Kungl. Maj:ts proposition nr 62 (Proposition 1948:62)

Kungl. Maj:ts proposition nr 62.

Nr 62.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ersättning
i vissa fall i anledning av olycksfall i arbete
eller yrkessjukdom m. in.; given Stockholms slott den
30 januari 1948.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, varom föredragande departementschefen under punkterna l:o—
8:o hemställt.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över social ärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 30 januari 1948.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, uppkomna frågor angående
ersättning i vissa falt i anledning av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom
m. m. samt anför.

I. Frågor om ersättningar i anledning av olycksfall i arbete.

Gällande lagbestämmelser.

Enligt lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete är som
regel varje arbetare försäkrad för skada till följd av olycksfall i arbetet (1§).
Med arbetare förstås i lagen — med vissa här betydelselösa undantag — en1—H7
48 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 saml. Nr 62.

Kungl. Maj:ts proposition nr 62.

var, som mot avlöning användes till arbete för annans räkning utan att i förhållande
till honom vara att anse såsom självständig företagare. För olycksfall
utgår enligt vissa regler ersättning för läkarvård m. m. ävensom, under
förutsättning att olycksfallet medfört sjukdom och att denna varat mer än
tre dagar, sjukpenning med belopp, som bestämmes i förhållande till den
arbetsförtjänst, som den skadade åtnjutit under — i princip -— ett år, räknat
tillbaka från olycksfallet. Om olycksfall efter upphörande av därav förorsakad
sjukdom medfört förlust eller nedsättning av arbetsförmågan under längre
eller kortare tid, utgår under denna tid livränta med belopp, som är
beroende på storleken av den skadades arbetsförtjänst och graden av nedsättningen
i hans arbetsförmåga. Livränta utgår emellertid icke, där ej arbetsförmågan
blivit nedsatt med minst en tiondel (6 §).

Enligt kungörelsen den 30 november 1917, nr 832, angående särskilda bestämmelser
i fråga om tillämpning av lagen om försäkring för olycksfall i
arbete den 17 juni 1916 å arbetare, som användas till arbete för statens räkning,
skulle, därest staten vore att anse såsom arbetsgivare enligt nämnda lag,
av statsverket utgivas ersättning i enlighet med bestämmelserna i lagen. Sådan
ersättning skulle utgå av förslagsanslaget till bestridande av statsverket
åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall
i arbete. Ändring härutinnan har icke skett genom den i ämnet nu gällande
kungörelsen (SFS 678/1942).

l:o.

Fråga om ersättning till Erik Engvall.

Ersättningsfrågans tidigare behandling.

Vid bergsprängningsarbete för telegrafverkets räkning den 13 juli 1932
träffades grovarbetaren Erik Engvall — vid olyckstillfället anställd hos en
privat grundläggarfirma — av en stålflisa från en slägga. Flisan inträngde i
högra ögat. Anmälan om olycksfallet inkom till riksförsäkringsanstalten den
29 augusti 1932. Enligt beslut av anstalten skulle telegrafverket anses såsom
Engvalls arbetsgivare vid olyckstillfället. Engvall erhöll sjukpenning från
anstalten för den tid, då han var sjukskriven. Av ett den 2 september 1932
utfärdat läkarintyg framgick, att Engvall — sedan stålflisan extraherats med
magnet — vore återställd utan kvarvarande men.

Den 9 mars 1946 uppgav Engvall vid besök hos riksförsäkringsanstalten,
att han i det skadade ögat fått en åkomma, som väsentligt nedsatte hans synförmåga
och som han ansåg kunna sättas i samband med olycksfallet 1932.
Då mer än tio år förflutit, innan förnyat ersättningsanspråk framställts, fann
sig anstalten jämlikt preskriptionsförordningen icke kunna upptaga ersättningsfrågan
till förnyad prövning.

Föreliggande framställning.

I en till Kungl. Maj:t den 17 maj 1947 inkommen skrivelse har Engvall
hemställt, att han från tidigast möjliga tidpunkt måtte tillerkännas den ersättning,
som skulle ha utgått, därest preskription icke mellankommit.

Kungl. Maj:ts proposition nr 62.

Engvall anför, att han år 1944 förmärkt, att synen å högra ögat avsevärt
försämrats, samt att han i anledning härav ånyo sökt läkare. Trots fortsatt
läkarvård vore han nu praktiskt taget blind å ögat. Han åberopar ett den 22
april 1947 utfärdat intyg, vari uttalats, att Engvall lede av höjt tryck i höger
öga, medförande försämrad syn, ävensom att all sannolikhet talade för att
orsaken till tryckhöjningen vore att söka i den skada, som förorsakats av
olycksfallet år 1932.

Utlåtanden över framställningen jämte ytterligare
utredning i ärendet.

Över framställningen ha utlåtanden avgivits av riksförsäkringsanstalten och
försäkringsrådet.

Riksförsäkringsanstalten har i ärendet inhämtat yttranden av professor
S. Larsson, Lund, och av leg. läkaren G. Aurell, Stockholm. Larsson uttalade
för sin del, att det ej förelåge ringaste tvekan om att olyckshändelsen år 1932
föranlett de senare uppträdande förändringarna i Engvalls högra öga. Aurell,
som hänvisade till en den 15 oktober 1945 gjord undersökning, betecknade den
inträffade synfältsinskränkningen såsom väsentlig.

Anstalten tillstyrker, att åtgärder vidtagas för beredande av ersättning åt
Engvall enligt grunderna i olycksfallsförsäkringslagen fr. o. m. den 17 maj
1947 eller den dag, då Engvalls framställning om ytterligare ersättning inkom
till Kungl. Maj:t. Därest preskription ej förelegat, skulle Engvall — anför
anstalten — enligt olycksfallsförsäkringslagen ha tillerkänts livränta under
sin återstående livstid med 400 kronor för år. Invaliditetsgraden skulle därvid,
enär synfältsinskränkningen vore att anse såsom väsentlig, ha beräknats
till 20 % och den årliga arbetsförtjänsten till det vid tiden för olycksfallet
fastställda maximibeloppet 3 000 kronor.

Försäkringsrådet biträder anstaltens i ärendet gjorda hemställan.

Beträffande Engvalls personliga och ekonomiska omständigheter har följande
inhämtats.

Engvall, som är född 1884, är ogift och har icke försörjningsplikt mot
annan person. Han är sedan år 1945 anställd såsom grovarbetare hos AB
Lidingö elektricitetsverk och hade under år 1947 av anställningen en inkomst
av 7 900 kronor. Han har icke någon förmögenhet. Efter fyllda 65 år erhåller
han från bolaget en pension av 300 kronor för år jämte dyrtidstillägg.

Departementschefen.

Av utredningen i ärendet framgår, att Engvall den 13 juli 1932 vid bergsprängningsarbete
träffades i högra ögat av en stålflisa från en slägga. Sedan
flisan avlägsnats ansågs Engvall återställd. Sedermera har såsom en följd
av olycksfallet synen försämrats och Engvalls arbetsförmåga torde nu kunna
anses nedsatt med 20 %. Riksförsäkringsanstalten har på grund av inträdd
preskription icke kunnat upptaga ersättningsfrågan till förnyad prövning.

I propositionen 1943: 23 anförde jag bl. a., att en på olycksfallsförsäkringslagen
grundad fordran enligt stadgad praxis är underkastad preskription men

Kungl. Maj:ts proposition nr 62.

att skäl stundom kunna föreligga att, trots att sådan fordran blivit preskriberad,
utgiva ersättning av statsmedel i anledning av olycksfallet. Vad sålunda
uttalats föranledde ingen erinran från riksdagens sida. Riksdagen har
också i flera fall och senast år 1947 (prop. nr 47 och 179; rd. skr. nr 105 och
179), efter framställning från Kungl. Maj:t, av billighetsskäl medgivit utbetalning
av ersättning till skadade personer, oaktat rätten till ersättning
preskriberats.

Även om av utredningen i ärendet framgår, att Engvalls ekonomiska ställning
icke kan betecknas såsom otillfredsställande, finner jag likväl — i likhet
med riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet — att i anledning av
den skada, som drabbat Engvall, åtgärder böra vidtagas för att bereda honom
ersättning av statsmedel såsom om preskription icke mellankommit. Ersättningen
synes böra utgå fr. o. m. den 9 mars 1946, vilken dag Engvall i anledning
av sitt försämrade tillstånd vänt sig till riksförsäkringsanstalten för att
få till stånd en omprövning av ersättningsfrågan.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen medgiva,

att i anledning av det Erik Engvall den 13 juli 1932 övergångna
olycksfallet må av det under femte huvudtiteln uppförda
förslagsanslaget till Statsverket åliggande, av andra medel ej utgående
ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m. m. för
tiden fr. o. m. den 9 mars 1946 utbetalas ersättning med belopp,
som, därest preskription icke mellankommit, skulle hava utgått
jämlikt lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i
arbete.

2:o.

Fråga om ersättning till Nils Hjalmar Gustaysson.

Ersättningsfrågans tidigare behandling.

I mars 1932 anmäldes till svenska lantbrukarnes olycksfallsförsäkringsbolag,
ömsesidigt, att järnarbetaren Nils Hjalmar Gustavsson, som var försäkrad
hos bolaget, ådragit sig skada å vänstra ögat (perforerande skada med
framfall av regnbågshinnan) till följd av olycksfall i arbete den 15 mars 1932.
Gustavsson uppbar livränta från bolaget t. o. m. den 26 maj 1934, efter vilken
dag hans arbetsförmåga av bolaget icke längre ansågs nedsatt med minst 10 %.
Därefter förekom viss skriftväxling i ärendet senast den 11 juni 1934.

I till bolaget den 4 april 1946 inkommen skrivelse anhöll Gustavsson, att
han måtte ånyo erhålla ersättning i anledning av skadan. Han åberopade ett
den 26 mars 1946 utfärdat läkarintyg, vari uttalades, att synförmågan å
Gustavssons vänstra öga endast medgåve förmåga att urskilja handrörelser
framför ögat samt att lokalisera ljus, ävensom att korrektion med glas icke
medförde någon förbättring. — Bolaget fann den 6 maj 1946, att då all vidare
rätt till ersättning vore preskriberad enligt preskriptionsförordningen, ärendet
icke kunde föranleda någon bolagets vidare åtgärd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 62.

Föreliggande framställning.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 9 september 1946 bär Gustavsson hemställt,
att han av statsmedel måtte erhålla ett mot livräntan svarande belopp.
Såsom förklaring till att han icke före preskriptionstidens utgång ånyo gjort
framställning om ersättning har han anfört, att anledning icke funnits därtill
förrän år 1946, då hans syn å det skadade ögat försämrades.

Vid skrivelsen är fogat ett den 10 augusti 1946 utfärdat läkarintyg, vari uttalats,
att synnedsättningen och förändringarna i Gustavssons vänstra öga vore
förorsakade av sviter efter ögonskadan av år 1932.

Utlåtanden över framställningen jämte ytterligare
utredning i ärendet.

Över framställningen ha utlåtanden avgivits av riksförsäkringsanstalten
och försäkringsrådet.

Riksförsäkringsanstalten anser det med hänsyn till omständigheterna skäligt,
att ersättning av statsmedel beredes Gustavsson enligt grunderna i
olycksfallsförsäkringslagen. Därest preskription icke förelegat och om det
ålegat anstalten att utgiva ersättning i ärendet, skulle anstalten jämlikt olycksfallsförsäkringslagen
ha tillerkänt Gustavsson livränta fr. o. m. den 4 april
1946 under hans återstående livstid efter en invaliditetsgrad av 20 %. Då
Gustavssons årliga arbetsförtjänst vid tiden för olycksfallet beräknats till
"l 250 kronor, skulle livräntan ha utgått med 166 kronor 67 öre för år räknat.

Försäkringsrådet, som instämmer i riksförsäkringsanstaltens utlåtande, har
inhämtat yttrande från sin medicinskt sakkunnige, docenten K. O. Granström,
vilken bl. a. anför följande.

Ur medicinsk synpunkt är fallet fullkomligt klart. Vid skadan uppkom en
grumling av linsen; mot förmodan progredierade denna först icke utan i
stället inträdde viss förbättring. Sedermera inträdde total starrförvandling
av linsen. Denna måste anses vara en följd av skadan.

Beträffande Gustavssons personliga och ekonomiska förhållanden har följande
inhämtats.

Gustavsson äi född år 1909, är gift och har i äktenskapet ett barn i åldern
12 år. Han är sedan två år tillbaka anställd vid AB Lindsjös mekaniska
verkstäder i Trelleborg med en arbetsinkomst av 80—100 kronor i veckan
samt äger en till 3 400 kronor taxerad fastighet, inteckningsbelånad till 1 500
kronor. Gustavssons till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade inkomst
uppgick för år 1947 till 3 800 kronor. Hustrun, som innehar anställning
som biträde i mjölkaffär, hade därjämte för år 1947 en taxerad inkomst
av 1 260 kronor.

Departementschefen.

Av utredningen i ärendet framgår, att Gustavsson den 15 mars 1932 drabbades
av en ögonskada, vilken, sedan synen å det skadade ögat efter viss tid
förbättrats, icke ansetts medföra nedsättning av arbetsförmågan i så hög
grad, att livränta kunnat tillerkännas honom efter den 26 maj 1934. Sedermera
inträdde såsom en följd av ögonskadan total starrförvandling av ögon -

o Kungl. Maj:ts proposition nr 62.

linsen. Detta medförde sådan synförsämring, att Gustavssons arbetsförmåga
numera torde kunna anses nedsatt med 20 %. En ersättningsframställning från
Gustavssons sida i anledning av det försämrade tillståndet har år 1946 avslagits
av vederbörande försäkringsbolag under hänvisning till att preskription
inträtt enligt allmänna preskriptionsregler.

I förevarande fall finner jag billighetsskäl tala för att den skadade i anledning
av det olycksfall, som drabbat honom, erhåller ersättning av statsmedel
såsom om preskription icke mellankommit. Ersättningen synes böra
utgå fr. o. m. den 4 april 1946 eller den dag, då Gustavssons ansökan om en
omprövning av ersättningsfrågan inkom till vederbörande försäkringsbolag.

... Unoder. åber0Pande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen medgiva,

att i anledning av det Nils Hjalmar Gustavsson den 15 mars
1932 övergångna olycksfallet må av det under femte huvudtiteln
uppförda förslagsanslaget till Statsverket åliggande, av andra
medel ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall i arbete
m. m. för tiden fr. o. m. den 4 april 1946 utbetalas ersättning
med belopp, som, därest preskription icke mellankommit,
skulle hava utgått jämlikt lagen den 17 juni 1916 om försäkring
för olycksfall i arbete.

3:o.

Fråga om ersättning till Yiktor Blomström.
Ersättningsfrågans tidigare behandling.

Under arbete den 26 juli 1919 snavade Viktor Blomström på en lie, varvid
han åsamkade sig ett skärsår i vänstra handen och underarmens nedre del.
Blomström företer efter olycksfallet stelhet i vänstra handens fingrar och är
kraftlös i handgreppet. Han var vid tiden för olycksfallet av Stockholms stads
barnavårdsnämnd utackorderad hos en lantbrukare på Adelsö. Den av barnavårdsnämnden
härför erlagda ersättningen avsåg icke att helt täcka kostnaden
för Blomströms vård och underhåll, utan skulle Blomström efter förmåga deltaga
i arbetet på gården. Han åtnjöt under tiden den 1 februari 1929—den
28 februari 1947 folkpension i anledning av skadan. Pensionen indrogs sistnämnda
dag, da Blomström enligt läkarutlåtanden icke längre kunde anses
såsom invalid i folkpensioneringslagens mening.

I en till riksförsäkringsanstalten den 14 maj 1947 inkommen skrivelse hemställde
Blomström om ersättning från anstalten med anledning av skadan.
Anstalten fann genom beslut den 6 juni 1947, att, då anmälan eller annat meddelande
angående olycksfallet icke inkommit förrän genom nämnda skrivelse,
Blomströms eventuella rätt till ersättning i anledning av olycksfallet jämlikt
preskriptionsförordningen vore förverkad och att ersättningsfrågan förty icke
kunde upptagas till prövning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 62.

Föreliggande framställning.

I en till Kungl. Maj:t den 1 juli 1947 inkommen skrivelse har Blomström
med bifogande av ett den 29 juni 1947 utfärdat invaliditetsintyg hemställt,
att han måtte tillerkännas ersättning av statsmedel i anledning av den skada,
som han ådragit sig genom olycksfallet år 1919.

Utlåtanden över framställningen jämte ytterligare
utredning i ärendet.

Över framställningen ha utlåtanden avgivits av riksförsäkringsanstalten och
försäkringsrådet.

Riksförsäkringsanstalten har funnit, att olycksfallet, såvitt av tillgängliga
uppgifter framgår, bör anses såsom olycksfall i arbete enligt olycksfallsförsäkringslagen.
Anstalten tillstyrker, att åtgärder vidtagas för att bereda Blomström
livränta i anledning av olycksfallet och fortsätter i huvudsak på följande
sätt.

Vad angår nedsättningen i Blomströms arbetsförmåga pa grund av olycksfallet
finner anstalten hans tillstånd såsom detta beskrives i det vid framställningen
fogade läkarintyget motsvara en definitiv invaliditetsgrad av 30 %.
Vid beräkningen av Blomströms årliga arbetsförtjänst vid tiden för olycksfallet
har anstalten tagit viss hänsyn till den medellön, 1 700 kronor, som av
anstalten år 1919 tillämpades i fråga om manliga arbetare i jordbruk inom
Stockholms län. Då Blomströms arbetsförmåga synes ha väsentligen understigit
en fullgod arbetares, torde hans arbetsförtjänst skäligen kunna beräknas
till 900 kronor. Därest preskription icke förelegat skulle anstalten ha
tillerkänt Blomström livränta efter en invaliditetsgrad av 30 % med 180 kronor
för år räknat. Dyrtidstillägg å livräntan skulle författningsenligt ha utgått
fr. o. m. år 1942. Livräntan bör utgå fr. o. m. den 29 juni 1947 då det
av Blomström till Kungl. Maj:t ingivna läkarintyget utfärdades.

Försäkringsrådet biträder riksförsäkringsanstaltens förslag, dock att livränta
enligt rådets mening bör utgå först fr. o. m. den 1 juli 1947, då Blomströms
ansökan inkom till Kungl. Maj:t.

Beträffande Blomströms personliga och ekonomiska förhållanden framgår
av handlingarna följande.

Blomström är född år 1902 och gift. Makarna, vilkas äktenskap är barnlöst,
bebo egen jordbruksfastighet, omfattande 1,6 har åker och 3,5 har hagmark.
Fastigheten är taxerad till 3 000 kronor. Makarna ha skulder å tillhopa
4 000 kronor, varav 3 500 kronor intecknats i fastigheten. Blomström är anställd
såsom postbud med en årslön av 945 kronor och makarnas gemensamma
årsinkomst har den 15 juni 1946 av pensionsnämnden uppskattats till 1 170
kronor.

Departementschefen.

Av utredningen i ärendet framgår att Blomström den 26 juli 1919 skadade
sig i vänstra handen under omständigheter, som medföra att skadan är att
anse såsom förorsakad av olycksfall i arbete. Blomströms arbetsförmåga torde
numera i anledning av olycksfallet vara nedsatt mod 30 %. Anmälan om
olycksfall eller annat meddelande därom avgavs icke till riksförsäkringsan -

° Kungl. Maj:ts proposition nr 62.

stalten forran den 14 maj 1947. Under hänvisning till gällande preskriptions re

xf-n .^ann SIg anstalten ickc kunna upptaga ersättningsfrågan till prövning
Billighetsskäl torde enligt min mening tala för att Blomström i anledninav
olycksfallet erhåller ersättning av statsmedel såsom om preskription icke
mellankommit. Ersättningen torde böra utgå fr. o. m. den 14 maj 1947, då
ansökan om ersättning inkom till riksförsäkringsanstalten.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen medgiva,

att i anledning av det Viktor Blomström den 26 juli 1919 övergångna
olycksfallet må av det under femte huvudtiteln uppförda
förslagsanslaget till Statsverket åliggande, av andra medel ej utgående
ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m. m. för
tiden fr. o. m. den 14 maj 1947 utbetalas ersättning med belopp
som, därest preskription icke mellankommit, skulle hava utgått
enligt lagen den 17 juni 1916 om olycksfall i arbete.

4:o.

Fråga om ersättning till Nils Martin Nilsson.

Ersättningsfrågans tidigare behandling.

Under vedhuggning för sin faders och annan persons räkning den 2 juli
1932 högg sig Nils Martin Nilsson i högra knäet, som blev svårt skadat.
Olycksfallet anmäldes ej i vederbörlig ordning på grund av arbetsgivarnas
bristande kännedom om olycksfallsförsäkringslagens bestämmelser. Sedan
Nilsson hos riksförsäkringsanstalten genom en den 3 februari 1947 till anstalten
inkommen skrivelse anhållit om ersättning i anledning av olycksfallet fann
sig anstalten, under hänvisning till allmänna preskriptionsregler, icke kunna
upptaga ersättningsfrågan till prövning.

Föreliggande framställning.

I en till Kungl. Maj:t den 21 april 1947 inkommen skrivelse har Nilsson i
anledning av den genom olycksfallet uppkomna skadan anhållit om bidrag
av statsmedel för studier och omskolning vid tekniska fackskolans i Sundsvall
maskintekniska avdelning.

Enligt ett framställningen bifogat läkarintyg den 24 februari 1947 kvarstod
vid sistnämnda tidpunkt såsom följder av skadan viss förkortning av högra
benet, betydande atrofi av benets lårmuskulatur samt fullständig stelhet i
högra knäet i sträckställning.

Utlåtanden över framställningen jämte ytterligare
utredning i ärendet.

Över framställningen ha utlåtanden avgivits av riksförsäkringsanstalten
och försäkringsrådet.

Riksförsäkringsanstalten anför i huvudsak följande.

Kungl. Ma):ts proposition nr 62.

Olycksfallet synes hava inträffat under sådana omständigheter, att olycksfall
i arbete i olycksfallsförsäkringslagens mening bör anses föreligga.

Därest preskription icke förelegat, skulle anstalten, om Nilsson varit försäkrad
i anstalten, jämlikt olycksfallsförsäkringslagen hava tillerkänt honom
en årlig livränta å 275 kronor att utgå för livstiden, varvid skadan skulle ansetts
hava medfört nedsättning av hans arbetsförmåga med 25 % och hans
årliga arbetsförtjänst i enlighet med vid tiden för olycksfallet gällande praxis
skulle ha beräknats till 1 650 kronor.

Med hänsyn till framställningens syfte erinrar anstalten att livränta, som
tillerkänts enligt olycksfallsförsäkringslagen, eller del därav jämlikt 6 § 2) b)
i lagen må, när synnerliga skäl därtill äro förhanden, genom beslut av försäkringsrådet
utbytas mot ett kapital för en gång till belopp motsvarande högst
livräntans eller livräntedelens kapitalvärde enligt gällande beräkningsgrunder.
Därest sådant utbyte medgåves i föreliggande fall av en årlig livränta å 275
kronor, som utgått fr. o. m. den 3 februari 1947, vilken dag meddelande om
olycksfallet först inkom till anstalten, och utbytet ägde rum senast under våren
1948, skulle livräntans kapitalvärde enligt för anstalten i förevarande avseende
gällande beräkningsgrunder hava utgjort omkring 5 800 kronor.

Försäkringsrådet har inhämtat uppgifter angående Nilssons personliga förhållanden.
Härom anföres i huvudsak följande.

Nilsson, som är född år 1919, har år 1945 ingått äktenskap. Äktenskapet är
barnlöst. Innan han för IV2 år sedan påbörjat studierna vid tekniska fackskolan
hade han upptagit studielån om 5 000 kronor. Därjämte har han å ett
bosättningslån oguldet 1 000 kronor. Under skolferierna 1947 hade han en
inkomst av 1 000 kronor. Hustrun har därjämte från sin arbetsanställning såsom
damfrisörska en inkomst av 50 kronor för vecka.

Försäkringsrådet tillstyrker, att Nilsson beviljas ersättning av statsmedel
jämlikt olycksfallsförsäkringslagens grunder och har ej något att erinra mot
riksförsäkringsanstaltens beräkning av denna ersättning. Däremot anser försäkringsrådet
till skillnad från anstalten, att ersättning bör utgå först fr. o. m.
den 21 april 1947 eller den dag, då Nilssons ansökan inkom till Kungl. Maj:t.

Departementschefen.

Av handlingarna i ärendet framgår, att Nilsson skadades i höger knä den 2
juli 1932 vid olycksfall i arbetet. Ersättning skulle, därest anmälan om olycksfallet
gjorts, ha tillerkänts honom enligt olycksfallsförsäkringslagen. Enär sådan
anmälan icke inkommit till riksförsäkringsanstalten inom tio år från olycksfallet,
har anstalten vid år 1947 gjord framställning funnit Nilssons rätt till
talan på ersättning preskriberad.

I likhet med försäkringsrådet finner jag, att Nilsson bör beviljas ersättning
av statsmedel enligt grunderna för olycksfallsförsäkringslagen. Denna ersättning,
synes böra utgå fr. o. m. den 3 februari 1947, då ansökan om ersättning
inkom till riksförsäkringsanstalten. Frågan om utbyte av livräntan eller del
därav mot ett engångsbelopp torde sedermera få prövas av försäkringsrådet i
vanlig ordning.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen medgiva,

Kungl. Maj:ts proposition nr 62.

att i anledning av det Nils Martin Nilsson den 2 juli 1932 övergångna
olycksfallet må av det under femte huvudtiteln uppförda
förslagsanslaget till Statsverket åliggande, av andra medel ej
utgående ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m. m.
fr. o. m. den 3 februari 1947 utbetalas ersättning med belopp, som,
därest preskription icke mellankommit, skulle hava utgått jämlikt
lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete.

5:o.

Fråga om ersättning till Erik Gustav Flodström.
Ersättningsfrågans tidigare behandling.

Brädgårdsarbetaren Erik Gustav Flodström vrickade högra knäet genom
olycksfall i arbete den 24 september 1926. Enligt läkarintyg den 27 november
1926, vari skadan angavs såsom luxation av mediala menisken, var Flodström
återställd utan kvarvarande men. Han uppbar av arbetsgivarnes ömsesidiga
olycksfallsförsäkringsbolag ersättning t. o. m. den 30 november 1927, efter
vilken dag olycksfallet av bolaget icke ansågs medföra nedsättning av arbetsförmågan
med minst 10 %.

Flodström gjorde den 20 juni 1929 framställning hos bolaget om ytterligare
ersättning under åberopande av ett läkarintyg, vari angavs bl. a., att
ökad sidovickning förelåg i högra knäleden, i det att underbenet vid sträckställning
kunde föras utåt 10 grader. Intyget föranledde icke ändring i bolagets
senast fattade beslut. Efter juli 1929 förekom intet i ärendet förrän år
1946.

Den 21 september 1946 inkom till nämnda försäkringsbolag anmälan, att
Flodström genom nytt olycksfall den 18 september 1946 ådragit sig en kontusion
av högra knäet med blodutgjutning i leden. Enligt läkarintyg den 23
oktober 1946 var Flodström återställd från detta olycksfall utan kvarvarande
men. Sjukpenning utgick t. o. m. sistnämnda dag. Den 30 november 1946 inkom
till bolaget en skrivelse från Flodström, vari han under åberopande av ett
den 20 november 1946 utfärdat läkarintyg gjorde anspråk på livränta m. m.
i anledning av olycksfallet år 1926. I det åberopade intyget angav läkaren, att
det redan vid den första undersökningen efter olycksfallet den 18 september
1946 förelåg slankled i det skadade knäet med en sidorörlighet av cirka 20
grader, »troligen enligt patientens uppgift efter skada 1926». Läkaren ansåg
Flodström vara i behov av ledad knähylsa.

Den 8 januari 1947 meddelade bolaget Flodström, att, då ifrågavarande
besvär från högra knäet måste anses förorsakade av olycksfallet år 1926 och
då anspråk på ersättning icke framställts inom 10 år efter senaste åtgärd i
detta ärende, talan på ytterligare ersättning för olycksfallet jämlikt preskriptions,
förordningen vore förlorad.

Intet av bolagets beslut i omförmälda ersättningsärenden har överklagats.

Eungl. Maj:ts proposition nr 62.

Föreliggande framställning.

I en till Kungl. Maj:t den 11 mars 1947 inkommen skrivelse har Flodström
gjort framställning om ersättning av statsmedel i anledning av skadan.

Utlåtanden över framställningen jämte ytterligare
utredning i ärendet.

Riksförsäkringsanstalten har inhämtat yttrande från sin biträdande läkare,
med. dr A. Karlén, som uttalat bl. a., att olycksfallet år 1946 kan hava förorsakat
försämring av det tillstånd, som förelåg efter det tidigare olycksfallet.
Anstalten framhåller, att Flodström enligt handlingarna i ärendet under tiden
den 1 januari — den 1 juni 1946 utfört byggnadsarbete och under tiden den
2 juni—den 1 augusti samma år planeringsarbete.

Med hänsyn till dessa omständigheter finner anstalten det synnerligen
tveksamt, huruvida Flodströms nuvarande tillstånd i sådan grad kan anses
förorsakat av olycksfallet år 1926, att, därest preskription icke inträtt, livränta
bort tillerkännas honom i anledning av detta olycksfall. Då därjämte i en
tidigare proposition till riksdagen (1943: 23) uttalats bl. a., att förutsättning
för utgivande av ersättning måste vara, att det icke föreligger någon tvekan
om att den yppade skadan förorsakats av det olycksfall, om vilket det är fråga,
finner sig anstalten icke kunna tillstyrka, att ersättning av statsmedel utgives
till Flodström i anledning av den genom olycksfallet den 24 september 1926
ådragna skadan.

Försäkringsrådet anför till en början i huvudsak följande.

Efter granskning av försäkringsbolagets handlingar anmodade rådet bolaget
att meddela beslut i fråga om ersättning till Flodström på grund av olycksfallet
år 1946, för tid efter den 23 oktober 1946, vilken dag sjukpenning upphörde
att utgå från bolaget. Bolaget föranstaltade om ny läkarundersökning
av den skadade. Med hänsyn till läkarundersökningens resultat fann bolaget,
att olycksfallet år 1946 efter den 23 oktober 1946 icke medfört nedsättning
av arbetsförmågan med minst en tiondel, varför livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen
icke kunde utgivas på grund av nämnda olycksfall. Sedan Flodström
överklagat beslutet fann försäkringsrådet genom utslag den 10 november
1947 ej skäl göra ändring i detta.

Beträffande frågan om sambandet mellan olycksfallet av år 1926 och den
ådagalagda skadan har försäkringsrådet medicinskt sakkunnige, med lic.
H. Nilsonne anfört följande.

Det förefaller övervägande sannolikt, att olycksfallet år 1926 är grundorsaken
till den nu föreliggande sidovacklingen, att denna vackling redan
under de första åren varit ganska betydande samt att den möjligen så småningom
ökat under funktionell påfrestning. Olycksfallet år 1946 torde enligt
min uppfattning ha varit av ingen eller ringa betydelse för nu föreliggande
invaliditet.

Försäkringsrådet fortsätter i huvudsak som följer.

Med stöd av Nilsonnes utlåtande finner rådet, att nodsättningen av Flodströms
arbetsförmåga på grund av olycksfallet år 1926 bör uppskattas till
15 %. Därest rätten till ersättning icke varit preskriberad, skulle således Flod -

Kungl. Maj:ts proposition nr 62.

ström för närvarande varit berättigad att åtnjuta livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen
efter nämnda invaliditetsgrad. Hans årliga arbetsförtjänst
synes härvid ha bort beräknas till 2 400 kronor, eller det högsta belopp, som
vid tiden för olycksfallet togs i beräkning vid utgivandet av ersättning för
olycksfall. Livräntans årliga belopp skulle sålunda hava uppgått till 240 kronor.
Därest Kungl. Maj:t skulle finna, att Flodström i anledning av olycksfallet
år 1926 bör beredas ersättning av statsmedel enligt samma grunder, som
skulle hava gällt, om preskription icke mellankommit, torde livränta böra utgå
Al ''°t m ^en ^ mars 19^7, då Flodströms framställning inkom till Kungl.

Av handlingarna i ärendet framgår beträffande Flodströms personliga och
ekonomiska förhållanden följande.

Flociström är född år 1894 och gift samt har i äktenskapet en son, född år
1932. Sedan han år 1929 slutat sin anställning såsom brädgårdsarbetare har
han haft ett flertal olika arbeten med nrycket varierande arbetsinkomst. Han
taxerades senast för 2 880 kronor till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.
Sonen är anställd såsom postbud.

Departementschefen.

Av handlingarna i ärendet framgår, att Flodström den 24 september 1926
skadade sig i höger knä genom olycksfall i arbete. Ersättning i anledning av
olycksfallet tillerkändes honom t. o. m. den 30 november 1927, efter vilken
dag olycksfallet icke ansags medföra nedsättning i hans arbetsförmåga med
minst 10 %. Den 18 september 1946 skadade sig Flodström ånyo i höger knä
genom olycksfall i arbete. Ersättning i anledning härav utgick t. o. m. den
23 oktober 1946. Efter denna dag kvarstående besvär från knäet ansågos av
vederbörande försäkringsbolag vara förorsakade av olycksfallet 1926. Då anspråk
på ersättning icke framställts inom tio år efter senaste åtgärd i detta
ärende, ha anspråk på ytterligare ersättning befunnits preskriberade.

Sambandet mellan olycksfallet år 1926 och de skadeverkningar, vilka uppträtt
eftei olycksfallet ar 1946, torde fa anses tillfyllest ådagalagt genom det
yttrande, som avgivits av försäkringsrådets medicinskt sakkunnige, samt bestyrkes
ytterligare därav att försäkringsrådet icke funnit skäl ändra försäkringsbolagets
på inträdd preskription grundade beslut.

Med hänsyn till de ådagalagda omständigheterna i ärendet finner jag billighetsskäl
tala för att Flodström tillerkännes en livränta av statsmedel i anledning
av de skadeverkningar, vilka på grund av det tidigare olycksfallet uppträtt
efter olycksfallet år 1946. Livräntan bör utgå fr. o. m. den 30 november
1946, vilken dag försäkringsbolaget mottagit Flodströms framställning om livränta
i anledning av Flodströms försämrade tillstånd.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen medgiva,

att i anledning av det Erik Gustav Flodström år 1926 övergångna
olycksfallet må av det under femte huvudtiteln uppförda
förslagsanslaget till Statsverket åliggande, av andra medel ej
utgående ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m. m. för

Kungl. Maj:ts proposition nr 62.

tiden fr. o. m. den 30 november 1946 utbetalas en årlig livränta
med belopp, som, därest preskription icke mellankommit, skulle
ha utgått jämlikt lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall
i arbete.

II. Frågor om ersättningar i anledning av yrkessjukdom.

Gällande lagbestämmelser.

Lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar utfärdades den 14 juni 1929
och trädde i kraft den 1 januari 1930. Enligt 1 § skall den, som jämlikt lagen
den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete är försäkrad för skada
till följd av sådant olycksfall, anses vara försäkrad jämväl för yrkessjukdom,
som uteslutande eller till övervägande del framkallats genom inverkan av vissa
i paragrafen uppräknade ämnen.

Genom lagändring den 12 september 1930 upptogs bland de uppräknade
ämnena stendamm, varigenom lagen erhöll tillämplighet å den genom stendamm
framkallade yrkessjukdomen silikos (stendammslunga). Lagändringen
trädde i kraft den 1 januari 1931, men jämlikt övergångsbestämmelserna skulle
den icke äga tillämpning i fråga om sådan av stendamm framkallad yrkessjukdom,
som yppats före nämnda dag, och ej heller beträffande dylik yrkessjukdom,
som yppats senare, därest arbetaren icke efter lagens ikraftträdande
varit sysselsatt med arbete i verksamhet, där arbetarna äro utsatta för inverkan
av den art, som framkallar sjukdomen. Såsom förutsättning för ersättningsrätt
för silikos gäller vidare enligt 3 § i lagen (enligt paragrafens lydelse
efter lagändring den 26 juni 1936), att arbetaren inom tio år före dagen för
sjukdomens yppande varit sysselsatt med arbete i verksamhet, där fara föreligger
för sjukdomen.

Vidare stadgades den 26 juni 1936 genom lagändring, som trädde i kraft
den 1 januari 1937, att såsom yrkessjukdom, omfattad av försäkringen, skulle
jämväl anses smittsam sjukdom, som omförmäles i 2 § epidemilagen den 19
juni 1919 (bl. a. paratyfus) eller varom förordnande utfärdats enligt 24 §
samma lag, därest arbetet bestode i yrkesmässigt meddelande eller utövande
av sjukvård eller barnmorskevård eller utgjordes av medicinsk undersökning
å laboratorium, som stode under allmän tillsyn (1 § 2 st. 7).

Av riksdagen lämnade bemyndigandon att utbetala
ersättningar enligt yrkossjukdomsförsäkringslagen.

1946 och 1947 års riksdagar ha på förslag av Kungl. Maj:t (prop. 1946: 83,
p. 3—6, och 1947: 47, p. 2 och 3) medgivit ersättning till sex av silikos drabbade
personer, vilka efter årsskiftet 1930—31 icke sysslat med arbete, där
fara förelegat för sjukdomen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 62.

6:o.

Fråga om ersättning till Erik August Östberg.
Ersättningsfrågans tidigare behandling.

Erik August Östberg var fr. o. m. den 27 juni 1927 t. o. m. den 30 juni 1930
anställd såsom gruvarbetare hos trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösund.
Den 23 december 1946 inkom till arbetsgivarnes ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag
anmälan och läkarintyg om silikos, som Östberg skulle ha ådragit
sig. I läkarintyget, som utfärdats den 7 december 1946, uppgavs bl. a. att
Östberg omkring år 1933 börjat bli andfådd, att andfåddheten därefter alltmer
tilltagit, att Östberg sökt flera läkare för sin andfåddhet samt att förekomsten
av silikos konstaterats först år 1944 genom röntgen. Östberg ansågs av läkaren
varaktigt arbetsoförmögen fr. o. m. undersökningstillfället. Av verkställd utredning
om Östbergs arbetsförhållanden fann försäkringsbolaget, att Östberg
icke efter den 30 juni 1930 varit sysselsatt med arbete i verksamhet, där fara
föreligger för silikos. Bolaget förklarade därför, att på grund av övergångsbestämmelserna
till 1930 års lagändring ersättning icke kunde utgå till Östberg.
Över beslutet ha besvär icke anförts.

Föreliggande framställning.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 8 december 1946 har Östberg hemställt om
ersättning enligt grunderna för yrkessjukdomsförsäkringslagen.

Ytterligare utredning i ärendet jämte utlåtanden
över framställningen.

Efter föranstaltande av riksförsäkringsanstalten har Östberg under tiden
den 24—26 april 1947 undersökts av överläkaren vid Söderby sjukhus docenten
T. Bruce, som yttrat i huvudsak följande.

Östberg gör ett åldrat intryck. Hos honom har påvisats en silikos stadium
ID med skrumpning i lungorna. Yrkessjukdomen har medfört en mycket betydande
nedsättning av lungornas funktion, och även om åldersförändringar
hos Östberg göra sig gällande, är dock silikosen som sådan förklaring till hans
mycket starkt nedsatta arbetsförmåga. Lungsjukdomen gör Östberg helt eller
i det närmaste helt oförmögen till kroppsarbete i egentlig mening, och han
kan framdeles icke tänkas orka med annat än på sin höjd mycket lindriga
sysslor och då endast under kortare pass.

Bruce har sedermera uttalat, att yrkessjukdomen redan vid tidpunkten för
yppandet finge anses ha varit invalidiserande i samma utsträckning som vid
undersökningen i april 1947.

Utlåtanden i ärendet ha avgivits av riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet.

Riksförsäkringsanstalten anför i huvudsak följande.

Vid närmare utredning i anledning av nu förevarande ansökan har bl. a.
framkommit, att Östberg under tiden 1906—mars 1922 samt den 27 juni 1927

den 30 juni 1930, frånsett ett par kortare avbrott, arbetat såsom ortdrivare,

Kungl. Maj.ts proposition nr 62.

lastare, gruvbyggare eller skivbrytare hos olika företag. Sistnämnda dag slutade
han sin dåvarande anställning på grund av ryggbesvär, som en tid gjorde
honom oförmögen till tungt arbete, och har därefter sysslat med jordbruksoch
skogsarbete. Anstalten har funnit, att Östberg vissa tider under åren
1906—1922 ävensom under tiden 27 juni 1927—30 juni 1930 varit sysselsatt
med arbete i verksamhet, där fara föreligger för silikos.

Det framgår vidare, att Östberg den 18 januari 1944 sökte läkare för
symtom vilka tolkades såsom luftrörskatarr, samt att han i april 1944 remitterades
till röntgenundersökning, varvid silikos konstaterades. Yrkessjukdomen
bör därför anses yppad den 18 januari 1944. Med hänsyn härtill skulle,
oavsett övergångsbestämmelserna till 1930 års lagändring, ersättning ändock
icke kunnat utgivas på grund av bestämmelsen i yrkessjukdomsförsäkringslagens
3 §.

Vid prövning av frågan om den ersättning, som i anledning av Östbergs
yrkessjukdom skolat utgivas, därest yrkessjukdoms försäkringslagen varit tilllämplig,
har anstalten funnit, att Östberg skulle varit berättigad till — förutom
ersättning för kostnader för erforderlig läkarvård m. m. — livränta med
ett årligt belopp av 960 kronor att t. v. utgå för tiden 19 januari 1944—18
april 1950, dock med avdrag för de dagar, under vilka Östberg undersökts å
Söderby sjukhus och för vilka han erhållit sjukpenning. Lungsjukdomen
skulle ha ansetts under nämnda tid medföra nedsättning av arbetsförmågan
med 80 %. Östbergs arbetsförtjänst under ett år, räknat tillbaka från dagen
för sjukdomens yppande, skulle ha beräknats till 1 800 kronor. Frågan om
ersättning efter den 18 april 1950 skulle ha prövats med hänsyn till Östbergs
dåvarande arbetsförmåga och av sjukdomen orsakade tillstånd.

I fråga om Östbergs familjeförhållanden och ekonomiska ställning anför
anstalten.

Östberg, som är född år 1886, är gift. Makarna ha icke några barn. Hustrun,
som är född år 1870, är sjuklig sedan ett tiotal år och orkar endast utföra
lättare hushållsgöromål. Östberg äger en jordbruksfastighet om 3 har åker
och 7 har skog, nu taxerad till 8 000 kronor och belånad för 4 600 kronor
(egnahemslån). Makarna ha ej erhållit fattigvård. Östberg åtnjuter icke folkpension;
hustrun uppbär ålderspension (endast grundpension). Pension eller
andra förmåner på grund av tidigare arbetsanställning åtnjutes icke av ‘Östberg.
Östberg har från sjukkassa uppburit hel sjukpenning med 3 kronor
för dag för tiden 13 januari 1944—11 januari 1946 i anledning av luftrörskatarr
och reumatism. Medel till sitt och hustruns uppehälle har han för närvarande
huvudsakligen av belopp, som influtit för under åren 1944 och 1945
försåld skog.

Riksförsäkringsanstalten finner sig med hänsyn till de föreliggande omständigheterna
kunna tillstyrka, att i anledning av Östbergs yrkessjukdom åtgärder
vidtagas för tillerkännande av ersättning av statsmedel jämlikt grunderna
för yrkessjukdomsförsäkringslagen. Ersättning synes anstalten böra
utgå fr. o. m. den 12 januari 1946 eller den dag, då sjukpenning från sjukkassan
upphörde att utgå.

Försälcringsrådet instämmer i det av riksförsäkringsanstalten avgivna utlåtandet.

Departementschefen.

Av handlingarna i ärendet framgår, att Östberg vissa tider under åren 1906

1922 samt under tiden den 27 juni 1927 —den 30 juni 1930 varit sysselsatt

Kungl. Maj:ts proposition nr 62.

i sådan verksamhet, där fara för silikos föreligger. Efter sistnämnda tidpunkt
har han sysslat med jordbruks- och skogsarbete. Den 18 januari 1944 sökte
han läkare för besvär från andningsorganen. Läkaren tolkade symtomen såsom
luftrörskatarr och Östberg erhöll, delvis i anledning därav, sjukpenning
från sjukkassa t. o. m. den 11 januari 1946. Vid röntgenundersökning i april
1944 konstaterades silikos. Enär Östberg icke efter 1931 års ingång varit sysselsatt
i arbete, där fara för silikos föreligger, har vederbörande försäkringsbolag
funnit sig icke kunna tillerkänna honom ersättning för sjukdomen.

I likhet med riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet finner jag, att
ersättning av statsmedel bör beredas Östberg såsom om yrkessjukdomsförsäkringslagen
varit tillämplig. Ersättningen bör utgå fr. o. m. den 12 januari
1946 eller den dag, då sjukpenning från sjukkassan upphörde att utgå.

Under hänvisning till det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen medgiva,

att i anledning av den yrkessjukdom, som Erik August Östberg
ådragit sig, må av det under femte huvudtiteln uppförda
förslagsanslaget till Statsverket åliggande, av andra medel ej utgående
ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m. m. för
tiden fr. o. m. den 12 januari 1946 utbetalas ersättning med belopp,
som skulle hava utgått, därest lagen den 14 juni 1929 om
försäkring för vissa yrkessjukdomar varit tillämplig å sjukdomsfallet.

7:o.

Fråga om ersättning til! änkan Frida Karlsson Lindberg.

Framställning om ersättning.

Änkan Aifnda (Frida) Ottelia Kartsson Lindberg, född Frisk, har — i eu
till riksförsäkringsanstalten inkommen, till Kungl. Maj:t ställd ansökan den
15 september 1947 — anhållit om ersättning av statsmedel i anledning av
hennes makes sjukdom och död.

Utredning i ärendet jämte utlåtande över

framställningen.

Utredning i ärendet har skett genom riksförsäkringsanstalten, som jämväl
avgivit utlåtande över framställningen.

Anstalten anför beträffande de till grund för framställningen liggande omständigheterna
i huvudsak följande.

Sökandens make, martinarbetaren Karl Vilhelm Karlsson Lindberg, var
åren 1899—1938 anställd hos Nydqvist & Holm AB i Trollhättan. Den 27
november 1934 inkom till anstalten anmälan om silikos, som Karlsson Lindberg
skulle ha ådragit sig. Det framgick, att Karlsson Lindberg från år 1906
till i mars 1934, då martingjuteriet nedlades, varit sysselsatt med finrensning
i detsamma, i vilket arbete fara förelegat för silikos. Enligt läkarutlåtande
i februari 1935 led Karlsson Lindberg av silikos i stadium I på
gränsen till stadium II men var ännu fullt arbetsför. Den första röntgenundersökningen
av Karlsson Lindbergs lungor företogs den 9 mars 1934,

Kungl. May.ts proposition nr 62.

vilken dag sjukdomen får anses yppad. Anstalten förklarade den 23 maj 1935,
att livränta icke kunnat tillerkännas Karlsson Lindberg, enär yrkessjukdomen
icke kunde anses medföra nedsättning av hans arbetsförmåga med minst en
tiondel. Försäkringsrådet fann den 6 september 1935 ej skäl göra ändring i
detta beslut.

Efter sistnämnda dag mottog anstalten inga upplysningar angående Karls1
son Lindbergs yrkessjukdom förrän den 14 juli 1947, då anstalten från Karlsson
Lindbergs hustru erhöll meddelande, att mannen avlidit den 3 juni 1947
och att yrkessjukdomen varit den direkta anledningen till hans död. Han
hade under praktiskt taget de senaste tio åren vårdats å Restads sjukhus för
sinnessjukdom. Änkan hemställde om ersättning enligt lag. Hen 8 augusti
1947 förklarade anstalten, att anstalten funnit ersättningsfrågan preskriberad
enligt allmänna regler. Över detta beslut ha besvär ej anförts.

På anstaltens begäran har överläkaren vid Söderby sjukhus, docenten
T. Bruce, tagit del av röntgenbilder, obduktionsprotokoll och övriga handlingar
i ärendet och därefter yttrat bl. a. följande.

Den utförda obduktionen får anses ha ådagalagt, att en avancerad silikos
förelåg. Mot livets slut tillstötte varig bronkit. »Stendamm» får i detta fall
tillmätas sådan betydelse, att dödsersättning är befogad.

Beträffande änkan Karlsson Lindbergs familjeförhållanden och ekonomiska
omständigheter uppgiver riksförsäkringsanstalten följande.

Sökanden, som är född 1880, har i äktenskapet med den avlidne fem vuxna
barn, varav det yngsta, en son, är bosatt hos modern. Hon besväras av reumatism
men är i stånd att sköta i hemmet förekommande göromål. Något förvärvsarbete
utom hemmet har hon icke. Den hemmavarande sonen lämnar ett
mindre bidrag till det gemensamma hushållet; de andra barnen bidraga icke
till moderns försörjning. Det oskiftade dödsboet efter mannen äger en
mindre fastighet, där sökanden bor, taxerad till 4 500 kronor samt ett banktillgodohavande
å 750 kronor. Sökanden åtnjuter ej pension eller understöd
i anledning av mannens tidigare arbetsanställning. Hon uppbär icke bidrag
från fattigvården. Enligt uppgift från pensionsstyrelsen har änkan Karlsson
Lindberg ansökt om invalidpension. Denna ansökan har ännu ej slutbehandlats.

För egen del anför riksförsäkringsanstalten följande.

Därest ersättningsrätten icke varit preskriberad, skulle anstalten ha utgivit
begravningshjälp med 240 kronor, motsvarande en tiondel av Karlsson
Lindbergs årliga arbetsförtjänst, beräknad till 2 400 kronor, ävensom till
änkan livränta å ett årligt belopp av 600 kronor, motsvarande en fjärdedel av
den årliga arbetsförtjänsten, vilken livränta skulle ha utgått fr. o. m. dagen
efter dödsfallet och så länge änkan levat ogift. Å livräntan skulle författningsenligt
ha utgått dyrtidstillägg med 20 % under åren 1947 och 1948. Sjukpenning
eller livränta för någon del av tiden närmast före dödsfallet skulle
icke ha utgått, enär Karlsson Lindberg då sedan lång tid var arbetsoförmögen
på grund av sinnessjukdomen.

Anstalten tillstyrker, att änkan Karlsson Lindberg i anledning av mannens
död erhåller ersättning jämlikt grunderna för yrkessjukdom sförsäkrings lagen.
Anstalten vill i detta sammanhang framhålla, att mannens av sinnessjukdomen
orsakade oförmåga att handhava sina angelägenheter synes vara en
väsentlig orsak till att preskription ågått ersättningsanspråken gentemot
anstalten.

2—U7 4» Hihang till riksdagens protokoll 1948. / sand. Nr 62.

Kungl. Maj:ts -proposition nr 62.

Departementschefen.

Av utredningen i ärendet framgår, att Karlsson Lindberg från år 1906 till
i mars 1934 varit sysselsatt i arbete, där fara för silikos förelegat. Silikos
yppades den 9 mars 1934. Livränta kunde icke tillerkännas Karlsson Lindberg,
enär yrkessjukdomen icke ansågs medföra nedsättning i hans arbetsförmåga
med minst en tiondel. Karlsson Lindberg avled år 1947 med silikos såsom
huvudsaklig dödsorsak. Framställning från änkan om livränta efter mannen
har avslagits under hänvisning till gällande preskriptionsregler.

I likhet med riksförsäkringsanstalten finner jag, att ersättning av statsmedel
bör beredas änkan Karlsson Lindberg såsom om preskription icke mellankommit.
Ersättningen bör utgå fr. o. m. dagen efter dödsfallet, dvs. fr. o. m.
den 4 juni 1947.

Under hänvisning till det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen medgiva,

att i anledning av den yrkessjukdom, som Karl Yilhelm Karlsson
Lindberg ådragit sig, må av det under femte huvudtiteln
uppförda förslagsanslaget till Statsverket åliggande, av andra
medel ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall i arbete
m. m. för tiden fr. o. m. den 4 juni 1947 utbetalas ersättning
med belopp, som, därest preskription icke mellankommit,
skulle hava utgått jämlikt lagen den 14 juni 1929 om försäkring
för vissa yrkessjukdomar.

8:o.

Fråga om ersättning till Klas Gottfrid Westfeldt.

Ersättningsfrågans tidigare behandling.

Enligt till riksförsäkringsanstalten inkomna anmälningshandlingar sjukskrevs
snickaren Klas Gottfrid Westfeldt, som från början av maj till den 31
augusti 1945 för byggnadsstyrelsens räkning utförde byggnadsarbete vid ombyggnaden
av statens bakteriologiska laboratorium, sistnämnda dag på grund
av paratyfus. I ett handlingarna bifogat läkarintyg uttalades, att sjukdomen
kunde antagas medföra fullständig arbetsoförmåga under minst 6—8 veckor.

Riksförsäkringsanstalten meddelade i beslut den 20 november 1945, att,
enär ifrågavarande sjukdom icke ådragits under sådant arbete, som avses i
yrkessjukdomsförsäkringslagen, ersättning på grund av sjukdomen icke kunde
tillerkännas Westfeldt enligt lagen.

Föreliggande framställning.

I skrivelse den 3 oktober 1946 har svenska byggnadsträarbetareförbundet
hemställt, att Westfeldt måtte erhålla dels ersättning såsom om yrkessjukdomsförsäkringslagen
varit tillämplig å sjukdomsfallet och dels ersättning
för de kostnader i övrigt, som Westfeldt åsamkats på grund av sjukdomen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 62.

Ytterligare utredning i ärendet jämte utlåtanden
över framställningen.

Utav utredning, som i ärendet införskaffats av riksförsäkringsanstalten,
framgår, att Westfeldt i anledning av sjukdomen samt av densamma förorsakad
försämring av en förut befintlig sjukdom, spondylarthrit, varit oförmögen
till arbete under tiden den 31 augusti 1945—den 11 januari 1946 samt
att han erhållit vård för berörda sjukdomar å S:t Görans sjukhus under tiden
den 6—9 september 1945 samt å Karolinska sjukhuset under tiden den 12—24
november 1945.

Föreståndaren för statens bakteriologiska laboratorium, professorn G. Olin,
har i skrivelse till byggnadsstyrelsen den 7 december 1945 anfört bl. a.
följande.

Det synes sannolikt, att sjukdomen ådragits under arbetet vid laboratoriet.
Några paratyfusfall ha nämligen icke uppträtt i Westfeldts personliga
omgivning, och besök inom någon epidemiort har han icke gjort före insjuknandet.
Tyvärr måste emellertid möjligheter för en infektion å laboratoriet
sägas ha förelegat. På grund av ombyggnadsarbetena blev det nämligen
nödvändigt att provisoriskt förlägga en del av verksamheten till mindre
gynnsamma utrymmen. Bl. a. var reningen av agar förlagd till en övertäckt
gång. Detta utrymme, där infektiöst material innehållande även paratyfusbakterier
måste bearbetas, kunde svårligen skyddas från flugor, trots en intensiv
DDTJbehandling. Det är sålunda väl tänkbart, att flugor infekterats
därstädes och kunnat föra smittämne till livsmedel etc., avsedda för byggnadsarbetarna.
Westfeldt hade också sitt arbete förlagt till grannskapet av
nämnda utrymme.

Medicinalstyrelsen har i skrivelse till byggnadsstyrelsen åberopat Olins
yttrande och tillstyrkt, att Westfeldt i särskild ordning tillerkännes vederbörlig
ersättning.

Över framställningen ha utlåtanden avgivits av riksförsäkringsanstalten,
försäkringsrådet och byggnadsstyrelsen.

Riksförsäkringsanstalten anför bl. a. följande.

Därest yrkessjukdomsförsäkringslagen varit tillämplig å Westfeldt, skulle
anstalten ha tillerkänt honom sjukpenning för tiden den 1 september 1945—
den 11 januari 1946 med tillhopa 873 kronor 71 öre, varvid under tid för sjukhusvistelsen
vederbörligt avdrag gjorts för vårdkostnaderna samt Westfeldts
arbetsförtjänst beräknats till 3 900 kronor. Därjämte skulle anstalten ha utgivit
ersättning för sjukhusvård, annan behandling samt läkarintyg.

Westfeldt har från sjukkassa uppburit sjukpenning under tiden den 4
september—den 17 december 1945 med tillhopa 420 kronor, varjämte sjukkassan
utgivit ersättning för sjukhusvård samt annan erforderlig behandling
in. m.

För den händelse ersättning skulle beredas Westfeldt enligt grunderna i
yrkessjukdomsförsäkringslagen, torde böra föreskrivas, att avdrag från sådan
ersättning skall göras för den ersättning, han uppburit från sjukkassan.

Försäkringsrådet tillstyrker, med hänsyn till att ifrågavarande sjukdom får
anses ådragen under arbete för statens räkning, att ersättning beredes Westfeldt
enligt grunderna i yrkessjukdomsförsäkringslagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 62.

Byggnadsstyrelsen har beräknat den arbetsinkomst, som Westfeldt förlorat
i anledning av sjukdomsfallet, till 2 034 kronor 27 öre, avseende tiden
från insjuknandet t. o. m. den 7 november 1945, då snickeriarbetena vid laboratoriet
slutförts. Styrelsen vill icke motsätta sig, att Westfeldt beredes ersättning
med nämnda belopp.

Beträffande Westfeldts personliga omständigheter inhämtas av handlingarna
att Westfeldt, som är ogift, är född år 1910, samt att han under ett år,
räknat tillbaka från dagen för sjukdomens yppande, åtnjutit en inkomst av
9 035 kronor.

Departementschefen.

Utredningen i ärendet utvisar, att Westfeldt under deltagande i ombyggnadsarbeten
vid statens bakteriologiska laboratorium insjuknat i paratyfus.
I anledning av denna sjukdom samt av densamma förorsakad försämring av
tidigare befintlig sjukdom har Westfeldt varit sjukskriven under tiden den
31 augusti 194o—den 11 januari 1946. Sannolikheten talar för att smittämne
överförts till Westfeldt under arbetet vid laboratoriet. Riksiorsäkringsanstalten
har funnit sig icke kunna tillerkänna Westfeldt ersättning
i anledning av sjukdomen, enär denna icke ådragits under sådant arbete,
som avses i 1 § 2 stycket 7) yrkessjukdomsförsäkringslagen.

I likhet med försäkringsrådet finner jag rimligt, att Westfeldt av statsmedel
erhåller ersättning i anledning av sjukdomsfallet. Ersättningsbeloppet
bör bestämmas på sätt, som skulle ha skett, därest yrkessjukdomsförsäkringslagen
i förevarande fall varit tillämplig. Avdrag bör ske för vad Westfeldt i
anledning av sjukdomen uppburit från sjukkassa.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen medgiva,

att i anledning av den sjukdom, som Klas Gottfrid Westfeldt
ådragit sig, må av det under femte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget
till Statsverket åliggande, av andra medel ej utgående
ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m. m. utbetalas
ersättning med belopp, som skulle hava utgått, därest
lagen den 14 juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar
varit tillämplig å sjukdomsfallet.

Med bifall till vad föredragande statsrådet sålunda
under punkterna l:o—8:o, med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter, hemställt förordnar Hans Maj:t
Konungen, att proposition av den lydelse, bilaga till detta
protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Sven Sigurdson.

Stockholm 1948. K. L. Beckmans Boktryckeri.