Kungl. Maj:ts proposition nr 63 (Proposition 1953:63)

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

Kr 63.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326)
om delning av jord å landet, m. m.; given Stockholms
slott den 20 februari 1953.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av
jord å landet;

2) lag angående ändrad lydelse av 5 kap. 13 § lagen den 12 maj 1917
(nr 269) om fastighetsbildning i stad;

3) lag om verkan som laga skifte av sämjedelning in. in.;

4) lag angående ändrad lydelse av 18 § lagen den 18 juni 1925 (nr 334)
om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område; samt

5) lag angående ändrad lydelse av 24 § lagen den 17 juni 1932 (nr 223)
med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar
av Kopparbergs län.

GUSTAF ADOLF.

Ingvar LindelL

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås vissa ändringar i fastighetsbildningslagstiftningen
i syfte att förenkla förfarandet. Lagändringarna innebära bl. a., att möjlighet
öppnas att hålla förrättningssammanträde annorstädes än där jorden
är belägen. Fastställelseprövningen förordas för flertalet slag av för1
Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 63.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

rättningar bli överflyttad från ägodelningsdomaren till överlantmätaren.
Den för avstyclcningsförrättning nu gällande regeln, att om avstyckning
vid förrättningens avslutande blivit av samtliga sakägare godkänd, talan
mot förrättningen sedermera icke må föras, föreslås bli utsträckt att gälla
även gränsbestämning.

Vidare innehåller propositionen förslag till lagstiftningsåtgärder i syfte
att komma till rätta med de allvarligaste av de olägenheter som de befintliga
sämjedelningarna vålla. Sålunda skall enligt en särskild lag sämjedelning,
som kommit till stånd före den 1 januari 1928, kunna förklaras äga
verkan som fastställt laga skifte. Förutsättning för sådan förklaring är att
samtliga delägare äro ense om delningens innehåll och önska sådan förklaring.
Däremot uppställes för meddelande av förklaringen icke några jordpolitiska
villkor. Fråga om förklaring skall prövas vid lantmäteriförrättning,
för vilken föreslås ett enkelt förfarande. Vidare förordas, att rätten
till avstyckning från mark, som tillagts fastighet genom sämjedelning, skall
utsträckas från en femtedel till hälften av marken.

Lagstiftningen föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1953.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord

å landet.

Härigenom förordnas, dels att 16 kap. 2 §, 19 kap. 1 och 21 §§ samt 21 kap.
19, 22, 23, 28, 41, 43, 45 och 46 §§ lagen den 18 juni 1926 om delning av jord
å landet1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att i
lagens 3 kap. skall införas en ny paragraf, betecknad 5 a §, av nedan angiven
lydelse.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

3 KAP.

5 a §.

Sammanträde skall hållas där jorden
är belägen, såframt icke lantmätaren
finner det utan olägenhet kunna
hållas annorstädes.

16 KAP.

2 §.

Inom femton dagar från det förrättningen
blivit avslutad skall ett exemplar
av alla skifteshandlingarna utgivas
eller med posten avsändas till den av
delägarna, som dessa eller, där de ej
åsämjas, lantmätaren utser att förvara
handlingarna. Hos den utsedde äge
envar delägare rätt att granska handlingarna
och taga avskrift av dem.

Yppas eljest

Inom femton dagar från det förrättningen
blivit avslutad skall ett exemplar
av skifteshandlingarna utgivas
eller med posten avsändas till den av
delägarna, som dessa eller, där de ej
åsämjas, lantmätaren utser att förvara
handlingarna. Från detta exemplar
må uteslutas sådan handling, som
utan olägenhet kan undvaras av delägarna.
Hos den utsedde äge envar
delägare rätt att granska handlingarna
och taga avskrift av dem.

— sådan vårdare.

1 Senaste lydelse, se beträffande 16 kap. 2 § SFS 1951:356, 19 kap. 1 § 1947:700, 19 kap.
21 § 1951: 356, 21 kap. 23 § 1950:182, 21 kap. 43 § 1951:356, 21 kap. 45 § 1950:182 och 21
kap. 46 § 1935: 236.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

19 KAP.

Från fastighet--------

Avstyckning vare tillåten såväl av
mark, som genom laga delning utbrutits
för viss fastighet, som ock av
mark, som är samfälld för flera fastigheter.
Mark, som tillagts fastighet genom
sämjedelning, må ej avstyckas,
med mindre sämjedelningen kommit
till stånd före den 1 januari 1928; i
sådant fall må genom avstyckning avskiljas
högst en femtedel av nämnda
mark.

Vad enligt---------

Vad här-----------

§■

— äga rum.

— dessa fastigheter,
jämväl stamfastigheten.

Sedan gräns ----------

Inom femton dagar från det förrättningen
blivit avslutad skall ett exemplar
av förrättningshandlingarna utgivas
eller med posten avsändas till
sökanden eller, där flera sakägare finnas,
den, som av dem utses. Då sakägarna
förklara sig åtnöjas därmed,
må dock med utlämnandet anstå till
dess kartan enligt vad i 22 § sägs skall
utlämnas.

mot förrättningen.

Inom femton dagar från det förrättningen
blivit avslutad skall ett exemplar
av förrättningshandlingarna utgivas
eller med posten avsändas till
sökanden eller, där flera sakägare finnas,
den, som av dem utses. Från detta
exemplar må uteslutas sådan handling,
som utan olägenhet kan undvaras
av sakägarna. Då sakägarna förklara
sig åtnöjas därmed, må med utlämnandet
anstå till dess kartan enligt
vad i 22 § sägs skall utlämnas.

21 KAP.

19 §.

£r vi,j_______________ställda besvär.

yac[ j____________annan fastighetsgräns.

Har beslut i fråga om bestämmande
av rågång eller annan fastighetsgräns
vid beslutets avkunnande blivit av
samtliga sakägare medelst påskrift å
protokollet godkänt, må talan mot beslutet
sedermera icke föras.

År tillkallat----------stycket sägs.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

(Gällande lydelse.)

Är någon ------------

Har avstyckning vid förrättningens
avslutande blivit av fastighetens ägare
eller, där flera sakägare finnas, av
dem samtliga medelst påskrift å protokollet
godkänd, må talan mot förrättningen
sedermera icke föras.

(Föreslagen lydelse.)

— blivit avslutad.

Har avstyckningsförrättning vid avslutandet
blivit av fastighetens ägare
eller, där flera sakägare finnas, av
dem samtliga medelst påskrift å protokollet
godkänd, må talan mot förrättningen
sedermera icke föras.

23 §.

Mot beslut------------ blivit avslutad.

Under jorddelningsförrättning-------blivit fastställt.

Har gränsbestämning vid förrättningens
avslutande blivit av samtliga
sakägare medelst påskrift å protokollet
godkänd, må talan mot gränsbestämningen
sedermera icke föras.

28 §.

Sedan i-----------— till ägodelningsdomaren.

Gälla besvär avslutad jorddelningsförrättning,
skall överlantmätarens
yttrande jämväl innefatta redogörelse
för verkställd teknisk granskning av
förrättningen.

Sedan jorddelningsförrättning, som
i denna lag avses, eller
laga skifte,
avstyckning,

förrättning för bestämmande av
rågång eller annan fastighetsgräns eller
ägoutbyte, evad sådan förrättning
skett i samband med annan jorddelningsförrättning
eller icke,

förrättning enligt 20 kap. 3, 4 och
5 §§,

förrättning, som jämlikt 14 kap.
10 § hållits efter det laga skifte fastställts,

blivit avslutad, åligger det lantmätaren
att inom den för besvärs anfö -

Gälla besvär avslutad jorddelningsförrättning,
skall överlantmätarens
yttrande avse förrättningen i dess helhet,
även om anmärkning blott i viss
del framställts mot densamma.

§•

Sedan jorddelningsförrättning, som
i denna lag avses, eller
laga skifte,
avstyckning,

förrättning för bestämmande av
rågång eller annan fastighetsgräns eller
ägoutbyte, evad sådan förrättning
skett i samband med annan jorddelningsförrättning
eller icke,

förrättning enligt 20 kap. 3, 4 och
5 §§,

förrättning, som jämlikt 14 kap.
10 § hållits efter det laga skifte fastställts,

blivit avslutad, åligger det lantmätaren
att inom den för besvärs anfö -

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

rande för varje fall stadgade tid till
överlantmätaren i länet insända till
förrättningen hörande karta, där sådan
finnes, ävensom övriga handlingar
angående förrättningen. I fall, varom
i 22 § andra stycket sägs, skola
handlingarna insändas inom femton
dagar från det förrättningen blivit avslutad.

Hava besvär icke inom stadgad tid
anförts mot avslutad jorddelningsförrättning,
varom ovan sägs, överlämne
överlantmätaren, där ej stadgandena i
tredje stycket av denna paragraf annat
föranleda, handlingarna till ägodelningsdomaren;
bifoge ock eget yttrande
ävensom det utlåtande, han må
hava inhämtat från annan myndighet,
och den förklaring över gjorda anmärkningar,
han må hava infordrat
från förrättningslantmätaren. I fråga
om yttrande, varom nu är sagt, gälle
vad i 28 § andra stycket sägs.

Sedan handlingarna inkommit till
ägodelningsdomaren, företage denne
förrättningen till prövning, därvid
vad i 42 § fjärde stycket sägs skall
äga tillämpning. Där anledning ej förekommer
till annat än att förrättningen
är lagligen beskaffad och Konungens
befallningshavande, överlantmätaren,
lantbruksnämnden eller
byggnadsnämnden ej framställt erinran
mot förrättningen samt, såvitt angår
avstyckning av mark för sammanläggning
eller under villkor att stamfastigheten
ingår i sammanläggning,
förordnande tillika gives om sammanläggningen,
meddele ägodelningsdomaren
fastställelse å förrättningen. I
motsatt fall hänskjute han frågan till

rande för varje slag av förrättning
stadgade tid till överlantmätaren i länet
insända till förrättningen hörande
karta, där sådan finnes, ävensom övriga
handlingar angående förrättningen.

§■

Hava besvär icke inom stadgad tid
anförts mot avslutad jorddelningsförrättning,
varom ovan sägs, företage
överlantmätaren, där ej stadgandena
i andra eller tredje stycket annat föranleda,
förrättningen till prövning,
därvid vad i 42 § fjärde stycket sägs
skall äga motsvarande tillämpning.
Där anledning ej förekommer till annat
än att förrättningen är lagligen
beskaffad och Konungens befallningshavande,
lantbruksnämnden eller
byggnadsnämnden ej framställt erinran
mot förrättningen, meddele överlantmätaren
fastställelse å densamma.
I motsatt fall hänskjute han frågan
till ägodelningsrätten samt överlämne
handlingarna till ägodelningsdomaren;
bifoge ock eget yttrande ävensom
det utlåtande, han må hava inhämtat
från annan myndighet, och den förklaring
över gjorda anmärkningar,
han må hava infordrat från förrättningslantmätaren.
För ägodelningsrättens
behandling av målet gälle i
ty fall vad i 42 § tredje stycket sägs.

Ilungl. Maj.ts proposition nr 63.

(Gällande lydelse.)

ägodelningsrätten samt utsatte, så
snart lämpligen kan ske, tid och ort
för målets handläggning. För ågodelningsrättens
behandling av målet gälle
i ty fall vad i 42 § tredje stycket
sägs.

Avser förrättningen allenast avstyckning,
som icke beror av sammanläggning,
skall den fastställelseprövning,
som enligt andra stycket tillkommer
ägodelningsdomaren, i stället
ankomma på överlantmätaren. Har
med stöd av 19 kap. gränsbestämning
ägt rum i sammanhang med avstyckningsförrättningen,
skall överlantmätaren
till prövning företaga förrättningen
jämväl i denna del. Äger överlantmåtiaren
med hänsyn till vad i
andra stycket är stadgat icke meddela
fastställelse å förrättningen, hänskjute
han frågan därom till ägodelningsrätten,
skolande för sådant fall
de i första stycket meddelade föreskrifterna
äga tillämpning.

Har avstyckningsförrättning, under
vilken ej företagits gränsbestämning,

(Föreslagen lydelse.)

Avser förrättningen eller del därav
avstyckning av mark för sammanläggning
eller under villkor att stamfastigheten
ingår i sammanläggning,
skall beträffande förrättningen i dess
helhet den prövning, som enligt första
stycket tillkommer överlantmätaren,
i stället ankomma på ägodelningsdomaren,
till vilken överlantmätaren
har att överlämna handlingarna
jämte eget yttrande ävensom
det utlåtande, han må hava inhämtat
från annan myndighet, och
den förklaring över gjorda anmärkningar,
han må hava infordrat från
förråttningslantmätaren. Fastställelse
å sådan avstyckning må icke meddelas,
med mindre förordnande tillika
gives om sammanläggningen. Äger
ägodelningsdomaren med hänsyn härtill
eller till vad i första stycket är
stadgat icke meddela fastställelse å
förrättningen eller har överlantmätaren
framställt erinran mot densamma,
hänskjute ägodelningsdomaren frågan
om fastställelse till ägodelningsrätten.

Har frågan om fastställelse å förrättning
förfallit med anledning av
att sakägare återkallat sin talan, skall
förrättningen förklaras undanröjd.
Beslut härom meddelas av ägodelningsdomaren,
till vilken överlantmätaren,
om återkallelsen skett hos denne,
har att överlämna handlingarna.

Har gränsbestämning eller avstyckningsförrättning
blivit på sätt i 19 §

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

(Gällande lydelse.)

blivit på sätt i 22 § andra stycket sägs
medelst påskrift å protokollet godkänd,
skall så anses som hade den för
talan mot förrättningen stadgade tiden
gått till ända.

Protokoll skall föras av ägodelningsdomaren
i mål, som han enligt
detta kapitel handlägger, och av överlantmätaren
i mål, som handläggas av
honom jämlikt 43 § tredje stycket.

Har vid jorddelningsförrättning blivit
bestämt, att ersättning skall från
ägolott utgå, åligge det ågodelningsdomaren,
efter det förrättningen blivit
genom laga kraft ägande beslut fastställd,
att föranstalta därom, att angående
beloppet samt de tider, å vilka
ersättningen skall betalas, anteckning
varder gjord såväl i inteckningsprotokollet
å nästa inskrivningsdag som
ock i inteckningsboken.

(Föreslagen lydelse.)

tredje stycket, 22 § andra stycket eller
23 § tredje stycket sägs medelst
påskrift å protokollet godkänd, skall
så anses som hade den för talan mot
förrättningen stadgade tiden gått till
ända.

§■

Protokoll skall föras av ägodelningsdomaren
i mål, som han enligt
detta kapitel handlägger, och av överlantmätaren
i mål, som handläggas av
honom jämlikt 43 § första stycket.

§•

Har vid jorddelningsförrättning blivit
bestämt, att ersättning skall från
ägolott utgå, skall, efter det förrättningen
blivit genom laga kraft ägande
beslut fastställd, ägodelningsdomaren
eller, där beslutet meddelats av
överlantmätaren, denne om beslutet
ofördröjligen underrätta inskrivningsdomaren,
som har att angående
beloppet samt de tider, å vilka ersättningen
skall betalas, å nästa inskrivningsdag
göra anteckning i fastighets-
eller inteckningsboken.

Denna lag skall träda i kraft den 1
juli 1953 men ej tillämpas med avseende
å förrättning som avslutats dessförinnan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 5 kap. 13 § lagen den 12 maj 1917 (nr 269)
om fastighetsbildning i stad.

Härigenom förordnas, att 5 kap. 13 § lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning
i stad1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

5 KAP.

Sedan skillnadslinjerna —----

Vid avslutandet av förrättningen
skall ett exemplar av samtliga förrättningshandlingar
utgivas eller med
posten avsändas till sökanden eller
annan, som utsetts av sakägarna. Då
dessa förklara sig åtnöjas därmed, må
dock med utlämnandet av handlingarna
anstå till dess kartan enligt vad
i 14 § sägs skall utlämnas.

Sakägare, som---------

Inom samma--------

Vad sålunda---—-----

§■

----- — förrättningen avslutas.

Vid avslutandet av förrättningen
skall ett exemplar av förrättningsh
andlin garna utgivas eller med posten
avsändas till sökanden eller annan,
som utsetts av sakägarna. Från
detta exemplar må uteslutas sådan
handling, som utan olägenhet kan
undvaras av sakägarna. Då dessa förklara
sig åtnöjas därmed, må med utlämnandet
anstå till dess kartan enligt
vad i 14 § sägs skall utlämnas,
meddelas sakägarna,
till magistraten,
från förrättningsmannen.

Denna lag skall träda i kraft den 1
juli 1953 men ej tillämpas med avseende
å förrättning som avslutats dessförinnan.

1 Senaste lydelse, se SFS 1951: 357.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

Förslag

till

Lag

om verkan som laga skifte av sämjedelning m. in.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Är i jordregistret upptagen fastighet delad genom sämjedelning, som
kommit till stånd före den 1 januari 1928, må delningen förklaras äga verkan
som fastställt laga skifte, såframt samtliga delägare i fastigheten äro
ense om delningens innehåll och önska sådan förklaring.

Hör till fastigheten inrösningsjord, må förklaring, som i första stycket
sägs, meddelas allenast om denna jord ingått i sämjedelningen.

Vad i denna lag stadgas om sämjedelning skall äga motsvarande tillämpning
på delning, som före den 1 januari 1928 skett genom att viss till gränserna
bestämd ägovidd av fastighet överlåtits med angivande att ägovidden
motsvarar viss andel av fastigheten.

2 §.

Omfattar sämjedelning två eller flera i jordregistret upptagna fastigheter,
må förklaring enligt 1 § ej meddelas, med mindre envar delägare inom varje
fastighet erhållit ägor, som väsentligen motsvara hans andel i fastigheten.
Sådan förklaring må ej heller meddelas, om sämjedelningen endast avser
för fastigheterna samfälld mark.

3 §.

Fråga om förklaring enligt 1 § prövas vid lantmäteriförrättning. Rätt att
påkalla sådan förrättning tillkommer delägare i fastigheten. Förrättningen
verkställes av distriktslantmätaren i det lantmäteridistrikt, där fastigheten
är belägen. Ansökning om förrättning göres skriftligen hos lantmätaren.

Vid förrättningen skall lantmätaren utreda äganderättsförhållandena
inom fastigheten och de omständigheter i övrigt som äro av betydelse i ärendet.
Sämjedelningen skall av lantmätaren utmärkas på karta. Lantmätaren
skall föra protokoll över vad som förekommer vid förrättningen.

Lantmätaren och hans biträden må i vad det finnes erforderligt för förrättningen
övergå ägor samt anbringa märken eller signaler, varvid skall
iakttagas att skada å egendom såvitt möjligt undvikes.

4 §•

Finnes nödigt att gräns för fastigheten bestämmes, må förrättningen ej
avslutas förrän gränsen blivit i laga ordning bestämd. Gränsbestämningen

Kungl. Maj:ts proposition nr G3. 11

må i den mån så kan ske företagas till gemensam handläggning med förrättningen.

Kostnaden för förrättningen skall, där ej överenskommelse mellan delägarna
eller eljest särskilt skäl till annat föranleder, gäldas av delägarna
efter deras andelar i fastigheten.

6 §•

Lantmätaren skall i ärendet meddela utlåtande, som jämväl skall innehålla
besked rörande fördelningen av förrättningskostnaden.

7 §•

Sedan gränserna mellan sämjelotterna blivit i erforderlig utsträckning utstakade
och utmärkta, skall förrättningen avslutas, därvid tillika skall tillkännagivas
vad som skall iakttagas för fullföljd av talan mot förrättningen.

Inom femton dagar från den dag, då förrättningen blivit avslutad, skall
lantmätaren, utom i fall som avses i 8 § första stycket andra punkten, till
envar delägare, som ej varit tillstädes vid såväl utlåtandets meddelande som
förrättningens avslutande, utgiva eller med posten avsända underrättelse
om utlåtandets innehåll och om vad som skall iakttagas för fullföljd av
talan mot förrättningen.

8 §.

Talan mot förrättningen må föras hos ägodelningsrätten genom besvär,
som skola ingivas till ägodelningsdomaren inom trettio dagar från den dag,
då förrättningen blivit avslutad. Har förrättningen vid avslutandet blivit av
samtliga delägare medelst påskrift å protokollet godkänd, må talan mot förrättningen
sedermera icke föras.

Lantmätaren skall inom trettio dagar från den dag, då förrättningen blivit
avslutad, insända förrättningsakten till överlantmätaren. Hava besvär
anförts, skall ägodelningsdomaren ofördröj ligen och sist inom sex dagar
härom underrätta överlantmätaren samt infordra förrättningsakten från
denne. I fråga om förfarandet i målet och talan mot däri meddelat beslut
gälle i tillämpliga delar vad beträffande avslutad jorddelningsförrättning är
stadgat.

9 §•

Vad i denna lag sägs skall icke gälla beträffande område av stad, för vilket
enligt förordnande jordregister skall föras under viss tid, och ej heller
beträffande område på landet, för vilket jordregister föres i avvaktan på
att meddelat förordnande om förande av fastighetsregister såsom för stad
träder i tillämpning. Ej heller skall vad i lagen sägs gälla beträffande tomt
överförd till tomtbok, vilken är att anse såsom en del av jordregistret.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

Beträffande fastighet inom de på bekostnad eller med understöd av staten
storskiftade delarna av Kopparbergs län må lagen vinna tillämpning
allenast om lantmäteristyrelsen så förordnar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1953.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 18 § lagen den 18 juni 1925 (nr 334) om
rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område.

Härigenom förordnas, att 18 § lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall
för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

18 §.

I fråga----------annorlunda stadgat.

Fullföljes talan--------är stadgat.

Den i--------beslut avgjord.

Skall med-----—---12

Är fråga om område------

Är fråga om annat område än i
nästföregående stycke sägs, skall fastställelse
meddelas, därest områdets
avskiljande överensstämmer med vad
i 19 kap. 1 § andra stycket, 12 § första
och tredje styckena, 13 § 2 mom.
samt 20 § lagen om delning av jord
å landet är stadgat. Har marken före
den 1 januari 1928 tillagts fastighet
genom sämjedelning, må den dock avskiljas,
såframt densamma jämte annan
mark, som avstyckats eller avsöndrats
från fastigheten, ej översti -

| förmäles.

— —— särskilt namn.

Är fråga om annat område än i
nästföregående stycke sägs, skall fastställelse
meddelas, därest områdets
avskiljande överensstämmer med vad
i 19 kap. 1 § andra stycket, 12 § första
och tredje styckena, 13 § 2 mom.
samt 20 § lagen om delning av jord å
landet är stadgat. Är fråga om mark
inom de på bekostnad eller med understöd
av staten storskiftade delarna
av Kopparbergs län och har marken
tillagts fastighet genom säm jedelning,
må dock avskiljande ske oberoende av

1 Senaste lydelse, se SFS 1950: 212.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

ger hälften av fastighetens ägovidd.
Inom de på bekostnad eller med understöd
av staten storskiftade delarna
av Kopparbergs län må i nämnda
fall, när skäl därtill äro, fastställelse
meddelas, ändå att mera än hälften av
ägovidden varder avskild.

tiden för sämjedelningens tillkomst
och, när skäl därtill äro, ändå att mera
än hälften av ägovidden varder avskild.

Om beslut-----------Konungens befallningshavande.

Denna lag skall träda i kraft den 1
juli 1953 men ej tillämpas med avseende
å inlösningsförrättning som avslutats
dessförinnan.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 24 § lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med
särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar

av Kopparbergs län.

Härigenom förordnas, att 24 § lagen den 17 juni 1932 med särskilda bestämmelser
om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

Inom område, som ligger i storskifte,
må från mark, som tillagts fastighet
genom sämjedelning, avstyckning
ske oberoende av tiden för sämjedelningens
tillkomst; och må, när skäl
därtill äro, mer än en femtedel avstyckas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1953.

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 23 januari 1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjalmar Nilson, Lindell,
Nordenstam.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om vissa
ändringar i jorddelningslagen m. m. samt anför därvid följande.

På grundval av en av fastighetsbildningssakkunniga i oktober 1949 dagtecknad
promemoria förelädes 1951 års riksdag genom proposition nr 159 förslag
till vissa ändringar i jorddelningslagstiftningen. Lagförslagen, som
syftade till att förenkla förfarandet vid lantmäteriförrättningar och att underlätta
jordbrukets rationalisering, bifölls av riksdagen. I en den 12 oktober
1951 dagtecknad promemoria med förslag till lag angående ändring i
jorddelnijngslagen m. in. (stencilerad) har fastighetsbildningssakkunniga
framlagt förslag om ytterligare vissa partiella reformer på fastighetsbildningslagstiftningens
område. De i 1951 års promemoria framlagda förslagen
avser dels vissa jämkningar i förfarandet vid lantmäteriförrättningar, berörande
spörsmålen om utlämnande av förrättningshandlingar till sakägare,
om platsen för sammanträde vid lantmäteriförrättning, om tiden för insändande
av förrättningshandlingar till överlantmätaren i visst fall och om
fastställelseprövningen, dels ock en provisorisk lösning av de problem,
som är förknippade med de nu förefintliga sämjedelningarna. De sakkunnigas
lagförslag torde få som bilaga fogas vid detta protokoll (Bilaga A). Med
dessa förslag har de sakkunniga avslutat sitt arbete med partiella reformer.

Över 1951 års promemoria har i anledning av remiss utlåtanden avgivits
av Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, ägodelningsdomarna
i Uppsala läns södra, Oppunda och Villåttinge, Östbo och Västbo,
Vadsbo, Östra och Medelsta, Villands, Torna och Bara, Nordals, Sundals
och Valbo, Ångermanlands södra samt Gällivare domsagor, lantmäteristyrelsen
— vilken bifogat yttranden från överlantmätarna —- lantbruksstyrelsen
—- som överlämnat utlåtanden jämväl från lantbruksnämnderna — Sveriges
lantmätarförening, svenska kommunal-tekniska föreningen, Sveriges

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

lantbruksförbund, riksförbundet landsbygdens folk samt Sveriges advokatsamfund.
Såvitt avser en av de föreslagna åtgärderna i anledning av sämjedelning
nämligen legalisering av sämjedelning har utlåtanden vidare avgivits
av lagberedningen, svenska bankföreningen, svenska sparbanksföreningen,
svenska jordbrukskreditkassan samt Sveriges allmänna hypoteksbank,
vilken tillika bifogat yttranden från tre hypoteksföreningar.

I skrivelse den 28 maj 1952, nr 364, har riksdagen —- i anledning av motioner,
som väckts vid början av 1952 års riksdag och över vilka lantmäteristyrelsen
och fastighetsbildningssakkunniga avgivit yttranden — begärt utredning
om sådan ändring av jorddelningslagen att gränsbestämning bleve
gällande utan fastställelseprövning. Sedan riksdagens skrivelse överlämnats
till de sakkunniga har dessa i skrivelse den 30 augusti 1952 (stencilerad)
i ärendet framlagt lagförslag, avsett att anslutas till de i 1951 års promemoria
upptagna lagförslagen. Även det vid skrivelsen fogade lagförslaget torde få
som bilaga fogas vid detta protokoll (Bilaga B).

över de sakkunnigas skrivelse den 30 augusti 1952 har efter remiss utlåtanden
avgivits av Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, ägodelningsdomarna
i Uppsala läns södra, Östbo och Västbo, Östra och Medelsta
samt Ångermanlands södra domsagor, lantmäteristyrelsen — som bifogat yttranden
från överlantmätarna — lantbruksstyrelsen, Sveriges lantmätarförening,
Sveriges lantbruksförbund samt riksförbundet landsbygdens folk.

Jag anhåller nu att till behandling få upptaga de spörsmål, som berörs
i fastighetsbildningssakkunnigas promemoria den 12 oktober 1951 och skrivelse
den 30 augusti 1952.

Jämkningar i förrättningsförfarandet.

I den inledningsvis omnämnda propositionen till 1951 års riksdag framhöll
jag, att de lantmäteriväsendet åliggande arbetsuppgifterna under senare
tid varit stadda i ökning och att det kunde förutses, att arbetsbelastningen
framdeles komme att ytterligare stegras. Uppenbarligen vore det angeläget
att söka åstadkomma en sådan ordning att dröjsmål med lantmäteriförrättningar
på grund av arbetsbalans ej uppkomme. De i propositionen behandlade
reformerna utgjorde huvudsakligen ett led i strävandena att öka
lantmäteriorganisationens kapacitet. I allmänhet vore, fortsatte jag, det förenat
med vanskligheter och svårigheter att genomföra partiella och successiva
reformer i större lagverk. Detta syntes i särskild grad gälla lagverk med
den uppbyggnad som gällande fastighetsbildningslagstiftning hade. Det vore
därför tydligt att ett genomförande av partiella reformer kunde ingiva vissa
betänkligheter. Särskilt vore så fallet, om ändringarna kunde anses innebära
avsteg från de grundläggande principer, på vilka lagstiftningen vilade. De i
propositionen behandlade förslagen berörde emellertid på det hela taget endast
detaljer. Därtill komme, att läget beträffande arbetsbalansen inom
lantmäteriväsendet vore sådant att alla förenklingar måste anses i hög grad

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

angelägna. Jag fann därför hinder ej böra möta mot att pröva de då ifrågasatta
reformförslagen, därvid jag tillika hänvisade till att 1949 års riksdag
givit uttryck åt uppfattningen att partiella reformer lämpligen kunde genomföras
i jorddelningslagstiftningen.

Vad jag sålunda anförde i propositionen till 1951 års riksdag äger giltighet
även beträffande de nu framlagda förslagen om ytterligare jämkningar
i förrättningsförfarandet. Arbetsbalansen inom lantmäteriväsendet är fortfarande
besvärande, varför ur denna synpunkt ytterligare förenklingar i förfarandet
är önskvärda. De nu föreslagna reformerna synes, liksom de i 1951
års proposition behandlade, i stort sett icke vara av den principiella betydelse
att hinder kan anses möta mot att upptaga dem till prövning.

Jag övergår nu till att i särskilda avsnitt närmare behandla förslagen.

I. Utlämnande av förrättningshandlingar till sakägare.

Gällande ordning.

Enligt 3 kap. 6 § jorddelningslagen — vilket lagrum direkt har avseende
endast å laga skifte men på grund av hänvisningar i 19 kap. 5 § samt 20
kap. 6 § 1 mom. och 8 § gäller även i fråga om övriga enligt jorddelningslagen
förekommande förrättningar — skall lantmätaren töra protokoll över
allt, som förekommer vid varje sammanträde under förrättningen. Jorddelningslagen
innehåller vidare föreskrifter om att vissa handlingar skall
biläggas protokollet. Sådan föreskrift finns i 3 kap. 6 § om handling, som
upprättats över träffad förening, samt i 4 kap. 3 § och 19 kap. 16 § om redogörelsen
för den utredning, förrättningsmannen har att göra rörande frågan
om tillstånd till förrättningen. Grundas cn avstyckning på en överlåtelsehandling,
skall enligt 19 kap. 9 § handlingen införas i protokollet eller i
styrkt avskrift biläggas detta. I förrättningsakten ingår härutöver sådana
handlingar som ansökan, skriftliga anföranden av sakägare, domar och utslag,
som har betydelse för förrättningen in. in. dylikt ävensom kungörelser
och kallelser.

Emellertid omfattar förrättningsakten även andra handlingar. Mellan
olika typer av förrättningar föreligger i detta hänseende tämligen stora skillnader.
Vidlyftigast är i regel skiftesakterna. En grupp handlingar som
ingår i dessa är de, vilka innehåller en ur skilda synpunkter verkställd redovisning
av skifteslagets mark. Hit hör ägobeskrivning, hävdeförteckning, tilldelningslängd
och delningsbeskrivning. En annan kategori utgörs av de
handlingar, som gäller vid skiftet beslutade ersättningar av olika slag. Häri
ingår dels beräkningshandlingar, innehållande detalj uträkningar av beloppen,
och dels vidräkningsinstrument, utvisande vad varje delägare skall utgiva
eller mottaga. Slutligen upprättas vissa handlingar rörande vid skiftet verkställda
mätningar. Även dessa omfattar såväl detaljerade beräkningshandlingar,
t. ex. lcontrollängder rörande arealberäkning och uppskattning, som
handlingar avseende resultatet av mätningen. I avstyckningsakt liksom i

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

akt angående gränsbestämning ingår i allmänhet mätningshandlingar. Akterna
rörande andra i 20 kap. omförmälda förrättningar än gränsbestämning
kan i förevarande hänseende i viss mån likställas med skifteshandlingar.

Jorddelningslagen innehåller bestämmelser om att delägarna skall erhålla
utskrift av förrättningshandlingarna. Sålunda stadgas i 16 kap. 2 §, som
gäller laga skifte, att ett exemplar av alla skifteshandlingarna inom viss
tid skall utgivas eller med posten avsändas till den av delägarna, som i angiven
ordning utses att förvara handlingarna. Denna bestämmelse gäller på
grund av hänvisningar i 16 kap. 3 § även för ägoutbyte under laga skifte
och för förrättning för prövning av sådan ersättningsfråga vid laga skifte,
som jämlikt 14 kap. 10 § uppskjutits. Beträffande gränsbestämning i samband
med laga skifte gäller enligt 7 kap. 5 och 8 § § att ett exemplar av
kartan och protokollet skall utgivas eller med posten avsändas till utsedd
sakägare. I fråga om avstyckningsförrättning är i 19 kap. 21 § andra stycket
stadgat, att ett exemplar av förrättningshandlingarna skall utgivas eller med
posten avsändas till sökanden eller, där flera sakägare finns, den som av
dem utses. Beträffande de i 20 kap. avsedda förrättningarna gives i 20 kap.
6 och 8 §§ hänvisningar till motsvarande regler vid laga skifte.

Vissa kompletterande föreskrifter finns i arbetsordningen för lantmätericts
distriktsorganisation, utfärdad av lantmäteristyrelsen den 15 mars 1951.
Enligt dessa skall sålunda avskrifter för delägarnas räkning ej göras av
numrerade protokollsbilagor, såsom kungörelser, kallelser och fullmaktshandlingar
in. fl. handlingar, eller av räkning å statsverket tillkommande
ersättning för förrättningen och ej heller av areal- och kontrollängder, såvida
särskild begäran ej framställts därom.

Fastighetsbildningssakkunniga.

Till en början har fastighetsbildningssakkunniga berört frågan i vad mån
originalhandlingarna kan förenklas. De sakkunniga har därvid funnit att
de partiella lagändringar, som skulle kunna genomföras, knappast kunde
leda till förenklingar av nämnvärd praktisk betydelse. Vidare har de sakkunniga
i detta sammanhang uttalat, att gällande lagbestämmelser ej torde
utgöra hinder mot att i administrativ ordning utfärdades föreskrifter om
förenklingar i redogörelsen vid avstyckningsförrättning.

De sakkunniga har härefter upptagit frågan om sakägarnas behov av förrättningshandlingarna.
Sådant behov förelåge främst beträffande de handlingar,
som utvisade resultatet av förrättningen, alltså — förutom karta —
i huvudsak protokoll med föreningar, koordinatförteckningar och punktbeskrivningar
samt, i förekommande fall, delningsbeskrivning och vidräkning
rörande likvider. Men även andra förrättningshandlingar kunde vara av intresse
för sakägarna. Särskilt kunde så vara fallet under besvärstiden, då
sakägarna skulle bedöma, om anledning funnes att överklaga beslut under
förrättningen. Sakägarnas exemplar av förrättningshandlingarna kunde även
tjäna som upplysningskälla t. ex. vid framtida jorddelningsförrättningar och
överlåtelser. Vissa av de handlingar, som vanligen inginge i en förrättnings 2

Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 63.

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

akt, vore emellertid i regel ej av något intresse för sakägarna ur någon av
angivna synpunkter. Beträffande några sådana handlingar hade föreskrift
om deras utmönstrande ur sakägarnas aktexemplar ansetts kunna meddelas
i arbetsordningen för distriktsorganisationen. Emellertid vore det enligt
de sakkunnigas mening möjligt att utesluta även andra handlingar, som
åtminstone i regel kunde anses sakna intresse för sakägarna efter det förrättningen
avslutats. Detta gällde i främsta rummet även andra mätningstekniska
beräkningshandlingar än dem, som omfattades av föreskriften i arbetsordningen.
Ett annat exempel på handlingar, som utan olägenhet kunde
uteslutas, vore ansökan om förrättningen. Skulle sakägare i något fall vilja
taga del av handling, som ej inginge i sakägarnas aktexemplar, funnes alltid
möjlighet att få tillgång till koncepthandlingarna hos förrättningsmannen
eller på länslantmäterikontoret.

De sakkunniga har — då någon uttömmande uppräkning av de handlingar,
som alltid skulle medtagas, och de, som kunde uteslutas, ej syntes
böra göras i lagen — förordat, att till 16 kap. 2 § och 19 kap. 21 § måtte
fogas tillägg av den innebörden, att lantmäteristyrelsen skulle äga befogenhet
att, inom förut angivna ram, meddela närmare föreskrifter om uteslutande
av handlingar från delägarnas exemplar av förrättningsakten.

Yttrandena.

De sakkunnigas förslag har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av samtliga remissinstanser. Särskilda uttalanden om den räckvidd reformen
borde givas förekommer i vissa yttranden.

Sålunda har ägodelningsdomaren i Ångermanlands södra domsaga framhållit,
att det med hänsyn till fullföljdsfrågan vore av vikt att sakägarexemplaret
ej gåves för snäv omfattning. Av liknande skäl har riksförbundet
landsbygdens folk föreslagit, att i lantmäteristyrelsens anvisningar borde
föreskrivas, att lantmätaren på sammanträde borde efterhöra huruvida vissa
handlingar kunde uteslutas. Även advokatsamfundet har förordat en restriktiv
tillämpning av möjligheten att utesluta handlingar ur sakägarnas exemplar.
Till stöd härför har samfundet väsentligen åberopat, att om originalexemplaret
bleve förstört genom exempelvis eldsolycka sakägarnas exemplar
vore den enda återstående källan för upplysningar om förrättningen.
Därtill komme, att den arbetslättnad som vunnes genom reformen syntes i
flertalet fall vara obetydlig. Överlantmätaren i Västmanlands län har framhållit,
att vissa handlingar, exempelvis redogörelser för skifteslagsarealinnehåll,
ägoslagsfördelning och ägobeskrivning, kunde vara av intresse ur annan
synpunkt än att konstatera resultatet av förrättningen, t. ex. vid fastighetstaxering.
Förslaget syntes emellertid ej innebära att sådana handlingar
skulle uteslutas ur sakägarnas exemplar.

Advokatsamfundet har uttalat, att ansökningen många gånger innehölle
sådana upplysningar angående sökandens avsikt att den ej borde uteslutas.
Liknande synpunkt har framförts av ägodelningsdomaren i Uppsala läns
södra domsaga samt överlantmätaren i Östergötlands län. Ägodelningsdoma -

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

ren i Gällivare domsaga har ansett, att i avstyckningsakt intagen överlåtelsehandling
ej borde uteslutas, då den vore av betydelse ur identifieringssynpunkt
vid behandling av lagfartsansökan.

Ägodelningsdomaren i Östra och Medelsta domsaga har ifrågasatt huruvida
skäl funnes att förenkla den redogörelse som skall upprättas vid avstyckningsförrättning.

En utsträckning av reformen att avse även förrättningar enligt 5 kap.
fastighetsbildningslagen och lagen om delning av fastighet vid ändring i
rikets indelning in. m. har övervägts av hovrätten över Skåne och Blekinge.
Hovrätten har emellertid ansett, att arbetsbesparing av större betydelse icke
skulle vinnas härigenom.

Departementschefen.

Vissa av de handlingar, som ingår i en förrättningsakt, är av den beskaffenhet
att de för sakägarna är av intet eller i varje fall blott obetydligt intresse.
Hit torde som regel höra kungörelser, kallelser, fullmakter och mätningstekniska
handlingar. Detsamma torde gälla även vissa andra handlingar,
exempelvis en kortfattad och intetsägande ansökan. Emellertid kan
någon allmängiltig regel ej givas, utan sakägarnas behov av vissa handlingar
kan växla från fall till fall. Så kan behovet av att få del av viss bilaga vara
beroende av hur protokollet utformats. Överväger en sakägare att fullfölja
talan mot förrättningen kan det vara av betydelse för honom att få tillgång
till en fullständigare akt än om han är fullt nöjd med förrättningsresultatet.

Såsom ett led i strävandena att underlätta arbetet inom lantmäteriväsendet
har fastighetsbildningssakkunniga förordat, att möjlighet skall öppnas
att ur det för sakägarna avsedda exemplaret av förrättningsakten utesluta
sådana handlingar som kan anses sakna intresse för sakägarna. I likhet
med samtliga remissinstanser anser jag att en sådan reform bör vidtagas.
Någon risk för rättsförlust för sakägarna synes reformen ej medföra; sakägarna
äger självfallet städse att på begäran få sitt exemplar av akten kompletterat
med de uteslutna handlingarna.

Reformen bör i första hand avse förrättningar enligt jorddelningslagen.
På grund av hänvisningar blir de ändringar, som vidtages i jorddelningslagen,
tillämpliga även beträffande laga skifte i stad och övriga förrättningar
som avses i 6 kap. lagen om fastighetsbildning i stad. Ur enhetlighetssynpunkt
synes reformen böra utsträckas att gälla även avstyckningsförrättningar
enligt 5 kap. sistnämnda lag.

Det lämpligaste sättet för reformens genomförande torde vara att låta det
ankomma på förrättningsmannen att avgöra i vilken mån handlingar kan
uteslutas från sakägarexemplaret. Det förutsättes emellertid, att lantmäteristyrelsen
till ledning för förrättningsmännen utfärdar närmare anvisningar
i ämnet, vilket synes kunna ske även utan uttryckligt bemyndigande i lag.
I anvisningarna torde böra angivas vilka typer av handlingar som regelmästigt
kan uteslutas. Det torde emellertid böra erinras om att frågan måste

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

bedömas med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. Om det
exempelvis kan antagas att besvär kommer att anföras, kan denna omständighet
föranleda att handlingar bör uteslutas i mindre utsträckning än vad
som eljest kan ske. Det synes vidare vara lämpligt att i anvisningarna uttalas
att förrättningsmannen i tveksamma fall bör inhämta sakägarnas mening
i frågan.

I fråga om den närmare utformningen av de lagändringar, som erfordras
för reformen, får jag hänvisa till vad som i avsnitt V anföres vid 16 kap. 2 §
och 19 kap. 21 § jorddelningslagen samt 5 kap. 13 § fastighetsbildningslagen.

II. Platsen för sammanträde vid lantmäteriförrättning.
Gällande ordning.

Jorddelningslagen innehåller ingen föreskrift om var förrättningssammanträde
skall hållas. I allmänhet torde emellertid lagens innebörd anses
vara, att alla sammanträden under förrättningen måste hållas på platsen,
d. v. s. där den jord är belägen, som förrättningen angår.

Fastighetsbildningssakkunniga.

Gällande princip om sammanträde på stället vore, har fastighetsbildningssakkunniga
uttalat, motiverad av att de frågor och åtgärder, som förekomme
vid sammanträdena, i stoi'' utsträckning vore förenade med undersökning
av mark- och ortsförhållanden eller eljest av den art, att de måste eller borde
handläggas, där fastigheten vore belägen. Hållande av sammanträden på
stället underlättade vidare i de flesta fall för sakägarna att närvara vid och
följa förrättningen. Dessa synpunkter syntes ha särskild giltighet i fråga
om laga skifte samt gränsbestämning, ägoutbyte och övriga förrättningar,
som avsåges i 20 kap. jorddelningslagen. De sakkunniga hade ej hellei funnit
lämpligt att i förevarande sammanhang föreslå något undantag från den
förut {ingivna regeln i fråga om dessa förrättningar.

Beträffande avstyckningsförrättning enligt jorddelningslagen däremot har
de sakkunniga framhållit, att om man bortsåge från den jord- och planpolitiska
bedömningen, avstyckningsförrättning i flertalet fall vore av jämförelsevis
enkel beskaffenhet. I många fall genomfördes en avstyckning på ett
sammanträde. Det torde emellertid icke vara ovanligt att vid ett första sammanträde
visserligen all erforderlig utredning skett, men att lantmätaren
icke funne sig beredd att omedelbart fatta beslut i tillståndsfrågan, med påföljd
att ytterligare ett sammanträde måste hållas. En vanlig anledning härtill
vore att frågan om tillstånd till förvärv av det till avstyckning föreslagna
området ännu ej vore avgjord. I dylika fall syntes detta sammanträde i regel
lika väl kunna hållas exempelvis på lantmätarens kontor som på förrättningsstället.
Även i övrigt torde det ej sällan vid avstyckningsförrätt -

Kungl. May.ts proposition nr 63.

ningar, som handlades vid flera sammanträden, framstå såsom fullt tillräckligt
att ett av sammanträdena hölles på platsen.

De sakkunniga har därför förordat den ordningen vid avstyckningsförrättning,
att minst ett sammanträde skulle hållas på stället samt att det beträffande
övriga sammanträden borde anförtros åt lantmätaren att bedöma
om de lämpligen borde hållas på stället eller på annan plats.

Avstyckning inom detaljplanerade områden, har de sakkunniga fortsatt,
intoge emellertid en särställning. Sålunda vore dispositionen av marken
inom planlagda områden prövad i samband med planens fastställande eller
godkännande. Uppdelning av den i byggnadsplan upptagna kvartersmarken
i byggnadsplatser torde i flertalet fall vara ganska given och vore ofta redan
tidigare skisserad. Lantmätaren ägde i allmänhet ingående kännedom
om orts- och markförhållandena inom planlagda områden. Ur allmän synpunkt
mötte icke hinder att öppna möjlighet att genomföra avstyckning
inom planområde utan något sammanträde på stället. Hänsynen till sakägarnas
intressen utgjorde ej heller hinder härför. Den kontakt mellan lantmätaren
och sakägarna, som kunde vara nödvändig, torde i regel kunna ske
helt formlöst före första sammanträdet på sätt som funnes lämpligast. Sedan
det på detta sätt klargjorts hur avstyckningen vore avsedd att ske, torde
sakägarna ofta ej ha något intresse av att närvara vid förrättningens handläggning
på sammanträde. Några stridiga intressen mellan olika sakägare
förelåge i regel ej. Förrättningen komme huvudsakligen att framstå som ett
tekniskt förfarande för avskiljande av ett av sakägarna anvisat område.

Under åberopande av vad sålunda anförts har de sakkunniga förordat,
att möjlighet måtte öppnas att verkställa avstyckning inom planområden
utan att något sammanträde hölles på stället. Skillnad borde ej göras mellan
å ena sidan stadsplaner och sådana byggnadsplaner, som fastställts efter
den 1 januari 1948, samt å andra sidan äldre sådana planer ävensom avstyckningsplaner.
Inom de äldre planerna, vilka ofta upprättats för alltför
stora områden, krävdes visserligen ibland särskild uppmärksamhet från förrättningsmannens
sida. Men det borde få ankomma på lantmätaren att bedöma,
när omständigheterna vore sådana, att sammanträde på platsen ur
ifrågavarande synpunkt tedde sig helt meningslöst.

De sakkunniga har understrukit, att vid bedömningen huruvida visst eller
— vid avstyckning inom planområde — samtliga sammanträden kunde hållas
annorstädes än på platsen viss försiktighet borde iakttagas. Hade sakägare
begärt att sammanträde skulle hållas på stället, torde så böra ske.
Sakägarna borde alltså få tillfälle att yttra sig i frågan. Detta kunde lämpligen
ske vid första sammanträdet, som antagligen regelmässigt komme att
hållas på stället. I de fall, då byggnadsnämnd skulle underrättas om förrättningen,
borde även byggnadsnämndens mening inhämtas.

Rörande den närmare utformningen av förslaget har de sakkunniga framhållit,
att såsom förutsättning för att sammanträde skulle få hållas annorstädes
än på platsen i lagtexten borde angivas att detta kunde ske utan

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

olägenhet. Att i lagtexten särskilt utsäga att sakägare och i vissa fall byggnadsnämnd
borde höras syntes ej vara erforderligt. Lämpliga anvisningar
härom torde böra utfärdas i administrativ ordning. Skulle vid förrättningssammanträde
handläggas även annan fråga än avstyckningen — antingen så
att vid avstyckningen skedde gränsbestämning eller avsättande av mark till
gemensamhetsskog enligt bestämmelserna i 19 kap. 10 § och 12 § fjärde
stycket jorddelningslagen eller ock så, att med avstyckningen kombinerats
annan förrättning i enlighet med regeln i 20 kap. 6 § 2 mom. torde, utan
att detta uttryckligen angåves i lagtexten, vara uppenbart, att sammanträdet
skulle hållas på stället. Enligt de sakkunnigas förslag skall de av dem
föreslagna reglerna upptagas i ett nytt stycke i 19 kap. 5 § jorddelningslagen.

Yttrandena.

Samtliga remissinstanser har tillstyrkt eller lämnat utan erinran förslaget
att öppna möjlighet att hålla sammanträde vid avstyckningsförrättning
annorstädes än på platsen. Beträffande den utsträckning i vilken sådan
möjlighet bör beredas har emellertid ett betydande antal remissinstanser
anfört annan mening än de sakkunniga.

Sålunda har förslaget, att vid avstyckning inom planområden intet sammanträde
behövde hållas på platsen, avstyrkts av ågodclningsdomaren i
Östra och Medelsta domsaga, medan överlantmätarna i Stockholms, Östergötlands
och Hallands län givit uttryck för tveksamhet om lämpligheten av
förslaget. Härvid har åberopats i huvudsak, att planen ofta ej vore så utarbetad,
att det icke förelåge behov av jämkningar och kompletteringar, vilket
kunde upptäckas först vid besök på platsen. Detta gällde särskilt avstyckningsplaner
och äldre byggnadsplaner. Den nämnde ägodelningsdomaren
har därjämte framhållit, att det icke torde ha varit avsett att utstakningen
skulle ske utan lantmätarens medverkan. Utstakningen borde ske vid
sammanträde, vilket vore ganska viktigt, då den utmärkta gränsen gällde
framför kartans visning. Härutöver har överlantmåtaren i Kronobergs län
understrukit, att även vid avstyckning inom planområden i de flesta fall åtminstone
ett sammanträde behövde hållas på platsen, varjämte riksförbundet
landsbygdens folk betonat vikten av att kontakten mellan förrättningsman
och sakägare ej försämrades samt framhållit den särskilda uppmärksamhet
äldre byggnadsplaner och avstyckningsplaner tarvade vid bedömandet
av frågan om sammanträde på platsen kunde underlåtas.

Å andra sidan bär åtskilliga remissinstanser givit uttryck för uppfattningen
att reformen borde kunna givas en större räckvidd än de sakkunniga
föreslagit. Sålunda har hovrätten över Skåne och Blekinge ifrågasatt om
icke ett stadgande av den innebörd de sakkunniga föreslagit borde avse även
förrättning enligt 5 kap. fastighetsbildningslagen. Överlantmätaren i Kalmar
län har hävdat, att den valfrihet beträffande sammanträdesplatsen, som
föreslagits för avstyckningar inom planområden, utan risk kunde utsträc -

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

kas till alla avstyckningar. Uttalande i samma riktning har gjorts av överlantmätaren
i Gotlands län. Ägodelningsdomaren i Uppsala läns södra domsaga,
överlantmätarna i Stockholms och Norrbottens län samt advokatsamfundet
har påpekat, att möjligheten att hålla något eller några av sammanträdena
vid en förrättning annorstädes än på platsen horde utsträckas att
gälla alla förrättningar. Till stöd härför har åberopats bl. a., att även vid
andra förrättningar än avstyckningar kunde förekomma frågor, t. ex. äganderättsfrågor,
som icke behövde behandlas på platsen, ävensom att det ej
vore ovanligt att ingen av sakägarna bodde på platsen. Då avstyckningsförrättning
kombinerats med annan förrättning, bleve det vidare enligt sakkunnigförslaget
nödvändigt att hålla sammanträde på platsen exempelvis
för att meddela ett formellt beslut i en tidigare på platsen i realiteten slutbehandlad
ägoutbytesfråga, vars definitiva avgörande fått anstå i avvaktan
på viss sådan utredning i avstyekningsfrågan, som ej krävde vidare sammanträde
på platsen.

Vidare har Svea hovrätt, överlantmätaren i Uppsala län samt Sveriges
lantmätarförening gjort uttalanden som innebär, att frågan om platsen för
sammanträdet helt borde läggas i förrättningsmannens hand. Nämnda överlantmätare
har givit uttryck för den uppfattningen, att behovet av sammanträde
på platsen icke berodde på vilken kategori förrättningen tillhörde utan
på omständigheterna i det särskilda fallet, vilket vore oberoende av om förrättningen
vore av den ena eller andra arten. Lantmätarföreningen har hänvisat
till att ingen bestämd regel givits om platsen för sammanträde med
ägodelningsrätt. Och Svea hovrätt har uttalat, att enligt gällande rätt hinder
icke torde möta, att frågor, som utan olägenhet kunde dryftas annorstädes
än å själva förrättningsstället, behandlades å annan plats. Fall torde
förekomma då förrättning helt och hållet ägde rum på annan plats än förrättningsstället.
Att ändra denna praxis syntes icke påkallat. Med hänsyn
härtill vore det icke lämpligt att begränsa en lagstiftningsåtgärd i ämnet att
avse allenast avstyckningsförrättning, eftersom då e contrario kunde dragas
den slutsatsen att varje annat sammanträde än sådant som avsåges i det
införda stadgandet måste hållas på platsen. Under alla omständigheter borde
ur förslaget strykas föreskriften om att, där förrättningen ej avsåge planområde,
minst ett sammanträde skulle hållas å den ort, där jorden låge.

Det må framhållas, att åtskilliga av de remissinstanser, som förordat utvidgning
i förhållande till sakkunnigförslaget av möjligheten att hålla sammanträde
annorstädes än på platsen, understrukit, att risk ej förelåge att
lantmätarna missbrukade möjligheten.

Sveriges advokatsamfund och riksförbundet landsbggdens folk har särskilt
betonat, att yrkande av sakägare att sammanträde skulle hållas på stället
skulle efterkommas. Advokatsamfundet har hemställt att en regel av
detta innehåll måtte upptagas i lagtexten. Av liknande uppfattning som advokatsamfundet
är ägodelningsdomaren i Ångermanlands södra domsaga,
vilken dock förklarat, att förrättningsmannen icke borde ha en ovillkorlig

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

skyldighet att efterkomma en begäran från sakägare, att sammanträde
skulle hållas på stället. Ägodelningsdomaren har vidare framhållit, att förutsättningarna
i övrigt för att sammanträde skulle få hållas annorstädes än
på platsen borde fullständigare än som skett i förslaget angivas i lagtexten.

Departementschefen.

Det ligger i sakens natur, att en lantmäteriförrättning som regel måste
äga rum på den fastighet förrättningen avser. Huvudregeln måste därför vara
att förrättningssammanträdena skall hållas på stället. Regeln torde emellertid
ej böra vara undantagslös. Vid en förrättning kan förekomma frågor,
som utan olägenhet kan handläggas annorstädes än på stället. Gången av
en förrättning kan vara sådan att efter ett visst stadium vidare sammanträden
på marken framstår som helt onödiga. Tvekan kan därför ej råda
om att man bör öppna möjlighet att hålla sammanträde annorstädes än på
stället. Härom är också såväl de sakkunniga som samtliga remissinstanser
ense.

Däremot har olika meningar framförts beträffande frågan hur långt man
skall gå i denna riktning. Sakkunnigförslaget innebär, att man skulle giva
olika regler om möjligheten att hålla sammanträden annorstädes än på platsen
för förrättningar av skilda slag. Även om de sakkunnigas förslag tager
sikte på de fall där sammanträde annorstädes än på platsen vanligast kan
ifrågakomma, anser jag, i likhet med åtskilliga remissinstanser, att även
vid andra typer av förrättningar än dem som omfattas av de sakkunnigas
förslag det emellanåt kan vara lämpligt att möjlighet finnes för ett fritt
val av sammanträdesplats. Av avgörande betydelse synes vara icke arten av
förrättningen utan omständigheterna i det särskilda fallet. Enligt min mening
bör man därför gå den vägen att möjlighet bör finnas vid alla förrättningar
att hålla sammanträde annorstädes än där jorden är belägen. I det
särskilda fallet får prövas om möjligheten skall utnyttjas.

Avgörande härför bör i första hand vara om så kan ske utan olägenhet
ur allmän synpunkt. Det skall med andra ord vara tydligt, att utredningen
blir tillfredsställande även om sammanträdet ej hålles på platsen. Bedömandet
av denna fråga bör ankomma på lantmätaren. Emellertid kan det,
såsom de sakkunniga och även vissa remissinstanser framhållit, för sakägarna
vara av betydande intresse huruvida sammanträde hålles på platsen eller
annorstädes. Att göra möjligheten att hålla sammanträde annorstädes
än på platsen beroende av ett uttryckligt medgivande av sakägarna synes
dock ej vara lämpligt. Understundom torde det nämligen vålla lantmätaren
ej ringa svårighet att inhämta sakägarnas yttrande i frågan. Jag förutsätter
emellertid, att om sakägarna eller någon av dem uttalat önskemål om
att sammanträde hålles på platsen, lantmätaren tillmötesgår önskemålet.

Det torde endast mera undantagsvis kunna förekomma att förrättning
kan genomföras utan att något sammanträde alls hålles på platsen. De förrättningar
då så möjligen kan ske torde i främsta rummet vara vissa av -

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

styckningsförrättningar inom planområden. Att upptaga någon särskild regel
i detta hänseende synes mig knappast erforderligt. Med den utformning av
bestämmelserna som i det föregående förordats får även frågan om förrättningen
kan genomföras utan att något sammanträde hålles på platsen
bli beroende på lantmätarens bedömande i det särskilda fallet.

Lämpligt synes vara att lantmäteristyrelsen till ledning för förrättningsmännen
utfärdar vissa anvisningar, vilka åtminstone till dess närmare erfarenhet
vunnits väsentligen torde böra anknyta till vad de sakkunniga
anfört. Med hänsyn till den frihet i bedömningen, som enligt vad jag förordat
tillägges lantmätaren, synes skäl föreligga att ålägga överlantmätarna
att ägna särskild uppmärksamhet åt att sammanträde på platsen ej underlåtes
i fall, då sådant varit påkallat.

Såsom förut anförts innehåller jorddelningslagen intet uttryckligt stadgande
om var sammanträde skall hållas. Det torde vara lämpligt att i samband
med införande av bestämmelsen, att sammanträde må hållas annorstädes
än där jorden är belägen, även låta huvudregeln, att sammanträde
skall hållas på platsen, komma till uttryck i lagtexten. Stadgandet torde
böra upptagas under .1 kap. jorddelningslagen, lämpligen i en ny paragraf
betecknad 5 a §. På grund av hänvisningar i 19 och 20 kap. jorddelningslagen
samt 5 och 6 kap. fastighetsbildningslagen blir stadgandet tillämpligt
även på de förrättningar som avses i dessa kapitel.

III. Tiden för insändande av förrättningsliandlingar till
överlantinätaren i visst fall.

Gällande ordning.

Enligt 21 kap. 22 § första stycket jorddelningslagen skall besvär över
avslutad avstyckningsförrättning ingivas till ägodelningsdomaren inom trettio
dagar från den dag, då förrättningen avslutats. Därest emellertid avstyckningen
vid förrättningens avslutande godkänts av samtliga sakägare
genom påskrift å protokollet, får enligt andra stycket i samma paragraf
talan mot förrättningen sedermera icke föras.

Jämlikt 21 kap. 41 § åligger det lantmätaren att, sedan jorddelningsförrättning
avslutats, inom den för varje fall stadgade besvärstiden insända
karta och övriga handlingar angående förrättningen till överlantmätaren.
Enligt sista punkten i samma paragraf skall i fall, varom i 22 § andra stycket
sägs, handlingarna insändas inom femton dagar från det förrättningen
blivit avslutad.

I allmänhet kan fastställelseprövningen av en förrättning ej ske förrän
efter besvärstidens utgång. I fråga om avstyckning, som blivit på angivet
sätt godkänd, kan emellertid enligt 21 kap. 43 g sista stycket prövningen
företagas utan att den för avstyckning stadgade besvärstiden gått till ända.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

Fastighetsbildningssakkunniga.

De sakkunniga har framhållit, att bestämmelsen, att handlingarna rörande
godkänd avstyckningsförrättning skulle insändas inom femton dagar från
förrättningens avslutande, uppenbarligen tillkommit i syfte att påskynda
ärendets handläggning. Erfarenheten visade emellertid, att stadgandet i
viss utsträckning åsidosatts därigenom, att lantmätarna underlåtit att taga
sakägarnas godkännande å förrättningar i den utsträckning som varit möjlig.
Anledningen härtill vore att det visat sig svårt att iakttaga den kortare
expeditionstiden.

En utväg att avhjälpa anmärkta missförhållande kunde synas vara, har
de sakkunniga fortsatt, att i administrativ ordning inskärpa skyldigheten
för lantmätarna att i förekommande fall ge sakägarna erforderlig information
om möjligheten att godkänna förrättningen. Det kunde emellertid ej
förnekas, att en så kort expeditionstid som den ifrågavarande, om den i ett
större antal fall skulle bli tillämplig, stundom skulle kunna medföra vissa
svårigheter att planlägga och genomföra förrättningsarbetet inom distriktet
på ett rationellt sätt. Iordningställande och expediering av handlingar kunde
nödvändiggöra olägliga avbrott i fältarbetet och förorsaka ökat antal resor.
I praktiken syntes ett slopande av bestämmelsen om den särskilda kortare
expeditionstiden icke innebära något eftersättande av sakägarnas intresse
av snabbhet i förfarandet. Förelåge särskilda skäl för brådskande behandling
torde förrättningsmännen regelmässigt söka att såvitt möjligt tillgodose
sakägarnas önskemål härom. Härtill komme, att det för arbetet på distriktskontoren
skulle innebära viss förenkling att kunna räkna med enhetliga
expeditionstider för alla avstyckningar.

På grund av vad såunda anförts bär de sakkunniga förordat, att stadgandet
i 21 kap. 41 § sista punkten jorddelningslagen måtte upphävas.

Yttrandena.

De sakkunnigas förslag under denna punkt har av samtliga x-emissinstanser
tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Flera överlantmätare har understrukit,
att förslaget ej torde komma att innebära någon tidsförlust för sakägarna,
då förrättningsmännen även framdeles komme att i brådskande
ärenden översända handlingarna så snart det vore möjligt.

Departementschefen.

I likhet med de sakkunniga och samtliga remissinstanser anser jag, att
den i 21 kap. 41 § jorddelningslagen upptagna särbestämmelsen, att handlingarna
rörande godkänd avstyckningsförrättning skall insändas till överlantmätaren
redan inom femton dagar från förrättningens avslutande, bör
upphävas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

IT. Fastställelseprövningen.

Gällande ordning.

Sedan förrättning enligt jorddelningslagen avslutats, skall, oberoende av
om talan däremot fullföljts eller ej, i viss ordning prövas, huruvida förrättningen
är lagligen beskaffad. Är så fallet, skall förrättningen fastställas.
De myndigheter, som har att verkställa fastställelseprövningen, är för olika
fall ägodelningsrätt, ägodelningsdomare och överlantmätare. Reglerna om
fastställelseprövningen återfinns i 21 kap. jorddelningslagen.

I fråga om icke överklagade förrättningar är enligt 43 § andra stycket
huvudregeln, att fastställelseprövningen skall verkställas av ägodelningsdomaren.
Beträffande förrättning som enbart avser avstyckning, vilken ej
beror av sammanläggning, samt i sammanhang med avstyckningen verkställd
gränsbestämning gäller dock enligt 43 § tredje stycket, att prövningen
ankommer på överlantmätaren.

Såväl ägodelningsdomarens som överlantmätarens befogenheter är på visst
sätt inskränkta. De äger allenast — under vissa angivna förutsättningar —
fastställa förrättningen. Villkoren är, att anledning ej förekommer till annat
än att förrättningen är lagligen beskaffad, att länsstyrelsen, lantbruksnämnden,
byggnadsnämnden eller, i fall då prövningen verkställes av ägodelningsdomaren,
överlantmätaren icke framställt erinran mot förrättningen
samt att, i fråga om avstyckning som beror av sammanläggning, förordnande
tillika gives om sammanläggningen. Är förhållandena ej sådana att
förrättningen enligt nu angivna regler kan fastställas, skall enligt 43 § frågan
om fastställelse hänskjutas till ägodelningsrättens prövning.

Ägodelningsrätten har vidare att företaga prövning av frågan om fastställelse
av förrättning, mot vilken talan fullföljts. Enligt 42 § gäller nämligen,
att ägodelningsrätten, när besvär över förrättning anförts, har att
pröva förrättningen till alla delar, även om anmärkning mot förrättningen
blott gjorts i viss del.

Av 28 och 43 §§ framgår, att även förrättning, i fråga om vilken fastställelseprövningen
tillkommer annan myndighet än överlantmätaren, i första
hand skall granskas av denne, som har att avgiva yttrande i ärendet till
fastställelsemyndigheten. Yttrandet skall även innehålla redogörelse för
verkställd teknisk granskning av förrättningen.

I övrigt reglerar jorddelningslagen ej närmare, i vilka hänseenden granskning
av förrättning skall ske i samband med fastställelseprövningen. I princip
torde lagens innebörd vara, att förrättningens laglighet i alla hänseenden
skall kontrolleras.

Beträffande överlantmätarens granskning har lantmäteristyrelsen meddelat
vissa närmare bestämmelser. I 33 § arbetsordningen för länslantmäterikontoren,
utfärdad den 15 mars 1951, föreskrives sålunda följande:

Vid den granskning och prövning av förrättningar, som enligt lag ankommer
på överlantmätaren, skall denne verka för en riktig tillämpning av
de författningar och föreskrifter, som gälla för lantmäteriverksamheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt att lagstiftningens syftemål i jordpolitiskt
och planpolitiskt avseende förverkligas och att möjligheterna i övrigt
att åstadkomma en ändamålsenlig fastighetsindelning och en lämplig
lokalisering av bebyggelsen tillvaratagas.

Granskningen av fastighetsutredningar och tekniska åtgärder vid förrättningar
bör syfta till att förebygga att fastställda förrättningar innehålla
brister och felaktigheter, som kunna vålla sakägare rättsförlust eller medföra
oklarhet i framtiden i fråga om innebörden av träffade avgöranden.
Granskningen bör därför främst avse de förhållanden och åtgärder, som ha
avgörande betydelse i nämnda hänseenden.

I fråga om inriktning och omfattning av den granskning, som avser förrättningarnas
handläggning, fastighetsutredningar och tekniska åtgärder
skola följande anvisningar tjäna till ledning.

Granskning bör ske av fastighetsredovisning och av frågor rörande vattenområden,
fiske, samfälligheter, servitut och gränser samt av innehållet
i träffade föreningar och beslut. Därjämte bör prövas om förrättningen innefattar
så fullständiga bestämmelser, som erfordras för att den rätt skall
fylla sitt ändamål.

Beträffande skiftesförrättning bör därutöver uppmärksamhet ägnas särskilt
åt frågorna om skifteslagets omfång, tillstånd till skifte, delningsgrunden
och dess tillämpning vid skiftet, skiftesläggning samt likvider.

I fråga om avstyckningsförrättning bör undersökas att överensstämmelse
råder mellan avstyckning och upplåtelseavhandling, om sådan ligger till
grund för förrättningen, samt att gällande planer och bestämmelser for
markens bebyggande iakttagits.

Granskningen bör i regel avse även förrättningens formella handläggning.
Därvid skola frågorna om kungörelse- och kallelseförfarande, fullmakter,
förvärvstillstånd samt besvärshänvisning uppmärksammas. Beträffande
sådan gränsbestämning, som fastställes av överlantmätaren, skall särskild
uppmärksamhet ägnas äganderättsredovisningen. Även i övrigt bor
äganderättsredovisningen granskas, i den mån så kan ske.

I fråga om de rent tekniska åtgärder, som hänföra sig till mätning, beräkningar
av skilda slag, kartering samt arealuträkning m. m., bör granskningen
i första hand ske genom överslagskontroller eller stickprovsundersökningar.

På överlantmätarens bedömande skall bero om granskningen i det enskilda
fallet skall utvidgas eller inskränkas i förhållande till vad sålunda
angivits. Uppmärksamhet bör därvid ständigt ägnas åt att granskningen
icke göres mera ingående än nödigt.

Fastighetsbildningssakkunniga i 1951 års promemoria.

Efter att ha framhållit, att under senare år frågan om fastst ällelsesys
temet s behövlighet och lämplighet varit föremål för livlig
diskussion, har de sakkunniga anfört, att spörsmålen huruvida fastställelseprövningen
skulle bibehållas och huru den i så fall lämpligen borde vara
anordnad förutsättningslöst måste övervägas vid utarbetande av en ny jorddelningslagstiftning.
Med hänsyn till rådande arbetsförhållanden inom lantmäteriet
vore del visserligen synnerligen angeläget, att möjliga förenklingar
i lantmäteriarbetet genomfördes utan onödigt dröjsmål. Skäl kunde också
otvivelaktigt anföras för att helt och hållet avskaffa fastställelsepiövningen.
Emellertid syntes det icke vara påkallat att i förevarande sammanhang taga
slutlig ståndpunkt i frågan eller att gå in på de många och delvis svårlösta

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

problemställningar som därvid uppkomme. De sakkunniga hade nämligen
kommit till den uppfattningen att det under alla förhållanden vore olämpligt
att redan nu genomföra en sådan ändring. Ett slopande av fastställelseprövningen
skulle kräva genomgripande ändringar i jorddelningslagen och
jordregisterförordningen och även i viktiga hänseenden beröra de allmänt
civilrättsliga reglerna om lagfart och inteckning. Härtill komme, att med den
utveckling som under de senaste åren ägt rum i det viktigaste momentet
av fastställelseprövningen, den jord- och planpolitiska kontrollen, ett flertal
myndigheter samverkade. Den närmare utformningen av denna samverkan
hade skett genom administrativa föreskrifter och anvisningar, vilka vore
föremål för fortlöpande kompletteringar, allteftersom nya erfarenheter vunnes.
Ytterligare erfarenheter av den nuvarande ordningen borde avvaktas,
innan frågan gåves en mera slutgiltig lösning.

Några motsvarande hinder förelåge däremot icke — har de sakkunniga
fortsatt — mot att, i den mån skäl därför i övrigt vore för handen, genomföra
lättnader i fråga om granskning sskyldighetens omfattning.
Syftet med fastställelseprövningen vore, att i möjligaste mån säkerställa
allmän och enskild rätt, som kunde beröras av förrättningarna. En
eftergranskning i detalj sådan som den i jorddelningslagen förutsatta innebure
en viss garanti för att förrättningsresultaten bleve riktiga och bedömningen
någorlunda enhetlig. Ökad säkerhet i kontrollen krävde emellertid i
allmänhet ett större mått av arbetsinsats och tidsåtgång. En jämförelsevis
obetydlig ökning i rättssäkerheten kunde måhända komma att kräva betydande
offer i nämnda hänseenden. I viss mån ställdes man alltså inför ett
avvägningsproblem. Spörsmålet vore också av organisatorisk art. Målet vore
att få till stånd såvitt möjligt riktiga förrättningsresultat. Frågan vore då,
hur den tillgängliga arbetskraften bäst skulle utnyttjas för att främja detta
syfte.

Granskningssystemet hade i stort sett utbildats under en tid, då förhållandena
inom lantmäteriet vore helt andra än de nu rådande. En utredning
av frågan om möjligheten och lämpligheten av att inskränka fastställelseprövningens
omfattning syntes därför i främsta rummet böra bygga på praktiska
erfarenheter under senare tid av gällande ordning. I syfte främst att
få fram statistiskt material rörande i vilken utsträckning vid eftergranskningen
av förrättningar framkommit fel, som föranlett undanröjande, återförvisning
eller annan åtgärd för rättelse, hade de sakkunniga inhämtat
vissa uppgifter.

Resultatet för hela riket av den statistiska undersökningen beträffande
undanröjda och återförvisade förrättningar framgår av följande sammanställning
över det totala antalet verkställda legala förrättningar, som slutredovisats
under tiden den 1 januari 1948—den 30 juni 1950, samt antalet
därav, som på grund av föreskrift om ändring i förrättningsresultatet återförvisats
eller undanröjts.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

Förrättnings art	Totala antalet slutredovisade för- rättn. under tiden 1/i 48—s% 50		Ändring efter föreskrift	av domstol (KB)
i formellt eller tekniskt avseende samt övriga ändringar, som ej angå själva fastighetsbild-ningen	avseende fastighetsbildningen (det materiella resultatet)
efter besvär av sakägare	Övriga	summa av kol. 3 och 4	förrättningen återförvisad	förrättningen undanröjd	i tillståndsfrågan i undeställningsmål	efter besvär av sakägare	Övriga	summa av kol. 9 och 10	förrättningen åter-förvisad	förrättningen 1 undanröjd
1	2	3	4	5	6	7	8	9	10	11	12	13
1.	Gränsbestämningar____	2126	8	20	28	20	8	—	11	8	19	17	2 1
2.	Avstyckningar ........	44 690
	a) inom detaljplan.....	—	0	38	38	20	18	2	4	109	113	18	95
	b) för jordbruks- eller
	skogsbruksändamål..	—	1	29	30	9	21	9	7	77	84	16	68
	c) övriga..............	—	6	139	145	79	66	29	5	449	454	44	410
3.	Laga skiften ..........	786	5	22	27	26	1	6	6	24	30	13	17
4.	Övriga förrättningar ..	5 592	25	26	Öl	42	9	—	23	15	38	28	10
	Summa	58194	45	274	319	196	123	46	56	682	738	136	602
	% av totala antalet		0-1	0-5	0-6	0-4	0-2	0-1	0T	1-8	1''4	0''3	1-1

De sakkunniga har i anslutning till denna sammanställning framhållit,
att samtliga ändrade förrättningar uppginge till 1 057, motsvarande 2,o procent
av samtliga verkställda förrättningar, och utgjordes av 332 återförvisade
och 725 undanröjda förrättningar. Endast 10 procent av samtliga
ändringar vore föranledda av besvär av sakägare; 90 procent av ändringarna
hade tillkommit på grund av granskningen hos överlantmätaren eller annan
myndighet.

Vidare har de sakkunniga i en särskild tabell angivit huru ändringarna
fördelar sig på olika slag av förrättningar. Tabellen är av denna lydelse.

Förrättnings art	Antal för-rättningar1	Ändringar	Summa ändringar i % av antalet förrättningar inom gruppen
på grund av formella eller tekniska brister	på grund av brister i det materiella resultatet	Summa
1. Gränsbestämningar.........	2126	28	19	47	2-2
2. Avstyckningar ............	44 690
a) inom detaljplan........	(14 000)	38	113	151	1-1
b) för jordbruk mm.....	(2 700)	30	84	114	4-2
c) övriga..................	(28 000)	145	454	599	2t
3. Laga skiften ..............	786	27	30	57	7-3
4. Övriga förrättningar......	5 592	Öl	38	89	1-6
Summa	53194	319	738	1057	2-0

1 Antalet inom parentes är statistiskt uppskattat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

I anslutning till de sålunda lämnade uppgifterna har de sakkunniga framhållit,
att man för framtiden syntes kunna räkna med en avsevärt lägre
ändringsfrekvens än den som framginge av siffrorna. Materialet omfattade
nämligen även förrättningar verkställda före år 1948, d. v. s. under tid då
distriktsorganisationen ännu icke utbyggts med kvalificerad biträdespersonal.
Brister i tekniskt avseende torde vidare till betydande del bero på
den efter den 1 januari 1948 nyanställda personalens bristande rutin. Efter
de 1947 genomförda skärpningarna av de materiella villkoren för fastighetsbildning
hade numera rättspraxis stadgats, varför den jord- och planpolitiska
bedömningen torde kunna ske med allt större säkerhet och enhetlighet.

De sakkunniga har vidare beaktat att rättelser göres även under hand.
Dessa ingår ej i de förut angivna sammanställningarna. Det låge i sakens
natur, har de sakkunniga anfört, att ändringar under hand mestadels vore
ganska betydelselösa. Ändringar av större betydelse kunde ej verkställas på
detta sätt. Som allmän regel syntes kunna sägas, att underhandsrättelserna
avsåge förhållanden, som endast i undantagsfall hade kunnat medföra rättsförlust
för sakägare men däremot, om ändring ej skett, kunnat medföra viss
oklarhet i framtiden i fråga om innebörden av träffade beslut eller verkställd
redovisning. Divergerande uppgifter om antalet ändringar under hand
hade framkommit. Från överlantmätarhåll hade sålunda uppgivits, att antalet
förrättningar, vilka rättats under hand, i förhållande till totala antalet
avslutade förrättningar inom respektive grupper uppginge för gränsbestämningar
till 14 procent, avstyckningar till 10 å 12 procent, laga skiften till
15 procent och övriga förrättningar till 13 procent. De från förrättningsmannahåll
lämnade uppgifterna hölle sig genomsnittligt till ungefär halva
de angivna procenttalen. De stora avvikelserna i uppgifterna syntes väsentligen
hänföra sig till olika uppfattning om vad som över huvud skulle rubriceras
som rättelse, alltså om härunder skulle inbegripas även mindre
kompletteringar. I

I promemorian har de sakkunniga återgivit vad lantmäteristyrelsen i en
den 4 juni 1951 dagtecknad skrivelse till de sakkunniga anfört om möjligheterna
att inskränka granskningen vid fastställelseprövningen. I skrivelsen
har styrelsen inledningsvis uttalat, att arbetskraftförhållandena inom lantmäteriväsendet
under senare år berett lantmäteristyrelsen stora bekymmer.
Trots att distriktsorganisationens kapacitet ökat högst avsevärt efter
omorganisationen år 1948 växte balansen alltmer. Vid årsskiftet 1950/51
motsvarade den enligt verkställda undersökningar sammanlagt över 12 000
arbetsmånader. Styrelsen har förklarat, att det utan tvekan viktigaste momentet
i överlantmätarens granskning vore prövningen ur jord- och planpolitiska
synpunkter, den jordpolitiska kontrollen. I denna prövning deltoge
även flera andra myndigheter än överlantmätaren. Den nuvarande
överprövningen vore behäftad med den olägenheten att granskningen i allmänhet
sattes in för sent. Den skedde först sedan förrättning avslutats

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

och, om besvär ej anförts, förrättningsmännens beslut vunnit laga kraft.
Ett utbytande av den jordpolitiska efterprövningen mot en positiv rådgivning
före eller under förrättningens handläggning skulle uppenbarligen
kunna medföra ett förbättrat förrättningsresultat. Specialmyndigheternas
önskemål och synpunkter bleve i så fall delgivna förrättningsmannen under
ett skede av förrättningen, då fortfarande alla möjligheter stode öppna
att vidtaga förbättringar eller föreslå sakägarna andra och fullgoda alternativ.
I själva verket tillämpades detta förfarande redan nu i mycket betydande
utsträckning. Kontakterna mellan lantmäteriets många förrättningsmän
ute i orterna, å ena, och de till residensstäderna förlagda specialmyndigheterna,
å andra sidan, mötte emellertid vissa rent praktiska svårigheter.
För att helt kunna förlägga den jordpolitiska prövningen till förrättningsstadiet
erfordrades emellertid enligt styrelsens mening en aktivare
insats från fackmyndigheternas sida än vad som hittills varit möjligt.
Denna insats borde få formen av råd och rekommendationer till förrättningsmännen
rörande behandlingen av vissa typfall, där intressekonflikter
erfarenhetsmässigt brukade uppträda, samt eu fortlöpande information
rörande beslut i ärenden av intresse för fastighetsbildningsorganen. Utvecklingen
syntes i åtskilliga län gå relativt snabbt i denna riktning. I samma
mån som ett effektivt samrådsförfarande under förrättningshandläggningen
komme till stånd, minskades behovet av en jordpolitisk efterkontroll.

Lantmäteristyrelsen har beträffande den tekniska granskningen — till
vilken hänfördes utom granskningen av rent mätningstekniska och beräkningstekniska
åtgärder även kontrollen av fastighetsutredningar — anfört,
att sedan lantmäteriets distriktsorganisation numera helt förstatligats, något
behov av en efterkontroll icke längre förelåge. Erforderlig granskning
borde i stället ordnas i huvudsak genom att arbetsuppgifterna planlades och
organiserades så att automatiska garantier erhölles för ett riktigt resultat.
Lantmäteristyrelsen ansåge därför att jorddelningslagen numera icke borde
innehålla några bestämmelser om teknisk granskning över huvud taget. Det
borde i stället ankomma på den centrala lantmäterimyndigheten att med
stöd av instruktionsbestämmelser utfärda sådana föreskrifter, som i varje
särskilt fall kunde anses erforderliga för att trygga ett tillfredsställande
arbetsresultat. Den nuvarande tekniska granskningen hos överlantmätaren
borde i regel kunna inskränkas till en enkel kontroll, att förrättningsobjektet
identifierats riktigt.

Det viktigaste momentet i granskningen av den formella handläggningen
vore, har lantmäteristyrelsen fortsatt, en kontroll av kallelse- och kungörelseförfarandet
samt av att närvarande sakägare styrkt sin behörighet att
föra talan vid förrättningen. Enligt styrelsens erfarenhet framställdes numera
ytterst sällan några anmärkningar beträffande den formella handläggningen
av förrättningar. Det hade sålunda visat sig att denna viktiga
del av förrättningshandläggningen anmärkningsfritt kunde skötas av förrättningsmännen
själva. Den formella kontrollen kunde slopas utan vådor
för rättssäkerheten. Styrelsen föresloge, att den formella granskningen in -

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

skränkes så långt detta över huvud befunnes möjligt och helst så att fastställelsemyndigheten
företoge granskning av den formella handläggningen
endast då särskilda skäl därtill förelåge, d. v. s. huvudsakligen i de fall,
då besvär anförts av sakägare.

I fråga om den arbetsbesparing, som kunde vinnas genom inskränkning
av granskningen i enlighet med vad styrelsen förordat, har den uttalat, att
granskningsarbetets andel i länskontorens avlöningskostnader av styrelsen
uppskattats motsvara kostnaden för cirka 22 lantmätare och 35 biträden
eller ungefär 400 000 kronor per år. Hur stor del av hela granskningsarbetet
som belöpt på teknisk och formell granskning mötte svårigheter att uppskatta.
Utan tvivel skulle dock en betydande besparing av arbetskraft vinnas,
om den tekniska och formella granskningen inskränktes på angivet
sätt.

De sakkunniga har för egen del framhållit, att de i huvudsak kunde ansluta
sig till de synpunkter och förslag som framförts av lantmäteristyrelsen.
Utredningen hade givit starkt stöd åt uppfattningen, att systemet med
en i detalj gående efterhandskontroll — som tidigare kunde varit befogat
— under numera rådande förhållanden icke längre vore behövligt såsom
skydd för rättssäkerheten. En av överordnad myndighet verkställd obligatorisk
detalj granskning kunde tjäna som en sporre till skärpt noggrannhet
i förrättningsarbetet. Systemet med eftergranskning hade emellertid på
vissa håll haft en rakt motsatt verkan, därigenom att det bidragit till att
hos förrättningsmännen uppmjuka känslan av ansvar för de av dem verkställda
förrättningarna. Det vore självfallet svårt att med bestämdhet avgöra
vilken betydelse som borde tillmätas sådana psykologiska faktorer. Det syntes
dock icke finnas några giltiga skäl antaga, att en av annan myndighet
verkställd detaljerad eftergranskning numera vore erforderlig för att upprätthålla
en hög standard i fråga om arbetsresultaten. De sakkunniga ansåge
det sålunda möjligt att högst väsentligt inskränka den obligatoriska
överprövningens omfattning utan att skäliga krav på rättssäkerhet eftersattes.

Enligt de sakkunnigas mening kunde för närvarande ett formligt avskaffande
av överprövningen i jord- och planpolitiskt hänseende ej ske. En fortsatt
utveckling i riktning mot ett ökat samråd mellan berörda myndigheter
före eller under förrättningen vore önskvärd. En sådan utveckling syntes
kunna äga rum utan ändring i jorddelningslagens bestämmelser.

Beträffande den tekniska och formella granskningen har de sakkunniga
framhållit, att den skedde huvudsakligen i de enskilda rättsägarnas intresse.
De sakkunniga ansåge lika med lantmäteristyrelsen, att en obligatorisk
sådan detalj granskning av varje förrättning ur rättssäkerhetssynpunkt
icke längre erfordrades. De sakägare, som ägde självständig talerätt
vid förrättningen, måste anses i regel få erforderligt rättsskydd genom den
prövning, som förrättningsmännen hade att göra samt genom möjligheterna
att begagna de ordinära rättsmedlen. Såsom framhållits under förarbetena
till jorddelningslagen medförde delägarnas bevakande av sin rätt i all3
Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 63.

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

mänhet även ett effektivt skydd för inteckningshavare och andra medelbart
intresserade rättsägare. Därjämte ålåge det i viss utsträckning förrättningsmannen
att tillse, att dessa sistnämndas rätt ej äventyrades. Vid flertalet
förrättningar, särskilt avstyckningar och gränsbestämningar, bleve frågor
av sistberörda slag aldrig aktuella. Erfarenheten torde för övrigt ha visat,
att det ytterligt sällan förekomme, att anmärkning mot förrättning framställdes
med hänsyn till dylika intressen.

Vidare har de sakkunniga förklarat, att en sådan nedskärning av granskningen
som förut skisserats syntes medföra en avsevärd arbetskraftsbesparing.
Den skulle vidare leda till viss tidsvinst i det enskilda fallet för sakägarna.
Allmänt sett torde reformen därjämte, genom att arbetskraft frigjordes
för produktiva uppgifter, verksamt bidraga till att nedbringa arbetsbalansen
inom lantmäteriet och därmed förkorta väntetiden för sakägarna.

Under åberopande av vad sålunda anförts har de sakkunniga iöreslagit, att
bestämmelserna i jorddelningslagen angående teknisk granskning måtte upphävas.

I fråga om den formella granskningen — vilken här fattats i vid bemärkelse
och till vilken hänfördes bl. a. kontroll av att rätt delningsgrund tilllämpats
vid skifte, att förening angående likvider ej äventyrade inteckningshavares
rätt och att vid gränsbestämning rätt paragraf i 7 kap. tillämpats
— har de sakkunniga anfört, att beslut om fastställelse av förrättning av
gammalt betraktades som en garanti för dess laglighet. Hänsyn härtill borde
tagas såtillvida, att fastställelsen skulle föregås av en kontroll av att vissa
för enskild rätt grundläggande formföreskrifter iakttagits. Tanken vore att
det borde ankomma på delägarna själva att bevaka sin rätt. För att detta
skulle vara möjligt erfordrades att de erhölle kallelse till förrättningen. Vid
överprövningen borde därför kungörelse och kallelser kontrolleras. Tillika
syntes böra granskas huruvida de som fört talan vid förrättningen varit behöriga
därtill. För att markera den lättnad i granskningsskyldigheten, som
förordats, syntes den jämkningen av ordalagen i 21 kap. 43 § jorddelningslagen
böra vidtagas att i lagrummet skulle utsägas att förrättning skall granskas
i erforderliga delar.

Avslutningsvis har de sakkunniga understrukit, att de förordade ändringarna
endast avsåge den obligatoriska granskningsskyldigheten. Särskilda skäl
kunde göra, att en vidsträcktare granskning i det enskilda fallet kunde anses
motiverad. Hade besvär anförts över förrättningen, syntes sålunda i allmänhet
en mera ingående granskning av förrättningen böra ske. Även stickprovskontroller
kunde komma i fråga. Det syntes böra ankomma på lantmäteristyrelsen
att utfärda de närmare föreskrifter för länslantmäterikontorens
verksamhet i nämnda hänseenden, som kunde befinnas lämpliga. De sakkunniga
förutsatte vidare, att styrelsen i samband därmed även meddelade
lämpliga föreskrifter och anvisningar för distriktsorganisationen i fråga om
rationella kontrollmetoder och andra åtgärder på förrättningsstadiet, ägnade
att främja riktiga arbetsresultat. Härvid syntes särskilt frågan om övervakning
av yngre, mindre erfarna lantmätares arbeten böra uppmärksammas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 63. 3^

Ett annat spörsmål, som de sakkunniga upptagit till prövning, är tiågan
om att överflytta fastställ elsepr övningen från ägodelningsdomaren
till överlantmätaren. Efter att ha återgivit
vissa av de uttalanden beträffande detta spörsmål, som tidigare gjorts
i skilda sammanhang, har de sakkunniga framhållit, att den nuvarande ordningen
med prövning av vissa ärenden hos både överlantmätaren och ägodelningsdomaren
medförde en icke obetydligt ökad väntetid för sakägarna.
Enligt de sakkunnigas mening kunde systemet med dubbel granskning av
lörrättning utan våda för rättssäkerheten avskaffas. Tyngdpunkten i fastställelseprövningen
låge på det jordpolitiska och planpolitiska området. I denna
del liksom då det gällde granskningen i tekniskt hänseende vore överlantmätarens
prövning i de klara fallen otvivelaktigt tillfyllest. Ägodelningsdomarens
befattning med förrättningarna avsåge främst en prövning av de1
as rättsliga beskaffenhet. Eärande skäl för att icke även denna prövning
skulle kunna helt anförtros åt överlantmätaren syntes icke kunna anföras.
I praktiken hade utvecklingen redan gått i den riktningen, att tyngdpunkten
i fastställelseprövningen lagts på överlantmätarens granskning. De fall, då
undanröjande eller återförvisning skedde av förrättning, som överlantmätaren
lämnat utan anmärkning, vore säkerligen ytterst sällsynta. Härtill koinme,
att för ägodelningsdomarna och deras personal befrielse från ifrågavarande
göromål skulle innebära betydande lättnad i arbetsbördan; även
för överlantmätarnas vidkommande skulle reformen snarast medföra viss
minskning i nämnda hänseende.

På grund av vad sålunda anförts har de sakkunniga föreslagit, att den på
ägodelningsdomaren för närvarande ankommande fastställelseprövningen
skulle överflyttas på överlantmätaren. Härvid syntes dock undantag böra
göras för sådan avstyckning, som berodde av sammanläggning. Det vore
mest praktiskt att avstyckningsärcndet och sammanläggningsärendet avgjordes
samtidigt av en och samma myndighet. Vore i dylikt fall avstyckningen
kombinerad med annan förrättning borde förrättningen i dess helhet
prövas av ägodelningsdomaren.

Vidare har de sakkunniga framlagt förslag om ändrad ordning beträffande
den slutliga prövningen av återkallade förrättningar.
Då fastställelse, har de sakkunniga anfört, ej kunde meddelas
å förrättning, hade enligt gällande ordning ägodelningsdomaren eller överlantmätaren
att hänskjuta ärendet till ägodelningsrätten. Avstyckningsförrättning
ansåges kunna återkallas av sökanden ända till dess ärendet slutligen
prövats, med påföljd att frågan om avstyckning förfölle. Eu vanlig
anledning till sådan återkallelse* vore att avstyckningen berodde av sammanläggning
samt att det visat sig att sammanläggningen på grund av inteckningshinder
eller av annan anledning ej ginge att genomföra. Ett avslutat
laga skifte syntes icke kunna på sökandens begäran undanröjas med
mindre alla delägare, som vore behöriga påkalla skiftet, instämde med sökanden.
Motsvarande gällde om förrättningar enligt 20 kap. jorddelningslagen.
I fall av återkallelse borde beslut om undanröjande av förrättning

Kungl. Maj:is proposition nr 63.

kunna meddelas av ägodelningsdomaren. Även överlantmätaren syntes böra
erhålla motsvarande befogenhet i fråga om förrättningar som det tillkomme
honom att fastställa.

De sakkunniga har — efter att ha berört frågan huruvida befogenhet i
detta hänseende genom lagändringar i samband med rättegångsbalkens införande
redan tillagts ägodelningsdomaren — förordat, att uttryckliga bestämmelser
i ämnet upptoges. Tillskapandet av befogenhet för överlantmätaren
att besluta om undanröjande av återkallad förrättning syntes knappast
förutsätta -— har de sakkunniga tillagt — att rätt att överklaga överlantmätarens
beslut vid domstol infördes. Då ifrågavarande avskrivningsbeslut
skulle meddelas endast på sakägares begäran, förelåge intet praktiskt
behov av en sådan klagorätt.

Yttrandena över 1951 års promemoria.

I vissa yttranden har berörts frågan om möjligheten att helt avskaffa

fastställelseprövningen.

Därvid har åtskilliga remissinstanser uttryckligen förklarat, att de anslöte
sig till de sakkunnigas uppfattning, att frågan i sin helhet icke lämpligen
kunde givas en slutlig lösning genom en partiell reform. Uttalanden
av sådan eller liknande innebörd har gjorts av ägodelningsdomarna i Uppsala
låns södra, Östbo och Västbo, östra och Medelsta samt Ångermanlands
södra domsagor, överlantmätarna i Östergötlands, Göteborgs och Bohus,
Skaraborgs, Kopparbergs, Gävleborgs, Jämtlands samt Norrbottens län,
lantbruksnämnden i Kronobergs län ävensom riksförbundet landsbygdens
folk.

I anslutning härtill må anmärkas, att vissa yttranden innehåller uttalanden
om den linje efter vilken en slutlig lösning borde sökas. Sålunda har
överlantmätaren i Jämtlands län och lantbruksnämnden i Kronobergs län
givit uttryck för uppfattningen att fastställelseprövningen borde bibehållas,
medan Sveriges lantmätarförening hävdat motsatt mening och därvid framhållit
önskvärdheten att i detta sammanhang principbeslut fattades, vilket
skulle vara av betydelse bl. a. för lösningen av lantmäteriets organisationsfrågor
och för de sakkunnigas fortsatta arbete. Svea hovrätt har utan att
taga ställning till hela frågan uttalat, att fastställelseprövningen i varje
fall borde bibehållas, då besvär anförts mot förrättning.

Några remissinstanser har ansett, att man i detta sammanhang åtminstone
i vissa fall kunde avskaffa fastställelseprövningen. Sålunda har överlantmätaren
i Stockholms län ifrågasatt, huruvida de av de sakkunniga
anförda skälen mot en övergång redan nu till ett system med endast lagakraftvinnande
kunde till alla delar anses bärande. Tre överlantmätare har
ansett, att fastställelseprövningen nu borde kunna slopas beträffande förrättning
av visst slag. Sålunda har överlantmätarna i Blekinge och Skaraborgs
län uttalat, att fastställelseprövning ej behövde bibehållas beträffande
gränsbestämningsförrättning. Med den inskränkning de sakkunniga förordat
i fråga om prövningens omfattning komme prövningen av dessa för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

rättningar att ha ringa sakligt värde. Överlantmätaren i Uppsala län har
uttalat sig för en ordning med lagakraftvinnande beträffande gränsbestämningar
och möjligen avstyckningar inom detaljplan. Vidare har lantmäteristyrelsen
hänvisat till sitt över de inledningsvis omnämnda motionerna vid
1952 års riksdag avgivna yttrande, som skall återgivas i det följande.

Flertalet remissinstanser har tillstyrkt de sakkunnigas förslag om
minskning av fastställelsepr övningens omfattning.
Åtskilliga har emellertid helt eller delvis avstyrkt förslaget eller hemställt
om jämkningar av större eller mindre räckvidd i detsamma.

De remissinstanser, som oreserverat anslutit sig till de sakkunnigas förslag,
har i det väsentliga biträtt de av de sakkunniga anförda skälen för
förslaget. Det må anmärkas, att åtskilliga av de hörda myndigheterna framhållit,
att granskningen på många håll i praxis redan inskränkts i ungefärligen
den föreslagna omfattningen. Uttalanden av sistnämnda eller likartad
innebörd har gjorts av överlantmätarna i Stockholms, Södermanlands,
Östergötlands, Kronobergs, Kalmar, Hallands, Värmlands, Kopparbergs,
Gävleborgs och Norrbottens län samt lantmäteristyrelsen.

I yttrandena har, särskilt av de instanser som ej helt ansluter sig till
förslaget, anförts åtskilliga mer allmänna synpunkter.

Ett spörsmål, som sålunda berörts, är den av de sakkunniga framlagda
statistiken och de slutsatser som kan dragas av densamma. I detta hänseende
har ägodelningsdomarna i Ångermanlands södra samt Östbo och
Västbo domsagor anmärkt, att statistiken ej omfattade de fall, då rättelse
under hand skett på initiativ av ägodelningsdomare. Åtskilliga remissinstanser
har framhållit, att bland de på överlantmätarens initiativ gjorda
underhandsrättelserna inginge sådana som avsåge fel av den art att de,
om ej sådan rättelse mellankommit, skulle föranlett återförvisning; i ett
par yttranden har gjorts gällande, att dessa fall utgjorde en betydande del
av underhandsrättelserna. Uttalanden av angivna innebörd har gjorts av
ägodelningsdomarna i Östra och Medelsta samt Ångermanlands södra domsagor,
överlantmätarna i Älvsborgs, Kopparbergs och Jämtlands län samt
riksförbundet landsbygdens folk.

De sakkunnigas uttalande, att man framdeles kunde räkna med avsevärt
lägre ändringsfrekvens, har bedömts såsom alltför optimistiskt av ägodelningsdomarna
i Östra och Medelsta samt Ångermanlands södra domsagor.
Sveriges advokatsamfund har funnit de sakkunnigas nämnda uttalande
icke övertygande; i de från tiden före 1948 stammande förrättningarna
hade nämligen lantmätaren själv utfört sådant arbete som numera och
framdeles ankomme på biträdespersonal. Och överlantmätaren i Jämtlands
lön har åberopat en av honom gjord jämförande undersökning beträffande
slutredovisade förrättningar under tiden den 1 januari 1948—den 30 juni
1950 samt den 1 juli 1950—den 31 december 1951. Antalet återförvisade
eller undanröjda förrättningar utgjorde under den förra perioden 37 av
1820 eller 2 procent samt under den senare 37 av 1017 eller 3,5 procent.

Som allmänt omdöme i anledning av den statistiska undersökningen har

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

ägodelningsdomaren i Östra och Medelsta domsaga uttalat, att den ådagalade
behövligheten av eu eftergranskning även i tekniskt och formellt hänseende.
överlantmätaren i Jämtlands län har framhållit, att undersökningen
visade, att fastställelseprövningen så väl tjänade syftet att vara ett medel
att åstadkomma lämplig fastighetsbildning samt tillförlitliga sakrättsliga
avgöranden, att dess erforderlighet härför bort kunna fastslås. Av det statistiska
materialet har ägodelningsdomaren i Ångermanlands södra domsaga
dragit slutsatsen att behov av en rätt ingående överprövning förelåge.
Till iiknande resultat har Sveriges advokatsamfund, Sveriges lantbruksförbund
och riksförbundet landsbygdens folk kommit; därvid har lantbruksförbundet
tillika framhållit, att i rättvisefrågor en argumentation med procenttal
icke vore riktig. Och ägodelningsdomaren i Östbo och Västbo domsaga
har uttalat, att om granskningen slopades helt, varje år skulle tillkomma
nya felaktiga förrättningar; ökningen av antalet felaktiga förrättningar
undan för undan vore ägnad att väcka betänkligheter.

Vissa yttranden innehåller även andra uttalanden av mer allmän innebörd.
Sålunda har några remissinstanser givit uttryck för uppfattningen att
förekomsten av eftergranskning antagligen vore ägnad att skärpa förrättningsmännens
noggrannhet. Uttalanden i denna riktning har gjorts av ägodelningsdomaren
i Östra och Medelsta domsaga, överlantmätaren i Jämtlands
län och riksförbundet landsbygdens folk.

De sakkunnigas uttalande om det rättsskydd sakägarna erhölle genom
rätten att begagna de ordinära rättsmedlen har motsagts i några yttranden.
Sålunda har riksförbundet landsbygdens folk uttalat, att de med lantmäteriförrättningar
sammanhängande problemen många gånger vore så komplicerade,
att den enskilde icke hade någon möjlighet att bedöma dem. I
samma riktning har ägodelningsdomarna i Uppsala läns södra, Östbo och
Västbo samt Ångermanlands södra domsagor uttalat sig.

Vidare har i vissa yttranden gjorts gällande att den arbetslättnad eller
kostnadsbesparing som vunnes genom förslaget ej syntes vara alltför betydande.
Uttalanden av sådan innebörd har gjorts av ägodelningsdomaren i
Östra och Medelsta domsaga samt överlantmätarna i Älvsborgs och Örebro
län.

Utan att ingå på närmare ställningstagande till de skilda detaljerna i förslaget
har vissa remissinstanser på grundval av sina förut återgivna uttalanden
mera allmänt angivit sin ståndpunkt till förslaget. Sålunda har
Sveriges advokatsamfund sagt sig icke vara övertygat om att någon mera
väsentlig nedskärning av granskningsarbetet vore motiverad. Uttalande av
liknande innebörd innehåller det yttrande riksförbundet landsbygdens folk
avgivit. Sveriges lantbruks förbund har ställt sig tveksamt till förslaget i
denna del. Enligt överlantmätarens i Älvsborgs län mening förtjänade den
föreliggande frågan ytterligare utredning; till stöd härför har han, utöver
vad som förut återgivits, åberopat att förslaget innebure en icke helt lycklig
kompromiss mellan en ordning med fullständig fastställelseprövning
samt ed system, enligt vilket förrättning utan vidare prövning vunne laga
kraft.

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

Av de i princip tillstyrkande remissmyndigheterna har överlantmätarna
i Malmöhus och Gävleborgs län framhållit, att man efter reformen hade
anledning att ägna särskild uppmärksamhet åt de yngre lantmätarnas arbeten.
Även lantmäteristyrelsen har anslutit sig till denna mening och
samma synpunkt har framförts även av ägodelningsdomaren i Gällivare
domsaga.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har ifrågasatt huruvida den obligatoriska
granskningsskyldigheten — såsom de sakkunnigas förslag syntes
innebära — borde inskränkas även i de fall, då besvär anförts över avslutad
jorddelningsförrättning.

Utöver de nu återgivna mera allmänna övervägandena förekommer i vissa
yttranden närmare uttalanden om de skilda i fastställelseprövningen ingående
momenten.

Mot de sakkunnigas uttalanden om de former, i vilka de jord- och planpolitiska
synpunkterna bör beaktas, har sålunda erinran ej riktats. Särskilt
må nämnas, att åtskilliga remissinstanser —- såsom ägodelningsdomaren
i Östra och Medelsta domsaga samt lantbruks styrelsen och flera lantbruksnämnder
— understrukit de sakkunnigas uttalanden om vikten av
att samråd på ett tidigt stadium komme till stånd mellan förrättningsmännen
och de olika specialmyndigheterna. Sveriges advokatsamfund har framhållit,
att specialmyndigheterna borde inrikta sin verksamhet på råd och
rekommendationer av allmän natur och icke på den enskilda förrättningen.
Detta vore också innebörden i de sakkunnigas uttalanden. Förenklingen av
den jordpolitiska och planpolitiska kontrollen borde främst sökas efter den
antydda linjen.

De sakkunnigas förslag att avskaffa den obligatoriska granskningen i
tekniskt avseende har i stort sett tillstyrkts eller lämnats utan erinran.
Detta gäller även åtskilliga av de remissinstanser, vilka på sätt i det föregående
angivits uttalat kritiska synpunkter mera i allmänhet.

Sakkunnigförslaget att helt avskaffa den obligatoriska tekniska granskningen
har dock uttryckligen avstyrkts av ägodelningsdomaren i östra
och Medelsta domsaga, som anfört, att under detta moment hänfördes kontrollen
av verkställda fastighetsutredningar. Dessa utredningar vore av
grundläggande betydelse. Understundom vore de av den svårighetsgrad att
eu kontroll framstode som väl befogad. Det hade inträffat, att man vid
granskningen upptäckt, att avstyckning gjorts från oriktig fastighet eller
att avstyckat område befunnits innehålla icke blott mark från den angivna
stamfastigheten utan därjämte en helt fristående fastighet. Även om sådana
fall vore undantagsfall, talade de dock för behövligheten av kontroll
av fastighetsutredningarna. Vidare vore det anmärkningsvärt, att man ansett
sig kunna avvara den s. k. plantekniska granskningen. Även Sveriges
advokatsamfund samt överlantmätaren och lantbruksnämnden i Jämtlands
län har framhållit, att kontroll över verkställda fastighetsutredningar måste
anses befogad. Lantmäteristyrelsens yttrande innehåller uttalande av den
innebörden att granskning av fastighetsutredningar borde bibehållas i den

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

omfattning styrelsen angivit i sitt yttrande till de sakkunniga. Och Svea
hovrätt har framhållit, att det, för undvikande av framtida tvister om
fastighets rätt till samfällda ägor och om servitut, vore angeläget att kontrollen
i dessa hänseenden gjordes effektiv. Samma synpunkt har framförts
av riksförbundet landsbygdens folk.

Också de sakkunnigas förslag till inskränkningar av granskningen i formellt
hänseende har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser.

I denna del har dock sakkunnigförslaget uttryckligen avstyrkts av ägodelningsdomarna
i Östbo och Västbo, Östra och Medelsta samt Ångermanlands
södra domsagor. Samma mening har kommit till uttryck i överlantmätarnas
i Örebro och Jämtlands län yttranden, medan ägodelningsdomaren
i Uppsala läns södra domsaga framhållit, att förslaget ginge för
långt. Ägodelningsdomaren i Östra och Medelsta domsaga har till stöd för
sin ståndpunkt åberopat, att det ej sällan bruste i äganderättsutredningen
och redovisningen av denna — detta gällde särskilt det inbördes rättsförhållandet
mellan äkta makar — samt att avfattningen av protokollen, även
i fråga om beslut, ej sällan vore illa genomtänkt och lämnade rum för
olika tolkningar. Vidare vore kontrollen i förevarande hänseende av betydelse
för intressenter, som ej vore sakägare med klagorätt. Hänsynen till
dessa finge ökad vikt i den mån möjligheterna till tvångsingripanden —
såsom nyligen skett beträffande ägoutbyte •— vidgades. Förslaget till ny
fastighetsbildningslag kunde väntas innehålla ökade möjligheter till tvångsingripanden
och detta i förening med antagliga förenklingar i förfarandet
kunde tänkas komma att framdeles skärpa betydelsen av en efterkontroll.
Ägodelningsdomaren i östbo och Västbo domsaga, som funnit sakkunnigförslagets
innebörd oklar, har motiverat sin ståndpunkt främst av
hänsynen till de medelbart intresserade rättsägarna. Och ägodelningsdomaren
i Ångermanlands södra domsaga har som huvudsakligt skäl anfört, att
fastställelsebeslut ansåges innefatta en garanti för att förrättningen vore
riktig även med hänsyn till den enskildes rätt samt att ett dylikt beslut
icke syntes kunna fattas utan granskning av samtliga de faktorer, som
inverkade på frågan om förrättningens laglighet.

Ytterligare må anmärkas att Svea hovrätt hävdat, att den formella riktigheten
av ingångna föreningar borde kontrolleras. Ägodelningsdomaren i
Uppsala läns södra domsaga har framhållit liknande synpunkt.

Några remissmyndigheter har berört frågan om huru ansvaret för förrättnings
riktighet efter reformen vore att fördela. Sålunda har överlantmätaren
i Göteborgs och Bohus län uttalat, att det i föreskrifter borde göras
fullt tydligt att förrättningsmannen bure det fulla och odelade ansvaret för
förrättningarna i tekniskt och formellt hänseende. Liknande mening har
hävdats av överlantmätaren i Skaraborgs län.

Överlantmätarna i Kronobergs samt Älvsborgs län har gjort uttalanden av
innebörd att frågan om ansvaret i dessa hänseenden borde klart angivas.
Lantmäteristyrelsen har på denna punkt uttalat, att i lantinäteriinstruktio -

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

nen borde införas en bestämmelse av innehåll att distriktslantmätaren ansvarade
för lantmäteriförrättning i tekniskt avseende. En sådan bestämmelse
syntes komma att gälla rent tekniska arbeten men ej fastighetsutredningar.
Liknande bestämmelse syntes ej kunna meddelas beträffande den
formella prövningen. Prövningen i formellt hänseende skulle nämligen enligt
förslaget i erforderliga delar ske i samband med fastställelsen.

I fråga om sättet för reformens genomförande har överlantmätaren i Västmanlands
län uttalat, att behovet av granskning växlade med olika slag av
förrättningar och ej minst med hänsyn till vilken förrättningsman som verkställt
förrättningen. Att under sådana förhållanden precisera granskningens
omfattning i lagtext eller på administrativ väg vore vanskligt. Behovet
av granskning finge bedömas av den prövande myndigheten själv. Mot de
sakkunnigas förslag till lagändring vore därför intet att erinra. Till ledning;
borde dock finnas i administrativ ordning utfärdade anvisningar.

Sveriges lantmätarförening har i anledning av förslaget till ändrad lydelse
av 21 kap. 43 § jorddelningslagen — enligt vilken lydelse förrättning skulle
granskas i erforderliga delar — framhållit, att bestämmelsen syntes bli ett
hinder mot den naturliga utvecklingen att överlantmätarens prövning, i avvaktan
på dess slutliga upphörande, efter hand överginge till en formell åtgärd.
Bestämmelsen borde utgå och prövningens innehåll närmare regleras
i administrativ ordning.

I vissa andra yttranden åter har uttalats, att av lagtexten tydligt borde
framgå huru långt de inskränkningar av granskningens omfattning, som
kunde komma att beslutas, sträckte sig samt att de sakkunnigas förslag till,
lagtext icke vore ur denna synpunkt tillfredsställande utan alltför obestämd.
Uttalanden i sådan riktning har gjorts av ägodelningsdomarna i Östbo och
Västbo samt östra och Medelsta domsagor ävensom överlantmätaren i Örebro
län.

Ägodelningsdomaren i Uppsala läns södra domsaga har mot avfattningen
av 21 kap. 43 § jorddelningslagen anfört, att om det enligt lagen skulle
konstateras att anledning ej förekomme till annat än att förrättningen vore
lagligen beskaffad, det vore oegentligt att föreskriva granskning i erforderliga
delar och utanför lagen bestämma vad som vore erforderligt.

De sakkunnigas förslag att överflytta fastställelsepr övningen
från ägodelningsdomaren till överlantmätaren
har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna med
endast enstaka undantag.

Endast två remissmyndigheter — ägodelningsdomarna i Östbo och Västbo
samt Ångermanlands södra domsagor — har avstyrkt förslaget helt eller
i väsentliga delar. Sistnämnde ägodelningsdomare — vilken såsom i det
föregående angivits hemställt om bibehållande av granskning i formellt hänseende
— har till stöd för sitt avstyrkande väsentligen åberopat, att fastställelseprövningen
ofta innefattade bedömande av rättsliga frågor av den
vikt att prövningen principiellt borde ankomma på domstol samt att ägodelningsdomaren
främst genom tillgången till fastighetsböckerna hade vä -

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

sentligt större möjligheter än över lantmätaren att verkställa granskning i
formellt hänseende. Möjligheten att kontrollera förrättningsprotokollets
uppgifter om sakägare hade särskild betydelse vid bedömandet huruvida
förening biträtts av alla dem, som berördes av densamma, huruvida den person
som företrätt en fastighet ägde behörighet därtill, exempelvis i de fall
att fastighet ägdes av äkta makar gemensamt eller av dödsbo, huruvida
samtliga sakägare infunnit sig, då förrättning enligt 1951 års lagändring företagits
utan att kungörelseförfarande föregått, samt huruvida viss åtgärd
vore till förfång för innehavare av fordran eller annan rättighet. Härtill
komrne, att fastställelseprövningens förläggande till domstol i allmänhet
icke torde föranleda större tidsutdräkt. Ägodelningsdomaren i Östbo och
Västbo domsaga har anfört liknande synpunkter och därvid särskilt betonat
fastställelseprövningens betydelse för de medelbart intresserade rättsägarna.
Då dessas rätt icke syntes vara aktuella vid gränsbestämningar, har
denne ägodelningsdomare i så måtto tillstyrkt sakkunnigförslaget att han
förordat att fastställelseprövningen beträffande gränsbestämning överflyttades
till överlantmätaren.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har funnit det önskvärt att invecklade
rättsfrågor granskades av ägodelningsdomaren och därför ifrågasatt,
om icke överlantmätaren skulle erhålla befogenhet att till ägodelningsdomarens
prövning hänskjuta dylik förrättning, som icke enligt vad därom
stadgats skulle hänskjutas till ägodelningsrättens prövning.

Av överlantmätaren i Skaraborgs län har framhållits, att en förutsättning
för reformen vore att — såsom överlantmätaren på sätt förut återgivits förordade
— ansvaret för förrättningens riktighet i formellt hänseende vilade
på förrättningsmannen. I anslutning härtill må nämnas, att lantmåteristgrelsen
— efter att ha hänvisat till stadgandet i 3 kap. 10 § jorddelningslagen
om förrättningsmannens skyldighet med avseende å äganderättsutredningen
— framhållit, att om i något fall ytterligare uppgifter vore behövliga, överlantmätaren
kunde utan nämnvärd omgång under hand inhämta sådana ur
fastighetsböckerna.

I några yttranden har ifrågasatts eller påyrkats smärre jämkningar i de
sakkunnigas förslag beträffande reformens räckvidd. Sålunda har Svea hovrätt
ansett, att fastställelseprövningen av tidigare återförvisad förrättning
borde ankomma på ägodelningsdomaren; det borde nämligen ankomma på
denne att kontrollera att vid återförvisningen meddelade föreskrifter iakttagits.
Å andra sidan har framställts yrkanden som innebär en vidare räckvidd
av reformen än enligt sakkunnigförslaget. Sålunda har ägodelningsdomaren
i Torna och Bara domsaga förklarat att även avstyckning, som
berodde å sammanläggning, borde fastställas av överlantmätaren. Saminanläggningsfrågan
kunde lösas antingen så att avstyckningen fastställdes under
villkor att sammanläggning sedermera konrme till stånd eller ock så att
också sammanläggningsfrågan överlämnades till överlantmätarens prövning.
Även Sveriges advokatsamfund har ifrågasatt om man icke borde till
överlantmätarens prövning hänskjuta frågorna om sammanläggning och om

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

avstyckning för sammanläggning. Hovrätten över Skåne och Blekinge har
ifrågasatt huruvida den föreslagna reformen icke borde utsträckas att avse
även förrättningar enligt lagen om delning av fastighet vid ändring i rikets
indelning in. m.

Mot de sakkunnigas förslag om rätt för ägodelningsdomare
och över lantmätare att i visst fall undanröja förrättning
bär i princip riktats anmärkning endast av äg o delnings domaren
i Ångermanlands södra domsaga, som ansett, att dylik rätt borde tillkomma
endast ägodelningsdomare. Enligt allmänna rättsgrundsatser borde
finnas möjlighet att fullfölja talan hos domstol mot avskrivningsbeslut — något
som även de sakkunniga förordat i sitt år 1944 avgivna betänkande. Att
införa bestämmelser om klagorätt vid domstol över överlantmätares beslut
innefattade en onödig omgång och stode i strid mot jorddelningslagens
system.

Fastställelseprövningen av gränsbestämning.

I de inledningsvis omnämnda motionerna nr 219 i första kammaren
och nr 292 i andra kammaren vid 1952 års riksdag yrkades,
att riksdagen måtte för sin del besluta om sådan ändring i jorddelningslagen,
att den för städerna in. fl. orter gällande regeln, att av samtliga sakägare
godkänd eller eljest oklandrad gränsbestämning genom lagakraftvinnandet
bleve att anse som rättskraftig, utsträcktes att omfatta även de delar
av riket, där den för närvarande ej finge tillämpas.

Över motionerna, som hänvisades till tredje lagutskottet, inhämtades
yttranden från lantmäteristyrelsen och fastighetsbildningssakkunniga.
Lantmäteristyrelsen tillstyrkte en reform i det i motionerna angivna syftet
och de sakkunniga förklarade, att de ej ville motsätta sig det i motionerna
framlagda förslaget. Båda remissinstanserna ansåg dock att en reform i
frågan borde föregås av sedvanligt utredningsförfarande. En ledamot av
fastighetsbildningssakkunniga fann anledning saknas att nu upptaga frågan
om slopande av fastställelseförfarandet beträffande gränsbestämningar
i allmänhet.

Till stöd för sin ståndpunkt anförde lantmäteristyrelsen väsentligen, att
avgörande för frågan huruvida en partiell ändring i jorddelningslagen borde
företagas nu eller anstå till den slutliga revisionen av hela jorddelningslagstiftningen
närmast vore vilken tidsvinst för sakägare och arbetsbesparing
för jorddelningsmyndigheterna som härigenom kunde vinnas. Det väsentliga
i de syften, motionärerna velat tillgodose, vunnes redan om fastighetsbildningssakkunnigas
förslag i 1951 års promemoria genomfördes. I
enstaka fall, huvudsakligen vid gränsbestämning i samband med avstyckning,
kunde emellertid den ytterligare förenkling, som föreslagits i motionerna,
medföra en för sakägarna värdefull tidsvinst. En brådskande avstyckningsförrättning,
som godkänts av sakägarna och i samband med vilken företagits
gränsbestämning, skulle nämligen icke försenas i de fall då även
gränsbestämningen godkänts av därav berörda sakägare. För jorddelnings -

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

myndigheterna skulle vinsten av att motionärernas förslag genomfördes huvudsakligen
bli av rent expeditionell art, i det vissa försändelser mellan förrättningsman
och överlantmätare bortfölle. Såsom ytterligare skäl för en
reform i föreslagen riktning anförde lantmäteristyrelsen, att gränsbestämningsförfarandet
borde i möjligaste mån vara enhetligt för stad och land
samt att förslaget innebure undanröjande av en utav nu föreliggande skiljaktigheter.
Genomförandet av motionärernas förslag skulle vidare medföra
att man erhölle större praktisk erfarenhet av lagakraftvinnande jorddelningsförrättningar.

Fastighetsbildningssakkunniga förklarade sig anse, att ehuru man ur förenklingssynpunkt
ej hade så mycket att vinna genom att helt slopa fastställelseprövningen
beträffande gränsbestämning, reformen dock skulle kunna
genomföras utan våda för rättssäkerheten. Några lagtekniska hinder mot
ändringen syntes ej föreligga. För de sakkunnigas vidkommande skulle reformen
ej heller föregripa ställningstagandet till fastställelsefrågan i övrigt.
Den i motionerna föreslagna ändringen, att samtliga sakägares godkännande
av avslutad gränsbestänming skulle tillerkännas samma verkan som i
motsvarande hänseende gäller beträffande avstyckning, skulle särskilt i de
fall, då gränsbestämning skedde i samband med avstyckning, som godkändes
av sakägarna, otvivelaktigt kunna medföra en tidsvinst av viss betydelse.
Detta gällde alldeles oberoende av om fastställelsen slopades. Några olägenheter
av den föreslagna anordningen syntes icke vara att befara. Densamma
skulle dock få en begränsad betydelse, då samtliga sakägare ingalunda alltid
vore närvarande vid förrättnings avslutande.

Reservanten bland de sakkunniga uttalade, att då praktiskt taget intet
skulle vinnas genom att slopa fastställelseiörfarandet beträffande gränsbestämningar
i allmänhet, anledning saknades att nu upptaga denna fråga.

I sitt utlåtande nr 25 uttalade tredje lagutskottet, att vinsten
av ett genomförande av motionärernas förslag visserligen bleve relativt begränsad.
Vissa skäl talade även för att frågan om avveckling av fastställelseprövningen
vid gränsbestämningar upptoges i samband med den allmänna
revisionen av jorddelningslagstiftningen, vid vilken fastställelsesystemet i
hela dess vidd komrne att prövas. Å andra sidan vore det angeläget, att varje
möjlig åtgärd i förenklings- och rationaliseringssyfte med det snaraste vidtoges
inom jorddelningsväsendet. Då det i de båda yttrandena vitsordats, att
det i motionerna framlagda förslaget redan nu borde kunna utan olägenheter
i lagstiftningstekniska och andra hänseenden genomföras, ville utskottet
tillstyrka, att i samband med behandlingen av fastighetsbildningssakkunnigas
i oktober 1951 avgivna förslag även prövades, huruvida fastställelseprövningen
vid gränsbestämningsförrättningar kunde helt avskaffas.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
begära utredning om sådan ändring av jorddelningslagen, att gränsbestämning
bleve gällande utan fastställelseprövning, samt framläggande för riksdagen
av det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Riksdagen fattade
beslut i enlighet med utskottets hemställan, vilket anmäldes i skrivelse den
28 maj 1952, nr 364.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

Såsom inledningsvis anförts överlämnades riksdagsskrivelsen till faslig
hets bildningssakk un niga, varefter dessa i skrivelse den 30
augusti 1952 framlade förslag i ämnet. De sakkunnigas förslag innebär i huvudsak,
att fastställelseprövningen avskaffas i fråga om gränsbestämningar,
oavsett huruvida gränsbestämningen verkställts såsom särskild förrättning
eller ägt rum i samband med annan förrättning. Från reformen undantages
dock de fall då talan fullföljts mot gränsbestämningen. Förslaget medförde,
bär de sakkunniga anfört, att när exempelvis en avstyckning vid fastställelseprövningen
bleve undanröjd, en i samband med nämnda förrättning
verkställd gränsbestämning komme att det oaktat stå fast, såvida talan mot
gränsbestämningen ej förts. Detta syntes överensstämma med gällande rätt,
enligt vilken i motsvarande situationer fastställelse torde böra meddelas å
en lagligen beskaffad gränsbestämning, även om förrättningen i övrigt undanröjdes.

Vidare har de sakkunniga förordat införande av en regel av innehåll,
att om gränsbestämning vid förrättningens avslutande blivit av samtliga
sakägare godkänd medelst påskrift å protokollet, talan sedermera icke finge
föras mot gränsbestämningen vare sig den skett i samband med annan jorddelningsförrättning
eller ej.

Till stöd för de föreslagna reformerna har de sakkunniga väsentligen hänvisat
till vad de anfört i 1951 års promemoria och i det till tredje lagutskottet
vid 1952 års riksdag avgivna yttrandet. De sakkunniga har emellertid
därutöver något berört frågan om vilken verkan, som tillkommer en lagakraftvunnen
eller fastställd lantmäteriförrättning, vilken är behäftad med
svårare fel av formell eller materiell art. Fråga kunde — har de sakkunniga
uttalat — uppkomma om förrättningens giltighet över huvud taget eller
gentemot viss, icke rätteligen hörd sakägare samt i vad mån det vore nödvändigt
och möjligt att för rättelse av dylika fel använda extraordinära
rättsmedel. Det kunde måhända göras gällande att man vid bedömande av
dylika frågor hade att göra skillnad mellan sådana förrättningar som fastställts
och sådana som icke varit underkastade fastställelseprövning. Den
eventuella betydelse, som i nämnda hänseende kunde tillkomma ett fastställelsebeslut,
vore ej reglerad i lagstiftningen och frågan kunde ej heller
anses till fullo klarlagd genom avgöranden i rättspraxis. Det kunde enligt de
sakkunnigas mening ej ifrågakomma att i förevarande sammanhang upptaga
hithörande problem till någon mera ingående behandling. De sakkunniga
vore för sin del närmast av den uppfattningen, att man i fall av nu
antytt slag ej hade anledning bedöma en gränsbestämning, som enligt de här
föreslagna reglerna vunnit laga kraft, annorlunda än en fastställd gränsbestämning.
Frågan torde knappast ha någon större praktisk betydelse. Det
finge överlämnas åt rättstillämpningen att lösa nu berörda spörsmål i de
säkerligen sällsynta fall, då de kunde uppkomma.

På sätt förut angivits har yttranden inhämtats över det av de sakkunniga
i skrivelsen den 30 augusti 1952 framlagda lagförslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

Förslaget att helt avskaffa fastställelseprövningen beträffande
gränsbestämningar har i princip tillstyrkts eller godtagits
av Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, ägodelningsdomaren
i Östbo och Västbo domsaga, lantmäteristgrelsen, femton överlantmätare,
lantbruksstyrelsen, Sveriges lantbruksförbund och Sveriges lantmätarförening.
Av dessa har emellertid åtskilliga, nämligen hovrätten över
Skåne och Blekinge, ägodelningsdomaren i östbo och Västbo domsaga samt
ett stort antal överlantmätare, givit uttryck för uppfattningen att endast
obetydliga fördelar vunnes genom reformen och att den ej kunde anses
särskilt angelägen. Lantbruksförbundet har framhållit att förslaget hade
begränsad räckvidd. Övriga remissinstanser — ägodelningsdomarna i Uppsala
läns södra, östra och Medelsta samt Ångermanlands södra domsagor,
nio överlantmätare ävensom riksförbundet landsbygdens folk — har avstyrkt
förslaget.

Den remissinstans, som förefaller vara mest positivt inställd till förslaget,
är Sveriges lantmätarförening. Föreningen har framhållit, att utöver
den direkta tidsvinsten gjordes indirekta tidsvinster genom att arbetet med
granskningen och fastställelseprövningen, därvid såväl överlantmätaren med
underlydande personal som ägodelningsdomaren skulle sätta sig in i varje
ärende av ifrågavarande art, bortfölle.

Lantmäteristgrelsen har — efter att ha återgivit vissa av uttalandena i
sitt yttrande över motionerna — framhållit, att styrelsen främst såge förslaget
ur synpunkten att det med hänsyn till den slutliga revisionen av
jorddelningslagstiftningen vore av visst intresse att erhålla större erfarenhet
av lagakraftvinnande jorddelningsförrättningar i praktiken. På grund
härav och då reformen onekligen medförde förenklingar i de vanliga fall,,
då gränsbestämning kunde godkännas av sakägarna, hade styrelsen ansett
sig böra vidhålla sin tidigare ståndpunkt beträffande reformen.

Av de avstyrkande remissinstanserna har bl. a. ägodelningsdomarna i
Östra och Medelsta samt Ångermanlands södra domsagor till stöd för sin
ståndpunkt i första hand åberopat den inställning, för vilken de i avgivna
yttranden över 1951 års promemoria givit uttryck beträffande den i promemorian
förordade inskränkningen i granskningsskyldigheten.

I övrigt har de avstyrkande remissinstanserna liksom ock de remissinstanser,
som ställt sig kritiska till förslaget men likväl ej velat avvisa detsamma,
genomgående åberopat ett eller flera av följande skäl. Om de förslag
som framlagts i 1951 års promemoria genomfördes, komme den nu föreslagna
reformen att därutöver leda till ringa förenkling och endast obetydlig
tidsvinst. Förslaget innebure ett brytande av den i jorddelningslagen
genomgående principen att förrättningar skulle fastställas. Frågan vore därför
icke ägnad att lösas genom en partiell reform. Förslaget innebure vidare
en återgång till den ordning som gällde före jorddelningslagens tillkomst
och som med hänsyn till då föreliggande ogynnsamma erfarenheter avskaffades
genom denna lag. Frågan om möjligen föreliggande skillnad i rättsverkan
mellan förrättning som fastställts och sådan som, på sätt de sak -

Kungl. Ma]:ts proposition nr 63.

kunniga föresloge, endast skulle vinna laga kraft vore ej tillräckligt utredd
och klarlagd. Den åberopade jämförelsyen med fastighetsbildningslagens
regler på denna punkt vore ej bärande; grundläggande utredningar hade
nämligen i stad verkställts i samband med registerkartans upprättande och
den tomtindelning, som föreginge tomtmätningen.

I anledning av uttalanden, som i överlantmätarnas yttranden gjorts om
möjligen föreliggande skillnad i rättsverkan mellan fastställd och endast
lagakraftvunnen förrättning, har lanlmäteristyrelsen framhållit, att frågan
i och för sig numera icke torde komma att få någon större praktisk betydelse.
Förhållandena inom tillämpningsområdet för fastighetsbildningslagen
bestyrkte en sådan uppfattning. Därest de sakkunniga i sitt fortsatta lagstiftningsarbete
ämnade framlägga förslag om att fastighetsbildande förrättningar
skulle vinna laga kraft utan fastställelse syntes frågan dock icke
kunna förbigås.

Ytterligare torde böra nämnas, att i remissyttrandena framställts åtskilliga
erinringar mot utformningen av de särskilda lagstadgandena samt att
några remissinstanser ifrågasatt ändringar jämväl i lagrum som enligt sakkunnigförslaget
skulle lämnas oförändrade.

Mot förslaget att godkännande av gränsbestämning skulle
tillerkännas samma verkan som godkännande av avstyckning bär i princip
erinran framställts endast av ägodelningsdomaren i Ångermanlands södra
domsaga. Efter redogörelse för vad som förekom vid tillkomsten av motsvarande
stadgande beträffande avstyckning har denne ägodelningsdomare
framhållit, att mellan avstyckning och gränsbestämning förelåge den väsentliga
skillnaden, att vid en avstyckning sakägarantalet vore begränsat
till ett fåtal personer och att dessa redan före förrättningen ägde kännedom
om vad saken komme att röra, medan vid gränsbestämning sakägarna
kunde uppgå till ett stort antal och kanske ej alltid vore på förhand insatta
i vad saken gällde. Skedde gränsbestämningen i samband med annan jorddelningsförrättning,
hände det understundom att rågrannar tillkallades under
förrättningens gång, och även om de i förväg erhölle särskild kallelse,
vore denna ofta avfattad i vaga ordalag. Det kunde därför tänkas, att en
rågranne komme att i förhastande lämna ett godkännande, som han haft
fullt fog att vägra. Förslaget borde prövas först vid den slutliga revisionen
av jorddelningslagstiftningen. För den händelse de sakkunnigas förslag
dock genomfördes, borde tillses, att systemet med godkännande icke komme
att tillämpas förbehållslöst. Det syntes icke vara möjligt att i lag uppdraga
någon gränslinje mellan de fall, där godkännande kunde vara lämpligt,
och de fall, där godkännande icke borde förekomma. Men i administrativ
ordning syntes kunna lämnas erforderliga anvisningar härom.

Å andra sidan har överlantmätarna i Östergötlands och Jämtlands län
förordat en utsträckning av reformen att gälla alla jorddelningsförrättningar.
Lantmäteristgrelsen har förklarat, att dessa överlantmätarnas förslag
icke nu borde föranleda någon åtgärd men att det borde ankomma på
de sakkunniga att närmare överväga frågan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

Departementschefen.

Enligt jorddelningslagen skall, i likhet med vad som gällt sedan gammalt,
förrättning, sedan lantmätaren avslutat densamma och tiden för anförande
av besvär gått till ända, prövas av överordnad myndighet. Myndigheten skall,
om ej anledning förekommer till annat än att förrättningen är lagligen
beskaffad, fastställa densamma. Jorddelningslagen innehåller ej närmare
bestämmelser om vad fastställelseprövningen skall avse, men av förarbetena
till jorddelningslagen framgår, att prövningen avsetts skola i första hand
gälla att vissa formella regler blivit iakttagna samt att det allmännas av
laga delningsförrättningar beroende intressen beaktats. I förarbetena har
därjämte framhållits, att fastställelsemyndigheten borde granska sådana
delar av förrättningen, som hade ingående betydelse för inteckningshavarna
och andra medelbart intresserade rättsägare.

Det är tydligt, att en efterkontroll sådan som fastställelseprövningen kräver
ej obetydliga arbetsinsatser från prövningsmyndigheternas sida samt
att för prövningen måste åtgå viss tid. Under senare år har — bl. a. under
trycket av den lantmäteriväsendet åvilande arbetsbelastningen — diskuterats
huruvida fastställelseprövningen är behövlig eller om den lämpligen
kan avskaffas. Därvid har, förutom den vinst ur förenklingssynpunkt som
ett avskaffande av fastställelseprövningen skulle innebära, bl. a. åberopats,
att fastställelseprövningen fått sin nuvarande utformning under en tid,
då helt andra förhållanden rådde än nu. Sålunda har framhållits, att behov
av det stöd för lantmätarna, som den efterföljande granskningen innebär
och som kunde vara påkallat vid övergången från ett system, enligt vilket
jordägarna i stort sett själva fick bestämma om fastighetsbildningen, till
en ordning med betydande jordpolitiska restriktioner, ej föreligger numera.
Det har vidare sagts, att efter omorganisationen av lantmäteriväsendet lantmätarnas
utbildning och ställning förändrats på sådant sätt att behovet
av efterföljande kontroll är avsevärt mindre än tidigare.

De sakkunniga har upptagit frågan huruvida tiden nu vore inne att avskaffa
fastställelseprövningen. Därvid har de sakkunniga bl. a. uttalat, att
vid en sådan reform ställning måste tagas till många och delvis svårlösta
problem. Reformen krävde genomgripande ändringar i jorddelningslagen
och jordregisterförordningen och berörde i viktiga hänseenden även vissa
civilrättsliga regler. I annat sammanhang har de sakkunniga därjämte framhållit,
att den rättsliga betydelsen av ett fastställelsebeslut ej vore reglerad i
lagstiftningen och ej heller kunde anses till fullo klarlagd genom avgöranden
i rättspraxis. De sakkunniga har därför ansett, att redan reformens
stora räckvidd motiverade att dess lösning fick anstå till den allmänna
revisionen av jorddelningslagen.

I likhet med de sakkunniga finner jag det ej vara lämpligt att upptaga
frågan om ett avskaffande över huvud taget av fastställelseprövningen som
en partiell reform. Visserligen skulle en sådan reform innebära betydande
förenkling och arbetsbesparing och med de kvalifikationer och den ställning
lantmätarkåren nu har synes mycket tala för att anordna förrätt -

Kuiigl. Maj. ts proposition nr 63.

ningsförfarandet på sådant sätt att lantmätarnas ansvar ökas. Men en reform
av antydd innebörd är omfattande och vittutseende samt aktualiserar
en rad betydelsfulla spörsmål.

Vad särskilt angår ett slag av förrättningar, nämligen gränsbestämningarna,
har föreslagits att man redan nu skulle avskaffa fastställelseprövningen.
Till stöd härför kan åberopas att behovet av efterföljande granskning
av denna art förrättningar redan med hänsyn till förrättningens natur
måste anses mindre än i fråga om andra slag av förrättningar. Vidare förekommer
enligt fastighetsbildningslagen vid gränsbestämning i stad ej fastställelseprövning.
Emellertid synes övervägande skäl tala för att ej upptaga
frågan i detta sammanhang. Även om en sådan reform är av endast begränsad
räckvidd, måste den dock anses i viss mån föregripa ställningstagandet
till själva principfrågan, huruvida fastställelseprövningen skall bibehållas
eller ej. Eu sådan reform skulle också aktualisera åtminstone vissa
av de betydelsefulla problem, som är förbundna med frågan om fastställelseprövningens
avskaffande, t. ex. spörsmålet om den rättsliga innebörden
av fastställelsen och den skillnad i rättsligt hänseende som må föreligga
mellan en fastställd förrättning och en endast lagakraftvunnen sådan. Härtill
kommer att reformen skulle bryta jorddelningslagens nuvarande enhetlighet
och att den kräver jämförelsevis omfattande lagändringar, vilka
skulle leda till att jorddelningslagen blir än mera svåröverskådlig än för
närvarande. Vad nu anförts utgör emellertid tydligen icke oavvisliga skäl
mot att genomföra reformen, om den ur andra synpunkter skulle framstå
som trängande. Så kan dock ej anses vara fallet. Enighet råder nämligen om
att reformen skulle medföra endast ringa förenkling och obetydlig tidsvinst,
under förutsättning att de i 1951 års promemoria framlagda förslagen genomföres,
något som jag--på sätt framgår av det följande — i det väsent liga

kommer att förorda.

1 1951 års promemoria har de sakkunniga föreslagit vissa inskränkningar
i den obligatoriska granskningen. Den av de sakkunniga föreslagna
lagtexten angiver ej uttryckligen i vilka avseenden lättnader i granskningen
skulle genomföras, utan reformen skulle komma till uttryck främst genom
ett stadgande att förrättningen skall granskas i erforderliga delar.
De sakkunniga har emellertid uttalat, att det borde ankomma på lantinäteristyrelsen
att utfärda närmare föreskrifter för lantmäterikontorens granskningsverksamhet.

Såsom redan förut framhållits innehåller jorddelningslagen ej närmare
bestämmelser om vad fastställelseprövningen skall avse. Ledning för avgörandet
av denna fråga kan emellertid erhållas från stadgandet att förrättningen
skall fastställas, om anledning ej förekommer till annat än att förrättningen
är lagligen beskaffad. Ordalagen i stadgandet kan närmast anses
giva vid handen att avsikten varit, att den fastställande myndigheien i princip
skall svara för förrättningens riktighet i alla avseenden. Detta skulle i
sin tur innebära, att myndigheten har att pröva varje enskild detalj i förrätt 4

Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 63.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

ningen. Emellertid ligger i sakens natur att en så långt gående granskning i
praktiken ej är möjlig och detta torde ej heller vara åsyftat med stadgandet.
Innebörden i bestämmelsen synes i stället vara, att det i viss utsträckning
lagts i myndighetens hand att själv bedöma hur vidlyftig granskning som i
varje särskilt fall kan anses påkallad. Myndigheten skulle med andra ord
själv ha viss frihet att avgöra, i vilka hänseenden kontroll är erforderlig.

Lagregeln har också i praktiken tillämpats på angivet sätt. I praxis har
sålunda särskilt under senare tid granskningen skett mindre ingående än tidigare.
Grunden till denna utveckling är att söka främst i den omständigheten
att anledning till anmärkning mot förrättningar med tiden blivit mindre
vanlig än tidigare. Den i 1951 års promemoria framlagda statistiska undersökningen
synes bestyrka att den skedda utvecklingen varit befogad. Vissa
skäl föreligger att förmoda att granskningen i fortsättningen som regel skall
kunna utan våda för rättssäkerheten inskränkas ännu mera än för närvarande.

Av vad jag sålunda anfört framgår, att granskningens omfattning bör anpassas
efter förhållandena. Vad i ärendet förekommit ger vidare vid handen
att det är svårt att utpeka bestämda hänseenden, beträffande vilka granskning''
städse kan underlåtas. Med hänsyn till dessa omständigheter finns det
med min principiella uppfattning om granskningens innebörd ej skäl
att förorda någon jämkning i jorddelningslagens allmänna regler om fastställelseprövningen.
Såsom framgår av vad jag förut anfört utgör denna min
ståndpunkt intet hinder mot en utveckling i praxis i riktning mot en allt
mindre ingående granskning. Jag förutsätter, att lantmäteristyrelsen med
ledning av vunna erfarenheter på området lämnar erforderliga anvisningar
i frågan.

På en punkt innehåller jorddelningslagen särskilda bestämmelser om
granskningens omfattning. Av stadgandet i 21 kap. 28 § andra stycket och
den hänvisning till detta stadgande, som förekommer i 43 § samma kapitel,
får nämligen anses framgå, att jorddelningsförrättningar städse skall granskas
ur teknisk synpunkt. Då behov av kontroll i detta hänseende numera
regelmässigt ej synes föreligga, bör föreskriften om teknisk granskning utgå.
Detta innebär, i enlighet med den uppfattning jag förut utvecklat, att frågan
om behovet av teknisk granskning kommer att bedömas från fall till fall
med ledning av de anvisningar i ämnet, som lantmäteristyrelsen utfärdar.

I 1951 års promemoria har vidare framlagts förslag att fastställelseprövningen
skall överflyttas från ägodelningsdomaren till överlantmätaren. Såsom
de sakkunniga framhållit medför den nuvarande prövningen hos både
överlantmätarcn och ägodelningsdomaren ökad väntetid för sakägarna.
Vidare ligger uppenbarligen tyngdpunkten i fastställelseprövningen hos
överlantmätaren. Starka skäl finns sålunda för den föreslagna reformen.
Den har också i princip tillstyrkts av samtliga remissinstanser utom två
ägodelningsdomare. Väl har, såsom dessa anfört, ägodelningsdomaren genom
tillgången till fastighetsböckerna särskilda förutsättningar att pröva
bl. a. äganderättsutredningen. Denna omständighet synes mig emellertid

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

ej utgöra tillräckligt skäl att bibehålla ägodelningsdomaren såsom fastställelsemyndighet.
Såsom jag i tidigare sammanhang framhållit — nämligen
i propositionen nr 177 till 1950 års riksdag och nr 159 till 1951 års
riksdag — anser jag stadgandet i 3 kap. 10 § andra stycket jorddelningslagen
om skyldighet för lantmätaren att utreda och i protokollet anmärka
äganderättsförhållandena utgöra tillräcklig garanti för fullständighet
i äganderättsutredningen. Skulle ändock i vissa fall föreligga behov av
kompletterande uppgifter ur fastighetsböckerna torde överlantmätaren utan
svårighet kunna inhämta dem från inskrivningsdomaren. En erinran härom
synes lämpligen kunna göras av lantmäteristyrelsen i utfärdade anvisningar.
Ej heller ur annan synpunkt föreligger enligt min mening anledning
till annat än att i de fall, då talan ej fullföljts mot förrättningen, fastställelseprövningen
städse kan anförtros överlantmätaren. Tillräckliga skäl
att göra undantag härifrån beträffande återförvisade förrättningar, såsom
Svea hovrätt ifrågasatt, anser jag ej föreligga. Jag förordar alltså i princip
den föreslagna reformen.

I fråga om den omfattning man bör giva reformen delar jag de sakkunnigas
uppfattning. Fastställelseprövningen beträffande förrättningar enligt
jorddelningslagen bör sålunda ankomma på överlantmätaren utom i de fall
då förrättningen avser avstyckning, som beror av sammanläggning, eller
sådan avstyckning kombinerad med annan förrättning. I dessa fall bör
prövningen såsom hittills verkställas av ägodelningsdomaren, sedan överlantmätaren
avgivit yttrande. Det synes nämligen icke lämpligt att i detta
sammanhang upptaga frågan huru sammanläggningsfrågan skulle kunna
lösas, om dylika avstyckningsförrättningar skulle fastställas av överlantmätaren.

I likhet med de sakkunniga och samtliga remissinstanser anser jag, att
frågan om undanröjande av förrättning, som återkallas efter avslutandet men
innan ännu fastställelse meddelats, skall kunna avgöras i en enklare ordning
än genom att hänskjutas till ägodelningsrätt. Föreliggande möjligheter torde
vara att beslut om undanröjande meddelas av endera ägodelningsdomaren
eller överlantmätaren eller ock av båda dessa myndigheter allteftersom
fastställelseprövningen ankommer på den ena eller den andra av dem.
Avgörande för valet av myndighet synes vara om behov av fullföljdsrätt
mot dylikt beslut om undanröjande föreligger. Rätt att vid domstol fullfölja
talan mot överlantmätares beslut finnes ej nu och att för det speciella
tall varom här är fråga införa en dylik rätt synes ej vara lämpligt. Därest
behov av fullföljdsrätt skulle anses föreligga, torde därför befogenheten att
undanröja förrättning i anledning av återkallelse böra förbehållas ägodelningsdomaren.
Jag vill för min del förorda det sistnämnda alternativet. Visserligen
torde fråga om att fullfölja talan mot beslut som nu åsyftas uppkomma
endast undantagsvis, men det skulle strida mot vedertagna principer
att helt utesluta möjligheten att anföra besvär mot beslutet.

Det återstår så att taga ställning till frågan om införande av en regel
beträffande gränsbestämning motsvarande den som enligt 21 kap. 22 §

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

andra stycket gäller i fråga om avstyckningsförrättning, nämligen att om
avstyckningen vid förrättningens avslutande blivit av fastighetens ägare
eller, där flera sakägare finns, av dem samtliga medelst påskrift å protokollet
godkänd, talan mot förrättningen sedermera icke må föras. Allmän
enighet råder om att en utsträckning av denna regels tillämplighet att gälla
även gränsbestämningar i vissa fall skulle kunna medföra en tidsvinst, som
ej är utan betydelse för sakägarna, samt att en sådan utsträckning kan ske
utan olägenhet. För egen del ansluter jag mig till denna mening. Genom en
sådan reform vinnes, att om i samband med en brådskande avstyckning
gränsbestämning skett och såväl avstyckningen som gränsbestämningen
godkänts av sakägarna, fastställelse kan meddelas utan avvaktan på besvärstidens
utgång. Anledning att i detta sammanhang låta reformen omfatta
annat än gränsbestämning synes ej föreligga.

I fråga om den närmare utformningen av de i detta avsnitt förordade reformerna
får jag hänvisa till vad som i avsnitt V anföres vid 21 kap. 19, 22,
23, 28, 43, 45 och 46 §§ jorddelningslagen.

V. Detaljutformning.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326)
om delning av jord å landet.

3 KAP.

5 a §.

Beträffande förslaget att i jorddelningslagen upptaga förevarande paragraf
får jag hänvisa till vad som anförts i avsnitt II.

16 KAP.

2 §.

Fastighetsbildningssakkunniga har, på sätt framgår av vad i avsnitt I anförts,
förordat, att till förevarande paragraf skulle fogas ett nytt stycke av
innehåll, att från delägarnas exemplar av förrättningshandlingarna finge,
enligt de närmare föreskrifter lantmäteristyrelsen utfärdade, uteslutas sådana
handlingar som kunde anses sakna intresse för delägarna.

Ägodelningsdomaren i Östbo och Västbo domsaga har ifrågasatt den jämkningen
i förslaget, att tillägget skulle avse handlingar, som kunde anses
vara utan betydelse för sakägarna. Vidare har hovrätten över Skåne och
Blekinge uttalat, att ordet »förrättningshandlingarna» i det föreslagna tilllägget
borde utbytas mot ordet »skifteshandlingarna» samt att paragrafen

Kungl. Maj.ts proposition nr 63. 53

möjligen skulle vinna i klarhet om ordet »alla» i första stycket första punkten
borttoges.

Departementschefen. Under hänvisning till vad jag anfört i avsnitt I får
jag förorda, att som en andra punkt i paragrafens första stycke upptages en
bestämmelse med den lydelsen att från delägarnas exemplar må uteslutas
sådan handling, som utan olägenhet kan undvaras av delägarna. Därjämte
lorde styckets första punkt böra jämkas i enlighet med vad hovrätten över
Skåne och Blekinge föreslagit.

På grund av hänvisningar i 20 kap. jorddelningslagen och 6 kap. fastighetsbildningslagen
kommer ändringen i denna paragraf att gälla även förrättning,
som avses i nämnda kapitel.

19 KAP.

1 §•

I fråga om den i detta lagrum föreslagna ändringen får jag hänvisa till
vad som anföres i den kommande huvudavdelningen om sämjedelning.

21 §.

Beträffande den föreslagna jämkningen i denna paragraf får jag hänvisa
till vad som anförts i avsnitt I och i detta avsnitt vid 16 kap. 2 § jorddelningslagen.

21 KAP.

19, 22 och 23 §§.

I avsnitt IV har jag förordat den reformen, att, i likhet med vad som nu
gäller för avstyckning, även gränsbestämning skall kunna bli föremål för
fastställelseprövning före besvärstidens utgång om den godkänts av sakägarna.

Fastighetsbildningssakkunniga har föreslagit att reformen skulle genomtöras
på det sättet att i 21 kap. skulle intagas en ny paragraf, benämnd 22 a §,
av den lydelsen att om gränsbestämning vid förrättningens avslutande blivit
av samtliga sakägare medelst påskrift å protokollet godkänd, talan mot
gränsbestämningen, vare sig den skett i samband med annan jorddelningsförrättning
eller ej, sedermera icke får föras. Därjämte har föreslagits vissa
jämkningar i 43 § samma kapitel.

Ägodelningsdomaren i Uppsala läns södra domsaga och överlantmätaren i
Uppsala län har ifrågasatt huruvida det, såsom enligt förslaget syntes vara
fallet, kunde vara erforderligt, att även sakägare, som undertecknat förening
om gränsens sträckning, undertecknade förrättningsprotokollet för att
föi rättningen skulle anses godkänd. I anslutning härtill torde böra återgivas
ett uttalande av överlantmätaren i Kalmar län. Denne har framhållit, att
då sakägarna träffat förening, de icke frånträtt besvärsrätten. Ett godkän -

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

nande av gränsbestämning genom påskrift av protokollet finge alltså en vidare
verkan än en påskrift av förening. Det ankomme på förrättningsmännen
att i de förekommande fallen göra innebörden av påskriften fullt klar
för sakägarna. Möjligen borde särskild anvisning härom utfärdas.

Sistnämnde överlantmätare har vidare framhållit, att enligt förslaget sakägarna
syntes ha förlorat sin besvärsrätt först då de alla medelst påskrift å
protokollet godkänt gränsbestämningen. Om någon sakägares godkännande
ej kunde inhämtas, skulle alltså de som redan undertecknat godkännandet
vara bibehållna vid besvärsrätten. Vid en gränsbestämningsförrättning avgjordes
icke blott sträckningen av viss gränslinje utan även vissa andra frågor,
exempelvis huru kostnaderna skulle fördelas. Ordalydelsen i paragrafen
syntes innebära att även dessa andra avgöranden tagit åt sig laga kraft genom
godkännandet eller genom att sakägarna underlåtit att anföra besvär.
Frågan härom syntes dock ej ha berörts i motiven till förslaget.

I en vid Sveriges lantmätarförenings yttrande fogad promemoria har
ställts frågan om innebörden i stadgandet att »samtliga sakägare» godkänt
gränsbestämningen. När gränsbestämning berörde mark, som vore samfälld
för flera fastigheter med skilda ägare, vore i vissa fall tillfyllest att vid förening
om gränsen den samfällda marken företräddes av en av delägarna i
marken. Fråga vore nu om man kunde anse att en gränsbestämning eller avstyckning,
som berörde samfälld mark, vore godkänd av samtliga sakägare,
om densamma beträffande den samfällda marken vore godkänd av endast
en delägande fastighet och inga andra delägare i marken vore tillstädes. Om
så icke vore fallet, kunde den situationen inträffa, att en delägare i den
samfällda marken kunde med laga verkan underteckna förening om gräns
mot den samfällda marken men icke ensam godkänna förrättningen för den
samfällda markens del. En ändring av den formen att »samtliga närvarande
sakägare» skulle godkänna förrättningen, skulle väl på sätt och vis lösa
spörsmålet, men en dylik ändring vore nog icke i övrigt lämplig eller avsedd.

Departementschefen. Gränsbestämning ingår städse såsom s. k. preliminärfråga
i laga skifte. Rätten till fullföljd av talan mot sådant beslut regleras
i 21 kap. 19 § jorddelningslagen. Vidare kan jämlikt 19 kap. 5 och 10
§§ gränsbestämning ske i samband med avstyckningsförrättning, därvid
gränsbestämningen ingår såsom en integrerande del i avstyckningsförrättningen.
Frågan om fullföljd behandlas för detta fall i 21 kap. 22 §. Härutöver
kan gränsbestämning på grund av 20 kap. 1 § företagas såsom fristående
förrättning. Enligt 20 kap. 6 § 2 mom. kan sådan fristående gränsbestämningsförrättning
sammanföras till gemensam handläggning med vissa
andra förrättningar. Bestämmelse om fullföljd är för dessa fall upptagen i
21 kap. 23 §.

Reformen torde böra avse samtliga de fall i vilka gränsbestämning sålunda
kan förekomma. Innebörden i reformen kan sägas vara upptagande
av undantagsregler i händelse av godkännande från den allmänna fullföljdsrätt
som annars föreligger. Undantagsregler torde därför lämpligen böra
upptagas i samtliga förevarande paragrafer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

I anledning av vad vissa remissinstanser anfört vill jag framhålla, att godkännande
varom här är fråga innebär ett avstående från att vidare begagna
fullföljdsrätten och därför går längre än ett undertecknande av en förening.
För att förrättningen skall kunna bli föremål för fastställelseprövning före
besvärstidens utgång måste följaktligen krävas att samtliga sakägare, oavsett
om de biträtt förening i frågan, godkänt förrättningen. Utan hinder av
att godkännandena ej omfattar kostnadsfrågan synes fastställelseprövning
böra kunna företagas före besvärstidens utgång. Detta torde stå i överensstämmelse
med den princip som kommit till uttryck i 21 kap. 42 § andra
stycket.

På grund av vad sålunda anförts får jag förorda, att i 21 kap. 19 §
inåtte såsom ett nytt stycke, infört efter andra stycket, upptagas den
regeln att om beslut i fråga om bestämmande av rågång eller annan fastighetsgräns
vid beslutets avkunnande blivit av samtliga sakägare medelst
påskrift å protokollet godkänt, talan mot beslutet sedermera icke får föras.

I andra stycket av 21 kap. 22 § torde — i syfte att stadgandet skall omfatta
även en under avstyckningsförrättning verkställd gränsbestämning —
böra vidtagas en mindre jämkning.

Till 21 kap. 23 § torde böra fogas ett nytt stycke av innehåll, att om gränsbestämning
vid förrättningens avslutande blivit av samtliga sakägare medelst
påskrift å protokollet godkänd, talan mot gränsbestämningen sedermera
icke får föras. Med denna formulering synes vara klart att bestämmelsen
åsyftar såväl en förrättning, vilken endast omfattar en fristående gränsbestämning,
som en jämlikt 20 kap. 6 § 2 mom. med annan förrättning kombinerad
gränsbestämning.

För reformens genomförande kräves vidare, att sista stycket i 21 kap.
43 § jämkas. Jag förordar, att stycket gives den lydelsen att om gränsbestämning
eller avstyckningförrättning blivit på sätt i 19 § tredje stycket,
22 § andra stycket eller 23 § tredje stycket sägs medelst påskrift å protokollet
godkänd, skall så anses som hade den för talan mot förrättningen
stadgade tiden gått till ända.

28 §.

I avsnitt IV har jag förordat, att föreskriften i förevarande paragrafs andra
stycke att överlantmätarens yttrande skall innefatta redogörelse för verkställd
teknisk granskning bör utgå.

Om besvär anförts endast mot viss del av en förrättning, skall enligt
21 kap. 42 § förrättningen till alla delar prövas av ägodelningsrätten. Överlantmätarens
yttrande måste därför avse förrättningen i dess helhet. En
föreskrift härom torde böra upptagas i förevar ande paragraf.

41 §.

Skälen för den föreslagna jämkningen av detta lagrum har angivits i avsnitt
III.

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

43 §.

I avsnitt IV har jag förordat bl. a. överflyttning av fastställelseprövningen
utom i visst fall från ägodelningsdomaren till överlantmätaren samt införande
av rätt för ägodelningsdomaren att under särskild förutsättning meddela
beslut om undanröjande av förrättning. De centrala bestämmelserna
i dessa frågor är upptagna i förevarande paragraf.

Reformerna synes böra föranleda viss omarbetning av paragrafen. Sålunda
torde i ett första stycke böra behandlas den befogenhet som tillkommer
överlantmätaren ävensom hur det skall förfaras, om överlantmätaren finner
sig ej kunna fastställa förrättningen. I ett andra stycke torde böra regleras
de fall då prövningen skall ankomma på ägodelningsdomaren och vad som
då skall gälla. Tredje stycket torde böra upptaga bestämmelser om det fall,
då ägodelningsdomaren äger undanröja förrättning.

I första stycket torde därför till en början böra stadgas, att om besvär
icke inom stadgad tid anförts mot avslutad jorddelningsförrättning, överlantmätaren
skall, där ej stadgandena i andra eller tredje stycket annat föranleda,
företaga förrättningen till prövning samt att därvid vad i 42 § fjärde
stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning. Bestämmelse torde härefter
böra upptagas att överlantrAätaren har att under vissa angivna förutsättningar
meddela fastställelse å förrättningen. Förutsättningarna bör tydligen
överensstämma med dem, som nu skola föreligga för att ägodelningsdomaren
skall äga meddela beslut av sådan innebörd. I det följande torde
böra upptagas bestämmelser om förfarandet, då hinder föreligger för överlantmätaren
att fastställa förrättningen. I detta hänseende bör stadgas, att
han skall hänskjuta frågan om fastställelse till ägodelningsrätten, därvid
han skall överlämna handlingarna till ägodelningsdomaren tillika med yttranden
i enlighet med vad nu gäller, då överlantmätaren överlämnar förrättningsakten
till ägodelningsdomaren för fastställelseprövning. Till sist
torde i första stycket böra föreskrivas, att för ägodelningsrättens behandling
av målet skall gälla vad i 42 § tredje stycket sägs.

Andra stycket torde till en början böra angiva de fall då fastställelseprövningen
skall ankomma på ägodelningsdomaren i stället för överlantmätaren.
På sätt tidigare anförts bör denna ordning gälla i fråga om avstyckningsförrättning,
som beror av sammanläggning, liksom ock i fråga om annan
förrättning, som kombinerats med sådan avstyckningsförrättning. Föreskrift
bör meddelas, att i dessa fall överlantmätaren skall överlämna handlingarna
jämte yttranden till ägodelningsdomaren på samma sätt som då
han i fall som avses i första stycket hänskjutit fråga om fastställelse till
ägodelningsrätten. Därefter torde böra givas bestämmelser om ägodelningsdomarens
handläggning, i sak överensstämmande med nu gällande regler.

I tredje stycket torde böra stadgas, att därest fråga om fastställelse å förrättning
förfallit med anledning av att sakägare återkallat sin talan, förrättningen
skall förklaras undanröjd samt att beslut härom meddelas av

Kungi. Maj.ts proposition nr 63. 57

ägodelningsdomaren, till vilken överlantmätaren, om återkallelse!! skett hos.
denne, har att överlämna handlingarna.

Anmärkas må, att med den utformning 6 kap. fastighetsbildningslagen
har vad här förordats blir tillämpligt även på de i nämnda kapitel avsedda
förrättningarna.

I fråga om jämkningarna i sista stycket av förevarande paragraf hänvisas
till vad som anförts i avsnitt IV och i detta avsnitt vid 21 kap. 19, 22 och
23 §§ jox-ddelningslagen.

45 §.

Ägodelningsdomaren i Ångermanlands södra domsaga har gjort uttalanden
av den innebörden att, oavsett om fastställelseprövningen bibehölles hos
ägodelningsdomaren, protokoll hos ägodelningsdomaren som regel vore obehövligt.

Departementschefen. Den förordade omarbetningen av 21 kap. 43 § föranleder
en jämkning av redaktionell natur i förevarande paragraf. Att i
detta sammanhang utan närmare utredning upptaga frågan om avskaffande
av det av ägodelningsdomaren förda protokollet synes mig ej lämpligt.

46 §.

I enlighet med vad de sakkunniga föreslagit bör i anledning av den i
avsnitt IV förordade överflyttningen av fastställelseprövningen från ägodelningsdomaren
till överlantmätaren den i förevarande paragraf upptagna
skyldigheten att föranstalta om vissa anteckningar i intecknings- eller fastighetsboken
utsträckas att gälla även överlantmätaren. I anslutning härtill
torde vissa jämkningar av i huvudsak redaktionell natur böra vidtagas.

Slutstadgandet.

Lagändringarna torde böra träda i kraft den 1 juli 1953. Med avseende å
förrättning som avslutats dessförinnan torde dock äldre lag böra gälla även
i fortsättningen.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 5 kap. 13 § lagen den 12 maj
1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad.

5 KAP.

13 §.

Beträffande den föreslagna jämkningen i denna paragraf får jag hänvisa
till vad som anförts i avsnitt I och i detta avsnitt vid 16 kap. 2 § jorddelningslagen.

Slutstadgandet.

Även denna lag bör träda i kraft den 1 juli 1953 men ej tillämpas med avseende
å dessförinnan avslutad förrättning.

Iiungl. Maj:ts proposition nr 63.

Legalisering; av sämjedelning m. m.

I. Allmänna synpunkter.

Fastighetsbildningssakkunniga.

I promemorian har de sakkunniga framhållit, att sambandet mellan fastighetsindelningen
och de rättigheter, som hänförde sig till jorden, icke varit
fullständigt genomfört i lagstiftningen. Rättsordningen hade i viss utsträckning
såsom föremål för äganderätt godtagit andra enheter av jorden än på
officiell väg bildade fastigheter.

En av de former i vilka privat jorddelning sker är sämjedelning. Under
detta uttryck inbegripes delningar, varigenom för viss ideell andel i fast
egendom utlägges viss ägolott på marken genom privat delningsuppgörelse.
Privat jorddelning kan ske även på annat sätt, främst därigenom att en
ägare av fast egendom till annan överlåter visst på marken bestämt område
av den fasta egendomen.

De sakkunniga har lämnat en redogörelse för olika typer av sämjedelningar
och för den utsträckning i vilken de förekommer. Det
enklaste fallet av sämjedelning vore, har de sakkunniga anfört, att två eller
flera personer, som ägde var sin kvotdel i en fastighet, uppdelat fastigheten
mellan sig så att envar besutte och brukade ett bestämt område på marken.
En sådan uppdelning kunde avse antingen fastighetens alla ägor eller endast
vissa av dem. Fallet kunde betecknas som sämjedelning inom en
registerfastighet. En andra grupp bildade sämj edelningar
av mark gemensam för flera fastigheter. Det vore t. ex.
ej ovanligt, att skifte endast skett å inägorna, medan skogsmarken lämnats
oskiftad. Om sedan sämjedelning skett av skogsmarken, förelåge ett fall av
nu avsett slag. En sämjedelning kunde även på annat sätt beröra flera
fastigheter. Stundom hade nämligen flera fastigheter eller delar av sådana
sammanslagits till en gemensam delningsmassa, vilken sedan sämjevis uppdelats
mellan delägarna utan iakttagande av de officiella fastighetsgränserna.
Man kunde här tala om gemensam sämjedelning av flera registerfastigheter.

Vidare borde nämnas en form av privat jorddelning, som ej brukade hänföras
till sämjedelning i egentlig bemärkelse, nämligen s. k. privat ägostyckning.
Härmed menades en överlåtelse av visst område av fastighet,
varvid området tillika angivits motsvara viss kvotdel av fastigheten. Gränsen
mellan en delning av detta slag och en sämjedelning kunde ofta vara
flytande. Stundom låge väl skillnaden endast däri, att medan kontrahenterna
i ena fallet först enats om en delning på marken och därefter skrivit köpehandlingen,
de i det andra fallet först skrivit köpehandlingen och därefter
sämjedelat fastigheten.

Av svaren på en 1942 utsänd skrivelse till samtliga distriktslantmätare
framginge — har de sakkunniga fortsatt —• att sämjedelningar
inom en fastighet vore vanliga eller mycket vanliga i hälften av

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

de 188 distrikt, inom vilka detta slag av sämjedelningar uppgivits förekomma.
Inom vissa distrikt förekomme sämjedelningar, som endast avsåge viss eller
vissa ägor av en fastighet, men i det övervägande antalet fall omfattade sämjedelningarna
all fastighetens mark. I de fall, då ej all fastighetens mark
ingått i delningen, vore det i allmänhet inrösningsj orden och stundom därjämte
viss avrösningsjord som delats. Delning endast inom avrösningsjorden
syntes vara sällsynt. Sämjedelningar av mark, gemensam för
flera fastigheter, hade förekommit väsentligt sparsammare än den
förstnämnda typen av sämjedelningar. Sålunda syntes i omkring tre fjärdedelar
av antalet distrikt denna delningsform ha varit sällsynt eller icke alls
förekommande. I ett 30-tal distrikt syntes den dock ha varit vanlig eller
mycket vanlig. Än sällsyntare vore den tredje gruppen sämjedelningar, d. v. s.
gemensam sämjedelning av flera registerfastigheter.
Sålunda saknades sådana delningar helt i fem län och även i övriga län
hade de i allmänhet varit mycket sparsamt förekommande. Från 12 lantmäteridistrikt
uppgåves dock att de varit vanliga. Av svaren framginge vidare,
att efter jorddelningslagens ikraftträdande nya sämjedelningar av något
slag skett i mycket liten utsträckning om man undantoge Kopparbergs och
Värmlands län, där de fortfarande syntes vara vanliga.

Privat ägostyckning hade tidigare, särskilt före år 1897, varit
en ofta förekommande form av privat jorddelning. Av distriktslantmätarnas
uppgifter framginge, att dylika delningar varit särskilt vanliga i tio av länen.
I omkring halva antalet lantmäteridistrikt hade dock denna delningsform
ej förekommit eller varit sällsynt. Efter jorddelningslagens ikraftträdande
syntes detta slags privata jorddelning i någon nämnvärd utsträckning ha förekommit
endast i ett fåtal distrikt.

De sakkunniga har vidare framhållit, att utredningen visade, att kartor
och andra handlingar rörande sämjedelning i allmänhet saknades. Endast i
ett fåtal distrikt hade det varit vanligt att sådana handlingar upprättats. Tämligen
vanligt syntes dock vara, att sämjegränserna utmärkts med blyerts
på delägarnas skifteskartor. Möjligheterna att åtminstone ungefärligen bestämma
tidpunkten för sämjedelnings tillkomst syntes i allmänhet vara
ganska goda. Arronderingen kunde i mer än hälften av de distrikt, beträffande
vilka upplysningar därom lämnats, betecknas såsom i allmänhet god
eller tämligen god, medan den i omkring en fjärdedel av distrikten vore mer
eller mindre dålig. Från många håll hade framhållits, att sämjelotter, även
om de vore väl arronderade, ofta vore så små, att de icke uppfyllde de i
1 kap. 8 § jorddelningslagen uppställda villkoren för utbrytning till särskild
fastighet. Ofta ingmge sämjelotter i större brukningsenheter tillsamman med
andra sådana lotter eller med fastigheter, som utbrutits genom laga delning.

Om rättsverkningarna av en sämjedelning har de sakkunniga
anfört i huvudsak följande. Sämjedelning innefattade en upplösning av
den gemensamma äganderätten. Varken samäganderättslagen eller bysamfällighetslagen
vore tillämplig på sämjedelad jord i fråga om förhållandet mellan
ägarna av de olika sämjelotterna. Ej heller förelåge ett bolagsförhål -

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

lande mellan dem. Den som genom sämjedelning tillagts visst område av
fastighet vore i fråga om rätten att bruka jorden och tillgodogöra sig avkastningen
därav väsentligen likställd med en ensam ägare av en lagligen
utbruten fastighet. Enligt praxis vore sämjedelning bindande för ny ägare
av andel i fastigheten. Vore delägarna ense därom, torde de kunna låta
sämjedelningen gå åter eller jämka densamma. Däremot kunde enligt rättstillämpningen
verkställd sämjedelning icke mot delägares bestridande rubbas
annat än genom laga skifte. Innehavaren av en sämjelott kunde få
denna intecknad. Formellt meddelades inteckningen därvid i viss kvotdel
av fastigheten. I viss mån vore inteckningen dock knuten till det genom
sämj edelningen utlagda området på marken. Skulle den intecknade fastighetsandelen
försäljas exekutivt, vore sålunda inteckningshavare eller annan
som inropade fastigheten bunden av sämj edelningen liksom varje annan
ny ägare.

Även i jorddelningsrättsligt hänseende hade sämjedelning, har de sakkunniga
fortsatt, vissa viktiga rättsverkningar. Visserligen innehölle 1 kap.
1 § tredje stycket jorddelningslagen den bestämmelsen, att vad i lagen stadgas
om oskiftad jord skall där ej annat sägs äga lika tillämplighet å sämjevis
delad som å samfälld jord. Emellertid gåves flera undantagsregler härifrån,
därvid i åtskilliga avseenden en bestämd skillnad upprätthölles mellan
sämjedelning, som skett innan jordelningslagen trätt i kraft, och sämjedelning
som därefter ägt rum. Med hänsyn till att något direkt förbud mot
sämjedelning icke varit uppställt utan sådan delning tidigare tvärtom betraktats
som ett lagligt medel att häva egendomsgemenskap hade lagstiftaren
i fråga om sämjedelning, som skett före 1928, funnit påkallat att i väsentlig
grad beakta de rättsförhållanden, som inträtt genom sämjedelningen.
Däremot hade anledning till sådan hänsyn icke ansetts föreligga beträffande
senare verkställda sämjedelningar, särskilt som bestämmelserna i
jorddelningslagen syftade till att i möjligaste mån förebygga uppkomsten
av sämjedelningar.

På grund av den förut angivna regeln, som jämställde sämjevis delad
jord med oskiftad jord, komme frågan om villkoren för skifte av en sämjedelad
fastighet att bedömas enligt stadgandena i 1 kap. 8 § jorddelningslagen
och ej enligt stadgandena om omskifte, vilka åtminstone i vissa fall
uppställde väsentligen strängare villkor för jordägarens skyldighet åt! underkasta
sig skifte. Ej heller funnes i fråga om sämjelott någon motsvarighet
till stadgandet i 1 kap. 20 §, enligt vilket delägare med i laga ordning
utbrutna ägor under vissa förutsättningar ej är skyldig att ingå i skifte.
Verkställd sämjedelning kunde dock i vissa fall inverka vid bedömande av
frågan om tillstånd till skifte. Vid riksdagsbehandlingen av förslaget till
jorddelningslagen hade nämligen vederbörande utskott uttalat, att de i 1
kap. 8 § första punkten givna föreskrifterna rörande materiella villkor för
skifte skäligen ej borde utgöra hinder för utbrytning av lotter, som delägare
på grund av sämjedelning hävdat före den nya lagens ikraftträdande.

Beträffande delningsgrund vid skifte gällde enligt jorddelningslagen i

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

princip, att oskiftad jord skulle fördelas efter det andelstal, som tillkomme
envar delägare, medan vid omskifte innehavet enligt den tidigare delningen
skulle utgöra delningsgrund mellan de i laga ordning utlagda ägolotterna.
I fråga om sämjedelad mark upptoge emellertid 9 kap. 3 § särskilda bestämmelser.
Hade sämjedelningen ägt rum före 1928, skulle innehavet enligt
denna vara delningsgrund, om antingen innehavet eljest vore delningsgrund
i orten enligt särskild föreskrift eller sedvänja eller närvarande delägare
träffade förening om att antaga denna delningsgrund, allt under förutsättning
att vid tiden för sämjedelningen icke enligt för orten gällande särskilda
bestämmelser förelegat hinder att avskilja ägorna genom ägostyckning
eller jordavsöndring. Sämjedelning, som skett efter det jorddelningslagen
trätt i kraft, tillerkändes däremot i detta sammanhang ingen rättsverkan.
Vidare gällde enligt 10 kap. 4 §, att delägare, som på grund av laga
delning eller före år 1928 verkställd sämjedelning innehade strömfall, fiske
in. in., vore berättigad att vid skifte behålla detta å sin lott eller att i utbyte
erhålla annan äga av likartat slag. Delägare som tillagts ägor genom senare
skedd sämjedelning bereddes däremot icke samma förmån. Uppstode vid
skiftet fråga om att avsätta skogsmark till gemensamhetsskog, behandlades
jämlikt 10 kap. 5 § skogsmark som sämjedelats före år 1928 på samma
sätt som i laga ordning delad mark, medan däremot område som sämjedelats
senare likställdes med samfälld mark.

I 13 kap. 3 § föreskreves beträffande ägodelningen vid skifte, att, såvitt
det med hänsyn till vid skiftet tillämpad delningsgrund läte sig göra, varje
ägolott, för vilken ägor tidigare utlagts vid laga delning eller sämjevis, vid
skiftet skulle erhålla sådan sammansättning att den icke mindre än före
skiftet ägnade sig för den art av hushållning, vartill ägolotten använts.
Även i fråga om ersättningar mellan skiftesdelägare jämlikt 14 kap. hade
innehavare av sämjelott, oavsett tidpunkten för sämjedelningen, i stort
sett samma ställning som delägare med i laga ordning utbrutna ägor. Han
finge sålunda i likhet med dessa ersättning för utflyttning och skulle även
tillgodoräknas ersättning för odling och hävd samt ståndskog m. m. oberoende
av om han innehaft större område än som skulle tillfalla honom enligt
den vid skiftet tillämpade delningsgrunden.

Sammanfattningsvis kunde i fråga om skiftesreglerna sägas, att innehavare
av sämjelott visserligen löpte större risk än ägaren av en lagligen utbruten
fastighet att mot sin vilja dragas in i ett laga skifte men att han vid sådant
skifte, såvida sämjedelningen skett före år 1928, i allmänhet icke vore väsentligen
sämre ställd än ägaren av dylik fastighet.

Bestämning enligt jorddelningslagen av gräns, som tillkommit genom sämjedelning,
kunde ske endast i samband med avstyckning från sämjelott av
område intill sådan gräns.

I fråga om möjligheten att göra avstyckning från sämjelott gällde enligt
19 kap. 1 § andra stycket jorddelningslagen, att mark, som tillagts fastighet
genom sämjedelning, icke finge avstyckas med mindre sämjedelningen kommit
till stånd före år 1928 och att även om detta villkor vore uppfyllt sam -

Kungl. Maj. ts proposition nr 63.

manlagt högst en femtedel av sämjelotten finge avstyckas. Sammanläggning
av mark tillhörande sämjelott kunde icke ske utom i vissa fall i samband
med annan jorddelningsförrättning.

Även i fråga om överlåtelse, som avsåge visst till gränserna bestämt område
med åsatt skattetal, innehölle jorddelningslagen vissa särskilda bestämmelser.
Sålunda gällde enligt 13 kap. 11 § sista stycket, att vid laga skifte
ägolott på grund av dylik åtkomsthandling finge utläggas endast under
förutsättning att hinder mot områdets avskiljande icke skulle möta enligt
avstyckningsreglerna. Om ägolott utlades, skulle enligt 9 kap. 2 § tredje
stycket områdets ägare erhålla vad enligt uppskattning svarade mot detsamma.
Innehavet utgjorde sålunda alltid delningsgrund.

I promemorian har vidare lämnats en redogörelse för möjligheterna
enligt gällande lagstiftning att legalisera säraje delning
och privat ägostyckning.

Innehavaren av en sämjelott kunde, har de sakkunniga framhållit, påkalla
att laga skifte skedde å den sämjedelade fastigheten, därvid innehavet under
vissa förutsättningar skulle vara delningsgrund. För att ett skifte, som
endast syftade till att erhålla en officiell bekräftelse av den indelning, som
åstadkommits sämjevis, skulle kunna genomföras måste emellertid särnjelotterna
uppfylla de i jorddelningslagen uppställda materiella villkoren för
nyskifte. Av svaren på de sakkunnigas rundfråga till distriktslantmätarna
framginge, att sämjelotterna i stor utsträckning icke vid ifrågasatt nydelning
skulle kunna godtagas såsom ägolotter enligt 1 kap. 8 § jorddelningslagen.
Vägrades skifte å registerfastigheten, medförde detta att den verkställda
sämjedelningen därefter kunde hävas endast genom laga skifte å
överordnat skifteslag eller genom samfällt beslut av alla kvotdelägare att
övergå till gemensamt utnyttjande av den sämjedelade fastigheten. Förutsättningar
för en sådan utveckling av situationen torde emellertid ytterst
sällan föreligga och i praktiken måste därför, sedan skifte vägrats, sämjedelningen
betraktas såsom nära nog orubblig.

Legalisering av sämjedelning hade stundom kunnat ske genom ett avstyckningsförfarande.
Därvid hade så tillgått, att genom överlåtelse pro
forma den sämjedelade fastigheten överförts i en ägares hand och att genom
samtidigt därmed utfärdade köpehandlingar denne i sin tur sålt tillbaka de
ägovidder, som tillhört de tidigare sämjelotterna. Ett sådant tillvägagångssätt
förutsatte emellertid dels att jordpolitiska hinder mot avstyckningarna
icke förekomme och dels att inteckningshavarna lämnade sin medverkan.

På privat ägostyckning, som tillkommit före 1928, ägde 13 § promulgationslagen
till jorddelningslagen tillämpning. Enligt detta stadgande gällde,
att om viss till gränsen bestämd ägovidd av hemman eller av lägenhet av
visst slag överlåtits före jorddelningslagens ikraftträdande och utbrytning
av ägovidden enligt äldre lag skolat ske genom ägostyckning, denna delningsform
alltjämt finge användas. Om sakägarna så önskade och de lagstadgade
förutsättningarna förelåge, kunde dock ägovidden i stället avstyckas.
Hänvisningen till äldre lag angående ägostyckning avsåge 1896 års lag

Kungl. Maj. ts proposition nr 63. 63

om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring. Enligt denna lag
skulle avtal, avsett att läggas till grund för ägostyckning, innefatta överlåtelse
av viss till gränsen bestämd ägovidd att ägas såsom hemmansdel. Hur
stort skattetal, som ägovidden skulle anses utgöra, skulle bestämmas vid
ägostyckningsförrättningen. I rättspraxis hade emellertid den omständigheten,
att redan i överlåtelseavtalet visst skattetal angivits och att lagfart beviljats
på detta skattetal, ej ansetts hindra ägostyckning. Sådan förrättning
hade även ansetts kunna ske på grundval av avtal, som träffats före ikraftträdandet
av 1896 års lag.

Stundom erfordrades för att fullfölja ett fång avseende privat ägostyckning
endast registrering. Enligt en i anslutning till jordregisterförordningen
meddelad föreskrift i anvisningarna till formulär F skulle nämligen, när
visst område överlåtits och området därvid tillika betecknats med visst skattetal
samt lagfart meddelats å fånget, ägovidden registreras såsom en avsöndrad
lägenhet, därest icke veterligen genom laga kraft ägande dom bestämts,
att området skulle betraktas såsom hemmansdel »eller detsamma blivit vid
ägoskifte så ansett». I verkligheten torde emellertid endast ett ringa antal
av de på detta sätt överlåtna lägenheterna ha registrerats.

De sakkunniga har vidare framhållit, att i två speciella fall sämjedelning,
som skett före 1928, kunde legaliseras. Det ena fallet behandlades i 7 § lagen
den 25 april 1930 om delning av fastighet vid ändring i rikets indelning
m. in. Det andra fallet inträffade enligt 7 kap. 9 § fastighetsbildningslagen
vid uppläggande av fastighetsregister enligt de för stad gällande bestämmelserna.
Reglerna i sistnämnda lagrum gällde även arealfång.

De sakkunniga har påtalat vissa olägenheter som följde av de
nu bestående privata jorddelningarna. Den officiella fastighetsindelningen
och registreringen därav hade till ändamål att individualisera
de rättsliga enheterna av jorden. Att rättshandlingar rörande jorden
kunde anknytas till officiellt bestämda, i offentliga register upptecknade enheter
innebure för de enskilda saväl ökad rättssäkerhet som väsentliga praktiska
fördelar. Den bristande överensstämmelsen mellan den faktiska indelningen
av jorden och dennas indelning i rättsliga enheter medförde därför
vissa olägenheter. En registrering av sämjelotter, vilken ej tillmättes några
rättsverkningar, skulle dock ej avhjälpa de olägenheter, som nu vore mest
aktuella och som närmast föranlett att frågan om sämjedclningarna i förevarande
sammanhang upptagits till behandling. Dessa olägenheter bottnade
i den särställning, som sämjelott intoge i fråga om rätten till avstyckning
och sammanläggning. Det behövde ej närmare utvecklas, att ett rationaliseringsföietag,
som förutsatte fastighetshildande åtgärder av skilda slag, kunde
stöta på stora svårigheter, så snart sämjedelad mark berördes. På motsvarande
sätt kunde även ur planpolitisk synpunkt önskvärda jorddelningsåtgärder
komma att hindras. Även för jordägarna själva torde det vara i
nämnda hänseenden olägenheterna av sämjedelning vore mest märkbara.

Möjligheterna att med de medel, gällande lag erbjöde, komma till rätta
med angivna svårigheter vore — har de sakkunniga fortsatt — starkt begrän -

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

sade. Särskilt borde framhållas, att just de sämjedelningar, som ur jordpolitisk
synpunkt vore mest olämpliga, framstode såsom praktiskt taget orubbliga.
De jordpolitiska reglerna för skifte komme sålunda att konservera en
jordpolitiskt olämplig indelning. I de fall, då skifte kunde ifrågakomma,
måste vidare denna förrättningsform anses såsom en oskäligt kostsam och
omständlig procedur för att få en officiell sanktion av en delning, varom
delägarna vore ense.

Spörsmålet huru man genom lämpliga lagregler skulle kunna hindra privata
jorddelningar inginge i lagberedningens lagstiftningsuppdrag och hade,
såvitt anginge förvärv genom köp, byte och gåva, behandlats i beredningens
år 1947 framlagda förslag till ny jordabalk. Problemet huru dualismen mellan
den allmänna civilrätten och den speciella fastighetsbildningslagstiftningen
skulle avvecklas beträffande redan skedda privata jorddelningar fölle
inom ramen för de sakkunnigas uppdrag. Med hänsyn till de stora olägenheter
nuvarande ordning medförde för verksamheten för jordbrukets yttre rationalisering
bär de sakkunniga funnit behov föreligga att i avvaktan på
■en ny jordabalk samt på en allmän reform av jorddelningslagstiftningen och
fastighetsregisterväsendet — genom en provisorisk lösning av frågan om
sämjedelningarna undanröja de mest påtagliga olägenheterna av desamma.

De sakkunniga har i anledning härav framlagt förslag till lag angående
registrering i vissa fall av sämjedelning, vilken vilar
på följande huvudgrunder.

Rättsverkningarna beträffande de sämjedelningar, som skett före år 1928,
vore — har de sakkunniga anfört — så väsentliga, att det närmast framstode
som en inkonsekvens att fortfarande upprätthålla en skillnad mellan
dessa äldre sämjedelningar och officiella jorddelningar. Såvitt anginge dessa
äldre sämjedelningar funnes icke någon annan rationell och praktiskt genomförbar
lösning än att genom ett särskilt tillskapat enkelt legaliseringsförfarande
sanktionera den privata, redan civilrättsligt gällande delningen
såsom jämväl fastighetsbildande. I fråga om sämjedelningar, som skett efter
ingången av år 1928, vore spörsmålet avsevärt mera svårlöst och de sakkunniga
ansåge sig icke för närvarande ha anledning taga ställning till detta
spörsmål. Vid en provisorisk lagstiftning som den nu ifrågasatta finge man
acceptera den gränsdragning som i viss mån redan skett i lagstiftningen och
sålunda lämna nyare delningar utanför. Möjligheterna att enligt gällande
lag komma till rätta med privata ägostyckningar vore betydligt större än i
fråga om egentlig sämjedelning. Emellertid vore det ofta synnerligen vanskligt
att avgöra huruvida i ett visst fall egentlig sämjedelning eller privat ägostyckning
förelåge. Vid tillämpning av bestämmelsen i 19 kap. 1 § andra
stycket jorddelningslagen om avstyckning från sämjedelad mark hade man
också på grund härav i praktiken nödgats under sämjedelning inbegripa
även den privata ägostyckningen. Det legaliseringsförfarande, som kunde
befinnas lämpligt att genomföra i fråga om egentlig sämjedelning, syntes
därför även böra bli tillämpligt beträffande privata ägostyckningar.

Med hänsyn främst till den nuvarande arbetsbelastningen inom lant -

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

inäteriväsendet vore det uteslutet att inom en kortare tidsrymd kunna
åstadkomma legalisering av någon mera betydande del av den stora mängden
sämjedelningar. Sålunda torde man icke kunna tänka sig att i förevarande
sammanhang genom någon form av jordrannsakan eller anmälningsskyldighet
uppspåra alla sämj edelningar, som avsåges skola legaliseras. I
stället syntes lämpligast att göra legaliseringen beroende av frivilligt initiativ
från delägares sida. Lagstiftningen skulle till en början få sin främsta
betydelse därigenom att, då eu ifrågasatt rationalisering fordrade ändring
i fastighetsindelningen men denna ändring hindrades av förekommande privata
delningar, ett institut funnes genom vilket dessa delningar på ett enkelt
och billigt sätt kunde legaliseras.

Legaliseringen borde helt byggas på frivillig medverkan från samtliga delägare.
Om t. ex. dessa tvistade om sämjegränsernas lägen eller en delägare
ansåge, att sämjedelningen icke inneburit en definitiv utbrytning av hans
andel, torde situationen kräva ingripanden, som ej lämpligen kunde förenas
med ett för de klara fallen avpassat, enkelt förfarande. Begränsades lagstiftningen
på detta sätt, bleve följden även att densamma ej komme att
gälla i andra fall än de, då i händelse av laga skifte innehavet i regel skulle
komma att utgöra delningsgrund.

Såvitt de sakkunniga kunnat finna behövde man ej räkna med att inteckningshavares
rätt sattes i fara genom legaliseringen. Tvärtom torde
den ifrågasatta lagstiftningen vara till gagn för fastighetskrediten.

En legalisering av sämjelotter utan hänsyn till deras storlek och beskaffenhet
i övrigt skulle leda till bildandet av registerfastigheter, som i
stor utsträckning ej motsvarade gällande jordpolitiska krav. Icke desto
mindre ansåge de sakkunniga det ej böra ifrågakomma att göra legaliseringen
beroende av en prövning ur angivna synpunkt. Det i jordpolitiskt hänseende
relevanta vore strängt taget ej indelningen i registerfastigheter utan
indelningen i brukningsenheter. Den orubblighet, som utmärkte sämjedelningarna,
gjorde att olägenheterna av jordpolitiskt olämpliga sådana delningar
icke kunde anses förvärrade genom att delningarna bleve officiellt
erkända. Tvärtom vore det i främsta rummet just de jordpolitiska strävandena
som gjort behovet av ett legaliseringsförfarande särskilt aktuellt. Av
motsvarande skäl borde någon planpolitisk prövning ej heller äga rum.

De sakkunniga har föreslagit, att rättsverkan av legaliseringen skall vara,
att de genom densamma godtagna lotterna skulle likställas med de fastigheter
som tillkommit genom laga skifte.

Med hänsyn till de intressen, som enligt vad i det föregående återgivits
vore att beakta vid legaliseringen, har de sakkunniga funnit det ej vara erforderligt
att konstruera förfarandet såsom en förrättning till vilken rättsägare
skulle kallas. Då de privata delningarna skulle godtagas sådana de
vore, utan någon prövning ur allmän synpunkt, samt alla delägares medgivande
förutsattes, syntes det enklaste vara att ordna legaliseringen som ett
registreringsärende, som anhängiggjordes genom ansökan av delägarna. Med
hänsyn till rättssäkerheten och kravet på ordning och reda beträffande fas5
Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 63.

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

tighetsredovisningen vore det dock ofrånkomligt att i samband med registreringen
innebörden av den verkställda sämjedelningen på ett entydigt sätt
fastsloges. Sämjegränserna borde sålunda utmärkas på marken och sämjelotterna
redovisas på karta och i beskrivning.

Förfarandet har föreslagits skola gestaltas på följande sätt. Delägare, som
önskade få sämjelotterna registrerade, skulle i första hand vända sig till
vederbörande dislriktslantmätare med begäran att denne verkställde erforderliga
förberedande åtgärder. Dessa borde innefatta en utredning, huruvida
villkoren för registrering förelåge, och om så vore fallet, utstakning och utmärkande
av sämjegränserna på marken, upprättande av karta och beskrivning
samt anskaffande av delägarnas godkännande av sämjedelningen. Därpå
skulle de upprättade handlingarna insändas till överlantmätaren med
begäran om registrering. Rättsverkningarna av legaliseringen komme att inträda
i och med att registrering skett. Med hänsyn till att registreringen helt
byggde på delägarnas frivilliga medverkan förelåge ej behov av besvärsrätt
beträffande verkställd registrering. I övrigt borde i fråga om talan mot beslut
i legaliseringsärende, i överensstämmelse med bestämmelserna i 40 § jordregisterförordningen,
gälla att talan skulle fullföljas hos lantmäteristyrelsen.
Vidare har de sakkunniga i anslutning till regler om kostnadsfördelningen
uttalat, att särskilt beslut därom ej erfordrades utan att kostnadsbeloppen
skulle påföras delägarna enligt bestämmelserna i lantmäteritaxan på
samma sätt som kostnader för andra uppdrag.

Beträffande utformningen av förfarandet har en av de sakkunniga, distriktslantmätaren
H. E. Lundström, anfört avvikande mening.
Han har ansett, att betydande fördelar skulle vinnas om förfarandet ordnades
som en enkel förrättning. Till stöd härför har Lundström i huvudsak
anfört följande.

Den utredning och prövning som ankomme på distriktslantmätaren förutsatte,
att sammanträde hölles med delägarna, vilket i sin tur gåve anledning
till ett kallelseförfarande. Normalt brukade ej alla delägare infinna sig
vid sammanträde. Vid förrättning saknade detta betydelse om delägarna
blivit i laga ordning kallade. Enligt det föreslagna förfarandet bleve lantmätaren
däremot tvungen att sätta sig i direkt förbindelse med var och en av
de frånvarande delägarna, vilket kunde vålla mycket besvär och avsevärd
tidsutdräkt. Förslaget att samtliga delägare skulle godkänna sämjedelningen
komme säkerligen att vålla svårigheter därigenom att delägare, som i och
för sig ej hade något att invända mot de vidtagna åtgärderna, dock vägrade
sin underskrift. Detta kunde ha sin grund i den rätt utbredda motviljan
att »skriva på» eller i obenägenhet att deltaga i kostnaderna. Det förutsattes
i promemorian, att det ofta kunde vara någon önskvärd rationaliseringsåtgärd
som nödvändiggjorde legaliseringsförfarandet. Rationaliseringen kunde
vara till gagn för någon eller några av sämjelottsägarna men ej för de
övriga. Denna omständighet kunde vara tillräcklig anledning för de senare
att vägra sin underskrift. Vidare kunde åberopas, att då vid mätningsarbeten
inom en fastighet gränserna i någol avseende befunnes vara oklara,

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

förhållandet normalt klarades upp genom gränsbestämning, som skedde
med användande av den karta och de handlingar, som redovisade förrättningen
i övrigt. Det av sakkunnigmajoriteten föreslagna legaliseringsförfarandet
kunde emellertid ej kombineras med gränsbestämning. Härutöver
kunde anföras, att ehuru någon prövning av sämjelotternas lämplighet ur
plan- och jordpolitisk synpunkt icke skulle förekomma, de avgöranden och
bedömanden, som ankomme på lantmätaren, vore av sådan art att de borde
ske inom ramen för en förrättning, till vilken delägarna blivit i laga ordning
kallade. Denna uppfattning bekräftades av de påvisade olägenheterna
med det föreslagna legaliseringsförfarandet. Förrättningsformen komme i
praktiken säkerligen att visa sig enklare och användbarare. Förrättningen
skulle avslutas med besvärshänvisning till ägodelningsrätt. Någon fastställelseprövning
skulle eventuellt ej behöva ifrågakomma. Det borde vara möjligt
att bygga upp ett ungefär lika enkelt förrättningsförfarande som enligt
1896 års lag om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring gällde
för ägostyckning.

De sakkunniga har vidare upptagit frågan om rätten till avstyckning
från s ä in j e 1 o 11 och därvid framhållit, att den nuvarande begränsningen
av denna rätt till en femtedel av marken vore föranledd huvudsakligen
av vissa farhågor för att, med obegränsad avstyckningsrätt, innehavaren
av avstyckningslotten i händelse av skifte skulle komma i ett oförmånligt
rättsläge. Enligt de sakkunnigas mening vore emellertid även eu
mindre snäv begränsning av avstyckningsrätten än den nu gällande fullt
betryggande med hänsyn till antydda risker. Gällande regel utgjorde stundom
ett hinder mot lämpliga rationaliseringsåtgärder. Behov av att avstycka mer
an en femtedel av säinjelotts areal kunde också i många fall uppkomma
beträffande planlagda områden. Det vore därvid att märka, att inom område,
som inginge i stadsplan eller efter den 1 januari 1948 fastställd byggnadsplan,
avstyckning och sammanläggning, som överensstämde med planen,
finge ske ulan iakttagande av eljest gällande jordpolitiska villkor men
att inskränkningen beträffande sämjedelad mark gällde även i dessa fall.
Med hänsyn till vad sålunda anförts har de sakkunniga ansett det vara
lämpligt med en sådan utvidgning av avstyckningsrätten att ända till hälften
av sämjelott kunde avstyckas.

i anslutning härtill torde böra nämnas, att de sakkunniga till bemötande
upptagit den tänkta invändningen att nu förordade reform vore överflödig,
därest det mera långtgående förslaget om legalisering genomfördes. Det
vore att märka att sämjedelning icke skulle kunna legaliseras i alla de fall,
då behov därav med avseende på möjligheterna till avstyckning från sämjelott
kunde uppkomma. Såväl kravet på frivillig medverkan från alla delägare
som villkoret, att sämjedelningen skulle ha ägt rum inom en registertastighet,
kunde i sådana fall hindra legalisering. För dylika situationei
skulle eu utvidgning av avstyckningsrätten kunna få betydelse. En mildrin»''
av ifrågavarande inskränkning skulle kunna vara till fördel även i vissa
fall, då till följd av sämjelotternas och ägoskiftenas antal en legalisering

Kungl. Maj:ts proposition nr 63

skulle framstå som en onödigt vidlyftig utväg att möjliggöra eu måhända
ganska obetydlig avstyckning. Enligt de sakkunnigas mening kompletterade
de båda reformerna varandra på ett lämpligt sätt.

Yttrandena.

Med endast få undantag har remissinstanserna givit uttryck för uppfattningen
att behov av lagstiftning i syfte att legalisera äldre sämjedelningar
föreligger samt att fastighetsbildningssakkunnigas förslag är lämpat att läggas
till grund för sådan lagstiftning. Ett stort antal remissinstanser har
starkt understrukit att angelägenheten av lagstiftningsåtgärden är betydande.
Några instanser har emellertid ställt sig avvisande till förslaget. Beträffande
åtskilliga detalj spörsmål har hemställts om jämkningar i förslaget.
Särskilt beträffande frågan om förfarandet föreligger delade meningar.

Förslaget om utvidgning av avstyckningsrätten har i stort sett tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av remissmyndigheterna. Ett stort antal av dem
har uttalat att förslagets genomförande är angeläget.

Bland de remissinstanser, som understrukit behovet av lagstiftning
om legalisering och som framhållit, att sakkunnigförslaget
bör läggas till grund för lagstiftningen, är lantmäteristyrelsen. Styrelsen har
uttalat, att det vore synnerligen angeläget att fastighetsindelningen och jordens
indelning i brukningsenheter i största möjliga utsträckning bringades
att sammanfalla. Det vore därför önskvärt att, i den mån sämjedelning erkändes,
legalisering av sämjedelningslotter i fastigheter skulle kunna åstadkommas
genom ett enkelt och billigt förfarande i de fall delägarna enats
om legaliseringen. De sakkunnigas förslag uppfyllde dessa båda krav. Det
vore av synnerlig vikt att förslaget icke avvisades. Det skulle vara olyckligt
om det förhållandet att skiljaktiga meningar framkommit i procedurfrågan
skulle medföra ett uppskjutande av lagstiftningen.

Lantbruksstyrelsen har framhållit, att befintliga sämjedelningar ofta utgjorde
ett svårt hinder för rationaliseringsverksamheten, samt givit uttryck
för uppfattningen att det vore önskvärt med ett enkelt legaliseringsförfarande
i huvudsaklig överensstämmelse med sakkunnigförslaget.

Vidare har bl. a. hovrätten över Skåne och Blekinge samt flera ägodelningsdomare
understrukit behovet av lagstiftning i ämnet.

Det föreliggande förslaget har uttryckligen avstyrkts av ägodelningsdomaren
i Ångermanlands södra domsaga, överlantmätaren och lantbruksnämnden
i Jämtlands län samt Sveriges lantbruksförbund. För betydande tveksamhet
om lämpligheten av förslaget har ägodelningsdomaren i Uppsala
läns södra domsaga och Sveriges lantmätarförening givit uttryck.

Sistnämnda förening har sålunda uttalat, att det väl sedan lång tid tillbaka
framstått som mycket angeläget att finna en enkel men ur rättssäkerhetssynpunkt
dock betryggande form för att legalisera sämjedelningar. Da
spörsmålet emellertid vore synnerligen vittfamnande och frågans slutliga
lösning måste bli beroende bl. a. av den nya jordabalkens utformning, förefölle
det tveksamt om förslag till en partiell lösning nu borde framläggas.

Kungl. Maj. ts proposition nr 63.

Denna föreningens tveksamhet hade sin grund även i att legaliseringsinstitutet
komme att giva lantmäteriet stora arbetsuppgifter, vilka vid nuvarande
personaltillgång knappast kunde lösas utan att andra och ännu angelägnare
uppgifter sattes å sido.

Sveriges lantbruksförbund har framhållit, att om man i likhet med de
sakkunniga utginge från att en revision av jordabalken samt jorddelningsoch
fastighetsbildningsförfattningarna komme att dröja så länge att en provisorisk
lagstiftning i förevarande ämne vore nödvändig, det vore tveksamt
om denna provisoriska lagstiftning borde begränsas på sätt som skett i de
sakkunnigas förslag. Förbundet åsyftade, att de sakkunniga icke upptagit
till behandling frågan om sämjedelningar som skett efter ingången av år
1928. För rationaliseringsverksamheten liksom för fastighetsindividualiseringen
syntes det vara betydelselöst om en hindersam sämjedelning skett
löre eller efter ingången av 1928. Ur sakägaresynpunkt måste gränsdragningen
anses godtycklig. Vidare måste förbundet med den nuvarande arbetsbelastningen
inom lantmäteriväsendet ställa sig frågande till om den föreslagna
provisoriska lagstiftningen över huvud kunde tänkas få någon praktisk
effekt ens under en mera avsevärd tidrymd. Ytterligare vore att beakta,
att hela det för legaliseringen nödvändiga arbetet omintetgjordes om ej sakägarna
enades om att godkänna arbetets resultat. Det förefölle föga tilltalande
att lantmätarnas hårt ansträngda tid skulle kunna tagas i anspråk
för omständligt arbete med legalisering av jordpolitiskt icke önskvärda privata
delningar och att väntetiden för andra förrättningar därigenom skulle
ytterligare ökas.

De skäl övriga avstyrkande eller starkt tveksamma remissinstanser åberopat
kommer att återgivas i senare sammanhang.

Vad sakkunnigförslaget innehåller i fråga om den tillämnade 1 egal is eringslagstiftningens
räckvidd har i stort sett lämnats utan
erinran.

Dock har överlantmätaren i Jämtlands län gjort uttalande av innebörd
att legalisering ej borde ske beträffande privat ägostyckning. Genom sådant
förfarande utbrutna områden kunde, ehuru lagfart beviljats å viss kvotdel
av fastigheten, registreras såsom lagfarna lägenheter. Därest så i visst
fall kunde anses lämpligare kunde legaliseringen ske genom ägostyckning.

Ä andra sidan har ägodelningsdomaren i Östra och Medelsta domsaga
funnit det, med de riktlinjer som i övrigt använts, omotiverat att från lagens
tillämplighetsområde utesluta arealförsäljning som avsett visst område att
såsom hemmansdel ägas men utan att visst hemmantal angivits i upplåtelsehandlingen.
På vissa håll torde det vara ganska vanligt med arealförsäljningar,
i fråga om vilka någon tvekan icke kunde råda om att avsikten varit
att åstadkomma en uppdelning av fastigheten i kvotdelar på samma sätt som
skedde vid sämjedelning i egentlig mening men beträffande vilken man varit
så angelägen om en rättvis uppdelning av hemmantalet, att man ansett
lantmätare böra medverka vid densamma.

Åt liknande uppfattning har överlantmätaren och lantbruksnämnden i Gävleborgs
lön givit uttryck.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

Ägodelningsdomaren i Ångermanlands södra domsaga — vilken på sätt
i det följande skall återgivas ansett att förfarandet bör givas formen av förrättning
— har uttalat, att det vore tveksamt huruvida lagstiftningen borde
avse arealöverlåtelser. Då det emellertid ganska ofta torde inträffa, att det
först efter legaliseringsförrättningens inledande bleve utrett, att arealöverlåtelse
förelåge, och då frågan om arealfastighetens andelsrätt i samfälligheter
ofta kunde klarläggas i samband med den sålunda påbörjade förrättningen,
talade övervägande skäl för att låta legaliseringsförfarandet gälla
även i fråga om arealöverlåtelser. Uppstode tvist om arealfastighetens andelsrätt
i samfälligheter, skulle delägarna kunna hänvisas att föra talan
därom vid ägodelningsrätten. En annan och kanske lämpligare utväg, för
att ej fördröja legaliseringen, vore, att i förrättningsprotokollet endast gjordes
anteckning om tvisten i och för fastighetsredovisningen samt att delägarna
finge föra talan om saken i annan ordning, när de funne anledning
därtill.

Flertalet remissinstanser har tillstyrkt eller lämnat utan erinran den till
grund för sakkunnigförslaget liggande principen att legaliseringsförfarandet
helt skall byggas på frivillig medverka n från samtliga delägare.
Några remissmyndigheter har emellertid gjort gällande en avvikande mening.

Sålunda har överlantmätaren i Stockholms län uttalat, att om man krävde
absolut enighet i alla detaljer mellan delägarna, man icke kunde förvänta att
den föreslagna lagen komme att få någon större praktisk betydelse. Erfarenheten
från vanliga jorddelningsförrättningar visade nämligen att det,
även om sakägarna i princip vore ense om att vidtaga vissa åtgärder, likväl
mången gång vore svårt att uppnå fullständig enighet mellan dem i detaljutförandet.
Ville man uppnå den »städning» i beståndet av sämjelotter, som
de sakkunniga med sitt förslag eftersträvat, syntes man i stället för att
kräva absolut enighet mellan delägarna vara tvungen införa någon form av
»registreringsvitsord», d. v. s. ett förfarande varigenom registrering skulle
kunna genomföras även mot vissa delägares bestridande.

Uttalanden av i huvudsak likartad innebörd har gjorts även av överlantmätarna
i Östergötlands, Gotlands, Blekinge, Hallands, Jämtlands och Västerbottens
län samt lantbruksnämnderna i Uppsala, Skaraborgs, Värmlands
och Gävleborgs län.

Vidare har överlantmätaren i Skaraborgs län åberopat, att visserligen i de
allra flesta fall antalet sämjelotter vore litet men att erfarenheten visade,
att det därför icke lika ofta bleve endast få sakägare. Samägandet i dödsbon
vore nämligen vanligt och eftersläpningen vore stor beträffande arvskiften
och utlösande ur jorden av arvingar. Man komme därför säkerligen
att ofta få att göra med dödsbodelägare och många gånger med dödsbodelägare,
som vore spridda över landet. Därför syntes böra övervägas att lätta
på kravet på en av samtliga delägare underskriven handling. Det borde vara
fullt tillräckligt, om alla delägare blivit personligen kallade och full enighet
träffats mellan de närvarande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

Riksförbundet landsbygdens folk har framhållit, att en i och för sig
lämplig registrering kunde falla på att en enda delägare på grund av helt
ovidkommande hänsyn vägrade att biträda ansökan om registrering eller,
sedan distriktslantmätaren slutfört sina utredningar och utmärkt delningen
på marken, vägrade att underskriva. I det senare fallet vore det nedlagda
arbetet helt värdelöst. Om antalet sakägare vore stort, befarade förbundet,
att det bleve ytterst svårt att ernå någon fullständig enighet. Det kunde sålunda
hända, att just i områden, där behovet av en legalisering för att underlätta
rationalisering vore störst, det bleve svårast att få till stånd sådan
legalisering.

Härutöver må nämnas, att lantbruksnämnden i Södermanlands län i syfte
att förhindra att en enda delägare kunde omöjliggöra registrering ifrågasatt,
om icke den tredskande borde tvingas att begagna sitt skiftesvitsord, varigenom
eu delning skulle kunna åvägabringas, låt vara på den äldre omständliga
vägen. Regeln skulle då vara den att för den händelse en minoritet av
delägarna i en sämjedelad fastighet icke inom viss tid begärt skifte därav,
registrering enligt de föreslagna bestämmelserna skulle få ske utan derap
godkännande.

Överlantmätaren i Gävleborgs län har uttalat, att den av de sakkunniga
föreslagna ökningen av rätten till avstyckning från sämjelott kunde ha den
verkan att legaliseringsfrekvensen minskade. Om man ville möta en sådan
utveckling funnes den möjligheten, att förrättningsmannen gåves rätt att
upptaga legaliseringsfrågan ex officio så snart fråga uppstode om avstyckning
från sämjelott. Därest förutsättningar förelåge att legalisera sämjedelningen
enligt det av de sakkunniga föreslagna tillvägagångssättet skulle
förrättningsmannen genomföra de på honom ankommande åtgärderna, varefter
sämjedelningen registrerades i samband med fastställelseprövningen
av avstyckningen. Samma synpunkt har framförts av lantbruksnämnden i
Gävleborgs län.

Även grundtanken i förslaget att legalisering skall ske utan beaktande
av jord- eller planpolitiska synpunkter har vunnit
anslutning från flertalet remissinstanser. Också i detta hänseende har
emellertid vissa framfört avvikande mening.

Sålunda har överlantmätaren och lantbruksnämnden i Jämtlands län grundat
sina avstyrkanden av sakkunnigförslaget väsentligen därpå att förslaget
icke byggde på att jordpolitisk prövning skulle äga rum. Det syntes, har överlantmätaren
anfört, icke vara tilltalande, att arbete och kostnader skulle
nedläggas på utredning, underhandling med jordägarna, utstakning och markering
av gränser på marken samt kartläggning och beskrivning av ägor,
om resultatet av arbetet framstode såsom högst otillfredsställande och någon
möjlighet att påverka resultatet i gynnsam xåktning icke funnes. I Jämtlands
län skulle ett fastlåsande av långa och smala skiften i skogsmark tillkomna
genom sämjedelning vara avgjort olämpligt. Vid laga skiften hade skiftesläggning
i anslutning till sådan sämjedelning i skogsmark vägrats. Att lantmäteriets
personal särskilt under nuvarande arbetskraiftsförhållanden och

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

med hänsyn till andra föreliggande viktiga uppgifter skulle ens i nämnvärd
utsträckning åläggas sådana arbetsuppgifter, som de sakkunnigas förslag
innebure, måste vara olämpligt.

Även ägodelningsdomarens i Uppsala läns södra domsaga betänkligheter
snot förslagets lämplighet hänför sig i främsta rummet till att förslaget ej
upptager bestämmelser om jordpolitisk prövning. Förslaget innebure, har
ägodelningsdoxnaren uttalat, ett avsteg från det genom nyare lagstiftning
införda systemet att icke godkänna vilka fastigheter som helst. Visserligen
hade det tidigare varit möjligt att genom ägostyckning bilda tämligen egendomliga
fastigheter, efter nutida sätt att se, och visserligen hade i fråga om
jorddelningslagen 1 kap. 8 § uttalats, att sämjedelningslotter, vilka länge
bestått som särskilda »fastigheter», kunde vid laga skiften godkännas, men
sistnämnda synpunkt hade givetvis ej kunnat tillämpas hur långt som helst.
Det hade gällt fall, där sämjedelningslott och brukningsenhet sammanfallit.
Men brukningsenheter bestode ej sällan av ett flertal »omöjliga» sämjedelningslotter
ur skilda registerfastigheter. Att utan varje prövning av sämjedelningslotternas
beskaffenhet tillskapa nya registerfastigheter syntes vara
att taga ett steg bakåt, som ingåve betänkligheter.

Också riksförbundet landsbygdens folk har givit uttryck för viss tveksamhet
beträffande förslagets lämplighet. Ett allmänt legaliseringsförfarande
så som de sakkunniga föresloge komme, har förbundet anfört, att
medföra bildandet av registerfastigheter av uppenbart olämplig beskaffenhet
och omfattning. Det torde icke vara ovanligt, att sämjedelningslotter vore
obebyggda eller bestode av enbart vissa ägoslag eller vore undermåligt arronderade.
Enligt förslagets motiv vore avsikten med legaliseringen bland annat
att underlätta åtgärder för jordbrukets yttre rationalisering. Förbundet befarade,
att de med rationaliseringsprogrammet avsedda målen äventyrades,
om man nu skulle tillåta bildandet av bestående fastigheter av sämjedelningar
utan att samtidigt ifrågavarande område underginge en yttre rationalisering.
Förbundet ifrågasatte därför, om icke frågan om en legalisering av
sämjedelning i nu föreslagen lagstiftning, som hade provisorisk karaktär,
borde göras avhängig av en aktuell rationaliseringsåtgärd från fall till fall.

Enligt vad lantbruksnämnden och överlantmätaren i Västerbottens län
anfört vore det nödvändigt med viss jordpolitisk prövning i alla de fall, då
sämjedelningens legalisering medförde uppkomsten av andra fastigheter än
självständiga bebyggda brukningsdelar. Så borde självständig registerfastighet,
som ej vore brukningsdel, få tillskapas endast om sammanläggning
komme till stånd. Liknande synpunkter har anförts även av överlantmätaren
i Västmanlands län.

I anledning av överlantmätarnas nu återgivna uttalanden har lantmäteristyrelsen
framhållit, att en jordpolitisk prövning komme att bidraga till att
upprätthålla en icke önskvärd skillnad mellan sämjedelningarna och den
officiella fastighetsindelningen. Det vore ofta ur rationaliseringssynpunkt
angeläget att möjlighet förelåge att legalisera sämjedelningar för att sämjelotterna
i sin tur skulle kunna ingå i legal fastighetsbildning. Detta syfte

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

syntes i viss utsträckning kunna motverkas genom en jordpolitisk prövning
i samband med legalisering. Med hänsyn till att det icke torde vara möjligt
att föreskriva att sämjedelningarna före år 1928 skulle vara utan verkan
återstode enligt styrelsens mening endast att på sätt de sakkunniga föreslagit
legalisera äldre sämjedelningar i den mån de ej upphörde genom att
sämjelotterna komme i en och samma ägares hand eller genom att överenskommelse
om sämjedelningens upphävande träffades mellan delägarna.

Vidare har lantbruksstyrelsen uttalat, att fördelarna med en legalisering
i huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas förslag vida övervägde
nackdelen, att därigenom jordregisterfastigheter med olämplig storlek och
struktur kunde bildas. Det väsentliga i detta sammanhang vore, att sämjelotterna
redan ägde bestånd som självständiga brukningsenheter. Deras omvandling
till jordregisterfastigheter kunde i och för sig i regel ej väntas
medföra några väsentliga förändringar i brukningshänseende. I anledning
av att lantbruksnämnden i Västerbottens län ifrågasatt, huruvida ej jordpolitisk
prövning skulle erfordras i sådana fall, då sämjedelningens legalisering
medförde uppkomsten av självständiga icke bebyggda fastigheter,
ville styrelsen framhålla, att legaliseringen ej medförde någon väsentligt vidgad
rätt för vederbörande jordägare att förfoga över fastigheten i fråga.
Styrelsen ansåge därför i likhet med de sakkunniga att all legalisering av
sämjedelning inom registerfastighet borde kunna ske utan jordpolitisk
prövning.

I anledning av sakkunnigförslagets bestämmelse, att sämjedelningen
efter registrering skulle ha samma verkan som
laga skifte, har överlantmätaren i Örebro län anfört, att bestämmelsen
innebure, att fråga om omskifte efter legaliseringen skulle bedömas enligt
1 kap. It § jorddelningslagen. Enligt överlantmätarens mening vore det
icke motiverat att låsa fast dessa delningar med de stränga villkor för skifte,
som bestämmelserna i nämnda lagrum innehölle, utan det borde i detta hänseende
vara fullt tillräckligt att tillerkänna delningen samma rättsverkan
som storskifte eller annan sådan delning, som avsåges i 1 kap. 10 § jorddelningslagen.
Även om många sämjedelningar i arronderingshänseende vore
jämförbara med den genomsnittliga arronderingen vid laga skiften, vore dock
genomsnittet för sämjedelningarnas del avsevärt sämre. Då sämjelottsägarna
icke skäligen syntes kunna göra anspråk på större garantier för delningens
bestånd än exempelvis innehavaren av en storskifteslott, torde det icke behöva
möta betänkligheter att begränsa legaliseringens rättsverkningar i enlighet
härmed. Det låge bl. a. i jordbruksrationaliseringens intresse, att omskifte
icke onödigt försvårades.

Samma mening har kommit till uttryck i det yttrande lantbruksnämnden
i Örebro län avgivit.

Ägodelningsdomaren i Torna och Bara domsaga har — efter att ha framhållit
det hinder för omskifte som enligt sakkunnigförslaget skulle föreligga
efter registreringen — anfört, att fastighetsbildning, som skett utan
myndighets kontroll i sakligt hänseende, naturligen icke borde få den verkan,

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

som ett likställande enligt lag av sämjedelningsregistrering och laga skifte
skulle föra med sig i fråga om försvårad jordekonomisering och eljest som
hinder mot förverkligande av plan- och jordpolitiska syftemål. Av denna
anledning borde ett sådant likställande icke ske. Om genom registrering av
sämjedelning åstadkommes, att fastighetsbildning, som faktiskt skett, bleve
rättsligen erkänd, vunnes även utan sämjedelningens likställande med laga
skifte vad väsentligen avsetts med lagförslaget. Och mera vittgående verkan
borde en lagstiftning i hänseendet icke få, därest icke särskilda skäl för vissa
fall till annat föranledde. I den mån sådana kunde finnas borde därav betingade
regler intagas i jorddelningslagen och eventuellt annan lagstiftning,
dit de lagtekniskt sett hörde. Till 1 kap. jorddelningslagen hörde de bestämmelser,
som kunde givas om och under vilka förutsättningar skiftesvitsord
skulle tillkomma ägare i sämjedelad fastighet efter registrering av sämjedelningen.

Vidare har ägodelningsdomaren i Ångermanlands södra domsaga förklarat,
att det kunde ifrågasättas, om legaliseringen borde medföra verkan som laga
skifte även då legaliseringen gällde arealfastigheter och om det icke, åtminstone
i vissa fall, vore lämpligare att behandla sadana fastigheter som
avstyckningar, eventuellt avsöndringar. En avsöndring torde lika väl som eu
avstyckning kunna vara förenad med andelsrätt i samfälligheter.

Flertalet av de remissinstanser, som förordat att legalisering skall kunna
äga rum även om enighet mellan delägarna ej föreligger eller att legaliseringen
skall vara underkastad jordpolitisk prövning, har som en följd av
ståndpunkttagandet i dessa hänseenden hävdat, att 1 e g a 1 i s e ringsförfarandet
borde givas formen av förrättning. Att förfarandet ordnas
på sådant sätt har emellertid påyrkats jämväl av ett stort antal andra remissinstanser,
nämligen Svea hovrätt, äg odelning sdomarna i Östbo och Västbo.
Vadsbo, Nordals, Sundals och Valbo samt Ångermanlands södra domsagor,
överlantmätarna i Uppsala, Jönköpings, Älvsborgs och Örebro län,
lantbruksnämnderna i Gotlands län, Älvsborgs läns norra område och Norrbottens
län, lagberedningen ävensom Sveriges lantmätarförening. Härutöver
har några remissmyndigheter — ägodelningsdomaren i Östra och Medelsta
domsaga, överlantmätarna i Södennanlands och Blekinge län samt lantbruksnämnderna
i Jönköpings län och Älvsborgs läns södra område — givit
uttryck för tveksamhet om icke förfarandet borde ordnas såsom förrättning
eller, utan att nu vilja påyrka sådan ordning, uttalat, att man på längre sikt
finge räkna med ett förrättningsförfarande.

Flera av de instanser, som sålunda förordat ett förrättningsförfarande, har
hänvisat till de skäl distriktslantmätaren Lundström anfört i sitt vid de
sakkunnigas promemoria fogade särskilda yttrande eller ock åberopat liknande
synpunkter. Emellertid har även vissa förut icke anförda omständigheter
framhållits.

Sålunda har ägodelningsdomaren i Ångermanlands södra domsaga uttalat,
att legaliseringen med hänsyn till beskaffenheten av förekommande
frågor och dess betydelse för framtiden icke syntes kunna anordnas såsom

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

ett registreringsförfarande i enlighet med de sakkunnigas förslag utan borde
ske medelsl ett förenklat förrättningsförfarande efter i huvudsak samma
grunder som gällde för jorddelningsförrättningar. Därför kunde — såsom
redan tidigare återgivits — ägodelningsdomaren icke tillstyrka, att de sakkunnigas
förslag lades till grund för lagstiftning i ämnet.

Vidare har lagberedningen, som understrukit att förfarandet borde bygga
på frivillig medverkan från samtliga delägare, därjämte anfört, att det
skulle bidraga till utredningens fullständighet och objektivitet därest det
samråd, som måste äga rum mellan lantmätaren och delägarna, icke finge
ske formlöst med varje delägare för sig utan ägde rum vid sammanträde,
till vilket delägarna kallats och där de ägde bevaka sina intressen. Ej sällan
torde osäkerhet råda om gränserna mellan sämjedelningslotterna. Vidare
kunde önskemål framkomma om sådana smärre jämkningar av dessa gränser,
som enligt promemorian skulle få ske. I den mån enighet visade sig
föreligga eller kunde åvägabringas i dessa frågor borde hinder icke möta för
delägarna att därom ingå förening.

Ägodelningsdomaren i Nordals, Sundals och Valbo domsaga har uttalat,
att det ginge lättare att vinna enighet mellan fastighetsägare rörande visst
rättsförhållande å ett sammanträde, där ett flertal fastighetsägare vore tillstädes,
än vid ett besök hos fastighetsägaren i hemmet eller vid ett besök
av denne hos viss förrättningsman. Å ett sammanträde droge sig i regel vederbörande
för att icke visa tillmötesgående, då det gällde tillrättaläggandet
av oklara fastighetsförhållanden.

Överlantmätaren i Uppsala län har framhållit, att det funnes många
människor som helt enkelt vägrade att skriva på handlingar. Andra skreve
på först efter övertalning. Det bleve lantmätaren, som skulle truga, och lantmätaren
finge i framtiden skulden då vederbörande, som ofta skedde, ångrade
sig. Att lantmätarna, då så erfordrades, hade förmåga att samsa sakägarna
till överenskommelser av olika slag, därom kunde otaliga förrättningshandlingar
vittna. Möjligheten härtill berodde dock på att det hela
skedde under förrättningens form. Det skulle ge betydligt sämre resultat om
lantmätaren skulle behöva gå omkring i gårdarna och samla in namnunderskrifter.

Liknande synpunkter som anförts i de tre sist återgivna remissyttrandena
har understrukits även av ägodelningsdomaren i Vadsbo domsaga.

I det yttrande Svea hovrätt avgivit har anvisats en utväg att genom anlitande
av förrättningsförfarande bibehålla kravet på enighet mellan delägarna
utan att delägarna därför skulle behöva underleekna ansökan. Man
kunde nämligen införa en regel av ungefärlig innebörd att, därest delägare
icke hos lantmätaren bestritt ansökningen om legalisering inom viss tid från
det han erhållit del av ansökningen och vid sammanträde inför lantmätaren
fått tillfälle till erforderlig upplysning i saken, legalisering därefter skulle
kunna komma till stånd utan hinder av att den delägaren vägrat att godkänna
sämjedelningen. Självfallet borde det åligga lantmätaren att vid sammanträde
med delägarna i första hand söka åvägabringa förening, varvid

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

han emellertid, väl att märka, icke skulle behöva hänvända sig till frånvarande
delägare. Om det icke lyckades att på detta sätt vinna samtliga delägares
positiva anslutning, skulle likväl legalisering kunna komma till
stånd, därest icke någon delägare i den ovan angivna ordningen motsatte
sig legalisering. Den jämkning, som härigenom skulle åvägabringas i de
sakkunnigas förslag och som säkerligen komme att medföra större effekt åt
lagstiftningen, syntes icke uppkalla principiella betänkligheter av avgörande
natur. Exempel funnes på en liknande lösning i 7 § andra stycket lagen
den 25 april 1930 om delning av fastighet vid ändring i rikets indelning
m. m.

Förslag av liknande innehåll har framförts av överlantmätaren och lantbruksnämnden
i Norrbottens län.

Vidare har överlantmätaren i Gävleborgs län framhållit, att i fall då delägare
icke vore anträffbar eller vägrade att skriva under godkännande av
legalisering, ehuru det vore uppenbart att legaliseringen icke lände någon
till förfång, legalisering borde kunna ske genom förrättning, för vilken ägostyckningen
kunde tjäna som förebild. Samma tanke har kommit till uttryck
i det yttrande lantbruksnämnden i Gävleborgs län avgivit.

Till stöd för sin ståndpunkt att förfarandet borde ordnas såsom en förrättning
har Svea hovrätt vidare åberopat det behov av gränsbestämning
som kunde föranledas av en legalisering. Det strede mot moderna principer
att tillskapa fastigheter, vilkas gränser i något hänseende vore oklara. I
varje särskilt fall, där legalisering begärdes, borde därför lantmätaren pröva
huruvida gränsbestämning erfordrades. Denna prövning borde lämpligen ske
vid förrättningssammanträde. Beslötes gränsbestämning, kunde denna, om
rågrannarna kallats till sammanträdet, påbörjas omedelbart. De sakkunniga
hade uttalat, att de sämjevis tillskapade gränserna, sedan registrering skett,
borde anses vara i laga ordning bestämda jämväl i den mening, som avses
i 7 kap. jorddelningslagen. Däremot syntes de sakkunniga icke ha avsett att
efter registreringen bestämmelsen i 21 kap. 47 § jorddelningslagen om rättelse
av bl. a. utmärkning av ägogräns skulle bli tillämplig å nu angivna
gränser. Härigenom kunde viss osäkerhet uppstå beträffande frågan huruvida
kartan eller gränssträckningen på marken skulle äga vitsord, för den
händelse kartans visning icke skulle överensstämma med förhållandena på
marken. Därest legaliseringsförfarandet anordnades som en förrättning med
skyldighet för lantmätaren att utlämna karta till sakägarna, uppstode icke
detta problem, utan 21 kap. 47 § jorddelningslagen bleve direkt tillämplig.
— Hovrätten har vidare åberopat, att inom ramen för en förrättning skulle
kunna meddelas regler om underställning av frågor som avses i 3 kap. 12 §
jorddelningslagen. Man skulle därjämte för vinnande av bättre arronderingsförhållanden
kunna i anslutning till legaliseringsförrättning anordna
ett förfarande för utbyte av ägor mellan sämjelotterna, därvid för värdering
av ägorna något enklare sätt än gradering skulle kunna komma i fråga.

Fördelen att med en såsom förrättning ordnad legalisering kunna kombinera
jorddelningsförrättning såsom gränsbestämning eller ägoutbyte har

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

framhållits även av ägodelningsdomaren i Uppsala läns södra domsaga, överlantmätarna
i Jönköpings och Örebro län, lagberedningen samt riksförbundet
landsbygdens folk.

Vissa av de remissinstanser, som tillstyrkt de sakkunnigas förslag om
ansökningsförfarande, har närmare motiverat sin ståndpunkt.

Sålunda har överlantmätaren i Kronobergs län anfört, att han hade den
erfarenheten från såväl Kronobergs som andra län, där han tjänstgjort, att
ägare till sämjedelningsfastigheter alltid varit eniga om sämjedelningens
innebörd. Någon oenighet om gränser och dylikt hade icke förmärkts i
samband med förrättningar. Distriktslantmätare i Kronobergs län hade nu
också vitsordat, att enighet alltid hade rått mellan ägarna till sämjedelningslotter
om att dessa ville behålla sina av gammalt hävdade gränser.
Någon särskild motvilja att »skriva på» hade icke heller förmärkts i länet
och någon obenägenhet att deltaga i sammanträden eller gälda de dyra
kostnader för t. ex. ägostyckningar, som sakägarna nu finge vidkännas för
legalisering av sämjedelningar, hade i varje fall icke kommit till överlantmätarens
kännedom. Ur förenklingssynpunkt vore intet att vinna genom
det av distriktslantmätaren Lundström föreslagna förrättningsförfarandet.
En förrättning syntes, såvitt nu kunde bedömas, bli både omständligare och
dyrare och komme icke att medföra mindre arbete för lantmäteriet.

Lantmäteristyrelsen har i detta avseende uttalat, att styrelsen icke vore
övertygad om att svårigheter att erhålla skriftlig förklaring av samtliga delägare
skulle komma att uppstå i någon större utsträckning. Därför vore
det enklare ansölcningsförfarandet fullt tillräckligt. Behov av att kombinera
en legaliseringsiförrättning med gränsbestämning förelåge endast beträffande
egentliga fastighetsgränser kring »sämjedtelningslaget». Någon
bestämning av dessa gränser skulle emellertid i princip icke äga rum vid
legaliseringen och det syntes endast undantagsvis föreligga behov av gränsbestämningsåtgärder
i samband med legalisering. Med hänsyn till förhållandena
i de vanligen förekommande fallen och legaliseringsförfarandets försökskaraktär
funnes det därför enligt styrelsens mening icke tillräcklig
anledning att av hänsyn till gränsbestämningar ersätta det föreslagna enkla
ansökningsiförfarandet med en förrättningsprocedur. I de enstaka fall där
gränsbestämning vore erforderlig syntes det ej möta några större olägenheter
att behandla gränsbestämningsförrättningen för sig och ansökningsförfarandet
för sig. Även förrättning avseende ägoutbyte kunde utan nämnvärd
olägenhet handläggas för sig, om ägoutbyte befunnes böra genomföras
i anslutning till legalisering.

Vidare har lantbruksstyrelsen framhållit, att som det nu föreliggande
förslaget — såsom i det följande skall beröras — endast avsåge sämjedelning
inom registerfastighet och som därför antalet berörda delägare i allmänhet
bleve ringa, de av distriktslantmätaren Lundström anförda olägenheterna
med de sakkunnigas förslag bleve förhållandevis begränsade. Det
syntes därför lantbruksstyrelsen, som om fördelarna med det nu föreslagna
registreringsförfarandet jämfört med ett förrättningsförfarande skulle över -

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

väga nackdelarna. Detta uteslöte icke att frågan om förrättningsförfarande
eller registreringsförfarande kunde böra lösas på annat sätt i det fall att
legalisering av sämjedelning eventuellt i framtiden utvidgades till att avse
mera komplicerade sämjedelningar.

I detta sammanhang torde ock böra nämnas, att överlantmätaren i Västmanlands
län i syfte att undvika att lantmätaren skulle nödgas uppsöka
delägarna förordat, att delägarna borde redan vid framställningen om
erforderlig utredning deklarera sin enighet. Den ändringen av de sakkunnigas
förslag föresloges därför, att alla delägare i den sämjedelade fastigheten
gemensamt skulle anhålla om utredning och eventuellt samtidigt göra
framställning om registrering.

1 anledning av förslaget om utvidgning av avstyckningsrätt
e n har överlantmätaren i Västmanlands län framfört erinran mot den
föreslagna hälftenregeln. Grunden till den nuvarande femtedelsregeln vore
allenast osäkerheten i den rätt, som tillkomme innehavaren av en sämjelott,
och regeln avsåge att skydda köparen av det avstyckade området från
förlust, därest det vid ett eventuellt framtida laga skifte skulle visa sig,
att sämjedelningslotten varit för stor. Detta ändamål syntes emellertid icke
vinnas med en sådan stel regel som att minst hälften av sämjedelningslottens
ägovidd skulle bibehållas vid stamfastigheten. Å ena sidan funnes
i vissa landsdelar sådana särskilda föreskrifter, att vid laga skifte innehavet
enligt sämjedelning alltid skall vara delningsgrund oberoende av
förening. Vore så förhållandet funnes intet motiv för inskränkning i rätten
att avstycka mer än viss areal från sämjedelningslott, utan samma regler
borde gälla som vid avstyckning från lagligen utbruten fastighet. Å andra
sidan utgjorde, i det fall att skattetalet kunde tänkas bli delningsgrund,
bestämmelsen att minst hälften av ägovidden skulle återstå för stamfastigheten
icke tillräckligt skydd för rättsförluster, enär bestämmelsen icke
hindrade, att avstyckning verkställdes på sådant sätt att denna återstod
bestode av enbart nästan värdelös mark såsom berg, myr eller vattentäckt
område. I stället för den stela regeln om hälften av ägovidden vore det därför
bättre med en smidigare regel, t. ex. att avstyckning från sämjedelningslott
icke finge ske i större omfattning än som med säkerhet kunde anses
motsvara den rätt i fastigheten, som tillkomme ägaren av sämjedelningslott.

En liknande regel har ifrågasatts även av överlantmätaren i Gävleborgs
län.

Vissa remissinstanser har berört den verkan en lagändring i enlighet
med förslaget kan väntas ha i fråga om benägenheten hos ägare till sämjelott
att legalisera sämjedelningen. Sålunda har överlantmätaren i Uppsala
län uttalat, att man möjligen kunde göra den invändningen att den
föreslagna lättnaden i inskränkningen i rätten till avstyckning minskade
påtryckningsmöjligheterna att legalisera vissa sämjedelningar. Liknande
synpunkt har framhållits även av ägodelning sdomar en i Uppsala läns södra
domsaga, överlantmätarna i Södermanlands och Gävleborgs län samt lantbruksnämnderna
i Uppsala, Malmöhus och Gävleborgs län. I det före -

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

gående har återgivits det förslag till jämkning i de sakkunnigas förslag
om legalisering av sämjedelning som överlantmätaren och lantbruksnämnden
i Gävleborgs län med hänsyn till nämnda omständighet framfört. Lantbruksnämnden
i Malmöhus län har förordat den lösningen, att rätt till ökad
avstyckning från sämjedelningslott borde medgivas endast i de fall sämjedelningen
icke kunnat legaliseras på grund av vägrad medverkan från övriga
delägare.

Lantbruksstyrelsen bär i denna del framhållit, att då det gällde att avskilja
en fastighetsdel från sämjelott, bildad genom sämjedelning inom
en registerfastighet, borde enligt styrelsens mening i fråga om jordbruksavstyckningar
som regel den av de sakkunniga föreslagna lösningen genom
legalisering av sämjedelningen och efterföljande avstyckning väljas. I sådana
fall torde den ifrågasatta utvidgade avstyckningsrätten knappast fylla
någon uppgift och det kunde måhända befaras, att den i praktiken skulle
kunna leda till att de jordpolitiska kraven på »restfastigheten» eller på
dess sammanläggning med andra fastigheter komme att eftergivas. Emellertid
kunde förslagets genomförande uppenbarligen underlätta önskvärd
fastighetsbildning dels vid avstyckning från sämjelott inom planområde,
där någon jordpolitisk prövning ej ägde rum, dels även i övrigt vid avstyckning
från sämjelotter i sådana fall, där sämjedelningen enligt de sakkunnigas
förslag icke komme att kunna legaliseras.

Departementschefen.

Till de privata jorddelningarna är knutna åtskilliga rättsverkningar.
Främst att märka är sålunda att den överflyttning av äganderätten som delningen
innebär blir gällande. Privata delningar tillerkännes vidare åtminstone
i vissa fall och i viss utsträckning även verkan i jorddelningsrättsligt
hänseende. Full sådan verkan tillägges dem dock ej. Privat delning anses
sålunda ej fastighetsbildande. Denna omständighet medför, att en vid privat
delning utlagd ägolott icke kan bli föremål för fastighetsbildningsåtgärder
på samma sätt som en genom laga delning tillkommen fastighet. Sålunda
kan exempelvis sådan ägolott ej ingå i ägoutbyte eller sammanläggas och
möjligheten att göra avstyckning från ägolotten är underkastad särskild
begränsning. Såsom en naturlig följd av att de privata delningarna ej äger
fastighetsbildande verkan sker ej någon registrering av de genom dem bildade
ägolotterna. Den privata jorddelningen skapar därför oreda och oklarhet.
Denna omständighet leder i sin tur lätt nog till rättsosäkerhet.

Med hänsyn till de olägenheter som sålunda är förknippade med de privata
jorddelningarna har det sedan länge varit ett önskemål att förhindra sådana
avtal som innebär uppdelning av en fastighet och som ej åtföljes av en
delning i fastighetsbildningslagstiftningens ordning. Detta problem ingår
bland de lagstiftningsuppgifter som uppdragits åt lagberedningen. En särskild
fråga är hur man skall komma till rätta med de problem som de genom
privat delning redan tillkomna ägolotterna skapar. Denna fråga, som
ankommer på fastighetsbildningssakkunniga att lösa, kan självfallet ej prö -

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

vas i hela sin vidd förrän i samband med nyss angivna, åt lagberedningen
uppdragna spörsmål. Hinder synes dock ej böra möta att giva en provisorisk
lösning beträffande sådana grupper av privata delningar som vållar
särskilt stora svårigheter och beträffande vilka en lösning framstår som
trängande.

Den art av privata delningar som ur angivna synpunkter träder i förgrunden
är sämjedelningarna, d. v. s. delningar varigenom för ideell andel
i en fastighet utlägges viss ägolott på marken genom privat delningsuppgörelse.
Erfarenheten visar nämligen att särskilt dessa delningar utgör hinder
mot önskvärda fastighetsbildningsåtgärder. Detta har framträtt inte minst
under arbetet på jordbrukets yttre rationalisering. Anledningen till att olägenheterna
just vid sämjedelning är särskilt stora är att söka i de avsevärda
svårigheter som möter, om man vill ersätta sämjedelningen med en laga delning.
Visserligen finns i princip möjlighet att få sämjedelningen legaliserad
genom laga skifte. De genom sämjedelning utlagda ägolotterna står emellertid
ofta nog icke i överensstämmelse med de krav beträffande storlek och
arrondering, som jorddelningslagen uppställer i fråga om ägolotter som får
utläggas vid laga skifte, varför i praktiken hinder mycket ofta föreligger
mot en legalisering på denna väg. Nu anförda omständigheter leder därför
till att sämjedelningarna mycket ofta i praktiken blir orubbliga.

Med hänsyn till vad sålunda anförts anser jag att man redan nu bör söka
komma till rätta med de allvarligaste av de olägenheter som de befintliga
sämjedelningarna vållar. Tydligt är att detta icke är möjligt utan lagstiftningsåtgärder.

Då det gäller att taga ställning till vilken innebörd dessa åtgärder bör ha,
kan det ej ifrågakomma — i varje fall ej vid en sådan provisorisk reform
varom nu är fråga— att frånkänna de bestående sämjedelningarna de till
dem nu knutna rättsverkningarna. Problemets lösning måste i stället vara
att söka undanröja de hinder som följer av att sämjedelning ej äger full
jorddelningsrättslig verkan. En möjlighet därvid är att skapa ökade möjligheter
att legalisera sämjedelningarna. Av vad förut anförts framgår att
hindret mot legalisering enligt gällande rätt främst ligger i de villkor av
jordpolitisk natur som gäller för laga skifte. Förutsättningen för att legalisering
skall underlättas är därför att man mildrar dessa krav eller helt
avstår från dem och sålunda i större utsträckning än nu godtager de vid
sämjedelning utlagda ägolotterna även om de ej uppfyller nuvarande jordpolitiska
krav. En annan väg är att vidga de rättsverkningar av jorddelningsrättslig
natur som är knutna till sämjedelningarna och därigenom
minska nu förefintliga hinder mot att sämjedelningslotter blir föremål för
fastighetsbildande åtgärder.

De sakkunnigas förslag innebär att båda dessa vägar beträdes. De sakkunniga
har nämligen föreslagit att genom en särskild lag skall öppnas
möjlighet att under förutsättning av enighet mellan samtliga delägare men
utan någon jordpolitisk prövning registrera sämjedelningar, som skett före
den 1 januari 1928. Registreringen skall medföra, att den privata delningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

får samma verkan som fastställt laga skifte; de genom delningen bildade
ägolotterna skall sålunda bli likställda med fastigheter som tillkommit genom
laga skifte. Vidare har de sakkunniga föreslagit viss utvidgning av rätten
till avstyckning från sämjelott.

De sakkunnigas förstnämnda förslag innebär sålunda, att den indelning
av jorden, som kommit till stånd genom den privata jorddelningen, skal!
kunna godtagas och att man sålunda helt avstår från jordpolitisk prövning.
Såsom av det förut anförda framgår bär sämjedelningarna redan nu en
sådan ställning att de endast mera sällan kan rubbas. En legalisering
utan jordpolitiska villkor medför alltså ej i och för sig att jordens indelning
blir sämre än förut. Men genom legaliseringen vinnes den fördelen att det
blir möjligt att genomföra rationaliseringsåtgärder, som nu hindras av den
omständigheten att markens faktiska indelning ej är officiellt erkänd och
ofta nog ej heller just på grund av de jordpolitiska kraven kan vinna sådant
erkännande. Jag finner därför, i likhet med bl. a. lantmäteristyrelsen
och lantbruksstyrelsen, bärande skäl föreligga för de sakkunnigas ståndpunkt
att legalisering bör kunna ske utan hänsyn till jordpolitiska villkor.

Enligt jorddelningslagen är de rättsverkningar, som följer av en sämjedelning,
tillkommen efter jorddelningslagens ikraftträdande 1928, vida mindre
än de som är knutna till äldre sämjedelningar. De sakkunnigas ståndpunkt,
att nu ej upptaga frågan om att underlätta legaliserandet av de efter
1927 skedda sämjedelningarna, synes därför vara välgrundad.

De sakkunniga har föreslagit att den tillämnade legaliseringslagstiftningen
skall omfatta även den form av privat delning, som kallas privat ägostyckning,
nämligen delning genom arealöverlåtelse, där i överlåtelsehandlingen
tillika angivits att den överlåtna marken skall utgöra viss kvotdel av
den fastighet som delas. Beträffande privat ägostyckning kan visserligen anföras,
att redan gällande lagstiftning bereder ganska stora möjligheter att
få sådan delning legaliserad genom ägostyckning eller avstyckning. Emellertid
föreligger i det särskilda fallet ej oväsentliga svårigheter att avgöra
huruvida en sämjedelning eller privat ägostyckning är för handen. Skulle
den sistnämnda arten lämnas utanför lagstiftningen, riskerar man, att sedan
med utgångspunkt från att fråga är om en sämjedelning spörsmålet om
legalisering upptagits, det befinnes, att man i själva verket har att göra med
en privat ägostyckning, och att till följd därav det pågående arbetet får avbrytas
och man nödgas börja om efter annan linje. Jag delar därför de sakkunnigas
mening att legaliseringslagstiftningen bör omfatta även privata
ägostyckningar. Det synes emellertid ej föreligga anledning att, såsom vissa
remissinstanser påyrkat, utsträcka lagstiftningen att omfatta även andra
delningar genom arealöverlåtelser än sådana, som är att anse såsom privata
ägostyckningar.

Enligt sakkunnigförslaget krävs full enighet mellan delägarna om delningens
innehåll och önskvärdheten att legalisera densamma för att legalisering
skall kunna ske. Häremot har under remissbehandlingen framförts

6 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 63.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

vissa erinringar. Med hänsyn till att den fastighetsindelning, som vinner
officiellt erkännande genom legaliseringen, ej sällan måste väntas bli ur
jordpolitisk synpunkt mindre tillfredsställande, synes det mig som om
tillräcklig grund saknas för den tvångsåtgärd, som skulle ligga i ett legaliserande
trots bristande enighet mellan delägarna. En begränsning av legaliseringen
till fall, då full enighet föreligger mellan delägarna, leder vidare
till att legaliseringen kommer att avse endast de fall, då vid laga skifte innehavet
som regel skulle blivit delningsgrund. Skulle kravet på enighet frångås,
torde dessutom förfarandet knappast kunna ordnas så enkelt som är
önskvärt. Jag finner alltså ej anledning frångå de sakkunnigas krav på att
delägarna skola vara fullt eniga.

Mot de sakkunnigas förslag att sämjedelningen efter registreringen skall
ha samma verkan som fastställt laga skifte har i princip inga erinringar
riktats. I detta sammanhang vill jag framhålla, att av principiellt intresse är
huruvida man skall betrakta denna verkan såsom en följd av registreringen
eller huruvida tvärtom den omständigheten att sämjedelning tillerkännes
viss verkan är det primära och registreringen en följd av den sålunda inträdda
verkan. Den senare uppfattningen står enligt min mening bäst i överensstämmelse
med de inom fastighetsbildningslagstiftningen hittills tillämpade
principerna. Enligt dessa sker nämligen registreringen som en följd av
att en fastighetsbildning kommit till stånd.

Några remissinstanser har framhållit, att en följd av de sakkunnigas förslag
att tillerkänna sämjedelning verkan som laga skifte är att omskifte
av den mark, som omfattas av den legaliserade sämjedelningen, kan ske endast
om de stränga villkor för omskifte, som är upptagna i 1 kap. It § jorddelningslagen,
föreligger. Med hänsyn till sämjelotternas ur jordpolitisk
synpunkt ofta bristfälliga beskaffenhet har dessa instanser icke ansett skäl
föreligga härför. Den meningen har framförts att legaliseringen i det avseende
varom nu är fråga ej borde givas större verkan än storskifte. Enligt
min mening kan det ej bestridas, att med den uppbyggnad jorddelningslagen
har den framförda erinringen ur principiell synpunkt äger visst berättigande.
I praktiken torde emellertid frågan på det hela taget sakna betydelse.
Omregleringar i fall som det tänkta sker nämligen numera ytterst
sällan genom omskifte utan med anlitande av andra jorddelningsrättsliga
institut såsom ägoutbyte, avstyckning och sammanläggning. Härtill kommer
att i den blivande nya fastighetsbildningslagstiftningen spörsmålet
rörande omskifte kan väntas bli löst efter helt andra linjer än i jorddelningslagen.
Jag finner därför ej anledning föreligga att frångå de sakkunnigas
förslag på denna punkt.

Den fråga, beträffande vilken delade meningar i främsta rummet råder,
är spörsmålet hur förfarandet bör anordnas. Med utgångspunkt från uppfattningen
att vid legaliseringen tillerkännandet av viss rättsverkan och icke
registreringen är det primära synes enligt min mening skäl knappast föreligga
att frångå den i andra fall vanliga ordningen beträffande fastighetsbildande
åtgärder att avgörandet i första hand tillkommer distriktslant -

Kungl. Mnj:ts proposition nr 63.

mätaren. Avgörandet i förevarande ärenden kan nämligen icke anses artskilt
från andra beslut, som ankommer på lantmätaren. Att avgörandet förlägges
till lantmätaren medför också vissa bestämda fördelar. Frågan om
kostnadsfördelningen synes vara av den art att den bör bli föremål för beslut
och detta bör fattas av samma myndighet som avgör själva saken. Och
det torde stå bäst i överensstämmelse med allmänna principer att fulltöljdsrätt
finnes mot beslut i legaliseringsärende. Med avgörandet hos lantmätaren
blir det naturligt att fullföljdstalan föres hos ägodelningsrätten,
vilken med hänsyn till ärendets beskaffenhet utan tvekan är den lämpligaste
fullfölj dsinstansen.

Förfarandet i ärenden, där lantmätaren vidtager fastighetsbildande åtgärder,
är som regel uppbyggt som en förrättning. Med hänsyn till de särskilda
regler som avses skola gälla för legalisering kan skäl anföras för att
i dessa ärenden göra avsteg från den annars allmänt gällande ordningen.
Kravet på enhällighet mellan delägarna och den omständigheten att jordpolitisk
prövning ej skall förekomma gör att man skulle kunna avstå från närmare
reglering av förfarandet. Emellertid har jag stannat för att förorda att
förfarandet gives formen av en förrättning. Därigenom torde man nämligen
vinna att förfarandet får önskvärd stadga. Förrättningsformen medför sålunda
bl. a. att lantmätaren skall föra protokoll. Eftersom däri självfallet
skall antecknas de yttranden delägarna avgiver beträffande frågan om de
önskar legalisering, erfordras ej någon regel om särskild form för delägarnas
förklaring i detta hänseende. Några olägenheter av förrättningsformen
torde ej behöva befaras, då förrättningen bör kunna göras så enkel att lantmätarens
arbete ej ökas nämnvärt genom att förfarandet gives sådan form.
Så torde med hänsyn till kravet på enhällighet mellan delägarna ej föreligga
behov av föreskrifter om kallelseförfarande och om verkan av underlåtenhet
att efterkomma kallelse. Ej heller synes böra krävas att förrättningsåtgärder
skall vidtagas på formliga sammanträden, där alla delägarna
är närvarande. Genom att dessa frågor lämnas öppna vinnes, att lantmätaren
har stor möjlighet att förfara på sätt som i det särskilda fallet är lämpligast.

Med hänsyn bl. a. till arten av de avgöranden lantmätaren bar att träffa
synes hinder ej möta att låta denna nya form av förrättning bli gällande utan
fastställelseprövning.

Vad angår de sakkunnigas förslag att rätten till avstyckning från sämjelott
skulle utsträckas till hälften av sämjelottens mark är det tydligt att
genom en sådan lagändring rationaliseringsåtgärder i många fall skulle underlättas.
Utvidgningen torde ej heller medföra någon nämnvärd risk för
olägenheter av den art som vid jorddelningslagens tillkomst anfördes till
stöd för den nuvarande begränsningen. Emellertid är jag något tveksam om
lämpligheten av denna reform med hänsyn till den verkan densamma kan
antagas få vid tillämpningen av den förut förordade lagstiftningen om legalisering
av sämjedelningar. Införandet av en ökad avstyckningsrätt måste

Kungl. Mnj:ts proposition nr 63.

nämligen i många fall medföra ett minskat behov att legalisera sämjedelningar.
Och på längre sikt måste det ur både allmän och enskild synpunkt
vara till fördel att sämjedelningarna bringas ur världen. Med den begränsning
legaliseringsinstitutet enligt departementsförslaget kominer att få synes
dock komma att föreligga ett ej obetydligt antal fall, där önskvärda rationaliserings-
eller fastighetsbildningsåtgärder ej kan vidtagas med mindre
eu utvidgning av avstyckningsrätten genomföres. Jag har därför funnit
mig böra biträda de sakkunnigas förslag på denna punkt. Emellertid vill jag
betona önskvärdheten av att lantmätarna i situationer, där man kan nå
åsyftat resultat antingen med tillämpning av bestämmelserna om legalisering
eller genom att begagna den utvidgade avstyckningsrätten, i första hand
prövar möjligheten att nå målet genom legalisering av sämjedelningarna.

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag
till lag om verkan som laga skifte av sämjedelning in. in. Vidare har uti
det förslag till lag om ändring i jorddelningslagen, som behandlats i avdelningen
om jämkningar i förrättningsförfarandet, upptagits ändring av bestämmelsen
i 19 kap. 1 § om rätten till avstyckning från sämjelott, varjämte
upprättats förslag till lag om ändrad lydelse av 18 § ensittarlagen
och till lag om ändrad lydelse av 24 § dalalagen. Vad jag vidare har att anföra
torde lämpligen kunna anknytas till de särskilda stadgandena i de inom
departementet upprättade lagförslagen.

IL Detaljutformning.

Förslaget till lag om verkan som laga skifte av sämjedelning m. m.

1 och 2 §§.

Fastighetsbildningssakkunniga. Il § i de sakkunnigas lagförslag har upptagits
den regeln, att om en i jordregistret upptagen fastighet är säinjedelad
sedan tiden före den 1 januari 1928, de vid delningen uppkomna lotterna må
på de villkor och med den verkan som i lagen sägs av överlantmätaren införas
i jordregistret såsom särskilda fastigheter. Andra stycket i samma
paragraf innehåller den bestämmelsen att med sämjedelning skall likställas
överlåtelse av visst till gränserna bestämt område av fastighet, vilket i överlåtelsehandlingen
jämväl angivits motsvara viss kvotdel av fastighet. I 2 §
av sakkunnigförslaget stadgas, att registrering enligt lagen må äga rum endast
om samtliga delägare i den sämjedelade fastigheten gjort ansökan därom
och därvid på visst sätt förklarat sig nöjda med sämjedelningen. Bestämmelser
om verkan av registreringen återfinnes i 6 § sakkunnigförslaget.
Där stadgas sålunda, att om registrering sker, sämjedelningen därefter skall
ha samma verkan som fastställt laga skifte och att servitut, som på visst
sätt upptagits i beskrivning, skall anses likställt med servitut, tillkommet
vid laga skifte.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

Till stöd för den närmare utformningen av reglerna om lagstiftningens
räckvidd har de sakkunniga anfört, att den sämjedelningstyp,
varigenom i ett sammanhang flera registerfastigheter uppdelats, i åtskilliga
hänseenden intoge en särställning. Sålunda hade avstyckning från
sämjelott av detta slag i praxis ej ansetts tillåten. Även i rent privaträttsligt
hänseende kunde till följd av dylika sämjedelningar uppkomma mycket
komplicerade förhållanden. Det syntes därför lämpligast att ej nu upptaga
frågan om dessa sämjedelningars behandling. Icke heller vore det påkallat
att i förslaget inbegripa de sämjedelningar, som avsett mark, samfälld för
flera registerfastigheter. En på detta sätt utbruten lott framstode i viss mån
som en del av den registerfastighet, till vilken den utbrutna andelen hänförde
sig. Mera sällan torde en sådan lott vara bebyggd och nyttjad som
särskild brukningsenhet. Ur rationaliseringssynpunkt utgjorde dessa sämjedelningar
ej i samma grad som sämjedelningar inom en fastighet en försvårande
faktor.

De sakkunniga har vidare berört vissa spörsmål sammanhängande med
frågan huruvida en fastighet är att anse som sämjedelad.
Det förekomrne, har de sakkunniga anfört, sämjedelningar, som ej
avsåge en fastighets alla ägor. Enligt uttalande under förarbetena till jordregisterförordningen
byggde denna på den principen, att då en lantmäteriförrättning
endast övergått en del av den till en fastighet hörande marken,
en delning av inrösningsjorden ansåges ha tillskapat nya ägolotter, vilka
skulle registreras som särskilda fastigheter, men att motsvarande verkan ej
tillkomme ett skifte, som endast avsett avrösningsj orden. Det syntes lämpligast
att i förevarande lagstiftning följa den sålunda gällande principen.
För att en fastighet skulle anses sämjedelad i den föreslagna lagens mening
fordrades alltså att fastighetens inrösningsjord åtminstone till någon del
ingått i delningen. Om sämjedelning avsåge fastighet, till vilken icke hörde
någon egentlig inrösningsjord, skulle registrering dock kunna ske.

Vidare har de sakkunniga framhållit, att det av praktiska skäl vore nödvändigt
att godtaga efter den ursprungliga delningen gjorda jämkningar i
delningen oberoende av när de skett och sålunda endast räkna med det slutligen
föreliggande resultatet. Därjämte har de sakkunniga uttalat, att hinder
ej borde föreligga att i samband med legaliseringen enligt delägarnas överenskommelse
göra smärre justeringar av sämjegräns för att ernå en lämpligare
gränssträckning.

De sakkunniga har vidare erinrat om att fall kunde förekomma, då först
en primär sämjedelning ägt rum och sedan en eller flera av sämjelotterna
ytterligare sämjedelats i flera lotter. Registreringen skulle då, när de uppställda
förutsättningarna förelåge, avse de senast uppkomna lotterna. Om
emellertid den sekundära delningen skett efter 1927 eller ägarna av de sekundära
lotterna tvistade om sin inbördes rätt, kunde den sekundära sämjedelningen
ej registreras. Detta syntes emellertid ej böra hindra att den primära
sämjedelningen registrerades.

I fråga om den utredning, som borde krävas beträffande tidpunkten för

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

sämjedelningen, har de sakkunniga uttalat, att om ett skriftligt avtal om
sämjedelning företeddes, tidpunkten för sämjedelningen i regel framginge
därav. I övrigt syntes, förutom delägarnas egna uppgifter, lagfartsprotokoll
och taxeringslängder utgöra de hästa upplysningskällorna. Stundom komme
väl att inträffa, att några säkra slutsatser om tidpunkten för delningen ej
kunde dragas av tillgängliga handlingar. Om i sådana fall samtliga delägare
vitsordade, att sämjedelningen skett vid viss tidpunkt före år 1928 och deras
påståenden icke motsades av några vid lantmätarens utredning framkomna
omständigheter, syntes någon ytterligare bevisning om tidpunkten för sämjedelningen
i allmänhet icke böra krävas. De sakkunniga hänvisade till rättsfallet
refererat i NJA 1939: 297.

De sakkunniga har i vissa hänseenden närmare berört de rättsverkningar
som borde följa av legaliseringen.

Sålunda har de sakkunniga framhållit, att de sämjevis tillskapade gränserna
efter registreringen borde anses vara i laga ordning bestämda jämväl
i den mening, som avsåges i 7 kap. jorddelningslagen. Skulle osäkerhet
sedermera uppkomma rörande rätta sträckningen av en i samband med registreringen
fastslagen sämjegräns, bleve jorddelningslagens bestämmelser
om gränsbestämning tillämpliga.

Vidare har behandlats frågan om servitutens ställning. Det vore ej ovanligt
att sämjelott belastats med servitut till förmån för annan sådan lott.
I praxis ansåges sådant avtal giltigt. Frågan bleve då om och i vilken utsträckning
sådana servitut efter registreringen skulle likställas med servitut,
bildade vid laga skifte.

Efter att ha redogjort för reglerna i 10 kap. 9 § jorddelningslagen om
skiftesservitut och för den rättsliga ställning dessa servitut intager ävensom
för den särställning bland avtalsservituten, som tillkommer vissa skogsfångs-
och mulbetesservitut enligt servitutslagen, har de sakkunniga framhållit,
att avtal om servitut av den art varom nu vore fråga i allmänhet utgjorde
ett led i den privata delning, som sanktionerades genom legaliseringen.
Då delningen i övrigt utan prövning accepterades såsom likvärdig
med laga skifte vore det mest konsekvent att även åt servituten giva samma
ställning, som tillkomme skiftesservitut. De inskränkande villkor som
uppställts för bildande av servitut vid laga skifte, syntes sålunda ej böra
gälla i förevarande fall. För sistnämnda ståndpunkt talade även att det vid
legaliseringsförfarandet ej, såsom fallet i allmänhet vore vid laga skifte,
funnes möjlighet att tillgodose ifrågavarande ändamål på annat sätt. Vidare
vore att märka att man genom inskränkningarna i rätten att bilda skiftesservitut
främst velat hindra tillskapandet av skogsfångs- och mulbetesservitut
men att det torde vara mest förenligt med grunderna för de förut antydda
bestämmelserna i servitutslagen att dylika redan avtalade servitut
vid legalisering av sämjedelning likställdes med skiftesservitut. Någon betydelse
i förevarande hänseende borde ej tillmätas tidpunkten för servituts
tillkomst. Nytillkomna servitut kunde betraktas såsom ändringar i och kompletteringar
av sämjedelningen på samma sätt som andra jämkningar i del -

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

ningen. Den sålunda föreslagna behandlingen av servituten kunde väl i något
fall leda till, att även servitut, som med hänsyn till sin art ej hade något
samband med jorddelningen, bleve jämställt med skiftesservitut, men dylika
fall torde bli ganska sällsynta och syntes sakna praktisk betydelse. De sakkunnigas
förslag ledde därtill, att om servitut vore intecknat, inteckningen
genom legaliseringen bleve utan betydelse för servitutets giltighet. Det kunde
övervägas om man, för att förebygga att inteckningen verkade vilseledand
i fråga om servitutets karaktär, borde föreskriva att genom legalisering
skedd förändring i servituts rättsliga ställning skulle antecknas i fastighetsboken.
Det kunde också ifrågakomma att stadga förbud mot dödning av
sådan inteckning utan att servitutet visades ha upphört. De fall, då här
avsedda servitut vore intecknade, syntes dock vara så sällsynta, att det
praktiska behovet av dylika bestämmelser kunde ifrågasättas.

Yttrandena. Vissa jämkningar har påyrkats beträffande räckvidden
av lagstiftningen.

Sålunda har ägodelningsdomaren i Nordals, Sundals och Valbo domsaga
funnit det önskvärt att legalisering kunde äga rum av gemensam sänvjedelning
av flera register fastigheter. Sådana sämjedelningar vore mycket vanliga
inom viss del av domsagan. För att inom rimlig tid få ordning och
reda på fastighetsförhållandena inom domsagan vore det ur allmänt intresse
synnerligen värdefullt, att legalisering av sämjedelningar kunde på ett eller
annat sätt företagas i långt större utsträckning än som föreslagits. Vore
ägarna av de sämjedelade fastigheterna ense om sämjedelningens fastställelse,
syntes, därest icke särskilda skäl förelåge, hinder mot sådan fastställelse
icke möta.

Önskemål om att gemensam sämjedelning av flera fastigheter skulle
kunna legaliseras har framförts även av överlantmätaren i Jönköpings län
och lantbruksnämnden i Värmlands län. Och överlantmätaren i Västernorrlands
län har uttalat, att det icke vore helt tillfredsställande, om sämjedelningar
av flera registerfastigheter icke skulle kunna legaliseras i de fall, där
hinder mot sammanläggning av de av sämjedelningen herörda registerfastigheterna
icke förelåge. Det vore icke uteslutet, att det framlagda förslaget
avsåge att möjliggöra legalisering av sådana sämjedelningar efter genomförandet
av dylika sammanläggningar. Om detta vore fallet syntes förhållandet
till undvikande av ovisshet för framtiden böra komma till klart uttryck
i ett motivuttalande. Under alla förhållanden vore det önskvärt, att
legalisering av sämjedelningar av här ifrågavarande beskaffenhet kunde få
ske efter sammanläggning av de berörda registerfastigheterna.

Lagberedningen, som anslutit sig till de sakkunnigas mening att från
möjligheten till legalisering skall vara utesluten den typ av sämjedelning,
varigenom i ett sammanhang flera registerfastigheter uppdelats, har anmärkt,
att denna ståndpunkt icke kommit till tydligt uttryck i lagtexten.
Om meningen varit, att lagens innebörd på denna punkt skulle framgå av
att i 1 § första stycket talades om att en i jordregistret upptagen fastighet är

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

sämjevis delad, torde ha förbisetts att under detta uttryck ginge in också
varje särskild fastighet inom ett sämjevis delat fastighetskomplex.

Åtskilliga remissinstanser har ansett del önskvärt, att legalisering kunde
ske av sämjedelning av mark, samfälld för flera registerfastigheter. Uttalanden
av sådan innebörd har gjorts av överlantmätarna i Östergötlands, Jönköpings,
Värmlands, Örebro och Västernorrlands län samt lantbruksnämnderna
i Värmlands, Örebro och Västernorrlands län.

Till stöd för denna mening har överlantmätaren i Örebro län uttalat, att
inom länet erfarenheten kunde sägas vara att det vore, förutom privata ägostyckningar
å sämjedelad mark, just nu åsyftade sämjedelningar, som oftast
lade hinder i vägen för rationaliseringsverksamheten. De sakkunniga hade
ej påvisat någon praktisk olägenhet av att låta legaliseringsförfarandet omfatta
jämväl dessa sämjedelningar. Det vore därför i högsta grad angeläget,
att legaliseringen utvidgades att omfatta också sämjedelningar av mark,
som vore gemensam för flera jordregisterenheter.

Och lantbruksnämnden i Västernorrlands län har anfört, att det icke vore
ovanligt, att laga delning förekomme endast å inägoj orden under det att
skogsmarken vore sämjedelad. Det syntes rimligt, att markägarna genom att
ha lagligen delat inägorna ej skulle vara i sämre läge än om de hade haft
sämjedelning både på inägor och skog. För övrigt syntes knappast några
betänkligheter kunna resas mot att sämjedelningar på alla samfälligheter
med delägarnas medgivande registrerades. Fördelarna ur rationaliseringssynpunkt
skulle bli avsevärda och de formella svårigheterna torde knappast
vara oöverstigliga.

Vissa remissinstanser har berört frågan om vilken betydelse den omständigheten
att efter den 1 januari 1928 vidtagits utvidgning
av eller jämkning i sämjedelningen skulle äga eller spörsmålet
i vad mån jämkningar i samband med legaliseringen
borde få ske.

Sålunda har överlantmätaren i Norrbottens län anfört, att om den ursprungliga
delningen blott avsett en del av fastighetens ägor, man icke syntes
böra godtaga sådana efter nämnda tidpunkt tillkomna ändringar, som
medfört betydande utvidgning av delningen. En annan tolkning av lagförslaget
innebure avsteg från principen att endast före jorddelningslagens tillkomst
gällande sämjedelningar skulle legaliseras. Det här antydda spörsmålet
saknade ej betydelse för Norrbottens län. Det förekomme särskilt i
inlandet att sämjedelning avsåge inägorna men ej skogen och att delningen
från början omfattat blott gårdsplatserna med kringliggande obetydliga inägor.
Allt eftersom odlingen fortgått och alltjämt fortginge hade allt vidare
ägor blivit föremål för enskild hävd. Över huvud taget kunde ifrågasättas
om det vore lämpligt att medge legalisering i de fall där endast en mindre
del av fastigheten ingått i sämjedelningen. Fördelarna ur registrerings sy npunkt
och ur rationaliseringssynpunkt vore diskutabla. Det förefölle som
om huvudsyftet med lagstiftningen skulle vinnas även om registreringsförfarandet
inskränktes till sämjedelningar, där fastighetens ägovidd i sin helhet
eller åtminstone till väsentlig del ingått i delningen.

Knngl. Maj.ts proposition nr 60.

Lantbruksnämnden i Norrbottens lön har anfört följande:

Orden »de vid delningen uppkomna lotterna» i 1 § i lagförslaget synas
tyda på att utvidgningen, såvida den icke kan anses såsom mindre jämkning,
icke skulle kunna medtagas i de ägolotter, som skola registreras. Legaliseringen
skulle i så fall icke leda till jordregisterenheter, som överensstämma
med brulcningsenheterna. Nyodlingen inom sådana sämjedelade fastigheter
har ofta skett så att delägarna odlat en teg vardera inom olika odlingsområden
och de hävda således nu flera tegar. En legalisering av sämjedelningen
i dess nuvarande utformning skulle kunna leda till fastigheter med
synnerligen otillfredsställande arrondering och odlingsmarkerna skulle falla
inom områden, som icke ingå i enskilda ägolotter. Skulle senare utvidgningar
av den ursprungliga sämjedelningen kunna medtagas i registreringen skulle
delägarna också kunna sämjedela skogen omedelbart innan distriktslantmätaren
påbörjar utredningen. Konsekvenserna av den föreslagna lagen synas
i berörda avseenden icke kunna överblickas. Att viss hänsyn skall tagas till
utvidgningar av sämjedelningar framgår av de sakkunnigas uttalande rörande
servitutens behandling vid legaliseringen.

Om lagförslagets mening är att endast de områden av fastigheten, som
före den 1 januari 1928 ingått i sämjedelning, skola medtagas i ägolotter,
som registreras, bör följande framhållas.

Enligt förslagets 6 § skall sämjedelningen efter registreringen ha samma
verkan som fastställt laga skifte. De delar av fastigheten, som icke omfattats
av sämjedelningen, bilda således ett skifteslag av den beskaffenhet,
varom stadgas i 1 kap. 2 § första stycket 3. i jorddelningslagen. Enligt 13
första stycket i samma kapitel äro delägarna behöriga att få laga skifte å
den icke sämjedelade marken utan någon egentlig jordpolitisk prövning.
Om sämjedelning omfattat endast en liten del av fastighetens areal, vilket
är det vanligaste här i länet, bli kostnaderna för ett skifte enligt 13 § endast
obetydligt mindre än ett laga skifte å hela fastigheten. Omvägen över registrering
av sämjedelningen kan bli dyrbarare och kan därjämte leda till jordpolitiskt
sämre resultat än vad som skulle framkomma efter laga skifte å
hela fastigheten. Anses det angeläget att legalisera sämjedelning, som endast
omfattar en liten del av fastigheten, synes det därför bättre att mildra eller
avskaffa den jordpolitiska prövningen. Såvitt lantbruksnämnden kan bedöma
saknas här i länet större anledning att önska en legalisering av sämjedelningar
av här berörd art. Dessa äro vanligen att finna i inlandet och
skogsbygden där yttre rationalisering av jordbruket är mindre angelägen
än i den egentliga jordbruksbygden i kustlandet.

Lantbruksnämnden avråder från lagstiftning, som skulle kunna legalisera
sådana sämjedelningar, där delningen från början endast omfattat en
del av fastighetens mark och delningen efter år 1927 utvidgats. Lantbruksnämnden
anser att den föreslagna lagen endast bör avse sämjedelningar som
före den 1 januari 1928 omfattat i det närmaste all fastighetens mark.

I anledning av detta lantbruksnämndens uttalande har lantbruksstyrelsen
framhållit, att det borde klart uttalas, att de kompletteringar, som efter 1928
kunde ha skett av en sämjedelning, vid legalisering finge beaktas endast
i den mån de kunde betraktas som justeringar av den ursprungliga delningen.

Vidare har ägodelningsdomaren i Ångermanlands södra domsaga uttalat,
att väl borde en mindre ändring eller jämkning av den sämjedelning, som
förelåge vid jorddelningslagens ikraftträdande, ej föranleda, att sämjedel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

ningen icke skulle kunna legaliseras. Men om fastigheten fullständigt omdelats
eller om delningen ändrats i så hög grad, att det praktiskt taget förelåge
en omdelning, innebure detta, att det ursprungliga avtalet om sämjedelning
blivit upphävt och att det förelåge ett njdt avtal om sämjedelning, ett
avtal som tillkommit efter den 1 januari 1928 och som icke vore förenat
med förutnämnda jorddelningsrättsliga verkningar. Ett efter år 1927 ingånget
avtal om delning av sämjelott vore likaså att anse såsom ett helt fristående
avtal. När en lagstiftning funnes icke böra innefatta en allmän legalisering
av sämjedelningar, talade såväl sakliga som logiska skäl för att
begränsningen i lagstiftningens tillämpning anknötes till den skillnad, som
enligt jorddelningslagen förelåge mellan sämjedelningar, uppkomna före
och efter jorddelningslagens ikraftträdande.

Överlantmätaren i Norrbottens län har hävdat, att endast sådana jämkningar,
som direkt anslöte sig till den vid 1928 års ingång föreliggande delningen,
borde få tagas i beaktande.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har betonat vikten av att justeringar
i samband med legaliseringen ej bleve så omfattande, att de finge karaktären
av ägoutbyten. Tydligt vore nämligen, att i sådant fall inteckningshavares
rätt lätteligen kunde komma att trädas för nära.

Vidare har skånska hypoteksföreningen, Mälarprovinsernas hgpoteksförening
och Sveriges allmänna hypoteksbank gjort uttalanden av innebörd, att
möjlighet till jämkning i enlighet med vad de sakkunniga anfört kunde av
fastighetsägarna utnyttjas på det sättet, att de inbördes överenskomme om
sådan förändring i fastighetsinnehavet att inteckningshavare därigenom vållades
skada. Förstnämnda förening har därför förordat, att inteckningshavarna
borde beredas tillfälle yttra sig, därest överlantmätaren vid sin prövning
skulle finna antingen att den av lantmätaren uppmätta arealen tydligt
komme att bli mindre än den tidigare areal, som beräknats för en sämjedelad
fastighet, exempelvis enligt fastighetstaxeringslängden, eller att på annat
sätt en förlustrisk för inteckningshavare skulle föreligga. Mälarprovinsernas
hypoteksförening har förordat, att utredningen av distriktslantmätaren
borde innefatta klarhet om alt den till registrering anmälda sämjedelningslotten
sedan den 1 januari 1928 hävdats i enlighet med de vid registreringstillfället
aktuella gränserna. Förhållandet syntes kunna styrkas
på enklaste sätt genom intyg av förslagsvis två personer, varav en kommunal
förtroendeman. Och hypoteksbanlcen har som en tredje möjlighet anvisat
en bestämmelse av innebörd att vid legaliseringen icke finge godtagas
sådana jämkningar, som kunde antagas ha tillkommit i syfte att vid legaliseringen
åstadkomma en mera avsevärd förändring av sämjedelningslotternas
värden.

Å andra sidan har i ett par yttranden förordats, att möjligheten till jämkningar
i samband med registreringen borde vara relativt vidsträckt. Sålunda
har överlantmätaren i Skaraborgs län framhållit, att om de sakkunnigas
uttalande om smärre jämkningar skulle tolkas restriktivt och önskvärd
jämkning därför ej kunna ske, legaliseringen komme att avse befintliga

Kungl. Maj.ts proposition rar 6-3.

olämpliga ägolotter. Samtidigt därmed komme emellertid ett ägoutbyte att
tå verkställas, som då skulle behandlas enligt de för sådan förrättning gällande
reglerna. Detta innebure just sådant krångel man önskade undvika.

Och överlantmätaren i Blekinge län har anfört:

Av promemorian framgår att meningen är att efter år 1927 företagna
jämkningar i sämjedelningar skola få godtagas. Man skall även kunna göra
smärre justeringar av sämjegränserna i samband med utstakningen och inmätningen.
De möjligheter att rätta till dåliga sämjedelningar, som härigenom
antydas, äro synnerligen värdefulla och borde understrykas i lagtexten.
De borde gärna utökas så att lantmätaren i samråd med delägarna kunde
företaga rätt genomgripande jämkningar i sämjedelningarna, vilka ibland
äro mycket schablonmässiga med undermålig arrondering av lotterna. Delägarna
torde ofta vara villiga att medverka. Vid de omfattande legaliseringar
av sämjedelningar, som jag företog vid förrättningar enligt 1930 års lag
om delning av fastighet vid ändring i rikets indelning med mera rörande
Borlänge stad och Stora Tuna kommun, visade det sig förvånande lätt att
efter en del överläggning och besiktning på marken göra om sämjedelning,
där envar delägare hade lott i alla fastighetens ägoskiften, så att delägarna
i stället i huvudsak togo flera hela ägoskiften var. Vinsten är uppenbar.
Ökad frihet att jämka sämjedelningarna skulle således ge lantmätarna möjlighet
att enkelt och formlöst göra en mycket värdefull insats för förbättring
av fastighetsbeståndet. Vidare är det motbjudande för lantmätaren att
medverka till att i arronderingshänseende alltför vedervärdiga sämjedelningar
legaliseras. Insatsen skulle delvis betala sig genom minskade förrättningskostnader
till följd av att ägoskiftena bli färre att redovisa och
gränserna kortare att staka ut och säkerställa. Lantmätaren torde ha att
svara för att jämkningarna ej kunna skada inteckningshavares intressen.

Svea hovrätt har framhållit, att det ej fullt tydligt framginge av lagtexten
eller motiven huruvida jämväl sådan privat ägostyckning, som skett
från sämjelott, skulle anses likställd med sämjedelning. Förslaget tilläte
riktigt nog icke legalisering av sämjelotter, uppkomna genom sekundär privat
delning av sämjelott, i annat fall än då legalisering samtidigt skedde
av den primära sämjedelningen; lika litet torde tillräckliga skäl föreligga
att möjliggöra legalisering av privat ägostyckning från sämjelott. Hovrätten
— som i princip tillstyrkte att s. k. privat ägostyckning i förevarande
avseende likställdes med sämjedelning — föresloge därför att lagtexten förtydligades
i nu angiven riktning.

Två remissmyndigheter har ur olika synpunkter, berört det läge som uppkommer,
då en sämjedelning delvis upphävts därigenom att vissa av sämjelotterna
efter delningen kommit i samme ägares hand.

Sålunda har hovrätten över Skåne och Blekinge framhållit, att de i en
hand förenade sämjelotterna enligt rådande uppfattning vore att efter föreningen
betrakta som en sämjelott och att de således enligt förslaget skulle
vid legalisering registreras som en fastighet. Vore avsikten, att motsvarande
skulle gälla angående områden, som blivit föremål för arealöverlåtelser, syntes
särskild föreskrift därom erforderlig, då uppfattningen torde vara, att sådana
områden i händelse av ägostyckning skulle läggas ut som särskilda
fastigheter, i vart fall om lagfart meddelats å områdena. Hovrätten hänvisade
till rättsfallet N. J. A. 1924:493.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

Vidare har över lantmätaren i Örebro län uttalat, att förening i en hand
av sämjelotter i praxis ansåges medföra, att sämjedelningen mellan dessa
lotter upphörde att gälla oberoende av inteckningsförhållandena. Häri låge
en — av kreditinstituten synbarligen icke beaktad — risk för inteckningshavare.
Om en fastighet sämjedelats i tredjedelslotterna A, B och C, upphörde
sämjedelningen att gälla mellan A och B, när dessa komrne i samme
ägares hand. För inteckningshavare i A syntes detta innebära, att det vid
exekutiv försäljning för den intecknade gälden bleve hälften av A -)- B som
försåldes, vilken hälft kunde representera ett avsevärt lägre värde än A,
exempelvis om B i motsats till A vore obebyggd eller värdefulla områden avskilts
från B o. s. v. Det syntes önskvärt, att här berörda förhållanden i motiven
till lagförslaget klarlades, så att något missförstånd ej kunde uppkomma
därom, att det vore den vid legaliseringstilllället hävdade och ej
den ursprungliga, eventuellt djupare gående sämjedelningen som skulle legaliseras.

I anledning av de sakkunnigas uttalanden om den utredning beträffande
tidpunkten för sä in j e d e 1 ningens tillkomst,
som borde krävas, har ägodelningsdomaren i Ångermanlands södra
domsaga framhållit, att domskälen i den av de sakkunniga åberopade domen
av högsta domstolen liksom det av lantmäteristyrelsen i målet avgivna
utlåtandet utvisade, att det principiellt måste utredas, att sämjedelningen
härrörde från tiden före den 1 januari 1928 och att kraven på denna utredning
skärptes, ju längre tid som förflutit sedan nämnda dag. Kravet på en
såvitt möjligt fullständig utredning syntes icke kunna eftergivas i fråga om
legalisering av sämjedelningar. En annan sak vore att man vid bedömningen
av utredningens resultat ej kunde ställa för stora krav på dess fullständighet.

Lantmäteristyrelsen har i detta hänseende uttalat, att manför legaliseringsfallen
borde kunna nöja sig med något lägre krav på tidpunktsbevisning än
som framfördes i nyssnämnda rättsfall. För att tydligare utmärka att prövning
skulle ske före registreringen och för att ge lantmäteristyrelsen en
grundval för anvisningarna syntes det lämpligt att till 2 § fogades ytterligare
ett villkor av innehåll att det borde ha visats att sannolika skäl förelåge
för att sämjedelning tillkommit före den 1 januari 1928 innan registrering
finge äga rum.

Vissa av de sakkunnigas uttalanden om de rättsverkningar som
borde knytas till legaliseringen har berörts i yttrandena.

Sålunda bär — i anledning av de sakkunnigas uttalande att de sämjegränser,
som under utredningen i registreringsärendet utstakats och utmärkts
på marken, borde vara att anse som i laga ordning bestämda jämväl
i den i 7 kap. jorddelningslagen avsedda mening — ägodelningsdomaren i
Östra och Medelsta domsaga uttalat, att det vore naturligt att så bleve förhållandet
men att fråga vore om dessa gränser kunde så behandlas utan uttrycklig
lagbestämmelse. De hade dock enligt lagens konstruktion icke tillkommit
vid laga förrättning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63. 93

Åtskilliga remissinstanser liar berört de sakkunnigas förslag beträffande
servitutens ställning.

Sålunda har hovrätten över Skåne och Blekinge anfört, att då servitut kunde
representera ett betydande värde, men kunde tänkas uppkomma för inteckningshavare
genom servitutets ändrade ställning. Detta men skulle väl
i regel icke bliva större än det som kunde ha drabbat inteckningshavare
därigenom att vissa skogsfångs- och mulbetesservitut genom en år 1937 införd
bestämmelse i servitutslagen kommit att gälla med bästa rätt. Sistnämnda
bestämmelse avsåge emellertid — förutom av ålder gällande servitut
— endast sådant servitut, som tillkommit före år 1928 genom avtal i
samband med tillkomsten av den fastighet, till vars förmån det gällde. Den
åsyftade bestämmelsen i förslaget innehölle däremot icke någon liknande
begränsning. I detta sammanhang ville hovrätten framhålla, att såsom bestående
servitut i vart fall icke borde i beskrivningen antecknas servitut grundat
på avtal, som kunde antagas ha tillkommit i och för legaliseringen. Beträffande
frågan om behandlingen av servitut vid legaliseringsförfarandet
torde för övrigt även böra uppmärksammas, att av förslaget icke framginge,
huruvida servitut, som antecknats i beskrivningen, för framtiden skulle ha
den innebörd, som däri angivits, eller om äldre — måhända intecknat —
avtal fortfarande skulle bestämma servitutets innebörd.

På likartade skäl som dem hovrätten över Skåne och Blekinge anfört har
lagberedningen förordat, att servitutens rättsliga ställning måtte lämnas
oberörd av legaliseringen. Av i stort sett samma mening som lagberedningen
är ägodelningsdomaren i Torna och Bara domsaga. Ägodelningsdomaren
i Östra och Medelsta domsaga har ifrågasatt lämpligheten av sakkunnigförslaget
på denna punkt.

Svenska bankföreningen har, under åberopande av liknande skäl som dem
nyssnämnda hovrätt anfört, förordat, att sakkunnigförslagets bestämmelse
om servitut måtte kompletteras på det sätt, att skyldighet föreskreves för
lantmätaren att i fall, då det icke vore uppenbart att å sämjelott till förmån
för annan sådan lott upplåtet servitut icke kunde lända inteckningshavare
till förfång, inhämta inteckningshavarnas samtycke till servitutets upptagande
i beskrivningen. Enligt vad Sveriges advokatsamfund anfört borde
servituten registreras endast under förutsättning dels att de befunnes äga
något mera omedelbart samband med själva sämjedelningen och sålunda
tillkommit före den 1 januari 1928 och dels att inteckningshavare icke genom
registreringen kunde lida förfång eller att han lämnat sitt samtycke till
densamma.

Efter att ha erinrat om att enligt sakkunnigförslaget även sådana servitut,
som icke kunde anses såsom jorddelningsservitut, i första hand rätt
till skogsfång och mulbete samt även exempelvis rätt till jakt, efter en legalisering
skulle jämställas med jorddelningsservitut, har riksförbundet
landsbygdens folk framhållit, att sådana servitut ofta icke vore begränsade
till visst område och därför många gånger torde vara ytterst hindrande vid
en framtida fastigbetsombildning. Det borde därför givas möjligheter att i
samband med en legaliseringsåtgärd utbryta eller avlösa sådana servitut,

Knngl. Maj.ts proposition nr 63.

vilka ej vore att beteckna såsom jorddelningsservitut. I varje fall syntes icke
själva legaliseringsförfarandet böra omfatta andra servitut än jorddelningsservitut.
En liknande begränsning av den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsens
räckvidd har förordats av ägodelnings domaren i Ångermanlands
södra domsaga och överlantmätaren i Västerbottens län.

Lagberedningen har vidare framhållit, att om sakkunnigförslaget genomfördes,
detta borde kompletteras med en bestämmelse av innehåll att om
inteckning vore meddelad till säkerhet för beståndet av servitut, vilket
bleve likställt med skiftesservitut, inteckningen borde avföras ur fastighetseller
inteckningsboken. Beredningen hänvisade till 57 § inteckningsförordningen
och 3 § servitutslagen. Liknande påpekande har gjorts av ägodelningsdomaren
i Uppsala läns södra domsaga.

Lantmäteristgrelsen har ti)] alla delar biträtt de sakkunnigas förslag, såvitt
avser servitut. Anmälan till inskrivningsdomaren rörande sådan förändring
i servituts rättsliga ställning som föranletts av registrering syntes ej behöva
ske. Sådan anmälan skedde ej när sämjedeining legaliserades genom
laga skifte.

Departementschefen. Av vad jag redan tidigare anfört framgår, att enligt
min mening tillerkännandet av viss rättsverkan åt en privat delning är det
primära samt att registreringen endast är en följd av det ändrade rättsläge
som uppkommit genom legaliseringen. Till följd härav synes i 1 § i lagen
böra upptagas bestämmelse om den rättsverkan som må tilläggas privat delning.
Av stadgandena i lagens början torde ock böra framgå vilka former
av privat delning som kan tilläggas i lagen angiven rättsverkan. I det föregående
bär uttalats, att förutsättningarna för legaliseringen endast bör vara
att delägarna är ense om delningens innehåll och om dess legalisering. Även
dessa materiella förutsättningar synes lämpligen böra komma till uttryck
i 1 § i lagen. Det torde däremot ej vara erforderligt, att bestämmelser om
registrering över huvud upptages i lagen; i likhet med vad som i detta hänseende
eljest allmänt gäller kan föreskrifter om registrering lämpligen meddelas
i administrativ ordning.

Såsom förut antytts skall vid uppläggande av fastighetsregister enligt fastighetsbildningslagen
de genom privat delning före 1928 tillkomna ägolotterna
upptagas såsom särskilda fastigheter. Lagstiftningen torde därför böra
avse endast mark som redovisas i jordregister.

I likhet med vad de sakkunniga föreslagit bär jag i det föregående förordat,
att legalisering skall kunna ske av följande former av privat jorddelning,
nämligen före den 1 januari 1928 skedd sämjedeining och privat ägostyckning.
Enligt de sakkunnigas förslag skall emellertid undantag härifrån
göras för sämjedeining av mark samfälld för flera fastigheter samt
sämjedeining, vid vilken, sedan flera fastigheter sammanförts till en delningsmassa,
denna delats mellan delägarna utan iakttagande av de mellan
fastigheterna gällande gränserna. Under remissbehandlingen har från några
håll invändningar riktats mot de sålunda föreslagna undantagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

Vad iörst angår den sistnämnda typen delningar är till dem, såsom
framgår av de sakkunnigas uttalanden, nu knutna svagare rättsverkningar
än vid delningar inom en fastighet. Skälen för legalisering av dessa sämjedelningar
är därför ej lika starka som då fråga är om sämjedelning inom
en fastighet. Vidare är att märka, att gemensam delning av flera fastigheter
kan innebära ett åsidosättande av den bestående fastighetsindelningen med
påföljd t. ex. att delägare, ehuru han har lagfart å viss del av en fastighet,
likväl icke hävdar någon del av densamma. Om förfarandet skall kunna
göras så enkelt som är önskvärt, blir det mindre väl avpassat för dylika
mera invecklade fall. Jag delar därför de sakkunnigas mening att lagstiftningen
ej bör omfatta nu förevarande form av sämjedelning. I anslutning
härtill vill jag emellertid framhålla, att den omständigheten att två eller
flera registerfastigheter samtidigt delats ej i och för sig bör medföra att
delningen undantages från lagens tillämplighetsområde; det avgörande bör
vara att delningen skett med åsidosättande av den legala delningen mellan
de fastigheter som inbegripits under den privata delningen. Vidare synes
hinder ej böra möta att legalisera sämjedelning av förevarande typ, därest
möjlighet finnes att sammanlägga de gemensamt sämjevis delade fastigheterna
och sådan sammanläggning kommer till stånd. För att gemensam
sämjedelning av flera fastigheter skall bil undantagen från lagens tillämpningsområde
torde krävas uttryckligt stadgande i lagen. Detta synes kunna
givas det innehållet, att om sämjedelningen omfattar två eller flera i jordregistret
upptagna fastigheter och vid sämjedelningem den mellan fastigheterna
lagligen gällande delningen åsidosatts, verkan som fastställt laga
skifte ej må tillerkännas sämjedelningen.

För laga skifte å samfällighet uppställer jorddelningslagen intet egentligt
jordpolitiskt krav. Någon större svårighet att genom laga skifte få till
stånd en legalisering av en sämjedelning som avser för flera registerfastigheter
samfälld mark synes därför ej föreligga. Med hänsyn härtill finner
jag ej anledning frångå de sakkunnigas uppfattning att dylika sämjedelningar
ej skall inbegripas under lagen. Denna tanke torde komma till tydligt
uttryck om av lagen framgår, att den gäller sämjedelning av fastighet
upptagen i jordregistret.

Att beakta är vidare det fall att den privata delningen omfattar icke fastighetens
hela enskilda ägovälde utan endast en del därav. De sakkunniga
bär föreslagit, att förutsättningen för att fastigheten skulle anses sämjedelad
i förevarande lags mening skulle vara att fastighetens inrösningsjord
åtminstone till någon del ingått i delningen. Det synes mig emellertid som
om bärande skäl för denna begränsning ej förebragts. Jag vill därför förorda,
att legalisering skall kunna äga rum så snart någon del av en fastighets
enskilda ägoområde undergått sämjedelning. I detta sammanhang må
därjämte framhållas, att den mark som ej inbegripes i sämjedelningen blir
att anse såsom samfälld mark till de genom legaliseringen uppkomna fastigheterna.

1 det föregående har förordats, att lagstiftningen endast skall avse del -

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

ningar som ägt rum före den 1 januari 1928. Det kan självfallet inträffa
att efter denna dag en därförinnan skedd delning delvis upphävts eller jämkats
och att delningen sålunda, då frågan om legalisering uppkommer, liar
annat innehåll än ursprungligen. De sakkunniga har uttalat, att legaliseringen
borde avse det slutligen föreliggande resultatet. Hänsyn skall sålunda
enligt sakkunnigförslaget tagas till jämkningar oberoende av när de skett
och alltså även till jämkningar gjorda efter 1928 års ingång.

I anledning härav vill jag framhålla följande. Först torde böra uppmärksammas
det fall att en fastighet varit föremål för successiva delningar; den
första delningen har omfattat allenast en del av fastighetens ägovälde varefter
i senare delning ingått ytterligare områden av fastigheten. Uppenbarligen
bör alla sådana delningar som ägt rum före den 1 januari 1928 omfattas
av legaliseringen. Vad åter angår delningar som skett efter nämnda
dag är att beakta, att dessa delningar ej åtnjuter den starkare ställning som
enligt jorddelningslagen tillkommer de äldre. Det framstår därför som mest
konsekvent att icke medgiva legalisering av delning varom nu är fråga. Vidare
må framhållas att — på sätt förut i samband med behandlingen av
frågan om delning av samfälld mark uttalats — lagstiftningen, med hänsyn
till att efter legaliseringen av den äldre delningen några egentliga jordpolitiska
krav ej gäller för laga skifte å återstoden av fastigheten, ej torde
lägga större hinder i vägen för sådant skifte. Mot den nu antydda lösningen
kan visserligen invändas att den innebär ett dubbelt förfarande och därför
ökat arbete och större kostnader. Att märka är emellertid att fallen med
successiva delningar torde vara relativt sällsynta. Då vidare en ordning, enligt
vilken de efter ingången av år 1928 genomförda delningarna skulle kunna
legaliseras i samband med äldre delningar, skulle stå i betänklig strid
mot de principer, på vilka den tilltänkta lagstiftningen bygger, anser jag
att vid successiva delningar legaliseringen skall kunna omfatta endast de
intill den 1 januari 1928 verkställda delningarna.

Ändring före år 1928 i en sämjedelning bör uppenbarligen godtagas vid
legalisering. Har däremot ändringen skett efter den 1 januari 1928 torde man
böra göra åtskillnad mellan ändringar av större räckvidd och sådana av
mindre omfattning. 1 likhet med de sakkunniga anser jag det av praktiska
skäl ej kunna ifrågakomma att låta en mindre jämkning som skett efter
nämnda dag utgöra hinder för legalisering av delningen. Detsamma torde
böra gälla även om jämkningen sker först under legaliseringsförrättningen.
Ä andra sidan skulle det uppenbarligen strida mot de grunder, på vilka lagförslaget
bygger, att godtaga en efter 1928 verkställd ändring av så genomgripande
omfattning att en verklig omdelning skett. Ändringen kan i sådant
fall sägas innebära dels ett upphävande av den ursprungliga sämjedelningen
och dels en helt ny delning. Mot att godtaga ändring av sist antydd art
kan också åberopas hänsynen till inteckningshavarna. Att uppdraga närmare
riktlinjer för den gränsdragning jag sålunda vill förorda synes knappast
vara möjligt utan denna torde böra överlåtas åt rättspraxis.

Den begränsning med avseende å de successiva delningarna och senare

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

ändring i delningen som sålunda förordats torde tillräckligt tydligt framgå
av lagtexten om i denna som förutsättning för legalisering stadgas att delningen
kommit till stånd före den 1 januari 1928. Om i lagtexten vidare
som villkor för legaliseringen uppställes kravet att fastigheten är delad, torde
därav utan vidare följa, att om före legaliseringen en sämjedelning eller
privat ägostyckning delvis upphävts — exempelvis genom att två av flera
sämjelotter eller ägostyckningslotter förenats i en ägares hand — dessa två
lotter skall betraktas som endast eu lott.

I anslutning härtill torde böra framhållas, att om efter det att en fastighet
sämjcdelats en av de därvid utlagda sämjelotterna därefter i sin tur sämjedelats,
den senare delningen icke kan legaliseras med mindre också den
första tillerkännes verkan som fastställt laga skil te. För legalisering såväl av
den första som den senare delningen skall självfallet gälla att de i lagen angiMia
förutsättningarna för legalisering är för handen. Den omständigheten
att den senare sämjedelningen ej kan legaliseras — t. ex. därför att den
skett efter ingången av år 1928 — bör icke utgöra hinder mot att den tidigare
sämjedelningen vinner rättsverkan som i lagen avses. Uppenbarligen
bör vad nu anförts äga motsvarande giltighet beträffande privat ägostyckning.

Med hänsyn till att sämjedelning kan ske helt formlöst kan det lätt nog
inträffa att svårighet föreligger att exakt angiva tidpunkten för delningens
tillkomst. Mot de sakkunnigas uttalande om det krav på utredning, som i
detta hänseende bör uppställas, har jag intet att erinra.

Betydelsen av att sämjedelning tillerkänts verkan som fastställt laga
skifte har berörts i det föregående. Denna liksom andra rättsverkningar
skall självfallet inträda i och med legaliseringen och avse tiden därefter.

I detta sammanhang torde endast böra tillfogas, att det utan uttryckligt
stadgande synes uppenbart, att de i ärendet redovisade gränserna mellan
sämjelotterna efter legaliseringen är att anse såsom i laga ordning bestämda
jämväl i den i 7 kap. jorddelningslagen avsedda mening. Det torde
ligga i sakens natur att i händelse av bristande överensstämmelse mellan
den på marken utmärkta gränsen och sträckningen av gränsen enligt den
karta, som efter vad i det följande beröres skall upprättas, den på marken
utmärkta gränsen som regel skall äga vitsord. Gränsens sträckning på marken
är nämligen det primära.

Stundom har sämjedelningsavtalet tillika innefattat bestämmelse om att
servitut lagts på en sämjelott till förmån för annan. Servitutsupplåtelsen
kan då sägas ingå som ett led i sämjedelningen och det kan därför synas
naturligt att vid legaliseringen av sämjedelningen även åtgärder vidtages
för att säkerställa servitutets bestånd. De sakkunniga har från denna utgångspunkt
föreslagit att genom legaliseringen servitut skulle anses likställt
med servitut som tillkommit vid laga skifte. Förslaget innebär bl. a. att servitutet
skulle bli oberoende av utgången av exekutivt förfarande.

Vid bedömande av detta förslag är att beakta att ett servitut, som upplåtits
i samband med sämjedelningens tillkomst, vid tiden för legaliseringen
7 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 sand. Nr 63.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

kan ha en annan ställning än ursprungligen. Så gäller vid tiden för legaliseringen
ett vid delningen tillkommet servitut, som ej tryggats genom inteckning,
med sämre förmånsrätt än en efter delningen fastställd inteckning i den
av servitutet belastade lotten. Ett genomförande av de sakkunnigas förslag
skulle medföra att förmånsrättsordningen genom legaliseringen skulle bli
omkastad. Förslagets verkningar går för övrigt än längre. Enligt sakkunnigförslaget
skulle ett ointecknat, vid sämjedelningen tillkommet servitut
i förmånsrättshänseende sättas före även en sådan inteckning, som före
sämjedelningens tillkomst beviljats i hela den sämjedelade fastigheten.
Även om servituten ofta nog ej är av den betydelse att nu antydda verkningar
kan väntas medföra någon nämnvärd försvagning i säkerheten för
penninginteckningarna, måste förslaget dock ingiva stora betänkligheter.
Detta gäller än mera de sakkunnigas förslag, att den förut angivna regeln
skulle gälla även servitut som tillkommit efter sämjedelningen.

En möjlighet att komma till rätta med förevarande spörsmål är att föreskriva
en prövning i det särskilda fallet huruvida tillämpningen av en
regel i enlighet med de sakkunnigas förslag skulle kunna lända inteclcningshavare
till skada. Mot en sådan ordning talar emellertid att densamma knappast
går att förena med ett förfarande av den enkelhet som är önskvärd.

Vad nu anförts har föranlett mig att biträda den ståndpunkt som intagits
av bl. a. lagberedningen,, nämligen att låta servitutens rättsliga ställning bli
oberörd av legaliseringen. Några allvarliga olägenheter synes ej kunna följa
av en sådan ordning. Legaliseringen medför nämligen ej i och för sig någon
rubbning i det rättsläge som i fråga om servituten gäller vid tiden för legaliseringen.
I anslutning härtill vill jag emellertid betona önskvärdheten att
detta rättsläge säkerställes för framtiden. Detta sker enklast därigenom att
vid tiden för legaliseringen ointecknade servitut blir intecknade. I detta syfte
bör lantmätaren vid sin utredning i ärendet undersöka huruvida servitut,
belastar en sämjelott till förmån för annan, upplysa delägarna om vad gällande
rätt innebär och biträda dem med åtgärder, erforderliga för servitutets
säkerställande. Erinran härom torde böra intagas i lantmäteristyrelsens anvisningar
till lantmätarna.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag förorda, att i 1 § första
stycket måtte stadgas, att om i jordregistret upptagen fastighet är delad genom
sämjedelning, som kommit till stånd före den 1 januari 1928, delningen
må förklaras äga verkan som fastställt laga skifte, såframt samtliga delägare
i fastigheten är ense om delningens innehåll och önskar sådan förklaring. I
ett andra stycke i samma paragraf torde böra meddelas den bestämmelsen
att vad i lagen stadgas om sämjedelning skall äga motsvarande
tillämpning på delning, som skett genom att viss till gränserna bestämd
ägovidd av fastighet överlåtits med angivande att ägovidden motsvarar
viss andel av fastigheten. Den förut omnämnda undantagsregeln beträffande
gemensam sämjedelning av två eller flera fastigheter synes lämpligen
kunna upptagas såsom en 2 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63-

3 §•

Fastighetsbildningssakkunniga har under denna paragraf upptagit det stadgandet,
att på begäran av delägare, som önskar registrering, vederbörande
distriktslantmätare skall utreda äganderättsförhållandena inom den sämjedelade
fastigheten och de omständigheter i övrigt, som enligt lagen är av betydelse
för bedömande av frågan om registrering. Rörande utredningens
omfattning har föreslagits, att lantmätaren skall i erforderlig utsträckning
utstaka och på marken utmärka gränserna mellan sämjelotterna samt redovisa
sämjelotterna å karta och i beskrivning. Vidare har förordats bestämmelse
att beskrivningen skall innehålla uppgift bl. a. om delägarnas namn
och deras åtkomsthandlingar och om vad som kunnat utrönas rörande tidpunkten
för sämjedelningens tillkomst. Slutligen har förordats en föreskrift
av innehåll, att om vid utredningen yppas laga hinder mot registrering, utredningen
skall avbrytas om ej samtliga delägare påkallar ärendets fullföljande.

I anslutning till dessa bestämmelser har de sakkunniga anfört, att lantmätarens
utredning skulle avse, huruvida förutsättningar för registrering
vore för handen. I första hand borde undersökas om en verklig sämjedelning
eller därmed likställt avtal förelåge och, om så vore fallet, när delningen
skett. Självfallet borde lantmätaren även på ett tidigt stadium preliminärt
undersöka om erforderlig enighet mellan delägarna kunde uppnås. Redan i
samband med dessa undersökningar torde i allmänhet bli erforderligt att utreda
äganderättsförhållandena inom fastigheten. Hur omfattande äganderättsutredningen
skulle göras berodde på omständigheterna i varje särskilt
fall. Om tidpunkten för sämjedelningen vore klarlagd och varje delägare
hade lagfart på sin kvotdel erfordrades väl i regel icke någon vidare utredning.
I fråga om överlåtelse till grund för privat ägostyckning torde lantmätaren
dock ej sällan höra taga del av innehållet i den första överlåtelsehandlingen.
Den processuella frågan, vilka som i egenskap av delägare hade
att deltaga i förfarandet, bleve att bedöma på samma sätt som vid förrättning
enligt jorddelningslagen. Särskild skriftlig redogörelse för utredningen
avsåges ej skola upprättas utan erforderliga uppgifter om utredningens resultat
skulle i stället ingå i beskrivningen över sämjelotterna. Varken gränsutstakningen
och utmärkandet av gränserna på marken eller redovisningen
på kartan och i beskrivningen borde göras vidlyftigare än som i varje fall
kunde anses nödvändigt. De närmare regler härom, som kunde befinnas
lämpliga, borde meddelas i administrativ ordning. Härvid borde bland annat
regleras i vilken utsträckning arealer och ägoslag skulle antecknas
i beskrivningen. Formligt beslut om utredningens inställande erfordrades ej.
Klagan över sådan åtgärd skulle ej kunna föras. Vore delägarna ense därom,
skulle förfarandet fortsättas, även om lantmätaren ansett hinder mot
registrering föreligga.

Yttrandena. Ägodelningsdomaren i Ångermanlands södra domsaga har anfört,
att för delägarna vore av betydelse huruvida det förelåge sämjedel -

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

ning i egentlig bemärkelse eller arealöverlåtelse bl. a. med hänsyn till spörsmålet
om de olika delägarnas rätt till andel i samfälligheter och dylikt. Förelåge
sämjedelning i egentlig bemärkelse, vore presumtionen för att varje
delägare ägde andel i samfälligheter för sitt skattetal eller efter sin kvotdel
i registerfastigheten. Förelåge däremot arealöverlåtelse, vore det icke utan
vidare givet, att eller i vad mån arealfastigheten ägde andelsrätt i samfälligheter.
Stundom vore denna fråga uttryckligen reglerad i den ursprungliga
överlåtelsehandlingen. Men även om så icke vore förhållandet kunde av fastighetens
beskaffenhet och omständigheterna i övrigt framgå, att avsikten
icke varit att med arealfastigheten skulle följa andelsrätt i samfälligheter
utan att fastigheten angivits ha visst skattetal allenast ur beskattningssynpunkt.
Ofta torde delägarna vara ense om hur det förhölle sig. I så fall borde
de få tillfälle att i samband med legaliseringsförfarandet — om detta
skulle tillämpas å arealöverlåtelser — få saken dokumenterad, exempelvis
genom förening. Vid legalisering av sämjedelning borde, med hänsyn till fastighetsredovisningen
och dess betydelse för framtida jorddelningsförrättningar,
såvitt möjligt utredas, om och i vad mån de olika delägarna ägde andelsrätt
i samfälligheter.

I detta sammanhang torde ock böra nämnas, att överlantmätaren i Blekinge
län framhållit, att vid sämjedelning ibland skriftliga avtal, kartor och
kartskisser upprättades och att man emellanåt påträffade sämjedelningar,
där endast någon formell brist, såsom frånvaron av förordnande, skilde särnjedelningen
från en laga hemmansklyvning. Sådana sämjedelningshandlingar
och kartor vore viktiga urkunder vid utredandet av sämjedelningens beskaffenhet.
De torde ej kunna frånkännas bevisvärde vid eventuell framtida tvist
angående sämjedelningen eller sämjegränserna, även om sämjedelningen
registrerats på grund av den av lantmätare upprättade och av sakägarna godkända
beskrivningen. Det vore därför angeläget att dylika kartor och handlingar
i original eller avskrift bifogades handlingarna i legaliseringsärendet
för att arkiveras i länslantmäterikontoret.

Åtskilliga remissinstanser har uttalat sig om hur vidlyftig lantmätarens
utredning i mätningstekniska och liknande hänseenden bör vara. Sålunda
har överlanlmätarna i Östergötlands, Jönköpings, Kalmar, Hallands och
Värmlands län samt lantbruksnämnderna i Jönköpings och Värmlands län
gjort uttalanden av innebörd att utredningen i dessa avseenden borde göras
enkel och att vida mindre krav borde ställas än vid en vanlig lantmäteriförrättning.
Mellan dessa myndigheter föreligger dock delade meningar om i vilka
hänseenden kravet på fullständighet kan eftergivas och hur långt man kan
gå i förenklingar. Sålunda må nämnas att flera ansett det vara tillfyllest
med karta, upprättad genom kopiering av äldre kartmaterial eller med ledning
av ekonomiska kartan; en myndighet har förklarat en skiss jämte
en enkel beskrivning vara tillräcklig. Behov av arealredovisning eller i varje
fall ägoslagsredovisning förelåge ej enligt uttalanden i några yttranden. Utstakning
och utmärkning av gränser har av vissa av myndigheterna ansetts
ej vara behövliga, i varje fall ej om gränsen följde dike, hägnad eller dylikt.

101

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

I dessa hänseenden har lantbruksstyrelsen uttalat, att särskilt beträffande
sådana legaliseringar, som vore föranledda av och avsedda att omedelbart
etteri Öl jas av rationaliseringsföretag, långtgående förenklingar rörande
gränsutstakning, inmätning och kartredovisning borde övervägas i samband
med utarbetande av tillämpningsföreskrifter till den föreslagna lagen.

Lantmäteristyrelsen har — efter erinran om att enligt förslaget sämjedelningen
efter registreringen skulle ha samma verkan som laga skifte och
framhållande av att detta medförde att sämjedelningsgräns efter legalisering
skulle anses vara i laga ordning bestämd — fortsatt:

Under sådana förutsättningar torde sämjedelningsgräns enligt styrelsens
mening böra inmätas och markeras på i huvudsak samma sätt som gräns
som tillkommit vid lantmäteriförrättning. Emellertid kommer legaliseringsförfarandet
ofta att ske i anslutning till fastighetsreglering av något slag.
O111 sämjegräns i samband därmed kommer att försvinna, synes anledning
ej föreligga att markera densamma vid legaliseringsåtgärden. Det är därför
enligt styrelsens mening angeläget att i samband med legalisering av sämjedelningsgräns
viss lättnad skall kunna medgivas från mätningsförordningens
krav på fullständig markering av gränslinje. Det torde, på sätt de sakkunniga
föreslagit, böra ankomma på lantmäteristyrelsen att utfärda närmare
föreskrifter i detta ämne.

Den föreslagna lydelsen av 3 § och motivuttalandet i anslutning därtill kan
emellertid även tolkas därhän att det för lantmäteri!örrättningar i mätningsförordningen
föreskrivna förfarandena för inmätning och markering av ägogräns
över huvud icke behöva tillämpas. En sådan tolkning skulle vara förenlig
med kravet på ett enkelt och billigt legaliseringsförfarande. En fullständig
inmätning och redovisning av alla bukter och brytningar i eu lång
sämjedelningsgräns exempelvis i skogsmark jämte fullständig markering och
säkerställande av gränsen torde ofta bli dyrbar. Detsamma torde bli fallet,
då sämjedelning verkställts tegvis inom ett åkerområde. En enklare redovisning
av sämjedelningsgränser kan därför med visst fog ifrågasättas. Såsom
även framgår av yttranden av överlantmätarna i Jönköpings och Kalmar
län skulle kartmaterialet i så fall även kunna göras mycket enkelt. Utdrag
av den ekonomiska kartan skulle ofta vara tillräckligt. Därest sämjedelmngsgräns
inmättes och markerades endast i mera begränsad omfattning
skulle emellertid vid framtida gränsbestämning den vid legaliseringen upprättade
kartan icke kunna ges vitsord beträffande gränsens sträckning.
Till grund för en sådan gränsbestämning skulle i den mån så vore möjligt
få ligga de rekonstruerade förhållandena från sämjedelnings tillkomst, ehuru
visserligen de uppgifter som vid legaliseringstillfället samlats rörande sämjedelningsgräns
sträckning därvid givetvis finge anses ha bevisvärde. Gränsbestämning
skulle under sådana förhållanden böra verkställas enligt bestämmelserna
i 7 kap. 4 § jorddelningslagen. Till 6 § första stycket torde i så fall
böra fogas ett tillägg av förslagsvis följande lydelse: »Gräns, som tillkommit
vid sämjedelning, skall dock icke anses vara i laga ordning bestämd.»

Vid övervägande av frågan i vilken utsträckning sämjedelningsgräns skall
inmätas m. m. har lantmäteristyrelsen om än med viss tvekan ansett sig böra
förorda de sakkunnigas förslag som torde få anses innebära att inmätning
och markering av sämjedelningsgräns skall ske med i stort sett samma
standard som gäller beträffande gränser som tillkommit vid lantnräteriförrättningar.
De olägenheter i kostnadshänseende som detta kommer att medföra
synas nämligen i många fall uppvägas av de fördelar som stå att vinna

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

genom att sämjedelningsgränserna för framtiden bli klart identifierade. Särskilt
är detta av betydelse inom område för fastställd byggnadsreglerande
plan.

Vidare har lantmäteristyrelsen framhållit, att det torde få förutsättas att
vederbörande distriktslantmätare och hans personal jämte hantlangningsmanskap
icke skulle hindras att övergå ägor eller anbringa märken eller
signaler i vad det befunnes erforderligt för åtgärder, som avsåges i 3 § förslaget.
Till denna paragraf syntes därför böra fogas ett nytt stycke av motsvarande
innehåll som 2 kap. 11 § jorddelningslagen. Styrelsen hänvisade
även till 152 § byggnadslagen.

Departementschefen. Med den lösning av frågan om förfarandet som jag
tidigare förordat torde i förevarande paragraf böra upptagas det stadgandet
att fråga om förklaring, som avses i 1 §, prövas vid lantmäteriförrättning
samt att denna skall verkställas av distriktslantmätaren i det lantmäteridistrikt,
där fastigheten är belägen. Vidare torde av lagen böra klart framgå,
att rätt att påkalla förrättning tillkommer envar delägare i den sämjedelade
fastigheten. Ärendet torde böra anhängiggöras genom skriftlig ansökan hos
lantmätaren.

Såsom de sakkunniga anfört skall lantmätaren utreda alla de omständigheter
som är av betydelse för frågan om legalisering kan ske. Av grundläggande
betydelse är självfallet utredningen om äganderättsförhållandena.
Mot de sakkunnigas uttalanden om den omfattning utredningen i detta
hänseende bör givas har jag intet att erinra. Jag vill dock tillfoga, att, ej
minst med hänsyn till betydelsen för framtiden, under utredningen även
bör klarläggas vad delningen innebär i fråga om sämjelotternas rätt i redan
befintliga eller genom legaliseringen uppkommande samfälligheter. I lagtexten
torde i fråga om utredningen ej böra upptagas annat än att lantmätaren
vid förrättningen skall utreda äganderättsförhållandena inom fastigheten
och de omständigheter i övrigt som är av betydelse i ärendet.

På sätt jag förut förordat skall lantmätaren föra protokoll över vad som
förekommer vid förrättningen. En regel härom bör upptagas i denna paiagraf.
Av denna bestämmelse följer, att äganderättsutredningen skall redovisas
i protokollet och likaså vad som framkommit om tidpunkten för delningens
tillkomst. Detsamma gäller det yttrande som delägarna, sedan lantmätaren
klarlagt vad delningsavtalet innehåller, avgiver beträffande frågan
huruvida de önskar, att delningen med det innehåll lantmätaren sålunda
angivit skall tillerkännas verkan som fastställt laga skifte. I utredningen
bör även ingå att lantmätaren utmärker sämjedelningen på karta. En regel
härom bör upptagas i förevarande paragraf. Självfallet skall uppgifterna i
protokollet beträffande äganderättsförhållandena anknyta till kartan. Därest
lantmätarens beslut blir av det innehållet, att sämjedelningen legaliseras,
torde som regel gränserna mellan sämjelotterna böra utmärkas. Föreskrift
i detta hänseende bör upptagas i lagen och kan lämpligen få sin plats i 7 §.
Att i lagen närmare reglera frågorna om mätningsförfarandet, kartans be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

103

skaffenhet och beskrivning till densamma samt utmärkandet av gränser torde
ej vara erforderligt. Behövliga anvisningar i dessa hänseenden bör i stället
utfärdas av lantmäteristyrelsen. Härför torde ej erfordras särskilt bemyndigande
i lagen.

Med hänsyn till den omläggning av förfarandet jag förordat är det ej erforderligt
med bestämmelse att utredningen skall avbrytas i händelse hinder
yppas mot legaliseringen. Det ligger nämligen i sakens natur, att så snart
lantmätaren finner att någon av förutsättningarna för legalisering brister,
han utan vidare utredning skall företaga ärendet till avgörande.

Däremot förordar jag i anledning av vad lantmäteristyrelsen anfört, att
i denna paragraf upptages ett stadgande av innehåll, att lantmätaren och
hans biträden må i vad det finnes erforderligt för förrättningen övergå ägor
samt anbringa märken eller signaler, varvid skall iakttagas att skada å egendom
såvitt möjligt undvikes.

4 §•

Uppenbarligen medför det ur skilda synpunkter olägenheter om efter
legalisering rubbning skulle ske beträffande gränserna kring den sämjedelade
fastigheten. Råder osäkerhet om sträckningen av sådan gräns bör
därför gränsbestämning ske. Behovet därav torde böra bedömas av lantmätaren.
Gränsbestämningsfrågan bör vara slutgiltigt avgjord innan utredningen
i legaliseringsärendet avslutas. Någon tvekan bör nämligen ej råda
på denna punkt, då delägarna avgiver sitt yttrande beträffande frågan om
de godkänner delningen sådan den av lantmätaren beskrivits. Bestämmelse
av nu angiven innebörd torde böra meddelas i förevarande paragraf. Gränsbestämningen
bör handläggas enligt de för sådan förrättning gällande reglerna.
Emellertid bör — i likhet med vad som gäller enligt 12 § lagen om
sammanföring av samfälld vägmark med angränsande fastighet m. m —
upptagas en bestämmelse av innehåll att gränsbestämningen må i den mån
så kan ske företagas till gemensam handläggning med förrättningen.

5 §■

Enligt fastighetsbildningssakknnnigas förslag skall kostnader för åtgärder
enligt lagen, där ej annat överenskommits, gäldas av delägarna efter deras
andelar i den sämjedelade fastigheten, dock att i det fall att lantmätarens
utredning avbrutits på grund av yppat hinder mot registreringen uppkomna
kostnader skall gäldas av den delägare som begärt utredningen eller,
om flera delägare begärt densamma, till lika delar av dem.

Överlantmätaren i Hallands län har uttalat, att han funne den i de sakkunnigas
förslag intagna bestämmelsen om kostnadsfördelning efter delägarnas
andelar i den sämjedelade fastigheten olämplig. Det torde nämligen
icke bli ovanligt, att en legaliseringsåtgärd komme att påkallas av någon
delägare, för vilken åtgärden kunde vara till stor nytta, medan nyttan för
övriga delägare kunde vara ingen eller obetydlig. Det kunde då icke vara
rättvist, att dessa senare skulle deltaga i kostnaden med kanske större an -

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

del än den, för vilken åtgärden vore av avgörande betydelse och till största
nyttan. Det borde överlåtas åt förrättningsmannen att efter skälighetsprövning
besluta om kostnadernas fördelning.

Vidare har lagberedningen anmärkt, att när lantmätarens utredning avbrutits
på grund av yppat hinder mot registreringen samt flera delägare
begärt utredningen, anledning ej syntes föreligga att frångå huvudregeln
för kostnadsfördelningen. Uppkomna kostnader torde alltså böra gäldas
av nämnda delägare efter vars och ens andel i den sämjedelade fastigheten.

Departementschefen. Om delägarna överenskommer om fördelningen av
förrättningskostnaden bör överenskommelsen gälla. Eljest bör kostnaden
i princip fördelas efter den nytta legaliseringen medför för envar delägare.
Som regel får delägarens nytta anses svara mot hans andel i den sämjedelade
fastigheten. Undantag härifrån kan emellertid givas. Även om utredningen
ej lett till legalisering bör den som regel anses ha skett i allas intresse.
I allmänhet bör därför alla delägarna, som regel efter andelstal, svara för
kostnaderna även om legalisering icke kommer till stånd och oberoende av
om alla delägarna eller endast någon av dem ansökt om legalisering. Men
även i detta fall kan annan fördelning vara skäligare, såsom då endast en
delägare ansökt om legalisering och det för honom redan vid ansökningen
bort stå klart att legalisering ej kunde väntas komma till stånd. En rätt
fri prövningsrätt bör därför tillkomma lantmätaren. Med anledning av
vad sålunda anförts förordar jag en regel av det innehållet, att kostnaden
för förrättningen skall, där ej överenskommelse mellan delägarna eller eljest
särskilt skäl till annat föranleder, gäldas av delägarna efter deras andelar
i fastigheten.

6 §•

Avgörandet av saken torde böra ske genom utlåtande. I anslutning till en
bestämmelse härom torde böra upptagas en regel att utlåtandet städse skall
innehålla besked rörande fördelningen av förrättningskostnaden.

7 §•

Vid 3 § har jag förordat att i förevar ande paragraf måtte upptagas en
regel om gränsernas utmärkande.

Med hänsyn till förrättningens art synes det ej erforderligt att meddela
bestämmelser om särskild form för förrättningens avslutande. Däremot
torde böra upptagas en regel som tryggar att samtliga delägare som kan
anföra besvär får kännedom om innehållet i utlåtandet och om vad som
skall iakttagas för fullföljd av talan mot förrättningen.

Det synes icke vara erforderligt att ett exemplar av förrättningshandlingarna
städse tillställes delägarna. Någon regel om skyldighet för lantmätaren
att tillställa delägarna exemplar av förrättningshandlingarna har
därför ej upptagits. I anslutning härtill vill jag endast erinra därom att
enligt allmänna regler delägare som så önskar är berättigad att mot lösen
erhålla avskrift av handlingarna.

105

Iiungl. Maj:ts proposition nr 63.

8 §•

Fullfölj dsförfarandet torde lämpligen kunna utformas i nära anslutning
till den ordning som gäller enligt sammanföringslagen. I ett hänseende
vill jag emellertid förorda en avvikelse. Det torde stundom vara önskvärt
att snabbt få visshet huruvida beslut om legalisering kommer att bli gällande,
t. ex. i fall då legaliseringen utgör förutsättning för annan jorddelningsåtgärd.
Jag föreslår därför att — i likhet med vad som nu gäller vid
avstyckning och i det föregående förordats beträffande gränsbestämning —
ett godkännande av legaliseringsbeslutet av samtliga delägare skall avskära
vidare möjlighet att fullfölja talan mot beslutet.

9 §•

Fastighetsbildningssakkunniga har under förevarande paragraf upptagit
två undantagsbestämmelser, nämligen dels beträffande ort på landet, beträffande
vilken Kungl. Maj :t förordnat om förande av fastighetsregister såsom
för stad, ävensom tomt som överförts till tomtbok och dels beträffande vissa
delar av Kopparbergs län.

Till stöd för det förstnämnda undantaget har de sakkunniga anfört, att
från det Kungl. Maj :t förordnat, att fastighetsregister såsom för stad skall
töras för samhälle eller del därav eller för annan ort å landet och till dess
det nya fastighetsregistret blivit upplagt viss tid kunde förflyta, varunder
fastigheterna kvarstode i jordregistret. I och med fastighetsregistrets uppeggande
skedde automatiskt legalisering av verkställda sämjedelningar.
Anledning vore ej att för mellantiden göra förevarande lagstiftning tillämplig
på dylika områden. Vidare gällde, att tomtindelning kunde fastställas
även för område, för vilket fördes jordregister. I sådant fall skulle för
området föras en särskild tomtbok, vilken vore att anse som en del av jordregistret.
Till denna tomtbok överförda tomter vore rättsligen bestående.
Om det skulle förekomma, att en i tomtboken upptagen tomt vore sämjedelad
sedan före år 1928 — fallet syntes dock opraktiskt — borde denna
sämjedelning ej legaliseras. Om tomtbildningen däremot ej fortskridit
längre än till administrativt beslut om tomtindelning, torde legalisering
icke försvåra den rättsliga tomtbildningen.

Vad angår det andra undantaget har de sakkunniga anfört, att för de delar
av Kopparbergs län, som brukade betecknas såsom de på bekostnad eller
med understöd av staten storskiftade delarna av länet, gällde särskilda bestämmelser
om jorddelning, nämligen dalalagen samt lagen den 4 juni
1943 med särskilda bestämmelser om äganderättsutredning och sammanläggning
av fastigheter inom vissa byar i Kopparbergs län. Då statsmakterna
avsett att genom en för ifrågavarande områden särskilt avpassad lagstiftning
råda bot på där rådande speciella missförhållanden på fastighetsväsendets
område, syntes det icke lämpligt att göra den nu ifrågasatta provisoriska
lagstiftningen generellt tillämplig även beträffande nämnda delar
av Kopparbergs län. Ä andra sidan vore förhållandena inom dessa delar av

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

länet ej helt ensartade. I vissa av de senast storskiftade socknarna hade
den sekundära delningen icke gått anmärkningsvärt långt och fastighetsförhållandena
där vore därför relativt tillfredsställande. Att beträffande
dylika socknar helt utesluta tillämpning av de tilltänkta nya reglerna vore
ej motiverat. Även i övrigt kunde måhända i fråga om viss socken eller
visst skifteslag inom ifrågavarande länsdel befinnas möjligt att utan olägenheter
begagna legaliseringsförfarandet. På grund av det anförda syntes
det lämpligast att ifrågavarande delar av Kopparbergs län i princip undantoges
från den nu ifrågasatta lagstiftningens tillämpningsområde men att
Kungl. Maj :t finge befogenhet förordna att lagstiftningen skulle gälla beträffande
viss socken eller visst skifteslag inom den undantagna länsdelen.

Lantmäteristyrelsen har anfört, att lagstiftningen vore avsedd att tillämpas
även inom stad och samhälle där jordregister skall föras. Förslaget
skulle emellertid icke tillämpas för stad och samhälle eller delar därav, där
fastighetsregister såsom för stad skulle föras men där jordregister fortfarande
fördes i avvaktan på att beslut om fastighetsindelningen meddelats
jämlikt 9 § fjärde stycket fastighetsregisterförordningen. Enligt förslaget
skulle ifrågavarande lag ej heller gälla med avseende å ort å landet, beträffande
vilken Konungen förordnat om förande av fastighetsregister såsom
för stad. Då begreppet »ort» icke torde avse samtliga dessa fall syntes till
undvikande av missförstånd bestämmelserna i 9 § av förslaget böra utformas
i anslutning till motsvarande bestämmelser i lagen om fastighetsbildning
i stad.

I anledning av de särskilda bestämmelserna om Kopparbergs län har överlantmätaren
i detta län anfört att det fallet ofta kunde inträffa, att det i
samband med fastighetsreglering i rationaliseringssyfte eller eljest kunde
befinnas önskvärt att genomföra legalisering av sämjedelning inom visst
hemman, medan det däremot bedömdes vara olämpligt att generellt medgiva
sämjedelningslegalisering på de i lagen angivna villkoren inom skifteslaget
i dess helhet. I ett sådant fall måste man, med den föreslagna utformningen
av lagen, uppenbarligen avstå från den önskvärda legaliseringen. En möjlighet
att komma till rätta med problemet skulle vara att låta sådant förordnande,
som avsåges i 9 § sista stycket i lagförslaget, kunna avse icke endast
socken eller skifteslag utan även visst särskilt hemman. Detta skulle emellertid
komma att nödvändiggöra ett oberäkneligt antal beslut av Kungl.
Maj :t angående förändring av lagens regionala tillämpningsområde, vilket
icke förefölle tilltalande. Bättre torde vara att tillägga lagen generell giltighet
för hela landet men för dess tillämpning inom de storskiftade delarna av
länet kräva särskilt tillstånd av lantmäteristyrelsen. Styrelsens beslut skulle
kunna avse viss socken, visst skifteslag eller visst hemman.

Lantmäteristyrelsen har funnit de av överlantmätaren i Kopparbergs län
framförda synpunkterna beaktansvärda. Även lantbruksstyrelsen har anslutit
sig till överlantmätarens förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

107

Departementschefen. I likhet med de sakkunniga anser jag, att lagstiftningen
ej bör gälla beträffande områden, för vilka enligt meddelat beslut fastighetsregister
såsom för stad skall föras men vilka ännu redovisas i jordregister
i avvaktan på att fastighetsregistret skall bli upplagt. I stad skall föras
fastighetsregister i den mån ej Kungl. Maj :t annorlunda förordnat. Dylika
förordnanden meddelas av två slag. Den ena typen, som ej är begränsad till
viss tid, avser områden, för vilka jordregistret ansetts vara en lämpligare
registerform än fastighetsregistret. Inom sådana områden bör tydligen förevarande
lagstiftning gälla. Det andra slaget förordnande är tidsbegränsat och
tillämpas just i de nu åsyftade fallen, t. ex. då med stad inkorporerats
landsbygdsområde och fastighetsregistret ej hinner bli upplagt förrän viss
tid efter inkorporeringen. Då beträffande område på landet meddelas förordnande
att fastighetsregister såsom för stad skall föras för området plägar
tillika meddelas vissa övergångsbestämmelser av innebörd att jordregister
fortfarande skall föras viss tid i avvaktan på att fastighetsregistret skall bli
färdigt. Den föreslagna undantagsbestämmelsen skall avse även sistnämnda
fall. Jag förordar därför sådan omformulering av stadgandet att vad därmed
åsyftas tydligt framgår. Mot de sakkunnigas förslag i fråga om tomt överförd
till sådan tomtbok, som är att anse såsom del av jordregistret, har jag
intet att erinra i sak.

Av skäl som de sakkunniga anfört synes lagstiftningens tillämplighet inom
de delar av Kopparbergs län, för vilka dalalagen gäller, böra bli beroende
på prövning i varje särskilt fall. Prövningen torde såsom bl. a. överlantmätaren
i länet gjort gällande böra ankomma på lantmäteristyrelsen. Hinder
synes ej möta att efter vad som i varje fall finnes lämpligast tillståndet avser
viss socken, visst skifteslag, visst hemman eller viss registerfastighet.
Undantagsstadgandet torde böra utformas i enlighet härmed. Regler om förfarandet
vid utverkande av tillståndet torde icke behöva upptagas i lagen
utan kunna meddelas av lantmäteristyrelsen.

Slutstadgandet.

Med hänsyn till de stora olägenheter som följer med nuvarande ordning
är det angeläget att lagstiftningen kommer att gälla så snart som möjligt.
Lagen bör därför träda i kraft den 1 juli 1953.

Övriga lagförslag.

Den i det föregående förordade utvidgningen av rätten till avstyckning
från sämjelott föranleder ändring i 19 kap. 1 § jorddelningslagen. Denna
ändring bör, liksom tidigare nämnda ändringar i jorddelningslagen, träda i
kraft den 1 juli 1953 men ej tillämpas med avseende å förrättning som avslutats
dessförinnan.

Ändringen i 19 kap. 1 § jorddelningslagen synes påkalla jämkningar i 18 §

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

ensittarlagen och 24 § dalalagen. Ändringen av 24 § dalalagen är av redaktionell
natur. Även ändringen av 18 § ensittarlagen är i första hand påkallad av
redaktionella skäl. I sistnämnda lagrum torde emellertid böra göras också
en jämkning av saklig innebörd. Genom antagandet av dalalagen utsträcktes
inom denna lagstiftnings tillämpningsområde rätten till avstyckning att avse
även sämjelotter, som tillkommit efter 1928 års ingång, utan att dock motsvarande
utvidgning av rätten till inlösen enligt ensittarlagen genomfördes.
Sådan utvidgning av inlösningsrätten torde i detta sammanhang böra
göras. Ändringarna i ensittarlagen och dalalagen torde liksom övriga lagändringar
böra träda i kraft den 1 juli 1953. Dessa lagändringar synes ej påkalla
annan övergångsbestämmelse än att beträffande ändringen i ensittarlagen
en övergångsregel av motsvarande innehåll som den, vilken i det föregående
förordats beträffande 19 kap. 1 § jorddelningslagen, torde böra upptagas.

I enlighet med vad i det föregående förordats föreligger inom justitiedepartementet
upprättade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning
av jord å landet;

2) lag angående ändrad Igdelse av 5 kap. 13 § lagen den 12 maj 1917
(nr 269) om fastighetsbildning i stad;

3) lag om verkan som laga skifte av sämjedelning m. m.;

4) lag angående ändrad Igdelse av 18 § lagen den 18 juni 1925 (nr 334)
om rätt i vissa fall för ngttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område; samt

5) lag angående ändrad lydelse av 24 § lagen den 17 juni 1932 (nr 223)
med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar
av Kopparbergs län.

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över lagförslagen, av
den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av detta protokoll.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Axel Nilsson.

1 Bilagan har här uteslutits utom såvitt avser förslaget till lag om verkan som laga skifte
av sämjedelning m. m. I uteslutna delar är bilagan likalydande med de vid propositionen
fogade lagförslagen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 63.

109

Förslag:

till

Lag

om verkan som laga skifte av sämjedelning m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Är i jordregistret upptagen fastighet delad genom sämjedelning, som
kommit till stånd före den 1 januari 1928, må delningen förklaras äga
verkan som fastställt laga skifte, såframt samtliga delägare i fastigheten
äro ense om delningens innehåll och önska sådan förklaring.

Vad i denna lag stadgas om sämjedelning skall äga motsvarande tilllämpning
på delning, som skett genom att viss till gränserna bestämd
ägovidd av fastighet överlåtits med angivande att ägovidden motsvarar
viss andel av fastigheten.

2 §.

Omfattar sämjedelning två eller flera i jordregistret upptagna fastigheter
och har vid sämjedelningen den mellan fastigheterna lagligen gällande
delningen åsidosatts, må förklaring, som avses i 1 §, ej meddelas
beträffande sämjedelningen.

3 §.

Fråga om förklaring, som avses i 1 §, prövas vid lantmäteriförrättning.
Rätt att påkalla sådan förrättning tillkommer delägare i fastigheten. Förrättningen
verkställes av distriktslantmätaren i det lantmäteridistrikt, där
fastigheten är belägen. Ansökning om förrättning göres skriftligen hos
lantmätaren.

Vid förrättningen skall lantmätaren utreda äganderättsförhållandena
inom fastigheten och de omständigheter i övrigt som äro av betydelse i
ärendet. Sämjedelningen skall av lantmätaren utmärkas på karta. Lantmätaren
skall föra protokoll över vad som förekommer vid förrättningen.

Lantmätaren och hans biträden må i vad det finnes erforderligt för
förrättningen övergå ägor samt anbringa märken eller signaler, varvid skall
iakttagas att skada ä egendom såvitt möjligt undvikes.

4 §■

Finnes nödigt att gräns för fastigheten bestämmes, må förrättningen ej
avslutas förrän gränsen blivit i laga ordning bestämd. Gränsbestämningen
må i den mån så kan ske företagas till gemensam handläggning med förrättningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

5 §.

Kostnaden för förrättningen skall, där ej överenskommelse mellan delägarna
eller eljest särskilt skäl till annat föranleder, gäldas av delägarna
efter deras andelar i fastigheten.

6 §.

Lantmätaren skall meddela utlåtande med besked, huruvida sämjedelningen
skall äga verkan som fastställt laga skifte eller ej. Utlåtandet skall
städse innehålla besked rörande fördelningen av förrättningskostnaden.

7 §•

Sedan gränserna mellan sämjelotterna blivit i erforderlig utsträckning utstakade
och utmärkta, skall förrättningen avslutas, därvid tillika skall
tillkännagivas vad som skall iakttagas för fullföljd av talan mot förrättningen.

Inom femton dagar från den dag, då förrättningen blivit avslutad, skall
lantmätaren, utom i fall som avses i 8 § första stycket andra punkten, till
envar delägare, som ej varit tillstädes vid såväl utlåtandets meddelande
som förrättningens avslutande, utgiva eller med posten avsända underrättelse
om utlåtandets innehåll och om vad som skall iakttagas för fullföljd
av talan mot förrättningen.

8 §.

Talan mot förrättningen må föras hos ägodelningsrätten genom besvär,
som skola ingivas till ägodelningsdomaren inom trettio dagar från den dag,
då förrättningen blivit avslutad. Har förrättningen vid avslutandet blivit
av samtliga delägare medelst påskrift å protokollet godkänd, må talan mot
förrättningen sedermera icke föras.

Lantmätaren skall inom trettio dagar från den dag, då förrättningen
blivit avslutad, insända förrättningsakten till överlantmätaren. Hava besvär
anförts, skall ägodelningsdomaren ofördröjligen och sist inom sex dagar härom
underrätta överlantmätaren samt infordra förrättningsakten från denne.
I fråga om förfarandet i målet och talan mot däri meddelat beslut gälle i
tillämpliga delar vad beträffande avslutad jorddelningsförrättning är stadgat.

9 §■

Vad i denna lag sägs skall icke gälla beträffande område av stad, för
vilket enligt förordnande jordregister skall föras under viss tid, och ej heller
beträffande område på landet, för vilket jordregister föres i avvaktan
på att meddelat förordnande om förande av fastighetsregister såsom för
stad skall träda i tillämpning. Ej heller skall vad i lagen sägs gälla beträffande
tomt överförd till tomtbok, vilken är att anse såsom en del av
jordregistret.

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

111

Beträffande fastighet inom de på bekostnad eller med understöd av staten
storskiftade delarna av Kopparbergs län må lagen vinna tillämpning
allenast om lantmäteristyrelsen så förordnar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1953.

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

Bilaga A.

Fastighetsbildningssakkunnigas i 1951 års promemoria

framlagda förslag

till

l:o) Lag

angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av

jord å landet.

Härigenom förordnas att 16 kap. 2 §, 19 kap. 1, 5 och 21 §§ samt 21 kap.
28, 41, 43, 45 och 46 §§ lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

16 KAP.

2 §•

Inom femton---av dem.

Yppas eljest----sådan vårdare.

Från delägarnas exemplar av förrättningshandlingarna må, enligt de närmare
föreskrifter lantmäteristyrelsen utfärdar, sådana handlingar som
kunna anses sakna intresse för delägarna uteslutas.

19 KAP.

1 §•

Från fastighet---äga rum.

Avstyckning vare tillåten såväl av mark, som genom laga delning utbrutits
för viss fastighet, som ock av mark, som är samfälld för flera fastigheter.
Mark, som tillagts fastighet genom sämjedelning, må ej avstyckas, med
mindre sämjedelningen kommit till stånd före den 1 januari 1928; i sådant
fall må genom avstyckning avskiljas högst hälften av nämnda mark.

Vad enligt---dessa fastigheter.

Vad här —--jämväl stamfastigheten.

5 §•

De för---annorlunda stadgat.

Vid förrättning må, när så utan olägenhet kan ske, sammanträde hållas
å annan ort än den, där jorden är belägen. Där förrättningen ej avser område,
för vilket gäller fastställd stadsplan, byggnadsplan eller annan därmed
jämförlig plan, skall dock minst ett sammanträde hållas å den ort där
jorden ligger.

Skall avstyckning--— — för förrättningen.

Om avstyckningsförrättnings---i 20 kap. 6 § 2 mom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

113

21 §.

Sedan gräns — --mot förrättningen.

Inom femton —---skall utlämnas.

Från sakägarnas exemplar av förrättningshandlingarna må, enligt de närmare
föreskrifter lantmäteristyrelsen utfärdar, sådana handlingar som
kunna anses sakna intresse för sakägarna uteslutas.

21 KAP.

28 §.

Sedan i---till ägodelningsdomaren.

Gälla besvär avslutad jorddelningsförättning, skall överlantinätarens yttrande
avse förrättningen i dess helhet, även om anmärkning blott i viss del
framställts mot densamma.

41 §.

Sedan jorddelningsförrättning, som i denna lag avses, eller

laga skifte,

avstyckning,

förrättning för bestämmande av rågång eller annan fastighetsgräns eller
ägoutbyte, evad sådan förrättning skett i samband med annan jorddelningsförrättning
eller icke,

förrättning enligt 20 kap. 3, 4 och 5 §§,

förrättning, som jämlikt 14 kap. 10 § hållits efter det laga skifte fastställts,
blivit avslutad, åligger det lantmätaren att inom den för besvärs
anförande för varje slag av förrättning stadgade tid till överlantmätaren i
länet insända till förrättningen hörande karta, där sådan finnes, ävensom
övriga handlingar angående förrättningen.

43 §.

Hava besvär icke inom stadgad tid anförts mot avslutad jorddelningsförrättning,
varom ovan sägs, företage överlantmätaren, där ej stadgandena i
andra stycket av denna paragraf annat föranleda, förrättningen till prövning,
därvid vad i 42 § fjärde stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning.
Där, sedan förrättningen i erforderliga delar granskats, anledning ej
förekommer till annat än att förrättningen är lagligen beskaffad och Konungens
befallningshavande, lantbruksnämnden eller byggnadsnämnden ej
framställt erinran mot förrättningen, meddele överlantmätaren fastställelse
å densamma. I motsatt fall hänskjute han frågan därom till ägodelningsrätten
samt överlämne handlingarna till ägodelningsdomaren; bifoge ock
eget yttrande ävensom det utlåtande han må hava inhämtat från annan
myndighet och den förklaring över gjorda anmärkningar, han må hava infordrat
från förrättningslantmätaren. För ägodelningsrättens behandling av
målet gälle i ty fall vad i 42 § tredje stycket sägs. Har frågan om fastställelse
av förrättning förfallit på grund av att sakägare återkallat sin talan,
meddele överlantmätaren beslut om undanröjande av förrättningen.

Avser förrättningen eller del därav avstyckning, som beror av sammanläggning,
skall beträffande förrättningen i dess helhet den fastställelseprövning,
som enligt första stycket tillkommer överlantmätaren, i stället ankomma
på ägodelningsdomaren, till vilken överlantmätaren har att på sätt
i första stycket sägs översända handlingarna i ärendet. Fastställelse å sådan
avstyckning må icke meddelas, om icke förordnande tillika gives om sammanläggning.
Äger ägodelningsdomaren med hänsyn härtill eller till vad i

8 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 63.

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

första stycket är stadgat icke meddela fastställelse å förrättningen eller har
överlantmätaren framställt erinran mot densamma, hänskjute ägodelningsdomaren
frågan om fastställelse till ägodelningsrätten. I fall, som avses i
första stycket sista punkten, meddele ägodelningsdomaren beslut om undanröjande
av förrättningen.

Har avstyckningsförrättning---till ända.

45 §.

Protokoll skall föras av ägodelningsdomaren i mål, som lian enligt detta
kapitel handlägger, och av överlantmätaren i mål, som handläggas av honom
jämlikt 43 § första stycket.

46 §.

Har vid jorddelningsförrättning blivit bestämt, att ersättning skall från
ägolott utgå, skall, efter det förrättningen blivit genom laga kraft ägande
beslut fastställd, ägodelningsdomaren eller, där beslutet meddelats av överlantmätaren,
denne därom ofördröj ligen underrätta inskrivningsdomaren,
som har att angående beloppet samt de tider, å vilka ersättningen skall
betalas, å nästa inskrivningsdag göra anteckning i intecknings- eller fastighetsboken.

Denna lag träder i kraft den -----

Har förrättning påbörjats före den---— -— skall i fråga om prövning och

fastställelse av förrättningen äldre lag gälla; dock skall beträffande frågan
om vilken myndighet som har att verkställa nämnda prövning nya lagen
tillämpas, såframt förrättningen ej avslutats före nämnda dag.

2:o) Lag

angående registrering i vissa fall av sämjedelning.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Är en i jordregistret upptagen fastighet sämjevis delad sedan tiden före
den 1 januari 1928, må de vid delningen uppkomna lotterna på de villkor
och med den verkan som här nedan sägs av överlantmätaren införas i jordregistret
såsom särskilda fastigheter.

Med sämjedelning skall enligt denna lag likställas överlåtelse av visst till
gränserna bestämt område av fastighet, vilket i överlåtelsehandlingen jämväl
angivits motsvara viss kvotdel av fastigheten.

2 §•

Registrering enligt denna lag må äga rum endast om samtliga delägare i
den sämjedelade fastigheten gjort ansökan därom och därvid på sätt nedan
sägs förklarat sig nöjda ined sämjedelningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

115

3 §•

På begäran av delägare, som önskar registrering, skall vederbörande distriktslantmätare
utreda äganderättsförhållandena inom den sämjedelade fastigheten
och de omständigheter i övrigt, som enligt denna lag äro av betydelse
för bedömande av frågan om registrering.

Yppas vid utredningen laga hinder mot registreringen och påkalla ej samtliga
delägare ärendets fullföljande, skall utredningen avbrytas. I annat fall
skall lantmätaren i erforderlig utsträckning utstaka och på marken utmärka
gränserna mellan sämjelotterna samt redovisa sämjelotterna å karta och i beskrivning.
Beskrivningen skall därjämte innehålla uppgift dels om delägarnas
namn och deras åtkomsthandlingar, dels om vad som kunnat utrönas rörande
tidpunkten för sämjedelningens tillkomst dels ock om servitut, som
må hava upplåtits i säinjelott till förmån för annan sådan lott.

4 §•

Ansökan om registrering enligt denna lag göres skriftligen hos överlantinätaren
och skall åtföljas av ett av distriktslantmätaren i ärendet avgivet
utlåtande.

Vid ansökningen skola sökandena vidare foga karta och beskrivning, som
i 3 § sägs, ävensom en av samtliga delägare underskriven och av lantmätaren
bestyrkt förklaring att delägarna åtnöjas med sämjedelningen, sådan
denna utmärkts på marken och redovisats i beskrivningen.

5 §•

Angående de åtgärder, som enligt denna lag ankomma på distriktslantmätaren,
äger lantmäteristyrelsen utfärda närmare anvisningar.

6 §.

Sker registrering skall sämjedelningen därefter hava samma verkan som
fastställt laga skifte och servitut som jämlikt 3 § andra stycket sista punkten
upptagits i beskrivningen anses likställt med servitut, tillkommet vid sådan
förrättning.

Bevis om dagen för registrering skall tecknas på kartan.

Om utgången i ärendet skola sökandena på lämpligt sätt underrättas.

7 §■

Kostnaderna för åtgärder enligt denna lag skola, där ej annat överenskommits,
gäldas av delägarna efter deras andelar i den sämjedelade fastigheten,
dock att i fall, som i 3 § andra stycket första punkten sägs, uppkomna kostnader
skola gäldas av den delägare, som begärt utredningen eller, om flera
delägare begärt densamma, till lika delar gäldas av dem.

8 §•

Över verkställd registrering må klagan icke föras.

I övrigt skola i fråga om talan mot beslut i ärende, som i denna lag avses,
bestämmelserna i § 40 förordningen den 13 juni 1908 (nr 74) angående jordregister
äga motsvarande tillämpning.

9 §•

Vad i denna lag sägs skall icke gälla med avseende å ort på landet, beträffande
vilken Konungen förordnat om förande av fastighetsregister såsom för
stad, eller i fråga om tomt, som överförts till tomtbok.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

Ej heller skall lagen äga tillämpning beträffande fastighet inom de på bekostnad
eller med understöd av staten storskiftade delarna av Kopparbergs
län, med mindre Konungen i fråga om viss socken eller visst skifteslag annorlunda
förordnar.

Denna lag träder i kraft den--

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

117

Bilaga B.

Fastighetsbildningssakkunnigas i skrivelsen den 30 augusti
1952 framlagda förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av

jord å landet.

Härigenom förordnas, dels att rubrikerna till huvudavdelningen IV och till
21 kap. avdelningen F ävensom 20 kap. 6 § samt 21 kap. 15, 27, 41, 42, 43,
44 och 47 §§ lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives dels ock att i 21 kap. skall tilläggas en
ny paragraf, betecknad 22 a §.

IV AVD.

Om domstolar och rättegång i jorddelningsm&l, så ock om fastställelse
av jorddelningsförrättning samt om rättelse i fastställd eller eljest gällande
jorddelningsförrättning.

20 KAP.

6 §•

1 mom. I fråga om förrättningar, som i 1, 3, 4 och 5 §§ avses, skola de
i 2, 3, 15, 16 och 18 kap. beträffande laga skifte givna föreskrifter i tillämpliga
delar lända till efterrättelse, dock att angående kungörande av sammanträde
för bestämmande och utmärkande av rågång eller annan fastighets^
gräns eller för ägoutbyte skall tillämpas vad om kungörelse och kallelse
finnes stadgat i 7 kap. 1 § och 8 kap. 1 §. I fråga om gränsbestämning, mot
vilken talan ej förts, skall den i 16 kap. 7 § angivna tiden för kartans utgivande
räknas från den dag, då förrättningen vann laga kraft. 1 övrigt
skola förrättningar, om vilka i förstnämnda tre paragrafer förmäles, verkställas
på sätt beträffande motsvarande åtgärder i samband med laga skifte
år föreskrivet.

Där flera---prövas skäligt.

2 mom. Förrättningar, som--— •— särskild förrättning.

21 KAP.

15 §.

Till jorddelningsmål hänföras:

1. Skiftesmål, vartill räknas

a) mål om — — — laga skifte;

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

b) mål, däri---- skifte vidtagits;

c) mål om fastställelse av laga skifte;

d) mål rörande--— blivit fastställt;

e) mål om----laga skifte;

2. Avstyckningsmål, vartill räknas

a) mål om------till avstyckning;

b) mål, däri —---avstyckningsförrättning vidtagits;

c) mål om fastställelse av avstyckning;

d) mål om---fastställd avstyckning;

3. Mål rörande talan mot och fastställelse av ägoutbyte i sammanhang
med laga skifte samt talan mot och fastställelse av förrättning, varom i 20
kap. 1, 3, 4 och 5 §§ förmäles, så ock mål om rättelse i fastställd förrättning
av det slag, som i detta stycke avses ävensom mål om rättelse i gränsbestämningsförrättning,
vilken blivit gällande utan fastställelse;

4. Mål om----ovan avses;

■ 5. Sådan tvist —--ägodelningsrättens prövning;

6. Vid avstyckningsförrättning — — — stycket förmäles;

7. Tvist, som — ---- servitut; och

8. Mål om--— såsom jorddelningsmål.

22 a §.

Har gränsbestämning vid förrättningens avslutande blivit av samtliga sakägare
medelst påskrift å protokollet godkänd, må talan mot gränsbestämningen,
vare sig den skett i samband med annan jorddelningsförrättning
eller ej, sedermera icke föras.

27 §.

Hava besvär inkommit till ägodelningsdomaren, förelägge han, där ej besvären
gälla sådan avslutad jorddelningsförrättning, som i 41 § sägs, eller
gränsbestämning som ägt rum i samband med sådan avslutad förrättning,
förrättningslantmätaren att till ägodelningsdomaren eller överlantmätaren
inom viss tid insända handlingarna i målet.

41 §.

Sedan jorddelningsförrättning, som avser

laga skifte,

avstyckning, . ,, ,

ägoutbyte, evad sådan förrättning skett i samband med annan jorddelningsförrättning
eller icke,

förrättning enligt 20 kap. 3, 4 och 5 §§,

förrättning, som jämlikt 14 kap. 10 § hållits efter det laga skifte fastställts,
blivit avslutad, åligger det lantmätaren att inom den för besvärs anförande
för varje slag av förrättning stadgade tid till överlantmätaren i länet
insända till förrättningen hörande karta, där sådan finnes, ävensom övriga
handlingar angående förrättningen.

42 §.

Då talan fullföljts mot avslutad jorddelningsförrättning, varom i denna
lag sägs skall ägodelningsrätten i sammanhang med besvärens avgörande
pröva förrättningen till alla delar, även om anmärkning blott i viss del framställts
mot förrättningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

119

Avser mot-----43 § stadgas.

Finnes i---å förrättningen.

Har laga---från byggnadsnämnden.

År fråga---om sammanläggningen.

43 §.

Hava besvär icke inom stadgad tid anförts mot sådan avslutad jorddelningsförrättning,
som i 41 § sägs, företage överlantmätaren, där ej stadgandena
i andra stycket av denna paragraf annat föranleda, förrättningen till
prövning, därvid vad i 42 § fjärde stycket sägs skall äga motsvarande tilllämpning.
Där, sedan förrättningen i erforderliga delar granskats, anledning
ej förekommer till annat än att förrättningen är lagligen beskaffad och
Konungens befallningshavande, lantbruksnämnden eller byggnadsnämnden
ej framställt erinran mot förrättningen, meddele överlantmätaren fastställelse
å densamma. I motsatt fall hänskjute han frågan därom till ägodelningsrätten
samt överlämne handlingarna till ägodelningsdomaren; bifoge
ock eget yttrande ävensom det utlåtande han må hava inhämtat från
annan myndighet och den förklaring över gjorda anmärkningar, han må
hava infordrat från förrättningslantmätaren. För ägodelningsrättens behandling
av målet gälle i ty fall vad i 42 § tredje stycket sägs. Har frågan om
fastställelse av förrättning förfallit på grund av att sakägare återkallat sin
talan, meddele överlantmätaren beslut om undanröjande av förrättningen.

Avser förrättningen avstyckning, som beror av sammanläggning, skall den
fastställelseprövning, som enligt första stycket tillkommer överlantmätaren,
i stället ankomma på ägodelningsdomaren, till vilken överlantmätaren har
att på sätt i första stycket sägs översända handlingarna i ärendet. Har i
sammanhang med avstyckning som nu sagts företagits annan förrättning
än gränsbestämning, skall ägodelningsdomaren till prövning företaga förrättningen
jämväl i denna del. Fastställelse å avstyckningen må icke meddelas,
om icke förordnande tillika gives om sammanläggning. Äger ägodelningsdomaren
med hänsyn härtill eller till vad i första stycket är stadgat
icke meddela fastställelse å förrättningen eller har överlantmätaren framställt
erinran mot densamma, hänskjute ägodelningsdomaren frågan om
fastställelse till ägodelningsrätten. I fall, som avses i första stycket sista
punkten, meddele ägodelningsdomaren beslut om undanröjande av förrättningen.

Har avstyckning och, när i samband därmed företagits gränsbestämning,
även denna blivit på sätt i 22 och 22 a §§ sägs godkänd, skall så anses som
hade den för talan mot förrättningen stadgade tiden gått till ända.

Hava besvär ej inom föreskriven tid anförts mot avslutad gränsbestämning
eller ha samtliga sakägare på sätt i 22 a § sägs godkänt densamma,
vare gränsbestämningen, evad den skett i samband med annan jorddelningsförrättning
eller icke, gällande utan fastställelse.

44 §.

Då laga kraft ägande beslut om fastställelse föreligger, teckne överlantmätaren
eller, där beslutet meddelats av ägodelningsdomaren, denne bevis
om fastställelsen å kartan, därest sådan finnes, ävensom, där fråga är om
annan förrättning än avstyckning, å förrättningshandlingarna. 1 fall, som
avses i 43 § sista stycket, skall bevis att förrättningen vunnit laga kraft
åtecknas av förrättningsmannen. I fråga om bevis, som i denna paragraf
sägs, meddelar Konungen närmare föreskrifter.

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

F. Om rättelse i fastställd eller eljest gällande jorddelningsförrättning.

47 §.

Har, sedan jorddelningsförrättning blivit genom laga kraft ägande beslut
fastställd, utrönts, att vid förrättningen förelupit fel i mätning eller uträkning
eller vid utmärkande å marken av ägogräns, tillkommen vid förrättningen,
må rättelse sökas hos ägodelningsrätten inom ett år från det kartan
utgivits eller avsänts till vederbörande sakägare. Vad nu sagts skall äga
motsvarande tillämpning även i fråga om gränsbestämning, som vunnit
laga kraft.

Beträffande ansökan —---- motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

121

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj ds lagråd den 13 februari
1953.

Närvarande:

justitieråden Nissen,

Hellquist,

Karlgren,

regeringsrådet Eckerberg.

Enligt lagrådet den 5 februari 1953 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 23 januari 1953, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av
jord å landet;

2) lag angående ändrad lydelse av 5 kap. 13 § lagen den 12 maj 1917 (nr
269) om fastighetsbildning i stad;

3) lag om verkan som laga skifte av sämjedelning m. m.;

4) lag angående ändrad lydelse av 18 § lagen den 18 juni 1925 (nr 33b)
om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område; samt

5) lag angående ändrad lydelse av 2b § lagen den 17 juni 1932 (nr 223)
med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar
av Kopparbergs län.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsrådet Otto Petrén.

Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet.

Förslaget till lag om verkan som laga skifte av sämjedelning m. m.

1 och 2 §§.

1 det remitterade förslaget angives icke den närmare innebörden av uttrycket
sämjedelning. Av lagtexten framgår sålunda icke vilka betingelser
som skola vara uppfyllda för att en uppdelning av en registerfastighets ägor
på skilda delägare skall anses utgöra sämjedelning i lagens mening. Av betydelse
i detta hänseende är bl. a. om en privat delning för att kunna legaliseras
måste omfatta fastighetens inrösningsjord. Departementschefen har i re -

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

missprotokollet förordat, att legalisering skulle kunna äga rum så snart någon
del vilken som helst av fastighetens enskilda ägoområde undergått sämjedelning,
under det att de sakkunniga i sin promemoria uppställt den fordran,
att fastighetens inrösningsjord åtminstone till någon del ingått i delningen;
en delning av endast avrösningsjord skulle enligt de sakkunnigas mening
vara tillfyllest allenast om till fastigheten icke hörde någon egentlig inrösningsjord.
De sakkunnigas förslag ansluter sig på denna punkt till jordregisterförordningen,
som bygger på den principen, att ett skifte av allenast
den till en fastighet — omfattande även inrösningsjord — hörande avrösningsjorden
icke anses lm tillskapat nya ägolotter, vilka skola registreras
som särskilda fastigheter. De sakkunnigas ståndpunkt var motiverad redan
därför att enligt deras förslag legaliseringen skulle ske genom registrering och
denna i sin tur medföra att sämjedelningen fick verkan av fastställt laga
skifte. Det skulle då tett sig egendomligt att medgiva registrering av en särnjedelning,
vilken, om den skett som en laga jorddelningsförrättning, icke kunnat
registreras. Annat blir visserligen förhållandet enligt det remitterade förslaget,
som låter tillerkännandet av verkan som laga skifte åt den privata
delningen vara det primära och möjligheten till registrering en följd därav.
Med detta betraktelsesätt är, om någon särregel ej meddelas, frågan om
registrering av en sämjedelning, vilken förklarats äga verkan som fastställt
laga skifte, atl bedöma efter samma regler som registrering av
ett i vanlig ordning förrättat laga skifte. Omfattar en sådan sämjedelning
allenast avrösningsjord, oaktat även inrösningsjord hör till fastigheten,
skulle alltså registrering därav ej kunna ske, så länge den ovannämnda
principen i jordr/egisterförordningen upprätthålles, och möjligheten
eller lämpligheten av en ändring därutinnan har icke blivit utredd
i förevarande lagstiftningsärende. Men kan registrering icke ske är föga
vunnet med legaliseringen av en sämjedelning. Vidare må erinras, att
legalisering jämte registrering av sämjedelning å allenast avrösningsjord
skulle innebära, att därefter inrösningsjorden, vilken bleve att betrakta som
samfälld mark till de uppkomna fastigheterna, tinge skiftas utan vederbörlig
hänsyn till jordpolitiska synpunkter, för vilkas eftergivande emellertid
i ett sådant läge skulle saknas tillräckliga skäl. Slutligen är att märka att,
enligt vad de sakkunniga anfört, sämjedelningar av nu avsedda slag förekommit
i mycket ringa antal, vadan frågan om deras legalisering saknar
större praktisk betydelse. På nu anförda skäl är lagrådet benäget att ansluta
sig till den av de sakkunniga intagna principiella ståndpunkten i denna fråga.
Emellertid torde den av de sakkunniga angivna fordran på att inrösningsjord
ingått i sämjedelningen böra skärpas; det bör ej vara tillräckligt
att den till någon del ingått, utan fordras att sämjedelningen omfattar all eller
åtminstone det allra mesta av inrösningsj orden. Det må tilläggas att när
här talats om att till en fastighet hör inrösningsjord, därmed avsetts vad de
sakkunniga benämnt egentlig inrösningsjord; sålunda kan hänsyn ej behöva
tagas exempelvis till ett på en skogsfastighet beläget mindre område av odlingsmark.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

123

Det diskuterade spörsmålet synes vara av den betydelse, att svaret därpå
bör framgå av lagtexten. Lagrådet förordar, att i ett nytt andra stycke av
1 § intages en bestämmelse av innehåll, att hör till fastigheten inrösningsjord,
må förklaring, som i första stycket sägs, meddelas allenast om denna
jord ingått i sämjedelningen.

Gemensam sämjedelning av flera fastigheter kan göras så, att en delägare
inom någon eller några av fastigheterna erhåller ägor som i uppskattningsinnehåll
mer eller mindre understiga vad på hans andelstal belöper, eller
t. o. m. så, att han icke får någon mark alls inom en eller flera av fastigheterna;
för underskottet får han kompensation i annan fastighet som ingår i
delningen. Om legalisering av sådana sämjedelningar tillätes, skulle — därest
avvikelsen är väsentlig — komplikationer i olika hänseenden kunna uppstå.
Sämjedelningar som omfatta flera fastigheter skola därför enligt 2 §
i förslaget vara undantagna från lagens tillämplighetsområde, om »den mellan
fastigheterna lagligen gällande delningen åsidosatts». Lagrådet ifrågasätter
huruvida icke stadgandets mening skulle bättre framgå, om det angåves,
att legalisering varom här är fråga ej må ske, med mindre envar delägare
inom varje fastighet erhållit ägor, som väsentligen motsvara hans andel
i fastigheten.

Det må anmärkas, att enligt vad som torde vara förslagets mening legalisering
jämlikt denna lag — vilken skall avse allenast förhållanden uppkomna
före den 1 januari 1928 — av delning, som ej berör mer än en fastighet,
får äga rum även om för delägarna utlagts lotter som icke motsvara deras
andelstal. För denna ståndpunkt kunna goda skäl anföras. Skulle emellertid
vid sådan förrättning, som enligt förslaget skall företagas, framkomma att
vid ägotilldelningen en mera betydande avvikelse från andelstalen skett,
kan detta vara eu anledning för lantmätaren att närmare kontrollera, att delningen
verkligen gällt blott en fastighet och att således avvikelsen icke beror
på att även annan fastighet varit inbegripen i delningen.

Av remissprotokollet framgår att sämjedelning, som avser allenast för
flera registerfastigheter samfälld mark, icke skall få legaliseras, Lagrådet
anser det till underlättande av en riktig läsning av lagtexten i denna del
önskvärt, att ett uttryckligt stadgande härom gives. Ett sådant kunde lämpligen
få sin plats i en andra punkt i 2 § och erhålla en lydelse, som nära anknyter
till första punkten.

Övriga lagförslag.

Förslagen lämnas utan erinran.

Ur protokollet:
Olle Lundberg.

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 20 februari 1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman,

Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anmäler
t. f. cliefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, lagrådets den
13 februari 1953 avgivna utlåtande över de den 23 januari 1953 till lagrådet
remitterade förslagen till

1) lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av
jord å landet;

2) lag angående ändrad lydelse av 5 kap. 13 § lagen den 12 maj 1917 (nr
269) om fastighetsbildning i stad;

3) lag om verkan som laga skifte av sämjedelning m. in.;

4) lag angående ändrad lydelse av 18 § lagen den 18 juni 1925 (nr S3b)
om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavarc att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område; samt

5) lag angående ändrad lydelse av 24 § lagen den 17 juni 1932 (nr 223)
med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar
av Kopparbergs län.

Efter redogörelse för vad lagrådet yttrat anför föredraganden följande.

Lagrådet har förordat, att i ett nytt andra stycke av 1 § i förslaget till lag
om verkan som laga skifte av sämjedelning in. m. måtte intagas en bestämmelse
av innehåll, att om till fastigheten hör inrösningsjord, förklaring, som
i första stycket sägs, må meddelas allenast om denna jord ingått i sämjedelningen.
Med hänsyn till de skäl lagrådet anfört till stöd härför anser jag
mig böra biträda vad lagrådet sålunda förordat. Lagrådets erinringar beträffande
2 § i samma lagförslag torde likaledes böra beaktas. I detta lagförslag
torde därjämte böra vidtagas några smärre jämkningar av redaktionell natur.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

125

Föredraganden hemställer, att lagförslagen måtte jämlikt § 87 regeringsformen
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen alt till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Olle Lundberg.

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Proposition..................................................... 1

Lagförslag ...................................................... 3

Utdrag av stadsrådsprotokollet den 23 januari 1953.................. 14

Ingress ......................................................... 14

Jämkningar i förrättningsförfarandet.............................. 15

I. Utlämnande av förrättningshandlingar till sakägare.......... 16

II. Platsen för sammanträde vid lantmäteriförrättning.......... 20

III. Tiden för insändande av förrättningshandlingar till överlantmätaren
i visst fall....................................... 25

IV. Fastställelseprövningen .................................. 27

Gällande ordning s. 27. — 1951 års promemoria s. 28. — Yttranden däröver
s. 36. — Fastställelseprövningen av gränsbestämning s. 43. — Departementschefen
s. 48.

V. Detaljutformning ....................................... 52

Legalisering av sämjedelning in. in................................. 58

I. Allmänna synpunkter.................................... 58

Fastighetsbildningssakkunniga s. 58. — Yttranden s. 68. — Departementschefen
s. 79.

II. Detaljutformning ....................................... 84

Till lagrådet remitterat lagförslag.................................. 100

Fastighetsbildningssakkunnigas lagförslag.......................... 112

Lagrådets utlåtande.............................................. 121

Utdrag av statsrådsprotokollet den 20 februari 1953.................. 124

Stockholm 1953. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

52S337