Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70 år 1961 (Proposition 1961:70)

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70 år 1961

Nr 70

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
församlingsstyrelse m. m.; given Stockholms slott den
17 mars 1961.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till

1) lag om församlingsstyrelse;

2) lag om införande av lagen om församlingsstyrelse;

3) lag om ändrad lydelse av 38 och 41 §§ lagen den 13 juni 1919 (nr
293) om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning; samt

4) förordning om ändrad lydelse av 30 § folkbokföringsförordningen den
28 juni 1946 (nr 469).

GUSTAF ADOLF

Ragnar Edenman

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att de nuvarande särskilda lagarna om församlingsstyrelse,
om församlingsstyrelse i Stockholm och angående kyrkofullmäktige
och kyrkonämnd i Göteborg ersättes med en för alla kyrkliga
kommuner gemensam lag om församlingsstyrelse.

Förslaget innebär, att till lagen om församlingsstyrelse överföres åtskilliga
bestämmelser av saklig och formell art, som innefattas i kommunallagen.
Detta gäller i huvudsak reglerna om anhängiggörande av ärende, interpellationsrätt,
rätt att deltaga i det beslutande organets överläggningar, valbarhet,
jäv samt om kallelser och tillkännagivanden.

Beträffande formerna för beslutanderättens utövning innebär förslaget,
att det befolkningstal, som gör fullmäktiginstitutionen obligatorisk, sänkes
från 1 500 till 1 000 invånare i församling. Om invånarantalet underskrider
sistnämnda siffra, föreslås att församling såsom hittills själv får besluta om
den vill ha fullmäktige i stället för kyrkostämma.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 70

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Bestämmelserna om församlings kompetens har omarbetats i syfte att ge
klarare uttryck för församlingens olika verksamhetsgrenar. Förslaget innebär,
att församlings befattning med folkbiblioteksväsendet skall upphöra.
Förslag framlägges vidare om att Kungl. Maj:t skall tillerkännas rätt att
för särskilt fall förordna att begravningsplats skall anskaffas eller vårdas
av borgerlig kommun. I övrigt har inte avsetts att i sak göra större ändringar
beträffande församlings nuvarande kompetens.

Nya samfälligheter föreslås få omfatta endast angelägenheter av ekonomisk
natur. Flerförsamlingspastoraten skall enligt förslaget utgöra obligatoriska
kyrkliga samfälligheter för skötseln av pastoratsangelägenheterna.
För dessa samfälligheter och andra sådana som ej omfattar alla ekonomiska
angelägenheter föreslås, att beslutanderätten skall tillkomma delegerade,
som utsetts av fullmäktige eller stämma i församlingarna. Gemensam kyrkostämma
föreslås helt avskaffad, men församlingar skall alltjämt äga tillsätta
ett gemensamt kyrkoråd.

En modernisering av bestämmelserna om kyrkorådets uppgifter föreslås.
Beträffande rådets allmänna ställning har starkare än i gällande lag understrukits
dess ledande, initiativtagande och övervakande uppgifter. Enligt
förslaget skall kyrkoherden fortfarande vara självskriven ledamot i rådet
men inte dess ordförande, savida han inte väljes därtill. Församling föreslås
kunna ordna sin kassaförvaltning på annat sätt än genom en årligen tillsatt
kassaförvaltare samt centralisera sin medelsförvaltning.

Förslaget innehåller regler om församlings drätsel, som i många hänseenden
överensstämmer med kommunallagens. Ett särskilt stadgande om
samråd i ekonomiska frågor mellan kyrklig och borgerlig kommun föreslås.

Besvärsreglerna föreslås förenklade. Besvär över kyrkokommunala beslut
skall föras hos länsstyrelsen, som har att inhämta domkapitlets yttrande
före avgörandet.

Den nya lagen om församlingsstyrelse jämte följ dförfattningar är avsedd
att i sin helhet träda i kraft den 1 januari 1963.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Förslag

till

Lag om församlingsstyrelse

Härigenom förordnas som följer.

1 kap. Allmänna bestämmelser

1 §.

Denna lag äger tillämpning å de territoriella församlingarna i riket.

Beträffande icke-territoriell församling skola lagens bestämmelser gälla i
tillämpliga delar; dock må, om församlingen så beslutar, i stället tillämpas
den ordning som förut varit övlig.

2 §.

1 mom. Församling äger att själv vårda sina angelägenheter, såvitt icke
handhavandet därav enligt denna lag eller särskild författning tillkommer
annan.

Med församlings angelägenheter avses frågor om:

a) anskaffande av och vård om kyrka, begravningsplats, församlingshus,
tjänstebostäder och annan för kyrkligt ändamål avsedd egendom;

b) åtgärder till främjande av gudstjänstliv och kyrklig förkunnelse i
övrigt samt av kristen verksamhet bland barn och ungdom, ålderstigna,
sjuka och andra, som äro i behov av omvårdnad; samt

c) avlöningsförmåner åt präst, kyrkomusiker och annan personal.

Angående vissa på församling ankommande angelägenheter är särskilt

stadgat.

2 mom. Om Konungen för särskilt fall så förordnar, skall begravningsplats
anskaffas eller vårdas av borgerlig kommun.

3 §.

1 mom. Bilda två eller flera församlingar ett pastorat, skola de, om
Konungen ej annorlunda förordnar, utgöra kyrklig samfällighet för handhavande
av de angelägenheter som enligt lag och författning ankomma på
pastoratet.

Om Konungen så förordnar, äger samfällighet som nyss sagts vårda även
annan församlingsangelägenhet av ekonomisk natur. Sådant förordnande
må meddelas endast under förutsättning att församlingarna samtyckt därtill
eller åtgärden finnes vara påkallad av betydande allmänt behov.

Församlingar må även eljest förenas till kyrklig samfällighet för handhavande
av en eller flera ekonomiska församlingsangelägenheter. Om bildande
av dylik samfällighet förordnar Konungen. Förordnande må meddelas
endast under förutsättning som i andra stycket sägs.

Kungl. Maj:ts -proposition nr 70 år 1961

2 mom. I Stockholm skola de territoriella församlingarna utgöra kyrklig
samfällighet med uppgift att handhava de angelägenheter, som i detta
moment sägs.

Samfälligheten har att handlägga frågor om

a) kostnaderna för kontanta avlöningsförmåner åt präster och kyrkomusiker; b)

vården om sådan egendom, som är avsedd för bestridande av de under
a) angivna kostnaderna; samt

c) den allmänna kyrkoavgiften.

Samfälligheten äger på framställning bevilja församling anslag motsvarande
högst kostnaderna för kontanta avlöningsförmåner åt annan personal
än präster och kyrkomusiker samt fyra femtedelar av kostnaderna för anskaffande
av och vård om kyrka, församlingshus, pastorsexpedition och
tjänstebostäder jämte vad därtill hör.

Samfälligheten äger jämväl handlägga annan fråga av ekonomisk natur,
om den är gemensam för samtliga församlingar.

Samfälligheten äger ock att på uppdrag av församling med bindande verkan
för församlingen genom kollektivavtal eller annorledes enhetligt reglera
anställningsvillkoren för sådana arbetstagare i församlingens tjänst, vilkas
villkor det icke ankommer på statlig myndighet att fastställa. Samfälligheten
må förbehålla sig sådan rätt, då den beviljar församling anslag, varmed
avlöningskostnader skola bestridas.

3 mom. I Göteborg skola de territoriella församlingarna utgöra kyrklig
samfällighet med uppgift att handhava alla församlingsangelägenheter av
ekonomisk natur.

4 §.

Församlings beslutanderätt utövas av kyrkofullmäktige eller å kyrkostämma.

Förvaltning och verkställighet tillkomma församlingens kyrkoråd och
övriga nämnder.

5 §.

1 mom. I församling med mera än 1 000 invånare skall beslutanderätten
utövas av kyrkofullmäktige. Vad nu sagts skall dock ej gälla församling,
som ingår i den kyrkliga samfälligheten i Göteborg, samt, om Konungen för
särskilt fall så förordnar, ej heller församling annorstädes, som ingår i annan
kyrklig samfällighet än som avses i 3 § 1 mom. första stycket.

Har i församling, där enligt första stycket kyrkofullmäktige finnas, invånarantalet
nedgått till 1 000 eller därunder, skall beslutanderätten fortfarande
utövas av kyrkofullmäktige, om ej fullmäktige besluta annorlunda.

2 mom. Församling med 1 000 invånare eller därunder äger uppdraga
beslutanderätten åt kyrkofullmäktige. Förslag om upphävande av sådant
beslut må ej väckas i kyrkofullmäktige förrän fyra år förflutit sedan full -

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

mäktige trädde i verksamhet och skall, om det godkännes, tillämpas från
utgången av det år, då allmänna fullmäktigval nästa gång förrättas.

3 mom. Beslut om införande eller avskaffande av kyrkofullmäktige skall
ofördröjligen anmälas hos länsstyrelsen och domkapitlet.

6 §.

I Stockholms kyrkliga samfällighet så ock i annan kyrklig samfällighet,
som ej handhar alla församlingsangelägenheter av ekonomisk natur, utövas
beslutanderätten av församlingsdelegerade.

I den kyrkliga samfälligheten i Göteborg och annan kyrklig samfällighet,
som handhar alla ekonomiska församlingsangelägenheter, utövas beslutanderätten
av samfällighetens kyrkofullmäktige.

Förvaltning och verkställighet inom samfällighet tillkomma kyrkoråd och
övriga nämnder.

7 §.

Fordras särskilda föreskrifter om tillämpning av denna lag med avseende
å kyrklig samfällighet eller beträffande handläggning av ärenden, som äro
gemensamma för två eller flera församlingar, vilka icke utgöra kyrklig
samfällighet, meddelas sådana föreskrifter av Konungen.

2 kap. Om kyrkofullmäktige

Församling
8 §.

1 mom. I församling i Stockholm bestämmes kyrkofullmäktiges antal i
förhållande till folkmängden sålunda, att

församling med 10 000 invånare eller därunder utser 15—25,
församling med över 10 000 till och med 20 000 invånare utser 20—30,
församling med över 20 000 till och med 40 000 invånare utser 25—35,
samt

församling med över 40 000 invånare utser 30—40.

2 mom. I annan församling bestämmes kyrkofullmäktiges antal i förhållande
till folkmängden sålunda, att

församling med 2 000 invånare eller därunder utser 15—20,
församling med över 2 000 till och med 5 000 invånare utser 15—25,
församling med över 5 000 till och med 10 000 invånare utser 20—30,
samt

församling med över 10 000 invånare utser 25—40.

3 mom. Kyrkofullmäktige besluta, med iakttagande av vad i 1 och 2
mom. är sagt, huru många fullmäktige skola utses för församlingen; dock
ankommer det å kyrkostämma att besluta härom, då fullmäktige första
gången skola utses. Om beslutet skall länsstyrelsen ofördröjligen underrättas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Har beslut fattats om ändring av kyrkofullmäktiges antal, skall församlingen
ändock intill utgången av det år, då allmänna fullmäktigval nästa
gång skola förrättas, företrädas av fullmäktige till det antal, som tidigare
blivit bestämt.

Om bestämmande av kyrkofullmäktiges antal, då beslut därom påkallas
av ändring i ecklesiastik indelning, är särskilt stadgat.

9 §.

Rösträtt vid val av kyrkofullmäktige tillkommer envar inom församlingen
mantalsskriven svensk medborgare, som är medlem av svenska kyrkan och
som senast under nästföregående kalenderår uppnått tjuguett års ålder och
ej är omyndig. Varje röstberättigad äger en röst.

Den som är kyrkoskriven i icke-territoriell församling äger ej rösträtt vid
val av kyrkofullmäktige i annan församling.

Om upprättande av röstlängd och om röstlängdens bindande verkan stadgas
i kommunala vallagen.

10 §.

Kyrkofullmäktige väljas bland de röstberättigade, som äro boende inom
församlingen och uppnått tjugu tre års ålder. Den som är omyndig eller i
konkurstillstånd kan ej väljas till fullmäktig.

Landshövding, landssekreterare, landskamrerare och biskop må icke utses
till kyrkofullmäktige. Vad nu sagts om landshövding, landssekreterare och
landskamrerare skall såvitt avser Stockholm i stället gälla överståthållaren
och underståthållaren samt kanslidirektörerna och skattedirektören vid
överståthållarämbetet.

Kommer kyrkofullmäktig efter valet i den ställning, att han ej längre är
valbar, frånträder han omedelbart sitt uppdrag.

Den som uppnått sextio års ålder må avsäga sig uppdrag att vara kyrkofullmäktig.
Eljest må ej någon avsäga sig sådant uppdrag med mindre han
uppgiver hinder, vilket godkännes av fullmäktige.

11 §.

Kyrkofullmäktige väljas för fyra år, räknade från och med den 1 januari
året näst efter det, då valet skett. Där val sker första gången och icke äger
rum under år, då allmänna val av fullmäktige förrättas, skall valet dock ej
avse längre tid än till utgången av det år, då sådana allmänna val nästa
gång skola äga rum.

Om val av kyrkofullmäktige i anledning av ändring i ecklesiastik indelning
är särskilt stadgat.

12 §.

1 mom. För val av kyrkofullmäktige må församling i Stockholm indelas
i valkretsar, om i församlingen skola utses mera än trettio fullmäktige.

Församling utom Stockholm med mera än 10 000 invånare må indelas i
valkretsar, där så befinnes lämpligt. Annan församling utom Stockholm må
ej indelas i valkretsar, såframt icke till följd av församlingens särskilt bety -

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961 7

dande utsträckning eller liknande förhållanden synnerliga skäl föreligga
därtill.

Valbarhet är ej inskränkt inom valkrets.

2 mom. Vid valkretsindelning iakttages, att varje krets kan beräknas
komma att utse minst tio fullmäktige med tillämpning av vad i följande
stycke sägs; att delar av samma by eller hemman ej utan synnerliga skäl
förläggas till olika valkretsar; att varje valkrets skall kunna omslutas med
en sammanhängande gränslinje; att antalet fullmäktige för hela församlingen
kan beräknas bliva lika fördelat på de särskilda valkretsarna i den
mån det utan olägenhet kan ske; samt att valkretsarna såvitt möjligt sammanfalla
med valkretsarna vid kommunal- eller stadsfullmäktigval.

I varje valkrets väljes, efter kretsens i mantalslängden upptagna befolkning
för året näst före den fyraårsperiod, som valet gäller, en fullmäktig för
varje fullt tal, motsvarande det som erhålles, då församlingens för samma år
i mantalslängden upptagna folkmängd delas med antalet fullmäktige för
hela församlingen. Därest det antal fullmäktige, som med tillämpning av
denna regel skall utses, icke uppgår till det för församlingen bestämda antalet,
skola för ernående av detta antal de valkretsar, vilkas folkmängd mest
överskjuter de tal, som enligt den angivna regeln äro bestämmande för fullmäktiges
antal inom valkretsarna, vara berättigade att var för sig i ordning
efter överskottens storlek välja ytterligare en fullmäktig. Äro överskottstalen
lika för två eller flera valkretsar, avgöres företrädet genom lottning.

3 mom. Om indelning i valkretsar äga, efter därom av kyrkorådet uppgjort
förslag, fullmäktige göra framställning hos länsstyrelsen. Utan föregående
framställning må länsstyrelsen förordna om sådan indelning, sedan
tillfälle beretts fullmäktige att avgiva yttrande i ärendet.

Beslut om indelning i valkretsar skall meddelas senast två månader
före ingången av det kalenderår, under vilket beslutet skall träda i tillämpning.
Det antal fullmäktige, varje valkrets skall utse, fastställes av länsstyrelsen
det år, då valet skall äga rum, före april månads utgång med
giltighet för den period valet avser. Uppgår därvid i någon valkrets det antal
fullmäktige, som kretsen äger utse enligt i 2 mom. andra stycket angivna
grunder, icke till tio, skall antalet, med motsvarande jämkning av antalet
fullmäktige i övriga kretsar, likväl bestämmas till tio; och skall i sådant fall
valkretsindelningen omprövas före nästa val.

13 §.

Om valdistrikt och valdag samt vals kungörande, förrättande och avslutande,
så ock om förfarandet, när kyrkofullmäktig avgår före den bestämda
tjänstgöringstidens utgång, stadgas i kommunala vallagen.

Beträffande församling i Stockholm skall därutöver gälla, att annat än
allmänt val skall äga rum å sön- eller helgdag, som överståthållarämbetet
bestämmer, samt att kungörelse om val skall anslås å församlingens anslagstavla
och införas i ortstidningar.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70 år 1961

14 §.

Kyrkofullmäktige välja varje år för nästkommande kalenderår bland sig
en ordförande och en vice ordförande samt, då fullmäktige så besluta, jämväl
en andre vice ordförande. Underrättelse om dessa val, med angivande av
de valdas namn och postadress, skall ofördröjligen insändas till länsstyrelsen
för intagande i länskungörelserna samt till domkapitlet.

För året näst efter det, då val av kyrkofullmäktige ägt rum, skall ordförandevalet
hållas i januari månad; dock skall ordförandevalet hållas i
december månad det år fullmäktigvalet ägt rum, om val av församlingsdelegerade
då skall ske. Intill dess ordförande blivit vald utövas ordförandeskapet
av den som fullmäktige därtill särskilt utsett.

Äro både ordförande och vice ordförande hindrade att inställa sig vid
fullmäktiges sammanträde, äga fullmäktige utse annan ledamot att för tillfället
föra ordet. Intill dess sa skett, utövas ordförandeskapet av den till
tjänstgöringstiden äldste bland fullmäktige eller, där två eller flera fullmäktige
ha lika lang tjänstgöringstid, av den bland dessa, som är till levnadsåren
äldst.

15 §.

Kyrkofullmäktigsammanträde skall hållas å ställe, som fullmäktige bestämt.

16 §.

1 mom. Sammanträden skola av kyrkofullmäktige hållas enligt ordning,
som bestämmes av fullmäktige. Sammanträde skall ock hållas, när länsstyrelsen
eller domkapitlet därom förordnar eller visitationsförrättare, kyrkorådet
eller de flesta av fullmäktige det begära eller ordföranden finner det
nödigt.

2 mom. Vid sammanträde före utgången av juni månad fattas beslut i
anledning av berättelsen om föregående årets räkenskaper och förvaltning.

Vid sammanträde i oktober månad fastställes församlingens utgifts- och
inkomststat.

Vid sammanträde före utgången av december månad förrättas val till de
befattningar inom församlingen, vilka vid årets slut bliva lediga.

17 §.

_1 mom- Kungörelse om kyrkofullmäktigsammanträde, innehållande uppgift
om tid och ställe för sammanträdet och de ärenden, som därvid skola
behandlas, utfärdas av ordföranden eller, vid hinder för honom, av vice ordföranden.
Da sammanträde skall hållas första gången, sedan beslutanderätten
uppdragits åt fullmäktige, utfärdas kungörelsen av den senast valde ordföranden
i kyrkostämman eller, vid hinder för honom, av den senast valde
vice ordföranden.

Kungörelsen skall minst en vecka före sammanträdet anslås å en av församlingen
på lämplig plats anordnad anslagstavla (församlingens anslags -

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

tavla) och, därest kyrkofullmäktige så beslutat, jämväl annorstädes. Kungörelsen
skall ock senast fyra dagar före sammanträdet delgivas envar
fullmäktig.

Därjämte skall tillkännagivande om tid och ställe för sammanträde samt,
därest kyrkofullmäktige så bestämt, om de ärenden, som skola behandlas,
införas i en eller flera ortstidningar senast en vecka före sammanträdet. Vid
sammanträde före utgången av december månad avgöres för nästföljande
kalenderår, i vilken eller vilka tidningar tillkännagivande skall införas. Därvid
böra väljas sådana tidningar, som genom spridning inom olika grupper
av församlingsborna bringa tillkännagivandet till de flestas kännedom.
Har vid fattandet av beslut i ämnet förslag om tillkännagivandets införande
i annan ortstidning än sådan, som omfattas av beslutet, varit
under omröstning och därvid erhållit minst en tredjedel av de i omröstningen
deltagandes röster, skall tillkännagivandet införas jämväl i denna
tidning.

Den omständigheten att kungörelse om sammanträde icke blivit anslagen
annorstädes än å församlingens anslagstavla eller att tillkännagivande ej
blivit infört i tidning utgör ej hinder för sammanträdets hållande.

2 mom. Fordrar ärende så skyndsam handläggning, att kungörande icke
medhinnes i den ordning, som stadgas i 1 mom., må sammanträde för
ärendets behandling ändock hållas, därest senast söckendagen före sammanträdet
kungörelse, innehållande uppgift som i sagda moment avses, anslagits
å församlingens anslagstavla och delgivits envar kyrkofullmäktig.

3 mom. Kungörelse må, i stället för att delgivas kyrkofullmäktig inom
tid, som sägs i 1 eller 2 mom., översändas till honom med posten så tidigt,
att den kan antagas komma honom tillhanda inom samma tid.

18 §.

Kyrkofullmäktige må ej handlägga ärende, såvida icke flera än hälften
av dem äro tillstädes. Är tillstädesvarande fullmäktig enligt vad i 19 § eller
77 § andra stycket sägs hindrad att deltaga i visst ärende, utgör ej den omständigheten,
att till följd därav antalet av de deltagande icke överstiger
hälften av fullmäktiges hela antal, hinder för ärendets handläggande.

19 §.

Kyrkofullmäktig må ej deltaga i behandling av ärende, som personligen
rör honom eller någon honom närstående, som sägs i 4 kap. 13 § 2. rättegångsbalken
om jäv emot domare.

Om hinder att deltaga i val av revisor eller revisorssuppleant och i beslut
med anledning av revisorernas granskning stadgas i 77 § andra stycket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

20 §.

Varje kyrkofullmäktig äger en röst.

Vid kyrkofullmäktigsammanträde äga kyrkorådets ordförande eller vice
ordförande samt kyrkoherden, ändå att de icke äro fullmäktige, att vara
tillstädes och deltaga i överläggningarna men ej i besluten. Sådan rätt tillkommer
jämväl ordförande eller vice ordförande i annan församlingens
nämnd eller beredning vid behandling av ärende, som beretts av nämnden
eller beredningen, ävensom vid besvarande av interpellation, som framställts
till nämndens eller beredningens ordförande. Dylik rätt äger ock revisor
vid granskning av den av honom avgivna revisionsberättelsen.

Efter därom av kyrkofullmäktige för varje fall fattat beslut må i församlingens
tjänst anställd befattningshavare vara tillstädes vid sammanträde
för att tillhandagå fullmäktige med erforderliga upplysningar.

21 §.

Kyrkofullmäktige skola meddela beslut i ärende, som hänskjutits till
dem av högre myndighet, ävensom i fråga, som väckts genom framställning
av kyrkorådet eller annan församlingens nämnd eller genom motion av
fullmäktig.

22 §.

De ärenden, som företagas till avgörande av kyrkofullmäktige, skola vara
vederbörligen beredda av kyrkorådet eller annan nämnd eller beredning, dit
ärendet efter sin beskaffenhet hör, eller av en eller flera särskilt för sådan
beredning utsedda personer. Innan ärende, som beretts annorledes än av den
nämnd eller beredning, dit ärendet efter sin beskaffenhet hör, företages till
avgörande, skall tillfälle lämnas nämnden eller beredningen att avgiva yttrande
däröver. Kyrkorådet skall städse givas tillfälle att yttra sig över
ärende, som beretts annorledes än av rådet.

Val må dock av kyrkofullmäktige förrättas utan föregående beredning.
Detsamma gäller om avgörande av ärende, som fordrar skyndsam handläggning
och icke avser utgift eller anvisning av medel därtill eller avhändande
av församlingen tillhörig egendom eller efterskänkande av någon församlingens
rättighet.

23 §.

Kan ärende, som handlägges å kyrkofullmäktigsammanträde, icke å den
utsatta dagen bringas till slut, skall sammanträdet fortsättas å annan dag.
Om sammanträdets fortsättande skall, därest fullmäktige så besluta, kungörelse
i vanlig ordning utfärdas. Beslutes icke sådan kungörelse, har ordföranden
att, innan sammanträdet upplöses, bestämma och för de närvarande
tillkännagiva tid för det fortsatta sammanträdet.

Om fortsättande och avslutande av valförrättning, när val är proportionellt,
gäller vad därom är särskilt stadgat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Begäres vid ärendes behandling å kyrkofullmäktigsammanträde bordläggning
av ärendet och förenar sig minst en tredjedel av de närvarande därom,
skall ärendet uppskjutas till annan dag, som ordföranden har att bestämma
och i vanlig ordning kungöra.

Bordläggning må ej, såvida icke beslut därom fattas med vanlig röstövervikt,
ske i fråga om val eller mera än en gång i samma ärende.

24 §.

Ordföranden åligger att å kyrkofullmäktigsammanträde framställa ärendena
till överläggning samt att tillse, att ej andra frågor företagas till avgörande
än de som finnas angivna i kungörelsen om sammanträdet.

Fråga, som fordrar skyndsam handläggning, må med iakttagande av vad
i 22 § är stadgat, ändå att den ej angivits i kungörelsen, företagas till avgörande
å sammanträdet, där samtliga närvarande kyrkofullmäktige besluta,
att den skall upptagas.

25 §.

Sedan överläggningen i ett ärende förklarats avslutad, framställer ordföranden
proposition så avfattad, att den kan besvaras med ja eller nej.

Ordföranden tillkännagiver därefter, huru enligt hans uppfattning beslutet
utfallit, och befäster detsamma, där ej omröstning begäres, med klubbslag.

Begäres omröstning, skall den verkställas efter upprop och utom vid val
ske öppet. Där ej för särskilda fall annorlunda stadgas, bestämmes utgången
genom enkel pluralitet av de avgivna rösterna. Falla rösterna lika för olika
meningar, skiljer vid val lotten mellan lika rösttal, men blir i övriga fall
den mening beslut, som ordföranden biträder. Vid omröstning för tillsättande
av tjänstebefattning skall förfaras såsom vid val.

Val av församlingsdelegerade, kyrkoråd och sådan församlingens nämnd,
som sägs i 57 § 2 mom., samt av revisorer och revisorssuppleanter, som
avses i 77 §, så ock av två eller flera personer för särskild beredning av
ärenden, som skola företagas till avgörande av kyrkofullmäktige, skall vara
proportionellt, därest det begäres av minst så många väljande, som motsvara
det tal, vilket erhålles, om samtliga väljandes antal delas med det
antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet vid sådant proportionellt
val är särskilt stadgat.

26 §.

Vill kyrkofullmäktig till ordföranden i kyrkorådet eller annan församlingens
nämnd eller beredning framställa interpellation i ämne, som tillhör
fullmäktiges handläggning, skall interpellationen, skriftligen avfattad, avlämnas
till fullmäktiges ordförande före det sammanträde, vid vilket den
är avsedd att framställas. Fullmäktige besluta utan föregående överläggning,
huruvida interpellationens framställande skall medgivas. Lämnas
sådant medgivande, bör interpellationen besvaras senast vid nästa sammanträde.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

27 §.

Ordföranden skall vid kyrkofullmäktigsammanträde föra eller på sitt
ansvar låta föra protokoll.

Protokollet skall innehålla förteckning å närvarande ledamöter samt för
varje ärende, efter en kortfattad redogörelse för dess beskaffenhet, angiva
däri framställda förslag och yrkanden, som ej återkallats, samt av kyrkofullmäktige
i ärendet fattat beslut, ävensom, där omröstning ägt rum,
redogörelse för propositionsordningen och uppgift om huru många röstat
för eller emot. Har omröstning skett öppet, skall i protokollet angivas, huru
envar röstat.

Justering av protokollet verkställes senast tio dagar efter sammanträdet
å tid, som ordföranden bestämmer och vid sammanträdet tillkännagiver, av
ordföranden jämte minst två därtill för varje gång av kyrkofullmäktige
utsedda närvarande ledamöter. Justering må ock verkställas av fullmäktige
antingen genast eller vid nästa sammanträde. Protokollet underskrives, med
anteckning om justeringen, av ordföranden och de utsedda justeringsmännen
eller, där justeringen verkställts av fullmäktige, av ordföranden och
minst två vid sammanträdet närvarande ledamöter.

Senast å andra dagen efter det protokollet justerats skall genom ordförandens
försorg justeringen och det ställe, där protokollet finnes tillgängligt,
tillkännagivas å församlingens anslagstavla. Tillkännagivandet skall vara
försett med uppgift å den dag det anslagits. Det må ej avlägsnas före
utgången av stadgad besvärstid. Bevis om dagen för justeringens tillkännagivande
skall tillika åtecknas protokollet eller särskilt utfärdas.

28 §.

Den som vid kyrkofullmäktigsammanträde deltagit i avgörandet av ärende
äger anföra reservation mot det fattade beslutet. Reservation skall anmälas
innan sammanträdet avslutas samt, om den närmare utvecklas, avfattas
skriftligen och avgivas sist vid justeringen av protokollet.

29 §.

Så snart kyrkofullmäktiges protokoll blivit justerat, skall avskrift av
protokollet överlämnas till kyrkorådet och utdrag därav tillställas de övriga
nämnder, åt vilka verkställighet av fullmäktiges beslut uppdragits.

Kyrkofullmäktiges protokoll och andra arkivhandlingar skola förvaras
i kyrkoarkiv. I fråga om vården av nämnda protokoll och arkivhandlingar
skall gälla vad som finnes föreskrivet om sådant arkiv.

Den som med begagnande av sin rätt enligt tryckfrihetsförordningen tagit
avskrift av kyrkofullmäktiges protokoll äger att utan avgift få avskriftens
riktighet bestyrkt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

30 §.

Kyrkofullmäktiges förhandlingar skola vara offentliga; dock må fullmäktige
för visst ärende besluta, att överläggningen skall hållas inom stängda
dörrar.

Ordföranden vakar över ordningen vid kyrkofullmäktigsammanträde
samt kan varna och, efter förutgången varning, låta utvisa envar, som förhåller
sig oskickligt. Uppstår oordning, som ordföranden icke kan avstyra,
äger han upplösa sammanträdet.

31 §.

1 mom. Kyrkofullmäktige må besluta, att fullmäktiges ordförande skall
åtnjuta arvode för med uppdraget förenat arbete. Arvodets belopp skall
bestämmas för högst ett år i sänder och må icke överstiga vad som är
skäligt med hänsyn till göromålens omfattning och art. Fullmäktige äga ock
för ett år i sänder med visst belopp bevilja ersättning åt ordföranden för
utgifter, som för församlingens räkning påkallas vid uppdragets fullgörande.

Enligt kyrkofullmäktiges bestämmande må, där våglängden mellan fullmäktigs
hemvist och fullmäktiges sammanträdeslokal är större än tre kilometer,
resekostnadsersättning vid deltagande i fullmäktiges sammanträde
utgå till fullmäktig. I den mån resa lämpligen kan företagas med järnväg,
buss, spårvagn eller fartyg, må ersättningen ej överstiga avgiften för andra
Idass plats på järnväg, plats i buss eller spårvagn eller salongsplats på fartyg.
För resa med eget motorfordon må ersättning utgå efter de grunder,
som fullmäktige med beaktande av vad som nu sagts bestämma. I intet fall
må ersättningen överstiga lägsta avgiften för taxebil.

Där kyrkofullmäktig är bosatt på så stort avstånd från fullmäktiges sammanträdeslokal,
att resan fram eller åter måste företagas å särskild dag, må
fullmäktige besluta, att ersättning för resdag skall utgå efter de grunder,
som fullmäktige bestämma.

2 mom. Kyrkofullmäktige äga besluta, att till ledamot av beredning skall
utgå ersättning i enlighet med de bestämmelser, som jämlikt 59 § gälla för
ledamot av kyrkorådet eller annan församlingens nämnd.

Kyrklig samfällighet

32 §.

1 mom. I den kyrkliga samfälligheten i Göteborg är kyrkofullmäktiges
antal sextio.

2 mom. Skola kyrkofullmäktige utses för annan kyrklig samfällighet, ankommer
på Konungen att bestämma fullmäktiges antal.

3 mom. Av det för samfällighet bestämda antalet fullmäktige skall varje
i samfälligheten ingående församling utse en samt därutöver det antal, som
belöper på församlingen efter den beräkningsgrunden, att en fullmäktig
utses för varje befolkningstal motsvarande det som erhålles, då samfällig -

Kungl. Maj:ts -proposition nr 70 år 1961

hetens hela folkmängd delas med det återstående antalet fullmäktige för
hela samfälligheten. Därest det antal fullmäktige, som med tillämpning av
nämnda regel bör utses, icke uppgår till det för samfälligheten bestämda
antalet, skola för ernående av detta antal de församlingar, vilkas folkmängd
mest överskjuter omförmälda tal, vara berättigade att var för sig välja
ytterligare en fullmäktig. Antalet fullmäktige, som i enlighet med dessa
föreskrifter skola utses av varje församling, bestämmes av länsstyrelsen i
god tid före valet.

33 §.

Beträffande fullmäktige i kyrklig samfällighet skall i övrigt vad i 9—31 §§
är stadgat med avseende å fullmäktige i församling äga motsvarande tilllämpning,
dock med iakttagande av följande särskilda bestämmelser.

a) Vid val av fullmäktige skall varje i samfälligheten ingående församling
utgöra en valkrets. Konungen äger förordna, att valbarheten skall vara
inskränkt inom församling.

b) Vad som stadgas om kyrkoråd skall avse samfällighetens kyrkoråd.

c) Kungörelser och tillkännagivanden skola anslås å en av samfälligheten
på lämplig plats anordnad anslagstavla (samfällighetens anslagstavla).

d) Då fullmäktige i kyrklig samfällighet första gången skola sammanträda,
utfärdas kungörelse därom av ordföranden i kyrkofullmäktige i den
till folkmängden största av de i samfälligheten ingående församlingarna
eller, vid hinder för honom, av vice ordföranden i samma församlings fullmäktige.
Därest fullmäktige icke finnas i nämnda församling, utfärdas kungörelsen
av ordföranden i församlingens kyrkostämma eller, vid hinder för
honom, av stämmans vice ordförande.

e) Vid sammanträde med fullmäktige i kyrklig samfällighet äger, utom
personer som avses i 20 § andra stycket, jämväl ordförande eller vice ordförande
i församlings kyrkoråd, ändå att han icke är fullmäktig, att vid
behandling av fråga, som angår församlingen särskilt, vara tillstädes och
deltaga i överläggningarna men ej i besluten. Där samfälligheten omfattar
församlingar tillhörande olika pastorat, tillkommer rätten för kyrkoherde
att vara tillstädes och deltaga i överläggningarna den av församlingarnas
kyrkoherdar, som domkapitlet därtill utser. I Göteborgs kyrkliga samfällighet
skall sådan rätt tillkomma två av församlingarnas kyrkoherdar.

f) Avskrift av fullmäktiges protokoll skall efter verkställd justering tillställas
även kyrkoråd i församling, som ärende angår. Om Konungen så
förordnar, äga fullmäktige förvara protokoll och andra arkivhandlingar
annorstädes än i kyrkoarkiv.

3 kap. Om kyrkostämma

34 §.

Beträffande rösträtt å kyrkostämma skall vad i 9 § stadgas om rösträtt
vid val av kyrkofullmäktige äga motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70 år 1961

35 §.

Röstberättigad må genom fullmakt till annan röstberättigad överlåta sin
talan och rösträtt å kyrkostämma.

Fullmakt skall vara ställd till viss person samt av utställaren underskriven
med angivande av den dag underskrivandet skett. Å fullmakten skall
tillika vara av två vittnen tecknat bevis, att densamma egenhändigt underskrivits
av utställaren å den dag fullmakten utvisar samt att namnet på
den person, till vilken fullmakten är ställd, då fanns utsatt å fullmakten.
Är fullmakt ej så underskriven och bevittnad, som nu är sagt, är den ogill.
Fullmakt äger icke giltighet under längre tid än trettio dagar efter dagen
för utfärdandet.

Ej må någon på grund av fullmakt föra talan eller utöva rösträtt för mera
än en röstberättigad.

36 §.

1 mom. Kyrkostämman väljer bland de röstberättigade en ordförande
och en vice ordförande.

2 mom. I avseende å valbarhet till ordförande och vice ordförande, verkan
av valbarhetens upphörande och rätt till avsägelse skall vad i 10 §
stadgas om kyrkofullmäktig äga motsvarande tillämpning.

3 mom. Ordförande och vice ordförande utses för fyra kalenderår. Avgår
den valde under uppdragstiden, utses i hans ställe annan för den återstående
delen av samma tid.

Underrättelse om ordförandeval, med angivande av de valdas namn och
postadress, skall ofördröjligen insändas till länsstyrelsen för intagande i länskungörelserna
samt till domkapitlet.

37 §.

Beträffande kyrkostämma skall vad i 15 §, 16 § 2 mom., 17 § 1 mom.
samt 19—30 §§ är stadgat med avseende å kyrkofullmäktige och deras sammanträden
äga motsvarande tillämpning, dock med iakttagande av följande
särskilda bestämmelser.

a) Vad som stadgas om fullmäktig skall i stället avse röstberättigad.

b) Kyrkostämmor skola hållas enligt ordning, som beslutes å stämma.
Kyrkostämma skall ock hållas, när länsstyrelsen eller domkapitlet därom
förordnar eller visitationsförrättare eller kyrkoråd det begär eller ordföranden
finner det nödigt.

c) Fordrar ärende så skyndsam handläggning, att kungörande icke medhinnes
i den ordning, som stadgas i 17 § 1 mom., må kyrkostämma för ärendets
behandling ändock hållas, därest senast fyra söckendagar före stämman
kungörelse, innehållande uppgift som i sagda moment avses, anslagits å
församlingens anslagstavla.

d) Kyrkostämmas förhandlingar skola alltid vara offentliga.

e) Även i annat ärende än val och tillsättande av tjänstebefattning skall
sluten omröstning företagas, om det begäres.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

f) Kyrkostämmas protokoll behöver icke innehålla förteckning å stämmodeltagarna,
och ej heller behöver i protokollet angivas, huru envar vid öppen
omröstning röstat.

38 §.

Kyrkostämma må besluta, att stämmans ordförande skall åtnjuta arvode
för med uppdraget förenat arbete. Arvodets belopp skall bestämmas för
högst fyra år i sänder och må icke överstiga vad som är skäligt med hänsyn
till göromålens omfattning och art. Stämman äger ock för fyra år i sänder
med visst belopp bevilja ersättning åt ordföranden för utgifter, som för
församlingens räkning påkallas vid uppdragets fullgörande.

Kyrkostämma äger besluta, att till ledamot av beredning skall utgå ersättning
i enlighet med de bestämmelser, som jämlikt 59 § gälla för ledamot
av kyrkorådet eller annan församlingens nämnd.

4 kap. Om församlingsdelegerade

39 §.

1 mom. I Stockholms kyrkliga samfällighet bestämmes antalet församlingsdelegerade
sålunda, att varje församling utser en delegerad och därutöver
ytterligare en för varje påbörjat tjugu tusental invånare i församlingen.

2 mom. Skola församlingsdelegerade utses för annan kyrklig samfällighet,
bestämmes delegerades antal i förhållande till folkmängden i samfälligheten
sålunda, att

samfällighet med 2 000 invånare eller därunder utser 15—30,
samfällighet med över 2 000 till och med 5 000 invånare utser 20—35,
samfällighet med över 5 000 till och med 20 000 invånare utser 25—40,
samfällighet med över 20 000 till och med 40 000 invånare utser 35—50,
samt

samfällighet med över 40 000 invånare utser 45—60.

Då delegerade i dylik samfällighet första gången skola utses, böra församlingarna,
med iakttagande av vad nu är sagt, träffa överenskommelse
om delegerades antal samt ofördröjligen underrätta länsstyrelsen därom.
Kunna församlingarna ej enas, bestämmer länsstyrelsen antalet.

Församlingsdelegerade äga själva besluta om ändring av antalet delegerade.
Har sådant beslut fattats, skall samfälligheten ändock intill utgången
av det år, då allmänna kyrkofullmäktigval nästa gång skola förrättas,
företrädas av delegerade till det antal, som tidigare blivit bestämt. Om
beslutet skall länsstyrelsen ofördröjligen underrättas.

Det antal församlingsdelegerade, som skall utses för varje i samfälligheten
ingående församling, bestämmes av länsstyrelsen efter de grunder, som
stadgas i 32 § 3 mom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

40 §.

1 mom. Församlingsdelegerade utses av kyrkofullmäktige i varje församling
eller, om sådana icke finnas i församlingen, av kyrkostämman.

2 mom. I avseende å valbarhet till församlingsdelegerad, verkan av valbarhetens
upphörande och rätt till avsägelse skall vad i 10 § stadgas om
kyrkofullmäktig äga motsvarande tillämpning; dock skall i Stockholm valbarhet
vara inskränkt inom församling.

3 mom. Församlingsdelegerade väljas för fyra år, räknade från och med
den 1 januari året näst efter det, då allmänna val av kyrkofullmäktige förrättats.
Där val sker första gången och icke äger rum under år, då allmänna
val av fullmäktige förrättas, skall valet dock ej avse längre tid än till utgången
av det år, då sådana allmänna val nästa gång skola äga rum.

Val av församlingsdelegerade förrättas i december månad näst före ingången
av det år, då deras tjänstgöringstid börjar. Da valet förrättas av
kyrkofullmäktige samma år allmänna val av fullmäktige ägt rum, utövas
ordförandeskapet i de nyvalda fullmäktige intill dess ordförande blivit vald
av den som fullmäktige därtill särskilt utsett.

Avgår församlingsdelegerad före den bestämda tjänstgöringstidens utgång,
anställes fyllnadsval för den återstående delen av sagda tid.

41 §.

Beträffande församlingsdelegerade skall i övrigt vad i 14—31 §§ är stadgat
med avseende å kyrkofullmäktige äga motsvarande tillämpning, dock
med iakttagande av följande särskilda bestämmelser.

a) Vad som stadgas om kyrkoråd skall avse samfällighetens kyrkoråd.

b) Kungörelser och tillkännagivanden skola anslås å en av samfälligheten
på lämplig plats anordnad anslagstavla (samfällighetens anslagstavla).

c) Då delegerade första gången skola sammanträda, utfärdas kungörelse
av ordförande, som i 33 § under d) sägs.

d) Vid sammanträde med delegerade äger, utom personer som avses i
20 § andra stycket, jämväl ordförande eller vice ordförande i församlings
kyrkoråd, ändå att han icke är delegerad, att vid behandling av fråga, som
angår församlingen särskilt, vara tillstädes och deltaga i överläggningarna
men ej i besluten. Där samfälligheten omfattar församlingar tillhörande
olika pastorat, tillkommer rätten för kyrkoherde att vara tillstädes och deltaga
i överläggningarna den av församlingarnas kyrkoherdar, som domkapitlet
därtill utser. I Stockholms kyrkliga samfällighet skall sådan rätt tillkomma
två av domkapitlet utsedda kyrkoherdar.

e) Avskrift av delegerades protokoll skall efter verkställd justering tillställas
även kyrkoråd i församling, som ärende angår. I Stockholms kyrkliga
samfällighet må delegerades protokoll och andra arkivhandlingar förvaras
annorstädes än i kyrkoarkiv.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 sand. Nr 70

Kungl. Maj ds proposition nr 70 år 1961

5 kap. Om kyrkoråd och övriga nämnder m. m.

Församling

42 §.

I församling skall såsom dess styrelse finnas ett kyrkoråd.

Två eller flera församlingar må, ändå att de icke utgöra kyrklig samfällighet,
förena sig om gemensamt kyrkoråd eller ock, med bibehållande av
de särskilda kyrkoråden, utse gemensamt kyrkoråd för vård om viss eller
vissa angelägenheter.

Ingår församling i kyrklig samfällighet, som handhar alla församlingsangelägenheter
av ekonomisk natur, må Konungen på framställning av församlingen
besluta, att kyrkoråd ej skall finnas i församlingen.

43 §.

Kyrkorådet skall hava omsorg om församlingslivet och verka för dess
utveckling, leda förvaltningen av församlingens angelägenheter samt hava
inseende över övriga nämnders verksamhet. Rådet skall med uppmärksamhet
följa de frågor, som kunna inverka på församlingens ekonomiska ställning,
samt hos kyrkofullmäktige eller kyrkostämman och övriga nämnder
ävensom hos andra myndigheter göra de framställningar, som finnas påkallade.

Kyrkorådet har vidare:

a) att, såsom i 22 § sägs, bereda ärenden, som skola förekomma till behandling
hos kyrkofullmäktige eller å kyrkostämma;

b) att handhava församlingens drätsel och därvid självt förvalta kyrkans
och församlingens egendom, i den mån ej sådan förvaltning uppdragits åt
annan nämnd eller eljest tillkommer annan;

c) att ombesörja verkställighet av kyrkofullmäktiges eller kyrkostämmans
beslut, i den mån ej verkställigheten uppdragits åt annan;

d) att självt eller genom ombud föra församlingens talan i alla mål och
ärenden, där detta icke på grund av lag eller beslut av kyrkofullmäktige eller
kyrkostämman ankommer på annan; samt

e) att i övrigt fullgöra de uppdrag, som av kyrkofullmäktige eller kyrkostämman
överlämnas till rådet.

Kyrkorådet har ock att taga befattning med de ärenden, vilkas handläggning
enligt särskilda författningar ankommer på rådet.

Kyrkorådet äger att från församlingens övriga nämnder samt dess beredningar
och befattningshavare infordra de yttranden och upplysningar, som
erfordras för fullgörande av rådets uppgifter.

44 §.

1 mom. Kyrkoherden är ledamot av kyrkorådet.

I annexförsamling må kyrkoherden för den tid övriga ledamöter inväljas
i rådet förordna i pastoratet tjänstgörande präst att i kyrkoherdens ställe

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70 år 1961

vara ledamot av rådet. Om sådant förordnande skall kyrkoherden underrätta
kyrkofullmäktiges eller kyrkostämmans ordförande.

Hava församlingar tillhörande olika pastorat gemensamt kyrkoråd, förordnar
domkapitlet en av församlingarnas kyrkoherdar att vara ledamot i
rådet och en annan att vid hinder för honom vara ledamot i hans ställe.

2 mom. Övriga ledamöter i kyrkorådet jämte suppleanter för dem väljas
av kyrkofullmäktige eller, där sådana ej finnas, av kyrkostämman till det
antal, som bestämmes av fullmäktige eller stämman. Antalet ledamöter, däri
inberäknad ledamot som avses i 1 mom., må dock icke vara under fem.

Sker ej val av suppleanter proportionellt, skall tillika bestämmas den
ordning i vilken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.

8 mom. I kyrkoråd, som är gemensamt för två eller flera församlingar,
bestämmes antalet ledamöter i rådet och det antal, som skall utses av varje
församling, genom överenskommelse mellan församlingarna. Varje församling
skall vara företrädd av minst en ledamot. Kunna församlingarna ej
enas, bestämmer länsstyrelsen antalet ledamöter i rådet och det antal, som
skall utses av varje församling.

45 §.

I avseende å valbarhet till ledamot eller suppleant i kyrkorådet och verkan
av valbarhetens upphörande ävensom rätt för vald ledamot eller suppleant
att avsäga sig uppdraget skall vad i 10 § är stadgat om kyrkofullmäktig
äga motsvarande tillämpning; dock må utom personer, som avses i
andra stycket av nämnda paragraf, ej heller i församlingens tjänst anställd
befattningshavare, som förestår någon rådet underställd förvaltning, utses
till ledamot eller suppleant.

46 §.

Ledamöter och suppleanter i kyrkorådet, vilka avses i 44 § 2 mom., väljas
för fyra år, räknade från och med den 1 januari året näst efter det, då valet
skett. Valet skall förrättas i december månad året näst efter det, då allmänna
val av kyrkofullmäktige ägt rum.

Avgår ledamot, som utsetts vid proportionellt val, under den för honom
bestämda tjänstgöringstiden, inkallas till ledamot den suppleant, som enligt
den mellan suppleanterna bestämda ordningen bör inträda; den sålunda
inkallade tjänstgör under den tid, som återstått för den avgångne. Avgår
annan vald ledamot, anställes fyllnadsval för den återstående delen av
tj änstgöringstiden.

47 §.

Av kyrkofullmäktige eller, där sådana ej finnas, av kyrkostämman utses
bland ledamöterna i kyrkorådet en ordförande och en vice ordförande att
tjänstgöra den tid, för vilken i 44 § 2 mom. avsedda ledamöter blivit invalda
i rådet; dock skall kyrkoråd som avses i 42 § andra stycket inom sig utse
ordförande och vice ordförande.

Kungl. Maj ds ''proposition nr 70 år 1961

Underrättelse om dessa val, med angivande av de valdas namn och postadress,
skall ofördröjligen insändas till länsstyrelsen för intagande i länskungörelserna
samt till domkapitlet.

Äro både ordföranden och vice ordföranden hindrade att inställa sig vid
sammanträde med kyrkorådet, äger rådet utse annan ledamot att för tillfället
föra ordet.

48 §.

Kyrkorådet sammanträder å det ställe och å de tider rådet bestämmer
och däremellan så ofta ordföranden finner det nödigt, ävensom då ledamot,
som avses i 44 § 1 mom., eller minst halva antalet av rådets övriga ledamöter
för uppgivet ändamål gör framställning därom.

49 §.

Suppleanterna i kyrkorådet böra i den vid valet bestämda ordningen
kallas till tjänstgöring, i den mån det erfordras till följd av hinder för ledamot
eller vid uppkommen ledighet, som ännu ej kunnat fyllas, efter ledamot,
som icke utsetts vid proportionellt val.

Suppleant äger rätt att även eljest närvara vid rådets sammanträden och
skall alltid underrättas om tid för sammanträde.

50 §.

Kyrkorådet må ej handlägga ärende, såvida icke flera än hälften av
ledamöterna äro tillstädes.

Vad i 19 § första stycket stadgas om jäv för kyrkofullmäktig skall äga
motsvarande tillämpning med avseende å ledamot i kyrkorådet. Vid behandling
av ärende, vari ledamot är jävig, skall ledamoten avträda.

51 §.

I fråga om förfarandet vid fattande av beslut skall vad därom för kyrkofullmäktige
är stadgat i 25 § äga motsvarande tillämpning med avseende å
kyrkorådet.

52 §.

Vad som är stadgat i 27 § om förande av protokoll vid kyrkofullmäktiges
sammanträde och om protokollets innehåll samt i 28 § om reservation skall
äga motsvarande tillämpning med avseende å protokoll och reservation vid
sammanträde med kyrkorådet.

Justering av kyrkorådets protokoll verkställes senast tio dagar efter sammanträdet
av ordföranden jämte minst en därtill för varje gång av rådet
utsedd närvarande ledamot. Justering må ock verkställas av rådet antingen
genast eller vid nästa sammanträde.

Tillkännagivande om verkställd justering skall ske i den i 27 § föreskrivna
ordningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Den som med begagnande av sin rätt enligt tryckfrihetsförordningen tagit
avskrift av kyrkorådets protokoll äger att utan avgift fa avskriftens riktighet
bestyrkt.

53 §.

Kyrkorådet skall på lämpligt sätt kungöra varest och på vilka tider till
rådet ställda framställningar emottagas.

Kyrkorådets skriftväxling ombesörj es av ordföranden eller under hans
inseende.

54 §.

Kyrkvärdar väljas av kyrkorådet bland ledamöterna och suppleanterna i
rådet för den tid de blivit valda till ledamöter eller suppleanter.

Kyrkorådet utser för varje kalenderår inom eller utom sig en kassaförvaltare,
där ej rådets medelsförvaltning är ordnad pa ett sätt, som gör sådan
kassaförvaltare obehövlig.

55 §.

Om ansvar och skadeståndsskyldighet för ledamot av kyrkorådet, som
vid fullgörandet av sitt uppdrag åsidosätter vad enligt lag eller författning,
reglemente, särskild föreskrift eller uppdragets beskaffenhet honom aligger,
gäller vad i allmän lag stadgas.

56 §.

1 mom. Kyrkofullmäktige eller kyrkostämman må besluta att med kyrkorådets
medelsförvaltning skall sammanföras medelsförvaltning, som enligt
särskilda författningar tillkommer andra församlingens nämnder. Innan
beslut meddelas om sådan centralisering av medelsförvaltningen, skola vederbörande
nämnder höras i ärendet.

2 mom. Kyrkorådet må, om kyrkofullmäktige eller kyrkostämman så
beslutar, uppdraga åt särskild inom rådet bildad avdelning eller åt ledamot
av rådet eller åt i församlingens tjänst anställd befattningshavare att å
rådets vägnar fatta beslut i vissa grupper av ärenden, vilkas beskaffenhet
skall angivas i fullmäktiges eller stämmans beslut; dock må framställning
eller yttrande till fullmäktige eller stämman icke beslutas annorledes än
av rådet samfällt.

Beslut, vilket fattas på grund av uppdrag, som avses i detta moment,
skall anmälas vid kyrkorådets nästa sammanträde.

57 §.

1 mom. Angående nämnder för vissa i särskilda författningar angivna
förvaltnings- eller verkställighetsbestyr gäller vad därom för varje fall finnes
stadgat.

2 mom,. För handhavandc av särskilda förvaltnings- eller verkställighetsbestyr
i övrigt må församling tillsätta de nämnder, som finnas erforderliga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Beträffande dylik nämnd skall vad i 44 § 2 mom. andra stycket, 45 §,
46 § andra stycket, 48—53 §§, 54 § andra stycket, 55 § och 56 § 2 mom. är
föreskrivet med avseende å kyrkoråd äga motsvarande tillämpning.

58 §.

Protokoll och andra arkivhandlingar tillhörande kyrkorådet samt församlings
övriga nämnder skola förvaras i kyrkoarkiv. I fråga om vården av
nämnda protokoll och arkivhandlingar skall gälla vad som finnes föreskrivet
om sådant arkiv.

59 §.

1 mom. Vald ledamot av kyrkorådet och ledamot av annan församlingens
nämnd skola, därest kyrkofullmäktige eller kyrkostämman så beslutar,
för deltagande i sammanträde eller förrättning inom församlingen i församlingens
angelägenhet åtnjuta gottgörelse av församlingens medel i form
av dagtraktamente. Dagtraktamente må ej överstiga tio kronor för sammanträdes-
eller förrättningsdag; dock må med avseende å särskilt tidskrävande
sammanträde eller förrättning eller där det eljest finnes påkallat av
särskilda förhållanden traktamentet sättas till högre belopp.

Där väglängden mellan ledamotens hemvist och sammanträdes- eller förrättningsstället
är större än tre kilometer, må kyrkofullmäktige eller kyrkostämman
ock besluta, att resekostnadsersättning skall utgå till ledamoten
enligt de grunder, som i 31 § 1 mom. andra stycket äro stadgade för där
avsedda fall.

Är ledamot, som avses i första stycket, bosatt på så stort avstånd från
sammanträdes- eller förrättningsstället, att resan fram eller åter måste företagas
å särskild dag, må kyrkofullmäktige eller kyrkostämman besluta, att
ersättning för resdag skall utgå efter de grunder, som fullmäktige eller
stämman bestämmer.

2 mom. Ersättning för resa, som enligt uppdrag i församlingens angelägenhet
företages utom församlingen av ledamot av kyrkorådet eller annan
församlingens nämnd, må, om kyrkofullmäktige eller kyrkostämman så
beslutar, utgå efter särskild grund.

_ 8 mom. Efter kyrkofullmäktiges eller kyrkostämmans bestämmande må
till sådan ledamot av kyrkorådet eller annan församlingens nämnd, som
utsetts till ordförande eller eljest i viss befattning inom rådet eller nämnden
eller efter särskilt uppdrag utför arbete av mera betydande omfattning, utgå
dels arvode för med uppdraget förenat arbete och dels ersättning med visst
belopp för utgifter, som för församlingens räkning påkallas vid uppdragets
fullgörande. Beloppet av arvode eller ersättning för utgifter skall bestämmas
för högst fyra ar i sänder. Arvode må icke överstiga vad som är skäligt med
hänsyn till göromålens omfattning och art.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Stockholms kyrkliga samfällighet

60 §.

Kyrkorådet i Stockholms kyrkliga samfällighet skall leda förvaltningen
av samfällighetens angelägenheter och hava inseende över övriga nämnders
verksamhet. Det skall med uppmärksamhet följa de frågor, som kunna inverka
på samfällighetens ekonomiska ställning samt hos församlingsdelegerade
och övriga nämnder ävensom hos andra myndigheter göra de framställningar,
som finnas påkallade. Bestämmelserna i 43 § andra—fjärde
styckena skola äga motsvarande tillämpning beträffande samfällighetens
kyrkoråd, dock med iakttagande av att vad som sägs om församling och
kyrkofullmäktige i stället skall avse samfälligheten och församlingsdelegerade.

På samfällighetens kyrkoråd skall jämväl ankomma att förvalta egendom
som avses i 3 § 2 mom. andra stycket under b), i den mån ej dylik
förvaltning uppdragits åt annan nämnd eller eljest tillkommer annan.

61 §.

1 mom. Församlingsdelegerades ordförande och vice ordförande äro ledamöter
av samfällighetens kyrkoråd och utöva där enahanda befattningar.

Delegerade välja bland sig övriga ledamöter i rådet jämte suppleanter för
dessa till det antal delegerade bestämma. Hela antalet ledamöter må dock
icke vara under elva. Valet avser kalenderår och skall förrättas å det sammanträde,
vid vilket delegerades ordförande utses.

Sker ej val av suppleanter proportionellt, skall tillika bestämmas den
ordning, i vilken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.

2 mom. Vid sammanträde med samfällighetens kyrkoråd äger ordförande
eller vice ordförande i församlings kyrkoråd, ändå att han icke är ledamot
av rådet, att, såvitt rör fråga som angår församlingen, vara tillstädes och
deltaga i överläggningarna men ej i besluten.

8 mom. Om församlingsdelegerade så besluta, må samfällighetens kyrkoråd
uppdraga åt vederbörande församlings kyrkoråd eller annan dess
nämnd att i fråga om förvaltningen av fast egendom, som avses i 3 § 2 mom.
andra stycket under b), fullgöra uppgifter, som eljest ankomma på samfällighetens
kyrkoråd.

62 §.

Beträffande samfällighetens kyrkoråd och övriga nämnder skall i övrigt
vad i 45 §,46 § andra stycket, 47 § tredje stycket, 48—53 §§, 54 § andra
stycket, 55 §, 56 § 2 mom. samt 57—59 §§ är stadgat gälla i tillämpliga
delar, dock med iakttagande av följande särskilda bestämmelser.

a) Vad som sägs om församling och kyrkofullmäktige skall i stället avse
samfälligheten och församlingsdelegerade.

b) Kungörelser och tillkännagivanden skola anslås å samfällighetens
anslagstavla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

c) Samfällighetens kyrkoråd har att hålla församlingarna underrättade
om frågor av större ekonomisk räckvidd samt äger att från församlingarnas
kyrkoråd infordra de yttranden och upplysningar som erfordras för fullgörande
av rådets uppgifter.

d) Församlingsdelegerade må giva samfällighetens kyrkoråd annan benämning
än kyrkoråd.

e) Protokoll och andra arkivhandlingar må förvaras annorstädes än i
kyrkoarkiv.

Alman kyrklig samfällighet
63 §.

1 mom. Kyrkorådet i annan kyrklig samfällighet än den i Stockholm
skall leda förvaltningen av samfällighetens angelägenheter och hava inseende
över övriga nämnders verksamhet. Det skall med uppmärksamhet
följa de frågor, som kunna inverka på samfällighetens ekonomiska ställning
samt hos samfällighetens fullmäktige eller församlingsdelegerade och övriga
nämnder ävensom hos andra myndigheter göra de framställningar, som
finnas påkallade. Bestämmelserna i 43 § andra—fjärde styckena skola äga
motsvarande tillämpning beträffande samfällighetens kyrkoråd, dock med
iakttagande av att vad som sägs om församling och kyrkofullmäktige i
stället skall avse samfälligheten och dess fullmäktige eller församlingsdelegerade.

Finnes icke kyrkoråd i församling, som ingår i kyrklig samfällighet, har
samfällighetens kyrkoråd att fullgöra alla de uppgifter som enligt denna
lag ankomma på kyrkoråd i församling.

2 mom. Beträffande samfällighetens kyrkoråd och övriga nämnder m. m.
skall i övrigt vad i 44—59 §§ är stadgat äga motsvarande tillämpning, dock
med iakttagande av följande särskilda bestämmelser.

a) Vad som sägs om församling och kyrkofullmäktige skall i stället avse
samfälligheten och dess fullmäktige eller församlingsdelegerade.

b) I den kyrkliga samfälligheten i Göteborg skola i samfällighetens kyrkoråd
samtliga ledamöter utses genom val.

c) Utgöres annan samfällighet än den i Göteborg av församlingar tillhörande
olika pastorat, förordnar domkapitlet en av församlingarnas kyrkoherdar
att vara ledamot i samfällighetens kyrkoråd och en annan att vid
hinder för honom vara ledamot i hans ställe.

d) Vid val av samfällighets kyrkoråd bör tillses, att om möjligt varje
församling blir företrädd i rådet.

e) Kungörelser och tillkännagivanden skola anslås å samfällighetens anslagstavla.

f) Samfällighetens kyrkoråd har att hålla församlingarna underrättade
om frågor av större ekonomisk räckvidd samt äger att från församlingarnas
kyrkoråd infordra de yttranden som erfordras för fullgörande av rådets uppgifter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

g) Om Konungen så förordnar, äger samfällighetens kyrkoråd uppdraga
åt församlings kyrkoråd eller annan dess nämnd att verkställa beslut, som
samfällighetens fullmäktige eller församlingsdelegerade fattat eller att förvalta
anslag, som enligt fastställd stat eller särskilt beslut blivit anvisat åt
församlingen.

h) Samfällighetens fullmäktige eller församlingsdelegerade må giva samfällighetens
kyrkoråd annan benämning än kyrkoråd.

i) Om Konungen så förordnar, må protokoll och andra arkivhandlingar
förvaras annorstädes än i kyrkoarkiv.

6 kap. Om drätsel

Församling

Inledande bestämmelser

64 §.

Om vård om och förvaltning av kyrka och kyrkoegendom samt av medel,
som stå under myndighets särskilda inseende, om särskild revision av kyrkans
räkenskaper samt om kollektmedel gäller vad särskilt är stadgat.

65 §.

Vad församling tillhör i fast eller lös egendom bör sa förvaltas, att församlingens
förmögenhet ej minskas.

Medel, som församling uppburit såsom vederlag för anläggningstillgång
eller på grund av försäkring av sådan tillgång, ma tagas i ansprak endast
för återbetalning av lån, som upptagits för förvärv av tillgången, eller för
anskaffande av annan dylik tillgång.

Såsom anläggningstillgång skall anses fast egendom, så ock lös egendom,
avsedd att stadigvarande innehavas av församlingen.

66 §.

Församlings medelsbehov skall, i den mån det ej fylles på annat sätt,
täckas med församlingsskatt.

67 §.

Beslut om anslag skall tillika innefatta anvisning av medel för anslagets
täckande.

Beviljas anslag att täckas genom utdebitering under mer än fem år, skall
beslutet underställas länsstyrelsens prövning.

Utgifts- och inkomststat

68 §.

Församling skall årligen upprätta en utgifts- och inkomststat för det nästföljande
kalenderåret.

Å statens utgiftssida skola upptagas:

a) det belopp, vartill nästföregående års underskott enligt avslutade
räkenskaper uppgått;

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

b) de anslag, som erfordras för bestridande av tidigare beslutade utgifter
för nästföljande år, så ock de belopp, som ytterligare anslås i samband med
statens fastställande, däribland även ett anslag för oförutsedda behov.

Statens inkomstsida skall upptaga:

a) det belopp, vartill nästföregående års överskott enligt avslutade räkenskaper
uppgått;

b) de inkomster, som i anledning av tidigare fattade beslut eller på annan
grund kunna paräknas under det nästföljande året, så ock det belopp, som
ytterligare erfordras, ävensom sättet för täckande av detta medelsbehov.

Hinder möter ej för församling att besluta, att vad av särskilt anslag icke
förbrukas under det år, för vilket anslaget beviljats, må användas för avsett
ändamal under det därpå följande året. Vad som återstår av anslaget vid
sistnämnda års utgång må församlingen reservera för samma ändamål för
ytterligare ett år; och äger församlingen sedermera fatta enahanda beslut
för ett år i sänder.

69 §.

Förslag till utgifts- och inkomststat skall före september månads utgång
uppgöras av kyrkorådet. För detta ändamål skola församlingens övriga
nämnder före den 1 september, där ej annan tid bestämmes av kyrkorådet,
till rådet ingiva sina särskilda statförslag för det nästföljande året.

Innan förslaget till utgifts- och inkomststat uppgöres, skall kyrkorådet
samråda med kommunens styrelse.

Förslaget till utgifts- och inkomststat skall från och med dagen för kungörandet
av det kyrkofullmäktigsammanträde eller den kyrkostämma, varvid
staten skall fastställas, vara offentligen tillgängligt på lämpligt ställe,
som tillkännagives i kungörelsen.

På nämnda sammanträde eller stämma upptages statförslaget till granskning
och fastställelse. Därvid skola anslag till utgifter, om vilka fullmäktige
eller stämman icke tidigare fattat beslut, samt därmed sammanhängande
frågor särskilt bliva föremål för överläggning och avgörande.

Fondbildning

70 §.

1 mom. Församling äger avsätta medel till:

a) pensionsfond för beredande av pension eller därmed jämförligt understöd
åt personer i församlingens tjänst eller deras efterlevande;

b) kassaförlagsfond för tillgodoseende av församlingens behov av rörelsekapital; c)

allmän investeringsfond för anskaffande av anläggningstillgångar för
församlingens behov; samt

d) särskild investeringsfond för anskaffande av i avsättningsbeslutet angiven
anläggningstillgång.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

2 mom. Församling äger i samband med fastställande av utgifts- och
inkomststaten avsätta medel till skatteregleringsfond eller taga i anspråk
medel ur sådan fond.

Beslut att taga medel ur fonden i anspråk må ej avse mer än en tredjedel
av det högsta belopp, vartill fonden beräknas uppgå vid utgången av det år
beslutet fattas eller uppgått vid utgången av något av de två närmast föregående
åren.

71 §.

Med Konungens medgivande må församling:

a) avsätta medel till fond för tillgodoseende av annat särskilt behov än
i 70 § 1 mom. sägs; och

b) taga i anspråk medel ur fond för annat ändamål än det för vilket
fonden är avsedd och, såvitt angår skatteregleringsfond, i vidare mån än i
70 § 2 mom. stadgas.

72 §.

Hava medel, som församling uppburit såsom vederlag för anläggningstillgång
eller på grund av försäkring av sådan tillgång, icke före utgången av
det år, varunder de influtit, anvisats för ändamål, som sägs i 65 § andra
stycket, skola medlen, där ej annat är särskilt föreskrivet, avsättas till
allmän investeringsfond.

Överskottsmedel å lån, som församling upptagit med Konungens tillstånd
och som ej i sin helhet åtgått för det med lånet avsedda ändamålet, skola
avsättas till allmän investeringsfond, där ej annat föreskrivits vid tillståndets
beviljande.

Om församlings skyldighet att i andra fall än i denna paragraf sägs avsätta
medel till fond är särskilt stadgat.

Lånerätt

73 §.

1 mom. Församling äger upptaga lån intill ett sammanlagt belopp motsvarande
för varje å församlingen belöpande skattekrona enligt den under
nästföregående år fastställda taxeringen en utdebitering av en krona. På
ansökan av församling äger dock Konungen, där skäl därtill äro, för en
tid av högst tio år åt gången medgiva att församlingen må, utan ytterligare
tillstånd, upptaga lån intill ett sammanlagt belopp motsvarande viss högre
utdebitering än nu sagts.

Lån, som avses i första stycket, skall vara ställt att återbetalas inom
fem år och, därest lånetiden är mer än ett år, att årligen avbetalas; dock må
församling vid förvärv av intecknad egendom övertaga betalningsansvar
även för sådan i egendomen intecknad gäld, som är ställd att betalas inom
längre tid eller i annan ordning.

Församling äger ock upptaga lån, vilket enligt uttryckligt beslut skall
användas för att gälda äldre lån och återbetalas inom de betalningsterminer,
som gälla för det äldre lånet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
Med lån avses i detta moment även borgen.

2 mom. Församling äger jämväl upptaga lån av statsmedel, som av
Konungen beviljats församlingen, så ock, i den omfattning och på de villkor
Konungen bestämmer, lån av statsmedel och kyrkofondsmedel, som beviljats
församlingen av statlig myndighet.

74 §.

Med Konungens medgivande må församling upptaga lån eller ingå borgen
även i andra fall än i 73 § sägs.

Medelsförvaltning

75 §.

Penningar och värdehandlingar, som kyrkorådet eller annan församlingens
nämnd för församlingens eller annans räkning har om händer, skola
så förvaras och redovisas, att de icke sammanblandas med andra penningar
och värdehandlingar.

Penningmedel, som ej erfordras för nära förestående utbetalningar, skola
för församlingens räkning insättas hos bank eller centralkassa för jordbrukskredit
eller å postgirokonto eller anbringas i sådana tillgångar, i vilka förmyndare
äger utan överförmyndarens tillstånd anbringa omyndigs medel.

Med länsstyrelsens medgivande må församling anbringa penningmedel
även på annat sätt än nu sagts.

76 §.

1 mom. Det åligger kyrkorådet att föra fortlöpande räkenskaper över de
medel det har om händer.

Annan församlingens nämnd, som omhänderhar medel, skall föra räkenskaper
i enlighet med av kyrkorådet givna anvisningar och årligen före den
1 mars, där ej rådet bestämmer annan tid, till rådet avlämna redovisning för
sin förvaltning under nästföregående kalenderår.

Sedan sådan redovisning skett, skall kyrkorådet inom tid, som bestämmes
av kyrkofullmäktige eller kyrkostämman, dock före den 1 april, sammanfatta
och avsluta församlingens räkenskaper för nämnda kalenderår.

2 mom. Kyrkoråd som avses i 42 § andra stycket skall årligen avgiva
redovisning till de församlingar, för vilka rådet är gemensamt. Sådan redovisning
skall lämnas före den 1 mars året näst efter det år redovisningen
avser. Har församling icke eget kyrkoråd, skall redovisningen lämnas före
den 1 april.

Revision

77 §.

Av kyrkofullmäktige eller kyrkostämman skola årligen utses tre eller flera
revisorer samt lika många suppleanter för granskning av det nästfoljande
årets förvaltning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Den, vilken såsom ledamot eller suppleant i kyrkorådet eller eljest är
redovisningsskyldig till församlingen, eller sådan den redovisningsskyldige
närstående, som sägs i 4 kap. 13 § 2. rättegångsbalken om jäv emot domare,
må icke vara revisor eller revisorssuppleant för granskning av förvaltning,
som omfattas av redovisningsskyldigheten, ej heller deltaga i val av revisor
eller revisorssuppleant för granskning av sådan förvaltning eller i beslut
med anledning av granskningen.

Revisorerna äga att när som helst inventera de penningmedel och värdehandlingar,
som kyrkorådet eller annan församlingens nämnd omhänderhar,
samt taga del av räkenskaper och andra handlingar, som beröra förvaltningen.

Vad i 55 § sägs om ansvar och skadeståndsskyldighet för ledamot i kyrkorådet
äger avseende jämväl å revisor.

Kyrkofullmäktige eller kyrkostämman må besluta, att till revisor skall
utgå ersättning i enlighet med de bestämmelser, som jämlikt 59 § gälla för
ledamot av kyrkorådet eller annan församlingens nämnd.

78 §.

Revisorerna skola avgiva berättelse, innehållande redogörelse för resultatet
av deras granskning med uttalande, huruvida anmärkning beträffande
räkenskapernas förande eller förvaltningen i övrigt föreligger eller icke.
Framställes anmärkning, skall anledningen till denna angivas i berättelsen.
Revisionsberättelse skall ock innehålla särskilt uttalande, huruvida ansvarsfrihet
för förvaltningen tillstyrkes eller icke.

79 §.

Revisionsberättelse skall senast den 1 maj avlämnas till kyrkofullmäktiges
eller kyrkostämmans ordförande. Berättelsen skall jämte de förklaringar
över framställda anmärkningar, som ordföranden infordrar, framläggas
till granskning och avgörande hos fullmäktige eller stämman vid
sammanträde före utgången av juni månad; dock må, där fullmäktige eller
stämman så bestämt, ärendet företagas vid sammanträde senare under året.

80 §.

På beslut av kyrkofullmäktige eller kyrkostämman ankommer, huruvida
framställd anmärkning skall förfalla och ansvarsfrihet för förvaltningen
meddelas eller laga åtgärd för bevarande av församlingens rätt skall vidtagas.
Anställes ej talan å den förvaltning revisionsberättelse avser inom ett
år från det berättelsen framlades å fullmäktigsammanträde eller stämma,
skall så anses, som om ansvarsfrihet blivit beviljad. Utan hinder av att
ansvarsfrihet beviljats må talan föras på grund av brottslig handling, där
ej ansvarsfriheten uppenbarligen avsett även den handlingen.

Kungl. Maj ds proposition nr 70 år 1961
Kyrklig samfällighet
81 §.

Beträffande kyrklig samfällighets drätsel skall vad i 64—80 §§ är stadgat
med avseende å församlings drätsel äga motsvarande tillämpning, dock med
iakttagande av följande särskilda bestämmelser.

a) Vad som sägs om församlingens kyrkofullmäktige samt dess kyrkoråd
och övriga nämnder skall i stället avse samfällighetens fullmäktige eller
församlingsdelegerade samt dess kyrkoråd och övriga nämnder.

b) I förekommande fall skola församlingarnas kyrkoråd, inom tid som
bestämmes av samfällighetens kyrkoråd, till detta ingiva sina särskilda
förslag avseende anslag för det nästföljande året.

c) Församlingskyrkoråd, som omhänderhar medel för samfällighetens
räkning, skall årligen inom tid som bestämmes av samfällighetens kyrkoråd
till detta avlämna redovisning för sin förvaltning under nästföregående kalenderår.

7 kap. Om församlingsskatt

82 §.

Församlingsskatt skall utom i de fall, för vilka annorlunda är i lag eller
författning föreskrivet, utgå såsom allmän kommunalskatt.

Den som är kyrkoskriven i icke-territoriell församling är icke skyldig att
erlägga församlingsskatt till den territoriella församling, inom vilken han är
mantalsskriven.

Angående viss lindring i skattskyldigheten för den som icke tillhör
svenska kyrkan är särskilt stadgat.

83 §.

Kyrkorådet åligger att, sedan församlingens utgifts- och inkomststat
fastställts, ofördröjligen giva kommun, i vilken församlingen är belägen,
del av beslutet. På sätt i kommunallagen är stadgat har kommunens styrelse
därefter att underrätta länsstyrelsen och vederbörande lokala skattemyndighet,
för debitering och uppbörd av församlingsskatt.

84 §.

Församling äger av statsverket uppbära församlingsskatt med belopp,
motsvarande vad som skulle utgå på grundval av det antal skattekronor
och skatteören, som vid taxering för visst år påföras de till församlingen
skattskyldiga, efter det belopp för skattekrona och skatteöre, som bestämts
till utdebitering för nästföregående år. Har skattskyldig enligt lagen den
26 oktober 1951 om viss lindring i skattskyldigheten för den som icke tillhör
svenska kyrkan åtnjutit lindring i skattskyldigheten till församlingen eller
har dödsbo enligt 75 § kommunalskattelagen medgivits befrielse från att
erlägga skatt till församlingen, skall belopp, som församlingen eljest ägde
uppbära av statsverket, nedsättas i motsvarande mån.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Församlingen äger av statsverket såsom förskott uppbära det belopp,
som på grundval av taxeringsnämnds beslut visst år rörande taxering till
kommunal inkomstskatt beslutats till utdebitering för nästkommande år.
Vad sålunda beslutats till utdebitering ingår i församlingens fordran hos
statsverket vid ingången av året näst efter det, då beslutet fattades. Förskottet
avräknas mot den församlingsskatt, som församlingen äger uppbära
av statsverket på grundval av taxeringen under året efter det, då förskottet
enligt bestämmelserna i nästföljande stycke utanordnas.

Belopp, som vid ingången av ett år utgör församlingens fordran hos statsverket
enligt första och andra styckena, skall länsstyrelsen under samma
år utanordna till kommun, i vilken församlingen är belägen, med en sjättedel
å åttonde dagen i var och en av månaderna januari, mars, maj, juli,
september och november. Är församlingens fordran icke uträknad vid utbetalningstillfället
i januari månad, skall vid detta tillfälle utbetalas samma
belopp som utbetalades i november månad nästföregående år; dock må länsstyrelsen,
då särskilda skäl föranleda därtill, förordna att utbetalning skall
ske med annat belopp. Därest det i januari månad utbetalade beloppet icke
motsvarar en sjättedel av församlingens fordran, skall härav betingad jämkning
ske av det belopp, som utbetalas i mars månad. Kommunen skall därefter
avlämna medlen till kyrkorådet.

Länsstyrelsen skall senast den 8 mars till församlingen överlämna för
nästföregående år upprättad redovisning över församlingen tillkommande
och till församlingen utanordnad församlingsskatt.

Närmare föreskrifter angående dylik redovisning meddelas av Konungen
eller den myndighet Konungen förordnar.

85 §.

Vad i 83 och 84 §§ är stadgat med avseende å församling skall äga motsvarande
tillämpning beträffande kyrklig samfällighet.

86 §.

Beträffande församling i Stockholm och Stockholms kyrkliga samfällighet
skola gälla följande särskilda bestämmelser.

a) Det åligger samfällighetens kyrkoråd och varje församlings kyrkoråd
att, sedan utgifts- och inkomststat fastställts, ofördröjligen underrätta överståthållarämbetet
och den lokala skattemyndigheten om det belopp för
skattekrona och skatteöre, som bestämts till utdebitering för nästkommande
år. Samtidigt skall överståthållarämbetet underrättas om det sammanlagda
belopp, som för nämnda år beslutats till utdebitering på grundval av det
löpande årets taxering till kommunal inkomstskatt. Om debitering och uppbörd
av församlingsskatt gäller vad därom särskilt är stadgat.

b) Belopp, som avses i 84 § tredje stycket, skola utanordnas direkt till
församlingen eller samfälligheten.

32 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70 år 1961

8 kap. Om underställning och besvär

87 §.

Om beslut, som skola underställas Konungens prövning, sägs i 71 och
74 §§.

Beslut, som skall underställas Konungens prövning, skall insändas till
länsstyrelsen, vilken det åligger att överlämna handlingarna, jämte eget
yttrande, till Konungen.

88 §.

Om beslut, som skola underställas länsstyrelsens prövning, sägs i 67
och 75 §§.

Underställt beslut skall antingen oförändrat fastställas eller ogillas. Vägras
fastställelse, skall skäl därför uppgivas.

Över vägrad fastställelse må församlingen föra klagan hos Konungen.

89 §.

1 mom. Över beslut av kyrkofullmäktige eller kyrkostämma må, där ej
annat är särskilt föreskrivet, besvär anföras hos länsstyrelsen. Sådan klagan
må grundas endast därå, att beslutet

icke tillkommit i laga ordning,

står i strid mot allmän lag eller författning eller annorledes överskrider
deras befogenhet, som fattat beslutet, eller

kränker klagandens enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund.

Besvären skola hava inkommit till länsstyrelsen inom tre veckor från
den dag, då verkställd justering av det över beslutet förda protokollet tillkännagivits
å församlingens anslagstavla. Besvären skola vara åtföljda av
överklagade beslutet jämte bevis om dagen för justeringens tillkännagivande.

Länsstyrelsen skall inhämta domkapitlets yttrande över besvären, såvida
det icke är uppenbart, att sådan åtgärd är obehövlig.

2 mom. I fråga om besvär över beslut av kyrkoråd eller annan församlingens
nämnd skola, där ej annat är särskilt stadgat, bestämmelserna i 1
mom. äga motsvarande tillämpning. Mot beslut av rent förberedande eller
verkställande art må talan ej föras.

3 mom. Rätt att anföra besvär enligt 1 och 2 mom. tillkommer envar,
som är kyrkoskriven inom församlingen, ävensom var och en, vilken, utan
att vara kyrkoskriven inom församlingen, har att till denna enligt taxering
till kommunal inkomstskatt utgöra församlingsskatt.

90 §.

Hava besvär anförts hos länsstyrelsen, äger länsstyrelsen, om skäl därtill
äro, förbjuda överklagade beslutets verkställighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Grundas besvären därpå, att klagandens enskilda rätt blivit kränkt genom
beslutet, och bliva besvären godkända, gäller rättelsen till förmån för den
som klagat, men står beslutet i övrigt fast, utan sa är, att det finnes strida
mot allmän lag eller författning eller eljest vila på orättvis grund, då länsstyrelsen
må förordna om upphävande av beslutet i dess helhet.

I länsstyrelsens utslag må, där icke för vissa frågor annorlunda är särskilt
stadgat, ändring sökas hos Konungen senast inom tre veckor från den (lag,
då klaganden erhöll del av beslutet; dock äger menighet som klagar åtnjuta
två veckor längre besvärstid än nu sagts.

92 §.

Vad i 87—91 §§ är stadgat med avseende å församling, dess fullmäktige
och nämnder skall äga motsvarande tillämpning beträffande kyrklig samfällighet,
dess fullmäktige eller församlingsdelegerade och nämnder. 3

3 — Bihang till riksdagen* protokoll 1961. 1 samt. Nr 70

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Förslag

till

Lag om införande av lagen om församlingsstyrelse

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Den nya lagen om församlingsstyrelse skall, med iakttagande av vad nedan
sägs, träda i kraft den 1 januari 1963, dock må Konungen dessförinnan
meddela föreskrifter enligt vad i den nya lagen om församlingsstyrelse och
i denna lag är för vissa fall stadgat.

Genom den nya lagens ikraftträdande upphävas, med de begränsningar
nedan sägs,

1) lagen den 6 juni 1930 (nr 259) om församlingsstyrelse;

2) lagen den 6 juni 1930 (nr 260) om församlingsstyrelse i Stockholm;

3) lagen den 12 juni 1931 (nr 201) angående kyrkofullmäktige och kyrkonämnd
i Göteborg.

Med den nya lagens ikraftträdande upphäves vidare kungl. cirkulärbrevet
den 13 augusti 1823 angående kyrkovaktares utväljande, så ock vad i övrigt
finnes i lag eller författning stridande mot den nya lagens bestämmelser.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses däri eljest
föreskrift, som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall den bestämmelsen
i stället tillämpas.

2 §.

I församling med mera än 1 000 invånare, där kyrkofullmäktige icke
finnas vid ingången av år 1962, skall under sagda år val av fullmäktige äga
rum i den ordning, som är stadgad i fråga om allmänt kommunalval.

3 §.

Har före den nya lagens ikraftträdande förordnats om bildande av kyrklig
samfällighet skall, i den mån Konungen ej annorlunda förordnar, sådan
samfällighet bestå. Omfattar samfälligheten alla de i lagen den 6 juni 1930
om församlingsstyrelse avsedda angelägenheterna, skall vad i den nya
lagen stadgas om församlings rätt att själv vårda sina angelägenheter icke
äga tillämpning å de enskilda i samfälligheten ingående församlingarna.

4 §.

De nya bestämmelserna om valbarhet, så ock om ordförandeval i fullmäktige
eller församlingsdelegerade skola äga tillämpning vid val för tid,
som infaller efter den 31 december 1962. 5

5 §.

Tjänstgöringstiden för nuvarande församlingsdelegerade i Stockholm skall
upphöra med utgången av år 1962, och skall nytt val av församlingsdelege -

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

rade äga rum under december månad 1962. Därvid skall tillämpas vad i den
nya lagen stadgas om sådant val.

I övrigt skall val av församlingsdelegerade första gången äga rum under
december månad 1962, och skall därvid tillämpas vad i den nya lagen stadgas
om sådant val. Innan valet förrättas, skall antalet delegerade bestämmas
i den ordning den nya lagen föreskriver.

6 §.

Vad i den nya lagen stadgas i 44 § 1 mom. om prästerlig ledamot av
kyrkoråd och i 47 § om ordförande och vice ordförande i rådet skall träda
i tillämpning först i fråga om kyrkoråd, som utses för tiden från och med
år 1964; och skall därför vad i 46 § lagen den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse
och 50 § lagen samma dag om församlingsstyrelse i Stockholm
föreskrives om ordförandeskap i kyrkoråd alltjämt gälla under år 1963.

7 §.

Kyrkoråd, som före den nya lagens ikraftträdande utsetts för vården av
de för församlingarna i ett pastorat gemensamma angelägenheterna, skall
intill utgången av år 1963 vara kyrkoråd i samfällighet, som avses i 3 §
1 mom. första stycket den nya lagen.

För sådan samfällighet skall utgifts- och inkomststat för år 1963 fastställas
å gemensam kyrkostämma med församlingarna.

8 §.

Vad den nya lagen innehåller om antalet revisorer och revisorssuppleanter
skall lända till efterrättelse vid val av revisorer jämte suppleanter för år
1963.

9 §.

I fråga om offentliggörande, underställning och godkännande av beslut,
som fattats före den 1 januari 1963, samt om anförande av besvär över
sådant beslut skola förut gällande föreskrifter tillämpas.

10 §.

Vad i lag eller författning är föreskrivet om församlingsavgifter skall i
stället avse församlingsskatt.

11 §•

Ifrågakommer framdeles införlivande i administrativt, kommunalt och
judiciellt hänseende med Stockholms eller Göteborgs städer av kommun
eller del av kommun, som sammanfaller med församling, ankommer på
Konungen att bestämma tid för församlingens ingående i samfälligheten.

12 §.

Fordras närmare föreskrifter med avseende å den nya lagens ikraftträdande,
meddelas sådana föreskrifter av Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 38 och 41 §§ lagen den 13 juni 1919 (nr 293)
om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning.

Härigenom förordnas, att 38 och 41 §§ lagen den 13 juni 1919 om ändring
i kommunal och ecklesiastik indelning1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

Gällande lydelse:

38 §.

Vid ändring---församlings

beslutanderätt.

Är i församling, vars område genom
indelningsändring ökas eller
minskas, beslutanderätten överlåten
åt kyrkofullmäktige, skola dessa
företräda såväl den äldre som
den ökade eller minskade församlingen.

Vidkommande sådan församling
äge Konungen, om förhållandena
därtill föranleda, förordna, att
samtliga fullmäktiges uppdrag skola
upphöra, då den nya indelningen
träder i kraft, samt nytt val till
fullmäktige verkställas för tiden till
utgången av det år, då allmänna
val av fidlmäktige nästa gång skola
äga rum. Där sådant förordnande
meddelats åligger det länsstyrelsen
att snarast möjligt under året innan
indelning sändring en träder i
kraft och sist före den 1 juli, med
tillämpning av vad om valdag är
särskilt stadgat, bestämma vilken
dag valet skall äga rum ävensom
förordna person att kungöra första
sammanträdet med fullmäktige och

Föreslagen lydelse:

38 §.

Vid ändring---församlings

beslutanderätt.

Är i församling, vars område genom
indelningsändring ökas eller
minskas, beslutanderätten överlåten
åt kyrkofullmäktige, skall vad
i lJf § första och andra styckena
stadgas äga motsvarande tillämpning
med avseende å dessa samt å
val av kyrkofullmäktige.

1 Senaste lydelse av 38 och 41 §§, se 1957: 282.

Kungl. Maj:ts -proposition nr 70 år 1961

Gällande lydelse:

där föra ordet, till dess ordförande
valts. Länsstyrelsen äger att i samband
därmed förordna om församlingens
indelning i valkretsar och
valdistrikt oberoende av eljest gällande
bestämmelser om tid för
meddelandet av sådant förordnande.
De nya fullmäktige skola omedelbart
efter valet övertaga handhavandet
av dem tillkommande
uppgifter.

Beträffande församling---

av indelningsändringen.

41 §.

I nybildad---äga rum.

Det åligger domkapitlet att snarast
möjligt under året innan indelningsändringen
träder i kraft
och sist före den 1 juli förordna
präst att föra ordet i församlingens
kyrkoråd ävensom att hålla kyrkostämma
eller sammanträde med
kyrkofullmäktige för val av ordförande
och vice ordförande samt
kyrkoråd.

För val---sådant förord nande.

I nybildad---dylikt val.

I fråga---nästfoljande året.

Fullmäktige skola---av in del

ni ngsändringen.

Föreslagen lydelse:

Beträffande församling---

av indelningsändringen.

41 §.

I nybildad---äga rum.

Det åligger domkapitlet att snarast
möjligt under året innan indelningsändringen
träder i kraft
och sist före den 1 juli förordna
person att hålla kyrkostämma eller
sammanträde med kyrkofullmäktige
för val av ordförande och vice
ordförande samt kyrkoråd. Inom
samma tid skall domkapitlet, om
kyrkoherde ännu ej finnes, förordna
präst att vara ledamot av kyrkorådet
intill dess kyrkoherde tillträtt.

För val---sådant förord nande.

I nybildad---dylikt val.

I fråga---nästf oljande året.

Fullmäktige skola---av in delningsändringen

Denna lag träder i kraft den 1
januari 1963.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 30 § folkbokföringsförordningen den 28 juni

1946 (nr 469)

Härigenom förordnas, att 30 § folkbokföringsförordningen den 28 juni
1946 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Gällande lydelse:

30 §.

Det åligger församling att tillhandahålla
pastor nödiga inventarier,
materiel och vad övrigt erfordras
för kyrkobokföringen ävensom
tjänstetelefon samt, därest förhållandena
så påkalla, skrivbiträde.

Föreslagen lydelse:

30 §.

Det åligger pastorat att tillhandahålla
pastor nödiga inventarier,
materiel och vad övrigt erfordras
för kyrkobokföringen ävensom
tjänstetelefon samt, därest förhållandena
så påkalla, skrivbiträde.

Denna förordning träder i kraft
den 1 januari 1963.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

JJtdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
17 mars 1961.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,
Skoglund, Edenman, Netzén, af Geijerstam, Hermansson.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Edenman, anmäler efter
gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ny församlingsstyrelselagstiftning
m.m. och anför därvid följande.

I. Inledning

Kommunallagstiftningens område har på senare år präglats av en råd
betydelsefulla reformer. Den översyn som verkställts av kommunallagskommittén
har bland annat lett till att år 1953 antagits ny kommunallag (KL),
avseende de borgerliga primärkommunerna utom Stockholms stad, och år
1954 ny landstingslag. Viktiga nyheter på området utgöres vidare av 1956
års skolstyrelselag och 1957 års lag om kommunalförbund. År 1957 har
också tillkommit ny kommunallag för Stockholm.

För de kyrkliga kommunerna, församlingarna, gäller emellertid alltjämt
lagen den 6 juni 1930, nr 259, om församlingsstyrelse (LFS) och lagen samma
dag, nr 260, om församlingsstyrelse i Stockholm (LFS Sthlm).

När min företrädare som departementschef år 1953 utverkade Kungl.
Maj:ts bemyndigande att tillkalla särskilda sakkunniga för att verkställa
en översyn av församlingsstyrelselagstiftningen, motiverades detta i första
hand med att det, alltsedan den vid 1862 års kommunallagstiftningsreform
genomförda uppdelningen i borgerliga och kyrkliga primärkommuner, rått
vittgående överensstämmelse i författningsregleringen för de båda förvaltningsområdena
och att denna likformighet alltjämt torde få anses vara av
värde. I direktiven för de sakkunniga framhölls, att utgångspunkten för
utredningen borde vara att överensstämmelse borde råda i form och innehåll
mellan de kyrkliga och de borgerliga kommunalförfattningarna, såvida inte
sakliga skäl betingade skiljaktigheter. Vidare underströks att de sakkun -

Kungl. Maj ds ''proposition nr 70 år 1961

niga borde söka åstadkomma en över hela linjen klarare gränsdragning
mellan de kyrkliga och de borgerliga kommunernas kompetensområden.

De sakkunniga som tillkallades för ändamålet — församlingsstyrelsekommittén1
— har den 10 april 1957 avlämnat ett betänkande »Församlingslag»
(SOU 1957: 15) i vilket redovisas resultatet av en fullständig översyn av
församlingsstyrelselagstiftningen utom såvitt angår Stockholms stad. Betänkandet
innehåller, som dess titel anger, främst förslag till en ny lag,
benämnd församlingslag. Denna lag är avsedd att träda i stället för LFS.
I enlighet med sina direktiv har kommittén i första hand inriktat sig på att
till den nya lagen överföra de nyheter av saklig och formell natur som innefattas
i KL. I en del ämnen, som inte direkt beröres av KL, har kommittén
föreslagit nya bestämmelser eller omformulering av de nuvarande. Detta
gäller särskilt beträffande församlingens kompetens, kyrkorådets församlingsvårdande
uppgifter och formerna för handläggning av ärenden, gemensamma
för två eller flera församlingar.

Kommitténs förslag är icke enhälligt; särskilda yttranden har avgivits av
två ledamöter.2

Över betänkandet i dess helhet har efter remiss utlåtanden avgivits av
kammarkollegiet, statskontoret, samtliga domkapitel, länsstyrelserna i Kronobergs,
Malmöhus, Värmlands, Örebro, Östergötlands, Södermanlands,
Gävleborgs och Västernorrlands län, Svenska kyrkans diakonistyrelse, styrelserna
för Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund
och Svenska pastoratens riksförbund ävensom av Svenska prästförbundet.
Domkapitlen har vid sina remissvar fogat yttranden från ett hundratal
församlingar och kyrkliga samfälligheter av olika storleksordning.

Utlåtanden över delar av betänkandet har avgivits av riksarkivet, som
inhämtat yttranden av lands- och stadsarkivarierna (beträffande den kyrkokominunala
arkivvården), skolöverstyrelsen (beträffande bland annat församlingsbiblioteken),
centrala uppbördsnämnden (beträffande bestämmelserna
om församlingsskatt), besvärssakkunniga (beträffande besvärsreglerna),
samt Svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse, Sveriges kyrkliga studieförbund
och Kyrkomusikernas riksförbund (såvitt förslaget berör dessa
instansers verksamhetsområden). Därjämte har Diakoniens centrala råd inkommit
med en skrift.

1 Kommittén bär utgjorts av förutvarande andre vice talmannen i riksdagens andra kammare,
redaktören Anders Olsson, ordförande, samt kanslirådet Nils-Erik Brolin, hovrättsrådet Sven Ekblom,
pol. mag. Erik Forslund, förutvarande ledamoten av riksdagens andra kammare, kontraktsprosten
Carl Hoppe, sekreteraren i svenska landskommunernas förbund Fritz Kaijser och hovrättsrådet
Jerker Victor. Ordförande i kommittén var ursprungligen f. d. lagmannen Olof Löthner; sedan denne
år 1955 avlidit, tillkallades Victor som ledamot och uppdrogs åt Olsson att som ordförande leda utredningsarbetet.

ä Dessa är Brolin och Kaijser.

Kaijsers avvikande mening hänför sig till frågan om kyrkoherdens självskrivenhet i kyrkorådet.

Brolin har på flera punkter en från kommittémajoriteten avvikande uppfattning. Dessa punkter
kommer att redovisas i det följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Sedan Kungl. Maj:t beslutat inhämta 1957 års allmänna kyrkomötes yttrande
över förslaget, såvitt avsåg de däri berörda frågorna om kyrkoherdens
självskrivenhet i kyrkorådet, om kyrkorådets församlingsvårdande
uppgifter och om kyrkorummets upplåtande, har kyrkomötet i skrivelse den
4 oktober 1957 yttrat sig över berörda spörsmål och har dessutom i anledning
av väckta motioner uttalat sig beträffande vissa andra delar av förslaget.
Vid skrivelsen har kyrkomötet fogat kyrkolagsutskottets i ärendet
avgivna betänkande (nr 17).

Den 11 november 1957 har församlingsstyrelsekommittén avlämnat betänkande
med förslag till församling slag för Stockholm (SOU 1957:45).
Den sålunda föreslagna lagen är avsedd att ersätta LFS Sthlm. I väsentliga
delar följer detta lagförslag kommitténs förslag till allmän församlingslag.
Likformigheten mellan de båda förslagen omfattar saväl den systematiska
uppställningen som den formella avfattningen av flertalet regler. I den mån
de för Stockholmsförsamlingarna hittills gällande särbestämmelserna befunnits
ändamålsenliga och motiverade av huvudstadens särskilda förhallanden,
har de emellertid bibehållits i kommitténs förslag till Stockholmslag.

Inte heller i förevarande del är kommitténs förslag enhälligt; särskilda
yttranden har i detta fall avgivits av tre ledamöter.1

Över förslaget till församlingslag för Stockholm har efter remiss utlåtanden
avgivits av kammarkollegiet, statskontoret, riksarkivet (beträffande den
kyrkokommunala arkivvården), skolöverstyrelsen (beträffande församlingarnas
befattning med folkskoleväsendet), domkapitlet i Stockholm, överståthållarämbetet,
centrala uppbördsnämnden (beträffande bestämmelserna
om församlingsskatt) samt Svenska prästförbundet. Riksarkivet har åberopat
ett yttrande från stadsarkivarien i Stockholm. Domkapitlet har vid
sitt remissvar fogat yttranden från samtliga under domkapitlet lydande
församlingar i huvudstaden, från Stockholms församlingsdelegerade och från
Skeppsholms församling. Överståthållarämbetet har överlämnat ett av
Stockholms stadsfullmäktige avgivet utlåtande i ärendet. Slutligen har
Diakoniens centrala råd även i detta ärende inkommit med en skrift.

Svenska stadsförbundet och Svenska pastoratens riksförbund har erhållit
tillfälle att yttra sig i ärendet men har inte begagnat sig därav.

Jag anhåller nu att få närmare redogöra för ifrågavarande lagstiftningsärenden.
Innan så sker, vill jag endast anmärka, att församlingsstyrelsekommittén
slutat sitt arbete genom att den 28 oktober 1958 avge ett betänkande
om ändrad tidpunkt för kyrkofullmäktigvalen (SOU 1958:42).
Detta ärende har överlämnats till inrikesdepartementet för handläggning.

1 Brolin, Kaijser och Victor.

Beträffande Brolins skiljaktiga meningar, se i det följande.

Kaijsers avvikande mening hänför sig även i delta fall till fragan om kyrkoherdens självskri\enhet

i kyrkorådet.

Victors reservation avser ett specialproblem rörande medlemskap i församling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

II. Allmänna synpunkter

1. Kortfattad historik

Den kyrkliga verksamheten har alltsedan kristendomen fick fäste i landet
varit knuten till den territoriella församlingen eller socknen.

I landskapslagarna framstår sockenmenigheten som självverksam med
huvudsaklig uppgift att sörja för byggnad och underhåll av kyrka samt att
avlöna präst och klockare. Beslutanderätten utövades på landet av sockenstämman,
till vilken de jordägande sockenmännen sammankom under prästens
ordförandeskap. Även i städerna, som i regel bildade egna socknar,
förekom sockenstämmor, men vanligen utövades beslutanderätten där av
ett representativt organ, kyrkorådet.

Under 1600-talet började sockenmenigheten medverka vid upprätthållandet
av kyrkotukten, och därigenom kom sockenförvaltningen att innefatta
även ett moment av rättskipning. Bestämmelser om sockentukten inflöt i de
prästerliga privilegierna. På landsbygden förekom sockentuktsmålen vanligen
på allmän sockenstämma, medan sådana mål i städerna i regel handlades
av kyrkorådet.

I de prästerliga privilegierna erkändes prästerskapets rätt att hålla
sockenstämmor. Menighetens deltagande i stämmorna uppfattades mera
som en skyldighet än en rättighet och torde huvudsakligen ha erfordrats för
beslut om behövliga arbeten och anskaffande av medel därtill samt för
kontroll av medelsdispositionen.

Under mitten och senare hälften av 1600-talet började kyrkoråd, vari
kyrkvärdar och sexmän ingick, att växa fram på landsbygden. Men varken
1686 års kyrkolag eller 1600-talets privilegier upptog några bestämmelser
därom.

Efter hand vidgades sockenstämmans kompetens. Den angavs i 1723 års
privilegier såsom närmast avseende kyrkans angelägenheter och vad som
hörde till kyrkodisciplinen, men därjämte skulle förekomma — utom frågor
om kyrko- och prästgårdsbyggnad — fattigvårds-, hälsovårds- och undervisningsärenden
samt frågor om anställande av sockenhantverkare, om hållande
av sockenmagasin och om löneavtal med prästerskapet. I dessa privilegier
gjordes också en mera markerad åtskillnad mellan sockenstämman
som det beslutande organet, å ena sidan, samt präst och kyrkvärdar å den
andra.

Den första författning som direkt reglerade den kommunala självstyrelsen
var 1817 års förordning angående sockenstämmor och kyrkoråd.

Förordningen gällde närmast landsbygden. Stämmornas förvaltningsuppgifter
angavs genom eu exemplifiering. Någon utsträckning av kompetens -

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

området ägde ej rum. Kyrkorådet bibehölls för handhavande av kyrkodisciplinen;
någon verksamhet som berednings- och verkställighetsorgan för
stämman tillkom däremot icke kyrkorådet. År 1828 utvidgades kyrkorådets
befogenheter till att även omfatta inseendet över hälsovården.

1817 års förordning ersattes år 1843 av tre särskilda förordningar om
sockenstämmor, kyrkoråd samt sockennämnder.

Enligt sockenstämmoförordningen hörde till stämmans handläggning mål,
som rörde kyrkans vård samt socknens hushållning och allmänna angelägenheter.
Uppgifterna angavs genom en exemplifiering, vilken på en del punkter
avvek från den i 1817 års förordning. Till en del var avvikelserna föranledda
av 1842 års skollagstiftning, enligt vilken folkskoleväsendet blivit en socknarnas
obligatoriska förvaltningsuppgift.

Förordningen om kyrkoråd överensstämde i stort sett med de i 1817 års
förordning meddelade stadgandena om kyrkoråd. Kyrkorådet förblev sålunda
i huvudsak ett organ för kyrkotuktens upprätthållande. Både sockenstämmoförordningen
och förordningen om kyrkoråd gällde för såväl städer
(utom Stockholm) som landet, medan däremot sockennämndsför ordning en
endast avsåg landsbygdens förhållanden. Till sockennämnden överfördes de
borgerliga angelägenheterna om hälsovård, allmän ordning och sedlighet,
och den fick vidare till uppgift att efter sockenstämmans uppdrag ombesörja
sådana gemensamma ekonomiska angelägenheter, som inte tillkom iimbetseller
tjänstemän.

Tanken att särskilja de borgerliga och de kyrkliga elementen i sockenförvaltningen,
som sålunda redan i begränsad utsträckning kommit till uttryck
i uppdelningen av förvallningsbestyren på kyrkoråd och sockennämnd,
genomfördes helt i de tre förordningarna av den 21 mars 1862 om
kommunalstyrelse på landet, om kommunalstyrelse i stad och om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd.

De på den borgerliga kommunen ankommande uppgifterna angavs i förordningarna
om kommunalstyrelse endast med orden »gemensamma ordnings-
och hushållningsangelägenheter». Att uppräkna dessa angelägenheter
ansågs principiellt oriktigt. Avgränsningen mot den kyrkliga kommunen
skedde på så sätt, att från kommunalstämmans behörighet undantogs angelägenheter,
rörande vilka det stadgats att de skulle behandlas på kyrkostämma.
I enlighet härmed bestämdes i kyrkostämmoförordningen den
kyrkliga kommunens kompetensområde, efter att ha angetts avse vården
av kyrkans och folkskolans angelägenheter, närmare genom en uppräkning.

Förvaltande och verkställande organ blev på ena sidan kommunalnämnd
och drätselkammare samt på den andra sidan kyrkoråd och skolråd. Kyrkorådet
fick till uppgift inte blott att befatta sig med kyrkotukten och vården
om kyrkans angelägenheter utan skulle därjämte vara församlingens allmänna
berednings- och verkställighetsorgan. Motsvarande verkställighetsoch
beredningsuppgifter tilldelades skolrådet såsom organ för skolärendena.

T kyrkorådet var kyrkoherden liksom tidigare självskriven ordförande.
Sådan ställning fick han även i skolrådet, varjämte hans självskrivenhet
som ordförande i sockenstämman övergick till ordförandeskap i kyrkostämman
.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

De viktigaste förändringarna i fråga om kyrkostämmans befogenheter
under tiden från år 1862 fram till 1930 års kommunallagstiftning sammanhänger
med utvecklingen på barnavårdens samt skol- och biblioteksväsendenas
områden.

Genom 1902 års lag angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende
försummade barn sammankopplades i lagen avsedda barnavårdsärenden
med skolväsendet. År 1905 infördes ett tillägg till kyrkostämmoförordningen,
varigenom till kyrkostämmans handläggning hänfördes även
frågor om församlingsbibliotek.

I 1909 års lag angående folkskoleväsendet i vissa städer stadgades att,
där lagen blev tillämplig, såväl folkskoleväsendet som vården om vanartade
barn skulle utgöra en den borgerliga kommunens angelägenhet. I samband
med tillkomsten av 1924 års barnavårdslagstiftning, varigenom den borgerliga
kommunen blev huvudman för barnavården, utmönstrades barnavårdsbestämmelserna
helt ur kyrkostämmoförordningen.

För Stockholms och Göteborgs del gällde vissa särskilda bestämmelser.
Sålunda infördes år 1863 genom förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd
och skolråd i Stockholm gemensamma kyrkofullmäktige, utsedda på de
territoriella församlingarnas kyrkostämmor. Dessa fullmäktige hade att
bestämma om den samfällda folkskolebudgeten men var i övrigt att betrakta
som ett slags skiljenämnd mellan församlingarna. Beslutanderätten angående
folkskolebudgeten överflyttades år 1903 till stadsfullmäktige. År 1914
avskaffades de gemensamma kyrkofullmäktige och ersattes av församlingsdelegerade,
som hade att avgöra samfällda ärenden, i vilka församlingarna
stannat i olika beslut.

Skötseln av samfällda frågor i Göteborg reglerades år 1882 genom en
förordning angående kyrkofullmäktige och kyrkonämnd i Göteborg. Församlingarna
blev därmed i ekonomiskt hänseende organiserade som en
enhet. 2

2. Översikt över gällande bestämmelser och deras tillkomst m. m.

Enligt LFS äger varje territoriell församling att själv vårda sina gemensamma
kyrkliga angelägenheter. Två eller flera församlingar kan för vården
av sådana angelägenheter eller vissa av dem efter Kungl. Majrts prövning
förenas till en kyrklig samfällighet. De kyrkliga angelägenheterna angives
liksom i tidigare författningar medelst en uppräkning.

Församlings och samfällighets beslutanderätt utövas på kyrkostämma
eller av fullmäktige. Har flera församlingar gemensamt ärende utan att
samfällighet bildats, avgöres ärendet på gemensam kyrkostämma. Kyrkofullmäktige
är obligatoriskt organ i församling med mera än 1 500 invånare.
Även i mindre församling kan fullmäktige efter församlingens önskan inrät -

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

tas. Finnes fullmäktige, inskränkes kyrkostämmans befogenheter till ett
fåtal ärenden, bland annat frågor om införande och avskaffande av fullmäktige.
Förvaltning och verkställighet tillkommer kyrkoråd, biblioteksstyrelse
eller särskilt utsedda organ.

Rätt att deltaga i kyrkostämma tillkommer envar inom församlingen
mantalsskriven svensk medborgare, som är medlem av svenska kyrkan och
som senast det föregående året fyllt 21 år och ej är omyndig. Stämman
utser för en tid av fyra år en ordförande och en vice ordförande. Kyrkorådets
ordförande kan utses härtill, även om han inte är röstberättigad.

Kyrkofullmäktiges antal bestämmes av kyrkostämman i förhållande till
folkmängden enligt en skala, löpande från 15 till 40. I kyrklig samfällighet
förordnar Kungl. Maj:t om antalet fullmäktige. Antalet fördelas sedan av
länsstyrelsen på de olika församlingarna. Kyrkofullmäktige väljes för fyra
år. Rösträtt vid sådant val tillkommer envar, som har rösträtt på kyrkostämma.
Valkretsindelning kan förekomma och valåret är detsamma som
vid kommunala val. Fullmäktige väljer bland sig för nästkommande år ordförande
och vice ordförande. Kyrkorådets ordförande kan utses härtill,
ehuru han ej är fullmäktig.

Kyrkostämman eller fullmäktige skall sammankomma vid tre tillfällen
årligen. Därutöver kan sammanträde hållas, när förhållandena påkallar det.
Kungörelse om sammanträde utfärdas av ordföranden; honom åligger det
vidare att låta föra protokoll, vilka sedan jämte tillhörande handlingar skall
förvaras i kyrkoarkivet. Ärenden som företages till behandling skall dessförinnan
vara beredda av kyrkorådet eller annat organ. Kyrkorådets ordförande
äger rätt att yttra sig och framställa förslag på kyrkostämma eller
i fullmäktige, ändå att han inte är röstberättigad respektive ledamot.

I varje församling skall finnas ett kyrkoråd; dock kan två eller flera församlingar
förena sig om gemensamt kyrkoråd. Om de särskilda kyrkoråden
behålles, kan det gemensamma kyrkorådet tilläggas vård om allenast viss
eller vissa angelägenheter. Bildar församlingarna ett pastorat, skall de alltid
ha ett gemensamt kyrkoråd för vård om pastoratsangelägenheterna. Kyrkorådet
är dels ett kyrkligt organ med befogenheter bland annat beträffande
kyrkotukt och kyrkodisciplin dels ett allmänt kyrkokommunalt berednings-,
förvaltnings- och verkställighetsorgan. Dess uppgifter angives genom en
uppräkning. Ledamöter — lägst fem, högst elva — väljes av det representativa
organet. Kyrkoråd, som är gemensamt för två eller flera församlingar,
vilka inte bildar samfällighet, utses på gemensam kyrkostämma. Sålunda
utses pastoratskyrkorådet på den s. k. pastoratsstämman. Till ledamot i
kyrkoråd kan utses den som är röstberättigad på kyrkostämma, boende
inom församlingen samt fyllda 23 år. Ett ytterligare villkor är, att han kan
anses vilja främja församlingslivet. Valet avser en tid av fyra år. Perioden
är förskjuten ett år framåt i tiden i förhållande till fullmäktiges mandatperiod.
Kyrkoherden eller den hans ämbete förvaltar är självskriven ordfö -

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

rande i rådet. I kyrkoråd för samfällighet av församlingar, tillhörande olika
pastorat, utser domkapitlet ordförande. Kyrkorådet väljer inom sig kyrkvärdar
för mandatperioden samt utser för varje år inom eller utom sig en
kassaförvaltare. Av kyrkorådet förvaltade medel skall hållas avskilda och
varje ledamot ansvarar personligen gemensamt med de andra för sådana
medel.

I församling, där församlingsbibliotek finnes, skall utses en särskild biblioteksstyrelse.

De kyrkliga avgifterna skall utgå på samma sätt som är stadgat för allmän
kommunalskatt. Årlig utgifts- och inkomststat skall upprättas. Kommunallagens
regler om fondbildning är tillämpliga på församlings tillgångar.
Det representativa organet skall årligen utse två eller flera revisorer.
Åtskilliga beslut måste underställas Kungl. Maj:ts prövning för att
bli bindande, såsom avhändande av fast egendom, upptagande av vissa
större lån samt beslut om utgifter, som erfordrar utdebitering under längre
tid än fem år.

Medlem av församling äger anföra s. k. kommunalbesvär över stämmas,
fullmäktiges eller kyrkoråds beslut. Besvärstiden är 30 dagar. Vissa närmare
angivna mål handlägges av domkapitlet men eljest är länsstyrelsen
besvärsinstans.

För församlingarna i Stockholm gäller som nämnts LFS Sthlm. Denna lag
företer vissa skiljaktigheter i förhållande till LFS, främst beträffande den
kyrkokommunala organisationen. För stockholmsförsamlingarna finns en
obligatorisk samfällighet, vars beslutande organ är församlingsdelegerade,
med vissa i lagen bestämda uppgifter. Församlingarna kan ej ingå i annan
samfällighetsbildning och bestämmelser om handläggning av gemensamma
angelägenheter utan samfällighetsbildning saknas. Eljest divergerar lagarna
huvudsakligen i detaljfrågor, såsom latituderna för fullmäktiges antal, valkretsindelning,
tiderna för fullmäktigesammanträden, förande av protokoll
och arkivvård.

Även i Göteborg bildar församlingarna en samfällighet, för vilken gäller
1931 års lag om kyrkofullmäktige och kyrkonämnd i Göteborg (LKF Gbg).
Fullmäktiges kompetens hänför sig till ekonomiska frågor, såsom löner,
disposition över kyrkomedel, förvaltning av kyrkans och viss församlingarnas
egendom, kyrklig byggenskap samt avgifter till kyrkan.

Den gällande lagstiftningen grundar sig i huvudsakliga delar på ett av
kyrkofullmäktig sakkunnig a år 1922 framlagt betänkande med förslag till
lag om församlingsstyrelse samt lag om församlingsstyrelse i Stockholm
(SOU 1923:4).

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

De sakkunniga hade tillsatts år 1919, sedan riksdagen i skrivelse året
innan anhållit om utredning om ett representativt system inom den kyrkliga
kommunen. De sakkunniga skulle vidare, med anledning av eu annan riksdagens
hemställan, framlägga förslag om kyrkliga samfälligheter. Sedermera
fick de sakkunniga även i uppdrag att undersöka frågan om kyrkligt ekonomiska
angelägenheter kunde handläggas av samma organ, som ägde besluta
om den borgerliga kommunens ekonomi.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle församling oavsett dess storlek efter
eget val äga rätt att — med undantag för vissa ärenden — överlåta beslutanderätten
åt fullmäktige. Vidare skulle ärenden rörande skol- och biblioteksväsendet
överflyttas till den borgerliga kommunen. Däremot skulle
alltjämt församling själv sköta sin ekonomi. Vården om begravningsplatser
kunde efter Kungl. Maj:ts förordnande tillkomma borgerlig kommun.
I förslaget upptogs vidare bestämmelser rörande kyrkliga samfälligheter.
För Stockholms del föreslogs ett bibehållande av delegeradeinstitutionen
med i huvudsak samma kompetens som den haft tidigare, nämligen
att avgöra gemensamma frågor, i vilka församlingarna blivit oense.

Sakkunnigförslaget överarbetades inom ecklesiastikdepartementet och arbetet
ledde till år 1929 färdigställda lagutkast rörande församlingsstyrelser.
Efter utkastens remissbehandling utarbetades och framlades för 1930 års
riksdag proposition nr 100 med bland annat förslag till lag om församlingsstyrelse
och lag om församlingsstyrelse i Stockholm. I propositionen föreslogs
inte lika vittgående förändringar som de sakkunniga upptagit i sitt
betänkande. Sålunda föreslogs endast en fakultativ överflyttning av skolärendena
till den borgerliga kommunen; i princip skulle dessa ärenden alltjämt
vara en den kyrkliga kommunens angelägenhet. Å andra sidan kan
nämnas, att ett obligatoriskt införande av fullmäktige ansågs böra ske om
församlings invånarantal översteg 3 000.

I riksdagen väcktes i anledning av propositionen ett stort antal motioner,
vilka främst berörde skolfrågorna, handhavandet av den kyrkliga ekonomien
samt kyrkoherdens ställning i de olika kyrkokommunala organen.

Sin slutliga utformning fick lagarna genom konstitutiormitskottets utlåtande
nr 31. Utlåtandet följde huvudsakligen propositionens förslag, men i
vissa delar gjordes ändringar till följd av de i motionerna framställda yrkandena.
Sålunda kom exempelvis skolärendena att överflyttas till borgerlig
kommun i större utsträckning än departementschefen föreslagit, medan däremot
endast församlingar med mera än 5 000 invånare blev skyldiga införa
fullmäktigsystem.

I propositionen hade departementschefen även uttalat, att församlingarna
i Göteborg borde bilda samfällighet enligt allmänna regler. Konstitutionsutskottet
ansåg däremot, att gemenskapen mellan dessa församlingar borde
i huvudsakliga delar bibehållas i sin dittillsvarande form. Riksdagen anhöll
på utskottets förslag om utredning i syfte att ersätta 1882 års förordning
angående kyrkofullmäktige m.m. i Göteborg med en särskild lag. Ett inom
ecklesiastikdepartementet utarbetat förslag härtill antogs vid riksdagen år
1931 (prop. 100; KU 31).

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

1930 års församlingsstyrelselagar har efter sin tillkomst ändrats endast
ett fåtal gånger. De viktigaste förändringarna hänför sig till gränsen för
obligatoriskt fullmäktigsystem, vilken gräns år 1942 sänktes till ett invånarantal
av 1 500 (prop. 247; KU 12), kyrkomusikens ställning (prop. 1950:
231; KU 18) samt skolärendenas överflyttning på den borgerliga kommunen
(prop. 1954: 207; KU 13). I samband med sistnämnda reform genomfördes
jämväl vissa av 1953 års kommunallagsreform föranledda ändringar i församlingsstyrelselagstiftningen
av sådan natur, att ett uppskov därmed inte
lät sig göra, samt infördes vissa provisoriska bestämmelser i fråga om församlingsbibliotekens
ställning.

Vad gäller LFS Sthlm hänför sig den viktigaste förändringen till år 1942,
då den kyrkliga samfälligheten för huvudstadens församlingar erhöll en
fastare reglering och — i bland annat skatteutjämnande syfte — vidgad
kompetens (prop. 291; KU 15). Genom en lagändring år 1958 upphörde
Stockholmsförsamlingarnas befattning med skolväsendet helt, i det att
bestämmelserna i LFS Sthlm om skolråd utmönstrades ur lagen (prop. 85;
ICU 13).

3. Huvuddragen i 1953 års kommunallagsreform

Genom den nya kommunallagen den 18 december 1958, vilken den 1
januari 1955 trädde i stället för 1930 års lagar om kommunalstyrelse på
landet och i stad, skapades enhetliga former för den kommunala organisationen
i landskommuner och städer. Kommunalstämman och rådstugan avskaffades
och beslutanderätten tillkommer nu städse fullmäktige. I syfte att
stärka ledningen av förvaltningen gjordes kommunalnämnd och drätselkammare
till kommunens centralorgan, dess styrelse. Ändring vidtogs i bestämmelserna
om valbarhet till kommunala förtroendeuppdrag och om avsägelserätt;
en allmän jävsregel infördes. Nya bestämmelser tillkom om anhängiggörande
av ärenden och om kommunala tillkännagivanden. Vidare infördes
interpellationsrätt och reglerades rätten att framställa motioner. Möjligheten
för nämndordförande och kommunens tjänstemän att deltaga i fullmäktigsammanträden
vidgades. Beträffande kommunens drätsel infördes
en allmän bestämmelse om skydd för kommunens förmögenhet. I lagen inarbetades
vidare bestämmelser om fondbildning. Kommunernas fria lånerätt
vidgades. Smärre regleringar vidtogs i syfte att effektivisera medelsförvaltningen,
bland annat beträffande bokföring och revision. Slutligen omarbetades
besvärsreglerna.

4. Grundlinjer i församlingsstyrelsekommitténs förslag

I kommitténs uppdrag har inte ingått att förutsättningslöst utreda, om
församlingarna över huvud taget bör bibehållas som självständiga kommunala
enheter. Vid sin behandling av församlingens kompetens berör kom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

mitten emellertid frågan huruvida beslutanderätten i församlings
ekonomiska angelägenheter bör överföras till borgerlig
kommun.

Kommittén erinrar därvid inledningsvis, att denna fråga behandlats vid
ett flertal tillfällen i riksdagen. Sålunda framlades en motion vid 1919 års
riksdag (II: 38), i vilken begärdes att kyrkofullmäktigsakkunniga skulle få
utreda frågan. Ehuru motionen, som tillstyrktes av konstitutionsutskottet
(uti. 17), till följd av kamrarnas skiljaktiga beslut inte föranledde någon
riksdagens åtgärd, uppdrogs likväl åt de sakkunniga att utreda frågan. De
sakkunniga framhöll i sitt betänkande, att ett överförande skulle i flera
hänseenden medföra betydande svårigheter och såväl historiskt som principiellt
sett skulle en sådan anordning betyda ingenting mindre än en fullständig
återgång till förhållandena inom primär kommunerna före 1862 års
reform.

Vid riksdagsbehandlingen av 1930 års proposition angaende ny församlingsstyrelselagstiftning
väcktes frågan ånyo motionsvägen (motion I: 299).
Konstitutionsutskottet, som biträdde de sakkunnigas uppfattning, avstyrkte
motionen och riksdagen avslog densamma.

Kommittén erinrar vidare om att frågan sedermera behandlats vid riksdagarna
åren 1943, 1949 och 1955 (motionerna II: 10, II: 54, respektive
likalydande 1:9 och 11:1). På konstitutionsutskottets förslag (uti. 1, 15,
respektive 4) har riksdagen vid de tre tillfällena avslagit de i motionerna
framförda yrkandena om utredning av frågan.

I detta sammanhang påpekar kommittén att pastoratsindelningssakkunniga
i sitt år 1953 avgivna betänkande med förslag till allmänna riktlinjer
för den territoriella pastoratsindelningen m.m. (SOU 1953: 11) eftersträvat
en anknytning av pastoratsindelningen till den nya kommunindelningen
antingen i form av kongruens mellan storkommun och pastorat eller
genom att ett pastorat får omfatta flera kommuner. Avvikelser härifrån har
dock av de sakkunniga ansetts kunna av olika skäl bli nödvändiga, varigenom
alltså pastoratsgräns i vissa fall kunde komma att skära en borgerlig
kommuns gräns. Kungl. Maj:t har förelagt riksdagen förslag (prop. 1957:
153) rörande bland annat ny pastoratsindelning i huvudsaklig anslutning
till vad de sakkunniga förordat och har därvid understrukit vikten av eu
anknytning av pastoratsindelningen till den gällande kommunindelningen.
Riksdagen har godkänt de i propositionen framförda riktlinjerna för reformen
ifråga.

Efter denna redogörelse uttalar kommittén som sin egen uppfattning,
att församlingens kyrkokommunala uppgift är att sörja för organisatoriska
och ekonomiska betingelser för kyrkans gärning. Församlingen
och den borgerliga kommunen verkar vid sidan av varandra för skilda
ändamål. I den mån cn viss verksamhet genom lag eller sedvänja ankommer
på endera kommunen är den andra i princip förhindrad att utdebitera medel
för ändamålet. Kommittén utgår från att denna ordning skall bestå och att
församlingen även framdeles skall äga rätt att själv ansla och utdebitera

4 — Bihang till riksdagens ''protokoll 1DG1. 1 samt. Nr 70

Kungl. Maj ds proposition nr 70 år 1961

medel till ändamål, som faller inom ramen för dess verksamhet. Kommittén
har därför ej funnit anledning att biträda den i riksdagen framförda men
avvisade tanken att till den borgerliga kommunen överföra beslutanderätten
i fråga om församlings ekonomiska angelägenheter.

Sasom framgatt av den inledningsvis lämnade redogörelsen för kommitténs
uppdrag har kommittén i första hand inriktat sig på att anpassa
försam 1 i n gsstyre1se1 a gst iftn i ngen efter den nya
kommunallagen I en del ämnen, som inte direkt beröres av KL,
har kommittén föreslagit nya bestämmelser eller omformulering av de nuvarande.
Detta gäller som förut nämnts särskilt beträffande församlingens
kompetens, kyrkorådets församlingsvårdande uppgifter samt formerna för
handläggning av ärenden, som är gemensamma för två eller flera församlingar.
Kommittén finner att de ändringar, som sålunda föreslås i den allmänna
torsamlingsstyrelselagstiftningen, är så många och omfattande, att
de inte kan vidtagas inom ramen för 1930 års LFS. Kommittén har därför
utarbetat förslag till ny lag om församlingsstyrelse.

Lämpligheten av en så nära samstämmighet mellan församlingsstyrelselagstiftningen
och KL som församlingarnas egenart och kompetens medger
torde inte behöva särskilt understrykas, anför kommittén. En motsvarande
likformighet mellan borgerliga och kyrkliga kommunalförfattningar framträdde
redan i 1862 års kommunalförordningar och utvecklades än mera genom
1930 års revision av kommunallagstiftningen. Såvitt gäller likartade
organisationsformer, förvaltningsuppgifter m. m. föreligger sålunda en vittgående
överensstämmelse mellan å ena sidan 1930 års kommunallagar för
land och för stad eller endera av dem och å andra sidan LFS och LFS Sthlm.
Denna likformighet har uppenbarligen varit ägnad att underlätta tillämpningen
av författningarna.

Kommittén anser att även i fortsättningen såvitt möjligt enhetliga regler
bör gälla för de borgerliga kommunerna och församlingarna. Där KL innebär
en omreglering av vad som tidigare gällt, har kommittén därför överfört
de nya bestämmelserna till den föreslagna församlingsstyrelselagen, såvida
inte särskilda skäl för avvikelse ansetts föreligga. Likformigheten mellan de
båda lagarna har av kommittén ansetts böra omfatta inte blott den systematiska
uppställningen utan även, i den mån överensstämmande regler föreslås,
ordval och uttryckssätt.

Det kan ifragasättas, säger kommittén, om det inte rent av kunde vara
lämpligt att i fråga om de ämnen, där full överensstämmelse kommer att
råda mellan de båda lagarnas stadganden, i församlingsstyrelselagen inskränka
sig till hänvisningar till vederbörande lagrum i KL. Församlingsstyrelselagen
skulle därigenom kunna göras åtskilligt mera kortfattad,
men a andra sidan skulle ett sadant skrivsätt komma att medföra så avsevärda
nackdelar beträffande reda och överskådlighet, att kommittén ansett

Kungl. Maj:ts -proposition nr 70 år 1961

den hittillsvarande principen med uttömmande lagtext i de skilda lagarna
vara att föredraga. Den har därför valt att inarbeta samtliga ifrågavarande
stadganden i församlingsstyrelselagen även där detta medfört ett upprepande
ord för ord av vad som stadgas i kommunallagen.

I IvL har i görligaste mån de tidigare kommunallagarnas formuleringar
bibehållits på sådana punkter, där sakliga ändringar inte genomförts, påpekar
kommittén vidare. Det har nämligen ansetts angeläget att inte göra
ändring i välkända och invanda uttryck, eftersom lagens tillämpning ofta
anförtros personer, som inte har att i sin dagliga gärning ta del av och tolka
författningstext. En anpassning av församlingsstyrelselagen efter KL synes
enligt kommitténs uppfattning därför inte heller innebära någon omvälvning
i lagtekniskt hänseende. I stort sett kan sålunda ett nära samband
upprätthållas med LFS.

En fråga, som kommittén noga övervägt och i vilken inte samtliga ledamöter
kommit till samma slutsats, är huruvida församlingsstyrelsen
i Stockholm bör regleras i särskild lag.

Kommitténs majoritet anför som sin åsikt att även om vissa skäl för en
gemensam lag kan anföras, torde med hänsyn till de omfattande särbestämmelser,
som förhållandena i Stockholm föranleder, en sådan lag medföra
uppenbara nackdelar beträffande reda och överskådlighet. Kommittén har
därför ansett att församlingsstyrelsen i Stockholm även i fortsättningen bör
regleras genom en särskild lag. I detta sammanhang förklarar kommittén
vidare att i den föreslagna församlingsstyrelselagen inte heller upptagits
de särbestämmelser, som befunnits erforderliga för den kyrkliga samfälligheten
i Göteborg. Ett inarbetande av dessa bestämmelser skulle väl inte
innebära några synnerliga nackdelar, uttalar kommittén, men det torde
likväl vara lämpligare, att bestämmelserna lämnas utanför församlingslagen.

I sitt betänkande med förslag till ny församlingslag för Stockholm utvecklar
kommittémajoriteten sina synpunkter på frågan närmare.

Till en början erinrar sålunda kommittén, att det för närvarande i väsentliga
hänseenden råder likformighet mellan LFS och LFS Sthlm, samt att
samstämmigheten mellan de båda lagarna av naturliga skäl är särskilt framträdande
såvitt gäller frågor av principiell natur. Däremot, påpekar kommittén,
företer lagarna sinsemellan skiljaktigheter beträffande den kyrkokommunala
organisationen, vilka olikheter delvis kommer till synes redan i
lagarnas redaktionella uppställning. Utöver dessa divergenser inskränker
sig olikheterna till ett antal detaljfrågor.

Härefter erinrar kommittén om att önskvärdheten av samstämmighet
mellan kommunalförfattningarna för Stockholm och för landet i övrigt i
olika sammanhang understrukits. Kommunallagskommittén framhöll sålunda
i sitt betänkande med förslag till kommunallag (SOU 1952: 14) att i

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70 år 1961

fråga om de särskilda kommunalförfattningarna för huvudstaden borde såsom
hittills varit fallet likformighet med den allmänna kommunallagstiftningen
eftersträvas i den mån de speciella förhållandena i Stockholm så
medgav. För huvudstadens borgerliga kommun har frågan om anpassning
till kommunallagen nått sin lösning genom utfärdandet av kommunallagen
för Stockholm år 1957.

I fråga om sitt eget ämnesområde anför kommittén följande.

Vid översynen av församlingsstyrelselagstiftningen för Stockholm har
kommittén eftersträvat en formell överensstämmelse med förslaget till församlingslag.
På de områden där ett mera principiellt ställningstagande legat
till grund för reglerna i sistnämnda lagförslag — det är här främst fråga om
från kommunallagen hämtade regler — har anledning saknats att göra avvikelse
för Stockholmslagens del. Såvitt åter gäller detalj bestämmelser utan
större principiell betydelse, där avvikelse för närvarande föreligger från den
allmänna lagen, har kommittén ansett sig kunna fritt pröva i vad mån det
kan anses lämpligt att församlingsstyrelselagstiftningen för Stockholm anpassas
efter förslaget till församlingslag. I den mån dessa för Stockholmsförsamlingarna
gällande särbestämmelser befunnits vara ändamålsenliga och
kan motiveras av huvudstadens från landet i övrigt avvikande förhållanden
har bestämmelserna bibehållits.

Kommittén förklarar härefter att den under det fortsatta utredningsarbetet
inte funnit anledning frångå sin tidigare uppfattning om lämpligheten
av en särskild lag för Stockholm — en på långvarig tradition grundad anordning.

Ledamoten kanslirådet Brolin är skiljaktig och framhåller angelägenheten
av att regleringen för Stockholmsförsamlingarna såvitt möjligt inte avviker
från vad som gäller för församlingarna eljest i landet. Brolin anför vidare.

Fördelarna med en gemensam församlingsstyrelselagstiftning, på sätt jag
förordat, är i övrigt påfallande. Främst märkes härvid den enhetlighet i
rättstillämpning, som med de sålunda i det mest väsentliga ensartade bestämmelserna
komme att allt mer tillgodoses.----------

Då såsom skäl för bevarandet av den nuvarande ordningen med en särskild
lag för huvudstadens församlingsstyrelse i dess helhet även hänvisats
till den långvariga traditionen därutinnan, är det måhända ej utan intresse
att beakta, att de ursprungliga förutsättningarna för denna uppdelning av
lagstiftningen numera strängt taget ej längre föreligger. Särlagstiftningen
för Stockholm motiverades på sin tid med behovet av att här i huvudstaden
med dess — i jämförelse med övriga städer — flertal av församlingar med
relativt stor folkmängd kunna tillgodose möjligheterna av ett enkelt och
praktiskt förfarande vid handläggning av för samtliga församlingarna eller
några av dem gemensamma angelägenheter.

Med utgångspunkt i detta förhållande gör Brolin gällande, att behovet
av särlagstiftning upphörde med 1942 års reglering av den kyrkliga samfällighetens
uppgifter. Redan då hade det följaktligen kunnat vara fullt
motiverat att sammanslå de två församlingsstyrelselagarna och för Stockholm
blott behålla en särskild lag om den obligatoriska samfälligheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

I enlighet med de sålunda uppdragna riktlinjerna för sitt arbete har
kommittén utarbetat särskilda lagförslag avseende dels församlingsstyrelsen
i landet i allmänhet, dels församlingsstyrelsen
i Stockholm och dels samfällighetsfragor i Göteborg.

Vad beträffar den allmänna församlingsstyrelsen har kommittén till en
början övervägt huruvida obligatoriskt fullmäktig system bör föreskrivas för
alla församlingar, men har därvid funnit att mindre församlingar alltjämt
bör ha frihet att välja mellan stämma och fullmäktige. Det befolkningstal,
vars överskridande gör fullmäktiginstitutionen obligatorisk, har emellertid
sänkts till 1 000 invånare. Finnes fullmäktige i församling, som enligt lagen
ej är skyldig att ha fullmäktige, äger dessa själva avgöra, huruvida fullmäktige
alltjämt skall finnas i församlingen. Även beträffande fullmäktiges
antal skall bestämmanderätten tillkomma fullmäktige själva.

KL:s regler om anhängiggörande av ärende har överförts till församlingsstyrelselagen.
Härigenom har fastslagits att motion kan inges även mellan
kyrkofullmäktigsammanträden eller kyrkostämmor. Vidare har den i KL
givna regleringen av hiterpellationsrätten getts tillämpning även för församlingarna.

Rätten att deltaga i fullmäktiges och stämmas överläggningar har i huvudsak
anpassats efter de motsvarande reglerna i KL. Den nuvarande rätten
för kyrkorådets ordförande att — även om han ej är fullmäktig eller
röstberättigad vid stämma — yttra sig vid sammanträdena bibehålies, men
befogenheten för honom att framställa förslag upphör. Kyrkoherden, som
enligt förslaget inte är självskriven ordförande i kyrkorådet, får en motsvarande
yttranderätt. Vidare får nämnd- och beredningsordförande rätt
att vara närvarande för besvarandet av interpellation. Fullmäktige och
stämma äger tillåta tjänsteman att tillhandagå med erforderliga upplysningar.
Beträffande kyrkofullmäktigsammanträde i kyrklig samfällighet har
vissa särbestämmelser ansetts behövliga.

Vad gäller kyrkorådets ställning har kommittén uppmärksammat, att
1951 års kyrkomöteskommitté i sitt betänkande om kyrkomötets grundlagsenliga
befogenheter m. m. (SOU 1955: 47) funnit, att de gällande bestämmelserna
i 41 § första stycket a)—c) och 42 § LFS till sitt innehåll
är av kyrkolags natur, och därför föreslagit, att de skall utbrytas för
att överföras till kyrkolag. I 41 § första stycket a)—c) stadgas att kyrkorådet
har att vaka över efterlevnaden av författningar rörande religionens
och sedernas vård, att upptaga frågor om oordning och oskick vid gudstjänsten
samt att vaka över att kyrklig tvedräkt och söndring såvitt möjligt
förhindras. I 42 § behandlas kyrkorådets disciplinära befogenheter. De
nämnda stadgandena har församlingsstyrelsekommittén inte medtagit i de
föreslagna bestämmelserna om kyrkorådets uppgifter. I stället har såsom
ett adekvatare uttryck för kyrkorådets nutida verksamhet föreslagits en

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70 år 1961

bestämmelse av innehåll att kyrkorådet skall ha omsorg om församlingslivet
och med uppmärksamhet följa dess utveckling. Härigenom har, uttalar
kommittén, dess uppfattning om bestämmelsens kommunalrättsliga natur
kommit till uttryck.

Övriga bestämmelser om kyrkorådet kommer på väsentliga punkter att
överensstämma med KL:s föreskrifter angående den borgerliga kommunens
styrelse. Kyrkorådets uppgift att vara den ledande, initiativtagande och
övervakande instansen i församlingsförvaltningen understrykes. Kyrkorådet
skall sålunda i princip vara sista instans för beredning av ärenden. Vidare
skall kyrkorådet handha församlingens drätsel samt förvalta lokalkyrkans
och församlingens egendom och verkställa fullmäktiges och stämmans
beslut.

Kommittén upptar i detta sammanhang frågan om rätten att upplåta
kyrkorummet samt uttalar, att kyrkorådets befogenhet att själv förvalta
lokalkyrkans och församlingens egendom utesluter, såsom uppgiften kommit
till uttryck i kommitténs förslag, i princip varje annan från bestämmanderätten
över egendomen, även där denna har kyrklig karaktär. Godkännes
denna uppfattning, anser kommittén att spörsmålet blivit legalt tillräckligt
tydligt löst. Kommittén finner dock att frågan har delvis sådan kyrkorättslig
innebörd, att hinder måste anses föreligga att i allo reglera den i kommunallags
ordning. Prästerskapets befogenheter bör sålunda klargöras genom
särskild lagstiftning.

Beträffande kyrkorådets sammansättning innebär förslaget såsom nämnts
att kyrkoherden inte längre skall vara självskriven ordförande men väl
självskriven ledamot i rådet. Kommittén anser att kyrkolagens bestämmelser
inte hindrar denna ändring. Bland ledamöterna utser fullmäktige respektive
stämman en ordförande och en vice ordförande att tjänstgöra under
mandattiden. Antalet ledamöter är inte maximerat.

Möjlighet har öppnats för församling att liksom den borgerliga kommunen
ordna sin kassaförvaltning och räkenskapsfönng på annat sätt än genom
en av kyrkorådet tillsatt kassaförvaltare. Församlingen kan sålunda överlämna
ifrågavarande förvaltningsbestyr till en särskilt anställd befattningshavare
eller till bank, borgerlig kommun e. d. Förslaget innefattar vidare
möjlighet att till kyrkorådet centralisera medelsförvaltning, som tillkommer
församlingens särskilda nämnder och styrelser. Slutligen har intagits bestämmelser
om delegationsrätt för kyrkorådet.

I motsats till gällande lag men i överensstämmelse med KL innehåller
förslaget till församlingslag en viss reglering av verksamhetsformerna för de
nämnder, som församling utan föranledande av bestämmelser i specialförfattning
kan tillsätta för särskilda förvaltnings- eller verkställighetsbestyr.

Beträffande regler som är gemensamma för beslutande och förvaltande
organ har föreskrifterna om valbarhet och rätt till avsägelse samt om kallelser
och tillkännagivanden anpassats efter motsvarande bestämmelser i KL.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Även KL:s allmänna jävsregel har överförts. Bestämmelserna om församlingens
arkivvård har omarbetats. Enligt förslaget äger församling besluta
att de olika församlingsorganens arkivalier skall överlämnas till pastor för
att förvaras bland kyrkans handlingar. Om sådant beslut inte meddelats,
skall arkivalierna i princip vårdas och förtecknas av vederbörande församlingsorgans
ordförande.

I överensstämmelse med KL:s systematiska uppställning har bestämmelserna
om bland annat utgifts- och inkomststat, fondbildning, lanerätt,
medelsförvaltning och revision sammanförts till ett kapitel om församlingens
drätsel.

Som inledande bestämmelser har intagits föreskrifter om skydd för
församlingens förmögenhet. Beträffande utgifts- och inkomststaten föreslås
i överensstämmelse med KL att på utgiftssidan respektive inkomstsidan
skall upptagas det belopp, vartill nästföregående års underskott respektive
överskott uppgår enligt avslutade räkenskaper.

KL:s bestämmelser om fondbildning har infogats i församlingslagen.

De föreslagna reglerna om församlings lånerätt innebär väsentliga ändringar
i förhållande till nuvarande regler. Den underställningsfria lånerätten
skall sålunda grundas enbart på skatteunderlagets storlek i församlingen.
Församling må enligt förslaget upptaga lån till belopp motsvarande en
utdebitering av en krona per skattekrona. Med tanke särskilt på småförsamlingar
har regeln kompletterats med en bestämmelse, som ger församling
möjlighet att hos Kungl. Maj:t begära en generell utökning av lånerätten.
Församlingarna får nyttja sina fonder utan att detta, såsom för
närvarande är fallet, skall inkräkta på den fria lånerätten.

I fråga om medelsförvaltningen utsträckes de nu blott för kyrkoråd gällande
reglerna om medels förvaring och placering att avse medelsförvaltande
organ över huvud. Vad angår redovisning för medlen har det ledande finansorganets
ansvar för församlingens samlade bokföring understrukits. Det
nuvarande minimitalet revisorer höjes från två till tre.

Skyldigheten att underställa vissa beslut Kungl. Maj:ts prövning har
begränsats. Besvärsreglerna har anpassats efter motsvarande bestämmelser i
KL. Beträffande besvärsmyndigheterna innebär förslaget den betydelsefulla
ändringen att besvär över beslut av kyrkofullmäktige eller kyrkostämma
alltid skall, där ej annat är särskilt föreskrivet, anföras hos länsstyrelsen. I
fråga om besvär över beslut av kyrkoråd eller annan församlingens nämnd
blir liksom för närvarande målets beskaffenhet avgörande för om målet
skall upptagas och prövas av länsstyrelsen eller domkapitlet. Till domkapitlets
prövning hänföres enligt förslaget beslut av utpräglat kyrklig natur,
medan för övriga beslut länsstyrelsen blir besvärsmyndighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Formerna för handläggning av angelägenheter, som är gemensamma jör
två eller jlera församlingar har i princip bibehållits. Dock har föreslagits,
att flerförsamlingspastoraten skall vara obligatorisk samfällighet för vård
om pastoratsangelägenheterna. Beslutande organ skall vara av församlingarna
utsedda delegerade. Även i andra partiella samfälligheter, varom
Kungl. Maj:t kan förordna, skall församlingsdelegerade utöva beslutanderätten.
I total ekonomisk samfällighet skall däremot fullmäktige vara beslutande
organ. Är gemenskapen ej av ekonomisk natur eller av ringa omfattning
kan gemensam kyrkostämma hållas. Den nuvarande formen av total
samfällighetsbildning, som innebär att församlingarna saknar egna organ,
skall inte vidare kunna tillskapas.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna för Stockholmsförsamlingama
skiljer sig från dem i förslaget till allmän församlingsstyrelselag främst
i fråga om formerna för handläggning av gemensamma angelägenheter. Å
andra sidan motsvarar lagförslaget i dessa delar i sina huvuddrag gällande
bestämmelser för Stockholms del. Sålunda har församlingsdelegerade bibehållits
och bestämmelserna om såväl deras antal som fördelning på de
särskilda församlingarna föreslås oförändrade. Däremot finner kommittén
att behov av suppleanter för delegerade inte förefinnes och vidare föreslås
att mandattiden för delegerade skall — liksom beträffande landet i övrigt
— sammanfalla med kyrkofullmäktiges mandattid.

I fråga om förvaltning och verkställighet har det förvaltande organet,
berednings- och ekonomiutskottet, fått samma centrala kyrkokommunala
ställning som kyrkoråd i andra samfälligheter.

Vad beträffar arkivvården anser kommittén det inte vara erforderligt att
upptaga några mot föreskrifterna i förslaget till allmän församlingsstyrelselag
svarande bestämmelser utan hänvisar blott till arkivstadgan för Stockholm.
5

5. Utredningen om förhållandet mellan staten och kyrkan

Sedan kommittén framlagt sina betänkanden med förslag till ny församlingsstyrelselagstiftning,
har i den principiellt viktiga frågan om den
framtida gestaltningen av förhållandet mellan staten och kyrkan beslut
fattats om en första utredningsetapp.

År 1956 anhöll riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t om en allsidig och
förutsättningslös utredning av frågan om den framtida gestaltningen av förhållandet
mellan staten och svenska kyrkan.

I det konstitutionsutskottets utlåtande (nr 17) som ligger till grund för
skrivelsen understrykes, att utredningens huvudsyfte bör vara att framlägga
material för en fortsatt diskussion av och ett framtida ställningstagande
till nämnda fråga. Då utskottet framhåller önskvärdheten av eu

Kungl. Maj ds ''proposition nr 70 år 1961

utredning, anges detta vara dikterat av förhoppningen, att en svårbedömd
sida av samhällslivet därigenom så långt möjligt skall belysas och kartläggas.
Utskottet förklarar sig medvetet om att en utredning rörande statens
och kyrkans inbördes förhållande och de överblickbara konsekvenserna
av en omgestaltning därav kommer att bli omfattande och mödosam.
Utskottet — som framhåller att kristen etik och kristen verksamhet i
väsentlig mån bidragit till att forma dagens svenska samhälle — anser det
vara av grundläggande vikt för utredningen, att religionens betydelse som
samhällsfaktor klarlägges. Bland de detaljproblem som kommer att aktualiseras
vid utredningen nämner utskottet först den avveckling eller omgestaltning
av kyrkliga organ, som skulle bli en följd av att de organisatoriska
banden mellan staten och kyrkan upplöstes.

Härefter anför utskottet att till de mest invecklade och svårbemästrade
arbetsuppgifterna för en utredning hör utan tvivel den livligt omdebatterade
frågan om rätten till egendom, som användes för kyrkliga ändamål.
Därvid uppstår frågor om ägande- och dispositionsrätten till kyrkobyggnader,
kyrklig jord, kyrkofonden, donationer, den kyrkokommunala egendomen
etc. Kyrkans och kyrkliga myndigheters befattning med civila förvaltningsuppgifter
aktualiserar frågor rörande folkbokföring, vigsel och
äktenskapsregistrering, begravningsväsende m. m.

Fara finnes enligt utskottets mening för att de talrika detaljproblemen
kan visa sig så vidsträckta och svårutredda, att utredningen därför kan
komma att ta lång tid i anspråk. Hur än utredningens omfattning begränsas,
torde det sålunda komma att dröja avsevärd tid, innan dess resultat
kan framläggas. Med hänsyn därtill bör aroetet inte föranleda, att
sådant utrednings- och reformarbete på det kyrkliga området, som kan
leda till önskvärda partiella reformer, avbrytes eller inställes, slutar utskottet.

I det uttalande till statsrådsprotokollet den 10 januari 1958, i samband
varmed jag anhöll om Ivungl. Majits bemyndigande att tillkalla sakkunniga
för att utföra en första etapp av utredningsarbetet, anförde jag att jag^
för egen del i allt väsentligt kunde ansluta mig till de uttalanden om utredningens
syfte och uppläggning, som gjorts i utskottsutlåtandet. Jag underströk
särskilt, att denna utredning måste bli omfattande och mödosam —
troligen en av de mest omfattande som pa senare tid förekommit i \ art
land_och att det är att förmoda att den kommer att kräva avsevärd tid. 6

6. Remissyttranden

Den av kommittén företagna översynen av församlingsstyrelselagstiftningen
har i stort sett fått ett gott mottagande. De flesta remissinstanserna
har vitsordat, att kommitténs arbete är präglat av noggrannhet och i många
delar mycket förtjänstfullt. Såsom av det följande kommer att framgå har

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

dock flera remissmyndigheter — och detta gäller särskilt de kyrkliga —
funnit, att kommittén beträffande vissa ämnen inte tillräckligt beaktat
kyrkliga särdrag, vilka enligt deras åsikt bör bli föremål för en från kommunalrättsliga
principer artskild lagstiftning.

_ remissinstanserna uttalar till en början kammarkollegiet att de principer
efter vilka kommittén arbetat, då det gällt att anpassa församlingsstyrelselagstiftningen
efter KL, inte givit kollegiet anledning till någon erinran.

Ej heller statskontoret har i stort sett någon erinran att göra mot de förslag
som framlagts för att åstadkomma en anpassning efter KL. Statskontoret
finner vidare, att ej heller i de fall, då sakliga skäl betingat skiljaktigheter
i den kyrkliga lagstiftningen i förhållande till den borgerliga, har förslagen
påkallat något uttalande från ämbetsverkets sida. I vissa avseenden måste
statskontoret dock reservera sig mot en anpassning av den kyrkliga lagstiftningen
till den borgerliga på sätt föreslagits. Sålunda har församlingen,
a-nför statskontoret, från år 1930 i viktiga hänseenden följt andra utvecklingslinjer
än den borgerliga kommunen. 1951 års religionsfrihetslag har därvid
varit av betydelse. Hit hör även att utvecklingen alltmer går mot ett
renodlande av församlingarnas åligganden till sådana av rent kyrklig karaktär.
Statskontoret anser därför att i samband med en allsidig och förutsättningslös
utredning av frågan om den framtida gestaltningen av förhållandet
mellan staten och kyrkan synes reformer inte böra företagas, som medför en
omfördelning av arbetsuppgifter och befogenheter mellan kyrkliga och
borgerliga organ eller som strider mot aktuella utvecklingstendenser.

Kyi komötet hemställer, i enlighet med kyrkolagsutskottets förslag, att
den föreslagna lagstiftningen med vissa ändringar så snart ske kan genomföres
i vad den avser praktiska reformer, men att — i avbidan på resultatet
av den påbörjade utredningen om den framtida gestaltningen av
förhållandet mellan staten och kyrkan — ändring inte företages av det
sakliga innehållet i gällande föreskrifter rörande fördelningen av arbetsuppgifter
och befogenheter mellan vare sig statliga och kyrkliga organ eller
tjänstemän och valda förtroendemän.

Kyrkolag sutskottet anför i sitt betänkande bland annat, att i det läge
som uppkommit genom att utredningen om förhållandet mellan staten och
kyrkan påbörjats, bör man väl genomföra sådana reformer, som syftar till
förbättringar av praktiskt slag, men däremot avstå från att på enstaka
lagstiftningsområden föregripa utredningens resultat genom reformer, som
berör de principfrågor, utredningen skall försöka lösa. Till de frågor, som
enligt utskottets mening med hänsyn till denna utredning sålunda bör uppskjutas,
hör bland annat spörsmålen om överflyttande av besvärsmål från
domkapitlet till länsstyrelsen, om överflyttande av begravningsväsendet
från kyrklig församling till borgerlig kommun, om kyrkoherdes ställning och
befogenheter å kyrkostämma, i kyrkofullmäktige och i kyrkoråd samt om
befogenheten att upplåta kyrka.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Av remissinstanserna uttalar sig vidare domkapitlen i flertalet fall positivt
över kommitténs arbete och förslag att söka anpassa församlingsstyrelselagstiftningen
till IvL:s regler, men finner likväl — som tidigare nämnts — i
allmänhet denna anpassning väl långtgående, i det att kommittén inte tillräckligt
beaktat kyrkliga särdrag inom lagstiftningsområdet. Samtidigt som
sålunda särskild tillfredsställelse uttalas över kommitténs starka betonande
av de församlingsvårdande uppgifterna och kyrkorådets centrala ställning
inom församlingslivet, gör man gällande, att kommittén intagit en alltför
snäv hållning till sådana spörsmål som området för församlingens kompetens,
kyrkoherdens ställning i kyrkorådet och hans funktion vid de representativa
organens sammanträden samt bestämmanderätten över kyrkorummet.
Med de erinringar som i sådana och vissa andra avseenden gjorts tillstyrker
flertalet domkapitel eller förklarar sig i vart fall inte ha något att
erinra mot att kommitténs förslag efter viss omarbetning lägges till grund
för lagstiftning. Icke något domkapitel motsätter sig att så sker. Av vad
domkapitlen yttrar över lagförslaget av mera allmän innebörd kan refereras
följande.

I uppskattande ordalag uttalar sig domkapitlet i Visby, som anser, att
genom betänkandet, som utmärkes för stor reda och överskådlighet, framkommit
värdefull utredning, och domkapitlet i Stockholm, som finner det
framlagda förslaget i mångt och mycket vara välmotiverat och präglat av
tacknämlig omsorg om församlingslivet, dess behov och organisation.

Domkapitlet i Härnösand har intet att erinra mot att reglerna för kommunstyrelse
och församlingsstyrelse bringas att överensstämma i den mån
detta är möjligt med hänsyn till församlingsverksamhetens art, utan finner
en sådan överensstämmelse naturlig och riktig. Vid sin prövning av kommitténs
förslag, såvitt de berör anpassningen efter kommunallagen, har
domkapitlet i allmänhet funnit dem lämpliga och ändamålsenliga. Beträffande
de beslutande och administrativa organens arbetsformer samt församlingens
drätsel har kommittén framlagt en rad förslag, som kan betecknas
såsom välkomna förbättringar. Domkapitlet säger sig ha uppmärksammat
att frågan om vad som för närvarande bör omregleras i en ny lag bör sättas
i relation till utredningen om förhållandet mellan staten och kyrkan, men
anser sig inte ha anledning att taga ställning till dessa av 1957 ars allmänna
kyrkomöte behandlade spörsmål.

Domkapitlet i Strängnäs anför.

I sitt i många stycken förtjänstfulla förslag har kommittén enligt domkapitlets
mening i flera fall vidtagit ändringar i nu gällande lag om församlingsstyrelse,
som icke kunna anses betingade av intresse för det kyrkliga
församlingslivet utan vilka fastmer äro uttryck för en alltför långt driven
strävan till likriktning av församlingslagen med kommunallagen. — Domkapitlet
kan icke underlåta att uttrycka sin stora tveksamhet om den rätta
tidpunkten nu är inne att vidtaga så genomgripande reformer och en så
långt gående likriktning av församlingslagen med kommunallagen som kommittén
föreslår. Riksdagen har ju begärt en allsidig och förutsättningslös

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

utredning av frågan om den framtida gestaltningen av förhållandet mellan
kyrka och stat. Det synes därför vara riktigast att nu endast önskvärda
partiella reformer genomföras i väntan på det resultat vartill nämnda utredning
kan komma.

Domkapitlet i Växjö framhåller som sin uppfattning, att den i och för
sig förklarliga anpassningen efter den kommunala lagstiftningen i vissa fall
drivits för långt till förfång för församlingslivet och domkapitlet i Linköping
anser, att då hela det stora problemet om förhållandet mellan staten och
kyrkan kommer att utredas i en nära framtid, det skulle innebära ett föregripande
av denna utrednings resultat, om betydelsefulla ändringar i församlingsstyrelselagstiftningen
redan nu genomfördes.

Domkapitlet i Skara uttalar, att kommitténs förslag i många avseenden
synes ägnade att skapa större enhetlighet och överskådlighet i förvaltningstekniskt
avseende och såtillvida är att hälsa med tillfredsställelse, men att
kommittén dock på avgörande punkter inte synes tillfyllest ha beaktat den
kyrkliga kommunens egenart såsom kristen församling inom ett av staten
erkänt trossamfund och de därav betingade skiljaktigheterna i förhållande
till lagstiftningen för den borgerliga kommunen.

Domkapitlet i Göteborg yttrar.

Domkapitlet vill gärna vitsorda att de sakkunniga utfört sin grannlaga
uppgift med stor grundlighet och med välvillig inställning till kyrkans problem.
Anpassningen efter kommunallagen — kommitténs första uppgift —
har också lösts på ett i huvudsak mycket tillfredsställande sätt. När kommittén
föreslagit nya regler för församlings kompetens och för kyrkorådets
sammansättning och uppgifter synes det domkapitlet som denna anpassning
emellertid drivits för långt. Man har icke här beaktat den väsentliga
skillnad som förefinnes mellan församling och kommun, mellan kyrkoråd
och kommunalnämnd. Kyrkan har under senare tid utsatts för så många
och genomgripande reformförslag från statsmakternas sida, att det är
naturligt att alltför ingående förändringar i församlingarnas kompetens
och arbetsformer väcka reaktion. Det finns så mycket mindre skäl att nu
påyrka sådana förändringar i likriktande syfte som utredning pågår rörande
den framtida gestaltningen av förhållandet mellan stat och kyrka.

Ej heller domkapitlet i Luleå finner sig föranlåtet att göra några erinringar
mot vad i allmänhet avses som jämkning i formellt eller innehållsligt
hänseende av bestämmelserna för församlingsstyrelsen till vad som gäller
kommunalförvaltningen enligt KL. På en rad punkter finner sig dock domkapitlet
böra ge uttryck åt en annan uppfattning än kommitténs eller
eljest göra erinringar mot de framförda förslagen. Som sammanfattning
kan sägas, anför domkapitlet, att dessa punkter berör förhållanden, där
inte tillräcklig hänsyn tagits till den särskilda uppgift som åvilar församlingens
organ, och dess sammanhang med kyrkans av hennes budskap och
uppgift bestämda villkor över huvud.

Av de genom domkapitlens försorg hörda församlingarna och kyrkliga
samjällighetema uttalar sig ett sextiotal positivt över kommitténs arbete
eller lämnar förslagen i stort utan erinran. Ett tiotal intar en mera negativ

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

hållning och anser, att förslagen först efter en omarbetning med kompletterande
utredningsarbete kan göras till föremål för lagstiftning. Endast en
församling intar en deciderat ogillande ståndpunkt.

Ö ver ståt h ållarämbetet har inte något att erinra mot de ändringsförslag,
som ingår som ett led i församlingslagens anpassning till den nya kommunallagstiftningen,
och länsstyrelsen i Värmlands län finner inte att mera
bärande invändningar kan göras mot kommitténs förslag. I arbetet att
bringa lagen om församlingsstyrelse i överensstämmelse med motsvarande
borgerliga kommunalförfattningar har kommittén enligt länsstyrelsens mening
på ett förtjänstfullt sätt bemästrat de lagtekniska svårigheterna, och
de föreslagna lagbestämmelserna synes vara väl avvägda samt texten klar
och överskådlig. Länsstyrelsen har därför intet att erinra emot att förslagen
upphöjes till lag.

Länsstyrelsen i Södermanlands län finner de föreliggande förslagen vara
en i stort sett riktig och väl avvägd lösning på uppgiften att söka uppnå
överensstämmelse i såväl form som innehall mellan de kyrkliga och borgerliga
kommunalförfattningarna samt har salunda inte nagot att i princip
invända däremot.

Också länsstyrelserna i Östergötlands och Västernorrlands län finner de
förslag, som framlagts i nu nämnt syfte, i stort sett lämpliga och länsstyrelserna
i Kronobergs och Malmöhus län har, sedan erinringar gjorts mot
vissa av kommitténs lösningar av de föreliggande spörsmålen, inte någon
invändning av mer allmän karaktär att göra.

Svenska kyrkans diakonistyrelse anser, att vissa centrala partier av
lagstiftningen inte bör regleras nu utan lösas först sedan riktlinjer för det
framtida förhållandet mellan staten och kyrkan blivit fastställda. Styrelsen
har däremot intet att erinra mot att smärre praktiska och formella förbättringar
utan principiell betydelse redan nu genomföres.

Styrelsen för Svenska stadsförbundet har — från de synpunkter förbundet
har att företräda — inte haft något att erinra mot resultaten av den
företagna översynen, innebärande att lagstiftningen reviderats med beaktande
både i sakligt och formellt avseende, så långt detta ansetts möjligt,
av innehållet i KL. Vad kommittén i övrigt föreslagit synes styrelsen
utom i ett avseende, nämligen frågan huruvida ungdomsvården faller inom
ramen för församlingens kompetens — ej heller i stort sett behöva inge
några betänkligheter ur allmän kommunal synvinkel.

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund är angelägen att framhålla
vikten av att kommittéförslaget snarast möjligt lägges till grund för
lagstiftning, samt förklarar sig därvid inte ha nagon erinran mot det sätt
på vilket kommittén fullgjort sin delvis rent mekaniska uppgift att anpassa
församlingsstyrelselagens bestämmelser till dem som ingar i KL och
ej heller mot det fåtal avvikelser från det borgerligt kommunala mönstret,
som kommittén ansett motiverade.

Kungl. Maj ds proposition nr 70 år 1961

Beträffande ■ spörsmålet huruvida församlingsstyrelsen i
Stockholm bör regleras i särskild lag uttalar överståthållarämbetet,
att det i likhet med kommittén anser övervägande skäl tala för
att så bör ske. Även om den av kommittén verkställda översynen av församlingsstyrelselagstiftningen
resulterat i lagförslag, där samstämmigheten
mellan bestämmelserna för Stockholm och landet i övrigt är större än vad
för närvarande är fallet, finner dock överståthållarämbetet att särbestämmelser
föreslås i sådan utsträckning, att det måste anses mest ändamålsenligt
med en uttömmande lag om församlingsstyrelsen i Stockholm.

Kammarkollegiet är av motsatt uppfattning i denna fråga samt anför.1

Det framlagda förslaget till församlingslag för Stockholm synes ge vid
handen, att skiljaktigheterna mellan de bada lagförslagen till övervägande
del äro av redaktionell eller formell natur. Såsom kommittéledamoten Brolin
itl särskilda yttrande torde — förutom bestämmelser om samiälligheten
i Stockholm —— endast ett fatal särskilda stadganden för huvudstadens
del vara behövliga. Kollegiet anser därför, att endast en församhngslag,
gällande för hela riket, bör utfärdas. Det torde även förtjäna övervägas,
huruvida^ icke de särbestämmelser, som erfordras för Stockholm och
Göteborg, också böra infogas i församlingslagen såsom särskilda avdelningar
i slutet av densamma.

Ett stort antal remissinstanser har i samband med att de framfört mera
principiella synpunkter på förslaget berört spörsmålet, huruvida de föreslagna
bestämmelserna — helt eller till vissa delar — är av kyrkolags
natur.

Kyrkomötet anser i denna fråga, att församlingsstyrelselagstiftningen i
väsentliga delar är av sadan natur och kyrkolag sutskottet uttalar som sin
mening, att de delar av församlingsstyrelselagstiftningen som enligt kyrkomöteskommitténs
utredning har kyrkolags karaktär bör behandlas i överensstämmelse
därmed. Hit hör kyrkorådets församlingsvårdande uppgifter,
kyrkoherdens ställning i kyrkorådet och frågan om kyrkorummets upplåtande.

Domkapitlet i Växjö anser att det ur kyrkans synpunkt inte är tillfredsställande,
att församlingsstyrelselagstiftningen räknas som kommunallag
och följaktligen inte kräver kyrkomötets godkännande. I frågor av så vital
betydelse för kyrkans liv och verksamhet är det enligt domkapitlets mening
rimligt, att kyrkan äger inte enbart yttranderätt utan även medbestämmande
vid förändring eller stiftande av lag.

Domkapitlet i Lund anser, att den principiellt viktiga frågan om församlingslagstiftningens
rättsliga natur ej upptagits till närmare granskning av
kommittén utan att den arbetat under den givna förutsättningen, att lagstiftningen
tillhör kommunalrättens område. Domkapitlet hävdar, att så
inte är fallet. Särskilt genom tillkomsten av 1951 års religionsfrihetslag har
fastslagits, att svenska kyrkan är ett trossamfund — enligt samma lag

1 En ledamot skiljaktig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961 63:

är ingen skyldig tillhöra trossamfund och kan utträde ske ur kyrkan
efter visst anmälningsförfarande. Församlingslagstiftningen reglerar numera
allenast detta trossamfunds gemensamma angelägenheter och är statsrättsligt
att betrakta som tillhörande kyrkolagstiftningens område. Domkapitlet
hänvisar till vad domkapitlet tidigare anfört i frågan i sitt utlåtande
över 1951 års kyrkomöteskommittés betänkande angående kyrkomötets,
grundlagsenliga befogenheter m. in., i vilket utlåtande det bland annat
heter.

Den lokala kyrkostyrelsen och kommunalstyrelsen i församlingen har
sammanförts i församlingsstyrelselagen. Var gränsen går mellan dessa båda
former av självstyrelse, kan förvisso icke fastställas. Sedan numera bestämmelserna
om skolväsendet utgått ur nyssnämnda lagstiftning, reglerar densamma
allenast församlingens gemensamma kyrkliga angelägenheter. Någon
saklig grund torde därför svårligen kunna åberopas för bibehållandet av
församlingsstyrelselagens dubbla natur.---Konstruktionen av försam lingsstyrelselagen

giver enligt domkapitlets förmenande knappast vid handen,
att denna lag numera bör räknas till kommunallagarna — den omfattar
sålunda bland annat icke alla inom territoriet mantalsskrivna svenska medborgare
och några borgerliga angelägenheter regleras icke i den. Den omständigheten,
att församlingen äger upptaga avgifter för täckande av sitt
medelsbehov, kan icke heller göra församlingsstyrelselagen till kommunallag.

Med stöd av bland annat det anförda anser domkapitlet i Lund, att församlingsstyrelselagstiftningen
i sin helhet bör införas i ny kyrkolag.

Domkapitlet i Skara finner det önskvärt med en närmare utredning av
frågan, huruvida inte församlingsstyrelselagstiftningen i sin helhet bör tillerkännas
kyrkolags karaktär. Beträffande vissa delar av lagstiftningen finner
domkapitlet att 1951 års kyrkomöteskommitté övertygande påvisat,
att de bör räknas till kyrkolagsområdet, men finner vidare att därutöver
Lunds domkapitel anfört starka skäl för att lagstiftningen i sin helhet är
att betrakta som kyrkolag.

Domkapitlet i Luleå anser, med hänsyn till den betydelse församlingslagen
äger för kyrkans gärning i lokalförsamlingen, det inte sakligt betingat,
att hela lagkomplexet betraktas enbart såsom kommunallag och alltså inte
prövas såsom kyrkolag.

Jämväl domkapitlen i Karlstad och Visby finner att lagförslaget åtminstone
delvis är av kyrkolags natur.

Svenska kyrkans diakonistyrelse håller före att, även om den gällande
församlingsstyrelselagen har kommunallags natur, det starkt kan ifrågasättas,
om inte de förutsättningar numera bortfallit, på vilka ett sådant betraktelsesätt
grundas. Sedan församlingslagen begränsats helt till de kyrkliga
angelägenheterna och då dessa berör kyrkans inre förhållanden och i
väsentliga delar materiellt sett utan tvekan äger kyrkolagskaraktär, kan
det — såsom domkapitlet i Lund anfört — på goda grunder ifrågasättas,
om inte lagkomplexet överhuvudtaget borde avföras från kommunallagen.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70 år 1961

Även Svenska prästförbundet framhåller nödvändigheten av att frågan
om församlingslagens karaktär av kyrkolag blir beaktad vid den kommande
lagstiftningen. Det synes därvid tillbörligt, att hänsyn tages till 1951 års
kyrkomöteskommittés undersökning. Enligt förbundets mening bör åtminstone
bestämmelserna om kyrkorådets församlingsvårdande uppgifter,
kyrkoherdens ställning i kyrkorådet och frågan om kyrkorummets upplåtande
ha karaktär av kyrkolag.

En motsatt uppfattning i denna fråga kommer till synes i styrelsens för
Svenska landskommunernas förbund yttrande. Enligt styrelsens förmenande
är de från kyrkligt håll framförda åsikterna, att hela församlingsstyrelselagen
eller i vart fall reglerna i nyssnämnda tre ämnen materiellträttsligt
helt eller delvis skulle vara av kyrkolags natur, ohållbara.

Styrelsen uttalar vidare.

Vad som klargör att församlingsstyrelselagstiftningen inte blott i formell
utan också i materiell mening måste karakteriseras såsom kommunallag, är
den utdebiteringsrätt för kyrkliga ändamål, som tillagts församlingarna och
som ger församlingarna möjlighet att utnyttja församlingsmedlemmarnas,
däri inräknat även juridiska personers, skattekraft.--------

Såsom den kyrkohistoriska forskningen nyligen klarlagt utbröts bestämmelserna
om sockenstämma ur 1686 års kyrkolag därför att det här
rörde sig om ekonomisk lagstiftning och inte om lagstiftning, som för sitt
antagande krävde godkännande av riksens ständer. Kyrkorättslig grund för
påståendet att församlingslagstiftningen skulle ha kyrkolags karaktär saknas
alltså. 1951 års kyrkomöteskommittés uttalanden i frågan grundar sig
i vart fall ej på det materiellträttsliga innehåll som i 1809 års regeringsform
tillagts begreppet kyrkolag. 1862 års stora även av prästeståndet biträdda
kommunalreform innebar de facto eftergivande från detta stånds sida av
på 1723 års riksdagsbeslut stödda privilegieanspråk. Hur man till sist från
kyrkligt håll kan hävda att 1951 års religionslagstiftning skulle påverka
församlingsstyrelselagstiftningens natur är för styrelsen obegripligt. Att
svenska kyrkan därigenom säges ha förvandlats till ett trossamfund förändrar
ju inte det faktum att församlingsstyrelsen fortfarande vilar på
kommunal grund och att de enskilda församlingarna för fullgörande av sina
skyldigheter och uppgifter alltfort i allt väsentligt är beroende av sin i 57 §
andra stycket regeringsformen förankrade kommunala beskattningsrätt.

Från denna utgångspunkt, församlingsstyrelsens kommunala karaktär,
ger sig slutsatserna i de berörda frågorna av sig själva. Kommitténs ståndpunkt
att alltjämt tillerkänna kyrkoherden ett självskrivet ledamotskap i
församlingens främsta kommunala organ samt att som kyrkorådets främsta
uopgift ställa omsorgen om församlingslivet ter sig då snarast som liberala
tillmötesgåenden av från prästerligt håll framställda anspråk. Något liknande
gäller för dispositionsrätten över kyrkorummet, beträffande vilken kommittén
för övrigt förutsatt särskild reglering i vad angår rummets upplåtande
för kyrklig förkunnelse och kyrkliga kulthandlingar. 7

7. Kommunal samverkan i ekonomiska frågor

Frågan om att överföra beslutanderätten i församlingens ekonomiska
frågor till den borgerliga kommunen har ånyo övervägts till följd av två vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

1960 års riksdag väckta likalydande motioner (I: 54 och II: 63). I dessa har
anförts bland annat följande:

Kyrkofullmäktigvalen omfattas av allt mindre intresse från valmanskårens
sida. Detta är ur demokratisk synpunkt otillfredsställande. Frånsett
själva kostnaderna för valen är det betänkligt med likgiltigheten för de
relativt betydande ekonomiska värden, som kyrkofullmäktige skall förvalta.
Utvecklingen inom kommunerna har medfört, att kravet på en enhetlig beskattning
aktualiserats. Denna synpunkt har tidigare beaktats då skolväsendet
flyttades från den kyrkliga till den borgerliga kommunen. Det
ansågs då att förutsättningar skapades för en enhetlig budgetbehandling
inom kommunen och större möjligheter att väga behov mot varandra. Tillbörlig
hänsyn kunde tagas till kommunens ekonomiska bärkraft.

Den kyrkliga förvaltningen bör föras över till den borgerliga kommunen
och kyrkofullmäktige avskaffas. De kyrkliga frågorna skulle kunna skötas
av organ, som tillsatts av stads- eller kommunalfullmäktige. Besparingar
borde därigenom kunna åstadkommas både vad beträffar förvaltningsorganisationen
och valkostnaderna.

Konstitutionsutskottet erinrar i sitt utlåtande (25) till en början om
arbetet inom 1958 års utredning kyrka-stat och behandlar därvid förhållandevis
ingående de spörsmål, som ligger inom ramen för denna utredning.
Härefter anför utskottet.

Utskottet finner att de i motionerna framlagda förslagen bör närmare
övervägas. Emellertid lär inte utredningen kyrka-stat kunna undgå att taga
upp spörsmålet i hela dess vidd, då utredningen enligt vad ovan berörts
behandlar de kyrkliga organens ställning. Med hänsyn härtill finner utskottet
att — även om det fortsatta arbetet inom utredningen torde bli tidsödande
— den förevarande frågan inte rimligen bör utbrytas och göras till
föremål för utredning i särskild ordning. Utskottet kan därför inte nu tillstyrka
det i motionerna framställda yrkandet om skrivelse till Kungl. Maj:t
med hemställan om utredning av frågan om förutsättningarna för ett överförande
av församlingens beslutanderätt i ekonomiska frågor till den borgerliga
kommunen.

Emellertid bör, såsom utskottet framhållit i sitt betänkande 1956: 17, inte
det pågående utredningsarbetet hindra att angelägna men mindre genomgripande
reformer genomföres.

Motionärerna har som motivering för sitt yrkande pekat på vissa förhållanden
inom den kyrkligt kommunala sektorn, som enligt deras åsikt från
allmän synpunkt är mindre tillfredsställande. Utskottet, som i väsentliga
delar kan biträda denna åsikt, får erinra om att efter förberedande utredningsarbete
proposition angående ny församlingsstyrelselagstiftning avses
skola föreläggas nästa års riksdag. I församlingsstyrelsekommitténs tidigare
nämnda betänkande har ingående behandlats de problem, som är förknippade
med församlingens kyrkokommunala kompetens. Utskottet vill för sin
del framhålla vikten av att denna fråga löses. Blir gränserna mot den borgerliga
kommunens verksamhetsfält klarare uppdragna än vad nu är fallet,
torde niimligcn inte obetydliga problem som för närvarande sammanhänger
med det kommunala anslagsbeviljandet kunna undanröjas. Utskottet vill
vidare peka, på betydelsen av att vid en revision av den kyrkligt kommunala
lagstiftningen former skapas för en samverkan mellan de skilda kyrk 5

— Biliang till riksdagens ''protokoll 1061. 1 saml. År 70

Kungl. Maj:ts -proposition nr 70 år 1961

liga och borgerliga organen i ekonomiska frågor. Härvid bör de i motionerna
antydda önskemålen beträffande den kommunala utdebiteringen beaktas.

Vad slutligen angår kyrkofullmäktigvalen erinrar utskottet om att det
vid tidigare behandling av frågan uttalat, att det låga valdeltagandet är från
allmän synpunkt otillfredsställande. Utskottet vidhåller denna uppfattning
samt förväntar att det i församlingsstyrelsekommitténs betänkande »Ändrad
tidpunkt för kyrkofullmäktigval» redovisade materialet överarbetas och
att förslag framlägges till ny lagstiftning på området.

I skrivelse den 7 december 1960 (nr 303) har riksdagen som sin mening
givit till känna vad utskottet sålunda anfört.

Skrivelsen har överlämnats till inrikesdepartementet för handläggning av
den berörda frågan om kyrkofullmäktigvalen.

Departementspromemoria. Inom ecklesiastikdepartementet har upprättats
en promemoria om samverkan mellan kyrklig och borgerlig primärkommun
i ekonomiska frågor.

I promemorian framhålles vikten av att få till stånd former för gemensam
budgetberedning, vid vilken angelägenhetsgraden hos olika borgerligt och
kyrkligt kommunala behov och investeringsplaner vägs mot varandra och
en framräknad gemensam skattesats bedöms i förhållande till kommunernas
ekonomiska bärkraft och medlemmarnas skatteförmåga. Det anses önskvärt,
att en i möjligaste mån jämn skattesats eftersträvas för hela den
borgerliga kommunens område. Den av riksdagen förordade samverkan anses
i promemorian lämpligen böra vara av beredande och rådgivande karaktär
utan att inskränka någondera kommunens beslutanderätt. Detta samråd
bedöms i allmänhet kunna ske under det förberedande budgetarbetet.
Någon ingående reglering av förfarandet anses inte behövlig. — Ett utkast
till en allmän bestämmelse i den nya församlingsstyrelselagen om samråd
har bilagts promemorian.

Remissbehandling. Över promemorian har efter remiss yttranden avgivits
av kammarkollegiet, statskontoret, länsstyrelsen i Södermanlands, Kronobergs
och Västernorrlands län, domkapitlen i Uppsala, Lund och Stockholm,
Stockholms stad samt 1958 års skatteutjämningskommitté. Yttranden har
vidare avgivits av styrelserna för Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas
förbund och Svenska pastoratens riksförbund.

Det i promemorian framlagda förslaget om samråd tillstyrkes av statskontoret,
länsstyrelserna i Södermanlands, Kronobergs och Västernorrlands
län, Stockholms stad, styrelserna för Svenska stadsförbundet och Svenska
landskommunernas förbund samt 1958 års skatteutjämnbigskommitté, vilken
förklarar sig ha granskat promemorian endast ur skatteutjämningssynpunkt.
I avstyrkande riktning uttalar sig domkapitlen i Lund och Stockholm
samt styrelsen för Svenska pastoratens riksförbund.

Allmänt vitsordas värdet av samverkan på förevarande område mellan

Kungl. Maj ds proposition nr 70 år 1961

den borgerliga och den kyrkliga kommunen och det framhålles av flera
remissinstanser, att samverkan redan nu förekommer på många håll. Domkapitlet
i Uppsala och styrelsen för Svenska pastoratens riksförbund erinrar
om att den stigande tendens, som den kommunala utdebiteringen visat under
senare år, nästan helt beror på utdebiteringen till den borgerliga kommunen.

När det gäller behovet av särskild lagstiftning om samverkan delar sig
meningarna. Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund anför.

Det kunde synas som om behovet av dylik samverkan vore så självklart,
att särskilt lagstadgande därom vore överflödigt. Så är tyvärr inte fallet.
Det är långtifrån sällsynt att församlingar besluta att igångsätta kostnadskrävande
kyrko- och församlingshusbyggande utan att göra klart för sig
vilka samtidiga investeringsbehov, som den borgerliga kommunen kan ha,
eller organisera verksamheter för ändamål, som det närmast ankommer på
den borgerliga kommunen att tillgodose. Inte minst ur skattebetalarsynpunkt
kan detta medföra påtagliga olägenheter.

Styrelsen för Svenska pastoratens riksförbund anser det knappast lämpligt
att genom lagstiftning göra samråd obligatoriskt. Där praktiska fördelar
kan vinnas genom samråd, anser förbundet detta böra komma till stånd på
frivillighetens väg.

Olika meningar kommer till synes hur den författningsmässiga regleringen
av samverkan bör ske. Kammarkollegiet, länsstyrelsen i Södermanlands län,
domkapitlet i Uppsala och styrelsen för Svenska pastoratens riksförbund
förordar, att bestämmelser härom införes i såväl församlingsstyrelselagen
som kommunallagen. Om inte så sker finner domkapitlet i Uppsala, att
fördelarna med förslaget inte uppväger nackdelarna. Övriga remissinstanser
tillstyrker förslaget i denna del eller lämnar det utan erinran.

Beträffande önskvärdheten av en jämnare skattesats uttalar kammarkollegiet,
att svårigheter uppstår att nå en sådan utan att kyrklig samfällighet
för vården av de ekonomiska angelägenheterna bildas mellan de i kommunen
ingående församlingarna. Styrelsen för Svenska pastoratens riksförbund
finner uppbördstekniska skäl inte kunna tillmätas någon större betydelse.
8

8. Departementschefen

Vid 1862 års kommunallagsreform uppdelades den kommunala självstyrelsen
på två varandra principiellt sidoordnade kommunala enheter, församlingen
och den borgerliga kommunen. Reformen innebar dock inte, att
församlingens verksamhetsområde begränsades till vad som med ett nutida
betraktelsesätt menas med kyrkliga uppgifter. Församlingen kom alltjämt
att handha också andra angelägenheter, såsom folkundervisningen och
samhällets barnavård. Under de i det närmaste etthundra år, som förflutit
sedan kommunallagsreformen genomfördes, har vid skilda tidpunkter flera
av dessa ärenden överflyttats till den borgerliga kommunen. Men ännu

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

handhar församlingen vissa uppgifter, som inte kan betraktas som enbart
kyrkliga, exempelvis kyrkobokföringen och begravningsväsendet.

Församlingarna utgör grundvalen för den svenska kyrkan. Inom deras
hägn bedrives kyrkans största och utan jämförelse viktigaste arbete. Omfattningen
av församlingarnas verksamhet framgår bland annat av det ekonomiska
underlaget för verksamheten. Enligt tillgängliga uppgifter uppgick
kyrkokommunernas utgifter år 1958 till omkring 400 miljoner kronor. Utgifterna
täcktes främst av skattemedel. Utdebiteringen för skattekrona är
varierande, i allmänhet högre på landsbygden än i städerna. Medeltalet var
år 1960 77 öre; på sina håll översteg utdebiteringen tre kronor.

De kyrkliga kommunerna förvaltar egendom till betydande värde. Den
rent kyrkokommunala förmögenheten närmade sig år 1958 300 miljoner
kronor. Den ecklesiastika jorden — prästgårdar och boställen — som förvaltas
av kyrkokommunerna hade samma år ett taxeringsvärde på nära
550 miljoner kronor. Vissa församlingar förvaltar vidare egendom till betydande
värde, vars avkastning är avsedd för bland annat lokalkyrkans underhåll.
Den största tillgången utgör självfallet dock kyrkobyggnaderna,
vilkas värde till följd av deras sakrala natur och ofta kulturhistoriska betydelse
inte kan direkt skattas i pengar. Kyrkorna var år 1958 brandförsäkrade
för omkring 1 275 miljoner kronor.

Församlingens kyrkokommunala uppgift är, såsom församlingsstyrelsekommittén
framhållit, att sörja för de organisatoriska och ekonomiska betingelserna
för kyrkans gärning. Det nyss anförda visar omfattningen, rent
ekonomiskt sett, av denna verksamhet och belyser den föreliggande lagstiftningsfrågans
betydenhet. Enighet torde råda om vikten av att den
kyrkokommunala verksamheten så bedrives, att den både gagnar kyrkans
gärning och visar sig ändamålsenlig för samhället. Värdet av att verksamheten
sker i tidsenliga demokratiska former, som säkerställer ett lekmannainflytande,
står enligt min åsikt utom diskussion.

Vid skilda tidpunkter har frågan om formerna för den kyrkokommunala
ekonomiska förvaltningen varit aktuell. Förslag har ett flertal gånger väckts
i riksdagen om att överflytta beslutanderätten i ekonomiska frågor till den
borgerliga kommunen. Senast dryftades spörsmålet vid föregående års höstriksdag.

Vid sin behandling av ärendet ställde sig konstitutionsutskottet i och för
sig inte avvisande till att spörsmålet närmare övervägdes men påpekade,
att utredningen kyrka-stat inte torde kunna undgå att ta upp det i hela
dess vidd. Utskottet fann med hänsyn härtill, att frågan inte rimligen borde
utbrytas och göras till föremål för utredning i särskild ordning.

Församlingsstyrelsekommittén har utgått från att den principiella ordningen
skall bestå, enligt vilken församlingen och den borgerliga kommunen
verkar vid sidan av varandra för skilda ändamål. Kommittén uttalar, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

båda kommunerna är, var inom sitt område, utrustade med anslags- och
utdebiteringsrätt; i den mån en viss verksamhet genom lag eller sedvänja
ankommer på endera kommunen, är den andra i princip förhindiad att
utdebitera medel för ändamålet.

Såsom konstitutionsutskottet anfört måste förevarande spörsmål om den
kyrkokommunala ekonomiska förvaltningen bedömas mot bakgrunden av
det för den framtida gestaltningen av kyrkans ställning i samhället viktiga
utredningsarbete, som bedrives av utredningen kyrka-stat. Sa länge detta
arbete pågår bör såvitt möjligt inte förändringar av stor principiell betydelse
eller eljest djupt ingripande art äga rum inom den lagstiftning,
som rör kyrkans verksamhet. Reformarbetet på området bör i första hand
inriktas på angelägna, praktiska förbättringar, som inte ändrar grundläggande
principer för områdets nuvarande rättsliga reglering. Pa nu anförda
skäl kan jag ansluta mig till kommittén i dess uppläggning av lagstiftningsfrågan;
utgångspunkten för reformarbetet bör således vara, att församlingen
är en fristående, med den borgerliga kommunen sidoordnad kommunal
enhet.

Även om den borgerliga och kyrkliga kommunen sålunda bör verka var
för sig som primärkommunala enheter, finns, såsom riksdagen papekat vid
behandlingen av den föreliggande frågan, ett behov av samverkan mellan
kommunerna. Jag vill därför förorda, att riksdagens önskemål tillgodoses
och att former skapas för en sådan samverkan. I likhet med vad som anförts
i den inom ecklesiastikdepartementet upprättade promemorian i ämnet,
finner jag det vara av värde, att angelägenhetsgraden av de båda
kommunernas utgiftsbehov och investeringsverksamhet vägs mot varandra.
Båda bedriver sin verksamhet i huvudsak med stöd av medel, som utdebiterats
från samma skattskyldiga. Jag biträder den i promemorian uttalade
uppfattningen, att samverkan på förevarande område bör ske i form av ett
samråd utan inskränkning i den kommunala självbestämmanderätten.
Rätt bedriven torde enligt min mening en sådan samverkan bli till stor
nytta. Vid promemorians remissbehandling har också allmänt vitsordats
värdet av samverkan på förevarande område mellan de borgerliga och kyrkliga
kommunerna. Jag avser att återkomma till spörsmålet i specialmotiveringen
till den föreslagna lagstiftningen och närmare belysa under vilka
former samrådet kan äga rum.

Då förslaget till KL år 1953 förelädes riksdagen, uttalade föredragande
departementschefen, att det alltsedan tillkomsten av våra första kommunallagar
ansetts lämpligt att upprätthålla en viss överensstämmelse i form
och innehåll mellan de olika kommunalförfattningarna i sådana avseenden,
vari skiljaktigheter inte var sakligt betingade. Föredraganden ansåg en likformighet
av detta slag värd att alltjämt bevara, och åtgärder syntes därför
efterhand böra vidtagas för att anpassa andra kommunalförfattningar
efter principerna i KL.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

I direktiven för församlingsstyrelsekommitténs arbete ingick, som jag
inledningsvis berört, uttalanden av samma innebörd.

Kommitténs arbete har alltså i främsta rummet varit inriktat på att till
församlingsstyrelselagen överföra de nyheter av saklig och formell art vilka
införts i KL, såvida inte olikheter ansetts sakligt motiverade. Därjämte
har kommittén sökt åstadkomma en klarare gräns mellan den kyrkliga och
borgerliga kommunens kompetensområden. Den har vidare sökt ange den
ram, inom vilken kyrkorådet har att vara verksam som lokalt kyrkligt
organ, samt lösa frågeställningar, som sammanhänger med arbetet inom
kyrkorådet som det centrala kyrkokommunala organet och prästens ställning
i den kyrkliga kommunen. Slutligen har kommittén föreslagit, att området
för kyrkliga samfällighetsbildningar väsentligt utökas.

De förslag som framlagts av kommittén har i det stora hela vunnit remissinstansernas
gillande och kommitténs arbete bedöms som i många delar
mycket förtjänstfullt. Vissa remissmyndigheter, särskilt kyrkliga, har dock
ansett, att kommittén gått väl långt i sina strävanden att åstadkomma
likformighet mellan KL och församlingsstyrelselagen och därför inte tillräckligt
beaktat de kyrkliga särdrag, som betingar olikheter.

För egen del finner jag, att kommittén löst uppgiften att anpassa lagstiftningen
efter KL på ett i stort sett tillfredsställande och lyckligt sätt. De
avvägningsspörsmål, som sammanhänger med en sådan anpassning, anser
jag vara pa det hela taget riktigt bedömda; endast i några avseenden finner
jag skäl att hävda en från kommittén avvikande mening. Översynen
har-gett till resultat, att den kyrkokommunala verksamheten i fortsättningen
torde kunna lättare formas efter de krav, som det moderna samhället
kan ställa på den. De framlagda förslagen är därför enligt min mening
väl ägnade att läggas till grund för lagstiftning.

Vid remissbehandlingen har vissa av de spörsmål kommittén behandlat
diskuterats ingående och i ett par fall har starkt delade meningar framträtt.
Detta gäller särskilt frågorna om församlingens kyrkokommunala
kompetens samt kyrkorådets sammansättning. Här har från kyrkligt håll
starkt betonats särdrag, vilka ansetts motivera andra bedömanden och slutsatser
än dem kommittén redovisat. I särskilda avsnitt ämnar jag närmare
pröva och ta ställning till de förslag kommittén framlagt i berörda
avseenden. Jag avser också att i ett särskilt avsnitt behandla kommitténs
förslag beträffande kyrkliga samfälligheter och därvid beröra också andra
former för samverkan mellan församlingar.

Kommittén har inte varit ense om huruvida den föreslagna lagstiftningen
om församlingsstyrelsen skall som hittills upptagas i tre lagar avseende
riket i allmänhet, Stockholm och — vad beträffar samfällighetsfrågor —
Göteborg eller om hela ämnesområdet skall regleras i en enda lag för
hela riket. Kommitténs majoritet har stannat för att föreslå att den

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

nuvarande ordningen behålles. Motivet härför är främst, att de kyrkokommunala
förhållandena i Stockholm och Göteborg föranleder särbestämmelser,
som i en gemensam lag skulle medföra nackdelar beträffande reda
och överskådlighet. Reservanten Brolin har å sin sida bland annat framhållit
fördelarna av en gemensam lag i vad avser enhetlighet i rättstillämpningen.

För egen del anser jag att en för hela riket gemensam lag torde innebära
praktiska fördelar i skilda hänseenden. Om möjligt bör därför en sådan
lagstiftning komma till stånd. De av kommittén framlagda lagförslagen
innehåller inbördes mindre skiljaktigheter än nu gällande lagar. Såsom
kammarkollegiet framhållit synes skiljaktigheterna till övervägande del
vara av redaktionell eller formell natur. Önskvärdheten av enhetlighet i
tillämpningen talar för att sådana avvikelser undvikes, om de inte är sakligt
betingade. Några egentliga hinder av lagteknisk natur finner jag inte
föreligga att sammanföra bestämmelserna till en enda lag. Med ändamålsenlig
indelning och rubriksättning torde en sådan lag inte heller innebära
några påtagliga nackdelar vad beträffar överskådlighet. Jag vill därför
förorda, att reglerna om församlingsstyrelsen får inflyta i en för hela riket
gällande lag. Inom ecklesiastikdepartementet har utarbetats ett förslag till
en sådan lag, vilket bygger på innehållet i de av kommittén framlagda särskilda
lagförslagen.

Flera remissinstanser har gjort gällande, att bestämmelserna om församlingsstyrelsen
helt eller i vissa angivna delar är av kyrkolags natur.
Det nu föreliggande lagstiftningsärendet borde därför behandlas i den för
antagande av kyrkolag stadgade ordningen under medverkan av allmänt
kyrkomöte. Jag vill i anledning härav erinra om att den gällande församlingsstyrelselagstiftningen
tillkommit utan sådan medverkan genom beslut
av Kungl. Maj:t och riksdagen. Vidare har 1951 års kyrkomöteskommitté
vid sin undersökning av kyrkolagsbegreppet funnit, att församlingsstyrelselagen
hör till kommunallagstiftningens område och därför, jämlikt § 57
andra stycket regeringsformen, skall stiftas av Kungl. Maj:t och riksdagen.
Endast bestämmelserna i 41 § a—c och 42 § LFS om kyrkorådets disciplinära
befogenheter och om vissa av kyrkorådets uppgifter får enligt kommittén
materiellt sett anses innefatta ämne av kyrkolags natur. Kommittén
har dock framhållit, att ett utbrytande av dessa bestämmelser ur församlingsstyrelselagen
kan ske genom beslut av Kungl. Maj:t och riksdagen.
Det framlagda förslaget innefattar ett sådant utbrytande. I stället har,
såsom församlingsstyrelsekommittén föreslagit, intagits ett allmänt hållet
stadgande, som endast anger den kommunalrättsliga ramen för kyrkorådets
församlingsvårdande uppgifter.

Församlingsstyrelsekommittén har ansett, att kyrkorådets befogenhet
att själv förvalta lokalkyrkans och församlingens egendom utesluter, såsom

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

uppgiften kommit till uttryck i kommitténs förslag, i princip varje annan
från bestämmanderätten över egendomen, även där denna har kyrklig
karaktär. Härigenom har enligt kommitténs uppfattning spörsmålet om
vem som äger besluta om upplåtande av kyrkorummet blivit legalt tillräckligt
tydligt löst.

Kyrkomöteskommittén har å sin sida framhållit, att det vid en blivande
kodifiering av kyrkolagen förtjänar att övervägas om inte lagstiftning om
kyrkas upplåtande för utomkyrkliga ändamål bör komma till stånd, i samband
varmed även bör regleras vem som äger beslutanderätt i dessa frågor.

Församlingsstyrelsekommitténs uppfattning har vid remissbehandlingen
diskuterats ingående, varvid kritiska synpunkter framförts mot kommitténs
ståndpunkt i frågan. Med stöd av kyrkomöteskommitténs uttalanden har
ämnet ansetts vara av kyrkolags natur.

Jag finner vägande invändningar vara gjorda mot församlingsstyrelsekommitténs
standpunkt i förevarande fråga. Vid närmare granskning anser
jag den inte vara hållbar. Spörsmålet får anses ha sådan kyrkorättslig anknytning,
att det inte kan regleras i förevarande sammanhang. Emellertid
anser jag det vara av vikt, att lagstiftning om kyrkorummets upplåtande
för andra än kyrkliga ändamål kommer till stånd och att därvid också
fastslås, vem som äger besluta om upplåtandet. Jag avser därför att i annat
sammanhang framlägga förslag om sådan lagstiftning. Jag kan nämna, att
en promemoria i ämnet upprättats inom ecklesiastikdepartementet och att
denna varit föremål för remissbehandling.

I övrigt kan jag i spörsmålet om ifrågavarande lagbestämmelsers konstitutionella
natur ansluta mig till den i huvudsak gemensamma uppfattning,
som beträffande gällande rätt intages av kyrkomöteskommittén och församlingsstyrelsekommittén.
Då i ärendet åberopats att kyrkomöteskommittén
ansett exempelvis bestämmelserna om kyrkoherdens ställning i kyrkorådet
ha kyrkolags karaktär, synes man ha förbisett, att kommitténs — för övrigt
tämligen obestämda — uttalanden i denna del avser den skisserade nya
kyrkolagen, medan kommittén uttryckligen framhållit att så länge ett stadgande
kvarstar i kommunallag det inte kan komma ifråga att handläggas i
den för kyrkolag föreskrivna ordningen. De invändningar som gjorts i några
remissyttranden mot församlingsstyrelsekommitténs motsvarande utgångspunkt
kan jag inte finna bärande. Jag vill framhålla, att uppfattningen att
hithörande frågor kommit i ett annat läge genom tillkomsten av 1951 års
religionsfrihetslag knappast kan godtagas, eftersom i sådan ordning inte
torde kunna ändras innebörden av de grundlagsbestämmelser, som här är
aktuella.

På grund av vad sålunda anförts och med utgångspunkt i de uttalanden
som gjorts av de båda senaste utredningarna i ämnet anser jag alltså, att
det förslag till ny lag om församlingsstyrelse, som nu framlägges, till sin
natur är en kommunallag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

III. Församlingens kompetens

1. Gällande bestämmelser m. m.

Enligt 1 § LFS och 1 § LFS Sthlm äger varje territoriell församling att
själv vårda sina gemensamma kyrkliga angelägenheter, såvitt icke handhavandet
därav tillkommer annan. I 2 § LFS räknas de olika kyrkliga angelägenheterna
upp. Först anges åtgärder till främjande av församlingsvården
och särskilda anordningar till kyrkomusikens höjande. Härefter kommer
vissa personalfrågor, nämligen tillsättande och avskedande av kyrkobetjänte
samt löneförmåner till dem och prästerskapet samt kyrkomusikerna.
I det följande nämns kyrkomedels användande samt hushållning med och
vård om kyrkans egendom ävensom församlingen tillhörig, för kyrkliga
ändamål avsedd egendom. I fråga om den kyrkliga fasta egendomen upptas
särskilt byggande och underhåll av kyrka och församlingshus samt tjänstebostäder
för prästerskapet och andra tjänstemän. Av ekonomiska angelägenheter
anges vidare avgifter till kyrka jämte dithörande anstalter. I fråga
om åtgärder som står i samband med gudstjänstens utövande nämns som
församlingens uppgift vidmakthållande av ordning under gudstjänsten samt
fördelning av bänkrum i kyrkan. Slutligen upptas två särskilda områden av
församlingsangelägenheter, nämligen dels anskaffande och vård av begravningsplats
ävensom vissa andra med begravning sammanhängande uppgifter
och dels upprätthållande och vård av församlingsbibliotek ävensom
frågor om lokal och avgifter för sådant bibliotek.

Uppräkningen av de kyrkliga angelägenheterna är i LFS Sthlm med
undantag för vården av de större begravningsplatserna, vilken angelägenhet
det jämlikt förordningen den 16 maj 1924 (nr 135) om vården av vissa
kyrkogårdar i Stockholm i princip tillkommer Stockholms stad att ombesörja
— av huvudsakligen samma innehåll som i LFS men är uppdelad på
så sätt, att i ett särskilt moment anges de angelägenheter, som tillkommer
församlingarna enskilt, och i ett annat de angelägenheter, som samfälligheten
beslutar om.

I den förut lämnade historiska översikten har i korthet redogjorts för
tidigare regleringar av församlingens kompetens samt tillkomsten av de
nuvarande bestämmelserna därom. Här skall ytterligare något beröras
spörsmålen om församlingsbibliotek och begravningsplatser.

Församlingsbiblioteken har som regel utvecklats ur sockenbiblioteken.
Sådana bibliotek omnämndes i 1842 års stadga angående folkundervisningen
i riket, i vilken prästerskapet ålades att verka för inrättande
av sockenbibliotek. Under slutet av 1800-talet anknöts biblioteksväsendet

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

till skolrådet. I 1897 års stadga angående folkundervisningen i riket intogs
sålunda en bestämmelse, att skolrådet borde befrämja inrättandet av socken-
och skolbibliotek.

Vid 1905 års riksdag infördes bestämmelser om församlingsbibliotek i
1862 års kyrkostämmoförordning. Ärenden angående församlingsbibliotek
sammankopplades därvid med folkundervisningen. Förvaltningen och vården
av församlingsbibliotek skulle tillkomma skolrådet, såvida inte särskild
biblioteksstyrelse utsågs. Någon ändring vidtogs inte i samband med att
folkskoleväsendet i vissa städer år 1909 överfördes till den borgerliga kommunen.
Även i de städer där denna lag blev tillämplig behöll sålunda församlingarna
sina bibliotek.

Vid sidan av församlingsbiblioteken bildades kommunalbibliotek, understödda
av den borgerliga kommunen, och förenings- eller studiecirkelbibliotek,
vilka upprätthölls av bland annat enskilda folkbildningsorganisationer.

I sitt betänkande föreslog kyrkofullmäktigsakkunniga, att biblioteksärendena
skulle överflyttas till den borgerliga kommunen. De sakkunniga
fann, att sambandet mellan skolan och de allmänna folkbildningssträvandena
gjorde detta naturligt. I 1929 års departementsutkast föreslogs som
tidigare nämnts, att överflyttningen av skolärendena skulle göras fakultativ.
Biblioteksväsendet skulle därvid följa skolärendena.

Propositionen 1930: 100 avvek emellertid från utkastet därigenom att
en överflyttning av skolärendena inte medförde att även ärendena rörande
församlingsbibliotek flyttades över. Vid riksdagsbehandlingen yrkades motionsvis
att församlingen inte skulle få befattning med folkbiblioteket i de
fall skolärendena överflyttades. På konstitutionsutskottets hemställan följde
riksdagen dock i denna del propositionen. — Förvaltningen av församlingsbibliotek
tillkom liksom förut skolrådet, men församling fick även nu
möjlighet att utse en särskild biblioteksstyrelse.

De ändringar som ar 1954 vidtogs i LFS berörde även reglerna om församlingsbibliotek.
Församlingsstvrelsekommittén föreslog att särskild biblioteksstyrelse
skulle väljas, och departementschefen förklarade sig i propositionen
1954: 207 tillstyrka vad kommittén föreslagit. I överensstämmelse
härmed stadgas i 40 § LFS — enligt dess från år 1955 gällande lydelse —
att särskild biblioteksstyrelse skall utses i alla församlingar, där församlingsbibliotek
finnes.

Under äldre tider var kyrkogården allmän begravningsplats,
och med kyrkogarden avses då platsen kring eller omedelbart invid kyrkobyggnaden,
vilken plats av ålder betraktats som helgat rum. I 18 kap.
kyrkolagen gavs vissa föreskrifter om kyrkogårdar. När begravning på de
gamla kyrkogårdarna inne i städerna i början av 1800-talet upphörde, anskaffades
i stället begravningsplatser utanför städerna, och dessa har (utom

Kungl. Majrts proposition nr 70 år 1961

som nämnts beträffande vissa begravningsplatser i Stockholm) förblivit under
församlingens vård. På landsbygden åter användes i flertalet fall alltjämt
kyrkogårdarna som begravningsplats.

I samband med tillkomsten av LFS framförde kyrkofullmäktigsakkunniga
ett reformförslag angående handhavandet av begravningsplatserna.
De sakkunniga fann att uppgiften principiellt borde skötas av den borgerliga
kommunen. Som skäl härför anfördes bland annat att begravningsplatsen
måste vara till för alla, oavsett deras religiösa uppfattning.
Vidare erinrades om det nära samband frågan hade med allmänt hygieniska
spörsmål. De sakkunniga fann dock att ett avgörande hinder var de betydande
praktiska svårigheter som reste sig för en allmän överflyttning. På
landsbygden var i allmänhet begravningsplatsen också tomt för kyrkan.
Äganderätten till tomten kunde svårligen överföras till den borgerliga kommunen.
I många av de fall däremot, där begravningsplatsen var skild från
kyrkotomten, fann de sakkunniga det vara naturligt att den ställdes under
den borgerliga kommunens förvaltning. Detta gällde särskilt i städer och
vissa industrisamhällen.

Departementschefen förklarade i propositionen 1930:100, att frågan inte
borde i det förevarande sammanhanget upptagas till avgörande, och någon
erinran häremot framställdes inte vid propositionens behandling i riksdagen.

Gränserna för församlingens kompetens har vid ett flertal tillfällen varit
föremål för bedömande i rättspraxis.1 De spörsmål, som härvid behandlats
i fråga om åtgärder till främjande av församlingsvården, har framför
allt avsett gränsdragningen för sådan verksamhet mot den borgerliga
kommunens socialvård. Sålunda har församling ansetts obehörig att uppföra
byggnad, huvudsakligen avsedd för barnkrubbeverksamhet (RÅ 1943
ref. 38) liksom att lämna bidrag till driften av barnhem (RÅ 1946 E 5) och
att anslå medel till hem för gamla (RÅ 1946 E 27). Ej heller kunde församling
lämna bidrag till kostnaden för behövande husmödrars vistelse på
semesterhem (Rå EU).

Däremot var församling behörig anslå medel till stiftelsen Unga kvinnors
värn i Jacob, Stockholms kyrkliga socialråd och Stockholms stadsmission
(RÅ 1952 E 12). De två förstnämnda institutionerna bedriver verksamhet
bland kvinnlig ungdom, som i bland annat moraliskt avseende behöver
stöd; stadsmissionen främjar kristna insatser för främst barns och ungdoms
vård samt hjälp åt ålderstigna och sjuka. Det må anmärkas, att inrättningarna
också erhöll anslag av Stockholms stad. Klart är, att församling
äger stödja diakoniverksamhet (RÅ 1926 E 78). I fråga om ungdomsverksamhet
märks, att anslag till KFUM ansetts tillåtligt (RÅ 1942 E 10).

1 En utförlig rättsfallsöversikt lämnas i församlingsstyrelsekommitténs betänkande »Försam■lingslag*
s. 369—379.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

I rättsfallet RÅ 1956 ref. 17 har regeringsrätten tagit ställning till församlings
(Örnsköldsvik) behörighet att anslå medel till understöd av skilda
verksamhetsområden. Rättsfallet är av betydelse för bedömande av gränserna
till social verksamhet och undervisning samt också ur den lokala
kompetensens synpunkt. Det må framhållas, att domstolen beträffande
de ändamål som godkändes uttryckligen förklarade, att församlingen inte
kunde anses ha överskridit sin befogenhet genom att bevilja anslag av
den storleksordning varom var fråga. Tillåtna var anslag till stiftelsen
Norra Ångermanlands kyrkliga ungdomsgård (500 kronor), Härnösands
stiftsråds arbetsfond och dess soldathems verksamhet (100 kronor), stiftelsen
Gålsjö stiftsgård (200 kronor), stiftelsen Vårsta diakonissanstalt (100
kronor), norrländska avdelningen av Sveriges kristliga gymnasiströrelse
(150 kronor), Svenska kyrkans diakonistyrelse (100 kronor), Svenska kyrkans
sjömansvårdsstyrelse (100 kronor), Diakoniens centrala råd (200 kronor),
Soldaternas vänner i Östersund (100 kronor), Evangeliska fosterlandsstiftelsens
soldathem i Härnösand (100 kronor) samt andra än kyrkliga
söndagsskolor i Örnsköldsvik (900 kronor). Däremot var församlingen obehörig
anslå medel till Lutherska världsförbundets svenska sektion (100
kronor), Anundsjöbygdens realskola (200 kronor), Svenska ekumeniska
nämnden (100 kronor) och Svenska missionssällskapet (50 kronor).

I byggnadsfrågor har församling ansetts obehörig besluta om byggnad,
i vilken i väsentlig omfattning skulle ingå lokaler för icke kyrkliga ändamål
(RÅ 1938 E 149), men har däremot kunnat uppföra byggnad, inrymmande
utom lokaler för församlingsändamål bostäder, avsedda för uthyrning (RA
1924 E 145 och 1931 E 165). Församling äger vidare stödja förening, som
tillhandahåller samlingslokaler för kyrkligt och ideellt uppbyggande församlingsarbete
(RÅ 1951 E 5).

I fråga om begravningsplatser m. m. har församling ansetts inte kunna
till en av den borgerliga kommunen utsedd styrelse överlämna vården om
kyrkogård och plantering kring kyrkan (RÅ 1914 ref. 79) och inte heller
vara behörig teckna andel i ekonomisk förening med ändamål att driva
begravningsrörelse (RÅ 1948 ref. 54). Däremot har församling fått bevilja
anslag till krematorieanläggning och för upplysningar i eldbegängelsefrågan
(RÅ 1931 E 131 och 1933 E 19). 2

2. Församlingsstyrelsekommittén

Kommittén behandlar ingående frågan om församlingens kompetens. Den
berör först vissa frågor av principiell natur, och diskuterar därvid främst
vilken metod, som bör användas för att ange kompetensen, samt överväger
därefter olika områden av församlingsangelägenheter var för sig.

I fråga om metoden för angivande av kompetensen
förklarar kommittén som sin uppfattning, att det väsentligen gäller att be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

stämma vilken verksamhet församling äger bedriva eller stödja med utdebiterade
medel. Vid sidan härav ligger sådan församlingsverksamhet, som
inte kräver att sådana medel tas i anspråk. Frågan berör inte den verksamhet
församling kan utöva med stöd av kollektmedel, donerade medel
och andra frivilliga bidrag. Församling kan därför på grund av tillgång till
kollektmedel eller andra frivilliga bidrag ha möjlighet att verka utanför de
gränser, som församlingsstyrelselagen har att uppdraga för dess kompetens,
anser kommittén.

Såsom det föregående ger vid handen, fortsätter kommittén, går metoden
att med en uttömmande uppräkning bestämma församlings kompetensområde
tillbaka till 1862 års kommunallagstiftning. Genom att till den
borgerliga kommunen hänföra alla kommunala ärenden, som inte särskilt
tillädes den kyrkliga, blev det nödvändigt att använda uppräkningsmetoden
för att avgränsa församlingens kompetensområde.

I 1930 års borgerliga kommunallagar angavs såsom fallande inom den
borgerliga kommunens kompetens vården av kommunens »gemensamma
ordnings- och hushållningsangelägenheter, såvitt icke handhavandet därav
enligt gällande författningar tillkommer annan». Därjämte förekom en erinran
om att angående vården om kyrkliga angelägenheter samt folk- och
fortsättningsskoleväsendet var särskilt stadgat. Enligt KL:s bestämmelser
om borgerlig kompetens — vilka i sak överensstämmer med de tidigare
gällande borgerliga kommunallagarnas regler i ämnet, sådana de utformats
genom en år 1948 vidtagen lagändring — tillkommer det borgerlig kommun
att »vårda sina angelägenheter, såvitt icke handhavandet därav enligt gällande
författningar tillkommer annan». I samband med denna bestämmelses
tillkomst borttogs hänvisningen till den särskilda lagstiftningen rörande
vården om kyrkliga angelägenheter samt folk- och fortsättningsskoleväsendet.
Med denna metod att angiva den borgerliga kommunens kompetens
följer, att det till stor del måste bli en uppgift för rättstillämpningen
att närmare ange gränserna för den kommunala verksamheten.

Då det gäller att välja den metod, efter vilken området för församlingens
kompetens skall bestämmas, skulle enligt kommitténs åsikt något avgörande
hinder måhända inte möta mot att gå tillväga på samma sätt. Det
kunde sålunda tänkas, att man nöjde sig med en allmän kompetensbestämmelse
och överlät åt praxis att uppdraga gränserna för kompetensen. Det
torde emellertid inte vara något att vinna på att begagna en sådan metod,
anser kommittén. I motsats till vad som gäller i fråga om den borgerliga
kommunen är nämligen församlings kompetens begränsad till ett jämförelsevis
snävt område. Då härtill kommer att enumerationsprincipen otvivelaktigt
skapar större klarhet, anser kommittén att det inte finns skäl att
frångå denna hävdvunna princip.

Kommittén är dock angelägen framhålla att cn uppräkning enligt sakens
natur svårligen kan ange församlingens uppgifter i detalj. Men

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

även om det skulle vara möjligt att åstadkomma en sådan fullständigt
uttömmande uppräkning, kan det ifrågasättas, om det skulle vara lämpligt
med hänsyn till en sådan uppräknings hämmande inverkan på
församlingsverksamhetens utveckling. Kommittén anser därför, att församlingens
uppgifter, framför allt på församlingsvårdens område, bör uttryckas
i tämligen vida formuleringar och att uppräkningen endast bör ange den
yttre gränsen för församlingens verksamhet. Detta bör enligt kommitténs
åsikt medföra att från uppräkningen uteslutes frågor, som rör församlingens
inre organisation och formerna för dess förvaltning, ävensom att församlings
utdebiteringsrätt och medelsanskaffning i övrigt lämnas åsido.

Det synes kommittén önskvärt att lagen ger en antydan om att det vid
sidan av den kan finnas bestämmelser, som ytterligare reglerar församlingens
verksamhet. Kommittén förordar därför, att i den nya lagen intages
en bestämmelse av sådan innebörd.

Den uppräkning av församlingens angelägenheter, som sålunda bör ingå
i lagen, bör enligt kommitténs mening såsom hittills ansluta sig till en
bestämmelse, vari den allmänna karaktären av församlingens kompetensområde
anges.

Kommittén förklarar att den inte avser att i sak föreslå någon ändring
av den allmänna kompetensbestämmelsen. Den föreslår, efter förebild i KL,
att ordet gemensamma borttages. Härigenom åsyftas att låta gemensamhetsintresset
ersättas av samhällsintresset såsom normerande för kommunens
kompetens. Mot den nuvarande bestämmelsen, att församling äger
vårda sina gemensamma kyrkliga angelägenheter kan enligt kommittén
erinras, att i själva församlingsbegreppet ligger att församlingens uppgift
är att vårda kyrkliga angelägenheter. Därtill kommer att ordet kyrkliga
kan sägas vara i viss mån oegentligt, eftersom åtminstone en av församlingens
angelägenheter — nämligen folkbokföringen — inte är av uteslutande
kyrklig natur.

Kommittén framhåller, att såvitt gäller borgerlig kommun en given begränsning
i fråga om dess verksamhet ansetts ligga däri att angelägenheterna
måste vara lokaliserade till kommunen. En liknande regel om lokal
begränsning av kompetensen bör i princip gälla även för den kyrkliga kommunen.
Den har i lagtexten uttryckts på det sättet, att församling förklaras
äga vårda sina angelägenheter. Församling bör alltså principiellt vara obehörig
att stödja ett ändamål, som hänför sig exempelvis till svenska kyrkan
i dess helhet eller till annan församling.

I enlighet med det anförda föreslår kommittén att den allmänna kompetensregeln
avfattas så, att församlingen äger att själv vårda sina angelägenheter.

Vad härefter rör de särskilda församlingsangelägenheterna
uttalar kommittén till en början, att den under detta begrepp inbe -

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

griper även sådana angelägenheter, vilka enligt särskilda författningar är att
betrakta som gemensamma för de i ett pastorat ingående församlingarna (de
s.k. pastoratsangelägenheterna). Kommittén påpekar, att redan den gällande
lagen förutsätter att de för församling givna reglerna i huvudsak är
tillämpliga såväl på enförsamlingspastorat som på sådant flerförsamlingspastorat,
som inte utgör kyrklig samfällighet.

Kommittén upplyser i en kort sammanfattning av sina ställningstaganden,
att folkbiblioteksväsendet föreslås bli undantaget från församlingens
kompetens. Vidare föreslår kommittén möjlighet att från församlings kompetens
undanta vården om begravningsplats. Kommittén säger sig därjämte
ha övervägt frågan vad som bör inrymmas under uttrycket »åtgärder till
främjande av församlingsvården». I övrigt har kommittén inte avsett att i
sak göra någon ändring beträffande församlingens kompetens sådan denna
anges i 2 § LFS. Det har för kommitténs del i stället huvudsakligen gällt att
genom omformulering finna lämpligare uttryck för församlingens olika verksamhetsgrenar.

Kommittén erinrar om att förslag vid olika tillfällen framställts att överföra
folkbiblioteksväsendet i dess helhet till den borgerliga kommunen
samt framhåller för egen del följande.

Att biblioteksväsendet inom en kommun står under enhetlig ledning
måste från bibliotekssynpunkt uppenbarligen innebära avsevärda fördelar,
och från kyrkliga synpunkter torde några bärkraftiga skäl knappast kunna
anföras för att behålla folkbibliotek under den kyrkliga kommunens vård.
Sedan det obligatoriska skolväsendet i princip överförts till den borgerliga
kommunen, utgör församlingsbibliotekens underhåll den enda kvarstående
församlingsangelägenhet, som inte är av kyrklig karaktär. Gällande bestämmelser
om statsbidrag till folkbiblioteken har i förening med kommunindelningen
medfört, att församlingsbiblioteken under senare år starkt minskat
i antal. Medan det år 1943 fanns 328 statsunderstödda församlingsbibliotek
hade antalet minskat till 30 år 1956. Härjämte finns ett antal
icke statsunderstödda församlingsbibliotek.

Kommittén anser att ett upphävande av församlings rätt att hålla folkbibliotek
framstår som i praktiken föga genomgripande för församlingarna
och får betraktas som ett led i den pågående utvecklingen av folkbiblioteksväsendet.
Kommittén föreslår därför att upprättande och underhåll av församlingsbibliotek
inte vidare skall vara en församlingsangelägenhet.

Det förefaller kommittén naturligt att församlingsbiblioteken överlämnas
till den borgerliga kommunen. Kommittén anser sig emellertid inte böra
föreslå någon bestämmelse om skyldighet härtill. Hinder bör alltså inte
möta för församling att behålla sitt bibliotek. Värdet av ett sådant kvarstående
bibliotek torde dock komma att förringas, eftersom möjligheterna
att. förnya bokbeståndet och bestrida övriga med biblioteksverksamheten
förenade kostnader blir avsevärt reducerade.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

En annan fråga, som uppställer sig, är om församling bör kunna utöva
särskilt inflytande över biblioteksverksamheten i den borgerliga kommunen.
Enligt kommitténs uppfattning synes det vara av vitalt intresse för
folkbiblioteken att de vid valet av bokbeståndet är obundna. Om det i församlingen
framträder önskemål beträffande anskaffande av religiös litteratur,
torde det kunna förväntas, att biblioteksstyrelsen så långt det är
möjligt tillmötesgår dessa. Utöver den självklara rätten att göra framställningar
till biblioteksstyrelsen, föreligger möjlighet för församlingens medlemmar
att verka för att sådana personer inväljes i biblioteksstyrelsen, som
tillvaratar även församlingens intressen. Kommittén har därför inte ansett
skäl föreligga att föreslå särskild representationsrätt för församlingen i biblioteksstyrelsen.

Till de angelägenheter som av ålder tillkommit församlingen hör anskaffande
av egendom avsedd för kyrkligt ändamål
samt vård om och hushållning med sådan egendom.
Ifrågavarande egendom kan antingen tillhöra församlingen själv eller ägas
av lokalkyrkan såsom ett särskilt rättssubjekt. Då det talas om anskaffande
och vård av egendomen åsyftas i främsta rummet församlingens befogenhet
att anslå medel därtill, medan hushållningen närmast tar sikte på församlingens
drätsel. Den omständigheten att det talas om egendomens anskaffande
och vård får inte fattas så, att församlingen inte skulle äga att även
avyttra egendomen. Av den egendom, som församlingen har att anskaffa
och vårda, nämner kommittén särskilt kyrka, begravningsplats, församlingshus
och tjänstebostäder för befattningshavare.

Såvitt kommittén kunnat finna har den nuvarande ordningen med församlingen
som huvudman för begravningsplats inte medfört olägenheter av
betydelse.

Begravningsplatsernas vård och förvaltning har ett nära samband med
den kyrkliga kommunens övriga uppgifter, och församlingsorganen får anses
äga förtrogenhet med de stundom ömtåliga spörsmål, som uppkommer
inom gravrättens område. Inte heller de ekonomiska frågorna är till sin
natur artskilda från vad som i övrigt tillhör församlingens hushållning.
Jordfästning och vad därtill hör har i flertalet fall en kyrkligt-religiös prägel
och så torde förbli. Flera skäl talar därför för att behålla den nuvarande
ordningen. Att generellt överföra angelägenheten till borgerlig kommun
skulle för övrigt stöta på svårigheter, särskilt med tanke på att de gamla
kyrkogårdarna omkring eller invid kyrkan alltjämt användes som begravningsplatser
i stor utsträckning på landsbygden.

A andra sidan torde det inte kunna förnekas, säger kommittén, att de
spörsmål som sammanhänger med anläggande och vård av nya begravningsplatser
understundom är sådana, att det kan synas lämpligare att låta
borgerlig kommun få överta ansvaret. De ekonomiska frågornas storleksordning
kan motivera en sådan anordning. Vidare kan stadsplaneringen
beröras genom att mark måste reserveras för begravningsplatser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Om sålunda — som kommittén vill förorda — den nuvarande ordningen
i princip behålles, bör enligt kommitténs åsikt borgerlig kommun kunna
överta handhavandet av begravningsplatserna. Det synes lämpligen böra
tillkomma Kungl. Maj:t att bestämma, när så skall ske. I enlighet med
vad sålunda anförts har i lagförslaget anskaffande och vård av begravningsplats
angetts tillkomma församlingen, såvida inte Kungl. Maj:t för särskilt
fall förordnar, att den borgerliga kommunen skall omhänderha vården.

Kommittén uttalar avslutningsvis, att förslaget självfallet inte innebär
någon ändring beträffande vården av de kyrkogårdar i Stockholm, som a\ -ses i 1924 års förordning.

Beträffande tjänstebostäder åt befattningshavare märks, att byggande
och underhåll av prästgård enligt särskilt meddelade bestämmelser utgör
en pastoratsangelägenhet.

Till församlingens uppgifter hänför kommittén vidare avlönande av
befattningshavare och annan personal. För församlingsprästernas
och kyrkomusikernas avlönande har i allmänhet pastoratet
att svara, och omfattningen av dessa åligganden är reglerad i särskilda
författningar. Avlöning till andra befattningshavare och annan personal
äger den kyrkliga kommunen att själv besluta om.

Det åligger församlingen att tillhandahålla pastor vad som erfordras för
kyrkobokföringen. Ifrågavarande åtgärder finnes inte omnämnda
i LFS:s uppräkning av de kyrkliga angelägenheterna. Då frågor härom
emellertid inte kan anses vara av perifer natur, bör de enligt de av kommittén
tidigare angivna riktlinjerna ha sin plats i uppräkningen. De hithörande
bestyren föreslås åligga pastoratet och inte som för närvarande
mestadels församlingen. I

I lagförslaget har vidare bland församlingens angelägenheter angetts frågor
om särskilda åtgärder till främjande av gudstjänstlivet
och den kyrkliga förkunnelsen i övrigt
s a m t den kristna kärleksverksa m heten och ungdomsvården.
De hithörande befogenheterna hänför sig huvudsakligen
till vad som i LFS betecknas som »åtgärder till främjande av församlingsvården».
I den av kommittén föreslagna bestämningen torde emellertid
även kunna inbegripas de i LFS omnämnda »särskilda anordningar till
kyrkomusikens höjande», »åtgärder till vidmakthållande av ordning undei
gudstjänsten» samt »fördelning av bänkrum i kyrkan». Ehuru det förstnämnda
momentet om kyrkomusiken infördes i LFS sa sent som ar 1950,
synes det dock kommittén — till följd av den föreslagna utförligare lagtexten
— inte föreligga behov att särskilt nämna denna angelägenhet.

Kommittén erinrar om att da den nuvarande bestämmelsen om försam 0

— Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 sam!. Nr 70

Kuntjl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

lings befogenhet att vidtaga åtgärder till främjande av församlingsvärden
infördes, angavs dess syfte vara att ge en antydan om de nya former för
församlingsverksamhet som så småningom vuxit fram. Därvid pekades särskilt
på den kyrkliga diakonien, det frivilliga församlingsarbetet och ungdomsverksamheten.
Men därunder synes enligt sakens natur även rymmas
vad man skulle kunna kalla församlingsvård i inskränkt bemärkelse, det vill
säga vad som har samband med främjande av gudstjänstlivet och den prästerliga
förkunnelsen samt de kyrkliga handlingarna (dop, konfirmation,
vigsel och jordfästning). Hit hör även vissa åtgärder för främjande av konfirmandundervisningen,
exempelvis bidrag till konfirmanders resor och inackordering,
men mera tveksamt synes det kommittén vara, huruvida församling
äger att av utdebiterade medel bidraga till beklädnad av behövande
konfirmander. Även om åtgärden i sin mån främjar deltagande i konfirmationen,
tillgodoser den ett behov av sådan art, att understöd bör ifrågakomma
endast i form av socialhjälp.

Slutligen uttalar kommittén, att församlingsvården i inskränkt bemärkelse
till sin natur är ett så klart kyrkligt område, att kompetenskonflikter synes
kunna uppkomma endast i undantagsfall.

Då det gäller hjälpverksamheten bland gamla, sjuka och nödställda samt
ungdomsvården blir en gränsdragning för församlingens kompetens svårare,
framhåller kommittén. Verksamheten rör här områden, inom vilka den borgerliga
kommunen efter hand kommit att övertaga allt flera uppgifter. Detta
gäller särskilt i fråga om socialvård och sjukvård, barna- och ungdomsvård
samt beträffande folkundervisningen. Det är därför inte ägnat att förvåna,
att osäkerhet här yppat sig, och det framstår som särskilt angeläget att på
detta område söka åstadkomma en klarare gränsdragning. Emellertid är
det enligt kommitténs mening inte lämpligt eller ens möjligt att göra detta
genom att i lagtexten exakt bestämma församlingens befogenheter. Just
inom detta fält synes nämligen den kyrkliga verksamheten befinna sig i
fortgående utveckling och söka sig fram på delvis nya vägar. Avgränsningen
bör därför allra minst här göras så snäv, att verksamheten låses fast;
ett visst utrymme bör lämnas för nya initiativ. Den närmare innebörden
av kompetensregleringen på detta område bör liksom hittills i sista hand
överlämnas åt rättspraxis, som därvid bör ha jämförelsevis stor frihet att
anpassa sin ståndpunkt efter förhållandena i det särskilda fallet.

Kyrkan arbetar, framhåller kommittén, såväl omedelbart genom att förkunna
ordet som genom att utöva den därtill anknutna kristna kärleksverksamheten.
Under sistnämnda begrepp faller främst diakonien, d.v.s.
kyrkans hjälpverksamhet bland gamla, sjuka och nödställda.

Denna verksamhet ter sig mången gång utåt som ren socialvård. Diakonien
låter sig i själva verket inte särskiljas från socialvård i egentlig mening
genom något yttre kriterium. Skillnaden mellan diakoni och socialvård
ligger i stället enligt kommitténs uppfattning i de olika syften, som de full -

Kungl. Maj ds proposition nr 70 år 1961

följer. 1 motsats till socialvården syftar nämligen diakonien ytterst till
själavård och inte i främsta rummet till att fylla timliga behov. Det som
speciellt utmärker diakonien är, att den till sitt väsen bottnar i det kristna
tjänarsinnet. Även de som är verksamma inom socialvården kan givetvis
vara besjälade av denna för diakonien utmärkande anda men i motsats
till vad som gäller i fråga om diakonien är detta inte något särtecken. Diakonien
ger därför något utöver vad den egentliga socialvården i allmänhet
kan ge och har därför som kyrklig verksamhetsgren en uppgift vid sidan
av socialvården. Emellertid kan den statliga och kommunala socialvårdens
utveckling göra en viss omorientering av den diakonala verksamheten
behövlig.

Med hänsyn till diakoniens karaktär finner kommittén det principiellt
oriktigt att medel utdebiteras för att utdelas som direkta understöd. I den
mån behov av sådana understöd från kyrkans sida anses föreligga, bör de
täckas med kollektmedel, donationsmedel eller andra frivilliga bidrag.

Åtgärder inom diakoniens område, vilka enligt kommitténs mening ligger
inom ramen för församlings befogenheter, är exempelvis att anställa diakonissor,
diakoner eller andra dylika medhjälpare samt tillhandahålla lokaler
och vad som i övrigt erfordras för deras verksamhet, att stödja kyrkliga
sjukvårdsföreningar och andra sammanslutningar med diakonalt syfte samt
att anordna »de gamlas dag» eller liknande sammankomster.

Förutsättning för församlings befogenhet att driva eller stödja en verksamhet
av social karaktär bör således enligt kommitténs åsikt vara, att den
syftar till själavård och att den sociala sidan av verksamheten träder i
bakgrunden för detta syfte. På grund härav anser kommittén att församling
bör vara obehörig att anslå medel exempelvis till hemsysterverksamhet
eller direkt nykterhetsvårdande åtgärder. Inte heller torde det böra tillkomma
församling att driva verksamhet, som har till syfte att ombesörja
begravningar. Ännu mindre bör givetvis församling äga att stödja den allmänna
verksamheten vid någon till den borgerliga socialvården anknuten
inrättning. Däremot bör det vara tillåtet för församling att genom anslag
stödja en i och för sig inom församlingens kompetens liggande verksamhet
vid sådana institutioner.

Dessa synpunkter bör enligt kommitténs uppfattning även vara vägledande,
då det gäller att uppdraga gränserna för församlings kompetens
inom den verksamhet, som är inriktad på barn och ungdom. Traditionella
former för denna verksamhet är söndagsskolarbctet och den kyrkliga jöreningsverksamheten.
Utmärkande för föreningsverksamheten är att den
väsentligen är ett led i ordets förkunnelse. Även om däri kan ingå andra
moment, vilka i och för sig saknar religiös karaktär, intar dock den religiösa
uppbyggeisen en central plats i verksamheten. Att denna därför faller
inom ramen för församlings kompetens finner kommittén självklart.

Kommittén framhåller att vid sidan av nämnda ungdomsverksamhet har
under senare år vuxit fram en typ av öppen ungdomsvård, vilken fått ett

Kungl. Maj.ts proposition nr 70 år 1961

uttryck i hemgårdsrörelsen. Dennas bärande idé är att kyrkan bör möta
ungdomen på dess egen mark.

Hemgården är avsedd att vara en plats, där församlingens ungdom kan
träffas och ägna sig åt sina intressen, vare sig dessa har religiös karaktär
eller icke. I hemgårdsarbetet ingår inte oundgängligen något religiöst moment.
Det sätt, på vilket ungdomen sysselsättes på hemgårdarna, är emellertid
ägnat att göra den mottagligare för moralbildande fostran i allmänhet
och kyrklig förkunnelse. Erfarenhetsmässigt övergår en del av den ungdom,
som besöker hemgårdarna, så småningom till det kyrkliga föreningslivet.
Men även bortsett härifrån har hemgårdarna ansetts kunna motiveras som
eu kyrklig verksamhetsgren. Man har nämligen velat betrakta den som en
form av diakoni.

Kommittén finner också för sin del skäl tala för att den vid hemgårdarna
bedrivna ungdomsvården bör anses till viss del diakonalt betingad. En förutsättning
bör dock vara, att verksamheten står under kyrklig ledning eller
i varje fall står under insyn av församlingen samt att den över huvud
drives i kyrklig anda.

Efter liknande synpunkter som i fråga om hemgårdar bör enligt kommitténs
mening spörsmålet om församlings behörighet att inrätta sommarhem
för ungdom bedömas. Den diakonalt inriktade ungdomsvården kan
emellertid taga sig även andra uttryck än nu nämnts. Särskilt i större städer
förekommer ett med kyrkligt stöd bedrivet hjälparbete, vilket företrädesvis
avser kvinnlig ungdom och vars syfte är att taga hand om sådana
unga, som inte har ordnade arbets- och hemförhållanden och som löper fara
att moraliskt förfalla. I sådan verksamhet ingår stundom även att driva
ett hem, i vilket de unga mer eller mindre tillfälligt får en bostad.

Inom den uppdragna ramen för den kyrkliga ungdomsverksamheten bör
enligt kommitténs åsikt församling äga uppmuntra frivilligt studiearbete
bland ungdomen antingen det bedrives i studiecirkelns form eller tager sig
uttryck i enskilda studier. Som ett led i denna verksamhet kan tänkas ingå
att inrätta särskilda ungdomsbibliotek i studiecirklarnas tjänst ävensom att
upplåta lokaler för studiearbetet och tillhandahålla ledare. I

I detta sammanhang understryker kommittén vikten av att den kyrkliga
ungdomsverksamheten särhålles från undervisningsväsendet. Av församlings
obehörighet på skolväsendets område följer omedelbart, att församling
inte äger lämna bidrag vare sig till direkta undervisningsändamål
eller till andra med undervisningsväsendet sammanhängande ändamål, såsom
skolbarnsbeklädnad, elevstipendier, premier, skolresor, utflykter och
skollovskolonier.

I nära samband med nu berörda spörsmål står frågan om församlings
rätt att stödja folkhögskoleverksamhet. Sådant stöd synes nu på sina håll
förekomma i form av anslag såväl till den allmänna verksamheten vid en
folkhögskola som till studiestipendier. Motivet för församling att under -

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

stödja en på kyrklig grund stående folkhögskola är uppenbarligen, att dess
verksamhet anses vara av betydelse för församlingens ungdomsarbete. Därvid
fästes huvudvikten vid att en sådan skola — utöver det kunskapsstoff
som en folkhögskola i allmänhet meddelar — är avsedd att ge sina elever
en kristen livsstil. Men därutöver gör skolans fostran eleverna lämpliga som
bland annat ungdomsledare i församlingen.

Vid bedömande av förevarande fråga kan man enligt kommitténs mening
inte bortse från att folkhögskolans uppgift i främsta rummet är att meddela
undervisning, som syftar till allmän medborgerlig bildning. Det ter sig
mest naturligt att ur kompetenssynpunkt anse skolan i princip vara likställd
med andra anstalter i folkundervisningens tjänst. Med hänsyn härtill
anser kommittén, att folkhögskoleverksamhet bör ligga utom ramen för
församlings kompetens. Detta innebär således, att församling bör vara obehörig
såväl att själv utöva folkhögskoleverksamhet som att av utdebiterade
medel bevilja anslag till stiftelse, som driver folkhögskola, eller till folkhögskolestipendier.

Den kyrkliga verksamheten bland barn tager sig även uttryck i att församling
driver eller stödjer barnhem, barnkrubbor, daghem, smabarnskolonier
och liknande inrättningar. Sådan verksamhet har genom 1924 års barnavårdslagstiftning
utan inskränkning hänförts till den borgerliga kommunens
kompetens. Den fullföljer också enligt kommitténs mening ett så klart
socialvårdande syfte, att något utrymme för församlings utdebiteringsrätt
på detta område inte kan vara motiverat.

Utöver de nämnda formerna för församlingsvårdande verksamhet förekommer
givetvis många andra, och nya kan efterhand tillkomma. Kommittén
förklarar sig ej heller ha eftersträvat att ge en uttömmande redogörelse
utan endast att lämna anvisning på de viktigaste typfallen. Ett
genomgående drag i all verksamhet, som församling äger stödja, bör enligt
kommitténs uppfattning vara att den är inriktad pa ordets förkunnelse
eller på utövande av därtill knuten kärleksverksamhet. De former av församlingsvårdande
verksamhet som hör till den förstnämnda kategorien torde
samtliga kunna föras in under uttrycket »åtgärder till främjande av
gudstjänstlivet och den kyrkliga förkunnelsen i övrigt». Samtliga de öviiga
åtgärder, som församling bör vara befogad att vidtaga på församlingsvardens
område, kan enligt kommitténs mening sammanfattas under uttrycket
»åtgärder till främjande av den kristna kärleksverksamheten». Detta uttryck
innefattar all verksamhet som kan sägas vara diakonalt betingad i
detta ords vidaste bemärkelse. Det skulle därför inte vara nödvändigt att
i lagtexten särskilt upptaga ungdomsvården. Då denna emellertid är en av
huvudgrenarna av den kyrkliga verksamheten, har kommittén ansett det
lämpligt att uttryckligen nämna ungdomsvården.

Kungl. Maj.ds proposition nr 70 år 1961

Kommittén har tidigare uttalat, att en given begränsning av församlingens
verksamhet ligger i den lokala begränsningen av
kompetensen. Kommittén påpekar, att denna regel inte är helt undantagslös,
sa att församlingen inte äger stödja verksamhet utanför dess gränser.
Regeln har inte heller för de borgerliga kommunernas del ansetts utgöra
hinder för dem att t. ex. anslå bidrag till de interkommunala förbunden.
Skälet härtill är att verksamheten ansetts vara till direkt nytta för
kommunerna. Pa samma sätt bör den kyrkliga kommunen vara oförhindrad
att stödja en utanför dess gränser verkande organisation under förutsättning,
att denna fullföljer syften, som kan sägas vara direkt gagneliga för
den kyrkliga kommunens verksamhet. När verksamheten har en mer vittsyftande
karaktär, måste det vara särskilt klart dokumenterat, att verksamheten
är till uppenbar nytta för det lokala församlingsarbetet.

Av de institutioner, vilka utanför den enskilda församlingen bedriver en
till sin art klart kyrklig verksamhet, torde enligt kommitténs åsikt — om
man bortser från stifts- och kontraktsorganisationer — endast ett relativt
fåtal uppfylla sagda krav. Som ett exempel på en institution som hör dit,
namnes Svenska kyrkans diakonistyrelse. Av omedelbar nytta för församlingarna
torde främst vara det bistånd som styrelsen lämnar i form av råd
och praktiska hjälpmedel. Ett för församlingarna gagneligt syfte tjänar
även den utbildning av lekmannakrafter i det kyrkliga församlingsarbetet
som bedrives i diakonistyrelsens regi.

Något mera tveksamt kan det enligt kommitténs uppfattning vara, huruvida
församling skall anses ha rätt att med utdebiterade medel stödja
diakonianstalternas verksamhet för utbildning av diakonissor och diakoner.
Vad som kan ge anledning till tvekan är, att de vid anstalterna utbildade
i inte ringa utsträckning far sin verksamhet förlagd inom den borgerliga
socialvården. Församlingarnas omedelbara intresse av att tillgången på
diakonissor och diakoner för församlingstjänst tryggas kan dock enligt kommitténs
mening anses motivera en rätt att stödja verksamheten vid anstalterna
ävensom vid samarbetsorganet för dem, Diakoniens centrala råd.

Ett typiskt exempel på kyrklig verksamhet, som saknar den nu åsyftade
anknytningen till den enskilda församlingen och därför inte bör kunna stödjas
av denna, erbjuder enligt kommitténs mening den yttre missionen. Samma
är förhållandet med det internationella ekumeniska arbetet.

I fråga om de kyrkliga institutioner som verkar inom stiftets eller kontraktets
ram synes det kommittén, att den tidigare angivna förutsättningen
för ett stöd från de särskilda församlingarnas sida oftare är för handen.
Främst kan nämnas stiftsråden, vilka finns i samtliga stift. Ofta är inrättade
särskilda organ vid sidan av stiftsråden, såsom ungdomsråd och sjömansvårdsråd.
Där soldatvård förekommer inom stiften, är den i allmänhet
samlad till soldatliem. Som centrum för stiftets ungdomsarbete finns i
samtliga stift en stifts- eller ungdomsgård. Inom stiften förekommer vidare

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

bildningsförbund och kyrkosångsförbund. Inom kontrakten finnes ofta kontraktsråd
och kontraktsungdomsråd.

Den nu angivna verksamheten är till väsentlig del av den art, att den kan
sägas vara till direkt nytta för arbetet i den enskilda församlingen, anser
kommittén. Om en institution fullföljer flera olika syften, bör emellertid
som villkor för stöd gälla, att församlingarnas bidrag inte får användas för
andra ändamål än sådana, som direkt gagnar deras verksamhet.

För att en församling skall ha befogenhet att stödja en utom densamma
bedriven verksamhet måste fordras att verksamheten inte är till gagn endast
för ett mindretal av församlingens medlemmar, understryker kommittén.
Emellertid kan undantagsfall tänkas förekomma där en viss verksamhet
kan vara av sådan betydelse, att ett stöd kan framstå som befogat.

I detta sammanhang berör kommittén frågan om församlings behörighet
inom sjömansvårdens område. I flera svenska hamnar bedrivs av församling
eller med församlingens stöd sjömansvård, avsedd för alla sjömän som
besöker hamnen. Det möter enligt kommitténs mening intet hinder att
bedriva eller stödja en dylik verksamhet. Emellertid torde det i viss utsträckning
förekomma, att sådan verksamhet stödjes även av andra församlingar.
Varje församling, vars medlemmar i någon nämnvärd grad ägnar
sig åt sjömansyrket, kan sägas ha ett intresse att främja denna sjömansvård,
åtminstone i svenska hamnar som mera regelbundet besökes av
sjömän från församlingen.

Att församling bör äga främja endast sådan verksamhet, som utövas
inom riket finner kommittén ligga i sakens natur. Vidare anser kommittén,
att den sjömansvård, som bedrives i en församling, endast mera sällan har
speciell anknytning till en viss annan församling. Rätt för församling att
utdebitera medel till sjömansvård som bedrives utom församlingen bör
därför enligt kommitténs mening i regel inte finnas.

Av det sagda följer utan vidare, säger kommittén, att församling inte heller
bör vara befogad att med utdebiterade medel stödja Svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse,
såvitt avser dess verksamhet utom riket. Emellertid
främjar sjömans vårdsstyrelsen genom sitt utskott för sjömansvård i hemlandet
även sjömansvården i de svenska hamnarna. Denna gren är Irämst
en samordnande verksamhet. Kommittén anser, att denna verksamhet bör
kunna främjas av de församlingar, inom vilka sjömansvård bedrivs.

När det gäller frågan om församlings rätt att stödja ett soldathem i annan
församling, torde kravet på att verksamheten skall vara till stadigvarande
nytta för förstnämnda församlings medlemmar oftare vara uppfyllt
än i fråga om sjömansvården, anser kommittén. Om värnpliktiga från en
viss församling regelmässigt tas ut till tjänstgöring vid ett truppförband,
bör det sålunda inte möta något hinder för församlingen att bidraga till
driften av ett soldathem vid förbandet.

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

3. Remissyttranden

Såsom tidigare berörts har flera remissinstanser funnit de av kommittén
uppdragna gränserna för församlings kompetens alltför
snäva. Ett sådant omdöme har klart uttalats av domkapitlen i Uppsala,
Skara, Växjö och Stockholm, men därjämte har liknande synpunkter anlagts
av andra myndigheter genom kritik mot kommitténs lösning av ett
visst eller vissa spörsmål.

Länsstyrelsen i Kronobergs län finner helt allmänt, att gränserna för församlings
kompetens inte bör dragas så snävt som kommittén angivit. En
liberal tolkning därav skulle stå i god överensstämmelse med den friare
bedömning av den kommunala kompetensen, som kommit till uttryck i KL.

En motsatt ståndpunkt intar styrelsen för Svenska landskommunernas
förbund, som anser att det allvarligt kan diskuteras, huruvida inte kommittén
tillerkänt församlingen en alltför vidsträckt kompetens. Styrelsen anför.

Kommitténs ställningstaganden har här i viss del föregripits av ett uppseendeväckande
regeringsrättsutslag från år 1956 (RÅ 1956 ref. 17) och
kan i denna del sägas reflektera vad som i dag synes vara gällande rätt.
I andra delar såsom i fråga om den kyrkliga kärleks- och ungdomsverksamheten
har kommittén visserligen gjort erkännansvärda försök att uppdraga
klara gränser mellan borgerlig kommuns och församlings kompetens. Lika
fullt är det tydligt att den föreslagna gränsdragningen på flera punkter
kommer att erbjuda svårigheter. Olägenheterna härav får icke underskattas.
Församling och borgerlig kommun har dock i stort sett samma väljarunderlag
och samma skattebetalare. Att utgången uti i sak närbesläktade utgiftsärenden
kan bli olika, beroende på inför vilket forum och det sätt, på vilket
ärendet presenteras, måste därför verka konsternerande.

Under förutsättning av att vissa frågor, nämligen de som angår kyrkoherdens
ställning i kyrkorådet, kyrkorummets upplåtande och besvärsförfarandet,
får de av kommittén föreslagna lösningarna, anser sig förbundets
styrelse dock med tveksamhet kunna godtaga den föreslagna kompetensbestämningen.

Domkapitlet i Luleå förklarar, att om man med den gjorda uppräkningen
av olika angelägenheter avser en icke uttömmande exemplifiering av församlingens
kompetens, synes det domkapitlet inte vara någon väsentlig
erinran att göra. Emellertid har man vid gränsdragningen mot andra myndigheters
behörighet avskilt vissa områden, där anslag nu beviljas av församling.
från dess kompetens. Domkapitlet uttalar vidare.

Som allmänt omdöme önskar domkapitlet framhålla, att hur önskvärt det
än må vara från allmän administrativ synpunkt att en gränsdragning sker
mellan de anslagsbeviljande myndigheternas kompetensområden, man icke
må förbise, att det också ges vissa gemensamma intressesfärer. Så torde för
övrigt vara fallet exempelvis mellan landsting och kommun och mellan
stat, kommun och landsting.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller att med hänsyn till svårigheten
att åstadkomma en fullständig uppräkning synes i stället den metod, som
kommit till användning i KL för angivande av borgerlig kompetens, vara
att föredraga.

Kommitténs överväganden tilldrar sig remissinstansernas uppmärksamhet
särskilt i frågorna om anskaffande och vård av begravningsplats samt
beträffande diakoniens ställning och församlings rätt att bidraga till det
kyrkliga folkhögskoleväsendet samt sjömans värden. Rätten att stödja verksamhet,
som har mer rikskyrklig inriktning, har också tagits upp till bedömande
i flera utlåtanden. Vidare har biblioteksväsendet livligt diskuterats
vid remissbehandlingen.

I fråga om folkbibliotekens ställning finner skolöverstyrelsen
att man av hittillsvarande erfarenheter att döma inte torde behöva
räkna med att kommunen kommer att försättas i ett läge som innebär, att
församlingen behåller sitt bibliotek och att kommunen därför maste bygga
upp ett nytt bibliotek från grunden. Även utan särskilt stadgande torde
man ha rätt utgå från att församlingarna kommer att överlämna sina bibliotek
till de borgerliga kommunerna. Överstyrelsen kan därför ansluta sig
till kommitténs förslag.

Mot kommitténs uttalanden i frågan om församlingsbibliotekens ställning
har vidare statskontoret samt domkapitlen i Lund och Härnösand
ingen erinran. Sistnämnda domkapitel motiverar sitt ställningstagande med
att förslaget inte innebär någon inskränkning av församlingens befogenheter
av nämnvärd betydelse.

En motsatt uppfattning kommer till synes i yttrandena av domkapitlen i
Skara och Stockholm samt länsstyrelsen i Västernorrlands län och Svenska
prästjörbundet, varvid de kyrkliga instanserna lägger särskild vikt vid församlingsbibliotekets
betydelse som en faktor i den egentliga församlingsvården.

Domkapitlet i Stockholm anför sålunda.

Domkapitlet anser sig böra bestämt förorda rätt för församling att bevilja
anslag till församlingsbibliotek. Frågan om statsanslag till dylikt
bibliotek är därvid av sekundär betydelse. Vill en församling genom anslag
upprätthålla sitt bibliotek bör detta icke förmenas den. Icke heller bör församling
hindras att, dår fÖrhallandena sa pafordrar, halla sig med ett bibliotek
av den valör, som kan synas församlingen önskvärd. Sedan gammalt
är bildningsverksamhet och församlingsintresse nära förbundna.

Att församlingsbiblioteket kan vara ett förträffligt medel till en god församlingsvård
framhålles av Svenska prästjörbundet, som vidare anser, att
det inte bör förmenas församling att själv sörja för god och intresseväckande
läsning för sina medlemmar, enär fall kan tänkas, då det kan bli svårt
att få gehör för en önskan att till folkbiblioteket förvärva litteratur av
kyrklig och uppbygglig karaktär.

Kungl. Maj.ts proposition nr 70 år 1961

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att församling i allt fall bör
kunna bevilja anslag av utdebiterade medel för underhåll av sitt bibliotek
i nuvarande omfattning.

Beträffande vården av begravningsplats har flera remissmyndigheter
med tillfredsställelse konstaterat, att denna angelägenhet föreslagits
i princip alltjämt skola handhas av församlingen. Däremot har det
av kommittén framlagda förslaget, att Kungl. Maj:t kan för särskilt fall
förordna, att värden skall tillkomma den borgerliga kommunen, väckt gensaga
från ett stort antal kyrkliga remissinstanser samt en länsstyrelse.
Å andra sidan har statskontoret förklarat sig inte ha något att erinra mot
förslaget i denna del.

Av de kritiskt inställda myndigheterna uttalar kyrkomötet att ärenden om
anskaffande och vård av begravningsplats inte skall kunna flyttas över till
borgerlig kommun, med mindre det medgivits av församlingen, samt att
sådant ö\ erflyttande inte far avse kyrkogård i omedelbar anslutning till
kyrka. Kyrkolag sutskottet anser sig visserligen ha anledning räkna med att
Kungl. Maj.t inte skall medgiva, att anskaffande och vård om begravningsplats
överflyttas till borgerlig kommun, med mindre församlingen medgivit
det, och att ett överflyttande av kyrkogård i omedelbar anslutning till
kyrka inte skall komma i fråga. Dessa villkor synes emellertid utskottet
vara av den vikt, att de bör intagas i lagen.

Det av kyrkomötet framförda önskemålet kommer även till uttryck i
yttranden av domkapitlen i Uppsala, Linköping, Skara, Växjö, Karlstad,
Lulea och Stockholm samt diakonistyrelsen och Svenska prästförbundet.
Därv id betonas från flera hall särskilt kyrkogårdens karaktär av invigd
grif tegård.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län uttalar sig likaledes — med instämmande
i kommitténs uppfattning, att den nuvarande ordningen med församlingen
som huvudman i princip bör behållas — för att en överflyttning
endast får ske i sadana fall, da trängande skäl gör den önskvärd, och knappast
mot församlings bestridande.

En klart negativ inställning har domkapitlet i Lund, som förklarar sig
inte till någon del vilja biträda förslaget om möjlighet till överflyttning.
Domkapitlet framhåller därvid bland annat, att förvaltningen av kyrkogården
helt är uppbyggd på gemenskapen med den övriga kyrkliga förvaltningen
i församlingen och att utgångspunkten för bedömandet av denna
fråga måste vara kyrkogårdens karaktär av invigt rum. Förhållandena kommer
niahända i annat läge, om utträdet ur kyrkan blir mera allmänt.
Skulle sa bliva fallet, torde denna och andra frågor säkerligen följas med
uppmärksamhet, anser domkapitlet.

I de från församlingarna och de kyrkliga samfälligheterna infordrade yttrandena
uttalas i ett tjugutal fall ogillande av den föreslagna överflytt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

ningsmöjligheten; i ungefär lika stor utsträckning har den av kyrkomötet
förordade begränsningen vunnit instämmanden.

Beträffande de grenar av församlingsverksamheten, som kommittén hänfört
till åtgärder till främjande av församlings vården,
har kammarkollegiet, statskontoret, domkapitlet i Visby, diakonistyrelsen
och Svenska kyrkliga studieförbundet funnit de uppdragna riktlinjerna för
bedömningen av frågorna i stort sett godtagbara.

Kyrkolag sutskottet har i anledning av en vid kyrkomötet väckt motion
uttalat, att kommittén på ett överskådligt och konsekvent sätt redogjort för
gränserna för församlingens kompetens inom församlingsvården. Beträffande
församlingsvården i inskränkt mening d. v. s. åtgärder till främjande
av gudstjänstliv och kyrklig förkunnelse i övrigt, kan utskottet i allo ansluta
sig till de tankegångar, som framförts. Vad åter angår den egentliga
församlingsvården har gränsdragningen gjorts så vid, att utrymme finns
för de nya initiativ, som utvecklingen kan göra motiverade. De av kommittén
angivna riktlinjerna bör sålunda i stort sett vara bestämmande för
gränsdragningen. Därvid bör enligt utskottets åsikt betonas, att gränsdragningen
endast avser att bestämma vad församling äger bedriva eller stödja
med utdebiterade medel.

Ytterligare två kyrkliga instanser, domkapitlen i Härnösand och Lund,
uttalar sin tillfredsställelse över kommitténs arbete i förevarande del.

Domkapitlet i Härnösand anför sålunda.

Den föreslagna omformuleringen av bestämmelserna om vad som skall
avses med församlingens angelägenheter är gjord med största omsorg och
synes vara ägnad att ge behövlig vägledning. Med särskild tillfredsställelse
noteras, att de församlingsvårdande uppgifterna definieras genom angivande
av huvudgrenarna i församlingsvården. — För tillämpningen av bestämmelserna
är det av utomordentligt värde, att kommittén i sitt betänkande
gjort en ingående utredning av vilka församlingsvårdande uppgifter,
som tillhör församlingens angelägenheter och angivit de viktigaste typfallen.
Enligt domkapitlets uppfattning är kommittén förtjänt av erkännande
för den förståelse för det kyrkliga arbetets behov, som utredningen ådagalägger.
På enstaka punkter synes dock kommittén vara alltför hårt bunden
av sina principer, att församling icke får med utdebiterade medel stödja
kyrklig verksamhet inom områden, som omhänderhas av det borgerliga
samhället, och att företag utanför församlingen, som skall kunna åtnjuta
sådant stöd, måste kunna uppvisas vara till direkt nytta för vederbörande
församling.

Domkapitlet i Lund finner den föreslagna formuleringen av bestämmelsen
om församlingsvården ge en mera uttömmande och mot verkligheten
svarande bild av dessa angelägenheter än motsvarande bestämmelse i LFS.
Domkapitlet säger sig med tillfredsställelse konstatera, att denna viktiga
bestämmelse fått en lycklig formulering.

Öl>erståthållarämbetet uttalar, att eu strikt gränsdragning visat sig svår
att upprätthålla i praktiken, samt framhåller, att den omständigheten att

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

en inrättning erhåller bidrag från både den kyrkliga och den borgerliga
kommunen inte behöver innebära något avsteg från den principiella gränsdragningen,
eftersom det ofta torde vara fråga om att stödja olika grenar
av den bedrivna verksamheten.

Kommitténs förslag att från uppräkningen av de församlingsvårdande
uppgifterna undantaga särskilda anordningar till kyrkomusikens höjande
biträdes inte av Kyrkomusikernas riksförbund. Förbundet erinrar om att
då nämnda moment infördes i lagen om församlingsstyrelse år 1950 anfördes
starka motiv för åtgärden av departementschefen. Förbundet hävdar därför,
att ifrågavarande passus inte bör tas bort efter helt kort tid utan att starka
skäl föreligger. Några sådana skäl finner förbundet inte att kommittén
anfört.

Spörsmålet om diakoniens st ällning har med särskilt intresse
behandlats av flera remissinstanser.

Mot kommitténs lagtekniska grepp att bland åtgärder till främjande av
den kristna kärleksverksamheten särskilt nämna ungdomsvården men inte
diakonien anföres avvikande mening av kyrkomötet samt domkapitlen i
Skara, Strängnäs och Härnösand.

Sålunda uttalar kyrkomötet, att själva ordet diakoni bör nämnas i lagtexten,
samt förordar, att det av kommittén föreslagna momentet i lagen erhåller
följande ändrade lydelse: »särskilda åtgärder till främjande av
---den kristna ungdomsvården, diakonien och annan kristen kärleksverksamhet».

I sitt betänkande anför kyrkolag sutskottet bland annat, att utskottet
finner det angeläget, att ett stadgande om diakonien uttryckligen införs
i lagen, något som även synes överensstämma med kommitténs grunduppfattning
i denna del. Utskottet anser, att för införande av uttrycket diakoni
i församlingslagen talar samma skäl som kommittén anfört för att i lagtexten
särskilt upptaga ungdomsvården, nämligen att diakonien är en av
huvudgrenarna av den kyrkliga verksamheten.

De nyssnämnda domkapitlen anlägger i huvudsak samma synpunkter på
frågan som kyrkolagsutskottet.

Kammarkollegiet finner för sin del ovisst, om innebörden av ordet diakoni
är klar för flertalet av de lekmän, som har att handlägga angelägenheter
rörande församlingsvården. Det synes därför kollegiet inte vara lämpligt
att införa ordet i lagtexten.

Domkapitlet i Linköping finner det betydelsefullt, att de av kommittén
angivna gränserna för församling att bevilja medel för diakoni i kommande
rättstillämpning ges en generös tolkning, och vill endast under sådan förutsättning
biträda kommitténs resonemang.

Också domkapitlet i Stockholm och diakonistyrelsen behandlar frågan,
hur kommitténs gränsdragning kommer att tolkas i praxis, samt understry -

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

ker vikten av att den kristna kärleksverksamheten såsom begrepp inte
fattas för snävt. Domkapitlet anför.

Domkapitlet vill framhålla, att en gränsdragning i praxis såsom kommittén
tänkt sig utan tvivel skulle verka försvårande för det storslagna diakonala
och sociala arbete med upprättande av hem för gamla, daghem, barnhem,
skollovskolonier m. m., som församlingarna i Stockholm frivilligt påtagit
sig. Det kan ej vara riktigt att förkväva sådana initiativ, som vittnar
om en långt gående social ansvarskänsla hos kyrkoförsamlingarna. Att pa
detta område söka upprätthålla en bestämd gräns mellan församlingens
och den borgerliga kommunens kompetensområden synes ej möjligt och ej
heller lämpligt. Domkapitlet förutsätter att rättspraxis kommer att tolka
innebörden av kompetensregleringen på detta område i en mot kyrkoförsamlingarna
generösare anda än vad kommittén gjort.

Domkapitlet i Karlstad inlägger en bestämd gensaga mot kommitténs uttalande,
att diakonien ytterst syftar till själavård. Diakonien såsom uttryck
för den kristna kärleken har att utföra denna utan nagra biavsikter,
hävdar domkapitlet samt tillägger, att syftet är att meddela hjälp, därför
att hjälp behövs. Vad beträffar ordalydelsen av förevarande moment ansluter
sig domkapitlet till kyrkomötets textförslag.

Överståthådlarämbetet har i sitt yttrande en annan uppfattning. Ämbetet
kan väl för sin del instämma i det av kommittén gjorda uttalandet om
diakoniens syfte, men vill samtidigt understryka, att det inte är tillräckligt,
att verksamheten ytterst har det angivna syftet; detta bör också på
ett utåt skönjbart sätt ha präglat verksamhetens utformning. Krav kan
dock inte ställas på att syftet skall direkt markeras varje gång verksamheten
tar sig uttryck i någon aktiv åtgärd. — I fråga om kyrkans hjälpverksamhet
bland gamla, sjuka och nödställda kan överståthållarämbetet
för sin del även i övrigt instämma i vad kommittén anfört men vill samtidigt
framhålla, att den gjorda gränsdragningen knappast medger församlingarna
i Stockholm att lämna bidrag till de s. k. församlingshemmen.
Dessa är avsedda att bereda lämpliga och billiga bostäder åt gamla församlingsbor.
Härvidlag föreligger dock inte några motsättningar mellan den
borgerliga och den kyrkliga kommunen, förklarar ämbetet, utan hemmen
har efter de riktlinjer som godkänts av stadsfullmäktige inrättats i samverkan
mellan staden, församlingen och enskilda givare.

Vad kommittén anfört ifråga om församlingens kompetens att bedriva
ungdoms vår d har väckt gensaga av styrelsen för Svenska stadsförbundet,
som förklarar sig inte kunna biträda kommitténs mening, att ungdomsvården
faller inom ramen för församlingsangelägenheterna. Styrelsen
finner det vidare troligt, att de svårigheter, som redan nu föreligger att upprätthålla
en klar gräns mellan den borgerliga och den kyrkliga kommunens
kompetens, kommer att öka, om den egentliga församlingsvarden även i
övriga avseenden får den av kommittén förordade tämligen vida omfattningen.

Kungl. Maj.ds proposition nr 70 år 1961

Stockholms stadsfullmäktige finner däremot det ligga i sakens natur, att
det möter stora svårigheter att åstadkomma en sådan distinkt gränsdragning
mellan den kyrkliga och den borgerliga kommunens kompetens, att
man direkt ur lagtexten skall kunna utläsa den. Det torde inte heller anses
uteslutet, att vissa ungdomsvårdande uppgifter i framtiden kan handhas
av saväl den borgerliga som den kyrkliga kommunen.

Överståthållarämhetet anser det vara självfallet, att församlingarna skall
vara berättigade stödja den kyrkliga föreningsverksamheten i olika former
bland ungdomen, samt delar likaså kommitténs uppfattning, att det inte
är tillåtet att driva eller stödja sådana sociala inrättningar som barnhem,
barnkrubbor, daghem och småbarnskolonier. Däremot kan ämbetet inte
ansluta sig till kommitténs ståndpunkt beträffande hemgårdsrörelsen utan
anser, att denna i princip hör hemma under den borgerliga kommunens
kompetens. Detta bör dock inte medföra några hinder att verksamheten
bedrivs i nära samarbete med församlingen och de inom församlingen
verksamma frivilliga krafterna. För att undvika tveksamhet torde det enligt
ämbetets asikt vara lämpligt att lagtexten ges en sådan utformning,
att församlingens befattning med ungdomsvården klart skall vara ett led
i kyrkans själavårdande verksamhet. Enklast kunde detta ske genom att
låta ungdomsvården utgå ur lagtexten; ungdomsvården ryms ju under
begreppet den kristna kärleksverksamheten.

Mot det sätt, på vilket kommittén dragit upp gränserna för f ö r s a mlingens
lokala kompetens, har flera remissinstanser framfört
kritiska synpunkter. I allmänhet har man därvid betonat, att arbetet inom
stiften och det rikskyrkliga arbetet kommer de enskilda församlingsmedlemmarna
till godo i större omfattning än vad kommittén funnit.

Sålunda finner domkapitlet i Luleå att det skulle vara högst olyckligt
för kyrkolivet i stort, om sådana gemensamma intressen undantogs från
den enskilda församlingens behörighet såsom anslagsbeviljande instans.
Domkapitlet nämner såsom exempel på dessa intressen de kyrkliga folkhögskolorna
och den verksamhet, som bedrivs av Svenska kyrkans sjömans
vårdsstyrelse.

Domkapitlet i Skara håller före att gränsdragningen blivit för snäv beträffande
möjligheten att bevilja anslag för arbete utanför själva församlingens
gränser. Domkapitlet anför följande.

Sa böra däri kunna inrymmas såväl sådana angelägenheter som svenska
kyrkans. sjömansvard och de kyrkliga folkhögskolornas verksamhet som
också vissa universellt kyrkliga uppgifter, närmast verksamheten inom
kyrkornas världsråd och Lutherska världsförbundet. Därmed skulle på ett
värdefullt sätt markeras, att lokalförsamlingen är en del icke endast av
svenska kyrkan utan också av Kristi universella kyrka.

Domkapitlet i Stockholm delar de synpunkter som i ett yttrande framförts
av Sollentuna församling, vilken anser att intet vore att invända mot

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

kommitténs resonemang i fråga om den lokala kompetensen, om rikskyrkan
hade befogenhet att utdebitera medel och sålunda hade möjlighet
att trygga de ekonomiska förutsättningarna för sådan verksamhet, som inte
fyller kommitténs krav på direkt gagnelighet för den lokala församlingen.
Domkapitlet anser att eftersom så inte är fallet, bör församlings kompetensområde
vidgas därhän, att församling äger rätt att genom anslag stödja
den verksamhet, som rikskyrkan som sådan stödjer och vårdar sig om,
t. ex. mission, diakoni, sjömansvård och ekumenik.

Också domkapitlet i Uppsala anför sin reservation mot att församling
inte längre skulle kunna ekonomiskt understödja kyrkliga folkhögskolor,
barnhem eller svenska kyrkans sjömansvård.

Diakonistyrelsen behandlar problemet ingående och anför bland annat.

Under de sista decennierna har medvetandet om riks- och stiftsorganens
stora betydelse för lokalförsamlingarna alltmera stärkts. Detta återspeglas
i de sakkunnigas värdesättning av dessa organ och deras betydelse för församlingsarbetet.
Styrelsen kan helt instämma med de sakkunniga i alla de
fall, där dessa ansett, att församlingen äger rätt att bevilja anslag. Diakonistyrelsen
har också med särskild tillfredsställelse uppmärksammat, vad som
i betänkandet skrivits om diakonistyrelsens stora betydelse för de enskilda
församlingarna.

Emellertid anser styrelsen, att man utifrån de av de sakkunniga hävdade
allmänna riktlinjerna måste tillerkänna församlingarna rätten att bevilja
anslag jämväl åt andra institutioner, såsom sjömansvårdsstyrelsen, Sigtunastiftelsen,
de kyrkliga folkhögskolorna, religionspedagogiska institutet och
andra därmed jämförbara institutioner. Vad exempelvis sjömansvården beträffar
berör dess verksamhet sådana medlemmar i svenska kyrkan, vilka
genom sitt arbete eljest är utestängda från de förmåner, som en medlem
av församlingen normalt kan ha tillgång till. Angående de kyrkliga folkhögskolorna
kan särskilt påpekas, att de bedriver en verksamhet, som förr
eller senare kan anses komma de enskilda församlingarna inom stiftet till
godo. De utgör ett led i kyrkans ungdomsvård och kan icke utan vidare
jämföras med de skolor, som självklart hör till den borgerliga kommunens
kompetens.

Även om de gjorda gränsdragningarna med nyss nämnda förbehåll för
niirvarande torde kunna godtagas, vill styrelsen starkt framhålla, att
kyrkan befinner sig i en utveckling, som inom en snar framtid torde påkalla
de enskilda församlingarnas stöd också för andra verksamhetsformer.
Det bör i detta sammanhang påpekas, att kyrkan endast äger en motsvarighet
till den kommunala beskattningen men saknar varje motsvarighet
till statens och landstingets beskattningsrätt. I

I förevarande avsnitt rörande församlings kompetens har — såsom redan
framgått — särskilt två verksamhetsgrenar kommit i betraktande vid
remissbehandlingen, nämligen de kyrkliga folkhögskolorna och
sjömansvården.

Båda spörsmålen har till följd av väckta motioner behandlats av kyrkomötet,
som uttalar som sin åsikt, att församling bör medgivas rätt att be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

vilja anslag till verksamhet, som bedrivs av kyrklig folkhögskola och annan
jämförlig kyrklig undervisningsanstalt samt till stipendier för elever vid
sådan undervisningsanstalt, ävensom till svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse.

I kyrkolag sutskottets av kyrkomötet godkända utlåtande framhålles i
fråga om de kyrkliga folkhögskolornas ställning bland annat.

Liksom kommittén anser utskottet, att folkundervisningen i princip
upphört att vara en församlingens angelägenhet. När det gäller kyrkliga
folkhögskolor är det emellertid icke fråga om vanlig folkundervisning utan
om den speciella art av undervisning som bedrives vid de s. k. rörelseskolorna.
Enligt utskottets mening bör församling icke kunna stå som huvudman
för folkhögskola. Detta utesluter emellertid icke, att församling bör
äga behörighet att stödja den verksamhet, som bedrives vid sådan skola.
Församling bör sålunda äga behörighet att understödja folkhögskola, om
denna har som väsentligt syfte att meddela kristen fostran och i huvudsak
är avsedd för ungdom från församlingar inom det stift, där folkhögskolan
är belägen.

Beträffande sjömansvården anför utskottet.

Med hänsyn till de speciella förhållanden, varunder den bedrives, är det
svårt att inordna sjömansvården i ett system av den art, som kommittén
uppställt. Enär det här rör sig om en central kyrklig verksamhet, vilken berör
ett betydande antal svenska medborgare, som icke på annat sätt kommer
i åtnjutande av kyrklig församlingsvård, synes det icke kunna inge
betänkligheter att tillmötesgå motionärens hemställan. Utskottet vill därför
stanna för att föreslå, att mindre bidrag till den svenska sjömansvården
må lämnas av varje församling.

Domkapitlet i Växjö anmäler samma uppfattning som kommit till uttryck
i kyrkomötets yttrande.

Vad gäller rätten att anslå medel till folkhögskolor kan också följande
uttalande av domkapitlet i Linköping citeras.

I flera av våra stift bildar folkhögskolor centra för kyrklig fostrande verksamhet,
vars betydelse knappast kan överskattas. Den omständigheten
att de kyrkliga folkhögskolorna också meddelar undervisning, som syftar
till allmän medborgerlig bildning, kan icke anses utgöra ett hinder för församlingarna
att understödja den. Domkapitlet kräver därför, att kyrkan
inom ramen för sin förmåga får deltaga även i denna form av fostran och
utbildning av svensk ungdom.

Beträffande de kyrkliga folkhögskolornas ställning uttalar också kammarkollegiet
— såsom enda erinran mot kommitténs gränsdragning mellan
borgerlig och kyrklig kommuns kompetens — en från kommittén avvikande
mening samt förklarar sig instämma i vad kyrkolagsutskottet anfört.

Slutligen uttalar i detta spörsmål länsstyrelsen i Kronobergs lön följande.

Folkhögskoleverksamhet ingår icke i den obligatoriska folkundervisningen.
Det synes därför enligt länsstyrelsens åsikt vara en alltför formell
tolkning av ovannämnda ändringar i lagstiftningen att anse anslag av för -

Kungl. Maj ds ''proposition nr 70 år 1961

samling till folldiögskoleverksamhet falla utom ramen för församlingens
kompetens. I varje fall bör enligt länsstyrelsens mening församling äga
befogenhet att understödja en på kyrklig grund stående folkhögskola, såsom
exempelvis den av S:t Sigfrids stiftelse drivna folkhögskolan i Växjö
stift.

Den ställning som den i utländska hamnar bedrivna sjömansvarden intar
har särskilt beaktats av domkapitlen i Härnösand och Göteborg samt
av Svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse.

Domkapitlet i Härnösand finner det vara beklagligt, att utomlands bedriven
rikskyrklig verksamhet inte uppfattas sasom en för alla församlingar
gemensam uppgift. Särskilt ohållbar synes denna gränsdragning vara,
när det gäller kyrkans sjömansvård bland svenska sjömän i utländska
hamnar, som inte kan komma i åtnjutande av församlingsvard på annat
sätt. I detta och liknande fall torde en liberalare tillämpning av principerna
vara motiverad.

Domkapitlet i Göteborg ansluter sig till vad kyrkolagsutskottet anfört
och framhåller särskilt betydelsen av att församling far möjlighet att stödja
sjömansvården i utländska hamnar.

Svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse behandlar i sitt remissvar frågan
ingående. Styrelsen anför till en början, att även om man vill anlägga
väsentligen kvantitativa synpunkter på denna angelägenhet, bör de svenska
sjömanskyrkornas verksamhet i utländska hamnstäder vara förtjänt av
hemmaförsamlingarnas stöd. Styrelsen gör sålunda en beräkning av personalkaderns
storlek hos''''den svenska handelsflottan och finner att omkring
50 000 man är sysselsatta inom flottan under en treårsperiod. Styrelsen
betonar vidare, att sjömansyrket i hög grad är ett genomgångsyrke för
svensk ungdom och att-på grund härav sjömanskyrkan alltmera kommit
att fylla den utomordentligt viktiga uppgiften som den svenska ungdomens
kyrka i främmande land. Vidare anföres.

Sjömansvårdsstyrelsen kan icke biträda den i betänkandet adagalagda
diskrimineringen av det utomlands bedrivna sjömansvardsarbetet i jämförelse
med motsvarande verksamhet i hemlandets hamnar. Att främlingsskapets
påfrestningar i förening med de moraliskt nedrivande krafter, som
ej sällan möter i utländska storhamnar, ställer särskilda krav på den kristna
kärlekens vårdande och skyddande omsorger, torde ligga i öppen dag. Sjöfolkets
omfattande uppslutning kring våra sjömanskyrkors verksamhet i
utländska hamnstäder belyser dess värdesättning av sjömansprästernas och
deras medhjälpares hängivna tjänaregärning. Under 195G gjordes sammanlagt
över 240 000 besök i dessa sjömanskyrkors lokaler, medan gudstjänster
samlade omkring 80 000 deltagare. En redogörelse för den sjömanskyrkliga
verksamhetens betydelse för våra församlingar vore icke fullständig, därest
man förbigingc värdet av denna verksamhet för de uteseglandes anhöriga
i hemlandet. Som en mycket viktig sida av sjömansvårdens arbete framstår
uppgiften att bevara familjebanden och att lämna praktisk hjälp i familjeangelägenheter.

7 — llihang till riksdagens ■protokoll 1061. 1 samt Nr 70

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Sjömansvårdsstyrelsen anhåller på grund av det sagda, att en bestämmelse
utformas, varigenom församling i hemlandet inte förhindras att med
utdebiterade medel stödja styrelsens verksamhet bland svenska sjömän i
utlandet.

Slutligen må nämnas, att ett flertal församlingar och kyrkliga samfälliglieter
framfört kritiska synpunkter på kommitténs ställningstaganden till
folkhögskoleverksamheten och sjömansvården av i huvudsak liknande innehåll
som de nu refererade.

4. Departementschefen

Församlingens kompetens bestämmes i LFS — i likhet med vad som i KL
gäller för borgerlig primärkommun — genom ett allmänt stadgande, i vilket
sägs att församlingen äger att själv vårda sina gemensamma kyrkliga angelägenheter,
såvitt inte handhavandet därav enligt gällande författningar tillkommer
annan. Till skillnad från KL, i vilken kompetensregeln endast har
detta allmänna innehall, tar LFS därefter upp en i princip uttömmande
uppräkning av församlingens olika verksamhetsområden.

Denna metod att ange gränserna för församlingens kompetens användes
redan i 1862 års kommunalförfattningar, genom vilka en uppdelning av den
kommunala självstyrelsen på kyrkoförsamlingen och den borgerliga kommunen
kom till stånd. Innan denna uppdelning på kyrklig och borgerlig
primärkommun skedde, var sockenstämman det centrala organet för hela
den kommunala förvaltningen. Uppdelningen av sockenstämmans uppgifter
medförde att en gräns maste dras upp mellan de två kommunernas verksamhetsfält.
Det ansågs inte vara möjligt — eller ens lämpligt — att ange
den borgerliga kommunens olika angelägenheter, och gränsdragningen kom
därför till uttryck genom att församlingens befogenheter räknades upp.

När kommunalförfattningarna moderniserades år 1930 behölls 1862 års
metod. Föredragande departementschefen framhöll, att han fann det vara
lämpligt med en uppräkning av de frågor, som föll inom ramen för församlingarnas
självstyrelse, samt att enligt hans åsikt någon genomgripande omarbetning
av förteckningen inte behövdes. I sammanhanget borde dock vissa
nya former av församlingsverksamhet uppmärksammas, såsom diakonien,
det frivilliga församlingsarbetet och ungdomsverksamheten. Med hänsyftning
pa sadana friare former av församlingsarbete ökades uppräkningen ut
med »åtgärder till främjande av församlings vården».

Församlingsstyrelsekommittén betonar, att det enligt kommitténs uppfattning
gäller att i lag reglera endast sadan verksamhet, som församlingen
äger bedriva eller stödja med utdebiterade medel. Efter att ha erinrat om
KL:s allmänt hållna kompetensregel förklarar sig kommittén anse, att något
avgörande hinder i och för sig inte möter mot att använda samma metod
som i KL att bestämma gränserna för församlingens åligganden. Men kom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

mitten finner att församlingens kompetens, i motsats till vad som gäller för
den borgerliga kommunen, är begränsad till ett jämförelsevis snävt område.
Den anser därför att tillräckliga skäl inte föreligger att frångå den hävdvunna
principen med en uppräkning. En sådan är också ägnad att skapa
större klarhet.

Kommittén säger sig inte vilja åstadkomma en uppräkning, som i detalj
anger församlingens angelägenheter. En sådan kan nämligen verka hämmande
på församlingsarbetets utveckling. Kommittén har därför stannat
för att genom förhållandevis vida formuleringar ange endast de yttre gränserna
för församlingens verksamhet. Den föreslagna uppräkningen skiljer
sig i flera avseenden till formen från motsvarande tabell i LFS, men kommittén
har därmed inte avsett att i sak ändra på gränserna för församlingens
kompetens. Uppräkningen anknyter liksom i LFS till ett allmänt hållet
grundstadgande, och detta har utformats efter mönster av kompetensregeln
i KL.

I fråga om den av kommittén valda metoden att ange församlingens kompetens
får jag för egen del anföra följande.

Då den nuvarande kompetensregeln i KL utformades, framhöll föredragande
departementschefen det angelägna i att ge kommunerna vidgade befogenheter
och på lång sikt nya utvecklingsmöjligheter. Man ville således ge
kommunerna både större rörelsefrihet och bättre möjlighet att anpassa
verksamheten efter utvecklingens skiftande krav. Med hänsyn härtill ville
föredraganden inte förorda vare sig en uppräkning eller en exemplifiering av
angelägenheterna. Det fick i stället bli en uppgift för rättstillämpningen att
närmare ange gränserna för kommunens verksamhet. Man kunde då beakta
såväl förhållandena i de särskilda fallen som den allmänna samhällsutvecklingen.

Enligt min uppfattning kan det anförda i mycket vara tillämpligt också
beträffande församlingsangelägenheterna. Man måste emellertid hålla i
minnet, att då det nya kompetensstadgandet infördes i KL, var avsikten
att ge kommunerna möjlighet att utvidga verksamheten till nya fält. Behovet
av en utökning var också klart dokumenterat. När det gäller de kyrkokommunala
angelägenheterna får jag erinra om att flera viktiga verksamhetsgrenar
på det lokala kyrkliga området till sin omfattning är reglerade i
särskilda författningar. Så är fallet med de angelägenheter, som det ankommer
på pastoratet att sköta, främst löneförmånerna åt prästerna samt
förvaltningen av prästgårdar och löneboställen. Också för kyrkobyggenskap
och begravningsväsende föreligger särskilda bestämmelser. Vidare kan
kyrkobokföringen nämnas. I övrigt kan för den församlingens verksamhet,
som inte upptas i särskilda författningar, sägas ligga en naturlig avgränsning
däri, att verksamheten måste ha en kyrklig prägel, varmed får förstås
att den bedrives i eu kristen anda och är betingad av det budskap kyrkan
vill frambära.

100

Kungl. Maj:ts -proposition nr 70 år 1961

Till följd av det anförda är jag ense med kommittén, att samma behov
inte föreligger för församlingen som för den borgerliga kommunen att ha en
elastisk kompetensregel. Som kommittén uttalat är verksamheten begränsad
till ett förhållandevis snävt område. Församlingen torde således inte ha
något att vinna på en ändrad metod att ange kompetensen. Den väsentliga
uppgiften måste i stället bli, såsom också kommittén betonat, att söka
lagfästa vad som enligt rådande rättsuppfattning faller inom ramen för
församlingens kompetens och att åstadkomma en bättre gränsdragning särskilt
mot den borgerliga kommunens olika verksamhetsområden. Också flertalet
remissinstanser har framhållit det angelägna i att en klarare gräns dras
upp. I yttrandena har också allmänt uttalats tillfredsställelse med hur kommittén
löst denna uppgift, även om vissa kyrkliga myndigheter funnit gränserna
väl snäva.

Jag får alltså förorda att församlingens kompetens i första hand anges
genom ett allmänt hållet stadgande samt att detta, såsom hittills, fullständigas
genom en i princip uttömmande uppräkning av de olika grupperna av
särskilda församlingsangelägenheter.

Vad gäller den allmänna kompetensregeln vill jag tillstyrka
kommitténs förslag, att den utformas efter mönster av KL:s motsvarande
bestämmelse. Detta innebär bland annat att ordet »gemensamma»
försvinner som en bestämning av angelägenheternas natur. För de borgerliga
kommunernas del var denna förändring av stor vikt. Det blev nämligen
därigenom klarlagt, att verksamheten inte längre nödvändigtvis behövde
tjäna kommunmedlemmarnas gemensamma intressen. Kommunen kunde
således främja ett ändamål, fastän det kom endast ett mindre antal av dess
medlemmar till godo. När det gäller att bestämma innebörden av den allmänna
kompetensregeln i LFS kan enligt min uppfattning ordet »gemensamma»
inte tillmätas samma betydelse. Det intogs i kompetensstadgandet
först vid 1930 års reform, och skälet härtill var främst av formell art, nämligen
att själva ordalagen i stadgandet skulle så långt möjligt överensstämma
med de borgerliga kommunallagarna. Någon förändring av de kyrkliga
angelägenheternas karaktär medförde inte åtgärden, och till skillnad från
vad som ofta var fallet för de borgerliga kommunerna, kom uttrycket inte
att utgöra någon hämsko på den kyrkliga verksamheten.

Vad härefter angår de särskilda församlingsangelägenheterna
vill jag till en början understryka kommitténs uttalande, att
det främst gäller att taga ställning till vilken verksamhet församling äger
bedriva eller stödja med utdebiterade skattemedel, när församlingens kyrkokommunala
kompetens skall bestämmas. Spörsmålet berör därför inte direkt
den verksamhet församling kan utöva med kollektmedel, donerade medel
eller andra frivilliga bidrag. Genom att anlita sådana medel har försam -

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

lingen i viss utsträckning möjlighet att verka utanför de gränser, som dras
upp i församlingsstyrelselagen. För kollektmedlen finns i kollektkungörelsen
angiven en ram, inom vilken medlen kan användas i understödjande syfte.
Befogenheten att använda andra medel än sådana som tagits ut genom
skatt begränsas eljest i första hand av den ändamålsbestämmelse, som kan
vara knuten till medlen i fråga. En begränsning av mera allmän räckvidd
får också anses föreligga, nämligen att den verksamhet som skall stödjas till
sin natur inte får vara främmande för församlingslivet.

Jag vill inledningsvis vidare erinra om att understöd av skattemedel inte
anses kunna lämnas enskilda personer i annan ordning än gällande socialhjälpslag
stadgar eller eljest är författningsmässigt medgivet. Socialvården i
trängre bemärkelse — tryggandet av behövandes uppehälle regleras sa-1
lunda genom särskild lagstiftning. I socialhjälpslagen har den borgerliga
kommunen tillagts befogenhet att även i andra avseenden meddela hjälp,
som kan vara nödvändig. Såsom jag senare kommer att utveckla föreligger
vid sidan av det borgerliga samhällets socialvardande verksamhet möjlighet
för församlingen att bistå behövande. Men i sadana fall föreligger hinder
att av skattemedel lämna direkta penningunderstöd.

I förevarande sammanhang vill jag också nämna en allmän grundsats,
som jag finner vara av vikt, da det gäller att ange kompetensen, nämligen
att verksamheten måste vara knuten till den egna församlingen, således
vara av lokal natur. Denna princip har gällt alltsedan 1862 års kommunallagar
tillkom, men har inte kommit till direkt uttryck i lagtexten — utom
möjligen genom att församlingen sägs varda »sina» angelägenheter. Av
regeln följer, såsom också kommittén papekat, att anslagsgivning till rikskyrklig
verksamhet eller till verksamhet inom stiftets ram eller inom annan
församling än den egna får anses i princip otillåten. Regeln är emellertid inte
undantagslös. Om verksamheten bedrives utom den egna församlingen men
fullföljer syften, som ligger inom ramen för den allmänna kompetensregeln
och direkt eller indirekt är till gagn för församlingens arbete, torde i allmänhet
något hinder inte föreligga att främja verksamheten. Jag har för
avsikt att senare belysa regelns innebörd i några konkreta fall.

Jag vill slutligen nämna en annan allmän begränsning, nämligen att församling
inte får handha angelägenheter, som enligt lag eller särskild författning
tillkommer annan. Denna regel, som kommit till uttryck såväl i
LFS som — på motsvarande sätt — i KL, bör i enlighet med kommitténs
förslag inflyta också i den nya lagen.

Beträffande utformningen av den uppräkning, som skall ingå i kompetensregeln,
är jag ense med kommittén, att det torde vara riktigast att
ange församlingens olika verksamhetsgrenar i tämligen vida formuleringar,
som tar sikte på att ange de yttre gränserna för församlingens verksamhet.
Också den nuvarande uppräkningen i LFS är avgränsad på detta sätt, och

102

Kungl. Maj ds ''proposition nr 70 år 1961

förslaget medför därför inte någon förändring av själva metoden. Inte
heller bör uppräkningen tyngas med åligganden, som regleras i specialförfattningar.
Efter mönster av KL anser jag det vara tillräckligt att det helt
kort erinras om att beträffande sådana angelägenheter gäller vad som är
särskilt föreskrivet.

När jag i det följande kommer att beröra speciella kompetensfrågor, sker
det med utgångspunkt i de allmänna principer, som jag nu i korthet berört.
Av remissyttrandena framgår, att flera instanser velat skjuta än en, än en
annan angelägenhet i förgrunden därvid huvudsakligen allmänt behjärtansvärda
skäl anförts. Det är enligt min uppfattning av vikt att betona, att ett
dylikt betraktelsesätt inte kan få bli ensamt avgörande. I första hand bör de
mera principiella riktlinjerna vara normerande, då gränserna skall dras upp
för den kyrkokommunala kompetensen.

Som jag tidigare nämnt går den föreslagna reformen av kompetensregeln
i huvudsak ut på att finna träffande beskrivningar på de olika församlingsangelägenheterna
och att få gränserna för verksamheten tydligare angivna.
Jag har således inte för avsikt att föreslå någon ändring i sak beträffande
församlingens befogenhet att handha sina kyrkliga angelägenheter,
sådana de nu anges i 2 § LFS. Vad jag i likhet med kommittén anser böra
ändras i fråga om kompetensen är, att vissa uppgifter av icke-kyrklig
karaktär inte längre skall skötas av församlingen. Jag ämnar genast taga
upp ett sådant spörsmål till behandling.

Utvecklingen i fråga om folkbiblioteken har under de senaste
årtiondena gatt mot att åstadkomma större enheter, som erbjuder ett omfattande
och allsidigt sammansatt bokbestånd och som handhas av personal
med erforderlig fackutbildning. Det naturliga har därvid varit, att de borgerliga
kommunerna blivit huvudmän för verksamheten. För samlingsbiblioteken
har också fortlöpande minskat i antal; de utgör nu en
mycket ringa del av landets närmare ett tusen kommunala folkbibliotek.
Kommitténs förslag att församlingarnas befattning med biblioteksväsendet
skall upphöra far ses mot bakgrunden av det sagda. Flera remissinstanser
har också förklarat, att de inte har något att erinra mot förslaget. Några har
å andra sidan framhållit, att biblioteken är av betydelse för en god församlingsvård,
och de har därför önskat, att biblioteken skall få vara kvar hos
församlingen.

För egen del ansluter jag mig till kommitténs förslag. Angelägenheten har
ringa anknytning till församlingens övriga verksamhet, sedan undervisningsoch
folkbildningsfrågorna i princip tagits undan från församlingens kompetens.
Jag vill för övrigt understryka kommitténs uttalande — som vunnit
instämmanden vid remissbehandlingen — att åtgärden framstår såsom föga
genomgripande. Något hinder föreligger enligt min åsikt dock inte för

103

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70 år 1961

församlingen att inneha ett bokbestånd, med vilket tillgodoses olika ändamål
inom det aktiva församlingsarbetet eller församlingsmedlemmarnas
behov av religiöst uppbyggande läsning.

I likhet med kommittén finner jag det inte erforderligt med bestämmelser,
som reglerar förfarandet, då den borgerliga kommunen övertar ett församlingsbibliotek.
I ett par fall är det fråga om bibliotek av inte ringa storleksordning
och beträffande dem kan man inte pa förhand utesluta, att
avvecklingsfrågorna kan bli tidskrävande. Bland annat med hänsyn härtill
vill jag förorda en övergångsbestämmelse, som bemyndigar Kungl. Maj:t
att, om så fordras, meddela närmare föreskrifter med avseende å den nya
lagens ikraftträdande.

Kommittén har till en första grupp av församlingsangelägenheter sammanfört
sådana, som avser anskaffande av kyrka, begravningsplats,
församlingshus, tjänstebostäder och annan
för kyrkligt ändamål avsedd egendom, ävensom
vård om och hushållning med sådan egendom. Mot
förslaget har inte någon erinran framförts från remissinstansernas sida. Jag
är också för egen del beredd att i allt väsentligt förorda det.

I fråga om begravningsplatserna delar jag kommitténs uppfattning, att
det kan vara ändamålsenligt med en regel, som möjliggör att vården för
visst fall kan överflyttas på den borgerliga kommunen. Jag finner det stå
klart, att en överflyttning bör ske endast då starka praktiska skäl föreligger.
Enligt min åsikt får det som regel anses uteslutet att vården om en
kyrkogård, på vilken sockenkyrkan är belägen, skall kunna överflyttas.
Därför förefaller mig vissa kyrkliga myndigheters farhågor överdrivna, och
någon utförlig regel på sätt kyrkomötet föreslagit finner jag inte vara nödvändig.
Ett par remissuttalanden ger mig anledning framhålla, att begravningsplatsens
natur av invigd plats — som alltså kräver särskild pietet och
som i vissa hänseenden är undandragen världsliga förfoganden — inte går
förlorad genom att själva förvaltningen överflyttas. Det torde, såsom kommittén
föreslagit, böra vara förbehållet Kungl. Maj:t att för varje särskilt
fall besluta, om begravningsplats skall få anläggas eller förvaltas av borgerlig
kommun. I

I enlighet med den allmänna princip kommittén uppställt har personalfrågorna
begränsats till att avse angelägenheten att svara för avlönandet av
de anställda i församlingens tjänst. För att få terminologisk överensstämmelse
med avlöningsförfattningarna vill jag föreslå att ordet avlöningsförmåner
användes. Nuvarande bestämmelse om tillsättande och avskedande
av kyrkobetjänte, som närmast hör till församlingens inre organisation, har
kommittén uteslutit. Denna förenkling vill jag biträda. När det gäller att

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

ange de olika personalgrupperna finner jag det vara systematiskt lämpligt,
att präster och kyrkomusiker — för vilka särskilda avlöningsförfattningar
gäller — nämns var för sig, samt att övriga anställda får utgöra en tredje
kategori. Till följd av det sagda förordar jag, att angelägenheten i uppräkningen
anges avse avlöningsförmåner åt präst, kyrkomusiker
och annan personal. Förslaget innebär, att det ålderdomliga
och omtvistade begreppet kyrkobetjänte försvinner.

Som en tredje grupp av angelägenheter har kommittén upptagit åtgärder
för tillgodoseende av kyrkobokföringens behov.
De kostnader som är förenade med kyrkobokföringen är för närvarande
uppdelade mellan pastorat och församling. Pastoratet har enligt ecklesiastika
boställsordningen att svara för kostnader för pastorsexpedition, som
är inrymd i prästgård. I folkbokfönngsförordningen ålägges församlingen
att tillhandahålla pastor nödiga inventarier m. m. samt, om så fordras, personal.
Verksamheten är således i allt väsentligt reglerad genom särskilda
författningar. Jag finner det därför inte behövligt att införa en särskild bestämmelse
därom i församlingsstyrelselagens kompetensregel.

Under en sista avdelning har kommittén sammanfört sådana angelägenheter,
som i huvudsak kan inbegripas i LFS’ »åtgärder till främjande av
församlingsvården och särskilda anordningar till kyrkomusikens höjande».
Kommittén har som en första grupp sådana angelågenhfeter redovisat olika
åtgärder, som avser att främja gudstjänstliv och
kyrklig förkunnelse i övrigt. De av kommittén gjorda uttalandena
angående dessa angelägenheter har i allt väsentligt vunnit anslutning
från remissinstansernas sida. Jag har ej heller för egen del någon erinran
att göra utan kan godtaga vad kommittén anfört.

Kyrkomusikernas riksförbund har gjort gällande, att det i. princip måste
föreligga starka skäl, om man skall ta bort momentet om »särskilda anordningar
till kyrkomusikens höjande», eftersom detta infördes i LFS i samband
med att den nya kyrkomusikerorganisationen- kom till. Några avgörande
skäl för uteslutningen har förbundet inte funnit att kommittén
lagt fram. Vad förbundet anfört synes mig delvis vila på en missuppfattning.
Som jag ser den nya bestämmelsen torde någon tvekan inte föreligga,

att den också framhäver vikten av den kyrkomusikaliska verksamheten_

en betydelsefull åtgärd för att främja gudstjänstliv och kyrklig förkunnelse
i övrigt. Jag är således ense med kommittén att frågor om kyrkomusiken
inte längre behöver särskilt omnämnas.

Jag vill betona, att det inom förevarande centrala del av församlingslivet
föreligger stora möjligheter att med nya initiativ främja och ut -

105

Kungl. Maj ds proposition nr 70 år 1961

veckla arbetet — exempelvis genom att stödja en breddad konfirmationsundervisning,
som tar aktiv del i arbetet på att söka komma till rätta med
vår tids ungdomsproblem. Som kommittén framhållit är området till sin
natur klart kyrkligt, och det kan därför förutsättas att kompetenskonflikter
av mera invecklad art inte uppstår.

Det är fastmera inom församlingsvården i mera vidsträckt
bemärkelse som vissa komplicerade kompetensproblem
föreligger. Det rör sig här om verksamhet på områden, inom vilka den borgerliga
kommunen kommit att överta och handha ett flertal uppgifter, som
från början skötts genom kyrkans försorg, såsom undervisning samt vård
om barn, sjuka och behövande. Det är därför inte ägnat att förvana, att
osäkerhet kan föreligga rörande gränserna för församlingens kompetens på
områdena. Jag har också i ett tidigare sammanhang understrukit det angelägna
i att en klarare gräns här dras upp.

Kommitténs strävanden att åstadkomma en tydligare gräns har rönt livlig
uppskattning av flera remissinstanser. Jag finner även för egen del arbetet
vara i stora delar förtjänstfullt. Från några kyrkliga myndigheter
har uttalats farhågor, att församlingens verksamhetsfält blivit för snävt
avgränsat. Jag vill härtill — med erinran om de i det föregående behandlade
allmänna grundsatserna för församlingens kompetens — anmärka att
det inte kan bli fråga om att en gång för alla bestämma församlingens befogenheter.
Ett visst utrymme måste lämnas åt de nya initiativ, som utvecklingen
kan motivera, och verksamheten maste kunna länkas in pa nya
vägar, om behov därav uppkommer.

Domkapitlet i Luleå har framhållit, att det inom flera verksamhetsgrenar
föreligger en gemensam intressesfär för församlingen och den borgerliga
kommunen. Häri kan jag instämma, om man väsentligen ser till de yttre
kriterierna på verksamheten. Men betraktas ändamålet skiljer sig enligt
min mening de båda kommunernas arbete därigenom att den kyrkokommunala
verksamheten är betingad av innehållet i det kristna budskapet.
När en verksamhet övertagits av det borgerliga samhället, kan därför i
visst fall församlingens motsvarande arbete utgöra ett värdefullt komplement
genom att vara utformat på annat sätt och ha annan inriktning..
I några fall kan det också — som överståthållarämbetet framhållit i sitt
remissyttrande — framstå som naturligt, att den borgerliga kommunen
stöder en gren av en verksamhet, under det att församlingen främjar en
annan, om bara grenarna är klart åtskiljbara. Som exempel kan jag nämna
bidrag till arbetet hos en sammanslutning, som har både profana och
kyrkliga frågor på sitt program.

Det anförda gäller enligt min åsikt särskilt i fråga om församlingens
verksamhet bland ålderstigna och sjuka samt bland barn och ungdom. Om:

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

det betonas att verksamheten skall ha en klart kristen inriktning, blir en
gräns av mera principiell innebörd uppdragen mot den borgerliga kommunens
motsvarande verksamhetsfält. Det bör framhållas, att det härvidlag
kommer an på inte endast yttre former, varunder verksamheten bedrives,
utan även på syftemålen därmed, nämligen viljan att ge en kristen omvårdnad
eller en kristen fostran, samt på att denna religiösa karaktär hos verksamheten
i de enskilda fallen är entydigt och påtagligt ådagalagd.

Då det gäller diakonien har kommittén gjort ett aktningsvärt försök att
närmare ange verksamhetens syfte och de egenskaper, som särskiljer den
från socialvården i egentlig mening. Även om kommitténs arbete fått ett i
stort sett gott mottagande vid remissbehandlingen, saknas dock inte kritiska
röster mot en del av kommitténs uttalanden.

För egen del vill jag anknyta till vad jag nyss anfört samt söka lösa
frågan från de praktiska förutsättningar som föreligger. Den diakonala
verksamheten — som härleder sig från förhållanden i de tidigaste kristna
församlingarna — har sedan länge utgjort ett viktigt led i församlingsarbetet
inom svenska kyrkan. I och med att det borgerliga samhället övertagit
och med ökade resurser byggt ut den allmänna hjälpverksamheten bland
behövande, framträder inte längre församlingens åtaganden med samma
styrka. Men församlingens diakonala verksamhet är i mycket till sitt väsen
annorlunda beskaffad än det borgerliga samhällets socialvård. Den är intimt
sammanbunden med övrig kyrklig verksamhet och utgör bland annat
ett värdefullt komplement till den prästerliga gärningen. Denna omständighet
har också framhållits i ett avgörande i rättspraxis. Att skilja verksamheten
från församlingsarbetet i övrigt kan därför enligt min åsikt inte
komma i fråga.

Till följd av det sagda finner jag att det borgerliga samhällets socialvård
och den kyrkliga diakonien utan hinder kan verka vid sidan av varandra.
Jag biträder följaktligen kommitténs ståndpunkt, att den diakonala verksamheten
faller inom gränserna för församlingens kompetens. Jag kan också
i allt väsentligt ansluta mig till vad kommittén uttalat, då den övervägt
vilka olika åtgärder som skall anses tillåtna. Till dem som faller utanför
kompetensen får exempelvis vanlig hemhjälp samt nykterhets vård räknas.
Jag vill erinra om att dessa liksom många andra liknande verksamhetsgrenar
utbyggts och effektiviserats på det borgerligt kommunala området.

Vad kommittén anfört om församlingens kompetens beträffande den
verksamhet, som är inriktad på barn och ungdom, har i allmänhet vunnit
anslutning från remissinstansernas sida. Jag vill också för egen del biträda
kommitténs uttalanden. Här möter enligt min mening ett viktigt verksamhetsfält,
på vilket församlingen i olika avseenden kan främja arbetet,
exempelvis inom den allmänt förebyggande ungdomsvården. Ofta är verk -

107

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70 år 1961

samheten samtidigt diakonalt inriktad. Jag vill emellertid erinra om vad jag
nyss uttalat, nämligen att verksamheten måste vara motiverad av det budskap
kyrkan har att frambära och därför utgöra ett led i det övriga kyrkliga
arbetet. Det kommer an på viljan att fostra kristna människor och
på att denna karaktär hos verksamheten är klart ådagalagd. Detta förhållande
bör särskilt beaktas, då det gäller att bedöma verksamhet, som till
både namn och flera yttre kännetecken är lika, antingen den bedrives av
församling eller av borgerlig kommun, exempelvis arbetet vid en hemgård
eller ungdomsgård.

Från nämnda utgångspunkt måste vissa entydigt socialt inriktade angelägenheter
inom barna- och ungdomsvården avskiljas från församlingens
kompetens. Jag finner således i likhet med kommittén skäl inte föreligga
att låta församling driva eller stödja barnhem, barnkolonier eller barnstugor
(anstalter för halvöppen barnavård).

Beträffande sommarlovskolonier för barn i skolåldern och andra sommarhem
för ungdom äger vad jag nyss anfört om hemgårdar och ungdomsgårdar
tillämpning. Då det gäller yngre åldersklasser har i allmänhet verksamheten
vid en sommarlovskoloni sådan karaktär, att den måste föras till
samma kategori som barnkolonier och barnstugor. Här liksom i fråga om
sommarhem för äldre barn och ungdomar kommer det an på syftet och
inriktningen. Har verksamheten en påtagligt kristlig prägel som t. ex. sommarhem,
där konfirmationsundervisning bedrives som ett väsentligt led i
verksamheten, torde hinder inte möta att den handhas av församlingen.
Även andra former av sådan verksamhet kan tänkas. Många gånger torde
det emellertid vara mera naturligt och lämpligt, att församlingen stöder ett
kyrkligt inriktat arbete vid dessa inrättningar utan att samtidigt vara
huvudman för dem. Eftersom man får räkna med att karaktären på verksamheten
som den nu i regel bedrives inte kommer att ändras, torde den
sistnämnda formen få betraktas som den normala i fortsättningen.

I fråga om undervisningsväsendet vill jag erinra om att vid 1954 års
partiella reform av LFS bestämmelserna om skolväsendet utmönstrades ur
lagen (prop. 207; KU 13; rskr 227).1 Genom den av 1956 års riksdag antagna
reformen av skolväsendets lokala och regionala ledning (prop. 182;
KSU 1; rskr 420) har en ny skolstyrelselag kommit till, som uttryckligen
hänför frågor rörande det obligatoriska skolväsendet till den borgerliga kommunen.
Som en följd av att folkundervisningen inte längre utgör en församlingens
angelägenhet, har kommittén tagit upp till bedömande, i vad
mån församlingen äger handha angelägenheter, som i ett eller annat avseende
sammanhänger med undervisningsväsendet. Kommittén har därvid

1 För Stockholms del skedde motsvarande förändringar år 1948 (prop. 85; KU 13; rskr 184).

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

funnit att sådana frågor i princip måste ligga utanför församlingens kompetens.
Denna åsikt biträder jag.

I några fall måste dock enligt min mening tas under övervägande, om inte
verksamheten kan falla inom församlingens kompetens utifrån andra bedömningsgrunder,
exempelvis som en åtgärd i kristligt ungdomsvårdande
syfte. Ur denna synvinkel behandlade jag nyss frågan om församlingens
behörighet att anordna skollovskolonier men fann, att angelägenheten
många gånger måste anses ligga vid sidan av kompetensen. Då det gäller
församlings behörighet att stödja verksamhet, som bedrives vid folkhögskola,
har jag en annan uppfattning. Jag har i denna fråga funnit vägande
invändningar vara gjorda av bland annat kyrkomötet mot kommitténs
åsikt, att församlingen skall vara helt obehörig lämna ett sådant stöd.

Kommittén har — med rätta — understrukit, att folkhögskolans främsta
uppgift är att meddela allmän medborgerlig bildning. Såsom dåvarande
departementschefen betonade i propositionen 1957: 146 kommer enhetsskolans
förverkligande att ge folkhögskolan en bättre grund att bygga på
när den skall ge en vidgad orientering i samhälleliga och personliga problem.
Folkhögskolan kan därför i hög grad göra en fostrande insats och
verka karaktärsdanande på ungdomen. Ett sådant arbete kan självfallet
bedrivas i en kristen anda utan att för den skull någon begränsning sker i
objektiviteten och åsiktsfriheten i skolans verksamhet. Jag vill också erinra
om att vissa av de s. k. rörelseskolorna är fast knutna till en bygds
kyrkliga liv. Om en sådan skolas verksamhet är till gagn för församlingen,
kan jag inte finna annat än att församlingen också bör vara behörig att
stödja skolan med bidrag till verksamheten. Skolan kan bland annat medverka
till att församlingen tillförs krafter, som blir verksamma inom det
frivilliga kyrkliga ungdomsarbetet. Hinder torde inte heller föreligga att
anslå stipendier till elever, som vistas vid skolan.

I flera nu behandlade fall av församlingsvård i mera vidsträckt bemärkelse
har kompetensproblemen speciell anknytning till förhållanden, som är
rådande i Stockholm. I propositionen 1958: 85, i vilken föreslogs att bestämmelserna
om skolväsendet skulle utmönstras ur LFS Sthlm, erinrades om
att skolrådens befogenheter med avseende å folkskoleväsendets administration
i praktiken varit ringa, samt att tyngdpunkten i skolrådens verksamhet
i stället kommit att ligga i den anslagsgivning till olika skolsociala och
pedagogiska ändamål, som innefattades i rådens förvaltning av skolkassor
och donationsmedel. Skolrådens avskaffande hade till följd att formerna för
den fortsatta förvaltningen måste omprövas. Beträffande donationsmedlen
fick det ankomma på Kungl. Maj:t att med stöd av permutationsrätten
meddela beslut i erforderliga hänseenden. I fråga om den övriga egendom,
som förvaltades av skolråden, erinrades om att vid tidigare etapper i skolväsendets
kommunalisering den borgerliga kommunen, i samband med att

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

den övertagit ansvaret för folk- och fortsättningsskoleväsendet, i princip
också fått övertaga dithörande tillgångar och skulder. En liknande huvudregel
bedömdes av flera skäl inte böra uppställas beträffande den av skolråden
i Stockholmsförsamlingarna förvaltade egendomen. Det var dock inte
på förhand uteslutet att egendom, som användes för verksamhet som var
knuten till skolväsendet och som skulle övertagas av staden, i något fall
borde övergå till denna. Bland annat med hänsyn härtill upptogs i lagen en
övergångsbestämmelse, som bemyndigade Kungl. Maj:t att meddela närmare
föreskrifter med avseende å lagens ikraftträdande.

Med anledning av de föreslagna ändringarna i LFS Sthlm har överläggningar
hållits mellan representanter för Stockholms stad och församlingarnas
kyrkoråd. Därvid har behandlats inte bara de spörsmål, som sammanhänger
med att skolråden avskaffats, utan också andra problem beträffande kompetensfördelningen
mellan staden och församlingarna. Som riktpunkt för
förhandlingarna har uppställts att få fram en logisk och i praktiken hållbar
bodelning. Enighet har nåtts i de upptagna frågorna och en kompetensfördelning
har förordats, som i huvudsak går ut på att verksamhet av väsentligen
socialvårdande och allmänt ungdomsvårdande karaktär skall omhänderhas
av staden, medan till församlingarnas kompetens hänförs verksamhet,
vars syfte och innehåll äger ett direkt samband med församlings
förkunnande, själavårdande eller diakonala arbete.

Överenskommelsen, som i stora delar bygger på församlingsstyrelsekommitténs
betänkande, utmynnar i en rekommendation till staden och församlingarna
att följa de uppdragna riktlinjerna. Den synes i många avseenden
vara ägnad att skapa överskådlighet och reda, då det gäller anslagsgivningen
i fortsättningen. Vad man särskilt velat komma till rätta
med är att anslag inte skall ges till en och samma slags verksamhet från
såväl stadens som församlingarnas sida. Dubbel anslagsgivning måste betraktas
som olämplig. Den uppnådda överenskommelsen måste även i andra
avseenden anses vara till stort gagn, då kompetenslinjerna skall dras upp.
Jag vill för egen del framhålla betydelsen av att uppkomna problem blir
lösta efter enhetliga normer. Jag anser det därför vara av stor vikt, att
överenskommelsen följes av de enskilda kommunenheterna och att staden
och församlingarna i fortsättningen handhar sina angelägenheter inom ramen
för uppdragna kompetenslinjer. I det fortsatta arbetet på att skapa
den enhetlighet i anslagsgivningen, som således bör komma till stånd,
torde den av mig förordade samverkan mellan borgerlig kommun och församling
i ekonomiska frågor utan tvivel bli av stort värde.

Som redan påpekades i propositionen 1958: 85 följer med en ändrad kompetensfördelning
vissa problem, hur man skall förfara med den egendom,
som är bunden till en verksamhet som skall överföras från den kyrkliga till
den borgerliga kommunen. Vad som då anfördes beträffande spörsmålet

Kungl. Maj ds proposition nr 70 år 1961

torde äga sin giltighet också beträffande annan egendom än den som förvaltats
av skolråden. Jag har i annat sammanhang föreslagit en övergångsbestämmelse,
som bemyndigar Kungl. Maj:t att utfärda särskilda
bestämmelser med avseende å lagens ikraftträdande. Denna bestämmelse
bör följaktligen kunna tillämpas också i nu avsedda fall, om så skulle
fordras. Jag tror mig dock kunna förutsätta, att de nu berörda problemen
kommer att lösas av staden och församlingarna själva, då den föreslagna
ekonomiska samverkan mellan dem kommer till stånd.

Kommittén har i ett särskilt avsnitt behandlat frågan om ekonomiskt
stöd till verksamhet, som inte enbart hänför sig till församlingen, kommer
i konflikt med regeln om den lokala begränsning en av kompetensen.
Som jag redan framhållit är denna regel inte undantagslös. Församlingen
bör i likhet med vad som gäller för den borgerliga kommunen kunna
stödja en verksamhet, som bedrives utom församlingen men som det oaktat
är till direkt nytta för den. Jag finner kommitténs överväganden i spörsmålet
principiellt riktiga men anser också, att remissinstansernas påpekanden
om den rikskyrkliga verksamhetens särställning måste beaktas i vissa hänseenden.
Enligt min mening kan man inte alltid fordra, att ett stöd till rikskyrklig
verksamhet kommer just den bidragsgivande församlingen till motsvarande
nytta, utan man får låta sig nöja med ett konstaterande, att
verksamheten mera allmänt sett är till gagn också för församlingens arbete.
Jag är medveten om att avgörandena i de enskilda fallen kan te sig vanskliga.
En klar förutsättning för stöd åt rikskyrklig verksamhet är dock, att
denna är av samma art, som den församlingen själv bedriver i kraft av
församlingsstyrelselagens stadgande om församlingens kompetens. I den
mån bidrag skall kunna ges till exempelvis olika centrala fonder bör därför
klart framgå, att fondens ändamål är av den angivna karaktären.

Till följd av det sagda är jag ense med kommittén, att det internationella
ekumeniska arbetet och den yttre missionen inte har sådant samband med
församlingens egna angelägenheter, att församlingen kan stödja verksamheten
med skattemedel. Jag biträder vidare kommittén i dess slutsatser, att
det är tillåtet att stödja centrala organ och utbildningsanstalter inom diakonien.
Under den förutsättning jag nyss angav torde vidare verksamhet,
som bedrives inom stiftets och kontraktets ram, i allmänhet kunna stödjas.
Hit torde bland annat fa räknas bidrag till en folkhögskola, som har anknytning
till ett stift eller del därav, liksom också till ett soldathem vid ett
truppförband med regional anknytning.

I fråga om sjömansvården vill jag närmast ansluta mig till de uttalanden
som gjorts vid remissbehandlingen. Särskilt finner jag svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelses
remissvar vara värt beaktande. Jag anser därför att om
församlingen har medlemmar, som till yrket är sjömän, bör den vara oförhindrad
lämna bidrag till verksamheten såväl i andra svenska hamnar som

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70 år 1961

i utländska sådana, där sjömän från hemorten tillfälligt vistas. Likaså bör
bidrag kunna lämnas till sjömans vårdsstyrelsens verksamhet under motsvarande
förutsättning.

När det nya kompetensstadgandet i KL tillkom betonades — som jag
tidigare påpekat — att det främst var en uppgift för rättstillämpningen att
ange gränserna för den kommunala verksamheten; på stora områden hade
redan en fast praxis utbildat sig. Även i frågor om församlingens kompetens
har under senare tid viktiga avgöranden träffats i praxis. Dessa har kunnat
tjäna som värdefull vägledning då den nya kompetensregeln utformats.
Enligt min åsikt överensstämmer regeln väl med de principer, som kommit
till uttryck i rättstillämpningen.

Som tidigare framhållits har ett av huvudsyftena med omarbetningen av
regeln varit att skapa större klarhet om kompetensen och därigenom råda
bot mot de överskridanden, som otvivelaktigt ägt och alltjämt äger rum på
sina håll. Den föreslagna regeln kommer i många fall att undanröja oklarheten.
Men som jag förut framhållit är den utformad även med tanke på att
verksamheten inte blir låst för hårt i givna former. Utrymme lämnas således
åt vad som kan betingas av utvecklingen på det kyrkliga området. Det
bör därför framhållas, att det också i fortsättningen blir en viktig uppgift
för rättstillämpningen att närmare ange gränserna för församlingens
kompetens. I syfte att öka förutsättningarna för enhetliga bedömanden
ämnar jag föreslå en besvärsordning, som är gemensam för församling och
borgerlig kommun, samtidigt som jag sökt skapa garantier för att särarten
i de kyrkliga förhållandena blir tillbörligt beaktad i besvärsprövningen. Till
den närmare innebörden av förslaget torde jag få återkomma i det följande.

112

Kungl. Maj ds proposition nr 70 år 1961

IV. Kyrkorådet

1. Gällande bestämmelser

Den grundläggande bestämmelsen om kyrkorådet är inskriven i 3 § LFS,
där det stadgas, att förvaltning och verkställighet tillkommer kyrkorådet
eller de andra organ, som finns för särskilda förvaltnings- och verkställighetsbestyr.

Kyrkorådets uppgifter regleras i 41 och 42 §§. De uppgifter, som tillkommer
kyrkorådet såsom kyrkligt organ, har i 41 § första stycket angetts
genom exempel, varjämte stadgats skyldighet för rådet att även i övrigt
ombesörja kyrkans angelägenheter. I de anförda exemplen behandlas först
kyrkorådets befogenheter rörande kyrkotukt och församlingsdisciplin. Det
tillkommer sålunda kyrkorådet att i avseende på religionens och sedernas
vård vaka över efterlevnaden av därom gällande författningar, att upptaga
frågor om oordning och oskick vid gudstjänsten samt att vaka över att
kyrklig tvedräkt och söndring såvitt möjligt förhindras (41 § första stycket
a—c). I frågor som rör religionen och sedernas vård skall kyrkorådet enligt
42 § söka förmå den felande till bättring genom allvarliga föreställningar
och varningar; låter han sig inte rättas, kan rådet efter sakens beskaffenhet
vidta den ytterligare åtgärd, som överensstämmer med lag och författningar.

Enligt 41 § första stycket d) tillkommer det vidare kyrkorådet att tillsätta
och avskeda kyrkohetjänte. Kyrkobetjäntes löneförmåner bestämmes
emellertid inte av kyrkorådet utan av det representativa organet.

Bland kyrkorådets uppgifter av kyrkokommunal natur märks i främsta
rummet beredning, förvaltning och verkställighet.

Kyrkorådet har enligt 41 § tredje stycket d) att bereda de till rådets
verksamhet hörande ärenden, som skall förekomma till behandling på kyrkostämma
eller hos kyrkofullmäktige.

Kyrkorådet är det ledande organet för församlingens egendoms- och
medelsförvaltning. Om kyrkorådets hithörande befogenheter stadgas i 41 §
första stycket e), att det tillkommer kyrkorådet att vårda församlingens för
kyrkliga ändamål avsedda egendom och handha de medel, som skall användas
för nämnda ändamål. Till kyrkorådets förvaltningsuppgifter hör även
vården om den egentliga kyrkoegendomen, d. v. s. den egendom som tillhör
kyrkan i egenskap av särskilt rättssubjekt. Kyrkorådets hithörande befogenheter
innefattas jämte annat i stadgandet i 41 § första stycket f), vari
föreskrives, att det tillkommer kyrkorådet att »även i övrigt ombesörja
kyrkans angelägenheter». Om kyrkorådets uppgifter som medelsförvaltande

113

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70 år 1961

organ finns närmare föreskrifter i lagens femte kapitel »Om avgifter och
räkenskaper». Kyrkorådet liar således bland annat att föra räkenskaper
över sin förvaltning (62 §) samt att göra upp statförslag (59 §).

Kyrkorådets ställning såsom verkställighetsorgan är lagfäst i 41 § tredje
stycket a), enligt vilket stadgande kyrkorådet har att ombesörja verkställigheten
av kyrkostämmans eller kyrkofullmäktiges beslut, i den mån inte
sådan verkställighet uppdragits åt särskilt organ. Med dylika organ avses
dels sådana enligt specialförfattningar, t. ex. boställsstyrelse, dels sådana
som församlingen kan utse för särskilda uppgifter, t. ex. kyrkogårdsnämnd.

Kyrkorådets ledande ställning inom den kyrkokommunala förvaltningen
kommer till särskilt uttryck i 41 § tredje stycket b), enligt vilket stadgande
det åligger rådet att ha överinseendet över den förvaltning, som utövas av
de för särskilda förvaltnings- och verkställighetsbestyr utsedda organen. I
händelse av försummelse från de särskilda verkställighetsorganens sida har
kyrkorådet att begagna sig av den rådet enligt 41 § tredje stycket c) tillkommande
befogenheten att hos kyrkostämman eller kyrkofullmäktige göra
de framställningar eller förslag som påkallas av omständigheterna. Däremot
har kyrkorådet ingen befogenhet att ge de särskilda organen direktiv.

Enligt 41 § tredje stycket e) åligger det vidare kyrkorådet att i alla frågor,
som angår församlingens egendom eller eljest dess gemensamma rätt, bevaka
och utföra församlingens talan vid alla tillfällen, då inte särskilt ombud av
församlingen förordnats för sådant ändamål.

Till kyrkorådets i 41 § angivna uppgifter hör slutligen att avge infordrade
betänkanden i församlingens angelägenheter.

Utöver de i LFS uppräknade uppgifterna har kyrkorådet jämlikt 41 §
andra stycket att i enlighet med vad särskilda författningar föreskriver taga
befattning med andra angelägenheter, såsom beträffande kyrkomusikers
anställande och verksamhet. I kyrkomusikerstadgan förcskrives, att den
närmare tillsynen över den kyrkomusikaliska verksamheten skall tillkomma
kyrkorådet och vederbörande kyrkoherde. Kyrkorådet har att förrätta val
av organist, tillsätta vikarie å organisttjänst samt anställa biträdande kyrkomusiker
och orgelspelare. Kyrkorådet skall vidare bland annat fastställa
plan för bedrivande av den s.k. fria musikundervisningen.

Andra exempel är, att pastoratskyrkorådet enligt lagen om domkapitel
har att utse ombud fö. wd av ledamot och suppleant i domkapitel. I kungörelsen
med föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsendet åläggs
kyrkorådet att kontrollera arbetet, då kyrka eller andra för kyrkliga ändamål
avsedda byggnader bygges eller ändras. Enligt priistlönereglementet
bar pastoratskyrkorådet att utbetala avlöningsförmåner till församlingsprästerna.
1 kollektkungÖrelsen stadgas, att kyrkorådet beslutar om församlingskollekt.

I 40 samt 43—51 §§ ges bestämmelser om kyrkorådets organisation och
arbetsformer. Beträffande det huvudsakliga innehållet i dessa får hänvisas
till den tidigare lämnade översikten över innehållet i LFS. Ilär får endast
lämnas en närmare redogörelse för ordförandeskapet i kyrkorådet. I 46 §

8 — Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt Nr 70

114

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70 år 1961

stadgas, att kyrkoherden eller den hans ämbete förvaltar eller den präst
inom församlingen, som kyrkoherden därtill förordnar, är ordförande i kyrkorådet.
I annex- eller kapellförsamling med särskilt anställd präst skall
denne eller den hans tjänst förestår föra ordet, när kyrkoherden eller den
hans ämbete förvaltar inte är tillstädes. Reglerna om ordförandeskapet är
tillämpliga även för pastoratskyrkorådet och samfällt kyrkoråd, om församlingarna
tillhöra samma pastorat. Utgör församlingar tillhörande olika
pastorat en kyrklig samfällighet, förordnar domkapitlet en av församlingarnas
kyrkoherdar eller annan inom församlingarna tjänstgörande präst
att vara ordförande i det samfällda kyrkorådet och en annan sådan präst
att vid förhinder för ordföranden föra ordet. Även eljest när församlingar
tillhörande olika pastorat har gemensamt kyrkoråd, skall ordförande förordnas
efter enahanda grunder.

I LFS Sthlm återfinns bestämmelserna om församlings kyrkoråd—vilka
är i sak av samma innehåll som de i LFS — i 3 § samt 44—60 §§. I 40 och
41 §§ stadgas, att för beredning av de ärenden, som ankommer på den
kyrkliga samfälligheten i huvudstaden, skall finnas ett beredningsutskott.
För Göteborgs kyrkliga ekonomiska samfällighet finns i 2 § och 8—13 §§
lagen angående kyrkofullmäktige och kyrkonämnd i Göteborg bestämmelser
om samfällighetens kyrkoråd, kyrkonämnden.

2. Församlingsstyrelsekommittén

De uppgifter, som åvilar kyrkorådet, är väsentligen av två skilda slag,
uttalar kommittén. Å ena sidan har kyrkorådet att handlägga ärenden, som
har en direkt anknytning till gudstjänstlivet eller till församlingsvården i
övrigt. Denna sida av kyrkorådets verksamhet kan sägas vara av mera
utpräglat kyrklig natur, och den äger ett nära samband med de prästerliga
arbetsuppgifterna. Å andra sidan har kyrkorådet att ombesörja administrativa
och ekonomiska frågor, vilka inte nämnvärt skiljer sig från dem,
som tillkommer den borgerliga kommunens styrelse.

Då det gäller att bestämma kyrkorådets funktioner, inställer sig spörsmålet
huruvida alla nämnda uppgifter fortfarande skall tillkomma rådet
eller om en uppdelning bör ske av rådets uppgifter på så sätt, att
de angelägenheter, som är av övervägande kyrklig natur, hänföres till ett
organ, samt att de övriga bestyren och då främst den ekonomi:!''a, förvaltningen
tilldelas ett annat. Lämpligheten av att låta kyrkorådet behålla båda
grupperna av uppgifter har blivit ifrågasatt närmast med utgångspunkt
från önskvärdheten att från kyrkoherden i dennes egenskap av självskriven
ordförande i rådet avlyfta sådana arbetsuppgifter, som kan sägas föga sammanhänga
med prästtjänstens rent kyrkliga karaktär.

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Spörsmålet blir enligt kommitténs uppfattning först och främst beroende
av rent praktiska överväganden. Kommittén finner att en uppdelning skulle
i flertalet församlingar innebära en överorganisation. Det kan dock övervägas,
om en möjlighet borde beredas församling att själv besluta om en
uppdelning och exempelvis bryta ut den ekonomiska förvaltningen samt
uppdraga denna åt en särskild ekonominämnd. Inom ramen för sin kvarstående
verksamhet skulle kyrkorådet få använda de anslag, som ställdes
till dess förfogande. Kyrkorådet och ekonominämnden blev sidoordnade
organ, och ingetdera organet skulle sålunda komma att framstå såsom
församlingens styrelse.

Även om vissa skäl kan anföras för en sådan uppdelning, synes det enligt
kommitténs mening vara av väsentlig betydelse för en ändamålsenlig organisation
av församlingens förvaltning, att rådet intar en central ställning i
församlingen. Denna kyrkorådets ställning skulle uppenbarligen inte kunna
bevaras, om de ekonomiska angelägenheterna undantogs från rådets verksamhetsfält.
I de talrika mindre församlingarna kan uppgifterna utan
olägenhet handhas av ett och samma organ. Vad de större församlingarna
beträffar, kan det väl vara erforderligt med ett särskilt beredningsorgan för
de ekonomiska angelägenheterna. Men kyrkorådet bör liksom för närvarande
vara det organ, som i sista hand har ansvaret för att alla ärenden får
en allsidig beredning.

På grund av det anförda föreslår kommittén, att kyrkorådet även i fortsättningen
skall intaga en central ställning inom församlingen med den
dubbla uppgiften att handha omvårdnaden om församlingslivet och att
vara församlingens främsta administrativa och ekonomiska organ.

Ledamoten Brolin har i särskilt yttrande anmält avvikande uppfattning
i förevarande spörsmål. En uppdelning av uppgifterna på två organ skulle
enligt hans uppfattning bli av verkligt värde; de rent prästerliga uppgifterna
skulle främjas och den ekonomiska förvaltningen bättre tillgodoses.
Genom uppdelningen behöver kyrkorådet inte förlora sin centrala och
ledande ställning, eftersom rådet bevaras vid det egentligen centrala i församlingens
verksamhet, omsorgen om församlingslivet och dess utveckling.
Därtill kommer att kyrkorådets och ekonominämndens ledamöter kan
utses med beaktande av deras lämplighet just för vartdera organets speciella
uppgifter. Brolin biträder tankegången, att uppdelningen skulle vara
valfri, men han finner det vara bäst att i lagen föreskrives både kyrkoråd
och ekonominämnd med möjlighet för församling att särskilt besluta, att
kyrkorådet skall fungera också som ekonominämnd. I

I de gällande bestämmelserna om kyrkorådets uppgifter som kyrkligt
organ intar rådets funktion som upprätthållare av kyrkotukt och församlingsdisciplin
en dominerande plats, framhåller kommittén, medan rådets
övriga uppgifter inom församlingslivet inrymts under stadgandet, att
rådet även i övrigt har att ombesörja kyrkans angelägenheter. Att lagen
kommit att så starkt framhäva kyrkorådets befattning med kyrkotukten

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

får ses mot bakgrunden av den historiska utvecklingen. Under de senare
årtiondena har kyrkorådets arbete för församlingsvården fått en annan
inriktning. Enligt nutida uppfattning anses kyrkorådets uppmärksamhet
framför allt böra riktas på den inre sidan av församlingslivet, och de uppgifter
som därvidlag åvilar kyrkorådet synes vara så betydelsefulla, att de bör
tillerkännas en central ställning bland rådets åligganden.

De i LFS givna bestämmelserna kan sålunda inte sägas avspegla vad som
numera får anses vara det väsentliga i kyrkorådets arbete för församlingsvården.
Härtill kommer att anmärkningar med fog kan riktas mot stadgandenas
avfattning. Enligt kommitténs mening bör därför de i 41 § första
stycket a)—c) LFS upptagna stadgandena utgå såsom otidsenliga. Inte
heller bör i den nya lagen införas någon motsvarighet till stadgandet i
42 § LFS.

Då det gäller att finna ett mera adekvat uttryck för kyrkorådets nutida
verksamhet, framstår det som naturligt att särskilt betona rådets uppgift
att vara det ledande organet för det andliga livet i församlingen, framhåller
kommittén. På grund av denna särställning tillkommer det kyrkorådet att
vidtaga alla åtgärder, som syftar till att främja församlingslivet. Härmed
får då avses i allt väsentligt detsamma som inbegripes i församlingens kompetens.
Det är utan tvivel önskvärt, att vad som sålunda framstår som en
mycket betydelsefull uppgift för kyrkorådet kommer till ett tydligare uttryck.
Att närmare precisera kyrkorådets hithörande befogenheter genom
en uppräkning eller exemplifiering synes däremot inte vara erforderligt
eller ens lämpligt, då detta skulle kunna mer än nödigt begränsa kyrkorådets
handlingsfrihet.

I enlighet med det anförda föreslår kommittén en mera allmänt hållen
bestämmelse av innehåll, att kyrkorådet skall ha omsorg om församlingslivet
och med uppmärksamhet följa dess utveckling. Med hänsyn till stadgandets
centrala betydelse bör det få sin plats redan i början av det lagrum,
som behandlar kyrkorådets uppgifter.

Förutom de angelägenheter som äger direkt anknytning till församlingslivet
har kyrkorådet att ombesörja betydelsefulla uppgifter av kyrkokommunal
natur. En kort redogörelse för hur dessa uppgifter enligt
kommitténs mening bör utformas har tidigare lämnats, och i övrigt får
hänvisas till specialmotiveringen för lagförslaget ävensom till SOU 1957: 15
s. 66 ff.

Vad härefter beträffar frågan om ordförandeskapet i kyrkorådet
erinrar kommittén till en början, att kyrkoherdens självskrivenhet
som ordförande i rådet leder sitt ursprung tillbaka till prästprivilegierna.

I samband med LFS:s tillkomst föreslog kyrkofullmäktigsakkunniga, att
kyrkoherden skulle bibehållas vid denna rätt och som skäl härför anfördes
— utöver den historiska traditionen — att kyrkorådet hade att utöva så -

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 ur 1961

dana funktioner, att prästens ledning av dess arbete syntes i hög grad påkallad.
I propositionen (1930: 100) uttalade departementschefen, att ordförandeskapet
i kyrkorådet borde tillkomma kyrkoherden i kraft av hans
ämbete, samt tilläde, att detta torde vara riktigt med hänsyn ej blott till
den ställning, som pastor intog i församlingen, utan även till arten av de
uppgifter, som ankom på kyrkorådet. Konstitutionsutskottet (1930: 31)
yttrade, att ordförandeskapet i kyrkorådet borde tillkomma kyrkoherden
på grund av hans ämbetsställning enligt gällande kyrkolag. Utskottet uttalade
vidare, att det med hänsyn till såväl pastors ställning som kyrkorådets
uppgifter torde för undvikande av motsättning mellan ämbetsförvaltning
och självförvaltning vara riktigt, att pastor även i fortsättningen kvarstod
som rådets självskrivne ordförande. Utskottet erinrade i detta sammanhang
om att kyrkorådet skulle i avseende å religionens och sedernas vård vaka
över efterlevnaden av gällande författningar.

Efter tillkomsten av LFS har i riksdagen kyrkoherdens självskrivenhet
i kyrkorådet behandlats år 1955 (motionerna I: 121 och II: 153). Konstitutionsutskottet
(uti. 5) ansåg att ett ställningstagande till frågan borde anstå
till dess resultatet av kommitténs arbete förelåg till bedömning.

Såsom kommittén tidigare närmare utvecklat är en av kyrkorådets väsentligaste
uppgifter att vara det ledande organet för det andliga livet i
församlingen. På grund av det samband som föreligger mellan denna betydelsefulla
del av kyrkorådets arbete och prästens gärning är det naturligt,
säger kommittén, att kyrkoherden äger medinflytande i rådet. Ilan bör inte
endast ha rätt att närvara, yttra sig och framställa förslag, utan han bör
som ledamot av rådet deltaga i rådets avgöranden. Ehuru prästens medinflytande
är av särskild betydelse, då det gäller kyrkorådets rent kyrkliga
verksamhet, är det knappast motiverat att göra någon inskränkning i präsprästens
medverkan i fråga om de övriga ärenden, som rådet har att handlägga.

Av kommitténs uppfattning, att kyrkoherden bör vara självskriven ledamot
i kyrkorådet, följer inte, säger kommittén vidare, att också ordförandeskapet
i rådet bör vara bundet vid en viss befattningshavare. För
kyrkoherdens självskrivenhet som ordförande skulle visserligen kunna anföras,
att det ledarskap på det andliga livets område som tillkommer kyrkoherden
svårligen kan skiljas från ledningen av kyrkorådet. Mot en sådan
tankegång kan dock invändas, att kyrkorådets verksamhet ingår som ett
led i den kommunala självstyrelsen och att det bäst överensstämmer med
principerna för denna självstyrelse, att rådets ordförande utses genom val
i vanlig ordning. Ett annat argument för självskrivenheten kan tänkas vara
att någon garanti för att kyrkorådets ordförande är solidarisk med kyrkans
verksamhet eljest inte skulle kunna ernås. Detta skäl för självskrivenheten
synes dock kommittén föga vägande. De kvalifikationer, på grund varav en
präst blivit satt att vara församlingens herde, är inte med nödvändighet
sådana, att de också gör honom lämplig att utöva ordförandeskapet i ett
organ med viktiga kommunala uppgifter. Prästen kan vara en utmärkt för -

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

kunnare och god själasörjare, men härav följer inte att han är lämpad att
föra ordet i kyrkorådet. I detta sammanhang kan det vara tillräckligt att
peka på de administrativa och ekonomiska uppgifter, som ankommer på
kyrkorådet, och vilka uppgifter kräver omdöme och erfarenhet i just sådana
hänseenden.

Därmed vill kommittén dock inte ha sagt, att prästerna inte i stor utsträckning
sköter även de med ordförandeskapet i kyrkorådet förbundna
plikterna på ett föredömligt sätt. Om kyrkoherden har de för ordförandeskapet
lämpliga förutsättningarna, torde han — om självskrivenheten bortfaller
— ofta komma att väljas till ordförande, liksom det för närvarande
inte är ovanligt att han väljes till fullmäktiges eller stämmans ordförande.
Och det måste för kyrkoherden vara mera tillfredsställande att vara ordförande
på grund av sina församlingsbors förtroende än i kraft av sitt
ämbete.

Om ordförandeskapet i kyrkorådet anförtros en lekman, kommer prästens
arbetsbörda att lätta, påpekar kommittén vidare, och han blir i stånd att
mera odelat inrikta sitt arbete på de områden, som är närmare förbundna
med den rent prästerliga gärningen. Ledamotskapet i kyrkorådet kommer
likväl att på honom ställa särskilda krav på initiativförmåga, liksom hans
kyrkliga erfarenhet kommer att vara av särskilt värde för rådets arbete.

Enligt kommitténs förslag skall sålunda kyrkoherdens självskrivenhet
som ordförande i kyrkorådet upphöra och ordföranden i stället tillsättas
genom val. Det synes lämpligt att även en vice ordförande i rådet utses.
Det är enligt kommitténs uppfattning naturligt att valet av ordförande och
vice ordförande — liksom beträffande borgerliga kommunens styrelse — tillkommer
det representativa organet.

Kommittén anser att när det gäller kyrkorådet i annexförsamling, bör
möjlighet finnas för annan präst än kyrkoherden att vara ledamot i dennes
ställe. Annexförsamlingens kyrkoråd skulle därigenom kunna tänkas
få en något självständigare ställning, och kyrkoherden skulle befrias från
de med ledamotskapet förbundna resorna. Att automatiskt göra i annexförsamling
tjänstgörande präst till ledamot torde emellertid vara mindre
lämpligt. Kyrkoherden bör äga pröva behovet av ersättare och prästens
lämplighet till uppdraget.

Förordnande att i kyrkoherdens ställe vara ledamot i annexförsamlings
kyrkoråd bör inte vara för kort. Församlingen bör sålunda ha möjlighet att
välja den förordnade prästen till kyrkorådets ordförande. Kommittén
anser därför att uppdragstiden som regel bör vara lika lång som de övriga
ledamöternas mandattid, eller alltså fyra år. Tiden bör även sammanfalla
med mandattiden för de andra ledamöterna.

Kyrkoherdens självskrivenhet som ledamot i kyrkorådet kommer att
gälla även beträffande kyrkoråd i samfällighet, som består av församlingar
tillhörande samma pastorat. Såvitt gäller kyrkoråd i samfällighet, bestående

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

av församlingar som tillhör olika pastorat, ävensom kyrkoråd, som i övrigt
är gemensamt för sådana församlingar, skulle en tillämpning av den föreslagna
regeln om kyrkoherdens självskrivenhet leda till att — särskilt i de
större städerna med ganska många pastorat — det prästerliga inslaget i
kyrkorådet blev för stort. Kommittén föreslår därför att domkapitlet skall
förordna en av församlingarnas kyrkoherdar till ledamot i kyrkorådet och
en annan av kyrkoherdarna till suppleant.

Efter redogörelsen för sina förslag rörande prästens ställning i kyrkorådet
finner kommittén det vara av intresse att något beröra frågan, huruvida
förslaget i dessa hänseenden kommer i motsättning till stadganden i
kyrkolagen. Dessa stadganden berör prästens befattning med kyrkans ekonomiska
angelägenheter. Däremot finns ingen bestämmelse i kyrkolagen
om själva församlingsstyrelsen.

Genom 1862 års lagstiftning blev kyrkorådet det allmänna förvaltningsoch
verkställighetsorganet för kyrkans och församlingens angelägenheter
erinrar kommittén. Såväl denna lagstiftnings motiv som ett senare utfärdat
kungl. utslag ger vid handen, att den befattning med kyrkans ekonomiska
angelägenheter, som enligt kyrkolagen och privilegierna tillkommit prästen
och kyrkvärdarna övergått till prästen och kyrkorådets samtliga valda
ledamöter.

Vad i kyrkolagen stadgas om prästens befattning med kyrkans ekonomiska
angelägenheter synes kommittén mte utgöra hinder mot att befria
honom från det obligatoriska ordförandeskapet i kyrkorådet. Ordföranden
har i och för sig inte större inflytande på ärendenas avgörande än var och
en av de övriga ledamöterna. Ordförandens utslagsröst är närmast att
betrakta som ett rent tekniskt arrangemang. Vad angår de särskilda befogenheter,
som enligt LFS är förenade med ordförandeskapet eller eljest
tillkommer kyrkoherden, har dessa enligt förslaget i sådan utsträckning
tillerkänts kyrkoherden, att hans ställning blir i stort sett orubbad.

Ledamoten Kaijser är av delvis skiljaktig mening beträffande kyrkoherdens
ställning i kyrkorådet. Han anser, att kommittémajoritetens förslag
att behålla pastors självskrivenhet som ledamot i kyrkorådet men inte hans
självskrivenhet såsom ordförande däri bär en stark prägel av kompromiss.
Såvitt han kan finna riktar sig kritiken ur praktisk synvinkel främst däremot
att pastor inte alltid kan förväntas besitta sinne för vikten av ordning
och reda i församlingens finanser eller tihräckliga ekonomiska insikter.
I detta sammanhang erinrar Kaijser emellertid om att det blir möjligt att
uppdraga ekonomisk förvaltning åt boställsstyrelse eller åt oreglerad nämnd.
I ingen av dessa nämnder är kyrkoherden ens självskriven ledamot. Vidare
blir det lättare att inackordera den kyrkliga medelsförvaltningen hos den
borgerliga kommunen. Om man lägger tyngdpunkten i kyrkorådets verksamhet
till de församlingsvårdande uppgifterna, ter sig pastors självskri venhet
i kyrkorådet, när han erhållit sitt ämbete genom val, inte särskilt stötande
ens från kommunaldemokratisk synpunkt.

120

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70 år 1961

3. Remissyttranden

Lika med kommitténs majoritet anser kammarkollegiet, ett flertal domkapitel,
länsstyrelsen i Södermanlands län,diakonistyrelsen,Svenska prästforbundet
samt ett tiotal församlingar och kyrkliga samfälligheter att någon
uppdelning av kyrkorådets funktion på två förvaltnings
o r g a n icke bör ske, utan att kyrkorådet bör behålla sin centrala
ställning i församlingen med den dubbla uppgiften att handha omvårdnaden
om församlingslivet och att vara församlingens främsta administrativa och
ekonomiska organ.

Sålunda anför domkapitlet i Härnösand, att en av utredningens största
förtjänster är, att utredningen visar klar blick för kyrkorådets centrala
funktion i församlingslivet, med rätta betonar sambandet mellan de rent
kyrkliga och de administrativt-ekonomiska områdena och avvisar tanken
pa eu uppdelning av dem på två organ.

Domkapitlet i Stockholm anser, att det inte torde vara möjligt att göra
en boskillnad mellan kyrkorådets rent kyrkliga och ekonomiskt förvaltande
uppgifter. Dessa senare maste bedömas och avgöras med hänsyn till de
behov, som gör sig gällande på gudstjänstlivets och själavårdens område.
o Domkapitlet'' i Strängnäs framhåller, att en uppdelning skulle medföra
långt gående, ej överskadliga konsekvenser till men för församlingslivet, och
domkapitlet i Visby befarar, att genom en uppdelning — som för det stora
flertalet församlingar skulle innebära en betänklig överorganisation — lätt
skulle uppkomma en jordmån för ofruktbar dualism.

o Länsstyrelsen i Södermanlands län utvecklar sina synpunkter på frågan
sålunda.

..AyeJl. °m> s.asom betänkandet sägs, större svårigheter icke skulle möta
att 1 toriattningsvag göra en gränsdragning mellan de båda sidorna av
kyrkorådets hittillsvarande verksamhet, kan det dock enligt länsstyrelsens
mening antagas, att vid tillämpningen skulle uppkomma vissa tolkningssvarigheter.
Det främsta skälet mot en uppdelning anser dock länsstyrelsen
var^ n, eu för att det ekonomiska organet blir alltför dominerande samt
, kyrkorådet och de i egentlig mening församlingsvårdande uppgifterna
skulle kunna fa en alltför undanskjuten ställning.

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund har en i princip motsatt
uppfattning av olägenheterna vid en uppdelning. Styrelsen anför.

''^''ran„ kyrkligt hall har förfäktats att kyrkorådets ställning såsom ledande
organ tor det andliga livet i församlingen med nödvändighet förutsätter,
att rådet också handhar församlingens drätsel. Enligt förbundets åsikt
ygger detta resonemang på en felsyn. Inom den borgerliga kommunen med
dess rikare utbildade förvaltning hör det till vanligheten, att specialreglerade
nämnder med viktiga uppgifter att ombestyra, såsom skolstyrelse, socialnämnd,
barnavårdsnämnd m. fl., icke handhar någon självständig kassaforvaltnmg
eller for egna räkenskaper, Denna medelsförvaltning handhas
i stallet av kommunens styrelse, till vilken den centraliserats. Såsom varje
kommunalman vet minskar detta dock ej den självständighet, med vilken

121

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70 år 1961

nämnderna enligt lag handlägger sina ärenden och inom ramen för lämnade
anslagsbemyndiganden med bindande verkan utanordnar medel för sina
utgifters täckande.

Förbundets styrelse stannar likväl för att tillstyrka kommittémajoritetens
förslag, men framhåller, att detta ställningstagande betingats främst av att
förslaget av allt att döma uppfattas såsom en mindre ingripande ändring i
gällande ordning än reservantförslaget.

Såsom tidigare berörts har ett flertal remissinstanser uttryckt sin tillfredsställelse
över kommitténs uttalande, att de församlingsvårdande
uppgifterna intar en central ställning och är av stor
betydelse för församlingslivet. I betraktande härav har kommitténs uppfattning,
att kyrkorådets församlingsvårdande uppgifter i allt väsentligt
överensstämmer med vad som i förslaget anges vara församlingens kompetens
på området, inte väckt någon gensaga. Spörsmålet har direkt berörts
endast av ett fåtal remissinstanser, och i den mån kritik framförts,
har denna väsentligen tagit sikte på hur kyrkorådets uppgift att inom
ramen för den givna kompetensen vara aktivt verksamt lämpligen bör
komma till uttryck.

Helt nöjda med den av kommittén föreslagna formuleringen att »kyrkorådet
skall hava omsorg om församlingslivet och med uppmärksamhet följa
dess utveckling» är domkapitlet i Strängnäs och Svenska prästförbundet,
i vilkas yttranden framhålles det tacknämliga i att förslaget starkare än
gällande lag understryker, att kyrkorådet skall vara ledande, initiativtagande
och övervakande inom församlingsvården.

Också kyrkomötet tillstyrker det av kommittén i denna del framlagda
förslaget. Kyrkolag sutskottet säger sig för sin del ha önskat en mera preciserad
sammanfattande bestämmelse, men finner dock förslaget godtagbart.
Utskottet fäster särskild vikt vid att kommittén betonat, att den allmänna
formuleringen är en garanti mot en olämplig begränsning av kyrkorådets
handlingsfrihet och att stadgandets placering i början av det lagrum,
som behandlar kyrkorådets uppgifter, är avsedd att markera stadgandets
centrala betydelse.

Domkapitlet i Härnösand anser det vara i överensstämmelse med församlingsorganisationens
egen struktur, när kommittén betonar kyrkorådets
uppgift att vara det ledande organet för det andliga livet i församlingen.
Domkapitlet önskar dock, att rådets aktivitet får ett starkare uttryck.
Ledet »med uppmärksamhet följa dess utveckling» borde i stället formuleras
»verksamt beflita sig om dess förkovran».

Även domkapitlet i Stockholm finner att den föreslagna texten fått en
för passiv innebörd. I anslutning till yrkanden från vissa församlingar inom
stiftet vill domkapitlet ha texten mer aktivt utformad, förslagsvis »med
uppmärksamhet följa samt genom ändamålsenliga åtgärder främja dess
utveckling».

Av församlingarna och de kyrkliga samfällighetema har tretton uttalat

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

sig i positiva ordalag över vad kommittén anfört och föreslagit; sex återigen
har förklarat sig önska en mer aktivt formulerad bestämmelse.

Endast styrelsen för Svenska landskommunernas förbund ställer sig mera
avgjort kritisk till vad kommittén föreslagit; förslaget att som kyrkorådets
främsta uppgift ställa omsorgen om församlingslivet ter sig snarast som ett
liberalt tillmötesgående av anspråk, som framställts från prästerligt håll,
hävdar styrelsen.

Till de livligast diskuterade spörsmålen hör kommitténs förslag att kyrkoherde
inte längre skall vara självskriven ordförande i kyrkorådet
utan endast självskriven ledamot därav. Ett övervägande flertal
remissvar innehåller ett yrkande, att den hittills gällande ordningen behålles.
I sådan riktning uttalar sig kammarkollegiet, kyrkomötet, samtliga
domkapitel, länsstyrelserna i Södermanlands, Örebro och Västernorrlands
län, diakonistyrelsen samt styrelsen för Svenska pastoratens riksförbund
och Svenska prästförbundet.

Statskontoret och styrelsen för Svenska landskommunernas förbund
biträder kommitténs ståndpunkt; kommunförbundets styrelse under framhållande,
att kommittén snarast gjort ett tillmötesgående av prästerliga
önskemål genom att i allt fall låta kyrkoherden erhålla en självskriven ledamotsplats
i kyrkorådet.

Från de remissvar, i vilka kritiska synpunkter framkommit, må till en
början följande citeras av vad kammarkollegiet anfört.

Kollegiet får för sin del betona det starka sambandet mellan kyrkoherdens
ställning såsom ledare av det andliga livet i församlingen och ledningen av
kyrkorådet. Till den av kommittén häremot framställda, på principerna om
kommunal självstyrelse grundade invändningen vill kollegiet anmärka, att
någon parallell med förhållandena i den borgerliga kommunen icke synes
böra dragas, eftersom det i sådan kommun icke finnes någon tjänsteman,
som intar en så självklart ledande ställning som kyrkoherden i församlingen.

Kyrkomötets ståndpunktstagande grundar sig på kyrkolag sutskottets
förslag, i vilket utskottet bland annat framhåller, att eftersom kyrkorådet
skall främja församlingslivet, synes det vara naturligt, att prästen med hänsyn
till sin speciella ställning inom församlingen blir den som i egenskap av
ordförande i kyrkorådet ser till att kyrkorådets verksamhet blir inriktad på
detta mål. Utskottet betonar att kyrkoherden måste under samarbete med
lekmännen ha huvudansvaret för församlingsvården, som i allt väsentligt är
beroende av prästens initiativ och åtgärder.

Domkapitlet i Uppsala framhåller, att kyrkorådet inte enbart är en
kyrkokommunal styrelse utan även en kyrklig myndighet med historiska
rötter i den urkristna församlingens äldsteorganisation. Såsom kyrkoherden
genom sitt ämbete är betrodd med uppgiften att leda den andliga vården
inom församlingen, så är också kyrkorådet ett arbetsorgan för samma uppgift;
det är då naturligt att kyrkoherden som självskriven ordförande leder
kyrkorådets arbete. Domkapitlet befarar slutligen, att en egendomlig och

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961 123

olycklig dualism kan skapas inom rådet, om annan ledamot väljes till ordförande.

Också domkapitlet i Linköping anknyter till den djupa förankring
kyrkoherdens ledande ställning liar i kyrkans historia samt uttrycker farhåga
för den irritation som kan väntas om annan än kyrkoherden utses
till ordförande. Domkapitlet anför vidare.

Hur värdefullt än ett demokratiskt styrelsesätt i sig själv må kunna anses
vara, är det omöjligt att i hela deras vidd tillämpa principerna härför på ett
trossamfunds församlingslag. Över huvud taget, gäller att normer, som
hämtats från det profana politiska och sociala området, icke kunna tillämpas
på det religiösa, utan att man riskerar att kränka detta senares egenart. Den
uppgift, som prästen mottagit i sin prästvigning, ger honom ett stort personligt
ansvar för hela det kyrkliga livet i den församling han satts att
vårda.

Domkapitlet i Karlstad anlägger liknande synpunkter på frågan. På
grund av den speciella ställning som kyrkoherden såsom församlingsföreståndare
innehar är det från domkapitlets synpunkt ovedersägligt, att den
samordnande verksamhet mellan församlingsvard, administration och förvaltning,
som är nödvändig för församlingslivet, anförtros den som enligt
gällande kyrkorätt har yttersta ansvaret för församlingsvården, nämligen
kyrkoherden.

Kyrkoherdens ställning såsom ledare för församlingen och den, som i kraft
av sitt ämbete har huvudansvaret för församlingsvården, har som skäl för
ett avstyrkande av ändring i gällande ordning åberopats också av domkapitlen
i Skara, Strängnäs, Land, Göteborg, Härnösand, Luleå och Visby
samt av Svenska präst förbundet. Fördelen av att kunna stå oberoende i
förhållande till politiska och andra grupper inom församlingen är ytterligare
ett skäl som åberopas av domkapitlen i Härnösand och Skara. Sistnämnda
domkapitel och domkapitlet i Lund framhåller även, att prästen
genom att kallas till sitt ämbete har fatt erfara sina församlingsbors förtroende.
Han har sålunda redan genom ett församlingens val utsetts till
ledare inom församlingen.

Domkapitlet i Växjö vill som sin slutgiltiga standpunkt anföra, att upphävandet
av kyrkoherdens självskrivenhet över huvud taget innebär en sa
pass radikal förändring av kyrkoherdens nuvarande ställning i församlingen,
att verkligt positiva skäl måste kunna åberopas för en sådan reform. Några
väsentliga fördelar med den föreslagna ordningen har likväl inte pavisats,
lika litet som några väsentliga nackdelar med gällande ordning.

Det bör här omnämnas, att vid behandlingen av denna fråga två ledamöter
av kammarkollegiet och två i vartdera av domkapitlen i Härnösand
och Stockholm reserverat sig för tillstyrkan av kommitténs förslag.

Av de hörda länsstyrelserna finner länsstyrelsen i Västernorrlands län
kommitténs motivering knappast övertygande och länsstyrelsen i Örebro
län finner övervägande skäl tala för att behålla nuvarande ordning. Länsstyrelsen
i Södermanlands län anser det med hänsyn till kyrkorådets cen -

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

trala funktion att främja det kyrkliga livet inom församlingen vara av stor
betydelse för församlingsarbetet, att pastor bibehålies vid den ledande
ställningen såsom rådets självskrivna ordförande.

Också enligt diakonistyrelsens åsikt ligger i kommitténs betonande av
de församlingsvårdande uppgifterna ett starkt skäl att behålla kyrkoherden
som självskriven ordförande, och styrelsen för Svenska pastoratens riksförbund
anser, att man bör ta hänsyn till den tendens till utvidgning av rådets
självförvaltning, som ligger i den nutida utvecklingen av församlings vården.
Styrelsen håller före, att det allmännas intresse härvidlag bör tillvaratagas
genom att rådet har en ordförande, som handlar under tjänstemannaansvar.

Av de hörda församlingarna och kyrkliga samfälligheterna har de flesta,
eller inemot ett attiotal, uttalat sig för att kyrkoherdens självskrivna ordförandeskap
behalles; femton har däremot förklarat sig biträda kommitténs
förslag. I många fall har — enligt vad utdrag av protokollen ger vid handen
beslut i frågan fattats efter en diskussion, vid vilken framträtt starka
meningsmotsättningar. I ett fatal fall har uttalanden gjorts, att ändringen
av kyrkoherdens ställning bör göras så konsekvent, att också det självskrivna
ledamotskapet tas bort.

I samband med behandlingen av förevarande spörsmål om kyrkoherdens
ställning i kyrkorådet berör ett par remissinstanser kommitténs förslag att
även vice ordförande i rådet skall utses av det representativa organet. Därvid
finner domkapitlen i Uppsala och Strängnäs samt styrelsen förr Svenska
pastoratens riksförbund — uppenbarligen med utgångspunkt i att kyrkoherdens
självskrivenhet såsom ordförande får kvarstå — det lämpligare,
att kyrkorådet självt inom sig utser en vice ordförande. 4

4. Departementschefen

Kyrkorådets uppgifter är av tva skilda slag. A ena sidan kan uppgifterna
sägas vara av mera utpräglad kyrklig natur, nämligen då det gäller handhavandet
av angelägenheter, som rör gudstjänstlivet och församlingsvården
i övrigt. Ä andra sidan förekommer uppgifter av övervägande administrativ
och ekonomisk karaktär, vilka inte i högre grad skiljer sig från de bestyr,
som tillkommer den borgerliga kommunens styrelse.

I den offentliga diskussionen har vid skilda tillfällen ifrågasatts det lämpliga
i att kyrkorådet handhar båda slagen av dessa uppgifter. Förslag har
framkastats, att i församlingen skall finnas ett kyrkoråd för det andliga
livet och därmed sammanhängande angelägenheter samt en särskild nämnd
för den ekonomiska förvaltningen. Församlingsstyrelsekommittén har inte
biträtt detta förslag. Kommittén anser det från organisatorisk synpunkt
vara väsentligt, att kyrkorådet intar en central ställning i församlingen och
utgör dess styrelse. I flertalet församlingar utgör det enligt kommitténs
mening en överorganisation att ha två jämställda organ. Kommittén erinrar

125

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70 år 1961

vidare om församlingens möjlighet att genom särskilt beslut inrätta ett beredningsorgan
för ekonomiska angelägenheter. Samtidigt understryker kommittén
vikten av att kyrkorådet i sista hand bär ansvaret för beredningen
av alla förekommande ärenden. Kommitténs förslag innebär alltså, att
kyrkorådet alltjämt skall ha den dubbla funktionen att vårda sig om församlingslivet
och förvalta församlingens medel.

Ett flertal remissmyndigheter har biträtt kommitténs förslag samt framhållit
det angelägna i att rådet utövar en central funktion i församlingens
verksamhet.

För egen del kan jag inte finna det ändamålsenligt att generellt uppdela
förvaltningen på två skilda organ. Som jag tidigare framhållit, är församlingens
verksamhet begränsad till ett förhållandevis snävt område. Kyrkorådets
uppgifter är därför inte av så vittutgrenad natur som angelägenheterna
för den borgerliga kommunens styrelse. Jag finner det uppenbart,
att en uppdelning för de mindre församlingarnas del skulle utgöra en överorganisation.

Spörsmålet måste därför i huvudsak beröra de större församlingarna. Men
även här kan en smidig och ändamålsenlig organisation skapas inom nuvarande
ram. I allmänhet finns hos dessa församlingar tillgång på personal,
som kan handha löpande administrativa uppgifter, och vidare kan en särskild
beredningsnämnd tillsättas för att avlasta kyrkorådet bestyret med
vissa ekonomiska angelägenheter.

Delade meningar råder inte om att kyrkorådet bör inta en central och
ledande ställning inom församlingslivet. Enligt min uppfattning måste en
väsentlig förutsättning för denna kyrkorådets arbetsuppgift vara, att rådet
kan överblicka församlingens ekonomiska situation och utforma verksamheten
inom ramen för tillgängliga medel. Jag finner det vara av vikt, att
denna centrala ställning kommer till klart uttryck i den nya lagen. Kommitténs
förslag utgör enligt min mening också en avgjord förbättring av
de nuvarande bestämmelserna. I

I EES anges kyrkorådets kyrkliga uppgijter genom en uppräkning. Som
jag tidigare erinrat om har kyrkomöteskommittén ansett att det materiella
innehållet i dessa bestämmelser bör inflyta i en ny kyrkolag. Församlingsstyrelsekommittén
har för sin del föreslagit, att de kyrkliga uppgifterna inte
anges i den nya församlingsstyrelselagen på annat sätt än genom ett allmänt
hållet stadgande om att rådet skall ha omsorg om församlingslivet
och med uppmärksamhet följa dess utveckling. Med denna formulering
anser kommittén, att kyrkorådets församlingsvårdande uppgifter i allt väsentligt
kommer att överensstämma med vad som inbegrips i församlingens
kompetens. Från kyrkliga myndigheter har uttalats tillfredsställelse över
förslaget i denna del. Några har dock framställt önskemål, att rådets uppgifter
skall komma till uttryck i mera aktiva ordalag.

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Vid min redogörelse för vissa allmänna synpunkter på det föreliggande
lagförslaget förklarade jag mig biträda kommitténs åsikt att det nämnda
stadgandet bör ha en allmän formulering, som endast anger ramen för
kyrkorådets verksamhet inom församlingsvården. Rådet bör inom denna
ram ha möjlighet att vidta de åtgärder, som vid skilda tillfällen bedöms
vara lämpliga. Vad beträffar den närmare utformningen av stadgandet är
jag beredd tillmötesgå från kyrkligt håll framställda önskemål, att regeln
ges en mera aktiv innebörd. Jag vill därför föreslå, att kyrkorådets uppgift
anges vara att ha omsorg om församlingslivet och verka för dess utveckling.

Vad angår kyrkorådets kyrkokommunala uppgifter innebär församlingsstyrelsekommitténs
förslag i huvudsak en anpassning till KL:s bestämmelser
om kommunens styrelse. Mot förslaget har remissmyndigheterna inte
gjort invändning av principiell räckvidd, och jag har inte heller för egen del
något att erinra mot denna anpassning till KL:s regler. Innebörden av stadgandet
i vad gäller befogenheten att upplåta kyrkorummet har tidigare berörts.
Till ett par detalj spörsmål ämnar jag återkomma i specialmotiveringen
till lagförslaget.

I fråga om kyrkoherdens ställning i kyrkorådet innebär kommitténs förslag
viss ändring i förhållandet till nuvarande ordning. Kommittén föreslår,
att kyrkoherden alltjämt skall vara självskriven ledamot i rådet men inte
som nu också dess självskrivne ordförande; endast om han väljes därtill
skall han bekläda posten. Denna förändring har avstyrkts av flertalet remissmyndigheter.

Kyrkorådets uppgift att handha såväl kyrkliga som kyrkokommunala
angelägenheter komplicerar spörsmålet. När det gäller de kyrkliga uppgifterna
är det enligt min mening med hänsyn till det samband som otvivelaktigt
råder mellan kyrkoherdens tjänsteutövning och kyrkorådets uppgifter
inom församlingsvården både naturligt och nödvändigt, att kyrkoherden
får medverka i arbetet inom församlingens centrala kyrkliga organ.

Vad gäller den kyrkokommunala verksamheten gör sig andra synpunkter
gällande. Obligatoriskt ledamotskap är föga förenligt med principerna för
hur en kommuns styrelse bör vara uppbyggd. Av 32 § KL följer, att den
som är föredragande hos kommunens styrelse eller eljest på grund av vissa
tjänsteåligganden intar en ledande ställning inom kommunens samfällda
förvaltning inte ens är valbar som ledamot i kommunens styrelse. Med det
betraktelsesätt, som ligger bakom denna bestämmelse i KL, skulle det
kunna ifrågasättas om kyrkoherden över huvud taget bör vara medlem i
rådet. Han skulle i stället utöva funktionen som föredragande i rådet och
verkställare av rådets beslut.

Behovet av att kyrkoherden såsom församlingens föreståndare medverkar
i kyrkorådets arbete får alltså vägas mot det krav som utifrån kommunala
självstyrelseprinciper ställes på rådets sammansättning. En viktig omständighet
finner jag därvid vara, att kyrkoherdens uppgifter är sådana, att han

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

knappast kan jämföras med någon befattningshavare i den borgerliga kommunens
tjänst. Kyrkoherden måste till följd av sin ställning ha medansvar
för rådets verksamhet, och hans medverkan inom rådet kan därför inte inskränkas
till föredragning och verkställighet. Det bör också erinras om att
kyrkoherden i allmänhet erhållit sitt ämbete efter församlingens val. Jag
anser därför övervägande skäl tala för bifall till kommitténs förslag, att
kyrkoherden även i fortsättningen skall vara ledamot i rådet omedelbart
på grund av sitt ämbete.

Större tvekan kan föreligga om kyrkoherden bör vara självskriven ledamot
också i samfällighets kyrkoråd. Jag vill dock erinra om att redan bestående
samfälligheter kan handha även andra än ekonomiska angelägenheter.
Bland annat med hänsyn härtill är jag inte beredd förorda avsteg
från den ordning, som föreslagits för församlingskyrkoråd. I Stockholms
och Göteborgs samfälligheter bör dock nuvarande ordning bestå, nämligen
att präst inte är självskriven ledamot i det administrativa organet.

Att kyrkoherden sålunda bör vara självskriven ledamot i kyrkorådet
medför enligt min uppfattning inte utan vidare att han också skall vara
rådets ordförande. Hans ställning i församlingen skulle visserligen kunna
anföras som skäl för ett självskrivet ordförandeskap. Olika praktiska synpunkter
talar dock för en motsatt ordning. Kommittén har framhållit flera
omständigheter, som jag finner vägande. Anlägger man vidare pa församlingslivet
det betraktelsesättet, att det skall vara uttryck för en folkkyrkas
levande verksamhet, grundat på ett aktivt samarbete mellan präster och
lekmän, så leder detta — antingen man främst ser till kyrkorådets kyrkliga
eller till dess kyrkokommunala uppgifter — ovedersägligen till att valet av
ordförande bland kyrkorådets medlemmar bör stå församlingens representativa
organ helt fritt.

Några remissmyndigheter har uttalat farhåga för att kyrkoherden skall
bli beroende av politiska grupper i församlingen, om han inte är självskriven
ordförande i rådet. Till detta vill jag blott anmärka, att prästen
redan nu har att följa de beslut församlingens organ fattar inom ramen för
sin befogenhet. Jag kan inte finna, att prästen till följd av den föreslagna
ordningen skulle komma i beroendeställning, liksom inte heller, att hans
möjligheter att utöva inflytande i rådet skulle minska.

De anförda synpunkterna föranleder mig att även i förevarande spörsmål
biträda kommitténs ståndpunkt. I likhet med kommittén anser jag att den
föreslagna ordningen inte innebär någon förändring i den ställning kyrkolagen
förlänar kyrkoherden inom församlingen.

Jag är ense med kommittén att såväl ordförande som vice ordförande i
kyrkorådet bör väljas av det representativa organet. Härigenom vinnes
överensstämmelse med vad som gäller beträffande presidiet i den borgerliga
kommunens styrelse.

Vad kommittén anfört om prästs medverkan i annexförsamlings kyrkoråd
föranleder ingen erinran från min sida.

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

V. Kyrkliga samfälligheter m. m.

1. Gällande bestämmelser och deras tillkomst

LFS upptar två skilda former för samverkan mellan församlingar för
vården av gemensamma angelägenheter. Församlingarna kan jämlikt 1 §
andra stycket LFS genom beslut av Kungl. Maj:t förenas till en kyrklig
samfällighet, som genom sina särskilda organ har att sköta ifrågavarande
uPPg>Ler. Samfälligheten kan omfatta alla i LFS avsedda angelägenheter,
och i så fall upphör församlingarnas självbestämmanderätt (total
samfällighet). Men samfälligheten är vanligtvis mindre omfattande och
avser viss eller vissa bestämda angelägenheter, till exempel församlingarnas
ekonomi (partiell samfällighet).

Om församlingarna inte är förenade till kyrklig samfällighet, skall beslutanderätten
rörande gemensamma angelägenheter jämlikt 3 § andra stycket
LFS utövas på gemensam kyrkostämma. Detta är som regel fallet i pastorat,
som består av två eller flera församlingar. Här är det den s. k. pastoratsstämman,
som har beslutanderätten.

Samfällighetsbildning förutsätter i princip samtycke av samtliga berörda
församlingar. Om åtgärden finns vara påkallad av betydande allmänt
behov, kan förordnande meddelas även mot församlings önskan.

Bildande av samfällighet innebär i första hand, att för samfälligheten
skall finnas motsvarande beslutande och förvaltande organ som för församling.
Beslutanderätten i samfällighet, som har flera än 1 500 invånare,
utövas av kyrkofullmäktige samt i mindre samfällighet av samfälld kyrkostämma,
såvida inte denna beslutar införa fullmäktigsystem. I en total
samfällighet har församlingarna som nämnts upphört att vara självständiga
kyrkokommuner. Om samfälligheten är partiell, behåller församlingarna i
princip sina egna organ för vården av de angelägenheter, som inte berörs
av samfälligheten. Kungl. Maj:t kan dock enligt 4 § första stycket LFS
förordna, att församling inte skall ha särskilda kyrkofullmäktige. Då en
partiell samfällighet bildas brukar ofta de berörda församlingarna befrias
från skyldighet att utse egna kyrkofullmäktige.

De i 27 § 1 mom. LFS givna reglerna hur antalet kyrkofullmäktige i
församling bestäms gäller inte för samfällighet. Enligt paragrafens 2 mom.
skall i stället Kungl. Maj:t bestämma antalet fullmäktige. Detta fördelas
sedan av länsstyrelsen på församlingarna efter särskilda regler.

Vid val av kyrkofullmäktige för samfällighet skall enligt 31 § första
stycket LFS varje församling utgöra en valkrets och får således inte uppdelas
i flera valkretsar. Valbarheten är inte inskränkt inom valkretsen,

129

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70 år 1961

varför möjlighet finns att i en församling välja person, som bor i annan
församling inom samfälligheten.

I varje samfällighet skall finnas ett gemensamt kyrkoråd, vanligen benämnt
samfällda kyrkorådet (men i Göteborg och Norrköping kallat
kyrkonämnden). Sådant kyrkoråd tillsättes och sammansättes enligt samma
regler som församlingskyrkoråd. Vid val av ledamöter bör enligt 43 § tredje
stycket LFS tillses, att om möjligt envar av församlingarna blir företrädd
i rådet.

Då församlingar inte bildar en kyrklig samfällighet utövas beslutanderätten,
som inledningsvis nämnts, på gemensam kyrkostämma. Fullmäktige
kan inte utses, ej ens om kyrkofullmäktige finns i alla församlingarna.

Beslutanderätten tillkommer gemensam kyrkostämma även om församlingarna
tillhör en samfällighet, men angelägenheten inte är gemensam
för samtliga de till samfälligheten hörande församlingarna. Ett exempel
är att två församlingar i en samfällighet, vari ingår även andra församlingar,
har en gemensam kyrkogård. Om skilda flerförsamlingspastorat är
förenade till en samfällighet, som inte omfattar samtliga pastoratsangelägenheter,
avgörs de inom det särskilda pastoratet förekommande pastoratsangelägenheterna
inte av samfällighetens beslutande organ utan i vanlig
ordning på pastoratsstämman för pastoratets församlingar.

Församlingar, som inte utgör en kyrklig samfällighet kan jämlikt 40 §
andra stycket LFS förena sig om gemensamt kyrkoråd, vilket träder i stället
för de särskilda kyrkoråden. Församlingarna har även möjlighet att
behålla sina egna kyrkoråd och utse gemensamt kyrkoråd för vården om
viss eller vissa angelägenheter. Beslut om gemensamt kyrkoråd — liksom
beslut om gemenskapens upphörande — fattas av varje församling för sig.

Om församlingar förenar sig om gemensamt kyrkoråd för vården om
vissa angelägenheter, kommer beslutanderätten i dessa ärenden alltid att
utövas på gemensam kyrkostämma. Om församlingarna beslutar att låta ett
gemensamt kyrkoråd sköta alla de kyrkliga angelägenheterna, tillkommer
också beslutanderätten i alla ärenden den gemensamma kyrkostämman. I
de fall, då församlingarnas egna representativa organ således skulle komma
att ha endast ett fåtal eller inga ärenden att handlägga, finns det likväl
ingen möjlighet för församling med flera än 1 500 invanare att erhalla
dispens från fullmäktigsystemet.

Ledamöter och suppleanter i gemensamt kyrkoråd väljes enligt 43 §
andra stycket LFS på gemensam kyrkostämma. Enligt tredje stycket i
samma paragraf bör därvid tillses, att om möjligt envar av församlingarna
blir företrädd i rådet.

I pastorat kan enligt 3 § ecklesiastika boställsordningen utses en särskild
boställsstyrelse, vilken har att beträffande förvaltningen av prästgård^ och
löneboställe fullgöra de åligganden, som eljest tillhör pastoratskyrkoradet.
Val av ledamöter och suppleanter i boställsstyrelse skall ske enligt samma
9 — Dihav g till riksdagens protokoll 1961. 1 sand. Nr 70

130

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70 år 1961

regler som för kyrkoråd, dock far antalet ledamöter inte vara under tre
eller över fem. Vidare stadgas att boställsstyrelsen — till skillnad från
kyrkorådet har att inom sig för varje år välja ordförande och, där så
finns påkallat, vice ordförande.

En samverkan mellan olika församlingar kan komma till stånd även i
annan ordning än enligt bestämmelserna i LFS. Ett sätt att ordna sådan
samverkan är att församlingar ingår avtal om vården av någon angelägenhet,
exempelvis om en gemensam begravningsplats. En gemensam förvaltning
kan vidare komma till stand genom att en stiftelse bildas för skötseln
av exempelvis ett kapell eller ett församlingshus.

X detta sammanhang kan anmärkas att möjligheten att ingå kommunalförbund
inte står församlingarna till buds.

I Stockholm bildar de territoriella församlingarna en partiell ekonomisk
samfällighet. Om samfällighetens kompetens och organisation finns bestämmelser
i LFS Sthlm. Samfälligheten har till uppgift att vårda huvudstadens
gemensamma kyrkliga angelägenheter, till vilka i första rummet
hänförs prästerskapets, kyrkomusikers och kyrkobetjäntes kontanta avlöningsförmaner,
förvaltning av sadan egendom, som är avsedd för bestridande
av dessa avlöningsförmåner, samt utgörande av den allmänna
kyrkoavgiften. Därjämte äger samfälligheten bevilja anslag till territoriell
församling med högst fyra femtedelar av kostnaden för byggande och underhåll
av kyrka, församlingshus samt tjänstebostäder för prästerskap,
kyrkomusiker och kyrkobetjänte. Såvitt gäller kyrka och församlingshus
omfattar samfällighetens anslagsrätt uttryckligen även kostnader för uppvärmning,
belysning och rengöring ävensom för elektrisk kraft till bland
annat ringning och orgelspelning. Denna anslagsrätt har dock begagnats
endast i ett fall; församlingarna svarar sålunda allmänt för dessa driftskostnader.
Samfälligheten lämnar inte heller bidrag till reparationer av församlingshus
och tjänstebostäder och då fråga är om reparation av kyrka
inträder samfälligheten först om företaget är av viss storleksordning.

Samfällighetens beslutanderätt utövas av församlingsdelegerade. Dessa
väljes av församlingarnas kyrkofullmäktige bland församlingens röstberättigade
medlemmar, vilka fyllt 23 år. Inom varje församling utses en delegerad
för varje påbörjat tjugutusental invånare i församlingen samt därutöver
ytterligare en. Suppleanter utses till lika antal. Valen förrättas före
utgången av oktober manad aret efter det, då kyrkofullmäktigval ägt
rum. Mandatperioden omfattar fyra ar och börjar löpa den 1 januari året
efter det valet skedde; i förhallande till kyrkofullmäktiges mandatperiod
föreligger således en förskjutning i tiden av ett år. Delegerade väljer varje
år inom sig ordförande och vice ordförande. Vid delegerades sammanträ -

131

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

den äger biskopen deltaga i överläggningarna. Sådan rätt tillkommer också
ordföranden i församlings kyrkoråd vid behandling av fråga, som angår
församlingen.

För beredning av ärendena hos delegerade finns ett beredningsutskott,
bestående av delegerades ordförande och vice ordförande, vilka innehar
samma befattningar inom utskottet, samt nio bland delegerade årligen
valda ledamöter jämte lika många suppleanter. Valet förrättas samtidigt
som delegerades presidium utses. Vid samma tillfälle utses också en kassaförvaltare,
vilken ensam är ansvarig för samfällighetens kassarörelse. Vid
beredningsutskottets sammanträden äger ordföranden i församlings kyrkoråd
rätt att yttra sig och framställa förslag i fråga, som angår församlingen.

I Göteborg bildar de territoriella församlingarna en total ekonomisk
samfällighet. Församlingarna själva handhar till följd härav, förutom vissa
personalfrågor, endast de rent församlingsvårdande uppgifterna samt ordningsfrågor
vid gudstjänsten. Samfällighetens kompetens och organisation
regleras, såsom tidigare nämnts, genom LKF Gbg. Denna lag innehåller
endast sådana bestämmelser, som till innehållet avviker från motsvarande
stadganden i LFS.För samfälligheten gäller i övrigt tillämpliga delar av LFS.

Samfällighetens beslutanderätt utövas av 60 kyrkofullmäktige. Valbarhet
är inskränkt inom vederbörande församling. Samfällighetens kyrkoråd
benämns kyrkonämnd. Kyrkofullmäktige väljer årligen inom sig en ordförande
och en vice ordförande. Vid fullmäktiges sammanträden äger
kyrkonämndens ordförande samt två av domkapitlet utsedda kyrkoherdar
yttra sig och framställa förslag. Sådan rätt tillkommer också ordföranden
i församlings kyrkoråd vid behandling av fråga, som angår församlingen
särskilt. Varje församling äger själv besluta, om den skall ha egna kyrkofullmäktige
eller inte. För närvarande har ingen av församlingarna egna
fullmäktige.

Kyrkofullmäktige utser till ledamöter i kyrkonämnden från envar av
församlingarna en av ledamöterna i församlingens kyrkoråd. Vidare utses
en suppleant från varje församling. Bland nämndens ordinarie ledamöter
utser fullmäktige för varje år en räkenskapsförare och kassaförvaltare, vilken
ensam ansvarar för kassarörelsen. Kyrkonämnden äger överlämna
verkställighetsåtgärd till vederbörande församlings kyrkoråd.

Avgifter, som utdebiteras för kyrkoväsendet eller eljest inflyter, skall
användas för samfällighetens behov. De särskilda församlingarnas kyrkoråd
skall avge specialförslag över utgifter och inkomster till kyrkonämnden.
I det statförslag, som kyrkonämnden uppgör, skall för varje församling
upptas erforderligt anslag att ställas till församlingskyrkorådens förfogande
för att främja församlingsvården och tillgodose de övriga uppgifter,

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

beträffande vilka beslutanderätten inte tillkommer samfälligheten. Det
åligger de särskilda församlingarnas kyrkoråd att till kyrkonämnden redovisa
för de medel de omhänderhaft.

I betänkandet med förslag till lag om församlingsstyrelse (SOU 1923: 4)
föreslogs, att kyrkliga samfälligheter skulle kunna bildas, vilka skulle omfatta
församlingarnas samtliga kyrkliga angelägenheter eller också sådana
av ekonomisk natur. Bildandet skulle vara beroende av Kungl. Maj:ts
prövning.

Även i det år 1929 uppgjorda utkastet till lag om församlingsstyrelse
intogs bestämmelser om kyrkliga samfälligheter. Flerförsamlingspastorat
skulle utgöra en samfällighet, såvitt angick pastoratets gemensamma angelägenheter.
Därjämte kunde Kungl. Maj:t förordna att två eller flera församlingar
eller delar av olika församlingar skulle bilda en samfällighet. Förordnandet
kunde avse samtliga eller vissa bestämda församlingsangelägenheter.

I propositionen 1930: 100 framhöll departementschefen, att det syntes
önskvärt att finna en form, avpassad för den jämförelsevis omfattande
gemenskap, som bestod mellan församlingar i exempelvis vissa större städer.
För denna gemenskap syntes en kyrklig samfällighet vara en lämplig organisation.
Förslaget att flerförsamlingspastorat skulle utgöra obligatorisk
samfällighet för vård av pastoratsangelägenheterna fann departementschefen
vara en överorganisation.

Konstitutionsutskottet anslöt sig i sitt utlåtande (31) i huvudsak till de
i propositionen i denna del framlagda förslagen.

Obligatoriskt gemensamt kyrkoråd för vård om pastoratets angelägenheter
i flerförsamlingspastoraten infördes genom lagändring år 1933. I propositionen
1933: 162 framhölls, att genom 1932 års ecklesiastika boställslagstiftning
pastoraten erhållit nya krävande förvaltningsuppdrag, vilka
motiverade ett särskilt berednings- och verkställighetsorgan.

Frågan om pastoratens organisation upptogs ånyo vid 1939 års riksdag.
I anledning av väckt motion fann konstitutionsutskottet (uti. 5) en undersökning
påkallad bland annat om pastoratens organisation borde utbyggas
genom att kyrkofullmäktige infördes för pastoraten. Riksdagen hemställde
på utskottets förslag om utredning av frågan om utsträckt tillämpning av
fullmäktigsystemet (rskr 109).

Kammarkollegiet, som fick i uppdrag att utreda frågan, fann dock att
fullmäktige i flerförsamlingspastorat i allmänhet inte behövdes. I de fall,
då en fastare organisation var önskvärd, kunde enligt kollegiets uppfattning
gällande bestämmelser om samfällighetsbildning tillämpas. Kollegiet
ansåg därför inte något behov föreligga av nya författningsföreskrifter.

Departementschefen förklarade i propositionen 1942:247, att han inte

133

Kungl. Maj:ts -proposition nr 70 år 1961

kunde tillstyrka införande av särskilda bestämmelser om fullmäktige för
flerförsamlingspastoråt. Redan befintliga möjligheter till samfällighetsbildning
var enligt hans åsikt tillfyllest, om pastoratet önskade stärka sin organisation.

Konstitutionsutskottet fann i utlåtande (12) denna synpunkt inte övertygande.
Behov kunde enligt utskottets åsikt väl tänkas föreligga att
införa fullmäktige utan att det kunde anses vara av behovet pakallat att
en kyrklig samfällighet bildades. Frågan var därför förtjänt av Kungl.
Maj:ts fortsatta uppmärksamhet.

Frågan om att åstadkomma en ekonomisk gemensamhet mellan de territoriella
församlingarna i Stockholm upptogs i ett av kammarrådet Tom
Wohlin år 1939 avgivet betänkande rörande reglering av församlingsindelningen
i Stockholm (SOU 1940: 1). Wohlin fann att en sådan nyreglering
ägde oskiljaktigt samband med de grunder, varpå den kyrkliga menighetsförvaltningen
var organiserad. Till följd härav föreslog Wohlin, att en
total samfällighet i ekonomiskt hänseende skulle anordnas av stadens territoriella
församlingar.

Förslaget mötte vid remissbehandlingen starkt motstånd, särskilt från
församlingarnas sida, och i anledning härav tillkallades professorn Åke Hassler
att biträda vid fortsatt beredning av ärendet. Hasslers utredning (SOU
1941: 31) utmynnade i ett förslag att en partiell samfällighet skulle bildas
av de territoriella församlingarna i Stockholm. Samfälligheten skulle
handha ärenden rörande löneförmåner till präster och kyrkobetjänte,
byggnad och underhåll av kyrka, församlingshus och boställen, driftskostnader
för kyrka och församlingshus samt utgörande av den allmänna
kyrkoavgiften. Den föreslagna kompetensfördelningen mellan samfällighet
och församling åsyftade i första hand att underlätta framtida församlingsregleringar.
I andra hand hade beaktats behovet av en utjämning i
skattehänseende mellan de olika församlingarna. Intresset av att församlingarnas
ekonomiska självständighet inte äventyrades utgjorde dock en
motvikt till dessa önskemål.

Hasslers förslag lades i huvudsakliga delar till grund för propostionen
nr 291 till 1942 års riksdag. I propositionen förklarade dåvarande departementschefen
sig anse, att församlingarnas intresse av att själva få besluta
om sina angelägenheter borde i något större utsträckning tillgodoses. Han
föreslog därför, att församlingarna i princip bibehölls vid uppgiften att
själva svara för byggnad och underhåll av kyrka, församlingshus och bostadsboställen
för prästerskap och kyrkobetjänte och att samfälligheten
i sin tur berättigades att anvisa församling medel till ändamålet ifråga,
motsvarande högst fyra femtedelar av totalkostnaden. Departementschefen
framhöll, att fastän någon skyldighet i detta avseende således inte
ålades samfälligheten, fick man utgå från att dess organ var medvetna

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

om betydelsen av att uppgifterna blev behörigen tillgodoseddda och att
fasta normer tillämpades vid anslagsgivningen. Propositionen antogs oförändrad
av riksdagen (KU 15; rskr 324).

Vad härefter angår de kyrkliga förhållandena i Göteborg framlade kyrkofullmäktigsakkunniga
ett lagförslag — avsett att ersätta 1882 års förordning
angående kyrkofullmäktige och kyrkonämnd i Göteborg — vilket
innebar i huvudsak, att stadens territoriella församlingar skulle utgöra en
kyrklig samfällighet, att samfällighetens beslutanderätt skulle utövas av
50 kyrkofullmäktige samt att i övrigt bestämmelserna i de sakkunnigas
förslag till lag om församlingsstyrelse skulle i tillämpliga delar lända till
efterrättelse. De sakkunniga underströk, att den ekonomiska gemensamhet
som bestod mellan församlingarna i Göteborg just var en sådan kyrklig
samfällighet, som avsågs kunna bildas enligt deras förslag till församlingsstyrelselag,
varför det syntes mindre lämpligt att för Göteborg i fortsättningen
upprätthålla en särställning. De sakkunniga ansåg det dock
inte riktigt att låta samfällighetens fortbestånd bli beroende på förordnande
av Kungl. Maj:t; föreskrift borde därför lämnas i särskild lag samtidigt
med att 1882 års förordning upphävdes.

I 1929 års departementsutkast till lag om församlingsstyrelse föreslogs
endast att 1882 års förordning skulle upphöra att gälla. Man ansåg det
sålunda vara tillräckligt med att Kungl. Maj:t förordnade, att församlingarna
framdeles skulle bilda en ekonomisk samfällighet.

I propositionen 1930: 100 anslöt sig dåvarande departementschefen till
utkastets förslag samt förklarade, att det knappast syntes påkallat att
behålla särskilda bestämmelser för en speciell samfällighet sedan allmängiltiga
regler införts; tvärtom kunde vissa fördelar vinnas om de allmänna
bestämmelserna blev tillämpliga. Sålunda kunde Kungl. Maj:t vidta jämkningar
i den mån förhållandena ändrade sig.

Konstitutionsutskottet (uti. 31) ansåg dock att det var mindre lämpligt
att samfällighetens fortbestånd gjordes beroende av en i administrativ
ordning meddelad föreskrift, eftersom förhållandena dittills reglerats genom
en av Kungl. Maj:t och riksdagen gemensamt antagen författning.
Riksdagen biträdde utskottets uppfattning samt anhöll, att Kungl. Maj:t
ville föranstalta om utredning om att 1882 års förordning ersattes av en
särskild lag.

Inom ecklesiastikdepartementet upprättades ett förslag till lag om kyrklig
samfällighet i Göteborg, vilket avfattades i nära anslutning till de
rådande förhållandena. För de fall då inte särskilda föreskrifter lämnades
hänvisades till LFS. Förslaget förelädes 1931 års riksdag genom propositionen
nr 130 och blev antaget med endast smärre jämkningar; sålunda
bestämdes bland annat fullmäktiges antal till 60 (KU 14; rskr 212).

135

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70 år 1961

2. Församlingsstyrelsekommittén

Kommittén lämnar till en början en kort redogörelse för i hur stor utsträckning
kyrkliga samfälligheter förekommer och den kompetens, som tilllagts
dem.1 Kommittén upplyser därvid att beslut om samfällighetsbildning
meddelats i 95 fall. Särskilt under de första åren efter LFS ikraftträdande
bildades samfälligheter i betydande utsträckning. Då reglerades
bland annat de flesta av samfälligheterna i städerna. Nära två tredjedelar
av samfälligheterna eller 60 stycken utgörs av sadana, som bestar av alla
församlingarna i ett pastorat. 22 samfälligheter omfattar några, men inte
alla församlingar i ett pastorat. Slutligen finnes 13 samfälligheter, som består
av församlingar från olika pastorat.

Samfällighetemas organisatoriska uppbyggnad är i princip densamma
oberoende av deras mer eller mindre omfattande kompetens. Sålunda finns
i alla samfälligheter de kyrkokommunala organ, som enligt LFS skall förekomma
i församlingarna.

Den i lagen anvisade möjligheten att skapa total samfällighet har inte
använts i större utsträckning. Intill den 1 januari 1956 har bildats 28 sådana
samfälligheter. Därvid har som regel samfälligheten angivits omfatta
alla de i 2 § LFS avsedda angelägenheterna (eller också alla med undantag
av skolärendena, vilka redan tillhört borgerlig kommun eller sedermera
överflyttats dit). I fem fall har bildats samfällighet, som omfattar alla angelägenheter
utom skol- och biblioteksärenden. Också i dessa fall löd skolärendena
under den borgerliga kommunen, och om biblioteksärendena överflyttas
till borgerlig kommun, kommer samfälligheterna att bli totala.

I 15 fall omfattar den totala samfälligheten samtliga till ett pastorat
hörande församlingar samt i 16 fall några men inte alla församlingar inom
ett pastorat. I två fall består samfälligheten av de till två skilda pastorat
hörande församlingarna. Inemot halva antalet samfälligheter omfattar en
stad, varvid vanligen en eller flera angränsande landsbygdsförsamlingar
också ingår i samfälligheten.

Bland de partiella samfälligheterna utgörs den största och betydelsefullaste
gruppen av de samfälligheter, där samtliga ekonomiska angelägenheter
är gemensamma. Flertalet av dem omfattar församlingarna i städer.

De ekonomiska samfälligheterna kan i en del fall även ha hand om andra
än enbart ekonomiska angelägenheter, såsom att tillsätta kyrkobetjänte
samt ordna begravningsplats.

Förutom de nu nämnda samfälligheterna finns ett antal samfälligheter,
som handhar pastoratsangelägenheterna, eventuellt jämte vissa andra för
församlingarna inom samma pastorat gemensamma angelägenheter. Det är

1 För kommitténs överväganden beträffande samfälligheterna i Stockholm och Göteborg redogöres
särskilt.

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

alltså även här fråga om ekonomiska angelägenheter, i första hand prästerskapets
löneförmåner och boställsförvaltningen. Slutligen finns ett fåtal
samfälligheter för vården om vissa begränsade angelägenheter, exempelvis
vården om en gemensam begravningsplats.

Den kyrkliga organisationen i flertalet städer med samfällighet, särskilt
de större, är i viss mån särpräglad såtillvida, att församlingskyrkoråden
tilldelats vissa förvaltnings- och verkställighetsuppgifter beträffande de
gemensamma angelägenheterna.

Kommittén behandlar härefter de spörsmål, som i organisatoriskt hänseende
sammanhänger med vården av pastoratsangelägenheterna,
och lämnar därvid en kort översikt av viktigare sådana angelägenheter.

Den reform av församlingsprästerskapets avlöning, som genomfördes
år 1951 och som i huvudsak innebar, att det i statens allmänna avlöningsreglemente
och statens löneplansförordning (numera statens löneförordning)
utformade lönesystemet skulle tillämpas, rubbade inte de dittillsvarande
grunderna för finansieringen av lönekostnaderna. Pastoraten förblev sålunda
löngivare och har att medelst avkastningen av lokala avlöningstillgångar
och medel som erhålles genom beskattning (församlingsavgifter)
avlöna sitt prästerskap. Ekonomiskt svagare pastorat åtnjuter i skatteutjamnande
syfte lindring i denna skyldighet genom tillskott ur kyrkofonden,
som i sin tur erhåller medel härtill främst genom den allmänna kyrkoavgiften.
Denna erlägges till fonden av varje pastorat i förhållande till det
antal skattekronor, för vilket församlingsavgifter skall utgå till pastoratet.

Pastoratens åligganden i fråga om avlönandet av församlingsprästerna är
reglerade i 1951 års prästlönekostnadslag. Pastoratet bestrider de s. k.
prastlonekostnaderna, varmed avses de kontanta avlöningsförmåner, som
tillkommer församlingsprästerna, samt svarar för kostnad för tjänstebostad
åt församlingspräst ävensom för bidrag till uppvärmningskostnad m. m
-För tjanstebostaden är emellertid prästen skyldig att betala hyra till pasto .

.^et pastoratet att förvalta de s. k. prästlönefonderna. Dessa ut görs

dels av sedan gammalt bestående fonder för församlingsprästerskapets
avlönande och dels av fonder som bildats genom försäljning av kyrkig
jord. ronderna skall av pastoratet göras räntebärande men kan också
anvandas till grundförbättring eller inköp av fastighet.

Pastoratet svarar helt för byggande och underhåll av prästgård. Omfattningen
av denna skyldighet regleras i ecklesiastika boställsordningen. Om
pastoratet anordnat särskild pastorsexpedition i prästgård vid sidan om
prastbostaden, har pastoratet också att bekosta möblering, uppvärmning
och städning av lokalen. Beträffande pastorsexpedition, som ingår i tjänstebostad,
åligger det pastoratet att endast bekosta uppvärmning, medan det
ar församlingen, som har att tillhandahålla pastor nödiga kontorsinventarier
och vad som i övrigt erfordras för kyrkobokföringen.

I boställsordningen stadgas vidare att pastoratet har att förvalta präst -

137

Kungl. Maj ds proposition nr 70 år 1961

gård och löneboställe. I pastoratets förvaltningsbefogenheter ingår rätt att
sluta avtal om att utarrendera löneboställe. För skötseln av löneboställes
skog skall hos pastoratet finnas anställt ett sakkunnigt biträde. Skogen
får inte utarrenderas utan skall skötas av pastoratet i enlighet med en av
stiftsnämnden upprättad hushållningsplan.

Enligt 1947 års lag om kyrkomusiker skall avlöningskostnaderna för
dessa bestridas i nära överensstämmelse med vad som gäller i fråga om
prästlönekostnaderna. Närmare bestämmelser härom är meddelade i 1950
års kyrkomusikerstadga. Angelägenheterna är uppdelade mellan pastorat
och församling; på pastoratet ankommer att svara för den kontanta avlöningen.

Vid sina överväganden beträffande formerna för värden av pastoratsangelägenheterna
finner kommittén att skäl för en ändring av gällande
ordning finns i fråga om det beslutande organets ställning. Detta organ har
enligt kommitténs åsikt att ta ställning till ett flertal betydelsefulla frågor.

Enligt uppgifter, som kommittén inhämtat från flerförsamlingspastorat
angående medeltalet deltagare i pastoratsstämmor under år 1953, var tillslutningen
ringa. Sålunda var medeltalet deltagare endast 2—5 i 81 av de
503 pastorat som lämnat uppgifter och 214 pastorat hade ett medeltal
av 6—10 deltagare. I 58,6 procent översteg alltså medeltalet inte 10, medan
208 pastorat (41,4 procent) hade ett högre medeltal än 10 deltagare.

Om pastoratsstämman ersattes av någon form av representativt system,
skulle utan tvivel, uttalar kommittén, skapas bättre förutsättningar för det
beslutande organets arbete. Det ligger då nära till hands att för sådant
ändamål anknyta till det i 1929 års departementsutkast framförda förslaget
att göra flerförsamlingspastorat till obligatorisk samfällighet för vården
om pastoratsangelägenheterna. Härigenom blir det möjligt att införa ett
representativt system. Om flerförsamlingspastoraten blir samfälligheter,
vinnes även att dessa pastorat kommer att utgöra specialkommuner och
sålunda får självständig utdebiteringsrätt.

Församling i ett flerförsamlingspastorat bör vidare kunna få bilda eu
samfällighet med de övriga till pastoratet hörande församlingarna för värden
om andra ekonomiska angelägenheter än dem som författningsenligt
ankommer på pastoratet. En sådan utvidgning bör i likhet med gällande
regler förutsätta att Kungl. Maj:t förordnar därom.

Om flerförsamlingspastoratet skulle ges samma organisation som församling,
fortsätter kommittén, skulle pastoratsstämman komma att ersättas av
fullmäktige (pastoratsfullmäktige), förutsatt att pastoratet har eu tolkmängd
överstigande 1 000 invånare, vilken folkmängd enligt kommitténs
förslag konstituerar obligatoriskt fullmäktigsystem. Eu nackdel med en
sådan anordning är emellertid, att fullmäktige kunde komma att finnas
såväl i pastoratet som i de särskilda församlingarna. Detta skulle medföra
dubbla val med därav följande kostnader och andra olägenheter. Med hän -

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

syn härtill anser kommittén sig böra avvisa tanken på att föreslå fullmäktigsystem
för pastoraten.

Kommittén har även övervägt möjligheten av att låta beslutanderätten
anförtros åt ett förstärkt pastoratskyrkoråd, utsett av pastoratsstämman.
En sadan anordning skulle te sig ändamålsenlig för de fall, då pastoratsangelägenheterna
är av jämförelsevis enkel beskaffenhet. Det kan dock enligt
kommitténs mening ifrågasättas, om så mycket vinnes därmed, eftersom
pastoratsstämmor ändock måste hållas. Pastoratskyrkorådets dubbla ställning
som beslutande och förvaltande organ står också i mindre god överensstämmelse
njed hävdvunna grundsatser inom kommunallagstiftningen.

Kommittén vill i stället förorda ett delegeradesystem av innebörd, att de
till pastoratet hörande församlingarna utser särskilda delegerade vilka tillsammans
har att utöva beslutanderätten, alltså ett organ av likartad typ
som redan finns i Stockholm. I flerförsamlingspastoraten skulle därmed
komma att finnas ett verkligt representativt organ, varigenom förutsättningar
torde kunna skapas för en mera ändamålsenlig förvaltning av pastoratsangelägenheterna.
Kommittén föreslår att organet kallas jörsamlingsdélegerade,
vilken benämning vunnit hävd i Stockholm.
o 0m flerförsamlingspastorat blir obligatorisk kyrklig samfällighet, kommer
sadant pastorat att ha ett särskilt kyrkoråd, pastoratskyrkoråd, för vilket
i tillämpliga delar kommer att gälla vad som stadgas om församlings kyrkoråd.
Härvidlag kommer alltså inte att ske någon ändring i den gäliande
ordningen.

Kommittén har till övervägande upptagit frågan huruvida inte vissa av
de uppgifter, som för närvarande ankommer på församlingarna, kunde
överföras till pastoraten. Syftet med en dylik överflyttning skulle givetvis
vara att vinna en skatteutjämning mellan de i ett pastorat ingående församlingarna,
Då detta syfte emellertid alltid kan ernås genom att Kungl.
Maj :t förordnar, att den samfällighet som pastoratet utgör skall ha att
vårda andra angelägenheter än själva pastoratsangelägenhetema, torde
något egentligt behov av en utökning i själva lagen inte finnas, anser kommittén.

Ändring i den gällande ordningen finner kommittén anledning föreslå
endast i fråga om församlings skyldigheter beträffande kyrkobokföringen.
Enligt kommitténs mening bör kostnaderna för kyrkobokföringen helt bestridas
av pastoratet, och kommittén föreslår därför att 30 § folkbokföringsförordningen
ändras i enlighet härmed. Förslaget innebär i praktiken
endast en rationalisering av den nuvarande ordningen, eftersom redan nu
kostnaderna fördelas mellan pastoratets församlingar efter antalet skattekronor.

Ett av kommittén diskuterat spörsmål inom förevarande ämnesområde
är om totala samfälligheter alltjämt skall få bildas. Kom -

139

Kungl. Mctj:ts proposition nr 70 år 1961

mittén påpekar därvid, att en följd av att församling uppgår i total samfällighet
blir, att även sådana till församling normalt hörande uppgifter,
som inte är av ekonomisk natur och alltså inte behöver förutsätta anslagsbeslut
eller utdebitering, övertages av samfälligheten.

Man bör enligt kommitténs mening eftersträva att låta församlingen i
möjligaste utsträckning fortleva kring lokalkyrkan. Församlingen bör alltid
ha möjlighet att själv handha de rent församlingsvårdande uppgifterna om
den så önskar. De angelägenheter, som avser främjande av gudstjänstlivet
och den kristna kärleksverksamheten men som inte kräver att utdebiterade
medel tas i anspråk, bör därför kunna behållas hos den enskilda församlingen.
Därför bör också i alla samfälligheter församlingen kunna tillsätta
ett församlingskyrkor åd.

Kommitténs förslag betyder en ändring av nu gällande ordning såtillvida,
att den fullständiga gemenskap, som innebär ett slopande av den
kyrkokommunala organisationen i de särskilda församlingarna, inte längre
kan tillskapas. Detta innebär, att varje form av samfällighetsbildning endast
kommer att avse gemensamma angelägenheter av ekonomisk natur;
bildas total sådan samfällighet tillkommer all anslags- och utdebiteringsrätt
samfälligheten och de angelägenheter, som förutsätter sådan rätt, blir gemensamma.

I de totala ekonomiska samfälligheterna anser kommittén att beslutanderätten
bör liksom enligt gällande lag utövas av kyrkofullmäktige, som utses
genom direkta val.

Genom att den nuvarande formen av total samfällighetsbildning upphör,
behåller församling alltid sitt beslutande organ. Något behov av kyrkofullmäktige
i församling, som ingår i total ekonomisk samfällighet, torde emellertid
som regel inte föreligga, varför dylik församling bör kunna dispenseras
därifrån. Kyrkostämmans uppgifter blir begränsade till vad som med
hänsyn till samfällighetsbildningen faller inom församlingens kompetens.
Om församling, som ingår i sådan samfällighet, inte anser det behövligt att
ha eget kyrkoråd, bör det ankomma på samfällighetens kyrkoråd att
handha också sådana församlingsvårdande uppgifter, som inte är av ekonomisk
natur.

Kommittén uttalar vidare att det inte är med sikte på de fall, där det
nuvarande systemet med total samfällighetsbildning synes vara en ändamålsenlig
organisationsform, som kommitténs förslag utformats, utan uppmärksamheten
har i främsta rummet varit fästad på de totala samfälligheter,
där det kan ifrågasättas om den rådande ordningen är lämplig.
Något hinder synes därför inte föreligga mot att låta de nu bestående
totala samfälligheterna tills vidare förbli oförändrade i de fall, där organisationsformen
fungerar tillfredsställande. Därför föreslår kommittén att
i lagens övergångsbestämmelser intas föreskrift, att beträffande bestående

140

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70 år 1961

samfällighet, som omfattar alla de i LFS avsedda angelägenheterna, skall
den nya lagen inte tillämpas på de i samfälligheten ingående församlingarna,
i den mån inte Kungl. Maj:t förordnar annorlunda.

Enligt kommitténs tidigare redovisade förslag skall flerförsamlingspastorat
ha församlingsdelegerade som beslutande organ. Det synes kommittén
vara lämpligt att enhetliga regler om det beslutande organet gäller för
samtliga samfälligheter, där det inte är fråga om en fullständig ekonomisk
gemenskap. De fördelar, som är förenade med ett delegeradesystem i flerförsamlingspastoraten
torde enligt kommitténs uppfattning kunna åberopas
beträffande det stora flertalet partiella samfälligheter. På grund härav
föreslår kommittén, att beslutanderätten i alla partiella samfälligheter
som regel skall utövas av församlingsdelegerade.

Det förekommer, uttalar kommittén vidare, för närvarande gränsfall
mellan totala ekonomiska och partiella samfälligheter, i vilka fall den ekonomiska
gemenskapen är i det närmaste total. Sådana samfällighetsbildnmgar
kan tänkas komma till stånd även framdeles. Då det i dylika fall är
fråga om en i övervägande grad ekonomisk gemenskap, synes fullmäktigsystemet
även här te sig naturligt. Kommittén anser därför att den föreslagna
regeln om delegerade för partiell samfällighet inte bör göras absolut
utan att Kungl. Maj:t kan förordna om undantag därifrån.

Den föreslagna regeln om delegerade i partiella samfälligheter bör enligt
kommitténs uppfattning i princip gälla även beträffande de vid lagens
ikraftträdande befintliga samfälligheterna, Här bör alltså de för samfälligheten
utsedda kyrkofullmäktige ersättas av församlingsdelegerade, såvida
inte Kungl. Maj:t förordnar annorlunda.

Kommittén har i sitt förslag upptagit stadganden om församlingsdelegerades
organisation och arbetsformer, som i stort
sett överensstämmer med förslagets motsvarande bestämmelser angående
kyrkofullmäktige i församlingarna.

Det torde enligt kommitténs uppfattning stöta på vissa svårigheter att
tillämpa samma system som i Stockholm för bestämmande av antalet delegerade.
Detta har sin grund i de stora variationer som — särskilt med tanke
på flerförsamlingspastoraten — kommer att förekomma såväl i fråga om
antalet församlingar som i fråga om församlingarnas folkmängd. Mest
ändamålsenligt finner kommittén det vara att i lagen bestämma antalet
delegerade. Samfälligheterna kan efter invanarantalet indelas i grupper
enligt samma förfaringssätt som tillämpas för att bestämma antalet fullmäktige
i församlingarna. För varje sådan grupp kan antalet bestämmas
antingen med ett i lagen fastställt tal eller genom att en latitud uppställes.
Då den sistnämnda metoden ger möjlighet att ta hänsyn till förhållandena
i det särskilda fallet, vill kommittén förorda denna.

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Om samfälligheterna indelades i samma grupper som församlingarna med
samma latituder skulle följden dock bli, att de mindre församlingarna
kunde tänkas få en otillräcklig representation. I stället finner kommittén
skäl tala för att reglerna i 5 § KL om antalet fullmäktige i de borgerliga
kommunerna göres tillämpliga beträffande delegerades antal. Dessa regler
har nämligen utformats bland annat med tanke på att, då storkommunerna
skapades, de äldre kommunerna skulle bli rättvist representerade. Kommittén
föreslår därför gruppindelning och latituder enligt följande: i samfällighet
med upp till 2 000 invånare utses 15—30 delegerade, finns över
2 000 men högst 5 000 invånare utses 20—35, finns över 5 000 men högst
20 000 invånare utses 25—40, finns över 20 000 men högst 40 000 invånare
utses 35—50 och har samfälligheten över 40 000 invånare utses 45—60
delegerade.

I analogi med vad som enligt förslaget gäller beträffande kyrkofullmäktige
i församlingarna bör det ankomma på de delegerade att själva bestämma
antalet inom de givna gränserna.

Vad slutligen angår fördelningen av antalet församlingsdelegerade på de
särskilda församlingarna så bör enligt kommittén gälla samma regler som
för närvarande gäller beträffande fördelningen av antalet kyrkofullmäktige
för samfällighet. Det bör således ankomma på länsstyrelsen att bestämma
det antal delegerade, som varje församling skall utse.

Enligt kommitténs förslag skall suppleanter för församlingsdelegerade
inte finnas. Suppleanter för församlingsdelegerade finns för närvarande i
Stockholm, men förhållandet torde, säger kommittén, vara i viss mån historiskt
betingat; församlingsdelegerade där var ursprungligen ingen permanent
institution utan skulle tillsättas för att fungera som skiljenämnd.

För valbarhet till församlingsdelegerad torde inte böra uppställas några
särskilda villkor utöver vad som gäller i fråga om kyrkofullmäktige. Valbarheten
bör således inte vara inskränkt inom vederbörande församling,
utan möjlighet bör finnas att utse även person boende inom annan till
samfälligheten hörande församling.

Mandattiden för de genom direkta val utsedda fullmäktige för samfällighet
sammanfaller enligt gällande bestämmelser med mandattiden för
kyrkofullmäktige i församlingarna. Samma ordning bör enligt kommitténs
mening gälla i fråga om församlingsdelegerade. Om delegerade skulle utses
året efter det år då val av församlingsfullmäktige skett, skulle detta nämligen
leda till den inte önskvärda konsekvensen att mandattiden för samfällighetens
kyrkoråd, vilket utses av de delegerade, skulle börja löpa först
efter ytterligare ett år, d. v. s. först två år efter det år då val av fullmäktige
ägt rum.

Vid den nya kommunallagens tillkomst föreslogs av kommunallagskommitténs
majoritet och i propositionen 1953: 210, att mandattiden för ledamöterna
i den borgerliga kommunens styrelse skulle sammanfalla med

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

mandattiden för kommunens fullmäktige, och att därför fullmäktige redan
samma år de valts skulle sammanträda och utse styrelse för de följande
fyra åren. Förslaget härom avvisades dock av riksdagen, som beslöt behålla
den dittills gällande ordningen, enligt vilken mandattiden för det
administrativa organets ledamöter börjar löpa ett år efter mandattiden
för fullmäktige.

Analogi föreligger enligt kommitténs uppfattning inte mellan vad nu
sagts om borgerlig kommuns styrelse och det föreliggande spörsmålet; detta
avser mandattiden för två slag av representativa organ. Att härvidlag föreskriva
en sammanfallande mandattid synes tvärtom stå i god överensstämmelse
med kommunalrättsliga principer. Att kyrkofullmäktige sammanträder
för förrättande av vissa val redan samma år de utsetts innebär
för övrigt ingen nyhet i lagstiftningen. Kommittén vill därför föreslå, att
kyrkofullmäktige i de särskilda församlingarna skall ha att förrätta val av
församlingsdelegerade redan samma år fullmäktige blivit utsedda.

Beträffande församlingsdelegerades ordförande bör gälla samma regler
som för ordförandeskapet i kyrkofullmäktige. Det synes kommittén inte
finnas någon anledning att gå utanför församlingsdelegerades krets vid val
av ordförande.

Vad slutligen angår församlingsdelegerades arbetsformer har kommittén
inte funnit skäl till någon väsentlig avvikelse från vad som gäller i fråga
om kyrkofullmäktige.

Kommittén behandlar härefter vissa speciella problem vid
samfällighetsbildning.

Som förut nämnts, uttalar kommittén, föreligger för närvarande möjlighet
för församling som ingår i partiell samfällighet att erhålla Kungl. Maj:ts
dispens från att utse särskilda fullmäktige för församlingen, en möjlighet
som också regelmässigt lär begagnas.

Såvitt gäller flerförsamlingspastoraten, vilka enligt kommitténs förslag
skall utgöra obligatoriska samfälligheter för vården om pastoratsangelägenheterna,
torde kyrkofullmäktige böra finnas i de församlingar, som på grund
av sin storlek är skyldiga att ha fullmäktige. Endast om Kungl. Maj:t förordnat
att pastoratssamfälligheten skall handha även andra angelägenheter
än pastoratsangelägenheterna, synes skäl föreligga att medge en möjlighet
till dispens.

Vad härefter angår de samfälligheter, vilkas bildande beror av beslut
i varje särskilt fall, kan förhållandena vara mycket växlande. Det synes
därför kommittén vara lämpligt, att Kungl. Maj:t får avgöra om församlingarna
skall vara skyldiga att ha egna fullmäktige. Kommittén finner
därför inte anledning att i detta hänseende föreslå någon ändring.

Enligt kommitténs förslag skall samfällighetens representativa organ

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

utöva beslutanderätten i fråga om de angelägenheter som är gemensamma
för samtliga de i en samfällighet ingående församlingarna. Angelägenheter
som är gemensamma för endast vissa av församlingarna ligger utom samfällighetens
kompetens. Frågan blir därför, hur dylika angelägenheter skall
avgöras.

Beslutanderätten beträffande här åsyftade slag av angelägenheter kan
enligt kommitténs åsikt inte lämpligen överlämnas till samfällighetens
representativa organ, eftersom följden då skulle bli att även representanter
från församlingar, som inte berördes av ärendet, deltog i besluten.

En möjlighet vore att låta angelägenheter, gemensamma för endast vissa
av församlingarna, avgöras av en delegation, bestående av de ledamöter
av samfällighetens representativa organ, som utsetts av de berörda församlingarna.
Kommittén finner dock, att något egentligt behov inte föreligger
av en särskild organisation för dessa fall utan anser att ärendena bör
kunna avgöras i den ordning som nu gäller.1

Om församlingar, som utgör ett flerförsamlingspastorat, har angelägenheter
gemensamma med en eller flera församlingar utom pastoratet och för
vården av sistnämnda angelägenheter bildar en samfällighet, uppstår frågan
om möjlighet till dispens från skyldigheten att ha församlingsdelegerade
för pastoratet. Åtskilliga fall förekommer, då samfällighet består av församlingar
tillhörande skilda pastorat. Särskilt är detta förhållandet beträffande
de städer, där församlingarna har gemensam ekonomi.

Det synes kommittén vara självfallet, att de i dylika samfälligheter ingående
flerförsamlingspastoraten som regel inte skall ha särskilda församlingsdelegerade
för pastoratet. Kungl. Maj:t bör därför kunna förordna
om dispens från skyldigheten att ha delegerade för pastoratet, vilket innebär
att beslutanderätten i de ärenden, som ankommer på pastoratet ensamt,
kommer att utövas av pastorat sstämman.

Även andra fall kan tänkas då samfällighet, som ingår i annan samfällighetsbildning,
bör kunna erhålla en motsvarande befrielse. Kommittén
erinrar om att regeln om församlingsdelegerade i de partiella samfälligheterna
inte gjorts absolut, utan Kungl. Maj:t har lämnats möjlighet att
förordna om undantag från regeln. Med stöd av en sådan dispensbestämmelse
kan sålunda Kungl. Maj:t även i de åsyftade fallen befria från delegeradesystemet.

Kommittén behandlar slutligen de spörsmål, som uppkommer ifråga om
handläggningen av gemensamma angelägenheter utan
sam fällighetsbild ning. Sådana angelägenheter kan enligt en

1 På gemensam kyrkostämma eller genom avtal.

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

av kommittén företagen undersökning ha en ganska skiftande omfattning.
I en del fall har församlingar samtliga eller flertalet angelägenheter gemensamma
och gemenskapen synes i flera av dessa fall ha lett till en faktisk
sammansmältning av församlingarna. I andra fall åter — och detta gäller
det stora flertalet — omfattar gemenskapen endast en eller ett par bestämda
angelägenheter, såsom vård om kyrka, kyrkogård, kapell eller församlingshus.
Vidare förekommer mellan en del församlingar viss gemenskap
för församlingsvården, såsom konfirmandundervisning och gemensamt
anställd och avlönad diakonissa.

Då det gällt för kommittén att taga ställning till frågan, huruvida anledning
föreligger att göra ändring i den rådande ordningen att handlägga
angelägenheterna, där samfällighet föreligger, har bortsetts från pastoratsangelägenheterna,
eftersom flerförsamlingspastorat enligt kommitténs förslag
alltid skall utgöra samfällighet.

Beträffande de fall, då gemenskapen mellan församlingarna omfattar alla
eller flertalet angelägenheter, framstår den nuvarande ordningen för kommittén
såsom mindre tillfredsställande. För en del av dessa fall torde en
sammanläggning av församlingarna böra övervägas. För återstoden rekommenderar
kommittén att samfällighet bildas för att åvägabringa en mera
ändamålsenlig organisation.

Vad åter angår de fall, då gemenskapen avser endast en eller ett fåtal
angelägenheter, är det enligt kommitténs uppfattning erforderligt att
tillskapa nya former för samverkan. Möjlighet för församlingar att ingå
kommunalförbund lärer knappast vara en ändamålsenlig lösning med hänsyn
till att dessa förbund har en förhållandevis tungrodd förvaltningsapparat.
Organisationen för kyrklig samfällighet synes då erbjuda en bättre
form för samverkan. För de fall, då en samfällighetsbildning skulle komma
att medföra en för vidlyftig organisation, synes den nuvarande ordningen
med gemensam kyrkostämma och eventuellt ett gemensamt kyrkoråd enligt
kommitténs åsikt kunna behållas. För att undvika de olägenheter, som
kan vara förbundna med en dylik ordning torde mången gång möjligheten
stå öppen att reglera samverkan genom avtal.

På grund av det anförda anser kommittén sig inte böra föreslå någon
ändring i gällande bestämmelser om behandlingen av gemensamma angelägenheter
i de fall, då församlingarna inte utgör samfällighet för skötseln
av angelägenheterna.

Ledamoten Brolin har en mot kommitténs majoritet avvikande åsikt.
Han anser att den gemensamma kyrkostämman bör definitivt avvecklas
på grund av de slumpartade och föga representativa beslut, som kan fattas
på sådan stämma, åtminstone om församlingarna inte tillhör den minsta
kategorien. Avtalsformen synes Brolin vara helt tillfyllest och lämplig, då
gemenskapen är av så begränsad räckvidd, att samfällighet inte bör bildas.

145

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Vad härefter angår samfälligheten i Stockholm har kommittén
i sitt lagförslag i princip behållit den gällande ordningen. Samfällighetens
verksamhetsområde har huvudsakligen lämnats oförändrat. Kommittén
har inte föreslagit några regler för samverkan mellan församlingarna
utanför ramen av den obligatoriska samfälligheten. Skulle sådana
regler för särskilt fall behövas anser kommittén det tillfyllest, att Kungl.
Maj :t ger föreskrifter härom. Vidare torde interkommunala avtal kunna

ingås. _ . .

Lagförslagets bestämmelser om församlingsdelegerades organisation och
arbetsformer motsvarar i sina huvuddrag stadgandena i LFS Sthlm. Bestämmelsernas
utformning har så långt ansetts lämpligt anpassats efter de
motsvarande stadgandena angående församlingsdelegerade i andra samfälligheter.

Beträffande bestämmandet av församlingsdelegerades antal och fördelning
på de särskilda församlingarna har reglerna i LFS Sthlm behållits.
Kommittén har tagit upp spörsmålet huruvida suppleanter för församlingsdelegerade
i Stockholm alltjämt bör finnas. Förhallandena i huvudstaden
synes inte motivera en avvikelse från vad som föreslagits gälla för
landet i övrigt. Även principiella skäl kan anföras mot suppleantsystem
i representativa organ. Med hänsyn härtill finner kommittén de gällande
bestämmelserna om suppleanter för församlingsdelegerade böra utgå.

För valbarhet till församlingsdelegerad har behållits det s. k. bostadsbandet.
En motsvarande regel gäller vid val av kyrkofullmäktige för den
samfällighet, som består mellan Göteborgs församlingar. Denna från bestämmelserna
för övriga samfälligheter avvikande regel för samfälligheterna
i Stockholm och Göteborg synes kommittén vara motiverad med
hänsyn till storleksordningen av dessa samfälligheter. För Stockholms del
kan även den starka utflyttningen från inner- till ytterförsamlingar vara
ett skäl för bostadsbandets behållande.

Beträffande mandattiden för församlingsdelegerade erinrar kommittén
att för landet i allmänhet föreslagits att denna mandattid skall sammanfalla
med kyrkofullmäktiges mandattid. Något skäl att för Stockholms
vidkommande avvika från en sådan ordning har kommittén inte kunnat
finna.

Vad härefter angår förvaltning och verkställighet beträffande samfällighetcns
angelägenheter innebär förslaget ändring i nuvarande regler. Enligt
gällande lag är endast samfällighetens kassarörelse centraliserad. I övrigt
gäller att kyrkoråden i församlingarna skall fungera såsom förvaltningsoch
verkställighetsorgan för samfälligheten. Denna reglering har inte helt
kunnat tillämpas i praktiken, säger kommittén. Den föreslår därför alt ett
förvaltningsorgan inrättas, som i princip bör få samma centrala ställning
som kyrkorådet i andra samfälligheter. Organet bör med andra ord —

10 — Bihang till riksdagens protokoll lätil. 1 samt. Nr 70

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

förutom att vara den ledande, initiativtagande och övervakande instansen i
förvaltningen — tjänstgöra som allmänt berednings-, förvaltnings- och
verkställighetsorgan.

Kommittén anser att de gällande bestämmelserna om beredningsutskottets
sammansättning bör kunna i huvudsak överföras att gälla för det nya
förvaltningsorganet. Antalet ledamöter — de självskrivna medräknade —
har angetts till lägst elva. Någon maximering av antalet har här lika litet
som beträffande kyrkorådets ledamöter ansetts erforderlig. Såsom benämning
på organet har kommittén föreslagit berednings- och ekonomiutskottet.

De enda uppgifter av någon betydelse, som kommer att fråntagas församlingskyrkoråden,
hänför sig till förvaltningen av sådana boställen, som
är avsedda för bestridande av prästerskapets eller kyrkomusikernas löneförmåner.
Kommittén anser, att den nuvarande ordningen i viss mån bör
kunna upprätthållas genom en bestämmelse om delegationsrätt av innehåll,
att det kan uppdragas åt vederbörande församlingskyrkoråd eller eventuellt
förekommande boställsstyrelse att förvalta sådan fastighet.

Av den föreslagna regleringen följer även att ansvaret för samfällighetens
kassarörelse överförs på berednings- och ekonomiutskottet. Beträffande
kassaförvaltare i samfälligheten skall enligt förslaget gälla samma
regler som för kassaförvaltare i församlingarna.

Enligt lagförslaget har samfälligheten fått möjlighet att tillsätta de
nämnder som kan befinnas erforderliga för att handha särskilda förvaltnings-
och verkställighetsbestyr.

Beträffande samjällighetens drätsel upptar lagförslaget i huvudsak samma
bestämmelser som föreslagits i fråga om församlingens drätsel.

Beträffande den för Göteborg gällande ordningen har kommittén,
som inledningsvis berörts, föreslagit att denna alltjämt skall regleras i
särskild lag, benämnd lag om kyrklig samfällighet i Göteborg. De ändringar,
som lagförslaget innebär i förhållande till gällande föreskrifter, är väsentligen
betingade av en anpassning till förslaget om allmän församlingsstyrelselag.

3. Remissyttranden

Ett stort antal remissinstanser har en positiv inställning till kommitténs
förslag rörande formerna för handläggning av ärenden, som är gemensamma
för två eller flera församlingar. Förslaget befinns i det stora hela välgrundat
och invändningarna gäller i allmänhet endast spörsmål av mindre
räckvidd.

Statskontoret samt domkapitlen i Linköping och Visby har sålunda inte
något att i princip erinra mot de av kommittén framlagda förslagen och

147

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

domkapitlet i Göteborg finner dem väl avvägda; de nu vanliga gemensamma
kyrkostämmorna kommer därmed att försvinna i såväl pastorat som
övriga samfälligheter och ersättas med ett representativt system, nagot som
domkapitlet finner vara en uppenbar vinst.

Domkapitlet i Lund förklarar sig inte ha något att erinra mot vare sig
upphävandet av nuvarande bestämmelser rörande möjligheten att bilda
kyrklig samfällighet för alla angelägenheter enligt LFS eller bildandet av
obligatorisk partiell samfällighet för pastoratsangelägenheter.

Vad beträffar sistnämnda förslag rörande flerförsamlingspastoraten konstaterar
domkapitlet i Härnösand, att därmed har ett gammalt önskemål
om en fastare organisation för församlingarnas samverkan inom ett pastorat
blivit tillgodosett på ett tillfredsställande sätt.

Kammarkollegiet har upptagit förslaget i ifrågavarande del till ingående
prövning och anför därvid bland annat.

Genom samfällighetsbildningen blir det klart att flerförsamlingspastoraten
utgöra specialkommuner och salunda äga självständig utdebitenngsrätt.
Någon ändring i fråga om de rättigheter och skyldigheter, som redan
må ha uppkommit för ett flerförsamlingspastorat, inträder givetvis icke
vid ett genomförande av kommitténs förslag. Vad angar utdebiteringsrätten
må erinras, att församlingarna i ett flerförsamlingspastorat för närvarande
ha formell möjlighet att täcka pastoratskostnaderna pa annat sätt än
genom utdebitering, t. ex. genom utnyttjande av fondmedel eller genom
upptagande av lån. Genom bildandet av pastoratskommuner skulle denna
församlingarnas möjlighet komma att försvinna. Möjligheten torde emellertid
mycket sällan ha utnyttjats, och dess upphörande lärer icke medföra
någon olägenhet. Fn fördel med självständig utdebitering för pastoraten
är, att därigenom torde framtvingas en striktare åtskillnad mellan
pastorats- och församlingsangelägenheter vid uppgörandet av staterna än
vad nu stundom är fallet. Denna sammanblandning i staterna av olika
slags angelägenheter har vid upprättande inom kollegiet av förslag till
pastoratsdelningar ej sällan föranlett onödig omgång och besvär.

Kollegiet framhåller, att för flerförsamlingspastorat, som i sin tur ingår
i samfällighet med annat eller andra pastorat i fråga om samtliga pastoratsangelägenheter,
blir samfällighetsbegreppet endast en tom konstruktion.
Kollegiet föreslår därför att undantag görs för sådant pastorat, så att det
inte behöver utgöra samfällighet också för sig.

Slutligen förklarar kollegiet, att det inte har något att invända mot att
clt representativt organ införes för partiella samfälligheter, utan finner
fastmera ett sådant organ otvivelaktigt vara att föredraga framför den nuvarande
pastoratsstämman. Kollegiet vill dock göra ett par randanmärkningar,
nämligen dels att benämningen »delegerade» förefaller mindre lämplig,
samt föreslår i stället, alt organet kallas »pastoratsfullmäktige» respektive
»fullmäktige» för kyrklig samfällighet, dels att det kan ifrågasättas om
det skall vara behövligt med en till antalet ledamöter fylligare represen -

148 Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

tation för de samfälligheter, där delegerade skall finnas, än för församlingarna
själva.

I fråga om det föreslagna representativa organet för partiell samfällighet
intar domkapitlet i Lund en kritisk hållning samt anför.

Domkapitlet erinrar här om att pastoratets kompetens är synnerligen
begränsad. Den omfattar i verkligheten allenast vissa i lag eller författning
uppräknade befogenheter, enligt vilka pastoratet oftast är bundet att fatta
beslut utan att i nämnvärd grad kunna handla självständigt. Inom stiftet
förefinnes vidare i mycket stor utsträckning kyrkomusikerdistrikt, bestående
av två församlingar och sammanfallande med pastoratsindelningen. Men
icke sällan förekommer att i ett fyraförsamlingspastorat församlingarna äro
uppdelade på två kyrkomusikerdistrikt, bestående vardera av två församlingar.
Det är att befara, att den stundande pastoratsregleringen kommer
att. i ökad omfattning medföra bildande av flerförsamlingspastorat med
dylika kyrkomusikerdistrikt. Inom ett fyraförsamlingspastorat, vari ingå
två kyrkomusikerdistrikt, skulle enligt kommittén finnas församlingsdelegerade
dels för pastoratet och dels för ett vart av kyrkomusikerdistrikten
— sammanlagt skulle sålunda icke mindre än tre olika korporationer av
församlingsdelegerade finnas i sådant pastorat. Domkapitlet kan icke finna
annat än att en betänklig överorganisation härigenom införes. Det beslutande
organet för pastoratet, bör vara pastoratskyrkorådet och för kyrkomusikerdistriktet,
om dht ej sammanfaller med pastoratet eller församlingen,
ett för distriktet å kyrkostämma valt kyrkoråd. Den nuvarande ordningen
eller att kyrkostämman är det beslutande organet kan också mycket
väl bibehållas.

En liknande inställning till frågan kommer till synes i länsstyrelsens i
Malmöhus län yttrande, i vilket länstyrelsen påpekar — efter att ha erinrat
om att kommitténs motiv för att införa ett delegeradesystem i stället för
fullmäktige för samfällighet bland annat är att undvika dubbla val med
därav följande kostnader och andra olägenheter — att sådana val förekommit
i många år utan att såvitt länsstyrelsen har sig bekant någon påtaglig
olägenhet i kostnads- eller annat avseende därav försports. Man bör
enligt länsstyrelsens åsikt inte utan tvingande skäl införa ett nytt institut
i församlingsorganisationen.

Motsatt uppfattning deklarerar länsstyrelsen i Örebro län, som inte vill
göra någon invändning av principiell natur mot det föreslagna systemet
med församlingsdelegerade och den omfattning, i vilket systemet skulle
komma till användning. Länsstyrelsen anför vidare.

. Val av dubbla kyrkofullmäktige böra, såvitt möjligt, undvikas. Organisationen
blir ofta onödigt vidlyftig och tungarbetande. Erfarenheten visar
också, att väljarna i stor utsträckning ha svårt att skilja mellan de olika
kyrkofullmäktigförsamlingarna, varför vid de gemensamma valen valsedlarna
lätt komma att förväxlas. Det vore dock önskvärt, att bestämmelserna
angående församlingsdelegerade utformades i närmare överensstäm -

149

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

melse med bestämmelserna om kommunalförbund, vilka ju ha stor likhet
med de kyrkliga samfälligheterna. Bäst hade varit, om den nya lagstiftningen
angående kommunalförbund — med erforderliga jämkningar
kunnat bli direkt tillämplig å de kyrkliga samfälligheterna.

Ytterligare två spörsmål har kommit i betraktande av remissinstanserna,
nämligen behoven av gemensam kyrkostämma och, vid total ekonomisk
samfällighet, församlings eget kyrkoråd.

Ett flertal remissinstanser har förklarat, att något behov inte längre
kan anses föreligga att kunna fatta beslut å gemensam kyrkostämma i de
fall, då samfällighet inte bildats. Sålunda anför kyrkolag sutskottet, i anledning
av en vid kyrkomötet väckt motion, som sin mening följande.

Utskottet finner det angeläget, att den i flera avseenden olämpliga organisationen
med gemensamma kyrkostämmor försvinner. I de fall, da en
samfällighetsbildning skulle komma att framstå såsom en i förhallande till
gemenskapen alltför vidlyftig organisation, synes den av kommittén rekommenderade
lösningen att reglera samverkan genom avtal vara en betryggande
lösning. Utskottet anser emellertid, att i de församlingar, där samverkan
beträffande vissa angelägenheter hittills ägt rum å gemensamma
kyrkostämmor, den gällande ordningen beträffande dessa frågor kan besta,
och föreslår därför att i övergångsbestämmelserna matte intagas föreskrift
härom. I själva lagtexten synes däremot bestämmelserna om gemensam
kyrkostämma kunna utgå.

På grund av vad kyrkolagsutskottet salunda anfört föreslår kyrkomötet,
att bestämmelserna om gemensam kyrkostämma måtte utgå ur lagtexten.

Domkapitlet i Linköping hyser för sin del tveksamhet i vad mån gemensam
kyrkostämma har berättigande och för domkapitlet i Göteborg synes
ett behållande av sådan stämma vara att göra lagen mera fullständig än
den behöver vara. Redan begreppet »gemensam kyrkostämma» är ägnat att
förvilla. I likhet med kyrkolagsutskottet anser detta domkapitel liksom
domkapitlet i Härnösand, att föreskriften bör hänvisas till övergångsbestämmelserna.

Även länsstyrelsen iV ästemorrlands län och styrelsen för Svenska landskommunernas
förbund finner det angeläget, att organisationen med gemensam
kyrkostämma försvinner och anser i likhet med kyrkolagsutskottet
att om församlingarna inte bildar samfällighet, torde frågor av gemensam
natur kunna lösas avtalsvägen. Kommunförbundets styrelse tillägger dock,
att i ett avseende torde den gemensamma stämman inte kunna undvaras,
nämligen för att fatta beslut om antal delegerade i kyrklig samfällighet.
Beaktas må ock, slutar styrelsen, att om den gemensamma stämman avskaffas
för det med sig, att församlingar inte längre kan tillsätta gemensamma
kyrkoråd för vård av viss eller vissa angelägenheter. I

I fråga om kommitténs förslag att församling som ingår i total ekonomisk
samfällighet skall efter eget skön bestämma om den vill ha eget

150

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70 år 1961

kyrkoråd för att sköta sådana församlingsvårdande uppgifter, som inte är
av ekonomisk natur, påpekar kammarkollegiet, att församlingen skulle
kunna sakna eget administrativt organ och i kommunalt hänseende endast
taga formen av en kyrkostämma med mycket begränsade uppgifter.
Härtill vill kollegiet anmärka, att församlingskyrkorådet inte blott är ett
kommunalt organ utan oundgängligt för pastor, då han leder det kyrkliga
livet i församlingen. En församling såsom administrativ kyrklig enhet
synes följaktligen förutsätta ett eget kyrkoråd. Kollegiet föreslår därför
att den föreslagna valfriheten inte införs.

Domkapitlet i Lund ställer samma yrkande som kammarkollegiet och
framhåller församlingskyrkorådens ansvarsfulla och viktiga arbetsuppgifter.
Domkapitlet vill fästa uppmärksamheten på att i de fall, då församlingar
i total ekonomisk samfällighet utgör egna kyrkomusikerdistrikt, kan det
tänkas att, om församlingarna inte utser egna kyrkoråd, kyrkomusikerdistriktet
kommer att sakna kyrkoråd. Kyrkomusikerstadgan skulle i så
fall knappast kunna tillämpas — enligt stadgan är distriktets kyrkoråd
huvudman för den kyrkomusikaliska tjänsten.

Även hos församling amu och de kyrkliga samfälligheterna har kommitténs
förslag rörande handläggningen av gemensamma angelägenheter i
huvudsak vunnit klar anslutning. I ett fåtal fall kommer dock en mera
kritisk uppfattning till synes. Några menigheter vill sålunda att delegeradesystemet
skall avse endast sådana församlingar, som har fullmäktige;
i ett par yttranden understryks behovet av ett församlingskyrkoråd även
vid total ekonomisk samfällighetsbildning.

Mot de föreslagna bestämmelserna om samfällighetens i Stockholm organisation
har församlingsdelegerade invänt i två hänseenden, nämligen att
suppleanter för de delegerade avskaffas och att mandatperioden kommer
att sammanfalla med kyrkofullmäktiges.

Den speciella sammansättningen av delegerade synes utgöra ett särskilt
skäl för att behålla suppleantsystemet, anför församlingsdelegerade samt
fortsätter.

Till delegerade och suppleanter för dem utses regelmässigt kyrkvärdar
och kyrkorådsledamöter i de olika församlingarna. Med hänsyn till sin
förtrogenhet med församlingsarbetet äro såväl delegerade som suppleanter
väl skickade att taga ställning till de ärenden som förekomma till avgörande
i delegerade. Några principiella skäl mot att medgiva att suppleanter utses
för delegerade synas därför icke föreligga. Härtill kommer att det måste
anses vara av utomordentlig vikt att samtliga Stockholms församlingar
bli representerade vid delegerades sammanträden, varför man på allt
sätt bör underlätta att så blir fallet. Genom att ledamöterna i församlingsdelegerade
haft suppleanter har det hittills under församlingsdelegerades

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

verksamhet icke behövt förekomma att någon av församlingarna varit utan
representant vid delegerades sammanträden. I detta sammanhang bor
beaktas att delegerade är en relativt stor församling med f. n. 78 ledamöter,
varför det naturligt nog förekommer svårigheter att utsätta sammantradena
till sådana dagar, då alla ordinarie delegerade äro i tillfälle att vara
närvarande. De flesta ledamöterna inneha ju även andra förtroendeuppdrag
än de rent kyrkliga.

Beträffande spörsmålet hur mandatperioden skall förläggas papekar församlingsdelegerade,
att det i praktiken visat sig att kyrkorådsledamöterna
— bland vilka regelmässigt församlingsdelegerade utses — avstår från sitt
uppdrag först vid slutet av en valperiod. Detta förhallande kan enligt
församlingsdelegerades åsikt medföra att, om förslaget skulle genomföras,
vissa ledamöter i delegerade kommer att sakna den speciella sakkunskap,
som de erhåller genom verksamhet i kyrkorådet. Det torde inte heller vara
uteslutet anser församlingsdelegerade, att kyrkofullmäktige till delegerade
kan utse personer, som kyrkofullmäktige sedermera efter ett års kännedom
om vederbörandes kvalifikationer inte finner lämpliga som kyrkorådsmedlemmar.

Församlingsdelegerade anser det vara av synnerlig vikt för det kyrkliga
arbetet, att nu gällande förskjutning av mandattiderna för kyrkoråd och
församlingsdelegerade behålles. Da här är fråga om en i särskild lag reglerad
alldeles speciell organisation, som saknar varje motsvarighet pa andra
områden, synes man kunna bortse från principiella synpunkter och låta
det praktiska övervägandet bli utslagsgivande.

I församlingsdelegerades uttalanden instämmer domkapitlet i Stockholm.
Det övervägande flertalet av huvudstadens territoriella församlingar har
likaledes, under åberopande av i huvudsak samma eller liknande synpunkter
som de församlingsdelegerade, avstyrkt ändring i gällande bestämmelser
beträffande de berörda spörsmålen. 4

4. Departementschefen

Samverkan mellan församlingar sker för närvarande i olika former. Vissa
församlingar har förenat sig till kyrklig samfällighet för vården av gemensamma
angelägenheter. Denna form av samverkan förekommer särskilt i
städerna. Samfälligheten utgör en specialkommun med egna beslutande och
förvaltande organ och med egen utdebiteringsrätt. Andra församlingar har
utan samfällighet sbildning gått samman om ett gemensamt kyrkoråd, som
handhar gemensamma angelägenheter. Församlingar har också träffat avtal
om samverkan inbördes i viss eller vissa frågor. Församlingar kan däremot
inte, såsom de borgerliga kommunerna, ingå kommunalförbund.

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Den viktigaste nyheten i församlingsstyrelsekommitténs förslag är, att
flerförsamlingspastoraten alltid skall utgöra samfällighet för vården av
pastoratsangelägenheterna. Kommittén föreslår i övrigt förbättringar i samfälligheternas
organisation och arbetsformer, som underlättar samverkan
mellan församlingar i sådan form. Samtidigt söker kommittén slå vakt om
den kyrkliga verksamheten i den enskilda församlingen genom att föreslå,
att samfällighetsbildning endast kan avse ekonomiska angelägenheter.

Kommitténs förslag har vid remissbehandlingen mottagits positivt; förslagen
befinnes i det stora hela välgrundade. Särskilt uttalas tillfredsställelse
över att pastoraten får en fastare organisation, varigenom de gemensamma
kyrkostämmorna i stor utsträckning försvinner.

Jag vill för egen del understryka, att stora fördelar i ekonomiskt hänseende
kan stå att vinna genom samfällighetsbildning. Små kyrkokommunala
enheter innebär ofta splittring av de ekonomiska resurserna. Genom
att utnyttja det större skatteunderlag samfälligheten bjuder kan en mera
långsiktig planering ske och tillgängliga medel mera rationellt utnyttjas.
Detta kan i sin tur medföra ett jämnare skatteuttag.

Det torde inte råda tvekan om att hittillsvarande former för samverkan
i flera fall inte är tillfredsställande. Jag finner kommitténs förslag utgöra en
avsevärd förbättring av den nuvarande ordningen, och det torde i allt
väsentligt kunna läggas till grund för lagstiftning i ämnet. En viktig fördel
med förslaget är också att den till lokalkyrkan knutna församlingsverksamheten
mte försvagas även om församlingarna går samman till mera bärkraftiga
ekonomiska enheter.

. Enligt kommitténs förslag skall flerförsamlingspastoraten som representativt
organ få församlingsdelegerade, vilka utses av de skilda församlingarnas
beslutande organ var för sig. Denna form, som nu används i Stockholms
kyrkliga samfällighet, finner jag vara väl lämpad i förevarande sammanhang
och utgöra en smidig lösning av problemet. Sålunda undviks den överorganisation,
som direkt valda fullmäktige kan utgöra i mindre pastorat,
samtidigt som de omdebatterade pastoratsstämmorna försvinner. Till de
kritiska synpunkter, som domkapitlet i Lund anför beträffande delegeradesystemet,
vill jag endast erinra om att kyrkomusikerdistrikten inte föreslås
utgöra samfälligheter.

Med den föreslagna fasta organisationen av pastoraten kan det övervägas,
om mte flera ekonomiska angelägenheter borde överflyttas till dem
Kommittén förordar för sin del, att församlingens åligganden beträffande
kyrkobokformgen överflyttas. I och för sig anser jag det önskvärt att även
andra ekonomiska angelägenheter överförs till dessa större enheter. Emellertid
innebär kommitténs förslag, att en sådan överflyttning kan ske på frivillighetens
väg. Jag är med hänsyn härtill beredd biträda kommitténs förslag
men vill samtidigt rekommendera att det från fall till fall prövas, om en
utökning av pastoratets verksamhetsområde bör komma till stånd.

153

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Kammarkollegiet påpekar, att pastoratssamfälligheten ibland kan utgöra
eu tom konstruktion, nämligen om pastoratet i sin tur ingår i samfällighet,
som handhar pastoratsangelägenheter. Med hänsyn härtill har i lagförslaget
inrymts en regel, enligt vilken Kungl. Maj:t kan förordna, att pastoratet
inte skall utgöra egen samfällighet.

Ingår församlingar i total ekonomisk samfällighet, anser kommittén att
församling skall kunna få dispens från att ha egna fullmäktige. Denna mening
vill jag biträda. De få ärenden, som församlings beslutande organ i
allmänhet här har att handlägga, torde kunna avgöras på kyrkostämma;
fullmäktige kan ofta innebära en onödigt stor organisation. Kommittén
föreslår vidare, att församling i total samfällighet skall ha eget kyrkoråd,
endast om den så beslutar. Häremot invänder kammarkollegiet att för en
kyrkokommunal enhet förutsättes skola finnas en styrelse, ett kyrkoråd.
Vidare erinras om det stöd kyrkorådet utgör åt prästen i dennes gärning. Jag
finner också för egen del att kyrkorådet som regel bör finnas för det arbete,
som är knutet till lokalkyrkan; kyrkorådet skall ha omsorg om församlingslivet
och verka för dess utveckling. Församlingen bör därför inte avstå från
eget kyrkoråd, såvida inte särskilda omständigheter gör rådet obehövligt.
Jag vill därför i stället förorda samma dispensregel som föreslagits beträffande
fullmäktige.

Kommittén föreslår att det beslutande organet i totala ekonomiska samfälligheter
skall bestå av fullmäktige. Vad gäller partiella samfälligheter
erinrar kommittén om att flerförsamlingspastoraten föreslås få från församlingarna
utsedda delegerade som beslutande organ. Kommittén anser
att fördelarna med systemet kan åberopas också beträffande andra partiella
samfälligheter än pastoraten. Är den ekonomiska samfälligheten i det närmaste
total, finner kommittén dock att fullmäktigeorganisationen kan vara
naturlig. Kommittén föreslår därför, att Kungl. Maj:t skall kunna förordna
om undantag från delegeradesystemet.

I likhet med kommittén finner jag det erforderligt med en fullmäktigorganisation
i de samfälligheter som handhar alla ekonomiska angelägenheter.
Även för andra partiella ekonomiska samfälligheter än flerförsamlingspastoraten
synes mig ett delegeradesystem vara en väl avvägd organisationsform.
Fn av fördelarna med denna form är, att dubbla kyrkofullmäktigval
undvikes. Den föreslagna dispensregeln för det fall att samfälligheten
är i det närmaste total anser jag mig inte böra förorda. Också
i sådant fall torde delegerade vara tillfyllest; önskas fullmäktige, bör steget
tas fullt ut och total ekonomisk samfällighet bildas.

Vad beträffar församlingsdelegerades organisation och arbetsformer föranleder
kommitténs förslag inte någon erinran från min sida utan jag kan
i allt väsentligt tillstyrka, att reglerna får det av kommittén angivna innehållet.
Särskilt vill jag understryka vad kommittén anfört beträffande dele -

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

gerades tjänstgöringsperiod. Jag är helt ense med kommittén, att en förskjutning
i tiden i förhållande till kyrkofullmäktiges mandattid inte bör
komma ifråga.

Godtages de nu framlagda förslagen rörande kyrkliga samfälligheter,
torde samverkan under andra former mellan församlingar komma att ske
i mindre omfattning än för närvarande. Sådan samverkan torde i fortsättningen
endast avse angelägenheter av ringa storleksordning. I allmänhet
kan ett sadant mellanhavande regleras genom att församlingarna sluter
avtal om samgåendet. Härigenom kan såväl omfattningen av samverkan
som formerna härför lätt anpassas efter vad omständigheterna i det enskilda
fallet kräver. I vissa fall fordras dock en kommunalrättslig reglering.
Sålunda skall församlingar, som tillsammans ingår i ett kyrkomusikerdistrikt,
ha ett gemensamt kyrkoråd. Även i andra fall kan ett gemensamt
kyrkoråd te sig praktiskt. I enlighet med vad kommittén förordat har därför
bestämmelserna om gemensamt kyrkoråd i LFS överförts till det föreliggande
lagförslaget.

Kommittén förutsätter, att som beslutande organ i här avsedda fall skall
fungera gemensam kyrkostämma. Ett flertal remissinstanser framför kritiska
synpunkter häremot samt föreslår antingen att organisationsformen
far helt försvinna eller också att den överförs till lagens övergångsbestämmelser.

Jag är ense med remissmyndigheterna, att den gemensamma stämman är
olämplig som organisationsform. Med det ringa deltagandet i dessa stämmor
föreligger ofta risk för slumpmässiga utfall, då beslut fattas. Det kan
inte heller anses lämpligt, att sadan stämma skall besluta i gemensam angelägenhet,
om fullmäktige finns i de enskilda församlingarna. Jag kan därför
inte förorda kommitténs förslag att den gemensamma kyrkostämman behålles
som beslutande organ.

Avskaffas den gemensamma stämman kommer det gemensamma kyrkorådet
att inta en ställning, som i vissa avseenden avviker från nu gällande
ordning. Som beslutande organ kommer i stället de enskilda församlingarnas
fullmäktige eller stämmor att fungera. Särskilda regler för samverkan genom
ett gemensamt kyrkoråd synes dock inte erforderliga utom för det fall,
att församlingarna inte kan enas om rådets sammansättning. Denna bör
då bestämmas av länsstyrelsen. Jag förutsätter att regeln ytterst sällan
kommer till användning.

I övrigt får beträffande det gemensamma kyrkorådet gälla, att det svarar
inför sina uppdragsgivare var för sig. I den mån rådet behöver medel för
sin verksamhet, skall dessa ställas till förfogande genom beslut av varje
församling. Om ersättning till ledamot av rådet beslutar dock den församling,
som valt ledamoten. Varje församlings revisorer har att granska det
gemensamma kyrkorådets förvaltning och att avge revisionsberättelse till

155

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

sina uppdragsgivare, som sedan har att besluta om ansvarsfrihet i vad på
den församlingen ankommer. Anslag av tillkännagivanden måste ske pa
varje församlings anslagstavla.

Den kyrkliga samfälligheten mellan församlingarna i Stockholm är en
partiell ekonomisk samfällighet. Dess verksamhetsområde har bestämts
genom en avvägning av å ena sidan behovet av ett ekonomiskt samgående
mellan församlingarna för att underlätta nya församlingsbildningar och få
till stånd en skatteutjämning samt å andra sidan de enskilda församlingarnas
intresse att själva besluta i sina angelägenheter.

Kommitténs förslag innebär inga större ändringar i gällande ordning.
Efter förebild av kommunala delegationslagen föreslås en regel, som möjliggör
central reglering av anställningsvillkoren för vissa kategorier anställda.
Bestämmelserna om samfällighetens organisation och arbetsformer är
anpassade till vad som föreslås gälla för riket i övrigt. Detta innebär bland
annat den ändringen i nuvarande ordning att suppleanter inte längre skall
finnas för delegerade samt att delegerades tjänstgöringsperiod sammanfaller
med tjänstgöringsperioden för församlingarnas kyrkofullmäktige.

Vid remissbehandlingen har förslaget i allmänhet fått ett gott mottagande.
Flertalet av de berörda remissinstanserna avstyrker dock ändring beträffande
suppleanter och tjänstgöringsperiod för delegerade. I remissvaren
berörs också några mer speciella frågor; önskemal framförs bland annat om
eu smidigare regel för medelsanvisningen till vissa befattningshavares löneförmåner
och vidare diskuteras, vilka grupper av anställda som bör avlönas
från samfälligheten.

Behov av en mera elastisk kompetensregel för samfälligheten påvisas
också i en promemoria, som domkapitlet i Stockholm ingivit till ecklesiastikdepartementet.
I promemorian framhålles, att ett ärende, som utgör en
för församlingarna gemensam angelägenhet men som ligger utanför samfällighetens
kompetens, förutsätter beslut av varje församling för sig. En
sådan ordning ter sig i mindre kostnadskrävande frågor opraktisk och onödig.
Som exempel på gemensamma ändamål nämns i promemorian gemensam
annonsering, gemensam diakonissa för värden av döva samt bidrag till
Stockholms teologiska institut. I promemorian föreslås, att kompetensregeln
får ett tillägg av innehåll, att församlingsdelegerade skall äga även
i övrigt bevilja bidrag till ändamål, som är gemensamma för stadens samtliga
församlingar.

Då de nuvarande bestämmelserna om Stockholms kyrkliga samfällighet
antogs år 1942 framhöll föredragande departementschefen, att fastän i vissa
avseenden någon direkt skyldighet inte alades samfålligheten att anvisa
medel, fick man utgå från att uppgifterna blev behörigen tillgodosedda
och att fasta normer tillämpades vid anslagsgivningen. Under den tid samfälligheten
bestått har en fast praxis utbildats genom att delegerade fattat

156

Kunql. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

en rad principbeslut i anslagsfrågor. Från skilda håll framförs nu önskemål
om en uppmjukad kompetensregel.

Jag finner för egen del det inte påkallat med givna gränser för Stockholmssamfällighetens
verksamhetsområde. Det synes mig fastmera vara av
vikt, att inte utvecklingen låses av snäva regler. Har en kyrklig verksamhetsgren
vuxit ut, bör samfälligheten kunna ombesörja de ekonomiska betingelserna
för den. Härigenom utnyttjas den skatteutjämnande effekten.
Kompetensregeln synes därför kunna utformas så, att den lämnar större
frihet åt samfälligheten att själv avgöra, till vilka angelägenheter den skall
anslå, medel. På goda grunder vill jag förutsätta, att en sådan regel kommer
att tillämpas utifrån samma fasta normer som nu i övrigt sker.

Vad gäller det närmare innehållet i kompetensregeln bör denna som hittills
i första hand ta upp vad som skall handhas av samfälligheten och i
andra hand vad samfälligheten äger i övrigt ombesörja. Samfälligheten föreslås
skola handha kostnaderna för de kontanta avlöningsförmånerna åt
präster och kyrkomusiker. Vidare äger samfälligheten rätt att bevilja församling
anslag, motsvarande lönekostnaderna för annan personal. I samfällighetens
behörighet vad beträffar anslag till byggenskap föreslås ingen
ändring. Samfälligheten skall äga även eljest handha angelägenhet av ekonomisk
natur under förutsättning att den är gemensam för samtliga församlingar.
Härmed avses inte endast anslagsgivning till tidigare berörda gemensamma
ändamål utan även t. ex. tillsättande av ett organ för samråd i ekonomiska
frågor med den borgerliga kommunen. I lagförslaget tas också upp
en bestämmelse, som gör det möjligt att centralt reglera anställningsvillkoren
för vissa personalgrupper. Samfälligheten kan i samband med anslagsgivningen
förbehålla sig rätt att företräda församlingen i nämnda avseende.

Vad angar samfällighetens organisation och arbetsformer finner jag inte
bärande skäl vara anförda att ha olika regler för Stockholm och landet i
övrigt beträffande suppleanter och tjänstgöringsperiod för delegerade. Till
ett par detalj spörsmål far jag aterkomma i specialmotiveringen.

Bestämmelserna för samfälligheten i Göteborg har i enlighet med kommitténs
förslag ändrats i den mån det varit betingat av en anpassning till
vad som föreslås gälla för rikets övriga församlingar. Det bör påpekas, att
dia territoriella församlingar i Göteborg ingår i samfälligheten. Efter lagens
ikraftträdande kommer sålunda även Västra Frölunda och Backa församlingar,
som nu star utanför samfälligheten, att ingå i denna. Jag kommer
också beträffande Göteborg att behandla ett par frågor av mindre räckvidd
i specialmotiveringen.

Kungl. Maj ds ''proposition nr 70 år 1961

157

VI. Specialmotivering till lagförslagen

I enlighet med de huvudgrunder, som angivits i det föregående, har inom
ecklesiastikdepartementet upprättats förslag till lag om församlingsstyrelse.
För reglering av de tillämpningsfrågor och andra spörsmål, som uppkommer
vid den avsedda lagstiftningens ikraftträdande, har uppgjorts förslag till lag
om införande av lagen om församlingsstyrelse. Vidare har inom departementet
upprättats förslag till erforderliga ändringar i lagen den 13 juni 1919
(nr 293) om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning (LKI) samt i
folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946 (nr 469).

Som i tidigare sammanhang berörts, kommer frågan om lagstiftning beträffande
kyrkorummets upplåtande för vissa fall att upptagas i annat
sammanhang.

De nämnda författningsförslagen ansluter sig i huvudsak till vad församlingsstyrelsekommittén
förordat. Av skäl jag tidigare utvecklat har en
genomgripande förändring av lagteknisk natur ägt rum på så sätt, att
kommitténs förslag till särskild lagstiftning rörande församlingarna i Stockholm
och Göteborg inarbetats i förslaget till lag för rikets församlingar i
allmänhet.

Jag ämnar nu övergå till att lämna en specialmotivering till förslagen.
Vad angår förslaget till lag om församlingsstyrelse anges för varje paragraf
dess motsvarigheter i LFS, LFS Sthlm samt LKF Gbg, i den mån motsvarighet
finns. I erforderlig utsträckning nämns också motsvarande paragraf
eller paragrafer i kommitténs förslag till församlingslag, till församlingslag
för Stockholm och till lag om kyrklig samfällighet i Göteborg (FFL, FFL
Sthlm och FLS Gbg). I den mån stadgandena i sak överensstämmer med
kommitténs förslag anser jag det i allmänhet tillräckligt att endast hänvisa
till den av kommittén lämnade motiveringen.

1. Förslaget till lag om församlingsstyrelse

Lagens rubrik

Kommittén finner såväl den nuvarande lydelsen »lag om församlingsstyrelse»
som »församlingsstyrelselag» vara från terminologisk synpunkt tillfredsställande
benämningar på lagen, men föredrar den något kortare rubriken
»församlingslag».1

Av remissinstanserna finner kammarkollegiet och domkapitlet i Luleå att
den av kommittén föreslagna rubriken kan godtagas. Domkapitlet i Skara
förordar däremot den nuvarande rubriken »lag om församlingsstyrelse».

1 Ledamoten Brolin är skiljaktig.

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Svenska prästjörbundet anser att den föreslagna rubriken är mindre adekvat.
Också ett tiotal församlingar finner förslagets rubrik mindre god samt
förordar oförändrad titel.

Departementschefen. Enighet föreligger inte vare sig inom kommittén
eller mellan remissmyndigheterna om att den nya lagen skall ha annan
benämning än den nu gällande. Även om, såsom kommittén framhållit, det
kan vara praktiskt med en kort lagrubrik, finner jag dock inte att några
påtagliga fördelar står att vinna med den föreslagna lydelsen. Jag vill
därför föreslå att rubriken behålles oförändrad i den nya lagen.

1 kap. Allmänna bestämmelser
1 §•

Paragrafen anger lagens tillämpningsområde, varom för närvarande stadgas
i 1 § första stycket samt 7 och 8 §§ LFS. Jfr 1 § första och tredje styckena
LFS Sthlm.

Enligt paragrafen skall lagen i princip gälla såväl för territoriella församlingar
som — i tillämpliga delar — för ieke-territoriella församlingar. Den
viktigaste ändringen är, som nämnts, att också Stockholmsförsamlingarnas
angelägenheter regleras genom samma lag som rikets andra församlingar.

Beträffande de icke-territoriella församlingarna — sex till antalet —
innebär kommitténs förslag (1 § FFL och 1 § FFL Sthlm) en ändring i
förhållande till LFS och LFS Sthlm. För närvarande skall bestämmelserna
lända till efterrättelse, endast om församlingen så beslutar. Den nya lagens
bestämmelser har föreslagits bli tillämpliga även för icke-territoriell församling.
Församlingen kan dock besluta, att den vid tiden för lagens ikraftträdande
särskilt gällande ordningen för församlingen skall behållas. Kommittén
har inte ansett det erforderligt att i lagen utsäga, när icke-territoriell
församling måste bestämma sig för att behålla den gällande ordningen. Det
synes kommittén vara självfallet, att dylikt beslut måste fattas i tämligen
omedelbar anslutning till den nya lagens ikraftträdande.

Tyska S:ta Gertruds församling och finska församlingen framhåller, att
omläggning till överensstämmelse med den allmänna lagen skulle medföra
djupgående förändringar i församlingarnas organisation. Kammarkollegiet
finner kommitténs förslag vara för obestämt såtillvida, att viss tid bör utsättas
inom vilken församlingen skall besluta sig om den vill ha kvar den
gamla ordningen.

Departementschefen. Jag biträder kommitténs förslag att församlingsstyrelselagen
i princip skall vara tillämplig också för de icke-territoriella
församlingarna. I några fall avviker dock församlingens nuvarande organisation
starkt från de territoriella församlingarnas. Det synes därför lämpligt,
att församling själv får avgöra, vilken ordning den vill tilllämpa.

159

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Någon särskild föreskrift, att församlingen skall ta ställning i frågan inom
viss tid, torde inte vara behövlig. Jag förutsätter, att detta sker innan den
nya lagen träder i kraft.

2 §.

Paragrafen ersätter 1 § första stycket och 2 § LFS samt 1 § första stycket
och 2 § 1 mom. LFS Sthlm. Beträffande paragrafens innehåll får jag hänvisa
till vad som anförts vid behandlingen av avsnitt III i den allmänna motiveringen.
Utöver de i detta avsnitt redovisade ändringarna i kommitténs
förslag (jfr 3 § FFL och 3 § FFL Sthlm), har i texten en omgruppering
skett av de olika församlingsangelägenheterna.

3 §.

Paragrafen träder i stället för 1 § andra stycket LFS, 1 § andra stycket
LFS Sthlm och 1 § LKF Gbg. Paragrafens innehåll har behandlats såsom
avsnitt V i den allmänna motiveringen. Som bilaga A till statsrådsprotokollet
har fogats en schematisk uppställning över olika former för samverkan,
till vilken får hänvisas.

4 §.

Enligt detta lagrum uppdelas den kyrkokommunala verksamheten i beslutanderätt
å ena sidan och förvaltning och verkställighet å andra sidan.
Paragrafen motsvarar 3 § första och tredje styckena LFS samt delvis 3 §

1 mom. LFS Sthlm. Jfr 5 § 1 mom. första stycket och 2 mom. FFL samt
5 § 1 mom. FFL Sthlm.

Första stycket anger församlingars beslutande organ.

Genom KL har, såsom redan anmärkts, kommunalstämman och allmänna
rådstugan avskaffats, samt den kommunala beslutanderätten i samtliga
borgerliga kommuner tillagts fullmäktige. Reformen är att betrakta som en
logisk följd av utvecklingen.

Kommittén har övervägt om förutsättningar föreligger för en motsvarande
reform för församlingarnas vidkommande. Frågan har av kommittén
besvarats nekande. Den grundar sitt ställningstagande främst därpå att det
för församlingarnas del inte finns någon motsvarighet till kommunreformen,
genom vilken de borgerliga småkommunerna försvunnit. Av rikets omkring

2 500 församlingar har således inte mindre än omkring 600 en folkmängd,
som inte överstiger 500 invånare. Ungefär lika många har mellan 500 och
1 000 invånare och nära 400 har mellan 1 000 och 1 500 invånare. Kommittén
finner att det för småförsamlingarnas del knappast föreligger något
större behov av fullmäktige.

Kommittén erinrar om att enligt 5 § LFS har kyrkostämman att taga
befattning med vissa frågor, beträffande vilka beslutanderätten lagligen
inte kan uppdras åt kyrkofullmäktige. De ärenden, som enligt detta lagrum
är förbehållna stämman, är dels ärenden för vilkas avgörande gäller

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

särskilda bestämmelser om rösträtt, dels ärenden som är gemensamma för
två eller flera församlingar, ehuru de inte utgör kyrklig samfällighet, och
dels frågor om införande och avskaffande av fullmäktige samt om fullmäktiges
antal. I Stockholm inskränker sig stämmans befogenheter att bestämma
fullmäktiges antal (3 § 1 mom. LFS Sthlm).

Den första gruppen av de berörda ärendena torde inte längre förekomma,
sedan de genom 1910 års prästlönereform antagna principerna numera trätt
i full tillämpning.

Beträffande den andra gruppen ärenden utövas beslutanderätten på gemensam
stämma, oavsett om fullmäktige finns i de berörda församlingarna
(3 § andra stycket LFS). Kommittén föreslår, att sådan stämma alltjämt
skall finnas, se avsnitt V i den allmänna motiveringen.

Vad angår de återstående av de i 5 § LFS nämnda ärendena måste det
uppenbart tillkomma stämma att fatta beslut om att införa fullmäktige, om
fullmäktigsystemet inte är obligatoriskt. Då kyrkofullmäktige finns i församlingen,
saknas enligt kommitténs åsikt anledning att låta en stämma
avgöra frågan om fullmäktiginstitutionens fortsatta bestånd. Kommittén
finner vidare, att även rätten att bestämma om fullmäktiges antal — såsom
i motiveringen till 8 § kommer att beröras — bör tillkomma fullmäktige
själva.

Kommitténs förslag innebär sålunda, att stämma inte skall finnas i församling,
som har fullmäktige, men att gemensam stämma behålles som
beslutande organ vid samverkan mellan församlingar utan att samfällighet
bildats.

Andra stycket av lagförslaget om förvaltning och verkställighet innebär
ingen ändring i sak av nuvarande bestämmelser. Ordalydelsen är avpassad
efter KL.

Departementschefen. Lika med kommittén anser jag att — även om ett
fullmäktigsystem i princip är att föredraga — kyrkostämmoorganisationen
bör behållas för de mindre församlingar, i vilka det skulle framstå som
överorganisation att inrätta fullmäktige genom att som hittills lämna dessa
församlingar en fakultativ möjlighet att införa fullmäktigsystem, torde en
smidig anpassning efter de lokala förhållandena kunna komma till stånd i
varje särskilt fall. Jag är vidare ense med kommittén, att stämma inte
längre har något berättigande i församlingar, som har ett fullmäktigsystem.
Det fåtal uppgifter som ålegat stämman kan lämpligare handhas av fullmäktige
själva.

\ ad beträffar beslutanderätten i ärenden, som är gemensamma för två
eller flera församlingar, vilka inte utgör samfällighet, kan jag, som jag tidigare
utvecklat vid behandlingen av avsnittet V, inte biträda kommitténs
standpunkt. Jag finner det således inte behövligt att behålla den gemensamma
kyrkostämman som beslutande organ. Till följd härav har 3 § andra

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70 år 1961 161

stycket LFS (jfr 5 § 1 mom. tredje stycket FFL) inte överförts till det nya
lagförslaget.

Jag får slutligen i sammanhanget erinra om att det beslutande organet
har möjlighet att i viss utsträckning delegera sin beslutanderätt till det
centrala förvaltningsorganet eller särskild nämnd.

5 §.

Denna paragraf träder i stället för 4 § LFS och 16 § andra stycket LKF
Gbg. Jfr 6 § FFL och 9 § FLS Gbg.

1 mom. första stycket av paragrafen anger gränsen för obligatoriskt fullmäktig
system.

I LFS i dess ursprungliga lydelse var det befolkningstal, vars överskridande
gjorde fullmäktige obligatoriska, satt till 5 000. Genom lagändring år
1942 sänktes talet till nu gällande 1 500. Den vidgade skyldigheten att utse
kyrkofullmäktige medförde, att fullmäktiginstitutionen blev obligatorisk
bland annat i flertalet av de till ytvidden stora församlingarna i norra
Svealand och Norrland, där avstånden försvårade ett mera allmänt deltagande
i stämmorna.

Kommittén framhåller, att den naturliga utgångspunkten vid övervägande
av frågan om en ändring av de gällande bestämmelserna i riktning
mot en vidgad användning av fullmäktigsystemet är den utveckling, som
ägt rum inom de borgerliga kommunerna och som där lett till kommunalstämmans
och allmänna rådstugans avskaffande. Kommittén betonar vidare
att de företräden, som en fullmäktiginstitution får anses besitta, gör sig
särskilt starkt gällande i kommuner med högre befolkningstal, medan i småkommunerna
nackdelarna med fullmäktigsystemet torde få anses överväga
fördelarna. Var gränsen för obligatoriskt införande av fullmäktige i församling
skall dragas finner kommittén vara en avvägningsfråga. Då kommittén
anser en sänkning av den nu gällande gränsen vara motiverad, grundas detta
huvudsakligen på det svala intresse för deltagande i stämmor, som konstaterats
genom uppgifter kommittén inhämtat. Den ringa tillslutningen till
kyrkostämmorna måste inge farhågor för att åtminstone i de större av de
församlingar, där beslutanderätten nu utövas av kyrkostämma, församlingsviljan
inte kommer till uttryck vid stämmorna. Fn sänkning av gränsen
ända till befolkningstalet 700, som gällde för de borgerliga kommunerna,
finner kommittén dock inte påkallad, utan har stannat vid talet 1 000.
Detta innebär, att ytterligare omkring 400 församlingar obligatoriskt skall
ha fullmäktige, men att nära hälften av rikets församlingar alltjämt får
fakultativt system.

Vad beträffar Göteborg innebär nuvarande bestämmelse i 16 § andra
stycket LKF Gbg, att de särskilda församlingarna inte är skyldiga att utse
egna kyrkofullmäktige. Endast om församling så beslutar, kommer fullmäk11
— Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 70

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

tige att finnas i församlingen. Sedan lagens tillkomst har fullmäktige inte
förekommit i någon av samfällighetens församlingar. Något behov av fullmäktige
i församlingarna föreligger enligt kommitténs åsikt uppenbarligen
inte. Till följd härav har kommittén föreslagit att rätten att utse egna fullmäktige
avskaffas.

För församlingar som ingår i samfällighet är förhållandena eljest till
följd av omfattningen av samfällighetens kompetens från fall till fall så
olika, att några särskilda regler inte kan uppställas. Principiellt gäller därför
att församlingarna skall utse egna fullmäktige om befolkningstalet överstiger
1 000, men kommittén har föreslagit en dispensregel för de fall fullmäktige
uppenbarligen skulle sakna betydelse.

Enligt 1 mom. andra stycket skall det tillkomma kyrkofullmäktige och
inte såsom för närvarande kyrkostämman att besluta huruvida fullmäktige
skall ersättas av stämma, om folkmängden i församlingen nedgått under
gränsen för obligatoriskt fullmäktigsystem. Ändringen har bland annat föranletts
av att enligt förslaget stämma inte skall förekomma i församling
med fullmäktige; se motiveringen till 4 §.

Paragrafens 2 mom. fastslår att församling om högst 1 000 invånare har
rätt att själv besluta om fullmäktigsystem. Vidare har föreslagits, att beslut
om upphörande av fullmäktigsystem i sådan församling — förslag härom
får inte väckas förrän fyra år förflutit sedan fullmäktige trädde i verksamhet
— skall tillämpas först från utgången av det år, då allmänna fullmäktigval
nästa gång förrättas, och inte, såsom enligt gällande rätt, redan
från utgången av det år, varunder beslutet vunnit laga kraft. Ändringen
har vidtagits i syfte att förhindra täta kastningar mellan fullmäktig- och
stämmosystem. Även i här avsedda fall tillkommer det fullmäktige själva
att bestämma om fullmäktigsystemets upphörande.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har förordat, att beslutanderätten i
fråga om att behalla fullmäktige eller att bestämma deras antal alltjämt
bör tillkomma kyrkostämman, även om denna inte skulle få andra ärenden
att behandla.

Kammarkollegiet påpekar att förslaget inte upptar, liksom inte heller
4 § LFS, någon bestämmelse om från vilken tidpunkt fullmäktige skall införas,
när församlingens invånarantal kommit att överstiga gränsen för
obligatoriskt fullmäktigsystem. Det torde få anses ligga i sakens natur,
säger kollegiet, att detta sker först i samband med nästpåföljande allmänna
kommunalval.

Departementschefen. Mot kommitténs i förevarande paragraf upptagna
förslag har jag ingen erinran. Den föreslagna nya gränsen för obligatoriskt
fullmäktigsystem synes mig från skilda utgångspunkter lämpligt avvägd.
Lika med kollegiet anser jag det naturligt, att i församling, vars befolknings -

163

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

tal kommit att överstiga 1 000, fullmäktige införes först i samband med att
ordinarie kyrkofullmäktigval hålles. Särskilt stadgande härom är onödigt.

Vad gäller församlingar, som ingår i kyrklig samfällighet, är jag ense med
kommittén att — den hittills inte utnyttjade — rätten för församlingar i
Göteborg att utse egna fullmäktige bör utgå. I fråga om andra samfälligheter,
som omhänderhar mera än pastoratsangelägenheterna, synes det
lämpligt, att Kungl. Maj:t alltjämt från fall till fall i samband med samfällighetens
tillkomst eller eljest prövar, om församlingarna kan undvara
egna fullmäktige; se härom vidare avsnitt V i den allmänna motiveringen.

6 §.

Paragrafens första stycke motsvarar i vad gäller Stockholm 3 § 2 mom.
LFS Sthlm och dess andra stycke vad beträffar Göteborg till viss del 2 §
LKF Gbg.

För kyrkliga samfälligheter i övrigt upptar första stycket bestämmelser
om församlingsdelegerade som beslutande organ för partiella ekonomiska
samfälligheter och andra stycket bestämmelser om kyrkofullmäktige, då
fråga är om totala ekonomiska samfälligheter. Motiven har behandlats under
avsnittet V i den allmänna motiveringen. I kommittéförslaget återfinns
paragrafens bestämmelser i 5 § 1 mom. andra stycket samt 4 § sista
stycket FFL, 5 § 2 mom. FFL Sthlm och 2 § FLS Gbg. 5 § 1 mom. tredje
stycket FFL, som handlar om gemensam kyrkostämma, har — såsom berörts
i motiveringen till 4 § — inte medtagits.

7 §.

Paragrafen motsvarar helt 6 § LFS och 4 § LFS Sthlm.

2 kap. Om kyrkofullmäktige

8 §.

1 mom. överensstämmer med första stycket av 5 § LFS Sthlm och
2 mom. med första stycket av 27 § 1 mom. LFS.

Jag kan inte biträda ett av länsstyrelsen i Malmöhus län framfört förslag
att minimiantalet fullmäktige med hänsyn till de i förhållande till borgerlig
kommun mer begränsade arbetsuppgifterna sänks något; den nedre gränsen
vid ett antal av 15 — som överensstämmer med KL — har sålunda
behållits oförändrad.

3 mom. innebär i jämförelse med gällande rätt den ändringen, att det
som regel tillkommer kyrkofullmäktige — och inte kyrkostämman — att
inom de i 1 och 2 mom. angivna gränserna besluta om antalet fullmäktige;
se SOU 1957: 15 s. 174. Av naturliga skäl måste beslutanderätten ankomma
på stämman, då fullmäktigsystemet införes i församlingen.

Efter mönster i KL har till andra stycket av 3 mom. överflyttats det
stadgande, som för närvarande återfinnes i 30 § andra stycket LFS och 9 §
andra stycket LFS Sthlm. I samband därmed har stadgandet omformule -

164

Kiingl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

rats, så att det överensstämmer med motsvarande stadgande i KL, utan att
någon ändring i sak därigenom åsyftats.

Såvitt gäller bestämmande av kyrkofullmäktiges antal, då beslut därom
fordras till följd av ecklesiastik indelningsändring, föreslås vissa regler i
LKI. Om dessa regler erinras i sista stycket av 3 mom.

9 §.

Denna paragraf motsvarar 28 § LFS, jämförd med 9 § och 10 § första
stycket samma lag. Paragrafens innehåll överensstämmer i sak med 6 och
7 §§ LFS Sthlm. Jfr 6 § KL.

10 §.

Paragrafen motsvarar 29 § LFS samt 8 § LFS Sthlm. Jfr 7 § KL.

De gällande reglerna i LFS och LFS Sthlm för valbarhet och rätt till
avsägelse är i huvudsak överensstämmande med vad som gällde i fråga om
förtroendeuppdragen i de borgerliga kommunerna enligt 1930 års kommunallagar.

KL:s bestämmelser innefattar vissa betydelsefulla ändringar. Uppdelningen
i särskilda valbarhets- och behörighetsvillkor — av vilka de förra
principiellt skulle föreligga vid valtillfället och de senare under den tid
uppdraget varade — var ägnad att vålla svårigheter vid tillämpningen.
Den har därför borttagits och alla villkor betecknas nu som valbarhetsvillkor.
Kvalifikationerna skall föreligga alltifrån valtillfället och under hela
uppdragstiden.

Såvitt angår utformningen av de särskilda valbarhetshindren för ämbets-
och tjänstemän har den ledande principen ansetts vara att inte utestänga
ämbets- och tjänstemän från rätten att utöva kommunala förtroendeuppdrag
i andra fall än när särskilt starka skäl därför föreligger med hänsyn
till ämbetets eller tjänstens speciella art och natur. Med angivna utgångspunkt
har bland annat redovisningsskyldighet slopats såsom obehörighetsgrund.
I stället har stadgats obehörighet för sådana kommunala befattningshavare,
som till följd av sina tjänsteåligganden intar den ledande
ställningen inom den kommunala förvaltningen.

I fråga om rätt till avsägelse från kommunalt uppdrag stadgar ICL en
ovillkorlig avsägelserätt endast för den som fyllt sextio år.

Departementschefen. Da det gäller att anpassa församlingsstyrelselagstiftningens
bestämmelser om valbarhet efter KL:s motsvarande stadganden
finner jag i likhet med kommittén, att den i KL genomförda enhetliga behandlingen
av valbarhets- och behörighetsvillkoren självfallet bör överföras.

Beträffande de särskilda valbarhetshindren för ämbets- och tjänstemän
föranleder en anpassning till KL främst att det för »församlingens redovisningsskyldiga
och avlönade betjänte» gällande förbudet att tillhöra kyrkofullmäktige
utgår.

Kommittén har ansett det vara tveksamt, om församlingsstyrelselagen

165

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70 år 1961

behöver innehålla motsvarighet till bestämmelsen i KL, enligt vilken vissa
ledande kommunaltjänstemän uteslutes. Kommittén betonar, att någon
fullt jämförbar befattningshavare sällan finns i församlingarna. Jag är ense
med kommittén, att förhållandena i berörda avseende inte är likartade med
vad som förekommer inom de borgerliga kommunerna. Jag finner därför, att
nu ifrågavarande valbarhetshinder inte bör inflyta i lagen. Det har följaktligen
inte medtagits i lagförslaget.

11 §•

Denna paragraf motsvarar med viss jämkning av redaktionell natur 30 §
första och tredje styckena LFS samt 9 § första och tredje styckena LFS
Sthlm. Jfr 11 § FFL och 10 § FFL Sthlm samt 8 § KL.

12 §.

I paragrafens 1 mom. har upptagits bestämmelser om valkretsindelning.
I fråga om sådan indelning stadgas för närvarande i 31 § LFS, att för val
av kyrkofullmäktige kan församling med mera än 10 000 invånare indelas i
valkretsar, där så befinns lämpligt. Annan församling kan inte indelas i valkretsar,
om inte till följd av församlingens särskilt betydande utsträckning
eller liknande förhållanden synnerliga skäl föreligger till sådan indelning. Vid
val av fullmäktige för kyrklig samfällighet skall dock varje i samfälligheten
ingående församling utgöra en valkrets. Beträffande Stockholm gäller
enligt 10 § LFS Sthlm att församling kan indelas i valkretsar, om mera än
trettio fullmäktige skall väljas.

Kommittén har inte föreslagit annan ändring i nuvarande regler än att
församling utanför Stockholm med mera än 40 000 invånare alltid skall
indelas i valkretsar (12 § FFL, jfr 11 § FFL Sthlm). Härigenom anpassas
paragrafen till 9 § KL.

Departementschefen. Jag får erinra om att sedan församlingsstyrelsekommitténs
arbete avslutats, har 1955 års valutredning i ett den 15 december
1960 dagtecknat betänkande (stencilerat) framlagt förslag till bland
annat ändrade bestämmelser om valkretsindelning vid kommunalval, och
att detta ärende för närvarande beredes inom inrikesdepartementet. Valutredningens
förslag innebär bland annat, att gränstalen för såväl obligatorisk
som fakultativ valkretsindelning höjes. Till följd härav är jag inte nu
beredd tillstyrka den av församlingsstyrelsekommittén föreslagna anpassningen
av bestämmelserna om valkretsindelning till motsvarande regler i
KL utan får förorda, att bestämmelserna upptages oförändrade i det nu
föreliggande lagförslaget.

Paragrafens 2 mom. överensstämmer med 9 § KL enligt den ändrade
lydelse paragrafen erhållit genom lag den 20 mars 1959 (SFS 1959:61).
Härvid har i första hand reglerna för fördelning av mandaten mellan valkretsarna
ändrats i syfte att skapa bättre proportionalitet mellan mandattal
och befolkningstal i valkretsar vid val i borgerliga kommuner. De motiv,

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

som anfördes då ifrågavarande bestämmelser intogs i KL, torde i huvudsak
gälla också i före varande sammanhang. Jag får därför hänvisa till vad som
förekommit i samband med nämnda lagstiftningsärendes behandling (prop.
1959: 26; KU 2; rskr 81).

13 §.

Denna paragraf överensstämmer med 32 § LFS och 11 § LFS Sthlm.
Jfr 10 § KL.

14 §.

Paragrafen motsvarar 33 § LFS och 12 § LFS Sthlm. Den motsvaras i
huvudsak av 11 § KL och överensstämmer med kommitténs förslag (14 §
FFL och 13 § FFL Sthlm) utom såtillvida, att val av ordförande i nyvalda
fullmäktige i vissa fall kan ske också i december månad.

Ett tiotal Stockholmsförsamlingar anser, att ordförandevalet för året efter
det, då val av fullmäktige ägt rum, bör kunna ske i december månad valåret,
om de nyvalda fullmäktige ändå måste komma samman för att välja
församlingsdelegerade. Härigenom skulle två sammanträden tätt inpå varandra
undvikas. Vid januarisammanträdet torde i allmänhet inget annat
ärende än ordförandevalet förekomma. Styrelsen för svenska prästförbundet
framlägger liknande synpunkter.

I förhallande till gällande rätt innebär förslaget, att kyrkoherden inte
längre kan utses till ordförande å kyrkostämma, om han inte är röstberättigad,
eller i kyrkofullmäktige, om han inte är fullmäktig.

Kommittén erinrar om att stadgandet om möjlighet att alltid kunna välja
kyrkoherden till ordförande å kyrkostämma eller i kyrkofullmäktige infördes
vid församlingsstyrelselagens tillkomst i syfte att bereda församling tillfälle
att till ordförande i stämman eller fullmäktige utse en dugande och intresserad
prästman, som nyss inflyttat till församlingen. Något behov att bibehålla
ifrågavarande bestämmelse synes enligt kommittén inte föreligga.
Bestämmelserna innebär för övrigt, påpekar kommittén, att kyrkoherde,
som med stöd av dem utsetts till ordförande i stämma eller fullmäktige, inte
får samma ställning som en i vanlig ordning tillsatt ordförande, eftersom
han vid stämman saknar rösträtt och i fullmäktige inte äger deltaga i besluten.
Inte desto mindre blir vid besluts fattande den av honom omfattade
meningen gällande, om lika röstetal föreligger och lottning inte skall ske
(20 och 38 §§ LFS). En dylik ordning framstår enligt kommittén som otillfredsställande.

Kommitténs åsikt har rönt viss kritik vid remissbehandlingen. Således
anser kammarkollegiet, att bestämmelsen torde ha ett visst praktiskt behov
att fylla. Några olägenheter torde inte heller den gällande ordningen ha
medfört, varför kollegiet föreslår, att den behålles. Vidare uttalar sig ett
antal domkapitel och församlingar för att kyrkoherdens särställning i detta
fall inte skall ändras. Domkapitlen i Strängnäs, Växjö, Härnösand och
Stockholm finner bestämmelsen ha särskilt värde för de mindre församlingarna,
där eljest ordförandefrågan kan bli svårlöst.

167

Kungl. Maj ds proposition nr 70 år 1961

Departementschefen. Jag vill till en början erinra om att den borgerliga
kommunens fullmäktige skall sammanträda i december månad näst före
ingången av det år, då fullmäktiges tjänstgöringstid börjar, för att välja
fullmäktige i kommunalförbund, om sådant finnes. Påföljande januari månad
skall de åter sammankomma för att förrätta val av ordförande. Förslag
om ändring i denna ordning, så att ordförandevalet skulle kunna ske i december
om de nyvalda fullmäktige ändå måste komma samman i denna
månad, framfördes i motioner vid 1959 års riksdag (I: 3 och II: 7 och 15).
Motionerna avslogs av riksdagen i enlighet med konstitutionsutskottets förslag.
I sitt utlåtande (15) anförde utskottet bland annat, att i motionerna
inte hade åberopats tillräckliga skäl för att utskottet då skulle tillstyrka en

ändring. _ . ...

Enligt min mening föreligger i förevarande fråga vissa skillnader beträffande
kyrklig och borgerlig kommun, som måste beaktas. De kyrkliga kommunerna
har i allmänhet betydligt färre ärenden att behandla än de borgerliga.
Sammanträden med korta mellanrum bör därför om möjligt undvikas,
såvida inte ett ärendes vikt eller andra särskilda omständigheter påkallar
det. Vidare bör framhållas, att till följd av att pastoraten föreslås bli
obligatoriska samfälligheter kommer församlingsdelegerade att väljas i
väsentligt större utsträckning än fullmäktige i kommunalförbund. Bärande
skäl synes på grund av nu anförda omständigheter föreligga för att valet av
ordförande skall kunna ske vid sammanträde, som hålles i december månad
för val av församlingsdelegerade. Vid sådant val av ordförande skall den
föra ordet, som utsetts därtill av fullmäktige för den ännu löpande tjänstgöringsperioden.
Några andra ärenden än val av ordförande och församlingsdelegerade
bör inte äga rum vid sammanträdet. Sådana val som avses
i 16 § 2 mom. tredje stycket skall sålunda förrättas av de avgaende fullmäktige,
liksom dessa skall fatta beslut om annonsering enligt 17 § 1 mom.
tredje stycket.

I fråga om den nuvarande regeln om kyrkoherdens rätt att vara ordförande
å kyrkostämman utan att vara röstberättigad eller i kyrkofullmäktige
utan att vara fullmäktig är jag ense med kommittén om att den inte är
tillfredsställande. Något större praktiskt behov av regeln torde inte föreligga.
Kommitténs förslag har därför inte frångåtts.

15 §.

Denna paragraf motsvarar 13 § LFS (hänvisning sker, till följd av omflyttning
av lagförslagets kapitel i förhållande till LFS, i denna och vissa
följande paragrafer till bestämmelserna om kyrkostämma i LFS) och 13 §
LFS Sthlm. Jfr 12 § KL.

16 §.

Paragrafen, som ersätter 34 § LFS, 14 § LFS Sthlm och 5 § LKF Gbg,
har utformats efter mönster av 13 § KL. Vissa förenklingar i jämförelse med
KL har ansetts kunna företagas, se SOU 1957: 15 s. 300 f.

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Beträffande rätten att påkalla sammanträde med fullmäktige innebär
kommitténs förslag en ändring i förhållande till gällande bestämmelser såtillvida,
att kyrkoherden inte längre skall ha sådan rätt (se SOU 1957: 15
s. 197 f.). Förslaget har väckt gensaga under remissbehandlingen från kammarkollegiet
och domkapitlet i Stockholm, som anser att kyrkoherden bör
ha kvar rätten.

Något behov av att behålla bestämmelsen kan inte anses föreligga. Kommitténs
förslag (16 § 1 mom. FFL och 15 § 1 mom. FFL Sthlm) har därför
upptagits oförändrat.

17 §.

Enhgt gällande bestämmelser i 16 och 35 §§ LFS och 15 § LFS Sthlm
skall fullmäktigsammanträde utlysas genom kungörande i kyrkan, anslag
inom församlingen, tillkännagivande i tidning samt personliga kallelser till
ledamöterna. Av dessa former utgör endast kungörandet i kyrkan ovillkorlig
förutsättning för att sammanträde skall kunna hållas. Dessa bestämmelser
överensstämmer med vad som enligt 1930 års lag om kommunalstyrelse
på landet gällde i fråga om kallelse till stämma och fullmäktigsammanträde.

I 14 § KL har införts bestämmelser av mera tidsenlig karaktär. Kungörelse
av fullmäktigsammanträde skall anslås på en av kommunen anordnad
anslagstavla (kommunens anslagstavla) samt, om fullmäktige så beslutat,
också pa annat ställe. Kungörelsen skall senast fyra dagar före sammanträdet
delgivas varje fullmäktig. Vidare måste den införas i en eller flera
ortstidningar. Underlåtenhet att anslå kungörelsen på kommunens anslagstavla
utgör hinder för sammanträdets hållande.

Kommittén anser att tvekan inte behöver råda om önskvärdheten av att
IGj.s regler om kallelse bör tillämpas även för församlingens vidkommande.
Kommittén har därför överfört reglerna till sitt förslag (17 § 1 mom. FFL
och 16 § 1 mom. FFL Sthlm).

Kyrkomötet uttalar att kallelser och meddelanden bör kungöras på
samma sätt som är föreskrivet om kungörande i kyrka. Kyrkomötet ansluter
sig därvid till en i kyrkolagsutskottet gjord reservation, i vilken bland
anna,t framhålles, att kungörande i kyrka av ålder varit det sätt, på vilket
officiella meddelanden bragts till allmänhetens kännedom.

Kyrkolag sutskottets majoritet vill med hänsyn till vikten av enhetlighet
mte motsätta sig det framlagda förslaget, samt finner, att vad kommittén
anfört om placering av församlings anslagstavla i sak synes överenstämma
med vad som är stadgat i 1942 års lag angående kungörelse i kyrka och
sålunda inte utesluta bibehållande av nuvarande praxis. Liknande synpunkter
framföres också av domkapitlen i Linköping och Lund, ett flertal
församlingar samt Svenska prästförbundet.

Departementschefen. Liksom kommittén anser jag det vara till uppenbar
fördel att KL:s regler om förfarandet då fullmäktigsammanträde ut -

169

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

lyses blir tillämpliga också för kyrkokommunerna. Med hänsyn till den
rättsliga betydelse kungörandet har, kan olikartade regler föranleda inte
bara att felaktigheter begås utan också att fattade beslut maste undanröjas.

Kommittén har framhållit, att lämplig plats för anslagstavlan kan vara
förrum eller hall i församlingshus eller sockenstuga, men att det i en del
fall kan vara lämpligt att placera tavlan i eller invid kyrkan. I anledning av
detta uttalande vill jag understryka, att tavlan måste uppsättas på plats,
som är tillgänglig för de inom församlingen boende. Den kan alltså inte
sättas upp i kyrka, om denna vanligen hålles last. Jag vill också framhalla,
att tavlan bör erhålla en beteckning, som klart utvisar dess egenskap av
församlingens officiella anslagstavla. I de fall tavlan placeras i eller invid
kyrkan föreligger inte hinder, att också meddelanden, som avses i lagen
den 13 mars 1942 med vissa bestämmelser om kungörande i kyrka, anslås
på tavlan.

18 §.

Denna paragraf motsvarar 36 § första stycket LFS och 16 § LFS Sthlm.
Jfr 15 § KL.

19 §.

Förevarande paragraf, som saknar motsvarighet i LFS och LFS Sthlm,
har utformats i överensstämmelse med 16 § KL. Motiv, se SOU 1957:15
s. 85 ff.

20 §.

Paragrafen ersätter 37 § LFS, och 17 § LFS Sthlm. Jfr 17 § KL.

Förslaget ansluter sig till kommitténs förslag (20 § FFL och 19 § FFL
Sthlm; jfr 4 § LKF Gbg) och innebär bland annat, att kyrkoherdens rätt
att framställa förslag vid kyrkofullmäktigsammanträde upphör. Domkapitlen
i Karlstad och Stockholm anser, att kyrkoherden även i fortsättningen
bör ha denna rätt. Härtill vill jag anmärka, att kyrkoherden enligt förslaget
fortfarande har rätt att deltaga i överläggningarna. En formlig förslagsrätt
torde vid sådant förhållande i allmänhet sakna praktiskt värde. Jag finner
sålunda inte skäl föreligga att frångå de principer, som kommit till uttryck
i KL.

21 §.

Denna paragraf, som saknar motsvarighet i LFS och LFS Sthlm, har
avfattats i nära överensstämmelse med 18 § KL.

22 §.

Paragrafen, som motsvarar 17 § LFS och 18 § LFS Sthlm, har avfattats
enligt 19 § KL.

23 §.

Innehållet i denna paragraf överensstämmer med 18 § LFS och 19 §
LFS Sthlm. Jfr 20 § KL.

170

Kungl. Maj ds ''proposition nr 70 är 1961

24 §.

Första stycket av förevarande paragraf överensstämmer med 19 § första
stycket LFS och 20 § första stycket LFS Sthlm. Jfr 21 § KL.

25 §.

Paragrafen ersätter 20 § 1 mom. LFS och 21 § 1 mom. LFS Sthlm.
Jfr 22 § KL.

26 §.

Denna paragraf, som saknar motsvarighet i LFS och LFS Sthlm, har
avfattats i enlighet med 23 § KL.

27 §.

Paragrafens innehåll, som motsvarar 23 § LFS, 24 § LFS Sthlm och 7 §
första stycket LKF Gbg, har anpassats till bestämmelserna i 24 § KL. Motiv,
se SOU 1957:15 s. 303 f.

För Stockholm och Göteborg finns nu en särskild bestämmelse om protokollförare.
Skäl föreligger inte att för dessa städers församlingar frångå
principen om ordförandens ansvar för protokollet. Bestämmelsen har därför
inte medtagits i lagförslaget. Givetvis föreligger inte hinder, att fullmäktige
utser särskild sekreterare.

28 §.

Paragrafen överensstämmer med 24 § LFS och 25 § LFS Sthlm och är
utformad efter 25 § KL.

29 §.

Första stycket av denna paragraf ersätter 25 § första stycket LFS, 26 §
första stycket LFS Sthlm och 7 § andra stycket LKF Gbg.

Andra stycket handlar om vården av fullmäktiges protokoll och andra
handlingar. Härom får jag anföra följande.

Gällande bestämmelser om arkivvård. De kyrkokommunala arkivalierna,
varmed avses främst protokoll och andra handlingar från kyrkofullmäktige-,
kyrkostämmo- och kyrkorådssammanträden samt församlingens räkenskaper,
ingår för närvarande i kyrkoarkiven. I dessa arkiv ingår även handlingar,
som härrör från folkbokföringen, d. v. s. handlingar som till sin natur
är ämbetshandlingar. Hit hör främst olika slag av kyrkoböcker. Även mera
speciella kyrkoarkiv förekommer. I flerförsamlingspastorat finns ibland ett
särskilt pastoratsarkiv och vidare kan finnas kyrklig samfällighets arkiv.
I pastorat, där boställsförvaltningen handhas av särskild boställsstyrelse,
finns boställsstyrelsearkiv. Sistnämnda arkiv utgör dock inte kyrkoarkiv i
egentlig mening.

Kyrkoarkivet vardas av pastor. Detta åliggande har bland annat sin
grund i kyrkolagens bestämmelse, att pastor är ansvarig för kyrkans egendom.
Om den närmare vården om kyrkoarkivet gäller bestämmelserna i
stadgan den 8 september 1924 angående vissa offentliga arkiv. Enligt stad -

171

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70 år 1961

gans 2 § bör arkiv omsorgsfullt vårdas av den, under vars närmaste tillsyn
det är ställt, i förevarande fall pastor. Kyrkoarkiven står under tillsyn av
landsarkiven och vidare kan såväl biskop som kontraktsprost inspektera
dem.

I LFS finns inga generella bestämmelser om arkivvård. Enligt 23 och
38 § § skall kyrkostämmas och kyrkofullmäktiges protokoll med tillhörande
handlingar och bilagor förvaras bland kyrkans övriga handlingar, d. v. s. i
kyrkoarkivet. Om kyrkorådets handlingar föreskrives i 52 §, att det åligger
kyrkorådets ordförande, som är pastor, att varda dem. Även kyrkorådets
handlingar har därför tillförts kyrkoarkivet. Några bestämmelser om förvaring
av de särskilda styrelsernas och nämndernas arkivalier finns inte i
lagen.

De gällande bestämmelserna i LFS Sthlm om den kyrkokommunala arkivvården
överensstämmer i huvudsak med motsvarande föreskrifter i LFS.
Vad angår församlingsdelegerades arkivalier stadgas i 42 §, att de skall
förvaras i delegerades expedition. Detta innebär, att arkivaliema inte ingår
i kyrkoarkiv.

1930 års borgerliga kommunallagar saknade generella stadganden om
arkivvården inom den borgerliga kommunen. Däremot innehöll lagarna
vissa bestämmelser om vem ansvaret för vården om protokoll och andra
handlingar åvilade. I KL har inte införts några mera genomgripande ändringar
i de tidigare reglerna, men dessa har i vissa hänseenden kompletterats.
Möjlighet har öppnats till central förvaring och vård av fullmäktiges
och förvaltningsorganens arkiv hos kommunens styrelse. Styrelsen har
ålagts att vårda och förteckna de kommunala arkiven, i den mån detta
inte ankommer på annan.

Församlingsstyrelsekommittén finner det i och för sig naturligt att utgå
ifrån att lika regler bör gälla för vården om de kyrkokommunala handlingarna
som för den borgerliga kommunens arkivalier; fråga är om likartade
handlingar av rent kommunal natur. Kommittén kan dock inte bortse från
att nuvarande regler medfört en mera betryggande arkivvård för de kyrkokommunala
handlingarna än för kommunala handlingar i övrigt. Förutsättningarna
för en god arkivvard kan därför minskas, om reglerna anpassas
till KL. Ansvaret för arkivaliema kommer i så fall att i första hand åvila
vederbörande ordförande och varje församlingsorgan far sitt särskilda
arkiv. Liksom inom den borgerliga kommunen bör det vara möjligt att
överlåta arkivvården till det centrala förvaltningsorganet. I vissa fall kan
dock svårigheter uppstå att centralisera vården; flertalet församlingar är
små och det kan bli svårt att ordna lokal eller att få kompetent person för
arkivets skötsel. Andra utvägar att ordna betryggande arkivering kan
emellertid tänkas. Arkivaliema bör efter överenskommelse kunna förvaras i
den borgerliga kommunens arkiv. I vissa fall bör den nuvarande ordningen

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

kunna bli orubbad; arkivalierna överlämnas då till pastor för vård och förteckning
och ingår i kyrkoarkivet.

Kommittén stannar vid att föreslå en anpassning av arkivreglerna till
KL:s regler men betonar samtidigt, att detta inte innebär att kommittén
bortser från farhågorna för en mindre tillfredsställande arkivvård. I förslaget
upptas möjligheten att överlämna arkivhandlingarna till pastor för
vård i kyrkoarkivet. Kommittén förutsätter vidare, att arkivmyndigheternas
upplysningsverksamhet skall omfatta även de kyrkliga kommunerna.

I fråga om den kyrkligt kommunala arkivvården i Stockholm anser
kommittén att föreskrifter inte fordras, eftersom de kyrkokommunala arkiven
ingår i Stockholms arkivväsen, för vilket en särskild arkivstadga gäller.

Kommitténs förslag upptages i 29 § andra stycket FFL och 28 § andra
stycket FFL Sthlm.

Remissyttranden. Inför risken av försämrad arkivvård eller rent av brist
på arkivvård avstyrker riksarkivet bestämt kommitténs förslag. Riksarkivet
befarar, att luckor kan uppkomma, som blir kännbara för forskningen om
bygdernas liv och förhållanden. I yttrandet anföres vidare.

Riksarkivet ifrågasätter, om i och med att ordförandeskapet överflyttas
från kyrkoherden som självskriven ordförande till vald ordförande, handlingarnas
karaktär inom det offentliga arkivväsendet därigenom undergår
förändring, och om tillkomsten av en ny församlingslag bör innebära en
förändring i Kungl. Maj:ts kompetens visavi dessa handlingar. Det vill
synas riksarkivet, att, eftersom det uttalats allvarliga farhågor för de kyrkokommunala
handlingarnas blivande vård, det alltjämt bör tillkomma Kungl.
Maj:t att bestämma, huru dessa handlingar skola vårdas, förtecknas och
levereras till lands- eller länsarkiv, inventeras och inspekteras. Det bör för
den skull i den nya församlingslagen införas bestämmelser, att det i dessa
hänseenden förfares på sätt Kungl. Makt bestämmer.

Av de genom riksarkivet hörda lands- och stadsarkivarierna intar flertalet
en negativ ståndpunkt till kommitténs förslag. Genomgående betonas,
att den nuvarande ordningen fungerar väl, samt att förslaget innebär stora
risker för sämre arkivvård. Endast stadsarkivarien i Malmö förklarar sig
inte ha något att erinra mot det framlagda förslaget; samma inställning
kommer till uttryck som princip i yttrandet av landsarkivarien i Vadstena,
men denne är tveksam om kommittén funnit den bästa lösningen. Helt
negativ till förslaget är landsarkivarien i TJppsala. Landsarkivarien i Land
påpekar att samma slags handlingar kommer att förvaras i vissa fall bland
kyrkans arkivalier, i andra fall i kommunalt arkivrum. Vid förvaring hos
förtroendeman kan arkivalier skingras och gå förlorade. Landsarkivarien i
Göteborg räknar med att en brokig provkarta på olika lösningar uppkommer.

Spörsmålet har — förutom av arkivmyndigheterna — berörts av kammarkollegiet,
som inte har något att erinra mot kommitténs förslag, samt
av statskontoret och nio domkapitel, vilka avstyrker ändring i den nuva -

173

Kungl. Maj:ts -proposition nr 70 år 1961

rande ordningen. Det betonas, att arkivvården nu sker under betryggande
former; bärande skäl för en ändring anses inte framlagda. Domkapitlet i
Uppsala tillägger, att det gör ett egendomligt intryck när kommittén dels
betygar, att ordningen nu är tillfredsställande, dels uttrycker farhågor, att
arkivvården skall bli mindre tillfredsställande, om bestämmelserna anpassas
efter kommunallagen, men trots detta förordar ett sådant förfarande.

Ett inte ringa antal församlingar och kyrkliga samfälligheter uttalar sig
för att nuvarande arkiveringssystem behålles.

Departementschefen. Församlingens arkivhandlingar förvaras nu tillsammans
med kyrkans handlingar — vartill räknas pastors ämbetshandlingar
— i kyrkoarkivet samt vårdas och förtecknas av pastor. Till följd
härav är arkivstadgan tillämplig och vården underkastad tillsyn av arkivmyndighet.
Någon boskillnad mellan församlingens och kyrkans äldre arkivhandlingar
föreligger inte alltid; den kyrkligt-kommunala verksamheten har
vuxit fram i etapper. Alltjämt kan det vara svårt att avgöra, om en handling
skall höra till församlingens eller lokalkyrkans arkivbestånd.

Jag är ense med kommittén att det i och för sig kan vara naturligt att
utgå från att samma slag av regler bör gälla för den kommunala arkivvården,
vare sig den handhas av församling eller borgerlig kommun. Det
måste dock beaktas, att de serier av kyrkokommunala arkivhandlingar, som
förvaras i kyrkoarkivet, omspänner en avsevärd tidrymd och genom sin
kontinuitet utgör en värdefull tillgång. Jag är till följd härav inte beredd
att tillstyrka, att dessa serier bryts, såvida inte åtgärden betingas av andra
starka skäl. Då så inte synes vara fallet, anser jag mig inte kunna biträda
kommitténs förslag utan vill förorda, att den gällande ordningen om förvaring
behålles. I förslaget har därför 23 § sista stycket LFS (= 24 § sista
stycket LFS Sthlm) intagits i sak oförändrad. Härjämte har erinrats om att
tillämpliga arkivförfattningar gäller beträffande vården av arkivalierna.

Arkivreglerna blir generellt tillämpliga för församlings och samfällighets
beslutande och olika förvaltande organ. Undantag synes dock böra stadgas
för Stockholms kyrkliga samfällighets handlingar, vilka för närvarande förvaras
under betryggande former på annat sätt och i fråga om vård faller
under bestämmelserna i arkivstadgan för Stockholm. Vad angar samfälligheters
arkiv i övrigt anser jag det inte erforderligt med uttryckliga bestämmelser
liärom i lagen. Det torde falla sig naturligt, att pastoratsarkiven
förläggs till moderförsamlingen. För totala ekonomiska samfälligheter bör
vidare ges dispensmöjlighet.

Tredje stycket av förevarande paragraf överensstämmer med 25 § andra
stycket LFS och 26 § andra stycket LFS Sthlm.

30 §.

Paragrafen motsvarar 20 och 38 §§ LFS och 27 § LFS Sthlm. Jfr 27 § KL.

174

Kungl. Maj ds ''proposition nr 70 år 1961

31 §.

Paragrafen ersätter 22 § och 39 § LFS samt 23 § LFS Sthlm. Kommitténs
förslag (31 § FFL och 30 § FFL Sthlm) innebär en anpassning till KL:s
regler om ersättning för kommunala förtroendeuppdrag. Efter det att kommittén
avgivit sitt betänkande, har reglerna i KL ändrats i vissa delar år
1959 (prop. 154; KU 20; rskr 315). Paragrafen har därför utformats i enlighet
med den ändrade lydelse KL:s regler i ämnet erhållit (SFS 1959: 522).

32 §.

Paragrafens 1 mom. ersätter 2 § första stycket första punkten LKF Gbg.
2 och 3 mom. ersätter 27 § 2 mom. LFS.

I enlighet med nuvarande bestämmelser i 27 § 2 mom. LFS har upptagits
ett stadgande om att länsstyrelsen i god tid före kyrkofullmäktigval för
samfällighet skall bestämma antalet fullmäktige, som varje församling
skall utse. Länsstyrelsen i Östergötlands län erinrar om att tveksamhet kan
råda om sådant bestämmande skall ske också senare än då fullmäktige införes.
En bestämmelse bör därför intas i paragrafen, att länsstyrelse det år
allmänna val äger rum antingen ex officio eller efter anmodan av samfälligheten
skall ompröva antalet.

Som länsstyrelsen påpekat skall omprövning ske av fördelningen av
fullmäktige före varje allmänt val. Ett uttryckligt stadgande att sådan
omprövning åligger länsstyrelsen torde dock inte vara behövligt.

33 §.

Beträffande paragrafens särskilda punkter kan följande anmärkas.

a) Bestämmelser av motsvarande innehåll finns nu i 31 § första stycket
LFS. Se även 2 § första stycket LKF Gbg. Jfr vad som anförts om kyrklig
samfällighet i specialmotiveringen till 12 § 1 mom. Den gällande valbarhetsregeln
är något modifierad, vilket föranletts av att regeln kommer att
gälla också för Göteborg, varest valbarheten för närvarande är inskränkt
till församling. Jfr ock 40 § 2 mom.

c) Jfr vad som anförts i specialmotiveringen till 17 §.

d) Jfr 35 § LFS och nu föreslagna 17 §.

e) Jfr 20 § sista stycket FFL, ävensom vad beträffar Göteborg 4 § LKF
Gbg och 3 § FLS Gbg. — Kommittén har ansett det tillräckligt att, om
samfällighet består av församlingar som tillhör olika pastorat, endast en
— av domkapitlet utsedd — kyrkoherde får rätt att närvara och yttra sig
vid samfällighetens fullmäktigsammanträden. Kammarkollegiet har förordat,
att även annan kyrkoherde än den som domkapitlet utsett i likhet med
ordförande i församlings kyrkoråd skall äga ifrågavarande rätt vid behandling
av fråga, som angår församlingen särskilt. — Departementschefen.
Kommitténs förslag innebär, att församlingen blir företrädd genom kyrko -

175

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70 år 1961

rådets ordförande. Skulle denne inte vara präst, föreligger dock garantier
för att de prästerliga synpunkterna blir belysta genom den kyrkoherde
domkapitlet utsett att närvara. Kommitténs förslag i denna del torde därför
böra upptagas oförändrat.

3 kap. Om kyrkostämma
34—38 §§

35 § motsvarar 10 § andra—fjärde styckena LFS och 29 § LFS Sthlm.
36 § ersätter 12 § LFS. I förhållande till nuvarande regler för stämman
innefattar förslaget inga andra ändringar av mera väsentligt innehåll än
som följer av motsvarande ändringsförslag beträffande kyrkofullmäktige.
Vad gäller 37 § kan nämnas, att den nuvarande rätten för envar röstberättigad
att begära stämmas hållande upphör. Eftersom delgivning av kallelse
till stämma inte kan förekomma, har den tid, inom vilken kallelse till stämma
för behandling av brådskande ärende skall anslås, utsatts till fyra dagar.
38 § motsvarar 22 § LFS. Jfr 28 § KL. Förslaget innebär i förhållande till
gällande regler den ändringen, att ersättningen till stämmans ordförande
kan fastställas för högst fyra år i sänder mot för närvarande högst ett år i
sänder.

4 kap. Om församlingsdelegerade

39 §.

Beträffande denna paragraf, vars första mom. ersätter 34 § LFS Sthlm
får hänvisas till vad som anförts under avsnittet V i den allmänna motiveringen.

40 §.

Även beträffande denna paragraf får hänvisas till avsnittet V.

Paragrafens 2 mom. är avfattad efter mönster av 35 § LFS Sthlm. Av
hänvisningen till 10 § följer, att valbarheten till församlingsdelegerade inom
samfälligheten inte är inskränkt till församling. I Stockholm är valbarheten
för närvarande inskränkt till församling och därför har samma modifiering
av regeln införts som i 33 §.

3 mom., som delvis motsvarar 36 § LFS Sthlm, innebär att delegerades
mandatperiod — i motsats till vad som nu gäller i Stockholm — generellt
kommer att överensstämma med kyrkofullmäktiges. Av nu föreslagna 14 §
framgår, att de nyvalda kyrkofullmäktige skall förrätta val av ordförande,
om de sammanträder i december månad valåret för att utse delegerade. Den
nyvalde ordföranden bör då presidera vid delegeradevalet.

41 §.

I paragrafen har sammanförts övriga bestämmelser om församlingsdelegerade,
som avviker från eller gäller utöver vad som är stadgat om kyrko -

176

Kungl. Maj ds proposition nr 70 år 1961

fullmäktige. Jfr specialmotiveringen till 33 §, vilken paragraf i flera avseenden
innehåller motsvarande regler. Se ock 36 § FFL Sthlm.

5 kap. Om kyrkoråd och övriga nämnder m. m.

42 §.

Paragrafen ersätter 40 § LFS och 44 § första stycket LFS Sthlm. Efter
mönster av KL har i första stycket uttryckligen stadgats, att kyrkorådet
är församlingens styrelse. Jfr vad som anförts under avsnittet IV i den
allmänna motiveringen.

Beträffande andra och tredje styckena får hänvisas till avsnittet V i den
allmänna motiveringen. För det fall församling, som ingår i kyrklig samfällighet,
till följd av Kungl. Maj:ts beslut inte skall ha eget kyrkoråd,
ges bestämmelser i 63 § 1 mom. andra stycket om handläggningen av ärenden,
som ankommer på församlingen.

43 §.

Paragrafen ersätter 41 § LFS och 45 § LFS Sthlm. Beträffande den närmare
utformningen av bestämmelserna om kyrkorådets uppgifter får hänvisas
till avsnittet IV i den allmänna motiveringen.

Här torde ett par specialproblem få upptagas.

Kammarkollegiet erinrar om att kommitténs förslag (51 § FFL och 42 §
FFL Sthlm), beträffande andra stycket b) utformats i nära anslutning till
30 § andra stycket b) KL, utan att avsikten därmed varit att göra någon
ändring i gällande ordning beträffande förvaltningen. De rättigheter och
skyldigheter rörande förvaltningen av kyrklig jord, som för närvarande tillkommer
vissa myndigheter, avses sålunda inte att rubbas. Kollegiet anser
att lagtexten behöver förtydligas i detta hänseende.

I anledning av vad kollegiet anfört har lagtexten erhållit ett förtydligande
tillägg.

Hittills har kyrkorådet haft att tillsätta och avskeda kyrkobetjänte. Av
kommitténs förslag följer, att det representativa organet avgör, vilket förvaltningsorgan
som skall handlägga personalärenden. Domkapitlet i Lund
anser detta vara ett steg bakåt i utvecklingen och erinrar vidare om att
förslaget möjliggör, att rätten att utse eller entlediga befattningshavare kan
återföras till bland annat kyrkostämman. Länsstyrelsen i Malmöhus län
anser sig däremot inte ha något att erinra mot att samma princip tillämpas
inom församling och borgerlig kommun i förevarande fall.

Avgörande skäl för att på förevarande punkt frångå KL:s regler torde
inte finnas. Kommitténs förslag har därför oförändrat upptagits i lagtexten.

44 §.

Paragrafens 1 mom. reglerar kyrkoherdens ställning i kyrkorådet. Beträffande
detta spörsmål och vad därmed äger samband får hänvisas till avsnittet
IV i den allmänna motiveringen.

177

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Ett par frågor av mindre räckvidd skall här beröras.

Kommittén har avvisat tanken på suppleant för kyrkoherden i kyrkorådet.
Kammarkollegiet anför i anledning härav, att fall kan förekomma, då
kyrkoherden inte har möjlighet att i tid få vikarie utsedd, t. ex. vid ett
hastigt sjukdomsfall. Kollegiet föreslår därför, att kyrkoherden skall kunna
förordna annan präst i församlingen att deltaga i kyrkorådssammanträde.
Domkapitlet i Luleå anser likaledes, att kyrkoherde skall ha rätt att vid
förfall få sätta annan präst i sitt ställe i kyrkorådet.

Departementschefen. Kommittén har ansett kyrkoherdens personliga
insats i rådet vara av sådant värde, att ersättare för honom inte bör komma
ifråga. Jag biträder denna ståndpunkt. Något praktiskt behov av suppleant
för den prästerliga ledamoten torde knappast ej heller uppstå. I allmänhet
lär ett utsatt sammanträde kunna uppskjutas, tills förfallet för
kyrkoherden upphör eller vikarie utsetts. Är sammanträdet av särskilt brådskande
natur, kan kyrkorådet låta annan i församlingen tjänstgörande
präst närvara vid sammanträdet och framlägga sina synpunkter. Jag finner
således inte skäl föreligga att frångå kommitténs förslag.

Paragrafens 2 mom. motsvarar 43 § LFS och 47 § LFS Sthlm och innebär
i enlighet med kommitténs förslag (52 § FFL och 43 § FFL Sthlm) den
ändringen i förhållande till gällande rätt, att antalet ledamöter i kyrkorådet
inte längre är maximerat.

I 3 mom. ges bestämmelser för det fall församlingar, som inte bildar kyrklig
samfällighet, skall ha gemensamt kyrkoråd. Jfr ock 1 mom. tredje stycket.
Den ställning sådant kyrkoråd intar har behandlats under avsnittet V
i den allmänna motiveringen.

45 §.

Denna paragraf motsvarar 44 § LFS och 48 § LFS Sthlm. Jfr 32 § KL.

46 §.

Paragrafen ersätter 45 § LFS och 49 § LFS Sthlm. Jfr 33 § KL.

47 §.

Paragrafen, som ersätter LFS 46 § 1 mom. och 50 § 1 mom LFS Sthlm,
överensstämmer nära med 34 § KL.

Angående kyrkoherdens ställning och frågan om vem som skall utse ordförande
och vice ordförande i kyrkorådet får hänvisas till vad som anförts
under avsnittet IV i den allmänna motiveringen.

48 §.

Paragrafen motsvarar 47 § LFS och 51 § LFS Sthlm. Jfr 35 § KL.

49 §.

I allt väsentligt överensstämmer paragrafen med 48 § LFS och 52 §
LFS Sthlm. Jfr 36 § KL.

12 — Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 sand. Nr 70

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Kommittén har (SOU 1957:15 s. 214 f.) avvisat tanken på att kyrkomusiker
skall äga ovillkorlig rätt att kallas till sammanträde med kyrkorådet
och att deltaga i rådets överläggningar, då fråga som berör kyrkomusiken
behandlas i kyrkorådet. Kyrkomusikernas riksförbund har anfört,
att kyrkomusikerna tar så aktiv del i frågor, som har direkt anknytning till
gudstjänstlivet, att kyrkomusikern alltid bör kallas till kyrkorådets sammanträde
och ha rätt att yttra sig vid sammanträdet. Förbundet finner det
verklighetsfrämmande att tro, att rådet självmant skulle kalla kyrkomusikern
för att höra hans åsikter.

Departementschefen. Enligt kyrkomusikerstadgan skall kyrkorådet i vissa
viktiga fall inhämta kyrkomusikerns yttrande, innan rådet fattar beslut i
frågor, som berör den kyrkomusikaliska verksamheten. Kyrkorådet kan
låta kyrkomusikern även i övrigt deltaga i rådets överläggningar i ämnet,
om så anses önskvärt. Att meddela uttrycklig bestämmelse om närvaro- och
yttranderätt för kyrkomusiker vid rådets sammanträde torde däremot inte
böra komma i fråga. I sammanhanget bör påpekas, att församlingspräst,
som inte är ledamot av kyrkorådet, inte äger ovillkorlig rätt att närvara
och yttra sig.

50 §.

Paragrafen har utformats i nära anslutning till 37 § KL. Innehållet i
paragrafens första stycke överensstämmer med 49 § första stycket LFS och
53 § första stycket LFS Sthlm. Andra stycket i paragrafen saknar motsvarighet
i LFS och LFS Sthlm.

51 §.

Paragrafen, som har sin motsvarighet i 38 § KL, motsvarar 50 § första
stycket LFS och 54 § första stycket LFS Sthlm.

52 §.

Paragrafen, som utformats med 39 § KL som förebild, motsvarar 51 §

LFS och 55 § LFS Sthlm. Bestämmelsen om protokollsjustering har uppmj
UKdiis.

53 §.

Paragrafen motsvarar 40 § KL. Jfr 52 § LFS och 56 § första punkten
LFS Sthlm. 1

54 §.

Paragrafens första stycke motsvarar 53 § första stycket LFS och 57 §
LFS Sthlm. Ä\en suppleanter föreslås kunna bli valda. Det är uppenbart,
att kyrkvärdar endast skall väljas i de fall praktiskt behov därav föreligger,
d. v. s. i allmänhet då rådet har att taga vård om en kyrka.

Andra stycket har sin motsvarighet i 53 § andra stycket LFS. Liknande
bestämmelse saknas i LFS Sthlm. Stycket överensstämmer med 62 § andra
stycket FFL.

179

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70 år 1961

Vid remissbehandlingen har Svenska prästförbundet invänt mot att förslaget
gör det möjligt att underlåta att utse kassaförvaltare, om medelsförvaltningen
är ordnad på sådant sätt att en kassaförvaltare är obehövlig.
Förbundet finner det inte önskvärt, att på denna väg den kyrkligt ekonomiska
förvaltningen överflyttas till den borgerliga kommunen. Styrelsen för
Svenska landskommunernas förbund hälsar däremot med tillfredsställelse,
att kommittéförslaget tillgodoser behovet av entydiga regler, då det gäller
församlings möjligheter att »inackordera» sin medelsförvaltning hos borgerlig
kommun. Samma ståndpunkt intar domkapitlet i Strängnäs.

Departementschefen. Församlingen bör kunna ordna sin kassaförvaltning
på sätt som är ändamålsenligt i varje särskilt fall. Finner församlingen
att den vill anförtro annan vården av medlen i fråga, och kan detta ske på
betryggande sätt, bör den självfallet kunna avsta från att utse egen kassaförvaltare.
Jag kommer att ånyo beröra frågan i specialmotiveringen till

Denna paragraf, som ersätter 55 § LFS och 59 § LFS Sthlm, motsvarar

42 § 8X1 56 §.

Paragrafen, som saknar motsvarighet i LFS och LFS Sthlm, är utformad
med 43 § KL som förebild. Församlings beslut i förevarande hänseenden
behöver inte, till skillnad från vad som gäller för borgerlig kommun, underställas
länsstyrelsens prövning. Länsstyrelsen i Malmöhus län har ifrågasatt,
om inte församlings beslut att centralisera medelsförvaltningen borde
underställas.

Sådan underställning torde, med den förhållandevis mindre omfattning
församlingarnas verksamhet har, knappast vara erforderlig.

57 §.

Även denna paragraf saknar motsvarighet i LFS och LFS Sthlm. Jfr
44 och 45 §§ KL. Motiv, se SOU 1957: 15 s. 73 ff.

58 §.

Beträffande denna paragraf, som till viss del ersätter 52 § LFS och 56 §
LFS Sthlm, hänvisas till vad som anförts i specialmotiveringen till 29 §.

59 §.

Paragrafen motsvarar 46 § 1 och 2 mom. KL. Jfr 22 § LFS och 23 §
LFS Sthlm.

60 g Paragrafen

upptar bestämmelser om det beredande och verkställande
organ, som i enlighet med kommitténs förslag skall övertaga det nuvarande
beredningsutskottets uppgifter i Stockholms kyrkliga samfällighet. Reglerna
överensstämmer i sak med kommitténs förslag (59 § FFL Sthlm) och ersätter
40 § första stycket första punkten LFS Sthlm.

12*

180

Kungl. May.ts proposition nr 70 år 1961

61 §.

Paragrafens 1 mom. ersätter 41 § första stycket LFS Sthlm och 2 mom.
tredje stycket i samma stadgande. Beträffande 3 mom., se SOU 1957- 45
s. 49.

62 §.

Paragrafen är systematiskt avfattad på samma sätt som 41 §. Punkten c)
är utformad efter mönster av 14 § lagen om kommunalförbund. Regeln
under d) motsvarar vad som föreslås gälla för samfälligheter i allmänhet,
se 63 § 2 mom. g).

63 §.

I paragrafen har sammanförts de särskilda bestämmelser, som ansetts
erforderliga för kyrkoråd i samfällighet, oavsett om denna är total eller
partiell.

1 mom. innehåller bestämmelser om de uppgifter, som åvilar samfällighets
kyrkoråd. Det bör märkas, att dessa omfattar ett församlingskyrkoråds
uppgifter beträffande omvårdnaden om församlingslivet endast då de i
samfälligheten ingående församlingarna saknar egna kyrkoråd.

I 2 mom. ges vissa särskilda stadganden om samfällighets kyrkoråd.

Bestämmelsen under b) innebär, att förvaltningsorganet i Göteborgs
kyrkliga samfällighet liksom nu inte skall ha självskriven prästerlig ledamot.
Vid remissbehandlingen har kyrkofullmäktige i Göteborg förklarat sig
önska en sådan ordning.

I fråga om punkten f) — vilken som nyss nämnts är utformad efter
mönster av 14 § lagen om kommunalförbund — har kammarkollegiet uttalat,
att vederbörande församlings kyrkoråd alltid torde böra höras i viktigare
frågor, som angår viss församling särskilt.

Beträffande punkten g) kan erinras om att denna rätt redan finns i Göteborg
(11 § LKF Gbg). Jfr också vad som föreslagits beträffande Stockholm,
61 § 3 mom.

Benämningen på samfällighets beredande och verkställande organ har
hittills inte varit enhetlig. Ibland har det benämnts »samfällda kyrkorådet»
men i t. ex. Göteborg och Norrköping »kyrkonämnden». Genom bestämmelsen
under h) har bland annat lämnats möjlighet för samfällighet att
ha kvar en hävdvunnen benämning.

6 kap. Om drätsel

64 §.

Paragrafen motsvarar 56 § andra stycket och 65 § LFS samt 60 § andra
stycket LFS Sthlm.

65 §.

Paragrafen har avfattats i nära anslutning till 50 § KL. Jfr beträffande
andra och tredje styckena 58 § sista stycket LFS och 62 § 3 mom. LFS
Sthlm.

181

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

66 §.

Denna paragraf saknar motsvarighet i LFS och LFS Sthlm. Förebild är
51 § KL. De närmare bestämmelserna om församlingsskatt ingår i förslagets
7 kap.

67 §.

Paragrafen har avfattats i överensstämmelse med 52 § KL. Första stycket
motsvarar 20 § 3 mom. LFS och 21 § 3 mom. LFS Sthlm. Andra stycket
ersätter vad som stadgas i 66 § 1 mom. under c) LFS och 69 § 1 mom. under
c) LFS Sthlm. Bestämmelsen i detta stycke är ändrad såtillvida, att underställningen
inte längre skall ske hos Kungl. Maj:t utan hos länsstyrelsen.

68 §.

Paragrafen överensstämmer med 53 § KL och motsvarar 58 § LFS,
utom sista stycket av denna paragraf, samt 62 § 1 mom. LFS Sthlm.

69 §.

Denna paragraf, som ersätter 59 § LFS och 63 § 1 mom. LFS Sthlm,
motsvarar 54 § KL.

En nyhet är att ett gemensamt statförslag skall uppgöras av kyrkorådet,
till vilket övriga nämnder har att inge sina specialförslag. Vidare märkes,
att statförslaget skall uppgöras före utgången av september månad samt att
specialförslagen skall inges till kyrkorådet före den 1 september, om inte
annan tid bestämmes av kyrkorådet. Någon motsvarighet till stadgandet i
54 § KL, att statförslaget i visst fall kan uppgöras senare än i september
månad, har inte medtagits i lagförslaget.

I paragrafen är som ett andra stycke införd bestämmelsen om den samverkan
mellan borgerlig och kyrklig kommun i ekonomiska frågor, vilken
omnämnts vid behandlingen av avsnittet II i den allmänna motiveringen.

Beträffande den närmare innebörden av regeln får följande anföras.

I departementspromemorian uttalas, att samrådet mellan den borgerliga
och den kyrkliga kommunen i allmänhet bör ske, då budgetarbetet fortskridit
så långt, att kommunens styrelse och kyrkorådet är beredda att
upprätta ett slutgiltigt budgetförslag. I vissa fall anses dock önskvärt, att
kontakten kommer till stånd tidigare. Någon mera ingående reglering hur
samrådet skall äga rum anses inte vara erforderlig. Det framhalles som
lämpligt, att de skilda organen först delger varandra sina preliminära beräkningar
eller statförslag. Sedan bör inom den borgerliga kommunen
— som i allmänhet har tillgång till förvaltningsteknisk personal — upprättas
erforderliga tablåer, innan sammanträde äger rum. För att inte en
onödigt tungrodd ordning skall tillskapas, torde det i allmänhet vara tillräckligt,
att representanter för de skilda organen kommer samman. Särskilt
i stora kommuner med flera församlingar och kyrkliga samfålligheter anses
ett sådant förfarande vara nödvändigt, om ett gemensamt sammanträde

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

skall kunna hållas. Det framhålles också att det stundom kan bli erforderligt
med flera sammankomster.

Vad beträffar Stockholm torde böra övervägas om församlingarna — efter
förberedande skriftväxling — skall låta sig representeras av församlingsdelegerade
vid samrådet med staden. Därest ett sådant förfarande skulle
finnas ändamålsenligt, anses en regel, som medger att församling lämnar
sadant uppdrag, kunna införas i anslutning till kompetensbestämmelserna
för samfälligheten.

Promemorian utmynnar i ett förslag att kyrkorådet, innan förslaget till
utgifts- och inkomststat uppgöres, skall samråda med kommunens styrelse
om medelsbehovet och därmed sammanhängande frågor.

Mot den författningsmässiga utformningen av förslaget har remissinstanserna
i allmänhet inte riktat nagon erinran. Stockholms stad tillstyrker förslagets
utformning och framhåller, att man bör undvika att i detalj reglera
samarbetet och därigenom skapa en onödigt tung apparat. Samtidigt understryker
staden det angelägna i att fasta former skapas för samverkan i
frågor av gemensamt intresse. Styrelsen för Svenska stadsförbundet ansluter
sig också till det förslag promemorian innehåller och anser det värdefullt
med uttrycket »medelsbehovet och därmed sammanhängande frågor». Genom
en sådan vidsträckt bestämning av samverkansområdet synes enligt
styrelsen avsikten vara, att överläggningarna mellan de budgetberedande
organen inte skall begränsas till enbart enskilda budgetposter utan även
böra kunna omfatta allmänna finanspolitiska och budgettekniska frågor.
Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund framför samma synpunkter
och tillägger att det är betydelsefullt, att lagens krav på samråd inte
skall anses uppfyllt genom en flyktig men formell kontakt med den borgerliga
kommunens statsuppgörande organ. Styrelsen framhåller vidare, att
underlåtenhet att överlägga med den borgerliga kommunens drätselorgan
blir att bedöma som en brist i beredningen, som på besvär föranleder upphävande
av beslutad utgifts- och inkomststat.

Vad beträffar huvudstaden har domkapitlet i Stockholm svårt att tänka
sig att församlingarna skall lata sig representera av församlingsdelegerade.
Kammarkollegiet anser däremot detta vara ett lämpligt förfaringssätt och
Stockholms stad finner tanken lämplig och riktig. Staden anser delegerades
beredningsutskott vara ett passande förhandlingsorgan.

Departementschefen. Den samverkan som skall äga rum mellan borgerlig
och kyrklig kommun skall vara av rådgivande och beredande natur. Syftet
härmed är att ge möjligheter till en saklig diskussion om ekonomiska frågor,
som påverkar den sammanlagda utdebiteringens storlek både omedelbart
och pa längre sikt. Dessa frågor kan självfallet vara av olika storleksordning,
beroende bland annat pa ortens invånarantal och struktur. Formerna
för samrådet bör därför också kunna varieras. I ett fall kan en enkel

183

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

muntlig kontakt mellan representanter för de båda kommunerna vara tillräcklig.
I ett annat fall bör frågorna ingående diskuteras och bedömas på
längre sikt. Med hänsyn till det anförda torde eu detaljerad reglering av
förfarandet inte vara lämplig. Jag är tveksam om i själva texten behöver
anges närmare, vad samrådet skall avse. Det torde nämligen ligga i sakens
natur, att de frågor, som kan påverka utdebiteringsbehovet, bör bli föremål
för samråd. Jag vill därför förorda ett stadgande av innehåll, att
kyrkorådet skall samråda med kommunens styrelse, innan förslaget till
utgifts- och inkomststat uppgöres.

I detta sammanhang vill jag erinra om att underlåtenhet att samråda
med den borgerliga kommunen kan föranleda till att ett fattat statbeslut
efter besvär blir undanröjt såsom inte i laga ordning tillkommet.

Varje kyrkokommunal enhet som handhar ekonomiska angelägenheter
skall samråda med den borgerliga kommunen, alltså även partiell samfällighet.
Härvid kan det ofta vara lämpligt, att representanter för samtliga
kyrkokommuner inom en borgerlig kommuns område samtidigt träffar samman
med representanter för den borgerliga kommunen.

Ett särskilt problem föreligger för Stockholms del med hänsyn till de
många församlingarna. Praktiska skäl talar för att församlingarna representeras
av samfälligheten vid samrådet med staden. I den föreslagna kompetensregeln
för samfälligheten (3 § 2 mom.) har intagits en bestämmelse,
som gör det möjligt för samfälligheten att handha fråga av ekonomisk natur,
som är gemensam för samtliga församlingar. Med stöd av detta stadgande
torde lämpligt organ inom samfälligheten kunna utses att centralt
sköta överläggningarna.

70—72 §§.

Till dessa paragrafer har överförts bestämmelserna om fondbildning i
55—57 §§ KL, vilka bestämmelser redan enligt gällande rätt äger motsvarande
tillämpning beträffande församling; se 58 § sista stycket LFS
och 62 § 3 mom. LFS Sthlm. Beträffande medel, som enligt särskilda författningar
skall disponeras på annat sätt än att avsättas till allmän investeringsfond,
se SOU 1957: 15 s. 314.

Med anledning av en vid kyrkomötet väckt motion med förslag att det i
samband med införandet av den nya lagen måtte ges till känna, att medel
ur investeringsfond får användas till restaurering av kyrka, församlingshem,
prästgård samt byggnad på kyrkohemman och löneboställe, anför kyrkolag
sutskottet följande.

Utskottet hyser den uppfattningen, att medel ur investeringsfond får
användas till varje form av förbättringsarbete å de av motionärerna angivna
byggnaderna, enär församling genom varje sådan åtgärd tillföres ett ökat
värde å anläggningstillgångarna. Därest denna tolkning av investeringsfondens
användningsområde skulle vara felaktig, utgar utskottet från att vid
propositionens framläggande tillses, att de av motionärerna uttalade önskemålen
tillgodoses.

184

Kungl. May.ts ''proposition nr 70 år 1961

Departementschefen. Enligt 65 § tredje stycket i förevarande förslag skall
såsom anläggningstillgång anses bland annat fast egendom. Beträffande
den närmare innebörden av begreppet anläggningstillgång får jag hänvisa
till vad de särskilda sakkunniga angående revision av kommunala fondbildningslagen
m. m. anfört (SOU 1945: 37 s. 64—68). Enligt 70 § 1 mom. kan
församling avsätta medel till allmän eller särskild investeringsfond för anskaffande
av anläggningstillgång. 71 § stadgar att Kungl. Maj:ts medgivande
fordras, om medel skall avsättas till andra behov än sådana som
avses i 70 g 1 mom. eller om medel skall tagas i anspråk för annat ändamål
än det, för vilket fond är avsedd. I praxis har Kungl. Maj:t inte funnit särskilt
tillstånd behövligt för fondering av medel till restaurering av församlingskyrka.
Inte heller för fondering för att tillgodose andra behov, som
nämnts i motionen, torde Kungl. Maj:ts tillstånd som regel vara behövligt.
I dylika fall torde inte heller tillstånd fordras att taga här berörda
fondmedel i anspråk för de nämnda ändamålen.

73—74 §§.

Dessa paragrafer ersätter 66 § LFS och 69 § LFS Sthlm, i vad gäller
församlings rätt att ta upp lån och ingå borgen. Paragraferna har utformats
med 58—60 §§ KL som förebild. Den underställningsfria lånerätten är dock
maximerad på annat sätt; motiv se SOU 1957: 15 s. 89 ff.

75 §.

Innehållet i denna paragraf, vilken motsvarar 54 § LFS och 58 § LFS
Sthlm, överensstämmer med 61 § KL.

Styrelsen för Svenska pastoratens riksförbund uttalar tveksamhet om
lagtextens innebörd samt anför.

I betänkandet anför kommittén, att om församlingens medel förvaltas av
kommunalkontor, medlen måste redovisningsmässigt hållas åtskilda från
övriga av den borgerliga kommunen omhänderhavda medel.1

I förevarande paragraf återfinner man emellertid den nuvarande föreskriften,
att församlingens penningar och värdehandlingar skola så förvaras,
att de icke sammanblandas med andra penningar och värdehandlingar.
Styrelsen, som tolkat den nu gällande föreskriften så, att församlingens penningar
icke fa rent fysiskt sammanblandas med den borgerliga kommunens,
utan måste förvaras i särskild kassalåda samt ej få insättas på samma
postgirokonto eller bankräkning som dessa andra medel, vill understryka,
att det nya stadgandet bör tolkas på samma sätt. Det är icke tillräckligt,’
att medlen »redovisningsmässigt» hållas åtskilda. Styrelsen vill särskilt
påpeka de svårigheter att fördela förlust, som kunna uppstå, om medel ur
en gemensam kassa eller vid gemensam placering förloras genom förskingring^
stöld eller gäldenärs oförmåga att fullgöra sina förbindelser. Det må
också erinras om att visst civilrättsligt skydd bortfaller, om medlen ej hållas
avskilda. Det må slutligen påpekas, att om förevarande paragraf

1 Se SOU 1957: 15 s. 72.

185

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70 år 1961

skall anses föreskriva endast redovisningsmässigt skiljande, följden måste
bli, att en kassaförvaltare tillåts att blanda församlingens medel med små
egna, om han blott håller dem isär redovisningsmässigt.

Svenska prästförbundet anser också att garantier måste finnas för att
kyrkans medel inte sammanblandas med den borgerliga kommunens genom
att insättas på gemensamt postgirokonto eller på annat sätt.

Departementschefen. Enligt 54 § andra stycket i förslaget skall kyrkorådet
utse en kassaförvaltare för varje kalenderår, om inte rådets medelsförvaltning
är anordnad på sätt, som gör kassaförvaltare obehövlig. Sådan
medelsförvaltning kan, som tidigare nämnts, ske av t. ex. borgerlig kommun
eller bank. Det ligger i sakens natur att det organ, som omhänderhar
den kyrkliga kommunens medel, måste ha sådan bokföring, att det
alltid kan utrönas vilka tillgodohavanden den kyrkliga kommunen har.
Krav på att det medelsförvaltande organet skall ha den kyrkliga kommunens
tillgångar helt avskilda kan dock inte uppställas för alla fall. En
sådan regel är således opraktisk, om medelsförvaltningen uppdras åt bank.
Om den kyrkliga kommunen önskar att dess tillgångar totalt avskiljes, kan
bestämmelser härom upptas i överenskommelsen med det medelsförvaltande
organet. Behovet härav får bedömas från fall till fall. Som jag berört i
specialmotiveringen till 54 §, förutsätter en »inackordering» av medlen
givetvis, att anordningen är såväl praktisk som tillbörligt betryggande.

Förevarande paragraf behandlar emellertid inte det fall, att medelsförvaltningen
uppdragits åt annan. Här ges i stället bestämmelser om den
medelsförvaltning, som kyrkorådet självt eller annan församlings nämnd
omhänderhar för församlingens eller annans räkning. Beträffande penningar
och värdepapper, som vårdas av nämnda organ, stadgas i likhet med
vad som skett beträffande den borgerliga kommunen — att de inte får
sammanblandas med andra penningar och värdepapper. Det är således inte
tillräckligt, att en av kyrkorådet utsedd kassaförvaltare håller medlen
»redovisningsmässigt» åtskilda från andra medel som han handhar.

76 §.

Paragrafens 1 mom. är avfattat efter mönster av 62 § KL. Jfr 62 § LFS,
66 § LFS Sthlm och 14 § LKF Gbg. I 2 mom. har upptagits regler om redovisning
av sådant kyrkoråd, som är gemensamt för två eller flera församlingar
utan att församlingarna ingår i samfällighet.

I sak överensstämmer

LFS Sthlm.

paragrafen med 63 § KL. Jfr 61 § LFS och 65
78 §.

Paragrafen överensstämmer med 64 § KL men saknar motsvarighet i
LFS och LFS Sthlm.

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

79 §.

Paragrafen motsvarar 63 § LFS, 67 § LFS Sthlm och 15 § LKF Gbg.
Bestämmelsen avviker från motsvarande 65 § i KL såtillvida, att bestämda
tidsfrister uppställts för avlämnande av revisionsberättelsen.

80 §.

Paragrafen överensstämmer med 64 § LFS och 68 § LFS Sthlm Jfr 66 §
KL.

81 §.

Paragrafen är uppbyggd systematiskt på liknande sätt som bestämmelserna
om samfällighet i tidigare kapitel. Punkterna b) och c) avser de fall,
då församlingskyrkoråden omhänderhar medel, jfr 61 § 3 mom. och 63 §

2 mom. under f); Se ock 13 § första stycket LKF Gbg. Punkten c) är
inte tillämplig på anslag, som församlingsdelegerade i Stockholm jämlikt

3 § 2 mom. beviljat församling; sådana medel får anses utgöra församlingens
egen tillgång, om de överlämnats för att handhas av församlingen.

7 kap. Om församlingsskatt
82—86 §§.

Gällande bestämmelser. I 57 § LFS stadgas att av kyrkostämma eller
kyrkofullmäktige beslutade församlingsavgifter skall utgå på samma sätt
som sägs i KL om allmän kommunalskatt. Enligt 67 § KL skall utdebitenng
av sadan skatt fastställas i förhallande till de skattekronor och skatteören,
som enligt senaste taxering påförts de till kommunen skattskyldiga.
Kommunalskatten utgår i form av kommunal inkomstskatt med det för
skattekrona och skatteöre utdebiterade beloppet.

Taxeringsnämndernas beslut om taxering föreligger året efter det att de
skattskyldiga erlagt preliminär skatt. Först sedan taxeringsnämnderna avslutat
sitt arbete kan fastställas, vilket belopp som tillkommer kommunen.
För att kommunen skall fa tillgång till medlen vid i stort sett samma tidpunkter,
som de skattskyldiga erlägger den preliminära skatten, får kommunen
enligt 72 § KL förskott av statsverket. Under år 1961 får kommunen
sålunda dels förskott för detta år, dels vad kommunen äger uppbära på
grund av 1960 års taxering, sedan därifrån avräknats under år 1959 utbetalat
förskott. Om taxeringsnämnds beslut år 1960 eller tidigare år ändrats av
prövningsnämnd eller skattedomstol, skall detta beaktas, då kommunens
andel av inkomstskatten fastställes. Däremot svarar staten helt för avskrivningsförluster.

Av 72 § KL framgår vidare bland annat, att kommunens fordran hos
statsverket för visst ar skall utbetalas av länsstyrelsen till kommunen med
en sjättedel varannan månad.

187

Kungl. Majds ''proposition nr 70 år 1961

Församling äger enligt 60 § LFS uppbära församlingsavgifter av statsverket
med belopp, som beräknas efter samma grunder som gäller för
kommun. Beloppet utanordnas dock inte direkt till församlingens organ
utan tillställes kommunens styrelse i sex delposter. Kommunens styrelse
skall därefter överlämna medlen till det kyrkokommunala förvaltningsorganet.

Länsstyrelsen skall enligt 73 § KL senast den 8 mars till kommunen
överlämna en för det föregående året upprättad redovisning av kommunen
tillkommande och till kommunen utanordnad allmän kommunalskatt. Närmare
föreskrifter härom har i administrativ väg meddelats av riksräkenskapsverket.
Någon bestämmelse om att länsstyrelse skall tillställa församling
uppgift om de medel, som tillkommer församlingen och som utanordnats
till kommunen, finns inte i LFS.

För att möjliggöra lokal skattemyndighets debitering av skatt och länsstyrelsens
uträkningar av de medel, som skall utbetalas till kommunen,
skall enligt 70 § KL kommunens styrelse lämna myndigheterna uppgifter
om fastställda utdebiteringar för kommunen och församlingarna inom kommunen.
Kyrkorådet skall enligt 60 § LFS delge den borgerliga kommunens
styrelse vad kyrkostämman eller kyrkofullmäktige beslutat utdebitera.

Vad beträffar Stockholm är reglerna såtillvida annorlunda, att församlingsdelegerades
ordförande skall ge överståthållarämbetet och den lokala
skattemyndigheten besked om utdebitering. Vidare utbetalas medlen och
redovisas för dem direkt till vederbörande kommunala organ (64 § LFS
Sthlm).

Tidigare reformförslag. I samband med att kommunindelningsreformen
genomfördes hemställde Svenska landskommunernas förbund, att bestämmelserna
om redovisning av församlingsavgifter skulle ändras och länsstyrelserna
åläggas att upprätta särskilda redovisningsräkningar för varje
församling och pastorat ävensom utbetala skattemedlen direkt till den
kyrkliga kommunen.

Ärendet överlämnades efter remissbehandling till kommunlåneutredningen,
som föreslog två olika lösningar. Det ena alternativet innebar, att
församlingen skulle av den borgerliga kommunen definitivt uppbära den
andel av inkomstskatten, som motsvarade förskottet. Utredningen fann det
nämligen vara uppdelningen av de övriga, som regel mindre betydelsefulla
posterna (tillkommande, restituerade och avkortade skatter), som komplicerade
förfarandet. Om man såg bort från dessa poster, blev spörsmålet endast
vem som skulle betala ut medlen till de kyrkliga kommunerna. Låg besväret
kvar hos kommunerna, hade länsstyrelserna att upprätta endast cn redovisningsräkning
för varje kommun och utbetala medlen till denna.

Det andra alternativet tog fasta på cn inom vissa kommuner tillämpad
schablonmässig redovisning. De mindre betydande posterna skulle fördelas

188 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70 år 1961

i proportion till den utdebitering, efter vilken den slutliga skatten fastställts.

Sedan Föreningen Sveriges kommunalkamrerare, Sveriges stadskamerala
förening samt Svenska pastoratens riksförbund beretts tillfälle att yttra sig
över förslagen, förordade kommunlåneutredningen, att frågan fick anstå
tillsvidare.

I en år 1957 till finansdepartementet ingiven skrivelse har Svenska pastoratens
riksförbund erinrat om de svårigheter, som föreligger beträffande
fördelningen av kommunalskattemedlen, samt hemställt om att fördelning
och utbetalning skall skötas helt av länsstyrelserna.

Församlingsstyrelsekommittén har såsom en mera träffande benämning
på församlingens avgifter valt uttrycket församlingsskatt. I kommitténs
förslag (86 § FFL) har intagits en bestämmelse av innebörd, att denna skatt
skall utanordnas direkt av länsstyrelsen till församlingen utan förmedling
av kommunen. Med anledning härav förordas även vissa ändringar i KL.
Kommittén framhåller, att den nuvarande ordningen synes vara mindre
tillfredsställande och att länsstyrelsen har lättare att räkna ut vad som tillkommer
de olika enheterna. Med anledning av att kommittén förordat att
flerförsamlingspastorat skall utgöra samfällighet — som alltså får egen utdebiteringsrätt
— föreslås vidare, att länsstyrelsen skall utanordna skattemedel
direkt till sådant pastorats styrelse.

Remissyttranden. Av de remissinstanser som berört spörsmålet intar
kyrkomötet och domkapitlet i Lund samt ett tiotal församlingar och kyrkliga
samfälligheter en positiv hållning till kommitténs förslag. Kyrkolagsutskottet
säger sig med glädje konstatera, att kommittén på denna punkt
biträtt ett gammalt önskemål.

I avstyrkande riktning uttalar sig centrala upphördsnämnden och statskontoret.
Centrala upphördsnämnden framhåller, att argumenten för en
ändrad ordning numera torde ha åtminstone delvis förlorat i värde. I flertalet
kommuner har nämligen anställts kvalificerad arbetskraft för förvaltningen.
I själva verket torde spörsmålet vara, om stat eller kommun skall
bekosta fördelningsarbetet. Uppbördsförfarandet bereder kommunerna inte
obetydliga fördelar och därför anser sig upphördsnämnden med skäl kunna
ifrågasätta, om inte kommunerna bör få svara för fördelningen. Uppbördsnämnden
finner sålunda, att den nuvarande ordningen att upprätta redovisningsräkningar
och fördela kommunalskattemedlen bör behållas. Liknande
synpunkter anföres av statskontoret, som inte finner sig kunna tillstyrka
ändring i gällande regler.

Departementspromemoria. Inom ecklesiastikdepartementet har företagits
ytterligare utredning i förevarande fråga. Utredningen redovisas i en den
29 september 1959 dagtecknad promemoria.

189

Kungl. May.ts proposition nr 70 år 1961

I promemorian konstateras att förhållandena förbättrats under senare år,
beroende främst på att medelsbokföringen vid länsstyrelserna lagts om.
Fortfarande torde dock redovisningsräkningarna inte alltid lämna fullt entydiga
upplysningar, hur den kommunala inkomstskatten skall fördelas.
Ytterligare ändringar synes därför vara påkallade.

Vidare erinras i promemorian om att en lindring av kommunernas skyldighet
att fördela kommunalskattemedlen mellan sig och församlingarna
kunde aktualisera den större frågan, huruvida staten ensam skall svara för
avskrivna skatter. Någon sådan omprövning ifragasättes dock inte i förevarande
sammanhang. Vid bedömande av fragan huruvida kommunen alltjämt
skall förmedla församlingsskatten bör enligt promemorian beaktas, att
inom kommunens område som regel endast finns ett mindre antal församlingar
och pastorat. Det torde därför inte vara särskilt betungande för
kommunens styrelse att tillställa församlingarna och pastoraten deras medel.
Däremot skulle det innebära ett inte obetydligt merarbete för länsstyrelserna
att sex gånger om aret tillställa inte bara kommunerna utan
också församlingarna och pastoraten skattemedlen.

I promemorian avvisas tanken på att införa ändrade grunder för hur församlingarnas
andelar i den kommunala inkomstskatten skall beräknas. Såväl
principiella som praktiska skäl anses föreligga mot att låta olika bestämmelser
gälla för kommunerna och församlingarna. En omläggning i den
riktning, som kommunlåneutredningen på sin tid förordade, torde i dagens
läge mera innebära att medelsbokföringen kompliceras än förenklas.

Några avgörande skäl anses alltså inte förebragta för ändring av gällande
bestämmelser om vem som skall utanordna medlen till församlingarna eller
hur kommunens och församlingens andelar av den kommunala inkomstskatten
skall beräknas. Däremot förordas, som antytts, vissa ändringar i
fråga om hur redovisningsräkningarna skall upprättas och utsändas. Enligt
promemorian bör man tillgodose kommunernas önskemal, att det skall framgå
direkt av redovisningsräkningen, hur medlen skall fördelas. Det torde
sålunda vara möjligt att på en och samma redovisningsräkning ange, hur
den kommunala inkomstskatten för ett visst område fördelar sig på borgerlig
kommun, församling och pastorat. Förslaget förutsätter endast några
jämkningar i gällande författningar. Särskilda anvisningar föreslås bli utfärdade
av riksräkcnskapsverket.

Avslutningsvis beröres i promemorian vissa specialfragor. För de nybildade
pastoraten skall sålunda bestämmelserna i förordningen den 17 december
1948 angående taxering och debitering av skatt vid ändring i kommunal
och ecklesiastik indelning m. m. komma att gälla. Vidare erinras om att
pastoraten kommer att bli berättigade till skatteersättning på grund av
senast företagen ortsavdragsreform jämlikt bestämmelserna i lagen den 19
maj 1957 med särskilda bestämmelser om kommuns, landstingskommuns
och annan samfällighets utdebitering av skatt för åren 19.)8 196o. Kyrklig

j;j — Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt hr 70

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

samfalhghets andel av den kommunala inkomstskatten bör redovisas efter
samma grunder, som eljest kommer att gälla.

Remissyttranden. Över promemorian har yttranden avgivits av statskontoret,
riksräkenskapsverket samt länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus,
Goteborgs och Bohus, Skaraborgs, Örebro och Gävleborgs län.

Promemorian har i allmänhet erhållit ett positivt mottagande och flertalet
myndigheter tillstyrker vad som föreslagits. Sålunda påpekar riksräkenskapsverket
i sitt yttrande, att även om kommunerna inte längre ställes
inför lika stora svårigheter som tidigare, bör de från kommunhåll framörda
önskemålen nu tillmötesgås. Det skulle uppenbarligen innebära en
rationalisering av arbetet med att fördela kommunalskatten att helt lägga
uppgiften till länsstyrelserna. Såsom i promemorian föreslagits bör emellertid
detta merarbete begränsas genom att de kyrkliga kommunernas medel
alltjämt utbetalas genom den borgerliga kommunens förmedling.

Likartade synpunkter framföres av länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus
och Örebro län.

I sitt yttrande erinrar statskontoret om att det i sitt utlåtande över
församlingsstyrelsekommitténs betänkande inte funnit sig kunna tillstyrka
någon ändring i gällande regler. Statskontoret anser sig inte ha anledning
att nu frångå denna uppfattning. Om en omläggning anses böra ske trots
merarbetet för länsstyrelserna, bör dessa även utbetala medlen.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller, att det kvalificerade arbetet
med att räkna ut församlingarnas och pastoratens skattemedel otvivelaktigt
torde bli mest arbetskrävande. Det synes länsstyrelsen därför konsekvent,
att statsverkets mellanhavande med församling och pastorat regleras
i full omfattning och att således den borgerliga kommunens befattning med
medlen borttages. Länsstyrelsen önskar dock några års frist med genomförandet
av ändringen till följd av brist på kvalificerad personal.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner att kommunalskattemedlen
alltjämt bör utbetalas till församlingen genom den borgerliga kommunen.
Länsstyrelsen anser sig inte kunna tillstyrka, att statsverket skall
betungas med en redovisning, hur varje i redovisningsräkningen ingående
post bör fördelas mellan kommun och församling. En mindre långtgående
komplettering av redovisningsräkningarna förordas därför.

Liknande synpunkter anföres av länsstyrelsen i Skaraborgs län.

Departementschefen. Frågan om att införa nya bestämmelser om hur
församlingarnas andelar av den kommunala inkomstskatten skall redovisas
har, såsom framgått av den lämnade redogörelsen, under en följd av år varit
aktuell. Enligt min åsikt bör hänsyn tas till kommunala och kyrkliga kommuners
berättigade intressen att få entydiga redovisningar. Samtidigt måste
beaktas det angelägna i att inte utan starka skäl nya arbetsuppgifter lägges
på länsstyrelserna eller att pågående utredningar föregripes.

191

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

I den inom departementet upprättade promemorian föreslås, att fördelningen
av medel mellan borgerlig och kyrklig kommun pa oförändrat sätt
skall ske genom kommunal medverkan. För att förenkla fördelningsarbetet
för den kommunala myndigheten skall det dock åligga länsstyrelserna att
upprätta fullständiga redovisningsräkningar, som ger direkt besked vad som
tillkommer varje kommunal enhet. Detta förslag har i allmänhet tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av remissmyndigheterna. De invändningar som
framförts synes ha sin grund i farhågor för att detaljredovisningen skall bli
betungande ur arbetssynpunkt för länsstyrelserna.

Enligt tillgängliga uppgifter upprättas för närvarande redovisningsräkningarna
inte efter enhetliga principer länsstyrelserna emellan. Sålunda lämnar
vissa länsstyrelser redan nu kommunerna uppgifter till ledning för fördelning
av kommunalskatt. Erfarenheterna från dessa länsstyrelser tyder
på att merarbetet med de fullständiga redovisningsräkningarna inte är så
stort, som man på vissa håll synes befara. Jag finner därför — i likhet med
vad som föreslagits i departementspromemorian — att kommunernas önskemål
i denna fråga bör tillgodoses. Detta synes kunna ske inom ramen för
gällande lagstiftning på det sättet, att anvisningar utfärdas om upprättande
av enhetliga och tillräckligt utförliga redovisningsräkningar. Bestämmelserna
synes lämpligen böra utfärdas av riksrevisionsverket.

Några remissinstanser förordar att församlingsskatten utanordnas från
länsstyrelserna direkt till församlingarna. Även om det i och för sig kan
synas rationellt att länsstyrelserna fullgör också denna arbetsuppgift, talar
dock för närvarande praktiska skäl emot en sådan reform. Därtill kommer
att lösningen av denna fråga kan komma att påverkas av det utredningsarbete,
som för närvarande bedrives inom uppbördsorganisationskommittén.
Jag anser därför att någon ändring inte nu bör ske i fråga om de borgerliga
kommunernas skyldighet att förmedla utbetalning av medel till de kyrkliga
kommunerna.

De i departementspromemorian berörda specialfrågorna föranleder ingen
erinran från min sida.

För Stockholms del innebär vad som nu föreslagits inte någon ändring i
sak i gällande ordning. Avvikelserna i förfarandet från vad som gäller för
riket i övrigt redovisas i 86 §.

Slutligen vill jag framhålla att ändringen av beteckningen församlingsavgift
i LFS till församlingsskatt i skatte- och uppbördshänseende endast
är av formell karaktär. Församlingsskatt skall således framdeles debiteras
och uppbäras helt i överensstämmelse med vad som nu gäller i fråga om
församlingsavgift. Inte heller i övrigt avses någon ändring i sak genom den
nya lydelse 82 ii erhållit i förhållande till 57 § LFS och 61 § LFS Sthlm.

I sistnämnda paragraf i LFS Sthlm upptas en bestämmelse, att medlem
av icke-territoriell församling inte iir skyldig erlägga avgift till den försam -

192

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70 år 1961

ling, där han är mantalsskriven. Bestämmelsen infördes i förtydligande
syfte. Motsvarighet saknas i LFS. Det synes lämpligt att i den nya lagen
erinra om denna sedan länge bestående ordning.

8 kap. Om underställning och besvär

87 §.

Paragrafen motsvarar delvis 66 § 1 mom. LFS och 69 § 1 mom. LFS
Sthlm. Jfr 74 § tredje och fjärde styckena KL.

88 §.

Denna paragraf ersätter 67 § LFS och 70 § LFS Sthlm. Jfr 75 § andra—
fjärde styckena KL.

89 §.

Enligt 68 och 71 §§ LFS samt 71 och 75 §§ LFS Sthlm är beträffande
beslut av representativt organ samt kyrkoråd länsstyrelsen eller domkapitlet
besvärsmyndighet allt efter målets beskaffenhet.

Domkapitlet är besvärsmyndighet dels i mål som avses i 2 § a), b), d),
h) och k) LFS, d. v. s. mål som avser åtgärder till främjande av församlingsvården
och särskilda anordningar till kyrkomusikens höjande, tillsättande
och avskedande av kyrkobetjänte, kyrkomedels användande, åtgärder
till vidmakthållande av ordning under gudstjänsten samt upprättande
och underhåll av församlingsbibliotek, dels ock i mål som rör val av
ledamöter och suppleanter i kyrkoråd och biblioteksstyrelse samt mål
rörande granskning av kyrkorådets eller biblioteksstyrelsens räkenskaper.
I andra mål än de nu nämnda är länsstyrelsen besvärsmyndighet.

Ehuru lagens regler såvitt gäller de administrativa organen endast avser
besvär över beslut av kyrkoråd, har i praxis besvär ansetts kunna föras
även mot beslut av styrelser och nämnder, som församling tillsatt för särskilda
förvaltnings- och verkställighetsbestyr.

Rätt att anföra besvär tillkommer för närvarande medlem av församling.
Någon närmare bestämning av detta medlemskap ges inte i lagen. Som
medlem i territoriell församling har i rättspraxis betraktats den som är
kyrkoskriven i församlingen eller där äger fast egendom.

Församlingsstyrélsekommittén finner inte den nuvarande instansordningen
tillfredsställande. Den anser, att en i och för sig önskvärd enhetlighet
i fullföljdsreglerna vinnes, om uppspaltningen av målen på två skilda
besvärsmyndigheter ersätts med en enda besvärsväg. Att i så fall länsstyrelsen
bör vara besvärsmyndighet synes kommittén vara givet, eftersom
länsstyrelsen för närvarande har att pröva besvär i anslagsfrågor och någon
ändring härutinnan inte torde komma i fråga.

Kommittén anser sig emellertid inte böra föreslå en så långtgående änd -

193

Kungl. Maj:ts -proposition nr 70 år 1961

ring av den bestående ordningen, att domkapitlets ställning som besvärsmyndighet
helt upphör. Enligt kommitténs mening bör doek intresset av
enhetlighet i fullföljdsreglerna tillgodoses såtillvida, att länsstyrelsen får
pröva samtliga besvär över beslut av församlingens representativa organ.
Kommittén förutsätter emellertid att länsstyrelsen bereder domkapitlet tillfälle
att yttra sig i alla mål, där domkapitlets hörande kan vara av betydelse.
Vad angår de administrativa organens beslut anser sig kommittén
inte kunna förorda samma ordning. Vissa av de uppgifter, som tillkommer
kyrkoråd och i förekommande fall även andra församlingens nämnder, kan
nämligen enligt kommitténs uppfattning sägas vara av så utpräglat kyrklig
natur, att skäl föreligger att behålla domkapitlet som besvär smyndighet i
dylika frågor.

Kommitténs förslag (90 § FFL och 88 § FFL Sthlm) innebär utifrån
dessa utgångspunkter, att länsstyrelsen alltid skall pröva besvär över kyrkofullmäktiges
och kyrkostämmas beslut. Besvär över kyrkorådets beslut skall
gå till länsstyrelsen utom när det gäller församlingsvårdande åtgärder, vilka
inte kräver utdebiterade medel, upplåtelse av gudstjänstlokal, upplåtelse
av gravplats samt utseende eller entledigande av befattningshavare^ vid
gudstjänstlokal och begravningsplats eller disciplinär åtgärd mot sådan
befattningshavare. Med kyrkoråd likställes uttryckligen annan församlingens
nämnd.

När det gäller besvär sr ätten anknyter kommittén sådan rätt till medlemskapet
i församlingen, vilket — i likhet med vad som skett i KL närmare
bestämmes i en särskild paragraf (2 § FFL och 2 § FFL Sthlm). Enligt
kommitténs förslag är medlem i territoriell församling den, som är mantalsskriven
inom församlingen, ävensom var och en som utan att vara mantalsskriven
inom församlingen är kyrkoskriven där eller äger eller brukar fast
egendom eller är taxerad till allmän kommunalskatt i församlingen. Medlem
av icke-territoriell församling är envar, som är kyrkoskriven där.

En reservant i kommittén, kanslirådet Brolin, anser att reglerna om medlemskap
helt kan anknytas till kyrkoskrivning och skattskyldighet.

Kommittén upptar också frågan om församling i likhet med borgerlig
kommun bör få tillsätta särskild besvärsnämnd. Kommittén finner, att en
sådan nämnd skulle ha ringa praktisk betydelse och framlägger inget förslag
om överensstämmelse med KL i detta avseende.

Remissmyndigheterna. Kammarkollegiet tillstyrker kommitténs förslag i
vad det rör instansordningen med den ändringen, att domkapitlet bör bibehållas
som besvärsmyndighet för alla tjänstetillsättningar. Kyrkomötet,
statskontoret, flertalet domkapitel och diakonistyrelsen avstyrker däremot
ändringsförslaget i denna del och yrkar, att de nu gällande reglerna behålles.
Å andra sidan förklarar sig domkapitlet i Lund anse, att enhetlighet i full -

194

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70 år 1961

följdsreglerna vinnes, om länsstyrelsen insätts som besvärsmyndighet för
samtliga mål med undantag av frågor om tillsättning och entledigande av
kyrkobetjänte. En liknande uppfattning framföres av länsstyrelsen i Södermanlands
län.

När det gäller reglerna om medlemskap finner statskontoret det vara
tveksamt, om dessa lämpligen bör överföras i så nära anslutning till KL:s
regler som föreslagits. En närmare utredning av gränserna för medlemskap
av församling bör enligt ämbetsverket göras, innan slutgiltig ståndpunkt
fattas.

Domkapitlet i Lund anför:

Denna principiellt viktiga fråga bör lösas så, att allenast de som ha rösträtt
vid val till kyrkofullmäktige eller å kyrkostämma böra tillhöra församlingen.
Som tidigare framhållits reglerar numera församlingslagstiftningen.
allenast trossamfundet Svenska kyrkans gemensamma angelägenheter,
i anledning varav det synes domkapitlet uppenbart, att allenast
medlemmar av svenska kyrkan böra ha medlemskap i församlingen. Det
kan vidare mycket väl tänkas, att de som utträtt ur kyrkan hysa samvetsbetänkligheter
mot att tillhöra församlingen. Något helt annat är, att
mantalsskrivning och folkbokföring hänföra sig till inom församlingen
boende eller där kyrkoskrivna. Denna registrering av befolkningen står på
mtet sätt i nagot samband med medlemskap i församlingen, även om de
utträtt ur kyrkan bidraga till vissa församlingens kostnader, såsom för
folkbokföringen, begravningsplatser m.m.

Domkapitlet i Stockholm säger sig dela kanslirådet Brolins synpunkter.
Enligt domkapitlets åsikt gör 1951 års religionsfrihetslag det naturligt, att
med medlem av församling avses där kyrkoskriven, fysisk person. Annan
bestämning av medlemskapet skulle endast vålla begreppsförvirring, anser
domkapitlet.

Liknande synpunkter framföres av kyrkofullmäktige i Västervik och
kyrkofullmäktige i Lindes pastorat.

Sedan inom ecklesiastikdepartementets lagbyrå upprättats ett utkast till
en för hela riket gemensam lag om församlingsstyrelse, har efter remiss
besvärssakkunniga avgivit yttrande över såväl de av kommittén föreslagna
besvärsreglerna som de i utkastet upptagna bestämmelserna härom.

Inledningsvis anför besvärssakkunniga att de utgått från att församlingen
är en kommunalrättslig juridisk person, som bygger på medlemskap av enskilda,
vilka bildar dess personliga underlag. Med sådan utgångspunkt ter
det sig oegentligt att vid lagstiftning om församling inte — i analogi med
vad som skett i övriga kommunallagar — klargöra vilka som är medlemmar
i denna. Bland annat för tillämpning av den kommunala likställighetsgrundsatsen
erfordras enligt besvärssakkunnigas åsikt klarhet härutinnan. Besvärssakkunniga
förklarar, att församlingen närmast synes böra betraktas
sasom en kommunal sammanslutning för vård av kyrkans angelägenheter.

195

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Medlemskap av svenska kyrkan torde därför i princip böra uppställas som
allmän förutsättning för medlemskap i församling. Det synes vidare i ifrågavarande
sammanhang naturligare att anknyta till kyrkoskrivningen än till
mantalsskrivningen. Särskilda problem uppkommer dock på grund av den
beskattningsmakt, som territoriell församling har gentemot andra än dem
som bör betraktas som dess medlemmar. Det kan därför, anser de sakkunniga,
ifrågasättas att efter förebild av 2 § KL föreskriva, att medlem av
territoriell församling inte blott är sådan medlem av svenska kyrkan, som
är kyrkoskriven i församlingen, utan även var och en som därstädes äger
eller brukar fast egendom eller är taxerad till allmän kommunalskatt.

Vad härefter angår in-stansordningen anser besvärssakkunniga det enda
rationella vara, att beslutanderätten förbehålles antingen länsstyrelsen
eller domkapitlet och att det i stället sörjes för samverkan dem emellan.
Besvärssakkunniga fortsätter:

Ser man till de olika besvärsgrunder, som kunna åberopas i kommunala
besvärsmål, torde vara uppenbart, att länsstyrelsen på grund av sin omfattande
erfarenhet av de borgerliga kommunalbesvärsmålen i regel på det
hela taget är bättre skickad än domkapitlet att pröva, huruvida ett beslut
tillkommit i laga ordning. Beträffande övriga besvärsgrunder torde det
däremot i åtskilliga fall ligga närmare till hands att välja domkapitlet som
prövande instans, eftersom denna myndighet äger särskild kännedom om
den kyrkliga lagstiftningen och de kyrkliga uppgifterna över huvud. Här
bör dock erinras om att enligt gällande rätt länsstyrelsen prövar anslagsfrågor,
vilket medför att, då — såsom församlingsstyrelsekommittén framhåller
— det stora flertalet av församlingsangelägenheterna kräver medelsanslag,
de flesta besvärsmålen också redan nu gå till länsstyrelsen. Enligt
besvärssakkunnigas mening tala i detta läge övervägande skäl för att länsstyrelse
anförtros uppgiften att fungera såsom exklusiv besvärsinstans i mal
avseende kommunalbesvär över beslut av alla församlingens organ. Besvärssakkunniga
tillstyrka sålunda den instansordning, som angivits i 89 §
1 mom. första stycket i lagbyråns lagförslag.

Besvärssakkunniga framhåller härefter, att de kyrkliga intressena bör
tillgodoses genom att domkapitlet beredes tillfälle att avgiva yttrande. De
sakkunniga föreslår, att det stadgas, att länsstyrelsen i hithörande mål skall
inhämta yttrande av domkapitlet, där det inte framstår som uppenbart
obehövligt.

Slutligen framhåller besvärssakkunniga, att församling som så önskar bör
få tillsätta särskild besvärsnämnd. Några olägenheter vållas enligt de sakkunniga
inte av att församlingsstyrelselagen på denna punkt utformas på
samma sätt som övriga kommunallagar.

Departementschefen. För närvarande anföres allt efter sakens beskaffenhet
besvär över de kyrkokommunala organens beslut hos länsstyrelsen eller
domkapitlet. Oavsett vilken av dessa myndigheter som avgör besvären, kan
talan föras vidare till regeringsrätten. Enighet råder om att regeringsrätten

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

även i fortsättningen bör vara sista instans. Delade meningar finns däremot
om vilket organ som i första instans bör avgöra besvärsärendena.

Antalet besvärsärenden av här avsett slag — alltså sådana i vilka s. k.
kommunal besvärsgrund åberopas — är för närvarande mycket få. Sålunda
kan nämnas att hos domkapitlen under åren 1958—1960 anfördes i genomsnitt
besvär endast i två fall för domkapitel och år.

Såväl kommittén som besvärssakkunniga har framhållit betydelsen av att
ett och samma besvärsprövande organ finns i första instans. Härigenom
undvikes gränsdragningsproblem samtidigt som enhetlighet i besvärsprövningen
befordras. Jag finner dessa synpunkter i hög grad värda beaktande.
Det synes mig vidare uppenbart, att länsstyrelsen i och för sig besitter
större erfarenhet på det kommunala besvärsområdet, och att de nyss anförda
skälen således talar för att denna myndighet väljes.

Emellertid måste beaktas, att kyrkliga intressen kan motivera, att vissa
frågor även i fortsättningen bör prövas av domkapitlet. När det gäller ämnen,
som har anknytning till gudstjänstliv och församlingsvård, måste de
kyrkliga synpunkterna tillmätas stor betydelse. Detsamma kan gälla frågor
som rör anställande av och disciplinära åtgärder mot vissa befattningshavare,
i vilka frågor domkapitlet ofta besitter bättre kännedom om vad
tjänsten kräver. Jag vill dock erinra om, att den besvärsprövande myndigheten
inte har att allmänt överpröva det kommunala organets beslut utan
endast på särskilt angivna grunder av rättslig natur pröva beslutets laglighet.
Med hänsyn till det nu anförda synes mig det lämpligaste vara, att
länsstyrelsen i enlighet med vad besvärssakkunniga förordat ålägges inhämta
domkapitlets yttrande i alla mål, om inte detta uppenbart är obehövligt.
Om en sådan bestämmelse införes, torde utan men för de kyrkliga
intressena länsstyrelsen kunna ensam utgöra första besvärsprövande instans
i fråga om alla kyrkokommunala beslut. Jag förordar således, att denna
ordning införes. Självfallet skall domkapitlet i samma utsträckning som
hittills ha att pröva besvär över beslut som fattats av församlingsorgan med
stöd av speciallagstiftning.

Vad härefter angar rätten att anföra besvär har kommittén på sätt som
skett i KL anknutit denna rätt till medlemskapet i kyrkokommunen, och
kommittén har i sitt förslag upptagit en särskild regel om medlemskap.
Också besvärssakkunniga har, utifrån den kommunala likställighetsgrundsatsen,
ansett att en regel om medlemskap motsvarande den i KL bör
införas i lagen. Det måste emellertid beaktas, att en sådan regel inte enbart
är till fördel. Det kan således inte vara tillfredsställande att den som utträtt
ur svenska kyrkan skall — låt vara ur kommunalrättslig synvinkel_

betraktas som församlingsmedlem. Med församlingsmedlem avses i dagligt
tal endast fysiska personer, som tillhör svenska kyrkan och genom kyrkoskrivningen
är knutna till församlingen. På ett liknande medlemsbegrepp

197

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70 år 1961

bygger också reglerna om rösträtt och valbarhet. Å andra sidan måste ett
mera vidgat medlemsbegrepp gälla beträffande rätten att anföra besvär.
Här tillkommer de ekonomiska intressen, som är knutna till skyldigheten
att utge skatt till församlingen.

I betraktande av det sagda synes något entydigt medlemsbegrepp inte
böra anges för församlings vidkommande. Hinder föreligger inte att för
varje fall ange, vilken krets av personer och andra som avses. Något egentligt
behov av ett generellt medlemsbegrepp kan därför knappast anses föreligga.
Jag är till följd av nu anförda synpunkter inte beredd biträda kommitténs
mening i förevarande avseende. Den föreslagna regeln har alltsa
inte upptagits i förslaget.

Rätt att anföra besvär över kyrkokommunalt organs beslut bör tillkomma
den som är kyrkoskriven i församlingen, vare sig församlingen är territoriell
eller inte. Vidare bör den som visserligen inte är kyrkoskriven i församlingen
men ändock har att erlägga skatt till församlingen ha sådan rätt.

Vad slutligen angår frågan om församling bör få inrätta egen besvärsnämnd
råder enighet om att något praktiskt behov inte föreligger av dylika
nämnder inom det kyrkokommunala området. Till följd härav finner jag
mig inte böra tillstyrka besvärssakkunnigas förslag.

90 §.

Denna paragraf motsvarar 69 § LFS och 72 § LFS Sthlm. Den överensstämmer
med 77 § KL.

91 §.

Paragrafen ersätter 70 § LFS och 73 § LFS Sthlm. Den överensstämmer
med 78 § KL.

2. Lagen om införande av lagen om församlingsstyrelse

1 §.

Den nya lagen torde lämpligen böra träda i kraft den 1 januari 1963, så
att den kan tillämpas från och med ingången av nästa tjänstgöringsperiod
för kyrkofullmäktige.

I paragrafen upptages i enlighet med kommitténs förslag ett stadgande
att Kungl. cirkulärbrevet den 13 augusti 1823 angaende kyrkvaktares utväljande
skall upphävas. Härigenom kommer kyrkoherden inte längre att
ha kvar rätten att på förslag till kyrkvaktartjänst uppföra tre sökande, av
vilka församlingen har att välja en till tjänsten.

2 §.

Enligt förslaget skall gränsen för obligatoriskt införande av kyrkofullmäktigsystem
sänkas från 1 500 till 1 000 invånare. För att kyrkofull -

198 Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

mäktige skall finnas från den nya lagens ikraftträdande i de av förslaget
berörda församlingar, som vid 1962 års ingång bar en folkmängd överstigande
1 000 invånare, men som vid sistnämnda tidpunkt saknar fullmäktige,
måste dessa församlingar välja fullmäktige under 1962.

3 §.

De samfälligbeter som nu finns rubbas inte av den nya lagen. Dennas
bestämmelser kan emellertid föranleda, att de föreskrifter Kungl. Maj:t
utfärdat för samfälligbeten bör ändras. I sådant fall bör samfällighet göra
framställning harom. För Göteborgs del gäller dessutom, att några frågor
som nu är upptagna i LKF Gbg, inte reglerats i den nya lagen. Särskilda
föreskrifter kan på grund härav vara erforderliga för samfälligbeten.

Som kommittén föreslagit upptages en övergångsbestämmelse av innehåll,
att de nuvarande totala samfälligbeterna får bestå och att alltså de i dessa!
samfälligheter ingående församlingarna även i fortsättningen kommer att
sakna egna organ.

4 §.

Paragrafen innehåller regler, enligt vilka de nya valbarhetsbestämmelserna
och de stadganden, som rör ordförandeval i representativa organ, kan
tillämpas vid val, som avser tiden efter den 1 januari 1963 (jfr 3 § första
stycket lagen den 18 december 1953 om införande av kommunallagen).

5 §.

I de fall församlingsdelegerade skall finnas, måste dessa utses före den
nya lagens, ikraftträdande. Enligt 39 § 2 mom. måste församlingarna i god
tid dessförinnan försöka träffa överenskommelse om delegerades antal eller,
om de inte kan enas, anmäla saken till länsstyrelsen. Valet av delegerade
skall jämlikt 40 § 3 mom. äga rum i december månad 1962.

6 §.

Bestämmelsen i denna paragraf innebär, att kyrkoherdens självskrivenhet
som ordförande i kyrkorådet består intill utgången av år 1963.

7 §.

I flerförsamlingspastorat kommer till följd av bestämmelserna i denna
paragraf det av pastoratsstämman utsedda pastoratskyrkorådet att under
år 1963 vara kyrkoråd för den obligatoriska samfällighet, som pastoratet
som regel utgör från och med den 1 januari detta år.

Sasom kommittén framhållit medför den i förslaget upptagna ordningen,
att frågan om ansvarsfrihet för pastoratskyrkorådets förvaltning under år
1962 skall prövas av församlingsdelegerade. När det gäller gemensamt kyrkoråd
för andra församlingar än sådana, som bildar ett pastorat, torde

199

Kungl. Maj:ts -proposition nr 70 år 1961

också utan särskilt stadgande gälla, att ansvarsfrihet för år 1962 beviljas av
de särskilda församlingarna.

8 och 9 §§.

Dessa paragrafer motsvaras av 3 § andra stycket och 7 § lagen om införande
av kommunallagen.

11 §.

Bestämmelsen fordras för framtida indelningsändringar beträffande
Stockholm och Göteborg.

12 §.

Beträffande sådana särskilda föreskrifter, som kan meddelas enligt denna
paragraf, får bland annat hänvisas till vad som anförts under avsnittet III
i den allmänna motiveringen.

3. Lagen om ändrad lydelse av 38 och 41 §§ lagen den 13 juni 1919
(nr 293) om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning

Sedan kommittén framlagt sitt förslag till ändring i förevarande lag har
lagen reviderats (se SFS 1957: 282). Det nu framlagda förslaget överensstämmer
väsentligen med vad kommittén föreslagit. Kommittén har
förordat ett stadgande om utövandet av beslutanderätten i kyrklig samfällighet
med församlingsdelegerade, då samfällighetens område genom indelningsändring
ökas eller minskas. I anledning härav anmärker kammarkollegiet,
att lagen avser indelningsändringar endast beträffande primärkommuner.
Kungl. Maj:ts befogenhet att förordna om indelningsändringar
beträffande andra slags kommuner, t. ex. kyrkliga samfälligheter, tingslag
och landstingskommuner, samt att meddela erforderliga bestämmelser för
genomförande av dessa ändringar grundar sig enligt kollegiet inte på indelningslagen
utan på Kungl. Maj:ts allmänna administrativa befogenhet. Med
hänsyn till det anförda avstyrker kollegiet, att de av kommittén föreslagna
reglerna för kyrklig samfällighet införs i indelningslagen.

På grund av vad kammarkollegiet anfört har förslagets bestämmelser,
som berör kyrkliga samfälligheter, inte upptagits i 38 §.

4. Förordningen om ändrad lydelse av 30 § folkboltföringsförordningen

den 28 juni 1916 (nr 469)

Ändringen innebär, att de skyldigheter beträffande kyrkobokföringen,
som för närvarande åvilar församling, i stället skall ankomma pa pastoratet.
Spörsmålet har berörts under avsnittet V i den allmänna motiveringen och
i övrigt får hänvisas till SOU 1957: 15 s. 248.

200

Kungl. Majds proposition nr 70 år 1961

VII. Departementschefens hemställan

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört och förordat, hemställer
jag, att Kungl. Maj:t matte föreslå riksdagen antaga ifrågavarande
inom ecklesiastikdepartementet upprättade förslag till

1) lag om församlingsstyrelse;

2) lag om införande av lagen om församlingsstyrelse;

3) lag om ändrad lydelse av 38 och 41 §§ lagen den 13 juni 1919
(nr 293) om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning; samt

4) förordning om ändrad lydelse av 30 § folkbokföringsförordningen den
28 juni 1946 (nr 469).

Vad föredragande departementschefen sålunda, med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter, hemställt,
bifaller Hans Maj:t Konungen samt förordnar, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Jan-Mats Lindahl

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

201

Bilaga A

Tablå

över former för samverkan mellan församlingar

Form för samverkan	Beslutande organ	Administrativt organ
I. Kyrkliga samfälligheter (Specialkommuner) A. Nuvarande ordning
1) Stockholm: Partiell ekonomisk samfällighet, reglerad i LFS Sthlm	Församlings- delegerade	Beredningsutskott
2) Göteborg: Total ekonomisk samfällighet, reglerad i LKF Gbg 3) Landet i övrigt:	Kyrkofullmäktige	Kyrkonämnd
a) Totala samfälligheter	Kyrkofullmäktige (Kyrkostämma)	Samfällt kyrkoråd
b) Partiella samfälligheter Samfällighetsbildning beroende på K.Ma beslut B. Kommittén	Kyrkofullmäktige (Kyrkostämma)	Samfällt kyrkoråd
1) Stockholm: Partiell ekonomisk	Församlings-	Berednings- och
samfällighet, reglerad i FFL Sthlm	delegerade	ekonomiutskott
2) Göteborg: Total ekonomisk samfällighet, reglerad i FLS Gbg 3) Landet i övrigt:	Kyrkofullmäktige	Kyrkonämnd
a) Totala ekonomiska samfäl-ligheter	Kyrkofullmäktige	Samfällt kyrkoråd
b) Partiella ekonomiska sam-fälligheter Samfällighetsbildning betr. a) och b) beroende på K.M:s be-slut, utom beträffande pasto-rat, se II B nedan	Församlingsdelege-rade, om K.M. ej annat förordnar	Samfällt kyrkoråd
c) Nuvarande totala samfäl-ligheter, i den mån K.M. ej annat förordnar. (Nya kan ej bildas)	Kyrkofullmäktige	Samfällt kyrkoråd

202 Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Form för samverkan	Beslutande	Administrativt
	organ	organ
C. Propositionen
1) Stockholm: Partiell ekonomisk	Församlings-	Samfällt kyrkoråd
samfällighet, reglerad i lagen om församlingsstyrelse	delegerade

2) Göteborg: Total ekonomisk	Kyrkofullmäktige	Samfällt kyrkoråd
samfällighet, reglerad i lagen om församlingsstyrelse

3) Landet i övrigt:
a) Totala ekonomiska samfäl-ligheter	Kyrkofullmäktige	Samfällt kyrkoråd !
b) Partiella ekonomiska sam-	Församlings-	Samfällt kyrkoråd
fälligheter	delegerade
Samfällighetsbildning betr. a) och b) beroende på K.M:s be-slut, utom beträffande pasto-raten, se II C nedan
c) Nuvarande totala samfäl-	Kyrkofullmäktige	Samfällt kyrkoråd

ligheter, i den män K.M. ej
annat förordnar.

(Nya kan ej bildas)

II. Pastoratsangelägenheternas
handhavande i flerförsamlingspastorat A.

Nuvarande ordning
Pastoraten ej självständiga kommuner B.

Kommittén

Pastoratet kyrklig samfällighet

C. Propositionen

Pastoratet kyrklig samfällighet,
om K.M. ej annat förordnar

DI. Andra gemensamma angelägenheter Nuvarande

ordning

Kommittén

Propositionen

Gemensam kyrkostämma
(oavsett
om församling har
fullmäktige eller ej)

Församlingsdelegerade,
om K.M. ej
annat förordnar

Församlings delegerade -

Gemensam kyrkostämma Gemensam

kyrkostämma F

örsamlingarnas
beslutande organ
var för sig

P astoratskyrkoråd

Samfällt kyrkoråd

Gemensamt

kyrkoråd

Gemensamt

kyrkoråd

Gemensamt

kyrkoråd

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961 203

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Propositionens huvudsakliga innehåll.................................. 1

Lagförslag .......................................................... 3

Lag om församlingsstyrelse.................................... 3

Lag om införande av lagen om församlingsstyrelse.................. 34

Lag om ändrad lydelse av 38 och 41 §§ lagen den 13 juni 1919 (nr 293)

om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning.............. 36

Förordning om ändrad lydelse av 30 § folkbokföringsförordningen den
28 juni 1946 (nr 469).......................................... 38

I. Inledning ...................................................... 39

H. Allmänna synpunkter........................................... 42

1. Kortfattad historik .......................................... 42

2. Gällande bestämmelser och deras tillkomst m. m................. 44

3. Huvudlinjer i 1953 års kommunallagsreform.................... 48

4. Grundlinjer i församlingsstyrelsekommitténs förslag.............. 48

5. Utredningen om förhållandet mellan staten och kyrkan.......... 56

6. Remissyttranden ............................................ 57

7. Kommunal samverkan i ekonomiska frågor..................... 64

8. Departementschefen ......................................... 67

III. Församlings kompetens ......................................... 73

1. Gällande bestämmelser m. m................................... 73

2. Församlingsstyrelsekommittén ................................ 76

3. Remissyttranden ............................................ 88

4. Departementschefen ......................................... 98

IV. Kyrkorådet .................................................... 112

1. Gällande bestämmelser ....................................... 112

2. Församlingsstyrelsekommittén ................................ 114

3. Remissyttranden ............................................ 120

4. Departementschefen ......................................... 124

V. Kyrkliga samfälligheter m.m..................................... 128

1. Gällande bestämmelser ....................................... 128

2. Församlingsstyrelsekommittén ................................ 135

3. Remissyttranden ............................................ 146

4. Departementschefen ......................................... 151

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Sid.

VI. Specialmotivering till lagförslagen ................................ 157

1. Lagen om församlingsstyrelse.................................. 157

2. Lagen om införande av lagen om församlingsstyrelse............. 197

3. Lagen om ändrad lydelse av 38 och 41 §§ lagen den 13 juni 1919

(nr 293) om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning...... 199

4. Förordningen om ändrad lydelse av 30 § folkbokföringsförordningen

den 28 juni 1946 (nr 469)..................................... 199

VII. Departementschefens hemställan ................................. 200

Bilaga A. Tablå över former för samverkan mellan församlingar 201

Ivar Hseggströms Boktryckeri AB • Stockholm 1961

590508