metodiska anvisningar böra alltjämt inskränka sig
till att vara anvisningar, att i dessa avseenden ge råd och förslag men icke
bindande föreskrifter. Det viktigaste är, att vid lärarutbildningen de blivande
lärarna få stifta bekantskap med de modernare metoderna.» (IX s.
410—411.)
Även en annan återhållande faktor spelar enligt skolutredningens uppfattning,
en stor roll. Lärjungebeståndet på gymnasiet är ojämnt, i stor
utsträckning äro, anser skolutredningen, lärjungarna icke lämpade för fria
studier. Det händer också emellanåt, när enskilda lärare söka tillämpa det
friare arbetssättet, att lärjungarna begära att få återgå till det gamla studiesättet,
då de icke känna sig vuxna det nya. En förutsättning för ett
väsentligt vidgat tillämpande av de friare arbetsmetoderna vore därför ett
effektivare urvalsförfarande vid intagningen i gymnasiet. I en gymnasiering
av nuvarande struktur skulle otvivelaktigt ett fullständigt slopande
av läxläsningssystemet resultera i lösligare kunskaper och lämna många,
kanske flertalet lärjungar, mindre väl förberedda än för närvarande för
studier vid universitet och fackhögskolor.
Eventuella organisatoriska åtgärder för att underlätta lärjungarnas självverksamhet
måste därför, betonar utredningen, få en sådan form, att de
icke uteslutande ta hänsyn till de för teoretiska studier bäst utrustade lärjungarna
utan även till ett något bredare klientels berättigade krav, och
de måste bli sådana, att de tillgodose kraven både på fasta och säkra kunskaper
och på förmåga av självständigt arbete.
Målet kunde, enligt utredningens mening, vinnas genom förstärkningsanordningar:
varje klassavdelning i de båda högsta ringarna skulle under
6—10 timmar i veckan vara delad i två undervisningsavdelningar. De lektioner,
under vilka klassen sammanhålles, skulle vara avsedda för klass
-
474
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
undervisning, för gemensam genomgång av nya kursmoment och i stort
sett kontinuerlig kontroll av studieresultatet, lektionerna med delad klass
åter för en starkare individualiserad undervisning och för arbete på egen
hand med mera samlad kontroll av lösta arbetsuppgifter.
»Vid den delade undervisningen böra individuellt arbete och grupparbete
få stort utrymme. Enskilda duktiga lärjungar böra kunna få arbeta i avsevärd
grad individuellt och även i viss utsträckning på begäran befrias från
att deltaga i dessa timmar och i stället arbeta i hemmet, i bibliotek, på
laboratorium o. s. v. Om läraren vill använda en sådan timme för genomgång
av något, vari hela gruppen enligt hans mening bör deltaga, bör sådan
permitterad lärjunge givetvis dock närvara vid lektionen.
I ämnen med laborativt arbete användas huvudsakligen de delade timmarna
härtill. Men även för andra arbetsuppgifter, exempelvis problembehandling,
bör beredas plats under dessa lektioner. I alla ämnen, där
sådan gruppundervisning förekommer, bör gruppundervisningen kunna
användas till övningsarbeten av olika slag, mer eller mindre självständiga
skriftliga arbeten, förklarande återblickar och mera detaljerad behandling
av vissa kursmoment, samtal och förhör på längre uppgifter.
Det ligger närmast till hands att anordna dylik gruppundervisning i ämnen,
som eleverna ha läst under en längre tid eller som ha högt timtal i
ringen. Men den bör kunna anordnas jämväl i andra ämnen.» (IX s. 414.)
Skolutredningen ger exempel för att visa, huru de föreslagna förstärkningsanordningama
skulle utnyttjas i olika läroämnen.
Ett försök med den av skolutredningen rekommenderade metoden har
under läsåren 1946—49 utförts vid Göteborgs högre samskola. En redogörelse
för försöket, författad av skolans tf rektor Harald Ryfors, finnes
införd i Aktuellt från skolöverstyrelsen för år 1948. De vanliga täta läxförhören
ersattes med genomgång av längre partier och förhör, när området
var genomarbetat, i allmänhet efter 4 ä 6 veckor. De fasta skrivningarnas
antal minskades till två per termin och ämne. Klasserna uppdelades ungefär
halva arbetstiden i grupper på c:a 10 elever. Under dessa timmar voro
lärjungarna ofta uppdelade i små arbetsgrupper på två ä tre lärjungar,
men även rent individuellt arbete förekom.
Försöket med minskning av de fasta skrivningarnas antal slog icke väl
ut. Man hade ansett, att minskningen borde kunna kompenseras genom de
ökade tillfällena till skriftliga övningar under grupptimmarna, men detta
visade sig ej helt vara fallet. Från elevernas sida anfördes bland annat, att
spänningen inför de fåtaliga skrivningarna gjorde resultatet sämre än väntat,
och klasskonferenserna beslöto efter ett par år enhälligt att återinföra
det vanliga antalet fasta skrivningar.
Den allmänna uppfattningen bland eleverna var emellertid, att studierna
blevo intressantare och roligare, då man fick tillfälle att överblicka större
enheter av kursen och endast behövde syssla med ett ämne i taget vid inläsningen.
Trots att metoden något ökade elevernas arbetsbörda ville de
Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 475
under inga omständigheter återgå till det gamla systemet med dagliga
läxor.
Lärarnas erfarenheter sammanfattas i redogörelsen på följande sätt:
»1. Grupptimmarna äro ytterst värdefulla, då de ge läraren tillfälle till
individuell handledning, och eleverna lära sig att arbeta mera självständigt,
även om uppgifterna, som givas, måste vara mycket konkreta och begränsade.
2. Eleverna få en samlad översikt över och ett vidare sammanhang av
ett skede, därigenom att de måste inlära och svara för större partier i taget,
än vad som brukar vara vanligt vid läxförhörsmetoden, och därigenom att
eleverna själva få planera sina studier.
3. Roligare metod för läraren, som slipper de ständiga förhören och kan
ge mera under föreläsningstimmarna och mer personligt leda eleverna
under grupptimmarna.
4. Svårighet att sätta rätta betyg efter så få förhör och att veta hur
länge det inhämtade kunskapsstoffet sitter kvar hos eleverna, då detta ej
slagits in vid upprepade förhör och rekapitulationer av läraren.
5. Metoden fordrar, att man har tillgång till flera exemplar av vissa
böcker och för att effektivt kunna sköta undervisningen tillgång till ämnesrum.
Den kräver dessutom ett utökat timantal och därför ett större antal
lärare.
6. Det är eu hårdhänt metod som genast gallrar bort lata eller obegåvade
elever och även sådana som ej passa för detta system. En besvärlig sak
för läraren är att elever, som varit borta från ett förhör, i alla fall måste
på ett eller annat sätt tentera detta avsnitt, vilket ger läraren rätt mycket
extra arbete.
7. Elevernas arbetsbörda har ökats påfallande, men detta studiesätt har
gjort dem mera mogna och ansvarskännande och givit dem större intresse
för skolarbetet.»
Tf rektor ansåg sig kunna fastslå, att metoden till en viss grad haft framgång
under elevernas skoltid, och hoppades, att så skulle bli fallet i ännu
större utsträckning sedan de lämnat skolan. På grund av lärarbristen och
av ekonomiska skäl stode likväl skolan nu inför nödvändigheten att avstå
från de värdefulla grupptimmarna och i denna del avsluta experimentet.
Skolkommissionen finner försöken intressanta men anmärker, att förhören
fått alltför mycket dominera och att man därför inte vunnit det
arbetslugn, som är nödvändigt för fördjupning och personlighetsutveckling.
Skolutredningens uttalande att många gymnasister på grund av otillräcklig
begåvning icke vore mogna för ett friare arbetssätt kan från skolkominissionens
ståndpunkt icke passera utan opposition:
»Givetvis är det så, att arbetssättet är beroende av elevens mognad och
att omogna elever kan erhålla en större kunskapsmängd genom läxdrill än
vid självständigt slutförande av sådana arbetsuppgifter, som är för svåra
för dem, men å andra sidan kan man inte begära en självständig inställning
till arbetet av elever, som från skolgångens början vants vid osjälvständighet.
Det självständiga arbetet i gymnasiet bör bygga på den trä
-
476
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
ning till självverksamhet, som enhetsskolan ger. I de förslag till förnyelse
av arbetet inom den lägre skolformen, som skolkommissionen i kapitel 4
framlagt, ser kommissionen det viktigaste medlet till förnyelse av arbetet
också på gymnasiet.---Om en elev i enhetsskolan kan gå i land med
kortare självständiga uppgifter, bör en elev i gymnasiet kunna anförtros
längre sådana. Om grupparbetet visar sig gynnsamt för enhetsskolans arbete,
bör det ha ännu större uppgift på gymnasiet. Om de av kommissionen
föreslagna nya formerna för prov i modersmålets skriftliga behandling och
för kontroll av färdigheterna i främmande språk kan anses vara ändamålsenliga
inom den obligatoriska skolan, bör en nyinriktning av samma slag
kunna ha ännu större betydelse på gymnasiet.» (S. 325.)
Viktiga förutsättningar för att en pedagogisk frigörelse skall bli möjlig
i gymnasiets arbete är dock enligt kommissionens uppfattning, att de nuvarande
examensformerna omläggas och i övrigt de bindande föreskrifterna
rörande kunskapsmålen lättas. »De fastställda kurserna och kravet på att
samtliga elever skall kunna svara för dem binder såväl lärare som elever
och lägga hinder i vägen för det intellektuella skolningsarbetet och undervisningens
individualisering. Dessa hinder bör i görligaste mån avlägsnas.»
Även vissa andra åtgärder skulle göra det lättare för de fria metoderna
att vinna insteg i gymnasiets arbete:
»Skolutredningen har lagt stor vikt vid en sänkning av elevantalet i
klasserna och ser därför lösningen av problemet om undervisningens individualisering
i en sänkning av elevantalet och i en uppdelning av klasserna
vissa veckotimmar. Kommissionen behjärtar denna grundsyn och föreslår,
att elevantalet i klasserna sänks så snart ske kan. Men den kan inte i det
relativt höga elevantalet per klass se ett hinder för det inre arbetets reformering.
Ju större en klass är och ju svårare en lärare på grund härav har
att komma i individuell kontakt med den enskilde eleven och hans arbete,
desto nödvändigare är det att överge klassundervisningen och söka sig fram
till metoder, som bygger på lärjungarnas självverksamhet. Det viktigaste
yttre hinder, som måste avlägsnas, är säkerligen schemabundenheten. Såväl
rektor som lärare bör tillerkännas rätt att minska antalet schemabundna
timmar. Genom ökat utrymme för självstudier kan många elever hinna
arbeta mera. Det är därför inte alldeles självklart, att den klassuppdelning
för individualiserat arbete, i stor utsträckning förenad med schemabundeivhet,
som skolutredningen föreslår och som av naturliga skäl (bland annat
lärarbristen) måste få en mycket begränsad omfattning, är tillfyllest eller
alltid den riktiga vägen. Kommissionen anser, att metoden alltfort bör
prövas och vinna insteg vid gymnasierna, men gymnasiet bör inte bindas
vid den.» (S. 336.)
Frågan om gymnasiets inre arbete föreligger dock ännu icke i färdigberett
skick, framhåller kommissionen:
»Tydligt är, att en omläggning av gymnasiets arbetssätt kräver djupgående
undersökningar och måste föregås av en omfattande försöksverksamhet.
Kommissionen ämnar i fortsättningen ägna detta problem stor
uppmärksamhet och i enlighet med sitt eget arbetssätt därunder hålla god
kontakt både med den allmänna opinionen och den pedagogiska sakkun,-
477
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
skapen. Tills vidare anser sig kommissionen inte kunna binda sig för någon
bestämd utformning av gymnasiets arbete och måste avstå från både timoch
kursplaner, tills klarhet om principerna vunnits. Stor frihet måste
under alla förhållanden tillerkännas varje särskilt gymnasium att utforma
arbetets uppläggning, varvid timplanen endast kan få vägledande uppgift.»
(S. 321.)
Skolöverstyrelsen vill lämna därhän, huruvida den skepsis, kommissionen
anmäler mot i detalj utformade kursplaner, är generellt befogad.
»Allt synes bero på under vilka omständigheter de sättas i lärarnas händer.
För sin del anser överstyrelsen, att de av Kungl. Maj:t fastställda
kursplanerna böra vara mycket allmänt hållna och ha till uppgift att förebygga
en så långt gående individualism i uppläggningen av lärogången,
att lärjungar, som byta skola, riskera uppenbart avbräck därav, men de få
givetvis icke binda lärarens frihet i undervisningens enskildheter och minst
av allt överhopa honom med detaljer att pliktskyldigast utlära. Icke bindande
anvisningar kunna däremot i vissa fall och med iakttagande av
nödiga försiktighetsmått göras mera detaljerade.» (S. 96.)
Friheten i arbetssättet är icke mindre viktig än friheten gentemot kurserna;
man bör övertyga hellre än att föreskriva.
»På det inre arbetets fält torde mycket litet vara att vinna genom
direkta påbud. Läraren gör vad han kan: det är bättre att han når partiella
framgångar med en gammaldags metod, än att han kapitalt misslyckas
med en ny, som påtvungits honom utifrån. Reformarbetet måste
därför ställas på längre sikt. Lärarutbildningen kan göra en i längden omskapande
insats. Den får icke förtröttas i att förehålla en ung lärargeneration
koncentrationens svåra konst att nå fram till det väsentliga genom
att skära bort det oväsentliga. Den måste inskärpa vikten av att grundläggande
partier av kursinnehållet muras så fast, att kunskapen blir hållbar
som underlag även för fria studier, där läraren icke alltid är till hands
för att åter och åter instruera om bruket av de verktyg lärjungen aldrig
lärt sig säkert behärska. De metodiska anvisningarna böra ge synpunkter
och råd beträffande övergången till det ’friare, självständigare och mera
samlade arbetssätt, som lärjungarnas övervägande flertal har att tillämpa
under sin strax därefter följande vetenskapliga utbildning’.» (S. 93.)
Ett väl planlagt inre arbete ställer emellertid krav icke blott på den
enskilde läraren utan även på skolornas utrustning.
»De empiriskt arbetande naturvetenskaperna, som utgöra det mest
karakteristiska inslaget i reallinjens ämnesuppsättning, torde psykologiskt
sett till och med erbjuda särskilt goda villkor för ett övervakat, men i detaljerna
fritt lärjungearbete. Det måste dock kraftigt betonas, att ett
sådant arbete icke kan organiseras med hela klasser under alltför primitiva
förhållanden. Just de självständiga arbetsformerna ställa mycket stora
krav på institutionernas rymlighet och instrumentutrustning. Arbetshågen
hos en ung människa dämpas oundvikligen, om arbetet alltför ofta måste
avbrytas för väntetider, som förorsakas av otillräckliga yttre resurser. I
större skala torde det fria lärjungearbetet i realämnena kunna förverkligas,
först sedan institutionerna anpassats för detta arbetssätt och de besvärliga
478
Kungl. Mapts proposition nr 70.
frågorna om öppethållandet av bibliotek och laboratorier nöjaktigt lösts.
Intill dess måste även den mest intresserade lärare inskränka sig till att
väl tillvarataga det enskilda arbetets möjligheter och i övrigt bjuda en
och annan särskilt intresserad lärjunge de studiefavörer, som resurserna
kunna medgiva.» (S. 93.)
Om det friare studiesättet kunde främjas genom att ett eller annat osmidigt
stadgande undanröjdes, bör detta givetvis ske.
»Överstyrelsen är ense med SK om att den stränga schemabundenheten
i sådant syfte bör lättas. Rektor kan redan nu enligt läroverksstadgans
§ 22 mom. 1 efter samråd med vederbörande lärare frikalla abiturienterna
från vissa lektioner under veckorna närmast före den muntliga studentexamen.
Denna bestämmelse bör utsträckas och i varje fall komma till flitigt
bruk i högsta ringen. Till sist må det vara överstyrelsen tillåtet att i
raden av tänkbara åtgärder även uppföra den viktigaste av dem alla, den
mångomskrivna minskning av klassernas storlek, som skall förverkligas
’så snart ske kan’. Överstyrelsen beklagar blott, att reformen genom denna
formulering torde vara förvisad till en ännu avlägsnare framtid än den
nioåriga enhetsskolan själv.» (S. 93—94.)
Kanske kan det sägas, att man är ganska medveten om målet för en omläggning
av gymnasiestudierna, att man också kan ange vissa förutsättningar
för att den skall lyckas och vissa medel för dess vinnande, men att
vägen ännu är lång, innan förutsättningarna äro förverkligade och man har
de praktiska hjälpmedlen säkert i händerna.
Undervisningsämnena.
I det föregående har jag i olika sammanhang tangerat frågor rörande
enskilda läroämnen, men det torde vara för tidigt att närmare ingå på
avvägningen dem emellan i det blivande gymnasiet. De timplaner, skolkommissionen
publicerat, äro blott avsedda som förtydligande exempel;
de ha ingen definitiv karaktär och kunna icke underkastas någon slutlig
bearbetning, förrän grunden — enhetsskolan — fått en mera detaljerad
utformning i avseende på ämnesfördelning och kursinnehåll.
Att det nya gymnasiet förutsätter en mycket ingående bearbetning av
vissa ämnens innehåll är uppenbart. Exempelvis inom samhällsläran kommer
utgångspunkten i framtiden att vara den avslutade medborgarbildning,
som är ett av enhetsskolans huvudmål, och det fortsatta samhällsstudiet
på gymnasiet kommer att ha det dubbla syftet att vara en del av
den allmänbildning, som utgör en yrkesförberedelse för de intellektuella
banorna, och att motverka den isolering, som lätt alstras av ensidiga fackstudier.
Skolkommissionen ger en ingående analys av detta ämnes ställning
på det blivande gymnasiet. Kommissionens synpunkter äro utan all fråga
tänkvärda, men kommissionen finner dock själv på flera punkter försök
eller ytterligare utredningar påkallade.
479
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Liksom det i fråga om läroämnenas ställning är önskvärt, att olika vägar
hållas öppna, till dess balansen mellan de många samverkande delarna
säkert kan överblickas, måste prövningen av övningsämnenas ställning
skjutas över till en senare fas av utredningsarbetet. Det är mycket sannolikt,
att på det blivande gymnasiet plats måste beredas icke blott för obligatorisk
undervisning inom denna ämnesgrupp utan också för kompletterande
frivillig undervisning, men enskildheterna kunna icke nu fastlåsas.
Skolkommissionen avser att i sitt fortsatta arbete upptaga även vissa
nomenklaturfrågor, som ofta diskuterats i detta sammanhang. I avvaktan
på att en mera adekvat terminologi skall skapas, använder jag tills vidare
termen övningsämne i den betydelse detta ord har i gällande författningar.
Jag kan således nu inskränka mig till att kort redogöra för vissa önskemål
i fråga om avvägningen mellan gymnasiets ämnen, som framkommit i
remissvaren, i den mån dessa icke redan äro refererade i skolöverstyrelsens
sammanfattning.
Universitet och högskolor intaga i stort sett samma ståndpunkt till
gymnasiestudiernas avvägning som när de för några år sedan besvarade
en rundfråga från skolutredningen i ämnet. Allmänbildningsgrundens och
språkstudiernas värde betonas genomgående starkt. Skolutredningen har i
sitt gymnasiebetänkande, sid. 113—132, lämnat ett tämligen fylligt referat
av de tidigare yttrandena. Jag kan med hänsyn härtill nöja mig med
att lämna ett par exempel, hämtade ur de nu ingångna yttrandena.
Tf universitetskanslern vill med styrka framhålla betydelsen av att. blivande
universitets- och högskolestuderande erhålla solida kunskaper i levande
språk, latin och matematik samt att modersmålet icke får mindre
utrymme än vad för närvarande är fallet. Förmågan att utan större svårighet
kunna tillgodogöra sig facklitteratur på engelska, franska och tyska
synes oavvisligen nödvändig för akademiska studier, liksom goda kunskaper
i latin äro erforderliga för studier i de flesta humanistiska ämnen.
Vad som kräves för framgångsrika högre studier av olika slag är mindre
specialkunskaper i ämnen, som skola bli föremål för akademiska studier,
än en bred och allsidig allmänbildning.
Lärarkollegiet vid Chalmers tekniska högskola framhåller, att de tre stora
kulturspråken i ingenjörernas utrustning intaga en viktigare plats än vad
kanske är fallet för många andra yrkesgrupper. »Det är få yrken som ha en
sådan internationell karaktär som ingenjörernas, och härav följer kravet
från högskolans och från hela ingenjörskårens sida, att språkundervisningen
blir effektiv såväl på det nuvarande realskole- som gymnasiestudiet.»
Lärarkollegiet vid Farmaceutiska institutet understryker skolkommissionens
slutsats, att en gedigen allmänbildning är en naturlig förutsättning
för den fortsatta specialutbildningen. »Med allmänbildning avses i
detta sammanhang god orientering i de s. k. bildningsämnena jämte goda
språkkunskaper. De senare äro nödvändiga ej endast för den direkta utbildningen
till yrket (apotekare) utan framför allt i yrket för att apotekaren
skall ha möjlighet att följa yrkesutvecklingen såväl i grannländerna som
i de stora kulturländerna.»
480
Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.
Jag vill här även erinra om den specialaktion för franskan, som jag omnämnde
i samband med språkens inplacering i enhetsskolan (s. 213). Styrelsen
för sällskapet Amitié Franco-Suédoise hemställer sålunda, att franska
språkets ställning såsom obligatoriskt ämne å latingymnasiet måtte
bibehållas och dess ställning på realgymnasiet förstärkas, och i den förut
berörda petitionen angående franskans ställning påyrkas bland annat, att
franskans ställning som huvudspråk på latingymnasiet bibehålies, med
obligatoriskt skriftligt prov i studentexamen. I petitionen anföres härom
bland annat följande:
»I stället för en nedrustning av franskundervisningen på latinlinjen har
från den högre undervisningens representanter vid tekniska högskolor och
fackskolor och från matematiskt-naturvetenskapligt och medicinskt håll
rests krav på ökade kunskaper i ämnet även på reallinjen. Det är för fortsatta
studier inom nämnda discipliner en nödvändighet att kunna läsa
facklitteratur skriven på franskt språk, och följaktligen måste realarna
erhålla en grundligare skolutbildning i franska än i nuvarande stund. För
latinstudenterna, de blivande humanisterna, är det självklart, att goda
kunskaper i franska, humanismens språk om något, äro än oumbärligare.
Om franskstudierna skola bli effektiva måste de påbörjas på ett tidigt stadium
och befästas genom skrivningar.»
Några av remissinstanserna föra språkskrivningarna på tal från allmännare
utgångspunkter. Sålunda skriver lärarrådet vid Göteborgs högskola:
»Det måste betonas, att förmåga att säkert förstå ett främmande språk
och dess litteratur icke kan vinnas utan grammatisk säkerhet, och att de av
kommissionen kritiserade, för att icke säga karrikerade, skriftliga översättningarna
från modersmålet till främmande språk äro ett nödvändigt
hjälpmedel för bibringande av grammatisk säkerhet. Dylika skrivningar
innebära övning och självverksamhet, fordra omdöme och äro raka motsatsen
till själlöst plugg. De äro intet självändamål.»
Liknande uttalanden göras av humanistiska sektionen i JJppsala och av
handelsg-ymnasiemas rektor skonferens.
Jag vill här blott anmärka, att den mening om de franska skrivövningarna
på latingymnasiet, som framburits bland annat i petitionen, icke synes
kunna påräkna något starkare stöd från skolmannahåll. Sålunda gör skolutredningen
följande uttalande i frågan:
»Den nuvarande ordningen med franska såsom s. k. skri vspråk och
huvudspråk på latinlinjen kan enligt vår mening knappast anses motsvara
vare sig ungdomens eller samhällslivets behov. Vi föreslå engelska såsom
huvudspråk i hela gymnasiet liksom i realskolan och utgå ifrån att alla
gymnasiets elever skola förvärva goda insikter i detta ämne, även om det
i någon mån måste ske på bekostnad av kunskaperna i tyska och franska.»
(IX s. 236.)
Skolkommissionens yttrande har samma tendens:
»Enighet torde råda om att blivande högskolestuderande har behov av
kunskaper i alla de tre traditionella gymnasiespråken, engelska, tyska och
481
Kungl. Maj ds ‘proposition nr 70.
franska. Ett av dessa språk bör enligt kommissionens mening — och härvidlag
är kommissionen på samma linje som skolutredningen — vara
huvudspråk: engelska. För våra förbindelser med yttervärlden är det av
vikt, att språkundervisningen i skolan lägges så, att lärjungarna grundligt
lär sig att behärska ett av språken, det kulturellt och kommersiellt betydelsefullaste.
Engelskan bör därför behålla sin ställning som huvudspråk
hela skolan igenom. Genom att eleverna får inlära språkets grunder redan
från enhetsskolans femte klass, bör man på gymnasiet kunna komma så
långt att övning i språkets skriftliga behandling kan ägnas betydlig uppmärksamhet
utan att detta behöver inkräkta på förmågan att läsa text
eller att deltaga i samtal. I övriga språk torde man inte kunna komma så
långt. Där skulle krav på korrekt skriftlig behandling av ämnet medföra,
att alltför mycken tid och kraft togs bort från uppövandet av den viktigare
färdigheten, att läsa litteratur på det främmande språket.» (S. 323.)
Såväl skolutredningens som skolkommissionens uttalanden äro enhälliga.
Detta är också fallet med skolöverstyrelsens tillstyrkande utlåtande (SOU
1949:35 s. 91), i vad detta avser franskans ställning på gymnasiet.
Kristendomsämnets ställning på gymnasiet beröres i flera yttranden, i
synnerhet av olika kristna sammanslutningar. Ärkebiskopen samt representanter
för skilda, kristna samfund yttra sålunda:
»Med hänsyn till kristendomsämnets vikt inom framtidens skola finna vi
det angeläget, att det nuvarande timantalet för kristendomsundervisningen
icke minskas på något skolstadium. Skolkommissionen antyder möjligheten
av en nedskärning av timantalet på gymnasiet. Särskilt otjänlig synes oss
en sådan åtgärd med avseende på det sista gymnasieåret, då mognaden hos
eleverna är störst och då kristendomsämnet därför har alldeles särskilda
möjligheter att verka bildande och fostrande. Det bör också påpekas, att
den planerade utbildningen av småskolans och mellanskolans lärare förutsätter,
att kunskapsnivån i kristendomskunskap på gymnasiet icke sänkes.»
Såväl skolutredningen som skolkommissionen ha tänkt sig, att ämnet
filosofi skulle bli obligatoriskt ämne. Skolkommissionen anser, att den filosofiundervisning,
som i ett gymnasium med horisontell klyvning skall ges
åt alla, bör ägnas åt psykologien. De kursmoment, som i skolutredningens
förslag till kursplaner sammanfattats under beteckningen »de filosofiska
grundproblemen», måste då i viss utsträckning hänskjutas till studentklassen,
där inte alla läser ämnet. Att psykologien erhåller en fastare ställning
har givetvis icke i och för sig väckt några betänkligheter — på sin
höjd kan man i något yttrande spåra farhågor för att det skulle gå ut över
något annat ämne, som anses icke mindre oumbärligt. Filosofi- och psykologilärarnas
förening påyrkar emellertid, att även kursmomenten logik och
filosofiens historia skola göras obligatoriska. Föreningen ifrågasätter bland
annat, huruvida icke de ofta påtalade bristerna i modersmålets skriftliga
och muntliga behandling intimt sammanhänga med bristen på obligatorisk
undervisning i logik, framhåller värdet av förtrogenhet med logisk
terminologi för varje art av studiearbete och värdet av kunskap i filoso
31
— Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 70.
482
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
fiens historia för gymnasialstudier i historia, kyrko- och litteraturhistoria
samt icke minst allmänbildningsvärdet av studier i filosofiens historia.
»I själva verket torde få ämnen, om ens något, förena ett så högt allmänt
kulturellt bildningsvärde med en så omfattande betydelse för specialstudier
av de mest skilda slag. Detta gäller icke endast de humanistiska disciplinerna
utan i lika hög grad naturvetenskaperna. För t. ex. den teoretiskt
intresserade fysikern, biologen eller matematikern ligga de filosofiska problemställningarna
ytterst nära. I detta sammanhang må jämväl påpekas
värdet av de vetenskapshistoriska utblickar, som organiskt förbindas med
studiet av de filosofiska problemens historia.»
»Det bör slutligen framhållas, att från karaktärsfostrans synpunkt såväl
psykologi och logik som filosofiens historia besitta ett icke föraktligt värde.
Ett rätt bedrivet studium av dessa ämnen måste skärpa den kritiska förmågan
och den allmänt kritiska inställningen, särskilt gentemot affektbetonade
slagord och lösa påståenden i den populära agitationens form. På
så sätt bidrager detta studium utan tvivel verksamt till att minska suggestibiliteten
och i stället skapa fram den självständighet och den mognad i
omdömet, som bör vara ett av gymnasiets väsentliga bildningsmål.»
Slutligen anse vederbörande ämnesrepresentanter, att geografien blivit
vanlottad i skolkommissionens förslag. Svenska sällskapet för antropologi
och geografi finner ämnet värt en bättre ställning även på latin- och reallinjerna.
Sällskapet hävdar, att geografiens kunskapsstoff på grund av
kommunikationerna och det svenska näringslivets utveckling är av större
värde för varje medborgare än tidigare. Intet annat ämne torde kunna ge
samma orientering som geografien i samtidens ekonomiska och sociala
förhållanden. Geografien ger helhetsbilder av världsdelars eller länders
natur och kultur och kan i detta avseende icke ersättas av något annat
ämne, eftersom ingen annan vetenskap har detta grepp på problemen. Som
fackämne är geografien av vikt för långt fler yrkeskategorier än som enligt
kommissionens förslag skulle ha möjlighet att tillvälja den i tolfte klassen.
»Geografien är det enda skolämne, som kan ge det faktiska och konkreta
underlaget för de ekonomiska resonemangen», tillägger Geograf ilär amas
riksförening.
Jag vill slutligen erinra om 1947 års ■musikutrednings förslag rörande
musikundervisningen i skolorna, vilket är tillgängligt som bilaga till skolkommissionens
betänkande (s. 543—546).
Att det kan bli svårt att tillgodose många önskemål, som i och för sig
äro väl befogade, är emellertid ett beklagligt faktum, som icke lärer kunna
rubbas. Begär man exempelvis, att en blivande ingenjör på gymnasiet
skall erhålla en allsidig humanistisk skolning, innefattande goda kunskaper
i filosofi, historia, minst två främmande språk och modersmålets behandling
i tal och skrift, samt därjämte erforderliga förkunskaper i matematik,
fysik och kemi, måste man nog med överstyrelsen för de tekniska högskolorna
till sist konstatera, »att framförallt reallinjens konstruktion med
hänsyn till här angivna omständigheter måste möta stora svårigheter».
483
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Mognads- och kunskapskontrollen.
Inga reglerande åtgärder ha hittills kunnat hindra, att lärjungar vinna
inträde i de högre skolorna utan att äga de nödiga studieförutsättningama
och sedan efter hand måste skiljas ut sasom obekväma för studierna. Skolutredningen,
som närmare undersökt studieresultaten på gymnasiet för en
i mitten av 1930-talet intagen gymnasieårgång, fann att omkring 15 procent
av pojkarna och omkring 20 procent av flickorna avbryta studierna
utan att ha nått gymnasiekursens mål. De som utan försening nå fram till
studentexamen, utgöra enligt skolutredningens uppskattning endast 55 ä
60 procent av pojkarna och 65 å 70 procent av flickorna.
Problemet att skapa ett rationellt lärjungeurval är nog lättare att formulera
än att lösa.
»Uppgiften blir», skriver skolkommissionen, »att söka finna sådana metoder
för urval av elever till gymnasiet, att den tredjedel av eleverna, som
nu trots frånvaron av tillräcklig studiebegåvning frekventerar gymnasiet,
försvinner och ersätts med större kadrer, vilkas förutsättningar är tillfredsställande.
Redan utan ökning av det samlade lärjungeantalet i de gymnasiala
skolformerna skulle genom ett tillfredsställande urval antalet utexaminerade
kunna avsevärt stegras. Företar man emellertid en utbyggnad av
gymnasieorganisationen och alltså ökar det nämnda lärjungeantalet, torde
ändå en ganska bred marginal återstå, innan man av brist på begåvningar
måste tillgripa elevgrupper av den kvalitet, som ligger närmast under den
gräns för lämplighet, som angivits därmed att en tredjedel av det nuvarande
gymnasieklientelet är mindre väl avpassat för gymnasiestudier.»
(S. 277.)
Något säkert medel att åstadkomma denna stora omskiftning i lärjungebeståndet
finnes dock knappast. Då lärjungarna efter klass 9 g skola välja
linje inom gymnasiet och därvid i stor utsträckning byta skola, kunde det
måhända ifrågasättas, att man i slutet av vårterminen skulle inlägga en
examen, som kunde gallra i klasserna och i viss mån även avskräcka aspiranter
med otillräcklig studiebegåvning från att söka sig in; och då en
avsevärd del av lärjungekåren efter klass 11 skulle lämna gymnasiet och
med studentbetyg gå över till lämpliga yrken, kunde man måhända vilja
placera ännu en examen på detta ställe i studiegången. Skolkommissionen
ställer sig emellertid avvisande till dylika förslag redan med hänsyn till den
tidsspillan en examen och förberedelserna för densamma alltid vållar.
»Betyg från klass 9 g bör liksom betyg från klass 9 a och 9 y medföra
realexamenskompetens, men undervisningen bör ha en lugnt fortlöpande
karaktär utan de särskilda repetitioner, som lätt framtvingas av en examen,
även om den anordnas i de beskedligaste former», skriver kommissionen på
tal om det första förslaget.
Det andra avvisas med följande ord: »Kommissionen har undersökt,
huruvida avgången från klass 11 skulle kunna föregås av några avslutande
prov av lindrigare art, exempelvis vissa sluttentamina inför rektor och
484
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
vederbörande lärare, men har funnit, att även detta skulle leda till ett
rätt tidsödande examensförfarande. Bland annat skulle de repetitioner, som
därigenom bleve påkallade, lätt taga sådan omfattning, att den föregående
undervisningen på ett skadligt sätt sammanträngdes. Kommissionen måste
därför hävda, att det på gymnasiet inte finns plats för en andra examen
i än så lindriga former. Studentbetyget efter klass 11 bör utfärdas i samma
ordning som ett vanligt terminsbetyg, men vitsorden i de särskilda ämnena
bör sättas med hänsyn till det samlade resultatet av arbetsinsatserna under
gymnasieåren, d. v. s. till den allmänna mogenhet i ämnet som eleven nått
fram till.» (S. 279 o. 337)
Om avgången från klass 11 anordnas på detta sätt, komme den horisontella
klyvningen enligt kommissionens åsikt att innebära en viss lättnad i
examenstrycket. Undervisningen i gymnasiets tre lägsta klasser kunde
lugnt inriktas på en kursavslutning, som icke innebär något annat, än att
elevernas allmänna mognad i respektive ämnen bedömes och betygsättes
av de lärare, som lett undervisningen.
Problemet om lärjungeurvalet kvarstår emellertid. Om det icke kan
lösas restfritt, bör man dock kunna komma längre än nu, anser skolkommissionen.
Ingen kan visserligen i förväg säga, om en viss elev skall kunna
uppbjuda tillräckligt av intresse och energi för att göra sig gällande på
gymnasiet, men de viktigaste förutsättningarna, kunskapsgrunden och den
teoretiska begåvningen kunna mätas:
»Med en standardiserad betygsättning i enhetsskolan kan grunden av
kunskaper och färdigheter fastställas, varvid eventuella luckors utfyllande
kan kontrolleras genom kompletteringsprov i den avlämnande eller
mottagande skolformen. Också den teoretiska begåvningen är mätbar. Skolutredningen
hänvisar till de psykologiska prov för här ifrågavarande åldersstadium,
som statens psykologisk-pedagogiska institut fått i uppdrag att
färdigställa. Dessa prov har numera — enligt vad skolkommissionen under
hand inhämtat — utarbetats av professor Rudolf Anderberg och föreligger
i tryck. De bör snarast komma till användning och — till en början givetvis
på försök — få vara hjälpmedel vid urvalet av gymnasieelever. Undan
för undan bör de sedan förnyas.» (S. 277—278.)
Att använda psykologiska prov som enda urvalsgrund vore säkerligen
icke tillrådligt, men en hel rad undersökningar har visat, att urvalet betydligt
förbättras, om man kombinerar flera metoder, exempelvis skolbetyg
och testning. Frågan är blott vad som på detta område kan vinnas
utan alltför stort uppbåd av arbetskraft.
»Själva testningen kan utföras och bedömas under omständigheter, som
rätt mycket påminner om läroverkens vanliga skriftliga prov. Den bör
ledas centralt av en erfaren psykolog; bedömningen av de kanske tiotusen
prov, det kan bli fråga om för den närmaste framtiden, torde kunna genomföras
på en månad av ett tiotal personer med viss psykologisk utbildning.
Testningsresultaten bör tills vidare behandlas och utnyttjas med den största
försiktighet. Uträkningar av intelligenskvoter och dylikt bör helt underlåtas;
ett enkelt poängsystem kan räcka. Under första tiden bör som nämnts
485
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
testningsresultaten betraktas som ett försöksmaterial, som kan vara till
hjälp i tveksamma fall. För erfarenhets vinnande bör skolbetygen och
testningsresultaten på olika sätt sammanarbetas och de rangordningslistor,
som på detta sätt erhålles, systematiskt jämföras med studieresultaten
på gymnasiet. Först när på detta sätt en empirisk grundval vunnits
för bedömningen av lärjungarna, kan testningen givas en fastare plats inom
urvalsförfarandet.» (S. 278.)
Därjämte måste givetvis tillses, att lärjungarna ha den kunskapsgrund,
som erfordras för framgångsrika studier. Bland annat måste lärjungarna
ha genomgått klass 8 och därvid valt den teoretiska studiegången (engelska
och tyska) eller vid prövning styrkt sig ha motsvarande kunskaper.
Kommissionen vill dock icke bygga högre barriärer för tillträdet till
klass 9 g än som är oundgängligen nödvändigt.
»En spärr skulle ha till huvuduppgift att förebygga, att alltför många
ger sig in på ett företag, som redan i förväg är klart dömt att misslyckas.
Det kan emellertid ifrågasättas, om inte rådgivning på grundval av tidigare
studieresultat och lärarnas uppfattning av lärjungarnas förutsättningar
samt på grundval av testning är tillräcklig för att åstadkomma, att de
klart olämpliga inte väljer 9 g. Intimt samarbete måste härvidlag komma
till stånd mellan skola och hem. Om rådgivning visar sig vara otillräcklig,
bör frågan om tillträde till 9 g upptagas till omprövning.» (S. 279.)
För tillträde till klass 10 böra kvalificerade betyg erfordras. Skulle betygsresultaten
icke tillräckligt väl överensstämma med testningsresultatet
vid inträdet i klassen, bör individualtestning kunna anordnas.
Icke så sällan torde det komma att inträffa, att lärjungar, som icke genomgått
9 g, på grund av ändrade framtidsplaner söka inträde i klass 10.
Det kan vara fråga om välbegåvade lärjungar, vilka icke hunnit skaffa sig
de förkunskaper, som normalt fordras för inträde i tionde årsklassen. Särskilt
kan man vänta sig, att en del inträdessökande ha luckor i tyska och
engelska, som äro tillvalsämnen i realskolan. För sådana fall äro särskilda
övergångsanordningar erforderliga. Bland annat tänker sig kommissionen
en »fri klass», anordnad på följande sätt:
»Ett antal lärartimmar, motsvarande en lärartjänst på gymnasiet och
lämpligt fördelade på de ämnen, som närmast kan tänkas förekomma, reserveras
vid tjänstefördelningen för lärarna. Dessa lärartimmar fördelas
sedan av rektor mellan de lärare som är villiga och lämpliga att åtaga sig
denna undervisning. Tjänstgöringen avses ingå som del av lärarnas ordinarie
tjänstgöringsskyldighet. De ifrågavarande lärarna utgör tillsammans
lärare och studieråd för den så tillskapade ''fria klassen’, och en av dessa
lärare torde böra utses att tjänstgöra som klassföreståndare. Denna ''klass’
skiljer sig från alla andra klasser i gymnasiet därigenom, att ingen som helst
klassundervisning förekommer. Undervisningen består helt och hållet i individuell
handledning. Till undervisning i ''fria klassen’ kan studiebegåvade
elever hänvisas efter anmälan hos rektor. Inför den fria klassens föreståndare
klarlägger ifrågavarande elev sin studiesituation, och de luckor, som
486
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
behöver fyllas, preciseras. I samråd med föreståndaren och den fria klassens
övriga lärare uppgöres en studieplan. Den undervisning och handledning,
. som erfordras, torde böra förläggas så, att elev, om han så önskar,
samtidigt kan följa annan, ordinarie undervisning. I viss utsträckning
torde sådan elev kunna erhålla befrielse från en del av den ordinarie undervisningen.
Så snart en elev genomgått erforderlig och vid inträdet i klassen
avsedd komplettering utskrives han ur den ''fria klassen’ och ägnar sig
åter helt åt sina ordinarie arbetsuppgifter.» (S. 280.)
Den fria klassen skulle även erbjuda en välkommen möjlighet för dem,
som av skilda anledningar oförvållat fått en lucka i sina kunskaper, att
snabbt och effektivt fylla denna, men den är icke avsedd att bli en preparandkurs
för mindre begåvade eller ett hyende under lättjan för de försumliga.
Kommissionen föreslår, att uppslaget prövas, till en början vid
ett mindre antal gymnasier.
Skolöverstyrelsen hänför avvägningen av inträdesfordringarna till 9 g
och villkoren för övergång till klass 10 till de frågor, som kunna avgöras
först efter försöksverksamhet. När överstyrelsen i januari 1949 föreslog,
att de gamla inträdesproven till realskolan skulle avskaffas, betonade överstyrelsen,
att fortsatta försök rörande inträdesförfarandet vore behövliga:
»Det måste ... anses som en allmänpedagogisk fråga av största vikt att
få empiriskt utrönt, vilka förtjänster olika intagningsförfaranden i den
praktiska tillämpningen äga. Huru än skolorganisationen i framtiden kommer
att utgestaltas, måste i olika sammanhang frågor uppstå om urvalet
av lärjungar för särskilda skolformer, linjer och studieuppgifter. De försök,
som i sådana fall erfordras, taga tämligen lång tid och kunna icke alltid
improviseras. Det är därför angeläget, att beslutet om prövningsfri intagning
icke blott kommer att markera slutet av en försöksperiod utan även
början till en ny.---Så vitt nu kan bedömas, böra försöken avse an
vändningen
såväl av rangordningsregel som av psykologiska prov såsom
moment av ett intagningsförfarande på olika stadier, vilket, i övrigt grundas
på lärarnas genom betyg eller på annat sätt avgivna omdömen.»
Tankegången torde icke alltför mycket skilja sig från den som utvecklats
av skolkommissionen. Betyg, läraromdömen och psykologiska prov
böra enligt såväl överstyrelsens som kommissionens mening vara de huvudsakliga
hjälpmedlen för lärjungarnas placering, vare sig de nu skola begagnas
endast i rådgivande syfte eller tillerkännas bindande verkningar.
Överstyrelsen finner jämväl »den fria klassen» värd att prövas. Redan
i sina anslagsäskanden för innevarande budgetår hemställde överstyrelsen
om anslag för försöksverksamhet på området, men med hänsyn till det
rådande ekonomiska läget föranledde framställningen då ingen Kungl.
Maj:ts åtgärd. Frågan synes böra återupptagas i samband med den allmänna
försöksverksamheten inom skolväsendet under de närmaste åren.
Ett nytt urvalsproblem uppstår, när lärjungarna söka inträde i tolfte
klassen. Denna klass — studentklassen — skall ju i högre grad än den nu
-
487
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
varande högsta ringen vara inriktad på de fortsatta studier, som följa efter
gymnasiet, erinrar skolkommissionen.
»Man måste därför räkna med att vissa lärjungar, som kunnat följa med
i de lägre ringarna, visar sig mindre lämpade för det självständiga arbetet
i studentklassen. Redan utförda och i gång varande undersökningar om
studentbetygets prognostiska värde för universitetsstudier pekar i samma
riktning; den grupp, som har lägre genomsnittsbetyg än Ba i studentexamen,
visar påfallande många studieavbrott.» (S. 337.)
Skolkommissionen finner det i överensstämmelse härmed naturligt, att
lärjungar, som i klass 11 uppnått genomsnittsbetyget Ba i läroämnena,
automatiskt få tillträde till studentklassen. Även något lägre vitsordade
elever böra dock ha möjlighet att intagas. Det bör överlämnas åt kollegiet
att i sådana fall avgöra, om lärjungen skall anses ha de personliga förutsättningarna
för arbetet i tolfte klassen.
Hela skolgången från första klassen till och med den elfte skulle sålunda
enligt kommissionens mening hållas fri från examina av gammal typ. Om
lärjungarnas dimission från gymnasiet till högskolorna sedan sker under
viss samverkan mellan de avlämnande och mottagande läroanstalterna och
denna samverkan får formen av en censorskontrollerad examen, kan detta
icke i och för sig anses stridande mot den föreslagna gymnasiereformens
grundtankar. En sådan examen vore till och med mera på sin plats i den
nya studentklassen, som direkt förbereder för universitetsstudier, än i den
nuvarande högsta ringen, som för många lärjungar är studiebanans slutstation.
Då arbetet i tolfte klassen emellertid skall vara individuellt utformat
och delvis bör uppläggas efter varje lärjunges speciella behov, måste
nya former för slutexamen sökas.
I den nuvarande studentexamen uppdelas som bekant examensarbetet
på två etapper, den skriftliga och den muntliga, med särskilt godkännande
i vardera etappen. Denna anordning synes icke kunna väl förenas med ett
fritt studium inom en relativt starkt specialiserad ämneskrets, framhåller
skolkommissionen. I den nya examen — dimissionsexamen — bör uppdelningen
i en skriftlig och en muntlig examensavdelning upphöra.
»Varje ämne bör bilda ett helt för sig, där prestationerna under året och
eventuella skriftliga och muntliga examensprov sambedömes av läraren.
Examen bör på samma sätt bilda en helhet, där de skilda läroämnena sambedömes
av det vid examen fungerande läroverkskollegiet och — därest
censorsinstitutionen bibehålies —■ jämväl av censorerna.» (S. 337—338.)
Bildningsämnet och språkkurserna böra enligt kommissionens mening
vara helt fria från examenskontroll, men det kan vara lämpligt, att de
skriftliga arbeten lärjungen eventuellt under årets lopp har utfört i dessa
ämnen hållas tillgängliga vid examen.
Den egentliga examen skulle emellertid inskränkas till fackämnena.
Huruvida skriftliga examensprov böra anordnas i ett visst fackämne och
4S8
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
i vilken form det bör ske — såsom centralt utgivna eller av vederbörande
lärare komponerade prov — blir alltså beroende av ämnets egenart. Vid
vilken tid på året ett skriftligt prov avlägges, kan bero av lärjungens studieplan.
Om han redan under höstterminen avslutat ett ämne, bör han
vara oförhindrad att avlägga det skriftliga provet exempelvis i januari.
Bedömningen av examen sker efter det muntliga provet, då lärarna sammanträda
för att sätta betyg.
»Omröstning bör därvid ske om varje lärjunge, oavsett om han erhållit
underbetyg eller icke. Å ena sidan kan en lärjunge, som icke har underbetyg
i något ämne, likväl ha visat stora svagheter, som kommit flera av
lärarna att uttrycka tvekan om hans godkännande i respektive ämnen.
Examen som helhet kan då förtjäna att underkännas. Å andra sidan kan
en lärjunge med underbetyg i något ämne ha sådana förtjänster i övrigt,
att ingen tvekan kan råda om att han är väl värd att godkännas i examen.
Det bör hädanefter i första hand ankomma på lärarna att i varje
särskilt fall bedöma examens kvalitet i det hela.» (S. 338.)
Kommissionen har icke ansett sig kunna taga definitiv ställning i den
omstridda frågan om censwsinstitutionen och censorernas befogenheter.
Kommissionens ordförande samt ledamöterna Diiring, von Friesen, Alva.
Myrdal, Nilsson, Näsström och Persson anföra följande:
_ »Alltfort torde ett stort värde ligga däri, att universiteten och gymnasierna
genom censorsinstitutionen upprätthåller personlig kontakt, och i
all synnerhet är denna kontakt av värde under en period, då gymnasiets
arbete successivt omlägges. Gymnasiets lärare utbildas vid universiteten.
Skolkommissionen föreslår i kapitlet om lärarutbildningen, att universitetskurserna
för de blivande lärarna omläggs till bättre överensstämmelse med
de kursmoment, som skall genomgås i skolan. Under sådana förhållanden
är det nödvändigt, att en så intim kontakt som möjligt upprätthålles mellan
universitetslärarna och skolarbetet.
Under den tid gymnasiets omorganisation pågår och intill dess förhållandena
stabiliseras, är det nödvändigt, att kontroll upprätthålles över dimissioneringen
av elever till universitet och högskolor för att inte alltför
stora olikheter i fordringarna skall uppstå gymnasierna emellan.
För framtiden torde man böra räkna med att studierna kommer att ekonomiseras
genom stipendier och annan hjälp från samhällets sida. I högre
grad än hittills är det därför nödvändigt, att betygen i dimissionsexamen,
vilka till stor del kommer att ligga till grund för utseende av stipendiater,
blir rättvisa, något som säkrare kan garanteras genom att examen censorskontrolleras.
I den av skolkommissionen föreslagna gymnasieorganisationen får dimissionsklassen
sin karaktär av akademisk förberedelseklass markerad. Det
är då ett universitetsintresse, att fordringarna i avgångsexamen från denna
klass hålls uppe och normeras. Naturligt är därför, att denna examen kontrolleras
av universitetsrepresentanter.
Enligt vår mening torde alltså skälen för bibehållandet av censorsinstitutionen
genom skolreformen snarare öka än minska. De olägenheter för
arbetet på gymnasiet, som censorskontrollen också enligt vår mening med
-
489
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
fört, kan avlägsnas genom en reformering av formerna för själva examen,
som för framtiden inte bör få ha karaktären av kunskapskontroll utan bör
så anordnas, att i första rummet abiturienternas mognad och självständighet
i de olika ämnena kontrolleras och betygsätts.
Vi förordar alltså, att censorsinstitutionen tills vidare bibehålls.» (S. 339.)
Ledamöterna Märta de Laval, Farm, Olsson, Anna Sjöström-Bengtsson
och Wallentheim anföra åter:
»En utifrån censurerad examen är alltid ägnad att binda undervisningen
och försvåra dess utveckling mot friare och mer individualiserade arbets^
former. Så länge censorernas kuggningsrätt kvarstår, måste alltid befaras,
att undervisningen läggs upp med hänsyn till det kommande examensprovet,
detta må erhålla vilken form som helst. Förhörsmetoderna, som
skolkommissionen i det föregående karakteriserat som förlegade, skulle, om
censuren kvarstode, konserveras och i synnerhet komma att prägla arbetet
i studentklassen, den klass, som fått sin av kommissionen föreslagna utformning
just med tanke på att arbetet där skulle kunna få sin inriktning
efter varje lärjunges personliga intressen och individuella läggning. Vi
måste därför betrakta det som en inkonsekvens att föreslå både sista gymnasieklassens
omläggning i riktning mot större frihet och bibehållandet av
censorsinstitutionen.
Ett studiearbete, vars resultat skall kontrolleras av utifrån kommande
censorer, måste alltid komma att inriktas så, att en stor del av intresset
koncentreras till de moment, som kan bli föremål för direkt kontroll. Inpluggandet
av minneskunskaper kommer alltid att störa lärjungens försök
till fördjupning och självständigt arbete.
Riktigare är, att den lärare, som handlett arbetet och ensam kan bedöma
värdet av elevens arbetsinsatser, också ensam avgör, hur arbetet skall vitsordas.
Vid exklusiva examenstillfällen kan en lärjunges standard över
huvud taget inte mätas. Allra minst kan den bedömas av en utomstående,
även om denne är fackspecialist.
Den kontroll av gymnasierna, som också enligt vår uppfattning är nödvändig,
bör inte avse att avgöra, huruvida den enskilde lärjungen bör erhålla
godkänd examen. Sådan kontroll måste alltid bli osakkunnig och fyller
ingen väsentlig uppgift. Viktigare är, att gymnasiets standard kontrolleras.
Detta kan endast ske genom en grundlig inspektion från sakkunnig
skolmyndighets sida. Skolöverstyrelsen och den nya mellaninstans, som
kommer att inrättas, bör få tillräckliga resurser för att kunna utföra en
fortlöpande sådan inspektionsverksamhet, som vid sidan av sin egentliga
uppgift att till varje särskilt gymnasium förmedla nya pedagogiska impulser
också bör ha uppgiften att övervaka, att arbetet hålles uppe på tillräckligt
hög standard.
Erfarenheterna såväl från de yrkesbetonade gymnasierna som från seminarierna
talar för att standard och betygsfordringar kan hållas uppe utan
censur.
Genom fyllnadsprövningarna och nu också genom om och efterprövningsinstituten
har principen om läroverkens självansvar officiellt erkänts.
Konsekvensen härav är, att läroverken själva får ansvaret också för själva
examen. —--
Läroverkslärarkåren har sedan gammalt anseende för stor ansvarskänsla.
Det ytterligare ansvar, som läggs på den, om censorsinstitu
-
490
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
tionen slopas, kommer endast att medföra, att lärarna själva, i samarbete
med skolans egna centrala och regionala myndigheter, kommer att
känna sig tvungna att företaga de kuggningar, som censorerna annars skulle
ha företagit. Så mycket lättare kan detta göras, som genom villkoren för
tillträde till studentklassen de svagaste eleverna redan utrensats och genom
om- och efterprövningens införande en kuggning inte längre ter sig som
katastrofal för den enskilde lärjungen. En sådan kuggning behöver inte
ens bli allmänt bekant. Slopas den censorskontrollerade examen, kan dimissioneringen
ske i samband med skolans vanliga årsavslutning, och de
elever, som inte godkänts i examen, behöver inte särskilt utpekas. Därmed
vinner man också, att examens nervpåfrestande karaktär försvinner.
Vi förordar därför, att censorsinstitutionen slopas. Endast privatläroverken,
som är tvingade att lägga ekonomiska synpunkter på sin verksamhet,
behöver alltjämt examenskontroll utifrån.» (S. 339—341.)
Skolkommissionens förslag angående dimissionsexamen är som synes
knutet till den ifrågasatta gymnasieorganisationen med horisontell klyvning
och kan icke få sin fulla aktualitet, förrän en sådan organisation föreligger.
De remissinstanser, som avböjt den horisontella klyvningen, ha
därför i allmänhet icke ingått på förslagen rörande gymnasiets slutexamen.
Icke heller skolöverstyrelsen finner det påkallat att nu närmare skärskåda
de av kommissionen skisserade examensformerna. »Först när det nya gymnasiet
tagit fastare gestalt, torde det vara tid att till prövning upptaga
frågan om en mer omfattande reform av gymnasiets slutexamen», skriver
överstyrelsen.
Diskussionen i remissvaren belyser emellertid vissa sidor av examensproblemet.
Skolöverstyrelsen har, såsom jag i annat sammanhang nämnt, genom
skolkuratorn Sigge Bruce företagit en opinionsundersökning bland läroverksungdom
i olika frågor, som sammanhänga med den horisontella klyvningen.
Undersökningen har i varje fall givit besked om en sak: för gymnasisterna
är examens väsentliga uppgift att sörja för likformighet i be4-tygsättningen. Rättvisekravet får under inga omständigheter uppgivas.
Gymnasistkritiken vänder sig därför särskilt mot den okontrollerade studentexamen,
kommissionen tänkt sig vid avslutningsetappen i elvan. Den
sammanfattas av Bruce på följande sätt:
»Man anser det lika nödvändigt med censorskontroll vid studentexamen
som vid dimissionsexamen. En studentexamen utan denna garanti för enhetlig
och rättvis bedömning, menar man, innebär en stor fara, då man
därvid löper risk att bli föremål för en viss godtycklighet. En studentexamen
av den föreslagna karaktären kommer alltid att bli föremål för
misstro, i synnerhet på arbetsmarknaden.» (S. 180.)
Bland lärarna äro meningarna något mera delade. Medan kollegiet vid
högre allmänna läroverket i Skövde i censorsinstitutionen ser ett kränkande
förmynderskap över den på sitt sätt kanske högst kvalificerade ämbetsmannakåren
i landet, har kollegiet vid högre allmänna läroverket i Växjö
491
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
svårt att i minoritetens förslag att ersätta censorsinstitutionen med en
fortlöpande inspektion se något annat än ett utslag av misstroende mot
läroverkslärama. Majoriteten för censorsinstitutionen är emellertid i kollegieyttrandena
klar och tydlig: bland de högre allmänna läroverken och de
högre goss- och samskolorna vilja 35 behålla och 4 avskaffa den; till de
sistnämnda ansluta sig två fronderande rektorer.
Allmänna adjunktsföreningen anser, att beslut om gymnasiets examen
ej nu bör fattas men ansluter sig till kommissionens uppfattning, att skriftliga
prov böra anordnas, inte för att därmed skall konstrueras en särskild
skriftlig examensetapp, utan endast om ämnets karaktär kräver sådana
prov. I fråga om censorsinstitutionen ansluter sig adjunktsföreningen till
kommissionens minoritet. »I detta sammanhang vill föreningen även
framhålla vikten av att det lokala inflytandet över skolan ej får bli så
starkt, att lärarna får svårt att motstå trycket därav, då det gäller godkännande
eller underkännande av en examen.»
Enligt Sveriges yngre läroverkslärares förening talar mycket för ett avskaffande
av censorskontrollen. Då föreningen trots allt ansluter sig till
majoritetens förslag, är det emedan man under en avsevärd tid framåt
svårligen torde kunna avstå från kontrollen över ett gymnasium, där både
organisation, ämnesinnehåll och arbetsmetoder skola undergå en djupgående
omgestaltning.
Kommissionsminoritetens förslag att i avseende på examenskontrollen
giva privatläroverken en särställning ter sig, som man kunde vänta, för
dessa läroverk högst omotiverat. Rektor vid Djursholms samskola yttrar
sålunda:
»Ehuru jag personligen haft en oftast mycket angenäm erfarenhet av
censorernas verksamhet, måste jag av principiella skäl förena mig med den
minoritet inom skolkommissionen, som yrkat på den censorslcontrollerade
muntliga examens avskaffande. Därvid inlägger jag dock samtidigt en
skarp protest mot denna minoritets yttrande om privatläroverkens behov
av examenskontroll, vilket yttrande har en för privatskolornas lärarkårer
ärekränkande innebörd.»
Och rektor vid Göteborgs högre samskola yttrar:
»Slutligen vill jag på det livligaste opponera mig emot den av några av
kommissionens medlemmar på tal om censorsinstitutionens vara eller icke
vara uppdragna skillnaden mellan stats- och privatläroverk (s. 341). Skulle
den av dem föreslagna åtgärden, att censorsinstitutionen slopades vid
statsläroverken men behölls vid privatläroverken, gå igenom, skulle den
inom en mycket snar framtid betyda dödsstöten åt de senares gymnasier.
Ty elevernas föräldrar måste säga sig, att anledningen härtill är, att de
högre skolmyndigheterna ej lita på privatläroverkens lärares omdömen.»
Inom högskolevärlden har censorsinstitutionen en säker förankring. Kanslensämbetet
och överstyrelsen för de tekniska högskolorna förorda obetingat
censorsinstitutionens bibehållande. De akademiska lärarkollegierna likaså;
492
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
endast inom matematisk-naturvetenskapliga sektionen i Uppsala ha två
av ledamöterna anmält avvikande mening. Censor skollegiet behandlar i
sitt utlåtande utförligt examenskontrollen. Kollegiet medger, att en examen
under kontroll kan medföra en viss irritation och i någon mån också förrycka
skolarbetet, speciellt under sista året i gymnasiet. Skälen för censorskontrollen
överväga dock:
»Många års samlade erfarenhet såväl från studentexamen vid skilda läroanstalter
som från undervisningen och examinationen vid universitet och
högskolor har fört oss till den övertygelsen, att kravet på likvärdighet hos
de examensbetyg, som läggas till grund för gallring och urval för skilda
studie- och levnadsbanor, är ett rättvisans krav som såväl för de berörda
studerandena som för allmänheten ter sig som oeftergivligt. En sådan likvärdighet
kan emellertid tryggas endast genom en effektiv, till alla dimissionerande
anstalter utsträckt examenskontroll. Det synes oss därför uppenbart,
att en censur av läroverkens arbetsresultat är ofrånkomlig, så
länge icke en fortlöpande inspektionsverksamhet genom skolmyndigheterna
— främst skolöverstyrelsen — kan göras lika effektiv som den nuvarande
examenskontrollen.
Att märka är vidare, att kravet på likvärdighet på senare tid har kommit
att med samma skärpa gälla hela betygsskalan. Medan censorsinstitutionens
ursprungliga funktion var att godkänna eller underkänna en
examen, spelar denna uppgift numera en rätt underordnad roll. Vid sidan
av denna primära och givetvis allt fortfarande kvarstående uppgift har tillkommit
en annan, vida viktigare sådan, nämligen att upprätthålla en viss
standard pa de utdelade betygen, icke minst de högre. Denna uppgift, som
kan betraktas som en ren förtroendesak, utvecklad vid sidan av författningarna
— det är ju examinator, icke censor som sätter betyget — bygger
helt på samverkan mellan parterna. Denna uppgift har blivit allt viktigare
och torde komma att i framtiden spela en avgörande roll, då de erhållna
vitsorden bli fullständigt utslagsgivande dels för inträdet vid universitet och
fackhögskolor, dels vid bedömningen av vederbörandes ansökningar om
ekonomiskt understöd för fortsatta studier. Den möjlighet, som studenten
tidigare haft, att genom fyllnadsprövning höja de i examen erhållna vitsorden
för att därigenom stärka sin ställning i konkurrensen, kan numera
anses slopade genom fackhögskolornas beslut att icke ta hänsyn till senare
gjorda kompletteringar. Avseende kommer under sådana förhållanden
uteslutande att fästas vid de givna studentbetygen. Kravet på dessas standardisering
genom en jämförande kontroll och bedömning framstår under
sadana omständigheter som viktigare än kravet på minimifordringarnas
upprätthållande. Det synes oss därför angeläget, att vid prövningsförfarandets
utformning nödig hänsyn tages till denna nya uppgift för censorsinstitutionen.
Det bör i detta sammanhang icke förbises, att censorsinstitutionen under
tidernas lopp undergått en icke oväsentlig förändring med avseende på
ledamöternas rekrytering. Censorerna tagas numera icke ensidigt ur de
akademiska lärarnas krets eller från de fackhögskolor, som mottaga studenter
för fortsatt utbildning. Ett mycket betydande antal censorer kommer
från de avlämnande skolorna själva, såsom nuvarande eller förutvarande
lärare vid de allmänna läroverken. Av de 63 censorer, som 1948
493
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
utsågos av Kungl. Maj:t att fungera vid årets studentexamen, tillhörde
33 den förra gruppen, 23 den senare. De återstående representerade militär
och civil förvaltning, lärda verk m. m.
Med den sammansättning det nuvarande censorskollegiet äger torde
man kunna säga, att det förfogar över en expertis både i rent vetenskapligt
och allmänt pedagogiskt hänseende, som knappast på annat sätt kan uppdrivas
i landet. Genom att inom sig rymma både representanter för de
avlämnande och de mottagande undervisningsanstalterna äger det därjämte
förutsättningar för ett förtroendefullt samarbete mellan censorer
och examinatorer.»
Skolöverstyrelsen nöjer sig med att kort konstatera vikten av att garantier
skapas för att skolarbetet leder till de uppsatta målen och att dessa
konkretiseras genom en examen. Enligt överstyrelsens mening har censorsinstitutionen
på ett i det hela tillfredsställande sätt fyllt sin uppgift.
Diskussionen om formerna för gymnasiets avslutning kan lika litet som
diskussionen om de olika ämnenas inbördes avvägning bringas till slut i
organisationsfrågans nuvarande läge. Frågan om utgestaltningen av en
eventuell examen är blott en detalj i ett större frågekomplex, ehuru visserligen
ingalunda någon oviktig sådan. Dess lösning beror, mer eller mindre,
av olika organisationsfrågor, som successivt torde komma att aktualisera
sig under det fortgående utredningsarbetet.
g. En provisorisk gymnasiereform.
Om arbetet i enhetsskolan omgestaltas efter skolkommissionens intentioner,
ändras även förutsättningarna för gymnasiets verksamhet mycket
väsentligt. Omläggningen kommer dock att ta sin tid, och det kunde kanske
därför synas motiverat att skjuta hela frågan om gymnasiets organisation
på framtiden och först avvakta resultatet av en reform av den obligatoriska
skolan. Skolkommissionen är emellertid ense med skolutredningen
om att gymnasiereformen icke helt kan ställas på framtiden. »En mera
genomgripande reform må anstå, men gymnasiet måste redan nu så gott
det går anpassas efter de förändrade samhälleliga uppgifterna.»
Kommissionens uppfattning härutinnan har även skolöverstyrelsens stöd.
Ämbetsverket yttrar inledningsvis:
»SK betonar, att varje gymnasiereform för närvarande på grund av
samhällets pågående snabba omvandling och den förestående utgestaltningen
av enhetsskolan måste betraktas som provisorisk (s. 270). Överstyrelsen
delar denna uppfattning. Vid den provisoriska första etappen av
gymnasiereformen böra de organisationsidéer, som redan mognat under
utvecklingens gång, omedelbart införlivas med skolsystemet, under det att
föreslagna nybildningar, som äro omstridda, emedan de ännu icke skulle
medföra de åsyftade fördelarna, till en tid kunna anstå i avvaktan på att
förutsättningarna skola klarna. Provisoriet bör dock tillika vara ett förstadium
till en mera definitiv organisation, så att övergången till denna
framstår som naturlig och väl förberedd, när förutsättningarna i sinom tid
äro till finnandes.» (S. 75.)
494
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Överstyrelsen har sökt bilda sig en uppfattning om huru gymnasiets
grund successivt kommer att förändras, under det att enhetsskolan genomföres.
Ehuru genomförandet enligt överstyrelsens mening bör kunna vara
avslutat inom ett par decennier, tänker sig ämbetsverket omorganisationen
av gymnasiet uppdelad på tre perioder med separata program.
»Den första perioden kan bedömas med utgångspunkt från dagens förhållanden.
Gymnasiets grund är i stort sett oförändrad, dess klientel och
huvudsakliga studiemål likaså. Under denna tid böra vissa delvis genomgripande
organisationsändringar genomföras på grund av reformbehov,
som kumulerats under den långa stiltjeperioden efter 1927 års reform. Den
andra perioden får sin särprägel av den försöksverksamhet, som är ett naturligt
förstadium till enhetsskolans genomförande. De lärjungar, som
passera enhetsskolan på väg till gymnasiet, äro under denna tid relativt få.
Det är ännu icke nödvändigt att för deras skull omlägga gymnasieorganisationen
i dess helhet, men det ligger vikt uppå, att deras angelägenheter
ständigl uppmärksammas, sa att de utan onödigt trassel finna sin väg upp
genom klasserna, även om detta skulle kräva speciella organisatoriska föranstaltanden.
På grund av den begränsade lärartillgången, särskilt på realskolestadiet,
kan försöksperioden icke göras alltför kort. Överstyrelsen beräknar
. .. att lärarbehovet skall nå sitt maximum läsåret 1958—59 och att
den systematiska uppbyggnaden av det nya realskolestadiet kan påbörjas
först under åren närmast därefter. Centralskolorna av den nya typen bliva
under sådana förhållanden icke gymnasiets huvudleverantörer förrän i
mitten av 1960-talet. Vid denna tid börjar alltså den tredje av de perioder,
överstyrelsen velat särskilja, den period som kännetecknas av gvmnasiets
definitiva anpassning till enhetsskolan.» (S. 84.)
Under alla omständigheter bör den tredje linjen alltifrån början ingå i
den nya organisationen, och överstyrelsen undersöker först, vilka omgestaltningar
denna nyhet skulle föra med sig. I vilken riktning de skulle gå,
framgår bäst, om man gör tankeexperimentet att infoga linjen i det nuvarande
gymnasiet med bibehållande av dettas karaktär i övrigt, sådan
den utformats av 1927 års skolutskott.
»Att linjen i detta fall bör differentieras på högstadiet ligger i sakens
natur. Mindre än två grenar kan icke komma i fråga, om gymnasiet ännu
skall kunna göra anspråk på att i någon mån tillämpa ett fritt ämnesval;
mer än två kunna icke gärna övervägas med hänsyn till den kritik mot
tillvalssystemet, som föranlett SK att vid sidan av sitt förslag om ett fritt
organiserat collegeår lägga fram en gymnasieorganisation med fasta linjer,
praktiskt taget utan differentieringar. Inlemmad i det nuvarande gymnasiet
skulle den tredje linjen sålunda visa bilden av en i det hela tämligen
ospecialiserad linje, som i de två högsta ringarna bjuder särskilda tillvalsmöjligheter
för en huvudgrupp av lärjungar med social inriktning och en
— troligen rätt stor — minoritetsgrupp med språkliga intressen. I ett
gymnasiesystem så beskaffat som det nuvarande vore sålunda den språkliga
differentieringen enligt överstyrelsens mening till fullo motiverad.
lillkomsten av en sådan linje skulle emellertid omedelbart påverka lärjungeurvalet
till de båda andra. Det finnes för närvarande både på real
-
495
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
och latinlinjen lärjungar, som rätteligen höra hemma på en mellanlinje och
nu tillvälja ämnesgrupper, vilka ha sitt existensberättigande endast som
ersättning för den tredje linje, som ännu saknas.» (S. 85.)
Överstyrelsen anknyter nu till den statistik över lärjungarnas tillval, som
jag återgivit i tab. 26 (s. 392).
»De båda största lärjungegrupperna på reallinjen representeras av kombinationerna
nr 6 och 7, den förra avsedd bland annat för de medicinska
banorna, den senare för de tekniska. Kombinationen nr 3 (fr ge bi) tillväljes
i synnerhet av kvinnliga gymnasister och har starkt förkovrats under
det senaste årtiondet. Orsaken torde vara, att kombinationen brukar rekommenderas
för blivande folkskollärare. Om den allmänna linjen utformades
med tillräcklig hänsyn till klassläramas intressen, komme gruppen
sannolikt att decimeras betydligt. I ännu högre grad skulle lärjungar med
de språkbetonade grupperna 1 och 2 tillhöra rekryteringsområdet för den
allmänna linjen, där de antagligen komme att fördela sig någorlunda jämnt
mellan linjens båda grenar. De två återstående kombinationerna äro sällsynta
och torde icke kunna hävda sig, sedan en tredje linje upprättats.
Den nya linjen skulle alltså starkt minska differentieringsbehovet på
reallinjen. Det kan tydligen ifrågasättas, huruvida det efter inrättandet av
den allmänna linjen skulle behövas mer än två grenar av reallinjen, en
matematiskt och en biologiskt accentuerad.
På latinlinjen äro tillvalen mera splittrade. Flertalet lärjungar se till, att
de få två språk i sin ämnesgrupp förutom den obligatoriska franskan; det
kan ske genom tillval av någon av kombinationerna 1, 2, 7 och 10 med
geografi, filosofi, matematik respektive biologi som tredje ämne. De fåtaliga
grekerna fördela sig på icke mindre än tre kombinationer, grekiska
med tyska, engelska eller filosofi. Matematik har tillvalts endast av tolvprocent
av lärjungarna, fördelade på tre kombinationer. Antalet matematikläsande
latinare har under senare år varit i nedgående.
Latinlinjen kommer även i framtiden att bli den egentliga språklinjen,
ett gymnasium bland annat för de många blivande språklärare, som måste
utbildas, under det enhetsskolan växer fram. Studiet av grekiska, som jämte
filosofi är grundläggande för teologerna, kan vidare tänkas endast i kombination
med latin. Linjen måste därför under alla förhållanden vara rustad
för dessa båda ändamål. Huruvida den även bör tillhandahålla undervisning
i matematik kan vara mera tveksamt. Det påyrkas emellanåt av
dem som ha i minnet den gamla halvklassiska linjen från tiden före år 1927,
men därvid förbises lätt, att matematiken då hade en mycket solidare
ställning i realskolan, varför det icke kan vara att vänta, att samma mål
nu skulle uppnås, om timtalet på gymnasiet hålles inom gränser, som
rimligen kunna komma i fråga. Det är också ovisst, huruvida tillvalsfrekvensen
bleve tillfredsställande under de ändrade rekryteringsförhållanden,
som torde komma att åtfölja den nya linjens tillkomst. Därest undervisningen
göres beroende av att minst 5 deltagare anmäla sig, såsom vanligen
är fallet vid tillvalsundervisning, behöver dock bibehållandet av en matematisk
tillvalskombination icke leda till avskräckande ekonomiska konsekvenser.
Det resonemang, som förts, avser närmast att belysa de konsekvenser
införandet av en tredje linje skulle ha för gymnasiets utformning. Resultatet
är på intet sätt överraskande. Fn ökning av antalet linjer måste auto
-
496
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
matiskt minska behovet av differentiering inom linjerna. Upprättandet av
en tredje linje kan alltså åtföljas av en hyfsning och förenkling av tillvalssystemet.
Ett gymnasium med en på högsta stadiet två- eller tredelad
latinlinje, en tvägrenad allmän linje och en tvågrenad reallinje skulle vara
ett någorlunda adekvat organisatoriskt uttryck för den nya tanke, som med
den tredje linjen upptagits i systemet.» (S. 85—87.)
Varje diskussion om tillvalssystemet upprullar emellertid hela det omfattande
problemet om avvägningen mellan rörlighet och organisatorisk
enkelhet i gymnasiesystemet. Diskussionen väckes redan genom frågan,
huruvida icke reduktionen bör gå längre och utmynna i ett odifferentierat
linjesystem av den nordhultska typen. Sådana spörsmål kunna emellertid
icke avgöras blott genom en inventering av argumenten, framhåller överstyrelsen.
Dessa äro nämligen genomgående av allmän art, användbara
både för den som yrkar på en måttlig förskjutning av den nuvarande avvägningen
och för den som vill en mycket genomgripande ändring i den
ena eller andra riktningen.
»När riksdagen år 1927 konstaterade, att den kulturella utvecklingen ej
kunde åtnöjas med det dåvarande tvålinjesystemet och att vid utformningen
av gymnasiet ökad hänsyn måste tagas såväl till levnadsbanornas
mångskiftande krav som till lärjungarnas personliga anlag och intressen,
var detta ett i och för sig riktigt och hållbart argument, mot vilket intet
annat var att invända, än att dess räckvidd uppenbarligen begränsades av
de praktiska motskäl, som i både det allmännas och individens intresse
alltid kunna anföras för organisatoriska förenklingar. Riksdagen tvekade,
huruvida differentieringen borde omfatta tre eller två år, det finge ankomma
på Kungl. Maj:t att efter nödiga utredningar träffa valet. Kungl.
Maj:t valde i sinom tid tvåårsalternativet, men vi veta nu, att motskälen
ändock underskttades. Pendeln slog ut för långt.
Nu, när differentieringssystemet har praktiserats i 20 år, ligger faran
nära, att tvärtom behovet av rörlighet underskattas. Bristerna hos differentieringssystemet
äro av konkret natur och repeteras ständigt i vardagens
erfarenheter. Förtjänsterna ligga på ett annat plan; man har vant sig vid
dem till den grad, att mången glömt att det kan vara annorlunda. Det finnes
en risk för att pendeln nu skall slå ut för långt åt andra hållet.
För sin del är överstyrelsen övertygad om att man gör klokast i att söka
ett mellanläge. Den provisoriska gymnasiereform, som bör genomföras
under 1950-talets första år, kan taga steget ut, där man är förvissad om
att det bör tagas, men måste på andra punkter fylla den blygsammare rollen
att förbereda senare, mera definitiva beslut. Erfarenheterna av ett vidgat
linjesystem med beskuren differentiering torde i sinom tid kunna ge
en fastare utgångspunkt för det slutliga avgörandet, huruvida lösningen
av enhetsskolesystemets gymnasieproblem bör sökas i riktning mot en
friare eller en fastare organisation. Samtidigt representerar denna konstruktion
otvivelaktigt i stundens läge en förbättrad avvägning mellan
några av de faktorer, som tävla om bestämmanderätten över gymnasiets
organisatoriska utformning.
Om överstyrelsen sålunda vill hålla före, att det rätta mellanläget icke
ligger långt från den organisation, vars konturer överstyrelsen i det före
-
497
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
gående tecknat, måste överstyrelsen å andra sidan starkt betona, att detta
förslag dock icke är mera än en skiss. Att på de nuvarande båda gymnasielinjerna
endast klippa av de grenar, som befunnits överflödiga, vore ett
alltför summariskt tillvägagångssätt. Beskäres tillvalssystemet så starkt,
som överstyrelsen ifrågasatt, komma vissa detaljfrågor i ett ändrat läge.
Det är sannolikt, att de kunna lösas bättre efter en förnyad omprövning,
som alltifrån början tager sikte på linjens nya utformning, än om man
låter det stanna vid en lösning, som måhända varit den enda möjliga inom
ramen av ett så rikt differentieringssystem som det nuvarande. Den ytterligare
utredning, som torde bliva nödvändig, innan de nya tim- och kursplanerna
fastställas, kan alltså icke inskränkas till den nya linjens byggnad
utan måste innefatta en allmän översyn av gymnasiets konstruktionsdetaljer.
» (S. 87—88.)
På frågans nuvarande stadium begränsar sig överstyrelsen till några allmänna
anmärkningar rörande linjernas struktur.
»Den allmänna linjens kursinnehåll är i stora drag bestämt av vad som
redan sagts rörande dess uppgifter i gymnasiesystemet. Till linjens karaktärsämnen
räknar SK samhällskunskap, geografi, psykologi och biologi
med hälsolära. Kursinnehållet i övrigt blir beroende av vilka levnadsbanor
som anslutas till linjen. Skulle exempelvis överstyrelsens förslag rörande
lärarutbildningen godtagas av statsmakterna, måste matematiken givas
en därav betingad ställning på denna gymnasiets speciella lärarlinje. Troligen
skulle en på detta sätt tillrättalagd matematikkurs även bliva en
god grund för fortsatt arbete på områden, där man rör sig med statistiskt
arbetsmaterial eller eljest måste kunna behärska statistikens elementära
uttrycksmedel. Den nyspråkliga grenen måste tydligen utformas med tanke
på dem som eftertrakta goda kunskaper i de tre moderna huvudspråken —
engelska, tyska och franska — övervägande för praktiska ändamål och användningar.
Den mycket omstridda frågan, huruvida linjen bör upptaga en elementär
kurs i latin, är trots allt som skrivits därom ännu icke mogen för slutlig
prövning. En sådan kurs skulle å ena sidan innebära en belastning av
timplanen, som måste göra det svårare att tillgodose de blivande klasslärarnas
utbildningsbehov, men å andra sidan göra linjen mera användbar
som grund för samhällsvetenskapliga och juridiska studier. Det torde därför
vara nödvändigt att avvakta resultatet av den utredning angående de
juridiska studiernas organisation, som genom beslut den 3 januari 1949
uppdragits åt inom ecklesiastikdepartementet tillkallade sakkunniga.
Skulle utredningen giva vid handen, att studierna för juris kandidatexamen
kunna grundas på en latinkurs av den begränsade omfattning rektor Nord!-hult i sitt förslag förutsatt, vore detta ett så tungt vägande argument för
alternativet med latin, att de måhända bleve bestämmande för prövningens
slutliga utgång.
Icke heller förhållandet mellan historia och samhällskunskap kan definitivt
preciseras, förrän vissa pågående utredningar avslutats. Att hithörande
studier på sätt och vis bilda kärnan i linjens ämnessfär och böra
intaga den ställning på schemat, som tillkommer ett huvudämne, anser
överstyrelsen liksom SK självfallet. I de rätta händerna bör undervisningen
i samhällskunskap också kunna nå det mål SK uppställt för det
32 — B i han g till riksdagens protokoll 1050. 1 samt. Nr 70.
498
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
högsta stadiet: att låta de stora diskussionslinjerna framträda, att ge en
föreställning om problematiken i skeendet, att studera speciella företeelser
i nuet mot historisk bakgrund. Mycket av vad SIv anfört om detta studium
på lägre stadier och om dess metodik finner överstyrelsen likaledes
intressant och beaktansvärt. Icke ens en mycket väsentlig förbättring av
samhällskunskapens ställning behöver dock medföra, att samhällskunskapen
på gymnasiet brytes ut till ett särskilt läroämne. Det är över huvud
taget icke tilltalande, att kursplanen utan tvingande skäl uppstyckas på
ett alltför stort antal ämnen med i proportion därtill nedsatt timtal. Förlusterna
genom skrivningar och lovdagar bli då mera kännbara; sammanhanget
blir ofta lidande, om avståndet mellan lektionerna blir för stort.
Olägenheterna motverkas visserligen genom periodläsning, men sådan kan
icke alltid anordnas. Därjämte måste man riskera, att de båda delämnenas
inbördes kontakter sämre utnyttjas, om studieområdet splittrats pa två
lärare. Härtill kommer slutligen, att historielärama — t. o. m. om de sakna
examen i statskunskap — under de närmaste åren praktiskt taget alltid
torde befinnas i det hela bättre rustade att leda samhällsstudiet än lärare
med annat huvudfack. Skulle i något fall en lärare med annan studieriktning
ha särskilda förutsättningar för någon del av samhällsläran, bör denna
del av ämnet kunna anförtros honom, eventuellt i form av en gränsjustering
ämnena emellan. I flera yttranden hävdas åsikten, att undervisningen i
samhällskunskap icke blott av praktiska skäl utan principiellt bör bestridas
av historielärare och att universitetsämnet statskunskap bör omläggas
med hänsyn härtill. Denna fråga vill överstyrelsen tills vidare lämna öppen.
När SK önskar uppskjuta avgörandet, till ''universitetsreformen förts i
hamn och lärarutbildningsfrågorna slutgiltigt lösts’, har överstyrelsen ingen
anledning att anmäla avvikande mening, allra minst så länge diskussionen
begränsas till en omedelbart förestående provisorisk gymnasiereform.
Med hänsyn till diskussionen om den horisontella klyvningen har den
allmänna linjens kursplan ett alldeles särskilt intresse. Såsom redan framhållits,
äro förutsättningarna för en kursavrundning efter näst högsta ringen
ovanligt goda på denna linje, där bland de kronologiskt arbetande ämnena
i varje fall dubbelämnet historia med samhällslära bör kunna påräkna ett
högt timtal. Göres den allmänna linjen fyraårig, såsom SK föreslagit, bör
det icke vara omöjligt att genomföra en kursavslutning efter elfte skolåret
för att sedan ägna det tolfte åt en förstärkning av de personlighetsbildande
momenten inom därför ägnade ämnen parallellt med en fortsatt allmänt
lagd fackutbildning, allt i anslutning till tendensen i skolkommissionens
huvudförslag. Vid uppläggningen av studieplanerna för den högsta ringen
bör bland annat undersökas, i vad mån den idéhistoriska orienteringen kan
förläggas inom de särskilda läroämnena eller måste på annat sätt tillgodoses.
Det är icke uteslutet, att timantalet i högsta ringen på denna
linje bör något sänkas för att ge rum för föreläsningsserier av kulturoch
idéorienterande innehåll, hämtat från ämnen, som icke falla inom
ringens timplan. Över huvud böra möjligheterna tillvaratagas att inom
en nybildning som den allmänna linjen, där tillbakahållande traditioner
saknas, bereda plats för prövningen av uppslag, som måhända ännu
icke äro till sitt värde allmänt erkända men på ett eller annat sätt särskilt
lovande. Vad som därvid visar sig hålla måttet kan på ett senare stadium
föras fram till allmän användning inom gymnasieorganisationen. I avseende
på antalet studerade ämnen i högsta ringen och formerna för slut
-
499
Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.
examen bör dock viss enhetlighet eftersträvas, så att slutbetyget i den
allmänna uppfattningen skall kunna accepteras som fullt likvärdigt med
studentbetyg från övriga linjer.
Intet hindrar, att ett avgångsbetyg från näst högsta ringen på den allmänna
linjen tillerkännes ett visst kompetensvärde. Nya banor kunna
sedan anknytas till denna avgångsetapp, allteftersom verkställda utredningar
giva vid handen att så bör ske. Därigenom förverkligas successivt
en central tanke i skolkommissionens förslag, utan att man behöver frukta
de risker för bakslag, som vore överhängande, om den horisontella klyvningen
omedelbart genomfördes för gymnasiet i dess helhet. Skulle erfarenheterna
bli gynnsamma, har, såsom lektor Hörnström uttrycker det, ’ett
betydelsefullt resultat nåtts med ett minimum av riskmoment’.
Om den allmänna linjen konstrueras på det sätt, som i det föregående
skisserats, torde emellertid vissa svårigheter att utnyttja den yppa sig för
de lärjungar, som avlägga realexamen av nuvarande typ och normalt skulle
gå till treårigt gymnasium. I viss skala övergå redan nu lärjungar efter
realexamen till andra ringen av fyraårigt latin- eller realgymnasium, och
övergången till den allmänna linjens andra ring bleve säkert åtskilligt
lättare, eftersom de krävande kompletteringarna i latin, respektive matematik
i detta fall icke behövde komma i fråga. Luckan mellan kurserna
blir måhända ändock så pass stor, att särskilda övergångsanordningar bliva
erforderliga. SK tänker sig, att särskild undervisning i mån av behov skulle
anordnas under tionde och i något ämne även under elfte året (s. 495). I
ämnen, där kursdifferenserna äro relativt små, skulle måhända den ''fria
klass’ som föreslås av SK, vara tillräcklig; överstyrelsen har redan i sina
äskanden för budgetåret 1949/50 hemställt om anslag för försök med individuell
undervisning av detta slag. Skulle övergången visa sig besvärligare,
än kommissionen förmodat, torde treåriga former av den allmänna linjen
bliva behövliga, så länge den nuvarande realskolan består. Möjligen måste
inom dessa linjer studiegången av arbetshygieniska skäl inriktas direkt på
gymnasiets slutexamen. Förslag till erforderliga specialanordningar böra
utarbetas, så snart tim- och kursplanerna för det nya gymnasiet föreligga.
Kursinnehållet på latin- och reallinjerna bör i samband med den provisoriska
gymnasiereformen överses och moderniseras — bland annat bör i
överensstämmelse med den allmänna tendensen vid den förestående skolreformen
samhällskunskapens ställning stärkas — men i stort sett torde
nuvarande studiemål i läroämnena kunna bibehållas.
SK föreslår en viss justering av studiemålet i latin. Vid sidan av det omedelbara
målet att lära eleverna förstå en lättare latinsk text bör undervisningen
se som en av sina huvuduppgifter att bibringa de unga latinarna
en i någon mån på självsyn grundad uppfattning om kulturarvet från antiken
och dess betydelse för den västerländska kulturgemenskapen. På
grund härav bör i ämnet även ingå läsning av latinsk och grekisk litteratur
i svensk översättning. ''Några av den antika litteraturens mästerverk, fritt
valda efter samråd mellan lärare och elever, bör utförligare behandlas, i
övrigt bör extensiv fri läsning av goda översättningar uppmuntras.’ Undervisningen
i latin bör även lära eleverna att i full utsträckning praktiskt
utnyttja sina latinkunskaper för att därmed stärka sina språkkunskaper
över huvud, särskilt i fråga om ordförråd, terminologi och språkliga bilder
(s. 921—522). Överstyrelsen finner den föreslagna revisionen av studie
-
500
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
målet välbetänkt och ägnad att öka ämnets allmänbildningsvärde. Ämbetsverket
vill blott tillägga, att möjligheterna att genomföra omläggningen
äro gynnsammare vid den av överstyrelsen föreslagna provisoriska
reformen, än om kursrevisionen skulle företagas i samband med en allmän
övergång till treårig latinkurs.
Jämväl inom de levande språkens grupp är på latinlinjen en förskjutning
av tyngdpunkten nödvändig. Enligt samstämmiga förslag av SU och SK
bör engelskan vara huvudspråket, det främsta hjälpmedlet för kontakten
med världen omkring oss. Studiet av franskan skulle i realskolan upptskjutas
ett år, och på latingymnasiet skulle, delvis redan av denna anledning,
skrivövningarna i franska inskränkas till de tillämpningsövningar och
andra korta skrivningar, som kunna ifrågakomma under lärotimmarna.
Detta innebär, att det obligatoriska provet i franska i studentskrivningarna
på latinlinjen bör ersättas med ett prov i engelska och att en därtill avpassad
förskjutning i undervisningstiden bör ske de båda ämnena emellan.
Frivilligt böra dock abiturienterna fortfarande kunna skriva franska i studentexamen.
Överstyrelsen föreslår, att denna omläggning genomföres
redan i samband med den provisoriska gymnasiereformen.
I fråga om försöksundervisningen i vissa levande språk — ryslca, spanska
och finska — torde under provisorietiden inga väsentliga ändringar vara
påkallade. Överstyrelsen finner det ytterligt tveksamt, huruvida skolkominissionens
antydan, att franskan på ett så tidigt stadium som i klass 9 g
skulle kunna ersättas med spanska (s. 157 o. 324), under nuvarande förhållanden
bör anses äga någon aktualitet. Skulle landets behov av kontakt
med olika kulturkretsar kräva, att undervisning i ryska och spanska anordnas
vid läroverken i större utsträckning än som kan ske inom de båda högsta
ringarna, torde utrymme snarare böra skaffas på latinets än på franskans
bekostnad.
Konstruktionen av reallinjen bjuder vida större vanskligheter. På latinlinjen
har man kunnat så starkt uttunna de naturvetenskapliga studierna,
att flertalet latinare inom ämnesgruppen matematik, biologi, fysik, kemi
icke nå fullt fram till realexamens kunskapsmått. På reallinjen kan en lika
radikal beskärning av de humanistiska studierna icke gärna komma i fråga.
Ämnesträngseln gör sig därför vida starkare gällande på reallinjen än på
latinlinjen.
De realare, som tillvalt någon av huvudkombinationerna nr 6 (bi fy ke)
och nr 7 (msp fy ke), äro härvid sämst ställda. De äro icke skyldiga deltaga
i mer än ett främmande språk, engelskan, och detta har lett till klagomål
från universitetshåll. De deltaga icke i ett sådant allmänbildningsämne
som filosofi, vilket såväl SU som SK sökt bereda obligatorisk ställning.
Slutligen nedlägga de geografien; detta ämnes talesmän klaga i kollegieyttrandena
över att ämnets missgynnade ställning icke avhjälpts i
skolkommissionens förslag.
I någon mån vidgas naturligtvis ämnesuppsättningen med tilläggsämnets
hjälp. Enligt en undersökning, som avser förhållandena höstterminen 1944,
hade 44 procent av lärjungarna i biologigruppen och 37 procent av lärjungarna
i matematikgruppen tilläggsämne. Ungefär hälften av tilläggsr
ämnena utgöres av ett främmande språk, i regel tyska; därnäst breddas den
naturvetenskapliga ämnesuppsättningen genom att den matematiska kombinationen
förstärkes med biologi och den biologiska med specialmatema
-
501
Kungl. Maj.ts proposition nr 70.
tik; däremot är det relativt sällsynt, att de utpräglade naturvetarna självmant
komplettera sin ämnesgrupp med filosofi eller geografi.
Det är helt visst blott i sin ordning att i samband med den provisoriska
gymnasiereformen en undersökning företages, huruvida på reallinjen ett
andra levande språk kan föras fram till studentexamen, filosofien göras
obligatorisk och geografiens ställning på ett eller annat sätt förbättras.
Även andra önskemål om ökning av bildningsstoffet, som från olika håll
framställts, kunna därvid komma under övervägande. Svårigheterna ligga
emellertid i öppen dag. Redan den omständigheten, att reallinjens matematiska
gren står i visst konkurrensförhållande till de tekniska gymnasielinjerna,
inskränker rörelsefriheten. Ingenjörsexamen vid högre tekniskt
läroverk har under senare år godtagits för allt flera levnadsbanor. Särskilt
är det av vikt, att denna examen numera på vissa villkor ger tillträde till
studier och examina inom den matematisk-naturvetenskapliga sektionen
(SFS 1946: 320). Med de utkomstmöjligheter i övrigt, som ingenjörsexamen
vid tekniskt läroverk erbjuder, skulle rekryteringen av reallinjen bliva
i mycket hög grad lidande, om den matematiskt betonade undervisningen
ytterligare inknappades, så att studenterna komme att anses underlägsna
läroverksingenjörerna i reallinjens karaktärsämnen. Samtidigt krymper
det disponibla utrymmet av andra orsaker. En viss beskärning av timplanen
torde sålunda komma att företagas av hygieniska skäl, och samhällskunskapen
kräver energiskt sin plats i solen, vilket för visso icke gör
uppgiften lättare. Skulle så därtill av allmänt pedagogiska skäl en begränsning
av antalet samtidigt lästa ämnen genomföras enligt de principer, som
ligga till grund för det nordhultska förslaget, så torde det redan på förhand
vara uppenbart, att en kraftig gallring måste företagas bland de framställda
önskemålen.
I samband med den provisoriska gymnasiereformen kan även en modernisering
ske av övningsämnenas kursplaner — beteckningen övningsämne
må här ännu en gång av bekvämlighetsskäl begagnas i den gamla meningen,
tills en ny sammanfattningsterm myntats. Skolkommissionens resonemang
beträffande dessa ämnen pekar hän mot ett närmande även ur innehållssynpunkt
mellan läroämnen och övningsämnen. Mest utpräglat är detta
i fråga om ämnet musik, som i överensstämmelse med förslag av 1947 års
musikutredning skulle upptagas bland läroämnen under namnet musikkunskap.
Önskvärdheten av en sådan utveckling kan diskuteras, emedan
övningsämnena just i sin nuvarande form ha en särskild uppgift att fylla
som en motpol till de mera teoretiskt upplagda läroämnena, men det kan
å andra sidan ej bestridas, att de föreslagna ändringarna ofta skulle tillföra
gymnasiet ett mycket värdefullt bildningsgods. Såväl den ena som den
andra synpunkten — tendensen i det hela och reformförslagen på de särskilda
punkterna — böra grundligt övervägas vid den utredning rörande
undervisningsplanerna, som en gymnasiereform förutsätter.
Vid eventuell reduktion av timplanen kunna tilläggskurser i övningsämnena
bli motiverade som fritidssysselsättningar. SIv nämner kurser i
maskinskrivning, hemkunskap och slöjd — såväl träslöjd som textilslöjd —
och överstyrelsen finner allt detta välbetänkt. Överstyrelsen vill blott därutöver
peka på det livliga intresse ungdom i gymnasieåldern brukar visa
för de gymnastiska övningarna. Det kan ej råda något tvivel om att några
timmar för frivillig gymnastik skulle bliva till det yttersta utnyttjade.»
(S. 88—93.)
502
Kungl. Maj ds proposition nr 70.
1950-talets gymnasium, sådant det av överstyrelsen skisserats, innehåller
drag, hämtade från nuvarande gymnasieorganisation samt från skolutredningens
och skolkommissionens betänkanden. Med nuvarande organisation
har det gemensamt anknytningen till realskolan och tidpunkten för differentieringens
inträde och överensstämmer följaktligen härutinnan även
med skolutredningens förslag. Skolkommissionens förslag på dessa punkter
kunna enligt överstyrelsens mening säkrare bedömas först under loppet av
den förestående försöksperioden.
Försöken med enhetsskolan skulle enligt överstyrelsens förslag gälla icke
blott kommissionens enhetsskola med dess i stort sett odifferentierade
klasser utan även olika varianter med mera djupgående differentiering.
För gymnasiedebatten är det dock försöken med den mest renodlade emhetsskoletypen,
som tilldraga sig huvudintresset, eftersom skolkommissionens
organisationsplan för gymnasiet helt uppbäres av dess plan för enhetsskolan.
Sådana frågor som kunskapsgrunden och lärjungeurvalet för gymnasiet,
villkoren för tillträde till klass 9 g och det linjedelade gymnasiet,
möjligheterna för samläsning mellan klasserna 9 a och 9 g och den bästa
förläggningen av sistnämnda klass torde komma att successivt framstå i
allt klarare belysning, allteftersom försöken med enhetsskolan framskrida.
Överstyrelsen anser, att erfarenhetens vittnesbörd i dessa frågor kunna avvaktas,
innan beslut fattas om ett allmänt genomförande av några av de
gymnasietyper, skolkommissionen förordat.
Framemot mitten av 1950-talet nå emellertid de första årgångarna av
enhetsskolans lärjungar upp till nionde klassen, och man måste börja tänka
på huru gymnasiestudier skola kunna ordnas för dem. Olika vägar måste
därvid hållas öppna. Det är ännu icke möjligt att exakt angiva de erforderliga
övergångsanordningarna.
»Deras art blir beroende av försöksskolornas egen organisation. Den påverkas
av den kvalitet, som kan uppnås, och den kvantitet, som kan medhinnas,
och därmed även av sättet för lärjungarnas uppsortering i arbetsavdelningar.
Den beror jämväl av vilket målet för övergången är; måhända
är övergången till den allmänna linjen lättast att ordna.
I synnerhet om skolkommissionens program oförändrat fullföljts för
någon grupp av försöksskolor, finnas goda skäl för upprättandet av speciella
gymnasieavdelningar för enhetsskoleklientelet. Lärogång och arbetsmetod
inom dessa avdelningar böra då i högre grad än gymnasieorganisationen
i övrigt präglas av skolkommissionens idéer och förslag. Försök med
olika gymnasieformer kunna dock vara motiverade även från andra utgångspunkter.
Läroverkskollegierna påyrka nästan genomgående en sådan
försöksverksamhet. Kollegiet vid högre allmänna läroverket för gossar på
Södermalm, som hyser starka betänkligheter mot att utan förbehåll acceptera
vare sig det nordhultska förslaget eller skolkommissionens huvudförslag,
vill sålunda ''bestämt förorda särskild försöksverksamhet vid särskilda
försöksskolor och på enhetsskolans grund’, och kollegiet i Örnsköldsvik
503
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
finner tanken på en dylik prövning vara ’en avgjord förbättring i inställningen
till skolfrågor’.
Ur denna synpunkt vore det önskvärt, om försöken med enhetsskolor av
skolkommissionens typ i någon mån kunde koncentreras till vissa trakter,
så att ett gymnasium av kommissionens typ kunde få framväxa i centrum
av en ring av centralskolor. I regel torde dock detta omöjliggöras av olika
lokala förhållanden. Försöksgymnasierna komma därför i början troligen
att rekryteras av ungdom från skilda trakter, vilket måhända nödvändiggör
en rikligare stipendiegivning till de första lärjungeårgångarna.
Redan vid försöksverksamhetens igångsättande på enhetsskolestadiet
böra målsmännen erhålla garantier för att till enhetsskolans avslutningsstadium
gymnasielinjer komma att anknytas, som ge eleverna fulla möjligheter
att med obruten studiegång fullfölja sina studier fram till gymnasiets
slutexamen.» (S. 97.)
Under försökstiden böra enligt skolöverstyrelsens uppfattning upprättas
specialgymnasier även för vissa andra lärjungegrupper. Skolkommissionen
föreslår en sådan ny läroverkstyp, ett gymnasium för vuxna. Kommissionen
tänker på de »senväckta begåvningarna» och på de personer, som av olika
anledningar först vid mogen ålder besluta sig för högre studier. Dessas
större mognad och självständighet, deras erfarenheter av samhället och på
olika yrkesområden förvärvade kunskaper böra göra det möjligt för dem
att i snabbare takt och under friare och för den vuxne lämpade studieformer
inhämta gymnasiets kurser. I synnerhet förr ha seminarierna fått mottaga
ett värdefullt tillskott av studiebegåvade vuxna, som sedan med sin livsgärning
gjort betydande insatser för folkundervisningen. Vägen genom
seminarierna är emellertid inriktad enbart på utbildning för lärarbanan.
»Med det stegrade behov av intellektuell arbetskraft, som kan motses,
synes det vara ett samhällsintresse att tillvarataga den outnyttjade reserven
av studiebegåvade vuxna med lägre skolutbildning och bereda den
goda möjligheter till gymnasieutbildning», skriver skolkommissionen. »Om
så sker, torde även i framtiden ett värdefullt tillskott komma lärarkåren
i enhetsskolan tillgodo. Detta gäller inte enbart klasslärarna utan även
ämneslärarna. Redan det stegrade behovet av klasslärare och ämneslärare
är ett starkt motiv för upprättandet av samhällsägda gymnasier för vuxna.
Dessa gymnasier bör emellertid inte ges någon särställning gentemot de
övriga gymnasierna genom att enbart förbereda för lärarutbildning. För
många yrken torde det vara av värde att de åtminstone till en del rekryteras
av personer med praktisk erfarenhet av tidigare yrkesutövning. Däremot
bör vid den praktiska omläggningen av de nuvarande seminarierna
beaktas, om något av dem skulle kunna byggas om till dylikt gymnasium.
Kommissionen föreslår alltså, att tills vidare ett eller ett fåtal sådana
gymnasier för vuxna upprättas. Särskild utredning om ett dylikt gymnasiums
struktur är erforderlig, varvid samarbete bör ske med skolkommissionens
delegation för folkhögskolan, vilken skolform har angränsande uppgifter.
Man kan förutsätta, att studietidens uppdelning på årskurser kan
undvaras och att alltså klassavdelningar inte behövs. Med hänsyn till elevernas
större mognad och deras målmedvetenhet i studierna bör studie
-
504
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
gången kunna göras individuell. Att fixera kunskapsfordringar för intriide
vid ett sådant gymnasium är vanskligt. Eleverna kan komma med tidigare
avlagd realexamen, med avgångsbetyg från flickskola, med folkhögskolekurser,
handelsskolutbildning, tekniska studier eller olika korrespondenskurser
som grund. Man kan tänka sig, att inträdesprov anordnas för elever
utan tillräckligt vitsordade förkunskaper och att man därvid kräver kunskaper
motsvarande kurserna för realexamen eller — senare — klass 9 a i
enhetsskolan. Dock bör brister i aktuella förkunskaper kunna kompenseras
genom särskilt utmärkt studiebegåvning, såvida denna kan konstateras.»
(S. 341—342.)
Inrättandet av särskilda gymnasier för vuxna tillstvrkes bland annat av
Svenska landsbygdens kvinnoförbund, Svenska landsbygdens studieförbund,
Folkpartiets ungdomsförbund, Sveriges folkskollärarförbund, Sveriges
folkskollärarinneförbund, Seminariernas elevförbund.
Skolöverstyrelsen finner förslaget högst intressant och stöder det gärna.
»Utredningen synes dock även böra avse möjligheterna att i en sådan
läroanstalt taga korrespondensmetoden i undervisningens tjänst. För
många elever skulle det vara förmånligt, om tider av studier enligt korrespondensmetod
i hemorten kunde omväxla med perioder, då lärjungarna
vistas vid gymnasiet och stå i personlig kontakt med lärarna. Förfarandet
har i vårt land sedan åtskilliga år varit i bruk vid vissa privata företag
och även i någon utsträckning prövats vid Försvarets läroverk. Utredningen
bör även uppmärksamma behovet av ett nederstadium, motsvarande
den nuvarande realskolan. Detta behov är visserligen övergående
och kan väntas avtaga, i mån som den nioåriga medborgarskolan förverkligas,
men då den nya läroanstalten vänder sig till mognare ungdom och
vuxna, som måhända många år tidigare avslutat sin grundläggande skolutbildning,
behöver lärjungetillströmningen åtminstone ett par årtionden
framöver icke bliva alltför otillfredsställande.» (S. 97, 98.)
Överstyrelsen påpekar slutligen behovet av internatläroverk, avsedda
exempelvis för utlandssvenskarnas barn, för landsbygdsbam och för barn
med speciella familjeförhållanden. Typen representeras i vårt land av
några privatläroverk, men tillgången till platser är otillräcklig, och i synnerhet
är det för närvarande mycket svårt att bereda plats för flickor i
internatläroverk. Sedan år 1945 kan statsbidrag utgå till skolhem för lär^
jungar vid högre läroanstalter, men man kan icke säga, att frågan därigenom
— åtminstone ännu så länge — nöjaktigt lösts. Överstyrelsen, som
förbereder särskild framställning i ämnet, framhåller angelägenheten av
att behovet av internat vid högre skolor uppmärksammas vid ett blivande
beslut rörande skolorganisationen.
Fn provisorisk examensreform har för någon tid sedan genomförts efter
av skolkommissionen den C augusti 1946 gjord framställning.
I överensstämmelse med yrkanden, som framställts såväl av skolutredningen
som av skolkommissionen, har därvid införts ett omprövning sinstitut
505
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70-
i studentexamen. Examinand, som blivit underkänd i den muntliga examen,
kan tillerkännas rätt att fullborda sin examen genom omprövning i högst
två ämnen. Prövningen äger rum under någon av de fem fyllnadsprövningsperioder,
som årligen anordnas, och förrättas av en lärare, som vid de allmänna
läroverken utses av rektor men vid kommunala och enskilda läroanstalter
av skolöverstyrelsen. I bedömningen deltager en av kollegiet utsedd
medbedömare. Därjämte skall den muntliga prövningen övervaras av
rektor eller den han i sitt ställe därtill förordnar. Prövningen övervakas
sålunda icke av censorer, men examinand får icke pröva om, utan att detta
medgivits honom av mer än halva antalet av de censorer, som fungerade
vid examenstillfället.
Vidare har — likaledes på förslag av de båda skolkommittéerna — införts
en särskild prövning, populärt benämnd »partiell studentexamen».
Vem som helst kan få undergå prövning i ett eller flera ämnen efter fordringarna
för studentexamen på latin- eller realgymnasium, såvida han icke
redan avlagt studentexamen eller är anmäld till denna examen — för studenter
anordnas i stället fyllnadsprövning. Om någon, som har undergått
dylik särskild prövning, sedan vill ta fullständig examen som privatist, kan
han i viss utsträckning tillgodoräkna sig de betyg han erhållit; dock måste
den slutliga examen alltid omfatta minst fyra ämnen.
Det torde icke vara behövligt att redogöra för i vad män dessa bestämmelser
skilja sig från de av skolutredningen respektive skolkommissionen
föreslagna. En eventuell fortsatt utredning i gymnasiefrågan måste under
alla omständigheter ingå på en bedömning av examensprocedurens lämplighet
och ändamålsenliga utformning med hänsyn till den gymnasieorganisation,
utredningen vill föreslå.
En provisorisk gymnasiereform som den av skolöverstyrelsen skisserade
kan icke få någon större varaktighet. När enhetsskolan allmänt genomföres,
torde en mera genomgripande gymnasiereform vara av nöden. Skolöverstyrelsen
är väl medveten härom men anser det icke möjligt att redan
nu angiva, huruvida den definitiva lösningen bör sökas i en organisation
med horisontell klyvning eller med fasta linjer.
»Om skolkommissionens riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling
följas ännu vid mitten av 1960-talet, bör genomförandet av enhetsskolan
då ha hunnit så långt, att den provisoriska gymnasieorganisationen
icke längre kan motsvara tidens krav. I främsta rummet torde de drag, som
kvarstå från nuvarande läroverksorganisation, vid denna tidpunkt tarva
modernisering. Den dubbla anknytningen till realskolan måste sålunda
avvecklas och ett fyraårigt gymnasium allmänt genomföras i organisationen
med 9 g som första ring. Även tidpunkten för differentieringen, som
är naturlig inom nuvarande gymnasieorganisation, torde under de ändrade
förutsättningarna kunna bli en skottavla för kritiken. Den stora rörligheten
i skolkommissionens skolsystem vållar, att lärjungarna år efter år
506
Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.
skulle ställas inför ämnesval eller linjeval, som i vissa fall även måste
framtvinga omgrupperingar av lärjungarna på nya klassavdelningar. —
--Iorhända är det icke för djärvt att förmoda, att målsmansopinionen
under sådana förhållanden komme att föredraga en gymnasieorganisation,
där de unga kunna passera gränsen mellan tian och elvan utan alla omständligheter,
på obrutna linjer och i orubbade klassförband såsom i gamla
tider. 1950-talets provisoriska organisationstyp måste då vika för någon
av de typer SK föreslagit eller någon därmed ekvivalent organisation.
Om gymnasiets anpassning till enhetsskolan icke kan genomföras förrän
någon gång på 1960-talet, är det givetvis omöjligt för överstyrelsen att
giva det ena eller det andra alternativet ett obetingat förord, och än mindre
kan överstyrelsen finna det påkallat att nu ingå på förslagens talrika
detaljer. De många utkast till timplaner, som finnas i kollegieyttrandena,
måste likaledes gå ogranskade till arkiven. I den mån de innehålla livskraftiga
idéer, komma de högst sannolikt att i nya varianter åter framläggas
av 1960-talets kollegier. Slutligen kan icke heller skolkommissionens
utkast till examensreform med sin förankring i kommissionens huvudalternativ
prövas utan preciserade förutsättningar rörande den gymnasieorganisation,
inom vilken den skall tillämpas.
Överstyrelsen har dock i det föregående uttalat förhoppningen, att erfarenheterna
från den allmänna linjen i dess av överstyrelsen föreslagna
form skola ge en viss vägledning för det slutliga valet. Skulle avgångssiffrorna
från näst högsta ringen av denna linje ännu i början av 1960-talet
icke ha visat någon nämnvärd tendens att stiga, vore det kanske mest
naturligt, om valet fölle på ett system med ett fåtal fasta linjer, i princip
uppbyggda enligt det nordhultska schemat. Har åter vid denna tid ett
klart behov av en avgångsetapp framträtt, vore det icke överraskande,
om ett system med horisontell klyvning ansåges bättre svara mot tidens
krav.» (S. 98—99.)
h. Departementschefen,
Utsagt eller underförstått ligger bakom varje ståndpunkt i gymnasiefrågan
även en bild av samhället, konservativ eller radikal, realistisk eller
utopisk alltefter vederbörandes personliga läggning. Kunde samhällsverksamheten
begränsas som förr i tiden, skulle även gymnasiets uppgifter i
motsvarande grad förenklas. Ett gymnasium, som endast behövde vara en
förskola för akademiska studier, kunde mycket väl tills vidare organiseras
som ett tvålinjesystem med föga differentierade linjer. Ett och annat yttrande
synes ha hämtat sin inspiration från en sådan samhällssyn: tillströmningen
till gymnasiet bör begränsas, formalbildningen bör hållas högt. Ett
långt större antal av remissvaren bedömer gymnasiets organisationsproblem
på grundval av erfarenheterna från den nuvarande skolorganisationen, där
realskolan visserligen har öppnats för allt fler lärjungar men i stort sett
bibehåller sin gamla karaktär, sina gamla arbetsmetoder och sina gamla
krav på lärjungarna. Det är lätt att förstå, att sådana yttranden innehålla
kritik och ej sällan skarp kritik, eftersom ett gymnasium, som har utformats
med hänsyn till den blivande enhetsskolan, icke gärna på samma gång
507
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
i alla delar kan vara den mest ändamålsenliga konstruktionen för ett till den
nuvarande realskolan anslutet gymnasium. Vad som belyses i dessa yttranden
är emellertid egentligen, huru gymnasiet med hänsyn till dess nuvarande
uppgifter i samhället och nuvarande lärjungebesättning bäst organiseras
på grundvalen av en i huvudsak oförändrad nederskola. Pafallande
ofta komma remissinstanserna därvid till ett positivt resultat i fråga om
den av skolkommissionen förordade allmänna linjen.
Skolkommissionen har måst göra ett försök att draga ut konsekvenserna
även av utvecklingstendenser, som ännu icke kommit till sin fulla verkan,
av den utveckling mot mera komplicerade samhällsförhållanden, som pågar,
och den strävan mot en höjd individuell utbildningsnivå, som gör sig gällande
inom skilda folklager. Dess gymnasieförslag har som bakgrund en genomförd
enhetsskola, där åtta år av den grundläggande skolutbildningen äro
gemensamma för alla, och ett progressivt samhälle, där ett stadigt växande
behov av kompletterande gymnasial utbildning för mycket skiftande samhällsändamål
gör gymnasieutbildningen eftertraktad inom allt vidare ungdomskretsar.
Det kan i ett sådant läge inte räcka med att varsamt glänta
på gymnasiets port för att släppa in de bästa formella begåvningarna. Jag
vill icke säga, att portarna böra öppnas på vid gavel, men anspråken på
gymnasiet bli med nödvändighet större än nu, hela byggnaden börjar
bli för trång, man kan icke underlåta att tänka på framtiden. Att yttrandena
i fråga om dessa fjärmare förhållanden äro oenhetliga och ofta föga
belysande, är dock ganska begripligt: förutsättningarna kunna ännu icke
otvetydigt preciseras; först när enhetsskolan en gång står färdig, kan större
enighet vinnas om huru denna skolas påbyggnader skola se ut.
Tillsammantagna ge dock remissyttrandena, synes det mig, en viss ledning
för gymnasiefrågans fortsatta behandling. Graden av aktualitet hos
de skilda reformprojekten kan ganska väl avläsas i yttrandena. Räknar
man med en fortskridande skolreform, kan det icke vara nödvändigt att
omedelbart skrida till förverkligandet av ett maximiprogram, vars avlägsnaste
konturer ännu för flertalet bedömare te sig oskarpa i det framåtriktade
tidsperspektivet. Svårbedömliga delspörsmål, som förutsätta en viss
överblick över konsekvenserna av en ännu blott påbörjad utveckling, kunna
vinna på en förnyad genomarbetning, medan de delar av programmet, som
även under nu rådande skolförhållanden skulle bli till gagn för den studerande
ungdomen, icke böra undanskjutas. Jag kan mycket väl som en arbetshypotes
acceptera skolöverstyrelsens tidsschema, när den särskiljer tre
perioder i utvecklingen: den omedelbart förestående, då praktiskt taget alla
i gymnasiet inträdande lärjungar ha genomgått den nuvarande realskolan,
den därpå närmast följande, då man måste ordna för gymnasiestudier åt lärjungar
från de försöksvis inrättade, ännu dock relativt fåtaliga enhetsskolorna,
och den tredje, avslutande fasen, då enhetsskolan börjar närma sig
508 Kungl. Majit.s ■proposition nr 70.
sin fullbordan och gymnasiet definitivt måste i sin helhet inorganiseras i
enhetsskolesystemet.
Redan under den första perioden bör enligt min mening en provisorisk
gymnasiereform genomföras, varvid organisationen kvantitativt och kvalitativt
bör smidigare anpassas efter de redan nu klart framträdande behoven.
I synnerhet under efterkrigstiden har inom skilda delar av landet ett livligt
intresse för gymnasieorganisationens utvidgning givit sig till känna.
Icke mindre än ett tjugutal kommunala gymnasier ha upprättats under de
senaste fem åren; flertalet av dessa ha ännu icke kommit i åtnjutande av
statsbidrag. Den ökning av gymnasieorganisationens kapacitet, som vunnits
genom dessa kommunala initiativ, är enligt min uppfattning önskvärd
och motsvaras av en stigande efterfrågan på ungt folk med gymnasial utbildning.
Upprättandet av nya statliga gymnasier har fått anstå några år,
medan utredningarna om skolväsendets framtida organisation ha pågått,
men frågan bör nu med det snaraste återupptagas. Jag har anmodat skolöverstyrelsen
att inkomma med utredning om utbyggande av läroverksorganisationen
med nya statliga gymnasier och hoppas, att förslag i ämnet
skall kunna föreläggas 1951 års riksdag.
Snarast möjligt bör också gymnasiets linjedelning moderniseras. Latinet
och matematiken ha av gammalt varit hörnstenar för de vetenskapliga
studierna vid universitet och högskolor och äro det i stor utsträckning fortfarande:
studier i teologi, språkvetenskap och historiska ämnen förutsätta
insikter i latin, som icke torde kunna sättas nämnvärt lägre än nuvarande
pensum i studentexamen, studier i tekniska och naturvetenskapliga ämnen,
inklusive större delen av fackhögskolornas ämneskrets, fordra insikter i
matematik, som icke alltid kunna begränsas till realgymnasiets allmänna
kurs. Den från början smala sektor av de akademiska studierna, där ett
framgångsrikt arbete är möjligt utan denna solida grund i latin eller matematik,
har emellertid successivt vidgats. Ett uttryck för denna utveckling
är inrättandet av den nuvarande statsvetenskapliga examen; förkunskaper
i latin och matematik äro visserligen nyttiga för hithörande studier, men
betyg i studentexamen är icke föreskrivet. Liknande torde läget vara inom
en annan ämnesgrupp av stigande betydelse för samhällsarbetet, nämligen
den psykologisk-pedagogiska.
En motsvarande utveckling på gymnasialstadiet har omöjliggjorts av det
hittills härskande tvålinjesystemet. Läget är så mycket mer påfallande,
som behovet av samhällsorienterande studier utan obligatorisk sammankoppling
med omfattande kurser i latin och matematik är särskilt framträdande
just för de grupper av gymnasister, som icke tillämna universitetsstudier.
Liksom skolöverstyrelsen anser jag, att den allmänna linje, skolkommissionen
föreslagit, svarar mot behov, som icke längre kunna lämnas
obeaktade. Gymnasieorganisationen bör därför snarast möjligt utvidgas
509
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
med en sådan linje. Linjens huvuduppgift måste bliva att giva lärjungarna
en mer omfattande och fastare orienterad kunskap om nutidssamhället än
som är möjligt åstadkomma inom de nuvarande linjerna med deras i var
sin riktning specialiserade studiemål. Den matematikkurs, som kan inrymmas
i linjens studieplan, kan säkerligen icke erhålla samma omfattning
som reallinjens nuvarande allmänna kurs, men den bör kunna överstiga
latinlinjens, och den bör med avseende på stoffurvalet få sin prägel av linjens
uppgifter i övrigt; de delar av matematiken, som äro värdefulla för statistiskt
arbete, böra på denna linje betonas, medan det geometriska inslaget
bör kunna mycket avsevärt förtunnas. Huruvida jämväl en kurs i latin bör
inläggas på den allmänna linjen, måste tills vidare lämnas oavgjort. Ur
vissa synpunkter vore det önskvärt att så kunde ske, men schemautrymmet
är trångt för de många intressen linjen har att tjäna. Först när tim- och
kursplaner äro utarbetade, så att latinkursens värde kan vägas mot de studier
i andra fack, som den komme att undantränga, är det möjligt att på
denna punkt träffa ett avgörande. I övrigt bör linjen mer än de båda andra
präglas av uppgiften att meddela en ospecialiserad allmänbildning.
Tills vidare synes det mig klokt att stanna med ett trelinjesystem, som
vid sidan av latin- och reallinjerna omfattar en allmän linje. Det kan icke
vara önskvärt att på ett så tidigt stadium som vid inträdet på gymnasiet
ställa lärjungarna inför alltför många alternativ, som för de villrådiga
måste öka riskerna för fel val. De från olika håll föreslagna speciella flickskole-
och socialpedagogiska linjerna, som skulle stå den allmänna linjen
tämligen nära, torde i varje fall icke böra upptagas i gymnasiets organisationsplan,
förrän erfarenhet vunnits om vad den allmänna linjen kan prestera,
vilka levnadsbanor som bekvämligen kunna anslutas till denna linje,
och vilka lärjungegrupper som komma att frekventera densamma.
Att införandet av en allmän linje bör kunna möjliggöra en beskärning av
det nuvarande differentieringssystemet, på sätt skolöverstyrelsen i sitt utlåtande
har utrett, får väl anses ligga i sakens natur. Även enligt min mening
bör tillvalssystemet förenklas, då den allmänna linjen införes, så att
varje lärjunge vid inträdet i näst högsta ringen har att träffa ett val mellan
två eller allra högst tre studiealternativ i stället för som nu mellan sju eller
elva. Det blir även efter en sådan reduktion av differentieringssystemet
möjligt att tillgodose de mest trängande differentieringsbehoven. Sedan
den allmänna linjen från de båda andra övertagit de lärjungegrupper, som
ha valt någon av dessa linjer, endast emedan ingen mellanlinje står till
buds, kan sannolikt i båda fallen en enkel gaffelgrening vara tillräcklig, så
att latinlinjen i de två högsta ringarna delar sig i en helklassisk och en
halvklassisk gren och reallinjen i en matematisk och en biologisk gren. I
vad mån latinlinjen kan göras användbar även för lärjungar, som måste
kunna redovisa kurser i matematik utöver realexamen, bör undersökas vid
510
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
utarbetandet av undervisningsplanerna, men den för närvarande låga deltagarfrekvensen
i ämnet, vilken troligen skulle ytterligare pressas genom
införandet av en allmän linje, gör det knappast möjligt att vid latinlinjens
omorganisation tillmäta detta ämne större vikt.
Om således de båda nuvarande linjerna icke göras alldeles stela utan bibehålla
möjligheten till en viss grovsortering av lärjungarna efter deras intressen
och tillämnade levnadsbanor, synes en motsvarande rörelsefrihet
böra medgivas även på den allmänna linjen. Vid sidan av linjens relativt
ospecialiserade huvudstam bör då i första hand en nyspråklig sidogren
övervägas för de båda högsta ringarna. Därigenom skulle en möjlighet till
förstärkt språkutbildning öppnas för lärjungarna, vilken torde komma
att uppskattas av dem som syfta till kommersiell verksamhet eller eljest
räkna med att i framtiden stå i livligare kontakt med de ledande kulturländerna.
Det är min förhoppning, att, även om engelskan i överensstämmelse
med de båda skolkommittéernas enhälliga förslag göres till gymnasiets
huvudspråk, de syftemål, som avses med de olika hit ingivna petitionerna
till franskans förmån, därigenom åtminstone till någon del skola
kunna tillgodoses.
Att språkundervisningen jämväl i övrigt vid den provisoriska gymnasiereformen
bör erhålla en så stark ställning som omständigheterna medgiva,
behöver knappast sägas. Av praktiska skäl är det dock uteslutet att bereda
fast plats inom läroverksorganisationen för ytterligare upp till fyra främmande
språk — ryska, spanska, italienska och finska — utöver de två
klassiska och tre moderna främmande språk, som redan finnas där. Man
torde i huvudsak nödgas begränsa sig till att medgiva, att vid läroverk,
där tillräckligt intresse är till finnandes bland lärjungarna och kompetenta
lärare kunna anskaffas, det andra eller tredje främmande språket i de båda
högsta ringarna får utbytas mot det språk lärjungarna åstunda och i övrigt
erforderliga jämkningar i undervisningsplanen för dessa ringar företagas.
För den händelse under den provisoriska reformens tid behov av mera omfattande
undervisning skulle yppa sig i något av de nämnda språken, gömmer
emellertid organisationen en latent möjlighet att lösa frågan enligt de
riktlinjer, som länge prövats vid Nya elementarskolan. Latinet skulle då på
latinlinjen ersättas med ett fjärde levande språk, varigenom en mycket utpräglat
nyspråklig studieplan kunde åstadkommas. Såsom bland annat
framgår av professor Falks tidigare återgivna uttalande, torde dock behållningen
av en tvåårig kurs få anses rätt tillfredsställande till och med i ett så
pass svårt språk som ryska. Så länge tillströmningen till undervisningen i
detta ämne icke är större, än den för närvarande är, synes det därför tillräckligt
med fortsatt försöksundervisning, huvudsakligen förlagd till de två
högsta ringarna vid läroverk, där betingelserna för undervisningen äro gynnsamma.
511
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
I likhet med skolöverstyrelsen anser jag en allmän översyn av gymnasiets
undervisningsplan påkallad i samband med införandet av den tredje
linjen, varvid även de hygieniska önskemål böra beaktas, som föranlett förutnämnda
reduktion av realskolans timplan. Jag skulle gärna se, att därvid
även en minskning av de samtidigt lästa ämnenas antal kunde åvägabringas
i överensstämmelse med tendenserna hos det av skolkommissionen
framlagda nordhultska förslaget; i varje fall bör ingen ökning ifrågakomma
av det antal läroämnen, som nu läsas parallellt i den differentierade delen
av latin- och realgymnasierna. Skolöverstyrelsens förslag att redan under
provisorietiden ge den allmänna linjen en sådan utformning, att vissa av
slcolkommissionens idéer där kunna prövas, synes mig i hög grad beaktansvärt;
även på de båda andra linjerna böra dock åtgärder vidtagas för att,
i den mån så redan nu kan ske, möjliggöra friare studieformer.
Om övergångstidens gymnasium utformas enligt de riktlinjer, jag nyss
angivit, kommer organisationen som helhet betraktad att erhålla den grad
av smidighet, som kan anses klart påkallad av ungdomens olikartade anlag
och intressen och levnadsbanornas skiftande krav. Förekomsten av såväl
treåriga som fyraåriga linjer sida vid sida ökar i andra hänseenden organisationens
elasticitet. Det bör alltjämt finnas treåriga linjer för de lärjungar,
som på grund av hemortens belägenhet eller av olika sociala skäl
finna denna organisation vara att föredraga, och det finnes näppeligen heller
bärande skäl att förmena lärjungar, som äro bosatta på gymnasieorten eller
eljest kunna träffa sitt linjeval utan inskränkande yttre omständigheter,
att tillgodogöra sig fördelarna av en obruten fyraårig studiegång.
Till sin allmänna plan bleve väl en sådan provisorisk gymnasieorganisation
i stort sett tillfredsställande. Huru den kommer att ta sig ut i praktiken,
beror dock i hög grad på lösningen av de lokala organisationsfrågorna.
Målet bör vara att — så långt de ekonomiska tillgångarna medgiva
— handlägga även dessa frågor under allsidigt hänsynstagande till de omständigheter,
som ha varit bestämmande för gymnasieorganisationens planläggning
i stort.
För de lärjungar, som begagna den nuvarande gymnasieorganisationen,
stå de båda valmöjligheterna — latin- och reallinjen — för närvarande
öppna vid samtliga högre allmänna läroverk med undantag av högre realläroverket
på Norrmalm. Om nu en allmän linje principiellt accepteras,
uppstår frågan, på vilka villkor en dylik linje må kunna upprättas vid de
existerande läroverken och under vilka omständigheter en redan befintlig
linje av det ena eller andra slaget bör nedläggas, ifall lärjungebesättningen
nedgår. Bedömningen försvåras av att det några år framåt torde bliva mycket
vanskligt att förutsäga, huru lärjungarna komma att fördela sig på de
olika linjerna.
512
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Vid den senaste läroverksreformen bestämde riksdagen i detalj fördelningen
av latin- och reallinjer, treåriga, fyraåriga och lyceilinjer vid varje
särskilt läroverk. Även antalet parallellavdelningar av varje slag upptogs i
specialplaner för de särskilda läroverken, som fogades till 1927 års riksdagsbeslut.
Mycket snart började emellertid lärjungetillströmningen förete
stora avvikelser från den i specialplanerna förutsatta, och redan år 1930
fick skolöverstyrelsen rätt att inom gränserna för de anvisade medlen och
under de av riksdagen i övrigt angivna förutsättningarna medgiva jämkningar
i specialplanerna. Under senare år har praxis varit, att upprättandet
av linje av slag, som icke förut funnits vid läroverket, underställes riksdagen,
att Kungl. Maj:t beslutar om upprättande av nya parallellavdelningar
av första ringen vid redan existerande linjer och att skolöverstyrelsen
beslutar i fråga om antalet parallellavdelningar av högre ringar. Vanligen
har Kungl. Maj:t medgivit upprättandet av ny parallellavdelning av
första ringen, om minst 10 godkända inträdessökande måste avvisas, därest
sådan parallellavdelning icke kommer till stånd, men på sista tiden har
under inflytande av lärarbristen en åtstramning av praxis måst företagas.
Å andra sidan har linje, som upptagits i 1927 års specialplaner, i flera fall
temporärt nedlagts. Proceduren har därvid varit tämligen omständlig: om
lärjungeantalet i första ringen under två på varandra följande år understigit
10, inrapporteras förhållandet av skolöverstyrelsen till Kungl. Maj:t,
som i samband med beräkningen av icke-ordinarieposten i de allmänna
läroverkens avlöningsstater giver riksdagen kännedom om vad som förekommit;
därest riksdagen intet har att däremot erinra, föreskrives sedan i
regleringsbrevet för följande år, att ny första ring av ifrågavarande linje
icke eller endast på vissa villkor får upprättas. På senare tid har Kungl.
Maj :t i sådana fall icke brukat lämna tillstånd till upprättande av ny ring
med mindre antalet anmälda lärjungar uppgått till minst 8 eller 10; det
förra talet har använts, då fråga varit om den enda förefintliga latinlinjen
vid ett läroverk, det senare då det exempelvis gällt en treårig latinlinje vid
ett läroverk, där fyraårig, ofullständigt utnyttjad linje finnes, eller omvänt.
Med hänsyn till ovissheten om lärjungetillströmningen till linjerna torde
från och med det år, då den allmänna linjen skall införas i gymnasieorganisationen,
avgörandet i fråga om gymnasiets organisation på de särskilda
orterna lämpligen böra överflyttas till Kungl. Maj:t, så att en snabb och
smidig anpassning efter ortsförhållandena blir möjlig. Upprättandet av ny
linje eller av ny parallellavdelning av första ringen på linje, som redan är
företrädd vid läroverket, bör därvid i regel icke medgivas, om lärjungeantalet
kan beräknas understiga 15, indragning av linje bör i regel ske, om
lärjungeantalet understiger 10 resp. 8 i överensstämmelse med nu tillämpad
praxis. Hänsyn bör emellertid tagas till åtskilliga inverkande förhållanden,
såsom förhandenvaron av andra läroverk på läroverksorten, antal redan
513
Kungl. May.ts ''proposition nr 70.
befintliga parallellavdelningar av ringen vid läroverket m. m. I synnerhet
måste beaktas, att studielägenheterna för ungdom från landsbygden och
mindre skolorter icke böra beskäras utan tvingande skäl. Som villkor för
inrättande av ny linje bör föreskrivas, att läroverkskommunen åtager sig
att för den nya linjen hålla erforderliga undervisningslokaler jämte inredning
och möbelutrustning ävensom bostäder åt för läroverket erforderlig
vaktmästarpersonal. Skolöverstyrelsens nuvarande befogenhet att i vissa
fall besluta om antalet parallellavdelningar bör bibehållas.
Om nytt högre allmänt läroverk upprättas, torde i samband med beslutet
härom, vilket givetvis fortfarande bör underställas riksdagen, en initialorganisation
böra fastställas att tillämpas det första läsåret, medan organisationens
fortsatta utbyggande enligt de allmänna riktlinjer, som av riksdagen
accepterats för gymnasieorganisationen, bör kunna ske genom beslut
av Kungl. Maj:t på grundval av de årliga tillströmningssiffrorna.
Hinder torde icke möta att upprätta jämväl vissa gymnasier med speciella
uppgifter under övergångstidens första del. I första rummet bör därvid
det av skolkommissionen föreslagna gymnasiet för vuxna komma i
åtanke. Syftet motsvaras inom den nuvarande skolorganisationen närmast
av de aftonskolor, som äro inrättade vid högre allmänna läroverket å
Kungsholmen och vid ett par privatläroverk. Den begränsade tillströmningen
till dessa skolor kan måhända mana till någon återhållsamhet. Början
torde böra göras med en gymnasielinje för vuxna, som förlägges till
lämpligt läroverk eller seminarium, varefter en successiv utbyggnad bör
företagas i mån av behov. Såsom skolkommissionen har framhållit, bör vid
ett sådant läroverk alltifrån början fria studiemetoder odlas och i överensstämmelse
med skolöverstyrelsens förslag även korrespondensmetoden
tagas till hjälp. Det är mycket möjligt, att vid ett sådant läroverk indelning
i årskurser och klassavdelningar skall kunna avvaras och att tider med
studier per korrespondens i hemorten skola kunna alternera med perioder,
då lärjungarna vistas vid gymnasiet och stå i personlig kontakt med
lärarna.
I fråga om de övriga av skolöverstyrelsen i detta sammanhang berörda
skoltyperna — vissa internatläroverk och en realskola för vuxna — torde
överstyrelsens bebådade framställning böra avvaktas.
Därest riksdagen icke har något att erinra mot vad jag i det föregående
har anfört, har jag för avsikt att efter erforderlig utredning snarast möjligt
föranstalta om en provisorisk gymnasiereform, innefattande upprättandet
av en allmän linje, begränsning av differentieringssystemet på högstadiet
och inrättandet av den första gymnasielinjen för vuxna. På sätt skolöverstyrelsen
föreslagit, böra de möjligheter att pröva skolkommissionens tankar
om gymnasiets organisation och inre arbete, som i samband därmed
kunna erbjuda sig, så långt ske kan tillvaratagas.
33 — Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 saml. Nr 70.
514
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Redan innan den provisoriska gymnasiereformen är till fullo genomförd,
måste arbetet börja på nästa fas i gymnasiets utveckling. De försök med
en lärogång enligt enhetsskolans grundsatser, som redan ha påbörjats inom
folkskolan, komma vid 1950-talets mitt att ha bragts så långt, att de första
lärjungarna från enhetsskolan stå redo att påbörja gymnasialstudier. Formerna
för övergång till gymnasiet och organisationen av gymnasiestudierna
för dessa lärjungar kunna på sakens nuvarande stadium icke exakt angivas,
emedan, såsom jag i det föregående framhållit, försöken torde komma att
följa skilda linjer på olika orter, alltefter de lokala initiativ, som torde vara
att motse. Jag är emellertid angelägen om att betona, att dessa lärjungar
i sina studier böra vara tillförsäkrade det allmännas välvilliga intresse och
stöd. Målsmännen böra tryggt kunna räkna med att, när tiden är inne,
gymnasielinjer skola finnas att .tillgå med anknytning till enhetsskolans
slutstadium, och att dessa linjer skola ge eleverna fulla möjligheter att efter
förmåga fullfölja studierna fram till gymnasiets slutexamen.
Jag är ense med skolöverstyrelsen om att de gymnasielinjer, som anslutas
till försöksskolor av skolkommissionens standardtyp, beträffande lärogång
och arbetsmetod böra i högre grad än gymnasieorganisationen i övrigt
präglas av skolkommissionens idéer och förslag och att under en följd av år
ungdom från enhetsskolor i skilda landsdelar måste sammanföras till ett
begränsat antal försöksgymnasier eller försökslinjer. Lärjungarna böra
under sin gymnasievistelse kunna påräkna dels studiebidrag, vilka utgå
utan behovsprövning och böra täcka den merkostnad, som uppstår genom
att studierna icke kunna förläggas till hemorten, dels därutöver behovsprövade
stipendier enligt de grunder, som i allmänhet gälla vid gymnasiestudier.
Försöksgymnasiernas anknytning till enhetsskolan måste enligt min tanke
förmedlas av en klass av typen 9 g. Huruvida den i lärarkretsar mångomskrivna
stridsfrågan om den lokala förläggningen av klass 9 g på allvar
kommer att aktualiseras under försökstiden, synes mig tämligen ovisst. På
de hittills uttagna försöksorterna lärer klassen automatiskt komma att organiseras
i anslutning till enhetsskolan, och om försöken avlöpa efter beräkning,
skulle således det mottagande gymnasiet endast omfatta klasserna
10—12. Det är dock möjligt, att de i början avsevärda svårigheterna att
ordna det inre arbetet efter skolkommissionens riktlinjer åtminstone i vissa
fall kunna önskliggöra en centralisering av 9 g till det mottagande gymnasiet.
Enligt min mening böra olika förläggningsmöjligheter för klass
9 g tills vidare hållas öppna och det slutliga avgörandet ske under allsidigt
hänsynstagande till samtliga de omständigheter, som kunna ha relevans
för frågans bedömning, och icke minst de under försöksåren gjorda erfarenheterna.
515
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Då försök även böra tillåtas efter riktlinjer, som mer eller mindre avvika
från skolkommissionens, kan det emellertid tänkas, att under försökstiden
lärjungar avgå från enhetsskolan efter en lärogång, som står närmare den
nuvarande realskolans, så att de efter någon komplettering kunna vinna inträde
vid de vanliga gymnasierna. Huru övergången i dylikt fall bör organiseras
måste prövas med hänsyn till omständigheterna; anledning finnes
att tro, att den av skolkommissionen föreslagna fria klassen därvid skall bli
till god nytta. I ämnen, där lärjungarna på grund av genomgångna kurser
och erhållna betyg kunna antagas ha förutsättningar att följa gymnasiets
undervisning, äro givetvis inga specialanordningar behövliga.
Den tredje och sista fasen av gymnasiefrågans utveckling skulle enligt
skolöverstyrelsens periodindelning taga sin början någon gång på 1960-talet,
då gymnasiet måste taga hand om allt större skaror av enhetsskoleelever och
dess lärogång således måste organiskt anknytas till enhetsskolans. Även
den allmänna organisationen med dess stridsämnen — den horisontella
klyvningen och avvägningen mellan fasthet och differentiering i linjebyggnaden
— måste då tagas upp till slutlig prövning. Jag har i ett tidigare
avsnitt på mitt anförande givit till känna, att svaret på de ännu olösta frågorna
angående enhetsskolans organisation bör sökas under en försöksverksamhet,
vars resultat, allteftersom de bli tillgängliga, skulle samlas och bearbetas
för att ge material till en sammanfattande utredning framemot försöksperiodens
slut. Först genom denna utredning kommer grunden för det
blivande gymnasiet att fixeras. Så snart detta skett, torde förberedelserna
kunna upptagas för den mera genomgripande gymnasiereform, som enligt
min övertygelse är en oundviklig konsekvens av enhetsskolans framväxande.
Att man därvid kommer att gripa tillbaka på skolkommissionens arbeten
såsom för arbetet grundläggande, synes mig i varje fall högst sannolikt.
516
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Avdelning III.
Gemensamma frågor.
10. Byggnader, utrustning och skolsociala åtgärder.
Om skolan skall kunna ge de unga medborgarna det bästa hon förmår,
måste hennes arbete och lärjungarnas levnadsförhållanden vara föremål för
ganska mycken omtanke från det allmännas sida. Byggnader och utrustning
måste göras så goda och ändamålsenliga, som tillgångarna medgiva,
läkare och psykologer måste sättas i tillfälle att ge de uppväxande den
hjälp de i många situationer behöva, skolsociala och ekonomiska stödåtgärder
behövas för att hålla undan de spärrar, yttre omständigheter sätta i de
ungas väg. Liksom skolarkitekten vinnlägger sig om att naturligt och harmoniskt
infälla skolhuset i det svenska landskapet, måste alla de, som bära
ansvaret för den unga generationen, eftersträva att göra skoltiden till en
naturlig och harmonisk del av ett människoliv i den svenska nutidsmiljön.
Detaljerna i det praktiska arbetet kunna växla efter åldersstadiet och skolformens
speciella uppgifter, men frågeställningarna och riktlinjerna äro sig
tämligen lika inom de flesta av bama- och ungdomsålderns skolformer. I
ett resonemang, som blott har till uppgift att klargöra skolväsendets aktuella
utvecklingstendenser och uppdraga några huvudlinjer för det fortsatta
arbetet, kan jag lägga huvudvikten på de för skolväsendet gemensamma
dragen.
a. Skolbyggnadsfrågorna.
För ett lokalt skolbyggnadsprogram på längre sikt äro lärjungarnas fördelning
på skolenheter och skolarbetets praktiska utformning de grundläggande
faktorerna, men i praktiken påverkas byggnadsprogrammet därjämte
i högsta grad av det existerande skolhusbeståndets beskaffenhet och
värde.
Ansvaret för skolhusbyggena bör enligt skolkommissionens mening fortfarande
på vila skoldistrikten. Generellt giltiga och i detalj gående bestämmelser
beträffande skollokalernas utformning torde icke vara önskvärda.
Det kommunala skolintresset och arkitekternas nydanarvilja böra på detta
område till och med få ökad betydelse. Kommissionen försöker dock i stora
drag angiva de anspråk den föreslagna skolreformen komme att ställa på
lokalernas beskaffenhet. I första hand tar kommissionen sikte på den nya
skoltyp, reformen förutsätter, centralskolan.
517
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
En centralskola bör inte göras för stor. På landsbygden, där man också
måste tänka på att skolvägarna icke få bli för långa, bör ett lärjungeantal
av 350—400 vara maximum. I städerna kan det med hänsyn till de höga
tomtpriserna och bristen på lämpliga tomter vara svårt att hålla denna
övre gräns, men man bör dock för framtiden eftersträva, att gränsen 400
elever icke överskrides i en skolbyggnad för enhetsskolans mellan- och högstadium.
Lågstadiet bör lämpligen, både på landsbygden och i städerna, ha
egen byggnad. Småskolorna böra vara så många som möjligt: skolvägarna
bli då kortare, starkt trafikerade huvudleder kunna lättare undvikas, och
då skolorna bli mindre, få de mera karaktären av hem. Om en småskola inrymmes
i en större skola, bör den ha särskild ingång och särskild lekplats.
De krav, som böra ställas på klassrummen, bero icke blott av klassernas
storlek utan även av arbetssättet under lektionerna. Kommissionen kommer
till resultatet, att klassrummen böra vara störst på lågstadiet.
»All undervisning i småskolan (frånsett lekar och gymnastikövningar)
bör kunna försiggå i ett och samma rum: teoretisk undervisning, målning,
modellering och x-itning, enklare slöjd, enkla husliga sysslor (dock ej egentlig
matlagning), säng och musik. Undervisningen kräver utrymme för arbetsbord
(i stället för pulpeter) för varje elev och möjlighet att ställa samman
dessa till större bordsytor för gemensamma arbeten, målning m. in.
Slöjden behöver en arbetsbänk och de husliga syssloi-na sin särskilda avdelning
eller köksvrå med någon inredning för ändamålet. Vidare behövs rikliga
skåputrymmen för undervisnings- och arbetsmateriel samt ett väggfast
skåp med fack för varje barn. Genom att eleverna förvarar sina saker
i facket, behöver arbetsborden ej längre tjäna som förvaringsplats för böcker
etc. Plats bör finnas för ett stort avlastningsbord, och varje klassrum
bör vara utrustat med tvättställ med rinnande vatten.
Lämpligt är emellertid, att klassrummet kombineras med ett verkrum,
dit en del av de här nämnda sysslorna kan hänvisas. Detta rum, som måste
vara så beläget, att läraren kan ha uppsikt över det, bör vara utrustat med
stort arbetsbord, rinnande vatten och diskbänk. Verkrummet är avsett för
målning, modellering, slöjd och andra våta eller bulh-ande sysselsättningar.
Det är avsett att användas av individuellt arbetande lärjungar eller av en
grupp, som behöver arbeta i fred med en viss uppgift. Det kan också placeras
mellan två klassrum med dörrar till båda och användas av dem
bägge.
För ett klassrum med dessa uppgifter räcker inte de mått, som enligt nu
gällande bestämmelser är normativa: en längd av 7—8 meter och en bredd
av G,5 meter. Fn ökning av utrymmet med 20—25 procent är erforderlig.
Även på mellanstadiet (klasserna 4—6) fordras rymliga klassrum. Plats
måste finnas för skåp, där elevernas böcker och materiel, klassens gemensamma
arbetsmateriel och elevernas utförda arbeten kan förvaras, samt
för en hylla för uppslagsböcker m. m. Arbetsbänk bör finnas i lärosalen,
gärna försedd med rinnande vatten och elektrisk kontakt (avsedd även
för ljusbildsapparat). Reservrum för grupparbete är önskvärt.
För både låg- och mellanstadiet gäller, att klassrummet bör ha oömma
väggar, åtminstone på någon sida, för att barnens målningar etc. skall
kunna siittas upp, hyllor spikas fast etc.
518
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
För högstadiet (klasserna 7—9) torde klassrummen kunna vara något
mindre än för mellanstadiet. Arbetsbänk och tvättställ är ej längre behövliga.
Utrymme för grupparbete kan vinnas genom att begagna andra klassrum,
som för tillfället är lediga. På detta sätt kommer klassrummen, i varje
fall vid modern undervisning, att kunna fullt utnyttjas.» (S. 469—470.)
Förutom klassrummen fordras för en centralskola vissa specialrum: rektorsexpedjtion,
lärarrum, samlingssal, biblioteksavdelning, materielrum,
naturkunnighetsavdelning, teckningssal, musiksal, gymnastikavdelning, salar
för träslöjd, metallslöjd och syslöjd, skolkök, skolmåltidslokal, läkarrum
med rum för sjuksköterska samt toalettavdelning. Härtill komma åtskilliga
biutrymmen samt — helst — samlingsrum för eleverna (klubbrum). I
många fall torde hänsyn behöva tagas till den förberedande yrkesundervisningens
lokalbehov.
Lokalprogrammet är sålunda rätt stort, men vid mindre skolor kan ett
och samma rum i vissa fall begagnas för ett par olika ändamål.
Behovet av samlingssal understrykes av kommissionen.
»Ofta behöver flera klasser samlas för föreläsningar, prov, filmförevisningar
eller allmänna samlingsstunder. Samlingssalen är av betydelse för
kontakten mellan klasserna och för kontakten mellan skolchefen och eleverna.
Den behövs för föräldramöten och för aftonunderhållningar och dramatiska
föreställningar, som eleverna anordnar. Ofta kan den dessutom
fylla en viktig uppgift i bygdens sociala liv (föreläsningar och möten, teaterföreställningar
och konserter). Samlingssalen behöver inte nödvändigtvis
rymma en skolas alla lärjungar men bör i en vanlig centralskola bereda
plats för 200—250 personer. Dimensioneringen blir emellertid beroende av
ortens behov av samlingssal. Till utrustningen skall höra scen med biutrymmen,
så att det blir möjligt att anordna teaterföreställningar, samt anordningar
för filmföreställningar.» (S. 469.)
Kommissionen ingår vidare närmare på utformningen av biblioteket, naturkunnighetsavdelningen
och gymnastiksalen. Den sistnämnda bör, om
det gäller en centralskola på landsbygden, vara kombinerad med badavdelning,
som vissa tider hålles öppen för allmänheten. För bygdeskolor, som
omfattar endast lågstadiet, är lekrum att föredraga framför gymnastiksal.
Skolenheter, i vilka gymnasium ingår, kunna göras större. Den önskvärda
maximigränsen torde i detta fall ligga vid omkring 600 lärjungar.
Uppsättningen av specialrum måste vara rikare, medan klassrummen icke
utnyttjas hela arbetstiden. Kommissionen ifrågasätter, huruvida man icke
bör frångå klassrumssystemet för gymnasiets del.
»Varje ämne skulle i så fali få sin egen lokal. De naturvetenskapliga ämnena
har redan sina institutioner. De humanistiska ämnenas lokaler kan
lämpligen anslutas till biblioteket, som dessutom kan förses med studierum
för grupparbete och studiekamrar för enskilt arbete. Eleverna förvarar sina
tillhörigheter i fack (i korridorer eller annorstädes), och förlusten av klassrummet
i dess egenskap av ’hem’ för klassen uppväges av utökade lokaliteter
av dagrums- eller klubbrumskaraktär.» (S. 470.)
Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 519
Den miljö, i vilken eleverna vistas, bör vidare om möjligt vara estetiskt
fostrande:
»Skollokalerna bör göras trevliga och ljusa. Ett inslag av friska färger på
väggytor, gardiner o. s. v. bör eftersträvas. Lokalerna bör utsmyckas med
blommor och konst. Fråga är, om inte en bestämmelse bör utfärdas, att
visst statsanslag, t. ex. 3 procent av de statsbidrags berättigade byggnadskostnaderna,
bör utgå till den konstnärliga utsmyckningen. Förslag härom
har skolkommissionen framlagt i särskild skrivelse till Konungen. Även
lekplanen bör kunna göras estetiskt tilltalande genom träd och planteringar
samt konstverk och göras bättre avpassad för barn av olika åldrar. De ödsliga
grusplanerna bör försvinna.---Skolbyggnadernas stil bör anslu
ta
till den omgivande naturen och bebyggelsen, gärna också till landskapets
bästa byggnadstraditioner.» (S. 471.)
Skolbyggnadens uppgifter kunna emellertid gå utöver den primära uppgiften
att tjäna undervisningens syften. Den bör ofta kunna bliva bygdens
eller stadsdelens kulturella kärnbyggnad, ett community centre för sin ort.
»Det är önskvärt, att skolan blir en samlingspunkt även för den vuxna
befolkningen: för föräldrarna, för föreningslivet, för studieverksamheten.
Det skriande behovet av samlingslokaler gör det naturligt, att skolorna
planeras så, att de kan tillfredsställa detta behov. Samlingssalen — aulan
— bör ställas till föreningslivets förfogande och planeras med hänsyn härtill.
Gymnastikavdelningen bör få begagnas av ortens idrottsföreningar.
Badavdelningen bör dimensioneras så, att den kan fylla ett folkbads uppgifter,
där så behövs. Lokaler för folkbibliotek, studiecirklar, föreningssammanträden,
slöjd och hobbyverksamhet bör inredas i skolbyggnaden eller i
anslutning till denna. I många fall kan skolornas och bygdens lokalbehov
samordnas. Ett olöst problem är ännu skolmåltidslokalernas utnyttjande
för andra ändamål än skolbarnsbespisning. Här öppnar sig möjligheter för
det lokala initiativet att finna utvägar, varigenom dessa lokaler (eventuellt
i kombination med andra av skolans speciallokaler) skulle kunna på kvällarna
tillgodose bygdens eller stadsdelens behov av samlingsrum med möjlighet
till servering.» (S. 471.)
Den centrala skolledningen bör bibehålla kontrollen över att de minimifordringar,
som måste ställas på skolbyggnaderna, bliva uppfyllda, och den
bör ställa sin sakkunskap till förfogande för råd och uppslag, men bestämmanderätten
bör enligt skolkommissionen ligga hos kommunerna själva.
Under minimigränsen få kommunerna inte gå, men principiellt sett böra de
vara oförhindrade att utbygga sitt skolväsen över denna gräns. Kostnaderna
för skolväsendet böra så långt som möjligt överflyttas på statsverket.
Statsbidrag, motsvarande ett minimiprogram, bör enligt kommissionens
mening utgå automatiskt. »Endast när det gäller statsbidrag till utgifter
utöver minimiprogrammet, synes statlig myndighets medgivande vara erforderligt.
»
I samband härmed framför kommissionen önskemålet om större enhetlighet
i statsbidragssystemet, så att en och samma myndighet får hand om
520
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
frågorna om statsbidrag till skolor och till allmänna samlingslokaler, folkbad
och lokaler för folkbildningsarbetet och föreningslivet.
Länsarkitekten i Örebro påpekar, att planeringen för skolbyggnader i
nya bostadsområden bör ske i god tid och Scättas i samband med det planeringsarbete,
som ,i övrigt äger rum på olika områden av samhälls- och
näringslivet, så att en rationell, ekonomisk och från allmän trivselsynpunkt
önskvärd lösning av skolfrågorna skall komma till stånd. Frågan om en
skolbyggnads läge i förhållande till de bosättningsområden, skolan skall betjäna,
bör beaktas icke endast vid utformningen av detaljplaner för bebyggelsen
— stads- och byggnadsplaner — utan kanske framförallt, då den
i byggnadslagstiftningen föreskrivna översiktliga planeringen i form av region-
och generalplaner äger rum. Lyckligast vore, om planeringsarbetet i
minsta möjliga utsträckning bundes av mer eller mindre tillfälligt uppdragna
administrativa gränser.
Förslaget att göra skolbyggnaden till ett centrum för ortens kulturella
liv har fått många instämmanden, icke minst i länsstyrelsernas utlåtanden.
Folkskoledirektionen i Stockholm meddelar, att direktionen vid stadsplaneläggning
av nyare bostadsområden har ansett sig böra begränsa skolornas
storlek till omkring 20 klassrum, och fortsätter:
»De nyare skolorna i Stockholms ytterområden ha planlagts med tanke,
att de icke skola tjäna endast skolundervisningens intresse utan tillgodose
lokalbehovet även för ungdomens och de vuxna medborgarnas fritidsverksamhet,
sammanträden och sammankomster. Emedan en skola under alla
förhållanden på nya bostadsområden måste komma till stånd på ett jämförelsevis
tidigt stadium, har det särskilt i nuvarande tidsläge ansetts vara
av betydelse att på detta sätt kunna skaffa folkbildningsarbetet och föreningslivet
ett hemvist. De gynnsamma erfarenheter, som vunnits angående
skollokalernas användbarhet för de allmänt kulturvårdande uppgifterna,
ger emellertid stöd åt skolkommissionens uppfattning, att skolbyggnaderna
för framtiden böra planläggas för att jämsides med sin huvuduppgift
tjäna som medborgarhus.»
Länsstyrelsen i Kalmar trycker på samlingssalarnas betydelse för bygdens
sociala och kulturella liv och vill för sin del alldeles, särskilt understryka
kommissionens uttalande om önskvärdheten av att varje skola erhåller
en samlingssal.
»Som villkor för statsbidrag vid byggande av nya skolor synas böra uppställas
krav på att samlingssalen göres tillgänglig för föreläsningar, teaterföreställningar,
konserter och för folkrörelsernas enskilda och offentliga sammankomster,
i den mån lokalen ej behöver utnyttjas av skolan.
Länsstyrelsen vill också understryka önskvärdheten av att skolorna förses
med goda bibliotek samt att skolornas gymnastiksalar, under den tid de
icke utnyttjas för skolans eget ändamål, äro öppna för frivillig gymnastik
för bygdens befolkning.»
521
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Fol ks kole styre Is en i Uppsala har vid planeringen av nya skolbyggnader
sökt följa principen, att vissa specialsalar skola förläggas så, att de utan
olägenhet för skolarbetet kunna upplåtas åt bildningsorganisationer och
andra sammanslutningar, medan däremot klassrummen böra vara fredade
och endast användas för den egentliga undervisningen.
Instämmandena från lärarhåll innehålla emellanåt en reservation, som
visserligen nästan får anses självklar: att skolans arbete respekteras, så att
det blir arbetsro. I något enstaka yttrande ha betänkligheterna övertaget.
»Centralskolorna få ju i många fall inte vara enbart skolor», klagar sålunda
kollegiet vid kommunala flickskolan i i Kristianstad. »De bli ett slags
''medborgarhus’ med folkbad, klubbrum och samlingslokaler. Denna kollektivism
är ej eftersträvansvärd. Skolan skall ju vara ett barnens andra
hem.»
Statens nämnd för samlingslokaler varnar för överdriven optimism i fråga
om möjligheten att lösa föreningslivets lokalfrågor inom skolbyggnadsprogrammets
ram. Centralskolans samlingssal torde endast kunna tillgodose
en mindre del av föreningslivets behov.
»Såvitt angår de mindre orterna, särskilt de isolerat belägna, där behovet
av allmänna samlingslokaler i allmänhet är starkare kännbart än
inom de större, i kommunikationshänseende mera gynnade samhällena,
torde man ... i allt väsentligt få lösa samlingslokalfrågarna fristående.
Beträffande de större orterna bör... framhållas, att deras behov av allmänna
samlingslokaler ofta för sitt tillgodoseende kräver till sin storlek så
betydande och så differentierade anläggningar, att desamma icke kunna
kombineras med en skolbyggnad utan att helt förrycka dennas proportioner.
Över huvud taget måste nämnden uttala, att den ställer sig tvivlande
till tanken på att annat än i enstaka fall kunna här i landet genomföra den
s. k. community-centre-idéen.»
Skolkommissionens uttalande att skolhusen böra betraktas som en hela
ortens tillgång är emellertid ur nämndens synpunkt viktigt och värdefullt,
likaså dess förslag att upptaga musiksal bland det obligatoriska lokalbeståndet.
Skolkommissionens önskemål om begränsning av skolenheternas storlek
och utbrytning av lågstadiet till särskilda skolenheter betecknas av vissa
remissinstanser som orealistiskt. Göteborgs allmänna follcskolestyretee är av
den bestämda uppfattningen, att ett sådant byggnadsprogram ej kan genomföras
i städer av Göteborgs storlek.
»Den knappa tillgången på lämpliga byggnadstomter liksom de höga
tomtpriserna lägga absoluta hinder i vägen härför. Därtill kommer, att enhetsskolans
byggnader måste utrustas med ett väsentligt ökat antal specialsalar,
varigenom kostnaderna per klassrumsenhet bli mycket höga. För
storstäderna måste även i framtiden större skolenheter än dem skolkommissionen
tänkt sig av bland annat ekonomiska skäl uppföras. De stora
skolhusen med lämplig avvägning av lärosalarnas antal inverka icke men
-
522
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
ligt på undervisningens anordnande och ej heller på trivseln utan medge
tvärtom ett effektivt utnyttjande av specialsalarna och — till följd av sitt
större elevantal — även vidgade möjligheter till elevernas uppdelning på
lämpliga undervisningsavdelningar i engelska och till differentiering efter
ämnesval för högstadiets klasser.
Folkskolestyrelsen kan heller icke dela mening med skolkommissionen i
fråga om angelägenheten av att särskilda byggnader i stort antal uppföras
för småskolan. Det är visserligen sant, att skolvägarna för småbarnen härigenom
stundom skulle kunna förkortas. Men även här gäller den erinran
om tomtbrist och ekonomiska konsekvenser, som styrelsen nyss anfört. Det
kan också från pedagogisk synpunkt ifrågasättas, om det är lämpligt att på
föreslaget sätt helt isolera småskolestadiet från den övriga skolan och dess
gemensamhetsliv.»
Sveriges småskollärarinneförbund delar kommissionens uppfattning, att
mindre barn ha svårare att anpassa sig efter livet i en stor skola än de
större barnen, men tvekar av andra skäl inför förslaget om särskilda skolenheter
för lågstadiet i städer och tätorter.
»Sådana små skolenheter torde svårligen kunna få ett välförsett materielrum,
bibliotek, samlingssal, skolbad m. m. Att begagna sig av t. ex. skolhygieniska
anordningar i närbelägen skola har hittills visat sig medföra
svårigheter. Även om barnen på högre och lägre stadier inte behöver stå
i oavbruten kontakt, kan man inte bortse ifrån att det inte är lyckligt att
de helt isoleras från varandra. Inte heller bör kontakt mellan lärare som
undervisar på olika stadier underskattas. Förbundet vill därför framhålla,
att en anordning med gemensamma skolenheter — i varje fall för lågstadiet
och mellanstadiet — på sådant sätt att lågstadiet får särskilda ingångar,
korridorer och lekplatser, gärna en särskild byggnad inom skolområdet,
vore en lyckligare anordning.»
En passus i betänkandet, vari utsäges att de nya centralskolorna måste
få helt annan standard än som hittills varit vanligt på landsbygden, kommer
skolöverstyrelsen att reagera. De under senaste åren uppförda skolbyggnaderna
ha erhållit en standard, som — om man bortser från verkningarna
av vissa kristidsrestriktioner, särskilt i fråga om lokalernas dimensionering
— kan anses fylla alla rimliga anspråk, säger överstyrelsen.
Att skolanläggningar, i den mån de skola användas för undervisning av
realskolekaraktär, i en del fall behöva kompletteras med vissa utrymmen,
ändrar ej detta omdöme. Överstyrelsen har icke blivit övertygad om nödvändigheten
av en utökning av klassrummen för småskolan i den omfattning
som föreslagits, eller om behovet av de ifrågasatta biutrymmena till
dessa klassrum. Sistnämnda behov torde i varje fall kunna tillgodoses på
ett mindre utrymmes- och kostnadskrävande sätt.
»Överstyrelsen anser emellertid önskvärt, att dylika anordningar praktiskt
prövas, och har redan i något fall vid förhandsgranskning av ritningsförslag
förklarat sig intet ha att erinra mot inrymmande av t. ex. verkrum
523
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
i skolbyggnad. På samma sätt synas jämväl andra av SIv:s uppslag i nu
berörda avseenden böra prövas, varigenom erfarenhet vinnes rörande deras
lämplighet.» (S. 151.)
Flertalet av de lokaler, som av kommissionen anges som behövliga för
en centralskola, upptagas emellertid i överstyrelsens'' anvisningar bland de
lokaler, som böra inrymmas i en skolanläggning av ifrågavarande storleksordning.
I kommissionens minimiprogram ingå dock ytterligare vissa lokaler,
såsom musiksal och — helst — samlingsrum för eleverna. Överstyrelsen
anser det givetvis önskvärt, att statsbidrag skall kunna utgå jämväl till
sådana i kommissionens minimiprogram upptagna lokaler och utrymmen,
vilka enligt nu gällande praxis ej ha ansetts statsbidragsberättigade.
Länsstyrelsen i Malmö anser det icke lämpligt att frångå systemet med
klassrum på gymnasiet. »Om icke svårigheterna vid uppgörandet av skolschemat
skola bli nästan oöverstigliga med hänsyn till den nödvändiga
samordningen av de olika klassernas lokalbehov, måste antalet rum för den
humanistiska undervisningen vara ganska avsevärt. Fråga är om man vinner
något väsentligt i utrymmesbesparande syfte med en dylik anordning.»
Även om bedömningen av skolkommissionens byggnadsprogram bör ske
på lång sikt och icke får alltför starkt präglas av nuvarande bekymmersamma
läge på byggnadsmarknaden, är det svårt att tillerkänna kommissionens
byggnadsprogram full aktualitet. En viss betänksamhet kommer till
uttryck även i yttranden från lärarhåll. Sålunda skriver Sveriges folkskollärarinneförbund:
»Krissituationen
på byggnadsmarknaden, vilken tenderar att få lång varaktighet,
inger inte förhoppning om att skolans mest elementära önskemal
i lokalhänseende skall kunna tillfredsställas på aratal. Sa länge manga skolklasser
är inhysta i bristfälliga skollokaler eller hänvisade till duplicering,
klassrummen tvingas att rymma avsevärt större läraravdelningar än de
avpassats för och gymnastiksalar liksom specialrum av olika slag stryks
från ritningarna till nya skolor, förefaller skolkommissionens förslag om
särskilt rymliga klassrum och biutrymmen till dessa samt ökad tillgång till
specialrum även för mindre skolor tämligen utopiska. Förbundet vill dock
framhålla den betydelse skolbyggnadernas utformning och inredning har
för skolarbetets effektivitet och för trivseln i skolan. Detta bör beaktas inte
endast vid nybyggnader utan också för planerandet av om- och tillbyggnader.
Särskilt förtjänar att understrykas kommissionens synpunkter på
skolornas storlek.»
Skolkommissionens strävande att befria skolväsendet från byråkratism
och detaljerade statliga föreskrifter hälsas principiellt med tillfredsställelse,
men en helt obeskuren frihet på skolbyggnadsområdet kunde få
betänkliga ekonomiska konsekvenser. Länsstyrelsen i Visby är visserligen
ense med kommissionen om att skollokalerna böra göras sa trivsamma som
möjligt och även erhålla en viss konstnärlig utsmyckning, men det bör ske
med största möjliga sparsamhet med allmänna medel, och kommunerna
524 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
böra icke få ge fritt spelrum åt sin önskan att åstadkomma förnämliga lokaler.
»Det kan då säkerligen icke förhindras, att mellan kommunerna ofta
kommer att uppstå en icke sund tävlan att söka överträffa varandra i lyxbetonade
skolbyggnader. Anledning finnes att befara, att av skolkommissionen
framkastade synpunkter — t. ex. om anskaffande på gymnasiestadiet
av bekvämare stolar — lätt kunna komma kommunerna att beträda
en sådan icke önskvärd väg att skapa lyxanstalter i stället för enkla, men
ändamålsenliga skolbyggnader.»
Folkskolinspektören i Östergötlands östra inspektionsområde åberopar
erfarenheter från den tid, då skoldistrikten kunde ordna sina lokalfrågor
efter gottfinnande.
»Före år 1936 ägde skolstyrelserna rätt att själva ordna sina lokalfrågor.
Visserligen hade statens folkskolinspektör att granska ritningar till planerade
skolbyggnader, men bestämmanderätten låg hos skoldistrikten. Erfarenheterna,
från denna tid ha till fullo visat, att skoldistrikten i allmänhet
icke ägt förmåga att planera skolbyggnaderna på ett ekonomiskt och ur
skolans synpunkt ändamålsenligt sätt. Det finnes all anledning antaga, att
skoldistrikten i framtiden icke komma att inrymma den sakkunskap och
det intresse för fullgoda skollokaler, som bör utgöra en förutsättning för
ei hallande av ökad bestämmanderätt i hithörande frågor. Skoldistrikten
toide inte heller hysa nagon större astundan att i förevarande avseende
erhålla större inflytande. Vad som i vissa fall framkallat missnöje hos skoldistrikten
beträffande byggnadsfrågornas handläggning är den enligt deras
mening långsamma och omständliga proceduren och svårigheterna att erhålla
byggnadstillstånd. Men dessa olägenheter torde inte bli undanröjda
genom att lämna de enskilda skoldistrikten ifrågasatta bestämmanderätt.»
Skolöverstyrelsen finner kommissionens utlåtande om statsbidragssystemets
utformning och kommunernas bestämmanderätt lida av en oklarhet,
som gör det vanskligt att närmare ingå på dessa spörsmål. Skulle emellertid
kommissionen avse, att även byggnadsbidragen skola utgå automatiskt
utan prövning av statlig myndighet i andra fall än då fråga är om bidrag
till kostnader utöver minimiprogrammet, måste överstyrelsen giva till
känna en avvikande mening.
»Genom råd och anvisningar, genom granskning av föreliggande skolbyggnadsförslag
och jämväl genom att i en del fall tillhandahålla skoldistrikten
inom överstyrelsen utarbetade skissritningar har överstyrelsen
sökt att i möjligaste mån främja tillkomsten av skolbyggnader av god
standard. Härvid har dock överstyrelsen ansett sig även böra fästa avseende
vid att byggnadsföretagen erhålla en ur ekonomisk synpunkt lämplig
planläggning. ----Ehuru överstyrelsen kan vitsorda, att denna verk
samhet
i allmänhet mötts av förståelse från skoldistriktens sida, ha dock
icke så få fall inträffat, då skoldistrikt framlagt och vidhållit byggnadsförslag,
som icke fyllt rimliga anspråk i fråga om planläggning och utformning-
Vad SK torde avse med beteckningen minimifordringar kan även i
sådana fall ha varit uppfyllt. Förslagen ha likväl måst betecknas som un
-
525
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
dermåliga, beroende exempelvis på olämplig förläggning av de olika lokalerna
och byggnadernas även ur ekonomisk synpunkt mindre goda planlösning,
felaktig orientering, en med hänsyn till den omgivande naturen
och bebyggelsen mindre tilltalande exteriör eller andra framträdande brister.
I dylika fall har överstyrelsen med hänsyn till såväl statens som kommunens
intressen ansett angeläget, att rättelse åstadkommits.
I den mån SK:s uttalande, att bestämmanderätten angående skolbyggnadernas
planläggning och utformning skall ligga hos kommunerna, skulle
innebära, att av överstyrelsen i det föregående åsyftade åtgärder i samband
med granskning av byggnadsförslagen icke skulle kunna vidtagas,
måste överstyrelsen bestämt uttala sig mot detsamma. Ett godtagande av
en dylik princip komme att få för både skolväsendet och statsverket icke
önskvärda konsekvenser.» (S. 148 o. 149.)
Överstyrelsen är ense med skolkommissionen om att generellt giltiga och
detaljerade bestämmelser om skollokalernas utformning icke äro önskvärda.
»Överstyrelsen vill erinra om att man tidigare med betydande kostnader
låtit utarbeta s. k. normalritningar till folkskolebyggnader. Det kan utan
överdrift sägas, att denna åtgärd blev av ringa betydelse. Det visade sig
nämligen, att nya behov av olika slag av lokaler uppkommo, vilket medförde
krav på annan utformning av byggnaderna. Till nämnda resultat
bidrog säkerligen även det förhållandet, att de mera kvalificerade arkitekterna
kommo med nya uppslag och icke ville vara bundna av uppgjorda
normalritningar.
Under de senaste åren har överstyrelsen vid olika tillfällen utarbetat
anvisningar till ledning för skoldistrikten vid uppgörandet av skolbyggnadsförslag.
Erfarenheten har visat, att syftet med dylika anvisningar, i
den mån de avse skolbyggnadernas planläggning och utformning och skolornas
behov av olika slag av lokaler, kan vinnas, endast om desamma tid
efter annan omarbetas eller kompletteras under hänsynstagande till nya
rön och uppslag på ifrågavarande område.» (S. 149.)
Skolkommissionens egen paroll, »en ständigt fortskridande skolreform»,
utesluter att detaljprogram rörande skolornas lokalbehov och skolbyggnadernas
utformning fastställas med giltighet för längre tid.
b. Skolornas utrustning.
En skola med moderna byggnader och väl utbildade lärarkrafter är ändå
fattig, om den inte kan erbjuda läraren de hjälpmedel han behöver för att
göra undervisningen effektiv.
I varje skola måste det finnas ett bibliotek, rustat både för lärarens och
lärjungarnas behov. Undervisningen måste söka sig en bundsförvant i lärjungarnas
fria läsning, säger B. J:son Bergqvist på ett ställe:
»Skolans boksamling måste sättas i nära förbindelse med skolans undervisning,
ej blott med undervisningen i modersmålet utan med undervisningen
i skolans samtliga ämnen. Och det måste vidare fordras, att ibland
de böcker, som sålunda stå lärjungarna till buds, finnas sådana, som äro
ägnade att — närmast efter lärarens anvisning — utfylla och stödja under
-
526
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
visningen, ge densamma glans och färg, såsom när solen skiner in i våra
vardagsrum och över vårt vardagsarbete. Men där måste därjämte finnas
böcker, till vilka lärjungarna så småningom skola lära sig att allt efter
intresse och begåvning själva finna vägen, böcker till fritt val — böcker,
som kunna skänka de unga ett rent nöje och en sund vederkvickelse, som
kunna hänföra och elda dem, väcka deras mod och företagsamhet och så
småningom kanhända också ställa dem på egna ben inför livets större
frågor.»
Skolbiblioteket måste spela en betydande roll för det dagliga arbetet
inom de teoretiska ämnena, betygar även skolkommissionen. Det skall vara
ett centrum för elevernas studiearbete individuellt och i grupp. Om den
pedagogiska utvecklingen inte skall bromsas, måste skolbiblioteken rustas
upp med hjälp av ökade anslag från stat och kommun.
Ännu år 1947 saknade vart femte skoldistrikt bibliotek. I allmänhet var
det mindre och avsides liggande distrikt, och de uppväxandes möjligheter
att på egen hand komma över lämplig litteratur torde icke ha varit stora.
Folkbibliotekssakkunniga föreslå emellertid i ett förra året avgivet betänkande
rörande folk- och skolbibliotek (SOU 1949: 28), att skoldistrikten
skola åläggas att i varje folkskola upprätta och med härför anvisade medel
underhålla ett bibliotek av den omfattning och standard, som skolans undervisning
kräver. Inom varje distrikt skall tillsättas minst en skolbibliotekarie,
utsedd bland lärarna i distriktet. Statsbidraget bör täcka kostnaderna
för en normal utrustning; distrikten böra dock givetvis vara oförhindrade
att tillskjuta medel för en höjning av standarden. De sakkunniga
tänka sig ett grundbelopp av 7 kronor per barn och år, varav i vanliga fall
2 kronor till bibliotekariearvoden, samt vissa tilläggsbelopp för svagare
skolformer. Beträffande skolbibliotekets organisation anföra de sakkunniga:
»Om vårt förslag till skolbiblioteksväsendets omorganisation genomföres,
bör i varje större skola, åtminstone varje fullständig A-skola, finnas ett
gemensamt i särskild lokal placerat bibliotek, tillgängligt för skolans samtliga
lärjungar. Detta bör omfatta en referensavdelning med erforderliga
handböcker samt därjämte för barn och ungdom på olika åldersstadier lämpad
facklitteratur, skönlitteratur och förströelselitteratur. I den 9-åriga
enhetsskolan med större åldersdifferenser och flera nya ämnen kommer
anspråken på litteratur av olika kategorier att bli betydligt större än i den
gamla folkskolan.
Utom det gemensamma biblioteket bör finnas mindre klassbibliotek i
varje klassrum. Dessa skall ge de närmaste yttre förutsättningarna för den
nya skolans arbetssätt. Kärnan i dessa klassbibliotek utgöres av någon
mindre uppslagsbok, ordlistor och övriga fackböcker, som ger eleverna material
för individuellt arbete eller gruppuppgifter. I skolans lägsta klasser
bör finnas klassbibliotek av för småbarnens läsförmåga och allmänna utveckling
lämplig förströelselitteratur. I skolans specialsalar, naturkunnighetsrum,
slöjdsalar, teckningssal, skolkök etc. bör även finnas handböcker
såsom experimentböcker, modellböcker, kokböcker etc. avsedda att användas
av såväl lärare som elever. I skolor med särskilt hemvårdsrum bör
527
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
detta förses med ett litet mönsterbibliotek. Varje skola bör därjämte ha en
särskild handboksamling för läraren. I denna bör i första hand ingå en
större allmän uppslagsbok och övriga handböcker för skolans övnings- och
fackämnen jämte metodiska handledningar. Mindre nödvändig är psykologisk
och allmän pedagogisk litteratur, som kan erhållas från andra bibliotek.
Vad de minsta skolorna beträffar, torde det vara varken möjligt eller
lämpligt att förse dessa med stora, för klassavdelningarna gemensamma
bibliotek. Utom ett begränsat antal referensböcker för lärare och elever behövs
där större klassbibliotek, även omfattande förströelselitteratur, som
vid behov kan utbytas och som erhålles från distriktets gemensamma skolbibliotekscentral.
» (S. 103—104.)
Biblioteket har ett alldeles särskilt värde för skolans humanistiska ämnen
och icke minst för samhällsorienteringen. De naturvetenskapliga ämnena
ha i jämförelse med dem sin särart, som öppnar även andra vägar till lärjungarnas
intressevärld.
Vår generation får icke glömma den kärlek till naturen, som Linné en
gång lärde våra förfäder. Den naturvetenskapliga undervisningen måste
lära eleverna att tyda en och annan mening även i naturens bok, att lägga
märke till det liv, som rör sig och spirar ute i markerna, och att förstå, huru
beroende vi alltjämt äro av vad jorden ger. Läroplanen måste ha utrymme
för naturvetenskapliga exkursioner, och expensmedlen få icke tillmätas så
njuggt, att läraren av ekonomiska skäl icke kan utnyttja hemtraktens natur
och sevärdheter, om de ligga utanför skolans allra närmaste omgivning.
Andra delar av naturvetenskapen, särskilt fysik och kemi, äro laboratorieämnen.
Laboratoriet är för dessa ämnen vad biblioteket är för de humanistiska.
Experimentet kan icke ersättas med läseboken. Ett bord och ett
skåp med kemikalier är en bättre utrustning för studier i kemi än ett helt
bibliotek med kemiens historia.
Experimentella ämnen som fysik och kemi ligga särskilt väl till för pubertetsåldem.
Det är ännu i minne, huru begärligt de frivilliga laborationerna
i realskolan utnyttjades på den tid, då inga laborationer ingingo i den
obligatoriska undervisningen. Fritidssysselsättningarna på realskolestadiet
kunna ha inslag av fysik och kemi. Vid planläggningen av centralskolorna
bör tillses, att det fria skolarbete, kommissionen tänkt sig, även skall kunna
omfatta dessa ämnen. Det bör i samlingarna finnas enkla och oömma apparater,
som kunna sättas i lärjungarnas egna händer, och man kan kanske
påräkna, att lärjungarna själva ibland skola formera samlingarna med
någon demonstrationsapparat, som de själva ha tillverkat.
För den del av gymnasieungdomen, som inriktar sig på naturvetenskapliga
studier — alltså i första hand reallinjens lärjungar och i all synnerhet
lärjungar på högsta stadiet av denna linje — måste institutionsutrustningen
vara fullgod och svara mot den moderna utvecklingen inom dessa
ämnen. Det har visat sig möjligt att skapa mycket goda institutioner vid
de högre allmänna läroverken med de resurser för materialinköp, som bib
-
528
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
lioteks- och materielkassorna erbjuda. Det får icke bli sämre, om en gång
terminsavgifterna avskaffas och anskaffningarna skola bekostas av allmänna
medel.
Övningsämnena hava likaledes sina särskilda rekvisita:
»För de skilda grenarna av slöjd, målning m. m. är det önskvärt, att det
finns tillgång till olika slags material, så att eleverna får en viss valfrihet,
till gagn för såväl arbetsglädjen som smakutvecklingen», framhåller skolkommissionen.
»Symaskiner bör finnas och användas av barnen redan på
mellanstadiet, och för trä- och metallslöjd är undervisningsresultatet mycket
beroende av den maskinella utrustningen.» (S. 92.)
»Skall musiken få den plats i skolans liv, som bör tillkomma den, fordras
att skolorna är välutrustade med musikinstrument», fortsätter kommissionen,
»piano eller orgel av god kvalitet samt en uppsättning mindre instrument,
som ger eleverna rika tillfällen till musikutövning.» Även grammofonen
är ett ovärderligt hjälpmedel för undervisningen, bland annat i språk,
musik och gymnastik, och den är förtjänt av högre uppskattning än nu,
helst som den smidigt kan inpassas i elevernas självverksamhet. Ett skivarkiv
vid varje skola är ett primärt önskemål. Vissa värdefulla standardprogram
och språklektioner, som förekommit i radio, böra finnas inspelade
på grammofonskivor, så att de kunna upprepas när och så ofta som önskas
i en klass.
Här ha även andra ämnen än de nämnda intressen att bevaka. Kollegiet
vid högre allmänna läroverket i Karlstad instämmer i att grammofonen är
underskattad som hjälpmedel för undervisningen:
»I historia och samhällslära t. ex. böra tillhandahållas skivor med t. ex.
ett trontal, tal av kända statsmän, korta avsnitt ur riksdagsdebatter o. s. v.;
för modersmålets del vore det värdefullt med intalade scener ur några i
skolkursen ingående dramer; i kristendomsundervisningen skulle läraren
ha nytta av att kunna låta andliga ledare av olika riktningar komma till
tals; för lågstadiernas del torde inspelade korta dialoger med ämnen från
olika tider vara ett värdefullare hjälpmedel än många skolradioprogram.»
Oumbärliga tekniska hjälpmedel för modern skolundervisning äro vidare
skrivmaskiner och duplikatorer.
»Läraren behöver dem i stor utsträckning för att mångfaldiga arbetsuppgifter,
arbetsanvisningar, underlagskartor m. m.», inskärper skolkommissionen.
Eleverna kan behöva dem för duplicering av uppsatser, referat och
klass- eller skoltidningar. Om skolan dessutom har ett enkelt tryckeri, som
barnen på lågstadiet får arbeta med, underlättar detta i hög grad tillägnandet
av färdigheterna i läsning, skrivning och räkning.» (S. 92.)
Bland de moderna hjälpmedlen för undervisningen bör jag emellertid i
synnerhet dröja vid de två, som erbjuda speciella organisatoriska och ekonomiska
problem, nämligen skolradion och skolfilmen.
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
529
S k o 1 r a cl i o.
Skolradion ger inom de kurspartier, den behandlar, originalframställningar
av framstående fackmän och pedagoger. Den vill i första rummet
vara ett komplement till den ordinarie undervisningen, som tillför skolorna
nya personligheter, nya röster och nya tankar. Framgångsrika försök ha
emellertid under de senaste åren gjorts att ge den en fastare plats i undervisningen;
den kombinerade radio- och korrespondensundervisning, man nu
experimenterar med, gör det möjligt att även i avsides belägna skolor upptaga
en språkundervisning, som annars skulle överstiga skolans resurser.
Det säges understundom, att hjälpmedel sådana som radio, film och
grammofon på visst sätt inbjuda till passivitet och därigenom strida mot
en av den moderna pedagogikens grundläggande principer. De kunna möjligen
liva upp undervisningen, säger ett kollegium, men de garantera i och
för sig ingen självverksamhet.
En av skolradions uppgifter är emellertid just att söka lära det uppväxande
släktet att lyssna på radio på ett riktigt sätt, yttrar skolutredningen
i sitt betänkande rörande radio och film i skolundervisningen
(SOU 1946: 72).
»Det torde också numera vara allmänt erkänt, att skolradion kunnat
sporra till vaket, aktivt lyssnande. Ett ordnat lyssnande, för vars resultat
redogörelse kräves i skolan på lektionstid, blir meningsfyllt och bildar en
stark kontrast till det passiva hörande, som ofta förekommer i hemmen.
För stora delar av vårt folk har böckernas värld hittills varit främmande
och föga tillgänglig, men radio är snart sagt var mans egendom. Det är därför
betydelsefullt, att de unga lära sig lyssna så, att radion för dem blir en
källa till kunskap, omväxling och stimulans.» (VII s. 11.)
Radion når ut till praktiskt taget alla svenska hem och blir ofta det viktigaste
bildningsmedlet för unga människor, som slutat den obligatoriska
skolgången, framhåller skolkommissionen.
»Genom föreläsningsverksamhet och regelbundna kurser för studiegrupper
och enskilda skulle skolradion med värdefullt innehåll kunna fylla
det tomrum, som ofta finnes mellan tiden för den obligatoriska skolans slut
och den tidpunkt, då intresset för deltagande i folkbildningsarbete och
föreningsliv av olika slag vaknar. Den skulle även kunna bidraga till att
väcka och vidmakthålla ett sådant intresse. Särskilt skulle denna del av
skolradioverksamheten kunna göras effektiv, om den förenades med systematisk
korrespondensundervisning.» (S. 475.)
Slutligen bör radion kunna bli ett hjälpmedel för det pedagogiska reformarbetet,
påpekar kommissionen. Den kan vända sig till lärare i olika skolformer
med program, som informerar om nya pedagogiska metoder, och
även i övrigt medverka till lärarnas fortbildning.
Skolradions betydelse skiftar efter skolformen och ämnets natur. Skol
34
— Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Nr 70.
530
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
utredningen påpekar, att den icke har spelat samma roll för de högre skolorna
som för folkskolan.
»Klassläraren kan i allmänhet utan någon komplikation byta lektionstimmar
på schemat och på det sättet använda radiolektionen för vilket
ämne som helst långt friare än ämnesläraren. I läroverk och dylika läroanstalter,
där varje lektion är fast bunden till olika lärare, är detta i regel
uteslutet, för så vitt icke någon gång ett lektionsbyte mellan lärarna kan
ordnas. Detta kan dock ske endast mera undantagsvis, och något regelbundet
avlyssnande av radiolektioner är ofta icke möjligt. Skrivningsdagarna,
som ej sällan återkomma varje vecka, lägga också hinder i vägen.
För att ett mera regelbundet lyssnande skall kunna organiseras, måste
radiolektionerna i ett visst ämne för ett visst stadium vara förlagda till en
och samma timme, som är rektorerna bekant vid schemats uppgörande
under sommaren före läsåret i fråga. Så är för närvarande förhållandet
i fråga om skolradiosändningarna i främmande språk, inklusive norska och
danska, och rektorerna kunna alltså i förväg antingen frilägga denna timme
på schemat för sådana klasser, där lyssnande planeras eller anses lämpligt,
eller till denna timme förlägga en språklektion; genom den senare anordningen
kan man åtminstone underlätta utnyttjandet av radiolektionen.
Därest skolradion skulle i större utsträckning användas i de högre skolorna,
bleve det följaktligen nödvändigt att ha särskilda timmar reserverade
på det ordinarie schemat för särskilda ämnen och olika stadier, och
det säger sig självt, att detta stöter på betydande svårigheter.» (VII s.
14—15.)
Av särskilt stor betydelse är radion för undervisningen i språk, även
danska och norska, men den har hämtat stoff från alla skolans vanliga
läroämnen med undantag av räkning. Sholkommissionen framför några
önskemål:
»Kraven på en starkare differentiering i skilda ämnen för olika skolformer
och stadier har gjort sig alltmera gällande, varför en avsevärd utbyggnad
i detta avseende är starkt motiverad. Bland annat är ett ökat
antal program önskvärt exempelvis i främmande moderna språk och de
nordiska språken, hembygdskunskap, samhällskunskap i dess nya utformning,
geografi, vokal- och instrumentalmusik, konst och litteratur samt i
yrkesrådgivning och yrkesundervisning. Vidare kan skolradion genom regelbundet
återkommande kommentarer till aktuella händelser anknyta skolan
till nutidslivet och sålunda bli ’den sista sidan i den nyaste läroboken’.
För att befästa de kunskaper, som meddelats genom radion, kan vissa
åtgärder bli erforderliga. Så bör exempelvis undersökas, huruvida icke
undervisning i musiklära och vokalmusik borde ske i intimt samarbete med
regionalt och centralt arbetande musikkonsulenter. Detsamma gäller även
möjligheterna av att stödja radioundervisningen genom en utbyggnad av
konsulentverksamheten i fråga om språkundervisningen.» (S. 474.)
Enligt kommissionens mening bör viss outnyttjad programtid, särskilt
före kl. 12, kunna reserveras för skoländamål.
»Skolkommissionen utgår ifrån att de sändningstider, som nu under
vissa dagar står till skolradions förfogande, alltjämt får disponeras samt
531
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
att denna tid utökas till flera veckodagar. För de högre skolornas räkning
är det önksvärt, att de tider, som nu disponeras en dag i veckan, får tagas
i anspråk under flera eller alternativa veckodagar.
Beträffande den av kommissionen omnämnda skolradioverksamheten
för dem, som lämnat den obligatoriska skolan, torde det bli nödvändigt att
förlägga sändningarna till s. k. bästa programtid på kvällen. Kommissionen
anser denna verksamhet så betydelsefull, att tvekan icke bör råda om att
sådan programtid bör tagas i anspråk för detta ändamål, givetvis under
förutsättning att sändningarna kommer att utformas så, att de gärna avlyssnas
även av den större publiken.» (S. 475.)
Skolöverstyrelsen finner den föreslagna utvidgningen av verksamheten
behövlig och önskvärd. Värdet av skolradion är emellertid, poängterar
överstyrelsen, ytterst beroende av hur den utnyttjas av de enskilda lärarna.
Anvisningar om radions plats och uppgift i skolarbetet böra därför ingå i
studieplanerna med därtill hörande handledning.
Radiotjänst, som biträder kommissionens förslag i fråga om en starkare
differentiering i skilda ämnen och på olika stadier, meddelar att sändningstiden
för skolradioändamål redan kunnat i viss utsträckning ökas. Utlåtandet
dröjer bland annat vid den ifrågasatta utvidgningen av skolradions
uppgifter för musikundervisningen och för den ungdom, som slutat skolan.
»Vad angår de synpunkter utredningen framfört rörande skolradions
uppgifter i fråga om musikundervisningen, är Radiotjänst beredd att vid
sidan av de nu talrika sångprogrammen, pröva möjligheten av att upptaga
undervisning i elementär musikbildning, gehörsövningar, notkunskap o. dyl.
Ett antal försöksprogram av denna art har redan anordnats. Skulle det
vid fortsatta experiment visa sig att skolradion har möjligheter att bidraga
till sådan musikkunskap, som skolorna själva i regel saknar möjlighet att
förmedla, är Radiotjänst beredd att fortsätta med denna verksamhet.
---Det som sägs om intimt samarbete mellan skolradion å ena sidan,
och å andra sidan regionalt och centralt arbetande konsulenter, bland annat
i musik, borde inom en icke alltför avlägsen framtid kunna förverkligas.»
»Radiotjänst har också med intresse tagit del av kommissionens vittsyftande
och intressanta idéer rörande möjligheten för skolradion att med
stimulerande och bildande program träffa ungdomen under den livsperiod,
som infaller mellan skoltiden och den mognare åldern. Ilär framkastas
också möjligheten att förena sådana program med korrespondensundervisning.
I viss utsträckning kan nu icke utnyttjad sändningstid användas för
denna uppgift, men en effektiv undervisning av detta slag måste säkerligen
anstå till dess de tekniska möjligheterna för dubbelprogram föreligga.
Detsamma kan sägas om förslaget med program, som vända sig direkt till
lärare i olika skolformer i syfte att stärka det pedagogiska intresset. I den
mån program av denna art emellertid kan få en sådan form att även bredare
lyssnarskaror kan ha utbyte av dem, borde försök kunna göras att
förverkliga tanken även inom den tidsram, som nu står till buds.»
Radiotjänst ingår vidare på de ofta hörda önskemålen om en intimare
anknytning av skolradions ämnesval och innehåll till skolornas kurser och
lärogång. Erfarenheten har visat, att en sådan anknytning är en kompli
-
532
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
cerad och särskilt innan dubbelprogram införts, mycket svårlöst fråga. En
viss hänsyn måste alltid tagas till den större radiopublik, som avlyssnar
en stor del av dessa sändningar. Vid skolorna lägger kursväxling, periodläsning
o. dyl. avsevärda hinder i vägen för en sådan anpassning i tiden.
Den större frihet vid skolarbetet, som skolkommissionen förordar, komme
emellertid att i hög grad underlätta radioprogrammets planläggning och
genomförande. Sett över ett läsår eller på en längre tidsperiod, kan redan
nu skolradion komponera årsprogram, som i stort sett äro tillfredsställande
ur pedagogisk synpunkt.
Om skolorna skola utvinna ur skolradioverksamheten vad den kan ge,
måste de förses med den tekniska utrustning, som är nödvändig för en god
avlyssning.
Skolkommissionen håller före, att radioapparaturen bör vara obligatorisk
vid såväl ny- som ombyggnader och att statsbidrag bör utgå även till
denna del av kostnaden.
»I skolor med flera klassrum bör centralradio eller radioapparat med
bihögtalare lämpligen anordnas. Med centralradioanläggning kan skolorna
genom en mikrofoninkoppling även få möjlighet att anordna egna program,
som utsänds inom skolan. I de fall, där enstaka, lösa mottagare är tillräckliga,
bör man, som 1940 års skolutredning och 1943 års rundradioutredning
rekommenderat, undersöka möjligheterna av att tillverka en för skolbruk
speciellt lämplig och hållbar mottagare. Dessutom bör även undersökas
lämpligheten av central upphandling eller statlig produktion. Kontroll
bör på lämpligt sätt ske över att statsbidrag endast utgår till fullgod materiel.
Då det gäller att utrusta redan befintliga skollokaler med radioapparatur,
bör landsbygdens skolor i första hand ifrågakomma. Skolöverstyrelsen
bör utfärda bestämmelser om att skollokalerna vid ny- och tillbyggnader
skall erhålla en ur akustisk synpunkt lämplig utformning samt
lämna anvisningar om hur akustiken med enkla medel kan förbättras i
redan befintliga klassrum.» (S. 476.)
För att underlätta skolradions spridning föreslår kommissionen vidare,
att skolorna helt befrias från licensavgifter och att den samlade licenssumman,
minskad med telegrafstyrelsens inkasseringsavgift, kompenseras
ur anslag på riksstaten. Skolradions programhäften samt arbetsblad och
andra trycksaker, som utgöra ett nödvändigt komplement till radiolektionerna,
böra gratis tilldelas eleverna, även i högre skolor. Kostnaderna
för allt sådant material böra helt bestridas av statsmedel.
Skolöverstyrelsen vitsordar, att skolornas radioutrustning för närvarande
icke kan sägas vara tillfredsställande; i många fall måste lärarna själva
ställa utrustning till förfogande.
»Statsanslaget till radioapparater har nyligen höjts men är alltjämt
otillräckligt. Med anledning av kommissionens uttalande, att man på lämpligt
sätt bör kontrollera, att statsbidrag utgår endast till fullgod materiel,
533
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
kan erinras därom, att sådant bidrag hittills endast utgått till av telegrafstyrelsen
godkända apparattyper. Det är emellertid överstyrelsens avsikt
att uppmärksamma denna fråga, som för närvarande överväges inom en
av Radiotjänst tillsatt teknisk kommitté. Befrielse från licensavgift för
skolradioapparater är befogad. Starka skäl tala också för att programhäftena
bekostas av statsmedel.» (S. 154.)
Såväl skolkommissionen som skolöverstyrelsen förorda, att vissa särskilt
lämpliga och allmänt användbara skolradioprogram och språklektioner
inspelas på grammofonskivor för att vid behov kunna användas ute i de
olika skolorna. Härigenom skulle lärarna erhålla större möjligheter att
använda lärostoffet i undervisningen.
Radiotjänst finner det önskvärt, att anvisningar utfärdas om vad som
vid nybyggnader bör iakttagas för att möjliggöra ett gott avlyssnande av
skolradioprogrammen. Sådana anvisningar äro önskvärda icke minst med
tanke på de stora belopp, som årligen anslås till skolradioprogrammen.
Normerande bestämmelser och anvisningar för radioanläggningar i skolor
böra även utarbetas; den av Radiotjänst tillsatta kommittén torde komma
att föreslå olika åtgärder till förbättrande av lyssningsmöjlighetema i
skolorna.
»Ifråga om skolradions ekonomiska förutsättningar delar Radiotjänst
vad av 1943 års rundradioutredning anförts, nämligen att skolradion helt
bör bekostas av statsmedel genom anslag från 8:e huvudtiteln. Om i enlighet
med riksdagsbeslut härmed skall anstå i avvaktan på att licensmedlen
icke längre lämna överskott, finner Radiotjänst dock skäligt vara att statsmedel
redan från nästa budgetår anvisas för programhäftena, om dessa i
fortsättningen skola kunna utdelas gratis till folkskolor. Skulle även häftena
till högre skolor tillställas eleverna utan kostnad — som skolkommissionen
förutsatt — torde även medel för detta ändamål böra anslås av
statsmedel.»
Skolkommissionen ingår slutligen på vissa organisationsfrågor. Skolradion
bör alltjämt ingå som ett led i rundradions allmänna programorganisation,
men det är angeläget, att den hittillsvarande skolradiosektionen
omorganiseras till en självständig avdelning. Möjligen bör denna ytterligare
stärkas genom en särskild styrelse för skolradion, såsom föreslagits
av 1943 års rundradioutredning (SOU 194G: 1).
»Härvid torde vara lämpligt, att skolradiochefen, som bör äga tillräcklig
erfarenhet av skolans arbete, anställes efter samråd med skolöverstyrelsen.
Dessutom bör avdelningen förses med tillräcklig sakkunskap i form av heleller
halvtidsanställd personal för olika skoltyper. Löne- och anställningsvillkor
måste utformas så, att man för denna verksamhet kan förvärva de
lämpligaste krafterna. Sådan anställning skall icke medföra inskränkning
i lönetursrätt, och tjänstledighet för tjänstgöring inom skolradion bör
jämställas med tjänstledighet för offentligt uppdrag. Närmare bestämmelser
hiirom bör utfärdas av Kungl. Maj:t.
534
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
En rådgivande programkommitté med representanter för olika ämnesområden,
för skolledarna och lärarkåren bör även i fortsättningen stå till
förfogande och vidgas att omfatta även representanter för föräldrarna.
Ordföranden i programkommittén bör utses i samråd med skolöverstyrelsen.
Även sedan det egentliga programarbetet för skolradio överflyttades till
Radiotjänst har skolöverstyrelsen övervakat och, enligt vad kommissionen
erfarit, med positivt intresse följt arbetet även i dess detaljer. Med hänsyn
till de ökade och mångskiftande uppgifter, som kommer att åvila skolöverstyrelsen,
samt för att ytterligare underlätta samarbetet med Radiotjänst
torde det vara lämpligt att skolradiochefen antingen tjänstgör som
föredragande i skolöverstyrelsen vid ärenden rörande skolradio eller äger
rätt att där närvara, då dessa behandlas. Härigenom skulle även skolradions
ställning i förhållande till skolan och dess övriga myndigheter
stärkas. Berörda detaljer liksom också skolradioavdelningens organisation
i övrigt bör för slutgiltig prövning överlämnas till skolöverstyrelsen och
Radiotjänst.» (S. 477—478.)
Skolöverstyrelsen finner det icke klarlagt, att en särskild styrelse för
skolradion är behövlig.
»Däremot synes det rimligt, att den får en relativt självständig ställning
inom radioverksamheten i övrigt, dock med stark anknytning till överstyrelsen.
Skolradioavdelningen inom Radiotjänst bör utrustas med tillräcklig
personal. Avdelningens chef bör tillsättas efter samråd med överstyrelsen.
En rådgivande programkommitté, utsedd i samråd med överstyrelsen,
bör alltjämt finnas. Det synes vara en praktisk anordning, att
skolradiochefen vid behov föredrager ärenden rörande skolradion inom
överstyrelsen.» (S. 155.)
Radiotjänst förklarar sig livligt uppskatta det intresse, som kommissionen
ägnat skolradions organisation, och ser i dess organisationsförslag en
rätt naturlig framtidslinje.
»Nödvändigheten av ett samarbete mellan skolradion och den övriga
radioverksamheten är uppenbar. Tekniska, programmässiga och pedagogiska
erfarenheter böra fritt och obehindrat kunna utbytas mellan radions
olika verksamhetsgrenar, samtidigt som möjlighet beredes skolradion att
på bästa sätt fullfölja sina pedagogiska intentioner. Lika nödvändigt synes
vara, att skolradion samarbetar med Skolöverstyrelsen.»
Slutligen må nämnas, att skolkommissionen gjort särskild framställning
om vissa omedelbara åtgärder för skolradioverksamhetens främjande. Bland
annat skulle å riksstaten uppföras anslag för utgivande av skolradions programhäften,
för framställning av grammofonskivor, upptagande vissa
standardprogram och språklektioner, och för statsbidrag till skolradioanläggningar.
Framställningen har tillstyrkts av skolöverstyrelsen, som
dock finner det för framställning av grammofonskivor upptagna beloppet
av 10 000 kronor otillräckligt; en höjning till 15 000 kronor vore enligt överstyrelsens
mening motiverad.
535
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
De väckta förslagen torde böra prövas, så snart det ekonomiska läget
möjliggör en i hög grad önskvärd upprustning av skolornas tekniska
hjälpmedel.
Skolfilm.
Att undervisningen i de flesta skolämnen bör stödja på ett rikligt bildmaterial,
är i våra dagar nära nog en självklar sak. Läroböckernas bildframställningar,
lärarnas teckningar på svarta tavlan, skolans förråd av
planscher och ljusbilder erbjuda, redan de, stora möjligheter att uppliva
och konkretisera undervisningen. Användningen av balloptikon, som möjliggör
att allehanda bildmaterial, från planschverkens bilder ner till klassens
vykortssamling, kunna visas utan onödig tidsspillan, har ytterligare ökat
möjligheterna för de skolor, som ha råd att anskaffa apparaturen. Den
moderna stillfilmbilden markerar ett nytt steg framåt.
I vissa fall kunna de stillastående bilderna vara att föredraga, emedan
de medge tillräcklig tid för studiet av ögonblicksbilder ur snabba och invecklade
förlopp. Men där det gäller att skildra ett stycke liv, är den
rörliga bilden självfallet i princip överlägsen. Skolutredningen uttalar sig
på följande sätt om skolfilmens användningsområde:
»Klarast träda filmens fördelar i dagen vid undervisningen i geografi
och biologi. Intet annat hjälpmedel kan ge så åskådliga och riktiga bilder
av natur, folkliv och djurliv som filmen, särskilt ljud- och färgfilmen, som
ju mycket nära avbildar verkligheten. Det vore givetvis önskvärt, att den
undervisningsfilm, som avser att ge bilder ur denna verklighet, framställdes
som färgfilm, och i den mån ljudintryck i väsentlig grad kunna bidraga till
att skapa fylliga och korrekta föreställningar, även såsom ljudfilm.
I biologiundervisningen liksom även i fysik- och kemiundervisningen kan
filmen vidare möjliggöra studiet av vissa förlopp, som icke lämpligen kunna
iakttagas på annat sätt. Med ultrarapidfotograferingens hjälp kunna eleverna
i detalj följa processer, som i verkligheten försiggå alltför snabbt för
att medge studiet av detaljer; omvänt kunna långsamt försiggående processer
studeras med tidsförkortning. I dylika fall är färg liksom ljud ofta
oväsentliga eller rentav störande moment, då intryckets brokighet och
mångsidighet kan motverka koncentrationen på det väsentliga i det förlopp,
som skall studeras.
En speciell användning ha de tecknade, schematiska filmer, med vilkas
hjälp statistiska fakta, geometriska bevis, maskiners verkningssätt, färder
och förbindelselinjer på kartan och dylikt kunna åskådliggöras. Oftast ingå
väl dylika tecknade filmbilder såsom moment i längre filmer. I vissa fall
kunna de mycket snabbt och koncist klargöra ett sakförhållande.» (VII
s. 52.)
Vilken roll filmen kan åtaga sig i undervisningen beror emellertid i rätt
hög grad på lärjungarnas ålder.
»På det lägsta skolstadiet torde filmen ha en mindre betydelsefull roll
att spela. Långa filmer äro här olämpliga — från läkarhåll har icke sällan
536
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
varnats för att låta små barn besöka filmförevisningar just med hänsyn till
den snabba bildväxlingens för dem tröttande och hetsande karaktär. Men
givetvis kunna korta filmer, som åskådligt illustrera lärarens berättelser
exempelvis ur arbetslivet eller ur djurens värld, på ett mycket lyckligt sätt
komplettera och åskådliggöra framställningen och således bidraga till att
utvidga och berika barnets erfarenhet. Önskvärt är, att dessa kortfilmer
kunna visas upprepade gånger, så att barnen hinna observera och lägga på
minnet karakteristiska detaljer.
Filmens värde som hjälpmedel vid undervisningen torde vara störst på
mellanstadiet, där undervisningen i många hänseenden har att åskådliggöra
saker och förhållanden, som ligga fjärran från barnens vanliga erfarenheter
och föreställningar och där skolan också ofta nog måste räkna med splittring
och avslappning i lärjungarnas intresse för dess arbete och lärostoff.
Även för det högsta stadiet synes filmen i många fall kunna användas med
gott utbyte, även om behovet av konkretion på detta stadium knappast är
så starkt, att det vore försvarligt att i stor utsträckning använda undervisningstiden
till filmförevisningar och till och med sådana förbundna förklaringar
och diskussioner.» (VII s. 51—52.)
Det är emellertid två omständigheter, som i praktiken begränsa skolfilmens
användning. Den ena är kostnaderna. »Många gånger uppgår
filmhyran för 3 ä 4 filmprogram om 45 minuter till en summa, som är lika
stor som det maximibelopp, som ett skolämne har möjlighet att under ett
läsår få disponera för inköp av undervisningsmateriel.» Den andra är av
undervisningsteknisk art. Skall filmen göra den avsedda nyttan, måste den
vanligen vara till hands, just då undervisningen nått fram till det tema,
filmen skall illustrera. En enkel skioptikonbild i det rätta ögonblicket kan
vara förmer än en påkostad film, som kommer ett par månader för tidigt
eller för sent. För att kunna effektivt utnyttja filmens alla möjligheter
måste en skola ha ständig tillgång till filmapparat, film och förevisningslokal.
Lättare att utnyttja äro filmer, som röra mera fristående kursmoment,
samt repetitions- och bredvidläsningsfilmer. En trafikfilm, en brandskyddsfilm
eller en hälsovårdsfilm kan i regel användas, när den kommer. Värdet
av vissa yrkesorienterande filmer har berörts i det föregående. Stundom kan
en film representera ett så stort didaktiskt värde att speciella förberedelser
och efterbehandling på lektionstid äro motiverade.
Till de mera fristående filmtyperna höra även de filmer, som avse att
tjäna studiet av litteratur och främmande språk — scener ur skådespel
samt filmer med förebildligt uttal av ett främmande språk, vilka visas utan
bildtext, helst efter förberedande studium av texten. Filmer av det senare
slaget ha redan med fördel introducerats vid språkläsande skolor; att de
kunna stimulera intresset för språkstudier och ge tillfälle till god övning
i förståelsen av det talade språket är tydligt. Helst böra de även ge belysande
och riktiga kulturbilder från det land, vars språk talas i filmen.
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70. 537
Skolkommissionen ställer sig mycket positiv till filmen som hjälpmedel
i skolarbetet.
»Utvecklingen på detta område går raskt, och för sin del vill skolkommissionen
understryka skolfilmens stora användbarhet på alla åldersstadier,
i alla skolformer och inom praktiskt taget alla ämnesområden. Både då det
gäller att konkretisera olika kursavsnitt och att inlära nya fakta har den
rörliga bilden vunnit ökad betydelse. Den tekniska utvecklingen på ljudfilmens
och färgfilmens område kommer att ge filmen ännu större värde
som undervisningsmedel. Likaså torde den tecknade filmens möjligheter
samt filmtekniken i fråga om mikrofotografering och olika slag av tidsupptagningar
kunna utnyttjas i mycket vidsträckt omfattning.»
(S. 478—479.)
Kommissionen anser, att både ljudfilm och stumfilm kunna vara till
nytta i skolan.
»I de fall då ljudet är ägnat att stärka det visuella intrycket och således
komplettera bilden, är ljudfilm givetvis att föredraga. Vid språk- och
musikundervisning med filmens hjälp är det självklart, att filmen ledsagas
av ljud. _ .
I de fall, då filmmotivet icke kräver naturligt ljud, kan man tänka sig
antingen ren stumfilm med texter eller sådan med eftersynkroniserad
speakertext. I sistnämnda fall bör det ankomma på läraren att avgöra,
huruvida han själv vill kommentera filmen eller ha den kommenterad av
en speaker. Pedagogiska motiv bör vara helt avgörande för, om en film
skall visas med eller utan ljud, men för sådan valfrihet förutsättes ljudfilmsapparat,
på vilken ju även stumfilm kan visas.
Så länge de tekniska förutsättningarna för en fullgod ljudåtergivning
i skolan saknas och ljudfilmprojektorerna äro mera svårhanterliga än
stumfilmprojektorerna, torde stumfilmen försvara sin plats, även i de fall
en ljudfilm vore att föredraga.» (S. 479.)
Slutligen framhåller kommissionen, att man i undervisnings- och bildningsarbetet
även bör använda goda spelfilmer i syfte att påverka och
fostra de ungas filmsmak och förståelse för god filmkonst. Härvid aktualiseras
dock frågan om nedkopieringsrätten; kommissionen framhåller önskvärdheten
av att kulturellt värdefulla spelfilmer bli lättare tillgängliga i
smalfilmformat.
Skolöverstyrelsen vitsordar, att filmen i växande grad visat sig användbar
vid undervisningen både som instruktionsmedel och som intressebetonat
komplement till den vanliga undervisningen. Den bör därför upptagas som
ett ordinärt hjälpmedel och i studieplaner och läroböcker uppmärksammas
mer än vad hittills skett. Allmänna anvisningar om filmens metodiska
användning i skolarbetet äro emellertid behövliga. Liksom i fråga om skolradion
är det av stor vikt, att filmen inpassas i undervisningen vid rätt
tidpunkt och att syftet hålles klart fixerat.
Endast i ett fåtal remissvar går man närmare in på skolfilmens användning
i undervisningen. Diskuteras frågan med utgångspunkt från något
538
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
visst undervisningssyfte, stannar man vanligen vid att icke föreslå ett enda
hjälpmedel utan i stället samordna flera. Sålunda yttrar samarbetskommittén
för ekonomisk upplysning:
»Ekonomiundervisning har ett rent fostrande syfte. Exempel och realistiska
skildringar i anslutning till väsentliga delar av ekonomiundervisningen
kan ofta påverka de ungas känslo- och viljeliv i önskvärd riktning. När det
gäller att på detta och liknande sätt levandegöra undervisningen, har filmen
och radion visat sig vara utmärkta hjälpmedel. Ökat ekonomiskt stöd åt
dessa tekniska hjälpmedel är därför i hög grad önskvärt. Även stillbilder
och planscher är goda hjälpmedel i ekonomiundervisningen. Särskilt de
alltmer använda småbilderna i filmband bör komma till större användning.
De ställer sig förhållandevis billiga. Varje skola borde kunna lägga upp
eget. arkiv så att man lätt kunde ordna visning av bilderna just då undervisningen
krävde det. Att såsom föreslagits kombinera detta med filmarkiven
är knappast rationellt. Av kostnadsskäl måste varje filmkopia
utnyttjas av flera skolenheter. Filmen kan därför inte alltid infogas som
ett naturligt led i undervisningen. Denna olägenhet borde kunna bortfalla
beträffande filmbanden, om varje skola — i vissa fall varje klass — hade
eget arkiv.»
Om skolfilmen skall få den användning i skolvärlden, varav den är förtjänt,
kan filmproduktionen enligt skolkommissionens mening icke helt
överlämnas åt de enskilda producenternas bedömande.
_ »Produktionsplanerna bör samordnas, vilket enligt kommissionens mening
endast kan ske under ledning av statlig myndighet. Även om det
kan förutsättas, att enskilda producenter skall visa sig beredda att vid sin
skolfilmproduktion efterkomma önskemål och anvisningar från en sådan
myndighet, torde det dock bli nödvändigt, att staten anslår medel för framställning
av skolfilm.
Ett främjande av skolfilmproduktionen kan ske på olika sätt. Dels kan
inspelning av skolfilm ske direkt genom statens egen försorg, dels kan
enskilda filmproducenter exempelvis få i uppdrag att med bidrag av statsmedel
inspela en viss film, varvid negativrätten kan tillfalla den beställande
myndigheten. Denna kan även för att stimulera de enskilda producenterna
till inspelning av en önskvärd skolfilm garantera en viss avsättning
av den blivande filmens kopior. Jämväl andra former av stödverksamhet
torde kunna ifrågakomma.» (S. 480.)
Det bör övervägas, huruvida icke även inspelning av kulturellt värdefull
underhållningsfilm för barn kan på lämpligt sätt stödjas, framhåller kommissionen.
Åtgärder böra vidare vidtagas för att bereda skolorna tillgång till film
och filmapparater. Statsbidrag för inköp av jilmprojektorer bör stå till
förfogande, så att varje skola kan få omedelbar tillgång till filmapparat.
Lokala arkiv böra anordnas för kursmomentfilmer, som skola inordnas i
kursen, och områdesarkiv för filmer av bredvidläsningskaraktär. Speciella
filmer, som mera sällan begagnas, kunna sammanföras till ett centralarkiv,
avsett för hela landet. Statsbidrag för anskaffande av filmkopior till lokaloch
områdesarkiven bör utgå med visst belopp per läraravdelning. Intill
539
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
dess arkivsystemet kunnat organiseras, bör statsbidrag även utgå till förhyrning
av skolfilm. Skolornas lokaler och filmapparatur bör i största möjliga
utsträckning stå till förfogande även för det fria och frivilliga folkbildningsarbetet
samt för ungdomens förenings- och fritidsverksamhet.
Filmarkiven böra inrymma för sådana ändamål lämpliga filmer.
Kommissionen väntar sig, att de nu inom folkskolan arbetande filmföreningarna
skola överlåta sitt film- och apparatbestånd till de föreslagna
arkiven.
Slutligen föreslår kommissionen ett särskilt granskningsorgan för skolfilm,
förslagsvis benämnt statens skolfilmnämnd.
»Ett sådant organ torde få många uppgifter, t. ex. att granska och godkänna
redan befintliga och nyinspelade filmer och upprätta filmförteckningar
över sålunda godkända filmer, granska och godkänna kommentaroch
arbetsblad till filmer, granska och godkänna apparattyper, för vilka
statsbidrag kan utgå, bedriva stödverksamhet för att stimulera produktion
av önskvärda filmer, lämna råd vid dylik produktion samt bedriva arkivverksamhet.
Dessutom bör ett dylikt organ anordna försöksverksamhet på skolfilmens
område samt medverka vid organiserandet av lärarnas utbildning och
fortbildning i skolfilmens metodik etc.» (S. 482.)
Kommissionen ingår icke närmare på nämndens sammansättning men
förutsätter, att den skall ha anknytning såväl till skolöverstyrelsen som
till statens läroboksnämnd.
Skolöverstyrelsen ansluter sig till tanken på statlig samordning och statligt
stöd åt strävandena att producera lämpliga skolfilmer och även underhållningsfilm
för barn. I mån som utvecklingen på området fortskrider,
ökas behovet av ett granskande och sammanhängande organ. Överstyrelsen
anser dock, att verksamheten bör kunna knytas till överstyrelsen.
»Ett avskiljande från överstyrelsen av verksamhetsområden, som naturligen
höra samman med skolans uppgifter, kan ej bidraga till samordning
och enhetlig bedömning.»
Statens biografbyrå kan i allt väsentligt tillstyrka den planritning för en
utbyggnad på lång sikt av skolfilmväsendet, som återgives i skolkommissionens
betänkande. Frågan om granskningsorganet bör utbrytas för prövning
i särskild ordning. Kostnaderna för en verksamhet av denna art äro
icke alltför stora och böra kunna begränsas, om den föreslagna skolfilmnämnden,
åtminstone från början, organisatoriskt anknytes till skolöverstyrelsen.
Biografbyrån instämmer i kommissionens förslag om utredning rörande
produktionen av underhållningsfilm för barn och understryker vikten av
att skolungdomens filmsmak uppodlas. »Den ojämna smaknivå, som särskilt
den yngre biografpubliken i vårt land ofta ger prov på, och det okultiverade
sätt, varpå vissa händelsepassager i seriöst syftande filmer kunna
540
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
mottagas av publiken, lämna påtagliga vittnesbörd om behovet av en vägledning
och fostran i unga år till förståelse för god filmkonst.»
Folkrörelsernas jilmorganisation Filmo hoppas likaledes, att en rätt lagd
undervisning i filmkonst skall kunna leda barn och ungdom till den värdefulla
filmen och ge de unga en kritisk inställning till dålig och okonstnärlig
film.
För föreningslivet, särskilt på landsbygden, skulle ett upplåtande av skolans
lokaler och filmapparater vara av mycket stor betydelse, framhåller
Filmo. En sådan utlåning av lokaler och apparater sker redan nu på en
del platser utan förfång för den ordinarie skolundervisningen. Man kan
tänka sig, att skolans elever under de sista skolåren beredas tillfälle att
frivilligt besöka sådana föreningsvisningar, vilket skulle bringa dem i kontakt
med föreningslivet och bildningsarbetet.
»Även om skolornas filmapparater hålls tillgängliga för föreningslivet utgör
dock de nuvarande bestämmelserna för nedkopiering av spelfilm till
smalfilmsformat ett stort hinder. Kommissionen har också uttalat önskvärdheten
av att kulturellt värdefulla filmer ställs till förfogande i smalfilmsformat.
Och detta vill vi särskilt ansluta oss till. Den restriktiva politik
som de kommersiella filmuthyrarna nu tillämpar beträffande nedkopiering
till smalfilm är synnerligen menlig för föreningsverksamheten. Möjligheterna
att förse föreningarna och särskilt då filmstudiecirklarna med lämpliga
filmer har genom dessa bestämmelser försvårats i hög grad. En generösare
politik från de kommersiella filmuthyrarna skulle stimulera intresset
för god filmkonst inom skolundervisningen och ungdomens studie- och föreningsverksamhet.
»
Om skolan mer än hittills skall kunna utnyttja filmen, fordras även enligt
Filmos mening statsåtgärder beträffande skolfilmsproduktionen. En
statens egen filmproduktion och ekonomiskt stöd åt lämpliga skolfilmsproducenter
bör kunna ge planmässighet i produktionen och garanti för att
värdefulla och pedagogiskt riktiga filmer ställas till skolornas tjänst. Ett
statligt granskningsorgan med de arbetsuppgifter, kommissionen föreslår,
bör inrättas.
Även i fråga om filmen har skolkommissionen ansett vissa åtgärder
omedelbart påkallade. Snarast möjligt bör sålunda granskningsförfarandet
fastställas och ett reservationsanslag för statsbidrag till inköp av filmprojektorer
för skolbruk uppföras på riksstaten. Framställning om medelsanvisning
för filmgranskning har gjorts av skolöverstyrelsen i dess anslagsäskanden
för instundande budgetår. Då utredning pågår om skolöverstyrelsens
organisation, har jag visserligen icke ansett mig böra upptaga medel
för detta ändamål i överstyrelsens avlöningsstat, men hinder lärer icke
möta för anlitande av det till skolöverstyrelsen för försöksverksamhet m. m.
anvisade reservationsanslaget för en viss begränsad verksamhet till skolfilms''verksamhetens
fromma.
541
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
c. Skolsociala åtgärder.
Skolutredningen lämnar i sitt betänkande rörande vissa socialpedagogiska
anordningar inom skolväsendet (SOU 1947: 11) en översikt av den
skolsociala verksamheten i vårt land. Av redogörelsen framgår, att denna
verksamhet icke har genomförts efter någon på förhand uppgjord enhetlig
plan utan så småningom vuxit fram på grund av privata och kommunala
initiativ. Lärjungarnas förmåner ha därför blivit mycket ojämnt fördelade
mellan olika orter och skolor.
De mest elementära skolsociala åtgärderna avse att skapa de nödvändiga
förutsättningarna för obemedlade barns skolgång. Ursprungligen hade
hjälpen till de obemedlade barnen fattigvårdskaraktär. Sedan år 1936 handhaves
den emellertid av vederbörande skolstyrelse, och det utsäges uttryckligen
i folkskolestadgans § 49, att understöd av detta slag icke må anses
vara av fattigvårdsnatur.
Insikten om att alla växande böra komma i åtnjutande av en god hygienisk
och social omvårdnad har medfört en delvis ny syn på den sociala
verksamheten för barn och ungdom, framhåller skolutredningen.
»De sociala anordningarna i skolan ha mer och mer förlorat karaktären
av understöd och i stället kommit att framstå såsom ett viktigt led i en
positivt inriktad befolkningspolitik, syftande till att fostra icke blott ett
fysiskt starkt och sunt släkte utan också till att möjliggöra för de unga att
icke minst i samhällets intresse erhålla en sådan undervisning och utbildning,
som svarar mot deras anlag och intressen. Med ett sådant betraktelsesätt
ter det sig naturligt, att den socialpedagogiska verksamheten i mån
av behov kommer alla lärjungar i skolpliktsåldern till godo, oavsett vilka
befolkningsgrupper de tillhöra och i vilka av samhället upprättade skolor
som de fullgöra sin skolgång. En ytterligare utbyggnad av de socialt betonade
anordningarna för barn och ungdom under skoltiden blir under
sådana förhållanden nödvändig.» (VIII s. 21.)
Skolutredningen har genom förfrågningar hos de lokala folkskoleledarna
i 22 städer, vilka också hade högre skolor, gjort sig underrättad om den
nuvarande tillämpningen av § 49 folkskolestadgan och om möjligheterna
att utsträcka den till skolplikt^ lärjungar i andra allmänna skolor utan
att skapa nya understödsorgan. Vid tidpunkten för undersökningen erhöllo
omkring 15 procent av lärjungarna i folkskolan på ifrågavarande orter skolhjälp
i någon form av allmänna medel. Understödsbeloppet uppgick i medeltal
till 38 kronor per elev. I alla de undersökta skoldistrikten utgick
understödet in natura, vanligen i form av kläder och skodon.
Bestämmelserna i § 49 folkskolestadgan avse givetvis endast lärjungar i
folkskolan; läroverkselever äro således principiellt uteslutna från den där
nämnda skolhjälpen. Ä andra sidan kunna vissa lärjungar vid högre skolor
enligt beslut av 1946 års riksdag erhålla behovsprövade stipendier. Sådana
kunna dock endast tillfalla lärjungar med dokumenterad studielämplighet,
och klasserna lr\ 25 och l4 äro helt uteslutna. Skolutredningen förordar,
542
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
att vid den allmänna översyn av olika bestämmelser och förslag rörande
barnhjälp, som torde bli nödvändig inom en nära framtid för samordnande
av de olika bidragsformerna, bestämmelserna om skolhjälp av vad slag det
vara må så utformas, att de verka lika för alla skolpliktiga barn på samma
ort.
Ett steg i denna riktning har tagits genom de av 1946 års riksdag beslutade
statsbidragen till skolmåltider, vilka utgå för lärjungar vid såväl folkoch
fortsättningsskolor som allmänna läroverk och jämförliga läroanstalter.
Maltiderna skola vara kostnadsfritt tillgängliga för alla lärjungar, som
önska deltaga. Intill dess Kungl. Maj:t annorlunda förordnar, kan dock bespisningen
vid högre skolorna begränsas till lärjungar med lång skolväg, klena
och sjuka lärjungar, lärjungar från hem med svag ekonomisk ställning samt
lärjungar, vilka eljest icke kunna under frukostrasten erhålla en ur näringssynpunkt
fullgod måltid i sina hem. Under en övergångstid kan enahanda
begränsning av antalet bespisade göras även vid folk- och fortsättningsskolor.
Statsbidrag utgår även för anskaffande av inventarier.
Läsaret 1947—48 deltogo 43,7 procent av lärjungarna vid folkskolor med
statsunderstödd skolhygienisk verksamhet i skolmåltiderna. Deltagarantalet
var proportionsvis högst i Västernorrlands län (94,2 procent) och i Norrbottens
län (90,6 procent), lägst i Kronobergs län (4,6 procent) och i Kristianstads
län (8,2 procent).
I de nyare skolanläggningarna på landsbygden ingå ofta badanläggningar,
som ej sällan äro tillgängliga även för bygdens befolkning. Vid nybyggnad
av gymnastiklokaler för såväl läroverk som folkskolor fordras
vidare inrättande av duschrum. År 1948 voro skolbad anordnade i över
hälften av skoldistrikten, och man kan beräkna, att omkring 70 procent
av barnantalet i folkskolan kommo i åtnjutande av denna förmån.
Skolutredningen erinrar om vikten av att simundervisning anordnas överallt
i landet. En omfattande simlärarutbildning blir därvid erforderlig.
»Enda rationella lösningen av simlärarfrågan torde vara, att seminarieeleverna
— kvinnliga såväl som manliga — få simlärarutbildning. För närvarande
utexamineras seminarister utan att vara simkunniga. Seminarierna
måste få badanläggningar med simmöjligheter på de orter, där lämplig
badanläggning saknas.
Ett villkor för att en sådan utbildning vid seminarierna skall bli resultatbringande
är, att större hänsyn än hittills tages till de inträdessökandes
fysiska förutsättningar och utbildning. Detta är även nödvändigt, emedan
de blivande lärarna och lärarinnorna skola leda sina elever i gymnastik med
lek och idrott och under friluftsverksamheten.» (VIII s. 25.)
Skolkommissionen föreslår, att de blivande centralskolorna på landsbygden
kombineras med badavdelning, helst med bastu och om möjligt med
simbassäng; denna badavdelning bör vissa tider stå öppen för allmänheten.
I städerna kan det räcka med duschrum i anslutning till gymnastiken, förutsatt
att skolbaden kunna förläggas till allmänna badinrättningar. Kom
-
543
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
missionen delar utredningens uppfattning, att simlärarutbildningen bör
lösas i samband med omläggningen av lärarutbildningen, och går även
med på att vid intagning av läraraspiranter viss hänsyn tages till förutsättningarna
för utbildning till ledare av barnens fysiska fostran.
»Kommissionen förutsätter därvid, att man inte gör lämplighet för simlärarverksamhet
och idrottsledarskap till ett oeftergivligt villkor för tillträde
till lärarbanan. Många pedagogiskt begåvade personer skulle därmed
vägras pedagogisk utbildning. Den centralisering av skolväsendet, som skolkommissionens
förslag till skolorganisation innebär, möjliggör, att åtskilliga
lärare kan befrias från specialuppgifter, för vilka de inte är lämpade,
t. ex. undervisning i musik, slöjd och gymnastik med idrott.» (S. 443.)
Då frågan om skolbad på många orter lättast löses som del av ett större
program, omfattande allmänna anordningar för folkbad, anser sig ingendera
utredningen böra framlägga förslag i ämnet, men båda påyrka särskild
utredning.
En sådan utredning — statens folkbadsutredning — är numera tillsatt.
Enligt direktiven bör frågan om anordnande av skolbad i regel icke lösas
för sig utan ses i samband med övriga åtgärder för åstadkommande av förbättrade
badmöjligheter. Utredningen skall även omfatta stödåtgärder för
anordnande av allmänna friluftsbad, och möjligheterna att sätta barnen i
tillfälle att utnyttja dessa, bland annat genom badresor och liknande åtgärder,
böra därvid särskilt beaktas. Likaså böra frågor om simundervisning
och utbildning av siminstruktörer tagas under övervägande av de
sakkunniga.
För att bereda barnen tillfälle till rekreation på lämplig ort lämnar staten
bidrag till barnkolonier och feriebarnsverksamhet samt under vissa villkor
fria resor för barn och vårdare. Denna hjälpverksamhet är icke begränsad
till någon viss skolform utan står öppen för alla behövande barn, som
under året uppnå högst 14 års ålder. Fria resor ifrågakomma endast om
familjens inkomst och förmögenhet understiger vissa fastställda belopp.
Antalet barnkolonier var år 1948 omkring 750, statsbidrag till feriebarnsverksamheten
utgick för omkring 650 000 vårddagar, och avgiftsfria resor
beviljades inemot 70 000 barn över 6 år. Verksamheten får anses vara av
allmänt social art och har icke föranlett några förslag från skolkommittéernas
sida.
Lärjungar, som bo så långt från skolan, att de icke kunna företaga
dagliga resor mellan hemmet och skolan, måste slutligen få inackordering
under skoltiden. Lämpliga enskilda hem stå icke till buds i tillräcklig utsträckning;
man måste, när enhetsskolans högstadium organiseras, bygga
skolhem i större skala än hittills. Jag har redan på tal om centraliseringen
återgivit några uttalanden om skolhemssystemet. De ha — som så mycket
annat i skoldiskussionen — icke visat någon enhetlig tendens. »I vissa avseenden
torde väl skötta skolhem vara att föredraga», hävdar skolkommissionen;
»på många platser torde de bli nödvändiga.» Kostnaderna för skol
-
544
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
hemmen och deras drift måste, när det gäller den obligatoriska skolan, helt
bestridas av det allmänna, likaväl som inackorderingskostnaderna för skolplikt^
barn. Men även då det gäller skolformer, som inte faller inom enhetsskolans
ram, är det enligt kommissionens uppfattning önskvärt, att det
allmänna sörjer för att skolhem komma till stånd i tillräcklig omfattning.
De unga skyddas därigenom för privat uppskörtning och för olämplig miljö,
och stipendierna bli drygare.
De många sociala omsorgerna om det unga släktet vidga sig alltmer
till en allmän service för lärjungarna i de avseenden, där föräldrarnas tillgångar
och sakkunskap äro otillräckliga. De många småbestyren addera
sig till en ingalunda föraktlig arbetsbörda för skolledningen. Vid större
skolenheter kräva de helt sin man. Här och där har man experimenterat
med att anställa en särskild tjänsteman, skolkuratorn. På andra ställen
har kuratorsuppdraget kunnat lämnas åt någon lämplig lärare som bisyssla.
Brodden till kuratorsinstitutionen har icke varit densamma vid folkskolor
och högre skolor. Vid folkskolorna hade de första kuratorerna som huvuduppgift
att bana väg ut i samhället för hjälpklassernas elever och ombesörja
den eftervård, som just för denna lärjungegrupp är av stor betydelse.
Kuratorerna bli då kontaktmän mellan alla intresserade instanser:
hem och skola, ungdomsförmedling och barnavårdsnämnd. Vid Göteborgs
folkskolor, där försöken påbörjades år 1942, utvidgades verksamheten snart
till att omfatta även andra lärjungar än hjälpklassernas. Från och med läsåret
1944—45 utsåg barnavårdsnämnden efter förslag från folkskolans
sida en tjänstgörande lärare inom varje överlärardistrikt till kurator. Enligt
instruktionen, som in extenso återgives av skolutredningen (VIII s.
38—39), skulle kuratorn med vaksamt intresse följa skolbarnens sociala
förhållanden, vara föräldrarna behjälplig med råd och anvisningar beträffande
barnens fostran, utbildning och arbetsanställningar och ge barnen
anvisning på lämpliga fritidssysselsättningar. Efter överlärarens beprövande
skulle han vidare verkställa undersökning om vissa beteenderubbningar,
såsom skolk och andra förseelser, vidtaga åtgärder för den
felandes tillrättaförande och till barnavårdsnämnden anmäla allvarligare
missförhållanden beträffande barnet eller dess hem. Särskild uppmärksamhet
borde kuratorn ägna åt de skolbarn, vilkas familjer av någon anledning
kommit i kontakt med barnavårdsnämnden, och han borde så långt
möjligt följa utvecklingen efter skoltidens slut för de barn han haft under
sin uppsikt.
Skolutredningen lämnar statistik över 333 fall, som krävt kuratorernas
ingripande under det första verksamhetsåret och fortsätter:
»Endast allvarligare förseelser eller svårigheter överlåtas på kuratorn.
Denne har att efter utredning och samråd med klassföreståndare och över
-
545
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
lärare avgöra, om ärendet är av sådan natur, att det bör överlämnas till
barnavårdsnämnden eller om det kan bli ett mellanhavande mellan skolan
och hemmet under kuratorns förmedling. Kan det senare alternativet komma
i fråga, har man vunnit, att föräldrar och barn sluppit den direkta kontakten
med barnavårdsnämnden som bestraffande uppfostringsmyndighet.
Det hela ordnas som en uppgörelse mellan skola och hem. På detta sätt
kan ett ingripande ske på ett för alla parter smidigt sätt inom ramen för
skolans övriga fostrande arbete.
'' Enligt redogörelsen för verksamheten ha kuratorerna sökt samarbeta
med pedagogiska och sociala institutioner av olika slag, såsom medicinska
rådgivningsbyrån i uppfostringsfrågor, fattigvården, barnbeklädnadssällskap,
kommittéer för beredande av kolonivistelse och fritidsverksamhet
samt församlingarnas barn- och ungdomsråd, som särskilt har fritidssysselsättning
på sitt program. Syftet härmed har varit att åstadkomma en
verksamhet av förebyggande art till motverkande av vanart, vanvård och
missförhållanden av olika slag bland barnen.
Den här omnämnda rådgivningsverksamheten i folkskolan har särskilt
tagit sikte på socialt missanpassade lärjungar, rörande vilka förebyggande
åtgärder varit påkallade. Erfarenheten har emellertid visat, att ett behov
av social rådgivningsverksamhet, ehuru av annat slag, föreligger även i
fråga om lärjungar av i olika avseenden normal läggning.» (VIII s. 40.)
Vid de högre skolorna togos de första initiativen av föräldraföreningarna
vid ett par stockholmsläroverk, och kuratorn var kontaktman mellan
skola och kurs. Bäst inarbetad är kuratorsverksamheten vid högre allmänna
läroverket för gossar på Norrmalm och högre allmänna läroverket
på Kungsholmen, där kuratorn är heltidsanställd och även har viss biträdeshjälp.
I instruktionen för kuratorn vid dessa läroverk nämnes i första
rummet yrkesvägledning och studierådgivning, men det har visat sig, att
även elevernas fritidsverksamhet tar en rätt stor tribut av hans tid och
uppmärksamhet. Det blir nästan för mycket, tycker byråchefen Neymark,
som i en promemoria om skolkuratorsverksamheten skriver:
»Kuratorn är med som rådgivare och högsta organisatör, när det gäller
att anordna underhållningsaftnar, utflykter och dylikt. Han styr och ställer
på skolans sommarhem. Han ger tips i fråga om hobbies och lektyr. Han
samarbetar med arbetsförmedlingen och ser till, att de, som kunna åtaga
sig arbete av ett eller annat slag, under ferierna och på eftermiddagen, får
sådant. Han ger äldre elever tillfälle att fungera som privatlärare åt yngre
kamrater, o. s. v.
Det kan diskuteras, om inte vid Norra latin och Kungsholmens läroverk
kuratorns arbetskraft tages alltför mycket i anspråk för dylika uppgifter.
Men otvivelaktigt betyder hans insats i dessa sammanhang ganska mycket
för skapandet av en trivsam och anpassningsbefordrande stämning och
anda i skolan och kamratlivet. Dessutom blir det därigenom tillfälle för
kuratorn att få den personliga, kamratliga kontakt med eleverna och den
kunskap om vars och ens typ och intressehållning, som erfordras för en
effektiv psykologisk och social service och som även måste bli av betydelse,
när kuratorn skall medverka i studie- och yrkesvägledningen.» (VIII s. 129.)
35 — Bihamj till riksdagens protokoll 1050. 1 sand. Nr 70.
546
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Skolutredningen lämnar statistik över kuratorns uppgifter under en
månad (nov. 1945). Ärendena gällde denna månad
arbetsförmedling ............................ 469 fall
fritidssysselsättning .......................... 239 »
uppfostringsfrågor............................ 236 »
praktiska frågor.............................. 175 »
yrkesvägledning ............................. 147 »
övrigt .............................. 190 »
Summa 1 456 fall
Kuratorsverksamheten synes ha hälsats med stor tillfredsställelse av
föräldrar och målsmän, och lärarna ha varit tacksamma för möjligheten
att genom kuratorns verksamhet få en allsidigare uppfattning om eleverna.
Tillgången på kvalificerade aspiranter på eventuella kuratorstjänster är
för närvarande säkerligen icke tillräcklig för någon mycket stor utbyggnad
av verksamheten. Neymark nämner som särskilt önskvärda följande
personliga egenskaper:
intresse för ungdom och ungdomsproblem,
intresse för sociala frågor,
psykologisk blick, humor och förmåga att leva sig in i olika personers
olika situationer, tänkesätt och motiv,
ett naturligt auktoritativt uppträdande, samarbetsförmåga och förmåga
att ta ledningen utan att behöva använda hårda ord och medel,
praktisk blick och organisationsförmåga, driftighet, initiativkraft och
en viss »påhittighet»,
noggrannhet, saklighet och vederhäftighet i vad det gäller att handskas
med olika slags kunskapsmaterial.
»Redan denna analys ger vid handen, att man måste söka med ljus och
lykta för att få tag i de rätta personerna till dessa befattningar. Att t. ex.
ta förste bäste lärare eller förste bäste socialarbetare duger inte. Säkerligen
finns det inom lärarkåren åtskilliga, som skulle kunna passa förträffligt
i sammanhanget, men man får inte vara för optimistisk därvidlag. Lärarna
ha hittills rekryterats efter andra normer, med sikte på i huvudsak
rena undervisningsuppgifter, och man bör därför inte utan vidare begära,
att vilken lärare som helst skall kunna bli skolkurator. Man får vara glad,
om man vid varje skola kan hitta en eller ett par lärare, som ha de speciella
förutsättningar, det här är fråga om, och sedan är det ju inte alls
säkert, att dessa lärare äro disponibla.» (VIII s. 130—131.)
Neymark, som i sin framställning tar sikte på kuratorsverksamheten vid
de högre skolorna, anser att kuratorn för att rätt förstå sina skyddslingar
själv bör ha gått läro verks vägen och arbetat sig fram till studentexamen.
Han bör vidare helst — i varje fall när han börjar — vara ung, inte alltför
ung (minst några och tjugu år) men ung tillräckligt för att kunna röra
sig bland de unga som en äldre kamrat och betrakta skollivet och skol
-
547
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
problemen utifrån elevernas perspektiv. Manliga elever böra ha manlig
kurator och kvinnliga elever kvinnlig.
Olika utbildningsvägar kunna tänkas för kuratorerna. Om det blir en
särskild högskoleexamen för praktiskt inriktade psykologer, bör den kunna
rekommenderas, och en sådan examen bör enligt Neymarks uppfattning
inrättas med det snaraste även med hänsyn till andra samhällskrav. Tills
vidare har man att räkna med utbildning vid socialinstitut och en på lämpligt
sätt kompletterad lärarutbildning.
Bland annat böra lärare kunna frigöras från en del av sin lärartjänstgöring
för att fungera som deltidstjänstgörande kuratorer.
»Allt vad lärarna kunna få av social och psykologisk utbildning och
praktik blir till gagn för deras gärning som lärare och uppfostrare. Några
års arbete på det sidospår inom skolans arbetsfält, som kurators verksamheten
utgör, måste anses som synnerligen hälsosamt och nyttigt för en lärare
och vara minst lika meriterande som lika många lärartjänsteår. Principen
lärare på kuratorsbefattningar bör faktiskt kunna bli ett led i strävandet
att reformera skolan inifrån och göra lärarna inriktade inte endast
på kunskapsmeddelande utan även på personlighetsfostran.» (VIII s. 132.)
Trots de gynnsamma erfarenheterna anser sig skolutredningen böra varna
för en överskattning av kuratorsinstitutionen. Den personliga kontakten
mellan lärarna och hemmen får icke försvagas. Kuratorsverksamheten bör
icke bli mer än ett komplement till de åtgöranden för lärjungarnas fostran
och välfärd, som det i första hand åvilar hemmen och i andra hand skolans
lärare och ledning att vidtaga. En fortsatt och till olika skolor och orter
utsträckt försöksverksamhet är emellertid förtjänt av det allmännas stöd
genom statsbidrag till arvode åt kuratorer och nedsättning i undervisningsskyldigheten
för lärare, som uppehålla kuratorsverksamhet.
Skolkommissionen tar icke ställning till kuratorsbefattningarna men förklarar
sig beredd att upptaga frågan till behandling vid en kommande
detaljutformning av de förordade åtgärderna.
Skolöverstyrelsen anser, att kuratorsinstitutionen bör vidare utvecklas
och inbyggas i skolväsendet. Lärarerfarenhet är av stort värde för en skolkurator.
Av de kuratorer, som icke hämtas från lärarkåren, bör krävas
högskolemässig utbildning. Med hänsyn till deras i huvudsak socialvårdände
uppgifter synes väl kvalificerad utbildning vid socialinstitut vara
en god grund. Deras praktiska utbildning torde enklast och bäst ordnas i
form av aspiranttjänstgöring i kuratorsverksamhet.
Den individuella omvårdnaden om lärjungarna tar sig uttryck jämväl
i den skolhälsovård, som tillkom såsom ett uttryck för 1800-talets stigande
intresse för hygieniska frågor och nu är organiserad på grundval av 1944
års riksdagsbeslut i ämnet.
Skolhälsovården handhaves av skolläkare och skolsköterskor. Oftast äro
dessa tjänster bisysslor: en provinsialläkare svarar för skolläkargöromålen
548
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
och en distriktssköterska tjänstgör tillika som skolsköterska. I de större
städerna finnas även heltidsanställda skolläkare och skolsköterskor. En heltidsanställd
skolsköterska beräknades vid skolhälsovårdens omorganisation
kunna taga vården om högst 1 500 barn; erfarenheterna under de
gångna åren peka dock på att detta maximiantal är för högt tilltaget.
Skolhälsovården är huvudsakligen av förebyggande natur. Alla nykomlingar
underkastas läkarundersökning; i övrigt anordnas allmänna klassundersökningar
med vissa — tyvärr alltför långa — intervaller samt en
mera kontinuerlig läkarkontroll för klena, sjuka eller sjukdomshotade barn.
Särskild vikt lägges vid tuberkuloskontrollen av barn och lärare; lärare,
som vet sig lida av eller ha lidit av lungtuberkulos, är skyldig att därom
underrätta skolläkaren eller, om sådan icke är anställd i distriktet, vederbörande
tjänsteläkare. Lärjungarna i realskolans högsta klass och i gymnasiet
undersökas även med avseende på färgsinnet.
Vid statliga läroanstalter bestridas läkarnas och sköterskornas ersättningar
av statsmedel, vid folkskolorna och högre kommunala skolor utgår
statsbidrag med högst 50 procent.
Läsåret 1947—48 erhöllo 2 089 av de 2 438 skoldistrikten statsbidrag till
skolhälsovården. Verksamheten omfattade då 93,2 procent av lärjungeantalet
i folkskolan. Skolläkarna konstaterade i 25 445 fall behov av vistelse vid
skolkoloni; plats kunde beredas för 19 589 av dessa barn. Till särskild psykisk
rådgivning hänvisades 2 037 lärjungar.
Skoltandvården är numera i princip inordnad i den allmänna folktandvården.
Till följd av rådande brist på tandläkare har folktandvården visserligen
icke ännu kunnat utbyggas i avsedd utsträckning, men det finnes
knappast anledning att för framtiden tänka sig en utveckling av skoltandvården
utanför den allmänna folktandvårdens ram. Däremot har det i ett
och annat fall visat sig lämpligt att i större skolanläggningar bereda utrymme
för tandklinik.
Av folkskoleeleverna i skoldistrikt med statsunderstödd skolhygienisk
verksamhet hade läsåret 1947—48 90,6 procent tillgång till av distriktet
ordnad tandvård. Vid de högre folkskolorna var motsvarande tal 50,4 procent.
Övriga högre skolor äro i statistiken uppdelade i tre grupper, allteftersom
samtliga, en del eller inga lärjungar hade tillgång till skoltandvård.
Lärjungeantalet fördelade sig med 20,2, 29,8 och 50,0 procent på dessa
grupper. De sämsta siffrorna rapporteras från samrealskolorna; 64 procent
av lärjungarna vid dessa skolor tillhörde skolor, där slcoltandvård ej kunnat
anordnas.
Erinras må till sist om de statsunderstödda rådgivningscentraler för
socialt missanpassade barn och ungdomar, varom beslut fattades av 1945
års riksdag. Huvudman för en sådan central är ett landsting eller en stad,
som ej deltager i landsting. Verksamheten är medicinskt betonad, står under
medicinalstyrelsens inseende och bör i regel vara lokalt knuten till ett lasa
-
549
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
rett, lämpligen centrallasarettet i länet.Skolutredningen finner det önskvärt,
att bestämmelserna rörande statsbidrag till rådgivningsverksamheten uppmjukas,
så att sådant bidrag får utgå även-till personalen vid till skola förlagd
rådgivningscentral, som förestås av en väl meriterad, av skolöverstyrelsen
utsedd barnpsykolog i samverkan med läkare och den övriga personal,
som enligt organisationsplanen skall finnas vid en psykisk rådgivningscentral.
Både skolutredningen och skolkommissionen betona, att de skolsociala
åtgärderna icke i framtiden böra vara bundna till vissa skolformer, såsom
nu stundom är fallet. Skolkommissionen yttrar sålunda:
»Att de bör utsträckas till att omfatta den nioåriga enhetsskolans samtliga
stadier kan betraktas som en konsekvens av den föreslagna skolorganisationen,
enligt vilka samtliga dessa stadier blir obligatoriska. Den av både
skolutredningen och skolkommissionen omfattade principen om demokratisering
av den högre undervisningen synes motivera, att gymnasier, flickskolor
och yrkesskolor, även i den mån de skjuter över skolpliktsåldern,
kommer i åtnjutande av samma fördelar som den obligatoriska skolan.»
(S. 444.)
d. Den psykologisk-pedagogiska verksamheten.
En ingående anlagsprövning av en ung människa är ett rätt omfattande
företag, som betjänar sig av en rad olika hjälpmedel, varvid iakttagelser
sträckta över längre tid, t. ex. i form av läraromdömen, sammanställas med
kortare undersökningar, såsom testning och läkarundersökning, och ett allmänt
konstitutionspsykologiskt studium.
För bestämda praktiska syften kan det räcka med mindre omfattande
psykologiska prov av ett eller annat slag. Inom industrien, militärväsendet
m. fl. områden har testningsmetodiken fått en allt allmännare spridning.
För skolstudierna är naturligtvis individens intelligens en av de fundamentala
kvaliteterna; dess art och grad är avgörande för den läggning skolarbetet
i hans fall bör få. Just på intelligensmätningens område föreligger
också en rätt omfattande erfarenhet. I sitt expertutlåtande till skolutredningen
har professor Anderberg ett kort avsnitt om intelligensundersökningarnas
praxis. Att intelligensundersökningarna kunna bliva ett icke föraktligt
hjälpmedel för skolan, kan icke betvivlas av den, som genom praktisk användning
av dessa undersökningsmetoder fått en närmare inblick i deras
funktion, säger Anderberg. »Av egen erfarenhet kan jag intyga, att motståndet
mot att anviinda sig av testningsmetoden oftast försvinner med
vidgad kännedom om denna.»
»Att intelligensundersökningen ej bör spela den ensamt avgörande rollen
behöver dock knappast betonas. Det torde vara tydligt, att en lärare, som
under flera skolar haft tillfälle iakttaga en elev i hans dagliga arbete, har
gjort iakttagelser och skaffat sig erfarenheter om denne, som icke kunna
550
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
erhållas vid en kortvarig undersökning. Att lämpligheten för studier icke
är ensamt beroende av begåvningsgraden gör också, att man har all anledning
vid differentiering tillvarataga och använda sig av läraromdömet, där
ett sådant kan erhållas. Intelligensundersökningen kompletterar emellertid
på ett ofta mycket värdefullt sätt läraromdömet och betygen. I de flesta
fall, där intelligensundersökning kommit till användning, har också såväl
skolbetyg som läraromdöme räknats som med intelligensundersökningsresultaten
jämbördiga faktorer.
För att intelligensundersökning skall fungera på ett tillfredsställande sätt,
fordras träning av undersökarna. Alla behöva emellertid icke ha samma
kompetens. Det är visserligen en fördel, om undersökare ha en grundlig
psykologisk förbildning, men något oeftergivligt villkor är det icke. John S.
Jordan har i en undersökning 1932 visat, att studenter, övade 4 gånger i
veckan under en 6-veckorsperiod, nått nästan lika tillförlitliga värden som
tränade experimentatorer, och jag har själv med gott resultat på kort tid
utbildat lärare att utföra intelligensundersökningar. Efter 7 å 8 föreläsningar
rörande de allmänna principerna för testskalans uppbyggnad samt
ett antal praktiska demonstrationer rörande testskalans användning och
rättandet av tests fingo vederbörande, under kontroll, själva utföra undersökningar,
rätta testen och göra nödvändiga beräkningar efter de principer
som demonstrerats. Efter ett antal praktiska försök visade det sig icke
erbjuda några svårigheter att få fram tillfredsställande resultat. Jag har
däremot flera gånger kunnat iakttaga, att resultat erhållna utan någon föregående
handledning blivit långt ifrån tillförlitliga. De flesta, som på egen
hand försökt använda testskalan, utan att känna de allmänna principerna
för dess konstruktion, ha visat föga förståelse för de orsaker, som ligga till
grund för att ett test bedömes på ett visst sätt. Särskilt den bedömning,
som fordras med hänsyn till testets placering i åldersgrupp, vållar härvid
besvär.
Det är därför ett nödvändigt villkor, att undersökare få någon kännedom
om testmetodik och testbedömning, innan de tillåtas utföra undersökningar,
som skola medföra praktiska konsekvenser. Önskvärt är att åtminstone en
person på varje ort eller i varje distrikt, där undersökningar skola utföras,
har en något gedignare utbildning, så att denne kan tjänstgöra som rådgivare
och kontrollant av de lokala undersökningarna.» (Bil. II s. 13 o. 14.)
Flera av remissvaren lägga i dagen en rätt markerad misstänksamhet mot
testningsmetodiken. Sålunda anför kollegiet vid samrealskolan i ÖrlcelIjunga:
»Ingen
samvetsgrann och omdömesgill lärare tror sig ens efter flera års
personlig kännedom med säkerhet kunna anvisa exempelvis en 17-åring den
lämpliga levnadsbanan; de moderna skolpsykologerna mena sig kunna den
konsten. Friheten att välja levnadsbana torde komma att berövas dem det
vederbör och läggas i händerna på teoretiker, som i mycket stå främmande
för det personliga i människonaturen. 1920- och 1930-talens ideologi om
människan som kollektiv kastar i kommissionsbetiinkandet sina skuggor
fram över den planerade skolreformen.»
Skolöverstyrelsen hör i varje fall till de försiktiga. Testningen är ett
korttidsexperiment, skolan själv ett långtidsexperiment, som gäller ingenting
mindre än barnens utveckling. »För bedömandet av denna behövas
551
Kungl. May.ts ''proposition nr 70.
också observerande och beskrivande metoder, ej minst när det gäller utvecklingen
av sådana personlighetsegenskaper, som ännu ej med tillräcklig
säkerhet kunna fastställas genom testning i vanlig mening.»
Lektorernas förening hävdar, att testningsresultaten icke få bli avgörande
för intagning på gymnasiet. Testningen utelämnar två faktorer, som
spela en stor roll i alla teoretiska studier, då den icke säger något om den
prövades minne eller förmåga till koncentration.
Medicinalstyrelsen befarar slutligen, att intelligenstestningen kan komma
att tillmätas alltför stort utrymme vid bedömandet av lärjungarna.
»I stort sett torde en viss varsamhet på området vara av nöden, och
medicinalstyrelsen vill understryka, att en omfattande försöksverksamhet
och ett omsorgsfullt utprövande av metoderna böra äga rum, innan mera
djupgripande förändringar i skolans arbetssätt genomföras.»
Skolkommissionen anser, att testningen är ett oumbärligt hjälpmedel för
den psykologiska rådgivningen, men är beredd på att det skall bli invändningar
och bemöter dem redan i förväg.
De flesta farhågorna är grundade på en förmodan, att dessa metoder skall
användas på ett sätt, som sätter ur spel lärarens på en mångårig erfarenhet
grundade uppfattning av eleven. Man fruktar dessutom, som en variant av
denna förmodan, att testen endast skall bli ett mekaniskt urvalsinstrument
utan hänsynstagande till känslo- och viljefaktorer i beteendet.
Gentemot detta har från ansvarigt testpsykologiskt håll alltid hävdats,
att test är att betrakta som ett av hjälpmedlen, när de gäller för skolans
lärare och ledare att bilda sig en riktig uppfattning om elevernas möjligheter
att tillgodogöra sig undervisningen på den ena eller andra utbildningslinjen.
Självfallet skall lärarnas omdöme om eleverna och de senares betyg
samordnas med testresultatet. Detaljerna i denna samordning får av naturliga
skäl överlämnas till fackpsykologerna. (S. 459.)
Testningen har redan vidsträckt användning för uttagning av hjälpklasselever
och undersökning av elever med isolerade defekter i läsning, skrivning
och räkning, men testmetodikens möjligheter äro ännu icke till fullo utnyttjade,
ens i fråga om hjälpklasseleverna.
»Hjälpklasselevernas uttagning sker ju numera genom individualtestning,
i de flesta fall med en reviderad binetskala. Denna är emellertid uppenbart
för ensidig, när det gäller diagnostisering av intellektuella defekter, och en
mer på djupet gående undersökning av dessa barns begåvning bör övervägas.
När det gäller senare anpassning till yrke och samhälle är prognosen
för en stor del hjälpklasselever ganska god. I alla händelser är det nödvändigt,
att man prövar hjälpskoleleverna även med avseende på deras praktiska
begåvning, vilken i viss utsträckning varierar oberoende av den teoretiska
och hos inte så få hjälpklasselever överstiger det normala genomsnittet.
Både in- och utländska undersökningar har också ständigt visat, att
hjälpklasselevernas efterblivenhet visserligen gör sig gällande på alla undervisnings-
och sysselsättningsgebit, men att den är särskilt märkbar, när det
är fråga om skolans teoretiska ämnen. Vissa i skolan till hjälpklasserna
hörande elever blir senare som vuxna testade och befinncs ha normal be
-
552
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
gåvning. Ofta är det här fråga om elever, vilkas allmänna intelligens varit
normal, men vilkas verbala begåvning varit svag och som därför ständigt
misslyckats i skolans teoretiska ämnen. Önskvärt vore, att hjälpklasseleverna
vid skolans slut kunde underkastas psykotekniska prov. Tillsammans
med det förut nämnda binetprovet och ett praktiskt anlagstest skulle en
psykoteknisk prövning ge tillräckliga upplysningar om de intellektuella resurser
hjälpklasseleverna har för olika slag av fortsatt utbildning.
Att man inte på detta sätt kommer åt övriga grundläggande personlighetsdrag
är uppenbart. Här får lärarnas omdöme, utredning om social miljö
och i vissa fall undersökning av skolpsykolog och medicinsk expertis komplettera
de förutnämnda testningarna. Man kan säkerligen låta hjälpklasslärare
med speciell utbildning avgöra, vilka barn som kan behöva en grundligare
undersökning. Dessa lärare kan också i de flesta fall för sina elever
utföra den sociala utredning, som behövs.
När det är fråga om isolerade svårigheter i läsning, skrivning och räkning
hos i övrigt intellektuellt normalutvecklade barn, är det av stor vikt, att
förebyggande åtgärder sätter in tidigt. En individualisering av den första
undervisningen kommer härvid att betyda mycket. Särskilt stödjande undervisning
bör komma till, om möjligt redan i l:a men under alla förhållanden
i 2:a klass. De danska erfarenheterna, som i pedagogiskt avseende
är mer omfattande än de svenska, tyder på att 75 procent av de läsretarderade
eleverna kan återgå till normalklass efter kortare eller längre
tid. I Sverige har i vissa större skoldistrikt s. k. läsklasser upprättats och
även individuell undervisning anordnats. Av naturliga skäl torde den senare
undervisningsformen med fördel kunna ordnas i skoldistrikt på landsbygden.
Förutsättningen för omhändertagandet av dessa barn är emellertid en riktig
diagnos av svårigheterna. Lärarens omdöme, en intelligensprövning och särskilt
konstruerade prov bör vara vägledande för uttagningen av dessa barn.»
(S. 450—451.)
Icke sällan möter man i skolarbetet barn, vilkas intellektuella kapacitet
är utan vank och lyte men som på grund av vissa konstitutionella svagheter
icke nå upp till skolresultat, som svara mot intelligensnivån.
»Mycket ofta har man t. ex. att göra med asteniska, energifattiga barn.
som har svårt att snabbt mobilisera sina kunskaper och sin begåvning på ett
skolmässigt sätt. På grund av de ständiga misslyckandena förvärras en medfödd
obenägenhet att samla sig till läxläsningens anspänning, vilket i sin tur
medför nya komplikationer, i form av leda vid skolan, skolk, konflikter i
hemmet och dylikt. En individuell undersökning med praktiska anvisningar
för dessa barns skolarbete skulle i hög grad reducera antalet fall av denna
typ av skolsvårigheter. Vid andra tillfällen försämras prestationerna i skolan
av en bristande balans i beteendet eller en depressiv läggning, vilka inte så
sällan är konstitutionellt betingade. Påfallande ofta försämrar dylika egenskaper
i känslo- och viljeliv skolarbetet i realskolan och gymnasiet, eftersom
dessa skolformer ställer så stora krav inte endast på begåvningen utan
på psykisk verksamhet överhuvud. Men även i folkskolan är förhållandet
enahanda, fastän där genomförda differentieringar i någon utsträckning
gjort skolarbetet mindre betungande för många av de nämnda eleverna. En
utförd intelligenstestning ger ofta anledning att söka orsaken till bristande
kunskapsresultat i nyss nämnda företeelser i vilje- och känsloliv.» (S. 452.)
553
Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.
Orsakerna till att en lärjunge inte kommer till sin rätt i klassen kunna
ytterligare skifta. I många fall inverka ogynnsamma miljöfaktorer, såsom
enskilt förvärvsarbete, långa skolresor, disharmoniska hemförhållanden
m. m. Pubertetsålderns negativism är ofta ett störningsmoment. Brister i
grunderna kunna i många år hämma framstegen. Alla sådana fall kunna
givetvis icke behandlas lika. Ofta får läraren ta initiativet till en undersökning,
som fullföljes av läkaren eller psykologen — om nu skolan har tillgång
till sådan expertis. Det vore mycket fördelaktigt, att läraren finge en utbildning
av sådan kvalitet, att han själv kunde utföra vissa testningar i klassen.
Det är icke blott praktiska synpunkter, som göra detta önskvärt:
»En testning förutsätter nämligen hos läraren en attityd av objektiv tolerans
och en åt eleverna i deras prestationer lämnad frihet, som inte lika lätt
etableras i undervisningsarbetet med dess krav på vissa resultat. Vid utbildning
i praktisk testning övas ständigt nämnda attityd och utgör ett oeftergivligt
krav, som vid alla tillfällen betonas. Det torde också vara en allmän
erfarenhet för alla lärare, som använder klassrumstestning, att denna har
ett mycket gynnsamt inflytande på undervisningen och förhållandet till
klassen.» (S. 454.)
Enkla psykologiska prov ha icke mindre berättigande, när det gäller bedömandet
av de många varianter av normal utveckling, som man möter
hos de uppväxande. Jag har redan i ett föregående sammanhang erinrat om
de goda erfarenheter, som gjorts av skolmognadsproven, och jag uttalade då,
att dessa prov i sinom tid borde upptagas som en fast och normal detalj av
arbetet i våra skolor.
Skolkommissionen anser emellertid, att testningsförfarandena även böra
insättas på lämpliga punkter av den fortsatta lärogången. I slutet av tredje
eller eventuellt fjärde klassen, i slutet av sjätte klassen och vid övergången
till klass 9 torde det föreligga särskilt behov av de upplysningar en testning
kan ge.
»Man bör därvid begagna sig av objektiva testmetoder i samverkan med
den avlämnande lärarens betyg», säger kommissionen. »Därigenom får man
en åtminstone partiell kontroll på de två för studieframgången viktigaste
faktorerna: begåvning och studievilja eller -energi. Om ytterligare ett bedömningsinstrument
anses nödvändigt, torde läraromdömet beträffande ett
fåtal karaktärsegenskaper kunna ingå i kombinationen test-betvg. Den riktiga
vägningen av de två eller tre ingående komponenterna i detta bedömningsinstrument
bör göras till föremål för ytterligare undersökningar.»
(S. 448.)
Vissa grupper av testprov skilja sig i principiellt avseende icke från
skolans traditionella prov. Språkliga grupptest ha något av det skriftliga
förhörets egenskaper, individualtest något av det muntliga förhörets.
»Det som skiljer test från vanliga skolprov är att testen med avseende
på urvalet av frågor, bestämning av frågornas svårighetsgrad, undersökning
av testresultatens beständighet o. s. v. underkastats en statistisk analys och
554
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
standardisering, som gjort dem lämpliga som ett jämförelseinstrument för
ett större område eller en viss grupp av individer. Genom standardiseringen
har man sökt göra testet oberoende av tillfälliga miljöomständigheter, även
om detta är möjligt endast i begränsad utsträckning.» (S. 460.)
Testningen efter sjätte och åttonde klassen bör avse även den praktiska
begåvningen.
»Praktisk läggning, ’händighet’, kan konstateras rätt tidigt, och testning
härav har tillämpats vid skolkommissionens psykologiska undersökningar.
De praktiska specialanlagen mognar emellertid inte förrän mot slutet av
pubertetstiden, då också yrkesintressena i viss mån börjar ta fast form. En
testning i avsikt att utröna speciell praktisk begåvning kan ej ha avgörande
betydelse förrän i slutet av åttonde skolåret men bör där kunna få en stor
uppgift i samband med yrkesorientering och yrkesrådgivning.» (S. 461.)
Testningarna böra utföras i den vanliga skolmiljön och såvitt möjligt som
vanliga klassuppgifter i samband med ordinarie undervisningstimmar. De
tänkas utförda av särskilt utbildade lärare och skola stå under överinseende
av en skolpsykolog, men kommissionen är angelägen betona, att programmet
icke kan genomföras över hela linjen på en gång. Det torde vara lämpligare,
att testmetodiken får utvecklas så småningom genom lokala initiativ
i samband med organiserandet av en skolpsykologinstitution. Ett schablonmässigt
genomförande av testprogrammet bör undvikas.
För svenska förhållanden avsedda testprov finnas redan i viss utsträckning.
Bland annat ha skolkommissionens psykologisk-pedagogiska forskningar
möjliggjort konstruktionen av en mångfald olika testtyper och utkast
till andra.
_ »Lämpligen borde skolkommissionens psykologisk-pedagogiska forskningsverksamhet
fullföljas, varigenom de föreliggande differentieringstestningarna
på nuvarande 6:e folkskoleklassens nivå och även andra åldersstadier
kunde standardiseras och användas för det praktiska syftet att anvisa
lämplig studieväg efter anlags- och begåvningstyp. Dessa undersökningar
torde böra ske i samarbete med statens psykologisk-pedagogiska institut.
» (S. 463.)
Sistberörda förslag stödjes av professor Herman Siegvald i Lund, som
understryker att vissa förutsättningar måste hållas, om testningen skall bli
det goda hjälpmedel den bör vara.
_ »Skolkommissionen avser, att skolmognadsprov, intelligens- och begåvningsundersökningar
samt kunskaps- och färdighetstestningar skola få mycket
stor omfattning i enhetsskolan. Häremot finner jag ej något att invända,
ty intelligent och sakkunnigt använda utgöra de nämnda metoderna mycket
värdefulla hjälpmedel vid den psykologiska och pedagogiska diagnostiken.
Förutsättningen för att de erhållna resultaten skola bli verkligt tillförlitliga
och därmed vägledande är dock, dels att det finnes riklig tillgång till värdefullt
och ändamålsenligt testmaterial, dels ock att det finnes personer med
erforderlig utbildning och träning för att utföra undersökningarna och prövningarna.
Så är inte fallet för närvarande, och därför vill jag livligt förorda,
att Statens psykologisk-pedagogiska institut ofördröjligen anmodas orga
-
555
Kungl. Maj ds -proposition nr 70.
nisera utarbetandet av ytterligare testmaterial och utbilda lämpliga personer
att handhava och övervaka testningar av olika slag, samt att eriorderliga
anslag härför beviljas.»
De erfarenheter om de växande, som vinnas genom de psykologiska undersökningarna,
torde icke minst bli till gagn vid den yrkesvägledning, som
föregår linjevalet i klass 9 och lärjungarnas inträde i den förberedande
yrkesutbildningen i denna klass.
Skolans behov av psykologisk expertis inskränker sig icke till de fall, då
testning rutinmässigt skall anordnas eller behöves för att diagnosticera
rena undervisningssvårigheter. Det finnes här och där i klasserna barn,
som genom påfallande beteenderubbningar äro ett bekymmer för skolan
och barnavårdsmyndigheterna, trotsiga, oregerliga och aggressiva barn eller
barn, som snatta, fabulera, skolka från skolan eller har en sjuklig förstörelselusta.
Något måste göras för dessa barn, innan de fastnat i sina »ovanor»,
framhåller kommissionen. Hem och skola böra få en saklig och objektiv
upplysning om uppfostringsbesvärens orsaker och råd för behandlingen. En
sådan rådgivning har hittills förekommit endast i mycket begränsad utsträckning.
Den av kommissionen föreslagna skolpsykologinstitutionen bör
bli hem och skola till verklig nytta i detta avseende.
»Mindre ofta uppmärksammade äro de starkt hämmade, tillbakadragna
och inom sig själva slutna barnen, som visserligen inte uppträder aggressivt
eller i öppen konflikt med omgivningen, men vilkas överdrivna tnmditet,
rädsla och dolda ångest ofta leder till psykisk ohälsa och misslyckanden senare
i livet. Fastän dessa barn inte vållar besvär ur uppforandesynpunkt.
är lärare ofta medvetna om deras isolerade ställning och nödvändigheten av
att föra in dem i aktivt samarbete och att söka åstadkomma bättre kontakter
mellan dem och deras kamrater. Siidana bemödanden brukar, konsekvent
genomförda, ge goda resultat, speciellt om det sker i samarbete med
hemmen. Lärarens förmåga att upptäcka och handleda dessa barn är dock
inte endast beroende på hans erfarenhet och intresse. — — — Likaval som
inspektion eller konsulentverksamhet behövs för att lijalpa lararna att
följa med den pedagogiska utvecklingen, jämföra deras rön med andras etc.,
likaväl skulle en skolpsykologs råd vara välkomna för att hjälpa lärarna
att se de enskilda barnens förutsättningar och svårigheter under mer mentalhygienisk
och individualpsykologisk synvinkel. I detta hanseende skulle
skolpsykologen alltså främst verka genom konsultationer med lärarna.
Viktigt är emellertid att de unga själva får tillgång till rådgivningen. De
uno-a erfar ibland behovet att få tala ut med någon om sina svårigheter;
de''känner ju ofta av sina svårigheter långt innan dessa blir synliga som
''symptom’.---Det skulle vara av mycket stort värde, om skolpsykolo
gerna
— och deras medhjälpare — kunde ha till uppgift att inte bara testa
och diagnosticera barnen utan tjänstgöra som direkt personliga radgivare
åt dem i såväl deras studiebekymmer som deras svårigheter av mer personlig
art. Skolkommissionen önskar, att dessa synpunkter på den speciella
psykologiska omvårdnaden beaktas vid den praktiska uppläggningen av
skolpsykologernas arbete.» (S. 450—457.)
556
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Över huvud bör det personliga samtalet spela en stor roll vid kontakten
mellan psykologen och barnet. Den danske skolpsykologen Harald Torpe
skriver därom i senaste numret av »Nordisk Psykologi»:
»Det er en selvfplge, åt en ret stor del af tiden ved en psykologisk unders0gelse
bruges til åt tale med barnet. Det kan g0res ind imellem pr0vene, når
det naturligt viser sig en lejlighed til det, og det kan give den traenede
psykolog mange oplysninger om barnet: Dets tankeverden, dets interesser,
hvad det bruger sin fritid til, hvilke fag det holder mest af, hvem det leger
med, og hvad det leger, hvad det kan tasnke sig åt blive, når det kommer
ud af skolen, o. s. v. Man b0r give sig tid til således åt sludre lös med
barnet.»
Den psykologiska verksamhetens huvuduppgifter kunna sammanfattas
på följande sätt:
1. Psylcologisk-pedagogiska undersökningar:
a) skolmognadsundersökningar;
b) testningar på olika skolstadier;
c) testpsykologiska och diagnostiska undersökningar av intellektuellt
efterblivna eller eljest undervisningshämmade barn, kompletterade med
social utredning och i vissa fall med undersökning genom barnpsykiater;
d) testpsykologiska undersökningar som hjälpmedel för den enskilde läraren
vid undervisningens planläggning.
2. Anlagsundersökningar till hjälp för yrkesvalet.
3. Speciell psykologisk rådgivning för barn med beteenderubbningar.
Verksamheten förutsätter fortlöpande samarbete åt olika håll: med lärare,
skolläkare, yrkesvägledare och med landstingens rådgivningscentraler där
sådana finnas.
Innan en ordnad skolpsykologutbildning kommit till stånd och dess värde
har prövats i praktiskt arbete, anser sig skolkommissionen icke kunna föreslå
någon mycket omfattande psykologorganisation. Å andra sidan finner
kommissionen det icke heller rådligt att göra den psykologiska rådgivningen
vid skolorna helt beroende av kommunala initiativ. Kommissionen
tänker sig inspektionsområdena som organisatoriska enheter med en utbildad
skolpsykolog för varje område. Denne skulle inom varje skoldistrikt ha
en deltidsanställd assistent, utsedd bland lärarna i distriktet. Assistenten
skulle ha hand om rutinundersökningarna, speciellt grupptestningarna, och
samtidigt tjänstgöra som rapportcentral för skoldistriktet. Antalet skoldistrikt
komme efter kommunindelningsreformen att uppgå till omkring
900. Redan nu finnes i vårt land, i främsta rummet bland hjälpklasslärarna,
ett ganska stort antal lärare, vilkas utbildning torde vara tillräcklig för
assistentuppgifterna. Utbildningen av assistenter bör ordnas centralt men
far anses höra till programmets detaljer, helst som vi i Sverige redan ha
erfarenhet av dylika kurser, t. ex. från utbildningen av hjälpklasslärare.
Större skoldistrikt kunna väntas anställa kommunala skolpsykologer. En
sadan utveckling bör underlättas genom statsbidrag till psykologlönerna.
557
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
För examinerade lärare i olika skolformer kan utbildningen till skolpsykolog
beräknas taga ungefär tre år.
»Utom en genom praktiskt skolarbete förvärvad erfarenhet om undervisning
och uppfostran, vilken erfarenhet har grundläggande betydelse; bör
skolpsykologen också ha en grundlig utbildning i psykologi och pedagogik.
Man måste förutsätta, att den specialutbildning, som här erfordras, skall
uppbyggas på ganska omfattande experimentalpsykologiska och allmänpsykologiska
kunskaper och en god kännedom om grunderna för tillämpad
psykologi. Nödvändigt är därför att förlägga denna utbildning till universitet
och högskolor, där den kan stå i levande kontakt med den vetenskapliga
psykologins utveckling. Utan en sådan kontakt skulle skolpsykologin
sjunka ned till en ofruktbar dilettantism. Som grund för utbildningen bör
rimligen krävas två eller tre betyg i det nuvarande examensämnet pedagogik.
Den specialiserade utbildningen för skolpsykologer bör sedan, jämsides
med praktiska övningar på undervisnings- och samhällsinstitutioner av
olika slag, omfatta barn- och ungdomspsykologi, testpsykologi, de olika
skolämnenas psykologi och pedagogik, personlighets- och socialpsykologi
och pedagogikens teori. Så pass mycket allmän psykiatri och barnpsykiatri
bör också ingå i utbildningen, att förståelse skapas för dessa discipliners
frågeställningar. Likaså fordras kännedom om de kroppsliga barnsjukdomar,
som står i samband med psykiska rubbningar. Det ovan skisserade rådgivningsprogrammet
förutsätter även kunskaper i yrkesvalets psykologi jämte
psykoteknik. En skolpsykolog bör besitta så goda kunskaper i pedagogisk
statistik, att han självständigt kan bedöma testkonstruktioner och medverka
vid standardisering av test. Han bör också känna till konstitutionspsykologiska
metoder, exempelvis rorschachtestning, och ha kunskaper i
psykoterapi med särskild hänsyn till nervösa och svåruppfostrade barn.
Han behöver dessutom, inte endast för sin egentliga uppgift som skolpsykolog
utan även för sin upplysningsverksamhet bland föräldrar och lärare
ha kännedom om skolorganisationen, skolsocial verksamhet, sociallagstiftning
och dylikt.
Den praktiska utbildningen bör innesluta inte endast auskultationer utan
även verkliga forskningsuppgifter av mindre format utförda i skolmiljö och
med syfte att fostra den blivande skolpsykologen till kritisk skärpa och
självständighet vid tillämpning av den psykologiska forskningens rön. De
praktiska rönen bör också avse olika undervisningsmetoder i särklasser,
exempelvis läsklasser.» (S. 458.)
För det omedelbara behovet bör snabbkurser på ett läsår plus en sommarkurs
anordnas för lärare med relativt långvarig praktisk erfarenhet och icke
för lågt akademiskt betyg i psykologi och pedagogik eller motsvarande kunskaper.
Vissa erfarenheter rörande skolpsykologernas utbildning och verksamhet
torde kunna hämtas från Danmark. Fn redogörelse för den psykologiska
rådgivningen i Köpenhamn meddelas av skolutredningen i dess betänkande
om skolpedagogiska anordningar (VIII s. 47). Den psykiska rådgivningen
är där knuten till stadens kommunala skolväsen och bedrives vid ett »skol
-
558
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
psykologiskt kontor», där enligt uppgift elva skolpsykologer och två psykiatriskt
utbildade lärare äro knutna till rådgivningsverksamheten.
Vid det skolpsykologiska kontoret i Oslo äro anställda tre skolpsykologer,
två socialkuratorer och en deltidsanställd psykiater.
Trots alla meningsskiljaktigheter om testningens värde har skolkommissionens
förslag om inrättande av psykologbefattningar otvivelaktigt mottagits
med intresse inom skolmännens krets. Enligt skolöverstyrelsens sammanfattning
har förslaget tillstyrkts i det stora flertalet av de yttranden,
ett femtiotal, som berört detsamma.
Folkskolinspektören i Nordsmålands västra inspektionsområde anser, att
skolpsykologerna komma att spela en ytterst betydelsefull roll för omvårdnaden
av eleverna:
»Behovet av skolpsykologer är mycket stort och bör med det allra snaraste
tillfredsställas. Men en snabbutbildning av skolpsykologer bör trots
detta undvikas. Det måste ställas synnerligen stora krav på skolpsykologerna,
om de skall kunna fylla sin svåra uppgift. Ytterst grundlig såväl
teoretisk som praktisk utbildning måste krävas. De måste kunna ge bestämda
praktiska råd i de enskilda fallen, annars råkar de snart i vanrykte.
»
Man kunde börja nedifrån genom att ordna den föreslagna assistentverksamheten,
menar folkskolinspektören i Östergötlands östra inspektionsområde.
Därigenom skulle varje skoldistrikt få tillgång till en specialutbildad
lärare, som kan leda testningsarbete och dylikt.
Kollegiet vid statens normalskola håller på att man bör det ena göra och
det andra icke låta. Åtgärder böra snarast möjligt inledas för utbildning av
skolpsykologer, och under tiden bör man utbilda lämpliga medhjälpare åt
dem.
»Härvid borde man inrikta sig på att genom kortare kurser på olika områden
utbilda lärare att biträda vid exempelvis skolmognadsprov, testning,
behandling av barn med skriv- och lässvårigheter och dylikt. Härigenom
kunde man relativt snabbt få tillgång till assistenter, som kunde hjälpa till
med dylika trängande arbetsuppgifter.»
Skolöverstyrelsen kommer likaledes till sist till det resultatet, att skolpsykologinstitutionen
har en uppgift att fylla inom skolväsendet och är
förtjänt av att få utvecklas vidare. Den bör få karaktären av ett expert- och
samarbetsorgan; överstyrelsen poängterar, att en sådan ställning ställer
stora krav på befattningshavarnas personliga läggning, utbildning och erfarenhet.
Lärarerfarenhet är nära nog en oeftergivlig fordran.
Statskontoret anser åter, att den skolpsykologiska verksamheten ännu är
för litet prövad för att motivera inrättandet av fasta tjänster. »Statskontorets
tveksamhet rörande det praktiska utnyttjandet av skolpsykologerna
har icke blivit mindre, när ämbetsverket tagit del av förslaget, att beslut
559
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
om kvarsittning hädanefter skulle fattas efter samråd med såväl psykologisk
som medicinsk expertis.»
Gränsdragningen kring skolpsykologens arbetsfält har utlöst livligare
meningsutbyten.
Kollegiet vid samrealskolan och kommunala gymnasiet i Oskarshamn
väntar i varje fall icke, att den psykologiska rådgivningen skall kunna lösa
skolans disciplinfrågor. Ordningen kan icke upprätthållas enbart med positiva
medel. »En korrigering i form av t. ex. en anmärkning eller ett nedsatt
ordningsbetyg vore förmodligen i många fall att föredraga och skulle leda
till gott resultat utan inblandning av skolpsykolog, kurator eller skolläkare.»
Mycket bestämt hävdar kollegiet vid Lundsbergs skola, att skolpsykologinstitutionen
icke får kringskära lärarnas befogenheter.
»SK talar om missanpassning och beteenderubbningar och sätter orden
''dåligt uppförande’ inom citationstecken. Det är betänkligt, om allt störande
uppträdande i skolan och alla slag av förseelser mot där gällande
ordning skola få sådana namn, att man snart betraktar dem som något
helt utifrån betingat, som eleven själv icke kan göra något åt och alltså
icke har något ansvar för.---Lika verklighetsfrämmande förefaller
det, när enligt SK egentligen alla disciplinsvårigheter tycks falla under
skolpsykologens domvärjo. De få därmed något medicinskt, något av sjukdom
över sig, och det kan väl ändå inte vara meningen. Nog kunna pojkar
ställa till en hel del rackartyg både under lektioner och annars och ändå
vara fullt friska och t. o. m. synnerligen välartade. Även om man försöker
med arbetsskola och film m. m. låter en vanlig pojke inte lura sig bort från
insikten, att läraren är där för att se till att han utför ett arbete, som han
inte alltid är hågad för.»
Medicinalstyrelsen fruktar åter, att skolpsykologen skall ge sig för långt
ut på de medicinska markerna på egen hand.
»Även om kommissionens uttalanden äro allmänt hållna, framstår det
dock för medicinalstyrelsen som om den medicinska sakkunskapen i dessa
frågor fått en alltför undanskymd plats. Erfarenheterna från våra rådgivningscentraler
i uppfostringsfrågor ge klart vid handen att rent medicinska
kvalifikationer erfordras för ett rätt bedömande icke endast beträffande
eleven själv utan även beträffande hans miljö. Undervisningshämmade
elever, där orsaken kan sökas i konstitutionella psykiska minusvarianter,
samt elever, som förete beteenderubbningar eller vanart, böra bli föremål för
undersökning och bedömning av därtill särskilt skolad läkare, som tillika
bör dirigera behandlingen. Detta är så mycket viktigare som i dessa situationer
elevens närmaste anhöriga ej sällan förete konstitutionella psykiska
defekter eller någon form av sinnessjukdom, till vilket i detta sammanhang
med nödvändighet hänsyn måste tagas. Endast en läkare med specialutbildning
torde här kunna reda upp den invecklade situationen och föreslå de
riktiga åtgärderna. Det synes med andra ord medicinalstyrelsen angeläget,
att den barnpsykiatriska kompetensen här tillerkännes sin givna plats. Samarbetet
med de rådgivningscentraler, som skola uppbyggas inom landet, bör
därför bli mera intimt än vad kommissionen föreslår.»
560 Kungl. Mcij:ts proposition nr 70.
Medicinska fakulteten i Lund låter till och med sitt utlåtande utmynna
i ett avstyrkande:
»Skolkommissionens motivering för den nya gruppen funktionärer är,
att barnens mentala omvårdnad försummats hittills. Fakulteten vill för
sin del gärna vitsorda motiveringens riktighet men vill samtidigt påpeka,
att den mentala liksom den sociala omvårdnaden av naturliga skäl alltid
i första hand kommer att vila på lärarna. Ett ur lämplighetssynpunkt
strängare val av lärare, väsentligt ökad utbildning för alla lärare i barnens
och ungdomens psykologi och utveckling med därav liksom av miljöfaktorer
betingade reaktioner vore det adekvata svaret, som skulle möta detta
behov. Anställandet av speciella skolpsykologer, som skulle handhava den
enligt fakultetens mening överbetonade testningen — vilken också skolkommissionen
uttalar sina betänkligheter mot men dock håller fast vid — och
som skulle gå från skola till skola och klass till klass för att taga hand om
problembarnen utan att ha personlig kännedom om fallens personliga förutsättningar
och sociala miljö, kan icke vara en vinst. Dessa befattningshavares
utbildning, där det värdefullaste synes vara praktisk skolerfarenhet
i likhet med lärarens, men dessutom barn- och ungdomspsykologi —
som varje lärare borde ha — testpsykologi, de olika skolämnenas psykologi
och pedagogik, personlighets- och socialpsykologi, pedagogikens teori,
insikt i psykiatri och barnsjukdomar, som ha samband med psykiska rubbningar,
yrkesvalets psykologi och psykoteknik, pedagogisk statistik, konstitutionspsykologiska
metoder och psykoterapi, allt inlärt på tre år, synes
fakulteten innebära en uppenbar risk för kvacksalveri på ett ömtåligt, i
grunden rent medicinskt område.»
Det är en annan sak, om utvidgningen av testningsinstitutet i våra skolor
skulle fordra därpå särskilt intränad kraft, tillägger emellertid fakulteten.
»Mot sådan har naturligtvis fakulteten intet att erinra.»
Frågan om gränsdragningen mellan psykologer och medicinare beröres
även i ett yttrande av professor Siegvald.
»Förslaget, att särskilda skolpsykologer skola anställas för att biträda
vid den mentalhygieniska omvårdnaden, diagnostiseringen och den pedagogiska
behandlingen av skolsvårigheter, yrkesorienteringen och yrkesvägledningen
samt den mycket omfattande intelligens- och begåvningstestningen,
finner jag mig helt kunna biträda. Det synes emellertid ytterst angeläget,
att de blivande skolpsykologernas lönevillkor och tjänsteställning
med det snaraste fixeras, så att deras framtida villkor bli fullt klarlagda.
Minst lika angeläget är, att skolpsykologernas arbetsuppgifter noggrant
fastställas och avgränsas från skolläkamas. Visserligen bör det vara ett
ytterst intimt samarbete mellan vidkommande skolläkare och skolpsykolog,
men erfarenheten visar nogsamt, att dessa i alltför många fall på otillbörligt
sätt gå in på varandras kompetensområden, och då föreligger alltid
en mer eller mindre allvarlig fara för dilettantism. Den medicinska diagnostiken
liksom den medicinska och psykiska terapien måste vara läkarens
område, medan den psykologiska diagnostiken och den pedagogiska terapien
lika avgjort böra vara skolpsykologens i intimt samarbete och samförstånd
med vederbörande lärare.»
561
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
De av skolkommissionen uppdragna riktlinjerna för skolpsykologernas
utbildning accepteras av skolöverstyrelsen och av statens psykologisk-pedagogiska
institut.
Sveriges barnträdgårdslärarinnors riksförbund förordar en differentiering
av undervisningen i en linje för skolpsykologer och en för småbarnspsykologer:
»Vi
vilja med afl kraft understryka det 5:te nordiska barnträdgårdsmötets
krav på utbildning av småbarnspsykologer, vilkas uppgift såsom rådgivare
vid bamträdgårdar och daghem in. in. samt för föräldrar är lika
betydelsefull som skolpsykologens för äldre åldersgrupper. Deras universitetsutbildning
bör bygga på barnträdgårdslärarinnornas, en studiekombination,
som gör dem särskilt lämpade till psykologilärare vid förskolseminarierna.
Vi tillstyrka varmt en cirka 3-årig utbildning liknande cand.
psych. i Danmark med möjlighet till differentiering mellan skol- eller småbarnspsykologer.
Om snabbkurser på ett läsår plus en sommarkurs i enlighet
med kommissionens förslag komma att anordnas, önska vi att därvid
tages hänsyn även till behovet av småbarnspsykologer.»
I övrigt kan man i yttrandena urskilja en riktning, som lägger vikt vid
en snar lösning av frågan, även om utbildningskraven då måste något sänkas,
och en annan riktning, som fruktar ett bakslag för utvecklingen på
området, om de första representanterna för skolpsykologinstitutionen icke
skulle fylla mycket högt ställda krav. Till den förra gruppen hör professor
Katz, som i Stockholms högskolas lärarråd anfört följande:
»Såsom det i betänkandet med rätta påpekas, finns det för närvarande
inte tillräckligt med folk för skolpsykologbefattningarna. Det är ytterst
önskvärt, att denna brist snabbt och effektivt blir avhjälpt, så att den så
viktiga psykologisk-pedagogiska verksamheten i skolan skall komma i gång,
utan vilken genomförandet av enhetsskolan inte kan äga rum på ett tillfredsställande
sätt. Skolpsykologen är inte alls någon ny företeelse i den pedagogiska
världen. Vad beträffar de nordiska länderna, så var det först Danmark
som anställde skolpsykologer. De första danska skolpsykologerna hade inte
någon specialutbildning bakom sig, de var erfarna pedagoger med särskilt
intresse för skolpsykologiska frågor. Först för omkring 4 år sedan började
man med skolpsykologernas systematiska utbildning i Danmark. Det är
det danska utbildningssystemet, som betänkandet rekommenderar även
för Sverige. I Danmark genomgår lärare med mångårig praktisk erfarenhet
en tre- till fyraårig kurs. Men det är att lägga märke till, att utbildningen
försiggår bredvid den vanliga tjänstgöringen, vilket enligt hittills
föreliggande erfarenheter har visat sig som en svår belastning. Om det skulle
vara möjligt att befria lärare, som utbildas som skolpsykologer, från sitt
skolarbete, så kunde utbildningen säkert tåla en icke oväsentlig förkortning
— åtminstone för de deltagare som redan har högre akademiskt betyg
i psykologi eller som äger en motsvarande psykologisk utbildning.---
Man måste välkomna de av Skolkommissionen föreslagna snabbkurserna
på ett läsår plus en sommarkurs anordnade för lärare med relativt långvarig
praktisk erfarenhet och akademiskt betyg i psykologi och pedagogik
för att på så sätt möta det trängande omedelbara behovet av skolpsykologer.
»
36 — Bili ant] till riksdagens protokoll 1050. 1 sand. Nr 70.
562
Kungl. Majds -proposition nr 70.
Professor Siegvald åter anför:
»Beträffande utbildningen av skolpsykologer vill jag särskilt framhålla,
att denna bör göras tillräckligt omfattande och grundlig redan från början.
I annat fall kunna de blivande skolpsykologerna alltför lätt begå ödesdigra
misstag i deras mycket maktpåliggande och grannlaga verksamhet och på
så sätt förstöra mera än de gagna. Den teoretiska utbildningen bör förläggas
till universiteten och högskolorna och omfatta icke blott psykologi
och pedagogik av olika slag utan även sociologi samt om möjligt ej alltför
snävt tillmätta kurser i pediatrik och barnpsykiatri. Den praktiska utbildningen
synes lämpligen kunna organiseras och övervakas av Statens
psykologisk-pedagogiska institut i samarbete med Skolöverstyrelsen och
Statens speciallärarinstitut. För att kunna vinna anställning som skolpsykolog
bör med nödvändighet fordras särskild legitimation, utfärdad av Statens
psykologisk-pedagogiska instituts vetenskapliga nämnd, där samtliga
universitet och högskolor liksom Skolöverstyrelsen ju äro representerade.
Med särskilt eftertryck vill jag avstyrka Skolkommissionens förslag, att
för det omedelbara behovet av skolpsykologer snabbkurser på ett läsår plus
en sommarkurs skola ''anordnas för lärare med relativt långvarig praktisk
erfarenhet och akademiskt betyg (2 eller 3 betyg) i psykologi och pedagogik
eller motsvarande dokumenterade kunskaper’. Detta vore enligt mitt
bestämda föl-menande att från början snedvrida och misskreditera hela
skolpsykologinstitutionen, ty det går inte att på så kort tid utbilda fullgoda
skolpsykologer med tillräckliga teoretiska och praktiska förutsättningar
för framgångsrik verksamhet på detta nya och obearbetade område.
»
Universitetsberedningen meddelar i ett av sina betänkanden (SOU
1946: 81, s. 77), att vid beredningens överläggningar med de akademiska
lärarna och de studerande vid olika lärosäten framhållits, att frågan om
en särskild utbildningsväg för studerande, som syfta mot praktisk psykologisk
verksamhet, krävde en omedelbar och skyndsam utredning. Beredningen
ansåg emellertid, att en utredning av detta slag krävde speciell sakkunskap,
och föreslog, att särskild utredning måtte verkställas angående
utbildningen av vetenskapligt kvalificerade psykologer. Särskilda framställningar
i ämnet ha ingått bland annat från skolkommissionen och Svenska
psykologsamfundet. Ingenjörsvetenskapsakademien har hemställt om inrättandet
av lärarbefattningar i tillämpad psykologi vid våra universitet
och högskolor.
Den första kursen för utbildning av skolpsykologer i vårt land anordnades
1947 under ledning av statens psykologisk-pedagogiska institut.
e. Studietidens ekonomi.
Den högre skolbildningen har länge ansetts vara en förmån, som bör
betalas. Alltjämt upptagas terminsavgifter vid de flesta högre skolor. Såsom
framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen för de särskilda
skolformerna överstiga terminsavgifterna vid de allmänna läroverken i allmänhet
icke 50 kronor. Vid handelsgynmasierna, de kommunala gymna
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 563
sierna och privatläroverken kunna de däremot uppgå till rätt avsevärda
belopp.
Sedan terminsavgifterna till statsverket avskaffats efter beslut av 1947
års riksdag, gå för närvarande lärjungeavgiftema vid de allmänna läroverken
helt och hållet till läroverkets kassor. Dit går också den inskrivningsavgift
å 10 kronor, som upptages av nyinskrivna lärjungar. Till ljus- och
vedkassan går en terminsavgift av högst 30 kronor; skulle högre utdebitering
för denna kassa erfordras, tillskjuter statsverket erforderligt belopp.
Till biblioteks- och materielkassan betalas terminligen högst 15 kronor; dit
går också 3 kronor av varje inskrivningsavgift. Till understöds- och premiekassan
går 7 kronor av sistnämnda avgift. Slutligen betalas till byggnadsfonden
en terminsavgift av 5 kronor. Därjämte tillföras kassorna inflytande
hyresmedel m. m. Mindre bemedlade lärjungar åtnjuta nedsättning
och obemedlade full befrielse från dessa avgifter.
Genom läroverkens kassor bestridas vissa personalkostnader och expenser,
inklusive kostnaderna för bibliotek och undervisningsmateriel. För
vissa ändamål stå dock även statsmedel till disposition.
Till biträden på rektorsexpeditionerna har sålunda av riksdagen för innevarande
budgetår anvisats 222 000 kronor. Ett högre allmänt läroverk med
800 lärjungar kan, om det är beläget utanför Stockholm, påräkna att erhålla
ett årsbelopp av 1 865 kronor för sekreterare och 1 500 kronor för ett deltidsanställt
skrivbiträde. En samrealskola med 150 lärjungar (6 avdelningar)
erhåller 150 kronor. Till läroverk med mindre än 6 avdelningar
utgår intet bidrag av detta anslag. Samtliga läroverk kunna emellertid för
renskrivnmgsgöromål disponera medel ur ljus- och vedkassan.
Inom ecklesiastikdepartementet tillkallade sakkunniga ha i ett hösten
1947 avgivet betänkande föreslagit en omorganisation av arbetet på rektorsexpeditionerna.
Kostnadsökningen för statsverket beräknades av de sakkunniga
till 464 000 kronor, inbegripet kostnadsökningar för seminariernas
och de tekniska läroverkens rektorsexpeditioner. På grund av det statsfinansiella
läget har förslaget ännu icke kunnat föreläggas riksdagen.
Kostnaderna för avlöning av vaktmästare, eldare och övrig betjäning
skola enligt läroverksstadgan bestridas av ljus- och vedkassan. År 1939
upprättades dock ett antal statliga vaktmästarbefattningar. Därvid bestämdes,
att som vederlag årligen skulle från vederbörande ljus- och vedkassa
till statsverket inlevereras ett belopp, motsvarande kassans utgifter
för ifrågavarande vaktmästares kontanta avlöning budgetåret 1938/39. Då
för närvarande terminsavgifterna till ljus- och vedkassan vid flertalet läroverk
skulle överstiga 30 kronor, påverkar denna betalningsskyldighet vanligen
icke lärjungarnas avgifter. Gången blir fastmera den, att statsverket
betalar vaktmästarnas löner, erhåller viss gottgörelse därför ur ljus- och
vedkassan och sedan till kassan återlevererar beloppet på grund av sitt
åtagande att hålla nere lärjungeavgifterna vid 30 kronor.
564
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
Under årens lopp ha ytterligare statliga vaktmästartjänster upprättats,
särskilt vid de nya läroverk, som tillkommit genom förstatligande av de
kommunala mellanskolorna, men fortfarande avlönas en del av vaktmästarpersonalen
ur ljus- och vedkassorna. I anslagsäskandena för budgetåret
1948/49 framlade skolöverstyrelsen förslag om helt statsövertagande av
hithörande kostnader med undantag av kostnaderna för städning. Till följd
av det finansiella läget nöjde sig dock Kungl. Maj:t med att begära ett begränsat
antal ordinarie och extra ordinarie vaktmästartjänster.
Kostnader för byggnader och deras underhåll påvila för närvarande i
regel läroverkskommunen. Endast i ett fåtal städer får byggnadsfonden
anlitas för underhålls- och reparationsarbeten å lokalerna. Skolöverstyrelsen
har våren 1949 inkommit med utredning och förslag rörande statsbidrag
till byggnader för högre skolor.
I många fall har kommunen åtagit sig att hålla inredning och möbelutrustning
för läroverket; särskilt är detta fallet i fråga om på senare tid upprättade
läroverk. Där sådan skyldighet icke finnes, kan lokalstyrelsen i
mån av tillgång lämna bidrag ur byggnadsfonden till läroverkets möblering.
Mindre betydande kostnader för detta ändamål bestridas ur biblioteks-
och materielkassan.
Enligt förslag av skolutredningen skulle kostnaderna för lokalernas inredning,
möbelutrustning, uppvärmning, rengöring och belysning överflyttas
till kommunerna; byggnadsfonderna och ljus- och vedkassoma skulle i
samband därmed avvecklas och deras behållningar överlämnas till kommunerna,
som även skulle erhålla vissa årliga statsbidrag och få rätt att
disponera två tredjedelar av inflytande hyresmedel.
Biblioteks- och materielkassan skulle däremot bibehållas under namnet
allmänna kassan. Terminsavgifterna till denna kassa skulle emellertid avskaffas
och utgifterna bestridas genom statsbidrag. Erinras må, att ett anslag
till bokinköp och bokbindning redan är uppfört på riksstaten. För
nästa budgetår har för ändamålet äskats 145 000 kronor. Beloppet täcker
dock blott en liten del av biblioteks- och materielkassornas nuvarande utgifter.
Utredningen erinrar emellertid om att statsutskottet vid 1942 ars riksdag
ifrågasatte, huruvida det kunde vara lämpligt att reglera de genom
biblioteks- och materielkassorna bestridda utgifterna över riksstaten, och
därvid hänvisade till de fördelar, som den hittillsvarande anordningen
medfört för läroverken. Härtill anslöt sig riksdagen (skrivelse 1942: 72). I
en av skolöverstyrelsen hösten 1942 utförd utredning angående omkostnadsstat
för de allmänna läroverken föreslog ämbetsverket i viss anslutning härtill,
att biblioteks- och materielkassorna skulle bibehållas, varvid dock kostnaderna
för rektorsexpeditionernas expenser skulle överflyttas på ett riksstatsanslag.
Skolutredningen har på grund härav även ansett sig böra peka
565
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
på möjligheten att bibehålla en viss terminsavgift; den skulle bestämmas
till högst 15 kronor men efter särskilt tillstånd av Kungl. Maj:t (eventuellt
skolöverstyrelsen) kunna höjas till högst 20 kronor. Nedsättning till hälften
eller fullständig befrielse skulle kunna beviljas behövande lärjungar.
Understöds- och premiekassan användes numera huvudsakligen till kostnader
för av läroverket anordnade museibesök, exkursioner och andra utflykter,
till föredrag och konserter för lärjungarna och till premier åt förtjänta
lärjungar. Denna kassa skulle enligt utredningens förslag bibehållas,
men då inskrivningsavgifterna, vilka till större delen tillfalla denna kassa,
böra borttagas, måste kassan kompenseras genom ett statsbidrag, som
skulle beräknas efter 10 kronor per år och nyinskriven lärjunge, varvid dock
som sådan icke skulle räknas lärjunge, som tidigare varit inskriven vid
läroverk.
Skolutredningen är emellertid angelägen om att framhålla, att terminsavgifternas
avskaffande icke får försätta läroverken i ett ogynnsammare
läge eller göra deras verksamhet alltför starkt beroende av den tillfälliga
statsbudgetära situationen.
»Läroverkens självständiga ekonomiska förvaltning har utan tvivel varit
av mycket stort värde för det stora flertalet läroverk. Utan att vara bunden
av alltför rigorösa bestämmelser har läroverkets ledning kunnat lämpa
efter uppkommande behov. Vid klok och förutseende förvaltning ha även
avsevärda utgifter för exempelvis bok- och materielanskaffning kunnat inrymmas
inom läroverkens budget. Lokalernas inredning och möbelutrustning
har kunnat successivt förnyas och hållas i ett värdigt skick. För lärjungarnas
trevnad i läs- och frukostrum har kunnat sörjas. Därest nu den
väsentliga grund för denna fria och självständiga ekonomiska förvaltning,
som utgöres av terminsavgifterna, skall försvinna genom att avgifterna slopas,
måste som oeftergivligt krav på den anordning, som skall avlösa terminsavgifterna,
ställas, att läroverken icke komma i sämre och mer beroende
ställning än förr och att respektive läroverks berättigade intressen
i lika mån som förut skola kunna tillgodoses. Den rörelsefrihet att lämpa
efter omständigheterna, som hittills funnits för läroverkets ledning och som
varit till utomordentligt stort gagn, får ej heller beskäras till förfång för
undervisningen och lärjungarna. Terminsavgifterna ha aldrig varit något
självändamål, de ha alltid kommit läroverket och ytterst dess lärjungar till
godo; det är därför självklart, att om de ersättas med andra medel, dessa
i lika mån och på samma sätt som terminsavgifterna skola tjäna läroverkens
och deras lärjungars intressen.» (VIII s. 59.)
Skolutredningen behandlar även frågan om terminsavgifternas avskaffande
vid de högre kommunala skolorna. Utredningen erinrar om ett av
statskontoret i april 1939 avgivet utlåtande, vari ämbetsverket gjorde gällande,
att anledning saknades att överväga någon ersättning till kommunerna
för de inkomster de genom terminsavgifternas slopande ginge miste
om, enär undervisningen redan enligt gällande bestämmelser principiellt
vore avgiftsfri och kommunerna själva kunde vidkännas den jämförelsevis
ringa merkostnaden. Enligt skolutredningens mening är statskontorets upp
-
566
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
fattning om de ekonomiska konsekvenserna för kommunerna icke välgrundad;
särskilt för vissa kommunala flickskolor skulle terminsavgifternas avskaffande
framtvinga en procentuellt betydande förstärkning av de kommunala
anslagen. För sin del föreslår utredningen, att i samband med avskaffandet
av terminsavgifterna ett förslagsanslag måtte upptagas i riksstaten,
ur vilket efter ansökan och behovsprövning de kommunala läroanstalter,
som nu upptaga lärjungeavgifter, kunde få sig tilldelade statsbidrag i
förhållande till deras tidigare inkomster av sagda avgifter. Även nyupprättade
skolor borde kunna erhålla bidrag ur detta anslag.
Jämväl för privatläroverkens behov skulle enligt utredningen ett särskilt
riksstatsanslag uppföras, varur statsunderstödd skola efter prövning från
fall till fall skulle tilldelas bidrag med villkor av viss nedsättning av terminsavgifterna.
I den blivande enhetsskolan, som är en obligatorisk skola, kunna uppenbarligen
icke terminsavgifter ifrågakomma i någon form. Skolkommissionen
lämnar öppet, i vad mån avgiftssystemet skall bibehållas vid andra skolformer,
och åberopar därvid, att »ett avskaffande även av de avgifter, som
tillföras skolornas egna kassor, är föremål för överväganden inom ecklesiastikdepartementet.
»
Det är ett gammalt krav, att undervisningen i den obligatoriska skolan
skall vara icke blott avgiftsfri utan helt kostnadsfri. Redan före sekelskiftet
hade enstaka skoldistrikt voterat fri undervisningsmateriel, utvecklingen
fortgick sedan i raskare tempo och utmynnade i 1946 års riksdagsbeslut
om statsbidrag till fria läroböcker och för undervisningsmateriel i övrigt
åt folkskolans lärjungar. Stockholms stad har sedan år 1946 beviljat fria
läroböcker åt alla lärjungar även på realskolestadiet. Vid åtskilliga högre
skolor ha vissa kostnader av detta slag kunnat bestridas av donerade
medel.
Inom enhetsskolan böra lärjungarna givetvis icke betungas med kostnader
för skolmateriel. Såväl skolutredningen som skolkommissionen anse dock
en ytterligare utsträckning av denna förmån önskvärd och föreslå utredning
därom. Den förra utredningen yttrar:
»Vi äro ... väl medvetna om att inom den nuvarande skolorganisationen
såväl organisatoriska som ekonomiska problem kunna ställa sig olika
inom de obligatoriska och icke obligatoriska skolformerna — detta icke
minst på grund av det nyinrättade statliga stipendiesystemet i de högre
skolorna — och att därför en särskild utredning bland annat i fråga om fria
läroböcker och fri undervisningsmateriel också åt skolpliktiga lärjungar i
andra allmänna skolor än folkskolan är erforderlig. Vi utgå ifrån att en
dylik utredning kommer till stånd, sedan riksdagen nu tagit ställning till
förslaget om fri undervisningsmateriel för lärjungar i folkskolan, och framlägga
därför icke något förslag i denna fråga.» (VIII s. 26.)
Att borttaga terminsavgifterna och tillhandahålla fri undervisningsmateriel
är ett naturligt led i strävandena mot jämlikhet inför studierna, men
567
Kungl. Mcij:ts -proposition nr 70.
det kräves mera genomgripande åtgärder för att verkligen bortlyfta de geografiska
och ekonomiska spärrarna från studievägen. De räntefria studielånen
ha i många enskilda fall gjort god nytta, men först den studiehjälp,
som infördes genom beslut av 1945 och 1946 års riksdagar, har haft sådan
omfattning, att den kan väntas påverka förhållandena i stort.
Enligt 1946 års riksdagsbeslut utdelas som bekant till lärjungar vid allmänna
läroverk och en rad därmed jämställda läroanstalter stipendier av
två slag: grundstipendier och behovsstipendier. Grundstipendiema utgå
utan behovsprövning till »landsbygdslärjungar», d. v. s. till lärjungar, som
äro bosatta minst 5 km från skolan. För lärjunge, som är inackorderad i
skolorten, uppgår stipendiet till 500 kronor för helt läsår, men även resande
lärjungar erhålla stipendium av skälig storlek.
Behovsstipendierna utdelas efter prövning av lärjungens behov av studiehjälp
och kunna tilldelas även på skolorten bosatta lärjungar. Högsta stipendiebeloppet
per läsår är 540 kronor. Lärjungar i klasserna l4, l5 och 2 ’
vid de allmänna läroverken och motsvarande klasser vid övriga läroanstalter
kunna ej erhålla stipendier av detta slag.
Båda slagen av stipendier tilldelas endast lärjungar, som visat god studielämplighet.
Den som erhållit stipendium kan påräkna fortsatt stipendium,
så länge han med omsorg och framgång sköter sin utbildning.
Även lärjungar vid folkhögskolor, lägre lantbruksundervisningsanstalter,
kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning m. fl. läroanstalter
kunna erhålla stipendier, som utgå efter mycket skiftande normer.
En utredning rörande studiehjälpverksamheten vid samtliga dessa läroanstalter
har nyligen slutförts av studielånenämnden (SOU 1949: 41).
Nämnden har sökt uppnå större enhetlighet i stipendiegivningen. Med
de allmänna läroverken jämställas enligt nämndens förslag ytterligare ett
antal ungdomsskolor med minst tvåårig lärokurs; det är väsentligen fråga
om skolor tillhörande yrkesundervisningen, såsom verkstadsskolor och vissa
handelsskolor. Vissa drag i »läroverkssystemet» ha kunnat överföras även
till skolor med kortare kurstid, såsom folkhögskolor, lantmannaskolor in. fl.
Förmånen av studiebidrag utan behovsprövning, motsvarande läroverkens
nuvarande grundstipendier, skulle enligt nämndens förslag utsträckas
även till yrkesskolväsendet, folkhögskolorna m. fl. skolformer. Som särskild
motivering för detta förslag anför nämnden följande.
»Att de icke behovsprövade grundstipendierna, vanligen kallade landsbygdsstipendierna,
varit synnerligen väl motiverade som en gärd av rättvisa
mot landsbygdens ungdom, kan av ingen med fog bestridas. Men det
torde å andra sidan icke kunna förnekas, att de kunna locka landsbygdsungdomen
till de huvudsakligast teoretiska skolorna i städerna och tätorterna
från och till förfång för de siirskilt för samma ungdom lämpade
och avsedda skolorna såsom folkhögskolor, yrkesskolor av olika slag och
kanske främst lantbrukets skolor. Om även dessa skolors elever tillerkännas
grundstipendier, behöver valet mellan läroverket i staden eller tätorten
568
Kungl. Ma j ds -proposition nr 70.
och ’landsbygdsskolan’ icke påverkas av den omständigheten, att endast
den ena kategorien elever kan få studiehjälp utan behovsprövning utan
mera avgöras av håg och fallenhet för den ena eller andra utbildningen. Av
samma anledning böra icke heller de teoretiska och de praktiska utbildningslinjerna
skiljas genom olika stipendietyper. Nämnden anser dessa skäl vara
av den vägande natur, att nämnden finner sig böra föreslå icke behovsprövade
bidrag i alla nyss berörda elevgrupper.» (S. 38.)
Utsträckningen av läroverkssystemet till ytterligare skoltyper nödvändiggör
å andra sidan, att detta på en punkt ändras: kravet på »god studielämplighet»
måste enligt nämndens mening uppgivas beträffande grundstipendiema.
En elev i en yrkesskola, som har tillräckliga anlag och övriga
förutsättningar för att utbildas till användbar yrkesman i det yrke han
valt, bör utan särskild prövning av studieförutsättningarna erhålla det stöd
för sin utbildning som stipendiet utgör. Icke heller vid de teoretiska skolformerna
bör enligt nämndens åsikt för åtnjutande av grundstipendium
fordras mera, än att lärjungen har vunnit inträde i den högre skolan och
sedan erhåller flyttning till högre klasser. Endast den som av studieoförmåga
eller uppenbar lättja blir kvarsittare eller som erhåller lägre betyg
än B i uppförande eller ordning riskerar att temporärt mista sitt grundstipendium.
Detta får sålunda karaktär av ett rent utjämningsbidrag, avsett
att kompensera en landsbygdselevs merkostnader för sin utbildning.
Nämnden föreslår med anledning härav, att dessa utjämnande bidrag skola
benämnas studiebidrag i stället för grundstipendier. Beteckningen stipendium
bör således förbehållas behovsprövade stipendier.
Beträffande sistnämnda stipendier anser nämnden, att kraven på studielämplighet
böra bibehållas eller till och med något skärpas i skolor av läroverkstyp,
ehuru några motsvarande personliga kvalitetskrav icke kunna
uppställas vid yrkesskolorna. Stipendium skulle sålunda lättare erhållas
vid en praktisk skola än vid en teoretisk, vilket enligt nämndens mening
bör vara ägnat »att i viss utsträckning avleda strömmen av inträdessökande
till läroverken över till de praktiska skolorna».
Det skulle föra för långt att gå in på de jämkningar i fråga om stipendiebeloppens
storlek m. m., som nämnden har föreslagit. Därest de av nämnden
föreslagna grunderna varit i tillämpning budgetåret 1947/48, skulle
kostnaderna för stipendier och studiebidrag nämnda budgetår ha stigit med
i det närmaste 3 miljoner eller från 16 447 000 till 19 427 000 kronor.
I avvaktan på resultatet av nämndens arbete har skolkommissionen avstått
från att framlägga förslag till stipendieväsendets utbyggnad, i vad det
gäller nuvarande skolorganisation.
Frågan om förhöjda barnbidrag eller individuella stipendier för lärjungar
i enhetsskolan har redan berörts i det föregående; de komplicerade förhållandena
under övergångstiden nödvändiggöra, såsom jag redan framhållit
(s. 139), en särskild utredning. Även stipendiegivningen till lärjungar i
de praktiska ungdomsskolorna ovanom enhetsskolan måste emellertid
569
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
påverkas av skolreformen; det är en konsekvens av enhetsskoleprincipen att
så sker, påpekar skolkommissionen:
»Enhetsskoleprincipen, som bland annat innebär, att man söker skapa
jämlikhet i värderingen av teoretiska och praktiska studier, har . . . den
konsekvensen, att den praktiska utbildning, som följer efter slutad realskola,
bör få samma ställning i stipendieavseende som gymnasium och
flickskola. Det stipendiesystem, som nu tillämpas inom yrkesskoleväsendet,
bör därför samordnas med det system, som gäller eller kommer att gälla
för gymnasium eller flickskola. I själva verket torde detta komma att betyda
en ansvällning av stipendiesystemet, i den mån yrkesutbildningen utbygges.
» (S. 441—442.)
Kommissionen har i övrigt i principbetänkandet icke tagit ställning till
stipendiesystemets utformning inom den nya skolorganisationen men förklarar
sig ämna återkomma till frågan i senare sammanhang. Förr eller
senare måste stipendieväsendet utbyggas för att slutgiltigt göra tillgången
till högre skolutbildning oberoende av den enskildes ekonomiska förhållanden
och bostadsort.
f. Departementschefen.
Den översikt, jag lämnat över det skolsociala arbetets nuvarande ståndpunkt
i vårt land, torde kunna ge en föreställning om vad som har uträttats
på området, vad som är på väg och vad som återstår att önska.
En del av de mål, kommissionen utpekat, äro under avsevärd tid säkerligen
icke uppnåeliga. Vad kommissionen anför om skolbyggnaderna kan sålunda
visserligen vara till god ledning i enskilda fall, men redan genomförandet
av ett betydligt anspråkslösare nybyggnadsprogram ställer oss för
närvarande inför svårigheter, som måhända icke i tid kunna övervinnas.
Den höjning av byggnadsstandarden, som kommissionen ifrågasatt, måste
därför tyvärr ställas på en rätt obestämd framtid. Principiellt ger jag emellertid
kommissionen rätt i att vissa utvidgningar av planen för en skolanläggning
böra kunna ifrågakomma, om byggnaden därigenom bättre kan
tjäna bygdens kulturella behov i stort.
För arbetets resultat och behöriga gång är skolornas utrustning med
praktiska hjälpmedel för undervisningen icke mindre viktig än lokalernas
beskaffenhet. Det är därvid icke möjligt att generellt ge företräde för vissa
grupper av undervisningsmedel. Barnen behöva omväxling — det hör deras
ålder till — gamla och nya hjälpmedel böra ömsevis nyttjas, alltefter ämnets
eller arbetsuppgiftens natur. Jag finner det naturligt, att staten träder
emellan för att bereda tillgång till vissa moderna tekniska hjälpmedel, som
skolorna i annat fall skulle gå miste om. Av skolradion bör man i framtiden
kunna vänta betydande insatser till båtnad icke minst för de eljest isolerade
och svagt utrustade glesbygdsskolorna; försöken med kombinerad
korrespondens- och radioundervisning äro i detta avseende lovande. Skol
-
570
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
filmen torde för vissa behov vara av så stort värde och kunna påräkna så
stor spridning, att de ofta betydande kostnaderna för filmens framställning
icke få verka avskräckande. Ett successivt utbyggt centralorgan för verksamhetens
ledning, tills vidare förlagt inom skolöverstyrelsen, synes vara
påkallat av växande behov.
Självfallet måste dock i ett utrustningsprogram för skolväsendet även
ekonomiska synpunkter beaktas. Man får visserligen icke tveka att göra
utrustningen så riklig, att undervisningen kan utvecklas till sin fulla effektivitet,
men å andra sidan är det icke klart, att dyrbara moderna hjälpmedel
skola givas företräde, ifall erfarenheten ger vid handen, att i stort
sett samma resultat kan uppnås med billigare materiel av enklare och ofta
överskådligare konstruktion. En viss företrädesrätt måste vidare givas den
utrustning, som är erforderlig för genomförandet av individualiserande arbetsmetoder.
Ett individualiserat arbetssätt förutsätter, att böcker och
olika slag av arbetsmateriel finnas att tillgå i så stort antal exemplar, att
arbetets jämna fortgång för den enskilde lärjungen icke äventyras genom
intressedödande väntetider. Folkbibliotekssakkunnigas förslag angående
skolbiblioteken är en rätt naturlig utgångspunkt för den upprustning avskolbiblioteken,
som skolreformen kräver.
En god del av de skolsociala föranstaltandena äro av den art, att de nära
höra samman med det sociala arbetet i övrigt och böra vidareutvecklas som
naturliga led i detta arbete. Skolans utvidgning med nya obligatoriska årsklasser
kommer att automatiskt öka dessa åtgärders omfattning. Sålunda
måste inom skolhälsovården antalet klassundersökningar ökas redan på
grund av skolpliktstidens förlängning. En effektivisering bör emellertid
även därutöver eftersträvas. Det skulle betyda ett framsteg för den unga
generationen, om årliga läkarundersökningar allmänt kunde genomföras i
skolorna, om läkare och sköterskor kunde anställas på villkor, som möjliggjorde
för dem att ägna mera tid åt arbetet bland barnen, om skoltandvården
kunde utvidgas med mjölktandvård och i mån av behov ortodontiska
regleringar. Sådana mål kunna uppställas och böra stadigt fasthållas, men
tempot i förverkligandet bestämmes icke endast av ekonomiska hänsyn
utan framförallt av tillgången på läkare, sköterskor och tandläkare.
Till de yngsta verksamhetsgrenarna på det skolsociala området höra de
uppgifter, som företrädas av skolkuratorer och skolpsykologer. Erfarenheterna
av skolkuratorernas verksamhet äro i vårt land så goda, att det
icke längre kan råda tvekan om att institutionen, såsom den utformats vid
läroverken, ger lärjungarna en mycket värdefull praktisk service och icke
så litet bidrager till deras trevnad och att folkskolornas kuratorsinstitution
haft framgång i sin på de mest hjälpbehövande lärjungarna inriktade praktiskt
sociala verksamhet. De gjorda erfarenheterna visa emellertid på
samma gång, att kuratorsbefattningarna ställa mycket stora krav på inne
-
571
Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.
havarens personliga kvalifikationer, varigenom möjligheterna att snabbt
utbygga kuratorsinstitutionen begränsas. Diskussionen om kuratorernas
rekrytering och ändamålsenliga utbildning har icke heller ännu avsatt
några enhetliga resultat: utbildning vid socialinstitut, kompletterad med
praktik på arbetsfältet, en eventuell praktisk psykologexamen och en på
lärarutbildning baserad speciell fortbildning ha nämnts som tänkbara alternativ.
Att jämväl psykologerna skulle kunna finna ett arbetsfält i skolorna,
synes mig ådagalagt genom de utredningar, som redan föreligga. En psykologorganisation
torde bli nödvändig redan med hänsyn till behovet att på
ett sakkunnigt sätt pröva barnens skolmognad och taga ställning till de
avvikelser från den normala utvecklingsgången, som kunna göra undervisning
i hjälpklasser eller andra specialklasser nödvändig eller önskvärd. En
viss skolpsykologisk verksamhet bland de normala barnen skolan igenom
skulle ävenledes, såsom skolkommissionen framhåller, kunna bli till påtagligt
gagn. I våra grannländer Danmark och Norge är sedan några år en
särskild skolpsykologutbildning organiserad.
Behovet av en ordnad psykologutbildning även hos oss synes mig numera
ådagalagt. Det gör sig gällande med växande styrka icke blott inom skolväsendet
utan även inom industrien, försvaret, socialvården m.fl. områden.
Huru utbildningen bör ordnas är däremot mera omstritt. Att meningarna
gå i sär, till och med om man begränsar sig till de skolpsykologiska uppgifterna,
framgår av de i det föregående återgivna uttalandena. Skolornas
psykologfråga kompliceras ytterligare av att psykologernas och kuratorernas
arbetsfält delvis sammanfalla och alltefter omständigheterna ömsom
måste sammanhållas under en person, ömsom uppdelas på två eller
flera med lämplig specialisering dem emellan. Även gränsdragningen mellan
skolpsykologens och den medicinskt utbildade mentalhygienikerns verksamhetsområden
påkallar särskilda överväganden.
Jag har för avsikt att, så snart omständigheterna medgiva det, föranstalta
om erforderlig utredning i dessa avseenden och i första hand rörande
psykologutbildningen. Först när denna utredning är avslutad, torde grunderna
för en eventuell skolpsykologorganisation kunna fastställas. Tills vidare
måste anställandet av skolpsykologer, liksom ock av skolkuratorer,
göras beroende av lokala initiativ. Att jag anser dessa initiativ förtjänta av
statens uppmuntran och stöd, följer av vad jag redan har anfört; jag vill
erinra om att anslag ur de allmänna läroverkens icke-ordinariepost för närvarande
utgår till sex läroverk, som anställt kurator eller i något fall kurator,
tillika skolpsykolog.
Det behöver knappast sägas, att undervisningen inom en obligatorisk
skola som enhetsskolan måste vara avgiftsfri och kostnaderna för skolgången
läggas på det allmänna. Under den långa övergångstiden behåller
emellertid även den nuvarande läroverksorganisationen ett stort och åt
-
572
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
minstone under periodens förra del snabbt tillväxande lärjungebestånd.
Den demokratiska utveckling, som utmynnar i enhetsskolesystemet, bör
under övergångstiden med tjänliga medel föras vidare även vid dessa högre
skolor, och strävandena att från familjerna avlyfta alltför tyngande bördor
för de ungas utbildning böra fullföljas. Avskaffandet av terminsavgifterna,
utvidgningen av de skolsociala åtgärderna till ett större antal skolor och
ett större antal lärjungar och upprätthållandet av ett effektivt stipendiesystem
äro för dessa ändamål naturliga åtgärder. När det nuvarande statsfinansiella
trycket börjar lätta, böra i första hand kostnaderna för de allmänna
läroverkens rektorsexpeditioner övertagas av statsverket och i samband
därmed den projekterade förbättringen av rektorsexpeditionernas
personalresurser genomföras samt vidare det påbörjade statsövertagandet
av vaktmästarpersonalen slutföras. Anslaget för bokinköp och bokbindning
bör successivt höjas. En revision av stipendiesystemet synes vidare böra så
snart som möjligt genomföras; i överensstämmelse med tendensen i studielånen
ämndens förslag bör den bland annat syfta till att åstadkomma större
enhetlighet på detta mycket mångformiga område. Statsbidrag böra införas
även vid byggnadsföretag för högre skolor. På så sätt skulle under övergångstiden
den nuvarande läroverksorganisationen med hänsyn till sina
ekonomiska villkor och förutsättningar steg för steg närmas till det mål,
som har uppställts för enhetsskolan.
11. En fortskridande skolreform.
Huru mycket skolans uppgifter än bestämmas av samhällets struktur
och utveckling, får man dock icke förbise, att det även finnes inre drivfjädrar
för dess utveckling och att i själva verket även dessa äro nödvändiga
för att skolan icke skall sacka efter samhällsutvecklingen i övrigt. Vetenskapsmännens
grundforskning och den enskilde lärarens strävan att
ständigt göra sin sak bättre äro krafter, som i tidens lopp gestalta och omgestalta
skolans arbete mer än man i förstone skulle tro. Särskilt under den
senaste mansåldern har den psykologiska forskningen påverkat målsättningen
för skolan; det forna ensidigt formella bildningsidealet och tron på vissa
skolämnens formalbildande kraft ha sålunda successivt underminerats genom
vetenskapliga undersökningar. Under lärarnas lektionsförberedelser
försiggår ett omfattande detaljarbete med lärostoffet, ett ständigt val mellan
olika alternativ i undervisningsmetoder och stoffurval; på så sätt anpassas
arbetet småningom allt bättre efter barnets natur och utveckling,
och undervisningen vinner i effektivitet. De många erfarenheterna uppsamlas
av läroboksförfattarna och komma till uttryck i undervisningsplaner
och metodiska anvisningar. Dessa böra icke blott vara en kodifiering
av det som är prövat och erkänt; de maste alltid också innehålla framsynta
tankar, som först i en framtid kunna fullt slå igenom i skolans praxis.
573
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
Det allmänna kan genom sin inställning i viss mån bestämma tempot och
riktningen av det inre reformarbetet; det kan ske genom anslag åt den vetenskapliga
forskningen, genom anordnande av praktiska undervisningsförsök,
genom stöd och rådgivning åt intresserade lärare och genom olika
föranstaltanden för att uppsamla de spridda erfarenheterna och bringa dem
till skolvärldens kännedom.
a. Den psykologiska och pedagogiska forskningen.
Den moderna experimenterande och mätande psykologien är en relativt
ung vetenskap. Dess metoder äro ofta tidsödande och arbetskrävande. På
vissa områden har den nått faststående resultat, på andra mer eller mindre
preliminära sådana, vilka av den praktiska pedagogiken kunna nyttjas som
arbetshypoteser. I åtskilliga fall återstår ännu en myckenhet av arbete, innan
praktiska slutsatser äro möjliga. Vad skolvärlden väntar sig av den
psykologiska forskningen framgår av följande uttalande av skolkommissionen:
»Psykologiska
undersökningar spelar stor roll för lösningen av pedagogiska
problem. Psykologiska synpunkter kan i viss utsträckning påverka
urvalet av lärostoff, bland annat genom att utesluta sådant som barn inte
kan tillägna sig. Ännu större är behovet av psykologisk kunskap om barnens
utveckling, när det gäller att fördela kurserna mellan olika stadier och
anpassa dem efter mognadsnivån. Av stor vikt är också, att psykologins
rön utnyttjas vid utformningen av arbetssättet i skolan. Genom vetenskapliga
undersökningar kan vi få ökad kunskap om vilka arbetsformer som
lättast leder till de mål, som ställts upp, och vilka arbetsmetoder, som
passar bäst på olika mognadsnivåer. Den psykologiska forskningen ökar
våra möjligheter att upptäcka och ta hänsyn till individuella olikheter, den
hjälper oss analysera och utnyttja barnens intresse i skolarbetet, den ger
kunskap om samspelet mellan olika egenskaper hos elever och om samspelet
mellan olika lärjungar.» (S. 86—87.)
Vi ha här i landet som forskningsorgan dels de psykologiska universitetsinstitutionerna,
dels statens år 1944 inrättade psykologisk-pedagogiska institut.
Den psykologiska grundforskningen hör närmast hemma på universitetsinstitutionerna,
medan undersökningar med direkt syftning på det
praktiska skolarbetet stå i centrum för det psykologisk-pedagogiska institutet.
Båda forskningsgrenarna spela en väsentlig roll för ett fortskridande
reformarbete på skolans område. »Medel måste finnas både till den psykologiska
grundforskningen och till de undersökningar, som är direkt inriktade
på praktiska pedagogiska problem», säger skolkommissionen.
Den ekonomiska avkastningen av forskningar på det psykologiska området
är givetvis svåruppskattad. Några procents effektivitetsförbättring
av läsundervisningen eller undervisningen i studieteknik måste dock i nästa
generation medföra samhällsekonomiska vinster av en helt annan storleksordning
än de anslag till forskning, som kunna komma i fråga. Kommissio
-
574
Kungl. Maj ds ''proposition nr 70.
nen erinrar om de av professor Elmgren ledda undersökningar, som ha möjliggjorts
genom statsanslag våren 1946. Dessa undersökningar, som bland
annat gälla kursplanernas revision, språkmognaden och utvecklingen av barnens
intellektuella kapacitet och intresseinriktning, äro ännu icke publicerade
men ha på vissa punkter givit preliminära resultat, som kunnat användas
av kommissionen och ha varit av stort värde vid fullförandet av
dess uppdrag. I framtiden bör, säger kommissionen, till psykologisk-pedagogiska
institutet knytas en forskningsinstitution, som kan stå till tjänst
vid utprovandet av nya pedagogiska idéer.
Psykologisk-pedagogiska institutet har under de fem år, det funnits till,
redan slutfört eller påbörjat flera viktiga undersökningar, bland annat rörande
psykologiska prov för olika åldrar, rekryteringen till universitet, högskolor
och vissa andra högre fackskolor, intagningsförfarandet vid övergång
från folkskola till högre skola, olika metoder för läsundervisningen samt
framställning av standardiserade kunskapsprov i modersmålet och räkning
för folkskolan. Forskningsbidrag ha i viss utsträckning kunnat utdelas till
enskilda vetenskapsidkare för undersökningar inom institutets verksamhetsområde.
Institutet meddelar i sina anslagsäskanden för budgetåret 1950/51, att
dess tillgångar i stor utsträckning äro bundna för redan påbörjade arbeten.
En för skilda skolformer och lärarkategorier i hög grad önskvärd utvidgning
av institutets kursverksamhet har därför endast delvis kunnat genomföras.
Under föregående och innevarande verksamhetsår har institutet bland annat
anordnat fortbildningskurser, avseende att lämna handledning beträffande
individualiserande undervisning i den planerade medborgarskolan i
läroämnena modersmål, engelska och matematik. På grund av bristande
tillgångar har det dock icke varit möjligt att giva denna fortbildningsverksamhet
erforderlig omfattning.
»Bristen på erforderliga medel har även lagt hinder i vägen för påbörjandet
av undersökningar rörande olika ämnens trötthetsbelastning, ytterligare
utbyggnad av de standardiserade kunskapsproven (ett arbete, som
med hänsyn till de standardiserade kunskapsprovens betydelse vid övergång
från folkskola till läroverk snarast bör igångsättas), utarbetande av
diagnostiska prov i matematik och moderna språk, utarbetande av grupptest
för olika åldrar, undersökning av grupptestningens metodik, statistisk
bearbetning av skrivningarna vid realexamens avläggande, standardisering
av frågeformulär för undersökning av missanpassade barn, utarbetandet av
en handledning för ett friare arbetssätt vid undervisningen i den planerade
medborgarskolan m. m.
Som ett första steg mot förverkligandet av en till institutet knuten forskningsinstitution
föreslår styrelsen, att en forskningsprofessur i psykologi
och pedagogik inrättas vid institutet. Från denna kunde sedermera utbyggas
hela den nödvändiga organisation, som forskningsavdelningen efter
hand måste ge upphov till.
575
Kungl. Maj ds proposition nr 70.
Ökade understöd för enskilda forskare på det psykologisk-pedagogiska
området äro vidare i hög grad önskvärda. Under de fem åren 1945—49 har
institutet endast kunnat utdela i medeltal 9 620 kronor årligen.
»Jämfört med forskare inom andra vetenskaper, varmed jämförelse i
första hand bör anställas, äro de psykologisk-pedagogiska vetenskapsidkarna
uppenbarligen synnerligen styvmoderligt behandlade. Sålunda kan erinras
om att för budgetåret 1949/50 för främjande av forskning statens medicinska
forskningsråd disponerar över 1 100 000 kr., statens naturvetenskapliga
forskningsråd över 1 000 000 kr, vartill kommer 300 000 kr. för
publiceringsverksamhet, samt statens samhällsvetenskapliga forskningsråd
300 000 kr.»
Slutligen böra resultaten av in- och utländska forskningar bringas till
allmännare kännedom. Psykologisk-pedagogiska institutet planerar en publikationsserie,
varigenom resultaten av de genom institutet utförda undersökningarna
kunna delges allmänheten. Skolkommissionen har påbörjat en
systematisk genomgång av de mera väsentliga rön, som ha publicerats i
svensk och utländsk pedagogisk facklitteratur.
Det ligger i sakens natur, att en reformperiod inom skolväsendet även
måste taga sig uttryck i en livligare vetenskaplig forskningsverksamhet.
Vid sidan av de spörsmål, som ställas genom vetenskapens egen utveckling
runt om i världen, väckes genom själva reformverksamheten en rad tillämpningsfrågor,
som ofta icke kunna besvaras utan tidsödande specialundersökningar,
anpassade efter svenska skolförhållanden.
b. Försöksverksamheten i skolorna.
Skolkommissionen har gjort början till en inventering av den pedagogiska
försöksverksamheten vid våra skolor. Genom upprop i lärartidningarna
och cirkulär till lärarorganisationernas lokalavdelningar införskaffade
kommissionen vårterminen 1946 ett material, till vilket omkring 850 lärare
bidrogo, därav omkring 250 vid läroverk och flickskolor. Någon fullständig
bearbetning föreligger ännu icke, men bidragen uppges vara av stort intresse.
Kommissionen ser i inventeringens resultat ett glädjande bevis på lärarkårens
pedagogiska livaktighet. Lärarnas intresse är så mycket mer anmärkningsvärt,
som verksamhet av detta slag hittills erhållit alltför ringa
uppmuntran.
Då de pedagogiska experimenten äro en nödvändig förutsättning för
framstegen, bör i framtiden varje intresserad lärare uppmuntras att inom
vissa gränser bedriva fri försöksverksamhet.
»Naturligtvis kan man inte rekommendera en prövning av lösa hugskott.
Varje pedagogiskt försök måste vara underbyggt av en tanke, en pedagogisk
hypotes. Men även de pedagogiska experiment, som inte leder till
framgång på det område, som läraren avsett, kan mycket väl få goda verkningar
i ett annat avseende och därigenom leda fram till värdefulla resultat.
576
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
De pedagogiska försöken medför vidare, att lärarens personlighet engageras
i undervisningen i särskilt hög grad, något som måste ha en stimulerande
verkan på skolarbetet och elevernas intresse.» (S. 88.)
Olika medel kunna tänkas för att befordra försöksverksamheten i skolorna.
Det bör finnas anslag, som kunna utnyttjas för materialanskaffning,
läraren bör få räkna arbetet som en vägande merit, resultaten böra insamlas
och spridas, en konsulentorganisation bör finnas, som för vidare idéer
och erfarenheter och kan stimulera till fortsatta och nya försök.
Som konsulentverksamhet kan man i stor utsträckning betrakta den inspektion,
som för närvarande bedrives av folkskolinspektörer och undervisningsråd,
fortsätter kommissionen. Dessa tjänstemäns pedagogiska insatser
hindras emellertid av tyngande administrativa uppgifter. En reform är nödvändig.
»Man skulle önska att konsulenter eller inspektörer hade tid att ägna sig
åt sådana uppgifter som t. ex. följande. De kunde ge intresserade lärare bistånd
och uppslag för att påskynda den fortskridande reformen av det inre
arbetet. De skulle uppmärksamma allmänna pedagogiska frågor, såsom ämnenas
samverkan, arbetssättet, social fostran, och särskilt intressera sig för
olika slag av försöksverksamhet. Pedagogiska konsulenter kunde starta
studiecirklar och diskussionsgrupper och över huvud uppmuntra till vidareutbildning
bland lärarna. Av den tid, som de icke tillbringar på resor, borde
de få ägna en avsevärd del åt att noggrant följa de nya rön, som framkommer
inom den praktiska och teoretiska pedagogiken. Flera skäl talar för att
konsulenttjänster av sådan art bör uppehållas av samma person endast ett
begränsat antal år.» (?S. 100.)
Jämsides med lärarnas spontana försöksverksamhet bör det bedrivas en
fastare organiserad, permanent och systematisk försöksverksamhet. Syftemålet
bör vara att praktiskt pröva pedagogiska uppslag under övertygande
kontroll för att på så sätt skaffa klarhet om metodernas bärkraft under
skilda organisatoriska förutsättningar.
De yttre förhållandena få i varje fall icke vara ogynnsamma. Lämpligen
anordnas jcrrsöksskolor, som ha möjlighet att hålla ständig kontakt med den
psykologisk-pedagogiska forskningen och med försöksverksamhetens centrala
ledning.
»Försöksskolorna måste få ett elevurval av genomsnittstyp, för att resultaten
skall kunna anses representativa. Vidare måste dessa skolor få lärare,
som är lämpade för försöksundervisning. Detta kan ske, endast om anställning
vid dessa skolor erhålles enligt andra grunder än de vanliga. Personlig
lämplighet, som svårligen kan styrkas med vanliga tjänstgöringsbetyg och
som även måste innebära förmåga att samarbeta med skolans ledning och
dess övriga personal, samt styrkt intresse för försöksverksamhet och gärna
goda kunskaper i teoretisk och praktisk pedagogik och psykologi bör anses
vara förutsättningar för sådan anställning.
Försöksskolornas chefer måste väljas med yttersta omsorg. I själva verket
torde projektets framgång i högre grad komma att bli beroende av deras
577
Kungl. Maj ds proposition nr 70.
lämplighet än av någon annan faktor. För den händelse de rätta personerna
kan förmås att överta chefsbefattningarna vid försöksskolorna, torde en
mycket betydande personlig frihet böra lämnas dem att själva lägga upp
försöksverksamheten. Deras förhållande till skolöverstyrelsen och andra
överordnade organ måste präglas av den principen, att om man väljer bästa
möjliga person till en uppgift, bör man också visa honom största möjliga
förtroende. Endast på sådant sätt kan man tänkas undgå byråkratiseringens
faror. Utan medgivande av försöksskolans chef bör i regel inte utifrån
föreslagen försöksverksamhet åläggas skolan. Försöksskolorna måste skyddas
från krav att på en gång pröva idéer som strider mot varandra.» (S. 89.)
I ett och annat fall kan läraruppsättningen vid en skola redan nu vara
sådan, att skolan kan organiseras som försöksskola. I regel måste dock dessa
skolor nyinrättas. Därvid torde det vara mest lämpligt, att försöksverksamheten
förlägges till platser, där nya skolor under alla förhållanden måste
komma till stånd inom en nära framtid.
Den försöksverksamhet kommissionen här skisserar, har tydligen åtminstone
delvis annat syfte än de försök med den nioåriga enhetsskolan som
organisatorisk form, vilka skulle utgöra en första etapp vid skolreformens
genomförande. Sistnämnda försök måste avse att utröna, vad enhetsskolan
kan åstadkomma med en efter nuvarande förhållanden ordinär läraruppsättning,
och anordnas därför distriktsvis.
Då försöksverksamheten är en av betingelserna för en fortskridande skolreform,
måste det finnas en central pedagogisk instans med ansvar för denna
verksamhet och därmed sammanhängande förhållanden. Skolkommissionen
anser, att den ledande instansen i första hand skulle ställas inför följande
uppgifter:
»De enskilda lärarnas spontana försöksverksamhet måste följas och uppmuntras,
inte minst genom personliga besök. En omfattande systematisk
försöksverksamhet bör planeras i samråd med statens psykologisk-pedagogiska
institut och de särskilda försöksskolornas ledning. Vid regelbundet
återkommande tillfällen bör inventering ske av de pedagogiska rön, som intresserade
lärare gjort under skolarbetet. Kännedomen om dessa erfarenheter
måste sedan på olika vägar spridas till andra lärare. Den centrala instansen
måste ta befattning med den nödvändiga utvidgningen av kursverksamheten
för lärarnas vidareutbildning, även om kurser alltjämt anordnas
också av t. ex. lärarorganisationer och statens psykologisk-pedagogiska
institut. En av de viktigaste uppgifterna blir att leda arbetet på en successiv
förnyelse av studieplanerna. Eftersom undervisningen ofta präglas mer
av de förekommande provens karaktär än av studieplanernas rekommendationer,
måste instansen vidare ta initiativet till att utarbeta prov i anslutning
till studieplanernas målsättning och studiegång, vilka kan ställas till
lärarnas förfogande. Den centrala instansen bör slutligen ta initiativet till
regelbundna pedagogisk-statistiska undersökningar av de svenska skolornas
undervisningsresultat för att om en försämring skulle inträda genast kunna
föreslå motåtgärder.» (S. 100—101.)
37 — Bihang till riksdagens protokoll 1050. 1 samt. Nr 70.
578
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Det föreslagna centralorganet skulle enligt kommissionen inlemmas i
skolöverstyrelsen, varigenom det finge karaktär av statlig myndighet med
inflytande i administrativa frågor.
»Då den centrala instansen måste ansvara för synnerligen omfattande
och för det pedagogiska framåtskridandet väsentliga uppgifter, torde den
inte kunna inskränkas till en enstaka rotel utan bör ges karaktären av en
särskild avdelning inom skolöverstyrelsen. En uppbyggnad i etapper kan
emellertid vara att rekommendera. För att arbetet inom den nya avdelningen
inte skall bli tungrott, fordras icke blott ledande utan också assisterande
personal i tillräcklig omfattning. Vidare kräves smidiga former för
samverkan med övriga avdelningar inom skolöverstyrelsen.» (S. 101.)
Givetvis bör avdelningen stå i nära kontakt med psykologisk-pedagogiska
institutet. Vid utarbetandet av studieplaner och prov måste sålunda
hänsyn tagas inte blott till praktiska erfarenheter utan även till vetenskapliga,
pedagogiska och psykologiska undersökningar, varvid institutet
bör ställa sin sakkunskap till avdelningens förfogande; avdelningen bör i
gengäld hålla institutet underkunnigt om den spontana försöksverksamheten
och dess resultat. Vid ledningen av de systematiska försöken bör avdelningen
och institutet samverka.
Såsom jag i samband med fjolårets proposition om försöksverksamheten
(nr 148) meddelade, har skolöverstyrelsen i anslutning till kommissionens
sist refererade förslag hemställt om inrättande av en försöksrotel inom överstyrelsen.
Överstyrelsen erinrar om de försök, som redan utförts eller pågå
under ämbetsverkets ledning, och fortsätter:
»Både valet av uppgifter för försöksverksamheten och verksamhetens former
påverkas dock i rätt hög grad av överstyrelsens nuvarande organisation
och arbetsförhållanden. Villkoret för att försöken över huvud taget
skola kunna igångsättas under överstyrelsens ledning är ofta, att de kunna
uppläggas efter riktlinjer, som vid försökens början centralt fastställas och
sedan fullföljas utan tidskrävande rådgivning i detaljarbetet och utan mera
ingående kontroll från överstyrelsens sida. Överstyrelsen kan däremot med
sina nuvarande resurser i regel icke inlåta sig på en försöksverksamhet,
som fordrar att försöken i alla enskildheter följas och att regelbundna besök
avläggas vid de experimenterande skolorna.»
Redan de försök med enhetsskoleorganisationen, som komme att påbörjas
hösten 1949, fordrade en förstärkning av överstyrelsens organisation, framhöll
vidare överstyrelsen. Skolkommissionens plan vore dock sannolikt icke
mogen att omedelbart i sin helhet förverkligas. Som första etapp kunde man
tänka sig en med vissa specialanslag utrustad rotel inom skolöverstyrelsen.
Den nya roteln borde icke inordnas i någon av de nuvarande verksavdelningarna
utan hellre tänkas som en fristående rotel, vilken alltefter behovet
skulle samverka med än den ena, än den andra av överstyrelsens avdelningar.
Inom ämbetsverket komme den i så fall att intaga ungefär samma
ställning som de fristående rotlar, vilka förestås av skolöverläkaren, förste
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70. 579
gymnastikkonsulenten och förste bibliotekskonsulenten. Med roteln borde
vara förenad en tillräckligt omfattande konsulentverksamhet.
I sitt något senare avgivna utlåtande över skolkommissionens betänkande
dröjer överstyrelsen vid ett uttalande av kommissionen, att skolväsendet
bör tillerkännas en sådan frihet, att det icke blott av egna krafter kan
anpassa sig efter samhällsutvecklingen utan även självt bli en levande kraft
i denna. Överstyrelsen hoppas, att denna inställning skall komma att för
framtiden prägla det allmännas inställning till skolan. »Överstyrelsen förutsätter
med andra ord, att skolan och dess organ komma att utrustas på
sådant sätt, att de kunna bedriva utvecklingsbefrämjande försöksverksamhet
i betydligt större omfattning än hittills.»
I fråga om försöksskolorna yttrar överstyrelsen, närmast på tal om gymnasiets
inre arbete:
»Många av de försök rörande det inre arbetet, som under det närmaste
årtiondet bliva erforderliga, utföras bäst under förhållanden, som icke alltför
mycket skilja sig från de vid skolorna genomsnittliga. Sådana försök
kunna fördelas någorlunda jämnt. Skolorganisationen i sin helhet bör vara
den stora försöksskolan, som icke blott rymmer en blomstrande frivillig
försöksverksamhet utan alltid därjämte skall stå till förfogande för den
organiserade försöksverksamheten. Andra försök — och i synnerhet en del
av dem som ha karaktär av pionjärarbeten — böra däremot utföras vid
skolor, där visserligen lärjungeurvalet är av genomsnittstyp, men där en
med tanke på försöksverksamheten utvald lärarstab, särskilt rika materiella
resurser och icke alltför stora klasser bjuda gynnsamma betingelser för
framgång även med metoder, som ännu icke funnit sin definitiva form.
Överstyrelsen är angelägen om att dylika försöksläroverk med det snaraste
organiseras.» (S. 96.)
Psyfcologisk-pedagogiska institutet anser att statens normalskola i första
hand bör ifrågakomma som försöksskola. Den äger speciella förutsättningar
för denna uppgift dels därigenom att den i sig omfattar samtliga skolformer,
som beröras av förslaget, dels därigenom att den står i direkt kontakt med
psykologisk-pedagogiska institutet.
Huvuddelen av detaljdiskussionen i yttrandena ägnas emellertid icke åt
den egentliga försöksverksamheten utan åt den föreslagna konsulentorganisationen
och dess uppgifter. Bland övningslärama råder stor enighet om
dess värde. Sålunda yttrar Teckningslärarnas riksförbund:
»Efter ett tjuguårigt uppehåll har nyligen en fackmässig inspektions- och
rådgivningsverksamhet för teckningsundervisningen i begränsad omfattning
återupptagits, i det att en deltidsanställd konsulent förordnats. Teckning
är i detta avseende ett missgynnat ämne. Verksamheten har redan
från början visat sig otillräcklig med hänsyn till det stora behovet. Riksförbundet
får därför hemställa, att minst en hos skolöverstyrelsen heltidsanställd
teckningskonsulent tillsättes.»
Centralstyrelsen för Musiklärarnas riksförbund kastar en längtansfull
blick på den relativt försigkomna gymnastikinspektionen:
580
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
»Centralstyrelsen vill . . . framhålla vikten av att konsulentverksamheten
förstärkes, såväl den statliga som den kommunala. Vårt ämne musik har
hittills icke haft någon heltidsanställd konsulent hos Skolöverstyrelsen, ett
förhållande, som med det snaraste borde ändras. Däremot kan gymnastiken
uppvisa, att flera dylika tjänster redan äro inrättade för dess vidkommande.
»
Svenska gymnastiklärarsällslcapet medger, att teckning och musik äro
sämre ställda, men har önskemål även för egen del:
»Den instruktions- och konsulentverksamhet för den fysiska fostran,
som f. n. är ordnad vid ett stort antal folkskolor, bör utvidgas och få en
fastare organisation. Att sådan konsulentverksamhet också är erforderlig
för musik- och teckningsundervisningen synes oss ofrånkomligt liksom att
heltidsanställda konsulenter för dessa ämnen knytas till skolöverstyrelsen.
Vi finna det vara av synnerlig vikt, att inspektionen över gymnastikundervisningen
omhänderhas av fackmän med bästa möjliga specialutbildning
för sin uppgift och med så pass begränsade inspektionsområden, att
den blir betydligt effektivare än vad f. n. är fallet.»
Klasslärarorganisationerna synas icke ha något att erinra mot skolkommissionens
förslag. Sveriges folkskollärarförbund finner vad kommissionen
har anfört »i stort sett riktigt». Sveriges småskollärarinneförbund har uppmärksammat
förslaget om konsulenter men är å andra sidan rätt väl tillfreds
med folkskolinspektörerna: »Med ändå större intresse måste . . . folkskolinspektörernas
nya verksamhet motses, sedan de genom mellaninstanser
blivit avlastade från administrativt arbete.» Sveriges jolkskollärarinneförbund
finner förslaget om pedagogiska konsulenter tilltalande, men förutsätter
då, att konsulentverksamheten får en rådgivande, icke en inspekterande
karaktär. Pedagogiska meriter och erfarenheter från arbetet inom
skolan bör vara avgörande för förordnande som konsulent, och tjänsterna
bör, såsom kommissionen också påpekar, uppehållas av samma person endast
ett begränsat antal år.
Bland de högre skolornas lärare äro meningarna om konsulenterna mera
delade. Av det tjugutal skolor, som yttrat sig, ställer sig halva antalet välvilliga,
den andra hälften avvisande. I några yttranden kommer en viss
sensibilitet till uttryck. »Många även skickliga lärare äro besvärade av åhörare»,
skriver kollegiet vid en kommunal mellanskola. »T. o. m. som s. k.
''rådgivande instanser’ torde de ej kunna helt undgå att utöva ett visst icke
alltid lämpligt tryck på skolarbetet», skriver kollegiet vid ett högre allmänt
läroverk.
Det synes dock i synnerhet vara eventualiteten att inspektörers och konsulenters
omdömen kunde påverka lärarnas befordran, som vid vissa läroverk
har väckt farhågor. Sålunda skriver kollegiet vid högre allmänna läroverket
i Jönköping:
581
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
»Kollegiet anser, att den föreslagna inspektörs- och konsulentverksamheten
fått en mycket olämplig utformning. Framför allt bör den ej avse en
betygsättning av lärarnas undervisningsskicklighet. Utan att vilja antyda
brist på oväld hos den inspekterande kan man dock påstå, att denne knappast
kan rättvist bedöma en lärare efter några få lektioner, i all synnerhet
om läraren tillämpar metoder, som äro olika den inspekterandes egna. Härtill
kommer, icke blott att den yngre läraren ofta komme att inspektera den
äldre läraren utan säkerligen också ofta den skickligare. Om åter en lärare
skulle besöka rikets skilda skolor och gentemot var och en av sina kolleger
städse ha ansprak på att företräda den större erfarenheten och den djupare
människokännedomen, så måste ett sådant anspråk vara ohållbart och
orimligt. En inspektion av föreslagen art avser vidare något immateriellt:
andan i en lektion, behandlingen av ett ämne och av lärjungarna, vilket
allt aldrig kan rekonstrueras. Det av en konsulent avgivna omdömet kunde
således, hur oriktigt det understundom än bleve, aldrig med framgång bemötas.
Ändock skulle detta komma att i hög grad inverka vid lärares befordran
och transport. Kollegiet måste beteckna en dylik godtycklig behandling
av läraren som orimlig och farlig, särskilt med tanke på att SK
ifrågasätter en nedflyttning av lärartillsättningen från Iv. Maj:t till kommunal
myndighet.»
Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Visby åter tar fasta på möjligheten
att genom förstärkt inspektionsverksamhet få till stånd en revision
av äldre omdömen. »Om denna inspektionsverksamhet handhaves på ett
lämpligt sätt, torde den kunna bidraga att eliminera de orättvisor i befordringsavseende,
som stundom kunna bli följden av för hela livet gällande
provårsbetyg», framhåller kollegiet. Förutsättningen är likväl, att den inspekterande
får möjlighet att grundligt sätta sig in i en lärares arbete.
Behovet av en systematisk försöksverksamhet under central ledning har
däremot lämnats i det närmaste obestritt. En viss misstro till den centrala
dirigeringen framskymtar kanske ändå i remissvaret från Städernas folkskolinspektörsförbund,
som befarar alltför starka utländska inflytelser:
»Även om man med uppmärksamhet bör följa, vad som sker i andra
länder, gäller det nog att i första hand på grundval av de erfarenheter, som
gjorts vid svenska skolor, söka sig fram på nya vägar för vårt lands undervisningsväsen.
En förutsättningslös försöksverksamhet utan central dirigering
är därför önskvärd. Kommunernas skolledare få se till, att ''försöken’
icke bli självändamål.»
Reformer utan kompletterande försöksverksamhet vore farligare. Folkskolinspektören
i stockholmstraktens inspektionsområde hävdar mycket
bestämt, att erfarenheten ytterst måste vara rättesnöret för skolväsendets
planläggning. Han tillstyrker principbeslut om nioårig skolplikt att genomföras
senast 1965 (ev. 1970) men fortsätter.
»Viktigare än principbeslut på papperet torde vara att man får fram ett
skolsystem, som i praktiken visar sig bärkraftigt. Säkrast torde detta ske
582
Kungl. Maj ds ''proposition nr 70.
genom att olika system få tävla med varandra och visa vägen för reformerna.
Mindre spekulationer i jätteformat och mera försök i mindre skala är
därför att rekommendera, innan den föreslagna skolformens detaljer göras
till allmän lag.»
Betydelsen av lärarkårernas intresserade och helhjärtade medverkan betonas
i några yttranden. »Genom riksdagsbeslut och författningsföreskrifter
kan en reform av arbetssättet inte skapas», framhåller styrelsen för Sveriges
folkskollärarförbund. »Det är . . . styrelsens uppfattning att ett fortskridande
reformarbete på det metodiska området huvudsakligen sker genom insatser
av enskilda lärare och lärarkåren samfällt. Förutsättningslös psykologisk-pedagogisk
forskning, försöksverksamhet i större och mindre skala
samt lärarnas praktiska erfarenhet och yrkeskunskap bör här samverka till
en ständigt fortgående utveckling, som inte bör ske språngvis men heller
inte får avstanna.»
Kanske kunna även lekmannainstanserna vid lärarnas sida bidraga till
det nya, som arbetar sig fram. »Den nya skolan måste ha utrymme för en
ständigt fortlöpande skolreform, där initiativen även tas av den enskilde
läraren, av den lokala skolmyndigheten och av intresserade lekmän», skriver
Folkpartiets ungdomsförbund. »Först då denna möjlighet finns, kan
skolan hålla jämna steg med samhällsutvecklingen».
c. Departementschefen.
Jag har icke kunnat föreslå någon tidpunkt för skolreformens definitiva
genomförande. Det torde vara allom uppenbart, att den ställer krav på
samhällsorganisationens ekonomiska bärkraft, vilka ännu icke äro helt för
handen, och att genomförandet förutsätter en normalare åldersfördelning
och en bättre lärartillgång. För de praktiska skolmännen torde det vara lika
klart, att vägen är lång från det riksdagsbeslut, som eventuellt kommer att
fattas i år, och till den tidpunkt, då de pedagogiska förutsättningarna för
det nya skolsystemet äro till fullo realiserade. Det förarbete, som måste utföras,
för att skolans inre arbete skall kunna uppbära reformen, är stort nog
att fylla ut ett årtionde eller mer. Intet vore lättare än att få reformen att
stanna på halva vägen. Det går automatiskt så, om de ekonomiska förutsättningarna
för en reform av det inre arbetet icke tryggas så snart som
möjligt efter det att riktlinjerna för den yttre organisationens utveckling ha
fastställts.
Vad det gäller är i synnerhet att skapa förutsättningarna för ett framgångsrikt
arbete på realskolestadiet även i landsbygdens skolor. I sina nuvarande
former löser läroverksorganisationen ganska tillfredsställande uppgiften
att föra fram ett gallrat lärjungematerial till en för åldersstadiet god
kunskapsnivå. En organisation, som arbetar utifrån sådana förutsättningar,
583
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.
är dock möjlig blott på tätorterna, och den når därför icke de syften enhetsskolan
vill vinna. I en centralskola på landet ställas lärarna inför den
svårare uppgiften att taga hand om en i stort sett ogallrad årskull och
ändock ge envar vad som svarar mot hans individuella utvecklingsmöjligheter.
Det går rätt bra på lägsta stadiet, men det fordras enligt min mening
ett nytt grepp på uppgiften, om man skall ha utsikt att lyckas ända fram
till den punkt, där övergången till gymnasiet sker.
Ett pedagogiskt förnyelsearbete med sådana mål kräver resurser, som
endast staten kan tillhandahålla. Jag är ense med skolkommissionen om
att statens stöd måste syfta till att så allsidigt som möjligt främja det pedagogiska
nydaningsarbetet. Den psykologiska grundforskningen bör icke
i ekonomiskt hänseende vara sämre ställd än de vetenskaper, som nu äro
gynnade med särskilda forskningsanslag. Statens psykologisk-pedagogiska
institut bör bli ett centralorgan för den vetenskapliga utredningen av praktiska
tillämpningsfrågor och måste få den utbyggnad, som därav är påkallad.
Skolöverstyrelsen måste få en personalorganisation, vilken möjliggör
för ämbetsverket att leda de allmänna försök, som erfordras för den nya
organisationen, och de mera speciella försök, som inom varje skolans ämne
äro nödvändiga för det praktiska genomförandet av metodiska förbättringar.
Den bör stå i spetsen för en konsulentorganisation, som håller kontakten
levande mellan lärarna ute i det praktiska arbetet och mellan dem och de
andra krafter, vilka medverka till samma mål. Det kan förväntas, att de
enligt bemyndigande den 18 juni 1949 tillkallade skolöverstyrelsesakkunniga
komma att framlägga förslag i dessa avseenden. I den mån det för
försöksverksamheten befinnes ändamålsenligt, att särskilda försökskolor inrättas,
torde skolöverstyrelsen böra därom framlägga förslag.
För min del tror jag, att det metodiska reformarbetet måste organiseras
så, att det når rätt långt ut i undervisningsarbetets detaljer. Lärarnas frihet
att välja väg och metod bör visserligen behållas obeskuren — det är
en av grundförutsättningarna för en fortskridande skolreform — men inom
varje ämne måste finnas en väl upptrampad väg att gå för den oerfarne
läraren, så att han icke frestas att alltför mycket söka sina förebilder i det
förflutna. Lärarna behöva goda tips för arbetets praktiska organisation steg
för steg i lärogången, till dess var och en har funnit sin egen form. De
behöva hållas underrättade om var de kunna finna lämpliga källor och
goda praktiska hjälpmedel i arbetet. Hur många lärare och hur många lärjungar
som lyckas med en viss arbetsmetodik, beror icke minst på om det
förberedande planeringsarbetet har förts tillräckligt långt ut i det konkreta.
Försöksverksamheten måste enligt min mening ovillkorligen få en däremot
svarande omfattning och organisation. Med abstrakta uppfostringsprinciper
och allmänt hållna uttalanden i undervisningsfrågor gör man för visso
ingen skolreform.
584
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Hemställan.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen att godkänna följande riktlinjer för skolväsendets
utveckling:
1. Åtgärder skola vidtagas för genomförande inom tid,
som framdeles bestämmes, av en på nioårig allmän skolplikt
grundad enhetsskola, avsedd att ersätta folkskolan,
fortsättningsskolan, den högre folkskolan, den kommunala
mellanskolan och realskolan samt, till viss del, den kommunala
flickskolan och den praktiska mellanskolan.
2. Enhetsskolan skall uppdelas i tre stadier, vartdera
omfattande tre år. Undervisningen på lågstadiet skall i regel
bestridas av småskollärare, som utbildats för tjänstgöring
i klasserna 1—4, på mellanstadiet i regel av mellanskollärare,
som utbildats för tjänstgöring i klasserna 3—6, och
på högstadiet, klasserna 7—9, i regel av ämneslärare.
3. Undervisning i engelska skall anordnas från och med
enhetsskolans femte klass.
4. Förberedande yrkesutbildning skall anordnas i den
nionde klassen, varvid den praktiska yrkesutbildningen alltefter
omständigheterna må kunna förläggas till skolor för
yrkesundervisning, till inom enhetsskolan anordnade yrkesavdelningar,
till näringslivet eller till andra lämpliga praktikplatser.
Den förberedande yrkesutbildningen må, där
omständigheterna så påfordra, kunna ersättas med en allmänpraktisk
utbildning.
5. För lärjungar i nionde klassen, som icke deltaga i förberedande
yrkesutbildning eller allmänpraktisk utbildning,
skall anordnas teoretisk undervisning med eller utan anknytning
till fortsatt utbildning på gymnasium.
6. Försök skola anställas angående de för enhetsskolan
ändamålsenliga arbetsformerna, angående lärokursens differentiering
med hänsyn till lärjungarnas anlagsdifferentiering
och angående lärjungars intagning i enhetsskolan på
grundval av skolmognadsprov.
7. Försök skola vidare anställas med former av praktiska
realskolor och högre flickskolor anknytande till enhetsskolans
näst högsta klass.
8. Från tidpunkt, som senare bestämmes, skall vid de
högre allmänna läroverken kunna anordnas en allmän gym
-
585
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
nasielinje, varvid i avseende på linjens organisation och
villkoren för dess upprättande vid de särskilda läroverken
i huvudsak skall gälla vad av mig i det föregående anförts. I
samband därmed skall en revision av differentieringssystemet
på gymnasiets högstadium företagas, syftande till att
genomföra en fastare studiegång inom varje linje.
9. Från tidpunkt, som senare bestämmes, skall försöksvis
anordnas ett eller flera gymnasier för vuxna.
10. Försök skola anställas med särskilda till enhetsskolan
anknytande gymnasieformer.
11. Terminsavgiftssystemet vid de allmänna läroverken
och därmed jämförliga högre kommunala läroanstalter skall
avvecklas i ordning, som framdeles bestämmes.
12. Erforderliga ekonomiska stödåtgärder skola genomföras
för att giva varje lärjunge tillgång till en utbildning,
som svarar mot hans personliga förutsättningar och samhällets
behov.
13. För den försöksverksamhet, som förut nämnts eller i
övrigt befinnes påkallad, skola erforderliga betingelser skapas
genom utbyggnad av statens psykologisk-pedagogiska
institut och skolöverstyrelsen.
Vad departementschefen sålunda, med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter, hemställt behagar Hans Maj:t
Konungen bifalla samt förordnar att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
Einar Herlitz.
586
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Bilaga.
Sammanställning över yrken, för vilka studier på gymnasiestadiet
komma i fråga, fördelade på respektive linjer.
Teckenförklaringar:
L — studentbetyg i ett eller flera ämnen på
latinlinjen fordras för närvarande.
R = studentbetyg i ett eller flera ämnen på
reallinjen fordras för närvarande.
V — studentexamen på valfri linje fordras för
närvarande.
Ingen markering av detta slag innebär, att
yrket ifråga för närvarande icke uppställer
direkta krav på studentbetyg men att det
i större eller mindre utsträckning rekryteras
med gymnasieutbildade.
1) = studierna kunna lämpligen avslutas efter
3:e gymnasieåret (eller med lägre allmän
skolutbildning).
2) = gruppen är heterogen: för en del yrkesmän
inom denna grupp kan det anses tillräckligt
med 3 gymnasieår eller lägre skolutbildning,
för andra däremot krävs fullständig
studentexamen.
3) = möjligheten att avsluta studierna efter 3:e
gymnasieåret bör diskuteras.
I Latinlinjen:
L Teologer
präst
kristendomslärare
L »Humanister»
lärare i språk, historia o. a. humanistiska
ämnen
bibliotekarie
arkivtj änsteman
tjänsteman vid historiska o. likn. museer,
fornminnessamlingar o. dyl.
konstvårdare vid enskilda och offentliga
samlingar
musik-, konst- och litteraturrecensent2)
Översättare
och litteratör
II Latinlinjen eller allmänna linjen
L Jurister
domare
advokat
förvaltningstjänstemän (jfr V)
affärsjurist, ombudsman
åklagare
Musiker med högre utbildning1)
Skådespelare1)
Journalist och skriftställare2)
Missionär2)
Förlagstjänsteman2)
Bokhan delsmedhjälpare1)
Kvalificerad kontorist (sekreterare, stenograf,
korrespondent m. fl.)1)
III Reallinjen
R Högskoleingenjörer
civilingenjör
bergsingenjör
arkitekt (ev. under grupp IV)
lantmätare
lantbruksingenjör
fiskeriingenjör
marin ingenjör
flygingenjör
R Mejeriingenjör
R Agronom
R Civiljägmästare
R Apotekare (apotekselev inom grupp A)
R Farmaceut (apotekselev inom grupp
B)3)
R Veterinär
R Tandläkare
R Högre trafikbefäl vid telegrafverket
R Kammarskrivare vid tullverket3)
R Brandbefäl3)
R Yrken, som kräva universitetsstudier i
matematik och naturvetenskapliga
ämnen
587
Kungl. May.ts ''proposition nr 70.
lärare i matematik och naturvetenskapliga
ämnen (betr. biologilärare
se dock även under grupp IV)
laborator
konservator och tjänsteman vid naturvetenskapliga
museer och samlingar
astronom
meteorolog
geolog
geodet
aktuarie och statistiker av annat
slag
fiskeritjänsteman
tjänsteman vid växtskyddsanstalter
o. dyl.
Tjänsteman vid frökontroll- och växtförädlingsanstalter2)
Röntgen-
och laboratoriesköterska1)
Laboratris och laboratoriebiträde (av
mera kvalificerat slag)1)
Preparatris1)
Sjöbefäl på maskinlinjen1) IV V
IV Reallinjen eller allmänna linjen
R Läkare
V Officer2)
V Gymnastikdirektör3)
R Lärare i biologi
(Om allmänna linjer får ett relativt
rikligt mått av biologiundervisning
på sitt program, böra de blivande
biologilärarna även ha möjlighet att
gå den linjen. Utpräglade zoologer,
botaniker, ärftlighetsforskare, biokemister
äro till sin- läggning ofta ganska
olika dem, som intressera sig för
matematik, fysik, oorganisk kemi och
teknologi, och kunna ibland ha mindre
lätt att klara ämnen av sistnämnda
slag. Dessutom vore det säkerligen i
åtskilliga fall lämpligt med biologi
och psykologi som lärarkombination.
För dem, som vilja inrikta sig på denna
kombination, bör allmänna linjen
vara minst lika lämplig som reallinjen.
)
V Civilekonom
Tjänsteman med kameralt arbete1)
Banktjänsteman1)
Försäkringstjänsteman1) (betr. aktuarie
se grupp III och inspektör grupp V)
V Stationsskrivare1)
Sjöbefäl på nautisk linje1)
Lantbruksbefäl1)
Skolköks- och lanthushållslärarinna1)
Sjukgymnast1)
Möbel- och inredningsarkitekt1)
Teckningslärare1) (f. n. fordras kunskaper
i matematik motsvarande studentexamen
på latinlinjen)
V Driftsledare, ateljéchef el. dyl. inom
grafiska facket1)
V Allmänna linjen
V Fackhögskollärare i samhällsvetenskap
liga
ämnen
Klasslärare i mellanskolan
» » småskolan1)
Förskollärare1)
Lärare i skolor för mentalt särpräglade2)
Vissa
övnings- och yrkeslärare1)
Bosättningskonsulent och liknande1)
V Fackpsykologer
skolpsykolog
psykolog inom psykisk barnavård2)
psykolog knuten till yrkesvägledningen
psykolog
vid psykotekniska o. liknande
institutioner
militärpsykolog
industripsykolog
Sjuksköterska1) (se även under grupp
III)
Sysselsättningsterapeut1)
Föreståndare för barnhem, ålderdomshem,
ungdomsvårdsskolor, alkoholistanstalter
o. dyl.1)
Kurator1)
Barnavårdsman1)
Socialassistent1)
Yrkesvägledare2)
Arbetsvårdstjänsteman1)
Arbetsförmedlingstjänsteman2)
Personalkonsulent1)
Personalassistent1)
Ekonomiföreståndarinna1)
Restaurangchef1) och hotellpersonal av
mera kvalificerat slag1)
Kungl. Maj.ts proposition nr 70.
588
Försäkringsinspektör (ackvisitör1)
Resebyråtjänsteman1)
Speditör1)
Posttjänsteman1)
Landsfiskal3) (ev. under grupp IT)
Polis1)
Polissyster1)
Tjänsteman i statlig och kommunal
förvaltning2) (jfr Ef)
Tjänsteman med merkantilt arbete1)
Sekreterare, ombudsman eller redaktör
hos organisationer2) (se även II)
Reklamman1)
Anmärkning:
Gruppen forskare och vetenskapsmän,
som fördelar sig på samtliga linjer, har ej
upptagits i förteckningen.
Ejnar Neymark.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
589
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Sid.
Propositionens huvudsakliga innehåll....................... 1
Inledning............................................. 3
Avdelning I. Skolor för barn och skolpliktig ungdom.......... 9
1. Nuvarande förhållanden och utvecklingstendenser............ 9
a. Skolpliktens omfattning............................. 9
b. Folkskolans organisation och utvecklingstendenser.......... 11
c. Fortsättningsskolan................................ 18
d. Lärlingsskolan.................................... 22
e. De högre skolorna................................. 23
Organisation och lärjungeantal....................... 23
Lärjungeklientelet................................. 32
Det högre skolväsendets expansion..................... 40
f. Sammanfattning................................... 43
2. Skolans mål........................................ 44
a. Karaktärsfostran och kunskapsmeddelelse................ 45
b. Tradition och aktualitet............................. 51
c. Individuell och social fostran......................... 55
d. Fostran i det demokratiska samhället................... 60
e. Yttrandena...................................... 64
f. Departementschefen................................ 69
3. Skolpliktstidens längd................................. 72
a. Skolplikten och samhällets omvårdnad om de växande...... 73
b. Skolplikten och yrkesvalet........................... 77
c. Skolplikten och kursinnehållet........................ 80
d. Åttaårig eller nioårig skolplikt?....................... 83
e. Summarisk översikt över reformens kostnader............. 89
f. Yttrandena...................................... 99
Skolmyndigheter och lärarsammanslutningar.............. 99
Övriga statsmyndigheter............................. 108
Sammanslutningar av kommuner och enskilda...........120
g. Genomförandet av reformen.......................... 126
h. Departementschefen................................ 133
4. Enhetsskolan....................................... 142
1
590 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Sid.
A. Enhetlighet och differentiering....................... 145
a. Mognadsprocessen under skolåldern.................. 145
Skolmognaden.................................. 145
Den tidigare skolåldern........................... 148
Puberteten.................................... 151
Könsdifferenser i den psykiska utvecklingen............ 154
b. Anlagsdifferentieringen och de sociala grupperingarna.....156
c. Differentieringsproblemet inom undervisningen.......... 161
Olika former av differentiering...................... 161
Svagklasser och begåvningsklasser................... 168
d. De föreliggande organisationsförslagen................ 172
Skolutredningens förslag.......................... 173
Skolkommissionens förslag......................... 175
e. Yttranden om enhetlighet och differentiering........... 177
f. Departementschefen.............................. 190
B. Enhetsskolans stadier och lärarkategorier................ 193
a. Klasslärare och ämneslärare ....................... 194
b. Lågstadiets avgränsning........................... 199
c. De främmande språkens inplacering..................205
d. Departementschefen..............................217
C. Centraliseringen inom enhetsskolan....................222
a. Centraliseringens former och uppgifter................223
b. Centraliseringen på olika stadier....................225
c. Yttranden i centraliseringsfrågan....................228
d. Departementschefen .............................237
5. Den praktiska utbildningen............................239
a. De praktiska ämnena före linjedelningen..............239
b. Anlags- och yrkesorientering......................245
c. Behovet av förberedande yrkesutbildning under skolpliktstiden 254
d. Enhetsskolan och yrkesskolorna.....................260
e. Organisationsproblemet 9 y........................268
f. Den förberedande yrkesutbildningen..................269
Undervisningens allmänna anordning.................269
Yrkespraktiken..................... 272
Kvalificerad lärlingsutbildning i näringslivet............274
Instruktionskurser..............................275
Lärarfrågan...................................276
g. Den allmänpraktiska utbildningen...................279
h. Yttranden rörande utbildningen i 9 y................282
Den pedagogiska värderingen.......................283
Är yrkesutbildningsprogrammet genomförbart?....... 288
Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 591
Sid.
i. Yrkesvägledningen i nionde klassen..................292
j. De praktiska mellan skolorna.......................300
k. Departementschefen..............................318
6. Några sidor av det inre arbetet.........................324
a. Hem och skola...................................325
b. Kristendomsundervisning och morgonandakter............. 333
Skolkommissionen och dissenterlagskommittén............. 333
Yttranden över skolkommissionens förslag................338
Yttranden över dissenterlagskommitténs förslag...........345
c. Skolans arbetsår och arbetsdag.......................349
d. Mognads- och kunskapskontrollen.....................356
e. Departementschefen......................... 365
7. Flickskolefrågan.....................................372
a. Flickskoleproblemet och anlagsdifferentieringen...........372
b. Flickskoleproblemet och flickskolans bildningsmål..........375
c. Yttranden i flickskolefrågan..........................381
d. Departementschefen....................... 386
Avdelning II. Skolor av gymnasial karaktär.................389
8. Den nuvarande gymnasieorganisationen...................389
a. Gymnasieorganisationen vid de allmänna läroverken och jämförliga
läroanstalter...............................389
b. De yrkesbetonade gymnasierna.......................399
c. De gymnasiala skolformernas utvecklingstendenser......... 402
d. Gymnasieorganisationens expansion och de framtida behoven 406
9. De aktuella reformförslagen...........................409
a. Gymnasiets mål..................................409
b. Gymnasiets anknytning till enhetsskolan och högskolorna . . . 413
c. Gymnasiets linjedelning............................431
d. Linjernas differentiering............................ 443
e. Den horisontella klyvningen och 12:e klassen............. 454
f. Det inre arbetet på gymnasialstadiet..................470
Arbetsmetoderna................................. 470
Undervisningsämnena.............................. 478
Mognads- och kunskapskontrollen..................... 483
g. En provisorisk gymnasiereform....................... 493
h. Departementschefen............................... 506
Avdelning III. Gemensamma frågor........................516
10. Byggnader, utrustning och skolsociala åtgärder............. 516
a. Skolbyggnadsfrågorna.............................. 516
592
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Sid.
b. Skolornas utrustning.............................. 525
Skolradio....................................... 529
Skolfilm........................................535
c. Skolsociala åtgärder............................... 541
d. Den psykologisk-pedagogiska verksamheten.............. 549
e. Studietidens ekonomi..............................562
f. Departementschefen...............................569
11. En fortskridande skolreform........................... 572
a. Den psykologiska och pedagogiska forskningen .......... 573
b. Försöksverksamheten i skolorna......................575
c. Departementschefen............................... 582
Hemställan...........................................584
Bilaga. Sammanställning över yrken, för vilka studier på gymnasiestadiet
komma i fråga, fördelade på respektive linjer; av byråchefen
Ejnar Neymark.................................586
Stockholm 1950 Ivar Haeggströms Boktryckeri A. B.
492617