Kungl. Maj:ts proposition nr 64 (Proposition 1951:64)

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

Nr 64.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändring i taxerings förordningen den 28 september
1928 (nr 379), m. m.; given Stockholms slott
den 9 februari 1951.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till

1) förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september 1928
(nr 379);

2) förordning om rätt att av riksskattenämnden erhålla förhandsbesked
i taxeringsfrågor; samt

3) lag angående ändrad lydelse av 17 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249)
om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar;

dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen
föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås att ett centralt administrativt organ benämnt
riksskattenämnden inrättas från och med den 1 juli 1951. Nämndens föreslagna
uppgifter kunna sammanfattas på följande sätt.

Riksskattenämnden skall verka för likformighet vid taxeringen genom att
utfärda allmänna anvisningar till taxeringsmyndigheterna i beskattningsfrågor,
där en oenhetlig tillämpning av skattebestämmelserna de lokala taxeringsområdena
emellan förmärkts eller där eljest behov finnes föreligga av
att klargöra bestämmelsernas innebörd såsom t. ex. när ny lagstiftning skall
börja tillämpas. Nämnden skall vidare tillhandagå landskamrerare och taxeringsintendenter
med uttalanden i taxeringsfrågor, föra register över betydelsefulla
iättsfall samt sammanställa och tillhandahålla annat material av
betydelse för taxeringsarbetet. Genom besök hos olika taxeringsmyndigheter
och beskattningsnämnder skall riksskattenämnden ha möjlighet att hålla
sig underrättad om hur taxeringsarbetet bedrives.

De av länsprövningsnämnderna meddelade länsanvisningarna för taxeringen
skola genom riksskattenämndens medverkan bringas i inbördes bättre
1 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 64.

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

överensstämmelse, varjämte riksskattenämnden skall ägna uppmärksamhet
åt att dessa anvisningar lämna vägledning i önskvärd omfattning. Även med
de anvisningar, som taxeringsintendenten tillställer taxeringsnämnderna,
skall riksskattenämnden taga befattning.

På området för såväl årlig taxering som fastighetstaxering skall riksskattenämnden
i viss utsträckning övertaga uppgifter, som tidigare handlagts
inom finansdepartementet eller eljest centralt. Hit hör bland annat
uppgiften att utarbeta för taxeringsarbetet erforderliga deklarationsformulär.
De blanketter och formulär för taxeringsarbetet, som för närvarande utarbetas
inom varje särskild länsstyrelses taxeringsavdelning, skola framdeles
upprättas av nämnden.

De nu antydda uppgifterna kunna beräknas medföra en icke oansenlig
lindring i de lokala taxeringsmyndigheternas arbetsbörda samtidigt som taxeringsarbetet
därigenom bör bliva mera effektivt.

Särskild uppmärksamhet skall riksskattenämnden ägna taxeringskontrollen.
I samarbete med länsstyrelsernas taxeringsavdelningar skola kategorigranskningar
organiseras varjämte andra åtgärder till effektivisering av
kontrollarbetet skola vidtagas.

De nu berörda uppgifterna skola fullgöras med stöd av bemyndigande
för riksskattenämnden att utöva en rådgivande och vägledande verksamhet.

Det föreslås emellertid även att nämnden får befogenhet att på begäran
meddela skattskyldig bindande förhandsbesked i vissa taxeringsfrågor. Därigenom
avses att tillgodose önskemålet att bereda skattskyldig möjlighet att
före vidtagande av en viss åtgärd få denna på ett bindande sätt skatterättsligt
bedömd. För att besked skall meddelas erfordras främst, att frågan
är av synnerlig vikt för den skattskyldige. För att i möjligaste mån undvika
kompetenskonflikter i förhållande till skattedomstolarna förordas, att meddelat
förhandsbesked skall kunna överklagas hos högsta instans i den ordinarie
skatteprocessen. Ett förhandsbesked är bindande allenast vad angår
sökandens taxering och får för andra skattskyldiga ej annan betydelse än
den, som normalt tillägges ett vanligt prejudicerande utslag.

Riksskattenämnden föreslås skola bestå av ordförande jämte sex ledamöter
av vilka, förutom ordföranden, tre skola vara lagfarna eller ha avlagt
examen vid handelshögskola, medan återstående tre skola utses på sådant
sätt, att erfarenheter från olika förvärvsgrenar bliva representerade inom
nämnden. För att möjliggöra en allsidig representation av olika förvärvsgrenar
föreslås vidare, att för sistnämnda tre ledamöter skola utses sammanlagt
sex suppleanter, vilka kunna kallas att närvara även när förfall för
ordinarie ledamot ej föreligger.

Uppdraget såsom ordförande föreslås anordnat såsom en deltidssyssla.

Å nämndens kansli skola finnas anställda, bland annat, en byråchef med
juridisk och skatteteknisk utbildning och en bokföringssakkunnig. Nämnden
skall även ha möjlighet att för särskilda uppgifter tillkalla sakkunniga
och extra arbetskraft.

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

Förslag

till

förordning om ändring i taxeringsförordningen den
28 september 1928 (nr 379).

Härigenom förordnas, att 75, 107 och 116 §§ taxeringsförordningen den
28 september 19281 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt
att i nämnda förordning skall under 6 kap. införas en ny paragraf, be -

nämnd 135 a §, av den lydelse nedan
Nuvarande lydelse:

75 §.

Länsstyrelsen må,---nämn derna

svårigheter.

Landskamreraren har att upprätta
och för länsprövningsnämnden framlägga
förslag till anvisningar för
årets taxering. Därest sammanträde

sägs.

Föreslagen lydelse:

75 §.

Landskamreraren har att upprätta
förslag till anvisningar för nästkommande
års taxering samt senast den
1 december året före taxeringsåret insända
förslaget till den i 135 a § omförmälda
riksskattenämnden. Riksskattenämnden
skall senast den 20
samma månad till landskamreraren
återställa förslaget jämte de erinringar
mot detsamma, som nämnden
funnit anledning framställa. Landskamreraren
har att förelägga länsprövningsnämnden
omförmälda förslag
och erinringar. Länsprövningsnämnden
skall på grundval av
nämnda handlingar fastställa anvisningar
för taxeringen, vilka senast
den 15 januari taxeringsåret skola
tillställas ordförandena i taxeringsnämnderna
och samtidigt översändas
till riksskattenämnden.

Länsstyrelsen må,---nämn derna

svårigheter.

1 Senaste lydelse av 75 och 107 §§, se 1943:855.

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

enligt första stycket hållits, skall
förslaget uppgöras med ledning av
vad som därvid förekommit. Länsprövningsnämnden
har att på grundval
av ifrågavarande förslag fastställa
anvisningar för årets taxering ävensom
senast den 15 januari samma år
överlämna anvisningarna till ordförandena
i taxeringsnämnderna.

107 §.

Länsstyrelsen har---bedri ves

ändamålsenligt.

Det åligger---i besluten.

116 §.

Kungl. Maj :t äger meddela de närmare
föreskrifter angående ordnandet
av beskattningsnämndernas arbete,
som må erfordras utöver vad
denna förordning innehåller. Kungl.
Maj:t fastställer jämväl formulär till
anmaningar, underrättelse om avvikelse
från deklaration eller annan till
ledning för egen taxering lämnad
uppgift, andra föreskrivna underrättelser
med mera dylikt ävensom for -

107 §.

1 mom. Länsstyrelsen har ---

— bedrives ändamålsenligt.

Det åligger---i besluten.

Av taxeringsintendenten till ledning
för beskattningsnämnderna i
första instans utfärdade skriftliga
anvisningar skola av taxeringsintendenten
ofördröjligen insändas till
riksskattenämnden.

2 mom. På kallelse av riksskattenämnden
må, då sådant finnes lämpligt,
avhållas möten med landskamrerarna
eller med taxering sinte ndcnterna
för överläggningar rörande
taxeringsarbetet. Till möte med taxering
sintendenterna må jämväl taxeringsrevisorerna
vid länsstyrelserna
ävensom motsvarande befattningshavare
vid överståthållarämbetets
skatteavdelning kallas att närvara.

116 §.

Kungl. Maj :t äger meddela de närmare
föreskrifter angående ordnandet
av beskattningsnämndernas arbete,
som må erfordras utöver vad
denna förordning innehåller. Kungl.
Maj:t eller, efter Kungl. Maj.ts förordnande,
riksskattenämnden fastställer
jämväl formulär till anmaningar,
underrättelse om avvikelse
från deklaration eller annan till ledning
för egen taxering lämnad upp -

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

mulär till i denna förordning före- gift, andra föreskrivna underrättelskrivna
längder. ser med mera dylikt ävensom formu lär

till i denna förordning föreskrivna
längder.

6 KAP.

135 a §.

1 mom. Kungl. Maj:t förordnar en
för hela riket gemensam nämnd (riksskattenämiiden)
med uppgift att genom
rådgivande och vägledande verksamhet
främja en riktig och enhetlig
tillämpning av denna förordning
ävensom av de skatteförfattningar,
enligt vilka taxering verkställes på
sätt i denna förordning sägs.

Nämnden äger, i enlighet med vad
därom särskilt är stadgat, på begäran
meddela förhandsbesked i taxeringsfrågor.

2 mom. Nämnden består av ordförande
och ytterligare sex ledamöter,
vilka utses för en tid av fyra år. En
av ledamöterna skall förordnas till
vice ordförande att vid förfall för
ordföranderi tjänstgöra i sådan egenskap.

Ordföranden skall vara lagfaren.
Vice ordföranden och ytterligare två
av nämndens ledamöter skola vara
lagfarna eller hava avlagt examen
vid handelshögskola. De nu nämnda
ledamöterna skola tillika vara erfarna
i domarvärv eller i administrativ
verksamhet. Övriga ledamöter skola
utses så att kännedom om förhållandena
inom olika områden av förvärvslivet
kommer att förefinnas hos
nämnden.

För envar ledamot, som skall vara
lagfaren eller hava avlagt examen

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

vid handelshögskola, skall utses en
suppleant samt för övriga ledamöter
sammanlagt sex suppleanter. Vad
ovan stadgats angående ledamöterna
skall äga motsvarande tillämpning
beträffande suppleanterna.

Förordnande såsom ledamot eller
suppleant kan när som helst återkallas.
Avgår ledamot eller suppleant,
skall annan förordnas för återstående
delen av den tid, för vilken den
avgångne var utsedd.

3 mom. Ledamöter och suppleanter
skola vara svenska medborgare. Ej
må uppdraget utövas av den, som är
omyndig eller i konkurstillstånd.

4 mom. Kungl. Maj:t äger med-*
dela föreskrifter angående när
nämnden år att anse soen beslutför
samt angående inkallandet av suppleanter
så ock de föreskrifter i övrigt
som finnas erforderliga för
nämndens verksamhet.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1951.

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

F ö r s 1 a g

till

förordning om rätt att av riksskattenämnden erhålla
förhandsbesked i taxeringsfrågor.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Riksskattenämnden må, därest sådant för någon finnes vara av synnerlig
vikt, efter ansökan lämna besked på förhand (förhandsbesked) angående
viss fråga, som avser sökandens taxering till kommunal inkomstskatt, statlig
inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt, utskiftningsskatt eller ersättningsskatt.

Vad ovan sagts skall äga motsvarande tillämpning, när ägare till fastighet
eller den, som i ägares ställe är skattskyldig för fastighet, önskar på
förhand erhålla besked angående viss fråga, som avser taxering av fastigheten.

2 §•

Förhandsbesked sökes skriftligen hos riksskattenämnden. Ansökan må
icke ingivas senare än den dag, då deklaration senast skall avlämnas till
ledning för taxering varom fråga är. Ansökan om förhandsbesked rörande
tillämpning av förordningen om ersättningsskatt må, därest beskedet är avsett
att åberopas vid sådan taxering till ersättningsskatt som kan föranledas
av beslutad vinstdisposition för visst verksamhetsår, icke ingivas efter den
dag, då sökanden senast är pliktig avlämna deklaration till ledning för taxering
till statlig inkomstskatt för inkomst under samma verksamhetsår.

Vid ansökan skall fogas all den utredning i ärendet, som står sökanden
till buds. Efter anmaning av riksskattenämnden eller hos nämnden anställd
tjänsteman är sökanden skyldig, i den mån sådant är för honom
möjligt, att inom i anmaningen angiven tid inkomma med de ytterligare upplysningar,
som finnas erforderliga för meddelande av förhandsbesked, vid
äventyr att ansökningen eljest avvisas.

3 §.

över inkommen ansökan skall, där ej denna omedelbart avvisas jämlikt
4 § första stycket, yttrande inhämtas av taxeringsintendent, som är behörig
att taga befattning med ifrågavarande taxering. Avser ansökningen fråga
av särskilt intresse för kommun, må denna beredas tillfälle att avgiva yttrande
över ansökningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

Riksskattenämnden äger, där så finnes påkallat, bereda sökanden ävensom
vederbörande taxeringsintendent tillfälle att muntligen lämna upplysningar
inför nämnden.

4 §•

Finner riksskattenämnden med hänsyn till ansökningens innehåll förhandsbesked
icke böra meddelas, skall ansökningen avvisas.

Upptages ansökningen till prövning, meddelar nämnden, i den omfattning
sådant finnes böra ske, besked huru den till nämnden hänskjutna
frågan skall vid taxering bedömas. Därest särskilda omständigheter icke till
annat föranleda, må i förhandsbeskedet angivas allenast de grunder, som
skola följas vid taxeringen.

5 §.

Av riksskattenämnden meddelat förhandsbesked upptages i nämndens
protokoll. Utdrag av detta tillställes sökanden och vederbörande taxeringsintendent
i rekommenderade brev med mottagningsbevis. Å protokollsutdraget
skall finnas angivet, vad som skall iakttagas vid anförande av besvär
över förhandsbeskedet.

6 §•

över beslut, varigenom riksskattenämnden meddelat förhandsbesked, må
besvär anföras av sökanden och vederbörande taxeringsintendent. Rätt att
anföra besvär tillkommer även vederbörande kommun, municipalsamhälle
och landsting, om förhandsbeskedet avser taxering av fastighet eller såvitt
detsamma avser taxering till kommunal inkomstskatt. Besvär som nu sagts
skola upptagas och slutligt avgöras av kammarrätten, därest förhandsbeskedet
rörer tillämpning av 6 § 1 mom., 7, 8, 9, 10, 11 eller 12 § kommunalskattelagen,
och av Kungl. Maj :t, därest förhandsbeskedet avser annan
fråga.

över beslut, varigenom riksskattenämnden avvisat ansökan om förhandsbesked,
må besvär ej anföras.

7 §•

Besvär enligt 6 § första stycket skola, vid påföljd att besvären eljest icke
upptagas till prövning, vara ingivna till riksskattenämndens kansli inom en
månad från den dag, då klaganden erhållit del av förhandsbeskedet. Vid
besvären skola vara fogade utdrag av riksskattenämndens protokoll rörande
förhandsbeskedet ävensom all den utredning, klaganden vill åberopa till
stöd för ändringssökandet.

Inkomna besvär skola, efter vederbörandes hörande, av riksskattenämnden
skyndsamt överlämnas till finansdepartementet, därest prövningen av
besvären ankommer på Kungl. Maj :t, och eljest till kammarrätten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

8 §.

Av riksskattenämnden meddelat förhandsbesked eller, om besvär däröver
anförts, Kungl. Maj :ts eller kammarrättens i anledning av besvären
meddelade beslut skall lända till efterrättelse vid taxering, som med beskedet
avses, om och i den mån den, på vilkens begäran förhandsbeskedet meddelats,
därom framställer yrkande. Därvid har denne att meddela erforderliga
upplysningar till bedömande av beskedets tillämplighet.

Vad i första stycket är stadgat skall dock icke gälla, därest efter beskedets
lämnande vidtagits författningsändring av beskaffenhet att påverka taxeringen
i det avseende beskedet angår.

9 §.

Sökande vare pliktig att, därest riksskattenämnden icke annorledes beslutar,
för meddelat förhandsbesked till kronan erlägga efter omständigheterna
lämpad avgift, lägst etthundra och högst femhundra kronor, över
riksskattenämndens beslut angående dylik avgift må klagan icke föras.

För sökanden avsett protokollsutdrag upptagande förhandsbeskedet skall
beläggas med stämpel å avgiftens belopp. Avgiften må uttagas genom postförskott
å den försändelse, varigenom protokollsutdraget jämlikt 5 § översändes
till sökanden. Erlägges icke avgiften sålunda, må densamma utmätas.

10 §.

Vid stämpelbeläggning enligt denna förordning skola användas enkla beläggningsstämplar,
varom förmäles i förordningen angående stämpelavgiften.
Vad i nämnda förordning är stadgat om tillhandahållande av stämplar
till statsmyndigheternas expeditioner, om tillsyn å stämpelavgiftens utgörande
samt om uppbörd och redovisning skall i tillämpliga delar lända till
efterrättelse med avseende å stämpelavgifter enligt denna förordning.

11 §•

Vad i denna förordning sägs om taxeringsintendent skall avse jämväl allmänna
ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden.

12 §.

Kungl. Maj :t äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga
föreskrifter.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1951.

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

F örslag
till

lag angående ändrad lydelse av 17 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249)
om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Härigenom förordnas, att 17 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar1 skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

17 §.

Till myndighet---uppgiftens datum.

Förmögenhetslängd ävensom---längdens datum.

Handlingar i ärenden, som avses i
förordningen om rätt att av riksskattenämnden
erhålla förhandsbesked i
taxeringsfrågor, må ej utan samtycke
av den som sökt beskedet utlämnas
till annan tidigare än tjugu år från
handlingens datum.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1951.

1 Senaste lydelse se 1947:580.

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 9 februari
1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,
Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och civildepartementen
anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, fråga om inrättandet
av ett centralt administrativt organ att verka för likformighet vid
taxeringen, m. m. samt anför därvid följande.

I årets statsverksproposition (VII ht s. 69, under rubriken Riksskattenämnden:
Avlöningar. Riksskattenämnden: Omkostnader) har angivits,
att förslag kommer att underställas 1951 års riksdag om inrättandet av ett
centralt organ med uppgift att verka för likformighet vid taxeringen in. in.,
vilket organ skulle träda i verksamhet den 1 juli 1951. Därvid har även
gjorts vissa preliminära beräkningar av medelsbehovet under budgetåret
1951/52 för ifrågavarande ändamål. Jag torde nu få återkomma till dessa
frågor.

I. Inledning.

Frågan om inrättandet av ett centralt administrativt organ med uppgift
att verka för likformighet vid taxeringen för inkomst och förmögenhet ävensom
för förbättring och effektivisering av taxeringskontrollen har sedan
länge varit föremål för uppmärksamhet och har under senare år vid åtskilliga
tillfällen aktualiserats. Detsamma har gällt frågan om meddelande av
förhandsbesked åt de skattskyldiga i beskattningsärenden. Här torde sålunda
få erinras om att 1941 års riksdag i skrivelse den 21 juni samma år
(nr 350) hemställt om utredning av frågan angående rätt för skattskyldig
att av ett auktoritativt organ erhålla bindande förhandsuttalanden om
tillämpning av skatteförfattningarna respektive av frågan om tillskapande
av ett särskilt organ med befogenhet att lämna taxeringsmyndigheterna
vägledning beträffande avskrivningsfrågor och andra skattefrågor av mera
allmänt intresse. Vidare har 1943 års riksdag i skrivelse den 15 december
samma år (nr 525) — jämte det riksdagen anmält sitt beslut i anledning

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

av propositionen nr 345 till sistnämnda års riksdag med förslag till omorganisation
av taxeringsväsendet — hemställt om framläggande för riksdagen
snarast möjligt av förslag om inrättande av en central nämnd med
uppgift att verka för enhetlighet i taxeringen genom en rådgivande, ledande
och övervakande verksamhet. Slutligen må nämnas att 1946 års bevillningsutskott
i sitt betänkande nr 41 i anledning av väckta motioner om inrättandet
av en riksskattenämnd yttrat, att utskottet funne det angeläget att ett
centralt organ med uppgift att verka för enhetlighet i taxeringen snarast
komme till stånd. Då det emellertid icke utan vidare kunde tagas för givet,
att en central nämnd vore den lämpligaste formen för ett dylikt organ, borde
frågan om organets art närmare övervägas.

I detta sammanhang må vidare nämnas, att Sveriges allmänna sjöfartsförening
med instämmande av Sveriges industriförbund m. fl. organisationer
på näringslivets områden i skrivelse den 27 november 1944 hemställt,
att Kungl. Maj :t måtte snarast möjligt upptaga frågan om inrättandet av
ett centralt administrativt organ för främjande av enhetlig taxering och
för meddelande av förhandsuttalanden i beskattningsfrågor. Vidare har Föreningen
Sveriges taxeringsrevisorer i skrivelse den 25 september 1947 hemställt,
att chefen för finansdepartementet måtte till skyndsamt övervägande
upptaga frågan om inrättande av en centralkonsulentbefattning för taxering
av rörelseidkare och med dem likställda.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 28 november 1947 har dåvarande
chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, tillkallat särskilda
sakkunniga — nämligen regeringsrådet F. A. I. Lundevall, tillika
ordförande, ledamoten av riksdagens första kammare, stationsmästaren
H. R. Anderberg, ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren
C. A. D. Jonsson, f. d. kammarrättsrådet E. D. Sivert och landskamreraren
A. G. A. Wigert — med uppdrag att utreda frågan om inrättandet av ett
centralt administrativt organ med uppgift att verka för likformighet vid
taxeringen samt frågan om meddelande av förhandsbesked i taxeringsärenden.

Från de för utredningen meddelade direktiven (dåvarande chefens för
finansdepartementet uttalande till statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 28 november 1947) torde här följande få återgivas.

Vad först angår frågan om inrättande av ett centralt organ för åstadkommande
av större likformighet vid taxeringen ställde jag mig vid den
ar 1943 förda diskussionen i ämnet avvaktande. Jag fann det då befogat att,
innan frågan upptoges till slutlig prövning, avvakta erfarenheterna av den
nämnda år beslutade taxeringsreformen. Erfarenheterna under den därefter
gångna tiden torde emellertid icke hava givit belägg för den uppfattningen
att ett dylikt organ skulle bliva onödigt till följd av omläggningen
av taxeringsorganisationen. Tvärtom torde utvecklingen hava visat, att behovet
av ett centralt administrativt organ på området kvarstår i stort sett
oförminskat. Jag förordar i enlighet härmed, att en utredning nu igångsättes
rörande den lämpligaste formen för ett dylikt organ samt angående
de arbetsuppgifter, som böra anförtros detsamma. Utan att närmare ingå
på sistnämnda frågor vill jag här allenast framhålla, att organets huvud -

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

sakliga uppgifter böra vara att genom en rådgivande, ledande och övervakande
verksamhet arbeta för en större enhetlighet beträffande beskattningsnämndernas
verksamhet.

Vad härefter angår frågan om beredande av möjlighet för de skattskyldiga
att erhålla förhandsbesked i taxeringsärenden har detta spörsmål visserligen
icke något nödvändigt samband med den nyss behandlade frågan
om inrättande av ett organ med uppgift att verka för likformighet vid taxeringen.
Emellertid stå frågorna varandra likväl så nära, att det synes lämpligt
att de utredas och prövas i ett sammanhang.

Det torde icke kunna förnekas, att en möjlighet att erhålla förhandsbesked
i skattefrågor i samband med nyanläggningar och andra ekonomiska
transaktioner av större vikt skulle vara av betydande värde för vederbörande
näringsidkare. Det torde även vara antagligt att dylika förhandsbesked
— åtminstone i vissa fall — skulle i sin mån befordra ett rationellt
utnyttjande av produktionsmedlen. Å andra sidan vill jag icke fördölja att
betydande svårigheter — främst sammanhängande med de kompetenskonflikter
som kunna uppstå mellan skattedomstolarna och det organ, som
skulle hava att meddela förhandsbeskeden — äro förenade med den ifrågasatta
anordningen. Det bör nämligen beaktas att förhandsbeskeden, för att
vara av verkligt värde för de skattskyldiga, måste vara bindande och sålunda
icke blott verka i kraft av den auktoritet, som det ifrågavarande organet
förutsättes äga. Möjligt är att de nyss berörda konfliktsituationerna
kunna undvikas genom en konstruktion, enligt vilken förhandsbeskeden
visserligen icke äro bindande för skattedomstolarna men där taxeringen, i
vad den innefattar tillämpning av ett förhandsbesked, icke får överklagas
av vederbörande taxeringsintendent eller kommun.

Jag vill i detta sammanhang även framhålla vikten av att eventuella föreskrifter
rörande förhandsbesked i taxeringsfrågor erhålla sådan utformning,
att garantier erhållas mot missbruk av förfrågningsrätten. Därvid lärer
bland annat kunna ifrågakomma att belägga meddelade besked med
särskild avgift.

Till de sakkunniga ha — för att tagas i övervägande Vid fullgörandet av
det åt de sakkunniga lämnade uppdraget — överlämnats 1943 års riksdags
förut omnämnda skrivelse nr 525 ävensom nyssnämnda framställningar från
Sveriges allmänna sjöfartsförening och från Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer.

De sakkunniga, vilka antagit benämningen 1917 års taxeringssakkunniga,
ha den 8 december 1949 avgivit betänkande med förslag om inrättande au
en riksskattenämnd m. m. (SOU 1949:62). Vid betänkandet fogade, av de
sakkunniga utarbetade författningsförslag torde få såsom Bihang fogas vid
statsrådsprotokollet för denna dag.

över betänkandet ha, efler remiss, yttranden avgivits av statskontoret,
kammarrätten, statens lönenämnd, kommerskollegium (med överlämnande
av yttranden från rikets samtliga handelskamrar, Sveriges industriförbund,
Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund, Kooperativa förbundet,
Sveriges redareförening samt Sveriges hantverks- och småinduslriorganisation),
överståthållarämbctct (med biläggande av ett av förste taxeringsintendenten
S. Holdo avgivet yttrande), länsstyrelserna i samtliga län, mellankommunala
prövningsnämnden, Svenska stadsförbundet, Svenska lands -

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

kommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet, Föreningen Sveriges
taxeringsintendenter och Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund. Dessutom
ha i anledning av betänkandet skrivelser inkommit från riksarkivet
och Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer.

II. Allmänna synpunkter på frågan om ett centralt organ.

De sakkunniga.

De sakkunniga lämna inledningsvis i sitt betänkande en närmare redogörelse
för tidigare gjorda förslag och framställningar i frågan rörande inrättandet
av ett centralt organ med förut angivna uppgifter. I betänkandet
redogöres vidare för de centrala taxeringsorganen m. m. i Danmark och
Norge. I dessa delar torde här allenast få hänvisas till vad i betänkandet
anförts (kapitlen 2 och 3, s. 22—39).

Vad angår behovet av de ifrågasatta åtgärderna till den
del dessa avse att åstadkomma större likformighet vid
taxeringen, omtala de sakkunniga att de verkställt vissa undersökningar
till belysande av nämnda behov. Sålunda hade de sakkunniga införskaffat
yttranden från rikets landskamrerare och taxeringsintendenter rörande deras
erfarenheter av 1943 års taxeringsreform. Av dessa yttranden — beträffande
vilka en sammanfattning fogats vid betänkandet (s. 144—147) — framginge,
att omorganisationen och utvidgningen av länsstyrelsernas taxeringsavdelning
ansetts i stort sett ha infriat de ställda förhoppningarna men att behovet
av ett centralt taxeringsorgan likväl kvarstode i huvudsak oförändrat.

De sakkunniga framhålla därefter, att då i olika sammanhang behovet
av större enhetlighet i taxeringen de olika länen emellan påtalats, så hade
bland annat åsyftats bristande överensstämmelse i fråga om uppskattningen
av naturaförmåner och andra liknande förmåner ävensom i fråga om sådana
övriga normerade uppskattningsregler, vilka plägade utfärdas av
prövningsnämnderna i form av anvisningar jämlikt 75 § taxeringsförordningen.
De sakkunniga anföra i anslutning härtill, att fog otvivelaktigt förefunnits
för den kritik, som i det avseendet framställts. En av de sakkunniga
verkställd jämförande granskning av de inom de olika länen fastställda
uppskattningsnormerna gåve emellertid vid handen, att ojämnheter
av antydd art under senare år alltmer utjämnats. Härtill hade de under senare
år regelbundet återkommande landskamrerarmötena i betydande utsträckning
bidragit. Jämväl de i skattetabellerna för beräkning av preliminär
A-skatt upptagna värdena å naturaförmåner hade haft en utjämnande
verkan.

De sakkunniga anföra därefter följande.

Kan olikformigheten beträffande sådana förmåner och avdrag, vilka bliva
föremål för normerad uppskattning, numera knappast sägas vara av den betydenhet,
att enbart för detta ändamål är motiverat att inrätta ett centralt

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

taxeringsorgan, föreligga emellertid andra områden, där ojämnhet i taxeringen
gör sig mera gällande. Redan vad angår andra uppskattningsfrågor
än de nu berörda gäller, att dessa i betydande omfattning bliva föremål för
olika bedömanden i de olika länen. Detta är sålunda fallet bland annat i
fråga om medgivande av olika slag av avdrag, t. ex. för kostnader för representation
och resor, och uppskattning av vissa förmögenhetstillgångar,
t. ex. icke börsnoterade aktier.

Om nu berörda förhållande, att inom länen olika uppskattningsfrågor bliva
föremål för olika bedömande, är ägnat att skapa irritation hos de skattskyldiga
och för det allmänna medföra skatteförluster, kan detta sägas i än högre
grad vara fallet, då olikformigheten i taxeringen hänför sig till egentliga
rättsfrågor.

Ojämnheten i taxeringen, i vad den avser olika bedömanden av rättsfrågor,
har icke gjort sig mindre gällande under senare år än under tidigare. Förhållandet
torde snarare hava varit det motsatta. Flera omständigheter hava
bidragit härtill. Den förbättrade taxeringsorganisationen har möjliggjort en
större effektivitet i taxeringsarbetet, som ej alltid inom de olika länen inriktats
på samma områden av närings- och förvärvsverksamheten. Effektiviseringen
av taxeringskontrollen har även haft till följd att tidigare obeskattade
förmåner upptagits till beskattning och avdrag vägrats för tidigare såsom
avdragsgilla ansedda omkostnader. Inom ett län i sådant hänseende utbildad
praxis uppmärksammas av andra läns taxeringsmyndigheter ofta
först om och när de ifrågavarande taxeringsspörsmålen bliva föremål för
regeringsrättens avgörande.

Icke minst under de allra senaste åren hava många betydelsefulla reformer
genomförts på beskattningsområdet och ytterligare viktiga sådana
äro att förvänta. I samband med ikraftträdandet av de nya författningarna
uppstå ofta svårartade problem, som icke alltid i detalj kunna behandlas i
lagtext eller förarbeten. Trots det betydande arbete, som inom länsstyrelsei-nas
taxeringsavdelningar nedlägges på tolkningen av de nya författningarna,
är oundvikligt att dessa ibland komma till olika resultat, vilket har
till följd en olikartad behandling av uppkomna problem. I detta sammanhang
må erinras om, att genomförandet av en ifrågasatt lagstiftning om
rätt till avdrag för medlemsavgifter befarats medföra sådana svårigheter
vid tillämpningen, att det ifrågasatts, om icke därmed borde anstå till dess
ett centralt taxeringsorgan tillskapats.

Nya skatteproblem uppkomma emellertid icke allenast i samband med ny
skattelagstiftning. Uppkomsten av sådana befordras jämväl eljest av den
samhälleliga och ekonomiska utvecklingen. Under lagstiftningsarbetet på
andra områden än det skatterättsliga uppmärksammas icke alltid konsekvenserna
i skattehänseende av föreslagna reformer. 1 avsaknad av ett samordnande
organ på taxeringsoinrådet bliva av reformerna föranledda taxeringsspörsmål
föremål för olika bedömanden inom skilda delar av landet och behovet
av kompletterande föreskrifter i skattelagarna ofta icke tillbörligen
beaktat.

Vad härefter angår behovet av alt bereda de skattskyldiga möjlighet
att erhålla för hands uttalanden i skattefrågor, påpeka
de sakkunniga att frågan därom väcktes under krigsåren. I betänkandet
nnföres därefter följande.

AU vid nämnda tidpunkt behov framträdde av sådana förhandsuttalanden
torde hava berott dels på de osäkra förhållanden, varunder näringslivet
då arbetade, dels ock på de stegrade skattesatserna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

I de framställningar i ämnet, som under krigsåren gjordes av representanter
för näringslivet, framhölls behovet av förhandsbesked i fråga om avskrivningsrätten
i beskattningshänseende å planerad nyanläggning eller nyanskaffning
för industriellt ändamål. Härvid betonades särskilt betydelsen
av förhandsuttalanden rörande rätt till engångsavdrag i form av avdrag för
överpris och merkostnad å anläggning, avsedd att uteslutande eller huvudsakligen
utnyttjas under rådande kristid. Vidare framhölls intresset av sådana
förhandsbesked vid industriens omställning till fredsförhållanden.

I fråga om behovet av förhandsbesked rörande rätt till engångsavdrag kan
visserligen sägas, att numera mera normala konjunkturer inträtt, men så
länge den rubbade ekonomiska jämvikten icke är återställd kommer frågan
om rätt till dylika avdrag alltjämt att vara aktuell.

Behovet av förhandsbesked i heskattningsfrågor hänför sig emellertid icke
enbart till avskrivningar å nyinvesteringar. Det skärpta skattetrycket nödvändiggör
för de skattskyldiga att vid övervägandet av lönsamheten av olika
ekonomiska transaktioner taga i beaktande den stora utgiftspost, som representeras
av skatterna. Då härtill kommer att den alltmera invecklade
skattelagstiftningen medför svårigheter för de skattskyldiga att själva avgöra,
huru dem vidkommande ekonomiska transaktioner böra bedömas i
beskattningshänseende, måste ett krav från de skattskyldigas sida på möjlighet
att före transaktionernas vidtagande få besked härom framstå såsom
berättigat.

De sakkunniga övergå så att behandla frågan om den lämpligaste
formen för ett centralt organ med uppgift att
verka för likformighet vid taxeringen. Därvid framhålles att
närmast till hands låge att undersöka om berörda uppgift kunde anförtros
någon redan existerande institution. En verksamhet av nu ifrågavarande
art bedreves i viss utsträckning inom finansdepartementet samt av de under
senare år regelbundet återkommande landskamrerar- och taxeringsintendentmötena.
Även mellankommunala prövningsnämnden hade en — visserligen
begränsad — möjlighet att verka för enhetlighet i taxeringen de olika
länen emellan.

I fråga om möjligheten att anförtro uppgiften åt finansdepartementets
rättsavdelning eller åt en nyinrättad byrå inom departementet framhålla de
sakkunniga, att mot en sådan anordning talade vissa principiella invändningar
av konstitutionell karaktär. Härom anföres vidare.

Att finansdepartementet icke i den utsträckning, som vad fallet är i exempelvis
våra nordiska grannländer, kommit att ingripa i taxeringsarbetet torde
sålunda sammanhänga med att hos oss icke finnes någon motsvarighet
till i berörda länder rådande ministerstyrelse. Med hänsyn till den i Sverige
rådande departementsstyrelsen torde någon utvidgning av den rådgivande
och ledande verksamhet med avseende å taxeringsarbetet, som nu i viss omfattning
utövas av finansdepartementet, icke böra ifrågakomma. Snarare
torde såsom ett särskilt skäl för inrättande av ett centralt organ på beskattningsområdet
kunna angivas önskemålet, att finansdepartementets
rättsavdelning befrias från sysslandet med sådana uppgifter i fråga om taxeringen,
som genom frånvaron av ett dylikt organ kommit att belasta detsamma,
och beredes tillfälle att helt och odelat ägna sig åt sin egentliga uppgift,
d. v. s. lagstiftningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

I betänkandet diskuteras därefter möjligheten att få behovet av större
likformighet tillgodosett genom att landskamrerar- och de under senare år
även förekommande taxeringsintendentmötena gåves en fastare organisation.
Härom anföres hland annat följande.

Landskamrerar- och taxeringsintendentmötena hava utan tvivel i många
viktiga avseenden fyllt en betydelsefull uppgift. Vid genomförandet av ny
lagstiftning på beskattningsområdet hava mötesdeltagarna av dem, som i
kommittéer och inom finansdepartementet varit sysselsatta med de nya författningarnas
utformning, informerats om bestämmelsernas närmare innebörd.
Under åtföljande överläggningar hava dunkla punkter i författningsbestämmelserna
belysts och överenskommelse träffats om den praktiska tilllämpningen
av desamma. Av stor vikt för en enhetlig tillämpning av krigskonjunkturskatte-
och omsättningsskatteförordningarna har varit den kontakt,
som de för dessa krisskatter inrättade centrala nämnderna å mötena
erhöllo med landskamrerarna. Likaså hava landskamrerarmötena varit av
betydande värde vid genomförande av uppbördsreformen.

Den i olika sammanhang påtalade ojämnheten de olika länen emellan i
fråga om uppskattningen av naturaförmåner har varit föremål för överläggningar
å landskamrerarmötena. Härvid har visserligen icke beslut fattats om
enhetlig tillämpning av vissa värden, men överenskommelse har träffats om
vissa grunder för värdenas åsättande.

Vid olika tillfällen har å landskamrerarmötena diskuterats grunderna för
medgivande av avdrag från inkomst av rörelse och tjänst, varvid enighet
uppnåtts om enhetliga normer. Å såväl landskamrerar- som taxeringsintendentmötena
hava vidare överläggningar ägt rum angående värdesättningen
av vissa förmögenhetstillgångar såsom icke börsnoterade aktier och rörelseidkares
varulager.

På förslag av deltagare hava å ifrågavarande möten till behandling jämväl
upptagits aktuella skattefrågor, om vilkas lösande tvekan rått. Ofta har den
därvid förda diskussionen resulterat i gemensamt uttalande om huru frågan
borde bedömas. I andra fall hava visserligen icke mötesdeltagarna förenat
sig om ett sådant gemensamt uttalande, men överläggningarna hava därför
icke varit utan värde för ett enhetligt bedömande av de väckta spörsmålen.

Landskamrerar- och taxeringsintendentmötena hava emellertid icke enbart
sysslat med tillämpningen av de materiella beskattningsreglerna. Stort
utrymme har å mötena beretts spörsmål, som sammanhänga med det praktiska
taxeringsarbetets bedrivande.

Såsom torde framgå av vad ovan anförts hava landskamrerar- och taxeringsintendentmötena
medfört goda resultat. Att mötena dock icke i större
utsträckning än som varit fallet lyckats undanröja förefintliga ojämnheter
i taxeringen, har i första hand berott på svårigheten att under den korta tid,
som stått varje möte till buds, medhinna att till behandling upptaga alla de
spörsmål, som kunnat förtjäna uppmärksamhet. Härtill kommer att de frågor,
som vid mötena väckts av däri deltagande landskamrerare och taxeringsintendenter,
icke alltid varit så väl förberedda, att övriga deltagare ansett
sig kunna taga slutlig ståndpunkt till desamma. En viss obenägenhet hos
landskamrerarna och taxeringsintendenterna att å mötena binda sig för en
viss uppfattning kan nog också ofta sägas hava varit rådande. Berörda förhållande
torde emellertid hava sin naturliga förklaring däri, att beslutanderätten
i fråga om taxering icke tillkommer ifrågavarande befattningshavare
utan vederbörande beskatlningsnämnder.

2 Biliang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 64.

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

De sakkunniga framhålla i anslutning till det nu återgivna, att — därest
uppgiften att verka för likformig taxering skulle tilläggas landskamreraroch
taxeringsintendentmötena — måste först och främst ett kansli ställas
till mötenas förfogande för förberedande och expedierande av beslut. Vidare
erfordrades för att mötena skulle kunna fylla sin uppgift, att dessa
ägde rum oftare än — såsom hitintills i regel varit fallet — en gång om
året. Detta skulle emellertid ställa sig kostsamt för statsverket och vara för
deltagarna alltför tidsödande. Möjligen kunde tänkas att avgörandet av vissa
frågor överlätes på ett av mötena tillsatt arbetsutskott. En sådan anordning
innebure emellertid, att de till medlemmar i utskottet utsedda landskamrerarna
och taxeringsintendenterna dirigerade sina kolleger, något som framstode
såsom mindre lämpligt.

De sakkunniga tillägga i detta sammanhang, att om den eftersträvade
likformigheten vid taxeringen icke kunde uppnås enbart med anlitande av
landskamrerar- och taxeringsintendentmöten, borde detta dock icke föranleda
att dessa möten avskaffades. Enligt de sakkunnigas förslag konime
dessa nämligen att fylla en betydelsefull uppgift såsom kontaktorgan mellan
det centrala organ, som måste tillskapas, och de lokala taxeringsmyndigheterna.
Även de möten med landskamrerarna och taxeringsintendenterna,
vilka — till befordrande av enhetlighet och jämnhet i allmän fastighetstaxering
och med deltagande jämväl av i skogstaxering sakkunniga personer
— plägade hållas före en allmän fastighetstaxering, borde fortsättningsvis
äga rum. Dessa möten skulle dock framdeles organiseras av det av de
sakkunniga förordade organet.

De sakkunniga övergå så att behandla frågan om lämpligheten att sammankoppla
centralorganet med mellankommunala prövningsnämnden. Därvid
erinras om att skattekontrollsakkunniga i betänkande den 12 september
1933 med förslag till ändrade bestämmelser angående förbättrad deklarationskontroll
och till förstärkt taxeringsorganisation m. in. ifrågasatte en sådan
anordning. Vidare hade beskattningsorganisationssakkunniga i sitt betänkande
den 25 november 1942 med förslag till ändrad organisation av beskattningsnämnderna
och förstärkning av landskontorens arbetskraft in. m.
förordat, att en av sistnämnda sakkunniga föreslagen riksskattenämnd
borde övertaga mellankommunala prövningsnämndens uppgifter.

1947 års taxeringssakkunniga — som påpekat att ett bidragande skäl till
de nyss återgivna förslagen torde varit att med en sålunda ifrågasatt anordning
undvekes tillskapandet av ett nytt organ -— erinra om att betänkligheter
vid förslagens remissbehandling framfördes mot desamma. Vidare
hade vederbörande departementschef i den förut omförmälda propositionen
nr 345 till 1943 års höstriksdag som sin mening uttalat, att det vore olämpligt
att sammankoppla uppgiften att verka för enhetlighet i taxeringen med
de uppgifter, som ankomine på mellankommunala prövningsnämnden.

De sakkunniga anföra för egen del som skäl mot att mellankommunala
prövningsnämnden skulle handha de uppgifter, som skulle ankomma å det
ifrågasatta centralorganet, att nämnda uppgifter nödvändigtvis bleve av den
art, att desamma icke väl komme att låta sig förena med ifrågavarande

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

prövningsnämnds verksamhet i övrigt. Det skulle vidare framstå som
mindre lämpligt, att en med länsprövningsnämnderna sidoordnad beskattningsnämnd
lämnade råd och anvisningar, avsedda att tjäna länsprövningsnämnderna
till ledning.

Sedan de sakkunniga sålunda funnit att behovet av bättre likformighet
i taxeringen icke kunde tillgodoses med anlitande av någon redan förefintlig
organisation, konstateras nödvändigheten av ett nytt centralt organ.
Därefter anföres följande.

Vid ett övervägande av den lämpligaste formen för ett dylikt organ kan
valet sägas stå mellan ett styrelsemässigt ordnat verk och en av representanter
för olika intressegrupper sammansatt nämnd med ett kansli vid sin
sida. Väljes en styrelsemässig form för organet, skulle detta betyda tillskapandet
av ett nytt ämbetsverk, medan det andra alternativet skulle innebära
anslutning till det system, som prövats genom inrättande av de tidigare
för krisskatterna — omsättningsskatten och krigskonjunkturskatten
— samt för tillämpningen av den nya uppbördsförordningen avsedda centrala
nämnderna. Frågan om vilken av dessa former för centralorganets organisation
som bör föredragas sammanhänger i viss mån med de uppgifter,
som skola anförtros organet. Lägges huvudvikten vid de fiskaliska synpunkterna
att skattekontrollen må bliva rigoröst genomförd och att största
möjliga likformighet i tillämpningen av beskattningsreglerna åstadkommes,
skulle möjligen företräde böra givas åt en ämbetsmannamässig organisation.
Anses däremot viktigt, att taxeringsarbetet, utan eftersättande av
effektiviteten och likformigheten, bedrives främst i syfte att ernå materiell
rättvisa under tillgodogörande av den skattetekniska och allmänt medborgerliga
erfarenheten, synes alternativet med en nämnd vara att föredraga.
Härför tala otvetydigt de goda erfarenheter, som vunnits hos de nyss omförmälda
nämnderna.

Att tidigare framlagda förslag till inrättande av ett centralt organ för ledning
av taxeringsarbetet icke ansetts genomförbara torde i viss mån hava
berott på svårigheter att inpassa ett sådant organ i vårt nuvarande taxeringssystem.
Enligt detta tillkommer uppgiften att vaka över att taxeringsarbetet
i länen ordnas och bedrives ändamålsenligt länsstyrelserna, som lyda
direkt under Kungl. Maj :t. Även om denna ledning huvudsakligen avser
taxeringsarbetets yttre former och icke innefattar befogenhet för länsstyrelserna
att granska taxeringarna i vare sig materiellt eller formellt hänseende,
skulle länsstyrelsernas ställning i taxeringsorganisationen svårligen
kunna bibehållas, därest centralorganet skulle äga ingripa i den lokala organisationens
arbetsförhållanden. För genomförande av cn sådan ledning
av taxeringsarbetet skulle i stället erfordras, att länens taxeringsavdelningar
direkt underställdes det centrala organet. En sådan omdaning av länsstyrelsernas
organisation kan svårligen anses påkallad för uppnåendet av
syftet med inrättandet av det ifrågasatta centralorganet.

Icke heller för möjliggörande av närmare handledning åt beskattningsnämnderna
kan eu så långt gående omorganisation anses behövlig.

Då sålunda ur organisatoriska synpunkter icke erfordras att omdana de
lokala taxeringsorganen till en det centrala organet direkt underställd lokalförvaltning,
bortfaller ett av de skäl, som möjligen skulle kunna anses
tala för ett ämbetsmannamässigt ordnat centralorgan, låt vara med bibehållande
av medborgarnas deltagande i det åt särskilda beskattningsnämnder
alltfort uppdragna grundläggande taxeringsarbetet. I stället ter det sig
ganska naturligt att påbygga det nuvarande systemet med beskattnings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

nämnder, inrymmande representanter för olika befolkningsgrupper, med
en central nämnd, likaledes sammansatt av personer med erfarenhet från
olika verksamhetsområden. Om i spetsen för en sådan nämnd ställes en
med taxeringsarbetet förtrogen kraft med judiciell och administrativ erfarenhet,
som vid sin sida har ett lämpligt sammansatt kansli, torde med
bevarande av värdena i den nuvarande organisationen ett funktionsdugligt
organ kunna tillskapas för utövande av en i både formellt och materiellt
hänseende tillfredsställande central ledning av taxeringsarbetet. Begränsas
denna nämnds befogenheter väsentligen till att avse meddelande av råd och
anvisningar för det lokala arbetets ändamålsenliga bedrivande samt till en
allenast i stora drag gående övervakning av tillämpningen av de materiella
rättsreglerna, behöver centralorganet icke heller svälla ut till ett månghövdat
ämbetsverk. Nämndens kansli kan inskränkas till ett fåtal befattningshavare.

De sakkunniga framhålla, att en central organisation av nu antytt slag
syntes vara för ändamålet fullt tillräcklig. De tillägga, att det icke syntes
böra ifrågakomma att centralorganet skulle erhålla befogenhet att i enskilda
fall ingripa med yrkanden eller förelägganden mot skattskyldiga,
även om beslutanderätten i överinstans såsom nu skulle ankomma på administrativa
domstolar, över huvud syntes böra eftersträvas, att centralorganet
icke utrustades med befogenheter gentemot de skattskyldiga, som
innebure att dessa ålades förpliktelser utöver vad de av riksdagen antagna
beskattningsreglerna innehölle. Rätt att stifta administrativ lag ens i form
av bindande anvisningar finge ej tillkomma centralorganet. En helt annan
sak vore att detsamma ägde belysa innebörden av gällande författningar
genom utfärdande av allmänna råd och anvisningar, vilkas efterlevnad berodde
på beskattningsnämndernas och ytterst skattedomstolarnas prövning.
Utövades den centrala ledningen efter dylika linjer, saknades anledning
befara, att taxeringsarbetet genom inrättandet av ett centralorgan
bleve avhängigt av centralorganets åtgärder; de lokala organens rörelsefrihet
komme att bevaras. En garanti härför låge, enligt de sakkunnigas
mening, i det förhållandet att beslutanderätten hos centralorganet utövades
av en nämnd, vars verksamhet främst skulle vara av rådgivande och upplysande
karaktär.

Det tillägges att ett på dylikt sätt organiserat centralorgan borde vara
väl lämpat att jämväl på begäran av Kungl. Maj :t avge utlåtanden i ärenden,
som berörde organets verksamhetsområde, ävensom att taga initiativ
till ändringar i skatte- och taxeringsförfattningarna, där sådana funnes
vara av behovet påkallade.

De sakkunniga övergå så att behandla frågan vilket organ som
lämpligen borde anförtros uppgiften att lämna de skattskyldiga
för handsuttalanden i beskattningsfrågor. Därvid
erinras först om att de skattskyldiga enligt nu gällande ordning icke vore
helt avskurna från möjlighet till förhandsuttalanden. Sålunda ankomme
det på taxeringsnämndens ordförande att meddela den, som därom framställt
begäran, erforderliga uppgifter om honom åliggande deklarationsskyldighet
och sättet för dess fullgörande. Vid meddelandet av dylika uppgifter

Kungl. Maj. ts proposition nr 64.

kunde ordföranden stundom nödgas uttala sig om innebörden av gällande
föreskrifter i ett eller annat avseende. Sådana uttalanden hade dock icke bindande
verkan utan gåve blott uttryck för ordförandens uppfattning i det förevarande
spörsmålet.

De sakkunniga omtala vidare, att taxeringsintendenten och allmänna ombudet
hos mellankommunala prövningsnämnden ofta stode de skattskyldiga
till tjänst med upplysningar av hithörande art. Men även sådana upplysningar
hade ett tämligen begränsat värde för den det gällde. De innebure
allenast ett uttryck för vederbörandes personliga uppfattning om huru
det avhandlade spörsmålet i den föreliggande situationen borde besvaras.
Det tillägges att nyssnämnda tjänstemän för övrigt icke alltid vore benägna
att i förväg taga ståndpunkt till framställda spörsmål. Därjämte hade
taxeringsintendenterna stundom olika uppfattning om lagstiftningens innebörd
i det avhandlade ämnet i följd varav det besked, som kunde ha lämnats
inom ett län, icke överensstämde med besked från annat län.

De sakkunniga anföra därefter följande.

Då ett förhandsbesked för att fylla sitt ändamål måste vara bindande gentemot
det allmänna, och varken taxeringsintendenterna, respektive allmänna
ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden, eller landskamrerarna
såsom ordförande i prövningsnämnderna intaga sådan ställning i taxeringsprocessen,
att de äga med rättslig verkan förfoga över den omtvistade taxeringsfrågan,
så att den dömande instansen är bunden av medgivanden eller
uttalanden av dessa befattningshavare, måste uppenbarligen annan utväg för
beredande av möjlighet för de skattskyldiga att erhålla bindande förhandsbesked
i skattefrågor sökas än att utrusta nu nämnda tjänstemän med befogenhet
att göra bindande utfästelser. Härtill synes annat organ icke lämpligen
kunna komma i fråga än en myndighet, vars kompetensområde omfattar
hela riket. Att anförtro uppgiften åt prövningsnämnderna eller skattedomstolarna
— kammarrätten eller regeringsrätten -— anse de sakkunniga
icke vara förenligt med deras dömande verksamhet. Meddelande av förhandsbesked
är nämligen övervägande att anse såsom en förvaltningsåtgärd, som
förutsätter beredning av administrativ karaktär. Detta utesluter icke att ett
av förvaltningsmyndighet meddelat besked må kunna genom besvär dragas
under domstols prövning.

De sakkunniga tillägga, att om ett centralt organ med uppgift att verka för
likformighet vid taxeringen inrättades och om detta organ organiserades såsom
en nämnd, kunde åt detsamma uppdragas att meddela förhandsbesked
i beskattningsfrågor.

Remissyttrandena.

Vad först angår spörsmålen om behovet av å t g ä r d e r fö r
åstadkommande av större likformighet vid taxeringen
och om det för tillgodoseendet av ett dylikt behov
lämpligaste organet, har vad de sakkunniga härutinnan i princip
anfört vunnit anslutning eller lämnats utan erinran i flertalet av de över
betänkandet avgivna remissyttrandena. En från de sakkunnigas tillkännagivna
uppfattning i vissa hänseenden avvikande mening har emellertid ut -

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

lalats i de yttranden, soin avgivits av kammarrätten, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Värmlands, Göteborgs och Bohus samt Skaraborgs län
ävensom av mellankommunala prövningsnämnden och Sveriges redareförening.

Från remissyttrandena i nu förevarande del må följande här återgivas.

Länsstyrelsen i Uppsala län erinrar i sitt yttrande om tidigare framkomna
förslag i syfte att åstadkomma större enhetlighet i taxeringarna inom riket
i dess helhet och framhåller i anslutning härtill, att även om behovet av åtgärder
i antytt syfte varit större under krigsåren med hänsyn till då rådande
särskilda förhållanden, visade dock erfarenheten att behov av ett centralt
taxeringsorgan fortfarande förefunnes. — Liknande synpunkter anföras av
länsstyrelsen i Södermanlands län, som anser att det ifrågasatta organet
skulle få en stor uppgift att fylla med avseende å såväl den allmänna fastighetstaxeringen
som den årliga taxeringen. Vad den senare beträffade skulle
med all sannolikhet åtskilliga anledningar till irritation försvinna. Som det
nu vore, framstode det för de skattskyldiga såsom svårförståeligt att t. ex.
två sjömän, som arbetade på samma båt, finge naturaförmånerna värderade
efter olika grunder, beroende på att de vore mantalsskrivna å skilda orter.
Vidare omnämner länsstyrelsen den erfarenhetsmässigt föreliggande svårigheten
att åstadkomma en likformig taxering i kommuner, gränsande till
kommuner i annat län.

Länsstyrelsen i Kristianstads län understryker, att frånvaron av ett centralt
organ i vårt taxeringsväsende sedan mycket lång tid tillbaka ansetts
som en brist i organisationen.

Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller i sitt yttrande, att de sakkunnigas
iakttagelser om bristande överensstämmelse i fråga om uppskattningen
av naturaförmåner och andra förmåner i prövningsnämndernas anvisningar
visserligen vore riktiga. Men samtidigt påpekas att det syntes
kunna diskuteras huruvida en utjämning i värdesättningen vore i och för sig
önskvärd. Förhållandena växlade icke blott inom olika län utan också inom
ett läns olika delar. Hyresnivå och marknadspriser varierade och hänsyn
härtill måste tagas. Även beträffande fastighetstaxeringen måste riksskattenämndens
tilltänkta utjämnande verksamhet handhavas med stor varsamhet;
prisläget för sakligt sett likartade och likvärdiga fastigheter kunde vara
ganska skiftande inom olika landsändar. Betydelsefullare vore emellertid
riksskattenämndens medverkan i andra avseenden. Åtskilliga frågor vore av
sådan beskaffenhet, att ett riktigt bedömande ofta beredde svårighet i det
enskilda fallet. Det vore givetvis i hög grad önskvärt, att samma principer användes
inom olika län för värdering av tillgångar av skilda slag och att avdragsrätt
bedömdes efter för riket enhetliga grunder. Riksskattenämndens
medverkan att klargöra innebörden av ny skattelagstiftning bleve en annan
betydelsefull uppgift för nämnden. Denna uppgift hälsades med stor tillfredsställelse
liksom också nämndens funktion såsom frågebyrå åt landskamrerare
och taxeringsintendent.

Länsstyrelsen i Kronobergs län tillstyrker de sakkunnigas förslag i före -

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

varande hänseende och framhåller att landskamrerarmötena visserligen
verksamt bidragit till likformighet vid taxeringen men att det syntes tveksamt
huruvida någon nöjaktig lösning av frågan kunde erhållas genom en
utbyggnad av dessa möten.

Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller såsom sin mening, att inrättandet
av ett centralt organ med de av de sakkunniga ifrågasatta uppgifterna utan
tvivel vore ägnat att befordra en jämlik och rättvis beskattning samt skänka
arbetet en planmässighet och stadga, som vore välbehövlig. Länsstyrelsen
anför därefter följande.

Genom införandet av nu gällande uppbördsordning hava förhållandena
onekligen utvecklats i den riktningen, att de avgöranden, som träffats i uppbördsfrågor,
i viss mån påverka eller i varje fall kunna komma upp till bedömande
vid åsättande av taxering. Länsstyrelsen vill i detta avseende såsom
exempel peka på de besked, som centrala uppbördsnämnden i rätt ofta
förekommande fall meddelar i frågor, huruvida viss inkomst skall betraktas
såsom skattepliktig eller ej. Det förefaller under sådana förhållanden rätt
naturligt, att man hos ett organ borde samla de arbetsuppgifter, som f. n.
åvila centrala uppbördsnämnden, och de åligganden, som tillämnats den
föreslagna riksskattenämnden. Huruvida detta bör ske genom en omorganisation
av centrala uppbördsnämnden och en lämplig förändring i denna
nämnds benämning eller genom tillskapandet av ett helt nytt organ, som
anförtros jämväl de uppgifter, som f. n. åvila centrala uppbördsnämnden,
lärer sakna större betydelse. Genom antydda lösning av denna organisationsfråga
skulle säkerligen en icke ringa kostnadsbesparing kunna ske.

Även länsstyrelsen i Västmanlands län förordar, att riksskattenämnden
övertoge centrala uppbördsnämndens verksamhet.

I det av länsstyrelsen i Gotlands län avgivna yttrandet tillstyrkes inrättandet
av det föreslagna centrala taxeringsorganet, men samtidigt framhålles
önskemålet av att detta organ i högre grad än de sakkunniga torde avsett
inriktades på deklarationskontrollens planmässiga och likformiga bedrivande
inom de olika länen.

Länsstyrelsen i Hallands län framhåller, att den ifrågasatta nämndens
arbete komme att medföra icke blott enhetlighet i rättstillämpningen utan
även en rationalisering i arbetet genom att nämnden övertoge en del arbetsuppgifter,
som hittills utförts å de särskilda länsstyrelserna var för sig.

Kammarrätten framhåller, att orsakerna till att under senare år svårigheter
förelegat att uppnå likformighet i taxeringen inom hela riket vore
flerfaldiga. De torde främst sammanhänga med det skärpta skattetrycket,
som medfört ett större antal besvärsmål än tidigare, samt med ett därav och
av skattelagstiftningen över huvud under krigsåren och därefter föranlett
merarbete för taxeringsmyndigheterna. Vidare erinrar kammarrätten om att
beskattningsnämnderna och taxeringsavdelningarna i den gestaltning de
erhållit genom 1943 års taxeringsreform på grund av krisskatterna och uppbördsreformen
ännu icke fått arbeta under normala förhållanden; de hade
ej kunnat sysselsätta sig med den ordinarie inkomsttaxeringen ens i samma
utsträckning som under tiden före krigsutbrottet år 1939. Härigenom hade
tillfälle icke medgivits att i någon större utsträckning ägna uppmärksamhet
åt den alltid angelägna uppgiften att verka för enhetlighet i taxeringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

Kammarrätten tillägger, att själva skattelagstiftningen torde på grund
av sin alltmer komplicerade utformning varit en starkt bidragande orsak till
uppkomsten av ett behov av särskilda åtgärder med syfte att samordna taxeringsarbetet.
I anslutning härtill uttalas den meningen, att behovet av ett
samordnande organ på taxeringsområdet hade ett samband med den ekonomiska
konjunkturutvecklingen, i det att behovet särskilt aktualiserades
under tider, då till följd av utomordentliga förhållanden rubbningar inträdde
i den ekonomiska jämvikten och detta i sin tur föranledde särskilda lagstiftningsåtgärder.

Sedan kammarrätten sålunda berört orsakerna till det nuvarande behovet
av de ifrågasatta åtgärderna, upptages till behandling spörsmålet huruvida
detta behov kunde antagas komma att fortbestå under mera avsevärd
tid. Därvid framhålles bland annat att några säkra slutsatser angående den
inverkan i förevarande hänseende, som en översyn och överarbetning av
skattelagstiftningen kunde medföra, nu icke kunde dragas. Däremot komme
det hinder för enhetlig taxering inom ramen för nuvarande organisation,
som bestått och fortfarande bestode i extraordinärt taxeringsarbete, att upphöra.
Detta finge till följd att taxeringsavdelningarna kunde i full utsträckning
ägna sig åt den ordinarie inkomsttaxeringen och därvid bleve i tillfälle
inrikta sig på att undanröja de brister, som vidlådde densamma. Först
därefter kunde verkningarna av taxeringsreformen helt överblickas.

Kammarrätten anför sammanfattningsvis, att det visserligen med hänsyn
till de för närvarande rådande förhållandena inom taxeringsväsendet vore
värdefullt med den av de sakkunniga ifrågasatta anordningen, men att man
vid bedömandet av behovet av ett centralorgan borde beakta att det stadigvarande
behovet av ett sådant organ nu ej kunde med säkerhet bedömas.
På grund härav borde organet tills vidare få allenast vissa relativt avgränsade
uppgifter och befogenheter. I anslutning härtill framhåller kammarrätten
att det av organisatoriska skäl ej vore lämpligt att verksamheten redan från
början finge sådan vidsträckt omfattning, att en överbelastning av arbete
kunde befaras. En utveckling i dylik riktning kunde vara till hinders, då det
för organet gällde att förskaffa sig en allmän överblick i fråga om taxeringsväsendet,
vilket borde vara det väsentliga i dess uppgift.

Kammarrätten framhåller därefter som sin mening, att för närvarande
och till dess behovet kunde efter upphörandet av extraordinärt taxeringsarbete
med säkerhet överblickas det vore tillräckligt, att Kungl. Maj :t förordnade
en på taxerings- och beskattningsområdet såväl teoretiskt som praktiskt
förfaren person att, jämte erforderligt antal medarbetare, övertaga det
ledande, i viss mån upplysande arbete, som dittills bedrivits inom finansdepartementet
— bland annat förberedande av allmän fastighetstaxering och
viss taxeringskontroll — samt att därutöver till förberedande av årlig taxering
granska och i samordnande syfte överse landskamrerarnas förslag till
anvisningar innan de fastställdes av prövningsnämnderna, utfärda anvisningar
till ledning för taxeringsarbetet ävensom i övrigt såsom en central
myndighet verka för riktig och enhetlig tillämpning av skatteförfattningar -

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

na. Detta borde ske i samarbete med de regelbundet återkommande landskamrerar-
och taxeringsintendentmötena, vilka borde erhålla den fastare organisation
varom ofta varit tal i tidigare förd diskussion.

Mcllankommunala prövningsnåmnden — som i sitt yttrande framhållit,
bland annat, att avsevärda skiljaktigheter mellan olika län visserligen förelåge
i fråga om uppskattningen av värdet av bostad i egen fastighet av annan
fastighets natur men att denna fråga borde upptagas av de sakkunniga, som
skulle överse gällande beskattningsregler, i syfte att genom lagändring få
fram en enklare och mera likformig värdering av nämnda förmån — ifrågasätter
om icke en enklare organisation med friare arbetsformer än vad de
sakkunniga föreslagit borde eftersträvas.

I det av överståthållarämbetet avgivna yttrandet framhålles att spörsmålet
om inrättandet av ett centralt administrativt organ med uppgift att
verka för enhetlighet vid taxeringen vore ett spörsmål, vars lösning visserligen
i och för sig tedde sig angelägen, men fråga vore dock huruvida tiden
vore lämpligt vald för lagstiftning i ämnet. Överståthållarämbetet anför därvid
följande.

De sakkunniga ha trott sig finna vissa brister och ofullkomligheter i taxeringsorganisationen
men kommit till den uppfattningen, att åtskilliga av
dessa brister mindre bero på författningsbestämmelsernas innehåll än på
de av tidsomständigheterna betingade svårigheterna att genomföra givna
bestämmelser. Överståthållarämbetet vill med hänsyn till detta uttalande
erinra därom, att 1949 års uppbördssakkunniga understrukit angelägenheten
av att taxeringsförfarandet förbättras och att beskattningsreglerna avsevärt
förenklas. Det må erinras, att chefen för finansdepartementet den 17
mars 1950 erhållit bemyndigande att tillkalla sakkunniga med uppdrag att
verkställa en teknisk revision av kommunalskattelagen m. m. I direktiven för
de sakkunniga har uttalats, att sedermera skulle upptagas frågan om en
översyn av taxeringsorganisationen i syfte att mera effektivt inrikta denna
på kvalificerat taxeringsarbete med därav följande bättre taxeringsresultat.
Här avsedda utredningar syfta visserligen ej direkt till övervägandet av
de spörsmål, som behandlats av 1947 års taxeringssakkunniga, men det torde
ej kunna förbises, att utredningarna komma att inbegripa frågor, som
stå i mer eller mindre intimt samband därmed. I det hänseendet må bl. a.
framhållas, att en väsentlig omgestaltning kan komma att ske beträffande
besvärsförfarandet och beskattningsnämndernas organisation och uppgifter.
Att vid en tidpunkt, då frågan om taxeringsväsendets bottenorganisation
ställts under omprövning inrätta ett organ, som väsentligen kan karakteriseras
såsom en central institution inom taxeringsväsendet, synes enligt
överståthållarämbctets förmenande ej böra ske med mindre starka skäl tala
härför. Vid övervägande huruvida sådana skäl föreligga har överståthållarämbetet
fäst avseende vid att de sakkunniga konstaterat, att genom olika
former av samverkan på åtskilliga områden redan åvägabragts en viss grad
av enhetlighet. Såsom ovan antytts är det visserligen i och för sig önskvärt,
att ett centralt administrativt organ med uppgift alt verka för enhetlighet
inom taxeringsväsendet kommer till stånd, men det synes tvivelaktigt, om
delta bör ske nu. Emellertid äger frågan samband med spörsmålet om meddelande
av förhandsbesked i skattefrågor. Skulle nämligen förslaget om inrättandet
av eu riksskattenämnd för meddelande av förhandsbesked realiseras,
synes jämväl lämpligt att anförtro denna nämnd vissa uppgifter av
vägledande och övervakande natur inom taxeringsväsendet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

Överståtliållarämbetet -— som av skäl, vilka senare i vederbörligt sammanhang
komma att redovisas, icke anser sig kunna tillstyrka förslaget om
inrättandet av en riksskattenämnd för meddelande av förhandsbesked -—
avstyrker följaktligen att ett centralt organ med uppgift att verka för likformighet
vid taxeringen f. n. inrättas.

Länsstijrelsen i Värmlands län uttalar som sin mening, att frågan om
inrättandet av ett centralt organ att verka för likformig taxering icke borde
avvisas eller skjutas på en obestämd framtid. Men länsstyrelsen ville likväl
ifrågasätta, huruvida icke detta spörsmål lämpligen borde upptagas
först i samband med den översyn av taxeringsorganisationen, som chefen
för finansdepartementet förklarat sig ha för avsikt vidtaga för att mera
effektivt inrikta taxeringsorganisationen på kvalificerat taxeringsarbete
med därav följande bättre taxeringsresultat.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller i sitt yttrande, att
behovet av ett centralt administrativt organ för befrämjande av likformighet
i taxeringen genom rådgivande, ledande och övervakande uppgifter väl
vore erkänt såväl av taxeringsfunktionärer som av skattskyldiga. Länsstyrelsen
tillägger emellertid följande.

Närmast till hands ligger dock att lämna uppgiften till en väl kvalificerad
konsulent med funktion av enahanda art, som på sin tid med gott resultat
fylldes av centralkonsulenten för krigskonjunkturskattetaxeringen
eller konsulenten för omsättningsskattetaxeringen. Om det icke anses lämpligt
att placera en dylik funktionär inom finansdepartementet, varigenom
han dock kunde förlänas bästa auktoritet, tala exemplen från krigskonjunkturskatt
och omsättningsskatt för att bakom borde ställas såsom huvudman
en nämnd, gärna kallad riksskattenämnd, med liknande funktion
som de centrala nämnderna vid nämnda båda andra taxeringar. Men steget
därifrån är stort till en sådan riksskattenämnd, som de sakkunniga vilja
bereda ett överväldigande inflytande och som kan befaras tendera till att
från både skattedomstolar och beskattningsnämnder undandraga avgöranden
i fall, där sakens vikt kräver mera ingående behandling än vad i en
enda instans kanske kan vara möjligt att åstadkomma.

Även länsstyrelsen i Skaraborgs län uttalar vissa betänkligheter mot de
sakkunnigas förslag att inrätta ett centralt organ att verka för likformighet
vid taxeringen. Därvid framhålles bland annat att genom de sakkunnigas
förslag skulle i själva verket tillskapas en central ledning och samordning
av taxeringsväsendet. Emellertid tillkomme det länsstyrelsen jämlikt
107 § taxeringsförordningen att vaka över att taxeringsarbetet ordnades
och bedreves ändamålsenligt. I 14 a) § landshövdingeinstruktionen hade
i sådant hänseende ålagts taxeringsintendenten att närmast under landshövdingen
ansvara härför. Vidare erinrade länsstyrelsen om landshövdingens
rätt enligt 97 § taxeringsförordningen att närvara vid prövningsnämndens
sammanträden samt att deltaga i överläggningarna men icke i
besluten. Såvitt länsstyrelsen kunde finna hade de sakkunniga icke tillräckligt
beaktat, att de riksskattenämnden tillagda befogenheterna och
länsstyrelsernas ämbetsåligganden delvis grepe in i varandra.

Föreningen Sveriges taxering sintendenter, som erinrat om de av för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

eningen vidtagna åtgärderna i syfte att främja enhetlighet och effektivitet
i taxeringsarbetet, framhåller att de vidtagna åtgärderna icke kunde anses
tillräckliga. Önskade man resultat av påtaglig räckvidd, syntes det nödvändigt
att skapa ett organ med särskild uppgift att verka för en riksomfattande
samordning av taxeringsarbetet. Problemet gällde därför hur detta
skulle kunna ske utan att den nuvarande organisationens förtjänster ginge
förlorade. Därvid anföres att gällde frågan allenast att skapa ett kansli
till tjänst för de lokalt verksamma taxeringsmyndigheterna samt med uppgift
att förbereda landskamrerar- och taxeringsintendentmötena, skulle
huvudmannaskapet för organet utan olägenhet kunna anförtros en kommitté,
representerande den centrala administrationen, landskamrerarna och
taxeringsintendenterna samt möjligen även taxeringsnämndsordförandena.

I anslutning härtill uttrycker föreningen önskemålet, att — därest en riksskattenämnd
icke komme till stånd — i allt fall en upplysningscentral avantytt
slag måtte inrättas.

Föreningen tillägger emellertid, att eftersträvade man bättre likformighet
framförallt i uppskattningsfrågor genom att tillskapa en central instans,
som kunde giva auktoritativa råd och anvisningar, torde det bli nödvändigt
att giva detta organ ställning såsom nämnd med lekmannainslag på
sätt de sakkunniga föreslagit. Därvid påpekas att en betydelsefull uppgift
bleve att klargöra innebörden av ny lagstiftning. En på ifrågasatt sätt sammansatt
nämnd kunde därvid uttala sig med auktoritet även om dess ord
icke formellt gåves bindande kraft. Det låge dock i sakens natur att fråga
av särskild vikt icke borde avgöras utan diskussion vid möte med landskamrerare
och taxeringsintendenter eller med representanter för dessa.

I de yttranden, som avgivits av Svenska landstingsförbundet, Svenska
landskommunernas förbund och Svenska stadsförbundet, har — under bestyrkande
av att ojämnheter vidlådde taxeringsresultaten och att det föreslagna
centralorganet syntes utgöra ett värdefullt bidrag till åstadkommande
av förbättrade förhållanden på hithörande områden — förslaget om
ett organ att verka för likformighet vid taxeringen tillstyrkts.

Såsom av det förut sagda framgår har även flertalet näringsorganisationer,
som över betänkandet avgivit yttranden, antingen tillstyrkt eller
förklarat sig icke ha något att erinra mot vad de sakkunniga i nu förevarande
hänseenden anfört och föreslagit. Sålunda påpekar t. ex. Skånes
handelskammare att med den principiellt genomförda decentraliseringen
av taxeringsorganisationen kunde icke förväntas, att taxeringen varken i
fråga om tolkningen eller tillämpningen av skattelagarna kunde bli så
enhetlig och likformig, som särskilt med hänsyn till rättvisekravet måste
anses önskvärt. Allt eftersom beskattningen och beskattningsväsendet förändrades,
måste det därför vara en angelägenhet av vikt att inom de gränser,
som grunderna för taxeringsväsendets principiella utformning inedgåve,
söka tillgodose dylika krav på likformighet och rättvisa i beskattningen.
Den nuvarande avsaknaden av ett organ med samordnande uppgift
utgjorde en verklig brist i den nuvarande taxeringsorganisationen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

Kooperativa förbundet framhåller i sitt yttrande, att det principiellt icke
vore något allmänt intresse att tjänstemannastaben ökades. Snarare borde
man undersöka huruvida det icke kunde vara möjligt att undvika
den nya organisationen genom ändringar i skattelagstiftningen så att denna
bleve lättare att förstå och att tillämpa. Då emellertid effektiva förenklingar
i skattelagstiftningen vore en fråga på lång sikt, ville förbundet
icke motsätta sig att tillfälliga åtgärder vidtoges med den syftning, som
de sakkunniga föreslagit. Förbundet ville dock betona det angelägna i att
den tilltänkta organisationen icke gåves större omfattning och varaktighet
än som kunde finnas nödvändigt för att avhjälpa påtagliga missförhållanden
eller behov av uttolkning av skattelagarna. Förbundet anför vidare
att icke sällan hade förmärkts en viss ojämnhet i taxeringen de olika länen
emellan. Det hade hänt, att inom ett eller flera län en helt ny- praxis börjat
tillämpas rörande nog så betydelsefulla taxeringsfrågor. I den mån dessa
frågor berört de för kooperativa föreningar givna särskilda stadgandena
hade det icke i något fall hänt, att förbundet blivit på förhand informerat
i ämnet. Vad beträffade fastighetstaxeringen hade liknande ojämnhet förmärkts
både i principfrågor, exempelvis vad som borde åsättas särskilt
maskinvärde, och beträffande värderingsnormerna. Från denna synpunkt
funne förbundet förslaget i vad det avsåge åtgärder för att åstadkomma
en riktig och enhetlig taxering vara värt att understödjas.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation understryker det för
landets skattebetalare angelägna önskemålet att få till stånd likformighet
vid taxeringen till skatt i olika delar av landet. Organisationen uttalar dock
vissa farhågor för att det centrala organets verksamhet komme att i praktiken
medföra en tendens att över hela riket genomgående tillämpa de
strängaste av de principer, som tillämpades inom taxeringsområdena. Från
näringslivets sida måste emellertid med bestämdhet hävdas, att nämnden
i sin verksamhet självfallet måste inrikta sig på en allmän utjämning avpraxis
och i sådant syfte jämväl hade att uppmärksamma överdrivet nitiska
skattemyndigheter.

En från övriga näringsorganisationer delvis skiljaktig mening tillkännagives
i det av Sveriges redareförening avgivna yttrandet. Föreningen anför
bl. a. följande.

Nämndens rådgivande verksamhet, sådan densamma utformats enligt
förslaget, torde komma att leda till att nämnden, sedan någon tid förflutit,
i realiteten blir ett centralt dirigerande organ på taxeringsområdet, samt
att de lokala taxeringsmyndigheternas inflytande på taxeringsarbetet därigenom
kommer att avsevärt begränsas eller måhända helt försvinna. En
utveckling i sådan riktning kommer givetvis att kräva större personal hos
nämnden samt ökade kostnader för densamma. Att nämndens rådgivande
verksamhet kommer att bliva av ömtålig natur med avseende å förhållandet
till skattedomstolarna är uppenbart," och de sakkunniga hava ej heller
förbisett, att intressekonflikter kunna uppstå mellan de olika organen, men
anse farhågorna härför icke böra överdrivas. De sakkunniga uttala härutinnan,
att det torde vara att förvänta, att skattedomstolarna i regel komma
att godtaga en på grundval av riksskattenämndens uttalanden under en

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

följd av åi- utbildad praxis. En sådan utveckling skulle leda till, att nämnden
blir så gott som allenarådande på beskattningsområdet, samt att skattedomstolarna
så småningom helt sättas ur funktion. Ur rättssäkerhetssynpunkt
innebär detta en allvarlig fara för de skattskyldiga samt kan komma
att medföra ett ensidigt tillgodoseende av det fiskaliska intresset. Betydelsen
av att de skattskyldiga kunna förlita sig på en fullt objektiv prövning
av deras skattespörsmål kan icke nog kraftigt understrykas och det
ligger därför vikt uppå, att inga åtgärder vidtagas, som kunna rubba detta
förtroende.

Redareföreningen uttalar därefter som sin mening, att den lämpligaste
anordningen för vinnande av likformighet vid taxeringen vore att utbygga
landskamrerar- och taxeringsintendentmötena till en fastare organisation
och vid dessa möten låta ett lämpligt antal representanter för näringslivet
och löntagarna närvara.

Härefter torde få lämnas en redogörelse för remissyttrandena i vad de
avhandla behovet av att bereda de skattskyldiga möjlighet till f ö rhandsuttalanden
i skattefrågor och frågan om det organ
å vilket det lämpligen borde ankomma a t*t lämna
sådana uttalanden.

I förstnämnda hänseende gäller att det övervägande antalet remissinstanser
— däribland statskontoret, kammarrätten, kommerskollegium, flertalet
länsstyrelser, mellankommunala prövningsnämnden, stadsförbundet,
landskommunernas föx-bund, landstingsförbundet, Föreningen Sveriges
taxeringsintendenter, Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund och
samtliga hörda näringsorganisationer — i huvudsak anslutit sig till de sakkunnigas
uppfattning att övervägande skäl talade för åtgärder till efterkommande
av önskemålet att bereda de skattskyldiga tillfälle att efter framställning
erhålla förhandsuttalanden i skattefrågor. Däremot råder bland
nämnda remissinstanser delade meningar bland annat i avseende å huruvida
dessa uttalanden borde vara bindande eller ej, i vilken omfattning
uttalanden skulle lämnas och å vilken myndighet det borde ankomma att
göra sådana uttalanden. I huvudsak avstyrkande uttalanden över de sakkunnigas
förslag ha gjorts i de yttranden, som avgivits av överståthållarämbetet
ävensom länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs, Göteborgs
och Bohus samt Skaraborgs län.

Från remissyttrandena i nu förevarande del torde följande få här återgivas.

Kommerskollegium framhåller i sitt yttrande, att icke minst för näringslivet
hade de under senare år kraftigt höjda skattesatserna medfört ökat
behov av att på förhand kunna bedöma de skatterättsliga verkningarna av
tilltänkta affärstransaktioner. Med hänsyn till de fördelar, som de sakkunnigas
förslag innebure för de skattskyldiga, ansåge sig kollegium böra
intaga en positiv inställning till detsamma. Antalet besvär i skatteärenden
skulle måhända komma att minska genom införande av förhandsbesked,
varigenom en önskvärd avlastning i nuvarande skattemyndigheters arbetsbörda
borde kunna erhållas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

Att det av de sakkunniga förordade organet skulle genom att avge förhandsuttalanden
i skattefrågor, sammanhängande med en tilltänkt affärstransaktion
eller rörande engångsavdrag för planerad nyanläggning och
nyanskaffning för industriellt ändamål och dylikt, kunna fylla en
betydelsefull uppgift understrykes särskilt i de yttranden, som avgivits
av länsstyrelserna i Jönköpings, Kristianstads, Hallands och Älvsborgs
län.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller som sin mening, att behovet av
ett särskilt organ för meddelande av förhandsbesked visserligen vore betydligt
mindre nu än under kriget och kristiden, men ett dylikt organ skulle
dock utan tvivel bli av betydelse särskilt för näringslivet, vars representanter
vid flera tillfällen framfört önskemål därom. Länsstyrelsen
uttalar vissa betänkligheter mot den föreslagna anordningen med
bindande förhandsbesked — riksskattenämnden bleve därigenom i vissa
fall högsta instans i skattefrågor, konfliktsituationer med beskattningsnämnderna
och skattedomstolarna kunde uppkomma och tolkningssvårigheter
vore att emotse när det gällde att bedöma huruvida vid taxeringen
konstaterade omständigheter sammanfölle med de förutsättningar, som legat
till grund för det lämnade förhandsbeskedet — men säger sig likväl
vilja tillstyrka vad de sakkunniga härutinnan föreslagit. —- På ett härmed i
huvudsak likartat sätt uttalar sig länsstyrelsen i Malmöhus län.

Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller, att ehuru den ifrågasatta riksskattenämnden
icke bleve en förvaltningsdomstol, skulle den likväl fatta
beslut som erhölle karaktär av prejudikat. Härigenom skulle gällande instansordning
brytas, varför förslaget i denna del vore ägnat att inge starka
betänkligheter. Länsstyrelsen funne sig icke kunna biträda detta förslag
utan ville i stället föreslå, att befogenheten att meddela förhandsbesked
överlämnades till regeringsrätten. Därigenom skulle beskeden även förlänas
.största möjliga auktoritet. Länsstyrelsens förslag förutsatte, att man
inom förvaltningsprocessen skapade en möjlighet till lagförklaring efter
förebild av nu gällande bestämmelser om förklaring av lag enligt regeringsformen.

Länsstyrelsen i Örebro län anför som sin mening beträffande meddelandet
av bindande förhandsbesked, att länsstyrelsen ställde sig tveksam inför
tanken att förlägga den slutliga beslutanderätten i taxeringsfråga till
en nämnd utanför den ordinarie instansordningen. I synnerhet gällde detta
rena lagtolkningsspörsmål. I sådana torde endast av regeringsrätten meddelade
utslag böra tillerkännas prejudicerande verkan. Förslaget syntes i
denna del innebära en mindre lycklig dualism. — På ett delvis likartat sätt
uttalar sig länsstyrelsen i Gävleborgs län, som ifrågasätter huruvida icke
riksskattenämndens förhandsbesked, åtminstone i vad avsåge rättsfrågor,
borde underställas regeringsrätten.

Länsstyrelsen i Västmanlands län säger sig livligt tillstyrka, att frågan
om förhandsbesked bringades till en positiv lösning men ansåge det icke
lämpligt, att den ifrågasatta riksskattenämnden med — såsom de sakkun -

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

niga föreslagit — eu majoritet av representanter för näringslivet skulle meddela
beskeden. Länsstyrelsen ifrågasatte i stället om förhandsbeskeden icke
lämpligen kunde lämnas antingen av ett »skatteråd», bestående av riksskattenämndens
ordförande, ett regeringsråd och ett kammarrättsråd, eller av
riksskattenämndens ordförande, därvid beskedet i sistnämnda fall dock alltid
skulle underställas regeringsrättens prövning.

Statskontoret finner det visserligen med hänsyn till den alltmer invecklade
skattelagstiftningen och det höga skattetrycket vara önskvärt, att den
skattskyldige före en viss transaktion kunde få besked huru densamma
komme att bedömas ur skatterättslig synpunkt, men samtidigt framhålles
att den av de sakkunniga förordade utformningen av ett dylikt förhandsbesked
vore ägnad att väcka betänkligheter ur principiell synpunkt. Skattemyndigheternas
kompetens bleve i fall av bindande förhandsbesked begränsad
till en prövning, huruvida angivna förutsättningar för beskedets
tillämpning vore förhanden. Förslaget innebure sålunda ett betydande avsteg
från gällande förvaltningsrättsliga grundsatser på beskattningsområdet.
Enligt statskontorets uppfattning skulle riksskattenämnden kunna i
det alldeles övervägande antalet fall lämna de skattskyldiga fullt tillräcklig
vägledning genom att stå till tjänst med upplysningar om gällande skatterättslig
praxis i den väckta tolkningsfrågan. Statskontoret förordade därför,
att nämnden —- i vart fall till dess närmare erfarenheter av verksamheten
vunnits — erhölle en på dylikt sätt begränsad funktion.

Även länsstyrelsen i Norrbottens län vänder sig mot förslaget att förhandsbeskeden
göras bindande och anser att dessa allenast borde tjäna
till ledning vid bedömande av skatteproblem. Länsstyrelsen tillägger att beskeden
genom riksskattenämndens auktoritet i praktiken likväl finge i regel
samma verkan, som om de vore formellt bindande.

Länsstyrelsen i Södermanlands län, som avstyrker de sakkunnigas förslag
att riksskattenämnden skulle äga meddela bindande förhandsbesked,
framhåller att ett genomförande av förslaget ledde i praktiken till att en
ny sidoordnad instans tillskapades. I den mån denna uppfattning vunne
insteg, skulle riksskattenämndens verksamhet kunna skapa irritation. Skattedomstolarna
skulle med all säkerhet ha svårt att förlika sig med att vara
bundna av meddelade förhandsbesked, i all synnerhet som det ofta måste
inträffa, att nämndens uttalanden icke vilade på en samstämmig åsikt inom
nämnden. Organets verksamhet borde i stället få karaktär av rådgivning.
Om så skedde kunde ifrågasättas, huruvida en så omfattande organisation
som den föreslagna vore behövlig.

Kammarrätten påpekar i sitt remissyttrande, alt den föreslagna riksskattenämndens
verksamhet i vad densamma avsåge meddelandet av förhandsbesked
bleve likartad med domstolarnas och alt dessas prövningsrätt skulle i
viss motsvarande mån inskränkas. Förslaget innebure i själva verket, att för
taxeringsärenden skulle tillskapas en ny instans av säreget slag. Kammarrätten
anför vidare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

Säkerligen ha de i förhållande till förkrigstiden avsevärt höjda skatterna
till staten främst medverkat till att åtminstone under krigsåren och för
näringsidkare uppkommit önskemål om preciserade och bindande besked
rörande skattelagarnas tolkning i vissa avseenden med hänsyn till en blivande
taxering. Sannolikt är att de krav, som under nämnda år framställdes
på möjlighet till förhandsbesked, förorsakades av krigskonjunkturskatten
och inspirerades av det förhållandet, att näringsidkare i vissa

fall kunde erhålla eftergift av sådan skatt.---- Frågan, huruvida det

påstådda behovet för näringsidkare av förhandsbesked alltjämt fortbestår
i samma utsträckning som under krigsåren och åren närmast därefter, har
ej närmare utvecklats av de sakkunniga och undandrager sig kammarrättens
bedömande. Vad åter angår den komplicerade skattelagstiftningen såsom
orsak till behovet av en möjlighet att få omfattningen av blivande
skattskyldighet fastställd i förväg, ha de sakkunniga utgått från och grundat
förslaget på den uppfattningen, alt lagstiftningen skulle i stort sett bibehållas
i sin nuvarande utformning. Det måste också enligt kammarrättens
mening betecknas såsom tveksamt, huruvida det med helt bibehållande av
gällande beskattningssystem är möjligt åstadkomma någon mera genomgripande
omarbetning av lagstiftningen med avseende å dess tekniska utgestaltning,
ledande till större klarhet och överskådlighet i de nu vidlyftiga
och ofta även svårtydda författningsbestämmelserna. Skattetrycket befrämjar
förefintliga tendenser till att i författningarna söka finna utvägar att
komma undan eller nedbringa skatterna. Härav föranledes, tid efter annan,
ändrade bestämmelser till förhindrande av skatteflykt; att överskådligheten
och klarheten därav sällan främjas ligger i öppen dag. Det lärer nu vara
att förvänta, att hela inkomstskattelagstiftningen — sedermera även taxeringsorganisationen
— kommer att göras till föremål för en översyn i syfte
att utfinna enklare beskattningsregler än de nuvarande. I den mån förenklingar
i skattesystemet kunna genomföras, torde därigenom det eventuella
behovet av förhandsbesked minskas.

Kammarrätten framhåller vidare, att behovet av förhandsbesked delvis
även hade sin grund i skatteprocessens långsamhet; i samband därmed uttalas
önskvärdheten av att sådana anstalter träffades, att avgörandena av
taxeringsmål kunde ske snabbare än nu merendels vore fallet.

Med understrykande av att kammarrätten bedömt behovet av förhandsbesked
utifrån de för närvarande rådande förhållandena, uttalar kammarrätten
som sin mening att en lagstiftning om förhandsuttalanden syntes
böra sättas i samband med en översyn av skattelagstiftningen, taxeringsförfarandet
och över huvud förvaltningsförfarandet i processuellt avseende.

Kammarrätten vänder sig därefter mot de sakkunnigas uttalande att
meddelandet av förhandsbesked övervägande vore att anse såsom en förvaltningsåtgärd,
i följd varav det beskedsgivande organet skulle i huvudsak
icke vara en dömande instans utan fungera som en förvaltningsmyndighet. Enligt
kammarrättens mening antydde åtskilliga omständigheter — däribland
att organet föreslagits inrättat såsom en nämnd och icke såsom någon
sammanslutning av på beskattningsområdet utbildade tjänstemän och att
den beskedsgivande verksamheten medförde bindande besked för den särskilda
taxeringen varigenom en inskränkning ägde rum i skattedomstolarnas
kompetensområde — att här bleve fråga om en dömande verksamhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

Sedan kammarrätten framhållit att föremålet för ett förhandsbesked skulle
bliva en ur den ordinarie skatteprocessen utbruten specialfråga, anföres
följande.

Beträffande frågan, huruvida befogenhet att meddela förhandsbesked över
huvud bör tillkomma något med domstolarna sidoordnat organ, må erinras
om vad kammarrätten tidigare anfört, då liknande anordningar på andra
skatteområden än det ordinära varit föreslagna. Sålunda framhöll kammarrätten,
då centrala krisskattenämnden — sedermera benämnd centrala
krigskonjunkturskattenämnden — föreslagits skola äga fastställa regler
för tillämpning av förordningen om dylik skatt, att det ej syntes lämpligt
anförtro detta åt nämnden. Dylika regler, vilka givetvis måste bliva bindande
för myndigheterna •— även kammarrätten och regeringsrätten — borde
utfärdas endast av Kungl. Maj :t. Den ändringen gjordes därefter i förslaget,
innan det genomfördes, att nämndens befogenhet bestämdes dels till
att avgiva yttranden, dels till att, när anledning yppades, hos Kungl. Maj :t
avgiva förslag till regler för tillämpning av förordningen. Av betänkandet
framgår att, då fråga var om centrala omsättningsskattenämndens organisation
och en ifrågasatt utvidgning av nämnden givna befogenheter, kammarrätten
visserligen förordade en viss och sedermera genomförd utökning
av nämndens kompetens, men i övrigt intog den ståndpunkten, att frågor
om tillämpningen i det enskilda fallet av vid inkomstbeskattningen gällande
regler — till vilka i omsättningsskatteförordningen hänvisades — icke kunde
anförtros en myndighet vid sidan av de vanliga instanserna och att följaktligen,
därest en förhandstolkning skulle lämnas, avgivandet av denna och
det slutliga dömandet måste ske i samma instans. I fråga om den av beskattningsorganisationssakkunniga
föreslagna riksskattenämndens befogenheter,
avseende de ordinarie skatterna, yttrade kammarrätten bland annat, att i
den mån nämndens verksamhet skulle kunna anses innebära, att mer eller
mindre bestämda direktiv gåves prövningsnämnderna i deras dömande verksamhet,
en sådan inverkan måste anses obehörig och därjämte oförenlig
med syftet att organisera prövningsnämnderna såsom en verklig instans i
förvaltningsprocessen.

Kammarrätten har ej funnit skäl att på nu förevarande spörsmål i senast
avhandlade hänseende anlägga andra synpunkter än dem, varåt kammarrätten
tidigare vid skilda tillfällen givit uttryck. Bindande förhandsuttalanden
rörande skatteförfattningarnas tillämpning i speciella fall böra därför
i princip avgivas endast av skattedomstol.---- Ett avsteg från princi pen,

att uteslutande skattedomstol bör handhava den ifrågasatta uppgiften,
kan motiveras allenast därmed, att i vissa fall ett mycket trängande behov
anses vara för handen, vilket icke kan tillgodoses genom anordningar inom
ramen för nuvarande instansordning. Här åsyftas de i direktiven och i motiven
för förslaget berörda fall, kanske endast ett fåtal, avseende planerade
nyanläggningar eller nyanskaffningar inom bland annat industrien, handeln
och transportväsendet ävensom andra tilltänkta affärstransaktioner, vilkas
fullföljande på grund av deras ekonomiska räckvidd ställas i beroende av
att skattefrågorna dessförinnan bliva lösta, helt eller till större delen i enlighet
med vederbörandes hemställan.

Kammarrätten övergår så att behandla frågan om den tänkta befogenhetens
omfattning och påpekar att därvid bleve behovet utslagsgivande. Kammarrätten
framhåller, att ett fullt legitimt behov av bindande besked endast
undantagsvis torde vara för handen. Beträffande eu del skattefrågor

,‘5 Biharnj till riksdagens protokoll 1031. i samt. .Yr 64.

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

torde uttalanden, vilka förlänats viss grad av auktoritet, vara tillfyllest. Vidare
syntes behovet av att beskedet lämnades i förhand kunna variera med
hänsyn till tidpunkten, då det borde föreligga, så att i vissa fall det aktuella
spörsmålet kunde besvaras i sammanhang med själva taxeringen,
därest tiden för dennas behandling i olika instanser bleve väsentligt kortare
än för närvarande vore fallet. Den nu gjorda uppdelningen innebure en
uppdelning i tre huvudgrupper beträffande vilka tillvägagångssättet för beskeds
lämnande torde böra behandlas olika. Vad först anginge bindande besked,
torde dessa böra som regel förbehållas sådana frågor om skatteförfattningarnas
tillämpning, som avsåge planerade nyinvesteringar eller andra
liknande transaktioner och som tillika ur det allmännas synpunkt framstode
såsom särskilt betydelsefulla. Besked av denna art borde uteslutande
tillkomma skattedomstol att meddela. Det borde ankomma å regeringsrätten
att lämna beskeden. Då det emellertid ej syntes lämpligt att regeringsrätten
i första hand prövade ansökningar, måste kammarrätten bliva första
instans för dessa ärenden. Allmänna, såsom auktoritativa betraktade uttalanden
rörande avskrivnings-, uppskattnings- och liknande frågor torde
lämpligen kunna göras av det centrala organ eller den centrala myndighet
för taxeringsverksamheten, som kammarrätten förutsatte komme att inrättas.
Övriga frågor, slutligen, kunde få ett förhållandevis snabbt avgörande
genom förtursbehandling av besvärsmål. Kammarrätten förutsatte
därvid att vissa närmare föreskrifter i ämnet lämnades.

Mellankommunala prövningsnämnden lämnar i sitt yttrande till en början
en redogörelse för de förhandsuttalanden, som allmänna ombudet hos nämnden
— i vissa fall först efter att under hand ha inhämtat nämndens eller
dess ordförandes godkännande — med nuvarande ordning brukade meddela
skattskyldiga på av dem gjord framställning. De besked, som därvid lämnades,
hänförde sig i huvudsak antingen till besked, som erfordrades då en
investering eller annan affärstransaktion planerades, eller till besked i anledning
av boksluts- och deklarationsförfrågningar. Den första gruppen hade
huvudsakligen omfattat frågor om överprisavdrag å byggnader men även
andra spörsmål, exempelvis avdrag för nedskrivning å kontraherade anläggningstillgångar.
Under kriget begärdes i många fall besked om överprisavdrag;
efter fredsslutet hade antalet sådana förfrågningar minskat, då den
grundläggande förutsättningen för överprisavdrag, nämligen att en anläggning
kunde väntas bliva överdimensionerad eller billigare att uppföra sedan
en tillfällig konjunktur upphört, som regel ej förelegat. Under år 1949 och
tiden fram till maj 1950 hade endast tre förfrågningar framställts i samband
med planerade investeringar. Den andra huvudgruppen av förfrågningar —
eller sådana som betecknats som boksluts- och deklarationsförfrågningar —
avsåge understundom spörsmål av närmast teknisk natur såsom förfaringssättet
vid upprättandet av avskrivningsplaner, fråga i samband med övergång
till fri avskrivning, utformning av stadgar för pensionsstiftelser och
fördelning av inkomst mellan olika kommuner. De viktigaste förfrågningarna
inom denna grupp avsåge emellertid värdesättning av olika tillgångs -

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

grupper i boksluten såsom värdering av varulager och nedskrivning på
kontraherade varor. Därefter anföres följande.

Nämnden har lämnat allmänna ombudet sitt fulla stöd, då denne försökt
att redan på tidigt stadium lämna svar på sådana förfrågningar. Nämnden
hyser nämligen den uppfattningen, att de skattskyldiga hava berättigade
anspråk på att få kännedom om skattemyndigheternas inställning till värderingsfrågor
redan före bokslutet. Om skattemyndigheterna göra avvikelse
från den i räkenskaperna gjorda värdesättningen, kan det ofta bli fråga om
så stora höjningar av taxeringarna att företagen kunna få likviditetsbekymmer.
Det är även i det allmännas intresse att såvitt möjligt undvika skatteprocesser
rörande nu berörda värderingsfrågor. Innan en fast praxis hunnit
utbilda sig, är utgången hos skattedomstolarna oviss, och om utslagen gå
skattemyndigheterna emot, kan räntan å restituerade skatter ofta uppgå till
stora belopp. Eftersom räntan beräknas efter fem procent, blir den kortfristiga
upplåning, som förfarandet innebär, mycket dyrbar för det allmänna.
Nämnden har därför före utgången av de två senaste kalenderåren med
stöd av bestämmelserna i 75 § taxeringsförordningen gjort uttalanden om
sin inställning till nedskrivning å kontraherade varor under det närmast
följande taxeringsåret. Vidare har allmänna ombudet i samförstånd med
nämnden gjort uttalanden om sin inställning å tjänstens vägnar till nedskrivning
å inneliggande varulager hos företag, som driva industriell rörelse.
Dessa uttalanden hava godtagits av det stora flertalet skattskyldiga,
och bokslutsbeskeden torde ha varit en bidragande orsak till att besvär till
kammarrätten rörande värderingsfrågor under de senare åren förekommit
endast i undantagsfall.

Mellankommunala prövningsnämnden tillägger, att med de goda erfarenheter,
som nämnden haft av förhandsbesked, vore det naturligt, att nämnden
med tillfredsställelse hälsade de sakkunnigas förslag, som innebure att
förhandsbesked i hela landet skulle kunna lämnas i ökad omfattning. Visserligen
torde sådana förhandsbesked, som av nämnden betecknats såsom boksluts-
och deklarationsförfrågningar, även i framtiden huvudsakligen komma
att lämnas av taxeringsintendent och även när det gällde förfrågningar
i samband med planerade affärstransaktioner torde den skattskyldige ofta
finna det enklare att i första hand begära besked hos vederbörande landskamrerare
och taxeringsintendent. Men i vissa fall torde förhandsbesked
icke kunna erhållas från annat håll än riksskattenämnden. Så kunde fallet
vara t. ex. när det gällde rättsfrågor och bedömningsfrågor av sådan räckvidd,
att de berörde skattskyldiga i olika län.

I det yttrande som avgivits av länsstyrelsen i Skaraborgs län påpekas,
att åtskilliga av de ämnen, som av de sakkunniga ansetts lämpade för ett
förhandsbesked, icke vore lika aktuella nu som under förkrigsåren. Vidare
framhålles att även efter tillkomsten av en central nämnd måste skattedomstolarnas
och främst regeringsrättens avgöranden tillmätas den största
betydelse för vinnande av enhetlighet i rättstillämpningen. Inom sådana
områden av skattelagstiftningen, som icke underginge alltför stora
och hastiga förändringar, hade denna praxis också efter hand allt mer
vunnit i stadga. Länsstyrelsen hade icke blivit övertygad om nödvändigheten
eller lämpligheten av att det ifrågasatta centralorganet tillskapades.

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län erinrar om de förhandsbesked,
som i olika omfattning enligt nu gällande ordning lämnades genom vederbörande
taxeringsintendenter och allmänna ombudet hos mellankommunala
prövningsnämnden, och framhåller att med en central funktionär som konsulent,
beredd att samråda med intendenterna i förekommande fall, skulle
ytterligare mycket av värde kunna vinnas. Däremot ansåge sig länsstyrelsen
icke kunna tillstyrka, att bindande förhandsbesked på av de sakkunniga
föreslaget sätt finge meddelas av en riksskattenämnd.

I det yttrande, som länsstyrelsen i Kronobergs län avgivit, framhålles att
genom ändrad lagstiftning (fri avskrivning m. m.) och utbildad praxis
torde intresset för förhandsbesked i avskrivningsfrågor numera ha betydligt
minskat. Det vore emellertid uppenbart, att många fall funnes, då det
måste vara av stort värde för de skattskyldiga att på förhand få besked
om en affärstransaktions skatterättsliga verkningar. Med hänsyn till de
svårigheter, som vore att emotse vid en prövning av om förutsättningarna
för förhandsbeskedets tillämpning förelåge vid taxeringen, och då den begränsning
av skattedomstolarnas fria prövningsrätt, som förhandsbeskeden
innebure, måste medföra allvarliga olägenheter hl. a. genom den ojämnhet
i taxeringen, som uppkomme då skattedomstolarna icke ansåge sig
kunna dela riksskattenämndens uppfattning, kunde länsstyrelsen likväl
icke tillstyrka de sakkunnigas förslag i denna del.

Länsstyrelsen i Östergötlands län — som berört vissa av de kompetenskonflikter,
vilka vid förslagets genomförande uppkomme i förhållande till
skattedomstolarna, och de olägenheter, som föranleddes av bindande förhandsbesked
att gälla för en skattskyldig men icke för en annan i samma
läge — erinrar bland annat om det principiellt oriktiga i att prövningsnämnder
och skattedomstolar skulle mot sin övertygelse vara pliktiga att
döma enligt en av sidoordnad myndighet given tolkning i viss fråga. Till
dess man funnit någon utväg att undgå sådana situationer, måste länsstyrelsen
intaga en negativ inställning till förslaget. Länsstyrelsen tillägger,
att man kunde fråga sig, om det överhuvud funnes anledning meddela
förhandsbesked. Det förefölle som om åtskilliga frågor som ansetts påkalla
sådant besked, redan vunnit sin lösning. Förhandsbeskeden syntes
på grund av övergången från krisförhållanden till mera normala förhållanden
och på grund av lagstiftningens utveckling numera i stort sett sakna
intresse för de skattskyldiga.

Överståthållarämbetet, som avstyrkt de sakkunnigas förslag om bindande
förhandsbesked, erinrar till en början om att det visserligen icke innebure
någon principiell nyhet, att enskilda personer bereddes möjlighet att genom
förhandsbesked överblicka, huru deras förhållande till staten i visst
avseende komme att regleras i en given situation. Lagstiftningen i hithörande
frågor hade emellertid utmärkts av en utomordentlig försiktighet
och tagit sikte på noggrant avgränsade fall inom relativt begränsade rättsområden.
Det av de sakkunniga föreslagna frågeinstitutet hade en annan
karaktär; det hade givits en synnerligen vid omfattning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

Sedan ämbetet därefter uppehållit sig vid, bland annat, de kompetenskonflikter
gentemot skattedomstolarna, som vid ett genomförande av förslaget
uppkomme, och vissa andra av förslaget föranledda problem — en
närmare redogörelse för vad ämbetet härutinnan anfört skall lämnas i senare
sammanhang — uttalar ämbetet tvivel om de praktiska möjligheterna att
framgå enligt förslagets linje, och säger sig instämma i det uttalande, som
på sin tid gjordes av centrala omsättningsskattenämnden, att det låge något
i viss mån orimligt i att utfärda bindande förklaringar om förhållanden, som
lätt nog kunde förändras.

överståthållarämbetet tillägger, att de invändningar, som kunde riktas
mot de sakkunnigas lösning, hämtade huvudsakligen sin fulla kraft ur det
förhållandet, att förhandsbeskeden föreslagits skola vara bindande. En anordning
med icke bindande förhandsbesked eliminerade i stort sett kollisionsproblemet.
Ämbetet ansåge att frågan om icke bindande besked i skattefrågor
förtjänade att ånyo övervägas. Därvid syntes särskilt böra beaktas
de erfarenheter man redan hade av den beskedsgivande verksamhet, som
utövats av centrala omsättningsskattenämnden, centrala krigskonjunkturskattenämnden
och centrala uppbördsnämnden. En dylik beskedsgivande
verksamhet syntes på ett naturligt sätt kunna anknytas till ledande och
övervakande uppgifter inom taxeringsväsendet. Frågan om inrättandet av
ett centralorgan borde samordnas med övriga uppkommande organisationsfrågor
inom beskattningsväsendet.

Föreningen Sveriges taxeringsintcndenter framhåller, att den av de sakkunniga
föreslagna anordningen med riksskattenämnden såsom ett administrativt
organ, som skulle kunna disponera över statens och kommunernas
beskattningsanspråk, ingåve allvarliga betänkligheter. Den skattskyldiges
merendels berättigade krav på besked bleve visserligen väl tillgodosett men
det framstode som mindre lämpligt att nämnden genom en administrativ verksamhet
i icke domstolsmässiga former skulle vid sidan av regeringsrätten
komma att verka såsom ett prejudikatbildande organ. Risken syntes vara stor
för alt nämnden på grund av sin sammansättning kunde komma att påverkas
av skattepolitiska hänsyn eller eljest bedöma saken ur andra synpunkter
än dem, som regeringsrätten anlade. Kunde förhandsbeskeden ordnas under
lämpliga former, torde emellertid förutsättningar finnas för att denna
nyhet skulle icke endast tillfredsställa den skattskyldiges privata intressen
utan även giva stadga åt praxis på ett tidigt stadium. I anslutning härtill
uttalar föreningen önskemålet att förhandsprövningen på något sätt gåves
karaktär av process, där den skattskyldige och hans fiskaliska motpart
tillädes samma möjligheter att utveckla sina synpunkter. Riksskattenämnden
syntes icke böra göras till sista instans; beskeden borde kunna överklagas
hos regeringsrätten såväl av den skattskyldige som av företrädare
för det allmännas skattcanspråk.

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund uttalar tveksamhet inför förslaget
med bindande förhandsbesked, vilket innebure ett föregripande av
taxeringsnämndens prövning. Förbundet, som i och för sig hälsade innit -

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

tandet av en riksskattenämnd med tillfredsställelse, förordade att nämnden
tillädes en blott rådgivande och vägledande verksamhet.

Sveriges industriförbund och Stockholms handelskammare åberopa som
eget utlåtande ett av delegerade för nämnda näringsorganisationer samt
för Svenska bankföreningen och Svenska försäkringsbolags riksförbund i
ärendet avgivet yttrande. I detta yttrande understrykes, att de höga skattesatserna
medförde ett allt mer trängande behov av bindande förhandsbesked
i de ofta svårbedömda skattefrågorna. Sådana förhandsbesked vore
i första hand ägnade att minska olägenheterna för de skattskyldiga av
ovisshet om beskattningsreglernas innebörd eller tillämpning. Men de kunde
jämväl såtillvida bidraga till en begränsning av den nuvarande skattebelastningens
produktionshämmande verkningar att ovissheten om de skatteutgifter,
som skulle upptagas i en förhandskalkyl rörande planerad verksamhet
eller andra tilltänkta affärstransaktioner åtminstone i huvudsak
kunde undanröjas, så att den återhållande faktor å det enskilda initiativet,
denna ovisshet innebure, bleve eliminerad. I båda dessa hänseenden
torde den av de sakkunniga föreslagna riksskattenämnden vara väl ägnad
att avhjälpa nuvarande brister i taxeringsorganisationen.

Även i det helt övervägande antalet yttranden, som avgivits av övriga
organisationer på näringslivets områden, ha vad de sakkunniga anfört angående
behovet av förhandsbesked och det för lämnandet av sådana besked
lämpligaste organet vunnit instämmanden. I samband därmed har önskemålet
om ett genomförande snarast möjligt av förslaget uttalats.

Allenast i det av Sveriges redareförening avgivna yttrandet riktas invändningar
mot de sakkunnigas förslag, nämligen till den del förslaget innebär
att förhandsbeskeden skulle lämnas av riksskattenämnden. Föreningen
förordar — ur synpunkten att förhandsbeskeden icke finge komma i
konflikt med skattedomstolarnas avgöranden — att en särskild avdelning
inom kammarrätten erhölle rätt att på begäran av skattskyldig lämna dylika
besked. Denna avdelning inom kammarrätten borde i så fall förstärkas
med lämpligt antal representanter för näringslivets olika grenar, över
kammarrättens beslut skulle såväl den skattskyldige som vederbörande
taxeringsintendent äga besvära sig hos regeringsrätten.

Departementschefen.

Vad de sakkunniga anfört om behovet av åtgärder till befrämjande av
större likformighet vid taxeringen har vunnit anslutning i det helt övervägande
antalet remissyttranden. Även för egen del kan jag i huvudsak ansluta
mig till de sakkunnigas uttalanden. Om än en viss utjämning i avseende
å uppskattningen av naturaförmåner och liknande förmåner numera ägt
rum, synes — såsom ock i vissa remissyttranden understrukits och med
exempel belysts — åtskilligt återstå att göra för att en tillfredsställande
ordning skall uppnås och onödig irritation bland de skattskyldiga undvikas.
Det nu sagda gäller i än högre grad sådana uppskattningsfrågor som
t. ex. avdrag för värdeminskning å fastighet och inventarier, avdragsgilla

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

rese- och representationskostnader och värdet å vissa förmögenhetstillgångar.
I frågor som dessa ha taxeringsmyndigheterna visserligen att i varje särskilt
fall söka verkställa en individuell prövning med hänsyn till föreliggande
särskilda omständigheter. Av skilda skäl har det emellertid visat sig i praktiken
nödvändigt att ofta nog tillgripa en schablonberäkning. I fall då sådana
beräkningsmetoder måste användas, är det ett angeläget önskemål att
vinna kontroll däröver att de lokalt tillämpade schablonerna så utformas, att
de vid tillämpningen leda till resultat, som även vid en jämförelse olika taxeringsdistrikt
emellan te sig rättvisa och likformiga. I anslutning härtill och
på föranledande av vad i några remissyttranden påpekats får jag understryka,
att det nyss sagda icke innebär att jag förordar en schablonmässig taxering
i fall, där taxeringsmyndigheterna ha tillräckligt material för ett individuellt
bedömande. Ej heller innebär det en rekommendation av schabloner,
som skulle leda till en likformighet av den art, att värderingen av förmåner
o. d. bleve lika för hela landet utan hänsyntagande till olika orter
emellan varierande hyresnivå, marknadspriser, etc. Givetvis åsyftas i och
för sig icke heller — såsom i något remissyttrande befarats — att genom
en central översyn av beskattningsnormerna nå en för landet generell tilllämpning
av den strängaste av de principer, som för närvarande tillämpas
inom något lokalt taxeringsområde. Syftet är allenast att uppnå med skatteförfattningarna
överensstämmande samt likformiga och rättvisa taxeringar.

Även när det gäller rättsfrågor — vartill äro att hänföra t. ex. spörsmålen
om en persons skattskyldighet, om skatteplikt föreligger för viss
inkomst eller ej och huruvida omkostnader av visst slag falla inom eller
utom ramen för den lagligen medgivna avdragsrätten — synes uppenbart,
att en central rådgivning är ägnad att befordra en enhetlig tillämpning
även för tiden intill dess frågan genom utslag i högsta instans eller på annat
sätt kan ha vunnit sin slutliga lösning.

Vissa av de nyss åsyftade spörsmålen ha visserligen numera — genom
utslag i regeringsrätten eller genom ändrad lagstiftning — vunnit sin lösning.
Det låter sig möjligen även säga, att en del av de dithörande frågorna
äro sådana, som erhålla aktualitet huvudsakligen blott i tider av rubbad ekonomisk
jämvikt eller då av särskilda skäl speciella, tidsbegränsade lagstiftningsåtgärder
genomföras. Dessa synpunkter utgöra dock icke något skäl mot
inrättandet av ett centralt organ med nyss antydda uppgifter. Erfarenheten
visar nämligen, att nya skatteproblem ständigt uppkomma. Detta kan föranledas
av ny skattelagstiftning, av annan lagstiftning som är av beskaffenhet
att påverka skatteförfattningarnas tillämpning, av den allmänna samhälleliga
och ekonomiska utvecklingen eller av andra orsaker. Det torde i
detta sammanhang — i anledning av vad i några remissyttranden påpekats
— få tilläggas, att frågan om en förenkling av inkomstskattelagstiftningen
är en fråga på relativt lång sikt och att en sådan i och för sig mycket önskvärd
förenkling knappast kan förutses i nämnvärd utsträckning komma att
påverka det framtida behovet av ett centralt organ.

Vidare må framhållas, att det centrala organets verksamhet i nu disku -

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

terade hänseenden i icke ringa grad komme att tillika innebära en rationalisering
av arbetet med upprättandet av de lokala anvisningarna till det
årliga taxeringsarbetet och till de allmänna fastighetstaxeringarna. Sålunda
skuile det ankomma på centralorganet att utarbeta och fastställa sådana
blanketter och formulär, som för närvarande utarbetas inom varje läns
taxeringsavdelning till tjänst för taxeringsnämnderna. Vidare skulle detta
organ vara behjälpligt vid utarbetandet av sådana ändringar i prövningsnämndernas
och taxeringsintendenternas anvisningar, som betingades av
ändrad lagstiftning eller nytillkomna prejudicerande utslag av skattedomstolarna.
Landskamrerarna och taxeringsintendenterna skulle därjämte få
möjlighet att genom en formlös kontakt med det centrala organet eller dess
tjänstemän på ett enkelt och tidsvinnande sätt kunna erhålla orientering i
aktuella frågor. Det centrala organets verksamhet skulle således — samtidigt
som densamma tillskapade större garantier för likformighet vid taxeringen
— medföra en i och för sig mycket önskvärd lindring i vissa av
taxeringsavdelningarnas och prövningsnämndernas nuvarande arbetsuppgifter.

1 detta sammanhang må jämväl framhållas, att tillkomsten av ett centralt
organ av angiven karaktär skulle leda till en viss, i och för sig önskvärd avlastning
av finansdepartementets rättsavdelnings arbetsbörda och därigenom
möjliggöra, att ocniia avdelning kunde mera fullständigt disponeras för sina
egentliga arbetsuppgifter.

Frågan om likformighet vid taxeringen innefattar i sig även spörsmålet
om en effektivisering av taxeringskontrollen. Det är nämligen uppenbart, att
kravet på en likformig taxering innefattar ett krav på kontroll av de skattskyldigas
inkomst- och utgiftsredovisning så att garantier i görligaste mån
vinnas för att skattepliktiga intäkter korrekt upptagas i självdeklarationerna
och att avdrag tillgodotöras de skattskyldiga för omkostnader, som lagligen
äro avdragsgilla, men icke för andra omkostnader.

Det torde icke vara någon hemlighet, att vissa bristfälligheter vidlåda den
nuvarande taxeringskontrollen. Särskilt gäller detta kontrollen av rörelseidkares
och fria näringsutövares självdeklarationer. Orsakerna härtill torde
i viss utsträckning vara att finna i beskattningsnämndernas organisation.
Utan att närmare ingå på detta spörsmål må dock erinras om att taxeringsnämnderna
ha en mycket kort tid till förfogande för genomförandet av ett
vidlyftigt kontrollarbete. Svårigheterna att få fram ett tillräckligt och tillförlitligt
underlag för en deklarationslcontroll äro ofta mycket stora. När det
gäller rörelseidkares deklarationer, kan en verklig granskning av deklarationen
i allmänhet göras först efter en mer eller mindre fullständig räkenskapsgranskning
och för en sådan granskning saknas ofta nog tid, varjämte
för uppgiften kräves kunnighet i bokföring i en utsträckning, som taxeringsnämndsordförandena
mera sällan besitta. Genom den år 1943 genomförda
reformen på taxeringsväsendets område — innebärande bland annat ett
sammanförande av rörelseidkares deklarationer till granskning av särskilda
taxeringsnämnder och genomförandet av taxeringskonsulentorganisationen
— har visserligen åtskilligt vunnits ur synpunkten av en förbättrad deklara -

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

tionskontroll, men fortfarande torde gälla att taxeringen i första instans av
skattskyldiga, varom nu är tal, ofta är otillfredsställande. Först på prövningsnämndsstadiet
och sedan länsstyrelsernas taxeringsavdelningar och deras
bokgranskningsexpertis inkopplats, kan bli fråga om en effektiv granskning.
Emellertid har det visat sig, att taxeringsavdelningarnas personella
och övriga resurser i betydande omfattning icke varit tillräckliga för ifrågavarande
arbetsuppgifter. Bokgranskning har, såvitt vissa län angår, i allmänhet
endast hunnit verkställas i sådana taxeringsärenden, som genom besvär
av den skattskyldige dragits under prövningsnämndens särskilda prövning.

Det nu sagda är naturligen ägnat att i första hand aktualisera frågan om
en omprövning av beskattningsnämndernas och taxeringsavdelningarnas organisation.
Jag får i detta sammanhang erinra om vad jag uttalade till statsrådsprotokollet
den 17 mars 1950 i samband med en hemställan om bemyndigande
att tillkalla sakkunniga för verkställande av en teknisk revision
av inkomstskattelagstiftningen. Jag framhöll därvid att min avsikt vore att
sedermera — när resultaten av utredningen rörande inkomstskattelagstiftningen
förelåge och det sålunda blivit klarlagt i vad mån arbetsuppgifter av
enklare beskaffenhet på denna väg kunde avlastas taxeringsmyndigheterna
—- upptaga frågan om en översyn av taxeringsorganisationen i syfte att mera
effektivt inrikta denna på kvalificerat taxeringsarbete med därav följande
bättre taxeringsresultat. Sedermera — eller i betänkande den 9 maj 1950 (nr
46) —- har bevillningsutskottet i anledning av väckta motioner föreslagit
riksdagen att hos Kungl. Maj :t hemställa om en utredning rörande bland
annat en effektivisering av taxeringsförfarandet. Utskottets hemställan har
vunnit riksdagens bifall.

I yttrande över taxeringssakkunnigas betänkande har bl. a. överståthållarämbetet
uttalat tvivel om lämpligheten av att vid en tidpunkt, då frågan
om taxeringsväsendets bottenorganisation ställts under diskussion, inrätta
ett organ, som väsentligen kunde karakteriseras såsom en central institution
inom taxeringsväsendet.

För egen del kan jag icke finna en invändning av sådan art bärande. Väl
låter det sig sägas, att när den ifrågasatta översynen verkställts och en förbättring
och effektivisering av taxeringsorganisationen kommit till stånd,
en revision av det centrala organets arbetsuppgifter i vissa hänseenden möjligen
kan bli erforderlig. Men det torde kunna förutses, att om i dagens
läge frånvaron av ett på förevarande område centralt verksamt organ utgör
en påtaglig brist i vår taxeringsorganisation, så kommer detta att vara fallet
även efter en omorganisation av taxeringsväsendets bottenorganisation,
önskemålet att med hjälp av ett centralt organ samordna vissa åtgärder på
deklarationskontrollcns område och låta lokalt vunna erfarenheter snabbt
bringas till samtliga taxeringsmyndigheters kännedom torde nämligen
framdeles komma att göra sig gällande med samma kraft som för närvarande.
Till de åtgärder som med det nyss sagda åsyftats -—- exempelvis en rationalisering
av den s. k. stickprovskontrollen, eu samordning över hela riket
eller delar av riket av s. k. kategorigranskning, rekommendationer angående

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

rationella och praktiska grunder för genomförandet av bokgranskningar,
sammanställande och bekantgörande av resultatet av vunna erfarenheter på
området o. s. v. — torde jag få återkomma längre fram.

Förut har framhållits att åtskilliga av de uppgifter, som det centrala organet
avsetts skola handhava ur synpunkten att verka för en likformig taxering,
innebära förhandsuttalanden i taxeringsfrågor, lämnade utan direkt bindande
verkan men i kraft av organets auktoritet. De sakkunniga ha emellertid
därjämte föreslagit, att bindande förhandsbesked skulle på framställning
av de skattskyldiga kunna lämnas i särskilda fall. Förslaget i denna del
åsyftar att tillgodose ett vid flera tillfällen från näringslivets sida framställt
önskemål om möjlighet att erhålla besked angående det skatterättsliga bedömandet
av en planerad åtgärd eller investering för industriellt ändamål.
Därvid har önskemålet motiverats med en hänvisning till att den skatterättsliga
effekten av en åtgärd eller en investering vore av stor betydelse,
när det gällde att bedöma densamma ur affärsekonomisk synpunkt, samt
att skattelagstiftningen vore i sina stycken så invecklad eller svårtolkad, att
de skattskyldiga själva mången gång saknade möjlighet att i frågan bilda
sig en tillräckligt säker uppfattning.

Det torde få erinras om att — såsom av det förut sagda framgår — frågan
om förhandsbesked vid ett par tillfällen varit föremål för riksdagens uppmärksamhet.
Sålunda framhöll t. ex. bevillningsutskottet vid 1941 års riksdag
(bet. nr 33), i anledning av väckta motioner, att det syntes utskottet
vara av stort värde för rörelseidkare att vid nyanläggningar eller nyanskaffningar
för industriellt ändamål kunna erhålla ett förhandsuttalande. Det
tillädes att skulle en sådan anordning bliva av någon större praktisk betydelse,
syntes nödvändigt, att det särskilda organet erhölle sådan befogenhet,
att dess på förhand gjorda uttalanden bleve fullt bindande för alla
parter.

Vidare må här erinras om uttalandet i direktiven för utredningen, att det
icke kunde förnekas att en möjlighet att erhålla förhandsbesked i skattefrågor
i samband med nyanläggningar och andra ekonomiska transaktioner
av större vikt skulle vara av betydande värde för vederbörande näringsidkare
och ägnat att i sin mån befordra ett rationellt utnyttjande av produktionsmedlen.

De sakkunnigas förslag om förhandsbesked har — främst ur de synpunkter,
som framgå av det nyss sagda — tillstyrkts i flertalet remissyttranden.
Blott några få remissinstanser ha uttalat den meningen, att något egentligt
behov av förhandsuttalanden icke skulle föreligga. I några av de yttranden,
där behovet av förhandsuttalanden vitsordats, har dock de sakkunnigas förslag
i vissa delar kritiserats. Invändningar ha därvid främst riktats mot att
förhandsuttalandena skulle givas formen av bindande besked.

För egen del ansluter jag mig till en början till de sakkunnigas uppfattning,
att ett legalt behov av förhandsbesked uppenbarligen finnes och att
tiden nu är inne för åtgärder i syfte att tillgodose detta behov. Det torde
knappast råda delade meningar därom att det nuvarande skattetrycket i

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

åtskilliga fall medför, att den skattemässiga innebörden av en planerad investering
kan vara betydelsefull, understundom kanske utslagsgivande, för
ett korrekt företagsekonomiskt bedömande av investeringens lämplighet. Såsom
ett enda belysande exempel kan nämnas den betydelse, som är att tilllägga
svaret på frågan huruvida en viss anläggning skatterättsligt är att
hänföra till sådan del av byggnad som bör åsättas särskilt maskinvärde eller
ej och förty av beskaffenhet att falla inom eller utom ramen för vad som
omfattas av rätten till fri avskrivning.

Det är också uppenbart, att vår skattelagstiftning varken för närvarande
är eller framdeles torde kunna komma att bli så utformad, att tolkningsoch
tillämpningssvårigheter kunna undvikas. Jag hänvisar till vad jag tidigare
anfört därom att erfarenheten utvisar att nya skattespörsmål ständigt
uppkomma, spörsmål som ofta ha sin grund i den allmänna samhällsekonomiska
utvecklingen och som vid en skattelagstiftning icke kunna förutses.
Av det nu sagda framgår även, att jag icke kan dela den i vissa remissyttranden
framförda uppfattningen att behovet av förhandsbesked i så hög
grad hänfört sig till den gångna krigs- och kristiden med då rådande speciella
förhållanden, att en permanent lagstiftning om förhandsbesked icke
syntes vara till behovet tillräckligt klarlagd. En annan sak är att synpunkter
som dessa kunna påverka bedömandet av i vilken utsträckning förhandsbesked
kunna komma att meddelas och av den organisation som blir för
ändamålet erforderlig.

Invändningarna mot de sakkunnigas förslag hänföra sig i övrigt huvudsakligen
till den omständigheten, att beskeden skulle vara bindande. Det har
sålunda invänts, att meddelandet av dylika förhandsbesked vore till sin karaktär
en domstolsakt, varför anordningen innebure ett avsteg från gällande
instansordning och ett ingrepp i domstolarna allena tillkommande befogenheter,
att det vore principiellt oriktigt att tvinga beskattningsnämnderna fastställa
taxeringar, som kunde av dem anses vara oriktiga, att en bristande
jämlikhet och likformighet uppkomme i sådana fall, där beskattningsnämnden
hade att för en skattskyldig tillämpa ett av nämnden såsom felaktigt
ansett förhandsbesked, medan samma nämnd beträffande en annan skattskyldig
i samma läge, som icke hade att åberopa sig på ett erhållet förhandsbesked,
beslutade på ett motsatt sätt, samt att betydande tolkningssvårigheter
voro att emotse, när det gällde att pröva huruvida de förutsättningar,
varå förhandsbeskedet grundade sig, sammanfölle med vid taxeringstillfället
konstaterade omständigheter.

Härom torde i detta sammanhang följande få anföras.

För att förhandsbeskeden skola bliva av avsett värde för de skattskyldiga
torde — såsom i direktiven för utredningen och i andra sammanhang framhållits
— vara erforderligt, att beskeden under angivna förutsättningar
garantera de skattskyldiga ett visst bedömande ur skatterättslig synpunkt.
Ett allenast vägledande uttalande skulle i åtskilliga fall säkerligen icke på
ett tillfredsställande sätt fylla det behov, som en lagstiftning om förhandsbesked
åsyftade alt tillgodose. Härtill kommer att en för den skattskyldige
betänklig och ur det allmännas synpunkt knappast försvarlig situation

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

skulle uppkomma i sådant fall, där den skattskyldige byggt sitt handlande
på ett s. k. auktoritativt förhandsuttalande, vilket vid en prövning i högsta
instans, sedan investeringen redan gjorts, underkändes.

Med denna uppfattning kan en anordning med bindande förhandsbesked
avvisas allenast därest vägande skäl ur andra synpunkter finnas att anföra
mot densamma.

Vad då angår invändningarna om kompetenskonflikter med skattedomstolar
och beskattningsnämnder, är det uppenbart att dessa invändningar helt
sammanhänga med hur frågan om förhandsbesked tekniskt löses. Om beskattningsnämnderna
ägde meddela dylika besked och om ömsesidig besvärsrätt
till kammarrätten och regeringsrätten föreskreves, skulle befogade
invändningar av nyss angiven art icke kunna framställas. Emellertid
vore en sådan anordning — som icke från något håll ifrågasatts — av
uppenbara skäl alltför osmidig och ur skilda synpunkter olämplig. Däremot
är den av kammarrätten föreslagna anordningen — innebärande att
nämnda domstol skulle ha att i första hand meddela förhandsbesked och
att sådana besked skulle kunna överklagas hos regeringsrätten — mera
förtjänt att övervägas. Mot en sådan ordning måste emellertid invändas vad
de sakkunniga anfört därom, att meddelandet av förhandsbesked förutsätter
en beredning av administrativ karaktär, som icke väl låter sig inpassas i
de uppgifter, vilka åvila en förvaltningsdomstol som kammarrätten. Jag
åsyftar härvid att ett förhandsbesked kan behöva föregås av ett utredningsförfarande,
som i det särskilda fallet förutsätter införskaffandet av upplysningar
från sakkunniga, statliga myndigheter och enskilda organisationer
på näringslivets områden samt diskussioner icke blott med den beskedssökande
utan även med andra berörda.

Om det således är uppenbart, att ett särskilt beredningsorgan måste för
ändamålet tillskapas, är det också naturligt att detta organ tillägges uppgiften
att meddela förhandsbeskedet. Sedan väl all erforderlig utredning införskaffats,
synes emellertid hinder icke föreligga mot att beskedet, efter
besvär av part som av beslutet beröres, underställes skattedomstols prövning.
Då det ligger i sakens natur, att ett lagakraftägande beslut snabbast
möjligt skali kunna erhållas, synes det å andra sidan nödvändigt föreskriva
att sådana besvär skola upptagas direkt av den skattedomstol — regeringsrätten
och i vissa fall kammarrätten — som slutligt har att döma i frågor
av hithörande art.

Om frågan om förhandsbesked löses i enlighet med vad nu angivits, blir
— därest någon part är missnöjd med centralorganets beslut — det slutliga
avgörandet ett beslut av skattedomstol. Härigenom reduceras avsevärt
betydelsen av de tidigare återgivna invändningarna. Underinstanserna ha
då att i det särskilda fallet följa ett förhandsbesked, som antingen fastställts
av vederbörande högsta instans i skattemål eller som beslutats av ett centralt
organ mot vars ifrågavarande beslut invändningar icke rests från någon
berörd part. Kvar står visserligen den öppna rätten för beskattningsnämnderna
och skattedomstolarna att i andra likartade fall fatta beslut av
annan innebörd än den, som förhandsbeskedet innefattat. Att så allenast

Kungl. Maj. ts proposition nr 64.

undantagsvis komme att ske och i praktiken knappast aldrig i de fall, där
förhandsbeskedet fastställts av regeringsrätten respektive kammarrätten,
torde emellertid kunna förutses. De på dessa skäl grundade invändningarna
synas mig därför icke böra tillerkännas någon avgörande betydelse. Detsamma
gäller invändningen om svårigheterna att bedöma, huruvida de förutsättningar,
på vilka förhandsbeskedet grundats, sammanfalla med vid
taxeringen konstaterade omständigheter. Till denna fråga finnes emellertid
anledning att i annat sammanhang återkomma.

Såsom av det nu anförda framgår, anser jag mig böra förorda, att förhandsbesked
skola lämnas i form av bindande besked. I detta sammanhang
vill jag emellertid framhålla, att jag även delar den meningen, som
anförts bl. a. av kammarrätten, att det torde vara allenast ett ganska begränsat
antal fall, där ett verkligt legitimt krav på bindande förhandsbesked
finnes. I allt fall torde så komma att bliva förhållandet om riksskattenämnden
bemyndigas lämna vägledande upplysningar i form av allmänna anvisningar
i aktuella beskattningsfrågor. Jag vill alltså •—■ samtidigt som
jag tillstyrker anordningen med bindande förhandsbesked ■— uttala, att
enligt min mening bör ett vägande av fördelarna med ett på tidigare angivet
sätt konstruerat förhandsbesked mot de därmed förenade nackdelarna föranleda,
att bestämmelserna om rätt att meddela förhandsbesked tillämpas
restriktivt.

Jag torde så få övergå att behandla frågan angående vilket organ, som
bör handha de i det föregående ifrågasatta uppgifterna.

Vad först angår lämpligt organ för ombesörjandet av de uppgifter, som
i det föregående betecknats såsom uppgifter till befrämjande av likformig
taxering, synas övervägande skäl tala för en anordning i enlighet med vad
i betänkandet förordats. Av skäl de sakkunniga anfört synes icke böra
ifrågakomma att tillägga finansdepartementet eller någon byrå inom departementet
handhavandet av ifrågavarande uppgifter. Ej heller vore uppgifterna
förenliga med de åligganden, som åvila någon beskattningsnämnd
eller skattedomstol. Att anförtro uppgifterna åt landskamrerar- och taxeringsintendentmötena
innebure en dyrbar och administrativt sett mindre
lyckad anordning, vars effektivitet därjämte starkt kunde ifrågasättas.
Principiella och andra invändningar vore även att rikta mot tanken att
åt någon vid dessa möten utsedd delegation uppdraga handhavandet av uppgifterna
i fråga.

Av det sagda framgår att jag är beredd förorda att ett nytt organ inrättas
för ändamålet. Jag ansluter mig även till de sakkunnigas förslag att detta
organ, som lämpligen synes kunna kallas riksskattenämnden, konstrueras
såsom en nämnd med en administrativt samt i beskattnings- och taxeringsfrågor
väl förfaren ordförande samt med nämndledamöter som företräda
icke blott skatterättsligt kunnande utan även erfarenhet från olika delar av
förvärvslivet. Nämnden bör givetvis även utrustas med ett kansli.

Jag får i detta sammanhang — på föranledande av vad länsstyrelsen i
Skaraborgs län anfört därom att de sakkunniga icke tillräckligt skulle ha

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

beaktat att den av dem föreslagna organisationen icke väl läte sig förenas
med bestämmelserna i taxeringsförordningen och landshövdingeinstruktionen
angående taxeringsarbetets bedrivande och ansvaret för detsamma —
framhålla, att den rådgivande och vägledande verksamhet till befrämjande
av likformig taxering och till samordnande och underlättande av taxeringsmyndigheternas
arbete, som skulle åvila det centrala organet, enligt min
mening icke till någon del kan anses innebära något med nämnda bestämmelser
oförenligt. Någon ändring i dessa torde icke heller påkallas vid ett
genomförande av det nu förordade förslaget.

Redan i den tidigare diskussionen om behovet av och principiella invändningar
mot bindande förhandsbesked har jag haft anledning att taga viss
ställning till frågan om vilket organ, som bör tilläggas uppgiften att meddela
sådana besked. Under hänvisning till vad jag därvid anförde vill jag
uttala, att jag finner det naturligt och ändamålsenligt, att den av mig förordade
riksskattenämnden —- vilken avses skola utrustas med ett kansli väl
lämpat att handha den administrativa beredningen av framställningar om
förhandsbesked och vilken nämnd genom sin verksamhet för främjandet av
likformig taxering får att syssla med likartade spörsmål — tillägges jämväl
uppgiften att meddela bindande förhandsbesked.

Vid bedömandet av behovet av ett centralorgan torde även följande böra
beaktas. Under senare år har tid efter annan visat sig erforderligt att inrätta
särskilda organ för handläggande av vissa uppgifter, som sammanhängt
med vidtagna lagstiftningsåtgärder. Understundom — såsom beträffande
centrala krigskonjunkturskattenämnden och centrala omsättningsskattenämnden
— ha dessa organ handlagt frågor, som uppkommit i anledning av
en tidsbegränsad lagstiftning. I andra fall åter har det centrala organet erhållit
uppgifter, som sammanhänga med en permanent lagstiftning; så är
fallet med centrala uppbördsnämnden. Vidare må erinras om de av 1950
års riksdag beslutade ändringarna i förordningen den 27 juni 1927, nr 321,
om utskiftningsskatt, innebärande bl. a. att vid vissa fall av fusion skall,
efter ett dispensförfarande, anstånd kunna medgivas med erläggandet av
sådan skatt. Dispensförfarandet har därvid förutsatts skola handhavas av
riksskattenämnden, därest denna komme att inrättas, och i annat fall av eu
särskilt för ändamålet inrättad nämnd. Det förtjänar även framhållas, att
1944 års allmänna skattekommitté i betänkande den 23 juni 1950 (SOU
1950: 21) föreslagit ändrade bestämmelser rörande utdelning å svenska aktier
och andelar i vissa fall, innebärande bland annat att s. k. familj ebolag
och därmed jämförliga associationer icke skulle åtnjuta frihet från skatt å
utdelning å aktier och andelar. Skattekommittén har emellertid samtidigt
föreslagit, att dispens från de förordade nya bestämmelserna skulle efter
prövning i administrativ ordning i särskilda fall kunna medgivas. Slutligen
må erinras om att ändrade bestämmelser angående rätt till avdrag för medlemsavgifter
vid inkomsttaxeringen ansetts icke kunna genomföras, förrän
ett centralt organ inrättats och kunnat tagas i anspråk för vissa med en
sådan beskattningsreform förknippade uppgifter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

Det nu sagda visar, att behov av ett centralt organ iid efter annan uppkommer
och att inrättandet av ett sådant organ framstår som påkallat även
från andra synpunkter än dem som sammanhänga med frågan om likformighet
vid taxeringen o. d. Den i det föregående förordade riksskattenämnden
torde utgöra ett organ, väl lämpat för uppgifter av nyss antydd art.

I detta sammanhang må — på föranledande av vad i några remissyttranden
påpekats — framhållas, att om en riksskattenämnd inrättas, så synes
visserligen tänkbart att låta denna övertaga centrala uppbördsnämndens
uppgifter, men en sådan anordning synes likväl icke böra ifrågakomma,
förrän riksskattenämnden hunnit göra sig förtrogen med sina huvudsakliga
arbetsuppgifter. Frågan härom torde därför böra upptagas till prövning
framdeles och lämpligen först sedan den pågående översynen av uppbördsförfarandet
avslutats och centrala uppbördsnämnden fullföljt de arbetsuppgifter,
som kunna förutses bliva av denna översyn föranledda.

Till sist må tilläggas att jag i likhet med de sakkunniga icke är av den
uppfattningen att inrättandet av riksskattenämnden skulle göra landskamrerar-
och taxeringsintendentmötena onödiga. Tvärtom torde förhållandet
bliva det, att nämnden i fråga om vissa av dess arbetsuppgifter torde i hög
grad vara betjänt av samarbete och samråd med till särskilda möten sammankallade
landskamrerare och taxeringsinlendenter. Dessa möten torde
vidare utgöra en av nämndens bästa möjligheter till kontakt med de lokalt
arbetande myndigheterna i och för information angående rådande förhållanden
och diskussion om önskvärda och lämpliga åtgärder.

III. Riksskattenämndens rådgivande och vägledande verksamhet.

1. Inledning.

De sakkunniga. De sakkunniga erinra inledningsvis om sin här tidigare
återgivna uppfattning, att det enligt deras mening icke borde ifrågakomma
att riksskattenämnden utrustades med befogenhet att övervaka beskattningsnämndernas
arbete. Ett dylikt ingripande skulle i grund omgestalta
gällande ordning och försvaga landskamrerarnas och taxeringsintendenternas
ställning såsom ledare av taxeringsarbetet i länen. En dylik anordning
vore även mindre väl förenlig med beskattningsnämndernas uppgift såsom
instans i taxeringsprocessen. Däremot vore lämpligt att riksskattenämnden
med råd och upplysningar av vägledande natur bistode landskamrerarna
och taxeringsintendentcrna i deras arbete med ledningen av beskattningsnämndernas
verksamhet.

Därefter erinras i betänkandet om de olika metoder, som för närvarande
komme till användning när det gällde att verka för enhetlighet i taxeringsarbetet
inom varje län. Härom anföres följande.

Innan taxeringsarbetet under ett taxeringsår tager sin början utsändas av
länsprövningsnämnden fastställda anvisningar för årets taxeringar, innehål -

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

lande bland annat normer för värdesättning å vissa förmåner och för avdrag
i olika hänseenden. Vidare förekomma på sina håll, då behov därav anses
föreligga, kurser för nytiilträdande taxeringsnämndsordförande. Vanligt är
att representanter för taxeringsnämnderna sammankallas till överläggningar,
därvid föredrag hållas och erfarenheter utbytas. Även på annat sätt, exempelvis
genom utfärdande av cirkulär med upplysningar om mera betydelsefulla
avgöranden i taxeringsinål samt råd och upplysningar i olika avseenden,
hållas taxeringsnämnderna underrättade om praxis. Ett annat sätt att
befrämja likformighet och effektivitet i taxeringsarbetet är att taxeringsintendenten
bevistar sammanträden med taxeringsnämnderna och därvid
lämnar praktisk handledning. Det ligger i sakens natur, att dylika besök hos
taxeringsnämnderna kunna medhinnas endast i begränsad omfattning. Där
de förekomma torde de vara till stor nytta även i det avseendet, att taxeringsintendenten
blir i tillfälle att taga närmare kännedom om taxeringsnämndernas
arbetsmetoder.

Av största betydelse för uppnående av tillfredsställande taxeringsresultat
är den granskning av taxeringarna, som äger rum inom länsstyrelsernas
taxeringsavdelningar. Omfattningen av denna granskning belyses i någon
mån av den vid betänkandet fogade bilagan C II.1 Under krigsåren lärer detta
granskningsarbete i viss mån hava måst eftersättas på grund av det betungande
arbetet med åsättandet av taxering till krigskonjunlcturskatt och allmän
omsättningsskatt. Efter det mera normala förhållanden inträtt, torde
granskningsarbetet kunna förväntas bliva mera effektivt genomfört.

De sakkunniga påpeka, att av det nu återgivna framginge, att organisatoriska
förutsättningar funnes för uppnående av likformighet i taxeringarna
inom varje län för sig. Däremot vore det mindre väl ställt med möjligheterna
att samordna taxeringsarbetet inom riket i dess-helhet.

I sistnämnda hänseende erinras om att mellankommunala prövningsnämndens
praxis i fråga om fördelning till beskattning av inkomst, som härflöte
av rörelse inom skilda kommuner och län, syntes vara normgivande även
för länsprövningsnämnderna, varjämte erinras om de resultat i avseende
å likformig taxering som vunnits genom anordnande av möten med landskamrerare
och taxeringsintendenter. Vidare erinras om de upplysningar
rörande motiv till ändringar i skattelagarna och de råd i förekommande
fall, som landskamrerare och taxeringsintendenter brukade på förfrågan
kunna erhålla från finansdepartementets rättsavdelning. Slutligen påpekas
att i övrigt vore den, som ville skaffa sig kännedom om innebörden av skatteregler
och praxis, hänvisad till betänkanden, propositioner, utskottsutlåtanden,
redogörelserna i regeringsrättens årsbok för avdömda skattemål
och den förefintliga skatterättsliga litteraturen.

De sakkunniga framhålla, att erfarenheterna visade att de förefintliga
möjligheterna att samordna taxeringsarbetet över hela riket vore otillräckliga.
Riksskattenämndens verksamhet borde därför inriktas på att underlätta
utnyttjandet av dessa möjligheter och därutöver utbygga desamma.
Detta borde enligt de sakkunniga ske genom att riksskattenämnden beredde
taxeringsmyndigheterna tillfälle att på ett snabbare och bättre sätt ta del
av vägledande utslag i skattemål från regeringsrätten och kammarrätten,

1 Bilagan är icke här återgiven.

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

genom att nämnden tillhandahöllc myndigheterna annat material av betydelse
för skattelagarnas tolkning, genom en jämförande granskning av inom
olika län utfärdade direktiv rörande taxeringsarbetets bedrivande och genom
ett centralt utarbetande av erforderliga blankettformulär. Vidare
skulle riksskattenämnden meddela för hela riket gemensamma anvisningar
i fråga om taxering samt avge yttranden i sådana frågor på framställning
av landskamrerare och taxeringsintendentcr. Nämnden skulle även verka fölen
samordning av taxeringskontroJlen och bättre utbildning av taxeringsnämndsordförande
och kronoombud.

Departementschefen. Som framgår av de utav de sakkunniga utarbetade
författningsförslagen, förorda de sakkunniga att i taxeringsförordningen
intages en allmän föreskrift rörande riksskattenämndens uppgift att verka
för en riktig och enhetlig tillämpning av skatte- och taxeringsförfattningarna
och därutöver — förutom vissa föreskrifter i speciella hänseenden —
ett allmänt stadgande att det ankomme på Kungl. Maj :t att meddela närmare
föreskrifter rörande nämndens verksamhet. Förslag till sådana föreskrifter
ha upptagits i den av de sakkunniga utarbetade instruktionen för
riksskattenämnden. Såsom av detta förslag framgår (jämför 3—6 samt 8, 9
och 20 §§ i instruktionen) ha de sakkunniga icke heller tänkt sig att Kungl.
Maj :ts föreskrifter skulle innefatta något preciserande i detalj av nämndens
uppgifter och verksamhet för riktig och likformig taxering. Det skulle
uppenbarligen ankomma på nämnden att utifrån vissa allmänna författningsföreskrifter
och på grundval av vad förarbetena till den ifrågavarande
lagstiftningen inneliölle bedriva sitt arbete.

Jag vill redan i detta sammanhang uttala min principiella anslutning till
de sakkunnigas i detta hänseende tillkännagivna uppfattning. Det synes mig
nämligen varken möjligt eller lämpligt att nu preciserat föreskriva, hur
verksamheten i alla hänseenden bör utformas. Det kan icke — innan erfarenhet
på området vunnits — med tillräcklig säkerhet bedömas vare sig
liur de mycket vidlyftiga arbetsuppgifter, som komma att anförtros nämnden,
böra i detalj lösas eller ens den absoluta omfattningen av dessa uppgifter.
Det bör därför, såsom de sakkunniga förutsatt, lämnas nämnden i
viss mån fria händer att — inom ramen för givna författningsföreskrifter
och med beaktande av lagstiftningens förarbeten — själv utforma sin verksamhet
utifrån under hand vunna erfarenheter. Det må även beaktas, att
man icke kan påräkna att riksskattenämnden redan i början av sin verksamhet
blir i tillfälle att sysselsätta sig med samtliga de uppgifter, vilka
för framtiden böra ankomma på nämnden. Det torde tvärtom få anses önskvärt,
att nämnden i det första skedet av sin verksamhet icke lägger sig ombord
med fler uppgifter än dem, med vilka nämnden utifrån sin erfarenhet
och personalutrustning redan från början lämpligen bör gripa sig an. Vad
som i det följande kan komma att förordas såsom önskvärda arbetsuppgifter,
får sålunda i viss mån karaktär av ett arbetsprogram på en något
längre sikt.

4 Jiilxang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 04.

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

Såsom framgår av vad tidigare sagts, delar jag den av de sakkunniga anförda
meningen, att en väsentlig uppgift för riksskattenämnden blir att
underlätta utnyttjandet av och att utbygga de nu förefintliga möjligheterna
att samordna taxeringsarbetet över hela riket i syfte att ernå en riktig och
likformig taxering. De av de sakkunniga i detta hänseende tilltänkta uppgifterna
för riksskattenämnden torde i det följande få var för sig behandlas.

2. Allmänna anvisningar, yttranden i taxeringsfrågor, rättsfallsregister m. m.

De sakkunniga. Vad först angår frågan om utfärdande av a 11 in ä n n a
anvisningar till taxeringsmyndigheterna, framhålla de
sakkunniga, att riksskattenämndens uppgift vore alt i form av dylika anvisningar
tillkännagiva sin uppfattning om hur sådana taxeringsspörsmål
borde lösas, som enligt vad nämnden erfarit blivit föremål för olika avgöranden
inom skilda län eller beträffande vilkas lösande tveksamhet visat
sig råda hos taxeringsmyndigheterna. För att på ett tillfredsställande sätt
kunna verka därför erfordrades att nämnden bereddes tillfälle att undersöka
förekomsten av sådana ojämnheter. Det mest effektiva medlet därför
vore granskning av prövningsnämndernas protokoll. Då en fortlöpande
sådan granskning lätt kunde få sken av övervakning, ville de sakkunniga
emellertid icke förorda en dylik anordning. Hinder borde dock icke föreligga
för riksskattenämnden att i enskilda fall, då skäl därtill vore förhanden,
infordra protokoll från prövningsnämnden. De sakkunniga anföra
därefter följande.

Andra möjligheter än granskning av prövningsnämndernas protokoll torde
emellertid erbjudas riksskattenämnden, då det gäller för denna att förskaffa
sig kännedom om taxeringsförhållandena inom de olika länen. I
första hand bör härvid beaktas den granskning av inom länen utfärdade
direktiv och anvisningar till ledning för taxeringen, som enligt förslaget
skall företagas av nämnden. Berörda direktiv och anvisningar torde giva
en tämligen god bild av inom länen tillämpad praxis. Vidare kommer riksskattenämnden
att bliva uppmärksammad å under taxeringsarbetet uppkomna
problem vid besvarandet av förfrågningar från landskamrerarna och
taxeringsintendenterna. Deltagande i överläggningar å landskamreraroch
taxeringsintendentmötena torde också vara av betydelse i förevarande
hänseende. Slutligen skall riksskattenämnden genom besök å länsstyrelsernas
taxeringsavdelningar beredas möjlighet att göra sig förtrogen med förhållandena
inom de olika länen.

De sakkunniga framhålla vidare, att i såväl uppskattnings- som rättsfrågor,
berörande betydelsefulla områden av beskattningen, förelåge behov av
mera enhetlig behandling. Härom anföres.

Vad angår uppskattningsfrågorna torde de utslag, som i dessa av högsta
instansen meddelas, ofta icke vara till tillräcklig ledning för bedömande av
likartade fall. För en mera enhetlig tillämpning av skattelagarna, i vad
angår nu berörda uppskattningsfrågor, torde vara av värde, att i anvisningar
från riksskattenämnden angivas de grunder, vilka böra komma till användning
vid taxeringen. Såsom exempel på sådana uppskattningsfrågor,

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

beträffande vilka de sakkunniga anse riksskattenämnden böra meddela allmänna
anvisningar, kunna nämnas värdesättning av vissa förmögenhetstillgångar
såsom icke börsnoterade obligationer, aktier och andra värdepapper,
jordbrukares inventarier samt rörelseidkares varulager, gränsdragningen
mellan löpande försäljning och realisation av levande eller döda
jordbruksinventarier samt mellan nyuppsättning och nyanskaffning av sådana
inventarier, ävensom medgivande av vissa avdrag såsom för värdeminskning
av skog, för reparation och underhåll av byggnader, för värdeminskning
och överpris å byggnader, anläggningar och inventarier, för reseoch
representationskostnader och kostnad för facklitteratur samt för nedsatt
skatteförmåga. — — —

Vad beträffar rena rättsfrågor föreligger på grund av att i fråga om dessa
bättre ledning kan erhållas av regeringsrättens utslag icke samma behov av
råd från riksskattenämnden. Med hänsyn emellertid dels till att icke alla
rättsfrågor — även om de under en följd av år bliva föremål för olika lösning
inom skilda län — komma under regeringsrättens bedömande och dels
till skatteprocessens långsamhet, som kan fördröja målens avgörande i regeringsrätten
i flera år, hava de sakkunniga ansett riksskattenämndens nu
ifrågavarande verksamhet böra omfatta jämväl rättsfrågor.

Enligt de sakkunniga skulle en betydelsefull uppgift för riksskattenämnden
vidare vara att för taxeringsmyndigheterna klargöra innebörden av ny
skattelagstiftning. Gentemot behovet av sådant klargörande kunde visserligen
invändas, att genom de grundliga förarbeten, som föreginge ny skattelagstiftning,
lämnades allenast sådana frågor olösta, vilka ansåges böra få
sin lösning i praxis, som det tillkomme skattedomstolarna att utforma.
Erfarenheterna gåve emellertid icke stöd för en sådan uppfattning. Såsom
färska exempel på skattelagstiftning, där annan vägledning fordrades för
en likformig taxering, kunde nämnas övergångsbestämmelserna till uppbördsförordningen
och de ändrade bestämmelserna om avdrag för nedsatt
skatteförmåga.

De sakkunniga framhålla, att riksskattenämndens anvisningar i regel borde
avse de allmänna grunder, som skulle tillämpas vid taxeringen. Jämväl
då det gällde rättsfrågor, borde anvisningarna huvudsakligen avse spörsmål
av allmän räckvidd. Emellertid syntes det icke uteslutet, att riksskattenämnden
i sin hithörande verksamhet bleve nödsakad att uttala sig
om speciella fall. Därvid erinra de sakkunniga särskilt om de uttalanden,
som gjorts i samband med en ifrågasatt ändring i bestämmelserna om rätt
till avdrag för medlemsavgifter vid inkomsttaxeringen och vilka uttalanden
åsyftade riksskattenämndens medverkan vid bedömandet av frågan huruvida
den särskilda föreningen dreve sådan verksamhet, alt medlemmen
borde medgivas avdrag för den erlagda avgiften eller ej.

De sakkunniga beröra därefter de konflikter i förhållande till de lokala
taxeringsmyndigheterna och skattedomstolarna, vilka kunde i förevarande
sammanhang uppkomma. Därvid framliålles all anvisningarna allenast
skulle vara rådgivande och icke bindande samt atl anvisningar av större
vikt regelmässigt borde föregås av diskussioner vid landskamrcrar- och
taxeringsintendentmöten. Ej heller skattedomstolarna bundes i sin prövning
av de dit förda frågorna. Underkändes eu av riksskattenämnden i anvisning

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

tillkännagiven uppfattning, komme detta icke att få annan verkan än då
för närvarande en av beskattningsnämnderna tillämpad praxis frånginges av
skattedoinstolarna. Det funnes dock anledning räkna med att skattedomstolarna
i regel komme att godtaga den praxis, som under en följd av år
utbildats på grundval av riksskattenämndens uttalanden. Där sådan praxis
åter underkänts, borde riksskattenämnden omedelbart utsända meddelande
därom.

Även i fråga om det praktiska taxeringsarbetets bedrivande borde riksskattenämnden
kunna i viss omfattning lämna råd. Härmed avsåges icke
något ingripande i Kungl. Maj :ts befogenhet, att i vissa avseenden meddela
tillämpningsföreskrifter till taxeringsförordningen. I sådant hänseende
borde riksskattenämndens verksamhet inskränkas till att efter anmodan av
Kungl. Maj :t eller på eget initiativ utarbeta förslag till föreskrifter rörande
taxeringsförfarandet. Emellertid torde även inom ramen för de i taxeringsförordningen
och av Kungl. Maj :t meddelade föreskrifterna föreligga områden,
där behov av ytterligare anvisningar vore för handen.

Vad så angår riksskattenämndens uppgift att avgiva uttalanden i
taxeringsfrågor, framhålla de sakkunniga, att landskamrerare och
taxeringsintendenter borde äga rätt att påkalla sådana uttalanden. Landskamreraren
hade behov av nämndens råd såväl vid uppgörande av förslag
till anvisningar för årets taxering som i egenskap av ordförande i prövningsnämnd.
Taxeringsintendenten finge tillfälle att utnyttja riksskattenämnden
som frågecentral såväl i och för sin övervakning av taxeringsnämndernas
arbete som eljest i sitt arbete som chef för länsstyrelsens taxeringsavdelning.

De sakkunniga ansåge däremot, att frågerätten icke borde utsträckas till
andra befattningshavare än de nu nämnda. Vad anginge övriga befattningshavare
på länsstyrelsens taxeringsavdelning, syntes det icke lämpligt att
dessa med förbigående av sin chef ägde att direkt hänvända sig till riksskattenämnden.
Uppkomme under taxeringsarbetet fråga, varom enligt underordnad
tjänstemans mening nämndens uppfattning borde inhämtas, hade
denne att vända sig till taxeringsintendenten, som finge avgöra huruvida
så skulle ske. Ej heller borde ifrågakomma att bereda taxeringsnämnderna
möjlighet att begära riksskattenämndens yttrande i taxeringsfrågor. En sådan
anordning skulle vara ägnad att undergräva taxeringsintendentens auktoritet
och försvåra dennes övervakning av nämndernas arbete. Det kunde
vidare befaras att riksskattenämnden i sådant fall bleve överhopad med
förfrågningar även i enklare spörsmål till förfång för angelägnare uppgifter.
Taxeringsnämndens ordförande borde, såsom nu vore fallet, ha att vända
sig till taxeringsintendenten med förfrågningar i förekommande fall,
varefter det skulle ankomma på denne att avgöra om spörsmålet behövde
underställas riksskattenämnden.

De sakkunniga anföra, att enligt deras mening vore riksskattenämndens
rådgivande verksamhet av sådan vikt, att framställda förfrågningar som

Kungl. Maj: is proposition nr 64.

regel borde behandlas å sammanträde med nämnden. Detta förfaringssätt
borde tillämpas så snart eu förfrågan vore av den beskaffenhet, att förarbetena
till skattelagarna eller regeringsrättsutslag icke gåve tillräcklig
ledning för dess besvarande. Avsåge framställd fråga emellertid blott upplysning
om faktiska förhållanden såsom förefintliga prejudikat o. d., torde
icke vara erforderligt att kalla nämnden till sammanträde. Besvarandet av
sådan förfrågan borde kunna anförtros åt chefen för nämndens kansli.
Med anledning därav föresloge de sakkunniga, att det skulle åligga kanslichefen
att tillhandagå taxeringsintendenterna med råd och upplysningar
rörande taxering. Vid förfrågningar av brådskande natur borde det tillkomma
kanslichefen att meddela sin personliga uppfattning om hur frågan
syntes böra lösas, varefter ärendet finge vid ett kommande sammanträde
med nämnden i vanlig ordning föredragas.

De sakkunniga förutsatte, att riksskattenämnden ltomme att såsom frågecentral
av landskamrerare och taxeringsintendenter utnyttjas med urskillning
och omdöme och i första hand blott när det gällde frågor av särskild
vikt eller av principiell betydelse. I synnerhet taxeringsintendenterna kunde
emellertid därutöver bliva i sitt arbete i behov av råd angående mindre viktiga
spörsmål och upplysning rörande praxis o. d. De hade då att hänvända
sig till kanslichefen.

De sakkunniga säga sig icke anse lämpligt och ej heller praktiskt genomförbart
att stadga rätt för de skattskyldiga att i annan form än ansökan
om förhandsbesked vända sig till riksskattenämnden med förfrågningar. En
obegränsad sådan rätt vore ägnad att undergräva taxeringsmyndigheternas
auktoritet och kunde förmodas medföra att nämnden och dess personal
bleve så överlupna med förfrågningar, att besvarandet av desamma komme
att framstå som en omöjlighet. De skattskyldigas behov av råd — utöver
vad anordningen med bindande förhandsbesked innebure — finge anses tillgodosett
genom den förefintliga möjligheten att i viss utsträckning rådföra
sig med taxeringsnämndens ordförande och taxeringsintendenten.

En annan sak vore att något förbud icke borde stadgas för riksskattcrnämnden
att upptaga av skattskyldig väckt fråga till behandling och besvara
densamma i form av allmän anvisning till taxeringsmyndigheternas
vägledning.

De sakkunniga framhålla, att nämndens rådgivande verksamhet skulle
komma till utövande jämväl i samband med resor till och personliga
besök hos olika taxeringsmyndigheter. Därigenom
skulle nämnden försättas i tillfälle att förskaffa sig närmare kännedom om
det sätt, på vilket taxeringsarbetet bedreves, och uppmärksamma brister,
som i olika hänseenden kunde vidlåda taxeringsorganisationen. Därvid kunde
anvisningar lämnas till dessas avhjälpande, i den mån sådant utan författningsändring
vore möjligt. Ehuru nämndens resor huvudsakligen skulle
avse besök å länsstyrelsernas taxeringsavdelningar, hade möjlighet också
ansetts böra beredas nämnden att närvara vid beskattningsnämndernas

Kungl. Maj:Is proposition nr 64.

sammanträden, därvid nämndens ledamöter och personal skulle äga deltaga
i överläggningarna men ej i besluten.

De sakkunniga anföra vidare.

Under ifrågavarande resor torde nämnden regelmässigt böra representeras
av ordföranden. Möjlighet att företaga resor torde även böra föreligga för
nämndens övriga ledamöter. Vid besöken å länsstyrelsernas taxeringsavdelningar
synes ordföranden böra åtföljas av kanslichefen eller bokföringskonsulenten
eller ock av bådadera.

Det torde likaledes böra beredas möjlighet för kanslichefen att ensam eller
tillsammans med bokföringskonsulenten företaga resor exempelvis för överläggningar
med taxeringsintendent om taxeringsarbetets ändamålsenliga bedrivande.
Undantagsvis kan det finnas påkallat att bokföringskonsulenten
ensam besöker länsstyrelse såsom då fråga gäller att organisera bokgranskning
eller tillhandagå med råd i särskilda fall vid dylik granskning. I regel
bör dock bokföringskonsulenten icke självständigt företaga resor för meddelande
av instruktioner eller utförande av inspektioner. Sådana böra utom
i undantagsfall få förekomma endast i samband med ordförandens eller
kanslichefens resor och under deras uppsikt.

Det har icke ansetts lämpligt, att riksskattenämndens kanslipersonal självskall
äga avgöra, i vilken utsträckning resor böra företagas. Beslut härom
skall fattas av nämnden eller i brådskande fall av dess ordförande. Vad angår
nämndens ordförande och ledamöter skall beträffande deras resor anmälan
av ordföranden göras hos chefen för finansdepartementet.

De sakkunniga behandla så frågan om riksskattenämndens uppgift att
föra register över rättsfall samt samla och tillhandahålla
annat material av betydelse för taxeringsarbet
e t. Därvid erinras om att taxeringsmyndigheterna vid eu tolkning av
skattelagarna i huvudsak vore hänvisade till förarbetena till skatteförfattningarna
och till skattedomstolarnas utslag. En uppgift för riksskattenämnden
vore att för beskattningsmyndigheterna möjliggöra ctl bättre utnyttjande
av ifrågavarande källor. Härom anföres följande.

Vad först angår utslag i beskattningsmål redovisas visserligen avgöranden
i högsta instans i regeringsrättens årsbok, men denna publikation torde icke
i nu förevarande hänseende vara tillfyllest. Av naturliga skäl kan publiceringen
av rättsfall icke i denna form ske så snabbt som vore önskvärt. Vidare
har ifrågavarande årsboks karaktär av officiell redogörelse för regeringsrättens
arbete medfört, att densamma kommit att i vissa hänseenden bliva alltför
formell för att giva en tillfredsställande bild av avgjorda mål. Bortsett
från de relativt sett fåtaliga referaten lämnas allenast redogörelse för innehållet
i avkunnade utslag. Långt ifrån alltid lämnas i notiserna uppgift om
den fråga, som genom utslaget blivit avgjord, och om de särskilda omständigheter,
som påverkat målets utgång, saknas för det mesta upplysningar.

Beträffande kammarrättens utslag i beskattningsmål förekommer icke någon
motsvarande publicering.

I syfte att möjliggöra för de lokala taxeringsmyndigheterna att på ett
snabbare och bättre sätt än nu är fallet följa rättsutvecklingen på beskattningsområdet
skall å riksskattenämndens kansli föras register över betydelsefulla
utslag i skattemål. Från registret skall material kontinuerligt
distribueras till länsstyrelserna, varvid utslagen böra belysas och upplysningar
lämnas rörande deras betydelse för rättstillämpningen. Registret

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

kommer jämväl att vara av stort värde för kanslichefen vid hans besvarande
av förfrågningar från taxeringsintendenterna.

A riksskattenämndens kansli bör också samlas allt det skriftliga material,
som kan vara av betydelse för taxeringsarbetet. Härvid bör ifrågakomma
icke allenast det, som rörande beskattningen utgivits i offentligt tryck, utan
även vad som härom skrivits i facklitteratur, tidskrifter m. m.

De sakkunniga säga sig ha haft under övervägande huruvida riksskattenämndens
arbetsresultat borde sammanfattas
och publiceras i särskilda tryckta meddelanden, vilka
kunde tänkas böra tillställas bland annat samtliga taxeringsnämndsordförande
och även mot betalning tillhandahållas allmänheten.

Gentemot denna tanke anföres emellertid, att eftersom nämndens verksamhet
huvudsakligen skulle avse rådgivning åt landskamrerare och taxeringsintendenter,
vore tveksamt om resultatet av verksamheten borde delgivas
andra än dessa befattningshavare. Vidare finge beaktas, att utfärdandet
av anvisningar och distribuerandet av annat material i viss omfattning
finge ske fortlöpande under året och allteftersom behov av råd yppades eller
utslag i beskattningsmål eller andra förhållanden det påkallade. I varje fall
syntes lämpligt att anvisningar och annat material i första hand distribuerades
i form av stencilerade meddelanden till landskamrerare och taxcringsintendenter.

Det kunde emellertid diskuteras om därutöver borde årligen utgivas eu
tryckt publikation, innehållande ett lämpligt urval av nämndens anvisningar
och beslut av mera allmänt intresse ävensom nyheter i skattelagstiftningen
samt prejudicerande utslag från regeringsrätten. En sådan publikation
skulle i viss mån kunna ersätta de direktiv, som taxeringsintendenterna brukade
utfärda till taxeringsnämndernas vägledning.

Remissyttrandena. Vad de sakkunniga i nu förevarande hänseenden anfört,
har föranlett särskilda uttalanden i några remissyttranden. Följande
torde här få återgivas.

Vad först angår den föreslagna uppgiften för riksskattenämnden att utlärda
allmänna anvisningar till taxeringsmyndighetern
a, uttalar kammarrätten därom att rent principiellt kunde ifrågasättas
lämpligheten av att nämnden ägde utfärda anvisningar i uppskattnings- och
rättsfrågor i sådan omfattning som de sakkunniga ifrågasatt. Då dessa anvisningar
skulle vara allenast rådgivande och icke bindande, ville kammarrätten
visserligen icke motsätta sig förslaget men önskade understryka de
sakkunnigas uttalande, att anvisningarna i regel borde avse allenast allmänna
grunder att tillämpas vid taxeringen, således spörsmål av allmän
räckvidd. Centralorganet borde blott i undantagsfall uttala sig om speciella
fall och i övrigt såvitt möjligt undvika ctl dylikt ingripande i taxeringsarbetet.

På ctl delvis likartat sätt uttalar sig länsstyrelsen i Västerbottens län, som
i sitt yttrande framhåller, att det otvivelaktigt funnes en avsevärd risk för all

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

nämnden kunde laga på sig eu alltför omfattande arbetsbörda, om den icke
självmant från början ålade sig cn begränsning eller ock eu dylik begränsning
direkt föreskreves i författningsbestämmelserna. Framför allt gällde
detta uppgiften att meddela anvisningar. Att dylika anvisningar lätt finge
karaktär av bindande direktiv torde ligga i sakens natur, men däri låge
enligt länsstyrelsens förmenande en stor fara, framför allt i, den mån som
nämnden komme att hålla sig till detaljfrågor och icke enbart till spörsmål
av mera allmän räckvidd. Särskilt tveksamt syntes vara huruvida nämnden
borde utfärda anvisningar i fråga om det praktiska taxeringsarbetet. Det
borde vara riksskattenämnden angeläget att icke i detaljer eller eljest annat
än i särskilda undantagsfall ingripa i eller föregripa taxeringsintendenternas
arbete.

Föreningen Sveriges taxeringsintendenter framhåller, att riksskattenämndens
verksamhet gent emot de lokala taxeringsmyndigheterna borde vara
rent rådgivande eller vägledande och att uttrycket »anvisningar» därför icke
borde användas i författningsbestämmelserna. Föreningen tillägger:

Frågan om fördelningen av de samordnande uppgifterna mellan riksskattenämnden
å ena sidan och kanslichefen å den andra torde något få beröras.
Denna uppdelning bör måhända lämpligen göras efter samma linjer, som
gälla i fråga om uppdelningen av prövningsnämndens kompetens i förhållande
till taxeringsintendentens. Att uttalanden, som skola vara vägledande
för att få till stånd enhetlighet i uppskattningsfrågor enligt 59 och 75 §§
taxeringsförordningen, måste handläggas av en nämnd med lekmannainslag
torde vara klart. Kanslichefen synes dock icke på denna grund böra hindras
att i särskilda fall självständigt utreda sådana uppskattningsfrågor av
mindre räckvidd, vilka lämpligen icke höra hänskjutas till nämnden. Huruvida
riksskattenämnden beträffande rättsfrågor också skall giva vägledande
råd för enhetlig inriktning av praxis kan möjligen vara mera tveksamt. Faran
ligger i att nämnden — ehuru den icke bör vara sista instans beträffande
förhandsbesked —- faktiskt skulle kunna komma att dirigera rättsutvecklingen
genom sin rådgivande verksamhet. Emellertid kan förutsättas, att
viktigare rättsfrågor av riksskattenämnden dryftats vid landskamrerareoch
taxeringsintendentmöten, innan rådgivande besked lämnas från nämndens
sida. Iakttagas dessa försiktighetsmått, torde några mera allvarliga erinringar
knappast böra riktas mot att nämnden får verka såsom ett vägledande
organ även i rättsfrågor.

Av i viss mån annan mening rörande lämpligheten av allenast vägledande
anvisningar är länsstyrelsen i Kristianstads län, som — utifrån av länsstyrelsen
vunna erfarenheter rörande tillämpningen i olika län av överenskommelser,
träffade vid taxeringsintendentmöte — ifrågasätter, huruvida
de sakkunnigas förslag i denna del erbjöde tillräcklig garanti för en likformig
tillämpning av nämndens anvisningar.

Länsstyrelsen i Örebro län har i sitt yttrande såsom ytterligare exempel
på frågor, beträffande vilka allmänna anvisningar borde utfärdas, angivit
spörsmålen om sambeskattning av äkta makar, grunderna för beräkning
av nettointäkten av egnahemsfastigheter, sommarvillor och bostadslägenheter
i löreningshus samt avdrag för kostnader för dikning och grävning

Kungl. Maj.ts proposition nr G4.

av brunnar. Länsstyrelsen har vidare på föranledande av vad de sakkunniga
anfört om lämpligheten av att riksskattenämnden toge del av prövningsnämndens
protokoll framhållit att i de län, där i likhet med vad i
Örebro län vore fallet, taxeringsintendentens yttrande över besvär och yrkanden
till prövningsnämnden avfattades i protokollsform samt utskreves
i så stort antal exemplar, som erfordrades för promemorior till prövningsnämndsledamöterna,
protokollet samt utdrag till den skattskyldige och
taxeringsnämndens ordförande, skulle det icke medföra särskild arbetsbelastning
att tillställa jämväl riksskattenämnden ett utdrag av protokollet.
Länsstyrelsen ville därför ifrågasätta, huruvida del icke vore lämpligt, att
riksskattenämnden åtminstone från de län, där nämnda förfaringssätt tilllämpades,
bereddes tillfälle alt erhålla kännedom om där tillämpad praxis.

I det av länsstyrelsen i Norrbottens län avgivna yttrandet understrykes
önskvärdheten av att riksskattenämnden på föreslaget sätt verkade för
större enhetlighet i bedömandet av uppskattningsfrågor och rättsfrågor. I
anslutning därtill uttalar länsstyrelsen den meningen, alt det material, som
riksskattenämnden för denna sin verksamhet behövde, syntes delvis kunna
åstadkommas bl. a. därigenom att vederbörande ordförande i länsprövningsnämnden
till riksskattenämnden insände fullständig redogörelse för sådana
mål och ärenden, vilka i förevarande hänseende syntes vara av betydelse.
I samma syfte borde å landskamrerar- och taxeringsintendentmöten upptagas
till diskussion vissa mera svårbedömda spörsmål t. ex. om resekostnader
och fördyrade levnadskostnader, varvid från varje länsstyrelse i
mycket god tid före mötets avhållande borde till riksskattenämnden och
varje annan länsstyrelse lämnas skriftlig redogörelse för tillämpningen av
dithörande författningsbestämmelser i olika praktiska fall.

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare vill ifrågasätta lämpligheten
av att riksskattenämnden meddelade anvisningar i rena rättsfrågor.
Något större behov av sådana anvisningar syntes knappast förefinnas; anordningen
innebure därjämte ett mindre lämpligt ingrepp i skattedomstolarnas
verksamhet. Handelskammaren tillägger, att om en av nämnden meddelad
anvisning i en rättsfråga underkändes av regeringsrätten, bleve en
prestigeförlust för nämnden ofrånkomlig.

Sveriges köpmannaförbund framhåller i sitt yttrande, att vid de informationssammanträden
med landskamrerare och taxeringsintendenter, som fortsättningsvis
skulle äga rum i riksskattenämndens regi, borde även representanter
för de större näringsorganisationerna kallas att närvara. Det syntes
angeläget, att icke endast myndigheterna utan även de skattskyldiga vid
genomförandet av ny skattelagstiftning informerades om bestämmelsernas
närmare innebörd. Via sina organisationer kunde de skattskyldiga sedan
erhålla nödiga upplysningar från de vid mötet närvarande näringsrepresentanterna.
Köpmannaförbundet ville understryka önskvärdheten av att de
uttalanden, som gjordes å sådana möten, bringades till allmänhetens kännedom
i den mån de icke avsåge rena kontrollfrågor eller frågor rörande organisationen
av taxeringsarbetet. Delta borde ske oavsett om representanter
för näringslivet kallats till mötena eller ej.

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

Vad härefter angår riksskattenämndens uppgift att avgiva uttala nden
i taxeringsfrågor, d. v. s. att verka såsom någon slags frågecentral
för landskamrerare och taxeringsintendenter, har förslaget i denna
del föranlett allenast följande påpekanden från remissinstansernas sida.

Länsstyrelsen i Hallands län framhåller, att de sakkunniga förutsatte att
den information, som taxeringsintendenten vore i tillfälle att erhålla hos
riksskattenämnden, även kunde komina de skattskyldiga till del. Enligt
länsstyrelsens mening förelåge emellertid en viss oklarhet i gränsdragningen
mellan de upplysningar rörande aktuella taxeringsspörsmål, som kunde erhållas
genom taxeringsintendentens förmedling, och de mera högtidliga förhandsbesked,
som endast kunde utverkas i därför föreskriven ordning.

Föreningen Sveriges taxeringsintendenter påpekar, att riksskattenämndens
verksamhet såsom frågecentral skulle fungera smidigast, om denna
verksamhet kunde bedrivas muntligt. Viktigare frågor och svar torde dock
böra skriftligen registreras hos nämnden.

Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer erinrar om de goda erfarenheterna
av den verksamhet, som konsulenten hos centrala krigskonjunkturskattenämnden
på sin tid bedrivit och som organiserats på så sätt att konsulenten
tjänstgjorde som »frågecentral» och genom besök på länsstyrelsernas
taxeringsavdelning beredde de närmast berörda befattningshavarna tillfälle
till mera ingående diskussioner och överläggningar om svårlösta frågor.
Föreningen uttalar i anslutning härtill önskemålet, att taxeringsrevisorn
skulle äga rätt att direkt och utan förmedling av taxeringsintendenten rådgöra
med riksskattenämndens bokföringskonsulent.

Däremot har vad de sakkunniga anfört angående nämndens eller dess
personals resor till och personliga besök hos taxeringsmyndighetern
a föranlett erinringar i ett antal remissyttranden.

Sålunda framhåller länsstyrelsen i Västernorrlands län, att det icke syntes
tillfredsställande att riksskattenämndens ordförande, någon viss ledamot
eller befattningshavare finge närvara vid beskattningsnämnds sammanträde.
En sådan närvaro kunde — främst när det gällde taxeringsnämnd samt
fastighetstaxeringsnämnd och beredningsnämnd — lätt skapa förvirring och
irritation och medföra andra icke önskvärda följder, som kunde menligt inverka
på landskamrerarens och taxeringsintendentens ledning av taxeringsarbetet
i länet. Följden kunde också lätt bli minskad auktoritet för landskamreraren,
taxeringsintendenten eller riksskattenämnden. — På ett liknande
sätt uttalar sig även länsstyrelsen i Norrbottens län.

Länsstyrelsen i Södermanlands län avstyrker likaledes förslaget i denna
del, nämligen ur synpunkten att den ifrågasatta anordningen lätt finge
karaktär av övervakning av beskattningsnämndernas arbete.

Länsstyrelsen i Blekinge län ifrågasätter huruvida den föreslagna rätten
att närvara vid beskattningsnämndernas sammanträden och att deltaga i
dessas överläggningar icke lämpligen borde begränsas att avse allenast riksskattenämndens
ordförande, kanslichef och bokföringskonsulent eller annan
nämndens tjänsteman, som ordföranden därtill förordnade.

Kungl. Mnj:ts proposition nr 64.

Föreningen Sveriges taxeringsintendenter framhåller i avseende å Irågan
om samarbetet mellan riksskattenämnd och prövningsnämnd, att det syntes
naturligast att riksskattenämndens ordförande finge i första hand hålla
kontakt med prövningsnämndens ordförande — landskamreraren -— medan
kanslichefen kunde bäst verka om han under kollegiala former och pa eget
ansvar finge samarbeta och samråda med taxeringsintendenterna. Om länsstyrelsen
skulle på en gång besökas i mera officiella former av ett flertal
representanter för riksskattenämnden eller dess kansli, skulle detta säkerligen
snarare verka till hinder för arbetet inom länsstyrelsen än till befrämjande
av ett gott resultat. Föreningen ville påyrka, att den föreslagna rätten
för riksskattenämndens ordförande och ledamöter samt kansliets personal
att närvara vid taxeringsnämndernas sammanträden icke medgåves. Det
syntes icke böra ifrågakomma, att det centrala organet, med förbigående
av länsstyrelsen, direkt vände sig till dessa nämnder i sin rådgivande verksamhet.

Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer vänder sig mot de sakkunnigas
uttalande att bokföringskonsulenten endast i undantagsfall borde besöka
länsstyrelse annorledes än i sällskap med ordföranden eller kanslichefen
eller endera av dessa. En sådan föreskrift syntes verka i hög grad hämmande
på ett effektivt utnyttjande av bokföringskonsulentens arbetskraft.

Förslaget att riksskattenämnden skulle föra rättsfalls register
samt samla och tillhandahålla annat för taxeringsårbetet
betydelsefullt material har föranlett länsstgrelsen i Blekinge
lön att framhålla önskvärdheten av att materialet lrån rättsfallsregistret
distribuerades till länsstyrelsernas taxeringsavdelningar i sådan utformning,
att meddelanden om nya rättsfall in. m. kunde inplaceras efter en
enhetlig registrering i kortregister eller lösbladsbok. Speciellt betydelsefulla
utdrag ur rättsfallsregistret borde utsändas jämväl till taxeringsnämndsord1''örande
och taxeringskonsulenter.

Länsstgrelsen i Norrbottens län säger sig finna det önskvärt med en sammanställning
jämväl av tidigare meddelade men alltjämt aktuella prejudicerande
utslag, vilken sammanställning borde tillställas länsstyrelserna. Förteckning
över litteratur, uppsatser o. d. i viktigare skattefrågor borde även
upprättas.

Föreningen Sveriges taxeringsintendenter understryker angelägenheten av
att en vägledande handbok för taxeringsarhetet utgåves genom riksskattenämndens
försorg.

I det av Sveriges industriförbund in. fl. åberopade yttrandet framhålles,
alt allmänheten självfallet icke borde förvägras taga del av det hos riksskattenämnden
förda rättsfallsregistret. Med hänsyn härtill syntes lämpligt, all
registret upprättades i flera exemplar, varav åtminstone ett hölles tillgängligt
för allmänheten.

Vad slutligen angår frågan om riksskaltcnä in n dens arbets r cs
u 11 a t borde s a in manfattas o c h publiceras i s ä r s k i 1 d a

Kungl. Maj.ts proposition nr (ii.

tryckt a in eddeland e n torde från remissyttrandena i vad dessa beröra
nämnda spörsmål följande få här återgivas.

Kammarrätten säger sig förutsätta, att riksskattenämndens uttalanden i
taxeringsfrågor av allmän räckvidd i någon form offentliggjordes, varigenom
desamma skulle bli värdefulla bidrag till den allmänna skatterättsliga
diskussionen.

Länsstyrelserna i Uppsala och Gotlands län förorda utgivandet genom
nämndens försorg av en publikation, innehållande urval av nämndens anvisningar
och övriga beslut av mera allmänt intresse ävensom redogörelser
för nyheter inom skattelagstiftningen och betydelsefullare utslag av regeringsrätten.
Kritik hade nämligen ofta riktats mot att de skattskyldiga icke
finge kännedom om vad i anvisningsform eller annorledes meddelades beskattningsnämnderna.

Länsstyrelsen i Blekinge län uttalar önskemålet, att nämndens allmänna
anvisningar och meddelanden om resultatet av dess verksamhet så långt
sig göra läte erhölle sådan formulering och expedierades i så stort antal
exemplar, att de kunde tillställas ej endast länsstyrelsernas taxeringsavdelningar
utan även taxeringsnämndsordförandena och taxeringskonsulenterna.

Kommerskollegium framhåller gentemot vad som förefölle vara de sakkunnigas
mening, att det icke syntes motiverat att av annat skäl än hänsyn
till sekretess undanhålla de skattskyldiga material, som kunde vara av
värde för deras taxering. Det kunde därför ifrågasättas, om icke utfärdade
anvisningar borde mot avgift tillhandahållas allmänheten.

Ett likartat uttalande görcs i det av Sveriges industriförbund in. fl. åberopade
yttrandet, varjämte tillägges att en tryckt årlig publikation av sådant
innehåll, som de sakkunniga antytt, utan tvivel skulle vara av värde
och därför borde utgivas och mot betalning tillhandahållas allmänheten. Då
särskilda förhållanden därtill föranledde, borde möjlighet föreligga att utgiva
en dylik publikation mer än en gång årligen.

Sveriges redareförening förordar att populärt hållna broschyrer med råd
och anvisningar angående skattelagstiftningen och dess tillämpning utarbetades
och tillhandahölles de skattskyldiga och lekmännen i taxerings- och
prövningsnämnderna. Föredrag i radio och undervisning i de högre klasserna
i skolorna i detta ämne skulle även vara till stort gagn.

Även i åtskilliga av de yttranden, som avgivits av övriga näringsorganisasioner,
understrykes mycket starkt önskemålet att bereda allmänheten tillfälle
att taga del av riksskattenämndens råd och anvisningar samt att nämndens
verksamhet även inriktades på att lämna de skattskyldiga orientering
och information.

Departementschefen. Utfärdandet av allmänna anvisningar till
taxeringsmyndigheterna måste uppenbarligen bli en av riksskattenämndens
främsta möjligheter att verka för cn likformig taxering.
Dessa anvisningar böra till sin karaktär vara av rådgivande och vägledande
beskaffenhet och alltså icke utgöra bindande föreskrifter. Visserligen kan

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

— såsom i något remissyttrande framhållits — ifrågasättas, huruvida anvisningar
av sådan karaktär alltid komme att utgöra en tillräcklig garanti
för en likformig rättstillämpning. Med hänsyn till beskattningsnämndernas
ställning såsom självständigt dömande instanser i taxeringsprocessen torde
det emellertid — med undantag för fall av bindande förhandsbesked där
riksskattenämndens beslut finge överklagas hos regeringsrätten respektive
kammarrätten — ej böra ifrågakomma att formligen binda beskattningsnämnderna
och skattedomstolarna i deras prövning av taxeringsärenden.
Detsamma gäller i princip även sådana anvisningar, som beröra det praktiska
taxeringsarbetets bedrivande; då länsstyrelsernas taxeringsavdelningar
och den med taxeringsarbetet sysselsatta personalen icke formellt underställts
riksskattenämnden, kan nämnden icke heller bemyndigas att giva
bindande direktiv angående arbetets bedrivande.

Det bör i detta sammanhang framhållas, att något motsatsförhållande
mellan riksskattenämnden och de lokalt arbetande taxeringsmyndigheterna
knappast behöver befaras uppkomma. Nämndens uppgift avser i väsentlig
mån att underlätta taxeringsmyndigheternas arbete samt ställa ett större
och förbättrat material till beskattningsnämndernas förfogande i deras prövande
och dömande verksamhet. Riksskattenämndens initiativ och åtgöranden
torde i avsevärd utsträckning komma att föregås av diskussioner med
landskamrerarna och taxeringsintendenterna samt äga rum i samförstånd
med nämnda befattningshavare. Det bör emellertid tilläggas, att i riksskattenämndens
uppgift självklart bör ingå att följa resultatet av de av nämnden
vidtagna åtgärderna och skulle det därvid konstateras att anordningen
med allenast vägledande och rådgivande anvisningar icke lett till ett i huvudsak
tillfredsställande resultat, kan en dylik omständighet motivera en
omprövning av taxeringsorganisationen och riksskattenämndens ställning i
denna organisation.

Gentemot vad Föreningen Sveriges taxeringsintendenter anfört om önskvärdheten
att uttrycket »anvisningar» icke borde i detta sammanhang brukas,
kan invändas att — därest det klart utsäges att riksskattenämndens
verksamhet i förevarande hänseende är av allenast rådgivande och vägledande
karaktär — anledning knappast synes föreligga att frångå den av
de sakkunniga förordade terminologien.

Dessa anvisningar böra av skäl de sakkunniga anfört kunna avse såväl
uppskattnings- och rättsfrågor som det praktiska taxeringsarbetets bedrivande.
Vad särskilt anvisningar rörande rättsfrågor beträffar — vilket
spörsmål särskilt observerats i vissa remissyttranden — är det å ena sidan
uppenbart, att ett slutligt bedömande av sådana frågor måste förbli skattedomstolarnas
angelägenhet, men å andra sidan kan det mången gång vara
ett betydelsefullt önskemål att erhålla en i största möjliga utsträckning
enhetlig tillämpning även för tiden intill dess ett utslag i högsta instans
meddelats. Den från alla håll tillstyrkta uppgiften för riksskattenämnden
alt i förekommande fall klargöra innebörden av ny skattelagstiftning skulle
f. ö. mången gång icke vara förenlig med ett förbud för nämnden att i anvisningsväg
behandla rättsfrågor.

Kungl. Maj.is proposition nr 64.

Såsom de sakkunniga framhållit, är eu förutsättning för ett effektivt
arbete i förevarande hänseende, att nämnden gives tillfälle att undersöka
förekomsten av sådana ojämnheter, som böra föranleda åtgärder från nämndens
sida. Jag kan i och för sig knappast ansluta mig till de sakkunnigas
uppfattning att ett successivt överlämnande till riksskattenämnden av prövningsnämndernas
protokoll skulle giva sken av övervakning av prövningsnämnderna
och därför icke borde ifrågakomma. Dessa protokoll utgöra offentligen
tillgängliga handlingar och komma t. ex. under skattedomstolarnas
granskning i besvärsmål. Att riksskattenämnden bereddes tillfälle
att taga del av dessa protokoll skulle därför knappast med fog kunna betecknas
som en icke önskvärd övervakning. Denna min uppfattning synes
f. ö. bestyrkas av det förut återgivna uttalandet av länsstyrelsen i Örebro län.

Emellertid torde kunna ifrågasättas huruvida värdet av en sådan anordning
svarar mot den därmed förenade mödan för prövningsnämnderna att
i alla ärenden verkställa protokollsavskrifter och för riksskattenämnden att
mottaga, registrera och sammanställa detta mycket vidlyftiga material. Det
synes icke uteslutet att riksskattenämnden kan förskaffa sig den önskvärda
översikten av beskattningsnämndernas praxis på annat och smidigare
sätt, därvid de av de sakkunniga angivna utvägarna i första hand böra
ifrågakomma. Emellertid synes det böra finnas möjlighet för riksskattenämnden
att —- om den så finner önskvärt — försöksvis pröva anordningen
med successivt översända protokollsavskrifter, därvid sådana i första hand
böra begäras från de prövningsnämnder, vilka tillämpa ett sådant system
som skildrats i det av länsstyrelsen i Örebro län avgivna yttrandet.

Jag vill i detta sammanhang tillägga, att även de uppslag, som lämnats i
det av länsstyrelsen i Norrbottens län avgivna yttrandet, synas värda beaktande.
Det bör ankomma på nämnden att närmare pröva dessa uppslag.

Vad de sakkunniga i övrigt anfört i nu förevarande hänseende föranleder
icke några erinringar från min sida. I anledning av några påpekanden från
remissinstansernas sida vill jag emellertid tillägga dels att de allmänna
anvisningarna regelmässigt böra lämnas av riksskattenämnden såsom sådan
och icke av någon dess tjänsteman och dels att det bör ankomma på
nämnden att avgöra huruvida vid de informations- och diskussionsmöten
med landskamrerare och taxeringsintendenter, som riksskattenämnden kan
komma att anordna, böra närvara andra representanter för näringslivet
och de skattskyldiga än de som äro ledamöter av nämnden.

Den föreslagna skyldigheten för riksskattenämnden att tillhandagå landskamrerare
och taxeringsintendenter med uttalanden i taxeringstrå
g o r åsyftar främst att bereda dessa befattningshavare vissa lättnader
vid fullgörandet av dem åvilande uppgifter. Därjämte bereder anordningen
nämnden en ytterligare möjlighet att erhålla information om aktuella skatteproblem
och att verka för likformig taxering.

På av de sakkunniga anförda skäl ansluter jag mig till den av dem uttalade
meningen, att frågerätten bör förbehållas landskamrerare och taxe -

Kunrjl. Maj.ts proposition nr 04.

ringsintendenter. Jag kan alltså icke tillstyrka det av Föreningen Sveriges
taxeringsrevisorer väckta förslaget om rätt för taxeringsrevisor att på egen
hand i och för sin tjänst påkalla uttalande av riksskattenämnden eller taga
kontakt med nämnden eller dess personal. Men jag vill samtidigt framhålla,
att hinder givetvis icke bör föreligga för taxeringsrevisor att på taxeringsmtendentens
uppdrag eller i allt fall med dennes medgivande förfråga sig
hos riksskattenämnden eller eljest taga kontakt med dess tjänstemän.

De sakkunniga anse att framställda förfrågningar, som avse annat än
upplysningar rörande rent faktiska förhållanden såsom förefintliga prejudikat
o. d., i regel böra behandlas å sammanträde med nämnden. Till denna
uppfattning kan jag visserligen i princip ansluta mig, men jag vill samtidigt
understryka angelägenheten av att sammanträdena med nämnden icke
onödigtvis belastas med bagatellartade ärenden. I enklare ärenden, även om
i dessa är fråga om annat än faktiska upplysningar, bör nämndens befattningshavare
— eventuellt efter samråd med nämndens ordförande — äga
rätt att avgiva svar. Det synes angeläget att verksamheten såsom »frågecentral»
bedrives smidigt, snabbt och formlöst så långt detta låter sig göra.
Det torde icke böra givas någon föreskrift om att förfrågningar eller svar å
sådana skola vara skriftligen avfattade; formen för frågan eller svaret torde
få av vederbörande bedömas från fali till fall. Erforderliga minnesanteckningar
rörande frågor och svar i ärenden, som icke underställts riksskattenämnden
och sålunda icke intagits i dess protokoll och som ej äro av mer
bagatellartad natur, synas emellertid lämpligen böra föras och anmälas
vid ett kommande sammanträde med nämnden.

I instruktionen för riksskattenämnden torde lämpligen böra utsägas, att
i nämndens åligganden ingår att på begäran av landskamrerare eller taxeringsintendent
avgiva yttrande i taxeringsfrågor, varjämte bör angivas vilken
eller vilka av nämndens befattningshavare det tillkommer att tillhandagå
landskamrerare eller taxeringsintendent med råd och upplysningar
rörande taxering. Den närmare regleringen av verksamheten såsom »frågecentral»
torde det böra ankomma på nämnden själv att utforma.

I anledning av vad länsstyrelsen i Hallands län i sitt remissyttrande påpekat
angående gränsdragningen mellan sådana fall, där den skattskyldige
genom taxeringsintendentens förmedling kunde erhålla upplysning av riksskattenämnden
i taxeringsfrågor, och de egentliga förhandsbeskeden får
jag framhålla, att om riksskattenämnden ansett sig i viss fråga icke böra
lämna ett bindande förhandsbesked, så betager detta givetvis icke den skattskyldige
möjligheten alt i frågan rådföra sig med vederbörande taxeringsintendent.
Därvid är denne oförhindrad alt — om han så finner lämpligt
— efterhöra riksskattenämndens uppfattning i frågan. I denna som i alla
andra frågor, som föras under nämnden, blir det dennas sak att avgöra huruvida
något nämndens uttalande kan och bör göras. 1 detta sammanhang
må erinras om de sakkunnigas uttalande, att frågeinstitutet bör utnyttjas
med omdöme.

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

Även vad de sakkunniga anfört om riksskattenämndens och dess befattningshavares
resor till och besök hos olika taxeringsmyndigheter,
kan jag i huvudsak ansluta mig till.

Vad först angår resor till länsstyrelsernas taxeringsavdelning, synes det
vara ett självklart önskemål att nämnden skall ha möjlighet att företaga
sådana resor. Besöken å taxeringsavdelningarna få emellertid icke så anordnas
att de givas sken av inspektioner; det bör klart framgå att syftet
allenast är att möjliggöra ömsesidig information och skapa förutsättning
för fruktbärande diskussioner rörande taxeringsarbetets ändamålsenliga bedrivande.
Det synes angeläget att riksskattenämndens ledamöter och personal
vid sådana besök genom sitt uppträdande undvika att alstra missförstånd
liärutinnan.

Mer tveksamt kan synas vara, huruvida riksskattenämnden bör beredas
tillfälle att närvara vid beskattningsnämndernas sammanträden. De sakkunnigas
förslag i sådan riktning har mött kritik i några remissyttranden.

För de sakkunnigas förslag talar önskemålet att icke förvägra riksskattenämnden
någon väsentlig möjlighet att informera sig i hänseenden av mer
påtaglig betydelse för lösandet av de riksskattenämnden ålagda arbetsuppgifterna.
Mot förslaget talar faran för att sådana besök hos beskattningsnämnderna
kunna få sken av övervakning av de självständigt arbetande
beskattningsnämnderna och därigenom skapa irritation. •

För egen del är jag av den uppfattningen att om — såsom torde böra förutsättas
— sådana besök tillkännagivas på förhand och organiseras i samförstånd
med ordföranden i vederbörande beskattningsnämnd, någon fara
knappast föreligger att innebörden av besöken skulle missförstås. Vid besök
hos annan beskattningsnämnd än prövningsnämnd kan det vara lämpligt
att vederbörande taxeringsintendent anmodas att samtidigt närvara; därigenom
skulle man undvika risken för att besöket kunde undergräva taxeringsintendentens
auktoritet.

Som av det sagda framgår finner jag mig böra lämna min anslutning till
de sakkunnigas förslag om rätt för riksskattenämnden att närvara vid sammanträde
med beskattningsnämnd. I samband härmed må framhållas, att
vid sådant sammanträde närvarande företrädare för riksskattenämnden väl
kunna vid förfrågningar tillhandagå med upplysningar men i övrigt icke
böra ingripa i diskussionen under sammanträdet. Däremot bör intet hindra
att de gjorda iakttagelserna läggas till grund för en diskussion med nämndens
ledamöter och med taxeringsintendenten efter sammanträdets avslutande.

De sakkunniga anse, att riksskattenämnden regelmässigt bör företrädas
av dess ordförande vid resor av nyss angivet slag. De sakkunniga ha därvid
utgått från vad de föreslagit därom att ordförandeskapet borde anordnas
som en heltidssyssla. Av skäl jag senare får närmare utveckla har jag för
avsikt förorda, att ordförandeskapet i allt fall tills vidare anordnas såsom
ett deltidsuppdrag. Med hänsyn härtill torde få förutsättas att ordföranden
icke blir i tillfälle att besöka länsstyrelser och beskattningsnämnder i den
omfattning, som eljest kunnat ifrågakomma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

Den av de sakkunniga föreslagna befattningen som kanslichef hos riksskattenämnden
har jag för avsikt föreslå utbytt mot en byråchefsbefattning.
Vidare kommer jag att föreslå, att vid nämnden skall finnas anställd
på heltid en bokföringssakkunnig. Uppgiften att besöka länsstyrelserna och
beskattningsnämnderna torde främst bliva dessa befattningshavares uppgift.

Det torde böra ankomma på riksskattenämndens ordförande att fatta beslut
om resor, varom nu varit tal.

De sakkunniga förutsätta, att jämväl andra ledamöter i riksskattenämnden
än ordföranden skola kunna deltaga i resor till länsstyrelser och beskattningsnämnder.
Enligt min mening torde emellertid allenast undantagsvis
och endast då så finnes vara av särskilda skäl motiverat böra ifrågakomma,
att nämnden i dess helhet eller annan ledamot av nämnden än ordföranden
företager sådana resor. Det torde få uppdragas åt nämnden själv
att avgöra, när sådana särskilda skäl föreligga.

Den förordade uppgiften för riksskattenämnden att föra rättsfall sregister
samt samla och tillhandahålla annat material
av betydelse för taxeringsarbetet har livligt tillstyrkts
i remissyttrandena, varvid samtidigt en rad önskemål framförts angående
materialets distribution in. m. Det torde böra ankomma på riksskattenämnden
att pröva möjligheten och lämpligheten av att efterkomma de olika
önskemålen.

Angående rättsfallsregistret torde få tilläggas, att i detsamma synes i
första hand böra upptagas betydelsefullare utslag av regeringsrätten. Men
även utslag i av kammarrätten avgjorda mål av beskaffenhet att slutligt avgöras
av sistnämnda domstol böra omfattas av registret. Den i och för sig
tidsödande och ansvarsfulla uppgiften att föra och sammanställa detta register,
vilket såsom offentlig handling kommer att bliva tillgängligt för allmänheten,
torde lämpligen böra lösas av riksskattenämnden i samarbete
med chefen för finansdepartementets regeringsrättsbyrå respektive kammarrättens
president, vilka kunna förutses vara beredda att här lämna sin
medverkan.

Vad så angår frågan om riksskattenämndens arbetsresultat
bör sammanfattas och publiceras i särskilda
tryckta meddelanden, torde här följande få framhållas.

Till nämnden avlämnade uppgifter och där förvarade handlingar höra i
princip — såvitt föreskrift i lag eller annan författning icke till annat föranleder
— vara offentligen tillgängliga i samma omfattning som motsvarande
material hos andra verk och myndigheter. Det synes vidare vara önskvärt,
att riksskattenämnden på lämpligt sätt medverkar till alt sådana
nämndens arbetsresultat, som äro av ett mera allmänt intresse för de skattskyldiga,
bringas till dessas kännedom.

5 Bihang till riksdagens protokoll li)5l. 1 samt. Nr 61.

Kiingl. Maj:ts proposition nr 64.

Det bör ankomma på nämnden att pröva de i remissyttrandena väckta
förslagen liksom andra förefintliga möjligheter att på lämpligt sätt efterkomma
det nyssnämnda önskemålet. Här liksom i åtskilliga andra hänseenden
synas några direkta författningsföreskrifter icke böra meddelas
utan nämnden lämnas fria händer att med stöd av vunna erfarenheter söka
vinna en lämplig lösning.

3. Enhetlig värdesättning på vissa aktier.

De sakkunniga. I betänkandet erinras om att de aktier, som noterades å
fondbörsen eller i fria marknaden, vid förmögenhetstaxeringen i allmänhet
brukade upptagas till de närmast före utgången av kalenderåret näst före
taxeringsåret noterade värdena. Dessa bekantgjordes genom en av fondhandlareföreningen
sammanställd lista å deklarationskurser å aktier in. fl.
värdepapper. Medan i fråga om sådana aktier enhetlighet rådde vid taxeringen,
hade däremot beträffande flertalet övriga aktier svårighet yppats att
vinna enhetlig värdering, särskilt i sådana fall, då aktier i ett och samma
bolag ägdes av skattskyldiga i olika län. I anledning härav hade sedan åtskilliga
år tillbaka åtgärder vidtagits till förebyggande av att dylika aktier
bleve föremål för olika värdesättning inom skilda län. Sålunda upprättades
årligen inom överståthållarämbetets skatteavdelning och å landskontoren
förteckningar över sådana i Stockholm eller vederbörande län hemmahörande
aktiebolag, vilkas aktier icke upptoges å fondhandlareföreningens lista
över deklarationskurser å aktier. I dessa förteckningar angåves de värden,
som ansåges böra tillämpas vid förmögenhetsuppskattningen. Förteckningarna
upptoge dock långt ifrån alla aktier av dylikt slag utan blott aktier
i sådana bolag, vilkas aktiekapital överstege visst av skattedirektören hos
överståthållarämbetet eller landskamreraren bestämt belopp. I allmänhet
avsåges därvid näringsidkande bolag med ett flertal aktieägare, medan s. k.
enmansbolag ej medtoges. Enligt uppgift bleve aktier i omkring 10 000
bolag på detta sätt föremål för förhandsvärdering.

De sakkunniga framhålla vidare, att även om genom det skildrade förfaringssättet
värdesättningen å aktier blivit i viss grad likformig, vidlådde
dock vissa ojämnheter dessa värden. Detta kunde bero på att fullt enhetliga
principer icke tillämpades de olika förvaltningsområdena emellan vid
upprättandet av förteckningarna, liksom även att primärmaterialet icke
alltid möjliggjorde ensartat bedömande.

De sakkunniga, som övervägt huruvida genom riksskattenämndens medverkan
åtgärder borde vidtagas för vinnande av en tillfredsställande förhandsvärdering
av icke börsnoterade aktier, erinrar om den av dem intagna
ståndpunkten, att nämnden icke borde beklädas med befogenheter att annorledes
än som förhandsbesked meddela för beslcattningsmyndigheterna
bindande förhandsuttalanden. Med hänsyn härtill förordades ett utbyggande
av det genom praxis tillkomna förfaringssättet med länsvis upprättade

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

förslag till aktievärden avsedda att vara allenast vägledande men ej bindande
för taxeringsmyndigheterna och de skattskyldiga.

Efter en ingående redogörelse för de mot det hittills tillämpade förfaringssättet
riktade invändningarna — i avseende å vad de sakkunniga härutinnan
anfört torde få hänvisas till s. 68 i betänkandet — säga sig de
sakkunniga ha stannat för att förorda ett förfaringssätt, som i betänkandet
skildras på följande sätt.

Efter överläggningar, i den mån sådana må anses erforderliga, med sakkunniga
utarbetar riksskattenämnden allmänna direktiv rörande de grunder,
som skola följas vid upprättande av ifrågakomna förteckningar å värden å
icke börsnoterade aktier. Dessa direktiv utsändas till överståthållarämbeiets
skatteavdelning och landskontoren i god tid före förteckningarnas uppgörande,
förslagsvis före den 1 juli varje år. Förslag till aktievärden uppgöras
därefter med ledning av direktiven, särskilt för Stockholm och för
varje län. Därvid inhämtas erforderliga uppgifter om vederbörande bolags
fonder, dolda reserver, senaste och påräknelig utdelning in. fl. omständigheter,
till vilka enligt direktiven hänsyn skall tagas, ur vederbörande bolags
senast fastställda balansräkning eller eljest tillgängliga handlingar, närmast
senast avlämnade deklaration för vederbörande bolag. I mån av behov inhämtas
felande uppgifter genom korrespondens med berörda bolag. Sedan
förslag till aktievärden upprättats, underrättas vederbörande bolag] om
föreslaget värde å bolagets aktier. Sådan underrättelse synes ej böra göras
obligatorisk; särskilt om värdet upptages oförändrat i jämförelse med tidigare
år, kan sådan underrättelse anses obehövlig, men även i vissa andra
lall kan meddelande om förslagets innehåll utan egentlig olägenhet underlåtas.
Påkallas i något fall från bolagets sida underrättelse, bör sådan självfallet
lämnas. Sedan förteckningar över aktievärden sålunda upprättats,
överlämnas de till riksskattenämndens kansli senast den 10 november samma
år. Har något bolag framställt erinran mot föreslaget värde å bolagets
aktier, insändes även sådan erinran, därest hänsyn till densamma ej tagits
vid förslagets slutliga upprättande. Förteckningarna granskas därefter å
riksskattenämndens kansli och anmälas vid sammanträde med nämnden så
snart ske kan. Nämnden fastställer därefter värden å i förteckningarna upptagna
aktier om möjligt i så god tid, att resultatet kan genom överståthållaräinbetets
och länsstyrelsernas förmedling bringas till vederbörande bolags
kännedom senast den 10 januari under taxeringsåret. Bolagen torde
därefter underrätta sina aktieägare om det fastställda värdet å vederbörande
bolags aktier. Taxeringsnämnderna underrättas direkt från överståthållarämbetet
och länsstyrelserna.

Självfallet må det stå riksskattenämnden öppet att, om den därtill finner
skäl, ur de inkomna förteckningarna utesluta vissa aktier eller i förteckningarna
upptaga aktier, som icke däri införts vid deras insändande till
nämnden.

Rörande innehållet i de direktiv, som riksskattenämnden enligt det anförda
skall utfärda till ledning för förteckningarnas uppgörande, torde i
detta sammanhang icke böra sägas mera än att i direktiven skola angivas
de grunder, efter vilka urvalet av aktiebolag för införande i förteckningarna
skall ske, vilka faktorer skola beaktas vid värdesättningen samt värderingsmetodens
grunddrag. Införas faktorerna i kolumner, kan värdesättningen
ske väsentligen genom enkla räkneoperationer enbart på grundval av de i
kolumnerna införda talen. Finnes det därvid framkomna resultatet böra jämkas
med hänsyn till särskilda förhållanden, angivas dessa summariskt i en
anmärk ningskolumn.

Knngl. Maj.ts proposition nr 64.

Då primärmaterialet regelmässigt kommer att hänföra sig till tiden för
balansräkningen vid utgången av året näst före beskattningsåret, måste det
på grundval av dessa faktorer framkomna resultatet jämkas med hänsyn
till därefter inträffade förändringar, så att värdet i görligaste mån ansluter
sig till aktiernas saluvärde vid beskattningsårets utgång. Om säkrare grunder
för denna justering icke stå till buds, måste justeringen ske efter skön.

De sakkunniga tillägga, att det syntes böra överlämnas åt riksskattenämnden
att närmare utforma värderingsgrunderna under beaktande, i
den mån så funnes påkallat, av de synpunkter, som framförts i de sakkunnigas
kritik av den nuvarande ordningen. Därvid anmärkes att det möjligen
kunde ifrågakomma, att i vissa fall skilda värden angåves å majoritets-
och minoritetsposter. Någon allmängiltig regel därutinnan kunde dock
ej uppställas, då förhållandena kunde vara växlande.

Vidare framhålles, att de av riksskattenämnden åsatta värdena visserligen
icke vore bindande för taxeringsmyndigheterna men att avvikelse från
dessa värden självfallet borde ske allenast då särskilda skäl förelåge. Dessa
skäl borde då angivas genom anteckning i myndighetens handlingar, lämpligen
i protokollet. Ville den skattskyldige påkalla annan värdesättning
vore det tillrådligt att han i sin deklaration eller bilaga till denna framställde
motiverat yrkande därom.

De sakkunniga lämna därefter — ås. 70—71 i betänkandet — en redogörelse
för det material, som står till buds vid verkställandet av en aktievärdering,
och för vissa av de sakkunniga gjorda överväganden rörande en
utbyggnad av aktiebolagens uppgiftsskyldigheter i syfte att därigenom få
fram ett bättre sådant material. De sakkunniga säga sig emellertid icke
vilja förorda någon ökad uppgiftsskyldighet, då bolagen redan nu vore betungade
med skyldighet att lämna uppgifter av mångahanda slag, men framhålla
samtidigt att det givetvis stode bolagen fritt att självmant förebringa
utredning om förhållanden av beskaffenhet att böra påverka aktievärderingen.
Om icke förr kunde bolag finna anledning därtill, då det mottagit
meddelande om det värde, som föresloges för bolagets aktier i överståthållarämbetets
skatteavdelnings eller vederbörande landskontors förteckning
å aktievärden.

Därefter anföra de sakkunniga följande.

Det arbete, som enligt det ovan anförda skulle komma att åvila riksskattenämnden,
torde bliva av icke obetydlig omfattning utan att dock vara av
den storleksordning, att den överstiger vad som skäligen kan utföras av
nämnden. Härvid förutsättes dock dels att nämnden till sitt förfogande erhåller
tillräckligt anslag för anlitande i mån av behov av extra arbetskraft
för granskning av inkomna förslag till aktievärden, dels ock att nämnden
vid prövning av desamma icke går alltför långt i detalj granskning utan nöjer
sig med att kontrollera, att meddelade direktiv blivit följda vid förslagens
upprättande, samt föreskriva ändring blott då sådant föranledes av inkomna
erinringar eller eljest finnes påkallat av föreliggande omständigheter.
Skulle det ekonomiska läget hava mera påtagligt förändrats, sedan
direktiven utfärdats, lärer nämnden av egen drift icke underlåta att göra de
ändringar i förslagen, som därav föranledas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

Särskilda föreskrifter i det nu avhandlade ämnet torde icke behövas, enär
riksskattenämnden med dess föreslagna befogenheter själv kan meddela för
anordningens genomförande erforderliga anvisningar.

Genomföres vad de sakkunniga här ovan förordat, kommer den befattning
med sammanställande av de länsvis upprättade förteckningarna å värden
å icke börsnoterade aktier, som med hittills tillämpad ordning ankommit
på överståthållarämbetets skatteavdelning, att upphöra.

Remissyttrandena. Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, att det föreslagna
förfaringssättet — innebärande att riksskattenämnden först utarbetade
anvisningar rörande värderingsprinciperna och, sedan länsstyrelsen
uppgjort förslag till värden, därefter granskade och fastställde värdena —
icke syntes stå i överensstämmelse med uttalandet att av nämnden utfärdade
anvisningar skulle vara vägledande och icke bindande.

Länsstyrelsen i Stockholms län erinrar om de sakkunnigas uttalande, att
förteckningar med förslag till aktievärden skulle med ledning av anvisningar,
som riksskattenämnden utfärdat, utarbetas å de olika länen och insändas
till riksskattenämnden senast den 10 november varje år, varefter nämnden
skulle ha att fastställa värdena. Länsstyrelsen framhåller, att en sådan
ordning skulle medföra, att arbetet med uppgörande av förslag till aktievärden
skulle fullgöras av taxeringsavdelningarna under den tid på året,
då deras arbete med förberedandet av mål till prövningsnämnden vore
mest forcerat. Detta vore en olägenhet, som om möjligt borde undvikas.
Om anvisningar för värdesättning av icke börsnoterade aktier utfärdades
av riksskattenämnden, syntes värdesättningen med ledning av dessa anvisningar
kunna ske å de olika länsstyrelserna, varvid den kunde förläggas
till en tidpunkt, när taxeringsavdelningarna vore mindre tyngda av arbete
för prövningsnämnderna. Först om det skulle visa sig att de av riksskattenämnden
utfärdade anvisningarna skulle vara otillräckliga för uppnåendet
av en mera enhetlig värdering, syntes frågan om en centralisering av
värderingen till riksskattenämnden böra övervägas.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län påpekar, att avsaknaden av för hela riket
normerande grunder för värderingen av icke börsnoterade aktier länge
varit besvärande och förvisso vållat en allt annan än likformig uppskattning
av dessa förmögenhetsobjekt. Det vore därför tacknämligt, att denna
brist nu avhjälptes genom riksskattenämndens medverkan. Emellertid förefölle
det egendomligt, att nämnden skulle belastas med det betydande
merarbete som måste bliva följden, därest nämnden skulle granska och
fastställa värdeförslagen. Det syntes tillfyllest, att nämnden lämnade för
värderingen erforderliga direktiv. Då del måste förutsättas, att dessa direktiv
skulle vara offentliga, torde den mest effektiva kontroll komma att utövas
av bolagen själva. Kontroll från riksskattenämndens sida kunde ske
vid de i annat sammanhang föreslagna besöken å taxeringsavdelningarna.
Länsstyrelsen föresloge därför, att riksskattenämndens befattning med aktievärderingen
begränsades till meddelandet av direktiv rörande grunderna
för värderingen av icke börsnoterade aktier, till sammanställande av de

Kungl. Maj:ls proposition nr 64.

länsvis upprättade förteckningarna över värden å sådana aktier, vilka förteckningar
borde vara nämndens kansli tillhanda senast den 15 januari
taxeringsåret, och till kontroll vid besök å landskontorens taxeringsavdelningar.
— På ett härmed i huvudsak likartat sätt uttalar sig länsstyrelsen
i Gävleborgs län.

Även mellnnkommunala prövningsnämnden förordar, att riksskattenämndens
befattning med aktievärderingen inskränktes till utfärdande av
vissa rekommendationer till ledning för denna värdering, därvid exempelvis
borde angivas på vilket sätt och i vilken utsträckning hänsyn borde tagas
till latenta skatteskulder i sådana fall, då värdet på aktier beräknades
med huvudsaklig ledning av det s. k. matematiska värdet. Mellankommunala
prövningsnämnden framhåller, att de sakkunnigas förslag att taxeringsintendenterna
senast den 10 november skulle översända förslag till
aktievärden jämte inkomna erinringar, ledde till att det omfattande arbetet
med värderingen måste utföras av taxeringsavdelningarna å tid som
sammanfölle med prövningsnämndsarbetet, vilket bleve till förfång för
detta arbete. För närvarande koncentrerades arbetet med aktievärderingen
till tiden kring årsskiftet, vilket vore lämpligt även för de skattskyldiga,
enär bokföringsgranskning borde begränsas under denna för affärslivet ansträngda
tid. Den nuvarande decentraliseringen medförde även den fördelen,
att skattskyldiga vid personliga besök hos länsstyrelserna kunde redogöra
för de skäl, som i det speciella fallet talade för avvikelse från det värde,
som framkomme vid schablonmässig beräkning.

Även i några andra remissyttranden — däribland de som avgivits av
Föreningen Sveriges taxeringsintendenter och Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer
— ha synpunkter framförts, som i väsentliga hänseenden
sammanfalla med vad mellankommunala prövningsnämnden anfört.

Länsstyrelsen i Västmanlands län uttalar som sin mening, att riksskattenämndens
föreslagna befattning med aktievärderingen skulle för nämnden
och dess personal medföra en orimlig arbetsbörda under viss del av
året. Redan av denna anledning syntes nämndens uppgift i förevarande
hänseende -— åtminstone tills tillräcklig erfarenhet om möjligheterna att
genomföra de sakkunnigas förslag på denna punkt vunnits — böra begränsas
till utfärdandet av allmänna direktiv för värdesättningen.

I det av länsstyrelsen i Blekinge län avgivna yttrandet uttalas, att de av
de sakkunniga antydda riktlinjerna för urvalet av aktier, som borde värderas,
icke torde få utesluta att börsnoterade aktier i enstaka fall gjordes
till föremål för värdering och att detta regelmässigt skedde beträffande
aktier i s. k. enmansbolag. Speciellt beträffande sistnämnda slag av aktier
vore ofta skillnaden mellan nominella värdet och saluvärdet påfallande
stort. Det kunde emellertid ur många synpunkter vara lämpligt att riksskattenämnden
i fråga om sådana aktier inskränkte sig till att uppdraga
principiella riktlinjer för värderingen men sedan helt överläte denna till
respektive taxeringsmyndigheter. Det vore synnerligen önskvärt, att aktiebolagens
uppgiftsskyldighet i självdeklarationen utökades till att avse jäm -

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

väl för aktievärderingen erforderliga uppgifter. Skedde ej detta, bleve det
som hittills nödvändigt att genom särskilda skrivelser avfordra det stora
flertalet aktiebolag sådana uppgifter. En obligatorisk uppgiftsskyldighet
syntes därför ej kunna medföra något betydande merarbete för bolagen.

Länsstyrelsen i Örebro län påpekar att en aktievärdering svårligen läte
sig göra utan kännedom om dolda reserver samt omtalar att uppgift om
sådana icke lämnats i bolagsdeklarationer, avgivna inom Örebro län. Vid
gjorda förfrågningar hade emellertid allenast undantagsvis förekommit, att
vederbörande bolag vägrat lämna erforderliga upplysningar.

Länsstyrelsen i Norrbottens län erinrar i sitt yttrande därom att fastställandet
av förmögenhetsvärde å icke börsnoterade aktier vore påkallat
förutom vid förmögenhetsbeskattningen även vid beräknandet av arvs- och
gåvo- samt kvarlåtenskapsskalt. Vidare framhålles att hittills hade urvalet
av de aktier, vilka av länsstyrelserna värdebedömts för att intagas i den
för förmögenhetstaxeringen upprättade aktievärderingslistan, skett endast
beträffande bolag med större aktiekapital. Det vore emellertid nödvändigt
att även aktier i mindre bolag värderades enhetligt. Länsstyrelsen ansåge
därför, att aktierna för samtliga bolag skulle förhandsvärderas. Det borde
därför åligga aktiebolagen att, i samband med avgivande av självdeklaration,
lämna särskilda uppgifter för aktievärderingen. Härför borde upprättas
särskild blankett. Länsstyrelsen anför därefter.

De lämnade uppgifterna böra granskas å länsstyrelserna men granskningen
inskränkas till att konstatera att fullständiga uppgifter lämnats.
Sedan eventuell komplettering skett böra uppgifterna och eventuellt deklarationerna
översändas till riksskattenämnden, som bör upprätta aktievärderingsförteckning
att tjäna till ledning vid taxeringen. Därest riksskattenämndens
befattning med aktievärderingen icke kommer att avse allenast
en granskning av länsstyrelsernas förslag till värde å aktierna utan såsom
länsstyrelsen föreslår ett upprättande av förteckningen skulle ett tidsödande
arbete med aktievärderingen kunna besparas länsstyrelserna. Riksskattenämnden
måste ju ändock noggrant genomgå uppgifterna och det förefaller
länsstyrelsen bliva ett betydande dubbelarbete om ungefär samma genomgång
sker å länsstyrelserna. En fördel synes det också böra vara att
granskningen och bedömningen redan i sitt första skede kommer att ske
enligt för riket enhetliga principer och med större sakkunskap än vad som
kan förefinnas å länsstyrelserna.

I det av förste taxeringsintendenten Holdo avgivna yttrandet understrykes,
att värderingen av aktier i såväl enmansbolag som förvaltningsbolag
av viss omfattning vore lika påkallad som beträffande aktier i andra bolag.
Holdo tillägger, att i Stockholm värdering regelmässigt skedde även av
aktier i bolag av förstnämnda typer.

I det yttrande, som åberopats av Sveriges industriförbund in. fl., erinras
om de sakkunnigas uttalande att riksskattenämnden, i den mån så ansåges
erforderligt, ägde överlägga med för ändamålet tillkallade sakkunniga före
utfärdandet av nämndens allmänna direktiv för aktievärderingen. Det tilllägges,
att med hänsyn till de svårigheter, som vore förbundna med en dylik
värdesättning och den föreliggande frågans stora betydelse, syntes så -

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

dana överläggningar med sakkunniga böra vara obligatoriska. De sakkunniga
borde jämväl medverka vid den efterföljande granskningen å nämndens
kansli av de länsvis upprättade förteckningarna.

Skånes handelskammare ifrågasätter, huruvida icke sådana ändringar i
gällande bestämmelser borde vidtagas, att den genom riksskattenämndens
medverkan åstadkomna väi*deringen av aktier i och för likformig förmögenhetstaxering,
borde läggas till grund även för arvs-, kvarlåtenskaps- och
gåvobeskattningen.

Även i åtskilliga andra av de yttranden, som över de sakkunnigas förslag
avgivits av näringsorganisationer, understrykes angelägenheten av att vad
de sakkunniga föreslagit rörande riksskattenämndens befattning med aktievärderingen
genomfördes så att en bättre och enhetligare ordning vid
denna värdering än den nu tillämpade uppnåddes.

Departementschefen. Frågan om värderingen av icke börsnoterade aktier
i och för förmögenhetstaxeringen hör till de skattespörsmål, som i synnerhet
under senare år tilldragit sig särskild uppmärksamhet. Därvid har
framför allt värderingsgrunderna ställts under diskussion i samband varmed
konstaterats att värderingen inom de olika länen i icke ringa omfattning
ägde rum efter olika principer eller att i allt fall de omständigheter,
som ansåges böra inverka på värdesättningen, beaktades i olikartad omfattning
inom de skilda länen. Ej heller hade enhetliga principer tillämpats,
när det gällde urvalet av de aktier, som gjordes till föremål för en
förhandsvärdering.

Från de skattskyldigas sida har -—- som framgår av vad de sakkunniga
anfört och i remissyttrandena framhållits — ett icke helt obefogat missnöje
rått med den nuvarande ordningen. Även från näringslivets sida har
under senare år missnöje anmälts och åtgärder till undanröjande av detta
påyrkats. De sakkunnigas förslag torde vara att se mot denna bakgrund.

Ehuru verkställandet av förmögenhetstaxeringen i det enskilda fallet är
en beskattningsnämndernas angelägenhet, är det uppenbart att i flertalet
fall varken den skattskyldige eller än mindre taxeringsnämnden har förutsättningar
för en tillfredsställande beräkning av aktievärdet. Härför erfordras
en ingående kännedom om det ifrågakommande bolagets ställning
och sådan kännedom har den skattskyldige eller taxeringsnämnden allenast
rent undantagsvis. Med hänsyn härtill är en anordning med en central
värdering ofrånkomlig och denna bör göras av myndighet, som härför
har erforderligt material, och i samråd med det bolag vars aktier värderingen
avser. Vid en sådan värdering framkomna värden bliva för de skattskyldiga
och beskattningsnämnderna vägledande samtidigt som möjlighet
föreligger att — när skäl därtill föreligga — avvika från dessa värden.

Det är också efter dessa linjer arbetet för närvarande bedrives i det
varje länsstyrelses taxeringsavdelning upprättar förslag till värden å aktier
i sådana bolag, vilka äro hemmahörande inom länet i fråga. Samtliga vär -

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

den sammanställas därefter genom överståthållarämbetets skatteavdelnings
försorg och tillhandahållas landets taxeringsmyndigheter.

De sakkunniga förorda nu, att riksskattenämnden till vinnande av likformighet
icke blott i fråga om värderingsgrunderna utan även i avseende
å urvalet av de aktier, som böra bliva föremål för förliandsvärdering, skulle
utfärda allmänna anvisningar och rekommendationer för värderingsarbetet.
Detta skulle — i den mån så funnes erforderligt — ske efter samråd
med särskilt tillkallade sakkunniga.

Detta de sakkunnigas förslag och vad de sakkunniga i anslutning därtill
uttalat har vid frågans remissbehandling icke mött erinringar. Även för
egen del vill jag ansluta mig till förslaget i denna del; det synes mig bliva
en angelägen uppgift för nämnden att — utifrån nämndens erfarenhet och
med beaktande av regeringsrättens inställning till de hithörande frågorna
—• på detta sätt verka för en bättre ordning.

Ej heller finnes anledning till erinran mot de sakkunnigas förslag, att
det egentliga arbetet med värderingen skall, som hitintills, verkställas inom
varje läns taxeringsavdelning. Utredningsarbetet måste uppenbarligen där
göras och kontakt med bolagsledningen kan smidigast etableras lokalt. Riksskattenämndens
tilltänkta personalutrustning skulle heller icke vara tillräcklig
för en sådan arbetsuppgift.

Av det sist sagda framgår alltså, att jag icke är beredd förorda det av
länsstyrelsen i Norrbottens län framförda förslaget, att taxeringsavdelningarnas
uppgift skulle inskränkas till ett hopsamlande av erforderligt bedömningsmaterial,
varefter det skulle ankomma på riksskattenämnden att utan
något föregående förslag från taxeringsavdelningen fastställa värdena.

Emellertid ha de sakkunniga tänkt sig, att riksskattenämndens verksamhet
med aktievärderingen även skulle innefatta en kontroll och eventuellt
ett fortsatt bearbetande av de av taxeringsavdelningarna föreslagna värdena.
För möjliggörande härav skulle en förteckning över sistnämnda värden tillställas
riksskattenämnden senast den 10 november året före taxeringsåret.

I åtskilliga remissyttranden ha bestämda erinringar riktats mot detta
förslag. Därvid har särskilt framhållits, att en sådan ordning nödsakade
taxeringsavdelningarna att förlägga dessa avdelningars arbete med värderingen
till en ur deras synpunkt mycket olämplig tid, att taxeringsavdelningarna
åsamkades ett avsevärt merarbete genom att för riksskattenämnden
nödgas detaljerat redogöra för de föreslagna värdena, så snart dessa
skilde sig från värden som skulle framkommit vid en vanlig schablonberäkning,
samt att riksskattenämnden, därest förslaget genomfördes, finge
en mycket betydande arbetsbörda.

De framställda erinringarna synas mig bärande. Det torde knappast böra
ifrågakomma, att i detta sammanhang föreskriva en anordning, som gåve
de förut hårt ansträngda taxeringsavdelningarna ett merarbete eller som
nödgade dessa att förlägga det hithörande arbetet till en för dem otjänlig
lid. Vad riksskattenämnden beträffar, vill det synas som om — därest det

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

över huvud skulle vara någon mening med den ifrågasatta eftergranskningen
— nämnden finge en så omfattande och tidsödande arbetsuppgift, att
denna menligt måste påverka nämndens möjligheter att fullgöra övriga arbetsuppgifter.

Det synes mig därför lämpligare, att — i allt fall till dess det visat sig
att ett tillfredsställande resultat på detta sätt icke kan uppnås — riksskattenämndens
medverkan vid aktievärderingen inskränkes till den av mig
förut förordade uppgiften att meddela allmänna anvisningar eller rekommendationer
för värderingsarbetet. Därjämte bör det arbete med sammanställandet
av förhandsvärdena, som hitintills utförts av överståthållarämbetets
skatteavdelning, övertagas av riksskattenämnden. Skyldighet bör alltså
föreligga för länsstyrelsernas taxeringsavdelningar att på av riksskattenämnden
angiven tid till nämnden överlämna de gjorda värdeförslagen.

Det bör tilläggas, att riksskattenämnden givetvis bör vara beredd att på
förfrågan lämna råd och anvisningar rörande värderingens utförande i enskilda
fall, samt att nämnden i samband med besök å taxeringsavdelningarna
bör hålla sig underrättad om värderingsarbetets bedrivande.

I anledning av några vid remissbehandlingen gjorda påpekanden vill jag
framhålla, att de av riksskattenämnden meddelade värderingsanvisningarna
givetvis icke böra vara hemliga, att i särskilda fall värdering även bör
kunna ifrågakomma beträffande vissa börsnoterade aktier, att värderingen
regelmässigt synes böra avse jämväl aktier i s. k. enmansbolag och i förvaltningsbolag,
att riksskattenämnden bör överväga lämpligheten av att utarbeta
en särskild blankett för inhämtande av uppgifter från bolagen i och
för aktievärderingen, samt att frågan om obligatorisk uppgiftsskyldighet för
bolagen synes tills vidare böra lämnas öppen i avvaktan på ytterligare erfarenhet
rörande behovet härav.

4. Allmän fastighetstaxering.

Gällande bestämmelser m. m. Beträffande allmän fastighetstaxering äro i
taxeringsförordningen föreskrivna vissa åtgärder, som äro ägnade att befordra
enhetlighet och jämnhet i taxeringen.

Sålunda åligger det enligt 58 § 1 mom. taxeringsförordningen domänstyrelsen
att i samråd med statens skogsförsöksanstalt och skogsstyrelsen sammanställa
vissa uppgifter rörande skogsmark och växande skog.

Vidare verkställes enligt 71 § taxeringsförordningen med ledning av protokoll
från de sammanträden, som jämlikt 66 § 2 mom. samma förordning
skola avhållas sedan beredningsnämnderna avslutat sitt arbete, i den ordning,
Kungl. Maj :t förordnar, undersökning för utrönande, huruvida vid
taxering av jordbruksfastigheter å landsbygden jämnhet och likformighet
de olika länen emellan blivit uppnådd. Motsvarande undersökning har på
uppdrag av Kungl. Maj :t jämväl plägat verkställas sedan fastighetstaxeringsnämnderna
och fastighetsprövningsnämnderna avslutat sitt arbete.

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

Jämlikt 58 § 2 mom. taxeringsförordningen åligger det landskamreraren
att såsom förberedande åtgärd för beredningsnämndernas och fastighetstaxeringsnämndernas
verksamhet på grundval av lagfartsförteckningar och uppgifter
från hypoteksinrättningar angående belåningsvärden ävensom de upplysningar,
som eljest kunna vinnas, verkställa undersökning rörande fastigheternas
allmänna saluvärde å länets landsbygd. Undersökningar av berörda
art ha emellertid jämväl utförts centralt för landet i dess helhet. För åren
1926 och 1931 sammanställdes sålunda för lantbruksakademiens räkning,
uppgifter rörande åkerjordens saluvärden. Till belysning av växlingarna i
jordbruksfastigheternas saluvärden lät särskilda utskottet vid 1930 års riksdag
verkställa en utredning angående köpeskillingar och taxeringsvärden
för lagfarna fastigheter å landsbygden inom vissa län. Sistnämnda undersökning
fullföljdes av finansdepartementets skatteberedning såsom förberedelse
till 1933 års allmänna fastighetstaxering. Vid de allmänna fastighetstaxeringar,
som ägde rum åren 1938 och 1945, förelågo av statistiska centralbyrån
på uppdrag av Kungl. Maj:t verkställda utredningar rörande förhållandet
mellan taxerings- och saluvärden vid försäljning av jordbruksfastigheter,
beträffande vilka lagfart sökts under vissa år. Vad angår stadsfastigheter
ha hela landet omfattande undersökningar icke företagits. Till
ledning vid 1945 års fastighetstaxering förelåg emellertid en inom finansdepartementets
skatteberedning företagen utredning beträffande sådana fastigheter
i åtta städer, som varit föremål för köp under åren 1938—1943.

Till ledning vid taxering av vattenfall, dammar, kraftverk in. m. har till
1933, 1938 och 1945 års allmänna fastighetstaxeringar på offentligt uppdrag
utarbetats tabeller, vilka jämväl kommit till användning vid taxering av
andra industriella anläggningar.

Till befordrande av enhetlighet och jämnhet vid allmän fastighetstaxering
har sedan år 1927 före upptagandet av taxeringsarbetet efter Kungl. Maj:ts
förordnande avhållits möten i Stockholm med rikets landskamrerare samt ett
antal i fråga om taxering av skogsmark och växande skog sakkunniga personer.
I det år 1944 anordnade mötet deltogo jämväl samtliga taxeringsintendenter.
Såsom skogssakkunniga deltagare i mötet ha varit förordnade dels
såsom representanter för länen i allmänhet vederbörande länsjägmästare —
från vissa län ha två representanter utsetts — dels ock två, tre eller fyra särskilda
skogssakkunniga. Därjämte ha vissa statliga myndigheter och enskilda
organisationer ägt utse representanter att närvara vid mötena. Ordförande
och vice ordförande hava förordnats av Kungl. Maj :t. Såsom sekreterare
ha tjänstgjort befattningshavare vid domänstyrelsen och länsstyrelserna.
Representanter för kammarrättens fastighetstaxeringsavdelning ävensom
för skatteberedningen eller finansdepartementets rättsavdelning ha
närvarit vid mötena. Mötena ha avhållits i slutet av september eller början
av oktober året före det, varunder den allmänna fastighetstaxeringen ägt
rum, och ha pågått i fyra eller fem dagar.

Förhandlingarna vid fastighetslaxeringsmötena ha inletts med föredrag.
I dessa har bland annat lämnats redogörelse för taxeringsutfallet vid när -

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

mast föregående allmänna fastighetstaxering och därefter inträffade förändringar
i saluvärdena samt för domänstyrelsens till länsstyrelserna enligt 58 §
taxeringsförordningen överlämnade utredningar. Vidare ha föredrag hållits
om lämpliga metoder vid taxering av olika slags fastigheter. Föredrag av intresse
jämväl för de skogssakkunniga ha hållits inför samtliga mötesdeltagare.
Därefter ha landskamrerarna —- vid 1944 års möte jämväl taxeringsintendenterna
— och de skogliga representanterna sammanträtt var för sig,
varvid de senare varit uppdelade på tre sektioner. 1944 års möte fick i viss
mån en annan utformning än föregående möten. Samtidigt med mötet hade
nämligen anordnats en instruktionskurs för fastighetstaxeringsnämndernas
ordförande. Vid kurserna närvoro landskamrerarna och taxeringsintendenterna
samt, i den mån å kursen behandlades taxering av skog, de skogssakkunniga.
Till instruktionskursen voro förlagda sådana föredrag och i anledning
därav föranledda diskussioner som eljest skulle ha förekommit å fastighetstaxeringsmötet.

Landskamrerarnas överläggningar å fastighetstaxeringsmötena ha utmynnat
i gemensamma uttalanden rörande de grunder, som borde tillämpas
vid den allmänna fastighetstaxeringen. Uttalanden ha gjorts angående såväl
taxering av annan fastighet som taxering av jordbruksfastighet, i vad
icke angår skogsmark och därå växande skog.

Vad angår annan fastighet ha särskilda uttalanden gjorts beträffande
industrifastighet, hyresfastighet och enfamiljshus i villasamhällen.

I uttalanden avseende industrifastighet har enighet uppnåtts om de faktorer,
vartill hänsyn borde tagas för erhållande av ett riktigt saluvärde.

Beträffande hyresfastighet har angivits den ungefärliga procent, som —
med hänsyn till den vid tidpunkten för taxeringen rådande allmänna prisnivån
å sådan fastighet — borde tillämpas vid taxering efter kapitalisering
av bruttohyran.

Vad angår enfamiljshus i villasamhällen har vid 1932 och 1937 års möten
uttalats, att taxeringen av desamma lämpligen borde äga rum med hänsyn
till byggnadskostnaden vid taxeringstillfället, medan vid 1944 års möte uttalats,
att taxeringen av sådana hus borde äga rum med beaktande av de
saluvärden, som för sådana byggnader dåmera kunde påräknas.

I uttalanden rörande taxering av jordbruksfastighet har till en början
poängterats, att samarbete borde äga rum mellan landskamrerarna i angränsande
län för uppnående av jämn taxering i gränsorterna mellan länen. Åkerjorden
har föreslagits indelad i minst tre olika godhetsklasser. Vid 1932 års
möte uttalade sig landskamrerarna för vissa grunder angående indelning av
jordbruk efter storleksordning inom åtta olika länsgrupper, där mer eller
mindre likartade jordbruksförhållanden vore rådande. 1937 och 1944 års
möten inskränkte sig till ett uttalande om lämpligheten av att verkställa indelningen
av jordbruk efter storleksordning i överensstämmelse med den
indelning, som plägat tillämpas i rikets officiella statistik, i den mån förhållandena
i något län icke till annat föranledde. Vidare har på mötena uttalats,
att enhetsvärdet för storbruk per hektar vore lägre än för medelstora

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

jordbruk (bondebruk) samt att enhetsvärdet för småbruk vore högre per
hektar än för medelstora jordbruk. Enligt uttalande å 1944 års möte borde
vid bestämmande av enhetsvärden jämlikt 59 § 1 mom. taxeringsförordningen
med hänsyn till de uppgifter rörande saluvärden å försålda jordbruksfastigheter,
som utarbetats av statistiska centralbyrån, iakttagas att högre enhetsvärde
än vid senaste allmänna fastighetstaxeringen fastställdes. Denna
höjning borde dock icke beräknas till högre belopp än 25 %. Å samma
möte uttalades, att stort avseende på grund av de betydligt stegrade byggnadskostnaderna
borde fästas vid bebyggelsen å taxeringsenheterna. Beträffande
värdet av impediment har å mötena uttalats, att detta icke borde överstiga
värdet av sämsta skogsmark.

De skogssakkunnigas överläggningar å fastighetstaxeringsmötena ha i huvudsak
gällt domänstyrelsens skrivelser till länsstyrelserna jämlikt 58 §
taxeringsförordningen och i anslutning till skrivelserna framlagda förslag
om vissa i dessa icke berörda taxeringsgrunder. Resultaten av de skogssakkunnigas
överläggningar ha tryckts och genom finansdepartementet tillställts
de lokala beskattningsmyndigheterna.

De sakkunniga. De sakkunniga framhålla, att då från centralt håll nedlagts
ett betydande arbete i syfte att uppnå likformighet vid fastighetstaxeringen,
hade på området för denna taxering behovet av ett särskilt centralt
taxeringsorgan icke gjort sig gällande med samma kraft som fallet varit beträffande
inkomsttaxeringen. Inrättandet av en riksskattenämnd syntes
emellertid böra få till följd, att denna nämnd jämväl anförtroddes vissa uppgifter
i fråga om sådan taxering. De uppgifter, som därvidlag kom me i fråga,
vore i första hand sådana som för närvarande fullgjordes av annan myndighet.
Men även på annat sätt kunde riksskattenämnden verka för en likformig
och enhetlig fastighetstaxering.

De sakkunniga anföra härefter.

Vad först angår i taxeringsförordningen föreskrivna förberedande åtgärder
för fastighetstaxeringsarbetet, torde i 58 § 1 mom. angivna åliggandet
för domänstyrelsen att sammanställa vissa uppgifter till ledning för taxering
av skogsmark och växande skog med hänsyn till detta uppdrags speciella
karaktär icke böra överflyttas å riksskattenämnden. Däremot torde i
71 § taxeringsförordningen omförmälda undersökning rörande taxeringsutfallet
beträffande jordbruksfastigheter lämpligen kunna anförtros åt riksskattenämnden.
Det bör emellertid överlåtas åt Kungl. Maj :t att vid varje
särskilt tillfälle lämna riksskattenämnden i uppdrag att ombesörja ifrågavarande
undersökning.

Före fastighetstaxeringsarbetets igångsättande hava, utöver i taxeringsförordningen
föreskrivna förberedande åtgärder, såsom inledningsvis angivits
vissa andra sådana plägat verkställas på Kungl. Maj :ts föranstaltande.
Sålunda har på uppdrag av Kungl. Maj :t bland annat verkställts vissa utredningar
angående prisutvecklingen på fastighetsmarknaden samt utarbetats
tabeller till ledning vid taxering av vattenfall. Fastighetstaxeringsmötena
hava i samråd med landskamrerarna förberetts av finansdepartementet, som
bland annat haft Kungl. Maj :ts uppdrag alt tillkalla sekreterare och övrig

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

personal vid mötet. Ovannämnda förarbeten för fastighetstaxeringen synas
lämpligen kunna övertagas av riksskattenämnden. Skulle erforderlig sakkunskap
icke finnas representerad inom nämnden, bör denna hava möjlighet
att för detta ändamål tillkalla särskilda sakkunniga.

De centralt utförda utredningar rörande prisutvecklingen på fastighetsmarknaden
sedan senaste allmänna fastighetstaxeringen, som plägat föreläggas
fastighetstaxeringsmötena, hava legat till grund för därå gjorda uttalanden
rörande den allmänna prisnivåns inverkan på fastighetstaxeringsvärdena.
Berörda utredningar hava jämväl tjänat till ledning vid de undersökningar,
som landskamreraren jämlikt 58 § 2 mom. taxeringsförordningen
har att företaga rörande fastigheternas allmänna saluvärde å länets landsbygd.
I många län har vid 1945 års allmänna fastighetstaxering landskamreraren
i sin redogörelse enligt 59 § 1 mom. andra stycket taxeringsförordningen
för priserna vid försäljning av fastigheter inom länet nöjt sig med
att redovisa de av statistiska centralbyrån företagna undersökningarna. I
andra län hava dessa undersökningar kompletterats med särskilda utredningar.
Skall riksskattenämnden såsom ovan föreslagits få till uppgift att
såsom förberedande åtgärd för allmän fastighetstaxering verkställa utredningar
för utrönande av prisutvecklingen på fastighetsmarknaden, torde
dessa kunna göras så, att landskamrerarnas arbete med undersökningar
enligt 58 § 2 mom. taxeringsförordningen underlättas. Riksskattenämndens
ifrågavarande utredningsarbete torde böra avse icke allenast jordbruksfastigheter
utan jämväl annan fastighet å landsbygden samt fastigheter i
städerna.

De sakkunniga uttala därefter som sin mening, att av den för riksskattenämnden
sålunda förordade verksamhet icke borde följa att fastighetstaxeringsmötena
avskaffades. Dessa hade hall en viktig uppgift att fylla särskilt
i vad det gällde taxeringen av skogsmark och växande skog. Resultaten
av de skogssakkunnigas överläggningar hade skapat de bästa förutsättningar
för likformighet i utfärdandet av lokala anvisningar och hjälptabeller.
Visserligen kunde riksskattenämnden genom tillkallandet av ett
mindre antal sakkunniga förskaffa sig nödig sakkunskap beträffande den
skogliga taxeringen, men därigenom skulle icke erhållas den kännedom om
förhållandena inom de olika länen, som å mötena representerades av länsjägmästarna.
Anordnandet av mötena borde anförtros åt riksskattenämnden.
Vad kostnaderna för mötena anginge, borde utgifter för nödiga förberedelser,
för vid mötet erforderlig personal, som icke funnes att tillgå
inom nämnden, m. in. bestridas av medel, som för detta ändamål av Kungl.
Maj :t ställdes till nämndens förfogande.

Därefter anföres följande.

Genom de betydande förarbeten, som nedlagts på de senaste allmänna
fastighetstaxeringarna, har i allt större utsträckning uppnåtts jämnhet och
enhetlighet i taxeringarna. De av Kungl. Maj :t anbefallda undersökningarna
rörande taxeringsutfallet beträffande jordbruksfastighet å landet hava emellertid
utvisat, att av inom de olika länen rådande olikartade förhållanden
icke betingade ojämnheter alltjämt varit rådande. Även om dessa ojämnheter
främst framträtt beträffande värderingen av åkerjorden, hava dock
sådana visat sig föreligga jämväl beträffande det skogliga taxeringsresultatet.
Berörda olikformigheter i värderingen de olika länen emellan torde i

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

regel återfinnas redan i de till ledning vid taxeringen utfärdade anvisningarna
och hjälptabellerna. I viss utsträckning hava dessa blivit föremål för
granskning av de utredningsmän, som av Kungl. Maj :t förordnats för verkställande
av i 71 § taxeringsförordningen föreskriven utredning. Tidigare
synes detta hava varit förhållandet huvudsakligen beträffande till ledning
för beredningsnämndernas värdesättning fastställda enhetsvärden å åker.
1 den undersökning av taxeringsutfallet beträffande jordbruksfastighet å
landsbygden enligt beredningsnämndernas förslag, som verkställdes vid
1945 års allmänna fastighetstaxering, meddelades emellertid en tämligen
utförlig redogörelse för vad som kunde framgå av eu jämförande läsning
av länsstyrelsernas anvisningar för taxering av skogsmark och växande
skog. I denna form verkställd granskning av utfärdade anvisningar synes
emellertid icke hava i önskvärd utsträckning varit av betydelse annat än
såsom ledning vid nästföljande allmänna fastighetstaxering. För att kunna
vara av verklig nytta vid den taxering, till vilken anvisningarna utfärdats,
kräves, att granskningen sker före taxeringsarbetets påbörjande. Detta bör
lämpligen ske på det sättet, att landskamrerarnas förslag till hjälptabeller
och anvisningar före fastställandet insändas till riksskattenämnden, som
efter granskning återsänder desamma jämte de erinringar, som nämnden kan
finna befogade. Vad angår enhetsvärden till ledning vid taxering av jordbruksfastighet
är i 59 § taxeringsförordningen föreskrivet, att förslag till
sådana värden skola uppgöras av de vid i paragrafen omförmält sammanträde
närvarande på grundval av den av landskamreraren lämnade redogörelsen
för prisutvecklingen på fastighetsmarknaden. För att möjliggöra
granskning av berörda förslag torde böra i 58 § föreskrivas skyldighet för
landskamreraren att före sammanträdet uppgöra detsamma. Vad nu sagts
bör äga motsvarande tillämpning beträffande i 59 § omförmälda enhetliga
grunder för taxering av annan fastighet ävensom för fastighetstaxeringen i
stad.

Utom vad angår själva värdesättningen förete de inom de olika länen till
ledning vid allmän fastighetstaxering fastställda anvisningarna stora olikheter
såväl med hänsyn till den tekniska utformningen som med avseende
å innehållet. I flertalet fall synas anvisningarna bestå av protokoll från
sammanträde jämlikt 59 § taxeringsförordningen, i vilka protokoll finnas
intagna bland annat föredrag av landskamreraren och den länsskogssakkunnige.
Stundom utgöras anvisningarna av eu sammanfattning av vad som
förekommit vid förenämnda sammanträde. Hjälptabellerna för värdering av
skogsmark och växande skog utgivas ofta separat med eller utan särskilda
anvisningar. Större enhetlighet i fråga om anvisningarnas uppställning
skulle kunna uppnås genom att riksskattenämnden uppgjorde förslag till
mallar för desamma. Det skulle också kunna tänkas, att riksskattenämnden
kunde uppgöra förslag till själva anvisningarna. Detta borde kunna ske
åtminstone beträffande sådana avsnitt av anvisningarna, som beröra frågor
av mera allmän natur eller eljest för landet i dess helhet likartade förhållanden.
Genom att riksskattenämnden helt eller delvis uppgjorde förslag till
anvisningar skulle skapas de största förutsättningar för likformighet, varjämte
icke obetydligt arbete skulle besparas taxeringsmyndigheterna ute
i länen.

De sakkunniga sammanfatta vad de i förevarande hänseende föreslå
sålunda:

Före utgången av augusti månad året näst före det, då allmän fastighetstaxering
skulle äga rum, avhållcs på riksskattenämndens föranstaltande ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

möte med landskamrerare och taxeringsintendenter samt skogssakkunniga,
minst en från varje län. Innan mötet ägde rum, skulle vissa förberedande
åtgärder ha vidtagits. Sålunda skulle liksom hitintills domänstyrelsen i samråd
med vederbörande myndigheter sammanställa i 58 § 1 mom. taxeringsförordningen
omförmälda uppgifter. Ifrågavarande uppgifter skulle senast
den 15 augusti året näst före taxeringsåret tillställas icke allenast länsstyrelserna
utan jämväl riksskattenämnden.

På riksskattenämnden skulle ankomma att sammanställa övrigt erforderligt
material för bedömande av de värderingsgrunder, som borde komma
till tillämpning vid taxeringen, såsom bland annat utredning rörande prisutvecklingen
på fastighetsmarknaden sedan senaste allmänna fastighetstaxering.
Förenämnda material borde i god tid före fastighetstaxeringsmötet
överlämnas till länsstyrelserna.

Landskamrerare och taxeringsintendenter ävensom de skogssakkunniga
borde med stöd av överlämnat material förbereda sig för mötet. Till komplettering
av den av riksskattenämnden förebragta utredningen angående
prisutvecklingen på fastighetsmarknaden skulle landskamreraren alltjämt
äga möjlighet att införskaffa upplysningar rörande fastighetsvärdena inom
länet från sådana personer med ingående kännedom om nämnda värden,
som länsstyrelsen ägde inkalla.

Sedan å fastighetstaxeringsmötet överläggningar ägt rum rörande enhetliga
taxeringsgrunder, skulle riksskattenämnden på grundval av å mötet
förebragt material och därå gjorda uttalanden utfärda direktiv till ledning
vid upprättande av anvisningar vid taxeringsarbetet i de olika länen, vilka
direktiv senast den 15 september skulle översändas till länsstyrelserna.

Av landskamreraren med ledning av riksskattenämndens direktiv upprättade
förslag till anvisningar skulle senast den 1 oktober insändas till
riksskattenämnden, som efter granskning av förslagen senast den 15 oktober
skulle återsända desamma jämte de erinringar, vartill granskningen givit
anledning. Ifrågavarande förslag och erinringar skulle därefter av landskamreraren
framläggas å det i 59 § taxeringsförordningen föreskrivna sammanträdet
med representanter för beredningsnämnderna och fastighetstaxeringsnämnderna.

Remissyttrandena. Vad de sakkunniga anfört rörande allmän fastighetstaxering
och riksskattenämndens befattning därmed har i det helt övervägande
antalet remissyttranden tillstyrkts eller lämnats utan erinran. I
några hänseenden ha dock invändningar riktats mot de sakkunnigas förslag.
Här torde få återgivas följande från det av länsstyrelsen i Jönköpings
län avgivna yttrandet.

Riksskattenämndens befattning med allmän fastighetstaxering blir enligt
de sakkunnigas förslag alltför omfattande. Även om viss ledning av förarbetena
bör kunna utövas av nämnden och dess kansli, torde nämnden
likväl, åtminstone i föreslagen sammansättning, icke vara tillräckligt auktoritativ
för den direktivrätt, som förslaget innebär. Oavsett om 1947 års

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

skogssakkunnigas förslag om ändrade grunder för uppskattning av skogsmark
och växande skog genomföres eller ej, tarvas med hänsyn till de statliga
centrala skogsmyndigheternas nyorganisation den ändring i 58 § 1
inom. taxeringsförordningen, som sagda sakkunniga föreslagit i sitt betänkande,
varöver länsstyrelsen tidigare haft att yttra sig. Att riksskattenämnden
ingriper reglerande på skogstaxeringens område är icke förenligt med
dessa myndigheters ställning. Direktivrätt på detta område synes därför
icke böra tillkomma nämnden. Utan att riksskattenämnden förstärkes med
i fastighetsvärdering kompetenta krafter i ledamots ställning, kan näppeligen
dess direktivrätt för enhetsvärden å åkerjord, godhetsklassindelning,
avkastningsprocenter å hyreshus, avskrivningsprocenter å fabriksbyggnader
o. dyl. få den auktoritet, som givetvis är en förutsättning för direktivrätten.
Riksskattenämnden bör därför — liksom länsprövningsnämnden utökas med
ytterligare ledamöter, när den fungerar som fastighetsprövningsnämnd —
förstärkas med särskilda ledamöter, om och i den mån den skall utfärda
direktiv för fastighetstaxering.

Departementschefen. En naturlig uppgift för riksskattenämnden synes
vara att övertaga ledningen av det förberedande arbetet för allmän fastighetstaxering.
Det finnes i princip intet att erinra mot de sakkunnigas förslag
att åt nämnden uppdrages att införskaffa och sammanställa material,
avsett att läggas till grund för överläggningarna å det allmänna fastighetstaxeringsmötet
— det s. k. Stockholmsmötet — vilket de sakkunniga förutsätta
skall även framdeles hållas med landskamrerare, taxeringsintendenter
och skogssakkunniga. Några erinringar äro i princip icke heller alt framställa
mot förslaget, att nämnda möten, i den mån sådana komma att hållas,
fortsältningsvis skola anordnas i riksskattenämndens regi, att nämnden
på grundval av å sådant möte framlagt material och gjorda uttalanden
skall meddela rekommendationer till ledning för upprättandet av länsanvisningarna
samt att landskamrerarnas förslag till dylika anvisningar skola
— innan de framläggas vid i 59 § 1 mom. taxeringsförordningen omnämnt
sammanträde — överses av riksskattenämnden. Det synes uppenbart, att
riksskattenämndens sålunda ifrågasatta medverkan bör vara i hög grad
ägnad att befrämja en likformig taxering liksom att underlätta arbetet med
utfärdandet av länsanvisningarna för fastighetstaxeringen.

De sakkunnigas förslag bygger helt på nu gällande bestämmelser i 58
och 59 §§ taxeringsförordningen. Sagda bestämmelser skulle enligt deras
förslag i huvudsak bibehållas men kompletteras med föreskrifter rörande
riksskattenämndens befattning med fastighetstaxeringen. Därvid har bland
annat ifrågasatts vissa uttryckliga bestämmelser avseende det förut omnämnda
Stockholmsmötet.

Jag får erinra om att Kungl. Maj:t i proposition nr 39 underställt innevarande
års riksdag förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), in. in., i vilken proposition upptagits fråga
om ändrade bestämmelser för fastighetstaxering av skogsmark och växande
skog. Därvid har föreslagits vissa ändringar i de uti 58 och 59 §§ taxeringsförordningen
upptagna bestämmelserna om förberedande åtgärder för bc 0

Bihang till riksdagens protokoll t samt. Xr (it.

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

redningsnämndernas och fastighetstaxeringsnämndernas verksamhet. Vidare
har i det i nämnda proposition upptagna förslaget till skogsvärderingsinstruktion
intagits vissa bestämmelser av beskaffenhet att böra i förevarande
sammanhang uppmärksammas. I avseende å den närmare innebörden
av det riksdagen sålunda underställda förslaget i nu åsyftade delar torde
här allenast få hänvisas till vad som anförts under rubriken »Taxeringsföreskrifter»
å s. 148 och följande sidor i propositionen nr 39.

Därest vad i sagda proposition föreslagits kommer att vinna riksdagens
bifall, måste därav föranledas vissa ändringar i de av de sakkunniga föreslagna
bestämmelserna rörande riksskattenämndens befattning med fastighetstaxeringen.
Emellertid har jag — med bibehållande av min förut tillkännagivna
principiella uppfattning om önskvärdheten av riksskattenämndens
medverkan på förevarande taxeringsområde och under hänvisning
till vad jag anfört å s. 155—156 i propositionen nr 39 — stannat för att
nu icke förorda att riksdagen förelägges något förslag i ämnet. Skälen för
detta mitt ståndpunktstagande äro följande.

Riksskattenämnden avses skola träda i verksamhet den 1 juli 1951 d. v. s.
vid en tidpunkt då åtskilligt av förarbetet till fastighetstaxeringen redan
skall vara utfört eller i allt fall organiserat. Det synes knappast ändamålsenligt
eller lämpligt att låta riksskattenämnden i sådant läge övertaga det
redan i gång varande förberedelsearbetet, som planerats och organiserats
på annat håll. För nämnden och dess personal skulle en sådan uppgift te
sig svårgenomförd och vansklig. Härtill kommer som en mycket betydelsefull
omständighet, att riksskattenämndens föreslagna befattning med fastighetstaxeringen
förutsätter ett annat tidsschema i fråga om avlämnandet
av vissa uppgifter m. in., än det som i nuvarande läge kan uppställas för
förberedelsearbetet till 1952 års fastighetstaxering.

Med det sagda ha de skäl angivits, som tala mot riksskattenämndens medverkan
på av de sakkunniga tänkt sätt vid förberedelsearbetet till nu förestående
fastighetstaxering. Att jag i det uppkomna läget icke heller vill förorda
något förslag till riksdagen med detaljerade bestämmelser rörande
nämndens befattning med senare fastighetstaxeringar än den, som avses
skola äga rum år 1952, sammanhänger med att utformningen av dessa
bestämmelser blir i åtskilliga hänseenden avhängig av de erfarenheter, som
vid riksdagens bifall till propositionen nr 39 komma att vinnas vid tillämpningen
av de nya bestämmelserna rörande taxering av skogsmark och
växande skog. Först sedan sådana erfarenheter föreligga, hör slutlig ställning
tagas till riksskattenämndens befattning med fastighetstaxeringen.

Vad nu sagts åsyftar visserligen huvudsakligen blott nämndens befattning
med taxeringen av skogsmark och växande skog. Den omständigheten, att de
föreslagna bestämmelserna rörande nämndens befattning med sagda taxering
nu icke böra genomföras, torde emellertid medföra, att några föreskrifter i
nuvarande läge icke heller böra meddelas om nämndens befattning med
1952 års fastighetstaxering i övrigt.

Om sålunda frågan om riksskattenämndens befattning med fastighets -

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

taxeringen bör slutligt lösas först längre fram, synes möjlighet likväl
böra finnas för Kungl. Maj :t att, inom gällande författningars ram, åt
nämnden uppdraga handhavandet av sådana uppgifter i avseende å 1952
års fastighetstaxering, som Kungl. Maj :t finner lämpligt och ändamålsenligt
att hänskjuta till nämnden. Vilka dessa uppgifter komma att bliva
eller omfattningen av desamma, kan i nuvarande läge icke närmare angivas.
I den mån det blir för nämnden erforderligt att vid lösandet av sålunda
ålagda uppgifter tillkalla särskilda sakkunniga, bör möjlighet härför
finnas.

5. Granskning av inom länen utfärdade anvisningar och direktiv.

Såsom förberedande åtgärd för taxeringsnämndernas verksamhet med
avseende å den årliga taxeringen är i 75 § första stycket taxeringsförordningen
föreskrivet, att länsstyrelsen, innan taxeringsarbetet för året tager
sin början, från varje taxeringsnämnd inom länet eller viss del därav må
kalla ordföranden och högst två andra medlemmar att å lämplig ort sammanträda
inför landskamreraren för överläggningar rörande taxeringsarbetet.
Till dylikt sammanträde må jämväl särskilda sakkunniga kallas för
lämnande av upplysningar. Vid överläggningarna bör uppmärksamhet ägnas
åt åtgärder för befordrande av en likformig och rättvis taxering samt
åt spörsmål, som vid tidigare års taxeringar varit föremål för oriktiga avgöranden
av taxeringsnämnderna eller som kunna förväntas under det förestående
arbetet vålla nämnderna svårigheter.

Enligt förutnämnda paragrafs andra stycke har landskamreraren att upprätta
och för länsprövningsnämnden framlägga förslag till anvisningar för
årets taxering. Därest sammanträde enligt första stycket hållits, skall förslaget
uppgöras med ledning av vad som därvid förekommit. Länsprövningsnämnden
har att på grundval av ifrågavarande förslag fastställa anvisningar
för årets taxering ävensom att senast den 15 januari samma år överlämna
anvisningarna till ordförandena i taxeringsnämnderna.

Jämlikt 107 § taxeringsförordningen åligger det taxeringsintendenten att
med biträde av tjänstemän å landskontoret samt häradsskrivare, som länsstyrelsen
i mån av behov därtill förordnar, lämna ordförandena i beskattningsnämnderna
i första instans inom länet råd och upplysningar samt
övervaka nämndernas arbete.

De sakkunniga. De sakkunniga framhålla att i de anvisningar, som länsprövningsnämnden
i enlighet med vad förut angivits hade att fastställa
lör årets taxering, meddelades direktiv angående värdering av naturaförmåner
ävensom angående grunderna för medgivande av vissa avdrag samt
för uppskattning av vissa förmögenhetstillgångar. Endast i vissa län lämnades
i berörda anvisningar råd och upplysningar till ledning för taxeringsnämndernas
verksamhet i andra avseenden. Anvisningar till ledning för
taxeringsarbetet i vad icke angingc nyssberörda uppskattningsnormer meddelades
i allmänhet av taxeringsintendenten. Ägde sammanträde enligt 75 §

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

första stycket rum, vilket långtifrån alltid vore fallet, redogjorde taxeringsintendenten
å sådant sammanträde för olika taxeringsspörsmål. I vissa län
framlade taxeringsintendenten sina synpunkter på årets taxeringsarbete å
årsmöte med taxeringsnämndsordförandenas förening. Föredrag, hållna å
berörda sammanträden eller årsmöten, stencilerades och överlämnades till
taxeringsnämndsordförandena och kronoombuden till ledning för dem i deras
arbete med taxeringen. I flertalet län meddelade emellertid taxeringsintendenten
sina anvisningar i form av särskilda skriftliga promemorior
angående taxeringsarbetets bedrivande. Förutom de allmänna anvisningar,
som av taxeringsintendenten utfärdades före taxeringsarbetets igångsättande,
meddelades under arbetets gång av olika förhållanden påkallade cirkulärskrivelser
angående särskilda taxeringsspörsmål.

\ad angår de av taxeringsintendenterna i de olika länen till ledning för
taxeringsnämndernas arbete utfärdade anvisningarna, påpeka de sakkunniga
att dessa anvisningar företedde stora olikheter jämväl med avseende å innehållet.
I allmänhet plägade dock i anvisningarna lämnas direktiv såväl beträffande
granskningsarbetet som angående det tekniska taxeringsförfarandet. I
förstnämnda hänseende lämnades i en del län punkt för punkt uttömmande
råd och upplysningar rörande uppskattning av olika intäkter och beräkning av
olika avdrag. I andra län behandlades huvudsakligen sådana taxeringsspörsmål,
som aktualiserats genom ändrad lagstiftning eller praxis eller som tidigare
år varit föremål för felaktiga avgöranden av taxeringsnämnderna. Ofta
ställde taxeringsintendenten till taxeringsnämndsordförandenas förfogande
en systematisk översikt över nyheter i skattelagstiftningen och nya rättsfall
från regeringsrätten i beskattningsmål.

De sakkunniga anföra härefter följande.

Då det gäller att avgöra på vilket sätt riksskattenämnden kan verka för
åstadkommande av större likformighet i de inom de olika länen utfärdade
anvisningarna och därigenom främja jämnhet och rättvisa i taxeringen, torde
åtskillnad böra göras mellan de av länsprövningsnämnden fastställda anvisningarna
rörande vissa värderingsnormer och de anvisningar, som av taxeringsintendenten
utfärdas till ledning för taxeringsarbetet i övrigt.

Vad angår länsprövningsnämnden,s anvisningar torde det eftersträvade
målet att uppnå bättre enhetlighet beträffande i dessa avhandlade uppskattningsnormer
bäst ernås genom att desamma göras till föremål för en jämförande
granskning av riksskattenämnden. De sakkunniga föreslå därför,
att landskamrerarens förslag skall insändas till riksskattenämnden, som har
att framställa de förslag till ändringar däri, som en granskning giver anledning
till.

Vad däremot angår taxeringsintendentens anvisningar torde riksskattenämndens
verksamhet i första hand böra inriktas på tillhandahållande av
nödigt material för anvisningarnas upprättande. Det har föreslagits att genom
riksskattenämndens försorg skola utgivas meddelanden, innehållande
redogörelse för rättsfall i skattemål, nyheter i skattelagstiftningen samt av
riksskattenämnden meddelade anvisningar och gjorda uttalanden. Tänkbart
vore, att berörda meddelanden tillställdes samtliga taxeringsnämndsordförande
och kronoombud. I så fall skulle behov av särskilda av taxeringsintendenten
utfärdade anvisningar komma att föreligga allenast beträffande speciella
lokala förhållanden. Fråga är emellertid — såsom jämväl framhållits

Kungl. Maj. ts proposition nr 64.

i annat sammanhang — om riksskattenämndens i första hand för taxeringsavdelningarnas
mera kvalificerade personal avsedda meddelanden komma
att bliva lämpade såsom anvisningar för taxeringsnämndsordförandena och
kronoombuden. Sådana anvisningar torde för att tjäna sitt syfte böra upprättas
i en mera lättläst och lättfattlig form än vad som kan förutsättas
komma att bliva fallet beträffande berörda meddelanden.

Taxeringsintendentens arbete med upprättande av anvisningar till ledning
för taxeringsnämndernas arbete kommer att underlättas genom tillgång på
de sammanställningar av rättsfall, författningsändringar och uttalanden i
aktuella taxeringsspörsmål, som skola inflyta i riksskattenämndens meddelanden.
Samtidigt kan väl förväntas, att ifrågavarande anvisningar härigenom
bliva såväl fylligare och på annat sätt ändamålsenligare som ock sinsemellan
likformigare. Det nu .sagda skulle i än högre grad gälla, därest förslag
till anvisningarna upprättades av riksskattenämnden. Huruvida så bör
ske torde dock kunna ifrågasättas, då härigenom taxeringsarbetet i en utsträckning,
som måhända kan anses mindre lämplig, skulle komma att centraliseras
och utrymmet för taxeringsintendentens handlingsrätt begränsas.

Därefter framhålles att vare sig taxeringsintendentens anvisningar upprättades
av riksskattenämnden eller ej, förelåge icke samma behov av central
granskning av dessa anvisningar som vad fallet vore beträffande länsprövningsnämndens
anvisningar. Därvidlag borde också beaktas, att de anvisningar,
som taxeringsintendenten funne anledning meddela under taxeringsarbetets
bedrivade, ofta vore av sådan brådskande natur, att riksskattenämndens
hörande svårligen hunne inhämtas. Det skulle också framstå såsom
orimligt om taxeringsintendenten icke ägde utan riksskattenämndens
hörande utsända sådana cirkulärskrivelser, som påkallades av den rådgivande
och övervakande verksamhet, som taxeringsintendenten jämlikt 107 §
taxeringsförordningen hade att utöva i fråga om taxeringsnämndernas arbete.

Även om någon skyldighet för taxeringsintendenten att före utfärdandet
av anvisningar inhämta riksskattenämndens yttrande sålunda icke borde
föreskrivas, syntes taxeringsintendenten dock böra åläggas att till riksskattenämnden
insända samtliga till ledning för taxeringsarbetet meddelade anvisningar.
Skulle riksskattenämnden vid läsning av dessa finna, att däri på
någon punkt uttalats någon mot riksskattenämndens uppfattning stridande
åsikt eller någon direkt felaktig upplysning, kunde nämnden — om än i
efterhand — göra erforderliga erinringar. Vidare bereddes riksskattenämnden
därigenom möjlighet att uppehålla en nyttig kontakt med vad som
skedde ute i länen.

Vad de sakkunniga förordat i avseende å riksskattenämndens granskning
av länsanvisningarna har föranlett förslag till ändringar av bestämmelserna
i 75 och 107 §§ taxeringsförordningen. Härutinnan torde i första hand få
hänvisas till de sakkunnigas författningsförslag. De sakkunniga ha emellertid
beträffande den föreslagna ändringen av 75 § nämnda förordning
anfört följande, vilket torde få här återgivas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

För att riksskattenämnden skall få tillfälle att granska av landskamreraren
uppgjort förslag till länsprövningsnämndens anvisningar för årets
taxering erfordras att förslaget upprättas vid en tidigare tidpunkt än vad
nu lärer vara fallet. Berörda tidpunkt har ansetts böra fastställas till senast
den 1 december året näst före taxeringsåret. Riksskattenämndens granskning
torde sedan kunna medhinnas till den 20 december. Då, enligt vad de
sakkunniga erfarit, såsom ett allmänt önskemål torde framstå, att länsprövningsnämndens
anvisningar fastställas snarast möjligt efter taxeringsårets
ingång, föreslås att den tidpunkt, vid vilken desamma senast skola tillställas
ordförandena i taxeringsnämnderna, ändras från den 15 januari taxeringsåret
till den 10 samma månad.

Den föreslagna föreskriften att landskamrerarens förslag till prövningsnämndens
anvisningar skall insändas till riksskattenämnden senast den
1 december året näst före taxeringsåret torde medföra svårigheter för det i
nuvarande första stycket omförmälda sammanträdets avhållande före förslagets
upprättande. Emellertid har, enligt vad de sakkunniga inhämtat,
ifrågavarande sammanträde, i den mån sådant ägt rum, i flertalet län redan
enligt nu gällande ordning plägat avhållas först efter det att anvisningarna
fastställts av prövningsnämnden. Det har nämligen ansetts, att i sammanträdet
deltagande taxeringsnämndsordförandc och kronoombud haft mest
behållning av sammanträdet, om de å detsamma kunnat instrueras om innebörden
i de fastställda anvisningarna ävensom om innehållet i övriga till
ledning för taxeringsarbetet utfärdade direktiv.

Remissyttrandena. I det av länsstyrelsen i Värmlands län avgivna yttrandet
riktas erinringar mot den av de sakkunniga förordade utformningen
av bestämmelserna ur den synpunkten att den föreslagna författningstexten
i vad den avsåge länsprövningsnämndens anvisningar medgåve riksskattenämnden
en behörighet, vilken komme icke blott att uppfattas utan ock att
verka såsom en icke påkallad begränsning av de lokala beskattningsnämndernas
behörighet. — En likartad invändning har anförts av länsstyrelsen i
Östergötlands län.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anför följande.

Vidkommande sättet för upprättande av anvisningar för årlig taxering,
torde genomförande av de sakkunnigas förslag medföra en måhända icke
avsedd frånkoppling av lokala synpunkter. Att förberedande sammanträde
med nu gällande avfattning av 75 § taxeringsförordningen kan hållas till
ledning för landskamrerarens och prövningsnämndens behandling av årsanvisningarna
har visat sig ändamålsenligt. Om landskamrerarens förslag
till anvisningar skall avgivas senast den 1 december året före taxeringsåret,
kan han icke få den kontakt med ortsbefolkningen, som möjliggöres genom
avhållande av dylikt sammanträde. Ett uttryckligt medgivande för landskamreraren
att vid förslagets upprättande tillkalla personer ur taxeringsinännens
krets synes därför böra upptagas i författningen.

Länsstyrelsen i Älvs borgs län framhåller i anledning av förslaget att prövningsnämndens
anvisningar för den årliga taxeringen skulle tillställas taxeringsnämndernas
ordförande senast den 10 januari, att i anseende till infallande
helger svårighet kunde uppstå att till nämnda tidpunkt medhinna
prövningssammanträde samt tryckning och expedition av anvisningarna.
Länsstyrelsen föresloge därför, att den nuvarande tidsfristen till den 15 ja -

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

nuari bibehölles, något som icke syntes vålla svårigheter varken för taxeringsnämnderna
eller för de skattskyldiga. Därjämte ifrågasatte länsstyrelsen
om icke en uttrycklig föreskrift borde lämnas, att prövningsnämndens
anvisningar — med hänsyn till länskungörelsernas ringa spridning — skulle
i lämpliga delar delgivas de skattskyldiga genom pressen. Så hade under
senare år skett inom Älvsborgs län.

Länsstyrelsen i Örebro län föreslår, att de anvisningar, som hitintills
plägat utarbetas av taxeringsintendenterna var och en för sitt län, framdeles
måtte upprättas av riksskattenämnden i samråd med taxeringsintendentema.
Att så skedde ansåge länsstyrelsen vara betydelsefullt dels för åstadkommande
av enhetlighet och dels för undvikande av onödigt arbete med i
stort sett samma uppgift inom vart och ett av de tjugufyra länen.

Departementschefen. Vad de sakkunniga anfört angående riksskattenämndens
befattning med de inom länen utfärdade anvisningarna och direktiven
för taxeringen och taxeringsarbetet kan jag i allt väsentligt ansluta mig till.
I det övervägande antalet av de yttranden, som avgivits av länsstyrelserna,
ha några erinringar ej heller framställts mot de sakkunnigas förevarande
förslag. I anledning av de invändningar mot detsamma, som nyss återgivits,
får jag emellertid anföra följande.

Såsom länsstyrelserna i Värmlands och Östergötlands län anmärkt, har
den föreslagna ändringen av 75 § taxeringsförordningen givits en utformning,
som kan synas stå i mindre god överensstämmelse med riksskattenämndens
uppgift att utfärda allenast vägledande och rådgivande anvisningar.
Stadgandets föreslagna lydelse synes därför böra omformuleras.

I anledning av vad länsstyrelsen i Jönköpings län anfört får jag framhålla,
att den föreslagna avfattningen av 75 § taxeringsförordningen icke
behöver omöjliggöra för landskamreraren att före den 1 december året näst
före taxeringsåret samråda med ordförandena och kronoombuden i taxeringsnämnderna
rörande förslaget till länsanvisningar.

Länsstyrelsens i Örebro län önskemål att den nuvarande senaste tidpunkten
för överlämnandet till taxeringsnämndsordförandena av länsprövningsnämndens
anvisningar — alltså den 15 januari — måtte bibehållas, synes
böra efterkommas. Jag förordar alltså att de sakkunnigas förslag ändras i
enlighet därmed.

Däremot kan jag icke biträda länsstyrelsens i Örebro län förslag, att de
anvisningar, som det ankommer på taxeringsintendenten att utfärda, fortsättningsvis
skulle utfärdas av riksskattenämnden. En sådan anordning
skulle betänkligt ingripa i taxeringsintendentens ställning som ledare av
taxeringsarbetet inom länet. Men det bör ankomma på riksskattenämnden
att utifrån vunna erfarenheter tillhandagå taxeringsintendenterna med råd
och anvisningar vid fullgörandet av denna uppgift.

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

6. Upprättande av formulär till blanketter.

De blanketter, som enligt taxeringsförordningen skola komma till användning
i taxeringsarbetet, äro avsedda dels för uppgifter till ledning för
egen eller annans taxering och dels för taxeringsmyndigheternas anmaningar
och underrättelser.

Uppgifter till ledning för egen eller annans taxering äro av två olika slag,
nämligen dels obligatoriska och dels sådana, som skola avlämnas först efter
anmaning.

Beträffande obligatoriska uppgifter till ledning för egen taxering gäller —•
bortsett från vissa räkenskapshandlingar — att dessa skola avfattas å blanketter
enligt formulär, som fastställas av Kungl. Maj :t. Sålunda fastställer
Kungl. Maj :t formulär till deklarationer, uppställningar för beräkning av
värdeminskningsavdrag, särskild uppgift angående renskötsel ävensom särskilda
uppgifter angående vissa lotterivinster samt aktieutdelningar och
obligationsräntor m. m. Vidare fastställes av Kungl. Maj :t formulär till vissa
uPP§ifter, som skola fogas vid självdeklaration för bostadsförening eller
bostadsaktiebolag. Dessa sistnämnda uppgifter tjäna till ledning jämväl för
medlemmarnas eller delägarnas taxering.

Vad angår uppgifter till ledning för egen taxering, som skola avlämnas
efter anmaning, samt uppgifter till ledning för annans taxering, är någon
viss form icke i taxeringsförordningen föreskriven. Kungl. Maj:t har dock
fastställt formulär till uppgift från arbetsgivare enligt 33 § a) taxeringsförordningen
samt till uppgifter rörande vissa avlöningsförmåner till militär
personal.

Enligt 116 § taxeringsförordningen fastställer Kungl. Maj :t formulär till
anmaningar, underrättelse om avvikelse från deklaration eller annan till ledning
för egen taxering lämnad uppgift samt andra föreskrivna underrättelser
med mera dylikt ävensom formulär till i taxeringsförordningen föreskrivna
längder.

I enlighet härmed har Kungl. Maj :t fastställt formulär för anmaningar
att avgiva deklarationer, att fullständiga självdeklaration, att avlämna räkenskapshandlingar
och att avlämna uppgifter enligt 33 § a) taxeringsförordningen;
för inhämtande av uppgifter av olika slag; för bevis om mottagande
av deklaration; för underrättelse om avvikelse från självdeklaration,
om påförd taxering och om taxering av fastighet; för underrättelse till
stiftelse enligt 90 § 3 mom. taxeringsförordningen; för uppgift till annan
taxeringsnämndsordförande enligt 78 § e) taxeringsförordningen; samt för
underrättelser till annan taxeringsnämndsordförande enligt 78 § f) taxeringsförordningen
och till annan taxeringsnämnd enligt 84 § 2 mom. andra
stycket taxeringsförordningen.

Utöver ovannämnda av Kungl. Maj :t fastställda formulär användas i taxeringsarbetet
en mångfald olika blanketter. Huvuddelen av dessa äro avsedda
för införskaffande från skattskyldiga av upplysningar utöver dem, som för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

anledas av deklarationsformulären, samt för införskaffande av uppgifter till
ledning för annans taxering. Formulär ha uppgjorts såväl till anmaningar
att inkomma med uppgift som till blanketter att ifyllas av uppgiftslämnaren.

Vidare ha blanketter i stor utsträckning upprättats till internt bruk såsom
blanketter avsedda såsom hjälpmedel vid granskning av deklarationer samt
blanketter för underrättelser till andra taxeringsmyndigheter.

De sakkunniga. De sakkunniga omtala, att en granskning av de blanketter,
som komme till användning inom de olika länen, gåve vid handen, att blanketterna
till såväl innehåll som utformning skilde sig från varandra ganska
avsevärt. Dessa skiljaktigheter förefölle att vara större än som betingades
av förhållandena inom de olika länen. Även i de fall, där blankett för
samma ändamål upprättats i samtliga eller så gott som samtliga län — som
exempel kunde nämnas blankett för utredning av realisationsvinst vid försäljning
av fastighet och blankett för s. k. kontantsammanställning — vore
blanketterna inom de olika länen avfattade på ganska olika sätt. Endast
i undantagsfall hade blankett, upprättad å en taxeringsavdelning, vunnit
spridning till andra taxeringsavdelningar. Så hade emellertid varit fallet
beträffande den å överståthållarämbetet uppgjorda bilagan för handelsresande
samt den s. k. malmöblanketten för beredande av tillfälle för skattskyldig
att inkomma med yttrande över ifrågasatt avvikelse från självdeklaration.

Vad angår riksskattenämndens befattning med taxeringsblanketterna
framhålla de sakkunniga, att det till en början torde vara tveksamt, huruvida
fastställande av formulär till deklarationsblanketter borde överlåtas
å nämnden. Före tillkomsten av 1928 års taxeringsförordning fastställdes
deklarationsformulären av riksdagen, i det att formulären då vore intagna
i taxeringsförordningen. Formulärens innehåll vore nu i huvudsakliga delar
omnämnda i taxeringsförordningen, medan detaljuppställningarna ankomine
på Kungl. Maj :t. Då taxeringsförordningens föreskrifter om formulärens
innehåll dock vore knapphändiga, gåves Kungl. Maj :t i viss utsträckning
fria händer vid angivandet av de uppgifter, som i deklarationerna avkrävdes
de skattskyldiga. På grund därav och med hänsyn till de stränga påföljder,
som i fråga om förlust av talerätt gällde vid deklarationsskyldighetens försummande,
syntes befogenheten att närmare bestämma deldarationsformulärens
innehåll icke böra tillkomma riksskattenämnden. Däremot syntes
naturligt, att Kungl. Maj:t uppdroge åt nämnden att vid behov upprätta
förslag till ändring av befintliga deklarationsblanketter eller förslag till nya
sådana, liksom centralorganet borde äga rätt att på eget initiativ till Kungl.
Maj :t göra framställningar i sådant hänseende.

De sakkunniga anföra vidare, att gentemot ett överflyttande å riksskattenämnden
av Kungl. Maj :t jämlikt 116 § taxeringsförordningen tillkommande
befogenhet att fastställa i denna paragraf omförmälda formulär syntes
invändningar motsvarande dem, som anförts i fråga om nämndens övertagande
av åliggandet att fastställa formulär till deklarationsblanketter,
icke kunna framställas. Emellertid torde böra å Kungl. Maj :t överlåtas att

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

bestämma i vilken utsträckning fastställandet av nu ifrågavarande formulär
skulle ankomma på riksskattenämnden.

Vad slutligen angår övriga för taxeringsarbetet erforderliga blanketter
skulle, framhålla de sakkunniga, ett överlämnande till riksskattenämnden
av fastställande av formulär till sådana blanketter medföra besparing i
arbete och kostnader. En sådan anordning borde dock icke betaga taxeringsmyndigheter
möjlighet att i begränsad omfattning själv upprätta blanketter
för mera speciella ändamål. Sådana blanketter borde delgivas riksskattenämnden,
som därigenom erhölle tillfälle till kontroll däröver, att de
skattskyldiga icke över hövan betungades med uppgiftsskyldighet.

De sakkunniga tillägga, att i fråga om tryckning och distribution av blanketter,
vartill riksskattenämnden fastställt formulär, syntes den ordning,
som gällde beträffande av Kungl. Maj :t fastställda formulär, böra tillämpas.
Enligt 35 § kungörelsen den 28 september 1928 med vissa föreskrifter rörande
taxeringsförfarandet ålåge det sålunda statskontoret att låta trycka
och efter rekvisition utlämna för taxeringsarbetet avsedda blanketter, vartill
Kungl. Maj :t fastställt formulär.

Departementschefen. Vad de sakkunniga anfört om riksskattenämndens
befattning med upprättandet av formulär till deklarationsblanketter har
icke mötts av erinringar i remissyttrandena. Då jag icke heller för egen
del har invändningar att rikta mot de sakkunnigas förslag, biträder jag
detsamma.

7. Utbildning av taxeringsnämndsordförande och kronoombud
samt av taxeringstjänstemän.

Beskattningsorganisationssakkunniga erinrade i sitt den 25 november 1942
avgivna betänkande (SOU 1942:49, s. 175, 176) om de relativt höga krav,
särskilt i fråga om författningskunskap, som måste ställas på ordförande
och kronoombud i taxeringsnämnd. Samtidigt framhölls att till ifrågavarande
poster ofta utsåges personer, som icke tidigare sysslat med dithörande uppgifter.
Resultatet hade blivit, att på denna punkt allvarliga brister kommit
till synes. Till avhjälpande av dessa brister förordades att nytillträdande
taxeringsnämndsordförande och kronoombud bereddes tillfälle att före taxeringsarbetets
början och under detsammas fortgång erhålla kunskap om de
elementära grunderna för taxeringsarbetets bedrivande och möjlighet att
dryfta olika i samband därmed uppkommande frågor. Det syntes, enligt
dessa sakkunnigas mening, lämpligt att nämnda befattningshavare fögderivis
kallades till sammanträden inför lämplig tjänsteman från landskontoret.
Därunder borde denne genomgå de viktigaste författningsbestämmelserna
och därutöver lämna direktiv för själva arbetets bedrivande, önskvärt ansåges
vara att en kortfattad handledning utarbetades, som kunde utnyttjas
som kursmaterial.

Detta förslag upptogs i proposition nr 345 till 1943 års riksdag med för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

slag till omorganisation av taxeringsväsendet. Någon erinran mot förslaget
framställdes icke vid frågans behandling i riksdagen.

Efter den vid 1943 års riksdag beslutade omorganisationen av taxeringsväsendet
ha i Stockholm anordnats kurser för utbildning av taxeringstjänstemän.
Kurserna ha varit av två olika slag varav den ena avsett befattningshavare
vid länsstyrelserna och kammarrätten med juridisk utbildning
och den andra befattningshavare vid länsstyrelserna med handclshögsltoleutbildning.
Kurserna ha på Kungl. Maj:ts uppdrag anordnats av överst
åthållarämbetet efter vissa av Kungl. Maj :t meddelade direktiv.

De sakkunniga. 1947 års taxeringssakkunniga anföra angående de förut
omnämnda kurserna för taxeringsnämndsordförande och kronoombud, att
dessa kurser anordnats endast i synnerligen begränsad omfattning. I Stockholm
hade under de senaste åren kurser anordnats för nyiillträdande kronoombud
omfattande två dubbeltimmar i veckan under januari och februari
månader. De kurser, som senast avhållits, hade varit öppna jämväl för
nvtillträdande taxeringsnämndsordförande. Mera sporadiskt hade vid fyra
länsstyrelser anordnats kurser av nu ifrågavarande art. I två av länen hade
i kurserna deltagit allenast hos länsstyrelserna anställda tjänstemän, vilka
förordnats att vara ordförande i taxeringsnämnd.

Vidare omtala de sakkunniga, att under de senare åren syntes ej heller
sådana sammanträden för överläggningar rörande taxeringsarbetet, som
avsåges i 75 § taxeringsförordningen, ha förekommit i någon större utsträckning.
I flertalet län hade emellertid landskamreraren och taxeringsintendenten
närvarit vid taxeringsnämndsordförandeföreningarnas årsmöten och
därvid hållit föredrag samt deltagit i förekommande diskussioner. De överläggningar,
som ägt rum å berörda möten, hade huvudsakligen avsett författningsändringar
och mera aktuella taxeringsspörsmål. Någon allmän genomgång
av skatteförfattningarna eller de mera elementära grunderna för
det praktiska taxeringsarbetets bedrivande till ledning för nytillträdande
taxeringsnämndsordförande eller kronoombud hade givetvis icke medhunnits
vid ifrågavarande årsmöten.

Sammanfattningsvis framhålles att stora brister syntes fortfarande vidlåda
handledningen av nytillträdande och i taxeringsarbetet oerfarna taxeringsnämndsordföranden
och kronoombud. Detta förhållande syntes till stor
del bero på svårigheterna att å taxeringsavdelningarna för ifrågavarande
ändamål avvara erforderlig personal.

Därefter anföra de sakkunniga följande.

Då det för taxeringsarhetet i första instans är av stor vikt att ordförandena
och kronoombuden besitta ingående kunskaper rörande skatteförfattningarna
och sättet för det praktiska taxeringsarbetets bedrivande, har
övervägts huruvida riksskattenämnden skulle kunna verka för bättre utbildning
av dem, som utan tidigare erfarenhet på hithörande områden utsetts
till ordförande eller kronoombud i taxeringsnämnd. Med hänsyn till det
stora antalet taxeringsnämndsordförande och kronoombud, som äro i behov

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

av utbildning, torde icke vara praktiskt genomförbart för riksskattenämnden
att vare sig centralt eller ute i länen anordna erforderliga utbildningskurser.
Ej heller torde riksskattenämndens informationsverksamhet kunna
lå någon nämnvärd betydelse i nu ifrågavarande hänseende. I den mån
nämndens kanslichef under sina resor blir i tillfälle att hålla föredrag inför
taxeringsnämndsordförande och kronoombud, komma dessa väl att avhandla
nyheter på skattelagstiftningsområdet och andra frågor av aktuellt
intresse.

Måste sålunda av ovan angivna skäl anses uteslutet, att under riksskattenämndens
omedelbara ledning kurser anordnas för nytillträdande taxeringsnämndsordförande
och kronombud, torde emellertid andra möjligheter föreligga
för nämnden att bidraga till en bättre utbildning av ifrågavarande taxeringstjänstemän.
Härvid kan bland annat ifrågakomma anordnande av korrespondenskurser.
Huruvida nämndens befattning med sådana kurser skulle
inskränkas till utarbetande av kursplaner eller jämväl omfatta kursbrevens
utsändande och granskning av inkomna svar torde vara tveksamt. Gentemot
det senare alternativet kan invändas, att vid genomförande av detta de inom
länen rådande speciella förhållandena icke bleve tillbörligcn beaktade. Vilketdera
alternativ som än valdes, torde vara erforderligt, att korrespondenskurserna
kompletterades med personlig handledning å inom länen anordnade
instruktionsmöten. Skulle undervisning per korrespondens anses som
en lämplig utbildningsform, torde på riksskattenämnden böra ankomma att
i samråd med landskamrerarna och taxeringsintendenterna bestämma om
lämpligaste sättet för undervisningens anordnande.

De sakkunniga tillägga, att därest anordnandet av korrespondenskurser
skulle anses icke böra ifrågakomma, borde i allt fall genom riksskattenämndens
försorg utarbetas en handledning, som kunde utnyttjas vid utbilriningskurser
inom de olika länen.

\ad så angår utbildningen av länsstyrelsernas taxeringstjänstemän,
framhålla de sakkunniga att anordnandet av utbildningskurser för sådana
befattningshavare syntes vara en uppgift, som lämpligen borde anförtros
riksskattenämnden. I anslutning härtill lämna de sakkunniga en närmare
redogörelse för huru de tänkt sig riksskattenämnden böra lösa denna uppgift.

Remissyttrandena. De sakkunnigas nu förevarande förslag har i flertalet
remissyttranden biträtts. Blott i några hänseenden ha vissa erinringar framställts.
Följande torde här få återgivas.

Länsstyrelsen i. Älvsborgs län säger sig icke kunna förorda förslaget med
korrespondenskurser. Den ifrågavarande utbildningen borde ske under personlig
ledning av personal vid taxeringsavdelningarna. Nödigt kursmaterial
borde utarbetas av riksskattenämnden. — På ett likartat sätt uttalar sig
länsstyrelsen i Linköpings län.

Länsstyrelsen i Norrbottens län säger sig ha funnit, att åtminstone i jordbruksdistrikt
praktisk erfarenhet av jord- och skogsbruk, god lokalkännedom
och någon teoretisk underbyggnad i taxeringsförfattningar samt några
års deltagande såsom kronoombud eller ledamot i taxeringsnämnd vore av
större värde för taxeringsarbetet än gedigna teoretiska kunskaper utan praktisk
erfarenhet och lokalkännedom. Vidare framhålles, att under senare år

Iiiingl. Maj:ts proposition nr 64.

hade av taxering intresserade personer inom länet genomgått korrespondenskurs
i självdeklaration hos något korrespondensinstitut och därvid förvärvade
kunskaper hade visat sig vara värdefulla. Utbildningen av ordförande
och kronoombud i jordbruksdistrikt kunde i allt fall bedrivas efter denna
linje.

Föreningen Sveriges taxeringsintendenter framhåller, att en god korrespondenskurs
kunde utgöra ett viktigt hjälpmedel vid den ifrågavarande utbildningen.
Nyttan av sådana kurser skulle dock ej överskattas; den personliga
handledningen kunde svårligen undvaras.

Departementschefen. Vad angår utbildningen av taxeringstjänstemän, får
jag erinra om att Kungl. Maj :t — på föredragning av chefen för inrikesdepartementet
i samband med anmälan av de frågor, som tillhöra regleringen
för budgetåret 1951/52 av utgifterna under riksstatens elfte huvudtitel
— beslutat underställa riksdagen vissa förslag angående utbildningen
av häradsskrivar- och kronokamreraraspiranter m. fl. Såsom framgår av
vad därvid anförts (1951: XI ht s. 317—319) föreslås att en särskild nämnd,
kallad länsstyrelsernas utbildningsnämnd, skall omhänderha bland annat
de utbildningskur ser för taxeringstjänstemän, som tidigare anordnats vid
överståthållarämbetet och som av 1947 års taxeringssakkunniga föreslagits
skola skötas av den ifrågasatta riksskattenämnden. Därest riksdagen kommer
att biträda sagda förslag, förfaller frågan om riksskattenämndens medverkan
vid anordnandet av kurser för taxeringstjänstemän.

Emellertid avses icke att länsstyrelsernas utbildningsnämnd skall handha
utbildandet av taxeringsnämndsordförande och kronoombud. Dessa befattningshavares
utbildning bör som tidigare omhänderhavas av länsstyrelserna
och utbildningskurser böra anordnas lokalt.

Jag delar de sakkunnigas mening att bristfälligheterna på förevarande
område om möjligt böra undanröjas. Så länge den nuvarande organisationen
av beskattningsnämnderna i första instans oförändrat bibehålies — jag erinrar
om min förut tillkännagivna uppfattning att frågan härom framdeles
bör upptagas till omprövning — är det angeläget, att pröva alla möjligheter
för att höja taxeringsnämndernas effektivitet. Särskilt angeläget är, icke
minst med hänsyn till att årligen ett betydande antal ordförande och kronoombud
äro nytillträdande, att dessa befattningshavare erhålla sådan utbildning,
som gör dem lämpade för deras uppdrag.

Riksskattenämnden synes böra ägna frågan om dylik utbildning uppmärksamhet
och vidtaga de åtgärder, som kunna befinnas ändamålsenliga. Den
föreslagna anordningen med korrespondenskurser har visserligen mött viss
kritik, men uppslaget synes likväl böra prövas närmare liksom förslaget
att riksskattenämnden skulle utarbeta eu handledning för den lokala kursverksamheten.
Riksskattenämnden bör hålla sig underrättad om hur utbildningsverksamheten
inom de olika länen bedrives och vara beredd att tillhandagå
med råd och upplysningar.

Kungl. Maj. ts proposition nr 64.

8. Taxeringskontrollen.

I samband med tidigare framlagda förslag om inrättandet av ett centralt
taxeringsorgan har frågan om en central dirigering av taxeringskontrollen
utförligt behandlats. Här må erinras om att skattekontrollsakkunniga i ett
år 1933 avgivet betänkande föreslogo inrättandet av en central myndighet,
benämnd taxeringsinspektionen, som skulle anförtros ledningen av den särskilda
skattekontrollen. Taxeringsinspektionen skulle bland annat arbeta
med s. k. stickprovskontroll, innebärande att varje år, i mån av tillgång till
arbetskraft, skulle särskilda områden utväljas för ingående granskning.
Såsom exempel angavs kontrollen av obligationsräntor, bankräntor, realisationsvinst
vid försäljning av värdepapper m. in. Vidare skulle utväljas områden
inom näringslivet eller yrkesverksamheten, som borde göras till föremål
för särskild granskning. Inom taxeringsinspektionen skulle finnas en
elit av bokföringsgranskare, som skulle stå till förfogande för granskningsarbete
inom hela landet. Denna bokgranskningsavdelning skulle även syssla
med s. k. kategorigranskning.

Genom beslut vid 1935 års riksdag tillskapades möjligheter till hela riket
omfattande stickprovskontroll av banktillgodohavanden och bankräntor
samt obligationsränta.

Enligt 35 § 4 mom. taxeringsförordningen åligger det sålunda styrelse för
bankbolag, sparbank eller annan penningförvaltande inrättning att efter
förordnande av Kungl. Maj :t, i den omfattning och ordning som angives vid
förordnandets meddelande, lämna uppgift om storleken av insättares ränteinkomst
under viss angiven tid och beloppet av insättares innestående medel
vid viss angiven tidpunkt samt om insättares fullständiga namn och senast
för inrättningen kända bostadsadress ävensom, därest annan än räkningshavare
äger förfoga över räkningen, uppgift om den sålunda berättigades
fullständiga namn och senast för inrättningen kända bostadsadress.

Enligt 42 § 3 mom. taxeringsförordningen skola bland annat av dem, som
här i riket utbekommit utdelning eller ränta, vilken erlagts mot avlämnande
av kupong eller kvitto, å obligation^ förlagsbevis eller annan för den
allmänna rörelsen avsedd förskrivning, till ledning för egen taxering för
inkomst eller förmögenhet vid mottagandet av utdelningen eller räntan avgivas
särskild uppgift härom. Enligt 4 mom. i samma paragraf skall sådan
uppgift avlämnas i den mån Kungl. Maj :t så förordnar och i den ordning,
som därvid av Kungl. Maj :t bestämmes.

Jämlikt 42 § 5 mom. taxeringsförordningen äger Kungl. Maj :t förordna,
att även för andra fall än de, då uppgiftsskyldighet för mottagare av utdelning
eller ränta jämlikt 3 mom. föreligger, uppgift till ledning vid annans
taxering för inkomst eller förmögenhet skall avlämnas, av svenskt bolag
eller svensk ekonomisk förening rörande utbetald utdelning samt av den,
som här i riket utfärdat obligationer, förlagsbevis eller andra för den allmänna
rörelsen avsedda förskrivningar, rörande utbetald ränta. Kungl.

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

Maj :t bestämmer i sådant fall jämväl i vilken omfattning och i vilken ordning
uppgift skall lämnas.

Vidare må nämnas att i 52 § samma förordning föreskrives, att för taxering
erforderlig, i sagda förordning icke särskilt omförmäld uppgift skall, då
ordförande i beskattningsnänmd i första instans, taxeringskonsulent eller
taxeringsintendent framställer begäran därom, lämnas av statligt eller kommunalt
verk, allmän inrättning eller överförmyndare, därvid skola iakttagas
de närmare bestämmelser angående uppgiftspliktens fullgörande, som kunna
av Kungl. Maj :t meddelas. Denna bestämmelse medger möjlighet för Kungl.
Maj :t att, bland annat, från bank- och fondinspektionen infordra där förvarade
avräkningsnotor för överlämnande till taxeringsmyndigheterna, vilka
därigenom erhålla möjlighet att kontrollera realisationsvinst genom överlåtelse
av värdepapper.

Beskattningsorganisationssakkunniga ifrågasatte i sitt år 1942 avgivna
betänkande en anordning enligt vilken till en riksskattenämnd skulle finnas
knutna i bokföring sakkunniga personer, vilka skulle stå till samtliga länsstyrelsers
förfogande. Genom specialutbildning för vissa branscher skulle
sådana sakkunniga vara bättre skickade att verkställa granskning av räkenskaper,
förda av skattskyldiga, tillhörande dessa branscher, inom olika län.

Såsom framgår av vad i det föregående anförts handhaves för närvarande
stickprovskontrollen av Kungl. Maj :t i vad angår banktillgodohavanden,
bankräntor och obligationsräntor. Varje år plägar också Kungl. Maj:t utfärda
bestämmelser angående de grunder, efter vilka uppgifter rörande sådana
tillgodohavanden och räntor skola avlämnas.

Vad angår aktieutdelningar är kontrollen icke anordnad såsom stickprovskontroll.
Här föreligger obligatorisk uppgiftsskyldighet. Insamlandet
av uppgifterna är emellertid centralt anordnad, i det att uppgifterna skola
av bolagen insändas till kupongskattekontoret, som i sin tur vidarebefordrar
uppgifterna till länsstyrelserna.

Vad återigen beträffar kontrollen å realisationsvinst, uppkommen genom
försäljning av värdepapper, har någon hela landet omfattande stickprovskontroll
i brist på lämpligt organ för dennas handhavande icke kunnat
anordnas. Dylik stickprovskontroll har i viss begränsad omfattning företagits
av skattemyndigheterna i Stockholm.

En möjlighet till anordnande av stickprovskontroll beträffande näringsidkare
infördes i samband med 1943 års författningsändringar. I 35 § 2
mom. andra stycket taxeringsförordningen stadgas sålunda, att idkare av
jordbruk, skogsbruk eller rörelse är efter anmaning av taxeringsintendent
skyldig att, ändå att mottagarna icke i anmaningen namngivas, avlämna
uppgift om belopp som han utbetalt till andra näringsidkare, i den mån
beloppen äro av beskaffenhet att i mottagarens hand utgöra intäkt av jordbruksfastighet
eller av rörelse.

De sakkunniga. Då kontrollen å bankmedel, bank- och obligationsräntoi
samt aktieutdelningar redan nu ombesörjes centralt, skulle, framhålla de
sakkunniga, frågan om effeldivisering av stickprovskontrollen genom riks -

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

skattenämndens försorg närmast gälla tillämpningen av 35 § 2 mom. andra
stycket taxeringsförordningen samt kontrollen å realisationsvinst å värdepapper.

De sakkunniga anföra därefter följande.

Vad först angår stickprovskontrollen å näringsidkares försäljning av produkter
är det sätt, varpå denna för närvarande är anordnad, otvivelaktigt
förenad med vissa brister. I anledning av en vid 1945 års riksdag i första
kammaren framställd interpellation (riksdagens prot. 1945: 15, s. 12) inhämtades
av chefen för finansdepartementet yttranden från taxeringsintendenterna
i vissa län angående de principer, som inom respektive län tillämpades
i fråga om anmaning jämlikt 35 § 2 mom. andra stycket taxeringstörordningen.
En jämförelse av de metoder, som inom de olika länen använts
vid kontrollens utövande, giver vid handen en viss olikformighet i anmaningsrättcns
fullgörande. Inom ett län hade uppgifter infordrats från
samtliga större uppköpare av fisk samt skogs- och jordbruksprodukter. Inom
ett annat län hade kontrollen visserligen avsett samtliga slag av berörda
produkter men begränsats till ett utvalt antal uppköpare. Vissa taxeringsintendenter,
som infordrat uppgifter från samtliga uppköpare, hade beträffande
vissa produkter begärt uppgift om samtliga leverantörer medan i fråga
om andra produkter uppgiftsskyldigheten begränsats till leverantörer, vars
efternamn börjat med vissa angivna bokstäver.

De sakkunniga påpeka, att olikformigheten i utövandet av stickprovskontrollen
enligt 35 § 2 mom. andra stycket taxeringsförordningen vore icke
enbart betänklig ur fiskaliska synpunkter utan jämväl ägnad att skapa irritation
hos de skattskyldiga. Även om under de år, som förflutit efter del
interpellationen besvarades, ifrågavarande kontroll inom de olika länen
handhafts på ett mera ändamålsenligt sätt, kunde full effektivitet icke uppnås
så länge kontrollen inom länen inriktades på olika områden. Härför erfordrades
att för landet i dess helhet eller för i fråga om näringsförhållanden
likartade delar av landet bestämdes efter vilka grunder kontrolluppgifterna
skulle infordras.

Därefter anföres följande.

Då det icke bör ifrågakomma, att riksskattenämnden får till uppgift att
dirigera taxeringsarbetet inom riket, bör nämnden icke anförtros att besluta
om infordrande av uppgifter enligt 35 § 2 mom. andra stycket taxeringsiorordningen.
En enhetlig tillämpning av berörda stadgande kan emellertid
vinnas genom att å ett före taxeringsarbetets igångsättande avhållet möte
med taxenngsintendenterna fattas beslut om efter vilka grunder kontrolluppgjtter
skola lämnas av uppköpare inom samtliga eller vissa av rikets
lan. 1 den omfattning, som kan befinnas ändamålsenligt, bör därefter ankomma
pa riksskattenämnden att taga befattning med insamlandet av kont
roll uppgifterna och dessas distribuerande till vederbörande länsstyrelser.

Vad angar stickprovskontrollen å realisationsvinst genom försälinine av
t?Ä,PPCr ■t0rt® denna j enlighet med vad som föreslogs av skattekontrollsakkunniga
bora anordnas på det sättet, att Kungl. Maj :t ålägger bankoch
fondinspektionen att på begäran av riksskattenämnden tillhandahålla
d,e avrakningsnotor, som jämlikt 10 § i 1908 års fondstämpelförordn^°
p°gt insPektionens föreskrift av fondhandlare insänts till inspektionen.
bran ett antal sadana avrakningsnotor antecknas säljarens namn och

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

adress, de försålda värdepapperen, dagen för försäljningen och försäljningspriset.
Dessa uppgifter överlämnas sedan till vederbörande taxeringsintendent
för att jämföras med deklarationsuppgifterna.

Riksskattenämndens befattning med stickprovskontrollen skall givetvis
icke beröva taxeringsintendenterna deras möjlighet att härutöver inom respektive
län utnyttja dem tillkommande anmaningsrätt.

Beträffande den stickprovskontroll, som nu dirigeras av Kungl. Maj:t,
torde Kungl. Maj :ts befogenhet liärutinnan icke böra överlåtas å riksskattenämnden.
Däremot torde åt nämnden kunna anförtros insamlandet av de
u.PPgifter, som enligt Kungl. Maj :ts beslut skola avlämnas, och dessa uppgifters
distribuerande till vederbörande taxeringsintendenter. Härom torde
det ankomma på Kungl. Maj :t att meddela föreskrifter i samband med det
årliga förordnandet om uppgifternas avlämnande.

De sakkunniga påpeka, att rådande olikformighet i taxeringen även sammanhängde
med de olika sätt, varpå taxeringskontrollen handhades inom
länen. Med tjugufem oberoende av varandra arbetande taxeringsavdelningar
vore ofrånkomligt, att taxeringsarbetet såväl i fråga om arbetets intensitet
som beträttande dess inriktning på olika områden kommit att bedrivas på
olika sätt inom skilda delar av landet. Väl hade ett inom en taxeringsavdelning
företaget efterföljansvärt initiativ i många fall efter hand vunnit
spridning till andra taxeringsavdelningar, men detta hade i avsaknad
av samordnande organ skett i alltför långsam takt och icke i önskvärd
utsträckning. Den begränsade tillgången på personal hade även i viss utsträckning
omöjliggjort den avsedda kontrollen av näringsidkare och yrkesutövare.
Delvis som en följd därav hade det s. k. kategorigranskningssystemet
vunnit insteg i taxeringskontrollen. I den mån inom olika län samma
yrkesgrupper bleve föremål för systematisk granskning komine därvid
en hel del onödigt dubbelarbete till utförande.

De sakkunniga anföra i anslutning härtill följande.

Vad angår riksskattenämndens medverkan för åstadkommande av bättre
likformighet och effektivitet i fråga om kategorigranskningarna torde härvidlag
böra tillämpas samma förfaringssätt, som föreslagits beträffande
stickprovskontrollen. Med de möjligheter till allmän överblick över förhållandena
på beskattningsområdet, som kommer att stå riksskattenämnden
till buds, samt genom särskilt bedrivna undersökningar torde centralorganet
kunna utvälja de områden, som äro mest i behov av kontroll. På möte
med taxeringsintendenterna bör nämnden framlägga förslag om den eller
de kategorier skattskyldiga, på vilka årets granskningsarbete särskilt bör
inriktas. Sedan efter överläggningar å mötet överenskommelse träffats om
riktlinjerna för granskningsarbetets bedrivande, bör på nämnden ankomma
att verkställa grundläggande undersökningar rörande de branscher, som
skola bliva föremål för granskningen, och därefter ställa det insamlade och
bearbetade materialet till taxeringsavdelningarnas förfogande. Genom på
sådant sätt efter grundliga förarbeten anordnad, hela landet omfattande
granskningskampanj skapas säkerligen bättre förutsättningar än hitintills
för åstadkommande av eu effektiv och likformig kontroll av näringsidkare
och utövare av fria yrken.

7 Biliang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 64.

■ä

98! Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

De sakkunniga tillägga, att tillämpningen av det av dem förordade systemet
för kategorigranskning självfallet icke finge föranleda till att den löpande
granskningen beträffande skattskyldiga tillhörande andra grupper av
skattskyldiga eftersattes. Möjligheten att i någon större utsträckning åstadkomma
kategorigranskning vid sidan av den löpande granskningen vore
därför ytterst beroende av tillgången till kvalificerad personal för ändamålet.
I samband härmed uttala de sakkunniga önskemål om en förstärkning
av personalen å taxeringsavdelningarna.

Slutligen framhålles att riksskattenämndens personal givetvis skulle stå
till förfogande för rådplägning rörande mera besvärliga bokgranskningsproblem
ävensom med råd och anvisningar i andra taxeringskontrollen berörande
frågor.

Remissyttrandena. De sakkunnigas ifrågavarande förslag och uttalanden
ha i allt väsentligt lämnats utan erinran i remissyttrandena. Från däri
gjorda uttalanden torde här följande få återgivas.

Länsstyrelsen i Gotlands län framhåller som sin mening, att ordföranden
i riksskattenämnden borde på eget initiativ eller efter förslag av honom
underställd personal kunna organisera kategorigranskningar. Någon planmässighet
kunde nämligen knappast tänkas om det ej centralt bestämdes,
att viss grupp av skattskyldiga visst år gjordes till föremål för granskning.
Först om granskningen organiserades så, att producenter och grossister i
första hand granskades och materialet sedan användes vid granskning av
detaljister, kunde verklig effektivitet uppnås. Nämndens personal borde biträda
taxeringsintendenterna med råd och anvisningar samt tillse, att beslutat
kategorigranskningsarbete icke i något län eftersattes.

Länsstyrelsen i Värmlands lån upplyser, att bokföringsgranskning inom
länet hade under senare år ägt rum i väsentligt större antal fall än tidigare.
Detta hade emellertid i stort sett orsakats av från de skattskyldigas sida anförda
besvär och hade icke annat än undantagsvis tillkommit på grund av
självständig granskning från taxeringsintendenten. Detta läge förändrades
icke blott och bart genom tillskapandet av ett centralt organ på området.
Även om detta organ skulle verkställa grundläggande undersökningar rörande
de rörelsegrenar, som skulle bliva föremål för granskning, och ställa
det insamlade och bearbetade materialet till taxeringsavdelningarnas förfogande,
så kunde dock, så länge dessa avdelningar vore upptagna med en
till synes aldrig sinande besvärsmängd även avseende tekniska och liknande
frågor, ett centralt organ icke nämnvärt inverka på möjligheten att inrikta
taxeringsarbetet på en självständig granskning genom s. k. kategorigranskning
eller efter vissa principiella linjer.

Länsstyrelsen i Norrbottens län omtalar att — trots det taxeringarna till
krigskonjunkturskatt och till allmän omsättningsskatt bortfallit samt taxeringen
enligt övergångsbestämmelserna till uppbördsförordningen fullgjorts
— hade antalet besvärsmål till prövningsnämnden i Norrbottens län ökat.
Källskattesystemet hade nödvändiggjort tidsödande undersökningar och

Kungi. Maj.ts proposition nr 64.

taxeringskontroll. Besvärsmålen beträffande rörelseidkare kunde oftast
icke avgöras utan bokföringsgranskning och bokföringsgranskarna hunne
icke ens med det löpande arbetet. Ett stort antal behövliga bokföringsgranskningar
av mera invecklad beskaffenhet hade måst skjutas på framtiden.
Den sakliga granskningen av deklarationerna hade även måst eftersättas.
En utökning av den kvalificerade personalen å taxeringsavdelningarna
vore därför nödvändig. Utan en sådan kunde de av de sakkunniga
förordade kategorigranskningarna icke komma till utförande. Med all säkerhet
skulle sådana granskningar, bedrivna efter riksskattenämndens instruktion,
medföra ur skattesynpunkt mycket gott resultat. De borde igångsättas
snarast.

Förste taxeringsintendenten Holdo framhåller, att utöver de av de sakkunniga
föreslagna uppgifterna för riksskattenämnden kunde måhända även
andra uppgifter ifrågakomma, vilka borde handhavas av ett centralt organ
och vilka hittills antingen icke alls blivit utförda eller utförts såsom enstaka
undersökningar utan samordnande av undersökningsresultatet mellan
länen. Som exempel härpå kunde nämnas av omsättningsskatteavdelningen
i Stockholm på sin tid upprättad statistik, innefattande en på grundval
av avgivna deklarationer gjord representativ beräkning angående normal
bruttovinstprocent för olika branscher. Kännedom om sådana procentsatser
hade varit av stort värde för bedömandet av riktigheten av rörelseidkaredeklarationer.

I det av Föreningen Sveriges taxeringsintendenter avgivna yttrandet understrykes
angelägenheten av att en mera omfattande granskningskampanj,
som krävde stor arbetskraft, planerades i samråd med de i saken berörda
taxeringsintendenterna.

Departementschefen. Ett det allmännas intresse liksom ett berättigat krav
från de skattskyldigas sida är att den av riksdagen beslutade fördelningen
av skattebördan icke i realiteten förryckes genom att felaktiga deklarationsuppgifter
på grund av taxeringskontrollens bristfällighet icke bliva
rättade. Som jag tidigare i samband med den allmänna diskussionen om
behovet av ett centralt taxeringsorgan framhållit, vidlåda uppenbarligen
vissa bristfälligheter denna kontroll, bristfälligheter som till del sammanhänga
med att ett centralt samordnande organ saknas. Såväl vad de sakkunniga
anfört som vad från remissinstansernas sida framhållits, belyser
starkt önskvärdheten av åtgärder till dessa bristfälligheters avhjälpande.

Jag erinrar om min tidigare tillkännagivna uppfattning att längre fram,
sedan den tekniska revisionen av inkomstskattelagstiftningen slutförts, upptaga
frågan om en allmän översyn av taxeringsorganisalionen. I avvaktan
härpå böra emellertid de åtgärder vidtagas, som lämpligen kunna ifrågakomma.
En av dessa är att låta riksskattenämnden bli det centrala organ
för taxeringskon trollen, som vid den i frågan förda diskussionen så ofta
efterlysts. I själva verket torde en av riksskattenämndens mest angelägna
uppgifter bli att verka på taxeringskontrollens område.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

Då de sakkunniga icke ansett sig böra framlägga något förslag om att
länsstyrelsernas taxeringsavdelningar skola direkt underställas riksskattenämnden,
har härav följt att de sakkunniga icke kunnat föreslå någon rätt
för riksskattenämnden att ingripa i de lokala taxeringsmyndigheternas handhavande
av deklarationskontrollen i vidare mån än vad som följer av befogenheten
att utfärda allmänna anvisningar rörande taxeringsarbetets ändamålsenliga
bedrivande och fastställande av blankettformulär. Riksskattenämndens
uppgift skall, enligt de sakkunnigas förslag, i huvudsak begränsas
till vissa samordnande uppgifter, varjämte nämnden har att vid möten
med taxeringsintendenterna verka för att överenskommelse träffas om ett
gemensamt genomförande av vissa uppgifter på taxeringskontrollens område.

De sakkunnigas förslag, som biträtts i praktiskt taget samtliga remissyttranden,
möjliggör det samordnande av kontrollarbetet, som för närvarande
saknas. Genom det förutsatta samarbetet med länsstyrelsernas taxeringsavdelningar
tillskapas i princip möjligheter för hela landet omfattande
kategorigranskningar och liknande åtgärder. Visserligen kan —- såsom ock
skett i det av länsstyrelsen i Gotlands län avgivna yttrandet — mot förslaget
invändas, att detsamma icke innefattar någon garanti för att de ifrågasatta
åtgärderna komma att genomföras, då dessa till viss del bero av taxeringsavdelningarnas
frivilliga medverkan och några bindande direktiv icke
kunna av riksskattenämnden utfärdas. De sakkunnigas förslag synes emellertid
i det rådande läget vara det lämpligaste och det torde kunna förutsättas,
att taxeringsintendenterna icke skola underlåta att efter måttet av
tillgängliga resurser låta taxeringsavdelningarna utföra de uppgifter, varom
överenskommelse mellan riksskattenämnden och taxeringsintendenterna
träffats. Å riksskattenämnden bör å andra sidan ankomma att ta initiativ,
verkställa förberedande undersökningar, sammanställa undersökningsresultaten
och även i övrigt lämna all tänkbar medverkan.

De sakkunniga ha framhållit, att de nu berörda arbetsuppgifterna för
taxeringsavdelningarnas personal icke böra medföra eftersättande av det
löpande granskningsarbetet; i samband därmed har önskemål uttalats om
förstärkning av den kvalificerade granskningspersonalen vid taxeringsavdelningarna.
Dessa synpunkter ha kraftigt understrukits i några remissyttranden.

Jag är medveten om att de av de sakkunniga föreslagna och av mig i det
föregående förordade uppgifterna komma att ställa ytterligare krav på de
redan förut hårt belastade taxeringsavdelningarna. Frågan om en utökning
av dessa avdelningars personal torde likväl icke kunna upptagas i detta
sammanhang. En avvägning får alltså ske av i vad mån den tillgängliga bokgranskningspersonalen
skall användas för den ena eller den andra uppgiften.
Vid denna avvägning bör taxeringsintendenten givetvis vara angelägen
att beakta såväl de lokala synpunkterna som riksskattenämndens önskemål.

Vad de sakkunniga anfört i hänseenden, som av mig i det föregående
ej närmare berörts, föranleder icke någon erinran från min sida. Något

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

preciserande i detalj av riksskattenämndens befattning med taxeringskontrollen
torde icke böra ifrågakomma.

I instruktionen för riksskattenämnden synes böra angivas, att i dess ämbetsbefattning
ingår att verka för en effektiv och ändamålsenlig taxeringskontroll.

IV. Förhandsbesked i taxeringsfrågor.

De sakkunniga.

De sakkunniga — som å s. 95—-104 i betänkandet lämnat en närmare
redogörelse för tidigare vidtagna eller föreslagna åtgärder för beredande
av möjlighet till förhandsuttalanden på andra områden av lagstiftningen än
den direkta beskattningens — erinra inledningsvis om ett i den tidigare diskussionen
i ämnet framfört förslag, vilket även berörts i direktiven för de
sakkunnigas utredningsuppdrag, enligt vilket förslag kompetenskonflikterna
mellan det beskedsgivande organet och skattedomstolarna skulle kunna
undvikas genom en konstruktion, enligt vilken förhandsbeskeden visserligen
icke vore bindande för skattedomstolarna men där taxeringen, i vad
den innefattade tillämpning av ett förhandsbesked, icke finge överklagas av
vederbörande taxeringsintendent eller kommun. Fördelen med en sådan
konstruktion skulle vara, att man undveke att genom föreskrift om skattedomstolarnas
bundenhet av förhandsbeskedet inskränka domstolarnas
kompetens, utan att därför förhandsbeskedets värde för de skattskyldiga förringades.

Gentemot detta förslag framhålla de sakkunniga emellertid, att det kunde
ifrågasättas, huruvida med en sådan konstruktion den i förhandsbeskedet
avhandlade frågan skulle komma att i avsett hänseende helt undandragas
skattedomstolarnas bedömande. Skattedomstolarna kunde i viss
utsträckning komma att till prövning upptaga spörsmål, som icke omfattades
av den skattskyldiges besvär och icke heller av taxeringsintendent eller
kommun underställts desamma. Skulle nämligen domstolarna enligt nu
gällande ordning finna, att den skattskyldige väl hade fog för sitt yrkande
om ändring i av honom angivet hänseende men samtidigt blivit otillbörligt
tillgodosedd i annat avseende, kunde domstolarna, med hänsyn till att det
överklagade beslutets rättskraft hänförde sig allenast till taxeringens slutbelopp
men icke till motiveringen, kvittningsvis beakta att den skattskyldige
obehörigen gynnats i något hänseende och med rättelse därav helt eller
delvis ogilla ändringssökandet. Det nu sagda syntes — åtminstone principiellt
— gälla oberoende av om taxeringsintendent i yttrande över besvären
framställt yrkande härom. I enlighet härmed skulle en skattedomstol, som
funne lämnat förhandsbesked strida mot domstolens uppfattning i den med
förhandsbeskedet behandlade frågan, kunna oberoende av beskedet avgöra
samma fråga enligt sin uppfattning utan alt yrkande därom framställts av

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

den skattskyldiges motpart. Kollisionskonflikter av nu berörd art syntes
icke kunna avlägsnas genom att möjlighet bereddes såväl den skattskyldige
som taxeringsintendent att hos regeringsrätten överklaga själva förhandsbeskedet.
Visserligen skulle berörda konflikter vara undanröjda i fall, där
taxeringsintendenten verkligen anförde dylika besvär, men i andra fall
skulle samma situation föreligga som om besvärsrätt icke tillkomme honom.

De sakkunniga säga sig i stället vilja förorda en anordning enligt vilken
förhandsbeskedet gjordes på det sättet bindande, att det skulle lända till
efterrättelse vid den taxering, beskedet avsåge, om och i den mån den skattskyldige
icke framställde yrkande i annan riktning. Förhandsbeskedet bunde
sålunda icke den skattskyldige. Förslaget innebure visserligen en inskränkning
i skattedomstolarnas kompetensområde men genom att förhandsbeskedet
gåves form av ett bindande principuttalande i den med beskedet avsedda
frågan, gällande en viss skattskyldigs taxering för visst eller vissa
beskattningsår, men utan verkan för andra fall, torde de av de sakkunniga
omnämnda konfliktsituationerna praktiskt taget vara helt uteslutna. Beträffande
annan skattskyldigs taxering än den förhandsbeskedet avsåge,
komme beskedet icke att ha annan betydelse än den, som brukade tillmätas
prejudikat. Skulle skattedomstolarna i fråga om sådan skattskyldigs taxering
komma till ett resultat, som icke överensstämde med ett av riksskattenämnden
meddelat förhandsbesked, vore den situation, som därvid uppkomme,
icke av mera betänklig natur än den, som redan nu kunde uppkomma,
då exempelvis av två skattskyldiga endast den ene överklagade sin
taxering eller då ett redan meddelat, såsom prejudicerande bedömt avgörande
frånginges i annat mål.

De sakkunniga tillägga, att förhandsbeskedet visserligen borde vara bindande
men att den skattskyldige icke därför kunde genom beskedet tillförsäkras
en ovillkorlig rätt att bliva i visst avseende på visst sätt taxerad.
Detta vore uppenbart för det fall att en med förfrågningen avsedd transaktion
ännu icke kommit till stånd och att i följd därav alla detaljer ännu
icke kunde helt överblickas vid förhandsbeskedets avgivande. Vidare kunde
vid taxeringens åsättande visa sig, att den skattskyldige i sin framställning
lämnat vilseledande eller ofullständiga uppgifter. Det kunde då icke ifrågakomma,
att han skulle kunna till sin förmån åberopa förhandsbeskedet. Ej
heller borde ett förhandsbesked avfattas exempelvis sålunda, att, därest en
så och så beskaffad industriell anläggning för det och det behovet uppfördes
vid den och den tidpunkten, den i avskrivningshänseende skulle komma
att behandlas på visst sätt. Ett sådant principuttalande skulle närmast få
karaktär av lagstiftning. I stället innebure förslaget, att beskedet skulle angiva,
att den skattskyldige, som gjort framställningen — och således ingen
annan —- skulle under de förutsättningar, som angåves i beskedet, få den
med framställningen avsedda transaktionen eller frågan skattemässigt bedömd
på visst sätt. Vid taxeringens åsättande ankomme därefter på beskattningsmyndigheten
att pröva huruvida berörda förutsättningar vore för
handen. Till en sådan prövning skulle jämväl — i den mån icke av den

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

103

skattskyldige framställda yrkanden till annat föranledde — skattedomstolarnas
befattning med taxeringen, i vad den innefattade tillämpning av
beskedet, inskränkas.

Särskild betydelse komme, framhålla de sakkunniga, förhandsbeskedet
att få beträffande engångsavdrag i beskattningshänseende för planerad nyanläggning
eller nyanskaffning för industriellt ändamål. Av intresse för de
skattskyldiga kunde jämväl vara att få besked i fråga om rätten till avskrivning
å leveranskontrakt, exempelvis kontrakt om leverans av fartyg.
Såsom exempel på ytterligare spörsmål, i fråga om vilka för de skattskyldiga
förelåge särskilt behov av förhandsbesked, kunde nämnas sådana, som
uppkomme i samband med överlåtelse av rörelse, därvid kontrahenterna
bland annat hade intresse av att få fastställt, huruvida den fördelning av
köpeskillingen å olika slag av tillgångar, varom överenskommelse dem emellan
träffats, komme att godkännas vid taxeringen; frågor om i vad mån
kostnader, som skulle nedläggas å fastighet, vore hänförliga till reparation
eller grundförbättring; vad som i olika sammanhang vore att anse såsom
god köpmannased; tillämpningen av aktiebolagslagens bestämmelser om
fusion mellan moderbolag och dotterbolag och vissa andra liknande beskattningsfrågor,
vilkas uppkomst föranleddes av nya eller ändrade civilrättsliga
bestämmelser; frågor om avdragsgillhet för vissa försäkringspremier och
beskattning av utfallande försäkringsbelopp; samt huru för bolag, som ämnade
utskifta tillgångar, i bolaget tillskjutet belopp eller värdet å andra
till utskiftning avsedda tillgångar än penningar skulle beräknas enligt förordningen
om utskiftningsskatt.

De sakkunniga framhålla i anslutning härtill, att det med hänsyn till de
olikartade förhållandena i varje enskilt fall visat sig stöta på stora svårigheter,
att i lagtext närmare angiva de spörsmål, vari förhandsbesked skulle
kunna erhållas. De sakkunniga föresloge därför, att såsom förutsättning för
erhållande av förhandsbesked skulle allenast gälla att sådant besked funnes
vara av synnerlig vikt för den skattskyldige.

Därefter anföres följande.

Även om i förhandsbeskedet avhandlade spörsmål huvudsakligen komma
att vara av sådan natur, att de kunna hänföras till bedömningsfrågor, torde
av den ovan gjorda exemplifieringen framgå, att det härvid jämväl kan
komma att bliva fråga om rättsfrågor. Då riksskattenämnden sålunda i sin
beskedsgivande verksamhet i vissa fall kommer att göra bindande uttalanden
jämväl i rena lagtolkningsspörsmål, ligger den frågan nära till hands, om icke
tillämpningen av förhandsbeskedet skulle kunna utsträckas så, att förhandsbeskedet
kunde anlitas för åstadkommande av en snabb lösning av aktuella
sådana spörsmål av mera allmän räckvidd. Emellertid skulle en utvidgning
i antydd riktning av förhandsbeskedets tillämpningsområde medföra, att på
en omväg uppnåddes det resultat, som icke ansetts böra åstadkommas genom
att riksskattenämnden gåves befogenhet att meddela anvisningar rörande tilllämpningen
av skatteförfattningarna med för beskattningsnämnderna och
skattedomstolarna bindande verkan. De sakkunniga förorda därför, att meddelat
förhandsbesked även i dylikt fall skall hava den innebörden att dess
bindande verkan blir begränsad till den skattskyldige, som beskedet avser.

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

1 fråga om andra skattskyldigas taxering får, såsom redan anförts, av riksskattenämnden
meddelat förhandsbesked betydelse såsom prejudikat. Detta
torde vara tillfyllest.

Jämväl i fråga om vissa uppskattningsfrågor kan behov sägas föreligga av
förhandsbesked med bindande verkan icke endast för en skattskyldig utan
för en hel grupp av skattskyldiga. Detta gäller bland annat i fråga om värdesättning
av icke börsnoterade aktier. Vad angår ifrågakomna värdesättning
äger vad i det föregående sagts beträffande möjligheterna att i vidare omfattning
anlita förhandsbeskedet för utformning av praxis vid bedömandet av
aktuella skatteproblem motsvarande tillämpning. Härtill kommer att aktierna
i ett bolag icke alltid äro av samma värde i olika innehavares händer.
Hänsyn måste nämligen stundom tagas till storleken av aktieinnehavet. Om
sålunda förhandsbeskedet icke är ägnat att utgöra en regelmässig form för
värdering av icke börsnoterade aktier, är därmed icke sagt, att icke i undantagsfall
aktiebolag eller aktieägare exempelvis i samband med nyemission
kan hava sådant intresse av förhandsbesked, att förutsättning för beskeds
lämnande således kan tänkas uppkomma även beträffande aktievärden.

De sakkunniga föreslå, att förhandsbesked skulle kunna erhållas i frågor,
som uppkomme vid taxering till inkomstskatt, förmögenhetsskatt och utskiftningsskatt.
Utanför dessa områden av beskattningen torde, enligt de
sakkunnigas uppfattning, icke föreligga behov av förhandsbesked. Sålunda
syntes sådana besked icke erfordras på fastighetstaxeringens område. Vidare
torde med hänsyn till ersättningsskattens karaktär något berättigat
intresse av förhandsbesked rörande denna icke finnas.

Därefter anföres att förhandsbeskedet skulle avse fråga, som kunde uppkomma
vid taxering för visst eller vissa beskattningsår. Närmast till hands
låge att angiva utgången av ett beskattningsår såsom den tidpunkt, intill
vilken förhandsbesked skulle kunna erhållas. En på angivet sätt bestämd
tidsgräns för beskedets erhållande skulle emellertid ofta omöjliggöra för
rörelseidkare att erhålla upplysning beträffande spörsmål, som uppkomme
i samband med bokslutets upprättande. Särskilt med hänsyn härtill hade det
ansetts böra stå den skattskyldige öppet att framställa begäran om förhandsbesked
ända fram till den tidpunkt, då taxering skulle åsättas honom.
I enlighet härmed hade 1 § i förslaget till den särskilda förordningen om
förhandsbesked utformats, och något visst datum, då ansökningen senast
skulle vara inkommen, hade därför ansetts icke behöva utsättas.

Förfarandet i nämnden vid prövning av förhandsbesked skulle, framhålla
de sakkunniga, icke ha karaktär av process. Nämnden borde icke utöva
någon processledning i egentlig mening. Sökanden skulle själv omedelbart
i ansökningen lämna alla upplysningar av betydelse. I förekommande fall
skulle sökanden dock beredas tillfälle inkomma med ytterligare upplysningar.
Underläte sökanden inkomma med sådana upplysningar, riskerades
att ansökningen avvisades. Tillfälle skulle av nämnden kunna beredas sökanden
att muntligen utföra sin talan.

De sakkunniga anföra vidare, att ärendenas behandling i riksskattenämnden
icke gåve utrymme åt ett sådant partsförhållande, som förekomme i

105

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

den vanliga taxeringsprocessen. Någon ovillkorlig skyldighet för nämnden
att över ansökningen höra representant för de fiskaliska intressena borde
icke föreskrivas. Däremot hade kanslichefens erfarenhet ansetts böra utnyttjas
på det sättet, att denne skulle över ansökningen avgiva utlåtande.
Kanslichefen ägde infordra yttrande från vederbörande taxeringsintendent
och kommun, om så ansåges erforderligt.

De sakkunniga tillägga, att det ankomme på nämnden att tillse att frågerätten
icke missbrukades. Frågerätten borde sålunda icke få i vilken utsträckning
som helst utnyttjas för erhållande av upplysningar om den ur
skattesynpunkt förmånligaste vägen för genomförande av en viss transaktion.
Ej heller borde nämnden vara de skattskyldiga behjälplig med uppletande
av kryphål i skatteförfattningarna.

Därefter anföres följande.

Upptages ansökan om förhandsbesked till prövning, skall nämnden, i den
omfattning sådant finnes böra ske, meddela beslut huru den till nämnden
hänskjutna frågan skall bedömas. Med hänsyn till förhandsbeskedets karaktär
av allenast principuttalande rörande sökandens ifrågakomna taxering tillkommer
det icke nämnden att utlåta sig angående beloppet av taxeringen.
Av samma skäl bör i regel i förhandsbeskedet ej heller till siffran angivas intäkt,
avdrag eller värdet av förmögenhetstillgång, i vidare mån än detta erfordras
för angivande av de allmänna grunder, som skola följas vid taxeringens
bestämmande. Då emellertid svårigheter föreligga att helt överblicka
i vilken utsträckning det, för att förhandsbeskedet skall kunna fylla sin uppgift,
kan vara påkallat att i detsamma till siffran angiva intäkt, avdrag eller
värdet av förmögenhetstillgång, har föreslagits, att detta skall få ske jämväl,
då det eljest föranledes av särskilda omständigheter.

Det kan måhända synas som om nu angivna inskränkningar med avseende
å förhandsbeskedets innehåll i viss mån skulle begränsa nyttan av frågeinstitutet.
Så torde emellertid icke vara fallet. De frågor, för vilkas besvarande
förhandsbeskedet är avsett, äro nämligen av den art, att de bliva
för den skattskyldige tillfredsställande klargjorda även i ett på angivet sätt
konstruerat principuttalande. Uppkommer sålunda exempelvis fråga om
storleken av överprisavdrag å tilltänkt industriell nyanläggning, bör den
skattskyldige vara tillfredsställd med ett svar, vari angives såväl den avskrivningsprocent
som det avskrivningsunderlag, som är att påräkna, därest
en anläggning av honom uppföres för en viss kostnad under ett visst beskattningsår.
En skattskyldig, som vet med sig att han lämnat riktiga och uttömmande
upplysningar rörande den åtgärd han har för avsikt att genomföra,
kan äga visshet om att transaktionen kommer att bliva bedömd i enlighet
med förhandsbeskedet.

De sakkunniga, som förordade rätt för den skattskyldige men icke för
representant för de fiskaliska intressena eller för kommun att överklaga
förhandsbeskedet hos Kungl. Maj :t, säga sig ha övervägt, huruvida sökanden
borde medgivas rätt att anföra besvär jämväl över beslut, varigenom
ansökan om förhandsbesked avvisats. Prövningen av huruvida ansökningen
vore av beskaffenhet att böra föranleda förhandsbesked syntes emellertid
vara en fråga av sådan natur, all avgörandet av densamma uteslutande borde
tillkomma nämnden. Vad anginge avvisningsbeslut, som grundade sig på
bristfällig utredning, stode det sökanden fritt alt inkomma med förnyad
fullständigare ansökan.

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

Därefter framhålles, att meddelat förhandsbesked skulle lända till efterrättelse
vid den taxering, som angåves i beskedet. Förhandsbeskedets karaktär
av principuttalande uteslöte emellertid dess tillämpnnig ex officio.
Därför skulle det ankomma på den skattskyldige själv att, därest han önskade
bliva taxerad enligt beskedet, med företeende av detsamma framställa
yrkande härom hos taxeringsnämnden, därvid han jämväl borde visa,
att i förhandsbeskedet angivna förutsättningar vore uppfyllda. Med hänsyn
till att tiden, inom vilken förhandsbesked skulle kunna erhållas, utsträckts
till tidpunkten för taxeringens verkställande, kunde regeringsrättens beslut i
anledning av besvär över beskedet komma att meddelas först efter det att
taxeringen åsatts. I sådana fall måste den skattskyldige själv genom yrkande
hos prövningsnämnden taga initiativ till taxeringens ändring i överensstämmelse
med regeringsrättens beslut. Skulle — vilket väl endast i undantagsfall
komme att inträffa — besvärstiden hos prövningsnämnden hinna utgå
innan regeringsrättens beslut meddelats, måste den skattskyldige hålla talan
hos prövningsnämnden öppen i avvaktan på berörda beslut. Skulle efter
förhandsbeskedets lämnande författningsändring vidtagas av beskaffenhet
att påverka taxeringen i det avseende beskedet anginge, kunde givetvis icke
ifrågakomma, att den skattskyldige skulle äga mot de ändrade bestämmelserna
åberopa beskedet. Med anledning härav hade föreskrivits, att förhandsbeskedet
i sådant fall förlorade sin verkan.

De sakkunniga påpeka, att även om riksskattenämnden gåves tämligen
fria händer vid bedömandet av om förhandsbesked i det särskilda fallet
borde meddelas eller ej, erfordrades ytterligare åtgärder för att avhålla de
skattskyldiga från att i oträngt mål besvära nämnden. De sakkunniga föresloge
därför att sökanden skulle vara pliktig att, därest riksskattenämnden
så beslutade, för meddelat förhandsbesked utgiva efter omständigheterna
lämpad avgift, lägst etthundra och högst femhundra kronor. Sådan avgift
skulle utgå i alla de fall, där icke med hänsyn till särskilda omständigheter,
t. ex. när det gällde lagtolkningsfrågor eller syftet eljest vore att uppnå ett
för flera skattskyldiga betydelsefullt avgörande, föranledde till att besked
skäligen borde lämnas avgiftsfritt. Avgiftens storlek borde i första hand göras
beroende icke av ärendets mer eller mindre invecklade beskaffenhet utan
företrädesvis ställas i relation till tvisteföremålets värde.

Genom att dylik avgift uttoges vunnes, tillägga de sakkunniga, att bidrag
till kostnaden för riksskattenämndens verksamhet lämnades av dem, som
toge nämnden i anspråk.

De sakkunniga lämna slutligen en närmare redogörelse för av dem föreslagna
detalj föreskrifter angående handläggningen av ärenden rörande förhandsbesked,
vilka föreskrifter finnas upptagna i av de sakkunniga utarbetat
förslag till förordning om rätt att hos riksskattenämnden erhålla upplysning
i frågor rörande taxering till skatt å inkomst eller förmögenhet
m. m.; detta förslag ingår bland de vid detta protokoll såsom bihang fogade
författningsförslagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

107

Remissyttrandena.

För remissinstansernas pricipiella inställning till frågan om bindande förhandsbesked
i taxeringsfrågor och vissa dithörande spörsmål har förut lämnats
en redogörelse. I det följande skall redogöras för vad remissyttrandena
innehålla i speciella hänseenden.

Kammarrätten framhåller att vid en sådan fastställelsetalan inom taxeringsprocessen,
som meddelandet av förhandsbesked innebure, vore det av
största vikt att i princip samma grundsatser i fråga om förfarandet iakttoges,
som de vilka beskattningsdomstolarna i sin verksamhet tillämpad^ så
att ansökning om förhandsbesked underkastades en allsidig och domstolsmässig
prövning. Detta vore särskilt påkallat med hänsyn till att dylik ansökning
ofta torde komma att avse skattefråga av särskilt stor ekonomisk
betydelse. Processen borde vara fullt ut kontradiktorisk och giva fulla möjligheter
åt vederbörande taxeringsintendent och kommun att få sina synpunkter
beaktade.

Kammarrätten ifrågasätter vidare om det vore tillfyllest med den fria
och diskretionära rätt att pröva och avvisa ansökningar om förhandsbesked,
som riksskattenämnden föreslagits skola erhålla. Det torde i princip icke ha
ansetts, att alla skattefrågor rörande taxering till skatt å inkomst och förmögenhet
eller till utskiftningsskatt skulle kunna göras till föremål för förhandsbesked.

Även länsstyrelsen i Malmöhus län riktar invändning mot den av de sakkunniga
gjorda avgränsningen av fall, där förhandsbesked skulle kunna
lämnas, samt framhåller att de sakkunnigas exemplifiering av frågor, som
kunde upptagas till behandling, ingåve betänkligheter. I de flesta uppräknade
fallen erfordrades för ett någorlunda riktigt besked ingående lokalkännedom
och eventuellt besiktning på platsen. Detta gällde exempelvis bedömandet
av vilka kostnader, som vid ett ifrågasatt byggnadsarbete skulle
hänföras till grundförbättring respektive reparationer.

I det av överståtliållarämbetet avgivna yttrandet framhålles, att sådant
institutet förhandsbesked av de sakkunniga uppbyggts, vore de skattskyldigas
möjlighet att erhålla förhandsbesked beroende av det sätt, på vilket
riksskattenämnden kunde komma att utöva sina befogenheter. De sakkunniga
hade visserligen anfört goda skäl för sin ståndpunkt att riksskattenämnden
— till förhindrande av missbruk av frågerätten — måste ha fria
händer vid avgörandet om ett förhandsbesked skulle lämnas eller ej. En så
vag reglering av detta, för den enskilde synnerligen betydelsefulla institut
vore dock ej i och för sig tillfredsställande.

Överståtliållarämbetet berör därefter den i direktiven för utredningen antydda
möjligheten att undvika konfliktsituationer i förhållande till skattedomstolarna
genom cn konstruktion enligt vilken förhandsbeskeden visserligen
icke vore bindande för skattedomstolarna men där taxeringen, i vad

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

den innefattade tillämpningen av ett förhandsbesked, icke finge överklagas
av vederbörande taxeringsintendent eller kommun, samt framhåller att de
sakkunniga icke på ett mera uttömmande sätt redovisat för- och nackdelarna
med detta alternativ, överståthållarämbetet kände sig icke övertygat om att
de intressen, som med de sakkunnigas förslag finge träda tillbaka, vore mindre
viktiga än de, som man med detta förslag velat tillgodose. Det hade varit
önskvärt med en mera ingående behandling av det avvisade alternativet, särskilt
med avseende å den praktiska sannolikheten för alt konfliktsituationer
kunde uppkomma.

Mellankommunala prövningsnämnden vänder sig mot den begränsning
de sakkunnigas förslag innebure därutinnan, att förhandsbesked icke skulle
kunna meddelas inom området för fastighetstaxering. För de skattskyldiga
kunde frågan, huru stor del av anläggningskostnaden, som vid fastighetstaxeringen
komme att anses hänförlig till tillgångar, vilka åsattes särskilt
maskinvärde, och sålunda fölle inom ramen för rätten till fri avskrivning,
vara av stor betydelse.

Handelskammaren i Karlstad och Sveriges köpmannaförbund föreslå, att
riksskattenämndens kompetensområde utvidgades att omfatta jämväl frågor,
som gällde arvs-, gåvo- och kvarlåtenskapsskatt.

Länsstyrelsen i Stockholms län förordar, att vederbörande taxeringsintendent
alltid bereddes tillfälle att yttra sig över skattskyldigs framställning
om förhandsbesked och ifrågasätter, om icke taxeringsintendenten borde ha
samma rätt som skattskyldig att överklaga riksskattenämndens beslut.

Även länsstyrelserna i Uppsala, Gotlands, Södermanlands och Kristianstads
län samt Föreningen Sveriges taxering sintendenter rikta invändningar
mot förslaget att blott den skattskyldige skulle ha möjlighet att överklaga
av riksskattenämnden meddelat förhandsbesked.

Svenska landskommunernas förbund uttalar, att därest en ansökning om
förhandsbesked vore av den synnerliga vikt för den berörda kommunen,
att dennas mening ansetts böra av riksskattenämnden inhämtas, borde
kommunen också tillerkännas rätt att besvära sig över nämndens beslut.

Svenska stadsförbundet framhåller som sin mening, att kommun borde
beredas tillfälle att yttra sig över ansökan om förhandsbesked, varjämte
kommunen borde äga rätt att överklaga beslut om förhandsbesked.

Handelskamrarna i Göteborg och Gävle ifrågasätta rätt för skattskyldig
att överklaga beslut, varigenom riksskattenämnden avslagit framställning
om förhandsbesked.

I det av Sveriges industriförbund m. fl. näring sorganisationer åberopade
yttrandet uttalas, att det syntes vara i viss mån betänkligt att talan mot
awisningsbeslut icke skulle få föras, men samtidigt framhålles att rena
lämplighetsskäl kunde åberopas till stöd för uppfattningen, att det borde
ligga i nämndens skön att avgöra om ansökningen skulle upptagas eller
ej, helst som någon direkt rättsförlust icke bleve följden av ett avvisande.

I några yttranden — däribland de som avgivits av länsstyrelserna i Uppsala,
Malmöhus, Norrbottens och Kronobergs län — framhållas de svårig -

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

heter, som kunde uppkomma vid prövning av frågan huruvida de förutsättningar,
varå ett lämnat förhandsbesked grundats, sammanfölle med
vid taxeringen konstaterade omständigheter.

Länsstyrelsen i Kristianstads län efterlyser en uttrycklig föreskrift, att ett
lämnat förhandsbesked icke vore bindande, därest den skattskyldige lämnat
riksskattenämnden vilseledande eller ofullständiga upplysningar.

Sveriges köpmannaförbund framhåller önskvärdheten av att icke blott
enskild skattskyldig utan även sådan riksorganisation, som representerade
viss förvärvsgren, erhölle rätt att begära upplysning i fråga, som kunde
vara av intresse för viss bransch.

Länsstyrelsen i Jönköpings län erinrar om att de sakkunniga visserligen
uttalat, att förhandsbesked skulle avse frågor, som kunde uppkomma
vid taxering för visst eller vissa taxeringsår, men att i 1 § av det utarbetade
författningsförslaget hade angivits att förhandsbesked skulle avse taxering
för endast visst beskattningsår. Länsstyrelsen tillägger, att för en skattskyldig
kunde det vara av största betydelse att erhålla besked angående t. ex.
de högsta värdeminskningsavdrag, som kunde i vissa fall medgivas.

Länsstyrelsen i Västernorrlands lån framhåller, att i förordningen om
förhandsbesked borde intagas föreskrift om senaste tidpunkt, vid vilken
ansökan om förhandsbesked skulle vara riksskattenämnden tillhanda. Förslagsvis
kunde en sådan föreskrift anknytas till gällande bestämmelser om
tid, då skattskyldig senast hade att avlämna självdeklaration. Vidare anser
länsstyrelsen, att uttrycklig bestämmelse borde meddelas om vad skattskyldig
hade att iakttaga för att lämnat förhandsbesked skulle lända till efterrättelse
vid taxeringen.

Länsstyrelsen i Norrbottens lån uttalar som sin mening, att meddelade
förhandsbesked icke borde tilläggas rättsverkningar beträffande redan åsatta
taxeringar. Den tid, inom vilken förhandsbesked skulle sökas, borde därför
sättas till senast den 1 april, därest beskedet skulle avse årets taxering.

Länsstyrelsen i Södermanlands län uttalar sig mot förslaget om fakultativ,
till beloppet icke i lagen fixerad stämpelavgift. Stämpelavgiften vore en
form av beskattning och borde såsom sådan vara för varje fall till beloppet
bestämd.

Länsstyrelsen i Gotlands län ifrågasätter — ur synpunkten att begränsa
antalet framställningar om förhandsbesked — om det icke borde stadgas,
att varje sådan framställning skulle åtföljas av ett visst mindre belopp,
förslagsvis fem eller tio kronor. Stämpel å detta belopp skulle, då framställningen
inkommit, åsättas densamma. Härtill skulle komma den av de
sakkunniga föreslagna stämpelbeläggningen. Fn föreskrift som den av länsstyrelsen
föreslagna skulle stå i nära överensstämmelse med de bestämmelser,
som gällde i fråga om framställningar om åsättande av preliminärt

taxeringsvärde. -

Till förebyggande av missbruk av frågerätten föreslår länsstyrelsen i
Kalmar län, att ansökan om förhandsbesked skulle åtföljas av förslagsvis
etthundra kronor, vid äventyr att ansökningen icke upptoges till provning.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län föreslår att latituden för stämpelavgifter

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

gjordes vidare än de sakkunniga föreslagit. Den borde förslagsvis sättas

till 50—1 000 kronor.

Sveriges köpmannaförbund säger sig finna det riktigt att viss avgift uttages
för förhandsbesked men föreslår att riksskattenämnden ägde besluta
att meddelad upplysning lämnades utan avgift, därest fråga vore om ett
för flera skattskyldiga betydelsefullt avgörande eller när det gällde lagtolkningsfråga.

Sveriges redareförening uppger, att föreningen icke kunde biträda förslaget,
att skattskyldig skulle vara pliktig erlägga avgift för erhållande
av förhandsbesked. Behovet av sådant besked vore föranlett av vår invecklade
skattelagstiftning och de skattskyldiga borde därför ej belastas med
extra kostnader för att vinna säkerhet för en riktig tolkning och tillämpning
av denna lagstiftning.

Slutligen torde få omnämnas, att i några remissyttranden ha med av riksskattenämnden
meddelade förhandsbesked sammanhängande sekretessfrågor
upptagits till behandling. Sålunda framhåller överståthållarämbetet, att beträffande
sådana uppgifter, som den skattskyldige tillhandahölle riksskattenämnden
för att läggas till grund för förhandsbesked, vore det i och för sig
icke oomtvistligt, att uppgifterna vore skyddade enligt 17 § lagen om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar. Ämbetet ansåge
emellertid för sin del, att lagrummet vore att tolka så att sekretesskyddet omfattade
dylika uppgifter. Vad åter anginge riksskattenämndens protokoll,
syntes det uppenbart, att dessa icke vore skyddade enligt nämnda lagrum,
och ämbetet kunde ej heller finna, att de skulle vara skyddade på annan
grund. Med hänsyn till nödvändigheten att protokollet noggrant redovisade
alla de skäl, som påverkat nämndens ställningstagande, syntes en väsentlig
förutsättning för att en skattskyldig skulle begagna sig av möjligheten att
erhålla förhandsbesked, vara att han kände sig fullt övertygad om att hans
ifrågakomna ekonomiska transaktioner ej bringades till offentlighet, innan
han själv önskade det.

I det av Sveriges industriförbund m. fl. åberopade yttrandet framhålles
att handlingar i ärenden rörande meddelande av förhandsbesked icke sällan
torde bliva av sådan beskaffenhet, att de i enlighet med de principer, soin
kommit till uttryck i nyssnämnda lag, icke borde utlämnas till allmänheten.
Enligt lagens ordalydelse syntes emellertid någon inskränkning i rätten att
utbekomma handlingar i ärenden av förevarande slag icke gälla. En komplettering
av lagen vore därför erforderlig så att inskränkningen i utlämningsrätten
komme att avse även handlingar i ärenden rörande förhandsbesked
liksom ock de meddelade förhandsbeskeden, allt i den mån handlingarna
eller beskeden innehölle upplysningar om yrkesutövares affärs- eller driftförhållanden,
vilkas offentliggörande kunde lända honom till men.

Skånes handelskammare uttalar likaledes den meningen, att till nämnden
ingivna och där registrerade handlingar i ärenden avseende förhandsbesked
borde vara undandragna offentligheten. Ej heller själva förhandsbeskedet
borde av nämnden delgivas annan än sökanden och alltså icke länsstyrelser
eller taxeringsmyndigheter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

111

Departementschefen.

Jag erinrar om att jag tidigare — i samband med principdiskussionen
av frågan om förhandsbesked i taxeringsfrågor — på anförda skäl förordat,
att riksskattenämnden skulle tilläggas befogenhet att meddela bindande
sådana besked. Därvid hade jag anledning diskutera frågan även ur
synpunkten av de i förhållande till skattedomstolarna uppkommande
konfliktsituationerna och angiva hur spörsmålet enligt min mening lämpligen
borde lösas. Det återstår emellertid att taga ställning till den av de
sakkunniga i förevarande sammanhang diskuterade och av överståthållarämbetet
särskilt uppmärksammade lrågan, vilket vore att föredraga av ■— å
ena sidan — den i direktiven för utredningen antydda möjligheten att binda
beskattningsnämnderna vid ett förhandsbesked och stadga förbud för vederbörande
taxeringsintendent och kommun att överklaga taxeringen i sådan
del och — å andra sidan — den av de sakkunniga förordade anordningen
enligt vilken såväl beskattningsnämnder som skattedomstolar hade att vid
prövning av en skattskyldigs taxering i det ifrågakommande hänseendet respektera
det givna förhandsbeskedet.

För egen del är jag av den uppfattningen, att de sakkunnigas förslag —-på av dem anförda skäl — är att föredraga framför det förstnämnda alternativet.
Därvid har jag även beaktat, att de invändningar, som kunna vara
att framställa mot de sakkunnigas förslag, väsentligt förlora i betydelse,
därest — såsom jag tidigare antytt böra ske — icke blott sökanden utan
även vederbörande taxeringsintendent och kommun tillägges rätt att hos
Kungl. Maj :t överklaga beslut varigenom riksskattenämnden meddelat förhandsbesked.
De olika instanserna ha nämligen i sådant läge att respektera
antingen ett av alla parter godtaget besked eller ett av högsta instans fastställt
sådant. Mot en sådan anordning synas vägande invändningar knappast
vara att framställa.

I anslutning till det nu sagda finnes anledning behandla det i åtskilliga
remissyttranden framförda önskemålet om ett mera genomfört kontradiktoriskt
förfarande vid riksskattenämndens meddelande av förhandsbesked.

Jag kan icke ansluta mig till de sakkunnigas uppfattning, att förfarandet
inför riksskattenämnden icke bör givas karaktär av process. Tvärtom synes
det mig angeläget att så i viss utsträckning sker och denna min uppfattning
rubbas icke därav att nämnden — till vilket jag senare skall återkomma —
bör ägna inkomna ansökningar en beredning av i viss mån administrativ
karaktär.

Det bör nämligen uppmärksammas, att riksskattenämndens förhandsbesked
allenast må innefatta ett rent skatterättsligt förhandsbedöman^c av en
framdeles uppkommande situation. Däremot tillägges nämnden icke någon
rätt att oberoende av gällande beskattningsregler förfoga över statens och
kommunernas skattcanspråk. Såsom kammarrätten framhållit, måste förfarandet
anses innebära utbrytande ur den ordinarie processen av en spe -

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

cialtråga; och riksskattenämndens beskedgivande verksamhet bör i princip
göras likartad med domstolarnas dömande verksamhet.

Konsekvensen av denna uppfattning blir att jag — i motsats till de sakkunniga
-— förordar, att en inkommen framställning om förhandsbesked
skall, därest riksskattenämnden icke har för avsikt att avvisa densamma,
utställas till delgivning med vederbörande taxeringsintendent (allmänna
ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden), att riksskattenämndens
beslut skall delgivas taxeringsintendenten (allmänna ombudet), samt
att icke blott sökanden utan även taxeringsintendenten (allmänna ombudet)
skall äga över beslutet anföra besvär.

Vidkommande av ett förhandsbesked berörd kommun får jag, främst av
praktiska skäl, förorda att någon obligatorisk delgivningsskyldighet av ansökan
om sådant besked icke föreskrives utan att det bör ankomma på riksskattenämnden
att i varje särskilt fali avgöra, huruvida anledning finnes
att lämna kommunen tillfälle inkomma med yttrande eller ej. Däremot bör
vederbörande kommun äga överklaga meddelat förhandsbesked. Detta synes
motiverat av att beskedet men väl icke framställningen därom direkt berör
kommunens rätt, varför kommunen bör ha möjlighet att föra beskedet under
prövning i högsta instans. Med kommun bör härvid likställas municipalsamhälle
och landsting.

Jag torde härefter få övergå till att något beröra frågan om avgränsningen
av fall, där förhandsbesked bör kunna lämnas.

Mot de sakkunnigas gränsdragning ha i princip riktats de erinringarna,
att densamma vore vag samt att den å ena sidan gjorde de skattskyldiga helt
beroende av riksskattenämndens sätt att utöva sina befogenheter och å andra
sidan medgåve nämnden möjlighet att meddela förhandsbesked i en utsträckning,
som möjligen icke hade avsetts.

Som jag förut framhållit, hyser jag den uppfattningen att — i synnerhet
sedan riksskattenämnden genom befogenheten att meddela allmänna anvisningar
i taxeringsfrågor fått relativt vidsträckta möjligheter att lämna vägledande
uttalanden — det torde vara allenast ett ganska begränsat antal fall,
där ett verkligt legitimt behov av bindande förhandsbesked föreligger. Emellertid
delar jag de sakkunnigas uppfattning, att det icke är möjligt att i lagtext
precisera de fall, där förhandsbesked bör kunna ifrågakomma. Att, såsom
kammarrätten ifrågasatt, begränsa de bindande beskeden till fall av planerade
nyinvesteringar eller andra liknande åtgärder, som ur det allmännas
synpunkt framstå såsom särskilt betydelsefulla, synes icke medföra en tillfredsställande
gränsdragning. I sådant läge förordar jag de av de sakkunniga
föreslagna bestämmelserna under framhållande av att nämnden vid
utövande av befogenheten att meddela förhandsbesked bör iakttaga att en
restriktiv tillämpning av bestämmelserna avsetts.

Såsom mellankommunala prövningsnämnden anfört, bör möjlighet finnas
att meddela förhandsbesked även i frågor på fastighetstaxeringens område.
Ej heller synes anledning föreligga att undantaga frågor om ersättningsskatt.
Däremot kan jag icke biträda det i några remissyttranden framförda
förslaget, att förhandsbesked skulle kunna lämnas även i frågor rörande

Kungl. Maj:ts proposition nr 64. 113

arvs-, gåvo- och kvarlåtenskapsskalt; dylika frågor falla utom ramen för
den nu ifrågavarande lagstiftningen.

I vissa remissyttranden har framhållits, att svårigheter vore att emotse,
när det vid tillämpningen av ett förhandsbesked gällde att avgöra, huruvida
de till grund för beskedet liggande förutsättningarna sammanfölle med de
vid taxeringen konstaterade omständigheterna.

I anledning härav må påpekas att sådana svårigheter visserligen kunna
befaras uppkomma. Emellertid finnes anledning förutsätta, att den skattskyldige
i eget intresse redan i ansökningen till riksskattenämnden och
sedermera i självdeklarationen låter sig angeläget vara att noggrant ange
alla omständigheter av betydelse. Vid det förberedande arbetet inom nämndens
kansli lärer sökanden böra uppmärksamgöras på eventuellt behov av
ytterligare upplysningar och beredas tillfälle inkomma med sådana. Vidare
bör det ankomma på riksskattenämnden att på ett fullständigt sätt ange de
förutsättningar, varå beskedet grundats. Det må även erinras om att landskamreraren
och taxeringsintendenten givetvis böra» vara oförhindrade att
med utnyttjande av den i annat sammanhang omnämnda frågerätten av
riksskattenämnden erhålla ett vägledande eller rådgivande uttalande, där
så erfordras.

Skulle det vid taxeringen visa sig, att riksskattenämnden av sökanden bibragts
en felaktig uppfattning rörande sakförhållandena eller att de förutsättningar,
varå beskedet grundats, icke uppfyllts, kan förhandsbeskedet
icke tillerkännas bindande verkan. Detta är självfallet och något uttryckligt
stadgande härom synes knappast erforderligt. Det blir beskattningsnämndernas
och eventuellt skattedomstolarnas sak att pröva förhandsbeskedets
tillämplighet och detta får ske efter i princip samma grunder, som gälla vid
prövning av en vanlig författningsföreskrifts tillämplighet i ett aktuellt
fall.

I anslutning härtill må följande framhållas.

De sakkunniga ha angivit, att en tillämpning av förhandsbeskedet vore
beroende av att den skattskyldige själv påkallade en sådan tillämpning.
Gjordes ej detta, skulle någon tillämpning ex officio icke ifrågakomma.

Mot denna de sakkunnigas uppfattning synes intet vara att erinra. Vill
den skattskyldige åberopa beskedet, har han alltså att i självdeklarationen
framställa yrkande därom och tillika visa förhandenvaron av erforderliga
förutsättningar för beskedets tillämplighet. Underlåter skattskyldig att lämna
tillräckliga upplysningar i sistnämnda hänseende, riskerar han att förhandsbeskedet
icke vinner tillämpning.

Den av de sakkunniga föreslagna lydelsen av 8 § i förordningen om förhandsbesked
synes icke helt vara avfattad i enlighet med deras nyss återgivna
uppfattning att beskedet icke skall vinna tillämpning ex officio. Stadgandet
bör därför omformuleras. Vidare synes en uttrycklig föreskrift böra
meddelas därom alt skattskyldig har att lämna erforderliga upplysningar
till bedömande av förhandsbeskedets tillämplighet.

8 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 64.

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

I anledning av länsstyrelsens i Jönköpings län påpekande att ett förhandsbesked
bör kunna avse mer än ett års taxering, får jag framhålla, att den
av de sakkunniga föreslagna författningstexten i denna del icke torde utesluta
meddelandet av ett förhandsbesked, vilket bleve tillämpligt vid mer
än ett års taxering. Det är även uppenbart, att möjlighet bör finnas att meddela
besked av sådan innebörd.

Vad så angår frågan om den tid, då förhandsbesked rörande viss taxering
senast skall sökas, ha de sakkunniga ansett det böra stå den skattskyldige
öppet, att göra sådan ansökan ända fram till den tidpunkt, då taxering
skall åsättas honom. Något visst datum har därför icke angivits i den föreslagna
författningstexten. I samband därmed har påpekats, att i vissa fall
finge den klagande, i avvaktan på ett slutligt beslut i frågan, genom besvär
hålla taxeringen öppen.

Häremot har i några remissyttranden invänts, att en senaste tidpunkt
för ansökan om förhandsbesked borde angivas och att förhandsbesked icke
borde tilläggas rättsverkan gentemot redan åsatt taxering.

Även enligt min mening synes önskvärt med ett mera bestämt angivande
av den tidpunkt, då förhandsbesked senast skall sökas; de sakkunnigas
förslag synes för övrigt lämna utrymme för tvekan om detsammas innebörd
i särskilda fall. Då det knappast torde vara förenat med någon svårighet
för de skattskyldiga att inkomma med ansökan senast å dag, när
vederbörande har att sist fullgöra sin deklarationsskyldighet, samt då med
en föreskrift av sådan innebörd förhandsbeskedet normalt bör kunna beaktas
redan vid åsättande av taxering i första instans, förordar jag att bestämmelserna
utformas i enlighet härmed. Därest i särskilda fall slutligt förhandsbesked
icke hunnit meddelas före det taxeringsnämnden avslutat sitt
arbete, får den skattskyldige genom besvär hålla sin taxering öppen för
eventuell ändring.

Vad angår den i några remissyttranden berörda frågan om talerätt mot
beslut, varigenom riksskattenämnden avvisat ansökan om förhandsbesked,
får jag framhålla, att jag för egen del, i likhet med de sakkunniga, anser att
nämnden bör ha att själv slutligt pröva sådan fråga.

Ej heller kan jag biträda Sveriges köpmannaförbunds förslag, att riksorganisation
skulle äga rätt att påkalla förhandsbesked i frågor berörande
dess medlemmar. Ett sådant förhandsbesked finge lätt karaktär av lagstiftning
med allmän räckvidd och bör lika litet ifrågakomma som befogenhet för
riksskattenämnden att med bindande verkan meddela allmänna taxeringsanvisningar.

Vid den förberedande behandlingen av en inkommen ansökan om förhandsbesked
bör det ankomma på byråchefen hos riksskattenämnden att
uppmärksamgöra sökanden på den ytterligare utredning, som erfordras för
att nämnden skall kunna meddela besked. Det bör sålunda icke ifrågakom -

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

115

ma, att framställningen avvisas på sådan grund, att sökanden av okunnighet
icke lämnat erforderliga upplysningar.

Därest sökanden presterat all den utredning, som i det särskilda fallet kan
begäras, men riksskattenämnden finner sig böra inhämta ytterligare upplysningar
av statliga myndigheter eller från annat håll, bör hinder härför
icke föreligga.

Ärenden rörande förhandsbesked böra inför nämnden föredragas av byråchefen
eller den ordföranden därtill förordnar. Någon skyldighet för byråchefen
eller annan nämndens befattningshavare att över ansökningen avgiva utlåtande
synes icke böra föreskrivas.

De sakkunnigas förslag att förhandsbesked må av riksskattenämnden beläggas
med avgift å lägst etthundra och högst femhundra kronor har i vissa
remissyttranden mött invändningar.

Jag delar de sakkunnigas uppfattning om önskvärdheten av en anordning,
ägnad att förhindra missbruk av frågerätten. Det synes i princip icke vara
något att erinra mot att sökanden, för att vinna fördelen av ett förhandsbesked,
har att härför erlägga en skälig avgift. I de fall, där förhandsbesked bör
ifrågakomma, torde en avgift av antydd storleksordning icke kunna anses
oskälig. I flertalet fall torde den tvärtom te sig obetydlig i förhållande till
de skattebelopp, som i det särskilda fallet erbjuda jämförelse. Med hänsyn
härtill kan den föreslagna bestämmelsens effektivitet synas något tveksam.
Mot den förordade anordningen kan även invändas, att den icke bjuder spärr
mot sådana ansökningar, som av nämnden böra avvisas. Med hänsyn till sistnämnda
synpunkt kan övervägas om det icke vore ändamålsenligare med en
föreskrift, att vid ansökningen skulle fogas viss avgift, som icke skulle återbetalas
även om ansökningen avvisades. En sådan föreskrift ter sig dock
otillfredsställande för sådana fall, där ansökningen ingivits i okunnighet om
bestämmelserna eller där vissa om än icke tillräckliga skäl för en framställning
förelegat.

Jag har, med hänsyn till det nu anförda, för egen del stannat för att förorda
de sakkunnigas förslag.

Besvär bör icke kunna anföras över beslut, som riksskattenämnden meddelat
angående erläggande av avgift.

Bestämmelse bör meddelas, att besvär över beslutat förhandsbesked skola
— utom i fall som avser tillämpningen av 6 § 1 mom., 7, 8, 9, 10, 11 eller
12 § kommunalskattelagen — anföras hos Kungl. Maj :t. Gäller beskedet tillläinpningen
av någotdera av nyssnämnda författningsrum, tillkommer det
kammarrätten att pröva och avgöra besvären.

Besvär, som enligt vad nyss sagts skola anföras hos Kungl. Maj :t, böra avgöras
av regeringsrätten; någon ändring i lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt
synes icke erforderlig.

Över anförda besvär skall förklaring av vederbörande infordras. Däremot
synes riksskattenämnden icke böra åläggas att över anförda besvär avgiva
utlåtande. Besvären böra behandlas med förtur och avgöras så snart ske kan.

Den i några remissyttranden upptagna frågan, huruvida till riksskattenämnden
ingivna handlingar i ärenden rörande förhandsbesked ävensom

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

nämndens protokoll i vad det avser sådana ärenden bliva offentligen tillgängliga
eller ej, torde böra uppmärksammas.

Det är uppenbart, att ett utnyttjande av den föreslagna möjligheten att
erhålla förhandsbesked ofta nödvändiggör ett redovisande av uppgifter, beträffande
vilka ett berättigat krav på sekretesskydd föreligger. Visserligen
kan sökanden i viss mån undvika att skriftligen lämna sådana uppgifter och
i stället inför riksskattenämnden lämna motsvarande uppgifter muntligen.
I den mån sistnämnda uppgifter äro av direkt betydelse för tillämpningen av
ett förhandsbesked, måste de emellertid intagas i nämndens protokoll.

1937 års lag om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar
eller de av Kungl. Maj :t med stöd av denna lag utfärdade bestämmelserna
synas icke lämna det önskade skyddet. Ett tillägg torde sålunda
böra göras till nämnda lag. Förslag härtill har upprättats.

Ytterligare bör tilläggas att ett av riksskattenämnden meddelat förhandsbesked
kan vara av betydande intresse för myndigheter och skattskyldiga,
som vilja hälla sig underrättade om rättstillämpningen. Det föreslagna sekretesskyddet
bör därför icke utgöra något hinder för riksskattenämnden att
på lämpligt sätt och med iakttagande av de synpunkter, som man med sekretesskyddet
velat tillgodose, bringa av nämnden antagna principer till allmän
kännedom.

V. Övriga för riksskattenämnden ifrågakommande uppgifter.

De sakkunniga.

De sakkunniga framhålla, att om en riksskattenämnd inrättades kunde
fråga uppkomma, huruvida den rätt att efter eget bedömande hos Kungl.
Maj:t fullfölja talan mot kammarrättens utslag i taxeringsmål,
som tillkomme taxeringsintendent respektive allmänna ombudet
hos mellankommunala prövningsnämnden, borde bibehållas.

Som skäl mot den nuvarande ordningen anföres, att den utsträckning, i
vilken taxeringsintendenterna anförde besvär, vore ganska varierande de
olika länen emellan. Detta berodde sannolikt på att olika principer tillämpades
i fråga om fullföljd. Vidare syntes med hänsyn till regeringsrättens stora
arbetsbörda och kostnaderna för taxeringsfrågans behandling i ytterligare en
instans efter kammarrätten uppmärksammas, att fullföljd av talan i mindre
betydande mål kunde vålla det allmänna större kostnader och olägenheter i
övrigt, än som betingades av målets vikt för det allmänna.

Efter att ha angivit efter vilka grunder en prövning borde ske av frågan
om talan mot kammarrättens utslag finge fullföljas eller ej, föreslå de sakkunniga
att en bestämmelse upptages i 127 § taxeringsföroröningen av innebörd,
att det tillkomme riksskattenämndens ordförande att på ansökan meddela
taxeringsindentent tillstånd att anföra besvär.

117

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

De sakkunniga behandla även frågan om utnyttjande av riksskattenämnden
såsom remiss- och beredningsorgan åt Kungl. Maj:t och
framhålla, att med den sammansättning riksskattenämnden föreslagits skola
erhålla, den vore väl lämpad som remissorgan och i viss omfattning även
såsom beredningsorgan. Riksskattenämnden borde, med den överblick över
beskattningsväsendet, som nämnden komme att förvärva, bliva i tillfälle att
uppmärksamma icke blott brister i taxeringsorganisationen utan även inadvertenser
och ofullkomligheter i den materiella skattelagstiftningen. Det
skulle därför åligga nämnden icke allenast att avge utlåtande i av Kungl.
Maj :t till nämnden hänskjutna frågor utan jämväl, när anledning därtill
förelåge, göra framställning rörande ändringar eller förtydliganden i skatteoch
taxeringsförfattningarna.

Remissyttrandena.

Vad först angår förslaget att taxeringsintendentens rätt att
anföra besvär över kammarrättsutslag skulle göras beroende av tillstånd
av riksskattenämndens ordförande, har förslaget härom avstyrkts i det
helt övervägande antalet remissyttranden, där frågan särskilt berörts. Invändningar
mot förslaget ha sålunda framställts bland annat i de yttranden,
som avgivits av kammarrätten, överståthållarämbetet, femton länsstyrelser
och mellankommunala prövningsnämnden. Därvid har framhållits att taxeringsintendenterna
regelmässigt anfört besvär blott när det gällt rättsfrågor
eller eljest taxeringsspörsmål av tveksam eller betydelsefull natur, varför
något missbruk av besvärsrätten icke kunde anses föreligga, att antalet av
taxeringsintendent anförda besvär vore så obetydligt att en ytterligare begränsning
av desamma icke skulle märkbart påverka regeringsrättens arbetsbörda,
att i princip intet borde företagas som vore ägnat att försvaga
taxeringsintendenternas ställning såsom ansvariga ledare för taxeringsarbetet,
att det föreslagna förfarandet bleve tungrott och för taxeringsintendenterna
tidsödande, samt att så mycket mindre anledning funnes att beskära
taxeringsintendenternas besvärsrätt som — därest riksskattenämnden inrättades
— tillfälle komme att finnas för samråd med nämnden eller dess bebefattningshavare
angående lämpligheten av att anföra besvär. Samtidigt har
framhållits att det syntes mer påkallat med en föreskrift, varigenom okynnesbesvär
av de skattskyldiga förhindrades.

Förslaget om riksskattenämndens utnyttjande såsom remiss-och beredningsorgan
har icke mött erinringar i remissyttrandena.

Departementschefen.

Vad angår förslaget om inskränkning i taxeringsintendents
besvärsrätt, talar för ett genomförande av detsamma att därigenom
kunde vinnas en viss minskning i regeringsrättens arbetsbörda. Emellertid
torde denna minskning icke kunna bliva av den storleksordningen, att
förslaget i belysning av de invändningar, som ur andra synpunkter synas
vara att anföra mot detsamma, ter sig tillräckligt motiverat. Härtill kom -

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

mer att riksskattenämndens verksamhet kan förutses medföra en nedgång
i besvärsfrekvensen. Jag avstyrker därför förslagets genomförande men vill
samtidigt framhålla, att frågan om en begränsning av såväl de skattskyldigas
som taxeringsintendenternas och kommunernas för närvarande oinskränkta
besvärsrätt till regeringsrätten synes böra uppmärksammas och,
därest så finnes påkallat, framdeles och i ett sammanhang göras till föremål
för utredning.

Mot förslaget att utnyttja riksskattenämnden såsom remiss- och beredningsorgan
på sätt de sakkunniga föreslagit synes intet vara att
erinra.

Jag får i detta sammanhang även erinra om den av 1950 års riksdag vid
dess höstsession beslutade ändringen i förordningen den 27 juni 1927 (nr
321) om skatt vid utskiftning av aktiebolags tillgångar. Därvid beslöts bland
annat att lindring i utskiftningsbeskattningen skulle, efter ett dispensförfarande,
kunna medgivas vid vissa fall av fusion. Bestämmelserna härom skulle
träda i kraft den dag Kungl. Maj :t fövordnade. Därvid förutsattes att det
skulle ankomma på riksskattenämnden, därest denna inrättades, att handha
dispensförfarandet; bestämmelserna avsåges skola sättas i kraft den 1 juli
1951.

I anledning av vad sålunda förekommit bör — därest riksskattenämnden,
såsom jag förordar, kommer att träda i verksamhet den 1 juli 1951 — berörda
bestämmelser sättas i kraft från och med samma dag, varjämte åt
nämnden bör uppdragas att omhänderha dispensförfarandet.

Jag har övervägt, huruvida icke riksskattenämnden även borde handha
vissa i det tidigare icke omnämnda uppgifter, vilka för närvarande ankomma
på finansdepartementet. Därvid har fråga främst varit om upprättandet
och distribuerandet av de s. k. källskattetabellerna och om vissa ärenden,
som sammanhänga med tillämpningen av mellan Sverige och främmande
stater ingångna avtal till förhindrande av dubbelbeskattning och om
handräckning i skatteärenden. Det synes emellertid icke böra uppdragas åt
nämnden att redan från och med den 1 juli 1951 övertaga dessa uppgifter.
Eu sådan utökning av arbetsuppgifterna skulle även nödvändiggöra, att
nämnden utrustades med personal utöver vad jag nu kommer att föreslå.
Jag förutsätter emellertid att frågan om överlämnandet till nämnden av
dessa ärenden och möjligen även vissa andra kommer att tagas under omprövning
i samband med medelsanvisningen till nämnden för budgetåret
1952/53.

VI. Riksskattenämndens sammansättning.

De sakkunniga.

Beträffande riksskattenämndens sammansättning anföra de sakkunniga,
att nämnden borde bestå av ordförande och sex ledamöter. För varje ledamot
skulle utses två suppleanter, vilka skulle tjänstgöra i nämnden icke

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

119

endast vid förfall för ledamot utan jämväl på ordförandens kallelse, då
nämnden hade att behandla frågor, som fölle inom området för deras sakkunskap.
Suppleant skulle dock icke äga rätt att deltaga i nämndens beslut
i annan händelse än att ordinarie ledamot icke deltoge i avgörandet.

En av nämndens ledamöter skulle förordnas till vice ordförande och vid
förfall för ordföranden tjänstgöra i dennes ställe. Ordförande skulle utses
för viss av Kungl. Maj :t bestämd tid och ledamöterna för en tid av fyra år.
Ordföranden och vice ordföranden samt ytterligare en av ledamöterna samt
suppleanterna för sistnämnda två ledamöter skulle vara lagfarna samt tilllika
erfarna i domarvärv eller taxeringsarbete och även i övrigt vara väl
skickade för sin uppgift.

Vad särskilt angår ordföranden, framhålla de sakkunniga, att det borde
tillses, att till uppdraget förvärvades en med taxeringsförfarandet väl förtrogen
person och att anställningsformen och avlöningsförmånerna så bestämdes,
att till uppdraget kunde förvärvas en verkligt framstående kraft,
som vore villig att kvarstå under en följd av år. Med hänsyn till omfattningen
av ordförandens arbetsbörda borde uppdraget organiseras och avlönas
såsom heltidstjänst.

Beträffande de icke lagfarna ledamöterna och deras suppleanter föreslå
de sakkunniga, att dessa skulle utses så, att kännedom om förhållandena
inom olika förvärvsgrenar komme att förefinnas hos nämnden. Ehuru detta
icke ansetts behöva särskilt angivas i författningstexten ansåge de sakkunniga,
att inom nämnden borde beredas plats för representanter för jordbruk
eller skogsbruk, industri, handel eller hantverk samt för arbetare eller
andra löntagare.

Med hänsyn till riksskattenämndens befogenhet att meddela bindande
förhandsbesked framhålla de sakkunniga, att medlem i nämnden borde ha
avlagt domared. Detta medförde krav på ytterligare en behörighetsgrund,
nämligen att medlem skulle hava uppnått tjugufem års ålder. Därjämte
föresloges, att uppdrag såsom medlem av riksskattenämnden ej måtte få
utöväs av den, som vore omyndig eller försatt i konkurstillstånd.

Vad härefter angår för riksskattenämndens kansli erforderlig personal,
framhålla de sakkunniga, att svårigheter förelegat att i förväg överblicka
behovet därav. Emellertid förordades att kansliet skall stå under ledning
av en kanslichef, till vilken befattning borde utses någon, som under tjänstgöring
i kammarrätten eller såsom föredragande i regeringsrätten eller såsom
taxeringsintendent eller biträdande taxeringsintendent förvärvat förtrogenhet
med beskattningsreglernas tillämpning. Härutöver borde vara anställd
en i bokföring sakkunnig befattningshavare, som skulle benämnas
bokföringskonsulent. För denne befattningshavare ansåge de sakkunniga
anställning på heltid icke vara erforderlig.

Beträffande de särskilda uppgifter, som de sakkunniga anse böra åvila
kanslichefen och bokföringskonsulenten, torde få hänvisas till 8 och 9 §§
i de sakkunnigas förslag till instruktion för riksskattenämnden.

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

De sakkunniga föreslå, att möjlighet borde finnas för riksskattenämnden
att i mån av behov anlita extra arbetskrafter för utförande av arbetsuppgifter,
som icke medhunnes av kanslichefen och bokföringskonsulenten.

Beträffande riksskattenämndens behov av skrivpersonal framhålles att
detta kunde i huvudsak tillgodoses genom anställande av en kvinnlig
kansliskrivare, som tillika kunde tjänstgöra som registrator och kassör.
För ytterligare behov av skrivhjälp kunde anlitas extra personal. Tillgodosåges
nämndens behov av betjäning icke på annat sätt, borde slutligen å
nämndens lönestat uppföras en expeditionsvakt.

Remissyttrandena.

Vad de sakkunniga föreslagit angående riksskattenämndens sammansättning
har i flertalet av de hörda myndigheternas yttranden lämnats utan
erinran. Kommerskollegium liksom åtskilliga näringsorganisationer ha
emellertid uttalat önskemål om en utökning av antalet ledamöter i nämnden
för att därigenom en allsidigare representation av de olika näringsgrenarna
skulie kunna erhållas.

Beträffande nämndens kanslipersonal ha några länsstyrelser understrukit
angelägenheten av att till kanslichef utsåges person, som genom tjänstgöring
å länsstyrelse — närmast såsom taxeringsintendent eller biträdande
taxeringsintendent — förskaffat sig ingående kännedom om beskattningsnämndernas
och taxeringsavdelningarnas organisation och arbetssätt. I ett
antal remissyttranden har vidare den meningen uttalats, att bokföringskonsulenten
med hänsyn till de för honom tilltänkta arbetsuppgifterna,
borde beredas heltidsanställning.

Departementschefen.

Såsom tidigare framhållits bör riksskattenämnden sammansättas av såväl
ledamöter med juridisk eller skatteteknisk sakkunskap som ledamöter
vilka i egenskap av representanter för näringslivet och övrig förvärvsverksamhet
kunna tillföra nämnden erfarenheter och sakkunskap av annan art
och därigenom möjliggöra ett allsidigare bedömande av uppkommande
frågor.

Då åtskilliga av nämndens uppgifter, främst meddelandet av förhandshesked,
få karaktär av domstolsuppgifter, synes ett ställningstagande till
frågan om nämndens sammansättning böra påverkas härav. Detta utesluter
icke att vid handläggning av ärendena kunna i erforderlig omfattning närvara
representanter för förvärvsverksamheten, nämligen om de sakkunnigas
förslag godtages att suppleant må kallas att närvara även därest ordinarie
ledamot ej har förfall.

Jag förordar att nämnden skall utgöras av — förutom lagfaren ordförande
— ytterligare sex ledamöter, varav tre skola vara lagfarna eller ha
avlagt examen vid handelshögskola samt tillika vara erfarna i domarvärv
eller i administrativ verksamhet; övriga ledamöter utses så att kännedom

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

121

om olika förvärvsgrenar kommer att finnas inom nämnden. En av förstnämnda
tre ledamöter bör förordnas till vice ordförande och vid förfall för
ordföranden tjänstgöra i dennes ställe. För envar av de ledamöter, vilka
skola vara lagfarna eller ha avlagt examen vid handelshögskola, synes böra
förordnas särskild suppleant, medan för övriga ledamöter sammanlagt sex
suppleanter böra förordnas. Suppleant för ledamot, som skall vara lagfaren
eller ha avlagt nyss angiven examen, inträder då den ordinarie ledamoten
har förfall, medan suppleant för annan ledamot skall inträda i nämnden
på kallelse av ordföranden, när förfall för den ordinarie ledamoten föreligger.
Vidare skall ordföranden äga kalla sådan suppleant att närvara även
\id annat tillfälle för överläggning inom nämnden.

Det bör ankomma på Kungl. Maj :t att utse ledamöter och suppleanter
för dessa i nämnden. Ledamöter och suppleanter synas böra förordnas för
en tid av fyra år. Det synes icke erforderligt att föreskriva skyldighet för
nämndens ledamöter att avlägga domared. Ej heller synes det erforderligt
att i författningstexten fastslå, att ledamot skall hava uppnått tjugufem
års ålder.

Vad särskilt angår ordförandebefattningen, vilken enligt de sakkunnigas
förslag borde organiseras såsom heltidstjänst, får jag framhålla, att nämnda
befattning möjligen framdeles kan befinnas böra anordnas såsom heltidssyssla
men att i allt fall tills vidare synes böra prövas en anordning med
allenast deltidstjänstgörande ordförande. Vid detta mitt ställningstagande
har jag särskilt beaktat, att den av de sakkunniga förordade uppgiften för
nämndens ordförande att meddela taxeringsintendent besvärstillstånd icke
föreslås skola ifrågakomma. Anordningen med deltidstjänstgörande ordförande
anknyter även till den organisation som gällt beträffande centrala
krigskonjunkturskattenämnden samt centrala omsättningsskattenämnden
och som för närvarande tillämpas för centrala uppbördsnämnden.

I fråga om riksskattenämndens kansli får jag anföra följande.

Befattningen såsom chef för nämndens kansli synes böra placeras i lönegrad
Cr 10 och erhålla tjänstebenämningen byråchef. Därigenom torde möjliggöras
att för uppdraget förvärva en väl kvalificerad kraft. Till innehavare
av befattningen såsom byråchef torde böra utses person med juridisk
och skatteteknisk erfarenhet. Vidare synes önskvärt med erfarenhet i domarvärv
och kännedom om beskattningsnämndernas och taxeringsavdelningarnas
verksamhet.

Med hänsyn till omfånget av ifrågakommande arbetsuppgifter synes å
nämndens kansli böra anställas en heltidstjänstgörande befattningshavare,
benämnd bokföringssakkunnig.

Nämnden bör utrustas med tillräcklig personal för oinhänderhavande av
skriv- och vaktmästargöromål in. in. Till dessa frågor får jag återkomma i
samband med kostnadsberäkningarna för riksskattenämnden.

Vad de sakkunniga uttalat i hänseenden, som jag i det föregående ej närmare
berört, föranleder icke några erinringar från min sida.

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

VII. Kostnadsberäkningar.

De sakkunniga.

De sakkunnigas förslag innebär, att riksskattenämndens ordförande skulle
avlönas enligt samma grunder som gälla eller komma att gälla för ordföranden
i arbetsdomstolen, att kanslichefen skulle placeras i lönegrad Ce 32
med avlöningsförstärkning å 1 500 kronor för år samt att bokföringskonsulenten
skulle erhålla ersättning för mistade avlöningsförmåner och därjämte
uppbära ett särskilt arvode å 1 500 kronor för år.

Lönekostnaderna beräknades av de sakkunniga sålunda:

	Lön	Arvode	12 % förhöjning
Ordförande....................................	25 500	—	1 728
Kanslichef Ce 32 ..............................	15 024	1500	1728
Bokföringskonsulent (halv lön enligt 28 lönegraden)	6 300	1 500	756
Kansliskrivare Ca 15 ..........................	6 600	_	792
Éxpeditionsvakt Ca 9 ..........................	4 992	—	600
	58 416	3 000	5604

Summa kronor 67 020

Storleken av de medel, som erfordrades för ersättning till tillfälliga befattningshavare
och annat tillfälligt arbetsbiträde, uppskattades av de sakkunniga
till 15 000 kronor. Ersättningen till nämndens ledamöter beräknades
till 18 000 kronor och kostnaden för ersättning till sakkunniga till
3 000 kronor.

Sammanlagda årskostnaden å riksskattenämndens avlöningsanslag uträknades
till 103 020 kronor på sätt framgår av följande uppställning.

Lönekostnader ............................................. 67 020

Tillfälliga befattningshavare och annat tillfälligt arbetsbiträde .... 15 000

Nämndens ledamöter ........................................ 18 000

Sakkunniga ................................................ 3 000

Summa kronor 103 020

Omkostnaderna beräknades av de sakkunniga på följande sätt:

1. Sjukvård m. m........................................... 200

2. Reseersättningar ......................................... 2 500

3. Expenser ................................................ 8 000

Summa kronor 10 700

Slutligen beräknades -— med utgångspunkt från att för nämndens verksamhet
krävdes tillgång till sex ämbetsrum jämte vaktrum, bibliotek och

123

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.
arkivrum — beloppet av vissa engångskostnader för riksskattenämndens

inrättande till 25 000 kronor enligt följande.

1. Möbler och dylikt.......................................... 18 000

2. Skrivmaskiner jämte andra kontorsinventarier................ 2 000

3. Litteratur ................................................ 5 000

Summa kronor 25 000

Rem issy ttrandena.

Statskontoret framhåller, att kanslichefsbefattningen borde placeras i 33
lönegraden och att avlöningsförstärkning icke borde utgå. De arbetsuppgifter,
som skulle ankomma på registratorn och kassören, syntes icke motivera
högre lönegradsplacering än som kontorist i lönegrad Ca 13.

Statens lönenämnd uttalar som sin mening, att den av de sakkunniga föreslagna
kanslichefstjänsten borde med utgångspunkt från gällande lönegradsplacering
för närmast jämförbara tjänster inom olika områden inom
förvaltningen hänföras till 33 lönegraden, varvid avlöningsförstärkning icke
borde utgå. Vidare framhålles, att därest för kassörs- och registratorsgöromålen
samt andra mera kvalificerade arbetsuppgifter erfordrades en heltidsanställd
befattningshavare hade nämnden intet att erinra mot förslaget
om inrättande av en kansliskrivarbefattning i 15 lönegraden; därvid förutsattes
att enklare skrivgöromål anförtroddes annan personal.

Länsstyrelsen i Örebro län uttalar, att avlöningsförstärkning borde till
kanslichefen utgå med 2 500 kronor för år.

Departementschefen.

Då ordförandeskapet såsom jag förut framhållit bör anordnas som eu
deltidssyssla, torde medel böra anvisas till arvode åt ordföranden. Med hänsyn
till de kvalificerade göromål, som enligt vad förut framhållits skola åvila
denne, samt då det därjämte torde böra förutses att nämndens befattningshavare
vid fullgörandet av dem åliggande uppgifter kunna behöva i icke
ringa utsträckning rådföra sig med ordföranden, synes arvodet böra fastställas
till 6 000 kronor för år. Ersättningen till nämndens övriga ordinarie ledamöter
bör beräknas till 3 000 kronor för den ledamot, som förordnas såsom
vice ordförande, och till 2 000 kronor för övriga ledamöter. Suppleant
synes böra tillerkännas ersättning med 30 kronor för bevistat sammanträde.
Den sammanlagda kostnaden för arvoden till dessa ledamöter och suppleanter
torde få beräknas till 15 000 kronor.

Under hänvisning till det förut sagda föreslår jag, att en befattning såsom
byråchef i lönegrad Cr 10 inrättas.

Befattningen såsom bokföringssaklcunnig bör, såsom förut framhållits,
inrättas såsom en heltidssyssla. Till innehavare av befattningen torde regelmässigt
en taxeringsrevisor böra utses. Då taxeringsrevisorerna äro placerade
i lönegrad Ca 28 och med hänsyn till arten av den bokföringssakkunniges
arbetsuppgifter, synes befattningen böra placeras i lönegrad Cg 30.

För liandhavandet av olika biträdesgöromål inom nämnden torde böra

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

inrättas en kanslibiträdestjänst i lönegrad Ce 11. Därutöver torde böra beräknas
5 500 kronor till ytterligare skrivhjälp, expeditionsvaktgöromål m. in.

Kostnaden för tillfälliga befattningshavare synes kunna uppskattas till
ett belopp av 10 000 kronor och för sakkunniga till ett belopp av 3 000
kronor.

Med beaktande av det nu anförda torde avlöningsanslaget för nästa budgetår
böra beräknas till 81 000 kronor.

Till årliga omkostnader torde i avvaktan på närmare erfarenheter av
medelsåtgången böra upptagas ett anslag av 12 700 kronor, varav 200 kronor
till sjukvård m. m., 4 500 kronor till reseersättningar och 8 000 kronor
till expenser. Därutöver torde för nästa budgetår böra anvisas ett engångsbelopp
av 17 000 kronor till anskaffning av möbler, skrivmaskiner, litteratur
o. dyl. Omkostnadsanslaget för nästa budgetår torde därför kunna
beräknas till 29 700 kronor.

Departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, under åberopande
av det anförda, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition föreslå riksdagen
att

dels antaga inom finansdepartementet upprättade förslag
till

1) förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28
september 1928 (nr 379);

2) förordning om rätt att av riksskattenämnden erhålla
förhandsbesked i taxeringsfrågor; samt

3) lag angående ändrad lydelse av 17 § lagen den 28 maj
1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna
handlingar;

dels ock

1) bemyndiga Kungl. Maj :t att för riksskattenämnden
fastställa följande personalförteckning, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1951/52:

Personalförteckning.

Tjänsteman å ordinarie stat.

1 byråchef .................................... Cr 10;

2) godkänna följande avlöningsstat för riksskattenämnden,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1951/

52:

Avlöningsstat.

1. Avlöning till ordinarie tjänsteman, förslagsvis .. 17 400

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av

Kungl. Maj :t, förslagsvis .................. 21 000

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal____ 38 500

4. Rörligt tillägg, förslagsvis .................... 4 100

Summa kronor 81 000

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

125

3) å riksstaten för budgetåret 1951/52 under sjunde huvudtiteln
anvisa

a) till Riksskattenämnden: Avlöningar ett förslagsanslag
av 81 000 kronor,

b) till Riksskattenämnden: Omkostnader ett förslagsanslag
av 29 700 kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Erik Skiöld.

126

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

Bihang.

Förslag

till

förordning om ändring i vissa delar av taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379).

Härigenom förordnas, att 58 §, 59 § 1 inom., 75 §, 107 §, 116 §, 127 §, 144 §
3 mom. och 145 § 8 mom. taxeringsförordningen den 28 september 1928
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, att i nämnda förordning
skola införas två nya paragrafer, benämnda 114 § och 135 a §, samt ny kapitelrubrik,
under 6 kap., till 135 a § av nedan angiven lydelse ävensom att
i förordningen nuvarande 6, 7 och 8 kap. skola betecknas såsom respektive
7, 8 och 9 kap.

58 §.

1 mom. När allmän-----övriga trädslag. Uppgifterna skola avläm nas

till riksskattenämnden och länsstyrelserna senast den 15 augusti året
näst före taxeringsåret. Vid uppgifternas---och förslag.

2 mom. Före utgången av augusti månad året näst före taxeringsåret skall
på kallelse av riksskattenämnden avhållas möte med landskamrerarna och
taxeringsintendenterna samt ett lämpligt antal i fråga om skogsmark och
växande skog sakkunniga personer, minst en från varje län. Å mötet skall på
grundval av de av domänstyrelsen avlämnade uppgifterna samt av material,
som av riksskattenämnden sammanställts bland annat rörande prisutvecklingen
på fastighetsmarknaden sedan senaste allmänna fastighetstaxering,
överläggningar äga rum beträffande de värderingsgrunder, som böra komma
till tillämpning vid den allmänna fastighetstaxeringen, ävensom eljest rörande
åtgärder till befordrande av enhetlighet och jämnhet i taxeringen.

Sedan i första stycket omförmält möte ägt rum, har riksskattenämnden
att på grundval av vid mötet förebragt material och därå gjorda uttalanden
utfärda direktiv till ledning vid upprättande av i nästföljande moment omförmälda
förslag till hjälptabeller och anvisningar. Direktiven skola senast
den 15 september översändas till länsstyrelserna.

3 mom. Sedan i 2 mom. angivna direktiv inkommit till länsstyrelsen, har

landskamreraren att ----(= nuvarande 1 mom. andra stycket) ----

sådant ske.

Därjämte har landskamreraren att med ledning av riksskattenämndens
direktiv samt på grundval av de uppgifter, som jämlikt 18 § avlämnats, och
de upplysningar, som eljest kunna vinnas, för sådana trakter inom länet, där
jordbruksfastigheterna kunna med avseende å ägoslag och jordens beskaffenhet
anses vara väsentligen likartade, till ledning för taxeringen upprätta
förslag, beträffande dylika fastigheter i skilda storleksgrupper, till vissa
värden för ytenhet mark av olika ägoslag, godhetsklasser och brukningsförhållanden
under förutsättning av normalt byggnadsbestånd. Tillika skall
landskamreraren, i den mån så finnes erforderligt, uppgöra förslag till särskilda
anvisningar för taxeringen även i andra hänseenden, såsom angående
redovisningen av olika ägoslag, värdesättning av övrig mark och bete å
skogsmark m. m. Jämväl i fråga om annan fastighet bör landskamreraren, i
den mån så anses erforderligt, upprätta förslag till enhetliga grunder för

127

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

taxeringen. Prövas lämpligt uppgöra förslag och anvisningar för skilda delar
av länet, må sådant ske.

Finner landskamreraren lämpligt, att förslag upprättas till enhetliga grunder
för fastighetstaxeringen i stad, har han att uppgöra dylikt förslag.

4 mom. Senast den 1 oktober året näst före taxeringsåret har landskamreraren
att till riksskattenämnden insända de i 3 mom. omförmälda förslagen
till enhetliga värden och anvisningar för fastighetstaxeringen. Sedan
riksskattenämnden granskat förslagen, skall nämnden, i den mån dessa giva
anledning till erinringar, senast den 15 oktober förstnämnda år till landskamreraren
översända därav betingade ändringsförslag. Landskamreraren
har därefter att i de av honom upprättade förslagen verkställa de ändringar,
som må föranledas av riksskattenämndens erinringar.

5 mom. För att tillhandagå landskamreraren med upplysningar rörande
fastighetsvärdena inom länet äger länsstyrelsen inkalla lämpligt antal personer
med ingående kännedom om nämnda värden.

59 §.

1 mom. Senast den---och skog.

Vid sådant sammanträde redogör landskamreraren för priserna vid försäljning
av fastigheter inom länet eller ifrågakommande del därav under
tiden efter senaste allmänna fastighetstaxering och för de slutsatser beträffande
fastigheternas allmänna saluvärde, som enligt hans mening kunna
dragas av dessa priser, så ock för övriga av honom kända förhållanden av
beskaffenhet att inverka på nämnda värde. Därjämte skall landskamreraren
framlägga av honom upprättade förslag till enhetliga värden och anvisningar
för fastighetstaxeringen jämte, i förekommande fall, av riksskattenämnden
gjorda erinringar däremot. Vid sammanträdet skola därefter på grundval av
de sålunda framlagda förslagen och erinringarna, fastställas hjälptabell
samt erforderliga anvisningar till ledning för värdesätlning av skogsmark
och växande skog ävensom överenskommelse träffas om enhetliga grunder
för taxeringen i övrigt.

Länsstyrelsen har-------förda protokollet.

75 §.

1 inom. Landskamreraren har att upprätta förslag till anvisningar för
nästkommande års taxering samt senast den 1 december året näst före taxeringsåret
till riksskattenämnden insända omförmälda förslag. Sedan riksskattenämnden
granskat förslaget, skall nämnden, i den mån förslaget giver
anledning till erinringar, senast den 20 december under taxeringsåret till
landskamreraren översända därav betingade ändringsförslag. Landskamreraren
har därefter att i det av honom upprättade förslaget verkställa de
ändringar, som må föranledas av riksskattenämndens erinringar, samt förelägga
länsprövningsnämnden omförmälda förslag och erinringar.

Länsprövningsnämnden har därpå att, på grundval av ifrågavarande förslag
och erinringar, fastställa anvisningar för årets taxering, vilka senast
den 10 januari samma år skola tillställas ordförandena i taxeringsnämnderna.

2 mom. Länsstyrelserna må — (= nuvarande första stycket) —

-----nämnderna svårigheter.

107 §.

Länsstyrelsen har----------bedrives ändamålsenligt.

Det åligger---i besluten.

Till ledning för beskattningsnämnd i första instans utfärdade anvisningar
skola ofördröjligen insändas till riksskattenämnden.

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

114 §.

]?å kallelse av riksskattenämnden må, då sådant finnes lämpligt, avhållas
möte med taxeringsintendenterna för överläggningar förande taxeringsarbetet.
Till sådant möte må jämväl kallas taxeringsrevisorerna vid länsstyrelserna
ävensom motsvarande befattningshavare vid överståthållarämbetets
skatteavdelning.

På kallelse av riksskattenämnden må jämväl anordnas möte med landskamrerarna
för överläggningar angående taxeringsarbetet.

116 §.

Kungl. Maj :t äger----förordning innehåller. Kungl. Maj :t eller myndighet,
som därtill av Kungl. Maj :t förordnas, fastställer jämväl----

föreskrivna längder. #

127 §.

1 mom. Den som icke åtnöjes med kammarrättens utslag i taxeringsmål
äger att, utom i fall som i andra stycket här nedan stadgas, däri genom
besvär söka ändring hos Kungl. Maj.-t; dock att besvär icke må av taxeringsintendent
anföras med mindre denne därtill erhållit tillstånd, varom i 2
mom. förmäles. Besvären skola, vid påföljd att desamma eljest icke varda
upptagna till prövning, senast å sextionde dagen efter den, då klaganden av
utslaget erhållit del, ingivas till finansdepartementet tillika med bevis om
dagen för utslagets delfående.

över utslag---- (= nuvarande andra stycket) — ---icke föras.

2 mom. Anser taxeringsintendent skäl föreligga till sökande av ändring i
något av kammarrätten meddelat utslag i taxeringsmål, äger han hos riksskattenämndens
ordförande söka tillstand att anföra besvär hos Kungl.
Maj :t. Sådan ansökan bör göras inom trettio dagar efter den, då taxeringsintendenten
av utslaget erhållit del, och angiva de omständigheter, vilka enligt
taxeringsintendentens förmenande böra föranleda därtill, att målet
dragés under Kungl. Maj:ts prövning.

Inom fjorton dagar efter den, då ansökan enligt första stycket inkommit,
har riksskattenämndens ordförande att tillställa taxeringsintendenten sitt i
anledning av ansökan fattade beslut. Innebär beslutet avslag å gjord ansökan,
skola skälen härtill angivas i beslutet.

6 KAP.

Om riksskattenämnden.

135 a §.

1 mom. Kungl. Maj :t förordnar en för hela riket gemensam nämnd (riksskattenämnden)
med uppgift att främja en riktig och enhetlig tillämpning
av denna förordning ävensom av de skatteförfattningar, enligt vilka taxering
verkställes på sätt i denna förordning sägs. Nämnden äger, i enlighet
med vad därom särskilt är stadgat, på begäran av skattskyldig meddela förhandsbesked
i frågor rörande taxering.

2 mom. Nämnden utgöres av ordförande och sex ledamöter, vilka utses
ordföranden för viss tid och ledamöterna för en tid av fyra år. En av ledamöterna
skall förordnas till vice ordförande att vid förfall för ordföranden
tjänstgöra i hans ställe.

129

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

Ordföranden samt vice ordföranden och ytterligare en av nämndens ledamöter
skola vara lagfarna. De skola tillika vara erfarna i domarvärv eller
eljest väl skickade för sin uppgift. Övriga ledamöter skola utses så att kännedom
om förhållandena inom olika förvärvsgrenar kommer att förefinnas
hos nämnden.

För varje ledamot utses två suppleanter, som uppfylla de för ledamoten
stadgade behörighetsvillkoren.

3 mom. Medlem och suppleant skall vara svensk medborgare och hava
uppnått tjugufem års ålder. Ej må uppdraget utövas av den, som är omyndig
eller i konkurstillstånd.

4 mom. Förordnande såsom ledamot eller suppleant kan när som helst
återkallas.

Avgår ledamot eller suppleant, skall annan förordnas för återstående delen
av den tid, för vilken den avgångne var utsedd.

5 mom. Innan någon tjänstgör i nämnden, skall han hava avlagt domared
eller, med Kungl. Maj :ts tillstånd, sådan försäkran på heder och samvete,
varom i 4 kap. It § andra stycket rättegångsbalken sägs.

6 mom. Närmare föreskrifter rörande nämndens verksamhet meddelas av
Kungl. Maj :t.

7 KAP.

Särskilda föreskrifter.

8 KAP.

Ansvarsbestämmelser.

144 §.

3 mom. Den som---till länsstyrelsen.

Sedan besvären---giva anledning.

Om klagan —- — -—- vad i 127 § 1 mom. första stycket är sagt.
Vid prövning — — — under bedömande.

9 KAP.

Om kostnader för taxeringsarbetet.

145 §.

8 mom. De personer, som jämlikt 58 § 5 mom. eller 75 § 2 mom. inkallats

----— allmänna resereglementet.

Ersättning efter-----i taxeringsfrågor.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1950; dock att äldre bestämmelser
om klagan över kammarrättens utslag fortfarande skola gälla, då
fråga är om mål eller ärende, som avser tillämpning av lagen den 28 september
1928 (nr 377) om skogsaccis, eller annat mål eller ärende, i vilket
kammarrätten meddelar utslag under tiden intill utgången av år 1950.

i) Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 64.

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 15 § 3 mom. förordningen
den 12 februari 1943 (nr 44) om kupongskatt.

Härigenom förordnas, att 15 § 3 mom. förordningen den 12 februari 1943
om kupongskatt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

15 §.

3 mom. Rörande besvär —--förordning skall 127 § 1 mom. första

stycket--- — motsvarande tillämpning.

Förslag

till

förordning om rätt att hos riksskattenämnden erhålla upplysning
i frågor rörande taxering till skatt å inkomst eller
förmögenhet m. m.

Härigenom förordnas soin följer.

1 §•

Vill skattskyldig, innan taxering till kommunal inkomstskatt, statlig inkomstskatt
eller statlig förmögenhetsskatt för visst beskattningsår eller till
utskiftningsskatt skall åsättas honom, erhålla upplysning i något hänseende,
varom vid taxeringen kan uppkomma fråga, och skall upplysningen lända till
efterrättelse efter vad i denna förordning sägs, må han i den ordning nedan
angives erhålla sådan upplysning (förhandsbesked) hos riksskattenämnden,
därest upplysningen finnes vara av synnerlig vikt för den skattskyldige.

2 §•

Upplysning, som i 1 § sägs, sökes skriftligen hos riksskattenämnden. Sökanden
skall därvid anföra alla de omständigheter, som stå honom till buds
för utredning i det hänseende, varom upplysning begäres.

Efter anmaning av riksskattenämnden eller hos nämnden anställd tjänsteman
vare sökande skyldig att, i den mån sådant är för honom möjligt och
inom tid som i anmaningen utsättes, meddela för upplysningens lämnande
erforderliga upplysningar utöver dem, som innefattas i ansökningen, vid
äventyr att denna eljest må av nämnden avvisas.

3 §•

Över inkommen ansökning avgiver kanslichefen hos riksskattenämnden
utlåtande till nämnden efter hörande, om det finnes erforderligt, av taxeringsintendent,
som är behörig att taga befattning med sökandens ifrågavarande
taxering. Avser ansökningen fråga av särskilt intresse för kommun,
må jämväl denna höras.

Riksskattenämnden må, där det finnes lämpligt, bereda sökanden tillfälle
att muntligen utföra sin talan i nämnden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

131

4 §•

Finner riksskattenämnden med hänsyn till ansökningens innehåll eller
ofullständigheten av lämnade uppgifter förhandsbesked icke böra meddelas,
äger nämnden avvisa ansökningen.

Upptages ansökningen till prövning, meddelar nämnden, i den omfattning
sådant finnes böra ske, beslut huru den till nämnden hänskjutna frågan skall
bedömas. Nämnden må icke utlåta sig angående beloppet av den taxering,
som bör åsättas den skattskyldige för det beskattningsår, taxeringen skall
avse. Ej heller må nämnden till siffran angiva intäkt, som skall beskattas,
eller avdrag, som må åtnjutas, eller värdet å förmögenhetstillgång eller,
såvitt angår utskiftningsskatt, värdet å tillgång, som skall utskiftas, såvida
det icke erfordras för angivande av de allmänna grunder, som skola följas
vid taxeringens bestämmande, eller det eljest föranledes av särskilda omständigheter.

5 §•

Riksskattenämndens beslut upptages i nämndens protokoll och meddelas
sökanden genom utdrag av protokollet, som i rekommenderat brev med allmänna
posten översändes till sökanden under uppgiven eller eljest känd
adress. Å protokollsutdraget skall finnas angivet vad den sökande har att
iakttaga vid anförande av besvär över beslutet.

6 §•

Ätnöjcs icke sökande med riksskattenämndens förhandsbesked, äger han
att däri söka ändring hos Kungl. Maj :t genom besvär, vilka, vid påföljd att
besvären eljest icke upptagas till prövning, skola vara ingivna till riksskattenämndens
kansli inom en månad från den dag, då han erhöll del av beslutet.

Vid besvären skola vara fogade utdrag av riksskattenämndens protokoll
med det överklagade beslutet ävensom all den utredning, klaganden vill åberopa
till stöd för ändringssökandet.

7 §•

Inkomna besvär skola av riksskattenämnden, efter hörande av kanslichefen,
skyndsamt överlämnas till finansdepartementet tillika med eget utlåtande
av nämnden ävensom de av nämnden prövade handlingarna.

8 §•

Av riksskattenämnden meddelat förhandsbesked eller, om besvär däröver
anförts, Kungl. Maj :ts i anledning av besvären meddelade beslut skall lända
till efterrättelse vid den taxering, beskedet avser, om och i den män den
skattskyldige icke hos beskattningsnämnden eller, i händelse besvär över
beskattningsnämndens beslut anföras, i besvärsmålet yrkar, att förhandsbeskedet
icke skall hava sådan verkan.

Meddelat förhandsbesked förlorar verkan jämväl för det fall att efter
beskedets lämnande författningsändring sker av beskaffenhet att påverka
taxeringen i det avseende beskedet angår.

9 §•

Sökande vare pliktig att, därest sådant av riksskattenämnden beslutes, för
meddelat förhandsbesked till kronan erlägga efter omständigheterna lämpad
avgift, lägst etthundra och högst femhundra kronor.

För sökanden avsett protokollsutdrag upptagande förhandsbeskedet skall
beläggas med stämpel å avgiftens belopp. Avgiften må uttagas genom post -

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

förskott å den försändelse, varigenom protokollsutdraget jämlikt 5 § översändes
till sökanden. Erlägges icke avgiften sålunda, må avgiften utmätas.

10 §.

Vid stämpelbeläggning enligt denna förordning skola användas enkla beläggningsstämplar,
varom förmäles i förordningen angående stämpelavgiften.
Vad eljest i samma förordning är stadgat om återfående av erlagd stämpelavgift,
om tillhandahållande av stämplar till statsmyndigheternas expeditioner,
om tillsyn å utgörande av stämplar till sådana expeditioner samt om
uppbörd och redovisning skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse med
avseende å stämpelavgifter enligt denna förordning.

11 §•

Kungl. Maj :t äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga
särskilda föreskrifter.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1950.

Förslag

till

instruktion för riksskattenämnden.

Organisation.

1 §•

1. Angående riksskattenämndens sammansättning är stadgat i taxeringsförordningen.

2. Å nämndens kansli äro anställda kanslichef och de befattningshavare i
övrigt, som angivas i gällande personalförteckning, samt dessutom annan
personal i mån av behov och tillgång på medel.

2 §.

Riksskattenämnden må i mån av behov anlita biträde av sakkunniga.

Ämbetsbefattning.

3 §•

1. Riksskattenämnden åligger att genom rådgivande och vägledande verksamhet
främja likformighet vid taxering till skatt. För sådant ändamål har
nämnden utöver vad därom är föreskrivet i taxeringsförordningen särskilt

att till ledning för taxeringsmyndigheterna meddela för riket gemensamma
anvisningar i frågor rörande taxering;

att fastställa för taxeringsarbetets ändamålsenliga bedrivande erforderliga
blankettformulär, beträffande vilka fastställandet icke tillkommer
annan;

att anordna kurser för taxeringstjänstemän; samt

att efter framställning från landskamrerare eller taxeringsintendent eller
när anledning eljest därtill föreligger avgiva yttrande i taxeringsfrågor.

2. Nämnden åligger att avgiva utlåtande i av Kungl. Maj :t till nämnden

133

Kungl. Maj. ts proposition nr 64.

hän skjutna frågor ävensom, när anledning därtill föreligger, hos Kungl.
Maj :t göra framställning rörande ändringar eller förtydliganden i skatteoch
taxeringsförfattningarna.

3. Nämnden äger, i enlighet med vad därom särskilt är stadgat, på begäran
av skattskyldig meddela förhandsbesked i frågor rörande taxering.

4 §•

Riksskattenämnden äger att av verk och myndigheter erhålla de upplysningar
och det biträde, som erfordras för dess verksamhet och av vederbörande
kunna lämnas.

5 §•

Riksskattenämnden har att

inom den tid och i den ordning, som särskilt stadgats, till Kungl. Maj :t
inkomma med förslag till anslagsäskanden och de framställningar i övrigt
inom nämndens verksamhetsområde, som nämnden finner böra göras till
nästfoljande riksdag; samt

inom den tid och i den ordning, som särskilt stadgats, till riksräkenskapsverket
redovisa de av nämnden förvaltade medlen.

6 §•

Riksskattenämnden äger meddela de föreskrifter angående arbetet hos
nämnden, som erfordras utöver vad denna instruktion innehåller eller i
annan ordning stadgas.

Befattningshavarnas åligganden.

7 §•

1. Ordföranden är inför Kungl. Maj :t ansvarig för fullgörandet av nämndens
arbetsuppgifter och bör tillse att nämndens personal med nit och noggrannhet
fullgör sina åligganden.

Om arbetets fördelning förordnar ordföranden, där ej annat framgår av
vad i denna instruktion stadgas.

Ordföranden äger, där han så finner lämpligt, själv övertaga ärendes
beredning och föredragning.

2. Ordföranden åligger att i enlighet med vad som föreskrives i taxeringsförordningen
fatta beslut i ärenden rörande tillstånd för taxeringsintendent
att överklaga kammarrättens utslag i taxeringsmål.

8 §.

1. Kanslichefen skall leda det dagliga arbetet vid riksskattenämnden och
åligger det honom härutinnan

att med uppmärksamhet följa sådana frågor, som falla inom riksskattenämndens
verksamhetsområde, samt hos nämnden framställa de förslag,
vartill han därvid finner anledning;

att närvara vid nämndens sammanträden;

att bereda och föredraga de ärenden, vilkas handläggning icke övertagits
av ordföranden eller ålagts annan;

att hava tillsyn å göromålen inom nämndens kansli och ansvara för att
beslut i de av nämnden handlagda ärendena behörigen expedieras;

att hava tillsyn därå, att övrig å nämndens kansli anställd personal fullgör
sina Skyldigheter; samt

134 Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

att tillhandagå taxeringsintendenterna med råd och upplysningar rörande
taxering.

2. Kanslichefen äger, efter av riksskattenämnden i varje särskilt fall meddelat
beslut eller i brådskande fall efter ordförandens för varje gång lämnade
uppdrag, företaga resor för överläggningar med taxeringsmyndigheterna.

9 §•

Bokföringskonsulenten skall biträda kanslichefen och åligger det honom
bland annat att hålla sig underrättad om granskningsteknikens utveckling
inom olika bokgranskningsavdelningar och upprätta förslag till ändamålsenliga
kontrollmetoder.

Bokföringskonsulenten åligger tillika att, i den mån nämnden eller dess
ordförande så bestämmer, företaga resor samt därvid taga del av å bokgranskningsavdelningarna
gjorda erfarenheter och meddela råd och anvisningar
angående granskningsarbetets bedrivande.

10 §.

Kansliskrivaren åligger i egenskap av registrator, bland annat: att mottaga
och i diarium anteckna alla till riksskattenämnden, ordföranden eller
kanslichefen inkomna handlingar; att till vederbörande överlämna de mottagna
handlingarna ävensom i diariet göra anteckning härom och angående
de åtgärder, vilka sedermera i varje ärende vidtagas; samt att registrera och i
behörig ordning förvara de handlingar, som enligt nämndens föreskrift avlämnas
til] vård å registratorskontoret.

11 §.

Den befattningshavare, som riksskattenämnden förordnar därtill, skall
handhava nämndens kassaförvaltning och räkenskaper.

12 §.

Det åligger envar befattningshavare att, utöver vad denna instruktion
innehåller eller eljest stadgas, i avseende å tjänstgöringen ställa sig till efterrättelse
de särskilda föreskrifter, som äro eller kunna bliva meddelade, samt
att utan avseende å stadgad arbetsfördelning lämna det biträde, som påkallas
av vederbörande förman.

13 §.

Befattningshavare må icke mot ersättning lämna skattskyldiga biträde med
upprättande av deklarationer eller andra i skatte- eller taxeringsförfattningarna
avsedda uppgifter, ej heller annat biträde i skatteärenden.

Kanslichef må icke innehava uppdrag såsom ordförande eller kronoombud
i taxeringsnämnd eller såsom taxfringskonsulent.

Ärendenas handläggning i nämnden.

14 §.

Riksskattenämnden sammanträder på kallelse av ordföranden så ofta omständigheterna
därtill föranleda.

Är ordinarie ledamot av nämnden förhindrad att deltaga i sammanträde,
åligger det honom att ofördröj ligen därom underrätta ordföranden, vilken
låter till sammanträdet kalla en av ledamotens suppleanter.

Ordföranden må, ändå att förfall för ledamot ej föreligger, tillkalla suppleant
för överläggning inom nämnden.

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

15 §.

Riksskattenämnden är beslutför, när fem medlemmar äro tillstädes, därav
minst två lagfarna.

Beträffande nämndens verksamhet skola de i 110 §, 111 § 1 mom. samt
112 § taxeringsförordningen meddelade bestämmelserna i tillämpliga delar
gälla.

16 §.

I god tid före sammanträde med riksskattenämnden skall varje ledamot
eller suppleant tillställas förteckning över de ärenden, som skola förekomma
vid sammanträdet.

17 §.

över ärenden, som förekomma i riksskattenämnden, skall föras protokoll
av den, som ordföranden därtill förordnar. Protokollet justeras av ordföranden.

18 §.

Riksskattenämndens expeditioner underskrivas av ordföranden samt kontrasigneras
av kanslichefen eller, därest annan varit föredragande, av denne.
Enligt ordförandens bestämmande må expedition dock underskrivas av
kanslichefen ensam.

I skrivelser eller utlåtanden, som avlåtas till Kungl. Maj :t, skola angivas
vilka ledamöter, som deltagit i ärendets slutliga handläggning. Har skiljaktig
mening förekommit i ärendet, skall detta genom utdrag av protokollet
eller på annat sätt bringas till uttryck i den utgående expeditionen.

19 §. ''

Riksskattenämndens ordförande ävensom nämndens ledamöter må, efter
därom av ordföranden till chefen för finansdepartementet gjord anmälan,
företaga resor för att hos olika taxeringsmyndigheter göra sig underrättade
om förhållanden, som beröra taxeringsväsendet.

20 §.

Riksskattenämndens ordförande och ledamöter samt kansliets personal
äga närvara vid sammanträden med i taxeringsförordningen omförmälda beskattningsnämnder
och däri föreskrivna sammanträden inför landskamreraren
samt därvid deltaga i överläggningarna men ej i besluten, ävensom taga
del av enligt taxeringsförordningen avlämnade självdeklarationer och andra
handlingar.

Arbets- och mottagningstid.

21 §.

Arbetstiden å tjänsterummet skall, i den mån nedan ej annorlunda föreskrives
utgöra 42 timmar i veckan eller, där vecka innehåller mindre än sex
arbetsdagar, ett i förhållande till antalet arbetsdagar minskat antal timmar
samt förläggas till tider, som bestämmas av ordföranden, med iakttagande av
att arbetstiden icke någon arbetsdag må understiga 4 ya timmar. I arbetstiden
må icke inräknas måtidsrast.

Om och i den mån omständigheterna det tillåta, må ordföranden för högst
tre månader under tiden juni—september medgiva, att arbetstiden inskränkes
med högst 9 timmar i veckan, varvid arbetstiden å lördagar må begränsas
till 3 V* timmar.

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

Å påskafton, midsommarafton och julafton må arbetet efter ordförandens
bestämmande helt eller delvis inställas. Viss inskränkning i arbetstiden må
ock av ordföranden kunna medgivas vid särskilda tillfällen.

För fullgörande av något av Kungl. Maj:t eller på grund av Kungl. Maj:ts
bemyndigande meddelat allmänt uppdrag må erforderlig inskränkning i
arbetstiden å tjänsterummet äga rum.

Därest arbete med hänsyn till dess särskilda beskaffenhet finnes med
större fördel kunna utföras utom tjänsterummet, må medgivande till därav
föranledd inskränkning i arbetstiden å tjänsterummet lämnas av ordföranden.

Då göromålens gång det kräver, äger ordföranden påfordra nödig utsträckning
av arbetstiden.

Utan hinder av vad ovan stadgats må för beredande av semester arbetet
helt eller delvis inställas.

22 §.

För kanslichefen skall viss daglig, för allmänhetens mottagande tjänlig
tid, ej understigande en timme, vara bestämd.

I den mån riksskattenämnden finner det erforderligt, skall även för annan
befattningshavare viss daglig mottagningstid bestämmas.

Registratorskontoret skall hållas öppet för allmänheten minst 4 timmar
varje arbetsdag å tid, som bestämmes av ordföranden; dock må ordföranden,
där sådant finnes kunna äga rum utan olägenhet, å dag före sön- eller helgdag
inskränka tiden för öppethållande till 2 V« timmar för högst 3 månader
under tiden juni—september och till 3 V* timmar för övriga 9 månader av
året.

Nu omförmälda mottagnings- och expeditionstider skola tillkännagivas
genom anslag inom nämndens lokal.

Tjänstetillsättning, semester och annan ledighet, vikariat, och avsked.

23 §.

1. Angående förordnande av riksskattenämndens ordförande samt ledamöter
och suppleanter för dessa är stadgat i taxeringsförordningen.

2. Kanslichefen tillsättes av Kungl. Maj :t efter anmälan av nämnden.

Bokföringskonsulenten tillsättes av Kungl. Maj :t på förslag av nämnden.

övrig personal antages av nämnden.

24 §.

1. Ordföranden i nämnden tillkommande semester må av honom tillgodonjutas
å tid han själv bestämmer. Utöver semester äger ordföranden åtnjuta
ledighet under högst femton dagar årligen, då han finner sig därav vara i
behov. Då ordföranden begagnar sig av rätt till ledighet, skall han göra
anmälan hos chefen för finansdepartementet.

2. Fördelningen av semester mellan befattningshavarna bestämmes av
ordföranden efter överläggning med ledamöterna.

3. Annan ledighet än semester äger riksskattenämnden i fall av behov bevilja
kanslichefen under högst fyrtiofem dagar årligen samt övrig personal
efter omständigheterna; skolande vid behov av tjänstledighet för kanslichefen
under längre tid än nu sagts frågan hänskjutas till Kungl. Maj :ts avgörande.

4. Har semester eller annan ledighet beviljats eller är befattning ledig,
må riksskattenämnden förordna vikarie; dock att, då beviljandet av ledighet

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

ankommer på Kungl. Maj :t, jämväl frågan om vikarie skall hänskjutas till
Kungl. Maj :ts avgörande.

25 §.

Ansökan om avsked från befattning hos riksskattenämnden skall ingivas
till nämnden, som, om befattningen är tillsatt av Kungl. Maj :t, överlämnar
ärendet till Kungl. Maj:ts avgörande men i annat fall själv avgör ärendet.

Åtal och ansvar för tjänstefel.

26 §.

1. Beträdes ordföranden, ledamot eller kanslichefen med fel eller försummelse
i tjänsten, sker åtal därför inför Svea hovrätt.

2. Gör eljest befattningshavare sig skyldig till försumlighet, oskicklighet
eller klandervärt uppförande eller visar han sig eljest olämplig, äger riksskattenämnden
att tilldela honom varning eller skilja honom från sig eller
att, beträffande den som tillsatts av Kungl. Maj :t, hos Kungl. Maj :t göra
framställning om hans entledigande. Vid svårare förseelse sker åtal inför
vederbörande underrätt.

Besvär över riksskattenämndens beslut.

27 §.

Den som icke åtnöjes med riksskattenämndens beslut, äger att, där ej annorlunda
är stadgat, hos Kungl. Maj :t söka ändring genom besvär, vilka
skola hava inkommit till finansdepartementet inom en månad från den dag,
då klaganden erhöll del av beslutet; dock skola besvär över beslut om tjänstetillsättning
eller förslag därtill hava inkommit till nämnda departement senast
å tjugonde dagen efter den, då beslutet tillkännagivits genom anslag i
nämndens lokal.

Beträffande klagan över riksskattenämndens beslut i ärende, som avses
i förordningen om rätt att hos riksskattenämnden erhålla upplysning i frågor
rörande taxering till skatt för inkomst eller förmögenhet m. m., gäller
vad i nämnda förordning är stadgat.

10 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 64.