Kungl. Maj:ts proposition nr 70 (Proposition 1921:70)

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Nr 70.

Kungl.

Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ägogränser m. m.; given Stockholms slott den 19 november
1920.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå
riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ägogränser,

2) lag om syn i ägotvist,

3) lag om upphävande av gällande stadganden angående urminnes
hävd samt

4) lag om fastställande av yttergränsen för strandägarnas område
i vissa större sjöar.

GUSTAF.

Birger Ekeberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 60 höft. (Nr 70.)

Kung!. Maj:ts proposition nr 70.

Förslag

till

Lag

om ägogränser.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

Hava rågrannar i den ordning särskilt stadgats förenat sig om rätta
sträckningen av gränsen mellan byar, galle rågången som fastställd.

2 §•

Hava vid skifte, vartill rågrannarna blivit behörigen kallade, rå och rör
eller andra märken funnits utmärka gränsens rätta sträckning, vare samma
rågång ansedd som fastställd.

3 §•

Uppstår tvist byar emellan om rågång, som icke blivit fastställd eller på
sätt i 1 eller 2 § sägs bestämd, galle de rå och rör eller andra märken, som av
ålder ansetts utvisa gränsen.

i §•

I insjöar och rinnande vatten hör till varje by, som ligger vid vattnet,
den del av vattenområdet, som är dess strand närmast, så framt ej annat föranledes
av lagligen bestämd rågång eller sådana märken som i 3 § avses. I

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

fråga om strandägares rätt i vissa större insjöar gäller dock den inskränkning,
som i 6 § sägs.

5 §•

Vid öppna havsstranden och utom skären sträcker sig, så framt ej annorledes
är lagligen bestämt, strandägares område i vattnet etthundraåttio meter
från det ställe invid stranden, där stadigt djup av två meter vidtager. I fråga
om fördelning hyar emellan av det område nu nämnts samt av vattenområdet
inom skären galle vad i 4 § är sagt.

6 §•

Vad i 5 § är stadgat om utsträckningen av strandägares område vid
öppna havsstranden galle ock beträffande de öppna delarna av Vänern, Vättern,
Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland; dock att, där hittills strandägare
varit rådande över större del av siön, han skall därvid bibehållas. Yttergränsen
för det strandägarna tillkommande område i dessa sjöar skall bestämmas i den
ordning särskilt är stadgat.

7 §•

Finnas i vattenområde, vari efter ty i 4 eller 5 § sägs derå byar äga
del, mindre holmar eller skär, skall ej därför särskild andel av vattenområdet
tillkomma by, varunder sådan holme eller skär lyder.

8 §•

Vid tillämpning av stadgandena i 4 § och andra punkten i 5 § skall
äga, vilken såsom urfjäll tillhör annan by än den, inom vars område den ligger,
anses såsom del av sistnämnda by.

9 §•

Har by undergått skifte, skall i fråga om gränsen mellan de särskilda
ägolotterna skifteskartan med därtill hörande handlingar lända till efterrättelse.

Vad sålunda är stadgat om skifte skall äga motsvarande tillämpning beträffande
annan laga jorddelningsförrättning.

Kungl. Maj:ts proposition nr TO.

10 §.

Om ägogränser i vissa tall stadgas i lagen om fastighetsbildning i stad.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1922.

Genom denna lag upphävas 12 kap. 3, 4 och 7 §§ samt 13 kap. jordabalken
ock vad lag eller författning i övrigt innehåller mot denna lag stridande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Förslag

till

Lag

om syn i ägotvist.

Härigenom förordnas som följer:

Finnes i ägotvist, som är anhängig vid underrätt, nödigt, att syn hålles å
stället, träde rätten där tillsammans att hålla synen.

Prövas syn nödig i ägotvist, som är anhängig i hovrätt, förordne rätten en
av sina ledamöter att hålla synen och kalle två underdomare i orten att biträda
därvid; meddele därjämte erforderliga föreskrifter om vittnens hörande. Hovrätten
äge ock, där det finnes lämpligare, uppdraga åt underrätten i orten att förrätta
synen. Det protokoll, som föres vid synen, varde ingivet till hovrätten, och
döme hovrätten sedan i målet.

Finner Konungen ägotvist, som dragits under dess prövning, ej kunna
avgöras utan syn, förordnar Konungen, hur synen skall hållas.

2 §•

Kostnad för syn skall förskjutas av käranden eller, där målet är fullföljt
i högre rätt, av klaganden, men slutligen gäldas av den, som vid målets avgörande
rätten finner skyldig därtill.

3 §•

År tvist härader emellan, söke de hovrätten om uthärads domare och
nämnd. År den mellan län eller landskap, give befällningshavanden det Konungen
tillkänna, som förordnar den däröver må döma.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1922.

Genom denna lag upphäves 14 kap. jordabalken.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,
som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall sådan bestämmelse i stället
tillämpas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70

Förslag

till

Lag

om upphävande av gällande stadganden angående urminnes hävd.

Härigenom förordnas, att 15 kap. jordabalken så ock vad lag eller författning
eljest innehåller om tillgodonjutande av urminnes hävd skall upphöra att

falla; dock att inskränkning ej göres i den rätt, som på grund av urminnes
ävd enligt sålunda upphävda stadganden redan må någon tillkomma.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1922. Låter inom tio år från
nämnda dag någon i den ordning 17 kap. 23 § rättegångsbalken stadgar avhöra
vittnen till bestyrkande därav, att fastighet på grund av urminnes hävd besväras
av servitut, må anmälan om förhöret göras för antecknande i inteckningsprotoKollet
och inteckningsboken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

förslag

till

Lag

om fastställande av yttergränsen för strandägarnas område i vissa

större sjöar.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

I Yänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren ocli Storsjön i Jämtland skall
yttergränsen för strandägarnas område fastställas genom särskild förrättning,
som för en var av dessa sjöar eller, där Konungen finner sådant nödigt, för
särskilda delar av sjön hålles på sätt här nedan stadgas.

2 §•

Förrättningen verkställes av lantmätare, som av Konungen förordnas. Att
honom vid förrättningen biträda förordne, på anmälan av lantmätaren, Konungens
befallningshavande eller, där förrättningen avser vattenområde, som ligger inom
särskilda län, en var av befallningshavandena i dessa län, såvitt angår länet, en
av statens fiskeritjänstemän samt en bland dem, som till ledamöter i ägodelningsrätt
eller till gode män vid lantmäteriförrättningar inom länet äro valde. Het
åligger ock Konungens befallningshavande, var för sitt län, att förordna ombud
för bevakande vid förrättningen av det allmännas rätt.

3 §•

Emot lantmätare och annan förrättningsman gälle dessa jäv: om han är
i den skyldskap eller det svågerlag med part, som i rättegångsbalken sägs om
jäv emot domare, eller om han eller någon, som sålunda är i skyldskap eller svåger -

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

lag med honom, äger del i saken eller eljest kan vänta synnerlig nytta eller skada
av förrättningen, eller om han såsom domare deltagit i åtgärd eller beslut, som rör
saken, eller om han är parts vederdeloman eller uppenbara ovän. Söker någon,
sedan ärendet är anhängigt, sak med förrättningsman eller tillfogar honom något
med ord eller gärning i uppsåt att därmed göra honom jävig, det skall ej räknas
för jäv.

Anmäles vid förrättningen jäv, äga förrättningsmännen samfällt besluta
däröver. Finnes jäv mot lantmätaren lagligen grundat, göre han därom anmälan
hos Konungens befallningshavande i det eller de län, förrättningen angår; och
åligge det Konungens befallningshavande att hos Konungen begära förordnande
av förrättningsman i hans ställe. Angår jävet biträdande förrättningsman, meddela
den befallningshavande, som förordnat honom, på anmälan av lantmätaren
förordnande för annan förrättningsman i stället för den jävade.

Beslut, varigenom jävsanmärkning gillas, skall ej medföra någon verkan
till rubbning eller upphävande av åtgärd eller beslut, som tillkommit innan anmärkningen
gjordes.

Ogillas jävsanmärkning, må däremot anmält missnöje ej utgöra hinder mot
förrättningens fortgång.

4 §■

Stanna förrättningsmännen i olika meningar, galle vad de fleste säga;
har var sin särskilda mening, galle lantmätarens.

5 §,

För inhämtande av upplysningar om fiske, jakt, sjöslåtter och andra förr
hållanden, som kunna inverka på bedömandet av frågan om strandäganderättens
utsträckning i särskilda delar av sjön, skall för varje tingslag och stad, som av
förrättningen beröres, hållas sammanträde med befolkningen i orten; ägande förrättningsmännen
för närmare utredning, där sådan finnes erforderlig, hålla syn
å stället. Lantmätaren utsätte efter samråd med övrige förrättningsmän tid och
ort för sammanträde eller syn och läte kungörelse därom minst fjorton dagar förut

Släsas i tingslagets eller stadens kyrkor samt intagas i tidning inom orten;

errätte ock i god tid det allmännas ombud om sammanträdet eller synen. Vid
sammanträde och vid syn skall protokoll föras av lantmätaren.

6 §■

Sedan erforderlig utredning blivit i ärendet förebragt, avgive förrättningsmännen,
särskilt för varje tingslag eller stad, förrättningen angär, utlåtande med
angivande, i vilka delar av sjön vattenområdet må anses i dess helhet tillkomma
strandägarna samt, för övriga delar därav, huru långt ut i sjön strandägarnas
områden skola sträcka sig.

Utlåtandet varde av lantmätaren tillställt rättens ordförande för att å
näst infallande rättegångsdag uppläsas och i domboken intagas, och varde tillika
de vid sammanträde eller syn inom tingslaget eller staden förda protokoll ingivna
till rättens ordförande att bland rättens handlingar förvaras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

7 §•

Till Konungens befallningshavande i län, som av förrättningen beröres,
insände lantmätaren avskrift av utlåtandet för varje till länet hörande tingslag
eller stad att i länskungörelserna intagas.

8 §•

År strandägare missnöjd med förrättningsmännens utlåtande, äge han, inom
ett år från det utlåtandet vid rätten upplästes, efter stämning å kronan påkalla
prövning av sitt anspråk. Kronan vare ock öppet att inom tid, som nu är sagt,
fora talan mot utlåtandet efter stämning, som, där svarandena äro flere än tio,
må delgivas på sätt och inom tid, som i 11 kap. 12 och 25 §§ rättegångsbalken
stadgas.

Försittes tid för talan, lände utlåtandet till efterrättelse.

9 §•

Kostnad för förrättning, som i denna lag avses, skall bestridas av allmänna
medel.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1922.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 60 höft. (Nr 70.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
tisdagen den 19 december 1916.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg.

Statsråden: Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Hasselrot anförde i
underdånighet:

»Med underdånig skrivelse den 9 oktober 1909 avlämnade lagberedningen
till Eders Kungl. Maj:t fullständigt förslag till ny jordabalk
jämte vissa andra i samband därmed stående författningsförslag. I överensstämmelse
med den för lagarbetet uppgjorda planen hade beredningen
här med de bestämmelser, vilka icke ingått i förut av beredningen
framlagda lagförslag, sammanfört innehållet av de båda förut,
den 4 februari 1905 och den 31 december 1907, avlämnade avdelningarna
av jordabalken, av vilka den förra genom särskilda lagar den 14
juni 1907 redan införlivats med vår lagstiftning. Sedan Eders Kungl.
Maj:t den 22 oktober 1909 beslutit inhämta lagrådets yttrande över större
delen av det av beredningen utarbetade förslaget till ny jordabalk jämte
därmed sammanhängande lagförslag, blevo emellertid på grund av andra

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70

omfattande granskningsarbeten i lagrådet ifrågavarande förslag undanskjutna
och allenast en viss mera fristående del därav upptagen till
behandling. Huvuddelen härav utgjordes av det förslag till lag om
ändring i vissa delar av utsökningslagen, som ingick i de av beredningen
den 31 december 1907 avlämnade lagförslag. Efter vederbörlig grundlagsenlig
behandling blev detta jämte därmed sammanhängande förslag
den 11 oktober 1912 upphöjt till lag. Av själva jordabalksförslagets
bestämmelser ingår dock däri allenast en ringa del.

Om jag frånser de åtgärder, som sålunda blivit vidtagna i fråga
om jordabalksförslagets fortsatta behandling, och undantager att Eders
Kungl. Maj:t över vissa andra delar därav låtit inhämta vederbörandes
yttranden, har i allt väsentligt det stora lagverket hittills förblivit vilande.
Anledningen till detta i och för sig mindre tillfredsställande förhållande
är att finna i det samband, som föreligger mellan huvudsakliga delar av
jordabalksförslaget och det nya fastighetsregistret Detta är nämligen
den nödvändiga grundvalen för det nya fastighetsboksystem, som i
jordabalksförslaget upptagits. Innan fastighetsregistret blivit färdigt,
kan ej arbetet på nya å detsamma grundade fastighetsböcker påbörjas.
Fastighetsregistret kommer att bestå av två delar, jordregistret, avsett
för landet, och ett särskilt register för stad. I avseende å det förra är
arbetet sedan flera år tillbaka i gång. Av flera skäl, vilka jag nu ej
skall beröra, har dess uppläggande emellertid tagit väsentligt längre tid
än från början beräknats. Ännu torde dock några år förflyta innan det
kan väntas bliva fullbordat. För städer och liknande samhällsbildningar
är, som sagt, jordregistret ej avsett; för dem är det meningen att ett särskilt
register skall anordnas. I sådant syfte förelädes också innevarande
års riksdag dels härför erforderliga författningsförslag, dels ock proposition
med begäran om anslag av nödiga medel för registerarbetet, men''
förslagen blevo icke av riksdagen bifallna. Frågan har emellertid åter
upptagits till behandling inom departementet, och av särskilda sakkunniga
har nytt förslag i ämnet upprättats samt i vederbörliga delar remitterats
till lagrådets granskning. Sedan denna blivit slutförd, är det min avsikt
att föreslå Eders Kungl. Maj:t att till den nu förestående riksdagen avlåta
förnyad proposition i ämnet. Vinner denna riksdagens bifall, skulle
arbetet å nu berörda del av fastighetsregistret kunna därefter omedelbart
taga sin början. Givet är emellertid, att jämväl dess uppläggande kräver
sin tid, och innan det fullbordats, kunna ej heller därå eventuellt vilande
fastighetsböcker utarbetas. Vid nu angivna förhållanden är det klart,
att några särskilda åtgärder för jordabalksförslagets framläggande för
riksdagen ännu icke varit påkallade. Så snart emellertid de omnämnda

Kungl. Majts proposition nr 70

registren nalkas sin fullbordan — och min förhoppning är, att detta
numera ej måtte behöva dröja många år —, böra givetvis i god tid
åtgärder vidtagas för den slutliga behandlingen av jordabalksförslaget.
Intill dess lärer det som hittills få vila.

Om sålunda jordabalksförslaget för ögonblicket i sina huvudsakliga
delar icke bör göras till föremål för vidare åtgärder från Eders Kungl.
Maj:ts sida, hava emellertid särskilda skäl föranlett mig att redan nu
till särskild behandling upptaga viss del därav, som icke står i förhållande
till fastighetsböckerna och därigenom till fastighetsregistret. Såsom
jag redan förut inför Eders Kungl. Maj:t framhållit, hava de förslag till
vattenlag och andra i samband därmed stående författningar, som de
s. k. vattenrätts- och dikningslagskommittéerna med underdånig skrivelse
den 17 december 1910 avlämnat, sedan åtskilliga myndigheter och enskilda
korporationer avgivit yttrande däröver, varit föremål för bearbetning
inom justitiedepartementet. För närvarande är överarbetningen av
vissa delar i vattenlagsförslaget anförtrodd åt särskilda, av mig enligt
Eders Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade sakkunniga. Då det åt
dessa givna uppdraget torde vara fullbordat inom den närmaste tiden,
är det också min avsikt att i god tid under instundande år kunna inför
Eders Kungl. Maj:t anmäla den del av vattenrättslagstiftningen, som
har till uppgift att reglera i första rummet rätten att tillgodogöra sig
vattnet såsom drivkraft, en fråga vilken särskilt under nuvarande förhållanden
tarvar sin snara lösning. Enligt den sedan gammalt för vår
lagstiftning på detta område gällande huvudprincipen vilar rätten till
vattnet såsom drivkraft i väsentlig del på rätten till grunden. Frågan
om rätten till grunden kan emellertid i huvudsak sägas sammanfalla med
frågan om de särskilda fastigheternas gränser i det vattenbetäckta området.
Angående vår rätts ställning i sistnämnda fråga äro meningarna i flera
viktiga avseenden vitt skilda. Rättssäkerheten kan därför härutinnan
sägas för närvarande vara mindre väl tillgodosedd, och det
maste i sammanhang med en blivande vattenrättslagstiftning vara en
angelägenhet av högsta vikt, att så långt möjligt klarhet vinnes om
lagens ståndpunkt. I sitt förslag till ny jordabalk har lagberedningen
i andra kapitlet till reglering upptagit frågan om ägogränser i hela dess
vidd. De särskilda bestämmelser i detta kapitel, som reglera gränserna
i vattnet, synas därför nu böra bli föremål för prövning.

Berörda bestämmelser i j ordabalksförslagets gränskapitel kunna
emellertid icke behandlas för sig; kapitlet är så byggt, att det utgör en
sammanhängande komplex av stadganden. Det bör därför nu i sin
helhet utbrytas till särskild behandling under rubrik förslag Ull lag om

Kungl. Maj:ts proposition nr 70

ägogränser. Därvid bliver emellertid erforderligt att det åtföljes av vissa
andra, i omedelbart sammanhang därmed stående bestämmelser i jordabalksförslaget.

Härvid är till en början att uppmärksamma stadgandet i förslagets
1 kap. 6 §, som till särskild lagstiftning hänvisar frågan om jordägares
rätt över vattnet å hans grund ävensom rätten till jakt och till fiske.
Det synes riktigast att vid en utbrytning av gränskapitlet till dess 10 §
foga denna hänvisning i vad den avser rätten att tillgodogöra sig
strömfall och rätten till fiske; rätten till jakten lärer i detta sammanhang
kunna lämnas därhän. Enligt vad av beredningens motiv framgår,
är det, åtminstone för gränskapitlet, just vid denna paragraf en sådan
hänvisning är behövlig för att tydligt utmärka, att den rätt, paragrafen
tillägger en strandägare att nyttja oskiftat vattenområde, icke på något
sätt berör den rätt till vattnets tillgodogörande såsom drivkraft och till
fiske, som enligt lag tillkommer delägare i det oskiftade vattnet.

Till det lagförslag, som sålunda avser att motsvara andra kapitlet
i jordabalksförslaget, böra fogas de promulgationsbestämmelser i lagberedningens
förslag till lag om vad iakttagas skall i avseende å införande
av nya jordabalken, som därmed ''stå i samband. Dessa bestämmelser
hava lämpligen ansetts nu böra sammanföras i ett särskilt förslag till lag
om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om ägogränser. I
fråga om däri upptagna stadganden må till en början framhållas, att det
synts mest översstämmande med beredningens förslag att i detta sammanhang
upphäva 12—15 kap. jordabalken. Vad de 12 och 13 kapitlen
angår är detta utan vidare klart, och i fråga om 14 kap. har det så
väsentlig tillämpning i avseende å gränstvister, att intet skäl föreligger
att ej nu upphäva detsamma, och i stället i förevarande promulgationslag
låta det ersättas av de av beredningen i 5 § av nämnda lagförslag
upptagna, däremot svarande bestämmelser, som upptagits i 3 § av denna
promulgationslag. Beträffande 15 kap. jordabalken, som handlar om
urminnes hävd, må till en början erinras därom, att detsamma, i vad
det avser sådan hävd i gränsförhållanden, med de regler om gränsbestämning,
som nu återgivas från andra kapitlet i jordabalksförslaget,
bör upphävas; en sådan åtgärd är helt överensstämmande med beredningens
i motiven uttalade uppfattning. Fråga uppstår emellertid därvid,
huru med nämnda kapitel i jordabalken i övrigt bör förfaras i
detta sammanhang. Enligt vad beredningen i motiven framhåller har
urminnes hävd utom vid gränsfrågor sin betydelse i fråga om förvärv
av självständiga fastigheter och servitut. Beträffande det förra slaget
av rättigheter har beredningen funnit det givet, att med det inskriv -

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

ningsväsen, beredningen föreslår, urminneshävden bör för framtiden avlysas.
De skiljaktigheter, som föreligga mellan beredningens förslag i
dessa delar och gällande rätt, torde emellertid i härutinnan avgörande
delar ej vara sådana, att icke redan nu i samband med urminneshävdens
avlysande vid gränsbestämningar även densamma kan upphävas i fråga
om förvärv för framtiden av självständiga fastigheter. Angående till
sist servituten framhåller beredningen, hurusom då genom inteckningsförordningen
den 16 juni 1875 föreskrevs, att servitut skulle intecknas
för att gälla mot ny ägare av den fastighet, som av servitutet besvärades,
detta strängt taget borde hava medfört, att för framtiden urminnes hävd
i fråga om servitut avskaffats. Detta skedde emellertid ej då, men kan
lämpligen nu genomföras, när 15 kap. jordabalken i allt fall i andra
delar bör upphävas. Med hänsyn till det sålunda anförda har det synts
riktigast att nu föreslå, att nämnda kapitel i jordabalken i sin helhet
upphävs. Därvid hava i 4 § av förevarande förslag upptagits de i
beredningens förslag i 27 § upptagna regler, allenast med den modifikation
att där givna bestämmelse om vittnesförhörets antecknande i fastighetsboken
utbytts mot föreskrift om dess antecknande i inteckningsprotokollet
och inteckningsboken.

I 6 § av jordabalksförslagets gränskapitel, som återgives i här
förut berörda förslag till lag om ägogränser, föreskrives, att yttergränsen
för det strandägarna tillkommande område i vissa större sjöar skall bestämmas
i den ordning särskilt är stadgat. Ifrågavarande hänvisning
syftar på ett av beredningen i samband med jordabalksförslaget avlämnat
förslag till lag angående fastställande av yttergränsen för strandägares områden
i vissa större insjöar. Detta förslag lärer nu i sammanhang med
nämnda stadgande i gränskapitlet böra upptagas till behandling.

I sammanhang med den i 10 § av jordabalksförslagets gränskapitel
upptagna bestämmelse om strandägarens särskilda nyttjanderätt
till det oskiftade vattenområdet närmast hans strand står ett stadgande
i jordabalksförslagets 3 kap. 5 §, som reglerar hans rätt när skifte sker
av vattenområdet och anläggning, som han med stöd av förstnämnda
bestämmelse vidtagit, då finnes skjuta över den gräns, som vid skiftet
tillagts honom. Bestämmelsen i fråga framstår i förslaget som ett komplement
till stadgandet i 2 kap. 10 § och bör därför åtfölja detsamma.
Utbrytes emellertid denna bestämmelse om anläggning, som i visst fall
uppförts utöver ägogräns, synes det riktigast att förfara på enahanda
sätt med de övriga bestämmelser i 3 kap., som i andra fall reglera
byggande över ägogräns. Dessa innefattas i 3 och 4 §§, av vilka den
förra, i huvudsaklig överensstämmelse med nu gällande lag av den

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

26 maj 1899, meddelar föreskrifter huru förfaras skall, då inom område,
för vilket tomtindelning är gällande, byggnad uppförts utöver tomtgräns,
och den senare, då inom område, där sådan indelning icke är
gällande, byggnad uppförts utom ägogräns. Om alltså 3—5 §§ i 3 kap.
böra i detta sammanhang utbrytas, böra de därvid åtföljas av 6 §, som
reglerar lösensförfarandet i de av de förra paragraferna avsedda fall.
Samtliga dessa stadganden synas lämpligast kunna sammanföras till ett
särskilt lagförslag med titel förslag till lag om byggnad eller annan anläggning,
som uppförts utöver ägogräns.

Till nämnda förslag, som alltså motsvarar de i jordabalksförslaget
3 kap. 3—6 §§ upptagna stadganden, böra fogas de därmed sammanhängande
promulgationsbestämmelser, som finnas intagna i lagberedningens
förslag till lag om vad iakttagas skall i avseende a inföiande
av nya jordabalken, Bliva ovan nämnda förslag angående ordnandet
av fastighetsregisterväsendet för stad före nu angivna förslag upphöjda
till lag, torde emellertid i dessa promulgationsbestämmelser, tarvas en
mindre förändring, betingad därav, att i förstnämnda förslag upptagits
föreskrifter, motsvarande 1 § i förevarande förslag, i samband varmed
föreslagits upphävande av lagen den 26 maj 1899.

Då, såsom jag i det föregående antytt, utbrytningen av de nu
angivna lagförslagen ur förslaget till ny jordabalk skett för att, såvitt
angår frågan om ägogränser i vatten, erhålla nödigt underlag för den
väntade nya vattenrättslagstiftningen, böra förslagen lämpligen träda i
kraft samtidigt med denna; och har, för möjliggörande härav, tiden föi
ikraftträdandet föreslagits till den 1 januari 1919, med undantag likväl
för den föreslagna lagen om fastställande av yttergränsen för strandägares
områden i vissa större insjöar, i avseende å vilken lags ikraftträdande
bör, såsom beredningen framhållit, gälla lagen den 1 juni 1894.»

Föredragande departementschefen uppläste härefter i enlighet med
det avgivna yttrandet avfattade, i bil. A D vid detta protokoll upptagna
förslag till

lag om ägogränser,

lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om ägogränser,
. .

lag om fastställande av yttergränsen för strandägares områden i vissa

större insjöar, samt

lag om byggnad eller annan anläggning, som uppförts utöver ägogräns;

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

och hemställde föredraganden i underdånighet, att lagrådets yttrande
över förslagen måtte, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler,
genom utdrag av protokollet inhämtas.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder lämna
bifall.

Ur protokollet:
Israel Myrberg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Bil. A.

Förslag

till

Lag

om ägogränser.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Är ej mellan byar rågång lagligen fastställd, men förena sig i den
ordning särskilt är stadgat rågrannarne om rätta sträckningen av gränsen,
gälle den sålunda antagna rågången såsom vore den fastställd.

2 §•

Har vid skifte, vartill rågrannarne blivit behörigen kallade, rågången
funnits riktigt å marken utmärkt, vare det så gillt, som hade
förening träffats om rågången.

3 §•

Uppstår tvist byar emellan om rågång, som icke blivit fastställd
eller på sätt i 1 eller 2 § sägs bestämd, gälle de rå och rör eller andra
märken, som av ålder ansetts utvisa gränsen.

4 §•

I insjöar och rinnande vatten skall, i brist av lagligen bestämd
rågång eller sådana märken, som i 3 § sägs, gräns mellan byar så
bestämmas, att till varje by, som ligger vid vattnet, lägges den del av
Bihang till riksdagens protokoll 1021. 1 saml. 60 höft. (Nr 70.) 3

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

vattenområdet, som är dess strand närmast; dock att i fråga om strandägares
rätt i vissa större insjöar gäller den inskränkning, som i 6 § sägs.

5 §•

Vid öppna havsstranden och utom skären sträcker sig strandägares
område i vattnet etthundraåttio meter från det ställe invid stranden, där
stadigt djup av två meter vidtager. I fråga om fördelning byar emellan
av det område nu sagts samt av vattenområdet inom skären gälle vad
i 4 § är sagt.

6 §•

Yad i 5 § är stadgat om utsträckningen av strandägares område
vid öppna havsstranden gälle ock beträffande de öppna delarna av
Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland; dock
att, där hittills strandägare varit rådande över större del av sjön, han
skall därvid bibehållas. Yttergränsen för det strandägarne tillkommande
område i dessa sjöar skall bestämmas i den ordning särskilt är stadgat.

7 §•

Finnas i vattenområde, som efter ty i 4 eller 5 § sägs, skall fördelas
mellan byar, mindre holmar eller skär, må ej därför särskild andel
av vattenområdet tilläggas den by, vartill de höra.

8 §•

Vad i 4 och 5 §§ är stadgat skall icke äga tillämpning i fråga
om äga, vilken såsom urfjäll tillhör annan by än den, inom vars område
den ligger.

9 §.

Har by undergått skifte, skall i fråga om gränsen mellan de särskilda
ägolotterna skifteskartan med därtill hörande handlingar lända till
efterrättelse.

10 §.

Har vid skifte av by till byn hörande vattenområde, vilket icke
undantagits såsom samfällt för delägarne, likväl icke ingått i delningen,

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

■då skall en var strandägare äga rätt att, så länge området är oskiftat,
nyttja den del av området, som ligger hans strand närmast.

Angående rätten att tillgodogöra sig strömfall, så ock om rätten
till fiske är särskilt stadgat.

11 §•

Vad här ovan i 9 och 10 §§ är stadgat med avseende å skifte
av by skall äga motsvarande tillämpning beträffande hemmansklyvning
och ägostyckning.

12 §.

Angående tomtindelning för stad och annan ort, där den för stad
gällande ordning för bebyggande skall tillämpas, är särskilt stadgat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Bil. B.

F ö r s 1 ji g

till

Lag

om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om ägogränser.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Den nu antagna lagen om ägogränser skall jämte vad här nedan
stadgas lända till efterrättelse från och med den 1 januari 1919.

2 §•

Genom den nya lagen upphävas 12—15 kap. jordabalken tillika
med alla de särskilda stadganden, vilka innefatta ändring eller förklaring
av vad sålunda upphävda lagrum innehålla eller tillägg dertill, så ock
vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot nya
lagens bestämmelser.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till
lagrum, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i
stället tillämpas.

3 §■

I stället för vad 14 kap. jordabalken innehåller stadgas:

1. Finnes i ägotvist, som är anhänggig vid underrätt, nödigt, att
syn hålles å stället, träde rätten där tillsammans att hålla synen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

draga åt underrätten i orten att förrätta synen. Det protokoll, som föres
vid synen, varde ingivet till hovrätten, och döme hovrätten sedan i målet.

Finner Konungen ägotvist, som dragits under dess prövning, ej
kunna avgöras utan syn, förordnar Konungen, huru synen skall hållas.

2. Kostnad för syn skall gäldas av käranden eller, där målet är
fullföljt i högre rätt, av klaganden, men stanna å den, som vid målets
slut rätten finner skyldig därtill.

3. Är tvist härader emellan, söke de hovrätten om uthärads
domare och nämnd. Är den mellan län eller landskap, give befallningshavanden
det Konungen till känna, som förordnar den däröver må döma.

4 §.

Genom nya lagen sker ej inskränkning i den rätt, som på grund
av urminnes hävd enligt äldre lag må någon tillkomma.

Låter inom tio år från det nya lagen trätt i kraft någon i den
ordning 17 kap. 23 § rättegångsbalken stadgar avhöra vittnen till bestyrkande
därav, att fastighet på grund av urminnes hävd besväras av
servitut, må anmälan om förhöret göras för antecknande i inteckningsprotokollet
och inteckningsboken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Bil. C.

Förslag.

till

Lag

om fastställande av yttergränsen för strandägares områden i
vissa större insjöar.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

I Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland
skall yttergränsen för strandägarnes områden fastställas genom särskild
förrättning, som för en var av dessa sjöar eller, där Konungen finner
sådant nödigt, för särskilda delar av sjön hålles på sätt här nedan stadgas.

2 §•

Förrättningen verkställes av lantmätare, som av Konungen förordnas.
Att honom vid förrättningen biträda förordne, på anmälan av
lantmätaren, Konungens befallningshavande eller, där förrättningen avser
vattenområde, som ligger inom särskilda län, en var av befallningshavandena
i dessa län, såvitt angår länet, en av statens fiskeritjänstemän
samt en bland dem, som till ledamöter i ägodelningsrätt eller till gode
män vid lantmäteriförrättningar inom länet äro valde. Det åligger ock
Konungens befallningshavande, var för sitt län, att förordna ombud för
bevakande vid förrättningen av det allmännas rätt.

3 §■

I fråga om jäv mot lantmätaren och de biträdande förrättningsmännen
gälle i tillämpliga delar vad beträffande jäv mot synemän i
vattenavledningsmål är stadgat i 33 § lagen om dikning och annan av -

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

ledning av vatten den 20 juni 1879; skolande, där lantmätaren finnes
jävig, Konungens befallningshavande i det eller de län, förrättningen
angår, hos Konungen begära förordnande av förrättningsman i hans ställe.

4 §•

Stanna förrättningsmännen i olika meningar, gälle vad de fleste
säga; har var sin särskilda mening, gälle lantmätarens.

5 §•

För inhämtande av upplysningar om fiske, jakt, sjöslåtter och
andra förhållanden, som kunna inverka på bedömandet av frågan om
strandäganderättens utsträckning i särskilda delar av sjön, skall för varje
tingslag och stad, som av förrättningen beröres, hållas sammanträde
med befolkningen i orten; ägande förrättningsmännen för närmare utredning,
där sådan finnes erforderlig, hålla syn å stället. Lantmätaren utsätta
efter samråd med övrige förrättningsmän tid och ort för sammanträde
eller syn och läte kungörelse därom minst fjorton dagar förut uppläsas
i tingslagets eller stadens kyrkor samt intagas i tidning inom orten;
underrätte ock i god tid det allmännas ombud om sammanträdet eller synen.
Vid sammanträde och vid syn skall protokoll föras av lantmätaren.

6 §•

Sedan erforderlig utredning blivit i ärendet förebragt, avgive förrättningsmännen,
särskilt för varje tingslag eller stad, förrättningen angår,
utlåtande med angivande, i vilka delar av sjön vattenområdet må
anses i dess helhet tillkomma strandägarne samt, för övriga delar därav,
huru långt ut i sjön strandägarnes områden skola sträcka sig.

Utlåtandet varde av lantmätaren tillställt rättens ordförande för
att å näst infallande rättegångsdag uppläsas och i domboken intagas,
och varde tillika de vid sammanträde eller syn inom tingslaget eller
staden förda protokoll ingivna till rättens ordförande att bland rättens
handlingar förvaras.

7 §•

Till Konungens befallningshavande i län, som av förrättningen
beröres, insände lantmätaren avskrift av utlåtandet för varje till länet
hörande tingslag eller stad att i länskungörelserna intagas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

8 §•

Är strandägare missnöjd med förrättningsmännens utlåtande, äge
han inom ett år från det utlåtandet vid rätten upplästes efter stämning
å kronan påkalla prövning av sitt anspråk. Kronan vare ock öppet att
inom tid, som nu är sagt, föra talan mot utlåtandet efter stämning, som,
där svarandena äro flera än tio, må delgivas på sätt och inom tid, som
i 11 kap. 12 och 25 §§ rättegångsbalken stadgas.

Försittes tid för talan, lände utlåtandet till efterrättelse.

9 §•

Kostnad för förrättning, som i denna lag avses, skall bestridas av
allmänna medel.

Kungl. May.ts proposition nr 70.

Bil. D.

Förslag

till

Lag

om byggnad eller annan anläggning, som uppförts utöver ägogräns.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Uppföres inom område, för vilket tomtindelning är gällande, byggnad
i läge, som för densamma blivit i vederbörlig ordning bestämt, men
visar sig sedan, att byggnaden skjuter in på grannes tomt, då vare,
därest byggnadens nedrivande eller ändring skulle medföra märklig kostnad
eller olägenhet för ägaren, denne ej skyldig att avträda den intagna
marken förr än byggnaden nedrives eller avbrinner. För det intrång,
granne lider av byggnaden, njute denne ersättning, där han icke hellre
vill avstå tomtdelen mot lösen.

Inkräktar sålunda uppförd byggnad å gata, vare ägaren berättigad
att, till dess byggnaden nedrives eller avbrinner, hava den kvarstående
utan skyldighet att utgiva ersättning för intrång; dock att vad nu sagts
ej gäller om trappa, som skjuter över gatulinjen.

Å byggnaden må ej utan samtycke av den intagna markens ägare
vidtagas förändring, som är att hänföra till nybyggnad.

2 §.

Uppföres inom område, för vilket tomtindelning icke är gällande,
byggnad så, att den skjuter över fastighetens ägogräns, vare lag som i
1 § första och tredje styckena sägs, såvida det icke kan visas, att den,
som uppfört byggnaden, verkställt inkräktningen med avsikt eller att
han därvid handlat med grov vårdslöshet, och att detta förhållande,
där fastigheten övergått till ny ägare, var denne bekant då han åtkom
fastigheten.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 60 käft. (Nr 70.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

3 §•

Har strandägare, med begagnande av honom jämlikt 10 eller 11 §
i lagen om ägogränser tillkommande rätt att nyttja vattenområde, som
ej ingått i skifte eller annan delning, där gjort anläggning, och finnes,
efter det området sedermera delats, anläggningen skjuta över den gräns,
som för fastigheten utlagts vid delningen, skall vad i 1 § första och
tredje styckena stadgas äga motsvarande tillämpning.

4 §•

Skall jord lösas eller ersättning för intrång utgå efter ty i 1, 2
eller 3 § sägs, gälle i tillämpliga delar vad angående jords eller lägenhets
avstående för allmänt behov är stadgat.

Tid för erläggande av lösen bestämme rätten, där ej överenskommelse
därom träffas mellan parterna. Dröjer den, som skall utgiva
lösen, med dess erläggande utöver en månad efter förfallodagen, vare
rätten att hava byggnaden eller anläggningen kvarstående å den intagna
marken förverkad.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1919.

Genom densamma upphävas 2 kap. 1 § byggningabalken, såvitt
därigenom stadgats förbud mot uppförande av byggnad inom visst avstånd
från grannes tomt, samt lagen den 26 maj 1899 om vad i vissa
fall bör iakttagas, då byggnad uppförts utöver tomtgräns.

Vad i nya lagen stadgas skall äga tillämpning jämväl i fråga om
byggnad, som uppförts innan nya lagen träder i kraft; dock att beträffande
byggnad, som före den 1 januari 1900 uppförts inom område,
för vilket stadsplan blivit fastställd, fortfarande skall tillämpas vad om
sådan byggnad stadgas i ovannämnda lag den 26 maj 1899.

Kung!,. Maj:ts proposition nr JO.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd måndagen den
14 januari 1918.

Närvarande:

Justitieråd en Gullstrand,
von Seth,

Wedberg,

Regeringsrådet Planting-Gyllenbåga.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
19 december 1916, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas
över upprättade förslag till

lag om ägogränser,

lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om ägogränser,

lag om fastställande av yttergränsen för strandägares områden i vissa
större insjöar, samt

lag om byggnad eller annan anläggning, som uppförts utöver ägogräns.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits av dåvarande byråchefen, numera statssekreteraren
Lars Rabenius.

I anledning av förslagen avgå vos följande yttranden av lagrådet
och dess särskilda ledamöter:

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Förslag till lag om ägogränser.

1 och 2 §§.

Justitieråden Gullstrand och Wedberg samt regeringsrådet PlantingGyllenbåga: Gällande

skiftesstadga innehåller i 48 § bestämmelser angående
förening om rågång. Där stadgas förutom den ordning, i vilken
förening skall ingås, förutsättningen för att förening skall kunna äga
rum. Delägare få förena sig om förut icke fastställd eller eljest icke
behörigen bestämd rågång. Vidare stadgas det, att rågången skall
stå fast, om förening så, som föreskrivits, kommer till stånd.

Ändring av dessa bestämmelser avses uppenbarligen icke med
förevarande förslag. Enligt 1 § är lagligen skedd förening om rågång
att anse lika med fastställelse och i 2 § utsäges, vad som menas med
behörigen bestämd rågång, därtill fogats: vare så gillt, som hade förening
träffats om rågången. I fråga om den ordning, i vilken förening
skall ingås, hänvisas till skifteslagstiftningen. Det synes ej heller hava
varit meningen att bestämma, i vilka fall förening får äga rum.

I sistnämnda hänseende torde emellertid den föreslagna lydelsen
av 1 och 2 §§ kunna giva anledning till en motsatt uppfattning.
Den sats, varmed 1 § inledes och vilken innehåller villkor att lagligen
fastställd rågång icke finnes, skulle nämligen vid jämförelse med innehållet
i 2 § kunna föranleda lagbudens tolkning på sådant sätt, att förening
medgåves i fråga om förut icke fastställd eller eljest icke behörigen
bestämd rågång men vore i övrigt icke tillåten. Är farhågan om
en dylik uppfattning grundad, så följer därav att i denna fråga, som
rätteligen torde tillhöra skifteslagstiftningen, ett föregripande kunde
anses vara vidtaget till men för det pågående arbetet å nämnda lagstiftningsområde.
Det innehåll man velat giva åt förevarande två
paragrafer eller att rågång emellan byar skall gälla som fastställd, då
rågrannarna så, som särskilt stadgats, förenat sig om rätta sträckningen,
och att samma lag skall vara, där vid skifte, vartill rågrannarna blivit
behörigen kallade, rå och rör eller andra märken funnits utvisa gränsens
rätta sträckning, torde genom obetydliga ändringar i ordalagen kunna
framstå på sådant sätt, att ifrågavarande missuppfattning omöj liggöres.

Kungl. May.ts proposition nr 70.

Justitierådet von Seth:

Om, såsom motiven synas giva vid handen och som även överensstämmer
med den i gällande skiftesstadga använda terminologien, uttrycket
i första satsen av 1 § »rågång lagligen fastställd» skall fattas
så vidsträckt, att rågång skall anses fastställd, icke blott då dess
sträckning blivit bestämd genom ett domstolsbeslut, som direkt innefattar
en fastställelse av densamma, utan även då sträckningen eljest
blivit bestämd genom något uttryckligt, under iakttagande av den ordning,
som för varje tid varit stadgad, fattat beslut, vare sig detta
bestått i en mellan ägarna å ömse sidor ingången förening eller i en
laga kraftvunnen utstakning enligt 47 § skiftesstadgan eller i annat
dylikt avgörande, synes det mindre egentligt, då det i sista satsen i

1 § i fråga om förening, som ingås efter den nya lagens trädande i
kraft, uttalas, att den sålunda antagna rågången skall gälla såsom
vore den fastställd. Paragrafens avfattning lärer höra jämkas till
undanröjande av berörda oegentlighet, förslagsvis så, att sistnämnda
sats utbytes mot ett uttalande, att den ingångna föreningen skall vara
bestämmande för framtiden för rågångens sträckning.

Under förutsättning att vad jag erinrat beträffande 1 § vinner
avseende, böra i 2 § de två sista satserna erhålla en något förändrad
lydelse av innebörd, att ett godkännande av rågång i den ordning,
som avses i paragrafen, skall vara så gillt, som hade rågången blivit
fastställd i samband med förrättningen.

3 §•

Justitierådet von Seth:

Även i denna paragraf föranleder vad jag erinrat ifråga om 1
§ en ändring så tillvida, som antingen i satsen »eller på sätt i 1 eller

2 § sägs bestämd» 1 § icke bör nämnas eller ock uttrycket »som icke
blivit fastställd eller på sätt i 1 eller 2 § sägs bestämd» bör utbytas
mot »som icke blivit, på sätt i 1 eller 2 § omförmäles, bestämd». Det
är att märka, att den sist antydda avfattningen bäst överensstämmer
med lydelsen av 4 §.

4 §•

Lagrådet:

Förevarande bestämmelser och än mer de i 7 § hava avfattats
så, att de snarare innehålla regler för delning av ett gemensamt område
än angiva rätta gränsen mellan redan skilda ägovälden. Det

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

senare måste dock, såsom lagberedningen ock i sina motiv påpekar,
vara lagförslagets egentliga syfte. En något ändrad lydelse av 4 och
7 §§ synes därför önskvärd.

Justitierådet von Seth:

Medan byalagen, så långt man har sig bekant, merendels varit
i inägorna skilda från varandra genom rågångar, hava skogsområdena
i stor utsträckning icke varit sålunda uppdelade mellan de byar och
hemman, till vilka de hörde. Det är detta förhållande, som avsågs
med bestämmelserna i 28 kap. byggningabalken av landslagen och i
12 kap. 6 § jordabalken av 1734 års lag. Även i storskiftesförfattningarna
beröres samma förhållande.- Sålunda stadgades i 14 § av
1766 års lantmäteriförordning att, om by eller gård, som sökte avtagas,
vore samfällt med flera byar eller hela socknen i någon skog

eller utmark, då tillätes icke lantmätaren att endast mäta av byens
eller hemmanets odalägor, utan skulle det vara landshövdingens åliggande
att då befalla och tillhålla deltagarna, att de tillika skulle låta avmäta
och hemmanen emellan dela slika samskogar. Stadgandet upprepades
i 55 § av 1783 års förordning om lantmäteriet i riket, som tillika i
sin 79 § hade den bestämmelsen att, om stora skogar tillstötte, som
ej genom lagliga och godkända rågångar vore någon viss by tillhöriga,
måste med delningen av skogen uppskjutas, till dess utrönt bleve,

huru mycket därav med rätta borde tillhöra den by, som var föremål
för skifte. I enlighet med förenämnda bestämmelser hava under storskiftenas
tid stora skogsområden uppdelats först mellan de olika byalagen
och därefter mellan delägarna i dessa. Genom en tämligen fast

praxis hava ifrågavarande skiften sedermera förklarats orubbliga i vad

de innefattat delning av förstnämnda slaget, i det att stadgandet i

3 § 1 mom. skiftesstadgan om skiftesvitsord, då jord, som hörer till
by eller hemman, blivit genom storskifte lagd i flera skiften, ansetts
icke tillämpligt ifråga om dylika delningar mellan skifteslag. En motsvarande
uppdelning av större komplexer på skifteslag har vidare påbjudits
för Gävleborgs län genom kungl. brevet den 19 mars 1839
och för Gottlands län genom kungl. brevet den 20 december 1850
samt i vissa avvittringen rörande författningar. I alla dessa fall lärer,
i den mån ej särskilda omständigheter föranleda till annan uppfattning,
få anses, att de gränser mellan skifteslag, som sålunda bildats, omedelbart
erhållit karaktären av rågångar, och att således beträffande gränserna
i vattnet mellan de olika skifteslagen bestämmelserna i 12 kap.

4 § jordabalken hitintills varit tillämpliga. Beträffande de fall, då

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

uppdelningen mellan skifteslag skett genom laga skifte, stadgas uttryckligen
i 104 § skiftesstadgan, att de sålunda tillkomna gränserna
mellan de olika skifteslagen skola utmärkas på sätt, som är stadgat
om rågångar. Under förutsättning att, såsom avfattningen av förevarande
paragraf synes giva vid handen, det är förslagets mening, att
paragrafen även i nu berörda fall skall äga tillämpning, har jag intet
att erinra mot förslaget i denna del.

Förslaget angiver icke, från vilket vattenstånd man har att utgå,
då det gäller att avgöra, vilken strand en viss del av vattenområdet är
närmast. Emellertid är det av synnerlig vikt, att härvid en riktig utgångspunkt
vinnes. Om t. ex. gränsbestämningen sker vid ett tillfälle
av högt vattenstånd, kunna givetvis de strandägare, som hava långsluttande
stränder, bliva oskäligt lidande och tvärtom, om bestämmandet
sker vid ett tillfälle av exceptionellt lågvattenstånd, de, vilkas stränder
äro branta, bliva förfördelade. Rättvisast är väl att, på sätt det till
lagrådets granskning föreliggande förslaget till vattenlag gör beträffande
de förhållanden det berör, även i nu förevarande hänseende utgå från
ett lågvattenbegrepp, så bestämt som i sistnämnda förslags 14 kap.
1 §. Den omständigheten, att det ofta kan bliva svårt att bestämma
lågvattnet vid den i varje fall avgörande tiden, synes ej böra lägga
hinder i vägen för att ett principiellt uttalande göres även i nu förevarande
förslag.

5 §•

Lagrådet:

Då genom 1852 års fiskeristadga bestämmelse meddelades om en
viss yttergräns för strandägares fiskevatten vid öppna havsstranden och
utomskärs, gjordes denna bestämmelse icke ovillkorlig. Den skulle enligt
uttryckligt stadgande tillämpas blott om det ej vore lagligen bestämt,
huru långt strandägarens landgrund i havet sträckte sig. Fiskeristadgans
föreskrift om landgrund och dess utsträckning är nu upphävd
genom 1896 års lag om rätt till fiske och ersatt av det ännu gällande
stadgandet i denna lags 2 §, att strandägarens enskilda fiskerätt omfattar
allt det vatten, som finnes till och med 180 meter från det ställe
invid stranden, där stadigt djup av 2 meter vidtager. Även denna
gräns för strandägarens rätt skall enligt sistnämnda lagrum gälla allenast
där ej annorledes är lagligen bestämt.

Enligt det kommittéförslag, som låg till grund för 1896 års lag,
skulle, under enahanda förbehåll som nyss sagt^ i de öppna delarna

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

av Vänern och Vättern området för strandägarens enskilda fiskerätt
vara begränsat på samma sätt som vid havsstranden. Beträffande denna,
sedermera ej i lagen upptagna bestämmelse yttrades i kommittéförslagets
motiv, att om vid någon behörigen fastställd rågångsreglering eller
eljest i en rättskraftig dom något hemmans rågång blivit förlagd
längre ut i sjön än 180 meter från den punkt, där 2 meters stadigt
djup vidtager, borde uppenbarligen här, liksom då fråga vore
om saltsjöfiske, den äganderätt, som sålunda tillerkänts strandägaren,
medföra uteslutande fiskerätt utanför den i allmänhet gällande
gränsen.

I nu förevarande paragraf, enligt vilken strandägarens vattenområde
vid öppna havsstranden och utom skären skall vara begränsat
efter samma mått, som redan gälla i fråga om hans enskilda fiskerätt,
är emellertid denna regel undantagslös. Såvitt härigenom den strandägare,
vars område enligt särskild bestämmelse är snävare begränsat
än regeln innebär, får detsamma utvidgat, synes mot en sådan förändring
icke vara något att anmärka. Men där en särskilt bestämd
gräns för strandägarens område går längre ut i vattnet än de föreslagna
måtten medgiva, bör den strandägaren sålunda tillerkända rätten
icke genom den nya lagstiftningen fråntagas honom. Då saknaden av
ett förbehåll, motsvarande det, som förekommer i 2 § av lagen om
rätt till fiske, kan giva anledning till ovisshet om den nya lagens
mening härutinnan, hemställes att nu ifrågavarande stadgande något
modifieras.

7 §•

Lagrådet:

I fråga om denna paragraf hänvisas till vad vid 4 § av lagrådet
gemensamt yttrats.

8 §•

Lagrådet:

Innehållet i förevarande paragraf, eller att vid tillämpning av 4 §
och andra punkten i 5 § äga, vilken såsom urfjäll tillhör annan by än
den, inom vars område den ligger, skall anses tillhöra sistnämnda by,
framgår ej tydligt av paragrafens avfattning, vilken lämnar rum för
den helt visst ej avsedda tolkning, att man vid ifrågavarande lagtillämpning
skall frånse stranden vid urfjällen.

Katigt. Maj:ts proposition nr 70.

10 §.

Justitierådet Gullstrand:

Lagberedningen har i motiven till förevarande paragraf framhållit,
att där skifte övergått by, skifteshandlingarna ofta icke giva
besked, huruvida till byn hörande vattenområde skall anses genom förrättningen
delat eller bibehållits såsom för skiftesdelägarna samfällt,
att i dylika fall stundom kan anses av handlingarna framgå, det en
delning varit avsedd, men att, där varje hållpunkt saknas för antagande,
att vattenområdet verkligen ingått i skiftet, detsamma måste fortfarande
betraktas såsom en byns gemensamma tillhörighet, oaktat tydligt
förbehåll därom ej skett. Åt denna uppfattning har i paragrafen givits
uttryck.

Eättsgrundsatsen, att med äganderätt till stranden följer äganderätt
till vattenområdet därutanför, har av gammalt varit rådande i
Sverige. Detta framgår oförtydbart av våra äldre lagar. I landslagens
byggningabalk har denna grundsats fått sitt uttryck i 26 kap. 1 §,
enligt vilket lagrum mellan byar, vilkas landområden skiljas genom
mellanliggande vatten, skall finnas på visst sätt bestämd gräns i vattenområdet.
Inom byn rådde ursprungligen gemensamhet i ägor, vattenområde
såväl som jordområde, men där denna gemensamhet bröts
genom skifte, som kom att omfatta jämväl strandtegarna, där skulle
vattenområdet ock vara skiftat och detta så, att området utanför
strandteg tillkomme dennes ägare. Stadgande härom återfinnes i 6 kap.
i landslagens nämnda balk. Med lagbudet har uppenbarligen åsyftats,
att delningen skulle vara genomförd intill annan bys gräns. Då lagen
fäste synnerlig vikt vid upprätthållande av gräns i vattenområde
emellan byar måste de grunder, som härvid varit bestämmande, anses
motsäga antagandet, att vid skifte, däri vattenområde ingått, sådant
område, som befunne sig längre ut från stranden, skulle anses icke
ingå i förrättningen. Yäl har ofta nog de särskilda fiskeplatsernas
belägenhet pekat hän på olämpligheten av vattenområdets delning efter
äganderätten till stranden, men det bör märkas, att delning av fisket
kunde ske särskilt och då efter byamålet, eller ock kunde, såsom oftast
torde hava skett där fisket var av någon betydenhet, detta hava fortfarit
att vara samfällt. Beträffande rätten att tillgodogöra sig vattenkraft
gavs i landslagens byggningabalk 25 kap. 4 § en bestämmelse,
som avsåg att tillförsäkra byamännen dylik rätt efter deras andel i byn.
Då vattenkraften ej kunde utnyttjas utan utmål vid stranden, måste

Bihang till riksdagens protokoll 1021. 1 samt 60 Käft. (Nr 70.) 5

34 Kungl. Maj ds proposition nr 70.

avsättande vid skifte av dylikt utmål anses hava medfört rätt till
vattenkraften. Sistnämnda lagrum kan icke anses innefatta något stadgande
om själva vattenområdet.

1734 års lag intager i huvudsak samma ståndpunkt i förevarande
hänseende som den äldre rätten. T 12 kap. jordabalken givas detaljerade
bestämmelser om gräns emellan byar i vattenområde, och därigenom
betonas skarpt vikten av att särskilda ägovälden äro jämväl i
dylika områden åtskilda från varandra. Delning inom by sker fortfarande
genom solskifte, men om delningen av vattenområde säges intet.
Rörande samfälld fiskerätt och delning därav stadgas i 17 kap. byggningabalken,
och samma balks 20 kap. innehåller i 1 § en bestämmelse,
att byamålet är delningsgrund i fråga om kvarnställe. Om man frånser
rätten till fiske och rätten att tillgodogöra sig strömfall, tedde sig
i de flesta fall vid denna tid för delägare i by äganderätten till annat
vattenområde än det utanför hans strand belägna såsom saknande
egentligt värde. Med vattenområdets delning följde ej utan vidare
delning av fiskevattnet — 17 kap. byggningabalken torde bekräfta
detta — och rätten till gemensamhet i kvarnställe tryggades genom
avsättande av utmål. Att det sålunda till sitt värde reducerade vattenområdet
i undantagsfall kunde efter byamålet uppdelas så, att strandäganderätten
ej blev bestämmande för rätten till vattenområdet, är
naturligen ej uteslutet, men att utvecklingen skulle hava lett därhän,
att före storskiftesförfattningarnas tid byamålet .direkt skulle hava i
allmänhet gällt såsom delningsgrund, då skifte av vattenområde påkallades,
är icke att antaga.

Av vad sålunda anförts torde framgå att, där vid solskifte stranden
delats, vattenområdet ock är att anse såsom delat, såvida ej annat
bestämts eller eljest kan anses framgå.

Med storskiftets införande skedde ej ändring däri, att vattenområdet
vanligen behandlades såsom värdelöst. Vid författningarnas
tystnad om delning av vattenområde är man, då storskiftet borde omfatta
byns alla ägor, berättigad antaga, att dylikt område fortfarande
skulle i regel såsom impediment anses tillhöra det hemman, som erhöll
stranden. Stöd härför finnes i det uttalande, som i 1762 års storskiftesförfattning
gjorts angående vattenverk, strömfall, fiske och sjöfoder.
Särskilda bestämmelser kunde uppenbarligen vid skifte meddelas
om huru med dylika nyttigheter skulle förfaras. Då delning av fiske
förekom, följde ej därmed äganderätten till vattenområdet, och om
fisket lämnades odelat, var ej heller därmed avgjort, att samma område
skulle vara samfällt. Där strömfall och sjöfoder ansågos äga något

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

värde, lära vid skiftet hava lämnats bestämmelser om rätten därtill,
men tiga skifteshandlingarna i denna fråga, får nog i de flesta fall
anses, att rätten till vattenkraftens utnyttjande och rätten till sjöfoder
såsom värdelösa åtföljt rätten till vattenområdet.

Ej heller författningarna om enskifte och laga skifte innehålla
särskilda bestämmelser om delning av vattenområde. Anmärkningsvärd
är emellertid den i fråga om laga skifte meddelade bestämmelsen
rörande särskilt skifte av samfällt fiske eller annan oskiftad lägenhet,
därmed tydligen gives vid handen, att skifte av fiske är ett och skifte
av vattenområde ett annat. Mot gällande skiftesstadgas anda och
mening, att all skifteslagets areal skall i skiftet ingå, är uppenbart
stridande att vid laga skifte lämna vattenområdet odelat, och den
praxis, som ännu allmänt råder att, där delning av vattenområde icke
påyrkas, ej blott lämna gränsen i vatten mot annan by obestämd utan
ock underlåta meddela bestämmelser om skifteslagets vattenområde,
torde utgöra ett från storskiftenas tid fallet arv, som väl kan förklaras
av benägenheten att undvika onödiga kostnader för skiftesdelägarna,
men ingalunda får, oaktat insikten om vattenområdets värde numera
är en annan än fordom, anses innebära en avvikelse från den förut
rådande principen, att vattenområdet, vid grundad anledning till tvekan
därom, är att anse såsom skiftat.

Saknar sålunda ovan omförmälda i förevarande 10 § uttryckta
uppfattning tillräckliga grunder i gällande stadganden och rättsutvecklingens
gång, kan emot densamma med ännu större skäl åberopas
den vid våra domstolar högre som lägre rådande ganska fasta

rättspraxis i ämnet. Denna praxis är av så mycket större betydelse

med avseende på den ifrågasatta lagstiftningen, som i synnerligen stor
omfattning och med betydande ekonomisk räckvidd avtal ingåtts i

förlitande på densamma. En på skilda områden djupt ingripande
rättsosäkerhet skulle sannolikt bliva följden av en lagstiftning, som
åsyftade rubbning i denna rättspraxis.

Lagberedningen har uppmärksammat den våda en sådan rubbning
komme att medföra och velat råda bot därpå genom det innehåll
förevarande paragraf i övrigt erhållit. En nyttjanderätt för strandägaren
till det vattenområde, som skall anses odelat, har blivit tillskapad,
men denna nyttjanderätt, som upphör vid skifte av vattenområdet,
omfattar icke rätten till vattnets utnyttjande till drivkraft

och ej heller rätt till fiske. Lätteligen inses, att detta är ett ganska
svagt palliativ. Nyttjanderättshavaren saknar dessutom möjlighet att

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

få gränsen för sitt vattenområde, där detta stöter intill annat dylikt
område, som tillhör samma by och följaktligen av grannen inneliaves
under lika rätt, bestämd i den ordning, som gäller för rågångar; och det
skydd för en verkställd anläggning, vilket enligt den föreslagna lagen om
byggnad eller annan anläggning, som uppförts utöver ägogräns, gives
med avseende å gräns emellan skilda ägovälden, frånkännes nyttjanderättshavaren
i så måtto, att han icke äger på denna lag grunda rätt
vare sig att efter laga skifte eller annan delning bibehålla en utöver
den vid delningen bestämda ägogränsen gjord anläggning, som han i
god tro om sin äganderätt verkställt, innan nyttjanderätten tillkommit
honom, eller att före delningen bibehålla anläggning, därmed han utan
avsikt och utan grov vårdslöshet råkat inkräkta på grannes vattenområde
i samma by.

På dessa skäl hemställer jag, att innehållet i förevarande paragraf
måtte utgå ur den föreslagna lagen. Vid bifall härtill skulle, även om
man, såsom måhända icke vore ändamålsenligt, lämnade det outtalat
i lagen, gällande rätt i ämnet kunna anses vara, att om vid skifte av
by till hyn hörande vattenområde, vilket icke undantagits såsom samfällt
för delägarne, likväl icke enligt skifteskartan med tillhörande

handlingar inbegripits i delningen, så skulle, där ej av omständigheterna
framginge, att området med avsikt, att det skulle vara odelat, uteslutits
från delningen, vad i 4 och 5 §§ av förevarande lag stadgats äga

motsvarande tillämpning.

Om min hemställan icke vinner bifall, torde en jämkning i paragrafens
ordalag böra äga rum. Den strandägaren tillerkända nyttjanderätt
innefattar uppenbarligen rätt för honom att såsom ägare förfoga
över vattenområdet, intill dess detta ingår i laga skifte. Härifrån

undantagas rätten att tillgodogöra sig vattnet såsom drivkraft och
rätten till fiske, i fråga om vilka båda rättigheter den särskilda
nyttjanderätten således icke äger rum. Detta undantag torde böra i
lagtexten annorlunda utmärkas än genom en hänvisning till vad

särskilt är stadgat om rätt att tillgodogöra sig strömfall och rätt
till fiske.

Justitierådet JVedberg med vilken regeringsrådet Planting-Gyllenbåga
instämde:

Det är icke ovanligt, att av karta och handlingar rörande skifte
av by ej framgår, huruvida till byn hörande vattenområde ingått i delningen
eller icke, och att ej heller andra omständigheter giva ledning
för frågans avgörande. Enligt den i högsta domstolen nu rådande

Kvngl. Maj:ts proposition nr 70.

meningen är för dylikt fall vattenområdet att anse såsom delat. Lagberedningen
åter har i sina motiv sökt uppvisa, att en sådan mening
icke överensstämmer med lag, och såsom riktig uppställt den motsatta
principen. »Där», säger beredningen, »varje hållpunkt saknas för antagande,
att vattenområdet verkligen ingått i skiftet, där måste det
fortfarande betraktas såsom en byns eller skifteslagets gemensamma
tillhörighet, oaktat uttryckligt förbehåll därom ej skett.»

Stadgandet i nu förevarande paragraf är föranlett av denna beredningens
åskådning; och ehuru paragrafens ordalag synas tala däremot,
lärer det få antagas, att beredningen avsett att genom stadgandet medelbart
lagfästa sin uppfattning av den avgivna frågan.

Det torde ock böra medgivas att, i allt fall efter det lagberedningen
framlagt sin mening, en sådan osäkerhet råder beträffande frågans
rätta besvarande, att lagstiftarens ingripande må anses påkallat.
Spörmålet är, i vilken riktning detta bör gå.

Rättsskipningen har i nu förevarande hänseende icke alltid varit
fast. I det äldsta rättsfall, vartill lagberedningen i ämnet hänvisar,
— från år 1844 — stodo i högsta domstolen tre ledamöter mot tre.
När frågan därnäst, såvitt känt är, kom under högsta domstolens prövning
— år 1850 —, hade såväl häradsrätten som lagmansrätten och
hovrätten uttalat sig i överensstämmelse med den för närvarande i
högsta domstolen härskande åskådningen, men i högsta domstolen segrade
då den motsatta meningen med fem röster mot två. I vad mån sistnämnda
mening under de närmast följande båda årtiondena varit rådande
i praxis, är ej bekant. Bortsett från ett år 1873 av högsta domstolen
avgjort mål rörande delning av jord, vunnen genom sjösänkning, — varom
vidare i det följande — innehålla prejudikatsamlingarna icke för tiden
efter 1850 något rättsfall i frågan äldre än från år 1885. I en då
avdömd tvist anslöt sig högsta domstolens majoritet till den meningen,
att vattenområdet in dubio vore att anse såsom skiftat. Intet berättigar
till antagandet, att domen innebar en avvikelse från dittills antagen
rättsgrundsatts. Med stor enstämmighet har därefter samma mening
alltjämt omfattats inom högsta domstolen i de många rättsfall, flera
från åren efter framläggandet av lagberedningens förslag, där frågan
under den följande tiden förelegat.

Medan det sålunda icke kan anses utrett, att den av lagberedningen
förfäktade åskådningen någonsin härskat i rättsskipningen med
någon varaktighet, kan den andra meningen åberopa sig på en praxis
hos landets högsta domstol, som nu varit oavbrutet rådande sedan
åtminstone omkring en mansålder tillbaka. Det är uppenbart, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

denna stadiga domstolspraxis på ett område, där skriven lag ej lämnar
avgörande ledning, icke kunnat undgå att verka bestämmande på
rättslivet. Vid köpeavtal rörande strandfastigheter i skiftad by hava
kontrahenterna såsom visst räknat med att, då anledning ej förekommit
till antagande, att byns vattenområde uteslutits från delningen, med
stranden även följde vattenrätt. Ofta har förvärvet av vattenrätten
varit köpets egentliga syfte. Det är att märka, att särskilt de sista
tre decennierna, därunder någon tvekan om den högsta dömande
myndighetens ståndpunkt icke kunnat råda, industriens behov av utrymme
och kraft orsakat en starkt ökad omsättning av strandfastigheterna
och en betydande stegring i deras värde. Från sakkunnigt
håll är ock i yttranden över beredningens förslag intygat, att ett lagfästande
av beredningens mening skulle i månget fall medföra de kännbaraste
förluster.

Måste det alltså sägas att, om lagstiftningen anslöte sig till den
uppfattning, som i den omtvistade frågan är lagberedningens, detta
innebure ett synnerligen allvarligt ingrepp i vad mången med fog
betraktar såsom sin välförvärvade rätt, är det tydligt, att en lagstiftningsåtgärd
av dylik retroaktiv natur icke bör vidtagas utan de mest
tvingande skäl. Man måste ställa sig betänksam däremot, även om de
båda oeftergivliga förutsättningarna vore för handen, att oriktigheten
i högsta domstolens uppfattning av bestående rätt ovedersägligen ådagalagts
och att den motsatta åskådningen vore den, som, därest det gällde
att stifta lag för hittills ej reglerade förhållanden, borde bliva den
bestämmande. Enligt min mening föreligger dock ingendera av dessa
förutsättningar. Den historiska utredning, som förebragts av lagberedningen
till stöd för dess åsikt, kan jag ej finna bindande. Den kan
ej anses vederlägga riktigheten av det betraktelsesätt, att vattenområdet
såsom impediment följer stranden åt enligt grunderna för 12 kap. 4 §
jordabalken. Och ur synpunkten av äganderättsförhållandenas framtida
ordnande synes det mig ej gärna kunna bestridas, att regeln om vattenområdets
delning i och med strandens delning är den enda naturliga.
Det torde exempelvis vara för nutida åskådning i hög grad främmande,
att den, som omedelbart efter ett skifte förvärvat sig en hemmanslott
vid Bottniska vikens strand, skall efter någon tid, då landhöjningen
gjort sig märkbar, ej längre nå med sina ägor ned till vattnet.

Med rätta har framhållits, att i förevarande ämne stor betydelse
måste tillmätas den rådande uppfattningen i bygderna. Lagberedningen
har genom utsända förfrågningar sökt inhämta upplysningar härutinnan,
särskilt huruvida samtliga delägare i skifteslaget eller allenast strand -

Kuwjl. Maj:ts ''proposition nr 10.

ägarne anses berättigade att tillgodonjuta sådana förmåner som sjöslåtter
och landvinning i följd av utfyllning i vattnet eller naturlig
uppgrundning. Såsom i beredningens motiv angives, hava emellertid
svaren utfallit skiftande. Från flertalet förste lantmätare hava väl svaren
gått i den riktning, att nämnda förmåner finge anses tillkomma skiftesdelägarne
gemensamt. Men beträffande samma län, för vilket dylikt
uttalande gjorts, föreligga häremot stridande uppgifter från annat håll.
Karakteristiskt är, att förste lantmätaren i Hallands län, som för egen
del anser landvinningarna böra betraktas såsom samfällda, dock konstaterar,
att ortsbefolkningens uppfattning är en annan.

Vad särskilt angår sjöslåtter, synes dess behandling såsom för
skifteslaget gemensam kunna stå väl tillsammans med åsikten, att vattenområdet
såsom impediment ingått i delningen. Liksom den omständigheten,
att fiske lämnats odelat, icke, enligt vad allmänt torde erkännas,
visar, att även vattenområdet såsom sådant är samfällt, så får ej heller
dylik slutsats dragas därav, att sjöslåtter nyttjas gemensamt. Sjöslåttern
kan anses i likhet med fisket vara en värdefull förmån, som icke låter
sig inbegripas under impediment.

Lagberedningen har särskilt uppmärksammat förhållandena vid
sjösänkningsföretag. »Enligt vad lagberedningen inhämtat», heter det i
motiven, »har vid sådana företag den uppfattning, beredningen för sin
del ansett vara den rätta, städse varit bestämmande så att för den
båtnad, som uppkommer därigenom, att förut vattenbetäckt område
torrlägges, icke allenast de delägare, vilka hava sina ägor vid vattnet,
utan även övriga delägare i skifteslaget ansetts berättigade och pliktiga
att ingå i företaget.» Ej heller detta anser jag vara oförenligt med
åsikten, att vattenområdet i tvivelaktiga fall bör anses hava vid delningen
åtföljt stranden. Det synes icke orimligt att, när det vid skiftet
såsom impediment betraktade vattenområdet sedermera finnes kunna
förvandlas till odlingsbar mark, strandägarne och övriga skiftesdelägare
behandlas såsom likställda med avseende å företaget. För en folklig
uppfattning kan icke gärna den mark, som vinnes genom sjösänkning
— ett företag, som regelmässigt kräver många jordägares förenade
bemödanden, — framstå på samma sätt införlivad med det forna strandområdet
som en naturlig uppgrundning eller en av strandägaren verkställd
utfyllning. I viss mån belysande är att, såsom svaren på de av
lagberedningen utsända förfrågningarna visa, flerstädes, där sjöslåttern
anses tillhöra strandägaren allena, landvinning genom sjösänkning dock
räknas såsom för skiftesdelägarne gemensam.

Med hänsyn till vad jag sålunda yttrat hemställer jag, att i nu

Kungl. Majlts proposition nr 70.

förevarande paragraf inrymmes ett stadgande av innehåll att, därest
efter skifte av by det ej framgår av kartan och skifteshandlingarna,
huruvida till byn hörande vattenområde ingått i delningen eller icke,
området skall, så framt ej särskilda omständigheter föranleda till antagande,
att det lämnats oskiftat, anses hava blivit mellan ägolotterna
vid vattnet fördelat enligt den i 4 § angivna grund. Med en sådan
regel finnes ej anledning att i lagstiftningen upptaga den nyttjanderätt,
som förslaget tillerkänner strandägaren. Däremot synes det lämpligen
böra föreskrivas, att rätt till sjöslåtter, som av skiftesdelägarne fortfarande
samfällt nyttjas, tillkommer dem gemensamt — varmed även
komme till uttryck, att sjöslåtterns samfällda nyttjande icke ensamt är
en sådan särskild omständighet, som giver vid handen, att vattenområdet
lämnats oskiftat. Tillika vill jag framhålla, att det synes mig böra
tagas i övervägande, huruvida icke i lagstiftningen beträffande sänkning
eller uttappning av sjö kunde inflyta stadganden gående därpå ut, att
för nu ifrågavarande fall jord, som vinnes genom sådant företag, bör
tillkomma skifteslaget och förty även ägare till andra ägolotter än strandfastigheterna
böra vara pliktiga ingå i företaget.

Jag anser mig böra i samband härmed betona, att det stadgande,
varom jag hemställt, säkerligen icke skulle vinna tillämpning i den
händelse, att vid skifte samfällt utmål ej avsatts för strömfall inom
byns vattenområde. Underlåtenheten att avsätta utmål, vilken ju framgår
av kartan och skifteshandlingarna, synes nämligen vara en omständighet,
som visar, att vattenområdet ingått i delningen.

Skulle det emellertid anses att, i motsats till vad jag förordat,
lagstiftningen bör bygga på lagberedningens mening, är till en början
önskligt, att denna mening otvetydigt uttalas i lagtexten, helst såsom
en fristående regel. Ordalagen i förslagets 10 § ingiva närmast den
föreställning att, därest vattenområde ej vid skifte undantagits såsom
samfällt, särskilt stöd kräves för antagande, att det likväl icke ingått
i delningen. Vad den föreslagna nyttjanderätten angår, är den onekligen
ägnad att i någon mån mildra den hårdhet mot strandägaren,
som lagberedningens ståndpunkt innebär. Dock torde det böra utmärkas,
att strandägarens nyttjanderätt inträder allenast i den mån vattenområdet
icke redan är taget i anspråk för skiftesdelägarnes gemensamma
räkning. Det förefaller nämligen föga rimligt att, på samma
gång området förklaras vara oskiftat, giva strandägaren befogenhet
att kräva avlägsnandet av anläggningar, som å området utförts och
brukas av delägarne samfällt. Måhända beror förslagets tystnad
härutinnan därpå att, när helst delägarne samfällt begagnat sig av

Kungil. Maj:ts proposition nr 70.

området, låt vara blott till någon mindre del och först lång tid efter
skiftet, den ovissa situationen, för vilken stadgandet om strandägarens
nyttjanderätt tillkommit, ansetts icke föreligga. En sådan uppfattning
synes dock knappast vara för varje fall hållbar. I övrigt har jag beträffande
nu förevarande paragraf ej annat att erinra än att hänvisningen
i andra stycket torde böra utbytas mot en föreskrift, som klarare angiver
vad helt visst är meningen eller att vad i första stycket sagts ej avser
rådigheten över vattnet å grunden eller rätten till fiske.

Justitierådet von Seth:

Stadgandet i förevarande paragraf innebär indirekt ställningstagande
till eu fråga inom den svenska vattenrätten, sAm under senare tid varit
föremål för livliga meningsutbyten, den huruvida de till en by hörande
vattenområdena, i den mån vid skifte av densamma uttrycklig bestämmelse
ej träffats om deras fördelning, ändå böra anses hava i och med
skiftet uppdelats mellan strandägarna eller om de skola anses fortfarande
utgöra en samtliga delägares gemensamma tillhörighet.

Innan jag närmare ingår på denna fråga, vill jag framhålla, att
ett vattenområde enligt mitt förmenande måste anses fördelat, icke blott
då det i delningsbeskrivningen uttryckligen tillagts viss eller vissa ägolotter
utan även i regel — handlingarna kunna givetvis innehålla bestämmelser,
som utesluta ett dylikt antagande, — då detsamma i skifteshandlingarna
upptagits som impediment. För sistnämnda fall följer,
såsom lagberedningen framhållit, av 80 § tredje stycket skiftesstadgan,
att området tillhör den skifteslott, inom vilkens gränser det fallit; och
jag vågar ifrågasätta, om man ej i detta hänseende bör gå så till vida
längre, än lagberedningen synes göra, som till att anse att, därest ej
skifteshandlingarnas uttryckliga innehåll giver anledning till annat antagande,
det sagda gäller, ej blott då det såsom impediment betecknade
vattenområdet vid delningen kommit att ligga helt och hållet inom en
särskild ägolotts gränser, utan även då detsamma kommit att ligga
mellan olika ägolotter. Det utgör då, utan att i övrigt hava något erkänt
värde för delägarna, gränsskillnad mellan lotterna, och för sådant
fall hava säkerligen alltid bestämmelserna om rågångs sträckning i
gränsvatten i den allmänna uppfattningen ansetts äga analogisk tillämpning
även ifråga om de genom skifte uppkomna ägogränserna, d. v. s.
vattenområdet med därtill hörande grund har ansetts tillhöra de olika
ägolotterna efter de i 12 kap. 4 § jordabalken angivna grunderna.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 60 käft. (Nr 70.) 6

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Föreligga icke i skifteshandlingarna sådana uttryckliga bestämmelser,
genom vilka vattenområde kan anses fördelat mellan delägarna, blir
det, såsom lagberedningen framhållit, främst en tolkningsfråga, huruvida
området skall anses delat eller icke. En omständighet, av vilken kan
slutas, att vattenområdet avsetts skola i och med skiftet tillfalla dem av
delägarna, som fått sina lotter invid detsamma, har lagberedningen ansett
föreligga, då vid graderingen ägofigurer vid vattnet åsatts högre gradtal
med avseende å deras läge och därav betingade förmåner av sjöslåtter
och dylikt.

För min del anser jag även andra lika viktiga omständigheter höra
framhållas, som kunna berättiga till en dylik slutsats.

Till följd av det ofullständiga sätt, på vilket frågan om vattenområdena
behandlats i våra skiftesförfattningar, och den därav följande
osäkerheten hos vederbörande förrättningsmän kan det sålunda enligt
mitt förmenande mycket väl förekomma fall, då visserligen ett vattenområde
icke i skifteshandlingarna betecknats såsom impediment, men det
likväl varit klart för alla vederbörande, att det i realiteten varit att
anse som sådant.

Detta är först och främst fallet med förekommande bäckar och
mindre gölar, som icke äga någon som hälst ekonomisk betydelse vare
sig för uttagande av vattenkraft eller såsom fiskevatten eller såsom föremål
för torrläggningsåtgärder. Att det icke varit främmande för rättsuppfattningen
att göra en dylik skillnad mellan större och mindre vattensamlingar,
därom synes mig en antydan ligga däri, att 1734 års lag i
12 kap. jordabalken vid redogörelse för, i vad mån vattenområden kunna
godkännas såsom ägogränser för byar, gör en motsvarande skillnad.
Det har säkerligen vid många skiftesförrättningar synts vederbörande så
självfallet, att dylika mindre vattenområden vore att behandla som
impediment, att något särskilt omnämnande härav varit överflödigt. Det
skulle ju också vara synerligen opraktiskt att indraga dessa områden i
ett allmänt vattenskifte.

Men även beräffande vissa av de större vattensamlingarna lärer
anledning kunna givas till ett liknande antagande. Jag syftar härvid
på sådana rinnande vattendrag, som icke hava vidare betydelse som fiskevatten
och vilkas grund saknar särskilt värde som torrläggningsobjekt.
I den mån ett dylikt vattendrag passerar ett skifteslag i så jämnt lopp,
att fråga ej heller kan uppstå om dess tillgodogörande för vinnande av
drivkraft, har det säkerligen, om ej annat framgår av handlingarna, stått
klart för såväl förrättningsmännen som delägarna, att detsamma, även
om det icke uttryckligen upptagits som impediment, vore att betrakta

Kung1. Maj:ts proposition nr 10.

som sådant. Detta synes mig även gälla för den händelse vid ett skifte
å sådan tid, då gällande skiftesförfattningar innehållit uttryckligt
stadgande om avsättande av utmål för skifteslaget gemensamt tillhöriga
kvarnar, vattenverk och andra dylika lägenheter, särskilda utmål icke avsatts
för i sådant vattendrag befintliga strömfall. Hava delägarna ej
vårdat sig om att få utmål avsatta, lärer detta ej gärna kunna tolkas
annorlunda, än att de ansett vattendraget sakna värde uti ifrågavarande
hänseende.

Av särskild vikt för avgörandet, om ett vattenområde skall anses
för gemensamt eller ej, lärer slutligen vara om utredningen giver vid
handen, att den allmänna uppfattningen i orten går i den ena eller
andra riktningen.

Återstå sedan de fall, då någon ledning för omdömet icke står att
vinna vare sig av skifteshandlingarna eller andra omständigheter. För
dessa fall ansluter jag mig obetingat till den av lagberedningen uttalade
uppfattningen, att vattenområdet bör anses fortfarande tillhöra bydelägarna
samfällt.

Jag har i detta hänseende icke mycket att tillägga till den av lagberedningen
förebragta utredningen, som synes mig otvetydigt giva vid
handen, att det varit en dylik uppfattning, som legat till grund för den
hittills förekomna lagstiftningen. Emellertid synes mig till fullständigande
av den av lagberedningen verkställda historiska undersökningen
böra framhållas, att av vad, som förekom under förarbetena till den
första något så när fullständiga storskiftesstadgan, den av år 1762, tämligen
säkra slutsatser synas kunna dragas beträffande storskifte sförfattningarnas
ställning till frågan, och detta är så mycket viktigare, som
storskiftenas införande betecknar den avgörande vändpunkten i den svenska
skifteslagstiftningens historia. Det var nämligen därigenom, som den
principiella brytningen skedde med den tidigare rättsutvecklingen, för
vilken huvudändamålet med ett skifte kan sägas hava varit att söka
skipa rättvisa mellan delägarna genom att tillägga en var hans proportionella
andel i alla byns olika ägoslag och tillhörigheter, och man i stället
övergick till att i syfte att befrämja ett intensivare brukande av den
kulturvärdiga marken söka, så långt omständigheterna medgåvo, genom
skiftet bereda delägarna sammanhängande brukningsområden samt genom
gradering utjämna de olikheter, som förelågo ifråga om de särskilda områdenas
kvalitativa beskaffenhet. Klart är, att just till följd av den omkastning
i grundsatser, som då skedde, den därmed sammanhängande lagstiftningen
har en helt annan betydelse för tolkningen av den nu gällande
än den lagstiftning, som till tiden föregick densamma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Det nya syftemål, som, på sätt nyss nämnts, med storskiftenas införande
trädde i förgrunden, måste givetvis i många hänseenden hava
satt sin prägel på det sätt, varpå uppdelningen för framtiden ox-dnades.
Sålunda ligger det a priori nära till hands att antaga, att ju mer sistnämnda
syftemål trädde i förgrunden, desto mindre blev benägenheten
att utsträcka uppdelningen till andra delar av det gemensamma området
än sådana, vilkas fördelning var av särskilt intresse från synpunkten av
berörda syftemåls tillgodoseende. Det blev också så.

I det ursprungliga utkast, som ligger till grund för 1762 års stadga
fanns icke den bestämmelse, som sedan inflöt i dess 6 §, att med vattenverk,
strömfall, fiske samt därtill hörande hus och byggnader, sjöfoder
etc. skulle förhållas efter lag, utan att någons rätt däruti finge kränkas
genom storskifte. Mot utkastet anmärktes emellertid från visst håll
bland annat, såsom orden lyda, »att de på byens förra samfällda ägor
varande strömfall eller fiskesjöar icke åtfölja storskiftesdelningen och den
eller de, som sina ägor därvid fått, utan gagnas samfällt såsom tillförene,
eller särskilt skiftas byamännen emellan och ett plan till sjöbodar
av oskift mark vid delningen utsättes.» I ett annat utlåtande uttalades
att »den rättighet, samtliga grannarna förut haft uti fiske, sjöfoders
bärgande, kvarn- och sågställen med mera, lärer ej, oaktat slika förmåner
igenom ett storskifte bliva vid eller på en grannes lott, därför kunna avstänga
de andra ifrån sin förra gemensamma nyttjanderätt». Slutligen
hemställdes i en anmärkningsskrift om särskild behandling av utjordar,
vattenverk och fisken. Det var uppenbarligen till följd av dessa anmärkningar,
som förenämnda bestämmelse i 6 § sedermera tillkom.

Fasthålles nu, att man, såsom också framhålles i den utredning,
som föregick den nya finska lagstiftningen på området, och av åtskilliga
författare (t. ex. Lang: om äganderätten till Finlands vatten
sid. 65—66 m. fi.), ännu långt fram i tiden ifråga om de privata
vattenområden, vilka hade sitt huvudsakliga ekonomiska värde såsom
platser för fiske, ännu kvarstod på den ståndpunkt, som fått sitt uttryck
i den olika terminologien i 17 och 18 kap. byggningabalken
av 1734 års lag, och således icke gjorde den skillnad mellan å ena
sidan fiskrätten och å andra sidan rätten till själva vattenområdet,
som i en senare tid med dess mera utvecklade förhållanden lett till
att särskilda skiften å den förra blivit undantagslös regel, lärer 1762
års storskiftesstadgas ställning till den föreliggande frågan vara klar.
Alla ekonomiskt värdefullare vattenområden skulle lämnas å sido vid skiftet
av marken.

Kunyl. Maj:ts proposition nr 70.

Senare författningar angående storskiftena innehålla icke något,
som antyder en förändrad uppfattning. Ännu så sent som i den av
lagberedningen återgivna förklaringen av den 23 mars 1807 framhölls
sålunda, att frågor om delning av fiskevatten, såsom varande av annan
beskaffenhet än de, vilka anginge skifte av ägor och mark, ej borde
inblandas med dessa senare.

Vad sålunda gäller om storskiftesförfattningarna lärer utan ringaste
fara för misstag kunna anses gälla även ifråga om de författningar, som
utfärdats angående enskiften och laga skiften.

Ej ens stadgandet i 12 kap, 1 § av 1827 års skiftetstadga och
det däremot svarande i 78 § av den nu gällande skiftesstadgan, att all
skifteslagets mark skall ingå i skifte, lärer kunna tjäna till stöd fölen
motsatt uppfattning. Detta följer redan av vad omedelbart därefter
uttalas: »och må således särskilda delningar å inrösnings- och avrösningsj
orden inom ett och samma skifteslag icke verkställas». Det var
i detta sista hänseende man genom ifrågavarande stadgande ville bryta
med vad som gällt under storskiftes- och enskiftesförfattningarnas tid.
Ännu tydligare blir det, att med ordet mark i dessa lagrum endast
åsyftas den icke vattenbetäckta delen av skifteslagets område, om man med
dem jämför vad som längre fram stadgas om ägograderingen. Varken
bestämmelserna angående graderingen av inrösningsjorden eller de, som
avse graderingen av avrösningsjorden äro så affattade, att de äro
tillämpliga på vattenbetäckta områden eller lämna någon antydan, att
vid graderingen av till vattenområden gränsande ägofigurer hänsyn
skall tagas till att med dessa ägofigurer skulle följa någon rätt till
vattenområdet utanför desamma; och att lagstiftaren vid tiden för ifrågavarande
författningars tillkomst, då gagnet av sjösänkningar var väl
känt och dylika företag redan förekommo i stor utsträckning, skulle avsett,
att de vattenbetäckta områdena urskillningslöst skulle vara att betrakta
som impediment i alla andra hänseenden, än såvitt de kunna
tillgodogöras för vinnande av drivkraft eller till fiskande, låter sig näppeligen
tänkas, då ju därigenom en betänklig och mot den anda, som
eljest genomgår skifteslagstiftningen, stridande orättvisa skulle komma
att tillfogas sådana delägare, som ej finge sina lotter vid stranden och
till följd därav skulle komma att utan något vederlag berövas sin förutvarande
andelsrätt i de ofta synnerligen värdefulla områden, som vid
delningen vore täckta av vatten.

Detta om senare tiders lagstiftning. Frågan är emellertid ingalunda
ny. Den synes hava varit föremål för prövning redan under
förarbetena till 1734 års lag. På sätt framgår av lagkommissionens

Kungl. May.ts proposition nr 70.

protokoll för den 30 maj 1693, hade nämligen saken gjorts till föremål
för påpekande i inkomna påminnelser, och det kan oavsett den olika
utgångspunkt, som, såsom förut framhållits, då rådde ifråga om skifteslagstiftningen,
vara av ett visst intresse, såväl att kommissionen av det
gjorda påpekandet fann sig föranlåten till det kategoriska uttalandet,
att, »där en ström är, äger alla jordägande den, fastän fallet bliver vid
ens teg, där densamma ej är därför skattlagd», som att under diskussionen
uttalades den meningen, att »uti delningen anses ej strömmar
och fall».

Att det resultat, vartill lagberedningen genom sin utredning kommit,
i stort sett överensstämmer med den allmänna uppfattningen bland
dem, saken närmast angår, synes mig uppenbart framgå redan av de
yttranden, som avgåvos till beredningen från hushållningssällskap och
lantmätare, vilka väl av dem, som yttrat sig, äro de, som bäst hava
tillfälle att komma i beröring med den stora allmänheten bland landets
jordbrukare. Detsammas bestyrkes ytterligare av vad som sedermera
framkommit i de yttranden, som avgivits över beredningens förslag. Att
särskilt förstnämnda yttranden huvudsakligen tagit sikte på rätten till
sjöslåtter och landvinningar, lärer ej förringa deras betydelse.

Det förhåller sig nog så, som lantmäteristyrelsen i sitt utlåtande
över lagberedningens förslag i denna del anfört, att de rättigheter, som
direkt eller indirekt grunda sig på den rättspraxis, som under senare
tid gjort sig gällande, äro av obetydlig omfattning i jämförelse med dem,
vilka — tagna i anspråk eller icke — anses förefinnas och hava sin
grund uti den enligt lagberedningens utredning riktiga och vitt utbredda
meningen, att vatten som icke efter gradering och delningsgrund delats,
måste anses vara oskiftat och alltså fortfarande vara en delägarnas i
skifteslaget gemensamma tillhörighet.

Anmärkningsvärt är även, att man i Finland, trots att i domstolarnas
praxis där liksom hos oss den motsatta åsikten kraftigt gjort
sig gällande, vid utfärdandet av en ny vattenlag ansett sig böra i samband
därmed giva en uttrycklig förklaring, att oaktat försiggånget skifte
de till ett skifteslag hörande vattenområdena i regel äro att anse såsom
fortfarande samfällda. Av förarbetena, bland vilka särskilt det uttalande
i ämnet, vattenrättsutskottet vid 1900 års lantdag gjorde, är av synnerligt
intresse, framgår också, att man därvid handlade i den bestämda
och efter en grundlig och sakkunnig undersökning vunna övertygelsen,
att nämnda förklarande stod i full överensstämmelse med vad som i
verkligheten var gällande rätt.

Är vad jag härförut anfört riktigt, kan jag icke inse, att det

KungI. Majds proposition nr 70.

skulle vara berättigat att nu, då det gäller att i lagstiftningsväg träffa
ett avgörande i frågan, endast av hänsyn till några års domstolspraxis,
som förövrigt icke varit alldeles enhällig, övergå till en uppfattning,
som varken överenstämmer med den, från vilken den hittillsvarande,
lagstiftningen utgått, eller uppbäres av någon allmän mening bland dem,
som saken närmast angår.

Om jag således i grunduppfattningen är ense med lagberedningen,
kan jag emellertid icke underlåta att uttala betänkligheter mot det sätt,
varpå det föreliggande förslaget avser att bereda sanktion åt denna
uppfattning. Bättre vore givetvis att, på sätt som man gjort vid omarbetningen
av den finska vattenrätten avgiva en bestämd förklaring i ämnet,
vilken väl då skulle komma att innehålla att, i den mån ej av
skifteshandlingarna framgår eller av omständigheterna kan slutas, att
avsikten varit, att ett till byn hörande vattenområde skulle ingå i delningen,
detta fortfarande tillhör delägarna samfällt.

Såsom framgår av vad jag ovan anfört, skulle även om en blivande
lag komme att innehålla ett förklarande av den innebörd, varom
jag hemställt den nu rådande ovissheten om äganderätten till vattenområdena
i landet likväl i stor utsträckning komma att kvarstå. Med
hänsyn till den stora betydelse det har för rättssäkerheten, att denna
ovisshet snarast möjligt varder undanröjd, anser jag mig icke kunna
underlåta att i detta sammanhang framhålla intresset av att snarast
möjligt något göres för att framkalla ett avgörande av de tvistefrågor
i nämnda hänseende, som kunna föreligga. Ett av de väsentligaste
bland de hinder, som vid 1915 års riksdag ansågos möta för vidtagande
redan då av åtgärder i nämnda syfte, komme ju att bortfalla med utfärdandet
av den nya lagen.

Förevarande paragraf innehåller i första stycket en betydelsefull
nyhet, då det där tillerhännes skiftesdelägare, som fått strand vid sådant
icke i delning intaget vattenområde, som icke vid skiftet uttryckligen
undantag^ såsom samfällt, företrädesrätt till nyttjande av området
utanför sin strand.

I princip har jag intet att erinra mot förslaget i denna del.
Emellertid kan jag icke underlåta att i viss mån uttala betänkligheter
mot det sätt, varpå paragrafen i detta hänseende är avfattad. Det är
ju möjligt och, enligt vad under förarbetena upplysts, till och med
ganska vanligt att, ehuru skifteshandlingarna icke innehålla något,
som kan anses äga den innebörd, att ett vattenområde undantag^ som
samfällt, delägarna efter skiftet inrättat sig för gemensamt begagnande
av vattenområdet även för annat ändamål än fiske. Särskilt har det

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

uppgivits, att på olika ställen delägarna träffat åtgärder för gemensam
utarrendering av befintlig sjöslåtter eller ingått överenskommelser för
ordnande av det samfällda begagnandet av dylik slåtter. Belysande i
detta hänseende är även vad som förekom i det rättsfall, som refereras
i Nytt Juridiskt Arkiv för år 1914 avd. I sid. 82. Därest den nya
lagen, som med den föreslagna avfattningen lätt kunde hända, skulle
komma att föranleda därtill, att övriga delägare skulle till förmån för
dem, som fått stränderna sig tilldelade, få avstå från ett sålunda före
lagens ikraftträdande redan vedertaget brukande av det gemensamma
vattenområdet, skulle detta givetvis innebära en obillighet. Jag hemställer
därför att paragrafen i detta hänseende måtte underkastas omarbetning
därhän, att strandägares särskilda nyttjanderätt till den del av vattenområdet,
som ligger närmast hans strand, icke kommer att inträda i
andra fall, än då området varken uttryckligen undantagits såsom samfällt
eller vid tiden för den nya lagens trädande i kraft begagnas av
delägarna gemensamt för annat särskilt ändamål än fiske.

Då gällande lag om jordägares rätt över vattnet å hans grund
innehåller särskilda bestämmelser icke blott angående vattnets tillgodogörande
för uttagande av drivkraft utan även beträffande dess begagnande
för bevattningsändamål m. m. och förhållandet lär bliva detsamma
med den lagstiftning, som är avsedd att ersätta nämnda lag, torde
den i andra stycket av förevarande paragraf förekommande hänvisningen
böra förtydligas därhän, att det blir klart, att samtliga förberörda
bestämmelser åsyftas med densamma.

11 §•

Justitierådet Gullstrand:

Med avseende å den i förevarande paragraf förekommande hänvisningen
till 10 § erinrar jag om min hemställan i fråga om sistnämnda
paragraf.

Justitierådet von Seth:

Det må ej förbises, att i det hänseende, som beröres i 9 §, eu
bestämd skillnad förefinnes mellan eu hemmansklyvning, å ena sidan,
och en ägostyckning, å den andra. Medan vid hemmansklyvningen
liksom vid laga skifte delningen å kartan och i handlingarna är det
primära och utstakningen på marken mera har karaktär av en verkställighetsåtgärd,
är vid ägostyckning uppdelningen på marken det

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

primära och avfattningen på kartan och i beskrivningen endast en
uppteckning för bättre hågkomsts skull av huru nämnda delning ägt
rum. Denna principiella skillnad har också av högsta domstolen iakttagits
uti det rättsfall, som refereras i Nytt Juridiskt Arkiv för år 1915
avd. I sid. 32.

En motsvarande skillnad mellan de båda slagen av förrättningar
förefinnes även i det hänseende, som avhandlas i 10 §. Medan en
hemmansklyvning följer reglerna för laga skifte och således i första
hand avser en fördelning av klyvningshemmanets icke vattenbetäckta
område, kan den uträkning av de nya lotternas mantal, som är förrättningsmannens
huvudsakliga åliggande vid en ägostyckningsförrättning,
icke ske på fullt rättvist sätt, om icke dessförinnan är bestämt
om alla hemmanets tillhörigheter. Presumtionen ifråga om vattenområdena
är således här en helt annan, än då en hemmansklyvning
ägt rum.

Det kan ifrågasättas, om oaktat den skillnad, som sålunda finnes,
stadgandet i förevarande paragraf bör få gälla även beträffande ägostyckning.

12 §.

Lagrådet:

Med hänsyn till den nya lag om fastighetsbildning i stad, som
med innevarande års början trätt i kraft, torde åt förevarande paragraf
lämpligen kunna givas det innehåll, att om ägogränser i vissa fall är
stadgat i särskild lag om fastighetsbildning i stad.

Förslag till lag om vad iakttagas skall i avseende å införandet av lagen om

ägogränser.

Lagrådet:

Mot förevarande lagförslag är i sak ej annat att anmärka än att,
på sätt lantmäteristyrelsen framhållit i sitt utlåtande över 2 kap.
i lagberedningens förslag till jordabalk, bestämmelserna i 12 kap.
5 och 6 §§ jordabalken icke nu böra ur lagstiftningen uteslutas och
att den föreslagna omarbetningen av stadgandena i 14 kap. jordabalken
torde böra lämna de särskilda författningar orubbade, som innefatta
tillägg till samma kapitel, och vilka fortfarande synas äga viss

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sarnl. 60 käft. (AV 70.) 7

Kungl. Ma,j:ts proposition nr 70.

betydelse. Såväl berörda omarbetning som det ifrågasatta upphävandet
av stadgandena angående urminnes hävd stå emellertid i skäligen
lösligt samband med lagen om ägogränser. Dennas införande påkallar
ej annat ingrepp i gällande lag än upphävande av 12 kap. 3 och 4 §§
jordabalken samt av vad lag eller författning eljest innehåller mot
den nya lagen stridande. Med hänsyn härtill och under erinran, att
genom lagen den 5 juni 1917 om ändrad lydelse av 52 och 104 §§
skiftesstadgan förordnats angående upphävande av 1 och 2 §§ i sistnämnda
kapitel, hemställes, att nu förevarande lagförslag helt må utgå
och att i stället dels till den föreslagna lagen om ägogränser fogas eu
promulgationsbestämmelse, varigenom kunde upphävas, utom vad redan
nämnts, 12 kap. 7 § och 13 kap. jordabalken, dels genom särskild
lag gives åt 14 kap. jordabalken ändrad lydelse i enlighet med 3 § i
förevarande förslag och dels vad samma förslag innehåller beträffande
urminnes hävd likaledes inarbetas i särskild lag.

Förslag till lag om fastställande av yttergränsen för strandägares områden

i vissa större insjöar.

Justitierådet von Seth:

Då fiskeriintendentens tjänstgöringsskyldighet enligt gällande instruktion
är begränsad till det distrikt, för vilket han är anställd,
samt av övriga fiskeritjänstemän endast fiskeriassistenten och fiskeristipendiat,
som enligt lantbruksstyrelsens förordnande tjänstgör som
extra fiskeriassistent, kunna ifrågakomma till förordnande, som här avses,
— fiskeriingenjören har enligt den för honom gällande instruktionen
helt andra uppgifter inom fiskeriadministrationen — synes det mindre
egentligt, då det i 2 § helt allmänt talas om en av statens fiskeritjänstemän.

Lagrådet:

Förslaget saknar promulgationsbestämmelse. Skälet härtill är enligt
motiven, att det synts lämpligt, att de ifrågasatta förrättningarna
företagas och, så vitt ske kan, avslutas, innan de i lagen om ägogränser
föreslagna bestämmelserna träda i kraft. Emellertid avse dessa förrättningar
att bringa i tillämpning stadgandena i 6 § av nyssnämnda
lag angående de grunder, efter vilka yttergränsen för strandägares om -

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

rade uti ifrågavarande sjöar skall bestämmas, och förutsätta således, att
nämnda lagrum äger gällande kraft. Då härtill kommer, att den praktiska
nyttan av ett påskyndande, på sätt lagberedningen avsett, av dessa
förrättningar kanske icke skulle bliva synnerligen stor, hemställes, att
bestämmelse meddelas om nu förevarande lags trädande i kraft samtidigt
med lagen om ägogränser.

Förslag till lag om byggnad eller annan anläggning, som uppförts utöver

ägogräns.

Lagrådet:

Lagen oni fastighetsbildning i stad av den 12 maj 1917 har
med upphävande av lagen den 26 maj 1899 om vad i vissa fall bör
iakttagas, då byggnad uppförts utöver tomtgräns, i sig upptagit dess
innehåll. Nu förevarande lagförslag synes fördenskull böra inskränkas
att avse allenast de ämnen, om vilka i förstnämnda lag icke är stadgat.
Vid den omarbetning av förslaget, som härav föranledes, torde även
böra tillses, att ordalagen bringas till överenstämmelse med stadgandena
i den nya lagen.

Jugtitierådet Gallstrand:

Vid 10 § i den föreslagna lagen om ägogränser har jag hemställt,
att nämnda lagrum måtte utgå ur förslaget. Bifall härtill medför, att 3
§ i förevarande förslag uteslutes.

Dessutom har jag vid nämnda 10 § erinrat, att nu förevarande
lagförslag icke tillerkänner den i samma paragraf avsedde nyttj anderättshavaren
rätt att efter laga skifte eller annan delning bibehålla
en utöver den vid delningen bestämda ägogränsen befintlig anläggning,
som han i god tro om sin äganderätt verkställt, innan nyttjanderätten
tillkommit honom. Promulgationsbestämmelsen vid förevarande förslag,
att vad i lagen stadgas skall äga tillämpning jämväl i fråga om byggnad,
som uppförts innan lagen träder i kraft, kan uppenbarligen ej
avse tillämpning av 3 § beträffande byggnad som tillkommit, innan
nyttj anderätten börjat. Då likväl de skäl, som föranlett paragrafens
stadgande, synas med samma styrka tala för sådant skydd åt nyttjanderättshavaren,
som nu avses, hemställes om förslagets ändring i detta
avseende, däi’est sistnämnda lagrum skall bibehållas. Ehuru själva lagen
blott avser byggnader och andra anläggningar, som tillkomma efter det
lagen trätt i kraft, under det promulgationsbestämmelsen handlar om

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

äldre byggnader, torde dock den bestämmelse min hemställan avser
såsom fristående i förhållande till lagens övriga stadganden böra inarbetas
i själva lagen. Möjligen föranledes därav en förändrad avfattning
av promulgationsbestämmelsen.

Justitierådet Wedberg, med vilken regeringsrådet Planting-Gyllenbåga
instämde:

Beträffande 3 § i förslaget hänvisas till vad av mig yttrats vid
granskning av 10 § i förslaget till lag om ägogränser. För den händelse
min där främst gjorda hemställan ej vinner avseende, vill jag
ytterligare andraga följande.

Det skydd för strandägarens intressen, som lämnas genom 3 § i
förevarande lag, avser allenast sådan anläggning, vilken gjorts efter
det lagen om ägogränser trätt i kraft. Har någon tidigare utfört anläggning
å område, som han, tryggande sig vid högsta domstolens uppfattning
av gällande rätt, ansett vara honom ensam tillhörigt, men
vilket enligt ägogränslagen är att anse såsom oskiftat, synes dock han
äga vida mer befogade anspråk att få hava sin anläggning orubbad
kvar än den, som handlat i medvetande om att han i området ägde
blott del. Det synes billigt, att en sådan äldre anläggning må bliva
utan ersättning kvarstående under tid, dock ej över 50 år, som rätten
prövar skälig. Tiden bör naturligtvis utmätas så att anläggningens
ägare må få sina nedlagda kostnader ersatta. Vill han hellre lösa till
sig den del av området, som upptages av anläggningen, bör han vara
därtill berättigad, så framt han väcker yrkande därom inom viss tid,
exempelvis två år efter vattenområdets delning; för sådant fall böra
reglerna i 4 § av nu förevarande förslag bliva att tillämpa. Ägaren
av anläggningen bör hava de befogenheter nu sagts, även om anläggningen
i sin helhet faller utom de gränser, som vid skiftet utlagts för
hans fastighet. Till anläggarens goda tro torde hänsyn allenast så till
vida kunna tagas, att tidpunkten, före vilken anläggningen skall hava
gjorts, ej sättes senare än dagen för ägogränslagens utfärdande. Ett
stadgande av det innehåll jag nu angivit torde böra intagas i promulgationsbestämmelsen
till nu förevarande lag.

Justitierådet von Seth:

Under förutsättning, att 10 § i förslaget till lag om ägogränser
bibehålies, vare sig nu detta sker i huvudsakligen oförändrad form eller
i den ändrade avfattning, varom jag hemställt, är även jag av den uppfattningen,
att i promulgationsbestämmelsen till förevarande lag böra in -

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

tagas stadganden i huvudsaklig övenstämmelse med dem, om vilka justi -tierådet Wedberg och regeringsrådet Plan ti ng-Gfyl ] enbåga hemställt, till
skydd för den, som, innan lagen om ägogränser utfärdas, i förlitande på
riktigheten av dittillsvarande praxis byggt i vattenområde, som sedan
icke kommer att tillhöra honom; dock att enligt mitt förmenande dylikt
skydd icke bör äga rum, om området vid tiden för byggnadens eller anläggningens
tillkomst faktiskt hävdades för skiftesdelägarnas gemensamma
räkning i annat ändamål än till fiske.

Ur protokollet:
Erik Öländer.

Kungl Maj:ts proposition nr 70.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott fredagen
den 15 mars 1918.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden Petersson,

SCHOTTE,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Löfgren anmälde lagrådets
genom utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden den
19 december 1916 inhämtade utlåtande över upprättade förslag till lag
om ägogränser, lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av
lagen om ägogränser, lag om fastställande av yttergränsen för strandägares
områden i vissa större insjöar samt lag om byggnad eller annan
anläggning, som uppförts utöver ägogräns.

Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll anförde föredraganden: »Mot

de till lagrådet för granskning remitterade lagförslagen har
av lagrådets majoritet endast på en punkt framställts saklig anmärkningav
större vikt, nämligen i fråga om 10 § i förslaget till lag om ägogränser.

KungI. Maj:ts proposition nr 70.

Beträffande karaktären av den lagstiftning, som innehålles i detta
lagförslag, framhöll lagberedningen, ur vars förslag till jordabalk samma
lagförslag utbrutits, att för nu bestående fastigheter grunderna för gränsernas
återfinnande vore med större eller mindre tydlighet angivna i gällande
lag och att det vore klart, att dessa grunder icke kunde genom
den nya lagstiftningen rubbas, vadan uppgiften för denna icke kunde
sträckas längre än att i överensstämmelse med de bestående rättsförhållandena
lämna regler, varigenom avlägsnades den oklarhet, som på en
eller annan punkt vidlådde nuvarande bestämmelser.

Den fråga, varom meningsskiljaktigheten mellan lagberedningen
och lagrådets majoritet rör sig, är denna: när skifte övergått en by, men
skifteshandlingarna, såsom ofta är fallet, icke utmärka huruvida vattenområde,
som tillhör byn, blivit mellan skiftesdelägarna fördelat eller bibehållits
såsom för dem samfällt, skall då vattenområdet anses tillhöra
strandägarna, en var till den del som ligger utanför hans strand, eller
är det att betrakta såsom fortfarande oskiftat? Lagberedningens åsikt
är, att, där varje hållpunkt saknas för antagande att vattenområdet verkligen
ingått i skiftet, området måste fortfarande betraktas såsom en byns
gemensamma tillhörighet, oaktat uttryckligt förbehåll därom ej skett.
Att detta måste anses -vara gällande rätt stöder lagberedningen väsentligen
på en av beredningen framlagd rättshistorisk utredning.

En av lagrådets ledamöter ställer sig principiellt på samma ståndpunkt
som lagberedningen. De övriga däremot komma vid frågans besvarande
till motsatt resultat, dock med något skiljaktiga motiveringar.
Den av lagberedningen förebragta utredningen godtages ej av dem såsom
särskilt bindande bevis för riktigheten av lagberedningens åsikt. Särskilt
framhålles från deras sida mot denna åsikt, att högsta domstolen
sedan ett trettiotal år tillbaka utan större meningsskiljaktighet omfattat
den grundsatsen, att ett vattenområde under ifrågakomna omständigheter
är att anse såsom skiftat. Det betonas också, att denna stadiga
praxis, som fått uttryck i en mängd rättsfall, fortfarit jämväl efter det
lagberedningens betänkande framlagts.

På grund av den skiljaktighet, som sålunda visat sig råda mellan
olika auktoriteter, å ena sidan lagberedningen jämte en av lagrådets
ledamöter och å andra sidan högsta domstolens och lagrådets majoritet,
måste man ställa sig betänksam mot en lagstiftning i ämnet. Detta särskilt
på grund av den ifrågasatta lagstiftningens beskaffenhet. Lagstiftaren
ingår här i själva verket på ett bedömande av frågan, vilka rättsverkningar
ett redan inträffat rättsfaktum skall anses hava, och griper

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

-sålunda in i den funktion, som egentligen tillkommer den dömande myndigheten.

Mot en dylik retroaktiv lagstiftning vore föga att invända, därest
därmed avsåges undanröjande endast av någon mindre betydelsefull
oklarhet i lagen, om vars rätta tydning man dock i det hela vore ense,
och avgörandet ej heller komme att öva någon djupare verkan på de bestående
rättsförhållandena.

Men så är icke fallet härvidlag. Skiljaktigheterna i uppfattning
stå klara och skarpa mot varandra, och det är för visso icke obetydliga
intressen, som skulle träffas, vare sig frågans avgörande ginge i ena eller
andra riktningen.

Med hänsyn härtill har jag funnit riktigast att icke söka lösa frågan
genom lagstiftning utan liksom hittills lämna dess besvarande åt
rättstillämpningen. Framhållas bör härvid, att någon bestämmelse i ämnet
med avseende å framtida skiften icke torde vara erforderlig. Genom
bestämda föreskrifter i skifteslagstiftningen kan man givetvis sörja för
att vattenområdena icke vid blivande skiften förbigås; och det förslag till
lag om skifte, som av en särskild kommitté utarbetats, innehåller också
stadgande i sådant syfte. Ävenledes må märkas, att införandet av en
lagbestämmelse i ämnet i ena eller andra riktningen ingalunda bringar
full klarhet i äganderättsförhållandena i det förevarande avseendet. Det
tillkommer nämligen i alla händelser domstolarna att utreda huruvida på
grund av skifteshandlingarnas innehåll eller omständigheterna i övrigt
vid skifte vattenområde skall anses delat eller bibehållet såsom oskiftat,
en fråga där olika synpunkter ju ofta kunna göra sig gällande. Och jag
vill därutinnan erinra om vad inom lagrådet i detta hänseende uttalats,
särskilt därom, att då strömfall funnits inom bys område, underlåtenhet
att vid skifte avsätta gemensamt utmål måste i regel betraktas såsom en
omständighet, utvisande att vattenområdet ingått i delningen.

Därest emellertid sålunda, såsom jag förmenar vara riktigt, intet
stadgande i nu berörda ämne upptages i förevarande lagförslag, ställes
man inför spörsmålet, huruvida icke med den ifrågasatta lagstiftningen i
övrigt bör anstå i avbidan på framläggandet till slutlig prövning av lagberedningens
förslag till jordabalk i dess helhet. Ifrågavarande till lagrådet
remitterade lagförslag utbrötos ur lagberedningens nämnda förslag
närmast på grund av det samband, de däri behandlade frågorna om ägogränser
i vattnet måste anses äga med den ifrågasatta vattenlagstiftningen.
Uteslutes nu den viktigaste av de bestämmelser i lagförslaget som
avse ägogränser i vattnet, synes knappast tillräcklig anledning föreligga
att av hänsyn till den förestående omläggningen av vattenlagstiftningen upp -

Knuff/. Maj:t.''- proposition nr 70. 57

taga de i lagförslagen innefattade ämnena till behandling före övriga
delar av jordabalken.

Jag hemställer därför, att den vidare behandlingen av de nu av lagrådet
granskade lagförslagen måtte få tillsvidare anstå.»

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall,
med förklarande tillika, att detta protokoll skulle få
offentliggöras.

Ur protokollet:

Harry Lindberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 60 käft. (AV 70.)

Kung! Maj:ts proposition nr 70.

5»

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott fredagen
den 19 november 1920.

Närvarande:

Statsministern friherre De Geer, ministern för utrikes ärendena greve
Wrangel, statsråden Ericsson, Dahlberg, Murkay, Elmquist, Malm,
Bergqvist, Hammarskjöld, Ekeberg, Tamm, Hansson.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet
anförde chefen för justitiedepartementet statsrådet Ekeberg:

»Genom beslutden 19 december 1916 förordnade Ivungl. Maj:t, att lagrådets
yttrande skulle inhämtas över upprättade förslag till

1) lag om ägogränser,

2) lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om
ägogränser,

3) lag om fastställande av yttergränsen för strandägares områden i
vissa större insjöar,

4) lag om byggnad eller annan anläggning, som uppförts utöver ägogräns.

Sedan lagrådet den 14 januari 1918 avgivit sådant yttrande, har
Kungl. Maj:t emellertid den 15 mars 1918 — av skäl, för vilka jag får
hänvisa till dåvarande departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet
sistnämnda dag — funnit anledning icke föreligga att upptaga de i
omförmälda lagförslag innefattade ämnena till behandling före övriga
delar av jordabalken och förty beslutat, att med den vidare behandlingen
av samma lagförslag skulle tills vidare anstå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

I enlighet med Kungl. Maj:ts beslut den 17 januari och den 8
april 1919 hava särskilda sakkunniga förordnats att i justitiedepartementet
biträda vid fortsatt behandling av frågan om ny jordabalk.

I eu till Kungl. Maj:t den 6 maj 1919 ingiven skrivelse, har styrelsen
för svenska fiskareförbundet hemställt, att Kungl. Maj:t måtte
till nästa års riksdag avlåta proposition med förslag till lag om fastställande
av yttergränsen för strandägares områden i vissa större insjöar.

I nämnda skrivelse liar anförts, att de nu rådande förhållandena i
avseende å fiskerätten i de så kallade större insjöarna medförde synnerligen
stora olägenheter för fisket. Varken strandägare, fiskearrendatorer
eller allmänheten, som önskade fiska utanför den enskilda vattengränsen,
visste vad de hade rätt till. Och dessa förhållanden bleve för varje år
allt mera olidliga. Innan de fiskande fått klart för sig saknaden av laga
bestämmelser, gick det väl an, tv då hade de områden, som läge utanför
stränderna, ansetts höra till dessa i ungefär sådant omfång, som passade
för yrkesmässigt fiske, men allt efter som under de senare åren kännedomen
om verkliga förhållandet blivit spridd, hade svårigheterna allt
mera hopat sig, och nu hade denna fråga blivit fullkomligt brännande.
I Mälaren, där de, som icke disponerade enskild fiskerätt, bleve allt mera
påträngande på grund av att stoandägarnas fiskerätt ej kunde fastställas,
började yrkesfiskarena, som arrenderade fiskevatten, tala om, att det tjänade
till intet att betala arrenden och vårda fisket, då man ej finge hava
något vatten i fred. I Vättern, där det funnes ett stort antal yrkesfiskare,
som fiskade på ’det allmännas vatten, vore det av stor vikt för dem liksom
för strandarrendatorerna att få gränserna fastslagna. I Hjälmaren
hade det upprepade gånger uppstått stridigheter mellan strandägare och
yrkesfiskare, och det hade till och med varit påtänkt att genom eu arrangerad’
rättegång söka få någon princip fastställd. Även frågan om
det i vissa delar av Hjälmaren rätt mycket använda ryssjefisket å djupare
vatten hade på grund av förhållandena lett till svårartade följder,
så att varken de för enskilt eller allmänt fiskevatten utfärdade bestämmelser
ansåges behöva följas. I Vänern liksom i de andra stora sjöarna
hade svårigheter vid laga skiften uppstått, då rågångar uti sjön icke
kunnat dragas med stöd av lag.

Vid förbundets årsmöten hade frågan om strandfiskerätten i ''större
sjöar’ flera gånger varit föremål för yttranden, och vid sista årsmötet,
den 18 mars 1919, hade styrelsen fått i uppdrag att arbeta för påskyndande
av frågans lösning. Även genom fiskeriintendenterna i östra och

Svenska

fiskare förbnndet -

Kunr/l. Maj:ts proposition nr 70.

mellersta distrikten hade styrelsen erhållit meddelanden om huru viktig
en snar lösning av denna fråga vore.

I avseende å det föreliggande lagförslaget vore icke någon som
helst erinran att framställa från styrelsens sida.

Departe- ^ anledning av nyss anförda framställning har jag samrått med

ments- sakkunniga, vilka äro sysselsatta med fortsatt behandling av frågan
chefen. om n7 jordabalk, rörande spörsmålet om lämpligheten att nu särskilt
fullfölja den i framställningen berörda lagstiftningsfrågan. Dessa sakkunnige
hava nu, efter genomgående av förslaget till lag om ägogränser
ävensom de förslag, som därmed stå i samband, såsom sin mening uttalat,
dels att ett utbrytande av sagda bestämmelser ur den allmänna
jordlagstiftningen skulle i väsentlig mån bidraga till att bringa erforderlig
reda och klarhet särskilt beträffande strandfiskerättens utsträckning, men
jämväl i de övriga avseenden, som i förslagen berördes, dels ock att nu
ifrågasatta lagstiftning på intet sätt kunde anses föregripa det fortsatta
lagstiftningsarbetet på en ny jordabalk. De sakkunniga hava därjämte
uttalat att, om den fråga, som beröres i 10 § av det till lagrådet remitterade
förslaget, nu skulle göras till föremål för lagstiftning, företräde
borde givas den mening, som innefattas i justitierådet Wedbergs inom
lagrådet avgivna yttrande.

Även jag finner övervägande skäl tala för att under förhandenvarande
förhållanden nu upptaga förslaget till lag om ägogränser och vad därmed
står i samband till förnyat övervägande. Vad i de anförda yrkandena
framhållits synes mig nämligen äga giltighet, varjämte anmärkes, att
det för ett effektivt utnyttjande av de av årets riksdag antagna nya lagbestämmelserna
rörande vattenavledning och invallning synes vara önskvärt
att erhålla bestämda regler särskilt om strandvattenrättens avgränsning
mot allmänningsvattnet i de stora sjöarna.

Det kunde ifrågasättas att, därest förslaget om ägogränser i övrigt
framlägges, i detta sammanhang åter upptaga det ämne, som berörts i
10 § av det till lagrådet remitterade förslaget. På de grunder, som dåvarande
departementschefen förutnämnda den 15 mars 1918 därutinnan anförde,
finner jag mig emellertid icke böra förorda att medelst lagstiftning
på denna punkt ingripa reglerande, ehuruväl det ur praktiska hänsyn
onekligen skulle innebära viss fördel att jämväl i detta stycke äga en
positiv lagbestämmelse.

Nämnda 10 § har alltså blivit utesluten ur förslaget.

Med avseende å 11 § i det till lagrådet remitterade förslaget till
lag om ägogränser har en av lagrådets ledamöter efter att hava erinrat

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Öl

om den skillnad, som förefinnes mellan hemmansklyvning och ägostyckning,
uttalat tvekan huruvida, oaktat berörda skillnad, stadgandet i förevarande
paragraf borde få gälla även beträffande ägostyckning.

Med anledning härav vill jag framhålla, att enligt den föreslagna
bestämmelsen, så vitt angår däri förekommande hänvisning till 9 § i nyssnämnda
förslag, ägostyckningskartan med tillhörande handlingar skall
utgöra norm vid bestämmande av en vid ägostyckningen tillkommen
gräns. Till förrättningshandlingarna lärer, där ägostyckning ägt ruin
jämlikt 3 § av 1896 års lag om hemmansklyvning m. m., vara att hänföra
jämväl styckningsavtalet. Förutsättning för att karta och handlingar
skola utgöra norm vid en gränshestämning torde få anses vara att skiljaktighet
ej föreligger dem emellan. Är så fallet — såsom då ägostyckningskartan
visar avvikelser från gränsbeskrivningen i styckningsavtalet
— lärer den ifrågavarande regeln ej äga tillämpning. Med hänsyn till
det av mig nu anförda har jag funnit omförmälda inom lagrådet uttalade
tvekan icke föranleda ändring i förslaget. Enligt det förslag till lag om
delning av jord å landet, som numera föreligger, skola emellertid jorddelningsinstituten
hemmansklyvning och ägostyckning försvinna; laga skifte
skall enligt förslaget omfatta även hemmansklyvning och ägostyekning
ersättas av avstyckning. Med hänsyn härtill och då en avfattning av
mera generellt innehåll i fall som det föreliggande synes mig vara att
föredraga, har i den förevarande bestämmelsen vidtagits eu mindre
jämkning och har den jämkade föreskriften införts såsom andra stycke i
förslagets 9 §.

De anmärkningar av huvudsakligen formell natur, som av lagrådet
eller dess majoritet i övrigt framställts beträffande förslaget till lag om
ägogränser, har jag ansett böra följas, och hava i enlighet därmed
ändringar vidtagits.

I enlighet med vad lagrådet hemställt beträffande förslaget till
lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om
ägogränser har i förslaget till lag om ägogränser införts en promulgationsbestämmelse
av det innehåll, lagrådet angivit, och med föreskrift
tillika, att lagen skall träda i kraft den 1 januari 1922. Tillika har, på sätt
lagrådet förordat, utarbetats förslag till lag om upphävande av gällande
stadganden angående urminnes hävd; genom detta förslag
upphäves 15 kap. jordabalken ävensom vad lag eller författning eljest
innehåller om tillgodonjutande av urminnes hävd, varjämte i förslaget
införts de stadganden, som upptagits i 4 § av förenämnda förslagtill
promulgationslag. Med anledning av lagrådets hemställan i fråga
om den föreslagna omarbetningen av 14 kap. jordabalken hava de

(52

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

stadganden, som upptagits under 1, 2 och 3 av 3 § i det remitterade
förslaget till promulgationslag, nu införts i ett särskilt förslag till lag om
syn i ägotvist, till vilken lag fogats en bestämmelse av innehåll, att
där i lag eller särskild författning — såsom i 10 kap. 15 § rättegångsbalken
— förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse
i lagen om syn i ägotvist, sådan bestämmelse i stället skall
tillämpas.

I 3 § av det remitterade förslaget till lag om fastställande av
yttergränsen för strandägares områden i vissa större insjöar
hänvisas i fråga om jäv till bestämmelserna i 33 § av 1879 års dikningslag.
Då denna kommer att upphöra att gälla den 1 nästkommande
januari, bar i den föreslagna 3 § i stället för nämnda hänvisning upptagits
dikningslagens omförmälda bestämmelser med erforderliga jämkningar.
Den föreslagna lagens rubrik har något jämkats. På sätt lagrådet
hemställt, har nu stadgats, att lagen skall träda i kraft vid samma
tid som lagen om ägogränser.

Vad slutligen angår det av lagrådet jämväl granskade förslaget
till lag om byggnad eller annan anläggning, som uppförts utöver
ägogräns, får jag erinra, att förslagets upprättande och remitterande till
lagrådet i sammanhang med de övriga föranletts av sambandet mellan
innehållet i dess 3 § samt 10 § i det remitterade förslaget till lag om
ägogränser. Då det sistnämnda lagrummet uteslutits i det omarbetade
förslaget, bortfaller tydligen all anledning till en bestämmelse i det avseende,
som i nämnda 3 § är i fråga. Med hänsyn härtill och då det
övriga innehållet i förslaget till lag om byggnad eller annan anläggning,
som uppförts utöver ägogräns, blivit — med undantag av 2 §, motsvarande
4 § i 3 kap. av lagberedningens förslag till ny jordabalk —
upptaget i lagen om fastighetsbildning i stad den 12 maj 1917 (1 kap.
10—13 §§), torde det icke vara påkallat att nu framlägga ens någon del
av samma förslag.

Jag har för avsikt att inom den närmaste tiden föreslå Kungl.
Maj:t besluta, att den i lagrådets yttrande omförmälda lagen av den
5 juni 1917 skall träda i kraft den 1 januari 1921.*

I förslagen hava en del redaktionella jämkningar vidtagits.»

Föredragande departementschefen uppläste därefter omförmälda
förslag till

1) lag om ägogränser,

2) lag om syn i ägotvist,

Se Svensk författningssamling 1920 n:r 806.

Kungl. Maj:ta proposition nr 70.

3) lag om upphävande av gällande stadganden angående urminnes hävd,

4) lag om fastställande av yttergränsen för strandägarnas område i
vissa större sjöar;

och hemställde föredraganden, att dessa förslag måtte, jämlikt § 87
regeringsformen, genom proposition föreläggas nästkommande års riksdag
till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan fann Hans Maj:t Konungen gott
lämna bifall; och skulle till 1921 års riksdag avlåtas
proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:

J. Bratt.