Kungl. Maj:ts proposition nr 62.
1
Nr 62.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående godkännande av
mellan Sverige samt Norge, Danmark och Finland undertecknade
konventioner angående fredligt avgörande
av tvister; given Stockholms slott den 2 februari 1926.
Under åberopande av bifogade utdrag av statsrådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden
för denna dag samt med överlämnande av texterna till de
konventioner angående fredligt avgörande av tvister, vilka under förbehåll om
riksdagens godkännande undertecknats den 25 november 1925 i Oslo med Norge,
den 14 januari 1926 i Stockholm med Danmark och den 29 januari 1926 i
Helsingfors med Finland, vill Kungl. Maj:t härmed äska riksdagens godkännande
av nämnda konventioner jämte tillhörande protokoll.
GUSTAF.
Osten Undén.
Utdrag av protokollet över utrikesdepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 2 februari 1926.
N ärvarande:
Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Schlyter, Larsson, Wigforss, Levinson.
Ministern för utrikes ärendena anför:
I enlighet med av Kungl. Maj:t givna bemyndiganden hava konventioner
angående fredligt avgörande av tvister undertecknats den 25 november 1925
i Oslo med Norge, den 14 januari 1926 i Stockholm med Danmark och den
29 samma månad i Helsingfors med Finland. De äro samtliga avslutade under
förbehåll om ratifikation, från svensk sida med angivande av att därvid
förutsattes riksdagens samtycke.
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 sand. 51 käft. (Nr 62.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 62.
Då frågan om undertecknandet av nu angivna konvention med Norge den
24- november 1925 var föremål för Kungl. Maj:ts prövning, anförde jag bland
annat följande:
»Genom den mellan Sverige och Norge den 27 juni 1924 avslutade konventionen
angående tvisters hänskjutande till en fast undersöknings- och förlikningsnämnd
hava enhetliga regler givits angående förlikningsförfarande i tvister,
som kunna uppkomma de båda länderna emellan.
Någon motsvarande enhetlig reglering av skiljedomsförfarandet mellan Sverige
och Norge finnes för närvarande icke. Härvid gällande regler återfinnas
i skilda överenskommelser. I sådant avseende vill jag erinra om att jämlikt
konventionen den 26 oktober 1905 tvister, som icke beröra respektive länders
oavhängighet, integritet eller vitala intressen, skola hänskjutas till den genom
konventionen den 29 juli 1899 upprättade permanenta skiljedomstolen i Haag.
Vidare hava emellertid de båda länderna genom under år 1921 avgivna, tillsvidare
för fem år gällande förklaringar enligt art. 36, andra stycket, av stadgan
för den fasta mellanfolkliga domstolen, när det gäller tvister av i artikeln
angivna kategorier av rättslig natur, åtagit sig längre gående förpliktelser än
de, som gälla enligt 1905 års skiljedomskonvention. Slutligen har i enlighet
med av Kungl. Maj:t den 23 oktober 1925 lämnat bemyndigande genom noteväxling
samma dag dels fastslagits, att, då någon uppsägning ej mellankommit,
1905 års skiljedomskonvention skall efter utgången av löpande tioårsperiod
förbliva gällande under ytterligare tio år, dels också förklarats, att därvid skall
iakttagas, att tvister tillhörande nyss nämnda kategorier skola hänskjutas till
den fasta domstolen och icke till det i konventionen avsedda skiljedomsförfarandet.
I de utväxlade noterna framhålles emellertid samtidigt, att man å
såväl svensk som norsk sida vore beredd att omedelbart upptaga förhandlingar
om avslutande av en ny allmän skiljedomskonvention mellan de båda länderna.»
Vid föredragning inför Kungl. Maj:t den 18 december 1925 och den 7 januari
1926 av frågorna om undertecknande av skiljedomskonventioner med Danmark
och Finland har framhållits, att de skäl, som talat för ett utbyggande av''
skiljedomsinstitutet i förhållande till Norge, också måste anses gälla beträffande
Danmark och Finland. I fråga om skiljedomsavtalet med Danmark
vore särskilt att märka, att den mellan Sverige och Danmark bestående skiljedomskonventionen
av äldre typ, avslutad den 17 juli 1908, gällde såväl i förhållande
till Danmark som till Island, men att med hänsyn till Islands nuvarande
statsrättsliga ställning den föreslagna nya konventionen, som vore avsedd
att träda i stället för 1908 års skiljedomskonvention, icke vore tillämplig för
Islands del. I anslutning härtill framhölls att, då Island i varje fall icke f. n.
ansett tiden inne att ingå sådana förlikningsavtal av den nordiska avtalstypen,
vilka bilda grundvalen för skiljedomsavtal av nu förevarande art, det icke vore
avsett, att den nya skiljedomskonventionen skulle äga tillämpning i fråga om
Island, och att i anledning härav åt konventionen med Danmark givits en avfattning,
varav framginge, att i förhållandet mellan Sverige och Island 1908
års konvention förbleve gällande.
Jag anhåller nu att få lämna en översikt av de viktigare bestämmelserna i de
Kungl. Maj:t$ proposition nr 62.
o
förevarande konventionerna. Dessa äro med varandra i allt väsentligt överensstämmande.
De smärre skiljaktigheter, som förekomma, skall jag i den mån
de synas mig förtjäna särskilt beaktande i det följande omnämna.
De grundläggande föreskrifterna återfinnas i de två inledande artiklarna,
vilka angiva omfattningen av det i konventionerna fastställda skiljedomsförfarandet.
Rättstvister vilka äro hänförliga till någon av de kategorier, som angivas
i art. 36, andra stycket, av stadgan för den fasta mellanfolkliga domstolen,
skola enligt art. 1 hänskjutas till nämnda domstol. Detta stadgande innebär
eu bekräftelse av ett redan föreliggande åtagande, med hänsyn till att såväl
Sverige som Norge, Danmark och Finland genom avgivande av sådan förklaring,
som avses i den s. k. fakultativa klausulen i art. 36, erkänt den fasta mellanfolkliga
domstolens behörighet i rättstvister. Det må emellertid framhållas,
att giltighetstiderna för de förklaringar av angiven art, som av de fyra länderna
avgåvos under åren 1920—1922, begränsats till en period av fem år. Visserligen
torde man få räkna med att dessa förklaringar för samtliga ländernas
vidkommande, äro avsedda att förnyas —- vad Danmark beträffar har så redan
skett i december 1925 för en tid av ytterligare tio år — men med hänsyn till
att de nu föreliggande konventionerna ingåtts för en så lång första period som
tjugo år, innefatta de däri givna bestämmelserna rörande rättstvisters lösande
ett längre gående åtagande i förhållandet mellan Sverige och de tre övriga
nordiska länderna än som skulle föreligga enbart genom anslutningen till den
nyss omnämnda fakultativa klausulen.
I det mellan Sverige och Finland undertecknade avtalet har givits uttryck åt
en regel, som även utan särskilt stadgande självfallet, skulle gälla, nämligen att
det står parterna fritt att, om de äro därom ense, innan en rättstvist hänskjutes
till den fasta, mellanfolkliga domstolen, underställa densamma förlikningsförfarande
enligt ovannämnda den 27 juni 1924 avslutade förlikningsavtal.
Beträffande tvister, i fråga om vilka enligt gällande överenskommelser särskilt
förfarande har föreskrivits, skola bestämmelserna i dessa överenskommelser
vara att iakttaga.
Alla andra tvister än de i art. 1 angivna skola, sedan de först varit föremål
för förlikningsförfarande i enlighet med bestämmelserna i 1924 års förlikningskonventioner
mellan de fyra nordiska länderna utan att därigenom hava
vunnit sin lösning, enligt art. 2 hänskjutas till ett i följande artiklar närmare
angivet skiljedomsförfarande, som innebär, att avgörandet tillkommer eu för
varje särskilt fall tillsatt skiljedomstol. Tvister av denna art skola avgöras
enligt grundsatserna för rätt och billighet.
I art. 2 avsedd särskild skiljedomstol skall, om annan överenskommelse ej
träffas mellan parterna, tillsättas i enlighet med bestämmelserna i avdelning
IV, kap. II av Haagkonventionen den 18 oktober 1907 för avgörande på fredlig
väg av internationella tvister. I huvuddrag angiva dessa bestämmelser, att
skiljedomarna skola väljas bland de personer, vilka finnas uppförda å förteckningen
över medlemmar av den permanenta skiljedomstolen i Haag. samt
att, om parterna ej kunna enas om den särskilda skiljedomstolens sammansätt
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 6%.
ning, vardera parten utser två skiljedomare och de av parterna sålunda utsedda
skiljedomarna gemensamt välja ordförande.
I fråga om själva skiljedomsförfarandet skola enligt art. 4 bestämmelserna
i avdelning IV, kap. III, av nämnda Haagkonvention lända till efterrättelse,
i den mån parterna ej annorlunda överenskomma. Enligt de åsyftade bestämmelserna
gäller att vid tvist skall upprättas ett särskilt skiljeavtal angivande
tvistens föremål m. m. Om sådant skiljeavtal ej undertecknats inom sex månader
efter det ena parten till den andra framfört yrkande om tvists hänskjutande
till skiljedom, skall skiljeavtal på yrkande av endera parten fastställas i
den ordning, som föreskrives i art. 53 och 54 av Haagkonventionen respektive,
enligt avtalet med Finland, av skiljedomstolen. De hänvisningar till Haagkonventionens
bestämmelser, som finnas intagna i konventionerna angående fredligt
avgörande av tvister, skola vara tillämpliga de fördragsslutande parterna
emellan även för det fall, att Haagkonventionen frånträtts av någondera parten.
Skiljedomstolen skall äga befogenhet att på endera partens yrkande angiva
de förberedande åtgärder, som må vara att vidtaga för skyddande av denna
parts rätt. Erforderliga anvisningar för skiljedomens verkställande skola intagas
i själva utslaget (artiklarna 5 och 6).
Art. 7 föreskriver att beträffande frågor, som enligt lagstiftningen i det
land, mot vilket yrkande framställes, skola avgöras av domstol, vederbörande
part icke kan påfordra, att skiljedomsförfarande kommer till användning förrän
genom sakens behandling vid domstol slutligt utslag avkunnats. Sakens hänskjutande
till dom eller skiljedom skall, sedan utslaget fallit, ske enligt traktaten
med Norge inom sex månader, enligt traktaterna med Danmark och Finland
inom ett år. Denna artikel återgiver, liksom den följande, i de av Sverige
avslutade förliknings- och skiljedomsavtalen gängse bestämmelser.
Parternas skyldigheter med hänsyn till skiljedomsförfarandet behandlas i
art. 9 vari stadgas, att de under tvists handläggning skola undvika varje åtgärd,
som kan motverka verkställandet av dom eller skiljedom, och efter tro
och heder ställa sig domen eller skiljedomen till efterrättelse.
Tvister angående tolkningen eller fullgörandet av dom eller skiljedom skola
enligt art. 10, då ej annorlunda bestämts, avgöras av den domstol, som avkunnat
utslaget.
Konventionerna skola gälla för en tid av tjugo år, räknat från dagen för ratifikationernas
utväxlande. Om de ej uppsagts senast två år före utgången av
angivna period, skola de med två års uppsägning fortfara att gälla för ytterligare
perioder av tjugo år.
I de vid avtalen fogade protokollen vid undertecknandet fastslås, att förlikningskonventionerna
av den 27 juni 1924 skola äga giltighet, så länge de ifrågavarande
konventionerna angående fredligt avgörande av tvister förbliva gällande.
Slutligen må framhållas att, ehuru uttrycklig bestämmelse därom ej upptagits
i texterna, avtalen givetvis äro tillämpliga jämväl i fråga om konflikter,
som hava sitt upphov i omständigheter, tillkomna före avtalens avslutande.
Kungl. Maj ds proposition nr 62.
o
De konventioner, för vilkas innehåll jag nu redogjort, innefatta, såsom av
den lämnade översikten framgår, en fullständig och förbehållslös reglering av
alla tvister i förhållandet mellan Sverige samt de tre närliggande nordiska länderna.
Räckvidden av de sålunda träffade bestämmelserna framstår tydligt vid en
återblick på de senare årens utveckling å skiljedomsavtalens område.
De skiljedomsavtal, vilka kommo till stånd i anslutning till Haagkonventionerna
av år 1899 och 1907, innehöllo i regel det förbehållet, att skiljedom ej
skulle tillämpas om invändning framställdes att tvist berörde fördragsslutande
parts oavhängighet, integritet eller vitala intressen. Då det dessutom i allmänhet
tillkom part att själv avgöra, huruvida i det särskilda fallet en tvist
hade dylik karaktär, kunde alltså praktiskt taget endera parten ensidigt undandraga
sig ett från dess sida ej önskat skiljedomsförfarande. Det är uppenbart,
att ett så starkt hävdande av den egna statens suveränitet måste göra
den reella betydelsen av dessa äldre avtal tvivelaktig, och detta särskilt i konflikter
av mera allvarlig art. I skiljedomsavtalen med Norge av 1905 och med
Danmark av 1908 har emellertid stadgats, att vederbörande part visserligen
äger själv avgöra, huruvida tvist berör landets oavhängighet eller integritet,
men att skiljedomstolen bedömer en invändning att tvisten berör ena partens
vitala intressen.
Med upprättandet av den fasta mellanfolkliga domstolen skapades en fast
rättslig instans för avgörande av tvister stater emellan, och genom bestämmelserna
i art. 36 i stadgan för nämnda domstol underlättades utbredningen av
principen om obligatoriskt skiljedomsförfarande i rättstvister. Härmed erhöll
skiljedomsidén ökad praktisk betydelse. I ett stort antal under de senare åren
tillkomna avtal om förliknings- och skiljedomsförfarande har i överensstämmelse
härmed den fasta mellanfolkliga domstolens behörighet i rättstvister uttryckligen
fastslagits, och detta även i avtal ingångna av stater, vilka ännu ej
definitivt anslutit sig till den ifrågavarande s. k. fakultativa klausulen i art.
36 av domstolsstadgan.
I fråga om förfarande i intressetvister kan något fullt enhetligt system ännu
ej sägas föreligga, vilket delvis förklaras av att uppfattningen om den principiella
skillnaden mellan förfarandet i tvister av rättslig art och i intressetvister
först på senare tid vunnit allmännare anslutning. Även i nyare, vittgående avtal
förekommer emellertid att rätts- och intressetvister behandlas likartat. Den
mellan Schweiz och Italien i september 1924 avslutade förliknings- och skiljedomstraktaten
föreskriver sålunda undantagslöst obligatoriskt förfarande inför
den fasta mellanfolkliga domstolen i såväl rättsliga tvister som i intressetvister.
Gränsen mellan dessa båda slag av tvister markeras här, då instansen
är densamma, av bestämmelsen att tvister av icke-juridisk beskaffenhet skola
avgöras enligt billighet (ex aequo et bono). Däremot stadgas i den mellan
Schweiz ocli Polen i mars 1925 avslutade förliknings- och skiljedomstraktaten
att intressetvister skola hänskjutas till avgörande inför en i det särskilda fallet
konstituerad skiljedomstol, tillsatt i enlighet med bestämmelserna i 1907 års
Haagkonvention. Enligt denna traktat kommer emellertid skiljedomsförfaran
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 62.
det ej till användning i fråga om tvister, som enligt internationell rätt höra
under endera statens uteslutande behörighet, varigenom en betydande grupp av
intressetvister äro undandragna skiljedomsförfarande. Vid eventuell meningsskiljaktighet,
huruvida tvist kan anses höra under statens uteslutande behörighet,
skall avgörandet tillkomma den fasta mellanfolkliga domstolen. Ännu
en annan form för reglerandet av intressekonflikter har slutligen anlitats i
de i Locarno avtalade skiljedomsfördragen mellan Tyskland samt Belgien.
Frankrike, Polen och Tjeckoslovakien, vilka fördrag den 1 december 1925
undertecknats i London. I dessa fördrag stadgas, att intressetvister skola behandlas
av en permanent förlikningsnämnd för undersökning och medling.
Skulle de ej därigenom bringas till lösning, kunna de hänskjutas till Nationernas
förbunds råd i och för handläggning enligt art. 15 i förbundsakten.
Det i de föreliggande nordiska avtalen valda systemet har förut kommit till
användning i det mellan Frankrike och Schweiz den 6 april 1925 undertecknade
skiljedomsavtalet.
Frågan om intressetvisters hänskjutande till bindande avgörande genom skiljedom
har bl. a. gjorts till föremål för eu utredning i det betänkande, som
den 21 december 1918 avgavs av den av Kungl. Maj:t tillsatta kommittén bestående
av presidenten Marks von Wurtemberg, friherre Th. Adelswärd och
nuv. envoyén O. Ewerlöf med uppgift att under samarbete med motsvarande
kommittéer, som kunde bliva tillsatta i Norge och Danmark, fullfölja det förberedande
arbetet för tillvaratagandet av de neutrala staternas intressen vid
eller efter världskrigets slut m. m.
I betänkandet jdtras bl. a.:
»Icke alla mellanfolkliga tvister äro av beskaffenhet att kunna lösas på
grundvalen av rättsprinciper. Folkrätten har ännu ej nått den ståndpunkt, att
sådant vore möjligt. Yäl hava i senare tid, framför allt kanske tack vare de
bägge Haag-konferenserna, de folkrättsliga grundsatserna utvecklats och utformats
i beaktansvärd omfattning, och trots de i viss mån nedslående erfarenheter
världskriget lämnat i fråga om helgden av antagna principer på det
internationella området torde det kunna förväntas, att det mesta av vad som en
gång blivit vunnet åt det internationella rättslivet kommer att varaktigt därmed
införlivas, ävensom att den internationella rätten under en närmare framtid
kommer att ytterligare väsentligt utbyggas. Men den fullt genomförda reglering
av den materiella rätten, som äger rum inom kulturstaterna och som gör
det möjligt att inom varje stat framtvinga lösning på rättslig väg av tvister, som
ej annorlunda kunna biläggas, torde ej inom en överskådlig framtid vara att
påräkna på det internationella området och överhuvud knappast vara förenlig
med de suveränitetskrav, som de flesta stater kunna förväntas i det längsta vilja
upprätthålla.
Särskilt bör ihågkommas, att, medan varje inre rättsordning huvudsakligen
avser bevarande av bestående rättsförhållanden, en dylik konservativ princip
icke i samma grad låter sig upprätthållas på det mellanfolkliga området, där
omständigheternas makt oftare kräver förändring eller närmare reglering av
bestående förhållanden. Tvistefrågor, sådana som de särskilt under senaste
tid aktuella, om statsbildningar eller territorialförskjutningar, som påkallas av
nationella strömningar, om invandring av främmande folkelement, om företräde
till kolonisationsområden eller till annat herrelöst land, låta sig ej lösas på
Kungl. Maj:ts proposition nr 62.
grundvalen av erkända folkrättsnormer. Lösningen måste här ofta bero på
överväganden av mer eller mindre politisk art. Vad det gäller är ej att efter
någorlunda allmängiltiga grunder bedöma vad som är rätt, utan att med hänsyn
tagen till föreliggande omständigheter av skiftande art avväga motsatta intressen
och träffa ett avgörande, som från lämplighets- och billighetssynpunkt
-- stundom även från den allmänna politiska situationens synpunkt — kan
anses vara ägnat att bäst lösa tvisten. En dylik uppgift kräver av den eller de
skiljedomare, åt vilka avgörandet skall anförtros, en sällsynt stor auktoritet,
vidsynthet och frihet från ensidiga nationella hänsyn. Det kan knappast påräknas,
att, när det gäller att utse skiljedomare i frågor av denna art, önskvärd
enighet i fråga om personvalet skall kunna uppnås mellan de tvistande parterna,
i brist varav valet måste läggas i tredje mans hand eller ankomma på något
slags lottning. Även bortsett härifrån kan det näppeligen förutsättas, att
staterna mer allmänt skola vara benägna att i här avsedda intressetvister binda
sig vid ett tämligen oberäkneligt avgörande, helst som dessa tvister ofta nog
äro av den allra största betydelse för de tvistande. Betvivlas må ock, huruvida
det vore klokt att ens eftersträva dylika fullt förbehållslösa skiljedomsavtal
mellan en större krets av stater och därmed utsätta sig för den nära till hands
liggande risken av deras brytande, till betänkligt förfång för skiljedomsprincipen
i det hela.
De betänkligheter, som nu gjorts gällande mot undantagslösa skiljedomsavtal,
äga visserligen icke samma giltighet för alla stater. För de mindre, Nalkas
möjlighet att på politisk väg hävda sin ståndpunkt är starkt begränsad, och
särskilt för stater, vilka i likhet med de skandinaviska befinna sig i en situation,
som i det hela motsvarar deras önskningar, kan med skäl ifrågasättas, huruvida
icke, därest ett förbehållslöst avtal om tvisters avgörande på rättslig
väg står till buds, ett sådant erbjuder övervägande fördelar. Vad som enligt
den svenska kommitténs åsikt vore utsiktslöst och måhända även i övrigt mindre
välbetänkt, vore att eftersträva en allmän överenskommelse om rättsligt avgörande
av alla slags mellanfolkliga tvister.»
Redan 1918 års kommitté har alltså funnit, att inbördes förbehållslösa avtal
om tvisters avgörande på rättslig väg skulle för stater i de skandinaviska ländernas
ställning erbjuda övervägande fördelar. Den uppfattning som därmed
uttalas torde endast vinna bekräftelse genom den starka utveckling, som skiljedomsprincipen
under de senaste åren tagit.
De med Norge, Danmark och Finland förda förhandlingarna hava också
bekräftat, att förhållandet mellan Nordens länder nått en sådan stadga och
uppbäres av en så uppriktig samförståndsvilja, att förutsättningarna för avslutande
av förbehållslösa avtal om skiljedomsförfarande dessa länder emellan
föreligga. De nyligen undertecknade avtalen synas stå i bästa överensstämmelse
med de traditioner på folkrättens område, för vilka de nordiska staterna
sökt verka.
I anslutning till vad jag sålunda anfört får jag hemställa,
att Kungl. Maj :t måtte i proposition äska riksdagens godkännande
av ifrågavarande med Norge, Danmark och Finland
undertecknade konventioner angående fredligt avgörande av
tvister jämte de till konventionerna hörande protokollen vid
undertecknandet.
Kung!,. Maj:ts proposition nr 62.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall samt förordnar,
att proposition i ämnet av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar skall till riksdagen avlåtas.
Ur protokollet:
Carl Cederlöf.
Kungl. Maj:ts proposition nr 62.
9
Bilaga A.
Konvention mellan Sverige och
Norge angående fredligt avgörande
av tvister.
Hans Majestät Konungen av
Sverige och Hans Majestät Konungen
av Norge, vilka äro besjälade
av önskan att främja strävandena
till avgörande på fredlig
väg av mellanstatliga tvister,
hava i detta syfte överenskommit
att i anslutning till den konvention
angående upprättandet av en
fast undersöknings- och förlikningsnämnd,
som ingåtts mellan
de båda rikena den 27 juni 1924,
avsluta en konvention angående
fredligt avgörande av tvister och
hava till Sina fullmäktige för
avslutandet av en sådan konvention
utsett:
Hans Majestät Konungen av
Sverige:
Sin Envoyé extraordinaire och
Ministre plénipotentiaire i Oslo,
Torvald Magnusson Höjer, och
Hans Majestät Konungen av
Norge:
Sin stats- och utrikesminister
Johan Ludwig Mowinckel;
vilka, därtill vederbörligen bemyndigade,
överenskommit om
följande bestämmelser:
Artikel 1.
Uppstår mellan de fördragsslutande
parterna rättstvist, som
Konvensjon mellem Norge og
Sverige angående fredelig avgjörelse
av tvister.
Hans Majestet Norges Konge
og Hans Majestet Kongen av
Sverige, som er besjelet av önsket
om å fremme bestrebelsene for
avgjörelse av mellemfolkelige
tvister på fredelig måte, er i dette
öiemed blitt enige om, i ^slutning
til den konvensjon angående
oprettelsen av en fast undersökelses-
og forliksnevnd som blev inngått
mellem de to riker den 27.
juni 1924, å avslutte en konvensjon
angående fredelig avgjörelse
av tvister, og har som Sine befullmektigede
ved avsluttelsen av
en sådan konvensjon opnevnt:
Hans Majestet Norges Konge:
Hans Majestets stats- og utenriksminister
Johan Ludwig Mowinckel,
og
Hans Majestet Kongen av Sverige:
Hans
Majestets overordentlige
sendemann og befullmektigede
minister i Oslo Torvald Magnusson
Höjer,
hvilke, behörig befullmektigede,
er kommet overens om fölgende
bestemmelser:
Artikkel 1.
Opstår der mellem de Kontraherende
Parter rettstvist som kan
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 62.
är hänförlig till någon av de i
art. 36 mom. 2 av stadgan för
den fasta mellanfolkliga domstolen
angivna kategorier, och som
icke kunnat lösas på diplomatisk
väg, skall den hänskjutas till avgörande
inför nämnda domstol i
enlighet med bestämmelserna i
sagda stadga.
Tvister, för vilkas lösande de
fördragsslutande parterna genom
andra mellan dem gällande överenskommelser
förbundit sig att
anlita ett särskilt doms- eller
skiljedomsförfarande, skola behandlas
enligt bestämmelserna i
dessa överenskommelser.
Meningsskiljaktighet rörande
tolkningen av förevarande konvention
skall avgöras av den fasta
mellanfolkliga domstolen.
Artikel 2.
De fördragsslutande parterna
förplikta sig att till skiljedomsförfarande
jämlikt nedanstående
bestämmelser hänskjuta alla andra
än de i art. 1 omnämnda
tvister, dock först sedan de underkastats
det i konventionen den
27 juni 1924 angående upprättandet
av en fast undersöknings- och
förlikningsnämnd omhandlade undersöknings-
och förlikningsförfarande
utan att därigenom hava
vunnit sin lösning.
Parterna äro ense om att de
tvister, som avses i förevarande
artikel, skola avgöras efter grundsatserna
för rätt och billighet.
Artikel 3.
Därest parterna ej annorlunda
överenskomma, skall skiljedomstol
för behandling av tvist jämlikt
art. 2 i denna konvention
tillsättas i enlighet med bestäm
-
henföres til nogen av de slags
tvister som er omhandlet i art.
36, 2. ledd i vedtektene for den
Fäste Mellemfolkelige Domstol,
og som ikke har kunnet löses på
diplomatisk vei, skal den henskytes
til avgjörelse av den nevnte
domstol overensstemmende med
forskriftene i de nevnte vedtekter.
Tvister som de Kontraherende
Parter ved andre mellem dem
gjeldende overenskomster har forpliktet
sig til å löse ved en särskilt
doms- eller voldgiftsbeb ändlig,
skal behandles efter bestemmelsene
i disse overenskomster.
Meningsforskjell angående fortolkningen
av nmrvserende konvensjon
skal avgjöres av den
Fäste Mellemfolkelige Domstol.
Artikkel 2.
De Kontraherende Parter förplikter
sig til å henskyte til voldgiftsbehandling
overensstemmende
med de fölgende bestemmelser
alle andre enn de i artikkel 1
nevnte tvister, dog först efter åt
de har vsert underkastet den undersökelses-
og forliksbehandling som
er omhandlet i konvensjonen av
27. juni 1924 angående oprettelse
av en fast undersökelses- og forliksnevnd,
liten derigjennem å ha
opnådd lösning.
Partene er enige om åt de
tvister som omhandles i neervserende
artikkel, skal avgjöres efter
grundsetningene for rett og billighet.
Artikkel 3.
Hvis Partene ikke er kommet
overens om noget annet, skal en
voldgiftsrett til behandling av
tvist efter artikkel 2 i denne
konvensjon sammensettes over
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 62.
11
melserna iHaag-konventionen den
18 oktober 1907 för avgörandet
på fredlig väg av internationella
tvister, avdelning IV, kap. II.
Artikel 4.
I den mån parterna i fråga om
skiljedomsförfarandet ej annorlunda
överenskomma, skola bestämmelserna
i Haag-konventionen
den 18 oktober 1907 för avgörandet
på fredlig väg av internationella
tvister, avdelning
IV, kap. III, därvid lända till
efterrättelse.
Därest sådant skiljeavtal, som
avses i sagda Haag-konvention,
ej undertecknats inom sex månader
efter det ena parten till
den andra framfört yrkande om
tvists hänskjutande till skiljedom,
skall skiljeavtal på yrkande
av endera parten fastställas i den
ordning, som föreskrives i artiklarna
53 och 54 av nämnda Haagkonvention.
I de fall, då förevarande konvention
hänvisar till bestämmelserna
i Haag-konvention en, skola
dessa bestämmelser tillämpas parterna
emellan även för det fall,
att båda eller endera frånträtt
sistnämnda konvention.
Artikel 5.
Skiljedomstolen äger på endera
partens yrkande angiva de förberedande
åtgärder, som böra
vidtagas till skyddande av denna
parts rätt, försåvitt dessa åtgärder
kunna vidtagas på administrativ
väg.
Artikel 6.
Skilj edomen skall, när anledning
därtill förefinnes, innehålla an
-
ensstemmende med regiene i titel
IV, kap. II i Haagkonvensjonen
av 18. oktober 1907 angående avgjörelse
av internasjonale tvister
på fredelig måte.
Artikkel 4.
I den utstrekning Partene ikke
har truffet annen bestemmelse
angående voldgiftsbehandlingen,
skal reglene i titel IV, kap III
i Haagkonvensjonen av 18. oktober
1907 angående avgjörelse av
internasjonale tvister på fredelig
måte komme til anvendelse.
Hvis en sådan voldgiftsavtale
som er omhandlet i den nevnte
Haagkonvensjon, ikke er undertegnet
innen seks måneder efteråt
den ene Part overfor den annen
Part har fremfört anmodning om
åt tvisten hen sky tes til voldgift,
skal voldgiftsavtalen på anmodning
av en av Partene fast settes
på den måte som er foreskrevet
i artiklene 53 o g 54 i den nevnte
Haagkonvensjon.
I de tilfelle nmrvserende konvensjon
henviser til bestemmelsene
i Haagkonvensjonen, skal
disse bestemmelser få anvendelse
mellem Partene også i tilfelle av
åt begge Parter eller en av dem
har fratrått den sistnevnte konvensjon.
Artikkel 5.
Voldgiftsretten skal på begjsering
av en av Partene angi
de forberedende forholdsregler som
bör tas for å beskytte denne Parts
rett, forsåvidt disse forholdsregler
kan tas på administrativ vei.
Artikkel 6.
Voldgiftskjendelsen skal, når
der finnes anledning til det, inne
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 62.
visning rörande sättet för dess
verkställande, särskilt rörande de
tidsfrister, som därvid skola iakttagas.
Artikel 7.
Beträffande frågor, som enligt
lagstiftningen i det land, mot
vilket yrkande framställes, skola
avgöras av domstol, varmed här
avses jämväl förvaltningsdomstol,
kan vederbörande part icke påfordra,
att det i art. 1 eller 2
avsedda förfarande kommer till
användning förrän genom sakens
behandling vid domstol slutligt
utslag avkunnats. I så fall skall
tvistens hänskjutande till dom
eller skiljedom ske senast sex
månader efter sådant utslag.
Artikel 8.
Har i dom eller skiljedom förklarats,
att ett beslut eller en
åtgärd av domstol eller annan
myndighet i ena staten helt eller
delvis står i strid med folkrätten,
och kunna enligt denna stats författning
följderna av beslutet
eller åtgärden icke helt eller delvis
undanröjas, så äro parterna
ense om att den förfördelade parten
i domen eller skiljedomsutslaget
må tillerkännas lämplig
gottgörelse på annat sätt.
Artikel 9.
De fördragsslutande parterna
förbinda sig att under pågående
doms- eller skiljedomsförfarande
i möjligaste mån undvika varje
åtgärd, som kan motverka domens
eller skiljedomens verkställande.
holde anvisning på hvorledes den
skal fullbyrdes, sirlig med hensyn
til de tidsfrister som skal
iakttas.
Artikkel 7.
Med hensyn til spörsmål som,
overensstemmende med lovgivningen
i det land overfor hvilket
en begjajring fremsettes, skal avgjöres
av en domstol, derunder
innbefattet förvaltningsdomstol,
kan vedkommende Part ikke forlange
åt den i artikkel 1 eller 2
omhandlede fremgangsmåte får
anvendelse, för sakens behandling
ved domstol har fört til en endelig
avgjörelse. I så fall skal
tvistens henskytelse til dom eller
voldgift skje senest 6 måneder
efter en sådan avgjörelse.
Artikkel 8.
Blir det i en dom eller voldgiftskj
en delse fastslått åt en avgjörelse
eller en forföining trohet
av en domstol eller annen myndighet
i den ene stat helt eller
delvis står i strid med folkeretten,
og kan fölgene av avgjörelsen
eller forföiningen ifölge
denne stats forfatning ikke helt
eller delvis fjernes, er Partene
enige om åt den forurettede Part
ved dommen eller voldgiftskjendelsen
kan tilkjennes passende
godtgjörelse på annen måte.
Artikkel 9.
De Kontraherende Parter forplikter
sig til under pågående
doms- eller voldgiftsbehandling
såvidt mulig ä undgå enhver föranstaltning
som kan motvirke
fullbyrdelsen av dommen eller
voldgiftskjendelsen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 62.
13
Parterna skola efter tro och
heder ställa sig domen eller skiljedomen
till efterrättelse.
Artikel 10.
Tvister, som må uppstå mellan
parterna angående tolkningen
eller utförandet av dom eller skiljedom,
skola, därest ej annorlunda
bestämts, underkastas avgörande
av den domstol, som avkunnat
domen eller skiljedomen.
Artikel 11.
Denna konvention skall ratificeras,
för Sveriges del av Hans
Majestät Konungen av Sverige
under förutsättning av svenska
riksdagens bifall, och för Norges
del av Hans Majestät Konungen
av Norge under förutsättning av
norska stortingets bifall. Ratifikationerna
skola utväxlas i
Stockholm.
Artikel 12.
Denna konvention träder i kraft
å dagen för ratifikationernas utväxlande
och ersätter därvid skiljedomskonventionen
den 26 oktober
1905. Den gäller för en tid av
tjugo år, räknat från förstnämnda
dag. Därest den ej senast två
år före utgången av nämnda tidrymd
blivit uppsagd, skall den
gälla för ytterligare tjugo år, och
skall den allt framgent anses
förlängd för tidrymder av tjugo
år, om den icke minst två år före
utgången av närmast föregående
tjugoårsperiod blivit uppsagd.
Tvist, som vid utlöpandet av
konventionens giltighetstid är
föremål för doms- eller skiljedomsförfarande
på grund av denna
konvention, skall slutbehandlas i
Partene skal på tro og love
rette sig efter dommen eller voldgiftskjendelsen.
Artikkel 10.
Tvister som måtte opstå mellem
Partene angående fortolkningen
eller fullbyrdelsen av dommen
eller voldgiftskjendelsen skal, i
mangel av annen bestemmelse,
underkastes avgjörelse av den
rett som har avsagt dommen eller
voldgiftskjendelsen.
Artikkel 11.
Denne konvensjon skal ratifiseres,
for Norges vedkommende av
Hans Majestet Norges Konge
under forutsetning av det norske
Stortings samtykke, og for Sveriges
vedkommende av Hans
Majestet Kongen av Sverige under
forutsetning av den svenske Riksdags
samtykke. Ratifikasjonene
skal utveksles i Stockholm.
Artikkel 12.
Denne konvensjon trer i kraft
den dag ratifikasjonene blir utvekslet
og avlöser ved sin ikrafttreden
voldgiftskonvensjonen av
26. oktober 1905. Den gjelder
for en tid av tyve år regnet fra
den förstnevnte dag. Hvis den
ikke blir opsagt senest to år för
utlöpet av dette tidsrum, skal
den gjelde for ytterligere tyve
år, og den skal fremdeles anses
forlenget for perioder på tyve år,
hvis aen ikke blir opsagt minst
to år för utlöpet av den nsermest
föregående tyveårsperiode.
Tvist som ved utlöpet av konvensjonens
gyldighetstid er gjenstand
for doms- eller voldgiftsbehandling
efter denne konvensjon,
skal sluttbehandles o verens
-
14
Kungl. *Maj:ts proposition nr 6ä.
enlighet med konventionens be
stämmelser.
Till bekräftelse härav hava de
befullmäktigade ombuden undertecknat
detta avtal och försett det
med sina sigill.
Som skedde i två exemplar i
Oslo den 25 november 1925.
Torvald Höjer.
(L. S)
Protokoll vid undertecknandet.
I samband med undertecknandet
denna dag av en konvention
mellan Sverige och Norge angående
fredligt avgörande av
tvister hava undertecknade, därtill
behörigen befullmäktigade,
överenskommit, att konventionen
av den 27 juni 1924 angående
upprättandet av en fast undersöknings-
och förlikningsnämnd
skall, oavsett bestämmelserna i
sistnämnda konventions artikel
18, äga giltighet så länge som
den i dag undertecknade konventionen
angående fredligt avgörande
av tvister förbliver gällande.
Till bekräftelse härav hava de
befullmäktigade ombuden undertecknat
detta protokoll och försett
det med sina sigill.
Som skedde i två exemplar i
Oslo den 25 november 1925.
Torvald Höjer.
(L. S.)
stemmende med konvensjonens bestemmelser.
Til bekreftelse herav har de
befullmektigede undertegnet denne
konvensjon og försynt den
med sine segl.
Utferdiget i to eksemplarer i
Oslo den 25 november 1925.
Jon. Lddv. Mowinckel.
(L. S.)
Undertegningsprotokoll.
I förbindelse med undertegning
idag av en konvensjon mellem
Norge og Sverige angående Redelig
avgjörelse av tvister, er de
undertegnede, behörig befullmektigede,
kommet overens om åt
konvensjonen av 27. juni 1924
angående oprettelsen av en fast
undersökelses- og forliksnevnd,
uansett bestemmelsene i sistnevnte
konvensjons artikkel 18,
skal gjelde sålenge den idag
undertegnede konvensjon angående
fredelig avgjörelse av tvister
er i kraft.
Til bekreftelse herav har de befullmektigede
undertegnet denne
protokoll og försynt den med sine
segl.
Utferdiget i to eksemplarer i
Oslo den 25 november 1925.
Joh. Ludv. Mowinckel.
(L. S.)
Kungl. Maj:ts proposition nr 62.
15
Bilaga B.
Konvention mellan Sverige och
Danmark angående fredligt avgörande
av tvister.
Hans Majestät Konungen av
Sverige och Hans Majestät Konungen
av Danmark och Island,
vilka äro besjälade av önskan att
främja strävandena till avgörande
på fredlig väg av mellanstatliga
tvister, hava i detta syfte överenskommit
att i anslutning till
den konvention angående upprättandet
av en fast undersökningsoch
förlikningsnämnd, som ingåtts
mellan Sverige och Danmark
den 27 juni 1924, avsluta
en konvention angående fredligt
avgörande av tvister och hava till
Sina fullmäktige för avslutandet
av en sådan konvention utsett:
Hans Majestät Konungen av
Sverige:
Sin Minister för Utrikes Ärendena,
Hans Excellens Bo Östen
Undén, och
Hans Majestät Konungen av
Danmark och Island:
Sin Envoyé extraordinaire och
Ministre plénipotentiaire i Stockholm,
Erik Scavenius,
vilka, därtill vederbörligen bemyndigade,
överenskommit om
följande bestämmelser:
Artikel 1.
Uppstår mellan Sverige och
Danmark rättstvist, som är hän
-
Konvention mellem Danmark og
Sverige angaaende fredelig Afgerelse
af Tvistigheder.
Hans Majestset Kongen af Danmark
og Island og Hans Majestset
Kongen af Sverige, som er
hesjselet af önsket om åt fremme
Bestrsebelserne for Afgorelse ad
fredelig Vej af mellemfolkelige
Tvistigheder, er i dette Öjemed
kommet overens om i Tilslutning
til den Konvention om Oprettelse
af et staaende Undersegelses- og
Forligsnsevn, som blev indgaaet
mellem Danmark og Sverige den
27. Juni 1924, åt afslutte en Konvention
angaaende fredelig Afgörelse
af Tvistigheder og har
til deres Befuldmsegtigede til åt
afslutte en saadan Konvention
udnsevnt:
Hans Majestset Kongen af Danmark
og Island:
Herr Erik Scavenius, Hans
Majestsets overordentlige Gesandt
og befuldmsegtigede Minister i
Stockholm, og
Hans Majestät Kongen af Sverige:
Hans
Excellence Bo Östen Undén,
Hans Majestsets Udenrigsminister,
som med behörig Bemyndigelse
er kommet overens om folgende
Bestemmelser:
Artikel 1.
Ketstvistigbeder, som maatte
opstaa mellem Danmark og Sve
-
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 62.
förlig till någon av de i art. 36
mom. 2 av stadgan för den fasta
mellanfolkliga domstolen angivna
kategorier, och som icke kunnat
lösas på diplomatisk väg, skall
den hänskjutas till avgörande inför
nämnda domstol i enlighet
med bestämmelserna i sagda
stadga.
Tvister, för vilkas lösande de
fördragsslutande parterna genom
andra mellan dem gällande överenskommelser
förbundit sig att
anlita ett särskilt doms- eller
skiljedomsförfarande, skola behandlas
enligt bestämmelserna i
dessa överenskommelser.
Meningsskiljaktighet rörande
tolkningen av förevarande konvention
skall avgöras av den fasta
mellanfolkliga domstolen.
Artikel 2.
De fördragsslutande parterna
förplikta sig att till skiljedomsförfarande
jämlikt nedanstående
bestämmelser hänskjuta alla
andra än de i art. 1 omnämnda
tvister, dock först sedan de underkastats
det i konventionen den
27 juni 1924 angående upprättandet
av en fast undersöknings- och
förlikningsnämnd omhandlade undersöknings-
och förlikningsförfarande
utan att därigenom hava
vunnit sin lösning.
Parterna äro ense om att de
tvister, som avses i förevarande
artikel, skola avgöras efter grundsatserna
för rätt och billighet.
Artikel 3.
Därest parterna ej annorlunda
överenskomma,skall skiljedomstol
rige, og som kan henföres til nogen
af de i Artikel 36, 2. Stk. i
Statutten for den fäste mellemfolkelige
Domstol nrnvnte Arter,
skal, saafremt de ikke har kunnet
löses ad diplomatisk Yej, henvises
til Afgörelse af nsevnte
Domstol i Henhold til Bestemmelserne
i den omhandlede Statut.
Tvistigheder, som de kontraherende
Parter ved andre mellem
dem greldende Overenskomster
har forpligtet sig til åt löse gennem
Anvendelsen af en sserlig
Behandling ved Domstol eller
Voldgiftsret, skal behandles i
Henhold til Bestemmelserne i
disse Overenskomster.
Meningsforskelligheder vedrörende
Fortolkningen af denne
Overenskomst skal afgöres af den
fäste mellemfolkelige Domstol.
Artikel 2.
De kontraherende Parter forpligter
sig til åt henvise til Yoldgiftsbehandling
ifölge nedenstaaende
Bestemmelser alle andre end
de i Artikel 1 naevnte Tvistigheder,
dog först efter åt de i Medför
af Konventionen af 27. Juni
1924 angaaende Oprettelsen af et
staaende Undersögelses- og Forligsnsevn
er blevet gjort til Genstand
for en Undersögelses- og
Forligsbehandling uden derigennem
åt have fundet deres Lösning.
Parterne er enige om, åt de
Tvistigheder, som omhandles i
denne Artikel, skal afgöres efter
Grundssetningerne for Bet og
Billighed.
Artikel 3.
Forsaavidt Parterne ikke trseffer
anden Overenskomst, skal Yold
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 62.
17
för behandling av tvist jämlikt
art. 2 i denna konvention tillsättas
i enlighet med bestämmelserna
i Haag-konventionen den
18 oktober 1907 för avgörandet
på fredlig väg av internationella
tvister, avdelning IV, kap. II.
Artikel 4.
I den mån parterna i fråga om
skiljedomsförfarandet ej annorlunda
överenskomma, skola bestämmelserna
i Haag-konventionen
den 18 oktober 1907 för avgörandet
på fredlig väg av internationella
tvister, avdelning
IV, kap. III, därvid lända till
efterrättelse.
Därest sådant skiljeavtal, som
avses i sagda Haag-konvention,
ej undertecknats inom sex månader
efter det ena parten till den
andra framfört yrkande om tvists
hänskjutande till skiljedom, skall
skiljeavtal på yrkande av endera
parten fastställas i den ordning,
som föreskrives i artiklarna 53
och 54 av nämnda Haag-konvention.
I de fall, då förevarande konvention
hänvisar till bestämmelserna
i Haag-konventionen, skola
dessa bestämmelser tillämpas parterna
emellan även för det fall,
att båda eller endera frånträtt
sistnämnda konvention.
Artikel 5.
Skiljedomstolen äger på endera
artens yrkande angiva de föreredande
åtgärder, som böra vidtagas
till skyddande av denna
parts rätt, försåvitt dessa åtgär
-
giftsretten til Behandling af Tvistigheder
ifolge Artikel 2 i denne
Overenskomst nedssettes i Overensstemmelse
med Bestemmelserne
i Afsnit IV, Kapitel II i
Haagerkonventionen af 18. Oktober
1907 til Afgorelse ad Redelig
Vej af mellemfolkelige
Tvistigheder.
Artikel 4.
I det Omfång, Parterne ikke
har truffet anden Bestemmelse
angaaende Behandling ved Voldgift,
skal Bestemmelserne i Afsnit
IV, Kapitel III i Haagerkonventionen
af 18. Oktober 1907
til
af mellemfolkelige Tvistigheder
komme til Anvendelse.
Saafremt saadan Voldgiftsaftale
som omhandlet i den nsevnte
Haagerkonvention ikke undertegnes
inden 6 Maaneder, efter
åt den ene Part overfor den anden
har fremsat Bogsering om
Tvistighedens Henvisning til
Voldgift, skal Voldgiftsaftalen
paa Bogsering af enhver af Parterne
fastssettes paa den Maade,
der er foreskrevet i Artiklerne
53 og 54 i den nsevnte Haagerkonvention.
I de Tilfselde, hvor nservserende
Konvention henviser til Bestemmelserne
i Haagerkonventionen,
skal disse Bestemmelser
anvendes niellera Parterne ogsaa
i Til kel de af, åt begge Parter
eller en af dem har fratraadt den
sidstnsevnte Konvention.
Artikel 5.
Voldgiftsretten skal paa Bogsering
af en af Parterne angive
de forelobige Forholdsregler, som
bpr iagttages til Vsern af denne
Parts Retsstilling, forsaavidt dis
-
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 57 käft. (Nr 62.)
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 62.
der kunna vidtagas på administrativ
väg.
Artikel 6.
Skiljedomen skall, när anledning
därtill förefinnes, innehålla
anvisning rörande sättet för dess
verkställande, särskilt rörande de
tidsfrister, som därvid skola iakttagas.
Artikel 7.
Beträffande frågor, som enligt
lagstiftningen i det land, mot
vilket yrkande framställes, skola
avgöras av domstol, varmed här
avses jämväl förvaltningsdomstol,
kan vederbörande part icke påfordra,
att det i art. 1 eller 2 avsedda
förfarande kommer till användning
förrän genom sakens
behandling vid domstol slutligt
utslag avkunnats. I sä fall skall
tvistens hänskjutande till dom
eller skiljedom ske senast ett
år efter sådant utslag.
Artikel 8.
Har i dom eller skiljedom förklarats,
att ett beslut eller en
åtgärd av domstol eller annan
myndighet i ena staten helt eller
delvis står i strid med folkrätten,
och kunna enligt denna stats författning
följderna av beslutet
eller åtgärden icke helt eller delvis
undanröjas, så äro parterna
ense om att den förfördelade parten
i domen eller skiljedomsutslaget
må tillerkännas lämplig
gottgörelse på annat sätt.
se Foranstaltninger kan trreffes
ad administrativ Vej.
Artikel 6.
Voldgiftsdommen skal, naar
der findes Anledning dertil, indeholde
en Tilkendegivelse af,
hvorledes den skal bringes til
Udfbrelse, navnlig vedrprende de
Tidsfrister, som derved skal iagttages.
Artikel 7.
Hvad angaar Sporgsmaal, som
i Medför af Lovgivningen i det
Land, mod hvilket Krav fremsaettes,
skal afgores af Domstolene,
hvorved i denne Förbindelse
ogsaa förstaas Forvaltningsdomstole,
kan vedkommende Part
ikke forlange, åt den i Artikel
1 eller 2 omhand]ede Fremgangsmaade
kommer til Anvendelse,
forinden endelig Afgorelse er truffet
gennem Sägens Behandling
ved Domstolen. I dette Tilfselde
skal Tvistighedens Henvisning
til Dom eller Voldgift ske senest
et Aar efter saadan Afgprelse.
Artikel 8.
Dersom det i en Dom eller
Voldgiftskendelse erklreres, åt en
Besittning eller en Föranstaltning
af en Domstol eller anden
Myndighed i den ene Stat helt
eller delvis er i Strid med Folkeretten,
og kan ifolge denne Stats
Förtagning Folgerne af saadan
Beslutning eller Föranstaltning
ikke helt eller delvis afbodes, er
Parterne enige om, åt der ved
Dommen eller Voldgiftskendelsen
kan tilkendes den forurettede
Part passende Godtgorelse paa
anden Maade.
Kungl. Maj:ts proposition nr 62.
19
Artikel 9.
De fördragsslutande parterna
förbinda sig att under pågående
doms- eller skiljedomsförfarande
i möjligaste mån undvika varje
åtgärd, som kan motverka domens
eller skiljedomens verkställande.
Parterna skola efter tro och heder
ställa sig domen eller skiljedomen
till efterrättelse.
Artikel 10.
Tvister, som må uppstå mellan
parterna angående tolkningen eller
utförandet av dom eller skiljedom,
skola, därest ej annorlunda
bestämts, underkastas avgörande
av den domstol, som avkunnat
domen eller skiljedomen.
Artikel 11.
Denna konvention skall ratificeras,
för Sveriges del av Hans
Majestät Konungen av Sverige
under förutsättning av svenska
riksdagens bifall, och för Danmarks
del av Hans Majestät Konungen
av Danmark och Island
under förutsättning av danska
riksdagens bifall. Ratifikationerna
skola utväxlas i Köpenhamn.
Artikel 12.
Denna konvention träder i kraft
å dagen för ratifikationernas utväxlande
och ersätter därvid i
förhållandet mellan Sverige och
Danmark skiljedomskonventionen
den 17 juli 1908. Den gäller för
en tid av tjugo år, räknat från
förstnämnda dag. Därest den ej
senast två år före utgången av
nämnda tidrymd blivit uppsagd,
skall den gälla för ytterligare
Artikel 9.
De kontraherende Parter forpligter
sig til under den stedfindende
Doms- eller Voldgiftsbehandling
i störst muligt Omfång
åt undgaa enhver Föranstaltning,
som kan modvirke Doms- eller
Voldgiftskendelsens Fuldbyrdelse.
Parterne skal efterkomme den
ved Dommen eller Voldgiftskendelsen
trufne Afgorelse paa
Tro og Love.
Artikel 10.
Tvistigheder, som maatte opstaa
mellem Parterne angaaende
Fortolkningen eller Gennemforelsen
af Dommen eller Voldgiftskendelsen
skal i Mangel af anden
Bestemmelse afgores af den Ret,
som har afsagt Dommen eller
Voldgiftsken delsen.
Artikel 11.
Denne Konvention skal ratificeres
for Danmarks Vedkommende
af Hans Majestät Kongen af
Danmark og Island under Forudssetning
af den danske Rigsdags
Samtycke, og for Sveriges Vedkommende
af Hans Majestät
Kongen af Sverige under Forudssetning
af den svenske Rigsdags
Samtykke. Ratifikationerne skal
udveksles i Koben havn.
Artikel 12.
Denne Konvention trseder i
Kraft paa den Dag, Ratifikationerne
udveksles, og aflpser, i Forholdet
mellem Danmark og Sverige,
Voldgiftskonventionen af 17.
Juli 1908. Den grnlder for eu Tid
af 20 Aar regnet fra ovennmvnte
Dag. Saafremt den ikke bliver
opsagt senest 2 Aar för tldgangen
af nsevnte Tidsrum, skal den
geelde for yderligere 20 Aar, og
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 62.
tjugo år, och skall den allt framgent
anses förlängd för tidrymder
av tjugo år, om den icke
minst två år före utgången av
närmast föregående tjugoårsperiod
blivit uppsagd.
Tvist, som vid utlöpandet av
konventionens giltighetstid är
föremål för doms- eller skiljedomsförfarande
på grund av denna
konvention, skall slutbehandlas i
enlighet med konventionens bestämmelser.
Till bekräftelse härav hava de
befullmäktigade ombuden undertecknat
detta avtal och försett
det med sina sigill.
Som skedde i två exemplar i
Stockholm den 14 januari 1926.
Östen Undén.
(L. s.)
Protokoll vid undertecknandet.
I samband med undertecknandet
denna dag av en konvention
mellan Sverige och Danmark angående
fredligt avgörande av tvister
hava undertecknade, därtill
behörigen befullmäktigade, överenskommit,
att konventionen av
den 27 juni 1924 angående upprättandet
av en fast undersöknings-
och förlikningsnämnd skall,
oavsett bestämmelserna i sistnämnda
konventions artikel 18,
äga giltighet så länge som den
i dag undertecknade konventionen
angående fredligt avgörande
av tvister förbliver gällande.
Till bekräftelse härav hava de
befullmäktigade ombuden undertecknat
detta protokoll och försett
det med sina sigill.
Som skedde i två exemplar
i Stockholm den 14 januari 1926.
Östen Undén.
(L. S.)
skal den ogsaa fremtidig anses
forlanget for Tidsrum af 20 Aar,
saafremt den ikke bliver opsagt
mindst 2 Aar för Udgangen af
den nsermest forudgaaende Tyveaarsperiode.
Tvistigheder, som ved Udlpbet
af Konventionens Gyldighedstid
er Genstand for Doms- eller Yoldgiftsbehandling
efter denne Konvention,
skal fmrdigbehandles i
Overensstemmelse med Konventionens
Bestemmelser.
Til Bekräftelse heraf har
de befuldmaegtigede undertegnet
denne Konvention og forsynet den
med deres Segl.
i Udfierdiget i to Eksemplarer
Stockholm den 14 Januar 1926.
Erik Scavenius.
(L. S.)
Undertegnelsesprotokol.
I Förbindelse med Undertegnelsen
i Dag af en Konvention
mellem Danmark og Sverige om
fredelig Bil (eggelse af Tvistigheder
er underteguede behörigt
befuldmsegtigede kommet overens
om, åt Konventionen af 27. Juni
1924 angaande Oprettelsen af et
fast Underspgelses- og Forligsnsevn,
uanset Bestemmelserne i
sidstnaevnte Konventions Artikel
18, skal have Gyldighed, saalsenge
den i Dag underteguede Konvention
angaaende fredelig Bilseggelse
af Tvistigheder förbliver i
Kraft.
Til Bekräftelse heraf har de befuldnuegtigede
undertegnet denne
Protokol og forsynet den med
deres Segl.
Udfierdiget i to Eksemplarer i
Stockholm den 14 Januar 1926.
Erik Scavenius.
(L. s.)
Kungl. Maj:ts proposition nr 62.
21
Bilaga C.
Konvention mellan Sverige och
Finland angående fredligt avgörande
av tvister.1
Hans Majestät Konungen av
Sverige och Republiken Finlands
President, vilka äro besjälade av
önskan att främja strävandena
till avgörande på fredlig väg av
mellanstatliga tvister, hava i detta
syfte överenskommit att i anslutning
till den konvention angående
upprättandet av en fast
undersöknings- och förlikningsnämnd,
som ingåtts mellan de
båda rikena den 27 juni 1924, avsluta
en konvention angående
fredligt avgörande av tvister och
hava till Sina fullmäktige för avslutandet
av en sådan konvention
utsett:
Hans Majestät Konungen av
Sverige:
Sin Envoyé extraordinaire et
Ministre plénipotentiaire i Helsingfors,
friherre C. F. H. Hamilton
af Hageby, och
Republiken Finlands President:
Ministern
för utrikesärendena,
filosofie doktor E. N. Setälä;
vilka, därtill vederbörligen bemyndigade,
överenskommit om
följande bestämmelser:
Convention entre la Suéde et la
Finlande pour le réglement pacifique
des difierends.
Sa Majesté le Roi de Suéde
et le Président de la République
de Finlande, animés du désir de
favoriser les efforts tendant au
réglement par les voies pacifiques
des différends internationaux,
sont convenus ä cet effet de conclure
en complément de la Convention
relative ä l’institution
d’une Commission permanente
d’enquéte et de conciliation, conclue
par les deux Etats le 27 juin
1924, une Convention pour le
réglement pacifique des différends,
et ont nommé pour Leurs
Plénipotentiaires, savoir:
Sa Majesté le Roi de Suéde:
M. le Baron C. F. H. Ha milton
af Hageby, son Envoyé
Extraordinaire et Ministre Plénipotentiaire
å Helsingki (Helsingfors),
et
Le Président de la République
de Finlande:
M. le Dr. E. N. Setälä, Ministre
des Affaires Etrangéres;
lesquels, dument autorisés ä cet
effet, sont convenus des dispositions
suivantes:
Artikel 1.
Uppstår mellan de fördragsslutande
parterna rättstvist, som
är hänförlig till någon av de i art.
Article premier.
S’il s’éléve entre les Parties
Contractantes un différend d''ordre
juridique rentrant dans l''une
Undertecknad på svenska, finska och franska språken. I fråga om tolkning äger den- franska
texten vitsord.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 62.
3G mom. 2 av stadgan för den
fasta mellanfolkliga domstolen
angivna kategorier, och som icke
kunnat lösas på diplomatisk väg,
skall den hänskjutas till avgörande
inför nämnda domstol i enlighet
med bestämmelserna i sagda
stadga.
Dock må tvisten, därest parterna
därom överenskomma, därförinnan
underkastas det i konventionen
den 27 juni 1924 angående
upprättandet av en fast undersöknings-
och förlikningsnämnd
omhandlade undersöknings- och
förlikningsförfarande.
Tvister, för vilkas lösande de
fördragsslutande parterna genom
andra mellan dem gällande överenskommelser
förbundit sig att
anlita ett särskilt domstols- eller
skiljedomsförfarande, skola behandlas
enligt bestämmelserna i
dessa överenskommelser.
Meningsskiljaktighet _ rörande
tolkningen och tillämpningen av
förevarande konvention skall avgöras
av den fasta mellanfolkliga
domstolen.
Artikel 2.
De fördragsslutande parterna
förplikta sig att till skiljedomsförfarande
jämlikt nedanstående
bestämmelser hänskjuta alla andra
än de i art. 1 omnämnda tvister,
dock först sedan de underkastats
det i konventionen den 27
juni 1924 angående upprättandet
av en fast undersöknings- och förlikningsnämnd
omhandlade undersöknings-
och förlikningsförfarande
utan att därigenom hava
des catégories specifiées ä l’article
36, alinéa 2, du Statut de
la Cour permanente de Justice
internationale, et n’ayant pu étre
réglé par la voie diplomatique, il
sera soumis pour jugement ä la
dite Cour, conformément aux dispositions
du susdit statut.
Le différend pourra toutefois
étre soumis, préalablement, d’un
commun accord entre les Parties,
ä la procédure d’enquéte et de
conciliation prévue dans la Convention
du 27 juin 1924, concernant
1’institution d’une Commission
permanente d’enquéte et de
conciliation.
Les différends pour le réglement
desquels les Parties Contractantes
se seront engagées, par
d''autres conventions en vigueur
entre elles, ä recourir ä une procédure
judiciaire ou arbitrale
spéciale, seront traités conformément
aux dispositions des dits
arrangements.
Toute divergence de vues relative
ä 1’interprétation et å
l’application de la présente Convention
sera réglée par la Cour
permanente de Justice internationale.
Article 2.
Les Parties Contractantes s’engagent
ä soumettre ä la procédure
d’arbitrage, conformément
aux dispositions ci-aprés, tous
différends autres que ceux visés
ä 1’article premier, toutefois
seulement apres qu’ils auront été
soumis, sans avoir pu étre réglés
par cette voie, ä la procédure
d’enquéte et de conciliation prévue
dans la Convention du 27
juin 1924 concernant restitution
Kungl. Maj:ts proposition nr 62.
23
vunnit sin lösning.
Parterna äro ense om att de
tvister, som avses i förevarande
artikel, skola avgöras efter grundsatserna
för rätt och billighet.
Artikel 3.
Därest parterna ej annorlunda
överenskomma, skall skiljedomstol
för behandling av tvist jämlikt
art. 2 i denna konvention tillsättas
i enlighet med bestämmelserna
i Haag-konventionen den 18
oktober 1907 för avgörande på
fredlig väg av internationella
tvister, avdelning IV, kap. IT.
Artikel 4.
I den mån parterna i fråga om
skiljedomsförfarandet ej annorlunda
överenskomma, skola bestämmelserna
i Haag-konventionen
den 18 oktober 1907 för avgörande
på fredlig väg av internationella
tvister, avdelning IV,
kap. III, därvid i tillämpliga delar
lända till efterrättelse.
Därest sådant skiljeavtal som
avses i sagda Haag-konvention ej
undertecknats inom sex månader
efter det ena parten till den andra
framfört yrkande om tvists hänskjutande
till skiljedom, skall
skiljeavtal på yrkande av endera
parten fastställas av skiljedomstolen.
I de fall, då förevarande konvention
hänvisar till bestämmelserna
i Haag-konventionen, skola
dessa bestämmelser tillämpas par
-
d’une Commission permanente
d’enquéte et de conciliation.
Les Parties conviennent que
les différends visés au present
article devront étre réglés suivant
les principes du droit et de l’équité.
Article 3.
Sauf accord contraire des Parties,
le tribunal arbitral ä établir
pour 1’examen d’un des différends
visés ä 1’article 2 de la présente
Convention, sera constitué
conformément aux dispositions
du titre IV, chapitre II de la
Convention de La Haye du 18
octobre 1907 pour le réglement
pacifique des conflits internationaux.
Article 4.
En tant que les Parties ne
seront pas convenues du contraire,
relativement ä la procédure
d’arbitrage, les dispositions
du titre IV, chapitre III de la
Convention de La Haye du 18
octobre 1907 pour le réglement
pacifique des conflits internationaux
seront, dans la mesure ou
elles s’y prétent, applicables ä la
dite procédure.
Si, dans un délai de six mois
ä dater du jour ou l’une des
Parties aura adressé ä 1’autre
une dömande tendant ä soumettre
le différend ä Larbitrage, le
compromis vise par la dite Convention
de La Haye n’a pas été
signé, il sera établi, å la demande
de l’une des Parties, par le tribunal
arbitral.
Dans les cas ou la présente
Convention renvoie aux dispositions
de la Convention de La
Haye, les dites dispositions se
-
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 62.
terna emellan även för det fall,
att båda eller endera frånträtt
sistnämnda konvention.
Artikel 5.
Skiljedomstolen äger på endera
partens yrkande angiva de förberedande
åtgärder, som böra vidtagas
till skyddande av denna
parts rätt, försåvitt dessa åtgärder
kunna vidtagas på administrativ
väg.
Artikel 6.
Skiljedomen skall, när anledning
därtill förefinnes, innehålla
anvisning rörande sättet för dess
verkställande, särskilt rörande de
tidsfrister, som därvid skola iakttagas.
Artikel 7.
Beträffande frågor, som enligt
lagstiftningen i det land, mot
vilket yrkande framställes, skola
avgöras av domstol, varmed här
avses jämväl förvaltningsdomstol,
kan vederbörande part icke
påfordra, att det i art. 1 eller 2
avsedda förfarande kommer till
användning, förrän genom sakens
behandling vid domstol slutligt
utslag avkunnats. I så fall skall
tvistens hänskjutande till domstol
eller skiljedomstol ske senast ett
år efter sådant utslag.
Artikel 8.
Har i dom eller skiljedom förklarats,
att ett beslut eller en åt
-
ront applicables entre les Parties
lors méme que cette derniére Convention
aurait cessé d’étre valable
pour les deux Parties ou pour
l’une d’elles.
Artiole 5.
A la demande de l’une des
Parties, le tribunal arbitral pourra
indiquer les mesures provisoires
ä prendre en vue de sauvegarder
les droits de cette Partie,
pourvu que ees mesures puissent
étre prises par la voie administrative.
Article 6.
La sentence arbitrale formulera,
sfil y a lieu, des indications
relatives au mode d’exécution
de la dite sentence et notamment
aux délais ä observer å
cet égard.
Article 7.
En ce qui concerne les questions
qui, d’aprés la législation
du pays contre lequel une demande
est formée, relévent de la
compétence des tribunaux, y
compris les tribunaux administratifs,
la Partie intéressée ne
pourra pas exiger 1’application
de la procédure prévue å l’article
1 :er ou å 1’article 2 avant
qu’un jugement définitif ait été
rendu par le tribunal compétent.
Dans ce oas, le renvoi du différend
ä la procédure judiciaire
ou arbitrale devra avoir lieu dans
un délai d’une année au plus tard
å compter de la date du jugement
définitif.
Article 8.
Si la sentence judiciaire ou arbitrale
déclarait qu’une décision
Kungl. Maj:ts proposition nr 62.
25
gård av domstol eller annan myndighet
i ena staten helt eller delvis
står i strid med folkrätten,
och kunna enligt denna stats författning
följderna av beslutet eller
åtgärden icke helt eller delvis
undanröjas, äro parterna ense om
att den förfördelade parten i domen
eller skiljedomen må tillerkännas
lämplig gottgörelse på annat
sätt.
Artikel 9.
De fördragsslutande parterna
förbinda sig att under pågående
domstols- eller skiljedomsförfarande
i möjligaste mån undvika
varje åtgärd, som kan motverka
domens eller skiljedomens verkställande.
Parterna skola efter tro och heder
ställa sig domen eller skiljedomen
till efterrättelse.
Artikel 10.
Tvister, som må uppstå mellan
parterna angående tolkningen eller
fullgörandet av dom eller skiljedom,
skola, därest ej annorlunda
bestämts, underkastas avgörande
av den domstol, som avkunnat
domen eller skiljedomen.
Artikel 11.
Denna konvention är avfattad
på svenska, finska och franska
språken, och skall, i fråga om
tolkningen av konventionen, den
franska texten äga vitsord.
ou une mesure prise par une instance
judiciaire ou toute autre
autorité de l’un des deux Etats
se trouve entiérement ou partiellement
en opposition avec le
droit international, et si le droit
constitutionnel du dit Etat ne
permet pas on ne permet qu’en
partie d’effacer les conséquences
de cette décision ou de cette mesure,
les Parties conviennent qu’il
devra étre accordé å la Partie
lésée par la sentence judiciaire ou
arbitrale une satisfaction équitable
d''un autre ordre.
Article 9.
Les Parties Contractantes s’engagent
ä s’abstenir, autant que
possible, durant le cours de la
procédure judiciaire ou arbitrale,
de toute mesure pouvant avoir
une répercussion préjudiciable ä
1’exécution de la sentence judiciaire
ou arbitrale.
Les Parties devront se conformer
de bonne foi å la sentence
judiciaire au arbitrale.
Article 10.
Les contestations qui pourraient
surgir entre les Parties concernant
l’interprétation ou 1’exécution
d une sentence judiciaire au arbiträr
seront soumises, ä moins qu’il
n’en ait été convenu autrement,
ä la décision du tribunal qui a
rendu la sentence.
Article 11.
La présente (konvention est
rédigée en langues suédoise, finnoise
et frangaise. Dans toutes
les questions relatives ä son interpretation,
c’est le texte frangais
qui fera foi.
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 6 samt. 51 käft. (Nr 62.)
3
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 62.
Artikel 12.
Denna konvention skall ratificeras,
för Sveriges del av Hans
Majestät Konungen av Sverige
under förutsättning av svenska
riksdagens bifall.
Ratifikationerna skola utväxlas
i Stockholm.
Artikel 13.
Denna konvention träder i kraft
å dagen för ratifikationernas utväxlande.
Den gäller för en tid
av tjugo år räknat från nämnda
dag. Därest den ej senast två år
före utgången av nämnda tidrymd
blivit uppsagd, skall den gälla för
ytterligare tjugo år, och skall den
allt framgent anses förlängd för
tidrymder av tjugo år, om den
icke minst två år före utgången
av närmast föregående tjugoårsperiod
blivit uppsagd.
Tvist, som vid utlöpandet av
konventionens giltighetstid är föremål
för domstols- eller skiljedomsförfarande
på grund av denna
konvention, skall slutbehandlas
i enlighet med konventionens bestämmelser.
Till bekräftelse härav hava vederbörande
fullmäktige undertecknat
denna konvention och försett
densamma med sina sigill.
Som skedde i Helsingfors, i två
exemplar, den 29 januari 1926.
Article 12.
La présente Convention sera
ratifiée, en ce qui concerne la
Suéde par Sa Majesté le Roi de
Suéde avec 1’approbation du
Riksdag suédois. Les ratifications
seront échangées ä Stockholm.
Article 13;
La présente Convention entrera
en vigueur le jour de
1’échange des ratifications. Elle
aura une durée de vingt années,
ä compter ''du dit jour. Si elle
n’est pas dénoncée deux ans au
plus tard avant 1’expiration de
ce délai, elle demeurera en vigueur
pendant une nouvelle période
de vintgt années et sera
par la suite aussi censée prolongée
chaque fois pour une période
de vingt années, si elle n’est pas
dénoncée deux ans au moins
avant 1’expiration de la derniére
période.
Si, ä 1’expiration de la validité
de la présente Convention, un différend
est pendant devant une instance
judiciaire ou un tribunal
arbitral, en vertu de cette Convention,
la procédure suivra son
cours conformément aux dispositions
de la Convention.
En foi de quoi, les Plénipotentiaires
ont signé la présente
Convention et l’ont munie de leurs
cachets.
Fait en double exemplaire ä
Helsinki (Helsingfors) le 29
janvier 1926.
Hamilton.
(L. S.)
E. N. Setälä.
(L. S.)
Kungl. Maj:ts proposition nr 6S.
27
Protokoll vid undertecknandet.1
I samband med undertecknandet
denna dag av en konvention
mellan Sverige och Finland angående
fredligt avgörande av tvister
hava undertecknade, därtill behörigen
befullmäktigade, överenskommit,
att konventionen den 27
juni 1924 angående upprättandet
av en fast undersöknings- och förlikningsnämnd
skall, oavsett bestämmelserna
i sistnämnda konventions
art. 18, äga giltighet så
länge som den i dag undertecknade
konventionen angående fredligt
avgörande av tvister förbliver gällande.
Till bekräftelse härav hava
vederbörande fullmäktige undertecknat
detta protokoll och försett
detsamma med sina sigill.
Som skedde i Helsingfors, i två
exemplar, den 29 januari 1926.
Hamilton.
__(L. S.)
Undertecknat på svenska, finska och franska
[Protoeole de Signature.
Au moment de procéder en
date de ce jour å la signature
d une Convention entre la Suéde
et la Finlande pour le réglement
pacifique des différends,
les soussignés, dument autorisés
ä cet effet, conviennent que la
Convention du 27 juin 1924 concernant
restitution d’une Commission
permanente d’enquéte et
de conciliation restera en vigueur,
nonobstant les dispositions de
1 artide 18 de cette Convention,
aussi longtemps que la Convention
pour le réglement pacifique
des différends signée en
date de ce jour portera ses effets.
En foi de quoi, les Plénipotentiaires
ont signé le présent Protocole,
qu’ils ont revétu de leurs
cachets.
Fait en double exemplaire å
Helsinki (Helsingfors) le 29
janvier 1926.
E.N. Setälä.
(L. S.)
språken.