Kungl. Maj:ts proposition nr 67 (Proposition 1924:67)

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Nr 61.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 5 kap. 3 § strafflagen m. m.; given
Stockholms slott den 29 februari 1924.

Med åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 5 kap. 3 § strafflagen;

2) lag om ändrad lydelse av 8 § i lagen den 27 juni 1902 angående verkställighet
av domstols förordnande om tvångsuppfostran;

3) lag innefattande bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande vissa
minderåriga;

4) lag om ändrad lydelse av 25 § i lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig
straffdom;

5) lag om ändrad lydelse av 1, 3 och 4 §§ i lagen den 2 juni 1922 om tiden
för företagande av rannsakning med häktad;

6) lag om ändrad lydelse av 8 § i lagen den 17 oktober 1900 om straffregister ;
samt

7) lag om ändrad lydelse av 16 kap. 10 § och 25 kap. 5 § rättegångsbalken.

GUSTAF.

Birger Ekeberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. J^8 Käft. (Nr 67.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 5 kap. 3 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 5 kap. 3 § strafflagen skall erhålla följande ändrade
lydelse:

5 KAP.

3 §.

Är brott begånget av någon, som fyllt femton, men ej aderton år, och dömes
han härför till böter eller fängelse eller till straffarbete i högst två år; må
domstolen, där den brottsliges sinnesbeskaffenhet och omgivning samt graden
av hans förståndsutveckling prövas sådant föranleda, förordna, att han skall,
i stället för att undergå det ådömda straffet, insättas i allmän uppfostringsanstalt.
Har domstol, enligt vad därom särskilt stadgas, genom villkorlig dom
beviljat anstånd med ådömt straff, och har därefter, innan den dömde fyllt
aderton år, anståndet förklarats förverkat, galle, ändå att ny straffdom ej meddelats,
vad nyss är sagt.

Förekomma på en gång till verkställighet sådant förordnande och annat tidigare
meddelat beslut, varigenom samma person blivit dömd till straff, skall
detta straff anses inbegripet i förordnandet, därest straffet utgöres allenast av
böter. Lag samma vare, så framt genom beslutet ålagts fängelse eller straffarbete
samt de förskyllda straffen tillsammans ej uppgå till mera än fängelse
i fyra år eller straffarbete i två år.

Inträffar sådant fall, att meddelat förordnande, enligt vad särskilt stadgas,
är förfallet, gälle om det ådömda straffets förening eller sammanläggning med
annat straff och om dess verkställande vad eljest är föreskrivet.

Vid utskrivning från allmän uppfostringsanstalt vare sådan jämte straffet
ådömd påföljd, som i 2 kap. 19 § sägs, förfallen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1924.

• Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 8 § i lagen den 27 juni 1902 (nr 72 s. 3) angående verkställighet
av domstols förordnande om tvångsuppfostran.

Härigenom förordnas, att 8 § i lagen den 27 juni 1902 angående verkställighet
av domstols förordnande om tvångsuppfostran skall erhålla följande ändrade
lydelse:

8 §.

Varder någon, sedan domstol förordnat om hans insättande i allmän uppfostringsanstalt,
men innan han från anstalten utskrivits, övertygad att hava
begått annat brott, vare förordnandet förfallet.

förekomma på en gång till verkställighet sådant förordnande och annat
beslut, varigenom samma person blivit dömd till straff, vare förordnandet
ock förfallet, så framt genom beslutet ålagts fängelse eller straffarbete samt
de förskyllda straffen tillsammans uppgå till mera än fängelse i fyra år eller
straffarbete i två år.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1924.

Kungl. Maj:is proposition nr 07. ''

Förslag till Lag innefattande

bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande vissa

minderåriga.

Med upphävande av lagen den 27 juni 1902 (nr 72 s. 7), innefattande vissa
bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande minderårige, förordnas som
följer:

1 §•

Har, enligt vad särskilt stadgas, till domstols ordförande inkommit anmälan
därom, att någon, som ej fyllt aderton år, blivit häktad för brott, som i
allmänna strafflagen är belagt med straff, och ingår i straffsatsen straffarbete
i två år eller kortare tid eller fängelse, skall ordföranden skyndsamt
för vinnande av utredning rörande den häktades personliga förhållanden samt
angående de åtgärder, som med hänsyn därtill må anses lämpligast för hans
rättande, förordna om särskild förundersökning, där ej anledning är antaga,
att sådan utredning kommer att därförutan vara för domstolen tillgänglig.

Prövas eljest, då talan om ansvar väckts mot någon, som ej fyllt aderton
år, särskild förundersökning erforderlig för vinnande av utredning, som i
första stycket sägs, må sådan förundersökning kunna beslutas, före målets
handläggning vid domstol av dess ordförande, och därefter av domstolen.

2 §•

Vid beslut om särskild förundersökning skall lämplig och villig person
(förundersökare) förordnas att utföra densamma.

I fråga om förundersökares åligganden samt om ersättning åt honom skall
vad i lagen angående villkorlig straffdom stadgas om förundersökare äga motsvarande
tillämpning.

3 §.

Barnavårdsnämnd skall, på begäran av förundersökare eller allmän åklagare,
meddela för nämnden tillgängliga upplysningar rörande de förhållanden,
under vilka tilltalad, som ej fyllt aderton år, uppvuxit, samt huruvida
han tillförene gjort sig känd för vanart, ävensom avgiva yttrande angående
sådana för nämnden kända omständigheter i övrigt, som kunna antagas vara
av betydelse vid bestämmandet av de lämpligaste åtgärderna för hans rättande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 07.

4 §•

Finner domstol i mål, där någon, som ej fyllt aderton år, är tilltalad för brott,
att förhandlingarnas offentlighet till följd av den uppmärksamhet, för vilken
den tilltalade kan arltagas bliva föremål, är till uppenbar olägenhet, må domstolen
kunna förordna, att målet skall handläggas inom stängda dörrar. Anses
förordnande, varom nu sagts, böra meddelas, och är jämväl någon, som uppnått
nämnda ålder, i målet tilltalad, skall domstolen, där det finnes kunna ske
utan att utredningen i målet avsevärt försvåras, såsom särskilt mål handlägga
åtalet mot den, som ej fyllt aderton år.

Meddelas ej förordnande, att målet skall handläggas inom stängda dörrar,
och finner domstolen det vara till avsevärt men för den tilltalade eller annan,
att kännedom om personliga förhållanden, som inför domstolen framkomma genom
förundersökningen och därmed sammanhängande utredning, i följd av rättegångens
offentlighet vinner spridning, må domstolen kunna bestämma, att
under handläggning av sådan fråga åhörarna skola avträda.

Utan hinder av beslut, som i första eller andra stycket avses, må domstolen
medgiva tilltalads anhöriga ävensom annan, vilkens närvaro kan förväntas bliva
till nytta under förhandlingarna i målet, rätt att övervara desamma.

5 §•

Ej må domstol meddela förordnande om någons insättande i allmän uppfostringsanstalt,
med mindre den, som har vårdnaden om honom, där så kunnat
ske, blivit hörd i målet.

6 §.

Sedan vid underrätt rannsakning i mål mot den, som ej fyllt aderton år,
blivit förd till slut, skall dom avsägas samma dag eller senast nästa dag, där
ej i målets vidlyftighet eller eljest hinder därför möter.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1924.

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 25 § i lagen den 28 juni 1918 (nr 531) angående

villkorlig straffdom.

Härigenom förordnas, att 25 § i lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig
straffdom skall erhålla följande ändrade lydelse:

25 §.

Har, enligt vad särskilt stadgas, till domstols ordförande inkommit anmälan
därom, att någon, som fyllt aderton år, blivit häktad för brott, och ingår i
den straffsats, som finnes för sådant brott bestämd, straffarbete i sex månader
eller kortare tid eller fängelse i ett år eller kortare tid, skall, därest den
häktade erkänt gärningen, och fall ej föreligger, som omförmäles i 2 §, ordföranden
skyndsamt för vinnande av utredning, huruvida erforderliga förutsättningar
för villkorlig dom finnas, förordna om särskild förundersökning,
där ej anledning är antaga, att sådan utredning kommer att därförutan vara
för domstolen tillgänglig.

Prövas eljest, då talan om ansvar väckts mot någon, som fyllt aderton år,
särskild förundersökning erforderlig för vinnande av utredning, som i första
stycket sägs, må sådan förundersökning kunna beslutas, före målets handläggning
vid domstol av dess ordförande, och därefter av domstolen.

Vid beslut om särskild förundersökning skall lämplig och villig person (förundersökare)
förordnas att utföra densamma.

Angående förundersökning rörande tilltalad, som ej fyllt aderton år, är särskilt
stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1924.

Kungl. Maj:ts proposition nr 67

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1, 3 och 4 §§ i lagen den 2 juni 1922 (nr 214) om tiden
för företagande av rannsakning med häktad.

Härigenom förordnas, att 1, 3 och 4 §§ i lagen den 2 juni 1922 om tiden
för företagande av rannsakning med häktad skola erhålla följande ändrade
lydelse:

1 §■

Har någon blivit här i riket häktad för brott, för vilket åtal skall äga ruin
inför svensk domstol, skall den, som'' beslutat om häktningen, därom ofördröjligen
göra anmälan hos ordföranden i den domstol, som har att företaga rannsakningen
med den häktade.

Anmälan, som i första stycket sägs, skall innefatta uppgift om den häktades
ålder och om beskaffenheten av det brott, för vilket han blivit häktad, ävensom,
därest han fyllt aderton år, innehålla upplysning, huruvida han erkänt
gärningen, och, i sådant fall, huruvida han tillförene blivit dömd till fängelse
eller straffarbete.

Kan ej ofördröjligen vinnas tillförlitlig upplysning om den häktades ålder
eller huruvida han tillförene blivit dömd till straff, som nyss nämnts, skall i
anmälan upptagas vad han härutinnan om sig själv uppgivit''.

3 §.

Har rannsakning med häktad hänvisats till annan domstol för fortsatt handläggning,
skall ordföranden i den rätt, som meddelat beslut om hänvisning,
därom omedelbart underrätta ordföranden i den domstol, till vilken rannsakningen
hänvisats, med angivande tillika, när rannsakningshandlingarna komma
att översändas.

( Fortsatt handläggning av rannsakningen skall därefter utsättas att äga rum
snarast möjligt, vid allmän underrätt senast å fjortonde dagen efter den dag,
då rättens ordförande erhöll meddelande om hänvisningen; dock att vid rådhusrätt
handläggningen i intet fall må utsättas senare än till åttonde dagen från
den dag, då rannsakningshandlingarna enligt erhållet meddelande komma, att
översändas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

4 §.

Kan rannsakning med häktad ej vid ett rättegångstillfälle slutföras, skall
fortsatt rannsakning företagas snarast möjligt, inför rådhusrätt senast å åttonde
dagen och inför häradsrätt senast å fjortonde dagen från förra rannsakningen,
där ej särskilt förhållande nödvändiggör längre uppskov.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1924.

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 8 § i lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1) om

straffregister.

Härigenom förordnas, att 8 § i lagen den 17 oktober 1900 om straffregister,
sådan denna paragraf lyder enligt lagen den 24 maj 1918 (nr 315), skall i
nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

8 §.

1 mom. Fullständigt utdrag---givit tillstånd.

2 mom. Utdrag av registret, innehållande allenast upplysning,

huruvida viss person blivit dömd till förlust av medborgerligt förtroende

eller påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen eller ställts under framtiden för
brott, som kan medföra sistnämnda påföljd,

ävensom, där så skett,

a) när och av vilken domstol utslaget meddelats samt för vilken tid sådan
påföljd ådömts,

b) när den dömde efter utståndet straff blivit frigiven, eller, därest han från
straffanstalt lösgivits enligt lagen angående villkorlig frigivning, dels när
detta skett och när prövotiden utgår eller gått till ända, dels huruvida den villkorligt
medgivna friheten återkallats eller förklarats förverkad, dels ock rörande
häktning av den dömde före prövotidens utgång för brott och om åtalets
utgång, eller ock, därest domstol förordnat, att den dömde skall, i stället för
att undergå det ådömda straffet, insättas i allmän uppfostringsanstalt, huruvida
den dömde blivit från dylik anstalt utskriven, och, i sådant fall, när detta
skett, samt

c) huruvida av nåd meddelats befrielse från straffpåföljden, och, i sådant
fall, om dagen för därom fattat beslut,

skall på begäran meddelas myndighet ävensom annan, vilken utövar allmän
befattning, varmed är förenad skyldighet att pröva, huruvida någon på grund
uv sådant utslag, som här avses, är jämlikt lag eller författning utestängd från
behörighet, rättighet eller förmån.

Sådant utdrag ----innehålla upplysning.

3 mom. Därjämte skola---uppgifterna avse.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1924.

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Förslag1

till

Lag

om ändrad lydelse av 16 kap. 10 § och 25 kap. 5 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 16 kap. 10 § och 25 kap. 5 § rättegångsbalken,
sådana dessa lagrum lyda enligt lagen den 19 juni 1919 (nr 369), skola i nedan
angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

16 KAP.

10 §.

Har underrätt genom beslut under rättegången dömt någon till utgivande
av vite eller till ansvar för uteblivande eller annan förseelse i målet; eller
ogillat yrkande om ansvar för förseelse, som nu är sagd, eller om ådömande
av förelagt vite för uteblivande; eller utlåtit sig angående ersättning åt förundersökare
jämlikt lagen angående villkorlig straffdom eller lagen innefattande
bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga eller åt
vittne eller annan, som kallats att meddela upplysning i målet, eller åt någon,
som förordnats att biträda part i rättegången eller att i visst mål eller ärende
biträda såsom tolk; eller skilt fullmäktig från fullmäktigskapet: mot det beslut
skall, i händelse av missnöje, särskild talan föras; och skall underrättelse
härom i sammanhang med beslutet av rätten meddelas. Lag samma vare, där
genom beslut, som av underrätt meddelats under rättegången, kvarstad eller
skingringsförbud eller därmed jämförlig åtgärd beviljats eller yrkande om hävande
av sådan åtgärd ogillats.

Vad i---partens klagan.

25 KAP.

5 §•

Vill part klaga över beslut, varigenom underrätt dömt till värjemålsed, skall
i fråga om sättet för talans fullföljd lända till efterrättelse vad i sådant hänseende
gäller om rättens slutliga utslag i målet. Har underrätt eljest under
rättegång meddelat beslut, som enligt lag må särskilt överklagas, skall talan
pot beslutet föras genom besvär. Lag samma vare, där i fråga, som rörer
förundersökare jämlikt lagen angående villkorlig straffdom eller lagen innefattande
bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga,
eller som angår fullmäktig eller vittne eller annan, som kallats att meddela

Kungl. May.is proposition nr 67.

upplysning i målet, eller rättegångsbiträde åt part eller tolk, underrätt i slutligt
utslag meddelat beslut av beskaffenhet att, där det under rättegången givits,
särskild klagan varit tillåten. Innefattar eljest underrätts slutliga utslag
beslut, som, där det under rättegången givits, kunnat särskilt överklagas,
skall talan mot det beslut föras i sammanhang med fullföljd av talan i huvudsaken;
vill ej den, som är med beslutet missnöjd, fullfölja talan i huvudsaken,
vare lag, som hade beslutet blivit under rättegången meddelat.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1924.

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Ma,j:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
19 januari 1924.

Närvarande: statsministern Trygger, ministern för utrikes ärendena friherre Marks
von Wurtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, Hasselrot,
Lubeck, Clason, Wohlin, Pettersson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Ekeberg anför:

»I skrivelse den 7 juni 1918 anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t täcktes
låta verkställa utredning, dels huruvida och under vilka villkor den i 5
kap. 1 § strafflagen stadgade straffbarhetsåldern av femton år skulle kunna
höjas till sexton år ävensom, därest så funnes böra ske, huruvida den, som
fyllt femton men ej sexton år och beginge brott, borde intagas i skyddshem
eller i tvångsuppfostringsanstalt och i senare fallet, huruvida domstol eller
annan myndighet skulle härom förordna, dels huruvida och i vad mån varning
eller annan tillrättavisning skulle kunna komma till användning vid
behandlingen av minderåriga förbrytare, dels ock huruvida och under vilka
förutsättningar förordnande om intagande i allmän uppfostringsanstalt skulle
kunna allenast villkorligt meddelas.

Efter remiss hava underdåniga yttranden över ej mindre riksdagens omförmälda
skrivelse än även ett av fångvårdsstyrelsen i underdånig skrivelse
den 28 maj 1918 framställt förslag angående anordnande av en särskild straffverkställigheten
efterföljande uppfostringsbehandling för dem, som på grund
av brott, begånget innan de fyllt tjugu år, blivit dömda till fängelse eller
straffarbete, avgivits av överståthållarämbetet, länsstyrelserna, strafflagskommissionen,
professorn vid universitetet i Lund Johan Carl Wilhelm Tbyrén,
barnavårdsnämnderna i åtskilliga kommuner, styrelsen för statens uppfostringsanstalt
å Bona, föreningen Skyddsvärnet samt styrelsen för Föreningen till
minne av Konung Oscar I och Drottning Josephina. Sedan därvid såväl straff -lagskommissionen som Thyrén hemställt, att den ifrågasatta utredningen måtte
utvidgas att omfatta frågan om ungdomsbrottsligheten i hela dess vidd, beslöt
Kungl. Maj:t, efter föredragning av chefen för justitiedepartementet, den
22 november 1918 bemyndiga departementschefen att tillkalla högst sex personer
för att inom departementet biträda vid utarbetande av förslag till åtgärder
för bekämpande av ungdomsbrottsligheten. Jämlikt detta bemyndigande
kallade departementschefen samma dag överdirektören Viktor Almquist,
dåvarande hovrättsrådet i Svea Hovrätt Holdo Edling, ledamoten av riks -

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

dagens andra kammare Johan Bernhard Eriksson i Grängesberg, överläkaren
vid Långbro sjukhus medicine doktorn Olof Kinberg och dåvarande direktören
för åkerbrukskolonien Hall filosofie doktorn David Lund att i egenskap av
sakkunniga biträda vid berörda arbete. Åt Almquist uppdrogs därvid tilllika
att såsom ordförande leda de sakkunnigas förhandlingar. Efter det
Eriksson den 29 april 1919 på därom framställd egen begäran blivit entledigad
från uppdraget, förordnade departementschefen samma dag ledamoten
av riksdagens andra kammare Axel Lindqvist, då i Kosta, numera i Halmstad,
att i Erikssons ställe såsom sakkunnig biträda vid utarbetandet av
förslag i ämnet. Såsom de sakkunnigas sekreterare har tjänstgjort juris
kandidaten Olof Barklind.

Med skrivelse den 18 oktober 1922 hava de sålunda utsedda sakkunniga
till chefen för justitiedepartementet överlämnat betänkande med förslag till
lag om tvångsuppfostran åt unga förbrytare m. m.

Över de sakkunnigas förslag hava efter remiss underdåniga utlåtanden
avgivits av justitiekanslersämbetet, fångvårdsstyrelsen, skolöverstyrelsen, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i samtliga län, Stockholms magistrat, magistraten
i Göteborg, styrelsen för statens uppfostringsanstalt å Bona samt
styrelsen för Svenska Diakonissällskapet. Länsstyrelserna hava i viss utsträckning
givit landsfogdar, magistrater, barnavårdsnämnder och fängelsedirektörer
tillfälle att yttra sig över förslaget. Härav hava vederbörande emellertid
endast i ett fåtal fall begagnat sig. Vid överståthållarämbetets utlåtande
finnas fogade särskilda yttranden av barnavårdsnämnden i Stockholm samt
av styrelsen för Stockholms stads skyddshem för gossar vid Skrubba.

Brottsligheten bland de unga är ett samhällsont, vars bekämpande för
visso är av utomordentlig vikt. Effektiva åtgärder härför äro ägnade att
minska den för samhället farligaste formen av brottslighet, den kroniska
kriminaliteten. De, som hemfalla häråt, röja nämligen i regel redan i unga
år sina brottsliga böjelser. Utsikterna att kunna rätta en samhällsfarlig
vilja äro också större, ju tidigare ett ingripande äger rum. För visso
gäller även härvidlag den gamla regeln, att det är bättre att förekomma
det onda än att söka bota det, sedan det väl fått tillfälle att framträda. Av
största betydelse i kampen mot brottsligheten äro för den skull alla åtgärder,
samhället vidtager för att bereda barnen omvårdnad i såväl moraliskt
som materiellt hänseende. Jag tillåter mig i detta sammanhang erinra om
de betydelsefulla reformer, som på senare tid genomförts i fråga om de utom
äktenskap födda barnens rättsställning samt beträffande skolväsen och fattigvård,
ävensom om den förbättring av samhällets barnavårdande verksamhet,
varom förslag med det snaraste torde komma att föreläggas Kungl.
Maj:t. Samhället kan emellertid icke förlita sig enbart på effektiviteten av
förebyggande åtgärder utan måste också på lämpligt sätt ordna en botande
verksamhet i de fall, där brottslighet hos de unga redan framträtt. Och
det ligger stor vikt uppå, att denna verksamhet från början blir rätt inriktad.
På grund av det unga sinnets stora mottaglighet för intryck kan nämligen
den behandling, för vilken den unge brottslingen blir föremål, antagas

Departe ments chefen.

Allmänna
synpun kter

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Historisk

översikt.

få ett bestämmande inflytande på hans framtida livsriktning. För det rätta
valet av botemedel mot det onda är det av vikt att känna dess orsaker.
Undersökningar såväl i Sverige som i utlandet hava givit vid handen, att
brottsligheten bos de unga i det övervägande flertalet fäll kan antagas bero
på ogynnsamma miljöförhållanden, och att försummad eller bristfällig uppfostran
härvid spelat en i många fall väsentlig roll. En omplacering i lämpligare
omgivning i förening med fostrande omvårdnad måste därför antagas
vara ett medel av utomordentlig vikt såväl för förebyggande av brottslighet
som för rättande av dem, som redan råkat in på brottets bana. Sedan länge
tillbaka har man också allmänt strävat att vid behandlingen av unga förbrytare
giva allt mer ökat utrymme åt uppfostrande åtgärder antingen inom
straffets ram eller i utbyte mot straff.

Enligt den ursprungliga lydelsen av vår gällande strafflag var garning,
som förövats av barn, innan det fyllt femton år, straffri, dock med
det undantag, att där gärning, som i allmänhet var belagd med dödsstraff
eller straffarbete över två år, blivit begången av den, som fyllt fjorton
men ej femton år, straff skulle ådömas, därest gärningsmannen prövades
hava ägt nog urskillning att inse gärningens brottslighet, varvid emellertid
en betydande nedsättning av det i allmänhet stadgade straffet föreskrevs.
Då straffrihet på grund av den felandes ungdom inträdde, ägde
domstolen efter omständigheterna förordna, att han skulle av föräldrar
eller annan, under vars vård och lydnad han stode, rättas med aga
hemma i huset eller insättas i allmän uppfostringsanstalt, om tillgång därtill
funnes. En genomgripande reform i fråga om behandlingen av unga
lagöverträdare vidtogs år 1902. Genom lag den 27 juni sistnämnda år ändrades
ovan berörda bestämmelser i strafflagen därhän, att gärning, begången
av barn, innan det fyllt femton år, icke i något fall kan straffas. Av än
större betydelse var emellertid, att möjligheten att draga dessa unga lagöverträdare
inför domstol uteslöts. Frågan om deras behandling ordnades
genom lagen den 13 juni 1902 angående uppfostran åt vanartade och i sedligt
avseende försummade barn. Enligt sistnämnda lag ankommer det på
barnavårdsnämnd att inskrida, då barn under femton år funnits vara i sedligt
avseende försummat eller visat vanart. Förövandet av gärning, som i
allmänhet är belagd med straff, kommer, då det gäller barn under femton
år, i betraktande allenast såsom en yttring av vanart. Barnavårdsnämnd
äger efter omständigheterna antingen tilldela barnet varning och, där så
anses gagneligt, tillika föreskriva, att barnet skall agas, eller ock besluta
om barnets skiljande från hemmet och om dess insättande i annat enskilt
hem, i barnhem eller i skyddshem. Så framt barnet ej insättes i skyddshem,
skall nämnden därjämte genom lämplig person övervaka dess uppförande
och uppfostran. Den nyssnämnda lagen den 27 juni 1902 innebar
emellertid icke allenast, att straffmyndighetsåldern för alla fall sattes vid
fyllda femton år, utan medförde tillika en viktig nyhet i fråga om behandlingen
av unga brottslingar ovan straffmyndighetsgränsen. Beträffande den,
som begått brott, efter det han fyllt femton år, men innan han uppnått

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

aderton års ålder, erhöll nämligen domstol befogenhet att, där den brottsliges
sinnesbeskaffenhet och omgivning samt graden av hans förståndsutveckling
prövades sådant föranleda, förordna, att han skulle i stället för att
undergå det straff, som blivit honom ådömt, insättas i allmän uppfostringsanstalt.
Sådant förordnande skulle dock icke fä meddelas i annat fall, än
då det ådömda straffet utgjordes av böter eller fängelse i högst sex månader.
Verkställigheten av tvångsuppfostran reglerades genom särskild lag
den 27 juni 1902. Samma dag utfärdades en lag, innefattande vissa bestämmelser
om förfarandet i brottmål rörande minderårige, Med ikraftträdandet
av omförmälda ändringar i strafflagen och övriga nya bestämmelser angående
minderåriga förbrytare fick i avbidan på anstaltsfrågans praktiska ordnande
anstå till den 1 januari 1905. Den av staten upprättade för minderåriga
brottslingar av mankön avsedda allmänna uppfostringsanstalten å Bona
i Östergötlands län stod då färdig att tagas i bruk. För vården om de
minderåriga kvinnor, som enligt domstols förordnande skulle insättas i allmän
uppfostringsanstalt, hade diakonissanstalten i Stockholm genom överenskommelse
med staten åtagit sig att sörja och för ändamålet upplåtit sitt
vid Sjötorp i Stockholms län belägna skyddshem, vilket emellertid under
loppet av år 1906 utbyttes mot skyddshemmet å Viebäck i Jönköpings län.

Redan vid behandlingen av de förslag, som ligga till grund för nu omförmälda
reformer i lagstiftningen rörande minderåriga förbrytare, hade såväl
inom högsta domstolen som av riksdagen uttalats önskemål om att
tvångsuppfostran måtte kunna komma till användning å minderåriga förövare
av tjuvnadsbrott jämväl i det fall, att straffarbete, ej överstigande visst
maximum, blivit för brottet ådömt. Svårigheten att anskaffa erforderligt
antal anstaltsplatser lade emellertid hinder i vägen för ett omedelbart förverkligande
av detta önskemål. Därtill kom, att man ville avvakta resultaten
av det nya rättsinstitutets tillämpning i förut angivna mera begränsade
omfattning. Sedan de goda verkningarna av tvångsuppfostrans användning
visat sig, vann också kravet på utvidgning av dess tillämpningsområde
aktualitet. Genom lagändring den 7 maj 1917 erhöll domstol befogenhet
att förordna om minderårigs insättande i allmän uppfostringsanstalt jämväl
i det fall, att straffarbete i högst sex månader ådömts. Samtidigt höjdes
gränsen för det fängelsestraff, som må utbytas mot tvångsuppfostran, till
ett år. För reformens genomförande krävdes ökat antal anstaltsplatser, och
anskaffandet härav mötte särskilda svårigheter på grund av den under krisåren
inträffade starka tillväxten av antalet minderåriga brottslingar. Innan
det kunde bliva fråga om att låta den beslutade lagändringen träda i kraft,
måste särskilda åtgärder vidtagas för att kunna omhändertaga dem, som
med tillämpning av dittillsvarande lagstiftning i ämnet skulle överlämnas
till tvångsuppfostran. Sålunda togs från och med ingången av år 1919 den
för vård av alkoholister inrättade statsanstalten vid Venngarn i Stockholms
län i bruk såsom allmän uppfostringsanstalt. Därjämte uppfördes nybyggnader
vid Bona, varigenom den där belägna anstalten sattes i stånd att mottaga
ett ökat antal elever. Den 1 januari 1920 trädde 1917 års lagändring

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Sammanfattning
av
de sakkunnigas
betänkande.

i kraft. Redan under år 1919 hade försports en avsevärd minskning i ungdomsbrottslighetens
omfattning i jämförelse med frekvensen under det närmast
föregående året, och sedermera har antalet unga brottslingar varit i
stadigt sjunkande, till dess det under de tre senast förflutna åren stannat
vid en nivå, som ungefär motsvarar den före krisåren normala. Oaktat omförmälda
utvidgning av tvångsuppfostrans tillämpningsområde har också antalet
till tvångsuppfostran överlämnade minderåriga undergått en sådan
minskning, att anstalten vid Venngarn den 1 juli 1921 kunde provisoriskt
återgå till sitt ursprungliga ändamål. Å anstalten vid Bona, som kan mottaga
252 elever, utgjorde elevantalet den 31 december 1923 allenast 195. Även
å det för kvinnliga minderåriga avsedda skyddshemmet å Yiebäck står ett
icke obetydligt antal lediga elevplatser till förfogande.

Det av omförmälda sakkunniga avgivna betänkandet innehåller i korthet
följande:

Efter att inledningsvis hava framhållit vikten av effektiva åtgärder för
bekämpande av ungdomsbrottsligheten hava de sakkunniga till behandling
upptagit dels frågan om höjning av straffmyndighetsåldern, dels spörsmål
rörande de åtgärder, som böra vidtagas mot unga brottslingar, dels ock härmed
sammanhängande processuella frågor.

Vidkommande den förstnämnda av de sålunda till behandling upptagna
frågorna hava de sakkunniga på skäl, till vilka jag i det följande återkommer,
ansett sig icke böra föreslå någon ändring i gällande rätt.

Vad angår arten av de åtgärder, som kunna ifrågasättas böra komma till
användning vid behandlingen av unga brottslingar, ägnas i betänkandet
en särskild utredning åt den i riksdagens förenämnda skrivelse berörda
frågan om meddelande av varning eller annan tillrättavisning. De sakkunniga
hava emellertid funnit det icke vara av behovet pakallat att vid sidan
av den villkorliga straffdomen, vilken kan sägas utgöra en varning i skärpt
form, i vår rätt införa någon särskild form av varning vare sig såsom straff
eller såsom självständig uppfostringspåföljd i anledning av begånget brott.

Däremot föreslå de sakkunniga en betydande utvidgning av tvångsuppuppfostrans
tillämpningsområde. Sålunda skall enligt förslaget tvångsuppfostran
kunna komma till användning jämväl för brottslingar i åldern mellan
aderton och tjuguett år, och gränsen för det straff, som må utbytas mot
tvångsuppfostran, har höjts beträffande fängelsestraff till fyra år och i fråga
om straffarbete till två år. Därjämte föreskrives i förslaget, att förordnande
om tvångsuppfostran skall meddelas, därest villkorlig straffdom finnes
icke lagligen kunna eller lämpligen böra meddelas samt med hänsyn till
den dömdes förståndsutveckling, karaktär och personliga förhållanden i övrigt
en särskild uppfostrande behandling prövas vara för hans rättande
lämpligare än straffets undergående.

De sakkunniga framhålla, att redan enligt gällande rätt förordnande om
insättande i allmän uppfostringsanstalt kan meddelas, då ett genom villkorlig
straffdom medgivet anstånd med ådömt straff i samband med dom över
annat brott förfaller eller förklaras förverkat, men att denna möjlighet där -

Kungl. Majrts proposition nr 67.

emot icke för närvarande förefinnes i det fall, som avses i 13 § av gällande
lag angående villkorlig straffdom, nämligen att det genom villkorlig dom
lämnade anståndet förklaras förverkat på den grund, att den dömde under
prövotiden, utan att hava gjort sig skyldig till nytt brott, visat dåligt uppförande
eller eljest åsidosatt de särskilda förpliktelser, som enligt domen
åligga honom. De sakkunniga hava i sitt förslag upptagit ett särskilt stadgande
om rätt för domstol att jämväl i sistberörda fall meddela förordnande
om tvångsuppfostran.

Uppfostringsinstitutets juridiska konstruktion är i förslaget densamma som
enligt gällande rätt. Straff skall sålunda i vanlig ordning ådömas, varefter
i domen tillika meddelas förordnande om straffets utbytande mot tvångsuppfostran.
Därest förordnandet jämlikt särskilda i huvudsak med gällande
rätt överensstämmande stadgauden förfaller, skall det ådömda straffet gå i
verkställighet. Har verkställighet ågått förordnande, som sålunda sedermera
förfallit, skall emellertid domstol enligt förslaget i vissa fall äga föreskriva,
att straffet skall efter närmare angivna grunder anses helt eller delvis verkställt.
Då tvångsuppfostran, utan att förordnandet därom förfallit, definitivt
avslutats, skall straffet anses till fullo verkställt.

För verkställighet av tvångsuppfostran skola enligt förslaget upprättas
anstalter av två slag, nämligen allmän uppfostringsanstalt, avsedd för yngre
eller mindre utvecklade elever, och allmän förbättringsanstalt, avsedd för
äldre eller mera svårartade elever. För elevernas fördelning mellan de
båda slagen av anstalter skall i första hand elevernas ålder vid intagandet
vara avgörande, därvid .fyllda aderton år satts såsom gräns, men överflyttning
kunna äga rum, där så finnes lämpligt.

Vid varje anstalt skall enligt förslaget finnas en särskild av Kungl.
Maj:t utsedd nämnd, som har att besluta om elevernas utskrivning från anstalten
och att handlägga vissa ärenden, vilka anses stå i nära samband
med frågan om utskrivning. Däremot skall nämnden icke utöva någon befattning
med anstaltens ekonomi eller förvaltning i övrigt, som i stället ansetts
böra anförtros åt en central myndighet, nämligen fångvårdsstyrelsen,
vars benämning emellertid enligt de sakkunnigas mening bör i samband med
den sålunda föreslagna utvidgningen av styrelsens ämbetsområde på lämpligt
sätt ändras.

Om villkorlig utskrivning från anstalterna och om tillsyn över sålunda
utskrivna elever innehåller förslaget närmare bestämmelser. Flev skall villkorligt
utskrivas, så snart sannedika skäl föreligga, att han utom anstalten
under lämplig tillsyn skall förhålla sig väl. Enär emellertid en viss begränsning
av anstaltsristelsen måste stadgas, och dä det synts angeläget, att
elev icke får oförmedlat övergå från anstaltslivets tvång till full och okontrollerad
frihet, hava de sakkunniga i förslaget upptagit bestämmelse därom, att
elev, då han varit intagen i anstalt under viss tid och uppnått viss ålder,
skall villkorligt utskrivas, ändå att Fan icke ingiver förhoppning om välförhållande.
Vid bestämmandet av maximitiden för anstaltsvistelsen har
tagits viss hänsyn till storleken av det ådömda straffet. Villkorligt utskri Bihang

Ull riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 48 käft.. (Nr 67.) 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

ven elev skall under viss prövotid vara underkastad tillsyn av särskild tillsyningsman.
Prövotiden har satts till ett år men kan, därest eleven vid
dess utgång icke fyllt tjuguett år, utsträckas till dess eleven uppnått nämnda
ålder. Under prövotiden skola för eleven gälla i huvudsak enahanda åligganden
som för villkorligt dömd person. Åsidosätter eleven sina åligganden,
kan han antingen erhålla varning eller också återtagas till anstalten. Har
han icke blivit återtagen till anstalten, skall han slutligt utskrivas vid
prövotidens utgång. Återtagen elev skall slutligt utskrivas efter förloppet
av viss tid. Slutlig utskrivning skall i varje fäll äga rum senast, då elev
fyllt tjugusex år.

I fråga om inskränkning av allmän åklagares rätt att åtala brott, begångna
av tvångsuppfostringsanstalts elever, innehåller förslaget enahanda
bestämmelser som de nu gällande.

Yad angår processuella frågor, hava de sakkunniga väl vidrört spörsmålet
om inrättande av särskilda ungdomsdomstolar men under framhållande bland
annat, att fördelarna av en dylik anordning icke skulle motsvara de för dess
genomförande erforderliga kostnaderna, funnit sig icke böra framlägga något
förslag härutinnan. De sakkunniga hava emellertid uttalat önskvärdheten
av att den vid Stockholms rådhusrätt i administrativ väg genomförda ordning,
enligt vilken alla brottmål rörande unga tilltalade handläggas av en
särskild avdelning, vinner tillämpning jämväl i övriga städer, där rådhusrätterna
arbeta på flera avdelningar. För att sätta domstol i tillfälle att
erhålla så fullständig utredning som möjligt angående de förhållanden, vilka
kunna vara av betydelse för bedömande av frågan om de lämpligaste åtgärderna
för rättande av unga brottslingar, hava i förslaget upptagits särskilda
stadganden om förundersökning i nära anslutning till vad för närvarande
gäller enligt lagen angående villkorlig straffdom. Utöver den inskränkning
i rättegångsförhandlingarnas offentlighet, som kan påkallas av hänsyn till
de ömtåliga personliga förhållanden, vilka kunna inför domstol framkomma
genom förundersökningen och vad därmed äger samband, medgiver förslaget
domstol rätt att i mål mot unga tilltalade hålla förhandlingarna inom
stängda dörrar, därest domstolen finner offentligheten lända den tilltalade
till skada på grund av den uppmärksamhet, för vilken han skulle bliva
föremål.

I lagen den 17 oktober 1900 om straffregister föreslås av de sakkunniga
sådana ändringar, att straffregistret för framtiden skulle komma att innehålla
upplysning angående varje förordnande om tvångsuppfostran samt utvisa,
när elev blivit villkorligt eller slutligt utskriven från anstalt eller dit
återtagen, ävensom redovisa de fäll, i vilka förordnande förfallit.

Såsom av denna redogörelse framgår skola enligt de sakkunnigas förslag
uppfostrande åtgärder i betydligt större utsträckning än hittills
komma till användning vid behandlingen av unga brottslingar. Den princip,
åt vilken förslaget sålunda givit uttryck, har i det stora hela vunnit
gillande i de över förslaget avgivna underdåniga utlåtandena. I åtskilliga
av dessa utlåtanden har emellertid kommit till synes en viss tveksamhet

Kungl. Maj ds proposition nr 67.

dels i fråga om den ålder, intill vilken en särskilt på uppfostran inriktad
behandling bör komma till användning, dels ock beträffande lämpligaste
sättet för anordnande av sådan behandling. Aven i övrigt hava vissa erinringar
framställts mot särskilda delar av förslaget.

Jag anser mig icke för närvarande hava anledning att ingå på en närmare
granskning av de sakkunnigas förslag i dess helhet eller att fatta ståndpunkt
till de erinringar mot förslagets principer, som framställts i vissa
av de avgivna utlåtandena. Med hänsyn till nuvarande statsfinansiella
läge kan jag nämligen icke tillstyrka, att förslaget i hela dess vidd nu
underställes riksdagens prövning. Ett fullständigt genomförande av förslaget
skulle kräva högst betydande kostnader för staten, främst för anskaffande
av erforderligt antal anstalter. Kostnaderna härför hava icke
av de sakkunniga beräknats. Att de skulle stiga till ansenliga belopp
ligger dock i öppen dag. De sakkunniga hava i första hand utgått från
att den för närvarande för vård av alkoholister använda anstalten vid
Yenngarn åter skulle få tagas i bruk såsom allmän uppfostringsanstalt
och i samband därmed genom uppförande av nybyggnader å till anstalten
hörande mark sättas i stånd att mottaga ett 60-tal elever utöver det antal,
för vilket anstalten med nuvarande utrymmen kan bereda plats. Då
emellertid de vårdmöjligheter, ifrågavarande anstalt bereder, för närvarande
i full utsträckning äro tagna i anspråk för det ändamål, anstalten nu
tjänar, och jämväl för framtiden måste antagas bliva därför erforderliga,
kan anstalten uppenbarligen icke disponeras för annat ändamål, med mindre
staten sörjer för upprättande av en ny vårdanstalt för alkoholister. Vare
sig staten valde den av de sakkunniga förordade utvägen eller föredroge att
upprätta en ny allmän uppfostringsanstalt, erfordrades nybyggnader med
sovplatser för 160 ä 180 interner. Den vid Bona inrättade anstalten bör
enligt de sakkunnigas mening användas såsom allmän förbättringsanstalt,
d. v. s. omhändertaga dem, som med tillämpning av de sakkunnigas förslag
skulle efter fyllda aderton år överlämnas till tvångsuppfostran. Nämnda
anstalt bleve emellertid icke ensam för sig tillräcklig för ändamålet. För
fyllande av bristen i det beräknade antalet erforderliga elevplatser i allmän
förbättringsanstalt hava de sakkunniga tänkt sig ett utnyttjande av ettdera
av de nuvarande straffängel serna i Norrköping eller Mariestad, vilka vid
genomförande av de sakkunnigas förslag ansetts bliva obehövliga för fångvårdens
behov. I samband härmed skulle erfordras vissa omändringsarbeten,
för vilka kostnaderna icke blivit av de sakkunniga beräknade. I andra
hand hava de sakkunniga framkastat den tanken, att anstalten vid Yenngarn
och de där föreslagna nybyggnaderna skulle ersättas av sträf fängelserna i
Uppsala och Mariestad. Detta alternativ betecknas emellertid av de sakkunniga
själva såsom allenast en provisorisk nödfallsutväg. Icke ens såsom
sådan torde det böra komma i övervägande. Allt för starka skäl synas
mig nämligen tala emot att låta förutvarande fängelser tjäna såsom uppfostringsanstalter
för minderåriga.

Av de sakkunnigas beräkningar framgår, att det är tvångsuppfostrans till -

Departe ments chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Straff gränsens höjning.

De sakkunniga.

Utlåtanden.

lämpning å brottslingar i åldern över aderton år, som skulle medföra behov
av större antal anstaltsplatser än det, som för närvarande står till förfogande,
under det att den av de sakkunniga jämväl föreslagna utvidgningen
av tvångsuppfostrans användning å brottslingar under aderton år skulle kunna
genomföras, utan att de vårdmöjligheter, statens uppfostringsanstalt å
Bona erbjuder, behövde utökas. På grund härav anser jag frågan om en
reform av behandlingen av unga brottslingar i åldern över aderton år böra
tills vidare lämnas öppen.

Önskemålet att vid behandlingen av brottslingar i åldern under aderton
år låta straffet i ökad omfattning ersättas med tvångsuppfostran synes mig
däremot omedelbart böra förverkligas.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle straffarbete till och med två år och
fängelsestraff i högst fyra år kunna utbytas mot tvångsuppfostran. I motiveringen
framhålles, att ett upphävande av varje begränsning med hänsyn
till straffets storlek icke torde vara att tillråda. Att låta även de strängaste
straffen utbytas mot en uppfostrande behandling kunde nämligen befaras
komma att allt för mycket stöta det allmänna rättsmedvetandet och skulle
dessutom vara betänkligt ur allmänpreventiv synpunkt, med mindre uppfostringsbehandlingen
finge utsträckas över betydligt längre tid, än enligt gällande
rätt vore medgivet. De sakkunniga finna den av dem föreslagna begränsningen
vid två års straffarbete motiverad av hänsyn därtill, att för den händelse
strängare frihetsstraff, än nu nämnts, blivit ådömt, strafftiden torde få
anses tillräckligt lång för att bereda tillfälle att under straffverkställigheten
utöva erforderlig uppfostrande påverkan å den dömde. I berörda fall finnes
också möjlighet att, sedan den dömde utstått två tredjedelar av straffet,
låta honom komma i åtnjutande av villkorlig frigivning, i samband varmed
han ställes under tillsyn, som skall fortgå i minst ett år. Visserligen är,
framhålla de sakkunniga vidare, villkorlig frigivning medgiven även vid
kortare straff, förutsatt att den dömde dock hållits i straffanstalt i minst
ett år, men en straff behandling under allenast ett år eller något därutöver
har enligt erfarenhetens vittnesbörd ofta visat sig otillräcklig för brottlingens
rättande. Till jämförelse lämnas uppgifter angående tvångsuppfostringsbehandlingens
faktiska tidslängd, av vilka uppgifter framgår, att de elever,
som under åren 1916—1921 fått lämna statens uppfostringsanstalt å Bona,
hållits i anstalten i medeltal något över två år.

Länsstyrelsen i Stockholms län och styrelsen för anstalten å Bona hava
i utlåtanden över de sakkunnigas förslag ifrågasatt, att tvångsuppfostran för
minderåriga förbrytare skulle få komma till användning utan någon som helst
begränsning med hänsyn till straffets storlek. Det framhålles, att man i förlitande
på domstolarnas goda omdöme icke behövde befara, att tvångsuppfostran
komrne till användning i olämpliga fall. Länsstyrelserna i Gävleborgs,
Norrbottens och Uppsala län hava däremot förordat en begränsning
till straffarbete i ett år. Länsstyrelsen i Uppsala län anser, att icke heller
fängelsestraff på längre tid än ett år borde få utbytas mot tvångsuppfostran,
under det att länsstyrelsen i Gävleborgs län finner gränsen för fängelse -

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

straffets vidkommande böra sättas vid två år. I sistberörda fråga bar länsstyrelsen
i Norrbottens län icke gjort något uttalande. I övriga avgivna
utlåtanden har den av de sakkunniga föreslagna begränsningen med hänsyn
till straffets storlek lämnats utan erinran.

Den av de sakkunniga föreslagna begränsningen med hänsyn till storleken
av det straff, som må utbytas mot tvångsuppfostran, synes mig välgrundad.
Göres begränsningen snävare, lämnas icke tillräckligt utrymme för det uppfostrande
momentet. A andra sidan skulle en längre gående reform knappast
äga stöd i rådande folkåskådning och för övrigt vara betänklig ur allmänpreventiv
synpunkt. Där strafftiden är längre än två år, finnes också,
såsom de sakkunniga framhållit, tillfälle att under straffverkställigheten
utöva ett, vad tidslängden beträffar, i regel tillräckligt fostrande inflytande
på den dömde. Med stöd av särskilda bestämmelser i gällande lag angående
verkställighet av straffarbete och fängelsestraff har man också sökt
så ordna straffverkställigheten, att de unga fångarnas behov av fostran
i möjligaste mån må tillgodoses. Huruvida beträffande fängelsestraff gränsen
för tvångsuppfostrans tillämplighet sättes vid två eller vid fyra ar
lärer väl ur praktisk synpunkt vara likgiltigt. Fyraårsgränsen synes emellertid
motiverad med hänsyn till det i 4 kap. 6 § strafflagen stadgade
förhållandet mellan straffarbete och fängelsestraff.

Till belysning av den ifrågasatta reformens praktiska betydelse må med
ledning av de sakkunnigas betänkande här meddelas några statistiska uppgifter.
Icke någon brottsling i åldern under aderton år blev under perioden
1918—1921 dömd till fängelsestraff på längre tid än ett år. Antalet till
straffarbete i mer än sex månader men ej över två år dömda män i nämnda
ålder utgjorde år 1919 53, år 1920 10 och år 1921 allenast 1. Medeltalet
för de tre åren var således omkring 22. Är 1918 var motsvarande antal 91.
Under sistnämnda år var emellertid ungdomsbrottslighetens frekvens nära
sex gånger större än under perioden 1912—1916. Även år 1919 voro förhållandena
i förevarande hänseende abnorma, i det att sagda år antalet nykomna
straffarbetsfångar, vilka icke fyllt tjugu år, var mer än två och en
halv gånger så stort som under perioden 1912—1916. Om man utgår från
att en utsträckning av tvångsuppfostrans användning i enlighet med vad
ovan ifrågasatts skulle med ett antal av omkring 10 öka den årliga kontingenten
till tvångsuppfostran överlämnade ynglingar, torde man därför i
varje fall icke hava räknat med för låg siffra. Med en beräknad anstaltsvistelse
av i medeltal två och ett halvt år — jämväl denna beräkning lärer
vara snarare för hög än för låg — skulle reformen i fråga medföra, att för
manliga minderåriga omkring 25 elevplatser mer än för närvarande komme
att tagas i anspråk. Tillgång härtill finnes enligt vad av förut lämnade
uppgifter framgår vid anstalten å Bona. Vad angår kvinnor i åldern under
aderton år, var antalet av dem, som blivit dömda till straffarbete i mer än
sex månader men ej över två år, under åren 1918—1921 resp. 3, 1, 2 och 2
eller i medeltal 2 om året. För omhändertagande av dessa vid skyddshemmet
å Viebäck möter icke någon svårighet.

Departe ments chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Strängare straff än straffarbete i två år ådömes endast i sällsynta undantagsfall
för brott, begånget av den, som icke fyllt aderton år. Jämlikt 5
kap. 2 § strafflagen må nämligen för brottsling i nu nämnd ålder straffarbete
på viss tid nedsättas intill hälften av det i brottets straffskala stadgade
minimum, dock ej under två månader. Med ledning av statistiska uppgifter,
som lämnas i de sakkunnigas betänkande, må här nämnas, att under
åren 1918—1920 icke någon kvinna och sammanlagt endast 13 män blivit
för brott, begångna i åldern under aderton år, dömda till strängare frihetsstraff
än straffarbete i två år. Av de sålunda dömda hade 9 (4 femton-, 2
sexton- och 3 sjuttonåringar) gjort sig skyldiga till grova sedlighetsbrott,
1 (femtonåring) förövat mordbrand, 1 (sextonåring) begått våldtäkt, 1 (sjuttonåring)
medelst sprängämne åstadkommit förödelse å byggnad samt 1 (sjuttonårig)
gjort sig saker till ett flertal förfalskningsbrott. Är 1921 dömdes
allenast 1 sextonåring och 2 sjuttonåringar till mer än två års straffarbete.
Samtliga dessa voro män. Om beskaffenheten av deras brott lämnar den
av de sakkunniga uppgjorda statistiken icke någon upplysning. I verkligheten
blir det således allenast ett obetydligt fåtal brottslingar i åldern
under aderton år, vilka på grund av den ifrågasatta begränsningen beträffande
straffets storlek komma att bliva utestängda från förmånen att få
straffet utbytt mot tvångsuppfostran.

En reform av nu angivna begränsade innebörd synes mig böra genomföras
utan rubbning i övrigt av gällande huvudgrunder för tvångsuppfostringsinstitutet.
Mera omfattande lagändringar torde böra anstå, till dess frågan om
ungdomsbrottsligheten i dess helhet kan upptagas till behandling. Jag anser
mig därför icke hava anledning att i detta sammanhang närmare ingå på
spörsmålet angående lämpligheten av en sådan ändring av tvångsuppfostringsinstitutets
juridiska konstruktion, att förordnande om tvångsuppfostran
skulle meddelas utan föregående ådömande av straff. Då emellertid en dylik
ändring förordats i de utlåtanden, som avgivits av skolöverstyrelsen, länsstyrelserna
i Kopparbergs och Västernorrlands län samt styrelsen för statens
uppfostringsanstalt å Bona, anser jag mig dock böra erinra därom, att, såsom
av de sakkunnigas betänkande (sid. 62—67) framgår, den nuvarande
ordningen vid sidan av vissa olägenheter medför särskilda fördelar i olika
hänseenden, samt att ett övergivande av densamma följdriktigt borde föranleda
en motsvarande omläggning av den villkorliga domen, vad angår
minderåriga förbrytare. Jag finner det därför olämpligt att i samband med
den föreslagna partiella reformen frångå nu gällande ordning för meddelande
av förordnande om tvångsuppfostran. Icke heller synes mig i detta sammanhang
böra vidtagas någon ändring beträffande de till den brottsliges
personliga förhållanden sig hänförande förutsättningarna för tvångsuppfostrans
användning eller i gällande föreskrifter angående uppfostringsanstalternas
organisation och verksamhet.

I förevarande hänseende inskränker jag mig därför till att föreslå en ändring
av de i 5 kap. 3 § strafflagen och 8 § i lagen den 27 juni 1902 angående
verkställighet av domstols förordnande om tvångsuppfostran givna stad -

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

gandena, i vad de röra straffets storlek. Med hänsyn därtill, att 1 mom.
i nyssnämnda lagrum i strafflagen är avfattat med det fall för ögonen,
att allenast ett enda brott föreligger till bestraffning, bör i nämnda moment
icke angivas någon begränsning beträffande fängelsestraff. Sådant straff kan
nämligen endast i händelse av sammanträffande av brott ådömas på längre
tid än två år. Däremot synes det nödigt att även i fråga om fängelsestraff
en begränsning stadgas i 2 mom. i samma lagrum ävensom i ovannämnda
paragraf i verkställighetslagen. Det kan nämligen tänkas inträffa fall, i
vilka med tillämpning av 4 kap. 10 § strafflagen dömes till fängelsestraff
över fyra år.

I omförmälda skrivelse den 7 juni 1918 hemställde riksdagen bland annat Villkorligt
om utredning av frågan, huruvida och under vilka förutsättningar förordnande
om insättande i allmän uppfostringsanstalt kunde få meddelas allenast uppfostran.
villkorligt.

En tänkbar lösning av detta spörsmål vore väl medgivande av särskild Departevillkorlig
dom å tvångsuppfostran. Man kunde med andra ord låta domstol
förordna, att den dömde skulle insättas i allmän uppfostringsanstalt, men
samtidigt föreskriva, att med verkställigheten av det sålunda meddelade förordnandet
skulle anstå på samma villkor som de i lagen om villkorlig straffdom
stadgade. En sådan ordning skulle emellertid medföra åtskilliga olägenheter.
Ingen torde väl hysa en tanke på att avskaffa den villkorliga
straffdomen för minderåriga brottslingar. Sistnämnda institut skulle således
bestå vid sidan av villkorlig dom å tvångsuppfostran. Frånsett att vid berörda
förhållande tvångsuppfostran lätteligen komme att framstå såsom
ett straff, vore det tydligen förenat med stora svårigheter för domstol att
redan vid den villkorliga domens meddelande avgöra, huruvida den dömde
i en framtid, därest det i domen lämnade anståndet förverkas eller förfaller,
bör undergå straff eller insättas i allmän uppfostringsanstalt. Förutsättning
för varje villkorlig dom bör ju vara, att det föreligger anledning antaga,
att den dömde skall låta sig rätta utan vare sig straff eller tvångsuppfostran.

Valet mellan straff och tvångsuppfostran bör därför träffas först, sedan det
visat sig. att denna förutsättning brustit. Vid denna senare tidpunkt kunna
förhållandena vara helt andra än vid den villkorliga domens meddelande.
Olämpligheten av att domstolen redan i samband med den villkorliga domen
träffar valet mellan straff och tvångsuppfostran framträder för övrigt än
tydligare, om man besinnar, att det kan inträffa, att den dömde vid den
tidpunkt, då det i den villkorliga domen medgivna anståndet förverkas eller
förfaller, överskridit minderårighetsgränsen eller ådragit sig ett mycket
strängt straff, och att i följd därav användning av tvångsuppfostran är
utesluten.

Ovan framhävda olägenheter undgås däremot, om domstolen i vanlig ordning
meddelar villkorlig straffdom och det först, om och när det genom denna
dom lämnade anståndet förverkas eller förfaller, tages under omprövning,
huruvida straffet bör gå i verkställighet eller utbytas mot tvångsuppfostran.

Såsom de sakkunniga framhållit, förefinnes redan enligt gällande rätt till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

fälle för domstol att meddela förordnande om minderårigs insättande i allmän
uppfostringsanstalt, då ett genom tidigare villkorlig dom lämnat anstånd
med honom ådömt straff förklaras förverkat eller förfaller i samband därmed,
att straff för annat brott adömes honom. Denna möjlighet har också utnyttjats
av ett flertal domstolar. Ifrågavarande fall av anståndets förverkande
eller förfallande äro de, som omförmälas i 11 och 12 §§ i gällande lag
angående villkorlig straffdom. Förverkande av anståndet kan emellertid
ifrågakomma även enligt 13 § i samma lag. Sistnämnda lagrum avser bland
annat det fall, att den villkorligt dömde utan att hava gjort sig skyldig till nytt
brott visat dåligt uppförande under prövotiden, eller att han undandragit
sig övervakningen. Anses härvid en varning icke tillräcklig, kan anståndet
förklaras förverkat. I sistnämnda fall måste straffet gå i verkställighet.
Såsom stadgandena angående tvångsuppfostran för närvarande äro avfattade
äger domstolen nämligen icke befogenhet att härvid förordna om straffets
utbytande mot tvångsuppfostran. Olägenheten härav har påtalats av många
bland dem, som verka såsom övervakare av villkorligt dömda.

För undanröjande av sistberörda olägenhet föreslår jag, att i 5 kap. 3 §
strafflagen infogas ett särskilt stadgande därom, att förordnande om insättande
i allmän uppfostringsanstalt må meddelas jämväl, då ett genom villkorlig
dom lämnat anstånd med straff, utan samband med meddelande av
ny straffdom, förklaras förverkat, innan den dömde fyllt aderton år. Därmed
blir det i riksdagens skrivelse uttalade önskemålet förverkligat, i det
att varje villkorlig dom för den, som ej uppnått nämnda ålder, kan sägas .
innebära ett alternativt förordnande om tvångsuppfostran.

På/öOd en- Då tvångsuppfostran enligt vad av mig sålunda förordas skall kunna
19 § strajf- k°mma till användning även i det fall, att straffarbete i mer än sex månaiagen.
der ådömes, måste särskilt beaktande skänkas åt frågan om den föreslagna
reformens förhållande till gällande bestämmelser angående påföljd enligt
2 kap. 19 § strafflagen.

Gärättde Huvudregeln är enligt nu gällande rätt, att ifrågavarande påföljd skall
r“ '' ådömas, då till straffarbete i minst sex månader dömes för brott, som i lag
är belagt med sådan påföljd. Vad angår brottslingar i åldern mellan femton
och aderton år, har emellertid domstol jämlikt 5 kap. 2 § strafflagen att
efter omständigheterna pröva, huruvida påföljden bör ådömas. Frånsett det
fall, att straffarbete pa livstid ålägges — ett straff, som emellertid på grund
av stadgande i sist omförmälda lagrum i strafflagen är uteslutet från användning
å den, som vid brottets begående icke fyllt aderton år — ådömes
påföljden att gälla, intill dess viss tid, minst ett och högst tio år, förflutit
från det den dömde efter utståndet straff blivit frigiven.

De sakknn- De sakkunniga hava i sitt betänkande till behandling upptagit frågan,

^ huruvida omförmälda påföljd möjligen borde helt uteslutas från tillämpning
å unga brottslingar. Härom yttra de sakkunniga följande:

»Lagstiftningen i förevarande ämne har så sent som år 1918 varit föremål
för en genomgripande revision, varigenom dels vidtagits en begränsning av
de rättigheter och förmåner, från vilkas utövande eller åtnjutande påföljden

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

utestänger den dömde, dels ock träffats anordning till förekommande av att
kännedom om påföljdens ådömande vinner onödig spridning. Med hänsyn
härtill och i betraktande av de viktiga intressen, som enligt vad under tidigare
lagstiftningsarbeten i ämnet betonats, äro bundna vid påföljdens bibehållande,
hava de sakkunniga, ansett sig icke böra för unga brottslingars
del föreslå någon ändring i förefintliga bestämmelser på området. Såsom
påföljden numera är ordnad, torde densamma för övrigt icke lända den brottslige
till men utöver vad oundgängligt är och i varje fall icke stå hindrande
i vägen för hans återgång till en lovlig och nyttig verksamhet.»

I likhet med de sakkunniga, vilkas yttrande i denna del icke föranlett
någon erinran i de avgivna utlåtandena, finner jag det icke vara tillrådligt
att helt avskaffa ifrågavarande påföljd för dem, som vid brottets begående ej
fyllt aderton år. Icke heller synas mig tillräckliga skäl föreligga att utesluta
tvångsuppfostrans användning för det fall, att påföljd ådömts. Jämväl
de sakkunniga hava intagit samma ståndpunkt.

Däremot anser jag det mindre väl stämma överens med den princip, som
ligger till grund för tvångsuppfostringsinstitutet, att en person skall vara underkastad
ifrågavarande påföljd även efter det hans tvångsuppfostran i regelrätt
ordning avslutats och således det med uppfostringsförfarandet fullföljda syftet
får antagas hava blivit uppnått. Oegentligheten härav framträder än mera
vid det förhållande, att påföljden, därest, såsom val bleve nödigt för beräkning
av dess varaktighet, åt utskrivning från allmän uppfostringsanstalt
tillerkändes samma betydelse som åt frigivning efter utståndet straff, komme
att, i den mån uppfostringstiden överstege tiden för det ådömda straffet, gälla
längre tid, om den dömde blivit insatt i uppfostringsanstalt, än om han undergått
straffet. Jag föreslår därför, att i 5 kap. 3 § strafflagen införes ett
särskilt stadgande därom, att påföljden skall vara förfallen, då eleven utskrives
från allmän uppfostringsanstalt. Därest uppfostringsförordnandet förfaller
och straffet går i verkställighet, kommer däremot påföljden att enligt den
allmänna regeln gälla, intill dess den i domen utsatta tiden förflutit från det den
dömde efter utståndet straff blivit frigiven. Det föreslagna nya stadgandet
påkallar viss ändring i 8 § i lagen den 17 oktober 1900 om straffregister.

Dör att rätt kunna bedöma frågan om tvångsuppfostrans lämplighet i det
särskilda fallet bör domstol äga kännedom om den tilltalades personliga förhållanden.

De sakkunniga anföra härom följande:

»Domstolen måste söka skapa sig en bild av den unge brottslingens individualitet.
Den bör förskaffa sig upplysningar angående hans föräldrar och
närmaste släkt för utrönande av hans ärftliga anlag, angående de förhållanden,
under vilka han växt upp, den uppfostran han åtnjutit, hans uppförande
i skola och på arbetsplats, hans umgänge och levnadsvanor. Behovet av
dylik utredning har i viss män vunnit beaktande i den samtidigt med tvångsuppfostringsinstitutets
införande i vår rätt tillkomna, ännu gällande lagen
den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om förfarandet i brottmål
rörande minderårige. Enligt stadgande i nämnda lag sktfll nämligen, då
någon, som ej fyllt aderton år, tilltalas för gärning, som i allmänna strafflagen
är belagd med straff, domstolen i protokollet upptaga, utom vad i

Departe mentschefen -

Förunder sökning.

In skrän kning
i domstolsförhandhngarnas
offentlighet.

De sakkunniga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

allmänhet för rannsakningens fullständighet erfordras, jämväl upplysning
om de förhållanden, under vilka den tilltalade uppvuxit, samt huruvida han
tillförene gjort sig känd för vanart. För domstolens tillhandagående med
dylika upplysningar har emellertid den ifrågavarande lagen icke sörjt i
vidare mån än genom föreskrift om skyldighet för barnavårdsnämnd att, på
begäran av allmän åklagare, meddela i nämndens protokoll och anteckningslängd
tillgängliga upplysningar i ovannämnda avseenden ävensom att avgiva
yttrande angående de omständigheter i övrigt, som kunna inverka på bedömande
av frågan om lämpligheten av den tilltalades intagande i tvångsuppfostringsanstalt.
Sist anförda stadgande är uppenbarligen av betydelse
för upprätthållande av nödig förbindelse mellan domstol och barnavårdsnämnd.
Någon tillräcklig garanti för vinnande av erforderlig utredning erbjuder
bestämmelsen däremot icke. Härför kräves, att domstolen erhåller biträde
av särskild förundersökare. Sedan ett framgångsrikt arbete för åstadkommande
av förundersökningar rörande tilltalades personliga förhållanden på
enskilt initiativ bedrivits i våra största städer, främst av föreningen »Skyddsvärnet»,
har sådan förundersökning genom 1918 års lag angående villkorlig
straffdom övergått till ett lagligen erkänt och reglerat institut. Förundersökning
är enligt nyssnämnda lag i vissa fall obligatorisk; i andra fall
ankommer det på domstolen eller dess ordförande att pröva, huruvida sådan
undersökning bör äga rum. Vid uppställandet av reglerna härom har emellertid
av förklarliga skäl tagits hänsyn endast till fall, i vilka villkorlig
straffdom kan komma i fråga.»

De sakkunniga anse därför, att man bör bygga vidare på den i lagen
angående villkorlig straffdom lagda grunden genom att i mål mot unga
tilltalade giva utsträckt användning åt särskild förundersökning. Stadganden
härom äro upptagna i ett i de sakkunnigas betänkande ingående förslag till
»lag, innefattande vissa bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande unga
tilltalade», vilken lag avses skola ersätta nu gällande lag i ämnet.

Nämnda lagförslag innehåller jämväl bestämmelser angående inskränkning
i domstolsförhandlingarnas offentlighet.

Ur de sakkunnigas motivering för sist berörda bestämmelser må här anföras
följande:

»Den utredning, som genom förundersökning åstadkommes, berör ofta åtskilliga
ömtåliga förhållanden, vilkas dragande inför offentligheten kunde
lända till avsevärd skada för den tilltalade eller annan. Gällande lag angående
villkorlig straffdom medgiver därför domstol rätt att, där det ur angivna
synpunkt anses påkallat, föreskriva, att åhörarna skola avträda under hithörande
frågors handläggning inför domstolen. Motsvarande befogenhet bör
naturligen tillerkännas domstol beträffande förundersökning enligt de sakkunnigas
förslag.

Det är emellertid icke blott till värn för privatlivets helgd, som en inskränkning
i domstolsförhandlingarnas offentlighet kan framstå såsom önskvärd i
mål, där unga personer äro tilltalade. Närvaron av åhörare under rannsakningen
och redogörelser för densamma i dagspressen kunna i andra hänseenden
än det ovan nämnda utöva ett menligt inflytande på unga tilltalade.
Arten och graden härav torde växla allt efter den tilltalades olika läggning.
För en vek och känslig natur lärer stundom domstolsförhandlingarnas offentlighet
betydligt öka bördan av den med brottet förbundna skam, av vilken
han redan förut känner sig tyngd. För ett trotsigt äventyrarsinne, sådant
det ej sällan förekommer i de åldrar, förslaget avser, kan åter medvetandet

Kungl. Majds proposition nr 67.

om att under rannsakningen vara föremål för allmän uppmärksamhet innebära
en säregen lockelse. I båda fallen måste domstolsförhandlingarnas
offentlighet anses vara till skada. Domstolen bör därför äga befogenhet att
handlägga målet inför lyckta dörrar. Utnyttjandet av denna befogenhet bör
emellertid föregås av en prövning i varje särskilt fall. Domstolsförhandlingars
offentlighet är nämligen uttryck för en princip av så stor betydelse
både för tilltalades rättssäkerhet och för upprätthållande av allmänhetens
förtroende till rättskipningen, att undantag icke böra tillstädjas i andra fall,
än då vägande skäl tala därför. Med stöd av vad sålunda anförts föreslå
de sakkunniga, att domstol i mål, där någon, som icke fyllt tjuguett år är
tilltalad, må kunna föreskriva, att rannsakningen skall hållas inom stängda
dörrar, därest domstolen finner förhandlingarnas offentlighet på grund av
den uppmärksamhet, för vilken den unge blir föremål, vara till uppenbar
olägenhet.»

Jag finner alla skäl tala för att redan i samband med den av mig föreslagna
utvidgningen av tvångsuppfostrans tillämpningsområde genomföra
omförmälda processuella reformer. Härvid anser jag de sakkunnigas förslag
i huvudsak böra läggas till grund. Då emellertid enligt vad jag föreslagit
tvångsuppfostran fortfarande kommer att tillämpas allenast å dem, som vid
brottets begående icke fyllt aderton år, böra jämväl de processuella stadgauden,
om vilka nu är fråga, begränsas till att gälla tilltalade under aderton år.
I de sakkunnigas nyss omförmälda lagförslag upptagna stadganden angående
skyldighet att hos rättens ordförande göra anmälan om häktning liksom
motsvarande bestämmelser i lagen angående villkorlig straffdom synas mig
rätteligen hava sin plats i lagen den 2 juni 1922 om tiden för företagande
av rannsakning med häktad, vilken sistnämnda lag innehåller ett allmänt
stadgande rörande anmälan om häktning för brott, för vilket åtal skall äga
rum inför allmän underrätt. Att i likhet med vad de sakkunniga föreslagit
stadga skyldighet för allmän åklagare att hos rättens ordförande göra anmälan
om åtal mot icke häktad person synes mig obehövligt. Införandet av
särskilda bestämmelser angående förundersökning i brottmål rörande tilltalade
under aderton år påkallar, att de i lagen angående villkorlig straffdom givna
stadgandena om förundersökning begränsas till att gälla tilltalade, vilka fyllt
aderton år. Dessutom bör vidtagas viss ändring i 16 kap. 10 § och 25 kap.
5 § rättegångsbalken.

Vad angår de särskilda kostnader, som komma att åsamkas statsverket
genom den föreslagna utsträckningen av förundersökningens tillämpningsområde,
är det givetvis omöjligt att någorlunda exakt beräkna desamma.
Man torde dock på goda grunder kunna antaga, att antalet förundersökningar
icke kommer att ökas med mera än högst 30 å 40 fall om året. Beräknas
vidare ersättningen för en förundersökning i medeltal belöpa sig till omkring
30 kronor, skulle merkostnaden för statsverket bliva allenast omkring 900 ä
1,200 kronor om året.

I det föregående har jag underlåtit att angiva min ställning till den i
riksdagens förut omförmälda skrivelse den 7 juni 1918 jämväl berörda

Dtp arta
mentschefen.

Straffmyn digrhets åldern.

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Frågans
behandling
vid 1918 år
riksdag.

frågan om en höjning av den för närvarande stadgade straffmyndighetsåldern.
Denna fråga synes mig nämligen icke böra bedömas lösryckt ur
sitt sammanhang med spörsmålet om behandlingen av unga förbrytare ovan
straffmyndighetsgränsen. Först sedan riktlinjerna för behandlingen av straffmyndiga
unga brottslingar uppdragits, finnes full möjlighet att på sakliga
grunder avgöra, huruvida tillräckliga skäl föreligga för en höjning av straffmyndighetsåldern.

I den motion (AK nr 210), som föranledde riksdagens nyssnämnda skrivelse,
.erinrade motionären, herr Bengtsson i Norup, om de vanliga frihetsstraffens
skadliga verkningar å det unga sinnet. Med anledning härav ansåg motionären
det böra ifrågasättas, huruvida icke femtonåringen, kanske också sextonåringen,
helt borde undandragas möjligheten av straffarbete och fängelsestraff.
Enklast och mest tilltalande syntes i fråga om de yngsta brottslingsgrupperna
vara att i varje fall ersätta straffet med behandling i skyddshem eller med
tvångsuppfostran. Skulle emellertid sådant finnas olämpligt, kunde den väg
följas, som anvisades av vissa utländska strafflagsförslag, nämligen att låta
straff komma till användning allenast i det fall, att gärningsmannen prövades
hava ägt nödig mogenhet att bedöma sin handlings rättsliga och sociala
betydelse.

I utlåtande (nr 64) i anledning av berörda motion anförde lagutskottet vid
1918 års riksdag i huvudsak följande. Visserligen hade det enligt utskottets
förmenande varit i hög grad önskvärt, att frågan om lagstiftningen rörande
minderåriga förbrytare kunnat i hela sin vidd under den närmaste
framtiden upptagas till behandling. Men då detta svårligen syntes kunna
ske, aterstode intet annat än att med bibehållande av huvudgrunderna för
gällande lagstiftning försöka ytterligare utsträcka tillämpningen av de i 5
kap. 3 § strafflagen givna bestämmelserna. Beträffande sättet för denna utvidgning
kunde man givetvis tänka sig olika utvägar. Den av motionären
föreslagna eller en höjning av straffbarhetsåldern från femton till åtminstone
sexton år hade så till vida företräde, som den toge direkt sikte på den minderåriges
ålder. Det läge nämligen i sakens natur, å ena sidan, att uppfostringsförfaran
det vore nyttigare och mer verksamt, samt, å andra sidan, att
straffet vore skadligare och mera fördärvbringande, ju yngre förbrytaren vore.
Att i en allmän regel angiva en viss ålder, då den minderårige skulle anses
hava uppnått sådan mognad i omdöme och självständighet i vilja, att en av
honom begången brottslig handling borde åtföljas av straff, vore uppenbarligen
förenat med de allra största svårigheter. Valet måste bliva mer eller
mindre godtyckligt. Ej heller kunde den en gång satta åldersgränsen, såsom
historien bestyrkte, förbliva densamma. Ju mer utvecklat samhället
vore, desto större krav måste ställas på individen för att han skulle anses
hava uppnått mogenhet. Vad beträffade valet av just femtonårsåldern i vårt
land för inträde av kriminell ansvarighet, ville utskottet till en början erinra
därom, att det vore över femtio år sedan sagda åldersgräns införts i vår lagstiftning.
De skäl, som i samband med tillkomsten av 1902 års lagstiftning
rörande minderåriga förbrytare samt vanartade och i sedligt avseende för -

• Kungl. Maj:ts proposition nr 67. 29

summade barn anförts för bibehållandet av straffbarhetsåldern vid femton
år, syntes utskottet icke längre äga samma giltighet som då. I detta sammanhang
förtjänade nämligen anmärkas, dels att tiden för skolgången utökats
icke allenast vad anginge folkskola och obligatorisk fortsättningsskola
utan jämväl i fråga om deltagande i undervisningen i yrkesskolor, dels ock
att minderårighetsgränsen i fattigvårdshänseende höjts från femton till sexton
år. Ur synpunkten att uppnåendet av viss utveckling borde utgöra förutsättning
för straffbarhet torde enligt utskottets förmenande intet vara att
invända däremot, att åldersgränsen för straffbarhet framflyttades till sexton
år. Men gränsen för straffbarhetsåldern bestämdes icke enbart av den minderåriges
mogenhet och fasthet i viljan. Den ännu i folkmedvetandet härskande
vedergällningstanken krävde understundom straff, så snart förbrytaren
uppnått viss ålder, liksom allmänpreventiva hänsyn kunde för visst fall
påkalla samhällets reaktion i form av straff. Men ej heller ur dessa synpunkter
ansåge utskottet allt för stora betänkligheter möta mot att höja
åldersgränsen till sexton år, åtminstone icke om man undantoge de grövsta
brotten. Yad slutligen beträffade det uppfostringsmedel, som borde komma
till användning, då det gällde minderåriga förbrytare, som fyllt femton men
ej sexton år, och sättet för denna uppfostrans anordnande, hade det synts
motionären enklast och mest tilltalande, att dessa femtonåringar antingen
omhändertoges av barnavårdsnämnd och intoges å skyddshem enligt lagen
om uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn eller ock
underkastades tvångsuppfostran. Fångvårdsstyrelsen hade i ett till utskottet
avgivet yttrande för sin del förordat tvångsuppfostringsförfarandet under
framhållande särskilt, dels att tvångsuppfostringsanstalten torde bättre än
skyddshemmet lämpa sig för den, som fyllt femton år, dels ock att minderårig
i nu nämnd ålder borde få sin gärning bedömd av domstol. Utan
att vilja bestämt uttala sig för det ena eller andra alternativet ville utskottet
framhålla angelägenheten av att, då en ifrågasatt utvidgning av uppfostringsinstitutet
såsom blott en provisorisk åtgärd icke vore avsedd att verka
ändring i huvudgrunderna för gällande lagstiftning på området, blivande
ändringar mätte kunna i möjligaste mån genomföras utan allt för störa rubbningar
i nuvarande domstolsförfarande.

De sakkunniga hava efter lämnad redogörelse för nämnda motion och lagutskottets
utlåtande yttrat följande:

»Utöver de skäl, vilka lagutskottet sålunda funnit tala för straffmyndighetsålderns
höjande till sexton år, kunde man såsom motiv för en dylik höjning
åberopa, att genom lagar den 11 juni 1920 den ålder, intill vilken ovillkorlig
underhållsplikt ålagts föräldrar i förhållande till barn såväl inom som
utom äktenskap, bestämts till sexton år. Dessutom har från olika håll,
bland annat i vissa av de utlåtanden, som i anledning av riksdagens förenämnda
skrivelse avgivits av länsstyrelser och barnavårdsnämnder, anförts,
dels att femtonåringars ställande inför domstol medförde olägenheter, vilka
skulle undvikas, om dessa unga i stället hänvisades till barnavårdsnämnd,
dels ock att det ur uppfostringssynpunkt vore lämpligare att femtonåringar
intoges i de för barn avsedda skyddshemmen än i de för mera vuxen ung -

I)e sakkunniga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

dom anordnade allmänna uppfostringsanstalterna, samt att reformer i berörda
hänseenden icke torde kunna genomföras utan att straffmyndighetsåldern
samtidigt framflyttades.

Vad sålunda framhållits giver onekligen ett beaktansvärt stöd för en höjning
av straffmyndighetsåldern, under förutsättning att rättsreglerna i övrigt
beträffande minderåriga förbrytare korame att lämnas oförändrade.

När man gör gällande, att femtonåringen i regel ännu står kvar på barnets
ståndpunkt, ligger däri obestridligen en viss sanning. Femtonåringen
befinner sig nämligen mitt uppe i den såväl kroppsligt som andligt djupt ingripande
pubertetsutvecklingen. Det får dock icke förbises, att denna utveckling,
som i vårt land i allmänhet tager sin början vid tretton eller fjorton
år, ingalunda är avslutad vid fyllda sexton år, åtminstone hos gossar,
utan i regel pågår fram emot sjuttonde eller adertonde levnadsårets slut. Ville
man låta pubertetens avslutning vara normerande vid bestämmandet av
straff myndighetsåldern, kunde man således icke stanna vid sextonårsåldern
utan måste vara beredd att låta straffmyndighet inträda först vid fyllda
sjutton eller aderton år. En så betydande höjning av straff myndighetsåldern
torde dock av skäl, som lagutskottet anfört, icke böra komma i fråga.

Väl måste erkännas, att lagstiftaren vid bestämmande av nämnda ålder
bör taga hänsyn till skolpliktens omfattning, så att barn i den regelmässiga
skolåldern icke göras straffrättsligt ansvariga. Innan de unga åtnjutit det
minimum av uppfostran och utbildning, samhället anser erforderligt, för att
de nödtorftigt rustade skola kunna på egen hand träda ut i livet, kunna de
nämligen icke förutsättas äga den mognad i förstånds- och karaktärsutveckling,
som rättvisligen bör vara ett villkor för straffbarhet. Den egentliga
skolgången är nu emellertid för det stora flertalet barn i vårt land avslutad
vid fyllda fjorton eller femton år. Härutinnan har icke skett någon ändring
gpnom undervisningsväsendets utbyggnad i fortsättnings- och yrkesskolor.
Ty undervisningen i dessa skolor skall vara så anordnad, att den ej
lägger hinder i vägen för att de däri deltagande sysselsättas i förvärvsarbete.
Vidare må framhållas, att konfirmationen, som anses bilda en viss avslutning
av den unges uppfostran, i det stora flertalet fall torde hava ägt
rum före fyllda femton år.

Genom ovan omförmälda utsträckning av såväl föräldrars som samhällets
försörjningsplikt mot barn har man väl sökt förhindra, att dessa allt för
tidigt tvingas att på egen hand försörja sig, och tillika velat bereda dem
möjlighet att erhålla lämplig utbildning, innan självförsörjningen vidtager.
Rättsligt hinder finnes emellertid icke för femtonåringars sysselsättande i
de flesta slag av förvärvsarbete. I själva verket torde ock ännu alltjämt
det övervägande flertalet unga redan vid nämnda ålder hava dylik sysselsättning
och i större eller mindre omfattning bidraga till sitt uppehälle. Då
femtonåringarna sålunda i allmänhet trätt ut i livet såsom i ekonomiskt
avseende i viss mån självständiga individer, kan med fog göras gällande, att
de också äga sådan mognad, att de böra vara straffrättsligt ansvariga för
sina handlingar.

I det av professor Thyrén framlagda förberedande utkastet till stafflagens
allmänna del har också femton år bibehållits såsom kriminell åldersgräns.

Till sist må framhållas, att åldersgränsen för absolut straffomyndighet
icke någonstädes i Europa, med undantag för Belgien,1 vare sig i gällande
rätt eller i de på senare tid framlagda lagförslagen satts högre än vid femton
år. I allmänhet stannar man vid fjorton är eller ännu lägre ålder.

1 Det må emellertid erinras, att enligt 191sJ års belgiska lagstiftning till barnens skydd barn,
som före fyllda sexton år begått med strängt straff belagd gärning, kan underkastas långvarig
internering, i vissa fall intill tjuga år utöver uppnådd civil myudighetsålder.

Kungl. Majrts proposition nr 67.

De erinringar, som sålunda kunna göras mot ett framflyttande av straffbarhetsäldern
utöver nuvarande gräns, skulle måhända icke i och för sig få
vara avgörande, om det gällde att genom gränsens framflyttande undandraga
från frihetsstraff sådana femtonåringar, för vilka en behandling under straffets
form och namn kunde anses vara till skada.

Men hela den förevarande frågan förlorar väsentligt i vikt, i samma mån
som behandlingen av unga lagöverträdare, vilka nått över straffmyndighetsgränsen,
ordnas så, att uppfostringsåtgärder i vidsträckt omfattning träda i
stället för straff. Om i flertalet fäll behandlingen av den unge kan bliva
praktiskt taget densamma, vare sig han är straffmyndig eller icke, kommer
den åldersgräns, som för straffmyndighet fastställes, att få sin huvudsakliga
betydelse i processuellt hänseende. Det ankommer nämligen enligt vår nu
gällande rätt på domstol att bestämma påföljden för brott av straffmyndig
person, under det att barnavårdsnämnd har att inskrida i anledning av straffbelagd
handling, begången av någon, som icke uppnått straffmyndighetsåldern.

Med tillämpning av gällande rätts princip för kompetensfördelningen mellan
domstol och barnavårdsnämnd skulle sålunda en höjning av straffmyndighetsåldern
föranleda, att ytterligare en eller annan åldersgrupp av unga
lagöverträdare finge sina gärningar bedömda av barnavårdsnämnd i stället
för av domstol. Detta kunde väl anses innebära en fördel därutinnan, att
handläggningen inför barnavårdsnämnd försiggår under friare och mindre
uppseendeväckande förmer än inför domstol. Dessutom torde man lättare
hos barnavårdsnämnd än hos domstol kunna påräkna närmare kännedom om
den felandes person. Det kan emellertid starkt ifrågasättas, om barnavårdsnämnderna,
särskilt på landsbygden, kunna anses vara vuxna uppgiften att
omhändertaga även den, som begått brottslig gärning i åldern mellan femton
år och den högre ålder, vid vilken staffmyndighet skulle inträda.

Domstolsförfarandet erbjuder däremot garantier såväl för fullständig och
opartisk utredning angånae brottet som för att effektiva åtgärder mot den
felande minderårige bliva vidtagna. Genom utsträckt användning av förundersökning
kan domstolen sättas i tillfälle att erhålla nödig kännedom om den
tilltalades personliga förhållanden. Den väsentligaste av de olägenheter, som
äro förenade med sakens behandling inför domstol, torde därför ligga i förhandlingarnas
offentlighet. Denna olägenhet kan emellertid förebyggas genom
att åt domstol inrymma befogenhet att, där det anses påkallat, utesluta
offentligheten i mål mot unga tilltalade.

Beträffande spörsmålet om straffmyndighetsåldern torde det ock vara tvivel
underkastat, huruvida det allmänna rättsmedvetandet hos vårt folk skulle
känna sig tillfreds med att även de grövsta brott av minderårig, som fyllt
femton men ej sexton år — för att nu ej räkna med ytterligare höjning av
straffmyndighetsåldern — icke skulle föranleda annat än uppfostringsåtgärd.
Denna invändning kunde visserligen förekommas genom att stadga ett sådant
undantag från den allmänna straffmyndighetsregeln, att straff skulle för
grövre brott ådömas den, som fyllt femton men ej sexton år, för så vitt

färningsmannen prövades hava ägt tillräcklig mognad för att anses staffhar.

»etta skulle nära överensstämma med vad som före 1902 års lagändring
gällde beträffande grövre brott av den, som fyllt fjorton men ej femton år.

Emellertid bör ej förbises, att avgörandet huruvida den tilltalade i det
särskilda fallet nått för staffbarhet erforderlig mognad ofta erbjuder stora
praktiska svårigheter. Erfarenheten från utlandet har också visat, att domstolarna
i stor utsträckning härvid låta sig bestämmas av hänsyn till den
åtgärd — straff eller uppfostran — som de finna lämpligast, i stället för att
uteslutande beakta den tilltalades utvecklingsgrad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Utlåtanden.

Departe ments chefen.

På grund av vad sålunda anförts hava de sakkunniga ansett någon höjning
av straffmyndighetsåldern icke för närvarande böra vidtagas. Då enligt de
sakkunnigas mening ett väsentligt hinder härför ligger i den svaga kompetensen
hos barnavårdsnämnderna i många kommuner, kan frågan förtjäna att
tagas i förnyat övervägande, därest nämndernas kompetens framdeles kommer
att på ett eller annat sätt stärkas. Skulle därvid en höjning av stratfmyndighetsåldern
vidtagas, måste tillses, att tiden för den anstaltsbehandling,
som kan beredas åt lagöverträdare över femton år, må kunna vid behov utsträckas
avsevärt utöver den ålder, vid vilken uppfostran i skyddshem för
närvarande måste vara avslutad.»

I de över de sakkunnigas förslag avgivna utlåtandena har den ståndpunkt,
de sakkunniga sålunda intagit till frågan om straff myndighetsåldern,
i allmänhet lämnats utan erinran. En höjning av straffmyndighet,såldern
till sexton år förordas emellertid av skolöverstyrelsen, länsstyrelserna i
Jönköpings, Skaraborgs och Västern o rrl an ds län, magistraten i Sala, landsfogden
i Jönköpings län, barnavårdsnämnden i Stockholm och styrelsen för
Stockholms stads skyddshem för gossar vid Skrubba. Till stöd härför har
särskilt framhållits, att det vore önskvärt, att lagöverträdare i åldern mellan
femton och sexton år, såsom alltjämt stående på barnets utvecklingsståndpunkt,
finge sina gärningar bedömda av barnavårdsnämnd i stället för av
domstol, överståthållarämbetet, som tidigare, då mera vittgående reformer
beträffande behandlingen av unga förbrytare ännu icke voro ifrågasatta, icke
ställt sig avvisande till en höjning av straffmyndighetsåldern, har i utlåtande
över de sakkunnigas förslag förklarat sig anse, att de sakkunniga gjort ett
gott val, då de bestämt sig för att utan höjning av den kriminella myndighetsåldern
bygga vidare på gällande lagstiftning om tvångsuppfostran.

Erägan när en person bör anses straffmyndig torde kunna betraktas dels
såsom ett rent tillräknelighetsspörsmål, dels såsom en fråga, huruvida det i
betraktande av hans utvecklingsgrad kan anses lämpligt att underkasta
honom straff. Anlägger man förstnämnda synpunkt, gäller det att avgöra,
om den unge lagöverträdaren nått den mognad i omdömesförmåga och karaktär,
att skuld över huvud kan tillvitas honom i förhållande till hans rättsstridiga
handling. Ett dylikt avgörande kan emellertid svårligen träffas genom att
lagstiftningen fastställer en viss ålder, före vars uppnående straffbarhet alltid
skall vara utesluten, och efter vars överskridande straffrihet på grund
av den felandes ungdom aldrig kan ifrågakomma. Man torde i stället nödgas
överlämna prövningen åt domaren i varje särskilt fall, låt vara att lagen
av praktiska skäl kan inskränka denna prövning till att gälla allenast vissa
åldersgrupper, så att före viss ålder otillräknelighet och efter viss annan,
högre ålder tillräknelighet presumeras vara för handen. En sådan metod
för straffmyndighetsspörsmålets lösning tillämpas också i ett flertal främmande
länder. Det säger sig emellertid självt, att den prövning, som sålunda
lägges i domarens hand, måste bliva synnerligen vansklig. I de länder, i
vilka en dylik ordning gäller, har det också, såsom de sakkunniga erinrat,
visat sig, att domaren vid ifrågavarande prövning låter sig ledas huvudsakligen
av hänsyn till de praktiska följderna av straffmyndighetsfrågans avgö -

Kungl. Maj:ts -proposition nr 67.

rande i den ena eller andra riktningen. Det rena tillräknelighetsspörsmålet
skjutes med andra ord i bakgrunden, och det avgörande för domaren blir,
huruvida han anser straffet såsom en lämplig reaktion mot den tilltalade
eller finner andra åtgärder, som lagstiftningen ställer till förfogande, vara
att föredraga.

Sist anförda synpunkt är också den, som varit ledande för såväl motionären
som lagutskottet vid 1918 års riksdag. I betraktande av de vanliga
frihetsstraffens, i synnerhet de korta frihetsstraffens, allmänt erkända olämplighet
för unga brottslingar i ett stort antal fall vill man vid behandlingen
av dessa brottslingar låta rent uppfostrande åtgärder i ökad omfattning träda
i stället för straff. En framflyttning av straffmyndighetsåldern har med
rätta betraktats såsom allenast en av de vägar, på vilka detta syfte kan
nås. Fråga är emellertid om denna väg är den lämpligaste. Det väsentliga
av vad man med en höjning av straffmyndighetsåldern velat vinna nås nämligen
genom den av mig föreslagna reformen av stadgandena om behandlingen
av brottslingar i åldern under aderton år. Visserligen blir härigenom straff
icke utan vidare uteslutet från användning å brottslingar, som fyllt femton men
ej sexton år, utan skola de grövsta brotten alltid föranleda straff, och kommer
i övrigt frågan, huruvida den brottslige skall undergå straff eller icke,
att avgöras efter en prövning av omständigheterna i det särskilda fallet.
Häri synes mig emellertid ligga en fördel.

Å ena sidan bör nämligen ej förbises, att den allmänna rättsuppfattningen
hos vårt folk svårligen skulle känna sig till freds med att även
de grövsta brott av en femtonåring aldrig skulle kunna föranleda annan
påföljd än en uppfostringsåtgärd. Väl kan man häremot vilja invända, att
rättsuppfattningen hos vårt folk icke reagerat mot den fullständiga strafflöshetens
utsträckning intill fyllda femton år, samt att mellan fjorton- och
femtonåringen förefinnes endast en oväsentlig skillnad i utvecklingsgrad. Ett
år mer eller mindre betyder emellertid ganska mycket just på ifrågavarande
åldersstadium. Av stor betydelse för det allmänna rättsmedvetandets reaktion
inför fullständigt uteslutande av straffbarheten intill viss ålder
torde nämligen vara, huruvida de unga vid ifrågavarande ålder i allmänhet
»kommit ut i livet» och börjat bidraga till eller kanske rent av ensamma
sörja för sitt uppehälle. Visserligen har samhället genom den nyare lagstiftningen
på flera områden givit uttryck åt en strävan att förhindra, att
de unga redan vid femton års ålder, då de ännu icke alltid fått önskvärd
utbildning, tvingas att själva förtjäna sitt bröd. Men det finnes icke något
rättsligt hinder för femtonåringars sysselsättande i de flesta slag av förvärvsarbete.
Och de ekonomiska förhållandena göra det nödvändigt för de flesta
av dem att själva i större eller mindre utsträckning bidraga till sitt uppehälle.
Det lärer även alltjämt vara en faktisk regel i vårt land, åtminstone
på landsbygden, att de unga redan i femtonårsåldern vunnit sysselsättning
i förvärvsarbete.

A andra sidan bör ej heller förglömmas, att omhändertagande för uppfostran
icke är något universalmedel, vars användning vore påkallat gent

Bihang till riksdagens protokoll 1984. 1 sand. 48 häft. (Nr 67.) 3

Kungl. Maj-is proposition nr 67.

emot varje ung brottsling. Åtskilliga fall förekomma, i vilka varken brottet
i och för sig eller omständigheterna i övrigt utvisa behov av uppfostrande
behandling. Brottet kan hava förövats under inflytande av en ovanligt stark
frestelse eller tillkommit av vållande, som icke har något djupare rotfäste
i den felandes karaktär, eller härflyta av bevekelsegrunder, vilka icke kunna
anses klandervärda. De mångtaliga polisförseelserna, vilka i vår rätt ej
äro bestämt avgränsade från egentliga brott, böra också uppmärksammas i
detta sammanhang. Då femtonåringarna, såsom ovan erinrats, i regel »kommit
ut i livet», äro nyss omförmälda fall av brottslighet hos dem icke sällsynta.
En höjning av straffmyndighetsåldern till sexton år skulle medföra,
att såväl bötes- som frihetsstraff och följaktligen också villkorlig straffdom
helt uteslötes från tillämpning å dessa unga brottslingar. Att, oaktat behov
av uppfostran icke funnits föreligga, insätta den unge lagöverträdaren i en
uppfostringsanstalt av ett eller annat slag, eventuellt på en på förhand bestämd,
kortare tid, synes föga principenligt. Av allmänpreventiva skäl kan
samhället ej heller låta honom gå alldeles onäpst, så framt icke hans förseelse
är av rent bagatellartad beskaffenhet. Vilka åtgärder skola då i dylika
fall vidtagas? Man lärer svårligen kunna tänka på att tillgripa andra
medel än dem, som enligt gällande lag angående uppfostran åt vanartade
och i sedligt avseende försummade barn stå till buds för liknande fall, nämligen
varning, eventuellt i förening med kroppsaga, samt övervakning. Att
enbart varning i många fall måste anses otillräcklig, torde ligga i öppen
dag. Man tänke till exempel på det fall, att en femtonåring gjort sig skyldig
till vållande till annans död. Och lämpligheten av kroppsaga för lagöverträdare
i åldern mellan femton och sexton år torde kunna ifrågasättas.
Vad slutligen övervakningen angår, lärer densamma i brist på lämpliga
tvångsmedel icke kunna, såsom vid villkorlig straffdom, effektivt upprätthållas
efter det att den övervakade överskridit straffmyndighetsåldern.

Såsom av det nu anförda framgår, skulle en höjning av straffmyndighetsåldern
till sexton år medföra, att mot lagöverträdare i åldern mellan
femton och sexton år komme att användas samma åtgärder som de, vilka anvisas
av lagstiftningen rörande vanartade och i sedligt avseende försummade
barn, låt vara att det måhända kunde finnas lämpligt att beträffande femtonåringarna
låta tvångsuppfostran träda i stället för insättande i skyddshem.
Vid angivna förhållande skulle icke föreligga skäl till något avsteg från den
gällande rättens princip, att de, som icke uppnått straifmyndighetsåldern,
skola få sina gärningar bedömda av barnavårdsnämnd och icke av domstol.
I de femtonåriga lagöverträdarnas hänvisande till barnavårdsnämnd i stället
för till domstol har också mången velat se en av de väsentligaste fördelarna
av en höjning av straffmyndighetsåldern. Onekligen har barnavårdsnämnd,
då det gäller omhändertagande av barn, vissa betydande företräden framför
domstol. Handläggningen inför barnavårdsnämnd försiggår i friare och mindre
uppseendeväckande former, och barnavårdsnämnden har lättare att vinna
närmare kännedom om den felandes personliga förhållanden samt att komma
i mera personlig kontakt med honom. Jag är också övertygad om att barna -

Kungl, Maj;ts ■proposition nr 67,

vårdsnämnderna i våra större städer och åtskilliga landskommuner skulle
komma att väl fylla sin uppgift även beträffande femtonåriga lagöverträdare,
därest sådana skulle ställas inför dem. Men innan erfarenhet vunnits om verkningarna
av de reformer i organisationen av samhällets barnavård, varom förslag
snart torde komma att framläggas, lärer det icke vara tillrådligt att i vidare
mån än enligt berörda förslag torde komma att ske, utvidga barnavårdsnämndernas
verksamhetsområde. Jag kan därför icke för närvarande tillstyrka,
att domstols ingripande mot brottslingar i femtonårsåldern uteslutes.
De olägenheter, som äro förbundna med de yngsta brottslingarnes ställande
inför domstol, komma för övrigt att i väsentlig mån minskas vid genomförande
av de av mig föreslagna stadgandena om särskild förundersökning
och inskränkning i domstolsförhandlingarnas offentlighet.

På grund av vad nu anförts har jag icke funnit skäl att föreslå någon
ändring i gällande rätts bestämmelser angående straffmyndighetsåldern.

I enlighet med de av mig nu angivna grunderna har jag låtit inom justitiedepartementet
upprätta förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 5 kap. 3 § strafflagen;

2) lag om ändrad lydelse av 8 § i lagen den 21 juni 1902 (nr 72 s. 3) an gående

verkställighet av domstols förordnande om tvång suppfostran;

3) lag innefattande bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande vissa
minderåriga;

4) lag om ändrad lydelse av 25 § i lagen den 28 juni 1918 (nr 531) angående
villkorlig straffdom;

5) lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 2 juni 1922 (nr 214) om

tiden för företagande av rannsakning med häktad;

6) lag om ändrad lydelse av 8 § i lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1)
om straffregister; samt

7) lag om ändrad lydelse av 16 kap. 10 § och 25 kap. 5 § rättegångs balken.

Föredraganden uppläser härefter berörda förslag, av den lydelse bilagor
vid detta protokoll utvisa, samt hemställer, att lagrådets utlåtande över förslagen
måtte, för det i § 87 regeringsformen angivna ändamål inhämtas
genom utdrag av protokollet

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
N. Cervin.

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 5 kap. 3 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 5 kap. 3 § strafflagen skall erhålla följande
ändrade lydelse:

5 KAP.

3 §■

Är brott begånget av någon, som fyllt femton, men ej aderton år,
och dömes han härför till böter eller fängelse eller till straffarbete i
högst två år; må domstolen, där den brottsliges sinnesbeskaffenhet och omgivning
samt graden av hans förståndsutveckling prövas sådant föranleda,
förordna, att han skall, i stället för att undergå det ådömda straffet, insättas
i allmän uppfostringsanstalt. Har domstol, enligt vad därom särskilt stadgas,
genom villkorlig dom beviljat anstånd med ådömt straff, och har därefter,
innan den dömde fyllt aderton år, anståndet förklarats förverkat, gälle,
ändå att ny straffdom ej meddelats, vad nyss är sagt.

Förekomma på en gång till verkställighet sådant förordnande och annat
tidigare meddelat beslut, varigenom samma person blivit dömd till straff,
skall detta straff anses inbegripet i förordnandet, därest straffet utgöres
allenast av böter. Lag samma vare, så framt genom beslutet ålagts fängelse
eller straffarbete samt de förskyllda straffen tillsammans ej uppgå till
mera än fängelse i fyra år eller straffarbete i två år.

Inträffar sådant fall, att meddelat förordnande, enligt vad särskilt stadgas,
är förfallet, gälle om det ådömda straffets förening eller sammanläggning
med annat straff och om dess verkställande vad eljest är föreskrivet.

Vid utskrivning från allmän uppfostringsanstalt vare sådan jämte straffet
ådömd påföljd, som i 2 kap. 19 § sägs, förfallen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1924.

Kungl. Mäj:ts proposition nr 67.

O »T

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 8 § i lagen den 27 juni 1902 (nr 72 s. 3) angående
verkställighet av domstols förordnande om tvångsuppfostran.

Härigenom förordnas, att 8 § i lagen den 27 juni 1902 angående verkställighet
av domstols förordnande om tvångsuppfostran skall erhålla följande
ändrade lydelse:

8 §•

Förekomma på en gång till verkställighet sådant förordnande och annat
beslut, varigenom samma person blivit dömd till straff, vare förordnandet
ock förfallet, så framt genom beslutet ålagts fängelse eller straffarbete samt
de förskyllda straffen tillsammans uppgå till mera än fängelse i fyra år eller
straffarbete i två år.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1924.

Rungl. Maj ds proposition nr 67.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

innefattande bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande vissa

minderåriga.

Med upphävande av lagen den 27 juni 1902 (nr 72 s. 7), innefattande vissa
bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande minderårige, förordnas som
följer:

1 §•

Har, enligt vad särskilt stadgas, till domstols ordförande inkommit anmälan
därom, att någon, som ej fyllt aderton år, blivit häktad för brott,
som i allmänna strafflagen är belagt med straff, och ingår i straffsatsen
straffarbete i två år eller kortare tid eller fängelse, skall ordföranden skyndsamt
för vinnande av utredning rörande den häktades personliga förhållanden
samt angående de åtgärder, som med hänsyn därtill må anses lämpligast
för hans rättande, förordna om särskild förundersökning, där ej anledning
är antaga, att sådan utredning kommer att därförutan vara för domstolen
tillgänglig.

2 §•

Vid beslut om särskild förundersökning skall lämplig och villig person
(förundersökare) förordnas att utföra densamma.

I fråga om förundersökares åligganden samt om ersättning åt honom skall
vad i lagen angående villkorlig straffdom stadgas om förundersökare äga
motsvarande tillämpning.

3 §•

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

tillförene gjort sig känd för vanart, ävensom avgiva yttrande angående sådana
för nämnden kända omständigheter i övrigt, som kunna antagas vara av
betydelse vid bestämmandet av de lämpligaste åtgärderna för hans rättande.

4 §.

Meddelas ej sådant förordnande, och finner domstolen det vara till avsevärd
skada för den tilltalade eller annan, att kännedom om personliga förhållanden,
som inför domstolen framkomma genom förundersökningen och
därmed sammanhängande utredning, i följd av rättegångens offentlighet
vinner spridning, må domstolen kunna bestämma, att under handläggning
av sådan fråga åhörarna skola avträda.

5 §.

Ej må domstol meddela förordnande om någons insättande i allmän uppfostringsanstalt,
med mindre den, som har vårdnaden om honom, där så
kunnat ske, blivit hörd i målet.

6 §•

Sedan vid underrätt rannsakning i mål mot den, som ej fyllt aderton år,
blivit förd till slut, skall dom avsägas samma dag eller senast nästa dag,
där ej i målets vidlyftighet eller eljest hinder därför möter.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1924.

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 25 § i lagen den 28 juni 1918 (nr 531) angående

villkorlig straffdom.

Härigenom förordnas, att 25 § i lagen den 28 juni 1918 angående villkor
lig straffdom skall erhålla följande ändrade lydelse:

25 §.

Har, enligt vad särskilt stadgas, till domstols ordförande inkommit anmälan
därom, att någon, som fyllt aderton år, blivit häktad för brott, och
ingår i den straffsats, som finnes för sådant brott bestämd, straffarbete i
sex månader eller kortare tid eller fängelse i ett år eller kortare tid, skall,
därest den häktade erkänt gärningen, och fall ej föreligger, som omförmäles
i 2 §, ordföranden skyndsamt för vinnande av utredning, huruvida erforderliga
förutsättningar för villkorlig dom finnas, förordna om särskild
förundersökning, där ej anledning är antaga, att sådan utredning kommer
att därförutan vara för domstolen tillgänglig.

Prövas eljest, då talan om ansvar väckts mot någon, som fyllt aderton
år, särskild förundersökning erforderlig för vinnande av utredning, som i
första stycket sägs, må sådan förundersökning kunna beslutas, före målets
handläggning vid domstol av dess ordförande, och därefter av domstolen.

Vid beslut om särskild förundersökning skall lämplig och villig person
(förundersökare) förordnas att utföra densamma.

Angående förundersökning rörande tilltalad, som ej fyllt aderton år, är
särskilt stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1924.

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse ar 1 § i lagen den 2 juni 1922 (nr 214) om tiden
för företagande av rannsakning med häktad.

Härigenom förordnas, att 1 § i lagen den 2 juni 1922 om tiden för företagande
av rannsakning med häktad skall erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

Har någon blivit här i riket häktad för brott, för vilket åtal skall äga
rum inför svensk domstol, skall den, som beslutat om häktningen, därom
ofördröjligen göra anmälan hos ordföranden i den domstol, som har att företaga
rannsakningen med den häktade.

Anmälan, som i första stycket sägs, skall innefatta uppgift om den häktades
ålder och om beskaffenheten av det brott, för vilket han blivit häktad,
ävensom, därest han fyllt aderton år, innehålla upplysning, huruvida han
erkänt gärningen, och, i sådant fall, huruvida han tillförene blivit dömd
till fängelse eller straffarbete.

Kan ej ofördröjligen vinnas tillförlitlig upplysning om den häktades ålder
eller huruvida han tillförene blivit dömd till straff, som nyss nämnts, skall
i anmälan upptagas vad han härutinnan om sig själv uppgivit.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1924.

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 8 § i lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 & 1) om

straffregister.

Härigenom förordnas, att 8 § i lagen den 17 oktober 1900 om straffregister
skall i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

8 §•

1 mom. Fullständigt utdrag — — — givit tillstånd.

2 mom. Utdrag av registret, innehållande allenast upplysning,

huruvida viss person blivit dömd till förlust av medborgerligt förtroende

eller påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen eller ställts under framtiden för
brott, som kan medföra sistnämnda påföljd,

ävensom, där så skett,

a) när och av vilken domstol utslaget meddelats samt för vilken tid sådan
påföljd ådömts,

b) när den dömde efter utståndet straff blivit frigiven, eller, därest han
från straffanstalt lösgivits enligt lagen angående villkorlig frigivning, dels
när detta skett och när prövotiden utgår eller gått till ända, dels huruvida
den villkorligt medgivna friheten återkallats eller förklarats förverkad, dels
ock rörande häktning av den dömde före prövotidens utgång för brott och
om åtalets utgång, eller ock, därest domstol förordnat, att den dömde skall,
i stället för att undergå det ådömda straffet, insättas i allmän uppfostringsanstalt,
huruvida den dömde blivit från dylik anstalt utskriven, och, i sådant
fall, när detta skett, samt

c) huruvida av nåd meddelats befrielse från straffpåföljden, och, i sådant fall,
om dagen för därom fattat beslut,

skall på begäran meddelas myndighet ävensom annan, vilken utövar allmän
befattning, varmed är förenad skyldighet att pröva, huruvida någon
på grund av sådant utslag, som här avses, är jämlikt lag eller författning
utestängd från behörighet, rättighet eller förmån.

Sådant utdrag — — — innehålla upplysning.

3 mom. Därjämte skola — — — uppgifterna avse.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1924.

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 16 kap. 10 § ocli 25 kap. 5 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 16 kap. 10 § ock 25 kap. 5 § rättegångsbalken
skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

16 KAP.

10 §.

Har underrätt genom beslut under rättegången dömt någon till utgivande
av vite eller till ansvar för uteblivande eller annan förseelse i målet; eller
ogillat yrkande om ansvar för förseelse, som nu är sagd, eller om ådömande
av förelagt vite för uteblivande; eller utlåtit sig angående ersättning åt förundersökare
jämlikt lagen angående villkorlig straffdom eller lagen innefattande
bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga
eller åt vittne eller annan, som kallats att meddela upplysning i målet, eller
åt någon, som förordnats att biträda part i rättegången eller att i visst mål
eller ärende biträda såsom tolk; eller skilt fullmäktig från fullmäktigskapet:
mot det beslut skall, i händelse av missnöje, särskild talan föras; och skall
underrättelse härom i sammanhang med beslutet av rätten meddelas. Lag
samma vare, där genom beslut, som av underrätt meddelats under rättegången,
kvarstad eller skingringsförbud eller därmed jämförlig åtgärd beviljats eller
yrkande om hävande av sådan åtgärd ogillats.

Yad i — — — partens klagan.

25 KAP.

5 §•

Yill part klaga över beslut, varigenom underrätt dömt till värjemålsed,
skall i fråga om sättet för talans fullföljd lända till efterrättelse vad i
sådant hänseende gäller om rättens slutliga utslag i målet. Har underrätt
eljest under rättegång meddelat beslut, som enligt lag må särskilt överklagas,
skall talan mot beslutet föras genom besvär. Lag samma vare, där
i fråga, som rörer förundersökare jämlikt lagen angående villkorlig straffdom
eller lagen innefattande bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande
vissa minderåriga, eller som angår fullmäktig eller vittne eller annan, som kallats
att meddela upplysning i målet, eller rättegångsbiträde åt part eller tolk,

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

underrätt i slutligt utslag meddelat beslut av beskaffenhet att, där det under
rättegången givits, särskild klagan varit tillåten. Innefattar eljest underrätts
slutliga utslag beslut, som, där det under rättegången givits, kunnat
särskilt överklagas, skall talan mot det beslut föras i sammanhang med fullföljd
av talan i huvudsaken; vill ej den, som är med beslutet missnöjd, fullfölja
talan i huvudsaken, vare lag, som hade beslutet blivit under rättegången
meddelat.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1924.

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 25 februari
1924.

Närvarande:

justitierådet Sundberg,
regeringsrådet Thulin,
justitierådet Stenberg,
justitierådet Köersner.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 19 januari
1924, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87
regeringsformen angivna ändamål inhämtas över upprättade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 5 kap. 3 § strafflagen,

2) lag om ändrad lydelse av 8 § i lagen den 27 juni 1902 (nr 72 s. 3) angående
verkställighet av domstols förordnande om tvångsuppfostran,

3) lag innefattande bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande vissa
minderåriga,

4) lag om ändrad lydelse av 25 § i lagen den 28 juni 1918 (nr 531) angående
villkorlig straffdom,

5) lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 2 juni 1922 (nr 214) om tiden
för företagande av rannsakning med häktad,

6) lag om ändrad lydelse av 8 § i lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1) om
straffregister och

7) lag om ändrad lydelse av 16 kap. 10 § och 25 kap. 5 § rättegångsbalken.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll och inför lagrådet föredragits

av juris kandidaten Olof Barklind, föranledde allenast de erinringar, som innefattas
i följande, av lagrådet och dess särskilda ledamöter gjorda uttalanden.

Förslaget till lag innefattande bestämmelser om förfarandet i brottmål
rörande vissa minderåriga.

Sundberg och Thulin:

Ifrågavarande föreslagna lag är avsedd att vinna tillämpning å alla dem,
som enligt vanligt språkbruk äro att anse såsom minderåriga. Någon emot
detta språkbruk stridande, allmängiltig regel finnes ej införd i vår rätt. Då
förty anledning torde saknas att i förevarande hänseende frångå den terminologi,
som användes i nu gällande, uti förslagets ingress åberopade lag av den 27 juni
1902, hemställes, att det i rubriken intagna ordet »vissa» måtte därur uteslutas.

Kungl. Maj;ts proposition nr 67.

Ändras rubriken i angivet avseende, bör denna ändring beaktas vid de hänvisningar
till den nu föreslagna lagen, som förekomma uti det till lagrådet
jämväl remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av 16 ka.p. 10 § och
25 kap. 5 § rättegångsbalken.

Sundberg:

Givetvis måste hos oss, liksom i andra länder, regeln om offentlighet vid
underdomstolarna i vissa fall underkastas inskränkning beträffande rättegångar,
däri minderårig äger del och har att personligen inställa sig vid rätten. Härvid
är dock med hänsyn till nämnda regels synnerliga vikt, särskilt i fråga om
stroffprocessen, angeläget att gå fram med stor varsamhet. Att framhålla detta
torde så mycket hellre vara av nöden, som vid den lagstiftning, vilken tillkommit
under det senaste decenniet, en tydlig tendens framträtt att låta de enskilda
intressen, som kräva offentlighetens uteslutande, i allt vidsträcktare omfattning
få övertag över det allmänna intresse offentlighetsregeln avser att
befrämja.

De inskränkningar i regeln om offentlighet, som 4 § i förevarande förslag
innehåller, synas mig gå för långt. Betänkligheter möta sålunda redan i fråga
om den i andra stycket intagna bestämmelsen, vilken hämtats från lagen om
villkorlig straffdom och genom överflyttning till den föreslagna lagen fatt ökad
betydelse. Undantag från regeln om offentlighet vid rättsförhandlingarna synes
sålunda ej vara påkallat, där offentligheten länder till men allenast för annan än
den tilltalade. Härför utgör den omständighet, att den ifrågavarande utredningen
förebragts vid en förundersökning, intet skäl; tvärtom torde de föga
betryggande former, under vilka förundersökning sker och materialet för densamma
uppsamlas, samt möjligheten av att dennas resultat färglagts genom de
därvid hördas sympatier eller antipatier och förundersökarens egen karaktärsläggning
kräva offentlighetens fulla ljus över förundersökningen, på det att densamma
icke må förorsaka skada, som vederbörande i sin okunnighet om dess
innehåll ej förmått avvärja. Lätt nog kan detta, med tillämpning av det föreslagna
stadgandet, bliva fallet till följd därav att domstolen icke tillerkänts
rätt att låta vissa av åhörarna övervara förhandlingarna, utan måste låta sitt
beslut om avvisande därifrån gå ut över samtliga åhörare.

I första stycket av paragrafen har åt stadgandet om undantag från offentlighetsregeln
givits en så vidsträckt omfattning, att det må komma till användning,
så snart domstolen finner, att offentligheten av viss angiven orsak är till uppenbar
olägenhet. Huruvida stadgandet avser allenast olägenhet, som drabbar den
tilltalade, eller även olägenhet för annan part i målet, åhörare eller annan utom
målet stående person eller domstolen själv, därom innehåller styckets avfattning
intet; stadgandet är enligt dess lydelse i varje av dessa fall tillämpligt, där
domstolen konstaterar olägenhet och anser den bero av nyss antydd orsak, nämligen
den uppmärksamhet, för vilken den tilltalade kan antagas bliva föremål.
Skäl torde näppeligen förefinnas att under angivna omständigheter tillåta undantag
från offentlighetsregeln av hänsyn till annan olägenhet än den, som tillskyndas
den tilltalade, i vilket avseende vissa fördelar kunna vara att vinna

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

redan genom tillämpning av lagen den 29 mars 1899, varigenom domstolens
ordförande tillerkännes rätt att avvisa åhörare, som, enligt vad känt är eller
antagas må, ej fyllt aderton år. Alltför vidsträckt synes ock ifrågavarande
undantagsstadgande därutinnan att det medgiver, att mål, däri flera personer
äro tilltalade, i dess helhet undandrages offentligheten på den grund, att någon
av de tilltalade är minderårig. Vilken betydelse denna domstolens rätt kan
få i ett omfattande tjuvnads- eller smugglingsmål, i vilket det med hänsyn till
målets beskaffenhet och bevisningen däri ej går för sig att låta åtalet mot den
minderårige särskilt behandlas, ligger i öppen dag.

Enligt mitt förmenande bör i den föreslagna lagen undantaget från offentlighetsregejn
icke gå längre än att, om i mål, däri minderårig är tilltalad för
brott och personligen tillstädes, domstolen finner förhandlingarnas offentlighet
tillskynda den minderårige avsevärt men och offentligheten ej påkallas därav
att jämväl andra än den minderårige stå i målet tilltalade eller av annan orsak,
domstolen äger förordna om målets handläggning inom stängda dörrar eller bestämma,
att åhörarna skola avträda under handläggningen av viss del av målet,
med rätt för domstolen att från förordnandet undantaga personer, tillhöriga
vissa, i lag så noggrant som möjligt angivna kategorier.

Jag hemställer om ändring av 4 § i överensstämmelse med vad jag nu anfört.

Thulin:

Lika med justitierådet Sundberg anser jag, att lagstiftningen på senare tiden
gått för långt i fråga om uteslutande av offentligheten vid rättsförhandlingar.
I varje fall äro de inskränkningar i regeln om offentlighet, som 4 § i första
stycket innehåller, för omfattande. I mål, där jämte minderårig även andra
stå tilltalade, bör offentligheten uteslutas allenast om målet mot den minderårige
kan avskiljas och behandlas för sig och sådant uteslutande, där ej fall
föreligger, som i andra stycket avses, ske endast om målets behandling inom
lyckta dörrar kräves av hänsyn för minderårig, som personligen inställer sig
vid rätten. Undantag från beslut om dylik behandling bör göras för vissa
grupper av närstående.

Det i andra stycket förekommande ordet »skada» torde lämpligen utbytas mot
det i lagen angående villkorlig straffdom använda ordet »men».

Stenberg och Köersner:

Därest i samma mål äro tilltalade såväl någon, som ej fyllt aderton år, som
äldre person, och domstolen efter prövning av föreliggande omständigheter meddelar
förordnande enligt första stycket av 4 §, kommer jämväl åtalet mot den
äldre att bliva handlagt inom stängda dörrar. Detta synes vara ägnat att
väcka betänklighet; man torde så vitt möjligt böra undvika en sådan följd av
det avsteg från principen om domstolsförhandlingars offentlighet, som här föreslås
av hänsyn till den unge brottslingen. I dylikt syfte anse vi oss böra hemställa
om upptagande i lagen av en föreskrift av innebörd att, därest förordnande,
som nyss sagts, prövas böra meddelas och även någon, som uppnått den
i paragrafen angivna åldern, är i målet tilltalad, domstolen skall, såframt det

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

utan men för utredningen kan ske, såsom särskilt mål handlägga åtalet mot
den unge förbrytaren. Efter sådant uppdelande av målet kan beslut om handläggning
inom stängda dörrar meddelas beträffande allenast åtalet mot den
unge.

Från förordnande om åhörares utestängande från handläggningen av visst
mål eller del därav lärer domstolen böra äga befogenhet att medgiva undantag
beträffande personer, som stå den unge brottslingen nära eller vilkas närvaro
av annan anledning kan förväntas bliva till nytta under förhandlingarna. ,Vi
hemställa alltså om föreskrift i detta hänseende.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 2 juni 1922 (nr 214)
om tiden för företagande av rannsakning med häktad.

Lagrådet:

Att de i gällande lag förekommande orden »allmän underrätt» i förslagets
första stycke utbytts mot orden »svensk domstol» synes böra medföra vissa
jämkningar i avfattningen av lagens 3 och 4 §§.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 8 § i lagen den 17 oktober 1900
(nr 82 s. 1) om straffregister.

Lagrådet:

Ifrågavarande paragrafs gällande lydelse är bestämd genom lag den 24 maj
1918. Detta torde med hänsyn till de i den föreslagna lagtexten vidtagna transumeringarna
böra omförmälas i lagens ingress.

Ur protokollet:
Erik Öländer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 29 februari 1924.

Närvarande: Statsministern Trygger, ministern för utrikes ärendena friherre
Marks von WCrtembero, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth,
Hasselrot, Stridsberg, Löbeck, Clason, Wohlin, Pettersson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Ekeberg anmäler lagrådets den
25 fehruari 1924 avgivna utlåtande över den 19 januari 1924 till lagrådet remitterade
förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 5 kap. 3 § strafflagen,

2) lag om ändrad lydelse av 8 § i lagen den 27 juni 1902 (nr 72 s. 3) angående
verkställighet av domstols förordnande .om tvångsuppfostran,

3) lag innefattande bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande vissa
minderåriga,

4) lag om ändrad lydelse av 25 § i lagen den 28 juni 1918 (nr 531) angående
villkorlig straffdom,

5) lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 2 juni 1922 (nr 214) om tiden
för företagande av rannsakning med häktad,

6) lag om ändrad lydelse av 8 § i lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1) om
straffregister och

7) lag om ändrad lydelse av 16 kap. 10 § och 25 kap. 5 § rättegångsbalken.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»Då något allmänt språkbruk icke torde kunna åberopas till stöd för att såsom
''minderåriga’ äro att anse endast de, som ej fyllt aderton år, har jag icke funnit
anledning iakttaga den inom lagrådet framställda anmärkningen mot rubriken
till det under 3) upptagna lagförslaget.

Vidkommande 4 § i samma lagförslag finner jag de vägande skäl, vilka
kunna tala för uteslutande av offentligheten i brottmål mot minderåriga under
aderton år, icke vinna tillbörligt beaktande, därest den föreslagna befogenheten
för domstol att i den minderåriges intresse förordna om målets handläggning
inom stängda dörrar skulle begränsas på sätt justitierådet Sundberg och regeringsrådet
Thulin var för sig hemställt. Däremot har jag låtit paragrafen
undergå omarbetning i enlighet med den hemställan, som gjorts av justitieråden
Stenberg och Köersner, och har därvid tillika, med beaktande av vad regeringsrådet
Thulin härutinnan anfört, det i paragrafens andra stycke förekommande
ordet ''skada’ ersatts med ''men''.

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 saml. 48 höft. (Nr 67.) 4

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Av lagrådet vid två av de övriga lagförslagen gjorda erinringar hava föranlett
ändring av dessa förslag i de av lagrådet angivna hänseenden, varjämte
viss redaktionell jämkning vidtagits i ingressen till det under 7) upptagna lagförslaget.
»

Föredraganden uppläser härefter de sålunda omarbetade förslagen samt hemställer,
att desamma ävensom de ovan under 1), 2) och 4) omförmälda förslagen,
i vilka icke någon ändring skett, måtte genom proposition föreläggas innevarande
års riksdag till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till riks''
'' « dagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga vid detta

protokoll utvisar.

Ur protokollet:
N. C er vin.

Stockholm 1924. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner,

240757