Kungl. Maj;ts proposition nr 66 (Proposition 1934:66)

Kungl. Maj;ts proposition nr 66.

Nr 66.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag
till lag om ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr
302) örn vissa av landsting eller kommun drivna
sjukhus; given Stockholms slott den 26 januari 1934.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden
vill Kungl. Majit härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade
förslag till lag om ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 302) örn vissa av
landsting eller kommun drivna sjukhus.

GUSTAF.

Gustav Möller

Bihang till riksdagens protokoll 1934.

1 sami. Nr 66.

2138 33

Kungl. Majus proposition nr 66.

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 302) om vissa av landsting
eller kommun drivna sjukhus.

Härigenom förordnas, att i lagen den 22 juni 1928 om vissa av landsting
eller kommun drivna sjukhus skall införas en ny paragraf, betecknad 8 a §,
av följande lydelse:

8 a §.

Landsting äger att genom förvaltningsutskottet eller i den ordning eljest
finnes lämpligt samt med iakttagande av bestämmelserna i denna lag och
av Konungen med stöd av 20 § i lagen eller eljest meddelade föreskrifter
enhetligt reglera avlönings- och arbetsvillkoren för personal vid sjukhus, för
vilkas driftkostnad landstinget i sista hand helt ansvarar.

Har sådan reglering skett, vare sig genom avlönings- och tjänstgöringsreglementen
eller genom avtal med personalen eller på annat sätt, skola de
givna bestämmelserna lända till eftenäittelse för vederbörande direktioner
och befattningshavare.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1934.

Kungl. Majus proposition nr 66.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 26 januari 1934.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för kommunikationsdepartementet
anför chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller:

Sjukhus- och anstaltspersonal.

Framställningar i ämnet m. m.

I en den 8 december 1932 till socialdepartementet inkommen skrivelse hava
3,298 medlemmar av svenska sjukhuspersonalförbundet, anställda vid lasarett,
sjukstugor, sanatorier och tuberkulossjukstugor, varå sjukhuslagen och sjukhusstadgan
äro tillämpliga, vid kommunala anstalter för sinnessjuka och sinnesslöa,
vid enskilda tuberkulossjukvårdsanstalter, varå den förutnämnda kungörelsen
den 22 juni 1928 är tillämplig, samt vid epidemisjukhus och vårdanstalter
för kroniskt eller obotligt sjuka, anhållit, att sådana förändringar i
gällande lagar på området måtte vidtagas, att åt ifrågavarande personal tillerkändes
rätt att med arbetsgivaren genom för viss tid gällande kollektiva avtal
överenskomma örn grunderna för personalens anställning, såsom avlöning, arbetstid,
semesterrätt och dylikt. I skrivelsen hava framhållits vissa olägenheter,
som för sjukhuspersonalen vore förhanden genom bestämmelserna i gällande
sjukhuslagstiftning och vilka skulle undanröjas, örn personalen erhölle förutnämnda
rätt att träffa kollektivavtal.

Vidare har svenska kommunalarbetareförbundet i skrivelse den 16 januari
1933 bland annat anhållit, att sådana åtgärder måtte vidtagas, som lämpligen
kunde finnas påkallade för undanröjande av de i nuvarande lagstiftning förefintliga
hindren för slutande av kollektivavtal för landets anstalts- och sjukhuspersonal.

Erågan om möjligheten att ingå kollektivavtal för sjukhuspersonal har
varit föremål för regeringsrättens prövning.

Den 6 september 1930 bemyndigade Västernorrlands läns landsting sitt förvaltningsutskott
att utöva landstingets befogenhet med avseende å förhandlingars
förande och slutande av avtal med personalens vid landstingets sjukvårdsinrättningar
organisationer, i den utsträckning förhållandena påkallade.
Sedan nämnda beslut dragits under regeringsrättens prövning, upphävde vege -

Kungl. Majlis proposition nr 66.

ringsrätten den 14 april 1931 klandrade beslutet, enär landstinget icke ägt befogenhet
att bemyndiga förvaltningsutskottet att med bindande verkan sluta
avtal angående personalens vid landstingets sjukvårdsinrättningar anställningsvillkor
(se regeringsrättens årsbok ref. 26/1931).

Den 3 september 1930 uppdrog Stockholms läns landsting åt sitt förvaltningsutskott
att förhandla med länets sjukvårdspersonals förening om ingående
av kollektivavtal mellan landstinget och de personalgrupper, som tillhörde
nämnda förening, samt att till 1931 års landsting inkomma med förslag till
dylikt avtal.

Sedan förvaltningsutskottet i anledning av det sålunda erhållna uppdraget
genom utsedda ombud förhandlat med ombud för ifrågavarande personalgruppers
huvudorganisation, svenska kommunalarbetareförbundet, hade ombuden
enats örn förslag till kollektivavtal mellan landstinget, arbetsgivare, och
nämnda förbund, förening av arbetare, örn villkor, som skulle lända till efterrättelse
för anställning av ekonomipersonal och viss lägre sjukvårdspersonal
vid länets inrättningar, och om förhållandet i övrigt mellan arbetsgivaren och
arbetarna. Förslaget ifråga innehöll en fullständig reglering av personalens
arbetsförhållanden och upptog bland annat bestämmelser örn antagande och entledigande
av befattningshavare, örn befattningshavares skyldigheter, örn semester
och tjänstledighet samt örn arbetstid och avlöning.

Den 10 september 1931 beslöt landstinget dels godkänna förslaget till kollektivavtal,
dels bemyndiga förvaltningsutskottet att ingå kollektivavtal enligt
förslaget, med rätt för förvaltningsutskottet att efter överenskommelse med
arbetarparten i avtalet införa tilläggsbestämmelse av innehåll, att avtalet icke
skulle verka rubbning i de bestämmelser, som i allmän lag eller författning
funnes givna i ämne, som i avtalet behandlades, ävensom att i övrigt vidtaga
de ändringar av mindre betydelse, som kunde befinnas lämpliga.

över landstingets beslut anfördes besvär av åtskilliga personer med yrkande,
att beslutet måtte undanröjas. I besvären framhöllo klagandena bland annat, att
den anförda tilläggsbestämmelsen av innehåll, att avtalet icke skulle verka rubbning
i de bestämmelser, som i allmän lag och författning funnes givna i ämne,
som i avtalet avhandlades, icke kunde verka därhän, att ett i sig olagligt
avtal därigenom gjordes lagligt. Därjämte vore att märka, att nämnda bemyndigande
likasom ock bemyndigandet till förvaltningsutskottet att även i
övrigt vidtaga de ändringar av mindre betydelse, som kunde finnas lämpliga,
innebure, att landstinget överläte till förvaltningsutskottet att i avsedda delar
utöva landstingets befogenhet och beslutanderätt angående ifrågavarande personals
anställningsvillkor, vilket lagligen icke kunde ske.

Vid föredragning av ärendet den 1 mars 1932 (se regeringsrättens årsbok
ref. 14/1932) prövade regeringsrätten, enär i det upprättade förslaget till kollektivavtal
intagits bestämmelser rörande förhållanden, beträffande vilka beslutanderätten
icke tillkomme landstinget eller förvaltningsutskottet, och landstinget
således genom avtalets godkännande, oavsett det därvid gjorda förbehållet,
överskridit sin befogenhet, lagligt upphäva landstingets överklagade
beslut.

Kungl. Majlis proposition nr 66.

Utredning om den kollektiva avtalsformens
användning beträffande

ifrågavarande personal m. m.

Städernas sjukhus.

Sedan Kungl. Majit den 31 oktober 1930 fastställt viss ändring i instruktionen
för Stochholms stads löneavtalsnämnd så att nämnden bland annat erhållit
som åliggande att, där vederbörande förvaltningsmyndighet så beslutade,
å stadens vägnar handlägga och avgöra ärenden rörande arbets- och lönevillkor
för sjuksköterskebiträden, arbets-, köks-, tvätt- och städerskepersonal vid stadens
sjukhus och fattigvårdsinrättningar samt övriga liknande anstalter, dock
ej i fråga örn personal, upptagen på stadens lönestat, eller i fråga örn ämne,
varom stadsfullmäktige förbehållit sig att besluta, upptog löneavtalsnämnden
förhandlingar med Stockholms kommunalarbetares samorganisation angående
bestämmelser, avsedda att tillämpas för arbets-, köks-, tvätt- och städerskepersonal
vid stadens sjukhus. Vid förhandlingarna överlämnades från staden till
sam organisationens representanter ett förslag till allmänna bestämmelser och
specialbestämmelser angående arbets- och löneförhållanden för personalen ifråga,
varvid samtidigt meddelades, att man komme att anmoda stadsjuristen att
undersöka, huruvida förslaget i något avseende vore stridande mot gällande
lagar och förordningar. Stadsjuristen, docenten Halvar G. Sundberg, avlät en
promemoria angående förslaget, vari han bland annat anförde, att följande däri
ingående bestämmelser icke lagligen kunde intagas i ett kollektivavtal, nämligen i

förslaget till allmänna bestämmelser: arbetares antagande; arbetsledning
och, i vad det anginge fall där arbetare ansåge sig orättvist behandlad,
rättigheten att hos högste arbetschefen påkalla undersökning för vinnande
av rättelse, i den mån denna rättighet avsåge andra förhållanden än de
ekonomiska; arbetares allmänna åligganden; uppsägningstid; arbetares avskedande;
arbetstid och vissa ledigheter; övertidsarbete i den mån bestämmelserna
ej avsåge ersättning för sådant arbete; tvister i vad bestämmelserna
härom stadgade förbud mot strejk, lockout, blockad eller bojkott under avtalets
giltighetstid;

i förslaget till specialbestämmelser: arbetstid och innebörden av samma uttryck;
tjänstgöringens förläggning samt raster; ledighet.

Av de bestämmelser, som sålunda enligt stadsjuristens mening icke lagligen
kunde intagas i ett avtal, ansåg stadsjuristen så gott som samtliga kunna intagas
i ett av sjukhusmyndigheten ensidigt utfärdat reglemente eller dylikt.
Slutligen vore enligt stadsjuristens förmenande uttrycket arbetare vilseledande
på ifrågavarande personal, som enligt 25 kap. strafflagen vore att anse såsom
tjänstemän.

Med anledning av stadsjuristens promemoria fastställde hälsovårdsnämnden
den 21 februari 1931 ett reglemente för ifrågavarande personal, vari till huvudsaklig
del ingingo de förut angivna bestämmelserna, vilka icke ansetts kunna
intagas i ett kollektivavtal. Ur allmänna och specialbestämmelser uteslötos de
bestämmelser, vilka inflöto i reglementet.

Kungl. Majlis proposition nr 66.

överenskommelse träffades därefter den 2 mars 1931 mellan löneavtalsnämnden
och arbetarparten om förslag till kollektivavtal, innefattande allmänna
och specialbestämmelser. Sedan stadsfullmäktige beviljat erforderligt tilläggsanslag
för genomförande av avtalet, trädde detsamma i kraft med tillämpning
från och med den 1 januari 1931.

Det förutnämnda av hälsovårdsnämnden ensidigt utfärdade reglementet,
vilket också kan av hälsovårdsnämnden ensidigt ändras, innefattar föreskrifter
angående

anställande, avskedande, arbetstidens längd och förläggning, raster, semesters
förläggning, ledigheter samt de klagoinstanser, som finnas för befattningshavare,
vilken förmenar sig hava grundad anledning till klagomål.

I avtalets allmänna bestämmelser finnas föreskrifter angående

föreningsrätt och påkallande av undersökning för vinnande av rättelse, om
befattningshavare icke anser sig hava erhållit i avtalet avsedda förmåner; längden
av den arbetstid befattningshavare utan övertidsersättning är skyldig tjänstgöra;
innebörden av och ersättning för övertidsarbete; fordringar för erhållande
av i specialbestämmelserna angiven avlöning; nedsättning eller förhöjning av
densamma i vissa fall; villkoren för erhållande av semester och längden av
densamma; ersättning vid olycksfall i arbete för kommunens räkning; ersättning
vid sjukdom eller olycksfall utom arbetet; förfarandet vid tvister rörande
tolkning eller tillämpning av avtalet samt slutligen vad i de till avtalet anslutande
specialbestämmelserna må bliva föremål för behandling.

I de till avtalet anslutande specialbestämmelserna finnas föreskrifter angående avlöningens

storlek i respektive avlöningsgrupper; befattningshavarnas placering
i avlöningsgrupper; villkoren och tidpunkten för erhållande av ålderstillägg;
den arbetstid befattningshavarna äro skyldiga fullgöra för erhållande av
angiven ersättning; ersättning för utfört övertidsarbete; omfattningen av och
ersättningen för av staden tillhandahållna naturaförmåner ävensom befattningshavares
skyldighet att utnyttja desamma; omfattningen av rätten till fria
tjänstekläder.

Såsom framgår av stadsjuristens utredning hava bestämmelser om arbetstidens
längd ej ansetts kunna intagas i kollektivavtalet. Men därigenom att i avtalets
specialbestämmelser intagits föreskrifter dels om längden av den arbetstid, som
befattningshavarna äro skyldiga att tjänstgöra för erhållande av i avtalet angiven
ersättning, dels och örn ersättning för arbete utöver denna tid har reellt
sett genom kollektivavtalet ett avgörande inflytande kunnat vinnas å arbetstidens
längd. I detta sammanhang må dock nämnas, att genomförandet av detta
kollektivavtal icke föranledde någon minskning av den för respektive befattningshavare
fastställda, sedan år 1928 gällande arbetstiden.

Stockholms kommunalarbetares samorganisation hemställde sedermera i
skrivelse till styrelsen för Stockholms stads sjukhus den 26 mars 1931 örn
upptagande av förhandlingar för slutande av kollektivavtal även för shöterskebiträden
och med dem jämställda vid stadens sjukhus. Även för denna personal
tillstyrkte sjukhusstyrelsen träffande av avtal och hälsovårdsnämnden anhöll

Kungl. Majus proposition nr 66.

lios löneavtalsnämnden om förhandlingars upptagande i detta syfte med personalorganisationen.
När förhandlingarna slutförts, hade överenskommelse
träffats om ett avtal för ifrågavarande personal, vilket var i huvudsaklig överensstämmelse
med det för ekonomipersonalen gällande avtalet. Avtalet, som
trädde i kraft den 1 januari 1932, omfattar baderske- och sköterskebiträden.
Med anledning av avtalet vidtogos vissa kompletteringar i det förut omnämnda
av hälsovårdsnämnden den 24 februari 1931 utfärdade reglementet så att detsamma
blev gällande även för sistnämnda personal.

För sköterskebiträden företogs till följd av avtalet en viss mindre sänkning
av den sedan år 1928 gällande arbetstiden; för baderskebiträden skedde däremot
ej någon reduktion.

Båda avtalen voro gällande till och med den 31 december 1932, men giltighetstiden
för desamma har förlängts.

Enligt avtalens allmänna bestämmelser skola tvister rörande tolkning eller
tillämpning av avtalen behandlas på sätt i särskilda förhandlingsregler mellan
svenska städernas förhandlingsorganisation å ena sidan samt svenska kommunalarbetareförbundet
å andra sidan är stadgat. I dessa förhandlingsregler föreskrives,
att tvist, som under förhandlingsreglernas giltighetstid uppkommer
mellan kommun, som anslutit sig till svenska städernas förhandlingsorganisation,
och svenska kommunalarbetareförbundet eller dess avdelningar rörande
till förbundet anslutna arbetare, i vad det gäller tolkning eller tillämpning av
bestående avtal, under inga förhållanden får föranleda strejk, lockout, blockad
eller bojkott av vad slag det vara må utan skall behandlas på sätt i förhandlingsreglerna
stadgas.

Örn vid uppkommen tvist överenskommelse vid förhandlingar icke kan nås
vare sig mellan högste arbetschefen och svenska kommunalarbetareförbundets
avdelning på platsen eller vederbörande kommunala myndighet och kommunalarbetareförbundet
skall, därest endera parten önskar fullfölja ärendet, anmälan
göras till lokal skiljenämnd. Likaså kail vardera parten överklaga sådan skiljenämnds
utslag hos den för behandling och avgörande av hithörande frågor utsedda
riksnämnden.

I övrigt finnas för sjukhus drivna av städer, som ej deltaga i landsting,
kollektivavtal — utom för lasarettet i Hälsingborg, beträffande vilket gälla
samma bestämmelser som för Malmöhus läns landstings sjukvårdsinrättningar,
till vilka bestämmelser jag återkommer i redogörelsen för landstingssjukhusen
— för Malmö stads sjukhus samt Jörns Selg grens sanatorium i Gävle. Dessa
kollektivavtal reglera personalens samtliga arbetsförhållanden. Beträffande
kollektivavtalet för Malmö stads sjukhus, det s. k. sjukhusavtalet, må nämnas,
att detsamma även omfattar arbets- och försörjningsinrättningen i staden samt
stadens uppfostringshem vid Håkanstorp. Avtalet utgör en del av det allmänna
kommunalarbetareavtalet i Malmö, vars förhandlingsregler sålunda äga tilllämpning,
och avtalets allmänna bestämmelser utgöras från och med år 1932
av de sedan år 1930 gällande allmänna bestämmelserna i kommunala kollektivavtal.

Kungl. Majus proposition nr 66.

Landsting 88) uTch lisen.

Yad angår landstingssjukkusen finnas kollektivavtal vid Lunds, Hälsingborgs,
Landskrona, Trallebergs, Ystads och Hörby lasarett samt Orupssanatoriet
i Malmöhus län, vid Värmlands läns landstings sjukvårdsinrättningar, vid
epidemisjukhuset i Kiruna samt vid Stockholms läns landstings sjukvårdsanstalter.
Kollektivavtalet vid Malmöhus läns landstings sjukhus, som ursprungligen
avsåg allenast Lunds lasarett, daterar sig från år 1922. Det nu
gällande avtalet har oförändrat förlängts år från år sedan 1926. I Värmlands
län infördes kollektivavtal vid Karlstads lasarett år 1926 och vid Arvika sanatorium
år 1928. Från och med år 1932 omfattar avtalet, förutom nu nämnda
anstalter, jämväl lasaretten i Filipstad, Torsby och Årjäng, sjukvårdsinrättningarna
i Säffle och Kristinehamn samt killebergs sinnesslöanstalt. Kollektivavtalet
i Stockholms län trädde i kraft den 1 januari 1933. Mellan de sålunda
förefintliga avtalen föreligger den skillnaden, att, medan avtalen i Malmöhus
och Värmlands län reglera personalens samtliga arbetsförhållanden, tager kollektivavtalet
i Stockholms län liksom det i Stockholms stad sikte uteslutande
på de rent ekonomiska förhållandena. I såväl Malmöhus som Värmlands län
finnas förutom kollektivavtal särskilda förhandlingsordningar, som närmare
reglera formerna för avtals ingående m. m. För Malmöhus läns landstingsområde
gällande förhandlingsordning och kollektivavtal äga jämväl tillämpning
å personalen vid lasarettet i Hälsingborg, vilket är gemensamt för staden
och länet. Förhandlingsordningarna för Malmöhus och Värmlands län förete
väsentliga likheter och äro i åtskilliga delar likalydande.

Förhandlingsordningen i Malmöhus län, som är ingången mellan Malmöhus
läns landstings lönenämnd och Hälsingborgs stads arbets- och löneavtalsnämnd
å ena sidan samt Malmöhus länsavdelning av svenska sjukhuspersonalförbundet
å andra sidan, innehåller i huvudsak följande bestämmelser.

I frågor rörande anställning och avlöning ävensom rörande andra angelägenheter,
som enligt överenskommelse mellan vederbörande organisationer äro avsedda
att regleras genom kollektivavtal, sker underhandling mellan Malmöhus
läns landstings lönenämnd och Hälsingborgs stads arbets- och löneavtalsnämnd
samt befullmäktigade ombud för svenska sjukhuspersonalförbundet, respektive
Malmöhus länsavdelning av detsamma eller för annan därmed jämställd organisation.
Underhandlingarna ledas av en inom den sammansatta lönenämnden utsedd
ordförande. Leda de förda underhandlingarna till enighet mellan lönenämnden
och personalombuden, föres det sålunda uppgjorda förslaget till kollektivavtal
fram till landstinget för avgörande. Uppnås åter vid förhandlingarna
ingen enighet, skall icke blott lönenämndens utan även personalombudens
förslag bringas till landstingets kännedom, varvid samtidigt även förslag
skall bifogas örn de åtgärder, som kunna befinnas lämpliga för den ytterligare
prövningen av tvistefrågorna i och för vinnande av enighet. Då, efter landstingets
fattade beslut, kollektivavtal ingås mellan lönenämnden, å landstingets
vägnar, och Malmöhusavdelningen av svenska sjukhuspersonalförbundet, må
dylikt kollektivavtal icke mot endera partens vilja fastställas för längre giltighetstid
än ett år, och skall uppsägningstiden så bestämmas, att, därest uppsäg -

Kungl. Maj:ts proposition nr 66. 9

ning av avtalet sker, god tid finnes att företaga underhandlingar om förnyande
av avtalet före landstingets nästa ordinarie sammanträde.

Tvist, som under förhandlingsordningens giltighetstid kan uppkomma mellan
lönenämnden eller de enskilda sjukhusdirektionerna å ena och svenska sjukhuspersonalförbundet,
dess Malmöhusavdelning eller dennas medlemmar å andra
sidan, får, evad det gäller tolkning eller tillämpning av bestående avtal eller
upprättande av nytt avtal, icke föranleda strejk, lockout, blockad eller bojkott.

Tvist, som under ett avtals giltighetstid gäller tolkningen eller tillämpningen
av avtalet, hänskjutes snarast möjligt eller senast inom 2 veckor för samråd
till sammansatta lönenämnden och personalombuden. Vinnes vid detta samråd
enighet, är tvisten härigenom avgjord. Vinnes åter icke enighet, hänskjutes
tvistefrågan omedelbart till centrala skiljenämnden1), vars beslut i frågan skall
vara för parterna avgörande.

Uppsäges icke avtal av någondera parten, anses detsamma utan ändring förnyat
för ett år. Sker uppsägning, skall denna för att vara giltig åtföljas av
förslag till nytt avtal.

Sammansatta lönenämnden ansvarar för att vederbörande sjukhusdirektioner
och dem underlydande arbetsbefäl ställa sig de i avtalet ingående bestämmelserna
och de vid tvist örn dessa bestämmelser fattade besluten till efterrättelse.
Likaså äger svenska sjukhuspersonalförbundet enahanda ansvarighet beträffande
dess Malmöhusavdelning och dennas medlemmar.

Kostnader, som föranledas av ärendes behandling enligt förhandlingsordningen
och äro att anse såsom gemensamma, gäldas med hälften av vardera
parten, övriga kostnader gäldas av den part, genom vars åtgöranden kostnaden
föranletts.

Förhandlingsordningen gäller för ett kalenderår och därefter år för år, för
så vitt den icke uppsäges. Uppsägning skall vara verkställd den 1 föregående
april.

Kollektivavtalet innehåller dels allmänna bestämmelser dels specialbestämmelser
dels ock bestämmelser örn avtalets giltighetstid.

Be allmänna bestämmelserna innehålla föreskrifter örn avtalsform (antagning),
arbetets ledning, föreningsrätt, uppsägning av de personliga arbetsavtalen,
arbetstid, övertidsersättning, fritid, ersättning vid sjukdom, befordran,
bostad, avlöning och semester.

Specialbestämmelserna äro olika för de olika sjukhus, som omfattas av
kollektivavtalet, och innehålla föreskrifter örn arbetstidens fördelning, fritid,
avlöning, arbetskläder samt vilka som äro undantagna från avtalet.

Bestämmelserna om avtalets giltighetstid innehålla, att avtalet äger giltighet
från den 1 november 1926 till den 1 november 1927 och att uppsägning av avtalet
skall vara verkställd sex månader före avtalstidens utgång, eljest är
avtalet förlängt med ett år i sänder. Uppsägning skall ske skriftligen hos lönenämnden
och skall för att vara giltig åtföljas av förslag till nytt avtal.

T detta sammanhang må omnämnas, att enligt kollektivavtalets föreskrifter
om uppsägning av de personliga arbetsavtalen gäller för städerskor samt köks -

'') Numera upptagas dylika frågor av arbetsdomstolen.

Kungl. Majlis proposition nr 66.

och tvättpersonalen utom sömmerskor en ömsesidig uppsägningstid av en
månad före den avtalade tjänstetidens slut, den 1 maj eller den 1 november,
för B-sköterskor och baderskor av tre månader och för all övrig personal av en
månad. Sker ej uppsägning å fastställd tid anses avtalet förnyat: beträffande
städerskor samt köks- och tvättpersonal utom sömmerskor för ytterligare sex
månader, beträffande B-sköterskor och baderskor för ytterligare tre månader
och för övrig personal tillsvidare månad efter månad. Någon massuppsägning
får enligt kollektivavtalet icke å någondera sidan ske. Därest giltig anledning
kan anföras, är dock personalen berättigad till kortare uppsägningstid än som
i kollektivavtalet stadgats, varom överenskommelse må träffas i varje särskilt
fall.

Förutom förhandlingsordning och kollektivavtal finnes inom länet av landstinget
antaget anställnings- och avlöning sreglemente.

Då förhandlingsordningen ifråga godkändes av 1926 års landsting, vilket
samtidigt uppdrog åt förvaltningsutskottet att handhava den uppgift, som
föreslagits för den tilltänkta lönenämnden, uttalades i det utskottsutlåtande,
som låg till grund för landstingets nämnda beslut, bland annat följande angående
sjukhusdirektionens legala befogenheter:

Utskottet ville i första liand framhålla, att den tilltänkta organisationen
icke finge otjänligt ingripa i direktionernas rätt att handhava och avgöra de
ärenden, som folie inom varje direktions förvaltningsområde. Den tilltänkta
lönenämnden borde hava befattning med frågor angående anställning, avlöning,
avsked m. m. endast vid de tillfällen, då förslag förelåge örn avslutande av
kollektivavtal, och hithörande frågor sålunda foges under principiell debatt.
Däremot bleve det alltjämt helt och hållet direktionernas sak att, på grundvalen
av slutet kollektivavtal och i övrigt gällande bestämmelser i det av landstinget
antagna anställnings- och avlöningsreglementet, avgöra ärenden angående den
vid sjukvårdsinrättningarna anställda personalen. Vidare ville utskottet framhålla,
att då förhandling fördes inför lönenämnden angående kollektivavtal,
vederbörande direktions medbestämmanderätt borde tillgodoses därigenom att
direktionen ständigt representerades av utsedda delegerade och att, då dylik
förhandling gällde mera än en sjukvårdsinrättning, förhandlingen samtidigt
berörde de olika inrättningarna och sålunda delegerade för dessa närvore.

I Värmlands län hava kollektivavtalen tillkommit efter förhandlingar mellan
landstingets lönenämnd, vederbörande läkare och delegerade från anstalternas
direktioner, å ena sidan, samt ombud för sjukhuspersonalförbundet, å andra
sidan. Avtalen hava sedermera godkänts av förvaltningsutskottet men i allmänhet
undertecknats av vederbörande anstalts direktion.

I två län, Södermanlands och Örebro, där vederbörande landsting ansett, att
ingående av kollektivavtal med sjukhuspersonalen icke vore förenligt med gällande
sjukhuslagstiftning, har man i båda länen på likartat sätt, utan kollektivavtalets
form, sökt att i sakligt hänseende tillmötesgå personalorganisationernas
önskemål med avseende å förhandlingsrätt, antagning, avsked, föreningsrätt och
arbetstid m. m.

Sålunda har Södermanlands läns landstings förvaltningsutskotts sjukvårdsavdelning
fastställt vissa bestämmelser, som skola tillämpas vid behandlingen
av frågor rörande avlönings- och andra förmåner till den vid landstingets sjuk -

Kungl. Majus proposition nr 66.

vårdsinrättningar anställda personalen. Av dessa bestämmelser framgår, att
svenska sjukhuspersonalförbundets avdelning inom länet äger att hos sjukvårdsavdelningen
dels göra framställningar rörande avlönings- och andra förmåner
till den vid sjukvårdsinrättningarna anställda personalen, dels anhålla
örn prövning av beslut, vilket fattats av sjukhusdirektion eller styrelse rörande
personalens tjänsteförhållanden, örn förbundet icke är tillfreds med beslutet,
dels närvara vid sådant ärendes behandling inom sjukvårdsavdelningen genom
ombud, som äga deltaga i överläggningen och framlägga förslag. Sjukvårdsavdelningen
har därjämte åtagit sig att i god tid lämna förbundet meddelande,
när fråga av förut nämnd beskaffenhet skall av sjukvårdsavdelningen behandlas.
Vidare skall av förbundet eller dess ombud gjort förslag rörande personalens
avlönings- och andra förmåner, som icke vinner sjukvårdsavdelningens gillande,
ändock av sjukvårdsavdelningen föreläggas landstinget, om förbundet eller dess
ombud göra skriftlig framställning därom. Kostnaden för personalombuds närvaro
vid sammanträde för behandlingen av förut omförmälda ärenden gäldas av
landstinget i de fall, då förbundet anmodats av sjukvårdsavdelningen att sända
ombud.

Beträffande rätten att hos sjukvårdsavdelningen anhålla om prövning av
beslut, vilket fattats av sjukhusdirektion, må nämnas, att direktionerna gått
med på att, örn personalförbundet så önskar, låta anstå med sitt slutliga ståndpunktstagande
i frågor rörande personalens tjänsteförhållanden, till dess personalförbundet
hunnit underställa frågan förvaltningsutskottets prövning och
dess yttrande avgivits. Genom denna anordning avses att icke göra något intrång
i direktionens beslutanderätt jämlikt sjukhusstadgan men avvaktar direktionen,
när så av personalförbundet begäres, förvaltningsutskottets deklaration
i saken, innan direktionen fattar definitivt beslut.

Såsom ett led i systemet hava därjämte samtliga direktioner vid Södermanlands
läns landstings sjukvårdsinrättningar på sjukvårdsavdelningens förslag
fastställt vissa gemensamma bestämmelser rörande personalens tjänsteförhållanden
m. m., innehållande föreskrifter om antagning, entledigande, arbetets
ledning, föreningsrätt, uppsägning, befordran, arbetstid, övertidsersättning, arbetets
fördelning och fritid. I de fall, då sjukhuslagstiftningen innehåller bestämmelser
i nu nämnda hänseenden, upptaga de av direktionerna fastställda
föreskrifterna endast en hänvisning till sjukhuslagstiftningens bestämmelser.

Batt för personalen till förhandling med landstinget (förvaltningsutskottet)
i anställnings- och lönefrågor förefinnes även i Kopparbergs och Gävleborgs
län och regleras närmare genom särskilda förhandlingsordningar. Därjämte
innehålla de av dessa landsting fastställda avlöningsreglementena bestämmelser
örn anställning, entledigande, semester, avlöning, arbetstid m. m. Dylika av
landstingen antagna reglementen finnas jämväl i de flesta övriga län. Även i
några av dessa län (Östergötlands, Älvsborgs, Göteborgs och Bohus m. fl.) har
personalen viss förhandlingsrätt, i det att i instruktionerna för respektive lönenämnder
inryckts bestämmelser örn att befattningshavarna eller deras organisationer
äga rätt att genom ombud närvara vid lönenämndens sammanträden,
då där behandlas ärenden, som beröra befattningshavarna i allmänhet eller någon
viss grupp, och därvid deltaga i överläggningarna men ej i besluten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 66.

För de examinerade sköterskorna förekomma inga kollektivavtal eller förhandlingsordningar,
och önskemål örn införande av sådana synas icke hava framförts
från denna grupp av befattningshavare.

Vissa vårdanstalter•

Utom vid sjukvårdsanstalterna förefinnas, enligt de till socialstyrelsen insända
kollektivavtalen, dylika avtal för följande vårdanstalter, Ystads stads
ålderdomshem, Gävle stads fattigvårdsanstalter, Ängsgårdens fattigvårdsanstalt,
Kristianstads vårdanstalter, Eskilstuna stads ålderdomshem, Kristinehamns
stads fattigvårdspersonal, Karlstads stads fattigvårdsanstalt samt Kiruna
barnhem och ålderdomshem.

I ärendet avgivna yttranden.

över sjukhuspersonalförbundets och kommunalarbetareförbundets framställningar
hava efter remiss yttranden avgivits av socialstyrelsen, medicinalstyrelsen,
efter hörande av styrelsen för svenska lasarettsläkarföreningen och
styrelsen för svenska sanatorieläkarföreningen, styrelsen för svenska landstingsförbundet,
styrelsen för svenska stadsförbundet, svenska städernas förhandlingsorganisation,
stadsfullmäktige i Stockholm, Göteborg, Norrköping, Hälsingborg
och Gävle samt förvaltningsutskotten i Uppsala, Södermanlands,
Östergötlands, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Malmöhus, Hallands,
Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, örebro, Västmanlands,
Kopparbergs, Gävleborgs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.

Stadsfullmäktige i Malmö samt förvaltningsutskotten i Stockholms, Jönköpings,
Kristianstads och Västernorrlands län hava förklarat sig icke komma
att avgiva yttrande i ärendet.

Yttranden av förvaltningsutskott

och stadsfullmäktige.

Av de landsting och städer, som ingått fullständiga kollektivavtal med sjukhuspersonalen,
hava följande synpunkter framförts.

Malmöhus läns landstings förvaltningsutskott har framhållit, att det förfarande
med förhandlingsordning, kollektivavtal samt anställnings- och avlöningsreglemente,
som vunnit tillämpning inom landstingsområdet, hade visat sig
medföra fördelar främst därutinnan, att det skapat enhetlighet på ett område,
där sådan vore av största betydelse. Tillämpningen hade skett utan några slitningar
vare sig i förhållandet mellan direktionerna och förvaltningsutskottet eller
i förhållandet mellan sjukhuspersonalen och de myndigheter, som representerade
arbetsgivaresidan. Endast i ett fall hade uppkommen tvistefråga dragits
under arbetsdomstolens prövning; och hade tidigare centrala skiljenämnden i
ett fall haft att handlägga dylik fråga. Enligt utskottets mening läte sig sjukvårdens
speciella krav väl förena med en sådan reglering av sjukhuspersonalens
arbets- och löneförhållanden, som genomförts inom landstingsområdet, och ville
utskottet därför förorda, att en utredning komme till stånd i det syfte, som
angåves i framställningarna.

Stadsfullmäktige i Hälsingborg, vars arbets- och löneavtalsnämnd erhållit
stadsfullmäktiges uppdrag att å fullmäktiges vägnar avgiva yttrande i ärendet,

Kungl. Majus proposition nr 66.

hava framhållit, att under den tid, som förflutit efter kollektivavtalets ingående
(år 1926), hade det visat sig, att avtalet verkat gott, och hade nämnden
ej annat än goda erfarenheter från denna tid. Slitningar mellan arbetsbefäl och
de anställda behövde ej förekomma, enär varje tolkning av avtalet skedde av
den gemensamma lönenämnden. På grund av de erfarenheter, som sålunda
gjorts, ansåge nämnden det vara en lämplig form att genom kollektivavtal
handlägga ärenden rörande personalens anställnings- och lönevillkor. Nämnden
tillstyrkte därför bifall till framställningarna.

Värmlands låns landstings förvaltningsutshott har anfört, att det alltid
framstått för utskottet som en given fördel, att så vitt möjligt likformiga arbetsoch
löneförhållanden vore rådande vid landstingets olika anstalter. De skiljaktigheter,
som i någon mån förefunnes de olika anstalterna emellan, borde
under medverkan av representanter för de lokala förvaltningarna prövas och
jämkas av en myndighet, som hade överblick över förhållandena inom hela
landstingsområdet. I annat fall löpte man risken, att dessa olikheter bestämdes
av mer eller mindre personligt färgade uppfattningar och motiv. I detta senare
fall gåves lätt anledning till klagomål och slitningar mellan arbetstagare och
arbetsgivare och de olika anstalterna emellan. Den erfarenhet, som utskottet
hade av kollektivavtalets verkningar under de rätt många år det varit gällande
inom landstingsområdet, vore, att under denna tid ordning och reda rått i förhållandet
mellan personalen och de överordnade myndigheterna och att klagomål
och slitningar dem emellan varit så gott som okända. Utskottet ville i detta
sammanhang framhålla, att i den förhandlingsordning, som under nämnda tid
gällt mellan de avtalsslutande parterna, vore, liksom i förhandlingsordningen
för Malmöhus län, intagen en bestämmelse därom, att tvist mellan parterna,
evad det gällde tolkning eller tillämpning av gällande avtal eller upprättande
av nytt avtal, icke finge föranleda strejk, lockout, blockad eller bojkott.

Med den allmänna inställning till kollektivavtalet, som landstinget och dess
förvaltningsutskott intagit, vore det naturligt, att utskottet ej hade något att
erinra mot sådana ändringar i sjukhuslagstiftningen, som kunde anses erforderliga
för att åvägabringa full klarhet beträffande rätten att mellan sjukhusberedningen
och personalen sluta kollektivavtal och överenskomma örn förhandlingsordning.

Mot utskottets yttrande har avvikande mening uttalats av en dess ledamot,
som ansett, att kollektivavtal endast borde få träffas rörande personalens ekonomiska
förhållanden.

Stadsfullmäktige i Gävle hava erinrat örn att fullmäktige den 27 april 1925,
med anledning av en då föreliggande framställning, förklarat sig icke hava
något i princip att erinra mot kollektivavtal för personalen vid fattigvårdens
anstalter och Jonas Selggrens sanatorium, för vilka anstalter kollektivavtal fortfarande
gällde. Dylikt avtal hade däremot icke kommit till stånd beträffande
personalen vid stadens barnbördshus. Enligt stadsfullmäktiges mening kunde
tvekan råda, huruvida den kollektiva avtalsformen lämpligen borde ifrågakomma
för personalen vid alla sjukhus. I detta avseende erinrades om att beläggningen
vore synnerligen ojämn på vissa sjukhus, såsom epidemisjukhus och

Kungl. Majus proposition nr 66.

barnbördshus; på en del andra sjukhus vore antalet vårdplatser mycket ringa,
exempelvis på kroniska vårdanstalter. Enligt fullmäktiges uppfattning borde
därför en utredning i ämnet komma till stånd. Vid en dylik utredning borde
särskild uppmärksamhet ägnas förhållandena vid sjukhus som de nyss nämnda,
enär personalens arbetsförhållanden helt naturligt måste röna en stark inverkan
dels av beläggningsfrekvensen å ett sjukhus dels ock av dess storleksordning.

Utöver de förut angivna förvaltningsutskotten och stadsfullmäktige hava
följande yttrat sig i tillstyrkande riktning eller förordat utredning i det syfte,
som med framställningarna avsåges.

Kopparbergs läns landstings förvaltningsutskott har förklarat sig icke hava
något att erinra mot de föreslagna lagstiftningsåtgärderna.

En minoritet inom förvaltningsutskottet har ansett det lämpligt, att på sätt
inom länet skett anstalts- och sjukhuspersonalen bereddes möjlighet att genom
sina organisationer förhandla med sina arbetsgivare örn avlöningsvillkor och
arbetsförhållanden, för vilken anordning möjlighet torde föreligga redan med
gällande lagstiftning. Yad förslagen att genom lagändringar underlätta möjligheterna
för slutande av kollektivavtal anginge, syntes skäl för en viss tvekan
föreligga. Särskilt borde beaktas nödvändigheten av att icke landstingets rätt
att besluta över sina utgifter kringskures genom avtal, som skulle träffas av
anstaltsdirektioner eller delegerade. För den händelse kollektivavtalsformen
skulle komma i tillämpning för den i landstingens tjänst anställda personalen,
borde rätten att godkänna eller förkasta avtal alltid förbehållas landstinget.

Västmanlands läns landstings förvaltningsutskott har ansett, att rätten för
befattningshavarna till förhandlingsordning och slutande av kollektivavtal borde
icke minst ur principiell utan även ur praktisk synpunkt uttryckligen erkännas.
Utskottet har därför till alla delar förordat i framställningarna begärda lagstiftningsåtgärder.

En minoritet inom förvaltningsutskottet har ansett de föreslagna lagändringarna
onödiga och att de i vissa fall kunde bliva till skada för disciplinen inom
sjukvårdsanstalterna.

Stadsfullmäktige i Norrköping hava ej velat motsätta sig bifall till framställningarna,
men endast under förutsättning att den nya lagstiftningen hölles
inom sådana gränser och till sitt innehåll bleve sådan, att full garanti skapades
för en ändamålsenlig och god sjuk- och anstaltsvård.

Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott har framhållit, att det enligt
utskottets mening funnes visst fog för de gjorda framställningarna. Med
nuvarande lagstiftning på området kunde nämligen konflikter uppkomma mellan
den anslagsbeviljande huvudmannen och vederbörande direktioner, liksom
ock ojämnheter kunde uppstå i lönehänseende mellan i övrigt likartade befattningar
genom olikartade beslut av olika men kanske å samma ort befintliga
direktioner. För att förhindra detta hade landstinget år 1931 beslutat att inom
landstingsområdet tillämpa ungefär samma förfaringssätt som praktiserades i
Malmöhus län, fastän man icke gått in för kollektivavtal. Det vore givetvis
fördelaktigt, därest gällande författningar medgåve en smidig anpassning till
utvecklingen och beredde den beslutande och anslagsgivande myndigheten.

Kungl. Majlis proposition nr 66.

landstinget, största rörelsefrihet beträffande den personal, som funnes hos myndigheten
eller dess underlydande organ anställd, såvitt detta kunde ske utan
större olägenheter, eller att åtminstone full vetorätt vore förbehållen landstingen
i hithörande ärenden. Någon ändring av gällande landstingslag i syfte
att bereda förvaltningsutskotten större möjlighet att på förvaltningsområdet
ingripa som beslutande myndighet; syntes förvaltningsutskottet icke böra ske,
utan torde den utvidgade befogenheten gentemot de särskilda direktionerna
och styrelserna, som i framställningarna avsåges, böra begränsas till landstingen
själva. På grund av det anförda ansåge sig förvaltningsutskottet böra tillstyrka
en utredning rörande erforderlig omarbetning av nuvarande författningar beträffande
anstalts- och sjukhusvården i riket, eventuellt förslag till nya sådana,
så att däri medgåves vederbörande huvudmän att efter direktioners och styrelsers
hörande i varje särskilt fall fatta beslut rörande vid sjukvårdsinrättningar
och andra anstalter anställd personals anställnings- och löneförhållanden i den
del beslutanderätten nu kunde anses tillkomma direktioner eller styrelser. Häri
torde böra innefattas, örn så av huvudmannen ansåges lämpligt, träffande av
kollektivavtal med personalen eller vissa grupper av densamma.

Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott har framhållit, att de
främsta besvärligheterna för ett landsting att tillämpa kollektivavtalsprincipen
mötte, då det gällde att utöva landstingets beslutanderätt i dylika frågor. Landstinget
fastställde nämligen avlöningen för personalen, och torde avlöningen numera
inom samtliga landsting vara reglerad genom av landstingen antagna avlöningsreglementen.
Att landstingen skulle helt avstå från denna dem tillkommande
rätt och delegera densamma förbehållslöst till ett underordnat organ,
exempelvis förvaltningsutskottet eller en lönenämnd, torde hava sina vanskligheter.
En sådan ordning vore förvaltningsutskottet därför icke benäget att utan
vidare förorda. Återstode då att, såsom nu skedde inom Södermanlands län, inskränka
det underordnade organets uppgift till att förhandla med personalorganisationerna
och förbereda samt framlägga förslag till landstinget, under
det att landstinget självt utövade beslutanderätten för arbetsgivarepartens vidkommande.
En sådan ordning vore ju fullt tänkbar även vid ingående av
kollektivavtal, men man finge icke förbise de praktiska olägenheter som därmed
följde. Landstinget med sina i regel endast en gång örn året förekommande
sammanträden torde knappast kunna anses som väl skickat att fullgöra en
arbetsgivareparts uppgifter i den ordning och av den karaktär, som ett tilllämpande
av kollektivavtalsprincipen krävde. Ett årslångt uppskov med avslutande
av avtal vid förkastande av eller jämkning i ett framlagt förslag skulle
förvisso medföra betydande olägenheter. Anmärkas kunde, att samma olägenheter
redan råddö vid behandling av liknande frågor, i vilka landstinget nu
utövade beslutanderätt. Härvid borde dock märkas, att förhållandena måste
bliva väsentligt annorlunda, örn, såsom vid behandling av ett förslag till antagande
av kollektivavtal, det hela kunde falla samman, därest icke fortsatta
förhandlingar snarast bomme till stånd och dess resultat kunde för den beslutande
myndigheten framläggas. Dessutom ville utskottet påpeka, att det vid*
tillämpning av kollektivavtalsprincipen vore av betydelse, att samtlig personal,

Kungl. Majlis proposition nr 66.

som av avtalet berördes, vore fackligt organiserad oell detta helst i en organisation,
vilket åtminstone ännu icke vore förhållandet med landstingsinstitutionernas
personal. Att överlåta åt varje sjukhusdirektion att som fristående institution
avsluta kollektivavtal, däri innefattande jämväl lönefrågor, torde icke
kunna ifrågakomma bland annat av det skälet, att likformighet borde i görligaste
grad råda inom sjukvårdens område såväl som vid övriga ett landstings
institutioner, där ofta motsvarighet funnes till viss befattning inom sjukvården.

Yad utskottet emellertid ur personalens egen synpunkt funne viktigare än
möjligheten att ingå kollektivavtal vore, att personalen genom bestämmelser i
sjukhusstadgan tillförsäkrades förhandlingsrätt rörande såväl lönefrågor som
andra frågor av intresse för densamma, samt att förvaltningsutskottet erhölle
tillbörligt inflytande vid ordnandet av mellanhavanden mellan anstaltsledningen
och personalen. Landstinget hade för sin del redan berett personalen sådan
rätt. Vidare vore det en brist i sjukhusstadgan att det i vissa fall vore omöjligt
för personalen att vinna rättelse i överordnads beslut. En dylik allmän besvärsrätt
borde fastslås i sjukhus stadgan. Örn personalen funne sig hava anledning
till klagan över någon styresmannens åtgärd, borde den sålunda förslagsvis äga
rätt att klaga hos direktionen och, örn den icke åtnöjdes med dennas beslut,
underställa ärendet sjukhusberedningens eventuellt högre myndighets prövning.
Antingen kollektivavtal komme till stånd eller ej, borde sådan besvärsrätt införas
rörande intressetvister.

Utskottet vore icke principiell motståndare till kollektivavtal för ifrågavarande
personal, men torde vad utskottet anfört giva vid handen, att frågan örn
sådant avtal vore ett spörsmål av mera invecklad och vansklig natur än vad
det vid första påseende kunde förefalla. Utskottet ville därför tillstyrka, att
en utredning i ärendet företoges, men samtidigt framhålla dels vikten av att
sjukvårdens krav på anpassning rörande respektive tjänsters fullgörande tillgodosåges
och tryggades, dels det önskvärda i att det noggrant omprövades,
huruvida icke personalens intressen kunde tillfredsställande tillgodoses på andra
vägar än genom ingående av kollektivavtal.

Stadsfullmäktige i Göteborg hava i sitt yttrande framhållit, att från stadens
sida intet vore att erinra mot att en allsidig och förutsättningslös utredning
verkställdes beträffande i framställningarna avsedda spörsmål. Utredningen
borde jämväl omfatta frågan örn de former, under vilka eventuella tvister mellan
kommunen och de anställda, med hänsyn till vikten av verksamhetens kontinuerliga
gång, lämpligen borde lösas.

Vissa stadsfullmäktige och förvaltningsutskott hava icke intagit bestämd
ståndpunkt till framställningarna eller avstyrkt desamma men föreslagit vidtagandet
av åtgärder i framställningarnas syfte.

Stadsf ullmäktige i Stockholm hava som eget utlåtande hänvisat till i ärendet
avgivna yttranden av stadsjuristen och av direktionen för stadens sjukhus.1)

Sjukhusdirektionens yttrande innehåller en redogörelse för de anordningar,
som vidtagits med avseende å kollektivavtal vid stadens sjukhus samt upplys- *)

*) Stadsjuristens yttrande är tryckt i stadskollegiets utlåtanden oell memorial för år
1933, nr 88, sid. 424—425.

Kungl. Majus proposition nr 66.

liing om att under den tid kollektivavtal varit gällande vid sjukhusen vid uppkomna
meningsskiljaktigheter mellan parterna överenskommelse kunnat träffas
utan att frågorna behövt hänskjutas till skiljenämnd.

Uppsala läns landstings förvaltningsutskott har framhållit, att länets sjukvårdsuppgift
till huvudsaklig del mot ersättning enligt kontrakt ombesörjdes
av universitetets sjukhus, akademiska sjukhuset i Uppsala, under det att landstinget
endast dreve ett antal smärre sjukvårds- och andra anstalter, för vilka
kollektivavtal knappast kunde ifrågakomma. Då landstinget således i ringa utsträckning
berördes av frågan örn kollektivavtal för sjukhuspersonalen, har förvaltningsutskottet
inskränkt sig att framhålla vissa synpunkter, huvudsakligen
framhävande de svårigheter, som vore förenade med en lagstiftning av åsyftat
slag.

Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott har avstyrkt framställningarna
i vad desamma avsåge införande av kollektivavtal. Förvaltningsutskottet
har emellertid — örn nu gällande lagstiftning icke kunde anses medgiva landstingen,
dess förvaltningsutskott eller sjukhusberedning att direkt och utan medverkan
av direktionerna förhandla med sjukvårdsinrättningarnas befattningshavare
eller genom antagande av gemensamt lönereglemente enhetligt reglera
deras anställnings- och semesterförhållanden m. m., något som måste anses
önskvärt för att en likformig behandling av sjukvårdspersonalens anställningsfrågor
m. m. inom ett landstingsområde skulle kunna genomföras — förordat
sådan ändring i gällande sjukhuslagstiftning, att berörda befogenheter tillerkändes
landstingen.

Inom förvaltningsutskottet hava fyra dess ledamöter reserverat sig beträffande
utskottets uttalande i fråga örn kollektivavtal.

Förvaltningsutskotten i Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Hallands,
Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, örebro, Gävleborgs, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län hava avstyrkt framställningarna.

Flertalet av de avstyrkande förvaltningsutskotten hava framhållit, att något
behov av arbetsförhållandenas reglering genom kollektivavtal ej yppat sig. En
del hava därvid hänvisat till inom länet gällande avlöningsreglementen och förhandlingsordningar
m. m., för vilka i det föregående lämnats en kortfattad redogörelse
och vilka på ett tillfredsställande sätt ansetts reglera förevarande spörsmål.
— Omkring hälften av de avstyrkande förvaltningsutskotten hava hävdat,
att kollektivavtalet ej vore lämpligt med hänsyn till sjukvårdsarbetets art.
Kalmar läns norra landstings förvaltningsutskott har i detta sammanhang påpekat,
att erfarenheten av kollektivavtalen från Stockholm bestyrkt detta. —
Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott slutligen har befarat ökade utgifter
för landstingen.

Inom de avstyrkande förvaltningsutskotten i Kalmar läns norra samt i Gotlands,
Blekinge, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Jämtlands län
hava skiljaktiga meningar uttalats till förmån för bifall till de gjorda framställningarna.

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 66.

2188 83 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 66.

Yttranden av enskilda sammanslutningar.

Av de enskilda sammanslutningarna, till vilkas yttranden jag nu övergår,
har landstingsförbundet hemställt örn lagändring i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i sjukhuspersonalförbundets och kommunalarbetareförbundets
framställningar föreslagits; och har landstingsförbundet till stöd härför anfört
i huvudsak följande.

Med nuvarande lagbestämmelser vore det svårt för att icke säga omöjligt
att åt ett landsting och dess förvaltningsutskott inrymma något inflytande vid
gestaltandet av sjukhuspersonalens anställningsvillkor, utom i vad avsåge rent
ekonomiska förhållanden. Ett dylikt inflytande måste emellertid anses i högsta
grad önskvärt, för att en rationell och likformig behandling inom ett landstingsområde
av sjukhuspersonalens anställningsfrågor skulle kunna genomföras.

Vad speciellt anginge den av personalförbunden närmast påtalade frågan örn
kollektivavtal för sjukhuspersonal, finge till en början framhållas, att frågan
gällde, örn det kunde anses tillfyllest att i förevarande fall äga möjlighet att
genom kollektivavtal reglera allenast de ekonomiska förhållandena, eller örn
förutsättningar borde skapas för att, såsom vanligen vore fallet, jämväl övriga
anställningsfrågor skulle kunna regleras kollektivavtalsvägen. Vid bedömandet
av detta spörsmål influerades vederbörande vanligen av den mening de hyste
örn lämpligheten av förhandlingsförfarande och kollektivavtal för sjukvårdspersonal.
Att meningarna härom vore mycket delade framginge redan av det
skiftande sätt, på vilket landstingen sökt lösa hithörande frågor. På en del håll
ansåges sålunda såväl kollektivavtal som förhandlingsrätt för sjukhuspersonal
obehövliga eller rent av direkt skadliga. På andra håll hade man visserligen
ställt sig avvisande mot kollektivavtal men infört eller ställt sig förstående till
förhandlingsförfarande eller andra system, varigenom personalen bereddes visst
inflytande vid gestaltandet av sina anställningsvillkor. På en del håll slutligen
ansåges, att kollektivavtal för sjukhuspersonal vore lämpliga, och man ville
därvid helst giva avtalen den omfattning, dylika avtal hade på andra områden.
Styrelsen ansåge sig sakna anledning att göra något uttalande, huruvida i fråga
örn sjukhusarbetet den kollektiva avtalsformen vore den lämpliga. För sjukhuspersonalen
torde väl dylik avtalsform ej utgöra något självändamål utan
endast vara ett medel för vinnande av ökat inflytande och större säkerhet i
anställningshänseende. Av exempel från Södermanlands och örebro län, där
det s. k. Södermanlandssystemet tillämpades, samt från vissa andra län, såsom
Kopparbergs och Gävleborgs, där ett utvecklat förhandlingsförfarande vore
genomfört, torde med tydlighet framgå, att sjukhuspersonalen utan kollektivavtal
i stort sett kunde nå enahanda fördelar, som genom ett fullständigt kollektivavtal
skulle hava tillförsäkrats densamma. Å andra sidan hade ju faktiskt
vissa landsting gått in för en kollektiv avtalsform utan att sedan, så vitt styrelsen
hade sig bekant, hysa någon önskan att frångå detta system.

När nu såväl systemet med förhandlingsförfarande och därpå byggande
fylligare lönereglementen som systemet med fullständigt kollektivavtal för närvarande
ansåges innebära brott mot eller kringgående av gällande lagbestämmelser,
torde en lagändring få anses tillrådlig. Att genom lagändring möjliggöra
förhandlingsorganisation och ett därpå byggande fylligt lönereglemente
men allt fortfarande låta hindren för slutande av fullständigt kollektivavtal
kvarstå, torde väl få anses otillbörligt redan med hänsyn till den kommunala
självstyrelsen och landstingens rätt att ordna hithörande fråga, såsom de funne
lämpligt. Den ifrågasatta lagändringen borde sålunda enligt styrelsens mening
avse att möjliggöra såväl den ena som den andra av dessa båda linjer.

Styrelsen förutsatte, att vid den ändring av sjukhusstadgan, som i angivet

Kungl. Maj:ts proposition nr 66.

syfte borde företagas, överläkarnas och direktionens befogenheter enligt 39, 41
och 42 §§ i stadgan i den omfattning, det läte sig göra, lämnades oförändrade.
Dessa organ borde alltså fortfarande äga rätt att anställa och entlediga personal
men borde därvid vara underkastade de reglerande bestämmelser, som
landstinget kunde finna lämpligt föreskriva.

Mot styrelsens utlåtande har skiljaktig mening uttalats av tre dess ledamöter,
vilka — under framhållande av att de ansåge den kollektiva avtalsformen för
sjukhuspersonal, såsom oförenlig med sjukhusarbetets särskilda art och natur,
direkt olämplig, men att de önskade bereda möjlighet för landstingen att införa
förhandlingsordning och enhetliga lönereglementen ■— hemställt örn sådan
ändring i gällande sjukhuslagstiftning, att landsting gåves möjlighet att genom
fastställande av lönereglemente och förhandlingsordning enhetligt förhandla och
besluta i fråga örn sjukhuspersonalens anställningsvillkor, med bibehållande i
möjligaste mån särskilt av överläkarnas nuvarande befogenheter.

Stadsförbundet har förklarat sig icke hava något att erinra mot en förutsättningslös
utredning i ärendet. Till utveckling av denna sin mening har förbundet
anfört bland annat.

Även efter ett eventuellt bifall till de gjorda framställningarna skulle det
alltjämt stå kommunerna fritt att som hittills överväga kollektivavtalets lämplighet
med avseende å den ena eller andra gruppen av anställda. Under sådana
förhållanden hade styrelsen ansett sig sakna anledning att i detta sammanhang
taga ställning till nämnda lämplighetsfråga, i vilken meningarna i städerna
för övrigt torde vara växlande.

Ett avlägsnande ur gällande lagstiftning av där befintliga hinder för slutande
av kollektivavtal syntes ur rent kommunala synpunkter så till vida visserligen
önskvärt, som kommunerna därigenom skulle få full frihet vid avtalsfrågornas
bedömande. Men det finge å andra sidan icke förbises, att sjukhuspersonalen
hade ett arbete, som gjorde, att anställningsförhållandena måste
regleras med strängt hänsynstagande till detsamma. Personalens uppgifter reglerades
ytterst av allmän lagstiftning. Statsmakterna hade visserligen åt kommunerna
överlämnat ombesörjandet av sjukvården. Men denna angelägenhet
skulle handhavas i enlighet med i lagstiftningen meddelade bestämmelser. Det
torde därför få anses ankomma på statsmakterna att avgöra, örn de ansåge det
möjligt att åt kommunerna lämna full frihet för avtalsuppgörelser med personalen
eller örn i det allmännas intresse vissa undantag därvid måste föreskrivas.
Mot en förutsättningslös utredning av den frågan hade styrelsen intet att erinra.
Först i samband med en prövning av denna utrednings resultat torde det för
städerna bliva möjligt att taga slutlig ställning till själva avtalsspörsmålet. Beträffande
utredningen ville styrelsen, utan att närmare ingå på dess uppgifter,
peka på ett förhållande, som syntes värt särskild uppmärksamhet. I frågor av
rent ekonomisk innebörd förekomme för anstaltspersonalen redan på några håll
kollektiva avtal. I utredningen torde särskild vikt böra läggas vid frågan örn
avtalets utsträckning utöver denna gräns. De uppgifter, som åvilade sjukhuspersonalen,
vore uppenbarligen av den ömtåliga beskaffenhet, att lösningen av
tvister såväl under avtalstiden som vid bestämmandet av villkoren i nya avtal,
måste ske under former, som med tillbörlig hänsyn till såväl det allmännas som
de anställdas välfärd och intressen utgjorde säkerhet för verksamhetens kontinuerliga
gång.

Svenska städernas förhandlingsorganisation har ansett sig böra avstå från
att yttra sig i ärendet, enär ifrågavarande personalgrupper hittills icke ansetts
hänförliga till organisationens verksamhetsområde.

Kungl. Majus proposition nr 66.

Styrelsen för svenska lasarettsläkarföreningen och styrelsen för svenska
sanatorieläkarföreningen, från vilka yttranden inhämtats av medicinalstyrelsen,
hava avstyrkt framställningarna, styrelsen för lasarettsläkarföreningen åtminstone
vad sjukvårdspersonalen anginge.

Yttranden av centrala ''myndigheter.

Av de centrala myndigheter, som yttrat sig, har socialstyrelsen föreslagit
utredning i ämnet och till stöd härför anfört i huvudsak följande.

Även örn det tidigare motståndet mot kollektivavtal för personal i allmän
tjänst numera i stor utsträckning övervunnits, rådde dock ännu på många håll
den uppfattningen, att det från samhällets synpunkt vore mindre önskvärt, att
den i dess tjänst anställda personalens anställningsförhållanden reglerades
genom dylika avtal, vilka medförde ökad risk för arbetskonflikter. De samhälleliga
institutionerna vore också föga lämpade att uppträda som parter i
dylika konflikter, då de i regel icke kunde låta sin verksamhet ligga nere i
avbidan på uppgörelse och ännu mindre kunde förklara lockout. Emot behovet
av kollektivavtal för ifrågavarande personalgrupper talade för övrigt, att deras
anställningsförhållanden i allmänhet fastställdes av korporationer, vari arbetarsidans
intressen vore företrädda, och efter något slag av förhandlingar mellan
vederbörande verks ledning och arbetstagarna. Slutligen skulle införandet av
kollektivavtal sannolikt medföra ett visst tvång till anslutning till de fackliga
organisationerna och möjligen även ett visst företräde till anställning för
organisationernas medlemmar.

Å andra sidan vore det begripligt, att personalen vid sjukvårds- och andra
vårdanstalter, särskilt de lägst avlönade grupperna, i många fall kunde anse
sig hava skäl att söka få till stånd förbättring av sina villkor och liksom näringslivets
arbetstagare i kollektivavtalet såge det naturliga och lämpliga medlet
därför. Bland annat arbetstiden för åtskilliga befattningshavare vid berörda
anstalter torde giva anledning till krav på förändringar. Framhållas finge
även, att de här förut med hänsyn till samhällets intressen framförda betänkligheterna
mot kollektivavtal otvivelaktigt kunde, såsom åtskilliga avtal gåve
exempel på, väsentligen undanröjas genom lämplig begränsning och avfattning
av avtalen.

I betraktande av vad sålunda anförts, ansåge sig styrelsen kunna föreslå,
att ifrågavarande reform gjordes till föremål för utredning, avseende såväl
dess önskvärdhet som sättet för dess genomförande.

Medicinalstyrelsen, som framhållit att styrelsen givetvis hade att bedöma i
framställningarna berörda frågor närmast ur sjukvårdens synpunkt, har icke
ansett sig kunna tillstyrka författningsändringar, medförande vidgad rätt för
sjukhuspersonalen att med sina arbetsgivare träffa kollektivavtal. Däremot har
styrelsen ifrågasatt utredning dels angående lämpligheten av att föreskrifter
meddelades, i vilken ordning och rörande vilka förhållanden förhandlingar
borde få föras mellan organ för vederbörande landsting, å ena, samt ifrågavarande
anstalters personal, å andra sidan, dels örn vidtagande av sådan ändring
utav bestämmelserna i 9 § i sjukhuslagen, att möjlighet bereddes sjukvårdsanstalternas
kontors- och ekonomipersonal att överklaga av direktion i laga
ordning meddelat beslut angående personalens arbetsförhållanden eller angående
entledigande av befattningshavare, tillhörande nämnda personal. Vidare har
styrelsen framhållit önskvärdheten av en sådan komplettering utav 6 § i sjukhuslagen,
att rättelse måtte genom medicinalstyrelsen kunna åvägabringas för

Kungl. Majus proposition nr 66.

den händelse personalen vid sjukhus skulle befinnas icke vara så talrik eller
icke hava sin tjänstgöring så ordnad att nödig vila och ledighet kunde beredas
densamma.

Till närmare utveckling av sin mening har styrelsen anfört bland annat.

Styrelsen kunde för sin del icke finna att tillnärmelsevis samma skäl kunde
åberopas för kollektivavtal till tryggande av personalens ställning vid ifrågavarande
anstalter som å den enskilda lönemarknaden. Härtill ville styrelsen
erinra, att personalens arbetsförhållanden på anstalter av ifrågavarande slag
vore i hög grad växlande, något som enligt styrelsens mening utgjorde ett skäl
för att kollektivavtalet icke kunde anses såsom en lämplig form för reglering
av alla de frågor, som kunde beröra dessa förhållanden. På lasaretten kunde
sålunda arbetsförhållandena avsevärt växla såväl i mån av anstalternas beläggning
som olika anstaltsavdelningar emellan. På sjukstugor med deras
ringa antal sjuksängar vore arbetsförhållandena väsentligt olika mot vad fallet
vore på de större anstalterna. Med hänsyn till den stabilitet, som förefunnes
i fråga örn anstaltspersonalens anställning, syntes det ligga närmast till hands
att personalens avlöningsförhållanden, såsom fallet vore i fråga örn statens befattningshavare,
reglerades genom fastställande av avlöningsreglementen, som
gällde tills vidare, och att därvid genom rörliga avlöningstillägg, anpassade
efter den allmänna levnadskostnadsindex, åvägabringades trygghet för att
oskäliga rubbningar icke skedde i personalens lönestandard. Samma mål kunde
givetvis vinnas även genom kollektivavtal. Mot kollektivavtal kunde dock göras
den allvarliga invändningen, att i de fall, då sådant avtal ingåtts på viss tid
och vid avtalstidens utgång enighet icke kunnat uppnås örn avtalets förlängning
eller träffande av nytt avtal, skulle kunna uppstå en situation, som ur
sjukvårdens sjmpunkt icke kunde godtagas, nämligen arbetsinställelse från
personalens sida. Detta hade också beaktats i samtliga i kollektiv form hittills
träffade avtal mellan landsting och sjukhuspersonal. Det syntes styrelsen
för övrigt att under nuvarande förhållanden en situation av nyss angiven art
knappast skulle kunna inträffa, Befattningshavarna vid ifrågavarande sjukvårdsanstalter
måste nämligen för närvarande betraktas såsom tjänstemän.
Att de utövade sin tjänst under tjänstemannaansvar torde framgå av bestämmelserna
i 25 kap. 22 § strafflagen, vilket också bestyrktes av utslag av högsta
domstolen.1) Då kollektivavtal för ifrågavarande personal för närvarande
endast kunde avse personalens avlönings- och andra ekonomiska förhållanden,
men däremot icke anställningsförhållanden i övrigt, borde befattningshavarna
även i de fall, då giltighetstiden för ett kollektivavtal utgått utan att nytt
avtal träffats, fortfarande anses bibehållna vid sin tjänstemannaställning °och
sitt tjänstemannaansvar, till dess de av vederbörande anstaltsledningar erhållit
entledigande från sina befattningar vid anstalterna. Intill dess så skett måste
befattningshavarna således anses skyldiga att fullgöra det arbete, som i
tjänsten ålades dem.

Örn emellertid med framställningarna avsåges, att den möjlighet att upprätta
kollektivavtal angående personalens avlönings- och andra ekonomiska förhållanden,
som redan nu finge anses förefinnas, skulle utvidgas, så att personalens
samtliga mellanhavanden med såväl landstingen som anstaltsledningarna
skulle kunna regleras medelst dylika avtal och att i anslutning därtill fråga
om arbetsinställelse vid sjukvårdsanstalterna måtte kunna ingå såsom ett led i
personalens förhandlingar, ansågo styrelsen ytterligare ett skäl och ett avgörande
sådant tala för bibehållande av de nu gällande bestämmelser, vilka
utgjorde hinder för giltigheten av sådana kollektivavtal. Styrelsen måste motsätta
sig en sådan ordning, som medgåve, att personalen, samtidigt som den

'') Jfr Nytt juridiskt arkiv 1931: 377.

Kungl. Maj.is proposition nr 66.

vöre i åtnjutande av den trygghet, vilken dess ställning såsom tjänstemän i det
allmännas tjänst innebure, berättigades att mot det allmänna tillämpa kampmedel,
vilka på den enskilda arbetsmarknaden tagits i användning för att motverka
den otrygghet för arbetarna, som kunde förefinnas på denna marknad.
Örn emellertid rätt till arbetsinställelse icke borde stå personalen till buds i
samband med förhandlingar örn kollektivavtal, funne styrelsen, att ett från
personalens synpunkt mycket viktigt skäl för kollektivavta] bortfölle.

Styrelsens här förut angivna principiella ståndpunkt finge emellertid icke
uppfattas så som örn styrelsen för sin del skulle hava något att erinra mot att
personalen bereddes tillfälle att förhandla med vederbörande landsting och
anstaltsledningar angående ekonomiska frågor, såsom avlöningsförmåner,
semestrar, pensioner, arbetstid m. m., varigenom densamma säkerligen skulle
erhålla stora möjligheter att få inflytande på dessa frågors slutliga avgörande.
I den män framställningarna avsåge, att anstaltspersonalen måtte beredas tillfälle
till dylika förhandlingar, ansåge styrelsen således desamma vara väl värda
beaktande. Sådan förhandlingsrätt för personalen, som förut berörts, borde
kunna komma till tillämpning även i de fall, då personalens avlöningsförhållanden,
såsom för närvarande i allmänhet vore förhållandet, reglerades genom av
landstingen fastställda avlöningsreglementen.

Blandade frågor, som kunde göras till föremål för dylika förhandlingar,
intoge frågan örn personalens arbetstid en framträdande plats. Styrelsen hade
i början av sitt yttrande uttalat den uppfattningen, att enhetliga bestämmelser
angående arbetstiden för sjukvårdsanstalternas befattningshavare med dessas
vitt skilda uppgifter icke vore lämpliga, och styrelsen ansåge fortfarande mest
ändamålsenligt, att arbetstiden vid dessa ordnades på sätt, som för varje särskild
anstalt eller särskild grupp av dylika anstalter befunnes bäst ägnat att
tillgodose såväl sjukvårdens intressen som förutnämnda i sjukhuslagen intagna
föreskrift, att personalen skulle vara så talrik och hava sin tjänstgöring så
ordnad, att nödig vila och ledighet kunde beredas densamma. I avseende å nu
nämnda föreskrift ville styrelsen emellertid framhålla, att, i händelse landsting
skulle brista i fråga om efterlevnaden av densamma, några föreskrifter
örn huru rättelse härutinnan skulle åvägabringas icke funnes meddelade. Då
spörsmål nu förelåge, vilka intimt sammanhängde med nyss angivna bestämmelse,
ville styrelsen uttala önskvärdheten av att vad styrelsen här framhållit
måtte bliva föremål för Kungl. Maj:ts omprövning.

Styrelsen funne vidare skäl tala för att ekonomipersonalen bereddes möjlighet
att i likhet med sjukvårdspersonalen kunna få direktionens beslut angående
arbetsförhållanden och entledigande ej blott formellt utan även sakligt prövade
av annan myndighet. Det syntes styrelsen dock icke vara lämpligt, att denna
prövning överlämnades till medicinalstyrelsen, då dylika frågor torde falla
utanför styrelsens egentliga arbetsuppgifter. Styrelsen ansåge det i stället
böra övervägas, huruvida icke bestämmelser om särskild instansordning rörande
ekonomipersonalens och eventuellt även kontorspersonalens arbetsförhållanden
borde meddelas. Hos vilken myndighet klagan i så fall skulle ske, kunde vara
föremål för tvekan och syntes böra göras till föremål för närmare utredning.
Skäl talade dock för att landstingets förvaltningsutskott vore ett för ändamålet
lämpligt organ.

Brandpersonal.

Framställning i ämnet m. m.

I sin förenämnda skrivelse den 16 januari 1933 har svenska kommunalarbetareförbundet
jämväl anhållit, att sådana åtgärder måtte vidtagas, som
lämpligen kunde finnas påkallade för undanröjande av de i nuvarande lagstiftning
förefintliga hindren för slutande av kollektivavtal för brandpersonal.

Kungl. Maj:ts proposition nr 66.

Frågan om möjligheten att träffa kollektivavtal för brandpersonal har i
ett fall underställts regeringsrättens prövning. Jag skall här lämna en kortfattad
redogörelse för vad som i detta hänseende förekommit.

Vid stadsfullmäktiges i Uppsala sammanträde den 15 april 1919 förelåg till
behandling upprättat förslag till kollektivavtal med manskapet vid stadens
brandkår. Förutom rena avlöningsbestämmelser innehöll förslaget föreskrifter
örn antagning och avsked, befordran till brandförman och vice brandförman,
befordringsgrunder, uppsägning och lydnadsplikt, örn rätt för brandchef i vissa
fall att avskeda personal utan iakttagande av föreskriven uppsägningstid och
att meddela varning, örn arbetstiden och dess indelning, örn semester, föreningsrätt,
förbud mot strejk, lockout, bojkott eller blockad, förbud mot tillhörande
av organisation i vissa fall samt örn biläggande av meningsskiljaktigheter mellan
parterna.

Stadsfullmäktige beslöto vid sammanträdet bland annat att dels uppdraga åt
stadens lönenämnd att å stadens vägnar med den av brandmän vid stadens
brandkår bildade avdelningen av svenska kommunalarbetareförbundet träffa
kollektivt avtal av den lydelse, förslaget utvisade, dels förklara, att gällande
reglemente för brandkåren skulle upphöra att gälla i de delar, detsamma vore
stridande mot avtalets bestämmelser.

Över beslutet anfördes besvär hos länsstyrelsen i Uppsala län. I besvären
anfördes huvudsakligen följande.

Förevarande kollektivavtal utgjorde liksom varje annat sådant avtal ett
genom avtal upprättat reglemente, vilket i detta fall avsåge Uppsala brandkårs
dels avlöning dels tjänstgöring. Såvitt reglementet avsåge avlöningen torde
detsamma utan lagligt hinder kunna bestämmas genom avtal. I den mån åter
tjänstgöringen på detta sätt reglerades, bomme regleringen i strid med brandordning
och brandstadga. I gällande brandstadga (den 8 maj 1874) stadgades
nämligen i 4 § att örn, utöver brandordningen, ytterligare reglementen för
brandstyrkan och dess befäl ansåges behövliga, ägde stadsfullmäktige utfärda
sådana." I detta stadgande läge uppenbarligen att reglementena vore ensidiga
beslutsakter av stadsfullmäktige, som med avseende å dem skulle äga friare
händer än ifråga örn brandordningen, där länsstyrelsens medverkan erfordrades.
Det bleve fullständigt stridande mot detta syfte, örn reglementets ändrande
gjordes beroende av annan, som i förevarande fall till och med icke vore ansvarig
myndighet. Vidare borde beaktas, att stadsfullmäktige icke vore lagligen
berättigade att genom ingående av kollektivavtal binda efterkommande
stadsfullmäktiges handlingsfrihet beträffande reglementenas och brandordningens
innehåll. Det vore sålunda klart, att ett reglemente genom avtal, vilket
endast kunde ändras efter samtycke av andra avtalsparten, vöre uteslutet.

I skarp belysning framträdde följderna av ett eventuellt på avtal grundat
reglementes antagande, örn man beaktade brandstadgans förbud i 4 § att genom
reglementen stadga vitén eller annan påföljd för underlåtenhet att fullgöra
reglementsföreskrifter, vilka påföljder lagligen skulle, när de ansåges erforderliga,
införas i brandordningen. Att det antagna kollektivavtalet stadgade påföljder
för vissa fall av underlåtenhet eller åsidosättande av avtalets reglementsbestämmelser
(t. ex. avskedande utan uppsägning) vore tydligt, de bleve
således konventionalstraff eller därmed jämförliga och som sådana gällande.
Icke desto mindre krävde brandstadgan, att de först genom införande i brandordningen
skulle bliva gällande och därmed upphöra att vara konventional -

Kungl. Majda proposition nr 66.

straff, varvid tillika borde märkas, att vid underställningen länsstyrelsen ej
finge anses skyldig och knappast ens berättigad att i allo godtaga dem.

Ett hinder för slutande av kollektivavtal läge också däri, att detsamma bleve
grund för brandmännens förpliktelser, vilka därigenom förvandlades från
tjänsteplikter på grund av organställning till kontraktsskyldigheter i anledning
av eget samtycke, varav följde, att deras rätta tolkning och innebörd icke
bleve en myndighetens ensak att pröva, utan något varom också förhandlingar
och avtal borde äga rum. Sålunda bleve stadsfullmäktige genom kollektivavtalet
förpliktade att på visst sätt reglera brandväsendet och att giva brandordning
och brandreglementen ett visst innehåll. Yad innehållet i det beslutade
kollektivavtalet anginge, måste särskilt framhållas, att föreskrifterna om befordringsgrunder,
lydnadsplikt, påföljd av lydnadsvägran, tjänstgöringstid,
brandförman och vice brandförman genom avtalet framträdde såsom grundade
i medgivanden från brandmännens sida, oaktat de icke hade eller kunde hava
sm verkliga grund däri, utan blott i tjänsteförhållandet självt, oberoende av
varje avtal. Meningsskiljaktigheter angående nämnda föreskrifters tolkning
och tillämpning skulle enligt avtalet till och med bliva föremål för ett förliknings-
och skiljemannaförfarande, varigenom alltså fastsloges, att trots allt
avtalet skulle betraktas som deras grund. Eättsförhållandet mellan kommunen
och den i dess tjänst anställda brandpersonalen vore emellertid av offentligrättslig
natur och 4 § i brandstadgan förutsatte, att detta reglerades genom
reglementet. Även örn man vore av den meningen, att anställning av brandmanskap
skedde i privaträttslig ordning, skedde densamma dock under de allmänna
förutsättningar för tjänsten, som den offentliga rätten då innehölle eller
sedermera komme att innehålla. Kommunen ägde ock full frihet att ensidigt
ändra reglementet med omedelbart förbindande kraft för den anställde, oavsett
yad anställningshandlingen i detta stycke bestämde. Anställningshandlingen
återgåve allenast vad vid anställningen gällde men under den allmänna förutsättning,
att reglementet ensamt skulle vara avgörande.

Enär stadsfullmäktiges beslut i de delar kollektivavtalet avsåge annat än
rena avlöningsbestämmelser stöde i uppenbar strid mot gällande brandstadga
och brandordning, samt stadsfullmäktige förty därigenom liksom ock därigenom
att över huvud ett reglemente rörande tjänstgöringen av ett samhälleligt
maktutövningsorgan, sådant som brandkår eller poliskår, efter allmänt gällande
rättsprinciper icke lagligen kunde till sitt innehåll bestämmas genom
avtal, överskridit sin befogenhet, yrkades att beslutet måtte upphävas.

Genom utslag den 30 september 1919 undanröjde länsstyrelsen stadsfullmäktiges
beslut. Länsstyrelsens utslag var av följande innehåll:

_ Som enligt § 4 i gällande (1874 års) brandstadga för rikets städer, om bestämmelser
för brandstyrkan och dess befäl ansåges vara av nöden utöver vad
i brandstadgan eller i fastställd brandordning innehölles, sådana bestämmelser
skulle meddelas i särskilt reglemente, som av stadsfullmäktige eller, där de
ej funnes, allmänna rådstugan utfärdades, samt utövningen av den rätt, som
sålunda tillkomme stadens beslutande myndighet, icke kunde för längre eller
kortare tid bindas genom avtal,

alltså och då förevarande s. k. kollektivavtal, som förutsatte viss organisation
av brandstyrkan och vid vars antagande uttryckligen förklarats, att »nu
gällande reglemente för brandkåren skulle upphöra att gälla i de delar, detsamma
vore stridande mot avtalets bestämmelser», avsåge ämnen, vilka efter sin
beskaffenhet och förut tillämpad uppfattning tillhörde området för sådant reglemente,
som förut sagts,

funne länsstyrelsen stadsfullmäktiges klandrade beslut, för så vitt därigenom
godkänts avtal i sådana ämnen, överskrida deras befogenhet, som beslutet fattat,

Kungl. Majda proposition nr 66.

och prövade förty med anledning av besvären lagligt samma beslut, vilket
uppenbarligen fattats endast under förutsättning att det skulle bliva i sin helhet
gällande, att undanröja.

Vid föredragning av ärendet den 4 maj 1920 fann regeringsrätten ej skäl
att göra ändring i länsstyrelsens utslag. (Se regeringsrättens årsbok 1920 ref.
nr 35.)

Utredning om den kollektiva avtalsformens
användning beträffande

ifrågavarande personal m. m.

Av städer med yrkesbrandkår hava följande slutit mer eller mindre fullständiga
kollektivavtal med brandpersonalen, nämligen Lund, Västerås, Gävle,
Hudiksvall och Mariestad (kombinerad yrkes- och borgarbrandkår). Därjämte
finnas kollektivavtal för borgarbrandkårerna i Visby och Nässjö.1)

Avtalet för brandkåren i Lund, vilket rubriceras som anställnings-, avlönings-
och tjänsteavtal för den ordinarie personalen vid Lunds stads brandkår,
är dagtecknat den 13 maj 1927. I avtalet upptagna föreskrifter förklaras skola
gälla utöver vad som stadgas i brandstadgan för rikets städer och brandordningen
för staden Lund samt av brandstyrelsen utfärdade instruktioner. Avtalet
innehåller bestämmelser örn uppsägningstid, befordran, föreningsrätt,
arbetsledning, avlöningsförmåner och vad därmed äger samband, fritid, att
tjänstgöring eller arbete, som ej tål uppskov, skall utföras oberoende av eljest
bestämd ordinarie arbetstid samt bestämmelser örn semester, pension och örn
biläggande av tvister under avtalets giltighetstid. Vidare innehåller avtalet
förbud mot lockout, strejk eller blockad, vare sig öppen eller maskerad, samt
stadgar förlust av anställning och pension för den som bryter däremot. Slutligen
föreskrives i avtalet, att detsamma skall gälla tillsvidare från och med
den 1 juli 1927 med tre månaders ömsesidig uppsägningstid, samt att örn stadsfullmäktige
för stadens befattningshavare, inklusive brandkårspersonalen,
skulle antingen meddela föreskrifter rörande allmänna anställnings-, avlöningsoch
tjänsteförhållanden eller i författningsenlig ordning besluta ändring i
stadens brandordning av innehåll, som avveke från vad i avtalet stadgats,
skulle sagda beslut, oberoende av bestämmelserna i avtalet, lända till efterrättelse.

Beträffande sistnämnda bestämmelser, vilka redan funnos i det år 1921
träffade avtalet, anförde lönenämnden, när 1921 års avtal underställdes stadsfullmäktige,
att genom desamma torde det hinder, som förelegat för regeringsrätten
att fastställa stadsfullmäktiges i Uppsala beslut örn kollektivavtal för
brandpersonalen, vara undanröjt.

Det torde här böra omnämnas, att den ordinarie brandkårspersonalen i Lund,
samtidigt som vissa av dess arbetsförhållanden regleras genom kollektivavtal,
är uppförd å den av stadsfullmäktige fastställda ordinarie lönestaten för stadens
befattningshavare. Däremot tillämpas icke å brandmännen det för stadens
övriga ordinarie befattningshavare gällande allmänna tjänstereglementet. *)

*) Avtal har jämväl ingåtts beträffande borgarbrandkåren i Boden. Då detta avtal enligt
uppgift endast omfattar en brandman, nämligen brandkårens ende befattningshavare
med s. k. heltidsanställning, har vid utredningen hänsyn icke tagits till detsamma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 66.

För brandmän och brandförman vid brandkåren i Västerås jämte vissa andra
stadens å ordinarie lönestat upptagna tjänstemän, som äro anslutna till svenska
kommunalarbetareförbundet, tillämpas förutom till den ordinarie lönestaten
fogade »allmänna villkor och bestämmelser» ett mellan vederbörande avdelningar
inom svenska kommunalarbetareförbundet och stadens lönenämnd ingånget
den 4 maj 1931 dagteclmat kollektivt avtal, benämnt arbets- och löneavtal.
Rörande löne- och anställningsvillkor, som regleras genom förenämnda
lönestat och genom tjänstereglemente, hänvisas i kollektivavtalet till dessa av
stadsfullmäktige fastställda bestämmelser, vilka såsom bilagor fogats vid avtalet.
För övrigt innehåller avtalet vissa kompletterande föreskrifter om
antagande och entledigande, örn befattningshavares åligganden, om uppsägningstid,
örn arbetstid och övertidsarbete, örn föreningsrätt samt om biläggande
av tvister under avtalets giltighetstid. Avtalet, således även lönestaten och
tjänstereglementet, gäller tillsvidare med tre månaders uppsägningstid; och
skola förhandlingar örn nytt avtal upptagas senast en månad före utgången av
det bestående avtalet.

I Gävle hava sedan åtskilliga år tillbaka funnits särskilda »löne- och tjänsteavtal»
för brandpersonalen, varigenom personalens anställning, arbete, fritid
och löneförmåner m. m. reglerats. Det sista »avtalet» gäller från och med den
1 juli 1931. »Avtalen» hava kommit till stånd genom underhandlingar mellan
avlöningsnämnden och personalen men äro icke undertecknade vare sig från
stadens eller personalens sida och kräva för sin giltighet fastställelse av stadsfullmäktige.
I »avtalen» intagna bestämmelser, utom dem som röra avlöningsförmåner
och uppsägningstid, hava upptagits i ett tillägg till reglementet för
Gävle stads brandstyrka. Anledningen till det sålunda praktiserade förfarandet
torde vara en strävan att undvika kollision med föreskrifterna i brandstadgan
att närmare bestämmelser örn brandstyrkans åligganden och vad därmed äger
samband skola meddelas i brandordningen eller reglemente.

Beträffande personalen vid den fasta brandkåren i Hudiksvall hava sedan
år 1919 gällt kollektiva avtal, benämnda tjänste- och lönebestämmelser vid
Hudiksvalls stads brandkår, vilka reglerat brandmännens såväl löne- som
tjänstgöringsvillkor. Löneförmånerna hava upptagits i en vid avtalen fogad
»avlöningslista». När avtal första gången ingicks (år 1919), underställdes detsamma
stadsfullmäktige för slutligt antagande. Nu gällande den 6 oktober
1925 dagtecknade avtal med brandmännen är å stadens vägnar ingånget av
drätselkammaren i egenskap av brandstyrelse och gäller från och med 1 oktober
1925—1 oktober 1926 och därefter »år för år med tre månaders ömsesidig uppsägningstid».

I Mariestad hava stadsfullmäktige den 20 maj 1930 godkänt ett kollektivt
avtal, s. k. tjänsteavtal, för stadens fasta brandkår (kombinerad yrkes- och
borgarbrandkår) avseende såväl löne- som tjänstgöringsvillkor. Angående avtalet
fördes förhandlingar med representanter för svenska kommunalarbetareförbundet
samt stadens brandstyrelse och drätselkammaren. Avtalet gäller
under viss tid (ett kalenderår från och med den 1 januari till och med den 31
december). Giltighetstiden förlänges emellertid automatiskt år från år, därest

Kungl. Maj:ts proposition nr 66. 27

icke skriftlig uppsägning med angivande av önskade ändringar sker senast 3
månader före avtalstidens slut.

Kollektivavtalet för borgarbrandkåren i Nässjö, benämnt arbets- och löneavtal,
reglerar brandmännens såväl tjänstgörings- som lönevillkor. Avtalet för
borgarbrandkåren i Visby, dagtecknat den 21 december 1932 och benämnt löneavtal,
innehåller däremot allenast föreskrifter om de ekonomiska förhållandena
och hänvisar i övrigt till de tjänstgöringsbestämmelser för brandkåren som
stadens drätselkammare i egenskap av brandstyrelse den 7 november 1932 utfärdat.
Avtalet för borgarbrandkåren i Visby är således avfattat efter samma
principer som vissa i det föregående omnämnda kollektivavtal för sjukhuspersonalen.

I en del städer med yrkesbrandkår har man, utan kollektivavtalets form,
sökt tillmötesgå personalens önskningar på annat sätt, därvid de meddelade bestämmelserna
reellt sett stå kollektivavtalet mycket nära.

Brandmännens i Umeå löne- och arbetsförhållanden hava sedan år 1923
reglerats genom ett reglemente för Umeå stads brandkår. Beträffande frågan
örn kollektivavtal för brandpersonalen anförde stadens förhandlingsdelegerade,
sedan överenskommelse i juli 1923 träffats med personalen angående reglementets
bestämmelser, att brandpersonalens inbegripande i kollektivavtal —
tillsammans med viss annan personal — icke ansetts lämpligt och i visst avseende
ej synts vara lagligt. I stället hade upprättats ett förslag till reglemente
för brandkåren, innefattande bland annat bestämmelser om löneförmåner, arbetstid
m. m. Bestämmelserna i reglementet, nuvarande reglemente har tillämpats från
den 1 januari 1931, gälla under viss tid (ett kalenderår från och med den 1
januari till och med den 31 december). Giltighetstiden förlänges emellertid
automatiskt år från år, därest uppsägning ej sker före den 1 oktober under
löpande år. Som förut omnämnts grunda sig reglementets bestämmelser på
överenskommelser, som träffats mellan stadsfullmäktige och brandmännens
organisation, varom förhandlingar föras mellan utsedda delegerade från båda
parterna. För stadens del hava stadsfullmäktige förbehållit sig rätten att
slutligt pröva förhandlingsdelegationens överenskommelser och beslut eller med
andra ord att »antaga» reglementet, innan detsamma träder i kraft. Enligt
stadsfullmäktiges beslut den 15 september 1933 hava stadsfullmäktige överlåtit
åt drätselkammaren att handhava frågan om uppsägning av reglementet.
Liknande former för överenskommelser rörande brandmännens löne- och
tjänstgöringsvillkor hava praktiserats jämväl i andra städer. Såsom exempel
härpå må nämnas utav brandstyrelsen i Eskilstuna fastställda tjänstebestämmelser
för ordinarie personal vid stadens brandkår. Dessa, som enligt uppgift
utformats efter underhandlingar mellan brandstyrelsens och brandmännens
delegerade, innehålla bland annat föreskrifter örn hur meningsskiljaktigheter
mellan »parterna» skola biläggas samt att »örn ändring av bestämmelserna eller
del därav önskas av någondera parten, skall detta ske med tre månaders uppsägning
och åtföljas av nytt förslag». Enahanda principer synas hava kommit
till tillämpning i Söderhamn, beträffande de av lönenämnden där, efter förhandlingar
med representanter för brandmännen, fastställda avlönings- och
andra förmåner.

Kungl. Majus proposition nr 66.

Jämväl andra former för beredande av medinflytande åt brandpersonalen vid
bestämmandet av dess avlönings- och arbetsförhållanden hava praktiserats. Sålunda
hava stadsfullmäktige i Skövde —- sedan stadens kommitterade vid förhandlingar
år 1930 med brandmännen förklarat sig sakna anledning diskutera
kollektivavtalsförslag för dessa, enär staden emot gällande brandstadga och
brandordning ändock icke kunde för brandmännens vidkommande träffa sådant
avtal — efter förhandlingar mellan delegerade för drätselkammaren och brandstyrelsen
samt brandmännens organisation, fastställt lönestat för brandmännen
i staden. Lönestaten innehåller, förutom löneförmåner, bestämmelser örn uppsägningstid,
föreningsrätt, befordran, arbetstid, semester m. m. samt att örn
brandman vill göra framställning örn ändring av fastställda löneförmåner, skall
sådan framställning vara inlämnad senast den 30 september för att kunna upptagas
till behandling vid fastställande av nästkommande års lönestat. — Liknande
medinflytande vid fastställande av för brandmännen gällande avlöningsoch
tjänstebestämmelser torde förekomma i åtskilliga andra städer.

I ärendet avgivna yttranden.

över kommunalarbetareförbundets framställning hava efter remiss yttranden
avgivits av länsstyrelserna, efter hörande av stadsfullmäktige i städer med
yrkesbrandkår (36 st.), socialstyrelsen, styrelsen för svenska stadsförbundet,
svenska brandskyddsföreningen, svenska brandkårernas riksförbund samt
svenska städernas förhandlingsorganisation.

Yttranden av stadsfullmäktige•

Av de städer med yrkesbrandkår, som träffat mer eller mindre fullständiga
kollektivavtal med brandpersonalen (Lund, Västerås, Gävle, Hudiksvall och
Mariestad), hava stadsfullmäktige i Västerås och Hudiksvall tillstyrkt framställningen.

Stadsf ullmäktige i Lund hava — efter erinran örn att det för stadens yrkesbrandkår
träffade avtalet bland annat innehölle den bestämmelsen, att av stadsfullmäktige
för stadens befattningshavare meddelade föreskrifter rörande allmänna
anställnings-, avlönings- och tjänsteförhållanden samt ändringar i
stadens brandordning skulle lända till efterrättelse, oavsett vad i avtalet
överenskommits — framhållit, att stor försiktighet borde iakttagas vid en lagändring,
åsyftande en utvidgning av nu förefintliga avtalsmöjligheter. Det
kunde sålunda med fog ifrågasättas, huruvida icke det allmännas intresse
krävde, att samhällets myndigheter bibehölles vid ett starkare inflytande beträffande
brandkårspersonalens anställnings- och tjänsteförhållanden än som
måhända skulle gå att genomföra vid träffande av ett oinskränkt kollektivavtal.
Under alla förhållanden måste eventuella ändringar i lagstiftningen ske
med den allra största försiktighet. Skulle förtydligande behöva göras, som uttryckligen
tilläde samhället rättighet att sluta avtal i den omfattning, som
exempelvis skett i Lund, torde däremot intet vara att erinra.

Stadsfullmäktige i Gävle hava förklarat sig ej hava något att erinra mot
att en utredning komme till stånd örn befogenhet för brandpersonalen att med
sin arbetsgivare träffa kollektivavtal örn grunderna för arbetsanställningen.

Kungl. Majus proposition nr 66.

Stadsfullmäktige i Mariestad hava avstyrkt framställningen. I detta sammanhang
må emellertid framhållas, att beredningsutskottet, vars yttrande
stadsfullmäktige inhämtat, framhållit, att då kollektivavtalen i allmänhet ej
reglerade andra förhållanden än som inrymdes i tjänsteavtalet med brandpersonalen
i Mariestad och nämnda tjänsteavtal icke veterligen medfört olägenheter,
hade beredningsutskottet intet att erinra mot framställningen. Brandstyrelsen,
som avstyrkt framställningen, har uttalat sig i enahanda riktning
som beredningsutskottet beträffande förhållandena i Mariestad.

Av de städer, där de tillämpade bestämmelserna stå kollektivavtalet nära
(Umeå, Eskilstuna och Söderhamn), hava stadsfullmäktige i Eskilstuna tillstyrkt
framställningen.

Stadsfullmäktige i Söderhamn hava tillstyrkt utredning i ämnet.

Stadsfullmäktige i Umeå hava avstyrkt framställningen.

Förutom stadsfullmäktige i Västerås, Hudiksvall, Eskilstuna och Lund,
vilkas yttranden omförmälts i det föregående, hava följande stadsfullmäktige
uttalat sig i tillstyrkande riktning, nämligen stadsfullmäktige i Södertälje,
Norrköping, Ystad, Halmstad, Uddevalla och Landskrona.

Tillstyrkandet är i regel försett med visst förbehåll. Sålunda tillstyrka
stadsfullmäktige i:

Södertälje under förutsättning att brandskyddets säkerhet och effektivitet
ej äventyrades;

Norrköping under förutsättning att vid kollektivavtalets utformning brandskyddets
intressen under alla eventualiteter absolut säkerställdes;

Ystad under förutsättning att ändringen icke komme att medföra någon utökning
av personalens antal;

Halmstad under förutsättning att kollektivavtalen bleve av sådan beskaffenhet,
att de motsvarade samhällets ovillkorliga krav på upprätthållande av
brandväsendets effektivitet under alla omständigheter.

Stadsfullmäktige i Landskrona hava tillstyrkt sådan ändring i gällande lagstiftning,
att brandpersonalens ekonomiska förhållanden måtte kunna regleras
genom kollektivavtal men icke uttalat sig beträffande framställningen i övrigt.

Därjämte hava, förutom stadsfullmäktige i Gävle och Söderhamn, vilkas
yttranden omförmälts i det föregående, följande stadsfullmäktige tillstyrkt
eller förklarat sig ej hava något att erinra mot att utredning verkställdes i
ärendet, nämligen stadsfullmäktige i Stockholm, Göteborg, Uppsala och Karlstad.

Stadsfullmäktige i Stockholm hava hänvisat dels till det förut omförmälda
av stadsjuristen avgivna utlåtandet, vilket jämväl torde äga tillämpning å
brandpersonalen, dels ock till ett av gatunämnden avgivet yttrande, däri nämnden,
såvitt nu är ifråga, framhållit, att frågan örn kollektivavtal för brandmännen
komplicerades av de särskilda allmänna intressen, som anknöte sig till
brandtjänsten och som givetvis varken kunde eller borde genom åtgärder i
avtalsväg trädas för nära. I viss omfattning, nämligen i avseende å de ekonomiska
förhållandena, syntes för övrigt brandstadgan redan nu icke lägga hinder
i vägen för träffande av kollektivavtal. Det kunde givetvis vara av värde för

Kungl. Majus proposition nr 66.

kommunerna att med full frihet själva få bestämma formerna för anställning
av här ifrågavarande personalgrupper. För det fall att nyss berörda offentliga
intressen icke träddes för nära, kunde icke ur brandkårens synpunkt någon
erinran göras emot en förutsättningslös utredning örn utsträckning av kollektivavtalets
tillämpning till här ifrågavarande område.

Stadsfullmäktige i Göteborg hava framhållit, att den föreslagna utredningen
jämväl borde omfatta spörsmålet örn de former, under vilka eventuella tvister
mellan kommunen och de anställda, med hänsyn till vikten av verksamhetens
kontinuerliga gång, lämpligen borde lösas.

Drätselkammaren i Uppsala, som erhållit stadsfullmäktiges uppdrag att avgiva
yttrande i ärendet, har framhållit angelägenheten av att utredningens resultat
framlades för städerna, vilka först därefter syntes kunna taga ställning
till själva lagstiftningsfrågan.

Stadsfullmäktige i Falun hava icke tagit bestämd ståndpunkt till förslaget
utan allenast förklarat, att då någon framställning i förevarande avseende icke
gjorts av personalen vid stadens brandkår och denna icke vore ansluten till
kommunalarbetareförbundet, funne fullmäktige sig icke föranlåtna till vidare
yttrande i ärendet.

Förutom stadsfullmäktige i Mariestad och Umeå, vilkas yttranden omförmälts
i det föregående, hava följande stadsfullmäktige uttalat sig i avstyrkande
riktning nämligen stadsfullmäktige i Linköping, Jönköping, Växjö, Väster vili,
Kalmar, Karlskrona, Kristianstad, Eslöv, Borås, Skövde, Örebro, Sundsvall,
Härnösand, Östersund och Luleå.

Såsom skäl för avstyrkande har i allmänhet framhållits, att det med hänsyn
till arbetets art icke vore lämpligt — framför allt icke ur disciplinsynpunkt och
då möjligheten av arbetsinställelse ej kunde godtagas — att brandpersonalens
arbetsförhållanden reglerades genom kollektivavtal. Även den omständigheten
att större delen av tjänstgöringen icke vore effektiv arbetstid utan endast
beredskapstjänst eller passiv tjänstgöring gjorde arbetsförhållandenas reglering
genom kollektivavtal mindre lämpligt. Vidare förelåge ej behov av kollektivavtal,
enär arbets- och löneförhållandena blivit tillfredsställande ordnade
genom avlönings- och tjänstgöringsreglementen, varigenom personalens löneoch
anställningsvillkor reglerats på enahanda sätt som för övriga kommunala
tjänstemän, vilket vore det mest ändamålsenliga. Tjänstemannaställningen
syntes ock vara ägnad att befordra en starkare känsla av ansvar för den samhällsviktiga
uppgiften än örn anställningen reglerades genom kollektivavtal.
Att samtidigt som personalen anställdes enligt kollektivavtalsprincipen behålla
tjänstemannaställningen med ty åtföljande rätt till pension m. m. syntes icke
möjligt. Vidare hava som skäl för avstyrkande framhållits dels att gällande
lagstiftning ej syntes lägga hinder i vägen för en reglering av personalens
ekonomiska förhållanden genom kollektivavtal dels ock att det vore fara värt,
att rätten att sluta kollektivavtal skulle medföra betungande konsekvenser för
städerna i ekonomiskt avseende.

Av stadsfullmäktige i övriga städer med yrkesbrandkår hava stadsfullmäktige
i Malmö och Hälsingborg ej inkommit med yttranden i ärendet.

Kungl. Majus proposition nr 66.

Slutligen må här omnämnas att —- jämte det inom en del stadsfullmäktige
uttalats olika meningar i frågan — hava inom följande stadsfullmäktige framställts
reservationer mot fullmäktiges beslut, nämligen i Västerås för avslag
samt i Mariestad och Växjö för bifall till kommunalarbetareförbundets framställning.

Yttranden av länsstyrelserna.

Av länsstyrelserna har länsstyrelsen i Kopparbergs län ansett några avgörande
skäl mot att brandpersonalen, liksom övriga kommunalanställda, finge
sina arbetsförhållanden reglerade genom kollektivavtal icke föreligga.

Länsstyrelsen i Gotlands län har — under framhållande av att något lagligt
hinder mot slutande av kollektivavtal rörande personalens rent ekonomiska förhållanden
ej syntes förefinnas — icke ansett det uteslutet att avtalsfrågorna i
sin helhet skulle kunna utan större olägenhet ordnas på det sätt, varom kommunalarbetareförbundet
framställt önskemål. Länsstyrelsen har emellertid uttalat
tvivelsmål, huruvida personalen verkligen skulle komma att finna det vara
fördelaktigt, att avtalsfrågorna sålunda bleve helt privaträttsliga. Personalens
ställning bleve därvid densamma som hos en enskild arbetsgivare och de fördelar,
som även för personalen onekligen följde med det nu gällande systemet,
skulle bortfalla.

Länsstyrelserna i Malmöhus, Värmlands, Gävleborgs och Västernorrlands
län hava förordat eller ej haft något att erinra mot att en utredning i ärendet
verkställdes. Länsstyrelsen i Malmöhus län har emellertid framhållit vissa
skäl, som talade mot ändringar i gällande lagstiftning, samt uttalat det önskemålet
att en utredning i ärendet jämväl borde omfatta frågan örn samhällsfarliga
strejker, såvitt anginge förevarande område.

Länsstyrelsen i Stochholms län har med hänsyn till arten av brandpersonalens
arbete ifrågasatt lämpligheten av att på detta område införa kollektivavtal.
Möjlighet borde alltid finnas för brandbefälet att inom skäliga gränser meddela
bestämmelser angående underlydande brandmäns tjänstgöring. Denna möjlighet
syntes icke vara förenlig med att tjänstgöringen reglerades genom kollektivavtal.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har ansett tjänsteförhållandena vid yrkesbrandkårerna
icke vara sådana, att personalens avlöningsförhållanden och vad
därmed stöde i samband lämpligen kunde regleras genom ett för hela riket gällande
kollektivavtal.

Länsstyrelsen i Uppsala län har i sitt yttrande förbigått nu förevarande
spörsmål.

Överståthållarämbetet och de övriga länsstyrelserna avstyrka ändrad lagstiftning.

I de avstyrkande yttrandena hava i regel åberopats de egenartade förhållandena
vid brandkårerna. Länsstyrelserna i Kalmar och Skaraborgs län framhålla
särskilt, att möjligheten av arbetsinställelse icke kunde godtagas.

Yttranden av centrala myndigheter och ensund
a sammanslutningar.

Socialstyrelsen och svenska stadsförbundet hava förordat utredning i ämnet

Kungl. Majlis proposition nr 66.

och till stöd därför anfört enahanda synpunkter som beträffande sjukhus- och
anstaltspersonalen. Svenska stadsförbundet har därjämte påpekat, att vid utredningen
beträffande brandpersonalen borde särskilt uppmärksammas, att
nämnda personal i vissa samhällen erhållit tjänstemannaställning i andra icke
samt att i personalens arbetstid inginge åtskillig tid, som knappast kunde hänföras
till arbetstid i egentlig mening utan endast vore att betrakta som »tjänstgöring
i beredskap».

Svenska städernas förhandlingsorganisation har, liksom beträffande sjukhuset
anstaltspersonalen, ansett sig böra avstå från att yttra sig i ärendet, enär
ifrågavarande personalgrupp hittills icke ansetts hänförlig till organisationens
verksamhetsområde.

Svenska brandskyddsföreningen och svenska brandkårernas riksförbund hava
avstyrkt framställningen, enär ett bifall till densamma skulle onödigtvis fördyra
brandväsendet och införa vissa osäkerhetsmoment i detsamma. Till utredning
härom hava föreningen och förbundet anfört i huvudsak följande.

Genom brandordningarnas bestämmelser erhölle brandmännen tjänstemannaställning
och vore såsom tjänstemän med kontrakterad uppsägningstid, ordnade
pensionsförhållanden, semestertid, avlöning under sjukdom med flera förmåner
befriade från det osäkerhetstillstånd och de stridigheter, som ofta följde med
avtalsuppsägningar. Dylik uppsägning skulle också för samhället kunna få
riskabla konsekvenser, och måste samhällets intressen på brandskyddets område
gå före den enskildes. Åtminstone varje stadssamhälle hade för närvarande sitt
brandväsende ordnat i enlighet med brandstadgans föreskrifter och lokala förhållanden
samt hade med hänsyn härtill sökt så fördelaktigt som möjligt för
såväl samhällets brandförsvar som för brandkårens personal ordna personalens
tjänstgöring och arbetstider. En brandkårs organisation vore ett invecklat
maskineri, i vilket det minsta ingripande av utomstående skulle förorsaka oreda
till hinder för tjänstens behöriga skötande.

Ett kollektivavtal med brandstyrkan beträffande rena avlöningsbestämmelser
torde varje samhälle äga rätt ingå. Då det däremot gällde att för längre
eller kortare tid genom avtal med personalen binda sig beträffande förhållanden,
som antingen kunde inverka på brandstyrkans storlek eller organisation
eller ock innebure bestämmelser beträffande personalens åligganden, rättigheter,
tjänstgöringstid eller fritid, antagande eller avskedande, bestraffningar
m. m., så stöde detta i uppenbar strid mot brandstadgans 5 och 8 §§, i vilka
stadgades att dylika bestämmelser skulle meddelas i brandordning eller reglemente.

Inom varje stad eller annat samhälle, där yrkes- eller kombinerad yrkesoch
borgarbrandkår eller annan brandstyrka funnes upprättad, hade brandstyrkans
numerär och sammansättning efter ingående utredningar uträknats och
beslutats samt införts i brandordningen, som av länsstyrelsen fastställts. Avlönings-
och beklädnadsstater m. fl. omkostnader för brandväsendet hade vidare
av stadsfullmäktige år efter år beviljats, brandstation hade byggts till den
storlek och kostnad den såsom nödvändig ansedda brandstyrkan betingat o. s. v.
Det ekonomiska läget hade varit stabilt i förhållande till stadens budget, och
det i och för sig dyrbara brandväsendets kostnader hade kunnat någorlunda
överblickas — tack vare de reglerande bestämmelser som förefunnits. Skulle
emellertid dessa reglerande bestämmelser utbrytas ur brandstadga, brandordning
och reglemente och i stället införas i ett efter vissa perioder uppsägbart
kollektivavtal, skulle troligen snart svårigheter uppstå i nyssnämnt hänseende.

Kungl. Majus proposition nr 66.

Såsom framgår av de i ärendet avgivna yttrandena hava vissa landsting
och städer samt enskilda sammanslutningar och centrala myndigheter föreslagit
ytterligare utredning i ärendet. I en del av de nämnda yttrandena hava framhållits
vissa särskilda spörsmål, som utredningen borde omfatta. Sålunda
har påpekats, att utredningen borde avse frågan örn de former, under vilka
eventuella tvister mellan kommunerna och de anställda, med hänsyn till vikten
av verksamhetens kontinuerliga gång, lämpligen borde lösas samt att vid utredningen
särskild vikt borde läggas vid frågan örn kollektivavtalens utsträckning
till andra områden än de rent ekonomiska. Vidare har framhållits, att vid
utredningen borde beaktas, att vissa med hänsyn till risken för arbetskonflikter
ur samhällets synpunkter framförda betänkligheter mot kollektivavtal för
ifrågavarande personal otvivelaktigt kunde, såsom åtskilliga avtal gåve exempel
på, väsentligen undanröjas genom lämplig begränsning och avfattning av
avtalen.

Vad det första spörsmålet beträffar må framhållas, att jämlikt Kungl. Maj:ts
bemyndigande den 12 juli 1927 särskilda sakkunniga tillkallats för utredning
angående anordningar ägnade att förekomma arbetsinställelser i tvister, vari
staten eller kommun vore part, samt att nämnda uppdrag genom beslut den 17
december 1932, i anledning av framställning från de sakkunniga, återkallats.
Enligt de i statsrådsprotokollet för den 12 juli 1927 givna direktiven för
de sakkunnigas arbete skulle främst undersökas möjligheten att för statens
och kommunernas verksamhet få till stånd kollektivavtal, innehållande bland
annat bestämmelser örn avgörandet av uppkomna tvister och om förbud mot
arbetsinställelser eller andra stridsåtgärder under avtalstiden. Även framhölls
däri önskvärdheten av att i avtalen intoges ur arbetsfredens synpunkt betryggande
bestämmelser rörande reglerandet av parternas förhållande, därest
vid avtalstidens utgång parterna icke kunnat enas örn nytt avtal. Utredningen
skulle sålunda i första hand syfta till åvägabringande av överenskommelser
mellan vederbörande parter i berörda hänseenden. Även andra åtgärder för
arbetsfredens tryggande på ifrågavarande område borde emellertid komma under
övervägande.

I sin nyssnämnda, den 12 december 1932 dagtecknade hemställan hava de
sakkunniga (herrar Elmquist, Molin och Ekblom) —- under hänvisning till en
efter framställning från de sakkunniga inom socialstyrelsen verkställd utredning,
utgiven år 1931 i Sveriges officiella statistik, serien socialstatistik, under
titeln »Anställnings- och avlöningsförhållandena för lägre personal i allmän
tjänst» — framhållit, att av undersökningen ifråga framginge, att den kollektiva
avtalsformen numera fått en mycket vidsträckt tillämpning vid verk och
arbeten, där staten eller kommun vore arbetsgivare. De träffade kollektivavtalen
inrymde i regel preciserade föreskrifter örn uppkommande rättstvisters behandling
och slutliga avgörande utan tillgripande av stridsmedel. Där så icke vore
fallet, vore parterna hänvisade att, på sätt i lagen örn kollektivavtal och lagen
örn arbetsdomstol vore stadgat, på rättslig väg slita tvister om avtalens tolkning
och tillämpning. T vissa avtal hade parterna åtagit sig längre gående fredsförpliktelser
än som jämlikt lagen örn kollektivavtal ålåge dem, i det att de för Bihany

till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 66. »idb 83 .''i

Departe ments chefen.

»188 83

Kungl. Majda proposition nr 66.

bundit sig att under inga förhållanden vidtaga stridsåtgärder under avtalstiden.
I de kommunala kollektivavtalen förekomme särskilda bestämmelser om förfarandet
vid avtals uppkörande, vilka, då man vid förhandling icke kunde enas
örn nytt avtals innehåll, ginge ut på anlitande av skiljedomsförfarande, varför
dock erfordrades båda parternas medgivande.

Av vad de sakkunniga sålunda anfört hava de sakkunniga ansett framgå,
att avtalsförhållandena vid statens och kommunernas företag utvecklats i den
riktning, som det de sakkunniga givna utredningsuppdraget väsentligen åsyftade,
vilken utveckling enligt de sakkunnigas mening icke torde kunna frånkännas
betydelse med hänsyn till arbetsfreden. Att det sålunda nådda utvecklingsstadiet
skulle vara att betrakta som tillfredsställande, ville man visserligen
icke påstå, men de sakkunniga hava ansett det synnerligen tvivelaktigt, örn det
för närvarande vore möjligt att via kollektivavtalen ernå längre gående garantier
i förevarande hänseende. De sakkunniga hava i detta sammanhang framhållit,
att de i olika egenskaper haft tillfälle att på nära håll följa utvecklingen av hithörande
spörsmål och att den därvid vunna erfarenheten bestämt givit vid handen,
att man icke kunde påräkna frivillig medverkan från parternas sida till
anordningar, som i nämnvärd mån skulle erbjuda ökad effektivitet. Med hänsyn
härtill och då en fortsatt utredning efter de linjer, vilka främst och väsentligen
skulle vara vägledande för de sakkunniga, icke syntes ägnad att medföra
ytterligare positiva resultat, hemställde de sakkunniga om befrielse från det
dem givna uppdraget.

I detta sammanhang må ock framhållas, att enligt vad den i det föregående
framlagda utredningen giver vid handen, de fullständiga kollektivavtal, som
hittills träffats på sjukhusväsendets område, med därtill sig anslutande förhandlingsordningar,
erbjuda längre gående garantier för arbetsfreden än de
kommunala kollektivavtalen i allmänhet. Någon ytterligare utredning i denna
punkt torde sålunda ej vara påkallad.

Av den i ärendet förebragta utredningen framgår, att det enligt gällande
lagstiftning föreligger vissa hinder för en enhetlig reglering av sjukhuspersonalens
arbets- och lönevillkor inom ett landstingsområde eller en kommun.
Enligt ett av regeringsrätten givet utslag kan sålunda ett landsting ej delegera
beslutanderätten i fråga örn träffande av kollektivavtal till något sitt organ.
Erfarenheten har ådagalagt behovet av en ändring härutinnan i syfte att möjlighet
beredes landsting att åt underordnat organ — förvaltningsutskott, nämnd
eller styrelse — uppdraga att träffa avtal med personalen eller att annorledes
fastställa enhetliga löne- och arbetsvillkor för ett flertal av landstinget drivna
sjukhus. För ett landsting med dess i allmänhet endast en gång om året återkommande
sammanträden måste svårigheter tydligen uppstå att själv t. ex.
träffa det slutgiltiga avtalet med personalen. Genomföres en delegationsrätt,
synas några begränsningar i densamma ej behöva föreskrivas, utan rätten torde
få utövas i den utsträckning så finnes lämpligt och på de villkor, landstinget
äger bestämma.

Även i ett annat avseende har gällande lagstiftning ansetts lägga hinder i

Kungl. Majus proposition nr 66.

vägen för kollektivavtal med sjukhuspersonal vid sjukhus, som äro underkastade
sjukhuslagens bestämmelser. Enär sjukhuslagen och sjukhusstadgan
i viss utsträckning direkt reglera frågor örn personalens antagande och entledigande
samt dess arbetsvillkor, har det ansetts, att sjukhusdirektionens eller
vederbörande förvaltningsorgans handlingsfrihet i dessa avseenden icke kunde
bindas genom föreskrifter i kollektivavtal. Enligt denna ståndpunkt, som
vunnit visst stöd i ett utslag av regeringsrätten, skulle därför endast personalens
rent ekonomiska förmåner kunna göras till föremål för bestämmelser i
kollektivavtal.

I fråga örn önskvärdheten av att undanröja de rättsliga hindren för
kollektivavtal med sjukhuspersonalen rörande andra förhållanden än rent ekonomiska
hava olika meningar uttalats i yttrandena. Sålunda hava de landsting
och städer, som redan ingått fullständiga kollektivavtal, ansett avtalens
verkningar förmånliga och önskat bibehålla desamma. Jämväl åtskilliga andra
landsting och städer hava ställt sig välvilliga till de i ärendet gjorda framställningarna
och tillstyrkt deras förverkligande genom lagstiftning eller förordat
utredning i det syfte, som med framställningarna avsetts. Andra landsting
och städer hava icke intagit bestämd ståndpunkt till framställningarna eller
avstyrkt desamma. Av de centrala myndigheter och enskilda sammanslutningar,
som yttrat sig, hava samtliga, utom medicinalstyrelsen samt styrelsen
för svenska lasarettsläkarföreningen och styrelsen för svenska sanatorieläkarföreningen,
tillstyrkt framställningarna eller förordat utredning i ämnet.

De skäl, som huvudsakligen anförts mot användningen av kollektivavtal
inom sjukhusväsendet hava varit, att behov av arbetsförhållandenas reglering
genom kollektivavtal ej yppat sig, att dylik reglering ej vore lämplig
med hänsyn till sjukvårdsarbetets art och de olika förhållanden, som rådde
såväl olika anstalter som olika anstaltsavdelningar emellan, att möjligheten av
arbetsinställelse från personalens sida vid avtalstidens slut ur sjukvårdens
synpunkt ej kunde godtagas, att en dylik möjlighet med nuvarande lagstiftning
ej förelåge, då en befattningshavare vid utgången av giltighetstiden för
ett kollektivavtal, som rörde personalens ekonomiska men ej dess anställningsförhållanden,
måste anses bibehållen vid sin tjänstemannaställning och sitt
tjänstemannaansvar tills han av vederbörande anstaltsledning erhållit entledigande
från sin befattning samt att vid ett bifall till framställningarna
ökade utgifter vore att befara för sjukhusens huvudmän.

Innan jag närmare ingår på dessa skäl, vill jag understryka, att det icke är
fråga om att genom lagstiftning ålägga landstingen och kommunerna att
anlita kollektivavtalsformen. Även om den ifrågasatta lagstiftningen genomföres,
skulle det sålunda alltjämt ligga i landstingens och kommunernas eget
skön att ingå sådana avtal.

Beträffande invändningen att kollektivavtal ej skulle vara förenliga med
sjukvårdsarbetets art och de olikartade förhållanden, som råda inom sjukvården,
må framhållas, att t. ex. Malmö stads sjukhus, Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar
i Lund samt Hälsingborgs lasarett, som anses tillhöra de
mest välordnade i landet, redan använda kollektivavtalets form för reglering

Kungl. Majus proposition nr 66.

av sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden. Härav och av den omständigheten
att de landsting och städer, som hava fullständiga kollektivavtal, önska
bibehålla denna avtalsform, torde framgå, att kollektivavtalet mycket väl låter
sig förena med sjukvårdsarbetets särart.

Vad härefter angår frågan om arbetsinställelse torde det icke råda det nödvändiga
sammanhang mellan avtalsformen och risken för arbetsinställelser,
som i vissa yttranden antagits. Det förhållandet att ett kollektivavtal reglerar
personalens arbetsvillkor för den fastställda avtalstiden innebär icke med nödvändighet,
att de anställda bliva lösta från alla förpliktelser vid kollektivavtalets
utgång. Därest befattningshavare innehar tjänstemannaställning, är
han oavsett befintligheten av kollektivavtal underkastad tjänstemannaansvar.
För övrigt må hänvisas till förhandlingsordningen och kollektivavtalet i Malmöhus
län, för vilka jag redogjort i det föregående. Med den särskilda förhandlingsordningen,
för vilken gäller annan giltighets- och uppsägningstid än för
det egentliga kollektivavtalet och under vars giltighetstid råder förbud mot
stridsåtgärder, ävensom med kollektivavtalets olika uppsägnings- och flyttningstider
för olika befattningshavare samt med avtalets förbud mot massuppsägning
hava särskilda garantier mot arbetsinställelser vunnits.

Vidare hava farhågor uttalats för ökade utgifter för landstingen och kommunerna
vid ett bifall till framställningarna, enär sjukhuspersonalen skulle
genom kollektivavtalsformens användande få större möjligheter alf lillgodose
sina ekonomiska intressen. I anledning härav må endast påpekas, att kollektivavtal
rörande personalens ekonomiska förhållanden kunna ingås redan med
gällande lagstiftning.

I det föregående har jag upptagit till behandling de skäl, som anförts mot
en utsträckning av kollektivavtalets användning inom sjukhus- och anstaltsväsendet.
I yttrandena hava emellertid också framhållits åtskilliga skäl, som
tala för en dylik utsträckning. Sålunda hava påpekats de fördelar, som stöde
att vinna genom kollektivavtalet, därigenom att det möjliggjorde likformiga
arbets- och löneförhållanden på ifrågavarande område, där enhetlighet i dessa
hänseenden ansetts vara av största betydelse. Från svenska landstingsförbundets
sida har i detta sammanhang betonats svårigheten, för att icke säga omöjligheten,
att med nuvarande lagbestämmelser åt ett landsting och dess förvaltningsutskott
inrymma något inflytande vid gestaltandet av sjukhuspersonalens
anställningsvillkor utom i vad avsåge rent ekonomiska förhållanden; och har
förbundet ansett, att ett dylikt inflytande vore i högsta grad önskvärt för att
en rationell och likformig behandling inom ett landstingsområde av sjukhuspersonalens
anställningsfrågor skulle kunna genomföras. Ett ytterligare skäl
att tillmötesgå framställningarna utgör den omständigheten, att vissa landsting
och städer sedan åtskillig tid tillämpat kollektivavtalsprincipen för reglering
av icke blott personalens avlöning utan även dess övriga arbetsförhållanden.
För dessa och för den i deras tjänst anställda personalen måste det av
naturliga skäl te sig synnerligen omotiverat att frångå ett system, som sedan
länge med fördel tillämpats.

Då jag förordar en lagstiftning, som bereder möjlighet för enhetlig regie -

Kungl, Majus proposition nr 6''6\

ring av personalens anställningsvillkor genom avtal eller i annan form, är för
mig ytterligare den viktiga synpunkten bestämmande, att sjukhuspersonalen
rimligen bör erhålla tillfälle att deltaga i förhandlingar örn arbetsvillkorens
utformande och därvid bevaka sina legitima intressen. Ehuru denna personal
med hänsyn till arten av dess arbetsuppgifter icke kan få använda de påtryckningsmedel
i form av arbetsinställelse och dylikt, som begagnas inom det industriella
arbetsområdet i syfte att påverka innehållet i ett blivande kollektivavtal,
är det ett allmänt intresse att personalens synpunkter under de förberedande
förhandlingarna komma att framföras och ingående dryftas mellan
representanter för parterna.

Det må i detta sammanhang anmärkas, att valet av den kollektiva avtalsformen
medför, att tvister angående tolkningen och tillämpningen av de i kollektivavtalet
införda bestämmelserna kunna hänsk,jutås till arbetsdomstolen.

Då det gäller att undanröja de rättsliga hinder, som föreligga i lagstiftningen
mot enhetligt reglerande av sjukhuspersonalens löne- och arbetsvillkor,
genom kollektivavtal eller annorledes, synes den enklaste utvägen vara att
genom ett stadgande i sjukhuslagen medgiva landsting de ökade befogenheter,
som påkallas. Landsting bör såsom huvudman för sjukhusen i fråga tillerkännas
rätt att, örn det så önskar, genomföra en enhetlig reglering av arbet,soch
avlöningsvillkor vid samtliga eller ett flertal landstingssjukhus inom länet
ävensom medgivas befogenhet att delegera sin bestämmanderätt till förvaltningsutskottet
eller annat sitt organ. Ett stadgande i detta syfte torde lämpligen
kunna införas såsom ny paragraf 8a i sjukhuslagen, vilken lag redan för
närvarande tillägger landstinget, dess förvaltningsutskott eller annat organ särskilda
uppgifter beträffande de i lagen behandlade sjukhusen. Någon ändring
i landstingslagen synes icke erforderlig.

Genom införande i en ny paragraf 8 a av ett tillägg av detta innehåll undanröjes
även varje tvivel rörande kommuns rätt att företaga motsvarande reglering
av sjukhuspersonalens arbets- och lönevillkor i kollektivavtalets form genom
något sitt organ. Vad som gäller beträffande landstingssjukhus i förevarande
avseende blir nämligen, enligt 4 § sjukhuslagen, tillämpligt även för sjukhus,
som drivas av kommun eller sammanslutning, vari landsting eller kommun deltager.
*:WW

Därest sjukhuslagen så ändras som jag här ovan föreslagit, bliva de nya bestämmelserna
på grund av hänvisningar i andra författningar till sjukhuslagen
tillämpliga även å vissa andra anstalter för sjukvård, nämligen statsunderstödda
enskilda tuberkulossjukvårdsanstalter, varom stadgas i kungörelsen den
22 juni 1928 (nr 304), och kommunala sinnessjukhus, varom finnas föreskrifter
i stadgan den 19 september 1929 (nr 328) angående sinnessjukvården i riket.

Vad beträffar personal vid epidemisjukhus gäller enligt epidemilagen den
19 juni 1919 (nr 443) att en särskild epideminämnd (resp. hälsovårdsnämnd
i stad som utgör eget epidemidistrikt) liandhaver förvaltningen av epidemisjukhus.
Instruktion för epideminämnd fastställes av landstinget. Medicinalstyrelsen
har överinseende över den anställda sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden.
Något hinder torde ej förefinnas för landsting att genom direktiv till

Kungl. Majus proposition nr 66.

epideminämnderna eller i annan form genomföra enhetliga bestämmelser angående
personalens avlönings- och arbetsvillkor, eventuellt i kollektivavtalets
form, vid sjukhus inom epidemidistriktet. Medicinalstyrelsens rätt till överinseende
över personalens arbetsförhållanden bör vid en sådan reglering bevaras.
Något tillägg till epidemilagen torde sålunda ej erfordras.

Icke heller synes gällande lagstiftning lägga hinder i vägen för kollektivavtal,
avseende personal vid fattigvårdsanstalter eller vid sådana offentliga
anstalter, som åsyftas i lagen örn samhällets barnavård och i alkoholistlagen.

Vad beträffar brandpersonal, framgår av den föregående redogörelsen,
att regeringsrätten i ett fall funnit hinder möta för stadsfullmäktige att reglera
denna personals anställningsvillkor i kollektivavtalets form. Sedermera ha
emellertid åtskilliga städer efter förhandlingar med personalen träffat uppgörelser
i dessa frågor. Sådana uppgörelser ha antingen erhållit kollektivavtalets
form eller ock fastställts såsom av stadsfullmäktige eller något deras
organ utfärdade bestämmelser. Vid träffande av kollektivavtal synes nyssnämnda
utslag av regeringsrätten ha beaktats på det sätt, att i avtalet gjorts
förbehåll örn giltigheten av de föreskrifter, vilka stadsfullmäktige utfärdat eller
komme att utfärda såsom brandordning och brandreglemente.

Något lagligt hinder lärer icke finnas för stadsfullmäktige att på sätt sålunda
flerstädes redan skett efter förhandlingar med personalen enhetligt reglera
dess anställningsvillkor, eventuellt även i kollektivavtalets form.

I övrigt torde jag senare få upptaga till prövning frågan örn eventuellt erforderliga
ändringar eller tillägg i administrativa författningar, avseende här
berörda spörsmål.

Departementschefen uppläser härefter inom socialdepartementet upprättat
förslag till lag örn ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 302) örn vissa av
landsting eller kommun drivna sjukhus samt hemställer, att förslaget måtte
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
lämnar Hans Majit Konungen bifall samt förordnar, att
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall
avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Anders Tottie.

Kungl. Maj:ts proposition nr fifi.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Propositionen .................................................................................................. 1

Förslag till lag om ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 302) om
vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus................................. 2

Utdrag av statsrådsprotokollet den 26 januari 1934 ................................... 3

Sjukhus- och anstaltsp er soned ......................................................................... 3

Framställningar i ämnet m. m............ 3

Utredning om den kollektiva avtalsformens användning beträffande
ifrågavarande personal m. m................................................................ 5

Städernas sjukhus s. 5. — Landstingssjukhusen s. 8. — Vissa vårdanstalter
s. 12.

I ärendet avgivna yttranden..................................................................... 12

Yttranden av förvaltningsutskott och stadsfullmäktige s. 12. — Yttranden
av enskilda sammanslutningar s. 18. — Yttranden av centrala myndigheter
s. 20.

Brandpersonal ................................................................................................ 22

Framställning i ämnet m. m.................................................................. 22

Utredning örn den kollektiva avtalsformens användning beträffande

ifrågavarande personal m. m............................................................... 25

I ärendet avgivna yttranden..................................................................... 28

Yttranden av stadsfullmäktige s. 28. — Yttranden av länsstyrelserna
s. 31. — Yttranden av centrala myndigheter och enskilda sammanslutningar
s. 31.

Departementschefen ........................................................................................ 33