Kungl. Maj:ts proposition nr 6 (Proposition 1932:6)

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

Nr 6.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
fortsatt tillämpning av lagen den 2 augusti 1927
om utlännings rätt att här i riket vistas; given Stockholms
slott den 11 december 1931.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag angående fortsatt tillämpning av lagen den
2 augusti 1927 (nr 333) örn utlännings rätt att här i riket vistas.

GUSTAF.

N. Gärde.

Bihang till riksdagens protokoll 1932.

1 sami.

G haft. (Nr 6.)

Kungl. Majlis proposition nr 6.

Förslag

till

Lag

angående fortsatt tillämpning av lagen den 2 augusti 1927 (nr 333) om
utlännings rätt att här i riket vistas.

Härigenom förordnas, att lagen den 2 augusti 1927 örn utlännings rätt att
här i riket vistas, vilken lag gäller till och med den 31 december 1932, skall
äga fortsatt giltighet till och med den 31 december 1937; dock att 1, 19, 27 och
51 §§ skola, 1, 19 och 51 §§ i nedan angivna delar, från och med den 1 januari
1933. hava följande ändrade lydelse:

1 §-

Utlänning,---såsom pass.

Legitimationshandling skall vara försedd med påteckning av svensk myndighet
(visering), där Konungen det förordnar, så ock i fall, som avses i 27 §
första stycket, med bevis örn uppehållstillstånd.

19 §.

Utländsk —--av polismyndighet.

Samma---sin försörjning.

Har till riket ankommande utlänning, enligt vad för polismyndigheten är
känt, varit dömd för förfalsknings-, tjuvnads- eller bedrägeribrott eller gjort
sig skyldig till yrkesmässigt hasardspel, yrkesmässigt övande av otukt, utnyttjande
av annans otuktiga levnadssätt eller yrkesmässigt bedrivande av
olovlig varuinförsel, och kan det skäligen antagas, att utlänningen skulle komma
att här i riket fortsätta sådan brottslig eller osedlig verksamhet, då må ock
avvisning ske som nyss sagts.

Vad ■— --stycket sägs.

27 §.

I beslut örn utlännings förpassning ur riket må förordnas, att utlänningen
icke äger återvända, med mindre han, där visering ej erfordras, före ankomsten
till riket erhållit uppehållstillstånd.

Beslutet örn förpassningen skall innehålla de skäl, å vilka beslutet grundas;
och skall Konungens befallningshavande i beslutet giva tillkänna vad utlänningen
har att iakttaga, där han vill söka ändring i beslutet, samt tillställa
honom skriftligt beslut så fort ske kan. Är utlänningen tillstädes, skall beslutet
muntligen avkunnas för honom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

51 §.

Konungen äger att under de särskilda villkor, som prövas nödiga, i visst
fall eller mera stadigvarande för vissa grupper av utlänningar medgiva undantag
från stadgandena i 1—4, 7, 13 och 14 §§, dock att utlänning över sexton
år städse skall vara pliktig att vid sin ankomst till riket meddela de upplj^sningar
polismyndigheten begär.

Rätten — ---av socialstyrelsen.

Kungl. Majlis proposition nr 6.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 27 november 1931.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden

Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson,

Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena samt chefen
för socialdepartementet anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Gärde, fråga örn fortsatt tillämpning av lagen den 2 augusti 1927 örn utlännings
rätt att här i riket vistas samt anför:

»Lagen örn utlännings rätt att här i riket vistas har en väsentligt annan
karaktär än den tidigare lagstiftningen i detta ämne. Den äldre lagstiftningen,
sådan den tog sig uttryck i 1914 års lag angående förbud för vissa utlänningar
att här i riket vistas, byggde i allt väsentligt på grundsatsen örn fritt folkutbyte
mellan länderna; den behandlade sålunda endast de förhållanden, som ur
ordnings- och säkerhetssynpunkt kunde giva anledning till ett ingripande, varjämte
åtgärder för utlännings utvisning gjordes beroende av ett rättsligt reglerat
förfarande.

I samband med världskriget och den förändring av det politiska och ekonomiska
läget, som därav blev en följd, kom emellertid en alltmer prohibitiv tendens
att sätta sin prägel på de olika ländernas främlingspolitik. Det under
ett långt tidigare skede rådande systemet med övervakning av samfärdseln mellan
staterna kom i allt större utsträckning åter till användning. I de flesta
länderna sökte man genom lagstiftning skaffa sig möjlighet att kontrollera,
reglera eller förhindra utländsk inflyttning. Även i vårt land ansåg man
denna fråga böra följas med uppmärksamhet. Med stöd av den i 1914 års
lag åt Kungl. Majit inrymda befogenhet utfärdades i administrativ ordning
redan under världskriget och åren därefter åtskilliga författningar, varigenom
en omfattande främlingskontroll infördes. De skäl, som åberopades för denna
kontroll, sådan den utbildade sig i vårt land, hänförde sig till skilda förhållanden.
Till övervägande del hade denna kontroll till syfte att skydda den
inhemska arbetsmarknaden och bevara densamma åt landets egen befolkning.
Men även ur säkerhets- och ordningssynpunkt ansågs en sådan kontroll vara
av betydelse. Slutligen kom i beaktande den under och efter världskriget
knappa bostadstillgången. Med hänsyn till att vissa av nu anförda förhållanden
kunde antagas vara av övergående beskaffenhet kom vid utarbetande
av den proposition till 1927 års riksdag, som ligger till grund för den gällande
lagen, i första hand under övervägande, huruvida icke främlingskontrollen

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

kunde, såsom dittills, anordnas i administrativ väg. Avgörande skäl funnos
emellertid då tala för att jämväl de frågor, som hänförde sig till främlingskontrollens
anordnande, reglerades i lag, varjämte en sådan lagstiftning ansågs
böra givas en mera definitiv karaktär. Till stöd'' för denna ståndpunkt
framhölls i propositionen, att de huvudsakliga orsaker, som påkallade en allmän
främlingskontroll, säkerligen icke vore av allenast tillfällig natur utan
av den djupgående beskaffenhet, att någon nämnvärd förbättring icke vore att
motse inom en nära framtid, samt att genom en definitiv lagstiftning väsentligt
större stadga i tillämpningen skulle vinnas. Riksdagen, som i huvudsak
godkände det framlagda förslaget, anslöt sig emellertid på hemställan
av andra lagutskottet till den uppfattningen, att de frågor, som ägde sammanhang
med främlingskontrollen, visserligen borde regleras i lag men att en sådan
lagstiftning ej då borde göras definitiv utan erhålla provisorisk karaktär. Det
kunde enligt utskottets mening ej anses uteslutet, att inom en ej alltför avlägsen
framtid vissa förändringar inom den internationella samfärdseln skulle
komma att inträda, vilka vore ägnade att inverka på utformningen av lagstiftningen.
I överensstämmelse med denna uppfattning föreslog utskottet, att
lagen borde antagas att gälla för en tid av fem år, en ståndpunkt, som jämväl
riksdagen biträdde. Lagen, som trädde i kraft den 1 januari 1928, upphör
alltså att gälla den 31 december 1932.

I anledning därav att lagens giltighetstid sålunda utlöper med utgången av
år 1932 har jag i skrivelse den 25 april 1931 anmodat socialstyrelsen, kommerskollegium,
Överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser att inkomma
med utredning och yttrande angående verkningarna av lagen, behovet av förlängd
lagstiftning å förevarande område samt i vad mån, med utgångspunkt
från vunnen erfarenhet under lagens giltighetstid, ändringar i densamma
borde ske.

Sedan de infordrade yttrandena nu inkommit, anhåller jag att få upptaga
dessa spörsmål, därvid jag först kommer att behandla frågan om verkningarna
av den gällande lagen och behovet av densammas förlängning.

Socialstyrelsen framlägger i fråga örn verkningarna av lagen vissa statistiska
uppgifter, ägnade att belysa den svenska främlingskontrollen från och
med år 1928, och torde desamma få biläggas detta protokoll (Bilaga B). Härefter
anför styrelsen:

''Såsom de meddelade uppgifterna torde utvisa, har socialstyrelsen i sin befattning
med främlingskontrollen hittills ansett sig kunna och böra tillämpa
förhållandevis liberala grundsatser. Avslagsprocenten är, såsom synes, mycket
ringa. Hänsyn har härvid tagits till de förhållandevis goda konjunkturer,
åt vilka vårt land kunnat glädja sig under de senare åren. Huruvida och i vad
mån den nu inträdda märkbara försämringen på vår arbetsmarknad kan komma
att föranleda en skärpt tillämpning undandrar sig tillsvidare bedömandet
och blir i allt fall väsentligen beroende av huruvida vår arbetsmarknad kommer
att utsättas för ett ökat aktuellt tryck utifrån. Vid lagtillämpningen har
socialstyrelsen vidare utgått ifrån att ett visst internationellt folkutbyte på
arbetsmarknaden är en fullt normal företeelse, som tillgodoser i allo legitima
behov och som såväl ur näringslivets som andra synpunkter icke blott bör tole -

Yerkningarna
av
den gällande
lagen oell
behovet av
densammns
förlängning.

Verkningarna

av lagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

reras utan även betraktas såsom ur svensk synpunkt önskvärd. Särskilt gäller
detta import av kvalificerad arbetskraft. Styrelsen har också nogsamt
aktgivit på detta legitima behov och i görligaste mån sökt undanröja de friktionsanledningar,
som ju äro ofrånkomliga vid varje slag av kontroll i förevarande
hänseende. Styrelsen tror sig också kunna konstatera, att lagstiftningen
i dessa delar erhållit en sådan utformning, att näringslivets berättigade
krav i det stora hela kunna tillgodoses utan alltför stora friktioner, onödig
omgång eller tidsutdräkt.’

Styrelsen framhåller vidare, att styrelsen låtit sig angeläget vara att med
hänsyn till intresset av grannsämjan och i betraktande av det naturliga, av
ålder bestående folkutbytet vid våra gränser tillämpa särskilt liberala grundsatser
mot våra grannländers medborgare, men att man ej kunnat undgå den
iakttagelsen, att denna från svensk sida visade välvilja icke alltid mötts av
liknande välvilja mot svenskarna i alla våra grannländer. Även det naturliga
folkutbytet, vilket avsåge studier, yrkesutbildning och liknande i främmande
länder, hade styrelsen sökt främja genom att i förekommande fall visa utlänningar
största möjliga välvilja. En faktisk reciprocitet hade härvid i viss
mån kunnat etableras. Därjämte hade styrelsen i sin befattning med lagtilllämpningen
sökt att i görligaste mån beakta allmänna humanitära krav och
att icke onödigtvis förhindra den omflyttning, som betingades av familjeband,
gamla vänskapsband eller andra sådana förhållanden.

Socialstyrelsen sammanfattar sin uppfattning örn lagens verkningar i följande
uttalande:

''Örn socialstyrelsen sålunda kunnat tillämpa liberala grundsatser och strävat
att undanröja de olägenheter i handel och vandel, som den i och för sig mindre
tilltalande kontrollen måste föranleda, är det emellertid i ögonen fallande, huru
förhållandevis ringa inflyttningen varit. Särskilt framträder detta vid betraktande
av de rådande förhållandena på arbetsmarknaden ute i världen. Såväl
i flertalet europeiska som utomeuropeiska länder kämpar man sedan flera
år tillbaka med en arbetslöshet, vilken måste betraktas såsom samtidens utan
gensägelse största sociala problem och som vad det aktuella läget beträffar
torde ha nått en större intensitet än som någonsin kunnat iakttagas. För såväl
med oss närmare befryndade folk, vilka lätt assimileras här, som oss mera fjärran
stående folkraser måste under trycket av där rådande arbetslöshet den
svenska arbetsmarknaden och den svenske arbetarens genomsnittligt goda levnadsstandard
erbjuda en utomordentlig lockelse. När inflyttningen icke desto
mindre —- utan någon rigorös tillämpning -— hållit sig inom fullt rimliga gränser,
kan detta icke tolkas annat än som ett otvetydigt vittnesbörd örn att
lagstiftningen, i vad den rör skyddet för vår arbetsmarknad, på ett i allo tillfredsställande
sätt fyllt sin kanske viktigaste uppgift, nämligen att förhindra
de stora arbetslöshetsarméerna att sätta sig i marsch mot vårt land. Gentemot
den stora huvuduppgiften, som blotta tillvaron av lagstiftningen här indirekt
tjänat, framstå de fåtaliga avslagen å ansökningar om en onödig främlingsimport
såsom ganska oväsentliga. Styrelsen betraktar det såsom en synnerligen
lycklig omständighet, att lagen fyllt sin uppgift huvudsakligen i denna
indirekta väg.- Man har därigenom kunnat undvika att genom en rigorös tilllämpning
skapa irritationsmoment mot andra länder.’

Länsstyrelserna, som i fråga örn lagens verkningar beträffande arbetsmarknaden
i det stora hela givit uttryck åt samma uppfattning som socialstyrelsen,

Kungl. Maj:is proposition nr 6. 7

framhålla i sina yttranden gagnet av lagens föreskrifter ur ordnings- och säkerhetssynpunkt.

Beträffande arbetsförhållandena påpekar sålunda länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län, att anledningen till de låga siffrorna i fråga örn vägrade arbetstillstånd
i väsentlig grad vore att söka däri, att en betydande del av ansökningarna
om arbetstillstånd avsåge förnyelser av dylika, men att det dock syntes
länsstyrelsen sannolikt, att det låga talet också kunde tolkas som ett bevis för
att redan tillvaron av bestämmelserna örn arbetstillstånd verkat avhållande för
utlänningar att söka sig hit. Vore denna tolkning, såsom länsstyrelsen förmenade,
riktig, hade lagen alltså under nu rådande tider av arbetslöshet här i
riket ■— icke minst i detta län — med hänsyn till arbetsförhållandena haft goda
verkningar, och hyste länsstyrelsen den uppfattningen, att nu berörda synpunkter
talade för lagens förnyande, helst arbetslöshet ännu länge torde vara
att befara.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län gör följande uttalande:

''Under de båda första åren av förevarande lags giltighetstid torde tillgången
på arbete i detta län få anses hava varit jämförelsevis tillfredsställande.
Därefter har emellertid arbetslösheten varit stadd i tilltagande och är för närvarande
i åtskilliga delar av länet betydande. Någon tendens till en utveckling
av arbetsförhållandena i motsatt riktning har, såvitt länsstyrelsen kunnat finna,
ännu icke gjort sig gällande. Med hänsyn härtill synes det för närvarande
särskilt angeläget att förhindra, att en tillströmning av utländsk arbetskraft
äger rum. Detta synes ock genom förevarande lagstiftning hava åstadkommits.
Arbetstillstånden äro för länets vidkommande så fåtaliga, att de
icke kunna sägas hava utövat någon påvisbar inverkan på arbetsförhållandena.
I åtskilliga fall hava tillstånden avsett specialutbildad arbetskraft, varpå rått
brist här i landet. Därest icke förevarande lagstiftning funnits, är det enligt
länsstyrelsens åsikt antagligt, att arbetskraft hit inkommit i icke obetydlig
utsträckning från andra länder, där arbetslönenivån är lägre än här i landet.
Särskilt från Finland, varifrån sedan gammalt till detta län förekommit inflyttning,
kan det antagas, att sådan invandring skulle hava skett. På grund
härav håller länsstyrelsen före att lagstiftningen i och för sig verkat prohibitiv!
I detta sammanhang anser sig länsstyrelsen jämväl böra framhålla, att
även en tämligen obetydlig invasion av utländsk arbetskraft skulle väcka
stark ovilja hos vederbörande ortsbefolkning, i synnerhet under nuvarande arbetsförhållanden,
samt härigenom framkalla stridigheter på arbetsmarknaden.’

Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller, att lagen med hänsyn till arbetsförhållandena
verkat prohibitivt, vilket varit och vore av största betydelse
under för närvarande såväl här i landet som utomlands rådande arbetslöshet
och depression, och funne länsstyrelsen sig böra förorda yttersta försiktighet
vid meddelande av nya arbetstillstånd.

Länsstyrelsen i Malmöhus län hänvisar till ett utlåtande av poliskammaren
i Malmö, däri det heter:

Nuvarande passbestämmelser lia icke kunnat förhindra arbetssökande, i
Sverige viseringsfria utlänningar att inkomma hit och här söka arbetsanställning.
Den omständigheten, att anställandet av utlänning varit förenat med
vissa formaliteter för arbetsgivaren med åtföljande bötesansvar vid eventuell
försummelse, har dock medfört, att flertalet arbetsgivare föredragit att anställa

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

svensk arbetskraft, om icke den arbetssökande utlänningens yrkesskicklighet
varit betydligt överlägsen. Sådana utlänningar, som hitkommit för att söka
arbete utan att pa förhand ha varit anmodade därtill av någon svensk arbetsgivare,
ha för^ övrigt nästan undantagslöst befunnits vara mindre yrkesskickliga,
varför mångå av dem sålunda icke torde ha lyckats erhålla något arbete
i Sverige, vilket säkerligen icke uppmuntrat deras i hemlandet arbetslösa kamrater
till att följa exemplet. Flertalet av här i staden arbetsanställda utlänningar
ha därför utgjorts av specialkunniga personer, som av resp. arbetsgivare
införskaffats från utlandet på grund av att kompetent arbetskraft icke
funnits att tillgå inom riket. Genom anställandet av utländska instruktörer
ha sålunda en del nya industrier, exempelvis inom konstsilkesbranschen, uppstått,
vilket medfört ökad arbetstillgång för svensk arbetskraft samt bidragit
till höjandet av den inhemska yrkesskickligheten.’

"Vidkommande ordnings- och säkerhetssynpunkten framhåller Överståthållarämbetet,
att lagen verkat tillfredsställande. Icke minst viktiga torde verkningarna
ha varit i fråga örn övervakningen av de utländska element, som hit
inkommit för att bedriva kommunistisk eller annan politisk verksamhet. Av
sådan anledning ''icke önskvärda’ utlänningar hade, med stöd huvudsakligen
av bestämmelserna i lagens 36 §, kunnat utvisas eller hållas utanför rikets
gränser. Erfarenheten från krigsåren utvisade jämväl, att det egna landet
under vissa förhållanden kunde utsättas för risken att få emottaga och för
längre eller kortare tid behålla icke önskvärda utlänningar, som på grund av
svårigheter nied inresetillstånd i annat land nödgats kvarbliva i riket. Såsom
genom fartsland för medborgare i stater på andra sidan Östersjön torde vårt
land, i händelse av strängare föreskrifter i fråga örn invandringen exempelvis
till Nordamerikas Förenta Stater, lätt kunna tänkas bliva utsatt för risken att
få omhändertaga sådana emigranter, som icke blivit emottagna i Amerika.
Föreskrifterna örn anmälnings- och uppgiftsskyldighet samt örn skyldigheten
att ansöka örn uppehållstillstånd satte emellertid polismyndigheterna i tillfälle
att redan på ett tidigt stadium förvissa sig om vederbörandes utsikter att
erhålla inresetillstånd till annat land.

Länsstyrelsen i Uppsala län yttrar:

’Vad säkerhets- och ordningssynpunkten beträffar anser Konungens befallningshavande,
att behov av lagstiftning visat sig föreligga. Det torde böra
framhållas, att de så kallade fria yrkesutövarna ofta synas tillhöra tvivelaktiga
kategorier, för vilka uppgiften örn yrket endast utgör en förevändning.
Det har visat sig svårt att kontrollera, vilken verksamhet utlänningar av detta
slag i själva verket utöva. Icke sällan förtjäna de sitt uppehälle genom utförande
av musik eller förtäckt bettleri. Understundom torde förekomma, att de
bedriva agitation i samverkan med inländska revolutionära element. I åtskilliga
fall hava så kallade fria yrkesutövare blivit utvisade.’

Behovet av Samtliga de hörda myndigheterna äro ense örn behovet därav, att giltighets ''langning

tiden för den gällande lagen förlänges.

Socialstyrelsen aberopar en redogörelse för utvecklingen å arbetsmarknaden,
under den tid lagen varit i tillämpning samt angående förhållandena i vissa
främmande länder och därstädes vidtagna åtgärder av immigrationspolitisk karaktär,
vilken redogörelse torde få såsom bilaga (Bilaga C) fogas till detta

Kungl. Majlis proposition nr 6.

protokoll. Under hänvisning till denna redogörelse framhåller styrelsen, att
styrelsen finner det ställt utom diskussion, att lagstiftningen allt fortfarande
bör upprätthållas. För sin del förordar styrelsen, att lagen förlänges att gälla
under tio år. Styrelsen yttrar härutinnan:

''Samtliga de skäl, som år 1927 föranledde lagens antagande, göra sig
icke blott fortfarande gällande utan hava i väsentlig mån vunnit i styrka.
Främst kommer härvid i betraktande, att arbetslösheten ute i världen ökat i
sådan omfattning, att man nära nog kan tala örn en katastrof. Bland annat
må härvid erinras, att våra gamla förnämsta emigrationsländer, nämligen
Förenta staterna och Canada, ingalunda gått fria utan tvärtom hårt drabbats
av en arbetslöshet av hittills oanad omfattning. Den lämnade redogörelsen utvisar
också nogsamt, hurusom man i alla länder under trycket av denna arbetslöshet
rest allt högre barriärer till skydd för den inhemska arbetsmarknaden.
Förenta staterna hava härvid snarast gått i spetsen. För den svenska emigrationen
betyder kvotlagstiftningen, som ännu år 1927 medgav en flerdubbelt
större invandring från Sverige än den nuvarande, praktiskt taget en fullständig
åtstrypning, i allt fall för såvitt man i denna emigration, såsom fallet tidigare
var, ville se en säkerhetsventil för den övertaliga arbetskraften på den
svenska arbetsmarknaden. Socialstyrelsen anser sig sålunda utan tvekan nödgas
bestämt förorda, att lagstiftningen erhåller förlängd giltighet. Tvekan
lärer allenast kemna råda örn den utsträckta giltighetstidens längd. Måhända
hade det härvid kunnat övervägas att nu giva lagen permanent karaktär, synnerligast
som lagstiftningen i flera hänseenden innehåller bestämmelser, vilka
till sin natur torde få anses vara av stadigvarande beskaffenhet. Erinras må,
att 1914 års förutvarande lagstiftning, som väsentligen upptogs i 1927 års lag,
ej hade temporär giltighet. På samma gång kan det ju emellertid ej fördöljas,
att man ej bör uppgiva förhoppningen om en återgång till ett friare folkumgänge
än det nuvarande och att vissa delar av lagen ur sådan synpunkt borde
markeras såsom allenast temporärt giltiga. Styrelsen vill här förorda det senare
alternativet. År 1927 gavs åt lagen en giltighetstid av 5 år. Erfarenheten
har visat, att denna period ifrån då rådande utgångspunkter icke varit tillräcklig
för att möjliggöra en avveckling av de till sin natur temporära bestämmelserna.
När nu läget väsentligen försämrats, synes försiktigheten bjuda,
att giltighetstiden icke sättes för kort. Härvid må påpekas en detalj rörande
lagtillämpningen, vilken icke saknar principiell betydelse. Styrelsen kan
självfallet icke utställa arbets- och uppehållstillstånd att gälla för längre tid
än lagens giltighet. För ett stort antal relativt självklara fall har slutterminen
för meddelade arbets- och uppehållstillstånd satts till utgången av år 1932,
då lagen upphör att gälla. Vid denna tidpunkt kommer alltså att uppstå en
betydande anhopning av fall, där meddelade tillstånd upphöra att gälla. Örn
en ny lags giltighet icke sättes alltför kort, skulle styrelsen därvid hava fria
händer att i dessa mer eller mindre självklara fall utsträcka tillstånden för
längre perioder. Uppenbarligen skulle härigenom olägenheterna av lagstiftningen
såväl för administrationen som för utlänningarna i väsentlig män kunna
mildras. Socialstyrelsen förordar alltså att lagen förlänges att gälla för
ytterligare en tioårsperiod.’

Kommerskollegium uttalar, att det under rådande förhållanden knappast
syntes möjligt att undvika en prolongering av lagen, men hemställer, att lagen
icke förlänas definitiv karaktär utan förlänges att gälla förslagsvis fem år
framåt.

I ett av kollegium infordrat yttrande framhåller Stockholms handel skumma -

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

Departe mentschefen.

re, att restriktiva bestämmelser fortfarande gällde i andra länder samt att det
under sådana förhållanden vore svårt för vårt land att avveckla lagstiftningen,
utan borde den fortfarande upprätthållas.

Länsstyrelsen i Krcmobergs län anför:

’På grund av länets läge och därmed sammanhängande förhållanden har
länsstyrelsen endast i mycket begränsad omfattning varit i tillfälle att förvärva
någon på egen erfarenhet grundad kännedom örn verkningarna av den
nu gällande lagen. Det vill emellertid synas länsstyrelsen, som om den nuvarande
lagstiftningen på området i stort sett är ägnad att på ett tillfredsställande
sätt reglera den uppsikt över utlänningar, vars effektiva utövande
alltmer synes vara av behovet påkallat. En förlängd lagstiftning synes därför
länsstyrelsen ofrånkomlig. Vid bedömandet av frågan huruvida en dylik
förlängd lagstiftning på området bör liksom hittills allenast förlänas temporär
giltighet, torde man i första hand hava att för sig klargöra, huruvida
de förhållanden, som föranlett nuvarande lagstiftningens tillkomst kunna anses
bliva av övergående natur. Länsstyrelsen vill för sin del hålla före, att
de osäkra politiska förhållandena och den allmänna oro, alstrad genom arbetslöshet
och svår ekonomisk depression, som för närvarande prägla så gott som
hela världen, komma att bliva faktorer, varmed man har att räkna för lång
tid framåt. _ Dessa och andra skäl tala enligt länsstyrelsens förmenande för
en lagstiftning på hithörande område av mera bestående giltighet.’

De förhoppningar örn återgång inom en överskådlig framtid till mera normala
förhållanden i fråga örn folkutbytet mellan länderna, som må hava förefunnits
vid tiden för nu gällande lags antagande, hava, såsom är allmänt känt
och i de avgivna yttrandena med styrka framhållits, icke gått i uppfyllelse. Ej
heller kan för vårt eget land skönjas någon förbättring i de förhållanden, som
föranledde införande av kontroll över invandringen; fastmera måste man konstatera
en avsevärd försämring därutinnan. Den arbetslöshet, som förefanns
i vårt land för fem år sedan, har fått väsentligt ökad omfattning, varjämte
alltsedan hösten 1930 rått en utpräglad lågkonjunktur, som hotar att än mer
försämra arbetsmarknaden. Men ej blott i Sverige utan jämväl i utlandet har
arbetslösheten nått en betydande utbredning. Såsom socialstyrelsen påpekat
har denna arbetslöshet ävenledes spritt sig till våra hittills främsta emigrationsländer,
Förenta staterna och Canada. Denna i de skilda ländernas sociala
förhållanden djupt ingripande företeelse har föranlett ytterligare skärpningar
i tidigare gällande immigrationslagstiftningar och införande av en starkt prohibitiv
lagstiftning med avseende å utlänningars rätt till bosättning och yrkesutövning
i länder, där sådan lagstiftning icke förut funnits. Av största betydelse
härutinnan är den av Amerikas förenta stater fullföljda immigrationspolitiken.
Genom 1929 års kvotlagstiftning begränsades den årliga invandringen
till 153,174 personer, därvid särskilt de nord- och centraleuropeiska
länderna ringö sina kvoter avsevärt beskurna. Genom bestämmelser, utfärdade
i september 1930, begränsades ytterligare antalet inresetillstånd. Enligt tillgängliga
statistiska uppgifter utgjorde antalet immigranter under tiden 1 juli
1926—30 juni 1927 335,175, under samma tid 1929—1930 241,700 och 1930—-1931 97,139. Motsvarande siffror för svenska immigranter utgjorde 8,936,
3,109 och 1,298. I likhet med Förenta staterna hava också övriga transoceana

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

länder i olika avseenden skärpt sina invandringsbestämmelser. Sålunda utfärdades
i Canada i augusti 1930 en förordning, enligt vilken invandring tillsvidare
förbjudes för samtliga grupper av invandrare med undantag för, frånsett
redan inkomna personers familjer, jordbrukare, som äro i besittning av
tillräckliga medel för drivande av jordbruk. Verkan av förordningen visar
sig tydligt i invandringsstatistiken. Medan under år 1929 invandringen uppgick
till 164,992 personer, nedgick antalet invandrare under förra halvåret
1931 till 15,510. Vidare hava i vissa sydamerikanska republiker ävensom i
Sydafrikanska unionen och Australien under åren 1930 och 1931 införts starkt
restriktiva bestämmelser på förevarande område. Innebörden av den i de transoceana
länderna förda politiken torde kunna karakteriseras såsom ett praktiskt
taget omöjliggörande av invandringen. Den europeiska utvandringen till dessa
länder, som år 1910 uppgick till 1,730,000 personer, har därefter stadigt nedgått,
så att antalet invandrare utgjorde år 1926 641,371, år 1929 558,568 och
år 1930 358,117. Men även inom de europeiska länderna hava invandringslagarna
ytterligare skärpts. Sålunda har t. ex. Frankrike, som utgör det viktigaste
invandringslandet i Europa, vidtagit en begränsning av inflyttningen
av utländsk arbetskraft.

Det sociala missnöje, som till följd'' av den rådande depressionen kommit
till uttryck mångenstädes i utlandet, har jämväl framhävt behovet av främlingskontroll
ur säkerhets- och ordningssynpunkt. De osäkra politiska förhållandena
i vissa främmande länder, som redan vid antagande av gällande lag
åberopades såsom skäl för densamma, förefinnas alltjämt. Erfarenheten från
den tid lagen varit i tillämpning har ock bestyrkt lagens betydelse för förhindrande
av revolutionär propaganda av utlänningar, vilka inkommit i landet.
Samtliga länsstyrelser vitsorda med hänsyn härtill i sina yttranden gagnet och
behovet av en skyddslagstiftning.

Det torde sålunda vara ställt utom all tvekan att behov föreligger av en
förlängning av nu gällande lagstiftning. Däremot kunna råda delade meningar,
huruvida lagen nu bör givas definitiv eller allenast provisorisk tillämpning.
Visserligen hava, såsom nämnts, de skäl, som ligga till grund för främlingskontrollen,
vunnit i styrka, och tidpunkten för en återgång till tidigare förhållanden
synes mer oviss än någonsin. Ä andra sidan torde de skäl,
som varit bestämmande för den av 1927 års riksdag intagna ståndpunkten i
stort sett kvarstå. En större frihet i samfärdseln mellan länderna är ett mål,
som icke får släppas ur sikte utan alltjämt måste eftersträvas. Ur denna synpunkt
kan det icke anses annat än önskvärt, att statsmakterna efter viss tids
förlopp åter upptaga dessa frågor till övervägande. Jag anser mig därför icke
böra tillstyrka, att åt lagstiftningen gives definitiv karaktär. I fråga om den
tid, som vid sådant förhållande bör bestämmas för lagens fortsatta giltighet,
torde mindre än fem år näppeligen kunna ifrågakomma. Såsom socialstyrelsen
framhållit tala onekligen vissa skäl för ytterligare utsträckning. Emellertid
synas mig dessa skäl icke vara av den betydelse, att de böra i fråga örn lagens
förlängning leda till fastställande av en annan tidrymd härför än den, som vid
lagens tillkomst ansetts som den mest lämpliga. Jag föreslår alltså, att denna
tidrymd sättes till fem år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

ändring!™ Jag övergår härefter till frågan om de ändringar, som böra vidtagas i den
nu gällande nu gällande lagen. Härutinnan har socialstyrelsen gjort följande principutta liestäm-

lande:
melser.

''Rörande lagens innehåll anser sig styrelsen kunna vitsorda, att den i det
stora hela motsvarat sitt ändamål och erhållit en lycklig utformning. Vidare
synes det styrelsen med hänsyn till den kännedom, som allmänheten såväl här
i. landet som i andra länder kan ha vunnit av lagstiftningen, vara synnerligen
angeläget, att densamma icke onödigtvis ändras och att den ej heller
förses med alltför mycket detaljer eller undantag, som undanskymma de klara
linjerna i huvudreglerna. Redan av nu nämnda skäl ställer sig styrelsen synnerligen
tveksam mot varje mera genomgripande omarbetning av lagen. Härtill
kommer, att behov av smärre ändringar allt efter förhållandenas växlande
natur ^ torde yppa sig tid efter annan. Bestämmelserna rörande arbets- och
uppehållstillstånd äro ju i utomordentlig grad av beskaffenhet att böra anpassas
efter det faktiska lägets skiftande behov. Vidare synes det angeläget,
att man utan alltför stor omgång_kan undanröja sådana praktiska olägenheter,
vilka, till synes oväsentliga, likvisst äro ägnade att föranleda irritation. Bestämmelserna
böra enligt styrelsens mening icke upprätthållas i vidare mån
än de äro behövliga och i den män så icke är fallet snabbt kunna ändras. Detta
synes oförtydbart peka mot önskvärdheten av å ena sidan ett bibehållande av
lagen i huvudsakligen sin nuvarande form och å andra sidan öppnandet av
möjligheter för Kungl. Maj :t att i dispensväg successivt vidtaga de ändringar,
som förhållandena medgiva och göra önskvärda.’

Stockholms handelskammare framhåller att, då hela lagstiftningen måste betraktas
såsom ett provisorium, det ej torde vara påkallat att göra någon genomgripande
förändring. Till väsentlig del vore lagstiftningens verkan beroende
av tillämpningen.

Jämväl de övriga myndigheterna hava i huvudsak givit uttryck åt samma
uppfattning, som framförts av socialstyrelsen och Stockholms handelskammare.

Örn sålunda någon mera genomgripande omläggning av den nu gällande lagstiftningen
icke i allmänhet ifrågasatts, hava i de avgivna yttrandena dryftats
vissa spörsmål av mera allmän betydelse. Av dessa upptager jag i första
hand till behandling fragan örn passtvånget och dess betydelse för främlingskontrollen.

Passtvång. Bestämmelserna örn pass återfinnas i 1 och 4 §§ i lagen. Enligt
dessa stadganden skall utlänning, som ankommer till eller upphåller sig
i riket, vara försedd med pass eller annan legitimationshandling, som
enligt Konungens förordnande må gälla såsom pass. Genom särskilda
beslut har Kungl. Majit, med stöd av den i 51 § givna dispensrätten, medgivit
vissa lättnader i dessa föreskrifter. Sålunda har genom kungörelse den 24 maj
1929 (nr 107) meddelats bestämmelser, varigenom befrielse från skyldigheten att
vara försedd med pass medgivits dansk, finsk, isländsk eller norsk undersåte,
som innehar nordiskt resekort, ävensom hans hustru och barn under femton år,
därest de åtfölja honom och äro namngivna å kortet, för vistelse här i riket under
högst sex månader, med förbehåll dock om vederbörligt uppehållstillstånd,
där sådant erfordras. Enahanda föreskrift gäller i fråga om svensk undersåte
vid resa i Danmark, Finland, Island eller Norge. Dessa resekort kunna er -

Kungl. May.ts proposition nr 6.

hållas under enklare former än pass, betinga en lägre avgift samt skola ej vara
försedda med innehavarens fotografi. Vidare har genom kungörelser den 17
maj 1930 (nr 140) och den 18 juli 1931 (nr 299) passfrihet införts i fråga örn
dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare, som ankommit till riket från
Köpenhamn eller Helsingör över hamn eller flyghamn vid Öresund (sträckan
Malmö—Kullen och Ven) eller från Bornholm över Ystad eller Simrishamn
eller ock från Köpenhamn eller Fredrikshamn över Göteborg, för vistelse här
i riket under högst fjorton dagar, där ej vistelsen avser arbetsanställning.

Samtliga myndigheter äro ense därom att passtvånget i princip bör bibehållas.
Endast handelskammaren i Göteborg har ifrågasatt, huruvida icke ett
upphävande därav kunde ske. I allmänhet har ej heller framställts krav på
lättnader i passtvånget beträffande andra utlänningar än skandinaver. I fråga
örn de sistnämnda hava myndigheterna givit uttryck åt skilda ståndpunkter.

Socialstyrelsen, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala,
Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs, Blekinge, Kristianstads, Värmlands,
Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Västernorrlands och Norrbottens län hava
ansett, att de nu gällande bestämmelserna borde bibehållas.

Sålunda anför socialstyrelsen:

’De för skandinaver genomförda lättnaderna i passtvånget genom resekortens
införande samt genom befrielse från passtvånget för kortare besöksresor
över vissa inresehamnar hava otvivelaktigt tillgodosett starkt motiverade lokala
önskemål örn friare samfärdsel med grannländerna. Det torde emellertid
icke kunna förbises, att genom den stipulerade passfriheten vid Öresund möjligheterna
att upprätthålla en effektiv inresekontroll ej obetydligt försvagats.
Sådana fall hava nämligen kommit till styrelsens kännedom, då utlänningar,
som av passkontrollanten i Trälleberg avvisats, efter någon dag visat sig hava
inkommit i Sverige via Öresund. Ur de synpunkter, styrelsen närmast har att
företräda, lära emellertid dylika fall knappast få tillmätas någon avgörande
betydelse, då på dylikt sätt hit inkomna utlänningar i regel torde bliva observerade,
särskilt, där de tillträda arbetsanställning, samt tillhållas att förskaffa
sig erforderliga tillstånd, örn styrelsen sålunda icke har erinran att göra mot
att ifrågavarande, redan genomförda lättnader bibehållas, vill styrelsen emellertid
bestämt avstyrka, att i lagen uttrycklig bestämmelse meddelas örn befrielse
från passkyldigheten för skandinaver. I såväl Norge som Finland hava
under senare tid framträtt tendenser till allt strängare tillämpning av gällande
kontrollföreskrifter mot svenskar. Med hänsyn härtill synes knappast sannolikt,
att från norsk och finsk sida motsvarande lättnader som dem, vilka ovan
ifrågasatts, skulle beredas till Norge respektive Finland resande svenskar. Vid
sådant förhållande synes det icke lämpligt, att åvägabringandet av sådana lättnader
i passtvånget genomföras ensidigt från svensk sida i lagstiftningsväg.’

Överståthållarämbetet yttrar:

''Bland de uppgifter den gällande lagen haft att fylla har utan tvivel den
viktigaste varit, att den lämnat myndigheterna möjlighet att skydda samhället
mot icke önskvärda utlänningar genom att inför dem kunna åberopa lagens
krav på skyldigheten att vara försedd med behörighetshandlingar. Ett slopande
av detta krav, vad nu särskilt skandinaverna angår, skulle i hög grad äventyra
de möjligheter, som nu finnas, att hålla icke önskvärda skandinaver på
avstånd. Erfarenheten har ju visat, att vi esomoftast fått emottaga besök av
yrkesförbrytare från grannländerna. Den alltmer tilltagande spritsmugglingen,
framför allt på Finland men även på Danmark, har även gjort det ofrån -

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

komligt att hålla spritsmugglare från dessa länder, som här söka avsättning
för sina varor, under uppsikt för att skydda det egna samhället för verkningarna
av ifrågavarande trafik. Och vad de politiska förhållandena angår
skulle, i händelse av passtvångets slopande, möjligheten att öva kontroll över
våra grannlandskommunisters verksamhet här i landet vara fullständigt utesluten.
Samarbetet de olika skandinaviska ländernas polismyndigheter emellan
har för övrigt givit vid handen, att samtliga länderna torde hava ett gemensamt
intresse just på detta område av passtvångets upprätthållande för att
kunna hålla varandra underrättade om den internationella kommunistiska verksamheten
och dess företrädare. Redan bestämmelserna örn resekort och passfrihet_
vid Öresund lägga avsevärda hinder i vägen för utövande från polismyndigheternas
sida av en effektiv kontroll i detta såväl som andra ovan berörda
avseenden, varför bestämmelser, syftande till ytterligare lättnad i passtvanget
för skandinaver, icke heller böra införas. Vad beträffar verkningarna
av resekorten och passfriheten vid Öresund, ha bestämmelserna, som ovan
nämnts, visserligen försvarat kontrollen, men torde olägenheterna härav uppvägas
av de med bestämmelserna i fråga förenade fördelarna, örn någon längre
tids vistelse i landet utan tillgång på behörighetshandlingar kan ju dock
icke bliva tal.’

Länsstyrelsen i Östergötlands län uttalar, att med hänsyn till de betydande
lättnader vid samfärdseln, som genom resekortens införande beretts skandinaverna,
torde beträffande dem några ytterligare lättnader knappast vara av behovet
påkallade. Ett upphävande av legitimationstvånget för skandinaver
kunde befaras minska effektiviteten i kontrollen; exempelvis skulle därigenom
möjligheten underlättas för utlänningar av andra nationaliteter att utan
legitimationshandlingar inkomma i Sverige.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser, att någon ytterligare lättnad i, eventuellt
slopande av passtvånget för skandinaver icke är tillrådligt. Resekorten
hade, såvitt länsstyrelsen kunnat utröna, endast i ett fåtal fall missbrukats,
men då de besutte ett synnerligen ringa legitimationsvärde, kunde de dock
lätt missbrukas. Beträffande verkningarna av passfriheten vid Öresund hade
vid utresekontrollen i Charlottenberg iakttagits, att, där pass, som rätteligen
skolat vara försedda med innumrering och inresestämpel, varit i avsaknad härav,
passinnehavaren i de flesta fall inkommit till riket över Malmö; dylika
fall hade förekommit så gott som dagligen.

övriga hörda myndigheter hava uttalat sig för mer eller mindre långt gående
lättnader i passtvånget för skandinaver.

Kommerskollegium förordar passtvångets upphävande för skandinaver samt
åberopar till stöd härför ett utlåtande av Skånes handelskammare, däri handelskammaren
såsom sin mening uttalar, att man borde taga steget fullt ut och
medgiva generell passfrihet för skandinaver vid direkt inresa till Sverige. Då
passfrihet kunnat medgivas för vistelse under viss tid, kunde enligt handelskammarens
uppfattning näppeligen några bärande invändningar resas mot
ett borttagande av tidsbegränsningen. I varje fall måste handelskammaren
påyrka en utsträckning av den passfria tiden till åtminstone sex veckor
för att densamma ur turistsynpunkt skulle bliva av verklig betydelse.

Länsstyrelsen i Malmöhus län hänvisar till uttalanden av poliskammaren i
Malmö och magistraten i Trälleberg.

Kunyl. Majlis proposition nr 6.

Poliskammaren i Malmö yttrar:

''Efter införandet av omförmälda lättnaderna i passkontrollen mellan Sverige
och Danmark synes det tidigare allmänt förekommande missnöjet mot passtvånget
så gott som helt ha upphört. Danska undersåtar, som inresa hit för
att taga arbetsanställning eller med avsikt att kvarstanna längre än 14 dagar,
iakttaga emellertid icke, på grund av okunnighet om bestämmelserna, i dylika
fall föreliggande skyldighet att vara försedda med pass, vilket torde vara förenat
med allt större obehag ju längre uppåt landet resan företages, enär pass
icke kan erhållas utan personlig inställelse i hemlandet eller å för utfärdandet
av pass behörigt konsulat. Fullständigt slopande av passtvånget för sådana
skandinaviska undersåtar, som direkt från hemlandet äga inresa i Sverige utan
pass eller annan legitimationshandling (f. n. endast danska och isländska undersåtar),
torde därför vara synnerligen av behovet påkallat. För erhållandet
av arbets- eller uppehållstillstånd kunde passet i dylika fall ersättas med ett
av polismyndigheten i hemorten utfärdat nationalitetsbevis, som kunde anskaffas
från hemlandet utan personlig inställelse. Med hänsyn till härstädes rådande
passfrihet för skandinaver sakna de s. k. resekorten varje betydelse för
trafiken mellan Sverige och Danmark.’

Magistraten i Treleborg anför, att den medgivna passfriheten för skandinaver
vid inresa över öresundshamnarna åtminstone i vad gällde trafiken mellan
Sverige och Danmark medfört, att de nordiska resekorten allt mer kommit
ur bruk och numera saknade sin ursprungliga betydelse. Såsom sin mening
ville magistraten uttala, att passtvånget mellan Sverige och övriga skandinaviska
länder gärna kunde slopas även teoretiskt, eftersom det redan nu praktiskt
i stor utsträckning vore satt ur funktion. Detta förslag gällde emellertid
endast under förutsättning, att pass och resekort utbyttes mot någon annan
handling av sådan beskaffenhet, att en resande vid påfordran kunde legitimera
sig. För den, som ännu icke funne tiden mogen för ett återgående till samma
fria former i samfärdseln som före kriget och för den skull måste påyrka fortsatt
såväl gränskontroll som utlänningsövervakning inom landet, stöde det klart,
att ett frigivande av all legitimationsskyldighet för en så stor del av resandeströmmen,
som skandinaverna faktiskt utgjorde, skulle betyda en så kraftig
bräsch i själva kontrollsystemet, att även andra än skandinaver med lätthet
skulle kunna slinka igenom. I stället för en så långt gående lättnad torde en
bestämmelse örn enklaste och billigaste nationalitetsbevis böra utfärdas och
därutöver sådana direktiv givas gränsorternas kontrollmyndigheter, att passkontrollen
och vad därmed sammanhängde ordnades så, att de resande icke
uppehölles mer än som vore alldeles nödvändigt.

Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar för egen del:

''Uti yttrandena hava anförts, att resekorten numera sakna betydelse. Emellertid
må framhållas, att, örn passfriheten fortfarande endast skall gälla vistelse
i högst 14 dagar, resekorten dock kunna sägas innebära en lättnad i skyldigheten
att vara försedd med legitimationshandling. Även under de passfria 14
dagarna kan en person tänkas behöva legitimera sig. Av dessa skäl synas
resekorten böra bibehållas.

Det ligger nitra till hands att med utgångspunkt från nuvarande bestämmelser,
såvitt angår trafiken vid Öresund, förorda, att passtvånget för skandinaver
helt och hållet slopas. Emellertid må för länets vidkommande erinras därom,
att genom en dylik litttnad det skulle uppstå praktiska svårigheter att i Tralle -

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

Departe mentschefen.

borg utöva en effektiv kontroll därå, att icke-skandinaver, som sakna pass, ej
inkomma i riket. Någon slags legitimation torde således erfordras, om fullständig
passfrihet för skandinaver införes, antingen genom resekort eller ett
avgiftsfritt nationalitetsintyg. Under alla förhållanden torde tiden för nuvarande
passfrihet kunna förlängas från 14 dagar till tre månader (örn rätt
till tre månaders vistelse i riket utan uppehållstillstånd bibehålies).’

Poliskammaren i Göteborg, som hörts av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län, hemställer, att eftersom danska, finska, norska och isländska medborgare
redan nu tillåtas att utan pass inresa över vissa hamnar, passfriheten för bemälda
utlänningar utsträckes att gälla vid inresa även över övriga gränsorter.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför, att det med hänsyn till önskvärdheten
av lättast möjliga förbindelser med grannländerna givetvis i och för
sig varit önskvärt med full passfrihet för danska, finska, isländska och norska
undersåtar, men att rådande arbetsförhållanden dock för närvarande påkallade
försiktighet i avseende på eftergifterna i gällande bestämmelser. Länsstyrelsen
anslöte sig därför till poliskammarens förslag med det tillägg, att tiden för
vistelsen här i riket utan legitimationshandling syntes kunna utsträckas till
sex \eckor; därigenom skulle ett sa långt semesteruppehåll här i Sverige kunna
ske utan några formaliteter.

Länsstyrelsen i Västerbottens län uttalar:

''Med stöd av den erfarenhet, länsstyrelsen under lagens giltighetstid vunnit,
tinner länsstyrelsen, att passtvånget bör upprätthållas utom beträffande danskar,
lsländare och norrmän. Under förutsättning av ömsesidighet, torde för
dessa tillfredsställande identitetshandlingar vara tillräckligt. Däremot synes,
med hänsyn främst till de politiska förhallandena i Finland, passtvånget för
sagda lands medborgare fortfarande böra gälla. Då —- länsstyrelsen veterligt
T i..Pa®r]a olägenheter icke varit förenade med den lättnad i passtvånget, som
mi örandet av de nordiska resekorten innebär, anser länsstyrelsen, att sagda
lättnad fortfarande bör tillämpas. En garanti emot missbruk av dylikt resekort
torde ligga i den Lån och med den 23 juli 1930 i Finland gällande bestämmelsen,
att resekort far utfärdas endast av polismyndigheten i den ort där vederbörande
är fast bosatt.’

Någon rubbning av de grunder, a vilka den nuvarande främlingskontrollen
är uppbyggd, har icke påyrkats. Vad särskilt angår utlännings skyldighet
att vid ankomsten till riket vara försedd med legitimationshandling (pass) har
allenast handelskammaren i Göteborg ifrågasatt befrielse från nämnda skyldighet,
medan övriga, som avgivit yttrande, vidhållit kravet på dess upprätthållande.
I överensstämmelse med sistnämnda uppfattning synes mig den för
kontrollen nödvändiga utredningen angående en utlännings person säkrast och
utan nämnvärt besvär för utlänningen vinnas genom passtvång. Denna ståndpunkt
utesluter icke att i förhållande till oss särskilt närstående stater vissa
undantag och lättnader i främlingskontrollen kunna och böra medgivas. Härför
bör dock uppenbarligen uppställas den fordran, att likartad förmån
bereda svenska medborgare. För nu antydda fall är emellertid redan enligt
51 § i lagen at Kungl. Majit inrymd befogenhet att meddela befrielse från passtvånget.
Att därutöver i själva lagen medgiva vissa länder, framför allt de

Kungl. Maj:ts proposition nr 6. ■ 17

nordiska staterna, en förmånligare ställning än de övriga torde icke vara påkallat.

I 7 § i lagen är stadgat, att utlänning icke må över tre månader uppehålla Uppehåll*-sig här i riket utan uppehållstillstånd, med mindre visering för honom fortfa- tillstånd.
rande gäller; dock att utlänning, som på grund av födseln varit svensk medborgare
ävensom dennes make och ogifta barn i äktenskap under tjuguett år,
må utan dylikt tillstånd vistas här intill sex månader från ankomsten.

Myndigheterna hava i sina yttranden uttalat sig om frågorna huruvida tiden
för rätt att vistas här i riket utan uppehållstillstånd kan utsträckas och huruvida
skandinaver i förevarande avseende kunna likställas med svenskfödda.

Härom yttrar socialstyrelsen:

''Jämlikt den år 1928 mellan de fyra nordiska länderna träffade överenskommelsen
om nordiskt resekort godtagas dessa kort icke som legitimation, där
fråga är örn arbetstillstånd. Det synes därför riktigt, att de icke heller godtagas
såsom legitimationshandling, där fråga är örn uppehållstillstånd. Emellertid
gälla resekorten för en tid av sex månader. Det förekommer därför ej
sällan, att styrelsen nödgas teckna bevis örn uppehållstillstånd i en så jämförelsevis
svag legitimationshandling, som resekortet innebär. Kortet lärer hava
varit avsett att tjäna som legitimation vid uppehåll i landet av mera tillfällig
natur, och uppehållstillståndet lärer enligt sakens natur avse mera stadigvarande
uppehåll. För att undanröja den praktiska olägenhet, som sålunda uppkommit,
torde vara lämpligt att den tidsfrist, varunder medborgare i något av
de skandinaviska grannländerna äga att vistas i riket utan uppehållstillstånd,
utsträckes från tre till sex månader. Likartade olägenheter av praktisk art
hava ej sällan gjort sig gällande jämväl beträffande uppehållstillstånd för här
på besök varande svensk-amerikanare, som må vistas här i landet under sex
månader utan uppehållstillstånd, försedda med allenast ett identitetscertifikat
i stället för hemlandspass. Många sådana utländska medborgare kvarstanna
här i landet. Då de efter två år automatiskt förlora sitt amerikanska medborgarskap
och återvinna sitt svenska, uppgår den tid, varunder de äro uppehållstillståndsskyldiga,
till ett och ett halvt år. För utlänning, som på grund
av födseln varit svensk undersåte ävensom för sådan utlännings hustru och
barn under tjuguett år har uppehållstillstånd hittills icke i något fall vägrats.

Det synes därför vara väl motiverat, att tidsfristen för vistelse här i landet
utan uppehållstillstånd utsträckes från nuvarande sex månader till två år för
ifrågavarande grupp av utländska medborgare.’

Överståthållarämbetet anför:

''Den tid, tre månader, som nu gäller för uppehåll här i riket utan tillstånd,
lär enligt vad erfarenheten givit vid handen fylla alla rimliga anspråk. En
vistelse utöver tre månader tyder väl i regelfallen på en avsikt att mera stadigvarande
bosätta sig inom landet. Den särskilda prövning, som socialstyrelsen
efter ansökan örn uppehållstillstånd företager, torde i varje fall icke lämpligen
böra utsträckas till en mera framskjuten tidpunkt, enär polis- och övriga myndigheter
säkerligen redan efter en tidrymd av tre månader böra kunna vara i
tillfälle att lämna för ändamålet erforderliga upplysningar örn vederbörande.

Något skäl att utsträcka rätten för tiden att vistas i riket utan uppehållstillstånd
synes fördenskull icke föreligga. Av skäl som i fråga örn passtvånget
framhållits torde skandinaverna i fråga örn skyldigheten att söka uppehållstillstånd
icke böra likställas med svenskamerikaner eller, vid medgivande av pass Bihang

till riksdagens protokoll 19S8. 1 sami. 0 käft. (Nr 0.) 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

Departe mentschefen.

Domicilriitt.

frihet för skandinaver, helt befrias från denna skyldighet. En ändring av
gällande lags bestämmelser i sådan riktning skulle få till följd, att myndigheterna
aldrig bleve i tillfälle att utöva särskild kontroll över utlänningens
förehavanden inom landet eller pröva frågan örn önskvärdheten av hans vistelse
här. Med tanke på den ännu starkt florerande spritsmugglingen och våra
grannlandskommunisters verksamhet måste därför en ändring i gällande bestämmelser
ingiva allvarliga betänkligheter. Härtill kommer att polismyndigheterna
utan möjlighet att utöva en fortlöpande kontroll icke gärna nöjaktigt
kunna tillhandagå med upplysningar rörande sådana skandinaver, som
efter längre tids vistelse inom landet ansöka örn svensk medborgarrätt.’

Övriga myndigheter hava i allmänhet, utan närmare motivering, ställt sig
på den ståndpunkten, att den nu gällande tiden för rätt att vistas härstädes
utan uppehållstillstånd visat sig väl avpassad samt att anledning ej synes föreligga
att utsträcka densamma. Ett antal länsstyrelser har emellertid tillstyrkt,
att beträffande skandinaver enahanda bestämmelser skola gälla som i fråga örn
svenskfödda utlänningar. Någon länsstyrelse ifrågasätter, huruvida ej uppehållstillstånd
helt kan borttagas för skandinaver och svenskfödda utlänningar.

Ändamålet med stadgandet örn skyldighet för utlänningar att, därest de
uppehålla sig här i landet utöver tre månader, söka uppehållstillstånd är att
bereda myndigheterna tillfälle att pröva, huruvida det ur det allmännas synpunkt
är önskvärt, att utlänningen kvarstannar här i landet. Såsom av de
avgivna yttrandena framgår har jämväl erfarenheten bestyrkt, att omförmälda
tidrymd är lämplig. Vad angår medborgare i Danmark, Finland, Island och
Norge har, särskilt på grund av de s. k. resekortens giltighet av sex månader,
ifrågasatts en utsträckning av ifrågavarande tidrymd. Emellertid är att märka,
att den tillståndsfria tiden för uppehåll endast i Danmark är sex månader,
under det att den i Finland är tre månader och i Norge två månader. Med
hänsyn härtill synes en dylik utsträckning av vistelsetiden icke böra lagfästas,
utan synes åt Kungl. Maj :t böra anförtros att genom dispens medgiva befrielse
för skandinaver från förevarande skyldighet i den mån enahanda förmån beredes
svenskar vid uppehåll i omförmälda länder. Till denna fråga återkommer
jag i det följande. Beträffande slutligen svenskfödda utlänningar torde tillräckliga
skäl icke föreligga till utsträckning av den tid sådan utlänning redan
enligt nu gällande lag må utan uppehållstillstånd vistas här i riket.

I detta sammanhang torde böra upptagas till behandling spörsmålet
örn möjlighet för utlänning, som vistats här längre tid, att på ansökning tillerkännas
domicilrätt här i riket. En sådan domicilrätt skulle innefatta till
tiden icke begränsat uppehålls- och arbetstillstånd. Enligt gällande lag skola
uppehålls- och arbetstillstånd meddelas för viss tid av socialstyrelsen. De
kunna alltså icke meddelas att gälla tillsvidare eller för obestämd tid. Arbetstillstånd
skall därjämte avse visst slag av arbete och må, i olikhet med uppehållstillstånd,
återkallas, när särskilda skäl därtill föreligga. Enligt 10 § i lagen
skall, vid bedömande såväl huruvida uppehållstillstånd skall meddelas eller tiden
därför förlängas som ock vilken tid tillståndet eller förlängningen skall avse,
skälig hänsyn tagas, förutom till omständigheterna i övrigt, särskilt till läng -

Kungl. Martts proposition nr 6.

den av den tid, utlänningen utan längre avbrott vistats i riket. Då förslaget till
nu förevarande lag anmäldes i statsrådet den 4 februari 1927, anförde jag i
egenskap av tillförordnad chef för justitiedepartementet, att anledning visserligen
kunde synas föreligga att för det fall, att utlänningen redan lång tid vistats
i landet, medgiva rätt att utfärda sådant tillstånd att gälla tillsvidare, men
att det ur både statens intresse och med hänsyn till utlänningens egen säkerhet
vore mest ändamålsenligt, att tillståndet avsåge viss bestämd tid. Därigenom
bereddes tillfälle att tid efter annan taga under omprövning frågan örn utlänningens
rätt att uppehålla sig härstädes, och utlänningen vunne själv garanti
för att han, därest han icke läte komma sig till last något förhållande, som
kunde föranleda hans förpassning eller utvisning, ägde vistas härstädes under
den bestämda tiden. För utlänning, som under lång tid vistats här i landet,
borde tillståndet tydligen kunna avse en längre tid. En begränsning härutinnan
läge dock däri, att tiden ej finge överskrida passets giltighetstid. Vid
förslagets behandling i lagrådet uttalade lagrådet, att omdömet örn vilket
system -—• uppehållstillstånd för viss tid eller tills vidare — innefattade den
större förmånen berodde på hur lång den tillåtna uppehållstiden tillmättes.
I lagtexten funnes emellertid ingen antydan vare sig att för utlänning, som
under lång tid utan anmärkning vistats här, tillståndet borde kunna avse en
längre tid eller ens örn att vid bedömandet av frågan, huruvida nytt uppehållstillstånd
överhuvud skulle beviljas, hänsyn skulle tagas till den redan förflutna
vistelsetidens längd. Väl kunde sägas ligga i sakens natur, att så
borde ske, men det syntes dock icke tillfredsställande, att lagen icke innehölle
några som helst direktiv. På nu anförda skäl hemställde lagrådet örn införande
av stadgande dels av det innehåll, som nu återfinnes i 10 §, dels ock av den
innebörd, att där vistelsen omfattat minst tre år, uppehållstillstånd eller förlängning
ej må vägras, där ej särskilda skäl äro. Vid ärendets förnyade anmälan
i statsrådet anförde dåvarande departementschefen, statsrådet Thyrén,
att han icke hade något att erinra mot upptagande i lagen av ett dylikt stadgande,
såvitt anginge dess förra del, samt yttrade vidare:

''Däremot har jag icke kunnat undgå att finna det betänkligt att, på sätt
därjämte förordats, införa en bestämmelse, som skulle innefatta en formlig
utfästelse att endast i undantagsfall uppehållstillstånd komme att förvägras,
där utlänningen vistats här i landet under tre år. Något behov lärer näppeligen
föreligga att utöver det allmänna direktiv, den nya paragrafen kommer
att innehålla, särskilt understryka dessa utlänningars befogade anspråk på
skäligt beaktande av deras längre uppehåll i landet. En bestämmelse av angivet
innehåll torde för att icke förfela sitt ändamål påkalla ett stadgande, att
i regel jämväl arbetstillstånd bör meddelas för den tid det fortsatta uppehållet
skall avse. En sådan konsekvens har dock icke heller lagrådet dragit, uppenbarligen
av den anledning att jämväl lagrådet ansett icke tillrådligt att binda
den beslutande myndigheten vid en dylik anordning. En nära liggande följd
härav bleve sannolikt den, att myndigheten, till förebyggande av en oberäknelig
inverkan på arbetsmarknaden, funne sig hänvisad till att begränsa uppehålls-
och arbetstillstånden till kortare perioder än eljest skulle bliva fallet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

Men oavsett nu antydda samband skulle otvivelaktigt ett stadgande av det
innehåll lagrådet föreslagit lätt kunna medföra, att den beslutande myndigheten
i syfte att bevara sin handlingsfrihet i allmänhet komme att bevilja allenast
kortare uppehållstillstånd, vilket uppenbarligen icke skulle gagna utlänningarna
själva. En i det närmaste ovillkorlig rätt för ifrågavarande utlänningar
att kvarstanna i landet torde därjämte för en efterföljande prövning
av deras anspråk att vinna svenskt medborgarskap medföra vissa konsekvenser,
vilka göra det mindre lämpligt att avgörandet i nu avsedda fall ligger hos
en ämbetsmyndighet, vars beslut icke underställas Kungl. Maj :t. Och att härutinnan
rubba den ordning förslaget förutsätter torde i detta sammanhang icke
böra ifrågakomma. Sedan någon närmare erfarenhet föreligger örn de förhållanden,
vilka äga inflytande på detta spörsmål, synes mig lämpligen böra
upptagas till övervägande, huruvida en lagstiftning skulle kunna komma till
stånd, varigenom skulle läggas i Kungl. Maj:ts hand att på ansökning av utlänning
medgiva honom sådan domicilrätt här i riket, att för honom varken
uppehålls- eller arbetstillstånd bleve erforderligt.’

Av de myndigheter, som närmare yttrat sig i denna fråga, hava länsstyrelserna
i Uppsala, Södermanlands, Kronobergs och Västerbottens län avstyrkt
införande av bestämmelser av omförmäld karaktär.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, att 10 § ägde tillräcklig elasticitet
även för sådana fall, då utlänning vistats längre tid i riket utan anledning till
anmärkning, och kan icke tillstyrka borttagande av uppehållstillståndet.

Länsstyrelsen i Västerbottens! län anför:

''Med hänsyn till de politiska och ekonomiska förhållandena i det övriga
Europa samt, ehuru i ringare mån, även i vårt land, finner länsstyrelsen det
vara i viss mån betänkligt att, åtminstone för närvarande, giva efter på kravet,
att utlänning skall vara försedd med uppehållstillstånd. Skulle likväl eftergift
befinnas böra ske, torde böra uppställas krav på åtminstone fem års vistelse
i landet. Uppkomsten av dylik s. k. domicilrätt synes böra bero på särskild
provning.’

Andra myndigheter, som tillstyrkt införande av domicilrätt, hava i allmänhet
ansett, att utlänning, som vistats här i landet tre år, bör, efter prövning
i det särskilda fallet, kunna erhålla uppehålls- och arbetstillstånd att gälla tills
vidare.

Sålunda yttrar socialstyrelsen, som, enligt vad jag tidigare omnämnt, erinrat
örn olägenheterna därav att uppehålls- och arbetstillstånd icke kunna utställas
för längre tid än lagens giltighetstid, följande:

’Vid prövningen av frågor örn uppehållstillstånd skall skälig hänsyn tagas,
bland annat, till längden av den tid, utlänningen utan längre avbrott vistats i
riket. I enlighet härmed har styrelsen i allmänhet tillämpat den praxis, att,
örn utlänningen vistats i landet tre till fem år eller längre tid, uppehållstillstånd
för längsta möjliga tid beviljats, dock i intet fall för längre tid än lagens
giltighetstid eller till utgången av år 1932. Undantag från denna regel hava
gjorts endast i sådana fall, där särskilda skäl förelegat, exempelvis att utlänningens
legitimationshandling haft kortare giltighet, att han icke ordentligt
fullgjort'' sin skatteskyldighet eller att andra anledningar till anmärkning mot
hans uppträdande här i landet framförts i av vederbörande länsstyrelse eller

Kungl. Maj:ts proposition nr G.

polismyndighet avgivna yttranden. Vid prövning av ansökningar om uppehållstillstånd
för utlänningar, som en längre tid uppehållit sig här i landet,
har styrelsen, såsom nämnts, ej sällan funnit lagens provisoriska karaktär, som
icke medgivit beviljande av tillstånd för längre tid än till utgången av åk
1932, vara hinderlig. Med hänsyn till sådana sedan länge härvarande oförvitliga
utlänningar synes önskvärt, att styrelsen medgives befogenhet att efter
prövning i varje särskilt fall bevilja uppehållstillstånd, gällande tillsvidare.’

Överståthållarämbetet uttalar:

’Spörsmålet huruvida uppehållstillstånd kan undvaras för personer, som
vistats längre tid t. ex. minst 3 år i landet, torde så tillvida kunna besvaras
jakande, som man väl efter förloppet av ifrågavarande tid kan tänka sig möjligheten
av att utfärda uppehållstillstånd, gällande tillsvidare med rätt givetvis
för den tillståndsgivande myndigheten att, när omständigheterna därtill
giva anledning, återkalla tillståndet. Däremot torde det icke vara tillrådligt
att införa bestämmelser, som föra med sig ovillkorlig domicilrätt efter vissa
års vistelse här i landet. Meddelande av uppehållstillstånd tills vidare bör
göras beroende av särskild provning.’

Kommerskollegium förordar införandet av bestämmelser, varigenom vederbörande
myndighet — närmast socialstyrelsen -— skulle efter särskild prövning
kunna medgiva utlänning att efter tre års vistelse här i landet uppehålla sig
här och inneha arbetsanställning utan uppehålls- och arbetstillstånd (domicilrätt)
.

Såsom jag tidigare framhållit uppställer den nu gällande lagen såsom ett
oeftergivligt villkor att uppehålls- och arbetstillstånd skola meddelas för viss
tid. Socialstyrelsen har såsom en olägenhet av lagens provisoriska karaktär
erinrat, att uppehålls- och arbetstillstånd icke kunde meddelas för längre tid
än lagens giltighetstid. Av denna anledning har styrelsen föreslagit, att ifrågavarande
lagstiftning borde givas en till tiden mera utsträckt giltighet, samt
därvid ifrågasatt, att uppehållstillstånd och arbetstillstånd borde i vissa fall
kunna meddelas utan begränsning till viss tid, en uppfattning, som jämväl
kommit till uttryck i åtskilliga av de inkomna yttrandena.

Otvivelaktigt tala vissa skäl till förmån för införande av bestämmelse, varigenom
utlänningens rätt till fortsatt vistelse och arbetsanställning här i landet
icke gjordes till föremål för en tid efter annan återkommande prövning.
Därest en utlänning vistats här i landet en längre tid och därunder genom
sin verksamhet och sina personliga förhållanden vunnit rotfäste i det svenska
samhället, skulle det ej sällan innebära en uppenbar obillighet, örn samhället,
åt vilket han under kanske sina bästa år ägnat sin arbetskraft, undandroge
honom en för hans fortsatta existens så väsentlig betingelse som hans rätt
till vistelse och utkomst här i riket. Den ökade trygghet, varå en utlänning i
dylikt fall må kunna göra anspråk, synes mig emellertid knappast vinnas, med
mindre det en gång meddelade tillståndet göres oåterkalleligt. Ur denna synpunkt
torde, såsom redan framhållits i samband med tillkomsten av 1927 års
lagstiftning, ett för viss bestämd, längre tid meddelat uppehålls- eller arbetstillstånd
vara att föredraga framför ett tillstånd, som allenast gäller tillsvidare.
Av de hörda myndigheterna har dock flertalet icke velat ifrågasätta, att ett
tillstånd, som en gång meddelats, skulle bliva gällande för ali framtid. Uppen -

Departe raentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

Arbets tillstånd.

barligen måste ock, ej minst under nu rådande svåra förhållanden å arbetsmarknaden,
starka betänkligheter möta mot en sådan utvidgning. Då härtill
kommer, att redan den nuvarande avfattningen av lagen, såsom erfarenheten
bestyrkt, ger utrymme för ett behörigt beaktande av utlänningarnas intressen
i förevarande fall, har jag stannat vid den uppfattningen att några bestämmelser
om domicilrätt icke nu böra upptagas i lagstiftningen.

I 3 kap. i den gällande lagen lämnas föreskrifter örn skyldighet för utlänning,
som här i riket antager eller innehar arbetsanställning, att anskaffa arbetstillstånd
av socialstyrelsen. I ärendet skall socialstyrelsen, där ej ärendet
är av brådskande natur eller andra särskilda omständigheter föreligga, inhämta
utlåtande från offentlig arbetsförmedlingsanstalt ävensom bereda sammanslutningar
av arbetsgivare och arbetare tillfälle att uttala sig. Arbetstillstånd är
ej erforderligt, där vederbörande innehar visering, som innefattar tillstånd därtill.
Därjämte är i 2 § föreskrivet, att utlänning, som här ämnar antaga arbetsanställning,
icke må inkomma i landet, med mindre han innehar arbetstillstånd.
Enligt 51 § äger socialstyrelsen meddela dispens från dessa stadganden;
dock att arbetsanställning ej må utan arbetstillstånd innehavas utöver tre månader
från ankomsten.

Beträffande förevarande bestämmelser har ''kommerskollegium infordrat vissa
uttalanden.

I yttrande från Sveriges industriförbund heter det:

’I syfte att förskaffa sig närmare kännedom örn huru nu gällande bestämmelser
verkat har industriförbundet inhämtat upplysningar från ett flertal industriföretag,
som i sin verksamhet kommit i närmare kontakt med lagbestämmelserna.
Förbundet har därvid erfarit, att några mera framträdande olägenheter
av den nuvarande lagstiftningen icke förekommit. De tillfrågade företagen
hava sålunda enstämmigt förklarat, att lagen ej lagt hinder i vägen för
industrien att, då så varit nödvändigt, anställa utländsk arbetskraft. Å andra
sidan framhålles, att lagen tvivelsutan förorsakat besvär och understundom också
vållat industrien tidsförluster på grund av den omständlighet och omgång,
som är förbunden med det gällande ansökningsförfarandet. Det betonas dock
från många håll, att myndigheterna i vad på dem ankommit sökt påskynda
handläggningen av ärendena så långt möjligt varit och i övrigt visat förståelse
för industriens befogade önskemål. Därest det ur allmänna synpunkter anses
behövligt att förlänga lagstiftningen på ifrågavarande område, synes det förbundet
vara ett oavvisligt krav att även framdeles industriens möjligheter till
anställning av utländsk arbetskraft, där behov av sådan arbetskraft förefinnes,
icke beskäras. Ävenledes är det givetvis ett önskemål från industriens sida, att
denna lagstiftnings föreskrifter icke mer än nödigt verka hindersamma och betungande.
I sådant hänseende tillåter sig förbundet föreslå vissa ändringar uti
gällande bestämmelser i ämnet till minskande av de olägenheter, som de, enligt
vad ovan antytts, för närvarande föranleda. Jämlikt nuvarande föreskrifter
skola ansökningar örn arbetstillstånd ingivas antingen direkt till socialstyrelsen
eller till polismyndigheterna på anställningsorten eller, örn vederbörande är
bosatt utomlands, hos svensk beskickning eller konsulat. Innan arbetstillstånd
meddelas, skall som regel infordras yttrande från offentlig arbetsförmedlingsanstalt
samt från sammanslutningar av arbetsgivare eller arbetare inom verksamhetsområdet
ifråga. Arbetstillståndet meddelas alltid av socialstyrelsen.

Kungl. Majlis proposition nr 6.

Detta ansökningsförfarande har i en del fall visat sig förhållandevis alltför
komplicerat och tidsödande. Förbundet syftar på tillstånd för sådana arbetsuppgifter,
som till sin natur äro av tillfällig karaktär. Hit höra exempelvis
arbeten, som utföras av montörer, reparatörer, kontrollanter, instruktörer och
praktikanter. I dylika fall synes det böra medgivas åt svensk beskickning eller
konsulat, eller, örn utlänningen befinner sig i Sverige, polismyndigheten på anställningsorten
rätt att bevilja arbetstillstånd mot uppvisande av intyg från
den svenska arbetsgivaren, som bestyrker anställningens rent tillfälliga karaktär.
Om myndigheten samtidigt ålägges att till socialstyrelsen inrapportera
beviljade arbetstillstånd, och om den åt socialstyrelsen nu medgivna möjligheten
att när som helst återkalla dylikt tillstånd bibehålies, synes ett dylikt förenklat
förfarande ej kunna medföra några som helst vådor.’

Skånes handelskammare uttalar, att bestämmelserna, i mån av vunnen erfarenhet,
tillämpats med god urskillning och att ärenden rörande arbetsanställning
numera torde handläggas så pass smidigt och snabbt att några berättigade
klagomål i allmänhet ej kunnat framställas. Det hade dock gjorts gällande, att
alltför stora krav ställdes beträffande den utredning, som skulle förebringas angående
behovet av att anställa specialutbildade utlänningar, varigenom bl. a.
följde att ansökningsärendena komplicerades och fördröjdes. Det hade därför
påyrkats ett enklare och snabbare förfarande vid ansökningarnas behandling.
Ett tillmötesgående av detta önskemål syntes emellertid närmast sammanhänga
med lagens tillämpning och torde ej tarva någon ändring i dess nuvarande bestämmelser.

Kommerskollegium anför:

’Den erfarenhet, som under lagens hittillsvarande tillämpning vunnits, torde
ha givit vid handen, att sökande av arbetstillstånd i vissa brådskande fall vållat
industrien svårigheter och tidsförluster. Det är visserligen sant, att 51 § i
lagen inrymmer möjligheten till viss dispens från skyldigheten att söka arbetstillstånd,
men denna dispensmöjlighet har enligt vad kollegium inhämtat i förhållandevis
ringa omfattning utnyttjats, sannolikt beroende på att vederbörande
saknat kännedom örn denna möjlighets förhandenvaro. Flera utvägar stå till
buds, när det gäller att tillgodose industriens önskemål i berörda hänseende. En
möjlighet är att i 2 § vidtaga sådan ändring, att arbetstillstånd ej fordras redan
vid inresan utan får sökas, sedan vederbörande inkommit till Sverige. Enligt
vad kollegium inhämtat lärer redan nu vara förhållandevis vanligt, att utlänningar,
vilkas avsikt är att taga arbetsanställning här, inresa i landet och först
därefter söka arbetstillstånd. Den praktiska verkan av ett slopande av stadgandet,
att arbetstillstånd skall föreligga redan vid inresan, kan sannolikt förväntas
bli att vid kortare uppehåll (t. ex. där ingenjörer eller arbetare resa hit
för att montera eller reparera en maskin) vederbörande underlåter att överhuvud
taget söka arbetstillstånd. Då det knappast kan vara av något större intresse
att för dylika korta uppehåll framtvinga sökande av arbetstillstånd, vill kollegium
i första hand ifrågasätta, om ej fordran på arbetstillstånd kunde bortfalla,
om utlänningen ej uppehåller sig här i landet över viss kortare tid, förslagsvis en
månad. Skulle en dylik utväg icke anses framkomlig, vill kollegium alternativt
förorda det av industriförbundet givna uppslaget, nämligen att det skulle
medgivas åt svensk beskickning eller konsulat eller, örn utlänningen befinner
sig i Sverige, polismyndigheten på anställningsorten att bevilja arbetstillstånd.
Dylikt tillstånd, gällande för högst tre månader, bör kunna meddelas utan att
annan bevisning angående anställningsbehovet föreligger än ett av arbetsgiva -

Kungl. Maj.ts proposition nr 6.

ren avgivet intyg med uppgift om anställningens ändamål (t. ex. reparation
av viss maskin o. d.), varav framgår anställningens rent tillfälliga karaktär.
Den myndighet, som beviljat tillståndet, bör sedermera ofördröjligen lämna
uppgift härom till socialstyrelsen.’

Övriga myndigheter hava icke funnit några olägenheter av det nuvarande
ansökningsförfarandet. Beträffande särskilt frågan örn skyldighet för utlänningar
att före inresan hava förskaffat sig arbetstillstånd hava de flesta myndigheterna
jämväl vitsordat gagnet av densamma.

Sålunda anför socialstyrelsen:

''Bestämmelsen, att arbetstillstånd skall föreligga vid utlänningens inresa,
har visserligen i åtskilliga fall icke iakttagits, vare sig beroende på utlänningens
obekantskap med densamma eller på grund av att tiden ansetts icke medgiva
erforderlig skriftväxling för tillståndets utverkande före avresan. Emellertid
framgår, att alltjämt, åtminstone där fråga ej är om medborgare från de
skandinaviska grannländerna, arbetstillstånd i mycket stor omfattning utverkats
före inresan. Kännedomen örn bestämmelsen i fråga torde vara ganska
spridd i de länder, varifrån mera betydande invandring äger rum till Sverige*
Eör vederbörande utlänningar själva torde det innebära en fördel, att nedan
före avresan från hemorten erhålla besked, huruvida inresetillstånd meddelas
honom eller icke. Vid prövningen inom styrelsen av frågor örn arbetstillstånd
är det givetvis av vikt att kunna på basis av arbetsmarknadssynpunkterna träffa
avgörande, utan eljest av naturliga skäl inverkande hänsyn till den på vinst
och förlust hitreste utlänningens möjligheter till uppehälle och återresa.’

Endast länsstyrelserna i Kalmar, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Gävleborgs,
Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län uttala den uppfattning,
att bestämmelsen kan undvaras eller modifieras.

Länsstyrelsen i Jämtlands län yttrar:

’De nuvarande bestämmelserna synas förutsätta, att arbetstillstånd skall
medföras vid inresa till riket. En sådan ordning har emellertid icke kunnat
upprätthållas inom detta län. De norska arbetare, som pläga sysselsättas i
arbete inom länet, hava i regel vid ankomsten icke innehaft arbetstillstånd utan
skaffat sig sådant efter ankomsten till riket. Några särskilda olägenheter härav
hava icke förmärkts, varför en sådan ordning icke synes böra förhindras.’

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför:

’Ur gränskontrollsynpunkt torde det icke hava så stor betydelse, huruvida
arbetstillstånd kan framvisas vid ankomsten till riket eller icke, eftersom det
icke i regel är möjligt för polismyndigheten att genast avgöra, örn den inresande
har för avsikt att tillträda arbetsanställning eller ej. Den anordning kunde
tänkas, att utlänningen finge utan dispens arbeta någon kortare tid, t. ex.
åtta dagar, därest han vore i stånd att för polismyndigheten styrka, att han
ansökt örn arbetstillstånd.’

Handelskammaren i Göteborg uttalar följande:

fordran på arbetstillstånd redan vid inresan bör icke uppställas. Det torde
ofta förekomma, att arbetare behöva inkallas från utlandet för att företaga
exempelvis ett monterings- eller reparationsarbete av någon här i riket använd
specialmaskin av utländsk tillverkning, vilket arbete icke kan utföras annat
än av därför särskilt utbildade arbetare. Då dessa arbeten i regel äro av synnerligen
brådskande beskaffenhet, på vilkas snabba utförande stora ekonomiska

Kungl. Maj:ls proposition nr 6. 25

och andra värden kunna bero, bör icke genom uppställandet av krav på arbetstillstånd
före inresan förorsakas ett dröjsmål, som kan medföra synnerligen
obehagliga och dyrbara konsekvenser.’

Magistraten i Trinneborg yttrar att, sett från gränskontrollernas synpunkt
det naturligtvis vore önskvärt, örn varje utlänning, som avsåge att i riket taga
arbetsanställning, hade tillståndet påtecknat passet redan vid inresan, enär
detta i hög grad skulle förenkla arbetet för passkontrollanterna. En ovillkorlig
fordran på innehav av arbetstillstånd vid inresan skulle emellertid innebära en
för många ovälkommen skärpning av den ganska smidiga praxis, som nu tilllämpas,
nämligen först socialstyrelsens dispens och därefter arbetstillstånd i
efterhand i sådana brådskande fall, då behovet av utländsk arbetskraft icke
kunnat förutses så tidigt, att arbetsgivaren eller utlänningen hunnit ansöka om
arbetstillstånd före inresan. Genom polismyndigheten hade vissa år införskaffats
dispens för flera hundra till riket mestadels för tillfälligt arbete å skilda
orter hitkomna utlänningar, som icke innehaft formellt arbetstillstånd. Dylik
dispensansökan, som telegrafiskt ingivits till socialstyrelsen, hade i regel lett
till att vederbörande utlänning fått fortsätta till bestämmelseorten efter endast
några timmars uppehåll i Trälleberg.

Vad angår spörsmålet, huruvida arbetstillstånd bör fordras jämväl av den,
som fått visering, anse de flesta myndigheterna, att gällande lags bestämmelser
böra bibehållas. Några länsstyrelser föreslå emellertid, att visering och
arbetstillstånd böra skiljas åt.

Av myndigheternas yttranden framgår, att de gällande bestämmelserna örn
arbetstillstånd befunnits ändamålsenliga och i det stora flertalet fall icke åstadkommit
olägenheter för industrien. I fråga örn kortvarigare anställning av den
karaktär, som beröres i kommerskollegiets utlåtande, lärer det visserligen kunna
inträffa, att en viss tidsutdräkt äger rum i och för anskaffande av arbetstillstånd,
men i regel torde denna olägenhet kunna undanröjas därigenom att
socialstyrelsen jämlikt 51 § medgiver dispens. Vad särskilt angår bestämmelsen
örn skyldighet för utlänning att före inresan hava anskaffat arbetstillstånd
bestyrker magistratens i Trälleberg yttrande, att denna dispensrätt även i brådskande
fall kunnat på ett smidigt och tillfredsställande sätt lösa uppkomna
svårigheter. Jag anser mig alltså icke kunna biträda^ förslagen vare sig örn
befrielse under viss kortare tid från arbetstillstånd eller örn överlåtande åt
annan myndighet att meddela dylikt tillstånd. Vidkommande slutligen spörsmålet
örn arbetstillståndets skiljande från viseringen kunna visserligen skäl anföras
för att socialstyrelsen även i fråga örn viseringsskyldiga utlänningar bör
meddela dylikt tillstånd, men med hänsyn till dessa ärendens utrikespolitiska
karaktär synes det slutliga avgörandet böra tillkomma utrikesdepartementet
efter, så som nu sker, socialstyrelsens hörande. Då i dessa ärenden i varje
fall utrikesdepartementet har att besluta, huruvida visering skall meddelas, undvikes
även genom nuvarande anordning ett dubbelt ansökningsförfarande med
därav föranlett besvär för utlänningen.

Departe mentschefen,

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

Dispens rätt.

Departe mentschefen.

Enligt 51 § äger Konungen att under de särskilda villkor, som prövas nödiga,
i visst fall eller mera stadigvarande för vissa grupper av utlänningar
medgiva undantag från de stadganden, som angå skyldighet för utlänning att
vara försedd med pass och arbetstillstånd. Från bestämmelserna örn uppehållstillstånd
kan dispens icke givas. De skäl, som ligga till grund för bestämmelserna
örn uppehållstillstånd, ansågos nämligen vara av sådan vikt, att
undantag från dem ej borde av hänsyn till enskildas intressen kunna medgivas.
I fråga örn arbetstillstånd avser dispensrätten allenast de tre första månaderna.
Denna dispens må efter Konungens bemyndigande utövas av socialstyrelsen.

Socialstyrelsen hemställer nu, att Kungl. Majit i en ny lag bör förbehålla
sig dispensrätt jämväl i vad rör bestämmelserna örn uppehållstillstånd och en
vidgad sådan i fråga örn arbetstillstånd. Såsom exempel å sådana fall, då
dispens bör kunna komma till användning, anför styrelsen:

’Där fråga är örn överenskommelser med främmande makt synes man i
dispensväg kunna sträcka sig synnerligen långt, försåvitt nämligen de eftergifter,
som göras till förmån för det andra landets undersåtar i Sverige, motsvaras
av till sin omfattning någorlunda jämförliga reciproka fördelar för
svenska undersåtar i det andra landet. Socialstyrelsen tänker härvid närmast
på överenskommelser med våra närmaste grannländer. Uteslutet är måhända
icke, att man därvid kunde finna former för överenskommelser, sträckande sig
så långt, att man till och med i praktiken upphävde bestämmelserna örn arbetsoch
uppehållstillstånd överhuvud taget. I andra fall åter finge man väl närmast
begränsa sig att dispensera från bestämmelserna, där tillämpningen ägde
ringa eller ingen materiell innebörd. I sådant hänseende må såsom exempel
pekas på de talrika fall, där en utlänning erhåller arbets- och uppehållstillstånd
och där uppehållstillstånd tillika måste utverkas för hans maka. Det
torde ligga i sakens natur, att sådant uppehållstillstånd för makan aldrig kan
förvägras. Örn skäl till sådan vägran förelåge och gjorde sig gällande med sådan
styrka, att avslag å makans ansökan bleve nödvändig, torde det praktiskt
taget undantagslöst vara naturligt och riktigt, att arbets- och uppehållstillstånd
förvägras jämväl mannen. Frågan örn svenskamerikaners vistelse i landet
torde också vara en detaljfråga, som lämpligen kan lösas genom dispensförfarande
i administrativ väg. Jämväl må nämnas, att man vid tillämpning
av förevarande lagstiftning icke torde böra resa hinder för utländska undersåtar,
vilka till födseln varit svenska medborgare, att vistas i landet och här
söka arbete. Ett mer generellt dispensförfarande synes även här kunna ifrågasättas.
’

Den främlingskontroll, som åsyftas med förevarande lagstiftning, bör uppenbarligen
icke upprätthållas i vidare mån än som påkallas av ett oavvisligt behov.
Där så kan ske utan äventyrande av kontrollens effektivitet, måste man
kunna lätta på de band, som genom lagstiftningen läggas å samfärdseln. Att
man vid den gällande lagens antagande iakttog försiktighet beträffande rätten
att medgiva undantag från lagens stadganden är helt naturligt. Under den tid
lagen varit i tillämpning har det, såsom socialstyrelsen framhållit, emellertid
visat sig, att behov föreligger att kunna medgiva dispens i större omfattning
än nu är fallet. I likhet med socialstyrelsen finner jag sålunda, att i åtskilliga
fall undantag från kravet på uppehållstillstånd kan medgivas utan eftersättande
av kontrollen. Vad angår arbetstillstånd torde skäl ej föreligga att

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

bibehålla den nu gällande begränsningen av dispensrätten till en tid av tre
månader. Denna begränsning bestämdes med hänsyn till den tid, varunder
i allmänhet en utlänning ägde att vistas härstädes utan uppehållstillstånd. Örn
nu dispensrätten utsträckes att avse jämväl uppehållstillstånd, torde det icke
vara följdriktigt att låta begränsningen kvarstå i fråga örn arbetstillstånd.
Med socialstyrelsen är jag slutligen ense örn lämpligheten av att de lättnader,
som sålunda kunna medgivas andra länder, i möjligaste mån göras beroende
av motsvarande eftergifter emot svenska medborgare.

I gällande lag infördes, jämsides med de redan i 1914 års lag upptagna avvisnings-
och utvisningsinstituten, ytterligare en särskild form för avlägsnande
ur riket av utlänningar, som låtit komma sig till last förseelse mot de för deras
uppehåll i riket stadgade föreskrifter, nämligen förpassning ur riket. Bestämmelserna
härom återfinnas i 25 och 26 §§. Enligt 25 § må länsstyrelsen förordna
örn förpassning ur riket av utlänning, som saknar legitimationshandling,
eller kvarbliver efter utgången av den tid, han äger rätt att vistas här i riket,
utan att hava sökt förlängning av nämnda tid, eller underlåter, efter det sådan
ansökning avslagits, att lämna riket och ej heller efterkommer av polismyndighet
givet föreläggande att efter viss kortare tid avresa från riket. Jämlikt 26 §
må länsstyrelse jämväl, då särskilda skäl därtill äro, förordna örn förpassning
ur riket av utlänning, som i annat avseende än, varom i 25 § är fråga, uraktlåter
att ställa sig till efterrättelse vad i lagen eller med stöd därav är föreskrivet
eller som vid fullgörande av anmälningsskyldighet eller eljest i ansökningsärende,
varom i lagen eller med stöd därav är föreskrivet, mot bättre vetande
lämnar oriktig uppgift, Klagan över förpassning må föras hos Kungl. Maj:t.
I olikhet med vad som gäller beträffande utvisning utgör förpassningsbeslut icke
hinder för utlänningen att ånyo inkomma i riket. Är utlänningen underkastad
viseringstvång, torde visserligen ny visering vara nödvändig. Däremot äger
icke polismyndigheten för annat fall avvisa utlänningen, örn han är försedd med
behörig legitimationshandling. Vid tillkomsten av 1927 års lag framhölls till
stöd för den ståndpunkt, lagstiftningen sålunda intagit, att en utlänning, som
förpassats ur riket, icke borde behandlas med samma stränghet som en utvisad
utlänning, då de skäl, som föranlett den ena eller den andra av dessa åtgärder,
vore av väsentligt olika karaktär, samt ej heller de garantier för utlänningens
rättssäkerhet, som utvisningsproceduren innebure, kunnat i full utsträckning
överföras till förpassningsförfarandet.

Av de hörda myndigheterna hava Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna
i Stockholms, Uppsala, Jönköpings, Kalmar, Kristianstads, Hallands,
Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Kopparbergs, Gävleborgs,
Västernorrlands och Norrbottens län ansett behov föreligga av möjlighet att
förbinda förpassningsbeslut med förbud att, åtminstone inom viss tid, utan tillstånd
återvända till riket.

Sålunda påpekar länsstyrelsen i Uppsala län, att den omständigheten, att
för närvarande beslut örn förpassning ur riket icke innefattar förbud att hit

Förpass ning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

Departe mentschefen.

återvända, understundom torde leda till att nytt obehörigt uppehåll kan utsträckas
under några månader.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anför:

''Ett förpassningsbeslut skulle givetvis bliva mer effektivt, örn det kunde
förenas med förbud att inom viss tid återvända till riket. I vissa fall kunde
därför möjligheten att meddela sådant förbud vara önskvärd. I andra fall åter,
såsom då förpassningen grundar sig på saknad av legitimationshandling, kan
ett dylikt förbud uppenbarligen icke ifrågakomma. Lämpligt synes emellertid
vara, att vid förpassningsbeslut kunde fästas sådant förbud, när skäl därtill
ansåges föreligga. En ändring härutinnan synes också böra föranleda
motsvarande ändring i ansvarsbestämmelserna.’

Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller, att ett sådant förbud dock
icke alltid kunde anses erforderligt, utan syntes det lämpligt att överlämna
åt vederbörande länsstyrelse att, när särskilda skäl föreligga, meddela förpassningsbeslut
utan dylikt förbud.

Länsstyrelserna i Södermanlands, Västmanlands och Västerbottens län avstyrka
emellertid införande av dylikt stadgande.

Länsstyrelsen i Södermanlands län framhåller svårigheten i många fall att
identifiera utlänningen, och länsstyrelsen i Västmanlands län påpekar att, med
hänsyn till de relativt ringa förseelser, som kunna ligga till grund för ett förpassningsbeslut,
ett dylikt förbud icke vore motiverat.

Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller, att de tidigare påpekade svårigheterna
att förbinda beslut örn förpassning med förbud för utlänningen att
utan Kungl. Maj :ts tillstånd återvända till riket fortfarande syntes äga giltighet.

Enligt min mening är det i många fall att anse som ett missförhållande, att
en utlänning, som vägrats uppehållstillstånd eller åsidosatt de för hans vistelse
här i riket eljest gällande föreskrifterna och av denna anledning förpassats, det
oaktat kan efter en kortare tids vistelse i utlandet återvända och därvid
ännu en gång komma i åtnjutande av den i 7 § stadgade fristen av tre eller
i vissa fall sex månader. Visserligen ligger det i sakens natur, att ett förpassningsbeslut
icke bör förknippas med en tillnärmelsevis så sträng påföljd
som ett utvisningsbeslut. Men det synes mig icke vara någon obillig
fordran, att en sådan utlänning, då anledningen till hans förpassning varit av
mera allvarlig natur, redan vid inresan bör vara försedd med uppehållstillstånd.
Härigenom skulle förhindras, att lagens syfte, såsom nu understundom sker,
kan helt förfelas. De skäl, som ligga till grund för ett förpassningsbeslut,
torde i allmänhet vara av den styrka, att utlänningens fortsatta vistelse här i
landet icke kan anses önskvärd. Uppenbart är emellertid, att något ovillkorligt
hinder icke bör uppställas för utlänningens återvändande till landet och i varje
fall att ett sådant icke bör, liksom vid utvisningen, beläggas med straffpåföljd.
Lämpligast synes mig vara, att länsstyrelsen i samband med förpassningsbeslutet
äger pröva, huruvida utlänningens rätt att återvända bör bero av nytt uppehållstillstånd.
I enlighet härmed har jag i 27 § låtit upptaga ett stadgande
i denna riktning, varjämte 1 § andra stycket jämkats härefter.

Kungl. May.ts proposition nr 6. 29

Vad slutligen angår de särskilda lagrummen torde här böra anmärkas följande.

1 §■

I anslutning till vad jag tidigare anfört har i denna paragraf upptagits föreskrift
att utlänningens legitimationshandling, i fall då länsstyrelsen i samband
med förpassningsbeslut förordnat, att hans rätt att återvända skall bero på
nytt uppehållstillstånd, skall vara försedd med bevis örn sådant tillstånd. På
grund av avfattningen av 4, 21 och 25 §§ erfordras ej särskild föreskrift i
dessa lagrum, att utlänningen under sin vistelse härstädes skall hava sin legitimationshandling
försedd med bevis örn gällande uppehållstillstånd, att han,
därest han saknar dylikt bevis, må vid ankomsten till riket eller omedelbart
därefter avvisas och att han, örn han inkommit i riket, kan bliva föremål för
nytt förpassningsbeslut.

3 §•

Enligt denna paragraf är utlänning ålagt att omedelbart vid ankomsten till
riket för polismyndigheten uppvisa sin legitimationshandling ävensom meddela
de upplysningar polismyndigheten begär. Enligt 36 § i kungörelsen den
11 november 1927 (nr 411) med vissa föreskrifter i anledning av lagen örn
utlännings rätt att här i riket vistas skola dessa upplysningar lämnas genom
skriftlig uppgift enligt fastställt formulär. Befrielse från dylik skyldighet är
medgiven förutom den, som ej är skyldig att vara försedd med pass, dansk,
norsk och isländsk undersåte. Dessa skriftliga uppgifter skola sedermera insändas
till polismästaren i Stockholm.

Flertalet av de hörda myndigheterna hava vitsordat önskvärdheten av bestämmelsens
bibehållande.

Överståthållarämbetet yttrar:

’Den stadgade uppgiftsskyldigheten utgör otvivelaktigt en av de värdefullaste
tillgångarna i gällande utlänningslagstiftning. Genom bestämmelserna härutinnan
erhålla myndigheterna omedelbart underrättelse om vederbörande utlännings
ankomst till ort och ställe. Underlåtenhet från utlännings sida att
lämna uppgift örn sig själv eller lämnandet av oriktiga uppgifter utgör ju
enligt gällande lag förpassningsgrund. Anträffas utlänning, som gjort sig
skyldig till förseelse av nu ifrågavarande slag, har man ofta, enligt vad erfarenheten
visar, anledning antaga, att vederbörande önskar undgå myndigheternas
uppmärksamhet. Den uppgiftsskyldighet, varom här är fråga, synes under
alla förhållanden böra bibehållas.’

Länsstyrelsen i Malmöhus län hänför sig till yttranden av poliskammaren
i Malmö och magistraten i Trälleberg, däri påpekas att proceduren med uppgiftens
ifyllande m. m. är till hinder för såväl den resande som för passkontrollen.

Av myndigheternas, särskilt överståthållarämbetets, uttalande framgår, att
det för polismyndigheterna visat sig vara av stort värde att äga tillgång till
de upplysningar rörande en utlännings person, som återfinnas å ifrågavarande

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

uppgift och som äga särskild betydelse för fastställande av identiteten. I varje
fall torde tillräckliga skäl icke föreligga att nu mera allmänt frångå den hittills
gällande ordningen. I detta sammanhang må emellertid erinras därom, att denna
fråga är överlämnad åt Kungl. Maj’:ts avgörande.

19 §.

Enligt denna paragraf äger polismyndighet avvisa vissa socialt skadliga eller
olämpliga element: förbrytare, samhällsparasiter, försörjningsodugliga. I anledning
av hemställan från vissa länsstyrelser har avvisningsrätt införts även
gentemot den, som gj’ort sig skyldig till yrkesmässigt bedriven olovlig varuinförsel.
Den betydande omfattning, i vilken spritsmuggling yrkesmässigt
bedrives, har framhävt behovet av en dylik bestämmelse. Tillräckliga skäl hava
dock ej synts föreligga att inskränka stadgandets tillämplighet endast till sådana
utlänningar, som ägna sig åt olovlig införsel av spritvaror.

Ett flertal myndigheter hava framhållit som önskvärt, att avvisning må
kunna ske av utlänning, som kan väntas komma att bedriva politisk propaganda
i samhällsomstörtande syfte. I anledning härav vill jag erinra därom, att i det
förslag, som år 1927 remitterades till lagrådet, fanns upptagen en bestämmelse
av sådan innebörd. På grund av vissa inom lagrådet mot denna bestämmelse
framställda anmärkningar ansågs bestämmelsen böra utgå. Vid nu angivna
förhållande har jag ej funnit tillräckliga skäl föreligga att på denna punkt
föreslå någon ändring.

25 och 26 §§.

Rörande de grunder, vilka kunna föranleda förpassning, har ej ifrågasatts
ändring. Länsstyrelsen i Västerbottens län har hemställt, att polismyndighet
borde i fall, som i 25 § avses, äga ställa utlänning under uppsikt ej blott, såsom
nu är stadgat, ’där särskilda skäl äro’ utan när helst polismyndigheten anser
sådant lämpligt. Såsom skäl härför har anförts, att det ej sällan förekomma,
att den, som erhållit föreläggande att avresa, i syfte att undandraga sig att
efterkomma föreläggandet, flyttade till annan ort, dit han icke på länge kunde
spåras. Att med hänsyn till åberopade fall skärpa gällande lags föreskrift
synes dock ej behövligt, enär särskilda skäl att ställa utlänningen under uppsikt
måste anses föreligga, när polismyndigheten har anledning antaga, att utlänningen
ämnar undandölja sig.

27 §.

Rörande det tillägg, som gjorts i denna paragraf, torde jag få hänvisa till
vad jag tidigare anfört.

38—44 §§.

I fråga örn de i dessa paragrafer upptagna ansvarsbestämmelserna har ändring
föreslagits endast av poliskammaren i Göteborg, som hemställt örn straff
för den, som underlåter att söka förlängning av utlupet vistelsetillstånd. Emellertid
synes en sådan anordning knappast erforderlig eller lämplig. Uppenbar

Kungl. Maj:ts proposition nr 6. 31

tredska att ställa sig gällande föreskrifter till efterrättelse torde böra medföra
förpassning.

51 §.

Beträffande den ändring, som föreslagits i denna paragraf, får jag hänvisa
till vad jag tidigare anfört.

Därjämte vill jag i detta sammanhang med några ord beröra en av socialstyrelsen
föreslagen ytterligare utvidgning av dispensrätten. Enligt fjärde
stycket i övergångsbestämmelserna är utlänning, som hit ankommit före utgången
av februari månad 1927, icke underkastad bestämmelserna om uppehållstillstånd,
därest enligt äldre författning icke erfordrades visering eller
uppehållsbok för hans rätt att vistas härstädes. Erfordrades sålunda vid
nämnda tidpunkt visering, skall utlänningen, örn därefter viseringstvånget för
medborgare i hans hemland upphört, vara skyldig att förskaffa sig uppehållstillstånd.
Socialstyrelsen har fäst uppmärksamheten å vissa missförhållanden,
som enligt styrelsens uppfattning stöde i samband med denna bestämmelse,
samt föreslagit införande av rätt att i dylika fall medgiva dispens. Uppenbarligen
tala vissa skäl för att beträffande utlänningar, som i behörig ordning
inkommit i landet och därefter under en lång följd av år utan avbrott vistats
här, eftergiva på kravet å uppehållstillstånd. Då emellertid intet hinder föreligger
att för sådant fall bevilja utlänningen uppehållstillstånd för hela den
tid, lagen är gällande, samt vissa betänkligheter otvivelaktigt inställa sig mot
att helt undantaga dessa utlänningar från de ifrågavarande bestämmelsernas
tillämpning, har jag icke ansett mig böra biträda detta förslag.

I enlighet med de a,v mig nu angivna grunder har jag låtit inom justitiedepartementet
upprätta förslag till lag angående fortsatt tillämpning av lagen den
2 augusti 1927 (nr 333) om utlännings rätt att här i riket vistas.»

Föredraganden uppläser härefter omförmälda lagförslag, av den lydelse bilaga
A1 till detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets utlåtande
över förslaget måtte inhämtas för det ändamål, som i § 87 regeringsformen
omförmäles.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:
Gösta Tidelius.

1 Denna bilaga, vilken är lika lydande nied det vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

Bilaga B.

Socialstyrelsens statistiska utredning angående främlingskontrollen.

Antalet beviljade uppehållstillstånd framgår av nedanstående sammanställning.
Anmärkas må, att här och i närmast följande tablåer meddelade siffror
avse antalet tillstånd resp. viseringar, d. v. s. antalet handlagda ärenden och ej
antalet därav berörda personer.

Tab. 7. Antal beviljade och vägrade uppehållstillstånd för utlänningar, som ej inneha

eller ämna taga arbetsanställning.

Antal tillstånd

1928

Be- Våg vis

ade rade

438 3

1929

Be- Våg vis

ade rade

953 1

1930

Be- Vag viljade

rade

1,356 1

1 jan.—31
juli 1931

Be- Väg viljade

rade

952 3

Erinras må, att uppehållstillstånd ej erfordras för viseringsfri utlänning
under de första tre månaderna av hans vistelse härstädes och ej heller för utlänningar,
som vistades här i landet före mars månad 1928 och för vilka visering
då ej erfordrades. Den ökning i antalet beviljade uppehållstillstånd, som
tabellen utvisar, bör ses mot bakgrunden av att viseringstvånget upphävts för
vissa länder och att dessa länders undersåtar, vilka tidigare vistats härstädes
med visering, därefter blivit skyldiga att innehava uppehållstillstånd.

De utlänningar, som avses i ovanstående tablå, utgöras till avsevärd del av
hustrur och barn till här i landet arbetsanställda utlänningar, men bland dem
inrymmas jämväl grupper av fria yrkesutövare samt utlänningar, som vistas
härstädes på besök.

För de viseringspliktiga utlänningarna sker den kontroll, som utövas med
särskild hänsyn till arbetsmarknadssynpunkterna, i form av prövning av ansökningar
örn visering med rått att taga arbetsanställning här i landet, över sådana
ansökningar avgiver styrelsen, efter remiss, yttranden till utrikesdepartementet.
Antalet av styrelsen tillstyrkta och avstyrkta viseringar framgår av
följande tabell.

Tab. 8. Antal tillstyrkta och avstyrkta viseringar med rätt att taga arbetsanställning.

Före inresa . . . .
Efter inresa:

för första anst. 1
förlängning . . )

1928 1929 1930 1 J311,™?1 jnli

Tillst.	Avst.	Tillst.	Avst.	Tillst.	Avst.	Tillst.	Avst.
301	29	635	5	405	19	286	4
893		f 213	1	144	3	88	1
6	\ 831		728	6	547	1

Minskningen i antalet dylika viseringar sammanhänger givetvis med upphävandet
av viseringstvånget gentemot vissa länder (Tjeckoslovakien m. fl.). De
stora huvudgrupperna av i tabellen redovisade utlänningar utgöras av ryssar,

Kungl. Majlis proposition nr 6.

polacker och utlänningar från de baltiska länderna ävensom av utlänningar, försedda
med främlingspass.

I de fall, där enbart arbetstillstånd sökes, rör det sig örn personer, som hitkomma
i syfte att utöva arbete endast under en kortare tid än tre månader eller
som av brådskande skäl vid själva inresan åtnöja sig med allenast arbetstillstånd
för att sedermera efter tremånadersfristens utgång utverka såväl förlängt
arbetstillstånd som uppehållstillstånd. Erinras må nämligen att utverkandet
av uppehållstillstånd på grund av det i lagen ovillkorligt föreskrivna
remissförfarandet föranleder något större tidsutdräkt. Emellertid hänföras till
gruppen utlänningar, som vistas härstädes med enbart arbetstillstånd, också sådana
utlänningar —• till övervägande antalet tyskar — som vistats härstädes
före oktober månad 1926 och då voro viseringsskyldiga. Antalet beviljade och
vägrade rena arbetstillstånd framgår av efterföljande sammanställning.

Tab. 9. Antal beviljade och vägrade rena arbetstillstånd.

1928 1929 1930 1 Juli

Be- Väg- Be- Väg- Be- Väg- Be- Väg viljade

rade viljade rade viljade rade viljade rade

Före inresa.......... 1,092 50 1,489 10 1,447 6 1,062 12

Efter inresa.......... 702 20 562 6 700 5 372 5

Förlängningar......... 1,867 4 1,303 1 1,179 2 526 4

Anni.: I uppgiften över antalet vägrade arbetstillstånd före inresa under åren 1930 och 1931 hava
icke inräknats vägrade tillstånd för vissa utländska cirkusföretag nied 200 respektive 944 anställda.

Antalet ansökningar om arbetstillstånd före inresa har, oaktat uppgiftsskyldigbet
örn ändamålet med vistelsen i Sverige numera borttagits vid inresan, icke
visat tendens att sjunka. För de sökande utlänningarna själva torde det också
vara en given fördel att redan innan de lämna sitt hemland erhålla visshet, huruvida
arbetstillstånd kommer att beviljas dem. Sedan det väl blivit mera allmänt
bekant, att tillstånd erfordras före inresan, synas utlänningarna alltså
alltjämt i största utsträckning ställa sig denna föreskrift till efterrättelse, även
örn några svårigheter att kringgå densamma numera icke föreligga. I tablån
redovisade utlänningar utgöras till stor del av personer, som vilja hit inkomma
för att antaga mera kortvariga anställningar, exempelvis montörer, revy- och
cirkusartister och liknande. De rätt talrikt förekommande avslagsfallen avse till
huvudsaklig del vägrade inresetillstånd för utländska cirkusföretag med talrik
personal.

Det utlänningsklientel, som vill mera stadigvarande — i allt fall för en tid
utöver tre månader — vinna sysselsättning i Sverige, skall innehava såväl arbets-
som uppehållstillstånd. I nedanstående tablå redovisas antalet beviljade
och vägrade uppehålls- och arbetstillstånd.

Tab. 10. Antal beviljade och vägrade uppehålls- och arbetstillstånd.

1928 1929 1930 1 jnli

Be- Väg- Be- Väg- Be- Väg- Be- Väg viljade

rade viljade rade viljade rade viljade rade

Före inresa........... 90 2 264 3 134 4 lil 7

Efter inresa.......... 1,151 19 990 7 1,152 21 749 19

Förlängningar......... 1,130 5 2,281 1 2,786 7 1,838 10

Anm.: I uppgiften över antalet vägrade tillstånd före inresa under år 1930 hava icke inräknats
vägrade tillstånd för utländska cirkusföretag med tillhopa 210 anställda.

Bihang till riksdagens protokoll 193IS. 1 sami. 6 käft. (Nr 6.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

Den stora huvudgruppen av utlänningar, som söker sig hit och som först
efter inresan begära uppehålls- och arbetstillstånd, utgöres av danskar, norrmän
och finnar; för dessas vidkommande har ju icke under hela den tid, redogörelsen
avser, förelegat någon skyldighet att vid inresan deklarera ändamålet
med deras hitresa. Ökningen av tillståndens antal torde böra, bland annat, ses
i samband med upphävandet av viseringstvånget gentemot vissa länder, varigenom
ett antal härstädes sedan länge bosatta, tidigare viseringspliktiga utlänningar
underkastats skyldigheten att innehava uppehålls- och arbetstillstånd i
stället för visering med rätt att taga arbetsanställning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

Bilaga C.

Socialstyrelsens utredning angående utvecklingen å arbetsmarknaden
m. ni.

Vad beträffar utvecklingen på den svenska arbetsmarknaden under den tid,
lagen varit i tillämpning, må här hänvisas till den utredning, avseende tiden
fram till år 1930, som nyligen framlagts av den så kallade arbetslöshetsutredningen.
Trots en under vissa år otvivelaktigt mycket gynnsam konjunktur för
vårt näringsliv har arbetsmarknaden karakteriserats av överskott på arbetskraft
inom flera yrken samt en ej obetydlig arbetslöshet. Alltsedan hösten 1930
har därtill vårt land drabbats av utpräglad lågkonjunktur, som ytterligare försämrat
arbetsmarknadsläget. Utvecklingen belyses av följande sammanställningar
av procentuella antalet arbetslösa bland fackföreningarnas medlemmar
samt av antalet till statens arbetslöshetskommission rapporterade hjälpsökande
arbetslösa under tiden januari 1927—juli 1931.

Tab. 1. Procentuella antalet arbetslösa bland fackföreningarna samt antalet till arbetslöshetskommissionen
rapporterade hjälpsökande arbetslösa i Sverige under åren

1927-1931.

Månad	Fackföreningsprocenten	Till A. K. anmälda hjälpsökande
1927	1928	1929	1930	1931	1927	1928	1929	1930	1931
Jan.....	16.3	14.3	15.0	14.2	20.21	27,400	26,650	18,519	16,647	40,245
Febr. . . .	15.6	13.3	14.8	13.3	18.7	25,400	26,300	17,695	15,384	41,595
Mars ....	14.1	13.2	14.4	12.6	19.4	22,400	24,600	15,692	13,572	41,885
April . . .	12.3	11.7	12.3	11.2	17.1	22,200	19,600	12,256	11,368	39,396
Maj ... .	9.9	8.2	8.3	8.3	13.2	18,100	14,100	8,449	9,013	34,550
Juni ....	9.4	7.6	7.3	8.3	11.8’	15,200	11,150	5,865	6,634	31,057
Juli ....	8.3	7.4	6.8	8.3	12.0	12,200	9,500	5,055	5,824	30,520
Äng.....	7.9	6.9	6.6	8.5		12,700	9,850	4,849	6,314
Sept.....	8.4	7.8	7.3	9.8		12,900	10,000	5,036	8,589
Okt.....	10.4	9.0	8.7	12.6		16,450	12,950	7,301	14,611
Nov.....	12.8	10.9	10.6	15.6		21,400	16,450	9,791	24,824
Dec.....	18.6	17.3	16.9	23.3		24,200	18,675	12,041	31,901
Medeltal	12.0	10.6	10.7	12.2		19,200	16,652	10,212	13,723

Den arbetslöshetskris, som under senare år hemsökt ej endast vår världsdel
utan även vissa industriellt betonade länder i främmande världsdelar, bär som
bekant under senare tid alltmera accentuerats och har även drabbat vissa väsentligen
jordbrukande länder. Till belysning av utvecklingen härutinnan må

Reviderade siffror.

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

meddelas följande sammanställning av antalet registrerade eller understödda
arbetslösa i vissa europeiska länder i medeltal per månad under åren 1927—
1930 ävensom antalet för juli 1931.

Tab. 2. Antal arbetslösa i tusental i vissa länder i medeltal per månad åren 1927—1930

samt juli 1931.

1927 1928 1929 1930 M

Storbritannien............. 1,121 1,269 1,258 2,014 2,783

Tyskland............... 837 889 1,276 1,789 1,205

Österrike............... 172 156 164 208 194

Polen................. 165 126 132 229 —

Känt är vidare, att bland andra transoceana länder Förenta staterna och
Canada sedan någon tid lida av osedvanligt stor arbetslöshet; ett siffermässigt
mått på denna arbetslöshet, jämförligt med här återgivna siffror, saknas emellertid.

Den möjlighet, som tidigare brukade förefinnas för lättande av de överfyllda
europeiska arbetsmarknaderna genom emigration av övertalig arbetskraft till
transoceana länder, föreligger numera — med undantag för Storbritannien —
praktiskt taget icke längre, detta även örn man bortser från det faktiska hinder,
som lågkonjunkturen i de transoceana länderna i och för sig reser. Av avgörande
betydelse för särskilt de nordeuropeiska länderna är härvid den av Amerikas
förenta stater fullföljda immigrationspolitiken. Som bekant har Förenta
staterna alltsedan år 1921 genom kvotlagstiftning begränsat invandringens omfattning.
Enligt 1921 års kvotlag begränsades invandringen per fiskalår till
357,803 personer. Från den 1 juli 1924 begränsades den totala invandringen
ytterligare till 164,667 personer årligen, och från den 1 juli 1929 tillåtas allenast
153,714 personer årligen att invandra i landet. Genom sistberörda bestämmelser
av år 1929 fingo särskilt de nord- och centraleuropeiska länderna
sina kvoter kraftigt beskurna, medan den för Storbritannien avsevärt utökades.
Den omfattande arbetslösheten i Förenta staterna under slutet av år 1930 och
under innevarande år har emellertid föranlett landets regering att vidtaga ytterligare
åtgärder för begränsningen av invandringen. I september 1930 hava
sålunda de amerikanska konsulaten i utlandet beordrats att i görligaste mån
inom ramen av de gällande kvoterna begränsa antalet inresetillstånd, med stöd
av bestämmelsen under sektion 3 i gällande immigrationslag av år 1917, att
person, som sannolikt kommer att falla det allmänna till last, skall vägras inresetillstånd.
I betraktande av svårigheten för invandrare att på grund av den
rådande arbetslösheten i Förenta staterna erhålla arbetsanställning och alltså
sannolikheten av att han iråkar nödställd belägenhet utfärdas sålunda kvotvisering
endast, för personer, som oberoende av arbetsförtjänst äga möjligheter att
uppehålla sig i landet. Den sålunda fullföljda politiken återspeglar sig i statistiken
över invandringen.

Tab. 3. Antal immigranter till Förenta staterna per fiskal år (1 juli—30 juni).

Emigrationsland 1926/1927 1929/1930 1930/1931

Sverige..................... 8,936 3,109 1,298

Tyskland.................... 48,513 26,569 10,401

Storbritannien.................. 23,669 31,015 9,110

Mand..................... 28,545 23,445 7,305

Italien..................... 17,297 22,327 13,399

Övriga................ 208,215_135,235_55,626

241,700 97,139

Tillhopa 335,175

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

I likhet med Förenta staterna hava också övriga transoceana länder under
tiden efter år 1927 i olika avseenden skärpt sina invandringsbestämmelser. De
nya immigrationspolitiska åtgärder, som sålunda vidtagits, äro av olika karaktär:
totalt invandringsförbud för vissa grupper av invandrare, förbud mot invandring
av vissa raser, prohibitivt verkande invandringsavgifter, kvotsystem
samt skärpta bestämmelser angående registrering av utlänningar i förening med
höga registreringsavgifter. Ur det material, som står till styrelsens förfogande
angående sådana sedan år 1927 vidtagna immigrationspolitiska åtgärder, må i
detta sammanhang meddelas följande kortfattade uppgifter.

Canada: På grund av rådande arbetslöshet i landet utfärdades den 14 augusti
1930 en förordning, som omedelbart trädde i kraft, enligt vilken invandring
tillsvidare förbjudes för samtliga grupper av invandrare med undantag för:

a) bona fide jordbrukare, som komma till Canada för att idka jordbruk och
äro i besittning av tillräckliga medel för detta ändamål; samt

b) hustru och barn under 18 år till person, som lagligen inkommit i landet,
är där bosatt och har möjlighet att försörja familjen.

Ifrågavarande restriktioner gälla dock icke invandrare från Förenta staterna
och Storbritannien.

Inverkan av ifrågavarande förordning återspeglas tydligt i invandringsstatistiken.

Tab. 4. Antal Immigranter till Canada 1929 och 1930 samt första halvåret 1931.

Nationalitet	1929	1930	Första halvåret 1930 1931
Brittisk..........	......... 66,801	31,709	21,823	4.937
Amerikansk........	......... 31,852	25,632	'' 14,072	8,017
Svensk ..........	......... 3,073	1,022	919	20
Övrig nordeuropeisk ....	......... 26,895	17,528	14,599	671
Annan..........	......... 36,371	28,915	20,382	1,865
	Tillhopa 164,992	104,806	71,795	15,510

Mexico: Med stöd av en den 1 juni 1926 ikraftträdd lag örn in- och utvandring
har regeringen utfärdat ett dekret den 2 maj 1929 angående förbud
mot invandring till Mexico av utländska kroppsarbetare, som anställas mot
åtnjutande av dagavlöning. Genom mexikanska inrikesministeriets cirkulär den
14 juli 1931, som trätt i kraft den 14 september 1931, har tillträde till landet
tillsvidare förbjudits för arbetande invandrare. Med arbetande invandrare
förstås enligt cirkuläret alla utlänningar, som ha för avsikt att mot lön ägna
sig åt kroppsarbete ävensom de personer, som icke äro i tillfälle att styrka,
att de disponera ett eget kapital av 10,000 pesos samt visa, att detta inom sex
månader efter ankomsten till landet investerats i något jordbruks- eller affärsföretag,
ägnat att bereda invandraren och hans familj nödig bärgning. Från
invandringsförbudet äro undantagna, bland andra, handelsresande, personer,
som äro utbildade i sådana tekniska specialfack, som icke äro i Mexico kända,
rentierer samt undersåtar i land, vilket med Mexico avslutit särskild överenskommelse
rörande invandring.

Cuba: Enligt i maj 1931 utfärdade bestämmelser skall en var invandrare

till Cuba vid ankomsten innehava ett belopp, motsvarande 200 pesos, vid äventyr
att eljest bliva återsänd till sitt hemland.

Peru: Enligt ett lagdekret den 16 januari 1931, sedermera senast den 24
juli 1931 i mildrande riktning förändrat, äro samtliga utlänningar i landet skyldiga
att registrera sig hos vederbörande myndighet senast den 30 september

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

1931. Till landet ankommande utlänningar skola inom 30 dagar undergå registrering.
Vid registreringen utfärdas identitetskort, som skall förnyas vart
fjärde år. Kortet, som skall förses med skattestämpel å 10 soles guld jämte
fotografi och fingeravtryck av innehavaren samt innefatta upplysningar örn
denne, skall alltid medföras av utlänningen, och uppvisandet av detsamma är
erforderligt för att kunna företaga handling eller reklamation inför myndigheterna,
för att erhålla tillstånd att öppna affär, för erhållande av körkort
samt för utövande av kommersiell eller industriell verksamhet. Ävenså är uppvisandet
av kortet på anfordran av polisman obligatoriskt. Underlåtenhet att
registrera sig straffas med böter, uppgående till 1,000 soles guld vid första
registreringen samt till 50 ä 200 soles vid förnyelse av registrering.

Brasilien: För att inskränka tillförseln av arbetskraft till Brasilien har den
12 december 1930 utfärdats ett dekret angående begränsning av invandringen.
Enligt detta dekret kunna konsulaten visera pass under år 1931 för tredje klass
passagerare till Brasilien endast i följande fall:

a) för utlänningar, bosatta i Brasilien;

b) » » , vilkas inresa anses önskvärd av guvernören i vederbö rande

stat, dock endast därest utlänningarna avse att ägna sig åt jordbruksarbete
eller utgöras av lantarbetarfamiljer, vilkas inresa begärts av i Brasilien
bosatta släktingar, vilka tillförsäkrat dem sysselsättning;

c) lantarbetarfamiljer eller hantverkare, som inkallas av enskilda personer,
föreningar eller aktiebolag, därest de införas till kolonisering i enlighet med
gällande författning.

Med ovan angivna undantag kan icke någon utlänning erhålla uppehållstillstånd
för längre tid än 30 dagar, med mindre vederbörande är i besittning
av 3 contos (= ungefär 1,200 kr.) Barn under 12 år skola hava 2 contos.
Vid ankomsten till Brasilien äro de resande skyldiga att för myndigheterna
uppgiva ändamålet med inresan ävensom längden av den tid, de ämna uppehålla
sig i landet.

Alla enskilda personer eller sammanslutningar, som hava kontrakt örn utförande
av arbete, leverans eller tjänster för statens, delstats eller kommuns
räkning, skola inom 90 dagar efter dekretets kungörande inför arbetsministeriet
styrka, att av deras anställda av alla kategorier minst två tredjedelar utgöras
av personer, födda i Brasilien.

Alla arbetslösa — brasilianare som utlänningar — skola inom 3 månader
anmäla sig med angivande av identitet, yrke och hemvist, så att arbete kan
anvisas dem, särskilt i lantbruket. Underlåtes sådan anmälan, riskera vederbörande
att bli behandlade såsom lösdrivare.

Argentina: Utvecklingen av förhållandena å arbetsmarknaden har föranlett
statsmakterna att ägna arbetslöshetsspörsmålet ingående beaktande. I ett par
av de autonoma provinserna ha myndigheterna utfärdat föreskrifter angående
anställandet av arbetskraft, gående ut på användande av arbetare, födda i Argentina,
med uteslutande av invandrare.

Vissa åtgärder för förebyggande av arbetslöshetens ökning genom immigration
hava jämväl vidtagits. Regeringen har sålunda i medio av december 1930
fäst de argentinska konsulernas i utlandet uppmärksamhet å lämpligheten att
tillsvidare avhålla sig från all emigrationspropaganda och samtidigt anmodat
dem att i första hand lägga vikten vid vederbörande personers kvalitet. I
sådant syfte hava de med passviseringen förenade avgifterna tiodubblats.

_ För invandring till Argentina har hittills erfordrats vederbörligt pass, för
vilket erlagts en viseringsavgift av 3 argentinska guldpesos. Vidare har varje
resande haft att förete av vederbörlig ortsmyndighet utfärdat intyg, att han
icke varit straffad för brott ävensom att han icke gjort sig skyldig till bettleri,
varjämte läkarintyg erfordrats. Legaliseringen av dessa intyg har varit av -

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

giftsfri. Enligt de nya bestämmelserna skola vart och ett av dessa tre intyg
stämpelbeläggas med 10 pesos. En komplett visering kommer därför att gå
till 33 pesos, vilket motsvarar cirka 120 kronor.

Dessa bestämmelser gälla alla utlänningar, oberoende av den fartygsklass,
varmed resan företages.

Sydafrikanska Unionen: Enligt en kvotlag, som trätt i kraft den 1 maj 1930,
må årligen högst 50 personer beviljas inresetillstånd från varje särskilt land.
Från kvotlagens bestämmelser undantagas dock medborgare i Sverige, Belgien,
Danmark, Frankrike, Förenta staterna, Holland, Italien, Norge, Portugal,
Schweiz, Spanien, Tyskland och Österrike.

För invandring av färgade raser gälla särskilda restriktioner.

Genom en den 21 maj 1931 ikraftträdd lag har den gällande invandringslagen
av år 1927 skärpts särskilt vad beträffar bestämmelser angående personer,
som äro förbjudna att invandra, samt angående avlägsnande från unionen av
personer, överbevisade örn vissa brott.

Australien: Under hänvisning till de exceptionella ekonomiska förhållandena
samt den omfattande arbetslösheten i landet har federalregeringen i slutet av
december 1930 ytterligare skärpt invandringsbestämmelserna. Sålunda skola
medborgare i länder, vilka dittills varit underkastade kvotbegränsning, nämligen
Italien, Grekland, Polen, Estland, Tjeckoslovakien, Jugoslavien, Albanien och
Bulgarien icke vara berättigade att inkomma i Australien. Medborgare tillhörande
andra länder (utom Ryssland, för vilket land särskilda inskränkningar
gälla) skola kunna räkna på tillträde, därest de redan vid beslutets fattande voro
på väg till Australien och i övrigt uppfyllde gällande fordringar för invandrare.
Brittiska undersåtar ävensom hustrur och barn till redan invandrare
utlänningar samt turister och affärsmän äro undantagna från dessa nya restriktioner.
_ ...

Den lämnade översikten över de under sista tiden vidtagna lmmigrationspolitiska
åtgärderna i transoceana länder mäste anses ådagalägga en oförtydbar
och enhetlig tendens att under rådande arbetslöshetskris ej endast strängare
än tidigare sovra invandringen utan rent av förebygga densamma, Emellertid
hade redan före år 1927 betydelsefulla åtgärder i restriktiv riktning från åtskilliga
invandringsländers sida vidtagits. Man torde därför kunna i själva verket
anse, att den transoceana utvandringen för närvarande praktiskt taget nära
nog omöjliggjorts genom den av invandringsländerna förda restriktiva politiken.
Förhållandet belyses i nedanstående sammanställning av uppgifter, hämtade ur
International Imbor Review, angående utvandringen till främmande världsdelar
från Europa under vissa år.

Tab. 5. Antal utvandrare från Europa till transoceana länder under åren 1926, 1929

och 1930.

Antal utvandrare

1926 1929 1930

641,371 558,568 358,117

Till jämförelse med ovan återgivna siffror må nämnas, att den europeiska
emigrationen år 1910 kan beräknas hava uppgått till 1,730,000 personer.

Också vad angår de europeiska länderna hava de under de senast, förflutna
åren i lagstiftningsväg resta hindren för folkutbytet ej blott upprätthållits utan
än ytterligare utbyggts. Tidigare mottog Frankrike årligen ett visst antal
invandrare, och alltjämt utgör Frankrike det viktigaste invandringslandet i
Europa, ehuru också detta land numera gatt in för en begränsning av inflyttningen
av utländsk arbetskraft. Av de europeiska länderna är det numera
vid sidan av Frankrike endast Sovjetryssland, som bedriver en aktiv invand -

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

ringspolitik genom silia rekryteringsbyråer i olika länder. Denna invandring,
som väsentligen avser yrkesutbildade arbetare och teknici samt noga kontrolleras
med anlitande av det alltjämt upprätthållna passviseringstvånget, har
dock icke nått någon nämnvärd omfattning. Enligt officiella uppgifter i maj
1931 uppgick den i sovjetindustrien sysselsatta utländska arbetskraften till
3,528 personer, av vilka cirka 2,000 voro tyskar och cirka 700 amerikanare.

Ur det material, som star till styrelsens förfogande, må följande uppgifter
meddelas angående under senast förflutna femårsperiod i europeiska länder vidtagna
åtgärder till kontroll över invandring ävensom, i den mån uppgifter därutinnan
kunnat erhallas, angående praxis i fråga örn tillämpningen av gällande
bestämmelser med avseende på invandringen.

Norge. Enligt gällande främlingslag, som trätt i kraft med ingången av
år 1928, behöver utlänning, som inkommit i Norge före utgången av år 1925,
ej arbetstillstånd men väl uppehållstillstånd. Personer, som inkommit i Norge
år 1926 eller senare, äro skyldiga att hava såväl uppehålls- som arbetstillstånd.
Uppehållstillstånd meddelas av lokal polismyndighet men sådan myndighets
beslut kan ^överklagas hos centralpasskontoret, som jämväl beslutar angående
arbetstillstånd. Uppehållstillstånd utställas att gälla samma tid som
arbetstillstånd, därest fråga ä.r örn person, för vilken arbetstillstånd
erfordras. Örn en dylik persons arbetsanställning upphör eller ändrar
karaktär eller^ tillståndets giltighetstid utgår, förfaller automatiskt hans
uppehållstillstånd, varefter han är skyldig lämna landet. Enligt tillämpad
praxis ^beviljas arbetstillstånd för person, som icke vistats i Norge längre
tid än två år, endast för visst arbete hos viss arbetsgivare och under begränsad
tid. Enligt vad man trott sig kunna iakttaga, synas de norska myndigheterna
under senaste tiden hava börjat att i den praktiska lagtillämpningen framgå med
väsentligt ökad stränghet mot svenskar, som vistas i landet, vilket haft till
följd ett ökat antal hemsändningar eller framtvingade hemresor. Nämnas må
jämväl, att i januari 1931 förslag framlagts inför stortinget av bondepartiets
stortingsgrupp örn skärpning av invandringslagen. De föreslagna ändringarna,
som avsågo införande av läkarkontroll över invandrare samt skärpta utvisningsbestämmelser
bland annat genom införande av oguldna skatter såsom
utvisningsgrund, hava dock icke blivit genomförda. Beträffande invandringslagens
tillämpning i Norge gentemot svenskar må jämväl hänvisas till följande
från Norges centralpasskontor erhållna uppgifter angående beviljade och avslagna
ansökningar om arbetstillstånd.

Tal». 6. Antal beviljade oell avslagna ansökningar om arbetstillstånd för svenska medborgare
i Norge åren 1928—1930.

	1928	1929	1930
Nya ansökningar:
Beviljade arbetstillstånd:
gällande för högst 6 mån.........		169	162
gällande 6—12 mån...........		74	64
	Tillhopa 278	243	226
Avslagna ansökningar.........		74	76
Förnyelser:
beviljade för högst 6 mån.......		52	17
beviljade för 6—12 mån......		104	72
obestämd tid.........		—	2

156 94

Tillhopa 170

Kungl. Majlis proposition nr 6.

Danmark. Invandringskontrollen i Danmark har under här närmast förevarande
tidsperiod i stort sett bibehållits oförändrad, dock att tiden för rätt
att vistas i landet utan uppehållstillstånd utsträckts från tre till sex månader.
Beträffande de danska invandringsbestämmelsernas tillämpning i praktiken
må framhållas, att svenska arbetssökande och arbetstagare från myndigheternas
sida behandlas med stor liberalitet. I praktiken torde samtliga ansökningar
örn arbetstillstånd från svenska medborgares sida hava beviljats.

Finland: Genom en den 7 februari 1930 utfärdad förordning, vilken trädde
i kraft den 1 april samma år, hava nya bestämmelser utfärdats angående utlännings
inkommande till Finland och vistelse i landet. Enligt den nya förordningen
skall, i likhet med vad som gällde enligt den tidigare förordningen av
den 13 november 1926, utlänning, som vill vistas längre tid än 3 månader i
landet, ansöka örn vistelsetillstånd, som prövas av landshövdingen i det län,
där utlänningen har sin stadigvarande bostad. Vistelsetillståndet gäller numera
ej endast för det län, vars landshövding utfärdat detsamma, utan för hela
Finland. Det i den äldre förordningen beträffande innehavare av vistelsetillstånd
upprätthållna kravet på särskilt av landshövding meddelat tillstånd att
inom landet företaga resor har upphävts. Anteckning örn förflyttning till
annan ort för stadigvarande bosättning skall dock hädanefter ske i den vistelsebok,
i vilken vistelsetillståndet tecknats. Medan enligt den äldre förordningen
vistelsetillstånd blott kunde givas för högst ett år åt gången, har i den nya
förordningen möjlighet skapats att vid vistelsetillståndets förlängning, då särskilda
skäl därtill äro, utfärda tillstånd för längre tid, dock högst för tre år.

Enligt den nya förordningen äger landshövding avslå en första ansökan om
vistelsetillstånd, över vilket beslut klagan ej må föras. Däremot må landshövdings
vägran att förnya vistelsetillstånd eller återkallande av sådant tillstånd
inom 14 dagar överklagas hos inrikesministeriet.

Enligt den äldre förordningen erfordrades arbetstillstånd endast för utlänning,
som utförde arbete hänförligt under lagen om arbetsavtal eller lagen om
läroavtal, dock att personer, som på grund av vistelsetillstånd uppehöllo sig
i landet den 1 december 1926, voro undantagna från skyldigheten att hava
arbetstillstånd. Enligt den nya förordningen bör arbetstillstånd, vilket i regel
meddelas av vederbörande landshövding efter hörande av socialministeriets arbetsavdelning
eller, i fråga örn utlänningar, som ej komma att stanna utöver
tre månader, av utrikesministeriet, utverkas även örn utlänning utför förvärvsarbete
av annat slag än det, som är hänförligt under ovannämnda lagar om
arbetsavtal eller örn läroavtal, samt örn han såsom självständig utövare av förvärvsverksamhet
önskar vistas eller redan uppehåller sig i landet. Samtliga
dylika utlänningar måste, ehuru de vistats i landet den 1 december 1926, ansöka
örn arbetstillstånd vid förnyandet av dem senast beviljade vistelsetillstånd.
Undantagna från skyldigheten att innehava arbetstillstånd äro utlänningar,
vilka utöva sådan näring, vartill vederbörande erhållit tillstånd enligt näringslagen,
vilka bedriva jordbruksrörelse å lägenhet, till vars ägande och besittning
de förvärvat rätt i laga ordning eller vilka av utländsk firma befullmäktigats
att såsom handelsresande upptaga beställningar å varor, som vederbörande
huvudman saluhåller, i sistnämnda fall dock endast under den tid, dylika
utlänningar på grund av stadgandena i förordningen få vistas i landet utan
vistelsetillstånd, nämligen under en tid av tre månader från inresedagen.

Enligt den äldre förordningen kunde arbetstillstånd beviljas för viss tid,
högst ett år, eller tillsvidare vad gällde arbetare, som tidigare i mer än tre
år utövat arbete av icke tillfällig art, ävensom för kvinna, som vid inträde
i äktenskap förlorat finskt medborgarskap, samt för den, som före 15 års
ålder eller å sina föräldrars pass ankommit till landet och därefter oavbrutet
vistats därstädes. Enligt den nya förordningen skall arbetstillstånd beviljas

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

för viss tid, dock icke överstigande den tid, för vilken utlänningen på grund
av förordningen har rätt att vistas i landet eller vistelsetillstånd beviljats honom.
Arbetstillstånd kan sålunda numera beviljas för längre tid än ett år.
Arbetstillstånd, gällande tillsvidare, kan hädanefter endast meddelas utlänning,
som åtnjuter asylrätt i landet. Innehavare av tidigare meddelat arbetstillstånd,
gällande tillsvidare, är skyldig att anhålla örn nytt arbetstillstånd samtidigt
som han ansöker örn förlängning av sitt vistelsetillstånd.

Den nya förordningen innefattar bestämmelser örn avvisning av utlänning,
som ankommer till landet, ävensom örn avlägsnande ur Finland av utlänning,
som utan tillstånd vistas i landet. Vidare konstateras, att örn med främmande
makt överenskommelse träffats eller framdeles ingås, som står i strid med förordningens
stadganden, bestämmelserna i överenskommelsen skola lända till
efterrättelse.

Beträffande invandringsbestämmelsernas tillämpning i praktiken torde böra
påpekas, att under senare tid krav framförts från skilda representanter för det
finska näringslivet på en restriktivare invandringspolitik. Bland betydelsefullare
initiativ i sådant avseende må framhållas en av centralhandelskammaren
i Helsingfors i slutet av år 1930 hos utrikes- och socialministerierna gjord
framställning att vid beviljande av arbetstillstånd åt utlänningar, som önska
arbeta på affärslivets område, ett omsorgsfullare urval än hittills måtte iakttagas
åtminstone tillsvidare så länge kristiden varar och överallt annorstädes
i världen utlänningars inkommande i ett land försvåras.

Under senare tid torde också hava gjort sig märkbar en tendens till mycket
restriktiv politik ej endast inom ifrågavarande område. Vad nykomna utlänningar
beträffar torde vistelsetillstånd alltjämt i allmänhet beviljas, medan
däremot ansökningar om arbetstillstånd behandlas synnerligen restriktivt även
där fråga är örn utlänningar Irån de skandinaviska grannländerna. Jämväl beträffande
de sedan längre tid i Finland bosatta utlänningarna torde man kunna
iakttaga en avsevärt strängare politik än tidigare, markerad av kortare giltighetstider
för arbetstillstånden samt ett ökat antal avslag å ansökningar örn
arbetstillstånd, även örn rena vistelsetillstånd för sådana utlänningar i allmänhet
beviljas.

Några statistiska uppgifter, belysande för invandringsbestämmelsernas praktiska
handhavande i Finland, hava icke erhållits.

Tyskland: Sedan ingången av år 1927 hava i Tyskland gällande författ ningar

och bestämmelser, avseende invandring och utlänningars behandling,
icke genomgått några mera betydelsefulla förändringar. Utländska arbetares
anställning regleras sålunda i första hand genom den allmänna riksförordningen
av 2 januari 1926. Beträffande arbetsanställning för andra utlänningar —-kontorsanställda, ingenjörer, utövare av fria yrken m. fl. — äga bestämmelserna
om uppehållstillstånd i Preussen fortfarande giltighet. För dessa utlänningar
erfordras icke, i motsats till vad som gäller beträffande arbetare,
särskilt arbetstillstånd utan endast ett av vederbörande polismyndighet utfärdat
uppehållstillstånd. Angående meddelande av uppehållstillstånd finnas
fortfarande praktiskt taget icke några i tryck meddelade bestämmelser, utan
polismyndigheten följer allenast utbildad praxis. Uppehållstillstånd får emellertid
icke beviljas utlänning, som ämnar taga anställning eller självständigt
utöva ett yrke, förrän vederbörande Landesarbeitsamt avgivit utlåtande i ärendet.
Därest Landesarbeitsamt, som vid sitt ställningstagande skall taga hänsyn
till läget på ifrågavarande område av den tyska arbetsmarknaden, avstyrker
en ansökan örn uppehållstillstånd, får densamma icke beviljas.

De tyska myndigheterna torde i den praktiska tillämpningen förfara ganska
olika på olika orter. Den oavbrutna skärpningen av den ekonomiska krisen i
landet har självfallet medfört, att kontrollen över utlänningar skärpts. Svårig -

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

heterna för svenskar att erhålla uppehållstillstånd synas emellertid såsom regel
vara mindre, då det gäller anställning av personer på överordnade poster.
Särskilt är detta fallet i fråga örn specialister såsom specialutbildade ingenjörer.
Så snart det gäller underordnad syssla, pröva däremot de tyska myndigheterna
med större noggrannhet, huruvida icke likvärdig tysk arbetskraft kan
uppdrivas.

England: Ej heller i England hava några mera betydelsefulla förändringar
vidtagits i fråga örn invandringskontrollen. Beträffande den allmänna tilllämpningen
av gällande författning i ämnet, Aliens Order av år 1920, må återgivas
följande referat av innehållet i en av arbetsministeriet i april 1929 för
parlamentet framlagd redogörelse för den fullföljda invandringspolitiken.

Arbetstillstånd beviljas i regel icke för att sätta arbetsgivare i tillfälle att
möta säsongefterfrågan, exempelvis inom skrädderibranschen och modistyrket
eller beträffande jordbruksarbetare under skördetiden. Med större liberalitet
beviljas arbetstillstånd för tjänstefolk, guvernanter och korrespondenter på
utländska språk.

Svårigheter att tillämpa bestämmelserna hava ej sällan yppat sig beträffande
nöjesföretag. Det är praxis, att tillstånd utan vidare beviljas för artister
av internationell ryktbarhet. Tillstånd beviljas likaledes för artister, representerande
speciella nyheter eller attraktioner. Erfarenheten visar, att effekten
av internationellt utbyte i det långa loppet är ägnad förbättra arbetstillgången
på området.

Ett annat speciellt fall utgöra sådana unga utlänningar, som söka anställning
å övertaliga poster i affärskontor och banker för begränsad tid i syfte att
förvärva sig kunskap i engelskt språk samt om engelska affärsmetoder. Beviljandet
av arbetstillstånd i sådana fall synes tillrådligt örn ej för annat så
för att säkerställa motsvarande behandling av unga brittiska undersåtar, som
vilja förvärva utländsk erfarenhet. Härtill kommer, att de utlänningar, som
skaffat sig utbildning i England, utgöra värdefulla förbindelser för engelsk
handel. Omsorg nedlägges på att tillse, att ifrågavarande lättnader icke missbrukas
av arbetsgivare, som vilja skaffa sig billig kontorshjälp.

Arbetstillståndet är i allmänhet begränsat till en period från en vecka till
tolv månader. I särskilda fall stipuleras emellertid också andra villkor.

Före kriget funnos vissa yrken, inom vilka majoriteten av arbetarna voro
utlänningar och den normala rekryteringen skedde från utlandet. Utländsk
rekrytering är numera icke tillåten såsom en normal företeelse beträffande
något yrke, utan åläggas arbetsgivarna att vidtaga erforderliga åtgärder för
att utbilda och anställa i landet redan befintliga arbetare. Effekten av denna
politik har varit följande:

Beträffande mosaik- och terrakottaarbetare: Före kriget voro flertalet ar betare

italienare. Ansökningar örn arbetstillstånd för ytterligare fackutbildade
arbetare avslogos under den gynnsamma tiden efter kriget. Efter åtskilliga
överläggningar med arbetsgivarna år 1926 överenskommo fackföreningarna och
arbetsministeriet örn ett system för lärlingsutbildning av brittiska gossar. Ett
begränsat antal arbetstillstånd hava därefter beviljats för yrkesutbildat folk
från Italien, men endast till firmor, som bidraga till lärlingsutbildningen och i
proportion till av dem engagerade lärlingar.

Beträffande frisörer: Förändringarna i modet för den kvinnliga frisyren

skapade efterfrågan på utländska frisörer under tiden efter kriget. Ansökningar
örn arbetstillstånd avslogos i de flesta fall. Också beträffande detta yrke
sökte man stimulera företagarna att själva sörja för yrkets rekrytering inom
landet. Arbetsgivarna hava föranletts att sätta upp åtskilliga lärlingsskolor.
Antalet ansökningar örn arbetstillstånd nu för tiden är betydelselöst. Beträffande
servitörer: Före år 1914 rekryterades servitörerna till de stora hotellen

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

från utlandet. Sedan år 1920 hava arbetstillstånd i allmänhet vägrats. Såsom
resultat hava de ledande företagen gått in för att lära upp engelska ungdomar.
Ett system för utbyte mellan engelsmän, fransmän och schweizare har arrangerats
av ministeriet.

Enligt praxis utfärdas tillstånd för utländska tekniker, som biträda arbetsgivare
i etablerandet av nya industrier eller anordnandet av nya processer inom
redan existerande industrier. Men i alla sådana fall föreskrives, att utlänningen
skall användas till att träna brittiska undersåtar. Så ansågs exempelvis år
1925 nödvändigt att tillåta immigration av 132 utländska arbetare för en ny
betsockerfabrikation. År 1928 hade antalet inhemsk arbetskraft ökat, men
utlänningarnas antal sjunkit till 90. Liknande resultat hava ernåtts inom vissa
andra industrigrenar.

Tillstånd att anställa en utländsk expert har ofta sökts för exploatering av
fabrikationshemlighet. I sådant avseende har i december 1924 givits följande
regel: »Det är emot allmän politik, örn fabrikationen i själva verket är så

värdefull, att Mr. F. (utlänningen) skulle vara i tillfälle att exploatera densamma
i detta land och sedan lämna landet utan att någon här efter hans avresa
känner fabrikationen och kan utöva densamma.» Örn därför tillstånd beviljas,
uppställes såsom villkor, att en lämplig brittisk medborgare (kemist eller ingenjör)
anställes samtidigt med utlänningen, så att detaljerna bliva av honom kända.

Beträffande utländska danskapell fullföljas i enlighet med ett i House of
Commons den 5 februari 1929 avgivet interpellationssvar följande politik. Örn
företagare önskar få in ett helt kapell för dansmusik, ålägges han att engagera
eller att bibehålla i engagemang ett brittiskt kapell av samma storlek som det
utländska. Örn det föreslås att öka ett brittiskt danskapell med utländska musiker
av framstående skicklighet, kan detta medgivas upp till 25 % under villkor,
att icke någon brittisk musiker avskedas för att bereda plats för utlänningarna.
Hela kapell för symfoni eller nationell musik, exempelvis ungerska
zigenarkapell insläppas efter försäkran, att intet brittiskt kapell eller ingen
brittisk musiker är arbetslös och att det utländska kapellet icke kommer att
spela dansmusik.

Den i England fullföljda invandringspolitiken, vars syfte angives vara att
utestänga utlänningar från anställningar, för vilka inhemsk arbetskraft finnes
att tillgå, belyses jämväl av antalet beviljade arbetstillstånd. Enligt framlagd
statistik utgjorde antalet ansökningar om arbetstillstånd 10,550 år 1929 och
12,460 år 1930. Därav beviljades år 1929 9,910 och år 1930 11,699 ansökningar.

Belgien: I Belgien har den 15 januari 1931 utfärdats en den 15 december
1930 daterad förordning angående tillstånd för utländska undersåtar att inkomma
i Belgien i avsikt att där taga arbetsanställning. Förordningen stadgar,
att utlänning, oberoende av gällande passbestämmelser, hädanefter icke må
inkomma i Belgien med avsikt att där taga anställning såsom industri- eller
lantbruksarbetare, hantverkare eller privatanställd, med mindre vederbörande i
förväg därtill erhållit medgivande av belgiska justitieministeriet.

Ansökan örn dylikt tillstånd göres hos belgisk legation eller därtill särskilt
utsett konsulat, varvid sökanden till framställningen skall foga från belgisk
arbetsgivare mottaget arbetskontrakt, läkarintyg samt utdrag ur straffregister
(certificat de moralité) ävensom översättning därav.

Jämlikt en den 10 mars 1931 publicerad förordning är av belgisk diplomatisk
eller konsulär myndighet utfärdat bemyndigande för utlänning att taga
arbetsanställning belagt med en stämpelavgift av två guldfrancs.

Frankrike: Föreskrifterna i dekretet den 30 november 1926 angående identitetskori
för utlänningar hava i stort sett erhållit förlängd giltighet genom ett
den 10 juli 1929 dagtecknat dekret. Emellertid har avgiften för sådant kort år

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

1927 sänkts till 100 francs från förut gällande 375 francs, varjämte giltighetstiden
för kortet må utsträckas att gälla för två år.

Kontrollen över inresande arbetssökande utlänningar har i början av år 1927
avsevärt skärpts. I sådant syfte har stipulerats, att utlänning, som ankommer
till Frankrike för att sysselsätta sig med avlönat arbete, skall inneha ett
arbetskontrakt, försett med — i fråga örn arbetare inom industri eller handel —
visering av Service Central de la Main d’Oeuvre Etrangére du Ministére du
Travail eller — i fråga örn jordbruksarbetare — visering av Service de la Main
d’Oeuvre Agricole du Ministére de 1’Agriculture.

Utlänning, som ej innehar sådant kontrakt och som ankommer till Frankrike
med vanligt pass och där vill antaga arbetsanställning, kan icke erhålla föreskrivet
identitetskort och måste följaktligen lämna landet.

Förutom arbetskontrakt erfordras för utländska arbetare av franskt konsulat
viserat intyg av konsulatets läkare, att vederbörande är vaccinerad, icke lider
av smittosam sjukdom eller sinnessjukdom samt äger erforderliga fysiska
förutsättningar för det arbete, anställningen avser.

Franska regeringen har hos olika främmande regeringar hemställt, att vederbörande
passutfärdande myndigheter måtte i samtliga pass, som utfärdas för
resa till Frankrike och där arbetskontrakt icke föreligger låta införa en anteckning:
»Må icke antaga avlönad arbetsanställning i Frankrike».

Luxemburg: En ny, i vissa avseenden strängare storhertiglig förordning har
den 30 november 1929 utfärdats rörande de villkor, som utländska arbetare skola
uppfylla för att inkomma och vinna anställning i Luxemburg.

Schweiz. Ett av förbundsrådet den 17 juni 1929 framlagt förslag till ny lag
angående utlänningars vistelse och bosättning i Schweiz har, med en del mindre
väsentliga ändringar, antagits av parlamentet den 26 mars 1931. Den nya lagens
innehåll är följande.

För utlännings uppehåll i Schweiz erfordras uppehålls-, bosättnings- eller
toleranstillstånd. Är ändamålet med inresan bosättning eller förvärvsarbete,
skall utlänningen anmäla sig inom 14 dagar, eljest inom tre månader, räknat
från ankomstdagen. Var och en, som upplåter logi åt utlänning mot betalning,
skall omedelbart anmäla utlänningens närvaro för ortspolisen. Om logi
upplåtes för utlänning utan betalning, inträder anmälningsskyldigheten först,
örn utlänningen stannar längre tid än en månad. De särskilda kantonerna kunna
härutinnan meddela strängare föreskrifter.

Den ej bosatte utlänningen må tillträda arbetsanställning och av arbetsgivare
anställas först sedan uppehållstillstånd med rätt att taga arbetsanställning blivit
honom beviljat.

_ Uppehållstillstånd kan endast meddelas utlänning, som innehar giltig legitimationshandling,
samt kan förknippas med villkor och i fråga örn säsongarbetare
och säsonganställda återkallas. Tillståndet är alltid giltigt för viss tid och
meddelas första gången såsom regel icke för längre tid än ett år.

_ Bosättningstillstånd meddelas för obegränsad tid och må icke förknippas med
villkor. Tillståndet utlöper, bland annat, örn utlänningen under sex månader
uppehåller sig i utlandet, örn legitimationshandlingens giltighet utlöper samt
örn utlänningen utvisas eller hemsändes.

Toleranstillstånd meddelas utlänning, som icke innehar giltig legitimationshandling.
Sådant tillstånd meddelas alltid för viss tid. I regel skall utlänningen
ställa borgen eller säkerhet för alla offentligrättsliga fordringar samt för
uppfyllandet av de föreskrivna villkoren.

De ovan angivna tillstånden gälla endast för den kanton, som utställt desamma.
Utlänningen är emellertid berättigad att utan anmälan tillfälligtvis
uppehålla sig i annan kanton. Örn annan kanton finner utlänningens närvaro

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

mindre önskvärd, kan densamma hos förbundsmyndighet hemställa örn återkallande
av uppehålls- eller toleranstillstånd.

Utlänning kan utvisas endast, örn han straffats för brott eller örn han genom
visad svår eller upprepad missaktning för ordningsföreskrifter missbrukat gästfriheten,
örn han på grund av sinnessjukdom utgör en fara för offentlig ordning
samt örn han eller en under hans vård stående person faller offentlig eller privat
välgörenhet till last eller med säkerhet kommer att varaktigt ligga sådan till
last. Utvisning kan gälla på obegränsad tid eller för minst två år. Uti utvisning
inbegripes också make samt barn under 18 år, såvida fråga icke är örn
hustru av schweizisk härstamning.

Utlänning, som icke innehar tillstånd, kan när som helst åläggas att avresa
från landet. Vid utlöpandet av ett tillstånds giltighetstid ävensom vid vägrat
eller återkallat tillstånd samt vid vägrad förlängning är utlänningen skyldig
avresa från kantonen. Vederbörande myndighet kan fastställa en frist för utresan.
Är myndigheten kantonal, gäller fristen avresa från kantonen, är myndigheten
en förbundsmyndighet, gäller fristen avresa från Schweiz. Förbundsmyndigheten
kan beträffande mindre önskvärd utlänning och sådan, som gjort
sig skyldig till grovt eller upprepat brott mot främlingsbestämmelsema, föreskriva
inresespärr, dock högst för tre år. Örn utlänning icke på anmodan utreser
ur landet, kan han utförskaffas eller, om möjlighet därtill icke föreligger,
i stället interneras, dock högst under två år.

Beslut örn tillstånd och utvisning meddelas av den kantonala främlingspolisen.
Förbundets främlingspolis är ansvarig för alla främlingspolitiska frågor, som
ej höra under annan förbundsmyndighet. Justitie- och polisdepartementet är
ansvarigt för beslut om internering av utlänning på förbundets bekostnad; en
för hela Schweiz gällande utvisning kan uppskjutas eller upphävas endast efter
departementets medgivande.

Myndigheterna skola vid sina avgöranden taga hänsyn till landets andliga
och ekonomiska intressen ävensom till graden av överbefolkning av utlänningar
(Uberfremdung). Vid beviljande av tillstånd för utlänning, som vill taga arbetsanställning,
skall i regel den offentliga arbetsförmedlingens godkännande
inhämtas.

I regel skall endast uppehållstillstånd meddelas utlänning, även om han sannolikt
kommer att varaktigt uppehålla sig i landet. Förbundets främlingspolis
bestämmer i det enskilda fallet, från vilken tidpunkt tidigast bosättningstillstånd
må beviljas.

En kantons beslut att vägra tillstånd är slutgiltigt. Kantonen kan själv
meddela uppehållstillstånd för:

a) ej arbetssökande utlänningar för en tid av två år, lärjungar för lärotiden,
studenter intill tiden för studiernas avslutande, patienter å vårdanstalter intill
tiden för friskskrivningen;

b) tjänsteflickor samt drängar i jordbruket intill fem år;

c) säsongarbetare och säsonganställda för en säsong, dock högst för nio månader,
och örn Bundesamt fur Industrie, Gewerbe und Arbeit fastställt för särskilda
yrken ett årligt maximiantal säsongarbetare, inom ramen för detta maximiantal.

För alla övriga tillstånd erfordras tillstyrkande av förbundets främlingspolis.

Beslut om avslag beträffande uppehålls-, bosättnings- och toleranstillstånd
ävensom beslut örn utvisnings- och återkallelseförfarande skola skriftligen meddelas.

För olika brott mot lagens föreskrifter stadgas i vissa angivna lindrigare fall
böter intill 2,000 francs samt i svårare fall fängelse intill sex månader samt
böter intill 10,000 francs.

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

I övergångs- och slutbestämmelser stadgas, bland annat, att förbundsrådet
kan beträffande bosättning av undersåtar i sådana stater, som behandla
schweizare ogynnsammare än Schweiz behandlar ifrågavarande statsmedborgare,
föreskriva bestämmelser, som avvika från lagens föreskrifter.

Polen: Den 15 november 1929 har trätt i kraft en förordning rörande utlänningars
inresa och vistelse i Polen, vilken förordning utgör komplement
till den alltjämt gällande förordningen av den 13 augusti 1926 angående utlänningar.
I enlighet med den nya förordningen må inresetillstånd för tillfällig
vistelse utan förvärvssyfte beviljas av konsulat, sedan ansökan örn sådant tillstånd
tillstyrkts av vederbörlig myndighet i Polen. Utlänningar, som vilja bosätta
sig i Polen, hava att före inresan göra ansökan enligt särskilt formulär
örn bosättningskort, som beviljas av vederbörlig myndighet i Polen; inresetillstånd
för bosättning må av konsulat beviljas endast åt utlänning, vilken erhållit
bosättningskort. Förordningen innefattar vidare bestämmelser örn registreringsplikt
för samtliga utlänningar, som äro berättigade till bosättning eller
till tillfällig vistelse i Polen under en tid. överstigande tre månader.

Jämlikt en förordning den 4 juni 1927 örn arbetsmarknadsskydd, vilken enligt
en förordning den 20 februari 1931 äger tillämpning inom industri, jordbruk,
skogsbruk, handel, bankväsende och kommunikationer ävensom å transitotrafiken,
erfordras tillstånd för arbetsgivare för anställande av utländsk arbetskraft.

Spanien: I syfte att inskränka användningen av utländsk arbetskraft i landet
har den 17 januari 1931 utfärdats ett dekret angående utländska arbetare
i Spanien, vilket trätt i kraft den 6 februari 1931. Enligt dekretet
skall för att kunna utöva yrke eller utföra arbete i Spanien en var
utlänning, då han arbetar för annan persons räkning, vara försedd med
ett arbetskontrakt, viserat av en särskilt inrättad central myndighet,
och i varje fall, vare sig han arbetar såsom egen företagare eller i annans
tjänst, med ett särskilt identitetskort. Utländska arbetare, som icke varit bosatta
i landet före viseringen av ovannämnda arbetskontrakt, böra utan undantag
vid sin ankomst förse sig med identitetskort, vilket bör begäras genom
vederbörande borgmästare inom tre dagar efter ankomsten till den ort, varest
tjänsten eller anställningen kommer att utövas. Om utlänningen redan vid dekretets
ikraftträdande vistas i Spanien, bör även han, för att kunna fortsätta utövandet
av sin tjänst eller anställning, inom tre månader göra ansökan örn identitetskort
och må ej heller antaga tjänst eller självständigt utöva yrke, örn han
efter utgången av nämnda tid icke är försedd med identitetskort.

Identitetskortet skall innehålla en kort beskrivning över innehavarens arbetskontrakt
med angivande av dagen för dess utfärdande och dess giltighet.
Identitetskort skola gälla för ett år, och skall förnyelse av kortet vara beroende
av arbetsförhållandena. Avslag å ansökan om identitetskort medför
förbud för utlänningen att fortsätta arbetet.

Med böter från 50 till 250 pesetas straffas dels arbetsgivare, som använder
utländsk arbetare, vilken icke innehar identitetskort, berättigande honom att
utöva en viss tjänst eller yrke i Spanien, dels den som icke till vederbörlig
myndighet anmäler de utländska arbetare, han håller eller antager i sin tjänst.

I mån av den utländske arbetarens lön uttages för identitetskortet en expeditionsavgift
av lägst 10 pesetas för säsongarbetare med en anställningstid
av högst tre månader och intill 500 pesetas.

De utländska arbetare, vilkas inresa och arbete i Spanien tillätes av vederbörande
myndigheter, må vid jämställd yrkesskicklighet icke i något fall uppbära
lägre avlöning, dagpenning eller honorar än vad spanska arbetare av motsvarande
kategori uppbära i den ort eller trakt, varest arbetet utföres.

Till den ovan lämnade redogörelsen för åtgärder i olika länder lill kontroll

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

över och sovring av invandringen av utländsk arbetskraft må slutligen fogas
en erinran, att de med främlingskontrollen sammanhängande spörsmålen varit
och alltjämt äro föremål för överväganden i internationell väg i syfte att bereda
marken för friare förhållanden. Nationernas förbund har till särskild behandling
upptagit frågan örn passväsendet, som var föremål för överväganden senast
vid en internationell konferens i Paris år 1926. Passtvångets avskaffande har
därvid icke ifrågasatts, utan har man inriktat sig på rekommendation av viseringstvångets
successiva avskaffande ävensom på fastställande av enhetligt formulär
för passen, dessas bekväma och billiga tillhandahållande samt utsträckande
av passens giltighetstid till fem år.

Ett inom nationernas förbund utarbetat förslag till internationell konvention
örn utlänningars rättsliga ställning var vidare föremål för behandling vid en ny
internationell konferens i Paris hösten 1929. Detta förslag byggde på den
principen, att en utlänning, som väl beviljats tillträde till ett land, skulle inom
detsamma äga samma rättighet att antaga och innehava arbetsanställning som
landets egna innebyggare. Ehuruväl principens tillämplighet modifierades genom
uttalande i det föreslagna protokollet, att konventionen icke skulle äga
avseende å de åtgärder, som olika länder funnit sig föranlåtna vidtaga till
skyddande av den inhemska arbetsmarknaden, vann förslaget icke anslutning;
det ansågs å vissa håll ägnat ingiva farhågor beträffande den nationella arbetsmarknaden.
Sådana farhågor hystes särskilt i fråga örn konventionsförslagets
bestämmelse örn rätt för utländsk företagare att, oavsett vistelselandets gentemot
övrig utländsk arbetskraft upprätthållna kontroll, få vid företaget sysselsätta
teknisk och affärspersonal av vilken nationalitet som helst.

De strävanden, som sålunda framträtt att på internationell basis bereda förutsättningar
för ett friare folkutbyte mellan länderna, hava såsom framgår av
det ovan anförda hittills icke lett till större resultat. Visserligen har viseringstvånget
i stor utsträckning avskaffats mellan länderna och hindren för affärs-,
studie- och besöksresor i omfattande mån borteliminerats, men utvecklingen på
området i Europa liksom i främmande världsdelar har samtidigt gått mot
skärpning och utbyggande av kontrollen över utländsk arbetskraft. Några
tecken på en allmän ändring härutinnan hava knappast visat sig.

Emellertid har utvecklingen allt mera gått fram mot beredande av vissa
lättnader i kontrollen genom bilaterala överenskommelser. Sådana överenskommelser
hava träffats exempelvis rörande utbyte och formerna för rekrytering
av arbetskraft, rörande utbyte för studieanställningar samt rörande lättnader
i passtvånget.

I detta sammanhang må erinras, att Nationernas förbunds studiekommission
för europeiskt samarbete tillsatt en kommitté med uppdrag att verkställa utredning
rörande arbetslöshetsfrågan och särskilt rörande möjligheterna att utveckla
det europeiska utbytet av arbetskraft samt emigrationen av europeiska
arbetare. Kommitténs den 10 juli 1931 framlagda rapport rekommenderar,
bland annat, en utveckling av bilaterala överenskommelser, en väg som redan
beträtts av olika europeiska stater, för att organisera utbytet av arbetare och
särskilt rekryteringen av arbetare i ett land för att sysselsätta dem i ett annat
land och för att åt sålunda rekryterade arbetare trygga lika behandling med
den inhemska arbetskraften i fråga örn anställnings- och levnadsförhållanden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 8 ''december
1931.

N ärv arande:

justitierådet Christiansson,
justitierådet Edelstam,
regeringsrådet Afzelius,
justitierådet Geijer.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 27 november
1931, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag
till lag angående fortsatt tillämpning av lagen den 2 augusti 1927 (nr 333) om
utlännings rätt att här i riket vistas.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av expeditionschefen Gösta Siljeström.

Lagrådet yttrade:

Genom den år 1914 antagna lagen angående förbud för vissa utlänningar att
här i riket vistas infördes i vårt land en efter normala förhållanden lämpad,
noga övervägd lagstiftning till ledning för den administrativa maktens åtgärder
mot sådana utlänningar, vilkas härvaro anses vara från det allmännas synpunkt
farlig eller skadlig. Att i detta viktiga och grannlaga ämne en fast och
på tydlig lag grundad ordning sålunda kom till stånd, innebar ett obestridligt
framsteg med hänsyn ej blott till nödig omsorg för allmän ordnings upprätthållande
utan ock till befogade anspråk på rättssäkerhet för de främlingar,
vilka man vill förmena att inkomma i riket eller att kvarbliva inom dess gränser.
Även örn graden av det ingripande, som i detta avseende finnes påkallat,
kan röna inverkan av växlande tidsförhållanden, är dock behovet av en dylik
lagstiftning varken tillfälligt eller övergående. Det låter knappast tänka sig,
att sedan detta område blivit underlagt ett i lag fastställt förfarande, en återgång
kommer att ske till det tillstånd av osäkerhet och godtycklighet, som saknaden
av klara och fullständiga rättsregler måste medföra.

Från de här antydda synpunkterna kan det näppeligen anses tillfredsställande,
att lagbestämmelserna örn avvisning och utvisning av utlänningar numera
äga allenast provisorisk karaktär. Någon förändring härutinnan är icke
åsyftad i sammanhang med nu förestående lagstiftningsåtgärd. Då dessa bestämmelser,
huvudsakligen oförändrade, överflyttades till 1927 års lag, måste
de i denna sammanställas med de omfattande föreskrifter, som blivit en nöd Bihang

till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 6 käft. (Nr 0.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

tvungen följd av den skärpta främlingskontrollen och den redan då vitt utbredda
arbetslöshetens betydelse för de mellanfolkliga förbindelserna. Att sistnämnda
föreskrifter i hög grad bära prägeln av det tidsläge, under vilket de tillkommit,
är påtagligt, och med hänsyn till den allmänna förhoppningen, att
deras giltighet icke skulle behöva utsträckas över någon längre tid, må det
vara naturligt, att vid lagens antagande yppades obenägenhet att låta densamma
med sådant innehåll definitivt införlivas med vårt rättssystem. Det
synes dock uppenbart, att samma skäl icke kunna åberopas för att fortfarande
behandla denna lagstiftning såsom ett provisorium. Det allmänna läget i världen
har under de gångna åren ingalunda förbättrats, och av den föreliggande
utredningen framgår, att någon väsentlig lättnad i det å lagen grundade kontrollsystemet
icke kan vara att motse inom en beräknelig tid. En bidragande
anledning till att lagen erhöll blott provisorisk giltighet torde hava varit, att
en viss tidrymd kunde vara erforderlig för att mera noggrant pröva de i
lagen nyinförda bestämmelsernas verkningar i tillämpningen. Då den prövning,
som nu med stöd av några års erfarenhet kan företagas, utfallit på
ett för lagen så gynnsamt sätt, att den kan framläggas till förnyat godkännande
i så gott som oförändrat skick, vill det ock förefalla, som örn betänklighet
icke borde möta mot att genom tidsbegränsningens borttagande återgiva
de bestämmelser i lagen, vilka utgöra dess bestående innehåll eller i allt fall
en nödvändig stomme av allmänt erkända rättsregler, deras karaktär av permanenta
lagbud. Härigenom skulle tydligen icke förhindras eller försvåras,
att vid lämplig tidpunkt kan verkställas en revision av lagen företrädesvis i
de delar, vilka kunna betecknas såsom avseende förhållanden av mer tillfällig
natur. Att föredraga är emellertid, att en sådan revision kan äga rum utan
det tryck, som otvivelaktigt ligger däri, att lagen i sin helhet förlorar giltighet,
därest ej inom en begränsad tid enighet uppnås örn antagande av en ny lag i
ämnet.

Med hänsyn till vad nu anförts finner lagrådet sig föranlåtet hemställa
örn sådan ändring av det föreliggande lagförslagets ingress, att 1927 års lag
erhåller fortsatt giltighet utan begränsning till viss tid.

I övrigt lämnar lagrådet förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.

Kungl. Maj.ts proposition nr 6.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 11 december 1931.

N arv arande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Kamel, statsråden

Gärde, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck,

Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena samt chefen
för socialdepartementet anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Gärde, lagrådets den 8 december 1931 avgivna utlåtande över det den 27 november
1931 till lagrådet remitterade förslaget till lag angående fortsatt tillämpning
av lagen den 2 augusti 1927 (nr 333) om utlännings rätt att här i riket
vistas.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»Lagrådet har hemställt, att lagen måtte erhålla fortsatt giltighet utan begränsning
till viss tid. Såsom jag redan vid remissen till lagrådet anförde tala
onekligen starka skäl för att nu göra förevarande lag definitiv. Vissa däri
upptagna bestämmelser, avseende att tillgodose allmän ordning och säkerhet
samt att bereda rättsskydd åt den enskilde, äro uppenbarligen av den karaktär,
att de böra allt framgent bibehållas. Enahanda förhållanden förelågo emellertid
redan, då gällande lag var föremål för statsmakternas prövning. Det
torde följaktligen ej överensstämma med den ståndpunkt, som statsmakterna
tidigare intagit, att av nu anförda anledning giva lagen definitiv karaktär. Då
riksdagen anslöt sig till den uppfattningen att lagen borde äga provisorisk giltighet,
torde denna uppfattning mindre hava förestavats av behovet att vinna
erfarenhet örn de nya bestämmelsernas verkningar i tillämpningen, utan anledningen
därtill lärer fastmera vara att finna i ovissheten örn de då rådande förhållandenas
varaktighet och önskemålet att de därmed sammanhängande spörsmålen
efter viss tids förlopp ånyo upptoges till allsidigt övervägande. Ur nu
antydda synpunkter torde någon mera väsentlig förändring av läget icke hava
inträtt efter lagens antagande. Med hänsyn härtill har jag icke i anledning av
vad lagrådet anfört ansett mig böra frångå min förut intagna ståndpunkt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

Jag hemställer alltså, att förslaget, som av lagrådet i övrigt lämnats utan erinran,
måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas 1932
års riksdag.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
nästkommande års riksdag skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Erik H:son Malm.

Stockholm 1932. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

313100