Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968
Proposition 1968:66
Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968
1
Nr 66
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vidareutbildning
av sjuksköterskor m. in.; given Stockholms slott den
15 mars 1968.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över utbildnings ärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredraganden hemställt.
GUSTAF ADOLF
Sven Moberg
Propositionens huvudsakliga innehåll
På grundval av förslag av 1962 års sjuksköterskeutredning i betänkandet »Sjuksköterskeutbildningen
I. Grundutbildning» (SOU 1964:45) genomförs successivt
från och med den 1 januari 1966 en ny studieordning för blivande sjuksköterskor
enligt beslut av 1965 års riksdag (prop. 1965: 161, SU 181, rskr 430). Utbildningen
skall enligt beslutet omfatta en för alla blivande sjuksköterskor gemensam
grundutbildning, som på fem terminer leder fram till legitimation. För fullgörande
av speciella uppgifter avses därutöver tillkomma vidareutbildning. Förslag rörande
vidareutbildningens närmare utformning har lagts fram i utredningens betänkande
»Sjuksköterskeutbildningen III. Vidareutbildning» (SOU 1966: 73). I förevarande
proposition framläggs på grundval av sistnämnda betänkande förslag till utformning
av vidareutbildningen som förutsätts få en längd av en termin för viss utbildning
och två terminer för annan utbildning. Statsbidrag föreslås utgå med 20 000
kr. per termin och elevgrupp om 15 elever i heltidskurs. Den nya vidareutbildningen
avses börja i begränsad omfattning vårterminen 1969 för att sedan efter hand byggas
ut.
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 66
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968
Utdrag av protokollet över utbildningsärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 15 mars
1968.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Kling, Johansson, Holmqvist, Aspling,
Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Odhnoff,
Wickman, Moberg.
Statsrådet Moberg anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga
ledamöter fråga om vidareutbildning av sjuksköterskor m. m. och anför.
I årets statsverksproposition (bil. 10 s. 212) har Kungl. Maj:t på min hemställan
föreslagit riksdagen att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret
1968/69 beräkna ett förslagsanslag av 12 065 000 kr. till Vissa kostnader för
vidareutbildning av sjuksköterskor m. m.
Vid anmälan av anslagsfrågan framhöll jag, att 1962 års sjuksköterskeutredning
den 8 december 1966 avgett betänkandet »Sjuksköterskeutbildningen III. Vidareutbildning»
(SOU 1966: 73), vilket remissbehandlats. Jag meddelade vidare, att
Kungl. Maj:t efter remissbehandlingen uppdragit åt skolöverstyrelsen dels den 30
juni 1967 att efter samråd med dåvarande medicinalstyrelsen, sjukvårdshuvudmännen
och gynekologisk-obstetrisk expertis överarbeta utredningens förslag angående
vidareutbildning av sjuksköterskor i förlossnings- och mödravård, dels
den 7 juli 1967 att i nära samråd med dåvarande social- och medicinalstyrelserna,
Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet
utreda behovet av och förutsättningarna för att anordna en särskild vidareutbildningslinje
för sjuksköterskor i långtidsvård och åldringsvård. Under anslaget
beräknade jag medel även för ändamål, som hittills tillgodosetts under anslagen
till barnmorskeläroanstalterna, till utbildning av viss sjukvårdspersonal samt til!
statens institut för högre utbildning av sjuksköterskor.
Beredningen av hithörande frågor är nu avslutad och jag anhåller att få redogöra
för dem närmare. I fråga om många av förslagen erfordras inte beslut av riksdagen.
För överblickens och sammanhangets skull lämnas emellertid en kortfattad
redovisning för vissa av dessa förslag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968
1. Inledning
1.1 Utredningsuppdraget
1962 års utredning angående sjuksköterskeutbildningen (ledamöter överdirektören
Lennart Rydback, ordf., förbundssekreteraren Einar Binett, professorn Gunnar
Biörck, landstingsdirektören Hans Gröndal — den 21 oktober 1963 ersatt
med organisationssekreteraren Inga Johnsson, som den 16 oktober 1964 ersatts
med landstingsdirektören Gillis Albinsson -—- landstingsmannen Harald Kärrlander,
direktören Gerd Zetterström Lagervall samt rektorn Karin Lundgren —
sistnämnda dag ersatt med avdelningsdirektören Alice Lindström) tillkallades den
6 april 1962 av chefen för inrikesdepartementet för att se över sjuksköterskeutbildningen
och därmed sammanhängande spörsmål.
I direktiven för utredningen (se 1963 års riksdagsberättelse s. 353) konstaterade
departementschefen att den snabba medicinska utvecklingen i stor utsträckning
påverkat sjuksköterskornas arbetsuppgifter och att redan detta förhållande gjorde
en översyn av sjuksköterskeutbildningen aktuell. Han framhöll också att man för
att bemästra den rådande bristen på sjuksköterskor, föranledd kanske främst av
den kraftiga utbyggnaden av hälso- och sjukvården, ökat intagningen till sjuksköterskeutbildningen
på olika sätt. Åtgärder hade därjämte vidtagits för att utbilda
särskild personal, exempelvis röntgen- och operationsassistenter, som kunde avlasta
eller ersätta personal med sjuksköterskeutbildning.
Vidare hade undersökningar gjorts rörande möjligheterna att föra över vissa av
sjuksköterskornas arbetsuppgifter på undersköterskor. Den s. k. Thapperkommittén
hade sålunda i sitt betänkande om arbetsuppgifter och utbildning för viss sjukvårdspersonal
(SOU 1962: 4) föreslagit en omfördelning av arbetsuppgifterna för sjuksköterskor,
undersköterskor och sjukvårdsbiträden jämte en därav föranledd omläggning
av utbildningen för sistnämnda två grupper.
Tillkomsten av nya personalkategorier och överföring av vissa av sjuksköterskornas
arbetsuppgifter på undersköterskor och sjukvårdsbiträden skulle givetvis, framhölls
det, också komma att förändra sjuksköterskornas arbetsuppgifter och påverka
deras ställning i sjukvårdsorganisationen.
På anförda skäl fann departementschefen att sjuksköterskeutbildningens innehåll
och omfattning borde utredas och att därvid i första hand målsättningen borde
omprövas. Vidare betonades som önskvärt att undervisningen i arbetsledning och
administration gavs större utrymme. Utbildningen borde om möjligt också göras
mindre tidskrävande genom att den intensifierades eller lades om. Utredningen
skulle också överväga det s. k. lärlingssystemets avskaffande och ompröva den
praktiska delen av utbildningen mot bakgrunden av det ökade kravet på praktikplatser
vid sjukhusen. Utredningen borde också beakta det angelägna i att samordna
den grundläggande sjuksköterskeutbildningen med utbildningen vid barn
-
4 Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968
morskeläroanstalterna och centralskolan för specialutbildning av barnsjuksköterskor.
Det konstaterades i direktiven, att en revision av sjuksköterskeutbildningen även
kunde få betydelse för utbildningen vid statens distriktssköterskeskola och statens
institut för högre utbildning av sjuksköterskor (SIHUS).
Frågorna om statsbidrag till utbildningen och tillsynen över densamma skulle
slutligen också prövas.
Utredningen avlämnade i oktober 1964 betänkandena »Sjuksköterskeutbildningen
I. Grundutbildning» (SOU 1964: 45) och »Sjuksköterskeutbildningen II.
Vissa grundläggande undersökningar» (SOU 1964: 46). På grundval av betänkandena
avgavs proposition till 1965 års riksdag angående omläggning av utbildningen
av sjuksköterskor m. m. (prop. 1965: 161, SU 181, rskr 430).
Utredningen har med skrivelse den 8 december 1966 avlämnat betänkandet
»Sjuksköterskeutbildningen III. Vidareutbildning» (SOU 1966: 73) jämte en inom
utredningens kansli sammanställd promemoria med redogörelse för kansliets arbete
beträffande utbildning av sjuksköterskor till lärare och för högre administrativa
uppgifter.
Över betänkandet har yttranden inhämtats från ett antal myndigheter och organisationer,
vilka redovisas i det följande.
1.2 1965 års reform av sjuksköterskeutbildningen
Såsom bakgrund till den följande redogörelsen för förslagen om vidareutbildning
av sjuksköterskor och ställningstagandena till dessa lämnas en kort redogörelse
för tillkomsten av den nya studiegången.
Utredningen fann det lämpligt att dela upp sitt arbete i två etapper. I det
första betänkandet »Sjuksköterskeutbildningen I. Grundutbildning» (SOU 1964: 45)
behandlades utbildningen fram till legitimationsberättigande examen. I en senare
etapp skulle utredningens förslag rörande vidareutbildning och högre utbildning
redovisas.
I betänkandet framhöll utredningen att den dittillsvarande sjuksköterskeutbildningen
— som i regel omfattade ca 3 år och i sig inneslöt specialisering för olika
sektorer inom sjukvården — gett god yrkeskunnighet. Sjuksköterskeyrket krävde
emellertid enligt utredningen ökade insikter om de mentalhygieniska och sociala
uppgifterna inom sjukvården ävensom en helhetssyn på patienten och förståelse
för att de olika åtgärderna för den sjuke är delar av ett samlat vårdkomplex. Vidare
krävdes kunskap och övning i arbetsledande och i övrigt administrativa funktioner.
Utredningen hävdade också bl. a. att den tidiga specialiseringen medförde risk för
felval och försvårade rörligheten på arbetsmarknaden.
Utredningen räknade med att sjuksköterskan skall fullgöra följande grundfunktioner,
nämligen
att själv eller under medverkan av underställd personal sörja för patientens personliga
omvårdnad,
Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968
o
att under läkares ledning medverka i patientens medicinska vård, innefattande
bl. a. att observera och lämna rapporter beträffande patientens tillstånd och reaktioner,
att biträda läkaren i hans åtgärder med patienten och att ombesörja hans
ordinationer
samt att inför patienter, anhöriga och allmänheten medverka i hälsoupplysning
och hälsovårdsarbete.
Med utgångspunkt häri angav utredningen som mål för sjuksköterskeutbildningen
att den skall ge kunskaper om människan i friskt och sjukt tillstånd samt om
principerna för god hälso- och sjukvård och dessas tillämpning i skilda sammanhang
liksom även färdighet i olika vård- och behandlingsmoment. I utbildningsmålet
ingår också insikter om det moderna samhället samt hälso- och sjukvårdens
plats och uppgifter i detta ävensom förmåga till ledarskap och till medverkan i utbildningsarbete.
En strävan borde också vara att hos eleverna utveckla personlig
mognad, ansvarsmedvetande, människointresse och kontaktförmåga.
Utifrån den föreslagna målsättningen förordade utredningen en för alla blivande
sjuksköterskor gemensam grundutbildning, som borde vara så allsidig att sjuksköterskan
efter legitimationen kunde tjänstgöra på assistentsköterskenivå inom såväl
kroppssjukvården som mentalsjukvården.
För speciella arbetsuppgifter skulle av sjuksköterskan krävas genomgång av
vidareutbildning. Denna skulle skilja sig från grundutbildningen därigenom att den
skulle ge dels fördjupade insikter samt nya kunskaper och färdigheter i den speciella
vårdgrenen, dels vidgad utbildning i arbetsledning och administration i övrigt
för att ge förutsättningar för mera självständiga befattningar. På den nivån skulle
exempelvis tillkomma planläggnings- och samordningsuppgifter i större skala. Till
vidareutbildningsnivån skulle alltså hänföras sådana utbildningsmoment, som inte
i större utsträckning rimligen kunde krävas av samtliga sjuksköterskor oavsett var
i organisationen de tjänstgjorde.
Frågan om sjuksköterskans funktions- och ansvarsområde behandlas närmare i
det följande (p. 3.1).
I övrigt hänvisas till utredningens första betänkande.
En helt övervägande del av remissinstanserna ställde sig i stort positiva
till huvudlinjerna i utredningsförslaget. Många remissmyndigheter beklagade
dock att utredningen valt att framlägga sina förslag i två etapper. Detta hade, framhölls
det, gjort det svårare att ta definitiv ställning till förslagen, framför allt när
det gällde att bedöma den totala utbildningens längd. Även sett från andra grundläggande
synpunkter rönte utredningens förslag kritik. Bl. a. framhölls från flera
håll att utredningen inte tagit hänsyn till pågående rationalisering av sjukvårdsorganisationen.
Den hade därigenom kommit att förorda en grundutbildning, som endast
skulle leda till kompetens som assistentsköterska, en personalkategori vars ställning
inom den framtida sjukvården syntes mycket oviss. Vidare ansåg några remissmyndigheter
att det var en brist i betänkandet att utredningen inte till ingående
prövning tagit upp frågan om samordning mellan sjuksköterskeskolornas undervisning
och de övriga personalskolornas.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968
Utredningens sammanfattning av sjuksköterskans grundfunktioner samt det med
utgångspunkt häri föreslagna målet för grundutbildningen vann så gott som alla
remissinstansernas gillande.
I övrigt hänvisas beträffande remissinstansernas syn på förslagen i det första
betänkandet till prop. 1965: 161 angående omläggning av utbildningen av sjuksköterskor
m. m.
I propositionen underströk dåvarande departementschefen inledningsvis
att den alltmer mångfasetterade personaluppsättningen inom hälso- och sjukvården,
som var en följd av såväl den kraftiga expansionen av landets hälso- och sjukvård
som den snabba medicinska utvecklingen, på ett annat sätt än tidigare krävde
en precisering av de skilda personalgruppernas funktions- och ansvarsområden. Han
framhöll emellertid, att det är en komplicerad uppgift att definiera de arbetsuppgifter
som åvilar och inom överskådlig tid bör åvila sjuksköterskor. Vad utredningen
angett som sjuksköterskornas grundfunktioner beskrev enligt hans mening
dock på ett klargörande sätt det ansvarsområde som sjuksköterskan bör ha. Det
av utredningen med utgångspunkt häri föreslagna utbildningsmålet syntes honom
väl ägnat att ligga till grund för utformningen av en med modern samhällssyn förenlig
god sjuksköterskeutbildning.
Enligt propositionens av riksdagen godtagna riktlinjer skall sjuksköterskeutbildningen
omfatta dels en brett upplagd, för alla sjuksköterskor gemensam utbildning,
grundutbildning, dels vidareutbildning för speciella arbetsuppgifter. Vidareutbildningen
förutsattes bli behandlad i ett senare betänkande av sjuksköterskeutredningen.
I detta skulle också läggas fram förslag om högre utbildning på sjukvårdens
område, i första hand för lärare och administrativa ledare.
Sjuksköterskeutbildningen skall enligt 1965 års beslut tillhöra grundskolans
kompetensområde.
I den nya studiegången skall den praktisk-kliniska utbildningen planläggas och
bedrivas med utgångspunkt i att eleverna ej ingår i sjukhusets personalstat. I propositionen
har understrukits att detta ej innebär att eleverna ej skall fullgöra arbetsuppgifter
inom sjukvårdsarbetet. Fullgörandet av sådana uppgifter skall emellertid
ingå som ett led i en systematiskt anordnad utbildning och noga anpassas
till elevens utbildningsnivå.
Teori och praktik bör enligt riktlinjerna för grundutbildningen betraktas som två
undervisningsinslag som kompletterar och illustrerar varandra. Den teoretiska undervisningen
skall sålunda dels samlas till vissa avsnitt, dels läggas in under praktikperioderna
som jämsidesundervisning.
I propositionen har förutsatts en avveckling av tidigare utgående natura- och
kontantförmåner till sjuksköterskeeleverna. För sjuksköterskeutbildningen utgår
från och med den 1 juli 1965 studiemedel enligt gällande bestämmelser.
För dem som genomgått viss grundläggande sjukvårdsutbildning och därutöver
har praktisk sjukvårdserfarenhet skall kunna anordnas en särskild, avkortad
studiegång,
I avvaktan på yrkesutbildningsberedningens förslag har i propositionen förutsatts,
Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968 7
att man skall, utan att man därvid rubbar gällande utbildningsorganisation i stort,
vidta åtgärder för att främja samordning av vårdyrkesutbildningen.
Övergång till den nya grundutbildningen skulle enligt propositionen ta sin början
redan vårterminen 1966. Övergång skulle dock kunna påbörjas även höstterminen
1966 eller vårterminen 1967. Tillsynen över sjuksköterskeutbildningen skulle överföras
från medicinalstyrelsen till skolöverstyrelsen från och med den 1 januari
1966.
Statsbidrag skulle utgå till driftkostnaderna med 15 900 kr. per grupp om 15
elever och termin.
Till anskaffande av skollokaler, elevhem och första uppsättningen stadigvarande
undervisningsmateriel skulle statsbidrag utgå i huvudsaklig överensstämmelse med
de för yrkesskolor gällande villkoren.
Kungl. Maj:t har den 30 december 1965 meddelat vissa organisatoriska
föreskrifter för sjuksköterskeutbildningen, vilka avser anordnande och bedrivande
av sådan utbildning, elevintagning och undervisning m. m. Övergång till
den nya studieordningen har enligt beslutet förutsatts skola ske enligt skolöverstyrelsens
medgivande i varje särskilt fall den 1 januari 1966, den 1 juli 1966 eller
den 1 januari 1967.
Den 30 december 1965 har vidare meddelats bestämmelser om statsbidrag till
sjuksköterskeskolor. Driftbidraget har från och med den 1 juli 1967 höjts från
15 900 till 17 700 kr. för varje klass och termin enligt Kungl. Maj:ts beslut den
9 juni 1967.
Läroplan för grundutbildningen har utfärdats av skolöverstyrelsen den 15 mars
1966.
Kungl. Maj:t har den 12 maj 1967 meddelat beslut om avkortad studiegång.
Läroplan för denna har utfärdats av skolöverstyrelsen den 6 juni 1967.
Kungörelsen den 11 februari 1966 (nr 24) om grundskolans kompetens värde
m. m. är tillämplig på sjuksköterskeutbildningen, vilket innebär bl. a. att vid urval
av sökande till grundutbildningen det kvoteringssystem gäller som förekrivs i kungörelsen.
Kungl. Maj:t har den 1 juni 1967 meddelat vissa föreskrifter rörande rektorstjänst
vid vårdyrkesskola.
1.3 Remissbehandling m.m.
Yttranden över betänkandet har avgetts av försvarets sjukvårdsstyrelse, dåvarande
social- och medicinalstyrelserna, arbetarskyddsstyrelsen, statens institut för
folkhälsan, arbetsmedicinska institutet, statistiska centralbyrån, skolöverstyrelsen
— efter hörande av vissa länsskolnämnder — universitetskanslersämbetet — efter
hörande av medicinska fakulteterna vid universiteten och karolinska medikokirurgiska
institutet — arbetsmarknadsstyrelsen, direktionen för karolinska sjukhuset,
direktionen för akademiska sjukhuset i Uppsala — efter hörande av styrelsen
för Uppsala sjuksköterskehems sjuksköterskeskola — styrelsen för statens sjuk
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968
sköterskeskola i Stockholm, tillika styrelse för barnmorskeläroanstalten därstädes,
styrelsen för statens sjuksköterskeskola i Göteborg, tillika styrelse för barnmorskeläroanstalten
därstädes, styrelsen för dåvarande statens sjuksköterskeskola i Norrköping,
styrelsen för statens institut för högre utbildning av sjuksköterskor, styrelsen
för centralskolan för specialutbildning av barnsjuksköterskor, mentalsjukvårdsberedningen,
utredningen rörande vissa medicinska utbildningsfrågor m. in., yrkesutbildningsberedningen,
lokal- och utrustningsprogramkommittén för en vårdyrkesskola
i Stockholm, stadskollegiet i Stockholm samt stadsfullmäktige i Malmö
och Göteborg, samtliga landstingskommuners förvaltningsutskott utom i Blekinge
län, Svenska kommunförbundet, Svenska stadsförbundet, Svenska landstingsförbundet,
Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige (LO), Sveriges
akademikers centralorganisation (SACO), Tjänstemännens centralorganisation
(TCO), Svensk sjuksköterskeförening (SSF), Svenska kommunalarbetareförbundet,
statstjänarkartellen, Svenska barnmorskeförbundet, Sveriges läkarförbund, Svenska
läkaresällskapet, överstyrelsen för Svenska röda korset, styrelsen för Sophiahemmet,
styrelsen för Betaniastiftelsens sjuksköterskeskola, Svenska Diakoniss-sällskapet, Samariterhemmets
sjuksköterskeskola och styrelsen för Södra Sveriges sjuksköterskehems
sjuksköterskeskola samt Sveriges sjuksköterskeelevers förbund. Dessutom har
Folkpartiets Kvinnoförbund inkommit med en särskild skrift i ärendet. Kompletterande
synpunkter har vidare framförts av SSF och Sveriges läkarförbund i särskilda
skrivelser den 21 december 1967 respektive den 22 februari 1968.
I anledning bl. a. av uttalanden i remissutlåtandena över förslaget om vidareutbildning
har vissa utredningsuppdrag lämnats skolöverstyrelsen.
Den 12 maj 1967 har Kungl. Maj:t sålunda — under erinran om de ställningstaganden
som gjorts beträffande dels huvudmannaskapet för mentalsjukvården,
dels tillsynen över utbildningen av mentalsjukvårdspersonal och statsbidrag till viss
sådan utbildning i anledning av förslag i propositionerna 1963: 144 angående riktlinjer
för utformningen av skolväsendets centrala ledning m. m. (SU 146, rskr 334)
och 1966: 64 angående huvudmannaskapet för mentalsjukvården m. m. (SU 94,
rskr 220) — uppdragit åt skolöverstyrelsen att i samråd med dåvarande medicinalstyrelsen,
statens förhandlingsnämnd och Svenska landstingsförbundet överväga
förutsättningarna för att i samband med en omprövning av vårdyrkesutbildningen
på grundval av yrkesutbildningsberedningens förslag inordna mentalsjukvårdsutbildningen
i dess helhet under skolöverstyrelsen samt att hösten 1968 inkomma till
Kungl. Maj:t med redovisning för övervägandena och de förslag vartill dessa kan
föranleda.
Vidare har Kungl. Maj:t den 30 juni 1967 uppdragit åt skolöverstyrelsen att
under beaktande av de i betänkandet om vidareutbildning redovisade övervägandena
och förslagen samt däröver avgivna yttranden — efter samråd med dåvarande
medicinalstyrelsen, sjukvårdshuvudmännen samt gynekologisk-obstetrisk expertis
— ytterligare överväga och inkomma med förslag till hur vidareutbildningen
i förlossnings- och mödravård bör utformas, lokaliseras och organiseras vid en
avveckling av nuvarande barnmorskeutbildning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968
9
Kungl. Maj:t har slutligen den 6 juli 1967 uppdragit åt skolöverstyrelsen att
under beaktande av de i nyssnämnda betänkande redovisade övervägandena och
förslagen samt däröver avgivna yttranden — i nära samråd med dåvarande socialoch
medicinalstyrelserna, Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet och
Svenska kommunförbundet — utreda förutsättningarna för att anordna en särskild
vidareutbildningslinje i långtidsvård och åldringsvård.
Beträffande skolöverstyrelsens hitintills gjorda överväganden och förslag i anledning
av uppdragen hänvisas till redogörelsen i det följande (p. 5).
2. Nuvarande specialutbildning m.m.
Enligt den äldre, ännu ej helt avvecklade studieordningen för sjuksköterskeutbildningen
följer efter allmänutbildning om ca 24 månader (exkl. ferier) specialutbildning
som en obligatorisk avslutande period under det tredje året. Utbildning
ges då för det område inom hälso- och sjukvården, som eleven tänker ägna sig åt.
Specialutbildningen omfattar 6—10, vanligen 8 månader. Barnmorskeutbildningen
pågår dock 14 månader och specialutbildningen i barnavård och barnsjukvård
10,5 månader.
De olika specialutbildningslinjerna framgår av följande tabell, i vilken även anges
de nyexaminerades fördelning på dessa linjer under åren 1962—1965.
Utbildningsområde | Antal nyexaminerade | Ökning resp. | Andel av % | ||||||
| 1962 | 1963 | 1964 | 1965 | antal | % | 1962 | 1965 | |
Medicinsk sjukvård............ | 225 | 286 | 282 | 321 | + 96 | + | 42,7 | 13,9 | 15,3 |
Kirurgisk sjukvård ............ | 227 | 293 | 315 | 358 | + 131 | -f | 57.7 | 14,1 | 17,1 |
Medicinsk och kirurgisk sjukvård | 173 | 216 | 253 | 282 | + 109 | -b | 63,0 | 10,7 | 13,5 |
Summa | 625 | 795 | 850 | 961 | + 336 | + | 53,8 | 38,7 | 45,9 |
Operationssköterskearbete ...... | 248 | 282 | 314 | 359 | + in | + | 44,8 | 15,4 | 17,2 |
Röntgensköterskearbete ........ | 103 | 85 | 83 | 85 | — 18 |
| 17.5 | 6,4 | 4,1 |
Kliniskt laboratoriearbete ...... | 90 | 62 | 21 | 13 | — 77 | _ | 85,6 | 5,6 | 0,6 |
Förberedelse för vidareutbildning |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
till distriktssköterska ........ | 181 | 204 | 244 | 240 | + 59 | + | 32,6 | 11,2 | 11,5 |
Mentalsjukvård .............. | 151 | 154 | 186 | 222 | + 71 | + | 47,0 | 9,4 | 10.6 |
Barnavård och barnsjukvård .... | 63 | 63 | 61 | 63 | ± 0 | ± | 0 | 3,9 | 3,0 |
Barnmorskearbete1 ............ | 122 | 117 | in | 136 | + 14 | _L_ | 11,5 | 7,6 | 6,5 |
Övrigt (kirurgisk mottagning, |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
öron-, ögon- och hudsjukvård, |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
socialhögskola m. m.)........ | 29 | 13 | 15 | 12 | — 17 | — | 58,6 | 1,8 | 0,6 |
Summa s:um | 1 612 | 1 775 | 1 885 | 2 091 | + 479 | + 29,7 | 100,0 | 100,0 |
1 Dessutom har under angivna år 3, 5, 16 resp. 7 legitimerade sjuksköterskor avslutat barnmorskeutbildning.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968
Elevernas val av linje är i princip fritt. I fråga om vissa linjer är dock antalet
elevplatser begränsat.
Efter genomgången specialutbildning följer en avslutande läskurs, varefter avgångsbetyg
och legitimation som sjuksköterska erhålls. Den som genomgått barnmorskeutbildning
får dessutom barnmorskebrev och legitimation som barnmorska.
Specialutbildning i medicinsk och kirurgisk sjukvård ges vid den sjuksköterskeskola,
där eleven genomgått allmänutbildning.
Även utbildningen för operationssköterskearbete — som omfattar 8—10 månader
— ges regelmässigt vid vederbörande sjuksköterskeskola. För elever vid
sjuksköterskeskoloma i södra Sverige ges den teoretiska undervisningen i en gemensam
kurs på ca en månad vid skolan i Malmö. Alla dessa skolor ger dessutom
inom ramen för operationssköterskeutbildningen minst två månaders undervisning
i anestesiarbete.
Specialutbildningen i röntgensköterskearbete, varierande mellan 8 och 10 månader,
meddelas i vissa fall helt vid den skola, där eleven fått sin allmänutbildning.
En särskild teoretisk kurs, öppen för elever från flera skolor, ges dock vid Uppsala
sjuksköterskehems sjuksköterskeskola i samarbete med Uppsala stads yrkesskola
och vid sjuksköterskeskolan i Gävle. Vid Södra Sveriges sjuksköterskehems sjuksköterskeskola
i Lund anordnas en kurs med såväl teoretisk som praktisk utbildning
öppen för elever också från andra skolor.
Under senare tid har vissa sjuksköterskeskolor i stället för att anordna egen
specialutbildning samarbetat med yrkesskolor, där röntgenassistentutbildning bedrivs.
Sjuksköterskeeleverna har där fått specialutbildning genom att följa assistentutbildningens
sista år eller i vissa fall genom att enbart delta i den teoretiska undervisningen.
Specialutbildning i kliniskt laboratoriearbete förekommer numera i ringa utsträckning
såsom en särskild sjuksköterskeutbildning. Sjuksköterskeeleverna kan i
stället få sådan utbildning genom att delta i laboratorieassistentutbildningen under
dess andra läsår (klinisk-kemisk linje).
Specialutbildning i mentalsjukvård om 6 månader meddelas vid Ulleråkers sjukhus
i Uppsala och S:t Lars sjukhus i Lund, vilka båda sjukhus den 1 januari 1967
övertagits av landstingen.
Utbildning i barnavård och hemsjukvård meddelas vid centralskolan för specialutbildning
av barnsjuksköterskor, som är förlagd till karolinska sjukhuset. Specialutbildningen
ges i form av en kurs om 10,5 månader, den s. k. A-kursen. Denna
kurs siktar i första hand till arbete inom sluten barnsjukvård. Vid skolan anordnas
också en B-kurs i social barnavård om ca 4 månader för legitimerade sjuksköterskor,
vilken ger behörighet till tjänst på barnavårdscentral och som skolsköterska
( = förebyggande barnavård).
Specialutbildning under 14 månader i barnmorskearbete meddelas vid barnmorskeläroanstalterna
i Stockholm och Göteborg. En försökskurs om 55 veckor för
utbildning av barnmorskor har under åren 1965—1967 varit anordnad vid Danderyds
sjukhus.
Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968
11
Vid lasarettet i Mölndal anordnas med början under våren 1968 en extra kurs
för utbildning av barnmorskor i huvudsaklig överensstämmelse med den för Danderydskursen
gällande läroplanen.
Vid barnmorskeläroanstalterna anordnas vidare vissa repetitionskurser för barnmorskor
samt utbildning i cytologisk provtagning.
Utbildning vid socialhögskola kan ersätta specialutbildning för sjuksköterskeelev,
som deltagit i samtliga läsperioder och genomgått fastställd praktisk utbildning
under minst 18 månader vid sjuksköterskeskola. Utbildningen leder till diplom
som socionom och legitimation som sjuksköterska.
Specialutbildning till distriktssköterska meddelas vid statens distriktssköterskeskola,
vilken ingår som ett led i undervisningsverksamheten vid statens institut för
folkhälsan. Utbildningen omfattar 6,5 månader. Sjuksköterskeelev kan vinna inträde
vid kursen efter två års utbildning vid sjuksköterskeskola, men denna bestämmelse
saknar numera praktisk betydelse. Medelåldern hos deltagarna ligger
regelmässigt omkring 30 år. Från och med budgetåret 1963/64 anordnas en försökskurs
om 42 veckor för utbildning av distriktssköterskor i Göteborg. Kursen,
som administreras av statens institut för högre utbildning av sjuksköterskor
(SIHUS), är avsedd för sjuksköterskor, som inte inom sjuksköterskeskolans ram fått
den specialutbildning, som fordras för inträde vid distriktssköterskeskolan i Stockholm
(bl. a. sex månaders praktik vid barnavårdsinrättning, varav minst fyra på
barnsjukhus).
För distriktssköterskor anordnas årliga kompletterings- och fortbildningskurser.
För tjänstgörande distriktssköterskor anordnas vidare kurser i förebyggande
mödravård m. m. Utbildningen avser att ge sådana kunskaper i förebyggande mödravård
och vård vid hastigt påkommande förlossningar och graviditetskomplikationer,
att distriktssköterskan i sitt distrikt kan ersätta distriktsbarnmorskan, utom i
vad avser den direkta förlossningsvården. Utbildningen omfattar 20 veckor. Kurserna
har hittills anordnats vid Danderyds sjukhus och Mölndals lasarett. Kursverksamheten
administreras av styrelserna för barnmorskeläroanstalterna.
Vid SIHUS meddelas förutom försökskursen för utbildning av distriktssköterskor
annan utbildning, som berörs av utredningsuppdraget, nämligen avdelningssköterskekurser,
kurser för sjuksköterskor/husmödrar vid sjukstugor och andra mindre
sjukvårdsanstalter samt kurser för anestesisköterskor.
Institutets huvudsakliga uppgift är dock att utbilda lärare i hälso- och sjukvård,
samt husmödrar och avdelningssköterskor vid sjukvårdsanstalter. För tillträde till
samtliga linjer och kurser vid institutet fordras legitimation. Dessutom gäller speciella
krav för olika linjer.
Sedan budgetåret 1965/66 ges även viss fortbildning vid institutet, bl. a. för
sjuksköterskor vid intensivvårdsavdelningar (reguljär utbildning i intensivvård
saknas f. n.), för deltidsanställda skolsköterskor och för lärare i hälso- och sjukvård.
Avdelningssköterskekurserna om 11 veckor syftar till att utbilda sjuksköterskor
för ledande befattningar på vårdavdelningar och specialavdelningar vid sjukvårdsanstalter.
För inträde vid kurserna fordras ca 1 års tjänstgöring på sjukhus.
12
Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1968
Kurserna för sjuksköterskor/husmödrar är avsedda för innehavare av kombinerad
avdelningssköterske- och husmoderstjänst vid mindre sjukvårdsinrättningar.
Utbildningen omfattar 5 veckor efter genomgången avdelningssköterskekurs.
För inträde till anestesikurserna, som omfattar 21 veckor, fordras ca 1 års
tjänstgöring på anestesiavdelning och dessutom helst operationsutbildning.
För att tillgodose personalbehovet inom vissa tekniskt betonade områden av
sjukvården anordnas f. n. inom yrkesskolan utbildning av assistenter av olika slag,
nämligen laboratorie-, röntgen-, radioterapi- och operationsassistenter.
Laboratorieassistentutbildningen, som är tvåårig, är första läsåret i stort sett
odifferentierad och andra läsåret specialiserad på fem linjer, nämligen klinisk kemi,
klinisk fysiologi, mikrobiologi, histo-patologi och allmän kemi.
Första läsåret i de tvååriga röntgen-, radioterapi och operationsassistentutbildningama
omfattar en teoretisk-praktisk kurs i allmän sjukvård samt en grundläggande
kurs i naturvetenskapliga och medicinska ämnen. I andra läsåret ingår en
teoretisk-praktisk kurs, förlagd till röntgen-, radioterapi- respektive operationsavdelning.
Vid vissa skolor prövas en röntgenassistentutbildning om fem terminer
med ökat inslag av sjukvårdsutbildning.
3. Utredningens förslag
3.1 Funktions- och ansvarsförhållanden
I sitt första betänkande tog sjuksköterskeutredningen — såsom utgångspunkt
för sina överväganden om målsättningen för sjuksköterskeutbildningen — upp frågan
om sjukvårdspersonalens uppgifter och arbetsförhållanden samt den medicinska
utvecklingens inflytande på sjuksköterskans arbetsuppgifter.
Därvid redogjordes bl. a. för de studier av arbetsfördelningen mellan olika personalkategorier
inom sjukhusen som utförts av Thapperkommittén. Av redogörelsen
framgår att denna kommitté efter ingående undersökningar gjort ett detaljerat
förslag till fördelning av arbetsuppgifterna på en vårdavdelning på grupper av
befattningshavare, som förutsattes ha fått utbildning för desamma. Kommittén
hade för sin del funnit, att en stor del av de sjukvårdande arbetsuppgifterna med
fördel kunde lösas av annan än sjuksköterskeutbildad personal. De administrativa
arbetsuppgifterna borde enligt kommittén så gott som undantagslöst utföras av
särskild skrivpersonal, varvid då inte inbegreps de arbetsledande uppgifterna.
Patientvården borde i allt väsentligt utföras av undersköterskor och sjukvårdsbiträden
och materiel- och lokalvården av sjukvårdsbiträden eller särskild ekonomipersonal.
Motsvarande undersökningar hade genomförts även vid andra enheter än vårdavdelningar
vid lasarett.
Trots de undersökningar som gjorts under senare tid var dock, framhöll utredningen,
den centrala frågan om hur en välorganiserad arbetsenhet borde vara be
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968
i;;
skaffad inom dagens och morgondagens sjukvård fortfarande olöst. Thapperkommittén
hade ansett denna fråga ligga utanför dess uppdrag. Kommittén hade
dock framhållit, att man genom fortsatta undersökningar borde försöka få kunskaper
och erfarenheter om vilken storlek och vilken sammansättning sjukvårdslaget
borde ha för att kunna tillgodose de inom arbetsenheten förekommande vårdbehoven
och åstadkomma ett ändamålsenligt utnyttjande av olika grupper av befattningshavare.
Sjuksköterskeutredningen betonade i sitt första betänkande att de fortsatta undersökningar
som kommittén förordat måste grundas på en säker och nyanserad
uppfattning om arbetet på ett sjukhus. För att nå en sådan krävdes ingående kartläggning
av vilka arbetsuppgifter som förekommer, vilka olika personalkategorier
som utför de olika uppgifterna samt ett mått på de skilda uppgifternas absoluta
och relativa omfattning. Utredningen hade själv i samarbete med Svenska landstingsförbundet
planlagt vissa frekvensstudier vid olika lasarett. Enligt utredningen
kunde man vid dåvarande tidpunkt ännu inte dra några slutsatser därav rörande
den kommande personalorganisationens strukturering och dimensionering. De dittills
vunna erfarenheterna visade emellertid att en omfördelning av arbetsuppgifterna
i huvudsaklig överensstämmelse med vad Thapperkommittén föreslagit syntes
komma att förändra relationen sjuksköterskor/annan personal, något som skett
även genom särskilda åtgärder för att utbilda särskild personal som kunde avlasta
eller ersätta sjuksköterskeutbildad personal.
I vad avser den medicinska utvecklingens inflytande på sjuksköterskans arbetsuppgifter
framhöll utredningen att specialiseringen är en av de tendenser, som är
mest påfallande i denna utveckling och som tidigast och mest uttalat kommit att
prägla sjukhusväsendet. Specialiseringen hade i stort sett följt tre principer, nämligen
sjukdomsgrupper eller organsystem, åldrar eller kön samt tekniker (medicin,
kirurgi). På senare tid hade vidare tillkommit laboratoriemässiga servicediscipliner
utan egna patienter (röntgen m. m.). Specialiseringen av sjukhusets funktioner hade
kommit att gälla även sjuksköterskans arbetsuppgifter, så att nästan varje klinik
fordrade specialutbildning.
Specialitetsgränserna hade dock, framhöll utredningen, i viss mån genombrutits
genom inrättande av speciella korttidsavdelningar för intensivvård och postoperativ
vård, något som enligt utredningen också kunde komma att gälla framtida rehabiliteringsavdelningar.
Vidare påpekade utredningen bl. a. att medicinen och kirurgin,
som länge arbetat med väsensskilda metoder, åter börjat närma sig varandra.
Kring vårdavdelningarna hade undan för undan utkristalliserats andra aktiviteter,
i första hand polikliniken och patientmottagningen, till vilka på sina håll anslutits
särskilda intagningsavdelningar. Vidare hade i sjukhusets inre tillkommit operationsavdelningar
och andra särskilda tekniska behandlingsavdelningar (t. ex. för
strålbehandling) med sina särskilda krav på sjuksköterskepersonalens utbildning
och kunskaper. På den diagnostiska sidan fanns en motsvarighet i de kliniska laboratorieenheterna
(kemi, röntgendiagnostik, fysiologi, bakteriologi etc.) med andra
krav. Härtill kom ett allt större behov av särskilda sjuksköterskor för administrativa
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968
uppgifter och lärarverksamhet, både inom och utom sjukhuset. Vidare tillkom den
öppna hälso- och sjukvården.
Den redovisade specialiseringen kunde enligt utredningen betecknas som »geografisk».
Vissa allmänna sjukvårdsfunktioner hade fått sig tilldelade speciella territorier
och inom dessa utvecklades för sjuksköterskornas del särskilda arbetsrutiner.
Men även inom denna geografiska specialisering fanns en uppdelning av
verksamheten i olika funktioner, troligen mest utpräglad för vårdavdelningens del.
Utredningen framhöll vidare bl. a., att strävandena att avlasta sjuksköterskepersonalen
vissa arbetsuppgifter och utvecklingen mot specialisering medfört att
patienten i allt större omfattning omges av en mängd personer med differentierade
funktioner och med olika utbildning, somliga på den diagnostiska sidan och somliga
knutna till vårdavdelningen, andra inte. Enligt utredningen krävde en sådan situation
mycket kraftiga insatser för att patienten skall få en upplevelse av helhet och
sammanhang. Denna uppgift åvilade i lika mån läkare och sjuksköterskor. Båda
yrkesgrupperna behövde enligt utredningen undervisning för denna ofrånkomliga
uppgift. Utredningen illustrerade sitt resonemang på denna punkt med följande
skiss.
i--------1
i i
j Forskning l
i Databehandling
och statistik
Administration
Andra läkare
Apotek
Tandläkare etc.
Dokumentation
Samarbetsorgan
Arkiv
Exp.
Sekre terare -
Läkare
Ingenjör
'' kand.
Psykolog
Dietist
Arbets terapeut -
Labora tris -
Diagnostik
Sjuk gymnast -
Under sköter ska -
»Assi stent» -
Sjuk sköterska -
Sjuk- ^
vårds-o.
ekonomibitr.
V
Kurator
Ev. skrivbiträde
ei. dyi.
15
Kungl. Maj.is proposition nr 66 år 1968
Såsom framgått av redogörelsen för 1965 års reform av sjuksköterskeutbildningen
(p. 1.2) angav utredningen i det första betänkandet vissa grundfunktioner
för sjuksköterskan och syftet med såväl grund- som vidareutbildning. I betänkandet
om vidareutbildning utvecklar utredningen närmare sin syn på den vidareutbildade
sjuksköterskans funktions- och ansvarsområde.
Utredningen framhåller därvid, att avdelningssköterskan har en central ställning
inom all sluten vård, kroppssjukvård som mentalsjukvård. På henne vilar ansvaret
för att det praktiska arbetet utförs så att patienterna får den omsorg och vård,
som är adekvat i förhållande till deras individuella, växlande behov och de medicinska
ordinationer, som givits. Detta medför att tyngdpunkten i hennes arbete
förskjuts mot ett större administrativt ansvar i förhållande till assistentsköterskans.
Avdelningssköterskan har att kontinuerligt planlägga, övervaka och överblicka
avdelningens hela arbete, samordna tillgängliga resurser och fortlöpande informera
och instruera medlemmarna i arbetslaget. Hennes sjukvårdskunnande måste därför
vara gediget. Vidare kommer hennes eget sätt att bemöta patienter och personal,
hennes attityder mot sjukhusledning m. m. att prägla hennes arbete och därmed
sjukhusmiljön. På avdelningssköterskan vilar också ansvaret för samarbetet med de
andra avdelningarna inom sjukhuset. Hon skall dessutom, efter läkares bestämmande
och eventuellt i samråd med kurator eller annan personal, vidta åtgärder
för patientens överförande till annan institution för fortsatt behandling eller, i
samarbete med distriktssköterska eller annan företrädare för öppen vård, förbereda
och underlätta patientens återvändande till hem och arbete.
I sammanhanget fäster utredningen uppmärksamheten på att avdelningssköterskan
de facto är underställd två sinsemellan fristående chefer, nämligen klinikchefen
i medicinskt hänseende och klinik- och sjukvårdsföreståndare (husmoder) i
andra hänseenden.
Mot bakgrunden av angivna funktions- och ansvarsområde anger utredningen
syftet med vidareutbildningen — såvitt avser sjuksköterskor i sluten vård — vara
att göra den legitimerade sjuksköterskan skickad att inom sitt ansvarsområde planera,
organisera, leda och kontrollera arbetet inom en vårdavdelning eller annan
arbetsenhet så att personella och materiella resurser används rationellt för att bereda
varje patient bästa möjliga vård samt så att god anda och trivsel skapas inom
enheten.
Verksamheten för flertalet sjuksköterskor i öppen vård skiljer
sig enligt utredningen på väsentliga punkter från avdelningssköterskornas. Funktions-
och ansvarsområdet för de förstnämnda behandlas i samband med läroplanen
för utbildningen i öppen hälso- och sjukvård (p. 3.4.6).
3.2 Behovet av särskilda vidareutbildningslinjer
Mot bakgrunden av sina allmänna synpunkter på behovet av vidareutbildning
för sjuksköterskorna har utredningen prövat vilka särskilda vidareutbildningslinjer
som bör anordnas. Härvid har utredningen ägnat särskild uppmärksamhet åt de
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968
problem som sammanhänger med sjuksköterskeutbildningens samordning med och
avgränsning mot utbildningen av medicinsk-tekniska assistenter.
Utredningen föreslår, att vidareutbildning anordnas i
medicinsk och kirurgisk sjukvård
mentalsjukvård
barnsjukvård
förlossnings- och mödravård
öppen hälso- och sjukvård
anestesisjukvård
intensivvård
operationssjukvård.
Utredningen räknar vidare med att utbildning av röntgen-, radioterapi- och laboratorieassistenter
skall bestå och att någon motsvarande vidareutbildning för sjuksköterskor
inte skall behöva anordnas.
Av utredningens motiveringar för förslagen i denna del framgår bl. a. följande.
Medicinsk och kirurgisk sjukvård
Även om en betydande del av grundutbildningen ägnas åt medicinsk och kirurgisk
sjukvård bör vidareutbildning krävas för kompetens till avdelningsskötersketjänst
inom detta vårdområde. Nuvarande specialisering i antingen medicinsk eller
kirurgisk sjukvård bör borttas. Den vidareutbildade sjuksköterskan bör kunna
tjänstgöra på såväl medicinsk som kirurgisk avdelning beroende på egna önskemål
eller sjukhusets organisation, personaltillgång in. m.
Mentalsjukvård
Skälen för denna linje är det allmänna behovet av vidareutbildning för tjänstgöring
på avdelningssköterskenivå.
Barnsjukvård
Nuvarande specialutbildning i barnavård och barnsjukvård siktar i första hand
till arbete inom sluten barnsjukvård. Utredningen finner inte anledning ifrågasätta
behovet av sådan utbildning. Den nya linjen avses dessutom omfatta vissa
ämnen och praktikområden av betydelse för olika former av öppen barnavård. Vid
bifall härtill försvinner behovet av motsvarighet till B-kursen vid centralskolan
för specialutbildning av bamsjuksköterskor.
Förlossnings- och mödravård
Utredningen har funnit det naturligt att fullständigt samordna sjuksköterskeutbildning
och barnmorskeutbildning, så att den senare utbildningen organiseras
som en särskild vidareutbildningslinje.
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968
Öppen hälso- och sjukvård
Vidareutbildning fordras för verksamhet inte bara som distriktssköterska utan
även för annan öppen vård utanför sjukhusorganisationen.
A nestesisjukvård
Behovet av särskild utbildning för anestesisjukvården har blivit alltmer framträdande
på grund av anestesiologins utveckling.
Intensivvård1 2
Inom intensivvården är övervakning och ingripande i vitala funktioner såsom
andning, cirkulation, njurfunktion och vätskebalans huvuduppgifter. Det är fråga
om ett lagarbete, där olika specialiteters särskilda möjligheter — personellt och
utrustningsmässigt — i högre grad än annorstädes kan koncentreras och utnyttjas.
Intensivvården är en krävande arbetsform, som av personalen kräver omfattande
och i flera avseenden speciella och avancerade medicinska och tekniska kunskaper.
Vidareutbildning för vissa tekniskt betonade områden av sjukvården
I den mån sjuksköterskor behövs för patientvård i laboratorier anser utredningen
behovet av specialutbildning i huvudsak kunna tillgodoses genom att man
på arbetsplatsen inskolar sjuksköterskor, som fått vidareutbildning i medicinsk och
kirurgisk sjukvård eller intensivvård. Inom den förstnämnda linjen kommer även
viss möjlighet att finnas till speciell laboratorieinriktning enligt utredningens förslag
i det följande (p. 3.4.2).
Då det gäller operationsområdet har utredningen på grundval av vad
som anförts från huvudmannahåll fått uppfattningen att personalorganisationen
inom en operationsavdelning på längre sikt bör bygga på operationssköterskor, undersköterskor
och sjukvårdsbiträden. Den föreslagna linjen bygger på ett antaget
behov av en operationsslcöterska med kunskaper och färdigheter i såväl egentlig
operationssjukvård som anestesiarbete. Utredningen betonar att utvecklingen inom
operationsområdet noga bör följas av huvudmännen och berörda myndigheter för
den eventuella ändring i operationssköterskeutbildningens mål och kapacitet, som
kan föranledas av organisatoriska förändringar.
För operationsassistenterna bör sedermera anordnas kompletteringsutbildning så
att de beträffande kompetens och möjlighet till befordran inom operationsavdelningarna
blir jämställda med operationssköterskorna.
Så länge assistentutbildningen består, bör alla samordningsmöjligheter med operationssköterskeutbildningen
tillvaratas. En undersökning i detta avseende har utförts
av utredningen.
1 I avvaktan på behandlingen av en inom dåvarande medicinalstyrelsen utarbetad rapport,
benämnd Om intensivbehandling, använder utredningen begreppen intensivvård och intensivvår
dsavdelning i stället för de i rapporten föreslagna benämningarna intensivbehandling och
intensivbehandlingsavdelning.
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 66
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968
Enighet har i stort sett förelegat om att röntgen- och radioterapiassistenter med
en utbildning av fem terminer bör kunna svara även för den sjukvårdande verksamheten
på röntgen- och radioterapiavdelningarna. Förutsättningen
härför är att utbildningen i sjukvård för dessa assistenter blir tillräckligt
kvalificerad och inriktad på omhändertagande även av svårt sjuka patienter. Då
även ledande befattningar på avdelningarna skall besättas med assistenter bör särskild
vidareutbildning främst i administration och arbetsledning anordnas för assistenterna.
I den mån sjuksköterskor önskar utbilda sig för röntgenarbete, bör de, som
hittills skett i viss utsträckning, kunna hänvisas till att genomgå assistentutbildningens
sista två terminer.
3.3 Vidareutbildningens organisation och innehåll
3.3.1 Tillträde till vidareutbildning
Alla legitimerade sjuksköterskor som genomgått grundutbildning bör i princip
äga tillträde till vidareutbildningslinje.
Mellan grundutbildningen och vidareutbildningen bör dock i allmänhet ligga viss
tids praktisk tjänstgöring inom sjukvården, 6—12 månader, framför allt för att de
avsnitt av vidareutbildningen som avser sjuksköterskans administrativa och arbetsledande
funktioner då kan få en mer konkret innebörd. Vissa avsteg från principen
föreslås dock.
För vidareutbildning i öppen hälso- och sjukvård bör krävas minst två års
praktisk erfarenhet, då kravet på erfarenhet och omdöme gör sig särskilt gällande
på detta område.
Direkt övergång från grundutbildning till vidareutbildning förordas för vissa
områden, nämligen barnsjukvård, operationssjukvård, anestesisjukvård samt förlossnings-
och mödravård, bl. a. av det skälet att sjuksköterskan inte anses böra
tjänstgöra inom dessa områden utan vidareutbildning.
Sjuksköterskornas intresse för vidareutbildning måste stimuleras, så att — i mån
av resurser — så många grundutbildade sjuksköterskor som möjligt skaffar sig
lämplig vidareutbildning.
Information om vidareutbildningens mål, organisation och omfattning samt därmed
sammanhängande frågor bör ske redan inom yrkesorienteringen under grundutbildningen.
Även den offentliga yrkesvägledningen måste medverka genom upplysningar
om vidareutbildningsmöjligheter, gällande tillträdeskrav, studiesociala
förhållanden m. m.
Utredningen förutsätter också att huvudmännen skall finna det angeläget att på
allt sätt underlätta för den grundutbildade sjuksköterskan att skaffa sig lämplig
vidareutbildning.
19
Kungi. Maj:ts proposition nr 66 år 1968
Centraliserat intagningsförfarande förordas. Skälen härför bedöms vara starkare
än i fråga om grundutbildningen, då vidareutbildningen i stor utsträckning kommer
att centraliseras. Utredningen erinrar i sammanhanget om att gemensamt ansökningsförfarande
för närvarande förekommer till centraliserade specialutbildningar.
3.3.2 Utbildningens längd m. m.
Enligt utredningen är det i och för sig önskvärt att de olika utbildningslinjerna
blir ungefär lika långa. Detta möter emellertid svårigheter med hänsyn till den växlande
omfattningen av det nödvändiga lärostoffet inom de särskilda linjerna. Variationerna
beror såväl på målet för respektive linjer som på de kunskaper och färdigheter
som redan grundutbildningen ger inom de aktuella ämnesområdena.
Mot bakgrunden härav och med beaktande av de krav på praktisk tjänstgöring
före inträde till vidareutbildning som utredningen funnit böra uppställas föreslår
utredningen att utbildningstiden skall omfatta en termin på linjerna i medicinsk
och kirurgisk sjukvård samt i mentalsjukvård och två terminer på övriga linjer.
De skäl som utredningen anförde i sitt första betänkande för ett läsår uppbyggt
av två lika långa terminer gäller även vidareutbildningen. Läsåret föreslås därför
liksom för grundutbildningen omfatta två terminer om 21 veckor.
Under grundutbildningen skall antalet veckotimmar utgöra normalt 37 och högst
40. Skolöverstyrelsen kan medge nedsättning till lägst 30 veckotimmar under period
med huvudsakligen teoretisk undervisning. Under vidareutbildningen bör man
enligt utredningen förutsätta en ökad förmåga och vilja till självständig studieaktivitet
hos eleverna. Antalet veckotimmar under vidareutbildningen föreslås därför
kunna bestämmas till lägst 25 under avsnitt med övervägande teoretisk undervisning
och till lägst 35 under praktiskt betonade avsnitt.
3.3.3 Vissa riktlinjer för utbildningen
Vidareutbildningen bör vara övervägande praktiskt inriktad. Särskilt gäller detta
utbildningen på de linjer som syftar till verksamhet inom vårdområden som i grundutbildningen
tillgodoses endast med begränsade kurser.
Den teoretiska undervisningen bör, liksom under grundutbildningen, dels samlas
till vissa avsnitt, dels läggas in under praktikperioden såsom jämsidesundervisning.
Läroplanerna förutsätter att eleverna under den praktiska utbildningen roterar
mellan olika kliniker med hänsyn till att antalet utbildningsplatser är begränsat.
Utredningen framhåller att vid detaljuppläggning av undervisningen på skolorna
särskild uppmärksamhet måste ägnas åt det förhållandet att en långt driven rotation
med ett flertal korta avsnitt förlagda till olika praktikområden försvårar uppläggningen
av en effektiv jämsidesundervisning. Fördelarna av jämsidesundervisning
i direkt anslutning till praktikperiod måste vägas mot ökade krav på lärarresurser.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968
Utredningen har under sitt arbete med vidareutbildningen alltmer kommit till
insikt om svårigheten för sjukhusen att möta de såväl kvantitativt som kvalitativt
allt starkare kraven på praktisk utbildning för olika slag av vårdyrken. De åtgärder
som föreslagits för att effektivisera sjuksköterskeutbildningen bedöms, även om
de utsträcks till hela vårdyrkesutbildningen, inte vara tillräckliga. Det framhålls
därför som angeläget att alla möjligheter tillvaratas som — utan att utbildningsresultaten
försämras — kan begränsa den tid av utbildningen som måste förläggas
till sjukhus. En särskild utredning för all vårdyrkesutbildning föreslås, som i första
hand bör omfatta metodikstudier i syfte att få fram hur den praktiska delen av
utbildningen bör läggas upp för att säkerställa ett gott utbildningsresultat.
Utredningen har övervägt om det skulle vara möjligt och lämpligt med friare
studiegång under vidareutbildningen än under grundutbildningen så att sjuksköterskan
själv skulle kunna välja såväl teoretiska som kliniska ämnen. Med hänsyn
bl. a. till svårigheterna att organisera den praktiska utbildningen i en fri studiegång
förordas dock fast studiegång även för vidareutbildningen.
Under läroplansarbetet har utredningen eftersträvat att åstadkomma viss samordning
inom och mellan olika vidareutbiidningslinjer och samtidigt skapa möjligheter
till val mellan olika specialiseringar. Den senare delen av vidareutbildningen
i medicinsk och kirurgisk sjukvård innehåller sålunda enligt utredningens förslag
flera alternativa ämnesområden. En på denna linje utbildad sjuksköterska skall
kunna skaffa sig en specialkompetens genom att också skaffa sig utbildning inom
något av dessa ämnesområden.
Vidare innehåller läroplanerna i intensivvård, anestesisjukvård och operationssjukvård
en identisk första termin, varför en på någon av dessa linjer utbildad
sjuksköterska skall kunna komplettera sin utbildning genom att gå andra terminen
inom annan av dessa linjer.
Fn barnsjuksköterska avses kunna erhålla full kompetens även inom öppen hälso-
och sjukvård genom att följa den andra terminen av utbildningen på sistnämnda
linje.
Gruppindelning av eleverna enligt samma principer som gäller för grundutbildningen
förutsätts, nämligen högst 30 elever per grupp under läsperioderna och
8_16 elever under utbildningsavsnitt med övervägande praktiska inslag.
Den praktiska utbildningen bör så långt möjligt bedrivas med intensitet
och effektivitet. Eleverna bör under de praktiska perioderna gå vid sidan av
sjukhusets personalstat och under handledning aktivt deltaga i sådana vårduppgifter
som ger erfarenheter och övning av betydelse. Sjukhusets personalstat bör enligt
utredningen vara så dimensionerad och organiserad att patientvården kan tillgodoses
även när eleverna deltar i teoretisk och praktisk utbildning på annat håll.
Då det är angeläget att sjuksköterskorna på olika avdelningar och i olika former
av öppen vård aktivt deltar i handledningen av eleverna måste sjuksköterskorna
få ingående kännedom om den utbildningsplan eleverna följer, syftet med praktiken
och om hur de som handledare skall kunna bidra till att detta uppnås. I sådant
syfte kan konferenser anordnas mellan skolans ledning och sjukhusens förestånda
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 66 är 1968
21
rinnor och sjuksköterskor. Under särskilda studiedagar kan handledningsmetodiska
frågor belysas närmare.
Den praktiska utbildningens organisation och uppläggning måste delvis få en i
förhållande till grundutbildningen avvikande utformning, då vidareutbildningen
skall ge tillräcklig utbildning för chefsskap som avdelningssköterska eller motsvarande.
Mot bakgrund av att avdelningssköterskan har ansvaret för att personalen
utför det praktiska sjukvårdsarbetet — vilket innebär en förskjutning av
tyngdpunkten i hennes arbete mot ett större administrativt ansvar — bör vidareutbildningen
därför alltid i möjligaste mån innehålla inslag av arbetsledning och administrativa
moment.
Vidareutbildningen måste utformas så att det görs klart för eleven att det primära
syftet med åtgärder av administrativ och arbetsledande art är att åstadkomma
en vård som är adekvat för patienten.
För att eleven under vidareutbildningen skall få en helhetsbild av den sjukvårdande
verksamheten och därmed ökad förståelse för vikten av samarbete såväl
inom sjukhuset som mellan sjukhuset och organ utanför detta bör eleven deltaga
i konferenser som sjukhuset eller skolans ledning anordnar.
Utredningens syn på vilka hjälpmedel som bör komma till användning i
undervisningen har redovisats i betänkandet om grundutbildningen. I betänkandet
om vidareutbildning framhåller utredningen det stora behovet av läroböcker och i
viss utsträckning läromedelspaket i olika ämnen, bl. a. i administration och arbetsledning
samt i huvudämnena på flera linjer. Utredningen anser det ankomma på tillsynsmyndigheten
att ta erforderliga initiativ för att tillgodose dessa behov.
Utredningen understryker vikten av att skolornas elev- och lärarbibliotek får en
fullgod utrustning och bl. a. förses med svenska och utländska facktidskrifter.
Tillsynsmyndigheten bör snarast möjligt sätta i gång centralt planerings- och förberedelsearbete
för användning av intern television och videotape i undervisningen.
Under vidareutbildningen måste liksom under grundutbildningen ske en fortlöpande
bedömning av undervisningsresultaten. Utredningen räknar med två
slag av prov, nämligen formella kunskapsprov för betygssättning i viktigare ämnen
och diagnostiska prov dels i början av kurs för att klarlägga elevernas kunskapsnivå,
dels i mindre omfattande ämnen för att utröna om eleverna nöjaktigt inhämtat
kursen eller ej.
Det instrument för bedömning av eleverna under den praktiska utbildningen,
som utarbetats under utredningens försöksverksamhet, anses böra utvecklas ytterligare
i syfte att möjliggöra betygssättning av den praktiska dugligheten. Tills vidare
får man dock enligt utredningen nöja sig med utlåtande över praktisk duglighet,
vilket skall utfärdas efter de olika praktikavsnitten och ange om eleven genomgått
den praktiska utbildningen med godkänt resultat eller ej. Det förutsätts bl. a.,
att utlåtandet skall grundas på helst tre bedömares individuellt avgivna omdömen.
Framtida omprövning bör ske om tillförlitligare instrument erhålls för bedömningen
av eleverna under den praktiska utbildningen.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968
Endast slutbetyg skall förekomma. Eleverna bör dock kontinuerligt underrättas
om uppnådda resultat.
Slutbetyget föreslås omfatta
graderat betyg för insikter i teoretiska ämnen,
bevis om deltagande i undervisningen med godkänt resultat i teoretiska ämnen
av mindre omfattning samt
intyg över genomgången praktisk utbildning med godkänt resultat i hälso- respektive
sjukvårdsämne.
På betyget skall vidare anges praktikområden, betygsskalor och betygens fördelning
inom elevgruppen.
Elev som inte uppnått godkänt resultat skall enligt utredningen ha rätt till förnyad
prövning. Efterprövning föreslås kunna ske i sådant teoretiskt ämne, där graderat
betyg utfärdats.
3.4 Läroplaner
Undervisningen förutsätts i samtliga ämnen bygga på det kunskapsstoff, som inhämtats
i motsvarande ämne under grundutbildningen. För ett och samma ämne
förekommande på olika linjer förutsätts att ämnesbeteckningen blir gemensam
även om kursinnehållet inte är identiskt.
Experternas kursplaner föreslås i huvudsak kunna ligga till grund för det praktiska
genomförandet av vidareutbildningen. Kursplanerna bör betraktas som normalplaner,
från vilka vissa avvikelser betingade av skilda omständigheter bör kunna
ske. Successiv förnyelse av kursinnehållet förutsätts såsom en angelägen uppgift
för såväl de medicinska som de pedagogiska myndigheterna.
Utredningens förslag till läroplaner för de olika linjerna samt expertförslaget till
utbildning i förlossnings- och mödravård framgår av följande översiktstablå.
I det följande lämnas en kortfattad redogörelse för läroplanerna. För ett närmare
studium hänvisas till betänkandet om vidareutbildning.
3.4.1 Administration och arbetsledning samt katastrofmedicin
Ämnet ingår i samtliga läroplaner utom den för öppen hälso- och sjukvård.
Möjligheterna till samläsning i ämnet mellan olika vidareutbildningslinjer blir beroende
av de lokala förutsättningarna.
På linjerna i intensivvård samt anestesi- och operationssjukvård har en del av
ämnet brutits ut till ett särskilt ämne, speciell administration.
Gemensam för alla linjer är också en kurs i katastrofmedicin, som anses lämpligen
kunna koncentrationsläsas under en vecka. Enligt utredningen bör kursen genomgås
även av de sjuksköterskor, som i övrigt ej genomgår vidareutbildning. Särskilda
kurser i ämnet bör ordnas för sjuksköterskor med äldre studiegång.
Öv er siktstablå
ermin 2
Medicinsk och kirurgisk sjukvård
Administra- tion Arbetsled- ning Katastrof- medicin | Allmän | Speciell |
3 v. | 9 v. | 9 v. |
Alternativ under sista 9 v:
neurologisk och neurokirurgisk sjukvård
hjärt- och lungmedicinsk samt thoraxkirurgisk sjukvård
endokrinologisk och gynekologisk sjukvård
dermatologisk och plastikkirurgisk sjukvård
reumatologisk och ortopedisk sjukvård
njurmedicinsk och kirurgisk urologisk sjukvård
infektionssjukvård samt öron-, näs- och halssjukvård
ögonsjukvård
långtidssjukvård
Intensivvård* 1
Anestesisjukvård
Operationssjukvård
Läs- period | Allmän opera- tions- sjuk- vård | Grundläggande |
6 v. | 5 v. | 10 v. |
Intensivvård Anestesisjukvård Operationssjukvård
Läspe- riod | Allmän aneste- siolo- gisk sjuk- vård | Operations- sjukvård | Läs- och tent. |
4 v. | 4 v. | 12 v. | 1 v. |
Läs- period | Allmän aneste- siolo- gisk sjuk- vård | Speciell anestesio- logisk sjukvård | Läs- och tent. |
4 v. | 4 v. | 12 v. | 1 v. |
Läs- period | Allmän aneste- siolo- gisk sjuk- vård | Akut- sjuk- vård | Inten- siv- vård | Läs- och tent. |
4 v. | 4 v. | 3 v. | 9 v. | 1 v. |
Barnsjukvård Mentalsjukvård
Läs- period | Mental- sjukvård | Läs- och |
4 v. | 15 v. | 2 v. |
Läs- period | Vårdavd. | O > C0 | JO o C0 | c O) CO 1? ro | ro c o 5 ro TJ ■Sä | Läs- period | Barn- medi- cinsk avd. | Barn- kirur- gisk avd. | Barn psy-kiatrisk | jC O 0 1 c ™ ro |
7 v. | 6 v. | 2 v. | 2 v. | 2 v. | 2 v. | 3 v. | 4 v. | 4 v. | 8 v. | 2 v. |
Termin 1 Termin 2
öppen hälso- och sjukvård
Läs- period | Barn- sjuk- vård | Barn- psyki- atrisk sjuk- vård | BVC | Skolhäl- sovård | Läs- period | Di- strikts- vård | Mental- sjuk- vårdens hjälp- verksam- het | Läs- och |
7 v. | 8 v. | 4 v. | 2 v. | 2 v. | 6 v. | 6 v. | 4 v. | 3 v. |
Termin 1 Termin 2
Förlossnings- och mödravård (expertförslaget)
Läs- period | Prop.klin.per. | Obstetrisk vård | Barnsjuk- vård | Aneste-si- o. | Obstetrisk vård | Tent. per. | Obstetrisk och gy-nekologisk vård | Obstetrisk vård | Tent. | |||||
Förloss- nings- avd. | Vård- avd. | Förloss- nings- avd. | Gyn- vård- avd. | c £ | Mödra- vårds- central | Förloss- nings- avd. | Vård- avd. | Förlcss- nings- avd. | ||||||
8 v. | 1 v. | 4 v. | 2 v. | 2 v. | 4 v. | 4 v. | 4 v. | 1 v. | 2 v. | 4 v. | 6 v. | 4 v. | 4 v. | 1 v. |
Termin 1 Termin 2 Termin 3
1 Ang. alternativ utformning av linjen i intensivvård (förslag av experterna Dahlbeck och Halldin)
se SOU 1966: 73, s. 170.
1 termin
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968
3.4.2 Medicinsk och kirurgisk sjukvård
Utbildningen bör göra sjuksköterskan kompetent att självständigt leda en vårdavdelning,
även specialiserad sådan, inom vårdgrenar sorterande under huvuddisciplinerna
medicinsk och kirurgisk sjukvård, eller att inneha sådana specialbefattningar
inom dessa vårdgrenar, som kräver särskilda kunskaper utöver dem som
meddelas i grundutbildningen.
I vad avser utbildningsmålet framhålls vidare bl. a. att sjuksköterskan bör bli
medveten om den psykologiska miljöns betydelse för patienter och personal och
om sitt ansvar för denna. Detta påpekande görs även beträffande utbildningen på
linjerna i intensivvård, anestesisjukvård, operationssjukvård och barnsjukvård.
Utbildningen på linjen i medicinsk och kirurgisk sjukvård bör koncentreras till
tre obligatoriska ämnesområden, nämligen
1) allmän medicinsk och kirurgisk sjukvård,
2) en medicinsk och/eller en kirurgisk specialitet,
3) administration och arbetsledning.
Inom speciell medicinsk och kirurgisk sjukvård skall möjlighet finnas att välja
mellan olika specialiteter i fasta kombinationer. Utredningen anger följande nio
kombinationer:
1) neurologisk och neurokirurgisk sjukvård,
2) hjärt- och lungmedicinsk samt thoraxkirurgisk sjukvård,
3) endokrinologisk och gynekologisk sjukvård,
4) dermatologisk och plastikkirurgisk sjukvård,
5) reumatologisk och ortopedisk sjukvård,
6) njurmedicinsk och kirurgisk urologisk sjukvård,
7) infektionssjukvård samt öron-, näs- och halssjukvård,
8) ögonsjukvård,
9) långtidssjukvård.
Det framhålls att utbildningen givetvis kan anordnas även inom andra specialiteter,
om ett behov av vidareutbildade sjuksköterskor så motiverar.
Utbildningen i långtidsvård skall omfatta såväl vård och rehabilitering av långvarigt
sjuka och invalidiserade patienter som åldringsvård och åldringssjukvård. Den
lämpar sig för sjuksköterskor, som vill utbilda sig för avdelningsskötersketjänst
inom långtidsvården. Den bedöms vidare lämpa sig för blivande ålderdomshemsföreståndare.
Möjlighet finns också att ge den sista delen av utbildningen speciell laboratorieinriktning,
avseende de sjukvårdande moment som kan förekomma på ett sjukhuslaboratorium.
Utbildningen under denna period måste centraliseras för vissa ämnesområden.
I princip bör sjuksköterskan kunna välja fritt mellan olika områden. Hänsyn måste
dock tas till det aktuella behovet inom specialiteterna.
Utbildningstidens fördelning framgår av översiktstablån.
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968
3.4.3 Intensivvård, anestesisjukvård och operationssjukvård
Sjuksköterskor som är verksamma inom intensivvård samt anestesi- och operationssjukvård
har åtskilliga funktioner gemensamma och deras arbetsuppgifter
medför krav på en i många hänseenden likartad utbildning. Utredningen har därför,
såsom framgått av den tidigare lämnade redogörelsen (p. 3.3.3) valt att utforma
en utbildningsgång för dessa sjuksköterskor, som under den första terminen är
identisk och som under den andra innebär en uppdelning på tre olika grenar med
speciell inriktning på intensivvård, anestesisjukvård resp. operationssjukvård.
Såväl intensivvårdssköterskan som operationssköterskan behöver för sin verksamhet
grundläggande kunskaper i anestesisjukvård och för både intensivvård och
anestesiologisk sjukvård krävs vissa kunskaper i operationssjukvård.
Genom den delvis gemensamma utbildningen underlättas såväl samarbetet mellan
de olika enheterna vid ett sjukhus som en senare komplettering och övergång
till ett annat av ifrågavarande tre verksamhetsområden.
Det har enligt utredningen visat sig omöjligt att göra en strikt gränsdragning
mellan operationssköterskan och anestesisköterskans funktions- och ansvarsområden.
Vid större sjukhus med särskilda anestesiavdelningar och specialutbildade
sjuksköterskor för anestesiarbete har operationssköterskan övervägande tekniskt
operativa funktioner. Även om utvecklingen synes gå mot inrättande av särskilda
anestesiavdelningar i allt större utsträckning torde det särskilt på mindre sjukhus
alltjämt bli nödvändigt med viss anestesiologisk medverkan av operationssköterskepersonalen.
Vid centraloperationsavdelningar behövs enligt utredningen en sjuksköterska
med chefsbefattning som samordnande ledare för operations- och anestesiverksamheten.
Denna sjuksköterska bör vara vidareutbildad i operations- och/eller anestesisjukvård.
Utbildningen på intensivvårdslinjen syftar till att göra sjuksköterskan
kompetent att fullgöra arbetet på en avdelning för intensiv behandling och övervakning
av svårt sjuka patienter.
Utredningen understryker att intensivvården är en tung och krävande vårdform
som av sjuksköterskan kräver omfattande och i flera avseenden speciella och avancerade
medicinska och tekniska kunskaper. En avdelning för intensivvård medför
också en mångfald administrativa uppgifter av delvis särpräglad natur.
Utbildningen bör enligt utredningen omfatta såväl operationssjukvård som anestesisjukvård
och intensivvård.
Utbildningstidens fördelning framgår av översiktstablån.
I ett särskilt yttrande av experterna Dahlbeck och Halldin föreslås, att vidareutbildning
för intensivvård skall kunna ske även via linjen för medicinsk och kirurgisk
sjukvård med möjlighet till intensivvårdsval under de sista nio veckorna av
nämnda linje jämte fortsättningen under en efterföljande termin. Den närmare utformningen
av alternativet redovisas i vidareutbildningsbetänkandet (s. 170).
Vidareutbildningen på linjen för anestesisjukvård syftar till att göra
sjuksköterskan kompetent att under läkares ledning utföra anestesiologiskt arbete
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968
samt administrera sådant. Efter ytterligare praktisk erfarenhet bör hon även kunna
som avdelningssköterska vid operationsavdelningen fungera som samordnande ledare
för operations- och anestesiverksamheten.
Utbildningen bör innehålla ämnet anestesiologisk sjukvård samt dessutom viss
operationssjukvård och vissa för samtliga vidareutbildningslinjer gemensamma ämnen.
Utbildningstidens fördelning framgår av översiktstablån.
Operationssköterskans arbetsuppgifter och ansvar blir såsom tidigare framgått
beroende bl. a. på storleken av det sjukhus och den avdelning, dit verksamheten är
förlagd. Utbildningen på vidareutbildningslinjen i operationssjukvård
avser att ge operationssköterskan skicklighet i operationssjukvård samt sådana kunskaper
i administration och arbetsledning att hon kan fungera som ledare för ett
arbetslag och — efter ytterligare praktisk erfarenhet — som avdelningssköterska
vid operationsavdelning av allmän eller specialiserad karaktär samt vid kirurgisk
mottagningsavdelning. Den skall även göra henne kompetent att utföra anestesiologiskt
arbete.
Utbildningen bör därför omfatta såväl operations- som anestesisjukvård.
Utbildningstidens fördelning framgår av översiktstablån.
3.4.4 Mentalsjukvård
Mentalsjukvårdens personaldelegation har i betänkandet »Mentalsjukhusens personalorganisation»
(SOU 1965: 50) angett de arbetsuppgifter som bör åvila överskötare
(motsvarande avdelningssköterska vid kroppssjukhusen), nämligen
1) arbetsledning
2) information
3) administrativa funktioner
4) direkt sjukvårdande funktioner
De tre första grupperna är i sina grundläggande delar gemensamma för all sluten
vård, psykiatrisk såväl som somatisk.
De direkt sjukvårdande funktionerna anges av delegationen vara främst psykologisk
sjukvård men även viss teknisk och elementär sjukvård (undersökningar, behandlingar,
medicinutdelning) i den mån dessa uppgifter ej lämpligen kan åläggas
förste skötare eller annan befattningshavare. Vidare bör överskötaren delta i
läkarronder och spela en framträdande roll vid utformningen av patientens fysiska
och psykiska miljö.
Sjuksköterskeutredningen instämmer i allt väsentligt i delegationens synpunkter
och understryker därvid särskilt vissa synpunkter på den roll som överskötaren
resp., enligt utredningens förslag, den i mentalsjukvård vidareutbildade sjuksköterskan
bör ha i det psykiatriska vårdprogrammet. Bl. a. framhålls att sjuksköterskornas
arbete otvivelaktigt i väsentligt större utsträckning än nu kommer att
präglas av psykologisk patientbehandling, dvs. även vissa direkt psykoterapeutiska
uppgifter, främst inom ramen för olika former av gruppverksamhet.
Ubildningen på linjen i mentalsjukvård bör enligt utredningen göra sjuksköter -
Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968
27
skan kompetent att självständigt såväl leda en vårdavdelning inom psykiatrisk
sjukvård som tjänstgöra inom skilda slag av öppen psykiatrisk sjukvård.
Den praktik som utredningen anser böra krävas före tillträdet till linjen, bör enligt
utredningens mening ske inom sluten vård och vara förlagd till ett par olika
typer av vårdavdelningar, helst där specialutbildad sjuksköterska finns,
Utbildningstidens fördelning framgår av översiktstablån.
3.4.5 Barnsjukvård
Utbildningen på linjen avser att göra sjuksköterskan kompetent att självständigt
leda en vård- eller mottagningsavdelning för barn samt att tjänstgöra inom den
förebyggande barnavården, dvs. som sjuksköterska vid barnavårdscentral och som
skolsköterska.
Enligt utredningen saknar den enbart grundutbildade legitimerade sjuksköterskan
tillräcklig fackutbildning för att tjänstgöra på samtliga typer av vårdavdelningar
för barn utan att dessförinnan ha genomgått vidareutbildning. Utredningen anser,
att denna bör följa direkt efter grundutbildningen utan mellanliggande tjänstgöring
på assistentsköterskenivå. Erfarenhet av vård av friska barn anses emellertid nödvändig.
Därför bör fordras minst åtta veckors väl vitsordad praktik bland friska
barn, vilken lämpligen kan fullgöras före grundutbildningen, under ferier eller före
vidareutbildningens början.
Utbildningstidens fördelning framgår av översiktstablån.
3.4.6 Öppen hälso- och sjukvård
Distriktssköterskans arbetsuppgifter framgår av normalinstruktionen den 30 juli
1964 (MF nr 68).
En promemoria angående distriktssköterskeutbildningen m. m. lades år 1962
fram av en särskild delegation inom dåvarande medicinalstyrelsen. Promemorian
jämte yttranden däröver överlämnades senare av Kungl. Maj:t till sjuksköterskeutredningen
för att tas i beaktande vid fullgörandet av utredningsuppdraget.
Sjuksköterskeutredningen ansluter sig i allt väsentligt till promemorian. Särskilt
understryker utredningen att ökningen av distriktssköterskans sjukvårdande verksamhet
kommer att fortsätta. Stora krav ställs härvid på kunskaper i framförallt
långtidsvård och åldringsvård. Utredningen betonar också att distriktssköterskan
bör kunna medverka i hälsovårdsundervisning i skola och samhälle.
Beträffande distriktssköterskans engagemang i hälso- och sjukvården i företag
erinrar utredningen om att arbetarskyddsstyrelsen av Kungl. Maj:t fått i uppdrag
att i samråd med medicinalstyrelsen utreda företagshälsovården. Slutlig ställning
till frågan om behovet och omfattningen av en särskild utbildning för sjuksköterskor
inom företagshälsovården kan inte tas förrän resultatet av denna särskilda
utredning föreligger. Sjuksköterskeutredningen räknar dock med att distriktssköterskan
i allt större utsträckning kommer att få uppgifter inom företagshälsovården.
Möjlighet bör enligt utredningen finnas för sjuksköterskor, som önskar utbildning
för sådana befattningar i öppen hälso- och sjukvård, där man ej har krav
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968
på barnavård, barnsjukvård och skolhälsovård, att vidareutbilda sig utan att delta
i dessa utbildningsavsnitt ( = termin 1). Slutbetyget för den som inte genomgått
linjen i dess helhet måste givetvis få en annan utformning än den vanliga, påpekar
utredningen.
Utredningen anger som mål för linjen för öppen hälso- och sjukvård att utbildningen
skall göra sjuksköterskan kompetent att tjänstgöra som distriktssköterska
och inom den förebyggande barnavården, dvs. vid barnavårdscentral och som skolsköterska.
För inträde vid linjen föreslås krav på två års föregående tjänstgöring. Dessutom
framhålls att erfarenhet av vård av friska barn är önskvärd. Sådan praktik kan
skaffas före grundutbildningen eller under ferier under denna.
Läroplanen har utformats med beaktande av erfarenheterna från den försöksutbildning
som varit anordnad i Göteborg.
3.4.7 Förlossnings- och mödravård
Förslag till läroplan för linjen har utarbetats av en särskild expertgrupp, som
föreslagit en utbildningstid av 51 veckor. Utbildningstidens fördelning framgår av
översiktstablån.
Utredningen har ifrågasatt om inte utbildningsmålet kan nås på kortare tid.
Även i fråga om bl. a. funktions- och ansvarsområdet skiljer sig utredningens åsikter
från expertgruppens. Utredningens majoritet har därför föreslagit att utbildningen
utreds särskilt med hjälp av pedagogisk expertis som har särskilda insikter rörande
moderna pedagogiska metoder och hjälpmedel. Tre av ledamöterna har inte
ansett sig kunna gå emot experterna utan ansluter sig till deras förslag till läroplan.
Fn av experterna stöder däremot utredningsmajoriteten.
Beträffande linjens uppbyggnad hänvisas i övrigt till översiktstablån och p. 52.
3.5 Fortbildning
Utredningen har under sitt fortsatta arbete inte funnit anledning ändra sin i det
första betänkandet angivna allmänna syn på fortbildningen av sjuksköterskor. Denna
bör sålunda, anser utredningen bl. a., i princip anordnas och bekostas av sjukvårdshuvudmännen.
I betänkandet om vidareutbildning begränsar utredningen sig i vad avser fortbildning
till att behandla dels sådan utbildning, som närmast innebär en breddning
av vederbörandes vidareutbildning, kompletterande vidareutbildning, dels
sådan fortbildning, som bör vara obligatorisk för innehavare av vissa befattningar.
Den centrala planeringen för sådana kurser bör enligt utredningen åviia skolöverstyrelsen
i samråd med medicinalstyrelsen och berörda sjukvårdshuvudmän.
Den av utredningen föreslagna samordningen mellan olika vidareutbildningslinjer
innebär vissa möjligheter till breddning av kompetensen för en på viss linje utbildad
sjuksköterska. Härom hänvisas till redogöqrelsen under p. 3.3.3 i det föregående.
Utöver vad där framgått nämner utredningen ytterligare möjligheter till
Kungl. May.ts proposition nr 66 år 1968
29
komplettering. Dels kan det — för att få en tillfredsställande rekrytering till intensivvårdsavdelningar
— bli önskvärt att ge sjuksköterskor med vidareutbildning
i medicinsk och kirurgisk sjukvård kompletterande utbildning för tjänstgöring inom
intensivvården. Dels bör såsom hittills kurser i förebyggande mödravård för distriktssköterskor
ordnas (p. 4.). Utredningen avstår dock — med hänsyn till att
enighet ej kunnat uppnås om läroplan för vidareutbildningen i förlossnings- och
mödravård — från att lägga fram förslag till utformningen av denna kursverksamhet.
För de sjuksköterskor, som arbetar självständigt och relativt isolerat inom sitt
verksamhetsområde, främst distriktssköterskor och distriktsbarnmorskor, föreslås
obligatorisk fortbildning i form av kurser om fyra veckor, förslagsvis vart åttonde
år.
Det bör ankomma på huvudmännen att vidta åtgärder så att vederbörande sjuksköterska
genomgår föreskriven fortbildning. Huvudmannen skall sålunda enligt
utredningen årligen till skolöverstyrelsen lämna uppgift om de tjänstgörande distriktssköterskor
och barnmorskor, som står i tur att genomgå fortbildning, samt
bereda erforderlig tjänstledighet för dem som tas ut till sådan.
3.6 Dimensionering
Utredningen konstaterade i sitt första betänkande, att informationsbasen för
prognoser angående den framtida efterfrågan på sjuksköterskor är osäker. Utredningens
beräkningar, som gjordes med stöd av läkarprognosutredningens underlag
för bedömning av det framtida sjukvårdsbehovet och på basis av statistiska centralbyråns
befolkningsprognos, visade att utbildningskapaciteten måste ökas så
långt de praktiska förutsättningarna medgav. För det dåvarande syntes av bl. a.
resursskäl ett större årligt intag vid sjuksköterskeskolorna än 3 300 elever knappast
realistiskt.
Utredningen har mot den bakgrunden funnit angeläget att — med stöd av 1965
års långtidsutredning och nyare specialutredningar inom särskilda sektorer av hälsooch
sjukvården samt föreliggande framskrivningar av sjuksköterske- och barnmorskekårerna
m. fl. utredningar och statistiska uppgifter — söka ge en bild av den
sannolika personalutvecklingen och bedöma den önskvärda dimensioneringen av
såväl grundutbildningen som framför allt vidareutbildningen.
Utredningen förutsätter — liksom i sitt första betänkande — att prognosarbetet
följs upp kontinuerligt.
3.6.1 Personalutveckling
Utredningen har sammanfattningsvis funnit rimligt att i stort sett räkna med den
personalutveckling fram till början av 1970-talet, som redovisas i följande tabell.
Den största relativa ökningen av personalbehovet beräknas gälla långtidssjukvården
och intensivvården (drygt 70 %) samt regionsjukvården (ca 45 %) medan
ökningen för sjukhusvården i övrigt skulle stanna vid 20—30 % samt för öppen
hälso- och sjukvård vid knappt 10 %.
30
Kungl. Maj.ls proposition nr 66 år 1968
Beräknad personalutveckling till början av 1970-talet
Verksamhet | Tjänster (helårsverken) för sjuksköterskor, barn-morskor och/eller tekniska assistenter | |||
F. n. | Början av | Index | Ökning | |
Vård- och mottagningsavdelningar: | 1 900 | 3 250 | 171 | 1 350 |
regionspecialiteter ............... | 900 | 1 300 | 144 | 400 |
länsspecialiteter (inkl. psykiatri och | 6 900 | 8 350 | 121 | 1 450 |
mentalsjukvård m. m............ | 3 000 | 3 800 | 127 | 800 |
Summa vård- o. mottagningsavd. | 12 700 | 16 700 | 131 | 4 000 |
Intensivvård...................... | 310 | 550 | 177 | 240 |
Anestesisjukvård .................. | 430 | 560 | 130 | 130 |
Operationssjukvård: regionspecialiteter ............... | 115 | 170 | 148 | 55 |
länsspecialiteter ................. | 1 085 | 1 320 | 122 | 235 |
Summa operationssjukvård | 1 200 | 1 490 | 124 | 290 |
Röntgen ......................... | 1 000 | 1 300 | 130 | 300 |
Laboratorium .................... | 2 400 | 3 000 | 125 | 600 |
Summa sjukhusvård | 18 040 | 23 600 | 131 | 5 560 |
Öppen hälso- och sjukvård Distriktsvård ..................... | 1 800 | 1 975 | no | 175 |
Skolhälsovård .................... | 550 | 600 | 109 | 50 |
Förebyggande barnavård ........... | 335 | 375 | 112 | 40 |
Dispensärvård, stads- o. kommunsjuk-vård .......................... | 215 | 225 | 105 | 10 |
Övrig hälso- o. sjukvård m. m....... | 1 600 | 1 675 | 105 | 75 |
Summa öppen hälso- o. sjukvård | 4 500 | 4 850 | 107 | 350 |
Förlossnings- och mödravård........ | 1 180 | 1 300 | no | 120 |
Ålderdomshem ................... | 2 280 | 2 700 | 118 | 420 |
Sjukhusadministration.............. | 1 000 | 1 300 | 130 | 300 |
Sjukvårdsundervisning ............. | 700 | 1 050 | 150 | 350 |
Summa summarum | 27 700 | 34 800 | 126 | 7 100 |
För sjukvårdsundervisning har preliminärt räknats med en drygt femtioprocentig
ökning av lärarbehovet.
Av de beräknade erforderliga nya 7 100 tjänsterna skulle 1 400 falla på länsspecialiteternas
vård- och mottagningsavdelningar och nästan lika många på långtidssjukvården.
Utredningen framhåller, att den helt övervägande delen av de angivna
5 300—6 500 tjänsterna vid mentalsjukhusen och ålderdomshemmen är sådana
som nu inte regelmässigt besätts med sjuksköterskor men som avses bli besatta
med sådan arbetskraft.
Vid sina bedömningar har utredningen bl. a. utgått från att personaltätheten vid
sjukhusen praktiskt taget genomgående fortsätter att öka med ca 2,6 % om året
eller ca 13,7 % på fem år.
Vidare har utredningen inte ansett sig kunna förutsätta någon mera genomgripande
omfördelning av arbetsuppgifter på sådant sätt att behovet av sjukskö
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968
31
terskor, barnmorskor och tekniska assistenter inte skulle stiga i den takt som långtidsutredningen
räknat med. Sjuksköterskeutredningen konstaterar dock att viss
omfördelning måste vara förutsatt i långtidsutredningens kalkyler.
3.6.2 Utbildningsbehov
Från totalbehovet av 34 800 årsverken (tjänster) bör enligt utredningen borträknas
dels ca 3 500 årsverken vid mentalsjukhusen och ålderdomshemmen, där införandet
av sjuksköterskor får tänkas ske successivt i samband med vakanser, dels
ca 3 000 årsverken för röntgen- och laboratorieassistenter. Behovet av årsverken
skulle därför, under vissa antaganden i övrigt beträffande bl. a. operationssjukvården,
uppgå till ca 28 300 i början av 1970-talet. Med hänsyn till den beräknade
omfattningen av sjuksköterske- och barnmorskekåren vid samma tidpunkt leder
detta till en brist på ca 4 500 årsverken. Utbildningskapaciteten måste därför ökas
ytterligare.
Utredningen har prövat olika framskrivningsalternativ. Med en framskrivning
av personalbehovet av ca 2,6 % om året, motsvarande den hittillsvarande personaltäthetsökningen,
skulle 28 300 årsverken år 1971 motsvara ca 31 400 årsverken år
1975 och ca 35 700 årsverken år 1980. Ungefär detta antal skulle erhållas vid slutet
av 1970-talet, om man räknar med 3 800 intagningsplatser per år vid sjuksköterskeskolornas
grundutbildning från år 1968.
Utredningen finner det inte praktiskt möjligt att åstadkomma en sådan ökning
redan 1968 utan förordar en successiv utbyggnad till nämnda antal så snart resurserna
medger. I angivna elevplatsantal ingår platser för den avkortade studiegången
för sjuksköterskor. Beräkningen bygger vidare på att barnmorskeutbildningen liksom
hittills skall vara grundad på sjuksköterskeutbildningen. En eventuell återgång
till direktutbildning av barnmorskor reducerar elevplatsbehovet för sjuksköterskeutbildningen
i motsvarande mån liksom även en fortsatt direktutbildning av operationsassistenter.
I vad avser dimensioneringen av vidareutbildningen anser sig utredningen — med
stöd av bl. a. en enkät med elever i äldre studiegång — inte böra räkna med vidareutbildning
för ca 20—25 % av de grundutbildade sjuksköterskorna.
Då det gäller frågan hur återstående 75—80 % av de grundutbildade sjuksköterskorna
bör vidareutbildas framhåller utredningen att alla tjänstgörande sjuksköterskor
inom vissa verksamhetsgrenar bör ha vidareutbildning för att kunna fylla
sin uppgift. Detta gäller intensivvårdsavdelningarna anestesi- och operationssjukvårdsavdelningama,
kirurgmottagningarna, barnsjukvården, distriktsvården, barnavårdscentralerna,
skolhälsovården och dispensärvården samt annan liknande
öppen hälso- och sjukvård ävensom distriktsbarnmorskeverksamheten, förlossningsavdelningarna
och mödravårdscentralerna samt barnbördsavdelningarna.
Utifrån vissa antaganden om sjuksköterskornas och barnmorskornas yrkesverksamhet
m. m., den väntade personalutvecklingen och föreliggande vakansstatistik
har utredningen kommit fram till den dimensionering av de olika vidareutbildningslinjerna,
som anges i följande tabell, i vilken hänsyn dock inte tagits till avbrott i
utbildningen.
32 Kungl. May.ts proposition nr 66 år 1968
Beräknad årsexamination i vidareutbildningen
| Årsexamination för | Årsexamination för vakanta | S:a års- exami- nation | ||||||
Linje | Be- satta tjäns- ter | Exam. % | Årsex. | Vak. tjäns- ter | Nya tjäns- ter | S:a | Exam. % | Årsex. | |
Med. o. kir. sjukvård: |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
akutsjukvård ......... | 5 315 | 3.0 | 159 | 320 | 1 350 | 1 670 | 24 | 400 | 559 |
långtidssjukvård ...... | 1 750 | 3,0 | 53 | 150 | 1 350 | 1 500 | 24 | 360 | 413 |
ålderdomshem ........ | 2 280 | 3,0 | 68 | — | 420 | 420 | 24 | 101 | 169 |
Summa | 9 345 | 3,0 | 280 | 470 | 3 120 | 3 590 | 24 | 861 | 1 141 |
Intensivvård ........... | 300 | 4,5 | 14 | 10 | 240 | 250 | 36 | 90 | 104 |
Anestesisjukvård ........ | 395 | 4,5 | 18 | 35 | 130 | 165 | 36 | 59 | 77 |
Operationssjukvård: |
|
|
|
|
| 390 | 36 | 140 | 190 |
operationsavdelning ... | 1 100 | 4,5 | 50 | 100 | 290 | ||||
kir.mottagn........... | 665 | 4,5 | 30 | 35 | 175 | 210 | 36 | 76 | 106 |
Summa | 1 765 | 4,5 | 80 | 135 | 465 | 600 | 36 | 216 | 296 |
Mentalsjukvård: |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
lasarettpsykiatri....... | 290 | 3,0 | 9 | 20 | no | 130 | 24 | 31 | 40 |
mentalsjukhus m. m. ... | 3 000 | 3,0 | 90 | — | 800 | 800 | 24 | 192 | 282 |
Summa | 3 290 | 3,0 | 99 | 20 | 910 | 930 | 24 | 223 | 322 |
Barnsjukvård: |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
barnkirurgi .......... | 55 | 4,5 | 2 | 5 | 25 | 30 | 36 | 11 | 13 |
barnmedicin.......... | 480 | 4,5 | 22 | 20 | no | 130 | 36 | 47 | 69 |
barn- och ungdomspsy- |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
kiatri ............. | no | 4.5 | 5 | 5 | 60 | 65 | 36 | 23 | 28 |
barnavårdscentral ..... | 170 | 4,5 | 8 | — | 20 | 20 | 36 | 7 | 15 |
skolhälsovård ........ | 275 | 4,5 | 12 | — | 25 | 25 | 36 | 9 | 21 |
Summa | 1 090 | 4,5 | 49 | 30 | 240 | 270 | 36 | 97 | 146 |
Öppen hälso- och sjukvård: |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
distriktsvård ......... | 1 675 | 4,5 | 75 | 125 | 175 | 300 | 36 | 108 | 183 |
barnavårdscentral ..... | 165 | 4,5 | 7 | — | 20 | 20 | 36 | 7 | 14 |
skolhälsovård ........ | 275 | 4,5 | 12 | — | 25 | 25 | 36 | 9 | 21 |
dispensärvård m. m. ... | 215 | 4,5 | 10 | — | 10 | 10 | 36 | 4 | 14 |
annan hälso- och sjuk- |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
vård .............. | 1 600 | 3,0 | 48 | — | 75 | 75 | 24 | 18 | 66 |
Summa | 3 930 | 3,9 | 152 | 125 | 305 | 430 | 34 | 146 | 298 |
Förlossnings- och mödra-vård: distrikt, förlossningsav-delning, mödravårds- |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
central ............ | 1 175 | 7.0 | 82 | 75 | 120 | 195 | 56 | 109 | 191 |
barnbördsavdelning .... | 455 | 4,5 | 20 | 25 | 20 | 45 | 36 | 16 | 36 |
Summa | 1 630 | 6,3 | 102 | 100 | 140 | 240 | 52 | 125 | 227 |
Summa s:um | 21 745 | 3,7 | 794 | 925 | 5 550 | 6 475 | 28 | 1 817 | 2 611 |
33
Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968
Med en beräknad avbrottsfrekvens av ca 1,5 % erhålles de runda tal för elevintaget
per år pa de olika linjerna, som framgår av följande sammanställning.
Föreslagen vidareutbildning och nuvarande specialutbildning in. in.
Vidareutbildningslinje i | Föreslagen | Specialutbild-ning inom | Övrig spe- cialut- bild- ning 1965 exami- nation | Summa | Enkät | ||||
| Antal | % | Antal | % | Antal | Antal | % | Antal | % |
Medicinsk och kirurgisk | 1 160 | 43,9 | 968’ | 48,6 |
| 968 | 43.7 | 247 | 26,4 |
Intensivvård............ | 105 | 4,0 | _ | 182 | 18 | 0,8 2.2 | |||
Anestesisjukvård ........ | 80 | 3,0 | _ | _ | 48 | 48 | 18 | 1,9 20,8 7,5 8,3 21,0 14,1 | |
Operationssjukvård ...... | 300 | 11,4 | 359 | 18,1 | no3 | 469 | 21,2 | 195 | |
Mentalsjukvård ......... | 325 | 12,3 | 222 | 11,2 | _ | 222 | 10,0 | 70 | |
Barnsjukvård ........... | 150 | 5,7 | 63 | 3,2 | 44* | 1077 | 4^8 | 78 | |
Öppen hälso- och sjukvård | 300 | 11.4 | 240 | 12,1 |
| 2407 | 10,8 | 196 | |
Förlossnings- och mödra-vård ................ | 230 | 8,3 | 136 | 6,8 | 73 | 143 | 6,5 | 132 | |
Samtliga | 2 650 | 100,0 | 1 988 | 100,0 | 227 | 2 215 | 100,0 | 936" | 100,0 |
‘ Inkl. 7 med specialutbildning i öron- resp. ögonsjukvård.
2 Extra kurs om 8 veckor.
2 Operationsassistentutbildning läsåret 1964/65.
‘ Sociala barnavårdskursen läsåret 1965/66.
° Legitimerade sjuksköterskor som avslutat barnmorskeutbildning.
Exkl. röntgen- och laboratoriearbete.
’ Avser förberedande utbildning.
Utredningen understryker att alla jämförelser mellan den föreslagna vidareutbildningen
och den nuvarande specialutbildningen samt enkätresultatet måste halta
betydligt. Bl. a. gjordes enkäten under fiktiva förhållanden och omfattade endast
drygt 1 100 elever.
Efter vissa avrundningar med hänsyn bl. a. till de delningstal som bör eftersträvas
i fråga om skolornas intag förordar utredningen slutligen följande dimensionering
av vidareutbildningen:
medicinsk och kirurgisk sjukvård
intensivvård................
anestesisjukvård ............
operationssjukvård ..........
mentalsjukvård .............
barnsjukvård ...............
öppen hälso- och sjukvård ....
förlossnings- och mödravård ...
2 670 årsintag
1 200 årsintag
90 >,
90 »
300 »
330 »
150 »
300 »
210 .»
3 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 66
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968
Enligt dessa beräkningar skulle sålunda ca 70 % av de årligen grundutbildade ca
3 800 sjuksköterskorna erhålla vidareutbildning.
Den skisserade dimensioneringen bör enligt utredningen utgöra riktmärke för
en successiv utbyggnad av vidareutbildningsorganisationen under ständigt aktgivande
på utvecklingen av intresset hos sjuksköterskekåren och behoven inom hälsooch
sjukvården. Man bör, fortsätter utredningen, börja rätt försiktigt i takt med
grundutbildningen och tid efter annan ompröva vidareutbildningens såväl totala
dimensionering som fördelning på olika linjer.
3.7 Huvudmannaskap och lokalisering
Utredningen har inte funnit anledning ifrågasätta annat än att landstingen och
de landstingsfria städerna skall vara huvudmän för vidareutbildningen. Detta innebär
att den av staten anordnade utbildningen av barnmorskor, distriktssköterskor,
barnsjuksköterskor och anestesisköterskor bör upphöra och ersättas av vidareutbildning
i huvudmännens regi.
Grundutbildning bör enligt utredningen på något undantag när anordnas av samtliga
sjukvårdshuvudmän.
Vidareutbildningen på en viss linje bör däremot ej fördelas på flera orter än att
elevintaget per termin blir tilräckligt för att rationellt utnyttja framför allt lärarresurserna.
Liksom för grundutbildningen räknar utredningen med att undervisningsgruppen
genomsnittligt skall omfatta 15 elever. Med denna utgångspunkt bör
man sträva efter att elevintaget per skola och termin i regel inte understiger 30
och i varje fall inte 15. Intagning bör normalt ske varje termin.
Det slutliga ansvaret för vidareutbildningens dimensionering och lokalisering
bör vila på huvudmännen. För en effektiv planering på huvudmannasidan måste
även regionssjukvårdsnämnderna kopplas in. Prövningen av lokaliseringsfrågorna
måste ske i samråd med skolöverstyrelsen och andra berörda ämbetsverk.
Utredningen har inskränkt sig till att föreslå en preliminär fördelning på sjukvårdsregioner.
Utgångspunkten har härvid varit att vidareutbildningen bör anpassas
till vederbörande sjukvårdsregions behov av sjuksköterskor med utbildning på respektive
linje, varvid behovet ansetts utgöra en mot invånarantalet proportionell andel
av det totala behovet för riket.
Denna norm bör enligt utredningen i huvudsak följas för medicinsk och kirurgisk
sjukvård.
Linjerna för intensivvård, anestesivård och operationssjukvård har vid fördelningen
behandlats som en enhet och i huvudsak fördelats proportionellt på sjukvårdsregionerna.
Övervägande skäl talar enligt utredningen mot ett i och för sig önskvärt anordnande
av en mentalsjukvårdslinje i varje region.
I fråga om barnsjukvård, öppen hälso- och sjukvård samt förlossnings- och mödravård
är det uppenbart att utbildningen inte kan fördelas på samtliga regioner.
Dessa linjer bör koncentreras med beaktande av tillgången på elevplatser och
lämpliga lärare, framför allt på läkarsidan.
Kungl. Maj ds proposition nr 66 år 1968
35
Utredningens förslag framgår av tabellen nedan. Fördelningen avser den slutliga
utbyggnaden till ca 2 700 elever i årligt intag.
Vidareutbildningens regionala lokalisering
Sjukvårds- region | Med. oct | Intensiv- vård | Anestesi sjukvård | Opera- tions- sjukvård | Mental- sjukvård | Barn- sjukvård | Öppen | Förloss-nings- 0. |
Stockholm ....... | 240 | 30 | 30 | 60 | 60 | 90 | 60 + 601 | 120 |
Uppsala ......... | 150 | — | — | 60 | 60 | — | _ | — |
Linköping........ | 150 | 30 | — | 30 | — | — | — | — |
Lund—Malmö .... | 210 | — | 30 | 30 | 60 | _ | 60 | _ |
Göteborg ........ | 210 | 30 | 30 | 30 | 60 | 60 | 60 | 90 |
Örebro .......... | 120 | — | — | 30 | 60 | — | _ | _ |
Umeå2........... | 120 | — | — | 60 | 30 | — | 60 | — |
Summa | 1 200 | 90 | 90 | 300 | 330 | 150 | 300 | 210 |
1 Avser elever, som med hänsyn till sin kommande verksamhet endast har behov av att genomgå
termin 2.
2 Till Umeå-regionen har här lagts hela Västernorrlands län. Viss del av utbildningen för
denna region, t. ex. en del av medicinsk och kirurgisk sjukvård samt öppen hälso- och sjukvård
bör med hänsyn till det vidsträckta området lokaliseras till Västernorrlands läns landstingskommun.
3.8 Studiesociala förhållanden
Sjuksköterskorna bör enligt utredningen under vidareutbildningen få studiemedel
enligt studiemedelsförordningen oavsett om de påbörjar utbildningen i omedelbar
anslutning till grundutbildningen eller inte.
Det bör vara huvudmannens sak att efter överläggningar med personalorganisationerna
fastställa om särskilda förmåner därutöver bör utgå under utbildningstiden
och i så fall vilka dessa förmåner bör vara. Det angelägna i att sådana förmåner
regleras efter enhetliga riktlinjer hos samtliga huvudmän understryks av
utredningen.
Utredningen har i övrigt endast funnit anledning ta upp frågan om förmåner till
barnmorska och distriktssköterska under föreslagen obligatorisk fortbildning. Med
hänsyn till dessa kursers karaktär av obligatorium bör innehavare av tjänst behålla
lönen under dessa. Om elev undantagsvis ej innehar tjänst, bör särskilt stipendium
utgå. Utredningen erinrar på denna punkt om de stipendier som enligt
kungl. brev den 28 maj 1959 utgår till barnmorskor under repetitionskurs.
3.9 Skolledning och lärare
Vid utformandet av läroplanerna för såväl grundutbildningen som vidareutbildningen
har utredningen förutsatt att samtliga lärare är knutna till skolan och därigenom
delar det fulla ansvaret för utbildningsresultatet.
36
Kungl. Maj.is proposition nr 66 år 1968
Utredningen erinrar om att den i sitt första betänkande diskuterat införande av
två olika typer av lärare — i första hand sjuksköterskor — inom vårdyrkesutbildningen,
nämligen ämneslärare och lärare för den grundläggande sjukvårdsutbildningen,
och framhåller nu att ämnesläraren blir särskilt användbar på vidareutbildningsnivån.
För vidareutbildningen är det liksom för grundutbildningen önskvärt, framhåller
utredningen vidare, att undervisningen faller på de fast anställda lärarna i så
stor utsträckning som möjligt.
Då vidareutbildningen innehåller färre ämnen av icke-medicinsk karaktär kommer
den övervägande delen av undervisningen att åvila sjuksköterskor och läkare,
konstaterar utredningen.
För betungande pedagogisk-administrativa uppgifter, såsom exempelvis schemaläggning
bör rektor få hjälp av en särskild befattningshavare, t. ex. en studierektor.
Alternativt kan en av lärarna vid varje linje utses att biträda rektor med göromålen.
Utredningen har diskuterat frågan om huvudlärare mot bakgrunden av det samlade
lärarbehovet för en vårdyrkesskola men vid ifrågavarande tidpunkt inte ansett
sig kunna bedöma behovet av sådana. Utvecklingen på denna punkt bör emellertid
följas med uppmärksamhet, framhåller utredningen.
Utredningen understryker svårigheterna att engagera läkare som lärare och finner
lämpligt att varje skola gör en noggrann analys av den undervisningsbörda som
kommer att falla på läkarna inom varje klinik. När sjukvårdshuvudmannen gör
framställning till medicinalstyrelsen om läkartjänster bör styrelsen med stöd av
en sådan analys kunna beakta undervisningsbehovet vid beräkningen av antalet
läkartjänster. Förhållandet mellan det antal undervisningstimmar som bör bestridas
av läkare vid en viss klinik eller avdelning och antalet läkare där kan enligt utredningen
av organisatoriska skäl motivera att vissa läkartjänster förenas med en bestämd
undervisningsskyldighet, t. ex. inom barnsjukvård samt förlossnings- och
mödravård.
Tjänsterna som överlärare och biträdande överlärare vid barnmorskeläroanstalterna
bör avvecklas. Kravet på kvalificerade lärare i utbildningen av barnmorskor
bör kunna tillgodoses genom utredningens förslag om läkartjänster förenade med
bestämd undervisningsskyldighet.
Fn beräkning av antalet lärartjänster för sjuksköterskor visar, att om grundutbildningen
dimensioneras till ett årsintag av 3 800 elever och vidareutbildningen till
2 700 erfordras enligt genomsnittsnormen en lärare per 15 elever ytterligare ca
400 lärare jämfört med läget vid tidpunkten för utredningen.
I avvaktan på förslag om den framtida lärarutbildningen bör dagens utbildning
av sjuksköterskor till lärare anpassas till de nya läroplanerna. Framförallt är det
enligt utredningen angeläget att man anordnar fördjupad ämnesutbildning i bl. a. de
hälso- och sjukvårdsämnen för vilka sådana lärare behövs.
Utredningen understryker också att det är angeläget att bereda de lärare som ej
har pedagogisk utbildning möjlighet genomgå sådan. Detta gäller både sjuksköterskor,
läkare och andra yrkesutövare som regelbundet anlitas som lärare inom
vårdyrkesutbildningen.
Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1968
37
3.10 Statsbidrag och kostnadsberäkningar
Med hänsyn till vidareutbildningens centralisering bör statsbidraget till denna
utbildning enligt utredningen beräknas efter andra grunder än för grundutbildningen
och omfatta såväl de totala lärarlönekostnadema som andra omkostnader.
Utredningen förutsätter att överläggningar tas upp med utbildningshuvudmännen
om bidraget liksom skedde beträffande bidraget till grundutbildningen.
Statsbidrag enligt angivna grunder bör utgå även för de obligatoriska fortbildningskurserna
för distriktsbarnmorskor och distriktssköterskor ävensom för de
andra fortbildningskurser, som med skolöverstyrelsens godkännande förläggs till
sjuksköterskeskola.
Statsbidrag till investeringar föreslås utgå efter samma grunder som gäller grundutbildningen.
Viss kompensation för övriga investeringskostnader kan enligt utredningen
invägas i driftbidragsbeloppet.
Statens kostnader för utbildning av barnmorskor, barnsjuksköterskor och distriktssköterskor
samt utbildning i mentalsjukvård och anestesigivning uppgick budgetåret
1965/66 till ca 2 350 000 kr. i 1965 års löneläge. Däri ingår även kostnaderna
för avdelningssköterskekurserna.
Utredningen föreslår ett driftbidrag av 25 000 kr. per termin och grupp om 15
elever, vilket vid ett årligt intag av 2 670 elever innebär en kostnad av ca 6,5 milj.
kr. per år i 1965 års löneläge.
Kostnaderna för bidrag till investeringar blir i hög grad beroende av i vilken takt
vidareutbildningen kan byggas ut. Utredningen har därför inte kunnat göra någon
uppskattning av kostnaderna i denna del.
3.11 Förslagens genomförande
3.11.1 Tidsplan för omläggningen
Övergång till den nya grundutbildningen började vårterminen 1966, varvid dock
endast tre skolor med ett terminsintag om sammanlagt ca 100 elever gick över till
den nya studieordningen. Höstterminen 1966 och vårterminen 1967 följde skolor
med ett sammanlagt terminsintag av ca 675 respektive 600 elever.
Första examinationen enligt den nya ordningen sker alltså i slutet av vårterminen
1968 och omfattar ca 100 elever. Dessa är enligt utredningens förslag formellt kompetenta
att börja vidareutbildning i intensivvård, anestesisjukvård, operationssjukvård,
bamsjukvård samt förlossnings- och mödravård. Elevantalet utgör dock inte
tillräckligt underlag för dessa utbildningar redan höstterminen 1968 framhåller utredningen.
Först vid slutet av höstterminen 1968 kan underlaget, ca 775 grundutbildade
sjuksköterskor, anses tillräckligt för angivna linjer, vilka bör starta vårterminen
1969.
Vidareutbildning i medicinsk och kirurgisk sjukvård samt mentalsjukvård — vilka
linjer kräver ett halvt års praktik — bör sätta igång höstterminen 1969.
38
Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1968
Utbildningen i öppen hälso- och sjukvård — där minst två års praktik fordras
— bör i princip börja vårterminen 1971.
Under förutsättning att grundutbildningen relativt snabbt byggs ut till ett årligt
intag av 3 800 elever, bör utbyggnaden av vidareutbildningen ske med sikte på intagning
av omkring 2 600 elever läsåret 1971/72.
Utredningen framhåller att utbyggnadsprogrammet är preliminärt och att det
måste anpassas efter såväl grundutbildningens omfattning som sjukvårdens behov.
3.11.2 Vissa övergångsfrågor
Intagning till utbildning av barnsjuksköterskor och barnmorskor enligt nu gällande
bestämmelser måste enligt utredningen ske fram t. o. m. höstterminen 1968.
Elevintaget bör trots vikande rekryteringsunderlag hållas på minst nuvarande nivå.
Eventuellt måste man rekrytera redan färdiga sjuksköterskor till utbildningarna.
Utbildningen av distriktssköterskor borde fortgå t. o. m. ett sista intag höstterminen
1970. Utredningen anser det emellertid möjligt och lämpligt att snarast
successivt genomföra den nya läroplanen i såväl Stockholm som Göteborg.
Nuvarande anestesikurser kan behövas för elever som har operationsutbildning
enligt den äldre studiegången även någon tid efter det att den nya linjen i anestesi
startat.
Specialutbildningen i mentalsjukvård måste fortgå t. o. m. vårterminen 1969, så
att elever i äldre studiegång kan få denna specialutbildning.
De nuvarande avdelningssköterskekurserna kan successivt avvecklas sedan äldre
studiegång upphört.
Kungl. Maj:t bör föranstalta om förhandlingar med vederbörande huvudmän för
att lösa de många komplicerade problem, som sammanhänger med kommunaliseringen
av den nuvarande statliga utbildning, som motsvarar föreslagen vidareutbildning.
Även överläggningar med berörda personalorganisationer erfordras.
3.11.3 Vissa författningsfrågor
I betänkandet om vidareutbildning redogör utredningen för vissa bestämmelser,
enligt vilka det för behörighet till vissa tjänster krävs antingen viss särskilt angiven
specialutbildning inom sjuksköterskeutbildningens ram eller viss utbildning efter
sjuksköterskelegitimationen.1
Utredningen har funnit det motiverat att kräva viss lämplig utbildning även i
andra fall än de som omfattas av nämnda bestämmelser. Sådana behörighetskrav
bör enligt utredningen kunna stimulera till vidareutbildning.
1 Anm. Sedan betänkandet avgavs har flertalet av bestämmelserna om behörighet upphört att
gälla. Detta är fallet beträffande:
skötartjänster vid f. d. statliga mentalsjukhus (endast Vipeholms sjukhus är numera statligt)
distriktsskötersketjänster
vissa tjänster inom den förebyggande mödra- och barnavården.
39
Kuhgl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968
Frågorna om behörighet bör enligt utredningen handläggas av medicinalstyrelsen,
som förutsätts samråda med sjukvårdshuvudmännen. Som underlag för denna
prövning lägger utredningen i betänkandet fram vissa riktlinjer för behörighetskraven.
Utredningen understryker att de föreslagna reglerna avser att säkerställa viss saklig
kompetens hos innehavarna av respektive tjänster. Om någon i annan ordning
förvärvat motsvarande kunskaper och erfarenhet bör hon av medicinalstyrelsen
kunna förklaras behörig. Generellt bör detta gälla dem som har specialutbildning
enligt äldre studiegång inom respektive verksamhetsområde. Vissa övergångsbestämmelser
förutsätts också för dem som för närvarande innehar vissa tjänster men
som enligt de nya bestämmelserna skulle sakna adekvat specialutbildning enligt den
äldre studiegången.
Utöver behörighetsbestämmelser krävs vissa ändringar i gällande bestämmelser
angående sjuksköterskeskolor. Vidare kan ändringar i sjukvårdslagen och sjukvårdsstadgan
bli aktuella, framhåller utredningen.
4. Remissyttranden
4.1 Allmänna synpunkter
Kritiska synpunkter på uppdelningen av utredningsarbetet i
två etapper av det slag som framfördes i samband med remissbehandlingen
av utredningens första betänkande återkommer i flera yttranden över förslagen om
vidareutbildning.
Svenska Landstingsförbundet konstaterar sålunda, att utbildningsgången i stort
är fastställd genom 1965 års reform men att det först med ledning av det nu framlagda
utredningsmaterialet är möjligt att göra en samlad bedömning av omläggningens
konsekvenser och att de nu redovisade förslagen framhäver vissa svagheter
i utbildningsgången. Betydligt allvarligare är dock enligt förbundet att grundutbildning
och vidareutbildning tillsammans ställer sådana anspråk på tillgängliga
utbildningsresurser, att de vid full utbyggnad — om utbyggnaden över huvud
kan genomföras — skulle minska utrymmet för annan vårdutbildning. Liknande
synpunkter framförs av några landstingskommuner.
Även medicinska fakulteten i Lund och Sveriges läkarförbund beklagar att översynen
inte skedde i ett sammanhang. Flärigenom hade enligt förbundet bättre samordning
mellan grundutbildning och vidareutbildning kunnat åstadkommas.
Styrelsen för statens sjuksköterskeskola i Stockholm framhåller bl. a. att de olika
grenarna och nivåerna inom sjuksköterskeutbildningen är så avhängiga av varandra
att de bör bedömas i ett sammanhang. Styrelsen konstaterar dock att beslut
om grundutbildningen redan fattats och att man därför vid bedömningen av förslagen
om vidareutbildning torde vara nödsakad att utgå från att grundutbildningen
är fixerad till omfattning och innehåll för den närmaste framtiden.
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968
4.2 Funktions- och ansvarsförhållanden
Flera remissinstanser återknyter till den vid remissbehandlingen av utredningens
första betänkande förda diskussionen om funktions- och ansvarsförhållandena
inom sjukvården och den uppdelning av sjuksköterskekåren
i två kategorier med olika förutsättningar för arbetsuppgifter och ansvarsområden
som den nya studiegången leder till. Svenska stadsförbundet erinrar om
sitt i nämnda sammanhang gjorda uttalande, i vilket förbundet framhöll som önskvärt
att utbildningen fick sådan bredd att sjuksköterskans kompetensområde även
inrymde vissa specialavdelningar. I yttrandet framhölls också att den begränsade
kompetensen för en legitimerad sjuksköterska kommer att medföra betydande svårigheter
för sjukvården med hänsyn till att man måste räkna med att en relativt
nyutbildad sjuksköterska inom överskådlig framtid allt som oftast under längre
eller kortare perioder måste rycka in och fullgöra uppgifter som avdelningssköterska.
Det nu föreliggande förslaget till vidareutbildning på åtta olika linjer med
skarpt avgränsade kompetensområden eliminerar enligt förbundet inte dessa farhågor.
Även i ett yttrande av Stockholms stads sjukvårdsstyrelse, vilket åberopas av
stadskollegiet i Stockholm, ifrågasätts om uppdelningen av sjuksköterskorna i två
olika kategorier överensstämmer med sjukvårdens nuvarande och dess kommande
behov. Enligt sjukvårdsstyrelsen torde de väntade förändringarna komma att
minska värdet inom sjukvården av enbart grundutbildade sjuksköterskor.
Synpunkter av liknande innebörd framförs av bl. a. direktionen för karolinska
sjukhuset samt Jämtlands läns landstingskommun och Västerbottens läns landstingskommun.
Svenska Landstingsförbundet — som i huvudsak ansluter sig till utredningens
analys av utbildningens mål och behovet av vidareutbildning för skilda verksamhetsfält
— betonar att analysen i stort sett utgår från den existerande fördelningen
av arbetsuppgifter inom hälso- och sjukvården. En omprövning av utbildningens
organisation kan bli aktuell om den prognosutredning för vårdområdet i dess helhet,
som förbundet föreslår, skulle komma att leda till mera genomgripande förändringar
i den nuvarande uppdelningen av sjuksköterskans arbete på två ansvarsnivåer,
nämligen som assistentsköterska och som avdelningssköterska.
Förbundet fortsätter.
Förslagen i det tredje betänkandet innebär vidare, att behov av fördjupade
specialkunskaper skjutits i förgrunden. Inom en rad verksamhetsområden anses
grundutbildningen otillräcklig även för tjänst som assistentsköterska. De uppställda
behörighetsvillkoren i betänkandet torde medföra, att endast en mindre del av
samtliga tjänster kommer att stå öppen för legitimerade sjuksköterskor utan vidareutbildning.
Legitimationen får under sådana omständigheter ett begränsat värde.
Förbundet ifrågasätter om inte utredningen överbetonat kravet på specialutbildning
för vissa vårdgrenar och avstyrker att vidareutbildning alltid skall krävas för
tjänst som sjuksköterska vid intensivvårdsavdelning, kirurgisk mottagningsavdel
-
Kungi. Maj. ts proposition nr 66 år 1968
41
ning, avdelning för medicinsk och kirargisk barnsjukvård samt barn- och ungdomspsykiatrisk
avdelning.
Östergötlands läns landstingskommun menar att uppdelningen kommer att bidraga
till personaltäthetsökning och ökade organisatoriska svårigheter inom avdelningarna
och hävdar också att alla grundutbildade sjuksköterskor bör ha vidareutbildning.
En förstärkning av undersköterskornas utbildning skulle i så fall göra
dessa mera lämpade att fungera som assistenter åt sjuksköterskorna. Detta skulle
enligt landstingskommunen medföra att endast vidareutbildade sjuksköterskor
skulle få legitimation.
Vidareutbildning för alla sjuksköterskor förordas också av SSF, som anser att
grundutbildningen ger eleverna ytterst begränsade möjligheter att sätta sig in i en
avdelningssköterskas funktion. Det är därför enligt SSF — liksom även enligt
TCO — ett oeftergivligt krav att vidareutbildning anordnas inom skilda specialområden
för sjuksköterskor som erhållit grundutbildning enligt den nya läroplanen.
SSF fortsätter.
Det gäller främst för blivande avdelningssköterskor och motsvarande men även
för sjuksköterskor som inte nått denna karriär. Det senare motiveras av att biträdande
avdelningssköterskor m. fl. tidvis under dagen eller veckan helt ersätter avdelningssköterskor.
Om vårdavdelningarna organiseras i form av s. k. kopplade
avdelningar bör varje sjuksköterska som står för en enhet i en dylik avdelning ha
vidareutbildning. Inom vissa specialområden är det ofrånkomligt med vidareutbildning
för att vederbörande sjuksköterska överhuvudtaget skall kunna fungera.
Föreningen har senare i sin skrivelse den 21 december 1967 hävdat att samtliga
i tjänst varande sjuksköterskor behöver vidareutbildning. Sveriges läkarförbund
har anslutit sig till dessa synpunkter.
En delvis avvikande ståndpunkt intar Örebro läns landstingskommun som ifrågasätter
om det finns anledning att i varje fall i en tid med brist på reella resurser
meddela kompletterande utbildning för särskilda arbetsledande funktioner till samtliga
inom specialgrenarna sysselsatta sjuksköterskor. Vidare anser landstingskommunen
tiden vara inne att allvarligt överväga om det finns anledning bibehålla en
särskild undersköterskegrupp och om inte undersköterskor och grundutbildade
sjuksköterskor borde kunna sammansmältas till en grupp. Härvid borde allvarligt
övervägas en avsevärd förkortning av grundutbildningen, framhåller landstingskommunen,
som också påpekar att följden härav skulle bli att vidareutbildningen
för sjuksköterskor på mera kvalificerade poster finge förlängas.
Medicinalstyrelsen framhåller för sin del att de snabba framstegen på medicinens
och teknikens områden kommer att påverka inte bara sjukvårdsarbetet utan
även de olika personalkategoriernas arbetsuppgifter och ansvarsområden.
Svenska kommunförbundet har inga principiella erinringar mot den föreslagna
vidareutbildningen.
Även Svenska läkaresällskapet instämmer i stort med vad utredningen anfört om
behovet av vidareutbildning, liksom ett antal landstingskommuner. Sjuksköterskeskolorna
är också i stort sett positiva till förslaget i denna del.
42 Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968
4.3 Behovet av särskilda vidareutbildningslinjer
Den grundläggande tanken med uppdelning av vidareutbildning på olika linjer,
som i viss utsträckning kan samordnas med varandra, godtas genomgående. Detta
gäller även de nyheter som sammanförandet av medicinsk och kirurgisk sjukvård
och införandet av reguljär utbildning i intensivvård innebär.
Då det däremot gäller antalet linjer och möjligheterna till specialisering
har krav framställts på fler vidareutbildningslinjer än vad utredningen föreslagit.
Såväl skolöverstyrelsen som medicinalstyrelsen påtalar att utredningen inte
berört funktions- och ansvarsområdena för oftalmolog- och dialysassistenter,
för vilka utbildning planeras av huvudmännen och överstyrelsen.
Enligt överstyrelsen synes det få ankomma på huvudmännen att i samråd med
berörda två ämbetsverk skapa klarhet i denna fråga liksom även beträffande motsvarande
problem för eventuella nytillkommande assistentkategorier. Medicinalstyrelsen
anmäler i sammanhanget att frågan om dialysassistenternas verksamhet
kommit i ett annat läge genom förslaget om särskild utbildning i intensivvård, vilken
— eventuellt efter vissa justeringar — bör lämpa sig väl för utbildning av
kvalificerad personal för dialysverksamhet. Medicinska fakulteten i Lund framhåller
att den snabba utvecklingen inom njursjukvården medför ett starkt behov
av specialutbildade dialyssköterskor, vilket måste tillgodoses omedelbart.
Det största intresset i remissyttrandena när det gäller ytterligare möjligheter till
specialisering i form av särskilda linjer tilldrar sig dock långtidssjukvården
och åldringsvården. Den allmänna uppfattningen synes vara att
behovet av specialisering för dessa områden inte kan tillgodoses inom ramen för
den av utredningen föreslagna utbildningen. Medicinalstyrelsen anser det angeläget
att en särskild utredning genomförs om den lämpliga personalorganisationen inom
långtidssjukvården och den sociala åldringsvården. Krav eller önskemål på utredning
om en särskild vidareutbildningslinje för ändamålet framförs av bl. a. socialstyrelsen,
Stor-Stockholms sjukvårdsberedning — vars yttrande åberopas både av
stadskollegiet i Stockholm och Stockholms läns landstingskommun — Svenska
landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet och SSF
(jfr p. 5.1.).
I anslutning till behandlingen av frågan om behovet av olika slag av vidareutbildning
behandlar vissa remissinstanser även frågan om behovet av assistentutbildning.
Beträffande operationsassistentutbildningen har därvid
framkommit delade meningar. Vissa instanser anser att utbildningen bör upphöra.
Andra remissinstanser, däribland skolöverstyrelsen, medicinalstyrelsen, medicinska
fakulteten i Uppsala, arbetsmarknadsstyrelsen, Svenska landstingsförbundet,
SSF, Svenska läkaresällskapet, yrkesutbildningsberedningen och Västernorrlands
läns landstingskommun, anser av olika skäl, bl. a. behovet av ytterligare utredning
och personalbristen, att operationsassistentutbildningen bör behållas t. v.
Örebro läns landstingskommun vill gå ännu längre och anser det naturligt att
operationssköterskornas uppgifter i ökad omfattning överförs till assistenter och
Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968
43
att assistentutbildningen till följd därav utvidgas. Landstingskommunen anser bl. a.
att assistentutbildningen kan för de speciella arbetsuppgifterna på kortare tid bereda
bättre utbildning än den operationssköterskorna under en betydligt längre tid
kan få för samma uppgifter.
Förslaget att sjuksköterskor ersätts med assistenter även på de ledande tjänsterna
på röntgen-, radioterapi- och laboratorieavdelninga
r n a godtas i stort sett, dock allmänt under förutsättning att behovet av
förbättrade sjukvårdskunskaper och möjligheterna till vidareutbildning beaktas.
Endast ett par instanser anser att röntgensköterskor alltjämt måste utbildas, nämligen
Malmöhus läns landstingskommun och Södra Sveriges sjuksköterskehems
sjuksköterskeskola. Vidare uttrycker Gävleborgs läns landstingskommun viss tveksamhet
och menar att det är nödvändigt att följa upp om den förlängda utbildningen
för röntgenassistenterna ger väntat resultat, då den tidigare tvååriga utbildningen
inte ansetts tillfredsställande.
Behovet av vidareutbildning för olika assistentkategorier
understryks genomgående i yttrandena. Yrkesutbildningsberedningen förklarar
sig ha för avsikt att lägga fram förslag om vidareutbildningsmöjligheter för
denna personalgrupp i samband med övriga förslag om utbildning av postgymnasial
karaktär. Arbetsmarknadsstyrelsen anser att riktlinjer för sådan vidareutbildning
måste dras upp snarast med hänsyn till de omfattande organisatoriska och administrativa
uppgifterna för specialavdelningar, som utgör serviceorgan för ett
sjukhus.
4.4 Vidareutbildningens organisation och innehåll
4.4.1 Tillträde till vidareutbildning
Kraven för tillträde till vidareutbildning behandlas ingående i
de flesta yttrandena. Vissa instanser ansluter sig helt eller huvudsakligen till utredningens
förslag. Andra anser att alla elever bör ha praktisk tjänstgöring före
vid areutbildningen.
Skolöverstyrelsen accepterar visserligen principen om viss tids mellanliggande
praktiktjänstgöring och avsteg härifrån beträffande vissa linjer men anser att utredningsförslaget
i vad avser praktikområde och praktikens längd bör övervägas
ytterligare i samband med läroplans arbetet.
Medicinalstyrelsen anser det i och för sig önskvärt för alla legitimerade sjuksköterskor
med någon tids tjänstgöring i allmän sjukvård men anser att det kan
vara svårt att upprätthålla detta krav i nuvarande personalläge med hänsyn till
den rekryteringshämmande effekt det eventuellt skulle kunna få.
Stockholms stads sjukvårdsstyrelse, som delar utredningens allmänna syn på
tillträdeskraven, beklagar att utredningen inte ansett sig böra kräva eller förorda
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968
mellanliggande praktisk tjänstgöring för samtliga vidareutbildningslinjer. Å andra
sidan understryker styrelsen utredningens uttalande om det önskvärda i att vidareutbildningen
ej dröjer alltför lång tid efter grundutbildningen.
SSF anser att det i och för sig varit värdefullt med föregående praktik för tillträde
till samtliga linjer men befarar att rekryteringen till specialområden där
vidareutbildning ovillkorligen krävs före tjänstgöring kan motverkas om sjuksköterskan
före sådan vidareutbildning skall tjänstgöra inom annan specialitet. Föreningen
tillstyrker därför utredningens förslag om förpraktik. I undantagsfall bör
dock vidareutbildning i medicinsk och kirurgisk sjukvård samt mentalsjukvård
kunna erhållas omedelbart efter grundutbildningen.
Även TCO anser att mycket talar för att alla sjuksköterskor bör ha praktik mellan
grundutbildning och vidareutbildning. Av rekryteringsskäl tillstyrker organisationen
dock utredningsförslaget. Till förslaget ansluter sig bl. a. även Göteborgs
stad samt statens sjuksköterskeskola i Norrköping och Svenska Diakoniss-sällskapet.
Inemot ett tjugotal remissinstanser anser, att alla elever bör ha praktisk tjänstgöring
före vidareutbildningen. Hit hör bl. a. medicinska fakulteten i Uppsala,
direktionen för karolinska sjukhuset, Svenska stadsförbundet, Svenska landstingsförbundet,
Svenska läkaresällskapet, Svenska kommunalarbetareförbundet samt ett
antal landstingskommuner. Som skäl härför anger medicinska fakulteten i Uppsala
den värdefulla erfarenhet av arbetsledning och administration som tjänstgöring
i praktisk sjukvård ger. Direktionen för karolinska sjukhuset menar att valet av
vissa krävande arbetsfält inte bör få ske på grundval av de begränsade inblickar
grundutbildningen kan ge. Älvsborgs läns landstingskommun befarar att olika krav
på förpraktik kan innebära risk för en viss snedvridning av ansökningsfrekvensen
till därav berörda utbildningslinjer. Enligt Västmanlands läns landstingskommun
borde en viss tids praktisk tjänstgöring inom medicinsk eller kirurgisk sjukvård
vara inträdeskrav eller i varje fall merit vid uttagning till samtliga linjer. Även Kalmar
läns södra landstingskommun anser det önskvärt att samtliga elever i vidareutbildningen
hade erfarenhet från det medicinsk-kirurugiska området.
Sistnämnda instans liksom även landstingskommunen i Kronobergs län framhåller
att den genom praktiktjänstgöringen fördröjda rekryteringen av sjuksköterskor
till avdelningar, där vidareutbildning måste krävas obligatoriskt, skulle uppvägas
av en för övriga avdelningar ökad tillgång på sjuksköterskor.
Svenska stadsförbundet anser att det — även med beaktande av att vidareutbildningen
av utbildningsskäl inte bör dröja alltför lång tid efter grundutbildningen
—- likväl är nödvändigt med viss kortare tids praktisk tjänstgöring för att bedöma
bl. a. om eleven lämpar sig för vidareutbildning på viss linje.
Svenska landstingsförbundet ser praktiken före vidareutbildningen som ett väsentligt
inslag i den föreslagna utbildningskonstruktionen, eftersom vidareutbildningen
skall ge behörighet för tjänst i arbetsledande ställning.
Förbundet understryker dock samtidigt att tiden mellan grundutbildning och
vidareutbildning måste ses som en period av yrkesarbete och ej som en del av
själva utbildningen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968
45
Ett fåtal remissinstanser anser att vidareutbildningen i princip bör komma i
omedelbar anslutning till grundutbildningen. Som skäl härför anför Västernorrlands
läns landstingskommun angelägenheten att trygga rekryteringen till vidareutbildningen.
Vidare pekar landstingskommunen på de besvärliga konsekvenser för
sjukhusen i form av ständiga personalbyten som ett praktikkrav medför. En liknande
uppfattning redovisas av Skaraborgs läns landstingskommun. Statens sjuksköterskeskola
i Göteborg och Jämtlands läns landstingskommun förordar praktikkrav
endast för vidareutbildning inom öppen hälso- och sjukvård.
Stor-Stockholms sjukvårdsberedning anser det inkonsekvent att utredningen kräver
praktik för vissa linjer men ej för andra och fortsätter.
Enligt sjukvårdsberedningens mening kan av olika skäl en viss praktiktid meilan
grund- och vidareutbildning vara önskvärd men detta gäller alla linjer i lika mån.
Mot bakgrund av beredningens bedömning att behovet av personal på assistentsköterskenivå
minskar och sådana tjänster successivt försvinner kan det vara tveksamt
huruvida på längre sikt lämpliga praktikplatser finns att tillgå i erforderlig
utsträckning. Därför anser beredningen att vidareutbildningen inom samtliga linjer
direkt måste anknyta till grundutbildningen. Beredningen vill dock tillägga att om
man från ansvarigt håll trots allt skulle bedöma tillgången framdeles på lämpliga
tjänster för sjuksköterskor med enbart grundutbildning tillräckligt god — vilket
beredningen sålunda för sin del finner mindre sannolikt — så borde man konsekvent
kräva mellanliggande praktik för tillträde till samtliga linjer med samma
motivering som utredningen anfört om en del av vidareutbildningen.
Enligt yrkesutbildningsberedningen och Uppsala läns landstingskommun bör det
klart framgå, att tidigare utbildade sjuksköterskor kan få tillträde till de nya vidareutbildningarna
.
Sveriges läkarförbund uttalar farhågor för att de föreslagna praktikkraven i förening
med en besvärande vakanssituation på sjukskötersketjänsterna kan medföra
att ej behöriga sjuksköterskor får fullgöra uppgifter som de saknar utbildning för.
Förbundet ser mycket allvarligt på de problem som kan uppstå om ett dispensförfarande
med denna innebörd skulle komma att tillämpas i stor omfattning.
Betydelsen av rekryteringsbefrämjande åtgärder understryks
mycket starkt av de remissinstanser, som behandlat frågan om rekrytering.
Betydelsen av god information framhålls av bl. a. medicinalstyrelsen. SSF, TCO
och Svenska kommunalarbetareförbundet understryker huvudmännens roll i rekryteringsarbetet
och betydelsen av att informationen grundas på en fortlöpande behovsplanering,
vilken bör ankomma på huvudmannasidan. Enligt SSF och TCO är
det också betydelsefullt att huvudmännen och ansvariga tjänstemän underlättar för
vederbörande att erhålla tjänstledighet. Att ge sådan tjänstledighet måste huvudmännen
se som sin skyldighet, framhåller TCO.
Statens sjuksköterskeskola i Norrköping anser liksom bl. a. YB att även sjuksköterskor
som utbildats i äldre studiegång skall få tillträde till vidareutbildningen.
Centralt antagningsförfarande tillstyrks av flertalet remissinstanser,
som yttrat sig i denna fråga, bl. a. medicinalstyrelsen, statens institut för
folkhälsan, statistiska centralbyrån, statens sjuksköterskeskolor i Göteborg och
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968
Norrköping, yrkesutbildningsningsberedningen, SSF och Svenska kommunalarbetareförbundet
samt en råd sjukvårdshuvudmän. Statistiska centralbyrån framhåller
därvid att förutsättningarna för ett centralt ansöknings- och antagningsförfarande
är goda emedan vidareutbildningen till stor del föreslås bli centraliserad och den
nya grundutbildningen är enhetlig.
Skolöverstyrelsen uttalar att det bör ankomma på överstyrelsen att i samråd
med huvudmännen utreda hur en central antagning praktiskt skall genomföras.
Tveksamhet i fråga om införande av ett centralt antagningsförfarande redovisas
av några remissinstanser. Hit hör bl. a. stadsfullmäktige i Göteborg som erinrar
om de svårigheter som är förknippade med central intagning när det gäller andra
utbildningar. Det är säkerligen alldeles nödvändigt att samordna intagningen till
vidareutbildningen framhåller fullmäktige, som emellertid anser att man också kan
tänka sig regionsvis intagning, vilket redan sker inom vissa andra vårdyrken.
Lämpligheten av central intagning även för grundutbildningen framhålls i sammanhanget
av bl. a. medicinska fakulteten i Göteborg, statens sjuksköterskeskola i
Norrköping, Stor-Stockholms sjukvårdsberedning, Östergötlands läns landstingskommun
och Svenska kommunalarbetareförbundet.
4.4.2 Utbildningens längd m. m.
I fråga om utbildningens längd konstaterar några instanser, däribland
Svenska stadsförbundet och Svenska kommunalarbetareförbundet, att den i
utredningsdirektiven åsyftade förkortningen av den sammanlagda utbildningstiden
inte uppnåtts genom utredningens förslag. Norrbottens läns landstingskommun menar
att förlängningen av studietiden till i normalfallet tre och ett halvt år kommer
att framflytta den tidpunkt då behovet av sjuksköterskepersonal kan anses bli någorlunda
täckt.
Några instanser framför ett allmänt önskemål om att samtliga linjer skall omfatta
två terminer. Svenska läkaresällskapet förutsätter en fortlöpande omprövning av
utbildningens längd.
I övrigt hänvisas beträffande remissbehandlingen av frågan om utbildningens
längd till redovisningen för yttrandena över läroplansförslagen. (p. 4.5).
Av det fåtal remissinstanser som behandlat utredningens förslag om läsår,
terminer och arbetsvecka är den övervägande delen positiv, däribland
SSF och TCO. Sistnämnda två instanser anser dock att maximiantalet veckotimmar
ej bör överstiga 25 under avsnitt med övervägande teoretisk undervisning och 35
under övriga avsnitt, om grundläggande självstudier skall kunna bedrivas.
Stor-Stockholms sjukvårdsberedning stöder förslagen om läsårets omfattning och
terminernas längd men betonar att den läsårsindelning som utredningen föreslagit
innebär en betydande begränsning i utnyttjandet av praktikplatserna, på vilka det
under alla förhållanden råder knapphet. Detta ger enligt beredningen belägg för hur
angeläget det är att ersätta viss del av praktiken med andra undervisningsformer.
47
Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968
Jönköpings läns landstingskommun menar att vårdyrkesskolorna bör medges stor
frihet att tidmässigt planera kursverksamheten på ett sådant sätt att tillgängliga resurser
bäst utnyttjas. Med hänsyn härtill anser landstingskommunen att vidareutbildningen
inte bör låsas i ett strikt tvåterminssystem. Stadsfullmäktige i Göteborg
anser — med hänsyn till behovet av såväl lärosalar som lärare under den för samtliga
linjer gemensamma inledande teoriperioden — att en viss förskjutning av terminerna
och/eller teoriavsnitten måste tillåtas. Länsskolnämnden i Östergötlands
län ifrågasätter i yttrande till skolöverstyrelsen om det inte kan anses motiverat att
skapa ett läsår som överensstämmer med de gymnasiala skolornas.
4.4.3 Vissa riktlinjer för utbildningen
Frågan om jämsidesundervisning ägnas stor uppmärksamhet av
direktionen för karolinska sjukhuset som erinrar om sitt yttrande över förslaget
om grundutbildning. Direktionen underströk i detta bl. a. såväl svårigheterna för
eleverna att med ett krävande studiearbete förena praktisk tjänstgöring som riskerna
för störningar i rytmen på utbildningsplatserna. Direktionen framhåller nu att dessa
svårigheter anmäler sig med ytterligare skärpa inför de högre ställda mål som
vidareutbildningsförslagen förutsätter beträffande praktikens innehåll och utformning.
Direktionen förklarar sig medveten om knappheten på lärare också för teoriundervisning
men finner inte övertygande klarlagt att en ytterligare koncentration
av teoriinhämtandet är ogenomförbar.
Sjuksköterskeutredningens förslag om en särskild utredning om
den praktiska utbildningen inom hela vårdyrkesområdet får ett kraftigt
gensvar från remissinstanserna, vilka så gott som samtliga behandlat den praktiska
utbildningens problem. Av yttrandena framgår, att ett mera effektivt utnyttjande
av tillgängliga praktikplatser vid sjukhus och andra institutioner i förening
med en personalprognos för vårdområdet i dess helhet betraktas som en avgörande
förutsättning för planeringen och utbyggnaden inte bara av vidareutbildningen för
sjuksköterskor utan av all utbildning inom vårdyrkesområdet. Av uttalanden rörande
dimensioneringen av vidareutbildningen framgår att den begränsade tillgången
på praktikplatser bedöms medföra avsevärda svårigheter när det gäller möjligheterna
att genomföra vidareutbildningsprogrammet, speciellt inom vissa ur praktikplatssynpunkt
särskilt känsliga områden.
Remissinstanserna anser därför med endast ett par undantag att den föreslagna
utredningen bör komma till stånd så snart som möjligt. Undantagen är skolöverstyrelsen
och Svenska landstingsförbundet, vilka båda dock i sak har samma uppfattning
som de övriga instanserna om praktikplatsfrågans angelägenhetsgrad men
vilka — med hänsyn till vissa redan igångsatta praktikplatsundersökningar ■—- inte
framför något direkt krav på en sådan utredning. Svenska landstingsförbundet konstaterar,
att resurserna för utbildning av vårdpersonal redan i nuläget är hårt an
-
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968
strängda och att det främst är bristen på praktikplatser som bromsar upp en fortsatt
utbildningsökning för de tre stora personalgrupperna vårdbiträden, undersköterskor
och sjuksköterskor. Förbundet har i samråd med sjukvårdshuvudmännen
inom den femte sjukvårdsregionen (Göteborgs stad, Göteborgs och Bohus läns
landstingskommun samt landstingskommunerna i Älvsborgs län och Skaraborgs
län) sökt beräkna hur stor del av de tillgängliga praktikplatserna som skulle behöva
tas i anspråk enbart för sjuksköterskeelevernas räkning, om sjuksköterskeutredningens
förslag skulle genomföras oförändrade. Förbundet anför härom bl. a.
följande.
Även utan en mera ingående analys står det helt klart, att förslaget av hänsyn
till praktikplatssituationen är ogenomförbart. Intagningsökningen skulle, med den
föreslagna och delvis beslutade läroplanskonstruktionen, också vid en i förhållande
till räkneexemplet avsevärt högre elevtäthet troligen föra med sig en sänkt kapacitet
för utbildningen av vårdbiträden och undersköterskor. Styrelsen vill erinra om,
att denna utbildning för närvarande endast kan tillgodose mellan 50 och 65 procent
av nyrekryteringen.
Underskott på praktikplatser kan på längre sikt inte tillåtas hindra en behövlig
ökning av vårdutbildningen. En undersökning rörande möjligheterna att med utgångspunkt
från nuvarande läroplaner realisera en praktisk utbildning, som täcker
personalbehovet, genomförs för närvarande i samarbete mellan Gävleborgs läns
landsting, landstingsförbundet och skolöverstyrelsen. Resultatet av denna och andra
undersökningar skulle i och för sig kunna läggas till grund för en systematisk läroplansrevision
i syfte att skapa utrymme för kapacitetsökningar.
Enligt förbundet bör resultatet av den begränsade undersökningen i Gävleborgs
län kunna läggas till grund för ett fortlöpande utredningsarbete i skolöverstyrelsens
och huvudmannaorganisationernas regi, med syftet att i första hand minska belastningen
vid de hårdast utnyttjade avdelningarna.
Skolöverstyrelsen hänvisar i likhet med landstingsförbundet till den s. k. Gävleutredningen
och framhåller att även om de lösningar man där kommer fram till är
avpassade efter förhållandena inom det undersökta området bör dessa kunna användas
som norm vid undersökning av praktikplatser inom hela landet. Det bör
därefter, menar överstyrelsen, ankomma på ämbetsverket att i samråd med huvudmännen
lösa de frågor, som sammanhänger med de olika läroplanernas utbildningsmål
och praktikinnehåll samt inbördes samordning.
Direktionen för karolinska sjukhuset betonar i ett utförligt yttrande svårigheterna
för sjukhuset att medverka i den praktiska delen av vidareutbildningen, särskilt
inom vissa områden där resurserna redan i nuläget är otillräckliga och där kraven
på praktikplatser av läroplansförslagen att döma samtidigt blir stora, såsom barnsjukvården,
operationsavdelningarna m. fl. Även lokalfrågan bedöms vålla stora
problem. Den föreslagna utredningen angående den praktiska utbildningen bör
därför enligt direktionen ha till huvudsyfte främst att dels undersöka möjligheterna
att sprida den praktiska utbildningen till fler sjukhus än vad nu är fallet, dels pröva
om en uppdelning av utbildningsuppgifterna mellan olika typer av sjukhus är möjlig
och ändamålsenlig, t. ex. så att i huvudsak endast de mera specialiserade ut
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968
49
bildningsmomenten och de som kräver tillgång till lärare/handledare med särskilda
kvalifikationer förläggs till undervisningssjukhus.
Södermanlands läns landstingskommun påpekar att man bör kunna ta i anspråk
praktikplatser även på mindre lasarett och för vissa kurser även på sjukhus för
långtidsvård och psykisk vård. Olika vägar för att lösa praktikplatsfrågan måste
prövas förutsättningslöst anser landstingskommunen.
Svenska kommunalarbetareförbundet anser att den föreslagna utredningen bör
utvidgas till att avse en utredning om integrerad sjukvårdsutbildning. Liknande
synpunkter kommer också från Värmlands läns landstingskommun, som pekar på
nödvändigheten av samordning av den praktiska och teoretiska utbildningen, vilket
inte kan ske så länge sjuksköterskeutbildningen har formen av företagskola. En
rationell vårdyrkesutbildning kräver enligt landstingskommunen att även sjuksköterskeutbildningen
inlemmas i en vårdyrkesskolas system, särskilt beträffande lärarfrågorna.
Samordningsfrågan tas bl. a. upp även av stadsfullmäktige i Göteborg,
som menar att praktikutredningen är angelägen med tanke på alla de vårdyrkesskolor,
som nu planeras.
Frågan om fast studiegång tas upp i några yttranden. Medicinalstyrelsen
förklarar sig visserligen ha full förståelse för de svårigheter som skulle vara förknippade
med en friare studiegång men beklagar att en sådan inte kunnat genomföras.
Styrelsen ifrågasätter om inte en försöksverksamhet enligt sådana riktlinjer
borde sättas i gång vid någon läroanstalt, varvid man borde beakta möjligheterna
att även samordna sjuksköterskeutbildningen med någon lämplig utbildning vid
universitet inom ramen för högre utbildning. Även SSF anser att man borde undersöka
möjligheterna till ett mera flexibelt utbildningssystem med friare studiegång,
och för liksom medicinalstyrelsen fram tanken på en universitetsansluten undervisning
i vidareutbildningen. Även Sveriges elevers sjuksköterskeförbund förordar
försöksverksamhet med fri studiegång vid någon skola.
En helt motsatt uppfattning framförs av Svenska kommunalarbetareförbundet,
som bl. a. framhåller att den akademiska undervisningen i allt högre grad orienterar
sig mot en fastare studiegång.
Förslaget att eleverna under vidareutbildningen skall gå vid sidan om
sjukhusets personalstat möter erinringar från ett begränsat antal remissinstanser.
Direktionen för karolinska sjukhuset vidhåller sin redan i samband
med förslaget om grundutbildning framförda tveksamhet om lämpligheten av en
sådan ordning. Denna tveksamhet gäller i än högre grad vidareutbildningen betonar
direktionen, som bl. a. allvarligt ifrågasätter om det inte vore möjligt och praktiskt
genomförbart att eleverna i vidareutbildningen under sin praktik bereds deltidsanställning
— t. ex. halvtidstjänst — vid sjukhusen med de fördelar ur personalplaneringssynpunkt
detta skulle innebära för sjukvården samt de ekonomiska fördelar
och det mera meningsfyllda arbete det skulle ge eleverna.
Liknande synpunkter framförs av medicinska fakulteten vid karolinska institu -
4 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 66
50
Kungl. Maj.is proposition nr 66 år 1968
tet, som föreslår att sjuksköterskan under vidareutbildningen skall delta i praktisk
sjukvård och där utföra ett reellt arbete på liknande sätt som gäller för vidareutbildning
av läkare i underordnad ställning. Fakulteten betonar härvid att eleverna
i vidareutbildningen redan har det mått av kunskaper, som starkt motiverar
dem för att aktivt delta i vården och för att i egenskap av medarbetare förbättra
sin utbildning. Sjuksköterskorna skulle därigenom enligt fakulteten tillföra sjukhusen
ett avsevärt mått av arbetskraft. Dessutom anser fakulteten att sådan praktisk
tjänstgöring delvis på eget ansvar är av största betydelse för inlärningen.
Liknande synpunkter på frågan anläggs av bl. a. medicinska fakulteten i Göteborg.
Svenska kommunalarbetareförbundet stöder utredningsförslaget men förutsätter
att personalstyrkan dimensioneras så att den ordinarie personalens arbetsuppgifter
inte ökar när eleven är frånvarande.
Utredningens uppfattning att handledningen av eleverna även under vidareutbildning
skall åligga avdelningssköterskorna och motsvarande sjuksköterskor
ger anledning till farhågor från vissa remissinstansers sida.
Mentalsjukvårdsberedningen framhåller att tillgången på sjuksköterskeutbildad
personal är speciellt knapp inom mentalsjukvården. Att utan särskilda åtgärder
belasta denna personal med undervisning och handledning av elever är därför
knappast möjlig enligt beredningen, som bl. a. förutsätter, att erforderliga resurser
tillskapas i samband med genomförandet av vidareutbildningen för att upprätthålla
en hög utbildningskvalitet.
I några yttranden framförs krav på att särskild personal engageras för handledaruppgifterna.
Bl. a. anser stadsfullmäktige i Göteborg och Svenska stadsförbundet
att skolan bör ställa kliniklärare med ämneslärarkompetens till förfogande för
att garantera att utbildningskraven uppfylls.
Även Svenska läkaresällskapet anser att särskilda handledare skall finnas anställda.
Yrkesutbildningsberedningen och Uppsala läns landstingskommun framhåller
däremot att det i olika utredningar om vårdyrkesutbildning inom landstingen genomgående
konstaterats att man inte med något annat system helt kan ersätta avdelningssköterskan
i hennes roll som handledare.
Direktionen för karolinska sjukhuset befarar att genomförandet av utredningens
förslag kommer att kräva inrättande av ytterligare sjukskötersketjänster.
Skolöverstyrelsen fäster uppmärksamheten på att handledare inom övriga områden
får viss utbildning som bekostas ur anslag för fortbildning. Detta torde enligt
överstyrelsen vara nödvändigt även för handledare inom vårdområdet. Även SSF
och TCO anser att den sjukvårdspersonal som är engagerad i den praktiska utbildningen
själv bör få utbildning för sina handledande uppgifter.
Det stora behovet av undervisningshjälpmedel av olika slag betonas
av de remissinstanser som tar upp denna fråga.
Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968
51
Skolöverstyrelsen förutsätter att det skall ankomma på överstyrelsen att i samråd
med vederbörande utbildnings- och sjukvårdshuvudmän närmare utreda läromedelsfrågan
och beakta tillgången på läromedel vid utfärdandet av läroplaner.
Östergötlands läns landstingskommun påpekar, att försök med intern TV
vid regionsjukhuset i Linköping har visat att denna undervisningsform kommer att
få stor betydelse i framtiden. SSF och TCO anser att man vid den förestående utbyggnaden
av undervisnings-TV bör prioritera vårdyrkesutbildningen. SSF understryker
dock, att TV-inspelningar inte kan ersätta den praktiska utbildningen.
I fråga om de olika prov, som skall ligga till grund för bedömningen av elevernas
prestationer understryker skolöverstyrelsen särskilt de diagnostiska provens
betydelse. Huvudsyftet med dessa bör enligt överstyrelsen vara att ge vederbörande
lärare upplysningar om hur elevernas studiearbete fortskrider och att därmed bilda
underlag för den fortsatta planeringen och genomförandet av undervisningen i de
teoretiska ämnena. Kunskapsproven däremot bör enligt överstyrelsen allmänt begränsas
i fråga om antal och omfattning och reserveras för mera omfattande teoretiska
ämnen.
Utredningens förslag att slutbetyg skall utfärdas efter genomgången vidareutbildning
och att betyget skall omfatta såväl de teoretiska som de praktiska avsnitten
av utbildningen godtas genomgående. Meningarna är däremot delade i fråga om
såväl sättet för värdering av den praktiska utbildningen som betygets omfattning
och innehåll.
4.5 Läroplaner
4.5.1 Allmänna synpunkter
Skolöverstyrelsen förutsätter att det skall ankomma på överstyrelsen att utfärda
läroplanerna. Såväl medicinalstyrelsen som statens institut för folkhälsan och arbetsmedicinska
institutet utgår från att visst samarbete härvid skall äga rum med
styrelsen och respektive institut.
Förslaget om att kursplanerna bör betraktas som normalplaner bemöts
positivt av remissinstanserna, som i flera fall påpekar att planerna bör kunna
revideras allt efter det erfarenheter från uppbyggnadstiden vinns.
I övrigt förekommer önskemål om utökad undervisning i olika ämnen samt om
införande av ytterligare ämnen utöver de i läroplansförslagen medtagna. Melicinalstyrelsen
har exempelvis inte kunnat finna eller identifiera visst utbildningsinnehåll,
som styrelsen bedömer vara betydelsefullt för flertalet linjer. Som exempel
nämner styrelsen hälsovårdsupplysning, socialmedicin, patientpsykologi och rehabilitering.
Undervisningen på dessa områden bör enligt styrelsen ingå som ett naturligt
led i undervisningen, givetvis med innehållet anpassat efter respektive vårdgren.
Vidare kan nämnas att bl. a. Svenska läkaresällskapet förordar språkundervisning
på samtliga linjer och att SSF vill ha en frivillig kurs i speciell engelsk termi
-
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968
nologi. Medicinalstyrelsen m. fl. efterlyser undervisning i sexuologi. Sophiahemmets
sjuksköterskeskola påpekar att farmakologi och näringsfysiologi saknas och TCO
tar upp frågan om undervisning i kost- och näringsfrågor. Vikten av att rehabiliteringssynpunkter
beaktas i tillämpliga ämnen betonas bl. a. av skolöverstyrelsen. Avdelningssköterskans
undervisningsuppgifter måste poängteras anser skolöverstyrelsen.
Även medicinalstyrelsen betonar värdet av undervisningsmetodik i utbildningen.
Statens institut för folkhälsan efterlyser hälsovårdsundervisning i samtliga läroplaner
för sluten vård, och medicinska fakulteten vid karolinska institutet förutsätter
att tillräcklig uppmärksamhet ägnas åt patientpsykologi och attitydproblem.
Enligt fakulteten bör undervisningen ges även om psykiska rubbningar i samband
med t. ex. gynekologiska sjukdomar.
4.5.2 Administration och arbetsledning samt katastrofmedicin
Förslaget att undervisning i administration och arbetsledning
skall ingå i vidareutbildningen mottas genomgående mycket positivt av remissinstanserna.
Delade meningar råder emellertid om såväl omfattningen av undervisningen
som dess förläggning i tid. Vissa instanser anser att även linjen för öppen
hälso- och sjukvård bör innehålla sådan undervisning.
Mentalsjukvårdsberedningen — som hälsar förslaget om undervisning i ämnet
med tillfredsställelse — anser att i vidareutbildningen endast bör ingå introducerande
undervisning i ämnet och att undervisningen i den del därav som avser förordningar,
reglementen och arbetsordningar samt arbetstagarens rättigheter och
skyldigheter i stället bör ges i form av fortlöpande vidareutbildning, s. k. in serviceeducation.
Beredningen erinrar om att landstingsförbundets utbildningsavdelning
anordnar sådana kurser. Liknande synpunkter anför medicinska fakulteten vid
karolinska institutet som anser att den av utredningen föreslagna utbildningen är
överdimensionerad. Fakulteten anser att undervisningen i stället till större delen
bör förläggas till en efterutbildningskurs i ett senare skede av sjuksköterskans verksamhet.
Svenska kommunförbundet finner angeläget att det i kursen i administration även
ingår information om den kommunala administrationens uppbyggnad och arbetsformer.
Svenska kommunalarbetareförbundet anser att ämnet bör omdisponeras så att
undervisningen i personalledning, arbetsmarknadsfrågor och avtalsfrågor m. m.
får utökad plats på schemat.
Vissa svårigheter att utforma läroplanen i ämnet uppkommer med hänsyn till
sjuksköterskornas varierande praktiska tjänstgöring före vidareutbildningen framhålls
det i ett par remissyttranden.
Statens institut för folkhälsan menar att orientering i yrkeshygien och företagshälsovård
måste ingå i undervisningen i administration och arbetsledning.
Utbildning i katastrofmedicin bör inte ingå i vidareutbildningen enligt
flertalet av de remissinstanser, som behandlat frågan.
Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968
53
Försvarets sjukvårdsstyrelse framhåller bl. a. att samtliga sjuksköterskor tillhör
den tjänstepliktiga personalen och menar därför att utbildningen — om möjligt
med viss del förlagd till militär miljö — bör läggas in redan i grundutbildningen.
Medicinalstyrelsen erinrar om att viss undervisning i ämnet redan ingår i grundutbildningen
och fortsätter.
Det torde vidare vara nödvändigt att krigs- och katastrofmedicinska aspekter belyses
i anslutning till undervisningen i därvid aktuella ämnen såsom i medicin, kirurgi,
psykiatri och mikrobiologi etc. Medicinalstyrelsen utgår härutöver från att
undervisningen i katastrofmedicin skall kunna anordnas i form av fortbildning i
anslutning till den verksamhet som vederbörande sjuksköterska har i fredstid och
med beaktande av den placering hon kan komma att få i krigstid. Undervisningen
bör därvid på lämpligt sätt kunna differentieras med hänsyn till verksamhetsinriktning
m. m. De härigenom friställda timmarna i vidareutbildningen bör enligt styrelsens
mening kunna användas för undervisning i något specialämne inom respektive
utbildningslinje.
Svenska landstingsförbundet anför liknande synpunkter och menar att det av utredningen
påtalade behovet av kunskaper i katastrofmedicin för alla sjuksköterskor
snarast talar för att den grundläggande undervisningen i ämnet ingår i den gemensamma
grundutbildningen. De specialinriktade kunskaperna bör däremot ges i
form av obligatoriska fortbildningskurser som genomgås av sjuksköterskor med
likartade funktioner i katastroforganisationen.
Andra remissinstanser framför synpunkter av samma innebörd.
4.5.3 Medicinsk och kirurgisk sjukvård
Linjen bör få en mera neutral benämning t. ex. Allmän somatisk sjukvård,
anser Norrbottens läns landstingskommun.
Många synpunkter har anförts såväl beträffande utbildningens längd som beträffande
dess innehåll och utformning.
Medan medicinalstyrelsen med tillfredsställelse ser att utbildningstiden
begränsats till en termin, anser ett stort antal instanser att tiden är för kort, bl. a.
med hänsyn till det breda allmänkunnande som krävs av en sjuksköterska i ledande
ställning inom de stora medicinska och kirurgiska vårdavdelningarna. Till dessa
instanser hör bl. a. Svenska stadsförbundet — som utan att dock förorda någon
utökning av läroplanen f. n. — anser det befogat att diskutera en tvåterminsutbildning,
varav den första terminen skulle omfatta den egentliga sjukvårdsutbildningen
och den andra en mera avancerad administrativ utbildning och specialutbildning
i sidodiscipliner.
I vad gäller innehållet och utformningen föreslås bl. a. möjlighet
att byta ut speciell medicinsk och kirurgisk sjukvård under de sista nio veckorna
mot allmän medicinsk och/eller kirurgisk sjukvård. Härigenom kan, enligt vad som
bl. a. framhålls, en anpassning ske till grundutbildningens utformning, tillgången
på praktikplatser och personalbehovet. Till dem som förordar en sådan upplägg
-
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968
ning hör medicinalstyrelsen och SSF. Att specialiseringen under slutskedet av terminen
inte bör vara obligatorisk anser också bl. a. Svenska landstingsförbundet,som
framhåller att större delen av eleverna skall arbeta vid allmänna medicinska och kirurgiska
vårdavdelningar samt inom långtidssjukvården.
I övrigt framförs olika önskemål om utökad undervisning i vissa ämnen eller om
att ämne som inte finns upptaget i läroplanen skall beredas utrymme.
4.5.4 Intensivvård, anestesisjukvård och operationssjukvård
Den föreslagna samordningen mellan linjerna tillstyrks av flertalet instanser,
som yttrat sig i frågan, bl. a. medicinalstyrelsen, medicinska fakulteterna i
Uppsala och Lund, SSF, Sveriges läkarförbund och Svenska läkaresällskapet.
Svenska landstingsförbundet anser, att utbildningen i intensivvård bör anknytas
till linjen för medicinsk och kirurgisk sjukvård med hänsyn till att den föreslagna,
delvis gemensamma utbildningen för linjerna kommer att bli mycket resurskrävande.
Mellan anestesisjukvården och operationssjukvården bör däremot enligt förbundet
samordning ske så långt möjligt. Enligt förbundet bör periodindelningen ses
över så att elevernas rotation mellan olika avdelningstyper underlättas. Även landstingskommunerna
i Södermanlands län och Örebro län har invändningar. Förstnämnda
instans anser liksom landstingsförbundet att intensivvården hör mera ihop
med medicinsk och kirurgisk sjukvård än med anestesisjukvård. Sistnämnda instans,
som förordar att huvudparten av operationssköterskorna skall ersättas med
operationsassistenter, framhåller också det naturliga sambandet mellan angivna
linjer och menar att utbildningen för de huvudansvariga sjuksköterskorna på intensivvårdsavdelningar
bör byggas på vidareutbildning i medicinsk och kirurgisk sjukvård
med speciell utbildning i intensivvård.
Direktionen för karolinska sjukhuset ifrågasätter om inte linjerna för anestesioch
intensivvård bör omarbetas så att intensivvårdsutbildningen läggs till grund fölen
utbildning som leder till kompetens för såväl anestesisjukvård som intensivvård.
Mot den tidsmässiga fördelningen av utbildningen i anestesisjukvård, intensivvård
och operationssjukvård inom respektive linjer riktas vissa invändningar, bl. a.
av Sveriges läkarförbund, Svenska läkaresällskapet, direktionen för karolinska sjukhuset
och SSF.
Flertalet av de remissinstanser, som berör läroplanen för intensivvårdsutbildningen,
ansluter sig till experterna Dahlbecks och Halldins särskilda yttrande.
Hit hör bl. a. medicinska fakulteterna i Uppsala och vid karolinska institutet,
ett antal landstingskommuner samt Svenska landstingsförbundet.
Medicinalstyrelsen, som förordar större utrymme för intensivvårdsutbildning på
linjen för medicinsk och kirurgisk sjukvård, anser dels att en sjuksköterska med utbildning
på nämnda linje med utökat intensivvårdsinslag bör få tjänstgöra på intensivvårdsavdelning
åtminstone övergångsvis, dels att den medicin-kirurgutbildade
sjuksköterskan bör få möjlighet att under en termin komplettera sin utbildning för
att få kompetens för intensivvård.
Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968
55
SSF framhåller bl. a., att utbildningen i operationssjukvård är onödigt lång på
bekostnad av intensivvård för den som vill ägna sig åt det senare området. Det
primära i intensivvårdsutbildningen bör vara intensivvårdsobservation och intensivvårdsbehandling.
Bortsett från vad som tidigare framgått under denna punkt godtas utformningen av
linjen i anestesisjukvård i stort sett av remissinstanserna. Av de synpunkter
på utbildningen som förekommer kan nämnas att SSF anser att de fem
korta utbildningsavsnitten i anestesiologisk sjukvård under termin II snarare har
karaktär av orientering än av utbildning. Föreningen tillstyrker förslaget men anser
att eleverna bör få möjlighet att efter fritt val fördjupa sig inom två å tre specialiteter.
Utrymmet för utbildning i hygien och mikrobiologi på linjen bör bli större, anser
bl. a. medicinalstyrelsen och SSF.
Målsättningen för utbildningen på linjen i operationssjukvård berörs
av endast några få instanser, däribland Svenska landstingsförbundet som delar utredningens
förslag att den vidareutbildade sjuksköterskan med tanke på förhållandena
vid mindre sjukhus även skall kunna svara för anestesiarbetet.
Röda Korsets sjuksköterskeskola i Boden är däremot kritisk mot förslaget och
anser att operationssköterskan under andra terminen enbart bör få utbildning som
lämpar sig för hennes kommande operationssköterskeverksamhet. Skolan vänder sig
vidare mot vad utredningen anfört om en sjuksköterska med chefsbefattning som
samordnande ledare vid centraloperationsavdelningar.
Medicinalstyrelsen är något tveksam till utbildningens längd, ett läsår. Om
emellertid den framtida organisationen av verksamheten vid operationsavdelningarna
kommer att förutsätta ett stort antal operationsundersköterskor och ett jämförelsevis
litet antal operationssköterskor, blir det enligt styrelsen emellertid nödvändigt
med en grundlig och gedigen utbildning av sistnämnda personalkategori.
Beträffande utbildningens innehåll påtalar flertalet instanser, som berört förslaget
i denna del, att anestesiutbildningen fått för stort utrymme i förhållande till
operationssjukvården, som är huvudämne. Den uppfattningen hyser bl. a. medicinska
fakulteterna i Uppsala och karolinska institutet, direktionen för karolinska
sjukhuset, yrkesutbildningsberedningen och styrelsen för Sophiahemmet.
4.5.5 Mentalsjukvård
Linjen bör enligt SSF benämnas psykiatrisk sjukvård.
Mot bakgrund av olika önskemål om innehållet i utbildningen förordar vissa remissinstanser
att linjen utökas till att omfatta två terminer. Hit hör bl. a.
medicinska fakulteten i Lund, yrkesutbildningsberedningen, SSF, ett antal landstingskommuner
och ett par sjuksköterskeskolor. Fakulteten framhåller därvid att
redan de sex månader som enligt den gamla studieordningen helt ägnas åt psykiatri
och psykiatrisk sjukvård av många specialelever ansetts för kort, inte minst i vad
gäller tillfällena till patientkontakt.
56
Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1968
De invändningar som görs mot innehållet i linjen är genomgående att detta
inte svarar mot det breda funktions- och ansvarsområde en på linjen utbildad sjuksköterska
avses täcka. För att ge kompetens för öppen vård av olika slag och vård
av psykiskt utvecklingsstörda erfordras en vidgning av praktikfältet under utbildningen.
En översyn av förslaget i samband med läroplansarbetet förutsätts av flera
instanser.
I fråga om den praktiska utbildningens närmare utformning påpekar medicinska
fakulteten vid karolinska institutet och direktionen för karolinska sjukhuset att eleven
bör vara på avdelningen så många dagar som möjligt i veckan. För utbildningen
är det viktigt att eleven kan följa sjukdomens förlopp från dag till dag och hur
patienten upplever sin sjukdom och sjukhusmiljön liksom hur vården och behandlingen
inverkar på patienten.
I vad avser ämnesinnehållet framhåller mentalsjukvårdsberedningen att ämnet
rehabilitering saknas. Det är väsentligt att man i varje arbetsmoment under de praktiska
avsnitten av utbildningen beaktar rehabiliteringsfunktionen, som kommit att
inta en allt större plats inom den totala terapin och som uppfattas som ett naturligt
led i varje åtgärd kring patienterna.
Vidare framställs önskemål om ökat utrymme för bl. a. psykologi och farmakologi
och för intervju- och samtalsteknik. Utbildning i geriatrik bör också ingå i läroplanen.
En särskild utredning angående vården av psykiskt utvecklingsstörda förordas
av mentalsjukvårdsberedningen, som bl. a. ifrågasätter om den i mentalsjukvård
vidareutbildade sjuksköterskan får den mest lämpliga utbildningen för att
tjänstgöra på förmånsnivå inom detta speciella vårdområde.
Frågan om den avkortade studiegången för mentalsjukvårdspersonal
tas upp av bl. a. skolöverstyrelsen och SSF samt mentalsjukvårdsberedningen.
Skolöverstyrelsen anser att den utbildning till avdelningssköterska inom mentalsjukvården
som nu sker i form av en särskild studiegång om fyra terminer för mentalsjukvårdspersonal
bör efter avkortning till tre terminer kunna samordnas med
vidareutbildningen i mentalsjukvård.
SSF anser att vidareutbildningen i psykiatrisk sjukvård givetvis skall stå öppen
för sjuksköterskor, som gått den s. k. långa vägen. Kravet på praktik som biträdande
avdelningssköterska bör vara detsamma som för öyriga sjuksköterskor.
Mentalsjukvårdsberedningen ifrågasätter om inte en bättre samordning mellan
skötareutbildning, grundläggande sjuksköterskeutbildning och vidareutbildning för
sjuksköterskor borde kunna åstadkommas.
4.5.6 Barnsjukvård
Linjens benämning tas upp i några yttranden. Medicinalstyrelsen och Gävleborgs
läns landstingskommun föreslår att den kallas Barnavård och barnsjukvård.
SSF föreslår samma benämning eller alternativt Hälso- och sjukvård för barn.
Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968
Öl
Centralskolan för specialutbildning av barnsjuksköterskor föreslår en benämning
som utsäger att utbildning ges i barnhälso- och barnsjukvård.
Utbildningens längd tas också upp av några instanser. Skolöverstyrelsen anser
liksom Örebro läns landstingskommun att behörighet för sluten barnsjukvård
bör kunna erhållas efter en termin. Medicinalstyrelsen finner det svårt att reducera
längden till mindre än ett läsår med hänsyn till den förutsatta målsättningen. Styrelsen
befarar dock vissa svårigheter ifråga om praktikplatser och dispensförfarande
om varje sjuksköterska inom barnsjukvården skall ha den föreslagna utbildningen.
Definitiv ställning kan tas först sedan pågående utredning om praktikpiatstillgången
inom barnsjukvården slutförts, anser styrelsen.
Målsättningen är föremål för delade meningar. Centralskolan för specialutbildning
av barnsjuksköterskor — som framhåller att den sammanlagda utbildningstiden
reduceras från 60 till 42 veckor i den nya utbildningsgången jämfört
med den äldre studiegången (A-kurs plus B-kurs) — ifrågasätter lämpligheten av
att utbildning på linjen ger kompetens som skolsköterska även om utbildningen följs
av praktik i vuxenvård. Skolan anser sig kunna godta utredningens förslag endast
för behörighet inom sluten barnavård och barnsjukvård samt för tjänstgöring vid
barnavårdscentral. Även SSF och Gävleborgs läns landstingskommun avstyrker att
linjen skall ge kompetens som skolsköterska. Medicinska fakulteten vid karolinska
institutet och direktionen för karolinska sjukhuset anser att den hittillsvarande utbildningen
är mera ägnad att ge kvalificerad utbildning för det självständiga arbetet
vid såväl barnavårdscentral som skolmottagning än den utbildning som föreslås
på den nya linjen jämte ett års praktik i sluten vård.
Utbildningen för förebyggande barnavård bör enligt skolöverstyrelsen och Örebro
läns landstingskommun kunna samordnas med linjen för öppen hälso- och sjukvård.
Även SSF uttalar sig för viss samordning.
Av remissinstansernas synpunkter och erinringar i övrigt kan nämnas, att olika
krav förekommer på inslag av intensivvård i läroplanen, praktisk tjänstgöring vid
habiliteringsavdelning eller vid institution för handikappade barn.
4.5.7 Öppen hälso- och sjukvård
SSF förordar en övergripande utredning om arbetsuppgifterna för sjuksköterskor
inom öppen hälso- och sjukvård.
Några instanser berör inträdeskraven för linjen, däribland medicinalstyrelsen,
som anser att det kan bli nödvändigt med en viss dispensering från det av
utredningen angivna kravet på två års tjänstgöring. Vidare anser SSF att det för tillträde
till barnsjukvårdslinjen uppsatta kravet på praktik bland friska barn bör gälla
även för linjen i öppen hälso- och sjukvård. Svenska läkaresällskapet anser att en
så lång praktikperiod som två år inte bör lämnas åt en mer eller mindre slumpartad
tjänstgöring, som ofta torde bli beroende av behovet av vikarier.
I vad avser utbildningens längd anser Stor-Stockholms sjukvårdsberedning
att man borde överväga att utbilda den öppna vårdens folk direkt för åsyftade spe
-
58
Kungl. Maj ds proposition nr 66 år 1968
ciella arbetsuppgifter varigenom utbildningen skulle kunna fördjupas men utbildningstiden
ändå göras kortare. SSF anser det angeläget att vidareutbildning snarast
anordnas inom ramen för förevarande linje för sådana befattningar där utbildning
ej krävs i barnsjukvård, barnavård och skolhälsovård, t. ex. för tjänster som stadssjuksköterska.
Även medicinalstyrelsen berör denna fråga och framhåller att en
termins utbildning för denna sjuksköterskekategori är realistisk.
Såväl centralskolan för specialutbildning av barnsjuksköterskor som Uppsala
läns landstingskommun anser att linjen ej skall ge b e hö r i g h e t för tjänst vid
barnavårdscentral.
Då det gäller innehållet i utbildningen förordas från flera håll, bl. a.
Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet och Svenska läkaresällskapet
att utbildning i arbetsledning och administration skall inrymmas i läroplanen. Medicinska
fakulteterna i Uppsala och vid karolinska institutet anser att barnsjukvård
bör få större utrymme i utbildningen, liksom även centralskolan för specialutbildning
av barnsjuksköterskor. Medicinalstyrelsen anser att undervisningen i infektionssjukvård
bör vidgas och omfatta även andra åldersgrupper än barn.
Statens institut för folkhälsan anser att det av slutbetyget bör framgå att sjuksköterskor
som fått utbildning på linjen för öppen hälso- och sjukvård är behöriga
att undervisa i hälsovårdsämnen. Institutet understryker vikten av att sådana sjuksköterskor
deltar i hälsovårdsundervisningen i skola och samhälle.
I anslutning till kommentarerna beträffande linjen för öppen hälso- och sjukvård
understryker flera remissinstanser behovet av särskild utbildning i företagshälsovård.
Detta framhålls bl. a. av SAF och LO. LO understryker att man kan förvänta
en så kraftig expansion inom företagshälsovårdens område, att detta måste i hög
grad beaktas inför den framtida planeringen inom den öppna vården.
Båda organisationerna anser, att den planerade utbildningen i företagshälsovård
inom linjen för öppen hälso- och sjukvård ej ger tillräcklig kompetens för tjänst som
industrisköterska utan endast en orientering om frågeställningarna inom arbetsområdet.
Arbetarskyddsstyrelsen däremot noterar med tillfredsställelse den planerade undervisningen
i företagshälsovård i linjen för öppen hälso- och sjukvård. Enligt
styrelsen är undervisningen väl dimensionerad med hänsyn till distriktssköterskans
behov av insikter i den problematik som sammanhänger med arbetslivets förebyggande
hälsovård och den gör henne också lämpad att i begränsad omfattning medverka
i företagshälsovården som assistent till tjänsteläkare.
I flera av yttrandena understryks behovet av ytterligare utredning angående en
utbildning i företagshälsovård.
4.5.8 Förlossnings- och mödravård
Meningarna är starkt delade på denna punkt. En majoritet av instanserna ansluter
sig till expertförslaget.
Till dem som i likhet med utredningen anser att utbildningen i förlossnings- och
Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968
59
mödravård bör kunna förkortas hör däremot skolöverstyrelsen, Svenska landstingsförbundet,
Svenska stadsförbundet och några landstingskommuner. Medicinalstyrelsen,
som i princip anser att expertförslaget bör kunna tjäna som norm för det
fortsatta läroplansarbetet, har ingen erinran mot att möjligheterna till avkortning
utreds. Även flera av de instanser som direkt förordar experternas förslag tillstyrker
fortsatt utredning. Hit hör bl. a. direktionen för karolinska sjukhuset, som anser att
utredningen bör avse även utbildningens organisation, ledning och utformning i
övrigt. Önskemål om särskild ledning av barnmorskeutbildningen framförs f. ö. av
flera instanser, liksom även om bibehållande av den nuvarande barnmorskelegitimationen.
4.6 Fortbildning
Utredningens syn på behovet av fortbildning vinner starkt stöd i remissutlåtandena.
Många instanser, därbland ett antal landstingskommuner, understryker behovet
av att alla sjuksköterskor fortbildas och pekar på en rad olika områden på
vilka fortbildning bedöms önskvärd.
Såväl skolöverstyrelsen som SSF betonar i sina yttranden nödvändigheten av att
i nuvarande resursläge prioritera vissa grupper. Svenska landstingsförbundet anser
det nödvändigt att behovet av fortbildning tillgodoses i den samlade utbildningsplaneringen.
Styrelsen för SIHUS påtalar att utredningen inte tagit med den av institutet
bedrivna fortbildningen i sammanhanget. Institutet finner med hänsyn till erfarenheterna
av sin verksamhet på området att en fortsättning på denna skulle vara av
stort värde för hälso- och sjukvården i riket. Även SSF anser att fortbildningsverksamheten
vid institutet bör fortsätta och vidareutvecklas.
Stor-Stockholms sjukvårdsberedning framhåller å sin sida att fortbildning bör
betraktas som en regelbundet återkommande personalutbildning och följaktligen
som en angelägenhet för sjukvårdshuvudmannen. Planeringen bör ske i nära samråd
med medicinalstyrelsen och skolöverstyrelsen. Organisationen bör med hänsyn
till ekonomiska och organisatoriska konsekvenser byggas ut gradvis, anser
beredningen.
Även skolöverstyrelsen förutsätter att fortbildningen omhänderhas av huvudmännen
och ej av överstyrelsen. Överstyrelsen framhåller att betydande resurser
bör ställas till förfogande för fortbildning.
Utredningens förslag om kompletterande vidareutbildning
tillstyrks genomgående. Skolöverstyrelsen framhåller bl. a. att behovet av sjuksköterskor
med denna bredd i utbildningen torde vara av betydelse inte minst på
mindre sjukhus med begränsade personella resurser. Även på större sjukhus föreligger
dock ett sådant behov, då bredden möjliggör att man vid toppbelastning kan
omdisponera personalen.
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968
4.7 Dimensionering
De beräkningar, som ligger till grund för utredningens förslag om dimensionering
av vidareutbildningen kritiseras av remissinstanserna. Diskussionen berör
framför allt frågor om strukturomvandlingen på sjukvårdsområdet och dess
betydelse för behovsbedömningen samt utredningens antaganden om personaltätheten
inom sjukvården och om sjuksköterskornas förvärvsverksamhet.
Svenska landstingsförbundet anser att utredningsförslaget — beroende på omständigheter
som de sakkunniga själva inte rått över — är bristfälligt underbyggt
och att det lider av svagheten att inte vara förankrat i ett helhetsprogram för hälsooch
sjukvårdens framtida organisation och personalstruktur. Förbundet framhåller
bl. a.
Person- och utbildningsplaneringen kommer under den tid som nu kan överblickas
att spela en nyckelroll i detta sammanhang. Det organisatoriska underlaget
för planeringen är emellertid otillräckligt. Den utbildning som genomförs kommer
då i stället att styra vårdorganisatonens utveckling, eftersom den tillgängliga personalkaderns
omfattning och kunskaper begränsar handlingsfriheten.
Förbundet bedömer det vara nödvändigt att en mera långsiktig och samlad
prognos upprättas för vårdsektorn i dess helhet.
Då en helhetsprognos för vårdsektorn kan omsättas i ett samlat utbildningsprogram
först om några år är förbundet inte berett att dessförinnan binda sig för en
bestämd nivå i fråga om sjuksköterskeutbildningens dimensionering. Under mellantiden
får möjligheten att öka grundutbildningen prövas inom varje landstingsområde
och vägas mot andra angelägna kapacitetsökningar. Vidareutbildningen bör
tills vidare dimensioneras så att den kan ta emot ca 70 % av de grundutbildade.
Även vid en konventionell personalstruktur kan emellertid utredningens behovsprognos
diskuteras enligt förbundet, i vad avser såväl förvärvsintensiteten bland
gifta sjuksköterskor som den fortsatta ökningen av sjukskötersketätheten med
2,6 % per år.
Också medicinalstyrelsen ställer sig tveksam till lämpligheten av att fixera några
siffror som målsättning för utbildningskapaciteten och förklarar sig beredd att ta
initiativ till särskilda undersökningar om det totala behovet av personal inom
hälso- och sjukvården samt om dess fördelning på olika kategorier. Sådana undersökningar
kan enligt styrelsen betraktas som en fortsättning i breddad form av
1960 års läkarprognosundersökning.
Styrelsen framhåller vidare, att ökningen av utbildningen på enskilda områden,
såsom sjuksköterskeområdet, måste bli beroende av de tillgängliga resurserna för
sjukvårdsområdet som helhet och understryker i sammanhanget särskilt svårigheterna
att få praktikplatser. Mot bakgrunden av bl. a. bristen på undersköterskor
och biträden bör utbildningsorganisationen göras så flexibel att den senare kan anpassas
med hänsyn till förändringar i fråga om fördelningen av sjukvårdsutbildningen
på olika personalnivåer och kategorier. Styrelsen understryker också vikten
av att utbildningskapaciteten snarast ökar inom vissa områden, särskilt barnmorskeutbildningen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968
Öl
Enligt styrelsen är det med hänsyn till pågående rationaliseringsverksamhet
tveksamt om man för framtiden skall räkna med samma personaltäthetsökning för
sjuksköterskornas del som för annan sjukvårdspersonal.
Styrelsen anser sig inte kunna tillstyrka någon ökning av utbildningsprogrammet
för grundutbildningen utöver 3 300 intagna elever per år som utredningen föreslog
i sitt första betänkande.
Liknande synpunkter framförs av statistiska centralbyrån och arbetsmarknadsstyrelsen.
Skolöverstyrelsen anser bl. a., att man med den utökning av barndaghemmen
som planeras — inte minst vid lasarett och sjukhus — borde ha möjligheter att
höja talet för de gifta sjuksköterskornas förvärvsverksamhet. Överstyrelsen accepterar
dock förslaget om en utbyggnad av grundutbildningen till 3 800 elever i årligt
intag. Överstyrelsen förordar att minst fem år anslås för utbyggnaden med en
ökning av ca 200 elever årligen fram till 1972. Överstyrelsen ansluter sig också
till förslaget om utbyggnad av vidareutbildningen till ett intag av 2 670 elever årligen,
vilket dock uppnås först höstterminen 1974 med hänsyn till målsättningen
för grundutbildningens utbyggnad.
Då utredningen inte analyserat behovet av vidareutbildning bör det ankomma
på huvudmännen att utreda denna fråga, anser överstyrelsen. Enligt överstyrelsens
uppfattning bör resurserna dock i första hand satsas på grundutbildningen av sjuksköterskor.
Stadsfullmäktige i Göteborg anser att utredningens förslag till dimensionering av
vidareutbildningen bör med de förutsättningar utredningen angivit kunna accepteras
tills vidare men att det är nödvändigt att ordentligt följa upp utbildningsbehovet.
När det gäller resurserna för utbildningen — lärare, utbildningsplatser,
lokaler m. m. — måste dock tveksamhet anföras beträffande möjligheterna, i varje
fall övergångsvis.
Resursfrågan berörs bl. a. även av direktionen för karolinska sjukhuset, som
med hänsyn till bristen på lärare ifrågasätter de faktiska möjligheterna att öka
grund- och vidareutbildningen till föreslagen nivå.
Svenska stadsförbundet finner det helt orealistiskt att öka elevintagningen till
grundutbildning med ett 1 000-tal elever från år 1967 till år 1968. Enligt förbundet
visar emellertid siffrorna hur angeläget det är att, så snabbt som de personella och
ekonomiska resurserna tillåter, låta sjuksköterskeutbildningen öka med 25—30 %.
En del av ökningen torde kunna åstadkommas genom uppskolning av sjukvårdsbiträden
och undersköterskor den långa vägen.
SSF anser att grundutbildningen bör kvarstå vid tidigare beräknade årliga intag
av 3 300 elever intill dess säkra prognoser visar behovet av ökning.
Älvsborgs läns landstingskommun anser med hänsyn till den avgång, som erfarenhetsmässigt
kan förväntas under första året efter genomförd grundutbildning,
att utredningens beräkningar innebär att i huvudsak samtliga yrkesverksamma
sjuksköterskor skall genomgå något slag av vidareutbildning, vilket är ett avsteg
från riktlinjerna i det första delbetänkandet. Landstingskommunen är därför betänksam
till den föreslagna dimensioneringen av vidareutbildningen. I dimensione
-
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968
ringsfrågan måste särskilt beaktas pågående utredningar om vårdarbetets struktur
och organisationen på vårdavdelningar. Även Jönköpings läns landstingskommun
anser att det har skett en förskjutning i utredningens målsättning. Den antydda
motsättningen bottnar enligt landstingskommunen uppenbarligen i oklarhet beträffande
sjukvårdens organisation samt därav följande otillräcklig precisering av ansvarsområdena
för olika personalgrupper.
I vad avser den elevenkät som utredningen åberopar anser bl. a. Örebro läns
landstingskommun att sjuksköterskeelevernas önskemål är ett väl bräckligt underlag
för dimensionering av vidareutbildningen. Avgörande härför bör enligt landstingskommunen
utan tvekan vara sjukvårdens och övriga vårdområdens behov.
Relationen mellan vårdens behov av grundutbildade och vidareutbildade sjuksköterskor
är emellertid mycket litet penetrerad, framhålls det i yttrandet.
Medicinska fakulteten i Uppsala och Svenska läkaresällskapet anser att operationssjukvården
erhållit för stor dimension i förhållande till anestesisjukvården och
intensivvården och att en omprövning av dimensioneringen på berörda linjer bör
ske.
Medicinska fakulteten i Lund anser att utvecklingen säkert kommer att visa ett
större utbildningsbehov av anestesisjuksköterskor än utredningen kommit fram till.
Endast en instans berör dimensioneringen av assistentutbildningen, nämligen
skolöverstyrelsen, som anser att denna utbildning borde följas upp bättre i prognoshänseende.
4.8 Huvudmannaskap och lokalisering
Majoriteten av remissinstanserna förklarar sig dela utredningens uppfattning att
landstingskommunerna och de landstingsfria städerna skall vara huvudmän för utbildningen.
Skolnämnden för Stockholms stad och Stockholms län erinrar dock i
yttrande till SÖ om de speciella förhållandena inom stor-Stockholmsregionen och
menar att det planerade storlandstinget bör bli huvudman för vidareutbildningen.
Stadsfullmäktige i Göteborg har i och för sig inte något att erinra mot förslaget
eftersom det krävs ett nära samband mellan utbildningen och sjukvården. Denna
princip för huvudmannaskapet får dock enligt fullmäktige inte leda till en snedfördelning
av utbildningsverksamheten mellan huvudmännen.
Några remissinstanser diskuterar huvudmannaskapet mot bakgrunden av den
planerade yrkesutbildningsreformen. Malmöhus läns landstingskommun finner det
angeläget att riktlinjer snarast fastställs för yrkesundervisningen i dess helhet, speciellt
i fråga om huvudmannaskapet, för att man skall kunna undvika onödiga anpassningsåtgärder
i framtiden. Liknande synpunkter framförs av Kronobergs läns
landstingskommun, som inte är beredd ta ställning till huvudmannaskapet för sjuksköterskeutbildningen
innan yrkesutbildningens organisation behandlats. Sjukvårdshuvudmannen
bör dock göra allt för att öka grundutbildningen av sjuksköterskor,
varav även följer att vidareutbildningen måste bli en angelägen uppgift för nuvarande
huvudman att ordna. Örebro läns landstingskommun anser det självklart
att vidareutbildningen liksom grundutbildningen inordnas såsom avdelningar inom
Kungi. Maj;ts proposition nr 66 år 196S
63
en organisatoriskt sammanhållen vårdskola hos varje sjukvårdshuvudman och beklagar
livligt att denna grundläggande princip inte knäsattes redan i propositionen
om grundutbildning.
Helt avvisande till förslaget är endast Statstjänarkartellen, som vidhåller sin vid
remissbehandlingen av grundutbildningsförslaget framförda åsikt att frågan om
huvudmannaskapet bör omprövas. Styrelsen för SIHUS understryker att utredningen
tagit alldeles för lätt på huvudmannaskapsfrågan och sett för ensidigt på
de problem som sammanhänger med denna. För vidareutbildningen och fortbildningen
av sjuksköterskor behövs en central, dit tankar, idéer och önskningar automatiskt
samlas och där nya idéer skapas, såsom en garanti för förnyelse. En sådan
central utesluter inte att utbildningarna ligger lokalt spridda över landet. Institutets
centrala ställning inom vidareutbildningen och fortbildningen bör därför bestå.
Omfattningen av denna verksamhet måste emellertid snart bli så stor att all utbildning
inte kan anordnas genom institutet. Vid behov bör därför skolöverstyrelsen
och institutet kunna initiera landstingskommunal utbildningsverksamhet vid sidan
av institutet.
Ett stort antal instanser betonar att det är angeläget att nuvarande organisation
med särskilda barnmorskeskolor och särskilda lärare bibehålls, dock utan att några
uttryckliga krav framförts om att det nuvarande statliga huvudmannaskapet för
barnmorskeläroanstaltema skall bibehållas.
Då det gäller lokaliseringen av vidareutbildningen synes remissinstanserna
genomgående godta att utbildningen baseras på sjukvårdsregionerna. De erinringar
som görs mot lokaliseringsförslaget hänför sig i huvudsak till fördelningen av
specialiteterna mellan regionerna. Vidare har synpunkter anlagts på fördelningen
av utbildningen inom varje region. Nödvändigheten av att vid ianspråktagande
av resurser för utbildningen beakta även andra slag av vårdyrkesutbildning framhålls
av flera remissinstanser.
Medicinalstyrelsen finner inte anledning gå in på en detaljdiskussion av förslaget
men anser i princip att vidareutbildningen bör organiseras regionalt.
Skolöverstyrelsen ansluter sig till utredningsförslaget men anser det lämpligt
att överstyrelsen överväger lokaliseringen och dimensioneringen ytterligare, så
att utbyggnaden sker med hänsyn till övrig vårdutbildningsorganisation, lokaler
och resurser för praktisk utbildning.
Svenska landstingsförbundet anser regional samverkan nödvändig med hänsyn
till att vissa linjer kommer att få ett mycket litet elevunderlag. Av resursskäl är
det enligt förbundet också viktigt att den teoretiska undervisningen koncentreras
till ett mindre antal orter, även om praktiken måste spridas ut över flera landstingområden.
Planeringen bör enligt förbundet ske inom ramen för det samarbete
kring hälso- och sjukvårdens utbildningsfrågor, som inletts i flera sjukvårdsregioner.
Till dem som tillstyrker förslaget hör bl. a. ett antal landstingskommuner samt
Svenska kommunalarbetareförbundet. I sammanhanget förutsätter Hallands läns
landstingskommun bl. a. att landstingsförbundet medverkar vid lokaliseringen
för skapande av kontakter och samarbetsavtal.
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968
Endast en instans, Svenska stadsförbundet, avvisar förslaget, under motivering
att det innebär en viss överbelastning för Stockholms- och Göteborgsområdena
med de svårigheter som finns att anordna erforderliga praktikplatser. Förbundet
förutsätter att lokaliseringsfrågorna kommer att diskuteras huvudmännen emellan
i samråd med skolöverstyrelsen.
I vad avser fördelningen av specialiseringarna mellan och inom regionerna har
åtskilliga synpunkter framlagts av remissinstanserna. Bland dessa må här nämnas
följande.
Uppsalaregionen bör även få anestesisjukvård anser bl. a. Uppsala läns
landstingskommun och direktionen för akademiska sjukhuset i Uppsala. Sistnämnda
instans tillstyrker även en intensivvårdslinje för regionen. Enligt medicinska
fakulteten i Uppsala bör man överväga att lägga även en linje i öppen hälso- och
sjukvård till regionen.
När det gäller Linköpingsregionen föreslår statens sjuksköterskeskola
i Norrköping, Östergötlands läns landstingskommun och Kalmar läns norra landstingskommun
samt SSF att utbildning i mentalsjukvård förläggs även till Linköping.
De två förstnämnda instanserna föreslår också att regionen får utbildning
i anestesisjukvård.
Malmöhus läns landstingskommun anser att vidareutbildning i såväl intensivvård
som barnsjukvård bör anordnas även i Lund-Malmöregionen. En koncentration
till Stockholm och Göteborg skulle enligt landstingskommunen få svåra
följder för landets sydligaste region med hänsyn till dess behov av välutbildade
barnsjuksköterskor till olika kliniker och institutioner inom den öppna barnavården
och barnsjukvården.
Göteborgs stadsfullmäktige anser att det ur rekryterings synpunkt är fördelaktigt
att den västsvenska regionen får samtliga vidareutbildningslinjer men
att man inte bör utgå från att vidareutbildningen skall koncentreras till Göteborg.
Till Umeå regionen bör enligt medicinska fakulteten i Umeå, Västerbottens
läns landstingskommun och SSF förläggas utbildning även i intensivvård och
anestesisjukvård. Som motivering härtill anför landstingskommunen svårigheterna
att tillsätta kvalificerade sjukvårdstjänster i Norrland, särskilt i Övre Norrland.
Enligt Sveriges sjuksköterskeelevers förbund bör Umeå få nämnda linjer och
även andra specialiteter. Västernorrlands läns landstingskommun påpekar att viss
del av utbildningen inom Umeå-regionen föreslås lokaliserad till Västernorrlands
län och framhåller att det planerade nya sjukhuset i Sundsvall får en sådan kapacitet
att det synes möjligt och lämpligt att dit förlägga ett flertal av de föreslagna
utbildningslinjerna. Vid sjukhuset planeras enligt landstingskommunen också nya
lokaler för vårdyrkesutbildning, varför det är möjligt att redan på planeringsstadiet
ta hänsyn till eventuell vidareutbildning.
Norrbottens läns landstingskommun understryker, främst av rekryteringsskäl,
vikten av lokalisering till Norrbotten av vidareutbildning i första hand i medicinsk
och kirurgisk sjukvård. Om vidareutbildning inte kommer till stånd i länet innebär
detta en väsentlig försämring i förhållande till nuläget, framhålls det i yttrandet.
Såväl Stockholms stads sjukvårdsstyrelse som Stor-Stockholms sjukvårdsbered -
Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968
65
ning betonar att tillgången på praktikplatser inom Stockholmsregionen
är klart otillräcklig beträffande flera vårdgrenar nämligen barnsjukvård, öppen
hälso- och sjukvård samt förlossnings- och mödravård.
Praktikplatsproblemet inom barnsjukvården belyses ytterligare av direktionen
för karolinska sjukhuset, som starkt ifrågasätter om inte en ytterligare decentralisering
av barnsjuksköterskeutbildningen varit att föredraga. Förutsättningen för
att Stockholmsregionen skall kunna tillhandahålla tillräckligt många utbildningsplatser
för de föreslagna linjerna i barnsjukvård samt öppen hälso- och sjukvård
är att samtliga nuvarande och planerade barnsjukhusavdelningar i regionen kan
nyttjas för utbildning. Direktionen ifrågasätter också om inte barnmorskeutbildningen
kan förläggas till ytterligare regioner utöver Stockholms- och Göteborgsregionerna.
Enligt yrkesutbildningsberedningen är dimensioneringen av anestesisjukvården
något låg och utbildning i anestesisjukvård bör därför äga rum även vid andra
sjukhus än de föreslagna. Samtidigt förordar beredningen en decentralisering av
operationssjukvården för att undvika trängsel av elever på operationsavdelningarna.
Enligt Örebro läns landstingskommun borde det genom en effektiv samverkan
mellan olika linjer vara möjligt att i huvudsak få samtliga linjer representerade
inom varje sjukvårdsregion, vilket skulle kunna främja rekryteringen och dessutom
kunna leda till en jämnare geografisk fördelning av de vidare utbildade
sjuksköterskorna.
Jämtlands läns landstingskommun anser att det är realistiskt att räkna med
vidareutbildning inom varje landstingsområde i medicinsk och kirurgisk sjukvård,
intensivvård, anestesisjukvård och psykiatrisk sjukvård under vissa förutsättningar,
såsom bl. a. tilldelning av erforderliga läkarkrafter och samordning av utbildningsresurserna
inom sjukvårdsområdet. Landstingskommunen anför vidare bl. a. följande.
Vid de flesta centrallasarett i landet har under senare år anordnats utbildning
för ett flertal olika grupper av sjukvårdspersonal. Erfarenhetsmässigt synes det
därför inte råda tvivel om att dessa lasarett jämväl skulle kunna mäkta att lokalt
organisera vissa vidareutbildningslinjer för sjuksköterskor. Det torde därjämte
vara ställt utom allt tvivel att dess mer avancerad undervisning som bedrivs vid
ett lasarett, dess värdefullare är det för lasarettets egen del.
De moderna undervisningshjälpmedlen, exempelvis interna TV-anläggningar i
undervisningens tjänst, möjliggör också en avancerad undervisning på det lokala
planet.
4.9 Studiesociala förhållanden
Endast en remissinstans, TCO, ställer sig helt avvisande till de av utredningen
angivna riktlinjerna i fråga om studiesociala förhållanden och föreslår
att lön i stället för studiemedel skall utgå under vidareutbildningen. Enligt organisationen
kommer den föreslagna ordningen säkerligen att få negativa effekter för
rekryteringen, eftersom eleven i regel har att jämföra sin studieekonomiska situa
5
— Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 66
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968
tion med den ekonomi yrkesverksamheten skulle ge. TCO anser att denna fråga
måste lösas genom förhandlingar mellan landstingsförbundet och berörda personalorganisation.
Enligt Svenska stadsförbundet bör det inte utgå andra förmåner till elev under
vidareutbildningen än vad som gäller under grundutbildningen.
Av övriga instanser ansluter sig en del till utredningens synpunkter medan andra
menar att förmåner utöver studiemedel är en nödvändighet för att stimulera
rekryteringen till vidareutbildningen.
Arbetsmarknadsstyrelsen anser det knappast realistiskt att en legitimerad sjuksköterska
som tjänstgjort med assistentsköterskelön är villig återgå till studiemedel.
De ekonomiska förhållandena bör enligt styrelsen ordnas så att ingen av ekonomiska
skäl utestängs från vidareutbildning. Tjänster som kräver vidareutbildning
måste också göras attraktiva.
SSF anser att såväl studiemedel som lön bör utgå under all vidareutbildning.
Uppsala läns landstingskommun anser att de studiesociala förhållandena bör utredas
i syfte att uppnå enhetliga grunder för en med den statliga studiehjälpen
samordnad landstingskommunal studiehjälp.
Värdet av enhetliga normer i fråga om de ekonomiska förmånerna betonas av
flera remissinstanser.
Stockholms stads sjukvårdsstyrelse påpekar att den föreslagna centraliseringen
till Stockholm medför behov av viss bostadsplanering för elever från andra regioner.
4.10 Skolledning och lärare
Utredningens förslag i vad avser skolledning och lärare tillmäts stort intresse i
remissyttrandena.
I vad avser skolledningen understryker medicinalstyrelsen nödvändigheten
av att verksamheten tillförs tillräcklig medicinsk sakkunskap. Sveriges läkarförbund
anser att utredningen inte gett den medicinska sakkunskapen hos ansvariga
och aktiva läkare inom sjukvårdsområdet tillbörligt inflytande i administrationen
av utbildningen. I såväl den centrala som den lokala ledningen måste ingå läkare i
ansvarig ställning och för skolornas del även läkare med direkt anknytning till klinisk
verksamhet. Formella förutsättningar för medicinalstyrelsens samarbete med
skolöverstyrelsen bör tillskapas genom ett permanent samarbetsorgan.
Allmänt understryks behovet av kvalificerade lärare. Frågan om läkarmedverkan
i undervisningen behandlas också ingående. Bl. a. anser yrkesutbildningsberedningen
att utredningens förslag om att vissa läkartjänster bör kunna förenas med
undervisningsskyldighet bör utredas ytterligare. Medicinalstyrelsen framhåller nödvändigheten
av att i största möjliga utsträckning avlasta läkarna från undervisningsuppgifter
genom olika åtgärder.
Att lärarna bör vara anställda vid skolan understryks av många instanser, däribland
Svenska landstingsförbundet, som också framhåller att lärarna bör alternera
mellan teoretisk och praktisk undervisning.
07
Kungl. Mcij:ts proposition nr 66 år 1968
Svenska stadsförbundet anser det viktigt att klara riktlinjer dras upp angående
ansvarsfördelningen mellan skolans lärare och arbetsledarna vid sjukhuset under
den praktiska utbildningstiden.
Från vissa håll understryks vikten av samordning av vårdyrkesutbildningen i stort,
bl. a. med hänsyn till det angelägna i att utnyttja gemensamma lärartjänster.
Yttrandena innehåller även en rad synpunkter på den högre utbildningen av
sjuksköterskor till lärare och administratörer.
4.11 Statsbidrag och kostnadsberäkningar
Förslaget om statsbidrag med i princip 100 % av kostnaderna för vidareutbildning
möter i princip inga invändningar.
Beträffande det materiella innehållet i bidraget förutsätter stads kollegiet i Stockholm
att alla kostnader, som sammanhänger med vidareutbildningsverksamheten,
inte bara samtliga drift- och kapitalkostnader för skolornas verksamhet utan även
kostnaderna för praktikplatserna anordnade, den kontroll över verksamheten som
ankommer på stadens centrala sjukvårdsförvaltning samt eventuella bostadskostnader
för elever från andra sjukvårdsregioner, skall inräknas.
Enligt Svenska stadsförbundet bör driftbidraget förutom full täckning av löpande
driftkostnader innehålla även bidrag till ränta och avskrivning på av huvudmannen
investerade medel. Förbundet anser det av utredningen föreslagna beloppet
beräknat i underkant. Statsbidraget för vidareutbildningen har enligt förbundet
i viss mån större betydelse än vad gäller statsbidrag till grundutbildningen med hänsyn
till vidareutbildningens förutsatta centralisering.
Östergötlands läns landstingskommun finner det angeläget att statsbidraget till
sjuksköterskeutbildningen, såväl grund- som vidareutbildningen, får samma materiella
innehåll som statsbidraget till den framtida gymnasieskolan.
Beträffande den tekniska utformningen av statsbidraget anser skolöverstyrelsen
det angeläget att det utformas enligt i princip samma grunder som för
närvarande gäller för motsvarande bidrag till grundutbildningen. Den omständigheten
att de faktiska kostnaderna för de olika linjerna blir olika bör enligt överstyrelsen
inte föranleda fastställande av olika bidragsbelopp. Schablonmodellen förordas
även av bl. a. Svenska stadsförbundet som finner en sådan utformning fördelaktigast
ur avräkningssynpunkt.
Svenska landstingsförbundet anlägger inte några speciella synpunkter på statsbidragsfrågan
utan förutsätter att den tas upp i samband med överläggningar om
överförande av utbildningen.
Endast ett par instanser har berört kostnadsberäkningarna. På denna
punkt har skolöverstyrelsen inte någon erinran. Stadsfullmäktige i Göteborg
framhåller bl.a. att en uppskattning av investeringskostnaderna i och för sig hade
varit önskvärd för en riktig bedömning av de ekonomiska konsekvenserna både
för staten och huvudmännen.
5* — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 66
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968
4.12 Förslagens genomförande
Vikten av att utredningens tidsplan genomförs — med hänsyn såväl till behovet
av en jämn personalutveckling som till att vidareutbildningen bör anpassas
efter examinationen av grundutbildade sjuksköterskor — understryks i ett flertal
av de remissyttranden, som behandlat frågan om förslagens genomförande. Samtidigt
framhåller man från olika håll svårigheterna att förverkliga tidsplanen med
hänsyn till bristen på resurser av olika slag, såsom utbildade lärare, praktikplatser
och lokaler. Det betonas att åtgärder måste vidtas för att lösa dessa problem.
Stadsfullmäktige i Göteborg betonar sålunda vikten av att tillräckligt god tid för
genomförandet av utbyggnaden anslås. Västmanlands läns landstingskommun framhåller
nödvändigheten av att läroplaner och anvisningar m. m. utfärdas i så god tid
att den lokala och regionala planeringen inte onödigtvis försenas.
Östergötlands läns landstingskommun understryker att medicinalstyrelsen vid
bedömningen av behovet av läkartjänster måste ta tillräcklig hänsyn till den undervisning,
som enligt läroplanerna skall fullgöras av läkare.
Till de instanser, som tillstyrker utredningsförslaget hör Svenska stadsförbundet.
Svenska landstingsförbundet — som anser att en helhetsprognos för vårdsektorn
bör föregå ett definitivt ställningstagande till vidareutbildningens utbyggnad — uttalar
beträffande tidsplanen endast att den nya vidareutbildningen måste börja våren
1969 inom vissa linjer under förutsättning att en direktrekrytering från grundutbildningen
skall ske och i annat fall under höstterminen samma år.
En restriktiv syn på utbyggnadsprogrammet framförs av skolöverstyrelsen, som
anser att resurserna i första hand bör satsas på grundutbildningen så att denna
snabbt kan byggas ut till ett årligt intag av 3 800 elever.
Tidigare start än utredningen föreslagit ifrågasätts av medicinska fakulteten i
Umeå, som anser att de skolor som började den nya grundutbildningen våren 1966
bör få börja vidareutbildningen tidigare än som föreslagits. SSF vill genomföra eu
successiv omläggning av den pågående utbildningen i öppen hälso- och sjukvård
efter den nya läroplanen och menar att utbildning enligt denna bör starta även på
annan ort än Stockholm och Göteborg före vårterminen 1971, om behov av utökad
distriktssköterskeutbildning anses föreligga.
De författningsfrågor som behandlas av utredningen och remissinstanserna
rör huvudsakligen vissa behörighetsfrågor. Utredningen föreslår att särskilda
bestämmelser om behörighet för vissa tjänster skall meddelas. I samband
därmed lämnas en redogörelse för redan befintliga behörighetsföreskrifter.
Medicinalstyrelsen erinrar om att flertalet av dessa föreskrifter upphört att gälla.
Det torde enligt styrelsen bli erforderligt att reglera behörigheten för vissa sjuksköterskekategorier
men det är tveksamt om detta bör ske i författningsform. Det är
av vikt att övergången till behörighetskraven görs så enkel och okomplicerad som
möjligt.
Medicinalstyrelsen avstyrker vidare att behörighetskraven skall gälla även vikarier
under motivering att en sådan ordning sannolikt skulle medföra betydande administrativ
belastning för såväl huvudmännen som medicinalstyrelsen. Styrelsen
Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968
69
erinrar i samband härmed om att det inte är brukligt att utöver viss grundläggande
utbildning uppställa formella krav på vikarier.
Den särskilda legitimationen för barnmorskor bör enligt styrelsen behållas.
Styrelsen är beredd att senare efter samråd med berörda huvudmän och personalorganisationer
överväga med behörigheten sammanhängande frågor.
Kompetenskraven tillstyrks av bl. a. medicinska fakulteten i Göteborg, socialstyrelsen,
SSF, Svenska kommunalarbetareförbundet och Sveriges sjuksköterskeelevers
förbund samt ett antal sjukvårds- och utbildningshuvudmän.
SSF förutsätter härvid att den som har specialutbildning enligt äldre studiegång
förklaras behörig till tjänst inom sitt specialområde.
Stadskollegiet i Stockholm menar att dispensmöjligheter och övergångsbestämmelser
blir erforderliga för att säkerställa tillgången på personal inom sjukvården
och för att inte komplicera arbetsmöjligheterna för de redan utbildade. Enligt
stadsfullmäktige i Malmö bör dispens endast få förekomma med bestämda krav
under viss tid.
Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller angelägenheten av att man klart anger vilken
kompetens grundutbildning och legitimation ger och anför bl. a.
Givetvis är det angeläget att behörighetsvillkor uppställs för tjänster som kräver
vidareutbildning men styrelsen vill framhålla vikten av att behörighetsvillkoren ej
ges så snäv utformning att man försvårar för en vidareutbildad sjuksköterska att
tjänstgöra inom olika områden, exempelvis vid förflyttning till en plats där den specialitet
vederbörande utbildat sig för saknas. Det är i hög grad angeläget att tillvarata
sjuksköterskornas arbetskraft och det torde inte vara realistiskt att räkna
med att vidareutbildade sjuksköterskor i större utsträckning skall genomgå kompletterande
vidareutbildning på annan linje.
Styrelsen understryker i sammanhanget ytterligare vikten av att hela utbildningsorganisationen
klarläggs så att intresserade kan ges en klar uppfattning om vilken
behörighet som krävs för olika tjänster och inte minst hur vederbörande kan nå
de högsta tjänsterna inom sjukvårdsområdet, dvs. lärartjänster och högre administrativa
tjänster.
Hallands läns landstingskommun ställer sig tveksam till de föreslagna behörighetskraven
och fortsätter.
Det kan nämligen antagas att sjukvårdshuvudmännen dels som arbetsgivare är
angelägna att anställa så välutbildad kraft som möjligt, dels som ansvariga för sjukvården
kommer att verka i samma riktning. Å andra sidan kan de i sistnämnda
egenskap komma att ställas inför svåra avvägningar mellan exempelvis stängning
av avdelningar och arbetsenheter eller utnyttjande av personal utan vidareutbildning
(men dock med legitimation som sköterska) eller med vidareutbildning utan direkt
anknytning till befattningen.
I alla händelser måste bestämmelserna utformas på sådant sätt att de i nuvarande
rekryteringsläge inte hindrar sjukvårdens drift.
Statens institut för folkhälsan betonar vikten av att ordinarie tjänst tillsätts med
sjuksköterska, som har erforderlig vidareutbildning. Institutet anser att endast vi
-
70
Kungl. Maj ds proposition nr 66 år 1968
dareutbildning i öppen hälso- och sjukvård skall ge behörighet till sådan tjänst som
distriktssköterska vid barnavårdscentral och skolsköterska.
Gävleborgs läns landstingskommun anser i likhet med statens institut för folkhälsan
att endast linjen för öppen hälso- och sjukvård skall ge behörighet för skolskötersketjänst.
Vidare bör enligt landstingskommunen vissa tjänster på intensivvårdavdelningar
kunna besättas med enbart grundutbildade sjuksköterskor under
vissa förutsättningar.
Direktionen för karolinska sjukhuset varnar för att fastställa behörighetsregler,
åtminstone innan vidareutbildningen kommit i gång ordentligt och tillräcklig erfarenhet
vunnits om elevanslutningen till de olika linjerna. Överhuvudtaget bör behörighetsbestämmelser
i nu rådande och under överskådlig tid bestående personalbrist
utfärdas med varsamhet, anser direktionen, som också förordar att reglerna
inte ges författningskaraktär utan mera får tjäna som riktlinjer.
Svenska landstingsförbundet anser — såsom framgått i annat sammanhang (p.
4.1) — att kravet på specialkunskaper för vissa verksamhetsområden har överbetonats
och avstyrker att vidareutbildning skall krävas för tjänst som sjuksköterska
vid intensivvårdsavdelning, kirurgisk mottagningsavdelning, avdelning för medicinsk
och kirurgisk barnsjukvård samt barn- och ungdomspsykiatrisk avdelning.
5. Skolöverstyrelsens förslag till vidareutbildning inom vissa
områden
I det föregående (p. 1.3) har redogjorts för vissa utredningsuppdrag som Kungl.
Maj:t lämnat skolöverstyrelsen.
Resultatet av överstyrelsens arbete i vad avser utbildningen av mentalsjukvårdspersonal
torde komma att föreligga hösten 1968.
Överstyrelsens överväganden och förslag i anledning av de två övriga uppdragen
har redovisats med skrivelser till Kungl. Maj:t dels den 6 december 1967 i vad avser
vidareutbildning i långtidsvård och åldringsvård, dels den 10 januari 1968 i vad
avser vidareutbildning i förlossnings- och mödravård. En redogörelse för nämnda
överväganden och förslag lämnas i det följande.
5.1 Långtidsvård och åldringsvård
Frågan om en särskild vidareutbildningslinje för dessa områden har behandlats
inom en av skolöverstyrelsen tillsatt arbetsgrupp med representanter för dåvarande
medicinal- och socialstyrelserna, Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet,
Svenska kommunförbundet, Svenska kommunaltjänstemannaförbundet
och Svensk sjuksköterskeförening.
Skolöverstyrelsen konstaterar i sin skrivelse den 6 december 1967 att arbetsuppgifterna
för avdelningssköterskor inom långtidsvården och för föreståndare vid ål
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968
71
derdomshem för närvarande är olikartade. En adekvat utbildning för dessa tjänstemän
inordnad i en gemensam utbildningslinje skulle med hänsyn därtill ej kunna
göras kortare än två terminer. I diskussioner med arbetsgruppen har farhågor framkommit
att en så lång vidareutbildning skulle verka rekryteringshämmande. Överstyrelsen
har därför ansett det tillsvidare befogat med två separata utbildningslinjer,
en för långtidsvård och en för åldringsvård.
a) Långtidsvård
Överstyrelsen bygger sin uppfattning om behovet av linjen dels på den planerade
kraftiga ökningen av antalet platser för vården av långvarigt kroppssjuka, vilken
ökning måste medföra förändringar beträffande personalutvecklingen och vårdarbetets
organisation, dels på att den sjuksköterska, som skall leda verksamheten
vid en avdelning inom denna vårdsektor behöver kunskaper utöver dem som meddelats
i grundutbildningen.
Överstyrelsen ansluter sig till sjuksköterskeutredningens förslag om långtidsvården
som en del av vidareutbildningslinjen för medicinsk och kirurgisk sjukvård
och lägger fram ett förslag till utformning av linjen vid specialinriktning på långtidsvård
inom ramen för utbildningens senare del. Förslaget innebär en i förhållande
till sjuksköterskeutredningens utformning av linjen något avvikande konstruktion,
varigenom skolöverstyrelsen anser att större anpassning kan ske till grundutbildningens
utformning, tillgången på praktikplatser och huvudmannens behov av
personal med olika utbildning. Konstruktionen bör enligt överstyrelsen lämpa sig
även för inordnande av andra specialiteter inom linjen.
Överstyrelsens förslag till läroplan framgår av följande scematiska översikt.
Medicinsk och kirurgisk sjukvård (specialisering i långtidsvård)
| Teori | Teori och praktik | Teori | |
| Läs- period | Intensivvård Akutsjuk- vård Infektions- sjukvård | Allmän medi-cinsk och ki-rurgisk sjuk-vård eller Långtidsvård | Läs- och |
Antal veckor: | 7 | 4 | 8 | 2 |
Antal vecko-timmar: teori ...... | 25 | 10 | 5 | 10 |
praktik .... | — | 25 | 25 | — |
Summa vecko-timmar | 25 | 35 | 30 | 10 |
Terminens längd 21 veckor
Summa timmar: teori 275 48 %
praktik 300 52 %
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968
Dimensionerings- och lokaliseringsfrågorna föreslås få avgöras av skolöverstyrelsen
i samband med att överstyrelsen fastställer lokaliseringen av övriga vidareutbildningslinjer
för sjuksköterskor.
b) Åldringsvård
En särskild linje är enligt skolöverstyrelsen motiverad dels av dagens stora sjukvårdsbehov
inom åldringsvården, vilket behov kan förväntas komma att växa med
det ökade antalet åldringar, dels av nuvarande vårdpersonalsituation med brist på
bl. a. sjukvårdsutbildade föreståndare. Linjen är avsedd för utbildning av sjuksköterskor
till föreståndare för ålderdomshem och öppen åldringsvård inom kommunerna.
Förslag till läroplan har utarbetats av överstyrelsen.
För tillträde till linjen som föreslås omfatta en termin bör förutom genomgången
grundutbildning för sjuksköterskor krävas sex månaders tjänstgöring varav minst
tre månader vid ålderdomshem med 40 vårdplatser och däröver. Återstående tre
månader bör om möjligt användas till tjänstgöring inom avdelning för långtidssjukvård.
För att uppnå utbildningsmålet bör linjen enligt överstyrelsen omfatta såväl öppen
som sluten åldringsvård. Överstyrelsens förslag till läroplan framgår av följande
schematiska översikt.
Åldringsvård
| Teori | Teori och praktik | Teori | |
| Läsperiod | Öppen vård | Ålder- domshem | Läs- och |
Antal veckor | 7 | • 4 | 8 | 2 |
teori ...... | 25 | 6 | 6 | 25 |
praktik .... | — | 30 | 30 | — |
Summa vecko-timmar | 25 | 36 | 36 | 25 |
Terminens längd 21 veckor
Summa timmar: teori 297 45 %
praktik 360 55 %
Beräkningar av det kvantitativa utbildningsbehovet och lokaliseringsfrågan bör
enligt överstyrelsen anstå till dess preliminära siffror föreligger från en överstyrelsens
enkät till primärkommunerna angående omfattningen av den slutna och öppna
åldringsvården.
Överstyrelsen förordar principiellt att linjen blir statsbidragsberättigad i samma
ordning som kommer att gälla för övrig vidareutbildning av sjuksköterskor.
Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1968
73
Överstyrelsen förutsätter att nuvarande utbildning av ålderdomshemsföreståndare
tills vidare skall fortsätta och har därför sett över läroplanen för denna. Utbildningen
har bl. a. förkortats till fem terminer.
5.2 Förlossnings- och mödravård
Skolöverstyrelsens överväganden rörande vidareutbildningen i förlossnings- och
mödravård skulle enligt uppdraget göras under beaktande av pågående samordningssträvanden
inom vårdsektorn och innefatta
dels förslag till läroplan för utbildningen,
dels förslag rörande utbildningens organisation, under särskilt hänsynstagande
till det kliniska inslaget i utbildningen och behovet av att gynekologisk-obstetrisk
expertis bär ansvar för utbildningen,
dels ock beräkningar av det kvantitativa utbildningsbehovet och förslag till lämplig
lokalisering av utbildningen med hänsyn till bl. a. arbetsmarknadens behov samt
behovet av och tillgången på praktikplatser.
Överstyrelsen har i anledning av uppdraget i samråd med särskild expertis utarbetat
ett förslag till läroplan för den berörda utbildningen. Förslaget har härefter
genom överstyrelsens försorg remitterats till dåvarande medicinalstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, Svenska
kommunförbundet, SACO — som berett Svenska gynekologförbundet tillfälle att
yttra sig, TCO — som inhämtat yttrande från SSF — Svenska barnmorskeförbundet,
Sveriges sjuksköterskeelevers förbund samt barnmorskeläroanstalterna i
Stockholm och Göteborg. Yttrandena har bifogats överstyrelsens skrivelse den 10
januari 1968.
Såsom tidigare framgått (p. 3.4.7) avvek sjuksköterskeutredningens uppfattning
om barnmorskans funktions- och ansvarsområde från den som utredningens expertgrupp
för utbildningen givit uttryck åt i sitt läroplansförslag.
Enligt utredningen kan man sålunda av de organisatoriska förändringarna inom
förlossningsvården dra slutsatsen att barnmorskornas ställning och ansvar blir i
huvudsak samma som för vissa andra vidareutbildade sjuksköterskor.
Expertgruppen däremot anser att barnmorskans ställning och ansvar i livsavgörande
moment skiljer sig från andra vidareutbildade sjuksköterskors bl. a. genom
den ofta ringa erfarenheten av obstetrik hos de vid kvinnoklinikerna tjänstgörande
läkarna.
Skolöverstyrelsen har vid utarbetandet av sitt läroplansförslag den 10 januari
1968 utgått från att barnmorskans funktions- och ansvarsområde är det av expertgruppen
angivna. Detta gäller även utbildningsmålet och tillträdeskraven.
1 betänkandet om vidareutbildning har utredningen förutsatt att barnmorskan,
utöver vård i samband med förlossning, även skall tjänstgöra inom gynekologisk
hälso- och sjukvård samt vid gynekologisk hälsokontroll. För att bättre svara mot
detta funktions- och ansvarsområde bör utbildningslinjen enligt skolöverstyrelsen
benämnas obstetrisk och gynekologisk vård.
Överstyrelsens förslag till läroplan framgår av följande schematiska översikt.
74
Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1968
Obstetrisk och gynekologisk vård
| Termin 1 | Termin 2 | |||||||
Teori | Teori och praktik | T | Teori och praktik | Vika- riat 4v | T | ||||
Läs- period | Obstet- risk vård | Barn- sjuk- vård | Anes-tesi- o | Läs- och tenta- mens- period | Obstet-risk | Obstet- risk vård |
| Läs- och tent. period | |
Veckor .............. | 7 | 10 | 2 | 4 | i | 8 | 12 |
| 2 |
Antal veckor teori..... | 30 | 12 | 6 | 6 | 25 | 18 | 18 |
| 25 |
Antal veckor praktik ... | — | 58 | 29 | 29 | — | 87 | 87 |
| — |
Summa veckotimmar | 30 | 70 | 35 | 35 | 25 | 105 | 105 |
| 25 |
Teori 10 v Termin 1 24 veckor Termin 2 20+2=22 veckor
Teori och praktik 40 v1 Termin 1 teori 331 timmar Termin 2 teori 170 timmar
_ . tr— praktik 469 » praktik 580 »
Totalt 50 v r - -
Summa 800 timmar Summa 750 timmar
Termin 1 och 2 teori 501 timmar
praktik 1 049 »
Summa 1 550 timmar
1 Därav vikariat på barnmorske- eller sjukskötersketjänst 4 v
Överstyrelsens läroplansförslag omfattar, såsom framgår av översikten, ett läsår
om 46 veckor jämte avlönat vikariatsförordnande på barnmorske- eller sjukskötersketjänst
under fyra veckor.
Lärostoffet motsvarar det som anges i expertgruppens förslag med undantag av
att undervisningen i katastrofmedicin om 25 timmar förutsatts bli inarbetad i sjuksköterskornas
grundutbildning. Vidare har den undervisning, som i expertförslaget
sammanförts till en propedeutisk-klinisk period om en vecka, av överstyrelsen fördelats
på olika teori- och praktikavsnitt.
Beträffande vikariatsförordnandet om fyra veckor förutsätts detta planeras av utbildningsanstalten
i samråd med resp. sjukhus. Under denna praktiktid skall
elevens förmåga prövas att ta självständigt ansvar för en barnmorskas arbetsuppgifter
såväl beträffande administration och arbetsledning som vårduppgifter. En
uppföljning av erfarenheterna under vikariatstiden skall ske under den avslutande
läs- och tentamensperioden. För att möjliggöra vikariatsförordnanden för samtliga
elever i en kurs under en begränsad tid måste förutom utbildningssjukhusen även
andra sjukhus tas i anspråk. Med hänsyn till bl. a. personalomfattningen bör vikariaten
förläggas till kvinnokliniker med ca 2 000 förlossningar eller däröver med i
regel tre tjänstgörande barnmorskor i varje skift på förlossningsavdelningen. Svårigheter
att inplacera elever på lämpliga vikariat kan uppstå. Därför föreslås att eleverna
under åtta veckor alternerande innehar förordnande under fyra veckor eller
åtnjuter ferier under fyra veckor.
Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968 75
Överstyrelsen utgår från att nu gällande bestämmelser om legitimation av barnmorska
och om förordnanden i vissa fall av vikarier på bland annat barnmorsketjänster
på sjukhus bibehålls.
Vidare förutsätts att eleverna på linjen under 46 veckor av utbildningen erhåller
samma studiesociala förmåner eller annan ersättning som kan komma att utgå till
elever inom övrig vidareutbildning för sjuksköterskor.
I vad avser utbildningsbehovet framhåller överstyrelsen att vissa åtgärder måste
vidtas i samband med omläggningen till vidareutbildning för att bibehålla nuvarande
utbildningskapacitet i fråga om barnmorskor. Överstyrelsen utgår från att
utbildningen även i fortsättningen kommer att vara förlagd till Stor-Stockholm och
Stor-Göteborg med visst samarbete med sjukhus i andra städer. Det bör ankomma
på överstyrelsen att pröva frågan om förläggning av utbildningen till ytterligare
orter.
Omläggningen till vidareutbildning bör ske den 1 januari 1969, anser överstyrelsen
i likhet med utredningen. Eventuellt bör en mindre justering göras hösten
1968 av utbildningen i någon kurs enligt nu gällande läroplan för att möjliggöra
intagning av sjuksköterskor, som genomgått den nya grundutbildningen.
Då det gäller den yttre organisationen av utbildningen och lärarmedverkan har
tre ledamöter av expertgruppen för utbildningen (Astrid Anderson, Dagmar Ericsson
och Harald Johansson) i ett särskilt yttrande till betänkandet angett vissa
krav som bör uppfyllas för att barnmorskeutbildningen skall bli effektiv. Bl. a. har
förutsatts att barnmorskeläraren-klinikchefens kompetens skall vara likvärdig med
en universitetsprofessors samt att denne lärare skall leda och ansvara för undervisningen.
Härjämte förutsätts den ordinarie läkarstaben på kliniken delta i utbildningen
och ytterligare läkarmedverkan i utbildningen tillkomma i form av bl. a.
en biträdande barnmorskelärare, tillika biträdande överläkare.
En av ledamöterna i utredningen (Gunnar Biörck) har i ett särskilt yttrande anslutit
sig till de tre experternas synpunkter på lärarfrågan.
Skolöverstyrelsen förutsätter för sin del att barnmorskeutbildningen liksom övrig
vidareutbildning får kommunal huvudman och att statsbidrag skall utgå i samma
ordning som kommer att gälla för denna. Överstyrelsen betonar emellertid, att det
är av särskild vikt att man tillgodoser behovet av kvalificerad obetetrisk-gynekologisk
ledning för utbildningen med samma kompetens som för närvarande. Vidare
är det enligt överstyrelsen av vikt att rektor för utbildningen har sjuksköterskebarnmorskekompetens
och pedagogisk utbildning och erfarenhet.
6. Föredraganden
Den äldre utbildning av sjuksköterskor som f. n. avvecklas successivt innehåller
inom ramen för en till legitimation ledande studiegång om ca tre år utbildning
för speciella områden inom sjukvården. Utbildningen för vissa slag av specialisering
liksom för arbetsledande funktioner, bl. a. som avdelningssköterska, sker
dock i form av vidareutbildning av varierande längd.
76
Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968
Genom statsmakternas beslut hösten 1965 angående omläggning av sjuksköterskeutbildningen
m. m. (prop. 1965: 161, SU 141, rskr 430) kom den till legitimation
ledande utbildningen att utformas såsom en för alla sjuksköterskor i huvudsak
gemensam grundutbildning med syfte att ge en så allsidig utbildning att den
legitimerade sjuksköterskan skulle kunna tjänstgöra på assistentsköterskenivå inom
såväl kroppssjukvården som mentalsjukvården. Såsom framgått av den tidigare
redogörelsen omfattar grundutbildningen fem terminer. Huvudmän för utbildningen
är i huvudsak landstingskommunerna och de landstingsfria städerna.
Vid beslutet om grundutbildningen förutsattes att man, på grundval av förslag
som 1962 års sjuksköterskeutredning avsåg lägga fram, senare skulle ta ställning
till utformning, dimensionering m. m. av en vidareutbildning för de grundutbildade
sjuksköterskorna med syfte att ge kompetens för arbetsledande funktioner liksom
även för arbetsuppgifter av specialiserad karaktär. I betänkandet Sjuksköterskeutbildningen
III. Vidareutbildning (SOU 1966: 73) har utredningen lagt fram förslag
om vidareutbildning med inriktning på dessa olika funktioner.
Ställningstagandena till utredningens förslag försvåras av flera skäl. Vid remissbehandlingen
och vid överläggningar med bl. a. socialstyrelsen har sålunda framkommit
att pågående verksamhet med sikte på effektivisering och rationalisering
inom sjukvården kan komma att väsentligt förändra personalstrukturen inom vårdområdet.
Detta kan i sin tur komma att väsentligt påverka det kvantitativa behovet
av sjuksköterskor och det kan inte uteslutas att även frågan om sjuksköterskeutbildningens
utformning inom inte alltför lång tid på nytt aktualiseras. Planeringen
av sjukvårdsutbildningen försvåras ytterligare av knappheten på utbildningsresurser,
bl. a. tillgången på praktikplatser vid sjukhus och andra inrättningar.
Ett arbete syftande till att klarlägga personalstrukturen och personalbehovet
inom sjukvårdsområdet har inletts hösten 1967 i samarbete mellan dåvarande
medicinalstyrelsen och Svenska landstingsförbundet. Utredningsarbetet kommer
att följas upp inom det från och med den 1 januari 1968 inrättade planerings- och
rationaliseringsinstitutet för sjukvården och socialvården (SPRI). Resultatet av undersökningarna
bör framdeles kunna ge ett bättre underlag för ställningstaganden
till dimensionering och utformning av personalens utbildning. För närvarande måste
emellertid utbildingsplaneringen grundas på nu tillgängligt material och med iakttagande
av att möjligheter måste finnas att anpassa utbildningen till ändrade förhållanden.
Mot denna bakgrund övergår jag till att redovisa mina ställningstaganden till utredningens
förslag om vidareutbildning av sjuksköterskor. Dessa ställningstaganden
grundar sig på överläggningar med företrädare för sjukvårds- och utbildningshuvudmännen
och ansluter sig till en överenskommelse som, under förutsättning av
Kungl. Maj:ts och riksdagens bifall, träffats med dem.
Vidareutbildningens syfte bör, som utredningen angett, vara att göra sjuksköterskorna
kompetenta för arbetsledande funktioner och vidare ge specialkompetens
inom olika grenar av sjukvården.
I avvaktan på resultatet av pågående utredning om huvudmannaskapet
Kungl. May.ts proposition nr 66 år 1968 77
för de gymnasiala skolorna bör landstingskommunerna och de landstingsfria städerna
vara huvudmän för vidareutbildningen av sjuksköterskor liksom för grundutbildningen.
Av staten anordnad utbildning av barnmorskor, barnsjuksköterskor och distriktssköterskor
bör avvecklas och ersättas av vidareutbildning i huvudmännens regi. Den
nuvarande utbildningen vid barnmorskeläroanstalterna, centralskolan för specialutbildning
av barnsjuksköterskor och statens distriktssköterskeskola bör i sin helhet
överföras till de blivande huvudmännen för vidareutbildningen från och med den 1
juli 1969. Jag återkommer härtill i det följande.
SIHUS bör i fortsättningen huvudsakligen svara för lärarutbildning och viss
kursverksamhet i anslutning till denna. Övergångsvis bör dock vissa uppgifter
utanför lärarutbildningen kvarligga hos institutet. Sålunda bör särskilda avdelningssköterskekurser
och anestesikurser i mån av behov anordnas i samma former och
omfattning som f. n. och på oförändrade villkor tills vidare t. o. m. budgetåret
1970/71. I erforderlig omfattning bör tillsvidare även administrativa kurser kunna
anordnas vid institutet.
Den nya grundutbildningen är en färdig yrkesutbildning som leder till sjuksköterskelegitimation.
Detta måste beaktas vid bedömningen av frågan om kraven
för tillträde till vidareutbildning.
Normalt kommer den grundutbildade sjuksköterskan att först gå ut i sjukvård
och arbeta som sjuksköterska. Vidareutbildningen är avsedd för den som sedermera
vill bli arbetsledare eller fullgöra mer specialiserade funktioner. En förutsättning
för att vidareutbildningen skall leda till åsyftat resultat är också i regel att
den som genomgår vidareutbildningen har praktisk erfarenhet av att arbeta som
sjuksköterska. Jag förutsätter därför att alla sjuksköterskor skall ha någon tids
tjänstgöring före vidareutbildningen, normalt minst sex månader. Undantag härifrån
bör göras endast om särskilda skäl föreligger, t. ex. om det eljest uppkommer
svårigheter att tillgodose ett akut behov av utbildad personal, föranlett av en bristsituation
inom någon del av sjukvården. Det bör uppdras åt skolöverstyrelsen att
efter samråd med socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen samt huvudmännen närmare
utforma kraven i nyssnämnda avseende.
Särskilda krav på tjänstgöringsområde före vidareutbildningen bör ej uppställas.
Vidareutbildningslinjer bör upprättas för att täcka behovet av
specialisering inom följande områden, nämligen medicinsk och kirurgisk sjukvård
(inklusive långtidsvård), åldringsvård, psykiatrisk sjukvård, intensivvård, anestesisjukvard,
operationssjukvard, barnsjukvård, öppen hälso- och sjukvård samt obstetrisk
och gynekologisk vård.
Den nuvarande utbildningen av ålderdomshemsföreståndare bör bestå tills vidare
i avvaktan på resultatet av pågående personalbehovsundersökningar. Kungl. Maj:t
bör liksom för budgetåret 1966/67 kunna medge bidrag till Stockholms stad för
budgetåren 1967/68 och 1968/69 med hela kostnaden för den utbildning av sådana
föreståndare, som tidigare bedrivits av Svenska socialvårdsförbundet men
som numera övertagits av staden och som avses skola inordnas i stadens yrkesskolväsende.
6 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 66
78
Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968
I avvaktan på ytterligare underlag för bedömningen av det framtida personalbehovet
bör utbildningen av operationsassistenter fortsätta vid sidan av vidareutbildningen
av sjuksköterskor i operationssjukvård. Alla samordningsmöjligheter med
sistnämnda utbildning bör tillvaratas.
Utbildningen av röntgen-, radioterapi och laboratorieassistenter bör bestå i
nuvarande form och motsvarande vidareutbildning för sjuksköterskor bör ej anordnas.
Röntgen- och radioterapiassistenter med en utbildning av fem terminer bör
kunna svara även för sjukvårdande verksamhet på röntgen- och radioterapiavdelningama.
I den mån sjuksköterskor önskar utbilda sig för röntgenarbete resp. laboratoriearbete
bör de såsom hittills kunna hänvisas till att genomgå delar av motsvarande assistentutbildning.
Vidare bör, i den mån sjuksköterskor behövs för patientvård i laboratorier, deras
utbildningsbehov kunna i huvudsak tillgodoses genom inskolning på arbetsplatsen
av sjuksköterskor, som fått vidareutbildning i medicinsk och kirurgisk sjukvård
eller intensivvård.
Vidareutbildningen bör med hänsyn till de varierande förutsättningarna inom
olika orter och regioner i fråga om sjukvårdsorganisationen, praktikplatssituationen
m. m. utformas så att den kan anpassas efter föreliggande resurser av olika slag.
Ehuru studiegången i princip bör vara fast bör därför läroplanerna betraktas som
normalplaner från vilka avvikelser bör kunna ske i viss utsträckning. Samordning
mellan linjerna bör vidare ske i den omfattning som är möjlig och lämplig.
För tjänstgöring inom ett begränsat område bör sjuksköterskor kunna vidareutbildas
genom intern utbildning på sjukhusen. Eventuellt kan sådan utbildning
få formen av ett deltagande i begränsade avsnitt av den reguljära vidareutbildningen
på olika linjer i större omfattning än utredningen förutsatt. Anordningen
bör exempelvis kunna vara lämplig för sjuksköterskor med utbildning enligt
äldre studiegång, vilka önskar bredda sin kompetens.
Beträffande det närmare innehållet i läroplanerna anser jag mig endast
böra ta ställning till vissa riktlinjer. I övrigt bör den närmare utformningen av
läroplanerna ske på huvudsaklig grundval av utredningens förslag och med visst
beaktande av de synpunkter som framkommit vid remissbehandlingen.
Läroplanerna bör utfärdas av skolöverstyrelsen efter samråd med socialstyrelsen
samt — i vad avser linjen i öppen hälso- och sjukvård — statens institut för
folkhälsan och arbetsmedicinska institutet.
Grundläggande delar av ämnet katastrof medicin bör ingå i alla sjuksköterskors
grundutbildning. I övrigt bör utbildningsbehovet tillgodoses genom särskilda
fortbildningskurser utanför vidareutbildningen, i anslutning till den verksamhet
vederbörande sjuksköterska har i fredstid och med beaktande av den placering
hon kan komma att få i krigstid.
Behovet av specialisering inom områdena medicinsk och kirurgisk
sjukvård bör tillgodoses genom en för områdena gemensam linje, som bör
kunna utformas på huvudsaklig grundval av utredningsförslaget. Vid läroplansar
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968
79
betet bör dock även övervägas om det är möjligt och lämpligt att skapa några alternativ
till de av utredningen angivna specialiseringsmöjligheterna under slutskedet
av utbildningen. Som exempel på tänkbara alternativ kan nämnas antingen fortsatt
utbildning i allmän medicinsk eller kirurgisk sjukvård eller viss utbildning inom
något av de områden, som föreslås bli företrätt av särskild linje i det följande t. ex.
psykiatrisk sjukvård, intensivvård eller barnsjukvård.
Behovet av vidareutbildade sjuksköterskor för långtidsvården bör tillgodoses
inom linjen i huvudsaklig överensstämmelse med skolöverstyrelsens i det
föregående redovisade förslag.
Det är utomordentligt angeläget att den sociala åldringsvårdens
behov av sjuksköterskeutbildad arbetskraft blir tillgodosett i förevarande sammanhang.
En särskild linje för vidareutbildning av sjuksköterskor till föreståndare för
ålderdomshem och för verksamhet i öppen åldringsvård bör anordnas på huvudsaklig
grundval av skolöverstyrelsens i det föregående redovisade förslag. Behovet
bör dock i viss mån kunna tillgodoses även genom den föreslagna utbildningen i
långtidsvård.
En särskild linje för psykiatrisk sjukvård bör anordnas och utformas
i huvudsaklig överensstämmelse med utredningsförslaget. I vad gäller den
praktiska delen av utbildningen bör särskilt uppmärksammas det breda verksamhetsområde
som linjen enligt målsättningen syftar till.
Som tidigare redovisats har skolöverstyrelsen i uppdrag att överväga vissa frågor
angående mentalsjukvårdsutbildningen och att till Kungl. Maj:t inkomma med
förslag i anledning härav. Härmed sammanhänger nära frågan om hur den nuvarande,
till kompetens som avdelningssköterska ledande särskilda studiegången
för grundutbildad mentalsjukvårdspersonal bör anpassas till och samordnas med
den förordade linjen i psykiatrisk sjukvård.
För områdena intensivvård, anestesisjukvård och operationssjukvård
bör på huvudsaklig grundval av utredningens förslag utformas
en särskild utbildningsgång, som under den första terminen är odifferentierad
och under den andra uppdelad på tre olika grenar med speciell inriktning på resp.
områden.
Utbildningen i intensivvård bör kunna anordnas även som påbyggnad på utbildning
i medicinsk och kirurgisk sjukvård i enlighet med det särskilda yttrandet av
experterna Dahlbeck och Halldin. Utbildningen får härvid samma totala längd
som den av utredningen föreslagna intensivvårdsutbildningen.
Utredningens förslag rörande vidareutbildning i barnsjukvård samt i
öppen hälso- och sjukvård bör kunna läggas till grund för utformning
av läroplaner för dessa områden. Vid läroplansarbetet bör dock närmare övervägas
i vilka avseenden och hur långt en samordning kan ske mellan de båda linjerna.
Vidare bör mot bakgrund av vissa remissutlåtanden närmare övervägas inom
vilka arbetsområden den på någon av dessa linjer utbildade sjuksköterskan bör
kunna tjänstgöra. Med hänsyn till vad som anförts i vissa remissyttranden bör även
benämningen på vidareutbildningen i barnsjukvård övervägas.
80
Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968
Jag förutsätter att arbetsuppgifterna för sjuksköterskor i öppen vård uppmärksammas
i samband med personalbehovsundersökningarna inom SPRI.
I avvaktan på resultatet av pågående utredning om företagshälsovården
bör behovet av sjuksköterskor för detta område uppmärksammas vid planeringen
av utbildningen i öppen hälso- och sjukvård.
Den av skolöverstyrelsen företagna översynen av läroplanen i förlossnings-
och mödravård har inte lett till någon nämnvärd förkortning av
studietiden för denna utbildning. Den i studiegången inlagda vikariatstjänstgöringen
på fyra veckor före en kort läs- och tentamensperiod är vidare enligt min mening
en diskutabel lösning av de problem som sammanhänger med utbildningen på den
avsedda linjen. Förslaget bör emellertid få läggas till grund för försöksverksamhet.
Därvid bör speciellt uppmärksammas om vikariatsperioden kan anses utgöra en
rationell och av utbildningsmålet motiverad del av utbildningen. Det bör också
särskilt prövas om eleverna vid vikariatsperiodens början fått det minimum av utbildning
som kan anses erforderligt för innehav av vikariat på avsedda tjänster.
Vidare bör uppmärksammas de praktiska problem som denna anordning torde kunna
medföra.
Den av skolöverstyrelsen förordade benämningen, obstetrisk och gynekologisk
vård, bör användas.
Frågan om utbildningens längd har varit föremål för delade meningar
bland remissinstanserna. Bl. a. har i vissa yttranden påtalats att utredningens förslag
inte inneburit den i direktiven för utredningen åsyftade förkortningen av den totala
utbildningstiden för sjuksköterskorna. Andra instanser åter har förordat att samtliga
linjer skall omfatta två terminer. För egen del ansluter jag mig till utredningens förslag
på denna punkt, vilket innebär att linjerna i medicinsk och kirurgisk sjukvård
och i psykiatrisk sjukvård bör omfatta en termin. Samma längd får även linjen i
åldringsvård enligt skolöverstyrelsens av mig förordade förslag. Övriga linjer bör
omfatta två terminer. I samband med uppdraget till skolöverstyrelsen att fastställa
läroplaner för vidareutbildningen bör förutsättas att utbildningen utformas med utgångspunkt
i ett läsår om 40 veckor och följaktligen terminer om 20 veckor. Detta
bör dock ej gälla vidareutbildningen i obstetrisk och gynekologisk vård beträffande
vilken jag nyss godtagit det av skolöverstyrelsen framlagda utbildningsförslaget.
Flera skäl, bl. a. angelägenheten av att utnyttja tillgängliga resurser av olika slag
på effektivast möjliga sätt, talar för att intagningen centraliseras. Det bör
uppdras åt skolöverstyrelsen att i samråd med huvudmännen utreda de praktiska
förutsättningarna härför och om så erfordras inkomma till Kungl. Maj:t med härav
föranledda förslag. Därvid bör också övervägas möjligheten och lämpligheten av att
centralisera intagningen även till grundutbildningen.
Utredningen och vissa remissinstanser har förordat en utredning rörande den
praktiska delen av utbildningen för olika vårdyrken.
Någon särskild statlig utredning för ändamålet bör dock ej tillsättas. Erfarenheterna
från den inom Gävleborgs län genomförda praktikplatsundersökningen bör i stället
följas upp av huvudmännen i liknande undersökningar i syfte dels att minska den
81
Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968
belastning på sjukhusen som de växande kraven på praktisk utbildning för vårdyrkena
medför, dels att åstadkomma en hela riket omfattande planering för utnyttjandet
av tillgängliga praktikplatsresurser.
Vid utformningen och planläggningen av vidarutbildningen i fråga om innehåll,
organisation samt erforderliga resurser bör en utgångspunkt — liksom för grundutbildningen
— vara att storleken av den grupp som samtidigt meddelas undervisning
genomsnittligt omfattar ca 30 elever under läsperiod och 8—16 elever under
övervägande praktisk utbildning.
Under den praktiska delen av vidareutbildningen skall eleverna liksom under
grundutbildningen gå vid sidan av sjukhusets personalstat men under handledning
aktivt delta i verksamheten och erhålla sådan erfarenhet och övning som ligger i
linje med utbildningsmålet.
Med hänsyn till att en avdelningssköterska har ansvar för administration och arbetsledning
på sin avdelning bör den praktiska delen av vidareutbildningen i möjligaste
mån alltid innehålla inslag av arbetsledning och administration.
Med hänsyn bl. a. till svårigheterna att få fram tillräckligt antal praktikplatser
och till de även i övrigt begränsade resurserna är det angeläget att utveckla
hjälpmedel som gör det möjligt att effektivt utnyttja dessa platser och resurser.
Det ankommer på skolöverstyrelsen att bl. a. i sitt pedagogiska utvecklingsarbete
uppmärksamma hithörande problem och ta de initiativ som erfordras.
Planeringen av vidareutbildningen med avseende på bl. a. dimensionering
och lokalisering måste, såsom framgått av vad jag inledningsvis anfört,
ses i ett vidare perspektiv. Behovet av vidareutbildade sjuksköterskor måste
sålunda bedömas tillsammans med behovet av andra kategorier av personal inom
sjukvården. Hur dessa behov skall tillgodoses måste bedömas mot bakgrund av de
samlade utbildnings- och sjukvårdsresurserna i fråga om medverkande personal,
praktikplatser, lokaler m. m. Härvid måste också beaktas att behovet av sjukvårdspersonal
inom olika sjukvårdsregioner, landstingsområden och sjukhusorter ofta
inte svarar mot fördelningen av utbildningsresurserna. Detta gör det nödvändigt att
huvudmännens utbildningsplanering samordnas med och även i vissa delar underordnas
en totalplanering på riksplanet grundad på uppgifter om de samlade behoven
och resurserna.
Denna riksplanering som har ett direkt samband med sjukvårdshuvudmännens
ansvar för sjukvården enligt sjukvårdslagen, bör ske i samverkan mellan huvudmännen
samt skolöverstyrelsen, socialstyrelsen och universitetskanslersämbetet.
I enlighet med vad företrädare för huvudmännens organisationer uttalat i samband
med överläggningar om den aktuella vidareutbildningen räknar jag med att varje
sjukvårdshuvudman (landsting, stad utanför landsting eller direktion för statligt sjukhus)
i vad gäller vidareutbildning med en koncentrerad lokalisering skall ersätta utbildningshuvudmannens
verkliga nettokostnader för utbildning av elever från resp.
sjukvårdshuvudman. Jag förutsätter vidare att ifrågavarande ersättning regleras genom
överenskommelse mellan huvudmännen.
Någon fixerad siffra för vidareutbildningens dimensionering bör med hänsyn till
82
Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968
de ovissa prognoserna f. n. inte anges. Utbyggnaden bör ske försiktigt med uppmärksammande
av såväl de totala resurserna av skilda slag som — i möjlig mån — personalbehovet
i stort mot bakgrunden av pågående förändringar inom sjukvårdsorganisationen.
I sistnämnda hänseende bör som en viktig faktor uppmärksammas den
öppna vårdens utbyggnad och konsekvenserna därav för vårdutbildningen.
Mot denna bakgrund räknar jag f. n. med att den årliga intagningen till vidareutbildningen
i början av 1970-talet kommer att vara lägre än utredningen förordat.
Fördelningen på olika linjer och lokaliseringen av dessa måste som tidigare framgått
utgöra ett led i den totala planeringen. Något ställningstagande i nämnda avseenden
bör därför inte göras i detta sammanhang.
Som en norm vid lokaliseringen bör gälla att elevintaget per skola och termin ej
bör understiga 30. Intagning bör normalt ske varje termin, om inte utbildningen av
behovs- eller resursskäl bör anordnas med längre intervaller.
Det är en angelägen uppgift för huvudmännen att tillse att erforderlig fortbildning
anordnas. Fortbildningen bör bekostas av huvudmännen.
Med hänsyn till statsbidragets förutsatta utformning, vartill jag återkommer i det
följande, ankommer det på huvudmännen att inrätta och lönemässigt reglera alla
tjänster som erfordras för vidareutbildningen.
Under vidareutbildningen bör studiemedel utgå.
Statsbidrag bör utgå till driftkostnaderna i form av ett schablonbidrag
av samma typ som till grundutbildningen. Bidraget bör utgå med 20 000 kr. per
grupp om 15 elever i heltidskurs och termin. För investeringar bör utgå bidrag
efter samma grunder som till grundutbildningen av sjuksköterskor.
Kostnaderna härför bör belasta förslagsanslagen Bidrag till driften av kommunala
gymnasiala skolor och Bidrag till byggnadsarbeten inom skolväsendet m. m.
Enighet har nåtts med huvudmännens organisationer om dessa statsbidragsgrunder
utifrån förutsättningar som framgår av vad jag anfört i det föregående.
Jag vill erinra bl. a. om vad jag därvid uttalat om nödvändigheten av en totalplanering
på riksplanet. Vidare bör framhållas att nuvarande statlig utbildning av barnmorskor,
barnsjuksköterskor och distriktssköterskor förutsätts bli avvecklad och
ersatt av utbildning under landstingskommunalt eller primärkommunalt huvudmannaskap
i enlighet med vad som närmare anges i det följande.
Enligt överenskommelsen förutsätts vidare att statens sjukslcöterskeskola i Stockholm
skall överföras till kommunal huvudman den 1 juli 1969.
Vidareutbildning förutsätts kunna anordnas fr. o. m. vårterminen 1 9 69.
Därefter bör en successiv utbyggnad ske.
I fråga om nu bedriven statlig utbildning har som nyss anförts förutsatts ett överförande
till landstingskommunalt eller primärkommunalt huvudmannaskap den 1
juli 1969. Detta innebär att den vidareutbildning av motsvarande slag som vårterminen
1969 anordnas vid nuvarande statliga utbildningsanstalter drivs under statligt
huvudmannaskap.
Det är angeläget att rekryteringen av män till yrket stimuleras. En ny benämning
på yrket bör i sådant syfte fastslås, vilken är användbar för både kvinnliga
Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968
83
och manliga utövare. Skolöverstyrelsen bör få i uppdrag att i samråd med sjukvårdshuvudmännen
och personalorganisationerna överväga frågan.
Jag ämnar i det följande ta upp vissa anslagsfrågor för budgetåret 1968/69.
7. Hemställan
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen
att
a) godkänna de av mig förordade riktlinjerna för anordnande
av vidareutbildning av sjuksköterskor;
b) godkänna vad jag förordat angående statsbidrag till nämnda
vidareutbildning;
c) besluta att barnmorskeläroanstalterna, centralskolan för specialutbildning
av barnsjuksköterskor och statens distriktssköterskeskola
skall upphöra den 1 juli 1969;
d) bemyndiga Kungl. Maj:t att träffa de avtal med landstingskommunerna
och de landstingsfria städerna som erfordras för avveckling
av den under punkt c) nämnda statliga utbildningen.
8. Anslagsberäkningar för budgetåret 1968/69
I prop. 1968: 1 (bil. 10 s. 212) har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att, i avvaktan
på särskild proposition i ämnet, till Vissa kostnader för vidareutbildning
av sjuksköterskor m. m. för budgetåret 1968/69 beräkna ett förslagsanslag av
12 065 000 kr.
Under samma anslag beräknades medel även för ändamål, som hittills tillgodosetts
under anslagen till barnmorskeläroanstalterna, till utbildning av viss sjukvårdspersonal
samt till SIHUS. I det följande läggs förslag om medel för dessa ändamål
fram under fyra separata anslagsrubriker.
Medelsbehovet för statsbidrag till vidareutbildning av sjuksköterskor under budgetåret
1968/69 har behandlats i det föregående.
Barnmorskeläroanstalterna: Avlöningar
1966/67 Utgift ...... 729 4601
1967/68 Anslag...... 1 048 000
1968/69 Förslag ..... 1 060 000
1 Avser Barnmorskeläroanstalten i Stockholm: Avlöningar och Barnmorskeläroanstalten i
Göteborg: Avlöningar. Utgifterna för kurser vid Danderyds sjukhus och Mölndals lasarett ingår
i anslaget Utbildning av viss sjukvårdspersonal.
84
Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968
Utbildningens längd är f. n. vid barnmorskeläroanstalterna i Stockholm och Göteborg
ca 15 månader, inräknat en månads ferier. Den årliga intagningskapaciteten
utgör vid vardera läroanstalten (2X36 = ) 72 elever. Utbildningen i Göteborg är
numera förlagd till Östra sjukhuset.
Vid barnmorskeläroanstalterna anordnas förutom den reguljära utbildningen
under budgetåret 1967/68 en repetitionskurs om två veckor vid vardera läroanstalten
samt en kurs om åtta veckor i Stockholm och en om fyra veckor i Göteborg.
Ur anslaget bestrids vidare kostnader för utbildning i provtagningsteknik för gynekologisk
hälsokontroll.
En till Danderyds sjukhus förlagd extra kurs för utbildning av barnmorskor om
ca 14 månader inräknat en månads ferier, för vilken medel anvisats under anslaget,
avslutades hösten 1967. En ny extra kurs av samma omfattning och innehåll som
kursen vid Danderyds sjukhus har enligt medgivande av Kungl. Maj:t påbörjats
vid Mölndals lasarett under våren 1968. Kursen omfattar 20 elever.
I. Barnmorskeläroanstalterna i Stockholm och Göteborg
| 1967/68 | Beräknad ändring 1968/69 | |
Tjänster |
| Skolöver- styrelsen | Föredraganden |
Lednings- och lärarpersonal............. | 13 | of | of |
Övrig personal........................ | 2 | of | of |
Anslag | 15 | of | of |
Avlöningar till tjänstemän .............. | 576 000 | of | of |
Arvoden och särskilda ersättningar....... | 152 000 | — 6 800 | — 6 800 |
Löneomräkning ....................... | — | +56 000 | + 56 000 |
| 728 000 | + 49 200 | +49 200 |
Av överstyrelsens motivering inhämtas bl. a.
1. Under budgetåret 1968/69 planeras vid barnmorskeläroanstalten i Stockholm
en repetitionskurs om två veckor för barnmorskor i sluten vård och en repetitionskurs
om fyra veckor för barnmorskor i öppen vård i stället för de vid läroanstalten
under budgetåret 1967/68 anordnade kurserna. Härtill kommer viss utbildning i
provtagningsteknik för gynekologisk hälsokontroll. Totalt beräknas en minskning
av medelsbehovet i anledning av de ändrade kurserna (—6 800 kr.).
2. Löneomräkning 56 000 kr.
II. Kurser vid Danderyds sjukhus och Mölndals lasarett
Extra kurser för utbildning av barnmorskor | 1967/68 | Beräknad ändring 1968/69 | |
rett ................................. Kurser i förebyggande mödravård m. m. | 195 000 | + 6 400 | of |
rett ................................. | 125 000 | —52 000 | —49 500 |
Löneomräkning ....................... | 320 000 | + 17 000 —28 600 avr. 28 000 | + 12 500 —37 000 |
85
Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968
1. Överstyrelsen beräknar arvode till en instruktionsbarnmorska under två månader
för en extra kurs för utbildning av barnmorskor under förutsättningen att två
sådana kurser pågår samtidigt ( + 6 400 kr.).
2. Med hänsyn till minskat antal sökande beräknas medel endast för en kurs
i förebyggande mödravård m. m. vid Mölndals lasarett (—52 000 kr.).
3. Löneomräkning 17 000 kr.
Föredraganden
Vid beräkningen av medelsbehovet under såväl förevarande anslag som efterföljande
omkostnadsanslag utgår jag från oförändrat statligt huvudmannaskap för
barnmorskeläroanstaltema under hela budgetåret 1968/69. I fråga om avvecklingen
av dessa läroanstalter och de kommunala huvudmännens övertagande av motsvarande
utbildning hänvisar jag till vad jag anfört härom i det föregående.
Med hänvisning till sammanställningarna hemställer jag, att Kungl. Maj:t föreslår
riksdagen
att till Barnmorskeläroanstaltema: Avlöningar för budgetåret
1968/69 anvisa ett förslagsanslag av 1 060 000 kr.
Barnmorskeläroanstaltema: Omkostnader
1966/67 Utgift ........ 227 5651
1967/68 Anslag ....... 407 000
1968/69 Förslag ...... 507 000
I. Barnmorskeläroanstaltema i Stockholm och Göteborg
Utgifter
1. Sjukvård m. m. åt tjänstemän ...........
2. Reseersättningar ......................
3. Expenser ............................
4. Övriga utgifter........................
a) Sjukvård m. m. åt elever.............
b) Ersättning för undervisningslokaler och
elevbostäder m. m...................
c) Kost åt elever......................
d) Stipendier åt barnmorskor i repetitionskurs
..............................
e) Resor för elever....................
f) Inköp av undervisningsmateriel m. m.
Uppbördsmedel
1967/68 Beräknad ändring 1968/69
Skolöver- Föredraganden
styrelsen
2 000 5 500 8 000 | + 100 + 400 | + 100 + 400 |
6 000 | + 300 | + 300 |
387 000 | + 23 600 | + 23 600 |
6 000 12 000 11 000 | of + 2 500 | of + 500 + 500 |
691 000 | + 94 700 | + 89 200 |
428 000 | of | of |
263 000 | + 94 700 | + 89 200 |
| avr. 94 500 | avr. 90 000 |
1 Avser Barnmorskeläroanstalten i Stockholm: Omkostnader och Barnmorskeläroanstalten i
Göteborg: Omkostnader. Utgifterna för kurser vid Danderyds sjukhus och lasarettet i Mölndal
ingår i anslaget Utbildning av viss sjukvårdspersonal.
86
Kungl. May.ts proposition nr 66 år 1968
II. Kurser vid Danderyds sjukhus och lasarettet i Mölndal
1. Extra kurser för utbildning av barnmorskor
vid Danderyds sjukhus och Mölndals lasarett
.................................
2. Kurser i förebyggande mödravård m. m.
vid Danderyds sjukhus och Mölndals lasarett
.................................
Föredraganden
1967/68 Beräknad ändring 1968/69
| Skolöver- styrelsen | Föredraganden |
127 000 | +22 500 | + 21 300 |
17 000 | — 9 800 | —10 500 |
144 000 | + 12 700 | + 10 800 |
| avr. 12 500 | avr. 10 000 |
Med hänvisning till sammanställningarna och till vad jag anfört under föregående
anslag beräknar jag omkostnadsanslaget till 507 000 kr. Jag hemställer, att Kungl.
Maj:t föreslår riksdagen
att till Barnmorskeläroanstalterna: Omkostnader för budgetåret
1968/69 anvisa ett förslagsanslag av 507 000 kr.
Utbildning av viss sjukvårdspersonal
1966/67 Utgift ........ 873 249
1967/68 Anslag........ 432 000
1968/69 Förslag ....... 747 000
Under anslaget har för budgetåret 1967/68 beräknats medel för de kurser som
upptas i följande tablå.
Skolöverstyrelsen föreslår för budgetåret 1968/69 att anslaget ökas med 346 000
kr.
1. Specialutbildning av barnsjuksköterskor ...
2. Försökskurs för utbildning av distriktssköterskor
..............................
3. Fortbildningskurs för legitimerade sjukgymnaster
inom rehabiliteringsvård..........
4. Kurser i rehabiliteringsmetodik..........
5. Kurs i sysselsättnings- och arbetsterapi inom
mentalsjukvården......................
6. Löneomräkning .......................
1967/68 | Beräknad ändring 1968/69 styrelsen | |
99 000 | + 281 000 | + 250 000 |
209 000 | + 94 000 | + 94 000 |
37 000 | of | of |
45 000 | of | of |
42 000 | — 42 000 | — 42 000 |
— | + 12 500 | + 13 000 |
432 000 | + 345 500 | + 315 000 |
Av överstyrelsens motivering inhämtas bl. a.
1. Under posten beräknas medel — förutom för en mindre kostnadsökning vid
B-kursen — även för A-kursen vid centralskolan för specialutbildning av barnsjuksköterskor,
vilken kurs tidigare finansierats med ersättningar från karolinska
sjukhuset för elevernas arbetsinsatser vid barnkliniken ( + 281 000 kr.). Jfr prop.
1967: 1, bil. 10 s. 182.
2. De ökade kostnaderna hänför sig i huvudsak till kursbidrag och övriga ersättningar
till eleverna vid distriktssköterskekursen (+ 94 000 kr.).
Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968
87
5. Medel för kursen i sysselsättnings- och arbetsterapi inom mentalsjukvården
förutsätts skola utgå ur anslaget till kommunala gymnasiala skolor (—42 000 kr.).
Föredraganden
Liksom beträffande barnmorskeutbildningen utgår jag i fråga om utbildningen av
barnsjuksköterskor och distriktssköterskor från oförändrat statligt huvudmannaskap
under hela budgetåret 1968/69. Beträffande medelsbehovet för utbildningen
av bamsjuksköterskor och försöksutbildningen av distriktssköterskor hänvisar jag
till sammanställningen.
Under anslaget beräknar jag även medel för en fortbildningskurs för legitimerade
sjukgymnaster inom rehabiliteringsvården och medel för utbildning i rehabiliteringsmetodik.
Härvid förutsätter jag att det skall ankomma på resp. huvudmän att svara
för löne- och andra förmåner till deltagarna under kurserna.
Något bidrag till en kurs i sysselsättnings- och arbetsterapi inom mentalsjukvården
bör med hänsyn till de ekonomiska uppgörelser som träffats i samband med
avvecklingen av den statliga mentalsjukvården (jfr prop. 1966: 64 s. 3) inte beräknas
under åttonde huvudtiteln.
Med hänvisning till sammanställningen hemställer jag, att Kungl. Maj:t föreslår
riksdagen
att till Utbildning av viss sjukvårdspersonal för budgetåret
1968/69 anvisa ett förslagsanslag av 747 000 kr.
Statens institut för högre utbildning av sjuksköterskor: Avlöningar
1966/67 Utgift ....... 2 598 499
1967/68 Anslag ...... 3 380 000
1968/69 Förslag...... 3 437 000
Styrelsen för statens institut för högre utbildning av sjuksköterskor (SIHUS) föreslår
i sin anslagsframställning för budgetåret 1968/69 att anslaget höjs med
1 261 000 kr.
Skolöverstyrelsen tillstyrker en höjning med 111 000 kr.
Den av institutets styrelse resp. skolöverstyrelsen beräknade omfattningen av
verksamheten nästa budgetår — utom såvitt gäller fortbildningskurser — jämfört
med innevarande budgetår framgår av följande sammanställning.
Lärarkurser .............................
Administrativa kurser.....................
Avdelningssköterskekurser .................
Kurser för sjuksköterskor-husmödrar vid sjukstugor
m. m...........................
Anestesikurser ...........................
Yrkeslärarkurser .........................
Kompletteringskurser för yrkeslärare........
Antal nya kurser
1967/68 | Beräknad ändring 1968/69 styrelsen | |
12 | of | of |
4 | + 1 | + 1 |
13 | of | of |
1 | of | of |
4 | of | of |
10 | —10 | —10 |
— | + 4 | + 4 |
88
Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968
1967/68 Beräknad ändring 1968/69
Tjänster Lednings- och lärarpersonal............ Övrig personal....................... | 26.5 12.5 | Skolöver- styrelsen —1 of | Föredraganden —2 of |
| 37,0 | — 1 | — 2 |
Anslag Avlöningar till tjänstemän ............. Arvoden och särskilda ersättningar....... Löneomräkning ...................... | 3 369 000 | — 20 500 + 131 500 | — 75 000 + 132 000 |
| 3 380 000 | + 111 000 | + 57 000 |
Skolö ver styr elsen
1. Utökning med en administrativ kurs ( + 39 000 kr.), bortfall av tio yrkeslärarkurser
(—316 000 kr.) samt anordnande av fyra kompletteringskurser för yrkeslärare
(+ 204 000 kr.).
2. Studieledarorganisationen beräknas minska med en tjänst vid bifall till den
föreslagna omfattningen av institutets verksamhet (—42 456 kr.).
3. Ökade medel för fortbildning ( + 95 000 kr.).
4. Löneomräkning avr. 131 500 kr.
Föredraganden
Frågan om lärarutbildningens omfattning bör prövas av Kungl. Maj:t sedan
närmare underlag erhållits rörande bl. a. den planerade omfattningen av grundutbildning
och vidareutbildning av sjuksköterskor under budgetåret 1968/69.
I fråga om avdelningssköterskekurserna och anestesikurserna hänvisar jag till vad
jag anfört i det föregående.
Beträffande verksamheten i övrigt innebär mitt ställningstagande i förhållande
till skolöverstyrelsens anslagsframställning att jag räknar med bortfall av en administrativ
kurs och minskning totalt av studieledarorganisationen med två tjänster.
För fortbildning beräknar jag oförändrad medelsanvisning.
Med hänvisning till sammanställningen hemställer jag, att Kungl. Maj:t föreslår
riksdagen
att till Statens institut för högre utbildning av sjuksköterskor:
Avlöningar för budgetåret 1968/69 anvisa ett förslagsanslag av
3 437 000 kr.
Statens institut för högre utbildning av sjuksköterskor: Omkostnader
1966/67 Utgift ....... 4 262 899
1967/68 Anslag ...... 3 059 000
1968/69 Förslag...... 5 796 000
Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968 89
|
| 1967/68 | Beräknad ändring 1968/69 | |
1. | Sjukvård m. m. åt tjänstemän .......... | 1 000 | Skolöver- styrelsen of | Föredraganden of |
2. | Reseersättningar ...................... | 31 000 | + 14 000 | of |
3. | Expenser ............................ | 149 000 | + 11000 | + 10 000 |
4. | Ersättning till vissa elever.............. | 2 838 000 | +4 604 000 | + 2 700 000 |
5. | Övriga utgifter a) Inköp och underhåll av undervisnings-materiel m. m..................... | 33 000 | 4- 42 000 | + 27 000 |
| b) Diverse utgifter .................... | 7 000 | of | of |
|
| 3 059 000 | + 4 671 000 | +2 737 000 |
Av skolöverstyrelsens motivering inhämtas bl. a.
2. Studieledarna har hittills i allmänhet endast haft möjlighet till ett kontaktbesök
per kursdeltagare under den praktisk-pedagogiska utbildningen. Det är önskvärt
att varje deltagare besöks åtminstone två gånger (+14 000 kr.).
3. För städning, skrivmateriel, elektricitet och telefon beräknas ökade medel
(+11 000 kr.).
4. Budgetåret 1966/67 uppbar 37 % av kursdeltagarna, huvudsakligen lärarkandidater,
avlöningsförmåner genom institutet. Procenttalet väntas stiga. Under
budgetåret 1968/69 beräknas ca 45 % av deltagarna erhålla sådana avlöningsförmåner.
Medelsbehovet ökar även på grund av att förmånerna numera utgår efter
lönegrad Ug 6 ( + 4 604 000 kr.).
5 a). Ökade medel för inköp av sjukvårdsutensilier, anatomiska modeller m. m.
krävs för att inte standarden på institutets undervisning skall sjunka ( + 42 000 kr.).
Föredraganden
De avlöningsförmåner som f. n. utgår enligt lönegrad Ug 6 till vissa elever vid
institutet bör fr. o. m. budgetåret 1968/69 — såvitt avser nytillkommande elever
— utgå endast till deltagare i lärarkurser. Med hänvisning till sammanställningen
hemställer jag, att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen
att till Statens institut för högre utbildning av sjuksköterskor:
Omkostnader för budgetåret 1968/69 anvisa ett förslagsanslag av
5 796 000 kr.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Gunnel Andersson
90
Kungi. Maj:ts proposition nr 66 år 1968
INNEHÅLL
sid.
1. Inledning .................................................. 3
1.1. Utredningsuppdraget ..................................... 3
1.2. 1965 års reform av sjuksköterskeutbildningen.................. 4
1.3. Remissbehandling m. m................................... 7
2. Nuvarande specialutbildning m. m............................... 9
3. Utredningens förslag ........................................ 12
3.1. Funktions- och ansvarsförhållanden.......................... 12
3.2. Behovet av särskilda vidareutbildningslinjer.................... 15
3.3. Vidareutbildningens organisation och innehåll.................. 18
3.3.1. Tillträde till vidareutbildning......................... 18
3.3.2. Utbildningens längd m. m............................ 19
3.3.3. Vissa riktlinjer för utbildningen....................... 19
3.4. Läroplaner ............................................. 22
3.4.1. Administration och arbetsledning samt katastrofmedicin .... 22
3.4.2. Medicinsk och kirurgisk sjukvård...................... 24
3.4.3. Intensivvård, anestesisjukvård och operationssjukvård ..... 25
3.4.4. Mentalsjukvård ................................... 26
3.4.5. Barnsjukvård ..................................... 27
3.4.6. Öppen hälso- och sjukvård .......................... 27
3.4.7. Förlossnings- och mödravård......................... 28
3.5. Fortbildning ............................................ 28
3.6. Dimensionering ......................................... 29
3.6.1. Personalutveckling ................................. 29
3.6.2. Utbildningsbehov .................................. 31
3.7. Huvudmannaskap och lokalisering........................... 34
3.8. Studiesociala förhållanden ................................. 35
3.9. Skolledning och lärare.................................... 35
3.10. Statsbidrag och kostnadsberäkningar......................... 37
3.11. Förslagens genomförande ................................. 37
3.11.1. Tidsplan för omläggningen........................... 37
3.11.2. Vissa övergångsfrågor .............................. 38
3.11.3. Vissa författningsfrågor ............................. 38
4. Remissyttranden............................................. 39
4.1. Allmänna synpunkter .................................... 39
4.2. Funktions- och ansvarsförhållanden ........................ 40
4.3. Behovet av särskilda vidareutbildningslinjer .................. 42
Kungl. Maj:t$ proposition nr 66 år 1968 91
sid.
4.4. Vidareutbildningens organisation och innehåll ................ 43
4.4.1. Tillträde till vidareutbildning ........................ 43
4.4.2. Utbildningens längd m. m: .......................... 46
4.4.3. Vissa riktlinjer för utbildningen ...................... 47
4.5. Läroplaner ........... 51
4.5.1. Allmänna synpunkter .............................. 51
4.5.2. Administration och arbetsledning samt katastrofmedicin .... 52
4.5.3. Medicinsk och kirurgisk sjukvård .................... 53
4.5.4. Intensivvård, anestesisjukvård och operationssjukvård .... 54
4.5.5. Mentalsjukvård .................................. 55
4.5.6. Barnsjukvård .................................... 56
4.5.7. Öppen hälso- och sjukvård .......................... 57
4.5.8. Förlossnings- och mödravård ........................ 58
4.6. Fortbildning ............................................ 59
4.7. Dimensionering ......................................... 60
4.8. Huvudmannaskap och lokalisering .......................... 62
4.9. Studiesociala förhållanden ................................ 65
4.10. Skolledning och lärare.................................... 66
4.11. Statsbidrag och kostnadsberäkningar ........................ 67
4.12. Förslagens genomförande ................................ 68
5. Skolöverstyrelsens förslag till vidareutbildning inom vissa områden .... 70
5.1. Långtidsvård och åldringsvård.............................. 70
5.2. Förlossnings- och mödravård .............................. 73
6. Föredraganden ............................................. 75
7. Hemställan ................................................. 83
8. Anslagsberäkningar för budgetåret 1968/69 ...................... 83