Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960 (Proposition 1960:64)

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

Sr U

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
renmärken, m. m.; given Stockholms slott den 4
mars 1960.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till
11 lag om renmärken; samt

21 lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 18 juli 1928 (nr 309)
om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige.

GUSTAF ADOLF

Gösta Netzén

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag till ny renmärkeslag och till vissa därmed
sammanhängande formella ändringar av 11 § renbeteslagen. Förslagen
överensstämmer i huvudsak med förslag, som framlagts av 1955 års renmärkeskommitté.

Den nya renmärkeslagen är avsedd att ersätta lagen den 18 juli 1928 om
renmärken. Lagstiftningen är föranledd av den omläggning till mera extensiva
former, som renskötseln undergått på senare årtionden. Denna omläggning
medför ökade krav på renmärkenas särskiljande förmåga och på registreringsförfarandet.

Befattningen med renmärkesregistreringen föreslås överflyttad från häradsrätterna
till länsstyrelserna. De nuvarande renmärkesförteckningarna,
som föres i kronologisk ordning, avses skola ersättas med register, upplagda
efter lösbladssystem. För att ett renmärke skall kunna registreras uppställes
i förslaget strängare fordringar på märkets beskaffenhet än den nuvarande
lagen innehåller. Registrerat märke får i regel användas endast inom
viss lappby.

Registrerat märke skall enligt förslaget kunna avlysas, i vissa fall genom
beslut av länsstyrelse och i andra fall genom beslut av domstol. Den tid,
inom vilken märkning av kalvar skall vara utförd, föreslås framflyttad. Den
nuvarande renmärkcslagens bestämmelser om förfarandet med påträffade

1 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 64

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

omärkta renar eller renar med okända eller ogiltiga märken har delvis omarbetats
och utvidgats. Vissa straffbestämmelser i gällande lag har i förslaget
uteslutits såsom onödiga.

Närmare regler om renmärkes utformning samt om renmärkesregisters
förande och handläggningen av renmärkesärenden föreslås skola utfärdas
av Kungl. Maj :t.

Lagförslagen är avsedda att träda i kraft den 1 juli 1960. I samband med
det nya registrets uppläggande skall länsstyrelserna ompröva det befintliga
märkesbeståndet och utmönstra sådana märken, som inte fyller den
nya lagens krav beträffande märkes beskaffenhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

Förslag

till

Lag om renmärken

Härigenom förordnas som följer.

1 §.

Ren som föres på bete enligt lagen om de svenska lapparnas rätt till renbete
i Sverige skall, där ej annat följer av vad i 8—11 §§ stadgas, vara försedd
med ett av länsstyrelsen för ägaren registrerat märke, anbragt i renens
öron.

Om storlek och form av de snitt, som må ingå i renmärke, och om renmärkes
utformning i övrigt skall gälla vad Konungen förordnar.

Registrerat märke må användas för att märka renar endast vid renskötsel,
som bedrives inom den lappby som angivits i registreringsbeslutet.

2 §-

Ansökan om registrering av renmärke skall innehålla uppgift om sökandens
namn och hemvist och om den lappby, där märket är avsett att användas
vid renskötsel. Vid ansökningen skall fogas avbildning av märket.

3 §-

Ärende angående registrering av renmärke upptages av länsstyrelsen i
det län, dit lappbyn hör.

Länsstyrelsen skall föra register över renmärken och agarna av dessa.

4 §•

Renmärke må ej registreras för annan renägare än den som enligt förenämnda
lag äger rätt till renskötsel i den lappby ansökningen avser eller är
berättigad att där hava renar i vård hos renskötande lapp.

Ej må renägare samtidigt hava mer än ett registrerat märke.

5 §•

Släktmärke — varmed avses renmärke av en för viss släkt eller släktgren
gemensam grundtyp — må icke utan särskilda skäl registreras för någon,
som ej tillhör släkten eller släktgrenen.

6 §•

Renmärke skall för att kunna registreras

a) tydligt skilja sig från annat giltigt märke, som anvandes eller må användas
å renar med vilka sökandens renar kunna sammanblandas; samt

b) hava en form, som såvitt möjligt skyddar mot olovlig ommärkning.

Utan hinder av bestämmelsen under b) må släktmärke registreras, om

registreringen medgives av sådan innehavare av äldre märke av samma
grundtyp, som kan hava förfång av registreringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

7 §-

Har någon genom avtal eller på annat sätt förvärvat rätt till annans registrerade
renmärke och vill han begagna detsamma vid renmärkning, skall
han hos länsstyrelsen göra ansökan om märkets registrering för sin räkning.

8 §.

Registrerat märke skall av länsstyrelsen avlysas

a) om märkeshavaren hos länsstyrelsen anmäler att han icke vidare ämnar
begagna märket vid renmärkning;

b) om märket under tio år icke begagnats vid renmärkning;

c) om märket efter flyttning av renar icke vidare skall begagnas i någon
under länsstyrelsen hörande lappby; och

d) om rätt att äga renar icke längre tillkommer märkeshavaren eller
hans dödsbo.

Avlyses märke efter anmälan som under a) sägs, må det bibehållas å därmed
märkt ren under tio år, räknat från dagen för avlysningen.

9 §•

Äro två eller flera registrerade märken helt och hållet lika eller så lika att
de lätt kunna förväxlas eller genom ändring komma att överensstämma
med varandra, och medför denna likhet förfång för innehavare av sådant
märke eller olägenhet från allmän synpunkt, må domstol på talan av någon
av märkeshavarna eller av lappfogden antingen avlysa något eller några av
märkena eller, om så finnes lämpligare, föreskriva ändring av märkena eller
något eller några av dem.

Märke som sålunda avlyses må bibehållas å därmed märkt ren under tid,
som rätten bestämmer. Beslutes ändring av märke, må detta bibehållas oförändrat
å därmed märkt ren under tid, som av rätten fastställes.

Vad i denna paragraf stadgas skall äga tillämpning även å avlyst märke,
som bibehålies å ren enligt 8 §, och å avbrottsmärke, varom stadgas i 10 §.
Härvid skall i stället för avlysning föreskrivas förkortning av märkets giltighetstid.

10 §.

Övergår märkt ren genom laga fång till ny ägare, må ommärkning till
törvärvarens registrerade märke ske endast efter medgivande av ordningsmannen
i den lappby, där ommärkningen är avsedd att företagas. Lämnas ej
sådant medgivande, må å renen bibehållas det förut anbragta märket, vilket
efter medgivande av ordningsmannen i förvärvarens lappby må förses
med avbrott för att skilja renen från andra renar med samma märke.

Sker förvärvet ej på grund av giftorätt, arv eller testamente, fordras överlåtarens
samtycke till ommärkning eller avbrottsmärkning.

Ommärkning och avbrottsmärkning må endast ske i närvaro av ordningsmannen
eller två vittnen.

Avbrottsmärke må icke bibehållas å därmed märkt ren längre än tio år
efter det ordningsmannens medgivande gavs.

11 §•

Dödsbo efter avliden renägare må begagna det märke som registrerats för
den avlidne.

Kungl. Maj:ts proposition nr OA år 1960

12 §.

Renkalv skall märkas med ägarens registrerade märke före utgången av
det år, då kalven fötts. Märkning må dock ske även efter denna tid intill
den 1 maj, därest märkningen utföres i närvaro av ordningsmannen eller
två vittnen.

Anträffar den, som verkställer renmärkning, i sin hjord annans renko
med omärkt kalv, bör han märka kalven med moderns märke. År märket
avbrottsmärke eller avlyst märke och äger han kännedom om ägarens registrerade
märke, skall detta i stället anbringas vid märkningen. Den som
sålunda märkt annans kalv äger få gottgörelse av ägaren.

13 §.

Ren, som ej blivit märkt inom den i 12 § första stycket andra punkten
föreskrivna tiden, skall genom ordningsmannens försorg slaktas och säljas
eller ock säljas levande och förses med köparens märke. Av medel, som inflyta
genom försäljningen, skall ordningsmannen erhålla skälig gottgörelse,
varefter den återstående behållningen tillfaller lappbyn.

Ren, vars märke är förfalskat, förstört eller okänt eller icke utfört i överensstämmelse
med de föreskrifter som givits om renmärkes utformning, skall
genom ordningsmannens försorg slaktas och säljas. Med köpeskillingen skall
så förfaras som i första stycket sägs. Den som styrker sig vara ägare till renen
må, om han anmäler sig inom två år från försäljningsdagen, utfå ett
belopp motsvarande den del av köpeskillingen som tillfallit lappbyn.

Anträffas eljest ren med ogiltigt märke, må länsstyrelsen föror dna, att
renen skall slaktas och säljas för ägarens räkning. Kostnaden för renens omhändertagande,
slakt och försäljning skall gäldas ur köpeskillingen.

14 §.

Den som vid märkning av egna renar eller av renar, vilka han har under
sin vård, åsidosätter vad i 1 § tredje stycket stadgas eller, där fråga ej är
om tillåten avbrottsmärkning eller om fall som i 11 § sägs, begagnar märke
som ej är för renägaren registrerat, dömes till dagsböter.

Med dagsböter straffas ock den som verkställer ommärkning eller avbrottsmärkning
i strid mot föreskrift i 10 § eller som överträder bestämmelsen
i 12 § första stycket andra punkten att kalvmärkning skall ske i närvaro
av ordningsmannen eller två vittnen.

15 §.

Mot beslut varigenom registrering beviljats må talan ej föras.

Är någon missnöjd med länsstyrelses beslut i övrigt enligt denna lag,
må talan föras hos Konungen genom besvär, vilka skola ingivas till jordbruksdepartementet.

16 §.

Närmare föreskrifter om renmärkesärendes handläggning och tillämpningen
i övrigt av denna lag meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1960.

Genom lagen upphäves lagen den 18 juli 1928 (nr 310) om renmärken.
Med avseende å införandet av den nya lagen skall följande iakttagas.

1. Renmärkesärende som inkommit till häradsrätt före den nya lagens
ikraftträdande skall handläggas enligt äldre lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

2. Länsstyrelsen skall granska de märken, som äro fastställda enligt
äldre lag, och avlysa sådana, beträffande vilka förutsättning härför föreligger
enligt 8 § första stycket b), c) eller d) nya lagen.

Annat äldre fastställt märke skall överföras till det nya registret, om
märkets utförande överensstämmer med de föreskrifter, som med stöd av
den nya lagen givits om renmärkes utformning. I annat fall skall märket
intagas i en övergångsförteckning.

Nu angivna åtgärder skola vara vidtagna före den 1 juli 1964.

3. Märke som intagits i övergångsförteckning må bibehållas å därmed
märkt ren intill den 1 juli 1975. Å sådant märke skall vad i 9 § nya lagert
stadgas om avlyst märke äga motsvarande tillämpning.

4. När märke intagits i övergångsförteckning, skall märkeshavaren underrättas
om åtgärden och om innebörden därav. Han skall tillika anmanas
att inkomma med ansökan om registrering av nytt märke.

5. Renmärke som fastställts enligt äldre lag må begagnas vid märkning
till dess märke registrerats för märkeshavaren enligt den nya lagen,
dock ej efter den 30 juni 1965.

6. Vad i nya lagen stadgas i fråga om avlyst märke och avbrottsmärkc
skall i tillämpliga delar gälla beträffande enligt äldre lag avlyst märke som
bibehålies å därmed märkt ren samt enligt äldre lag tillkommet avbrottsmärke.

I fråga om avbrottsmärke som nu sagts skall dock den i 10 § fjärde stycket
nya lagen stadgade tioårstiden räknas från dagen för lagens ikraftträdande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 6b år 1960

Förslag

till

Lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 18 juli 1928 (nr 309)
om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige

Härigenom förordnas, att 11 § lagen den 18 juli 1928 om de svenska
lapparnas rätt till renbete i Sverige skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan sägs.

11 §■

(Gällande lydelse)

1. För varje---lapparnas hö rande.

Byordningen skall,--- — såsom

om:

a) fördelning av---annat än damål; e)

förfarandet vid renmärkning
och renslakt, särskilt vid nedslaktning
av omärkta renar eller av renar,
vilkas märken blivit förstörda eller
förfalskade eller äro okända, ävensom
vid försäljning av dylika renar,
levande eller slaktade, så ock tid för
och förfarande vid uppvisning enligt
lagen om renmärken av renar, vilkas
märken blivit förstörda eller förfalskade
eller äro okända;

f) ersättning till lapp för märkning
av annans ren eller för tillfällig vård
om främmande renar eller till ordningsman
för omhändertagande och
vidare förfarande med omärkta renar
eller med renar, vilkas märken
blivit förstörda eller förfalskade eller
äro okända;

g) förvaltning, användning--

— skola utses.

2. I byordning---är sagt.

(Föreslagen lydelse)

1. För varje---lapparnas hö rande.

Byordningen skall, — — •— såsom
om:

a) fördelning av--— annat än damål

;

e) förfarandet vid renmärkning
och renslakt, särskilt vid nedslaktning
av renar, som avses i 13 § första
och andra styckena lagen om renmärken,
ävensom vid försäljning av
dylika renar;

f) ersättning till lapp för märkning
av annans ren eller för tillfällig vård
om främmande renar eller till ordningsman
för omhändertagande av
och vidare förfarande med renar,
som avses i 13 § första och andra
styckena lagen om renmärken;

g) förvaltning, användning — —-— skola utses.

2. I byordning — —• -—-är sagt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1960.

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
30 december 1959.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson,
Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, * Netzén,
Johansson, af Geijerstam, Nordlander.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Netzén, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga angående ny lag
om renmärken m. m. samt anför därvid följande.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 12 september 1955 tillkallade
dåvarande chefen för jordbruksdepartementet den 10 oktober 1955 häradshövdingen
S. O. Östberg att verkställa utredning rörande renmärkning
och därmed sammanhängande spörsmål. Att såsom sakkunniga biträda utredningsmannen
tillkallades ordningsmannen A. Persson Blind, nämndemannen
P. J. Fjellström, ordningsmannen A. G. Åhrén samt lappfogdarna K.
E. Malmström och K. E. Kangas.

Utredningen, som arbetat under namnet 1955 års renmärkeskommitté,
har den 14 oktober 1958 avgivit betänkande (stencilerat) med förslag till
lag om renmärken,

lag om ändring i lagen den 18 juli 1928 (nr 309) om de svenska lapparnas
rätt till renbete i Sverige (renbeteslagen) och

kungörelse om tillämpningen av lagen om renmärken.

Över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av statskontoret (i
viss del), kammarkollegiet, patent- och registreringsverket, hovrätten för
övre Norrland, häradshövdingarna i Jämtlands västra domsaga, Västerbottens
västra domsaga och Gällivare domsaga, länsstyrelserna i Jämtlands län
(efter hörande av lappfogden i länet), Västerbottens län (efter hörande av
lappfogden i länet) och Norrbottens län (efter hörande av lappfogden i
Norrbottens norra fjälldistrikt) samt ordföranden i styrelsen för Svenska
samernas riksförbund. Länsstyrelsen i Norrbottens län har därjämte bifogat
yttranden av landsfogden i länet och landsfiskalen i Övertorneå distrikt.

Sedan ärendet härefter beretts inom departementet anhåller jag nu att
få anmäla detsamma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

Huvuddragen av gällande rätt

Renskötseln är i vårt land förbehållen lapparna. Huvudregeln härom finns
i 1 § renbeteslagen, vari stadgas bl. a. att rätt till renskötsel tillkommer den
som är av lapsk härkomst, såframt hans fader eller moder eller någon av
dessas föräldrar såsom stadigvarande yrke drivit renskötsel eller biträtt
däri eller ock länsstyrelsen medger honom rätt därtill. Rätten till renskötsel
innefattar befogenhet för lapp att begagna vissa områden till underhåll för
sig och renarna. I huvudsak är renbetesrätten lokaliserad till Norrbottens
och Västerbottens läns lappmarker samt renbetesfjällen i Jämtlands län.
Inom vissa områden i Norrbottens läns kustland kan länsstyrelsen bevilja
koncession å renskötsel.

För renskötselns drivande skall lapparna vara indelade i lappbyar. I
regel fordras tillstånd av länsstyrelsen för att inflytta med renar till en
lappby. För varje lappby skall finnas en byordning. Denna utfärdas av
länsstyrelsen efter lapparnas hörande. Byordningen skall innehålla föreskrifter
om ordningen för renskötselns drivande inom byn och förhållandet
i övrigt mellan lapparna inbördes.

I lappby skall finnas en ordningsman, som byns renskötande lappar
själva utser inom sig vid sammanträde inför lappfogde eller landsfiskal.
Undantagsvis kan även en eller flera vice ordningsmän få förekomma.
Ordningsmannen, som utses för sex år, har att vaka över efterlevnaden av
gällande lagar rörande renskötseln och av byordningen. Länsstyrelsen utfärdar
instruktion för honom.

Lappar samt ägare och brukare av jordbruksfastighet inom Norrbottens
läns lappmarker eller inom koncessionslappby äger rätt att i viss utsträckning
ha renar i vård hos renskötande lapp, s. k. skötesrenar.

Alltsedan äldsta tider har lapparna haft för sed att märka renarna för
att äganderätten skall stå klar. Märkningen sker genom att vissa snitt göres
i renarnas öron. Renmärkningen har länge varit reglerad i lag. Gällande
lag i ämnet tillkom år 1928. Den skiljer sig endast i smärre hänseenden
från en lag av år 1898, vilken i sin tur ersatte den första renmärkeslagen,
som var av år 1886. En i anslutning till 1898 års lag utfärdad kungörelse om
renmärkesförtecknings förande och vad i sammanhang därmed skall iakttagas
äger i stort sett alltjämt tillämpning.

Enligt 1 § renmärkeslagen föreligger märkningstvång. Ren, som förs på
bete enligt renbeteslagen, skall sålunda vara försedd med ägarens fastställda
märke, anbragt i renens öron. Renmärke fastställes av häradsrätten (2 §),
som för register över fastställda renmärken och ägarna därav (7 §). För
att erhålla fastställelse gäller vissa förutsättningar, bl. a. att märket tydligt
skall skilja sig från andra gällande märken inom tingslaget eller angränsande
tingslag. Lagen innehåller vidare bestämmelser bl. a. om avlysning av
märken, som inte längre begagnas (5 §), och om registrering av förvärv av
annans fastställda märke (6 §). Vid förvärv av ren, som redan är märkt,

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

kan förvärvaren befästa sin äganderätt genom ett tilläggssnitt, s. k. avbrottsmärke.
Detta märke behöver inte fastställas (8 §). Märkning av kalvar, som
fötts under året, skall vara utförd före den 1 november (9 § 1.). Vissa regler
ges om hur man skall förfara med omärkta renar, som påträffas (9 §
2. och 3.), och med renar, vars märke blivit förstört eller förfalskat eller är
okänt (10 §). Lagen innehåller även vissa straffrättsliga och processuella
bestämmelser (11—14 §§).

Renmärkningen i Finland och Norge i huvuddrag; konventioner

Gällande finska bestämmelser om renskötseln återfinnes i lagen den 4
juni 1948 om renskötsel. Till denna ansluter sig en den 20 augusti 1948
utfärdad förordning angående verkställighet av lagen om renskötsel.

Den finska rennäringen skiljer sig avsevärt från den svenska, i det att
renskötseln i Finland icke såsom i Sverige är förbehållen lapparna. Rätt att
vara renägare tillkommer envar finsk medborgare, som är bosatt inom de
delar av norra Finland, där renskötsel är tillåten (renskötselomx-ådet),
ävensom av renägare bildat renbeteslag, paliskunta. Delägare i renbeteslag
är de renägare som inom dess område innehar en eller flera renar, på
vilka de anbringat eget märke. I renbeteslag skall finnas en renvärd med
uppgift bl. a. att övervaka ordningen inom renbeteslaget. Renbeteslagen är
sammanslutna i en förening (paliskuntain yhdistys) med säte i Rovaniemi.
På renbeteslagsföreningen ankommer bl. a. att godkänna renmärke och att
föra förteckning över märkena.

Det finska renskötselområdet är indelat i märkesdistrikt. Lagen föreskriver
att renmärke bör vara av sådan beskaffenhet att det tydligt skiljer sig
från de märken, som tidigare fastställts att användas i märkesdistriktet och
i angränsande märkesdistrikt.

En långtgående snittstandardisering upprätthålles genom mönsterlistor,
som för märkenas klassifikation och registrering upprättats av registreringsmyndigheten.
Den av renbeteslagsföreningen förda förteckningen utgöres
av ett för hela landet gemensamt register. Detta är upplagt i två
kartotek, det ena med alfabetiskt ordnade personkort och det andra med
märkeskort, ordnade efter siffer- och bokstavskombinationer, som hänför
sig till snittens placering och beskaffenhet (rovaniemisystemet).

I Norge regleras renskötseln av lov av 12 mai 1933 om reindriften. Rätt
till renskötsel tillkommer i första hand flyttlapp, som är norsk medborgare.
Flyttlapparnas renskötsel får endast försiggå i vissa delar av landets nordligaste
fylken. Renskötselområdena indelas i allmänhet i renbetesdistrikt;
i Finnmarks fylke förekommer dock en uppdelning i reinsogn, vilka i sin
tur indelas i renbetesdistrikt. Annan lapp än flyttlapp kan under vissa förutsättningar
erhålla tillstånd av fylkesmannen att bedriva renskötsel. Rätt
att idka renskötsel tillkommer vidare varje norsk medborgare, som är bosatt
i reinsogn i Finnmarks fylke.

Kungl. Maj:ts proposition nr 6i år 1960

I princip skall varje renägare ha sitt renmärke. Alla märken skall registreras
hos vederbörande lappfogde. Vid prövningen av registreringsansökan
skall tillses att märket har en form, som såvitt möjligt skyddar mot
förväxling och olovlig ommärkning, och vidare skall beaktas vad som kan
anses vara »tradisjonelle nedarvede familiemerker».

De officiellt föreskrivna renmärkesregistren är av samma typ som de
svenska. Registreringarna införs i kronologisk ordning. I registret intages
dels avbildning av märket och dels beskrivning av de däri ingående snitten.

I Finnmark för lappfogden vid sidan av det officiella registret ett register
byggt på rovaniemisystemets grunder. Littereringen är döck en annan, vilket
delvis sammanhänger med att snitturvalet ej är detsamma som i Finland.

Enligt den svensk-norska renbeteskonventionen av år 1919 har svenska
och norska lappar viss betesrätt i det andra riket. Konventionen anger de
tider av året, då betesrätten får utövas, och de områden, som får tagas i anspråk.
Beträffande renmärken förekommer i konventionen inte några andra
bestämmelser än att lapp, som vill begagna sig av rättigheten att låta sina
renar beta i det andra landet, skall till sin lappfogde anmäla bl. a. det renmärke,
som han använder. Däremot har i eu tilläggskonvention av år 1949
föreskrivits bl. a., att förhandlingar skall upptagas mellan de båda rikena
om åtgärder till undvikande av att i det ena rikets gränsområden registreras
renmärken, som lätt kan förväxlas med märken, vilka tidigare registrerats i
det andra riket.

Den svensk-finska konventionen av år 1925 angående renar i gränsområdena
avser icke någon ömsesidig betesrätt men medger svenska lappar att
vid deras årliga flyttningar till betesland i Troms fylke i Norge begagna sig
av flyttningsvägar över finskt område. Konventionen berör inte märkesfrågorna.

I den mellan Finland och Norge gällande konventionen av år 1952 om
byggande och underhåll av rengärden m. m. har märkesfrågorna uppmärksammats.
Den finska länsstyrelsen och den norske fvlkesmannen skall tillställa
varandra förteckningar över de renmärken, som registrerats i vartdera
rikets gränsområde. I det ena riket får icke registreras nya märken,
som lätt kan leda till förväxling med märken, som tidigare är inregistrerade
i det andra riket. Nya märken, som anmäles till registrering, skall sändas
till registrcringsmyndigheten i det andra riket. Denna har att omgående
meddela, huruvida något är att erinra mot den sökta registreringen.

Kommittéförslagen

Kommitténs förslag till lag om renmärken torde som Bilaga 1 få fogas till
detta protokoll. Innebörden av kommitténs förslag till ändringar i renbeteslagen,
vilket jag endast delvis biträder, torde i tillräcklig grad framgå av
vad jag i fortsättningen anför.

Beträffande förslagens all in ä n n a u t g å n g s p u nkte r anför kommittén,
att en revision av renmärkeslagstiftningen länge varit angelägen på

Kungl. Maj:ts proposition nr 6''4 år 1960

grund av den omläggning som renskötselmetoderna undergått på senaste
årtionden. Då de första renmärkeslagarna kom till mot slutet av 1800-talet
drevs renskötseln nästan överallt efter en intensiv metod. Djuren stod under
noggrann tillsyn av ägaren och hans husfolk och fick sällan tillfälle att
förirra sig till främmande lappbyar, knappast ens till andra hjordar inom
samma lappby. Under sådana förhållanden var risken för förväxling eller
förfalskning av märkena inte så stor.

Redan när den nuvarande renmärkeslagen trädde i tillämpning hade förhållandena
grundligt ändrats. Den intensiva skötselmetoden hade förbytts i
en kollektiv arbetsform, som innebär, att renarna, särskilt på sommarbeteslanden,
får ströva i stora hjordar, ofta omfattande alla renar i lappbyn
och bevakade endast i betesområdets ytterlinjer. Beträffande renmärkningen
medför den nya arbetsformen näckdelar av allvarlig art. Renarna lämnas
långa tider av året att röra sig tämligen fritt i markerna. De strövar därvid
lätt över till främmande, inte sällan avlägset belägna lappbyar. I dessa kan
åtskilliga renmärken vara snarlika eller kanske helt identiska med dem som
bärs av de från annat håll inkomna strörenarna. Vidare kan snittutformningen
vara olik den i renarnas hemtrakt förekommande, med påföljd att
märken tolkas fel vid kalvmärkningar, skilj ningar och slakter. Detta kan
lätt leda till att de främmande renarna kommer i orätta händer och går
förlorade för de rätta ägarna, också utan att någon behöver beskyllas för ont
uppsåt.

Vid en revision av renmärkeslagstiftningen bör enligt kommitténs mening
märkningstvånget bibehållas. Skälen härför är att märkningen inte blott
skall skydda äganderätten till renar utan också skall göra det lättare för de
bofasta att få ersättning för skador, som vållas av renar, och för det allmänna
att kontrollera renbeteslagens efterlevnad.

I sakens natur ligger enligt kommittén att en lagstiftning om renmärken
så långt sig göra låter måste respektera lapsk sedvana och lapsk rättsåskådning.
I det väsentliga måste den snitteknik bibehållas, som lapparna utbildat
och funnit god. Denna teknik innebär att ett eller flera snitt med kniv
anbringas i renens öron. Lapparna har visat sig ointresserade av en övergång
till knappmärkning. Sådan märkning har i ganska stor omfattning prövats
inom lappväsendets renforskning men försöken har inte fallit väl ut.

Kommittén berör frågan om konsekvenserna för renmärkeslagstiftningen
av en ifrågasatt omorganisation av rcnskötseln och anför därom följande.

En renskötsel i bolags- eller föreningsform skulle i och för sig vara ägnad
att nedbringa behovet av renmärken och därmed förenkla renmärkningen.
Spörsmålet har emellertid långt viktigare aspekter; det drager upp hela
frågan om den svenska renskötselns framtida organisation. Ett frångående
av lagens nuvarande ståndpunkt synes förutsätta genomgripande ändringar
i renbeteslagen och kan möjligen också influera på svensk-norska
renbetesförhållanden.

Kommittén, som har sig bekant att den 1956 tillsatta renutredningen överväger
organisationsproblemen, vill för sin del endast framhålla, att renmärkningen
kan tillfredsställande ordnas även utan att renskötsel med -

Kungl. Maj:ts proposition nr 6i år 1960

gives för bolag och föreningar. Vid en eventuell sådan reform får tydligen
renägande bolag eller förening rätt till renmärke enligt 4 § i kommitténs förslag
till lag om renmärlcen.

Kommittén framhåller, att överallt där renskötsel bedrives på ömse sidor
om riksgräns sammanblandas renar från det ena landet med renar från det
andra landet. Dessa sammanblandningar är ofta betydande även i gränsområden,
där intetdera rikets lappar har betesrätt i det andra riket; exempel
härpå lämnar Härjedalen och Idre. Under dessa förhållanden, anför kommittén,
kan kravet på olikhet mellan renmärken inte begränsas till märkesbeståndet
i renägarens hemland. Kommittén anser därför att förhandlingar
bör upptagas med Finland och Norge om åtgärder till förhindrande av att i
ett rike registreras renmärke, som får störande likhet med renmärke i annat
rike. Kommittén föreslår en bestämmelse av innebörd, att svensk registreringsmyndighet
för detta ändamål skall samråda med motsvarande myndighet
i Finland och Norge.

En av de större nyheterna i kommitténs förslag är att befattningen med
märkesregistreringen föreslås överflyttad från häradsrätterna
till länsstyrelserna. Enligt 2 § renmärkeslagen skall fastställelsc å renmärke
sökas vid häradsrätten i den ort, där renägaren eller, om han icke själv
är renskötande lapp, den lapp, som vårdar hans renar, har sitt hemvist. Över
ansökningen skall utlåtande avges av lappfogden, som hör renägarna i orten
och inhämtar särskilt yttrande av vederbörande ordningsman.

Kommittén framhåller, att renmärkesärendena numera handläggs på domarkanslierna
av en ensamdomare, ofta en tingsnotarie, som endast har tillgång
till den egna domsagans renmärkesförteckning och därför i regel inte
ger sig in på en mera självständig prövning av det föreslagna märkets lämplighet.
Denna ordning förtjänar enligt kommitténs mening inte att bibehållas.
Kommittén anför vidare bl. a. följande.

Utan vidare är det klart, att tingslagen äro för små för att vara registreringsområden.
Å andra sidan är renskötselområdet så stort att en central
registrering för hela riket ter sig olämplig, särskilt om släktskap och andra
personliga förhållanden skola beaktas vid bedömningen. Det återstår då endast
att anordna registreringen länsvis. Härvid kan registreringen antingen
läggas på länsstyrelsen eller på en av länets underrätter.

Bland lapparna möter man ofta betänkligheter mot en överflyttning av
registreringen från domstol till administrativ myndighet. När renmärkesfrågan
diskuterades vid Svenska samernas riksförbunds årsmöte i Karesuando
1956, var det ett allmänt önskemål att renmärkesärendena skulle bli
kvar hos domstolarna; man syntes misstro giltigheten och »rättskraften»
hos en administrativ registrering. Även de i kommittén ingående lapparna
Fjellström och Åhrén ha varit tveksamma på denna punkt.

Av den registrering hos förvaltningsmyndighet, som förekommer i Finland
och Norge, torde erfarenheterna uteslutande vara goda.

Renmärkesregistreringens syfte är att skapa och bibehålla ordning och
reda, så att förväxling och olovlig ommärkning såvitt möjligt förebyggas

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

och möjlighet finnes att få veta vem som äger ett renmärke. Uppgiften är
ibke i egentlig mening en domstolsangelägenhet utan kan lika väl handhas
av förvaltningsmyndighet. Valet av registreringsmyndighet är närmast en
lämplighetsfråga.

De förhållanden som på sin tid föranledde att registreringen förlädes
till häradsrätterna äro i stort sett icke längre för handen. I nuvarande läge
bör stor vikt läggas vid att man svårligen kan undvara lappfogdarnas medverkan
vid förundersökning och bedömning. Ur den synpunkten ter det sig
naturligast att renmärkesregistreringen överlämnas till länsstyrelserna, till
vilka lappfogdarna äro knutna som föredragande. Med en sådan åtgärd sparas
tydligen en del dubbelarbete.

Av dessa skäl föreslår kommittén — de sakkunniga Fjellström och Åhrén
dock med tvekan men utan formlig reservation — att ärende angående registrering
av renmärke skall upptagas av den länsstyrelse, varunder lappbyn
hör.

Kommittén anser, att det nuvarande förfarandet att i registreringsärendena
höra renägarna i orten och vederbörande ordningsman bör bibehållas.
Föreskriften har dock överförts till förslaget till tillämpningskungörelse.
Däri har också upptagits en bestämmelse om att länsstyrelsen i registreringsärende
skall samråda med annan länsstyrelse och med motsvarande registreringsmyndighet
i Finland och Norge.

Kommittén framhåller vidare, att besvär över länsstyrelsens beslut i registreringsärende
jämlikt 57 § länsstyrelseinstruktionen skall anföras hos
Kungl. Maj:t och att besvärsprövningen bör ligga hos regeringsrätten.

Förutsättningarna för fastställelse av renmärke hänför
sig enligt renmärkeslagen dels till märkets beskaffenhet och dels till sökandens
person. I 3 § renmärkeslagen stadgas att renmärke för att kunna fastställas
skall vara så inrättat, att det tydligt skiljer sig från andra gällande
renmärken inom tingslaget eller angränsande tingslag samt att det inte lätt
kan förändras till sådant äldre märke eller sådant äldre märke förändras
till likhet med det, varå fastställelse sökes. Enligt 4 § får märke inte fastställas
för annan renägare än den som äger rätt till renskötsel jämlikt renbeteslagens
bestämmelser eller är berättigad att ha renar i vård hos renskötande
lapp. Inte heller får renägare samtidigt ha mer än ett fastställt märke.

Kommitténs förslag har i dessa delar väsentligen samma innehåll som
renmärkeslagen. Kraven på att sökanden skall vara berättigad att själv idka
renskötsel eller ha renar i vård hos annan och att han inte samtidigt
får inneha mer än ett registrerat märke återkommer med oförändrat innehåll
i 4 § av förslaget. Olikhetskravet i renmärkeslagens 3 § motsvaras av
6 § i kommittéförslaget. Detta innehåller emellertid därutöver en bestämmelse
om släktmärken, vilken inte har någon motsvarighet i renmärkeslagen.

Mot nu gällande regler anmärker kommittén, att tingslagsgränserna, som
inte är dragna med beaktande av renarnas vandringsvägar, knappast är en

Kungl. Maj:ts proposition nr 6‘4 år 1960

rationell avgränsning. Ett renmärke, som är användbart i en lappby, kan
vara olämpligt i en annan inom samma tingslag belägen by.

Kommittén avvisar även en indelning i särskilda märkesdistrikt efter
finskt mönster och anser att frågan hur långt olikhetskravet geografiskt bör
sträckas måste bedömas särskilt för varje lappby. Med hänsyn härtill föreslår
kommittén i 6 § en sådan bestämning av det allmänna olikhetskravet
att ett renmärke för att kunna registreras skall dels tydligt skilja sig från
annat giltigt renmärke, som användes eller må användas å renar med
vilka sökandens renar kan sammanblandas, och dels ha en form, som såvitt
möjligt skyddar mot olovlig ommärkning.

För att minska risken för förväxling och olovlig ommärkning och för
att underlätta registreringen krävs enligt kommitténs mening en tämligen
sträng standardisering av snittens form och storlek. De närmare bestämmelserna
om märkenas utformning anser kommittén böra meddelas i tilllämpningskungörelsen.

Det av kommittén upprättade förslaget till tillämpningskungörelse innehåller
såsom särskild bildbilaga en redogörelse för tillåtna snitt. Dessa är
uppdelade i tre grupper, nämligen spetssnitt, som berör örspetsarna, samt
stora och små kantsnitt, som endast berör örats fram- eller bakkant. I anslutning
härtill föreslås — främst för att hindra olovlig ommärkning —
vissa bestämmelser om märkningens utförande. Sålunda får kantsnitt inte
beröra örspetsen. På samma öra får inte finnas mer än ett stort kantsnitt.
Vidare föreslås efter finskt och norskt mönster att snitt inte får utsträckas
utöver en tredjedel av örats längd och att kantsnitt dessutom inte får gå
djupare än en tredjedel av örats bredd vid snittet. För att underlätta registreringen
betecknas varje snitt med en bokstav eller siffra.

Förslaget innebär att några inom renskötseln nu använda snitt och snittkombinationer
måste utmönstras såsom olämpliga. Vissa andra nu begagnade
snitt, bl. a. alla bågformade stora kantsnitt, som är sinsemellan lätt
förväxlingsbara, får bibehållas vid märkningen men bör vid registreringen
anses identiska så att de klassificeras under samma siffra eller bokstav.

En nyhet i kommittéförslaget är att bruket med släktmärken legaliseras.
Kommittén yttrar härom bl. a. följande.

Det är sedan gammalt vanligt, att medlemmar av samma släkt ha renmärken
av en för släkten gemensam grundtyp. De stora märkeselement, som
giva ett renmärke dess grundprägel, återkomma på samma platser i släktmedlemmarnas
märken; skillnaden mellan dessa åstadkommes genom småsnitt,
som icke förmå ändra märkets grundkaraktär.

Systemet sammanhänger med bruket att barnen använder faderns eller
moderns märke med tillägg av ett eller flera snitt. Detta kan upprepas i
nya led, till dess tilläggssnitten bli för inånga, så att man blir tvungen alt
övergå till märken av annan grundtyp. Omfattningen av »släkten» växlar
givetvis. Ibland är det fråga om familjen eller syskonkretsen, men exempel
saknas icke på att stora och vitt spridda släkter hålla sig till märken av
cn gemensam grundtyp.

Släktmärkesbruket har stora fördelar, särskilt därigenom att arvskiftena

16 Kungl. Maj. ts proposition nr 64 år 1960

bli lättare att genomföra. Även om ett renmärke icke är direkt känt, kan
man ändå ofta av dess grunddrag utläsa ungefär var märket hör hemma.

Av lätt insedda skäl uppfylla varianterna inom en släktmärkesgrupp inbördes
ofta icke de krav, som man enligt 3 § renmärkeslagen bör ställa på
olikhet mellan renmärkena. Att märkena ändå ofta bli fastställda beror på
att lapparna själva tillåta mycket nära likhet, när märkessökanden hör till
deras egna anhöriga. Bruket av släktmärken bygger ytterst på förtroendet
och samhörigheten inom familjen och den nära släkten. Men så snart ett
sådant märke genom försäljning eller annorledes övergår i främmande händer,
kan likheten med andra märken av samma släkttyp icke blott leda till
allvarliga misshälligheter utan också till oegentligheter.

Alla lappar som vid kommitténs sammanträden yttrat sig i frågan ha
uttalat sig för släktmärkenas bibehållande. Det allmänna önskemålet är att
bruket av släktmärken legaliseras och att skydd i någon form beredes mot
släktmärkes övergång i olämpliga händer.

Kommittén anför vidare, att släktmärkena inte kan en gång för alla avgränsas
från märken som inte är släktmärken. I verkligheten pågår en
ständig nybildning och avveckling av släktmärkesgrupper. Egenskapen av
släktmärke lämpar sig därför inte för registrering. Det måste överlåtas åt
registreringsmyndigheten att i varje särskilt registreringsärende avgöra om
märket bör anses som släktmärke eller inte.

Beträffande innebörden av begreppet släktmärke yttrar kommittén, att i
ordet ligger ett krav på en något så när särpräglad grundtyp och på att denna
grundtyp skall vara gemensam för en större eller mindre krets av anhöriga.
Kommittén föreslår i 5 § den definitionen, att som släktmärke skall
anses märke av en för viss släkt eller släktgren gemensam grundtyp.

I sistnämnda lagrum upptages vidare ett förbud mot att utan särskilda
skäl registrera släktmärke för någon som inte tillhör släkten eller släktgrenen.
Kommittén anför, att förbudet inte kan göras undantagslöst, utan regeln
bör kunna frångås t. ex. då märkessökanden är ingift i släkten eller
av släktmedlem upptagits som fosterbarn.

Även beträffande släktmärken bör enligt kommitténs mening upprätthållas
kravet på att märke för att kunna registreras skall tydligt skilja sig
från annat giltigt märke, som användes eller må användas på renar, med
vilka sökandens renar kan sammanblandas. Däremot anser kommittén, att
det i 6 § första stycket b) upptagna villkoret att märke skall ha en form
som såvitt möjligt skyddar mot olovlig ommärkning, bör kunna efterges
för släktmärkenas del. Förutsättning härför skall dock vara, att registreringen
medges av innehavare av sådant äldre märke inom märkesgruppen,
som lätt kan förändras till likhet med det nya märket och som användes
inom område, där sammanblandning kan befaras med märkessökandens
renar. I enlighet härmed har 6 § andra stycket i förslaget avfattats.

Beträffande registreringssystemet anför kommittén, att ett
renmärkesregister bör medge en snabb identifiering av redan registrerade
märken och en såvitt möjligt säker bedömning av frågan, huruvida ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

föreslaget nytt renmärke är så beskaffat, att det inte får störande likhet
med äldre märken. De vid häradsrätterna förda renmärkesförteckningarna,
vari märkena upptages i kronologisk ordning efter fastställelsedagen, fyller
inte dessa krav.

Det system, som kommittén föreslår, beskrives i betänkandet på i huvudsak
följande sätt.

Märkessnitten indelas i tre grupper, nämligen spetssnitt, stora kantsnitt
och små kantsnitt. I bildbilagan till tillämpningskungörelsen har de 20
spetssnitt, som enligt kommitténs förslag få användas, numrerats med 1—
20; härtill kommer frånvaro av spetssnitt, som betecknas med talet 0. I
bilagan betecknas de stora kant snitten med X och Y och de små kantsnitten
med a och b. Vänsterörat betecknas med V och högerörat med H och
snitten angivas i ordning från örspetsen in mot örats bas. Vid registreringen
erhålles av vänstra örats spetssnitt 21 huvudgrupper, V0—V20. Av högra
örats spetssnitt fås i varje sådan huvudgrupp 21 undergrupper, HO—H20.

Inom de 441 registergrupper, som på detta sätt erhålles, kan märkena
ordnas i undergrupper med ledning av kantsnitten. Detta kan ske på flera
sätt. Lämpligt kan vara att ordna märkena i 5 undergrupper med ledning
av vänsterörats stora kantsnitt; femte undergruppen bildas av den märkesgrupp,
som saknar stort kantsnitt. Inom envar av dessa 5 undergrupper eihålies
därefter en indelning i 5 grupper med ledning av högra örats stora
kantsnitt (eller frånvaron av sådant snitt).

Inom de (21 - 21 -5-5 =) 11 025 grupper, som bildas av de stora kantsnitten
i kombination med spetssnitten (och av vilka uppenbarligen de
flesta komma att stå tomma), kunna märkena slutligen ordnas alfabetiskt
efter de små kantsnittens bokstavsbeteckningar, varvid först användas vänsterörats
småsnitt i »täljaren», sedan vänsterörats småsnitt i »nämnaren»,
och i sista hand högerörats småsnitt.

Varje renmärke erhåller enligt detta system en registerformel, som antecknas
på upplägget för ifrågavarande märke. På upplägget skall dessutom
märket avbildas och anteckning göras om den lappby, där renmärket skall
användas, och om renägarens namn och hemvist. Registret tänkes ordnat
som ett kortsystem med synliga rubriker efter förebild av domstolarnas nya
förmynderskapsböcker. Vid förslaget har fogats ett formulär till registerblad.
Kommittén framhåller, att formuläret är uppställt på sådant sätt att
bevis om beviljad registrering skall kunna utskrivas medelst genomslag
samtidigt med registerbladet.

De närmare bestämmelserna om renmärkesregistrets förande har upptagits
i förslaget till tillämpningskungörelse. Kommittén framhåller, att om
antalet märken är stort ett eller flera hjälpregister kan underlätta olikhetsprövningen.
Några föreskrifter om hjälpregister anser kommittén dock
inte erforderliga, utan varje länsstyrelse får själv bedöma om behov av
hjälpregister föreligger och efter vilken grund det skall läggas upp.

Om någon genom avtal eller på annat sätt förvärvar rätt till
annans fastställda ren in ä r k e gäller enligt 6 § 1 mom. rcnmärkeslagen
alt förvärvaren efter anmälan kan få märket registrerat för sin

2 Ilihanrj till riksdagens protokoll 1''JOO. 1 samt. Nr 04

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

räkning. Härvid sker ingen annan prövning än att häradsrätten tillser att
villkoren enligt 4 § är uppfyllda, d. v. s. att sökanden har rätt att driva renskötsel
eller ha renar i vård hos annan och inte förut har fastställt renmärke.

Kommittén anför härom bl. a. följande.

Den nuvarande regeln är mindre lämplig, i det att den förbiser, att ett
märke, som kan godtagas för en ägare, icke alltid passar lika bra i en annan
ägares hand.

I Sverige förekommer sedan gammalt en viss handel med renmärken.
Fånget kan avse märket jämte däri inmärkta renar, men ej sällan är det
uteslutande »renmärkesprotokollet», som går ur hand i hand som handelsvara.
I ett fall har priset för ett dylikt »renlöst» märke överstigit 1 000 kronor,
varvid tjailigen de förfalskningsmöjligheter, som märket erbjudit, varit
avgörande för prissättningen.

Enligt kommitténs mening föreligga icke tillräckliga skäl att helt frånkänna
renmärkesöverlåtelser giltighet. En lagstiftning av denna innebörd
skulle hur som helst svårligen kunna göras effektiv. Däremot bör registreringsmyndigheten
kunna neka registrering av uppenbart olämpliga fång. Saken
här betydelse särskilt för släktmärkenas del. Men även i andra fall synes
det önskvärt, att registreringsmyndigheten får taga någon hänsyn till
sökandens personliga kvalifikationer. En rentjuv — som kanske fått sitt
märke avlyst enligt 9 § i kommitténs förslag till lag om renmärken — bör
icke betros med vilket renmärke som helst; olikhetskravet bör med andra
ord få skärpas, då förfalskningsrisken bedömes som stor med hänsyn till
sökandens person.

När registrering begäres av förvärvat märke, bör registreringsmyndigheten
alltså pröva om märket kan registreras för förvärvaren. Den regel härom,
som upptages i 7 § i lagförslaget, innebär att prövningen skall innefatta
en ny likhetsprövning och att vid prövningen skall beaktas i lagförslaget
uppställda särregler för släktmärken.

Om märkt ren genom laga fång övergår till ny ägare, får enligt 8 § rcnmärkeslagen
å renen bibehållas det redan anbragta märket, försett med sådant
av ordningsmannen i lappbyn gillat avbrott, som kan vara erforderligt
för att skilja renen från andra renar med samma huvudmärke. För sådan!
avbrottsmärke fordras inte fastställelse. Kalv efter renko, som är försedd
med avbrottsmärke, skall märkas med ägarens fastställda märke.

Kommittén framhåller, att en markering av en äganderättsförändririg
beträffande märkta renar i allmänhet brukar ske antingen genom a vbrottsmärkning,
varom bestämmelser ges i 8 § renmärkeslagen, eller
genom ommärkning, som inte är reglerad i renmärkeslagen.

Avbrottsmärkning tillgår oftast så att ett tilläggssnitt görs till huvudmärket.
Undantagsvis åstadkommes avbrott genom ändring av befintligt
snitt eller genom att småsnitt skäres ihop till ett stort kantsnitt. Förekomsten
av avbrottsmärken är i allmänhet ringa och bruket av dem avtager
alltmer. I de nordligaste lapptrakterna förekommer i viss omfattning att
lappdrängar får sin lön i renar, som tillförs dem genom att det renarna
åsatta märket förses med avbrott. I övrigt har avbrottsmärkningen prak -

Kungl. Maj. ts proposition nr 6A år 1!)60

tisk betydelse endast vid arvskiften, i norra Jämtland måhända också i
någon mån vid handel med livrenar.

Ommärkning innebär att det å renen anbragta märket ändras till förvärvarens
märke. Ehuru renmärkeslagen saknar regler härom anses ommärkning
tillåten, om laga fång föreligger. Enligt allmän åsikt bland lapparna
bör vittnen närvara vid ommärkning. Lovlig ommärkning förekommer
i det stora hela endast vid arvskiften. I norra Jämtland lär ommärkning
ibland förekomma vid köp av livrenar.

Kommittén framhåller vidare, att lagen måste anvisa någon metod för
markering av äganderättsförändringar. I förvärvarens intresse måste fordras
att denna markering är beständig. Kommittén anser, att man inte kan
undvara vare sig ommärkning eller avbrottsmärkning, och yttrar i fortsättningen
bl. a. följande.

Ingendera metoden kan anses ur säkerhetssynpunkt medföra större olägenheter
än den andra. Om ommärkning kan ske enligt reglerna om renmärkes
utformning, synes ommärkning böra föredragas framför avbrottsmärkning.
Bruket av avbrottsmärken har bestämda nackdelar, som sakna
motsvarighet vid ommärkning; därjämte är det för den nye ägaren värdefullt
att få renen märkt i sitt registrerade märke. Härtill kommer att ett
avbrottsmärke aldrig uppfyller olikhetskravet gentemot överlåtarens märke
och att ett avbrottsmärke — trots ordningsmannens ofta omfattande
märkeskunskap — lätt kan få störande likhet med andra giltiga märken.
I överensstämmelse härmed har i 10 § första stycket i kommitténs lagförslag
föreskrivits, att om märkt ren genom laga fång övergår till ny ägare,
må renen ommärkas till förvärvarens märke, om så kan ske enligt de föreskrifter,
som givits om renmärkes utformning, och att i annat fall å renen
må bibehållas det förut anbragta märket, försett med sådant avbrott,
som erfordras för att skilja renen från andra renar med samma huvudmärke.

Överlåtaren är den som i första hand har att bedöma, om han vill betro
förvärvaren med rätt till ommärkning eller avbrottsmärkning. Vid andra
fång än sådana som ske genom giftorätt, arv eller testamente, bör därför
överlåtarens samtycke fordras till ändring av snittmärkningen. Bestämmelse
härom har upptagits i 10 § andra stycket i förslaget.

Med hänsyn til! de risker och olägenheter som äro förenade med ommärkning
och avbrottsmärkning måste en tämligen ingående kontroll upprätthållas
över sådana åtgärder. Sådan åtgärd bör få företagas endast med
ordningsmans medgivande och i närvaro av ordningsmannen eller två vittnen,
10 § första och tredje styckena i lagförslaget. Sista stycket av 10 §
ålägger ordningsmannen att föra förteckning över de ommärkningar och
avbrottsmärkningar, till vilka han lämnat tillstånd, och att utan dröjsmål
underrätta registreringsmyndigheten om avbrottsmärkning. Närmare föreskrifter
om förteckningens förande och om innehållet i underrättelse kunna
av länsstyrelsen utfärdas enligt 13 § 2 mom. renbeteslagen.

Registrering av avbrottsmärken bör i likhet med vad f. n. gäller icke
komma i fråga. I renmärkesregistret måste emellertid anteckning ske om
avbrottsmärkning, bl. a. av den anledningen att clt avlyst märke ibland
icke kan ånyo registreras, så länge avbrott till märket äro giltiga.

Den ordningsman, som enligt förslaget har att bestämma om ommärkning,
blir, enär annat ej angives, ordningsmannen i den lappby, där om -

Kungl. Maj:ts proposition nr 6h år 1960

märkningen äger rum. För avbrottsmärkning bör däremot lämpligen fordras
medgivande av ordningsmannen i den lappby, dit den nye ägaren hör.

Närmare föreskrifter om beskaffenheten av avbrott höra på grund av 1 §
andra stycket i lagförslaget hemma i tillämpningsförfattningen. Ett avbrottsmärke
bör icke få sudda ut det äldre märkets grundprägel eller avlägsna
eller ändra befintliga snitt. I förslaget till kungörelse föreslås, att
avbrott blott får åstadkommas genom tillägg av ett eller flera små kantsnitt.

Beträffande giltighetstiden för avbrottsmärke föreslår kommittén i 10 §
fjärde stycket att avbrottsmärkt ren inte får behållas längre än tio år efter
det ordningsmannens medgivande gavs. Kommittén framhåller att detta
stadgande gäller även beträffande kalvar, som enligt 11 § andra stycket
i förslaget — vilket motsvarar 9 § 2 mom. i gällande renmärkeslag — blivit
märkta med avbrottsmärke. Att tiden i vissa fall kan förkortas framgår
av vad senare sägs beträffande kollisionsfallen.

Renmärkeslagen innehåller i 5 § första stycket en regel om avlysning
av renmärke. Sålunda skall den som innehar fastställt renmärke
och inte längre vill begagna detsamma vid renmärkning anmäla detta hos
häradsrätten, som har att avlysa märket. I andra stycket av samma paragraf
föreskrivs att, om fastställt renmärke inte under tio år varit begagnat
vid renmärkning, fastställelsen skall anses ha förfallit ändå att avlysning
ej skett.

Kommittén anser, att regeln i 5 § första stycket renmärkeslagen bör bibehållas
i den nya lagen. Regeln motiverades på sin tid med principen att
ingen får ha mer än ett fastställt märke. Denna princip bör enligt kommitténs
mening också föranleda att förvärvat märke avlyses, om fånget
inte leder till registrering, vare sig detta beror på att registrering vägras
förvärvaren eller på att denne underlåter att inom viss tid söka registrering.

Även stadgandet i 5 § andra stycket renmärkeslagen bör enligt kommittén
bibehållas. Lagtexten blir dock enklare, framhåller kommittén, om hithörande
fall behandlas som övriga avlysningsfall.

Enligt förslaget bör avlysning vidare ske, när märket efter överlåtelse eller
avflyttning inte vidare skall begagnas i lappby, som tyder under länsstyrelsen.
Likaså bör märke avlysas när de betingelser bortfallit som enligt
renbeteslagen grundar rätt att bedriva renskötsel eller att ha renar i
vård hos renskötande lapp.

Bestämmelser i enlighet med dessa överväganden har upptagits i 8 §
av förslaget. Beslut om avlysning meddelas av länsstyrelsen.

För det fall att renmärke avlysts eller eljest inte längre skall begagnas
finns i renmärkeslagen vissa bestämmelser, som ger renägaren en frist
för avveckling av de renar, som är försedda med märket. Sålunda
får enligt 5 § första stycket ett märke, som avlysts efter anmälan av ren -

Kungl. Maj:ts proposition nr 6b år 1960

ägare, som inte längre vill begagna det, inte utan hans samtycke fastställas
för annan renägare, innan fem år förflutit från avlysningen. I andra
stycket stadgas som nämnts att om fastställt renmärke inte under tio år
varit begagnat vid renmärkning, anses fastställelsen ha förfallit, ändå atl
avlysning inte skett.

Kommittén anför, att det ur allmän synpunkt är önskvärt att ett märke,
som skall avvecklas, bringas ur världen så fort som möjligt. Vid fristens
bestämmande måste man emellertid också i ägarens intresse beakta renens
ekonomiska livslängd. Kommittén förordar att, eftersom det endast i sällsynta
undantagsfall är ur ekonomisk synpunkt försvarligt att låta en ien
bli mer än tio år, denna tidslängd sättes som ordinär avvecklingsfrist. Bestämmelser
härom upptages i 8 § andra stycket av förslaget. I anslutning
härtill föreslås en bestämmelse av innebörd att märket under denna avvecklingstid
inte får utan ägarens samtycke registreras för annan. För
vissa kollisionsfall, som jag strax skall nämna, föreligger enligt förslaget
möjlighet att fastställa kortare avvecklingsfrister.

Renmärkeslagen saknar regler för de kollisionsfall, som uppkommer
då fastställt renmärke visar sig vara alltför likt ett äldre märke.
Kommittén framhåller emellertid, att av allmänna rättsgrundsatser torde
följa att envar som har intresse därav kan vid domstol föra talan mot
märkeshavare om hävande av fastställelsen eller registreringen och om förbud
att använda märket. Kommittén har sig dock inte bekant något fall
där sådan rättegång förts.

Enligt kommitténs mening bör i en ny renmärkeslag uttryckliga regler
ges om kollisionsfallen. Sådana regler har upptagits i förslagets 9 §. De
åtgärder som där anvisas är avlysning och ändring. Sistnämnda åtgärd
kan avse antingen det ena märket eller båda märkena. Om märket redan
är avlyst eller om fråga är om avbrottsmärke skall i stället för avlysning
tillgripas förkortning av märkets giltighetstid. Bestämmelsen förutsätter
för sin tillämpning att förväxlingsrisken medför avsevärd olägenhet. Kommittén
framhåller, att det inte bör räcka med att enstaka strövrenar kan
befaras gå förlorade.

I 9 § andra stycket föreslås en bestämmelse om att registrerat märke,
som missbrukas till olovlig ommärkning, kan avlysas om så påkallas för
att förebygga fortsatt brottslighet.

I samband med beslut om avlysning eller ändring av märke skall enligt
förslaget bestämmas tid som med hänsyn till förhållandena kan anses skälig
för att avveckla märket eller genomföra ändringen.

Beträffande frågan, åt vilken myndighet prövningen av kollisionsfallen
bör anförtros, yttrar kommittén följande.

EU beslut om avlysning eller ändring av ett märke kan åsamka den därav
drabbade renägaren kostnader, besvär och risk för ekonomisk förlust.
Vid valet av åtgärd kan det bli nödvändigt att avgöra vilken av två ren -

Kungl. Maj:ts proposition nr 6b år 1960

ägare med lika eller snarlika märken som skall bibehållas vid rätten till
märket. Dessa förhållanden tala i och för sig för att lösningen av kollisionsfallen
bör ankomma på domstol. Emellertid måste domstolshandläggning
för de allra flesta fallen anses vara ett alltför dyrt och omständligt
förfarande. Härtill kommer att det i kollisionsfallen oftast är bäst om
ingripandet sker så tidigt som möjligt. Får tiden gå, blir skadan lätt större
och svårare att komma till rätta med. Förslaget tillägger därför i kollisionsfallen
registreringsmyndigheten befogenhet att även mot märkeshavarens
vilja avlysa eller ändra hans märke eller förkorta dess giltighetstid.

Kommittén anlägger vidare vissa synpunkter på frågan, vilken åtgärd
som bör väljas i ett kollisionsfall, och uttalar att valet måste bero av omständigheterna;
någon allmän regel kan inte ges. En huvudsynpunkt bör
vara att de menliga följderna skall bli så små som möjligt. Vid avlysning
eller förkortning av giltighetstiden bör i regel ett yngre märke få vika för
ett äldre; men finns endast några få renar i det äldre märket, kan det
stundom vara rimligare att det yngre märket bibehålies. Ofta torde ändring
av båda märkena, t. ex. genom tillägg av småsnitt med olika placering, te
sig som den riktiga åtgärden.

I såväl renmärkeslagen som renbeteslagen finns vissa för renmärkesförhållandena
betydelsefulla bestämmelser om inflyttning till lappby Enligt

6 § 2 mom. renmärkeslagen gäller, att lapp, som flyttar med renar
till lappby inom annat tingslag, inom ett år efter inflyttningen skall
hos häradsrätten anmäla sitt fastställda renmärke till registrering. Flyttning
inom tingslag föranleder ingen registrering.

Av 9 § 1. första stycket renbeteslagen framgår, att inflyttning till lappby
i regel förutsätter länsstyrelsens tillstånd och att vid tillståndsprövningen
skall beaktas bl. a. huruvida renmärke, som är renarna åsatt, lämpligen
kan begagnas i den nya miljön; inflyttar lapp till lappby utan erforderligt
tillstånd, kan länsstyrelsen enligt 9 § 2. framtvinga rättelse, i sista hand
genom förordnande att renarna, levande eller slaktade, skall försäljas för
ägarens räkning. Lapp, som tagit tjänst som biträde i renskötsel inom
främmande lappby, är enligt 9 § 1. andra stycket berättigad att utan tillstånd
återflytta med sina renar till den lappby han förut tillhört. Vidare
kan skötesrenägare med de undantag, som framgår av 14 § 1. och 58 § 7)
första stycket renbeteslagen, utan tillstånd flytta sina renar från en lappby
till en annan.

Kommittén framhåller, att flyttning av märkta renar alltid kan medföra
oreda i märkesförhållandena och inte bör få förekomma utan att dessförinnan
tillsetts, att det renarna åsatta märket är användbart inom den
nya lappbyn. För likhetsprövningen måste registreringsmyndigheten ha
överblick över märkesbeståndet i varje särskild lappby. Renmärke skall
därför enligt 1 § tredje stycket i förslaget till lag om renmärken registreras
för användning i viss lappby. Regeln innebär, att renar i registrerat

Kungl. Maj:ts proposition nr 6b år 1960

märke inte får flyttas, innan märket registrerats för användning i den lappby
dit flyttningen skall ske.

Renar kan enligt förslaget vara försedda med avlyst märke eller med
icke registerat avbrottsmärke. Kommittén föreslår med hänsyn härtill i
förslaget till lag om ändring i renbeteslagen, att 9 § 1. andra stycket renbeteslagen
upphäves och att reglerna i 9 § 1. första stycket och 2. renbeteslagen
göres tillämpliga å flyttning av skötesrenar.

Rcnmärkeslagen innehåller i 9 § vissa bestämmelser om kalvmärkning
och behandlingen av omärkta renar. Märkning av
renkalvar, som fötts under året, skall sålunda vara verkställd före den 1
november. Försittes tiden äger ordningsmannen, om han finner det lämpligt,
låta verkställa märkningen på den försumliges bekostnad (1 mom.).
Äldre omärkt ren, som anträffas inom lappby eller eljest i någon lapps
hjord, skall överlämnas till ordningsmannen samt slaktas och försäljas eller
också levande försäljas samt förses med nye ägarens märke. Av medel,
som inflyter genom försäljningen, erhåller ordningsmannen skälig gottgörelse,
varefter den återstående behållningen tillfaller lappbyn (3 mom.
första stycket). Samma regler gäller beträffande omärkt årskalv, som inte
följer modern och som påträffas efter den 1 november.

Kommittén anför beträffande tillämpningen av dessa regler följande.

Bestämmelsen om ordningsmannens rätt att på den försumliges bekostnad
låta verkställa kalvmärkning har icke kommit i tillämpning på avsett
sätt; det torde ytterst sällan hända att han begagnar sig av denna befogenhet.

Av kommitténs undersökningar har framgått, att kalvarna till stor del
bli märkta före utgången av oktober, men att kalvmärkning inom hela renskötselområdet
pågår vintern igenom och att man överallt anser sig oförhindrad
att märka kalv, så länge den följer vajan. Ingenstädes anses det
lovligt att märka kalv som ej följer märkt vaja. Vid vårmärkning och senare
märkning anlitas ofta vittnen.

Varje försummelse av kalvmärkningen går ut över renägaren själv. Lapparna
förstå överallt, att kalven bör märkas så tidigt^ som möjligt, helst
före brunsttiden i oktober, medan digivningen ännu pågår och kalven säkert
tyr sig till modern. Att i vissa trakter oförsvarligt många kalvar förbli
omärkta, beror enligt kommittén icke på bristande vilja hos lapparna utan
på ett långt framskridet förfall i arbetsordningen. Enligt lapsk uppfattning
är det närmast självklart, att en kalv får märkas så länge den följer modern.
En lagstiftare måste emellertid också beakta att sen märkning ger
»bekvem anledning till tyveri av kalve» (Indstilling 1910, s. 32). Ju kortare
tid som återstår till dess kalven lämnar sin moder, ju mindre är risken att
en falskmärkning uppdagas. Faran för rättsstridig kalvmärkning minskas,
om man för sen märkning kräver närvaro av ordningsmannen eller vittnen.
Vid kommitténs sammanträden ha blott få lappar opponerat sig mot
vittnestvång vid sen märkning; de flesta ha förordat sådant tvång som nödvändigt
för kontrollen.

Beträffande förslagets innehåll i förevarande delar yttrar kommittén följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

Kommittén föreslår i 11 § första stycket, att kalvmärkningstiden utsträckes
till och med april. Senare märkning bör icke tillåtas, bl. a. enär det är
vanskligt att avgöra, om det verkligen är modern en tjermak1 följer, när
den i något enstaka fall tyr sig till en bestämd vaja. — Med den 30 april
som slutdag ernås en önskvärd överensstämmelse med den norska lagen.

Vittnestvång föreligger enligt förslaget för märkning, som sker efter den
31 december. Vittnena (ordningsmannen) ha tydligen till uppgift att förvissa
sig om att kalven tillhör den som vill märka den.

Har kalv ej blivit märkt inom den tillåtna kalvmärkningstiden, skall enligt
förslaget ägarens rätt till djuret upphöra. Detta framgår av 12 § första
stycket i förslaget, enligt vilken ren, som ej blivit märkt inom den i 11 §
föreskrivna tiden, skall av ordningsmannen slaktas och säljas eller ock levande
säljas och förses med nye ägarens märke.

Kommittén uppger, att försäljningen av äldre omärkta renar, s. k. helöringar,
är bykassornas främsta inkomstkälla och att lapparna allmänt
önskar att nuvarande ordning beträffande dispositionerna av försäljningssummorna
skall bibehållas. Att så sker anser kommittén emellertid icke
utan vidare självklart. Kommittén anför härom bl. a. följande.

I trakter, där kalvmärkningen i högre grad försummas, skulle det — till
utjämnande av orättvisor och som ett incitament till en mera energiskt bedriven
märkning — kunna tänkas ändamålsenligt, att helöringsmedlen helt
eller delvis indroges t. ex. till statens lappfond för att komma flera lappbyar
till godo.

Regeln att helöringsmedlen skola tillfalla lappbyn torde bygga på ett
antagande, att de omärkta djuren i huvudsak härröra från lappbyn. Denna
förutsättning håller säkerligen streck i samtliga lappbyar norr" om Storlienbanan.
Antalet sålda helöringar är där i regel litet och bykassornas inkomster
blygsamma.

I lappbyarna söder om järnvägen (d. v. s. Idre, Tännäs, Mittådalen, Handölsdalen,
Tranris och Tåssåsen) har försäljningen av helöringar en omfattning
som saknar motsvarighet på andra håll. Hur som helst är företeelsen
lokal, förmodligen också tillfällig med hänsyn till de energiska åtgärder
som pågå till renskötselns uppryckning i dessa trakter.

Kommittén har därför i förslaget till lag om renmärken, 12 § första stycket,
bibehållit nuvarande regel, att av medel, som inflyta genom försäljning
av omärkta renar, ordningsmannen skall erhålla skälig gottgörelse, varefter
den återstående behållningen tillfaller lappbyn.

Kommittén har till 11 § andra stycket i förslaget överfört de nuvarande
reglerna i 9 § 2. renmärkeslagen, som innebär att lapp, som under renmärkning
påträffar annans renko med omärkt kalv i sin hjord, är pliktig att mot
gottgörelse av ägaren märka kalven med moderns märke, eller, om detta är
avbro ttsmärke eller avlyst märke och han äger kännedom om ägarens fastställda
märke, med detta. Kommittén anför i anslutning härtill, att dessa
regler, som innefattar en erinran om vad god sed bjuder, åsidosättes på
sina håll mer eller mindre systematiskt. En kriminalisering av underlåtenhet
att följa reglerna kan enligt kommitténs mening inte komma i fråga.
Kommittén yttrar, att en förbättring av förhållandena möjligen kan ernås

1 En kalv benämnes tjermak (i sydliga lapptrakter tjorm) efter det att en ny kalv fötts.

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

genom en höjning av den ersättning som enligt byordningarna utgår för
sådan märkning (f. n. en krona för varje kalv).

Beträffande förfarandet vid nedslaktning och försäljning av omärkta renar
yttrar kommittén följande.

På de flesta håll säljas helöringarna på offentlig auktion till den högstbjudande.
I sydbyarna i Jämtlands län sker försäljningen ofta under hand,
varvid bymedlemmarna gynnas genom kraftig nedsättning av priset. I en
lappby (Mittådalen) har förekommit, att den herrelösa kalvmassan skiftats
emellan renägarna i proportion till deras reninnehav. För dessa kalvar gottskrevs
bykassan eu billig ersättning, som ofta icke betalades. Vid ingången
av 1956 hade Mittådalens bykassa helöringsfordringar utestående till belopp
av över 38 000 kronor.

Dylika förfaranden, som innefatta en förtäckt utdelning av bykassan, synas
böra motverkas genom föreskrifter i byordningarna.

Om inom lappby eller eljest i lapps hjord anträffas ren, vars märke
blivit förstört eller förfalskat eller är okänt, skall renen
enligt 10 § renmärkeslagen omhändertagas och vårdas av ordningsmannen
eller den lapp han därom anmodar. Dylik ren skall därefter vid tillfälle,
då lapparna i trakten mera allmänt samlas, uppvisas för dem. Finnes därvid
sannolika skäl för att renen tillhör uppgiven renägare, äger denne återtaga
renen mot erläggande av skälig skötarlön och ersättning för andra kostnader.
I annat fall skall renen genom ordningsmannens försorg nedslaktas och
försäljas. Inflytande försäljningsmedel tillfaller lappbyn efter avdrag för
skälig gottgörelse till ordningsmannen; var märket okänt, skall emellertid
genom ordningsmannens försorg en noggrann avbildning av märket insändas
till lappfogden, som på lämpligt sätt kungör märket med uppfordran till ägaren
att anmäla sig inom två år från försäljningsdagen, vid äventyr att behållningen
av försäljningen tillfaller lappbyn.

Kommittén anför beträffande dessa bestämmelser följande.

De svenska reglerna, som äro skrivna med sikte på en intensivt driven
renskötsel, kunna numera icke i allo tillämpas. Ren, som har ett oklart märke,
omhändertages icke för vård av ordningsmannen eller annan bestämd
lapp. Om köpare äro tillstädes, säljes renen i regel, så snart den anträffas
av ordningsmannen. Försäljningen sker genom offentlig auktion. Om antagbart
bud icke erhålles, får renen gå kvar i den hjord, där den finnes; i uppenbara
förfalskningsfall brukar ordningsmannen dock sälja renen genast, även
om priset blir lågt. På de flesta håll föreskriver ordningsmannen, att renen
skall slaktas, men på en del trakter får köparen stundom märka om renen
eller förse den med avbrottsmärke. Avbildning av sålda renars märken insändes
över allt till lappfogden; denne kungör märkena genom uppvisning
bl. a. vid lappbyarnas sammanträden. Föreskriften om 2-årspreskription
uppehälles icke i praktiken; ordningsmännen bruka utbetala köpeskillingen
även efter tidens utgång.

Kommittén uttalar, att renar med oklara märken inte bör få gå kvar i
hjordarna. Ren, vars märke är förfalskat, förstört eller okänt, skall därför
enligt 12 § andra stycket i förslaget slaktas och säljas. Detsamma föreslås
skola gälla i fråga om ren, vars märke inte är utfört enligt föreskrifterna

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

om märkes utformning. Standardiseringen av märkessnitten kan enligt kommitténs
mening svårligen upprätthållas utan ett sådant korrektiv. Slakten
och försäljningen skall liksom nu ombesörjas av ordningsmannen i den
lappby, där renen anträffas. Finns sannolika skäl alt renen tillhör uppgiven
renägare, äger denne enligt förslaget få ut köpeskillingen med avdrag för
skälig gottgörelse till ordningsmannen; i annat fall skall behållningen tillfalla
lappbyn.

Kommittén anser, att särskild regel om preskription av renägarens rätt
till behållningen är onödig och hänvisar till att enligt föreliggande förslag
till nya bestämmelser om fordringspreskription m. m. (SOU 1957: 11) hithörande
fordringar torde bli underkastade korttidspreskriplion.

Kommittén anför, att närmare föreskrifter om förfarandet vid nedslaktning
och försäljning har sin plats i byordningarna. Enligt sådana bestämmelser
bör ordningsmannen vara skyldig att i erforderlig omfattning rådgöra
med registreringsmyndigheten, innan han bedömer ett märke som okänt, och
att till registreringsmyndigheten lämna uppgift om märkena på de renar
som slaktats och sålts, så att äganderätten till renarna om möjligt blir klarlagd.

I 12 § tredje stycket föreslår kommittén en bestämmelse av innebörd att,
om i andra fall än de tidigare anförda, ren med ogiltigt märke påträffas,
länsstyrelsen äger förordna att renen skall slaktas och säljas för ägarens räkning.
Kostnaden för renens omhändertagande, slakten och försäljningen
skall utgå ur köpeskillingen. Att länsstyrelsen skall äga bestämma i dessa
fall motiverar kommittén med att det här kan vara fråga om ett stort antal
djur.

Med giltigt märke menas i kommitténs förslag dels märke, som är registrerat
enligt den nya lagen, dels avlyst märke eller avbrottsmärke, så länge
renar med stöd av lagen behålls i märket, dels motsvarande kategorier finska
och norska märken. Övergångsvis blir äldre märken att anse som giltiga
i den omfattning som framgår av övergångsbestämmelserna.

Kommitténs förslag beträffande förfarandet med omärkta renar och renar,
vars märken förfalskats, förstörts eller är okända, föranleder vissa följdändringar
i 11 § renbeteslagen.

Kommittéförslaget innehåller en del ändringar av renmärkeslagens
straff- och process rättsliga regler.

Med böter straffas enligt 11 § 1. renmurkeslagen den som vid märkning
av egna renar eller av renar, vilka han har under sin vård, begagnar märke,
som inte blivit för renägaren fastställt, eller märke, som är avlyst. Undantag
gäller beträffande avbrottsmärke.

Kommittén anför härom följande.

Del är här fråga om överträdelse av de reglementariska föreskrifterna i
1 och 5 §§, begången av den, som är ombetrodd vården av den hjord, inom
vilken märkningen sker; om åter lapp, i vilkens hjord en främmande renko

Kungl. Maj ds proposition nr 6''i år 1960

med kalv tillfälligtvis inkommit, märker kalven med moderns märke, och
detta sedermera befinnes vara ett icke fastställt märke eller märke, som
blivit avlyst, föreligger ej straffbarhet.

Straffbestämmelsen i It § 1. renmärkeslagen har sällan tillämpats. Den
hör emellertid bibehållas med hänsyn till den oreda som kan orsakas genom
användning av otillåtna märken. Den av kommittén föreslagna motsvarigheten
till stadgandet, 14 § första stycket i lagförslaget, nämner ej märke,
som är avlyst, enär sådant märke icke kan anses vara för renägaren registrerat.

I 11 § 2. renmärkeslagen stadgas bötesstraff för den som anbringar sitt
märke å omärkt ren, till vilken han inte är ägare. Bestämmelsen är tilllämplig
endast när förseelsen inte är straffbar efter allmän lag.

Kommittén framhåller, att vid stadgandets tillkomst den föreställningen
synes ha varit spridd, att omärkta renar vore herrelös egendom, hemfallen
åt envar som ville tillägna sig dem. En dylik föreställning är inte längre
för handen; man har numera allmänt klart för sig att en omärkt ren tillhör
antingen moderdjurets ägare eller lappby. Kommittén yttrar vidare, att
den som i sitt märke märker ren, som han inte äger, praktiskt taget alltid
gör sig skyldig till förmögenhetsbrott, i regel stöld. Någon motsvarighet
till straffbestämmelsen ill § 2. har därför inte upptagits i kommitténs förslag.

Ill § 3. renmärkeslagen stadgas bötesstraff för den som vid renmärkning
begagnar förvärvat renmärke, innan märket blivit registrerat för honom.
På enahanda sätt straffas den som efter flyttning till lappby i annat tingslag
underlåter att anmäla sitt märke till registrering.

Förstnämnda gärning blir enligt kommitténs förslag straffbar enligt
nyssnämnda 14 § första stycket. Beträffande anmälan om flyttning till annan
lappby framhåller kommittén, att renar i registrerat märke enligt förslaget
inte får flyttas till annan lappby, innan märket registrerats för användning
i den nya lappbyn. Förslaget upptager därför inte någon bestämmelse
om straff för registreringsförsummelse i flyttningsfallen.

Utan motsvarighet i gällande lag är ett av kommittén föreslaget stadgande
i 14 § andra stycket om bötesstraff för åsidosättande av de kontroll- och
säkerhetsföreskrifter, som förslaget uppställer för ommärkning, avbrottsmärkning
och kalvmärkning.

I 12 § renmärkeslagen kriminaliseras vissa gärningar, som ger anledning
till misstanke om stöld.

Med böter straffas, enligt 1 mom., den som inom Norrbottens, Västerbottens
eller Jämtlands län innehar oarbetad renhud, varå öronen blivit bortskurna
eller renmärket eljest förstört, om han inte kan visa, att renmärket
blivit utan bedräglig avsikt borttaget eller förstört, och, enligt 2 mom., den
som inom Norrbottens eller Västerbottens läns lappmarker eller å renbetesfjällen
i Jämtlands län anträffas forslande kött av slaktad ren utan tillhörande
renhud under sådana förhållanden, att antagas kan, att köttet
föres från slakt ute å mark.

Kungl. Maj:ts proposition nr 6''t år 1960

Bestämmelser ges vidare om beslag dels å hud och kött, som avses i 1 och
2 mom., dels å hud eller kött efter slaktad ren, som finnes dolt eller undanstucket
å plats, som inte kan anses såsom vanligt förvaringsställe, såsom i
lada, i höstack eller ute å mark. Beslagsrätt tillkommer allmän åklagare,
lappfogde, lapptillsyningsman och ordningsman.

Kommittén, vars förslag inte upptager någon motsvarighet till 12 § renmärkeslagen,
anför härom i huvudsak följande.

Den presumtion, som ligger bakom 1 inom., är gammal. Den, som vid renslakt
tager bort öronen och ej låter dem följa med skinnet, anses ha stulit
skinnet och den ren som burit det, såframt han ej kan bevisa skinnets lagliga
åtkomst. Samma regel omtalas 1796 från Finnmark.

Beglerna i 12 § ha, såvitt känt är, icke tillämpats på senare årtionden. De
tillkommo på en tid, då lappmarkerna på ett helt annat sätt än nu voro
en väglös ödemark. Kommunikationerna äro i våra dagar så mycket bättre
och polisens effektivitet så väsentligt större att man torde kunna komma till
rätta med rentjuvnad utan hjälp av stadganden av denna art.

Enligt 59 § 1. b) renbeteslagen skall lapp, som i strid mot bestämmelserna
i 9 § 1. inflyttar till lappby, straffas med dagsböter.

I kommitténs förslag till ändring i renbeteslagen, 17 a §, föreslås, att bestämmelserna
i 9 § 1. skall lända till efterrättelse, när skötesrenägare vill
flytta sina renar från en lappby till en annan. Straffbestämmelsen i 59 §
1. b) har i lagförslaget gjorts tillämplig även å olovlig flyttning av skötesrenar.

Enligt 13 § renmärkeslagen skall överträdelse av lagen åtalas av allmän
åklagare. I fall, som ill § 2. renmärkeslagen sägs, äger allmän åklagare tala
i saken även i fråga om skadestånd. Detta skall tillfalla den lappby, dit
renen kan antagas ha hört.

Kommittén anför, att regeln om lappbyns målsäganderätt i en ny renmärkeslag
bör avse alla fall, då någon tillägnat sig ren genom att märka
den i sitt märke och ägaren inte är känd. Ej heller då redan märkta renar
blivit olovligen ommärkta eller avbrottsmärkta, kan ägaren alltid utrönas.
Förslagets 13 § har avfattats i överensstämmelse härmed.

Kommittén framhåller vidare, att föreskriften om åklagarens rätt att utföra
målsägandetalan numera är obehövlig med hänsyn till 22 kap. 2 § rättegångsbalken.

Brott som avses i 14 § i förslaget bör enligt kommittén ligga under allmänt
åtal. Uttrycklig bestämmelse härom anser kommittén obehövlig.

Den nya lagen om renmärken och lagen om ändring i renbeteslagen föreslås
skola träda i kraft den 1 juli 1960. Beträffande valet av dag anför kommittén,
att de nya bestämmelserna bör träda i kraft vid en tidpunkt, då
märkningen av fjolårskalvarna avslutats och märkningen av årskalvarna
ännu inte kommit igång i större omfattning.

I övrigt är de föreslagna övergångsbestämmelserna till ren -

Knngl. Maj:ts proposition nr 6i år 1960

märkeslagen tämligen utförliga. De omfattar fyra punkter, varom kommittén
anför följande.

Enär den nya lagen är strängare än den gamla i fråga om förutsättningarna
för registrering, måste det förefintliga märkesbeståndet omprövas. De
nya register, som skola uppläggas, få endast upptaga registreringar, som
kunna godtagas enligt de nya reglerna. För underkända märken måste en
avvecklingsfrist medgivas.

Punkt 1 avser renmärkesärenden, som äro under domstols prövning, då
den nya lagen träder i kraft. Sådana ärenden skola enligt förslaget behandlas
enligt 1928 års lag.

Punkt 2. Arbetet med de nya registren anses kunna vara slutfört tre ar
efter lagens ikraftträdande eller den 30 juni 1963. Då renmärkningen under
tiden måste fortgå, medgives i första stycket, att renmärke, som är
fastställt eller registrerat enligt äldre lag, får begagnas vid märkning till
dess märke registrerats för märkesinnehavaren enligt den nya lagen, dock
ej efter den 30 juni 1963.

Andra stycket ålägger innehavaren av sådant äldre märke att anmäla
sitt märke hos länsstyrelsen före den 1 juli 1962. Länsstyrelsen har därefter
ett år på sig att pröva anmälningarna. Inregistreringar enligt den nya
lagen böra så långt det går undvikas, innan länsstyrelsen har tillräcklig
kännedom om det svenska och utländska märkesbestånd, som bör beak Underlåten

anmälan medför enligt tredje stycket, att märket är ogiltigt
efter den 30 juni 1963; detta innebär — förutom att märket icke får begagnas
vid märkning — att länsstyrelsen enligt 12 § sista stycket kan förordna
att ren, som bär märket, skall slaktas och säljas. — Man torde kunna
räkna med att lappfogdar och andra tjänstemän i lappväsendet genom
upplysning och på annat sätt skola verka för att renägarna icke försitta
anmälningstiden.

Enligt andra stycket skall länsstyrelsen registrera märket för anmälaren,
om hinder ej möter enligt den nya lagen. Blir märket ej registrerat,
skall märket intagas i en övergångsförteckning.

Om man bortser från koncessionsområdena, torde antalet av de märken,
som måste intagas i övergångsförteckning, bli förhållandevis litet. När registrering
vägras, bör länsstyrelsen tillhandagå anmälaren med förslag till
registrerbart märke; uttryckligt stadgande härom synes onödigt.

Förslaget överlåter åt länsstyrelserna att bestämma hur övergångsförteckning
skall föras. Lämpligt kan vara, att de övergångsförtecknade märkena
upptagas på blanketter av annan färg än de vanliga registerbladen
och insorteras i renmärkesregistret; klassifikationen kan åstadkommas genom
en utbyggnad av det av kommittén föreslagna siffer- och bokstavssystemet.

Punkt 3. Enligt första stycket får märke, som intagits i övergångsförteckning,
bibehållas å därmed märkt ren intill den 1 juli 1973.

Då gällande lag icke stadgar någon tidsgräns för avbrottsmärkes giltighet,
föreskrives i andra stycket att enligt äldre lag tillkommet avbrottsmärke
är ogiltigt efter den 30 juni 1970.

Punkt 4 gör den nya lagen tillämplig å sådana äldre märken, som enligt
punkt 2. första stycket må begagnas vid märkning eller enligt punkt 3.
må bibehållas å ren. 1 övergångsförteckning intaget märke blir därvid
närmast att jämställa med avlyst märke, vari renar få behållas. — Den
nya lagen skall vidare vara tillämplig å märke, som avlysts enligt den äldre
lagen och som var giltigt vid den nya lagens ikraftträdande. Den nu 5-

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1060

åriga skyddstiden för dessa märken förlänges härigenom till 10 år, räknat
från avlysningen.

Vid sidan av frågan om renmärkningen har kommittén enligt sina direktiv
behandlat ett särskilt spörsmål om bidrag nr bykassorna
till köp av renar. Bakgrunden härtill är i huvudsak följande.

Obcmedlade eller mindre bemedlade renskötande lappar har sedan länge
haft möjlighet att på förmånliga villkor låna pengar ur statens lappfond
för inköp av livrenar. Låneverksamheten, som närmare regleras i kungl.
brev den 17 juni 1943 till statskontoret angående åtgärder till stöd för de
renskötande lapparna, handhas av länsstyrelserna. Lån utgår endast under
vissa förutsättningar beträffande sökandens person och är i regel maximerade
till 3 000 kronor. Lånen är räntefria och amorteringsvillkoren är
förmånliga.

I ett betänkande, som år 1950 framlades av 1948 års jämtländska renbetesutredning,
föreslogs bl. a. att möjlighet borde införas för mindre bemedlade
lappar att erhålla bidrag ur bykassorna för att köpa renar. Enligt
utredningens förslag borde denna bidragsverksamhet handhas av länsstyrelserna.
För att bidragsverksamheten liksom den redan förekommande
låneverksamheten skulle ge bästa möjliga resultat förordade utredningen
att lapp, som erhållit lån eller bidrag, skulle få viss rätt att före andra
spekulanter förvärva omärkta renar. Erforderliga bestämmelser härom
borde meddelas av länsstyrelsen antingen genom ett tilläggsstadgande till
byordningen eller genom bestämmelser i samband med att lån eller bidrag
beviljades.

I brev den 10 februari 1950 angående åtgärder rörande renskötseln i
Jämtlands län in. in. förklarade Kungl. Maj :t, att beslut vidkommande renbetesutredningens
nämnda förslag skulle meddelas framdeles. I direktiven
för 1955 års renmärkeskommitté anfördes, att det torde vara ändamålsenligt
att även dessa förslag övervägdes vid utredningen.

Kommittén anför, att den behandlat frågan vid sammanträden med ombud
för lappbyarna. Rörande vad som därvid förekommit uppger kommittén
bl. a. följande.

Norrbottenslapparna ha så gott som enstämmigt avvisat de ifrågasatta
bestämmelserna såsom obehövliga och olämpliga. Endast ett par röster ha
höjts för regler med angivet syfte: i Pite lappmark föreslog en tillsynsman
vid lappväsendet, biträdd av ordningsmannen i en skogslappby, att lappby
skulle få rätt att besluta om maximipris för omärkta renar, som säljas
till renägare med statligt reninköpslån. Alla andra ha framhållit, att verksamheten
med hjälp till reninköp bör vara en helt statlig angelägenhet:
den bör icke på något sätt belasta bykassorna; dessa behövas för att bestrida
lappbyarnas utgifter för vissa i byordningarna angivna ändamål.
Skola dessa angelägna ändamål kunna tillgodoses, måste de omärkta renarna,
som utgöra bykassornas enda mera betydande inkomstkälla, säljas under
fri konkurrens till den högstbjudande.

Västerbottenslapparna ha i allmänhet varit av samma mening som norrbottenslapparna.
Endast skogslapparna i Malå och två husbönder i en lappby
i Tärna ha förordat bestämmelser, som i någon mån skulle gynna vissa

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

renägare i konkurrensen om de omärkta renarna. De ha föreslagit, att rätten
att köpa omärkt ren inom lappby skall begränsas till lappbyns egna
medlemmar och att mindre bemedlade renägare skola åtnjuta räntefri
kredit vid inköp av sådana renar. Förslaget har avvisats av de övriga lappbyarna
i länet; man anser, att försäljningsbestämmelser av detta slag skulle
leda till mannamån och osämja.

Jämtlandslapparna ha uttryckt en annan mening än lapparna i Norrbotten
och Västerbotten. De ha tämligen allmänt förordat bestämmelser
av den innebörd, som renbetesutredningen förordat. Detta gäller särskilt
lappbyarna söder om Storlien-banan; dessa lappbyar ha icke framfört några
betänkligheter mot en vidsträckt och med förköpsrätt förenad bidragsverksamhet
på bykassornas bekostnad. Lappbyarna norr om banan ha varit
mera återhållssamma; de ha icke något emot alt lappbyarna få anslå
medel ur bykassorna till reninköpshjälp åt mindre bemedlade renägare,
men bidragsverksamheten bör grunda sig på frivilligt åtagande från lappbyarna;
ett ombud har dock förordat ovillkorlig plikt för lappby att avsätta
viss del av helöringsinkomsten till en fond för sådan hjälpverksamhet,
och en ordningsman har föreslagit, att länsstyrelsen skall kunna föreskriva
dylik fondbildning i lappbyar med särskilt stora bykassor och onormalt
stor förekomst av omärkta renar.

Kommittén ställer sig avvisande till förslaget och utvecklar sin ståndpunkt
på följande sätt.

Enligt It § renbeteslagen skall byordning i den mån det finnes erforderligt
innehålla föreskrifter bl. a. om användningen av lappbyn gemensamt
tillhöriga medel. Lagens ståndpunkt får anses vara att bykassan skall användas
till gemensamt gagneliga ändamål.

Förslaget om bidragsverksamhet med bykassemedel synes icke kunna
genomföras endast genom byordningsföreskrifter utan torde förutsätta lagstiftning.
Detsamma gäller förslaget om rätt för lapp, som erhållit lån eller
bidrag, att före andra spekulanter förvärva omärkta renar. Bestämmelser
i sistnämnda hänseende måste förmodligen göras ganska invecklade,
då man i vart fall icke kommer ifrån att föreskriva hur köpeskillingen skall
heräknas.

Där renarna skötas ordentligt, äro bykassorna små; intäkterna räcka oftast
icke till för de löpande utgifterna, t. ex. för underhåll av gemensamma
gärden, renstängsel o. d. Stora bvkassor tyda så gott som alltid på en allvarlig
oreda inom renskötseln.

När renskötseln icke bedrives under ordnade former, synes det tämligen
ändamålslöst att med lån och bidrag uppmuntra små renägare att öka sitt
reninnehav, särskilt som ökningen i regel måste bli tämligen oväsentlig.
Denna uppfattning företrädes även av lappväsendet i Jämtlands län. I
skrivelse den 18 november 1957 har lappfogden i länet meddelat kommittén,
alt den utlåningsverksamhet, som i länet förekommit alltsedan 1950, i
huvudsak koncentrerats till lappbyarna i norra området. Dels hade renägarna
i södra området icke visat så stort intresse för lånen beroende på
missförhållandena inom näringen i hela området, och dels hade ej heller
lappväsendet, med kännedom om dessa missförhållanden, velat uppmuntra
låneverksamheten där. Tvärt emot avsikten med lånen har — framhåller
lappfogden — ett lån kunnat bli eu direkt ekonomisk belastning för låntagaren.

Med hänsyn till vad sålunda anförts föreslår kommittén all jämtländska
renbetesutredningens förslag inte måtte föranleda någon åtgärd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

Remissyttrandena

Remissmyndigheterna ställer sig i det väsentliga positiva till kommitténs
förslag. De anmärkningar som framställs avser i allmänhet detaljer. Ordföranden
i Svenska samernas riksförbund motsätter sig dock en så betydelsefull
nyhet i förslaget som överflyttningen av registreringsärendenas handläggning
till länstyrelserna.

Beträffande förslagets allmänna utgångspunkter yttrar kammarkollegiet
bl. a. att kommittén, under hänvisning till den år 1956 tillsatta
renutredningen, lagt spörsmålet om rätt för förening eller annan juridisk
person att driva renskötsel åt sidan. Kammarkollegiet anför, att kollegiet
inte har sådan kännedom om renutredningens överväganden och avsikter
att kollegiet kan bedöma i vad mån genomförandet av den ena utredningens
förslag blir avhängigt av ställningstagande till den andras. Vidare
förklarar kammarkollegiet, att kollegiet föreställer sig att förekommande
sammanblandning av renar från olika riken bör åtminstone föranleda
att ny svensk lagstiftning om renmärkning får föregås av officiella förfrågningar
rörande inställningen i Finland och Norge till ändringar i dessa
länders ordning beträffande märkning av renar.

Som allmänt omdöme uttalar kammarkollegiet, att förslaget synes i sak
välgrundat och i tekniskt hänseende tillfredsställande. Detta bedömande
gäller särskilt begränsningen av antalet tillåtna snitt, utformningen av olikhetskravet
samt överflyttningen av registreringen till länsstyrelserna.

Även ordföranden i Svenska samernas riksförbund berör frågan om förslagets
samband med renutredningens arbete. Han anför att detta utredningsarbete
kan komma att leda till en väsentlig reformering av lappbyn
som ett organ för en rationell arbetsgemenskap och att genomförandet avkommitténs
förslag därför bör anstå tills vidare.

Förslaget om att länsstyrelse skall vara registreringsmyndigh
et tillstyrkes eller lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser utom
ordföranden i Svenska samernas riksförbund.

Häradshövdingen i Jämtlands västra domsaga anför beträffande de nuvarande
förhållandena bl. a. följande.

Jag vill livligt instämma i den kritik kommittén riktat mot det nuvarande
förfarandet och vill därutöver bidraga med ytterligare en kritisk synpunkt.
I 2 § i 1928 års renmärkeslag anges att fastställelse å renmärke skall
sökas vid häradsrätten i den ort, där lappen har sitt hemvist. Enligt processrättsliga
regler skall med hemvist förstås vederbörandes mantalsskrivningsort.
Av de renägande lappar, som tillhöra exempelvis Tranris’ lappby, äro
en del boende i Härjedalens domsaga och en del i Jämtlands västra domsaga.
Av lappfogden i länet har jag inhämtat, att registrering av renmärken
för renägare i nämnda lappby skett vid Jämtlands västra domsagas häradsrätt,
även om renägaren ej bott i domsagan. Det är visserligen i och för
sig naturligt och önskvärt att alla renmärken inom samma lappby registre -

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

ras på samma domstol, men denna synpunkt har ej bort få taga över kravet
på iakttagande av rätt mantalsskrivningsort. Häradsrätten torde också ha
att ex officio iakttaga forumbestämmelsen. Då vi i denna domsaga icke ha
tillgång till renmärkesförteckningen i Härjedalens domsaga, kunna vi ej
heller pröva om ett märke så skiljer sig från andra märken i nämnda domsaga,
att det bör få fastställas vid häradsrätten. Motsvarande svårighet gör
sig gällande även i förhållandet till Jämtlands norra domsaga. Som det nu
är måste domstolen helt förlita sig på vederbörande lappbyordningsmans intygande
att det sökta märket tydligt skiljer sig från andra renägares vid
annan domstol inregistrerade märken. Lappfogden har ej tillgång till ett
centralt register för länets renmärken och torde därför godtaga ordningsmannens
påstående.

Jag har av lappfogden, vilken i dagarna avslutat en rundresa bland lapparna
för att höra deras mening om lagförslagen, erfarit att endast en av
de tillfrågade lapparna, nämligen ordningsmannen i en lappby i Frostviken,
opponerat sig mot förslaget att registreringen skulle överflyttas till länsstyrelsen.
De skäl denne anförde äro emellertid ej alls bärande. Han förmenade
nämligen att det nuvarande systemet vore att föredraga, enär deltagandet
i ärendets behandling av i renskötsel kunniga nämndemän utgjorde
en garanti för att registreringen bleve korrekt. Det förhåller sig emellertid
så att ett ärende om registrering av renmärken handlägges av ensamdomare,
vanligtvis en tingsnotarie. F. ö. tror jag ej ens att mina nämndemän någonsin
ha sett en renmärkesförteckning.

Häradshövdingen yttrar vidare, att förhållandena inom renskötseln söder
om Storlienbanan, inklusive Härjedalen, uppges för närvarande vara nära
nog kaotiska med för stora hjordar och en svårartad sammanblandning av
renar, ej endast lappbyarna emellan utan även mellan svenska och norska
renar. En central registreringsmyndighet för länet vore därför otvivelaktigt
ägnad att bidraga till en förbättring av förhållandena.

Häradshövdingen i Gällivare domsaga anför, att en överflyttning av registreringsärendena
till länsstyrelserna synes medföra praktiska fördelar
och att ärendenas natur inte är sådan att domstolsprövning kan anses nödvändig.

Länsstyrelsen i Jämtlands lån anför under åberopande av ett yttrande av
t.f. lappfogden i länet följande.

Lapparna i länets lappbyar ha överlag hälsat kommitténs förslag med
stor tillfredsställelse. Lapparna i Frostvikens lappbyar ha dock framfört
den meningen, att registreringen av renmärken även i fortsättningen borde
anförtros vederbörande häradsrätter.

Länsstyrelsen kan emellertid icke dela denna mening utan anser i likhet
med kommittén och t.f. lappfogden, att renmärkesregistreringen, som är
eu administrativ uppgift, hör läggas på länsstyrelserna. Som kommittén
framhåller, har den nya rättegångsordningen och ändrade förhållanden i
övrigt ryckt undan grunden för att renmärkesregistreringen skall åvila häradsrätterna.
Länsstyrelsen vill härvid framförallt erinra om att renmärkesärendena
numera i regel torde handläggas av ensamdomare, ofta en tingsnotarie.
Den befattning med dessa ärenden, som med renmärken förtrogna
nämndemän tidigare tagit, förekommer sålunda ej längre. Vad detla län
beträffar framhåller t.f. lappfogden, att inom länet för närvarande icke torde
finnas någon nämndeman, som äger kännedom om renmärkes konstruk 3

Tiihang till riksdagens protokoll 1900. 1 samt. Nr 04

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

tion och betydelsen härav. Vidare måste en enhetlig bedömning av ärendena
underlättas, om ärendena handläggas av en enda myndighet i länet. Slutligen
talar lappfogdarnas nära anknytning till länsstyrelserna, stundom som
föredragande, för att ärendena anförtros länsstyrelserna. Lappfogdarnas
medverkan vid dessa ärendens handläggning torde nämligen vara absolut
nödvändig.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser det vara rationellt att koncentrera
registreringen till länsstyrelserna, som har lappfogdarna knutna till sig.
Beträffande handläggningen av registreringsärendena uttalar länsstyrelsen
att, enligt vad länsstyrelsen under hand inhämtat, kommittén tänkt sig att
ärendena skall handläggas som enmansärenden. Emot att enkla registreringsärenden
handlägges på sådant sätt finner länsstyrelsen intet vara att
invända. Däremot anser länsstyrelsen att vissa ärenden, som t. ex. de s. k.
kollisionsfallen samt frågor om släktmärken, bör handläggas som tvåmansärenden
med jurist som föredragande.

Länsstyrelsen anser vidare att registreringens omläggning föranleder personalförstärkning
och en översyn av lappfogdarnas ställning inom länsförvaltningen.
Härom yttrar länsstyrelsen hl. a. följande.

Uppläggningen av ett nytt register torde i detta län komma att avse 5 000
ä 6 000 ärenden. Detta innebär ett omfattande och ansvarsfullt arbete, som
kräver stor noggrannhet. Sedan registret upplagts torde det årliga antalet
ärenden i länet komma att röra sig mellan 400 och 500. Med den knapphet
på personal, som för närvarande råder på länsstyrelsen, nödvändiggör ett
genomförande av förslaget en personalförstärkning hos länsstyrelsen. Under
uppläggningsarbetet är därutöver givetvis en tillfällig utökning av personalen
oundviklig. Därjämte torde under nämnda tid varje lappfogde tidvis
bliva fullt sysselsatt med registreringsarbete och alltså då kräva en ersättare.

Uttalandet i motiven till förslaget, att det ter sig naturligast att renmärkesregistreringen
överlämnas till länsstyrelserna, till vilka lappfogdarna äro
knutna som föredragande, belyser ganska klart att frågan om lappfogdarnas
inordnande i länsstyrelserna bör tagas upp till övervägande. I yttrande till
Kungl. Maj :t den 14 februari 1959 över vad riksdagens revisorer anfört rörande
vissa organisationsfrågor inom länsförvaltningen har länsstyrelsen
framhållit, att lappfogdarna hör helt inordnas i länsstyrelsen. Några organisatoriska
svårigheter torde det här knappast behöva bli fråga om, då
man ej har något centralt verks intresse att ta hänsyn till.

Ordföranden i Svenska samernas riksförbund anför i huvudsak följande
skäl för sin avvisande inställning till förslaget om överflyttning av registreringsärendena
till länsstyrelserna.

Allt. från den tid då rensamerna för flera århundraden sedan kom under
svensk jurisdiktion har renmärken lagfarits och registrerats av häradsrätten
i den socken eller de socknar, där rensamerna hört hemma.

överfördes registreringen av renmärken till respektive länsstyrelse, alltså
till en administrativ myndighet, så vore det att befara, att samernas känsla
för renmärkenas integritet skulle avtrubbas. Därmed skulle också strafflagens
skydd för varje ren, försedd med ett lagfaret märke, väsentligt nivelleras
i samernas medvetande. En betydande moralisk tillgång hos våra samer

Kungl. Maj:ts proposition nr 6b år 1960

skulle ju på detta sätt gå till spillo. Landsmötet i Karesuando år 1956 deklarerade
som sin gemensamma uppfattning, att domstol alltfort borde få
hava hand om registrering av renmärken.

Skulle länsstyrelse få hand om renmärkesregistreringen, skulle detta i
själva verket betyda, att resp. lappfogde såsom föredragande i sameärenden
i länsstyrelsen skulle få ett dominerande inflytande över en för samerna så
känslig angelägenhet som renmärkenas legalisering. Renmärket är ju det
enda säkra beviset för en renägares innehav av renar, som bär detta. Avlysningsförfarandet
i 9 § i förslaget till lag om renmärken kunde exempelvis
i en oförståndig lappfogdes hand bli ett medel att utestänga eu samerenägare
från utövning av renskötseln. Denna del av ärendet är av sådan betydelse för
rensamerna, att de måste beredas tillfälle att vid 1960 års landsmöte taga definitiv
ställning till frågan.

I yttrandet föreslås att registreringen koncentreras till följande domstolar,
nämligen i Norrbottens län Luleå domsaga, i Västerbottens län Västerbottens
västra domsaga och i Jämtlands län Jämtlands västra domsaga.

Beträffande stadgandet i 7 § första stycket om registrering av fastställt
märke som förvärvats från annan anför kammarkollegiet
följande.

Kammarkollegiet föreslår att lagtexten så utformas, att registrering ej
kan erhållas av förvärv av »renlöst» märke. Förslagsvis skulle förutsättningen
för registrering så uttryckas, att någon genom avtal eller på annat sätt
förvärvat rätt till annans märke i samband med förvärv av de i märket märkta
renarna. Lämplighetsprövningen skulle då i stort sett kunna inskränkas
till ett beaktande av de särskilda hänsyn, som påkallas av märkes egenskap
av släktmärke.

Enligt kommittén skulle en mot överlåtelser av renmärken riktad lagstiftning
svårligen kunna göras effektiv. Kammarkollegiet kan såtillvida instämma
häri, att kollegiet anser att en regel av innebörd, att överlåtelse av
renmärke godkännes blott därest de i märket märkta renarna ingå i köpet,
bör förknippas med viss spärr mot kringgående av regeln. I detta syfte föreslår
kollegiet att orden »utan renägarens samtycke» får utgå ur 8 § andra
stycket.

I anledning av kommitténs förslag att lagfästa bruket med släktmärken
uttalar länsstyrelsen i Norrbottens län, att i lagen bör anges i vilket
släktskapsförhållande vederbörande skall stå till varandra för att renmärke
av samma grundtyp skall få användas.

Beträffande avfattningen av stadgandet i 9 § första stycket om k o 11 isionsfallen
anför kammarkollegiet, att den oklara syftning som föreligger
i fråga om orden »och uppkommer därigenom avsevärd olägenhet» synes
kunna undanröjas genom att omnämnandet av fallet med två helt lika
märken flyttas till plats efter de citerade orden.

De föreslagna reglerna om avbrottsmärkning och o m in ä r kning
i 10 § bör enligt kammarkollegiet jämkas i vissa avseenden. Kollegiet
anför härom följande.

Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 saml. Nr 64

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

Av kommitténs motiv för att upptaga regler om ommärkning synes framgå
att praktiskt behov av ommärkning i huvudsak föreligger endast beträffande
de renar som förvärvas genom arvskifte. Olikhetskravet i 6 § första
stycket och utformningen av kommitténs märkningssystem får anses åsyfta
att normalt göra ommärkning tekniskt omöjlig i fråga om andra märken än
släktmärken. Det synes då kollegiet mest följdriktigt att uttryckligen begränsa
tillämpligheten av reglerna om ommärkning till släktmärken.

Avbrottsmärkning skiljer sig från annan märkning genom att den har en
rent negativ uppgift: att upphäva tidigare märkning. Ett avbrottsmärke giver
icke upplysning om äganderätten till renen. Kammarkollegiet vill ifrågasätta
om icke åt avbrottsmärkningen dock bör givas åtminstone det måttet av positivt
innehåll, att av märkningen omedelbart kan utläsas att fråga är om
avbrottsmärke. Detta skulle förslagsvis kunna ske genom att viss snittvp å
ena sidan gjordes obligatorisk vid avbrottsmärkning och å andra sidan^forbehölles
för sådan märkning. Härigenom bör tillämpningen främjas av regeln
att kalv efter avbrottsmärkt vaja skall märkas med ägarens registrerade
märke.

Kammarkollegiet uttalar viss tvekan rörande kommitténs förslag om utsträckning
av kalvmärknings t iden och om vittnestvång vid
kalvmärkning. Kollegiet anför härom följande.

För en regel om utsträckt kalvmärkningstid talar kommitténs uppgift att
man överallt anser sig oförhindrad att under hela vintern märka kalv som
följer märkt vaja. Å andra sidan måste beaktas kommitténs uttalande att
kalvmärkningen i vissa trakter mer eller mindre systematiskt underlåtes.
Det synes kollegiet icke helt osannolikt att förslaget kommer att leda till att
vissa renägare så länge uppskjuta märkningen, att denna ej kan genomföras.

Kommitténs förslag om vittnestvång vid kalvmärkning efter den 31 december
synes i princip gott. Kollegiet har dock uppmärksammat att kommittén
antager att det kan bliva svårt att få ordningsmannen eller andra
vittnen tillstädes för märkningen. Med hänsvn härtill synes man kunna befara
att regeln om vittnen kommer att trots straffsanktionen överträdas i
talrika fall.

På grund av svårigheten att anvisa alternativ, som är säkrare, vill kollegiet
icke avstyrka innehållet i ll § första stycket. Erfarenheten kan dock
komma att göra det nödvändigt att ompröva ifrågavarande regler. Kollegiet
får tillägga att det synes önskvärt att bestämmelserna så redigeras att
av dem kan utläsas en bestämd anvisning om att kalv bör märkas under
hösten.

Kammarkollegiet framhåller vidare, att det till 11 § andra stycket i förslaget
överflyttade stadgandet från 9 § 2. renmärkeslagen innebär en osanktionerad
»skyldighet». Någon anledning att språkligt dölja bestämmelsens
karaktär av rekommendation anser kollegiet inte föreligga. Kollegiet föreslår
därför att stadgandet omformuleras på följande sätt.

Anträffar lapp omärkt kalv, bör han märka kalven med moderns

marke. År märket avbrottsmärke eller avlyst märke men känner lappen ägarens
märke, märkes kalven med sistnämnda märke. Lapp, som sålunda
märkt annans kalv, äger få gottgörelse av ägaren.

Ä\en t.f. lappfogden i Jämtlands län framlägger vissa önskemål rörande innehållet
av bestämmelserna i 11 § om kalvmärkning. Han föreslår sålunda

Kungl. Maj:ts proposition nr 6b år 1960

att vittnena skall ha viss kompetens. De bör enligt hans förmenande antingen
själva vara verksamma inom renskötseln i byn eller också vara allmänt
kända som märkeskännare. Vidare anföres, att den föreslagna bestämmelsen
i 11 § andra stycket icke kan tillämpas i södra delen av Jämtlands län,
där sedan lång tid tillbaka viss oordning råder inom renskötseln. Då det
emellertid vore synnerligen angeläget att de omärkta renarnas antal nedbringades
föreslås, att bestämmelsen kompletteras med ett stadgande av innebörd
att om flera lappar (husbönder) höll sin renar tillsammans i en
hjord, ordningsmannen eller, om denne inte vore tillstädes, huvudmannen för
de lappar, som sålunda höll renar tillsammans i en hjord, hade att svara
för märkning av annans ren.

Länsstyrelsen i Jämtlands län ansluter sig till vad t.f. lappfogden sålunda
uttalat.

Ordföranden i Svenska samernas riksförbund anser, att ordningsmannen
fått en alltför dominerande ställning enligt förslaget och yttrar
bl. a. följande.

Det är märkligt, att kommittén principiellt har följt 1928 års renmärkeslag
i sina förslag om byordningsmans medverkan i fråga om övervakning av
renmärkeslagens riktiga tillämpning. Den gamla lagen har ju lagt denna och
andra uppgifter enbart i ordningsmannens personliga avgörande. Törhända
var detta nödvändigt år 1928 med tanke på den dåliga skolunderbyggnad,
som den tidens samer gemenligen ägde. Men under de tre årtionden, som förflutit
sedan dess, har den samiska skolundervisningen i goda nomadskolor
och upplysningsverksamheten i Samernas folkhögskola och i olika fortbildningskurser
samt dessutom föreningsverksamhet i ett stort antal lappbyar
samt slutligen SSR:s årliga landsmöten börjat fostra fram ett kunnigt och
vaket samefolk, som numera äger förutsättningar att på ett sakkunnigt sätt
bedöma olika renskötselfrågor. Därför är det egendomligt, att kommittén i
sitt lagförslag lagt alla avgöranden, som beröra renägarna i lappbyn, enbart
i ordningsmannens skön. På detta sätt befrämjas ju i de olika lappbyarna
ett enmansstyre, som i många fall omöjliggör ett förtroendefullt samarbete
mellan lappbyns husbönder. Byamännen böra i stället äga laglig rätt att göra
sin mening gällande i renmärkesangelägenheter, som på ett eller annat sätt
beröra lappbyns samtliga renägare.

Vid försäljning, slakt och märkning av renar måste visserligen avgörandet
ske i den samlade renhjorden ute på fältet, men detta hindrar inte, att ordningsmannen
där på stället rådgör med sina närvarande byamän om det
föreliggande ärendet. Sedan kan överenskommelsen vid ett formligt sammanträde
protokollföras och justeras. Genom ett sådant förfarande räddas
ordningsmannen från frestelsen till ett godtyckligt och självrådigt förfarande.

Kommitténs förslag och uttalanden rörande de straffrättsliga och
processuella frågorna har föranlett vissa gensagor.

Lappfogden i Västerbottens län, vars uppfattning biträdes av länsstyrelsen
i samma län, ifrågasätter om inte 12 § renmärkeslagen bör bibehållas i
den nya lagen. Han utvecklar denna ståndpunkt på följande sätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

12 § renmärkeslagen tillkom för att försvåra stöld av renar. Lagrummet
har, såvitt jag känner till, ej tillämpats i något fall här i länet men högst
sannolikt är att enbart vetskapen om bestämmelsen har verkat brottsförebyggande-
I marknaden förekommer nu en del oberedda hudar utan vidsittande
öron, men det är ett ringa antal och varifrån de komma kan i regel
utrönas så länge de ej inblandats i något större parti.

Innevarande vinter har det upptäckts att en renskötande same i fiera fall
utan vittne slaktat renar i skogen och sedan sålt köttet. Uppmanad att förete
huden har han förklarat, att han ej kunde det, eftersom huden sålts till
för honom okänd person, som han tillfälligt träffat på landsvägen. Han torde
ej kunna åtalas för stöld men däremot för förseelse mot 12 § i renmärkeslagen.

Om bestämmelsen att öronen skola sitta kvar vid renhuden tas bort kan
det bli allmänt brukligt att vid avpälsningen lämna kvar dessa på renhuvudet.
Eftersom sådant, i den mån det tas tillvara, flås strax efter slakten och
huvudets skinn ej har något värde kommer öronen med sannolikhet att
vara anträffbara högst någon dag efter djurets avlivande. Följden härav
blir, att vid utredning om ett misstänkt tjuvnadsbrott kan djur ägaren ej
anträffas. Detta får dock ingen betydelse ur straffrättslig synpunkt, då lappbyn
enligt 13 § i förslaget i dylikt fall inträder som målsägare. Vid förundersökningen
kan det emellertid underlätta arbetet om en granskning av hudar
kan äga rum. Samerna själva anse det vara betydelsefullt att en kontroll
kan ske vid slaktplatser. Som renslakten nu är ordnad på många ställen avpälsas
slaktrenarna omedelbart och först i slutet av slakten brukar det bli
tid över för granskning av renmärken. En sådan granskning äger inte bara
rum vid misstanke om stöld utan det kan även gälla att kontrollera om det
är renägaren eller uppköparen, som gjort felaktig anteckning om försäljning
resp. inköp.

Den beslagsrätt lappväsendets befattningshavare givits i nuvarande bestämmelser
bortfaller om endast rättegångsbalkens bestämmelser om beslag
skola tillämpas. Sällan torde denna beslagsrätt ha använts men eftersom
brott varom nu är fråga ofta begås på långt avstånd från närmaste polisman
kan det med hänsyn till faran för att bevisning undanröjes vara lämpligt
att beslagsrätten bibehålies.

Även landsfiskalen i övertorneå distrikt förordar, att bestämmelserna i
12 § bibehålies, enär de har ganska stor brottsavskräckande betydelse. Han
uppger att i hans praktik några fall förekommit, då stadgandet tillämpats,
särskilt i fråga om renhudar, som kommit från Finland och Norge.

Mot de föreslagna övergångsbestämmelserna invänder kammarkollegiet
följande.

Kommitténs förslag under punkt 2 innebär att innehavare av ett enligt
gällande lag registrerat renmärke skall ha att begära omprövning av detta
vid äventyr, att märket eljest blir ogiltigt och i detsamma märkta renar få
slaktas efter länsstyrelsens förordnande. Väl har kommittén förutsatt att
lappfogdarna skola hjälpa renägarna med ingivandet av ansökningar. Kollegiet
anser likväl att både praktiska och principiella skäl tala mot att initiativ
från renägares sida skall utgöra förutsättning för att denne icke går förlustig
välförvärvad rättighet. Det finnes anledning att i detta sammanhang
erinra om 1932 års lagstiftning om uppläggande av nya fastighetsböcker för

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

landet. Kollegiet föreslår att länsstyrelsen ex officio skall överföra renmärke,
i vilket enligt vad länsstyrelsen har sig bekant renar äro märkta, till det nya
registret respektive till övergångsförteckning. Därest renägare, vars innehavande
renmärke icke kan godkännas av länsstyrelsen, inte ansöker om annat
märke, torde länsstyrelsen böra förelägga renägaren att ingiva sådan ansökan
vid äventyr att länsstyrelsen eljest utväljer lämpligt märke för honom;
ett annat tänkbart alternativ är att föreläggandet förenas med vite.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller bl. a. följande.

Enligt förslaget skall äldre märke före den 1 juli 1962 anmälas för registrering.
Arbetet med att lägga upp det nya registret kan enligt uppgift av
lappfogden i södra fjälldistriktet icke påbörjas förrän efter nämnda dag,
eftersom man först då kan få en överblick av materialet. Kommittén synes
förutsätta att uppläggningen skall vara klar till den 1 juli 1963. Länsstyrelsen
ifrågasätter emellertid om inte tiden för registrets uppläggande tagits
till för knapp i varje fall för Norrbottens län.

Kommitténs uttalanden om jämtländska renbetesutredningens förslag rörande
bidrag ur bykassorna till köp av renar m. m. har
behandlats i yttranden av statskontoret, kammarkollegiet och länsstyrelsen i
Jämtlands län. Kammarkollegiet och länsstyrelsen ställer sig liksom kommittén
helt avvisande till renbetesutredningens förslag. Statskontoret intar
en i viss mån mer positiv ståndpunkt till förslaget.

Statskontoret erinrar till en början om att renbetesutredningens förslag på
sin tid inte gav anledning till uttalanden från ämbetsverkets sida. I fortsättningen
anför statskontoret följande.

Ämbetsverket torde ha förutsatt, att den föreslagna verksamheten kunde
påräkna stöd från lapparna själva och att några lagbestämmelser icke erfordrades.
Av den nu verkställda utredningen framgår, att olika uppfattningar
göra sig gällande bland lapparna om behovet av och sättet för ett
realiserande av renbetesutredningens förslag, varjämte utredningsmannen
i förevarande ärende uttalat, att förslagens genomförande syntes förutsätta
lagstiftning.

Statskontoret har för sin del svårt att biträda den av utredningsmannen
sålunda hävdade uppfattningen. Utan lagstiftning lärer nämligen som villkor
för lån ur lappfonden kunna föreskrivas, att låntagarens förvärv av renar —
därvid måhända främst helöringar torde komma i fråga —• sker till visst av
länsstyrelsen bestämt pris. Vidare borde, såvitt statskontoret kan finna, hinder
icke rättsligen kunna anses föreligga, att på av renbetesutredningen anförda
skäl mindre bemedlad lapp gives möjlighet till bidrag ur bykassa för
att öka sitt innehav av renar. Med hänsyn till den inställning som lapparna
enligt föreliggande utredning tagit till detta spörsmål, anser statskontoret
emellertid andra åtgärder icke böra vidtagas än att Kungl. Maj :t föreskriver,
att länsstyrelse må förklara hinder icke föreligga mot att bykassas medel,
eventuellt med viss procentuell begränsning, får disponeras för bidragsverksamhet
i enligt med renbetesutredningens förslag.

Kammarkollegiet avstyrker förslaget. Till de skäl, som kommittén anfört,
fogar kollegiet att genom lagstiftning inte torde kunna givas länsstyrelse
föreslagen förfoganderätt över medel, som vid lagstiftningens ikraftträdande
må finnas i bykassa.

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

Länsstyrelsen i Jämtlands län förklarar sig ense med kommittén om att
förslaget inte bör föranleda någon åtgärd. Länsstyrelsen framhåller, att renskötseln
inom den södra delen av länet inte bedrives under så ordnade förhållanden
att det kan anses ändamålsenligt att med lån och bidrag uppmuntra
små renägare att öka sitt reninnehav. Härtill kommer att förslaget
om bidrag av bykassemedel inte torde kunna genomföras utan lagstiftning
med ganska invecklade bestämmelser.

Departementschefen

Allmänna synpunkter

Bruket att särskilja olika lappars renar genom märken i renarnas öron går
tillbaka på sedvänja, som utbildat sig långt innan förfarandet reglerades i
lag. Den första lagen om renmärken i vårt land utfärdades den 4 juni 1886.
Den var kortfattad och innehöll i huvudsak endast bestämmelser om märkes
fastställande vid häradsrätt och om straff för den som använde märke, som
inte fastställts. Denna lag ersattes den 1 januari 1899 med en ny och betydligt
mer omfattande lag i ämnet. Häradsrätternas befattning med märkenas
fastställelse bibehölls. Nu gällande renmärkeslag utfärdades den 18 juli 1928.
Den innehåller vissa nyheter i förhållande till den äldre lagen men avviker
i övrigt endast obetydligt från denna.

När de första renmärkeslagarna kom till, bedrevs renskötseln nästan helt
efter en intensiv metod. Varje renägare höll sin hjord samlad under noggrann
tillsyn. Redan när 1928 års lag trädde i tillämpning hade emellertid renskötselmetoderna
ändrats. Numera bedrivs renskötseln i en kollektiv arbetsform,
som innebär att flera ägares renar, ofta alla renar i lappbyn, särskilt under
sommarbetet i fjällen strövar omkring i stora hjordar, som bevakas endast
i betesområdets ytterkanter. Förutom sammanblandning av renar inom samma
lappby kan detta förhållande medföra att renar i större eller mindre skaror
strövar över till främmande lappbyar och blandas med renarna där.

Renskötselns omläggning till mera extensiva former kan inte undgå att få
återverkningar för renmärkningens vidkommande. Betydligt större krav än
förut måste ställas på märkenas särskiljande förmåga och på registreringsförfarandet.
Jag ansluter mig därför till kommitténs uppfattning att en ny
lag i ämnet bör utfärdas. Liksom kommittén anser jag inte tillräckliga skäl
föreligga att låta frågan härom anstå i avbidan på resultatet av de överväganden
rörande renskötselns organisation, som för närvarande pågår inom
den år 1956 tillsatta renutredningen. Vid utformningen av stadgandena i en
ny renmärkeslag bör dock så långt möjligt det förhållandet beaktas, att renutredningens
arbete kan komma att leda till att även föreningar eller andra
sammanslutningar av lappar blir berättigade att inneha renar.

Med hänsyn till den sammanblandning som i gränstrakter förekommer
mellan svenska renar och renar från Norge och Finland bör såsom kommittén
framhållit kravet på olikhet mellan märken som förutsättning för registrering
inte begränsas till det svenska märkesbeståndet. Även för Sveriges vidkommande
bör eftersträvas en sådan ordning, som gäller enligt den tidigare

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

omförmälda finsk-norska konventionen. Denna ordning innebär bland annat,
att i det ena landet inte får registreras märken som lätt kan förväxlas med
märken i det andra landet. För detta ändamål skall yttrande över registreringsansökan
inhämtas även från registreringsmyndighet i det andra landet.

Jag bär inhämtat, att vederbörande norska och finska myndigheter inte
har något att erinra mot innehållet i kommitténs förslag till ny lagstiftning,
såvitt norska och finska intressen kan beröras därav, och att man på norskt
och finskt håll är beredd att i förhållandet till Sverige medverka till samma
ordning som enligt vad nyss anförts gäller enligt den finsk-norska konventionen.
Jag avser att snarast upptaga förhandlingar i denna fråga. Utfärdandet
av den nya lagen bör dock inte uppehållas härav.

I enlighet med det anförda framlägger jag nu förslag till ny renmärkeslag
och till vissa därmed sammanhängande ändringar i renbeteslagen. Förslagen,
som i vissa hänseenden avviker från kommitténs förslag, torde som Bilaga 21
få fogas till detta protokoll.

Rörande de skilda stadgandena i förslagen torde jag till en början få anföra
några ytterligare synpunkter av mera allmän natur.

I likhet med kommittén anser jag, att lagstiftningen så långt sig göra låter
måste respektera lapsk sedvana och lapsk rättsåskådning. Bland annat a\
detta skäl bör märkningen alltjämt bygga på den snitteknik, som lapparna
utbildat. Övergång till knappmärkning har inte rönt något intresse bland
lapparna. Metoden har därjämte vissa nackdelar ur praktisk synpunkt.

Det har inte från något håll satts i fråga att slopa det märkningstvång,
som den nuvarande lagen stadgar. Renmärkningens syfte är inte enbart att
skydda äganderätten till renar. Även vissa allmänna intressen ligger bakom.
Märkningen skall sålunda underlätta för den bofasta befolkningen att få ersättning
för skador, som vållas av ren. Vidare är det för det allmännas kontroll
av renbeteslagens efterlevnad viktigt att renarna är märkta. Med hänsyn
härtill bör även i den nya lagen som huvudregel stadgas skyldighet för
den som för renar på bete enligt renbeteslagens bestämmelser att ha renarna
försedda med ägarens registrerade märke.

Fn av de punkter, där den starkaste kritiken riktats mot nuvarande ordning,
avser registreringsförfarande. I denna del har kommittén föreslagit en
genomgripande omläggning. Denna innebär att befattningen med registreringsärendena
flvttas över från häradsrätterna till länsstyrelserna och att ett
helt nytt register, byggt på lösbladssystem, uppläggs. Genom olika bestämmelser
— till vilka jag i fortsättningen återkommer — är i kommittéförslaget
sörjt för att registret skall vara överskådligt och aktuellt.

Förslaget alt göra länsstyrelserna till registreringsmyndighet har tillstyrkts
av samtliga remissorgan utom ordföranden i Svenska samernas riksförbund.
Denne har motsatt sig överflyttningen till länsstyrelserna huvudsakligen av
det skälet alt han anser, att rättssäkerheten blir bättre tillgodosedd om märkesärendena
handläggs av häradsrätt. Denna avvisande inställning synes vara
rätt allmän bland lapparna. Kommittén uppger, att det vid samernas riksför 1

Denna bilaga, som frånsett vissa mindre, redaktionella jämkningar är lika lydande med de
vid propositionen fogade förslagen, har här uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 6h år 1960

bunds årsmöte i Karesuando år 1956, då kommittén överläde med lapparna
om renmärkesfrågan, var ett allmänt önskemål att renmärkesärendena skulle
bli kvar hos häradsrätterna. Två av de i kommittén ingående lapparna har,
utan att avge någon formlig reservation, förklarat sig blott med tvekan biträda
förslaget i denna del.

Enligt min mening är de skäl som anförts för att flytta över registreringsärendena
till länsstyrelserna helt övertygande. Dessa ärenden är till sin art
sådana att de mycket väl kan handläggas av förvaltningsmyndighet. Som
jämförelse kan nämnas, att den registrering som sker enligt patent- och varumärkes-
samt mönsterskyddslagstiftningen omhänderhas av sådan myndighet.
Så är också fallet beträffande renmärkesregistreringen i Finland och
Norge. Samernas önskan att bibehålla det nuvarande systemet torde delvis
vila på missuppfattning, då de synes utgå från att nämnd deltar i registreringsärendenas
behandling. Detta förekommer emellertid numera inte. Dessa
ärenden handläggs på häradsrättens kansli, vanligen av en tingsnotarie.
Det torde också höra till undantagen att erfarenhet av renmärkning finns
företrädd bland nämndemän.

Enligt gällande renmärkeslag skall utlåtande över registreringsansökan
avges av lappfogden, som hör renägarna i orten och inhämtar särskilt yttrande
av vederbörande ordningsman. I praktiken är lappfogdens yttrande
av avgörande betydelse i registreringsärendena. Det är också helt naturligt
att lappfogdarna måste medverka i dessa ärenden. Med hänsyn härtill ter
det sig mest rationellt att flytta över registreringen till länsstyrelserna, till
vilka lappfogdarna har en nära anknytning. Jag ansluter mig alltså till kommitténs
förslag i denna del.

Den av länsstyrelsen i Norrbottens län väckta frågan om att inordna lappfogdarna
i länsstyrelseorganisationen torde inte böra upptagas i detta sammanhang.

Beträffande frågan om förutsättningarna för erhållande av registrering
skiljer kommittéförslaget liksom gällande renmärkeslag mellan villkor, som
hänför sig till sökandens person, och villkor, som hänför sig till märkets beskaffenhet.
I förstnämnda hänseende är förutsättningen enligt både nuvarande
lag och kommittéförslaget, att sökanden är berättigad att utöva renskötsel
eller att ha renar i vård bos renskötande lapp. Vidare får han inte inneha
annat registrerat märke. I fråga om märkets beskaffenhet innehåller förslaget
vissa väsentliga nyheter i jämförelse med gällande lag. De viktigaste
nyheterna är att bruket att använda släktmärken legaliseras och att närmare
regler, vilka upptagits i förslaget till tillämpningskungörelse, meddelas om
tillåtna snitt och märkes utformning i övrigt.

Remissorganen har genomgående ställt sig välvilliga till kommittéförslaget
i dessa delar. Även jag ansluter mig härutinnan till förslagets grundtankar.
Till bestämmelsernas närmare utformning återkommer jag i den speciella
motiveringen.

Jag delar vidare kommitténs åsikt, att rätten att begagna registrerat märke
bör vara begränsad till viss lappby, som skall anges i registreringsbeslutet.
För att förverkliga denna princip har kommittén bland annat föreslagit

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

vissa ändringar i renbeteslagen. Som jag närmare kommer att utveckla i
den speciella motiveringen anser jag att frågan kan lösas utan att renbeteslagen
behöver ändras.

Den nuvarande renmärkeslagen tillåter överlåtelse av fastställt märke även
utan samband med överlåtelse av renar, som är försedda med märket. Förvärvaren
skall, om han vill begagna märket, ansöka om att märket registreras
för honom. Kommittéförslaget innebär inte någon ändring härutinnan.
Under remissbehandlingen har kammarkollegiet invänt, att överlåtelse av
renmärke bör tillåtas endast om överlåtelsen även avser med märket försedda
renar. Kollegiet föreslår samtidigt en annan jämkning i förslaget i avsikt att
förhindra att överlåtelseförbudet kringgås.

Jag ansluter mig till kommitténs förslag i denna del. Det torde vara praktiskt
omöjligt att göra ett förbud mot överlåtelse av »renlöst» märke effektivt.
I jämförelse med gällande ordning innebär förslaget dock den skärpningen
att registreringsmyndigheten skall pröva inte blott, såsom nuvarande
lag föreskriver, att förvärvaren är berättigad att idka renskötsel eller ha
renar i vård hos renskötande lapp och inte innehar annat fastställt märke
utan även att de i förslaget angivna kraven beträffande märkes beskaffenhet
är uppfyllda.

Liksom fastställt märke kan överlåtas oberoende av om därmed märkta
renar samtidigt överlåtes, så kan renar vara föremål för laga fång utan att
märket ingår i fånget. Äganderättsövergången brukar markeras genom att
det å renarna anbragta märket, om så är möjligt, ändras så att det överensstämmer
med förvärvarens märke eller genom att det befintliga märket förses
med ett tilläggssnitt, s. k. avbrott. I gällande lag är endast avbrottsmärkningen
reglerad. Kommittéförslaget innehåller i 10 § bestämmelser beträffande
såväl ommärkning som avbrottsmärkning. För att motverka den risk
för missbruk som förfarandet med ommärkning och avbrottsmärkning medför
har kommittén föreslagit ett flertal kontrollföreskrifter.

Kammarkollegiet har framställt vissa invändningar mot förevarande bestämmelser.
Beträffande ommärkningen anför kollegiet, att eftersom kommittéförslaget
får anses syfta till att normalt göra ommärkning tekniskt
omöjlig i fråga om andra märken än släktmärken, det synes mest följdriktigt
att begränsa tillämpligheten av reglerna om ommärkning till släktmärken.
Rörande avbrottsmärkningen föreslår kollegiet att viss snittyp å ena
sidan görs obligatorisk och å andra sidan förbehålls för sådan märkning.

Kammarkollegiets åsikt beträffande ommärkning kan jag inte dela. Hur
strängt kravet på märkenas särprägel än upprätthålles kan man knappast
få fram ett märkesbestånd, som är så beskaffat att varje ändring genom ommärkning
hindras. Ett praktiskt behov av att kunna företaga ommärkning
torde i viss utsträckning föreligga, särskilt vid arvskiften. Jag anser därför
anledning saknas att begränsa reglerna om ommärkning på sätt kollegiet
ifrågasatt.

Vad beträffar kollegiets förslag i fråga om avbrottsmärkning kan visser -

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

ligen antagas, att de med avbrottsmärkningen förbundna olägenheterna
skulle minska, om viss snittyp reserverades för denna märkning. Emellertid
skulle det enligt min mening stöta på betydande praktiska olägenheter
att genomföra ett sådant system. Då variationsmöjligheterna beträffande
användbara snittyper nu torde vara uttömda, vore man hänvisad till att för
avbrottsmärkningen undantaga något av de gängse snitten. Detta skulle
medföra att ett mycket stort antal nu använda märken, som även skulle
tylla de av kommittén förordade kraven på märkes utformning, måste utmönstras.
Förfarandet skulle även kraftigt bryta mot gängse sed bland lapparna.
Jag ansluter mig därför till kommitténs förslag i denna fråga.

De kontrollåtgärder kommittén föreslagit finner jag väl motiverade. För
såväl ommärkning som avbrottsmärkning bör sålunda krävas medgivande
av byordningsman. Det bör åligga denne att föra förteckning över de ommärkningar
och avbrottsmärkningar, som han tillåtit. Dessutom bör krävas
samtycke av överlåtaren, såvida fråga inte är om familjerättsliga fång.
Märkningen bör endast få ske i närvaro av ordningsmannen eller två vittnen.
Av betydelse är också att avbrottsmärkningen genom ordningsmannens
försorg bringas till länsstyrelsens kännedom, så att erforderliga anteckningar
härom kan göras i renmärkesregistret.

Kommittén har föreslagit, att länsstyrelserna skall erhålla befogenhet att
i vissa fall avlysa registrerade märken. Enligt gällande rätt skall avlysning
av renmärke ske, om innehavaren av märket anmäler, att han inte vidare
vill begagna märket. Avlysningen ankommer på häradsrätten. Kommitténs
förslag innebär en betydande ökning av antalet fall, då avlysning skall eller
kan ske. Enligt förslagets 8 § skall avlysning ske — förutom i samma fall
som enligt gällande lag föranleder avlysning — även i följande fyra fall,
nämligen

om rätt till märket genom avtal eller på annat sätt övergått å annan och
denne fått avslag å ansökan om märkets registrering för sig eller underlåtit
att inom ett år efter förvärvet söka registrering,

om märket under tio år inte begagnats vid renmärkning,
om märket efter överlåtelse eller flyttning inte vidare skall begagnas i
lappby, som hör under länsstyrelsen, och

om rätt att äga renar inte längre tillkommer märkesinnehavaren eller
hans dödsbo.

Länsstyrelsen skall vidare — enligt 9 § i kommittéförslaget — äga rätt att,
om fullständig eller förväxlingsbar likhet föreligger mellan två märken,
avlysa eller förkorta giltighetstiden för det ena av märkena eller föreskriva
ändring av märkena eller det ena av dem. Enligt samma stadgande
skall länsstyrelsen för att förhindra fortsatt brottslighet kunna avlysa
märke, som missbrukas till olovlig ommärkning.

Enligt min mening har lapparnas avvisande ståndpunkt till förslaget atl
göra länsstyrelse till beslutande organ i märkesärenden delvis fog för sig,
såvitt gäller länsstyrelses behörighet att avlysa registrerade märken. Mot

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

alt tillerkänna länsstyrelse sådan behörighet i de fall, som anges i 8 § av
kommittéförslaget, möter enligt min åsikt inte några betänkligheter. Här
är det till väsentlig del endast fråga om att avföra märkesregistreringar, som
inte längre har någon betydelse. Rättssäkerhetsskäl synes inte heller kunna
äberopas mot att låta länsstyrelserna omhänderha avlysningen i dessa fall.
Däremot anser jag mig inte kunna biträda kommitténs förslag att även de i
9 § behandlade fallen skall handläggas av administrativ myndighet. Skälen
härför är följande.

I den kollisionssituation som föreligger enligt 9 § kan fråga uppkomma
om att företaga en avvägning mellan två märkeshavares intressen. Vare
sig beslutet går ut på att det ena märket skall avlysas eller ändras eller beslutet
innebär, att båda märkena skall ändras, kan beslutet, såsom kommittén
själv påpekat, åsamka märkeshavare kostnader, besvär och risk för
ekonomisk förlust. I de kollisionsfall av liknande art, som kan förekomma
beträffande patent, varumärken eller mönster, ankommer prövningen på
domstol.

Jag har förståelse för den av kommittén anförda synpunkten att domstolshandläggning
för de allra flesta av de i 9 § anförda fallen kan vara ett
dyrt och omständligt förfarande och att det i dessa fall oftast är bäst om
ingripandet sker så tidigt som möjligt. Detta bör dock inte få leda till att
de rättssäkerhetsgarantier, som prövning vid domstol innebär, uppoffras.
Önskemålet om ett snabbt och billigt förfarande kan tillgodoses på ett annat
sätt, nämligen genom att talerätt tillerkännes inte blott de enskilda renägare,
som bär ett berättigat intresse i saken, utan även det allmänna.
Kollisionsfallen bör inte ses endast som en fråga om enskilda märkeshavares
stridiga intressen. Även det allmänna intresset av ordning och reda i
renmärkningen ligger bakom stadgandet i kommittéförslagets 9 §. I detta
sammanhang må framhållas, att varumärkes- och firmautredningen i sitt
år 1958 framlagda förslag till varumärkeslag förordat, att talan om hävande
av registrering av varumärke skall kunna föras, förutom av envar
som har intresse därav, även av myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer.
Det allmännas talerätt begränsas till vissa fall, då registrering kan anses
strida mot ett allmänt intresse.

Uppgiften att för det allmänna väcka och utföra talan om avlysning eller
andra åtgärder som avses i 9 § synes lämpligen kunna anförtros lappfogdarna.

Beträffande avlysningsbestämmelsernas sakliga innehåll har jag i huvudsak
intet att erinra mot kommitténs förslag. Jag återkommer härtill i
den speciella motiveringen.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna om kalvmärkning och om
förfarandet med äldre omärkta renar m. m. har i allt väsentligt lämnats utan
erinran i remissyttrandena. Även jag kan med vissa mindre ändringar, som
anges i den speciella motiveringen, ansluta mig till förslaget i dessa delar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

Ordföranden i Svenska saraernas riksförbund synes mena, att byordningsmannen
i kommitténs förslag fått en alltför dominerande ställning på
övriga bydelägares bekostnad. Jag kan inte dela denna uppfattning. De
funktioner ordningsmannen tillagts är i huvudsak av kontrollerande och
övervakande art. Han skall exempelvis lämna medgivande till ommärkningar
och avbrott smärkningar samt föra förteckning över dessa åtgärder.
Sådana uppgifter har han i viss utsträckning redan enligt gällande lag. Vidare
skall han enligt förslaget ombesörja siaktning och försäljning av äldre
omärkta renar samt renar med märken, som är okända eller ogiltiga. Även
dessa uppgifter överensstämmer med ordningsmans åligganden enligt nuvarande
lag.

Det skall inte bestridas att det i många fall kan vara lämpligt att ordningsmannen
vid fullgörandet av sina uppgifter enligt remmärkeslagen liksom
i sin verksamhet i övrigt samråder med andra bydelägare. Anvisningar
härom hör dock inte hemma i renmärkeslagen utan synes i stället i mån av
behov böra meddelas i byordningarna eller i de instruktioner, som länsstyrelserna
utfärdar för ordningsmän.

Kommittén förordar ganska omfattande ändringar av den nuvarande renmärkeslagens
straff- och processrättsliga bestämmelser. Bland annat uteslutes
vissa gällande straffbestämmelser såsom överflödiga eller otidsenliga.
Till kommitténs förslag i denna del, vilket jag i allt väsentligt biträder,
återkommer jag i den speciella motiveringen.

De av kommittén föreslagna övergångsbestämmelserna innebär att de
nya föreskrifterna om renmärkes beskaffenhet skall vara tillämpliga även
på äldre märken. Detta medför att det befintliga märkesbeståndet måste
omprövas och de märken utmönstras, som inte fyller den nya lagens krav.
Kommittén lägger initiativet till omprövningen på märkeshavarna själva.
Dessa skall enligt förslaget inom två år efter lagens ikraftträdande anmäla
sitt märkesinnehav till länsstyrelsen, som sedan har ytterligare ett år på sig
för prövningen. Försummelse att verkställa anmälan medför att märket är
ogiltigt efter viss tid. Märke, som inte godkännes av länsstyrelsen, skall registreras
i en övergångsförteckning. Ett sådant märke får bibehållas på renar,
som är försedda därmed, intill den 1 juli 1973.

Jag delar kommitténs åsikt att en utgallring bör ske av äldre märken som
inte längre är aktuella eller inte fyller den nya lagens krav beträffande
märkes beskaffenhet.

I likhet med kammarkollegiet anser jag det emellertid från principiell
synpunkt betänkligt, att renägare skall åläggas taga initiativ till omprövning
av redan fastställt märke, vid äventyr att han eljest går förlustig sin i
laga ordning förvärvade rättighet. Kommitténs förslag att lägga initiativet
på renägarna har visserligen den praktiska fördelen, att i regel endast sådana
märken, som verkligen är i bruk, kan antagas komma att anmälas för
omprövning. De nu förda renmärkesförteckningarna torde i inte ringa om -

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 dr 1960

fattning innehålla registreringar, som förlorat all aktualitet. Sådana registreringar
skulle alltså till stor del falla bort utan vidare prövning. Även om
man därför måste räkna med en något längre övergångstid för det nya registrets
uppläggande, därest länsstyrelserna ex officio skall ombesörja omprövningen,
anser jag likväl att sistnämnda ordning är att föredraga. Detta
föranleder en omarbetning av kommitténs förslag till övergångsbestämmelser.
Jag återkommer härtill i den speciella motiveringen.

Beträffande övergångstidens längd -—■ i kommittéförslaget bestämd till
tre år från lagens ikraftträdande — anser jag, med hänsyn till att det av mig
föreslagna omprövningsförfarandet kan medföra att arbetet med det nya
registrets uppläggande blir något mer omfattande än kommittén beräknat,
att tiden bör bestämmas till fyra år, räknat från den 1 juli 1960.

I detta sammanhang torde jag även få något beröra frågan om det allmännas
kostnader för det nya registreringssystemet. Enligt min mening kommer
detta på längre sikt inte att föranleda någon nämnvärd ökning av arbetsbelastningen
för länsstyrelserna eller lappväsendets befattningshavare. Däremot
kan uppläggandet av de nya registren komma att medföra — förutom
vissa mindre utgifter för anskaffning av material — en tillfällig ökning av
arbetsbelastningen. Med hänsyn till den långa övergångstiden får emellertid
antagas att arbetet kan bedrivas inom ramen för befintliga resurser. Jag
har därför vid anmälan av lappväsendets anslagsfrågor för budgetåret 1960/
61 inte föreslagit någon ökad medelsanvisning i anledning av förevarande
förslag.

Kommittén har som redan anförts även haft att närmare undersöka ett
tidigare framlagt förslag om att länsstyrelse skall kunna tilldela obemedlade
eller mindre bemedlade lappar bidrag ur bykassorna för inköp
av renar och att lapp, som erhållit sådant bidrag eller lån ur statens
lappfond för renköp, skall erhålla rätt att framför andra inköpa omärkta
renar. Kommittén avstyrker dock förslaget.

Jag ansluter mig i likhet med kammarkollegiet och länsstyrelsen i Jämtlands
län till kommitténs avvisande ståndpunkt. Av vad kommittén anfört
framgår, att lapparna själva till övervägande del ställer sig negativa till
förslaget. Som kommittén framhållit är det framför allt i de trakter, där
renskötseln inte bedrives under ordnade former, som bykassorna är så stora
att de räcker till att täcka annat än lappbyns gemensamma löpande utgifter.
Förklaringen härtill är att bykassornas huvudsakliga inkomst härrör
från försäljning av omärkta renar.

Med hänsyn till vad nu sagts och till pågående utredning om renskötselns
organisation anser jag att tiden inte är mogen att framlägga något förslag i
förevarande fråga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

Speciell motivering

I fråga om de skilda stadgandena i det av mig framlagda förslaget till ny
renmärkeslag torde jag ytterligare få anföra följande.

1 §

Stadgandena i 1 § överensstämmer i huvudsak med 1 § i kommitténs förslag.

I första stycket fastslås skyldigheten att hålla renar, som föres på bete
enligt renbeteslagens bestämmelser, märkta med renägarens av länsstyrelsen
registrerade märke. Denna regel måste dock förses med vissa undantag.
Som jag redan anfört skall registrerat märke under vissa förutsättningar
kunna avlysas. Bestämmelser härom återfinnes i 8 och 9 §§. Avlyst märke
får enligt dessa bestämmelser bibehållas under viss tid på renar, som är
försedda med märket. Detta innebär, eftersom avlyst märke inte är att
anse som registrerat i lagens mening, ett avsteg från huvudregeln. Ytterligare
undantag följer av 10 §. Ommärkning av en redan märkt ren är ofta
inte tekniskt möjlig. För sådana fall bör den som förvärvat renen få bibehålla
det gamla märket, eventuellt försett med avbrott för att skilja renen
från andra renar som har samma märke. Vidare har jag ansett det lämpligt
att dödsbo, som ju enligt renbeteslagens bestämmelser får fortsätta den
avlidnes renskötsel under en tid, utan omregistrering får begagna det märke
som registrerats för den avlidne. Stadgande härom återfinnes i 11 §.

Som jag tidigare anfört har kommittén föreslagit, att endast vissa snitt
skall få begagnas vid märkningen och att vissa regler skall gälla för märkes
utformning i övrigt. Syftet härmed är att såvitt möjligt förhindra förväxling
och förfalskning av märken och att underlätta registreringsförfarandet.
De närmare bestämmelserna härutinnan bär kommittén upptagit
i sitt förslag till tillämpningskungörelse. Jag ansluter mig till kommitténs
uppfattning att närmare regler om märkes utformning bör meddelas i en
särskild tillämpningskungörelse. Tillåtna snitt torde — såsom kommittén
förordat — böra beskrivas i en bildbilaga till tillämpningskungörelsen. Andra
stycket av 1 § innehåller en hänvisning till dessa regler.

I 1 § tredje stycket har kommittén föreslagit ett stadgande av innehåll
att registrering medför rätt att använda märket i viss lappby, som angives i
beslutet om registrering. Någon bestämmelse om påföljd för överträdelse
av denna regel är inte knuten till densamma. För att regelns innebörd skall
förstås måste den ses i sammanhang med vissa av de av kommittén föreslagna
ändringarna i renbeteslagen. Enligt kommitténs mening innebär den
i 9 § renbeteslagen meddelade föreskriften om att lapp, som med sina renar
vill inflytta till lappby, har att söka länsstyrelsens tillstånd, att länsstyrelsen
vid prövning av tillståndsfrågan även skall beakta huruvida märke
som är åsatt renarna lämpligen kan begagnas i den nya miljön. Kommittén
bär vidare föreslagit att motsvarande tillståndstvång skall införas för
vissa andra flvttningsfall, nämligen då lapp som biträtt i renskötsel inom

Kungl. Maj:ts proposition nr ti4 år 1960

främmande lappby vill flytta tillbaka till den lappby han förut tillhört och
då skötesrenägare vill flytta över sina renar från en lappby till en annan.
Kommittén torde ha avsett alt länsstyrelsen, om den finner att flyttning
kan ske utan olägenhet med hänsyn till märkesförhållandena, skall registrera
om märket för användning i den nya lappbyn.

Jag anser det vara en riktig tanke att giltigheten av registrering skall
vara begränsad till viss lappby. Denna tanke synes dock lika väl kunna förverkligas
på ett sätt som inte kräver några ändringar i renbeteslagen. Mot
dessa ändringar kan nämligen invändas att det ter sig mindre tillfredsställande
att man för att få kontroll över märkesförhållandena skall vidga det
i flyttningsfallen stadgade tillståndstvånget, som ju i första hand har tillkommit
av helt andra skäl. Vidare synes de av kommittén åsyftade fallen
att lappdräng flyttar tillbaka med renar till den lappby han förut tillhört
och att skötesrenägare flyttar över sina renar från en lappby till en annan
inte vara av någon större praktisk betydelse. I fråga om skötesrenar gäller
för övrigt redan nu tillståndstvång för det fall att skötesrenägare som är
lapp vill ha renarna i vård hos renskötande lapp inom annan by än den han
själv tillhör (14 § 1. renbeteslagen). Dessutom innebär kommitténs förslag
inte att man reglerar alla flyttningsfall som kan komma i fråga.

Den av mig förordade lösningen innebär att man som tredje stycke i 1 §
inför en bestämmelse om att registrerat märke må användas för att märka
renar endast vid renskötsel, som bedrives inom den lappby som angivits i
registreringsbeslutet. Den som åsidosätter denna bestämmelse kan straflas
enligt 14 §.

Stadgandet i 1 § sista stycket tar sikte på själva märkningsförfarandet.
Den som flyttar över sina renar till en annan lappby blir härigenom — även
om tillstånd inte krävs för själva flyttningen — lörhindrad att för framtiden
begagna det märke som är åsatt renarna, med mindre han får märket
oinregistrerat för användning i den nya lappbyn. Det kommer därför att
ligga i hans eget intresse att ansöka om sådan registrering redan innan flyttningen
sker.

För de ojämförligt vanligaste flyttningsf allen, nämligen de som är reglerade
i 9 § 1. första stycket renbeteslagen, har länsstyrelsen som kommittén
anfört dessutom möjlighet att vid prövning av frågan om tillstånd till flyttningen
ta hänsyn till om det renarna asatta märket passai i den nya miljön.
Vad beträffar de flyttningar som kan ske utan tillstånd enligt renbeteslagen
må erinras om att, därest ett i och för sig giltigt märke således
även avlyst märke eller avbrottsmärke — varmed renar är försedda vållar
förfång för annan märkeshavare eller olägenheter från allmän synpunkt,
talan kan föras enligt 9 § om avlysning eller ändring av märket eller i vissa
fall förkortning av dess giltighetstid.

Det må framhållas, att stadgandet i tredje stycket och den därtill knutna
straffbestämmelsen inte avser att hindra en rent till 1 ällig märkning inom
annan lappby. Som exempel kan nämnas, att en lapp ärvt eller köpt renar
inom en annan lappby än den han själv tillhör och alt han önskar förse

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

dem med sitt eget märke, innan han för över dem till sin lappby. Frågan
om sådan märkning må ske, därest renarna redan är märkta, regleras i 10 §.
Vidare brukar det förekomma att lappar, vilkas renar förirrat sig till främmande
lappby, kallas att deltaga i kalvmärkningen där. Sådana fall som
nu nämnts omfattas inte av 1 § tredje stycket. Denna begränsning av stadgandet
markeras genom uttrycket »vid renskötsel».

2 §

2 § motsvarar 3 § första stycket i kommittéförslaget. Däri meddelas föreskrift
om vad ansökan om registrering skall innehålla. Stadgandet i andra
stycket av kommittéförslagets 3 § är enligt min mening onödigt och bör
därför utgå.

3 §

Redan av 1 § framgår att märke skall registreras av länsstyrelsen. I
allmänhet föreligger givetvis inte någon tvekan om vilken länsstyrelse som
är behörig. Lappbys område ligger emellertid inte alltid helt inom det län,
vartill lappbyn i administrativt hänseende hör. Det förekommer till och
med ett fail där en lappby i sin helhet ligger inom ett län men administrativt
lyder under länsstyrelsen i ett annat län. För att undanröja varje tvekan
föreslår jag därför som första stycke av 3 §, vilket motsvarar 2 § i kommittéförslaget,
en föreskrift om att ärende angående registrering upptages av
länsstyrelsen i det län, dit lappbyn hör. Denna formulering, som även återfinnes
i exempelvis 9 § renbeteslagen, avser att ange att behörig registreringsmyndighet
är den länsstyrelse som lappbyn i administrativt hänseende
hör under. Med »lappbyn» åsyftas givetvis den lappby där märket enligt
ansökningen skall användas.

Andra stycket saknar motsvarighet i kommittéförslaget. Jag anser dock
lämpligt att i överensstämmelse med gällande renmärkeslag föreskrift meddelas
om skyldighet för länsstyrelsen att föra register över renmärken
och ägarna därav. Närmare bestämmelser om hur registret skall föras torde
få meddelas i tillämpningskungörelsen.

4—6 §§

Stadgandena i 4—6 §§ överensstämmer, frånsett vissa jämkningar i 4 §,
helt med vad kommittén förordat.

Förutsättningarna för att erhålla registrering hänför sig som jag tidigare
nämnt dels till sökandens person och dels till märkets beskaffenhet. Bestämmelser
i förstnämnda hänseende återfinns i 4 §. De förutsättningar
som hänför sig till märkets beskaffenhet regleras till en del i 5 och 6 §§.
Märket skall sålunda uppfylla vissa i 6 § angivna krav, som avser att såvitt
möjligt förhindra förväxling och olovlig ommärkning. Vissa modifikationer
av dessa krav kan dock föranledas av märkes egenskap av släktmärke.
Länsstyrelsen skall också pröva om märket är utfört enligt de särskilda reg -

Kungl. Maj.ts proposition nr 64 år 1960

lerna om tillåtna snitt och märkes utformning i övrigt. Som redan anförts
torde dessa regler få meddelas i tillämpningskungörelsen.

Beträffande 5 § bär länsstyrelsen i Norrbottens län anfört, att lagen bör
innehålla närmare föreskrifter om det släktskapsförhållande, som skall
föreligga för att släktmärke skall få användas. Eftersom det, såsom kommittén
påpekat, förekommer att även stora och vitt spridda släkter håller
sig till märken av en gemensam grundtyp, anser jag att den vidsträckta
formuleringen i kommitténs förslag är att föredraga.

Beträffande innebörden av 6 § första stycket b) må anföras, att stadgandet
liksom dess motsvarighet i 3 § gällande renmärkeslag avser att försvåra
olovlig ändring såväl av det nya märket till likhet med ett äldre giltigt
märke som av ett äldre sådant märke till likhet med det nya. Behovet
av sådant skydd föreligger dock endast i den mån fara för sammanblandning
av renar finns. Prövningen av ändringsrisken skall alltså avse sådana
områden, där renar med det nya märket kan befaras bli sammanblandade
med andra renar.

I detta sammanhang må framhållas, att då i föreliggande förslag liksom
i kommittéförslaget talas om giltigt märke därmed avses dels märke, som
är registrerat enligt den nya lagen, dels avlyst märke eller avbrottsmärke, så
länge renar med stöd av lagen behålls i märket, dels ock motsvarande kategorier
finska och norska märken. Övergångsvis blir äldre märken som inte
registreras enligt nya lagen att anse som giltiga i den omfattning som framgår
av övergångsbestämmelserna.

Som tidigare nämnts avser jag att man genom förhandlingar med Norge
och Finland skall få till stånd en sådan ordning att registreringsmyndigheterna
i de olika länderna bland annat skall få tillgång till varandras renmärkesförteckningar.

7 §

Redan av huvudregeln i 1 § första stycket och bestämmelsen om straff
för den som anbringar ett märke som inte är registrerat för renägaren följer,
att den som förvärvat ett renmärke måste, om han vill använda det vid
märkning, begära att få det registrerat för sin räkning. För att emellertid
någon tvekan härom inte skall råda bland lapparna synes det — särskilt
som gällande renmärkeslag innehåller stadgande om skyldighet att begära
registrering av förvärvat märke — lämpligt att bestämmelse liärom meddelas
på sätt kommittén föreslagit i 7 § första stycket. Däremot kan den av
kommittén föreslagna bestämmelsen i 7 § andra stycket utgå såsom överflödig.

8 §

Som jag tidigare framhållit har kommittén i 8 § föreslagit befogenhet
för länsstyrelse att i vissa fall avlysa registrerat märke. De fall som avses
är i huvudsak sådana, där registreringen inte längre har någon funktion
att fylla. Förevarande stadgande överensstämmer i det väsentliga med kommittéförslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

Enligt min mening bör det i 8 § b) i kommitténs förslag intagna stadgandet
att avlysning skall ske, då förvärvare av märke fått avslag å registreringsansökan
eller underlåtit att inom ett år efter förvärvet söka registrering,
inte medtagas i lagen. Bestämmelsen torde inte ha någon större praktisk
betydelse men kan medföra vissa olägenheter för överlåtaren.

I 8 § d) av kommittéförslaget har vidtagits vissa jämkningar för att förtydliga
innebörden. Avsikten med stadgandet är att registrering, som exempelvis
på grund av att renägaren flyttat med sina renar till lappby som
hör under en annan länsstyrelse upphört att ha betydelse, skall utmönstras
från registret.

Den av kommittén föreslagna bestämmelsen i 8 § sista stycket sista punkten
synes vara onödig med hänsyn till stadgandet i 6 § första stycket a)
och bör därför utgå.

Jag anser det lämpligt att länsstyrelsen ålägges att, innan beslut om avlysning
meddelas, bereda märkeshavaren, om han är känd, tillfälle att yttra
sig samt att underrätta märkeshavaren och vederbörande ordningsman om
verkställd avlysning. Bestämmelse härom torde få meddelas i tillämpningskungörelsen.

9§

Det av kommittén föreslagna stadgandet i 9 § första stycket om avlysning
eller ändring av registrerat märke avser det fall, att två sådana märken
är helt och hållet eller förväxlingsbart lika. Enligt min mening bör bestämmelsen
utvidgas så, att den även omfattar det fall, att märkena lätt kan
ändras så att de överensstämmer med varandra. Härigenom kommer stadgandet
att mera fullständigt ansluta till reglerna i 6 § om märkes beskaffenhet.

Kommittén torde inte ha åsyftat att, om likhet föreligger mellan fler än
två märken, utesluta en bedömning av samtliga dessa i ett sammanhang.
Det synes mig emellertid lämpligt att avfatta bestämmelsen så, att någon
tvekan inte kan råda om att även fler än två lika märken samtidigt kan
prövas.

Likhet mellan två eller flera märken kan innebära olägenhet inte blott
tör märkeshavarna själva utan även från allmän synpunkt. Som jag tidigare
anfört är det nämligen ett allmänt intresse att upprätthålla ordning
och reda i märkesförhållandena.

Kommittén har i 9 § andra stycket föreslagit en bestämmelse av innebörd,
att länsstyrelsen skall kunna avlysa märke som missbrukas till olovlig
ommärkning, om det är påkallat för att förebygga fortsatt brottslighet.
Eftersom jag förordat en sådan utvidgning av lagrummets första stycke, att
lappfogde skall kunna föra talan om avlysning eller ändring, även då risk
för omvandling av märke föreligger, torde den av kommittén föreslagna
bestämmelsen i andra stycket inte ha någon egentlig uppgift att fylla. Jag
har därför inte bibehållit bestämmelsen.

I tillämpningskungörelsen torde få meddelas föreskrifter om skyldighet

Kungi. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

för domstol att underrätta länsstyrelsen om beslut enligt 9 § för att erforderliga
registreringsåtgärder skall kunna vidtagas.

Vad gäller förfarandet i mål, vari lappfogde för talan, må erinras om bestämmelsen
i 20 § lagen om införande av nya rättegångsbalken. Beträffande
rättegångskostnader och fullföljd av talan i högre rätt skall sålunda gälla
samma bestämmelser som för allmänt atal. Likasa skall i fråga om föreläggande
för lappfogden och verkan av hans utevaro gälla vad om åklagare är
föreskrivet. I övrigt behandlas målet som tvistemål, vari förlikning inte är
tillåten. Bland annat skall alltså forumreglerna i 10 kap. rättegångsbalken
tillämpas. Behörigheten för lappfogde att föra talan inför domstol föranleder
viss ändring av instruktionen för lappfogdarna.

10 §

För innebörden av stadgandena i 10 §, som behandlar frågan om avbrottsmärkning
och ommärkning, har jag i huvudsak redogjort i den allmänna
motiveringen och vid behandlingen av 1 §.

På sätt kommittén föreslagit torde föreskrifter om avbrottsmärkes utformning
få meddelas i tillämpningskungörelsen. Kommittén har i sitt förslag
till tillämpningskungörelse upptagit ett stadgande om att avbrott skall
åstadkommas genom tillägg av ett eller flera små kantsnitt.

Enligt sista stycket av motsvarande paragraf i kommittéförslaget skall
ordningsman föra förteckning över de ommärkningar och avbrottsmärkningar,
till vilka han lämnat tillstånd, samt utan dröjsmål underrätta länsstyrelsen
om avbrottsmärkning. Enligt min mening har föreskrifter i detta
hänseende sin plats i tillämpningskungörelsen eller i den instruktion, som
enligt 13 § 2. renbeteslagen utfärdas för byordningsman.

11 §

Stadgandet i 11 § innebär som tidigare anförts ett undantag från regeln
om att ren skall vara försedd med renägarens registrerade märke. Däremot
avses inte att dödsbo skall vara befriat från att iakttaga regeln om begränsning
av registrerings giltighet till viss lappby.

12 §

12 § innehåller bestämmelser om kalvmärkning. Stadgandet motsvarar
11 § i kommitténs förslag. Enligt 11 § första stycket i kommittéförslaget
skall kalvmärkning ske före den 1 maj året efter det då kalven blivit född.
Sker märkningen efter den 31 december skall märkningen dock övervaras
av ordningsmannen eller två vittnen, ''lill andra stycket har kommittén
överfört det nuvarande stadgandet i 9 § 2. renmärkeslagen. Detta stadgande
innebär att lapp, som under renmärkning paträffar annans renko med
kalv i sin hjord, är pliktig att mot gottgörelse av ägaren märka kalven med
moderns märke.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 64

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

Kammarkollegiet anser det önskvärt, att första stycket omredigeras så,
att därav kan utläsas en bestämd anvisning om att märkningen bör ske
under hösten. Vidare anser kammarkollegiet, att andra stycket, till vilket
någon ansvarspåföljd inte är knuten, bör erhålla en lydelse, som framhäver
stadgandets egenskap av rekommendation. T. f. lappfogden i Jämtlands län,
till vars yttrande länsstyrelsen ansluter sig, föreslår att de vittnen som skall
närvara, om märkningen sker efter den 31 december, skall ha erfarenhet av
renmärkning. Beträffande andra stycket anför samme lappfogde, att viss
oordning sedan länge råder inom renskötseln i södra delen av Jämtlands län
och att bestämmelsen därför inte kan tillämpas där i dess föreslagna lydelse.

Vad kammarkollegiet förordat beträffande lydelsen av första stycket har
jag beaktat. Även önskemålet om att vittnena skall äga erfarenhet av renmärkning
har enligt min mening skäl för sig. Då det emellertid kan uppstå
svårigheter att under alla förhållanden upprätthålla ett sådant kompetenskrav,
synes det inte tillrådligt att meddela uttrycklig föreskrift härom. Jag
förutsätter att lappfogdar och lapptillsynsmän utan sådan föreskrift kommer
att verka för att så långt detta är möjligt endast personer med erfarenhet
av renmärkning anlitas som vittnen. Detta gäller även i de fall, då
vittnen erfordras enligt 10 §.

Beträffande andra stycket har, på sätt kammarkollegiet förordat, den av
kommittén föreslagna lydelsen ändrats så, att stadgandets karaktär av rekommendation
inte döljs. I övrigt har jag, frånsett vissa formella jämkningar,
inte funnit anledning avvika från kommittéförslaget i denna del. Det må
framhållas att frågan om storleken av den gottgörelse som utgår för märkning
av annans ren regleras i byordningarna.

13 §

13 §, som innehåller bestämmelser om förfarandet med äldre omärkta
renar samt med renar, vilkas märke är förfalskat, förstört, okänt eller inte
utfört i överensstämmelse med föreskrifterna om märkes utformning eller
eljest ogiltigt, avviker i några avseenden från motsvarande bestämmelse,
12 §, i kommitténs förslag. Förutom ett par mindre, formella jämkningar
i första och tredje styckena har jag vidtagit vissa ändringar av andra stycket.
Sålunda bör enligt min mening en preskriptionsfrist stadgas för renägares
iätt att utfå försäljningssumman i de fall, som sägs i detta stycke. Fristen
kan, i överensstämmelse med motsvarande stadgande i 10 § av gällande renmärkeslag,
lämpligen sättas till två år från försäljningsdagen. Vidare bör
stadgandet formuleras så, att därav framgår att försäljningssumman, efter
avdrag för ersättningen till ordningsmannen, omedelbart tillfaller lappbyn
en ordning som, enligt vad jag erfarit, redan nu tillämpas i praktiken Anmäler
sig sedan renens ägare inom två år från försäljningsdagen har han
alltsa ett fordringsanspråk mot lappbyn, avseende ett belopp, som motsvarar
den del av försäljningssumman som tillfallit byn.

Den ordningsman som avses i första och andra styckena är ordnings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 6b år 1960

mannen i den lappby där renen omhändertages. Frågan om storleken av den
gottgörelse som tillkommer ordningsmannen regleras i byordningarna.

Liksom kommittén anser jag, att ordningsmannen bör vara skyldig att i
erforderlig omfattning rådgöra med registreringsmyndigheten, innan han
bedömer ett märke som okänt, och att, för att äganderätten till renarna om
möjligt skall bli klarlagd, till registreringsmyndigheten lämna uppgift om
märkena på de renar som slaktats och sålts enligt förevarande stadgande.
Bestämmelser i dessa hänseenden hör emellertid meddelas i byordningarna
eller i instruktionerna för ordningsmän.

Enligt gällande renmärkeslag skall omärkt årskalv, som anträffas efter
den 1 november och som inte följer modern, omhändertagas och säljas för
lappbyns räkning. 13 § innehåller inte någon motsvarighet till denna bestämmelse.
Först efter den 1 maj året efter det då renen fötts kan enligt
förslaget en omärkt ren säljas för lappbyns räkning. Anledningen till att
nämnda regel slopats är att den ibland lett till att kalv som endast tillfälligt
kommit bort från modern omhändertagits och sålts. Enligt vad jag
erfarit är det inte ovanligt att kalvar, som vid en renskiljning eller eljest
kommit bort från modern, efter någon tid åter söker sig till henne.

Det må framhållas att kalv, som inte följer sin moder, inte får märkas
för någon viss renägares räkning. Äganderätten till omärkt kalv kan ju
praktiskt sett inte grundas på annat förhållande än att kalven följer märkt
renko. De vittnen som skall närvara om märkningen sker efter den 31 december
har till uppgift att förvissa sig om att kalven tillhör den som vill
märka den.

Beträffande sista stycket torde jag få erinra om vad jag tidigare anfört
rörande innebörden av uttrycket »giltigt märke».

Stadgandena i första och andra styckena föranleder vissa formella ändringar
i 11 § renbeteslagen.

14 §

Som jag framhållit i den allmänna motiveringen innebär kommitténs förslag
ganska omfattande ändringar av den nuvarande renmärkeslagens straffoch
processrätlsliga bestämmelser. Förslaget upptager sålunda inte någon
motsvarighet till de gällande straffbestämmelserna i 11 § 2. och 12 § renmärkeslagen.

I 11 § 2. renmärkeslagen stadgas straff för den som anbringar sitt märke
å omärkt ren, till vilken han inte är ägare. Bestämmelsen är tillämplig allenast,
där förseelsen inte är straffbar efter allmän lag. Jag delar kommitténs
uppfattning att denna straffbestämmelse inte längre har någon funktion att
fylla. Den gärning som avses i lagrummet torde regelmässigt kunna bedömas
som tillgreppsbrott.

Stadgandet i 12 § renmärkeslagen slår så gott som oförändrat kvar sedan
1898 års renmärkeslag. Del innebär att vissa gärningar, som ger anledning
till misstanke om stöld, kriminaliseras. Enligt 1 mom. straffas den som
inom Norrbottens, Västerbottens eller Jämtlands län innehar oarhetad ren -

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

hud, varå öronen blivit bortskurna eller renmärket eljest förstört, såvida
han inte kan visa att renmärket blivit utan bedräglig avsikt borttaget eller
förstört. Enligt 2 mom. straffas den som inom Norrbottens eller Västerbottens
läns lappmarker eller å renbetesfjällen i Jämtlands län anträffas forslande
kött av slaktad ren utan tillhörande renhud under sådana förhållanden,
att det kan antagas att köttet förs från slakt ute å mark. Till dessa
straffbestämmelser anknyter vissa regler om beslag.

Kommitténs motiv för att slopa bestämmelserna i 12 § är i huvudsak att
dessa bestämmelser inte tillämpats på årtionden och att i våra dagar kommunikationerna
är så mycket bättre och polisens effektivitet så väsentligt
större än när bestämmelserna tillkom, att man torde kunna komma till rätta
med rentjuvnad utan hjälp av stadganden av denna art. Endast i ett par
remissyttranden, nämligen från lappfogden i Västerbottens län och landsfiskalen
i Övertorneå distrikt, har gensagor rests mot att slopa ifrågavarande
bestämmelser.

Jag ansluter mig till kommitténs åsikt att föreskrifterna i 12 § inte bör
medtagas i den nya renmärkeslagen. De remissmyndigheter, som velat ha
kvar bestämmelserna, har själva vitsordat att dessa sedan länge inte tilllämpats
i nämnvärd omfattning. Huruvida bestämmelserna, såsom anförts
till stöd för att bibehålla dem, har en brottsförebyggande verkan är självfallet
svårt att bedöma. Viktigare härvidlag torde vara polisens möjligheter
att snabbt uppdaga renstölder. I detta hänseende är, som kommittén anfört,
förhållandena i våra dagar helt andra än tidigare. Numera är det exempelvis
inte ovanligt att polisen i de nordliga delarna av landet kan förfoga
över flyg.

Kommittén har som 13 § föreslagit en bestämmelse av innehåll att om
någon tillägnar sig ren genom att märka den i sitt märke och ägaren inte
är känd, gärningen skall anses begången mot den lappby dit renen kan antagas
hava hört. Jag anser emellertid anledning saknas att för ett speciellt
fall av tillgreppsbrott meddela föreskrift om målsäganderätt. Det må framhållas
att enligt praxis lappbyn anses som målsägande då tillgrepp skett
av omärkt ren, sedan den upphört att följa modern (jämför rättsfallet NJA
1948 s. 307).

De enda straffstadganden, som kommitténs förslag innehåller, är bestämmelserna
i 14 § om straff för den, som vid annan märkning än avbrottsmärkning
begagnar ett märke som inte är registrerat för renägaren,
och för den som åsidosätter de kontrollföreskrifter, som gäller vid ommärkning
eller avbrottsmärkning samt vid märkning av kalvar efter den 31 december.
Dessa bestämmelser finner jag lämpliga. Jag förordar dessutom
som tidigare anförts en föreskrift om straff för den som vid märkning åsidosätter
regeln i 1 § tredje stycket.

Brott som avses i 14 § bör ligga under allmänt åtal. Särskild föreskrift
härom torde inte erfordras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

15 §

Kommittéförslaget innehåller inte något stadgande om besvär över beslut,
som länsstyrelse meddelar enligt lagen. I motiveringen hänvisar kommittén
till det allmänna besvärsstadgandet i 57 § länsstyrelseinstruktionen.
Kommittén framhåller i anslutning härtill, att besvären bör prövas av regeringsrätten.

Eftersom renbeteslagen innehåller bestämmelser om besvär över länsstyrelses
beslut anser jag det lämpligt att besvärsstadgande upptages även i
renmärkeslagen. Mot beslut varigenom registrering beviljats bör dock talan
inte få föras. Frågan om registreringen skall bli bestående kan eljest komma
att hållas svävande under lång tid. Den som anser sig lida förfång av
registrerat märke har för övrigt möjlighet att föra talan enligt 9 §. Besvärstiden
bör vara densamma som enligt renbeteslagen. Då annat inte föreskrives
gäller härom vad som stadgas i lagen den 4 juni 1954 om besvärstid
vid talan mot förvaltande myndighets beslut. Enligt denna lag är besvärstiden
tre veckor, för menighet fem veckor, från det klaganden fick del av
beslutet. Frågan huruvida besvären bör prövas av regeringsrätten, vilket
förutsätter att regeringsrättslagen ändras, i stället för av Kungl. Maj :t i statsrådet,
torde böra upptagas till närmare övervägande i samband med pågående
översyn av reglerna för kompetensfördelningen mellan statsrådet och
regeringsrätten.

16 §

I tillämpningskungörelsen bör meddelas närmare föreskrifter bland annat
om handläggningen av renmärkesärenden och om registrets förande.

Övergångsbestämmelser

Punkt 1 överensstämmer med kommitténs förslag och innebär, att om
renmärkesärende — varmed avses ärende om fastställelse av märke, registrering
av fastställt märke eller avlysning av märke — är under domstols
prövning, när den nya lagen träder i kraft, handläggningen skall
fortsätta enligt 1928 års lag.

Punkt 2 och 3. I samband med det nya registrets uppläggande bör en
utgallring göras av märken, som inte längre är aktuella, såvitt detta kan
utrönas utan alltför vidlyftiga och dyrbara undersökningar, samt av märken,
vilkas utförande inte överensstämmer med de nya bestämmelserna.
Ett äldre märke, som är infört i häradsrätts renmärkesförteckning, synes
sålunda böra utmönstras i de fall, som sägs i 8 § första stycket b), c) och d).
Det torde kunna förutsättas, att man i många fall med hjälp av lappfogdarnas
och lapptillsynsmännens kännedom om förhållandena utan större
omgång kan utröna, huruvida förutsättningar för avlysning enligt dessa
bestämmelser föreligger. I övrigt torde upplysningar till ledning vid utgallringen
kunna erhållas vid de sammanträden, som lappfogdarna varje
år håller med lappbyarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 6b år 1060

Sedan inaktuella registreringar utmönstrats enligt vad nu sagts, bör nästa
steg vara att länsstyrelsen prövar, om märkena är utförda i överensstämmelse
med de föreskrifter, som med stöd av nya lagen utfärdats om tilllåtna
snitt och märkes utformning i övrigt. Kan befintligt märke godkännas
enligt dessa föreskrifter, skall det enligt förslaget upptagas i det nya registret.
I annat fall bör märket inte längre få begagnas vid renmärkning,
sedan den i punkt 5 bestämda övergångstiden gått till ända. Märket bör
dock få bibehållas på renar, som är försedda därmed, under en avvecklingsfrist
som jag föreslår bestämmes till tio år från den 30 juni 1965. För att få
kontroll över dessa märken förordar jag liksom kommittén, att de intages
i en särskild förteckning, i förslaget benämnd övergångsförteckning. Hur
denna skall föras torde få överlämnas till länsstyrelsens eget bedömande.

I och med att ett äldre märke registrerats enligt den nya lagen blir
denna tillämplig på märket.

I punkt 2 sista stycket fastslås att omprövningen av det befintliga märkesbeståndet
skall vara utförd före den 1 juli 1964. Det får förutsättas att
arbetet härmed igångsättes, så snart de vid häradsrätterna förda renmärkesförteckningarna
överlämnats till länsstyrelserna. Bestämmelser om överlämnande
av dessa förteckningar och om deras begagnande för anteckningar
rörande märken som är upptagna däri torde få meddelas i tilläinpningskungörelsen.

I likhet med vad som gäller för avlysta märken och avbrottsinärken bör
möjlighet finnas att jämlikt 9 § föreskriva förkortning av giltighetstiden
för eller ändring av märke som intagits i övergångsförteckning. Bestämmelse
härom meddelas i punkt 3.

Punkt b. Eftersom det av mig förordade förfarandet innebär alt länsstyrelse
ex officio skall ompröva befintligt märkesbestånd, synes det lämpligt
att länsstyrelsen ålägges att, om äldre märke upptages i övergångsförteckning,
underrätta märkeshavaren härom, så att han sätts i tillfälle att inkomma
med ansökan om registrering av nytt märke.

Punkt 5 motsvarar punkt 2 första stycket i kommitténs förslag till övergångsbestämmelser.
Eftersom renmärkning måste fortgå under den tid, som
åtgår för det nya registrets uppläggande, anser jag i likhet med kommittén
att enligt äldre lag fastställt märke bör få begagnas, till dess samma eller
annat märke registrerats för renägaren enligt nya lagen. För det fall att det
äldre märket inte godkännes och renägaren underlåter att inkomma med
ansökan om registrering av nytt märke, bör dock bestämmas en viss dag,
efter vilken märket inte får användas. Kommittén har som slutdag föreslagit
den SO juni 1963, alltså ett år efter det att samtliga äldre märken enligt
kommitténs förslag skulle ha anmälts till länsstyrelsen. Eftersom jag,
såsom anförts i den allmänna motiveringen, förordar en övergångstid av
fyra år för det nya registrets uppläggande, föreslår jag som slutdag i nämnda
hänseende den 30 juni 1965. Renägare, vars märke underkänts, har då
åtminstone ett år på sig att föranstalta om registrering av nytt märke.

Kurigl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

Punkt 6. Enligt 5 § första stycket renmärkeslagen skall fastställt märke
avlysas av häradsrätten om märkeshavaren anmäler att han inte längre
vill begagna det vid renmärkning. Märket får dock utan tidsbegränsning
bibehållas på renar som är försedda därmed, när avlysningen sker. Innan
fem år förflutit från avlysningen får märket inte fastställas för annan renägares
räkning utan tillstånd av märkeshavaren.

Enligt 8 § renmärkeslagen kan märkt ren, som övergått till ny ägare,
med ordningsmannens medgivande förses med avbrottsmärke. Ej heller
för sådant märkes giltighet stadgas någon tidsbegränsning.

Man måste räkna med att det vid den nya lagens ikraftträdande kommer
att finnas renar som är försedda med avlysta märken eller avbrottsmärken.
Det synes lämpligt att den nya lagen blir tillämplig även beträffande dessa
märken. Föreskrift härom meddelas i punkt 6.

Den nya lagens tillämplighet i nu nämnda hänseende innebär bland
annat att märkena blir underkastade den inskränkning av giltighetstiden
till tio år som stadgas i 8 § sista stycket och 10 § sista stycket och att
giltighetstiden kan begränsas ytterligare enligt 9 §. Någon olägenhet för
renägarna torde nämnda inskränkning inte medföra, eftersom renens produktiva
ålder i allmänhet inte lär överstiga tio år.

Tioårstiden räknas beträffande avlyst märke från dagen för avlysningen
och beträffande avbrottsmärke från den dag ordningsmannens medgivande
gavs. Eftersom häradsrätternas renmärkesförteckningar innehåller anteckning
om när avlysning skett (7 § renmärkeslagen) och dessa förteckningar
kommer att överlämnas till länsstyrelserna kan i dessa fall utgångspunkten
för tidsfristen fastställas utan svårighet. Beträffande avbrottsmärke är
det däremot svårt att fastställa utgångspunkten, eftersom man inte torde ha
några säkra uppgifter om när ordningsmannens medgivande gavs. I likhet
med kommittén anser jag därför lämpligt att giltighetstiden i dessa fall får
räknas från dagen för nya lagens ikraftträdande.

I enlighet med det anförda har inom jordbruksdepartementet utarbetats
förslag till

1) lag om renmärken; och

2) lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 18 juli 1928 (nr 309) om
de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige.

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över lagförslagen av
den lydelse Bilaga 21 till detta protokoll utvisar måtte för det i 87 § regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

G. Liizell

1 Denna bilaga, som frånsett vissa mindre, redaktionella jämkningar är lika lydande med de
vid propositionen fogade förslagen, har här uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

Bilaga i
(Kommitténs förslag)

Förslag

till

Lag om renmärken

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Ren, som föres på bete enligt lagen om de svenska lapparnas rätt till renbete
i Sverige, skall vara försedd med ägarens registrerade märke, anbragt
i renens öron.

Om storlek och form av de snitt, som må ingå i renmärke, och om renmärkes
utformning i övrigt skall gälla vad Konungen förordnar.

Registrering medför rätt att använda märket i viss lappby, som angives
i beslutet om registrering.

2 §.

Ärende angående registrering av renmärke upptages av den länsstyrelse,
varunder lappbyn hör.

3 §•

Ansökan om registrering av renmärke skall innehålla uppgift om sökandens
namn och hemvist och om den lappby, där märket skall användas.
Vid ansökningen skall fogas avbildning av märket.

Med ledning av bestämmelserna i 4—6 §§ och de föreskrifter, som givits
om renmärkes utformning, avgör länsstyrelsen huruvida märket må registreras
för sökanden.

4 §.

Renmärke må ej registreras för annan renägare än den som enligt förenämnda
lag äger rätt till renskötsel eller är berättigad att hava renar i vård
hos renskötande lapp.

Ej må renägare samtidigt hava mer än ett registrerat märke.

5 §•

Släktmärke — varmed avses märke av en för viss släkt eller släktgren
gemensam grundtyp — må icke utan särskilda skäl registreras för någon,
som ej tillhör släkten eller släktgrenen.

6 §•

Renmärke skall för att kunna registreras

a) tydligt skilja sig från annat giltigt märke, som användes eller må
användas å renar, med vilka sökandens renar kunna sammanblandas; samt

b) hava en form, som såvitt möjligt skyddar mot olovlig ommärkning.

Utan hinder av bestämmelsen under b) må släktmärke registreras, om registreringen
medgives av sådan innehavare av äldre märke av samma grundtyp,
som kan hava förfång av registreringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 6b år 1960

7 §•

Har någon genom avtal eller på annat sätt förvärvat rätt till annans registrerade
renmärke, och vill han vid renmärkning begagna detsamma,
skall han hos länsstyrelsen göra ansökan om märkets registrering för sin
räkning.

Länsstyrelsen avgör med ledning av bestämmelserna i 4—6 §§ om märket
må registreras för sökanden.

8 §•

Registrerat märke skall av länsstyrelsen avlysas

a) om den som innehar märket icke vidare vill vid renmärkning begagna
detsamma och anmäler detta hos länsstyrelsen;

b) om rätten till märket genom avtal eller på annat sätt övergått å annan
och denne fått avslag å ansökan om märkets registrering för sig eller
underlåtit att inom ett år efter förvärvet söka registrering;

c) om märket under tio år icke begagnats vid renmärkning;

d) om märket efter överlåtelse eller flyttning icke vidare skall begagnas
i lappby, som hör under länsstyrelsen; och

e) om rätt att äga renar icke längre tillkommer märkesinnehavaren eller

hans dödsbo. _ _

Avlyses märke enligt a) eller b), må ren, som är försedd med märket,
bibehållas i märket under tio år, räknat från dagen för avlysningen. Denna
tid må av länsstyrelsen förkortas i fall, som sägs i 9 §. Så länge ren ma
bibehållas i märket, må märket icke utan renägarens samtycke registreras
för annan.

9 §•

Äro två registrerade märken helt och hållet lika eller så lika att de lätt
kunna förväxlas och uppkommer därigenom avsevärd olägenhet, ma länsstyrelsen
antingen avlysa det ena märket eller, om så finnes lämpligare,
föreskriva ändring av märkena eller det ena av dem.

Missbrukas registrerat märke till olovlig ommärkning, äger länsstyrelsen
avlysa märket, om det är påkallat till förebyggande av fortsatt brottslighet.

Märke, som sålunda avlyses, må bibehållas å därmed märkt ren under
tid, som länsstyrelsen bestämmer. Beslutes ändring av märke, må ren behållas
i märket sådant det var före ändringen under tid, som av länsstyrelsen
fastställes.

Vad ovan i denna § stadgas skall äga tillämpning även a avlyst marke,
vari ren bibehålies enligt 8 §, och å avbrottsmärke, varom sägs i 10 §. Härvid
skall i stället för avlysning föreskrivas förkortning av märkets giltighetstid.

10 §.

Övergår märkt ren genom laga fång till ny ägare, må renen med ordningsmannens
medgivande ommärkas till förvärvarens registrerade märke, om
så kan ske enligt de föreskrifter, som givits om rcnmärkes utformning; i annat
fall må å renen bibehållas det förut anbragta märket, försett med sådant
av ordningsmannen i förvärvarens lappby gillat avbrott, som erfordras
för att skilja renen från andra renar med samma huvudmärke.

Sker fånget ej genom giftorätt, arv eller testamente, fordras överlåtarens
samtycke till ommärkning eller avbrottsmärkning.

Ommärkning och avbrottsmärkning må endast ske i närvaro av ordningsmannen
eller två vittnen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

Ren, som är försedd med avbrottsmärke, må icke behållas längre än lio år
efter det ordningsmannens medgivande gavs. Denna tid må av länsstylelsen
förkortas i fall, som sägs i 9 §.

Ordningsman skall föra förteckning över de ommärkningar och avbrottsmärkningar,
till ^vilka han lämnat tillstånd. Om avbrottsmärkning skall
han utan dröjsmål underrätta länsstyrelsen.

11 §•

Renkalv skall före den 1 maj året efter det då kalven blivit född märkas
med ägarens registrerade märke; sker märkningen efter den 31 december,
skall märkningen övervaras av ordningsmannen eller två vittnen.

Anträffar lapp, som verkställer renmärkning, i sin hjord annans renko
med omärkt kalv, är han pliktig att mot gottgörelse av ägaren märka kalven
med moderns märke. Är märket avbrottsmärke eller avlyst märke och äger
lappen kännedom om ägarens registrerade märke, skall kalven märkas med
detta.

12 §.

Ren, som ej blivit märkt inom den i 11 § föreskrivna tiden, skall av ordningsmannen
slaktas och säljas eller ock levande säljas och förses med köparens
märke. Av medel, som inflyta genom försäljningen, erhåller ordningsmannen
skälig gottgörelse, varefter den återstående behållningen tillfaller
lappbyn.

Ren, vars märke är förfalskat, förstört eller okänt eller icke är utfört i
överensstämmelse med de föreskrifter, som givits om renmärkes utformning,
skall genom ordningsmannens försorg slaktas och säljas. Finnas sannolika
skäl att renen tillhör uppgiven renägare, äger denne utfå de influtna
medlen med avdrag för skälig gottgörelse till ordningsmannen. I annat fall
skall med behållningen så förfaras som i första stycket sägs.

Anträffas eljest ren med ogiltigt märke, må länsstyrelsen förordna, att
renen skall slaktas och för ägarens räkning säljas; och skall kostnaden för
renens omhändertagande, slakten och försäljningen gäldas av köpeskil 13

§.

Tillägnar sig någon ren genom att märka den i sitt märke och är ägaren
ej kand, skall gärningen anses begången mot den lappby, dit renen kan antagas
hava hört.

14 §.

Var som vid märkning av egna renar eller av renar, vilka han har under
sin vård, begagnar märke, som ej är för renägaren registrerat, dömes, där
fråga ej är om tillåten avbrottsmärkning, till dagsböter.

Med dagsböter straffas ock

a) den som verkställer ommärkning eller avbrottsmärkning i strid mot
föreskrift i 10 §; samt

b) den som överträder bestämmelsen i 11 §, att kalvmärkning i vissa fall
skall övervaras av ordningsmannen eller två vittnen.

15 §.

Närmare föreskrifter om renmärkesärendes handläggning och om renmärkesregisters
förande meddelas av Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1960.

Genom lagen upphäves lagen den 18 juli 1928 (nr 310) om renmärken.

Med avseende å införandet av den nya lagen skall iakttagas:

1. Renmärke särende, som inkommit till häradsrätt före den nya lagens
ikraftträdande, skall behandlas enligt nu gällande lag.

2. Renmärke, som är fastställt eller registrerat enligt äldre lag, må begagnas
vid märkning, till dess märke registrerats för märkesinnehavaren enligt
den nya lagen, dock ej efter den 30 juni 1963.

Dylikt äldre märke skall av innehavaren före den 1 juli 1962 anmälas hos
länsstyrelsen, som registrerar märket för anmälaren, om hinder ej möter
enligt den nya lagen. Varder märket icke registrerat, skall märket intagas i
en övergångsförteckning. Denna föres på sätt länsstyrelsen bestämmer.

Underlåtes anmälan, är märket ogiltigt efter den 30 juni 1963.

3. Märke, som intagits i övergångsförteckning, må bibehållas å därmed
märkt ren intill den 1 juli 1973.

Enligt äldre lag tillkommet avbrottsmärke är ogiltigt efter den 30 juni
1970.

4. Den nya lagen skall äga tillämpning å renmärke, som enligt 2. första
stycket må begagnas vid märkning eller enligt 3. må bibehållas å ren, ävensom
å renmärke, som avlysts enligt 5 § första stycket lagen den 18 juli 1928
om renmärken och som var giltigt vid den nya lagens ikraftträdande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 6i år 1960

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 18 februari
1960.

Närvarande:

justitieråden Beckman,

E. SÖDERLUND,

Tammelin,
regeringsrådet Nevrell.

Enligt lagrådet den 13 februari 1960 tillhandakommet utdrag av protokoll
över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den
30 december 1959, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättade förslag till

1) lag om renmärken; och

2) lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 18 juli 1928 (nr 309)
om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Lennart Persson.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:
Trygve Hellners

Kungl. Maj:ts proposition nr 6b år 1960

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
b mars 1960.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,

Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam, Nordlander.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Netzén, lagrådets den 18 februari
1960 avgivna utlåtande över de den 30 december 1959 till lagrådet
remitterade förslagen till

1) lag om renmärken; och

2) lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 18 juli 1928 (nr 309)
om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige.

Med förmälan att förslagen av lagrådet lämnats utan erinran hemställer
föredraganden, att desamma med allenast vissa mindre, redaktionella jämkningar
måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ulla B Silén

691760 Stockholm 1960. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag