Kungl. Maj:ts proposition nr 6 (Proposition 1945:6)

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

Nr 6.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 88 § växellagen, m. m.; given Stockholms
slott den 15 december 1944.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 88 § växellagen; samt

2) lag om ändrad lydelse av 66 § checklagen.

GUSTAF.

Thorwald Bergquist.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 6.

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 88 § växellagen.

Härigenom förordnas, att 88 § växellagen skall erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.

88 §.

Protest skall upptagas i stad av där anställd notarius publicus eller magistratsperson
eller av särskild förrättningsman och å landet av landsfiskalen
i orten eller av notarius publicus eller magistratsperson från närmaste
stad eller av särskild förrättningsman. Landsfiskal må ock, inom sitt distrikt,
upptaga protest i stad, där magistrat ej finnes.

Särskild förrättningsman förordnas av Konungens befallningshavande.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1946.

Förslag

till

Lag

örn ändrad lydelse av 66 § ehecklagen.

Härigenom förordnas, att 66 § checklagen skall erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.

66 §.

Särskild förrättningsman förordnas av Konungens befallningshavande.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1946.

Kungl. Maj.ts proposition nr 6.

Utdrag av protokollet i justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 14- september 1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Eriksson, Quensel, Bergquist,

Andersson, Rosander, Rubbestad.

Efter gemensam beredning med chefen för handelsdepartementet och t. f.
chefen för socialdepartementet, statsrådet Rosander, anmäler chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Bergquist, fråga örn ny reglering av notarius
publicusinstitutionen m. m. samt anför därvid följande.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 22 november 1940 tillkallades
den 28 december samma år inom justitiedepartementet borgmästaren M.
Heuman för att verkställa utredning rörande notarius publicusinstitutionen
ävensom börschefen K. Belfrage och bankombudsmannen A. M. Åström att
på kallelse av utredningsmannen i egenskap av sakkunniga med honom deltaga
i överläggningar i ämnet. Utredningsmannen överlämnade den 20 juni
1941 en promemoria med förslag till stadga angående notarii publici ävensom
till lagar angående ändrad lydelse av 88 § växellagen och 66 § checklagen,
vilken promemoria torde få fogas såsom bilaga till detta protokoll.

Sedan yttranden över promemorian inhämtats från myndigheter och sammanslutningar
samt frågan varit föremål för ytterligare överväganden inom
justitiedepartementet, anhåller jag att nu få upptaga densamma till behandling.

Gällande bestämmelser.

De allmänna bestämmelserna om notariatväsendet finnas i stadgan den
6 oktober 1882 angående notarii publicibefattningen med senare vidtagna
ändringar.

I 1 § av stadgan angivas de arbetsuppgifter som tillkomma notarius publicus.
Denne är sålunda skyldig alt, då han därom anlitas, verkställa sådana
inom hans tjänstgöringsområde förekommande protester och andra förrättningar,
vilka enligt allmän lag eller särskilda författningar kunna eller böra
utföras av notarius publicus, dock ej delgivning av stämning eller annan

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

handling. Vidare skall notarius publicus på anmodan bevittna underskrifter,
bestyrka riktigheten av översättningar och avskrifter samt övervara utlottningar
av obligationer och sådana besiktningar, som angivas i sjölagen. I
övrigt äger notarius publicus efter anmodan övervara jämväl andra förrättningar
samt lämna allmänheten biträde med upprättande av handlingar, som
det icke enligt lag eller författning tillkommer annan myndighet att utfärda.

De nuvarande notarius publicusbefattningarna äro knutna till städerna. I
vissa städer är befattningen på grund av föreskrift i magistraternas arbetsordningar
förenad med annan tjänst. Eljest prövar enligt 3 § i stadgan handels-
och sjöfartsnämnden i staden, örn behov av notarius publicus föreligger,
samt utser innehavare till befattningen, varefter magistraten eller, beträffande
stad utan magistrat, länsstyrelsen utfärdar förordnande för honom.
I stad, där handels- och sjöfartsnämnd ej finnes, fullgör drätselkammaren de
uppgifter, vilka enligt stadgan åvila nämnden.

Till notarius publicus må enligt 2 § ej antagas annan än den som råder
över sig och sitt gods och fullgjort vad för behörighet att utöva domarämbetet
finnes föreskrivet samt visat sig äga erforderlig insikt i franska, tyska
och engelska språken. Vid tjänstetillsättning må hänsyn tågås jämväl till
kunskap i annat språk. Vad beträffar stad utan magistrat gäller den undantagsbestämmelsen,
att till notarius publicus kan förordnas annan än lagfaren
person, om han i övrigt prövas skickad att utöva befattningen.

Enligt inhämtade uppgifter uppgår antalet notarius publicusbefattningar
i riket för närvarande till 109, fördelade på 104 städer (i Stockholm 4 befattningar
och i Göteborg 3). Notarius publicusbefattning saknas i 19 städer,
därav 2 magistratsstäder. De fyra notarii publici som finnas i Stockholm
äro därtill särskilt förordnade och idka tillika advokatverksamhet. I
samtliga övriga magistratsstäder, där notarius publicus finnes, är hans befattning
förenad med magistratstjänst. Beträffande landsrättsstäder med notarius
publicusbefattning har vanligen kommunalborgmästaren förordnats till
notarius publicus. I några av dessa städer har dock till befattningen utsetts
advokat eller, i elt fall, stadsfiskalen på platsen.

Då särskilt förordnad notarius publicus är av sjukdom eller annat laga
förfall hindrad att utöva sin befattning, skall han enligt 4 § i stadgan göra anmälan
därom hos handels- och sjöfartsnämnden, därvid han även äger att
föreslå lämplig person såsom vikarie. Finner nämnden ej något att erinra
mot den till vikarie föreslagne, utfärdas förordnande för denne av magistraten
eller, där magistrat ej finnes, länsstyrelsen. Om handels- och sjöfartsnämndem
finner den föreslagne icke uppfylla de fordringar som föreskrivas
i 2 §, skall notarius publicus skyndsamt inkomma med förslag å annan
person. Inkommer ej sådant förslag eller skulle nämnden ej heller anse sig
kunna förorda den senast föreslagne, har nämnden att hos magistraten (länsstyrelsen)
anmäla lämplig person att fullgöra uppdraget. Även i nu avsedda
fall träder drätselkammaren, där handels- och sjöfartsnämnd saknas, i
nämndens ställe.

I 1882 års stadga saknas bestämmelser angående ledighet för notarius

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

publicus av annan grund än sjukdom eller annat laga förfall. Enligt en särskild
kungörelse den 21 augusti 1939 kan emellertid i Stockholm förordnas
biträdande notarius publicus, om innehavare av notarius publicusbefattning
därstädes finner det erforderligt att vid anhopning av göromål äga tillgång
till biträde, å vilken lian må kunna överlåta fullgörandet av vissa uppdrag.
Reglerna för tillsättning av biträdande notarius publicus överensstämma i
huvudsak med bestämmelserna om utseende av vikarie.

I 88 § våxellagen och den därmed likalydande 66 § checklagen — båda
lagarna utfärdade den 13 maj 1932 — givas bestämmelser angående behörighet
att upptaga protest. Enligt dessa bestämmelser skall protest upptagas
i stad av där anställd notarius publicus eller magistratsperson och å landet
av landsfiskalen i orten eller av notarius publicus eller magistratsperson
från närmaste stad eller av särskild förrättningsman, som må hava av
länsstyrelsen förordnats. I stad, där magistrat ej finnes, skall särskild förrättningsman
vara av länsstyrelsen förordnad, och må protest upptagas jämväl
av landsfiskalen i orten.

I övrigt må nämnas, att i en kungörelse av den 17 maj 1935 föreskrivits
skyldighet för landsfiskal att bevittna underskrifter och bestyrka riktigheten
av avskrifter, där sådan åtgärd av någon påkallas för tillvaratagande i utlandet
av rätt till arv, försäkring, pension eller skadestånd eller av annan
honom tillkommande rättighet. För tillvaratagande av rättighet i utlandet
kan vidare jämlikt lag den 5 april 1935 upptagas ed av allmän underrätt
eller å landet av domaren och i stad av den av rådhusrättens lagfarna befattningshavare
som rätten därtill utsett.

Begäran örn utredning.

I skrivelse den 3 juli 1940 till Kungl. Majit har Stockholms stads handelsoch
sjöfartsnåmnd framställt önskemål om ändring av gällande bestämmelser
rörande notarius publicus. Sålunda har nämnden hemställt, att i stadgan
angående notarii publicibefattningen måtte föreskrivas, dels att till notarius
publicus icke finge antagas någon som uppnått sextio års ålder, dels
ock att nämnden ägde befogenhet att pröva, huruvida notarius publicus,
som uppnått sextiofem års ålder, fortfarande kunde anses lämplig att kvarstå
i sin befattning. Nämnden har vidare i samma skrivelse anhållit, att bestämmelser
måtte meddelas för att hindra att till notarius publicus antoges
någon som ej ägde erforderliga betingelser att bestrida befattningen eller att
alltför omogna och oprövade eller eljest icke lämpliga personer föresloges
till vikarie för notarius publicus eller till biträdande notarius publicus.

Över nämndens skrivelse har utlåtande inhämtats från Stockholms magistrat,
som jämväl berett notarii publici i Stockholm tillfälle att yttra sig i
ärendet. Magistraten har funnit vissa av de av nämnden framförda önskemålen
kunna tillbörligt tillgodoses utan ändring av nuvarande bestämmelser
i ämnet. Bristen på föreskrift örn avgångsålder för notarius publicus

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

kunde dock enligt magistratens mening tänkas inverka menligt på tjänstens
skötande. Angående den utväg som borde väljas för att lösa denna fråga
har magistraten ställt sig tveksam, därvid bl. a. betonats faran av att alltför
starkt beskära tryggheten å befattningen och framkastats tanken på alt införa
en pensionsrätt för notarius publicus. Magistraten har vidare uttalat, att
man komme in på spörsmål, vilka för sin prövning syntes fordra en grundlig
behandling, och vilka eventuellt kunde medföra en revision av hela stadgan.
En sådan revision syntes även av andra skäl påkallad.

Chefen för justitiedepartementet upptog den 22 november 1940 frågan
om utredning i ämnet till behandling i statsrådet. Efter redogörelse för
Stockholms stads handels- och sjöfartsnämnds framställning jämte magistratens
däröver avgivna utlåtande yttrade departementschefen därvid bland
annat:

Stadgan angående notarii publicibefattningen har visserligen efter sin tillkomst
år 1882 undergått ändringar i olika hänseenden, men den är dock i
sina huvuddrag oförändrad. Den utveckling som ägt rum sedan dess, icke
minst på det ekonomiska området, gör det påkallat att stadgan blir föremål
för en allmän översyn. Såsom framgår av de uttalanden, vilka nyss återgivits,
har uppmärksamheten särskilt riktats på de frågor som sammanhänga
med tjänstetillsättning, vikariatförordnande, avgångsskyldighet och pensionsrätt.
Det torde emellertid vara lämpligt att frågan om notarii publiciinstitutionens
ställning i förhållande till det allmänna upptages till prövning
i hela sin vidd. Även föreskrifterna om ifrågavarande befattningshavares
arbetsuppgifter och verksamhet i övrigt böra underkastas granskning
och göras till föremål för de ändringsförslag som befinnas påkallade.

Departementschefen föreslog på grund av det anförda tillkallande av en
utredningsman och särskilda sakkunniga, vartill Kungl. Maj:t lämnade sitt
bemyndigande. Som förut nämnts har utredningsmannen den 20 juni 1941
avlämnat en promemoria jämte förslag i ämnet.

Promemorian.

Beträffande förslagets allmänna grunder framhålles i den av utredningsmannen
avlämnade promemorian inledningsvis, att det ej sällan mötte svårigheter
för den enskilde att anskaffa bevisning rörande de sakförhållanden,
av vilka lians rätt berodde. Bevismedel kunde mötas med invändningar
eller löpa faran att förstöras. En betydligt högre grad av trygghet följde med
bestyrkanden av offentlig myndighet. Emellertid kunde domstolarna och de
administrativa myndigheterna på grund av den nödvändiga begränsningen
av deras arbetsuppgifter samt de former, under vilka deras verksamhet bedreves,
endast i ringa utsträckning omedelbart taga del av förekommande
sakförhållanden. Det kunde sålunda knappast komma i fråga att annat än i
särskilda fall ålägga dylik myndighet att på uppdrag av enskild person vara
verksam för angivet ändamål. Den anmärkta bristen kunde i viss omfattning
utfyllas av en notariatinstitution. Notarii public!, vore nämligen verksamma
såsom offentliga vittnen och av dem utfärdade handlingar tillerkändes
det vitsord som tillkomme offentlig myndighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

I promemorian erinras vidare om att notarii publici i vissa främmande
länder tagits i anspråk i mycket vidsträckt omfattning, därvid beträffande
åtskilliga rättshandlingar gällde, att de icke kunde företagas utan biträde av
notarius publicus. I Sverige, där notariatinstitutionen vore mera ofullständigt
utvecklad än i nyssnämnda länder, funnes — vid sidan om upptagande
av protester — endast i enstaka fall skyldighet att begagna notarius publicus.
Denna frihet syntes icke lia medfört sådana vådor att någon allmän
önskan funnes att i vårt land efter utländska förebilder utbygga notariatinstitutionen
till att bliva ett i betydande utsträckning obligatoriskt hjälpmedel
vid ingående av avtal och företagande av andra rättshandlingar. Emellertid
hade verksamheten, sådan den genom den historiska utvecklingen kommit
att gestalta sig i Sverige, visat sig i hög grad gagnelig. Särskilt såvitt anginge
rättsförhållanden mellan parter i olika länder vore biträde av notarius
publicus ofta nära nog oundgängligt. Av notarius publicus utfärdat intyg
godtoges nämligen över stora delar av världen. Även i åtskilliga fall,
där endast inhemska förhållanden berördes, kunde notarius publicus’ medverkan
ofta vara erforderlig. Sålunda förekomme, att notarius publicus pa
grund av det särskilda förtroende som komme honom till del anlitades i fall,
där det ansåges uteslutet att begagna annat vittne.

I enlighet med de anförda synpunkterna ha utredningsmannen och de
sakkunniga kommit till den uppfattningen, att å ena sidan anledning ej
förelåge att i vårt land tilldela notarius publicus vidgad behörighet, men å
andra sidan starka skäl talade för att bibehålla notariatinstitutionen vid i
huvudsak den ställning den för närvarande intager i svenskt rättsliv. Förslaget
till ny notarii publicistadga har utarbetats från nämnda utgångspunkt.

Vidkommande arbetsuppgifterna framhålles i promemorian, att i
1882 års stadga endast angåves några få sådana uppgifter, vilka notarius
publicus vore skyldig utföra, samt att därjämte tillädes honom en ej närmare
begränsad befogenhet att biträda jämväl vid andra förrättningar. Härav
hade bland annat föranletts en viss osäkerhet rörande vad rätteligen folie
inom hans behörighet. Det syntes böra närmare fixeras vad notarius publicus
skulle äga att utföra och samtidigt i princip åläggas honom att fullgöra
detta. Bestämmelser härom återfinnas under 5 och 6 §§ i stadgeförslaget.

I promemorian betecknas såsom kärnpunkten i notarius publicus verksamhet
kontroll eller undersökning av yttre sakförhållanden och upprättandet
av protokoll eller intyg över därvid gjorda iakttagelser. Av liknande art
vore även de förrättningar, vid vilka inför notarius publicus avgåves förklaring
och han överlämnade sådan till tredje man eller mottoge något i deposition.
Jämväl i dessa fall hänförde sig hans bestyrkande till sakliga omständigheter,
vilka förekommit vid förrättningarna.

I enlighet härmed upptar 6 § i förslaget förrättningar av nu angivet slag
bland de arbetsuppgifter som åvila notarius publicus. Bland dessa förrättningar
nämnas med hänsyn till den utsträckning, i vilken de i praxis förekomma,
särskilt bestyrkande av namnunderskrifter och andra legaliseringar

° Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

samt kontroll av lotteridragningar och pristävlingar ävensom verkställande
av utlottningar.

Beträffande rättsfrågor ha utredningsmannen och de sakkunniga av
såväl principiella som praktiska skäl funnit olämpligt att tillägga notarius
publicus behörighet att i denna sin egenskap avgiva utlåtanden i sådana frågor.
Notarius publicus skall dock enligt förslaget äga bestyrka, att myndighet
eller person är behörig att företaga viss tjänsteåtgärd eller att någon
intager viss tjänsteställning eller innehar viss kompetens eller är rättsligen
behörig företräda annan. Detta undantagsstadgande motiveras därmed, att
dels behovet av officiellt bestyrkande i samband med internationella rättsärenden
här är särskilt framträdande, dels ock det rättsliga bedömandet står
i nära samband med yttre omständigheter och därtill är av skäligen enkel
natur. Däremot tages i promemorian avstånd från alt, såsom jämväl ifrågasatts,
notarius publicus därutöver skulle tillerkännas rätt att bestyrka vad
svensk lag eller författning stadgar angående viss rättsfråga ävensom att vid
företagande av rättshandling föreskrivna former blivit iakttagna.

I fråga örn bestyrkande av översättningar föreslås i promemorian sådan
uppmjukning av nuvarande bestämmelse, att notarius publicus väl bibehålies
vid möjligheten att bestyrka översättningar men ej ålägges att mottaga sådana
uppdrag. I detta sammanhang framhålles, att på initiativ av vissa institutioner
translatorer auktoriseras i Stockholm, Göteborg och Malmö men
att vissa erinringar riktats mot translatorernas verksamhet. De sakkunniga,
som jämväl haft att yttra sig i anledning av en till Kungl. Maj:t ingiven
framställning om inrättande av en translatorsexamen, anse starka skäl tala
för att snarast åtgärder vidtagas i syfte att ordna ett tillfredsställande translatorsväsende.
Även om så skedde, vore det likväl knappast troligt, att notarius
publicus befattning med översättningar bomme att kunna helt undvaras.
Härvid framhålles särskilt den starka auktoritet som flerstädes i utlandet
kommer notarius publicus till del ävensom värdet av att vid översättning
av text med juridiskt innehåll kunna anlita notarius publicus. Å andra sidan
vore det uteslutet, att notarius publicus å varje plats kunde vara kompetent
att verkställa eller kontrollera alla sådana översättningar som kunde ifrågakomma.
I enlighet härmed stadgas i tredje stycket av 6 § i förslaget, att notarius
publicus »må» ataga sig att bestyrka riktigheten av översättningar.

Med hänsyn till vissa utländska förhållanden har i promemorian tagits
under övervägande att tillägga notarius publicus befogenhet att upptaga ed.
Bestämmelse härom har emellertid icke upptagits i förslaget.

Såvitt angår regleringen av arbetsuppgifterna må jämväl framhållas, att
under 7 § i förslaget sammanförts bestämmelser om vissa fall, då notarius
publicus skall eller må vägra sin medverkan. Notarius publicus får sålunda
bland annat icke handlägga ärende, som ankommer å särskild myndighet
eller inrättning eller ock är av beskaffenhet, att medverkan av notarius
publicus ej kan anses tillbörlig. Med sist återgivna uttryck åsyftas enligt
motiven fall, i vilka notarius publicus finner, att hans biträde begäres i rättsstridigt
eller chikanöst syfte eller då ärendet är av sådan natur, att dess

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

handläggning av notarius publicus ej är förenlig med befattningens värdighet,
t. ex. vissa av de fall, där bestyrkandet begäres för reklamändamål.

I detta sammanhang må slutligen nämnas, att under 11 § i förslaget upptagits
uttrycklig föreskrift därom, att notarius publicus är berättigad till skälig
ersättning för utfört uppdrag. Att sådan ersättning i vissa fall skall ingå
till stadens kassa, följer av arbetsordningar och reglementen för magistrater
och kommunalborgmästare.

Vad härefter angår organisationen av notariatväsendet förordas
i promemorian, att notarius publicus skall finnas i varje stad. Däremot
föreslås icke särskilda notarius publicusbefattningar för landsbygden. Det
förutsättes därför, att landsbygdens befolkning liksom hittills skall, där landsfiskal
ej är behörig, vända sig till notarius publicus i stad. I detta sammanhang
erinras i promemorian om, att enligt gällande bestämmelser protester å
landet kunna upptagas av notarius publicus från närmaste stad. Härutöver
förordas i 6 § av förslaget ett stadgande av innehåll, att notarius publicus
äger utföra där avsedda förrättningar jämväl utom den stad, där han är
anställd.

I fråga om befattningshavarnas ställning förordas såtillvida ett bibehållande
av nuvarande ordning som enligt förslaget befattningarna skola i Stockholm
utövas av ett antal fria företagare men i övriga städer, där magistrat
finnes, vara förenade med magistratstjänst. Beträffande städer under landsrätt
föreslås att notarius publicussysslan tilldelas kommunalborgmästaren.
Bestämmelserna härom upptagas i 2 §.

Till stöd för förslaget att beträffande Stockholm bibehålla notarii publici
vid ställningen av fria företagare åberopas i promemorian bland annat, att
notarii publici därstädes kommit alt anlitas i större omfattning och lör mer
mångskiftande uppgifter än i andra städer, vartill i viss mån torde ha bidragit
det personliga intresse dessa notarii publici såsom fria företagare haft
för att utveckla sin rörelse och hävda sig i den inbördes konkurrensen. Vidare
syntes bland de företag och enskilda personer, vilka i större utsträckning
anlitade notarius publicus, råda en allmän önskan att för Stockholm bibehålla
institutionen vid dess hittillsvarande utformning. I promemorian uttalas,
alt det kunde ifrågasättas att jämväl i övriga magistratsstäder giva notarius
publicus ställningen av fri företagare, då kravet på snabbhet och smidig
anpassning efter omständigheterna kunde förväntas därigenom bliva särskilt
väl tillgodosett, övervägande skäl syntes emellertid tala för att i fråga
örn magistratsstädema i allmänhet fortfarande förlägga notarius publicussysslan
till magistraten. I detta hänseende framhålles bland annat, att notarii
publici, med undantag för de allra största städerna, icke kunde vara
fullt sysselsatta inom sina befattningar, varför de vore nödsakade att ägna
sig jämväl åt annan verksamhet, samt att det vore av största vikt, att notarius
publicus genom nämnda verksamhet bevarade en gentemot allmänheten
oberoende ställning och kunde från dennas sida åtnjuta orubbat förtroende.

Liknande skäl anföras i promemorian till stöd för att beträffande städer

Kungl. Maj:ls proposition nr 6.

under landsrätt lägga notarius publicussysslan på kommunalborgmästaren.
Vidare påpekas i detta sammanhang, att enligt gällande lag kommunalborgmästare
skall vara lagfaren eller ock på grund av annan utbildning eller ådagalagd
duglighet i kommunala värv eller eljest i allmän befattning ha prövats
skickad att innehava den tjänst, varom fråga är. Under sådana förhållanden
syntes kommunalborgmästare tillika väl lämpad att besörja notarius
publicussysslan.

För att ej ökningen av kommunalborgmästarnas arbetsbörda skall bliva
alltför stor förordas i promemorian att, där så erfordras, den redan nu föreliggande
möjligheten att tillsätta särskild förrättningsman för protester begagnas.
Härvid framhålles, att det självfallet icke kunde överlåtas åt kommunalborgmästaren
att själv avgöra, i vad mån befattningen med protester
borde läggas i andra händer. Då städerna ofta hade ekonomiskt intresse av
saken, borde jämväl undvikas att lägga avgörandet hos kommunal myndighet.
Däremot syntes uppgiften lämpligen kunna anförtros åt länsstyrelsen.
För denna lösning kunde anföras även det skälet, att det enligt gällande
ordning tillkomme länsstyrelse att förordna den särskilde förrättningsmannen
för protester, samt att förevarande båda frågor delvis vore beroende av
varandra och sålunda med fördel kunde bedömas i ett sammanhang.

I överensstämmelse härmed har enligt 5 § i förslaget länsstyrelsen tillagts
befogenhet att i stad, där särskild protestförrättare förordnats, befria notarius
publicus från skyldighet att förrätta protest. Vid tillämpningen av denna
bestämmelse har länsstyrelsen — enligt vad särskilt framhålles — möjlighet
att lämpa sitt beslut efter förhållandena i det särskilda fallet. Sålunda
kan kommunalborgmästaren såsom notarius publicus helt befrias från skyldighet
att förrätta protester eller nämnda skyldighet bibehållas jämsides med
den särskilde förrättningsmannens. Vidare kan dennes förordnande begränsas
exempelvis till viss kortare tid eller till fall, då kommunalborgmästaren
har förhinder.

I promemorian framhålles, att vid genomförande av den sålunda föreslagna
anordningen i fråga örn notarius publicusbefattningarna i städer utan
magistrat erfordrades jämkning av de i 88 § växellagen och 66 § checklagen
givna stadgande^ angående upptagande av protest såtillvida, som föreskriften
om förordnande av särskild förrättningsman borde göras fakultativ. Därjämte
förordas, att den i nämnda lagrum intagna bestämmelsen om behörighet
för landsfiskal att upptaga protest i stad utan magistrat utgår.

Vid utveckling av skälen för sist berörda ändring erinras i promemorian
att framställning i delta syfte under år 1934 gjorts till Kungl. Majit av
svenska stadsförbundets styrelse. Styrelsen framhöll därvid städernas ekonomiska
intresse av att deras egna befattningshavare utförde förekommande
protester och påtalade olägenheten för städer utan magistrat av landsfiskals
rätt i detta hänseende. Styrelsen uttalade även, att efter genomförande av
1932 års lagstiftning angående kommunalförvaltningen i städer utan magistrat
— varigenom de nuvarande kommunalborgmästarbefattningarna skapades
— det näppeligen kunde anföras något avgörande skäl för att bibe -

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

hålla landsfiskal såsom protestförrättare i dessa städer. Berörda framställning
blev på sin tid för yttrande remitterad till länsstyrelserna och vissa
sammanslutningar. De betänkligheter, som därvid från en del håll yppades
mot att fråntaga landsfiskal ifrågavarande befogenhet, motiverades särskilt
med att han icke kunde vara pliktig att utan gottgörelse avstå från med verksamheten
förenade inkomster.

I promemorian påpekas, att det salunda aberopade skälet mot borttagande
av landsfiskalernas behörighet såsom protestförättare i stad numera torde
sakna betydelse, sedan under år 1941 för landsfiskalerna genomförts en lönereglering,
enligt vilken dessa befattningshavare tillförsäkrats fast lön utan
rätt till sportler. Vidare framhålles, att behovet av landsfiskal såsom protestförrättare,
om notarius publicusbefattningar inrättades i samtliga städer,
bleve ännu mindre än förut.

Med hänsyn till vad sålunda anförts lia utredningsmannen och de sakkunniga
utarbetat förslag till lagar om ändrad lydelse av 88 § växellagen och
66 § checklagen. Enligt förslagen skulle i andra punkten av nämnda båda
lagrum stadgas, att i stad, där magistrat ej finnes, särskild förrättningsman
må vara av länsstyrelsen förordnad.

I förslaget till stadga angående notarii publici ha även upptagits bestämmelser
beträffande den närmare anordningen av notarius publicusbef
attningarna i Stockholm. Vad angår nolarius publicusbefattningar
i andra städer lia liknande bestämmelser ej ansetts erforderliga, då
därvid äro att iakttaga de bestämmelser som gälla för den tjänst varmed notarius
publicusbefattningen förenats.

Stadgande^ för Stockholm, som återfinnas i 2 och 12 22 §§, innebära

en reglering efter delvis nya linjer. Sålunda föreslås, att det skall ankomma
på Kungl. Maj :t att efter hörande av magistraten samt handels- och sjöfartsnämnden
besluta angående antalet notarii publici i Stockholm. För att vid
tillsättning av notarius publicus befordra en fri och allsidig prövning har
jämväl avgörandet i denna del ansetts böra tillkomma Kungl. Majit, medan
magistrat samt handels- och sjöfartsnämnd tillagts förslagsrätt. Bestämmelserna
härom lia i tillämpliga delar utformats i överensstämmelse med vad
som gäller för dispaschörer. För behörighet till notarius publicusbefattning
i Stockholm uppställes — utöver nu gällande föreskrifter — fordran på
svenskt medborgarskap ävensom grundlig erfarenhet från praktisk juridisk
verksamhet. Förordnande för nolarius publicus skall enligt förslaget upphöra
vid utgången av den månad, under vilken han fyller 67 år, och vidare
därest han förklaras omyndig eller försättes i konkurs samt i vissa fall efter
beslut av Kungl. Majit. Vad sålunda stadgats örn skyldighet alt avgå vid viss
ålder skall dock enligt en föreslagen övergångsbestämmelse ej äga tillämpning
å den som tillträtt befattningen före stadgans ikraftträdande.

Beträffande vikarier och biträden förordas i promemorian, att för varje
notarius publicus i Slockholm skall utses en ersättare, benämnd biträdande
notarius publicus, med uppgift att såväl bereda notarius publicus erforderlig
lättnad i arbetsbördan som ock vid förfall för honom uppehålla befattningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

Bestämmelser härom ha upptagits såsom 16—18 §§ i stadgeförslaget. Härvid
föreslås, att notarius publicus själv skall äga rätt att — i fråga örn protester
utan tidsbegränsning och beträffande övriga göromål under sammanlagt
högst en och en halv månad varje år — helt eller delvis överlåta åt ersättaren
att bestrida med befattningen förenade åligganden. Därutöver skall ledighet
beviljas notarius publicus på grund av styrkt sjukdom eller annat laga
förfall. Prövningen av denna fråga anses böra anförtros åt magistraten. Som
skäl härför anföres, att frågan närmast är av administrativ karaktär och att
magistraten har större möjlighet än handels- och sjöfartsnämnden att snabbt
sammanträda för beslut. Den föreslagna anordningen innebär, att då magistraten
beviljat notarius publicus ledighet, biträdande notalius publicus utan
särskilt förordnande inträder i utövningen av befattningen. Likaledes inträder
enligt 21 § den senare automatiskt såsom vikarie vid den ordinarie befattningshavarens
avgång.

Med hänsyn till de delvis motstridande intressen, vilka kunna uppkomma
vid tillsättande av biträdande notarius publicus, föreslås i promemorian, att
jämväl denne skall förordnas av Kungl. Majit. Förordnande för biträdande
notarius publicus föreslås begränsat till tre år.

Magistraten kan enligt 19 § i förslaget förordna tillfällig vikarie för biträdande
notarius publicus. Vidare gives ett uttryckligt stadgande, att biträdande
notarius publicus och tillfällig vikarie äga av notarius publicus uppbära
skäligt arvode.

De särskilda reglerna för Stockholm innehålla slutligen i 22 § vissa bestämmelser
angående handels- och sjöfartsnämndens ställning. Nämnden
skall sålunda vaka över, att notarii publici, biträdande notarii publici och
särskilt förordnade vikarier fullgöra dem åvilande skyldigheter. Nämnden
gives för sådant ändamål befogenhet att från befattningshavarna infordra
upplysningar rörande förhållanden i tjänsten. Vidare ålägges nämnden att
vid tvist mellan notarius publicus och dennes ersättare medla mellan dem.
Gäller tvisten storleken av arvode, skall den avgöras av nämnden.

Yttranden.

Över promemorian och därvid fogade författningsförslag lia efter remiss
yttranden avgivits av kommerskollegium, länsstyrelserna, stadsfullmäktige
och magistraten i Stockholm, Stockholms handelskammare, Skånes handelskammare
och handelskammaren i Göteborg ävensom styrelserna för svenska
stadsförbundet, föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen Sveriges kommunalborgmästare,
föreningen Sveriges landsfiskaler, Sveriges advokatsamfund,
svenska bankföreningen och Sveriges köpmannaförbund. Länsstyrelserna
ha vid sina yttranden i åtskilliga fall fogat utlåtanden av stadsfullmäktige,
magistrater, kommunalborgmästare m. fl. Länsstyrelsen i Gävleborgs
län har jämväl bifogat utlåtande från handelskammaren i Gävle. Av
stadsfullmäktige i Stockholm ha yttranden infordrats från handels- och sjöfartsnämnden
i staden jämte vissa andra kommunala organ. Slutligen ha
genom magistraten i Stockholm yttranden inkommit från notarii publici
därstädes.

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

1 ett stort antal av de avgivna yttrandena lia utredningsmannens och de
sakkunnigas förslag helt tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Även i övriga
yttranden lia huvudgrunderna för författningsförslagen vunnit anslutning.
Åtskilliga önskemål om jämkningar i olika hänseenden lia emellertid framställts.

Vad lill en början angår utgångspunkten för förslaget har icke från något
håll riktats anmärkning mot uppfattningen, att notariatinstitutionen borde
bibehållas vid i huvudsak den ställning den för närvarande intager. Särskilt
uttala Stockholms och Skånes handelskamrar sin anslutning till den
sålunda anlagda synpunkten. Dessa handelskamrar understryka var för sig
betydelsen i internationella rättsförhållanden av bestyrkanden och andra
intyg, utfärdade av notarius publicus. Skånes handelskammare påpekar tilllika,
att även i fråga örn inhemska förhållanden notariatinstitutionen tillgodosåge
ett praktiskt behov, vilket kunde komma att stegras.

Beträffande regleringen av de arbetsuppgifter, som skola tillkomma
notarius publicus, betecknar länsstyrelsen i Västmanlands län det som
en given fördel, att arbetsuppgifterna lill sitt huvudsakliga innehåll angivits
i det framlagda förslaget. Länsstyrelsen i Malmöhus län ger uttryck åt liknande
uppfattning och anför följande.

Den väsentligaste bristen i nu gällande stadga angående notarii publicibefattningen
är enligt länsstyrelsens mening avsaknaden av bestämmelser,
som tillräckligt uttömmande angiva omfattningen av notarius publicus’ arbetsuppgifter.
Följden härav är att en viss osäkerhet råder om vad rätteligen
ankommer på notarius publicus. Förhållandet har föranlett icke endast
— såsom i promemorian framhålles — att notarii publici kommit att åtaga
sig uppgifter, vilka måste anses falla utanför deras egentliga verksamhetsområde
och för vilka de ej alltid varit tillräckligt kvalificerade, utan även
att de understundom vägrat att fullgöra uppgifter, som otvivelaktigt böra anses
ligga inom deras behörighet. Det är på grund härav nödvändigt att bestämmelser
meddelas, som på ett otvetydigt sätt angiva omfattningen av
notarius publicus’ arbetsuppgifter.

Regeln att notarius publicus skall äga bestyrka av honom iakttagna sakförhållanden,
har icke givit anledning till erinran. I vissa yttranden lia emellertid
framförts betänkligheter mot att ålägga notarius publicus att kontrollera
pristävlingar och liknande företag. Anmärkningar lia jämväl riktats mot
den föreslagna bestämmelsen om skyldighet för notarius publicus att mottaga
värdeföremål, penningar och handlingar i förvar. Sålunda uttala stadsfullmäktige
i Skövde och kommunalborgmästaren därstädes, att skyldighet
i berörda båda hänseenden icke borde åläggas notarius publicus. Härvid
anföres bland annat, att det i praktiken kunde visa sig vara förenat med
synnerlig svårighet och olägenhet att fullgöra dylika åligganden. Depositioner
av värdeföremål kunde utan olägenhet verkställas i bankernas kassavalv.
Vidare borde det vid dylika depositioner uppkommande problemet angående
ansvaret för det deponerade uppmärksammas. Notarius publicus
kunde visserligen med stöd av 7 § sista stycket i stadgeförslaget i viss utsträckning
vägra att åtaga sig uppdrag av ifrågavarande art, men fråga kunde
då alltid uppkomma, huruvida han varit berättigad till sitt ståndpunkts -

14 Kungl. Maj.ts proposition nr 6.

tagande. Detta medförde en osäkerhetskänsla, från vilken notarius publicus
borde befrias.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att understundom anordnades
pristävlingar, örn vilka kunde råda tvekan, huruvida de vore tillåtna enligt
lotteriförordningen. För att icke notarius publicus skulle ställas inför vanskliga
avgöranden, ifrågasatte länsstyrelsen, huruvida icke bestämmelsen om
åliggande för notarius publicus alt kontrollera pristävlingar och liknande
företag borde utgå. En hemställan i denna riktning har även framförts av
styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare. Styrelsen förordar i andra
hand ett stadgande av innehåll, att notarius publicus må åtaga sig kontroll
av nämnda förelag i den mån han så finner lämpligt.

I detta sammanhang må vidare anmärkas, att bland andra styrelsen för
föreningen Sveriges kommunalborgmästare beträffande såväl kontroll av
pristävlingar som mottagande av depositioner uttalat farhågor för att i praktiken
kunde uppstå vissa svårigheter. Med hänsyn till stadgandet i 7 § sista
stycket av förslaget har emellertid från föreningens sida icke framställts
något yrkande i dessa delar.

Vad särskilt angår uppgiften att mottaga depositioner har slutligen från
en ganska omfattande grupp myndigheter och inrättningar, som synbarligen
utgått från att denna uppgift borde åvila notarius publicus, framställts krav
på kompletterande bestämmelser i syfte att vinna större säkerhet för allmänheten
i fråga om nedsatt gods. Till ifrågavarande grupp höra länsstyrelsen
i Gävleborgs län, magistraten och handelskammaren i Gävle, magistraten
i Malmö, Skånes handelskammare samt Stockholms stads handels- och
sjöfartsnämnd, med vilken borgarrådsbercdningen instämt. Sålunda anföres
av Skånes handelskammare följande.

Som en brist i den föreslagna stadgan vill handelskammaren uttryckligen
beteckna den omständigheten att frågan om kontrollen av och säkerheten
för hos notarius publicus deponerade medel däri överhuvud icke reglerats.
Att nu rådande ordning i denna del innebär ett för allmänheten menligt
osäkerhetstillstånd torde vara ovedersägligt. Detta framgår bl. a. av ett rättsfall
från år 1926 (NJA 1926 s. 205) enligt vilket person, som på grund av
tvist nedsatt omtvistade beloppet hos notarius publicus, vilken emellertid
förskingrat beloppet, ansågs personligen betalningsskyldig för detta. Handelskammaren
finner det för sin del oundgängligen nödvändigt att denna fråga
upptages till ingående dryftande i förevarande sammanhang, då allmänheten
uppenbarligen måste kunna fordra att fullt betryggande garantier finnas
för hos en offentlig institution sådan som notarius publicus verkställda
depositioner -— ej sällan uppgående till betydande belopp.

Till undanröjande av den påtalade bristen har länsstyrelsen i Gävleborgs
län — i enlighet med vad såväl handelskammaren som magistraten i Gävle
ifrågasatt — beträffande depositioner förordat viss bokföringsskyldighet
ävensom årlig kontroll av statlig myndighet. Från bland annat nämnda
magistrats sida har i detta sammanhang hänvisats till de regler som gälla
för redovisning av penningar, vilka jämlikt lagen den 24 mars 1927 nedsatts
i allmänt förvar. Stockholms stads handels- och sjöfartsnämnd ifrågasätter
för sin del införande av ett stadgande, varigenom notarius publicus

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

skulle åläggas att på ett betryggande sätt insätta mottagna penningar och
värdehandlingar i bank eller annan lämplig inrättning.

Vidkommande frågan i vad mån notarius publicus må tilläggas behörighet
att avgiva utlåtanden angående rättsfrågor har i de inkomna yttrandena
icke framställts anmärkning mot att utredningsmannen och de sakkunniga
i princip avvisat tanken härpå men förordat, att notarius publicius dock
finge bestyrka myndighets eller persons behörighet m. m.

Som tidigare framhållits uttalas i promemorian, att notarius publicus icke
borde därutöver tillerkännas rätt att bestyrka, vad svensk lag eller författning
innehåller angående viss rättsfråga eller att vid företagande av rättshandling
föreskrivna former iakttagits. I motsats härtill förklarar länsstyrelsen
i Malmöhus län sig anse det ej möta betänkligheter att tillåta notarius
publicus att utfärda bevis i dessa ämnen, under förutsättning att detta icke
ålägges honom såsom en skyldighet. Länsstyrelsen påpekar, att ett behov
framträtt av att i internationella rättsärenden erhålla bevis av nu angiven
art, samt att det kunde förväntas, att notarius publicus skulle med tillräcklig
urskillning bedöma, huruvida begärt intyg borde lämnas eller ej. Det
föreslås därför, att till 6 § i förslaget till notarii publicistadga fogas en bestämmelse
om behörighet för notarius publicus i detta hänseende.

En liknande utvidgning av notarius publicus’ behörighet förordas av en
notarius publicus i Stockholm, vilken anför såsom exempel, att emellanåt
i utländska ärenden begäres intyg om att testamente har rätt form eller att
dom äger laga kraft.

Å andra sidan anser magistraten i Gävle ett annat ställningstagande i denna
fråga än det, vartill utredningsmannen och de sakkunniga kommit, uppenbart
olämpligt. Härvid framhålles, att särskilt i de fall, där notarius
publicus tillika vore ledamot av domstol, till vilken rättstvist däri utlåtande
begärts kunde komma att hänskjutas, det syntes uteslutet att tillägga
notarius publicus någon befogenhet i angivet hänseende.

Vad beträffar frågan om bestyrkande av översättningar har från vissa
håll i yttrandena antytts, att det ur allmänhetens synpunkt icke vore helt
lyckligt att, såsom föreslagits, göra bestämmelsen härom allenast fakultativ.
Handelskammaren i Göteborg framhåller i detta sammanhang, att notarii
publici i landsorten i de flesta fall icke ägde en så omfattande utbildning
i språk, att ett ovillkorligt stadgande örn skyldighet för dem att bestyrka
översättningar borde givas. Enligt handelskammarens uppfattning skulle det.
emellertid vara av värde, örn den avsedda bestämmelsen gåves sådan utformning,
att notarius publicus i de fall, då han ägde förutsättningar därför,
vore skyldig att bestyrka översättningar. Med anledning härav föreslår handelskammaren,
att stadgandet erhåller exempelvis följande lydelse: »Ilan
bör ock, då så ske kan, åtaga sig att bestyrka riktigheten av översättningar.»

Sistnämnda fråga har vidare berörts av bland andra handelskammaren
och magistraten i Gävle, vilka jämväl för notarii publici utom Stockholm
önskat uppställa såsom kompetensvillkor fordran på viss insikt i franska,
engelska och tyska språken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

Slutligen har beträffande området för notarius publicus’ verksamhet i några
fall framförts önskemål örn att han måtte erhålla behörighet att upptaga
ed, där så erfordrades med hänsyn till utländska förhållanden. Skånes handelskammare
anför till stöd för delta krav, att för tillvaratagande av rätt
till patent i Amerikas Förenta Stater och Canada enligt där gällande lagstiftning
erfordrades, att uppfinnaren inför behörig myndighet avgåve en
på engelska språket avfattad uppfinnareförklaring, men att enligt uppgift
svenska underrätter merendels icke ansåge sig kompetenta att upptaga beedigande
av en så omfattande och komplicerad handling på främmande
språk. Notarius publicus skulle med sin internationellt erkända ställning vara
mer lämpad för uppgiften i fråga. Därtill komme, att erforderlig s. k. superlegalisering
av amerikansk respektive engelsk beskickning eller konsul
ofta erhölles snabbare beträffande intyg av notarius publicus än i fråga örn
bevis, utställt av domstol.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har emellertid — med anledning av att
notarius publicus i Norrköping förordat edsavläggelse inför notarius publicus
ifrågasatt, huruvida behov förelåge av en dylik utvidgning av dennes
behörighet.

Förslaget att inrätta notarius publicusbefattning i varje stad har allenast i
ett yttrande föranlett anmärkning, i det att kommunalborgmästaren i Nybro
ansett det icke vara av behovet påkallat att notarius publicus obligatoriskt
skulle finnas i alla städer under landsrätt. Nämnde kommunalborgmästare
förordar därför, att ifrågavarande stadgande begränsas till att avse magistratsstäder
och att beträffande övriga städer länsstyrelsen gives befogenhet
att i mån av behov förordna notarius publicus.

Jämväl beträffande den ställning, som notarii publici böra intaga, har i
allmänhet promemorians ståndpunkt godtagits, enligt vilken i Stockholm skulle
liksom nu finnas ett antal särskilt förordnade notarii publici, vilka utövade
sin verksamhet såsom fria företagare, medan det i övriga städer skulle ankomma
på en tjänsteman att fullgöra notarius publicussysslan. Dock ha i
några yttranden i viss mån olika meningar kommit till uttryck. Stockholms
handelskammare, Sveriges advokatsamfund och Sveriges köpmannaförbund
anhålla sålunda, att möjlighet måtte införas att även i städer utom Stockho1™
i särskilda fall till notarius publicus utse annan än kommunal eller
statlig tjänsteman. På liknande sätt ifrågasättes av Stockholms stads handelsoch
sjöfartsnämnd att åtminstone i de vid sidan om Stockholm största handels-
och sjöfartsstäderna skilja notarius publicusbefattningen från magistratstjänsterna
och giva den samma fria och självständiga karaktär som
i Stockholm. Å andra sidan uttalar länsstyrelsen i Västmanlands län den
meningen, att det vore för administrativ ordning främmande att en myndighet
med så pass officiell och ansvarsfull karaktär som notarius publicus
gåves ställningen av fri företagare, som i utövningen av sin befattning hade
att konkurrera med annan i samma ställning. Det vore enligt länsstyrelsens
förmenande icke uteslutet, att en så inrättad institution kunde hos allmän -

Kungl. Maj.ts proposition nr 6.

heten uppkalla en känsla av misstro. Denna risk skulle hävas, därest notarii
publici i Stockholm, likaväl som i övriga städer, gjordes till tjänstemän.

I detta sammanhang må jämväl nämnas att, enligt vad magistraten i
Stockholm i sitt yttrande uppgivit, magistraten tidigare framkastat tanken
på att inordna därvarande notarius publicusbefattningar i magistratens tjänstemannakår,
men att denna tanke, på grund av det motstånd den väckt, fått
förfalla. I yttrandet framhålles vidare, att ehuru magistraten för närvarande
ej ville i denna del förorda annan lösning än den som i promemorian föreslagits,
tanken på huvudstadens inordnande i det för landet i övrigt gemensamma
systemet därmed icke borde anses definitivt avförd från dagordningen.

Vad beträffar förslaget att i städer under landsrätt knyta notarius publicussysslan
till kommunalborgmästartjänsten har en sådan anordning allmänt
ansetts lämplig. Dock anmärker länsstyrelsen i Örebro län, att där
kommunalborgmästare saknade juridisk utbildning och sålunda erhållit sin
tjänst på grund av ådagalagd duglighet i kommunala värv, det ingalunda
vore i och för sig klart, att han tillika vore skickad att utöva notarius publicusbefattning.
Länsstyrelsen uttalar, att i de allra flesta fall torde vara nödvändigt
att vid sidan av en dylik kommunalborgmästare anställa jurist såsom
stadsombudsman eller i annan liknande befattning. Enligt länsstyrelsens
mening borde denne bättre än kommunalborgmästaren lämpa sig för
notarius publicusbefattning.

Vidare ifrågasättes av stadsfullmäktige i Nässjö, huruvida kommunalborgmästaren,
som i regel hade en rätt stor arbetsbörda redan förut, kunde
handlägga jämväl de notariella ärendena. Av denna anledning borde enligt
stadsfullmäktiges mening möjlighet öppnas att giva uppdraget till annan
person än kommunalborgmästaren. Emellertid har föreningen Sveriges
kommunalborgmästare liksom ock de kommunalborgmästare, vilka yttrat sig
i frågan, vitsordat, att de notariella göromålen i städer under landsrätt i allmänhet
ej torde bliva av den omfattning, att icke notarius publicussysslan
skulle låta sig förenas med kommunalborgmästartjänsten. Såsom en ovillkorlig
förutsättning har dock angivits, att — såsom i promemorian föreslagits
— kommunalborgmästaren i erforderlig utsträckning befrias från skyldigheten
att upptaga protest. Härom anför föreningen ytterligare:

Till en början anser föreningen, att den särskilda förrättningsmannen icke
bör i de städer, varom här är fråga, kunna tilläggas befogenhet att förrätta
protester jämsides med notarius publicus. Erfarenheten har nämligen visat,
att det på sina håll uppstått konkurrens mellan protestförrättare, vilket icke
kan anses lämpligt, varför den särskilda förrättningsmannens befogenhet
bör begränsas till fall, då kommunalborgmästaren såsom notarius publicus
helt befrias från skyldighet att förrätta protester, till viss kortare tid eller
lill fall, då kommunalborgmästaren har förhinder.

Kommunalborgmästarna torde i stor utsträckning komma att begagna sig
av en eventuell möjlighet att söka vinna befrielse från skyldigheten att förrätta
protester. De äro nämligen ofta örn eftermiddagarna upptagna av
sammanträden, vilket, jämte andra tjänsteåligganden, ofta nog medför, att
de äro förhindrade ombesörja förrättningar av nu ifrågavarande slag.

Biliam! till riksdagens protokoll 19i5. 1 sami. Nr G.

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

Även om icke alltid behov föreligger för kommunalborgmästare att bliva
helt befriad från skyldighet att upptaga protester, torde dock alltid behov
föreligga av särskild ersättare vid tillfälligt förfall för kommunalborgmästare.
När kommunalborgmästare åtnjuter tjänstledighet skall, enligt sakkunnigeförslaget,
visserligen vikarien tjänstgöra jämväl såsom protestförrättare.
Emellertid förekommer särskild vikarie endast för fall, då kommunalborgmästare
åtnjuter tjänstledighet. Särskild förrättningsman för upptagande av
protester bör därför alltid finnas förordnad såsom ersättare för kommunalborgmästare
jämväl vid tillfälligt förfall för denne, då särskild vikarie icke
finnes förordnad. Föreningen föreslår därför att 88 § växellagen erhåller
följande ändrade lydelse: »Protest skall — — — länsstyrelsen förordnats.
I stad där magistrat ej finnes, skall jämväl särskild förrättningsman vara
av länsstyrelsen förordnad, vilken skall tjänstgöra i fall, då länsstyrelsen
befriat notarius publicus från skyldighet att upptaga protest och vid tillfälligt
förfall för notarius publicus.» Motsvarande tillägg föreslås till 66 § checklagen.

Andra punkten § 5 i förslaget till stadga angående notarii publici bör i
överensstämmelse härmed lyda: »I stad, där magistrat ej finnes, må länsstyrelsen
befria notarius publicus från sådan skyldighet.»

Ett stort antal kommunalborgmästare och i ett par fall även stadsfullmäktige
i de berörda städerna ha instämt i föreningens uttalanden i frågan
eller givit uttryck för liknande synpunkter. Jämväl några av länsstyrelserna
förorda, att protestförrättare alltid skall finnas i stad under landsrätt. Å
andra sidan uttalas av t. f. kommunalborgmästaren i Bollnäs, att länsstyrelsens
befogenhet att förordna protestförrättare borde komma till användning
endast i undantagsfall. Vidare förklarar notarius publicus i Arvika
skäl icke föreligga att därstädes förordna särskild förrättningsman för protester.

I anslutning till nu berörda spörsmål har Skånes handelskammare väckt
frågan, huruvida icke bemyndigande borde givas länsstyrelse att även i
städer, där magistrat finnes, förordna särskild förrättningsman för upptagande
av protest. Till stöd härför har anförts följande. I städer med vidsträckt
område medförde gällande ordning, enligt vilken protest måste upptagas
av notarius publicus eller magistratsledamot, att denne då så påfordrades
personligen måste verkställa protester även inom avlägset belägna ytterområden,
vilket medförde tidsödande resor och onödigt höga protestkostnader.
Sålunda hade notarius publicus i Malmö vid förrättning i stadsdelen
Limhamn att från sin ämbetslokal färdas en sammanlagd sträcka av närmare
tio kilometer. I dylika fall vore det både ur praktisk och ekonomisk
synpunkt önskvärt att särskild förrättningsman funnes att tillgå på platsen.

Kommerskollegium har i sitt utlåtande understrukit det av Skånes handelskammare
sålunda framförda önskemålet.

Även magistraten i Gävle har med instämmande av länsstyrelsen i Gävleborgs
län förordat sådan ändring av 88 § växellagen och 66 § checklagen,
att protest i magistratsstad kunde upptagas jämväl av särskilt förordnad
förrättningsman. Magistraten uttalar, att anlitandet av magistratsledamöter
for växelprotester syntes innebära ett slöseri med kvalificerad arbetskraft,
som icke borde få förekomma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

I detta sammanhang må anmärkas, att i några yttranden framkastats
tanken på en förenkling av protestförfarandet. Sålunda ifrågasätter notarius
publicus i Norrköping, med vilken magistraten därstädes instämt, att protest
av växel skall kunna ske genom växelns blotta uppvisande hos notarius
publicus. Även två kommunalborgmästare beröra i sina yttranden förevarande
spörsmål. Den ene av dessa uttalar, att bestämmelserna örn upptagande
av protest syntes föråldrade, särskilt i fråga örn platsen för protestens
verkställande, och att det föga överensstämde med nutidens krav på rationella
och enkla arbetsmetoder att bibehålla dylika meningslösa och tidskrävande
ämbetsförfaranden.

Styrelsen för svenska stadsförbundet har för sin del ansett det erforderligt
att utöver särskilda protestförrättare tillsätta något slag av ställföreträdande
notarii publica Styrelsen anför härom följande.

Genom att notarius publicussysslan knytes till vissa tjänster skulle frågan
örn ersättare vid tjänstledighet automatiskt vara ordnad. Emellertid
kan det enligt styrelsens mening ofta nog inträffa, att notarius publicus av
andra än notariella tjänstegöromål är förhindrad att utöva sysslan. Särskilt
torde så vara fallet med kommunalborgmästarna, men möjligen kan något
liknande förekomma i magistratsstäderna. Örn en kommunalborgmästare på
stadens uppdrag på några dagar avreser till huvudstaden för konferenser med
statliga myndigheter, torde han icke kunna anses ha tjänstledighet eller böra
tvingas att utnyttja sina tjänstledighetsdagar. I så fall finnes ingen person,
som automatiskt vikarierar som notarius publicus, och något vikariatsförordnande
skulle enligt de sakkunnigas förslag icke kunna meddelas. I stad
där särskild protestförrättare förordnats skulle visserligen protester kunna
upptagas, men i fråga örn andra notariella förrättningar skulle ett vacuum
inträda, och i övriga städer skulle icke ens protester kunna upptagas.

Det anförda visar enligt styrelsens mening, att ställföreträdande notarii
publici i någon form böra införas i alla städer. Denna utväg torde vara att
föredraga framför ett arrangemang med för visst fall förordnade ersättare.
Särskilda förordnanden hinna kanske icke alltid meddelas så hastigt som
stundom kan vara önskvärt.

Under hänvisning till stadsförbundets förut berörda framställning av år
1934 erinrar styrelsen vidare örn det allmännas intresse av att protestlösen
i möjligaste mån tillförsäkras städerna. Styrelsen hemställer därför, att särskild
protestförrättare och av styrelsen föreslagen ersättare för notarius publicus
må förordnas endast efter stadens hörande och att annan person än
staden föreslagit icke må utan särskilda skäl förordnas.

Vad slutligen angår den särskilda reglering, sorn föreslagits beträffande
notarii publici i Stockholm, lia stadsfullmäktige därstädes tillstyrkt sakkunnigförslaget
med undantag för bestämmelsen om tillsättning av notarius
publicus, där från stadsfullmäktiges sida förordats bibehållande av nuvarande
bestämmelse, enligt vilken handels- och sjöfartsnämnden utser notarius
publicus. Handels- och sjöfartsnämnden har för sin del beträffande tillsättande
av notarii publici i Stockholm uttalat, att nämnden visserligen funne
att en förändring icke kunde anses nödvändig, men att nämnden ej ville
motsätta sig att avgörandet i denna fråga för framtiden överlätes å Kungl.
Maj:t.

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

Vidare ha i fråga om de för Stockholm avsedda bestämmelserna Stockholms
handelskammare, handelskammaren i Gävle ävensom Svenska bankföreningens
styrelse förordat sådan ändring, att de funktioner rörande notarius
publicusväsendet, som enligt förslaget skola tillkomma handels- och sjöfartsnämnden,
överflyttas till Stockholms handelskammare. Med anledning
av detta önskemål erinrar kommerskollegium om att tidigare framförts förslag
att indraga handels- och sjöfartsnämnderna. Utan att nu upptaga spörsmålet
om önskvärdheten av ett upphörande överhuvud taget av handelsoch
sjöfartsnämndernas verksamhet och ett överflyttande av deras funktioner
på andra organ ville kommerskollegium för sin del betona, att det
knappast vore lämpligt att i förevarande sammanhang upptaga denna fråga
isolerat för Stockholm.

Tillika må nämnas, att från bankföreningens sida förordats viss komplettering
av 22 § i stadgeförslaget i syfte att undvika intrång i notarius publicus
åliggande tystnadsplikt, då han anförtrotts något såsom hemligt.

Departementschefen.

Såsom av utredningen framgår kan det för den enskilde ofta vara önskvärt
att i fall, som icke kunna hänföras till domstolarnas eller de administrativa
myndigheternas verksamhetsområde, kunna utverka officiellt bestyrkande
angående någon omständighet, varav hans rätt beror. Behovet av
dylika bestyrkanden har i flera länder föranlett inrättande av en notarius
publicusinstitution, ibland av betydande omfattning. Därvid har på en del
håll uppställts krav på att notarius publicus skall obligatoriskt medverka vid
företagande av vissa rättshandlingar. Vad angår Sverige skall notarius publicus
eller viss annan myndighetsperson anlitas för upptagande av växeloch
checkprotester, men därutöver är allenast för enstaka undantagsfall föreskrivet
att medverkan av notarius publicus är ovillkorlig. Med hänsyn särskilt
till det bevisvärde som tillmätes av notarius publicus utfärdat intyg
förekommer emellertid även beträffande andra ärenden i rätt betydande utsträckning,
att det uppdrages åt notarius publicus att bestyrka visst sakförhållande.
Framför allt då det gäller internationella rättsärenden kan det
vara av stor vikt att i fråga om förekomsten av något betydelsefullt faktum
kunna åberopa sig på notarius publicus, enär dennes ställning är känd och
erkänd över stora delar av världen.

Det anförda torde giva vid handen, att notarius publicusinstitutionen i
Sverige, oaktat den erhållit en mera blygsam utveckling än i vissa andra
länder, likväl intager en icke oviktig ställning i vårt rättsliv. Den önskan
om institutionens bibehållande, varåt utredningsmannen och de sakkunniga
givit uttryck, uppbäres därför av ett betydande allmänt intresse. Ä andra sidan
torde, såsom i promemorian framhållits, icke föreligga anledning att hos
oss efter utländska förebilder tilldela notarii publici vidgad behörighet.

I enlighet med det nu sagda synes någon förändring icke böra vidtagas
beträffande vår notarius publicusinstitutions allmänna ställning. I fråga om

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

den närmare regleringen av institutionen har emellertid genom utredningen
bestyrkts, att 1882 års stadga är i behov av en i vissa avseenden genomgripande
omarbetning för att motsvara kravet på tidsenliga och lämpliga bestämmelser
i ämnet. Utredningsmannen har med hänsyn härtill framlagt
förslag till ny stadga angående notarii publici, avsedd att ersätta den nu
gällande stadgan och vissa särskilt för Stockholm meddelade bestämmelser.
Förslaget har till sina huvuddrag vunnit allmän anslutning bland hörda
myndigheter och organisationer och synes ägnat att läggas till grund för en
förnyad reglering på ifrågavarande område. Nya bestämmelser angående
notarius publicusinstitutionen torde sålunda böra utfärdas i huvudsak efter
de riktlinjer, som angivits i promemorian. I det följande torde jag till närmare
granskning få upptaga vissa särskilda frågor av större vikt, vilka berörts
i promemorian och däröver avgivna yttranden.

Vad då först angår de arbetsuppgifter som skola tillkomma notarius
publicus är det självfallet önskvärt att dessa uppgifter såvitt möjligt fixeras
i stadgan och att notarius publicus i princip ålägges att fullgöra dem. De
olika slag av tjänsteförrättningar som i enlighet härmed angivas under 6 §
i stadgeförslaget torde redan för närvarande i allmänhet anses falla inom
området för notarius publicus’ verksamhet.

Mot de föreslagna bestämmelserna ha emellertid på ett par punkter framförts
erinringar. I fråga om den i stadgandet upptagna skyldigheten för notarius
publicus att mottaga depositioner av värdeföremål, penningar och
handlingar har sålunda bland annat yrkats, att den borde utgå, enär notarius
publicus eljest kunde ställas inför betydande praktiska svårigheter.
Även allmänhetens krav på trygghet mot förlust av det deponerade har uppmärksammats.
Med anledning av dessa påpekanden bör i första hand prövas,
huruvida och i vad mån behov föreligger att anlita notarius publicus för
dylika depositioner. Härvid må erinras örn att vissa mera allmänt förekommande
fall av penningdeposition handläggas av överexekutor med stöd av
1 § lagen örn gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar
och 3 kap. 22 § lagen örn nyttjanderätt till fast egendom. Där dylika
föreskrifter saknas, torde nedsättning av penningar kunna ske hos bank
eller liknande inrättning. Bankerna äro jämväl rustade att på ett betryggande
sätt förvara värdeföremål och handlingar. Örn så begäres, torde dessa inrättningar
tillika åtaga sig att hålla egendom tillgänglig för tredje man. Något
egentligt behov av alt för depositions- och liknande uppdrag anlita notarius
publicus synes därför knappast föreligga, och detta så mycket mindre
som några särskilda rättsverkningar i vårt land icke torde vara förbundna
därmed, att egendomen i fråga omhändertages av notarius publicus.

Med hänsyn till vad nu anförts finner jag mig böra förorda, att bestämmelsen
om skyldighet för notarius publicus att mottaga viss egendom i förvar
eller överlämna den till tredje man uteslules ur förslaget. En sådan ändring
innebär givetvis icke något hinder för att notarius publicus, där så begäres,
biträder vid dylika förrättningar för alt t. ex. intyga vad som nedlägges
i eller uttages ur ett bankfack.

Kungl. Maj.ts proposition nr 6.

I vissa yttranden har vidare yppats tvekan angående lämpligheten av att
ålägga notarius publicus kontroll av pristävlingar och liknande företag. Härvid
torde man särskilt haft för ögonen, att en del pristävlingar äro av den
beskaffenhet att medverkan av myndighet icke är lämplig. För sådant fall
skall enligt förslagets 7 § notarius publicus vägra sin medverkan. Det förhållandet
att kontroll av pristävlingar uttryckligen angives bland de i 6 §
uppräknade arbetsuppgifterna, synes emellertid giva fog för den uppfattningen,
att det som regel finge anses tillbörligt att notarius publicus åtager
sig dylika uppdrag. Med hänsyn till de vitt skilda slag av pristävlingar, som
förekomma, kan en sådan tolkning leda till mindre tillfredsställande resultat.
Härtill kommer, att notarius publicus redan enligt en i 6 § intagen allmän
bestämmelse är behörig att, där ej hinder möter enligt 7 §, utöva kontroll
jämväl beträffande pristävlingar och liknande. Det särskilda stadgandet härom
synes därför lämpligen böra utgå.

Såsom i promemorian anförts bör det principiellt icke tillkomma notarius
publicus att avgiva utlåtanden i rättsfrågor. Den av de sakkunniga förordade
undantagsbestämmelsen, att notarius publicus skall äga bestyrka myndighets
eller persons behörighet jämte liknande förhållanden, motiveras av att behov
av dylika bestyrkanden ofta framträder i internationella rättsärenden
och torde för övrigt icke ställa notarius publicus inför alltför tveksamma avgöranden.
Att såsom från visst håll ifrågasatts beträffande rättsfrågor ytterligare
något vidga notarius publicus’ behörighet finner jag icke tillrådligt.

Beträffande översättningar synes det vara en allmän åsikt, att notarius
publicus fortfarande bör äga att bestyrka riktigheten därav, men att detta
icke ens i fråga örn de vanligare språken kan ovillkorligt åläggas honom.
Med hänsyn till angelägenheten av att notarius publicus i den utsträckning
hans kunskaper tillåta det tillhandagår allmänheten med bestyrkande av
översättningar synes emellertid stadgandet härom lämpligen böra utformas
i huvudsaklig överensstämmelse med vad handelskammaren i Göteborg förordat.

Enligt svensk rätt plägar edsavläggelse ske inför domstol eller ledamot
därav. Denna regel har bibehållits i lagen den 5 april 1935, varigenom infördes
möjlighet att här i riket avlägga ed för tillvaratagande av rättighet i utlandet.
Det torde icke kunna påvisas tillräckliga skäl för att i nu avsedda
fall tillåta att ed avlägges jämväl inför notarius publicus. Härutinnan ansluter
jag mig alltså till promemorians ståndpunkt.

Jag övergår härefter tili de frågor, som äga samband med antalet notarius
publicusbefattningar och dessas närmare organisation.

Enligt sakkunnigförslaget skall notarius publicus finnas i varje stad och
hans befattning — med undantag för Stockholm — vara förenad med tjänst
hos magistrat eller såsom kommunalborgmästare. Beträffande Stockholm
föreslås särskilda regler, enligt vilka bland annat där anställda notarii publici
skulle tillsättas av Kungl. Maj :t men bibehålla sin karaktär av fria företagare.
De skäl som i promemorian anförts för en organisation efter dessa linjer
synas böra i huvudsak godtagas. Notarius publicus i Stockholm synes dock

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

lämpligen böra tillsättas av Överståthållarämbetet i stället för av Kungl.
Majit, överståthållarämbetets beslut bör enligt vanliga regler kunna överklagas
hos Kungl. Majit. Vidare torde, såsom framhållits i några yttranden,
kunna vara lämpligt att i fråga örn en eller annan siad utom Stockholm
— framför allt i de större handels- och sjöfartsstäderna — utse en notarius
publicus med den ställning notarii publici intaga i huvudstaden. Med anledning
härav torde under 2 § av stadgeförslaget böra införas en erinran
om att för stad utom Stockholm länsstyrelsen kan, efter törordnande av
Kungl. Majit, utse särskild notarius publicus.

Mot bestämmelsen att i stad, där magistrat saknas, kommunalborgmästaren
skall tjänstgöra som notarius publicus, har av en länsstyrelse anmärkts,
att i de fall där kommunalborgmästare saknade juridisk utbildning, notarius
publicussysslan borde anförtros åt stadsombudsman eller annan stadens befattningshavare,
som avlagt juridisk examen. Otvivelaktigt tala vissa skäl för
att alltid upprätthålla regeln, att den som tjänstgör såsom notarius publicus
skall vara lagfaren. De kommunalborgmästare som icke äro juridiskt utbildade
torde emellertid regelmässigt äga den praktiska erfarenhet, att de i de
städer som komma i fråga kunna fullgöra de göromål som skola ankomma på
notarius publicus. Att märka är även, att redan enligt gällande stadga kravet
på lagfarenhet kan eftergivas i fråga om notarius publicus i stad utan magistrat.
Med hänsyn till det anförda torde icke föreligga tillräckliga skäl att
beträffande nu avsedda, relativt fåtaliga undantagsfall införa en särbestämmelse
av det innehåll som ifrågasatts.

Såsom i promemorian framhållits kan det förväntas, att kommunalborgmästaren
med hänsyn till övriga tjänsteåligganden måste helt eller delvis
befrias frän upptagande av växel- och checkprotester, vilka göromål då böra
i motsvarande grad överflyttas å särskilt förordnad förrättningsman. I fall
där det i regel kan åläggas kommunalborgmästare att förrätta protester kan
det befinnas lämpligt att förordna ersättare för honom såvitt angår verkställande
av dessa förrättningar. Även i övrigt synes kunna ifrågakomma att
efter vissa grunder fördela de nu avsedda uppdragen mellan kommunalborgmästaren
och särskild förrättningsman. Då förordnande av protestförrättare
liksom nu bör meddelas av länsstyrelse, får denna i sin hand att giva förordnandet
den omfattning som förhållandena i varje särskilt fall påkalla.
Det bör därvid icke heller vara uteslutet att, örn särskilda skäl tala därför,
i en och samma stad förordna mer än en protestförrättare. Med hänsyn till
de olika fall som kunna förekomma synes, på säll i promemorian föreslagits,
den i växel- och checldagarna upptagna bestämmelsen angående förordnande
av förrättningsman för protester i stad utan magistrat böra jämkas
något.

Då enligt förslaget i stad utan magistrat skall finnas notarius publicus
och därjämte kan vara förordnad särskild protestförrättare, kan det synas
tillräckligt sörjt för att protester där skola kunna i vederbörlig ordning upptagas.
1 promemorian har därför föreslagits att utesluta gällande bestämmelse
angående landsfiskals behörighet att i stad som nu avses upptaga pro -

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

test. Såvitt angår stad utan magistrat som ingår i landsfiskalsdistrikt torde
det emellertid icke vara lämpligt att beröva landsfiskalen behörighet att
upptaga protest, en åtgärd som till sin natur är nära besläktad med andra
som han har att utföra i sin egenskap av landsfiskal. De ekonomiska synpunkter
som från stadens sida kunna anföras häremot måste anses vara
av underordnad betydelse. Om landsfiskalen får vara protestförrättare i
staden, kan behov av att förordna särskild förrättningsman för ändamålet
bortfalla.

I detta sammanhang må erinras örn alt vederbörande stad ej sällan har
ett visst intresse av att, då protestförrättare skall förordnas, därtill utses
någon i stadens tjänst anställd befattningshavare. Jämväl ur andra synpunkter
torde det ofta befinnas lämpligt, att uppdraget tilldelas sådan befattningshavare.
Det synes kunna förväntas, att stadens intresse i förevarande
hänseende skall utan särskild bestämmelse tillbörligt tillgodoses. Särskild
protestförrättare torde icke böra förordnas annat än på framställning avstaden
eller efter stadens hörande.

I ett yttrande har väckts fråga örn förordnande av ersättare för kommunalborgmästare
i dennes egenskap av notarius publicus jämväl beträffande
andra förrättningar än upptagande av protest. En så omfattande organisation
torde emellertid med hänsyn till omständigheterna knappast vara erforderlig.

Vad härefter angår protestverkställighet i stad där magistrat finnes har i
promemorian icke föreslagits någon ändring i nuvarande ordning, enligt
vilken protest i sådan stad upptages av notarius publicus eller magistratsperson.
I de inkomna yttrandena har emellertid från visst håll förordats, att
det jämväl för dessa städers vidkommande skulle öppnas möjlighet att få
särskild protestförrättare förordnad. Såsom skäl härför har bland annat åberopats,
att protests verkställande inom en stads ytterområden genom notarius
publicus eller magistratsledamot kunde medföra tidsödande resor från tjänsterummet
med därav föranledda oskäligt höga kostnader. Det har därför
ansetts vara av värde, om inom sådana områden kunde anlitas en där tjänstgörande
protestförrättare.

Synpunkten att förrättande av protest icke skall föranleda onödig tidspillan
och onödigt höga kostnader bör uppenbarligen beaktas. Å andra sidan
torde med hänsyn till bland annat gällande regler angående betalning av
växel och check en förenkling av protestförfarandet, exempelvis genom att
detta alltid förlädes till förrättningsmannens tjänsterum, icke i detta sammanhang
kunna genomföras. Det är därför angeläget, att förrättningsman
om möjligt finnes tillgänglig ej alltför avlägset från den plats, där protest
skall verkställas. Med anledning härav torde det beträffande vissa magistratsstäder
med en mera betydande areal kunna befinnas lämpligt att för viss
stadsdel hava särskild protestförrättare. Bestämmelsen angående förordnande
av sådan förrättningsman synes därför böra utsträckas till att avse jämväl
städer, där magistrat finnes. Även i nu avsedda fall torde förordnande
böra meddelas av länsstyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

De nya bestämmelserna torde böra träda i kraft den 1 januari 1946.

I anslutning till nu anförda synpunkter ha inom justitiedepartementet utarbetats
förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 88 § växellagen; och

2) lag om ändrad lydelse av 66 § checklagen.

Sedan lagförslagen underställts lagrådet och riksdagen bereus tillfälle taga
ställning till desamma, torde jag få tillfälle att upptaga fragan örn utfärdande
av ny stadga för notarii publici.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen, av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar1, måtte för det i § 87 regeringsformen
avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Stefan Stiernstedt.

1 Denna bilaga, vilken är lika lydande med de vid propositionen fogade lagförslagen, har här
uteslutits.

Kungl. Majlis proposition nr 6.

Bilaga.

P. M.

angående notari! publiciinstitntionen.

Historik.

Redan under 1600-talet funnos i Sveriges större städer inrättade notarii
publicibefattningar, vilkas innehavare hade att förrätta protester och i övrigt
bestyrka förhållanden av rättslig betydelse. Sådana befattningar torde
ofta ha varit förenade med någon magistratstjänst. Så t. ex. gav Kungl.
Majit i brev den 26 januari 1699 tillstånd till att stadssekreteraren i Göteborg
tillika med sin tjänst fick »företräda ovanbemälde publika notariat
i Göteborg med de sysslor därtill höra, på lika sätt, som de förra stadssekreterare
detsamma hava förvaltat». Någon allmän reglering av notarii
Public! tjänsteställning och verksamhet synes icke ha företagits. Emellertid
återfinnas bestämmelser om dem i skilda författningar från ifrågavarande
tid. Kungl. Majit fastställde sålunda genom en förordning den 18
juli 1661 taxa för »notarii publici attester och protester» samt stadgade i
en den 30 april 1689 given resolution, att vid vissa offentliga auktioner
skulle brukas en edsvuren mäklare jämte en notarius publicus. Belysande
äro även uttalanden av Svea hovrätt i ett den 14 december 1682 avlåtet
brev till borgmästare och råd i Stockholm. I detta brev erinrade hovrätten,
att av en notarius publicus utgivna handlingar för att äga vitsord borde
bestyrkas av två vittnen, ävensom att notarius publicus icke ägde »inmänga
sig i domarwäsendet medelst parternas förhör samt inquisitioner och ransakningar».

Bestämmelser angående notarii publici tillkommande arvoden för bevis
och protester ha under 1700-talet och senare förnyats i de expeditionslösensförordningar,
vilka tid efter annan avlöst varandra. I växelstadgan den 21
januari 1748 föreskrevs uttryckligen, att växelprotester borde upprättas av
en notarius publicus, örn sådan funnes å orten, eller av stadsnotarien. Regler
örn notarii publici behörighet och skyldighet att förrätta växelprotester
ha därefter återkommit i nyare växellagar allt intill närvarande tid.

Under 1800-talet framstod alltmer såsom en allvarlig brist frånvaron av
reglering i lag eller författning av de redan befintliga notarii publicibefattningarna.
Samtidigt framkommo önskemål att införa en notariatinstitution
även för landsbygden. Den år 1811 tillsatta lagkommittén utarbetade ett
förslag härom, enligt vilket till varje häradsrätt skulle knytas två eller flera
häradsnotarier med uppgift att föra häradsrättens protokoll, att vara bouppteckningsförrättare
samt att efter anmodan biträda allmänheten med
att uppsätta handlingar. Förslaget fick emellertid förfalla. Även vid olika
riksdagar väckta motioner om lagfästande av notarii publiciinstitutionen
och om inrättande av liknande befattningar å landet rönte avslag.

Först den åren 1856—58 samlade riksdagen tog initiativ i saken. I anledning
av motioner, väckta inom ridderskapet och adeln samt borgarståndet,
avläto ständerna den 20 februari 1858 skrivelse till Kungl. Majit, däri
de —. under hänvisning till notariatinstitutionens höga utveckling utomlands,
särskilt i Frankrike — hemställde, att förslag måtte utarbetas till en lag,

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

som till omfång och beskaffenhet ordnade notarii publicibefattningen i riket
och åt denna institution gåve en med dess syftning överensstämmande
utbildning.

I skrivelse den 9 november 1880 till Kungl. Maj:t framställde jämväl
Stockholms stads handels- och sjöfartsnämnd en liknande begäran.

På grund av berörda framställningar utfärdades den 6 oktober 1882 (nr
49 s. 1) stadga angående notarii publicibefattningen, vilken stadga trädde
i kraft den 1 januari 1883 och ännu är med vissa ändringar gällande.

Den nuvarande notarii publiciinstitutionen.

Genom 1882 års stadga infördes för första gången i vårt land allmänna
bestämmelser rörande notarii publici tillsättning och tjänsteåligganden jämte
hithörande frågor. Däremot upptogs icke till reglering spörsmålet om
den beviskraft, som borde tillkomma intyg, utfärdade av sådan befattningshavare.
Denna fråga ansågs nämligen böra tagas i övervägande i samband
med förnyad processlagstiftning.

Tillsättning. Enligt gällande ordning äro notarii publicibefattningarna liksom
tidigare knutna allenast till städerna. I vissa städer är befattningen
på grund av föreskrift av Kungl. Maj:t i magistraternas arbetsordningar
förenad med annan tjänst. Eljest prövar enligt 3 § i stadgan handels- och
sjöfartsnämnden i staden, örn behov av notarius publicus föreligger, samt
utser innehavare till befattningen, varefter magistraten för denne utfärdar
förordnande. Jämlikt kungörelse den 30 december 1932 (nr 597) med vissa
ändringar uti förevarande stadga utfärdar i fråga örn stad under landsrätt
länsstyrelsen sådant förordnande. I stad, där handels- och sjöfartsnämnd
ej finnes, fullgör drätselkammaren de uppgifter, vilka enligt stadgan åvila
nämnden.

Kompetens. Såsom villkor för behörighet till notarii publicibefattning
fordras enligt stadgans 2 §, att sökande skall råda över sig och sitt gods
och ha fullgjort vad för behörighet att utöva domarämbetet finnes föreskrivet
samt genom intyg av lärare i levande språk vid vissa läroanstalter ha
visat sig äga erforderlig insikt i franska, tyska och engelska språken. Emellertid
kan efter ett år 1925 infört tillägg, vilket genom kungörelsen den 30
december 1932 omarbetats, i stad utan magistrat till notarius publicus förordnas
annan än lagfaren person, om han i övrigt prövas skickad att utöva
notarii publicibefattningen.

Nuvarande befattningar. För närvarande finnas i Sverige 107 notarii publicibefattningar,
varav 4 i Stockholm, 3 i Göteborg och 1 i envar av ytterligare
100 städer. En översikt över institutionens nuvarande förekomst i rikets
städer gives i följande uppställning.

Städer: magistrats- landsrätts- samtliga

med n. p........... 74 281 102

utan n. p........... 2 _13__15

Summa 76 41 117

De två magistratsstäder, vilka sakna notarius publicus, höra båda till de
i fråga om folkmängden mindre. Däremot återfinnas bland landsrättsstäder
utan notarius publicus även mera folkrika såsom Karlskoga (över 24 000 inv.)
samt Lidingö och Sundbyberg (resp. 11 600 och 10 600 inv.).

1 En vakant.

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

I samtliga de magistratsstäder utom Stockholm, där notarius publicus
finnes, är hans befattning förenad med magistratstjänst. Sålunda ombesörjes
notam publicisysslan i 32 städer av borgmästaren, i lika många städer av
en rådman och i 9 städer av en annan magistratsperson. Till sist"nämnda orter
hör Göteborg, där magistratssekreterare!! och två magistratsnotarier äro
notarii publica I Stockholm har sysslan anförtrotts åt 4 särskilt utsedda personer,
vilka vid sidan om detta uppdrag idka advokat- eller liknande verksamhet
men ej innehava annan offentlig tjänst. På liknande sätt är i 5 städer
utan magistrat en advokat utsedd till notarius publicus. I ytterligare 2
sådana städer är notarii publicibefattningen för närvarande ej besatt med
ordinarie innehavare, i det ena fallet tjänstgör landsfiskal såsom t. f. notarius
publicus. I övriga 21 landsrättsstäder med notarii publicibefattning
har till innehavare av denna utsetts kommunalborgmästaren eller — i ett
fall — stadsfiskal på platsen. Härvidlag är förhållandet ett annat än i fråga
om magistratsbefattningarna. i det att ingen av kommunalborgmästar- och
stadsfiskalstjänsterna som sådan är förenad med notarii publicibefattning. I
stället lia dessa tjänstemän särskilt förordnats till notarii publici. I flertalet
reglementen för kommunalborgmästare stadgas skyldighet för honom att
mottaga sådant förordnande.

Arbetsuppgifter. Notarii publici tjänsteåligganden beskrivas i 1 § av 1882 års
stadga sålunda. Han är skyldig att, då han därom anlitas, verkställa sådana
inom hans tjänstgöringsområde förekommande protester och andra förrättningar,
vilka enligt allmän lag eller särskilda författningar kunna eller böra
utföras av notarius publicus, dock ej delgivning av stämning eller annan
handling. Det aligger honom ock att, då han ej har hinder av andra ämbetsgöromål,
på anmodan bevittna underskrifter, bestyrka riktigheten av översättningar
och avskrifter samt övervara utlottningar av obligationer och sådana
besiktningar, som angivas i sjölagen. 1 övrigt äger notarius publicus
efter anmodan övervara jämväl andra förrättningar samt lämna allmänheten
biträde med upprättande av handlingar, som det icke enligt lag eller författningar
tillkommer annan myndighet att utfärda.

Bland notarii publici arbetsuppgifter intaga växelprotesterna det främsta
rummet. I mindre städer torde dessa ärenden rentav vara nästan de enda
notariella uppdrag, som mera regelbundet återkomma. I detta sammanhang
må erinras om innehållet i 88 § växellagen och den likalydande 66 § checklagen,
däri stadgas, att protest skall upptagas i stad av där anställd ''notarius
publicus eller magistratsperson och å landet av landsfiskalen i orten eller
av. notarius publicus eller magistratsperson för närmaste siad eller av särskild
förrättningsman, som må hava av länsstyrelsen förordnats, samt att i
stad, där magistrat ej finnes, skall särskild förrättningsman vara av länsstyrelsen
förordnad och må protest upptagas jämväl av landsfiskalen i orten.
Genom dessa föreskrifter har sörjts för alt även i städer, som sakna notarius
publicus, liksom på landsbygden växel- och checkprotester må kunna verkställas.
Emellertid yppar sig även i mindre städer och på landsbygden tid
efter annan behov av alt i något annat rättsärende erhålla ett notariellt bestyrkande
av någon omständighet. För ett undantagsfall har olägenheten av
att notarius publicus på orten saknas undanröjts. 1 en kungörelse av den 17
maj 1935 har föreskrivits skyldighet för landsfiskal att bevittna underskrifter
och bestyrka riktigheten av avskrifter, där sådan åtgärd av någon påkallas
för tillvaratagande i utlandet av rätt till arv, försäkring, pension eller
skadestånd eller av annan honom tillkommande rättighet.

Det är helt naturligt, att i de största städerna med deras rörligare affärsliv
och vidsträcktare handelsförbindelser biträde av notarius publicus skall be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

finnas erforderligt i ett betydande antal fall — även oberäknat protestverkställigheten.
Detta förhållande är särskilt framträdande i Stockholm, där de
notariella gåremålen torde fördela sig ganska jämnt mellan protester och
övriga förrättningar. Sistnämnda grupp omfattar åtgärder av åtskilliga slag
och för de mest mångskiftande ändamål. Såsom exempel på författningsföreskrifter,
i vilka medverkan av notarius publicus uttryckligen förutsättes,
kunna nämnas 56 § i förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften
(intyg på grund av räkenskaperna för lotteri över antalet försålda
lottsedlar) och 3 § konkurslagen (uppmaning till köpman att betala klar
och förfallen gäld) jämte flera stadganden i aktiebolagslagen om bestyrkande
av vissa avskrifter. Därutöver bestyrker notarius publicus i stor utsträckning
underskrifter och avskrifter. Bestyrkande kan jämväl avse andra förhållanden
i fråga örn innehållet av företedd handling. Ej sällan anlitas notarius
publicus såsom vittne, då ett bankfack stänges eller öppnas eller ett
testamente förseglas eller brytes. Notarius publicus åtager sig merendels att
övervaka allehanda lottdragningar och pristävlingar. Han utfärdar även intyg
rörande storleken av upplagan för tryckta skrifter och tidningar. At notarius
publicus uppdrages vidare att i anslutning till köp och andra avtal
bestyrka godsets beskaffenhet, tidpunkten för lastning och lossning ävensom
andra förhållanden, av vilka parternas rätt beror. I samband med rembourser
genom förmedling av bank torde förekomma, att köpare, som av någon
anledning tillsvidare vill innehålla likvid, avger förklaring härom inför notarius
publicus, vilken överbringar densamma till banken. Jämväl för verkställande
av reklamationer anlitas notarius publicus.

En grupp av ärenden, som kräver särskild uppmärksamhet, utgöres av
depositionerna. Dessa ärenden kunna bereda notarii publici stort besvär
särskilt på grund av de ofta synnerligen svårtolkade villkoren för den deponerade
egendomens utlämnande till tredje man. Emellertid synes för notarii
publici vidkommande antalet sådana ärenden vara statt i avtagande. Härtill
torde bidraga såväl verksamheten vid bankernas notariatavdelningar som ock
det förhållandet, att de vanligaste fallen av penningdeposition numera handläggas
av överexekutor. Här syftas å bestämmelserna i 1 § lagen den 24 mars
1927 örn gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar
ävensom i 3 kap. 22 § lagen den 14 juni 1907 örn nyttjanderätt till fast egendom
i dess lydelse enligt lag den 22 juni 1939.

För nyttjande i utlandet begäres ofta av notarius publicus intyg angående
svensk myndighets eller här vistande persons behörighet, tjänsteställning
eller kompetens. Emellertid har det även förekommit, att notarius publicus
på begäran i vidare utsträckning utlåtit sig angående vad svensk rätt skall
anses innehålla.

Bestyrkande av översättningar utgör åtminstone för notam publici i Stockholm
en rätt betydande del av verksamheten. I detta sammanhang må anmärkas,
alt enligt kungörelse den 31 december 1895 översättning till svenska
av ansökning örn patent och andra handlingar, som inlämnas i patentärenden,
skall vara bestyrkt av notarius publicus. Merendels utföres själva översättningsarbetet
av särskild person, medan notarius publicus inskränker sig
till alt granska detta, men det förekommer, särskilt då fråga år örn juridiska
handlingar å de allmännaste språken, att notarius publicus själv verkställer
även översättningen. I det följande skall särskilt uppmärksammas frågan,
huruvida detta slag av arbetsuppgifter fortfarande bör tillkomma notarius
publicus.

Utmärkande för notarii publici hela verksamhet är syltet att erhålla eli
officiellt bevis angående det förhållande, som i det särskilda fallet kommer
i fråga. Till vinnande av större säkerhet är notarius publicus ålagd en om -

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

fattande skyldighet att föra protokoll över sina tjänsteförrättningar. Den
som påkallat biträde av notarius publicus erhåller bevis om dennes iakttagelser
och åtgöranden i saken genom utdrag av protokollet eller genom av notarius
publicus särskilt utfärdat intyg. Notarius publicus utövar sin befattning
under ämbetsmannaansvar.

Ersättning. Notarius publicus äger icke i denna egenskap uppbära lön
utan är hänvisad att av sökanden uttaga ersättning för varje förrättning.
Beloppet bestämmes i fråga om ett flertal tjänsteåtgärder genom förordningen
den 7 december 1883 angående expeditionslösen. I där icke reglerade fall
ha notarius publicus och uppdragsgivaren alt överenskomma om ersättningens
storlek. Kan sådan överenskommelse ej träffas, torde saknas annan utväg,
än att hänskjuta saken till domstol. Emellertid föreskrives i vissa magistraters
arbetsordningar liksom i flertalet reglementen för kommunalborgmästare,
att sportler varom här är fråga skola tillfalla stadens kassa, därvid
befattningshavaren tillförsäkrade löneförmåner i egenskap av magistratsledamot
(-tjänsteman) eller kommunalborgmästare förutsättas utgöra skälig gottgörelse
jämväl för notarii publicisvsslan.

Ledighet. Notarii publicistadgan saknar bestämmelser om annan rätt till ledighet
för notarius publicus än på grund av sjukdom eller annat laga förfall.
Blir särskilt förordnad notarius publicus av sådan orsak hindrad att
utöva sin befattning, skall han enligt 4 § i stadgan göra anmälan därom hos
handels- och sjöfartsnämnden, därvid han även äger att föreslå annan lämplig
person att för viss tid förestå befattningen såsom vikarie. Finner nämnden
ej något att erinra mot den till vikarie föreslagne, ankommer det på
magistraten att efter anmälan av nämnden utfärda förordnande för honom
att under tiden bestrida göromålen. Jämlikt den tidigare berörda kungörelsen
den 30 december 1932 verkar, då handels- och sjöfartsnämnd saknas, i
dess ställe drätselkammaren och fullgör i fråga örn landsrättsstäder länsstyrelsen
magistrats berörda åliggande. Emellertid saknades ännu efter 1932
års författningsändring föreskrifter för det fall, att nämnden (drätselkammaren)
icke ansåg sig kunna godtaga den av notarius publicus föreslagne
vikarien.

Genom en särskild kungörelse den 15 april 1932 (nr 74) angående biträdande
notarius publicus i Stockholm infördes för innehavare av notarii publicibefattning
därstädes möjlighet att vid anhopning av göromål äga tillgång till
biträde med behörighet att såsom notarius publicus fullgöra till honom överlämnade
uppdrag. Reglerna för tillsättning av biträdande notarius publicus
utformades därvid i huvudsaklig överensstämmelse med nyss återgivna bestämmelser
rörande utseende av vikarie.

I skrivelse den 12 december 1938 till Kungl. Majit gjorde Stockholms stads
handels- och sjöfartsnämnd framställning örn sådan ändring av notarii
publicistadgan och 1932 års kungörelse angående biträdande notarius publicus
i Stockholm, att nämnden skulle äga rätt att, därest föreslagen vikarie
eller biträdande notarius publicus icke syntes lämplig, ålägga notarius publicus
att inkomma med nytt förslag samt, om denne underlät att så göra
eller nämnden ej heller kunde förorda den senast föreslagna, själv för magistraten
anmäla till uppdraget lämplig person. Nämnden hemställde samtidigt,
bl. a., att såsom ytterligare villkor för antagande till notarius publicus
eller biträdande notarius publicus måtte föreskrivas, att sökande skulle äga
»den allmänna mognad och erfarenhet, att han enligt tillgängliga upplysningar
må anses lämplig att utöva befattning av ifrågavarande slag».

Efter hörande av magistraten och notarii publici i Stockholm utfärdade

Kungl. Maj.ts proposition nr 6.

Kungl. Maj:t den 21 augusti 1939 (nr 579) kungörelse angående ändring av
notarii publicistadgan. Samtidigt utfärdades ny kungörelse (nr 580) angående
biträdande notarius publicus i Stockholm, varigenom den tidigare kungörelsen
i detta ämne upphävdes. Enligt dessa stadganden åligger det notarius
publicus, då handels- och sjöfartsnämnden finner den till vikarie eller
biträdande notarius publicus föreslagne icke uppfylla de fordringar, som föreskrivas
i 2 § av notarii publicistadgan, att skyndsamt inkomma med förslag
å annan person. Inkommer ej sådant förslag eller skulle nämnden ej heller
anse sig kunna förorda den senast föreslagne, har nämnden att hos magistraten
eller, där sådan ej finnes, länsstyrelsen anmäla lämplig person att
fullgöra ifrågavarande uppdrag. Däremot infördes icke bland kompetensvillkoren
någon bestämmelse örn sökandens mognad och erfarenhet eller liknande
egenskaper.

Framställning år 1940 från Stockholms stads handels- och sjöfartsnämnd.

I skrivelse den 3 juli 1940 till Kungl. Majit har Stockholms stads handelsort!
sjöfartsnämnd framställt önskemål örn ytterligare ändring av gällande
bestämmelser rörande notarius publicus. Sålunda har nämnden hemställt,
att i stadgan angående notarii publicibefattningen måtte föreskrivas, dels att
till notarius publicus icke finge antagas någon som uppnått sextio års ålder,
dels ock att nämnden erhölle befogenhet att pröva, huruvida notarius publicus,
som uppnått sextiofem års ålder, fortfarande kunde anses lämplig att
kvarstå i sin befattning. Nämnden har vidare i samma skrivelse anhållit, att
bestämmelser måtte meddelas för att hindra, att till notarius publicus antoges
någon som ej ägde erforderliga betingelser att bestrida befattningen
eller alt alltför omogna och oprövade eller eljest icke lämpliga krafter föresloges
till vikarier för notarius publicus eller till biträdande notarii publici.
Såsom skäl för sin hemställan i sistnämnda del har nämnden framhållit, att
med nuvarande formulering av notarii publicistadgan och kungörelsen angående
biträdande notarius publicus handels- och sjöfartsnämnden svårligen
kunde vägra att godtaga en person, som av notarius publicus föreslagits till vikarie
eller biträdande notarius publicus, så snart denne allenast uppfyllde de
formella fordringar, vilka uppställdes i 2 g av nämnda stadga.

Från Stockholms magistrat har inhämtats utlåtande över nämndens skrivelse.
Sedan notarii publici i Stockholm erhållit tillfälle att yttra sig i ärendet,
har magistraten anfört bland annat följande. Att ändra stadgan angående
notarii publicibefattningen för att tillgodose kravet på mognad, erfarenhet
och allmän lämplighet i övrigt för ifrågavarande uppdrag måste anses
obehövligt, enär dessa förutsättningar vore självklara. Vad anginge fordran
på viss maximiålder vid antagandet, torde de sökandes ålder kunna beaktas
vid tjänstetillsättningar utan särskild föreskrift i stadgan. Därtill komme,
att det vore förenat nied en viss svårighet att bestämma en åldersgräns, som
under alla förhållanden vore lämplig. Bristen på föreskrift om avgångsålder
för notarius publicus kunde givetvis tänkas inverka menligt på tjänstens
skötande. Huruvida korrektivet däremot lämpligen borde sökas i den av
nämnden angivna riktningen, stöde emellertid icke tällt klart tor magistraten.
Man torde kunna tänka sig även andra utvägar, mera tilltalande än den föreslagna,
vilken syntes ägnad alt ställa en notarius publicus, som fyllt sextiofem
år, i en alltför prekär ställning. Vilken utväg man än valde, måste man
beakta’farorna av ali alltför starkt beskära tryggheten å befattningen. Möjligen
bleve det nödvändigt att som kompensation införa en pensionsriitt för
notarius publicus. En oundgänglig förutsättning torde i allt fall vara, sitt en
materiell klagorätt bereddes över beslut om tillämpning av de eventuella be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

gränsningarna i rätten att kvarstå i tjänst. En mera radikal omläggning av
de nuvarande betingelserna för tjänstens mottagande och bibehållande skulle
kunna föranleda, att handels- och sjöfartsnämnden i dessa frågor endast tillerkändes
förslagsrätt, medan avgörandet Indes i händerna på magistraten.
Man komme sålunda in på spörsmål, vilka för sin prövning syntes fordra en
helt annan och grundligare behandling än som kunde givas dem i föreliggande
sammanhang, och vilka eventuellt kunde medföra en revision av hela
stadgan. En sådan grundligare revision syntes även av andra skäl påkallad.

Utredningsuppdraget.

Direktiven för ifrågavarande utredning framgå av det anförande av departementschefen
till statsrådsprotokollet, som ledde till Kungl. Maj:ts bemyndigande
att tillkalla de sakkunniga. Departementschefen yttrade därvid
— efter att lia redogjort för ovan anmärkta skrivelse den 3 juli 1940 från
Stockholms stads handels- och sjöfartsnämnd jämte magistratens däröver
avgivna utlåtande — bl. a. följande:

Stadgan angående notarii publicibefattningen har visserligen efter sin tillkomst
år 1882 undergått ändringar i olika hänseenden, men den är dock i
sina huvuddrag oförändrad. Den utveckling som ägt rum sedan dess, icke
minst på det ekonomiska området, gör det påkallat att stadgan blir föremål
för en allmän översyn. Såsom framgår av de uttalanden, vilka nyss
återgivits, har uppmärksamheten särskilt riktats på de frågor som sammanhänga
med tjänstetillsättning, vikariatförordnande, avgångsskyldighet och
pensionsrätt. Det torde emellertid vara lämpligt att frågan örn notarii publiciinstitutionens
ställning i förhållande till det allmänna upptages till prövning
i hela sin vidd. Även föreskrifterna örn ifrågavarande befattningshavares
arbetsuppgifter och verksamhet i övrigt böra underkastas granskning
och göras till föremål för de ändringsförslag som befinnas påkallade.

Utländsk rätt.

Innan redogörelse lämnas för det utarbetade förslaget, må här givas en
översikt över notariatinstitutionens ställning i några främmande länder.

Frankrike. I Frankrike har institutionen ingående reglerats genom en
lag den 16 mars 1803, kompletterad av åtskilliga senare författningar. Inom
varje enhet motsvarande ett härad skall finnas åtminstone en notarius publicus
(notaire). Befattningshavare utses av statschefen inom ett i viss ordning
upprättat förslag. Tillsättningen sker på livstid och notarie kan icke suspenderas
eller avsättas annat än genom dom. Han är dock i viss utsträckning
underkastad disciplinärt ingripande av »la chambre des notaires», ett
av notarierna i ett distrikt (arrondissement) utsett organ. Notarierna räknas
såsom offentliga funktionärer men skilja sig från egentliga ämbetsmän därigenom,
att de ej utöva några statliga maktbefogenheter.

För kompetens till notarietjänst uppställes fordran på medborgerliga rättigheter,
avslutad värntjänst, minst 25 års ålder, tjänstgöring såsom biträde
åt notarie under sex år samt särskild examen. Tiden för den praktiska
tjänstgöringen minskas avsevärt för personer med högre rättsvetenskaplig
examen liksom för domstolstjänstemän och advokater. Innan notarie träder
i tjänst, skall han ställa borgen och avlägga tjänsteed. Omfattande bestämmelser
äro givna med syfte att bevara notariernas opartiskhet och oberoende
ställning. Sålunda finnas stadganden örn jäv samt om förbud för
notarie att vara styrelseledamot, att ingå borgen och att göra affärsspekula -

Kungl. Majlis proposition nr 6.

tioner. Även angående notaries bokföringsskyldighet och medelsförvaltning
uppställas noggranna föreskrifter.

I Frankrike upprättas ett mycket stort antal familje- och förmögenhetsrättsliga
handlingar av notarius publicus, vilken därefter bevarar originalhandlingen
samt utfärdar avskrifter eller utdrag till parterna eller andra,
i den mån de äro därtill berättigade. I enlighet härmed betecknas notariernas
arbetsåligganden vara alt mottaga alla handlingar och kontrakt, åt vilka
parterna böra eller vilja giva den karaktär av äkthet, som tillkommer
offentlig myndighets handlingar, liksom att bestyrka dagen för handlingens
tillkomst, bevara den samt utfärda avskrifter och utdrag. Notarierna äga
även åt sådana handlingar förläna exekutorisk kraft. Vidare tillkommer
notarierna bl. a. att förrätta protester, auktioner och skiften.

Notarierna avlönas icke av det allmänna utan uppbära arvoden av sina
klienter. För åtskilliga förrättningar regleras arvodets storlek genom fastställda
tariffer; eljest bestämmes det efter överenskommelse. Arvodesfråga
kan underställas notariekammaren, som därvid lämnar råd och anvisningar.

Tyskland. Jämväl i Tyskland finnes en hela riket omfattande notariatinstitution,
vilken regleras genom »Reiclisnotarordnung» av den 13 februari 1937.
Enligt denna tillsättas notarii publici av riksjustitieministern till det antal, som
erfordras. Notarierna förordnas vanligen på livstid. Justitieministern har —-jämte vissa domstolspresidenter — att öva uppsikt över notariernas verksamhet
och äger under vissa förutsättningar entlediga notarie från hans ämbete.
Talan örn tjänstefel upptages av speciella domstolar, vilka även kunna döma
till avsättning. Samtliga notarier äro sammanslutna i en »Reichsnotarkammer»
med underlydande »Notarkammern». Presidierna i nämnda sammanslutningar
utses av justitieministern. Notarierna intaga en tjänstemannaiiknande
ställning, ehuru de ej äro direkt infogade i tjänstemannahierarkien.
Enligt uttryckligt stadgande i nyssnämnda förordning är notarie innehavare
av ett offentligt ämbete.

För att kunna antagas till notarie erfordras att vara tysk medborgare, äga
behörighet till domartjänst och ha fullgjort fyra års tjänstgöring såsom biträde
åt notarie (Notariatsassessor). Därjämte uppställas vissa politiska villkor
ävensom fordran på lämplighet. Notarie skall före ämbetstillträdet avlägga
ed. Det åligger honom att, då jäv föreligger, vägra sin medverkan samt
att i och utom tjänsten visa sig värdig den aktning och det förtroende, som
tillkommer hans ämbete. Notarie äger som regel icke samtidigt innehava
avlönad tjänst och skall, innan han åtager sig vissa bisysslor eller inträder
i ledningen för ett ekonomiskt företag, inhämta myndighets tillstånd. Mestadels
torde innehavare av notarietjänst därmed förena verksamhet som advokat.

Notarierna äro behöriga alt, bland annat, upptaga förklaringar av alla
slag och att bestyrka namnteckningar och avskrifter. Till deras uppgifter
lior särskilt också att bekräfta sammanträdesbeslut, att företaga utlottningar
och lo! idragningar, att upprätta lörmögenhetsförteckningar, alt åsätta och
borttaga sigill, att upptaga protester samt att avgiva förklaringar och utställa
övriga intyg rörande av dem i tjänsten iakttagna fakta. Notariernas verksamhet
består lill stor del av alt utfärda protokoll rörande viljeförklaringar såsom
inteckningsinedgivallden, äktenskapsförord och liknande, vilka förklaringar
i Sverige kunna avgivas utan medverkan av notarius publicus. Enligt
tysk rätt ingår icke bland notariernas åligganden att bestyrka översättningar.
De äga upptaga förklaringar på ed endast, då så erfordras enligt utländsk
rätt, pa grund av utländsk myndighets beslut eller eljest för tillvaratagande
av någon rättighet i utlandet. Intyg av notarie rörande gällande tysk rätt tilllägges
ej någon auktoritativ innebörd.

Bihang tilt riksdagens protokoll 1945. 1 samt. Nr G. ;j

Kungl. Maj.ts proposition nr 6.

Notarierna uppbära för sin verksamhet avgifter av uppdragsgivarna. Dessa
avgifter bestämmas i en särskild förordning. Av .sålunda uppburna medel
skall viss del överlämnas till staten.

Schweiz. Varje kanton i Schweiz har sin egen lagstiftning rörande notariatinstitutionen.
Man kan med avseende på institutionens utformning uppdela
kantonerna på två huvudgrupper, en västlig, omfattande bland andra
Bern och Basel, varest notarii publicibefattningen inrättats såsom ett av staten
(kantonen) auktoriserat yrke med offentlig karaktär, samt en ostlig med
bland andra kantoner Ziirich, där notarius publicus ingår i den kantonala
förvaltningen och sålunda betraktas som statlig ämbetsman. I det senare
fallet förrättar notarius publicus sin syssla inom ett bestämt tjänsteområde,
medan i det förra hans ställning såsom fri företagare medfört, att ej ens
antalet befattningar är begränsat. Det oaktat är exempelvis inom kantonen
Bern notariatinstitutionen fast organiserad. Sålunda givas där utförliga bestämmelser
om notaries rättigheter och plikter samt örn civil, disciplinär
och straffrättslig ansvarighet för honom. Disciplinära befogenheter utövas
såväl av förvaltande myndighet som ock av en särskild, av sådan myndighet
tillsatt notariatkammare, bestående till större delen av praktiserande
notarii publici. För tillträde till notarietjänst fordras enligt sistnämnda kantons
rätt bl. a. både praktisk yrkeskunnighet och rättsvetenskapliga kunskaper.
Notarius publicus skall jämväl, innan han upptar sin verksamhet, ställa
borgen och avlägga ed.

Notarii publici arbetsuppgifter bestämmes på olika sätt för varje kanton.
Emellertid synes det vara gemensamt för hela statsförbundet, att notarii
publici i sin verksamhet begränsa sig till att upprätta och bevara avhandlingar
ävensom att bestyrka av dem iakttagna fakta. Däremot faller utanför
deras behörighet att vitsorda översättningar, giva intyg om gällande rätt
och upptaga förklaringar på ed.

Notarius publicus äger rätt att av sin uppdragsgivare undfå ersättning för
sitt besvär enligt fastställd tariff.

Förenta Staterna. Även i Amerikas Förenta Stater har notarii publiciinstitutionen
för varje stat genom dess lagstiftning erhållit sin särskilda utformning.
Emellertid är för samtliga stater gemensamt att notarii publici (notaries
public) tagas i anspråk för en betydande mängd rättsärenden samt att
de förordnas till större antal än som torde förekomma i något annat land.
Antalet befattningar är endast undantagsvis fastställt i lag och i de fall, där
någon begränsning förefinnes, är denna mycket vid. Så t. ex. är stadgat, att
i staden New Orleans må finnas högst 650 notarii publici. Befattningshavarna
utses vanligen av statens guvernör eller av »Secretary of State». Förordnande
gäller i åtskilliga stater för endast begränsad tid (såsom 2 eller 4 år)
men i andra stater på livstid. Ifrågavarande notarier torde närmast vara att
anse som offentligen auktoriserade fria företagare. För verkställda uppdrag
uppbära de arvoden enligt fastställd taxa.

De kompetensvillkor, som uppställas, äro föga omfattande. Sålunda föreskrives
för staten Illinois, att notarius publicius skall ha fyllt 21 år, vara
medborgare i Förenta Staterna, ha vistats ett år i Illinois och vara bosatt i
det »county», för vilket han utses. Vidare åligger som regel notarius publicus
att innan han tillträder befattningen avlägga ed och ställa borgen. I övrigt
stadgas ofta skyldighet för honom att använda ett tjänstesigill.

Nordamerikansk rätt uppställer i vidsträckt omfattning krav på, att viljeförklaringar
för att bliva gällande skola bekräftas med ed, vilken vanligen
avlägges inför notarius publicus. Ofta försiggår inför honom även vittnesför -

Kungl. Majlis proposition nr 6.

hör på begäran av part i en pågående rättegång. Det av notarius publicus
förda protokollet ingives sedermera till domstolen, där vittnesutsagorna, om
motparten ej gör invändning, tillerkännas vitsord som avgivna inför domstolen
själv. Den betydelse i amerikanskt rättsliv, som edsavläggelse inför
notarius publicus erhållit, återspeglas i de bestämmelser, vilka reglera dennes
befogenheter. Så stadgas i staten New York rätt för notarius publicus
dels att överallt i staten presentera för accept eller inlösen växlar och reverser,
verkställa protester och utöva sådana befogenheter, som enligt in- eller
utländsk lag eller handelsbruk tillkomma notarius publicus, dels ock att huvudsakligen
inom det »county», för vilket han utsetts, förestava ed och försäkringar,
upptaga edliga intyg ävensom bestyrka erkännanden och bevis
rörande avhandlingar, som enligt denna stats rättsordning böra bekräftas på
ed eller registreras hos myndighet. 1 andra delstater lia bestämmelserna härom
utformats annorlunda, men som regel tillerkännes notarius publicus uttryckligen
rätt att upptaga ed. I en del fall gives även en särskild bestämmelse
om befogenhet för honom att vid vite ålägga vittnen att inställa sig till
förhör.

Danmark. Vad angår Danmark tillsättas enligt lag den 18 april 1910 särskilda
notarii publici i Köpenhamn, medan i övriga delar av riket de natanella
göromålen ankomma på underättsdomare och dem underställda biträden.
Förstnämnda befattningshavare, vilka förordnas av Konungen, uppbära
lön av statsmedel och anses såsom statliga tjänstemän. Allmänna bestämmelser
saknas om de arbetsuppgifter, vilka tillkomma notarius publicus.
Enligt praxis äger dock notarius publicus bland annat att bevittna underskrifter
på testamenten och andra handlingar, att upptaga protest rörande
växlar, checkar och andra anvisningar samt att ombesörja lottdragningar
och utlottningar av obligationer. Notarius publicus har enligt dansk rätt endast
att bestyrka konkreta förhållanden. Han är sålunda icke behörig att
giva intyg om gällande rätt. Ej heller tillätes honom att upptaga på ed avgivna
förklaringar.

Norge. De norska bestämmelserna örn ifrågavarande rättsinstitut äro mycket
knapphändiga. Särskilda notarii publicibefattningar finnas ej, men vissa
underrättsdomare ha att ombesörja »notarialforretninger». Vilka förrrättningar
härvid åsyftas är ej närmare reglerat. Notarius publicus äger enligt uttrycklig
föreskrift att upptaga ed eller försäkran, när så erfordras för tillvaratagande
av rättighet i utlandet. Under nu angiven förutsättning tillägges jämväl
landsfiskal Vensman) befogenheter såsom notarius publicus.

Finland. I Finlands städer finnas — i nära överensstämmelse med förhållandena
i Sverige — notarii publicibefattningar, vilka vanligen äro förenade
med någon magistratstjänst. Endast i Helsingfors äro inrättade två särskilda
notarii publicibefattningar, vilka äro underställda magistraten. Denna
utnämner ock innehavare till befattningarna. På landsbygden utföras de
notariella uppdragen i första hand av kronofogdar och kronolänsman.

Jämlikt en år 1933 genomförd lagstiftning infördes för Finland nya formföreskrifter
att iakttagas vid rättshandlingar angående överlåtelse av fast
egendom. Enligt de nya bestämmelserna kunna ej längre två enskilda personer
bevittna sådan handling utan bör såsom andra vittne anlitas en särskild
tjänsteman, offentligt köpvittne, vars funktion påminner örn den, som
tillkommer notarius publicus. Kronofogde, häradsskrivare, kronolänsman,
notarius publicus, stadsfogde, stadsfiskal samt i utlandet tjänsteman vid
finsk legation och finsk konsul äro offentliga köpvitlnen å tjänstens vägnar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

Dessutom kan häradsrätt å landet och rådhusrätt i stad till offentliga köpvittnen
förordna ett nödigt antal personer. Dessa handla under tjänstemannaansvar.
Ingående bestämmelser reglera förfarandet vid bevittnande av överlåtelsehandlingar
varom fråga är. Köpvittne bör enligt allmänna principer
beträffande notarii publici föra journal över bevittnade fastighetsöverlåtelser
och på anmodan utgiva utdrag därur.

I de spridda positiva stadgande!! som eljest finnas angående utförande av
notariella uppgifter tillerkännas ofta — vid sidan örn notarius publicus, kronofogde
och kronolänsman — även andra statliga eller kommunala befattningshavare
behörighet att i särskilda fall fullgöra dylika uppdrag, såsom
att bestyrka riktigheten av underskrifter, avskrifter och förteckningar samt
att intyga solvens eller medellöshet.

De myndigheter, vilka fått sig notariella uppgifter anförtrodda, anlitas
ofta även i andra fall än i lag uttryckligen förutsetts. Emellertid torde dessa
myndigheters verksamhet inskränka sig till att endast bestyrka fakta, varemot
bedömande av sakförhållanden enligt finsk rätt i allmänhet icke ankommer
å notarien myndighet. Sålunda åligger icke dylik myndighet att utfärda
intyg beträffande lagligheten av viss rättshandling eller rörande vad i
visst fall är överensstämmande med finsk rätt. Inför sådan myndighet kan
ej heller avläggas ed.

Förslagets allmänna grunder.

Enligt de för utredningen givna direktiven bör frågan örn notariatinstitutionens
ställning i förhållande till det allmänna upptagas till prövning i hela
dess vidd. Till en början inställer sig den frågan, huruvida och i
vilken omfattning behov finnes av en sådan institution.

Ej sällan möter för den enskilde svårigheter att anskaffa bevisning rörande
de sakförhållanden, av vilka hans rätt beror. Ofta är han hänvisad till
bevisning genom vittnen. Även örn sådana varit tillstädes, kunna deras utsagor
vara mer eller mindre värdelösa eller vittnena ej stå att anträffa, när
bevisning skall förebringas. Jämväl andra bevismedel, varmed sakägaren avsett
att styrka sin rätt, kunna mötas med invändningar eller löpa faran att
förstöras. En betydligt högre grad av trygghet följer med bestyrkande!! av offentlig
myndighet.

Emellertid kunna domstolarna och de administrativa myndigheterna på
grund av den nödvändiga begränsningen av deras arbetsuppgifter samt de
former, under vilka deras verksamhet bedrives, endast i ringa utsträckning
omedelbart taga del av förekommande sakförhållanden. Det kan sålunda
knappast komma i fråga att annat än i särskilda fall ålägga dylik myndighet
att på uppdrag av enskild person vara verksam för angivet ändamål. Den
anmärkta bristen kan i viss omfattning utfyllas av en notariatinstitution.
Notarii publici äro nämligen verksamma såsom offentliga vittnen och av
dem utfärdade handlingar tillerkännas det vitsord, som tillkommer offentlig
myndighet.

I den mån en notariatinstitution är ägnad att på angivet sätt underlätta den
enskildes möjlighet att styrka sin rätt, måste det anses såsom ett statligt intresse
att upprätthålla en sådan institution. Härvid må man taga hänsyn
till — förutom ovan angivna förhållanden — möjligheten att ålägga notarius
publicus att till framtida säkerhet bl. a. föra protokoll eller anteckningar över
sina förrättningar eller, såsom gäller enligt fransk rätt, att bevara därvid
upprättade originalhandlingar.

Såsom framgår av den tidigare lämnade översikten över utländsk rätt, ha
notarii publici i Frankrike, Tyskland och Förenta Staterna tagils i anspråk

Kungl. Maj.ts proposition nr 6.

i mycket vidsträckt omfattning. I dessa länder gäller beträffande åtskilliga
rättshandlingar, att de icke kunna företagas utan biträde av notarius publicus.
Genom en dylik tvingande bestämmelse skapas, särskilt i förening med
ingående ordningsföreskrifter för notarii publici tjänsteutövning, förvisso
starka garantier för ordning och säkerhet inom ifrågavarande rättsområde.
Emellertid medför anordningen tillika stark bundenhet inom rättslivet.

I Sverige, där notariatinstitutionen är mera ofullständigt utvecklad än i
nvssnämnda länder, finnes — vid sidan om upptagande av protester endast
i enstaka fall föreskriven skyldighet att begagna notarius publicus. Denna
frihet synes icke lia medfört sådana vådor, att någon allmän önskan tinnes
att i vårt land efter utländska förebilder utbygga notariatinstitutionen
till att bliva ett i betydande usträckning obligatoriskt hjälpmedel vid ingående
av avtal och företagande av andra rättshandlingar. Tvärtom torde rättslivets
relativa obundenhet av formella band här skattas högt och anses icke böra
inskränkas utan tvingande skäl. Härtill ma framhallas, att en mera väsentlig
utveckling av notariatinstitutionen skulle ställa krav pa en fullständig nydaning
i organisatoriskt hänseende, vilken näppeligen kan genomföras utan
avsevärda svårigheter och kostnader.

Emellertid har notarii publici verksamhet, sådan den genom den historiska
utvecklingen kommit att gestalta sig i Sverige, visat sig i hög grad
gagnelig. Särskilt såvitt angår rättsförhållanden mellan parter i olika länder
är biträde av notarius publicus ofta nära nog oundgängligt. Av notarius
publicus utfärdat intyg godtages nämligen över stora delar av världen. Intyg
av annan myndighet har i dessa fall icke samma värde, da myndigheten
och dess behörighet ofta äro i utlandet mindre kända. Belysande är, att ej
sällan i utländska kontrakt, fullmakter och andra handlingar uttryckligen
förutsättes, att erforderliga bestyrkanden här i landet skola utföras av notarius
publicus. Även i åtskilliga fall, där endast inhemska förhållanden beröras,
kan notarii publici medverkan ofta vara erforderlig. Sålunda förekommer
att notarius publicus på grund av det särskilda förtroende, som kommer
honom till del, anlitas i fall, där det anses uteslutet alt begagna annat
vittne. Såsom ett exempel må nämnas, att åt notarius publicus anförtros att
granska handlingar, vilkas innehåll av personliga eller kommersiella hänsyn
icke bör onödigt yppas, för att avgiva intyg angående i handlingarna förekommande
uppgifter örn ett visst sakförhållande.

Vad sålunda anförts synes giva vid handen, att å ena sidan anledning ej
föreligger att i vårt land tilldela notarii publici vidgad behörighet, men att a
andra sidan starka skäl tala för att bibehålla notariatinstitutionen vid i huvudsak
den ställning den för närvarande intager i svenskt rättsliv. Det nu
framlagda förslaget till ny notarii publicistadga bar utarbetats från nämnda
utgångspunkt. . . . .

Då härefter uppkommer frågan att närmare bestämma notam publici
arbetsuppgifter, må tilt en början erinras örn, att i 1882 års stadga
angivas endast några få sådana uppgifter, vilka notarius publicus är skyldig
utföra, samt alt därjämte tillägges honom en ej närmare begränsad betogenhet
all biträda jämväl vid andra förrättningar. Därav bar toranlelts en
viss osäkerhet rörande vad rätteligen faller inom notarii publici behörighet.
Följden har ock blivit, att notarii publici ibland kommit att åtaga sig uppgifter
vilka måste anses falla utanför deras egentliga verksamhetsområde
och för vilka de ej alltid varit tillräckligt kvalificerade, eller uppgifter, beträffande
vilka medverkan från offentligt organs sida framstår såsom mindre
tillfredsställande. Enighet torde därför råda örn, att det nuvarande systemet
med ej begränsade arbetsuppgifter är olämpligt. Det kan å andra sidan ej
heller vara lämpligt, att notarius publicus efter gottlinnande kan vägra att

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

mottaga tjänsteuppdrag. I stället bör man fixera vad notarius publicus äger
att utföra och samtidigt ålägga honom att i princip fullgöra detta.

Vad beträffar de arbetsuppgifter, som kunna tänkas ankomma på notarius
publicus, kan såsom kärnpunkten i hans verksamhet betecknas att kontrollera
eller undersöka yttre sakförhållanden och att i samband därmed genom
protokoll eller särskilt intyg fastslå därvid gjorda iakttagelser. Av liknande
art äro även de förrättningar, där inför notarius publicus avgives förklaring
och hail överlämnar sådan till tredje man eller notarius publicus mottager
något i deposition. Jämväl i dessa fall hänför sig notarii publici bestyrkande
till sakliga omständigheter, vilka förekommit vid förrättningarna. I enlighet
härmed har i 6 § av förslaget bland de arbetsuppgifter, som åvila notarius
publicus upptagits inrättningar av nu angivet slag. Bland dessa ha med hänsyn
till den utsträckning, i vilken de i praxis förekomma, särskilt nämnts
bestyrkande av namnunderskrifter och andra legaliseringar samt kontroll av
lotteridragningar och pristävlingar ävensom verkställande av utlottningar.

/ motsats till dessa faktiska bestyrkanden stå utlåtanden angående rättsfrågor.
Såväl av principiella som praktiska skäl torde det vara olämpligt att
tillägga notarius publicus behörighet att i denna sin egenskap avgiva utlåtanden
i sådana frågor.

Emellertid finnas vissa områden, inom vilka dels behovet av officiellt bestyrkande
i samband med internationella rättsärenden är särskilt framträdande,
dels ock det rättsliga bedömandet står i nära samband med yttre omständigheter
och därtill är av skäligen enkel natur. Här åsyftas i första hand
bestyrkande av, att myndighet eller person är behörig att företaga viss
tjansteatgärd eller att någon intager viss tjänsteställning eller innehar vuss
kompetens eller är rättsligen behörig företräda annan. Förslaget innehåller
föreskrift, att notarius publicus skall äga att i dessa fall utfärda erforderligt
bestyrkande.

Det kan ifrågasättas, huruvida notarius publicus därutöver borde tillerkännas
lätt att bestyrka, vad svensk lag eller författning stadgar angående
viss rättsfråga ävensom att vid företagande av rättshandling föreskrivna former
blivit iakttagna. Även om sådana spörsmål ofta kunna vara lätta att
avgöra, kan därvid ibland uppkomma rättsliga bedömanden, vilka icke böra
ankomma pa notarius publicus. De sakkunniga anse sig därför ej kunna förorda
en sadan utvidgning av notarii publici verksamhetsfält.

Särskild uppmärksamhet påkallar frågan örn bestyrkande av översättningar.
Enligt nu gällande stadga är notarius publicus skyldig att verkställa
sadan! bestyrkande. Åtminstone i Stockholm utgör arbetet härmed en betydande
del av verksamheten.

Vid ställningstagande till detta spörsmål ina till en början erinras om,
att viss möjlighet finnes att utan medverkan av notarius publicus få lill stånd
översättningar genom personer, som intaga en i viss mån officiell ställning.
Salunda auktoriserar alltsedan år 1932 Stockholms handelskammare för sitt
verksamhetsområde tränsta förer. Före auktoriseringen underkastas sökande
översättningsprov, varjämte hans lämplighet prövas. I Göteborg antagas sedan
1910 translatorer av handels- och sjöfartsnämnden och i Malmö har
magistiaten utsett en translator med auktorisation för alta språk. Rätten att
ex officio bestyrka riktigheten av översättningar tillkommer emellertid allenast
notarius publicus.

Mot translatorernas verksamhet ha riktats vissa erinringar. Sålunda har
anmarkts, att åtskilliga translatorer, vilka äro födda i utlandet, sakna tilli
äcklig förmåga att behandla svenska språket, samt att det oberoende av
nyssnämnda förhållande ofta förekommer, att en translator på grund av
otillräcklig kunskap i det ämne som behandlas icke fattar det sakliga innehållet
och sålunda är ur stand att fullgöra ett honom anförtrott uppdrag.

Kungl Maj.ts proposition nr 6.

I skrivelse till Kungl. Majit den 19 mars 1937 har docenten Helge Kökeritz
m. fl., under framhållande av behovet av en bättre ordning inom ifrågavarande
område, hemställt om införande vid rikets universitet och högskolor
eller annorstädes av en translatorsexamen, avsedd att berättiga dem, som
avlagt sådan examen, till förordnande såsom statligt auktoriserade translatorer.
Denna framställning är ännu beroende på Kungl. Maj ds prövning.

Enligt de sakkunnigas mening tala starka skäl för, att snarast åtgärder vidtagas
i syfte att ordna ett tillfredsställande translatorsväsende. Även om så
sker, synes det likväl knappast troligt, att notarii publici befattning med
översättningar kommer att kunna helt undvaras. Härvid äro att beakta särskilt
följande omständigheter. Flerstädes i utlandet åtnjuter notarius publicus
en så stark auktoritet, att något liknande knappast utan vidare kan komma
offentlig translator till del. I många fall torde därför vara erforderligt,
att notarius publicus bestyrker riktigheten av översättning, även där denna
verkställts av offentlig translator. Vidare måste åtminstone i de största städerna
notarius publicus ha långt större möjlighet än en huvudsakligen språkligt
utbildad översättare att förvärva tillräcklig säkerhet i handhavandet av
den juridiska terminologien inom de allmännare språken. Under alla förhållanden
måste det därför anses värdefullt att vid översättning av text
med juridiskt innehåll kunna anlita notarius publicus. Ofta torde i dylika
fall det bästa resultatet vinnas genom samarbete mellan translator och notarius
publicus.

Det torde sålunda icke, åtminstone för närvarande, böra ifrågakomma att
fråntaga notarius publicus rätten att bestyrka översättningar. Å andra sidan
är det uteslutet — hur notariatinstitutionen än organiseras — att tillse, att
notarius publicus å varje plats är kompetent att verkställa eller kontrollera
alla sådana översättningar, som kunna ifrågakomma. Vid övervägande av
dessa synpunkter ha de sakkunniga kommit till den uppfattningen, att notarius
publicus bör givas möjlighet att bestyrka översättningar men ej bör
åläggas att mottaga sådana uppdrag.

Slutligen må anmärkas, att det tagits under övervägande att med hänsyn
till vissa utländska förhållanden tillägga notarius publicus befogenhet att
upptaga ed för tillvaratagande av rättighet i utlandet. För närvarande kan
jämlikt lag den 5 april 1935 för sådant ändamål upptagas ed av allmän underrätt
eller å landet av domaren och i stad av den utav rådstuvurättens
lagfarna befattningshavare, som rätten därtill utsett. Emellertid torde det ej
vara av något större behov påkallat att tillerkänna jämväl notarius publicus
sådan behörighet. Även principiella skäl tala mot en dylik anordning. Några
bestämmelser i ifrågasatt riktning lia alltså icke upptagits i förslaget.

Vad därefter angår spörsmålet om notariatväsendets organisation bör till
en början upptagas frågan om, var notarii publici skola finnas.

Uppenbarligen förefinnes i alla städer behov av notariella bestyrkanden,
ehuru i vissa av de mindre städerna detta behov kan vara föga framträdande
bortsett från protestverkställigheten. Det synes därför föreligga^ skäl att
föreskriva, alt notarius publicus skall finnas även i de, till antalet få, städer,
där notarius publicus hittills icke blivit tillsalt. En sådan regel är påkallad
även för vinnande av större enhetlighet i organisationen.

Det kan ifrågasättas, huruvida icke notarii publicibefatlningar borde inrältas
jämväl för landsbygdens vidkommande. Emellertid torde på de flesta
orter saknas andra för uppdraget lämpade personer än landsfiskalerna. Dessa
äga, såsom tidigare nämnts, redan enligt gällande ordning alt förrätta
protester samt, där så erfordras för lillvaratagande av rätt i utlandet, ali bevil
Ina underskrifter och bestyrka rikligheten av avskrifter. Endast sällan
torde därutöver å landet yppa sig behov av notariella förrättningar. Å andra
sidan kan någon gång en sådan förrättning vara av avsevärd omfattning och

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

under ej ringa tid hindra förrättningsmannens närvaro å tjänsterummet. En
utvidgning av landsfiskals skyldighet att handlägga notariella ärenden skulle
därför utan att fylla något allmänt behov kunna inverka menligt på hans
förmåga att fullgöra sina egentliga tjänsteåligganden. Det torde sålunda
icke vara lämpligt att pålägga landsfiskalerna nämnda uppgift. Av nu anförda
skäl synes man böra avstå ifrån att för landsbygdens vidkommande
anordna särskilda notarii publicibefattningar.

Under sådana förhållanden blir landsbygdens befolkning liksom hittills
hänvisad att, där landsfiskal ej är behörig, vända sig till notarius publicus
i stad. Därav behöver ej alltid följa någon olägenhet ens då avståndet till
staden är betydande, ty åtskilliga förrättningar, exempelvis bestyrkande av
avskrifter, kunna av notarius publicus utföras utan närvaro av sökanden
eller annan person. Är fråga örn förrättning, som skall verkställas utom staden,
stadgas rörande protester, att dessa å landet kunna upptagas av notarius
publicus från närmaste stad. Vad beträffar andra förrättningar som
skola verkställas å landsbygden, saknas för närvarande föreskrifter angående
notarii publici behörighet. För att undanröja tvekan härom synes uttryckligen
böra föreskrivas, att notarius publicus äger utföra förrättning jämväl
utom den stad, där han är anställd. Med hänsyn till hans arbetsuppgifter
inom staden har det emellertid ej ansetts möjligt att ovillkorligen ålägga honom
att verkställa dylik förrättning.

Beträffande det närmare organiserandet av notarii publicibefattningarna
gäller det att i första hand taga ställning till spörsmålet, huruvida befattningshavarna
skola inordnas såsom tjänstemän i förvaltningen
eller om åt dem skall givas ställningen av fria företagare. För närvarande
tillämpas det senare systemet i Stockholm och några få mindre
städer. I motsats härtill uppehälles notarii publicibefattningen i magistratsstäder
utom Stockholm av ledamot i eller tjänsteman vid magistraten samt
i flertalet släder utan magistrat av kommunalborgmästaren. Detta ger anledning
till att i det följande skilja mellan förhållandena i Stockholm, övriga
magistratsstäder och städer utan magistrat.

Vad angår Stockholm har utvecklingen lett till, alt notarii publici därstädes
anlitas i större omfatning och för mer mångskiftande uppgifter än i
andra städer. Härtill torde ha bidragit såväl Stockholms centrala ställning
inom samfärdsel och näringsliv som ock det betydande antalet ärenden, vilka
angå utländska rättsförhållanden, ävensom det personliga intresse dessa notari!
publici såsom fria företagare haft att utveckla sin rörelse och hävda sig
i den inbördes konkurrensen. Farhågor lia uttalats för att, därest ifrågavarande
notarii publici gjordes till tjänstemän, underordnade magistraten eller
annan myndighet, nämnda intresse skulle minskas och formerna för verksamheten
förlora något av sin nuvarande smidighet. Allmänheten, som vant
sig vid rådande ordning, skulle icke bliva i lika grad betjänt med en efter
mera ämbetsmannamässiga linjer anpassad notariatinstitution. Bland de företag
och enskilda personer, vilka i större utsträckning anlita notarius publicus,
torde jämväl råda en allmän önskan att för Slockholm bibehålla samma institution
vid dess hittillsvarande utformning. Av anförda skäl synas i Stockholm
befattningarna liksom hittills böra utövas av ett antal fria företagare.
Den närmare anordningen av dessa befattningar kommer att senare behandlas.

Det kunde ifrågasättas att jämväl i övriga magistratsstäder giva notarii
publici ställningen av fria företagare. Till stöd för en sådan anordning kan
antöras, att kravet på snabbhet och smidig anpassning efter omständigheterna
kan förväntas därigenom bliva särskilt väl tillgodosett. Emellertid har i
dessa städer, såvitt känt är, den nuvarande anordningen, vid vilken notarii
publicibefattningen förenas med magistratstjänst, fungerat tillfredsställande.

Kungl. Majlis proposition nr 6.

Tillika må i detta sammanhang framhållas, att man med undantag för de
allra största städerna icke kan räkna med, att notarii publici kunna vara fullt
sysselsatta inom sina befattningar, utan att de äro nödsakade att ägna sig
jämväl åt annan verksamhet. Av största vikt är, att notarius publicus genom
nämnda verksamhet bevarar en gentemot allmänheten oberoende ställning
och kan från dennas sida åtnjuta orubbat förtroende. Ur dessa synpunkter
torde det vara särdeles lämpligt, att liksom hittills magistratsperson innehar
notarii publicibefattningen. Framför allt i mindre städer torde endast undantagsvis
utom magistraten finnas någon, vilken är lika skickad att uppbära
ifrågavarande förtroendeställning. Övervägande skäl lala sålunda för
att i fråga örn magistratsstäderna i allmänhet fortfarande förlägga notarii
publicisysslan till magistraten. Lämpligen torde såsom för närvarande böra
i arbetsordningarna för magistraterna närmare bestämmas, åt vilken ämbets-
eller tjänsteman uppdraget skall anförtros. Stadgande av detta innehåll
har upptagits i 2 § av förslaget. Nämnda stadgande är avsett att vinna tilllämpning
jämväl i de Iva magistralsstäder, Norrtälje och forshälla, vilka
för närvarande sakna notarius publicus.

Vad beträffar städer under landsrätt äro förhållandena i mycket likartade
dem i mindre magistratsstäder. Av skäl motsvarande dem, som gälla för
dessa städer, torde i städer under landsrätt notarii publicisysslan i första
hand böra tilldelas någon statlig eller kommunal tjänsteman. I främsta rummet
torde då kommunalborgmästaren komma i fråga. Denne ombesörjer i
släder, som nu avses, flertalet av magistrat eljest åliggande uppgifter. Jämväl
i övrigt intager kommunalborgmästaren en central ställning inom stadens
förvaltning. Härigenom torde allmänheten ha fått för vana att i allehanda
angelägenheter hänvända sig till denne. Enligt gällande lag skall kommunalborgmästare
vara lagfaren eller ock på grund av annan utbildning eller
ådagalagd duglighet i kommunala värv eller eljest i allmän befattning ha
prövats skickad att innehava den tjänst, varom fråga är. Under sådana förhållanden
måste kommunalborgmästare tillika anses väl lämpad att besörja
notarii publicisyslan. En sådan lösning skulle säkerligen vara ägnad att i sin
tur stärka kommunalborgmästarens ställning.

Möjligheten till förening av ifrågavarande håda befattningar har redan
tidigare uppmärksammats. Sålunda har i flertalet av Kungl. Majit utfärdade
reglementen för kommunalborgmästare föreskrivits skyldighet för honom alt
mottaga förordnande såsom notarius publicus och i tjugu städer har med
stöd härav kommunalborgmästaren erhållit sådant förordnande. Emellertid
äro förhållandena i olika städer mycket växlande, vilket föranleder vissa svårigheter
att ovillkorligt ålägga kommunalborgmästare notarii publicisysslan.
Å en del orter äro sålunda kommunalborgmästarens arbetsuppgifter av
sådan omfattning, att en nämnvärd ökning av dem skulle innebära risk för
att andra uppgifter måste eftersättas. I de fall, där kommunalborgmästare
är s. k. lialvtidsanställd, skulle ett mera betydande tillskott till arbetsåliggandena
innebära åsidosättande av förutsättningarna för tjänsteavtalet.

Bland de notariella göromålen måste prolestverkslällighelen anses särskilt
betungande ej endast av den anledningen, att den som regel utgör en väsentlig
del av samtliga ifrågavarande göromål, utan även pa den grund att densamma,
jämväl då den är av ringa omfattning, för befattningshavaren föranleder,
att han måste vara tillstädes å tjänsterummet varje eftermiddag.
För vissa kommunalhorgmästare torde detta medföra betydande olägenhet.
Emellertid synes en lämplig lösning av spörsmålet erbjuda sig genom den
redan nu föreliggande möjligheten alt tillsätta siirskild törrällningsman lör
protester. I de städer, varom är fråga, torde övriga notariella uppdrag icke
bliva alltför betungande. Det bör därför ej möta några betänkligheter att

Kungl. Maj.ts proposition nr 6.

ålägga kommunalborgmästare att jämväl vara notarius publicus, därest han
i mån av behov beredes tillfälle att bliva bell eller delvis befriad från att
förrätta protester. Under denna förutsättning lära säkerligen ej heller nämnda
befattningshavare själva lia något att erinra mot den föreslagna anordningen.
I detta sammanhang må framhållas att, därest det för kommunalborgmästaren
gällande reglementet icke uttryckligen stadgar annorlunda, denne
vid utövande av notarii publicisysslan lärer vara berättigad till därav
härflytande inkomster.

Självfallet kan det icke överlåtas åt kommunalborgmästaren att själv avgöra,
i vad mån befattningen med protester bör läggas i andra händer. Då
städerna ofta lia ekonomiskt intresse av saken, bör jämväl undvikas att lägga
avgörandet bos kommunal myndighet. Däremot synes uppgiften lämpligen
kunna anförtros åt länsstyrelsen. För denna lösning kan anföras även det
skälet, att det enligt gällande ordning tillkommer länsstyrelse att förordna
den särskilde förrättningsmannen för protester, samt att förevarande båda
frågor delvis äro beroende av varandra och sålunda med fördel kunna bedömas
i ett sammanhang.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts har i 2 § av förslaget till
ny notarii publicistadga föreskrivits, att i stad utan magistrat kommunalborgmästaren
tjänstgör såsom notarius publicus, varjämte i 5 § länsstyrelsen
tillagts befogenhet att i stad, där särskild protestförrättare förordnats,
befria notarius publicus från skyldighet att förrätta protest. Vid sitt avgörande
har länsstyrelsen att taga hänsyn till icke blott allmänna intressen
utan även kommunalborgmästarens berättigade önskemål. Länsstyrelsen har
därvid möjlighet att lämpa sitt beslut efter förhållandena i det särskilda fallet.
Sålunda kan kommunalborgmästaren såsom notarius publicus helt befrias
från skyldighet att förrätta protester eller nämnda skyldighet bibehållas
jämsides med den särskilda förrättningsmannens. Vidare kan dennes förordnande
begränsas exempelvis till viss kortare lid eller till fall, då kommunalborgmästaren
har förhinder.

Vid genomförande av den nu föreslagna anordningen i fråga om notarii
publicibefattningarna i städer utan magistrat erfordras jämkning av de i
88 § växellagen och den likalydande 66 § checklagen givna sladgandena
angående upptagande av protest. I nämnda båda lagrum föreskrives, såvitt
angår stad, att protest skall upptagas av notarius publicus eller magistratsperson
samt att i stad, där magistrat ej finnes, särskild förrättningsman
skall vara av länsstyrelsen förordnad, varjämte i sådan stad protest må upptagas
jämväl av landsfiskalen i orten. Berörda bestämmelser böra ändras såtillvida,
som föreskriften om förordnande av särskild förrättningsman bör
göras fakultativ. I samband härmed synes ock böra tagas under omprövning,
huruvida något skäl förefinnes att bibehålla landsfiskal vid rätten att
upptaga protest i sådan stad.

Redan i framställning till Kungl. Majit den 31 maj 1934 har Svenska stadsförbundets
styrelse berört denna fråga. Styrelsen framhöll därvid städernas
ekonomiska intresse av, att deras egna befattningshavare utförde förekommande
protester och påtalade olägenheten för städer utan magistrat av landsfiskals
rätt j detta hänseende. Styrelsen uttalade även, att efter genomförande
av 1932 års lagstiftning angående kommunalförvaltningen i de magistratslösa
städerna — varigenom de nuvarande kommunalborgmästarbefattningarna
skapades — det näppeligen kunde anföras något avgörande skäl för att
bibehålla landsfiskal såsom protestförrättare i dessa städer. Berörda framställning
har på sin tid för yttrande remitterats till länsstyrelserna och vissa
sammanslutningar. De betänkligheter, som därvid från en del håll yppats
mot att fråntaga landsfiskal ifrågavarande befogenhet, lia särskilt motive -

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

rats med, att han icke kunde vara pliktig att utan gottgörelse avstå från
med verksamheten förenade inkomster. Emellertid föreligger för närvarande
ett förslag örn lönereglering för landsfiskalerna, enligt vilket dessa befattningshavare
tillförsäkras fast lön utan rätt till sportler. Då nämnda förslag
avses skola genomföras redan innevarande år, torde det sålunda åberopade
skälet mot borttagande av landsfiskalernas behörighet såsom protestförrättare
i stad numera sakna betydelse. Behovet av landsfiskal såsom protestförrättare
torde, om notarii publicibefattningar inrättas i samtliga städer, bliva
ännu mindre än förut. Under sådana förhållanden synas gällande bestämmelser
härom böra utgå. I enlighet härmed har utarbetats förslag till ändring
av 88 § växellagen och 66 § checklagen. Vad sålunda föreslagits innebär
givetvis intet hinder för länsstyrelse att i särskilda fall, då så finnes
lämpligt, förordna landsfiskal såsom protestförrättare i stad, varom fråga är.

Beträffande den närmare anordningen av notarii publicibefattningarna i
Stockholm må till en början framhållas, att det icke synes lämpligt att i
stadgan fixera antalet sådana befattningar nied hänsyn till, aU behovet av
dylika befattningar kan växla med skiftande tidsförhållanden. Då^ fråga uppkommer
om inrättande eller indragande av sådan befattning, måste hänsyn
tagas såväl till allmänhetens intresse av snabb och omsorgsfull handläggning
av förekommande ärenden som ock till angelägenheten av att varje befattning
lämnar skäligt ekonomiskt utbyte. Sistnämnda synpunkt är av betydelse
ej blott för befattningshavarna själva utan även för det allmänna, i
den mån detta förhållande är ägnat att befrämja en tillfredsställande rekrytering
till befattningarna och självständighet i tjänsteutövningen. Under sådana
omständigheter torde skäl föreligga att förbehålla Kungl. Majit avgörandet
i denna fråga. Dessförinnan torde Kungl. Majit böra höra magistraten
samt handels- och sjöfartsnämnden. Då åt denna nämnd, såsom av det
följande framgår, lämpligen bör uppdragas att lia den omedelbara uppsikten
över ifrågavarande befattningshavares tjänsteutövning, kan det förväntas,
att nämnden vid förefallande behov skall taga initiativ i frågan.

För att vid tillsättning av notarii public! befordra en fri och allsidig prövning
synes avgörandet böra tillkomma Kungl. Maj ;t medan magistrat samt
handels- och sjöfartsnämnd tillerkännas förslagsrätt. Bestämmelserna härom
ha i tillämpliga delar utformats i överensstämmelse med vad som gäller för
dispaschörer.

Vad beträffar vikariats- och biträdesfrågan har, såsom tidigare anförts,
från handels- och sjöfartsnämnden riktats anmärkningar mot nu rådande
system för utseende av vikarier och biträdande notarii publici. Dessa anmärkningar
ha föranletts därav, att i åtskilliga fall notarius publicus till
vikarie eller biträdande notarius publicus föreslagit person, vilken enligt
nämndens mening saknat tillräcklig praktisk erfarenhet eller vars lämplighet
i övrigt ej blivit styrkt. I sådant fall medgiva ej gällande bestämmelser
ali notarii publici förslag frångås. Härigenom föreligger risk, att vid tillsättning
av vikarie och biträdande notarius publicus det personliga förhållandet
mellan dem och den ordinarie befattningshavaren kan komma att få större
betydelse än vederbörandes kvalifikationer för uppdraget. Givetvis är detta
ur allmän synpunkt förkastligt. Det må särskilt anmärkas, alt örn en person
systematiskt erhåller förordnanden, som nu avses, denne — måhända
med förbigående av mera skickade personer — sättes i tilliälle att förvärva
omfattande formella meriter för sökande av ordinarie notarii publicibefattning.
Oaktat ännu ej yppat sig påtagliga olägenheter i angivet hänseende,
måste likväl principen stämplas som felaktig och den kan i framtiden orsaka,
att rekryteringen till befattningarna kommer att ske från alltför trång
basis. Emellertid måste man å andra sidan så långt möjligt tillgodose den

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

ordinarie befattningshavarens intresse av att till vikarie eller biträde erhålla
en person, som han med förtroende kan anlita i sin rörelse och med vilken
han utan slitningar kan samarbeta. Notarius publicus kan därför göra anspråk
på, att hans befogade erinringar i dessa hänseenden ej lämnas obeaktade.
Vid en reglering av vikariats- och biträdesfrågan bör vidare uppmärksammas,
att vikarie liksom biträde vid hastigt påkommande förfall för notarius
publicus måste kunna ingripa utan onödig omgång och att sålunda därvid
icke gives tillfälle till något tidsödande tillsättningsförfarande. Av det
sagda framgår, att en tillfredsställande reglering av vikariats- och biträdesfrågan
stöter på avsevärda svårigheter.

Vid övervägande av nu antydda förhållanden har den lämpligaste lösningen
synts ligga i att för varje notarius publicus i Slockholm utse en ersättare,
lämpligen benämnd biträdande notarius publicus, med uppgift att
såväl bereda notarius publicus erforderlig lättnad i arbetsbördan som ock
vid förfall för honom uppehålla befattningen.

För att i den praktiska tillämpningen ernå största möjliga enkelhet och
smidig anpassning efter behovet synes notarius publicus själv kunna tilläggas
befogenhet att i viss utsträckning låta ersättaren inträda i tjänstgöring.
Dock måste ifrågavarande befogenhet begränsas med hänsyn till det allmänna
intresset av, att den ordinarie befattningshavaren själv i väsentlig mån
uppehåller tjänsten. I anledning härav föreslås, att notarius publicus i allmänhet
skall äga rätt att under sammanlagt högst en och en halv månad
varje år helt eller delvis överlåta å ersättaren att bestrida med befattningen
förenade åligganden. Tidsbegränsningen är avsedd att tillämpas sålunda att,
även örn ersättaren endast tages i anspråk för del av en dag, hela dagen
tages i beräkning. Emellertid intager bland notarii publici åligganden protestverkställigheten
i viss mån en särställning, i det hithörande åtgärder genomgående
måste hänföras till rutinarbete av föga kvalificerad beskaffenhet.
Det synes därför möjligt att i fråga örn protester lämna notarius publicus
fria händer att i mån av behov tillkalla ersättaren.

Den notarius publicus sålunda tillkommande befogenheten torde täcka
behovet av ledighet för semester ävensom för anhopning av tjänsteåligganden,
för sjukdom av obetydlig varaktighet och för eljest förekommande tillfälligt
förhinder. Utöver vad nu sagts, bör ledighet beviljas notarius publicus
på grund av styrkt sjukdom eller annat laga förfall. Prövningen av denna
fråga anförtros lämpligen åt magistraten. Som skäl härför kan anföras, att
frågan närmast är av administrativ karaktär och att magistraten har större
möjlighet än handels- och sjöfartsnämnden att snabbt sammanträda för
beslut.

Då magistraten beviljat notarius publicus ledighet, inträder utan särskilt
förordnande biträdande notarius publicus i utövningen av befattningen. Likaledes
inträder den senare automatiskt såsom vikarie vid den ordinarie befattningshavarens
avgång.

I likhet med vad föreslagits för notarii publici bör åt Kungl. Maj:t förbehållas
att förordna biträdande notarii publici. En sådan lösning torde vara
erforderlig med hänsyn till de delvis motstridande intressen, vilka kunna
uppkomma vid val av biträdande notarius publicus. Före avgörandet böra
magistraten och handels- och sjöfartsnämnden inkomma med yttranden samt
notarius publicus erhålla tillfälle yttra sig. Med det nu föreslagna tillsättningsförfarandet
beträffande biträdande notarius publicus vinnes även den
fördelen, att man redan från början sörjer för en tillfredsställande rekrytering
till banan, då möjlighet till fri konkurrens om tjänsterna öppnas.

Förordnande för biträdande notarius publicus torde böra begränsas till
viss tid, förslagsvis tre år. Såsom skäl härför kan åberopas hänsyn dels till

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

den ordinarie befattningshavaren, för vilken det kan vara betydelsefullt, att
ersättarens lämplighet och särskilt dennes vilja till samarbete tages under
förnyad prövning, dels ock till det allmänna intresset av, att uppdragen såsom
biträdande notarii publici ej utan vidare förbehållas ett ringa fåtal utan
stå öppna för de vid varje tid bäst kvalificerade sökandena. Det torde knappast
behöva särskilt påpekas, att sistnämnda förhållande jämväl kan få avgörande
inflytande på den framtida rekryteringen till notarii publicibefattningarna.

Speciell motivering.

I det följande lämnas en specialmotivering till författningstexten, i den mån
sådan ej redan lämnats.

Förslaget till stadga angående notarii publicii.

1 och 2 §§.

Rörande dessa paragrafer hänvisas till den allmänna motiveringen.

3 §.

Denna paragraf motsvarar 5 § i 1882 års stadga.

4 §.

Redan av stadgandet i 25 kap. 22 § strafflagen torde följa, att notarius
publicus är underkastad ämbetsmannaansvar. Emellertid har för att undgå
varje tveksamhet uttryckligt stadgande härom, liksom i gällande stadga, ansetts
böra upptagas. Bestämmelsen har dock i förslaget erhållit den modernare
utformning, som återfinnes i lagen örn förmynderskap 3 kap. 14 §.

5 §.

Denna paragraf motsvarar i huvudsak 18 1 moni. i nuvarande stadga. Rörande
det föreslagna stadgandet angående rätt för länsstyrelse att i stad, där
särskild protestförrättare förordnats, befria notarius publicus från skyldighet
att upptaga protest hänvisas till den allmänna motiveringen.

6 8-

Se allmänna motiveringen.

7 8-

I denna paragraf ha sammanförts bestämmelser örn vissa fall, da notarius

publicus skall eller må vägra sin medverkan.

Att notarius publicus ej på grund av innehållet i 6 8 Rör erhålla möjlighet
att ingripa i andra myndigheters tjänsteåligganden är uppenbart. Pa
grund av det härom givna stadgandet skall notarius publicus bl. a. avvisa
ansökan örn deposition och hänvisa sökanden till överexekutor i fall, som
avses i 1 8 lagen örn gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt
förvar och 3 kap. 22 8 lagen om nyttjanderätt till fast egendom. Med »myndighet»
har i föreliggande hänseende likställts »inrättning» med tanke särskilt
på stadganden örn nedsättning hos bank av omyndigs värdehandlingar.

Vidare stadgas förbud för notarius publicus att medverka i ärende, då
sådan medverkan på grund av ärendets beskaffenhet ej kan anses tillbörlig.
Härmed åsyftas fall, i vilka notarius publicus finner, alt hans biträde

Kungl. Maj.ts proposition nr 6.

begäres i rättsstridigt eller chikanös! syfte eller då ärendet är av sådan natur,
att dess handläggning av notarius publicus ej är förenlig med befattningens
värdighet. Ur sistnämnda synpunkt är för notarius publicus särskild
anledning att kritiskt bedöma vissa av de fall, där bestyrkandet begäres för
reklamändamål.

Den upptagna bestämmelsen örn jäv torde ej behöva närmare motiveras.

Andra stycket av förevarande paragraf medgiver notarius publicus rätt att
bl. a. avböja uppdrag av oskäligt invecklad eller vidlyftig beskaffenhet.

8 §.

Denna paragraf motsvarar delvis 8 § i nuvarande stadga. Emellertid har
skäl icke ansetts föreligga att bibehålla den notarius publicus där ålagda
skyldigheten att införa kungörelse i vissa tidningar.

Enligt lag den 8 april 1938 skall den 1 maj vara likställd med allmän helgdag.
Vad beträffar de s. k. bankfridagarna, nämligen påskafton, midsommarafton
och julafton, stadgas i kungörelse den 20 december 1935 att statsmyndigheterna
må, om och i den mån så finnes kunna ske, å sistnämnda dagar
inställa öppethållandet av sina tjänstelokaler eller myndigheterna eljest åliggande
mottagning för allmänheten. Oberoende av sin mer eller mindre
tjänstemannaliknande ställning synes notarius publicus vara jämställd med
statsmyndighet. På grund härav torde notarius publicus utan särskilt stadgande
äga frihet att hålla sin expedition stängd även under dessa dagar.

9 §.

Häri upptagas regler angående protokollföring, i stort sett motsvarande
9 § 1—-3 mom. i nu gällande stadga. Bestämmelser örn i vad mån protokoll
skall hållas hemligt ha uteslutits, då detta ämne numera regleras i lag den
28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar,
se särskilt 26 § i lagen.

. inbindningen bör gälla, att protokoll över protester sammanföras för
sig och övriga protokoll för sig. Därefter må med hänsyn till mängden av
ärenden avgöras, huruvida bindningen skall ske i ett eller flera band.

10 §.

Lika med 9 § 4 mom. i 1882 års stadga.

11 §■

Motsvarande bestämmelse i nu gällande stadga saknas. Det har emellertid
ansetts lämpligt att uttryckligen erinra om notarii publici rätt att erhålla
ersättning för utfört uppdrag. Att sådan ersättning i vissa fall skall ingå till
stadens kassa, följer av arbetsordningar och reglementen för magistrater och
kommunalborgmästare.

12 §.

De bestämmelser rörande kompetens till notarii publicibefattning, vilka
här upptagits, uppställa — utöver nu gällande föreskrifter — fordran på
svenskt medborgarskap ävensom grundlig erfarenhet från praktisk juridisk
verksamhet. Med det senare tillägget avses att inskärpa vikten av praktisk
juridisk utbildning vid sidan om den teoretiska för förmågan att med gott
omdöme och erforderlig säkerhet handlägga de mångskiftande göromål, vilka
i Stockholm hänvisas till notarius publicus. Stadgandet har avsiktligt formulerats
så vidsträckt, att varje slag av praktisk juridisk verksamhet kan komma
i betraktande. Ur nyss angiven synpunkt kan det nämligen ofta vara

Kungl. Maj.ts proposition nr 6.

lika värdefullt med praktik å exempelvis advokatbyrå som med tjänstgöring
hos notarius publicus.

Vad angår notarii publicibefattningar i andra städer, erfordras självfallet
ej särskilda kompetensvillkor, då därvid äro att iakttaga de bestämmelser,
som gälla för den tjänst, varmed notarii publicibefattningen förenats. Liknande
gäller i de hänseenden, vilka beröras i 13—22 §§ av förslaget.

13 §.

Se angående första stycket den allmänna motiveringen.

Den i andra stycket upptagna regeln överensstämmer med vad som gäller
enligt nuvarande stadgan.

14 §.

I likhet med vad som allmänt föreskrives beträffande statliga och kommunala
tjänstemän, måste det anses ur det allmännas synpunkt önskvärt,
att förordnande för notarius publicus upphör vid viss ålder. I detta avseende
må särskilt beaktas, att notarii publici tjänstgöring även med bortseende
från protestförrättningarna ofta måste förläggas utanför arbetsrummet och
därför kan kräva högre kroppslig vitalitet än många andra tjänsteuppdrag.
Avgångsåldem för tjänstemän torde numera aldrig sättas högre än 67 år.
Då det av flera skäl torde vara uteslutet att med befattningarna förena pensionsrätt,
synes hänsynen till befattningshavarna kräva, att i förevarande fall
åldersgränsen ej sänkes under vad nyss angivits. I enlighet med dessa överväganden
har förslagets bestämmelse om avgångsålder för notarius publicus
utformats.

Vad i övrigt stadgas i denna paragraf, motiveras av behovet att från notarii
publicibefattning avlägsna innehavare, som av annan anledning än hög
ålder påtagligen icke är skickad att uppehålla befattningen. På grund av
den förtroendeställning, som notarius publicus intager, är det särskilt angeläget,
att räckvidden hos ifrågavarande stadganden ej begränsas alltför snävt.
Dock har vid deras utformning jämväl tagits hänsyn till notarii publici berättigade
önskemål av största möjliga trygghet å befattningen.

Oavsett bestämmelserna i denna paragraf kan givetvis notarius publicus på
grund av tjänstefel bliva av domstol avsatt från sin befattning.

15 §.

Med det här föreslagna redovisningsförfarandet, vilket endast delvis har
sin motsvarighet i 10 § i nuvarande stadga, avses att vid notarii publici
frånträde säkerställa bevarandet av hans protokoll och hos honom deponerade
värdeföremål, penningar och handlingar. Genom att dessa överlämnas
eller eljest redovisas till magistraten vinnes möjlighet att konstatera, att den
förutvarande befattningshavaren fullgjort sin vårdnadsplikt. I den mån ny
innehavare av befattningen eller den, som eljest uppehåller densamma, på
begäran utfår protokoll, övriga handlingar och tillgångar, övertager han tilllika
ansvaret för dem.

16—18 §§.

Se allmänna motiveringen.

19 g.

Endast mera sällan torde bliva nödvändigt att vid förhinder för biträdande
notarius publicus äga tillgång till särskild vikarie. Som denna eventualitet
dock ej kan anses helt utesluten, föreslås i föreliggande paragraf rätt för
magistraten att i dylikt fall förordna tillfällig vikarie.

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

20 §.

Särskild motivering torde icke erfordras i fråga om denna paragraf.

21 §.

Med biträdande notarii publici egenskap av ersättare för notarius publicus
bör följa uppdraget att tillsvidare uppehålla notarii publicibefattning, som
blivit ledig. Utan särskilt stadgande torde vara uppenbart, att han därvid
inträder i ordinarie innehavares rätt till de intäkter, vilka härflyta av befattningen.

22 §.

Enligt nu gällande ordning föreligger, såvitt angår Stockholm, ej någon
möjlighet till kontroll över notarii publici verksamhet. Väl ålägges handelsoch
sjöfartsnämnden enligt utfärdad instruktion att vaka över gällande författningars
efterlevnad i avseende å bl. a. notarii publici tjänsteutövning, men
nämnden synes icke lia tilldelats några befogenheter, vilka kunna göra övervakningen
effektiv. Första stycket av förevarande paragraf har tillkommit
för att avhjälpa nämnda brist. Som handels- och sjöfartsnämnden synes
väl lämpad att fylla ifrågavarande funktion, har skäl ej ansetts föreligga
att förlägga denna till annan institution eller myndighet.

Det i andra stycket upptagna stadgandet om medling genom handels- och
sjöf artsnämndens försorg är avsett att smidigt undanröja uppkommande konflikter
mellan notarius publicus och hans medhjälpare. Sådan motsättning
kan uppstå särskilt vid bestämmande av arvode åt biträdande notarius publicus
eller annan vikarie. Det föreslås, att nämnden skall äga avgöra sådana
möjligen uppkommande tvister. Mot nämndens beslut kan i sedvanlig ordning
talan föras. Arvodestvister skola sålunda icke få dragas under domstols
prövning.

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser.

Den nya stadgan bör träda i tillämpning från och med ingången av nytt
kalenderår. Därest annan tidpunkt väljes, måste de enligt nuvarande ordning
meddelade förordnandena för biträdande notarii publici i Stockholm bringas
att dessförinnan upphöra. Sådana förordnanden meddelas att gälla tillsvidare
under viss tid, omfattande kalenderår eller del därav.

Det torde vara tvivelaktigt, huruvida nuvarande innehavare av notarii pubhcibefattningar
kunna skiljas från sin tjänst, så länge de utan anmärkning
fullgöra tjänsten. Oavsett huru härmed förhåller sig, torde billighetsskäl
kräva att — såsom föreslagits under punkt 2 av övergångsbestämmelserna
— nu meddelade förordnanden å sådana befattningar skola äga fortsatt
giltighet. Stadgande härom är av praktisk betydelse, förutom för Stockholm,
endast för stad utan magistrat, där förordnandet avser annan än kommunalborgmastaren,
således Arvika, Hässleholm, Katrineholm, Kungälv Nässiö
Trollhättan och Vetlanda (event, även Boden). Bestämmelserna i punkterna
d och 4 aro motiverade av samma skäl.

Förslagen till lagar om ändrad lydelse av 88 § växellagen och

66 § checklagen.

Angående dessa förslag hänvisas till vad i allmänna motiveringen anmagistrat!SlUtmna
'' lnrattande »v notari publicibefattningar i städer utan

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

Bilaga A.

Förslag

till

Stadga angående notam pnblici.

Härigenom förordnas som följer:

Allmänna bestämmelser.

1 §. I rikets städer skola finnas notarii publici med de uppgifter, som
angivas i denna stadga.

2 §. Notarii publici i Stockholm förordnas av Konungen till det antal,
som efter hörande av magistraten samt handels- och sjöfartsnämnden av
Konungen bestämmes.

I annan stad tjänstgör såsom notarius publicus ledamot i eller tjänsteman
vid magistrat, vilken därtill utsetts i den för magistraten gällande arbetsordningen,
eller, i stad utan magistrat, kommunalborgmästaren.

3 §. Notarius publicus skall med redlighet, nit och oväld fullgöra sin
tjänst samt icke uppenbara vad honom däri blivit anförtrott såsom hemligt.

4 §. Vad i 25 kap. strafflagen är stadgat om statens ämbetsmän skall ock
gälla om notarius publicus.

Örn notarii publici verksamhet.

5 §. Notarius publicus är skyldig att, då han därom anlitas, upptaga protest
enligt växellagen och checklagen. I stad, där särskild protestförrättare
förordnats, må länsstyrelsen befria notarius publicus från sådan skyldighet.

Det åligger ock notarius publicus att inom den stad, där han är verksam,
företaga andra förrättningar, vilka enligt lag eller särskilda författningar
ankomma på honom; dock är han icke pliktig åtaga sig delgivning av stämning
eller annan handling.

6 §. I övrigt åligger notarius publicus, då han därom anmodas och förrättning
kan företagas inom staden,

att bestyrka namnunderskrifter, riktigheten av avskrifter och andra uppgifter
rörande innehållet i företedda handlingar,

att såsom vittne närvara vid tillslutande eller öppnande av förvaringsrum
ävensom vid åsättande eller borttagande av försegling,

att kontrollera lotteridragningar samt pristävlingar och liknande företag
ävensom att verkställa utlottningar angående obligationer, aktier och andra
värdehandlingar,

att eljest efter företagen kontroll eller undersökning avgiva förklaring rörande
därvid iakttaget förhållande,

att upptaga förklaringar rörande förhållanden av rättslig eller ekonomisk
betydelse ävensom att till tredje man överlämna förklaringar av sådan art,
att mottaga värdeföremål, penningar och handlingar i förvar eller överlämna
sådan egendom till tredje man,

samt att bekräfta, att myndighet eller person är behörig att företaga viss
tjänsteåtgärd, eller alt någon intager viss tjänsteställning, innehar viss kompetens
eller är rättsligen behörig företräda annan.

Diliang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr S.

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

Notarius publicus är jämväl berättigad att utom staden verkställa förrättning,
som ovan i denna paragraf angives.

Han må ock åtaga sig att bestyrka riktigheten av översättningar.

7 §. Ej må på grund av vad i 6 § stadgas notarius publicus handlägga
ärende, som ankommer å särskild myndighet eller inrättning eller ock är av
beskaffenhet, att medverkan av notarius publicus ej kan anses tillbörlig.
Notarius publicus må ej heller åtaga sig uppdrag, om han har del i saken
eller eljest särskild omständighet föreligger, som är ägnad att rubba förtroendet
till hans opartiskhet.

Notarius publicus äger avböja uppdrag, då på grund av därtill knutna villkor
eller andra omständigheter det icke rimligen kan begäras att han skall
utföra detsamma.

8 §. Det åligger notarius publicus, såvitt ej annat bestämts i för honom
gällande tjänstereglemente, att inom den stad, där han är verksam, hålla
tjänsterum tillgängligt för allmänheten under viss tid varje helgfri dag.

Underrättelse örn nämnda tid samt örn platsen för lokalen skall meddelas
magistraten eller, där sådan ej finnes, länsstyrelsen. Tiden skall ock angivas
genom anslag å yttre dörren till tjänstelokalen.

9 §. över protest skall förås protokoll på sätt stadgas i gällande växellag
och checklag. Protokoll skall ock föras över andra av notarius publicus
verkställda förrättningar, där så begäres eller notarius publicus finner protokoll
erforderligt till framtida säkerhet.

I protokoll må ej förekomma radering eller sådan överstrykning, att därigenom
det förut skrivna göres oläsligt.

Protokollen skola för varje år inbindas och registreras. Därvid böra protokollen
över protester sammanföras för sig i löpande följd.

10 §. Notarius publicus är skyldig att för varje månad senast å andra
söckendagen efter dess utgång till statistiska centralbyrån insända förteckning
å de särskilda växelsummorna i de accepterade och egna växlar, som
av honom protesterats för utebliven betalning.

Örn ersättning.

11 §. Notarius publicus är berättigad till skälig ersättning för av honom
utfört uppdrag. I vissa fall är i särskild författning föreskrivet, med vilket
belopp ersättning skall utgå.

Särskilda föreskrifter för Stockholm.

12 §. Till notarius publicus må förordnas endast den som

1. är svensk medborgare,

2. är myndig och ej försatt i konkurs,

3. avlagt för behörighet till domarämbete föreskrivna kunskapsprov,

4. har grundlig erfarenhet från praktisk juridisk verksamhet, samt

5. besitter erforderlig insikt i engelska, franska och tyska språken.

13 §. Då notarii publicibefattning blivit ledig, skall magistraten, sedan
Konungen medgivit tjänstens återbesättande, ofördröjligen genom kungörelse,
som införes i allmänna tidningarna och i en eller flera tidningar inom
staden, tillkännagiva ledigheten samt meddela underrättelse, att sökande till
befattningen har att sist innan klockan tolv å tjugonde dagen från det kungörelsen
blivit införd i allmänna tidningarna till magistraten ingiva sin till
Konungen ställda ansökan. Efter ansökningstidens utgång skall magistraten
från handels- och sjöfartsnämnden inhämta yttrande angående de sökandes
skicklighet och lämplighet. Sedan yttrande inkommit, skall magistraten
upprätta förslag till tjänstens återbesättande samt insända detsamma jämte
handlingarna i ärendet till Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

Vid bedömande av sökandes skicklighet och lämplighet må hänsyn jämväl
tagas till insikt i annat utländskt språk än de i 12 § nämnda.

14 §. Förordnande för notarius publicus upphör:

a) vid utgången av den månad, under vilken han fyller 67 år,

b) därest han förklaras omyndig eller försättes i konkurs,

c) efter beslut av Kungl. Maid, därest han befinnes olämplig eller ock till
följd av sjukdom, vanförhet eller lyte oförmögen att i fortsättningen på tillfredsställande
sätt sköta sin tjänst.

15 §. Avlider notarius publicus eller frånträder han eljest sin befattning,
skola hans protokoll samt till honom i förvar lämnade värdeföremål, penningar
och handlingar inom en månad redovisas till magistraten.

Den som efterträder notarius publicus i tjänsten är berättigad att från magistraten
utfå de protokoll, övriga handlingar eller tillgångar, som han finner
för tjänsten erforderliga.

16 §. För varje notarius publicus skall finnas en ersättare (biträdande notarius
publicus).

Biträdande notarius publicus förordnas av Konungen för en tid av tre år.
Avgår biträdande notarius publicus före utgången av nämnda tid, förordnas
efterträdare för återstående del av perioden.

Om villkor för behörighet att förordnas till biträdande notarius publicus
samt örn tillsättning och entledigande av dylik befattningshavare skall vad i
12—14 §§ stadgas angående notarius publicus äga motsvarande tillämpning.
Därjämte skall vid tillsättning av biträdande notarius publicus iakttagas att,
innan handels- och sjöfartsnämnden avger yttrande, tillfälle beredes vederbörande
notarius publicus att yttra sig i ärendet.

17 §. Notarius publicus äger å biträdande notarius publicus överlåta att
upptaga protester angående växel och check samt att, under högst en och
en halv månad varje år, helt eller delvis bestrida även andra till befattningen
hörande åligganden.

Då biträdande notarius publicus inträder i tjänstgöring, som ej avser allenast
upptagande av protest, eller sådan tjänstgöring upphör, skall anmälan
göras till magistraten.

18 §. Det ankommer å magistraten att vid sjukdom eller annat laga förfall
för notarius publicus bevilja denne ytterligare tjänstledighet, och har
biträdande notarius publicus att under ledigheten bestrida göromålen.

19 §. Är biträdande notarius publicus förhindrad tjänstgöra, må magistraten
förordna behörig person såsom tillfällig vikarie. Innan sådant förordnande
meddelas skall, såvitt möjligt, handels- och sjöfartsnämnden beredas tillfälle
yttra sig.

20 §. Vid tjänstgöring för notarius publicus skall biträdande notarius
publicus och tillfällig vikarie begagna ordinarie befattningshavarens tjänstelokal,
vilken denne utan ersättning skall ställa till förfogande tillika med
erforderlig kontorspersonal och skrivmateriel.

Biträdande notarius pubicus och tillfällig vikarie äga av notarius publicus
uppbära skäligt arvode.

21 §. Då notarii publicibefattning blivit ledig, uppehälles densamma av
biträdande notarius publicus intill dess ny innehavare blivit utsedd.

På framställning av biträdande notarius publicus må magistraten, efter hörande
av handels- och sjöfartsnämnden, för samma tid förordna behörig person
till vikarie för honom.

22 §. Handels- och sjöfartsnämnden skall vaka över, att notarii publici,
biträdande notarii publici och särskilt förordnade vikarier fullgöra dem åvilande
skyldigheter. Nämnden äger för sådant ändamål från befattningshavarna
infordra upplysningar rörande förhållanden i tjänsten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

Det åligger ock handels- och sjöfartsnämnden att vid tvist mellan notarius
publicus och dennes ersättare medla mellan dem. Gäller tvisten storleken av
arvode, skall den avgöras av nämnden.

Denna stadga träder i kraft den 1 januari 1942; och skall i avseende härå
iakttagas följande:

1. Genom denna stadga upphävas stadgan den 6 oktober 1882 (nr 49 s. 1)
angående notarii publicibefattningen ävensom kungörelsen den 21 augusti
1939 (nr 580) angående biträdande notarius publicus i Stockholm.

2. Förordnande å notarii publicibefattning, vilket meddelats före den 1
januari 1942, skall fortfarande äga giltighet.

3. Är i stad utan magistrat sådant förordnande gällande för annan än kommunalborgmästare,
skall denne tillsvidare icke på grund av sin tjänst vara
notarius publicus.

4. Vad i 14 § finnes stadgat om skyldighet för innehavare av notarii publicibefattning
i Stockholm att avgå vid viss ålder, skall ej äga tillämpning å den,
som tillträtt befattningen före den 1 januari 1942.

Bilaga B.

Förslag

till

Lag örn ändrad lydelse av 88 § växellagen.

Härigenom förordnas, att 88 § växellagen skall erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives:

88 §.

Protest skall---länsstyrelsen förordnats. I stad, där magistrat ej

finnes, må jämväl särskild förrättningsman vara av länsstyrelsen förordnad.

Denna lag träder i kraft den---.

Bilaga C.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 66 § checklagen.

Härigenom förordnas, att 66 § checklagen skall erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives:

66 §.

Protest skall —--länsstyrelsen förordnats. I stad, där magistrat ej fin nes,

må jämväl särskild förrättningsman vara av länsstyrelsen förordnad.

Denna lag träder i kraft den---.

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagrad den 6 oktober
19U.

Närvarande:

regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Guldberg,

Ekberg,

Santesson.

Enligt lagrådet den 2 oktober 1944 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 14 september 1944, hade Kungl Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 88 § växellagen; och

2) lag om ändrad lydelse av 66 § checklagen.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn B. G. Widegren.

Regeringsrådet Kellberg samt justitieråden Ekberg och Santesson yttrade:

Enligt förslagen skall protest å landet upptagas av, bland andra, landsfiskalen
»i orten». Tillika föreskrives, att landsfiskal må »inom sitt distrikt» upplaga
protest i stad, där magistrat ej finnes. Trots de salunda använda skiljaktiga
ordalagen lärer med det först citerade uttrycket icke avses att tillerkänna
landsfiskal behörighet att å landet verkställa protest annat än inom
distriktet (jfr N. J. A. II 1932 s. 600). För undvikande av missförstånd torde
jämkning av uttrycket böra ske i överensstämmelse härmed.

Justitierådet Guldberg lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:
Bertil Crona.

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

Utdrag av protokollet över justitiedepartement sär enden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 15 december 1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Sköld, Quensel, Bergquist, Bagge,

Domö, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad, Ohlin, Erlander, Danielson.

Efter gemensam beredning med chefen för handelsdepartementet samt
t. f. chefen för socialdepartementet, statsrådet Danielson, anmäler chefen för
justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, lagrådets den 6 oktober 1944 avgivna
utlåtande över de till lagrådet den 14 september 1944 remitterade förslagen
till

1) lag örn ändrad lydelse av 88 § växellagen; samt

2) lag örn ändrad lydelse av 66 § checklagen.

Föredraganden anför följande.

Tre av lagrådets ledamöter hava påyrkat jämkning av ordalagen i lagförslagen
till undvikande av det missförstånd att å landet landsfiskal (»landsfiskalen
i orten») skulle äga behörighet att upptaga protest jämväl utom sitt
distrikt. Jag kan emellertid icke finna att, såsom dessa ledamöter förmenat,
tillkomsten av bestämningen »inom sitt distrikt» i första stycket sista punkten
av de båda lagrummen, vilken punkt ju avser landsfiskals behörighet att
upptaga protest i stad utan magistrat, kan giva anledning till den åsyftade
oriktiga tolkningen av orden »landsfiskalen i orten», som redan för närvarande
ingå i lagtexten. Någon jämkning av lagförslagen i nu nämnt avseende
torde därför ej vara påkallad.

Föredraganden hemställer därefter, att lagförslagen måtte jämlikt § 87 regeringsformen
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.*

Ur. protokollet:
Sigrid Linders.

Stockholm 1945. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

443500